SOU 2017:92

Transpersoner i Sverige - Förslag för stärkt ställning och bättre levnadsvillkor

Till statsrådet och chefen för Kulturdepartementet

Regeringen beslutade den 1 december 2016 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att göra en bred kartläggning av transpersoners villkor och situation i samhället och föreslå insatser som bidrar till förbättrade levnadsvillkor och ett tryggare livsutrymme för transpersoner (dir. 2016:102).

Som särskild utredare förordnades den 1 december 2016 Ulrika Westerlund. Utredningen har antagit namnet Utredningen om stärkt ställning och bättre levnadsvillkor för transpersoner (Ku 2016:05).

Som sakkunniga i utredningen förordnades den 23 januari 2017 Karin Stenson och Pia Kjellander, Kulturdepartementet, Filip Nilsson, Utbildningsdepartementet och Caroline Nilsson, Socialdepartementet. Från och med den 25 april 2017 entledigades Filip Nilsson och Karin Stenson från sina uppdrag och Marie Ek, Kulturdepartementet och Åsa Karlsson, Utbildningsdepartementet förordnades från och med samma dag som sakkunniga i utredningen.

Som experter i utredningen förordnades den 23 januari 2017 Tommy Eriksson, Folkhälsomyndigheten, Malte Sundberg, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor och Johanna Jupiter, Socialstyrelsen. Georg Lagerberg, Socialstyrelsen, förordnades som expert i utredningen från och med den 25 april 2017. Johanna Jupiter entledigades från sitt uppdrag från och med den 22 juni 2017. Från och med den 26 juni 2017 förordnades Bassam Michel El-Khouri, Socialstyrelsen som expert i utredningen.

Utredningen har även knutit till sig en referensgrupp bestående av bland annat läkare och jurister.

Som sekreterare förordnades Jonah Akleye den 16 januari 2017 och Annelie Larsson den 1 februari 2017.

Utredningen överlämnar härmed sitt betänkande Transpersoner

i Sverige – Förslag för stärkt ställning och bättre levnadsvillkor SOU

2017:92. Uppdraget är i och med detta slutfört.

Stockholm i november 2017

Ulrika Westerlund

/Jonah Akleye Annelie Larsson

Sammanfattning

Utredningen om stärkt ställning och bättre levnadsvillkor för transpersoner redogör i detta betänkande för resultaten av vår kartläggning av transpersoners levnadsvillkor. Vi lämnar också förslag till åtgärder inom flera områden i syfte att stärka transpersoners ställning.

Utredningens utgångspunkter och sammanhang

Utredningen redogör inledningsvis för några av de politikområden som våra förslag berör. Med start i det globala och europeiska arbetet för mänskliga rättigheter går vi sedan vidare till arbetet för mänskliga rättigheter generellt i Sverige, åtgärder för hbtq-personers rättigheter, arbetet mot diskriminering, för jämställdhet och för folkhälsa.

Bland annat beskriver vi utformningen av En strategi för lika rättig-

heter och möjligheter oavsett sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck, utvärderingen av denna, och några goda exempel på strategier

från andra länder. Vi gör också en kortare analys av jämställdhetsarbetet ur ett transperspektiv, och redogör ur ett transperspektiv för några av de senaste satsningarna mot diskriminering och för jämställdhet. Förslagen under nedanstående rubrik har sin bakgrund i såväl båda dessa kapitel som i kapitlet om levnadsvillkor.

Transpersoners levnadsvillkor

Utredningen ska, enligt direktiven, undersöka hur transpersoner påverkas av samhällets cis- och heteronorm samt identifiera de hinder som finns i samhället för transpersoners möjligheter att leva i enlighet med sin könsidentitet. Vid behov ska utredningen även föreslå insatser för att åtgärda eventuella brister.

Utredningens slutsats är bland annat att arbetet för att förbättra transpersoners levnadsvillkor måste stärkas på ett strukturellt plan, med förtydliganden av ansvar och uppdrag till myndigheter.

Utredningens kartläggning om transpersoners levnadsvillkor

Utredningens resultat visar bland annat att en relativt hög andel av transpersonerna inte kan leva i enlighet med sin könsidentitet och att detta försämrar hälsan. Det är vanligare bland transpersoner än bland befolkningen i stort att skatta sin egen hälsa som dålig.

Det finns också en tydlig skillnad inom gruppen transpersoner, där ickebinära i högre utsträckning skattar sin hälsa som dålig, liksom de som uppger att de inte kan leva i enlighet med sin könsidentitet. Unga transpersoner skattar sin livskvalitet som lägre än unga cispersoner. Självmordstankar och självmordsförsök är vanligare bland transpersoner än bland befolkningen i stort. Bland unga transpersoner uppger en majoritet att de har haft självmordstankar.

Att inte ha stöd av sin närmaste omgivning tycks leda till sämre hälsa, och resultat från flera undersökningar tyder på att transpersoner som grupp har sämre stöd i sin omgivning än befolkningen i stort.

Det är vanligare att transpersoner utsätts för trakasserier, kränkande behandling och diskriminering än vad det är för befolkningen i allmänhet. Många transpersoner upplever också att de osynliggörs i samhället, till exempel genom språkbruk som könar, de svenska personnumrens konstruktion och att det saknas möjlighet att ha en juridiskt erkänd identitet som något annat än kvinna eller man.

Många transpersoner har erfarenheter av utsatthet och otrygghet på olika arenor, bland annat olika platser i det offentliga rummet, på restauranger, under resor och vid toalettbesök.

Det är vanligare att transpersoner är utsatta för fysiskt våld än vad befolkningen som helhet är. När det gäller våld i nära relationer kan transpersoner utsättas för en specifik form av våld som tar sikte just på könsidentiteten och könsuttrycket. Hatbrott och hedersrelaterade brott drabbar också transpersoner.

Ett konstaterat problem är att statistiken gällande transpersoners utsatthet är bristfällig. Detta kan delvis förklaras av att många utsatta inte anmäler brott till polisen på grund av bristande tillit, eller bristande tilltro till att det kommer att göra någon skillnad.

Yngre transpersoner uppger att de önskar mer information om sexuell hälsa, till exempel vilka effekter hormonbehandlingar kan ha på den sexuella hälsan och sexualiteten. Även vad gäller reproduktiv hälsa och rättigheter finns brister i den tillgängliga kunskapen om till exempel behovet av stöd.

Förekomsten av hiv bland transpersoner i Sverige är inte känd, eftersom statistiken inte omfattar könsidentitet eller könsuttryck som en variabel. Transspecifik information om säkrare sex är något som efterfrågas.

Baserat på ovanstående föreslår utredningen följande insatser:

Bättre samordning av och struktur på arbetet för hbtqi-personers rättigheter

  • Regeringen tar fram en handlingsplan för hbtqi-personers lika rättigheter och möjligheter. Fler myndigheter utses till strategiska myndigheter och en av myndigheterna får ett permanent samordnande ansvar.
  • Migrationsverket, Polismyndigheten, Statens skolverk, Barnombudsmannen och den nya Jämställdhetsmyndigheten utses till nya strategiska myndigheter i tillägg till de redan existerande fem.
  • Jämställdhetsmyndigheten ges ett samordnande ansvar och ett stödjande uppdrag.

En utredning om möjligheten till ett tredje juridiskt kön

  • Regeringen tillsätter en utredning i syfte att utreda möjligheten till ett tredje juridiskt kön i Sverige samt därmed ett införande av könsneutrala personnummer.

Bättre kunskap om hbtqi-personers levnadsvillkor

  • Ändringar i examensbeskrivningarna i högskoleförordningen i relevanta utbildningar genomförs för att säkerställa att kunskap om hbtq-personers och personer med intersexvariationers levnadsvillkor ingår.

Förbättrade möjligheter att resa

  • Jämställdhetsmyndigheten ges i uppdrag att utreda vilka hinder transpersoner upplever i samband med resor.
  • Polismyndigheten ges i uppdrag att undersöka möjligheten att införa alternativet X som könsmarkör i svenska passhandlingar.

Tillgängligare toaletter och omklädningsrum

  • Regeringen inför ett statsbidrag för stöd till utvecklingsprojekt för transinkluderande miljöer.
  • Diskrimineringsombudsmannen ges i uppdrag att, i samarbete med

Boverket, ta fram en vägledning för hur transinkluderande omklädningsrum och toaletter kan utformas.

  • Alla offentliga aktörer bör skylta enskilda toaletter könsneutralt.

Stärkt stöd till brottsoffer

  • Ett uppdrag ges till Polismyndigheten att genomföra en intern kompetenshöjning med hbtqi-perspektiv, med tydligt transperspektiv, gällande hatbrott, hedersrelaterade brott och våld i nära relationer.
  • Ett uppdrag ges till Brottsförebyggande rådet att inkludera transpersoner i Nationella trygghetsundersökningen.
  • Ett långsiktigt ekonomiskt stöd till civila samhällets stödverksamhet för hbtqi-personer som brottsoffer ska säkerställas.

Stärkt och förbättrat arbete för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter

  • Folkhälsomyndigheten ges i uppdrag att se över statistiken avseende överföringar av hiv i syfte att utreda om transpersoner bättre kan inkluderas i denna.
  • Regeringen tar fram en nationell SRHR-strategi, med ett tydligt hbtqi-perspektiv integrerat.

Fler perspektiv på transpersoners levnadsvillkor

I utredningens direktiv framgår att vi ska anlägga ett intersektionellt perspektiv på uppdraget och bland annat belysa hur andra diskrimineringsgrunder som etnisk tillhörighet, funktionsnedsättning och ålder samspelar med frågorna om könsidentitet och könsuttryck. Utredningen ska även ha ett livscykelperspektiv och belysa vilka hinder som kan uppkomma under ett liv som transperson, samt redogöra för skillnader mellan transpersoner med olika könsidentitet. I detta avsnitt har vi särskilt belyst situationen för transpersoner i olika delar av livscykeln, samt för bland annat transpersoner med erfarenhet av att rasifieras och av att ha en funktionsnedsättning. Utredningen föreslår följande insatser:

Stärkt trans- och intersexperspektiv i arbetet för barns rättigheter

  • Barnombudsmannen ges i uppdrag att prata med barn och unga om frågor som rör könsidentitet och om intersexvariationer, utifrån sin metod Unga Direkt. Detta syftar till att öka kunskapen i samhället om hur barns rättigheter enligt barnkonventionen tillgodoses för unga transpersoner och barn och unga med intersexvariation.
  • Skolinspektionen ges i uppdrag att utreda transpersoners situation som elever i grundskola och gymnasium.

Barnombudsmannen har uppgett för utredningen att antalet barn med transerfarenhet som hör av sig har ökat. Barnkonventionen har föreslagits bli svensk lag och enligt utredningen finns det ett behov av

att inkludera ett trans- och intersexperspektiv i arbetet med att säkerställa att konventionens intentioner följs.

Många av de berättelser som kommit in till utredningen från yngre transpersoner handlar om skolan. Att alla har lika rätt till utbildning och att kunna ta del av denna utan att utsättas för trakasserier eller diskriminering, är av central betydelse.

Stärkt hbtqi-perspektiv i arbetet för äldres levnadsvillkor

  • Folkhälsomyndigheten ges i uppdrag att ta fram ny kunskap om äldre transpersoners levnadsvillkor och särskilda behov, samt att kartlägga vilka insatser som behövs för att öka äldre transpersoners psykiska välbefinnande.
  • Socialstyrelsen ges i uppdrag att ta fram rekommendationer för hur kommuner kan inkludera ett hbtqi-perspektiv, med ett tydligt transperspektiv, i de planer och styrdokument som rör äldreomsorgen.
  • Socialstyrelsen ges i uppdrag att ta fram en handbok för hur verksamheter inom äldrevården kan arbeta med frågor som rör könsidentitet, könsuttryck, sexuell läggning och sexualitet.

Kunskapen om äldre transpersoner är begränsad. Det finns mer kunskap om situationen för äldre homo- och bisexuella personer, och mer om unga transpersoner. Bland de äldre svarande i Folkhälsomyndighetens studie var det vanligare än bland de yngre svarande att sakna emotionellt stöd.

Inom äldreomsorgen finns brister i såväl kunskap som åtgärder för att säkerställa att äldre transpersoners behov uppfylls.

Stärkt stöd till hbtqi-familjer

  • Socialstyrelsen ges i uppdrag att kartlägga behovet av stödmaterial till familjer där någon eller flera av föräldrarna är transpersoner, samt till familjer med transbarn.
  • Regeringen tillsätter en utredning med uppdrag att genomföra en översyn av föräldrabalken i syfte att göra den könsneutral.

Det finns bristande kunskap om transpersoner och föräldraskap. I en undersökning från EU:s byrå för grundläggande rättigheter uppgav 58 procent av de svarande transpersonerna att de var föräldrar.

Transpersoner som är föräldrar har behov av transkompetenta vårdgivare inom till exempel vården för gravida och på barnavårdscentraler.

Att föräldrabalken inte är könsneutral leder till administrativa problem vad gäller registrering av transpersoner som är föräldrar i folkbokföringen. De förslag som lämnats av tidigare utredningar adresserar inte detta problem på ett tillfredsställande sätt enligt utredningen. Utredningen menar därför att det finns ett behov av att se över föräldrabalken. Alternativt bör en utredning tillsättas med ett begränsat uppdrag att föreslå nödvändiga åtgärder ur ett trans- och intersexperspektiv.

Förbättrat arbete för asylsökande hbtqi-personer

  • Migrationsverket ges i uppdrag att förbättra möjligheterna att kontinuerligt utvärdera kvaliteten av prövningarna av hbtqi-personers asylansökningar. Utvärderingarna ska ha ett normkritiskt perspektiv så att eventuella stereotypa föreställningar som kan prägla beslut blir belysta.
  • Migrationsverket ges i uppdrag att förändra utformningen av

LMA-korten så att de inte skapar hinder för transpersoner.

  • Migrationsverket ges i uppdrag att i myndighetens register registrera asylsökandes könstillhörighet baserat på självidentifikation.
  • Migrationsverket ges i uppdrag att säkerställa trygga boenden för asylsökande hbtqi-personer.

Asylsökande transpersoner som utredningen varit i kontakt med uppger att de saknar trygga boenden. Det skapar problem att LMAkorten som används för att identifiera asylsökande inte återspeglar deras könsidentitet och/eller könsuttryck och att transkompetensen hos Migrationsverkets handläggare varierar.

Juridiska biträden och kuratorer som utredningen varit i kontakt med ger en liknande bild av bland annat beslut som fattas på stereo-

typ och godtycklig basis och om utsatthet på Migrationsverkets boenden.

Migrationsverket har själva utvärderat kvaliteten i beslut vad gäller ansökningar med ”hbtq-skäl” och konstaterat att det finns förbättringspotential.

Transpersoners psykiska hälsa

Enligt direktiven ska utredningen, i samråd med den nationella samordnaren för utveckling och samordning av insatser inom området psykisk hälsa (S 2015:09), identifiera hur insatser för att öka den psykiska hälsan och minska stressen bland transpersoner kan inkorporeras i det arbete som utförs av myndigheter, kommuner, landsting och organisationer inom området psykisk hälsa. Utredningen ska även föreslå hur riktade preventiva insatser mot självmord och självmordsförsök bland transpersoner kan inrymmas i Folkhälsomyndighetens uppdrag att samordna det suicidförebyggande arbetet samt föreslå hur det nuvarande alkohol, narkotika- och tobaksförebyggande arbetet kan säkerställa att den förhöjda risk som finns hos gruppen transpersoner beaktas. Dessutom har utredningen ett generellt uppdrag att kartlägga transpersoners levnadsvillkor, vilket vi i detta kapitel har gjort med fokus på psykisk hälsa. Utredningen lämnar följande förslag:

Folkhälsomyndighetens arbete får ett tydligare trans- och intersexperspektiv

  • Folkhälsomyndigheten ges i uppdrag att genomföra kunskapshöjande insatser riktade mot personer med strategiskt ansvar för folkhälsoarbete.
  • Folkhälsomyndigheten ges i uppdrag att fokusera på transpersoners utsatthet och särskilda behov i sitt arbete med suicidprevention. Detta ska bland annat ske genom att det nyligen inrättade anslaget på området för stöd till civila samhällets organisationer permanentas och höjs.
  • Folkhälsomyndigheten ges i uppdrag att kartlägga förekomsten av ätstörningar bland transpersoner i Sverige samt ta fram förslag på möjliga åtgärder och identifiera utvecklingsbehov.
  • Folkhälsomyndigheten ges i uppdrag att ta fram ny kunskap samt utveckla ett stödmaterial om hbtq-personer och ANDT-problematik. Stöd till peer-to-peer-insatser och metodutveckling ska tillgängliggöras i syfte att möjliggöra för mindre organisationer som representerar särskilt utsatta grupper att söka bidrag.

En tydligare ANDT-strategi

  • Den befintliga ANDT-strategin ska uppdateras på så sätt att det finns tydliga förslag kring hur särskilt utsatta grupper ska nås.

Ett tillägg i överenskommelsen med SKL

  • I överenskommelsen för psykisk hälsa mellan staten och SKL skrivs in att kommunerna i sina länsvisa handlingsplaner ska redogöra för hur de planerar att arbeta med att främja den psykiska hälsan och förebygga psykisk ohälsa hos transpersoner.

Undersökningar visar att utsattheten för stress är mycket högre bland transpersoner än hos befolkningen i allmänhet. Mer forskning om situationen för transpersoner i Sverige behövs bland annat vad gäller ätstörningar och vad gäller vilka insatser som får effekt när det gäller att till exempel minska utsattheten för minoritetsstress.

I svenska enkätundersökningar uppger en högre andel av gruppen transpersoner att de funderat på självmord eller har försökt ta sitt eget liv, jämfört med befolkningen i stort.

I överenskommelsen mellan staten och SKL om arbetet för psykisk hälsa ingår bland annat att länsvisa planer för att förbättra den psykiska hälsan ska tas fram. Hbt-gruppen finns nämnd i 9 av de 21 planerna, som en särskilt utsatt grupp.

Inom det suicidpreventiva arbetet finns en nationell handlingsplan, som saknar ett hbtq-perspektiv. Den nationella ANDT-strategin har inte heller något uttalat transperspektiv, eller ett hbtq-perspektiv.

Bemötande inom hälso- och sjukvården samt social omsorg

I utredningens direktiv står att vi, med utgångspunkt i tidigare genomförda studier, ska kartlägga hur bemötandet ser ut för transpersoner inom hälso- och sjukvården. Utredningen lämnar följande förslag:

Kunskapen och säkerheten inom hälso- och sjukvården ska öka

  • Socialstyrelsen ges i uppdrag att göra en förstudie om vilka utbildningsinsatser för befintlig vårdpersonal som behövs.
  • Socialstyrelsen ges i uppdrag att kartlägga om de journalsystem som används i Sverige för graviditetsrelaterad vård, förlossningsvård och fosterövervakning är anpassade för individer med manligt personnummer.
  • Landsting och regioner bör säkerställa att journalsystem som köps in inte har spärrar mot vissa personnummer.
  • Socialstyrelsen och Statens skolverk ges i uppdrag att uppdatera

Vägledning för elevhälsan med kunskap om unga transpersoners

levnadsvillkor.

Undersökningar visar bland annat att upp till en fjärdedel av de svarande transpersonerna uppger att de utsatts för diskriminering eller dåligt bemötande inom vården och att detta leder till att de drar sig för att uppsöka vården igen.

Utredningen har också via vår webbplats tagit emot ett stort antal berättelser om problematiskt bemötande inom vården, bland annat från vårdcentraler, psykiatrin inklusive BUP, samt ungdomsmottagningar.

Vi har noterat specifika utmaningar för transmän och ickebinära som är gravida, både vad gäller behov av särskilt stöd, och tekniska svårigheter med journalsystem.

Transpersoners fritid

Enligt direktiven ska utredningen föreslå konkreta insatser för att förbättra transpersoners förutsättningar att tryggt kunna delta i olika typer av fritidsaktiviteter, i det civila samhället och i andra sociala sammanhang, samt föreslå åtgärder för att förbättra transpersoners möjligheter att delta i träning och idrott. Utredningen lämnar följande förslag:

Tryggare mötesplatser och stärkt egenorganisering

  • MUCF ges i uppdrag att fördela projektstöd till aktörer som möjliggör mötesplatser och verksamheter för transpersoner och personer med intersexvariationer samt möjlighet till organisering för anhöriga till dessa.
  • Statsbidraget till hbtq-organisationer bör höjas.
  • MUCF ges i uppdrag att kartlägga hur transpersoner upplever sina möjligheter att vara delaktiga i civilsamhället.
  • MUCF tilldelas särskilda medel i syfte att uppdatera utbildningsmaterial och stärka transperspektivet i sitt arbete med att stödja den öppna fritidsverksamheten.

Att ha tillgång till mötesplatser riktade till den egna gruppen är något som unga transpersoner uppger är mycket viktigt i en undersökning från Ungdomsstyrelsen, nuvarande MUCF.

Egenorganisering och kontakten med andra transpersoner nämns i flera av de berättelser som kommit in till utredningen som avgörande för välmåendet. Även anhöriga kan ha behov av kontakt med andra anhöriga. Det kan också finnas behov av att organisera sig i grupper med särskilt fokus på transpersoner med vissa erfarenheter, det är därför viktigt att bidrag är möjliga att söka också för mindre organisationer.

Transpersoners möjligheter att idrotta och träna ska stärkas

  • Folkhälsomyndigheten ges i uppdrag att identifiera orsaker till transpersoners stillasittande samt föreslå åtgärder för att få transpersoner i rörelse.
  • Regeringen bör inleda en dialog med Riksidrottsförbundet om transpersoners situation inom idrotten.
  • Regeringen bör utforma anslagen, anslagsposterna och anslagsvillkoren på ett sådant sätt att endast barn- och ungdomsidrott som bedrivs med beaktande av barnrättsperspektivet får bidrag.
  • Centrum för idrottsforskning (CIF) ges i uppdrag att utveckla indikatorer så att statens stöd till idrotten kan följas upp ur ett barnrättsperspektiv.

Transpersoner har en mer stillasittande fritid än befolkningen i stort. I en undersökning från EU:s byrå för grundläggande rättigheter, FRA, uppgav en dryg fjärdedel av de svarande transpersonerna att de upplevt diskriminering på träningsanläggningar. Flera undersökningar visar också att transungdomar har negativa erfarenheter av att vara aktiva inom idrotten, har upplevt trakasserier kopplade till transidentiteten och även brist på stöd från tränare när detta inträffat. Mer kunskap behövs för att kunna undanröja hinder.

Den svenska idrottspolitiken syftar bland annat till att främja folkhälsan och stödja den fria idrottsrörelsen. Det ekonomiska stödet till idrottsrörelsen har fokus på barn och unga, och lägger vikt vid allas möjlighet att delta. Riksidrottsförbundet är svensk idrottsrörelses paraplyorganisation, som bland annat fördelar bidrag.

Transpersoners situation på arbetsmarknaden

Utredningen har haft i uppdrag att i dialog med arbetsmarknadens parter kartlägga hinder för transpersoners möjligheter att på lika villkor delta i arbetslivet, samt vid behov föreslå konkreta insatser för att förbättra arbetsmiljön och situationen på arbetsmarknaden för transpersoner. Utredningen lämnar följande förslag:

Kunskapen om transpersoners situation på arbetsmarknaden ska öka

  • Den nya myndigheten Nationellt Arbetsmiljöcentrum ges i uppdrag att med utgångspunkt i befintliga studier utforma ett kunskapsunderlag för arbetsmiljöfrågor med ett hbtq-perspektiv, med särskilt fokus på transpersoners situation. Materialet ska rikta sig till såväl arbetsgivare som skyddsombud och andra förtroendevalda på arbetsplatser.
  • Arbetsmiljöverket ges i uppdrag att omarbeta eller komplettera de paragrafer i arbetsmiljöföreskriften Arbetsplatsens utformning som rör regler för omklädningsrum, tvätt- och duschutrymmen samt toaletter i syfte att inkludera ett transperspektiv.
  • Diskrimineringsombudsmannen ges i uppdrag att genomföra kunskapsspridande insatser till arbetsgivare med goda exempel och metoder för implementering av aktiva åtgärder ur ett transperspektiv.

Utredningen konstaterar att kunskapen om transpersoner på arbetsmarknaden är begränsad och borde öka. Det finns vissa faktorer som gör att transpersoners situation inom arbetslivet särskiljer sig från cispersoners. Detta handlar bland annat om tillgång till toaletter och omklädningsrum. Det finns också en rädsla för att komma ut på arbetsplatsen och riskera att bli utsatt för diskriminering.

Arbetsgivare uppger för utredningen att de gärna vill göra mer för att motverka diskriminering, men att det saknas kunskap, och att det är svårt att veta hur de ska implementera de nya reglerna om aktiva åtgärder.

Fackförbunden konstaterar att det kommer in få anmälningar men att mörkertalet vad gäller diskriminering antagligen är ganska stort. Dock har utredningen kunnat konstatera att fackförbunden har drivit en del ärenden om diskriminering av transpersoner till förlikning, vilket borde bli mer känt.

Administrativa problem för personer som ändrat juridiskt kön

Utredningen ska identifiera vilka administrativa hinder transpersoner möter i sin vardag. Utredningen ska också föreslå konkreta insatser för hur transpersoners vardag kan underlättas när det gäller handläggning och bemötande i kontakt med myndigheter och andra aktörer. Utredningen lämnar följande förslag:

Obligatorisk uppgift från Skatteverket, förbättrad information och en ny utredning

  • Skatteverket och Socialstyrelsen ges i uppdrag att ta fram lättillgänglig information om de administrativa konsekvenserna av ändrad juridisk könstillhörighet.
  • Skatteverket ges i uppdrag att säkerställa att hänvisningspersonnummer anges som obligatorisk uppgift i informationssystemet Navet.
  • Socialstyrelsen ges i uppdrag att följa upp sin kartläggning från

2014 av administrativa problem för personer som ändrat juridiskt kön.

  • Regeringen tillsätter en utredning med uppgift att utreda hur det kan säkerställas att en person som byter personnummer inte blir behandlad som en ny person.

Utredningen har fått in ett mycket stort antal berättelser om problem som har uppstått efter ändring av juridiskt kön och därmed personnummer, vid kontakt med såväl privata aktörer som myndigheter.

Problemen beror på att information om enskilda i Sverige oftast är knuten till personnumren och en ändring av den juridiska könstillhörigheten innebär att personen tilldelas nytt personnummer. Relativt många samhällsaktörer har system som inte kan hantera en sådan förändring, det finns inga rutiner för att hantera situationerna och informationen till de som ändrat juridisk könstillhörighet är bristfällig.

Nytt utfärdande av examensbevis, betyg och annan dokumentation vid ändrat juridiskt kön

Utredningen ska enligt direktiven kartlägga vilka eventuella hinder som kan uppkomma när en person som ändrat juridiskt kön behöver använda dokumentation som är utfärdad i enlighet med tidigare personnummer. Vid behov ska utredningen lämna förslag på åtgärder som kan vidtas på kort respektive lång sikt för att komma tillrätta med sådana eventuella hinder samt föreslå hur kontakterna mellan individer och aktörer inom utbildningsväsendet och arbetsmarknaden kan förenklas.

Utredningen har inriktat sig på aktörer inom utbildningsväsendet och transpersoners behov av och möjlighet att få ut dokumentation om genomgången utbildning i nytt personnummer och lämnar följande förslag:

Åtgärder för att förenkla möjligheten att få ut betyg och examensbevis i rätt personnummer

  • Statens skolverk, Universitets- och högskolerådet och Myndigheten för yrkeshögskolan får ett gemensamt uppdrag att utreda och ta fram riktlinjer kring hur nya betygsdokument kan tas fram inom respektive utbildningsväsende.
  • En utredning bör tillsättas i syfte att säkerställa rätten för personer med ändrat juridiskt kön att få ut betygsdokument och närliggande handlingar i sitt nya personnummer.

Utredningen har fått information om att hanteringen har sett olika ut för olika personer och att olika skolor, universitet och högskolor fattar olika beslut när det gäller att få ut examensbevis eller slutbetyg med nytt personnummer. Till utredningen har framförts att en likvärdig hantering är önskvärd.

Transpersoner i statistiken

Enligt direktiven ska utredningen belysa hur enkäter och undersökningar kan inkludera ickebinära personer och peka på goda exempel på hur detta kan genomföras. Utredningen ska också belysa hur könsuppdelad statistik kan kompletteras genom att inkludera ickebinära personer. Utredningen lämnar följande förslag:

Bättre inkludering av transpersoner i enkäter och undersökningar

  • Statistiska centralbryån (SCB) ges i uppdrag att ta fram ett stödmaterial för hur offentliga aktörer kan inkludera binära och ickebinära transpersoner i enkäter och undersökningar.

Utredningen har tagit del av erfarenheter och exempel från bland andra SCB, RFSL och Göteborgs stad, gällande inkludering av ickebinära i enkätundersökningar. Bland annat betonas vikten av att ha tänkt igenom vilken aspekt av kön det är som ska belysas i undersökningen (juridiskt kön, könsidentitet, könsuttryck) och ställa frågan utifrån detta. För att uppfylla lagkrav om könsuppdelad statistik och samtidigt vara inkluderande måste enkäter ställa frågor både om juridiskt kön och om könsidentitet. För att få korrekta resultat om alla transpersoner krävs också en explicit fråga om transidentitet.

Vid könsuppdelad statistik som baseras på registerdata finns en del utmaningar när det gäller att komplettera denna så att ickebinära personer, men även binära transpersoner, inkluderas. Detta handlar bland annat om risken för identifiering av individer som inte gett sitt samtycke till detta. Även personuppgiftslagens förbud mot insamling av data som räknas som känsliga uppgifter är relevant i sammanhanget. Utredningen påpekar att det kan finnas anledning att ifrågasätta vad som numera kan anses vara känsliga uppgifter.

Utredningen menar att en inkludering av ickebinära personer i registerbaserad könsuppdelad statistik är komplicerat bland annat med anledning av att det inte är möjligt fullt ut. Vi hänvisar därför här till vårt förslag om att utreda möjligheterna att införa ett tredje juridiskt kön.

Den könsbekräftande vården

Enligt direktiven ska utredningen belysa hur personer som genomgår könsbekräftande vård uppfattar utredning, vård och behandling, inklusive eftervård; belysa hur dessa personer uppfattar kontakten med olika instanser; kartlägga väntetider för start av utredning och tiden för utredning, samt föreslå konkreta insatser för att öka välbefinnandet hos personer som väntar på vård; samla goda exempel på korrekt information till personer som behöver genomgå vården och hur dessa kan spridas; undersöka i vilken omfattning könsbekräftande vård och behandling är anpassad till ickebinära personers behov och föreslå eventuella insatser. Utredningen lämnar följande förslag:

En överenskommelse med Sveriges Kommuner och Landsting för att korta köerna och göra tillgången till vård mer jämlik

  • Regeringen tar initiativ till att en överenskommelse med SKL ingås i syfte att göra den könsbekräftande vården mer jämlik över landet och säkra tillgång till könsbekräftande vård för alla som har behov av den oavsett till exempel ålder och könsidentitet.
  • Till överenskommelsen knyts ett belopp för fördelning mellan de olika teamen och specialistläkare inom olika vårdområden. Fördelningen ska ske utifrån längden på köerna och teamens prestationer och justeras vid behov.

Socialstyrelsen gav 2015 ut två kunskapsstöd för den könsbekräftande vården, ett för vården av barn och ungdomar och ett för vården av vuxna. Året därefter gjordes en uppföljning. Socialstyrelsen konstaterade att bristande kunskap och resurser hos remitterande landsting leder till att vården är fortsatt ojämlik mellan landstingen.

Svensk förening för transsexuell hälsa, SFTH, har också uppmärksammat att den könsbekräftande vården är ojämlik i landet, på liknande områden som Socialstyrelsen iakttagit, och menar att detta är ett problem.

Utredningen har också fått in ett ganska stort antal berättelser om svårigheter med att få remiss till den könsbekräftande vården,

samt tagit del av enkätundersökningar som visar på ett relativt utbrett missnöje.

De berättelser utredningen fått in om problem inom vården kan delas in i sex olika huvudområden: de långa väntetiderna och de negativa följderna för den psykiska hälsan; problem med brist på information och delaktighet; oklar nytta med psykologtester och ”reallife-period”; upplevelse av att man förväntas leva upp till stereotypa bilder; känsla av maktlöshet och utsatthet; varierande erfarenheter av bemötande från vårdgivare.

Enligt teamen för den könsbekräftande vården finns utmaningar på flera områden vad gäller möjligheten att bedriva god vård. Bristande resurser och svårigheter att rekrytera tillräckligt med personal med rätt kompetens, bristande kunskap hos beslutsfattare, och därmed svårigheter att få gehör för vikten av verksamheten hör till utmaningar som nämns.

Utredningen har också kartlagt väntetiderna för att få komma till de olika teamen och till de olika behandlingarna som erbjuds efter utredning och diagnos. Väntetiderna varierar kraftigt över landet.

Levnadsvillkor för personer med intersexvariation

Utredningen ska, enligt direktiven, där det är lämpligt, undersöka levnadsvillkoren för personer med intersexvariation. Vi har tagit del av synpunkter från organisationer som representerar personer med intersexvariation, samt av forskning inom ämnet. Utredningen lämnar följande förslag:

Åtgärder för att förbättra vård och rättigheter för personer med intersexvariation

  • Regeringen tillsätter en utredning med uppgift att förutsättningslöst utreda frågan om lagstiftning eller andra åtgärder gällande kirurgiska och andra ingrepp på personer med intersexvariation.
  • Socialstyrelsen ges ett uppdrag att utreda möjligheten att säkra patientens rätt till information om den egna medicinska historien.
  • Socialstyrelsen ges ett uppdrag att, i samarbete med organisationer som företräder berörda personer, ta fram ett kunskapsstöd för

vården av personer med intersexvariation. Arbetet kan inledas med att göra en kartläggning och ska komplettera den tidigare gjorda kartläggningen.

Utredningen har tagit del av resultat från en enkätundersökning, dsdLIFE, där svenska personer med intersexvariation svarade på frågor om sin livskvalitet. De flesta som svarat är nöjda eller ganska nöjda med sina erfarenheter men många menar samtidigt att vården egentligen borde vänta med irreversibla ingrepp. Resultaten får tolkas med försiktighet.

Statens medicinsk-etiska råd menar i en kommentar att kirurgiska ingrepp på spädbarn eller små barn inte ska göras utan medicinsk indikation eller på svag indikation med bristande kunskapsunderlag. Mer kunskap efterfrågas, liksom stöd åt föräldrar och barn.

Bland de organisationer som representerar personer med intersexvariation finns olika uppfattningar i frågan om kirurgiska ingrepp på spädbarn och små barn. Däremot finns konsensus rörande behovet av mer kunskap inom vården och tillgång till specialistvård.

Summary

In this official report, the Inquiry concerning a Stronger Status and Improved Living Conditions for Trans People provides an account of the results of our survey of trans people’s living conditions. We also propose measures in several areas with the aim of strengthening the status of trans people.

Context of the inquiry

In these sections, the inquiry describes some of the policy areas that our proposals touch on. Beginning with the work undertaken to promote human rights at the global and European level, we then move on to general human rights efforts in Sweden, action to promote the rights of LGBTQI people, efforts to combat discrimination and to promote gender equality and public health.

We describe the design of A Strategy for Equal Rights and

Opportunities Regardless of Sexual Orientation, Gender Identity or Gender Expression, the evaluation of this and some good examples

of strategies from other countries. We also conduct a brief analysis of gender equality efforts from a trans perspective and provide an account, from a trans perspective, of some of the latest initiatives to tackle discrimination and promote gender equality. These chapters, as well as the chapter on living conditions, provide the background to the proposals under the following heading.

Trans people’s living conditions

According to its terms of reference, the inquiry is to investigate how trans people are affected by society’s cis and hetero norms, identify the barriers in society to trans people’s opportunities to live according

to their gender identity and, where necessary, propose interventions to remedy any shortcomings.

Among the inquiry’s conclusions is that efforts to improve trans people’s living conditions must be reinforced at a structural level, with the responsibilities and tasks of public authorities being set out clearly.

The inquiry’s survey of trans people’s living conditions

The inquiry’s results indicate that a relatively high proportion of trans people cannot live in accordance with their gender identity and that this has a detrimental impact on their health. Trans people are more likely than the population as a whole to rate their own health as poor.

There is also a clear difference within the group, trans people, where non-binary people to a greater extent rate their health as poor, as is the case with those who state that they cannot live in accordance with their gender identity. Young trans people rate their quality of life as poorer than young cis people. Suicidal thoughts and attempted suicide are more common among trans people than among the population as a whole. A majority of young trans people state that they have had suicidal thoughts.

Not having the support of those closest to you is thought to lead to poorer health, with the results of several studies suggesting that trans people as a group have less support from those around them than the population as a whole.

It is more common for trans people to experience harassment, degrading treatment and discrimination than the general population. Many trans people also feel they are made invisible in society, for example, through the use of gendered language, the format of Swedish personal identity numbers and because it is not possible to have a legally recognised identity other than as a woman or a man.

Many trans people have experienced vulnerability and insecurity in various public spaces, for example, in restaurants, while travelling, or when accessing public toilets.

Trans people are more likely than the general population to experience physical violence. In close relationships, there is a specific form of violence that affects trans people, specifically focusing on

gender identity and gender expression. Trans people are also affected by hate crimes and honour-related crimes.

One clear challenge is that the crime statistics are incomplete, partly, because many victims do not file police reports due to a lack of trust or confidence that doing so will make a difference.

Younger trans people state that they want more information about sexual health, for example, what impact hormone treatments can have on sexual health and sexuality. Regarding reproductive health and rights, there is also a lack of knowledge available concerning factors such as the need for support.

The incidence of HIV among trans people in Sweden is not known because the statistics do not reveal gender identity or gender expression as a variable. There is a demand for trans-specific information about safe sex.

On the basis of this information, the inquiry proposes the following:

Improving the coordination and structure of work to promote the rights of LGBTQI people

  • The Government develops an action plan for the equal rights and opportunities of LGBTQI people. This work should involve additional public authorities being appointed as strategic authorities and one assigned permanent responsibility for coordination.
  • The Swedish Migration Agency, the Swedish Police Authority, the National Agency for Education, the Ombudsman for Children in Sweden, and the forthcoming Swedish Gender Equality Agency are appointed as new strategic authorities in addition to the existing five.
  • The new Gender Equality Agency is given responsibility for coordination and an supportive mandate.

An inquiry into the feasibility of a third legal gender

  • The Government establishes an inquiry to investigate the feasibility of introducing a third legal gender in Sweden, as well as gender-neutral personal identity numbers.

Improved knowledge about LGBTQI people’s living conditions

  • Changes should be made to the qualification criteria in the Swedish

Higher Education Ordinance for relevant study programmes to ensure that these include knowledge of the living conditions of LGBTQ people and people with intersex variations.

Improved opportunities to travel

  • The Gender Equality Agency is tasked with investigating difficulties experienced by trans people when travelling.
  • The Police Authority is tasked with investigating the possibility to introduce the option X as a gender signifier on Swedish passport documents.

More accessible toilets and changing rooms

  • The Government establishes state funding to support development projects for trans-inclusive environments.
  • The Swedish Equality Ombudsman, in collaboration with the

National Board of Housing, Building and Planning, is tasked with developing guidelines on designing trans-inclusive changing rooms and toilets.

  • All public agencies should provide gender-neutral signage on individual toilets.

Stronger support for victims of crime

  • The Police Authority is tasked with implementing an internal skills development programme with an LGBTQI perspective and a distinct trans perspective regarding hate crimes, honour-related crimes and violence in close relationships.
  • The Swedish National Council for Crime Prevention is tasked with including trans people in the Swedish Crime Survey.
  • A long-term grant for support activities provided by civil society to LGBTQI victims of crime is to be secured.

Strengthened and improved efforts to promote sexual and reproductive health

  • The Public Health Agency of Sweden is tasked with reviewing the HIV transmission statistics to see how best to include trans people.
  • The Government develops a national SRHR strategy that integrates a specific LGBTQI perspective.

More perspectives on the living conditions of trans people

The inquiry’s terms of reference state that we must apply an intersectional perspective to the task and explore how other grounds of discrimination such as ethnicity, disability or age intersect with issues pertaining to gender identity and gender expression. The inquiry must also have a life cycle perspective and highlight the barriers that impact the life of a trans person, as well as present the differences among trans people with diverse gender identities. In this section, we have specifically highlighted the situation for trans people at different stages of the life cycle in addition to, among others, the experiences of trans people who are being racialised and trans people with disabilities. The inquiry proposes the following:

Strengthened trans and intersex perspective in efforts to promote children’s rights

  • The Ombudsman for Children in Sweden is tasked with talking to children and adolescents about issues pertaining to gender identity and to intersex variations, using its Young Speakers method as a basis. The aim of this is to improve society’s knowledge of how children’s rights according to the Convention on the Rights of the Child are fulfilled for young trans people and children and adolescents with intersex variations.
  • The Swedish Schools Inspectorate is tasked with investigating the situation trans people face as pupils in compulsory and upper secondary schools.

The Ombudsman for Children has reported to the inquiry that there has been an increase in the number of children with trans experience contacting the office. It has been proposed that the Convention on the Rights of the Child becomes Swedish law and, according to the inquiry, there is a need to include a trans and intersex perspective in the work to ensure that the intentions of the convention are adhered to.

Many of the submissions received by the inquiry from younger trans people concern school. Of central importance is that everyone has an equal right to education and to be able to exercise this right without being subjected to harassment or discrimination.

Strengthened LGBTQI perspective in efforts to improve the living conditions of older people

  • The Public Health Agency is tasked with developing new knowledge about the living conditions and specific needs of older trans people and investigate what initiatives are required to improve the psychological well-being of older trans people.
  • The National Board of Health and Welfare is tasked with developing recommendations concerning how municipalities can include an LGBTQI perspective, and a distinct trans perspective, in the plans and governance documents that pertain to elder care.
  • The National Board of Health and Welfare is tasked with producing guidelines that set out how organisations within the field of elder care can work with issues related to gender identity, gender expression, sexual orientation, and sexuality.

Knowledge about older trans people is limited. More is known about the situation of older lesbian, gay and bisexual people, and of young trans people. In the Public Health Agency’s study, the older respondents were more likely to lack emotional support than their younger counterparts.

Within the field of elder care, there is a lack of knowledge and measures to ensure that the needs of older trans people are met.

Strengthened support to LGBTQI families

  • The National Board of Health and Welfare is tasked with investigating support material needs for families where one or more of the parents are trans people and in families with trans children.
  • The Government establishes an inquiry tasked with reviewing the Children and Parents Code to make it gender neutral.

There is a lack of knowledge about trans people and parenthood. In a survey by the European Union Agency for Fundamental Rights, 58 per cent of the trans respondents stated that they were parents.

Trans people who are parents are in need of trans-qualified caregivers within, for example, prenatal care and at child health centres.

The lack of gender neutrality in the Children and Parents Code results in administrative problems when registering trans people as parents in the national population register. The proposals put forward by previous inquiries do not, according to the inquiry, address this problem in a satisfactory manner. According to this inquiry, there is a need to review the Children and Parents Code. Alternatively, an inquiry should be established with the limited task of suggesting necessary amendments from a trans and intersex perspective.

Improved work for LGBTQI asylum-seeking people

  • The Migration Agency is tasked with improving the possibilities of continually evaluating the quality of the review of LGBTQI people’s asylum applications. These evaluations are to have a normcritical perspective so that any stereotypical assumptions that may shape decisions are highlighted.
  • The Migration Agency is tasked with changing the format of the asylum seeker card so that it does not create barriers for trans people.
  • The Migration Agency is tasked with registering asylum-seeking people’s gender on the basis of self-identification.
  • The Migration Agency is tasked with ensuring there is safe accommodation for LGBTQI asylum-seeking people.

Asylum-seeking trans people with whom the inquiry has been in contact state they do not have safe accommodation. It is problematic that the asylum seeker card used to identify them does not reflect their gender identity and/or gender expression and that the Migration Agency’s officers’ trans expertise varies.

Legal counsel and welfare officers with whom the inquiry has been in contact paint a similar picture that includes decisions based on a stereotypical and arbitrary basis and vulnerability in the Migration Agency’s residential facilities.

The Migration Agency has itself evaluated the quality of its decisions pertaining to applications on ‘LGBTQ grounds’ and concludes that there is room for improvement.

Trans people’s mental health

The inquiry’s terms of reference state that it is to identify, in consultation with the national coordinator for development and coordination of interventions within the field of mental health (S 2015:09), how interventions that aim to improve mental health and reduce stress among trans people can be incorporated into the work being carried out by public authorities, municipalities, county councils and organisations within the field of mental health. The inquiry is also to propose how targeted interventions to prevent suicide and attempted suicide among trans people can be accommodated in the Public Health Agency’s task of coordinating suicide prevention and propose how current alcohol, drug and tobacco prevention can ensure that the increased risk existing among trans people is taken into account. In addition, the inquiry has a general mandate to investigate trans people’s living conditions, which has been addressed in this chapter with a focus on mental health. The inquiry proposes the following:

The Public Health Agency’s work given a more distinct trans and intersex perspective

  • The Public Health Agency is tasked with conducting educational interventions aimed at people with strategic responsibility for public health efforts.
  • The Public Health Agency is tasked with focusing on trans people’s vulnerability and specific needs as part of its work on suicide prevention. This is to be achieved through means such as increasing, and making permanent, the recently established grant to support civil society organisations in this area.
  • The Public Health Agency is tasked with mapping the incidence of eating disorders among trans people in Sweden and drawing up proposals for possible actions and identifying developing needs.
  • The Public Health Agency is tasked with developing new knowledge and support materials concerning LGBTQI people and alcohol, narcotics, doping and tobacco (ANDT) problems. Support for peer-to-peer interventions and developing methods should be made available with the aim of facilitating smaller organisations that represent particularly vulnerable groups to apply for grants.

A clearer ANDT strategy

  • The existing ANDT strategy should be updated so that it includes clear proposals concerning how particularly vulnerable groups are to be reached.

A supplement to the agreement with SALAR

  • It should be included in the agreement for mental health between the Government and the Swedish Association of Local Authorities and Regions (SALAR) that municipalities are to report in their county-wide action plans how they plan to promote mental health and prevent mental ill health among trans people.

Surveys indicate that trans people are much more susceptible to stress than the general population. More research about the situation for trans people in Sweden is needed regarding, among other matters, eating disorders and interventions that are effective, for example, in reducing susceptibility to minority stress.

In Swedish surveys, a higher proportion of trans people state they have contemplated suicide or have attempted to take their own lives, compared with the general population.

The agreement between the Government and SALAR regarding efforts to promote mental health includes the creation of countywide plans for improving mental health. The LGBT group is named in 9 of the 21 plans as a particularly vulnerable group.

The suicide prevention programme contains a national action plan, which is lacking an LGBTQI perspective. In addition, the national ANDT strategy lacks any explicit trans perspective or an LGBTQI perspective.

Attitudes within the health and social care sectors

The inquiry’s terms of reference state that, on the basis of past studies, how trans people are treated within the health sector is to be explored. The inquiry proposes the following:

Knowledge and privacy within the health sector shall improve

  • The National Board of Health and Welfare is tasked with conducting a preliminary study of required training interventions for existing healthcare personnel.
  • The National Board of Health and Welfare is tasked with investigating whether the medical record systems used in Sweden for obstetric care and foetal monitoring are adapted to individuals with male personal identity numbers.
  • County councils and regions should secure that new medical record systems do not have a block against certain personal identification numbers.
  • The National Board of Health and Welfare and the National

Agency for Education are tasked with updating Vägledning för

elevhälsan (Guide to Pupils’ Health) with information about the

living conditions of young trans people.

Research indicates that up to one in four trans respondents have been subjected to discrimination or been treated badly within the health sector and that this leads to a reluctance to seek further care.

Through its website, the inquiry has also received a large number of submissions concerning problematic treatment within the health sector, for example, at primary care centres, psychiatric services, including child and adolescent psychiatry, and young people’s clinics.

We have noted specific challenges for trans men and non-binary people who are pregnant, relating to both the need for specific supports and technical difficulties with the medical records system.

Trans people’s leisure time

The inquiry’s terms of reference state that it is to propose concrete initiatives that improve trans people’s opportunities to safely participate in various recreational activities, in civil society, and in other social contexts, as well as propose measures that improve trans people’s opportunities to participate in exercise and sports. The inquiry proposes the following:

Safer meeting spaces and strengthened self-organising

  • The Swedish Agency for Youth and Civil Society is tasked with allocating grants to actors that facilitate meeting places and activities for trans people and people with intersex variations, and facilitate relatives of trans people and people with intersex variations to form organisations.
  • The Government grant to LGBTQ organisations should be increased.
  • The Agency for Youth and Civil Society is tasked with investigating how trans people perceive their opportunities to participate in civil society.
  • The Agency for Youth and Civil Society is allocated specific funding to update educational materials and strengthen the trans perspective in its efforts to support open and inclusive recreational activities.

Access to meeting places specifically for their own group is something that young trans people indicated is very important in a survey conducted by the National Board for Youth Affairs, now the Agency for Youth and Civil Society.

Forming organisations and contacts with other trans people is mentioned in several of the submissions received by the inquiry as vital to well-being. Relatives can also be in need of contact with other relatives. There can also be a need to organise groups with a specific focus on trans people with certain experiences, which is why it is important that smaller organisations are also able to apply for grants.

Increased opportunities for trans people to participate in sports and exercise

  • The National Board of Health and Welfare is tasked with identifying reasons for the sedentary leisure time of trans people, as well as suggesting initiatives to encourage greater activity.
  • The Government should initiate a dialogue with the Swedish

Sports Confederation on the situation of trans people in sports.

  • The Government should design grants and terms of funding in such a way that only children and youth sports taking account of the child rights perspective receive funding.
  • The Swedish Research Council for Sport Science is tasked with developing indicators so that the state’s support for sports can be reviewed from a child rights perspective.

Trans people have more sedentary leisure time than the general population. In a survey by the European Union Agency for Fundamental Rights (FRA), just over one in four trans respondents stated that they had experienced discrimination at sports facilities. Several studies indicate that young trans people also have negative experiences from their involvement in sports, have experienced harassment associated with their trans identity, as well as a lack of support from coaches when this occurred. More knowledge is required to address these barriers.

Swedish sports policy has aims that include promoting public health and supporting the independent sports movement. The finan-

cial support provided to sports is focused on children and young people and emphasises everyone having the opportunity to participate. The Sports Confederation is the umbrella organisation for Swedish sports and its role includes allocating grants.

Trans people’s situation in the labour market

The inquiry has been tasked with mapping, in dialogue with the social partners, the barriers to trans people’s opportunities to participate in working life on equal terms and, where necessary, with proposing concrete actions to improve the work environment and the labour market situation for trans people. The inquiry proposes the following:

Increase knowledge about trans people’s situation in the labour market

  • The new agency, National Work Environment Centre, is tasked with, on the basis of existing studies, developing basic information materials concerning work environment issues with an LGBTQ perspective, including a special focus on the situation of trans people. The information should target employers, as well as safety representatives and other elected representatives at the work place.
  • The Swedish Work Environment Authority is tasked with amending or adding to the paragraphs in the work environment directive, Workplace Design concerning the rules for changing rooms, washing and shower facilities, and toilets, with the purpose of including a trans perspective.
  • The Swedish Equality Ombudsman is tasked with disseminating knowledge to employers with good examples and methods for implementing active measures from a trans perspective.

The inquiry concludes that there is limited knowledge about trans people in the labour market, which should increase. There are certain factors entailing to the situation of trans people in working life differs from that of cis people. These include access to toilets and changing

rooms. There is also a fear of coming out in the workplace and risk being subjected to discrimination.

Employers are telling the inquiry that they would like to do more to combat discrimination, but that there is insufficient knowledge, and that it is difficult to know how to implement the new regulations concerning active measures.

The trade unions are realising that while there are few reports of discrimination, there is probably a rather large number of incidents that go unreported. The inquiry has found that the unions have taken a number of settled cases of discrimination against trans people, which should be highlighted.

Administrative challenges facing people who have changed their legal gender

The inquiry is to identify the administrative barriers that trans people experience in their everyday lives. The inquiry is also to propose concrete initiatives that can ease trans people’s everyday lives in terms of administration and treatment when engaging with public authorities and other actors. The inquiry proposes the following:

Obligatory data from the Swedish Tax Agency, improved information, and a new inquiry

  • The Tax Agency and the National Board of Health and Welfare are tasked with producing accessible information about the administrative consequences of a change in legal gender.
  • The Tax Agency is tasked with ensuring that the reference personal identity number should be an obligatory item of data in the information system Navet.
  • The National Board of Health and Welfare is tasked with following up its 2014 survey of administrative problems for people who have changed their legal gender.
  • The Government establishes an inquiry tasked with investigating how to ensure that a person changing their personal identity number is not treated as a different person.

The inquiry has received a very large number of submissions regarding problems that have arisen when engaging with both private sector actors and public authorities following a change of legal gender and subsequent personal identity number.

These problems are due to the individual’s information in Sweden most often being connected to their personal identity number and a change of legal gender means that the person is assigned a new personal identity number. Relatively many organisations that engage with the public have systems that cannot facilitate this change, their procedures are lacking or non-existent and the information provided to those having changed their legal gender is inadequate.

Reissuing degree certificates, grades and other documentation after change of legal gender

The inquiry’s terms of reference state that it is to map any barriers that may arise when someone who has changed their legal gender must use documentation in accordance with their previous personal identity number. Where necessary, the inquiry is to propose measures that can be implemented in the short and long term to remove any barriers and propose how contact between individuals and actors within the education system and the labour market can be facilitated.

The inquiry has focused on actors within the education system and trans people’s needs and opportunities to obtain documentation for completed courses and study programmes that lists their new personal identity number, and makes the following assessments:

Measures to make it simpler to obtain grades and degree certificates with the correct personal identity number

  • The Swedish National Agency for Education, Swedish Council for

Higher Education, and the Swedish National Agency for Higher Vocational Education are to jointly investigate and develop guidelines for issuing new diplomas and certificates within their respective educational fields.

  • A new inquiry is established to ensure the right to diplomas and related educational documents for people who have received a new personal identity number.

The inquiry has obtained information that the process has been different for different people and that different schools, universities and university colleges make different decisions with respect to obtaining degree certificates or final grades with a new personal identity number. It has been suggested to the inquiry that equivalent processing of such cases is desirable.

Trans people in statistics

According to the inquiry’s terms of reference, it is to address how questionnaires and surveys can include non-binary people and present good examples of how this can be implemented. The inquiry is also to review how gender-differentiated statistics can be supplemented by including non-binary people. The inquiry proposes the following:

Better inclusion of trans people in questionnaires and surveys

  • Statistics Sweden is tasked with producing support material to assist public sector actors to include binary and non-binary trans people in questionnaires and surveys.

The inquiry has reviewed experiences and examples pertaining to the inclusion of non-binary people in questionnaire surveys from organisations including Statistics Sweden, the Swedish Federation for Lesbian, Gay, Bisexual, Transgender and Queer Rights (RFSL) and the City of Gothenburg. These emphasise the importance of considering which aspect of gender is to be highlighted in the survey (legal gender, gender identity, gender expression) and posing the question on the basis of this. In order to comply with the legal requirements concerning gender-differentiated statistics, while still being inclusive, questionnaires must ask questions about both legal gender and gender identity. If accurate results are to be obtained from all trans people, there also needs to be a specific question about trans identity.

Gender-differentiated statistics that are based on registry data present some challenges in terms of supplementing these so that nonbinary people, as well as binary trans people, are included. These challenges include the risk of identifying individuals who have not consented to this. The Swedish Personal Data Act’s ban on collecting data that is considered sensitive is also relevant in this context. The inquiry points out that there may be grounds to call into question what might now be regarded as sensitive data.

The inquiry argues that including non-binary people in registrybased gender-differentiated statistics is complicated because it is not entirely possible. Consequently, we present here our proposal to investigate the feasibility of introducing a third legal gender.

Gender-confirming care

The inquiry’s terms of reference state that it is to explore how people who undergo gender-confirming care perceive the assessment, care and treatment, including aftercare; how these people perceive their contact with various authorities; map how long people have to wait before assessments begin and the duration of assessments, and propose concrete initiatives to increase the well-being of people who are waiting for care; collect good examples of accurate information provided to people who need to undergo this care and how these can be disseminated; investigate the extent to which gender-confirming care and treatment are adapted to the needs of non-binary people and propose any initiatives that may be required. The inquiry proposes the following principal action:

An agreement with the Swedish Association of Local Authorities and Regions to shorten waiting times and make access to care more equal

  • The Government initiates an agreement with SALAR with the aim of making gender-confirming care more equal across the country and ensuring that all those who need have access to this care, irrespective of factors such as their age and gender identity.
  • A budget attached to this agreement is to be distributed between the various teams and specialist doctors within various fields of care. The length of waiting times and gender teams’ performance will determine the distribution of funding which will be adjusted as needed.

In 2015, the National Board of Health and Welfare published two evidence-based guides on gender-confirming care, one for paediatric and adolescent care and one for adult care. A follow-up was conducted the following year. The National Board of Health and Welfare concluded that a lack of knowledge and resources among referring county councils leads to the care provided remaining unequal between different regions.

The Swedish Association for Transsexual Health (SFTH) has also noted that gender-confirming care is unequal across the country in similar areas to those identified by the National Board of Health and Welfare and argues that this is a problem.

The inquiry has also received quite a large number of reports of difficulties obtaining a referral for gender-confirming care and has reviewed questionnaire surveys that indicate there is relatively widespread dissatisfaction.

Reports received by the inquiry concerning problems within the health sector can be divided into six main areas: long waiting times and the negative consequences for mental health; problems with a lack of information and participation; uncertain benefit of psychological tests and the ‘real-life experience’; perception of being expected to conform to stereotypes; feelings of powerlessness and vulnerability; varying experiences of the attitude of care providers.

According to the gender teams, there are challenges in several areas in terms of the feasibility of delivering a high standard of care. Lack of resources and difficulties recruiting sufficient staff with the correct expertise, lack of knowledge among decision makers and thus difficulties conveying the importance of these services are among the challenges identified.

The inquiry has also mapped the waiting times for accessing the various teams and the subsequent various treatments offered following assessment and diagnosis. Waiting times vary greatly across the country.

Living conditions of people with intersex variations

The inquiry’s terms of reference state that, where appropriate, it is to investigate the living conditions of people with intersex variations. We have explored points of view from organisations that represent people with intersex variations and research in this field. On the basis of this, we propose the following:

Measures to improve care and rights for people with intersex variations

  • The Government appoints an inquiry tasked with unconditionally investigating the matter of legislation or other measures pertaining to surgical and other procedures on people with intersex variations.
  • The National Board of Health and Welfare is tasked with investigating opportunities to ensure the patient’s right to information about their own medical history.
  • The National Board of Health and Welfare is tasked with developing, in collaboration with representative organisations, an evidence-based guide for the care of people with intersex variations. This work can be initiated by conducting a survey and is to complement the previous survey.

The inquiry has reviewed the results of a questionnaire survey, dsdLIFE, in which Swedish people with intersex variations answered questions about their quality of life. The majority of respondents are satisfied or quite satisfied with their experiences, but at the same time many argue that the health sector should actually postpone irreversible procedures. The results must be interpreted with care.

The Swedish National Council on Medical Ethics argues in a comment that surgical procedures on infants or young children should not be conducted without a medical indication or when there is a lack of supporting evidence. More knowledge is required, as is more support for parents and children.

There are a variety of perspectives among the organisations that represent people with intersex variations on the issue of performing surgical procedures on infants and young children. However, there

is a consensus regarding the need for more knowledge within the health sector and access to specialist care.

1. Begreppsordlista

AFAB (assigned female at birth) betyder att en person tilldelats det

juridiska könet kvinna vid födelsen. Juridiskt kön tilldelas i den absoluta majoriteten av alla fall baserat på utseendet på de yttre könsorganen hos det nyfödda barnet och grundar sig alltså på tanken om kroppsliga egenskaper som könsbestämmande. Alla barn som föds i Sverige tilldelas ett kön för att kunna registreras i folkbokföringen.

AMAB (assigned male at birth) betyder att en person tilldelats det

juridiska könet man vid födelsen. Se även ovan.

Binär En binär transperson identifierar sig som ett kön som, inom

ramen för ett tvåkönssystem, är motsatt det kön personen tilldelades vid födelsen. En vanlig benämning på binära transpersoner är transsexuell. En person vars könsidentitet är kvinna och som vid födelsen blivit tilldelad det juridiska könet man kan benämnas exempelvis transkvinna eller transsexuell kvinna. En person vars könsidentitet är man och som vid födelsen blivit tilldelad det juridiska könet kvinna kan benämnas exempelvis transman eller transsexuell man. Benämningar som används om personer måste alltid respektera personens egen identitet och de begrepp personen själv föredrar.

Biologiskt kön Begrepp som vanligen syftar till de kroppsliga egen-

skaper som legat till grund för att en person tilldelats ett visst juridiskt kön vid födelsen. De kroppsliga egenskaper som allmänt anses vara könsbestämmande är könskromosomer (”kromosomalt kön”), inre könsorgan/könskörtlar (”gonadalt kön”), yttre könsorgan (”genitalt kön”) och hormonnivåer (”endokrint/hormonellt kön”). En indelning i två så kallat biologiska kön bygger på en uppfattning om normalvariationer inom dessa fyra aspekter och kombinationerna av dessa, där vissa variationer anses falla utanför det normala

och därför diagnostiseras som avvikelser (intersexvariationer). Indelningen i två ”biologiska kön” är en medicinsk konstruktion som antyder en betydligt mer begränsad variation än vad som i praktiken förekommer bland människokroppar.

Cisnormativitet Antagandet att alla människor identifierar sig som

det kön de blivit tilldelade vid födelsen och lever enligt de sociala normerna för det könet. Cis är latin för ”på samma sida”. Se vidare begreppet Cisperson.

Cisperson En person som identifierar sig med det kön hen blivit

tilldelad vid födelsen. Cis är latin för ”på samma sida”. En cisman är en person som identifierar sig som man och som tilldelats könet man vid födelsen. Vanligen uttrycker personen också sin könsidentitet på sätt som i den tid och det samhälle där personen befinner sig allmänt kodas som ”manliga”. En ciskvinna är en person som identifierar sig som kvinna och som tilldelats könet kvinna vid födelsen. Vanligen uttrycker personen också sin könsidentitet på sätt som i den tid och det samhälle där personen befinner sig allmänt kodas som ”kvinnliga”. Se vidare begreppet Biologiskt kön.

Hbtq Hbtq är ett paraplybegrepp för homosexuella, bisexuella, trans-

personer och personer med queera uttryck och identiteter. I det här betänkandet förekommer begreppet i olika variationer. Det har bland annat att göra med hur det är formulerat i källtexten. I vissa källor nämns endast hbt och i internationella sammanhang är personer med intersexvariation ofta representerade med ett i.

Heteronormativititet Antagandet att det bara finns två kön,

flicka/kvinna respektive pojke/man och att dessa är varandras motsatser eller komplement. Män och kvinnor förväntas vara heterosexuella och bete sig enligt normer för det kön de blivit tilldelade vid födelsen. Se vidare begreppen Biologiskt kön, Cisperson och Cisnormativitet.

Ickebinär Personer som tidvis eller alltid identifierar sig som både

man och kvinna, inget av det, mellan eller bortom könsindelningen man och kvinna. Ickebinär används som ett paraplybegrepp för olika

ickebinära könsidentiteter. Begreppet ickebinär kan också vara ett sätt att benämna sin egen identitet.

Intersexvariation Benämning som används för tillstånd där kroppen

inte enkelt går att könsbestämma utifrån föreställningen om två biologiska kön. Det finns ett stort antal intersexvariationer. Gemensamt för detta är att någon eller några kroppsliga egenskaper skiljer sig från det som anses som ”normalvariationer” i sådan omfattning att det kan bli föremål för diagnos. De egenskaper det här rör sig om är könskromosomer, inre könsorgan/könskörtlar, yttre könsorgan och hormonnivåer. De variationer som diagnostiseras är både sinsemellan och inom respektive kategori olika och har olika orsaker. De yttrar sig på olika sätt och påverkar individen i olika stor omfattning. Intersexvariationer kan upptäckas under barndomen, i puberteten eller i vuxen ålder.

Uppskattningar av hur vanligt det är med intersexvariationer varierar beroende på vilka tillstånd som inkluderas. En uppskattning är att 0,5–1,5 procent av alla nyfödda barn har något slags intersexvariation.

Juridiskt kön eller juridisk könstillhörighet Det kön som registre-

rats för en person i folkbokföringen. Juridiskt kön tilldelas i den absoluta majoriteten av alla fall baserat på utseendet på de yttre könsorganen hos det nyfödda barnet. Juridiskt kön registreras i folkbokföringen i Sverige bland annat genom personnumret där det juridiska könet framgår av en siffra i detta nummer. Bedömningen av kroppens ”kön” och det åtföljande tilldelandet av juridiskt kön kan också sammantaget benämnas som (vid födelsen) tilldelat eller tillskrivet kön.

Kön Begreppet kön används i de flesta sammanhang för att särskilja

människor genom att dela in dem i grupperna kvinnor och män. Kön är dock mycket mer komplext än så. Kön kan brytas ned i fyra olika delar: Kropp/”biologiskt kön”, juridiskt kön, könsidentitet och könsuttryck. Se vidare dessa begrepp.

Könsidentitet En persons självupplevda kön, det vill säga det kön

man identifierar sig med. Könsidentitet kallas ibland också psykologiskt eller mentalt kön. Socialstyrelsen definierar könsidentitet som

”en persons självidentifierade kön, den inre upplevelsen av att vara man/pojke, kvinna/flicka eller att tillhöra inget eller något annat kön”. Även den inre upplevelsen av att inte ha något kön alls räknas här alltså som en könsidentitet, vilket tyder på att begreppet könsidentitet är allt för snävt för alla de sätt att identifiera sig som det är tänkt att omfatta.

Könskongruens och könsinkongruens En person vars tilldelade

kön överensstämmer med könsidentiteten är könskongruent. Ibland räknas också könsuttryck in i könskongruensen. Socialstyrelsen definierar cisperson som ”en person vars könsidentitet, könsuttryck och födelsekön /vid födelsen tilldelade kön, utredningens anmärkning/ är och alltid har varit kongruenta”. En person vars tilldelade kön inte överensstämmer med könsidentiteten är könsinkongruent. Att det finns en ickeöverensstämmelse mellan en persons tilldelade kön och personens självvalda könsuttryck kan också betecknas som en inkongruens. Ett vanligt sätt att benämna personer med könsinkongruens är transpersoner.

Könsuttryck Med könsuttryck, eller socialt kön, avses attribut som

allmänt uppfattas som ”manliga” eller ”kvinnliga”. Sådana attribut kan vara till exempel kläder, kroppsspråk och hår. Dessa kan variera beroende på vilken tid och vilket samhälle en person befinner sig i. Socialt kön kan också vara hur en person uppfattas utifrån kroppsliga egenskaper som allmänt förknippas med kön, så som röst och kroppsform. Transpersonsbegreppet innefattar även personer som, i olika sammanhang eller olika omfattning, använder sig av könsuttryck som i ett tvåkönssystem anses vara motsatta dem som personen förväntas använda. Ett sådant sätt att vara transperson på är att vara transvestit. Transvestiter kan, med en definition av könskongruens som enbart omfattar tilldelat kön och könsidentitet, räknas som cispersoner då deras tilldelade kön överensstämmer med könsidentiteten. Ibland räknas också personer som gör drag (att överdriva könsuttryck som en del av exempelvis performance eller aktivism) till gruppen transpersoner. Se vidare begreppet Transperson.

Könsöverskridande identitet och uttryck En av diskriminerings-

grunderna som avser transpersoner i lagen mot diskriminering och kränkande behandling. Diskrimineringsombudsmannen beskriver

könsidentitet och könsuttryck på följande sätt: ”/.../ att någon inte definierar sig som kvinna eller man eller genom sin klädsel (eller på annat) sätt ger uttryck för att tillhöra ett annat kön än det som registrerats för hen vid födelsen. Begreppen omfattar dels en persons mentala eller självupplevda könsbild, dels hur någon uttrycker det som kan kallas personens sociala kön, till exempel genom kläder, kroppsspråk, smink eller frisyr.”

Könskaraktäristika Kan delas upp i primära och sekundära köns-

karaktäristika, där de primära är yttre könsorganens utseende och de sekundära är andra aspekter av kroppen som allmänt anses som ”könade”, som kroppsform och röst. Se begreppet Biologiskt kön och begreppet Könsuttryck.

Könsdysfori Psykiskt lidande eller en försämrad förmåga att fungera

i vardagen som orsakas av att könsidentiteten inte stämmer överens med det kön personen blivit tilldelad. Könsdysfori är individuell. Den kan omfatta olika kroppsdelar och variera i intensitet och omfattning över tid eller mellan olika sammanhang. Lidandet kan ha såväl psykiska som sociala aspekter. Könsdysfori kan bli föremål för olika diagnoser, beroende på vilken av de internationella sjukdomsklassifikationerna (ICD eller DSM) som används. En del utgår primärt från individens lidande eller upplevda hinder, andra tar sin utgångspunkt i identifikationen med ett visst kön.

Könsbekräftande vård och behandling Samlingsbegrepp för olika

sätt att ändra på kroppen så att den stämmer mer överens med könsidentiteten. I direktivet används även ordet könskorrigering, men utredningen har valt att inte använda detta begrepp annat än i citat.

Transpersoner och personer med transerfarenhet eller transbakgrund Paraplybegrepp för en mängd olika individer med erfaren-

heter av att det juridiska kön de tilldelats vid födelsen inte stämmer överens med könsidentiteten och/eller könsuttrycket. Transpersoner används som ett paraplybegrepp för personer med identiteter och uttryck som på olika sätt bryter mot samhällets normer för kön/könsidentitet. Begreppet transperson kan också vara ett sätt att benämna sin egen identitet.

Det finns inga svenska befolkningsstudier som har transidentitet eller transerfarenhet eller transbakgrund som en variabel. Därför är det väldigt svårt att uppskatta antal personer som på något sätt identifierar sig som transpersoner eller personer med transerfarenhet eller transbakgrund. Antalet personer som söker vård för könsdysfori, antalet som får en könsdysforidiagnos och antalet som ansöker om fastställandet av ändrat juridiskt kön har ökat i Sverige och på andra håll i världen de senaste åren, men det går inte att med ledning av dessa siffror dra några slutsatser om hur många som är transpersoner eller transerfarenhet eller transbakgrund. Man vet inte vad ökningen beror på, men möjliga förklaringar är att samhället blir mer tillåtande eller öppet, att frågor som rör könsidentitet och könsuttryck uppmärksammas i samhället, ökad tillgång till könsbekräftande vård, ökad tillgång till information och minskad stigmatisering.

Transsexuell En person vars könsidentitet är kvinna och som vid

födelsen blivit tilldelad könet man benämns exempelvis transkvinna eller transsexuell kvinna. En person vars könsidentitet är man och som vid födelsen blivit tilldelad könet kvinna benämns exempelvis transman eller transsexuell man. Se vidare begreppet Binär.

2. Utredningens uppdrag och arbete

2.1. Utredningsuppdraget

Regeringen beslutade 1 december 2016 att tillsätta en särskild utredare med syfte att stärka efterlevnaden av transpersoners rättigheter och förbättra levnadsvillkoren för transpersoner. Chefen för Kulturdepartementet, statsrådet Alice Bah Kuhnke, utsåg samma dag Ulrika Westerlund att vara särskild utredare. Uppdraget skulle redovisas den 31 oktober 2017.

Utredningens uppdrag har enligt direktiven (dir. 2016:102) varit att utifrån befintlig kunskap göra en bred kartläggning av transpersoners villkor och situation i samhället och föreslå konkreta insatser som bidrar till förbättrade levnadsvillkor och ett tryggare livsutrymme för transpersoner. Utredaren skulle även belysa hur personer som genomgår könskorrigering uppfattar utredning, vård och behandling. Direktiven återfinns i sin helhet i bilaga 1.

2.1.1. Kartläggning av transpersoners levnadsvillkor

I uppdraget att föreslå konkreta insatser för att förbättra levnadsvillkoren för transpersoner har ett flertal områden lyfts fram i direktiven. Det första handlar om transpersoners möjlighet att leva i enlighet med sin könsidentitet eller önskat könsuttryck. Utredningen har uppdragits att:

  • undersöka hur transpersoner påverkas av samhällets cis- och heteronorm, och
  • identifiera de hinder som finns i samhället för transpersoners möjligheter att leva i enlighet med sin könsidentitet, och vid behov föreslå insatser för att åtgärda eventuella brister.

Utredningen skulle även svara på hur transpersoner i Sverige kan få en bättre psykisk hälsa och belysa hur arbetslivet ser ut för transpersoner i Sverige, samt föreslå konkreta insatser för att förbättra transpersoners arbetsmiljö och situation på arbetsmarknaden. Ytterligare ett syfte var att ta reda på hur transpersoner bemöts inom hälso- och sjukvården. Vidare skulle utredningen ta reda på hur en tryggare fritid för transpersoner kan säkerställas och föreslå insatser för att förbättra transpersoners förutsättningar att tryggt kunna delta i olika typer av fritidsaktiviteter och i det civila samhället. I uppdraget har också ingått att föreslå åtgärder för att förbättra transpersoners möjligheter att delta i träning och idrott. I utredningens uppdrag ingick också att belysa hur enkätundersökningar kan inkludera ickebinära personer samt hur könsuppdelad statistik kan kompletteras genom att inkludera ickebinära personer.

Utredningen skulle dessutom synliggöra hur transpersoner bemöts i sin kontakt med myndigheter, genom att identifiera vilka administrativa hinder personer som ändrat juridiskt kön möter i sin vardag, föreslå insatser för att avhjälpa dessa hinder och vid behov föreslå nödvändiga författningsändringar. Utredningen uppdrogs även att svara på hur personer som ändrat juridiskt kön lättare kan få ut nya betyg och examensbevis från lärosäten och arbetsgivare. Utredningen kunde även på detta område föreslå nödvändiga författningsändringar.

I delar har uppdraget varit utåtriktat och det har ingått att medverka till att sprida kunskap om transpersoners levnadsvillkor till personer som i sin yrkesroll eller roll inom det civila samhället möter transpersoner, men även till allmänheten.

2.1.2. Kartläggning av den könsbekräftande vården

När det gäller uppdraget att belysa hur personer som genomgår könsbekräftande vård uppfattar utredning, vård och behandling skulle utredningen fokusera på hur eventuella brister i dagens utredningsförfarande kan åtgärdas. I uppdraget har ingått belysa hur personer som genomgår könsbekräftande vård uppfattar dagens utredningsförfarande, vård och behandling samt kontakten med olika instanser. Utredningen skulle även kartlägga väntetider, samla goda exempel på inkluderande och korrekt information samt undersöka i vilken omfattning könsbekräftande vård är anpassad till ickebinära personers behov och föreslå insatser. I arbetet med frågorna som berör den könsbekräftande vården skulle utredningen anlägga ett geografiskt perspektiv.

2.1.3. Gemensamma utgångspunkter för utredningens båda delar

I direktiven beskrivs också några utgångspunkter för utredningen och dess arbete. Där står det att utredningen bör tillämpa ett intersektionellt perspektiv och belysa hur övriga diskrimineringsgrunder samspelar med frågor kring könsidentitet och könsuttryck. Utredningen ska synliggöra eventuella skillnader i levnadsvillkoren mellan transkvinnor och transmän.

I direktiven konstateras också att det saknas studier om levnadsvillkor för personer med intersexvariation och att utredningen därför, där det är lämpligt, ska undersöka levnadsvillkoren för dessa.

Det har ingått i vårt uppdrag att beakta andra pågående processer som är relevanta för uppdraget, till exempel lagstiftningsarbete inom Regeringskansliet. Det har även ingått i uppdraget att ha ett utåtriktat arbetssätt genom att delta i den allmänna debatten och medverka i olika former av utbildningstillfällen för att bidra till diskussion i frågor relaterade till uppdraget.

Det har ingått i vårt uppdrag att samråda med statliga myndigheter, kommuner, landsting/regioner och civilsamhällesorganisationer. Det har också ingått i vårt uppdrag att inhämta kunskap och erfarenheter från vårdpersonal vid de utredningsteam som arbetar med könsbekräftande vård och behandling, från Socialstyrelsens rättsliga

råd och från organisationer som arbetar med transpersoners rättigheter.

Utöver att redovisa konsekvenser i enlighet med kommittéförordningen, skulle utredningen enligt direktiven även beakta ett barnrättsperspektiv och ett ungdomsperspektiv samt redovisa hur förslagen som lämnas förhåller sig till europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och Sveriges övriga åtaganden om mänskliga rättigheter.

2.2. Hur arbetet bedrivits

Utredningen har strävat efter att ha ett utåtriktat arbetssätt där det funnits flera olika sorters möjligheter för berörda personer att komma i kontakt med oss och ge sin bild av situationen för transpersoner i Sverige.

2.2.1. Transpersoners berättelser

Som framgår i detta betänkande är det vanligt förekommande att transpersoner saknar tilltro till det offentliga. En viktig del av vårt arbete har varit att påbörja en process av att skapa det förtroendet. En utgångspunkt i arbetet har därför varit att transpersoner själva ska vara delaktiga och komma till tals i utredningen. För att åstadkomma detta har vi huvudsakligen använt två arbetssätt. Det ena är att skapa en webbplats för utredningen. Det andra att bjuda in transcommunityt till ett antal communityforum.

Utredningens webbplats

Vi har haft en egen webbplats, transpersonerslevnadsvillkor.se, där transpersoner och personer med intersexvariation kunnat lämna berättelser anonymt. Möjligheten att lämna berättelser på detta sätt fanns mellan den 4 maj och den 20 augusti 2017. I en text på webbplatsen bad vi berörda personer berätta för oss om sina upplevelser, att det gick bra att berätta om både negativa och positiva erfarenheter och att de själva fick välja vad de ville fokusera sin berättelse kring. Några områden, där utredningen identifierat kunskapsluckor

lyftes dock särskilt, till exempel upplevelser från arbetsliv och föreningsliv samt vilka problem personer haft när de varit i kontakt med myndigheter. Totalt 122 berättelser har inkommit till utredningen genom denna kanal.

De som lämnat berättelser är huvudsakligen personer som själva identifierar sig som transpersoner, men det finns även ett mindre antal berättelser från anhöriga till transpersoner. Vissa berättelser består av enstaka anekdoter, medan andra berättar om hela eller delar av livsförlopp. Materialet har begränsningar i form av att det inte alltid framgår när i tid en händelse som beskrivs har inträffat. Det är också olika hur mycket information personer valt att lämna om sig själva. Medan vissa har angett både vilken typ av transidentitet de har, hur gamla de är och kanske vilken stad de bor i eller vilket utredningsteam de sökt vård hos så finns det andra som helt utelämnat sådan information.

Communityforum och deltagande vid arrangemang för hbtq-personer

Vi har anordnat fem forum för transcommunityt under olika evenemang på olika platser i landet: Trans Fest Stockholm, Båstadträffen, LundaPride, West Pride i Göteborg och Luleå Pride. Utöver detta har vi deltagit och presenterat vårt arbete på exempelvis Transammansdagen i Västerås, FPES årsmöte i Uppsala, RFSL:s förtroenderåd i Södertälje, RFSL Ungdoms kongress i Örebro, Stockholm Pride, Linköpings regnbågsvecka och en träff för medlemmar i RFSL Stockholms transanhöriggrupp. Samtliga arrangemang där utredningen närvarat finns redovisade i bilaga 3.

2.2.2. Den könsbekräftande vården – berättelser från professionen

I syfte att få detaljerad information om vad företrädare för den könsbekräftande vården har identifierat för utmaningar inom sitt område har vi skickat ut en enkät till teamen för den könsbekräftande vården. Vi har även genomfört djupintervjuer med fem endokrinologer med fokus på livscykelperspektiv och behov av eftervård. Vi

har också deltagit vid en konferens som European Professional Association for Transgender Health (EPATH) anordnad i Belgrad.

2.2.3. Bilaterala kontakter, samrådsmöten och hearing

Under arbetets gång har vi haft ett stort antal bilaterala kontakter och samrådsmöten. Från civila samhället har vi träffat representanter för RFSL, RFSL Ungdom, FPES, Intersex Scandinavia, INIS, Transförsvaret, RFSL Newcomers, Blattetrans, Funkisprojektet (RFSL), Sveriges förenade hbtq-studenter, CAH-föreningen, Malmö mot diskriminering, Nätverket Transhälsa, Klinefelternätverket. Utredningen har även träffat Riksidrottsförbundet.

Statliga myndigheter som vi haft samrådsmöten eller avstämningar med inkluderar: Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF), Diskrimineringsombudsmannen (DO), Socialstyrelsen (samt Socialstyrelsens rättsliga råd), Arbetsförmedlingen, Folkhälsomyndigheten, Universitetskanslerämbetet(UKÄ), Skatteverket, Barnombudsmannen (BO), Statistiska centralbyrån (SCB), Boverket, Transportstyrelsen, Statens Kulturråd, Polisen, Migrationsverket, Arbetsmiljöverket, Statens Skolverk, Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd, Kommissionen för jämlik hälsa, Nationella samordnaren för psykisk hälsa och Utredningen för inrättande av en jämställdhetsmyndighet. Vi har även varit i kontakt med Nationella sekretariatet för genusforskning och Centrum för idrottsforskning.

Vi har träffat Sveriges kommuner och landsting (SKL), och även representanter för enskilda kommuner och landsting/regioner till exempel Stockholms Stad, Göteborgs Stad och Kunskapscentrum för sexuell hälsa Västra Götalandsregionen. Utredningen har även genomfört ett studiebesök på anläggningen Högevall i Lund.

Utredningen har träffat Akademikerförbundet SSR, Unionen, Vision, Landsorganisationen i Sverige (LO) och Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) liksom representanter för den könsbekräftande vården i Sverige; Svensk förening för transsexuell hälsa (SFTH), Louise Frisén, överläkare på BUP konsultenhet vid Astrid Lindgrens barnsjukhus, samt Västra Götalandsregionen, via Lundströmmottagningen i Alingsås, i syfte att ta del av deras arbete

med ett kvalitetsregister. Vi har även träffat Svenska bankföreningen.

Vi har varit i kontakt med ett flertal forskare. Utöver de som ingått i utredningens referensgrupp så är det Signe Bremer vid Uppsala universitet, Johan Norberg vid Malmö högskola, Erik Mägi vid Göteborgs universitet, Tove Lundberg vid Lunds universitet, Anna Nordenström på Karolinska Institutet och Jeff Hearn som leder forskningsprojektet Trans Rights. Utredningen har också träffat Arbetsgruppen för Forskning inom TransOmrådet (AFTO) via Transföreningen FPES.

Utredningen har även varit i kontakt med internationella aktörer så som ILGA World, Transgender Europe, enheten för frågor om sexuell läggning och könsidentitet (sogi-unit) vid Europarådet, Amnesty Danmark, samt med anställda vid regeringskansliet på Malta och i Norge.

Hearing

Den 30 augusti 2017 anordnade utredningen en hearing med representanter huvudsakligen från civilsamhällesorganisationer, statliga myndigheter, kommuner och landsting/regioner i syfte att diskutera utredningens förslag. Av de 61 inbjudna (som redovisas i bilaga 2) närvarade följande 37 aktörer: RFSU, RFSL, RFSL Ungdom, FPES, Transförsvaret, Transammans, Hbt-Liberalerna, Feministiskt Initiativ, Öppna kristdemokrater, Öppna moderater, psykoterapeut Anneli Svensson, Diskrimineringsbyrån Uppsala, Malmö mot diskriminering, DO, Försäkringskassan, BO, Polisen, Brottsofferjouren, Svensk förening för transexuell hälsa, Universitets- och högskolerådet (UHR), UKÄ, Akademikerförbundet SSR, TCO, LO, Arbetsförmedlingen, Arbetsmiljöverket, Göteborgs Stad, Jönköpings kommun, Norrköpings kommun, Malmö stad, Uppsala kommun, Luleå kommun, Västerås stad, Växjö kommun, Örebro kommun, Landstinget i Västernorrland, och Närhälsan kunskapscentrum för sexuell hälsa i Västra Götalandsregionen.

2.2.4. Referensgrupp och konsulter

Utöver den expertgrupp som förordnats av Regeringskansliet har utredningen knutit till sig en referensgrupp bestående av Cecilia Dhejne (överläkare, samt patientflödesansvarig för transmedicin vid ANOVA, Karolinska universitetssjukhuset), Reb Kerstinsdotter (jurist samt förvaltningsrättsfiskal), Axel Repka (läkare samt initiativtagare till Nätverket Transhälsa), Kerstin Burman (jurist), Micah Grzywnowicz (internationellt sakkunnig, RFSL), Jameson Garland (postdoktor vid juridiska institutionen, Uppsala Universitet), Erika Alm (lektor i genusvetenskap, Göteborgs universitet), Lina Axelsson Kihlbom (jurist samt grundskolechef), Nils-Olof Zethrin (expert för området fritid och idrott, SKL), Lina Fjelkegård (processutvecklare, SCB) och Mathilda Piehl (författare till rapporten Hbtq och idrott, RFSL).

Utredningen har även tagit hjälp av konsulter som författat delar av betänkandet: Vierge Hård (RFSL Ungdom), Christian Antoni Möllerop, Linnea Ornstein, Marie Nordström, Josefin Nauri, Chris Schenlaer och Pom Sandhagen. Utredningen har även haft Sara Sjölander som praktikant under våren 2017.

2.2.5. Befintligt material

Utredningen har begärt ut handlingar med för oss relevant material från Justitiekanslern, Diskrimineringsombudsmannen och Socialstyrelsens rättsliga råd. Vi har även i stor utsträckning utgått från befintlig forskning eller av andra redan insamlat material.

Kvantitativa undersökningar

Vi har huvudsakligen använt oss av resultat från nedanstående undersökningar. Vi har även fått ta del av insamlat material från en enkätundersökning som RFSL Stockholm genomförde 2016 i syfte att kartlägga behovet av stödjande och sociala insatser för hbtq-personer kopplat till föräldraskap/umgänge med barn, i hela landet samt svaren från en enkät som RFSL Ungdom genomfört med medlemmar i Newcomers Youth. För läsbarhetens skull har vi oftast avrundat procentdecimaler och redovisat hela procentandelar.

Folkhälsomyndighetens enkät om hälsan och hälsan bestämningsfaktorer

Folkhälsomyndigheten genomförde 2015 en enkätundersökning som riktade sig uteslutande till transidentifierade individer. Totalt 800 personer svarade på enkäten, vilket innebär att det är den största folkhälsoenkät riktad till transpersoner som genomförts i Sverige. Enkäten innehöll frågor om livsvillkor, levnadsvanor, hälsa och livskvalitet. Totalt 53 procent av respondenterna var mellan 15 och 29 år gamla. De svarande representerar olika transidentiteter så som transsexuella, transvestiter och intergender. De vanligaste transidentiteterna var transperson, transsexuell och intergender. En hög andel var högutbildad. En hög andel var även låginkomsttagare. De bodde oftare i större län som Stockholm, Västra Götaland och Skåne. När det gäller sexuell identitet var de vanligaste sätten att identifiera sig på bisexuell och queer. Stora delar av resultaten finns redovisade i Folkhälsomyndighetens rapport Hälsan och hälsans bestämnings-

faktorer för transpersoner. En rapport om hälsoläget bland transpersoner i Sverige. Utredningen har även fått ta del av några tidigare

opublicerade resultat avseende svar på frågor om den könsbekräftande vården.

Transgender Europes enkät om hälsa och hälso- och sjukvård för transpersoner samt enkät om transrelaterade frågor till vårdgivare

Transgender Europe genomförde två enkätundersökningar under 2016. Den ena riktade sig till transpersoner och handlade om deras upplevelser av könsbekräftande vård och allmän hälso- och sjukvård. Den andra vände sig till vårdpersonal och handlade om deras erfarenheter av och syn på transpersoner som patienter. Totalt 472 personer svarade på den svenska brukarenkäten. Nästan alla hade svenskt medborgarskap eller permanent uppehållstillstånd i Sverige. Respondenternas åldrar varierade mellan 16 och 77 år och medianåldern var 27. Totalt 36 procent identifierade sig som transmän, 36 procent som ickebinära och 23 procent som transkvinnor and 5 procent hade annan transidentitet. Den sista gruppen är dock för liten för att ingå i en analys. Totalt 70 procent av respondenterna hade tillskrivits kvinnligt kön vid födseln och 30 procent hade tillskrivits manligt

kön vid födseln. Bland de som identifierade sig som ickebinära hade 84 procent tillskrivits kvinnligt kön vid födseln och 16 procent tillskrivits manligt kön vid födseln. Totalt 487 svarade på den svenska enkäten för vårdpersonal.

Delar av resultaten finns publicerade i TGEU:s rapport Over-

diagnosed but Underserved. Trans Health Care in Georgia, Poland, Serbia, Spain and Sweden: Trans Health Survey. Fler resultat finns i

den av RFSL publicerade rapporten “In society I don't exist, so it's

impossible to be who I am.” – trans people’s health and experiences of health care in Sweden. Det finns ett stort antal frågor i enkäten som

inte redovisas i någon av dessa rapporter och utredningen har fått ta del av även det materialet varav en del används i betänkandet. I materialet ingick även fritextsvar.

EU LGBT survey

EU:s byrå för grundläggande rättigheter (FRA) genomförde 2012 en enkätundersökning riktad till hbt-personer. I enkäten ställdes frågor om upplevelser av diskriminering, upplevelser i vardagslivet, på skola och i arbetslivet, utsatthet för våld och trakasserier samt vilken medvetenhet personer har kring vilka rättigheter de har. I undersökningen fanns möjlighet att välja alternativen transperson (med ett antal underkategorier), homosexuell man, homosexuell kvinna, bisexuell man och bisexuell kvinna. De som angav att de var transperson fick även svara på ett antal transspecifika frågor. Dessa rörde bland annat lagstiftning avseende juridiskt könsbyte och tillgång till könsbekräftande vård.

Antalet svarande från Sverige var totalt 2464 personer. Av dessa var 374 transpersoner, 427 homosexuella kvinnor, 1053 homosexuella män, 269 var bisexuella kvinnor och 269 var bisexuella män.

MUCF:s nationella ungdomsenkät

MUCF genomför var tredje år en nationell ungdomsenkät som besvaras av ett slumpmässigt urval av personer mellan 16 och 25 år om arbete, studier, hälsa, trygghet och inflytande. Den redovisade statistiken i utredningen är baserad på en sammanslagning av datamaterial från två ungdomsenkäter, från 2012 och 2015.

Ungdomsenkäten 2012 och 2015 har besvarats av 4551 personer, vilket utgör en svarsfrekvens på 48,8 procent. Sammanlagt besvarade 4423 unga frågan om huruvida de identifierar sig som transperson. Av dessa svarade 1,1 procent ”ja” på frågan och 2,6 procent svarade ”osäker”. De som har svarat ”ja” och ”osäker” redovisas tillsammans som en grupp. I analysen jämförs dessa personer med resterande 96,3 procent som inte identifierade sig som transpersoner. Endast statistiskt signifikanta resultat redovisas i detta betänkande.

2.2.6. Sprida kunskap om transpersoners levnadsvillkor

Utredningens arbetssätt och breda uppdrag har fört med sig att många aktörer som inte tidigare arbetat med eller reflekterat över transfrågor fått en anledning att börja.

Utredningen har även medverkat vid ett antal arrangemang (se bilaga 3) för att sprida kunskap om transpersoners levnadsvillkor och om vårt pågående arbete.

2.3. Betänkandets innehåll

Utredningens uppdrag har enligt regeringens direktiv varit att göra en bred kartläggning av transpersoners levnadsvillkor och föreslå konkreta insatser som ska bidra till förbättrade levnadsvillkor och ett tryggare livsutrymme för transpersoner. Uppdraget har omfattat möjligheten att lämna förslag till författningsändringar när det gäller betyg och administrativa hinder. Resterande delar av uppdraget har inte omfattat att lämna färdiga förslag till författningsändringar.

Utredningen har valt att lämna förslag till möjliga nya utredningsuppdrag, men lägger inte själva fram några förslag om författningsändringar.

Uppdraget har varit synnerligen brett och har inkluderat att både att ge en övergripande beskrivning av de problem som det tvåkönsnormativa och cisnormativa samhället skapar i transpersoners vardag, men även att belysa specifika frågeställningar som hur man kan inkludera ickebinära i statistiken. Detta gör också att betänkandets olika delar skiljer sig mycket åt både gällande innehåll och komplexitet.

Kapitel 3 redogör för utredningens utgångspunkt i mänskliga rättigheter.

Kapitel 4 placerar utredningen i ett politiskt sammanhang. Där går vi igenom Sveriges arbete med mänskliga rättigheter, samt hur utredningen relaterar till jämställdhetspolitiken, diskrimineringsområdet och folkhälsopolitiken. Kapitlet innehåller även en genomgång av ansvarsfördelning mellan staten, kommuner och landsting/regioner i arbetet att förbättra transpersoners levnadsvillkor.

Kapitel 5 ger en generell beskrivning av transpersoners levnadsvillkor: i vilken utsträckning transpersoner anser att det är möjligt att leva i enlighet med sin könsidentitet, utsatthet för kränkningar och trakasserier samt för våld och hot om våld, sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter samt attityder till transpersoner.

I kapitel 6 belyser vi levnadsvillkoren ur ett livscykelperspektiv och synliggör särskilda erfarenheter som vissa transpersoner har, till exempel transpersoner med funktionsvariation och asylsökande transpersoner.

Kapitel 7 ger en bild av hur transpersoners psykiska hälsa ser ut. Vi redogör för befintliga insatser på nationell nivå för att stärka den psykiska hälsan. Kapitlet tar även upp förekomsten av självmordstankar och självmordsförsök, ätstörningar och bruk av alkohol, narkotika och tobak.

I kapitel 8 skildrar vi transpersoners upplevelser av bemötande inom den allmänna hälso- och sjukvården och ger exempel på initiativ som tagits för att förbättra bemötandet.

Kapitel 9 handlar om transpersoners fritid. Behovet av egna mötesplatser och stärkt egenorganisering behandlas, liksom transpersoners upplevelser och behov gällande fysisk aktivitet och idrottsutövande. Kapitlet behandlar även de idrottspolitiska målen och statens stöd till idrotten.

Kapitel 10 beskriver vilka hinder som finns för transpersoner att på lika villkor delta i arbetslivet.

Kapitel 11 består av en kartläggning av de administrativa hinder som transpersoner kan uppleva i sin vardag. Fokus i kapitlet är de problem som uppstår för personer som ändrat juridiskt kön. Ett sådant problem behandlas även i kapitel 12 som behandlar de möjligheter som finns att få ut betyg och intyg med de nya personuppgifterna.

I kapitel 13 ger vi exempel på hur ickebinära kan inkluderas i enkätundersökningar och belyser hur könsuppdelad statistik kan kompletteras genom att inkludera ickebinära. Även frågan om transerfarenhet som bakgrundsvariabel behandlas i kapitlet.

I kapitel 14 återfinns utredningens överväganden och förslag på hur transpersoners levnadsvillkor kan förbättras.

Kapitel 15 beskriver transpersoners upplevelser och erfarenheter av den könsbekräftade vården samt identifierar utmaningar hos de olika vårdteamen. I slutet av kapitlet finns ett avsnitt som handlar situationen för personer med intersexvariation.

I kapitel 16 finns utredningens överväganden och förslag gällande den könsbekräftande vården och förslag på insatser för att förbättra livskvaliteten för personer med intersexvariation.

Kapitel 17 innehåller en konsekvensbeskrivning. Utredningens direktiv har fogats till betänkandet i bilaga 1. Bilaga 2 utgör kallelse och sändlista till den hearing som utredningen genomförde i syfte att diskutera våra förslag. Bilaga 3 är en lista på de arrangemang som utredningen deltagit i. Bilaga 4 utgör en sammanställning av länder som har infört möjligheten att ha X som könsmarkör i pass.

3. Med utgångspunkt i mänskliga rättigheter

I arbetet med att stärka transpersoners ställning och förbättra levnadsvillkoren måste respekten för de mänskliga rättigheterna stå i centrum. I utredningens direktiv påpekas att de mänskliga rättigheterna är universella och gäller för alla utan någon åtskillnad, samt att de svårigheter transpersoner möter aktualiserar viktiga frågor kring samhällets ansvar för implementeringen av de mänskliga rättigheterna och skyddet mot diskriminering. Särskilt nämns också rekommendationen från Europarådets ministerkommitté från 2010 om skydd mot diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet.

Vi tolkar direktivets skrivning som en vilja att lyfta fram dokument och ställningstaganden om mänskliga rättigheter generellt i utredningen, och inte bara till exempel betona dem som har ställning som lag i Sverige, som Europakonventionen (1994:1219). Vi har gjort en övergripande indelning i globala mänskliga rättigheter och principer, med bland annat kärndokument från FN, följt av dokument med olika status från Europarådet, och till sist EU-direktiv.

I de FN-dokument som brukar kallas för kärnkonventioner om mänskliga rättigheter finns inga direkta hänvisningar till transpersoner eller personer med intersexvariation, liksom inte heller till homosexuella eller bisexuella personer1. Däremot har under de senaste åren flera av de kommittéer som bevakar att konventionerna följs gjort

1 Internationell konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering (ICERD), Internationell konvention om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR), Internationell konvention om ekonomiska, social och kulturella rättigheter (ICESCR), Konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (CEDAW), Konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (CAT), Konvention om barnets rättigheter (CRC), Internationell konvention om skyddet av rättigheter för alla migrantarbetare och deras familjer (ICMW), Internationell konvention för skydd av alla personer mot påtvingat försvinnande (CPED), Konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (CRPD).

explicita uttolkningar som inkluderat dessa grupper av personer. Dessutom har tre resolutioner om gruppernas rättigheter röstats igenom i FN:s råd för mänskliga rättigheter.

Terminologin i dokumenten varierar något, men det har över tid blivit allt vanligare att också personer med intersexvariationer inkluderas i samma sammanhang som hbtq-personer. När detta är fallet använder vi därför förkortningen hbtqi-personer.

De olika FN-organen har under senare år producerat mycket informationsmaterial och material för påverkansarbete inom området hbtqi-personers rättigheter. Mycket av detta finns samlat av FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter2.

De mänskliga rättigheterna gäller alla, och i såväl FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna3 som i Europakonventionen4 finns också en öppen lista gällande förbud mot diskriminering. I detta avsnitt redogör vi för dels de mest relevanta hbtqi-specifika dokument som finns, dels för några av uttolkningarna, inom några särskilt relevanta områden. I kommande kapitel återkommer vi i våra förslag med hänvisningar till några av de dokument som redogörs för här.

Oftast omfattar de dokument vi här hänvisar till hela hbtqigruppen. Det är också relativt vanligt att hbtqi-personers rättigheter nämns i samma kontext som kvinnors rättigheter. I den här utredningen fokuserar vi på rättigheter för transpersoner och personer med intersexvariation, men redogör för när dokumenten också inkluderar andra.

3.1. Globala mänskliga rättigheter och principer

3.1.1. Generella rättigheter och principer Rätten till liv och säkerhet

Rätten till liv finns inskrivet i artikel 3 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, artikel 6 i konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, artikel 6 i barnkonventionen och

2 www.ohchr.org/EN/Issues/Discrimination/Pages/LGBTUNSystem.aspx (hämtad 2017-09-20). 3 Allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna (UDHR). 4 Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (ECHR).

artikel 2 i Europakonventionen. I artikel 9 i konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter garanteras allas rätt till säkerhet för sin person, och i artikel 33 i konventionen om flyktingars ställning stadgas att ingen ska skickas tillbaka till platser där personens frihet eller liv hotas.

I en allmän kommentar från FN:s kommitté för mänskliga rättigheter konstateras att artikel 9 i konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, om personlig frihet och säkerhet, också gäller bland annat hbtq-personer5. Detta inkluderar frihet från kroppsskador och mentala skador och rätten till kroppslig och mental integritet.

UNHCR har också klargjort att personer som söker asyl baserat på förföljelse på grund av sexuell läggning eller könsidentitet ska räknas in i termen ”särskild social grupp” och därmed omfattas av konventionens skrivningar6.

I en skrift från OHCHR7 från 2012 klargör FN-organet att lagstiftning mot hatbrott som skyddar människor från att utsättas för våld på grund av sin sexuella läggning eller könsidentitet ska finnas, och att staterna också ska anta effektiva system för att kunna dokumentera och anmäla hatbrott.

Förbud mot tortyr och annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning

Tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning förbjuds i artikel 5 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, i artikel 7 i konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och i artikel 3 i Europakonventionen. Som nämnts tidigare finns också den särskilda konventionen mot tortyr, CAT.

I en rapport från 2016 av FN:s särskilda rapportör om tortyr och annan grym, omänsklig och nedvärderande behandling eller straff, anläggs ett genus- och hbtqi-perspektiv på frågorna, och situationen för transpersoner och personer med intersexvariation belyses särskilt,

5 CCPR/C/GC/35. 6 Guidelines on International Protection No. 9: Claims to Refugee Status based on Sexual Orientation and/or Gender Identity within the context of Article 1A(2) of the 1951 Convention and/or its 1967 Protocol relating to the Status of Refugees. 7 Born Free and Equal. Sexual Orientation and Gender Identity in International Human Rights law.

ihop med situationen för kvinnor, samt homosexuella och bisexuella personer8.

Rapportören berör bland annat situationen för kvinnor och hbtqipersoner som har frihetsberövats av olika skäl. Bland annat nämns särskilt situationen för asylsökande, som löper särskild risk att utsättas för misshandel och annat dåligt bemötande från andra personer i samma boende som de själva, eller från personal. Rapportören påminner också om att stater inte får skicka tillbaka någon till en situation där det finns stor anledning att tro att de kommer att utsättas för tortyr eller annan misshandel och att detta förbud är av särskild betydelse för kvinnor och hbtqi-personer.

Rapportören konstaterar också att transpersoner löper särskilt stor risk att utsättas för dåligt bemötande inom rättssystemet och inom vården, genom att till exempel placeras på könsindelade enheter utan att hänsyn tas till personens könsidentitet. Det är också en större risk för hbtq-personer att utsättas för våld i fängelse, än vad det är för andra. Dessutom är det vanligare att dessa inte rapporterar övergrepp de utsatts för, eftersom de har bristande förtroende för de instanser som ska ta emot anmälningarna. Att till exempel säkerställa representation av kvinnor och hbtqi-personer i de funktioner som jobbar med att övervaka situationen i fängelser och andra platser där människor hålls i förvar skulle kunna vara en väg framåt.

Rapportören belyser också problemen för transpersoner och personer med intersexvariation när det gäller att få tillgång till lämplig hälso- och sjukvård, vilket bland annat beror på personalens diskriminerande agerade eller brist på kunskap. Rapportören påpekar också att barn som föds med atypiska könskaraktäristika, personer med intersexvariation, ofta utsätts för irreversibla, normaliserande ingrepp och ofrivillig sterilisering, vilket leder till lidande och stigmatisering.

Rapportören konstaterar vidare att transpersoner och personer med intersexvariation ofta utsätts för handlingar som kan likställas med tortyr för att de inte uppfyller konstruerade förväntningar på kön. Staterna misslyckas ofta med ett bekämpa homofobiskt och transfobiskt motiverade handlingar, som våldsbrott, inklusive hedersrelaterade brott.

8 Report of the Special Rapporteur on torture and other cruel, inhuman or degrading treatment or punishment, A/HRC/31/57, 5 januari 2016

Rapportören rekommenderar staterna att försäkra sig om att asylsökande får individuella prövningar, som inkluderar möjligheten att göra till exempel sin trans- eller intersexidentitet känd, och att asylsökande transpersoner som frihetsberövas ska få sin könsidentitet respekterad. Vidare rekommenderas staterna att utbilda aktörer inom hälso- och sjukvården för att motarbeta diskriminering av hbtqipersoner, till följd av könsstereotypa uppfattningar. Staterna uppmanas också att lagstifta bort möjligheten att genomföra ”normaliserande” kirurgi på intersexpersoner, som inte haft möjlighet att ge sitt samtycke, samt att anta transparenta och tillgängliga procedurer för att ändra juridiskt kön. Vidare rekommenderas staterna att säkerställa att alla offer för våld, inklusive i en nära relation, och inklusive transpersoner och personer med intersexvariation, har tillgång till skyddat boende och stöd. Lagar som skyddar mot våld och diskriminering måste gälla lika för alla, oavsett till exempel könsidentitet.

I en tidigare rapport från 2013 från samma rapportör fördöms medicinskt onödiga kirurgiska ingrepp på personer med intersexvariation i starka ordalag9. Rapportören beskriver bland annat hur de irreversibla ingreppen kan skapa ärr, smärtor och depressioner, samt ofrivillig sterilitet, och rapportören menar också att ingreppen ofta är påtvingade, ovetenskapliga och bidrar till stigma.

Rätten till respekt för privatlivet

Rätten till respekt för privatlivet finns med i artikel 12 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, artikel 17 i konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, artikel 16 i barnkonventionen och artikel 8 i Europakonventionen.

I mars 2017 antog FN:s kommitté för mänskliga rättigheter, den kommitté som övervakar implementeringen av ICCPR, Internationell konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, sitt första yttrande gällande transpersoners mänskliga rättigheter10. Det gällde en gift transkvinna i Australien som inte fick tillgång till ett nytt födelsebevis, där hon var registrerad som kvinna. Australien menade att de inte kunde ge henne ett sådant, eftersom äktenskap i Australien

9 UNHCR (2013), Report of the Special Rapporteur on Torture and Other Cruel, Inhuman or Degrading Treatment or Punishment, A/HRC/22/53 10 CCPR/C/119/D/2172/2012

endast finns tillgängligt för olikkönade par. Däremot hade hon fått ut ett pass där hon angavs ha kvinnligt kön. Kommittén menade att Australien hade brutit mot artikel 17 (rätten till privatliv) och artikel 26 (diskriminering) i ICCPR. Kommittén menade att de olika behandlingarna av gifta och ogifta personer som ville ändra sitt juridiska kön på sina födelsebevis, inte var rimliga och därmed hade kvinnan diskriminerats på grund av sin könsidentitet och sitt civilstånd.

Rätten till hälsa

I FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter stadgas i artikel 12 att konventionsstaterna erkänner vars och ens rätt att åtnjuta bästa möjliga fysiska och psykiska hälsa. För att denna rätt ska kunna tillgodoses ska staterna vidta åtgärder för att skapa förutsättningar som ger alla läkarvård och sjukhusvård i händelse av sjukdom. Artikel 12 har också en koppling till artikel 15, som garanterar rätten att åtnjuta fördelarna av vetenskapliga framsteg och dessas tillämpningar, liksom rätten till skydd mot vetenskapliga risker och ovissheter. UNESCO har klargjort detta i The Right to Enjoy

the Benefit of Scientific Progress and its Applications (2009).

Rätten till hälsa finns också i artikel 25 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, artikel 17, 23 och 24 i barnkonventionen och artikel 25 i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Inom Europarådet finns rätten i artikel 11 och 13 i den reviderade Europeiska sociala stadgan från 1996 (SÖ 1998:35).

UNESCO:s Universal Declaration of Bioethics and Human Rights från 2005 stadgar också i artikel 4 att det inom medicinsk praktik ska eftersträvas minimal skada på individer, och att fördelarna ska maximeras. Artikel 6 framhåller att den berörda personens medgivande ska eftersträvas i största möjliga utsträckning; och i artikel 8 framhålls att när det gäller sårbara individer ska särskilt skydd finnas för att säkerställa att deras integritet respekteras.

Inom Europarådet finns Konventionen angående skydd för de

mänskliga rättigheterna och människans värdighet med avseende på tillämpning av biologi och medicin, vilken också stadgar att kvaliteten

på vården måste bedömas i ljuset av vetenskaplig kunskap (artikel 3)

och att informerat samtycke ska inhämtas när det är möjligt (artikel 5 och 6). I Explanatory Report to the Convention on Human Rights

and Biomedicine klargörs att detta också gäller barn, beroende på

hur allvarligt ingreppet är (paragraf 24 och 45).

Rätten till skydd mot diskriminering

I artikel 2 i FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter finns ett förbud mot diskriminering gällande de rättigheter som konventionen gäller. Könsidentitet nämns inte uttryckligen, men i ett uttalande från Kommittén för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (CESCR) från 2009 betonades att ”könsidentitet är erkänt som en av de skyddade diskrimineringsgrunderna; till exempel utsätts personer som är transgender, transsexuella eller intersex ofta för allvarliga kränkningar av sina mänskliga rättigheter, som till exempel trakasserier i skolor eller arbetsplatser” (vår översättning)11.

Också artikel 26 i konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och artikel 14 i Europakonventionen berör rätten att skyddas mot diskriminering.

I en rapport från FN:s särskilda rapportör om den mänskliga rätten till vatten och sanitet från 2016 konstaterar rapportören att hbtqi-personer och andra personer som avviker från normer för kön utsätts för diskriminering när det gäller tillgång till bland annat toaletter och också riskerar att utsättas för våld, trakasserier och övergrepp i dessa sammanhang12. Rapportören betonar att toaletter måste vara tillgängliga och trygga för alla, inklusive transpersoner och andra som avviker från normer för kön, vilka riskerar att utsättas för våld och övergrepp när de använder könssegregerade sanitetsanläggningar.

Transpersoner undviker ibland att använda allmänna toaletter helt och hållet av denna anledning. Transungdomar kan vara extra utsatta när de försöker använda skoltoaletter. Rapportören uppmanar staterna att vidta alla nödvändiga åtgärder för att få bort de hinder som

11 CESCR (2009), General comment NO. 20: Non-Discrimination in Economic, Social and Cultural Rights (Article 2, paragraph 2, of the International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights), (E/C.12/GC/20). 12 A/HRC/33/49.

avskräcker människor från att använda sanitetsanläggningar. Det vore också värdefullt att studera hur ojämlikheten när det gäller att få tillgång till toaletter får inverkan på andra mänskliga rättigheter, påpekade rapportören, eftersom bristen på detta leder till svårigheter med att gå i skolan och delta i arbetslivet.

I Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, Kvinnokonventionen, (CEDAW) stadgas i artikel 2 att de undertecknande staterna ”fördömer diskriminering av kvinnor i alla dess former”. Detta inkluderar också diskriminering från enskilda personer, organisationer och företag.

Artikel 5 stadgar att staterna ska vidta alla lämpliga åtgärder för att ”ändra mäns och kvinnors sociala och kulturella beteendemönster för att därmed avskaffa fördomar samt seder och bruk som grundar sig på föreställningen om det ena könets underlägsenhet eller på stelnade roller för män och kvinnor”.

Artikel 12 specificerar åtagandena för staterna på hälso- och sjukvårdsområdet, och syftar till att säkerställa kvinnors tillgång till hälso- och sjukvård, inklusive lämplig vård under havandeskap och förlossning.

I artikel 13 förtydligas att staternas förpliktelser går utöver de områden de själva är direkt ansvariga för. Bland annat stadgas att de ska ”vidta alla lämpliga åtgärder för att avskaffa diskriminering av kvinnor inom andra områden av det ekonomiska livet och samhällslivet”. Särskilt nämns sedan rätten till banklån, och rätten att delta i fritidsverksamhet, i idrott och i kulturlivet.

Artikel 16 berör rätten att ha lika rättigheter och skyldigheter som föräldrar, med bland annat skrivningar om ”lika rätt att fritt och under ansvar bestämma om antalet barn /…/ liksom till de medel som erfordras för att kunna utöva denna rätt”.

Kvinnokonventionen har också ett tilläggsprotokoll som antogs 1999. Protokollet innebar att en mekanism för individuella fall infördes och att individer i och med detta kan klaga direkt till CEDAWkommittén i sitt eget personliga fall. Kommittén kan sedan ge den aktuella staten rekommendationer. Tilläggsprotokollet ger också kommittén möjlighet att initiera utredningar och komma med rekommendationer, gällande de stater som ratificerat protokollet. Sverige gjorde detta 2003.

CEDAW-kommittén har varit en av de mer aktiva kommittéerna när det gäller att explicit inkludera transpersoner i sitt arbete. 2010

antogs två rekommendationer av kommittén som båda bekräftade att ”diskriminering av kvinnor baserat på kön och genus är oupplösligt sammanlänkat med andra faktorer som påverkar kvinnor, så som /…/ könsidentitet” (vår översättning)13. 2014 kom ytterligare en rekommendation, om kvinnors asylrätt, som explicit refererar till transpersoner, den här gången med ordvalet ”transgender status”14. 2015 kom en rekommendation som handlar om möjligheter att få upprättelse i rättssystemet, och här märks ett allt mer intersektionellt perspektiv. Bland annat transpersoner och intersexpersoner finns med i en uppräkning av grupper som ”oproportionerligt ofta kriminaliseras” (vår översättning)15.

I artikeln ”Designing Women: The Definition of ‘Woman’ in the Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination Against Women” argumenterar juristen Elise Meyer för att begreppet “kvinna” i CEDAW måste tolkas på så sätt att alla transpersoner också inkluderas i begreppet, inte bara transkvinnor.16 Meyer utgår från Wienkonventionen om traktaträtten (1969) och påpekar att konventionens artikel 31 stadgar att tolkningar av traktat ska göras ”ärligt i överensstämmelse med den gängse meningen av traktatens uttryck sedda i sitt sammanhang och mot bakgrunden av traktatens ändamål och syfte”. Meyer konstaterar att det finns flera olika sätt att tolka vem som är kvinna och att alla dessa skulle kunna anses vara ”gängse”.17

Ett transperspektiv på barns rättigheter

Under 2016 kom Barnrättighetsutredningen med sitt betänkande Barnkonventionen blir svensk lag (SOU 2016:19). Utredningen föreslog att konventionen skulle inkorporeras i svensk lag. Sverige ratificerade barnkonventionen 1990.

13 General recommendation No. 27on older women and the protection of their human rights, 16 december 2010, CEDAW/C/GC/27; respektive General recommendation No. 28 on the Core Obligations of State Parties under Article 2 of the Convention on the Eliimination of All Forms of Discriminaton Against Women, 16 december 2010, CEDAW/C/GC/28. 14 General recommendation No. 32 gender-related dimensions of refugee status, asylum, nationality and statelessness of women, 14 november 2014, CEDAW/C/GC/32. 15 General recommendation No.33 on women’s access to juatice, 3 augusti 2015, CEDAW/C/GC/33. 16 Artikeln är publicerad i Chicago Journal of International Law 2016, vol. 16, no.2, article 7. 17 Ibid, sidan 572ff.

Flera av konventionens artiklar är relevanta för transbarn och barn med intersexvariation. Barnkonventionens artikel 16 slår fast att inget barn får utsättas för godtyckliga ingripanden i sitt privat- och familjeliv och att barn har rätt till skydd mot sådana ingripanden. Ur ett intersexperspektiv kan påpekas att artikel 16 skulle kunna anses vara relevant när det gäller utförandet av irreversibla kroppsliga ingrepp, som inte är medicinskt nödvändiga, men som ändå utförs på personer som är för unga för att själva ha kunnat ge sitt medgivande.

I artikel 22 beskrivs konventionsstaternas förpliktelser gällande barn som är flyktingar. Dessa ska erhålla lämpligt skydd och humanitärt bistånd och åtnjuta ”tillämpliga rättigheter”. Här kan finnas särskilda behov för transbarn och barn med intersexvariation som är flyktingar.

Artikel 23 stadgar att konventionsstaterna ska erkänna att ett barn med ”fysiskt eller psykiskt handikapp” ska åtnjuta ett fullvärdigt och anständigt liv, som säkerställer värdighet, främjar självförtroende och möjliggör ett aktivt deltagande i samhället. Vissa intersextillstånd kan leda till ett liv med funktionsnedsättningar, vilket aktualiserar artikel 23.

I konventionens artikel 24 finns skrivningar om att erkänna varje barns rätt att åtnjuta bästa uppnåeliga hälsa och rätt till sjukvård och rehabilitering, samt att konventionsstaterna ska sträva efter att säkerställa att inget barn är berövat sin rätt att ha tillgång till hälso- och sjukvård. Dessutom finns skrivningar om att konventionsstaterna ska vidta alla effektiva och lämpliga åtgärder i syfte att avskaffa traditionella sedvänjor som är skadliga för barns hälsa. Många transbarn och barn med intersexvariation har behov av trans- eller intersexspecifik hälso- och sjukvård, utöver annan sjukvård, vilket ju aktualiserar rättigheterna som specificeras i artikel 24.

Också situationen för transpersoner och personer med intersexvariation som är föräldrar berörs av barnkonventionen. I barnkonventionens artikel 7 nämns barns rätt att om möjligt få kännedom om vilka dess föräldrar är, och att bli omvårdat av dessa. Betydelsefullt här är bland annat hur ”förälder” definieras, så att det till exempel inte endast handlar om personer som har en genetisk eller biologisk koppling till sina barn.

I sammanhanget kan också nämnas att FN:s kommitté för barnets rättigheter, CRC, som övervakar staters efterlevnad av barnkonven-

tionen, i januari 2015 under den 68:e sessionen uttryckte oro över att hbt-barn utsätts för mobbning, hot och våld i Sverige18. Sverige borde särskilt fokusera på att förebygga diskriminering och där det är nödvändigt jobba med positiv särbehandling för att skydda hbtbarn och andra särskilt sårbara grupper av barn, som barn från marginaliserade och missgynnade familjer, barn med migrationsbakgrund och romska barn, ansåg kommittén.

I december 2016 antog kommittén för barnets rättigheter, CRC, en så kallad allmän kommentar (general comment no. 20) om implementeringen av barns rättigheter under adolescensen19. I kommentaren nämns hbtqi-ungdomar särskilt. Bland annat konstateras att dessa ofta utsätts för förföljelse, våld, stigmatisering, diskriminering och exkludering från utbildning, liksom brist på stöd från familj och svårigheter att få tillgång till information om sexuell och reproduktiv hälsa. Kommittén fördömer förekomsten av påtvingade kirurgiska ingrepp eller behandlingar på ungdomar med intersexvariation, och uppmanar staterna att vidta åtgärder för att skydda alla hbtqiungdomar från våld och diskriminering, bland annat genom att genomföra informationskampanjer.

Till och med oktober 2017 har fem FN-kommittéer gett rekommendationer till 26 stater att vidta åtgärder på området rättigheter för barn och andra med intersexvariation. Rekommendationerna är alltid desamma: att säkerställa att medicinskt onödiga, ej brådskande och irreversibla behandlingar inte utförs utan samtycke från den berörda personen; att säkerställa att föräldrar och barn är fullt medvetna om riskerna och fördelarna med de olika ingreppen innan de samtycker; och att erbjuda kompensation för åsamkad skada och för inkräktandet på de berörda personernas rättigheter. Rekommendationerna har hänvisat till barnkonventionen, kvinnokonventionen, konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, konventionen mot tortyr och konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter20, 21.

18 CRC/C/SWE/CO/5 19 CRC/C/GC/20 20 Se till exempel: Committee on the Rights of the Child: Concluding observations on the fifth periodic report of the United Kingdom, CRC/C/CHL/CO/4-5 (2015), Committee on the Rights of the Child, Concluding observations on the combined third and fourth periodic reports of Ireland, (2016) CRC/C/IRL/CO/3-4; Committee on the Elimination of Discrimination against Women: Concluding observations on the combined fourth and fifth periodic reports of Switzerland, CEDAW/C/CHE/CO/4-5 (2016); Concluding observations on the

3.1.2. Trans- och intersexspecifika rekommendationer

Yogyakartaprinciperna

Yogyakartaprinciperna arbetades fram 2006 av experter på mänskliga rättigheter, i syfte att klargöra tillämpningen av internationell rätt när det gäller brott mot mänskliga rättigheter på grund av sexuell läggning eller könsidentitet. Bland andra var Internationella juristkommissionen inblandade i framtagandet av rättsprinciperna. 2010 tog svenska regeringen fram en svensk översättning av principerna22. Yogyakartaprinciperna är inte juridiskt bindande men har haft stort inflytande över utvecklingen av hbtqi-rättigheter såväl internationellt som i enskilda länder.

Dokumentet består av 29 principer samt ett antal rekommendationer till bland annat regeringar om åtgärder för att förbättra skyddet för de mänskliga rättigheterna. Vi redogör här kortfattat, med något moderniserat språkbruk, för några av de principer som är mest intressanta ur ett svenskt transperspektiv i dag.

Princip 3: Rätten till erkännande inför lagen, betonar allas rätt att erkännas som en person i lagens mening. Ingen ska tvingas genomgå medicinska processer för att få sin könsidentitet erkänd. Staterna ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att se till att det finns förfaranden som säkerställer att alla identitetshandlingar som tillhandahålls av staten som anger en persons kön, till exempel pass, speglar personens egendefinierade könsidentitet, och att alla förfaranden är

combined seventh and eighth periodic reports of Germany, CEDAW/C/DEU/CO/7-8 (2017); Committee Against Torture: Concluding observations on the seventh periodic report of Switzerland, CAT/C/CHE/CO/7 (2015); Committee Against Torture, Concluding observations on the sixth periodic report of Austria, CAT/C/AUT/CO/6 (2016), Committee Against Torture, Concluding observations on the sixth periodic report of Denmark, CAT/C/DNK/CO/6-7 (2016); Concluding observations on the seventh periodic report of France, CAT/C/FRA/CO/7 (2016); Committee on the Rights of Persons with Disabilities: Concluding observations on the initial report of Italy, CRPD/C/ITA/CO/1 (2016); Committee on the Rights of Persons with Disabilities, Concluding observations on the initial report of the United Kingdom of Great Britain and Northern Ireland, CRPD/C/GBR/CO/1; Human Rights Committee (Comité des droits de l’homme), Observations finales concernant le quatrième rapport périodique de la Suisse, CCPR/C/CHE/CO/4 (2017). 21 En sammanställning finns i The Rights of Children in Biomedicine: Challenges posed by

scientific advances and uncertainties, utgiven av The Committee on Bioethics of the Council

of Europe 2016. 22 www.regeringen.se/49baf9/contentassets/fadeb656cb2e44bba5cb076100e1cb70/ yogyakartaprinciperna-pa-svenska

effektiva, rättvisa och icke-diskriminerande. Till personer som genomgått könsbekräftande behandlingar ska socialt stöd erbjudas.

Princip 5: Rätten till personlig säkerhet, betonar staters förpliktelse att skydda alla mot våld och kroppsskador. Staterna ska bland annat säkerställa att våldsgärningar som begås mot någon på grund av dennes sexuella läggning eller könsidentitet ska utredas noggrant, dömda förövare straffas och offren få upprättelse.

Princip 9: Rätten till human behandling under frihetsberövande, betonar att alla som är frihetsberövade ska behandlas med respekt. Staterna ska säkerställa att frihetsberövade personer inte utsätts för våld, fysiska, mentala eller sexuella övergrepp och att alla frihetsberövade personer har tillgång till medicinsk vård och rådgivning, inklusive könsbekräftande behandlingar; i möjligaste mån garantera att alla frihetsberövade är delaktiga i beslut som rör vilken anstalt som är lämplig med hänsyn till könsidentitet; införa skyddsåtgärder för frihetsberövade personer, som är särskilt utsatta på grund av könsidentitet eller sexuell läggning; säkerställa att personalen utbildas.

Princip 11: Rätten att skyddas mot alla former av utnyttjande av, försäljning av och handel med människor, betonar vikten av att staternas åtgärder mot detta beaktar faktorer som ökar utsattheten, bland annat ojämlikhet och diskriminering beroende på sexuell läggning eller könsidentitet.

Princip 12: Rätten till arbete, uppmanar staterna att bland annat tillhandahålla lämpliga utbildningsprogram för att motverka diskriminerande attityder.

Princip 15: Rätten till en lämplig bostad, uppmanar staterna att etablera stödprogram för att komma till rätta med faktorer som är knutna till sexuell läggning eller könsidentitet som ökar utsattheten för hemlöshet, inklusive till exempel avvisande från familj eller våld i hemmet.

Princip 17: Rätten till bästa uppnåeliga hälsa, påminner staterna om att alla har rätt till högsta uppnåeliga standard för fysisk och psykisk hälsa, och att sexuell och reproduktiv hälsa är en grundläggande aspekt av denna rättighet. Staterna uppmanas bland annat att vidta alla lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder som krävs för att se till att alla människor har tillgång till inrättningar, varor och tjänster med anknytning till hälso- och sjukvård, också vad gäller sexuell och reproduktiv hälsa och till de egna medicinska journalerna, utan diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet. Sär-

skilt betonas också vikten av att underlätta tillgång till kompetent och icke-diskriminerande könsbekräftande behandling, samt av att anta utbildningsprogram för att säkerställa att all personal kan tillhandahålla högsta uppnåeliga standard inom hälso- och sjukvården för alla, utan diskriminering.

Princip 18: Skydd mot medicinskt utnyttjande, uppmanar staterna att vidta alla åtgärder som krävs, inklusive lagstiftning, för att säkerställa att inget barns kropp förändras oåterkalleligt genom medicinskt förfarande i ett försök att ge barnet en könsidentitet utan ett fullständigt, frivilligt och informerat samtycke från barnet i enlighet med barnets ålder och mognad.

Princip 23: Rätten att söka asyl, påminner staterna om att alla har rätt att söka och åtnjuta asyl från förföljelse. Ett land får inte utvisa en person till ett land där denna riskerar att bli utsatt för tortyr, förföljelse eller annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning på grund av sexuell läggning eller könsidentitet.

Princip 24: Rätten att bilda familj, uppmanar staterna att vidta alla åtgärder som krävs för att garantera rätten att bilda familj, också genom tillgång till adoption eller konstgjord befruktning, utan diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet; och att se till att all lagstiftning och politik erkänner olika familjeformer.

Princip 28: Rätten till effektiva rättsmedel och skadestånd, konstaterar att alla offer för brott mot de mänskliga rättigheterna, inklusive brott som baseras på sexuell läggning eller könsidentitet, har rätt till effektiva, lämpliga och tillräckliga rättsmedel. Detta inkluderar rätten till skadestånd. Staterna ska etablera de rättsliga förfaranden som krävs för att garantera att offer har tillgång till ett fullständigt skadestånd och också bland annat säkerställa att alla personer har tillgång till all nödvändig information om förfaranden för ansökan om kompensation och upprättelse.

Yogyakartaprinciperna hänvisades till av regeringen i Avskaffan-

de av steriliseringskrav som villkor för ändrad könstillhörighet (DS 2012:46). Socialstyrelsen gjorde också en referens i sin rapport från

2010, Transsexuella och övriga personer med könsidentitetsstörningar:

Rättsliga villkor för fastställelse av könstillhörighet samt vård och stöd.

I The Yogyakarta Principles at Ten av Michael Flaherty23 konstateras

23 I Nordic Journal of Human Rights, 33:4, 280–298.

att principerna allt mer erkänns av aktörer som arbetar för mänskliga rättigheter.

Under hösten 2017 pågår en uppdatering av principerna, med planerad lansering i november. Experterna som jobbade med uppdateringen har enats om att lägga till ytterligare nio principer, vilka tillsammans innehåller 52 uppmaningar till stater. Till de befintliga principerna har ytterligare 50 uppmaningar till stater lagts till. Dessutom har det tillkommit fem nya rekommendationer till icke-statliga aktörer.

De nio nya principerna är: rätten att skyddas av staten mot kränkningar av de mänskliga rättigheterna; rätten att erkännas juridiskt; rätten till kroppslig och mental integritet; rätten att vara befriad från kriminalisering och straff på grund av sexuell läggning, könsidentitet, könsuttryck och könskarakteristika; rätten att skyddas mot fattigdom; rätten till sanitet; rätten till främjande, skydd och åtnjutande av mänskliga rättigheter genom information och kommunikationsteknologi; rätten till sanning; rätten att praktisera, skydda, bevara och återuppliva kulturell mångfald24.

Resolutioner i MR-rådet om hbtq-personers rättigheter

Den första resolutionen om hbtq-personers rättigheter från FN:s råd för mänskliga rättigheter kom 2011. Resolutionen innehöll bland annat skrivningar om att rådet ”uttrycker stark oro över de våldshandlingar och den diskriminering som begås i alla regioner i världen mot människor på grund av deras sexuella läggning och könsidentitet” (vår översättning)25. Resolutionen gav också bland annat i uppdrag till FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter att dokumentera diskriminerande lagar och våldshandlingar.

2014 antogs en ny resolution, bland annat med innehållet att den tidigare beslutade och genomförda rapporten skulle uppdateras26. Den senaste resolutionen inom området antogs i juni 2016, och innehåller framför allt ett beslut om att tillsätta en oberoende expert. Experten ska under tre år utvärdera implementeringen av redan existerande mekanismer som ska motverka våld och diskriminering mot

24 Uppgifter från samtal med Micah Grzywnowicz, RFSL 25 Human rights, sexual orientation and gender identity, 15 juni 2011, A/HRC/17/19 26 Human rights, sexual orientation and gender identity, 2 oktober 2014, A/HRC/RES/27/32

hbtq-personer, skapa medvetenhet om problemen och identifiera orsakerna till dem, konsultera bland annat stater och civila samhället, samarbeta med stater och stödja dem i deras arbete för att motverka våld och diskriminering27.

I de två rapporterna från FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter som kom 201128 respektive 201529 redogörs för det våld som drabbar transpersoner. Rapporterna tydliggör att transpersoner drabbas av ett liknande våld som det som kvinnor utsätts för, vilket inkluderar våldtäkter och hedersrelaterade mord. Rapporten från 2011 lyfter explicit fram artikel 2 i kvinnokonventionen, som handlar om förbud mot diskriminering, och applicerar denna på transpersoner.

Till mötet med FN:s råd för mänskliga rättigheter i juni 2017 kom den första rapporten från den oberoende experten30. I texten betonar rapportören att de redan existerande instrumenten till skydd för mänskliga rättigheter gäller också hbtqi-personer. Bland annat nämns rekommendationer från CEDAW-kommittén, rapporter från WHO och uttalanden av kommittén för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (se nedan).

Den oberoende experten pekar särskilt ut sex åtgärder som avgörande för att motverka våld och diskriminering: avkriminalisering av samkönade relationer; effektiva antidiskrimineringsåtgärder; juridiskt erkännande av könsidentitet; avstigmatisering och avpatologisering; sociokulturell inkludering; och främjande av utbildning och empati (våra översättningar). Experten betonar genomgående vikten av att ha ett intersektionellt perspektiv i arbetet och redogör bland annat för vad andra FN-mekanismer gjort på området på senare tid.

Gällande vikten av att ha effektiva antidiskrimineringsåtgärder på plats konstaterar experten bland annat att transpersoner ofta diskrimineras i skolan och att detta leder till marginalisering och risk för utsatthet längre fram i livet. Experten pekar också på att även om det finns lagar mot diskriminering kan implementeringen vara svag

27 Protection against violence and discrimination based on sexual orientation and gender identity, 30 juni 2016, A/HRC/RES/32/2. 28 Discriminatory laws and practices and acts of violence against individuals based on their sexual orientation and gender identity: report of the United Nations High Commissioner for Human Rights, 17 november 2011, A/HRC/19/41. 29 Discriminatory laws and practices and acts of violence against individuals based on their sexual orientation and gender identity: report of the United Nations High Commissioner for Human Rights, 4 maj 2015, A/HRC/29/23. 30 Report of the Independent Expert on protection against violence and discrimination based on sexual orientation and gender identity, 19 april 2017, A/HRC/35/36.

och möjligheten till personlig upprättelse vara för otillgänglig. Sådana svagheter måste också åtgärdas.

Gällande juridiskt erkännande av människors könsidentitet påpekar experten att det finns ett behov av att staters lagstiftning erkänner människors könsidentitet utan någon form av tvingande krav. Identifierade problematiska krav som experten nämner inkluderar bland annat påtvingade psykologiska utvärderingar och medicinska ingrepp, svårigheter att få tillgång till önskad vård, som till exempel hormonbehandling, och byråkratiska hinder. Allt detta kan leda till svårigheter att få tillgång till utbildning och arbetsmarknad. I sammanhanget nämner experten också problemen med påtvingade kirurgiska ingrepp på små barn med intersexvariation.

I frågan om avpatologisering konstaterar experten att det gällande transpersoner är av stor vikt att säkerställa tillgången till önskad vård, samtidigt som arbetet med att minska stigmatiseringen genom att till exempel justera klassificeringen av transidentiteter inom ICD pågår.

På områdena sociokulturell inkludering och främjande av utbildning och empati betonar experten vikten av olika åtgärder som motverkar exkludering av hbtqi-personer, vilket kan leda till utsatthet och ökad risk för ohälsa. Inom utbildningsområdet pekar experten på att goda resultat kan uppnås genom att inkludera frågor om sexuell läggning och könsidentitet i till exempel arbetet mot mobbning generellt.

Experten betonar att detta är den första rapporten i arbetet, och att fler kommer att följa med ytterligare rekommendationer. Experten har också bjudit in stater att skicka in relevant information gällande de av experten sex utpekade prioriterade åtgärderna.

De avslutande rekommendationer till stater som ges i denna rapport och som berör transpersoners och personer med intersexvariationers rättigheter är följande: staterna uppmanas att ratificera kärnfördragen på området mänskliga rättigheter och implementera dem till fullo också vad gäller hbtqi-personer; staterna uppmanas att följa de rekommendationer som getts av de olika organen för mänskliga rättigheter och inom Universal Periodic Review-processen; arbetet med hållbarhetsmålen borde inkludera ett hbtqi-perspektiv; på nationell nivå borde diverse åtgärder vidtas för att säkerställa respekten för mänskliga rättigheter, bland annat inom rättsväsendet genom kapacitetsstärkande åtgärder; samarbetet med oberoende mänskliga rättigheter-aktörer borde stärkas nationellt och regionalt; civila sam-

hällets insatser måste skyddas och arbetet med ökad medvetenhet stärkas.

Gemensamma uttalanden från FN-organ

2014 publicerade flera FN-organ (FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, OHCHR; UN Women; UNAIDS; Förenta nationernas utvecklingsprogram, UNDP; FN:s befolkningsfond, UNFPA, UNICEF och Världshälsoorganisationen, WHO) en gemensam rapport om tvångssteriliseringar, bland annat av transpersoner och personer med intersexvariation31. Enligt rapporten innebär tvångssteriliseringar ett brott mot rätten att slippa tortyr och annan grym, omänsklig och förnedrande behandling och bestraffning, men också mot rätten till hälsa, rätten till privatliv, rätten att bilda familj och rätten att inte diskrimineras. FN-organen rekommenderar att ingrepp som leder till sterilitet ska skjutas upp till dess att den berörda personen är mogen nog att själva fatta ett informerat beslut, om ingreppen inte är medicinskt nödvändiga.

Den 29 september 2015 publicerade tolv olika FN-organ (ILO, OHCHR, UNAIDS, UNDP, UNESCO, UNFPA, UNHCR, UNICEF, FN:s organ mot brott och narkotika, UNODC; UN Women, FN:s livsmedelsprogram, WFP; WHO) ett gemensamt uttalande mot våld och diskriminering av hbtqi-personer. Organen uppmanade regeringar över hela världen att göra mer för att komma tillrätta med våld, diskriminering och övergrepp mot hbtqi-personer. Bland annat nämns särskilt att stater inte borde utvisa hbtqi-personer till platser där deras liv eller frihet hotas, och att onödiga medicinska ingrepp på personer med intersexvariation, utan samtycke, borde upphöra. Staterna borde också möjliggöra juridiskt erkännande av könsidentitet utan kränkande krav, samt arbeta mot fördomar om hbtqi-personer genom till exempel kampanjer och utbildningssatsningar.

Den 17 maj 2017 uppmanade en grupp experter på mänskliga rättigheter, från bland annat FN-organ, stater att skydda barn och ungdomar med transidentiteter, eller andra könsöverskridande iden-

31 OHCHR, UNWomen, UNAIDS, UNDP, UNFPA, UNICEF, WHO (2014): Eliminating forced, coercive and otherwise involuntary sterilization: An interagency statement.

titeter, från diskriminering, exkludering, våld och stigmatisering och arbeta för att skapa stödjande familjer för transpersoner32.

3.2. Trans- och intersexrättigheter inom Europarådet

I Europakonventionen saknas en referens till könsidentitet, könsuttryck, könskaraktäristik eller andra ord som explicit inkluderar transpersoner och personer med intersexvariation. Däremot har Europadomstolen i en dom från 201533 slagit fast att transpersoner inkluderas i konventionens artikel 14, som handlar om rätten att inte diskrimineras vad gäller tillgången till de rättigheter som konventionen har etablerat. Sedan 1992 har domstolen kommit med en rad domar som positivt har tydliggjort transpersoners rättigheter. Den senaste domen kom så sent som april 2017 (se nedan).

Också andra mekanismer inom Europarådet har tagit ställning för transpersoners och personer med intersexvariationers rättigheter. Kommissionären för mänskliga rättigheter har givit ut flera betydelsefulla publikationer och 2010 kom en banbrytande rekommendation från ministerrådet. Här redogör vi för innehållet i några av dessa.

3.2.1. Europakonventionen och domar från Europadomstolen

Enligt regeringsformen 2 kap. 19 § får svensk lag inte strida mot Europakonventionen, om det inte rör sig om en konflikt mellan själva regeringsformen och konventionen. Det är dock möjligt för personer vars rättigheter skyddas av konventionen att också i sådana fall driva sina fall i svenska domstolar34. Europakonventionen är alltså både gällande svensk rätt och internationell rätt, och individer kan driva sina fall både i Sverige och till Europadomstolen om deras rättigheter har kränkts.

Flera rättigheter i Europakonventionen är av särskild vikt för transpersoner och personer med intersexvariation: skydd mot tortyr och nedvärderande behandling (artikel 3); rätt till frihet och säkerhet

32 www.ohchr.org/en/NewsEvents/Pages/DisplayNews.aspx?NewsID=21622&LangID=E (hämtad 2017-10-14) 33 Identoba and others v. Georgia, (no. 73235/12), dom 12 maj 2015 34 Se bland annat Ian Cameron, Introduction to the European Convention on Human Rights (7 edition, Iustus 2014)

(artikel 5); rätten till privat- och familjeliv (artikel 8) och frihet från diskriminering (artikel 14). Europadomstolens Grand Chamber, den högsta beslutsfattande instansen, har klargjort att staterna har ett begränsat tolkningsutrymme när det gäller statens ansvar att skydda individers rätt till privatliv. Staterna har också en plikt att skydda barn från skada i situationer där staten kände till risken för skada, eller borde ha känt till den35.

Vad gäller rätten till juridiskt erkännande av könsidentitet har domstolen slagit fast att även om det inte finns konsensus hos medlemsstaterna kring exakt hur rättigheterna på området ska utformas, så ska den vetenskapliga och samhälleliga utvecklingen följas och analyseras. Särskilt ska också proportionaliteten analyseras när det gäller lagstiftning på områden som berör intrång i en individs privatliv36.

I april 2017 kom den senaste betydelsefulla domen gällande transpersoners rättigheter från Europadomstolen. Det gällde tre separata fall från Frankrike och frågan om rätten att ändra namn och juridiskt kön utan att genomgå ett ingrepp som med stor sannolikhet skulle leda till sterilitet37. Domstolen ansåg att kraven från Frankrike på att de sökande måste genomföra ingreppet innebar en kränkning av artikel 8, rätten till privatliv, vad gällde sökande två och tre. Domstolen ansåg dock samtidigt att det inte hade inneburit någon kränkning av artikel 8 att Frankrike ställde krav på sökande två att bevisa att hen ”led av könsidentitetsstörning”, eller att krav hade ställt på sökande ett att genomgå en medicinsk undersökning. Dock betonades att Frankrikes krav hade inneburit att rätten att fullt ut åtnjuta rätten till privatliv hade villkorats av att göra avkall på rätten till den personliga integriteten.

I den tidigare nämnda domen från 2015, Identoba and others v. Georgia, klargörs också att transpersoner inkluderas i skyddet under artikel 3, förbud mot tortyr (eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning). Skyddet gäller mot handlingar utförda såväl av statens representanter, som av privata aktörer eller individer. Artikel 3 lämnar inget tolkningsutrymme för stater och domen är därför betydelsefull.

35 Jmf Söderman v. Sverige (GC) no. 5786/08 (2013). 36 Jmf Goodwin v UK (GC), no. 28957/95, och Van Kück v Tyskland, no. 35968/97. 37 A.P.(no. 79885/12), Garcon (no. 52471/13) and Nicot v. France (no. 52596/13), dom 6 april 2017.

2015 kom också en annan dom som klargjorde att det innebär en kränkning av artikel 8 att kräva att en person är steril för att personen ska få genomgå könsbekräftande behandlingar38.

Tidigare domar från domstolen har bland annat gällt rätten att gifta sig i sitt nya juridiska kön39 och rätten att få tillgång till tillräcklig könsbekräftande vård, inklusive inte bara kirurgi utan också till exempel hormonbehandling och hårborttagning40.

Europadomstolen har i ett par fall, som inte direkt gällt transpersoner eller personer med intersexvariation, men ändå kan vara vägledande vad gäller domstolens uppfattning gällande frågor som berör dessa, haft uppfattningen att också mindre ingripanden av vårdpersonal i personers fysiska integritet kan vara ett brott mot artikel 841.

3.2.2. Istanbulkonventionen

Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet (CETS no. 210) öppnades för undertecknande i maj 2011 i Istanbul av Europarådets ministerråd och kallas ofta Istanbulkonventionen. Konventionen handlar inte direkt om transpersoners rättigheter, men den är det första juridiskt bindande regionala instrumentet som explicit refererar till könsidentitet i sin antidiskrimineringsartikel, som här är artikel 4(3). I Sverige trädde konventionen i kraft i november 2014.

I en förklarande rapport till konventionen utvecklas uttolkningen av begreppet ”könsidentitet”. Bland annat sägs, i paragraf 53, att människor kan bli diskriminerade på grund av sin könsidentitet, vilket definieras som ”könet de identifierar sig med inte är detsamma som det som tilldelades dem vid födseln. Detta inkluderar kategorier som transpersoner, transsexuella, ’cross-dressers’, transvestiter och andra personer som inte motsvarar det samhället anser hör till ’manliga’ eller ’kvinnliga’ kategorier” (vår översättning)42.

38 Y.Y. v. Turkey (no. 14793/08), dom 10 mars 2015. 39 Goodwin and I v UK (no. 28957/95 och 25680/94), dom 11 juli 2002. 40 L. v. Lithuania (no. 27527/03), dom 11 september 2007. 41 Till exempel Storck v. Germany, application No. 61603/00, dom 16 juni 2005; Glass v. United Kingdom, application No. 61827/00, dom 9 mars 2004. 42 Ministers’ Deputies, Council of Europe Conventionon preventing and combating violence against women and domestic violence (Explanatory report), 7 April, 2011, CM(2011)49addfinal, para 53.

Enligt artikel 5.2 har stater som anslutit sig till konventionen ett ansvar för att vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder för att förebygga, utreda, straffa och gottgöra våldshandlingar som omfattas av konventionen (bland annat psykiskt och fysiskt våld, tvångsäktenskap, tvångsabortering och tvångssterilisering) och begås av icke-statliga aktörer. Staterna ska också på nationell nivå anta och genomföra en effektiv, omfattande och samordnad politik för att förebygga och bekämpa alla former av våld mot kvinnor och våld i hemmet (artikel 7). Civila samhällets arbete på området ska stödjas (artikel 9) och staterna ska utse eller inrätta offentliga organ som ansvarar för att samordna, genomföra, bevaka och utvärdera politiken och åtgärderna på området (artikel 10).

Konventionen innehåller också bestämmelser om förebyggande åtgärder, bland annat om utbildning av yrkesgrupper som kommer i kontakt med brottsoffer eller förövare (artikel 15), och om åtgärder som ska syfta till skydd. Bland annat finns en artikel om tillgång till skyddat boende (artikel 23). De förebyggande åtgärderna och åtgärderna gällande stöd och skydd ska genomföras på ett sätt som tar särskilt utsatta personers särskilda behov i beaktande (artikel 12.3 och 18.3) och dessa grupper specificeras i den förklarande rapporten så som varandes bland annat personer med funktionsvariation, äldre, barn, gravida, personer med missbruksproblematik och hbtqpersoner.

Implementeringen av konventionen övervakas av en expertgrupp, GREVIO, och de anslutna staterna ska rapportera till gruppen om sitt arbete. Sverige ska rapportera i november 201743.

Den 12 september 2017 röstade Europaparlamentet ja till att EU ska ratificera och implementera konventionen. I rapporten som ledde fram till beslutet nämns lesbiska och bisexuella kvinnor, transkvinnor och kvinnor med intersexvariation explicit som en särskilt utsatt grupp vars behov måste beaktas i arbetet. Dessutom rekommenderas kommissionen att revidera EU:s lagstiftning så att hatbrott mot personer med anledning av deras sexuella läggning, könsidentitet och könskaraktäristika inkluderas44.

43 nck.uu.se/kunskapsbanken/amnesguider/mans-vald-mot-kvinnor-ett-globalt-perspektiv /istanbulkonventionen/ (hämtad 20170912). 44 www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?pubRef=-//EP//NONSGML+REPORT +A8-2017-0266+0+DOC+PDF+V0//EN (hämtad 2017-09-20).

3.2.3. Resolutioner från Europarådets parlamentariska församling

I oktober 2017 antog PACE, Parliamentary Assembly of Council of Europe, Europarådets parlamentariska församling, en resolution om mänskliga rättigheter och personer med intersexvariation45. Resolutionen uppmanar medlemsstaterna att förbjuda ”medicinskt onödiga, normaliserande kirurgiska ingrepp” och andra behandlingar som utförs på små barn och unga utan deras tydliga samtycke. I rapporten som resolutionen bygger på, konstateras bland annat att barns kroppsliga integritet och självbestämmande måste skyddas genom att utveckla vården, tillsammans med organisationer som arbetar för personer med intersexvariation. Resolutionen uppmanar dessutom staterna att göra registrering av kön valfritt för alla, och att erbjuda flera olika alternativ till registrerat juridiskt kön.

I april 2015 antog PACE en resolution som beskriver situationen för transpersoner i Europa och ger rekommendationer till Europarådets medlemsstater46.

I resolutionen uttrycks oro över de kränkningar av grundläggande rättigheter, som rätten till privatliv och till fysisk integritet, som förekommer i staters krav på personer som ansöker om att ändra juridiskt kön. Särskilt noteras förekommande krav på sterilisering, skilsmässa, vissa medicinska behandlingar, diagnoser eller en särskild period då den person som ansöker måste visa att den under en viss tid har ”levt i” det kön som personen önskar ändra sitt juridiska kön till, något som ibland kallas för ett ”real life test”. Den problematiska administrativa bördan för personer som bytt juridiskt kön noteras också.

Som en positiv kontrast nämns bland annat stater som baserar sin lagstiftning på självdefinition och rätten att få sin könsidentitet juridiskt erkänd.

Vad gäller åtgärder mot diskriminering uppmanas staterna att explicit förbjuda diskriminering på grund av könsidentitet och inkludera situationen för transpersoner i mandatet till nationella mänskliga rättigheter-institutioner, implementera internationella standarder för mänskliga rättigheter, inklusive domar från Europadomstolen,

45 Resolution 2191 (2017) Promoting the human rights of and elimination discrimination against intersex people. 46 Resolution 2048 (2015) Discrimination against transgender people in Europe.

samla in och analysera information om situationen för transpersoners mänskliga rättigheter, inklusive diskrimineringsfall och förekomsten av hatbrott, introducera hatbrottslagstiftning som inkluderar transpersoner och utbilda aktörer inom rättsväsendet, erbjuda effektivt skydd mot diskriminering på grund av könsidentitet till exempel på arbetsmarknaden och vid tillgång till boende och sjukvård, involvera och konsultera transpersoner och organisationer som representerar dem när lagstiftning och andra åtgärder som berör dem ska införas och implementeras.

Medlemsstaterna uppmanas också att utveckla snabba, transparenta och tillgängliga tillvägagångssätt, baserat på självdefinition, för byte av juridiskt kön. Att ändra juridiskt kön ska också göras tillgängligt för alla personer som önskar sig detta, oavsett till exempel ålder, medicinsk diagnos och personlig ekonomisk situation. Det ska också vara möjligt att på samma tillgängliga sätt genomföra ändringarna på alla relevanta dokument, som till exempel id-kort, pass och betyg. Staterna uppmanades också att förbjuda steriliseringar och andra tvingande medicinska behandlingar, liksom psykiatriska diagnoser, som krav för att kunna ändra juridiskt kön. Regler som hindrar rätten för transpersoner att fortsätta vara gifta, eller som leder till att personer som är gifta med transpersoner eller deras barn förlorar rättigheter, ska också tas bort.

Andra rekommendationer till medlemsstaterna är att överväga att införa ett tredje alternativ för juridiskt kön för de som önskar, och att göra könsbekräftande behandlingar, inklusive hormonbehandlingar, kirurgi och psykologiskt stöd, tillgängliga och finansierade av det offentliga. Staterna uppmanas också att explicit inkludera transpersoner i forskning om suicidprevention och åtgärder på detta område, liksom att utforska alternativa modeller för könsbekräftande vård, baserad på informerat samtycke. Nationella klassifikationsmanualer för sjukdomar bör justeras, och staterna medverka till förändring av internationella manualer, för att säkerställa att transpersoner inte klassificeras som psykiskt sjuka, och garanteras tillgång till vård fri från stigmatisering.

Staterna rekommenderas också att arbeta med informationsspridning om transpersoners mänskliga rättigheter och om diskriminering mot transpersoner, genom informationskampanjer och genom utbildning av till exempel lärare, poliser, psykologer, psykiatriker och

allmänläkare. Särskilt fokus bör ligga på kravet på respekt för privatlivet.

2013 antogs en annan resolution från Europarådets parlamentariska församling, om tvångssteriliseringar47. Resolutionen innehöll tydliga ställningstaganden om att tvångssteriliseringar innebär grava kränkningar av mänskliga rättigheter och inte kan accepteras bland Europarådets medlemsstater.

I resolutionen konstateras bland annat att definitionen av ”tvång” (engelskans ”coerced”) är under utveckling inom internationell mänskliga rättigheter-lagstiftning, men att den utgår från situationer där informerat samtycke saknats. Även om en person har skrivit på ett dokument om samtycke kan det anses ha förelegat en tvångssituation om personen har blivit felinformerad eller manipulerad eller utsatts för ekonomiska eller andra påtryckningar. Ibland anses till och med tvång ha förelegat om situationen där beslutet om sterilisering fattades präglades av till exempel en maktobalans, som mellan en läkare och en patient.

Resolutionstexten konstaterar vidare att det är nödvändigt att, för att motverka framtida liknande övergrepp, arbeta förebyggande med att förändra attityder och fördomar mot människor som framstår som annorlunda. Inom sjukvården finns behov av att arbeta mot ”paternalistiska attityder” som möjliggör övergrepp.

Den parlamentariska församlingen anser vidare att offer för tvångssteriliseringar ska ges upprättelse genom officiella ursäkter och åtminstone symbolisk kompensation. Församlingen uppmanar medlemsstaterna att förändra sina lagar och policys så att ingen form av tvångssterilisering längre kan förekomma; säkerställa upprättelse för offren; be om ursäkt offentligt; och arbeta för att säkerställa att sjukvården erbjuder evidensbaserad vård baserad på informerat samtycke.

Samma år, 2013, antogs ytterligare en resolution av Europarådets parlamentariska församling, om barns rätt till fysisk integritet48. I resolutionen berörs kvinnlig könsstympning, omskärelse av pojkar av religiösa skäl, tidiga medicinska ingrepp på barn med intersexvariationer och ofrivilliga tatueringar, piercings och plastikkirurgiska ingrepp på barn. Församlingen rekommenderar medlemsstaterna att

47 Resolution 1945 (2013) Putting an end to coerced sterilisations and castrations. 48 Resolution 1952 (2013), Children’s right to physical integrity.

arbeta för förbättrad medvetenhet kring riskerna dessa företeelser kan ha för barns hälsa och att utöka det rättsliga skyddet för barn.

Staterna uppmanas bland annat att undersöka förekomsten av de olika kategorierna av icke-medicinskt motiverade operationer och ingrepp och besluta om vad som borde göras utifrån ett tydligt barnrättsperspektiv; initiera medvetandehöjande åtgärder och utbildning om alternativ till vissa av ingreppen inom bland annat sjukvården; ta initiativ till forskning för att öka kunskapen om situationen för personer med intersexvariationer, säkerställa att ingen utsätts för onödiga medicinska eller kirurgiska behandlingar som är kosmetiska snarare än nödvändiga för hälsan under spädbarnstiden eller barndomen, garantera kroppslig integritet, autonomi och självbestämmande för berörda personer och erbjuda familjer med barn med intersexvariation nödvändigt stöd. Staterna uppmanas också att öka medvetenheten om att säkerställa att barn själva, när det är möjligt, är delaktiga i beslut som rör deras fysiska integritet och att anta lagstiftning som säkerställer att vissa operationer och praktiker inte utförs innan ett barn är gammalt nog för att vara delaktigt i beslutet.

3.2.4. Ministerrådets rekommendation

2010 antog Europarådets ministerråd en rekommendation till medlemsstaterna, gällande arbetet mot diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet49. Dokumentet är ett framförhandlat, men ej bindande dokument, som fortfarande gäller. En första återrapporteringsrunda genomfördes 201350 och en ny är planerad till 2018. I utredningens direktiv nämns rekommendationen särskilt.

Rekommendationen innehåller uppmaningar till staterna att bland annat utvärdera sin lagstiftning regelbundet och samla in information för att övervaka diskrimineringen och avhjälpa den; införa ny lagstiftning och vidta andra åtgärder för att motarbeta diskriminering; samt säkerställa att de som diskriminerats känner till och har tillgång till effektiv hjälp.

49 Recommendation CM/REC(2010)5 of the Committee of Ministers to member states on measures to combat discrimination on grounds of sexual orientation or gender identity, antagen 31 mars 2010. 50 Återrapporteringarna är tillgängliga på www.coe.int/t/dghl/standardsetting/hrpolicy/Others_issues/LGBT/Follow_up_en.asp

Rekommendationen innehåller specifika uppmaningar på ett antal områden. Här redogör vi för några av åtagandena som är särskilt relevanta för Sverige och transpersoners rättigheter:

  • Rätten till liv, säkerhet och skydd mot våld. Staterna uppmanas att vidta åtgärder för att säkerställa att hbtq-personer skyddas mot hatbrott, inklusive hetsande tal (engelskans ”hate speech”). Bland annat ska staterna se till att aktörer inom rättsväsendet har tillräcklig kunskap för att kunna identifiera hatbrott så att offer kan anmäla dem och få upprättelse och stöd. Åtgärder ska vidtas för att motarbeta hatbrott, inklusive hetsande tal i medier och på nätet. Staterna ska också samla in statistik på ett tillfredsställande sätt.
  • Rätten till respekt för privat- och familjeliv. Staterna rekommenderas att regelbundet utvärdera krav, inklusive krav på fysiska förändringar, som ställs upp för att en person ska få ändra juridiskt kön, för att kunna avlägsna krav som är ”kränkande”. Staterna ska också vidta åtgärder för att säkerställa det fulla rättsliga erkännandet av en persons könskorrigering på alla livets områden, särskilt genom att göra det möjligt att byta namn och juridiskt kön på ett snabbt, transparent och tillgängligt sätt. Där det är lämpligt ska staterna också säkerställa att också icke-statliga aktörer, som till exempel utbildningsanordnare, genomför ändringarna på viktiga dokument. Staterna ska också, med hänsyn till barnets bästa, säkerställa att beslut om vårdnaden om barn inte är diskriminerande.
  • Anställning. Staterna ska säkerställa att det finns ett effektivt skydd mot diskriminering, och att detta särskilt ska skydda transpersoners privatliv så att tidigare juridiskt kön eller namn inte måste avslöjas i till exempel anställningssituationer.
  • Utbildning. Staterna ska lagstifta och vidta andra åtgärder för att säkerställa att alla barn kan ta del av utbildning utan att utsättas för våld, mobbning, social exkludering eller annan diskriminerande eller nedlåtande behandling på grund av sexuell läggning eller könsidentitet.
  • Hälsa. Staterna ska lagstifta och vidta andra åtgärder för att säkerställa att den högsta uppnåeliga hälsostandarden kan åtnjutas av alla, oavsett sexuell läggning och könsidentitet. Hbtq-personers särskilda behov ska särskilt tas hänsyn till när det gäller nationella

åtgärder på hälsoområdet, som till exempel suicidpreventionshandlingsplaner, hälsoenkäter, medicinska läroplaner och vid utvärderingar av hälso- och sjukvården. Transpersoner ska ha tillgång till könsbekräftande vård, inklusive expertis inom psykologi, endokrinologi och kirurgi, utan att utsättas för orimliga krav. Ingen ska utsättas för behandlingar personen inte samtyckt till. Beslut om att inskränka de offentligt finansierade delarna av den könsbekräftande vården ska vara lagliga, objektiva och proportionerliga.

  • Sport. Homofobi, transfobi och diskriminering inom idrotten är oacceptabelt och ska bekämpas. Sportaktiviteter och idrottsanläggningar ska vara tillgängliga för alla. Dialog ska föras med idrottsklubbar för att jobba med medvetandehöjande åtgärder mot diskriminering.
  • Rätt att söka asyl. Staterna ska särskilt säkerställa att asylsökande inte skickas till ett land där deras liv eller frihet hotas, eller där de riskerar att utsättas för tortyr, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, på grund av sexuell läggning eller könsidentitet.
  • Nationella strukturer för mänskliga rättigheter. De funktioner som finns inom staten ska ha ett tydligt mandat att arbeta mot diskriminering på grund av sexuell läggning och könsidentitet. De ska särskilt ha möjlighet att komma med rekommendationer om lagstiftning, arbeta med medvetandehöjning mot allmänheten, och undersöka individuella klagomål, samt initiera rättsfall.

3.2.5. Rekommendationer från Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter

Mänskliga rättigheter och personer med intersexvariation

2015 publicerade Europarådets kommissionär en skrift med fakta och ställningstaganden gällande mänskliga rättigheter för personer med intersexvariation51. Rapporten är en uppföljning av ett tidigare

51 Human rights and intersex people. Issue paper published by the Council of Europe Commissioner for Human Rights, 2015

mindre omfattande dokument från 201452 och innehåller beskrivningar av situationen för personer med intersexvariation vad gäller bland annat registrering av juridiskt kön, diskriminering och medicinska ingrepp och ger en vägledning utifrån ett mänskliga rättigheter-perspektiv. Kommissionären ger också ett antal rekommendationer till stater, som handlar i huvudsak om två olika områden: att få stopp på ”medicinskt onödiga” behandlingar som genomförs utan samtycke; och att ge förslag på hur diskrimineringsskyddet för personer med intersexvariation kan stärkas. Kommissionären ger åtta olika rekommendationer (våra översättningar):

1. Medlemsstaterna uppmanas att inte längre genomföra onödiga ”normaliserande” behandlingar, som till exempel kirurgiska ingrepp som inte kan återställas och steriliseringar, om inte den berörda personen själv haft möjlighet att samtycka till behandlingen. Personer med intersexvariation ska få tillgång till den könsbekräftande vård de själva önskar från en ålder då de själva kan uttrycka sitt samtycke.

2. Personer med intersexvariation och deras familjer ska erbjudas stöd, inklusive stöd från andra i liknande situation. Personernas tillgång till sina egna medicinska journaler måste säkras.

3. Nationella och internationella medicinska klassifikationer som patologiserar variationer i könsutvecklingen borde ses över för att avlägsna hinder för personer med intersexvariation att åtnjuta sina mänskliga rättigheter, inklusive rätten till bästa möjliga hälsa.

4. Staterna rekommenderas att göra det möjligt för personer med intersexvariation att få juridiskt erkännande för den självdefinierade könsidentiteten, att göra det enkelt att ändra juridiskt kön i officiella dokument och att göra det möjligt att inte tvingas välja mellan endast manlig eller kvinnlig könsmarkör. Staterna uppmanas också att generellt beakta proportionaliteten vad gäller krav på att ange kön i officiella dokument.

52 A boy or a girl or a person – intersex people lack recognition in Europe, Human Rights Comment, 2014

5. Kommissionären rekommenderar också att ”könskaraktäristik” explicit ska inkluderas i hatbrottslagstiftning och diskrimineringslagstiftning, som en egen diskrimineringsgrund eller som tydligt inkluderat i diskrimineringsgrunden kön.

6. Nationella diskrimineringsombudsmän och liknande funktioner ska aktivt arbeta med frågor som rör situationen för personer med intersexvariation, inklusive gällande möjligheten att få upprättelse rättsligt för tidigare kränkningar.

7. Staterna borde genomföra forskning om situationen för personer med intersexvariation, bland annat vad gäller behovet av skydd för de mänskliga rättigheterna. De berörda personerna och organisationer som representerar dem borde aktivt involveras i forskningen som rör dem och i utvecklandet av åtgärder som förbättrar respekten för deras mänskliga rättigheter.

8. Stater som har utsatt personer med intersexvariation för kränkningar borde erkänna detta och kompensera de berörda personerna, samt säkerställa att mänskliga rättigheter inte kränks fortsättningsvis.

Rapport om diskriminering av hbtq-personer

2011 publicerades resultaten av en stor studie om hbtq-personers situation i Europarådets medlemsstater53. Såväl lagstiftning som den sociala situationen hade studerats på sex olika områden: Attityder och uppfattningar; rättslig standard och implementering av denna; skydd: våld och asyl; deltagande: demonstrationsfrihet, yttrandefrihet och organisationsfrihet; privatliv: erkännande av könsidentitet och familjeliv; tillgång till hälso- och sjukvård, utbildning och anställning. I rapporten framfördes också ett flertal rekommendationer på dessa områden, samt vad gäller forskning och datainsamling.

Många av dessa rekommendationer är snarlika dem som gjordes redan 2009 i rapporten gällande transpersoners mänskliga rättigheter (se nedan). Här nämner vi några av de rekommendationer som är relevanta ur ett svenskt transperspektiv och som inte återfinns nedan.

53 Discrimination on grounds of sexual orientation and gender identity in Europe.

På området rättslig standard och implementering av denna rekommenderade kommissionären att stater undertecknar och ratificerar tilläggsprotokoll nummer 12 till Europakonventionen, samt att effektiviteten och implementeringen av lagstiftning på antidiskrimineringsområdet ska övervakas. Inom området gällande skydd (våld och asyl) rekommenderas staterna att utbilda aktörer inom rättsväsendet om hatbrott, samt anställda inom migrationsmyndigheterna i frågor om asylsökande hbtq-personers situation. Situationen för asylsökande hbtq-personer i boenden för asylsökande ska också ses över.

På området tillgång till hälso- och sjukvård, utbildning och anställning betonas bland annat vikten av att ta bort krav på att få en psykiatrisk diagnos för att få tillgång till vård, att personer som utbildar sig till ett yrke inom hälso- och sjukvård måste få kunskap om hbtq-personers behov, att könskorrigerande behandlingar borde göras tillgängliga baserat på informerat samtycke, och att särskilda satsningar borde göras för att få stopp på exkluderandet och diskrimineringen av transpersoner på arbetsplatser.

Vad gäller forskning och datainsamling betonas behovet av att systematiskt samla in fakta om diskriminering genom att bland annat inkludera hbtq-relaterade frågor i attitydundersökningar.

Mänskliga rättigheter och könsidentitet

2009 publicerade kommissionären en skrift om mänskliga rättigheter och könsidentitet54. Skriften berör, utifrån gällande lagstiftning i olika länder, frågor om könsidentitet som diskrimineringsgrund i Europarådets medlemsstater, juridiskt erkännande av könsidentitet, familjepolitiska frågor, tillgång till hälso- och sjukvård, tillgång till arbetsmarknaden, transfobiskt våld och situationen för asylsökande transpersoner. Den existerande lagstiftningen är i många fall djupt problematisk utifrån ett mänskliga rättigheter-perspektiv, enligt kommissionären.

Bland annat nämns förekomsten av tvångssteriliseringar, tvång på medicinska diagnoser för att få ändra juridiskt kön, tvångsskilsmässa och olika hinder vad gäller rätten att uppnå bästa möjliga hälsa, som till exempel stigmatiserande diagnoser, brist på tillgång till offent-

54 Human Rights and Gender Identity. CommDH/IssuePaper(2009)2.

ligt finansierad vård eller krav på att till exempel framträda på ett stereotypt sätt för att uppfylla krav för att få tillgång till vård. Diskriminering och kränkande bemötande på arbetsmarknaden var ett annat problem, liksom utsatthet för våld och hatbrott. Särskilt nämndes också situationen för asylsökande transpersoner och bristen på lagstiftning där de explicit nämns så som tillhörande särskilda grupper i behov av skydd, samt tillgång till tryggade boenden. Problem vid resor och förflyttningar generellt togs också upp.

Kommissionären pekade på att transpersoners åtnjutande av mänskliga rättigheter länge hade ignorerats och kränkts och att när det fanns lagstiftning på plats inkluderade denna oftast bara transsexuella personer, medan övriga i gruppen lämnades utanför. Det var anledningen till framtagandet av skriften. Kommissionären konstaterade också att det fanns en stor brist på kunskap och att en stor jämförande studie därför hade lanserats (se ovan).

I skriften lämnades 12 rekommendationer till Europarådets medlemsstater:

1. Implementera internationell mänskliga rättigheter-standard utan någon form av skillnad i tillämpning mellan människor och introducera diskrimineringsgrunden könsidentitet. Använd Yogyakartaprinciperna som guide för implementeringen;

2. Introducera hatbrottslagstiftning som uttryckligen inkluderar skydd för transpersoner;

3. Skapa snabba och transparanta processer för att ändra namn och juridiskt kön i pass, id-kort, intyg från utbildningar, och andra liknande dokument;

4. Förbjud lagkrav på sterilisering och annan obligatorisk medicinsk behandling för att erkänna en persons könsidentitet juridiskt;

5. Gör könsbekräftande behandlingar, som till exempel hormonbehandlingar, kirurgi och psykologiskt stöd, tillgängliga och bekostade av det offentliga;

6. Ta bort alla begränsningar vad gäller rätten för transpersoner att fortsätta vara gifta efter ändrat juridiskt kön;

7. Förbered och implementera policies som bekämpar diskriminering och exkludering av transpersoner på arbetsmarknaden, inom utbildning och i hälso- och sjukvården;

8. Involvera och konsultera transpersoner och deras organisationer när policies och lagar som berör dem tas fram;

9. Utbilda om transpersoners mänskliga rättigheter och diskriminering baserad på könsidentitet, till exempel genom kampanjer; 10. Ordna med utbildning till aktörer inom hälso- och sjukvården, till exempel psykologer, psykiatriker och allmänläkare, om transpersoners behov och rättigheter och kravet på att respektera transpersoners värdighet; 11. Inkludera frågor om transpersoners mänskliga rättigheter i det arbete som utförs av aktörer som arbetar för likabehandling och mänskliga rättigheter; 12. Utveckla forskningsprojekt för att samla in och analysera data om situationen för transpersoners mänskliga rättigheter, inklusive erfarenhet av diskriminering och intolerans.

3.3. EU:s lagstiftning och arbete för lika rättigheter för transpersoner och personer med intersexvariation

I Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna55finns inte könsidentitet eller könsuttryck explicit inkluderat, men i artikel 21 som förbjuder diskriminering finns en öppen lista, som bland annat nämner kön och sexuell läggning. Transpersoner som planerar att ändra juridiskt kön och genomgå könsbekräftande behandling, eller har gjort det, skyddas av EU:s lagstiftning mot könsdiskriminering, på de områden där EU har mandat att lagstifta56.

Diskrimineringsgrunderna könsidentitet och könsuttryck har sedan 2011 inkluderats uttryckligen i några EU-direktiv på ett par specifika områden (se nedan). På de flesta områden som direkt berör transpersoners rättigheter och levnadsvillkor finns däremot inte, åtminstone inte än så länge, någon lagstiftning på EU-nivå som in-

55 2000/C 364/01. 56 Se tex EU Fundamental Rights Agency, Being Trans in the European Union (2014, s. 19 och 21), samt P v S and Cornwall County Council, C-13/94 (1996).

kluderar alla transpersoner. Inget av de anti-diskrimineringsdirektiv57som har antagits inkluderar diskrimineringsgrunderna könsidentitet eller könsuttryck, men direktiven som gäller tillgång till varor och tjänster och likabehandling i arbetslivet inkluderar åtminstone transsexuella. I en rapport om implementeringen av direktiv som gäller tillgång till varor och tjänster 2015 klargjorde dock kommissionen att all lagstiftning som förbjuder diskriminering på grund av könsbekräftande vård ska tolkas så att den inkluderar förbud mot diskriminering på grund av könsidentitet58.

Efter en rapport om transpersoner och personer med intersexvariationer som togs fram av kommissionen 201259, har såväl Europeiska unionens råd och Europaparlamentet uttryckt uppfattningen att framtida lagstiftning måste skydda hela gruppen transpersoner och personer med intersexvariation mot diskriminering60. Sedan 2014 har också parlamentet två gånger uppmanat medlemsstaterna att upphöra med medicinskt onödiga ingrepp på barn med intersexvariation som inte gett sitt medgivande61. EU:s byrå för grundläggande rättigheter har också kritiserat dessa praktiker och uppmanat till en omvärdering vad gäller ett binärt system vad gäller registrering av kön62.

I den årliga rapporten om jämställdhetsarbetet i EU som antogs av Europaparlamentet i mars 201763, finns en tydlig inkludering av hbtqi-personer. Parlamentet uppmanar kommissionen att inkludera hets på grund av sexuell läggning, könsidentitet och könskaraktäris-

57 De mest centrala är: Direktiv 2000/78/EC (om inrättande av en allmän ram för likabehandling); Direktiv 2000/43/EC (om genomförandet av principen om likabehandling av personer oavsett deras ras eller etniska ursprung); Direktiv 2006/54/EC (om genomförandet av principen om lika möjligheter och likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet, omarbetning); Direktiv 2004/113/EC (om genomförande av principen om likabehandling av kvinnor och män när det gäller tillgång till och tillhandahållande av varor och tjänster). 58 ec.europa.eu/justice/gender-equality/files/law_reviews/directive_2004_113_report_en.pdf 59 S. Agius och C. Tobler, Trans and Intersex People: Discrimination on the grounds of sex, gender identity and gender expression (2012). 60 Europeiska unionens råd, Guidelines to promote and protect the enjoyment of all human rights by lesbian, gay, bisexual, transgender and intersex (LGBTI) persons, 11153/13 COHOM 125 COPS 240 PESC 728; Europaparlamentets resolution den 4 februari 2014 om EU:s färdplan mot homofobi och diskriminering på grund av sexuell läggning och könsidentitet (201372183(INI)). 61 Betänkande om jämställdhet mellan kvinnor och män i Europeiska unionen 2014–2015 (2016/2249 (INI)); Europaparlamentets resolution den 14 februari 2017 om främjande av jämställdhet inom psykisk hälsa och klinisk forskning (2016/2096 (INI)). 62 EU Fundamental Rights Agency, The fundamental rights situation of intersex people (2015). 63 A8-0046/2017.

tika i lagstiftningen mot hets mot folkgrupp. Rapporten poängterar också att den framtida strategin för EU:s arbete med jämställdhet borde inkludera transpersoner och personer med intersexvariation. Medlemsstaterna uppmanas att inkludera diskrimineringsgrunderna könsidentitet och könskaraktäristika i sin egen jämställdhetslagstiftning, när EU-direktiv implementeras. Rapporten adresserar också situationen för asylsökande hbtqi-personer och poängterar att dessa ska få stöd i alla stadier av migrationsprocessen, inklusive förflyttning om deras säkerhet hotas, psykologiskt stöd och omedelbart erkännande av sin könsidentitet under asylprocessen.

3.3.1. EU:s lagstiftning på asylrättsområdet

Det första EU-direktivet som explicit inkluderade diskrimineringsgrunden könsidentitet var det så kallade skyddsgrundsdirektivet 2011 (2011/95/EU), en omarbetning av ett äldre direktiv. Förutom att det var ett framsteg på asylrättsområdet för asylsökande transpersoner var det betydelsefullt också i ett större perspektiv att en explicit skrivning om könsidentitet fanns med i ett direktiv.

Diskrimineringsgrunden finns med i ett sammanhang där ett resonemang förs om vikten av att introducera en gemensam tolkning av vad förföljelsegrunden ”tillhörighet till en särskild samhällsgrupp” (vår översättning) innebär. När en sådan grupp ska definieras ska hänsyn tas till problem som kan ha uppstått på grund av till exempel den asylsökandes ”kön, inklusive könsidentitet och sexuell läggning, och som kan ha samband med till exempel vissa lagliga traditioner och sedvänjor och resultera i till exempel könsstympning, tvångssterilisering eller tvångsabort” så länge som de hänger samman med den sökandes välgrundade rädsla för förföljelse.

Ett annat betydelsefullt direktiv på asylrättsområdet är direktivet som behandlar gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla skydd (2013/32/EU), som också det är en omarbetning av ett äldre direktiv. I detta direktiv som antogs 2013 anges att personer som genomför intervjuer med asylsökande ska vara utbildade i hbtqfrågor. I artikel 15 stadgas att den som genomför intervjun ska ha tillräcklig kompetens för att kunna ta hänsyn till de personliga och generella omständigheterna i en ansökan, ”inklusive vad gäller den

sökandes kulturella ursprung, kön, sexuella läggning, könsidentitet eller sårbarhet” (vår översättning).

EU:s lagstiftning på asylområdet är under omarbetning och skyddsgrundsförordningen (KOM(2016) 466), antogs av kommissionen 13 juli 2016. Syftet med denna förordning anges vara en ökad harmonisering mellan medlemsstaterna vad gäller bedömningar av asylansökningar och att säkerställa att rättigheterna för asylsökande är desamma i alla länder. Förändringen är en del av reformen av hela det gemensamma asylsystemet och förhandlingar är klara att inledas64.

3.3.2. Brottsofferdirektivet

Den 25 oktober 2012 antogs brottsofferdirektivet (2012/29/EU), som ersatte ett äldre beslut (2001/220/JHA). Direktivet behandlar vilken minimistandard som ska gälla vad gäller rättigheter till, stöd för och skydd av brottsoffer. I detta direktiv nämns såväl könsidentitet som könsuttryck, vilka båda ska vara skyddade diskrimineringsgrunder i arbetet mot diskriminering av brottsoffer i och med detta direktiv. I direktivet står bland annat att brottsoffer ska behandlas med ”respekt, känslighet och professionalitet, utan någon form av diskriminering baserad på någon grund, som till exempel ras, hudfärg, etniskt eller socialt ursprung, genetiska egenskaper, språk, religion eller tro, politisk eller annan uppfattning, tillhörighet till nationell minoritet, egendom, födelse, funktionsvariation, ålder, kön, könsuttryck, könsidentitet, sexuell läggning, uppehållstillståndsstatus eller hälsa” (vår översättning). Det tydliggörs också att våld mot transpersoner ska ses i kontexten av annat könsbaserat våld: ”våld som begås mot en person på grund av den personens kön, könsidentitet eller könsuttryck, eller som drabbar personer av ett särskilt kön oproportionerligt ofta, kallas för könsbaserat våld” (vår översättning).

64 www.consilium.europa.eu/sv/press/press-releases/2017/07/19-qualification-protection standards (hämtad 2017-09-12).

4. Utredningens sammanhang

Utredningen vill i följande kapitel ge ett sammanhang och en bakgrund till de områden som vi har kartlagt och kommer att lägga förslag om. Vårt breda utredningsuppdrag berör ett flertal olika politikområden. Här beskriver vi arbetet med mänskliga rättigheter, hbtqpersoners rättigheter, antidiskrimineringsarbetet, jämställdhetsarbetet och folkhälsoarbetet. Vi beskriver bland annat ansvarsfördelning, pågående arbete och kommande satsningar. I vårt kapitel med överväganden och förslag återkommer vi med bedömningar och förslag kring hur arbetet borde förändras och utvecklas.

4.1. Regeringens strategi för det nationella arbetet med mänskliga rättigheter

I oktober 2016 beslutade regeringen om sin strategi för det nationella arbetet med mänskliga rättigheter (skr. 2016/17:29). Strategin tar sin utgångspunkt i målet för politiken för mänskliga rättigheter som riksdagen antagit, nämligen att säkerställa full respekt för Sveriges internationella åtaganden om mänskliga rättigheter.

I strategin gör regeringen bedömningen att för att säkerställa full respekt för Sveriges internationella åtaganden om mänskliga rättigheter behövs en sammanhållen struktur för att främja och skydda de mänskliga rättigheterna. En sådan struktur bör bestå av ett starkt rättsligt och institutionellt skydd, ett samordnat och systematiskt arbete med mänskliga rättigheter inom offentlig verksamhet och ett starkt stöd för arbete med mänskliga rättigheter inom det civila samhället och inom näringslivet. I den lägesrapport som ingår i skrivelsen redovisas de internationella instrument om mänskliga rättigheter som Sverige tillträtt sedan 2006 och det pågående arbetet med att konkret säkerställa full respekt för Sveriges konventionsåtagan-

den om mänskliga rättigheter med utgångspunkt i 2015 års granskning av Sverige i FN:s råd för mänskliga rättigheter.

I strategin behandlas delar av de förslag som framfördes i Ny

struktur för skydd av mänskliga rättigheter (SOU 2010:70) och de re-

kommendationer som gavs i Samlat, genomtänkt och uthålligt? En

utvärdering av regeringens nationella handlingsplan för mänskliga rättigheter 2006–2009 (SOU 2011:29). Betänkandena framhåller bland

annat att det saknas ett helhetsgrepp i arbetet med mänskliga rättigheter, att samordningen är begränsad och att anknytningen till Sveriges konventionsåtaganden är svag. Mot den bakgrunden betonas vikten av etablerandet av en struktur som på ett hållbart sätt och med utgångspunkt i Sveriges internationella åtaganden, kan skydda och främja de mänskliga rättigheterna.

4.1.1. En nationell institution för mänskliga rättigheter

Som en del i ett starkt rättsligt och institutionellt skydd av de mänskliga rättigheterna gör regeringen i strategin bedömningen att en nationell institution för mänskliga rättigheter enligt de så kallade Parisprinciperna, bör inrättas i Sverige. Riksdagen bör vara huvudman för en sådan institution.

Enligt Parisprinciperna bör uppgifterna för institutionen bland annat inkludera att på eget initiativ eller på uppdrag lämna rekommendationer och rapporter i frågor som rör främjande och skydd av mänskliga rättigheter, lämna synpunkter på befintlig lagstiftning och på författningsförslag, samt föreslå att staten ansluter sig till internationella överenskommelser.

Sverige har i nuläget ingen institution som svarar mot Parisprinciperna. Diskrimineringsombudsmannen nedgraderas 2011 från A- till B-status av Global Alliance of National Human Rights Institutions (GANHRI), som bedömer huruvida en nationell institution uppfyller Parisprinciperna. Skälen till bedömningen var bland annat att DO:s mandat är begränsat till frågor om lika rättigheter samt att regeringen både tillsätter och kan avsätta ombudsmannen utan tydliga kriterier. Sverige accepterade rekommendationer om att inrätta en institution för mänskliga rättigheter i enlighet med Parisprinciperna i granskningen i MR-rådet 2015.

4.1.2. Ett samordnat och systematiskt arbete med mänskliga rättigheter inom offentlig verksamhet

Som en del i ett samordnat och systematiskt arbete inom offentlig sektor görs i skrivelsen bedömningen att regeringens arbete med internationell konventionsgranskning bör förbättras. Samråd med berörda aktörer, också inom civila samhället, bör därför vidgas till att omfatta förslag på åtgärder som är nödvändiga med anledning av granskningarna. Uppsala universitet har regeringens uppdrag att kompetensutveckla statligt anställda om mänskliga rättigheter och Länsstyrelsen i Dalarna har ett uppdrag att samordna och utveckla länsstyrelsernas arbete med mänskliga rättigheter.

Regeringen har också en överenskommelse med Sveriges Kommuner och Landsting om att stärka arbetet med mänskliga rättigheter på kommunal nivå. Det övergripande målet för överenskommelsen är att bidra till förverkligandet av målet för politiken för mänskliga rättigheter och att bidra till Sveriges genomförande av Agenda 2030. Detta ska ske bland annat genom att öka kunskaper hos förtroendevalda och anställda samt öka integrering av mänskliga rättigheter i ordinarie processer för styrning och ledning.

4.1.3. Några konventioner och protokoll som ej tillträtts

Det fakultativa protokollet till FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter

Detta ger kommittén som bevakar staters efterlevnad av konventionen rätt att ta emot och granska klagomål från enskilda individer. Frågan om eventuell ratificering analyseras för närvarande i Regeringskansliet.

Det fakultativa protokollet till barnkonventionen om ett individuellt klagomålsförfarande

Gör det möjligt för enskilda som anser sig har blivit utsatt för en kränkning av bestämmelser i barnkonventionen att göra en framställning om detta till kommittén. Sverige har inte undertecknat protokollet, och ett argument som framförs i skrivelsen är att Sverige vill vara säkra på att det är görligt att leva upp till åtaganden som görs.

Oavsett om Sverige ratificerar tilläggsprotokollet eller inte så är det av vikt att det finns nationella system för att se till att rättigheterna är tillvaratagna.

Tilläggsprotokoll 12 till Europakonventionen

Protokollet innehåller ett generellt förbud mot diskriminering avseende alla rättigheter som erkänns i nationell lag. Sverige har hittills ansett att protokollet är för allmänt hållet och har ett för brett tillämpningsområde. Utvärderaren av handlingsplanen 2006–2009 rekommenderade att Sverige borde tillträda protokollet, liksom även Europarådets kommission mot rasism och intolerans, ECRI.

4.1.4. Granskningen av Sverige i FN:s råd för mänskliga rättigheter 2015

Under den senaste granskningen genomförd av FN:s råd för mänskliga rättigheter 2015 (Universal Periodic Review 2015) fick Sverige rekommendationer på flera områden, dock inget som explicit berör rättigheter för transpersoner eller personer med intersexvariation. Rekommendationerna är inte bindande.

Sverige rekommenderades bland annat att utveckla arbetet mot diskriminering genom att bredda Diskrimineringsombudsmannens mandat och stärka lagstiftningen. Sverige tillsatte med anledning av detta bland annat en utredning om hur arbetet mot diskriminering kan organiseras och effektiviseras (se nedan under avsnittet om diskriminering).

Sverige rekommenderades också att förstärka arbetet mot hatbrott och rasism, och har därför under hösten 2016 antagit en nationell plan mot rasism, liknande former av fientlighet och hatbrott.

4.2. Staten, kommuner och landstings ansvar i arbetet för transpersoners levnadsvillkor

Staten, kommuner och landsting spelar olika roller i förhållande till transpersoners levnadsvillkor. Kommuner och landstings självständiga ställning i förhållande till staten är en viktig del av det svenska

styrelseskicket och regleras främst av kommunallagen (1991:900), men även av lagen om vissa kommunala befogenheter (2009:47) och i annan lag eller författning. Den senaste revisionen av kommunallagen gjordes under 2017. Kommunernas befogenheter regleras i kommunallagens kapitel 2: Kommunala angelägenheter. Lagstiftningen skiljer där mellan så kallad allmän kompetens och specialkompetens. Den allmänna kompetensen tillåter kommunerna att sköta sina egna angelägenheter som är av allmänt intresse och som har anknytning till kommunen eller landstingets område eller deras invånare (2 kap. 1 §).

Specialkompetensen är de uppgifter kommunen har enligt särskild lagstiftning beslutad av riksdagen. Staten kan utfärda förordningar, riktlinjer, bevilja ekonomiska bidrag, samt stifta lagar (specialkompetens) som reglerar särskilda uppgifter kommunerna eller landstingen ska ansvara för. Staten kan även skapa arenor för samordning och erfarenhetsutbyte mellan myndigheter, kommuner och landsting. Landstingens främsta uppgift relaterat till transpersoners levnadsvillkor är koncentrerad kring vården och att skapa förutsättning för transpersoner att kunna färdas tryggt i lokaltrafiken. Kommunerna har däremot en större flexibilitet då dessa i princip kan genomföra de åtgärder de själva anser nödvändiga för att förbättra transpersoners levnadsvillkor (allmän kompetens) förutom i de sektorer som andra myndigheter ansvarar för och/eller där särskild lagstiftning gäller. Ansvarsområden som kommunerna har avseende transpersoners levnadsvillkor är till exempelvis skolan, äldreomsorgen och fritidsliv.

För att kunna förändra transpersoners levnadsvillkor behöver insatser ske lokalt, regionalt och nationellt. Med den kommunala självstyrelsen som utgångspunkt vill vi i detta kapitel beskriva, genom att presentera ett urval konkreta exempel, vilka möjligheter staten, kommuner och landsting har att genomföra insatser som kan bidra till att förbättra transpersoners levnadsvillkor.

4.2.1. Staten

Staten har ett flertal verktyg för att förbättra transpersoners levnadsvillkor. Det handlar om utvecklandet av ny lagstiftning, implementering av lagstiftning, förordningar och regleringsbrev, samt till-

delning av medel genom regeringens budgetproposition och den av riksdagen slutgiltigt beslutade statsbudgeten. Staten kan ta fram strategier, handlingsplaner, mål och indikatorer för genomförande av olika politikområden. I det följande kommer vi att ge några exempel på vilket sätt staten har jobbat med frågor om transpersoners lika rättigheter och möjligheter i budget, regleringsbrev och förordningar. Vi kommer lägga särskilt fokus på den av regeringen beslutade hbtstrategin, En strategi för lika rättigheter och möjligheter oavsett sexuell

läggning, könsidentitet eller könsuttryck som antogs 2014.

Budget, regleringsbrev, förordningar

I budgetpropositionen kan regeringen föreslå mål för olika politikområden om dessa inte redan är beslutade om genom särskilda propositioner, handlingsplaner eller strategier. I de fall sådana planer finns hänvisas det ofta till dessa i budgetpropositionen. Budgetpropositionens mål styr förordningar och/eller regleringsbrev som i sin tur styr myndigheternas verksamhet. Genom regleringsbreven kan staten ge olika uppdrag till myndigheter och genom förordningar kan exempelvis syfte och riktlinjer för olika former för statsbidrag som fördelas av myndigheterna regleras.

Transpersoners situation har berörts i ett flertal budgetpropositioner, men oftast i termer av nulägesanalyser inom områden som diskriminering, barns och ungas situation, folkhälsa, brottsofferstöd med mera (se exempelvis prop. 2011/12:1, prop. 2013/14:1, prop. 2014/15:1, prop. 2016/17:1).

Avseende transpersoners levnadsvillkor och vård specifikt skiljer propositionen för budgetåret 2013 (prop. 2012/13:1) ut sig från övriga budgetpropositioner. Där konstaterar regeringen att det i och med ändringar i lagen (1972:119) om fastställande av ändrad könstillhörighet i vissa fall, och när det gäller villkoren för beslut om fastställande av ändrad könstillhörighet, krävs förändringar i vården till transpersoner. I propositionen aviserar regeringen att det finns behov av ett kunskapsstöd vars ändamål är att göra vården för transpersoner mer jämlik och enhetlig över hela landet. 23 miljoner kronor beviljades över tre år för detta ändamål, men även i syfte att minska den administrativa bördan för personer som ändrat könstillhörighet, stärka det nationella kunskapsstödet, förbättra informationen till patienter

och vårdpersonal, samt stimulera till ökad regional samordning exempelvis genom gemensamma utrednings- och behandlingsteam.

I ett regeringsbeslut (S2012/4530/FS) ges Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram ett ”Nationellt kunskapsstöd för vård och behandling av personer med könsdysfori” (Socialstyrelsen 2015h) riktat till hälso- och sjukvården med rekommendationer för utredning, vård, behandling och eftervård vid transsexualism samt andra könsidentitetsstörningar. Socialstyrelsen fick även ansvar för att samordna ett myndighetsövergripande samarbete i syfte att minska den administrativa bördan för personer i samband med ändring av könstillhörighet. Socialstyrelsen fick 2,5 miljoner kronor för detta ändamål och uppdraget slutredovisades den 15 december 2014. Förutom dessa uppdrag finns relevanta förordningar så som förordningen (2008:349) om statsbidrag till organisationer för homosexuella, bisexuella, transsexuella eller personer med könsöverskridande identitet eller uttryck, samt förordningen (2014:1542) om statsbidrag till kommuner och landsting för att öka kunskapen om homosexuellas, bisexuellas och transpersoners situation.

Detta är inte en heltäckande redovisning av alla de insatser regeringen, myndigheter och andra statliga aktörer genomför i syfte att förbättra transpersoners rättigheter, vård och levnadsvillkor, men det är exempel på olika sätt att gå tillväga för att åstadkomma förändring genom styrdokument som budget, förordningar och myndighetsuppdrag.

Strategiskt arbete på nationell nivå

Nationella strategier varierar i karaktär och det varierar i vilken omfattning strategierna får budgetmässiga konsekvenser och på vilket sätt de implementeras. I det följande kommer vi att redogöra för den gällande strategin som omfattar transpersoner.

En strategi för lika rättigheter och möjligheter oavsett sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck

I januari 2014 lanserade regeringen strategin, som var den första i sitt slag i Sverige. Syftet är att ha en samlad strategi med långsiktiga insatser. Strategin består av ett övergripande mål: Lika rättigheter och

möjligheter oavsett sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck. Sex fokusområden definierades och bedömdes vara av särskild betydelse för att nå strategins övergripande mål. Särskilda myndigheter fick ansvaret för att genomföra insatser och prioriteringar inom varje fokusområde. Nedan finns en sammanställning av strategins olika fokusområden, regeringens ambitionsnivå, problembeskrivning samt vilka myndigheter som har det strategiska ansvaret för genomförande av fokusområdet. Sammanställningen är tagen från Utvärdering av

strategin för lika rättigheter och möjligheter oavsett sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck (2016:31) gjord av Statskontoret (2016).

Fokusområde: Våld, diskriminering och andra kränkningar. Regeringens ambitionsnivå: Hbt-personers utsatthet för våld, diskri-

minering och andra kränkningar ska minska. Hela Sverige ska vara ett tryggt land att leva i oavsett sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck

Problembeskrivning: Anmälningar om homofobiska hatbrott har

ökat och brotten har större inslag av våld i jämförelse med andra hatbrott. En hög andel hbt-personer har utsatts för diskriminering, trakasserier och våld. Hbt-personer utsatta för våld i nära relationer är särskilt utsatta. Hbt-personer söker sällan hjälp eller anmäler det de utsatts för.

Strategisk myndighet: Diskrimineringsombudsmannen

Fokusområde: Unga hbt-personer Regeringens ambitionsnivå: Unga hbt-personer ska ha verklig till-

gång till välfärd och inflytande, och ges möjligheter att självständighet och oberoende utan att begränsas av stereotypa könsroller, tvång eller förtryck som minskar individens handlingsutrymme.

Problembeskrivning: Unga hbt-personer, mår betydligt sämre än

unga heterosexuella och cispersoner. En betydligt högre andel i denna grupp har någon gång försökt begå självmord. Det är också mer vanligt att unga hbt-personer utsätt för fysiskt våld av förälder, partner eller någon annan närstående. Många unga hbt-personer vittnar om negativt bemötande inom samhällets olika instanser och det finns få mötesplatser för gruppen.

Strategisk myndighet: Myndigheten för ungdoms- och civilsam-

hällesfrågor (MUCF)

Fokusområde: Hälsa, vård och sociala tjänster Regeringens ambitionsnivå: Hbt-personer ska ha lika förutsättning-

ar och möjligheter som heterosexuella och cispersoner att uppnå god hälsa. En mer jämlik vård och social omsorg ska också skapas.

Problembeskrivning: Den psykiska ohälsan i form av nedsatt psykisk

välbefinnande förekommer dubbelt så ofta bland homo- och bisexuella. Självmordsförsök är dubbelt så vanligt bland hbt-personer jämfört med heterosexuella. Det finns brister i hälso- och sjukvården avseende vård och behandling, och många upplever dåligt bemötande och mycket okunskap.

Strategisk myndighet: Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen

Fokusområde: Privat- och familjeliv Regeringens ambitionsnivå: Rätten till integritet och frihet för den

egna personen och familjen skall värnas. Det ska gälla oavsett sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck.

Problembeskrivning: Fokusområdet rör främst frågor som rör för-

äldraskap och möjligheterna att bli förälder. Därutöver är respekten för privatlivet en angelägen fråga för många hbtq-personer, bland annat när det gäller rätten att ändra könstillhörighet.

Strategisk myndighet: Strategisk myndighet saknas. Regerings-

kansliet har det övergripande ansvaret.

Fokusområde: Kulturområdet Regeringens ambitionsnivå: Kulturområdets goda möjligheter att

bidra till ökad mångfald och öppenhet ska främjas genom att normer som begränsar människor med avseende på sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck synliggörs och utmanas.

Problembeskrivning: Det anges inga egentliga problem under detta

fokusområde, men de möjligheter kulturområdet har att synliggöra, öka kunskapen och medvetenheten om hbt-frågor diskuteras. Kultursektoren kan, enligt regeringen exempelvis utmana normer och synliggöra mångfald genom kulturuttryck.

Strategisk myndighet: Statens kulturråd

Fokusområde: Civila samhället Regeringens ambitionsnivå: Förutsättningarna för organisationer

som företräder hbt-personer att främja lika rättigheter och möjligheter ska stärkas.

Problembeskrivning: Föreningslivet kan bidra till en känsla av att

ingå i ett sammanhang och ge människor möjligheten att vara sig själva. En inkluderande miljö kan också stärka självkänslan och egenmakten. Studier visar att människor som engagerar sig inom det civila samhället mår bättre och har en bättre hälsa. Föreningar inom det civila samhället som arbetar med att förebygga och motverka diskriminering fyller en viktig funktion, bland annat genom sitt arbete med att ge råd och stöd om diskrimineringsfrågor på lokal nivå.

Strategisk myndighet: Strategisk myndighet saknas. Regerings-

kansliet hare det övergripande ansvaret.

Ekonomiska förutsättningar för genomförande av strategin

I strategin presenterades åtta nya insatser utöver det att de strategiska myndigheterna utsågs. Av dessa bekostades sju stycken huvudsakligen under utgiftsområde 13, Jämställdhet och nyanlända invandrares etablering. När strategin beslutades avsattes 21 miljoner kronor för perioden 2014–2016 (Utgiftsområde 13). Från 2014 till 2017 har totalt sett 32 miljoner kronor avsatts till åtgärder för att stärka homosexuellas, bisexuellas och transpersoners lika rättigheter och möjligheter varav åtta miljoner till de strategiska myndigheterna.

Statskontorets utvärdering av ”En strategi för lika rättigheter och möjligheter oavsett sexuell läggning, könsidentitet och könsuttryck”

Den 22 juni 2016 gav regeringen Statskontoret i uppdrag att utvärdera strategin. Utvärderingen analyserade i vilken utsträckning strategins insatser och struktur har bidragit till att uppfylla strategins övergripande mål. Huvuddragen i utvärderingen kan summeras på följande sätt:

  • Statskontoret slår fast att regeringen har haft ett annat syfte och en annan ambition med strategin än vad de strategiska myndigheterna och de berörda intresseorganisationerna har haft. Myndig-

heterna och organisationerna har saknat tydliga prioriteringar, fler konkreta insatser och regelbunden uppföljning av strategins effekter. Det föreslås därför att framtida strategier måste få ett förtydligat syfte och en förbättrad förankring av strategins ambitioner.

  • De problem och utmaningar som hbt-personer möter i samhället är föränderliga och nya kunskaper om hbt-personer tillkommer ständigt. Problembeskrivningen i en framtida strategi måste därför revideras och uppdateras.
  • I och med att problembilden har förändrats och måste revideras måste valet av strategiska myndigheter ses över. Statskontoret föreslår att även Skolverket och Migrationsverket utses som strategiska myndigheter.
  • Styrningen av strategiarbetet är inte tillräckligt för att nå upp till regeringens ambitioner. Roll- och ansvarsfördelning mellan strategiska myndigheter samt regeringen och Regeringskansliet bör förtydligas genom gällande styrdokument för myndigheterna.
  • Kontakterna mellan Regeringskansliet och berörda aktörer anses som goda, men ingen direkt samordning av insatser och resurser har skett. Statskontoret föreslår att regeringen utser en myndighet med ett särskilt samordnande ansvar för strategiarbetet.
  • Statskontoret föreslår att regeringen, genom myndigheternas regleringsbrev ger alla strategiska myndigheter i uppdrag att integrera ett hbt-perspektiv.
  • Det föreslås vidare att regeringen, genom preciseringar i myndigheternas regleringsbrev, förtydligar vad som ska följas upp och redovisas, exempelvis genom att strategins övergripande mål kompletteras med ett begränsat antal mätbara mål.

Som framgår av översikten ovan som redogör för strategins fokusområden, problembeskrivning och ambitionsnivå hänvisar regeringen till ett flertal svenska studier om hbt-personers levnadsvillkor och konstaterar att det finns särskilda utmaningar i förhållande till hbtpersoners livssituation och levnadsvillkor, i synnerhet när det gäller transpersoners situation. Transpersoners särskilda behov lyfts fram i några av strategins åtgärder, men de är få och präglas av en beskrivan-

de karaktär där redan pågående utredningar och uppdrag beskrivs, men inga nya satsningar eller insatser föreslås. I Statskontorets (2016) utvärdering framkommer det att både de strategiska myndigheterna och intresseorganisationerna anser att fler insatser för transpersoner behövs.

Statskontoret (2016) konstaterar också att berörda intresseorganisationer anser att arbetet behöver utökade ekonomiska resurser. Bland de strategiska myndigheterna är uppfattningarna om finansieringen av strategins implementering olika. Några anser att genomförande borde integreras i myndigheternas ordinarie verksamhet och därigenom även finansieringen av åtgärderna. Andra anser att fler särskilda uppdrag med specifika medel vore det bästa. En fara med att integrera denna typ av insatser i en myndighets ordinarie verksamhet utan särskilda uppdrag med tydliga krav på uppföljning och återrapportering är att genomförande av åtgärder till stor del faller på respektive myndighets engagemang i frågorna. Finns det ingen vilja att lyfta hbt-frågorna från ledningsnivå finns det en risk att frågorna nedprioriteras till fördel för annan verksamhet som uppfattas som mer angelägen. Det behöver dock inte vara ett motsatsförhållande mellan en integrering av ett hbt-perspektiv i ordinarie verksamhet å ena sidan och särskilda uppdrag å den andra.

Överenskommelser och rekommendationer

Ett vanligt förekommande tillvägagångssätt är att staten skriver överenskommelser med Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) där särskilda satsningar ska genomföras inom politikområden som faller inom landsting och kommuners ansvarsområde, i synnerhet i de fall då öronmärkta medel ska gå till specifika ändamål. En förutsättning för sådana överenskommelser är att både stat och SKL gemensamt identifierar ett utvecklingsbehov och att det finns behov av att stimulera till förbättring, ökad tillgänglighet och jämlikhet.

Det finns överenskommelser som berör också transpersoners situation. I överenskommelsen Stöd till riktade insatser inom området

psykisk hälsa 2017 (Regeringen 2017) nämns transpersoner som en

särskilt utsatt grupp. I denna överenskommelse, liksom i en hel del andra överenskommelser följer det med stimulansmedel till kommuner och landsting/regioner. I fallet med överenskommelsen om

psykisk hälsa fördelas stimulansmedlen av SKL, men detta varierar från överenskommelse till överenskommelse. I vissa fall ansvarar särskilda myndigheter för att fördela bidrag, i andra fall fördelar SKL vissa delar av ett bidrag och en myndighet fördelar en annan del. Överenskommelser är en effektiv modell för reell samordning och fördelning av eventuella statsbidrag och stimulansmedel som ska riktas mot verksamhet som faller inom landsting eller kommuners ansvarsområden.

Ett ytterligare verktyg som kan bidra till att skapa mer enhetlig praxis inom något område som kommuner och landsting ansvarar för är att SKL tar fram en rekommendation. SKL har tagit fram ett flertal olika rekommendationer som rör områden där enhetlighet och samordning behöver utvecklas och där skillnader mellan kommuner och landsting borde minskas. Ett exempel på en sådan rekommendation är Rekommendation om enhetlighet i landstingens och region-

ernas erbjudande av offentlig finansierad assisterad befruktning (SKL

2016e, SKL:s diarienummer: 16/01938). Senaste uppdateringen av rekommendationen gjordes i samband med den nya lagstiftningen från 1 april 2016 gällande ensamståendes tillgång till assisterad befruktning.

När och hur en rekommendation träder i kraft varierar. I vissa fall informeras kommuner och landsting om att SKL har antagit en rekommendation, i andra fall har varje enskilt landsting formellt antagit rekommendationen.

4.2.2. Kommuner och landsting

Kommuner

RFSL – Riksförbundet för Homosexuella, Bisexuella, Transpersoner och Queeras rättigheter har vid tre tillfällen, 1998, 2006 och 2014/2015 tagit fram en undersökning där organisationen har poängsatt och rankat landets kommuner utifrån olika hbt-relevanta variabler. Den senaste undersökningen gjordes i samarbete med SKL under 2014 och 214 av landets 290 kommuner svarade på enkäten. RFSL och SKL (RFSL 2015a) slår fast att inom det kommunövergripande arbetet och på arbetsgivarområdet har gjorts framsteg sedan 2006. 84,5 procent av landets kommuner, i jämförelse med 34,1 procent 2006, har styrdokument eller policydokument där sexuell läggning

uttryckligen nämns i arbetet med att motverka diskriminering. 2006 hade ingen kommun något styr- eller policydokument som inbegrep könsidentitet eller könsuttryck. 2014 svarar däremot 63,2 procent av kommunerna att de har inkluderat kön och könsidentitet/ könsuttryck i plan- och policydokument. Det framkommer dock att det i vissa fall kan ha varit en sammanblandning av kön å ena sidan och könsidentitet/ könsuttryck å andra. I undersökningen slås det vidare fast att 35,1 procent av kommunerna under de senaste fyra åren har genomfört kompetenshöjande insatser, motsvarande siffra för 2006 var 19,6 procent.

RFSL och SKL (RFSL 2015a) undersökte även huruvida socialtjänsten har beredskap att erbjuda hbt-personer, oavsett kön och könsidentitet, som har utsatts för våld eller hot om våld, skyddat boende av en likvärdig kvalitet som den för andra personer i behov av skyddat boende. 36,3 procent av kommunerna svarar att de har sådan beredskap och 12,1 procent svarar att de inte har tillräcklig beredskap. På följdfrågan om vilka det är som kommunerna har svårt att erbjuda ett likvärdigt skydd svarar 39,1 procent att det är män, och 56,5 procent att det är transpersoner.

I Socialstyrelsens regleringsbrev för budgetåret 2016 (S2014/00197/FS, S2014/01928/FS, S2015/08135/RS) fick myndigheten i uppdrag att genomföra en förstudie om vilken typ av kunskapsstöd eller insatser som det finns behov av inom Socialtjänstens olika verksamheter. I förstudien konstateras det att 90 procent av kommunerna inte nämner hbt-perspektivet i introduktionsutbildningar för personal i socialtjänsten, 80 procent av kommunerna har inte någon blankett med möjlighet att kryssa i ett tredje alternativ gällande kön, samt att mindre än 10 procent av kommunerna har tagit hänsyn till hbt-perspektivet i utformningen av sin hemsida.

Enligt Socialstyrelsen är bemötande en viktig fråga för hela hbtgruppen, men det framkommer att det är för transpersoner, och särskilt de unga transpersonerna extra svårt i möte med socialtjänsten. Socialtjänsten kan ha svårt att ge ett bra bemötande då personalen saknar transkunskap. De känner sig osäkra på vilka frågor som kan ställas och vad som kan upplevas kränkande eller inte. Det faktum att 80 procent av kommunerna inte ger möjlighet att kryssa i ett tredje alternativ gällande kön, är, enligt Socialstyrelsen, en indikation på att majoriteten av kommunerna inte analyserat sitt bemötande av transpersoner. Som en uppföljning av förstudien fick Socialstyrelsen

genom regleringsbrev för budgetåret 2017 (S2015/04635/FST, S2016/07779/RS – delvis) uppdraget att ta fram och sprida ett kunskapsstöd för socialtjänsten avseende hbt-frågor. Stödet ska bygga på den förstudie som genomförts och syftar till att skapa förutsättningar för ett bättre bemötande. Regeringen beviljade 2 miljoner kronor till ändamålet för 2017.

Trots brister i kommunernas arbete och att hbt-frågor fortfarande är ett eftersatt område drar RFSL och SKL (RFSL 2015a) slutsatsen att hbtq-perspektivet är mer närvarande 2014 än 2006 i olika plan- och styrdokument. Det är även fler kommuner 2014 som har genomfört särskilda satsningar på området i jämförelse med 2006.

Det finns några kommuner som har egna handlingsplaner eller strategier för sitt hbt-arbete. Till exempel Örebro, Härnösand, Ovanåker, Göteborg stad och Kumla kommun. I Katrineholm har det genomförts en inventering kring behovet av särskilda insatser och på vilket sätt kommunen kan jobba med frågorna. I Karlstad bedriver kommunen ett systematiskt hbt-arbete med ett flertal aktiviteter och insatser i kommunal regi, men som inte är reglerat i en särskild handlingsplan. I Göteborgs stad finns ett Hbtq-råd med representanter från civila samhället. Detta är ingen fullständig översikt, men det ger exempel på att det sker olika former av insatser inom kommunerna för att förbättra hbt-personers levnadsvillkor.

Socialstyrelsen fördelade 1,9 miljoner kronor 2015 och 2,9 miljoner kronor 2016 till kommuner och landsting och där syftet med bidraget var att öka kunskapen om homosexuella, bisexuellas och transpersoners situation (förordning 2014:1542 om statsbidrag till kommuner och landsting för att öka kunskapen om homosexuellas, bisexuellas och transpersoners situation).Under oktober 2017 beslutades att fördela ytterligare medel enligt samma förordning (dnr Ku2017/02014/DISK).

Landsting

Med förbehåll om att landsting kan ha ett policyarbete på gång har utredningen inte kännedom om att det är något landsting som i dagsläget har aktuella policydokument avseende landstingets hbt-arbete. Stockholm läns landsting hade en policy mellan 2012 och 2016,

Landstinget Sörmlands hbt-plan gällde till 2013 och Örebro Läns Landstings genomförandeperiod var mellan 2010 och 2014.

Inom några landsting pågår dock olika former av insatser. I Västra Götaland och Stockholm Läns Landsting har landstingen själva tagit fram ett utbildningspaket, HBT-Diplomering, som riktar sig till anställda inom landstingets verksamheter. Diplomeringarna har även köpts in av andra landsting i Sverige, exempelvis har Adlon-gruppen (Regionerna Halland, Östergötland, Kronoberg, Jönköping samt landstingen Örebro Kalmar, Blekinge och Sörmland) använt sig av Västra Götalands HBT-Diplomering. I Region Skåne drivs ett eget utbildningskoncept, HBTQompetens, som är en processutbildning i normkritik och hbtq-personers livsvillkor. Västerbotten Läns Landsting har påbörjat ett projekt som syftar till att ta fram ett utbildningspaket för landstingets verksamheter för att förbättra vården, bemötandet och arbetsmiljön.

Stockholm Läns Landsting har även tagit fram en webb-utbildning som riktar sig till personal inom vården. Andra landsting har i stället för att driva ett eget hbt-utbildningsinitiativ använt sig av till exempel RFSL:s utbildning ”Hbtq-Certifiering”, alternativt har särskilda föreläsare hyrts in från RFSL eller någon annan organisation i syfte att föreläsa om ett särskilt ämne. Västra Götalandsregionen har bildat en rättighetskommitté som träffas varje kvartal. I kommittén sitter bland annat representanter från regionens olika RFSL- föreningar och FPES.

Gemensamma nämnare och utmaningar

Det är viktigt att understryka att antalet hbt-planer i landsting eller kommun inte ger en heltäckande och nödvändigtvis rättvis bild av vad samtliga landsting och kommuner gör på området. Frågor som rör sexuell läggning och/eller könsidentitet och könsuttryck kan finnas inkluderade i andra planer så som likabehandlingsplaner eller mångfaldsplaner. En utmaning är dock att en inkludering av frågorna i mer generella och övergripande styrdokument kan leda till ett osynliggörande av de särskilda utmaningarna som homosexuella, bisexuella och transpersoner har i sin vardag.

Vad som framträder som en gemensam nämnare i flertalet av kommunernas och landstingens styrdokument för hbt-arbetet är att hela

gruppen homosexuella, bisexuella och transpersoner adresseras gemensamt. Detta är inte nödvändigtvis ett problem i de fall där generella och övergripande insatser, mål och visioner ska formuleras, men det finns utmaningar kopplat till ett sådant tillvägagångssätt när konkreta åtgärder och insatser ska formuleras och implementeras. Detta då vi kan konstatera att utifrån de studier som gjorts om homosexuella, bisexuella och transpersoners levnadsvillkor kan utmaningarna och orsakerna till ohälsa och utsatthet skilja sig mellan grupperna.

Lite av bakgrunden till svårigheterna är exempelvis att studier visar på psykisk ohälsa inom samtliga grupper. Utmaningen som då uppstår när policydokument och insatser ska utvecklas och formuleras är att orsakerna till den psykiska ohälsan, och behoven av stöd och insatser, kan se mycket olika ut mellan homosexuella, bisexuella och transpersoner. För homosexuella cispersoner kan kompetent och professionellt bemötande inom hälso- och sjukvården vara det centrala, samtidigt som det för transpersoner självklart kan handla om behov av ett professionellt bemötande inom hälso- och sjukvården, men också för vissa transpersoner om tillgång till en specifik form av vård. Detta kräver att de riktade insatser som görs grundar sig på analyser av särskilda behov inom varje grupp.

Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) kan spela en viktig roll i att ta fram rekommendationer, men även olika former av stödverktyg till kommuner och landsting. Sådana stödverktyg måste, säkerställa att de olika grupperna inom hbtq-gruppen får riktade insatser som tar utgångspunkt i varje grupps särskilda behov.

4.3. Internationella exempel på nationellt strategiskt arbete

2010 antog Europarådets ministerkommitté rekommendation CM/Rec(2010)5. Rekommendationen uppmanar medlemsstaterna att genomföra insatser för att motverka diskriminering på grund av sexuell läggning och könsidentitet. Sedan 2010 har ett antal medlemsstater utvecklat och beslutat om nationella handlingsplaner, liksom alltså även Sverige i och med den ovannämnda strategin.

Handlingsplanerna varierar i karaktär och detaljnivå, men gemensamt är att de alla som syftar till att koordinera, främja och skydda

hbtqi-personers mänskliga rättigheter, samt att systematiskt motverka diskriminering baserat på sexuell läggning och könsidentitet (Europarådet 2016c). Bland hbtqi-organisationer i Europa har nationella handlingsplaner lyfts som ett viktigt verktyg för att motverka diskriminering av hbtqi-personer. Transgender Europe (TGEU) skriver bland annat i sin rapport Human Rights and Gender Identity – Best practice

catalogue (TGEU 2016) att det är osannolikt att transpersoner kom-

mer uppnå jämlikhet om inte specifika och omfattande nationella handlingsplaner tas fram och beslutas om av länders regeringar. De skriver även att lokala och/eller regionala handlingsplaner kan vara ett alternativ om nationella handlingsplaner inte kan tas fram av politiska skäl. Slutligen poängteras det att handlingsplanerna måste utvärderas och vara tidsbegränsade.

4.3.1. Rekommendationer från Europarådets avdelning för frågor om sexuell läggning och könsidentitet

I en konferensrapport (från en konferens som hölls i december 2015) om hur stater kan ta fram handlingsplaner för frågor som rör lika rättigheter oavsett sexuell läggning, könsidentitet, könsuttryck och könskarakteristika listade Europarådet åtta egenskaper som de anser att ideala handlingsplaner bör ha (Europarådet 2016c):

  • Görliga: handlingsplaner ska presentera realistiska mål och få stöd från en funktion på departementsnivå eller myndighetsnivå. Funktionen ska vara ansvarig för framtagandet och implementeringen av handlingsplanen.
  • Ha tillgång till tillräckliga resurser: de ansvariga för handlingsplanerna ska ha tillräcklig tid, budget och kompetens, och dessa resurser ska vara avsatta specifikt för detta ändamål.
  • Samverkande: när handlingsplanerna tas fram och implementeras ska de ansvariga funktionerna involvera hbtqi-communityt.
  • Omfattande och övergripande: alla områden där staten är ansvarig som påverkar hbtqi-personer och deras liv ska undersökas under framtagandet av handlingsplanen.
  • Djärva: handlingsplanerna ska adressera potentiellt känsliga frågor, som till exempel familjepolitiska frågor, transpersoners rättig-

heter, inklusive rätten till könskorrigerande vård, och rättigheter för hbqti-personer i fängelse.

  • Mainstreamade: alla nivåer och områden på regerings- och myndighetsnivå ska veta hur handlingsplanen påverkar deras ansvarsområden och ha tillräckliga resurser för att integrera detta arbete i det ordinarie arbetet.
  • Övervakade och utvärderade: handlingsplanerana är levande dokument, ansvariga funktioner ska övervaka kränkningar av mänskliga rättigheter, utvärdera effekten av handlingsplanerna och anpassa sitt arbete efter detta.
  • Välkommunicerade: kommunikation med allmänheten och civila samhället om handlingsplanerna är nödvändigt för att de ska lyckas, särskilt om det finns ett motstånd.

4.3.2. Norge

Norge fick sin första handlingsplan 2009. Planen hade ett treårsperspektiv och involverade 64 konkreta åtgärder som skulle genomföras under planperioden. I samband med handlingsplanen etablerades även Lhbt-Senteret som är ett nationellt kunskapscentrum för frågor som rör sexuell läggning, könsidentitet, könsuttryck och könskarakteristika. Centret sorterar under Barne-, ungdoms og familiedirektoratet.

2013 påbörjades en omfattande utvärdering av handlingsplanen som resulterade i en ny handlingsplan, Trygghet, mangfold, åpenhet

– Regjeringens handlingsplan mot diskriminering på grunn av seksuell orientering, kjønnsidentitet og kjønnsuttryk 2017–2020 (Norge 2017).

Planen innehåller 40 olika åtgärder som täcker ett brett antal samhällsområden. Åtgärderna reglerar budgetssatsningar och planen ska utvärderas halvvägs in i genomförandeperioden samt efter genomförandeperiodens slut.

Nytt för denna handlingsplan jämfört med tidigare planer är att personer med intersexvariationer är inkluderade och att planen innehåller specifika åtgärder som riktar sig till denna grupp. Utöver den nationella handlingsplanen finns även ett flertal lokala och regionala handlingsplaner i Norge.

LHBT-senteret, Oslo, Norge

LHBT-senteret är ett nationellt kunskapscentrum för sexuell läggning, könsidentitet och könsuttryck i Norge. Centret arbetar för att förbättra levnadsvillkoren för lesbiska, homosexuella män, bisexuella, transpersoner och personer med intersexvariationer (lhbti). Det övergripande målet för verksamheten är att bidra till bättre livskvalitet för lhbti-personer och centrets vision är ett samhälle där alla oberoende av sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck åtnjuter respekt, acceptans och öppenhet. Centret etablerades 2011 och är en integrerad del av den nationella myndigheten, Barne-, ungdoms og familiedirektoratet (Bufdir) och fungerar som norska myndigheters expertmyndighet på lhbti-frågor.

Verksamheten hade 2011 en verksamhetsbudget på 4 miljoner kronor och tre anställde. Förutom verksamhetsbidraget erhåller centret olika former för projekt- och forskningsbidrag.

Centrets viktigaste uppgifter är att

  • Systematisera, förvalta och sprida kunskap om lhbti-frågor. Ge vägledning, råd och kunskap till andra myndigheter, förvaltning och verksamheter.
  • Bedriva forskning om lhbti-personers levnadsvillkor, utsatthet och rättigheter.
  • Vara en samlingspunkt för lhbti-kompetens i samarbete med andra myndigheter, forskare och frivilliga organisationer
  • Se till att regeringens politik och handlingsplan på området blir genomförda och implementerade, samt att bidra till att identifiera utvecklingsbehov och föreslå ny politik på området.

4.3.3. Malta

Malta lanserade en hbtqi-handlingsplan för perioden 2015–2017 i juli 2015 (Malta 2015). Handlingsplanen togs fram i nära dialog mellan Ministry for Social Dialogue, Consumer Affairs and Civil Liberties och det nationella hbtqi-rådet som består av representanter från civilsamhällets organisationer. Handlingsplanen består av en omfattande intentionsförklaring, samt 10 målområden och totalt 38 olika åtgärder tillhörande varje målområde som ska genomföras under perioden.

Åtgärderna består av allt ifrån lagförändringar till attitydförändringskampanjer.

4.3.4. Storbritannien

2011 lanserades en hbt-handlingsplan och en särskild handlingsplan avseende transpersoners situation, Advancing Transgender Equality (Her Majestys Government 2011) i Storbritannien. Både planerna täcker ett antal politikområden som exempelvis utbildning, hälso- och sjukvård och hatbrott. I januari 2016 publicerades en rapport från Women and Equalities Committee i brittiska parlamentet,

Transgender Equality – First Report of Session 2015–16 (House of

Commons 2016). I rapporten konstateras det att de flesta av åtgärderna i handlingsplanen från 2011 inte har genomförts, vilket föranleder ett behov av att regeringen ansluter sig till kommitténs föreslagna strategi, där ett antal åtgärder föreslås i syfte att förbättra transpersoners levnadsvillkor och rättigheter.

4.3.5. Ytterligare internationella exempel

Montenegro antog en hbt-handlingsplan 2013 (Montenegro 2013). Planen består av ett antal strategiska mål inom områdena 1) mänskliga rättigheter, 2) utbildning, 4) kultur, säkerhet och attityder, 5) rättsväsendet, 6) hälso- och sjukvård, 7) media, 8) idrott, 9) ekonomisk växt och turism, 10) internationella hbt-frågor. Under varje målområde finns indikatorer för måluppnåelse, totalt 51 stycken.

Utöver exemplen ovan finns det även framtagna handlingsplaner i Italien (Italien 2013), Nederländerna (Nederländerna 2013) och Frankrike (Frankrike 2012). 2015 antog det albanska parlamentet resolutionen On Protection of Rights and Freedoms of persons be-

longing to the LGBT community in Albania. I resolutionen lyfts ett

flertal åtgärder som rör levnadsvillkor och rättigheter där en av åtgärderna är att regeringen ska ta fram en handlingsplan. I Serbien (2013) finns en anti-diskrimineringsstrategi för perioden 2013–2018 där ett flertal diskrimineringsgrunder ingår och där hbt-personer nämns särskilt.

4.4. Arbetet mot diskriminering

Arbetet för lika rättigheter och möjligheter oavsett könsidentitet, könsuttryck och sexuell läggning styrs ytterst av diskrimineringspolitiken. Regeringens arbete utgår sedan från den ovannämnda strategin för Lika rättigheter och möjligheter oavsett sexuell läggning,

könsidentitet eller könsuttryck.

4.4.1. Diskrimineringslagen

Diskrimineringslagens (2008:567) syfte är att motverka diskriminering och främja lika rättigheter och möjligheter oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder. I 1 kap. 5 § 2 diskrimineringslagen anges definitionen av könsöverskridande identitet eller uttryck som ”att någon inte identifierar sig som kvinna eller man eller genom sin klädsel eller på annat sätt ger uttryck för att tillhöra ett annat kön”.

Med direkt diskriminering avses enligt 1 kap. 4 § 1 att någon missgynnas genom att behandlas sämre än någon annan behandlas, har behandlats eller skulle ha behandlats i en jämförbar situation, om missgynnandet har samband med någon av diskrimineringsgrunderna. Med indirekt diskriminering menas enligt 1 kap. 4 § 2 att någon missgynnas genom tillämpning av en bestämmelse, ett kriterium eller ett förfaringssätt som framstår som neutralt, men som kan komma att särskilt missgynna personer med till exempel en viss könsöverskridande identitet eller uttryck – såvida inte bestämmelsen, kriteriet eller förfaringssättet har ett berättigat syfte och de medel som används är lämpliga och nödvändiga för att uppnå syftet. Lagen innehåller också ett förbud mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet, trakasserier och sexuella trakasserier och mot instruktioner att diskriminera.

Aktiva åtgärder

Sedan 1 januari 2017 gäller kravet på aktiva åtgärder alla diskrimineringsgrunderna. Aktiva åtgärder är ett förebyggande och främjande arbete för att inom en verksamhet motverka diskriminering och

på annat sätt verka för lika rättigheter och möjligheter. Regler om aktiva åtgärder för att motverka diskriminering på arbetslivsområdet finns i 3 kap.113 §§diskrimineringslagen. Arbetet innebär enligt 3 kap. 2 § att bedriva ett förebyggande och främjande arbete genom att undersöka om det finns risker för diskriminering eller repressalier eller om det finns andra hinder för enskildas lika rättigheter och möjligheter i verksamheten, analysera orsaker till upptäckta risker och hinder, vidta skäliga förebyggande och främjande åtgärder och följa upp och utvärdera arbetet. Kravet på aktiva åtgärder gäller inom arbetslivet och utbildning.

4.4.2. Diskrimineringsombudsmannen och Nämnden mot diskriminering

Diskrimineringsombudsmannen ska utöva tillsyn över att diskrimineringslagen följs. Enligt 4 kap. 1 § diskrimineringslagen ska ombudsmannen i första hand försöka få dem som omfattas av lagen att frivilligt följa den.

Med tillsyn avses i diskrimineringslagen en självständig granskning som har till syfte att kontrollera om den granskade verksamheten uppfyller kraven i lagen (4 kap. 1 a §). Den som omfattas av förbuden mot diskriminering och repressalier, av skyldigheten att utreda och vidta åtgärder mot trakasserier eller av bestämmelserna om aktiva åtgärder i diskrimineringslagen är enligt 4 kap. 3 § bland annat skyldig att på begäran av ombudsmannen lämna de uppgifter om förhållandena i verksamheten som kan ha betydelse för tillsynen och komma till överläggningar med ombudsmannen. Den som inte rättar sig efter en begäran enligt 4 kap. 3 § kan föreläggas vite (4 kap. 4 §), liksom den som inte fullgör skyldigheterna att bedriva ett arbete med aktiva åtgärder (4 kap. 5 §).

Enligt 4 kap. 7 § ska Nämnden mot diskriminering pröva framställningar om vitesförelägganden enligt 4 kap. 3 § och överklaganden av beslut om vitesförelägganden enligt 4 kap. 4 §.

Bestämmelser om ombudsmannens uppgifter finns också i lagen (2008:568) om Diskrimineringsombudsmannen. Här framgår bland annat att ombudsmannen ska ta emot anmälningar om diskriminering och repressalier enligt diskrimineringslagen och medverka till att den som utsatts för diskriminering kan ta tillvara sina rättigheter, men också informera, utbilda, överlägga och ha andra kontakter med myn-

digheter, företag, enskilda och organisationer, följa den internationella utvecklingen och ha kontakter med internationella organisationer, följa forsknings- och utvecklingsarbete, hos regeringen föreslå författningsändringar eller andra åtgärder som kan motverka diskriminering och ta initiativ till andra lämpliga åtgärder.

Vikten av ombudsmannens oberoende

I propositionen Ett starkare skydd mot diskriminering (prop. 2007/08:95) där lagen om Diskrimineringsombudsmannen och diskrimineringslagen föreslogs betonades vikten av myndighetens oberoende, bland annat med hänvisning till artikel 13 i EU-direktivet mot etnisk diskriminering (2000/43/EG) enligt vilket medlemsstaterna ska utse ett eller flera organ för främjande av likabehandling av alla personer utan åtskillnad på grund av ras eller etniskt ursprung. Medlemsstaterna ska säkerställa att behörigheten för dessa organ omfattar att på ett oberoende sätt bistå personer som utsatts för diskriminering genom att driva klagomål om diskriminering, att genomföra oberoende undersökningar om diskriminering och att offentliggöra oberoende rapporter om och lämna rekommendationer i frågor som rör sådan diskriminering. När det gäller kön, konstaterades i samma proposition, finns en motsvarande artikel 8a i likabehandlingsdirektivet (direktiv 76/207/EEG, ändrat genom direktiv 2002/73/EG) och en annan motsvarande artikel 12 i direktivet om varor och tjänster (direktiv 2004/113/EG).

Regeringen betonade att det är viktigt för ombudsmannens självständighet och oberoende att myndighetens grundläggande ansvarsområden och uppgifter regleras i lag och att det är riksdagen som bestämmer mandatet. Därigenom garanteras en hög grad av självständighet och oberoende i förhållande till regeringen eftersom eventuella ändringar av ombudsmannens grundläggande ansvarsområden och uppgifter måste beslutas av riksdagen.

Propositionen hänvisade också till de så kallade Parisprinciperna (se även tidigare avsnitt 4.1.1), där vikten av en självständig ställning för nationella institutioner med uppgift att bevaka frågor om mänskliga rättigheter understryks. En sådan nationell institution ska ha ett så brett mandat som möjligt och mandatet ska vara reglerat i grundlag eller annan författning. Regeringen menade i propositionen

att Diskrimineringsombudsmannen uppfyllde dessa krav, men som redogjorts för ovan, är bedömningen att detta inte är fallet fullt ut.

Vikten av Diskrimineringsmannens oberoende betonas även i betänkandet Bättre skydd mot diskriminering (SOU 2016:87), också här med hänvisning bland annat till Parisprinciperna.

4.4.3. Föreslagna förändringar

En särskild utredare fick i uppdrag att ta ställning till behovet av en ändring av termen könsöverskidande identitet eller uttryck och definitionen vilket redovisades i betänkandet Ett utvidgat straffrättsligt

skydd för transpersoner m.m (SOU 2015:103). I betänkandet föreslås

att termen könsöverskridande identitet eller uttryck ska ersättas med könsidentitet eller könsuttryck i diskrimineringslagen, lagen om Diskrimineringsombudsmannen, skollagen (2010:800) och lagen (2012:854) om uthyrning av arbetstagare. Vidare ska definitionen ändras till ”en persons identitet eller uttryck i form av kläder, kroppsspråk, beteende eller annat liknande förhållande med avseende på kön”.

I betänkandet konstateras att termen ”könsöverskridande identitet och uttryck” har mötts av kritik sedan den infördes. Utredningen menar också att termen och den legala definitionen av den är otydlig och missvisande. Med anledning av detta, men också med anledning av att formuleringen avviker från benämningen i internationella engelskspråkiga dokument där termerna är ”gender identity” och ”gender expression”, vilket i det närmaste kan översättas till könsidentitet och könsuttryck i det svenska språket, föreslås en förändring. Förändringen innebär, konstateras i betänkandet, att alla individer ska skyddas mot diskriminering på grund av könsidentitet eller könsuttryck, oavsett om de är transpersoner eller cispersoner. De föreslagna författningsändringarna är under behandling samtidigt som arbetet med detta betänkande pågår.

I betänkandet Bättre skydd mot diskriminering (SOU 2016:87) föreslås ett flertal förändringar i syfte att stärka den enskildes skydd mot diskriminering, och även möjligheterna till upprättelse. Bland annat föreslås en ny diskrimineringsnämnd i form av ett domstolsliknande organ som prövar diskrimineringstvister. Nämndens uppdrag ska omfatta samtliga diskrimineringsgrunder i diskrimineringslagen

och den ska pröva diskrimineringstvister inom samtliga de samhällsområden som omfattas av diskrimineringsförbuden i diskrimineringslagen och föräldraledighetslagen, förutom diskrimineringstvister som rör skollagsreglerad verksamhet och tvister på arbetslivsområdet där anmälaren är medlem i en arbetstagarorganisation som valt att föra anmälarens talan.

Nämnden ska pröva anmälningar om diskriminering och när diskriminering förekommit kunna rekommendera en lösning som till exempel en viss summa i diskrimineringsersättning. Nämnden ska även kunna föreslå att olika åtgärder vidtas för att förhindra att diskrimineringen fortsätter eller upprepas. Nämndens beslut ska inte vara bindande, inte gå att överklaga och förfarandet vid nämnden ska vara skriftligt.

I samma utredning föreslås också att Diskrimineringsombudsmannen i sitt tillsynsarbete bör utreda fler ärenden, sända fler anmälningar till den anmälde för yttrande och överväga möjligheten till förlikning i fler ärenden än i dag. Utredningen föreslår ingen förändring vad gäller huvudregeln för rättegångskostnader i diskrimineringstvister, det vill säga att förlorande part ersätter motpartens rättegångskostnader.

Utredningen föreslår att bevisbörderegeln i diskrimineringslagen ska förtydligas så att det framgår att om den som anser sig ha blivit utsatt för diskriminering kan visa omständigheter som ger anledning att anta att han eller hon har blivit diskriminerad, så är det svaranden som ska visa att diskriminering inte har förekommit. Det föreslås också att stödet till de fristående antidiskrimineringsbyråerna ska öka och att DO ska stödja byråernas arbete med råd och stöd. Ett krav på byråerna för att få bidrag ska vara att minst hälften av medlen används till avgiftsfri rådgivning och stöd till enskilda, föreslår utredningen.

I ett remissyttrande (Ku2016/02814-65) om utredningens förslag framhåller Riksorganisationen för Sveriges Antidiskrimineringsbyråer (SADB) bland annat att förslaget med nämnden är bra eftersom det något skulle öka chanserna för den enskilde att få upprättelse, men att detta är organisationens uppfattning framför allt för att övriga förslag inte kommer att ha denna effekt. SADB är tveksamma till förslaget om att endast skriftlig bevisning ska få användas.

Gällande förslaget om ökade resurser till antidiskrimineringsbyråerna är SADB positiva, men motsätter sig förslaget om att det

huvudsakliga målet ska vara att stödja enskilda. Behoven ser olika ut på olika platser i landet. SADB pekar också på att byråernas dåliga ekonomi i nuläget gör att utveckling av verksamheten är svårt. Det är orimligt att hälften av stödet ska gå till att stödja enskilda.

Förslaget om stöd från DO till byråerna är positivt, menar SADB, men ställer sig frågande till varför juridisk rådgivning inte ska omfattas, då det är detta som byråerna har mest behov av.

SADB framhåller rekommendationen från EU:s byrå för grundläggande rättigheter, FRA, om att medlemsstaterna bör utforma sina rättssystem så att de som inte har tillräckliga ekonomiska resurser tillförsäkras tillgång till adekvat hjälp. Utredningen har själva också redogjort för denna rekommendation, men föreslår ingen direkt lösning.

SADB förordar att reglerna gällande rättegångskostnader ändras så att vardera parten bär sina egna rättegångskostnader. Risken för att få betala motpartens rättegångskostnader är, enligt SADB, den enskilt största anledningen till att så få mål drivs i domstol (se vidare avsnitt 4.4.5). Detta leder till att diskrimineringsersättningen hålls nere på låga nivåer, och SADB menar att det är tveksamt om Sverige lever upp till EU-rättens krav på effektiva, avskräckande och proportionerliga sanktioner vid överträdelse av diskrimineringsförbuden. SADB menar att det måste utredas mer hur sanktionsmöjligheterna kan förbättras.

Förutsättningarna för enskilda att få upprättelse i domstol måste förbättras, och SADB vill bland annat att det sker en ändring av reglerna om rättegångskostnader i diskrimineringsmål, samt reglerna om rättshjälp och skadestånd i diskrimineringsmål.

4.4.4. Anmälningar till Diskrimineringsombudsmannen

Av Diskrimineringsombudsmannens årsredovisningar framgår att det inkommit 213 anmälningar på grunden könsöverskridande identitet eller uttryck under perioden 2009 – 2016. Hittills har ingen anmälan på diskrimineringsgrunden lett till dom. DO har stämt i ett fall, gällande en man som utsattes för trakasserier och sexuella trakasserier på ett sätt som hade samband med sexuell läggning och könsuttryck. Stämningen gjordes i december 2015, men stämningsansökan återkallades senare (DO:s diarienummer 2015/2269).

Utredningen redogör för några andra inkomna anmälningar inom olika samhällsområden i de kapitel i betänkandet där detta område behandlas.

4.4.5. Antidiskrimineringsbyråerna

Antidiskrimineringsbyråerna är en del av det civila samhället. Verksamheterna drivs lokalt och regionalt bland annat med hjälp av statligt stöd enligt förordningen (2002:989) om statligt stöd för verksamhet som förebygger och motverkar diskriminering. Enligt 1§ i denna förordning får statligt stöd lämnas till organisationer och stiftelser för verksamhet som syftar till att förebygga och motverka diskriminering på grund av kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder. Detta stöd fördelas av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) enligt 4 § i samma förordning. För verksamhetsåret 2017 fördelades 13,5 miljoner kronor till 15 antidiskrimineringsbyråer.

Antidiskrimineringsbyråernas verksamhet syftar till att hjälpa individer som blivit utsatta för diskriminering genom att erbjuda juridiskt stöd och rådgivning, men de arbetar också förebyggande för att främja allas lika rätt och motverka diskriminering, främst genom utbildnings- och opinionsbildningsinsatser. Antidiskrimineringsbyråerna kan även hjälpa till att anmäla ärendet till den myndighet som ska se till att lagen följs och har även möjlighet att driva ärenden i domstol.

Flera fall på diskrimineringsgrunden könsöverskridande identitet eller uttryck har drivits till förlikning av en antidiskrimineringsbyrå. Bland annat har det gällt ett försäkringsbolag som inte ändrade namn på en kund när kunden bytt namn, för att bolaget menade att namnet inte passade det juridiska könet på personen, och en person som nekades att få börja på Polishögskolan för att personen var transperson.

En försvårande omständighet för antidiskrimineringsbyråerna är att de saknar de ekonomiska förutsättningarna för att driva andra fall än så kallade förenklade tvistemål, där ersättningen till den diskriminerade kan bli högst 22 400 kronor. Detta på grund av den förut-

nämnda regeln om att förloraren fullt ut ska ersätta motpartens rättegångskostnader, vilken inte tillämpas i förenklade tvistemål.

4.5. Ett transperspektiv på jämställdhetspolitiken

Utredningen kommer att göra en konsekvensanalys av våra överväganden och förslag ur ett jämställdhetsperspektiv, i enligt med 15 § kommittéförordningen (1998:1474). Vi vill därför nu göra en kortare analys av de jämställdhetspolitiska målen ur ett transperspektiv och problematisera dessa i relation till vårt kommittédirektiv, enligt vilket vi ju bland annat särskilt ska belysa situationen för ickebinära personer.

Vi vill också lyfta fram några områden där vi lagt märke till möjliga synergieffekter mellan arbetet för jämställdhet och arbetet för att stärka transpersoners ställning.

4.5.1. De jämställdhetspolitiska målen och kritik från ett hbtqi-perspektiv

Jämställdhetspolitikens övergripande mål är att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sitt eget liv (Makt, mål

och myndighet – feministisk politik för en jämställd framtid, skr.

2016/17:10). Syftet med målet är att ta sikte på både samhälleliga strukturer och den individuella friheten, kopplat till kön och makt. Ett jämställt samhälle är ett samhälle där kvinnor och män har samma makt på kollektiv nivå att forma samhället och att på individuell nivå forma sina liv. Det eftersträvade resultatet är att kvinnor ska ha samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter som män. Regeringen arbetar efter sex delmål, utifrån det övergripande målet, och vi beskriver dem här i korthet.

  • En jämn fördelning av makt och inflytande

Kvinnor och män ska ha samma rätt och möjlighet att vara aktiva medborgare och att forma villkoren för beslutsfattandet.

  • Ekonomisk jämställdhet

Kvinnor och män ska ha samma möjligheter och villkor i fråga om betalt arbete som ger ekonomisk självständighet livet ut.

  • Jämställd utbildning

Kvinnor och män, flickor och pojkar ska ha samma möjligheter och villkor när det gäller utbildning, studieval och personlig utveckling. (Nytt mål sedan november 2016.)

  • Jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet

Kvinnor och män ska ha samma ansvar för hemarbetet och ha möjligheter att ge och få omsorg på lika villkor.

  • Jämställd hälsa

Kvinnor och män, flickor och pojkar ska ha samma förutsättningar för en god hälsa samt erbjudas vård och omsorg på lika villkor. (Nytt som självständigt delmål sedan november 2016.)

  • Mäns våld mot kvinnor ska upphöra

Kvinnor och män, flickor och pojkar, ska ha samma rätt och möjlighet till kroppslig integritet.

Jämställdhetspolitiken utvärderades senast under 2014–2015 då Jämställdhetsutredningen (2014:06) hade i uppdrag att följa upp och analysera utvecklingen i fråga om jämställdhet de senaste tio åren. I sitt betänkande Mål och myndighet – en effektiv styrning av jäm-

ställdhetspolitiken (SOU 2015:86) föreslog utredningen bland annat

två nya självständiga mål. Utredningen föreslog också att en jämställdhetsmyndighet skulle inrättas.

I sitt remissyttrande till utredningen påpekade Nationella sekretariatet för genusforskning att ”transpersoners erfarenheter av könad ojämlikhet exkluderas” på grund av hur målen är formulerade. Sekretariatet hade också annan kritik: ”Genom att fokusera på fysiska kvinnor och män, som ska ha samma och lika mycket av olika saker, i stället för att låta normer och kön och makt stå i centrum för jämställdhetsbegreppet tenderar en sådan binär förståelse att i själva verket återskapa och förstärka genusrelationer snarare än förändra dem.”, skriver sekretariatet (Nationella sekretariatet för genusforskning 2015).

Nationella sekretariatet för genusforskning kritiserade också de jämställdhetspolitiska målen, såväl de gamla som de nya, för att sakna ett intersektionellt perspektiv generellt. ”Om jämställdhetspolitiken ska kunna göra skillnad på allvar krävs att både analyser, mål och

konkreta insatser bygger på en komplex förståelse av den könade ojämlikhetens konkreta uttryck.”, påpekar sekretariatet och menar att målformuleringarna inte speglar kunskapsläget som det ser ut i dag. Sekretariatet exemplifierar med delmålet ”Mäns våld mot kvinnor ska upphöra”, och konstaterar bland annat att ”formuleringen genom sin binära utformning dels etablerar en rigid bild av vem som kan vara förövare och vem som kan vara offer, och dels tar fokus från informella normer och strukturer i samhället gällande kön, makt och våld genom att så starkt fokusera på fysiska kvinnor och män.”

RFSL, Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners och queeras rättigheter, framförde liknande kritik i sitt remissyttrande (RFSL 2015c) till utredningen. Förbundet konstaterade att utredningen i bakgrundsbeskrivning och utvärdering haft vissa intersektionella perspektiv och på flera platser lyft upp hbtq-personers situation och bland annat särskilt nämnt transpersoners hälsosituation. Medvetenheten om problemen återspeglades dock inte i förslagen på mål för jämställdhetspolitiken, konstaterade RFSL, som påpekade begränsningarna och uteslutningseffekterna av ett binärt synsätt på kön. Utredningens uppdrag borde ha innefattat alla som påverkas av normer kopplade till kön, könsidentitet och könsuttryck. En förklaring till att detta inte var fallet är förstås att de föreslagna målen i stort utgår från tidigare lagda mål, som inte haft ett intersektionellt perspektiv, eller ett hbtq-perspektiv, påpekade RFSL.

Jämställdhetsarbetet bör inkludera alla som missgynnas på grund av kön, och därför borde såväl det övergripande målet som de olika delmålen formuleras på ett mer inkluderande sätt, skriver RFSL, som också pekar på hur utredningen själva konstaterat att en binär syn på kön inte är oproblematisk, men sedan ändå gått vidare med binära skrivningar. RFSL föreslår ett tillägg i målskrivningarna där ”alla, oavsett kön, könsidentitet och könsuttryck” läggs till efter skrivningen om ”kvinnor och män”.

RFSL välkomnade att delmålet ”jämställd hälsa” blev ett nytt självständigt delmål. De pekade på hur utredaren visat på medvetenhet om att gruppen transpersoner har sämre hälsa än befolkningen i stort och att den utsatthet som transpersoner lever med påverkar hälsan negativt. RFSL är därför starkt kritiska till att formuleringarna av delmålet inte heller de inkluderar alla transpersoner.

RFSL välkomnade förslaget om en särskild jämställdhetsmyndighet – om denna också gavs i uppdrag att arbeta med hbtq-personers

situation, eftersom våld och fördomar som möter dessa också utgår från föreställningar om kön och sexualitet, samt hetero- och cisnormativitet. Myndigheten bör få i uppdrag att arbeta utifrån ett intersektionellt perspektiv, annars kommer myndigheten inte kunna ”förbättra arbetet med att säkerställa alla människors möjligheter att forma sina liv, oavsett kön, könsidentitet och könsuttryck”, menade RFSL. Myndigheten måste också få ett tydligt uppdrag och tillräckliga resurser.

I regeringens skrivelse (skr 2016/17:10) betonas att strategin för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor, trots den könade målbeskrivningen, omfattar hbtq-personers utsatthet för våld i nära relationer. I genomförandet ska såväl ett barnrättsperspektiv som ett hbtq-perspektiv beaktas. Regeringen menar att strategin därmed uppfyller kraven i Istanbulkonventionen.

I skrivelsen bemöter regeringen kritiken från RFSL med flera med att konstatera att en binär syn på kön kan vara problematisk, både ur ett jämställdhets- och ett transperspektiv, exempelvis för personer som inte identifierar sig enligt könsuppdelningen kvinna/man. Regeringen menade också att arbetet för att förändra föreställningar om kön och könsnormer, såsom normer kring femininitet och maskulinitet, fortsatt är en viktig del av arbetet för jämställdhet och också en central fråga för att främja transpersoners rättigheter och möjligheter i samhället.

4.5.2. Ett transperspektiv på arbetet med Jämställdhetsintegrering i myndigheter, JIM

Regeringen menar att en grundläggande förutsättning för att uppnå de jämställdhetspolitiska målen är att arbeta med jämställdhetsintegrering. Med detta avses att beslut inom alla politikområden ska präglas av ett jämställdhetsperspektiv. Jämställdhetsintegreringen på Regeringskansliet styrs av ett regeringsbeslut för perioden 2016–2020. På myndighetsnivå har sedan 2013 pågått en satsning med regeringsuppdraget Jämställdhetsintegrering i Myndigheter, JiM. 59 myndigheter och en organisation ingår nu, sedan 2016, i arbetet med att säkerställa att myndigheternas arbete bättre bidrar till att uppnå de jämställdhetspolitiska målen. Uppdraget sträcker sig till och med 2018.

Nationella sekretariatet för genusforskning har, genom Göteborgs universitet, i uppdrag att stödja arbetet med jämställdhetsintegrering i statliga myndigheter. Det senaste uppdraget fick sekretariatet 2015 och det löper till 2018 (Regeringsbeslut 2014). Inom ramen för uppdraget har sekretariatet publicerat ett antal handledningar för anställda på myndigheter som jobbar med jämställdhetsintegrering. I augusti 2017 publicerades en handledning med kunskap och förslag på arbetssätt för att utveckla tillämpningen av jämställdhetsintegreringen genom att inkludera ett hbtq-perspektiv, så att ”strategin utmanar heteronormen, snarare än cementerar den”, Så gör du:

HBTQ-kompetent jämställdhetsarbete. En handledning för dig som arbetar med jämställdhetsintegrering på myndighet (Nationella sekre-

tariatet för genusforskning 2017). I arbetet med att ta fram handledningen har de fem av regeringen utsedda hbt-strategiska myndigheterna, bidragit. De fem myndigheterna är Diskrimineringsombudsmannen, Folkhälsomyndigheten, Kulturrådet, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor och Socialstyrelsen.

I handledningen konstateras att det finns begränsad kunskap om framgångsrika arbetssätt för att kombinera jämställdhetsintegrering med hbtq-perspektiv och att det därför finns ett stort behov av metodutveckling. Handledningen föreslår sedan ett antal arbetssätt för hur arbetet med jämställdhet kan kombineras med ett hbtq-perspektiv, på områdena kvalitetssäkring, inkluderande kommunikation och könsuppdelad statistik.

På området kvalitetssäkring nämner handledningen bland annat vikten av att säkerställa att de som jobbar med jämställdhetsarbetet också har hbtq-kompetens, och att fördjupa och förtydliga analyser av jämställdhetsproblem genom att anlägga ett hbtq-perspektiv på dem. I handledningen understryker också Nationella sekretariatet för genusforskning hur viktigt det är att myndigheter påtalar behov för regeringen. Detta för att säkerställa att regeringen får kunskap om jämställdhets- och hbtq-arbetet som görs vid myndigheterna och för att undvika att myndigheter får uppdrag utan jämställdhets- eller hbtq-perspektiv, i uppdrag då detta skulle vara lämpligt. Utredningen konstaterar också att det fortsatt är centralt att myndigheter får explicita skrivningar i regleringsbreven om vikten av hbtq-perspektiv i arbetet med uppdragen, för att säkerställa att detta alltid finns med när det är motiverat. Annars riskeras en situation där det är upp

till enskilda särskilt engagerade medarbetare att se till att till exempel ett transperspektiv kommer med.

Sekretariatet ger också tipset att undvika ”beköning” som strategi, särskilt i utåtriktade skrivelser. Sekretariatet konstaterar att det är ett vanligt tillvägagsångssätt när styrdokument ska jämställdhetsintegreras att ”kvinnor och män” skrivs ut i stället för könsneutrala beskrivningar av målgruppen som till exempel ”invånare”. Sekretariatet konstaterar att detta kan vara en problematisk strategi som exkluderar individer, eftersom alla inte identifierar sig som kvinna eller man. I stället rekommenderas skrivningar som till exempel: ”Verksamheten ska fungera likvärdigt och bra oavsett mottagarens kön.”

På området inkluderande kommunikation rekommenderar sekretariatet att kön ska benämnas på ett inkluderande och tydligt sätt. De konstaterar att ”/d/en ständiga upprepningen av ’kvinnor, män, flickor och pojkar’ i jämställdhetsarbete osynliggör andra möjligheter.” Det är bättre att ”åtminstone bända något i de stela kategorierna: Kvinnor, män och personer med annat kön.”

Ett annat sätt kan vara att specificera vilken aspekt av kön som avses i ett visst sammanhang (biologiskt, juridiskt, könsuttryck, könsidentitet). Vilken aspekt som är intressant beror ju på myndighetens verksamhet. Språkbruket på myndigheten kan också göras mer inkluderande, genom att till exempel använda ”hen” om hypotetiska personer, men alltid det pronomen som faktiska personer själva föredrar. Ett annat tips är att undvika formuleringar som till exempel ”båda könen”, som signalerar att det bara finns två kön.

Det sista området som berörs i handledningen är könsuppdelad statistik (se även kapitel 13 i detta betänkande). Sekretariatet rekommenderar att myndigheter som producerar egna enkäter för in ett tredje könsalternativ, med till exempel benämningen ”annat/inget”. Om myndigheten baserar sin statistik på personnummerbaserade registerutdrag så är det de två juridiska könen som kommer att synas i statistiken, vilket kan vara viktigt att tydliggöra i analysen. Sådan statistik kan också gärna kompletteras med till exempel egna undersökningar.

Sekretariatet konstaterar också att om arbetet med hbtq-rättigheter ska bli framgångsrikt krävs att resurser avsätts för arbetet. Eftersom ”/d/en myndighet som väljer att på ett mer systematiskt sätt kombinera perspektiven är bland de första att göra det”, så finns inga belägg för att till exempel en viss metod fungerar (Nationella sekre-

tariatet för genusforskning 2017). Det kan också kosta mer att utveckla nya arbetssätt än att implementera befintliga. Arbetet med jämställdhetsintegrering har under en lång tid haft mer resurser än arbetet för hbtq-rättigheter i svensk offentlig sektor, konstaterar sekretariatet. Därför har det arbetet bland annat resulterat i mer systematiska arbetssätt, så som integrering av förändrade arbetssätt i befintlig verksamhet. Arbetet för hbtq-rättigheter har oftast större betoning på utbildning som ska förändra attityder, vilket ska leda till förändrade arbetssätt. Men, konstaterar sekretariatet, denna kedja har visat sig vara svag i praktiskt jämställdhetsarbete – det krävs mer, som mätbara mål, aktivt ägarskap från ledning, förändrade styrdokument och annat för att förändra en verksamhet.

Avslutningsvis konstaterar sekretariatet bland annat att ett lägsta krav på jämställdhetspolitiken måste vara att den inte reproducerar normer som inskränker rättigheter och möjligheter avseende andra maktförhållanden.

4.5.3. En feministisk jämställdhetspolitik och en ny myndighet

I budgetpropositionen för 2017 och i skrivelsen Makt, mål och myndighet – feministisk politik för en jämställd framtid (skr. 2016/17:10) presenterades regeringens jämställdhetspolitik. Regeringen slår fast att de jämställdhetspolitiska målen formuleras utifrån grupperna kvinnor respektive män, men reflekterar kort kring behovet av intersektionella analyser i genomförande och uppföljning av jämställdhetspolitiken för att öka genomslaget och träffsäkerheten. Däremot anser inte regeringen att en inkludering av alla maktordningar som är relevanta för jämställdhetspolitiken i målformuleringar skulle bidra till tydlighet och genomförbarhet.

Regeringen lyfter också fram problematiseringen av en binär syn på kön, som såväl Jämställdhetsutredningen, som ett antal remissinstanser betonat, men skriver ändå att ”könsuppdelad statistik, kartläggning och jämställdhetsanalyser med utgångspunkt i grupperna kvinnor och män” är en författningsstyrd grundförutsättning för jämställdhetsarbetet.

Regeringen klargjorde också skälen för bildandet av den nya jämställdhetsmyndigheten. Den nya myndigheten ska bidra till strategisk, sammanhållen och hållbar styrning och effektivt genomförande av

jämställdhetspolitiken. Myndigheten ska också ansvara för uppföljning, analys, samordning och stöd utifrån de jämställdhetspolitiska målen. Myndigheten ska också samordna och genomföra uppdrag som rör flera departement och myndigheter, och i sitt uppdrag utgå från hur andra maktordningar i relation till kön påverkar genomförandet av jämställdhetspolitiken. Dessutom ska myndigheten stödja arbetet med jämställdhetsintegrering vid myndigheter, landsting, regioner och kommuner och även arbeta med att fördela bidrag till kvinnors organisering och jämställdhetsprojekt. Myndigheten ska också bistå regeringen i bland annat det internationella samarbetet på jämställdhetsområdet, samt överta en del uppdrag som nu ligger på till exempel länsstyrelser.

Några av skälen för bildande av myndigheten är att det är mest effektivt och ger störst genomslag på politiken att bilda en myndighet, att en myndighet stärker jämställdhetsarbetet i ordinarie struktur och att det ger en kontinuitet och en sammanhållen organisation.

I december 2016 gav regeringen en särskild utredare i uppdrag att förbereda och genomföra bildandet så att myndigheten ska kunna inleda verksamheten den 1 januari 2018 (dir. 2016:108 ). I mars 2017 överlämnade utredaren ett första förslag på verksamhetsplan för myndigheten (Komm2017/00201) och redogjorde där bland annat för ett förslag att myndigheten under 2018 ska arbeta med att analysera effekter av jämställdhetsintegrering som metod och också bygga upp en systematisk form för analys och utveckling inom de sex delmålen.

Vad gäller uppdraget att ge stöd till myndigheter, landsting, regioner och kommuner i genomförandet av jämställdhetspolitiken betonade utredaren att detta arbete ska ha som utgångspunkt att också andra maktordningar, som till exempel könsidentitet och könsuttryck, i relation till kön påverkar genomförandet av jämställdhetspolitiken.

4.6. Folkhälsopolitiken

Folkhälsa handlar om att arbeta med utveckling och hållbarhet där folkhälsan lägger grunden för befolkningens välmående (SKL 2017a, hämtad 2017-10-15). Det är därför en skillnad mellan att arbeta med hälsa å ena sidan och folkhälsa å andra. Världshälsoorganisationen (WHO) definierar hälsa som fysiskt, psykiskt och socialt välbefin-

nande och inte bara frånvaron av sjukdom och funktionsnedsättning. Det betonas att god hälsa ska ses som en resurs för samhället och dess individer och inte som ett mål i sig (SKL 2017a, hämtad 2017-10-15).

Folkhälsa är i motsättning till WHO:s definition av hälsa inte individfokuserat, däremot syftar folkhälsa på hela befolkningens samlade hälsa där det tas hänsyn till både nivå och fördelning, och där en god folkhälsa innebär att hälsan är så god och jämlikt fördelad som möjligt bland olika grupper i samhället (SKL 2017a, hämtad 2017-10-15). Folkhälsopolitikens bredd och de insatser som görs lokalt, regionalt och nationellt berör ett flertal politikområden som på olika sätt påverkar transpersoners levnadsvillkor, välbefinnande och livssituation. Vi kommer därför att nu presentera folkhälspolitikens mål, organisering och diskutera folkhälsopolitikens elva målområden i relation till transpersoners särskilda utsatthet för ohälsa som diskuteras i denna utredning.

4.6.1. Folkhälsopolitikens övergripande mål och målområden

I Mål för folkhälsan (prop. 2002/03:35) föreslog regeringen för första gången ett övergripande nationellt mål och en sektorsövergripande målstruktur för det samlade folkhälsoarbetet med elva målområden. Målsättningarna berör ett stort antal politikområden och det övergripande nationella målet för folkhälsoarbetet är ”att skapa samhälleliga förutsättningar för en god hälsa på lika villkor för hela befolkningen” (prop. 2002/03:35). I propositionen framhålls även vikten av att det sker regelbundna och samlade folkhälsorapporteringar som gör det möjligt att analysera och bedöma effekterna av insatserna som sker inom de olika målområdena. Sen dess har det tagits fram ett flertal folkhälsorapporter som ger en statusrapport om befolkningens folkhälsa. Hbt-personer diskuteras i varierande grad i dessa rapporter.

I En förnyad folkhälsopolitik (prop. 2007/08:110) ligger grundstrukturen för folkhälsoarbetet fast med samma övergripande mål som definierats i prop. 2002/03:35 och ett flertal målområden. Efter några mindre justeringar i målområdenas rubriker beslutas de att vara: 1) Delaktighet och inflytande i samhället, 2) Ekonomiska och sociala förutsättningar 3) Barns och ungas uppväxtvillkor, 4) Hälsa i arbetslivet, 5) Miljöer och produkter, 6) Hälsofrämjande hälso- och

sjukvård, 7) Skydd mot smittspridning, 8) Sexualitet och reproduktiv hälsa, 9) Fysisk aktivitet, 10) Matvanor och livsmedel, 11) Tobak, alkohol, narkotika, dopning samt spel.

Utanförskapet – det stora hotet mot folkhälsan

Regeringen skriver i prop. 2007/08:110 att folkhälsoarbetet bör ha människans behov av integritet och valfrihet som grund och bygga på relationen mellan hälsans villkor och individens förutsättningar. Regeringen lyfter i propositionen fram utanförskapet som det största hotet mot folkhälsan och poängterar att för att må bra har människor behov av att känna delaktighet och möjlighet att kunna påverka sina egna liv. Det är i gemenskap som präglas av omtanke, ansvarstagande och solidaritet människan utvecklas och mår som bäst (prop. 2007/08:110).

Utanförskap diskuteras i propositionen ur särskilt två perspektiv: 1) Behovet av sociala nätverk: Hälsan i befolkningen påverkas av hur sociala relationer ser ut på samhällsnivå, organisationsnivå och mellan människor. Sociala nätverk är, enligt propositionen, en skyddsfaktor av psykosocial natur som förstärker identitets- och självkänslan. Vänner, familjen och övriga släkten lyfts som särskilt betydelsefulla. 2) Vikten av att ha arbete och vara en del av yrkeslivet: Det andra området som regeringen lyfter är betydelsen yrkeslivet har på välbefinnandet och för folkhälsan. Arbete ger människor inkomst och försörjning, vi blir delaktiga i samhällets aktiviteter, lär oss nya saker och kommer i kontakt med människor. Det framhävs att arbetslöshet kan leda till stress och sociala problem, psykisk ohälsa, och i vissa fall även risk- eller missbruk.

Som särskilda angelägna grupper lyfts barn, unga och deras föräldrar samt äldre fram. Insatserna riktade mot barn och unga bör ta sikte på att öka förutsättningarna för goda relationer, framför allt mellan barn och deras föräldrar, men även med andra barn och vuxna. Regeringen skriver vidare att en trygg anknytning till föräldrarna de första levnadsåren är en avgörande förutsättning för god psykisk hälsa senare i livet. Andra viktiga insatsområden för barn och ungas hälsa är miljön i hemmet, i bostadsområdet, i förskoleverksamheten, skolbarnsomsorgen och skolan, på fritiden samt andra förhållanden som berör deras levnadsvanor och utvecklingsmöjligheter.

Det konstateras att människor i Sverige lever längre vilket är positivt, men det ställer krav på samhällets insatser och den fysiska tillgängligheten i samhället. Regeringen pekar på att förändrade levnadsvanor kan ge positiva hälsoeffekter högt upp i åldrarna och att hälsofrämjande och förebyggande insatser riktade till äldre kan skjuta upp funktionsnedsättning och hjälpberoende. Det poängteras även här att insatser som bidrar till att äldre mår bättre och har en bättre hälsa kommer ge samhällsekonomiska vinster då fler äldre kan arbeta.

Hbt i folkhälsopropositionerna

I prop. 2002/03:35 lyfts relationen mellan sexuell läggning och hälsa, och ett avsnitt ägnades åt homo- och bisexuellas hälsa. I propositionen hänvisas det till forskning som visar på sämre hälsa bland homo- och bisexuella i jämförelse med befolkningen i övrigt, men att det behövs ytterligare kunskap om hur gruppens levnadsvillkor påverkar hälsan. Transpersoners levnadsvillkor diskuteras inte i propositionen från 2002.

I prop. 2007/08:110 skriver regeringen att det finns skillnader i den självupplevda hälsan mellan utrikes och inrikes födda, mellan personer med funktionshinder och övriga befolkningen samt bland homo- och bisexuella i jämförelse med heterosexuella. Trots att hälsan i befolkningen har förbättrats de senaste decennierna har de relativa skillnaderna i hälsan mellan olika grupper i samhället förblivit oförändrade och i några fall ökat. Regeringen skriver vidare att homo- och bisexuella samt transpersoner har en sämre självrapporterad hälsa än befolkningen i övrigt. Regeringen avser dock att särskilt uppmärksamma frågan om hur hbt-personer bemöts i hälso- och sjukvården.

4.6.2. Folkhälsopolitikens struktur

Folkhälsopolitikens grundstruktur bygger på politikens övergripande mål och de elva olika målområdena som diskuteras i avsnitt 4.6.1 ovan. De elva målområdena grupperar hälsans bestämningsfaktorer och ger uttryck för vilka faktorer som har störst betydelse för människors livsvillkor. Enligt regeringen är det mer effektivt att inrikta folkhälsoarbetet på särskilda bestämningsfaktorer där det finns vetenskapligt stöd för att avsaknaden av insatser kan leda till ohälsa. Be-

stämningsfaktorerna kan både främja hälsa och leda till ohälsa. Inom varje målområde finns bestämningsfaktorer som totalt är 42 stycken. Bestämningsfaktorerna mäts via 36 huvudindikatorer och 47 delindikatorer. Kommuner, landsting och länsstyrelser innehar nyckelpositioner i folkhälsoarbetet och har ansvar för strategiskt viktiga verksamheter för folkhälsan och dess utveckling. Folkhälsomyndigheten ansvarar för sektorsövergripande uppföljning och utvärderingar av insatser inom folkhälsoområdet.

Ett transperspektiv på de folkhälsopolitiska målen

Bredden och omfattningen av politiken ger utrymme för en hel del insatser å ena sidan, men omfattningen och de övergripande ansatserna som präglar politiken riskerar att försvåra styrningen och möjligheten att rikta insatser mot mindre och särskilt utsatta grupper å andra. I syfte att synliggöra på vilket sätt folkhälsopolitiken kan användas för att påverka transpersoners levnadsvillkor kommer vi att kortfattat exemplifiera, utifrån övriga kapitel i denna utredning, vilka insatsområden som finns och på vilket sätt de kan relateras till de elva folkhälsopolitiska målområdena. Det är viktigt att understryka att exemplen nedan inte är en heltäckande bild av samtliga insatser som kan eller borde genomföras, utan exempel som syftar till att visa vilka möjligheter som finns att inom ramen för folkhälsoarbetet påverka transpersoners levnadsvillkor.

Delaktighet och inflytande i samhället

Regeringen skriver att i demokratiska samhällen tillerkänns människor lika värde med jämlika möjligheter att vara delaktiga och ha inflytande. Rätten till delaktighet och inflytande gäller oavsett kön, etnisk eller religiös tillhörighet, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder (prop. 2007/08:110). Som diskuteras i kapitel 5 om transpersoners levnadsvillkor och i kapitel 7 om psykisk hälsa i detta betänkande visar Folkhälsomyndighetens (2015a) studie att transpersoner är en grupp som i hög utsträckning är utsatt för diskriminering, trakasserier och våld, och många känner rädsla för att gå ut ensamma.

Enligt myndigheten har många transpersoner särskilda strategier för att hantera vissa situationer som exempelvis att avstå från att

delta sociala sammanhang och vardagliga aktiviteter på grund av rädsla för att bli trakasserad, diskriminerad, eller i värsta fall utsatt för våld (Folkhälsomyndigheten 2015a). Detta begränsar transpersoners möjlighet till delaktighet och inflytande i samhället.

Ekonomiska och sociala förutsättningar

Regeringen skriver att ekonomisk och social trygghet är en av de mest grundläggande förutsättningarna för en god och jämlik folkhälsa. En hög sysselsättningsnivå som möjliggör för människor att försörja sig genom eget arbete är grundläggande för ett välfärdssamhälle. Som utredningen påpekar i kapitel 10 om transpersoners situation på arbetsmarknaden är kunskapen låg på detta område. I Folkhälsomyndighetens enkätundersökning (2015a) konstateras det att flertalet av respondenterna arbetar eller studerar, men cirka en fjärdedel svarade att de är arbetslösa, får sjukersättning/sjukpenning eller försörjningsstöd. Andelen arbetslösa bland respondenterna är högre än i befolkningen i sin helhet, 13 procent jämfört med 8 procent (Folkhälsomyndigheten 2015a). Siffrorna visar på att det finns en utsatthet inom gruppen avseende ekonomiska och sociala förutsättningar.

Barns och ungas uppväxtvillkor

Enligt prop. 2007/08:110 är trygga och goda uppväxtvillkor avgörande för barns och ungas hälsa. Som framgår i diskussionen i kapitel 7 om psykisk hälsa är det sociala stödet, särskilt från föräldrarna och nära familj till transpersoner en viktig bestämningsfaktor för psykiskt välbefinnande. En trygg och stabil psykosocial livssituation med goda uppväxtvillkor är centralt för unga transpersoners välmående och därigenom en skyddande faktor mot ohälsa.

Hälsa i arbetslivet

Regeringen skriver i prop. 2007/08:110 att arbetsmiljö är en viktig fråga både för den enskildes hälsa och välbefinnande, för verksamheternas utveckling och därmed även för förutsättningar för tillväxt och konkurrens. Regeringen skriver vidare att arbetsmiljön ska vara

utformad på så sätt att arbetet inte innebär risk för att den anställde skadas eller drabbas av ohälsa. För att säkerställa att detta inte är fallet för transpersoner i arbetslivet behövs mer kunskap.

Miljöer och produkter

Regeringen skriver i prop. 2007/08:110 att det på lång sikt finns ett sammanhang mellan en god folkhälsa och en bra yttre miljö. Fokus i målområdet är främst miljöfrågor, men utredningen vill poängtera att en del av insatsområdena inom målområdet är relevanta för transpersoners folkhälsa. Detta rör exempelvis inomhusmiljöer, samt utomhusmiljöer som parker eller andra offentliga områden där människor vistas. Fokus i propositionen är främst hur byggnader och anläggningar kan byggas med miljövänlig standard, men utredningen vill lyfta ett par andra perspektiv som kan påverka transpersoners folkhälsa.

Det första perspektivet rör inomhusmiljön. Som utredningen diskuterar i kapitel 9 om transpersoners fritid finns det ett stort behov av könsneutrala toaletter och omklädningsrum. Rutiner och byggnormer för detta borde ses över då det har en koppling till transpersoners välbefinnande och därigenom folkhälsa. Det andra perspektivet som borde kunna lyftas inom detta målområde och som diskuteras i kapitel 5 om transpersoners levnadsvillkor, är hur man väljer att utforma offentliga områden där människor vistas. Byggnormer och rutiner för hur man kan skapa offentliga områden (till exempel tunnelbanestationer) som ökar människors säkerhet och därigenom försvårar möjligheten för personer att utöva våld eller sexuellt våld är centralt för särskilt utsatta grupper som till exempel transpersoner. Ändrade byggnormer kan därmed bidra till att reducera antalet brott.

Hälsofrämjande hälso- och sjukvård

Hälso- och sjukvården bör ha hög tillgänglighet och god kvalitet samt erbjuda valfrihet för den enskilde (prop. 2007/08:110). Som utredningen diskuterar i kapitel 15 om den könsbekräftande vården, finns det en förbättringspotential inom den könsbekräftande vården. Samma behov av förbättring finns inom den övriga hälso- och

sjukvården också, vilket vi belyser i kapitel 8 om bemötande inom hälso- och sjukvården, samt socialtjänsten.

Skydd mot smittspridning

För att nå framgång i det förebyggande arbetet mot hiv/aids och andra sexuellt överförbara sjukdomar är det viktigt att stimulera insatser på lokal och regional nivå och att arbetet bedrivs med ett brett perspektiv på sexuell hälsa (prop. 2007/08:110). Som utredningen diskuterar i kapitel 5 om transpersoners levnadsvillkor så finns det en hel del utmaningar relaterat till skydd mot sexuellt överförbara infektioner bland transpersoner. Förekomsten av hiv bland transpersoner i Sverige verkar vara låg, men det är även dokumenterat i Folkhälsomyndighetens (2015a) enkätundersökning att det är få transpersoner som testat sig. Utredningen lyfter därför behovet av insatser som syftar till att öka kunskapen om hiv och andra sexuellt överförbara infektioner inom gruppen samt öka testningsbenägenheten.

Sexualitet och reproduktiv hälsa

Sexualiteten är en viktig faktor i människors liv för lust och livsglädje och enligt prop. 2007/08:110 formas människors syn på sexualitet i samspel med andra och efter det samhälle där man växer upp och lever. Som diskuteras i kapitlet om levnadsvillkor, framkommer i Folkhälsomyndighetens enkätundersökning (2015a) att många transpersoner känner att de inte kan leva sexuellt som de själva önskar. Kunskapen om transpersoners reproduktiva hälsa är mycket låg och insatser behöver göras inom vården i syfte att exempelvis öka kunskapen om transmän och graviditet. Det behövs vidare insatser för att transpersoner ska kunna få fertilitetsbevarande åtgärder.

Fysisk aktivitet och matvanor och livsmedel

Osunda matvanor och fysisk inaktivitet bidrar till ökad dödlighet och flera vanligt förekommande sjukdomar (prop. 2007/08:110). Som framgår av utredningens kapitel 5 om transpersoners levnadsvillkor är det många transpersoner som inte idrottar eller deltar i fysisk

aktivitet. Som vi även diskuterar i kapitel 7 om psykisk hälsa finns det indikationer på att det är vanligare med en ätstörningsproblematik inom gruppen transpersoner än bland befolkningen i stort.

Tobak, alkohol, narkotika, dopning samt spel

Åtgärder mot skador på grund av tobak, alkohol och spel samt för ett samhälle fritt från narkotika och dopning är både viktiga för att förbättra människors individuella hälsa och välbefinnande och för folkhälsan generellt menar regeringen i prop. 2007/08:110. Som framgår i kapitlet om psykisk hälsa i detta betänkande, är de riktade insatserna gentemot små som till exempel transpersoner få och det skulle behövas till exempel en ny handlingsplan på området som lyfter utsatta grupper särskilt.

4.6.3. Kritik och förbättringspotential

Kommissionen för jämlik hälsa

Kommissionen för jämlik hälsa tillsattes av regeringen i juni 2015 och har till uppgift att lämna förslag som kan bidra till att hälsoklyftorna i samhället minskar. Till grund för kommissionens uppdrag ligger regeringens mål om att de påverkbara hälsoklyftorna ska slutas inom en generation.

Kommissionen konstaterar i sitt första delbetänkande, Det handlar

om jämlik hälsa – Utgångspunkter för Kommissionens vidare arbete

(SOU 2016:55), att skillnaderna i hälsa mellan hbtq-personer och den övriga befolkningen återfinns i synnerhet vad gäller psykisk hälsa. Lägg där till att personer som befinner sig i minoritetsposition på grund av sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck i större utsträckning än övriga befolkningen riskerar att utsättas för olika stressfaktorer, till exempel diskriminering och negativt bemötande. Den högre förekomsten av psykisk ohälsa och användning av psykofarmaka bland hbtq-personer kan tolkas som ett tecken på stressrelaterad ohälsa i gruppen.

I sitt andra delbetänkande För en god och jämlik hälsa – En ut-

veckling av det folkhälsopolitiska ramverket (SOU 2017:4) bedömer

kommissionen det som centralt att förbättra uppföljningen av hälsan

bland grupper i särskilt utsatta situationer för en stärkt kunskap och stärkta möjligheter att vid behov vidta specifika åtgärder för att främja hälsan i dessa grupper. När det gäller analys av exempelvis situationen för hbtq-personer och nationella minoriteter finns det ett begränsat kunskapsunderlag, inte minst för att det finns uppenbara etiska och integritetsmässiga problem med att registrera exempelvis nationella minoriteter. Det saknas därför i flera fall såväl registerbaserade underlag som direkta möjligheter att identifiera dessa grupper för att nå ut med enkät- eller intervjustudier. För att det ska kunna vidtas lämpliga åtgärder för att främja en god och jämlik hälsa bland grupper i särskilt utsatta situationer bedömer Kommissionen att ett löpande uppdrag till Folkhälsomyndigheten att göra en strukturerad uppföljning av hälsan i dessa grupper är avgörande. Uppföljningen bör ske i nära samverkan med berörda målgrupper, myndigheter och andra relevanta aktörer.

I sitt slutbetänkande Nästa steg på vägen mot en mer jämlik hälsa

– Förslag för ett långsiktigt arbete för en god och jämlik hälsa (SOU

2017:47) föreslår Kommissionen att regeringen, inom Regeringskansliet, bör samordna det strategiska och långsiktigt förebyggande arbetet mot våld, hot, mobbning, diskriminering och annan kränkande behandling. Kommuner och landsting bör verka för att ett ickediskriminerande förhållningssätt används i vård, skola, omsorg och andra relevanta offentliga verksamheter. Personal som har direktkontakt med medborgare, elever, patienter, brukare och så vidare bör utbildas och fortbildas i ett sådant förhållningssätt.

Kommissionen skriver även i sitt slutbetänkande att det folkhälsopolitiska ramverket behöver reformeras i syfte att få bättre effekt. Kommissionen föreslår ett antal åtgärder för att strama in målstrukturen, effektivisera styrningen av folkhälsoarbetet på lokal, regional och nationell nivå. Kommissionen föreslår även att det utvecklas en folkhälsolag. Kommissionen hänvisar till Den Nationella folkhälsokommittén som föreslog en sådan lag redan under år 2000 (SOU 2000:91). Kommissionen poängterar att ett ytterligare motiv till en särskild folkhälsolag är att tydliggöra ansvarsfördelning mellan stat, landsting, regioner och kommuner då det i dagsläget finns en risk för att olika aktörers ansvar blir otydligt och arbetet ”faller mellan stolarna” och att allas uppdrag blir ingens ansvar.

RFSL:s kritik av folkhälsoarbetet

RFSL har i flera år arbetat för att folkhälsopolitiken borde reformeras utifrån argumentet att hbtq-gruppen faller mellan stolarna då insatserna blir så breda att ingen tar ansvar för mindre och särskilt utsatta grupper. RFSL tillstyrker därför många av Kommissionen för Jämlik hälsas förslag i SOU 2017:4, avseende tydligare styrning, tydligare målstruktur samt förslaget om en folkhälsolag (RFSL 2017d). RFSL har också lyft frågan om en egen folkhälsolag i två tidigare remissvar, gällande Gör det enklare! (SOU 2012:33) samt En mer sam-

lad myndighetsstruktur inom folkhälsoområdet (DS 2012:49). I re-

missvaren argumenterar RFSL för att behovet för en folkhälsolag beror på behovet av ett smartare och effektivare folkhälsoarbete där det finns tydliga strukturer för ansvarsutkrävande, uppföljning och rapportering (RFSL 2012, RFSL 2013a).

4.6.4. Folkhälsoarbetet en global fråga – Agenda 2030

Det har i decennier bedrivits ett systematiskt och omfattande arbete på internationell nivå för att förbättra folkhälsan. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa är en mänsklig rättighet som skyddas av flera internationella konventioner. Inom Världshälsoorganisationens (WHO) konstitution lyfts rätten till bästa uppnåeliga hälsa fram som en mänsklig rättighet (prop. 2007/08:110). Insatser som görs är exempelvis inom områden som fattigdom, infektioner på grund av dålig hygien, insektsburna sjukdomar, brist på mat och rent vatten.

På ett toppmöte i FN i september 2015 antogs Agenda 2030 och de globala målen för hållbar utveckling. Agenda 2030 är en utvecklingsagenda som består av 17 globala mål med 169 delmål och ersätter de tidigare Milleniemålen. Målområde 3 lyfts av Global Forum on MSM och Hiv och Outright Action International som särskilt viktigt för hbtqi-personer. Målområde 3 är att ”säkerställa hälsosamma liv och främja välbefinnande för alla i alla åldrar”.

I rapporten Agenda 2030 for LGBTI Health and Well-Being lyfter Global Forum on MSM och Hiv och Outright Action International det faktum att forskning, trots att den på global nivå är begränsad, visar att hbti-gruppens hälsa är sämre än övriga befolkningens. Diskriminering, våld, kriminalisering och social exkludering är alla determinanter som leder till ohälsa.

I rapporten föreslås nio sektorövergripande rekommendationer för vad FN:s medlemsländer borde göra i syfte att realisera målområde 3 för hbtqi-personer: 1) förpliktiga sig att stoppa all diskriminering baserat på sexuell läggning, könsidentitet, könsuttryck eller könskarakteristika i de tjänster som ges av hälso- och sjukvården; 2) säkerställa att alla hbtqi-personer ges möjlighet att på ett meningsfullt sätt aktivt delta i utvecklandet av policys på hälsoområdet som är lyhörda och respektfulla gentemot hbtqi-personers särskilda behov; 3) samla data och genomföra forskning som inkluderar hbtqi som variabler; 4) avskaffa all lagstiftning och styrdokument som förbjuder samkönad kärlek eller relationer, samt människors rätt att själva bestämma sin könsidentitet; 5) förbjuda medicinska ingrepp och procedurer där patienten inte samtyckt till ingreppet; 6) säkerställa att anställda inom hälso- och sjukvården har kunskap om hbtqipersoners särskilda behov och kan adressera dessa vid behov; 7) ge ekonomiskt stöd till communitybaserade organisationer och aktörer som arbetar med och/ eller för hbtqi-frågor; 8) säkerställa att hälsotjänster som rör sexuell och reproduktiv hälsa, så som hormonbehandling, rutinmässig screening, testning för sexuellt överförbara infektioner och familjeplanering är hbtqi-inkluderande; 9) eliminera ekonomiska hinder för hbtqi-personer att få medicinsk vård och behandling.

I dir. 2016:18 fick en nationell kommitté i form av en nationell delegation i uppgift att i november 2016 lämna en delredovisning av Sveriges genomförande av Agenda 2030 som skulle innehålla en översiktlig helhetsbild av i vilken utsträckning Sverige uppfyller agendans mål och senare i mars 2017 lämna ett fullständigt förslag till handlingsplan för Sveriges genomförande av Agenda 2030.

I delegationens delbetänkande konstateras det att avseende agendans målområde 3 finns betydande skillnader i hälsa, exempelvis mellan personer som har hög respektive låg utbildningsnivå, mellan kvinnor och män, inrikes och utrikes födda och mellan personer boende i olika geografiska områden. Delegationen påpekar att det finns särskilt tydliga hälsoskillnader jämfört med befolkningen i stort för personer med funktionsnedsättning, hbtq-personer, vissa nationella minoriteter och det samiska folket (2030-delegationen Fi 2016:01). Under agendans mål nummer 5 där målet är att ”uppnå jämställdhet och alla kvinnors och flickors egenmakt” skriver delegationen att många aktörer har påpekat vikten av att ha ett intersektionellt per-

spektiv i jämställdhetsanalyser, och det framhävs att organisationer som jobbar med hbt-personers rättigheter och levnadsvillkor har påtalat vikten av att inte fastna i en binär definition av kön och att även icke-binära personer påverkas av ojämställdheten i samhället när åtgärder skall genomföras (Fi 2016:01).

I delegationens föreslagna handlingsplan för Sveriges genomförande av Agenda 2030 beskrivs sex prioriterade områden varav inga av områdena har sin utgångspunkt i målområde 3. Ett av de prioriterade områdena i handlingsplanen är dock ”ett jämlikt och jämställt samhälle”. I det prioriterade området diskuteras jämställdhet som jämställdhet mellan män och kvinnor och inte jämställdhet oavsett kön vilket exkluderar ett hbtq-perspektiv i jämställdhetspolitiken (se även del 4.5 ovan).

I regeringens återrapportering till FN:s högnivåforum 2017 om hållbar utveckling nämns ohälsan bland hbt-personer, det framhävs att Sverige har en nationell strategi för lika rättigheter och möjligheter för hbt-personer som en del av en nulägesbeskrivning. Det pekas dock på att hbt-personer kommer beröras av de insatser regeringen avser göra i arbetet mot diskriminering, men det framkommer inte explicit vad som menas eller vilka insatser som avses (Sverige och Agenda 2030).

DEL I

5. Transpersoners levnadsvillkor

Utredningen ska, enligt direktiven, undersöka hur transpersoner påverkas av samhällets cis- och heteronorm samt identifiera de hinder som finns i samhället för transpersoners möjligheter att leva i enlighet med sin könsidentitet, och vid behov föreslå insatser för att åtgärda eventuella brister.

5.1. Generella iakttagelser

För att ta reda på hur transpersoners levnadsvillkor i Sverige ser ut har utredningen använt flera olika tillvägagångssätt. Dessa finns redovisade i kapitel 2 om utredningens uppdrag och arbete. I detta kapitel beskrivs levnadsvillkoren övergripande och i följande kapitel i utredningens del 1 gör vi nedslag inom de områden som skrivits fram särskilt i våra direktiv, exempelvis transpersoners psykiska hälsa, fritid och arbetsliv. Det finns också ett kapitel som belyser levnadsvillkoren ur ett livscykelperspektiv samt villkoren för transpersoner med vissa erfarenheter, till exempel asylsökande.

Gruppen transpersoner är heterogen och består, i likhet med den allmänna befolkningen, av individer med olika bakgrund och erfarenheter. Som grupp betraktat är det dock betydligt vanligare att transpersoner blir utsatta för kränkningar, trakasserier, våld och hot om våld än den allmänna befolkningen. Detta påverkar transpersoners hälsa negativt. Det är vanligare att transpersoner upplever sin hälsa som dålig än att befolkningen i stort gör det. Det är också betydligt vanligare att transpersoner har självmordstankar eller har gjort självmordsförsök. I utredningen är det därför naturligt att det mestadels, men långt ifrån uteslutande, är berättelser om negativa erfarenheter som lyfts fram.

Den sammantagna bild som framträder i materialet är att gruppen transpersoner lever med en stor utsatthet. På individnivå är det vanligt att vara utsatt inom flera områden i livet (exempelvis i hemmet, i skolan och på offentliga platser), även om detta inte gäller för varje enskild person. Det är vanligt att transpersoner uppger att de inte fullt ut kan leva i sin könsidentitet.

Upplevelsen av att vara osynliggjord i samhället är genomgående, särskilt hos ickebinära personer som ofta beskriver hur detta osynliggörande sker på daglig basis. Det är väldigt vanligt att transpersoner får sin könsidentitet ifrågasatt av omgivning. För binära transpersoner tar det sig uttryck i att de förväntas ha ett stereotypt könsuttryck för att visa att de är ”riktiga” män eller kvinnor. För ickebinära kan ifrågasättandet handla om huruvida de är ”riktiga” transpersoner eller att deras könsidentitet förlöjligas eller förnekas.

I detta kapitel skildrar vi transpersoners erfarenheter, ofta i form av citat, så att de själva kommer till tals i materialet. Vi ger exempel på svårigheter som kan uppstå för transpersoner att röra sig i det offentliga rummet, att resa, att besöka (den könsuppdelade) toaletten men även hur transpersoner har det med sina nära och kära, hur viktigt det är att få stöd från sina närmast anhöriga och hur svårt det är när det stödet inte finns. I kapitlet synliggörs också det våld som transpersoner utsätts för; det fysiska våldet, det sexuella våldet, men även det subtila våldet, i form av mikroagressioner1. Vi redogör även för hur attityden gentemot transpersoner ser ut bland allmänheten i Sverige.

5.2. Att leva i enlighet med sin könsidentitet

Att komma ut som trans är bara en liten del av resan, att sedan leva öppet som trans – det är då den verkliga kampen börjar. Jag blir felkönad varje dag – av alla – läkare, vården, jobbet, folk på stan… Jag har blivit trakasserad i sociala medier, och av fullkomliga främlingar på allmän plats… Min egen familj och vänner har haft problem att acceptera min könsidentitet och bekräfta mig med rätt pronomen, namn och så vidare, och språket har uppenbara brister! Vad ska min familj kalla mig? Barn istäl-

1 En mikroaggression är en subtil men kränkande kommentar eller handling riktad mot en minoritetsgrupp eller person tillhörande en minoritetsgrupp och som ofta förstärker stereotyper som finns om den aktuella minoritetsgruppen.

let för dotter? Broster istället för syster? morskon/farskon istället för moster/faster? Vi får själva uppfinna nya ord för det som är jag… (berättelse 54 ickebinär).

År 2015 släppte Folkhälsomyndigheten rapporten Hälsan och hälsans

bestämningsfaktorer för transpersoner. En rapport om hälsoläget bland transpersoner i Sverige. I rapporten redovisas resultaten från en en-

kätundersökning riktad specifikt till transpersoner som myndigheten genomfört. Av de 800 personer som svarade på enkäten var det endast 11 procent som uppgav att de helt kan leva enligt sin könsidentitet. Totalt 32 procent uppgav att de i stort sett lever i enligt sin könsidentitet och 33 procent att de gör det till viss del. En fjärdedel svarade däremot att de alltid eller för det mesta döljer sin transerfarenhet. Att leva dolt var vanligare i de äldre åldersgrupperna (Folkhälsomyndigheten 2015a).

Organisationen Transgender Europe2 (TGEU) genomförde under 2016 en enkätundersökning som riktade sig till brukare av den könsbekräftande vården och personal inom den vården i fem europeiska länder; Georgien, Polen, Serbien, Spanien och Sverige. Totalt svarade 885 personer på brukarenkäten, 472 av dessa svarade på den svenska brukarenkäten.

Svaren från respondenterna i Sverige visar att transmän (59 procent) och transkvinnor (60 procent) i större utsträckning än ickebinära (42 procent) har möjlighet att alltid eller nästan alltid leva i enlighet med sin könsidentitet. Personer som inte kan leva i enlighet med sin könsidentitet upplever i större utsträckning sin hälsa som dålig (56 procent) jämfört med de som kan leva i enlighet med sin könsidentitet (24 procent). De tre huvudsakliga skälen till att transpersoner i Sverige inte kan leva i enlighet med sin könsidentitet är:

  • generella reaktioner från samhället (81 procent),
  • rädsla att bli diskriminerad (78 procent) och
  • föräldrars reaktioner (51 procent) (TGEU 2017b).

2 Transgender Europe är en paraplyorganisation som samlar organisationer inom Europa som arbetar för transpersoners rättigheter. www.tgeu.org

För transpersoner är det vanligt att bli uppfattade av omgivningen som det kön man tillskrevs vid födseln. Särskilt vanligt är det för ickebinära. Totalt 85 procent av ickebinära har erfarenhet av det. Motsvarande andel bland transkvinnor är 45 procent och för transmän 35 procent. Endast 2 procent av ickebinära uppger att de aldrig blir uppfattade som det kön de tillskrevs vid födseln. Motsvarande andel för transkvinnor är 14 procent och för transmän 27 procent. Att bli felkönad av omgivningen påverkar också hälsan. Av de som upplevt att de alltid eller mestadels blir felkönade upplever 46 procent sin hälsa som dålig. Motsvarande andel hos dem som inte felkönas är 21 procent (TGEU 2017b).

Utredningen har under en period haft en egen webbplats där det funnits möjlighet för transpersoner att själva lämna berättelser om sina liv. Det har kommit in ett stort antal berättelser till utredningen som berör felköning och vilka konsekvenser den får för individen. En transkvinna beskriver att det blivit vardag för henne att bli felkönad och att det är något som känns som ett hugg i bröstet. Hon menar att hon vänjer sig, men att det gör lika ont varje gång (berättelse 35). En ickebinär person berättar om den transfobi den möter i samhället och hur det är att nekas rätten till sin identitet:

Folk som frågar om mina genitalier, folk som säger att eftersom jag ser ut som ett visst binärt kön så är det okej att felköna mig. Folk som säger att ens genitalier bestämmer ens kön och att ickebinära identiteter är hittepå. Total ovilja att förstå, försöka förstå eller ens lyssna på mig om min identitet och mina upplevelser (berättelse 63 ickebinär).

En transkille bär på liknande erfarenheter av att ständigt behöva försvara och förklara sig:

Att ständigt behöva förklara, komma ut och försvara sin egen identitet och samtidigt föreläsa om vad det egentligen innebär. Att ständigt behöva förklara att jag ÄR kille, inte någonting som jag så småningom KOMMER att bli (berättelse 33).

Studentorganisationen Rainbows genomförde på eget initiativ en fokusgrupp med några transidentifierade högskolestudenter och delgav sedan utredningen resultateten av denna. En student, som är ickebinär, berättar att vissa i omgivningen reagerar starkt på pronomenet hen. Personen, som är lingvistikstuderande, möter irritation över pronomenet – att det är löjligt och dumheter. Personen beskriver att det är svårt att säga ifrån från en personlig position och att den

i stället utifrån en neutral utgångspunkt redogör för de olika förklaringsmodellerna för pronomenet. Personen berättar att den skulle vilja säga ifrån, säga att den själv använder hen som personligt pronomen, men att den inte gör det. Ibland berättar personen däremot att andra använder pronomenet (Rainbows 2017).

Att ickebinära ofta upplever att deras identitet inte tas på allvar och måste försvaras kan också få konsekvensen att de väljer att inte komma ut:

Jag är ickebinär och vågar inte komma ut. Jag vet inte om jag vågar stå upp för mig själv för att vara ute. Eftersom många inte vet vad ickebinär är för något måste en förklara saker från grunden för så många människor. Jag vet inte om jag vågar försvara mig mot människor som kommer att ogiltigförklara mitt kön. Jag är konflikträdd och ser framför mig ett liv med mycket ångest om jag skulle komma ut.

I alla sammanhang som jag är i offentligt påverkar det mig att jag är ickebinär men inte kommit ut. Varenda felköning. Jag önskar att det var vedertaget att ickebinära existerar och att en inte kan se på någon vad någon har för kön. Jag önskar att juridiskt kön skulle avskaffas och att vem som helst skulle kunna få transvård genom informed consent. Jag önskar att det inte var någon stor grej att komma ut. I en ideal värld skulle vi inte tilldela kön till barn när de föds. Det skulle vara något som var och en får utforska själv (berättelse 53, ickebinär).

5.2.1. Livskvalitet, nöjdhet och framtidstro

När transpersonerna i Folkhälsomyndighetens enkätundersökning (2015a) fick skatta sin allmänna livskvalitet på en skala mellan 0 (mycket dålig livskvalitet) och 10 (mycket bra livskvalitet) var det 42 procent som skattade sin livskvalitet som 7 eller högre.

De yngre åldersgrupperna upplevde sämre livskvalitet än de äldre. I en undersökning som EU:s byrå för grundläggande rättigheter (FRA) genomförde år 2012 fick respondenterna ange hur nöjda de var med livet överlag på en skala från 1 (mycket missnöjd) till 10 (mycket nöjd). Det genomsnittliga värdet för de svarande transpersonerna var 6,2. För homo- och bisexuella män och kvinnor var motsvarande siffra 6,9. Hbt-personerna i Sverige var något nöjdare än den genomsnittliga transpersonen inom EU (6) respektive den genomsnittliga homo- och bisexuella personen inom EU(6,6).

Tabell 5.1 Hur nöjd eller missnöjd är du i största allmänhet med ditt liv när det handlar om följande?

Andel ganska/mycket nöjda (procent)

Transpersoner och personer som är osäkra på sin könsidentitet

Cispersoner

Din arbets-/skolsituation

55

69

Din hälsa

58

68

Dina familjerelationer

75

85

Din utbildning

53

64

Ditt liv i sin helhet

66

78

Källa: Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, Nationella ungdomsenkäten 2012 och 2015

Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) genomför regelbundet en nationell ungdomsenkät i åldersgruppen 16 till 25 år. Den visar att transungdomar och unga som är osäkra på sin könsidentitet3 i lägre utsträckning än cisungdomar är ganska eller mycket nöjda med sin arbets-/skolsituation, sin hälsa, sina familjerelationer, sin utbildning och sitt liv i helhet. Transpersoner och unga som är osäkra på sin könsidentitet är också mindre optimistiska inför framtiden än cispersoner. På en skala från 1 till 5, där 1 betyder mycket pessimistisk och 5 betyder mycket optimistisk är det 55 procent av transungdomarna och 70 procent av cisungdomarna som angett 4 eller 5, det vill säga att de är optimistiska inför framtiden för egen del (MUCF: Ungdomsenkäten 2012 och 2015).

5.2.2. Det juridiska könet

Jag tycker att det kan vara svårt att bli tagen på allvar, när en som transperson inte är i behov av vård, utan väljer att leva i den kropp som en föddes i. Jag önskar mer än något annat att det fanns ett tredje juridiskt kön, så omgivningen kunde förstå att min könsidentitet är på riktigt och att det är viktigt för mig att få den respekterad (berättelse 85, ickebinär transperson).

Ovanstående är skrivet av en ickebinär transperson, som inte är i behov av könsbekräftande vård, utan väljer att leva med kroppen som den är och som upplever att det är svårt att bli tagen på allvar av om-

3 Unga som svarar ”vet ej” på frågan ”Identifierar du dig som transperson?”.

givningen. Personen är en av flera ickebinära som påtalat för utredningen att det behövs ett tredje juridiskt kön. För vissa skulle det också vara ett godtagbart alternativ att det juridiska könet togs bort. Många har också lyft problematiken med att de svenska personnumren är könade. Den näst sista siffran är jämn för kvinnor och ojämn för män. (En fråga som angränsar till detta är möjligheten att ha ’X’ som könsmarkör i passet i stället för ’F’ eller ’M’, den avhandlas i kapitel 11 i detta betänkande.) En ickebinär person berättar:

En av mina hjärtefrågor i transpolitik är införandet av ett neutralt juridiskt kön och neutrala personnummer, för att mitt pass är en lögn. Och att inte ha sig själv erkänd på mitt identitetsbevis som jag får utfärdat av staten? Det är besvikelse på nya nivåer.

Jag är stolt över att vara trans. Inte för att det är coolt, trendigt eller ens särskilt kul. Jag är stolt för att det är en del av vem jag är, och jag är stolt över mig själv (berättelse 63).

I enkätundersökningen som EU:s byrå för grundläggande rättigheter genomförde 2012 angav 23 procent av de svarande transpersonerna i Sverige att de personligen upplevt att de blivit diskriminerade när de behövt visa identitetshandling som visar juridiskt kön under de senaste tolv månaderna. Motsvarande siffra för homo- och bisexuella kvinnor och män var två procent (European Union Agency for Fundamental Rights 2012, hämtad 2017-04-04).

I TGEU:s enkätundersökning (2017b) framkommer att 41 procent av respondenterna hade bytt juridisk könstillhörighet eller var i processen att göra det. Av dessa var 69 procent transkvinnor, 61 procent transmän och 6 procent ickebinära. Av de 59 procent som inte hade bytt juridiskt kön svarade fler än hälften att de vill göra de i framtiden. Bland de som inte ville byta juridiskt kön uppgav hälften att det var för att det kön de ville ha inte fanns tillgängligt.

I Transgender Europes rapport Overdiagnosed but Under Served.

Trans Health Care in Georgia, Poland, Serbia, Spain and Sweden: Trans Health Survey (2017a) konstateras att den generella processen

för juridiskt könsbyte i Sverige behöver bli enklare samt att den behöver separeras från medicinska bedömningar. Sverige behöver också erkänna minderårigas könsidentitet och tillåta juridiskt könsbyte för personer under 18 år. En annan fråga gäller att det för närvarande är omöjligt för ickebinära att få sin könsidentitet erkänd juridiskt. Sverige rekommenderas att dels sluta använda könskodade person-

nummer samt att införa ett tredje juridiskt kön eller avskaffa de juridiska könen (TGEU 2017a).

År 2015 rekommenderade4 Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter staterna att göra det möjligt för personer med intersexvariation att få juridiskt erkännande för den självdefinierade könsidentiteten, att göra det enkelt att ändra juridiskt kön i officiella dokument och att göra det möjligt att inte tvingas välja mellan endast manlig eller kvinnlig könsmarkör i identitetshandlingar. Staterna uppmandes också att generellt beakta proportionaliteten vad gäller krav på att ange kön i officiella dokument.

PACE (Europarådets parlamentariska församling) har antagit två resolutioner där medlemsstaterna uppmanas skapa ett mer inkluderande juridiskt kön. Den första, Discrimination against transgender

people in Europe5antogs 2015 och innehöll en rekommendation till

medlemsstaterna att överväga att införa ett tredje alternativ för juridiskt kön för de som önskar.

I oktober 2017 antog PACE en resolution6 om mänskliga rättigheter och personer med intersexvariation. I resolutionen uppmanas staterna att göra registrering av kön valfritt för alla, och att erbjuda flera olika alternativ till registrerat juridiskt kön.

5.3. Utsatthet för kränkning och diskriminering

5.3.1. Utsatthet för kränkningar och trakasserier

Över hälften av respondenterna i Folkhälsomyndighetens (2015a) enkätundersökning angav att de hade blivit utsatta för kränkande behandling eller bemötande minst en gång under de senaste tre månaderna. Andelen är nästan tre gånger större jämfört med befolkningen i allmänhet. Det är framför allt yngre personer som blivit utsatta. Att ha blivit utsatt på grund av sitt könsuttryck var den vanligaste anledningen (48 procent), följt av kön (31 procent), sexuell identitet (22 procent) och utseende (15 procent). Det var vanligast att ha blivit utsatt av:

4 Human rights and intersex people. Issue paper published by the Council of Europe Commissioner for Human Rights, 2015 5 Discrimination against transgender people in Europe. Resolution 2048 (2015) 6 Promoting the human rights of and eliminating discrimination against intersex people. Resolution 2191 (2017)

  • en okänd person (35 procent),
  • en nära anhörig (21 procent),
  • en person på internet (21 procent),
  • en vän eller bekant (20 procent),
  • en arbetskamrat (14 procent) samt
  • personal inom sjukvården (14 procent).

Nationella ungdomsenkäten visar liknande resultat. Totalt 41 procent av unga transpersoner och unga med osäker könsidentitet har upplevt att de, under det senaste halvåret, någon gång eller flera gånger blivit orättvist behandlade på ett sätt som gjort att de känt sig kränkta. Motsvarande andel bland unga cispersoner är 25 procent (MUCF: ungdomsenkäten 2012 och 2015).

Det är inte bara vanligt att transpersoner utsätts för kränkningar eller trakasserier, det är även vanligt att en och samma individ utsätts vid flera tillfällen. Det visar undersökningen som EU:s byrå för grundläggande rättigheter (FRA) genomförde år 2012. Av de som utsatts för trakasserier under det senaste året hade en femtedel blivit utsatta vid tio eller fler tillfällen. Totalt hade 78 procent utsatts vid minst två tillfällen. De vanligaste typerna av incidenter var:

  • att bli kallad för något nedsättande (64 procent),
  • att bli förödmjukad genom att något skämtat om en (64 procent) och
  • att utsättas för andra verbala kränkningar eller förolämpningar

(53 procent).

Totalt 30 procent hade utsatts för aggressiva gester, till exempel att någon pekat på dem. Tolv procent hade upplevt mobbning och 17 procent att de blivit ignorerade/isolerade. Totalt 58 procent upplevde att de blivit utsatta på grund av att gärningspersonen betraktat dem som hbt-person. Det var något vanligare att bli utsatt av flera gärningspersoner än en ensam gärningsperson. Nästan hälften hade blivit utsatta av en främmande person och en femtedel uppgav att de blivit utsatta av en tonåring eller en grupp av tonåringar. 15 procent hade blivit utsatta av en kollega och drygt var tionde av någon på skolan eller på universitetet. Sju procent hade blivit ut-

satta i hemmet eller av en familjemedlem. Det var vanligare att förövaren var man (57 procent), men jämfört med våldsbrott så är kvinnor här relativt vanligt förekommande som förövare (20 procent). Totalt 18 procent hade blivit utsatta av könsblandade grupper och fyra procent kände inte till vilket kön förövaren hade. De vanligaste platserna att bli utsatt på var:

  • offentlig plats (18 procent),
  • arbetsplatsen (15 procent),
  • kafé/restaurang/pub/nattklubb (15 procent) och
  • i lokaltrafiken (12 procent).

Knappt tio procent hade blivit utsatta på internet och sju procent hade blivit utsatta i skolan. Endast fem procent hade polisanmält incidenten. De vanligaste anledningarna till att inte polisanmäla var:

  • att incidenten inte var tillräckligt allvarlig (57 procent),
  • att man inte trodde att polisen skulle göra något (37 procent) och
  • att man inte trodde att polisen kunde göra något (29 procent).

Totalt 14 procent trodde att de inte skulle bli trodda av polisen och nästan lika många var rädda för att få ett homo- eller transfobiskt bemötande från polisen (European Union Agency for Fundamental Rights 2012, hämtad 2017-04-04).

5.3.2. Upplevelser av diskriminering

Upplevelser av diskriminering beskrivs i detta betänkande på flera olika ställen. Till exempel under olika rubriker i detta kapitel som 5.4 om utsatthet i det offentliga rummet, men även i kapitlen om bemötande inom den allmänna hälso- och sjukvården, transpersoners situation på arbetsmarknaden och transpersoners fritid.

I den undersökning som EU:s byrå för grundläggande rättigheter genomförde 2012 framgår även att 75 procent av alla svarande hbt-personer i Sverige anser att diskrimineringen mot transpersoner är mycket eller ganska utbredd. Här är det ingen skillnad mellan transpersoner och homo- och bisexuella personer. Däremot anser homo- och bisexuella kvinnor detta i högre utsträckning än homo- och bi-

sexuella män (European Union Agency for Fundamental Rights 2012, hämtad 2017-04-04).

Tabell 5.2 Under de senaste 12 månaderna, har du känt dig diskriminerad därför att du är hbt-person …

Andelar redovisade i procent

Transpersoner Homo- och bisexuella ja nej vet ej ja nej vet ej

när du sökt arbete?

14 71 14 7 89 3

på arbetet?

19 70 10 16 81 3

när du letat efter ett hus eller en lägenhet att hyra eller köpa?

9 85 6 5 92 4

av vårdpersonal?

24 68 8 15 83 2

personal inom socialtjänst?

19 75 6 12 86 2

av personal på skola eller högskola?

25 66 10 13 84 3

på kafé, restaurang, bar eller nattklubb?

17 75 8 14 84 2

i en butik?

14 78 8 4 94 2

hos en bank eller ett försäkringsbolag?

2 89 4 4 94 2

på en idrotts- eller träningsanläggning?

26 63 11 6 92 2

när du visat identitetshandling där kön framgår? 23 71 6 2 97 1

Källa: European Union Agency for Fundamental Rights. LGBT Survey 2012. Hämtad 2017-04-04

I samma undersökning ställs frågor om upplevelser av diskriminering i olika situationer. Som framgår av tabellen ovan så upplever transpersoner på de flesta områden diskriminering i större utsträckning än homo- och bisexuella personer gör. Det förefaller även vara vanligare att transpersoner inte vet om de blivit diskriminerade eller inte.

5.4. Utsatthet i det offentliga rummet

Folk på tåget har frågat om jag är ”tjej eller bög” (berättelse 1, transkille 15 år).

Vardagliga transfobin finns kvar i mitt liv såklart. Blickarna på gatan. På tunnelbanan. Överallt. Inte så mycket våld, men ibland (berättelse 88).

De gånger jag rör mig i offentligheten (händelser som blir allt färre på grund av social fobi) blir jag utstirrad. Ens en liten visit till mataffären blir en strid mellan mig och de förvirrade, ibland äcklade blickarna.

Jag har blivit stoppad på stan, för att bli synad och undersökt uppifrån och ner av någon som bestämt ville veta vilket kön jag tillhörde. Jag har hört allt från vrålade glåpord till ilskna viskningar runt omkring mig. Hur är det tänkt att jag ska känna mig bekväm med och ”leva i enlighet med mitt upplevda kön” när absolut ingen i min omgivning verkar vilja hjälpa mig med detta? Jag har bytt namn. Bytt kläder. Försökt bli bättre på smink. Gör röstövningar. Jag gör verkligen allt jag kan.

Men problemet är: Huruvida man passerar eller ej är inget spektrum, eller en skala. Det är ett binärt system. Antingen gör du det, eller så gör du det inte. Att människor tolkar dig som en feminin man är ett resultat av att inte passera, men att människor stirrar på dig i förvirring av vilket kön du tillhör är inte att passera heller. När folk verbalt eller handgripligen vill kontrollera vilket kön du tillhör, då passerar du inte. Jag vet att jag inte gör det. Och det gör ont (berättelse 119, transkvinna).

Samtliga ovanstående citat kommer från berättelser som har lämnats på utredningens webbplats. De beskriver olika transpersoners upplevelser av att befinna sig i en utsatt position i det offentliga rummet. Det är betydligt vanligare att transpersoner blir utsatta för trakasserier än befolkningen i allmänhet. För många får det konsekvensen att de drar sig för att gå ut ensamma. Nästan hälften av respondenterna i Folkhälsomyndighetens enkät angav att de ofta eller alltid avstår från att gå ut ensamma av rädsla att bli överfallna, rånade eller ofredade på något sätt, jämfört med cirka en femtedel av befolkningen i allmänhet. Otrygghet är vanligare i de yngre åldersgrupperna (15 till 29 år) (Folkhälsomyndigheten 2015a). Andelen som känner sig trygg på buss, tåg, tunnelbana eller liknande är lägre bland unga transpersoner och personer med osäker könsidentitet (86 procent) än bland unga cispersoner (93 procent) (MUCF: Ungdomsenkäten 2012 och 2015). Det förekommer att transpersoner upplevt att stämningen mot personer med normbrytande identiteter blir hätsk samt att risken för att bli utsatt för våldsbrott ökar när de åker kollektivtrafik sent på kvällar eller nätter och att de därför låter bli att vara ute sent (Rainbows 2017). En person berättar för utredningen:

En natt i mars 2012 klev jag på bussen hem efter att ha varit på… föreställning i Kulturens Hus i Luleå. Jag hann bara sätta mig i bussens främre del så hörde jag från dess bakre del en hög och tydlig mansstämma säga: ”Jag hatar transor”. Dålig stämning blev det. Men jag orkade inte säga något. Ingen annan passagerare sa något. Inte heller busschauffören. Inget mer hördes där bakifrån, jag klev av. Ensam. Gick hem. Gjorde en polisanmälan. Blev en pinne i hatbrottsstatistiken. Och

ytterligare en nedlagd förundersökning. Jag fortsätter att undra hur länge människor i Sverige helt opåkallat ska behöva få veta att de är hatade på lokalbussen och andra ställen. Utan att något alls egentligen händer (berättelse 118).

I det egna bostadsområdet

Andelen som känner sig trygg i sitt bostadsområde är lägre bland unga transpersoner och personer med osäker könsidentitet (92 procent) än bland unga cispersoner (98 procent) (MUCF: Ungdomsenkäten 2012 och 2015).

På kafé och restaurang

I enkätundersökningen som EU:s byrå för grundläggande rättigheter genomförde 2012 angav 17 procent att av de svarande transpersonerna i Sverige att de personligen upplevt att de blivit diskriminerade på kafé, restaurang, bar eller nattklubb på grund av att de är transpersoner under de senaste 12 månaderna. Motsvarande siffra för homo- och bisexuella kvinnor och män var 14 procent (European Union Agency for Fundamental Rights 2012, hämtad 2017-04-04).

I butiken och på frisersalongen

Ett annat exempel på problem som transpersoner kan stöta på i samhället är att de anses vara på fel avdelning när de handlar kläder och blir tillrättavisade av personalen utifrån deras uppfattning om personens könstillhörighet. I citatet nedan beskriver en person att den helt blivit nekad att handla kläder från herravdelning:

Jag har varit med om att jag inte fått köpa de kläder jag ville för att jag tagit dem från herravdelningen. Jag vet att det inte händer så ofta… Men det är väldigt frustrerande att tänka tillbaka på det (berättelse 61, ickebinär).

En transperson har blivit nekad att klippa håret på en ”herrsalong”. Den personen valde att göra en anmälan till DO (ANM 2012/1338)7. I anmälan, som gjordes 2012, skriver personen:

Jag gick till en frisersalong för att klippa mig. Det var en herrsalong, men jag tänkte att det inte skulle vara ett problem då jag har kort hår och en så kallad ”herrfrisyr”. Jag ser dessutom inte mig själv som tjej, utan som transperson och har ett maskulint könsuttryck. Jag gick in på salongen och undrade om de hade någon ledig tid., men de vägrade klippa mig med motiveringen ”vi klipper inte tjejer”. Jag frågade varför men de fortsatte vägra mig. Jag kände att jag blev diskriminerad på grund av den kropp jag har.

Andra beskriver att de blivit kränkta när de besökt livsmedelsaffärer. En transkvinna i 30-årsåldern berättar:

På Ica slutade de i kassan hälsa på mig när jag började klä mig mer feminint. Jag har flera gånger överhört personalen prata nedsättande om mig och de skrattar åt mig när jag kommer in i butiken (berättelse 74).

En 14-årig transkille berättar om sina upplevelser av att bli könad av butiksbiträden:

Även i de flesta butiker brukar det vara ”hejdå tjejer ha en så bra dag” när jag går dit med mina vänner som många också är transkillar. Detta är självklart väldigt skadande och onödigt att känna att man behöver sätta kön på folk som man inte ens känner (berättelse 99).

En transperson har blivit nekad att köpa cigaretter i en kiosk. Personen blev ombedd att lämna butiken med motiveringen ”sådana som du är inte välkomna” (ANM 2016/13578).

I EU:s byrå för grundläggande rättigheters undersökning från 2012 framkommer även att det är vanligare att transpersoner i Sverige upplever sig diskriminerade på grund av att de är transpersoner vid butiksbesök under de senaste tolv månaderna än att homo- och bisexuella kvinnor och män gör det. Totalt 14 procent av transpersonerna har upplevt det. Bland homo- och bisexuella kvinnor och män är det i genomsnitt 4 procent som upplevt det (European Union Agency for Fundamental Rights 2012, hämtad 2017-04-04).

7 DO avslutade ärendet 2012-10-12. Skäl för beslut: Efter att ha gått igenom uppgifterna i din anmälan har DO beslutat att inte starta en utredning, utan vi avslutar ditt ärende. Vi har inte tagit ställning till om du har blivit diskriminerad. 8 Den sista noteringen i ärendets handlingslista är från 2016-08-18, där det står att uppgifterna behandlats i beredningen.

På teater

En ickebinär person beskriver i en anmälan till DO (ANM 2012/707)9att den upplevt sig diskriminerad då den försökt gå på teater:

Jag och en vän skulle på en teaterföreställning på /teater/ i /svensk stad/ lördagen den 21 april. Vi hade hört att biljetterna var slut, men vi gick dit ändå för att se om det skulle finnas några platser över när föreställningen väl började. När min vän kom dit ställde hon oss i en kö som fanns för personer utan biljett, men när de med biljett väl hade gått in i salongen gällde tydligen inte denna. Istället pekade personalen ut två av oss fem som stod och väntade och sa att de fick gå in eftersom det var färre män i publiken. Publiken var alltså indelad i grupperna kvinnor och män. Eftersom jag inte definierar mig som varken kvinna eller man kände jag mig illa till mods av personalens definiering av mig som kvinna och att det tydligen även var hennes definiering av publiken som gällde. Jag ifrågasatte detta, men jag fick inte uppfattningen av att hon förstod vad jag menade. Istället bemötte hon mig på ett väldigt arrogant sätt. När jag till sist, för att försöka få henne att förstå, ställde frågan om jag fick gå in om jag identifierade mig som man [---] verkade det gå upp för henne hur hennes bemötande av mig kunde uppfattas som kränkande. Jag sa att jag inte kände för det längre, varpå hon svarade med ett kort ”jaha” och gick iväg.

Det jag i huvudsak vill anmäla /teater/ för är att vi inte blev insläppta på grund av det kön som personalen ansåg att vi tillhörde (kvinna). Jag skulle dock också vilja anmäla dem för deras indelning av publiken, vilket exkluderade mig som har en transidentitet.

5.4.1. Utsatthet vid besök på könsuppdelade toaletter

Könsuppdelade miljöer som till exempel omklädningsrum och toaletter skapar otrygghet för många transpersoner, på fritiden men också i arbetslivet. Frågan om omklädningsrum behandlas i kapitel 9 om transpersoners fritid samt i kapitel 10 om transpersoner i arbetslivet. Problematiken med fysiska miljöer som är uppdelade efter kön finns beskriven bland annat i Ungdomsstyrelsens rapport Om unga

hbtq-personer – fritid från 2012, men har också framförts av många

transpersoner som varit i kontakt med utredningen. En 28-årig transkille har lämnat följande berättelse på utredningens hemsida:

9 DO avslutade ärendet 2012-05-09. Skäl för beslut: Efter att ha gått igenom uppgifterna i din anmälan har DO beslutat att inte starta en utredning, utan vi avslutar ditt ärende. Vi har inte tagit ställning till om du har blivit diskriminerad.

Könade, offentliga toaletter är alltid ett helvete och jag försöker alltid att undvika dem så gott det går. Jag har flertalet gånger blivit hotad, utsatt för våld eller ifrågasatt och trakasserad på toaletter. Oavsett vilken (toalett) jag använder kommer det bli problem (berättelse 33).

En transperson, som studerar vid en högskola, beskriver sin vardag:

På fakulteten i stort, alltså att bara röra sig i lokalerna, är för mig personligen ganska otryggt. Det är en stor brist på könsneutrala toaletter, exempelvis, och jag ”passerar” inte tillräckligt bra för att vilja ta risken att gå in på herrarnas (berättelse 31).

En 26-åring som beskriver sig som en androgyn person som oftast blir läst som kille, berättar om den inre konflikt som uppstår när den tvingas välja toalett utifrån kön:

Eftersom jag ser ganska androgyn ut så blir jag ibland tveksam om jag ska välja dam- eller herrtoaletten om det inte finns ett neutralt alternativ. Jag väljer inte alltid samma, utan tar det alternativ som känns bäst för stunden. Allmänna toaletter är dock de ställen där jag känner mig som minst trygg i det allmänna rummet. Även om jag inte stött på något problem än så är jag medveten om att allmänna toaletter är det ställe där jag med störst sannolikhet kan råka ut för obekväma frågor (berätelse 86).

Ett annat exempel som utredningen tagit del av är en anmälan till DO om diskriminering vid besök på offentlig toalett från 201310. Det gäller en person som har upplevt att den blivit missgynnad genom att den vid två tillfällen har blivit förhindrad att gå på den toalettavdelning som klienten själv har valt. Anledningen till att personen har nekats tillträde till damtoaletterna är att toalettvärden, utifrån sin egen uppfattning om personens könstillhörighet, ansett att hen i stället bör gå på herravdelningen. Även efter att personen förklarat för värden att hen inte är en man, har värden vidhållit sin uppfattning och vägrat personen tillträde till den toalett som den valt. Toalettvärden har uppträtt aggressivt och vid båda tillfällena spärrat personens väg rent fysiskt, samt vid ett tillfälle hållit fast den hårt i armen. Personen beskriver själv toalettvärdens agerande:

10 Diskrimineringsombudsmannen avslutade ärendet 2013-02-22. Skäl för beslutet är att anmälarens ombud önskar dra tillbaka anmälan.

Han sa bland annat ”aldrig” när jag försökte öppna en av de lediga toaletterna, samtidigt som han höll fast min hand. Intressant nog så var det ingen som reagerade på att jag var där, men när han kom dit så la sig folk i och tyckte att han hade rätt. Trots att jag förklarade att jag inte definierade mig som han eller kvinna, utan hen så vägrade han förstå (ANM 2013/129).

I en berättelse som kommit in via utredningens hemsida påpekas också problem med könsuppdelade toaletter kopplat till Real Life Experience11:

Jag skulle också vilja säga något kort om Real Life Experience – att exempelvis be en transman använda killtoaletten eller att be en transperson använda omklädningsrummet som stämmer överens med deras kön är ibland orimligt. Jag KAN INTE kissa på killtoaletten om det bara finns en pissoar och ingen toalett. En transperson som inte har fått hormonbehandling eller kirurgiska ingrepp kommer inte alltid accepteras i omklädningsrum och toaletter som stämmer överens med deras kön (berättelse 50).

En 30-årig transkvinna berättar också att hon planerar sina vätskeintag för att helt slippa besöka toaletten i vissa sammanhang, något som måste betraktas som oerhört begränsande för individen och som drabbar henne inte bara på fritiden utan även under hennes yrkesutövning:

Om jag går på till exempel bio så går jag alltid på visningar vid 17:30, jag dricker endast morgonkaffe den dagen så jag inte kommer behöva använda toaletten på biografen eftersom både andra besökare och personal inte tycker jag ska använda damernas.

Varje år jobbar jag på en mässa, där kan jag inte heller gå på toaletten. I tre dagar jobbar jag med att bygga utställar-monter så det är väldigt fysiskt krävande. Även de dagarna dricker jag inte så jag ska slippa gå på toaletten, både personal och andra utställare har försökt hindra mig från att gå på toaletten och det är lättare att bara skippa det helt (Berättelse 74, transkvinna 30 år).

11 Efter att en person får diagnosen transsexualism får den i allmänhet leva en period i enlighet med sitt rätta kön (sin könsidentitet). Det kallas ibland för Real Life Experience eller Real Life Test.

Införandet av könsneutrala toaletter

Vem som har tillträde till offentliga toaletter har historiskt och globalt sett varit en omstridd fråga. I modern tid i västvärlden var de första offentliga toaletterna pissoarer för män. Det föranledde att kvinnor krävde att få egna toaletter (Townsend 2016, hämtad 2017-09-13). Likaså har funktionshinderrörelsen drivit frågan om tillgängliga toaletter för rullstolsburna personer. I Sverige regleras det sistnämnda i Plan- och bygglagen (2010:900) 8 kap. 1 § där det står att en byggnad ska vara tillgänglig och användbar för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga.

I södra USA fanns det offentliga toaletter som var uppdelade utifrån hudfärg där svarta och vita tvingades använda olika toaletter fram till 1964. Frågan om transpersoners möjlighet att använda den toalett som överensstämmer med deras könsidentitet har på senare år varit vida omdiskuterad i USA. Delstaten North Carolina blev 2016 den första delstaten att införa lagstiftning som kräver att personer besöker den toalett som överensstämmer med det kön som står registrerat på en persons födelseattest. Detta medförde en omedelbar reaktion hos allt från politiker, till idrottsrörelsen, till näringsliv och kändisar. Till exempel ställde företaget Paypal in sina planer på att öppna en avdelning i delstaten, något som skulle ha skapat 400 arbetstillfällen. Artisten Bruce Springsteen ställde in en spelning i delstaten (Townsend 2016, hämtad 2017-09-13).

I USA finns det också exempel på städer som fattat beslut om att samtliga offentliga toaletter som består av enskilda toalettbås ska göras könsneutrala genom att skyltarna byts ut mot könsneutrala toalettskyltar. New York City lagstiftade om det under 2016. Även Philadelphia och Washington D.C. har liknande lagstiftning (CBS News 2016, hämtad 2017-09-13). På Malta beslöt regeringen 2016 att införa könsneutrala toaletter på alla ministerier (Malta 2016, hämtad 2017-09-13). I ett pressmeddelande motiverade den maltesiska regeringen sitt beslut på följande sätt:

Könsneutrala toaletter garanterar den personliga integriteten och eliminerar obehag för transpersoner, som ofta hamnar i obekväma situationer när de försöker besöka könsuppdelade toaletter. Syftet med könsneutrala toaletter är att säkerställa en icke-dömande eller inkluderande miljö för alla.

Könsuppdelade toaletter kommer att finnas kvar inom regeringskansliet, men minst en tredjedel av samtliga toaletter kommer att vara könsneutrala. För att vara tillgängliga för alla kommer könsneutrala toaletter att fördelas lika mellan byggnader och deras respektive våningar. Alla könsneutrala toaletter kommer att ha neutral skyltning på samma sätt som den som bifogas i detta pressmeddelande. (utredningens översättning12)

Skylt från Maltas regeringsbyggnader beskrivs i texten ovan).

Ett positivt exempel från Sverige är Luleå kommun. Kommunfullmäktige i Luleå beslutade i april 2016 att en handlingsplan upprättas gällande successivt införande av könsneutrala toaletter och enskilda omklädningsrum i kommunala verksamheter, skolor och fritidsanläggningar. Stadsbyggnadsförvaltningen fick i uppdrag att leda och samordna arbetet. I uppdraget ingick att säkerställa att tillräckliga resurser finns med i kommande budgetplanering och arbetet ska ske i nära dialog och samverkan med organisationer och berörda förvaltningar. Under september 2016 antog stadsbyggnadsnämnden en handlingsplan för könsneutrala toaletter och enskilda omklädningsrum (Luleå kommun 2016). Den består av följande punkter:

12 Texten i orginal: Gender neutral toilets ensure privacy and eliminate discomfort for trans and gender variant persons, who often find themselves in uncomfortable situations when trying to access gender segregated toilets. The aim of these toilets is to ensure a non-judgmental or exclusive environment for all. Gender segregated spaces will remain within ministry buildings, with a minimum of one third of said toilets to become gender neutral. In order to be truly available for all, gender neutral toilets will be distributed equally among buildings and their respective floors. All gender neutral toilets will have neutral signage on the same lines of the one attached in this press release.

  • Vid nyproduktion så ska skyltning ske med ett könsneutralt pictogram som visar en bild med texten toalett. Det ska föras in som krav vid nästa revidering av Luleå kommuns projekteringsanvisningar.
  • Vid nyproduktion så ska det om inte speciella skäl föreligger ges möjlighet till enskild omklädning. Behovsanalys sker i ett programskede i nära dialog och samverkan med berörda förvaltningar.
  • Könsneutrala toaletter i befintliga lokaler ska lösas genom att nyttja rullstols wc som per definition är könsneutral. I de fall där rullstols wc saknas och en omskyltning kan krävas så ansvarar respektive verksamhet för inventering samt utbyte av skylt.
  • Enskilda omklädningsrum i befintliga anläggningar ska primärt lösas genom att ett lämpligt utrymme (till exempel RWC eller idrottslärares omklädning) nyttjas. I de fall en lokalanpassning skulle behövas ska en behovsanalys i nära dialog och samverkan med berörda förvaltningar ske genom ordinarie lokalplaneringsprocess. På detta sätt säkerställs då även att tillräckliga resurser finns i kommande budgetplanering.
  • För att säkerställa att ovanstående punkter genomförs successivt ska uppföljning ske löpande på lokalplaneringsmöten med verksamheterna och redovisas i verksamhetsberättelse.

5.5. Utsatthet vid resor

5.5.1. Upplevda hinder i samband med resor

De problem som transpersoner upplever i samband med resande handlar huvudsakligen om problem med bemötande i säkerhetskontroller, säkerhetsskanners och passkontroller samt att det ofta krävs att man anger kön vid bokning av olika resor.

Bemötande i säkerhetskontroller

Dåligt bemötande i säkerhetskontroller är ett återkommande tema i berättelser som utredningen tagit del av. Det är något som upplevts både i andra länder och på svenska flygplatser. Det kan röra sig om

allt från att det utbryter förvirring om personen ska visiteras av en manlig eller kvinnlig vakt, att bli frågad på ett otrevligt sätt vilket kön man tillhör eller att personalen pekar, tittar och pratar om en. En 19-årig transkille beskriver sina upplevelser av att passera säkerhetskontrollen:

Att säkerhetskontrollen kallar mig för tjej efter de har känt på mina bröst. Inga problem att de tar på mig, det kan jag stå ut med men att de först kallar mig för han, sen tar de på mig och sen byter de (pronomen) till henne (Berättelse 40 transkille, 19 år).

En annan transperson beskriver den dubbla utsatthet den lever med som transperson som rasifieras:

Som mörkhyad transperson är det inte alltid lätt att veta vilken av de två sakerna som väcker misstanke, men… jag blir nästan alltid ifrågasatt vid säkerhetskontrollerna på flygplatser (berättelse 72).

Att ange kön vid biljettbokning

Ytterligare ett område som ibland ställer till det för transpersoner är när det är obligatoriskt att fylla i en uppgift om kön (med endast svarsalternativ man och kvinna) när man bokar resor. Det är ett problem för ickebinära därför att det inte finns något svarsalternativ som speglar den egna identiteten. Det kan också vara ett problem för både binära och ickebinära transpersoner om inte det juridiska könet överensstämmer med könsuttrycket. Det är inte tydligt vilken aspekt av kön som efterfrågas; om det är juridiskt kön eller självupplevt kön. Det är inte heller självklart vilket alternativ som skapar minst problem; när det uppgivna könet inte stämmer överens med könsuttrycket eller när det uppgivna könet inte stämmer överens med det juridiska könet.

En person anmälde flygbolaget SAS till DO 2014 (ANM 2014/192)13. Motiveringen var just kravet på att ange Mr, Mrs eller Ms vid bokning. Anmälaren påpekar att det är diskriminerande att kvinnor måste ange civilstånd, något som inte män måste samt att det inte finns någon möjlighet att slippa identifiera sig. DO beslöt att

13 DO avslutade ärendet 2014-02-07. Skäl för beslut: Efter att ha gått igenom uppgifterna i din anmälan har DO beslutat att inte starta en utredning, utan vi avslutar ditt ärende. Vi har inte tagit ställning till om du har blivit diskriminerad.

inte starta en utredning och avslutade ärendet utan att ta ställning till om anmälaren blivit diskriminerad.

Frågan om vilka uppgifter som behöver samlas in vid bokning av flygbiljetter styrs huvudsakligen av International Air Transport Association (IATA)14 och deras medlemmar. När det gäller passagerarfartyg så specificeras det i Sjöfartsverkets föreskrifter om registrering av ombordvarande på passagerarfartyg (SJÖFS 1999:15) 4 § 2 att en uppgift om kön måste samlas in när ett passagerarfartyg genomför resor vars längd överstiger 20 nautiska mil räknat från avgångshamnen.

Att bevisa sin identitet

Börja med små ändringar som ändå gör stor skillnad för alla som väntar. Jag ville inte resa utomlands utan att det stod ”kvinna” i mitt pass, och att jag hade fått mitt nya personnummer. I flera år kände jag så, eftersom jag presenterade mig utåt som kvinna. Hade jag bara kunnat byta när jag ville hade jag också kunnat resa när jag ville under den perioden. En stor del av detta var att jag inte ville behöva hävda mig eller på något sjukt sätt behöva bevisa att jag faktiskt är en kvinna (berättelse 23).

Personen i citatet ovan beskriver att den väntat med att resa till dess att den fick rätt juridiskt kön. Även i rapporten Hon Hen Han. En

analys av hälsosituationen för homosexuella och bisexuella ungdomar samt för unga transpersoner (Ungdomsstyrelen 2010) beskrivs att flera

av de transungdomar som intervjuats för rapporten uppgett att de begränsas i sitt resande därför att de drar sig för att visa legitimation. På utredningens webbplats har en mamma till en 9-årig transflicka lämnat följande berättelse:

Vi reser mycket omkring i världen. /Hon/ ser ut som en flicka och passet uppdaterar vi jämt. Tyvärr blir vi alltid hindrade i tullkontroll utomlands på grund av att rutan ”male” är ikryssad. I somras tänkte jag ”nu måste vi dra ner hennes byxor och visa könet” så att de fattar. Att juridiskt sett få vara tjej skulle för /henne/ göra all skillnad (berättelse 103).

14 IATA är en internationell organisation med flygbolag som medlemmar. Organisationen har 275 medlemmar från 117 länder. Dess främsta syfte är verka för pålitliga och säkra flygtransporter av såväl passagerare som gods.

En annan person berättar om hur han tidigare försökt anpassa sitt utseende för att försäkra sig om att det inte skulle uppstå problem när han visade passet. Personen ifråga är en transman som ännu inte bytt juridiskt kön.

Jag flög till Tyskland för några år sedan, då såg jag till att vara renrakad och se lite androgyn ut. Jag var renrakad på passfotot och tänkte att jag kan nog tas som en kvinna med väldigt manligt uttryck. Jag vet inte om jag hade behövt göra det, men jag ville ta det säkra före det osäkra, slippa bli ifrågasatt om det verkligen var jag på grund av att könet på passet inte stämde med utseendet. Nu var det länge sedan jag flög utomlands och jag tror jag kommer undvika det tills jag får mitt nya juridiska kön & personnummer, jag älskar liksom mitt skägg och vill inte anpassa mitt utseende på ett sätt som känns dåligt för mig bara för att inte bli misstänkliggjord i en säkerhetskontroll (berättelse 117).

Intyg från den könsbekräftande vården

Det förekommer att läkare inom den könsbekräftande vården skriver intyg till patienter som de kan ha med sig när de reser. Intygen kan underlätta för personer att bevisa sin identitet. Detta eftersom könsuttrycket inte alltid stämmer överens med det kön som står på personens identitetshandling. På ett sådant intyg kan det till exempel stå att personen genomgår hormonbehandling och att könsutredningen kräver att personer lever som det motsatta könet. Läkare15från mottagningen i Lund och ANOVA har också bekräftat för utredningen att det förekommer att patienter haft användning för sina intyg.

X som könsmarkör i pass

Som framkommit ovan kan transpersoner ibland uppleva problem när de ska bevisa sin identitet med hjälp av passet (om könsuttrycket inte stämmer med det kön som finns angivet i passet), något som kan orsaka stress och obehag. En del länder har därför infört möjligheten för personer att få sin könstillhörighet markerad som X i sitt

15 Epost från Attila Fazekas, Region Skåne. Inkommet 2017-09-28. Dnr Komm2017/01403-1 SV: frågor om intyg vid internationellt resande Epost från Cecilia Dhejne, ANOVA. Inkommet 2017-09-28. Dnr Komm2017/01403-2 SV: frågor om intyg vid internationellt resande

pass (i stället för M, som i male eller F, som i female). Detta beskrivs mer ingående i kapitel 11 om administrativa problem för personer som ändrat juridiskt kön.

5.6. Utsatthet för våld

5.6.1. Utsatthet för våld och hot om våld

Siffror om våld från Folkhälsomyndigheten

Ungefär var femte respondent (19 procent) i Folkhälsomyndighetens undersökning (2015a) angav att de någon gång varit utsatta för våld på grund av sin transerfarenhet, och detta var vanligast i åldersgruppen 30 till 44 år.

Fysiskt våld

I Folkhälsomyndighetens undersökning (2015a) var utsatthet för fysiskt våld mer än dubbelt så vanligt hos respondenterna än i befolkningen i allmänhet. Totalt sju procent av de svarande transpersonerna angav att de har blivit utsatta för fysiskt våld under de senaste tolv månaderna, jämfört med tre procent i befolkningen i allmänhet. Skillnaden finns kvar även efter åldersjustering. Utsatthet för fysiskt våld var vanligast i åldersgruppen 15 till 19 år där elva procent av respondenterna angav att de utsatts för fysiskt våld under de senaste tolv månaderna. Detta fysiska våld har i de flesta fall skett på allmän plats eller ett nöjesställe, på eller i anslutning till tåg, buss eller tunnelbana samt i hemmet. Den vanligaste förövaren uppgavs vara:

  • en okänd person (64 procent),
  • en polis under yrkesutövning (25 procent) samt
  • den utsatta personens partner (17 procent).

Psykiskt våld

Av respondenterna i Folkhälsomyndighetens undersökning (2015a) svarade 39 procent att de blivit utsatta för psykiskt våld under de senaste 12 månaderna. Det var vanligt bland alla åldersgrupper men

framför allt bland 15 till 19-åringar där drygt hälften (52 procent) hade utsatts för psykiskt våld. Det var vanligast att ha blivit utsatt för psykiskt våld på:

  • allmän plats eller ett nöjesställe (21 procent),
  • på internet (16 procent) och
  • på eller i anslutning till tåg, buss eller tunnelbana (12 procent).

Det vanligaste var att bli utsatt av en okänd person (Folkhälsomyndigheten 2015a).

Sexuellt våld

Totalt 30 procent i Folkhälsomyndighetens undersökning (2015a) angav att de någon gång blivit tvingade till sex mot sin vilja. Sexuellt våld var vanligt i alla åldersgrupper men framför allt i åldersgruppen 20 till 44 år där över en tredjedel svarade att de utsatts för sexuellt våld under de senaste 12 månaderna. Cirka en tredjedel av dem som blivit tvingade till sex mot sin vilja tvingades av en fast partner eller en tillfällig partner. I en fjärdedel av fallen var det en okänd person som tvingade dem. För en fjärdedel var förövaren en bekant och 20 procent uppgav att de blev tvingade till sex av en vän. Flera svarsalternativ kunde anges, vilket förklarar att totalsumman överskrider 100 procent.

Siffror om våld från EU:s byrå för grundläggande rättigheter

Enligt den enkätundersökning som genomfördes av EU:s byrå för grundläggande rättigheter (FRA) (European Union Agency for Fundamental Rights, 2012, hämtad 2017-04-04) så angav 48 procent av transpersonerna i Sverige att de undvek särskilda platser av rädsla att bli misshandlade, hotade eller trakasserade. Samma undersökning visade att 39 procent blivit utsatta för fysiskt eller sexuellt våld eller hot om våld de senaste fem åren samt att 67 procent utsatts för trakasserier på ett sätt som uppfattats som kränkande under de senaste fem åren.

De som utsatts för fysiskt eller sexuellt våld eller hot om våld under det senaste året har fått svara på hur många gånger detta har inträffat. Totalt hade 30 procent blivit utsatta vid ett enstaka tillfälle och 32 procent blivit utsatta vid två tillfällen. Totalt 15 procent hade blivit utsatta vid fem eller fler tillfällen. De som blivit utsatta för fysiskt eller sexuellt våld eller hot om våld under det senaste året fick svara på en rad frågor om det senaste tillfället då de blivit utsatta. Det vanligaste var att bli utsatt för:

  • hot om fysiskt våld (33 procent),
  • fysiskt våld (27 procent),
  • hot om både fysiskt och sexuellt våld (15 procent) samt
  • sexuellt våld (12 procent).

Totalt 60 procent upplevde att de blivit utsatta helt eller delvis på grund av att gärningspersonen såg dem som hbt-personer. Totalt 55 procent hade utsatts av en ensam förövare och 45 procent av en grupp förövare. Det vanligaste var att bli utsatt av en främmande person (67 procent). 28 procent angav att de blivit utsatta av en tonåring eller en grupp tonåringar. Tio procent hade utsatts av en familjemedlem eller person som de delade hushåll med. Några hade också blivit utsatta av en eller flera medlemmar av en rasistisk eller extremistisk gruppering (7 procent), av polis (5 procent) och av säkerhetsvakt (3 procent). En majoritet (78 procent) hade blivit utsatta av män, medan 13 procent hade blivit utsatta av en könsblandad grupp och åtta procent blivit utsatta av kvinnor. De vanligaste platserna att bli utsatt på var:

  • offentlig plats (25 procent),
  • på kafé, restaurang, pub eller nattklubb (18 procent) eller
  • i lokaltrafiken (15 procent).

Var tionde hade blivit utsatt i hemmet. Fem procent hade blivit utsatta på sin arbetsplats och fem procent hade blivit utsatta på ett hbtq-specifikt arrangemang eller lokal. Endast 13 procent hade anmält händelsen till polisen. De vanligaste orsakerna som angavs till varför de inte polisanmält incidenten var:

  • att de inte trodde att polisen skulle göra någonting (48 procent),
  • att de inte tyckte incidenten var allvarlig nog (38 procent) och
  • att de var rädda att polisen skulle reagera homofobiskt eller transfobiskt (33 procent).

Mer än en femtedel angav också att de inte trodde att polisen kunde göra någonting och 17 procent var rädda att de inte skulle bli trodda.

Siffror från nationella trygghetsundersökningen

I ovanstående undersökningar saknas oftast möjlighet att jämföra siffrorna med den generella befolkningen. För att ge en bild av hur utsattheten för våld ser ut i den generella befolkningen använder vi därför resultaten från Nationella trygghetsundersökningen som BRÅ genomför årligen. Den senaste trygghetsundersökningen som finns redovisad genomfördes under 2016 och frågorna som ställdes avsåg då incidenter som skett under 2015. I Nationella trygghetsundersökningen ställs inga frågor om könsidentitet eller transerfarenhet.

Undersökningen visar att 2 procent av befolkningen (16–79 år) utsattes för misshandel 2015. Utsatthet för misshandel är vanligare bland män än bland kvinnor och vanligast i åldersgruppen 20–24 år. Vanligast är att brottsplatsen är en allmän plats och att gärningspersonen är okänd för den utsatte.

Andelen som blev utsatta för hot 2015 uppgick till 5 procent. Utsatthet för hot är vanligare bland kvinnor än bland män och vanligast i åldersgrupperna 20–24 år och 25–34 år. Vanligast är att brottsplatsen är en allmän plats och att gärningspersonen är okänd för den utsatta personen.

År 2015 var andelen personer som uppgav att de blivit utsatta för sexualbrott knappt 2 procent. Utsatthet för sexualbrott är betydligt vanligare bland kvinnor än bland män och vanligast i åldersgruppen 20–24 år. Den vanligaste brottsplatsen är en allmän plats, och vanligaste är att gärningspersonen är okänd för den utsatte (BRÅ 2017).

5.6.2. Utsatthet i nära relationer

En skotsk studie från 2010 visar hur transpersoner kan bli utsatta emotionellt, sexuellt och fysiskt av sin partner eller före detta partner och hur subtil denna utsatthet ibland kan vara. Den emotionella utsattheten var vanligast förekommande och då i syfte att förtrycka eller ogiltigförklara personens könsidentitet eller uttryck, exempelvis genom att köpa presenter (som herrparfym eller damtidningar) som uppmärksammar kön och könsuttryck på ett sätt som är oförenligt med den utsattas könsidentitet. Även utsatthet för sexuellt och fysiskt våld förekom och bland de som deltog i studien var benägenheten att polisanmäla partnervåld mycket låg. En förklaring kunde vara skam, antingen över att avvika från normen eller över att så att säga ha låtit sig utsättas, eller att utsattheten blivit en del av vardagen och att respondenterna därför uppfattade händelsen (även grövre händelser såsom misshandel) som felaktig och obehaglig men inte som ett brott (Morton, Ritchie och Roch 2010).

Liknande problematik lyfts i en forskningsartikel av Yerke & DeFeo (2016). Där konstateras dels att det förefaller vara tämligen vanligt att transpersoner blir utsatta för våld i nära relationer, dels att de utsätts i högre utsträckning än cispersoner. Transpersoner blir utsatta på liknande sätt som cispersoner. Däremot finns det ofta ytterligare en dimension av våldet som transpersoner råkar ut för. Det riktar sig mot deras könsidentitet. Exempelvis förekommer det att transpersoner utsätts för utpressning. Att partnern hotar att avslöja könsidentiteten för andra som till exempel en arbetsgivare eller familjemedlemmar. Könsspecifika kroppsdelar, så som bröst och genitalier, står ofta i fokus och kan användas som ett skäl för förövaren att påpeka att personen ifråga inte är en ”riktig” man eller kvinna. Det är också vanligt att dessa kroppsdelar angrips vid fysiskt våld.

Författarna menar att ett binärt sätt att se på kön har varit rådande inom forskning om våld i nära relationer sedan 1970-talet. Detta har lett till att transpersoner osynliggjorts och negligerats. Konsekvensen har blivit att transpersoner ignoreras i det strategiska och praktiska arbetet med att skydda våldsutsatta (Yerke & DeFeo 2016).

5.6.3. Hedersvåld och begränsningar

RFSL Ungdom och Alma Europa släppte 2011 en gemensam rapport HBT och heder – en intervjustudie om unga hbt-personer som

lever i familjer med hedersnormer (Darj, Nathorst-Böös & Jarl-Åberg,

2011). Den handlar om hbtq-ungdomars villkor i familjer med hedersnormer. Enligt rapporten karaktäriseras hedersvåld av fyra aspekter: individens agerande påverkar hela familjen, individens intressen är underordnade familjens intressen, individens sexualitet är en angelägenhet för familjen och sexuella relationer ska ske mellan man och kvinna inom äktenskapet.

Flera av de som intervjuas i rapporten har valt att fly och lever med skyddad identitet på hemlig ort efter att ha utsatts för bland annat omvändelseförsök, hot om tvångsgifte, kidnappning, eller misshandel av andra familjemedlemmar. Många vittnar också om bristande kunskap och förståelse från socialarbetare, kuratorer och andra vuxna de vänt sig till för att få hjälp.

Hedersrelaterade kränkningar finns också beskrivna av ungdomar som intervjuats i Ungdomsstyrelsens rapport Om unga hbtq-personer

– fritid (2012). En ungdom, som blev slagen, utsatt för verbala kränk-

ningar och kidnappad, beskriver sina föräldrars reaktion när hon kom ut som transsexuell:

När jag kom ut accepterade min mamma det inte alls, hon slog och spottade mig i ansiktet och kallade mig satans barn. Jag har aldrig haft en traumatisk uppväxt men det här var traumatiskt. Min pappa bor i ett annat land och jag åkte dit, men mamma hade ringt pappa och de hade planerat bakom min rygg. Det hela slutade med, och jag var bara 16 år då, att pappa tvingade mig att stanna kvar i hans land i fyra månader. Men jag hade ju en utbildning och vänner i Sverige. Min dåvarande kille kontaktade socialtjänsten och jag lyckades rymma och ta mig till en polisstation. De visste vem jag var eftersom jag var efterlyst och med hjälp av socialtjänsten togs jag till ett barnhem. När jag var säker där ringde jag till pappa och sa att han var tvungen att köpa en flygbiljett hem åt mig (Ungdomsstyrelsen 2012).

5.6.4. Hatbrott

Hatbrott är ett uttryck för bristande respekt för de mänskliga rättigheterna och strider mot principen om alla människors lika värde. Det som definierar ett hatbrott är att ett motiv för brottet varit att kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av per-

soner på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller annan liknande omständighet. Exempel på typiska hatbrott är hets mot folkgrupp och olaga diskriminering. Den som döms för ett brott med hatbrottsmotiv kan få en straffskärpning i samband med att hon eller han döms för den brottsliga gärningen (Polisen 2017b, hämtad 2017-09-28).

Om ett motiv för brottet varit att kränka en person för att denna uppfattas ha en könsöverskridande identitet eller uttryck har betraktats som en ”annan liknande omständighet” (när det gäller straffskärpningsregeln). Mot den bakgrunden för också Brottsförebyggande rådet (BRÅ) statistik över anmälda brott med transfoba motiv.

I en lagrådsremiss om ett utvidgat straffrättsligt skydd för transpersoner från 22 juni 2017 föreslår regeringen att grunden ”könsidentitet och könsuttryck” läggs till i bestämmelserna om hets mot folkgrupp och olaga diskriminering samt i åtalsregeln om förolämpning. Det föreslås också ett tillägg så att det uttryckligen framgår att det är en försvårande omständighet om ett motiv för ett brott har varit att kränka en person eller en grupp av personer på grund av könsidentitet eller könsuttryck. Den förändrade terminologin skulle också innebära att inte bara transpersoner skulle inkluderas i skyddet mot hets mot folkgrupp, utan också andra personer som utsätts för hets på grund av könsidentitet eller könsuttryck.

I ett protokoll från lagrådets möte 25 september 2017 klargörs att lagrådet avråder från att formulera lagtexten på det föreslagna sättet, och anser att frågan bör övervägas vidare, till exempel genom att låta den nuvarande terminologin, ”könsöverskridande identitet eller uttryck” vara den som används.

Transpersoners utsatthet för hatbrott

I BRÅ:s rapport Hatbrott 2015. Statistik över polisanmälningar med

identifierade hatbrottsmotiv och självrapporterad utsatthet för hatbrott

(BRÅ, 2016) definieras transfobiska hatbrott som ”brott som begås på grund av rädsla för, fientlighet eller hat mot en person, grupp, egendom eller institution, på grund av könsöverskridande identitet eller uttryck och som aktiverar en reaktion mot den eller dem som är, uppfattas vara eller representerar personer med könsöverskridande identitet eller uttryck”.

Statistiken över polisanmälningar med transfobiska motiv är begränsad i flera avseenden, och det finns mycket lite forskning och statistik i övrigt på området. År 2015 identifierades drygt 60 anmälningar med transfobiska motiv. Den vanligaste brottstypen var olaga hot/ofredande, följt av ärekränkning och våldsbrott. Internet var den vanligaste brottsplatsen, följt av via telefon eller sms. Gärningspersonen var obekant för den utsatta i majoriteten av fallen.

I ungefär en fjärdedel av de anmälda fallen var gärningspersonen en närstående. Statistiken ger indikationer på hur hatbrott uppmärksammas i polisanmälningarna. Den säger däremot mycket lite om förekomsten av hatbrott då de flesta brottsliga händelser aldrig polisanmäls. Det är bara när beskrivningen i fritexten i anmälan gör det möjligt att särskilja det transfobiska motivet från motivet rörande sexuell läggning som händelser kan bedömas som transfobiska i statistiken. Därför är det troligt att en del transfobiska händelser ingår i anmälningarna med homofobiska motiv (BRÅ 2016).

I rapporten exemplifierar BRÅ ett par typiska scenarion som transpersoner kan råka ut för, baserat på de anmälningar som gjorts. Det ena är ett exempel på ofredande via sms:

Stefan anmäler att han har fått obehagliga sms från en okänd person. I meddelandena står det bland annat att människor som Stefan är ”vidriga” och ”sjuka i huvudet”. Stefan vet inte vem som har skrivit meddelandena men uppger att de är skickade av någon som känner till att Stefan är transsexuell. Detta då personen tilltalade Stefan som ”Emma”, vilket var Stefans namn innan könskorrigeringen.

Det andra är ett exempel på våldsbrott på allmän plats:

Johan var på väg hem till en väninna då en förbipasserande man spottade mot Johan. Johan stannade upp och frågade vad mannen höll på med, varpå mannen först knuffade Johan och sedan tilldelade ett slag mot hans huvud. Mannen kallade därefter Johan för ”bögjävel” och lämnade sedan platsen. Johan känner sig kränkt och tror att mannen agerade som han gjorde för att Johan vid tillfället bar kvinnliga kläder.

BRÅ har via epost16 lämnat en lista till utredningen med exempel på vilken typ av brott det kan röra sig om. Utöver misshandel som redan exemplifierats ovan kan det till exempel handla om:

16 Epost från Carina Djärv, BRÅ. Inkommet 17-08-28. Dnr Komm2017/01161

  • Trakasserier – genom att ringa alla tider på dygnet och sedan lägga på, eller ropa ”bögjävel”, ”transa”, säga ”din sjuka jävel” eller dylikt och lägga på.
  • Kallas saker via telefon, sociala medier, ute på stan i olika kontexter. Kommentarer om klädsel, utseende, beteende; att de inte stämmer överens med gärningspersonens uppfattning om hur en man eller kvinna ”ska” vara, alternativt irriterar sig över att den utsatta inte går att könsbestämma genom att se på den. Få detaljerade frågor om könsdelar och sexliv.
  • Trakasserier hemma genom att människor ringer på dörren, knackar på fönstren, kastar ägg eller småsten (med eller utan tillhörande tillmälen), den utsatta hittar lappar på dörren eller i brevlådan med skällsord.
  • Att bli nekad att använda toalett. Antingen genom att inte få använda den toalett som stämmer med hur personen känner sig för att personen ser ut som det andra könet, eller för att personen inte går att könsbestämma (av gärningspersonen som nekar).
  • Att bli nekad inträde till restaurang/pub. Exempel på skäl har varit

”vi vill inte ha sådana som er här” men även ”det blir bara bråk”, inte för att den utsatta skulle bråka utan för att dennes närvaro kan skapa oro eller göra andra (överförfriskade) gäster våldsamma.

  • Att personens könskorrigering eller könsuttryck inte respekteras i tilltal/omtal så att de kallas för fel namn eller blir tilltalade eller hänvisade till enligt fel kön (anmäls som ärekränkning eller ofredande).

År 2016 publicerades en rapport från Malmö Högskola om studenters utsatthet och upplevelser av hatbrott (Andersspn & Mellgren 2016. Till grund för rapporten ligger både ett trettiotal intervjuer och en enkätundersökning som 2853 studenter svarade på. Av dem är 4 procent transpersoner, vilket i rapporten definieras som att ha en könsöverskridande identitet eller ägna sig åt någon form av könsöverskridande praktiker. Av dessa hade 25 procent blivit utsatta för hatbrott med motivet könsöverskridande identitet eller uttryck under det senaste året och 32 procent hade blivit utsatta någon gång. De vanligaste ställena att bli utsatt på var på uteställe eller klubb och i den offentliga stadsmiljön. Upprepad utsatthet var vanligast bland

de som blivit utsatta för hatbrott med motiven könsöverskridande identitet eller uttryck eller sexuell läggning. Bland de som utsatts senaste året hade 81 procent utsatts vid två eller fler tillfällen. Undersökningen visar också att det var vanligare för studenter som var homosexuella, bisexuella eller transpersoner än för de som var heterosexuella cispersoner att utsättas för brott.

Av de 69 personer som angett att de blivit utsatta för hatbrott på grund av könsöverskridande identitet eller uttryck eller sexuell läggning är det endast tre personer som anmält händelsen till polisen. Anledningarna till att inte anmäla är att händelsen inte uppfattats som tillräckligt allvarlig och att händelserna är så vanliga att det inte känns lönt, utsattheten har normaliserats och blivit en del av vardagen. Processen med att anmäla känns lång och tung och det finns också ett lågt förtroende för polisen samt en utbredd uppfattning om att polisen av olika skäl inte kommer att utreda brottet. Konsekvenser som utsattheten för med sig är ilska och att man känner sig arg över det som hänt, men även oro för att utsättas igen, samt att personer undviker platser eller ändrar kroppsspråk eller klädstil. Det var mindre vanligt att söka professionell hjälp. En transperson som blivit utsatt för nedsättande kommentarer och som ofta fått sin könstillhörighet ifrågasatt av främlingar citeras i rapporten:

Det är en ständig oro för mig att visa mig utomhus av rädsla att bli antastad och hånad för min könsidentitet. Den oron har bara blivit värre efter dessa händelser och min tilltro till främlingar har nästan försvunnit helt.

Utsattheten påverkar studenternas känsla av trygghet och säkerhet, liksom deras tilltro till andra människor. För vissa leder också utsattheten till en känsla av förlust: en känsla av att inte kunna vara sig själv (Andersson & Mellgren 2016).

Rapportering från RFSL:s brottsofferjour

RFSL:s brottsofferjour lämnar årligen rapport till ILGA Europe som sedan lämnas vidare till Organization for Security and Co-operation in Europe (OSCE). I rapporteringen avseende 2015 skriver RFSL:s brottsofferjour att 172 personer sökt stöd hos dem och att en majoritet av dessa har blivit utsatta för hatbrott. För RFSL är det svårt

att ange hur stor andel av de stödsökande som är transpersoner, eftersom de inte alltid får vetskap om detta.

Under 2015 så förekom flera incidenter på flyktingboenden där personer utsattes på grund av sexuell läggning eller könsuttryck. En del av dessa rapporterades till polisen, men inte alla. Inget fall som RFSL:s brottsofferjour hade kännedom om hade avgjorts rättsligt. Även i RFSL:s rapportering avseende 2014 lyfts liknande problematik. Där finns två fallbeskrivningar gällande transpersoner som utsatts av andra flyktingar på boendet. I det ena fallet utsätts en transperson för misshandel och sexuellt övergrepp av andra flyktingar på boendet. Händelsen polisanmäls inte, men den anmäls till en anställd på boendet som hjälper transpersonen att komma till ett annat boende. I det andra fallet är det en transkvinna som blir sexuellt och verbalt trakasserad och misshandlad av andra flyktingar på boendet. Händelsen anmäls inte till polisen, men till personal på boendet (RFSL 2015b).

I RFSL:s rapportering avseende 2015 finns även andra fall av hatbrott som transpersoner blivit utsatta för. I ett fall var det en transperson och dennes partner som blev utsatta för hot och skadegörelse av en granne. Händelserna rapporterades till polisen som lade ner förundersökningen i brist på bevis. Brottsoffren kände oro för sin egen säkerhet och planerade att flytta till en annan stad. Ett annat fall gäller en transkvinna som blivit utsatt för fysiskt våld, sexuellt övergrepp och rån av en för henne okänd man som hon varit på dejt med. Händelsen rapporterades till polisen, som lade ner förundersökningen eftersom de inte kunde identifiera gärningsmannen. Polisen förhörde inte brottsoffret på plats utan endast över telefon. Gärningsmannen kunde inte hittas, trots att kvinnan uppgav numret på registreringsskylten på bilen som förövaren körde till polisen. Händelsen fick omfattande konsekvenser för brottsoffret som flyttade till en ny stad till följd av det inträffade. Brottsoffret oroade sig för sin egen säkerhet och hade mist förtroende för andra människor i allmänhet och polisen (RFSL 2016d, hämtad 2017-08-16). I rapporteringen från 2014 beskrivs ett fall då en transman kastats ut från sitt hem av sin bror på grund av att han är transsexuell. Han söker, utan framgång, stöd hos socialtjänsten (RFSL 2015b).

Polisens åtgärder rörande hatbrott

År 2014 gav regeringen dåvarande Rikspolisstyrelsen i uppdrag att utveckla arbetet med att bekämpa hatbrott (Ju2014/1684/PO). Uppdraget bestod av tre huvudsakliga punkter:

  • att i samråd med Åklagarmyndigheten och Brottsförebyggande rådet verka för en enhetlig praktisk tillämpning av begreppet hatbrott,
  • att stärka kunskapen om hatbrott inom polisen och bli bättre på att identifiera och utreda dessa brott i syfte att nå framgång vid lagföringen. Polisens initiala utredningsåtgärder är av särskild betydelse för att öka förutsättningarna att utreda hatbrott. Samt
  • att öka förtroendet för polisen hos de brottsutsatta grupperna framför allt avseende polisens förmåga att hantera hatbrott.

Uppdraget redovisades till regeringen under 2015. År 2016 gav regeringen Polismyndigheten ytterligare ett uppdrag på området:

  • att redovisa vilka åtgärder som har vidtagits som ett resultat av uppdraget att utveckla arbetet för att bekämpa hatbrott. I kravet på återrapportering ingår att föra ett resonemang kring vilka effekter åtgärderna bedöms ha lett till eller bedöms komma att leda till. Redovisningen ska innehålla en beskrivning av hur myndigheten avser att fortsätta utveckla arbetet för att bekämpa hatbrott.

I sin redovisning av det sistnämnda uppdraget beskriver myndigheten sitt arbete. Polisregionerna Stockholm, Väst och Syd har alla särskilda utredningsgrupper med ansvar för att utreda demokrati- och hatbrott. Respektive grupp består av ett tiotal medarbetare och en gruppchef. Dessa kan tas i anspråk för andra utredningar när en sådan prioritering bedöms vara nödvändig. Det har medfört att en del hatbrottsärenden inte blivit färdigutredda, något som myndigheten inte anser är optimalt. Prioriteringen har gjorts mot bakgrund av den höga belastning som just nu råder på utredningsverksamheten när det gäller grova våldsbrott. De övriga polisregionerna Nord, Öst, Bergslagen och Mitt har inte särskilda utredningsgrupper. I dessa regioner har kompetenshöjande insatser genomförts med delar av personalen rörande hatbrott. På så sätt har förmågan att identifiera och utreda hatbrott höjts. Även flera av Polisens nationella avdelningar

arbetar på olika sätt med hatbrott. Det gäller i synnerhet Nationella operativa avdelningen (NOA) som till exempel har ett nationellt ansvar att styra, utveckla och följa upp arbetsprocessen vad avser hatbrott och skyddet av grundläggande fri- och rättigheter samt att säkerställa enhetlighet rörande detta i polisregionerna.

Myndigheten menar i sin återrapportering till regeringen att det är svårt att bedöma effekten av polisens höjda förmåga att bekämpa hatbrott. För att mäta en effekt bör det finnas ett utgångsvärde att jämföra emot. Något sådant finns inte eftersom hatbrotten är svåra att följa i polisens anmälningssystem.

Vidare menar Polisen i återrapporteringen att myndigheten genomfört andra åtgärder som kan mätas och följas. Framför allt har resurser tillförts för utredning, kompetensutveckling och utbildning samt förtroendeskapande åtgärder. Myndigheten menar att ”effekterna av åtgärderna borde på sikt bli att polisen blir bättre på att identifiera och utreda hatbrott”. Det framgår inte vilket tillvägagångssätt myndigheten tänkt använda för att ta reda på om så blir fallet eller inte. Däremot framgår att utbildningsinsatserna inom polisen ska fortsätta och under 2017 ska myndigheten arbeta fram en utbildning som riktar sig till anmälningsupptagare och förundersökningsledare (Polisen 2017a).

Internrevisionens granskning av polisens arbete mot hatbrott

Polisens internrevision lämnade sin granskning av polisens hatbrottsarbete 1 september 2017. Syftet med granskningen var att bedöma om Polismyndigheten har säkerställt att det finns en intern styrning och kontroll i dess arbete mot hatbrott.

Internrevisionen har gjort bedömningen att rikspolischefens beslut att stärka polisens förmåga att bekämpa hatbrott och skydda de grundläggande fri- och rättigheterna är ett i huvudsak tydligt inriktningsbeslut som beskriver hur polisen ska öka sin förmåga. De konstaterar dock att det finns en otydlighet kring den del av beslutet som fastslår att det ”i övriga polisregioner ska finnas förmåga till sådan brottbekämpning” därför att ”finnas förmåga” kan tolkas på många olika sätt utifrån respektive polisregions förutsättningar och ambitionsnivå. Internrevisionen menar också att både den natio-

nella och den regionala förmågan att följa upp effekter av genomförda insatser måste öka.

Internrevisionen för fram ett antal rekommendationer i rapporten. De rekommenderar polisregionerna att:

  • kontinuerligt uppdatera framtagna regionala styrdokument för hatbrottsarbetet,
  • öka förmågan att följa upp åtgärder enligt framtagna regionala styrdokument och
  • genomföra en översyn av utredningsorganisationen för att utreda hatbrott.

Vidare rekommenderar internrevisionen att NOA/Utvecklings centrum Stockholm ökar förmågan att följa upp effekter av polismyndighetens arbete mot hatbrott. Ytterligare en rekommendation gäller att säkerställa att det finns en tydlig och förankrad ansvars- och rollfördelning för kompetensutveckling avseende hatbrott inom polisen samt att utbildningar behöver anpassas utifrån verksamhetens identifierade behov. Det bör göras tydligt vilka organisatoriska enheter och funktioner som ansvarar för olika delar av kompetensförsörjningen och hur de ska samverka. Detta utvecklingsarbete bör bedrivas av NOA tillsammans med HR-avdelningen och genomföras tillsammans med polisregionerna. Internrevisionen rekommenderar också att NOA (tillsammans med polisregionerna):

  • genomför kontinuerliga kompetensförstärkande åtgärder som i första hand riktas till poliser som arbetar med ingripande verksamhet och operatörer vid Polisens kontaktcenter för att klargöra innebörden av hatbrottsmotiv och straffskärpningsregeln i brottsbalken,
  • säkerställer en ökad förmåga att upptäcka hatbrott där grundbrottet utgörs av så kallad mängdbrott17 och
  • utvecklar ett nationellt stöd för att kvalitetssäkra de initiala utredningsåtgärderna.

17 Brott som är vanligt förekommande, och där förundersökningen oftast leds av polisen, kallas för mängdbrott.

NOA/UC Stockholm rekommenderas också att, tillsammans med polisregionerna, vidta åtgärder för att utveckla förmågan att identifiera hatbrott i utredningsprocessen, utveckla samarbetet mellan brotts- och ärendesamordningsfunktionen, utveckla brottssamordningens forensiska analysförmåga samt utveckla utredningsverksamhetens förmåga att lämna underrättelseuppslag i hatbrottsärenden.

I rapporten konstateras också att det finns en förbättringspotential när det gäller samverkan mellan utsedda åklagare med särskilt ansvar för att handlägga hatbrott och motsvarande polisiära funktioner (Polisen 2017c).

5.7. Allmänt hälsotillstånd

Hälften av transpersonerna i Folkhälsomyndighetens enkätundersökning från 2015 uppgav att de har ett bra eller mycket bra allmänt hälsotillstånd, vilket är en lägre andel jämfört med befolkningen i allmänhet (73 procent). Cirka en femtedel (18 procent) svarade att de har ett dåligt allmänt hälsotillstånd. Detta svar var också vanligare bland respondenterna jämfört med befolkningen i stort. Över hälften angav att deras arbetsförmåga eller vardag är nedsatt i någon grad på grund av en fysisk eller psykisk sjukdom, och det gäller framför allt bland de yngre åldersgrupperna 15 till 29 år.

I TGEU:s enkätundersökning svarade 61 procent att de upplever sin hälsa som god och 39 procent att de upplever den som dålig. Skillnaderna är stora mellan ickebinära och binära transpersoner. Bland de ickebinära är det 51 procent som upplever hälsan som dålig, jämfört med 30 procent av transkvinnorna och 33 procent av transmännen. Det är betydligt vanligare att transpersoner i Sverige upplever sin hälsa som dålig än det är i Spanien (2 procent), Serbien (3 procent) och Polen (26 procent) (TGEU 2017a).

I tidskriften The Lancet publicerades 2016 en forskningsöversikt genomförd av forskare i USA. Undersökningen innefattar kvantitativa studier om transpersoners hälsa publicerade på engelska, spanska eller franska från 2008–2014. Totalt identifierades 116 undersökningar från 30 länder. De flesta av studierna som ingår i översikten är från USA. Översikten visar ett ökat intresse för att bedriva forskning på området transpersoners hälsa, men också avsaknad av studier om barn och unga transpersoner. Den visar också att det finns mer

forskning om personer som tilldelats manligt kön vid födseln än om personer som tilldelats kvinnligt kön vid födseln. Det saknas även forskning som följer utvecklingen av hälsan i gruppen över tid. De flesta studier är deskriptiva och mäter inte samband mellan till exempel riskfaktorer och hälsoutfall. Endast ett fåtal studier jämför transpersoners och cispersoners hälsa.

Översikten visar att det vanligaste området för forskning är transpersoners psykiska hälsa. På det området visar data konsekvent att vuxna transpersoner tyngs av problem med den psykiska hälsan. Det näst vanligaste området för forskning var sexuell och reproduktiv hälsa, missbruk av alkohol och narkotika, våld och utsatthet, stigma och diskriminering. Det minsta antalet studier fanns inom kategorin generell hälsa (till exempel dödlighet, diabetes och cancer). Detta lyfts alltså fram som ett område där det finns behov av mer forskning. Ytterligare ett område som i artikeln lyfts fram som outforskade eller att det behövs mer forskning är till exempel kopplingen mellan lagstiftning och hälsa. Hur påverkar till exempel kriminalisering av det som forskarna benämner som sexarbete transpersoner och deras hälsa? Hur påverkar möjligheten att få sin identitet juridiskt erkänd hälsan? (Reisner, Poteat, Keatley, Cabral, Mothopeng, Dunham, Holland, Max & Baral 2016)

5.7.1. Vänner, familj och partnerrelation

Totalt 38 procent i Folkhälsomyndighetens undersökning från 2015 svarade att de är nöjda eller mycket nöjda med sina relationer med vänner och bekanta, och 13 procent att de är missnöjda eller mycket missnöjda. Vidare är 40 procent nöjda med sitt familjeliv medan 17 procent är missnöjda eller mycket missnöjda. När det gäller partnerrelationer är 54 procent nöjda eller mycket nöjda medan en tiondedel är missnöjda eller mycket missnöjda. Totalt en fjärdedel angav att de saknar emotionellt stöd, och denna andel är dubbelt så hög jämfört med befolkningen i allmänhet (12 procent). Det var vanligare att sakna emotionellt stöd bland de äldre åldersgrupperna 45–64 år (46 procent) och 65–94 år (43 procent) (Folkhälsomyndigheten 2015a).

TGEU:s enkätundersökning (2017b) visar att 66 procent har stöd från sin närmaste familj. Dit räknas föräldrar, syskon, partners

och barn. Det finns inga signifikanta skillnader mellan olika grupper av transpersoner. De som upplever att de har stöd från sin närmaste familj uppger i större utsträckning än andra också att de har god hälsa. Totalt 50 procent av de som inte har stöd av sin familj upplevde också hälsan som dålig, jämfört med 32 procent av de som har stöd från familjen.

Bland de berättelser som inkommit till utredningen är det flera som har haft stöttande familjemedlemmar och vänner. Detta stöd beskrivs då som oerhört viktigt och ibland till och med avgörande för individen.

Under ett år tillbaka har jag varit öppen med min transidentitet. Jag har haft tur eftersom mina vänner och föräldrar varit stöttande. Den trygghet jag känner är deras förtjänst. Utan detta stöd skulle mitt liv vara i ruiner (berättelse 57).

Många vittnar om relationer som tagit slut i samband med att de kommit ut eller gått igenom transition. Det gäller såväl kärleksrelationer som vänskapsrelationer och det finns även de som haft föräldrar eller syskon som tagit avstånd från dem.

Mitt könsbyte har gjort att jag nästan helt bytt vänskapskrets. Svårt att säga varför, givetvis beror det på att jag förändrats men också att mina gamla nära vänner haft svårt att acceptera mitt könsbyte. Detta är även vänner inom hbtq-kretsar (berättelse 60).

Jag har tvångsmässigt fått klara mig själv igenom mina båda puberteter, och har ingen jag kan vända mig till för emotionellt stöd, ingen jag kan lita på alltid kommer finnas där, ingen som jag känner bryr sig om mig för att den faktiskt bryr sig om mig (berättelse 95, binär transman).

Tyvärr tror jag att min komma-ut-process som trans bidrog till att relationen med min dåvarande partner tog slut. Jag frågade i en transgrupp jag är med i hur många som fortfarande lever med samma person som innan transitionen… Ingen! Ingen relation hade klarat övergången! Det var smärtsamt, men jag tänkte att VI skulle klara det, vi skulle vara undantaget, för vi var så medvetna om allt, min partner var väldigt fin och förstående och vi kunde kommunicera kring det. Men trots allt så gick det inte! Vårt sexliv fullkomligt dog ut. Förutom graviditet finns det inget som kan vara mer förödande i hur mycket det könar din kropp – SEX. Och jag klarade inte av det. Vi slutade att ha sex – helt (berättelse 54, ickebinär).

Andra har det kämpigt med att få sina närstående att fullt ut respektera dem:

När jag först kom ut och berättade för alla att jag är trans så trodde jag att jag fick ett jättebra stöd. Det är först nu som jag fattat att det inte alls var det. Jag fattade det som att folk var nyfikna och ville lära sig men när jag tänker på det nu fattar jag inte varför jag trodde som jag gjorde. Allt de frågade om var ju om min egen kropp... Jag har blivit en ”token” transperson för mina vänner. De gillar att ha mig och kunna säga att de accepterar folk som mig och är så öppna och fina människor. Men ingen har lärt sig av allt jag pratat om. De outar mig för sina vänner, berättar min livshistoria för vem som helst. Trots att jag varit tydlig med att det är superviktigt att JAG bestämmer OM och NÄR och för VEM jag berättar om min transerfarenhet. Jag har till och med träffat vänners vänner som sagt ”det är du som är transan va?!” när jag ska hälsa på dem.

Trots att det gått flera år ska jag fortfarande ”acceptera” att folk gör ”misstag” när det gäller mitt namn och pronomen. Mina känslor verkar inte spela någon roll utan jag ska alltid acceptera ”hen menade inget illa” som ursäkt. Det är alltid andra som ursäktar, inte den som dödnamnar mig.

Vänner vill bara ”lära sig” när de är fulla. Det är ingen som ber om länkar, eller googlar själv. Än idag är jag deras frågelåda, och än idag är det bara frågor om min kropp som kommer.

Ibland bjuder mina vänner in mig på ”filmkväll med grabbarna”, ”grabbarna på krogen” och ”killkväll hos x”. Varje gång blir jag lika ledsen. Jag har blivit bjuden på en tjejkväll och det var en av de lyckligaste stunderna i mitt liv (berättelse 74 – transkvinna snart 30 år).

Flera uttrycker att de tar på sig ansvaret för att andra familjemedlemmar ska acceptera dem. Till exempel skriver en transkvinna:

Min familj är splittrad på grund av det jag är. Det känns jobbigt (berättelse 50).

En transkvinna i 30-årsåldern berättar att omgivningen förutsatte att hennes transition innebar ett lidande för hennes fru:

När jag och min fru bara sågs som ett helt vanligt heteropar så var det inga konstigheter. Vi bara var och alla tyckte vi passade så bra ihop. Men efter att jag kom ut så började många fråga min fru ”Men hur är det med dig?” med huvudet på sned och ledsen min. Min fru fattade aldrig varför det skulle vara något problem överhuvudtaget. Det var så många som helt plötsligt antog att min transstatus gjorde henne deprimerad. Till och med när hon sökte vård för just depression antog hennes psykolog om och om igen att den EGENTLIGA orsaken var att hon var gift med ”en sån där”. Hon fick erbjudanden om att sova på vänners

soffa om hon ”behövde komma bort från allt”. Så många saker, erbjudanden, frågor som aldrig kom innan... förstår inte (berättelse 74).

Att hitta partners

Cisnormen och heteronormen försvårar ibland för transpersoner att hitta partners. Även rädsla för våld kan förhindra transpersoner att hitta partners. En 23-årig transperson berättar:

Jag kan inte nätdejta eller ha one night stands på grund av rädsla att bli utsatt för våld (berättelse 83).

Mikroaggressioner i vänskapsrelationer

I en amerikansk studie från 2017 undersöks transpersoners utsatthet för så kallade mikroaggressioner18 i vänskapsrelationer. Totalt 211 transpersoner mellan 18 och 65 år ingick i studien. Att bli utsatt för mikroaggressioner från vänner betraktas som mer påfrestande och upprörande för individen än när de kommer från någon som personen inte känner. Studien visar att det är vanligt att transpersoner får sin könsidentitet ifrågasatt. För binära transpersoner tar sig detta utryck i att vänner ifrågasätter om de verkligen är det kön som de identifierar sig med. Ett stort fokus läggs på kropp och genitalier och de förväntas genomgå viss medicinsk behandling för att betraktas som ”äkta” i sin könsidentitet. För ickebinära gäller ifrågasättandet i stället huruvida de kunde betraktas som trans eller inte. Denna typ av ifrågasättande grundar sig i en föreställning att man måste vilja ändra sin kropp för att betraktas som en ”riktig” transperson.

Binära transpersoner förväntades också ha stereotypt könsuttryck, trots att det inte fanns motsvarande förväntningar på cispersoner.

Flera berättar också om att de blivit outade mot sin vilja av vänner. En 22-årig transkvinna berättar i studien att hennes vän visat foton på henne för sina killkompisar i syfte att ”lura” dem att säga att hon var snygg, i syfte att se deras reaktion när den sedan berättade att ”det är en man”. En annan transperson berättar att den blivit outad av en väninna inför att den skulle träffa en av hennes vänner för första

18 En mikroaggression är en subtil men kränkande kommentar eller handling riktad mot en minoritetsgrupp eller person tillhörande en minoritetsgrupp och som ofta förstärker stereotyper som finns om den aktuella minoritetsgruppen.

gången. Väninnans förklaring till sitt beteende var att hon hade förmodat att det skulle vara uppenbart för den tredje personen och att hon inte ville att den tredje personen skulle känna sig obekväm.

En annan vanligt förekommande typ av mikroaggression var felkönande och användande av fel pronomen. Även mikroaggressioner i religionens namn förekom. Till exempel vänner som säger att det är emot Guds vilja att vara trans eller att vilja förändra sin kropp (Pulice-Farrow, Clements & Galupo 2017).

Artikelförfattarna efterlyser vidare forskning kring mikroaggressioner riktade mot transpersoner och vilka skillnader som finns avseende transpersoners ålder, etnicitet, klass och sexuella läggning.

5.7.2. Fysisk hälsa

I Folkhälsomyndighetens enkätundersökning från 2015 uppgav en fjärdedel att de är nöjda med sin kroppsliga hälsa och lika många att de är missnöjda eller mycket missnöjda med den.

Andelen med svåra besvär av värk var 17 procent, och de flesta är yngre. Denna andel är något högre jämfört med befolkningen i allmänhet där 14 procent har svåra besvär av värk. En tredjedel av respondenterna angav att de har huvudvärk eller migrän, och 5 procent har svår huvudvärk eller migrän. Svår huvudvärk eller migrän var vanligast bland respondenter i åldersgruppen 15 till 19 år (9 procent) (Folkhälsomyndigheten 2015a).

5.7.3. Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR)

I följande avsnitt fokuseras på sexuell hälsa och reproduktiva rättigheter och hälsa. Den könsbekräftande vården och SRHR-frågor kopplade till denna redogörs för i del 2 av betänkandet, och bemötande inom hälso- och sjukvården samt socialtjänsten redogörs för i kapitel 8 i denna del.

Sex och sexualitet

Under hösten 2010 genomfördes en enkätstudie i regi av RFSL och RFSL Ungdom om transpersoners sexuella hälsa och hivpreventiva behov. Totalt 237 personer svarade på enkäten. Författarna slår där fast att en vanligt förekommande föreställning om transpersoner och gruppens sexualliv är att de inte är intresserade av att ha sex, eller att frågor som rör sex och sexualitet är opassande eller irrelevanta (Gäredal och Orre 2011). Trots att kunskapen om transpersoner har ökat finns det fortfarande felaktiga föreställningar om vad det innebär att vara transperson och hur könsdysfori kan ta sig till uttryck, vilket kan försvåra transpersoners möjlighet att ha ömsesidiga sexuella kontakter och njuta av sina kroppar och sexualliv (Gäredal och Orre 2011).

Enligt Folkhälsomyndigheten (2015a) är genomsnittsåldern för sexuell debut 16,5 år. Totalt 10 procent av respondenterna uppger att de aldrig haft sex medan 86 procent har debuterat sexuellt med någon. Totalt 34 procent anger att de inte har en pågående sexuell relation, 38 procent har en pågående sexuell relation med en partner och 14 procent har sexuella relationer med flera partners. Under de senaste tolv månaderna hade respondenterna i genomsnitt haft tre sexuella partners. Medianen var en partner. Enligt Gäredal och Orre (2011) är 96 procent intresserade av att ha sexuella kontakter med någon annan och de flesta av respondenterna uppger att de ofta eller alltid upplever det som en positiv upplevelse att ha sex med andra. Det finns dock en skillnad mellan att uppleva det sexuella mötet som något positivt när mötet sker och att kunna leva helt eller i stort sett sexuellt på det sätt transpersoner själv önskar. Enligt Folkhälsomyndigheten (2015a) uppger 39 procent att de i stort sett, eller helt kan leva sexuellt på det sätt de själva önskar, 33 procent uppger däremot att de inte alls kan leva sexuellt som de själva önskar.

Folkhälsomyndigheten genomförde under 2015 en kvalitativ undersökning om transpersoners upplevelser och beskrivningar av hinder och möjligheter för sexuell hälsa. Totalt 20 individuella intervjuer med transpersoner genomfördes. Studiens resultat finns redovisade i rapporten Rätten till hälsa – Hur normer och strukturer

inverkar på transpersoners upplevelser av sexuell hälsa (Folkhälso-

myndigheten 2016c). Syftet med rapporten, förutom att redovisa resultaten av studien, är att ge underlag för hälsofrämjande och sjuk-

domsförebyggande arbete. I studien beskriver respondenterna känslor av oro, otrygghet och rädsla i sexuella sammanhang. De uppger även att det finns normer och normativa förväntningar till sex, problematik kring kroppar i förändring samt brist på respekt i både informella och formella relationer. Oro, osäkerhet, rädsla, relationer som kännetecknas av att inte få vara den man är, brist på respekt eller diskriminering hindrar upplevelsen av sexuell hälsa och sexuellt välbefinnande vilket i sin tur kan leda till sexuellt risktagande (Folkhälsomyndigheten 2016c).

Att få vara en del av ett sammanhang eller en relation där man förutsättningslöst kan vara den man är kan i stället möjliggöra ökat välbefinnande och minska sexuellt risktagande. En central fråga för sexuellt välbefinnande är transpersoners relation till den egna kroppen, hur bekväm man känner sig i sin kropp, tillgång till önskad vård, respekt och respektfyllda relationer, trygghet samt frihet i sexuella sammanhang (Folkhälsomyndigheten 2016c). Tillgång till önskad könsbekräftande behandling är en viktig förutsättning för upplevelsen av sexuell hälsa och välbefinnande. Information om kropp, sex och samlevnad i samband med könsbekräftande behandling kan också få positiva konsekvenser för den sexuella hälsan (Gäredal och Orre 2011).

Sexologiskt stöd och sexualrådgivning

Transpersoner har sämre tillgång till kompetent vård och information som rör sexualitet än andra grupper i samhället (Gäredal och Orre 2011). Det finns ett stort behov av kunskap och information om sexuell hälsa, särskilt i de yngre åldersgrupperna. Det vanligaste kunskapsbehovet som respondenterna i studien hade var hur ens sexliv kan påverkas av hormonbehandling och kirurgi. Nästan hälften behövde mer kunskap om det. Andra kunskapsbehov var att inleda och upprätthålla konstruktiva relationer samt kunskap om sex, hiv/STI och hur man kan kommunicera med sexpartners om sex. Kunskapsbehoven var mer utbredda i de yngre åldersgrupperna.

Respondenterna fick också ta ställning till olika insatser och ange om de behövde dem eller inte. 82 procent ville ha tillgång till en transkompetent urolog eller gynekolog, endast 9 procent ansåg sig ha det i dagsläget. Samma siffor gällde tillgången på lättillgänglig mottagning

för sexuell hälsa där personalen har transkompetens. Många (73 procent) ville också ha tillgång till samtalskontakt om frågor som rör sexuell hälsa, endast 15 procent ansåg sig ha tillgång till det i dagsläget. Många av respondenterna uttryckte en frustration över bristen på transkompetens inom den vanliga vården, såsom vårdcentraler, gynmottagningar och ungdomsmottagningar. Man vill också att det ska bli lättare att få hjälp med och att diskutera sex och sexualitet inom den könsbekräftande vården (Gäredal och Orre 2011).

Intervjupersonerna i Folkhälsomyndighetens kvalitative studie (2016c) uttrycker en önskan om och ett behov av likabehandling. Transpersoner utsätts ofta för oförståelse, okunskap och kränkningar i samspelet med både familj, vänner och hälso- och sjukvårdspersonal och tvingas ofta undervisa andra kring, och rättfärdiga, sin könsidentitet. Återkommande upplevelser av oförståelse, ifrågasättande och diskriminering och kränkning utgör hinder och upplevs även påverka den sexuella hälsan negativt. Dessa hinder för sexuell hälsa framträder i nära relationer, men framför allt i bemötandet från personal inom hälso- och sjukvården. De kan ta sig uttryck i språk eller handlingar som visar på oförståelse. Detta påverkar transpersoners möjligheter att få den vård och det stöd de behöver vilket leder till ojämlikhet. Därför behövs en ökad transkunskap i samhället, och speciellt hos personer som möter transpersoner i sin yrkesroll. Normmedvetenhet och normkritiskt tänkande är centralt viktiga perspektiv för att åstadkomma framsteg. Kunskaps- och medvetandehöjande insatser om transpersoners livssituationer och sexuella hälsa behövs också om man vill möjliggöra likabehandling och förbättra bemötandet (Folkhälsomyndigheten 2016c).

För minderåriga som söker sig till den könsbekräftande vården kan det vara svårt att få transkompetent sexualupplysning och till exempel få svar på frågor om hur en eventuell transition påverkar sexualiteten och den reproduktiva förmågan. Detta framkommer i en av intervjuerna som utredningen genomfört med endokrinologer vid de olika teamen för könsutredning.

Endokrinolog: Det är klart att det är en del frågor som kan vara kopplade till sexologi, men jag sköter inte sådant. Det är också vuxenmedicin. Det finns ingen struktur för det heller, för vi på barnsidan är inte kompetenta just i sexologi, det är ingen barndisciplin på något sätt.

Intervjuare: Och det är ju ändå jätterelevant för tonåringar.

Endokrinolog: Jo, men det är inte riktigt på den nivån. Det är klart att skolkuratorn och skolsköterskan kan prata om preventivmedel och lite om hur anatomin ser ut, men det här är på en mer avancerad nivå. Det har hänt att jag har skickat patienter till vuxensexolog för att de har önskat det, mest [biologiska] pojkar. Och då har man kommit tillbaka i ett antal fall och varit, jag ska inte säga chockade, men ändå påverkade av att det här var väldigt vuxenfokuserat. Det kan vara att man till exempel ville mäta erektion nattetid med olika instrument.

Hiv och sexuellt överförbara infektioner (STI

19

)

Transpersoner lyfts av UNAIDS, FN:s organ för hiv och aidsfrågor, som en viktig preventionsgrupp avseende hiv och STI. Risken för att få hiv, särskilt bland transkvinnor, anses globalt vara nästan 50 gånger högre än för den generella befolkningen (Folkhälsomyndigheten 2015a, UNAIDS 2014). Detta kan bero på såväl biologiska och strukturella faktorer, där de biologiska riskfaktorerna anses vara desamma som för cismän som har sex med cismän i samband med oskyddat mottagande analt samlag, om den sexuella praktiken är liknande. För de transpersoner som inte har en sexuell praktik som liknar cismän som har sex med cismän finns naturligtvis inte denna riskfaktor (Folkhälsomyndigheten 2015a). Strukturella riskfaktorer är relaterade till marginalisering och diskriminering samt utsatthet för drogmissbruk. Sådana riskfaktorer är även relaterade till sexuellt riskbeteende, sex i utbyte mot ersättning, begränsad tillgång till hälso- och sjukvård och riktade hiv-förebyggande insatser så som information om hiv och överföringsrisker (Folkhälsomyndigheten 2015a).

I nuläget finns det inte statistiskt underlag för att säga att förekomsten av hiv bland transpersoner i Sverige är jämförbar med situationen för transpersoner i andra länder. De strukturella riskfaktorerna skiljer sig kraftigt från land till land. Vi redogör för resultaten av några enkätundersökningar nedan där de svarande själva svarat på frågan om sin hivstatus. Dessa tyder inte på att förekomsten i Sverige skulle vara lika hög som den är på vissa andra platser i världen. Exakt hur förekomsten ser ut är dock ännu inte känt. Däremot finns det viss forskning som ger oss indikationer på transpersoners utsatthet

19 STI står för sexually transmitted infections.

för hiv-överföring utifrån den kunskap vi har om testningsbenägenhet, transpersoners kunskap om hiv, andra STI och överföringsrisker, kondomanvändning, och tillgång till transinkluderande mottagningar där man kan testa sig för hiv och andra sexuellt överförbara infektioner.

Kännedom om hivstatus

Internationellt sett så finns det gott om studier som handlar om prevalens av hiv och STI bland transpersoner som tilldelades manligt kön vid födseln. Det saknas däremot studier om prevalens av hiv och STI bland transpersoner som tilldelades kvinnligt kön vid födseln. Även studier om fertilitet och graviditet saknas (Reisner et al., 2016).

Det framkommer inte i Folkhälsomyndighetens (2015a) studie hur många av respondenterna som uppger att de lever med hiv, men bland de av respondenterna som uppger att de har testat sig för hiv uppger 90 procent att de inte har hiv och 3 procent känner inte till sin hiv-status. En person (0,2 procent) svarade att den lever med hiv. Det framkommer inte i Folkhälsomyndighetens rapport (2015a) vad övriga 6,8 procent har svarat. Bland de som svarade på TGEU:s enkätundersökning (2017b) uppgav 35 procent att de inte känner till sin hiv-status. En person (0,9 procent) av respondenterna uppgav att den känner till att den lever med hiv.

Hivtestning

Totalt 46 procent av Folkhälsomyndighetens (2015a) respondenter uppgav att de aldrig hade hivtestat sig, 20 procent hade hivtestat sig under de senaste 12 månaderna, 20 procent har testat sig för 1–5 år sen och 10 procent gjorde ett hivtest för mer än 5 år sen. Bland transpersoner i Sverige var de vanligaste anledningarna till att inte testa sig för hiv att man lever i ett monogamt förhållande med en person som inte har hiv eller att man aldrig haft samlag eller oskyddat samlag (Folkhälsomyndigheten 2015a).

I TGEU:s enkätundersökning uppger 59 procent att de aldrig testat sig, 9 procent har hivtestat sig under de senaste 12 månaderna, 18 procent att de testat sig för 1 till 5 år sedan och 7 procent gjorde ett hivtest mer än fem år sedan (TGEU 2017b). I studien framgår

det även att 7 procent har testat sig de senaste sex månaderna. Bland respondenterna i TGEU:s undersökning (2017b) svarade 33 procent att de aldrig har oskyddat sex, 13 procent att de är i monogam relation med en hiv-negativ person, 9 procent att de inte vet var de kan testa sig. 0,6 procent svarade att sjukvården inte låtit personen ta ett test när den velat, 10 procent att de är oroliga för att bli illa behandlade, 3 procent att de inte litar på att resultatet är sekretessbelagt. 2 procent svarade att de är rädda för att bli igenkända av anställda eller andra patienter, 2 procent att de inte vill veta om sin status, 4 procent att de är rädda för resultatet. 18 procent uppger annan anledning som sitt svar(TGEU 2017b).

Jag blev smittad med könssjukdomar ibland (gonorré och klamydia och dussintals extrema urinvägsinfektioner) men var rädd att söka vård eftersom jag var väldigt ung och eftersom jag fått ett inkompetent, ifrågasättande och ibland till och med förnedrande bemötande då jag tidigare sökt vård (på grund av trans). Än idag vet jag inte vilka sjukdomar jag bär på eftersom jag hellre väntar än att söka vård ”för ingenting” och få transfobi på köpet (Berättelse 88).

Kondomanvändning

Folkhälsomyndighetens (2015a) enkätundersökning visar att det vanligaste svaret om kondomanvändning var att kondom inte behövs för den typ av sex de svarande har. Svaret var särskilt vanligt bland de 42 procent av respondenterna som har pågående sexuell relation med en partner, men även bland de respondenter som hade fler partners (Folkhälsomyndigheten 2015a). Ett annat vanligt förekommande svar på varför respondenterna inte använder kondom var att de känner till partnerns hivstatus (Folkhälsomyndigheten 2015a). 26 procent av respondenterna som har pågående relation med en partner angav de känner till partnerns hivstatus liksom 21 procent av respondenterna som har pågående sexuell relation med flera partner. Att alltid använda kondom vid vaginalt eller analt samlag var vanligare (22 procent) bland respondenterna med flera partner (Folkhälsomyndigheten 2015a).

Kunskap om sexuellt överförbara infektioner och tillgång till information om säkrare sex

Totalt 83 procent anser att de fått tillräcklig information för att veta hur man kan skydda sig själv och sin partner mot hiv och 75 procent anser att de fått tillräcklig information om andra sexuellt överförbara infektioner för att veta hur man kan skydda sig (Folkhälsomyndigheten 2015a). TGEU (2017b) frågade i sin undersökning respondenterna om de har mottagit någon form av information riktad specifikt till transpersoner om sexuellt överförbara infektioner, 2 procent uppger att de fått sådan information från sjukvården, 21 procent uppger att de fått sådan information från hbt-organisationer, 26 procent att de kollade upp det eller fick information från vänner och 32 procent uppger att de inte fått någon sådan information och inte behöver det heller 36 procent uppger dock att de inte fått någon sådan information, men skulle vilja ha transspecifik information om säkrare sex (TGEU 2017b).

Tillgång till mottagningar där man kan testa sig mot sexuellt överförbara infektioner

I Socialstyrelsens nationella kunskapsstöd för vård vid könsdysfori (2015h) rekommenderas hälso- och sjukvården, däribland den transspecifika vården, att erbjuda individanpassad sexologisk och sexualmedicinsk rådgivning och behandling till personer med könsdysfori. Totalt 63 procent av Folkhälsomyndighetens (2015a) respondenter känner till någon mottagning där man kan testa sig för hiv eller andra sexuellt överförbara infektioner medan resterande 37 procent inte känner till en sådan mottagning.

Den nationella hiv- och STI politiken

De insatser som i dagsläget riktar sig specifikt till transpersoner inom hivpreventionen är ytterst begränsade. Där insatser sker, genomförs dessa främst av civilsamhällets organisationer och insatserna görs oftast inom ramen för det hiv- och STI förebyggande arbete som riktar sig till män som har sex med män.

I Folkhälsomyndighetens underlag till regeringen ”Översyn och uppdatering av den nationella strategin mot hiv/aids och vissa andra smittsamma sjukdomar” slår myndigheten fast att det saknas heltäckande data över antalet transpersoner som lever med hiv i Sverige (Folkhälsomyndigheten 2017a). Det konstateras även att den höga förekomsten av hiv som dokumenteras av studier från andra delar av världen inte går att belägga i Sverige. Men, det poängteras att studier i Sverige visar att nästan hälften av transpersonerna aldrig testat sig för hiv, och en tredjedel svarar att de inte känner till någon mottagning som har kompetensen att testa dem för hiv eller annan STI. Förutom dessa konstateranden framkommer det i underlaget inga förslag på konkreta insatser för att förebygga hiv och STI bland transpersoner.

Reproduktiv hälsa

De reproduktiva möjligheterna för transpersoner i Sverige varierar beroende på bland annat vilka ingrepp personen genomgått. Den nuvarande lagstiftningen begränsar vissa möjligheter, men för många transpersoner finns möjligheten att bli föräldrar. Transkvinnor och andra med spermier som genomgått könsbekräftande kirurgi, men sparat spermier kan bli föräldrar om de har en partner som kan genomgå insemination eller IVF med transkvinnans sperma. Transmän och andra med livmoder och ägg kan bli gravida genom samlag med en person som har spermier, insemination eller IVF om de har livskraftiga ägg och livmoder eller blir gravida innan de börjar behandling med testosteron. Det är också möjligt för många att bli gravida genom att ta en paus i testosteronbehandlingen. Möjligheten att bli gravid efter en paus i hormonbehandling är individuell och att det saknas kunskap om vilka konsekvenser långvarig hormonbehandling har på den fertila förmågan hos transmän.

Det finns i nuläget inga svenska studier som har undersökt transpersoners graviditet, barnafödande och upplevelse av reproduktiv hälsa, men utredningen har information om ett pågående doktorandprojekt vid Karolinska Institutet av Felicitas Falck om transmän och graviditet. Det finns dock vissa amerikanska studier på området som visar att gravida och barnafödande transmän har särskilda behov som

behöver uppmärksammas, i synnerhet inom vården. Slutsatserna från studierna kan summeras på följande sätt:

  • Ihållande känsla av ensamhet och isolering är vanligt förekommande (Ellis et al., 2015)
  • Det finns en brist på positiva, tydliga, välintegrerade förebilder för gravida transpersoner (Ellis et al., 2015)
  • Att navigera i samhället som gravid och med ett könsuttryck som inte förknippas med graviditet kan leda till ökad grad av könsdysfori (Ellis et al., 2015: Obedin-Maliver & Makadon 2015)
  • Många upplever att hälso- och sjukvården, och i synnerhet graviditetsvården, har bristfälliga kunskaper om transpersoner (Light, Obedin-Maliver, Sevelius and Kerns 2014: Ellis et al., 2015: Obedin-Maliver & Makadon 2015)

Det finns inga studier i Sverige som har undersökt erfarenheter från anställda inom hälso- och sjukvården med att jobba med gravida transmän. Det finns dock, som framkommer i kapitel 8 om bemötande inom hälso- och sjukvården, stor okunskap om transpersoners särskilda behov, vilket i sin tur kan påverka den vård som ges. Det är även tydligt för utredningen att det behövs mer forskning på området, särskilt avseende transmäns erfarenheter av graviditet och barnafödande, hur graviditet påverkar könsdysfori samt hälso- och sjukvårdens stöd vid graviditet.

Kunskapsbehov

Som framgått av detta avsnitt saknas det kunskap om en hel del frågor avseende transpersoners sexuella och reproduktiva hälsa. RFSU – Riksförbundet för sexuell upplysning har i kontakt med utredningen (Dnr Komm2017/01216-1) identifierat ytterligare ett antal områden där organisationen anser att kunskap borde inhämtas. Detta rör områden som:

  • Hur könsorganen påverkas av hormonbehandling och vilka blir konsekvenserna av livslång hormonbehandling.
  • Frågor om lubrikation, överföringsrisk för hiv och andra sexuellt överförbara infektioner, intimvård, dilatoranvändande, sexuella

praktiker, klimakteriepåverkan och vulvasmärtor hos personer som genomgått vaginoplastik.

  • Vilka problem finns kopplade till penisplastik.
  • Vilka behov som finns gällande cellprovstagning och vilka rutiner som borde finnas avseende cellprovstagning hos målgruppen.

Den nationella SRHR-politiken

Inom det svenska biståndsarbetet finns tydliga mål för de insatser Sverige avser att genomföra på SRHR-området i utvecklingsländer. Däremot finns det inga särskilda nationella styrdokument för SRHRinsatser inom Sverige. År 2014 överlämnade Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheten Underlag till nationell strategi för sexuell och repro-

duktiv hälsa och rättigheter till regeringen. I underlaget poängteras

vikten av att SRHR-arbetet tar utgångspunkt i normkritiska metoder och perspektiv då ett genomtänkt normkritiskt förhållningssätt innebär möjligheter att utjämna skillnader i hälsan och få fler att uppleva bra och respektfullt bemötande.

Det slås även fast i underlaget att det behövs kunskapsutveckling för att skapa mer likvärdig rådgivning inom sexuell och reproduktiv hälsa, inte bara till kvinnor, men även till transpersoner och män. I underlaget föreslås nationella mål och insatser, indikatorer, samt ett uppföljningssystem. Utredningen konstaterar att regeringen fortfarande inte har föreslagit något nationellt styrdokument för SRHR-politiken.

5.8. Attityder till transpersoner

Det finns få studier som handlar specifikt om attityder till transpersoner i Sverige. The Williams Institute, UCLA Law School, publicerade 2016 resultaten av en attitydundersökning som genomförts i 23 länder, däribland Sverige. Resultaten som redovisas här avser de svenska respondenternas svar. Var tionde person uppgav att de hade en familjemedlem eller en vän som är transperson. Omkring 80 procent ansåg att transpersoner har rätt till könsbekräftande vård och behandling samt att transpersoner ska tillåtas att byta juridiskt kön, skyddas i diskrimineringslagstiftning och ha rätt att gifta sig. En

något mindre andel ansåg att transpersoner borde få adoptera barn (69 procent) eller föda egna barn (74 procent) och använda den toalett som överensstämmer med personens könsidentitet (68 procent). 11 procent ansåg att transpersoner lider av en psykisk sjukdom. De som uppgav att de hade en familjemedlem eller vän som är transperson stöttade också i större utsträckning transpersoners rättigheter. Yngre personer uttryckte också stöd i större utsträckning än äldre, liksom kvinnor uttryckte större stöd än män och de med högre inkomst uttryckte stöd än de med lägre inkomstnivåer (Flores, Brown & Park 2016).

Transfobin och homofobin har flera överlappande karaktärsdrag. I dag ökar antalet hatbrott mot homosexuella, bisexuella och transpersoner i Europa och gärningsmännen har ofta kopplingar till rasistiska organisationer (Forum för levande historia 2017, hämtad 2017-08-22).

Forum för levande historia publicerade rapporten Tid för tolerans år 2014. I den presenteras resultaten av en enkätundersökning om svenska skolelevers attityder. I rapporten konstateras också att negativa attityder mot olika grupper hänger ihop. Individer som uppvisar höga nivåer av det rapporten benämner som främlingsfientlighet tenderar också att vara homofoba och vice versa. I undersökningen har myndigheten mätt ungdomarnas inställning till invandrare, muslimer, judar, romer och hbt-personer. De svagaste sambanden uppmäts mellan inställningen till hbt-personer och inställningen till respektive av de övriga grupperna. Detta indikerar att homo-, bi- och transfobi befinner sig i en delvis annorlunda attityddimension. Förklaringen kan ligga i att fientlighet mot hbt-personer får näring av bland annat chauvinistiska och patriarkala strukturer snarare än rädslan inför det som är etniskt, religiöst eller kulturellt främmande. Hbtpersoner är också den grupp som flest unga är positiva till, men det är också den grupp där inställningen skiljer sig mest mellan pojkar och flickor samt skiljer sig mest mellan högstadie- och gymnasieelever (Forum för levande historia 2014).

Som ett led i sin undersökning om svenska kommuners hbtqvänlighet uppdrog RFSL åt researchföretaget NEPA att undersöka befolkningens attityd till hbtq-personer. En av frågorna som ställdes var hur ofta under det senaste året som den svarande hört någon i sin geografiska närhet säga något nedsättande om någon på grund av dennes könsidentitet eller könsuttryck. Frågan delades upp i fyra

delar och respondenten fick ta ställning till om den hört något nedsättande sägas med anledning av manlig könsidentitet, kvinnlig könsidentitet, transidentitet eller annan könsidentitet. I det län där högst antal svarat att de aldrig under det senaste året hört något nedsättande om någon med anledning av transidentitet hade 61 procent uppgett detta. I det län där lägst antal svarat att de aldrig under det senaste året hört något nedsättande om någon med anledning av transidentitet hade 44 procent uppgett detta. Undersökningen visar att attityden till hbtq-personer är ungefär likartad över landet. Attityden var bättre i Stockholms län och Gotlands län/Kalmar län (sammanslagna) än i övriga landet och den var något sämre i Värmlands län och Örebro län (RFSL 2015a).

5.8.1. Hbt-personers upplevelser av förekomsten av negativa yttringar gentemot transpersoner

Tabell 5.3 Hur vanligt/utbrett är det att …

Andel som angett mycket eller ganska vanligt (procent)

Transpersoner Homo- och bisexuella

politiker använder nedsättande språk om hbt-personer? 31

23

det skämtas om hbt-personer i vardagslivet?

83

72

någon uttrycker hat eller aversion mot hbt-personer? 45

29

hbt-personer trakasseras där du bor?

43

26

Källa: European Union Agency for Fundamental Rights. LGBT Survey 2012. Hämtad 2017-04-04

I tabellen ovan framgår att det är vanligare att transpersoner upplever olika typer av yttringar av negativa attityder gentemot hbtpersoner än att homo- och bisexuella gör det.

Respondenterna i undersökningen har även fått svara på frågan hur utbrett de anser att det är med åtgärder att stärka transpersoners rättigheter. Det är färre transpersoner (23 procent) än homo- och bisexuella (32 procent) som anser att sådana åtgärder är mycket eller ganska utbredda. Även här finns skillnader mellan homo- och bisexuella kvinnor och män, där männen i högre utsträckning anser att åtgärder för att stärka transpersoners rättigheter är mycket eller ganska utbredda.

6. Fler perspektiv på transpersoners levnadsvillkor

Av utredningens direktiv framgår att utredningen bör tillämpa ett intersektionellt perspektiv och belysa hur de övriga diskrimineringsgrunderna bland annat etnisk tillhörighet, funktionsnedsättning och ålder, samspelar med frågorna kring könsidentitet och könsuttryck. Utredningen ska tillämpa ett livscykelperspektiv i arbetet, belysa situationen för ickebinära samt synliggöra skillnader i levnadsvillkor mellan transkvinnor och transmän. I direktiven konstateras också att det saknas kunskap om levnadsvillkor för personer med intersexvariation och att utredningen, där det är lämpligt, ska undersöka detta.

Vi konstaterar att det inom ramen för utredningens uppdrag har saknats möjlighet att göra en genomgripande intersektionell analys. Detta har sin grund i att såväl befintlig kunskap, som det nya material som vi fått ta del av i form av enkätundersökningar, tillgänglig forskning och de berättelser utredningen samlat in, inte innehåller den information som krävs. Det behövs ytterligare forskning kring hur olika maktrelationer kopplade till diskrimineringsgrunderna påverkar transpersoners liv och samspelar med kön, könsidentitet och könsuttryck.

Utredningen har dock strävat efter att få kännedom om levnadsvillkoren för transpersoner med olika erfarenheter och bakgrund. I detta kapitel presenterar vi därför några särskilda perspektiv på transpersoners levnadsvillkor, med fokus på erfarenheter som görs under vissa delar av livet, eller erfarenheter som några inom gruppen transpersoner har.

Kapitlet inleds med ett livscykelperspektiv där vi redogör för levnadsvillkoren för transpersoner som är barn och unga, äldre transpersoners levnadsvillkor samt villkor för transpersoner med erfaren-

het av föräldraskap. Därefter följer avsnitt om transpersoner med erfarenhet av migration, av att ha sex mot ersättning och av att ha annan etnisk bakgrund än svensk. Situationen för transpersoner med funktionsnedsättning tas här upp i korthet men behandlas primärt i kapitel 15. Där finns också avsnittet som handlar om levnadsvillkor för personer med intersexvariation.

6.1. Livscykelperspektiv

6.1.1. Levnadsvillkor för barn och unga som är transpersoner

En person är i juridisk mening barn upp till fyllda 18 år och enligt Lag (1972:119) om fastställande av könstillhörighet i vissa fall kan personer bara ändra sitt juridiska kön efter att ha fyllt 18 år. Viss vård och behandling med exempelvis pubertetsbromsande hormoner kan påbörjas tidigare än fyllda 18 år och regleras inte med åldersgräns i lag. Medvetenheten om att det kön man tilldelats vid födelsen inte stämmer överens med det kön man identifierar sig med börjar för många transpersoner många år innan 18 årsdagen. Under det senaste decenniet har antalet unga med könsdysfori och behov av vård ökat kraftigt (Frisén, Söder, Rydelius 2017, hämtad 2017-10-12). (Den könsbekräftande vården för barn och unga behandlas i detta betänkande i huvudsak i kapitel 15.)

För transpersoner under 18 år är rätten och möjligheten att få utforska sin könsidentitet och uttrycka denna oerhört viktig då man befinner sig i en beroendesituation gentemot vårdnadshavare och andra vuxna och därmed är extra utsatt. Stöd i nära relationer är därför mycket viktigt. Att bli sedd som den man är, bekräftad och uppskattad av dem som står en nära kan ge ett skydd mot snäva och begränsande normer i samhället i stort, påpekar RFSL Ungdom. Avgörande för en bra kommunikation är att vara lyhörd och att respektera det som barn och unga transpersoner berättar om hur de upplever sin identitet och de ord de vill använda om sig själva (RFSL Ungdom 2016).

Det är viktigt att inte ställa krav på hur ens barn ska vara eller sätta gränser för vad som är för mycket. Det är också viktigt med konsekvens och att inte tvinga in barnet i orimliga situationer. Att till exempel säga ”du får ha de här kläderna till vardags, men inte på skolavslutningen”

skapar lätt otrygghet och gör att ditt barn kommer att behöva dölja saker för dig (RFSL Ungdom 2016).

Social transition och behov av vård

Definitionerna av ”barn” respektive ”unga” kan se olika ut i olika sammanhang, även om den juridiska definitionen av barn som alla personer upp till 18 år är tydlig. Tiden för barndom och ungdom överlappar varandra, men skiljer sig också åt i flera avseenden. Barn över 12 har en större självbestämmanderätt än barn under 12, till exempel vid vårdnadstvister och när det gäller att själva få bestämma vilken vårdnadshavare de ska bo hos. Barnrättspolitiken tar sin utgångspunkt i barnkonventionen och målgruppen för politiken är personer upp till 18 år. I den svenska ungdomspolitiken definieras personer som är mellan 13 och 25 år som unga (MUCF 2017). I Socialstyrelsens kunskapsstöd, God vård av barn och ungdomar med könsdysfori (2015i), definieras de som ännu inte har kommit i puberteten som barn. Personer som kommit i puberteten och ännu inte fyllt 18 år definieras således som unga. I den forskningslitteratur som utredningen tagit del av definieras unga som personer över 13/14 år och barn som personer under 13 år.

I en studie från USA konstateras det att antalet barn som lever i enlighet med det kön de identifierar sig med i stället för det kön de tilldelats vid födelsen har ökat (Olson, Key & Eaton 2015). I studien undersöktes huruvida transbarn (begreppet definierat som ovan) uppvisade samma grad av kognitiv samstämmighet med sin könsidentitet som cisbarn har. Forskarna fann att transbarnen i studien visade ett tydligt mönster där barnen såg sig själva som det kön de identifierade sig som och levde i enlighet med detta. Forskarna kunde konstatera att det inte fanns några skillnader mellan transbarn och cisbarn vad gällde hur man upplevde sin könsidentitet, vilket forskarna menar indikerar att det inte går att avfärda transbarn som förvirrade. Snarare är transbarn mycket medvetna om sin identitet och lever därefter (Olson, Key & Eaton 2015).

Då jag var riktigt liten, dagis och lågstadiet, så har jag inga minnen av mobbning eller kränkningar. Troligen för att jag bara var barn och mitt "könsöverskridande beteende" eller vad det ska kallas togs inte på samma allvar (berättelse 88).

Olson, Key & Eatons (2015) studie kan dock problematiseras. Som forskarna själva poängterar är det oklart huruvida deras resultat kan generaliseras i fråga om barn vars psykosociala livssituation är instabil och där det saknas stöd från föräldrarna. Det är även oklart om studiens resultat kan göras gällande för ickebinära barn. Barnen i studien hade stöd från sina föräldrar och närstående, barnen upplevde sig och levde i enlighet med sin könsidentitet och de hade själva valt namn och pronomen. Det är också oklart huruvida man utifrån studiens resultat kan dra några slutsatser om framtida och förstärkt könsdysfori i samband med puberteten. Olson, Key & Eaton (2015) konstaterar därför att det behövs mer forskning.

I en artikel publicerad i Läkartidningen 2017 där Louise Frisén, Olle Söder och Per-Anders Rydelius (Frisén et al 2017) försöker sammanfatta kunskapsläget på området framkommer också att antalet unga med könsdysfori som söker vård för att få tillgång till könsbekräftande åtgärder har ökat kraftigt under det senaste decenniet, men att det, enligt skribenterna, är en minoritet (cirka 20 procent) av barnen under 12 år som kommer att ha en kvarstående önskan om könsbekräftande åtgärder sedan de kommit i puberteten.

Författarna menar att det är viktigt att vara medveten om detta vid beslut om tidig social transition (att låta barnet leva i enlighet med sin könsidentitet) innan barnet har kommit i puberteten (Frisén et al 2017). Det är till exempel viktigt att informera barn och närstående om att en social transition inte måste vara definitiv och att det går att återgå till att leva i enlighet med det vid födelsen tilldelade könet. Det kan också handla om att synliggöra olika alternativ för barnen, såsom möjligheten att ha mer könsneutrala kläder och att fritt kunna välja aktiviteter och leksaker oavsett könsidentitet. För de barn som tydligt och ihållande har en könsidentitet som inte är densamma som deras tilldelade kön vid födelsen menar författarna dock att den sociala transition som barnet själv initierar bör stöttas.

De formella diagnoskriterierna för könsdysfori hos barn är ”uttalad brist på samstämmighet mellan personens upplevda/uttryckta könstillhörighet och den tilldelade könstillhörigheten, vilken varat i minst 6 månader”. Författarna anser att de barn vars könsdysfori förstärks i samband med puberteten uppfyller diagnoskriterierna för transsexualism och då kan behandlas med pubertetsbromsande hormoner och påbörja social transition. De menar att tidig insatt behandling, det vill säga i samband med pubertetens början, ger behand-

lingen en mycket bättre prognos än senare insatt behandling (Frisén et al 2017).

Det finns också forskning som visar att tidig social transition är viktig för barns och ungas hälsa. Till exempel menar forskarna bakom en studie från University of Washington (Yasgur 2017) där forskarna menar att det finns resultat som tyder på att det inte är rätt att avvakta med social transition till puberteten, utan att den psykiska hälsan i stället verkar bli bättre hos dem som transitionerat tidigt. Dessa har lika god psykisk hälsa som barn i allmänhet, menar forskarna, som jämför med högre förekomst av bland annat depression hos transbarn som inte genomgått social transition.

Jag fick en könsneutral uppväxt där jag kunde bära klänningar och drömma om att vara en prinsessa eller vara en riddare som slogs mot drakar och brottas i leran. Jag var okej med mitt biologiska kön eftersom jag kunde leka mamma pappa barn och vara både mamma och pappa utan att någon brydde sig. När jag kom in i puberteten började saker kännas fel. Min kropp utvecklades snabbt och jag kände mig annorlunda och fel. Könsnormerna blev tydligare och jag märkte skillnaderna på kroppar och beteende. Vid 15 års ålder var jag förvirrad och mina känslor av att vara obekväm i min kropp blev tydligare. Vi hade sex och samlevnad när jag började komma på att jag var trans. Vi pratade om skillnaderna mellan transpersoner, icke-binära och normer. När jag kom hem virvlade tankarna ständigt i huvudet och jag kollade på olika sociala medier med sökordet transperson. Allt slog ner som en blixt och jag grät av lättnad och rädsla. Några dagar senare pratade jag med en lärare som skickade mig vidare till kuratorn. Vi pratade och i början var jag osäker och rädd men sakta började det sjunka in att jag faktiskt mådde dåligt i min kropp och behövde en förändring (berättelse 94).

Mer forskning på transbarns situation och på vilket stöd och vilka vårdinsatser som behövs är enligt utredningens uppfattning nödvändigt. Både Olson, Key & Eaton (2015) och Frisén et al (2017) betonar att en helt essentiell faktor för barnen är vilket stöd föräldrar och närstående ger. Insatser behöver därför genomföras i syfte att värna om hela familjen och att i mycket större grad tillgängliggöra stöd till föräldrar och andra närstående.

I Folkhälsomyndighetens enkätstudie (2015a) systematiserades respondenterna efter bland annat ålder och som framkommer i ett flertal kapitel i denna utredning så är unga transpersoner (åldersgrupperna 15-19 och 20-29) särskilt utsatta inom områden som psykisk hälsa, suicid och levnadsvillkor. Detta finns det också exempel på i de berättelser som har inkommit till utredningen:

Första gången jag kände att min kropp var fel var när jag kom in i puberteten. Kroppen utvecklades åt fel håll och det var obekvämt. Jag ville aldrig prata om det med någon, jag försökte bara låtsas som inget hände. Att vara trans var inget som jag ens hade tänkt på då. Jag trodde att transpersoner var detsamma som drag queens/kings, vilket tyder på en fruktansvärd representation, och jag visste att jag inte var en sån person.

De tankar jag hade om att min kropp skulle vara fel förnekade jag så mycket jag kunde, men när jag väl delade med mig av det till min omgivning så avfärdades de med att "alla tonåringar har kroppskomplex. […] Jag var 15 år när jag visste att jag var transperson (berättelse 90).

Frisén et al (2017) skriver att mer än hälften av unga med könsdysfori uppfyller DSM-kriterierna för minst en psykiatrisk diagnos utöver könsdysforin. De vanligaste är ångest, depression och självskadebeteende, vilket antas bero på patientgruppens utsatthet (Frisén et al 2017). Utredningen vill här påpeka att det faktum att könsdysfori och exempelvis ångest och depression ofta samvarierar inte är detsamma som att det behöver finnas ett orsakssamband. Obehandlade tillstånd kan dock förstärka varandra och bidra till ett försämrat allmäntillstånd.

Studier visar även att det finns en överrepresentation av autismspektrumtillstånd, upp till 26 procent enligt nyligen publicerade data från flera länder (Frisén et al 2017). Som Frisén e al (2017) för fram behöver insatser vid könsdysfori sättas in tidigt. Behovet av tillgängliga insatser lyfts i ett flertal kapitel i denna utredning, särskilt kapitel 7 om psykisk hälsa. Där konstaterar utredningen att bristande eller obefintlig könsbekräftande vård och behandling kan vara en av orsakerna till depression, ångest med mera.

Jag vill bara kunna leva samma liv som jag skulle gjort om jag inte var trans, jag vill resa och plugga och jobba var jag vill och det jag vill utan att hållas tillbaka av vårdens gatekeeping. Hade jag inte behövt vänta så mycket som jag gjort hade jag varit klar med den vård jag velat ha och jag hade kunnat flytta utomlands utan att oroa mig för framtiden (berättelse 77, 19 år).

Ett transperspektiv på barn- och ungdomspolitiken

Målet för barnrättspolitiken är att barn och unga ska respekteras och ges möjlighet till utveckling, trygghet, delaktighet och inflytande. Politiken omfattar barn och unga under 18 år (skr. 2013/14:91).

Målet grundar sig på de åtaganden som Sverige gjort genom att ratificera FN:s konvention om barnets rättigheter, barnkonventionen (skr. 2013/14:91).

Utöver barnkonventionen uttrycks barns och ungas rättigheter även i andra traktat så som: Europakonventionen, konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och Lissabonfördraget (skr. 2013/14:91). Alla dessa konventioner, samt andra internationella överenskommelser om mänskliga rättigheter, utgör utgångspunkter för den svenska barnrättspolitiken. För att barnkonventionens, andra relevanta konventioners och överenskommelsers anda och intentioner ska realiseras krävs insatser inom politiken på alla de områden där barn och unga är berörda (skr. 2013/14:91). Barnrättspolitiken är därför sektorsövergripande, vilket innebär att det krävs och genomförs insatser inom alla områden och verksamheter där barn och unga är berörda. Vidare innebär det att åtgärder och beslut inom all offentlig verksamhet som rör barn och unga under 18 år ska genomsyras av ett barnrättsperspektiv.

I skrivelsen Åtgärder för att stärka barnets rättigheter och upp-

växtvillkor (skr. 2013/14:91) redogörs bland annat för regeringens

fortsatta arbete med att säkerställa och tillgodose barnets rättigheter med utgångspunkt i propositionen Strategi för att stärka barnets

rättigheter i Sverige, som riksdagen antog i december 2010

(prop. 2009/10:232).

När unga transpersoner nämns explicit är det ofta i specifika sammanhang. I propositionen (prop. 2009/10:232) görs en nulägesanalys av unga hbt-personers hälsosituation. I propositionen lyfts bland annat dåvarande Ungdomsstyrelsens uppdrag att genomföra en fördjupad analys av unga hbt-personers hälsosituation (Se Ungdomsstyrelsen, 2010). Även Ungdomsstyrelsens kartläggning av barn och ungas erfarenheter av och attityder till sexuell exponering, sexuellt utnyttjande och sexuella tjänster mot ersättning via interaktiva medier med särskilt fokus på situationen för unga hbt-personer (Ungdomsstyrelsen 2009) lyfts fram.

I skrivelsen diskuteras inte unga transpersoners livssituation ur ett barnrättsperspektiv, men unga transpersoner lyfts, tillsammans med unga homo- och bisexuella, fram som en grupp det är viktigt att undersöka särskilt avseende erfarenheter av sex mot ersättning (skr. 2013/14:91).

Målet för den nationella ungdomspolitiken är att alla ungdomar (från 13 till och med 25 år) ska ha goda levnadsvillkor, makt att forma sina liv och inflytande över samhällsutvecklingen (prop. 2013:14/191). Ungdomspolitiken är, som barnrättspolitiken, sektorsövergripande. Målet innebär, enligt propositionen, att samhället ska skapa goda levnadsvillkor för individen med utgångspunkt i ungdomars rätt att komma i åtnjutande av de mänskliga rättigheterna såsom de uttrycks i grundlagarna och i Sveriges konventionsåtaganden på området (prop. 2013:14/191). Individen ska ha tillgång till utbildning, arbete, bostad, hälsa, trygghet, kultur och fritid, sitt språk, möjlighet till delaktighet och inflytande samt ett liv fritt från diskriminering. Att tydligt uttala att goda levnadsvillkor tar sin utgångspunkt i de mänskliga rättigheterna bidrar till att göra det övergripande ungdomspolitiska målet blir möjligt att följa upp (prop. 2013:14/191). De insatser som riktas till gruppen ungdomar ska också vara av god kvalitet och komma alla individer till del, det vill säga tillgången och möjligheten till goda levnadsvillkor ska vara jämlik (prop. 2013:14/191).

I propositionen (prop. 2013:14/191) lyfts unga hbt-personers situation vid ett flertal tillfällen. Förutom en analys av hbt-personers särskilda utsatthet för ohälsa och diskriminering föreslås ett antal åtgärder som syftar till att förbättra unga hbt-personers välbefinnande och levnadsvillkor: 1) Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor blev en myndighet med särskilt ansvar för unga hbtpersoner; 2) det ska genomföras insatser för en öppen och inkluderande skola; 3) det poängteras att unga hbt-personers situation lyfts som en specifik målgrupp i Regeringens antagna strategi En strategi

för lika rättigheter och möjligheter oavsett sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck; 4) regeringen anger även att Myndigheten för

ungdoms- och civilsamhällesfrågor bör genomföra en kartläggning för att öka kunskapen om svårigheter som unga med självrapporterad psykisk ohälsa, i synnerhet unga hbt-personer, upplever; 5) unga hbt-personer nämns specifikt i åtgärder avseende tvångsäktenskap och barnäktenskap; och slutligen 6) anser regeringen att Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor bör genomföra en tematisk analys om unga hbt-personer, samt andra grupper som unga kvinnor och unga nyanlända avseende fritid och organisering.

Barnkonventionen blir svensk lag

I betänkandet Barnkonventionen blir svensk lag (SOU 2016:19) föreslås det att barnkonventionen blir svensk lag. Utredningen (SOU 2016:19) slår fast att en inkorporering ska leda till att barnkonventionen blir tillämplig på samtliga rättsområden. Det blir, enligt den utredningen, därmed tydligt att konventionen ska ses som en helhet och att dess artiklar ska tolkas i relation till varandra, något som kan förväntas lägga grunden för ett mer rättighetsbaserat synsätt (SOU 2016:19). Ett konstaterande som görs i betänkandet är att synen på barn inte utgår från att barn har rättigheter. Det präglar hur barn bemöts av myndigheter (SOU 2016:19). Enligt betänkandet särbehandlas barn ibland negativt jämfört med vuxna. Vad gäller barn som utsätts för våld inom familjen konstaterar SOU 2016:19 exempelvis att den vuxnas agerande gentemot sitt barn hade varit straffbart om det hade riktats mot en annan vuxen person, men att det när det riktas mot barn kan bli straffritt med hänvisning till vårdnadshavares ställning gentemot sina barn (SOU 2016:19). Ett annat exempel från betänkandet är barn vars asylskäl endast i mycket begränsad utsträckning prövas i beslut om uppehållstillstånd.

Utredningen (SOU 2016:19) menar därför att en inkorporering av barnkonventionen i svensk lag syftar till att tydliggöra att barn är och ska vara bärare av rättigheter, och att dessa rättigheter ska få en starkare ställning vid en inkorporering.

Det finns inget uttalat trans- eller intersexperspektiv i utredningen (SOU 2016:19), men ett flertal av barnkonventionens artiklar är relevanta ur ett trans- och intersexperspektiv. Det gäller inte minst de som handlar om rätten till bästa uppnåeliga hälsa och rätten att söka asyl. I kapitel 3 i detta betänkande redogör vi mer ingående för unga transpersoner och mänskliga rättigheter.

Barnombudsmannen

I rapporten Equal opportunities for all children: Non-discrimination of

lesbian, gay, bisexual, transgender and intersex (LGBTI) children and young people skriver Europarådet (2016) att principerna om jämlikhet

och icke-diskriminering är grundläggande i internationell människorättslagstiftning. Rapporten understryker att lagstiftningen även gäller hbtqi-barn och att stater och statliga aktörer och myndigheter så

som barnombudsmannen spelar en viktig roll för att implementera internationella konventioner om mänskliga rättigheter.

Det framgår inte på Barnombudsmannens hemsida hur man jobbar med frågor som specifikt rör rättigheter för transbarn och barn med intersexvariation. Men Barnombudsmannen har berört hbtpersoners levnadsvillkor i olika rapporter, i broschyrmaterial och remissvar. I årsrapporten Älskar, älskar inte – Om barn och ungas

nära relationer (Barnombudsmannen 2004) diskuteras unga hbt-

personers situation och det påpekas att den psykiska ohälsan inom gruppen aktivt måste motverkas. Det påpekas även att mer forskning på området behövs. Barnombudsmannen skriver även att familjetyper där barn växer upp med vuxna hbt-personer inte ska osynliggöras. Tvärtom borde de lyftas fram (Barnombudsmannen 2004).

I rapporten #Välkommen till verkligheten – Barn och unga om sam-

hällets stöd vid kränkningar och trakasserier i skolan (Barnombuds-

mannen 2015a) uppmärksammas det att FN:s barnrättskommitté har uttryckt oro över att mobbningen fortsätter i skolorna. Det nämns även att barn och ungdomar som är homosexuella, bisexuella och/eller transpersoner är särskilt utsatta för mobbning.

I Barnombudsmannens (2014) remissvar till den statliga utredningen, Juridiskt kön och medicinsk könskorrigering (SOU 2014:91) skriver myndigheten att de tillstyrker förslaget om att de som har fyllt 15 år själva ska kunna ansöka om att ändra det juridiska könet, och att den som har fyllt 12 men inte 15 år ska kunna göra det med vårdnadshavarens samtycke. Ombudet poängterar dock att de anser att förslagen om att sänka åldersgränsen för ingrepp i könsorganen eller avlägsnande av könskörtlarna inte ingick i utredningens direktiv. De anser att möjligheten att göra ingrepp i könsorganen måste vara en del av en egen utredning för att de ska kunna ta ställning i frågan. Barnombudsmannen avslutar sitt remissvar med att de hade hoppats att utredningen skulle diskutera vad dagens system med två juridiska kön får för konsekvenser för personer som inte identifierar sig som man eller kvinna.

I Barnombudsmannens (2015b) remissvar till den statliga utredningen Ett utvidgat straffrättsligt skydd för transpersoner m.m. (SOU 2015:103) skriver myndigheten att de välkomnar utredningens förslag om att stärka skyddet för transpersoner. Barnombudsmannen skriver även att de tidigare har anfört att barn som av olika skäl inte har en identitet, ett utseende eller ett beteende som följer

de rådande eller traditionella könsnormerna behöver ett särskilt starkt skydd. Barn som har föräldrar som på angivet sätt inte följer de rådande normerna har behov av motsvarande skydd.

Vid ett möte som utredningen hade med en representant för Barnombudsmannen under sommaren 2017 framförde myndigheten att de hade börjat notera att fler och fler unga transpersoner hörde av sig till dem genom myndighetens webbplats. Frågorna från unga transpersoner handlar om normativitet, om att man känner sig pressad att vara på ett visst sätt med avseende på till exempel könsuttryck. Barnombudsmannen brukar då svara, uppgav representanten, ungefär att ”enligt barnkonventionen får alla barn vara som de vill, man måste inte vara pojke eller flicka på något särskilt sätt, och det står ingenstans att man måste välja mellan pojke eller flicka heller”.

Det är också ett antal skolor som hört av sig till Barnombudsmannen med frågor om unga transpersoner och unga hbtq-personer generellt, uppgav myndighetens representant. Frågorna hade då gällt till exempel unga som saknade stöd hemifrån. Myndigheten hade också haft kontakt med nyanlända unga transpersoner.

Myndigheten har också satsat på fortbildning och har bland annat haft kontakt med RFSL Ungdom i detta syfte. Myndighetens representant betonade att de försökte ha fokus i arbetet på olika grupper av barn och att en grupps storlek inte spelar någon roll, utan snarare fokuserar myndigheten bland annat på graden av utsatthet. Att särskilt uppmärksamma unga transpersoner är i det avseendet rimligt.

Upplevelser i skolan

Skolan upptar en stor del av de flesta barn och ungas tid. Detta präglar flera av de berättelser som har skickats till utredningens webbplats från unga transpersoner. De vittnar om svåra förhållanden i skolan som för många är oacceptabla. Det ligger inte i utredningens direktiv att särskilt kartlägga eller utreda transpersoners situation i skolan men inom ramen för vårt uppdrag att kartlägga levnadsvillkoren för transpersoner med ett livscykelperspektiv vill vi ändå inkludera också denna aspekt av unga transpersoners liv.

I de berättelser som inkommit till utredningen beskrivs situationer där skolpersonal har använt ett könande språk som inte har

tagit hänsyn till självidentifikation, att transpersoner har osynliggjorts i undervisningen och i läromedel, att transpersoner har otillräcklig eller ingen tillgång till omklädningsrum, samt att barn och unga som är transpersoner har erfarenheter av utsatthet för trakasserier, våld och hot om våld i skolan.

En 15-årig transkille berättar exempelvis att han har blivit inträngd i ett hörn av två andra elever som sedan frågat om han är kille eller tjej. När han försökte ta sig loss blev han slagen. Han beskriver att händelsen gjorde honom väldigt rädd och att han därför åkte hem från skolan. Samma person beskriver hur lärare har ställt privata frågor till honom om hans kropp, hur den ser ut och fungerar. Detta skapar en för honom otrygg skolmiljö:

Jag hatar skolan på grund av att jag känner mig så otrygg efter alla transfoba situationer som jag varit med om (berättelse 1).

En annan ung transperson beskriver att denna förvägrats möjlighet att byta om avskilt i skolan och att en lärare har bemött elevens behov av enskilt omklädningsrum med att be eleven att ”sluta tramsa” (berättelse 15). En annan har blivit outad som transperson av sina lärare utan att själv ha gett tillåtelse till detta (berättelse 40, transkille 19 år). Berättelserna visar också att synliggörande av och tillgång till kunskap om transidentiteter kan vara en förutsättning för att förstå sig själv, och att skolan kan ha en viktig roll i detta:

Jag är en transman som fyller 20 om en och en halv månad. Jag är ganska nöjd med mitt liv, men det har tagit ett tag att komma till där jag är nu. Jag kom ut när jag var 16 och jag tror att okunskap var anledningen till att jag inte insåg att jag var trans förrän då. Jag försökte väldigt mycket för att trycka in mig i de normer som samhället förväntade sig av en ung tjej, men en trekant passar inte in i ett fyrkantigt hål. Hade jag fått lära mig mer om trans i skolan och från media, till exempel att transmän existerar, så hade det nog varit lättare (berättelse 77).

Flera lyfter särskilt problem de har haft på skolan där lärare har vägrat att använda de namn de själva önskar bli tilltalade med.

I högstadiet på min skola berättade jag i början av åttonde klass, på höstterminen, att jag ville bli kallad för ett killnamn i stället för mitt tilldelade tjejnamn, och att jag ville bli kallad han. En lärare sa ”Jag känner mig inte bekväm med det, går det bra att jag kallar dig för ditt efternamn i stället?” En annan lärare sa ”Nja det namnet låter så himla maskulint … Går det bra att jag säger samma namn men med lite mer feminin/könsneutral böjning?” Eftersom jag sa att jag ville bli kallad för

ett killnamn och försökte stå på mig, anordnade rektorn ett möte med alla lärare på skolan. Rektorn berättade för lärarna att det var strikt förbjudet att kalla mig för det jag ville bli kallad, oavsett vad jag sa, eftersom jag inte hade lämnat in ett papper från skatteverket om att jag bytt förnamn (det räckte inte för dem när jag några veckor senare lämnade in ett som visade att jag ändrat mitt mellannamn till det killnamn jag ville kallas …)

En lärare till mig hade en bra strategi som fick resten av lärarna att hänga på och börja säga rätt: han började kalla mig för alla möjliga killnamn han kunde komma på, eftersom rektorn bara sa specifikt: ”kalla inte elev x för namnet y”. Så jag hette Simon, Peter, Fredrik, Ali, Markus, Pär … allt möjligt under kanske två veckor, och det fick personer på min skola att tänka om. Till slut fick jag också mitt himla förnamnsbyte på papper på riktigt också, efter att ha sparat ihop pengar till PRVnamnbyte, och då var alla lärare tvungna att säga rätt (berättelse 83)

Några vittnar även om mobbning där skolpersonal inte har ingripit för att sätta stopp för mobbningen.

På mellanstadiet blev andra i min ålder som var cispersoner mer könsstereotypa medan jag stack ut allt mer från mängden och där började mobbningen. Lärare ryckte aldrig in då mobbningen alltid handlade om att jag är trans och de såg min transidentitet som ”dumheter” eller något jag själv ”hittat på” för att jag har ”livlig fantasi” och att jag ”faktiskt får förklara mig” /…/ I denna ålder började självskadebeteende och beroendeproblem hos mig. Jag var 11 år gammal då och kunde inte se någon framtid för mig då jag inte visste ens vem jag var (berättelse 88).

Jag började använda en binder. [---] Denna orsakade och fortsätter att orsaka fysisk smärta och andningssvårigheter (speciellt i samband med fysisk aktivitet). Företagen som säljer binders varnar för att anstränga sig för mycket när en bär binder. Och jag klarar inte av sociala sammanhang utan att min bröstkorg ser platt ut (jag klarar knappt av att se mig själv i spegeln för att det är så fel). Detta förklarade jag för min idrottslärare flera gånger. Jag förklarade varför jag måste ta det lugnt på idrottslektionerna. Men läraren struntade i att bedöma mig utifrån mina förutsättningar och gav mig ett F (berättelse 90).

En mamma till en 10-årig transtjej berättar om hur hennes dotter har det i skolan:

På gympan har min dotter ett eget omklädningsrum, som går att låsa. Kanske inte det roligaste att byta om själv, men det är iaf bättre än att byta om i killarnas omklädningsrum som hon tidigare gjort /…/. En sak som måste ändras i skolan är att på klasslistorna i dag så finns en liten rad längst ner där det står ”Antal pojkar” och ”Antal flickor”. Denna lilla rad skadar så otroligt mycket. Vår lärare har använt tippex på denna rad

innan hon skickat ut dem till alla vårdnadshavare, men när rektorn skickade ut de nya listorna via posten då fanns raden där igen. Då mådde min tjej så dåligt, hon blev så ledsen (berättelse 109).

Utöver berättelser om utsatthet i skolan finns berättelser om positiva upplevelser som visar hur en öppen och inkluderande skola kan bemöta unga transpersoner.

På mitt gymnasium respekterade alla mina lärare namn och pronomen, och jag behövde inte simma med de andra eleverna så länge jag visade ett intyg på att jag kunde simma, och de respekterade att jag bara ville vara ute som en man och inte som en TRANSman på gymnasiet. Det var inga problem att få ledigt när jag behövde åka in till Stockholm [för könsbekräftande behandling, utredningens anmärkning], och de var väldigt förstående rörande gymnastiklektioner utöver simning jag inte kunde delta i. Det var fantastiskt, och jag gick från att skolka ofta under högstadiet till att ha väldigt hög närvaro på gymnasiet, för att jag var accepterad som den jag var och respekterad (berättelse 50, transman).

6.1.2. Äldre transpersoners levnadsvillkor

I majoriteten av de studier som gjorts om hbtq-personers levnadsvillkor och livskvalitet är datamaterialet om äldre hbtq-personer begränsat, i vissa rapporter mer eller mindre obefintligt. Den forskning som har gjorts om äldre hbtq-personer har tenderat att utgå främst från sexualitet och sexuell läggning utan att inkludera kön, könsidentitet eller könsuttryck som en variabel som undersökts särskilt. Detta innebär att transperspektivet sällan finns med (Siverskog, 2013).

En annan faktor som spelar in är underrepresentation av äldre respondenter i undersökningar om hbtq-personers levnadsvillkor och i de studier som fokuserat specifikt på transpersoner. Folkhälsomyndigheten slår exempelvis fast i rapporten Hälsan och hälsans

bestämningsfaktorer för transpersoner (2015a) att trots det relativt

stora antalet respondenter i undersökningen är de äldre åldersgrupperna underrepresenterade. I undersökningen var över två tredjedelar av respondenterna i åldern 20-44 år. I de studier som gjorts om äldre rent generellt, oberoende av sexualitet och könsidentitet, är frågor som rör sexualitet och könsidentitet en relativt liten del. Äldreforskningen är också kvantitativt inriktad, sexualiteten eller identiteten diskuteras bara i förhållande till äldreomsorgen, det är främst fokus på de yngre äldre och studierna har en heteronormativ utgångspunkt. Det saknas därför kunskap om äldre hbtq-personer,

och i synnerhet äldre transpersoner (Siverskog 2016; Persson 2009; Witten 2014; Fredriksen-Goldsen, Cook-Daniels, Hyun-Jun, Erosheva, Emlet, Hoy-Ellis, Goldsen och Muraco 2013).

Den forskning som har gjorts de senaste åren kan ändå ge vissa indikationer om hur målgruppens situation ser ut. I och med att forskningen om äldre transpersoner är än mer begränsad i Sverige än den är i flera andra länder kommer vi att i det följande hänvisa till viss internationell forskning.

Allmän livskvalitet och hälsa

I Folkhälsomyndighetens (2015a) enkätundersökning skattade majoriteten av respondenterna sin livskvalitet som god. Den vanligaste skattningen var 7 på en skala 0–10. De äldre åldersgrupperna rapporterade den högsta livskvaliteten överlag. Siverskog (2016) menar att en möjlig förklaring är att många upplever det som enklare att komma ut som transperson efter att ha gått i pension. Då behöver man inte förhålla sig till kollegor och pensionsåldern ger större möjligheter att själv välja sitt umgänge. Många transpersoner engagerar sig i föreningar eller andra forum där transpersoner möts. Att själv välja sammanhang och umgänge skapar större utrymme att få vara sig själv utan risk för diskriminering eller trakasserier.

I studier från USA rapporterar 13 procent i gruppen äldre hbtqpersoner att de har blivit nekade vård, eller fått sämre vård på grund av sin identitet. 83 procent har upplevt stigmatisering i kontakt med vården (Cartwright, Hughs & Lienert, 2012; Porter, Krinsky, 2014). Något som också framkommit är att hbtq-personer ogärna berättar för vårdpersonal om sin bakgrund då de är oroliga för att bemötas dåligt, eller få sämre vård, eller för att de inte anser det vara relevant för vården de söker. Det har dock visat sig att för att man ska kunna identifiera vissa specifika symptom så är det en fördel om man kan vara öppen inför sin läkare. Det är ett antal sjukdomar som har högre prevalens bland äldre transpersoner än bland äldre som grupp, så som diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar och leverproblem (Cartwright, Hughs & Lienert, 2012; Rawling 2012; Daley, et al., 2017).

Ett liv präglat av stigmatisering och diskriminering kan skapa vårdbehov som relaterar till olika psykiska sjukdomar och besvär.

Bland äldre transpersoner finns det en högre prevalens av PTSD, ångest, depression och självmordstankar/självmordsförsök än bland äldre homo- och bisexuella (Witten, 2017; Rawling, 2012; Porter, Krinsky, 2014). Dåligt bemötande inom vården, brist på fysisk aktivitet, klinisk fetma, högre grad av utsatthet och internaliserat stigma korrelerar signifikant med psykisk ohälsa, högre sannolikhet för förvärvad funktionsnedsättning, depressiva symptom och upplevd stress (Fredriksen-Goldsen et. al., 2013).

Livsmanuset: cis- och heteronormativa förväntningar i livets olika skeden

Även om äldre transpersoner skattar sin livskvalitet som relativt god präglas transpersoners ålderdom av en mängd olika faktorer som har samband med normativitet. En utgångspunkt för Siverskogs (2016) avhandling är hur människor förväntas ha en viss livscykel eller leva efter vad Ambjörnsson och Bromseth (2010) definierar som ett ”livsmanus”. I livsmanuset vävs normer kring kön, sexualitet och ålder samman genom förväntningar om hur livet ska se ut, vad som ska ske och när (Ambjörnsson & Bromseth 2010; Siverskog 2016). Livsmanuset präglas av cis- och heteronormativitet. Människor förväntas uttrycka sig och vara i fas med det kön man tilldelats vid födelsen i livets olika skeden(Siverskog 2016). Transpersoner blir tidigt medvetna om vikten av att presentera sig i enlighet med cis- och heteronormativa könsnormer, och denna medvetenhet följer en resten av livet (Siverskog 2016).

I det förväntade livsmanuset är det olikkönade äktenskapet och att få barn centralt. I en studie från USA, som baseras på Trans MetLife Survey on Later-Life Preparedness and Perceptions in Transgender-Identified Individuals, svarade 60 procent av 1 963 respondenter från hela världen att de har varit gifta vid någon tidpunkt i sitt liv. Resterande 40 procent svarade att de inte varit gifta (Witten 2014). 45 procent av respondenterna uppgav att de har barn. Av de transmaskulina respondenterna svarade 27 procent att de hade barn och bland de transfeminina respondenterna hade 70 procent barn, en statistiskt signifikant skillnad (Witten 2014). För de transpersoner som inte levt i en heteronormativ relation i en ålder då det förväntades av dem har många fått frågor och upplevt påtryckningar från omgivningen och familjen som handlat om att det

var dags att ingå äktenskap och få barn (Siverskog 2016). Ett tydligt motiv för att ingå olikkönat äktenskap och att få barn är en önskan om att vara ”normal” (Siverskog 2016). Den cis- och heteronormativa färdvägen är starkt kopplad till ett löfte om att normalitet skapar stabilitet och därigenom lycka, vilket i sin tur styr personer mot vissa och olika livsval (Siverskog 2016).

Jag är född man 1941 och genomgick min könsutredning 1999–2001. Jag gifte mig 1968 i ett slags underförstådd förhoppning om att min könsdysfori skulle upphöra. Detta skedde inte och fyra år efter bröllopet och två egna söner berättade jag om mina känslor men bara för min hustru (berättelse 81).

För att få kunskap om transpersoners åldrande måste transpersoners specifika utmaningar ses ur ett livscykelperspektiv, eller med andra ord: det måste analyseras utifrån det cis- och heteronormativa livsmanusets ramverk och begränsningar (Fredriksen-Goldsen et al. 2016; Mackenzie Jones, Willis 2016; Möllerop 2013; Rawlings 2012; Siverskog 2016). Hur dessa begränsningar påverkar transpersoners åldrande är centralt om vi vill förstå vilka särskilda utmaningar äldre transpersoner möter i sin vardag.

Den åldrande kroppen

Livsmanusets begränsningar påverkar även hur vi ser på våra kroppar. Ålders- och könskodade kroppsnormer är något som alla på något sätt måste förhålla sig till (Möllerop 2013). Det är stereotypa föreställningar om hur kroppen ska se ut och hur den ska fungera i livets olika skeden och på så sätt skapas definitioner av vad som är den fullkomliga kroppen och när den är möjlig att uppnå (Möllerop 2013).

Kroppen är central för många transpersoner, och många äldre transpersoner upplever att det med en åldrande kropp blir svårare att uttrycka sig och bli läst i enlighet med sin könsidentitet (Siverskog 2016). Tvåkönsnormativa, cisnormativa och heteronormativa förväntningar om hur kroppen ska se ut och vara skapar begränsningar för alla transpersoner, även äldre (Siverskog 2016). Intersektionerna mellan ålder, kropp och kön är mycket komplexa och det finns ett stort behov av att förstå dessa

intersektioner utifrån äldre transpersoners egna erfarenheter och inte utifrån yngre åldrar (Siverskog 2013; Witten 2014).

Öppenhet

I Folkhälsomyndighetens (2015a) enkätundersökning angav cirka en fjärdedel av de runt 800 respondenterna att de alltid eller för det mesta döljer sin transerfarenhet. Att dölja sin transerfarenhet var vanligast i de äldre åldersgrupperna. Övriga respondenter uppgav att de alltid eller för det mesta är öppna. Det är vanligt att äldre transpersoner har erfarenheter av könsnormer som genom hela livet har upplevts som begränsande, vilket lett till att många under större delar av sitt liv inte kunnat leva öppet, och med rädsla för och hot om att bli ”upptäckta” (Siverskog 2013). Några av Siverskogs (2016) respondenter har levt dolt i flera årtionden och en del har även dolt sin transidentitet inför partners och barn. Fredriksen-Goldsen et al. gjorde 2013 en kvantitativ studie om äldre hbt-personers hälsa (N = 2 560). I studien gjordes jämförelser mellan de äldre transpersonernas svar och de äldre homo- och bisexuella personernas svar i syfte att undersöka skillnader mellan grupperna. Fredriksen-Goldsen et al. konstaterar, i likhet med Siverskog (2016), att äldre transpersoner rapporterar en högre grad av livslång utsatthet och internaliserat stigma, och att gruppen i större utsträckning döljer sin transidentitet i jämförelse med hur homo- och bisexuella äldre döljer sin sexuella läggning. Det ökar sannolikheten för psykisk ohälsa och stress (Fredriksen-Goldsen et al. 2013).

1996 blev även det år då min transvestism blev upptäckt av min hustru. Hon var tillfälligt borta och då passade jag på att tvätta mina kvinnokläder. Medan tvätten kördes i tvättmaskinen slappade jag framför TVn. Hon kom hem, jag var försjunken i något program och hade alldeles glömt vad som pågick i källaren. Plötsligt kom jag på allt och skyndade ner. Hittar min hustru hängandes mina kläder och när hon ser mig finns bara en fråga. ”Vems är de här kläderna?” (berättelse 16).

Konsekvenser av att göra avsteg från normen

Avsteg från det cis- och heteronormativa livsmanuset kan få stora materiella och sociala konsekvenser för individen. Det handlar om känslor av skam och rädsla för att bli socialt förskjuten hos den enskilda, avståndstagande från närstående, transfobi i samhället och på arbetsplatsen (Siverskog 2016). Transpersoner i alla åldrar berättar om fysiskt våld som de blivit utsatta för i det offentliga rummet. Enligt Fredriksen-Goldsen et al. (2013) har transpersoner i genomsnitt upplevt elva incidenter av diskriminering och utsatthet under sin livstid, jämfört med sex sådana incidenter för äldre homo- och bisexuella. De vanligaste händelserna som rapporterades var verbala kränkningar (76 procent), hot om fysiskt våld (54 procent), att inte anställas av en arbetsgivare (46 procent), bli nekad befordran (39 procent) och att bli trakasserad av polisen (37 procent).

Ett par månader före jag fyllde 18 år, blev trycket att vara och klä sig som den tjej jag faktiskt var, så stor att jag bestämde mig för att vistas ute, på en promenad i stan. Det var i Malmö, 1987. Klänningen hade jag sytt själv. Den var välsydd och fin. Min lärarinna på syslöjden hade givit mig bästa betyget för den. När jag sydde den, sa jag förstås att det skulle bli en present till mamma. Den klänningen överlevde tre timmars vistelse i staden, sedan blev den en blodig sönderriven trasa, som jag dumpade i en papperskorg i den lilla parken bredvid Nobeltorget. Jag hade tittat i skyltfönster, på skor och kläder, och gått på café. Efter kaffet blev jag antastad av en buse på gatan. Då var jag på Södra Förstadsgatan. Han tyckte jag var klädd som tjej (sic!) och sa åt mig att gå hem och byta om till något mer passande. Det verkade dock inte som om han var intresserad av att prata, utan det hade bara varit en inledning för att misshandla mig. Efter att jag blivit nerslagen, låg jag på gatan när han sparkade och trampade vilt överallt på kroppen (berättelse 12).

Många av dem som har utsatts för våld, trakasserier eller diskriminering rapporterar att stödet och uppföljningen från samhällsinstanser som polisen varit bristfälligt och transfobiskt.

En kvinna i 30-årsåldern hade kurage nog för att rycka honom i armen och vädja att han skulle sluta sparka mig. Busen drog iväg då, och kvinnan sprang till en telefonkiosk 100 meter bort, och ringde polisen. Polisen kom och hämtade mig, och satte mig på en bänk på polisstationen. Kvinnan följde med. Hon ville att de skulle köra mig till Allmänna Sjukhuset, eftersom jag grät, spydde och blödde som en stucken gris. Vakthavande sa: ”Ah, det ser väl inte så farligt ut”. Kvinnan sa de skulle upprätta en anmälan, och försöka hitta busen som gjort det. Polisen tittade åt mitt håll då, och sa att jag fick skylla mig

själv, för att jag genom så grovt provocerande, varit orsak till misshandeln. Provocerandet bestod uppenbarligen i min klädsel. En pojke (sic!) ska ju inte spatsera omkring offentligt i klänning och ballerinaskor … (berättelse 12).

Det är värt att understryka att berättelsen ovan beskriver en incident från 1987 och att kompetens och bemötande inom polisen rent generellt förmodligen förändrats sedan dess. Problemet är dock att, oberoende av eventuella åtgärder som genomförts inom polisväsendet sedan 1980-talet, är transpersoners förtroende för viktiga samhällsinstanser fortfarande mycket lågt, vilket gör att många vägrar att uppsöka polisen om de blivit utsatta för brott (RFSL 2017). I Folkhälsomyndighetens enkätundersökning (2015a) uppgav en fjärdedel av respondenterna att de blivit utsatta för fysiskt våld av en polis under yrkesutövning. Transpersoners utsatthet för hatbrott, trakasserier och diskriminering samt gruppens förtroende för samhällsinstanser diskuterades mer utförligt i utredningens kapitel om transpersoners levnadsvillkor.

Nära relationer och emotionellt stöd

Som även diskuteras i föregående kapitel uppgav en fjärdedel av respondenterna i Folkhälsomyndighetens enkätundersökning (2015a) att de saknar emotionellt stöd. Andelen är dubbelt så hög som i befolkningen som helhet. Det konstateras även att det är de äldre åldersgrupperna 45–64 år (46 procent) och 65–94 år (43 procent) som i störst utsträckning saknar emotionellt stöd.

Vanligt förekommande inom den forskning som fokuserar på homosexuellas och bisexuellas åldrande är den så kallade valda familjen. Bromseth (2013) definierar den valda familjen som ”de som en person själv anser vara viktiga i dens liv, något som står i motsats till det traditionella familjebegreppet där familjen oftast refereras till som ursprungsfamilj och biologiska band”. Oftast refereras det till partners, vänner och barn när den valda familjen beskrivs.

Hur det ser ut bland transpersoner är mer varierande eftersom många har levt till synes heteronormativa liv med partners (Siverskog 2016). För de transpersoner som haft möjlighet att vara öppna med sin könsidentitet för kärlekspartners har relationen varit mycket betydelsefull (Siverskog 2016). En del har inte varit

öppna med sin könsidentitet i den relation de levt och hälften av respondenterna uppger att de inte har någon kärleksrelation. För några av Siverskogs (2016) respondenter är uppväxtfamiljen och relationer till ens släkt viktiga, och dessa definieras av respondenterna som familj. Dessa respondenter har oftast haft en bra relation till sin familj, kunnat vara öppna med sin könsidentitet inför dem och fått stöd.

Respondenterna har stora nätverk, men dessa bygger inte sällan på föreningsengagemang och där finns inte samma typ av stödjande relationer som ens familj eller valda familj ofta utgör (Siverskog 2016).

Livets slutskede

Forskningen om äldre transpersoner är som vi tidigare nämnt begränsad, och än mer begränsad är forskning som rör äldre hbtpersoners sista tid i livet. I Wittens (2014) studie svarade 53 procent av respondenterna att de är mycket oroliga eller oroliga för vad som kommer att hända vid den tidpunkt i livet då de inte har kapacitet och/eller resurser att ta hand om sig själv. 32 procent kände mycket eller väldigt mycket oro för att inte kunna vara oberoende av andra till följd av fysiska begränsningar. När respondenterna rankade vad de var mest oroliga för inför livets slutskede var följande fyra svar de som rankades högst: a) att inte vara kapabel att ta hand om mig själv, b) bli sjuk eller få nedsatt funktionalitet, c) bli beroende av andra, d) bli förvirrad eller dement (Witten 2014). Äldre transpersoners rädsla och oro inför livets slutskede handlar alltså till stor del om att förlora kontroll och integritet.

I Wittens (2014) studie framkommer det att många äldre transpersoner är rädda för att deras identitet och önskningar inte kommer bli respekterade under deras sista dagar och efter deras död. I

Lhbtq och åldrande – Nordiska Perspektiv skriver Möllerop (2013)

att det inte är en rädsla för döden i sig som präglar livets slutskede för hbt-personer, utan i stället rädsla och oro för vad som händer vid den tidpunkt där man själv inte längre har kontroll. Som diskuteras ovan har mycket av äldre transpersoners liv handlat om att ha kontroll över sin egen situation, över kropp, könsuttryck, val av omgivning med mera. Sorg, oro och rädsla för att förlora kontrollen och för att önskemål inte ska uppfyllas före och efter döden präg-

lar frågor som handlar om livets sista dagar (Möllerop 2013). Witten (2014) lyfter exempelvis att transpersoner kan känna rädsla för att det namn de tilldelats vid födelsen kommer att stå på deras gravsten istället för deras självvalda namn.

6.1.3. Föräldraskap

Det saknas forskning på ett stort antal områden vad gäller transpersoner och föräldraskap. Det framgår av en forskningsöversikt om transpersoner och föräldraskap som The Williams Institute (UCLA Law School) publicerade 2014. I den ingick 51 studier från huvudsakligen Nordamerika och Europa, dock inga svenska (Stotzer, Herman & Hasenbush 2014). Översikten visar att det är vanligt att transpersoner är föräldrar, men att det verkar en mindre andel av transpersonerna än av befolkningen som helhet. Det finns indikationer på att transkvinnor är föräldrar i större utsträckning än transmän och icke-binära personer. Barn till transpersoner följer samma utvecklingskurvor som barn till cispersoner, vad gäller både generell utveckling och utveckling av könsidentitet och sexualitet. Transpersoner som är föräldrar uppger att de utsatts för diskriminering till exempel vid vårdnadstvister och i adoptionsprocesser (Stotzer, Herman & Hasenbush, 2014).

I en enkätundersökning som EU:s byrå för grundläggande rättigheter, FRA, genomförde 2012 uppgav 21 procent av de svarande transpersonerna i Sverige att de bodde tillsammans med minderåriga barn och att 58 procent uppgav att de var föräldrar (European Union Agency for Fundamental Rights, 2012).

Erfarenheter av föräldraskap

RFSL Stockholm driver sedan ett par år verksamheten HBTQ Familjer som har webbplatsen hbtqfamiljer.se och arrangerar stödjande verksamheter för hbtq-föräldrar och deras familjer. Under 2016 genomförde HBTQ Familjer en enkätundersökning i syfte att kartlägga hbtq-personers behov av stödjande och sociala insatser kopplade till föräldraskap/umgänge med barn, i hela landet. Bland respondenterna fanns 72 personer som angett att de har en transidentitet. Utredningen har fått ta del av svaren för denna grupp.

Nästan alla svarande är mellan 18 och 45 år och över hälften är bosatta i Stockholms eller Västra Götalands län. Fyra av tio är förälder/vårdnadshavare till ett eller flera barn och ungefär lika många anger att de är en viktig vuxen för ett eller flera barn. Nästan hälften av de 72 respondenterna har angett att de inte är föräldrar men önskar bli det i framtiden.

Respondenterna har fått svara på frågan om vad de tycker att umgänge med barn tillför i deras liv. De allra flesta upplever det som positivt, stärkande och glädjefyllt. En person beskriver det så här:

Jag får se platser och uppleva saker som jag inte hade gjort om jag inte varit förälder. Föräldraskapet har gjort mig mer aktiv, fått mig att röra mig utanför mina vanliga områden och det är fått mig att uppskatta saker i vardagen som jag tidigare tog för givet. Föräldraskapet har ökat min förståelse för vad som är viktigt för mig och vad jag mår bra av (RFSL Stockholm 2017).

Av de som deltog i studien var det endast ett fåtal som uppger att de har blivit tvångssteriliserade. En person berättar om sin upplevelse av att vården har försökt tvångsterilisera/kastrera personen, något som beskrivs som skrämmande och psykiskt nedbrytande, men att vården inte lyckats. Personen beskriver sina barn som meningen med livet och att denna är oerhört lycklig över att ha dem. Personen känner samtidigt sorg för alla de som har tvångsteriliserats och som inte kommer att kunna bli genetiska föräldrar.

Respondenterna har även fått svara på om deras erfarenheter av familjeskapande påverkat deras hälsa på något sätt. Många uppger att de mår bra av den regelbundenhet och struktur i livet som barn kräver, att de dricker mindre alkohol sedan de fått barn och att de tillbringar mer tid utomhus och i rörelse. Någon menar att medan det varit positivt att få vara en del av ett barns liv, så var processen att skapa familj jobbig då personen upplevde diskriminering i egenskap av hbtq-person. Flera uttrycker att det varit jobbigt att vara gravid, att det ökat eller utlöst både kroppslig och social könsdysfori. (Se kapitel 8 om bemötande inom hälso- och sjukvården för mer om gravida transpersoner, samt kapitel 5 om levnadsvillkor, reproduktiv hälsa). En person har mått dåligt av att bli sedd som mamma:

Jag fick för första gången i mitt liv könsdysfori av det, både att kroppen ändrades och hur jag blev bemött på grund av det. Och att vår familj kunde se ut som en kärnfamilj i andras ögon (RFSL Stockholm 2017).

En person beskriver negativ påverkan av att vara öppet trans och förälder:

Att folk tycker att jag är konstig. Att de kan fnysa när mina barn kallar mig mapa. Att de ropar saker efter oss, bögjävel, flata, jävla neutrum och lite vad som helst. Jag blir trött på att förhålla mig till hur andra ser på mig och vår familj. I perioder har jag varit sjukskriven för utmattningssyndrom sedan barnen föddes (RFSL Stockholm 2017).

En av tio anger att de, med anledning av befintligt eller önskat föräldraskap, aktivt sökt sig till vårdinstanser i Sverige som profilerar sig som hbtq-kompetenta. Många beskriver att de fått ett bra bemötande, medan andra har sämre erfarenheter. Till exempel en person som sökt sig till en mödravårdscentral som genomgått en hbtqutbildning.

De levde inte upp till mina förväntningar. Barnmorskan hade svårt att benämna oss som par och blivande föräldrar. Min partner slutade komma på mvc-besöken delvis därför (RFSL Stockholm 2017).

Över hälften har angett att de har behov av att träffa andra som lever i liknande familjer och ännu fler vill att deras barn ska få träffa familjer som liknar deras familj. Tre av fyra uppger att de har ett behov av en mötesplats fri från heteronormativitet. Många vill också träffa hbtq-personer som liksom de själva planerar att bli föräldrar.

Vi har inte varit så jättemånga gånger på hbtq-familjeträffarna men behovet är stort. Det heteronormativa samhällstrycket är enormt sedan vi kom in i förskolevärlden. Kommer söka mig aktivt till sådana platser/träffar ju äldre vårt barn blir (RFSL Stockholm 2017).

En majoritet uppger att de skulle vara intresserade av att delta på föräldrautbildning om den lokala RFSL-avdelningen skulle anordna en sådan. Via utredningens hemsida och på våra communityforum har det också kommit in berättelser om svårigheter i relation till att vara transperson och förälder. Exempelvis att barnavårdscentraler, vårdcentraler, familjerätten och så vidare inte haft blanketter som är transinkluderande.

De som uppgett i HBTQ Familjers undersökning att de har erfarenhet av skilsmässa eller separation, eller funderingar på detta, som involverat barn, har fått svara på frågan hur de upplevde bemötandet från professionella som de mött under processen, till exempel familjerätt och familjerådgivning. En person beskriver hur

den och partnern själva ville och ansåg sig vara jämlika, något som försvårades av vårdens fokus på barn och den som föder barn. De fick rekommendationen att ”skippa jämställdheten” ett tag och låta ”mamman” (personen som fött barnet) knyta an till barnet. Flera beskriver också en oförmåga hos professionella att förstå att en familj kan se ut på många olika sätt och att fler än två personer kan vara föräldrar till ett barn. De lyfter också problematik med att det bara finns juridisk möjlighet för två personer att vara vårdnadshavare till ett barn (RFSL Stockholm 2017).

I en examensuppsats (Abrahamsson & Arinell 2015) från psykologprogrammet vid Lunds universitet presenteras resultaten av en enkätundersökning om barnönskan och föräldraskap som studenterna genomfört med 154 transpersoner. Merparten av de som deltog i studien ville ha barn. Det fanns också signifikanta skillnader mellan de som hade barn och de som inte hade barn. Till exempel skattade de som hade barn sin livskvalitet och sitt psykiska välmående högre. Det fanns också skillnader mellan ickebinära och binära transpersoner. De ickebinära instämde i högre utsträckning med påståendet ”Som förälder blir jag/skulle jag blivit mer ifrågasatt än andra eftersom jag är transperson”. Binära transpersoner angav i större utsträckning än ickebinära att det var viktigt att ha egna barn och skattade sin barnlängtan högre (Abrahamsson & Arinell 2015).

Juridiska problem i relation till föräldraskap

Utredningen har under arbetet uppmärksammats på en del administrativa problem för transpersoner som är föräldrar. Utredningen har också haft kontakt med Skatteverket i frågan. En del av problemen som har kommit till vår kännedom har varit tillfälliga, men ändå allvarliga nog för att ha kunnat skapa stora problem. Bland annat har vi fått höra om personer som tillfälligt förlorat den rättsliga kopplingen till sitt/sina barn vid ändring av juridiskt kön. Det har inneburit att det varit svårt att agera vårdnadshavare i juridisk mening, då denna status varit kopplad till ett personnummer som upphört.

En hel del arbete för att komma tillrätta med dessa problem har utförts under de senaste åren, och vi redogör här för några av de åtgärder som vidtagits eller är på gång, samt ger vår syn på återstående problem och hur dessa borde lösas.

Skatteverkets registrering av föräldraskap

Under 2014 och 2015 drev RFSL, med juristen Kerstin Burman, två fall som gällde transmäns rätt att i Skatteverkets personbilder registreras som fäder till de barn de fött. Skatteverket ville registrera männen som mödrar, trots att de hade manligt personnummer. Den ena mannen hade fött barnet när han fortfarande hade kvinnligt personnummer, och den andra hade fött barn efter det att hans juridiska kön ändrats. Problemet löstes i och med ett beslut från Högsta förvaltningsdomstolen, i november 2015, då Skatteverket drog tillbaka ett tidigare överklagande i ett av fallen. Båda fallen hade alltså behandlats i Kammarrätten, i Stockholm respektive Göteborg (Skatteverket 2016a). Båda kammarrätterna gick på männens linje.

I och med beslutet från Högsta förvaltningsdomstolen var dessa fall och liknande situationer för andra berörda lösta. Däremot återstod oklarheter vad som gällde till exempel Skatteverkets registrering av transkvinnor som har barn.

I regleringsbrevet för 2016 gav regeringen Skatteverket i uppdrag att redogöra för hanteringen av ärenden om ändrad könstillhörighet i folkbokföringen. Skatteverket skulle redovisa konsekvenser av personnummerbytet för både den berörda personen själv och personer som har en juridisk relation till personen. I en promemoria, Folkbokföring och ändrad könstillhörighet, daterad 30 maj 2016 redogör Skatteverket för uppdraget (Skatteverket 2016).

Där hänvisar Skatteverket till föräldrabalken gällande vilka begrepp som finns i ett föräldraskapsrättsligt sammanhang. Den som föder ett barn är barnets mor, och vem som är far respektive förälder bestäms i enlighet med föräldrabalkens första kapitel. ”Förälder” är i detta sammanhang förbehållet de fall då två juridiska kvinnor har fått barn tillsammans, och blir då beteckningen på den kvinna som inte fött barnet.

Skatteverket redogör för resonemanget kring registrering av föräldraskap som återfinns i betänkandet Olika vägar till föräldra-

skap (SOU 2016:11) (se nedan). I detta betänkande konstateras att

det saknas avgöranden i Europadomstolen om hur föräldraskap ska registreras. Skatteverket redogör också för de tidigare nämnda svenska fallen, samt konstaterar att Kammarrätten i Göteborg i sin dom skriver att det saknas uttrycklig reglering i föräldrabalken gällande hur föräldraskap ska fastställas vid ändrad juridisk könstillhörighet. Skatteverket skriver också att de vid promemorians tillkomst inte hade kännedom om någon person som ändrat juridiskt kön från man till kvinna och sedan fått barn.

Skatteverket redogör också för problem som de själva redan uppmärksammat och tidigare redogjort för i Socialstyrelsens rapport Administrativa problem för personer som bytt juridiskt kön (Socialstyrelsen 2014). I den rapporten konstateras att personer som har vårdnaden om barn står som vårdnadshavare i sin förra juridiska identitet i stället för den nya och att detta syns i barnets personbild. Vårdnadshavaren måste därför själv styrka att ett personnummerbyte har skett. Detsamma då ett barn bytt juridiskt kön, då står barnets tidigare personnummer i förälderns personbild. När föräldern avlider måste barnet själv visa upp bevis för sitt personnummerbyte för till exempel en boutredningsman. Skatteverket betonar också att information om släktskapsförhållanden inte går förlorad, utan finns kvar i databasen, även om alla berörda inte kan se den. Det är därför inte nödvändigt att – vilket inträffat – adoptera sitt eget barn efter barnets personnummerbyte. Självkritiskt konstaterar myndigheten att det kan antas att de inte lyckats förmedla detta externt.

Skatteverket fortsätter med att konstatera att regeringen i propositionen som ledde till att steriliseringskravet avskaffades ur lagen (prop. 2012/13:107) bedömde att befintliga föräldraskapsrättsliga bestämmelser kan tillämpas analogt (att komma fram till hur en oreglerad fråga ska avgöras genom att utgå från lagreglering på liknande områden) då en eller båda föräldrarna till ett barn ändrat juridiskt kön. Regeringen menade dock att rättstillämpningen behövde följas upp. I SOU 2016:11 (se nedan) skriver utredaren att det med hänsyn till vissa tillämpningsproblem finns anledning att överväga ändringar i den föräldraskapsrättsliga regleringen. Skatteverket har själva också påpekat vikten av en tydlig rättslig reglering, bland annat i sitt remissyttrande till betänkandet Ändrad könstill-

hörighet – förslag till ny lag (SOU 2007:16).

Skatteverket redogör också för att ett tiotal personer har hört av sig till myndigheten efter det att de två tidigare nämnda kammarrättsdomarna trädde i kraft. Dessa har också velat ändra sina personuppgifter så att föräldraskapet och vårdnaden om barn ska anges med aktuellt personnummer och namn; att beteckningarna mor och far ska motsvara förälderns könstillhörighet och att aktuellt personnummer och namn ska anges i den juridiska relationen till personens egna föräldrar. Skatteverket konstaterar att de ställs inför svårbedömda situationer, om alla berörda inte är i kontakt med varandra. Om en person som vill få ändrad beteckning i sitt barns personbild inte är vårdnadshavare för barnet, kan personen inte anses företräda barnet, till exempel.

I sin redogörelse för vilka åtgärder som de har vidtagit menar Skatteverket att den föräldraskapsrättsliga regleringen inte är anpassad efter alla situationer som kan uppstå inom folkbokföringen och att det därför är önskvärt med förtydligande bestämmelser i det föräldraskapsrättsliga regelverket.

Från och med den 1 juni 2016 tillämpar dock Skatteverket en ny rutin, inom ramen för den nu existerande föräldraskapsrättsliga regleringen. Denna rutin är att förälderns ändrade juridiska könstillhörighet återspeglas i barnets personbild, så att transmän registreras som fäder och transkvinnor som mödrar. Skatteverket kommer att genomföra rutinen framåtsyftande, så de som redan har barn måste själva kontakta myndigheten om de vill ändra i sitt barns personbild. Framöver kommer det inte att vara möjligt att avsäga sig denna typ av registrering, alla kommer att behandlas på samma sätt. Det som reglerades i och med detta ställningstagande1 var alltså att transkvinnor fick samma rätt som transmän att få en föräldrabeteckning som överensstämde med deras nya juridiska kön.

Skatteverket pekade i sin promemoria på några kvarvarande problem, som borde lösas av lagstiftaren. Relevant för detta betänkande är särskilt myndighetens konstaterande att situationer som nu är möjliga, att ett barn kan komma att ha två fäder eller två mödrar, kan komma att uppfattas som ett ”registerfel” av användare av folkbokföringen. ”En lösning kan vara att författningsmässigt skapa

1 Skatteverket publicerade 2016-05-31 också, förutom promemorian, också ett kortare ställningstagande, där den nya praxisen klargjordes. Ställningstagandet innehåller ingenting utöver det som finns i promemorian.

könsneutrala föräldraskapsrättsliga begrepp”, skriver myndigheten. Med könsneutrala begrepp skulle också andra situationer som nu kan uppkomma, men som inte är förenliga med rättsliga definitioner av föräldraskapsbeteckningar, lösas. En juridisk kvinna som är partner till en transman som föder ett barn och blir far när han ändrar sin juridiska könstillhörighet, är barnets förälder. Detta kan skapa problem för enskilda då kombinationen far och förälder inte möjlig enligt den rättsliga definitionen av begreppet förälder. Klargöranden från lagstiftaren är alltså önskvärt.

Skatteverket belyser också andra situationer, till exempel att det riskerar att uppstå konflikter inom familjer, när en persons uppgifter ändras i andras personbilder. Alla föräldrar kanske inte uppskattar att det juridiska könet på deras barn ändras i föräldrarnas personbild, och före detta makar kanske inte vill att det ska framgå att de har varit gifta med någon av samma kön. Därför, skriver Skatteverket, är det viktigt att lagstiftaren är tydlig med vad som gäller. För personer som föder barn utomlands, eller som ändrat juridiskt kön i ett annat land och sedan flyttar till Sverige och föder barn här, kan också särskilda problem uppstå som har att göra med till exempel medborgarskapsfrågor för barnet.

Förslagen i Olika vägar till föräldraskap ( SOU 2016:11 )

I februari 2016 lades betänkandet Olika vägar till föräldraskap (SOU 2016:11) fram. Den utredningen behandlade flera olika familjepolitiska frågor, vi fokuserar här framförallt på förslagen som rör föräldraskapsbeteckningar. I SOU 2016:11 föreslogs att nya paragrafer skulle införas i föräldrabalken för fall där personer får barn efter att ha ändrat juridiskt kön. I betänkandet konstaterar utredningen att de inte haft i uppgift att göra en fullständig översyn av alla regleringar som kan aktualiseras till följd av det de kallar det slopade steriliseringskravet, utan endast överväga ändringar på områden där det förekommer tillämpningsproblem. Utredningen har inte haft möjlighet att genomföra så omfattande utredningsåtgärder att de kunnat till exempel överväga införandet av könsneutral föräldraskapslagstiftning eller nya föräldraskapsrättsliga begrepp, skriver de. Därför utgår deras förslag från de befintliga begreppen mor, far och förälder.

Utredningen menar i betänkandet att nya paragrafer ska införas bland annat eftersom faderskapspresumtion inte kan tillämpas i de fall då transmän är gifta med en person som föder barn, eftersom de inte har bidragit med spermier.

I ett remissyttrande gällande utredningen skriver juridiska institutionen vid Göteborgs universitet2 att utredningens förslag gällande föräldraskapsbeteckningar (vilka överensstämmer med Skatteverkets redan införda praxis, se ovan), kan leda till att en persons transbakgrund röjs. Detta eftersom det inte finns några andra familjekonstellationer där det finns två fäder eller två mödrar till ett barn. Två ciskvinnor som får barn tillsammans blir mor respektive förälder, alternativt adoptivmor, beroende på hur barnet tillkommit, och när två cismän fått barn genom värdgraviditet (surrogatmödraskap) blir den ena adoptivfar. Detta problem skulle kunna lösas med en könsneutral föräldraskapslagstiftning, konstaterar juridiska institutionen.

Juridiska institutionen uppmärksammar vidare att utredningens förslag i de nya paragraferna i föräldrabalken medför problem för personer med intersexvariation. Vad gäller transpersoner som ändrat juridiskt kön finns en logik i att rättigheter, skyldigheter och förmåner som förälder följer det tidigare juridiska könet, vilket föreslås i betänkandet. Det innebär i de flesta fall att det är en persons fysiologiska förutsättningar för föräldraskap som är avgörande. Detta är dock inte alltid fallet vad gäller personer med intersexvariation.

Ytterligare en komplikation av utredningens förslag, påpekar juridiska institutionen, är att utredningen utgår ifrån att en persons transbakgrund är känd för berörda myndigheter. Det är inte alltid fallet och exempelvis kan en situation uppstå där en transman vars partner föder barn registreras som far genom fadersskapspresumtion, vilket utredningen menar inte ska vara möjligt med deras förslag till ny skrivning i föräldrabalkens första kapitel. Juridiska institutionen menar att ett sådant faderskap riskerar att upphävas om uppgifter om faderns transbakgrund framkommer, vilket skapar en rättsosäker situation för barn och föräldrar. Detta behöver utredas ytterligare, tycker juridiska institutionen.

2 Dnr Ju 2016/01712/L2.

Också förslaget att den som är gift med någon som föder barn inte ska omfattas av faderskapspresumtionen om någon av föräldrarna har ändrat juridisk könstillhörighet får kritik av juridiska institutionen. Detta förslag innebär att personer som har spermier och kan ge upphov till barn behandlas olika enbart på grund av sin egen eller partners transbakgrund. Utredningens förslag innebär alltså en negativ särbehandling på grund av kön och könsidentitet, i strid med diskrimineringslagen, regeringsformen och Europakonventionen, menar juridiska institutionen.

Juridiska institutionen påpekar också att utredningens förslag att ingen ska omfattas av föräldraskapspresumtion om någon av föräldrarna bytt juridiskt kön strider mot gällande rättspraxis. I en dom från Göta Hovrätt från 2014 (mål nr. T 2656-13) slås fast att faderskapspresumtionen för en transman inte ska hävas eftersom förutsättningarna om samtycke till insemination var uppfyllda, enligt föräldrabalken 1 kap. 6 §. Om dessa inte varit uppfyllda, skulle faderskapspresumtionen ha hävts. Juridiska institutionen menar att det rimliga i stället är att behandla alla gifta par lika, oavsett juridiskt kön på föräldrarna, och oavsett om dessa är cispersoner eller transpersoner. Denna ståndpunkt från institutionen gäller också utredningens förslag att särreglera föräldraskapet för personer som ändrat juridiskt kön i särskilda lagparagrafer. Det blir för komplicerat och oöverskådligt och förstärker idén om cispersonen som den självklara utgångspunkten och normen. Dessutom innebär det en mindre fördelaktig lagstiftning för barn till personer som ändrat juridisk könstillhörighet. I stället föreslår juridiska institutionen en ”kodifierad analogitolkning” av lagstiftningen för att göra den mer överskådlig. Denna skulle, i korthet, utgå från de fysiologiska förutsättningar människor har att ge upphov till barn.

Avslutningsvis konstaterar juridiska institutionen att flera av de svårigheter som uppstår för personer som ändrat juridiskt kön och blir föräldrar, är följder av föräldrabalkens könade begrepp. En könsneutral föräldraskapslagstiftning skulle minska dessa svårigheter. Lagstiftningen bör, i stället för att utgå från människors juridiska kön, utgå ifrån de fysiologiska förutsättningarna de har att få barn. En utredning för att ta fram en sådan lagstiftning bör tillsättas, anser juridiska institutionen.

Den pågående utredningen om föräldraskapspresumtion

I mars 2017 tillsattes en ny utredning, Modernare regler om faderskap och föräldraskap (dir. 2017:28), med uppdrag att se över föräldrabalkens regler om fastställande av faderskap och föräldraskap. I direktiven nämns tidigare utredningars överväganden, inklusive några av förslagen i SOU 2016:11, dock inte de som berör transpersoner. Stor vikt läggs vid ny teknik och möjligheterna att utreda genetiskt faderskap på nya sätt.

Utredaren ges också, utan närmare specifikation, i uppdrag att beakta konsekvensen av att det numera är möjligt att ändra juridisk könstillhörighet med bibehållen fortplantningsförmåga. Denna del av uppdraget är dock inte central, utan presenteras i direktiven mer som ett faktum. Det är inte sannolikt att utredningen kommer att se det som en del av uppdraget att föreslå genomgripande förändringar av hela föräldrabalken.

6.2. Transpersoner med särskilda erfarenheter

6.2.1. Transpersoner med annan etnisk bakgrund än svensk

Utredningen har bland annat haft kontakt med nätverket Blattetrans. Personerna utredningen har pratat med lyfter att de ofta stöter på föreställningar om personer med annan etnisk bakgrund än svensk som hbtq-fobiska och att denna föreställning riskerar att internaliseras och förstärkas även bland transpersoner som själva har en annan etnisk bakgrund än svensk. Då bilden av personer med annan etnisk bakgrund än svensk som hbtq-fobiska reproduceras kan det skapa oro för att familjen kommer att reagera negativt och därför vågar en del inte komma ut för sina familjer. Detta kan skapa ytterligare en sorts utsatthet för transpersoner med annan etnisk bakgrund än svensk.

Normsamhället och dess syn på blattar och familjen, och den bilden internaliseras, en rädsla som gör att man drar sig undan sin familj (Blattetrans).

Andra berättar om upplevelser av att inte känna sig trygg där man bor, eller i sin familj och tycker att samhället måste göra mer.

På vårdcentralen har jag upplyst flera gånger, och skrivit ett brev om att det finns mycket problematik med heder och hbtq i förorter. Och att de MÅSTE visa oss stöd3.

I berättelser som inkommit till utredningen tar personer upp risken för flerfaldig utsatthet. Det handlar om att vara utsatt för flera slags förtryck, exempelvis både transfobi och rasism. Att bryta mot flera normer, exempelvis både mot vithetsnormer och mot cisnormer kan öka utsattheten för diskriminering och trakasserier.

Jag är även rasifierad och ibland /…/ stör sig inte någon på det ena så stör de sig på det andra. Det känns nästan som ett dubbelt förtryck. Bor även i en lite mindre stad så känns som en syns rätt mycket. Har alltid stuckit ut på något sätt, speciellt utseendemässigt (berättelse 112).

Jag har blivit misshandlad i tvättstugan och trakasserad i många år av en granne. Svårt att säga om det är just för att jag är transperson som de ger sig på mig, men det är nog en kombination av /…/ mitt asiatiska påbrå, min svenskhet, mitt biologiska kön, min teckenspråkighet [och] hbtq-identitet (berättelse 46).

Blattetransnätverkets representant uppgav för utredningen att många inom nätverket upplever transrörelsen och hbtq-rörelsen i övrigt som dominerad av vita personer, att det pratas för lite om vithetsnormer och att det förekommer rasism också inom hbtq-rörelsen.

Det är jobbigt att inte riktigt passa in någonstans. Inte tillhöra normen någonstans, förutom i vissa separatistiska rum (Blattetrans).

Samma iakttagelse har även andra gjort.

Jag märkte att jag var svart när jag kom till Sverige. Jag har känt så även i hbtq-sammanhang. Till exempel på en klubb under Pride-veckan fick jag inte komma in för dörrvakten, som sa att jag hade setts snatta. Det har även hänt att jag inte har fått komma in på gayklubb med förklaringen ”Du är full”. Jag har fått känslan ”Vi vill inte ha dig som svart här.”4

3 Inkomna intervjuer från konsult, Komm2017/01563. 4 Inkomna intervjuer från konsult, Komm2017/01563.

Inom grupper för personer som rasifieras talas det å andra sidan för lite om transfrågor, menade bland andra Blattetransnätverkets representant. Det är mest fokus på det ena perspektivet inom båda grupperna, vilket gör det svårare för de som utsätts för dubbelt förtryck att ta plats.

En kan aldrig få vara båda två sakerna, rasifierad och trans. I grupper i samhället så är du antingen trans eller så är du blatte. Det är väldigt svårt att få leva i alla sina erfarenheter samtidigt (Blattetrans).

Man orkar inte vara rasifierad i den vita gruppen trans, och man orkar inte vara trans i den rasifierade gruppen. Och om man /…/ inte orkar gå in i de olika grupperna så missar man livsavgörande info (Blattetrans).

De intervjuade personerna från bland annat Blattetransnätverket understryker vikten av att det finns separatistiska grupper, plattformar och nätverk. Syftet med sådana separatistiska rum är att deltagarna ska få möjlighet att prata om sina erfarenheter och hitta stöd hos varandra utifrån upplevelsen av att vara utsatt på grund av transidentitet, och på grund av att bli rasifierad.

/…/ att få prata med andra ickebinära och kanske framförallt rasiferade ickebinära har hjälpt mig att orka och det är jag så himla glad för (Blattetrans).

Blattetransnätverkets representant påpekade att det i sig leder till en större utsatthet att inte få känna tillhörighet i någon grupp. Personer missar information, till exempel om könsbekräftande vård, som finns i forum där andra transpersoner befinner sig. När man kanske dragit sig undan sin ursprungsfamilj, eller inte har stöd inom kretsar för andra med erfarenhet av att utsättas för rasism, skapar bristen på information om transrelaterade frågor svåra situationer. Att inte ha stöd av sin ursprungsfamilj eller inte ha något nätverk skapar än större utsatthet för personer som tillhör en minoritet, påpekade representanten för Blattetransnätverket.

Diskriminering på arbetsmarknaden påverkar både gruppen transpersoner och stora delar av gruppen personer med utländsk bakgrund och andra personer som rasifieras. Svårigheter att få ett arbete och rädslan för att utsättas för både rasism och transfobi kan skapa oro inför ens möjligheter på arbetsmarknaden.

Att söka arbete, att vara på en arbetsplats. Det blir för mycket att både vara icke-vit och transperson. Man vågar inte söka det arbetet, vad kan det innebära att jobba där, att både utstå rasism och heterosexism, att inte få stöd från kollegor och chefer. Man vill inte utsätta sig. Det blir få möjligheter att kunna ha ett jobb (Blattetrans).

Jag tänker alltid på det i jobbansökningar ”Vad hade hänt om jag anonymiserade mitt CV?” I vissa CV:n som en fyller i på internet så går det att välja annat kön än man eller kvinna. Det är svårt att veta hur det går om jag fyller i det könsneutrala alternativet i stället för kvinna. Går det bättre eller sämre? Samma sak med mitt namn som är könsneutralt och inte något ”Svensson-namn”, hur påverkar det? Sånt tänker jag mycket på, exempelvis kopplat till att bli kallad till intervju.5

6.2.2. Transpersoner med funktionsnedsättning

Erfarenheter och levnadsvillkor inom gruppen transpersoner med funktionsnedsättning skiljer sig åt beroende på typ av funktionsnedsättning. Gruppen omfattar personer med fysiska, psykiska och kognitiva funktionsnedsättningar, samt kombinationer av dessa.

Personer med funktionsnedsättningar antas ofta ha en normativ könsidentitet och sexualitet, i den mån de över huvud taget ses som personer som har en könsidentitet och sexualitet. Enligt förstudien till RFSL Förbundets och RFSL Stockholms projekt Funkisprojektet ”Och aldrig mötas de två”. En förstudie om hbtq-personer med

erfarenheter av funktionsnedsättningar (RFSL Stockholm 2013b), och

projektets slutrapport (RFSL & RFSL Stockholm 2017) upplever många hbtq-personer med funktionsnedsättningar att de ofta tvingas välja mellan sina båda grupptillhörigheter – hbtq-person och funkis (person med funktionsnedsättning/ar) – och att det är svårt att bli sedd och bemött som sitt ”hela jag”.

Det gäller i såväl funktionsnedsättningssammanhang som hbtqsammanhang och har alltså stora likheter med det som bland andra nätverket Blattetrans framförde i det förra avsnittet. Också andra framför liknande tankar:

Jag tänker spontant att det inte finns plats för ytterligare erfarenheter av normbrott inom en redan normbrytande grupp, men inte för att det i sig är en omöjlighet utan för att det utrymmet inte görs eller tillåts. Jag är inte aktiv i någon funkisrörelse så kan inte svara på det, men

5 Inkomna intervjuer från konsult, Komm2017/01563.

känner att transrörelsen inte nödvändigtvis lämnar öppet för fler erfarenheter (såklart mycket beroende på plattform och grupp, det skiljer sig mycket tror jag utifrån vilket slags sammanhang en pratar om). Eller i alla fall inte den mer populära transrörelsen då det kanske är folk som förespråkar öppenhet men inte lämnar mycket rum till övers för de med (en annan) erfarenhet att prata. Jag tror att det går att få ihop olika perspektiv i en grupp men att det också alltid kan vara bra med fler separatistiska grupper där det utrymmet som behövs är en självklarhet och en kan hjälpa till att stärka varandra i sitt normbryt.6

Att vara beroende av andras stöd i vardagen skapar också en stor utsatthet. Under utredningens möte med Funkisprojektet framkom att projektet fått kännedom om situationer där personal på grupp- och serviceboenden har uttryckt stor oro för att om en person är trans (”får” vara trans) så kanske alla vill bli det, och därmed hindrat transpersoner från att vara sig själva/uttrycka sin identitet.

Målet med LSS, Lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, är att personer som omfattas av LSS ska kunna leva “som andra”. Dock, påpekade representanterna för Funkisprojektet för utredningen, saknas det ett förtydligande i LSS av vad ett ”liv som andra” kan innebära när det gäller transpersoners rättigheter.

Funkisprojektet lyfte i mötet med utredningen att det finns behov av identitetsstärkande träffverksamhet, som får statligt eller kommunalt verksamhetsstöd, för transpersoner med kognitiv funktionsnedsättning (särskilt för personer inom LSS/daglig verksamhet och gruppboende). I nuläget finns Hbtq-hänget7 i Stockholm och Gävle och en verksamhet håller enligt uppgift på att startas i Göteborg. Det behövs dock initiativ i andra delar av Sverige. Dessutom har de nuvarande verksamheterna inget tydligt verksamhetsstöd och riskerar därför att inte kunna finnas kvar på längre sikt. Även för transpersoner med funktionsnedsättningar som inte omfattas av LSS kan ha behov av identitetsstärkande nätverk eller träffpunkter.

För en mer ingående redogörelse om transpersoner med funktionsnedsättning och erfarenheter av den könsbekräftande vården, se kapitel 15.

6 Inkomna intervjuer från konsult, Komm2017/01563. 7 Hbtq-hänget startades under Funkisprojektet och beskrivs som “En social mötesplats för personer med kognitiv funktionsnedsättning som har rätt till insatser genom LSS”.

6.2.3. Transpersoner med erfarenhet av sex mot ersättning

I TGEU:s (2017b) studie uppger 6 procent av respondenterna att de har fått ersättning för sex. Det är främst transkvinnorna (10 procent uppger detta) som har erfarenhet av sex mot ersättning. I Folkhälsomyndighetens (2015a) studie uppger 10 procent av respondenterna att de har erfarenhet av sex mot ersättning: 3 procent vid ett tillfälle och 7 procent flera gånger.

Bland unga män som får ersättning för sex är det främst homo- och bisexuella män och transpersoner, som har sådana erfarenheter enligt en kartläggning gjord av Länsstyrelsen (2014).

Under 2014 distribuerade RFSL Ungdom en enkät om sex mot ersättning. 2 079 hbtq-ungdomar (14–25 år) svarade och 18 procent av dem uppgav att de hade erfarenhet av sex mot ersättning. Resultaten redovisades i Sex för X – Sex mot ersättning bland unga

hbtq-personer av Darj, Jonsson och Summanen (2015). Sex mot er-

sättning definierades brett i undersökningen och inkluderade sex i utbyte mot pengar, kläder, alkohol, droger, sovplats och liknande. Utifrån en sådan bred definition konstateras att det inte är ovanligt att unga hbtq-personer får ersättning för sex (Darj, Jonsson och Summanen 2015). Rapporten slår fast att det främst är cis-killar som har erfarenhet av sex mot ersättning (21 procent) följt av personer med transerfarenhet (17 procent) (Darj, Jonsson och Summanen 2015).

Darj, Jonsson och Summanen (2015) skriver vidare att vad gäller sexuell läggning skiljer sig fördelningen mellan de som har erfarenhet av sex mot ersättning och de som inte har det. Av cistjejer som haft sex mot ersättning är andelen homosexuella lägre än bland cistjejer som grupp. Däremot är andelen bisexuella bland cistjejer som haft sex mot ersättning högre än i hela gruppen cistjejer, 55,3 procent jämfört med 49,6 procent. Ciskillar som har haft sex mot ersättning är oftast homosexuella. Spridningen ser annorlunda ut för personer med transerfarenhet, vilket kan bero på att personer med transerfarenhet är en mycket mångfacetterad grupp som inkluderar alla personer som på något sätt bryter mot cisnormen. Eftersom begrepp som homo- och heterosexuell utgår från ens egen könsidentitet tenderar personer med transerfarenhet att i högre utsträckning än andra

identifiera sig som exempelvis queer, bisexuell eller annat (Darj, Jonsson och Summanen 2015).

I RFSL:s rapport Osynliga, synliga aktörer (Larsdotter, Jonsson, Gäredal 2011) presenteras en kartläggning av homo- och bisexuella män och transkvinnor som erbjöd sexuella tjänster på nätet under en månad. Av dessa tolkades 65 som transpersoner. De identifierade sig själva på följande sätt: 3 transpersoner, 32 transkvinnor, 13 ”shemale” och 9 ”ladyboy”. Det framkommer att det är främst är personer i åldersgrupperna 20 till 25 (15 procent) och 25 till 30 (närmare 25 procent) som har erfarenhet av att ha sex mot ersättning. Det understryks i rapporten att åldersindelningen kan vara felaktig då ålder i internetannonsen inte behöver överensstämma med personens verkliga ålder. Det framkommer även att det är främst män (155) som tjänsterna riktas till, men även till viss grad kvinnor (25) och par (28).

Tveit och Skilbrei (2008) uppger att det i Norge per dygn beräknas vara 20 transpersoner som får ersättning för sex, och 76 transpersoner per år. Norska PRO-Senteret har gjort en kartläggning där man undersökte 1) förekomsten av annonser med syfte att få ersättning för sex, och 2) vilka individer som står bakom annonserna på internet. Den vanligaste andelen transpersoner bland annonsörerna var 5 procent eller mindre i Norges olika landsting (Kock 2017). Både antal transpersoner som annonserade och efterfrågan på transpersoner för sex mot ersättning låg på en jämn nivå under hela kartläggningsperioden (Kock 2017).

Orsaker till sex mot ersättning

Transpersoner som har haft sex mot ersättning uppger själva ett flertal olika orsaker till detta. Bland de respondenter i Folkhälsomyndighetens enkätundersökning (2015a) som har svarat att de fått ersättning för sexuella tjänster svarade 41 procent att de saknade arbete eller försörjning och behövde pengar, 25 procent svarade att de gjorde det för att det är spännande, 24 procent för att skada sig själv, 19 procent för att få bekräftelse i sin könsidentitet och 19 procent för att de inte kunde motstå ersättningen som erbjöds.

I TGEU:s studie (2017b) svarade 35 procent att det är så de tjänar extra pengar, 19 procent att det var på grund av brist på andra möjligheter, 12 procent för att de känner att de i det sammanhanget

accepteras för den de är, 7 procent för att det är så de försörjer sig, 2 procent att de föredrar att försörja sig genom sex mot ersättning framför något annat och 26 procent uppgav andra orsaker.

Sex började även spela en roll desto äldre jag blev. Hatet och objektifieringen av mig blev mer sexuellt desto äldre jag blev. Jag minns då jag inte ens var byxmyndig och gick ute på stan i smink och en man jag inte kände stoppade mig och sa till mig att han ”gillar trans”, sen kysste han mig. Det var min första kyss, tyvärr. Denna händelse kom att öppna en helt ny värld för mig. Tidigare hade jag aldrig ens varit fysiskt nära med någon annan människa, men helt plötsligt så insåg jag att jag faktiskt kunde använda cismäns objektifiering av min transkropp till en vinst för mig själv. Jag kunde lämna min familj och leva som den jag egentligen var, om jag betalade med min kropp som jag redan hatade /…/ Mitt liv utanför denna ”värld” blomstrade under denna period då jag var ekonomiskt självständig (berättelse 88).

Kunskaps- och stödbehov

I studien Sex för X – Sex mot ersättning bland unga hbtq-personer av Darj, Jonsson och Summanen (2015) framkommer det att många personer med transerfarenhet som får ersättning för sex önskar sig olika former av stödinsatser trots att studier visar att transpersoner ofta har dåliga erfarenheter av bemötande från vård och myndigheter. Andel transpersoner som velat få stöd kopplat till att de har haft sex mot ersättning var 31 procent. 69 procent ville inte ha något stöd (N = 337) (Darj, Jonsson och Summanen 2015). 9 procent uppger att de fått någon form av stöd i relation till att de har fått ersättning för sex, medan 91 procent inte har fått något stöd (Darj, Jonsson och Summanen 2015).

Det framkommer också i studien att transpersoner som har sex mot ersättning önskar mer kunskap, främst om hiv/STI och säkrare sex, sextekniker, analsex, BDSM, gränssättning, vad sex är och betyder i en relation och könsorganens anatomi och påverkan av hormonterapi (Darj, Jonsson och Summanen 2015). 53 procent av personerna med transerfarenhet i studien uppger att de främst vill få kunskap om sex genom att söka själva på nätet. En orsak till att så många av transpersonerna vill söka efter information på nätet är att det är där de upplever sig hitta den mest transinklusiva eller transspecifika informationen om sex (Darj, Jonsson och Summanen 2015). Studien bygger på data utifrån ett självselekterat icke-representativt

urval. Resultaten är jämförbara med de önskemål transpersoner har i stort vad gäller kunskap om sex och sexualitet (Folkhälsomyndigheten 2015a).

6.2.4. Transpersoner med erfarenhet av migration

Utredningen har vid två tillfällen träffat asylsökande transpersoner som deltar i RFSL Newcomers verksamhet i Stockholm och Malmö. RFSL Newcomers är ett nätverk för och med asylsökande, papperslösa och nyanlända hbtq-personer i Sverige. Newcomersverksamhet finns vid många av RFSL:s lokalavdelningar, dock inte alla och verksamheterna varierar i karaktär utifrån ekonomiska och mänskliga resurser. Det finns också en nationell Newcomersverksamhet vid RFSL:s förbundskansli.

På mötena som utredningen har haft med Newcomers har vi tillsammans kunnat identifiera ett antal områden där asylsökande, papperslösa och nyanlända transpersoner upplever problem och hinder. Det har också till utredningen inkommit ett par berättelser från asylsökande transpersoner, vilka vi redogör för nedan. I avsnittet redogör vi även för de åtgärder som Migrationsverket vidtagit i relation till asylsökande transpersoner, samt för några intervjuer vi gjort med personer som på olika sätt arbetat med att stödja asylsökande hbtqi-personer. Slutligen lyfts några kommande förändringar av lagstiftningen på området, som kan komma att få betydelse för asylsökande transpersoner.

Boende

Som asylsökande erbjuds du boende på något av Migrationsverkets asylboenden. Är du ensamstående delar du rum med någon person av samma (juridiska) kön. Myndigheten skriver på sin hemsida att de värnar om att alla som bor på boendet ska känna sig trygga i sin boendemiljö. Det är enligt Migrationsverket viktigt att alla på boendet respekterar varandra och visar varandra hänsyn, oavsett religion, kultur eller sexuell läggning. Utredningen kan dock utifrån de berättelser som vi tagit del av konstatera att för många är situationen mycket problematisk.

Det är ett till utredningen mycket vanligt framfört önskemål att det ska inrättas särskilda boenden för asylsökande transpersoner eller för hela gruppen asylsökande hbtq-personer. Många inom RFSL Newcomers uttrycker att de har haft ett stort antal mycket negativa erfarenheter på boenden där de till exempel delat rum eller kök och badrum med andra asylsökande, som kanske kommer från samma land som de själva.

Migrationsverket har framfört till utredningen att myndigheten inte tror att separata boenden för hbtq-personer är den bästa lösningen, bland annat eftersom man har erfarenhet av att det kan bli bråk också på boenden där många hbtq-personer bor tillsammans. Att bara låta alla bo på samma plats är därför inte en bra lösning, enligt Migrationsverket. Det krävs i stället, enligt Migrationsverket, att ett konsekvent förbättringsarbete genomförs på flera nivåer.

Vid ett möte mellan Migrationsverket och RFSL i mars 2016 har Migrationsverket och RFSL gemensamt pekat ut framgångsfaktorer i arbetet för att säkerställa tryggare boenden. Efter mötet med RFSL har myndigheten gått vidare med förslagen i ett pågående uppdrag.

Anledningen till mötet med RFSL var att ett boende som RFSL hbtq-certifierat har ett avtal med Migrationsverket som nu löper ut. Hbtq-certifieringen har inte löst alla problem, men enligt RFSL har utbildningen varit en del av en större satsning för att förbättra situationen på boendet på flera områden. Förbättringsarbetet har tagit lång tid och krävt gemensamt arbete från RFSL, boendet och Migrationsverket. Bland annat har det spelat roll att RFSL och boendet kommit överens om att inte placera asylsökande, förmodat heterosexuella, (cis-)singelmän i andra delar av det boende där asylsökande hbtq-personer har haft en egen flygel.

De identifierade framgångsfaktorerna för att en fungerande boendesituation är, enligt RFSL och Migrationsverket: närhet till en välfungerande RFSL-avdelning med Newcomers-verksamhet; samarbete mellan denna och boendet och boendets samarbete med andra delar av Migrationsverket; samt boendeleverantörens kompetens i frågan. Migrationsverket har inlett översyn av boendefrågan. Utredningen fick kännedom om arbetet vid ett möte med en representant för Migrationsverket.

Registrering av identitetsuppgifter

I ett rättsligt ställningstagande angående registrering av identitetsuppgifter (RCI 03/2013) som Migrationsverkets rättschef gjort framkommer det att sökandens identitet består av namn, födelsetid och som huvudregel medborgarskap. Det är den sökande som vid ansökningstillfället har ansvar för att styrka/klarlägga sin identitet. Normalt sker registreringen utefter uppgifter i sökandens pass. Om den sökande inte har ett godkänt pass får andra handlingar ligga till grund för registreringen. Om den sökande inte har några handlingar som kan styrka/klarlägga identiteten är huvudregeln att identiteten registreras i enlighet med de uppgifter som den sökande lämnar. Som framgår av det rättsliga ställningstagandet ingår inte kön i Migrationsverkets definition av identitetsuppgifter.

Det finns dock flera samtidigt existerande modeller för registrering av kön, vilket lett till att transpersoner fått kön registrerat på olika grunder, och vissa har registrerats på ett sätt som inte är i enlighet med deras könsidentitet. Asylsökande transpersoner som utredningen har varit i kontakt med poängterar att om kön ska registreras måste det ske utifrån självidentifikation, i synnerhet då kön inte är en identitetsuppgift som behöver registreras enligt Migrationsverkets rättsliga ställningstagande (RCI 03/2013).

LMA-korten

De så kallade LMA-korten är kort som utfärdas till asylsökande för att de ska kunna visa upp bevis på att de är asylsökande. Korten är egentligen inte giltiga som identitetshandling, men flera samhällsfunktioner godkänner dem ändå som det. Det är dock upp till varje aktör att besluta om huruvida korten ska gälla som identitetshandling. Detta medför att till exempel ägare och arrangörer av barer och klubbar inte godkänner korten, eftersom polisen inte kan garantera att poliser vid en eventuell kontroll av ålder på personer som har köpt alkohol, kommer att godta LMA-korten som identitetshandling. Eftersom många asylsökande inte har någon annan sådan handling, då eventuella pass har lämnats in till Migrationsverket, uppstår under hela den tid som asylprocessen pågår situationer där personer inte kan identifiera sig på ett sätt som accepteras av alla samhällsfunktioner där identifiering ibland eller alltid krävs.

För transpersoner är uppgift om kön på LMA-korten en viktig fråga. En representant för Migrationsverket uppgav för utredningen att frågan om kön på LMA-korten har varit uppe för diskussion under en längre tid på Migrationsverket. I ett dokument från mars 2016 framgår att myndighetens rättsenhet fått i uppdrag att utreda om det finns rättsliga hinder för att ta bort uppgift om kön på LMA-korten. Resultaten presenteras i den interna rapporten Ut-

redning avseende borttagande av könsuppgift på LMA-kort. Bakgrun-

den är en annan rapport från Migrationsverket, det tidigare nämnda ställningstagandet om registrering av identitetsuppgifter, som visade att asylsökande som inte ville ange sin juridiska könstillhörighet med nuvarande system tvingades till detta varje gång de behövde visa sitt LMA-kort.

I utredningen konstateras att Migrationsöverdomstolen har angett att identitet består av namn, födelsetid och medborgarskap. Av MIGRFS 08/2015 2 § framgår att LMA-kortet ska innehålla fotografi, dossiernummer, personuppgifter som finns i den centrala utlänningsdatabasen, samt uppgift om utlänningens rättsliga status.

Den tidigare nämnda rapporten om registrering av identitetsuppgifter skickades till ett antal aktörer på remiss. Svaren varierade. Bland andra SKL och Polismyndigheten var kritiska till att ta bort uppgift om kön från LMA-korten. SKL menade att kön kan ha betydelse vid till exempel placeringar av ensamkommande barn och ungdomar. Polismyndigheten framhöll att uppgift om kön behövs i vissa sammanhang, till exempel då det är reglerat i lag att en kvinna inte får kroppsvisiteras av en man. Det kan också uppstå problem om en person ska omplaceras till skyddat boende. ”Utan könsbestämmelse på LMA-kort kan en persons egna uppgifter om kön inte läggas till grund för att t.ex. placeras i ett skyddat boende för kvinnor om vederbörande för polispersonalen framstår som en man”, skriver Polismyndigheten, som också framhåller att endast man och kvinna finns som juridiska kön i Sverige.

Bedömningen i utredningen blir att det inte finns några juridiska hinder för att ta bort uppgift om kön från LMA-korten, men att det ändå finns skäl att behålla det, bland annat med anledning av polisens påpekanden. Rapportförfattaren menar att detta inte utgör diskriminering, eftersom det finns två juridiska kön i Sverige. Om LMA-kortens utformning ändå ska ändras, måste MIGRFS 08/2015 ändras, och kostnader beräknas.

Vid ett möte med en representant för myndigheten framfördes till utredningen att den nuvarande praktiken med registrering av kön på LMA-korten kan leda till ett missgynnande av transpersoner. Dessutom är praktiken inte konsekvent. Personer som kan visa upp ett pass får det kön som är angivet i passet på sitt LMAkort. De som inte visar upp pass har möjlighet att få det kön som de själva önskar angivet. Detta bekräftar deltagarna i RFSL Newcomers verksamhet för utredningen.

Migrationsverket uppgav för utredningen att missgynnande skulle kunna ske till exempel i situationer då en transkvinna registreras som man, och därefter behandlas som asylsökande man genom hela processen och bland annat placeras på boenden tillsammans med män. Det finns också en risk för att myndigheten i och med registreringen inte uppmärksammar hur komplex personens asylansökan kan vara och att personen kommer in i ”fel spår” i myndighetens interna hantering. Denna risk förstärks av att det inte finns något system för att registrera en persons självidentifierade kön, om detta inte överensstämmer med det juridiska könet, eller det tillskrivna könet. (Detta innebär också att personer som flyttar till Sverige inom ramen för till exempel bestämmelserna om arbetskraftsinvandring och har fått ett annat juridiskt kön än man eller kvinna i sitt ursprungsland trots detta tvingas välja mellan de två alternativ som står till buds i Sverige.) Att myndigheten inte har något system som fångar upp transpersoners behov märks också i den nedan refererade rapporten om kvalitet i asylprövningarna. Av de 190 granskade fallen var endast 5 transpersoner, och dessa kom med i materialet av en slump. Alla hade registrerats som män eller kvinnor och ingen markering hade gjorts om transidentitet eller om särskilda behov.

Tolkning

De asylsökande transpersoner som utredningen har träffat ger exempel på problem som kan förekomma med de tolkar som Migrationsverket hyr. En person redogör för ett tillfälle då en tolk vägrade att översätta de ord som beskrev personens könsidentitet, vilket var centralt för förståelsen av personens asylskäl. Personens advokat stoppade då intervjun och personen fick en ny intervju, men först sex månader senare. Om personen hade haft ett annat juridiskt

biträde som inte varit lika insatt i frågorna, hade risken varit stor att intervjun bara hade fortsatt och personens chans att få sin ansökan prövad korrekt hade varit mycket sämre.

Brist på kunskap om asylsökande transpersoners särskilda utsatthet

Flera av deltagarna i RFSL Newcomers verksamhet uppfattar myndighetsrepresentanter från till exempel Polisen, Migrationsverket och Arbetsförmedlingen, liksom personal som arbetar på SFI, Svenska för invandrare, som inte så insatta i de specifika erfarenheter som asylsökande transpersoner kan ha och vilka svårigheter dessa erfarenheter kan vara förenade med. De berättar bland annat om upplevelser av att myndigheterna inte tar hänsyn till att asylsökande transpersoner kan ha erfarenhet av traumatiska upplevelser orsakade av utsatthet på grund av könsidentitet och/eller könsuttryck. Det kan handla om strukturell diskriminering från ursprungslandets myndigheter eller hot från närstående eller andra.

Om det här är vardagen i Sverige där lagarna finns, men friheten ändå är inskränkt för hbtq-personer, var i världen finns det då mänskliga rättigheter? (Berättelse 102 ).

Av volontärer hos RFSL Newcomers i Malmö har utredningen fått beskrivningar av asylsökande transpersoner som saknar ord för att beskriva sin identitet i en svensk kontext. Andra har inte denna utmaning, utan kan tydligt beskriva sin identitet på ett sätt som blir tydligt för till exempel svenska myndighetspersoner. Oavsett hur den enskilda personens tillgång till språk ser ut är det vanligt att asylsökande är upprörda över att Migrationsverket inte tror på deras transidentitet och ber dem bevisa den. När de berättar blir de inte trodda.

En person på Migrationsverket som jobbade speciellt med hbtq-personer, sa åt mig att jag måste beskriva hur jag är som hbtq-person och skaffa en partner som bevis på att jag är hbtq. Men jag är ju ickebinär (berättelse 101).

Brist på förtroende

Utredningen har fått kännedom om att asylsökande utsatts för trakasserier, våld och sexuellt våld på asylboenden. (Detta redogörs också för i kapitlet om transpersoners levnadsvillkor, i avsnittet om arbetet på RFSL:s brottsofferjour.) Det är mycket vanligt att personer inte anmäler det de utsatts för. Det kan bero på misstro gentemot eller rädsla för myndigheter och polis, men också på att den som anmäler kanske tvingas fortsätta bo tillsammans med dem hen har anmält och att personen är rädd för vad som då kan hända. Personer som blivit utsatta är också rädda för att en anmälan kan påverka deras asylansökan negativt.

Ekonomiska förutsättningar

Många asylsökande transpersoner har en svår ekonomisk situation. Exempelvis är praxis avseende vård som inte kan anstå och huruvida könsbekräftande hormonbehandling ingår i detta olika runt om i landet (vilket vi också berör i kapitel 15 om den könsbekräftande vården). Det innebär att asylsökande transpersoner i stället köper hormoner via internet, vilket kräver mer pengar än vad en person som lever på Migrationsverkets dagersättning har. Många känner sig tvingade att utföra olika sorters arbete svart, och några har sex mot ersättning i syfte att få tag i tillräckligt med pengar. Ett ytterligare och särskilt behov är att kunna skaffa sig kläder som stämmer överens med könsidentiteten, liksom att kunna köpa smink av samma orsak.

När man ansöker om pengar till kläder så gäller det vinterkläder, och det är svårt att få tag på kläder som är rätt för ens transidentitet (RFSL Newcomers).

Tillgång till information

För transpersoner som flyttar till Sverige från andra länder kan lättillgänglig information om bland annat könsbekräftande vård och mötesplatser för transpersoner vara svårt att hitta på andra språk än svenska (eller engelska).

Jag visste inte hur svårt eller enkelt det var att få hormoner i Sverige före jag kom hit, så jag hade hormoner med mig. /…/ Det har varit min [svensktalande] fru som har hittat informationen, då den inte finns speciellt lätt tillgänglig på andra språk (berättelse 59).

Förutom bristen på lättillgänglig information kan forum för hbtqpersoner vara otillgängliga för personer som inte pratar svenska eller engelska.

Jag tycker de forum som finns för transpersoner är mycket viktiga. Jag skulle vilja delta mer aktivt, men det är svårt om man inte pratar flytande svenska/engelska (berättelse 59).

Mötesplatser och stödgrupper

Bland de asylsökande transpersoner som utredningen har varit i kontakt med tycker många viktigt det är viktigt att få prata med och umgås med andra som har liknande erfarenheter. Det finns vissa grupper, exempelvis RFSL Newcomers, som vänder sig till asylsökande, papperslösa och nyanlända hbtq-personer. Newcomers vänder sig dock till hela gruppen hbtq-personer och ett önskemål är att det ska etableras arenor där bara transpersoner kan träffas.

RFSL Newcomers är allt jag får höra. Jag letar efter en stödgrupp endast för transpersoner, men jag hittar ingen. Jag behöver det stödet8.

RFSL Newcomers upplevs dock som en viktig resurs. Den finns på flera RFSL-avdelningar runt om i landet och erbjuder bland annat lektioner i svenska, rådgivning och stöd. Språklektionerna på RFSL Newcomers kan ses som ett komplement till SFI. Många uppfattar att SFI har en brist på hbtq-perspektiv, vilket gör att transpersoner ibland inte känner sig bekväma och trygga i en SFI-kontext.

I de cirklar där man lär sig svenska är jag inte så öppen, eftersom det är ofta är personer från många olika kulturer där, och många har invandrat från mer HBTQ-fientliga land. Jag skulle önska att det fanns fler forum för att lära svenska tillsammans med andra HBTQ-personer (berättelse 59).

8 Intervju gjord till utredningen av konsult, Komm 2017/01563.

Offentliga biträdens syn på asylprocessen för hbtq-personer

RFSL Ungdoms verksamhet Newcomers Youth publicerade sommaren 2017 resultatet av en enkät där organisationen har frågat 20 offentliga biträden som företräder unga hbtq-personer, däribland ensamkommande, om asylprocessen och Migrationsverket (Newcomers Youth 2017). De aspekter som biträdena lyfter fram är i stor utsträckning desamma som de utmaningar som asylsökande transpersoner har framfört till utredningen och som diskuteras ovan.

Trovärdighetsbedömningar

Det största problemet som de offentliga biträdena påtalar är trovärdighetsbedömningen, det vill säga att den asylsökande ska göra sin hbtq-identitet sannolik. Bedömningen genomsyras av förutfattade meningar om hur hbtq-personer ska vara och bete sig och besluten tenderar således att vara godtyckliga. Inte heller görs tillräckliga undersökningar av potentiellt skydd i hemlandet, innan beslut fattas, menade biträdena.

Brist på kunskap

Som de asylsökande själva lyfter poängterar även biträdena att många aktörer, handläggare och tolkar med flera inom asylprocessen bör ges grundläggande hbtq-kompetensutbildning. Hälften av biträdena menar att Migrationsverkets hbtq-specialister (personer med särskild hbtq-kompetens som handlägger asylansökningar) är nödvändiga för hbtq-personers rättssäkerhet, inte minst därför att det är oklart om de anställda på Migrationsverket har adekvat kunskap för att hantera hbtq-ärenden.

Den som möter transpersoner på Migrationsverket måste veta något om transpersoner och hbtq i förväg. Det är inte den som söker asyl som ska vara lärare (berättelse 101).

Flera av de tillfrågade biträdena är osäkra på eller kritiska till kunskapen hos Migrationsverkets anställda om de särskilda behov som barn har, kunskap som är särskilt viktig när ensamkommandes asylskäl ska utredas. För unga hbtq-personer som kommer till Sverige

med sin familj, finns också en problematik i att Migrationsverket inte alltid erbjuder dem egna intervjutillfällen där föräldrarna inte deltar. Som andra problem anges Migrationsverkets tidspress, asylsökandes rädsla för att berätta och risker för hedersvåld. Endast en av fyra tillfrågade biträdena säger sig ha tillgång till tolkar som behärskar hbtq-relaterade begrepp. Andra tolkar har inte velat säga vissa ord, till exempel ord för kön.

Asylsökanden transpersoners särskilda utsatthet

Utredningen har haft kontakt med Calle Brunell, psykolog verksam vid Stockholms Mansmottagning, som har lång erfarenhet av att möta asylsökande transpersoner och bland annat samarbetar med RFSL Newcomers i Stockholm.

Han menar att migranter ofta porträtteras som heterosexuella cispersoner som drabbats av krig eller en naturkatastrof. Transpersoner som flyr har dock ofta ett helt liv bakom sig med olika typer av våld och utsatthet. Under flykten döljer de ofta dessutom de verkliga orsakerna och försöker undvika andra migranter längs vägen. Att vara ensam gör flykten farligare.

De transpersoner som flyr och kommer till Sverige möts av en blandning av rasism, transfobi och heterosexism, enligt Brunell. Asylprocessen och att hitta sin plats i det nya landet innebär ofta ytterligare stress. Många upplever att Migrationsverket misstror dem när de berättar om sin könsidentitet. När ett positivt beslut om asyl slutligen kommer, kommer oron för att inte hitta en plats i samhället, saknaden efter dem man lämnat och sorg. De som söker samtalsstöd har ofta svår och komplex problematik. Asylprocessen och att hitta sin plats i det nya landet innebär ofta ytterligare stress.

Att möta Migrationsverkets handläggare i en asylintervju är svårt för många, säger Brunell. Ofta behöver man återge traumatiska upplevelser och formulera i ord sådant man aldrig tidigare berättat om, och man kan känna skam inför sig själv. Handläggaren kan tycka att berättelsen är otydlig. Den som kommer i behandling hos psykolog innan asylprocessen inleds har större chans att i lugn takt kunna gå igenom sin historia och därmed öka chanserna till att kunna presentera den på ett sammanhållet sätt inför Migrationsverket. Brunell pekar också, liksom de svarande i RFSL Ungdoms enkät

(Newcomer Youth 2017), på att Migrationsverket har förutfattade meningar om hur en hbtq-person ska vara eller bete sig, till exempel hur en person ska ”komma ut” för sin omgivning. De som söker asyl har ibland svårt att identifiera sig med ”hbtq-karaktärer”. Terminologin ”att komma ut” som hbtq-person är okänd för många. Centralt för Brunell är också att påpeka att det är viktigt att inte göra asylsökande transpersoner till offer. Brunell vill tydliggöra hur det i stället är mod och hopp som driver personerna.

I en masteruppsats undersöker Joanna Mellquist (2016) erfarenheter och strategier hos asylsökande hbtq-personer. Mellquist (2016) konstaterar att en viss ekonomisk situation och socialt nätverk är viktigt för asylsökande. För dem som inte har rätt nätverk, eller inte pratar engelska, blir det svårare att navigera i asylsystemet. Mellquist (2016) menar att asylprocessen är påfrestande för hbqt-personer därför att de både måste bevisa både sin hbtq-identitet och sin välgrundade rädsla för förföljelse i sitt ursprungsland.

Mellquist tydliggör också att den som söker asyl skapar sina strategier i spänningsfältet mellan asylprocessen hos Migrationsverket och RFSL Newcomers. De gånger en asylsökande fått avslag, är RFSL Newcomers strategi ofta att guida personen för att öka chanserna till ett nytt, positivt beslut. Inte sällan får personerna rådet att framträda i medier och berätta sin historia, eller delta i prideparader, det vill säga att vara öppen på ett västerländskt sätt så att Migrationsverket lättare ska identifiera personen som en hbtq-person. Detta kan kännas tvingande och reproducerar en västerländsk bild av att vara hbtq-person. Synlighet i medier ökar också risken för att bli utsatt av familj och personer från ursprungslandet.

Motsatsen till en sådan påtvingad öppenhet, kallar Mellquist (2016) för ”hyper hiding” (hyperdölja eller hypergömma). Först flyr en person från ett land där hen har varit tvungen att dölja sin identitet för att undgå förföljelse. Ett avslag på asylansökan tvingar personen att leva gömd som papperslös för att undvika utvisning. För att kunna gömma sig för polisen döljer personen så mycket hen kan om sig själv, inklusive sin identitet, sitt ursprungsland, sitt namn och det faktum att hen är papperslös.

Utredningen har också varit i kontakt med sjuksköterskan Tilde Gray och kuratorn Niklas Lindau på Venhälsan i Stockholm, en mottagning för män och transpersoner som har sex med män. Venhälsan är också en mottagning för människor som lever med hiv,

oavsett kön och sexuell läggning. De berättar att de möter cirka 10– 20 asylsökande transpersoner i verksamheten varje år. En del kommer för att testa sig, andra som patienter på hiv-mottagningen eller den psykosociala verksamheten hos Venhälsans kuratorer. Gray och Lindau menar att antalet asylsökande transpersoner som kommer till Venhälsan för första gången ökar.

De som är i en asylprocess vittnar rent generellt om stor utsatthet till exempel på Migrationsverkets boenden, uppger Venhälsans representanter, som menar att personerna verkar vara utsatta för fysiskt, psykiskt och sexuellt våld och hot om våld. De hör beskrivningar om misstro mot myndigheter och att de asylsökande ifrågasätts avseende sexualitet och könsidentitet. Många asylsökande transpersoner uttrycker frustration över att inte få påbörja eller fortsätta könsbekräftande vård. De har haft en annan bild av sjukvården och transpersoners situation i Sverige innan de kom hit.

Kvalitet på beslut i asylärenden med hbtq-skäl

I juni 2017 kom rättsavdelningen på Migrationsverket med en analysrapport om kvaliteten på asylärenden där den sökande angett ”hbtqskäl” (Migrationsverket 2017).

Migrationsverkets (2017) rättsavdelning menar att utredningarna oftast är tillräckligt fylliga för att utgöra ett gott beslutsunderlag. I de flesta fall följer utredningarna också den metod som rekommenderas i myndighetens egna rättsliga ställningstagande angående utredning och prövning av den framåtsyftande risken för personer som åberopar skyddsskäl på grund av förföljelse på grund av sexuell läggning, könsöverskridande identitet eller könsuttryck (SR 38/2015), liksom UNHCR:s dokument Guidelines on International Protection

No 9: Claims to Refugee Status based on Sexual Orientation and/or Gender Identity within the context of Article 1 A (2) of the 1951 Convention and/or its Protocol relating to the Status of Refugees.

Migrationsverkets rättsavdelning (2017) förtydligar att relevanta rättsliga ställningstaganden inte följs i närmare 30 procent av fallen. Oftast är det ställningstagandet gällande metod för prövning av tillförlitlighet och trovärdighet (RCI 09/2013) som inte följs. Rättsavdelningen menar också att landinformation används i de flesta ärenden där det finns behov av sådan information.

Däremot menar rättsavdelningen att det, även om det finns många bra beslut, också finns beslut som uppvisar grundläggande brister i bevisvärdering av muntliga utsagor, prövning av tillförlitlighet och trovärdighet, individuella bedömningar och beslutsskrivning. Det finns dessutom ett specifikt problem som inte ses så ofta i andra typer av ärenden, framhåller rättsavdelningen: åberopad förföljelse i hemlandet prövas inte. Prövning görs endast vad gäller tillhörighet till gruppen och landinformationen – vilket ju alltså innebär att åberopad bevisning om förföljelsen inte heller prövas.

Migrationsverkets rättsavdelning (2017) konstaterar att det inte är möjligt att söka fram hbtq-ärenden i datasystemet och att de granskade ärendena därför är sådana som myndighetens hbtqspecialister varit involverade i och skickat in. 517 ärenden från 2015 till och med mars 2017 har skickats in och rättsavdelningen konstaterar att det inte är ett statistiskt säkerställt urval. Det är inte möjligt att veta hur många ärenden det totalt har varit fråga om under perioden. 190 ärenden har granskats, 5 av dessa gällde personer som identifierade sig som transpersoner. En jämförelse har sedan gjorts med den nationella kvalitetsuppföljningen som gjordes hösten 2016.

Rättsavdelningen har gjort analyser av den rättsliga kvaliteten på fem olika områden: Id och hemvist, utredningarna, landinformation, bevisvärdering, besluten och resultaten. Vi redogör här kort för varje område.

Id och hemvist

Enligt Migrationsverkets rättsavdelning finns det brister i 10 procent av utredningarna vad gäller identiteten. I 14 procent av utredningarna är det ”oklart” om asylskälen prövats mot rätt land och i 1 procent av ärendena har asylskälen prövats mot fel land. Resultatet är snarlikt det som framkom i den nationella kvalitetsuppföljningen. Orsakerna till att utredningarna brister på denna punkt är framförallt att den sökande haft hemvist i flera olika länder.

Utredningarna

Migrationsverkets rättsavdelning bedömer att 76 procent av utredningarna har gett ett fullgott beslutsunderlag, vilket är bättre än det resultat som framkom vid den nationella kvalitetsuppföljningen,

där endast 53 procent av utredningarna uppfyllde kraven. Rättsavdelningen tror själva att det bättre resultatet kan bero på stödet från SR 38/2015 och UNHCR:s riktlinjer, samt satsningarna på att utbilda hbtq-specialister. Bristerna har handlat om tolkproblem, och om olika sätt att uttrycka sig. Till exempel har utredare frågat om den sökande anser sig avvika från ”normen” i ursprungslandet, vilket verkar vara en fråga som är otydlig för sökande. Det förekommer också begreppsförvirring vad gäller olika hbtq-begrepp och handläggare ställer inte alltid följdfrågor när det gäller att reda ut till exempel ett händelseförlopp. Detta påverkar bevisvärderingen och beslutet.

Landinformation

Landinformation har tillförts i de ärenden där det funnits behov av det och den har i de flesta ärenden varit aktuell och relevant, menar Migrationsverkets rättsavdelning. I 10 procent av ärendena har informationen inte valts ut objektivt, utifrån ett balanserat urval av källor. Sökanden har tillfört landinformation i 35 ärenden, men denna information har bara bemötts i 37 procent av besluten. Förklaringen som ges är kunskapsbrist, orsakad av hög arbetsbelastning och många nyanställda.

Bevisvärderingen

Migrationsverkets rättsavdelning ser stora skillnader mellan bifalls- och avslagsbeslut. I 29 procent av bifallsbesluten har tillförlitligheten av uppgifterna inte prövats i tillräcklig omfattning, i 33 procent av fallen är tillförlitligheten vad gäller sökandes tillhörighet till gruppen inte tydligt motiverad. I 47 procent av bifallsbesluten är tillförlitligheten av uppgifterna om händelser i ursprungslandet inte tydligt motiverad. Motsvarande för avslagsbesluten är 3 procent vad gäller uppgifter, 12 procent vad gäller tillhörighet till gruppen och 19 procent vad gäller händelser.

För både bifalls- och avslagsbeslut gäller att åberopad förföljelse och inlämnad bevisning för denna inte prövats i många ärenden – i 59 ärenden gällande händelser i ursprungslandet och i 31 ärenden inte alls. Detta är inte tillfredsställande, konstaterar rättsavdelning-

en, eftersom tillförlitlig åberopad förföljelse kan stödja hela berättelsen och ge den sökande ett lägre beviskrav. Orsakerna till dessa brister är att det är svårt att bedöma tillhörigheten till gruppen hbtqpersoner och att den individuella prövningen kan bli bättre. Den allmänna kunskapen hos handläggare om bevisvärdering är otillräcklig konstaterar rättsavdelningen.

Besluten

I 34 procent av fallen har Migrationsverkets rättsavdelning kommit fram till att bedömningen av den sökandes tillhörighet till gruppen inte är tydlig och objektivt motiverad. I 37 procent av fallen är bedömningen av tidigare förföljelse inte tydlig och objektivt motiverad. Detta är något bättre än i den nationella kvalitetsuppföljningen där 42 procent av fallen inte var tillräckligt motiverade. Bäst var bedömningarna av situationen i ursprungslandet, där hade endast 16 procent brister, enligt rättsavdelningen.

En orsak till bristerna, menar rättsavdelningen, är sannolikt att det finns osäkerhet kring hur prövningen ska motiveras och individualiseras. Dessutom finns stora skillnader i kunskap mellan olika beslutsfattare, och olika hbtq-experter. De har inte haft ett sammanhållet rättsligt stöd och fått för få gemensamma utbildningsdagar.

Resultaten

Enligt Migrationsverkets rättsavdelning var 61 procent av bifallsärendena korrekta, 20 procent felaktiga och 19 procent ”diskutabla”. 79 procent av avslagsärendena hade en korrekt utgång, 15 procent var felaktiga och 6 procent en ”diskutabel” utgång. Migrationsdomstolarna har ändrat utgången i 12 procent av de överklagade avslagsbesluten, och fastställt dem i 68 procent. 20 procent var inte avgjorda då rapporten skrevs.

Införande av gemensam asylpolitik i EU

Sedan 2004 har det varit fastställt i EU:s lagstiftning på asylområdet att personer som riskerar förföljelse på grund av sexuell läggning ska kunna söka asyl inom EU. 2011 preciserade man att könsidentitet

ska uppmärksammas när asylmyndigheterna bedömer huruvida personen tillhör någon särskilt utsatt befolkningsgrupp som riskerar förföljelse. År 2016 presenterade EU kommissionen ett antal olika förslag i syfte att reformera EU:s asylsystem. Dessa presenteras nedan.

New Qualification Regulation (COM (2016) final)

I direktivet definieras en minimistandard för vad som gör att personer kvalificerar sig som asylsökande som är i behov av skydd. Sedan 2004 har direktivet inkluderat sexuell läggning och sedan 2011 har även könsidentitet varit inkluderat. Den europeiska hbtqiorganisationen ILGA Europe (2017) kräver dock att även könsuttryck och könskaraktäristika ska inkluderas i direktivet för att det ska omfatta alla hbtqi-personer som har behov av skydd. ILGA Europe (2017) vill även att direktivet ska ge utrymme för en mångfald familjekonstellationer, samt att migrationsmyndigheter inte ska avslå en asylansökan för att den sökande inte vid första intervjutillfället berättat att asylskälet bygger på personens könsidentitet, könsuttryck, könskaraktäristika eller sexuell läggning.

Recast Reception Conditions Directive (COM (2016)465 final)

Direktivet syftar till att asylsökande ska få ett tryggt och värdigt bemötande och mottagande. ILGA-Europe (2017) understryker dock att EU måste säkerställa att direktivet är omformulerat på ett sådant sätt att mottagandet av asylsökande, och i synnerhet asylsökande hbtqi-personer förbättras. För detta måste enligt ILGA Europe (2017) asylsökande hbtqi-personer inkluderas i förteckningen över grupper med särskilda behov. ILGA Europe (2017) anser även att det är av stor vikt att dessa får hbtqi-kompetent vård och slutligen att en ny paragraf som inkluderar åtgärder mot våld på grund av könsidentitet eller könsuttryck ska införas i direktivet.

New Asylum Procedures Regulation (COM (2016) 271 final)

Direktivet reglerar vilka procedurer som ska ligga till grund för bedömning och beslut avseende en persons skyddsskäl och däri-

genom huruvida personen har rätt till skydd. ILGA Europe (2017) påpekar att man är positiva till att könsidentitet och sexuell läggning är explicit nämnda, men vill att även könsuttryck och könskaraktäristika ska inkluderas i direktivet. ILGA Europe (2017) vill även att det inkluderas skrivningar i direktivet som ställer krav på tolkarna så att översättningarna blir korrekta och i enlighet med de asylsökande personernas egna berättelser, samt att om könsidentitet ska registreras måste detta ske utifrån den asylsökandes självidentifikation.

Recast Dublin Regulation (Dublin IV) (COM (2016) 270 final)

ILGA Europe (2017) uttrycker stor oro kring förslaget till ny Dublinreglering avseende vilka som definieras som familjemedlemmar. Enligt ILGA Europe (2017) är skrivningarna i sin nuvarande form för generella och öppnar upp för alltför stora skillnader i tolkning mellan de olika EU-länderna, vilket kan komma att särskilt påverka ogifta som är i en relation, samt personer i samkönade relationer. ILGA Europe (2017) ställer sig bakom ECRE:s syn på utkastet till nytt direktiv som preciserar att en bred tolkning av familjebegreppet är nödvändigt, och att man måste fokusera på faktiska relationer mellan människor och inte på juridiska band.

New Regulation establishing a Union Resettlement Framework (COM (2016) 468 final)

ILGA Europe (2017) vill slutligen att hbtqi-personer inkluderas i förteckningen över utsatta grupper så att de inte riskerar att bli fast i länder där situationen för gruppen är mycket svår (exempelvis Turkiet, Libanon, Jordanien).

7. Transpersoners psykiska hälsa

Enligt direktiven ska utredningen, i samråd med den nationella samordnaren för utveckling och samordning av insatser inom området psykisk hälsa (S 2015:09), identifiera hur insatser för att öka den psykiska hälsan och minska stressen bland transpersoner kan inkorporeras i det arbete som utförs av myndigheter, kommuner, landsting och organisationer inom området psykisk hälsa. Utredningen ska även föreslå hur riktade preventiva insatser mot självmord och självmordsförsök bland transpersoner kan inrymmas i Folkhälsomyndighetens uppdrag att samordna det suicid-förebyggande arbetet samt föreslå hur det nuvarande alkohol-, narkotika- och tobaksförebyggande arbetet kan säkerställa att den förhöjda risk som finns hos gruppen transpersoner beaktas.

I utredningens direktiv ingår också generellt att samla kunskap om transpersoners levnadsvillkor, vilket vi därför också gör i detta kapitel, med fokus på psykisk hälsa. Som vi konstaterar nedan är kunskapen på området generellt begränsad, och de större studier som gjorts har handlat om specifika delområden.

7.1. Psykiskt välbefinnande

Över en tredjedel av transpersonerna som svarade på Folkhälsomyndighetens enkätundersökning (2015a) uppgav att de känt sig nedstämda de senaste veckorna. Andelen var högre i de yngre åldersgrupperna. Bland unga mellan 15 och 19 år var andelen så hög som 58 procent. 30 procent hade haft sömnbesvär de senaste veckorna. Sömnbesvär var vanligare i de yngre åldersgrupperna. Över en tredjedel av respondenterna angav att de ofta eller alltid har känt sig spänd under de senaste veckorna. Det gäller framför allt bland de yngsta mellan 15 och 44 år. En fjärdedel är nöjda med sitt psykiska välmå-

ende medan 35 procent är missnöjda eller mycket missnöjda (Folkhälsomyndigheten 2015a).

I TGEU:s (2017a) studie undersöktes respondenternas välbefinnande med hjälp av WHO-5. WHO-5 Well-Being Index är ett verktyg som mäter personers känsla av välbefinnande inom de två senaste veckorna. Andelen individer som anses vara i risk för psykisk ohälsa får en WHO-5 index på 48 eller mindre. Medelvärdet för de svenska respondenternas WHO-5 index var 43. Motsvarande index för svenska respondenter i European Quality of Life Survey (EQLS) från 2012 var 64 (TGEU 2017a). Resultatet indikerar att transpersoner har en ökad risk för psykisk ohälsa i jämförelse med befolkningen i stort.

I Folkhälsomyndighetens (2015a) studie framgår det att det är fem gånger vanligare att transpersoner upplever sig stressade än befolkningen i allmänhet. Folkhälsmyndigheten (2015a) skriver att en möjlig förklaring till den höga förekomsten av stress inom gruppen är fördomar, stigma och diskriminering som många transpersoner lever med. Denna ökade stress kommer i kombination med allmän livsstress (t.ex. stress orsakad av ekonomiska förutsättningar, arbete e.dyl.). Olika former av stress, så kallade stressorer kan leda till eller förekomma samtidigt som psykisk ohälsa. Nedstämdhet, sömnbesvär och att vara spänd är vanligt förekommande konsekvenser av stress. På lång sikt kan utsatthet för stressorer leda till psykisk ohälsa av allvarligare karaktär i form av exempelvis depression och ångestproblematik.

Förutom studier om suicid och ätstörningar som diskuteras i detalj nedan finns det i dagsläget få studier som har undersökt förekomsten av psykiatriska diagnoser av mer allvarlig karaktär bland transpersoner (Zeluf, Dhejne, Orre, Mannheimer, Deogan, Höijer, Thorson 2016). Utredningen har dock fått kännedom om att en registerstudie är under arbete hos Socialstyrelsen, men inga siffror var klara för publicering när innan vår utredning publicerades. Olsen-Kennedy (2016) poängterar att när vetenskapen förhoppningsvis förflyttar sig från psykiatrisk patologisering av transerfarenheter och transidentiteter kan vår förståelse för könsdysfori och samsjuklighet med andra psykiatriska diagnoser öka. Ett allvarligt problem är, enligt Olsen-Kennedy (2016) att hälso- och sjukvården och andra aktörer som erbjuder vård för transpersoner kan se psykiatrisk samsjuklighet som skäl att inte påbörja könsbekräftande behandling

eller att det överhuvudtaget inte går att bedöma någons könsdysfori. Exempelvis kan det röra sig om att en person har en depressionsdiagnos och inte får vård och behandling för sin könsdysfori innan depressionen är behandlad. Detta är problematiskt då depressionen i sig kan vara orsakad av könsdysforin.

I en studie från USA av Reisner, Biello, White Hughto, Kuhns, Mayer, Garofalo & Mimiaga (2016) med 298 unga transkvinnor framkommer det att 41,5 procent hade en eller flera diagnoser kopplade till psykisk ohälsa eller diagnoser kopplade till alkohol- och/ eller drogmissbruk. 20 procent hade två eller fler komorbida diagnoser (Reisner et al. 2016), det vill säga uppvisade en samsjuklighet. Bland de med någon diagnos hade 35 procent livslång depression eller var i en allvarlig depressiv period, 15 procent diagnostiserades med suicidalitet, 20 procent med ångestrelaterade diagnoser, 8 procent med posttraumatisk stress, 10 procent med alkoholmissbruk och 15 procent med någon form av drogmissbruk (Reisner et al. 2016). I en studie av Dhejne, Lichtenstein, Boman, Johansson, Långström, Landén (2011) framkommer det att undersökningsdeltagarna (transsexuella efter genomgången könsbekräftande vård) har varit inlagda på sjukhus för psykiatrisk sjukdom fyra gånger så ofta än vad kontrollgruppen varit. Psykiatrisk slutenvård var betydligt vanligare bland den här gruppen än hos kontrollgruppen.

En jämförelse kan här göras med resultaten i den av Socialstyrelsen (2016b) framtagna registerstudien om psykisk ohälsa bland personer i samkönade äktenskap. Socialstyrelsen (2016b) slår fast att förekomsten av psykisk ohälsa i form av riskbruk och beroende, ångestsjukdomar och depressioner var högre bland personer i samkönade äktenskap än bland personer i olikkönade äktenskap. Det framkommer även i studien att kvinnor i samkönade äktenskap var särskilt utsatta för riskbruk och beroende, män i samkönade äktenskap hade i större utsträckning allvarligare sjukdom som psykos och både män och kvinnor i samkönade äktenskap använde psykofarmaka i större utsträckning än personer i olikkönade äktenskap (Socialstyrelsen 2016b). Det fanns även en större mortalitet (orsakad av suicid eller hiv/aids) bland personer i samkönade äktenskap jämfört med personer i olikkönade äktenskap (Socialstyrelsen 2016b). Det är inte möjligt att i denna registerstudie utläsa hur stor andel av personerna i någon av grupperna som har en transidentitet, eftersom det endast är det juridiska könet och statusen som gift som har

kunnat mätas. Enligt uppgifter till utredningen var det ett allt för litet antal personer i utredningen som hade bytt juridiskt kön vilket resulterade i att inga mätningar gjordes på gruppen. Det är dock inte osannolikt att några av de erfarenheter som skapat den större utsattheten för den här undersökta gruppen har likheter med gruppen transpersoners situation, oavsett hur många transpersoner som fanns representerade i denna studie.

7.1.1. Minoritetsstressmodellen som möjlig förklaringsmodell

I Folkhälsomyndigheten rapport (2015a) påpekas det att hälsans bestämningsfaktorer är ett komplext samspel mellan strukturella, socioekonomiska och demografiska variabler, individens levnadsvanor, inflytande och delaktighet i samhället samt individens övriga livsvillkor. Myndigheten konstaterar vidare att hbt-personer är en mycket heterogen grupp där homosexuella, bisexuella och transpersoner har unika hälsobehov (Folkhälsomyndigheten 2015a).

Skillnader avseende hälsans bestämningsfaktorer mellan hbtpersoner och heterosexuella cispersoner kan delvis förklaras av faktorer som beskrivs i minoritetsstressteorin (Meyer 2003) (Folkhälsomyndigheten 2015a, Socialstyrelsen 2016b). Teorin grundar sig på antaganden om att fördomar, diskriminering, en förväntan om att bli avvisad, samt internalisering av samhällets negativa attityder kan leda till allvarliga hälsoproblem för personer tillhörande en minoritetsgrupp. Denna ökade stress förekommer också i kombination med allmän livsstress (Tebbe & Moradi 2016: Bränström 2016, Folkhälsomyndigheten 2015a, Socialstyrelsen 2016b).

Richard Bränström (2016) vid Karolinska Institutet har genomfört en longitudinell studie om hälsoskillnader mellan heterosexuella (n = 12 659) och homo- och bisexuella (n = 717) i Sverige. Studien utgår ifrån ett perspektiv om att minoritetsstressfaktorer är orsaksvariabler för hälsoskillnader mellan homo- och bisexuella och heterosexuella. I den prospektiva, framåtblickande, studien används data från ett populationsbaserat representativt urval av vuxna personer i Sverige. Det konstateras i studien att homo- och bisexuella har en betydligt högre risk för psykisk ohälsa jämfört med heterosexuella. (Bränström 2016). Skillnaderna fanns inom depressions-, ångest-, och missbruksrelaterade diagnoser samt i användandet av antidepressiv

psykofarmaka (Bränström 2016). Liknande resultat återfinns i Socialstyrelsens registerstudie där jämförelser har gjorts mellan personer i samkönade äktenskap och olikkönade äktenskap (Socialstyrelsen 2016b, se innan). Jämfört med heterosexuella, så var det främst bland bisexuella kvinnor, homosexuella män och yngre homosexuella kvinnor som skillnaderna var som störst (Bränström 2016). Studien ger stöd till minoritetsstressmodellens antaganden om att våld och hot om våld påverkar den psykiska hälsan. Det slås även fast att socialt stöd är en mycket viktig faktor som påverkar den psykiska hälsan. Däremot, och till skillnad från minoritetsstressmodellens antaganden, verkar socialt stöd inte ha en skyddande effekt på kopplingen mellan utsatthet för våld och psykisk ohälsa (Bränström 2016).

Då Bränströms (2016) studie har homo- och bisexuella som målgrupp diskuteras inte transpersoners särskilda utsatthet i relation till minoritetsstressteorin. Förutom att minoritetsstress nämns i Folkhälsomyndighetens (2015a) enkätstudie som en möjlig förklaringsmodell till ohälsa bland transpersoner (samt homosexuella och bisexuella) finns det ingen svensk forskning om hur minoritetsstressteorins antaganden är direkt tillämpbar på transpersoners hälsa och psykiska hälsa. Det finns däremot viss internationell forskning vars slutsats är att några minoritetsstress-indikatorer kan tillämpas, men forskningen är begränsad och ett problem är att i många studier klumpas homosexuella, bisexuella och transpersoner ihop. Det görs antaganden om att transpersoners utsatthet i relation till minoritetsstressmodellen är jämförbar/lika med homosexuella och bisexuellas livssituation. Fokus är främst på homo- och bisexuella och transpersoner diskuteras sällan specifikt (Stennett 2016).

Huruvida minoritetsstressmodellen därmed kan tillämpas på transpersoner har därför inget givet svar. Sabrina Stennett skriver i sin avhandling (2016) att varje minoritetsstressindikator var individuellt associerad med psykisk ohälsa, men när man gjorde en sammanlagd bedömning av indikatorerna var det bara vissa som visade sig vara statistiskt signifikanta och av betydelse. Slutsatsen Stennett (2016) drar i sin avhandling är därför att det finns begränsat stöd för att minoritetsstressmodellens indikatorer sett i kombination är tillämpbar på hennes urval med 270 respondenter.

Däremot kunde hon genom sin studie ta fram ett flertal hypoteser som möjliggör mer forskning på området. Gonzales, Gallego och

Bockting (2017) drar samma slutsats i sin studie av 1210 transpersoner om minoritetstress, könsdysfori och användande av droger.

Stennetts (2016) och Gonzales, Gallego och Bocktings (2017) slutsatser behöver inte tolkas som att minoritetsstressmodellens indikatorer är helt utan betydelse för transpersoner, men det är viktigt att vara medveten om att vissa indikatorer kan vara av större eller mindre betydelse i jämförelse med homo- och bisexuella. Tebbe & Moradi (2016) slår dock fast att om insatser för att förbättra transpersoners psykiska hälsa ska ge resultat, exempelvis reducera depressions- och självmordsrisk, är det mest effektiva att rikta in insatserna på vissa minoritetsstress-indikatorer.

Velez, Breslow, Brewster, Cox, och Foster (2016) definierar negativa attityder mot transpersoner och kongruens, till vilken grad transpersoner känner att deras könsuttryck stämmer överens/ passerar i enlighet med det kön de identifierar sig som, som två specifika minoritetsstressfaktorer särskilt relevanta för transpersoner. De fann ett positivt samband mellan negativa attityder gentemot transpersoner, starkt kroppsfokus, tvångsmässig träning och internalisering av dominerande normer kring vad som bedöms vara ett attraktivt utseende (Velez et al. 2016). Kroppsnormer i relation till ett problematiskt ätande diskuteras närmre i avsnitt 7.3 om ätstörningar.

Utredningen konstaterar att det behövs mer forskning kring vilka minoritetsstress-indikatorer som är av störst relevans för just gruppen transpersoner i Sverige för att uppnå bästa möjliga effekt av insatser som genomförs i syfte att förbättra den psykiska hälsan inom gruppen.

7.1.2. Psykosocial livssituation, utsatthet och psykiskt välbefinnande

I Folkhälsomyndighetens (2015a) studie konstateras att transpersoner är en grupp som i hög utsträckning är utsatt för diskriminering och trakasserier, där många känner rädsla för att gå ut ensamma och/eller har erfarenhet av att vara utsatt för våld. Enligt myndigheten har många transpersoner uppgett att de använder sig av olika copingstrategier, det vill säga bestämda strategier för att hantera vissa händelser som exempelvis att avstå från att delta i sociala sammanhang och vardagliga aktiviteter på grund av rädsla för att bli trakas-

serad, diskriminerad, eller i värsta fall utsatt för våld (Folkhälsomyndigheten 2015a).

Även med hänsyn taget till minoritetsstressmodellens begränsningar, utifrån Folkhälsomyndighetens (2015a) studie och genomgång av tidigare forskning (se till exempel Bränström 2016), finns ändå belägg för att konstatera att rädsla och/eller utsatthet för våld begränsar vardagsmobiliteten och livsutrymmet för många transpersoner, vilket i sin tur är en starkt styrande orsak till sämre livskvalitet, psykisk och fysisk hälsa bland transpersoner.

Förutom att allmän utsatthet, som redovisats tidigare i detta avsnitt, leder till sämre livskvalitet, psykisk och fysisk hälsa bland transpersoner visar studier att psykosocialt stöd kan ha en skyddande effekt på ohälsa vilket är i enlighet med minoritetsstressmodellens antaganden (Folkhälsomyndigheten 2015a). I Folkhälsomyndighetens (2015a) studie uppger en fjärdedel av transpersonerna att de saknar emotionellt stöd, vilket är en andel som är dubbelt så hög jämfört med befolkningen i allmänhet. Det konstateras även att avsaknaden av emotionellt stöd var högst bland de äldre åldersgrupperna 45–64 år (46 procent) och 65–94 år (43 procent).

I Ungdomsstyrelsens rapport Hon Hen Han – en analys av hälso-

situationen för homosexuella och bisexuella ungdomar samt för unga transpersoner från 2010 mättes den psykosociala livssituationen genom

att ställa frågor om socialt stöd samt bemötande från familj och vänner relaterat till sexuell läggning och/eller könsidentitet/könsuttryck samt självkänsla. 3094 respondenter svarade på undersökningen som gjordes via en enkät på Qruiser, Nordens största community på nätet för hbtq-personer. Undersökningen gjordes i samarbete med RFSL Ungdom som även stod som avsändare för undersökningen.

I studien fann Ungdomsstyrelsen att transpersoner och personer med osäker könsidentitet generellt är mer utsatta för våld och sexuella övergrepp än övriga grupper i undersökningen. De fann även ett samband mellan transpersoners psykosociala livssituation, deras psykiska välbefinnande och utsatthet för hatbrott och sexuella övergrepp. Problematiken är cirkulär på så sett att de hbt-personer som har utsatts för sexuella övergrepp och våld tenderar att ha en mer problematisk psykosocial livssituation än de som inte varit utsatta och vice versa. Personer med lägre självkänsla utsätter sig för större risker att bli utsatta för sexuella övergrepp, men det är också så att personer kan ha en låg självkänsla som orsakats av sexuella över-

grepp. Även denna undersökning visar en större utsatthet bland de yngre åldersgrupperna. Det gäller även utsatthet för fysiskt våld.

Bland Folkhälsomyndighetens (2015a) respondenter hade 11 procent i åldersgruppen 15–19 utsatts för fysiskt våld. 39 procent av respondenterna uppger att de någon gång under de senaste tolv månaderna har utsatts för psykiskt våld, även här var våldet vanligast bland de yngsta (15–19 år) där 52 procent hade utsatts för psykiskt våld (Folkhälsomyndighetens 2015a).

Resultaten från Ungdomsstyrelsens (2010) studie kan problematiseras utifrån Bränströms (2016) studie som diskuteras ovan. Där framkommer det att det faktum att en individ har socialt stöd inte påverkar huruvida den blir utsatt för våld eller inte. Bränströms (2016) studie har homo- och bisexuella som studieobjekt, men resultaten är relevanta även avseende transpersoners våldsutsatthet. Detta då transpersoner i störst utsträckning utsätts för våld (både fysiskt och psykiskt) som skett på allmän plats, nöjesställe eller i anslutning till tåg, buss eller tunnelbana (Folkhälsomyndigheten 2015a). Både avseende fysiskt och psykiskt våld uppger en majoritet att våldet de har utsatts för var av okänd person, vilket är jämförbart med situationen för homo- och bisexuella (Folkhälsomyndigheten 2015a).

Detta indikerar att en trygg och stabil psykosocial livssituation som inkluderar psykosocialt stöd inte nödvändigtvis, och inte så överraskande, är en skyddande faktor mot våld exempelvis på tunnelbanan. Men som diskuteras ovan indikerar forskningen även att trygg och stabil psykosocial livssituation bidrar till en bättre psykisk hälsa och psykiskt välbefinnande, och att den trygghet och stabilitet som en trygg och stabil psykosocial livssituation representerar kan bidra till att individer inte utsätter sig i lika stor grad för risker som den kanske annars hade gjort (exempelvis sexuellt risktagande). Här finns dock en skillnad gentemot risken att utsättas för till exempel fysiskt våld i gatumiljö.

Det är dock viktigt att poängtera att vad som är att definiera som en trygg och stabil psykosocial livssituation för den enskilde har många olika variabler. Detta berörs också i kapitel 5 och i avsnittet om äldre i kapitel 6 i detta betänkande. Där poängteras det att aspekter som eventuella kärleksrelationer, familjebildning, relation till ursprungsfamilj och relation till sin omgivning påverkar transpersoners upplevelse av en trygg och stabil psykosocial livssituation, eller med andra ord, upplevelsen av psykosocialt välbefinnande. Alla aspekter

är inte likadana för alla personer. Det är till exempel inte givet att kontakten med urspungsfamiljen, den biologiska familjen, leder till psykosocialt välbefinnande för den enskilde.

Ålder spelar också en roll när man problematiserar och definierar vad som är psykosocialt välbefinnande, då vi kan anta utifrån den forskning som redovisas i denna utredning att det finns unika och särskilda behov bland olika åldersgrupper, vid olika tidpunkter i livet. Förutom ålder bör även andra diskrimineringsgrunder, som etniskt ursprung, beaktas som en aspekt som påverkar livssituationen, tillgång till vård och utsatthet för diskriminering och stigmatisering. Alla dessa aspekter måste beaktas när framtida forskning om eventuella samband mellan målgruppens psykiska välbefinnande, psykosociala livssituation och utsatthet genomförs.

7.2. Befintliga insatser för att stärka den psykiska hälsan

7.2.1. Regeringens strategi inom området psykisk hälsa

I regeringens strategi inom området psykisk hälsa 2016–2020. Fem

fokusområden fem år framåt. står att alla som drabbas av psykisk

ohälsa ska få tillgång till en jämlik, tillgänglig, god och säker vård, men att det också är viktigt att vara medveten om att olika grupper och individer har olika förutsättningar och behov. Det finns ingen lösning som passar alla. De grupper som är särskilt utsatta måste därför synliggöras. Det gäller till exempel grupper som i ökad utsträckning riskerar psykisk ohälsa. I strategin lyfts också att det finns ett behov av att öka kunskapen om skillnader i psykisk hälsa som kan relateras till kön, könsidentitet och sexuell läggning. Kunskapen behöver höjas både hos personer som arbetar inom området och hos allmänheten.

Nationell samordnare inom området psykisk hälsa

I december 2015 tillsatte regeringen en särskild utredare – en nationell samordnare – för utveckling och samordning av insatser inom området psykisk hälsa. Samordnarens uppdrag är att stödja arbetet som utförs av myndigheter, kommuner, landsting och organisationer

inom området psykisk hälsa och verka för att arbetet samordnas på nationell nivå. Samordnaren ska också identifiera utvecklingsbehov inom området psykisk hälsa och redovisa dessa till regeringen med förslag till åtgärder. Ytterligare en del i samordnarens uppdrag är att följa upp insatser som görs inom ramen för statens överenskommelse med SKL med fokus på effekter på folkhälsan, patienter, brukare och anhöriga. Därutöver ska samordnaren föreslå hur utveckling och samordning av insatser inom området psykisk hälsa långsiktigt kan integreras i ordinarie myndighetsstruktur. Resultaten av samordnarens arbete ska slutredovisas senast 31 december 2018 (dir 2015:138).

7.2.2. Överenskommelse mellan staten och SKL

Staten och SKL ingick 2016 en överenskommelse om stöd till riktade insatser inom området psykisk hälsa. Syftet är att skapa förutsättningar för ett långsiktigt arbete på området psykisk hälsa med ett gemensamt ansvarstagande från berörda aktörer. Syftet är också att öka tillgängligheten till stöd och behandling av god kvalitet och att förebygga och motverka psykisk ohälsa. SKL fördelar också stimulansmedel till kommuner och landsting å statens vägnar (Uppdrag psykisk hälsa 2017a).

Överenskommelsen 2016 omfattade 850 miljoner kronor, varav 780 miljoner kronor delades ut som stimulansmedel. För att ta del av stimulansmedlen 2016 var kommuner och landsting skyldiga att länsvis sammanställa handlingsplaner för arbetet med invånarnas psykiska hälsa. Planerna skulle innehålla fem fokusområden: 1. förebyggande och främjande insatser; 2. tillgängliga tidiga insatser; 3. enskildas delaktighet och rättigheter; 4. utsatta grupper; och 5. styrning, ledning och organisation.

Under fokusområde 1 framhåller regeringen särskilt barn och unga där förbyggande insatser har särskilt stor effekt innan ohälsan har debuterat. När det gäller fokusområde 4. utsatta grupper så vill regeringen öka medvetenheten kring olika gruppers specifika behov och förutsättningar och hbt-gruppen nämns som särskilt utsatt när det gäller psykisk ohälsa.

SKL gav forskare via Umeå universitet (Fjellfeldt, Markström & Rosenberg, 2017) i uppdrag att analysera de länsvisa planerna. I forskarnas rapport konstateras att sammantaget hade landsting och kom-

muner identifierat flest behov och därigenom formulerat flest insatser inom fokusområde utsatta grupper. Av 21 län är det 18 som använt regeringens struktur för målområden vilket möjliggjort en analys och en jämförelse landstingen emellan. Av dessa 18 är det 9 som skriver fram hbt-personer som en utsatt grupp. Ibland även med undergrupper av särskilt utsatta inom gruppen som till exempel nyanlända hbt-personer, hbt-personer över 65 år och hbt-personer som utsätts för våld i nära relationer. Det framkommer inte varför just dessa grupper valdes som särskilt prioriterade subgrupper bland landstingen. Hbt-personer omnämns inom andra fokusområden i väldigt liten utsträckning: en gång vardera inom område 1–3 och två gånger inom område 5.

RFSL har påpekat att det behöver undersökas varför vissa landsting och kommuner väljer att inte ha med hbtq-frågor i handlingsplanerna för psykisk hälsa. Med detta som utgångspunkt har organisationen även tagit fram en beställningslista till kommuner, landsting och regioner om vilka insatser som behövs för att förbättra hbtqpersoners psykiska hälsa. I rapporten listas ett flertal mål och åtgärder samt goda exempel på insatser som landsting och kommuner redan gör i relation till föreslagna mål och åtgärder redogörs för (RFSL 2017a).

Överenskommelsen 2016 innehöll också en satsning på 5 miljoner som skulle möjliggöra för SKL att ta fram ett förslag på tillvägagångssätt för att bygga upp en nationell struktur med kunskapsnoder, med gemensamt regionalt ansvar, för kunskapsutveckling. I SKL:s slutrapport för arbetet med överenskommelsen 2016 skriver SKL att en inventering gjordes i syfte att inhämta kunskap om vad för typ av nationell struktur som var bäst lämpad för kunskapsutveckling. SKLs slutsats var att det är svårt att upprätthålla vissa kompetenser för att bedriva förbättringsarbete inom vissa landsting. Det föreslås därför att sex resurscentrum baserat på sjukvårdsregioner ska upprättas, vilka ska bistå länen med generell kompetens kring stöd för kunskapsutveckling och spridning. Utifrån samma inventering föreslog SKL att det på nationell nivå upprättas en nationell stödfunktion som kan bidra till samordning kring det arbete som görs på läns- och regionnivå (SKL 2016c).

För överenskommelsen 2017 avsatte regeringen 885 miljoner. Till kommuner och landsting fördelas 250 miljoner kronor vardera av stimulansmedlen, 150 miljoner kronor till initiativ för bättre psykisk

hälsa hos barn och unga och 130 miljoner kronor avsattes för ungdomsmottagningar runt om i landet (Uppdrag psykisk hälsa 2017b). Som en uppföljning på de förslag SKL redovisar i slutrapporten för arbetet med överenskommelsen 2016 om att etablera sex resurscentrum skrevs det även in i överenskommelsen för 2017 att sådana regionala resurscentrum skall byggas upp i syfte att förbättra kunskapsspridningen och kunskapsutvecklingen samt öka vårdkvaliteten inom området psykisk hälsa. SKL fick för 2017 ett ekonomiskt bidrag på 45 miljoner kronor för detta arbete.

7.3. Ätstörningar

Studier om ätstörningsproblematik och kroppsbild tenderar att oftast koncentreras kring cispersoner och det vanliga är att i de fall kön och ätstörningsproblematik undersöks är det oftast relationen mellan könsroller (maskulin, feminin), mat och ätande som är fokus (McClain & Peebles 2016). I Folkhälsomyndighetens enkätundersökning (2015a) rapporterar en väsentlig andel (38 procent) av transpersonerna att de har ett problematiskt förhållande till mat och ätande. Det var vanligare bland de yngre åldersgrupperna än de äldre att uppge att de hade ett problematiskt förhållande till mat och ätande. Det finns dock ingen djupare analys av möjliga orsakssamband i studien och det är svårt att kategoriskt kunna slå fast att en problematisk relation till mat och ätande är de facto ätstörningsproblematik bland respondenterna. Det saknas kunskap om ätstörningar bland transpersoner i Sverige, och det är därför nödvändigt att hänvisa till viss internationell forskning som kan ge indikationer på hur situationen ser ut bland transpersoner.

Som diskuteras under avsnittet ovan om minoritetsstress som möjlig förklaringsmodell definierar Velez et al. (2016) negativa attityder mot transpersoner och kongruens, i vilken grad transpersoner känner att deras könsuttryck stämmer överens/ passerar i enlighet med det kön de identifierar sig som, som två specifika minoritetsstressfaktorer särskilt relevanta för transpersoner. De fann ett positivt samband mellan negativa attityder gentemot transpersoner, starkt kroppsfokus, tvångsmässig träning och internalisering av dominerande normer kring vad som bedöms vara ett attraktivt utseende (Velez et al. 2016). Studiens resultat visar att man särskilt måste bejaka mino-

ritetsstressfaktorer som är direkt relaterade till negativa attityder gentemot transpersoner som påverkar transpersoners syn på den egna kroppen, det egna utseende och därigenom transpersoners psykiska välbefinnande.

I en studie från USA som har analyserat data från National College

Health Assessment II där respondenterna består av 289 024 studen-

ter vid 223 amerikanska högskolor uppger 16 procent av de transidentifierade personerna att de är diagnosticerade med ätstörningar (Diemer, Grant, Munn-Chernoff, Patterson, Duncan 2015). I en studie från Kanada undersöktes ätstörningsproblematik bland 97 ungdomar som var diagnosticerade med könsdysfori. 5 av de 97 patienterna var diagnosticerade med någon typ av ätstörning och 10 av patienterna hade någon form av ätstörningsrelaterade symptom (Feder, Isserlin, Seale, Hammond & Norris 2017). Det poängteras i studien att i tidigare undersökningar om förekomsten av ätstörningsrelaterade diagnoser bland unga ciskvinnor visade att 0,37 procent var diagnosticerade med anorexia nervosa och 1 procent med bulimia nervosa, bland cismännen hade 0,3 procent anorexia nervosa och 0,5 procent bulimia nervosa (Feder et. al., 2017). Genom att använda siffran för anorexia nervosa som jämförelse slår forskarna fast att transmän har 19 gånger, och transkvinnor har 10 gånger högre risk att utveckla ätstörningsproblematik i jämförelse med ciskvinnor (Feder et. al., 2017). Resultatet visar alltså att det är särskilt bland transmän som ätstörningsproblematiken är som störst vilket är i enlighet med en tidigare studie av Vocks, Stahn, Loenser & Legenbauer (2009).

En möjlig förklaring till detta är att många transmän är missnöjda med kroppens feminina drag som bröst och höfter och försöker undertrycka dragen genom strikta dieter, viktminskning, överdriven träning med mera (Ålgars, Alanka, Santtila & Sandnabba 2012: Becker, Nieder, Cerwenka, Briken, Kreukels, Cohen-Kettenis, Cuypere, Haraldsen & Richter-Appelt 2016).

I en annan studie konstateras en ökad grad av bulimia nervosa bland transmän/transpojkar. De som ingick i studien hade en medianålder på 14,75 år, och hade utvecklat bulimi trots pubertetsdämpande behandling under en period på ungefär 2 år. Forskarna slår fast att det är först efter att personerna hade fått könsbekräftande kirurgi som missnöjet med kroppen minskade (de Vries, McGuire, Steensma, Wagenaar, Doreleijers, & Cohen-Kettenis, 2014).

I en kvalitativ studie av transpersoner boende i Finland (11 transmän och 9 transkvinnor) fann man att över hälften av respondenterna hade gått på någon form av diet, en fjärdedel rapporterade hetsätning, en fjärdedel rapporterade rensning genom exempelvis laxerande, och slutligen rapporterade uppemot hälften överdriven träning (Ålgars et. al. 2012). Ålgars et. al. (2012) diskuterar olika förklaringsmodeller till varför ätstörningsproblematik var förekommande bland transpersonerna i deras urval. I likhet med tidigare nämnda resultat från USA och Kanada var den vanligaste orsaken till ätstörningsproblematik strävan efter att undertrycka fysiska aspekter av det kön man tilldelats vid födseln och att istället framhäva det kön man identifierade sig som. Även i denna studie minskade ätstörningsproblematiken hos respondenterna när de fick könsbekräftande vård. I och med att Ålgårs et al. (2012) var en kvalitativ studie med ett begränsat antal respondenter skall resultaten tolkas med varsamhet. Däremot ger studien vissa indikationer som liknar resultat i större internationella studier.

I en större litteraturgenomgång av Jones, Haycraft, Murjan och Arcelus (2016) om transpersoner och ätstörningsproblematik bekräftas resultaten från tidigare nämnda studier. I granskningen slås det fast att missnöje med kroppen är en central orsak till de stressorer transpersoner har erfarenheter av, och att dessa stressorer bidrar till att transpersoner är en särskilt utsatt grupp för risken att utveckla ätstörningsproblematik.

Utredningen kan utifrån detta konstatera att det behövs forskning på området transpersoner och ätstörningsproblematik i Sverige. Det är av stor vikt att hälso- och sjukvårdspersonal har kunskaper om transpersoners särskilda utsatthet för ätstörningsproblematik och att denna utsatthet och problematik i stor grad beror på missnöje med kroppens könsspecifika drag. Tidigt insatt könsbekräftande vård och psykosocialt råd och stöd avseende den egna kroppsbilden innan och efter den könsbekräftande vården behövs.

7.4. Självmordstankar och självmordsförsök

Transpersoner är kraftigt överrepresenterade när det gäller självmordstankar och självmordsförsök i jämförelse med övriga befolkningen. Enligt Folkhälsomyndighetens (2015a) undersökning så har

36 procent övervägt att ta sitt liv under det senaste året, jämfört med 6 procent bland befolkningen i allmänhet.

Tabell 7.1 Andel som allvarligt övervägt att ta sitt liv de senaste 12 månaderna fördelat efter ålder (N=777)

Ålder Andel i procent

15–19 år

57

20–29 år

41

30–44 år

30

Källa: Folkhälsomyndighetens 2015a.

Enligt Folkhälsomyndighetens enkätundersökning (2015a) har 57 procent av unga i åldern 15 och 19 övervägt att ta sitt liv de senaste tolv månaderna. Andelen som gjort självmordsförsök under det senaste året är nästan fem gånger större än bland befolkningen i allmänhet. Självmordsförsök är vanligare bland yngre transpersoner än bland äldre. 40 procent i åldrarna 15–19 år har uppgett att de någon gång försökt att ta sitt liv. Bland respondenterna som allvarligt övervägt att ta sitt liv och/eller försökt ta sitt liv angav 18 procent att det helt och hållet berodde på deras transerfarenhet. Totalt 72 procent svarade att det berodde till viss del på transerfarenhet (Folkhälsomyndigheten 2015a). Resultaten är i linje med internationell forskning där självmordsförsök/självmordstankarna ligger mellan 40 och 50 procent (Moody & Smith 2013, Williams 2017, Virupaksha, Daliboyina & Jayashree 2016).

Tabell 7.2 Andel av när TGEU:s svenska respondenter har försökt ta sitt eget liv (n = 472)

När respondenten försökt ta sitt eget liv Andel i procent

Någon gång under sin livstid

25

Senaste tolv månader

10

Källa: TGEU 2017a.

I TGEU:s enkätundersökning från 2016 har 25 procent av de svenska respondenterna någon gång försökt ta sitt liv. 10 procent uppgav att de försökt ta sitt liv under det senast året. Undersökningen visar inga skillnader mellan olika grupper av transpersoner (TGEU 2017a).

Tabell 7.3 Andel av var TGEU:s svenska respondenter sökt hjälp för självmordstankar eller självmordsförsök de senaste tolv månaderna (n = 472)

Var har respondenten sökt hjälp Andel i procent

Inte sökt hjälp alls

59

Hos vänner eller familjemedlemmar

36

Professionell hjälp (psykiatrin eller motsvarande)

48

Källa: TGEU 2017a

Som svar frågan om var man söker hjälp svarade 59 procent av TGEU:s respondenter att de inte sökt hjälp alls, 36 procent har sökt hjälp hos vänner eller familjemedlemmar och 48 procent hade sökt professionell hjälp genom psykiatrin eller motsvarande (TGEU 2017a). Även TGEU:s undersökning visar en större utsatthet i de yngre åldersgrupperna när det gäller självmordstankar och självmordsförsök (TGEU 2017a).

En studie från USA, som har analyserat resultaten av National Transgender Discrimination Survey1, visar att självmordsförsök är vanligare bland collegestudenter som inte fått eller har haft svårt att få tillgång till boenden och toaletter utifrån egen könsidentitet på campus. Samma studie visar att självmordsförsöken är överrepresenterade hos icke-vita, personer med funktionsnedsättning, personer från landsbyggd och personer som oftare uppfattas som transpersoner av andra. Transkvinnor hade oftare erfarenhet av att nekas tillträde till toaletter. I USA är det vanligt att högskolorna har könssegregerade boenden och att studenter tilldelas boende utifrån könet som registrerades för dem när de föddes. Det saknas ofta möjlighet till enkelrum på campus och det har hänt att högskolor nekat transstudenter boenden (Seelman 2016).

Transpersoners ökade utsatthet för tankar om, och försök till självmord är ett väl dokumenterat område i ett flertal litteraturgenomgångar och det finns ett flertal orsaksförklaringar i litteraturen om varför självmordsbenägenheten är så hög inom gruppen (Williams 2017, Virupaksha, Daliboyina & Jayashree 2016). Avsaknad av stöd från familjen och av ens sociala omgivning, könsbaserad diskrimi-

1 Den största enkätundersökningen som riktar sig till transpersoner som genomförs i USA. Undersökningen görs av National LGBTQ Task Force and National Center for Transgender Equality.

nering, övergrepp och våld, könsdysfori, kroppsrelaterad skam, svårigheter under den könsbekräftande processen, mobbning och trakasserier av familj, polis eller personal inom hälso- och sjukvården är några orsaksförklaringar till transpersoners ökade självmordsbenägenhet (Williams 2017, Virupaksha, Daliboyina & Jayashree 2016).

7.4.1. Att förebygga självmord och självmordsförsök

Att transpersoner har en ökad risk för självmord och självmordsförsök är som redogjorts för ovan väldokumenterat (Folkhälsomyndigheten 2015a, Moody & Smith 2013, Williams 2017, Virupaksha, Daliboyina & Jayashree 2016). Litteraturen avseende förebyggande insatser och vilka insatser som har bäst effekt är dock begränsad (Moody & Smith 2013). Som påpekats under rubriken ovan om psykiskt välbefinnande finns det viss osäkerhet kring vilka faktorer som särskilt påverkar transpersoners psykiska hälsa i jämförelse med andra grupper. Ett rimligt antagande är att samma osäkerhet finns inom området suicid. Det pågår dock ett flertal insatser på området suicid i Sverige och vissa åtgärder är helt nya.

Suicidpreventiva handlingsplaner och insatser

Riksdagen beslutade år 2008 om ett nationellt handlingsprogram för att minska antalet självmord (Folkhälsomyndigheten 2016a). Visionen för arbetet är att ingen människa ska behöva hamna i en sådan utsatt situation att självmord ses som den enda utvägen. Programmet innehåller nio åtgärdsområden. Två av dessa är att främja goda livschanser för mindre gynnade grupper samt att minska alkoholkonsumtionen i befolkningen och i högriskgrupper för suicid, områden som är särskilt relevanta för transpersoner. Antalet självmord i Sverige har minskat med 20 procent de senaste 15 åren. Det gäller däremot inte för unga mellan 15 och 24 år. Även hbtq-personer och utlandsfödda pekas i handlingsprogrammet ut som överrepresenterade grupper i självmordsstatistiken (Folkhälsomyndigheten 2016a).

2015 beslutade regeringen att ge Folkhälsomyndigheten i uppdrag att: utveckla samordning och samverkan mellan berörda myndigheter och aktörer, ta fram kunskapssammanställningar, bedriva kunskapsspridning och vägledning, ta fram ny kunskap samt ge stöd till

utveckling av sådan kunskap, utveckla uppföljningen av det suicidpreventiva arbetet, samt publicera årliga sammanfattande rapporter om utvecklingen på området. För 2017 fick Folkhälsomyndigheten 5 miljoner kronor för genomförande av uppdraget.

Folkhälsomyndigheten (2016b) har, utifrån uppdraget, genomfört en kartläggning av det suicidpreventiva arbetet i kommuner, landsting och länsstyrelser. Den visar att det är vanligare att landsting (71 procent) samordnar eller deltar i suicidpreventivt arbete utanför den kliniska verksamheten än att kommuner gör det (23 procent). En tredjedel av landstingen jämfört med en dryg tiondel av kommunerna hade handlingsplaner med ett uttalat mål att förebygga suicid. Flera kommuner (12 procent) uppgav att de hade planer på att starta ett suicidpreventivt arbete under det närmsta året. I undersökningen ställdes också frågor om suicidpreventiva insatser som till exempel om utbildningsinsatser riktade till personal. 23 procent av kommunerna och 57 procent av landstingen hade genomfört utbildningsinsatser (Folkhälsomyndigheten 2016b). Det framgår inte av rapporten huruvida insatser gentemot transpersoner eller hbtq-gruppen i stort har skett.

Civila samhällets suicidpreventiva arbete

Folkhälsomyndigheten beviljade 2017 för första gången statsbidrag till ideella organisationer för att bedriva främjande och förebyggande arbete inom området psykisk hälsa och suicidprevention (under perioden 1 april–31 december 2017). Folkhälsomyndigheten hade 10 miljoner kronor att fördela och totalt 17 organisationer fick ekonomiskt bidrag till främjande och förebyggande arbete inom suicidpreventionen. Folkhälsomyndigheten fördelar bidrag också för år 2018 under förutsättning att regeringen beviljar medel.

Insatser med hbtq-fokus

RFSL beviljades 750 000 kronor och RFSL Ungdom 300 000 kronor av Folkhälsomyndigheten för att bedriva främjande och förebyggande arbete inom psykisk hälsa och suicidprevention under perioden 1 april–31 december 2017. En målsättning är att stärka RFSL:s förutsättningar att hantera och förebygga psykisk ohälsa, suicidtankar

och suicidförsök bland medlemmar/hbtq-personer. Detta ska göras genom kompetenshöjande insatser till avdelningsaktiva och till förbundskansliets personal. En annan målsättning är att kunna erbjuda stöd och information till transpersoner med psykisk ohälsa och suicidtankar. Detta görs genom att RFSL går in som en aktiv samarbetspartner för RFSL Ungdoms hemsida transformering.se och i arbetet med att besvara de mejl som inkommer till trans@rfslungdom.se. Under 2016 tog transmejlen emot 750 epostmeddelanden från transpersoner, anhöriga och yrkesverksamma (enligt epost från Edward Summanen, RFSL2).

Den ideella organisationen Suicide Zero och dess ambassadör Saga Becker3 lanserade under november 2016 kampanjen HBTQ förebygger självmord. Den går ut på att sätta hbtq-frågor på agendan och öka kunskapen om att gruppen är extra utsatt för övergrepp, hot, misshandel och fördomar, något som lett till att hbtq-personer är överrepresenterade i självmordsstatistiken. Kampanjen förespråkar också att i alla län och kommuner bör det finnas en handlingsplan för hur självmorden ska minska. Enligt Suicide Zero bör det också finnas konkretiserat hur hbtq-personer ska kunna stöttas i länens och kommunernas handlingsplaner.

7.5. Alkohol, narkotika, dopning och tobak (ANDT)

7.5.1. Alkohol

Hos respondenterna i Folkhälsomyndighetens enkätstudie (2015a), som ju alltså riktade sig till transpersoner, var det vanligast att dricka alkohol en gång per månad eller mer sällan (38 procent). Näst vanligast var att dricka alkohol 2–4 gånger per månad (28 procent) och att inte dricka alkohol alls (17 procent). En tredjedel uppgav att de dricker 1–2 glas en typisk dag då de dricker alkohol och en fjärdedel att de dricker 3–4 glas. Totalt uppgav 13 procent att de dricker 5–6 glas en typisk dag då de dricker alkohol. Generellt har respon-

2 Epost från Edward Summanen, RFSL. Inkommet 2017-06-14. Dnr. Komm 2017/00927 Re: frågor om ert suicidpreventiva arbete 3 Öppet transidentifierad skådespelerska som år 2015 vann Guldbagge i kategorin bästa kvinnliga huvudroll för sin rolltolkning i Nånting måste gå sönder.

denterna som rapporterat att de dricker oftare också rapporterat att de dricker större mängder alkohol per tillfälle.

Det finns ett samband mellan alkoholkonsumtion och suicidförekomst i befolkningen. På individnivå finns det också vetenskapligt stöd för att en hög konsumtion av alkohol ökar risken för suicid. Alkohol gör det till exempel svårare för individen att hantera impulser, vilket i sin tur kan leda till ett mer riskfullt beteende (Folkhälsomyndigheten 2016a). Den internationella forskningen (som till stor del fokuserar på användning av alkohol) när det gäller riskbruk och missbruk av alkohol och narkotika visar dock inga enhetliga resultat (Reisner et al. 2016).

7.5.2. Narkotika

8 procent av Folkhälsomyndighetens (2015a) respondenter har använt droger det senaste halvåret och användning av droger var något vanligare bland transpersoner i åldrarna 15–29 år. Nästan 8 procent av respondenterna angav att de har använt droger under de senaste 6 månaderna. Droganvändning var vanligare bland de yngre åldersgrupperna 15–29 år (11 procent). De vanligaste drogerna var cannabis (83 procent), amfetamin (23 procent), andra ospecificerade droger (20 procent) samt kokain, ecstasy och poppers (14 procent vardera) (Folkhälsomyndigheten 2015a). Hur detta skiljer sig från övriga befolkningen och andra utsatta grupper är dock inte möjligt att svara på då det saknas jämförelsesiffror.

7.5.3. Tobak

Folkhälsomyndighetens enkätundersökning (2015a) visar att transpersoner röker i nästan dubbelt så stor utsträckning som befolkningen i allmänhet. Även bruket av snus är högre i gruppen.

7.5.4. Struktur för ANDT-arbetet

Regeringen beslutade om en förnyad strategi för alkohol-, narkotika-, dopnings- och tobakspolitiken (skr. 2015/16:86) i februari 2016. Den nya strategin avser perioden 2016–2020 och ersätter den första

ANDT-strategin som antogs av riksdagen i mars 2011 för perioden 2011–2015. Det övergripande målet från 2011 ligger fast för den nya strategiperioden. Det övergripande målet är ett samhälle fritt från narkotika och dopning, med minskade medicinska och sociala skador orsakade av alkohol och ett minskat tobaksbruk. Regeringen tydliggör dock i strategin att jämlikhets- och jämställdhetsperspektiven ska genomsyra ANDT-arbetet samt att barn ska skyddas från skadliga effekter orsakade av ANDT.

Strategin för att uppnå det övergripande målet består av flera delar. Utöver det övergripande målet anges för den nya perioden sex mål som i likhet med det övergripande målet är tänkta att ligga fast även på längre sikt. Kopplat till varje mål finns ett antal insatsområden (totalt 23 stycken) som ska styra utvecklingen mot uppsatta mål för strategiperioden 2016–2020. Strategin ska genomföras med hjälp av långsiktigt hållbara strukturer på alla nivåer i samhället. Sammanlagt 14 nationella myndigheter räknas som ansvariga inom ANDT-området, och till de centrala aktörerna hör länsstyrelserna och Folkhälsomyndigheten. Uppföljning av strategin görs genom ett antal indikatorer som redovisas löpande. Folkhälsomyndigheten har i uppdrag att följa upp utvecklingen genom indikatorerna. Dessutom ska myndigheterna med ansvar inom ANDT-området regelbundet redogöra för sin verksamhet till regeringen (skr. 2015/16:86).

Beskrivningen av vad som utgör ett jämlikhets- och jämställdhetsperspektiv saknar skrivningar om könsidentitet och/eller könsuttryck, och även sexuell läggning. Däremot nämns kön, ålder, socioekonomisk tillhörighet och boendeort. Dessa faktorer har, enligt strategin, en avgörande betydelse för om förebyggande insatser ska få effekt eller inte. Skillnader i bruk, riskbruk, missbruk och beroende hänger liksom andra ANDT-relaterade skador inte bara samman med socioekonomisk situation utan påverkas även av demografiska förhållanden som kön, ålder, etnisk bakgrund, boendeort, etc.

I tre av sex mål för det fortsatta ANDT-arbetet står det att målen gäller kvinnor och män samt flickor och pojkar. På så vis önskar regeringen tydliggöra jämlikhets- och jämställdhetsperspektivet i ANDT-politiken: ”De jämställdhetspolitiska målen anger inriktningen för ett systematiskt jämställdhetsarbete och omfattar alla politikområden, vilket även gäller ANDT-politiken. I målformuleringarna lyfts därför genomgående både kvinnor och män liksom flickor och pojkar fram. Syftet är att detta ska leda till effektivare insatser som

är anpassade till de skilda behov som kan finnas hos kvinnor och män” (skr. 2015/16:86).

Samordning och statsbidrag

Folkhälsomyndigheten har ett särskilt ansvar för den samordnade uppföljningen samt ett ansvar för att genom tillsyn, tillsynsvägledning och tillståndsgivning bidra till att lagstiftningarna inom alkohol- och tobakområdena följs. I syfte att förstärka samordningen av ANDTpolitiken har regeringen även inrättat ett ANDT-råd som har en central roll i spridningen av mål och inriktningen i regeringens ANDT-strategi. I rådet sitter myndighetschefer, Sveriges Kommuner och landsting, forskare samt idéburna organisationer.

Folkhälsomyndigheten handlägger statsbidrag i form av projektmedel på området och syftet är att stödja utvecklingen av ett långsiktigt hållbart kunskapsbaserat preventivt ANDT-arbete. Enligt ANDT-strategin kan medlen användas för att stödja tillämpning av redan kända och verkningsfulla metoder och arbetssätt som behöver spridas geografiskt eller till fler grupper, för utveckling av nya metoder och arbetssätt, för att generera ny kunskap samt sprida erfarenheter av framgångsrikt och väl dokumenterat arbete.

För 2017 fördelade myndigheten bidrag till 24 ANDT-förebyggande projekt där projekten beviljades mellan 500 000 och 3,2 miljoner vardera. Enligt förordning 2017:811 fördelar Folkhälsomyndigheten även statsbidrag till telefon- och webbaserade stödinsatser inom områdena alkohol, tobak och spel om pengar. Inga insatser med särskilt fokus på hbt-gruppen har beviljats bidrag förutom ett mindre projekt i regi av RFSL som genomfördes 2011–2013 (se vidare under rubriken ”Insatser med Hbtq-fokus”).

Socialstyrelsens roll

Socialstyrelsen är förvaltningsmyndighet för verksamhet som rör hälso- och sjukvården, annan medicinsk verksamhet och i frågor som rör alkohol och missbruksmedel. Socialstyrelsen ska också bistå regeringen med underlag och expertkunskap inom sitt verksamhetsområde.

Länsstyrelsernas roll och andra myndigheters ansvar

Enligt ANDT-strategin ligger ansvaret för den regionala samordningen av ANDT-politiken på länsstyrelserna – de så kallade ANDTsamordnarna. Länsstyrelserna ska enligt instruktion se till att de nationella målen för ANDT-politiken genomförs lokalt och regionalt. Länsstyrelserna spelar en viktig roll i att kunna sammanställa och väga samman nationell kunskap med lokala och regionala förutsättningar. En välfungerande samverkan mellan den regionala samordningen och tillsynen är också av stor betydelse för genomförandet av ANDT-strategin. I övrigt räknas sammanlagt 14 myndigheter som ansvariga inom ANDT-området Det handlar till exempel om brottsförebyggande, brottsbekämpande, tillsyn, trafiksäkerhet, hälso- och sjukvård, socialtjänst, kriminalvård och hälsofrämjande bland barn och unga.

Kommunernas roll

Kommunerna har enligt socialtjänstlagen (2001:453) ett generellt ansvar för att främja människornas ekonomiska och sociala trygghet samt jämlikhet i levnadsvillkor. Socialnämnden ska arbeta för att förebygga och motverka missbruk av alkohol och andra beroendeframkallande medel. Socialnämnden ska genom information till myndigheter, grupper och enskilda och genom uppsökande verksamhet sprida kunskap om skadeverkningar av missbruk och om de hjälpmöjligheter som finns. I fråga om barn och unga ska socialnämnden aktivt arbeta för att förebygga och motverka missbruk av alkoholhaltiga drycker, andra berusningsmedel eller beroendeframkallande medel samt dopningsmedel. Exempel på åtgärder som behöver utföras på lokal nivå är att systematiskt uppmärksamma risk- och missbruksproblem inom olika verksamheter. Förebyggande arbete kan även bedrivas i samarbete med föreningar och som en del av föreningsstödet (till exempel i form av policykrav för att få medel) samt förebyggande arbete i skolan.

Kommunerna fyller en viktig roll när det gäller att förebygga hälsomässiga och sociala skador på grund av missbruk. Kommunerna har ett ansvar för att främja goda uppväxtvillkor, utbildning, ekonomisk trygghet och socialt deltagande i samhället, det vill säga faktorer som påverkar risken för missbruk. Med hänsyn till kommunernas

allmänna ansvar för kommuninvånarna är frågor kopplade till problematik kring riskbruk, missbruk och beroende inte enbart ett ansvar för socialtjänsten. Ett preventivt synsätt bör även beaktas när så är lämpligt i andra kommunala verksamheter som skol-, fritids-, kultur- och hälsoskyddsverksamheter. Tillsynen är en viktig del i det preventiva arbetet.

Kommunen har en stor del av ansvaret för att den omedelbara tillsynen över att tobakslagen och föreskrifter följs. När det gäller handel, till exempel regler om åldersgräns, har kommunen och Polismyndigheten ett gemensamt ansvar. Kommunen och Polismyndigheten har också ett gemensamt ansvar för tillsyn över bestämmelser om servering av alkoholdrycker samt över detaljhandeln med folköl. Kommunen utfärdar även serveringstillstånd som krävs för att kunna servera alkoholdrycker.

Landstingens roll

Med hälso- och sjukvård i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) avses åtgärder för att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador. Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Hälso- och sjukvården ska arbeta för att förebygga ohälsa. Den som vänder sig till hälso- och sjukvården ska när det är lämpligt ges upplysningar om metoder för att förebygga sjukdom eller skada enligt 3 kap. 1 § 8 patientlagen (2014:821).

Varje landsting ska erbjuda en god hälso- och sjukvård åt dem som är bosatta inom landstinget. Landstinget ska även i övrigt verka för en god hälsa hos hela befolkningen. Vissa hälsofrämjande insatser kräver en sektorsövergripande samverkan. Hälso- och sjukvården ska särskilt beakta ett barns behov av information, råd och stöd om barnets förälder eller någon annan vuxen som barnet varaktigt bor tillsammans med har en psykisk störning eller en psykisk funktionsnedsättning, har en allvarlig fysisk sjukdom eller skada eller är missbrukare av alkohol eller något annat beroendeframkallande medel. Detsamma gäller om barnets förälder eller någon annan vuxen som barnet varaktigt bor tillsammans med oväntat avlider. Personer med missbruksproblematik har ofta behov av insatser från både socialtjänst och hälso- och sjukvård. För att stärka samverkan mellan

landsting och kommuner och bättre tillgodose målgruppens behov är huvudmännen skyldiga att ingå en överenskommelse om samverkan. Landstingens verksamhet för att förebygga och behandla skador till följd av ANDT-bruk finns till exempel inom ramen för verksamheter som arbetar med att stödja beteendeförändringar, såsom primärvård, missbruks- och beroendevård, psykiatri eller livsstilsmottagningar.

Aktörer med ansvar för preventionsarbete inom flera områden

På lokal och regional nivå är det i stor utsträckning samma aktörer som är ansvariga för preventionsarbete inom flera olika områden som psykisk ohälsa, brotts- och våldsprevention, föräldraskapsstöd och ANDT. Folkhälsosamordnare och motsvarande professioner har en viktig roll, liksom personal inom arenor där barn och unga vistas. Socialtjänst, primärvård, mödra- och barnhälsovård, förskola, skola, elevhälsa, fritids- och föreningsverksamhet, näringsliv, polis och tillsyn är några av de verksamheter som kan behöva samverka. Många av landets kommuner tar ett helhetsgrepp kring dessa frågor och har en gemensam funktion för exempelvis ANDT-arbete och folkhälsa, eller för ANDT-arbete och brottsförebyggande arbete.

Civila samhällets roll

Enligt den nationella strategin för ANDT-politiken har det civila samhällets organisationer stor betydelse för ANDT-området. Organisationerna anses vara en viktig och unik resurs i genomförandet av ANDT-strategin då de i ett tidigt skede kan fånga upp personer med risk- eller missbruksproblematik samt att förebygga att dessa problem uppstår. I strategin nämns i idrottsrörelsen, ungdoms- och invandrarorganisationer tillsammans med andra ideella organisationer, sociala mötesplatser och arenor där inte minst barn och unga befinner sig.

Insatser med hbtq-fokus

2011–2013 fick RFSL bidrag från dåvarande Folkhälsoinstitutet för att genomföra en studie om hbt-kvinnors alkoholkonsumtion. Rapporten, Alkohol spelar roll – En studie i hbt-kvinnors alkoholbruk (Larsdotter 2014) visar på ett flertal utmaningar. Många av informanterna använder alkohol som ett sätt att underlätta situationer som ragg, flirt och annat kontakttagande på ett allmänt plan. Normer kring kön och möjligheten att röra sig utanför dessa under alkoholpåverkan spelar in som faktorer. En del personer uppger också att alkohol kan spela en roll för att de ska våga ha sex eller prova nya sexuella praktiker. Samtidigt kan alkohol ha en negativ inverkan vad gäller oönskade sexuella inviter och kontakter. RFSL och RFSL Stockholm driver sedan hösten 2014 hemsidan alkoholsmart.se, om alkohol, sex och relationer (Alkoholsmart 2017) som främst finansierats av statsbidraget som går till hivprevention.

Som diskuterats ovan fokuserar ANDT-strategins skrivningar i huvudsak på insatser med utgångspunkt i socioekonomiska, och sociodemografiska skillnader. I och med att statsbidragen syftar till genomförande av ANDT-strategin i sin nuvarande form är en följd av detta att insatser inte riktas specifikt mot mindre, särskilda målgrupper där risk- eller missbruksproblematiken är stor. Det framgår exempelvis på Folkhälsomyndighetens hemsida att myndigheten gärna ser projektansökningar med fokus på att utvärdera effekterna av hälsofrämjande och förebyggande insatser med hänsyn till socioekonomiska skillnader.

RFSL som arbetar med hbtq-gruppen har kritiserat regeringen för att särskilt utsatta grupper inte skrivits in som ett särskilt perspektiv inom ANDT-strategin för år 2011–2015 och inte heller i den gällande ANDT-strategin för perioden 2016–2020 (RFSL 2016b). De har befarat att en konsekvens av ANDT-strategin i sin nuvarande form är att fokus kommer riktas in mot större grupper utifrån sociodemografiska eller socioekonomiska variabler och att detta försvårar för organisationer som riktar sig mot mindre grupper. Ett inkluderande av särskilt utsatta grupper kan å andra sidan sägas ingå i utmaningar relaterade till sociodemografi eller socioekonomi. Det är dock RFSL:s uppfattning att en sådan generalisering gör att mindre grupper faller utanför och att specifika insatser och stöd till aktörer som vill genomföra projekt inte prioriteras.

8. Bemötande inom hälso- och sjukvården samt social omsorg

I utredningens direktiv står att vi, med utgångspunkt i tidigare genomförda studier, ska kartlägga hur bemötandet ser ut för transpersoner inom hälso- och sjukvården. Utredningen ska också medverka till att sprida kunskap om transpersoners levnadsvillkor till yrkespersoner inom hälso- och sjukvården och andra relevanta verksamheter.

8.1. Generella iakttagelser

Målet för hälso- och sjukvården är, enligt hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) 3 kap. 1 §, en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården.

Diskrimineringsombudsmannen (DO) konstaterar i sin rapport

Rätten till sjukvård på lika villkor (Diskrimineringsombudsmannen

2012) att svensk sjukvård generellt håller hög kvalitet, men den är inte jämlik och det finns problem med diskriminering. Vissa grupper av patienter upplever att de får ett sämre bemötande än andra. Det finns också grupper som har betydligt svårare än andra att få tillgång till rätt vård. Sjukvårdens bemötande av vårdsökande ger även konsekvenser för människors benägenhet att söka vård. I rapporten lyfts också det saknas kunskap om transdiagnoser inom den allmänna hälso- och sjukvården samt att bristen på kunskap om kön, könsidentitet och könsuttryck leder till att transidentifierade patienter upplever sämre bemötande och tillgång till sjukvård jämfört med andra patienter (Diskrimineringsombudsmannen 2012).

Alla har rätt att bli bemötta på ett professionellt och värdigt sätt. Det gäller både patienter och närstående. I lika hög grad gäller det

omvända att patienter och närstående visar vårdpersonalen respekt (1177.se, hämtad 2017-09-12).

Brister i bemötandet mellan patient och personal kan leda till brister i kommunikationen och informationen. Det kan i sin tur leda till patientsäkerhetsrisker. Brister i bemötandet kan även leda till att patienten inte följer ordinationer och behandlingsrekommendationer, att patienten inte återkommer trots att dennes tillstånd kräver det samt att patienten eller personalen inte uppfattar väsentlig information (Socialstyrelsen 2017b). Rapporter från Socialstyrelsen och Diskrimineringsombudsmannen visar att det finns stora skillnader i hälsa mellan olika grupper i befolkningen och att bemötandet och den vård som erbjuds skiljer sig åt beroende bland annat på faktorer som kön, könsidentitet eller könsuttryck, etnisk tillhörighet, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder. Rapporterna visar att dessa faktorer samverkar med de socioekonomiska faktorerna och missgynnar människor med exempelvis låg utbildning, låg yrkesstatus, låg lön, ingen eller liten kontantmarginal och annat födelseland än Sverige. Detta sker trots att alla har rätt till en vård på lika villkor (Socialstyrelsen 2015c).

8.1.1. Transpersoners upplevelser av bemötande inom hälso- och sjukvården

Ett flertal rapporter visar att transpersoner upplever ett dåligt eller bristfälligt bemötande inom vården och andra hälsofrämjande och behandlande verksamheter, till exempel socialtjänst. Till utredningen har framför allt berättelser om negativa erfarenheter inkommit, vilket inte är överraskande eftersom personer med dessa erfarenheter har större skäl att kontakta utredningen samt att vårt övergripande fokus i arbetet varit att identifiera hinder för transpersoner att leva i enlighet med sin könsidentitet.

I Folkhälsomyndighetens enkätundersökning från 2015 anger mer än var fjärde att man blivit dåligt bemött inom sjukvården på grund av sin transerfarenhet. Fem procent har dessutom vägrats vård på grund av samma skäl. Oro inför att bli dåligt bemött och/eller tidigare erfarenheter av dåligt bemötande gör att många undviker att söka vård. Totalt 40 procent har skjutit upp att söka vård på grund av oro för dåligt bemötande, och var fjärde respondent (23 procent) gjorde det på grund av tidigare erfarenheter av dåligt bemötande.

Ungefär en tredjedel uppgav att sjukvårdspersonalen har velat hjälpa till men att de saknade nödvändig kunskap om transfrågor. Nästan lika många rapporterade att de behövde utbilda sjukvårdspersonalen om sin transerfarenhet för att kunna få rätt hjälp. Respondenterna angav dessutom att sjukvårdspersonalen inte velat använda respondenternas rätta eller egenvalda namn respektive pronomen (13 procent respektive 19 procent) (Folkhälsomyndigheten 2015a).

Liknande resultat presenteras i Transgender Europes rapport

Overdiagnosed but Under Served. Trans Health Care in Georgia, Poland, Serbia, Spain and Sweden: Trans Health Survey

(TGEU2017a). Andelen av de svenska respondenterna i deras enkätundersökning som uppgett att de skjutit upp ett besök till den allmänna hälso- och sjukvården är 62 procent (TGEU 2017a).

Resultaten från enkäten till svenska respondenter visar att transmän (75 procent) undvek besök till allmänna hälso- och sjukvården i större utsträckning än transkvinnor (51 procent) och ickebinära (58 procent). Totalt 23 procent av respondenterna angav att de hade upplevt diskriminering inom hälso- och sjukvården under det senaste året. Bland dessa var det betydligt vanligare att skjuta på besök till den allmänna hälso- och sjukvården (92 procent), än bland de som inte upplevt diskriminering (53 procent). Den allmänna hälso- och sjukvården behöver ökad transkompetens, både vad gäller bemötande men även för att kunna ge transpersoner adekvat vård, menade de svarande i TGEU:s enkätundersökning. Totalt 91 procent anser att den allmänna hälso- och sjukvården skulle bli mer tillgänglig om personalen genomgick obligatorisk och regelbunden utbildning om transfrågor. Totalt 83 procent ser gärna hbtq- eller transspecifika vårdinrättningar och 90 procent anser att en lista på transkompetenta läkare och mottagningar skulle göra vården mer tillgänglig för transpersoner. Det var endast 27 procent av de transpersonerna i Sverige som kände till en transvänlig allmän vårdinrättning. Georgien var det enda andra landet i studien som hade en lägre andel som angav detta. I Spanien var det 70 procent som kände till en transvänlig allmän vårdinrättning (TGEU 2017a).

EU:s byrå för grundläggande rättigheters (FRA) enkätundersökning LGBT Survey 2012 visar liknande resultat för Sverige. Totalt 24 procent av transpersonerna i den undersökningen har upplevt att de blivit diskriminerade av vårdpersonal på grund av att de är transpersoner. 29 procent har upplevt opassande nyfikenhet hos sjukvårds-

personal. Drygt tio procent har fått byta läkare på grund av negativa reaktioner.

Problematiska möten med vården påverkar även andra områden i livet eftersom de bidrar till oro och ångest som bland annat begränsar individens tid, ork och lust att initiera meningsfulla fritidsaktiviteter (Ungdomsstyrelsen 2012).

År 2015 genomförde RFSL en kunskaps- och attitydmätning bland hbtq-personer. Totalt 5000 personer svarade på undersökningen, av dessa definierade sig 361 personer som transperson alternativt hade tidigare definierat sig som transperson. Resultaten redovisas i rapporten Förtroende att stärka. Om hbtq-personers förtroende för

olika samhällsinstanser och vad som behöver förändras. (RFSL 2017b)

I rapporten konstaterar RFSL att ungefär 40 procent av transpersonerna känner misstro inför att vården har ett professionellt bemötande av homo-, bisexuella och transpersoner som utsatts för våld, hot och trakasserier. Andelen är högre än bland hbtq-personer generellt där motsvarande andel är cirka 25 procent.

Folkhälsomyndighetens rapport Rätten till hälsa. Hur normer och

strukturer inverkar på transpersoners upplevelser av sexuell hälsa. från

2015 bekräftar bilden av problem med bemötande inom vården. 20 djupintervjuer med transpersoner ligger till grund för rapporten (Folkhälsomyndigheten 2016c). Flera beskriver det som påfrestande att behöva komma ut hela tiden, vid varje möte med en ny person, och att de upplever att de tilldelas en roll som uppslagsverk. Ansvaret läggs på individen att informera vårdpersonalen om vad det innebär att vara transperson. Många har också erfarenheter av att hälso- och sjukvårdspersonal tar tillfället i akt att lära sig mer om trans och till exempel har bett att få se kroppsdelar som inte varit av primärt intresse för vårdbesöket. Detta har även skett på mottagningar där personalen genomgått någon form av hbtq-utbildning. Erfarenheter av dåligt bemötande kan leda till att personer undviker eller skjuter på att söka vård. Det har även hänt att personer nekats stöd från hälso- och sjukvården med motiveringen att ”valet att vara transperson” inte var förenligt med den yrkesverksammas etiska principer och den därför inte kunde behandla en patient som var transperson. Ickebinära vittnar också om att de upplevt att de inte blivit tagna på allvar och att deras identiteter betraktas som politiska (Folkhälsomyndigheten 2016c).

Ytterligare ett problem som kan uppstå i kontakt med vården är att personalen inte använder patientens önskade namn och/eller pronomen. Till exempel DO-anmälde (ANM 2014/3551) Göteborgs rättighetscenter mot diskriminering Västra Götalandsregionen för diskriminering 2014 efter att en psykolog vägrat kalla en patient för ”hen” eller ”han”. Därefter hade den psykiatriska mottagningen nekat personen fortsatt vård hos annan psykolog med hänvisning till att de inte har hbtq-kompetens. En annan person berättade att den blivit frågad av vårdpersonal vad den hette tidigare, något som den upplevt som onödigt och förnedrande.

I vissa landsting måste transpersoner som vill påbörja en könsutredning söka sig till primärvården eller psykiatrin för att få remiss till könsutredningsteam. Många av de transpersoner som varit i kontakt med utredningen beskriver dessa möten som problematiska. En person har träffat flera psykologer som alla sagt att de inte anser att personen är trans och att den skulle må bättre om den skärpte sig och betedde sig som sitt ”riktiga” kön. En annan beskriver att primärvården först vägrat remittera den och att den själv fått ”ligga på väldigt hårt för att få dem att skicka remiss”. I TGEU:s enkätundersökning har det funnits öppnasvarsalternativ på vissa frågor, där respondenterna kunnat lämna fritextsvar. Där han en person, som vänt sig till en psykiatrisk mottagning för att få en remiss till könsutredning, berättat:

Psykiatrin i /svenskt landsting/ har i bästa fall varit ohjälpsamma, men ofta otrevliga och oförstående. Framförallt så har de först vägrat skriva remiss, sen skrivit en felaktig remiss och till slut – efter ett år av tjatande – skrev de en komplett remiss som gjorde att jag kallades till utredningsteamet (TGEU 2017b).

Problematiken med svårigheter att komma till teamen för den könsbekräftande vården beskrivs mer utförligt i kapitel 15 i detta betänkande. Det finns också berättelser om problem med tillgänglighet inom vården. Dessa problem uppstår som följd av att Sverige har könskodade personnummer och berör journalsystem för juridiska män som blir gravida och föder barn (se avsnitt 8.4 i detta kapitel), men även kallelse till screening för olika cancerformer och möjlighet

1 DO avslutade ärendet 2014-04-03. Skäl för beslut: Efter att ha gått igenom uppgifterna i din anmälan har DO beslutat att inte starta en utredning, utan vi avslutar ditt ärende. Vi har inte tagit ställning till om du har blivit diskriminerad.

att beställa klamydiatest online som berörs i kapitel 11 om administrativa problem för personer som ändrat juridiskt kön.

8.1.2. Brister i bemötande påverkar teamen för den könsbekräftande vården

Bristande bemötande och transkompetens inom den allmänna hälso- och sjukvården påverkar inte bara patienterna utan även de anställda vid könsutredningsteamen. Det framkommer i de intervjuer som utredningen gjort med fem endokrinologer vid dessa team. En endokrinolog beskriver hur varierad kunskapsnivån är inom den allmänna hälso- och sjukvården samt vilka konsekvenser det kan få när kunskapen saknas och bemötandet brister:

Det behövs ständigt mer information och utbildning. Jag har/patienter/ som råkar rätt tråkigt ut när de gör akutbesök, till exempel. Jag hade en transkvinna som sökte på grund av buksmärtor och så trodde man att det var en cysta som hade snurrat. Och så skulle man skicka i väg patienten på en gynekologundersökning, och då berättade den här personen om transitionen, och den doktorn sa någon otroligt trist kommentar, som sårade enormt mycket. Där har jag fått använda jättemycket psykologkontakt för att /patienten ska/ hamna på banan igen. Jag ringde kirurgkliniken och bråkade som tusan över bemötandet och fick dem att officiellt be personen i fråga om ursäkt. Så man kan råka väldigt illa ut i vården. På apoteket kan folk säga, men du ska inte ha den här medicinen, den är ju för män. Och så står det tre personer bakom i kön. Då blir jag också helt vansinnigt arg. Och jag kan ju inte hålla på och arga runt, utan man skulle behöva göra någon sådan här allmän information, tycker jag. Och samma, nu har jag en transman som ska föda barn, och då måste jag höra av mig till förlossningsvården och prata med dem, förbereda dem, liksom bädda för den här patienten, så att /vårdpersonalen/ uppför sig som folk. Så det skulle jag önska att det bara flöt på. Att det var en självklarhet.[---] Det bottnar ofta i en brist på kunskap faktiskt. Folk som har kunskap beter sig ofta bättre.

I intervjuer med endokrinologerna framkommer också att de huvudsakliga områden där det finns behov av eftervård för personer som står på långvarig könskonträr hormonbehandling är psykiska, sociala och frågor som rör sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Det behöver finnas beredskap inom den allmänna hälso- och sjukvården att tillhandahålla denna eftervård.

8.2. Bemötande på vårdcentraler

Utredningen har tagit del av flera berättelser från personer som fått ett negativt bemötande på vårdcentraler. Några exempel på vad transpersoner råkat ut för på vårdcentraler är att fokus under besöket blir personens transidentitet trots att den söker vård för något där detta är irrelevant, till exempel ont i halsen, att personalen använder fel namn och pronomen eller att patienter får utbilda sina läkare om trans under pågående besök. En person beskriver ett besök på en vårdinrättning för att lämna blodprover. Hon blev både felkönad och ignorerad av personalen – som i stället pratade om ”honom” med hennes fru:

Jag är nålrädd och tar med min fru om jag ska lämna blodprov. Sköterskorna som ska ta blodet pratar inte ens med mig. De pratar med min fru istället och frågar om ”han har fastat”. Min fru rättar dem och vi blir båda arga. Men nästa gång är det likadant igen.

Jag har nu helt slutat söka till vården. Förutom att endokrinologen behöver blodprover en gång om året så är jag aldrig på vårdcentralen. Det är inte värt det. Det gör ondare att dödnamnas2 och felkönas än det gör i mitt knä, min höft, min rygg. Jag orkar inte söka för depression heller, tidigare har det spekulerats kring diagnoser som borderline och kronisk depression, men sedan jag kom ut vill alla psykologer se min transerfarenhet som orsaken till allt. Till och med mardrömmarna om hur pappa slogs och söp (berättelse 74, transkvinna snart 30 år).

Utredningen har också fått in en berättelse från en person som vid ett tillfälle nekats vård:

En gång när jag skulle ta min Nebido-injektion (testosteron) så vägrade sjuksköterskan på vårdcentralen jag besökte ge mig den och hänvisade till att det var ett väldigt dyrt läkemedel och att jag därför skulle vända mig till vårdcentralen som jag är listad hos. Jag hade valt den här vårdcentralen eftersom de hade drop in-tider vid en tid på dagen när jag hade möjlighet att ta mig dit och har inte varit där vid något annat tillfälle. Det är viktigt att ta Nebido regelbundet och att inte behöva skjuta upp en injektion på grund av sjukvårdens bemötande. Jag blev väldigt chockad av sjuksköterskans bemötande och protesterade därför inte under det korta mötet utan kontaktade istället en annan vårdcentral (inte den där jag är listad då jag inte hade möjlighet att besöka den vid den tid de hade drop in-tider och jag visste sedan tidigare att deras distrikts-

2 Att dödnamnas betyder när någon använder ens tidigare namn, som inte överensstämmer med personens könsidentitet.

sköterskor var fullbokade) där jag kunde ta min injektion nästa dag (Berättelse 20).

Det är vanligt att vårdcentralen är den första instans som personer vänder sig till för att få remiss till könsutredning. En person, som bor i ett landsting där könsutredningsteamet kräver remiss från psykiatriker, vände sig till sin husläkare på vårdcentralen för att få remiss till psykiatriker (som i sin tur skulle remittera vidare till könsutredningsteamet):

När jag kom i kontakt med min husläkare för att få min remiss till en psykiatriker visste inte läkaren vad trans var. Inte ens när jag försökte förklara i ett mer binärt narrativ förstod läkaren. Det var nära att läkaren inte ens skickade remissen till psykiatrikern. Dessutom tog psykiatrikern nästan inte emot remissen på grund av hur den var formulerad från min husläkare (Berättelse 39).

8.3. Bemötande inom psykiatrin

Utredningen har tagit del av flera berättelser om missförhållanden och dåligt bemötande inom psykiatrin. Ett exempel finns i en DOanmälan från 2013 (ANM 2013/18843) där en person besökt en psykiatrisk klinik för receptförnyelse. Läkaren har då uttryckt att hon ”förväntade sig en flicka”. Personen tog mycket illa vid sig av att läkaren på detta sätt uttryckte att hon inte tyckte att personens namn stämde överens med personens kön.

En annan person tog kontakt med psykiatrin för att få remiss till könsutredning:

Jag tog kontakt med vuxenpsykiatrin, men där visste man ingenting. Ingen kunde berätta vart jag skulle vända mig (berättelse 100, transgender 29 år).

3 DO avslutade ärendet 2013-12-27. Skäl för beslut: Efter att ha gått igenom uppgifterna i din anmälan har DO beslutat att inte starta en utredning, utan vi avslutar ditt ärende. Vi har inte tagit ställning till om du har blivit diskriminerad.

En person som besökt en psykiatrisk mottagning i syfte att få remiss till könsutredning har DO-anmält (2014/1213)4 sin läkare. I anmälan står det att läkaren hade åsikter om vilket kön personens partner hade samt att läkaren uttryckte att den inte tyckte det var förenligt med att vilja genomgå en könskorrigering.

Läkaren blandade ihop könsidentitet med sexuell läggning… Läkaren konstaterade att jag var förvirrad över min sexuella läggning när det i själva verket var läkaren som själv som hade stor okunskap och därtill svårigheter att tänka utanför sina egna föreställningar. Dessutom upplevde jag att läkaren inte godtog mina svar utan hellre antog saker eller rättade mina svar. Ett exempel på det är att läkaren frågade om jag ville ha barn eller inte. När jag svarade nej rättade hon mig väldigt fort och konstaterade att jag ändå var för ung för att kunna ta ställning i frågan. På mitt önskemål att i remissen framföra att kallelsen inte fick skickas hem på grund av sekretess gentemot föräldrar så svarade läkaren att jag ändå måste komma ut för föräldrarna förr eller senare och det lika gärna kunde göras när de läser kallelsen.

Utredningen har också fått in berättelser från personer som vårdats på psykiatrisk mottagning. En berättelse kommer från en transkvinna som tidigare under 2017 lidit av stark ångest och då blev inlagd på psykiatrisk slutenvård. Hon menar själv att ångesten inte har med hennes könsidentitet att göra. Hon fick då träffa en läkare som ifrågasatte hennes könsidentitet och i stället menade att hon fått en psykos.

Han berättade att han minsann jobbat med psykotiska patienter i många år och kände igen en psykotisk patient. Jag tolkade det som att det var just att jag påstod att jag är en kvinna i själen som tolkades som en vanföreställning. Läkaren medgav att ämnet trans är känsligt men att han minsann inte hade några fördomar, han kände faktiskt flera bögar.

Jag blev så arg att jag inte visste vad jag skulle säga. Jag reste mig upp och berättade att nej, jag mår nog bättre av att åka härifrån. Då berättade läkaren att om jag skulle åka därifrån skulle han ringa polisen. Jag behövde vårdas med tvång, jag var ju förmodligen psykotisk, menade han.

4 DO avslutade ärendet 2014-10-30. Skäl för beslut: DO konstaterar att det inte finns några vittnen till ditt besök och att ord står mot ord gällande vad som sagts vid besöket. Mot denna bakgrund bedömer DO att det skulle vara svårt att nå framgång i domstol med ditt ärende. DO avslutar därför ärendet. DO har inte tagit ställning till om det du anmäler utgör diskriminering.

Jag blev chockad av bemötandet, men jag hade inget annat val än att stanna. Läkaren sa att vi skulle tala mer imorgon.

Nästa dag fick jag träffa en läkare, men inte honom utan en ny, kvinnlig läkare. Av henne fick jag motsatt bemötande. Det verkade som att hon accepterade min könsidentitet. Jag fick intrycket att hon fått reda på vilket dåligt bemötande jag fick av den tidigare läkaren för hon var närmast överdrivet trevlig. Jag undrade om jag vårdades med tvång, vilket den tidigare läkaren sagt. Hon sa att nej, jag är fri att åka därifrån när jag vill (berättelse 89 trans male-to-female).

En annan person, som också varit inlagd på psykiatrisk mottagning berättar om en skötare som gick för långt i sin vilja att vara transinkluderande. Personen som beskriver sig själv som binär upplevde att skötaren förutsatte att han var ickebinär och att han var bekväm om att prata om transfrågan (berättelse 95). Ytterligare en person har tvingats dela rum med patienter som har samma juridiska kön som en själv (DO-anmälan 2015/1227)5.

8.4. Bemötande inom gynekologi, graviditets- och förlossningsvården samt inom fertilitetsvården

I Sverige används ofta samlingsbegreppet ”kvinnosjukvård” för att beskriva gynekologi och vård som är relaterad till graviditet och förlossning. Begreppet kvinnosjukvård exkluderar transmän som ickebinära personer som tilldelades kvinnligt kön vid födseln som har kvar sina inre och/eller yttre könsdelar. Begreppet exkluderar även i vissa fall transkvinnor som inte genomgått underlivskirurgi. Likaså är andra termer som är vanligt förekommande inom detta vårdområde exkluderande, till exempel ”mödravård”. Utredningen har fått in några berättelser som handlar om erfarenheter från vård inom dessa områden.

Transmän som väljer att ha kvar sin vagina måste kanske gå till gynekologen ibland, vilket jag drar mig för eftersom att jag inte orkar eller vill handskas med någon som inte förstår eller accepterar transpersoner. Detsamma gäller naturligtvis transpersoner av andra kön – ibland be-

5 DO avslutade ärendet 2015-10-14. Skäl för beslut: Efter att ha gått igenom uppgifterna i din anmälan har DO beslutat att inte starta en utredning, utan vi avslutar ditt ärende. Vi har inte tagit ställning till om du har blivit diskriminerad.

höver vi icke-transspecifik sjukvård och det kan vara otroligt svårt att hitta någon vettig läkare (Berättelse 50).

Det är jobbigt att gå till gynekolog eftersom det blir en situation där jag blir outad om konceptet finns i de andra patienternas huvud, men jag gör det trots att det är obekvämt, och kollar upp problem när de dyker upp. Personalen där är professionell och får mig inte att på något sätt få könsdysfori eller känna mig avkönad. Det är snarare de andra patienterna i väntrummen som gör mig nervös. Ett särskilt väntrum för transpersoner eller liknande skulle varit skönt, speciellt känns det ju rimligt på ett sjukhus där det faktiskt finns ett transteam och transoperationer utförs (berättelse 95).

RFSL Stockholm driver sedan ett par år verksamheten HBTQ Familjer som har en webbplats, hbtqfamiljer.se, och arrangerar stödjande verksamheter. Under 2016 genomförde HBTQ Familjer en enkätundersökning6 i syfte att kartlägga behovet av stödjande och sociala insatser för hbtq-personer kopplat till föräldraskap och umgänge med barn, i hela landet. Bland frisvaren som lämnats i samband med att personer genomfört undersökningen finns flera berättelser om bemötande i kontakt med vården i relation till familjeskapande. En transkille berättar att han bemötts med förvirring och fördomar, i synnerhet gällande sitt sexliv, av flera personer inom vården. Han har påbörjat sin könsutredning efter att steriliseringskravet togs bort ur lagen. Trots det har han rekommenderats av gynekolog att sterilisera sig (RFSL Stockholm 2017).

Det finns många berättelser om blanketter som inte varit inkluderande. På en fertilitetsmottagning ändrades det efter påpekande från en transperson, men i stället för att göra blanketten könsneutral så behöll mottagningen den vanliga vita blanketten och gav till ciskvinnor och gjorde en könsneutral grön blankett som de gav till transpersoner (berättelse 108). Många upplever också att det skriftliga material som delas ut till exempel till de som väntar barn är heteronormativt, cisnormativt och osynliggörande.

En transman har fått frågor om han genomfört underlivskirurgi när han och partnern besökt fertilitetsklinik. Detta skedde trots att det var partnern och inte han som skulle bära barnet (RFSL Stockholm 2017). Ytterligare en annan transperson har fått höra att

6 Bland respondenterna fanns 72 personer som angett att de har en transidentitet. Utredningen har fått ta del av svaren för denna grupp.

det faktum att den gick på könsutredning kunde vara ett skäl till att inte få genomgå fertilitetsbehandling tillsammans med sin partner:

Samtidigt som jag gjorde transutredningen stod jag och min sambo i kö för att göra insemination. När vi träffade kuratorn på reproduktionsmedicinska (som utreder blivande föräldrar) gjorde hon en stor grej av att jag var under utredning. Hon hade läst i min journal och visste inte om jag och min sambo kunde få hjälp med insemination, på grund av min transutredning. Vi fick gå ifrån det mötet utan att veta och det var ren ångest kan jag säga. Jag ville såklart framstå i god dager inför kuratorn så jag höll ihop under mötet men började storböla i trapphuset på vägen ut. Jag klarade inte av att gå och jobba efteråt. Allt kändes helt svart. Skulle det inte bli något barn? För att jag är trans? Kuratorn ringde upp senare samma dag och berättade att hon hade stämt av med några kollegor och nej, transutredningen var inget hinder. DET tycker jag att hon borde vetat före vårt möte. Mitt när vi satt där på mötet (och jag försökte hålla tillbaka gråten) fick vi också lite boktips som ”skulle kunna vara till nytta om det blev ett barn”. Hon delade ut ett par böcker som vi fick bläddra i och – nej. De skulle inte vara till nytta för de var transfoba och heteronormativa (berättelse 78).

8.4.1. Gravida män och ickebinära transpersoner

Själva graviditeten och amningen var mycket negativ för mig och min kropp femininiserades massor och jag har svårt att hitta kläder med manlig passform (RFSL Stockholm 2017).

Att vara gravid är på ett sätt det mest könande en människa kan vara med om, jag beundrar de transpersoner som kan hålla sin identitet intakt även under en graviditet med allt som sker med kroppen och hur oerhört kvinnogörande det är. [---] Jag fick en så överväldigande klaustrofobi, som att min kropp var ett fängelse – att alla andra såg något som inte var jag, det var som att vara osynlig, som att vara instängd i ett skal! (berättelse 54)

En graviditet kan innebära stora påfrestningar för transmän och ickebinära personer. Kroppen förändras och könsdysforin riskerar att öka. En graviditet kan till och med utlösa könsdysfori hos personer som inte tidigare varit dysforiska (RFSL Stockholm 2017). För ickebinära blir det mer påtagligt att samhället ser en som kvinna. I en amerikansk kvalitativ studie om transmän och ickebinära som blivit gravida och burit barn efter transition konstateras också att samtliga deltagare hade känt sig isolerade och ensamma under hela processen från att försöka bli gravida till att föda barn och sedan anpassa sig

till livet som förälder. Det är därför angeläget att kunskapen inom vården höjs (Ellis, Wojnar & Pettinato 2015).

En transkille som gått på en mödravårdscentral med hbtq-profil beskriver att han fått ett bra bemötande där men att han trots det hade det kämpigt under graviditeten.

Man känner sig ändå ensammast i världen om man är gravid och identifierar sig som kille. Det är verkligen skittufft. Min barnmorska hade haft gravida killar tidigare så hon förstod en massa saker som andra inte gör, till exempel att man går runt 100 % av tiden och oroar sig för att bli sparkad i magen när man är höggravid för man vet att ens utseende är provocerande och förvirrande för omgivningen (RFSL Stockholm 2017).

Journalsystem som utestänger gravida män

För gravida personer som är juridiska män finns också risk att det uppstår problem med journalsystem som inte kan registrera juridiska män som gravida. En transman har DO-anmält Stockholms läns landsting vid två tillfällen (ANM 2016/2125 & ANM 2015/1345). Landstinget använder sig av journalsystemet Obstetrix samt fosterövervakningssystemet Milou där det tidigare inte varit möjligt att registrera män som gravida. Transmannen har fött två barn i Stockholm. Redan efter det första barnets födelse år 2015 DO-anmälde han landstinget samt påpekade felet för landstingsrådet. Trots detta fanns spärren kvar i systemet nästa gång han blev gravid och födde barn. Transmannen fick under bägge graviditeterna bära med sig en pappersjournal. Han skriver i sin anmälan till DO:

Förutom att jag och barnen riskerat allvarliga vårdskador, har det blivit problem med sjukskrivning, föräldrapenning, barnets personnummer, boka ultraljud, barnets hörseltest, med mera. Allt som ska ske smidigt på grund av att Obstetrix är kopplat mot myndigheter och andra journalsystem, fungerar inte alls eftersom jag är utestängd (DO-anmälan 2016/2125).

I anmälan från 2015 står också att andra transmän nekats smärtlindring i samband med förlossning.

DO konstaterar i sitt beslut i ärendet från 2015 att det föreligger en risk för diskriminering av gravida män, då manliga personnummer inte kan registreras i journalsystemen Obstetrix och Milou.

Denna omständighet medför att uppgifterna om patienten istället kan komma att föras i pappersjournal, vilket kan medföra vissa patientsäkerhetsrisker på grund av begränsad tillgång till patientinformation. Detta kan i sin tur komma att innebära ett missgynnande i förhållande till hanteringen av journaluppgifter av en gravid kvinna. DO noterar att Stockholms läns sjukvårdsområde har vidtagit åtgärder för borttagande av spärren av manliga personnummer i de båda datasystemen vilket DO anser inom en snar framtid kommer att lösa frågan och därmed möjliggöra för gravida män att registreras i datasystemet. Mot denna bakgrund samt utifrån 4 kapitlet 1 § DL väljer DO att inte utreda ärendet vidare (DO ANM 2015/1345).

När DO beslutade i ärendet från 2016 bedömde myndigheten att Stockholms läns sjukvårdsområde (SLSO) har brutit mot diskrimineringsförbudet i diskrimineringslagen (2008:567) 2 kap. 13 § 1 punkten, då det inte varit möjligt att registrera gravida med manliga personnummer i de datasystem som hanterar graviditeter.

8.5. Bemötande inom barn- och ungdomspsykiatrin

Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) är till för personer under 18 år som behöver psykiatriskt stöd eller vård. Det finns BUP-mottagningar i hela landet, framför allt så kallade öppna mottagningar dit man kommer på förbokade besök, men också akutmottagningar om man behöver hjälp direkt. På större orter finns det också BUPmottagningar där barn och unga kan vara inlagda och få vård dygnet runt. Som patient har man rätt att byta BUP-mottagning, men det är ofta bara möjligt om det finns en annan mottagning inom rimligt avstånd.

Utredningen har genom RFSL:s personal som arbetar med och transformering.se tagit del av berättelser från personer som upplevt bristande bemötande på BUP samt att BUP vägrat remittera personer vidare till könsutredningsteam. En ungdom fick vänta två år på att få en remiss från BUP. Vi har också blivit kontaktade både av transpersoner men också av anhöriga om allvarliga missförhållanden på BUP. En ungdom fick frågor om sina sexuella preferenser av en läkare som sa att detta behövdes för att skriva en remiss till könsutredningsteamet. Läkaren skickade sedan inte remiss vilket ”skapat en konstig stämning inombords” för den unga (TGEU 2017b). En ung transman som första gången sökte hjälp för sin könsdysfori för fem år sedan berättar om sin kontakt med BUP:

Jag sökte först hjälp hos BUP i en relativt liten stad. De hade absolut ingen erfarenhet eller information om någonting, och respekterade inte alls min könstillhörighet. De hävdade också att min familj bara behövde använda rätt kön och namn när jag var med, och kunde säga vad de ville bakom ryggen på mig. Jag försökte förklara hur det var ett tecken på att de inte respekterade mig och mitt kön, men ingen lyssnade. Dessutom fick jag höra att självskada är vanligt hos tonårsflickor, och därför inte bör tas seriöst och är inget att oroa sig för – problematiskt både på grund av felköningen och för att självskada visst är allvarligt och någonting att oroa sig för (berättelse 50).

Det har också uppstått problem då BUP genomfört egna utredningar på unga transpersoner. Detta har i åtminstone två fall som utredningen känner till lett till utdragen tid för könsutredning eftersom BUP inte klarat av att genomföra könsutredningen och den unga sedan fått göra en ny utredning vid könsutredningsteam. En ung transkille har skickat in nedanstående berättelse till utredningen:

Jag sökte mig till vården när jag var 16 år gammal, med mål att få komma till ett av de officiella utredningsteamen. Min första kontakt var en vanlig lokal vårdcentral, som remitterade mig vidare till barn- och ungdomspsykiatrin. När jag kom till BUP skulle jag precis fylla 17. I samtal med psykologen och läkaren som jag blev tilldelad fick jag information om att de på BUP skulle utföra utredningen, då jag var för ung för att komma till det närmaste könsutredningsteamet, i /svensk stad/, som bara tar emot människor över 18 år. Jag blev inte heller remitterad till Astrid Lindgrens barnsjukhus i Stockholm, ett av de få utredningsteam som tar emot transpersoner under 18 år, då jag snart ”ändå skulle fylla 18”. Utifrån den informationen jag fick förstod jag det som att jag skulle göra utredningen hos BUP, ha någon typ av uppföljning av könsutredningsteamet i /svensk stad/ men få påbörja min medicinska transition strax efter att jag fyllt 18.

När jag pratade med några äldre transpersoner blev jag varnad just om att såväl barn- och ungdomspsykiatrin som vuxenpsykiatrin kan dra igång egna utredningar, som drar ut på tiden och stjälper mer än de hjälper. Jag tänkte att detta säkert varit sant under dessa transpersoners tid, men att vården idag är så pass modern att det inte skulle hända mig.

Under ungefär ett år gick jag på samtal hos psykologen och läkaren på BUP, där vi gick igenom den frågemall som finns för könsutredningar. De erbjöd även tidigt anhörigmöten, som antingen kunde ske tillsammans med mig och mina föräldrar eller bara mina föräldrar. Jag tackade nej till möten tillsammans med mina föräldrar, då särskilt min mamma har haft stora svårigheter att acceptera min könsidentitet och jag inte kände att ett anhörigmöte skulle kunna ske på ett sätt i vilket jag skulle respekteras. När det väl kom till att ha anhörigmöten, blev jag ändå

kallad till att delta i dessa. Som jag befarade kände jag att min könsidentitet inte var respekterad under detta möte, utan mötet gick istället ut på att min mamma försökte övertyga läkaren och psykologen att jag inte är en transperson på ett sätt som jag upplevde var väldigt nedvärderande. Jag blev väldigt besviken efteråt, då jag hade blivit lovad att slippa delta i denna typ av kränkning.

Den näst sista gången vi träffades (vintern innan min 18-årsdag) sa läkaren och psykologen på BUP till mig att det hade blivit fel. Enligt dem skulle de egentligen inte fått göra den här utredningen, men hade på något sätt inte fått veta om det eller fått felaktig information. Jag skulle nu, efter att jag fyllt 18, remitteras till könsutredningsteamet i /svensk stad/ för att där påbörja den faktiska utredningen. Jag hade alltså spenderat ett år med dem, i princip helt i onödan. Med remisstider och de långa uppehållen mellan mötena med könsutredningsteamet i /svensk stad/ tog det ytterligare ett år innan jag fick påbörja den medicinska transition som var anledningen till att jag hade sökt vård överhuvudtaget, och detta var när jag fyllde 19. Jag hade alltså väntat i 3 år på att få påbörja min medicinska transition. 3 år är alldeles för lång tid att vänta. [---]

Om inte den långa, onödiga väntan var nog fick jag även veta att läkaren som ”utrett” mig vid barn och ungdomspsykiatrin inte hade någon som helst koll på vad trans faktiskt är. Under det sista mötet blev jag tvungen att förklara för honom vad som är skillnaden mellan att vara homosexuell och transperson. Han hade inga som helst förkunskaper, och hade inte ens googlat begreppet tidigare men ändå ”utrett” min könsidentitet i ett år (berättelse 49, transkille 19 år).

En av de endokrinologer som utredningen intervjuat har erfarenhet av att arbeta med minderåriga transpersoner. Endokrinologen erfar att det ibland förekommer problem med remittering från BUP:

BUP är inte alltid uppdaterade. Skolläkare kan vara uppdaterade och skicka till BUP som skickar vidare hit eller till ungdomsmottagning. Men det finns ju de här som säger ”Lugn, lille vän, det här går över.” Det finns fortfarande sådant. Och då förstår man ingenting.

8.6. Bemötande på ungdomsmottagningar

RFSL och RFSL Ungdom genomförde en enkätundersökning om sexuell hälsa bland transpersoner under 2010. Redan då konstaterades att förbättrad transkompetens hos vården är en viktig faktor för att förbättra transpersoners sexuella hälsa. Ungdomsmottagningar-

na lyftes särskilt fram som en aktör där detta behöver säkerställas (Gäredal & Orre 2011).

Enligt RFSL Ungdoms rapport Bra Bemött? Unga hbtq-personers

erfarenheter av att besöka ungdomsmottagningen (Due & Gäredal,

2015) förekommer bristande bemötande på ungdomsmottagningar. Förbundet har genomfört en enkätundersökning riktad till hbtqpersoner mellan 13 och 25 år som har erfarenhet av att besöka ungdomsmottagning. Nästan 40 procent av respondenterna har upplevt att personalen på ungdomsmottagningen antagit att de var heterosexuella eller cispersoner. Särskilt stor upplevs bristen på transkompetens. Det förekommer att personalen saknar kunskap och inte vet hur de ska bemöta transungdomar. En del ungdomar vittnar om att de behövt utbilda personalen i hbtq-frågor. I citatet nedan berättar en 24-åring vars partner är transmaskulin om en incident:

Barnmorskan frågade om jag hade någon partner, jag svarade ja, hon fortsatte: använder du något preventivmedel som typ p-piller? och då sa jag nej, det behövs inte. Hon blev förvirrad men frågade om jag var tillsammans med en tjej eller kille, jag svarade kille, hon blev ännu mer förvirrad och frågade om jag ville bli gravid, men jag sa att han inte hade några spermier. Hon förstod verkligen inte och allt blev konstigt och jag behövde outa honom som trans. Jag hade trott att hon skulle fatta för hon jobbade på XXX-ungdomsmottagning som jag hört är bra med hbtq. Det var därför jag gick just dit (Due & Gäredal 2015).

Andra personer upplever att de fått sin transidentitet ifrågasatt av personalen. Det är betydligt färre transungdomar (48 procent) än cisungdomar (62 procent) som upplevt besöket på ungdomsmottagningen som positivt. Det är också betydligt vanligare att det framkommer under besöket att den vårdsökande är trans än att den är homo- eller bisexuell, vilket betyder att det är troligare att en ung hbtq-persons hbtq-identitet framkommer i de fall då personen bryter mot normer för kön (Due & Gäredal 2015).

Socialstyrelsen gjorde en kartläggning av ungdomsmottagningarna 2013 som visade att 80 procent av mottagningarna ansåg att vissa eller alla i personalen hade hbtq-kompetens. Samma kartläggning visade att av de 92 mottagningar som haft särskilda gruppverksamheter de senaste två åren var det endast någon enstaka som haft gruppverksamhet med fokus på transpersoner, medan över 60 procent hade gruppverksamhet för tjejer och över 45 procent hade motsvarande för killar. Som exempel på saker som mottagningarna gör

för att öka besöken av hbtq-personer svarar många att de samverkar med RFSL och RFSL Ungdom, deltar vid lokala och nationella aktiviteter och festivaler som riktar sig till hbtq-personer och visar att hbtq-personer är välkomna genom synliga regnbågsflaggor och tidskrifter på mottagningen. Ett fåtal mottagningar skapar egna mötesplatser för hbtq-ungdomar och en mottagning har en psykolog som särskilt tar emot transsexuella unga (Socialstyrelsen 2013a). Det är möjligt att ungdomsmottagningarna överskattar sin egen kompetens på området. Vid beaktande av resultaten av RFSL Ungdoms undersökning är det i alla fall värt att fråga sig i vilken utsträckning ungdomsmottagningarnas hbtq-kompetens innefattar transkompetens.

Föreningen för Sveriges ungdomsmottagningar (FSUM) har organiserat ungdomsmottagningar i Sverige sedan 1988. I organisationens policyprogram har det tidigare saknats skrivningar om transpersoner. År 2015 bytte FSUM ut policyprogrammet till en handbok och i den lyfts transpersoner fram som ett område att skriva om i framtida uppdateringar av handboken, med hänvisning till Folkhälsomyndighetens då pågående studie om transpersoners sexuella hälsa (Föreningen för Sveriges ungdomsmottagningar, hämtad 2017-04-05).

Ungdomsmottagningarna kan spela en viktig roll i att remittera transungdomar vidare till könsutredning. Utredningen har fått in positiva berättelser från unga som fått ett bra bemötande vid ungdomsmottagning och som fått remiss till könsutredningsteam från ungdomsmottagningar. Men det förekommer också exempel på när bemötandet brustit. En 18-årig transperson berättar:

Jag fick flera olika tider till olika människor på samma mottagning eftersom ingen verkade veta vad som skulle göras för mig. När jag kom till psykiatrikern på mottagningen talade han om mig som någon som “vill bli en pojke”, kallade mig för fel pronomen, var skeptisk över att jag inte hade någon journal från tidigare besök hos psykologer/kuratorer och sa att han visserligen kunde remittera mig, men att han inte trodde att de skulle ta mig på allvar eftersom “transpersoner brukar må dåligt och bli mobbade”, så faktumet att jag mådde bra i övrigt verkade bli till min nackdel (Due & Gäredal 2015).

Han började också tala om att han måste utreda saken noggrant eftersom han inte kunde skicka vem som helst till utredningsteamet, och han hade minsann själv varit med om fall där “tjejer kommer och vill bli remitterade bara för att få slippa sin menstruation”. Stämningen blev helt enkelt allmänt obehaglig från första stunden då jag berättade att jag var transsexuell (Due & Gäredal 2015).

En av endokrinologerna som utredningen intervjuat framhäver ungdomsmottagningarnas kompetens att remittera ungdomar vidare till dem. Endokrinologen menar att kompetensen förvisso varierar mellan ungdomsmottagningarna, men att det generellt sett är de som skriver de bästa remisserna.

8.7. Bemötande inom elevhälsa

Min skolsköterska i 8:an. Det gick att prata med henne och hon förstod och kunde det mesta inom hbtq. Det hon inte kunde kollade hon upp. Hon var alltid glad och intresserad. Hon hjälpte mig att skicka en remiss till könsutredning. Jag vet att hon har hjälpt många andra hbtqpersoner på min skola (Pansexuell ickebinär, 16–17 år).

Citatet ovan är hämtat ur en studie om stödjande och främjande faktorer i skolmiljö för unga hbtq-personer som Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) genomförde 2016. I den beskriver många unga hur viktigt det är att få stöd och bekräftelse av enskilda vuxna. Detta kan i sin tur bidra till att unga kommer fram till vilka de är och känner sig tryggare. I studien framhäver unga vikten av att denna yrkesgrupp kan förmedla information, tips och praktisk hjälp till unga hbtq-personer. De unga i MUCF:s studie beskriver också hur de inte kan vara öppna med sin sexuella läggning, sin könsidentitet och/eller sitt könsuttryck i alla sammanhang, utan bara i vissa miljöer. Om inte hbtq-frågor lyfts och synliggörs på skolan så upplever unga att det är svårt att komma ut. Här kan elevhälsan spela en viktig roll i stötta en ung person som vill vara öppen med sin könsidentitet. Elevhälsan kan även spela en viktig roll i att stödja annan skolpersonal i arbetet med att synliggöra hbtq-frågor (MUCF 2016a).

En 17-årig transkille har berättat för utredningen att han fått stöd av skolan och elevhälsan i samband med att han kom ut som trans. De mejlade alla pojkens lärare och bytte ut den mejladress han fått via skolan. Skolsköterskan hjälpte honom också att komma i kontakt med ungdomsmottagningen för vidare remittering till könsutredningsteam (berättelse 82).

Som framgår i kapitel 5 om transpersoners levnadsvillkor så är det en majoritet av transpersoner inte helt lever öppet med sin könsidentitet (Folkhälsomyndigheten 2015a, TGEU 2017b). En enkät-

undersökning som EU:s byrå för grundläggande rättigheter (FRA) genomförde år 2012 visar att 66 procent av transpersonerna i Sverige inte är öppna med sin transidentitet eller transbakgrund i skolan och 29 procent att de är selektivt öppna, det vill säga att man är öppen med vissa personer eller i vissa sammanhang, men inte med alla och inte alltid. Endast fem procent har uppgett att de är öppna i alla sammanhang i skolan (European Union Agency for Fundamental Rights 2012, hämtad 2017-04-04).

8.7.1. Elevhälsans uppdrag

I och med att den nya skollagen (2010:800) började tillämpas den 1 juli 2011 samlades skolhälsovården, den särskilda elevvården och de specialpedagogiska insatserna i en samlad elevhälsa. Elevhälsan omfattar medicinska, psykologiska, psykosociala och specialpedagogiska insatser. Syftet med att samla insatserna var bland annat att öka samverkan och att betona det hälsofrämjande och förebyggande arbetet. Elevhälsans mål är att skapa en så positiv lärandesituation som möjligt för eleven.

Socialstyrelsen och Skolverket har i samarbete tagit fram Vägled-

ning för elevhälsan som publicerades år 2016. I den framgår att elev-

hälsan arbetar med hälsofrämjande, förebyggande och åtgärdande insatser. Detta arbete bedrivs på olika nivåer – organisation, grupp och individ. Elevhälsans insatser kan bidra till att belysa både företeelser och strukturer som kan utgöra hälsorisker eller hinder och sådant som främjar elevernas utveckling mot utbildningens mål. I skollagens förarbeten nämns elevhälsans medverkan både när det gäller generellt inriktade uppgifter som till exempel arbete med arbetsmiljö, värdegrund och kränkande behandling samt det individuellt inriktade arbetet. På den individuella nivån har elevhälsan ett ansvar för att undanröja hinder för varje enskild elevs lärande och utveckling.

I vägledningen nämns könsidentitet och hbtq enbart i relation till sex- och samlevnadsundervisning. Det står till exempel att den pedagogiska personalen kan få stöd av elevhälsan i sex- och samlevnadsundervisningen om till exempel den emotionella utvecklingen under puberteten, om psykologiska och fysiska aspekter på sexualitet och samlevnad samt om genus- och hbtq-frågor (Socialstyrelsen & Skolverket 2016).

8.8. Bemötande inom äldreomsorgen

Den kunskap som finns om hbtq-personers åldrande och bemötande inom äldrevården i en svensk kontext handlar oftast uteslutande om homo- och bisexuella och det saknas forskning om äldre transpersoner (se vidare kapitel 6 i detta betänkande om fler perspektiv på transpersoners levnadsvillkor). Transpersoner har det gemensamt med hela gruppen hbtq-personer att deras livsutrymme begränsas av heteronormen, men det finns saker som särskiljer transpersoner. Till exempel har transpersoner ibland kroppar som överskrider tvåkönsnormen vilket gör att de exponeras väldigt explicit i intima vårdsituationer. Detta kan leda till stress. Många äldre transpersoner har också ett problematiskt förhållande till psykiatriskvård, vilket gör att de undviker sådan även när den skulle behövas (Bromseth & Siverskog 2013).

År 2001 infördes det två nya bestämmelser i socialtjänstlagen (2001:453). Det gällde dels att en nationell värdegrund för äldreomsorgen skrevs in i lagens 5 kap. 4 §. Dels infördes en bestämmelse i 5 kap. 5 § som tydliggör den äldre personens ökade möjligheter till inflytande. Bestämmelserna syftade till att äldreomsorgen ska inrikta sig på att den äldre ska få leva ett värdigt liv och känna välbefinnande. Äldreomsorgen bör även värna och respektera var och ens rätt till privatliv och kroppslig integritet, självbestämmande, delaktighet och individanpassning (Socialstyrelsen 2011).

Kommunerna ansvarar för äldreomsorgen och det finns begränsad forskning kring hur hbt-personer överlag, och i transpersoner i synnerhet, beaktas i utformandet av kommunernas äldreomsorg. Anna Siverskog, konstaterar i sin avhandling Queera livslopp: att leva

och åldras som lhbtq-person i en heteronormativ värld från 2016 att

det trots ändringarna i socialtjänstlagen finns en oro bland transpersoner över att bli transfobt bemötta inom äldrevården. Detta då omsorgskontexter och institutioner för äldre kan innebära färre och begränsade möjligheter att bestämma vilka sammanhang en vill röra sig i och vem en vill ha omkring sig. Samt vilka möjligheter en har att få gestalta, vara och uttrycka sig som man själv vill (Siverskog 2016).

Socialstyrelsen gjorde 2013 en kartläggning av kommunernas vård och omsorg om äldre ur ett hbtq-perspektiv. Den visar att frågan väckts inom politiska partier och i förvaltningar i nästan hälften av landets större kommuner samt att frågorna beaktats i styrning av

kommunen och förvaltningen hos ungefär lika många. Det är däremot mycket ovanligt att det har skett i kommuner med färre än 50 000 invånare. Socialstyrelsen konstaterar att det saknas ett utbrett kunskapsstöd till vårdpersonal om situationen för äldre hbtqpersoner som får vård och omsorg. I framtiden förväntas fler hbtqpersoner vara öppna med sin sexuella läggning och könsidentitet eller könsuttryck och kommunerna behöver planera för särskilda hbtqboenden eller hemtjänstgrupper, personal med hbtq-kompetens och information som riktar sig till målgruppen (Socialstyrelsen 2013b, Socialstyrelsen 2015a).

I en mindre kvalitativ studie från 2013 intervjuades enhetschefer i Umeå kommun. Där framkommer det att cheferna inte arbetade med hbt-frågor eftersom de inte upplevde att de kommit i kontakt med äldre hbt-personer. Ett aktivt arbete på området ansågs heller inte aktuellt då verksamheten skulle genomsyras av ett individperspektiv. Det fanns en stor tilltro bland cheferna till personalens förmåga att hantera brukare som inte lever heteronormativt, detta trots att frågorna inte diskuterats eller tagits upp i personalgrupperna. Cheferna ansåg också att om det fanns öppna hbt-personer i personalgrupperna så skulle det leda till större öppenhet gentemot människor som bryter mot heteronormen, både bland anställda och bland brukare av äldreomsorgens tjänster. I studien poängteras det problematiska i att låta enskilda anställda, utifrån den egna identiteten, axla ansvaret för att ett hbt-perspektiv inkluderas i verksamheten. Att skapa inkluderande verksamheter måste vara en kontinuerlig process som sker på flera nivåer i en organisation samtidigt (Norrman, Nilsson, Törnblom 2013).

8.9. Bemötande inom socialtjänsten

I Folkhälsomyndighetens enkätundersökning från 2015 anger 58 procent av svarspersonerna att de har lågt förtroende för socialtjänsten. RFSL:s undersökning om hbtq-personers förtroende för olika samhällsinstanser från 2017 visar att förtroendet för socialtjänst är lägre hos transpersoner än hos gruppen hbtq-personer generellt samt att bristen på förtroende är mycket utbredd. Ungefär hälften av transpersonerna känner misstro inför att socialtjänst har professionellt bemötande av homo-, bisexuella och transpersoner som utsatts för

våld, hot och trakasserier. Motsvarande andel för hela hbtq-gruppen är ungefär en tredjedel (RFSL 2017b).

Ett exempel på vad som kan upplevas som diskriminerande i mötet med socialtjänsten finns beskrivet i en DO-anmälan (ANM 2016/1487)7 från 2016. En transkvinna har nekats ekonomiskt bistånd att köpa lösbröst, något som hon menar utgjort diskriminering: ”För att kunna leva som kvinna är dessa lösbröst livsviktiga och är skälig levnadsnivå för mig.”

Under 2016 genomförde Socialstyrelsen en enkätundersökning gällande hbtq-kompetensen i HVB8-verksamheter. Enkäten besvarades av chefer eller föreståndare på HVB. 88 procent ansåg att det fanns ett stort eller visst behov av kompetenshöjning i hbtq-frågor hos personalen. Av de HVB-verksamheter som hade en verksamhetsplan uppgav 23 procent att hbtq-frågor berördes i planen. Endast en fjärdedel av verksamheterna uppgav att tryckt material med hbtqtema fanns tillgängligt på boendet (Socialstyrelsen 2017c).

Socialstyrelsen har ett pågående regeringsuppdrag att ta fram ett kunskapsstöd och genomföra utbildningsinsatser för att öka kunskapen om hbtq-frågor hos personal inom Socialtjänsten. Uppdraget inleddes med en förstudie som redovisades till regeringen 2016. I förstudien presenteras bland annat resultat från en enkät som skickats till 100 svenska kommuner, varav 67 svarade. Resultaten av enkätundersökningen visar att:

  • 90 procent av kommunerna inte nämner hbtq-perspektivet i introduktionsutbildningar för personal i socialtjänsten.
  • 80 procent av kommunerna inte har någon blankett med möjlighet att kryssa i ett tredje alternativ gällande kön.
  • Mindre än 10 procent av kommunerna har tagit hänsyn till hbtqperspektivet i utformningen av sin hemsida.

Den bild som framträder är, enligt Socialstyrelsen, att hbtq-frågorna ofta prioriteras lågt inom socialtjänsten, och att det saknas verktyg för att bemöta människor med ett normkritiskt förhållningssätt. Det kan leda till att insatserna som ges inte är anpassade efter personer

7 Det finns inget beslut, då DO inte har genomfört någon tillsyn utifrån ärendet. 8 HVB står för Hem för vård eller boende och är en verksamhet som bedriver behandling eller är inriktad på omvårdnad, stöd eller fostran.

som utmanar samhällets normer (Socialstyrelsen 2017g, hämtad 2017-10-09).

Mer än hälften av kommunerna uppger att hbtq-perspektivet finns med i Socialtjänstens styrande dokument, men av kommentarer framgår det att det sällan rör sig om specifika skrivningar om hbtq utan snarare mer allmänt hållna skrivningar om jämlikhet och diskriminering. När det gäller inkomna klagomål till kommunerna så kategoriseras inte dessa så att det går att utläsa om de berör hbtq-frågor. Inte heller hos Inspektionen för vård och omsorg (IVO) gick det att söka bland klagomål och inkomna lex Sarah-ärenden för att se om de var hbtq-relaterade. Transpersoner lyfts fram som särskilt utsatt grupp i förstudien. Bland annat lyfts bristande kunskap hos Socialtjänsten om sex mot ersättning samt brist på kunskap om unga transpersoners villkor (Socialstyrelsen 2016a). Socialstyrelsen arbetar för närvarande fram en webbutbildning med tillhörande handledning som ska kunna användas både i grupp och av enskilda tjänstepersoner inom Socialtjänsten. Utbildningen görs tillgänglig i slutet av år 2017.

8.10. Bemötande inom LSS-verksamheter

RFSL, som under perioden 2014 till 2017 driver Funkisprojektet9, har framhållit för utredningen att kunskap om transpersoners levnadsvillkor behöver stärkas hos LSS-handläggare och LSS-personal. Det förekommer till exempel att personer inte blir tagna på allvar när de berättar om sin könsidentitet därför att det finns en föreställning hos personalen om att en person med kognitiv funktionsnedsättning inte har kognitiv kapacitet att förstå att den är transperson. Detta kan i sin tur försvåra för transpersoner som finns inom LSS-verksamheter att få tillgång till könsbekräftande vård.

Socialstyrelsen fick 2014 i uppdrag av regeringen att kartlägga insatserna ledsagarservice, avlösarservice i hemmet, korttidsvistelse utanför det egna hemmet samt bostad med särskild service för vuxna eller annan särskilt anpassad bostad för vuxna enligt LSS. Inom ramen för detta uppdrag gjorde Socialstyrelsen en genomgång av kommunernas riktlinjer för ovanstående insatser, en enkätundersökning

9 Arvsfondsfinansierat projekt med syfte att skapa bättre förutsättningar för hbtq-personer med erfarenhet av normbytande funktionalitet att leva det liv man vill, utan att normer och folks förutfattande meningar kommer emellan.

om insatsernas utformning, intervjuer med 25 kommunala företrädare med fokus på insatserna ledsagarservice och bostad med särskild service för vuxna samt samrådde med IVO. En fråga i intervjuerna gällde om personal som arbetar i bostad med särskild service får kompetensutveckling i hbtq-frågor, och en tredjedel svarade ja. Någon kommenterade att dessa frågor uppmärksammats i andra utbildningar, till exempel kring bemötande eller värdegrund.

8.11. Initiativ till ett bättre bemötande

Socialstyrelsen har, i samverkan med DO, tagit fram fyra filmer med tillhörande diskussions- och reflektionsmaterial om bemötande. Materialet heter Att mötas inom hälso- och sjukvård – Ett utbildnings-

material för reflektion om bemötande och jämlika villkor och är tänkt

att användas på arbetsplatser för att stödja hälso- och sjukvården att arbeta systematiskt med bemötande för att bland annat undvika patientsäkerhetsrisker. Arbetet med att ta fram utbildningsmaterialet har skett i samverkan med DO och i samråd med Sveriges Kommuner och Landsting. En dialog har också förts med berörda organisationer inom hälso- och sjukvårdens yrkesgrupper och berörda intresseorganisationer (Socialstyrelsen 2015c). Materialet fokuserar på bemötande utifrån alla diskrimineringsgrunder och har alltså inte ett särskilt fokus på transpersoner.

För att kunna ge transpersoner ett bra bemötande inom vården krävs inte sällan en djupare kunskap om vad det innebär att vara trans, hur transpersoners levnadsvillkor ser ut men också vilka medicinska behandlingar som är vanliga för transpersoner att genomgå. Numera väljer många verksamheter inom vård och omsorg att komptensutveckla sin personal inom hbtq-frågor. En del vänder sig till RFSL eller RFSL Ungdom för att få utbildning. Vissa genomgår också RFSL:s hbtq-certifiering. Här fyller civilsamhället en mycket viktig funktion som bärare och förmedlare av kunskap om hbtq-personers villkor. Några landsting såsom Stockholm och Västra Götalandsregionen har valt att skapa en egen hbtq-diplomering. Det finns fler berättelser från personer som till exempel söker sig till en hbtq-mottagning eller en hbtq-certifierad/hbtq-diplomerad verksamhet och upplever att personalen haft god kunskap om trans och att de fått ett bra bemötande. Däremot har utredningen också nåtts av flera

berättelser från personer som inte upplever att det faktum att personalen har genomgått hbtq-utbildning innebär att de har djupare kunskap om trans. En binär transman berättar:

Jag har aldrig förstått vad hbtq-certifiering innebär eftersom personalen på sådana ställen ändå inte har någon koll på vad en transperson upplever eller vad vi får för olika behandlingar. Jag har varit på flera hbtqcertifierade ställen där vissa i personalen förutsätter att man gör alla operationer, att man är binär, att man är straight bara för att man är trans, och som är allmänt ignoranta över vad det hela innebär (berättelse 95).

8.11.1. Västra götalandsregionens pågående arbete

Närhälsan Kunskapscentrum för sexuell hälsa, Västra Götalandsregionen sökte och beviljades medel av Vinnova för att genomföra en förstudie 2015. Tanken var att den skulle ligga till grund för ett genomförande projekt. Förstudien bestod av en kartläggning av hälsosituationen för transpersoner och en inventering av gruppens upplevelser av bemötande inom vården samt vilka behov av förändring gruppen har. Förändringsbehoven berör, enligt slutrapporten som Västra Götalandsregionen skickat in till Vinnova, alltifrån specifik transkompetens till att förändra praktiska moment som exempelvis att bli uppropad i väntrum (Vinnova 2016, Diarienummer 2015-03731). Närhälsan Kunskapscentrum för sexuell hälsa, Västra Götalandsregionen beviljades inte fortsatta medel till ett genomförandeprojekt av Vinnova. Däremot har de, enligt epost10 till utredningen, fortsatt ett utvecklingsarbete med egna resurser. Tillsammans med Kunskapscentrum för jämlik vård och RFSL Göteborg arbetar de med en verksamhet som kallas ”Bota vårdcistemen11 – tillgänglig primärvård för transpersoner”. Arbetet kommer att bygga på deltagandemetoder, det vill säga att prata med och inte om slutmålgruppen (transpersoner).

10 Epost från Victoria Tauson, Närhälsan Kunskapscentrum för sexuell hälsa, Västra Götalandsregionen. Inkommet 2017-10-09. Dnr. Komm 2017/01394-1 SV: fråga om Transparent Transvård. 11 Cistem anspelar på cisnormativitet, det vill säga ett cisnormativt system.

8.11.2. RaTe – health care for trans people

Några privatpersoner har också initierat RaTe – health care for trans

people12. Där kan transpersoner dela med sig av sina erfarenheter

och upplevelser hos olika vårdgivare. Materialet som lämnas in är sökbart och på så vis kan man lättare hitta vårdgivare som transpersoner haft positiva upplevelser hos. Det är också möjligt att se hos vilka vårdgivare transpersoner upplevt bemötandet som negativt och ta detta i beaktande innan man själv söker vård där.

8.12. Utredningens uppdrag att sprida kunskap

Utredningen har haft ett utåtriktat arbetssätt, vilket redovisas i kapitel 2 om utredningens uppdrag och arbete samt i bilaga 3.

När utredningen har offentliggjorts så kommer den att finns tillgänglig för allmänheten och kan också användas av andra för att sprida kunskap om transpersoners levnadsvillkor till yrkespersoner inom hälso- och sjukvården och andra relevanta verksamheter.

12 ratehealthcare.info, hämtad 2017-09-11.

9. Transpersoners fritid

I direktiven står att utredningen ska

  • föreslå konkreta insatsser för att förbättra transpersoners förutsättningar att tryggt kunna delta i olika typer av fritidsaktiviteter, i det civila samhället och i andra sociala sammanhang,
  • föreslå åtgärder för att förbättra transpersoners möjligheter att delta i träning och idrott, och
  • medverka till att sprida kunskap om transpersoners levnadsvillkor dels till personer som i sin yrkesroll eller roll inom det civila samhället möter transpersoner, dels till allmänheten.

9.1. Generella iakttagelser

En trygg och meningsfull fritid är viktig för en bra hälsosituation (MUCF 2017). Som framgår av kapitel 5 om transpersoners levnadsvillkor lever gruppen med en större utsatthet för våld, hot om våld, trakasserier och kränkningar än andra. Detta påverkar hälsan i gruppen negativt. Både självmordstankar och självmordsförsök är betydligt vanligare i gruppen transpersoner än bland övriga befolkningen. Men det är också vanligare att till exempel vara rädd för att gå ut ensam.

Den utsatthet som transpersoner lever med följer dem i alla området i livet, även på fritiden. Det leder också till att många begränsar sig på olika sätt. Som vi ska se längre fram i detta kapitel förekommer det att transpersoner slutar träna då avsaknaden av omklädningsrum som är anpassade för transpersoner i många fall gör träningsmiljöer otillgängliga. Även brist på bra bemötande och sammanhang där det är möjligt att vara sig själv är faktorer som begränsar transpersoner på fritiden.

Det saknas kunskap om hur vuxna och äldre transpersoner tillbringar sin fritid, vilken typ av aktiviteter de ägnar sig åt och huruvida de har möjlighet att delta i civilsamhället på samma villkor som andra. Det finns mer kunskap om unga transpersoners fritid och vilka faktorer som fungerar som främjande respektive begränsande.

I Folkhälsomyndighetens enkätundersökning från 2015 svarade 30 procent att de är nöjda eller mycket nöjda med sin fritidssituation, och 18 procent att de är missnöjda eller mycket missnöjda (Folkhälsomyndigheten 2015a).

9.1.1. Många politikområden berör fritiden

Området fritid beskrivs ibland som relativt oreglerat från nationell nivå, med undantag från bibliotekslagen (2013:801). Samtidigt kan konstateras att det finns flera nationella politikområden som berör fritid och organisering. Idrottspolitiken, kulturpolitiken och folkbildningspolitiken är tre centrala sådana områden. Till det kan läggas områden som har en ännu starkare betoning på att vara tvärsektoriella, alltså förverkligas tillsammans och genom andra politikområden. Några exempel på sådana politikområden är barnrättspolitiken, politiken för det civila samhället, funktionshinderspolitiken, jämställdhetspolitiken och folkhälsopolitiken (MUCF 2014). Fokus i detta kapitel är möjligheter till mötesplatser och stärkt egenorganisering samt möjlighet till fysisk aktivitet, träning och deltagande i föreningsidrott. Utredningen går inte närmare in på området folkbildning. Vi har heller inte fördjupat oss kring villkoren för transpersoner inom elitidrotten.

9.1.2. Kommunernas roll

I rapporten Anläggningar för kultur, idrott och fritid redovisar SKL resultaten från kartläggningar genomförda 2014 och 2015. Kartläggningarna avser ägande och drift av ett urval kultur- och fritidsanläggningar. SKL konstaterar i rapporten att kommunerna tar ett stort ansvar för tillgången till anläggningar för kultur, idrott och fritid gällande både ägande och drift. Förutsättningar för ägande och drift är därför en central fråga för kommunerna. Kommunerna tar även ett stort ansvar för de anläggningar som ägs och/eller drivs av andra aktörer genom olika stödformer. Resultaten indikerar att det totala

antalet anläggningar för idrott och fritid varit relativt konstant under de senaste 25 åren.

Kommunerna äger cirka 70 procent av de undersökta fritids- och idrottsanläggningarna. Den tydligaste trenden är att en allt större andel av dessa återfinns i kommunala bolag. Antalet fritidsgårdar/ungdomsgårdar minskar.

Antalet kulturanläggningar 2014 var på ungefär samma nivå som 2010 efter att ha ökat markant under perioden 2000 till 2010.

Folkbibliotek finns i alla kommuner. Museer finns i 65 procent av kommunerna, teaterhus i 51 procent av kommunerna och konsthallar i 43 procent av kommunerna. Kommunerna äger nio av tio bibliotek och sex av tio när det gäller övriga kulturanläggningar. De driver nio av tio bibliotek och fem av tio övriga kulturanläggningar. Föreningar, landsting/regioner, privata aktörer och stiftelser är andra som äger och/eller driver kulturanläggningar.

Kommunerna dominerar ägandet av bassängbad inomhus, och dominerar också anläggningar med äventyrsbad. Undersökningsresultaten visar att det privata ägandet av inomhusbad är förhållandevis litet. Kommunerna dominerar också driften av inomhusbad, men nära en tredjedel av inomhusbadanläggningarna drivs av en annan aktör (SKL 2016d).

I dag finns det många kommuner som har valt att hbtq-certifiera delar av sin verksamhet eller på annat sätt öka hbtq-kompetensen hos personalen. Inte sällan handlar det om verksamheter som ryms inom kultur och fritid. På många håll i landet är kommunernas kultur- och fritidsförvaltningar som anordnar eller bidrar till lokala Pridearrangemang. Det förekommer också att kommuner driver eller stödjer mötesplatser för unga hbtq-personer inom ramen för ordinarie fritidsverksamhet.

9.2. Om unga transpersoners fritid

I Ungdomsstyrelsens1 rapport Om unga hbtq-personer – fritid (Ungdomsstyrelsen 2012) lyfts ett antal främjande och begränsande faktorer fram. Rapporten bygger på en kvalitativ undersökning med 22 hbtq-ungdomar (varav 13 transidentifierade) samt en enkät som

1 Ungdomsstyrelsen bytte namn till Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) 2014.

skickats till fritidsverksamheter som riktar sig specifikt till hbtqungdomar med frågor om organisation och finansiering, arbetsmetoder samt vilka behov av mötesplatser och bemötande som ledarna upplevde att de som deltar i deras verksamheter hade.

En faktor som upplevs som begränsande är psykisk ohälsa. De flesta av ungdomarna i studien uppger att bristen på välmående påverkar fritiden negativt. Flera beskriver att de under perioder känt sig passiva och inte orkat ta initiativ till meningsfulla aktiviteter. Det är ofta kopplat till att ha blivit utsatt för trakasserier och kränkningar, men för en del transungdomar finns också en problematik kring kroppslighet. Till exempel kan menstruation göra att könsdysforin ökar.

Bristande kompetens inom vården och att bli utsatt för hedersrelaterade kränkningar är också faktorer som påverkar möjligheten till en meningsfull fritid. Flera av transungdomarna beskriver situationer då de blivit dåligt bemötta inom sjukvården (både inom primärvården och inom transvården). Det stjäl kraft och hänger ihop med självmordstankar, oro och ångest. Det påverkar också hur mycket tid, ork och lust individen har för annat.

Ytterligare en faktor som begränsar är låga förväntningar och dåligt självförtroende. Många av ungdomarna i studien har upplevet trakasserier både i skolan och i hemmet. De känner sig ensamma och isolerade. De ger ibland uttryck för dålig självkänsla och har mycket låga förväntningar på omgivningen. Det förekommer att de ursäktar och försvarar de som kränker men också att de anklagar sig själva. Ungdomsstyrelsen menar att de unga i studien ibland har lägre förväntningar på omgivningen än vad som måste anses rimligt.

Sju av transpersonerna i studien uppger att de inte tränar om det innebär att de måste exponera sina kroppar. Omklädningsrum är sällan anpassade för transpersoner, något vi fördjupar oss i längre fram i detta kapitel.

Flera faktorer upplevs kunna främja ett aktivt fritidsliv. Att själv välja grad av öppenhet om sin könsidentitet eller sexuella läggning är en sådan. Det är viktigt att omgivningen möjliggör för transungdomar att vara öppna, men det är lika viktigt att inte tvinga någon till öppenhet. Få unga är öppna i alla sammanhang de rör sig i. En del är öppna i skolan men inte hemma, andra är öppna med vissa i familjen men inte alla eller vissa kompisar men inte alla. Öppenhet behöver inte alltid vara ett ideal. Det finns unga som på grund av att de

lever med hedersnormer inte kan vara öppna utan att riskera sina liv. Graden av öppenhet bedöms däremot ha stor inverkan på ungdomarnas möjlighet att välja fritidsaktiviteter. Andra främjande faktorer som lyfts av de unga själva är förebilder som stöttar och inspirerar samt kompetenta och ansvarstagande vuxna.

I studien framkommer också att det är vanligt med ensamsysselsättningar som att laga mat, fotografera, skriva, måla, läsa, följa tvserier och blogga. Vissa aktiviteter har inslag av verklighetsflykt.

9.2.1. Mötesplatser för unga hbtq-personer

Det är magiskt här. Jag kom in i detta direkt och kände mig välkommen – så har jag nästan aldrig känt annars. Här kan jag vara mig själv, inte oroa mig. Och tack vara LIQUID2 känner jag mig tryggare på vem jag är. Jag vågar mer. Jag var lite osäker innan jag kom hit, det är annorlunda nu. Numera är jag säkrare på mig själv. (besökare på LIQUID, 14 år3)

Unga transpersoner, liksom hela gruppen unga hbtq-personer, lever med en större utsatthet i både skola och i hemmet än andra unga. Att det finns trygga sammanhang att vara i på fritiden kan på individnivå spela en avgörande roll. Att träffa andra som delar liknande erfarenheter och kunna prata öppet utan att bli ifrågasatt är viktigt. En sådan möjlighet är att vända sig till en hbtq-fritidsgård, delta på ungdomsträff eller ett läger.

I svaren på den enkät som Ungdomsstyrelsen skickade till de fritidsverksamheter som riktar sig specifikt till hbtq-ungdomar framkommer att behovet av mötesplatser är stort hos besökarna. De unga behöver en plats där de inte behöver vara rädda för att bli illa bemötta utan där de kan vara sig själva och bli uppskattade som de är. Det finns också ett behov av att bli speglade i kultur, film och musik för att se att ett liv som hbtq-person inte behöver innebära ett liv i depression. Många unga har ett behov av att träffa andra unga i samma situation, dela erfarenheter med dem och stötta varandra. På många, framför allt mindre orter, kan dessa mötesplatser vara den enda mötes-

2 LIQUID står för Linköping Queer Identity och är en mötesplats för hbtq-personer i åldrarna 12 till 19 år. 3 Citatet är hämtat från en intervju med en besökare i rapporten LIQUID Fritidsverksamhet

för HBTQ-ungdomar. Utvärderingsrapport utförd på uppdrag av Linköpings kommun som skrevs

2014 av Lars Lagergren & Jesper Fundberg. Det framgår inte i rapporten huruvida besökaren identifierar sig som transperson.

platsen för unga hbtq-personer (Ungdomsstyrelsen 2012). En verksamhet beskriver behovet av särskilda mötesplatser:

Det finns de som menar att det är kontraproduktivt att skilja normbrytare från andra ungdomar och att det är bättre att skapa inkluderande platser för alla, och jag hoppas verkligen på det men jag tror att separatismen är stärkande och främjande på ett sätt som många behöver innan de orkar vara sig själva i andra sammanhang.

Kontinuitet är en viktig del i att skapa trygghet. Det försvåras av att den kontinuerliga finansieringen ofta är osäker. För många transungdomar är de riktade mötesplatserna det enda stället där de blir kallade vid sitt rätta namn och pronomen och slipper bli könade utifrån en tvåkönsmodell (Ungdomsstyrelsen 2012).

Exempel på mötesplatser

Mötesplatserna som riktar sig specifikt till hbtq-ungdomar har olika förutsättningar. En del drivs av civilsamhällesaktörer, till exempel Egalia som drivs av RFSL Stockholm sedan 2007. Andra drivs av kommunen, till exempel BFree i Karlstad som även den funnits sedan 2007. Ytterligare andra har startats av civilsamhällesaktörer för att sedan tas över av kommuner. Två exempel på det sistnämnda är Habitat Q i Malmö som startades av RFSL Ungdom i Malmö, men som sedan några år tillbaka drivs av Malmö stad och Liquid i Linköping som startade som ett arvsfondsprojekt som RFSU Linköping drev tillsammans med kommunen och som nu sedan några år tillbaka drivs i kommunalt regi. Det finns också enstaka exempel på verksamheter i landstingets regi. Till exempel driver ungdomsmottagningen i Åmål sedan flera år ett hbtq-kafé.

Transspecifika barn- och ungdomsaktiviteter

Flera av verksamheterna som svarat på frågor om sina målgruppers behov i Om unga hbtq-personer – fritid menar att transungdomar ibland glöms bort i hbtq-sammanhang. Det är därför viktigt att det finns verksamheter som drivs av andra transpersoner, där det kan finnas förebilder som är trans, vilket det finns en brist på i samhället i stort (Ungdomsstyrelsen 2012).

Flera föreningar genomför verksamhet som riktar sig specifikt till transungdomar. Transammans är en av dem. Föreningen genomförde, i samarbete med FPES, under 2017 ett kollo för transbarn upp till 13 år och deras närstående.

Läger för transungdomar har tidigare arrangerats av RFSL Ungdom inom ramen för deras Arvsfondsfinansierade projekt Transformering. Även RFSL Norrtälje och RFSL Ungdom har i samarbete med Norrtälje kommun genomfört transläger. RFSL Stockholm har en samtalsgrupp för personer mellan 15 och 25 år som har funderingar kring sin könsidentitet och/eller könsuttryck.

Öppen fritidsverksamhet för ungdomar

Det är lika viktigt att det finns riktade mötesplatser som att kommuner och andra som tillhandahåller fritidsaktiviteter arbetar med ett normkritiskt förhållningssätt och bemötande för att fler ska känna sig välkomna och trygga i deras verksamheter. Nationella ungdomsenkäten visar att unga transpersoner något oftare går på ungdomens hus, fritidsgård eller liknande jämfört med unga cispersoner (MUCF: Ungdomsenkäten 2012 och 2015).

Under 2014 genomförde MUCF, i samråd med SKL, en enkätundersökning till Sveriges kommuner i syfte att kartlägga de lokala villkoren för ungas fritid. Drygt tre fjärdedelar svarade på enkäten. Kommunerna fick själva ange hur väl det lokala fritidsutbudet svarar mot olika gruppers4 efterfrågan. Endast 16 procent ansåg sig ha ett utbud som motsvarar unga hbt-personers efterfrågan på fritid, vilket var lägre än alla andra grupper som specificerades i undersökningen. Det var även 40 procent av kommunerna som svarat ”vet ej” på frågan, vilket i sig kan vara ett tecken på att kunskapen om unga hbtqpersoners särskilda villkor saknas. I samma undersökning ställs frågan om kommunerna har särskilt utsatta mål för olika grupper av unga och även här kommer hbt-gruppen på en sista plats, där endast 8 procent av kommunerna har specifika mål. Andelen som arbetar med särskilda metoder är 9 procent för hbt-ungdomar (jämfört med 40 procent för nyanlända och 42 procent för funktionsnedsatta).

4 De grupper av unga som det frågades om i enkäten var: 13–18 år, 19–25 år, tjejer, killar, hbtpersoner, personer med funktionsnedsättning, nyanlända samt boende i socioekonomiskt utsatta områden.

Andel som hade barn- och ungdomspolitiskt eller ett ungdomspolitiskt handlingsprogram var 36 procent (MUCF 2014).

I rapporten Kartläggning av öppen fritidsverksamhet – En natio-

nell bild och faktorer som påverkar deltagandet (MUCF 2016b) före-

slår MUCF att en permanent stödstruktur för öppen fritidsverksamhet bör utformas då det i dag saknas en aktör som har ett övergripande ansvar för att driva kunskaps- och kvalitetsutveckling av den öppna fritidsverksamheten på nationell nivå. MUCF föreslår också att myndigheten bör få i uppdrag samt tilldelas resurser för:

  • att genomföra utbildningsinsatser och erfarenhetsutbyte för att stärka arbetet med unga hbtq-personers fritid,
  • att fördela bidrag till kommuner, landsting, regioner och ideella aktörer som vill starta och/eller utveckla sitt arbete med öppna mötesplatser för unga hbtq-personer samt
  • att följa upp utvecklingen av unga hbtq-personers fritid inom ramen för uppgiften att främja lika rättigheter och möjligheter oavsett sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck. Arbetet bör innefatta att både inhämta ungas erfarenheter och att kontinuerligt stimulera och följa upp kommunernas arbete inom området.

Regeringsuppdrag om tryggare mötesplatser 2010–2013

MUCF har haft regeringsuppdrag om unga hbtq-personer sedan 2009 då myndigheten fick i uppdrag att göra en analys av hälsosituationen för homosexuella och bisexuella ungdomar samt för unga transpersoner. Myndigheten fick samma år i uppdrag att ta fram ett metodmaterial om mötesplatser för homo- och bisexuella ungdomar samt för unga transpersoner. Materialet skulle rikta sig till tjänstemän och praktiker inom fritidsverksamhet på lokal nivå. Resultatet blev materialet Öppna verksamheten! Om hbt, normer och inkludering i öppen

fritidsverksamhet.

Under perioden 2011 till 2013 disponerade myndigheten fyra miljoner årligen för att genomföra utbildningsinsatser för att stärka unga hbt-personer i fritidsverksamheter. Uppdraget var att utbilda personal som arbetar inom fritidsverksamheter för unga i syfte att öka deras kompetens att skapa öppna och fördomsfria miljöer för

unga hbt-personer. Den centrala målgruppen var kommunalt anställda fritidsledare samt chefer och tjänstemän på förvaltningar, men myndigheten genomförde även utbildningar med lärare på fritidsledarskolorna och ungdomsledare inom ideell sektor som målgrupp. Under den perioden spreds Öppna verksamheten! i över 15 000 exemplar. Myndigheten genomförde även ett antal nätverksträffar för personer som arbetade inom verksamheter riktade till hbtq-ungdomar i syfte att ge deltagarna möjlighet till erfarenhetsutbyte och kompetensutveckling. Myndigheten genomförde även en konferens på temat hbtq och idrott tillsammans med Riksidrottsförbundet, Centrum för idrottsforskning (CIF), RFSL och RFSL Ungdom (Ungdomsstyrelsen 2014).

9.3. Transpersoners egenorganisering

Jag hämtar kraft i mitt transcommunity där vi skapat egna, trygga rum, där jag kan vara helt och fullt mig själv. (Berättelse 54, icke-binär person)

I RFSL:s kommunundersökning (RFSL 2015a) konstateras att geografisk närhet till många andra hbtq-personer, geografisk närhet till en infrastruktur för hbtq-personer i form av hbtq-organisation på orten (där det i så fall ofta hålls ett Pride-evenemang en gång om året) samt förekomsten av träffställen inom ett kommersiellt nöjesliv (restauranger, barer och nattklubbar) är faktorer som underlättar för enskilda hbtq-personer att uppnå livskvalitet.

Vikten av att ha kontakt med andra transpersoner lyfts i flera berättelser som lämnats via utredningens webb. För en del personer är möjligheten att organisera sig aktivistiskt en motståndsstrategi och något som hjälper en överleva vardagen i ett cis- och heteronormativt samhälle. Organisering kan också bidra till synlighet. Bristen på synlighet av transpersoner och transfrågor kan försvåra och fördröja transpersoners möjlighet att utvecklas i sin könsidentitet. Flera menar att det var först när de kom i kontakt med eller träffade en annan transperson som de förstod att de själva var trans. En ickebinär person berättar:

Det tog lång tid efter att jag kom fram till den insikten som jag förstod att jag var ickebinär. Eftersom det finns så lite representation av ickebinära i media och skolundervisningen förstod jag inte att det fanns som ett alternativ, trots att jag visste att jag inte var kille, och efter en

tids fundering även visste att jag inte var tjej. Fram tills att jag träffade andra ickebinära och kunde komma fram till detta försökte jag istället att trycka undan min transidentitet då den inte kändes ”konkret” nog (det vill säga passa in i de två binära identiteterna) (berättelse 39).

Andra, som personerna i citaten nedan, menar att kontakten med transpersoner är det som gör att de orkar fortsätta leva.

För mig har det räddat mitt liv att ha andra transpersoner att umgås med, ha relationer med och jobba med. Jag tror att jag hade varit död nu om jag inte träffat dem. Det hjälpte mig också otroligt mycket när jag var yngre att gå på en hbtq-ungdomsgård där alla 4 ledare var transpersoner, och alla var över 30 men ändå tydligt queera i identitet och uttryck. Innan dess hade jag aldrig träffat en transperson som var vuxen, hade ett jobb och verkade må bra, och det var en sån otrolig omvändning för mig. Det fick mig att tänka: En dag kommer jag också kunna vara vuxen, vara glad, vara queer och ha massor av kompisar som är transpersoner (berättelse 83 transperson 23 år).

Våren 2014 blev kaotisk för mig. Jag var en bredaxlad lång djurskötare med helskägg, som i princip varje morgon blev lika chockad varje gång jag vaknade och såg att det fanns en snopp där nere. Så har det alltid varit. En till två gånger i månaden räckte det inte med att gråta en minut på morgonen, utan då fick jag leta upp en avskild plats, till exempel garaget eller pannrummet, där jag kunde gråta ut förtvivlat en eller två timmar.

Den sommaren fick jag kontakt med en annan transperson, som var bra att prata med. På sätt och vis räddade hon livet på mig eftersom jag kommit till en punkt i livet, där jag helst bara ville ta bort mig. Så jag kom ut istället. Först bara försiktigt. Slutade upp att alltid gå runt med gröna jaktbyxor med benfickor. Köpte en snygg blus. Skaffade en liten axelremsväska för at