SOU 1998:110
Makes arvsrätt, dödsboförvaltare och dödförklaring : slutbetänkande
Till statsrådet och chefen för Justitiedepartementet
Genom beslut den 7 mars 1996 bemyndigade regeringen chefen för Justitiedepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppgift att se över vissa frågor i ärvdabalken.
Med stöd av bemyndigandet förordnades den 1 april 1996 hovrätts— rådet Krister Thelin till särskild utredare.
Utredningen, som antog namnet Ärvdabalksutredningen, överlämnade i november 1996 delbetänkandet Bouppteckningar och arvsskatt (SOU 1996: 160).
Utredningen har därefter fortsatt sitt arbete med återstående frågor. Följande har såsom sakkunniga biträtt utredningen under denna andra del av arbetet: hovrättsassessorn och numera administrative direktören Anders Eka och departementsrådet Per Sjöblom, Finansdepartementet.
Följande har såsom experter biträtt utredningen under denna andra del av arbetet: bankjuristen Thomas Boström (Svenska Bankföreningen), chefsrädmannen Catharina Bergquist Levin (Domstolsverket) , advokaten Inger Persson (Sveriges Advokatsamfund) och skattedirektören Ingrid Svedberg (Riksskatteverket).
Sekreterare ät utredningen har varit hovrättsassessom Katarina Adolfson.
Utredningen får härmed överlämna sitt slutbetänkande Makes arvsrätt, dödsboförvaltare och dödförklaring (SOU 1998: 110).
Utredningens uppdrag är därmed slutfört.
Malmö i augusti 1998
Krister Thelin
/Katarina Adolfåon
Arvet
Dom rev och dom slet uti möbler och sängar och lyfte pd mattor på jakt efter pengar dom öppnade ugnen och grävde i spisen och vände pa urnan pd kakelugnsji'isen.
Man talade grdtmilt och vänt om den döde som levt eremitliv och mött ett sånt öde, men när gubben levde kom ingen på tanken att han var nåt annat än pengar på banken.
När röjningsarbetet var färdigt för dagen så åt dom och drack, för att få nåt i magen, sen återstod bara det slutliga provet:
Att dela så lika som möjligt av rovet.
Nu hårdnade blicken och orden blev kalla och avunden lyste som grönaste galla. Det fanns ingen ände på bråket och kivet för alla blev ovänner resten av livet.
Elsa Kjellgren
In this world nothing is certain but death and taxes.
Benjamin Franklin ur Poor Richard 's Almanac
SOU 1998: 110 Innehåll 7
Innehåll
Förkortningar ................................ 13 Sammanfattning .............................. 15 FörfattningVörslag ............................. 19 1 Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken ...... 19 2 Förslag till lag om ändring i ärvdabalken ......... 20 3 Förslag till lag om dödförklaring .............. 64 1 Allmänna utgångspunkter för utredningsuppdraget och dess genomförande ....................... 67 1.1 De olika frågorna ....................... 67 1.1.1 1988 års reform ................... 67 1.1.2 Boutredning, bodelning och arvskifte ...... 68 1.1.3 Dödförklaring .................... 68 1.1.4 Övrigt ......................... 68 1.2 Principiella utgångspunkter .................. 69 1.3 Gjorda undersökningar .................... 74 1.4 Metod och redovisning .................... 75 2 Om makes arvsrätt och om eftemrv vid dennes död . . . 77 2.1 Inledning ............................ 77 2.2 Gällande rätt .......................... 78 2.2.1 1988 års reform ................... 78 2.2.2 Släktingars arvsrätt ................. 80 2.2.3 Makes arvsrätt och efterarvsrätt vid dennes död 80 2.2.4 12 kap. 2 & ÄktB .................. 83 2.3 Något om utländska förhållanden .............. 84 2.3.1 Inledning ....................... 84 2.3.2 Danmark ....................... 85
2.3.3 Finland ........................ 85 2.3.4 Norge ......................... 86
8 Innehåll
2.4
2.5
2.6
2.7
2.8
2.9
SOU 1998:110
2.3.5 Tyskland ....................... 87 2.3.6 Frankrike ....................... 87 2.3.7 England ........................ 88 2.3.8 Italien ......................... 88 2.3.9 Spanien ........................ 89 Utvärdering av 1988 års reform ............... 89 2.4.1 Inledning ....................... 89 2.4.2 Utredningens undersökning ............ 90 2.4.3 Bedömning ...................... 91 Bodelning eller andelsbestämning när efterlevande make ärver ........................... 92 2.5.1 Inledning ....................... 92 2.5.2 Rättsfallet NJA 1977 s. 375 ............ 94 2.5.3 Förarbetena ...................... 105 2.5.4 Doktrinen ....................... 110 2.5.5 Rättsfallet RH 1993z7 ................ 112 2.5.6 Överväganden .................... 1 12 Jämkning vid bodelning .................... 116 2.6. 1 Inledning ....................... 1 16 2.6.2 12 kap. 1 åÄktB .................. 117 2.6.3 12 kap. 2 & ÄktB .................. 119 2.6.4 Doktrinen ....................... 121 2.6.5 Överväganden .................... 123 Basbeloppsregeln ........................ 126 2.7.1 Inledning ....................... 126 2.7.2 Bakgrund ....................... 128 2.7.3 Förarbetena ...................... 129 2.7.4 Doktrinen ....................... 133 2.7.5 Överväganden .................... 136 Efterlevande makes testationsrätt .............. 141 2.8.1 Inledning ....................... 141 2.8.2 Bestämmelser och förarbetsuttalanden ...... 141 2.8.3 Rättsfallen NJA 1983 s. 628 och
NJA 1995 s. 303 ................... 144 2.8.4 Kritik av utgången 1 1995 års rättsfall ...... 150 2.8.5 Överväganden .................... 15 1 Återbäring av gåva och förkovran ............. 153 2.9.1 Inledning ....................... 153 2.9.2 Bestämmelserna ................... 154
2.9.3 Överväganden ................... 157
SOU 1998:110
2.10
2.11
3.3 3.4
4.1 4.2
Innehåll 9
Tolkning av begreppet "full äganderätt" i inbördes testamenten ........................... 159 2.10.1 Inledning ....................... 159 2.102 Förarbetsuttalanden ................. 159 2.103 Praxis m.m. ..................... 161 2.104 Doktrinen ....................... 166 2.10.5 Överväganden .................... 168 Arvingar endast på ena makens sida ............ 169 2.11.1 Inledning ....................... 169 2.11.2 Bakgrund och förarbetsuttalanden ......... 170 2.11.3 Doktrinen ....................... 174 2.11.4 Rättsfallet NJA 1993 s. 145 ............ 183 2.115 Överväganden .................... 185 Förskott på arv, m.m ...................... 189 Inledning ............................ 189 Gällande rätt .......................... 190 3.2.1 Bakgrund ....................... 190 3.2.2 6 kap. 1-5 55 ÄB .................. 190 3.2.3 Förskott och laglott ................. 192 3.2.4 Då förskottstagaren avlidit ............. 192 3.2.5 Förskott av giftorättsgods .............. 192 3.2.6 Förskott till styvbarn m.fl. ............. 193 3.2.7 Skall förmånstagarförordnanden avräknas
som förskott? ..................... 194 3.2.8 Frikallande från avräkningsskyldighet
för bröstarvinge .................. 194 3.2.9 Förskott till annan arvinge ............. 195 3.2.10 Uppgiftsskyldighet .................. 195 Lagrådets förslag .......... . .............. 196 Överväganden ......................... 197 3.4.1 Behövs reglerna om förskott på arv? ....... 197 3.4.2 Förskott till bröstarvinge m.fl. .......... 198 3.4.3 Vissa laglottsfrågor ................. 200 Särkullbams skydd mot arvsplanering ........... 201 Inledning ............................ 201 Förfoganden av båda makarna ................ 203 4.2.1 Inledning ....................... 203 4.2.2 Familjerättsliga avtal ................ 203 4.2.3 Förmögenhetsrättsliga avtal ............ 205 4.2.4 Andra förfoganden ................. 206
10 Innehåll
4.3
4.4
4.5
4.6
5.1 5.2
5.3 5.4
5.5 5.6
6.1 6.2
SOU 1998:110
Åtgärder av den först avlidne maken ............ 207 4.3. 1 Inledning ....................... 207 4.3.2 Testamente ...................... 207 4.3.3 Fönnånstagarförordnande ............. 208 Bröstarvingars arvsrätt .................... 208 4.4.1 Allmänt ........................ 208 4.4.2 Laglott ......................... 209 Olika jämkningsmöjligheter ................. 209 4.5.1 Jämkning av testamente ............... 209 4.5.2 Jämkning av gåva .................. 210 4.5.3 Jämkning av förmånstagartörordnande ...... 218 Överväganden ......................... 221 4.6.1 Två motstående intressen .............. 221 4.6.2 Gränserna för arvsplanering ............ 221 Jäv för testamentsvittnen ................... 225 Inledning ............................ 225 Gällande rätt .......................... 225 5.2.1 Testamentsvittnenas uppgifter ........... 225 5.2.2 10 kap. 4 & ÄB ................... 226 Rättspraxis ........................... 228 Nordisk rätt ........................... 229 5.4. 1 Danmark ....................... 229 5.4.2 Finland ........................ 230 5.4.3 Norge ......................... 230 Riksdagsmotionen ....................... 231 Överväganden ......................... 232 5.6.1 Inledning ....................... 232 5.6.2 Sambofrågan ..................... 232 5.6.3 Ställföreträdarfrågan ................. 233 Boutredning, bodelning och arvskifte ............ 235 Inledning ............................ 235 Gällande rätt .......................... 235 6.2.1 Allmänna bestämmelser om dödsbo ....... 235 6.2.2 Boutredningsman och testamentsexekutor . . . . 238 6.2.3 Bouppteckning och dödsboanmälan ........ 243 6.2.4 Den dödes skulder .................. 244 6.2.5 Verkställighet av legat
och ändamålsbestämmelser ............. 245
6.2.6 Arvskifte ....................... 246
SOU 1998:110 Innehåll 11
6.2.7 Avtal angående sammanlevnad i
oskiftat dödsbo .................... 25 1 6.3 Utländsk rätt .......................... 252 6.3. 1 Danmark ...................... 252 6.3.2 Finland ........................ 255 6.3.3 Norge ......................... 256 6.3.4 Tyskland ....................... 257 6.3.5 Frankrike ....................... 258 6.3.6 England ........................ 259 6.3.7 Spanien ........................ 260 6.3.8 Schweiz ........................ 261 6.4 Utvärdering av boutredningsarbetet ............. 261 6.4.1 Inledning ....................... 261 6. 4. 2 Utredningens undersökning ............ 262 6.5 Överväganden ......................... 264 6.5.1 En effektivare dödsbohantering .......... 264 6.5.2 Dödsboförvaltare - ett nytt institut ........ 268 6.5.3 En dödsboförvaltares behörighet ......... 270 6.5.4 En dödsboförvaltares kvalifikationer ....... 272 6.5.5 En dödsboförvaltares förordnande bör tidsbestämmas ................... 275
6.5.6 Testamentsexekutor och vissa övriga frågor . . 275 6.5.7 Tingsrättens befattning med ärenden om
dödsboförvaltare ................... 278 6.5.8 Anslutningsklander ................. 279 7 Dödförklaring m.m. ...................... 293 7.1 Inledning ............................ 293 7.2 Gällande rätt .......................... 294 7.2. 1 Historik ........................ 294 7.2.2 Reglerna i 25 kap. ÄB ............... 295 7.2.3 Folkbokföringslagens regler om avregistrering . 304 7.2.4 Sammanfattning ................... 310 7.3 Nordisk rätt ........................... 311 7.3. 1 Danmark ....................... 31 1 7.3.2 Finland ........................ 311 7.3.3 Norge ......................... 312 7.4 Överväganden ......................... 313 7.4.1 Behovet av en reform ................ 313
7.4.2 Rekvisiten för dödförklaring enligt de nya reglerna ........................ 314
7.4.3 Gemensamma bestämmelser ............ 317
12 Innehåll
9 9.1 9.2 9.3 9.4
10
Bilagor .
Bilaga 1 Bilaga 2
Bilaga 3 Bilaga 4 Bilaga 5
SOU 1998:110
7.4.4 Var skall ärendena om dödförklaring
handläggas? ...................... 318 7.4.5 Författningsfrågor .................. 320 Övriga frågor .......................... 321 Inledning ............................ 321 Preskription av arv och testamente ............. 321 8.2.1 Gällande rätt ..................... 321 8.2.2 Överväganden .................... 322 Vissa övriga handläggningsfrågor .............. 328 8.3.1 Begreppet bouppteckning .............. 328 8.3.2 Anståndsfrist ..................... 328 8.3.3 Godkännande av bouppteckning, m.m. ..... 328 Författningskommentar .................... 331 Förslaget till lag om ändring i äktenskapsbalken ..... 331 Förslaget till lag om ändring i ärvdabalken ........ 331 Förslaget till lag om dödförklaring ............. 362 Följdändringar ......................... 367 Kostnadsefekter ........................ 369 ................................... 371 Utredningens direktiv ..................... 371 Questions from Sweden to the other member States of the Council of Europe ................... 387 Deltagarna i utredningens svenska undersökning ..... 389 Formler och räkneexempel avseende förskott på arv . . 391 Litteratur- och rättsfallshänvisningar ............ 401
SOU 1998:110 Förkortningar 13
Förkortningar
AGL lagen (1941:416) om arvsskatt och gävoskatt dir. direktiv Ds Departementsserien EG Europeiska Gemenskapen EU Europeiska Unionen FAL lagen (1927:77) om försäkringsavtal FB föräldrabalken Fi Finansdepartementet JB jordabalken Ju Justitiedepartementet NJA Nytt Juridiskt Arkiv, avd. I NJA H Nytt Juridiskt Arkiv, avd. 11 prop. proposition RB rättegångsbalken RH Rättsfall från hovrätterna RSV Riksskatteverket SOU Statens offentliga utredningar SvJT Svensk Juristtidning ÄB ärvdabalken ÄB I Walin, G. , Kommentar till Ärvdabalken. Del I (1-17 kap.) Arv och testamente, 4 uppl., Stockholm 1993 ÄB II Walin, G., Kommentar till Ärvdabalken. Del H (18—25 kap.)
Boutredning och arvskifte, 3 uppl., Stockholm 1993 ÄktB äktenskapsbalken
SOU 1998:110 Sammanfattning 15
Sammanfattning
Uppdraget
Utredningen, som tidigare behandlat frågor om bouppteckning och arvsskattehandläggning, har under denna avslutande del av sitt arbete haft till uppgift att se över ett antal andra frågor i ärvdabalken. Utred— ningens huvuduppgifter har varit att . utvärdera 1988 års ändringar i arvsordningen, . effektivisera dödsboförvaltningen samt att . ändra förutsättningarna för och förfarandet vid dödförklaring.
1988 års ändringar i arvsordningen
År 1988 ändrades arvsordningen. Numera ärver make framför gemen- samma bröstarvingar. Först när den efterlevande maken i sin tur avlider har bröstarvingarna rätt till arv efter den först avlidne. De som är bröstarvingar endast till den först avlidne maken, s.k. särkullbam, har däremot rätt att få ut sin arvslott redan vid dennes död. Reformen medförde ett antal andra ändringar i ärvdabalken.
Utredningen har haft i uppgift att undersöka om intentionerna bakom ändringarna i arvsordningen har slagit igenom i verkligheten på det sätt som var avsett. Resultatet av utredningens undersökning visar att 1988 års reform i denna de] står väl i överensstämmelse med allmänhetens rättsuppfattning.
Flera frågor med anknytning till makes arvsrätt har dock efter reformen diskuterats i den juridiska litteraturen och även behandlats i riksdagen.
En sådan fråga gäller möjligheten till någon form av bodelning när efterlevande make ärver. Utredningen föreslår här att om den efter- levande maken vid den först avlidne makens död tar över hela egen- domen på grund av giftorätt och arv en andelsbestämning skall kunna göras, dvs. ett fastställande av den andel som den efterlevade inte får testamentera bort. En andelsbestämning skall kunna göras antingen av
16 Sammanfattning SOU 1998:110
den efterlevande maken och efterarvingarna själva eller av en döds- boförvaltare.
En annan fråga som behandlats är den s.k. basbeloppsregeln. Enligt denna har den efterlevande maken alltid rätt att ur kvarlåtenskapen efter den avlidne maken få egendom till så stort värde att den tillsammans med egendom som den efterlevande maken erhöll vid bodelningen eller som utgör den makens enskilda egendom motsvarar fyra basbelopp. Utredningen föreslår att även försäkringsbelopp som tillfaller den efter- levande maken enligt förmånstagarförordnande av den avlidne skall beaktas. Vidare föreslås att en testamentstagare som får stå tillbaka på grund av att basbeloppsregeln är tillämplig skall ha rätt till efterarv (sekundosuccession) om inte annat följer av testamentet.
Utredningen förslår också att möjligheterna för den först avlidne makens arvingar att väcka talan om återbäring av gåva förbättras. Talan om återgång får enligt utredningens förslag väckas fram till det att ett år har förflutit från det bouppteckningen efter den efterlevande maken av- slutades.
Slutligen föreslår utredningen ändrad lydelse av ett antal bestämmelser för att undanröja olika tolkningsproblem som följt på 1988 års reform.
Vissa andra arvsrättsliga fi'ågor
Utredningen föreslår att reglerna om avräkning av förskott på arv ändras beträffande bröstarvingar, så att avräkning görs till undantag i stället för att som nu vara huvudregel.
Därutöver föreslås en utvidgning av kretsen av personer som är obehöriga att vara testamentsvittnen.
Vidare anser utredningen att de regler som avser att skydda särkull- bam mot rättshandlingar som makar kan vidta är tillfredsställande utformade.
Dödsboförvaltning
En betydelsefull fråga för utredningen har varit att försöka förenkla och effektivisera de nuvarande reglerna om boutredning, bodelning och arvskifte.
Utredningen föreslår att boutredningsmannainstitutet och skiftesman— nainstitutet slås ihop till ett institut, dödsboförvaltare. Huvudtanken är att koncentrera förfarandet och också onödiggöra rättens ingripande i icke tvistiga fall.
SOU 1998:110 Sammanfattning 17
Till dödsboförvaltare skall endast den få utses som uppfyller vissa kvalifikationskrav. En dödsboförvaltare får en omfattande behörighet att själv fatta de beslut som krävs för att utreda och avveckla dödsboet. Han får till exempel sälja fast egendom och tomträtt utan krav på samtycke från delägarna eller rätten. Vid arvskifte får dödsboförvaltaren besluta att fördelningen av egendomen, i stället för att innebära att varje delägare får lotti varje slag av egendom, skall ske genom lottdragning, auktion delägarna emellan eller på annat lämpligt sätt. Han får också besluta att egendomen i stället för att fördelas skall säljas.
Dödsboförvaltaren skall enligt huvudregeln slutföra sitt uppdrag inom ett år från förordnandet.
Tanken på att införa en möjlighet till s.k. anslumingsklander vid bodelning och arvskifte, som diskuterats i litteraturen och som nämns i direktiven, avvisas bl.a. med hänvisning till det begränsade antalet klanderprocesser. Nuvarande ordning fyller dessutom enligt utredningen i huvudsak det syfte en sådan processuell reform skulle tillgodose.
Dödförklaring
En särskild fråga för utredningen har varit den översyn av reglerna om dödförklaring i 25 kap. ärvdabalken som aktualiserats bl.a. av Estonia- katastrofen. Händelsen blottlade ett antal tillämpningsfall som framför allt gäller relationen mellan ärvdabalken och de regler i folkbok— föringslagen(1991:48l) som behandlar avregistrering av avlidna.
Utredningen föreslår att det endast skall finnas ett förfarande och att detta skall benämnas dödförklaring. Har någon försvunnit och är det utrett att han är död, skall han kunna dödförklaras omedelbart. Är det inte utrett att den försvunne har dött men föreligger det med hänsyn till omständigheterna kring försvinnandet och vad som i övrigt är känt en hög grad av sannolikhet för att han är död, får frågan om dödförklaring prövas ett år efter försvinnandet. Har någon i annat fall försvunnit får frågan om dödförklaring prövas efter fem år.
Utredningen föreslår att ärendena om dödförklaring flyttas från allmän domstol till skattemyndigheten som första instans samt regleras i en särskild lag utanför ärvdabalken.
SOU 1998:110 FörfattningVörslag 19
Författningsförslag
1 Förslag till Lag om ändring i äktenskapsbalken
Härigenom föreskrivs att 17 kap. 1 & äktenskapsbalken skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
17 kap. 1 &
Om makarna inte kan enas om en bodelning, skall domstolen på ansökan av make förordna någon att vara bodelningsförrättare. Om det behövs får flera bodelningsförrättare förordnas.
Om boet efter den ena ma— I 19 kap. ärvdabalken finns kens död ställs under förvalt— bestämmelser om bodelning när ning av en boutredningsman, är den ena maken är död och denne utan särskilt förordnande dödsboförvaltare är förordnad bodelningsförrättare. Detta eller testamentsexekutor utsedd. gäller dock ej, om någon annan redan har förordnats eller om boutredningsmannen är del- ägare iboet.
1. Denna lag träder i kraft den...
2. Har maken avlidit före ikraftträdandet och är en boutredningsman förordnad, tillämpas bestämmelsen i sin äldre lydelse.
20 F ärfattningsförslag
2 Förslag till
SOU 1998:110
Lag om ändring i ärvdabalken1
Härigenom föreskrivs i fråga om ärvdabalken2
dels att 3 kap., 6 kap., 7 kap. 2 och 3 åå, 10 kap. 4 &, 16 kap., 19 kap., 20 kap., 21 kap. 1 5, 22 kap. 7 &, 23 kap., 24 kap. 6 5 samt rubrikerna till 3 kap., 6 kap., 16 kap. och 19 kap. skall ha följande
lydelse,
dels att det i balken skall införas en ny paragraf, 11 kap. 7 a 5, av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
3 kap.
Föreslagen lydelse
Om makes arvsrätt och om efterarv vid dennes död
Makes arvsrätt
1 &
Var arvlätaren gift, skall kvarlåtenskapen tillfalla den efterlevande maken. Efterläm- nar arvlåtaren någon bröstar- vinge som inte är den efter— levande makens bröstarvinge (särkiillbam), gäller dock att makens rätt till kvarlätenskapen omfattar särkullbamets arvslott endast om särkullbamet har
1 Till stor del innehåller inte lagtextförslaget någon vänsterspalt med nuvarande lydelse. Anledningen härtill är att kapitlen 3, 6, 16, 19, 20 och 23 är helt överarbetade. Även om de till stora delar bygger på nuvarande bestämmelser i dessa kapitel, är dock de enskilda paragraferna så pass omarbetade att det inte har varit praktiskt möjligt att utforma en vänsterspalt på ett ändamålsenligt sätt.
2 Balken omtryckt 1981z359.
SOU 1998:110 Fåtfattningsfärslag 21
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
avstått fi'ån sin rätt i enlighet med vad som anges i 2 &.
2 5
Om ett särlatllbarn avstår från sitt arv efter den först avlidne maken till förmån för den efterlevande maken, har särkullbamet i stället rätt att ta del i den efterlevandes bo i enlighet med vad som sägs i 4 &.
3 &
Undersn'ger värdet av den efterlevande makens egendom ett belopp som motsvarar jyra gånger det basbelopp som enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring gäller vid tidpunkten för dödsfallet, har den efter- levande maken rätt att ur kvar- låtenskapen efter den först avlidne maken, så långt kvar- låtenskapen räcker, få egendom till ett värde som motsvarar skillnaden (basbeloppsregeln).
Värdet av den efterlevande makens egendom skall vid till- lämpning av första stycket utgö— ras av det sammanlagda värdet av
1. vad som förvärvats vid bodelningen.
2. enskild egendom,
3. vad som förvärvats genom testamente av den först avlidne maken samt
4. färsäkringsbelopp och annan ersättning som tillfallit den efterlevande maken i an- ledning av den först avlidne
22 Fåtfattningsförslag SOU 1998:110
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
makens död enligt förmånsta- garförordnande gjort av denne.
Ett testamente av den avlidne maken till förmån för annan än den efterlevande maken skall inte verkställas vid den färst avlidne makens död i den män förordnandet inkräktar på den efterlevande makens rätt enligt basbeloppsregeln. Om tillämp- ning av testamentet vid den efterlevande makens död finns en särskild bestämmelse i 11 kap. 7a &.
Efterarvsrätt
4 &
Lever vid den efterlevande makens död någon bröstarvinge till den först avlidne maken eller dennes far, mor, syskon eller syskons avkomling (efter- arvingar), skall, om inte annat sägs i 5 åandra stycket, 7-9 åå eller 10 & tredje stycket, hälften av den efterlevande makens bo tillfalla dem som då har den bästa arvsrätten efter den först avlidne maken.
5 5
Har en bröstarvinge redan vid den först avlidne makens död helt eller delvis fått ut sitt arv efter denne, skall bröstar- vingens andel i den efterlevande makens bo minskas i motsva- rande män.
Om det som den efterlevande maken erhöll i arv av kvarlåten— skapen efter den först avlidne
SOU 1998:110 Författningsförslag 23
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
utgjorde annan andel än hälften av summan av detta arv och den efterlevandes egendom efter bodelningen, skall arvingama efter den först avlidne ta samma andel i boet efter den sist av- lidne.
6 &
Har den efterlevande maken inga arvingar, skall även den efterlevandes andel av boet tillfalla den först avlidnes efter- arvingar.
7 i
Har den efterlevande maken genom gåva ellerannan därmed jämförlig handling, utan till- börlig hänsyn till den först avlidnes arvingar, minskat sin egendom väsentligt, skall av den lott, som vid den efterlev- ande makens död tillkommer hans arvingar, ersättning utgå till arvingama efter den först avlidne för vad som av minsk- ningen belöper på deras andel i boet.
Kan ersättning inte utgå, skall gåvan eller dess värde återbäras, om den som mottog gåvan insåg eller borde ha insett, att den skadade arv- ingama efter den först avlidne. Talan härom får dock inte väckas, sedan ett år förflutit från det bouppteckningen efter den efterlevande maken avslut- ades.
Var vid dödsfallet gåva, som avses i första stycket, inte full-
24 Författningsförslag SOU 1998:110
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
bordad, får den inte göras gällande, iden utsträckning det skulle skada arvingama efter den först avlidne.
8 &
Överstiger boets värde vid den efterlevande makens död dess värde” vid den först av— lidnes död, skall denna värde- ökning tillgodoräknas den efter— levandes arvingar, om det visas att egendom till motsvarande värde tillfallit den efterlevande i arv, gåva eller testamente eller om det kan antas att boets värdeökning hänför sig till för- värvsarbete, som den efter- levande utfört efter den först avlidne makens död.
Har den efterlevande maken gjort sig skyldig till förfarande som avses i 7 &, skall, vid beräkning huruvida värdeökning föreligger, kvarlåtenskapen ökas med ett belopp, motsvarande den minskning av boet som orsakats av den efterlevande maken.
9 &
Vid delningen av boet efter den sist avlidne maken har vardera makens arvingar rätt att på sin lott få egendom, som under äktenskapet tillhört den maken, och den sist avlidnes arvingar även egendom, som därefter förvärvats av denne. Om värdet av sådan egendom överstiger vad som belöper på lotten, får den ändå tillföras
sou 1998:110 Författningvörslag 25
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Zonen, om pengar eller annan egendom lämnas till fjvllnad av andra sidans lott.
I övrigt skall beträjiindeför- rättningen i tillämpliga delar gälla vad som föreskrivs om bodelning.
10 &
Har den efterlevande maken gift om sig, skall vid hans död delning av hans egendom ske enligt detta kapitel innan bodel- ning förrättas. Detsamma skall gälla om den efterlevande maken vid sin död efterlämnar en sambo och bodelning skall förrättas mellan samboma.
Skall i den efterlevande ma- kens livstid bodelning ske mel- lan, å ena sidan, den efterle- vande maken och, å andra sidan, dennes make i nytt äkten— skap, dennes sambo eller arv- ingama till någon av dessa, skall av den efterlevandes egen- dom före bodelningen tas ut egendom till ett värde som motsvarar vad som enligt 1-2, 4—5 och 7-8 55 skall tilUcomma den först avlidne makens arv- ingar.
Vad som föreskrivs i 8 5, för det fall att egendom har tillfallit den efterlevande maken i arv, gåva eller testamente skall gälla, om den efterlevande maken till följd av nytt äkten- skap, vid bodelning eller annars på grund av giftorätt, eller genom bodelning med en sam-
26 Författningsförslag SOU 1998:110
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
bo, har fått egendom utöver vad maken förut hade.
Vad som föreskrivs i denna baUc om sambor gäller sådana samboförhållanden där en ogift kvinna och en ogift man bor tillsammans under äktenskaps— liknande förhållanden.
Testationsförbud
]] 5
Den efterlevande maken får inte genom testamente bestäm- ma över den andel av boet som skall tillfalla den först avlidnes e erarvingar.
Avtal eller beslut om andelsbe- stämning
12 &
Den efterlevande maken och de som vid avtalstillfället näst denne har rätt till arv efter den först avlidne maken får fast- ställa storleken av den andel som avses i 11 & (andelsbestäm- ning). En andelsbestämning skall göras med ledning av boets värde på dödsdagen, om annat inte avtalas. Över andels- bestämningen skall upprättas en handling som skrivs under av den efterlevande maken och de nämnda arvingama.
Den efterlevande maken eller arvingama kan enligt bestäm- melserna i 19 kap. begära att dödsboförvaltare beslutar om andelsbestämning.
SOU 1998:110 Författningsfärslag 27
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Andelsbestämningen är bin- dande för dem som ärver den först avlidne maken.
Verkan av mål om äktenskaps- skillnad
13 5
Detta kapitel gäller inte, om mål om äktenskapsskillnad pågick vid arvlåtarens död.
6 kap. Om förskott på arv
1 &
Gåva som arvlåtaren har gett en arvinge skall avräknas som förskott på dennes arv efter arvlåtaren, om det har före- skrivits eller på grund av om- ständigheterna vid gåvan måste antas ha varit avsett.
Har en make av sitt gifta- rättsgods gett förskott på arv till en bröstarvinge som är makar- nas gemensamma, skall detta avräknas på arvet efter den först avlidne maken. Om detta arv inte räcker till, skall åter- stoden avräknas på arvet efter den andre maken.
2 %
Avräkning skall aldrig ske för kostnader som en förälder haft för ett barns underhåll och utbildning inom ramen för sin underhållsskyldighet. Vanliga gåvor som inte står i missför- hållande till givarens vilUcor skall heller aldrig avräknas.
28 Fårfattningsförslag
Nuvarande lydelse
SOU 1998:110
Föreslagen lydelse
3 &
Förskott skall avräknas med egendomens värde vid motta— gandet, om inte annat bör gälla på grund av omständigheterna.
4 &
Om förskott inte kan avräk- nas fullt ut, behöver arvingen inte återbära överskottet, såvida inte detta uttryckligen föreskrevs då förskottet gavs.
5 5
När arvslottemas storlek bestäms, skall kvarlåtenskapen före delningen ökas med för- skottets värde eller, om full av- räkning inte kan ske, med vad som kan avräknas.
6 &
Om en arvinge som mottagit förskott har avlidit före arvlåta- ren, är förskottstagarens avkom- lingar skyldiga att avräkna för- skottet på sina arvslotter.
Om arv skall delas mellan flera grenar och en arvinge i en gren har mottagit förskott men avlidit före arvlåtaren utan att efterlämna avkomlingar som har rätt att träda i hans ställe, är övriga arvingar inom samma gren skyldiga att avräkna för- skottet på sina arvslotter. De skall dock inte få mindre del av kvarlåtenskapen än vad de skulle haft rätt till, om för- skottstagaren varit i livet.
SOU 1998:110
Nuvarande lydelse
Bröstarvinge är pliktig att å sin laglott avräkna vad han av arvlåtaren mottagit i förskott å sitt arv, så ock vad han mottagit på grund av testamente, såframt icke annatföranledes av detta.
För uytiende av laglott äger bröstarvinge påkalla jämkning i testamente. Aro flera förord—
F ärfattningsfärslag 29
Föreslagen lydelse
7 &
Gåva skall avräknas som för- skott på vad mottagaren genom arv eller testamente får efter givarens make, om det har före— skrivits eller på grund av om- ständigheterna vid gåvan måste antas ha varit avsett, i de fall då
1. en make av sitt giftorätts— gods har gett en gåva till den andre makens särkullbam eller dess avkomling eller
2. en efterlevande make har gett en gåva till någon som enligt 3 kap. 4 & eller 12 kap. ] 5 första stycket har rätt att ta del i den efterlevande makens bo.
Även i de fall som avses i första stycket skall bestämmel— serna i 2--6 åå tillämpas.
7 kap.-
25
353
3 Senaste lydelse 1987:231.
Bröstarvinge är skyldig att i enlighet med vad som föreskrivs i 6 kap. på sin laglott avräkna vad han av arvlåtaren mottagit i förskott på sitt arv samt vad han mottagit på grund av testa—
mente, om det föranleds av testamentet.
För att få ut sin laglott ftir bröstarvinge påkalla jämkning i testamente. Finns det flera för-
30 Förf'attningförslag
Nuvarande lydelse
nanden, skall, om ej annat följer av testamentet, legat utgå före förordnande till universell testamentstagare och legat, som avser viss egendom, utgå före annat samt i övrigt nedsättning ske i förhållande till storleken av varje förordnande eller, vad angår förordnande till bröstar- vinge, till den del därav som han ej är pliktig avräkna å sin laglott.
Vad en bröstarvinge erhåller genom att påkalla jämkning i testamente skall inte omfattas av den efterlevande makens rätt till kvarlåtenskapen enligt 3 kap. i andra fall än då jämkningen avser testamentsvilUcor som gäller till förmån för den efter- levande maken.
Bröstarvinge, som ej inom sex månader efter det han erhöll del av testamentet på sätt i 14 kap. sägs påkallat jämkning genom att giva testamentstaga- ren sitt anspråk tillkänna eller genom att väcka talan mot honom, har förlorat sin rätt.
SOU 1998:110
Föreslagen lydelse
ordnanden, skall, om inte annat följer av testamentet, legat utgå före förordnande till universell tcstamentstagare och legat, som avser viss egendom, utgå före annat samt i övrigt nedsättning ske i förhållande till storleken av varje förordnande eller, vad angår förordnande till bröstar— vinge, till den del därav som han inte är skyldig att avräkna på sin laglott.
Vid jämkning av förordnande till förmån för annan än make går bröstarvinges rätt till egen- domen före den efterlevande makens rätt enligt 3 kap., om inte annat följer av testamentet.
Bröstarvinge, som inte inom sex månader efter det han erhöll del av testamentet i enlighet med bestämmelserna i 14 kap. påkallat jämkning genom att ge testamentstagaren sitt anspråk tillkänna eller genom att väcka talan mot honom, har förlorat sin rätt.
10 kap.
Till testamentsvittne får inte tas den som är under femton år eller på grund av en psykisk störning saknar insikt om be- tydelsen av vittnesbekräftelsen, inte heller testators make eller
4 Senaste lydelse 1991:1547.
4?
Till testamentsvittne får inte tas
]. den som är under femton år,
2. den som på grund av en psykisk störning saknar insikt
SOU 1998:110
Nuvarande lydelse
den som står i rätt upp- eller nedstigande släktskap eller svågerlag till honom eller är hans syskon.
Ingen får tas till vittne vid förordnande till honom själv, hans make eller någon som står i sådant släktskap eller svåger- lag till honom som nyss är sagt. Förordnande att vara testa- mentsexekutor medför dock inte hinder att vara vittne.
Åberopas testamentsvittne till bevis i rättegång, gäller vad i rättegångsbalken är stadgat om sådant bevis.
F örfattningvörslag 3 1
Föreslagen lydelse
om betydelsen av vittnesbekräft— elsen eller
3. testators make, sambo eller syskon eller den som är släkt eller besvågrad med testa- tor i rätt upp- eller nedstigande led.
Ingen får tas till vittne vid förordnande till
]. honom själv, hans make eller sambo eller någon som står i sådant släktskap eller svågerlag till honom som sägs i första stycket,
2. någon som han är ställ- företrädare för eller på annat sätt har sådan anknytning till att det föreligger ett betydande intresse i förordnandet eller
3. någon som hans när- stående enligt punkten ] är ställföreträdare för eller har sådan anknytning till som anges i punkten 2.
Förordnande att vara testa- mentsexekutor medför inte hinder enligt andra stycket att vara vittne.
Äberopas testamentsvittne till bevis i rättegång, gäller vad som föreskrivs i rättegångsbal- ken om sådant bevis.
11 kap.
7aä
Har en make gjort testamente till förmån för annan än den andre maken, men har testa- mentet helt eller delvis inte kunnat verkställas vid den förstnämnde makens död på grund av basbeloppsregeln i
32 Författningsförslag
Nuvarande lydelse
SOU 1998:110
Föreslagen lydelse
16 kap.
3 kap. 3 5, skall testamentet i stället verkställas vid den efter— levande makens död.
Om preskription av arvs- eller testamentsrätt
Efterlysning av arvinge eller testamentstagare
1 ä
Den som förvaltar boet skall låta efterlysa arvinge eller testamentstagare på det sätt som anges i 3 &, om
I. en känd arvinge eller testamentstagare befinner sig på okänd art,
2. det är oklart om det finns arvinge som är berättigad till arv före Allmänna arvsfonden eller före eller jämte annan känd arvinge,
3. det finns kännedom om en arvinge men kunskap saknas såväl om arvingens namn som om hans vistelseort eller
4. testamentstagare är okänd.
Efterarvinges rätt enligt 3 kap. 4 & skall vid tillämpning av första stycket behandlas som arv efter den efterlevande ma- ken. Särkullbarn, som inte avstått sin rätt till arv enligt 3 kap. 2 5, får dock redan vid den först avlidne makens död påkalla efterlysning av andra bröstarvingar till denne.
Om testamentstagares rätt inträder vid annan tid än testa-
SOU 1998:110 Föd'attningjörslag 33
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
tors död, får efterlysning inte ske förrän den tiden är inne.
2 &
Efterlysning kan undvaras i de fall arvingen eller testam- entstagaren inte skall erhålla någon lott i kvarlåtenskapen.
3 &
Efterlysning skall kungöras i Post- och Inrikes Tidningar och på annat lämpligt sätt. Efterlys- ningen skall innehålla upplys- ningar om den avlidne, döds- boet och vad som är känt om den qterlyste samt en uppma- ning till denne att anmäla sitt anspråk på arv eller testamente senast viss dag som inte får sättas tidigare än fem år där-
efter.
Preskription m.m.
4 5
Är vid någons död faderska- pet till honom inte fastställt och är fadern inte heller på annat sätt känd för annan dödsbodel- ägare, dödsboförvaltare eller den som har boet i sin vård, skall den som vill grunda arvs- rätt på faderskapet göra sin rätt gällande inom tre månader från dödsfallet eller, om bouppteck- ningen förråttas senare, senast vid bouppteckningsför- rättningen.
2 SOU 98:1/0
34 Författningy'örslag SOU 1998:110
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5 &
Arvinge eller testamentstag- are, som inte omfattas av 1-4 åå, skall göra sin rätt gällande inom tio år från dödsfallet eller, om hans rätt inträder senare, från denna tidpunkt.
6 %
Undandrar sig en arvinge eller testamentstagare att ge tillkänna huruvida han vill göra anspråk på arv eller på rätt enligt testamente, för rätten efter ansökan av någon som är berättigad till arvingens eller testamentstagarens del i kvar- låtenskapen ifall denne försum- mar att bevaka sin rätt, före- lägga arvingen eller testaments— tagaren att göra sin rätt gäl- lande inom sex månader från det föreläggandet delgavs ho- nom. Delgivning får inte ske enligt 12-15 åå delgivningslag- en (1970:428).
Anmälan av anspråk
7 &
Arvinge eller testamentstaga- re som vill göra sin rätt gällan- de skall anmäla sitt anspråk hos god man, om en sådan har förordnats, eller hos varje dödsbodelägare som tillträtt kvarlåtenskapen eller, om skifte inte skett, hos dödsboförvaltare eller annan som har boet i sin vård. Arvinge eller testaments- tagare kan också göra sin rätt gällande utan anmälan genom
SOU 1998:110 Färfattningsfärslag 35
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
att tillträda kvarlåtenskapen eller sin lott i denna.
Har en god man mottagit en anmälan enligt första stycket skall han underrätta övriga dödsbodelägare.
Rättsverkan av försummelse att följa frister
8 5
Om en arvinge eller testa- mentstagare inte inom de frister som angetts i 3-6 && tillträtt kvarlåtenskapen eller sin lott i denna eller anmält sitt anspråk, har han förlorat sin rätt till arv eller testamente.
9 &
Arv, som en arvinge har för- lorat enligt 8 5, skall tillfalla dem som skulle varit berättiga- de till det, om arvingen avlidit före arvlåtaren eller, i fall som avses i 3 kap. 4 &, före den sist avlidne maken. Bröstarvinge, som avses i 1 & andra stycket andra meningen och som inte gett sig tilUcänna, förlorar sin rätt såväl mot särkullbamet som mot övriga bröstarvingar vad avser arvet efter den först av- lidne.
36 Förf'attningvörslag SOU 1998:110
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
19 kap.
Om dödsboförvaltare och testa- mentsexekutor
Förordnande av dödsboförval- tare
1 &
Rätten skall förordna att den dödes egendom skall överläm- nas till förvaltning av dödsbo- förvaltare samt utse någon att i sådan egenskap svara för för- valtningen om det begärs av
1. en dödsbodelägare,
2. den som i testamente blivit utsedd att i fråga om förvalt- ningen helt eller delvis träda i arvingars och universella testa— mentstagares ställe (testaments- exekutor),
3. den som erhållit legat eller den som har rätt att föra talan om fttllgörande av ända- målsbestämmelse och det är nödvändigt för legatets eller ändamålsbestämmelsens verk- ställande.
4. en borgenär eller den som har betalningsansvar för skuld efter den döde och det måste antas att dödsboet är på obe- stånd eller att sökandens rätt äventyras på annat sätt,
5. överförmyndaren, såvida dödsbodelägare eller den som erhållit legat är omyndig eller har god man eller förvaltare enligt 11 kap. 3, 4 eller 7 åför— äldrabalken och rätten finner att det finns skäl till det, eller
SOU 1998:110 Författningsförslag 37
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6. någon vars rätt är beroende av utredningen och egendomen enligt testamente skall vara undantagen del- ägarnas förvaltning men testa- mentsexekutor inte är utsedd eller den utsedde inte kan ulföra sitt uppdrag.
Beslut enligt denna paragraf får gnrndas även på testamente som inte vunnit laga kraft.
2 &
Dödsboförvaltare skall för- ordnas att besluta om andels- bestämning enligt 3 kap. 12 5 om det senast ett år efter det att bouppteckningen avslutades begärs hos rätten av den efter- levande maken eller en arvinge eller testamentstagare, som med tillämpning av 3 kap. 4 & eller 12 kap. ] 5 har närmast rätt att ta del i den efterlevande makens bo.
3 &
Till en ansökan om dödsbo— förvaltare skall fogas en kopia av bouppteckningen efter den döde. Är bouppteckning inte upprättad skall sökanden Iärrtna uppgift om varje dödsbodel- ägares namn och postadress samt, där testamentsexekutor är utsedd, om dennes namn och postadress. I fall som avses i 2 5 skall sökanden även lämna uppgift om namn och postadress beträffande varje arvinge och testamentstagare som med tillämpning av 3 kap. 4 5 eller
38 Förf'attningsförslag SOU 1998:110
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
12 kap. ] 5 har närmast rätt att ta del i den efterlevande makens bo.
4 5
Är en testamentsexekutor ut- sedd skall han förordnas till dödsboförvaltare, om det kan antas att han kommer att un'öra uppdraget på ett tillfredsstäl- lande sätt.
I övriga fall skall till döds- boförvaltare förordnas advokat eller annan person med särskil— da kvalifikationer för uppdrag- et. Även en juridisk person får förordnas till dödsboförvaltare. Delägare får inte förordnas till dödsboförvaltare om inte sär- skilda skäl talar för det.
5 &
Om det behövs får flera döds- boförvaltare förordnas. Rätten får bestämma att förvaltningen skall delas mellan dem och skall i ett sådant fall bestämma efter vilka grunder delningen skall ske.
Testamentsexekutor
6 &
En testamentsexekutor skall, om inte annat följer av testa- mentet, i den utsträckning och på det sätt som anges för döds- boförvaltare företa alla de åtgärder som behövs för boets utredning och förvalming. Han får också förrätta bodelning och arvskifte eller andelsbestäm-
SOU 1998:110 Författningsförslag 39
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
ning. Vad som nu sagts gäller dock inte om någon annan har förordnats som dödsboförvalt- are. En testamentsexekutor som inte är dödsboförvaltare skall i den omftzttning som gäller för delägare underrättas om boets förvaltning och får i den ut- sträckning som gäller för del- ägare göra sin mening gäl- lande.
Dödsboförvaltarens allmänna åligganden
7 &
Dödsboförvaltaren skall be- vaka rätten för dödsbodel- ägarna och andra som är bero- ende av utredningen. Han skall företa alla de åtgärder som behövs för boets utredning och förvaltning och får också be- sluta om bodelning och arvskifte eller andelsbestämning enligt vad som sägs i detta kapitel.
8 & Dödsboförvaltaren företräder dödsboet mot tredje man samt
har rätt att tala och svara i mål som rör boet.
9 ä
Räcker inte tillgångarna till betalning av skuldema skall dödsboförvaltaren försöka träjtz uppgörelse med borgenärema. Om uppgörelse inte kan näs och delägarna inte fyller bristen, skall dödsboförvaltaren ansöka
40 Författningsförslag SOU 1998:110
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
om att dödsboet skall försättas i konkurs.
10 &
Dödsboförvaltaren skall om det lämpligen kan ske inhämta delägarnas mening i fråga om rättshandlingar som i avsevärd mån inverkar på delägarnas behållning i boet samt beträf- fande andra angelägenheter av vikt, såsom avyttring av fast egendom eller tomträtt eller annan egendom som har särskilt värde för delägarna, avveckling av rörelse som den döde be- drivit eller uppgörelse med borgenärema.
]] &
Är flera dödsboförvaltareför- ordnade och år förvaltningen inte delad mellan dem gäller majoritetens mening i ett ären- de. Finns ingen majoritet skall saken hänskjutas till rättens avgörande.
Medelsförvaltning
12 &
Dödsboets egendom får inte sammanblandas med egendom som tillhör dödsboförvaltaren eller annan.
13 &
Kontanter skall i den mån de inte behövs till betalning av löpande utgifter göras ränte- bärande genom att sättas in i bank.
SOU 1998:110 Fårfattningsförslag 41
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
14 &
Egendom för inte lämnas ut förskottsvis till delägare i andra fall än som avses i 18 kap. 5 5, om det inte kan ske utan men för annan vars rätt är beroende av utredningen.
15 & Dödsboförvaltaren skall lö- pande bolg'öra in- och utbetal- ningar.
Försäljning av egendom
16 &
Dödsboförvaltaren får sälja dödsboets egendom.
Av 10 & framgår att delägar- nas mening i vissa fall skall inhämtas innan försäljning sker.
17 &
Beslutar dödsboförvaltaren att egendom skall säljas på offentlig auktion skall han på lämpligt sätt kungöra försälj- ningsviläcoren samt tid och plats för auktionen.
18 &
Beslutar dödsboförvaltaren att fast egendom eller tomträtt skall säljas skall ett skriftligt beslut tillställas delägarna.
Försäljningen får inte genom- föras förrän fristen som anges i 31 & löpt ut eller fi'ågan av— gjorts av domstol genom beslut som har vunnit laga kraft.
42 Författningsförslag SOU 1998:110
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Bodelning och arvskifte
19 &
När dödsboförvaltaren har berett dödsboet för bodelning eller arvskifte och delning kan äga rum utan men för någon, vars rätt är beroende av utred- ningen, skall han anmäla detta till delägarna. Det ankommer därefter på delägama att själva besluta om bodelning eller arvskifte. När delägarna har beslutat om bodelning eller arvskifte skall de anmäla detta till förvaltaren.
20 &
Kan delägarna inte komma överens, skall dödsboförvaltaren besluta om bodelning enligt reglerna i äktenskapsbalken och om arvskifte enligt reglerna i denna baäc. I samband härmed skall han pröva sådana tvistiga frågor som är av betydelse för bodelningen eller arvskiftet och som inte är föremål för rätte— gång.
Om dödsboförvaltaren anser det lämpligtfår bodelning eller arvskifte ske vid en förrättning. Han skall i ett sådant fall be— stämma tid och plats för för- rättningen samt kalla delägar- na. Vid arvskifte får dödsboför- valtaren besluta att fördelningen av egendomen i stället för att ske enligt 23 kap. 3 & första stycket skall ske genom lott- dragning, auktion delägarna
SOU 1998:110 Författningsförslag 43
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
emellan eller på annat lämpligt sätt. Han får också besluta att egendomen i stället för att fördelas skall säljas enligt 16 5.
21 &
När delägarna har beslutat om bodelning eller arvskifte skall dödsboförvaltaren lämna ut egendomen. Detsamma gäller när en bodelning eller ett arv- skifte som han själv har beslutat om har vunnit laga kraft enligt 33 ä.
1 föräldrabalken finns bestäm- melser om skyldighet att hos bank inbetala pengar som till- kommer omyndig eller den för vilken god man eller förvaltare förordnats.
Andelsbestämning
22 5
Om dödsboförvaltare förord- nats enligt 2 5 skall han besluta om andelsbestämning med ledning av reglerna i äkten- skapsbalken och denna balk. I samband härmed skall han pröva sådana tvistiga frågor som är av betydelse för andels- bestämningen och som inte är föremål för rättegång.
Om dödsboförvaltaren anser det lämpligt får andelsbestäm- ning ske vid en förrättning. Han skall i ett sådant fall bestämma tid och plats för förrättningen samt kalla den efterlevande maken samt de berörda ar-
44 Författningsfårslag
Nuvarande lydelse
SOU 1998:110
Föreslagen lydelse
vingarna eller testamentstagar- na.
Redovisning m.m.
23 ij
Dödsboförvaltaren skall slut- föra sitt uppdrag inom ett år från förordnandet. Är uppdraget inte slutfört inom denna tid får han begära anstånd hos rätten. I samband härmed skall han redogöra för sin förvaltning av boet och uppge anledningen till att uppdraget inte slutförts. Beviljas anstånd skall rätten be- stämma ny tid inom viUcen uppdraget skall slutföras.
24 5
När dödsboförvaltaren har slutfört sitt uppdrag eller Fån- trätt uppdraget utan att det blivit slutfört, skall han skriftli- gen avge redovisning för sin förvaltning inför delägarna.
I redovisningen till delägarna skall upptas saldo vid upp— dragets början och slut samt gjorda in- och utbetalningar liksom en redogörelse för för- valmingen i övrigt.
Redovisningen skall tillställas delågama. Finns det delägare som är underårig eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7 & föräldrabalken skall ett exemp- lar lämnas till överförmynda- ren.
Fullgör dödsboförvaltaren inte sin redovisningsskyldighet enligt denna paragraf kan rät-
SOU 1998:110 Författningsförslag 45
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
ten på ansökan av delägare vid vite förelägga honom att full— göra sin skyldighet.
Entledigande av dödsbo- förvaltare
25 &
När en dödsboförvaltare har slutfört sitt uppdrag skall han på begäran entledigas av rät- ten. Vill en dödsboförvaltare frånträda sitt uppdrag dessförin- nan och visar han skäl till det skall rätten entlediga honom.
En dödsboförvaltare som inte är lämplig eller av annan sär- skild orsak bör skiljas från upp- draget skall entledigas av rät— ten, om det begärs av någon vars rätt är beroende av utred- ningen eller förhållandet blir känt på annat sätt.
Är en testamentsexelattorför- ordnad till dödsboförvaltare och förklaras testamentet senare ogiltigt skall rätten på begäran pröva om han ändå bör vara förordnad.
26 &
Ansöker samtliga delägare om att boet inte längre skall förvaltas av dödsboförvaltare, och är det inte ett sådant fall som avses i 1 & första stycket sjätte punkten, skall rätten förordna därom och entlediga dödsboförvaltaren, om det kan ske utan fara för någon vars rätt är beroende av utredning- en. Är en testamentsexekutor
46 Författningsförslag SOU 1998:110
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
förordnad till dödsboförvaltare skall hans samtycke inhämtas.
27 5
Om ett dödsbo försätts i kon- kurs är förordnandet för döds— boförvaltaren förftzllet.
28 &
Om en dödsboförvaltare dör skall det utan dröjsmål anmälas hos rätten av den som har hans egendom i sin vård.
Arvode och ersättning
29 &
Dödsboförvaltaren har rätt till skäligt arvode samt ersätt- ning för sina kostnader av dödsboet. Finns det inte några tillgångar i boet är den på vars ansökan förordnandet meddelats skyldig att betala. Är flera betalningsskyldiga svarar de solidariskt.
Skadestånd
30 5
En dödsboförvaltare skall er- sätta den skada som han upp- såtligen eller av vårdslöshet vållat dödsboet eller någon vars rätt är beroende av utred- ningen.
Skall flera dödsboförvaltare ersätta samma skada svarar de solidariskt. Ersättningarna fördelas mellan de ansvariga e er vars och ens grad av vållande.
SOU 1998:110 Författningsfärslag 47
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Ansökan om rättens prövning och klander
31 &
En delägare som är missnöjd med ett beslut om försäljning av fast egendom eller tomträtt enligt 18 5 får ansöka om rät- tens prövning av beslutet senast fyra veckor efter det att han delgivits detta. I annat fall är rätten till prövning förlorad.
32 &
En delägare som är missnöjd med dödsboförvaltarens förvalt- ning får klandra den. Talan om klander skall väckas senast tre månader efter det att delägaren delgivits redovisningen som avses i 24 &.
Den som väckt klandertalan är berättigad att av dödsboet erhålla ersättning för rättegång- skostnaden i den mån den täcks av vad som kommit boet till godo genom rättegången.
33 &
En delägare som är missnöjd med en bodelning eller ett arvskifte som beslutats av döds- boförvaltaren får klandra bodelningen eller skiftet. Talan om klander skall väckas mot övriga delägare senast fyra veckor efter det att delägaren delgivits bodelnings— eller skif- teshandlingen.
Bestämmelserna om särskilda rättsmedel i 58 och 59 kap. rättegångsbalken skall tillämpas
48 Författningjörslag SOU 1998:110
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
i ftåga om bodelning, arvskifte och andelsbestämning som görs av dödsboförvaltare. Härvid skall det som sägs i 58 kap. 10 a och 13 åå och 59 kap. 5 å rättegångsbalken om över- klagande gälla klander av bo- delning, arvskifte och andelsbe- stämning.
34 5,
En efterlevande make eller en arvinge eller testamentstagare som avses i 2 å som är missnöjd med en andelsbestämning som beslutats av dödsboförvaltaren får klandra andelsbestämning- en. Talan om klander skall väckas mot övriga som omfat- tas av andelsbestärnningen senast fyra veckor efter det att den efterlevande maken, ar- vingen eller testamentstagaren delgivits handlingen över an- delsbestärrmingen.
35 å
Iakttas inte fristerna i 32-34 åå är rätten till klander för— lorad.
I mål om klander av bodel- ning, skifte eller andelsbestäm— ning får domstolen inhämta yttrande av dödsboförvaltaren och äterförvisa ärendet till ho- nom.
36 å
Frågan om rättens prövning enligt 31 å och talan enligt 33 och 34 åå skall väckas vid den
SOU 1998:110 Författningyörslag 49
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
tingsrätt som har förordnat dödsboförvaltaren.
Bestämmelser om handlägg- ning m.m.
Inhämtande av yttrande
37 å
Innan rätten beslutar i ett ärende om förordnande eller entledigande av dödsboför- valtare skall dödsbodelägarna ges tillfälle att yttra sig om det kan ske utan betydande tidsför- lust. Detsamma gäller arvingar och testamentstagare som avses i 2 å i ärenden avseende andels- bestämning.
Ingen ftir förordnas till döds— boförvaltare utan att ha sam- tyckt till det eller entledigas
från sådant uppdrag utan att ha getts tillfälle att yttra sig.
Interimistiskt beslut
38 å
Kan ett slutligt beslut inte ges omedelbart i ett ärende om förordnande eller entledigande av dödsboförvaltare får rätten om det behövs meddela beslut för tiden till dess ärendet slut- ligt avgörs. I ett sådant fall gäller vad som sägs i 37 å andra stycket. Avser ärendet entledigande av dödsboförval— tare tillämpas nämnda bestäm- melse dock endast om det kan ske utan betydande tidsförlust.
50 Författningsförslag SOU 1998:110
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Rättens beslut får överklagas särskilt. Hovrättens beslut för inte överklagas.
39 å
Rättens beslut i ett ärende enligt detta kapitel, utom beslut enligt 26 och 31 åå, gäller omedelbart även om beslutet överklagas.
Ett beslut enligt 11 å får inte överklagas.
Anmälan till rätten
40 &
Om en juridisk person förord- nats till dödsboförvaltare skall en anmälan om vem som uy'ör uppdraget utan dröjsmål ges in till rätten.
Handläggningsregler för döds- boförvaltaren
41 å
När en dödsboförvaltare be- slutar om bodelning, arvskifte eller andelsbestämning skall han upprätta en handling som han själv skall skriva under. I handlingen skall anges vad en delägare som vill väcka talan om klander har att iaktta.
Handlingen skall i original eller bestyrkt kopia så snart som möjligt tillställas delägarna eller, ifall som avses i2 å, den efterlevande maken och ar- vingama eller testamentstagar- na.
SOU 1998:110 Författningsförslag 51
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
42 å
När en dödsboförvaltare skall tillställa en delägare eller an- nan en försändelse får detta ske med brev till mottagarens senast kända postadress.
Försändelser enligt 18, 24 och 41 åå skall dock delges enligt bestämmelsema i delgiv- ningslagen (1970:428).
Delegering
43 å
Regeringen får bestämma att även sådana anställda i en tingsrätt som inte är lagfarna domare skall få handlägga enkla ärenden enligt 1,2 och 25 åå.
20 kap. Om bouppteckning och dödsboanmälan
Bouppteckning
1 &
Bouppteckning skall upprättas senast tre månader efter döds- fallet, om inte skattemyn- digheten efter ansökan bestäm- mer ny tid med hänsyn till boets beskaffenhet eller av annan särskild orsak.
I 15 å finns en bestämmelse om undantag ftån skyldigheten att upprätta bouppteckning.
2 & Bouppteckningen skall upp- rättas vid en förrättning.
52 Författningsfärslag SOU 1998:110
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Dödsbodelägare som har egendomen i sin vård, dödsbo- förvaltare eller testamentsexeku- tor skall bestämma tid och plats för förrättningen samt utse två kunniga och trovärdiga gode män atthålla den. Omhändertas inte egendomen av någon av de nu nämnda personerna ankom- mer det på annan som enligt 18 kap. 2 å har egendomen i sin vård att svara för att förrättning hålls.
3 &
Iill förrättningen skall i god tid kallas
1. samtliga delägare,
2. den avlidnes efterlevande make eller sambo även om han inte är delägare samt
3. den som vid tiden för för- rättningen är närmast att ta arv eller testamente i de fall lott i kvarlåtenskapen skall uppbäras först sedan annan arvinge eller universell testamentstagare har avlidit.
4 &
I bouppteckningen skall anges
]. dagen för förrättningen,
2. den dödes ftlllständiga nanm, personnummer och hem— vist,
3. dödsdagen,
4. namn och bostadsadress beträffande dem som skall ha kallats till förrättningen,
5. vilka som varitnärvarande vid förrättningen.
SOU 1998:110 Författningsförslag 53
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6. födelsedatum för under- årig,
7. arvinges släktskap med den döde samt
8. huruvida bröstarvinge till den döde är bröstarvinge även till efterlevande make.
Kan uppgift i visst hänseende inte lämnas, skall det anmär- kas.
Om någon som blivit kallad inte varit närvarande vid för- rättningen, skall bevis om att han blivit kallad i tid fogas till bouppteckningen.
5 &
Bouppteckningen skall inne- hålla uppgift om den dödes tillgångar och skulder på döds- dagen.
Var den döde gift, skall båda makarnas tillgångar och skulder antecknas och värderas var för sig. Hade makarna eller en av dem enskild egendom eller sådan rättighet som enligt 10 kap. 3 å äktenskapsbalken inte skall ingå i bodelningen, skall grunden för att egendomen skall vara undantagen från bodel- ningen och egendomens värde anges särskilt, om det inte på grund av förhållandena är obe- hövligt. Den efterlevandes en— skilda egendom eller rättighet behöver dock inte antecknas, om det på grund av förhållan- dena saknar betydelse.
Efterlämnar den döde en sambo och hade någon av dem förvärvat bostad eller bohag för
54 F ärfattningsförslag
Nuvarande lydelse
SOU 1998:110
Föreslagen lydelse
gemensamt begagnande, skall denna egendom antecknas och värderas särskilt, om den efter- levande sambon har begärt bodelning. Därvid skall anges vem egendomen tillhör. Även fordringar som är förenade med särskild förmånsrätt i egendo- men eller av annan anledning är att hänföra till denna egen- dom skall antecknas. Om den efterlevande sambon eller den avlidne sambons övriga döds- bodelägare begär att få täck- ning för annan skuld ur egen- domen, skall sambons samtliga tillgångar och skulder antech och värderas.
6 &
Testamente eller äktenskaps- förord skall tas in i bouppteck- ningen eller bifogas i bestyrkt kopia som bihga.
Bouppteckningen skall också innehålla uppgift om livförsäk- ringar och tillgångar på pen- sionssparkonto enligt lagen (1993.-931) om individuellt pensionssparande som till följd av att förmånstagare insatts inte ingår i kvarlåtenskapen.
7 5
Finns bland delägarna lag- lottsberättigad arvinge skall, om delägare begär det, i boupp- teckningen uppgift lämnas om
1. gåva som arvinge eller hans avkomling fått av den döde,
SOU 1998:110 Författningsförslag 55
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2. gåva som den efterlevande maken, dennes avkomling eller universell testamentstagare fått av den döde och
3. gåva som enligt 6 kap. skall avrälmas som förskott och som arvinge fått av den efter- levande makens giftorättsgods.
Vad som sägs i första stycket gäller inte i fråga om vanliga gåvor vilkas värde inte står i missförhållande till givarens villkor.
8 &
Den som vårdar egendomen eller i övrigt bäst känner till boet skall såsom bouppgivare lämna uppgifter om boet. Varje delägare samt efterlevande make eller sambo skall på anmaning lämna uppgifter till bouppteckningen.
Bouppgivaren skall på hand- lingen teclaia försäkran på heder och samvete att uppgifter- na till bouppteckningen är riktiga och att inga uppgifter avsiktligt har utelämnats. Bo- uppgivaren skall bekräfta sina uppgifter med ed, om talan om edgång förs av någon vars rätt kan bero därav eller av döds- boförvaltare eller testaments- exekutor. Samma skyldighet har dessutom dödsbodelägare samt efterlevande make eller sambo som inte har varit bouppgivare. Även andra personer som har tagit befattning med boet kan åläggas att bekräf'la uppgifterna i bouppteckningen under ed.
56 F örfattningsförslag
Nuvarande lydelse
SOU 1998:110
Föreslagen lydelse
De gode männen skall på handlingen intyga att allt har blivit riktigt antecknat och att tillgångarna har värderats efter bästa förstånd.
9 5
Den som inte är närvarande vid förrättningen får godkänna bouppteckningen efieråt. Ett sådant godcännande skall ske skriftligen.
10 &
Finns egendom på flera orter får en särskild bouppteckning upprättas på varje ort. I en av bouppteckningama skall intas en sammanfattning av boets tillgångar och skulder. Vad som sägs i 6 och 7 55 gäller endast den bouppteckningen.
Handläggningen hos skatte- myndigheten
11 &
Bouppteckningen skall inom en månad efter upprättandet ges in för registrering till den skat- temyndighet som enligt lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt har att pröva frågan om uttagande av arvsskatt. Finns det flera bouppteckningar skall de ges in samtidigt. Tiden skall i ett sådant fall räknas från det den sista bouppteck— ningen upprättades.
En bestyrkt kopia av boupp— teckningen skall förvaras hos skattemyndigheten.
SOU 1998:110 Fäncattningg'örslag 57
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
12 5
Om en bouppteckning inte ges in i rätt tid får skattemyndig- heten utfärda vitesföreläggande om att bouppteckning skall ges in inom viss tid. Tingsrätten skall på ansökan av skattemyn- digheten förordna en lämplig person att förrätta bouppteck- ning. Sådant förordnande utgör inte hinder att vara god man vid förrättningen.
Om en bouppteckning inte är upprättad enligt vad som före- skrivs i detta kapitel får regi— strering av bouppteckningen inte ske. Är bouppteckningen bristfällig fär skattemyndigheten utfärda vitesföreläggande om att bristen skall avhjälpas inom viss tid.
Den som är skyldig att lämna
uppgift till bouppteckning får föreläggas att fullgöra sin skyl- dighet vid vite.
13 &
Om det bland den dödes till- gångar finns fast egendom som är taxerad som lantbruksenhet, skall skattemyndigheten under- rätta den tillsynsmyndighet som avses i 18 kap. 7 & andra styck- et om dödsfallet.
Tilläggsbouppteckning
145
Iilläggsbouppteckning skall upprättas om
58 Förf'attningsförslag
Nuvarande lydelse
SOU 1998:110
Föreslagen lydelse
]. en ny tillgång eller skuld blir känd efter det att boupp— teckningen upprättats,
2. annan felaktighet upptäcks i bouppteckningen eller
3. efterlevande sambo efier det att bouppteckningen har upprättats framställer en sådan begäran om skuldtäckning som avses i 5 & tredje stycket fjärde meningen och sambons till- gångar och skulder inte tidigare har antecknats och värderats.
Ifall som avses under punk- terna ] och 2 skall tilläggs- bouppteckning upprättas inom en månad från det att felaktig— heten upptäcktes och ifall som avses under punkten 3 inom tre månader från det att begäran framställdes.
Beträffande tilläggsboupp- teckning gäller i övrigt vad som föreskrivs i detta kapitel om bouppteckning.
Dödsboanmälan
15 &
Förslår den dödes tillgångar eller, när han efterlämnar make, tillgångarna jämte hans andel i makens gifiorättsgods inte till annat än begravnings- kostnader och andra utgifter med anledning av dödsfallet och omfattar tillgångarna inte fast egendom eller tomträtt, behöver bouppteckning inte förrättas, om dödsboanmälan görs till skattemyndigheten av social- nämnden.
SOU 1998:110 FärfattningV'örslag 59
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
16 &
Dödsboanmälan skall vara skriftlig och innehålla uppgift om
1. den dödes fullständiga namn, personnummer, hemvist och bostadsadress,
2. dödsdagen,
3. intyg, utvisande att beträf- fande tillgångarna föreligger fall som avses i 15 5 samt
4. nanm och bostadsadresser beträffande dödsbodelägare, om dessa uppgifter kan inhämtas utan betydande tidsförlust.
Dödsboanmälan bör göras inom två månader efter döds- fallet. Den skall förvaras hos skattemyndigheten.
17 &
Även om dödsboanmälan gjorts skall bouppteckning upprättas
1. om det begärs av döds- bodelägare eller annan vars rätt kan bero därav och denne ställer säkerhet för bouppteck— ningskostnaden eller
2. om ny tillgång yppas och det därför inte längre föreligger sådant fall som avses i 15 &.
Bouppteckning skall upprättas senast tre månader efter det att begäran därom gjordes och säkerhet ställdes eller den nya tillgången yppades. Om för- längning av tiden för boupp- tecknings upprättande gäller vad som sägs ] 5 första stycket.
60 Författningsfärslag
Nuvarande lydelse
SOU 1998:110
Föreslagen lydelse
21 kap.
Innan en månad har förflutit efter det att bouppteckning för- rättades eller, om boet förvaltas av boutredningsman, uppgörelse har träffats med samtliga borge- närer om betalningen av skul- derna far en skuld betalas en— dast om det med fog kan antas att betalningen inte är till skada för borgenärema.
1?
Innan en månad har förflutit efter det att bouppteckning har upprättats eller, om boet för- valtas av dödsboförvaltare, uppgörelse har träffats med samtliga borgenärer om betal- ningen av skulderna får en skuld betalas endast om det med fog kan antas att betalningen inte är till skada för borgenärer- na.
22 kap.
Underlåter någon vad honom åligger med avseende å verk- ställande av ändamålsbestäm— melse, må talan därom föras av testators arvinge, vare sig han äger del i boet eller ej, efter- levande make, arvinges avkom- ling eller universell testaments- tagare, så ock av boutrednings— man eller testamentsexekutor.
7å
Underlåter någon vad som åligger honom beträfande verk- ställande av ändamålsbestäm— melse, fiir talan därom föras av testators arvinge, vare sig han äger del i boet eller inte, efter- levande make, arvinges avkom- ling eller universell testaments- tagare sarnt av dödsboförvaltare eller testamentsexekutor.
23 kap. Om arvskifte
5 Senaste lydelse 19812359.
1 &
Arvskifie förrättas av arving- ar och universella testaments- tagare.
Var den döde gift, skall först bodelning förrättas enligt be- stämmelserna i äktenskapsbal- ken. Efterlämnar den döde en sambo och begär denne bodel-
SOU 1998:110 Författningsförslag 61
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
ning enligt lagen (1982-232) om sambors gemensamma hem, skall bodelningen förrättas innan arvskifte äger rum.
2 &
Mot någon delägares bestri- dande får skifte inte genomföras innan bouppteckning har upp- rättats och alla kända skulder har betalts eller medel till deras betalning har ställts under sär- skild vård eller uppgörelse har träffats som innebär att deläga- ren inte svarar för skulderna.
.Skall legat eller ändamålsbe- stämmelse fullgöras av oskiftat bo, får skifte inte mot delägares bestridande genomföras innan förordnandet har verkställts eller delägaren har fritagits från att svara för dess fullgör- ande eller erforderlig egendom har blivit ställd under särskild vård. .
Står boet under förvaltning av dödsboförvaltare eller testa- mentsexekutor, fär skifte inte genomföras innan denne har anmält att utredningen har slutförts.
3 &
Varje delägare skall vid skiftet ha rätt att få lott i varje slag av egendom om det kan ske utan olägenhet eller onödig uppdelning. Fordran på del- ägare skall tillskiftas denne så långt hans lott förslår.
Har fastighet vid skiftet delats så, att delägare fått skilda an-
62 F örfattningg'örslag
Nuvarande lydelse
SOU 1998:110
Föreslagen lydelse
delar utan att villkor om ut- brytning uppställts i den hand- ling som enligt 4 & upprättas över skiftet, innehar dessa delägare fastigheten med sam- äganderätt.
Innebär skiftet i annat fall än som anges i andra stycket att del av fastighet kommer i sär— skild ägares hand, är skiftet ogiltigt i den delen.
4 Ö Över arvskiftet skall upprättas
en handling som skrivs under av delägarna.
5 &
I 19 kap. finns regler om arv- skifte när dödsboförvaltare är förordnad eller testamentsexekut- tor utsedd.
24 kap.
Förordnas om boets avträd- ande till förvaltning av boutred- ningsman, är avtal om samman- levnad i oskiftat bo förfallet. Ej må sådant förordnande med- delas pä ansökan av delägare.
Gå
1. Denna lag träder i kraft den...
2. Har arvlåtaren avlidit före ikraftträdandet skall äldre bestämmelser fortfarande tillämpas med följande undantag.
a) De nya bestämmelserna i 3 kap. 6 och 12 åå skall tillämpas även om den först avlidne maken har avlidit före ikraftträdandet.
b) De nya bestämmelserna om efterlysning i 16 kap. skall tillämpas även om arvlåtaren har avlidit före ikraftträdandet. Äldre bestämmelser
Förordnas det att boet skall överlämnas till förvaltning av dödsboförvaltare, är avtal om sammanlevnad i oskiftat bo för— fallet. Sådant förordnande får inte meddelas på ansökan av delägare.
SOU 1998:110 Författningsförslag 63
gäller docki fråga om ärenden om kungörelse som upptagits av domstol före ikraftträdandet.
c) De nya bestämmelserna om dödsboförvaltare skall tillämpas även om arvlåtaren avlidit före ikraftträdandet. Äldre bestämmelser gäller dock i fråga om dem som före ikraftträdandet förordnats som boutred- ningsman eller skiftesman. Dessa skall slutföra sitt uppdrag inom ett år från ikraftträdandet. Är uppdraget inte slutfört inom denna tid får anstånd begäras enligt den nya bestämmelsen i 19 kap. 23 &.
d) De nya bestämmelserna i 20 kap. skall tillämpas även om arvlåtaren avlidit före ikraftträdandet. Äldre bestämmelser gäller dock i fråga om ärenden där bouppteckningen eller dödsboanmälan inkommit till domstol före ikraftträdandet. Detsamma gäller ärenden där föreläggande eller förordnande enligt 20 kap. 9 & utfärdats före ikraftträdandet.
3. Om deti en lag eller annan författning hänvisas till en bestämmelse som har ersatts genom en bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.
64 Författningsförslag SOU 1998:110
3 Förslag till Lag (1998zOO) om dödförklaring
Härigenom föreskrivs följande. Inledande bestämmelse
1 & Är någon försvunnen, får han dödförklaras enligt bestämmelserna i denna lag, om inte dödsfallet kan fastställas enligt lagen (1987z269) om kriterier för bestämmande av människans död.
Förutsättningar för dödförklaring
25 Är det utrett att den försvunne är död, får han dödförklaras omedelbart.
3 & Är det inte utrett att den försvunne är död, men föreligger det med hänsyn till omständigheterna kring försvinnandet och vad som i övrigt är känt en hög grad av sannolikhet för att han är död, får frågan om dödförklaring tas upp tidigast ett år efter försvinnandet.
4 & I övriga fall får frågan om dödförklaring tas upp tidigast fem år efter försvinnandet.
Ansökan m.m.
5 & En ansökan om dödförklaring får göras av den försvunnes make eller sambo, arvinge eller annan vars rätt kan bero av dödförklaringen.
Ansökan skall göras hos den skattemyndighet inom vars verksamhets- område den försvunne är eller senast har varit folkbokförd. Finns inte behörig skattemyndighet efter vad nu har sagts, tas ärendet upp av skattemyndigheten i Stockholms län.
När det finns skäl till det får skattemyndigheten självmant ta upp en fråga om dödförklaring.
Handläggningen 6 & Skattemyndigheten får inhämta yttrande från den försvunnes make
eHer sambo och närmaste släktingar samt annan som kan antas ha upp- gifter att lämna om den försvunne. Yttrande får också inhämtas från
SOU 1998:110 Författningsförslag 65
polismyndigheten i den ort där den försvunne senast haft hemvist inom landet.
7 & Beträffande fall som avses i 3 och 4 åå skall skattemyndigheten utfärda kungörelse. Kungörelsen skall innehålla en kallelse på den för- svunne att anmäla sig hos skattemyndigheten senast viss dag som inte får sättas tidigare än sex månader därefter. Kungörelsen skall även innehålla en uppmaning till var och en som kan lämna upplysning i ärendet att inom samma tid anmäla det hos skattemyndigheten.
Kungörelsen skall införas i Post- och Inrikes Tidningar och ortstidning samt spridas på annat lämpligt sätt.
Beslut om dödförklaring
8 5 Är vad som sägs i 2-7 åå uppfyllt skall skattemyndigheten dödför- klara den försvunne. Skattemyndigheten skall i beslutet ange en dödsdag.
Som dödsdag skall anses den dag som är den mest sannolika dödsdagen eller, om sådan dag inte går att fastställa, sista dagen i den månad då den försvunne veterligen senast var vid liv. Vid tillämpning av 4 & skall som dödsdag anses sista dagen i den månad då femårsfristen gått till ända.
9 & Då tid enligt lag skall räknas från dödsfall skall vid dödförklaring tiden räknas från det beslutet vann laga kraft.
Återbäring
10 & Visar det sig senare att den dödförklarade lever, skall var och en som till följd av dödförklaringen tillträtt egendom återbära den. Samma skall gälla, om det visar sig att den dödförklarade har dött på annan dag än den som angetts som dödsdag och annan därför har rätt till kvar- låtenskapen.
Har egendom som skall återbäras överlåtits till annan, är denne återbäringsskyldig, om han inte var i god tro då han förvärvade egen— domen.
När egendom återbärs, skall också avkastning utges för tiden efter det innehavaren fick kännedom om att annan ägde bättre rätt till egendomen eller stämning delgavs honom. Utgörs egendomen av pengar, skall ränta betalas enligt 6 5 räntelagen (1975:635). Har innehavaren haft nödvän- dig kostnad för egendomen, skall den ersättas. Även nyttig kostnad skall ersättas, om den uppkom innan innehavaren fick sådan kännedom som nyss sagts eller delgavs stämning.
3 SOU 98:110
66 FörfattningWrslag SOU 1998:110
Överklagande
11 & Skattemyndighetens beslut om dödförklaring får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätt.
1. Denna lag träder i kraft den ....... då 25 kap. ärvdabalken skall upphöra att gälla.
2. Bestämmelserna i 25 kap. ärvdabalken gäller dock i fråga om ärenden där ansökan om dödförklaring inkommit till domstol före ikraftträdandet.
SOU 1998:110 Allmänna utgångspunkter...
1 Allmänna utgångspunkter för utredningsuppdraget och dess genomförande
1.1 De olika frågorna 1.1.1 1988 års reform
Utredningens återstående uppdrag berör en rad centrala arvsrättsliga frågor.1 I förgrunden står uppgiften att utvärdera 1988 års ändringar i arvsordningen, ändringar varigenom makes arvsrätt stärktes framför gemensamma bröstarvingars. I anslutning härtill uppmärksammas i direktiven ett antal särskilda frågor som antingen diskuterats i doktrinen eller behandlats i riksdagen som ett resultat av väckta riksdagsmotioner. Det gäller framför allt regler som rör särkullbam, dvs. barn som inte är makars gemensamma, eller andra fall där reformen aktualiserar frågor om vilka intressen som skall ges företräde när olika arvsrättsliga anspråk kolliderar: preskription av vederlagsanspråk; förhållandet mellan efterlevande make och bröstarvinges laglottsanspråk; sekundo- successorers och testamentstagares rätt i olika situationer.
En huvuduppgift är att undersöka om intentionerna bakom 1988 års reform slagit igenom i verkligheten på det sätt som avsetts och mot denna bakgrund föreslå de justeringar och ändringar som kan vara motiverade och i övrigt klargöra och undanröja tolkningsproblem som uppmärksammats under utredningsarbetet.
* Se utredningens direktiv, bilaga 1 . Utredningen har i delbetänkandet Boupp- teckningar och arvsskatt (SOU 1996:160) redovisat de frågor som angetts som förtursfrågor.
67
68 Allmänna utgångspunla'er... SOU 1998:110
1.1.2 Boutredning, bodelning och arvskifte
En annan betydelsefull fråga för utredningen är att försöka förenkla och effektivisera de nuvarande reglerna för dödsboutredning, bodelning och arvskifte. Det gäller reglerna i såväl formellt som materiellt hänseende och också det nödvändiga samspelet mellan äktenskapsbalkens och ärvdabalkens regler om bodelning. Även i denna del pekar direktiven på ett antal frågor som uppmärksammats i doktrinen eller praxis.
Uppdraget i denna del berör också frågan om i vilken utsträckning olika frågor skall avgöras av domstol som ärende eller bättre lämpar sig för avgörande i annan form. Ambitionen bör här vara att så långt möjligt föra icke tvistiga frågor bort från domstolarna. I det tidigare betänkandet om den framtida handläggningen av bouppteckningar och skattläggning, som har beröring med frågor om boutredning m.m. , har utredningen också i detta syfte lämnat förslag som nu bereds i Rege— ringskansliet.
1.1.3 Dödförklaring
En särskild fråga för utredningen är den översyn av reglerna om dödförklaring i 25 kap. ärvdabalken som aktualiserats bl.a. genom Estoniakatastrofen i september 1994. Katastrofen blottlade ett antal tillämpningsfall som framför allt gäller relationen mellan ärvdabalken och de regler i folkbokföringslagen (1991:481) som behandlar av- registrering av avlidna. Frågor om beviskrav vid bortovaro och de tidsfrister som bör gälla, liksom formerna för handläggningen, står i förgrunden när det gäller denna del av uppdraget.
1.1.4 Övrigt
Även frågor om förskott på arv och jäv för testamentsvittnen nämns särskilt i direktiven. Härutöver har utredningen ett allmänt mandat att överväga och lämna förslag inom ärvdabalkens område, utan att rubba de grundläggande reglerna om arvsordningen, samt att göra en språklig och redaktionell översyn av balken.
SOU 1998:110 Allmänna utgångspunkter... 69
1.2 Principiella utgångspunkter
Den nuvarande ärvdabalken kom till år 1958 och ersatte fyra särskilda lagar om arv, testamente samt boutredning och arvskifte.2 Arbetet med att sammanföra dessa lagar till en balk hade påbörjats vid tiden för andra världskriget. De arvsrättsliga frågorna utgör tillsammans med reglerna om äktenskap och barn, dvs. relationerna mellan makar resp. mellan föräldrar och barn, de mest centrala delarna av familjerätten. De speglar, med den nödvändiga eftersläpning som ligger i lagstiftningens natur, på olika sätt samhällets kulturella, ekonomiska och sociala värderingar. Inte sällan föregås förändringar av omfattande diskussioner som blottlägger grundläggande skillnader i synen på familjen, föräldrar och barn eller relationen mellan enskilda och familj, å ena sidan, och det allmänna, å den andra. Hur långt de arvsrättsliga blodsbanden skall tillåtas att utsträckas, utan att det allmännas rätt genom Allmänna arvsfonden skall ges företräde och större legitimitet, är exempel på en fråga där meningarna alltjämt kan gå i sär.3 I vårt grannland Norge förs en diskussion om laglottsreglerna överhuvudtaget skall bevaras.4 Frågan har diskuterats också i vårt land.5
2 Se Ärvdabalkssakkunm'gas förslag Ärvdabalk (SOU 1954:6) och prop. 1958:144 och 1958 B 23.
3 I en motion (1989/90:L413) har rests krav på att kusiner skall ges arvsrätt. Bifall har avstyrkts huvudsakligen med den motiveringen att frågan saknar praktisk betydelse och att Allmänna arvsfonden har möjlighet att i sin tur avstå arv till förmån för en kusin till arvlåtaren (bet. 1989/90:LU23 s. 34). Senare motioner (1996/972L404 och L417 samt 1997/98zL403 och L406) har avslagits på samma grunder.
4 Ämnet förekom vid det 34. nordiska juristmötet i Stockholm år 1996 under rubriken "Bör reglerna om laglott (tvangsarv) och formkrav vid döds— rättshandlingar bevaras?"
5 Familjelagssakkunniga föreslog i sitt betänkande Äktenskapsbalk (SOU 1981:85) att rätten till laglott skulle avskaffas. Det främsta skälet till de sakkunnigas förslag var att det skulle kunna bidra till att stärka den efterlevande makens ställning. Departementschefen ansåg emellertid att reglerna om laglott borde behållas. Ett slopande av laglotten skulle, menade han, kunna göra det möjligt för arvlåtaren att genom testamentariska förordnanden gynna vissa bröst- arvingar framför andra. Han uttalade vidare att det fanns en risk för att det skulle missgynna särskilt sådana barn till arvlåtaren som inte är barn även till
70 Allmänna utgångspunkter... SOU 1998:110
Den senare frågan speglar spänningen mellan rätten för den enskilde att under livstiden förfoga över sin egendom med bindande verkan också för de efterkommande och deras i sin tur mer eller mindre berättigade förväntningar att en gång med äganderätt få förfoga över egendomen. Arvsrättens centrala betydelse för egendomsöverföring och koppling till skilda samhällssystem illustreras inte bara i den gradvisa individuali- sering av arvsrätten från en ättens rätt (särskilt när det gäller fast egendom)6 till den enskildes utan också i det förhållandet att vissa socialistiska system över huvud taget inte erkänt någon arvsrätt till fast egendom.7
Frågor om kön och börd har naturligen alltid varit centrala för arvsrätten. Vid ärvdabalkens ikraftträdande hade dotters rätt till lika arv med son fullt ut erkänts bara i drygt tre generationer, medan skillnaden mellan "å " och "oäkta" barn upphävdes så sent som för en generation sedan.8 Inseminationstekniken har, liksom tidigare adoption, krävt
arvlåtarens efterlevande make. Departementschefen pekade också på att intresset av nordisk rättslikhet beträffande laglottsreglerna talade mot att laglottsinstitutet avskaffades (se prop. 1986/87:1 s. 78 ff.).
I motion 1996/97zL417 (m) yrkades att rätten till laglott avskaffas. Lagutskottet avstyrkte bifall till motionen på i huvudsak den grunden att laglottsskyddet särskilt för särkullbam fortfarande har betydelse. Ett avskaffande av laglottsinstitutet skulle, menade utskottet, innebära att fältet lämnades fritt för makar att helt utesluta särkullbam från arvsrätt. En sådan ordning framstod enligt utskottet inte som tillfredsställande. Se vidare om laglott i avsnitt 4.4.2.
6 Förbudet mot att instifta fideikommiss, dvs. föreskriva äganderätt och förvaltning av fast egendom genom generationerna, uppfattas knappast i dag som kontroversiellt men var ett tvisteämne när tanken först väcktes. År 1810 upphävdes rätten att stifta nya fideikommiss och frågan om en aweckling av de bestående väcktes år 1914. Först år 1963 tillkom lagen om aweckling av fideikommiss. Se prop. 1963z5 s. 29 ff och 72 ff.
71 Sovjetunionen omfattade arvsrätten inte fast egendom, då denna ansågs som nationalegendom.
” Från landskapslagarna till år 1845 ärvde på landsbygden son dubbelt mot dotter. I städerna har jämställdhet i detta hänseende rått sedan medeltiden (se Inger, Svensk rättshistoria, Lund 1980). - Full arvsrätt för barn födda utom äktenskap har gällt sedan den 1 januari 1970. Adoptivbarn likställdes genom ärvdabalken år 1958 med barn inom äktenskap.
SOU 1998:110 Allmänna utgångspunkter... 71
klarlägganden om arvsrätten.9 I dagens diskussion står den inte helt okontroversiella frågan om reglerna om partnerskap skall utvidgas till att också gälla rätt för registrerade partner att adoptera, och därigenom aktualiseras också frågor om arvsrätt för barn där adoptivföräldrarna är av samma kön.10
Utvecklingen av arvsrätten illustrerar alltså påtagligt förändringar på skilda områden, som inte sällan tillkommit under omfattande politisk strid. I stället för att utgöra en sammanställning av någorlunda enkla och allmänt accepterade principer utgör den nuvarande arvsrätten därför en blandning av olika principer som envar är en produkt av sin tid och sina kulturella, sociala och ekonomiska värderingar. Föreställningar om vad som är "rättvist" speglar inte bara kunskaper eller frånvaron av kunskaper om regelsystemet utan också var betraktarens grundläggande värderingar eller intressen kan finnas. Det gäller inte bara frågor om vem som skall få vika i ett givet fall vid konflikt mellan exempelvis arvingar i olika arvsklasser, utan också synen på vad ägaren, arvlåtaren, kan få tillåta sig under livstiden. Det gäller inte minst förhållandet mellan det civilrättsliga systemet och de statliga anspråk som på olika sätt kommer till uttryck i skattelagstiftningen.11 Inte sällan får dis- positioner som exempelvis makar företar inter vivos för att söka påverka arvs- och kapitalbeskattning konsekvenser, om rättshandlingarna bedöms som giltiga, för framtida arvingar på ett sätt som kanske inte alltid varit avsedda eller medvetna. Motsvarande gäller en arvtagares naturliga önskan att genom s.k. arvsavstående - ett institut som helt utvecklats inom ramen för arvsskattetillämpningen12 — söka minska arvsskatten. Att avståendet också innebär att egendomen reellt skall vara undandragen
9 Barn som fötts inom äktenskap eller samboförhållande genom s.k. givarinsemination, dvs. där donator är annan än make eller sambo, har arvsrätt efter maken eller sambon som fader. Se 1 kap. 6 & FB (prop. 1984/85:2).
"' Lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap infördes - på riksdagens initiativ - med giltighet fr.o.m den 1 jan. 1995 och innebär att reglerna i 3 kap. AB om makar blir tillämpliga på två personer av samma kön. Möjlighet för registrerade partner att adoptera finns dock inte.
" Se t.ex. artikeln Civilrätt och arvsskatt av Per Sjöblom i Svensk Jurist- tidning 1990 s. 216 ff.
” För en beskrivning av detta institut, se Bratt m.fl., Skatt på arv och skatt på gåva, t.o.m. supplement 20, januari 1998.
72 Allmänna utgångspunkter... SOU 1998:110
den avståendes möjligheter att förfoga över den och i stället, när det gäller underåriga barn, i vissa fall förvaltas under överförmyndarens kontroll är en ibland för de inblandade något överraskande insikt; önskan att både ha kakan och äta upp den må vara naturlig men bör knappast vara möjlig, vare sig i arvsrättsliga sammanhang eller annars.
Lika lite som en ägare principiellt bör vara förhindrad att lagligen förfoga över sin egendom till förfång för blivande arvtagare, bör han eller hon förstås kunna hindras att inom samma ram göra skatterättsligt betingade dispositioner.
Regelsystemet bör i ett demokratiskt rättssamhälle som vårt givetvis vara i samklang med de värderingar som omfattas av de flesta. Här visar arvsrätten med sina månghundraåriga rötter på behovet av kontinuitet, samtidigt som reformprocesseni samhället i stort också måste få sina genombrytningar i vad som av många uppfattas som rätt eller rättvist. Det är nog ingen överdrift att påstå att just på arvsrättens områden äldre föreställningar om vad som bör vara gällande rätt uppvisar en påtaglig seghet; 1988 års reform var ju också huvudsakligen ett svar på hur många makar genom inbördes testamente med sekundosuccessions- förordnande valt att uppskjuta bröstarvingarnas arv till förmån för den efterlevande maken. Ambitionen att genom lagstiftning ersätta vad som genom rättshandlingar kan åstadkommas av dem som har kunskaper eller resurser är lovvärd men får inte undanskymma de viktiga principerna om äganderätt, partsautonomi och avtalsfrihet, principer som är bärande element i en marknadsekonomi som vår.
Respekten för rättshandlingar mellan jämställda makar och för den enskilde arvlåtarens rätt att också på eventuella arvingars bekostnad förfoga över sin egendom bör vara en bärande princip vid utformningen av arvsreglerna. På motsvarande sätt bör de skattemässiga reglerna, även om de är normerande för den enskildes handlande på kortare eller längre sikt, inte principiellt vara överordnade arvsrätten och därmed förbundna civilrättsliga regler.
Att makar genom arvsplanering förfogar över sina barns rätt i kom- mande dödsbon är alltså inte något som bör ses som principiellt otillåtet eller tveksamt. Tillämpningen av civilrätten på ärvdabalkens område bör självfallet inte heller styras av de skatterättsliga konsekvenserna, oavsett om de är till den enskildes för- eller nackdel. I den mån handlandet styrts av felaktiga föreställningar om gällande rätt bör de i första hand undanröjas genom information och bättre rådgivning, inte genom att reglerna ändras.
En annan viktig utgångspunkt för arbetet har varit att inte i onödan föreslå förändringar som får konsekvenser på andra viktiga civilrättsliga områden. Det gäller i första hand reglerna om bodelning och makars
SOU 1998:110 Allmänna utgångspunkter... 73
egendom i äktenskap13 men omfattar också de försäkringsrättsliga regler14 som på olika sätt gör sig gällande vid bodelning och arvskifte. Giftorättsinstitutet är nära kopplat till frågan om makes arvsrätt, men utredningen har inte sett det som sin uppgift att göra en genomlysning av de arvsrättsliga reglerna utifrån de överväganden som styrt ut- formningen av de nuvarande reglerna om makars egendomsförhållanden i äktenskap. Endast i de fall sambandet är nödvändigt för en tillämpning av de arvsrättsliga reglerna har utredningen behandlat äktenskapsbalken eller det försäkringsrättsliga området närmare. På motsvarande sätt har utredningen avstått från att föreslå ändringar i de arvsskatterättsliga reglerna, regler som f.ö. nu övervägs i Regeringskansliet.
I utredningens uppdrag har som nämnts inte ingått att föreslå några ändringar i nuvarande grundläggande regler för arvsordningen. Det står dock klart att de frågor och tillämpningsproblem som aktualiserades genom 1988 års reform i grunden berör frågan om institutet efterarv som sådant, liksom de spänningar mellan arvsregler och testationsfrihet som reglerna om laglott ger upphov till. Utredningen vill inte underlåta att framhålla att det - i ljuset av bl.a. rättsutvecklingen i Norden och inom EU - kan finnas skäl till en fördjupad diskussion om såväl institutet efterarv som laglott. Avsevärda förenklingar skulle stå att vinna med en ordning där såväl uppskjuten som obligatorisk arvsrätt, dvs. oberoende av testamentariska förordnanden, helt utmönstrades ur arvsordningen. Berättigade skyddsintressen för barn och make kan utformas utan att man bibehåller nuvarande på ättesamhället grundade institut.
Vid överväganden av i vilken omfattning ärenden skall föras bort från domstol har utredningen, liksom i sitt delbetänkande, som redan nämnts vägletts av en ambition att låta icke tvistiga frågor handläggas av annan än domstol i så storutsträckning som möjligt.15 Detta får betydelse särskilt vid behandlingen av frågor om boutredning, bodelning och arvskifte samt dödförklaring.
” Se 7-12 kap. ÄktB (prop. 1986/87zl).
" Försäkringslagstiftningen har nyligen varit föremål för utredning. Se Personförsäkringslag (SOU 1986:56) och Skadeförsäkringslag (SOU 1989: 88) samt promemorian Ny försäkringsavtalslag (Ds 1993:39). Förslagen har ännu inte lett till lagstiftning.
” Detta synsätt präglar inte bara utredningens direktiv utan också direktiven till den parlamentariska domstolsorganisatoriska översynen (dir. 1995:102, 1997:50 och 1998z22) som nyligen lämnat sitt betänkande Domaren och Beredningsorganisationen - utbildning och arbetsfördelning (SOU 1998:88).
74 Allmänna utgångspunkter... SOU 1998:110
Slutligen, när det gäller den allmänna översynen av ärvdabalken, också i språkligt och redaktionellt hänseende, har utredningens ut- gångspunkt varit att huvudsakligen föreslå förändringar enbart när det varit en följd av sakliga ändringar på ett visst område. Eftersom de sakliga ändringarna omfattar färre än hälften av balkens kapitel, 10 av 25, har någon allmän omredigering av hela balken inte gjorts. En sådan omredigering skulle snarare riskera att försvåra tillämpningen genom att förrycka hänvisningar m.m.
1.3 Gjorda undersökningar
För att bredda underlaget för bedömningen av utfallet av 1988 års reform har utredningen, som närmare framgår av avsnitt 2.4, genomfört en undersökning bland ett urval personer och organisationer med nära anknytning till området. Utredningen har övervägt att därutöver göra en mera omfattande rättssociologiskt betingad studie för att klarlägga i vilken utsträckning reformen svarar mot de behov som angetts motivera den och hur tillämpningen för närvarande uppfattas bland allmänheten. Med tanke på det tämligen entydiga resultat som den begränsade undersökningen gett har utredningen inte ansett det motiverat med några mera omfattande ytterligare studier. Sådana skulle för övrigt inte bara göra att utredningsarbetet drog ut på tiden utan också föranleda omotiverat höga kostnader.
Genom Europarådet har utredningen kunnat samla in ett omfattande komparativt material om reglerna på motsvarande område i övriga Europa. Ett urval av detta material finns redovisat i avsnitt 2.3.16 Slutsatsen är att reglerna om makes arvsrätt i Sverige inte har någon direkt motsvarighet i övriga Europa men att reformarbetet i bl.a. Frankrike går i det svenska systemets riktning. En generell svårighet vid en komparativ analys är det beroende mellan de arvsrättsliga reglerna och de allmänna reglerna om makars egendom i äktenskap som alla system uppvisar. Det materiella utfallet kan bli detsamma, även om avgränsningen mellan exempelvis giftorätt, enskild egendom och arvsrätt är helt olika.
I utredningens uppdrag ingår vidare att undersöka hur boutrednings- arbetet bedrivs i dag. Utredningen har därför genomfört en undersökning
” Materialet finns i sin helhet tillgängligt i utredningens arkiverade hand- lingar.
SOU 1998:110 Allmänna utgångspunkter... 75
bland samma grupp av personer och organisationer som deltagit i ut- värderingen av 1988 års reform, se avsnitt 6.4.
1.4 Metod och redovisning
Huvuddelen av de frågor som utredningen haft att överväga rör tolkning och tillämpning av bestämmelser med anknytning till 1988 års reform. Som framgår av direktiven har en rad frågor gjorts till föremål för en intensiv debatt i doktrinen. Särskilt de närmaste åren efter reformens införande var diskussionsviljan hos en mindre krets påtaglig.17 En del av de tolkningsfrågor som föranlett diskussion har fått sitt svar genom avgörandeni Högsta domstolen. ” Också Högsta domstolen har fått kritik för sin tolkning.19 I standardkommentaren till ärvdabalken förekommer också en omfattande diskussion om tolkningen av skilda frågor med anknytning till reformen.20
Utredningen har valt att i de avsnitt där de skilda frågorna redovisas ge en tämligen omfattande redovisning av de olika ståndpunkterna, liksom av relevanta domstolsavgöranden, bl.a. för att illustrera komplexiteten i den rättsliga diskursen. Utredningen har inte sett som sin uppgift att avkunna dom över de olika tolkningsförslagen eller att vara allmän smakdomare i debatten. Dels har frågorna genom senare
” De mera betydande deltagarna utgjordes av f.d. justitierådet Gösta Walin, en nestor på området, numera professor emeritus Anders Agell och numera generaldirektören och chefen för säkerhetspolisen Anders Eriksson, som var den som i sin egenskap av departementsråd i justitiedepartementet hade ett särskilt ansvar för reformen. Se också bilaga 5.
"* NJA 1993 s. 145. Enligt ett inbördes testamente skulle efterlevande make erhålla den andres kvarlåtenskap med full äganderätt. Den först avlidne makens arvingar ansågs inte ha någon rätt till den sist avlidne makens kvarlåtenskap enligt 3 kap. 8 & ÄB, se avsnitt 2.11.
NJA 1995 s. 303. När efterlevande make har erhållit egendom med fri förfoganderätt har begränsning av makes testationsrätt ansetts gälla endast med avseende på en ideell andel av behållningen och inte i fråga om bestämd egendom, se avsnitt 2.8.
”' Höglund, Ny arvsrätt för efterlevande make, Juridisk Tidskrift 1995-96 nr 4 s. 989, se avsnitt 2.8. Agell, Makarna Karlssons testamente, Rättsfall att minnas, i Festskrift till Jan Hellner, 1997, se avsnitt 2.10.
2”Walin, Kommentar till Ärvdabalken, Del 1, 4. uppl., 1993.
76 Allmänna utgångspunkter... SOU 1998:110
domstolsavgöranden av Högsta domstolen getts ett auktoritativt svar, dels har debatten av andra skäl numera mindre relevans. I en del fall kan inläggen vid tiden för reformens genomförande också mera ha varit präglade av en allmän motvilja mot reformen som sådan, en motvilja som tiden efterhand omvandlat till en tyst resignation. I de fallen är dock inläggen värdefulla bidrag till den rättshistoriska belysningen av reformen. Utredningen har i stället sett som sin uppgift att mot bakgrund av de allmänna principer som redovisats ovan och de slutsatser om reformens värde som följer nedan undanröja de tolknings- och tillämp- ningssvårigheter som alltjämt kan kvarstå. Utan den fond som dis- kussionen utgör blir dock inte utredningens ställningstaganden full- ständiga.21
I betänkandet redovisas frågor med anknytning till 1988 års reform (avsnitt 2), förskott på arv (avsnitt 3), särkullbams skydd (avsnitt 4), testamentvittnesjrågor (avsnitt 5), boutredning, bodelning och arvskifte (avsnitt 6) samt dödförklaringsinstitutet (avsnitt 7). Vissa övriga frågor redovisas i avsnitt 8.
I avsnitt 9 lämnas sedvanlig författningskommentar till de olika ändringsförslagen.n Slutligen berörs kostnadsefekter av förslagen i avsnitt 10.
2' Såvitt är bekant finns motsvarande sammanställning över reformens rättspolitiska diskurs inte heller redovisad någon annanstans. Förhoppningsvis kan redovisningen av doktrinens olika ställningstaganden och praxis också utgöra en kompilation för framtida forskning på området.
” Utredningen har övervägt att i linje med en mera kontinentaleuropeisk lagstiftningsmetod avstå från att lämna den sedvanliga motivutfyllnaden i en specialmotivering men funnit att tiden inte är mogen att på ett så centralt civilrättsligt område som arvsrätten överge en gammal svensk lagstiftnings- tradition.
SOU 1998:110 Om makes arvsrätt...
2 Om makes arvsrätt och om efterarv vid dennes död
2.1 Inledning
Som framgått är ett av utredningens huvuduppdrag att utvärdera 1988 års reform när det gäller makes arvsrätt. Bakgrunden till denna reform, liksom gällande rätt på området, beskrivs i avsnitt 2.2.
Utredningen har inhämtat upplysningar om motsvarande regler i ett antal med Sverige jämförbara länder, samtliga utom Norge medlemmar i EU. Arvsrätten tillhör inte de områden inom Europeiska Unionen som är föremål för en mera systematisk harmonisering, men den ökade rörligheten mellan medlemsländerna gör att det finns skäl att i ökad ut- sträckning också beakta rättsutvecklingen där (avsnitt 2.3).
I avsnitt 2.4 redovisas resultatet av utredningens utvärdering av reformen.
Därefter behandlas i skilda avsnitt de olika frågor närmare som upp- märksammats i doktrin och praxis och till vilka bl.a. direktiven refererar. De frågor som tas upp är ' bodelning eller andelsbestämning när efterlevande make ärver (avsnitt
2.5),
. jämkning vid bodelning (avsnitt 2.6), ' basbeloppsregeln (avsnitt 2.7), . efterlevande makes testationsrätt (avsnitt 2.8), . återbäring av gåva och förkovran (avsnitt 2.9), . tolkning av begreppet "full äganderätt" i inbördes
testamenten (avsnitt 2.10) och . arvingar endast på ena makens sida (avsnitt 2.11).
77
78 Om makes arvsrätt... SOU 1998:110
2.2 Gällande rätt
2.2.1 1988 års reform
Den 1 januari 1988 ändrades reglerna om arvsordningen på ett antal viktiga punkter. Ändringarna hade samband med den nya äktenskaps- balken1 som trädde i kraft samtidigt och var ett led i en familjerätts- reform med rötter i slutet av 60-talet och 70-talets början. Syftet med ändringarna i ärvdabalken var att främja och stärka den efterlevande makens ställning vid den andre makens död.
Den viktigaste ändringen i ärvdabaäcen gällde makes arvsrätt. Före 1988 års ändringar saknade make arvsrätt om det fanns bröstarvingar. Dessa hade alltså företräde. Om arvlåtaren inte efterlämnade några bröstarvingar, hade make dock arvsrätt före arvingama i andra och tredje arvsklasserna, dvs. föräldrar och deras avkomlingar resp. far- och morföräldrar och deras barn. Arvingarna i andra arvsklassen hade emellertid rätt till efterarv.
Att bröstarvingarna tidigare hade bäst arvsrätt förklaras av historiska och kulturella skäl. Släktens eller ättens rätt till framför allt fast egendom markerades genom bröstarvingarnas arvsrätt. Den legala arvsrätten hade också ursprungligen i germansk rättstradition företräde framför testationsrätten, som vann insteg genom romersk rätt.2 Bröst- arvingamas arvsrätt hade vidare en social funktion, nämligen att trygga avkomlingarnas ekonomiska förhållanden. I takt med att sociala och ekonomiska reformer och allmänna trygghetssystem genomfördes minskade emellertid arvets sociala och ekonomiska betydelse för bröstarvingarna. I stället framträdde de negativa verkningarna av att bröstarvinge hade arvsrätt framför make. Makarnas bo splittrades genom arvfallet, om och när bröstarvingarna krävde att få sina arvslotter. Ofta tvingades efterlevande maken då att flytta från bostaden, avstå från möbler och andra tillhörigheter eller att skaffa fram kontanter för att lösa ut arvingama. I de flesta fall kom alltså arvet att betyda föga för barnens försörjning, medan det för den efterlevande av föräldrarna visade sig ha stor betydelse att få sitta i "orubbat bo". Genom inbördes testamente med sekundosuccessionsförordnande kunde makar säkerställa
1 Se Familjelagssakkunnigas huvudbetänkande Äktenskapsbalk (SOU 1981:85) och prop. 1986/87:1.
2 Se Lagberedningens förslag till revision av ärvdabalken III, Förslag till lag om testamente m.m. (SOU 1929:22) s. 29 ff.
SOU 1998:110 Om makes arvsrätt... 79
att bröstarvingarnas möjlighet att splittra boet efter den först avlidne minskade. Dessa hade dock alltid rätt att få ut sin laglott, dvs. hälften av arvslotten, oavsett vad det inbördes testamentet föreskrev i denna del.
Mot bakgrund av denna utveckling och då lagstiftaren också antog att det i regel känns naturligt för gemensamma bröstarvingar att avvakta båda föräldrarnas död, innan arvet efter dem fördelas, infördes år 1988 en arvsrätt för make framför de gemensamma bröstarvingarna. Bröst- arvingama har alltså numera enbart rätt till efterarv, när den efter- levande maken i sin tur dör. Situationen blir alltså densamma som vid de vanliga inbördes testamentena, dock får också bröstarvinges laglottsanspråk alltid stå tillbaka och bröstarvingar får också i detta hänseende avvakta den efterlevandes bortgång. Genom reformen accentuerades också effekterna av hur inbördes testamenten formuleras beträffande den efterlevandes rätt: Valet av uttrycket " fri förfoganderätt" eller "full äganderätt" kan få stor betydelse vid den efterlevandes död, ett förhållande som inte alltid står klart för de berörda vid tiden för testamentets upprättande. För särkullbam, dvs. dem som är bröst- arvingar efter enbart den avlidne maken, gäller särskilda bestämmelser. De har rätt att få ut sitt arv — vid avsaknad av testamente inte enbart begränsat till laglott - efter den avlidne föräldern omedelbart. En annan nyhet i reformen var att den s.k. basbeloppsregeln som tidigare var en bodelningsregel i 13 kap. 12 å andra stycket giftermålsbalken gjordes om till en arvsregel och fördes över till ärvdabalken. Regeln innebär att den efterlevande alltid är garanterad en viss i basbelopp uttryckt minimidel av kvarlåtenskapen. Ytterligare en ändring var att om det vid den efterlevande makens död finns arvingar enbart efter den först avlidne maken, ärver dessa hela boet i stället för som tidigare sekundo- successionsbestämmelse föreskrev endast halva boet. Denna regel stärkte sekundosuccessorernas ställning i förhållande till Allmänna arvsfonden, som ju träder till om arvingar i övrigt och testamente saknas.
I äktenskapsbalken infördes en särsldld jämkningsregel vid bodelning med anledning av en makes död till förmån för den efterlevande maken. Enligt denna regel i 12 kap. 2 & ÄktB har den efterlevande maken rätt att bestämma att vardera sidan som sin andel vid bodelningen skall behålla sin egendom.
I det följande beskrivs närmare de gällande arvsreglerna i 2 och 3 kap. ÄB (avsnitt aan—2.2.3) och jämkningsregeln i 12 kap. 2 & ÄktB (avsnitt 2.2.4).
80 Om makes arvsrätt... SOU 1998:110
2.2.2 Släktingars arvsrätt
I 2 kap. ÄB finns reglerna om släktingars rätt till arv. Om inte den avlidne efterlämnar en make gäller dessa bestämmelser om rätten till arv efter den avlidne.
I svensk arvsrätt har de närmaste släktingarna till en avliden placerats i tre arvsklasser. Första arvsklassen utgörs av den avlidnes bröst- arvingar, dvs. bam och deras avkomlingar (2 kap. 1 & ÄB). Sålänge det finns någon arvinge i första arvsklassen som var vid liv när arvlåtaren avled år arvingama i andra och tredje arvsklasserna uteslutna från arv.
Finns ingen i första arvsklassen ärver arvingama i andra arvsklassen. Denna arvsklass utgörs enligt 2 kap. 2 & ÄB av den avlidnes föräldrar och deras avkomlingar.
Finns inte heller någon i andra arvsklassen går arvet till arvingama i tredje arvsklassen, vilken utgörs av den avlidnes far- och morföräldrar och deras barn, 2 kap. 3 & ÄB.
Andra släktingar än vad nu sagts har enligt 2 kap. 4 g ÄB inte rätt till arv. Det innebär alltså att kusiner inte har arvsrätt.
Om det inte finns någon arvinge i någon av de tre arvsklasserna går arveti stället till Allmänna arvsfonden (5 kap. 1 & ÄB).
2.2.3 Makes arvsrätt och efterarvsrätt vid dennes död
Makes arvsrätt
I 3 kap. l ä första stycket första meningen ÄB föreskrivs att om arvlåtaren var gift skall kvarlåtenskapen tillfalla den efterlevande maken. Make ärver alltså framför bröstarvingar. Först när den efterlevande maken i sin tur avlider har bröstarvingarna rätt till arv efter den först avlidne, s.k. efterarv. De kan heller inte kräva att få ut sin laglott vid den först avlidnes död. Laglotten är hälften av arvslotten och kan inte sättas åt sidan av testamente.
Den efterlevande maken ärver egendomen med full äganderätt om det bara finns arvingar till den avlidne maken i tredje arvsklassen. Dessa har då ingen rätt till arvlåtarens kvarlåtenskap.
Finns det däremot arvingar i första eller andra arvsklassen, dvs. bröstarvingar eller föräldrar och deras avkomlingar, tillfaller kvarlåten- skapen den efterlevande endast med fri förfoganderätt. Detta innebär att den efterlevande maken inte får bestämma över egendomen genom testamente, 3 kap. 2 5 första stycket andra meningen ÄB.
SOU 1998:110 Om makes arvsrätt... 81
När en efterlevande make är ensam dödsbodelägare anses han, åtminstone när det gäller möjligheten att göra arvsavståenden, tillträda egendomen först när bouppteckningsärendet slutförts hos tingsrätten.3
Om den efterlevande makens rätt att överta kvarlåtenskapen har satts ur spel genom ett testamente, skall testamentet generellt respekteras. En makes arvsrätt har alltså inte laglottskaraktär. (Jfr dock vad som sägs om basbeloppsregeln nedan.) Detta gäller även om det är en gemensam bröstarvinge som är testamentstagare. På motsvarande sätt kan efter- levande makes ställning i förhållande till släktingar i första och andra arvsklassen förstärkas genom ett testamente om "full äganderätt". Den efterlevande maken har då testationsfrihet och inte bara fri förfogande- rätt över den testamenterade egendomen. En bröstarvinge har dock alltid rätt att få ut sin laglott.
Särkullbam
Från huvudregeln i 3 kap. 1 5 första stycket första meningen ÄB finns ett undantag beträffande den som är bröstarvinge endast till den först avlidne maken, ett s.k. särkullbam.4 En sådan arvinge har nämligen enligt andra meningen samma stycke rätt att få ut sin arvslott redan vid dennes död.
Ett särkullbam kan emellertid, helt eller delvis, avstå från sin rätt att få ut sitt arv efter den avlidne i samband med dennes död. En sådan bröstarvinge blir då i stället efterarvinge och får, på samma sätt som gemensamma barn, ut sin arvslott efter föräldern när den efterlevande maken dör (3 kap. 9 & ÄB)?
3 Se prop. 1987/88:61 s. 52 f., 90 f. och 107 f.
4 Begreppet särkullbam förhåller sig till begreppen styvbarn och fosterbarn på följande sätt. "Styvbarn" förekommer i flera författningar, t.ex. AGL. Någon legal- definition av ordet finns dock inte där, men det torde liksom i allmänt språkbruk avse andra makens barn (jfr rättsfallet NJA 1995 s. 388); med den avlidnes särkullbam avses alltså detsamma som den efterlevandes styvbarn. "Fosterbam" finns definierat i 28 & tredje stycket AGL. Härmed avses barn som före fyllda 16 år stadigvarande vistats i den avlidnes hem och därvid erhållit vård och fostran som eget barn.
5 I 17 kap. 2 $ ÄB finns en generell möjlighet för alla arvingar att avsäga sig arv.
82 Om makes arvsrätt... SOU 1998:110
Basbeloppsregeln
Den efterlevande maken har alltid rätt att ur kvarlåtenskapen efter den avlidne maken, så långt kvarlåtenskapen räcker, få egendom till så stort värde att den tillsammans med egendom som den efterlevande maken erhöll vid bodelningen eller som utgör den makens enskilda egendom motsvarar fyra basbelopp (3 kap. 1 & andra stycket ÄB). Basbeloppet för år 1998 är 36 400 kr.
Ett testamente av den avlidne maken är utan verkan i den mån förordnandet inkräktar på den efterlevande makens rätt enligt bas- beloppsregeln.
Makes rätt enligt basbeloppsregeln gäller även mot bröstarvinge till den avlidne och gör intrång i dennes laglott. Bröstarvingen blir i ett sådant fall efterarvinge vid den efterlevande makens död.
Efterarv (sekundosuccession)
Lever vid den efterlevande makens död någon bröstarvinge till den först avlidne maken eller dennes far, mor, syskon eller syskons avkomling, skall enligt huvudregeln hälften av den efterlevande makens bo tillfalla dem som då har den bästa arvsrätten efter den först avlidne maken (3 kap. 2 & ÄB).
Har en bröstarvinge redan vid den först avlidne makens död helt eller delvis fått ut sitt arv efter denne, skall bröstarvingens andel i den efterlevande makens bo minskas i motsvarande män. Det innebär alltså att den som har fått ut hela sitt arv vid den först avlidne makens död inte har kvar någon rätt till arv vid den efterlevande makens död.
Om det som den efterlevande maken erhöll i arv av kvarlåtenskapen efter den först avlidne utgjorde annan andel än hälften av summan av detta arv och den efterlevandes egendom efter bodelningen, skall arvingama efter den först avlidne ta samma andel i boet efter den sist avlidne. Beräknandet av kvotdelar vid den först avlidnes död är alltså styrande för fördelningen vid den efterlevandes död.&
6 Exempel: A och B är gifta med varandra. A har ett särkullbam S. A dör och S tar ut sin laglott motsvarande 1/4 av behållningen i makarnas bo men avstår resten till B enligt 3 kap. 9 & ÄB. B får då 1/2 av boeti giftorått och 1/4 i arv. B innehar därefter 2/3 av egendomen med full äganderätt och 1/3 med fri förfoganderätt. När B där har S såsom efterarvinge efter A rätt till 1/3 av B:s kvarlåtenskap.
SOU 1998:110 Om makes arvsrätt...
Äterbäring och förkovran
Vid den efterlevande makens död tas enligt huvudregeln inte hänsyn till om boet i värde under- eller överstiger värdet av makarnas egendom vid tiden för det första dödsfallet. De absoluta beloppen saknar alltså betydelse. Det ligger i den rätt till fritt förfogande som den efterlevande maken har. Från denna huvudprincip finns dock undantag.
I 3 kap. 3 € ÄB finns en bestämmelse som behandlar den situationen att boet minskat i värde. Har efterlevande maken genom gåva eller annan därmed jämförlig handling, utan tillbörlig hänsyn till den först avlidnes arvingar, orsakat väsentlig minskning av sin egendom skall vederlag utgå till arvingama efter den först avlidne. Kan vederlag inte utgå skall gåvan eller dess värde återbäras. Talan härom får dock inte väckas sedan fem år förflutit från det gåvan mottogs.
I 3 kap. 4 5 ÄB regleras den motsatta situationen, alltså att boet ökat i värde mellan de båda dödsfallen. Sådan förkovran skall tilläggas den efterlevandes arvingar om det visas att egendom till motsvarande värde tillfallit den efterlevande i arv, gåva eller testamente eller om det kan antas att boets förkovran härrör från den efterlevandes förvärvsarbete.
Arvingar endast på ena makens sida
I 3 kap. 8 & ÄB finns en regel som behandlar den situationen att det vid den efterlevande makens död finns "arvsberättigade" efter endast en av makarna. I ett sådant fall skall dessa arvingar ärva "allt". Som utvecklas i avsnitt 2.11 kan denna till synes klara bestämmelse vålla tollmings- problem.
2.2.4 12 kap. 2 & ÄktB
Vid bodelning med anledning av en makes död skall enligt 12 kap. 2 & ÄktB, om den efterlevade maken begär det, vardera sidan som sin andel behålla sitt giftorättsgods. Bakgrunden till denna regel är att det kan finnas situationer då en strikt tillämpning av bestämmelsen om hälften- delning kan te sig särskilt ogynnsam för den efterlevande.
Den efterlevandes rätt nu jämkning enligt 12 kap. 2 ; ÄktB är av personlig natur. Om även den efterlevande maken skulle avlida innan bodelning har hunnit ske har dennes dödsbodelägare inte rätt att påkalla sådan jämkning.
83
84 Om makes arvsrätt... SOU 1998:110
2.3 Något om utländska förhållanden
2.3.1 Inledning
Genom Europarådet har utredningen kunnat samla in ett omfattande material om reglerna om makes arvsrätti olika länder.7 Slutsatsen är att reglerna om makes arvsrätti Sverige inte har någon direkt motsvarighet i övriga Europa, men att reformarbetet i bl.a. Frankrike går i det svenska systemets riktning. En generell svårighet vid en komparativ analys är det beroende bl.a. mellan de arvsrättsliga reglerna och de allmänna reglerna om makars egendom i äktenskap som alla system uppvisar. Eftersom dessa regler är av grundläggande betydelse för förståelsen av de skilda sociala och familjerättsliga förhållandena i framför allt EU finns det, som nämnts, skäl att framgent ytterligare fördjupa denna analys. Även om någon formell harmonisering inte börjat inom Europarådet eller mellan EU:s medlemsländer, kommer en konvergens också på detta viktiga civilrättsliga område säkert att tydligare skönjas som ett resultat av en ökad personell rörlighet. Konflikter kommer att ges en vidgad internationellt privaträttslig omfattning.
Den lagharmonisering som kännetecknat förhållandena mellan de nordiska ländernas, även om utvecklingstakten varit olika i perioder, kommer med stor säkerhet att få sin efterföljd också på ett unionellt plan. En drivkraft kommer att vara de skillnader som blottläggs när tvister i ökad omfattning skall lösas med beaktande av olika inter- nationellt privaträttsliga inslag. EU:s fyra friheter, kapital, varor, tjänster och personer, bör i förlängningen - om de realiseras i en ännu större omfattning än nu - bära fröet till en harmonisering också på civil- rättens och familjerättens område. Takten bestäms av de trögheter som historiska, sociala och kulturella skillnader utgör. Arvsrätten tillhör här säkerligen de mera "tröga" områdena.
7 Utredningen har genom Justitiedepartementets försorg (Ju97/2202) kunnat tillställa länderna i Europarådet en särskild fråga (se bilaga 2) för att få det aktuella och framtida rättsläget klarlagt. Svarsmaterialet, som avser 22 länder och allmänt sett är omfattande, finns i sin helhet tillgängligt i utred- ningens arkiv.
8 IJustitiedepartementets regi hölls senast i januari 1998 ett seminarium om nordisk familjerätt i Stockholm.
SOU 1998:110 Om makes arvsrätt... 85
Nedan följer en kort beskrivning av makes arvsrättsliga ställning i Danmark, Finland, Norge, Tyskland, Frankrike, Storbritannien (England), Italien och Spanien. Förutom Norge är som synes alla länderna medlemmar i EU.
2.3.2 Danmark
I Danmaer ärver efterlevande make en tredjedel av kvarlåtenskapen, om den avlidne efterlämnar bröstarvingar, med möjlighet för den avlidne maken att genom testamente begränsa eller utvidga denna andel till en sjättedel respektive två tredjedelar. Hälften av bröstarvinges arvslott utgör laglott. Finns ej bröstarvingar, tar den efterlevande hela arvet. Har makarnas egendom varit samfälld, har den efterlevande dessutom alltid rätt att behålla all egendom i boet, tills han själv dör eller ingår nytt äktenskap. Denna rättighet förutsätter dock samtycke av eventuella särkullbam.
De nu beskrivna reglerna har varit oförändrade i många år och inga ändringar är under övervägande.
2.3.3 Finland
Den efterlevande maken får i Finland10 bevara den avlidne makens kvarlåtenskap oskiftad i sin besittning, om annat inte följer av bröst- arvinges krav på skifte eller av testamente som upprättats av arvlåtaren.
Utan hinder av bröstarvinges krav på skifte och testamentstagares rätt får efterlevande make hålla bostad, som använts som makarnas gemensamma hem, eller annan sådan bostad, som ingår i kvarlåtenska- pen och som är lämplig som hem för den efterlevande maken, oskiftad i sin besittning. Detta gäller dock inte om deti den efterlevande makens förmögenhet ingår en bostad som är lämplig som hem. Sedvanligt bohag som finns i det gemensamma hemmet skall alltid lämnas oskiftat i den efterlevande makens besittning.
Bestämmelserna om nyttjanderätt på grund av testamente skall tillämpas på efterlevande makes rätt att hålla ovannämnda egendom i sin besittning.
9 2 kap. 6-7 55, 3 kap. och 4 kap. 25 5 arveloven.
*" 3 kap. 1 a 5 ärvdabalken.
86 Om makes arvsrätt... SOU 1998:110
Den efterlevande kan också under vissa förutsättningar få bidrag ur kvarlåtenskapen.
Efterlämnar den avlidne inga bröstarvingar, tillfaller kvarlåtenskapen den efterlevande maken. Den först avlidnes arvingar i andra arvsklassen (samma som i Sverige) har dock rätt till efterarv vid den efterlevande makens död.11
Enligt äktenskapslagen i Finland skall normalt en hälftendelning ske vid en bodelning. Vid bodelning som sker efter den först avlidne makens död är dock den efterlevande inte skyldig att överlåta egendom till den först avlidne makens arvingar.12
Under senare år har inga lagstiftningsåtgärder vidtagits i syfte att stärka den efterlevande makens ställning, och ej heller planeras någon sådan lagstiftning.
2.3.4 Norge
I Norge har den efterlevande maken rätt till viss andel av kvarlåten- skapen”, nämligen en fjärdedel, om den avlidne efterlämnar barn. Två tredjedelar av kvarlåtenskapen utgör bröstarvingarnas laglott. "
Efterlämnar den avlidne ej barn men föräldrar eller syskon, är den efterlevandes andel i stället hälften. I andra än de nu nämnda fallen tar den efterlevande hela arvet.
Genom en lagändring år 1990 har den efterlevandes ställning stärkts på så sätt att han, om det finns barn, alltid har rätt att ur kvarlåtenska- pen få egendom till ett värde motsvarande fyra gånger ett visst basbe- lopp eller, om den avlidne efterlämnar föräldrar eller syskon, sex gånger detta belopp.
11 3 kap. l & ärvdabalken.
12 IV avd. 2 kap. 103 5 andra stycket andra meningen äktenskapslagen.
13 2 kap. 6 & loven om arv m.m.
” Laglotten är dock begränsad till 1 000 000 kr nu vart barn eller vart
barns linje. För andra bröstarvingar än barn är den nedre gränsen 200 000 kr per arvinge (Lex Michelsen).
SOU 1998:110 Om makes arvsrätt... 87
2.3.5 Tyskland
Enligt tysk rätt15 har den efterlevande maken normalt rätt till halva kvarlåtenskapen, om den avlidne efterlämnar bröstarvingar, och till tre fjärdedelar, om den avlidne efterlämnar arvingar i andra arvsklassen (samma som i Sverige) eller far— eller morföräldrar. I annat fall tar den efterlevande hela arvet.
Härutöver har den efterlevande maken rätt till de föremål som skäligen erfordras för hushållet, försåvitt dessa ej är att hänföra till fast egendom.”
Om den efterlevande genom testamente uteslutits från arv, är han likväl berättigad till laglott motsvarande hälften av arvslotten.17 Har den efterlevande däremot insatts som ensam testamentstagare, vilket ej är ovanligt, har bröstarvingarna rätt till laglott med en fjärdedel av kvarlåtenskapen. Den efterlevande kan dock påfördra uppskov härmed, för det fall det omedelbara uppfyllandet av denna rättighet skulle vara otillbörligt betungande för honom, särskilt om han skulle nödgas avyttra familjens bostad eller annan för familjens ekonomi nödvändig ägodel.18
Under de senaste 25 åren har regelsystemet varit oförändrat och någon reform planeras ej.
2.3.6 Frankrike
Om den avlidne ej efterlämnar någon arvsberättigad släkting eller endast efterlämnar andra sidoarvingar än syskon och dessas avkomlingar, tar den efterlevande maken hela arvet. Om något av nyssnämnda fall gäller endast för endera av fäderne— eller mödernelinjen, minskas arvslotten till hälften.
I övriga fall har den efterlevande endast nyttjanderätt till en fjärdedel av egendomen, om den avlidne efterlämnar barn, och till hälften av denna, om den avlidne efterlämnar syskon, avkomlingar till dessa eller
” Bärgerliches Gesetzbuch (BGB) åå 1931 och 1371.
” BGB 5 1932. " BGB 5 2303.
18 BGB 5 2331.
88 Om makes arvsrätt... SOU 1998:110
släktingar i rakt uppstigande led. Den först avlidne kan genom testa- mente beröva den efterlevande denna nyttjanderätt.”
Det finns planer på en reform i syfte att stärka den efterlevandes ställning med avseende på såväl arvslottens storlek som skydd mot testamentariska förordnanden. Något förslag till lagändring har emellertid ännu ej framlagts för parlamentet.
2.3.7 England
I Storbritannien finns skilda regler i bl.a. Skottland och England. Här behandlas enbart de engelska reglerna.
Enligt engelsk rätt är den efterlevande maken ej berättigad till någon viss andel av kvarlåtenskapen. Ofta har den avlidne genom testamente sörjt för att den efterlevande skall få överta det gemensamma hemmet. Testamentet kan emellertid också missgynna den efterlevande. Om denne ej fått skälig försörjning (reasonable provision), kan domstol med stöd av en lag från år 197520 under beaktande av bl.a. ekonomiska och personliga förhållanden och äktenskapets varaktighet förordna att egendom som ingår i kvarlåtenskapen skall tillkomma den efterlevande maken. Vid avsaknad av testamente har denne enligt en lag av år 192521 alltid rätt till dels personliga ägodelar (personal chanels), innefattande praktiskt taget allt lösöre i boet, dels ett visst belopp, vilket för närvarande uppgår till 75 000 eller 125 000 pund, beroende på om den avlidne efterlämnat bröstarvingar eller ej.
2.3.8 Italien
I Italien har den efterlevande maken rätt till hälften av kvarlåtenskapen, om det finns endast ett barn efter den avlidne maken, och till en tredjedel därav, om det finns flera barn.”
19 Code Civil art. 765-767.
20 Inheritance (Provision for Family and Dependants) Act, sec. 2. 21 Administration of Estates Act, sec. 55.
” Codice Civile art. 581.
SOU 1998:110 Om makes arvsrätt... 89
Skyddet för den efterlevande maken stärktes genom en lagändring år 1975 på så sätt att rättigheten till nyssnämnda kvotdelar utökades från nyttjanderätt till full äganderätt.
2.3.9 Spanien
Den efterlevande maken har enligt spansk rätt23 endast nyttjanderätt till viss kvotdel av kvarlåtenskapen, nämligen en tredjedel om det finns bröstarvingar, hälften om det endast finns släktingar i rakt uppstigande led och två tredjedelar i övriga fall.
Dessa regler har varit oförändrade sedan år 1958, och inga ändringar övervägs.
2.4 Utvärdering av 1988 års reform
Utredningens bedömning: 1988 års ändringar i arvsordningen synes stå väl i överensstämmelse med allmänhetens rättsuppfattning och har alltså fått önskat genomslag.
2.4.1 Inledning
Utredningen har, som nämnts, i direktiven fått i uppgift att undersöka om intentionerna bakom de nya reglerna om arvsordningen från år 1988 har slagit igenom i verkligheten på det sätt som var avsett. För att skapa ett underlag för bedömningen av utfallet av 1988 års reform har utred- ningen genomfört en undersökning bland ett urval personer och organisationer med nära anknytning till området.” De utvalda deltagarna i undersökningen har ombetts att ange om de anser att de nuvarande reglerna om makes arvsrätt står i överensstämmelse med allmänhetens uppfattning om hur arvsordningen bör se ut. De har också ombetts att beskriva de tillämpningsproblem och oklarheter som de menar finns med de nu gällande reglerna.
Nedan följer en sanunanfattning av de synpunkter som kommit fram i utredningens undersökning.
” Codigo Civil art. 834, 837 och 838.
24 Se bilaga 3.
90 Om makes arvsrätt... SOU 1998:110
2.4.2 Utredningens undersökning
Makes arvsrätt
Vad först gäller de nya reglerna om makes arvsrätt visar den alldeles övervägande delen av svaren i utredningens undersökning att bestäm- melserna förefaller stå väl i överensstämmelse med allmänhetens rättsuppfattning. Regeln om att make ärver framför gemensamma barn anses som bra och är allmänt accepterad. Den återspeglar, enligt dem som svarat, vad makar i första hand önskar, och dessa behöver inte längre skriva inbördes testamenten för att säkerställa den efterlevandes arv. Det anses vidare naturligt att barnen, som ofta är vuxna och inte i behov av arvet av ekonomiska skäl, får vänta på sitt arv tills båda för— äldrarna är döda.
Någon anser dock att det var mindre lyckat att göra om basbelopps- regeln till en arvsregel eftersom den var betydligt enklare att tillämpa när den var en bodelningsregel.
Jämkning vid bodelning
Bestämmelsen i 12 kap. 2 & ÄktB om jämkning vid bodelning med anledning av en makes död upplevs som välmotiverad i den situationen att den avlidne maken har särkullbarn och den efterlevande är förmögen. Den efterlevande maken skall i en sådan situation inte behöva dela med sig av sin egendom till särkullbamet. Ingen synes ha önskat att regeln i 12 kap. 2 & ÄktB skall tas bort eller förstärkas.
Äterbäring av gåva
Från flera håll har framställts önskemål om att preskriptionsfristen i 3 kap. 3 & ÄB förlängs så att möjligheterna att väcka talan om åter- bäring av gåva förbättras. Det har föreslagits antingen att fristen förlängs till t.ex. tio år eller att bestämmelsen ändras så att utgångspunkten för fristen blir den efterlevande makens död.
Arvingar bara på ena makens sida
Svaren i undersökningen visar på ett behov av att förtydliga bestäm- melsen i 3 kap. 8 & ÄB så att detdär framgår vilka av den först avlidnes
SOU 1998:110 Om makes arvsrätt... 91
arvingar som kan ärva enligt regeln. Svaren speglar alltså den rätts- vetenskapliga debatt som varit när det gäller tollmingen av denna bestämmelse.
Sälkullbams skydd mot arvsplanering
Flera svar visar att det förekommer att omgifta personer söker juridisk hjälp eftersom de är oroliga för den nya familjens situation vid ett dödsfall. De vill genomföra olika transaktioner såsom äktenskapsförord, gåva, bodelning m.m. som påverkar särkullbarnens rätt.
De allra flesta av deltagarna i undersökningen, som har uttalat sig i frågan, anser dock inte att särkullbarnens skydd mot arvsplanering behöver förstärkas utöver den föreslagna ändringen av 3 kap. 3 & ÄB. De anser i stället att makar även i framtiden skall ha frihet att bestämma över sin egendom t.ex. genom äktenskapsförord och bodelning. Anledningen till att makarna vill vidta vissa transaktioner är ofta att särkullbarnen inte har haft någon gemenskap med familjen och det bör därför, menar de tillfrågade, vara makarnas ensak om de vill förfördela särkullbarnen. Härtill kommer att särkullbarnen kan sägas ha ett särskilt skydd eftersom de kan få ut sitt arv direkt efter förälderns död.
Några har uttalat att det är den efterlevande makens rätt som bör för- stärkas ytterligare i förhållande till särkullbarnen. Detta skulle kunna ske t.ex. på det sättet att särkullbam, i likhet med gemensamma barn, enbart gavs efterarvsrätt.
I något svar anses att det är skyddet för de gemensamma barnen som behöver förstärkas, t.ex. i den situationen att den efterlevande maken skaffar en ny partner.
2.4.3 Bedömning
Svaren visar entydigt att det inte finns några skäl att omvärdera huvud- regelni 1988 års reform. De svagheter i den som tas upp gäller enskilda tolknings- och tillämpningsproblem. Makens stärkta ställning har däremot inte satts i fråga. Det får därför, givet de tillfrågades erfarenhet och kunskap, anses att syftet med reformen slagit väl ut. Denna uppfattning delas också av utredningen. Någon anledning att ytterligare, genom exempelvis någon sociologiskt betingad studie, försöka fånga den allmänna rättsuppfattningen på området finns därför inte.
92 Om makes arvsrätt... SOU 1998:110
2.5 Bodelning eller andelsbestämning när efterlevande make ärver
Utredningens förslag: Om den efterlevande maken vid den först avlidne makens död tar över hela egendomen på grund av giftorätt och arv, skall en fullständig bodelning inte kunna tvingas fram vare sig av den efterlevande maken eller den först avlidne makens efter- arvingar. Däremot skall båda sidorna kunna få en andelsbestämning till stånd, dvs. ett fastställande av andelstalen mellan den egendom som den efterlevande maken innehar med full äganderätt resp. fri förfoganderätt.
Särskilda lagregler införs om andelsbestämning. En sådan skall kunna göras antingen av den efterlevande maken och efterarvingarna själva eller av en dödsboförvaltare. Över andelsbestämningen skall upprättas en skriftlig handling.
2.5.1 Inledning
En fråga som har varit föremål för livliga diskussioner är om det går att genomföra någon typ av bodelning efter den först avlidne maken när den efterlevande maken på grund av giftorätt och arv skall ta över hela egendomen, men det finns efterarvingar till den först avlidne maken.
Frågeställningen har strängt taget funnits ända sedan år 1928, då make för första gången fick arvsrätt med fri förfoganderätt, men frågan har fått ny aktualitet i samband med familjerättsreformen. Genom 1988 års ändringar i arvsordningen sattes efterlevande make i centrum samtidigt som antalet sekundosuccessionsfall blev flera, då också gemensamma bröstarvingar hänfördes till den kategorin. Reformen ökade behovet av klarhet när det gäller möjligheten för den efterlevande att förrätta någon form av bodelning. Frågan om möjligheten till bodelning, som i grunden har karaktär av ett slags självavtal genom att den efterlevande maken också i det typiska fallet i princip är ensam dödsbodelägare, skall ses främst mot bakgrund av två praktiska skäl: dels en önskan att genom andelsbestämning klara ut vad maken ärvt med testationsfrihet respektive med fri förfoganderätt för att underlätta skifte och lottläggning vid dennes bortgång, dels att påverka arvsskatte- bestämningen.
Genom ett arvsskatteavgörande (NJA 1977 s. 375) stod det klart redan före familjerättsreformen att andelsförhållandet mellan ingående förmögenhetsmassor kunde fastslås på bindande sätt genom bodelning,
SOU 1998:110 Om makes arvsrätt... 93
i vart fall gentemot sekundosuccessorer som godkänt förrättningen. (Till vägledning för utgången fanns en i målet ingiven promemoria av Walin som utförligt belyste frågans olika aspekter.)
Förutom att makes arvsrätt utvidgades genom familjerättsreformen, infördes också nya bestämmelser i ÄktB om bodelning (bl.a. 9 kap. 5 5 och 12 kap. 2 5) som har betydelse för tolkningen av gällande rätt. Härutöver gjordes ett uttalande av Lagrådet25 i anslutning till följd- ändringar i AGL (15 &) varigenom "reellt bodelande avtal" mellan efterlevande make och sekundosuccessorer avsågs vara vägledande vid skattläggningen efter den först avlidnes död.
I 9 kap. 5 & ÄktB talas om möjligheten för en efterlevande make och en avlidens "arvingar" att göra bodelning. Däremot framgår inte huruvida däri innefattas endast dödsbodelägare eller också efterarvingar. Enligt ärvdabalken är efterarvingar inte dödsbodelägare i den först avlidnes bo utan först i den senares. I den delen medförde famil- jerättsreformen ingen ändring. 12 kap. 2 å ÄktB innebar en möjlighet för efterlevande make att genom en begäran vid bodelning med anledning av makes död få till stånd att vardera sidan behåller sitt giftorättsgods.
Medan Lagrådet för sin del i sitt yttrande över förslaget till ÄktB ansåg att formlig bodelning borde kunna komma till stånd vid den först avlidnes död mellan den efterlevande och sekundosuccessorerna, var departementschefen och Lagutskottet av en annan mening: någon formlig bodelning borde inte kunna ske men väl en annan "handling" upprättas resp. "överenskommelse" ingås (jfr föravtal vid bodelning inter vivos).
I 15 & AGL finns bl.a. bestämmelser om att efterlevande makes andel skall beräknas i enlighet med en bodelningshandling som ges ini skatte- ärendet under förutsättning att bodelningen förrättats enligt lag och att med bodelning kan likställas bl.a. dels skriftligt avtal om andels- bestämning, dels skriftlig uppgift om begäran som avses i 12 kap. 2 & AktB.
Rättsläget har i doktrinen kommenterats framför allt av Walin och Agell.26 Av viss betydelse för frågan är också Högsta domstolens
25 Se prop. 1987/88:61 s. 89 f.
26 Eriksson har (se Svensk Juristtidning 1989 s. 321 ff., Några problem med anknytning till 1987 års familjerättsreform) hänvisat till förarbets— uttalanden, medan Tottie (se kommentaren till ÄktB s. 252 ff.) och Höglund (se Bodelning med efterlevande make såsom ensam arvinge - går det? i Festskrift till Anders Agell, 1994) funnit rättsläget oklart.
94 Om makes arvsrätt... SOU 1998:110
avgörande NJA 1995 s. 303. Högsta domstolen slog där fast att begräns- ningen av makes testationsfrihet endast är hänförlig till den ideella andelen av behållningen efter den först avlidne och inte till bestämd egendom som sådan (se vidare om fallet i avsnitt 2.8).
I följande avsnitt redogörs för rättsfallet NJA 1977 s. 375 , med den däri återgivna promemorian av Walin (avsnitt 2.5.2), vissa förarbetsut— talanden i frågan (avsnitt 2.5.3) liksom Walins och Agells argumentation (avsnitt 2.5 .4) samt ett hovrättsavgörande (avsnitt 2.5.5). I avsnitt 2.5.6 redovisas utredningens överväganden.
2.5.2 Rättsfallet NJA 1977 s. 375
Rättsfallet NJA 1977 s. 375 är i grunden ett arvsskattemål. 15 5 1 mom. andra stycket AGL föreskrev följande.
"Ar äldre Egermålsbalken tillämpli å förmögenhetsförhållandena i boet, berä s den andel, som till aller efterlevande make såsom fördel, giftorätt och morgongåva, till hälften av den gemensamma behållningen i boet, där ej annat följer av 13 kap. 12 å andra stycket nya giftermålsbalken eller andelen enligt lag annorlunda bestämts vid
boskifte och däröver i skatteärendet föreligger behörigen upprättad handling."
(13 kap. 12 å andra stycket GB reglerade avvikelse från hälftendelning genom den s.k. basbeloppsregeln: maken hade rätt att behålla upp till fyra basbelopp, enskild egendom inräknad.”)
Arvid Lindgren avled i januari 1971 och efterlämnade som enda dödsbodelägare hustrun Elisabeth Lindgren. I bouppteckningen antecknades att äktenskapet ingåtts år 1914. Där upptogs också vissa efterarvingar.
Vid bouppteckningens inregistrering förelåg följande utredning rörande dödsboet. I ett äktenskapsförord från år 1914 hade förordnats att all Elisabeth Lindgrens då ägda och senare förvärvade egendom skulle vara enskild. I ett testamente från år 1953 hade makarna förordnat bl.a. att den efterlevande skulle under sin livstid erhålla fri disposi- tionsrätt till den först avlidnes kvarlåtenskap samt att efter bådas död skulle dels utgå vissa legat till makarnas syskonbarn, dels återstoden tillfalla en särskilt bildad stiftelse till stödjande av medicinsk forskning. I ett "kodicill" från år 1962 till ovannämnda testamente och i tilläggs-
27 Se vidare avsnitt 2.7.
SOU 1998:110 Om makes arvsrätt... 95
testamente från år 1965 hade makarna ytterligare förordnat angående legat.
Sedan dödsboet avträtts till förvaltning av boutredningsman hade advokaten Erik Felländer förordnats att i sådan egenskap handha förvaltningen.
Tingsrätten hade förordmt advokaten Per-Axel Weslien att som god man bevaka den blivande stiftelsens rätt.
Tingsrätten hade med boutredningsmannens samtycke förordnat förre advokaten Claes Sandels att förrätta bodelning i makarnas bo.
I bouppteckningen upptogs makarnas samfällda egendom, efter avdrag för skulder med 35 255 kr 27 öre, till ett värde av 3 812 161 kr 59 öre. Denna egendom utgjordes av fast egendom i Sverige, upptagen till taxeringsvärdet tillhopa 335 000 kr, egendom i Frankrike, upptagen till 112 620 kr, samt lös egendom i Sverige, upptagen till 3 399 796 kr 86 öre, varav lösören 27 545 kr. Elisabeth Lindgrens enskilda egendom antecknades till ett värde av 26 175 kr 43 öre. Inom linjen upptogs fyra på Arvid Lindgrens liv tagna försäkringar, nämligen dels kapitalförsäk— ringar med utfallande belopp om tillhopa 26 246 kr 10 öre, dels en livränteförsäkring med ett kapitaliserat värde av 133 891 kr, samtliga med den försäkrades maka som förmånstagare. I bouppteckningen antecknades att Elisabeth Lindgren yrkade fördel av bo oskifto samt vederlag med dels 3 000 kr motsvarande arv år 1915 efter hennes mormor, dels 27 000 kr motsvarande arv år 1922 efter hennes far, vilka båda belopp angavs omhändertagna av Arvid Lindgren.
Samtidigt med bouppteckningen ingavs en såsom bodelning betecknad handling från december 1971 underteclcnad av Sandels samt godkänd av Elisabeth Lindgren, Weslien, Felländer och överförmyndaren. Bodel- ningen omfattade det samfällda boet jämte de inom linjen upptagna försäkringsbeloppen, allt upptaget till samma värden som i bouppteck- ningen eller totalt 3 972 298 kr 69 öre. Elisabeth Lindgren tillskiftades dels yrkad fördel av bo oskifto med en tjugonde] av lösegendomen (inklusive försäkringsbeloppen) eller 176 233 kr 93 öre, dels yrkat vederlag för arv med tillhopa 30 000 kr, dels slutligen giftorättsandel med hälften av det samfällda boets återstod eller 1 883 032 kr 38 öre. Till samma belopp beräknades Arvid Lindgrens giftorättsandel. I den egendom som påfördes Elisabeth Lindgrens andel ingick bl.a. hälften av all fast egendom och försäkringsbeloppeni deras helhet.
Dödsboet gav in en promemoria av Gösta Walin. I promemorian anförde Walin bl.a. följande.
"Enli vad som upplysts är det av betydelse för beräkningen av arvss tten, att med anledning av dödsfallet bodelning sker 'enligt
96 Om makes arvsrätt... SOU 1998:110
la '. Beträffande genomförandet av bodelning, när make är arvinge el er testamentsta are, kan anföras föl'ande.
Make kan__få til träda avliden makes arlåtenskap 1) enligt lag, dvs 3 kap. 1 & AB, med äganderätt utan testationsfrihet = ett slags fri dispositionsrätt, 2) enligt testamente med full äganderätt, dvs med även testationsfrihet, 3) enligt testamente med fri dispositionsrätt eller 4) enligt testamente med nyttjanderätt eller annan variant.
I samtliga fall kan bodelning av olika skäl vara praktiskt behövli .
Med bodelning kan sålunda åsyftas a) att reglera gäldsansvaret, ) att fixera vederlagsanspråk och vardera makens lott, jfr NJA 1946 s 289, c) att verkställa lottläggning, t ex lägga fastighet på endera lotten. (En sådan lottläg ng kan, om den blir gällande, ändra andelstalen vid den efter evande makens död, t ex på grund av realvärdestegring just å den egendomen osv), d) att vinna en korrekt arvsskatteberäkmng. så fall måste bodelning ske 'enligt lag' för att den skall godtas enligt 15 ä 1 mom arvsskatteförordningen.
När make avlidit och nya GB är tillämplig, ”skall' enligt 12 kap GB bodelning ske. Det föreskrivs undantagslöst, men föreskriften torde närmast avse att ge vardera sidan rätt att påkalla bodelning, om den å något sätt har intresse därav. Aven i äldre äktenskasp skall bode ning (ibland kallad boskifte) ske (jfr Winroth 11 s 70 ff). I fortsättningen används termen bodelning även i fråga om äldre äktenskap.
Trots den kategoriska lydelsen av 12 kap GB har i motiven _till 1928 års arvslag och kommenterande utgåvor av den lagen och AB uttalats, att när vid den först avlidna makens död den efterlevande erhåller 'ä anderätt' ej blott till den egendom som på grund av giftorätt till ommer honom utan - enligt numera 3 kap - även till den dödes egendom, något behov e uppstår av bodelning. Med *äganderätt' avses tydligen i nämn a uttalanden även sådan fri dispositionsrätt enligt 3 kap AB som ovan nämnts. Det kan i ans utning härtill anmärkas, att man synes på flera punkter ha underlåtit atti GB dra den fulla konsekvensen av att make enligt lag skall tillträda hela boet.
Det torde inte råda någon tvekan om att man får acceptera uttalandet, att bodelning inte behöver äga rum när efterlevande make med ”äganderätt” får tillträda hela boet. Detta innebär en lättnad för efterlevande maken i normala fall. Lagen framtvingar alltså inte en bodelning för att åstadkomma bättre grundval för blivande delnin när efterlevande maken gått bort. I en artikel i SvJT 1929 s 284 har emellertid Erik Lind skärpt motivuttalandet och påstått, att enär efterlevande maken är ensam rättsägare, någon bodelning överhuvud inte kan äga rum under annan förutsättning än att maken avstår från sin arvsrätti förhållande till den först avlidnes arvingar. Under det att motivuttalandet ger lättnad skapar Linds uttalande en svårighet för efterlevande make som har behov av att få bodelning till stånd. Lind har inte motiverat sin ståndpunkt och den kan inte utan vidare odtas. Den omständigheten att efterlevande make får ”äganderätt, till et hela (men inte testationsfrihet till alltsammans) kan ej i och för sig vara utslagsgivande för frågan om bodelning kan äga rum. Presumtionen bör naturligtvis vara, att bodelnin skal kunna ske även i andra fall än Lind nämnt, ty varför skall e rlevande make på (1 av sin arvsrätt bli sämre ställd i bodelningshänseende än om än inte haft arvsrätt. Motiven vitsordar också, att behov av bodelning kan uppstå — förutom i den situationen att maken avstår från sin arvsrätt - om den
SOU 1998:110 Om makes arvsrätt... 97
först avlidna makens egendom avträds till konkurs på grund av groarvagörelse från den efterlevandes sida eller efter ansökan av rgenar. Det förefaller som om Lind antagit, att formella skäl skulle hindra efterlevande make att åstadkomma bodelning i de fall som han åsyftade. Man måste ställa sig starkt kritisk mot antagandet av ett sådant hinder. Utgångspunkten måste rimligen vara, att när behov av bodelning föreligger, måste sådan på ett eller annat sätt kunna ske under i varje särskilt fall föreliggande omständigheter. Man får då nöja sig med den form för bodelmn som kan åstadkommas. Motsatt ståndpunkt innebär deni de justice. et kan f ö konstateras, att läget ur formell synpunkt förbättrats sedan artikeln skrevs, nämligen enom införande av instituten boutredningsman och skifttesman. Att ti lgripa urarvagörelse genom konkurs för att åstadkomma bodelning var naturligtvis inte så lockande - även om uppkommande överskott skulle tillställas efterlevande maken. Någon olägenhet med avträdande till förvaltning av boutredningsman, om det skall behövas, kan däremot inte antas. Sådan förvaltning avser att bl a ersätta konkursförvaltning, och tydligt är att bodelning kan vara nödvändig för att boutredningen skall kunna enomföras och den avlidnes bor enärer förnö'as. Aven om %odelning inte möter formella hin er är därm inte sagt, att bodelningen i allo medför den effekt som vederbörande tänkt s1g. Detta gäller särskilt den effekt av lottläggning som nämnts under c) här ovan. Ett likartat s örsmål behandlas bl a i betänkandena Aktenskapsrättl och II (S U l964:34 och 35). Där uppmärksammas, att efterlevande make - t ex vid omgifte - kan önska att få verkställa delning av boet med sekundosuccessorerna. Häromsägs i anslutning till en föreslagen ny bestämmelse, 3 kap 11 5 AB i kommitténs förslag, följan e (II s 390).
'Det har vid tillämpning av gällande lag Ipå sina håll ansetts tveksamt, om en sådan delning kan genomföras. en är iclke förutsedd i lagen och berörs ej särskilti ALmotiven. Enligt uttalande av lagberedningen i annat sammanhanikan en sådan delning ej ske. Det förutsätts dock, att efterlevande ma en vid den först avlidnes död kan avstå från sin arvsrätt och genomföra bodelning med den först avlidnes släktingar. Likaså förutsätter reglerna om förskott 1 6 ka 7' €), att efterlevande make kan genom gåva till någon av den örstt avlidnes arvingar föranstalta om en partiell utlösning av åvotagaren. Efterlevande maken lärer dock ej denna väg kunna gå så långt, att skifte med sekundosuccessorerna kan anses ha skett. För sekundosuccessorerna är det ej utan betydelse, när en delning genomföres. Berätti ade till sekundosuccession är ju de skyldemän inom andra arente en som ännu lever vid tidpunkten för efterlevande makens öd. I praktiken torde man i viss utsträckning ha bortsett härifrån och ingått överens- kommelser under efterlevande makens livstid. - För att möjliggöra att efterlevande maken, utan att några formella erinri—ngar kan framställas däremot, kan genomföra en delning under :sin livstid föreslår kommitten en uttrycklig regel härom. Regeln innehåller, att efter- levande make är berättigad att, i anledning av omlgifte eller eljest när han finner det önskvärt, skifta boet med de 5 ldtemän efter den först avlidna maken som är närmast till arv när s 'ftce sker och att ,det i sådant fall är dessa som tillträder arvet efter den först avlidne. Aven det norska förslaget, som i likhet med vår rätt ej tillerkänner efterlevande maken äganderätt utan fri förfoganderätt till kvarlåten-
J SOU 985110
98 Om makes arvsrätt... SOU 1998:110
skapen när bröstarvingar saknas, förutsätter att maken är berättigad till delning när som helst efter den först avlidnes död. — I fall, då efterlevande maken ej vill avstå från sin rätt, kan det likväl vara av betydelse för honom att kunna in å överenskommelse om mera sekundära frågor med den först avli makens s ldemän. Aven en sådan mindre vittgående befogenhet synes böra ti lerkännas honom. Enligt förslaget skall efterlevande maken sålunda äga att rörande boet ingå överenskommelse med de skyldemän efter den först avlidna maken som då är närmast till arv. — Skulle sekundosuccessorerna ej frivilligt medverka till delning av boet äger maken begära för- ordnande av skiftesman å samma sätt som vid bodelnin enligt GB. Enligt 9 5 i förevarande lkap skall nämligen beträffande örrättningen i tilläm liga delar gälla vad som är stadgat om bodelnin . Det må vidare amhållas, att enär delningen enligt förslaget skall s e med de arvingar efter den först avlidna maken som är närmast till arv när delningen äger rum, ändring i intressenternas krets kan inträda under förfarandets gång. Avgörande blir, vilka sekundosuccessorer som finns när skifteshandlingen underskrivs eller, om skiftesman anlitas, denne skiljer sig från ärendet. Delningen får även i övri ske med utgångspunkt från boets ställning vid samma tidpunkt. erkan av delnin en är, att arvingama efter den först avlidna maken omedelbart tillträ er sitt arv efter denne. Var och en av dem kan sålunda därefter
enom överlåtelse eller på annat sätt förfoga över sin rätt efter den örst avlidna maken. '
När i det praktiska rättslivet delning har skett med sekundo- successorerna, frågar man si vad det kan ha medfört för verkan. Enligt min mening är det otä bart, att delningen skall betraktas som en nullitet. Overvägande skäl synes tala för att de intressenter som i egenskap av blivande sekundosuccessorer deltagit i delningen skall anses bundna och således inte kan framdeles kräva, att den skedda delningen skall anses obefintlig. T d_l_igt är, att det inte här föreligger sådant fall som avses i 17 ka 1 AB. Sekundosuccessorerna är ju arvingar efter den först avli maken och den träffade överens- kommelsen har sålunda ingåtts efter deras arvlåtares död. Inte heller faller Överenskommelsen in under 17 kap 2 &. Den avsägelse som överenskommelsen kan anses innebära har ju inte skett med arvlåtaren på sätt där förutsätts. Möjligen kan man säga, att överenskommelsen innebär ett slags äventyrsavtal och att sekundosuccessorerna avstår från andelsrätt i en förmögenhetsmassa som vid den efterlevande makens död kan vara större än den vid tiden för överenskommelsen befintliga massan. Om 17 kap 2 5 AB skulle till äventyrs anses analogiskt tillämplitg, torde emellertid den ”avsägelse” som delningen till äventyrs inne attar ändå i praktiken bli bindande, eftersom delningen kan förutsättas ske skriftligen. Jfr vad som i 13 kap GB föreskrivs om formen för bodelning.
Om de successionsberättigades krets ändrats när efterlevande maken sedermera dör, uppstår frågani vad mån nåtillkomna delä are är bundna. Det förefa ler som härvid endast röstarvingar inkl aggptivbarn) till sekundosuccessorer som biträtt överenskommelse s le kunna tänkas komma i fråga som nytillkommande. (Jag bortser alltså från att sekundosuccessorers lotter kan ökas genom att någon faller ifrån.) Goda skäl synes föreligga;i att i den angivna situationen analogiskt tillämpa tredje stycketi 1 p 2 & AB, om denna paragraf inte anses direkt tillämplig. Det skulle innebära, att bröstarvmgar till
SOU 1998:110 Om makes arvsrätt... 99
någon som ingått överenskommelsen blir bundna. Det är ju onekligen sv rt att förstå, varför bröstarvingar till sekundosuccessorer enligt 3 kap l 5 AB skulle vara bättre stäl da när denne avstått från arv enligt ligmmmet än bröstarvingar till sidoarvinge som med bindande verkan e igt 17 kap 2 5 AB avstått från vanligt arv.
Om man godtar en sådan förtida delning med sekundosuccessorer som nyss nämnts - vilken år ut på att definitivt utlösa dem eller något 1 den riktningen — tor e man också böra erkänna motsvarande giltighet av en bodelning som inte avser att utlösa sekundo— successorerna utan endast att få fram de rätta andelstalen och därigenom bl a för framtiden klara ut hur efterlevande make får han kas med e endomen i makarnas bo.
Enligt det a örda kan en bodelnin realiter genomföras genom avtal mellan efterlevande make och de a ella sekundosuccessorerna. Det skulle enligt min mening vara mycket formalistiskt att inte godkänna en sådan bodelning vid arvsskatteberäkningen, om den materiellt sett skett 'enligt lag . Sekundosuccessorerna är visserligen inte aktuella 'dödsbodelägare , när boet delas redan före efterlevande makens död. Dödsbodelägare efter den först avlidne maken är då alltjämt den efterlevande maken, men denne har ju själv deltagit i överenskommelsen och det saknas därför anledning att av hänsyn till honom ogiltigförklara bodelningen.
Här inställer sig frågan, om den efterlevande maken utan med- verkan av sekundosuccessorer (de vägrar kanske att medverka) kan åstadkomma en bodelninngellan sig själv och den först avlidna makens dödsbo. Svea Hov har i beslut d 12 okt 1956 (0 401/ 1955) underkänt ett boskifte förrättat av två *skiftesmän' och godkänt av efterlevande maka som var ensam testamentstagare med full ägande— rätt.
För egen del håller jag inte för uteslutet, att efterlevande make skulle kunna genomföra en bodelning, genom vilken han som representant för (enda dödsbodelägare 1) den döda makens dödsbo re lerar förhållandet till sig själv som efterlevande make.
et finns visserligen bestämmelser i lagstiftningen som uttryckligen anger, att en representant för juridisk person är jävig att handlägga fråga mellan den juridiske personen och honom själv, se t ex 86 å och 92 5 2 st aktiebolagslagen. Se vidare ang förmyndare 13 kap 2 & FB. Av jävssituation följer emellertid inte utan Vidare att rättshandling som trots jävet ingås är ogiltig. Den kan tänkas vara angripbar utan att vara eo i so ogiltig. En sak är, att en jävig person bör avhålla sig från att han a och överlämna det åt någon annan. En annan sak är att omöjli öra avtal, när jävet inte kan undvikas. Enligt 13 kap 2 & FB äger örmyndaren ej rätt att företräda m ndlingen vid avtal med förmyndaren. Det är klara verba. Av lagberedningens uttalanden framgår emellertid också (se NJA II 1924 s 355 f) att med stadgandet inte avsågs att fastslå som allmän grundsats att in en må i annans namn sluta en rättshandlin med sig själv eller me någon som han själv företräder. - Jfr rätts all SvJT 1919 s 30 nr 19.
I flera fall kan föreligga en tvångssituation, då ett avtal överhuvud inte kan åstadkommas annat än genom en 'ävi representant. Det kan tex bli tal om bodelning efter makars dö me lan identiska re resen— tanter för båda sidor, såsom om makarna avlidit samtidigt el er kort efter varandra och har samma arvingar. (Arvingarna A och B på ena sidan behöver göra bodelnin med arvingama A och B på andra sidan osv.) Jag föreställer mig oc å, att det alltemellanåt förekommer att
100 Om makes arvsrätt... SOU 1998:110
en åerson som är ensam styrelseledamot för stiftelse eller annan juri 'sk person ingår avtal med annan stiftelse eller juridisk person för vilken han ensam är styrelseledamot. Dylika avtal bör naturligtvis granskas kritiskt men att de utan vidare skulle vara ogiltiga har jag svårt att tro. Av intresse är också kommissionärs rätt till Självinträde och fullmäktigs rätt att sluta avtal med sig själv.
Vad angår den tvångssituation som föreh ger när make vill som representant för avliden makes dödsbo göra odelning med sig s'älv som efterlevande make får man komma ihåg, att det i allt fal nns två arter. Som nämnts bör man inte av formella skäl avvisa möj 1 eten till bodelning när sådan är behövlig av materiella skäl - därib and skatteskäl. Arvsskatteförordningen avser att genom sina krav beträffande bodelning hindra att egendom med orätt skattefritt förs över till efterlevande make. Denna synpunkt kan emellertid ej åberopas till stöd för att en materiellt riktig bodelning skall under- kännas av formalistiska skäl. Lagstiftningen är f ö ej så konsekvent. I fråga om arvslotterna tillämpas in dubio schematisk beräkning. Ingenting hindrar arvingama att göra ett avvikande skifte som - om det presenterats - medfört högre arvsskatt.
Man bör givetvis fråga sig, om en bodelning mellan makes dödsbo representerat av efterlevande maken, å ena, och efterlevande maken, på andra sidan, är någon realitet. ndast om den frågan besvaras jakande kan bodelningen godtas i arvsskatteärende eller i andra sammanhang.
I allmänt civilrättsligt hänseende kan ej gärna tänkas, att efter- levande make, som föranstaltat om bode mng, skulle kunna själv frångå densamma. Om förrättningen skett under medverkan av vittnen har viss tryg et vunnits mot att den smusslas undan. Och har den
resenterats ör rätten, kan den naturli is inte utan vidare försvinna. odelningen måste också i sak ha ver n som tredjemansavtal i den mån den är av betydelse för tredje man (borgenärer, sekundo- successorer osv). Vidare måste det anses uteslutet att efterlevande make, som föranstaltat om bodelning och låtit den inges till rätten i arvsskatteärende, eller makens successorer skulle 1 senare skatte— ärende kunna frångå bodelningen.
Av det sagda framgår, att bodelningen inte kan frånkännas verkan. Lottläglgäng som skett genom bodelningen kan dock antagligen inte utan se dosuccessorers medverkan medföra den effekt som nämnts ovan under 0). Detta beror emellertid inte på att bodelningen skulle var giltig utan har sin grund i den le ala fördelnin sregel som 3 kap 1 5 innehåller. Sedan bodelning s ett skall ju e rlevande maken tillträda även den dödes lott och har därefter rätt att sammanblanda massorna. Bodelningen torde visserli en kunna klarlägga andelstalen (t ex genom bestämmande av veder agsanspråk) men kan nog inte genom lottläggning och senare, värdeförändringar förändra de andelstal som enligt 3 kap 1 & AB skall gälla och som klarlagts genom bodelningen.
Man kan naturligtvis ibland hysa misstanke, att bodelnin i angiven form inte är materiellt korrekt. Sådan misstanke kan eme lertid med ungefär samma fog hysas i andra fall då bodelning sker mellan närstående (eller rent av mellan identiska arvingar på ömse sidor, se ovan). Man synes här som eljest böra nöja sig med den kontroll av bodelningen som kan ske enom gransknin av bouppteckningen och i bodelningen redovisade skäl för awikelse ån hälftendelning. Sådan avvikelse till förmån för efterlevande make bör vara skäligen styrkt
SOU 1998:110 Om makes arvsrätt... 101
för att godtas som en avvikelse 'enli lag”. (Det kan påpekas att skattemyndigheten inte heller i andra all kan fullt ut kontrollera att bodelning skett *enligt lag”. Osynliga eftergifter av vederlagsanspråk m m kan ha förekommit. Man får nöja Slg med att kontrollera de synliga åtgärderna och de grunder som tillämpats i fråga om dem.)
Om make vid bodelning nnat si själv på den avlidna makens dödsbos bekostnad, kan antag igen bo elnin en framdeles angripas av den senares sekundosuccessorer såsom otill örlig.
Om man så vill, finns det möjlighet att förstärka tilltron till en sådan bodelnin som nyss nämnts. Till att börja med väger naturli - vis tungt, om en godkänns av de aktuella sekundosuccessorerna äte ovan). Härjämte bör uppmärksammas vad medverkan av boutred- ningsman kan betyda.
När dödsbo avträds till konkurs, sker bodelning mellan konkursboet och efterlevande make. Man skulle vänta sig, att när dödsbo avträds till förvaltning av boutredningsman, det skulle vara boutrednin s— mannen som vid bodelning representerade dödsboet. Han skall ju b 3 svara för att borgenärer inte blir lidande osv. Lagens principiella ståndpunkt synes emellertid vara att__delägarna på ömse sidor skall verkställa bodelning, se 19 kap 15 & AB. Det är trots detta tydligt, att boutredningsmannen måste ha sin hand med i spelet. I kommentar till lagrummet sägs, att boutredningsmannen skall tillse att delningen inte länder någon till förfång, därvid närmast kommer i betraktande de rättsägare som själva inte deltar i delnin en. Härefter erinras bl a om gäldsansvaret. Boutredningsmannen skal vidare tillse, att delning inte verkar intrång i singulära testamentariska förordnanden. Hur boutredningsmannens eventuella opposition mot delägarnas vilja skall genomdrivas om saken sätts på sm spets, syntes vara oklart. Om
odelnin en kränker den dödes borgenärer, kan lbOutredningsmannen hota med konkurs. Detta hot kan däremot knappast användas, om dödsboet är solvent men annan intressent kränks genom bodelningen. Eftersom sakligt sett boutrednin smannen borde representera boet vid delningen har man emellertid a l anledning att med styrka fasthålla, att han har befogenhet att kontrollera denna. Tydligt är under alla omständigheter, att boutredningsmannens posnnva medverkan till bodelning skänker denna en tilltro som måste anses mer än tillfyllest i arvsskatteärendet.
Detta gäller naturligtvis även om boutredningsmannen eller annan verkställer bodelnin i egenskap av skiftesman. (Märk att skiftes- mannainstitutet inte anns när Erik Linds artikel tillkom.)
Hittills har endast behandlats det fallet att efterlevande makes rätt grundas på 3 kap l & AB. Saken ställer sig i viss mån annorlunda, när efterlevande makes rätt grundas på testamente. Det förda resonemanget är emellertid av betydelse för bedömning av vad som 1s_kall anses gälla när — som i det nu aktuella fallet - testamente före- igger.
Beträffande testamentsfallen kan till en början konstateras att bodelning alltid bör ske om efterlevande make endast fått nyttjande- rätt till den avlidnes 1_lgiftorättsandel.__0m efterlevande make sålunda istället för att ärva e igt 3 kap l 5 AB får nöja si med nyttjanderätt enligt föreliggande testamente som godkänns e ler blir lagakraft- vunnet, sker bodelningen med tillträdande arvingar. Aven om äganderätten enligt testamente skall vara svävande och arvingarnas krets fixeras först när efterlevande maken avllider kan bodelning
102 Om makes arvsrätt... SOU 1998:110
gtgitipåaktigt genomföras. Jfr ang förordnande av god man 18 kap 4 Har efterlevande make genom testamente fått full ä anderätt eller fri dispositionsrätt till den avlidnes giftorättsandel, kan n disponera över sin rätt så att han nöjer sig med 11 ttjanderätt. Mottagare av dispositionen kan ordnas. Det nyss sagda lir då tillämpligt.
Har efterlevande make fått jri dispositionsrätt och föreskrift getts om sekundosuccession till förmån för annan än de sekundosuccessorer som avses i 3 kap ] 5 AB, torde man inte heller kunna bestrida möjligheten av att efterlevande maken gör bodelning med den utsedda sekundosuccessorn. (Om möjligen i testamentet skall inläggas något förbud att dela upp boet, kan bodelningen på sin höjd inverka på efterlevande makens rätt att be agna testamentet.)
Har efterlevande make fått i di ositionsrätt och föreskrift getts om sekundosuccession till förmån ör de sekundocussessorer som nämnsj 3 kap ] åAB, skall testamentet in dubio anses innebära, att 3 ka AB_ får motsvarande tillämpning. Bestämmelse härom finns i 12 kapa & AB. Det är svårt att tänka sig, att testamente i detta fall skall be ndlas med större respekt än i förut angivna fall. Bodelning kan genomföras men lottläggning medför - om e' annat avtalats med sekundosuccessorerna — sannolikt inte sådan e ekt som nämnts ovan under c). 3 kap AB blir då trots lottläggnin en tillämpligt med lagens andelstal i he a massan. Möjligen bör doc testamentet anses godta den påverkan som ägg); rum om lottläg 'ngen accepteras som defimtv. Det är en tol 'ngsfråga. I allt få 1 kan enligt min mening bodelningen kombineras med överenskommelse med de aktuella sekundosuccessorerna som medför sådan verkan. Se ovan.
Här kan antydas en möjlighet som måhända verkar alltför formalis- tiskt dad. Om efterlevande make är insatt som testamentstagare, kan an avstå från sin legala rätt till arv efter den först avlidna maken. När han gjort det, träder den först avlidnes andra arvingar till, dys en något annorlunda, bestämd krets än den som anges i 3 kap 1 & AB. (Se 2 kap 2 & AB). Med denna krets av arvingar kan efterlevande maken sluta alla slags avtal på samma sätt som om bröstarvingar funnits.
Eventuellt kan därför en bodelning i här aktuellt fall kombineras med att efterlevande maken avstår från arvsrätt och att bodelningen godkänns av de arvingar som därigenom träder till. __
I familjerättskomrmtténs förenämnda betänkande Aktenslgapsrätt II behandlas - i anslutning till förslag om en ny 3 kap 11 å i AB - även det fallet att testamente föreligger till förmån för efterlevande make. Härom sägs följande (s 391).
*Frågan, om efterlevande make kan träffa avtal med sekundo— successorer, kan up komma även när sekundosuccession skall äga rum i testamentsför ållanden. Huruvida samma regel som enligt förevarande para af i förslaget skall kunna tilläm as även i dessa fall, är mera tvive aktigt. AS behandlade frågani 19 4 års betänkande och ansåg svaret beroende på innebörden av första testamentstagarens rätt. Var denne universell testamentstagare med fri förfo anderätt (jfr 12 ka 1 5 och 3 kap), borde han bl a kunna trä a avtal med sekun osuccessor om att denne fick tillträda egendomen tidigare än som följde av testamentet (jfr NJA 1937 s 39 och s 243 samt 1944 s 310). Men om, såsom i regel vid successivt legat, första testaments- tagaren var förhindrad att överlåta egendomen (NJA 1932 s 341 och
SOU 1998:110 Om makes arvsrätt... 103
1937 s 63), syntes han ej kunna träffa avtal med sekundosuccessom om egendomens övergång till denne. I viss utsträckning har sålunda, enligt dessa uttalan en, första testamentstagaren och sekundo- successom möjlidgahet att sinsemellan bestämma om rätten till sekundo- succession. Att "rutöver ge dem avtalsfrihet ansåg AS knaåpast låta sig göra utan att eftersätta den för testamentsinstitutet grun äggande principen att testators vilja skall vara avgörande. Genom komnntténs örslag till förevarande 11 5 kommer emellertid frågan i ett nytt läge. Införs en lagregel av angivet innehåll för fall av legal förfoganderätt, nes lämpligen samma ordning böra gälla i fråga om testamentarisk örfoganderätt, om ej annat följer av testamentet. Genom hänvisning i _12 kap l & till förevarande paragraf i förslaget har därför stadgandet
gjorts tillämpligt även i testamentsförhållanden. Av förstnämnda a grum framgår, att regeln ej skall tillämpas, därest tolkningen av testamentet leder till ett annat resultat.”
I det nu aktuella ärendet förelig er testamente som ger efterlevande maken fri dis ositionsrätt under ns återstående livstid till den först avlidnes kvar åtenskap. Den stiftelse som är utsedd att bli universal- testamentstagare efter båda makarnas död är enligt up gift inte bildad ännu, men hinder torde knappst föreligga att omede bart bilda den. Om så inte sker, torde god man för den blivande stiftelsen kunna förordnas enligt 18 kap 4 5 5 AB (sic).
Genom medverkan av stiftelsen re god man för stiftelsen kan bodelning mellan den först avlidna ma ens dödsbo och efterlevande maken äga rum, om det ej anses till llest att efterlevande maken själv re resenterar dödsboet. Därvid tor e stiftelsen resp gode mannen - samt outredningsman se ovan - vara pliktiga att iaktta, att det inte från dödsboets sida örs någon eftergift som försämrar stiftelsens ställning. De torde al tså inte ha rätt att göra någon gåva, men enligt min mening bör stiftelse ha viss möjlighet att ingå på uppgörelse.
Beträffande stiftelsens bundenhet gä ler i övrigt vad som ovan sagts om bundenheten för sekundosuccessorer. I förevarande fall behöver man inte räkna med att stiftelsen skall falla från och nå en annan intressent inträdai stiftelsens ställe. Eventuella svårigheter estår i att man kan diskutera vad en stiftelse kan vidta för dispositioner.
Stiftelsens medverkan kan inskränka sig till att godkänna bodel- ningen i vad den kan vara av intresse för stiftelsen.
åvitt jag förstår måste efterlevande maken vara berättigad att få skiftesman förordnad, om hon begär det. Någon formell invändning mot bodelning som i hithörande fall förrättas av särskilt förordnad skiftesman synes inte kunna framställas. _J_fr 13 kap l 5 GB jämte övergångsbestämmelser samt 23 kap 5 5 AB. Den som möjligen är tveksam huruvida efterlevande make kan utväxla vil'eförklaringar med den döda makens dödsbo, representerat av den e rlevande maken, och på det sättet åstadkomma bodelning saknar i allt fall grund till någon motsvarande tvekan när skiftesman verkställer bodelning. Det är ju då inte fråga om utväxling av viljeförklaringar mellan intres- senter utan om en förrättning på skiftesmannens ansvar. Att behov av bodelning kan föreligga när efterlevande make är ensam delägare i den döda makens bo ramgår av vad som förut sagts.
Grundas skiftesmannens bodelning å någon den efterlevande makens disposition till egen fördel, r dispositionen inte större verkan än om efterlevande maken själv om bodelningen och därvid gynnat sig själv. Jfr ovan. Detsamma gäl er i fråga om annan form av
104 Om makes arvsrätt... SOU 1998:110
samsfpel mellan skiftesmannen och efterlevande make, tex genom att den örre gör en oriktig fördelning som efterlevande make underlåter att överklaga. Här inställer sig en del spörsmål, huruvida sekundo- successorer bör av skiftesmannen kallas till bodelningen och de i så fall blir bundna om de inte överklagar denna i vanlig ordning. Dessa
örsmål torde i förevarande sammanhang kunna lämnas därhän. ppenbart är att de inte kan få stå i vägen för möjligheten att genomföra en önskvärd förrättning.
Samntanjizttnin . Det vore uppenbart stötande, om inte arvs— beskattningen s le kunna ske på materiellt riktigt underlag därför att bodelning av formella skäl anses ej kunna äga rum.
Bodelning kan enligt min mening ske. En bodelning som förrättas av efterlevande make för egen del och som representant för den avlidna makens dödsbo är i och för sig godtagbar. Den kan i förekommande fall få förstärkt värde genom att boutredningsman medverkar och kontrollerar att tredje män inte kränkes samt genom att även sekundosuccessorer - här stiftelsen eller god man för stiftelsen - deltager.
Mot bodelning som förrättats av skiftesman synes inte kunna riktas någon formell invändning. "
Främst med hänsyn till Walins promemoria fann tingsrätten att bodelningen skulle läggas till grund för arvsskatteberäkningen.
Även hovrätten ansåg att bodelningen skulle läggas till grund för skattläggningen.
Majoriteten28 i HD fastställde det slut vartill hovrätten kommit och uttalade följande.
"Makarna Lindgrens inbördes testamente innebär, att Elisabeth Lindgren skall äga fri dispostionsrätt till Arvid Lindgrens kvarlåten- Sk? under sin återstående livstid samt att efter Elisabeth Lindgrens dö behållningen skall - sedan vissa legat utgått - tillfalla en då särskilt bildad stiftelse.
I situationer av detta slag kan den efterlevande maken — särskilt med tanke på eventuella testamentariska dispositioner - ha ett berättigat intresse att under sin livstid få klarlagt förhållandet mellan den i ödsboet ingående egendom, varöver han kan diagonera med full äganderätt, och den egendom vartill han har en st fri för- fo n erätt. Detta gäller exem elvis när, såsom i förevarande fall, 0 arhet föreligger om rätt til vederlag och om tilläm ningen av gällande bestämmelser rörande boets delning. Genom bo elning eller - där äldre GB är tillämplig - boskifte bör andelsförhållandet mellan de båda förmögenhetsmasssorna kunna fastslås på bindande sätt i vart fall gentemot sekundosuccessor, som godkänner förrättningen.
Den i målet aktuella bodelnin shandlin en innefattar enligt sin 1 delse ett fullständigt boskifte me lan Elisa eth Lind en och Arvid
indgrens dödsbo. Vid förrättningen, som verkstä lts av särskilt förordnad skiftesman, har god man företrätt den ännu inte bildade
28 JustRm Petrén, Nordenson och Bengtsson.
SOU 1998:110 Om makes arvsrätt...
stiftelsen och godkänt boskiftet. Förrättningen får anses ha sådan bindande verkan som nyss angivits.
Med hänsyn till angivna omständigheter är boskiftet att anse som sådan förrättning som jämlikt 15 ä 1 mom 2 st lagen om arvsskatt och gåvoskatt kan läggas till grund för skattens beräkning. Såsom HovR:n
't, föranleder vad i målet förekommit ej till annat än att vid boskiftet andelarna bestämts enligt lag."
Minoriteten29 i HD ansåg emellertid inte att den åberopade bodelnings- handlingen innefattade boskifte av beskaffenhet att kunna läggas till grund för bestämmande av arvsskatten. Enligt deras mening skulle skatten i stället beräknas efter en schematisk bodelning.
2.5 .3 Förarbetena Familjelagssakkunniga
Familjelagssakkunniga föreslog i sitt betänkande Äktenskapsbalk (SOU 1981:85) att 9 kap. 1 & ÄktB skulle ha följande lydelse.
"Bodelning görs av båda makarna. Över bodelning skall upprättas en handling som skrivs under av dem. Ar den ena maken död, görs bodelnin en av den andra maken och den avlidnes arvingar och universe la testamentstagare; för dem gäller därvid om ej annat sägs vad som är föreskrivet om make. "
Familjelagssakkunniga kommenterade inte om de med uttrycket "arvingar" avsåg endast dödsbodelägare eller även efterarvingar.
Lagrådsremissen med förslag till äktenskapsba”: m.m.
I lagrådsremissen med förslag till äktenskapsbalk m.m. (prop 1986/ 87: 1) löd förslaget till 9 kap. 2 & ÄktB:
"Bodelning förrättas av makarna tillsammans. Over bodelningen skall upprättas en handling som skrivs under av dem båda. Ar den ena maken död, förrättas bodelningen av den andra maken samt den avlidnes arvingar och universella testamentstagare. För arvingar och
29 JustR:n Walberg och Vängby.
105
106 Om makes arvsrätt... SOU 1998:110
universella testamentstagare gäller i så fall, om inget annat sägs, vad som är föreskrivet om make. "30
Inte heller departementschefen uttalade vad som avsågs med uttrycket "arvingar" .
Uttalande av Lagrådet om förslaget till ÄktB Lagrådet uttalade följande om förslaget till 9 kap. 2 & ÄktB.31
"Den föreslagna paragrafens tredje mening ger vid handen att, när en make är död, vad som för bodelningssammanhang föreskrivs beträffande make skall gälla den avlidna makens arvingar och universella testamentstagare.
Den an 'vna bestämmelsen är klar örande för rättsläget när vid makes dö finns, förutom efterlevan e make, sekundosuccessorer. Detta är be delsefullt, eftersom enligt remissförslaget sekundo- successionsfa len blir mycket vanligare än nu. F.n. gäller de ju bara den situationen att makar vid den enes frånfälle saknar bröstarvingar, och den avlidnes arvingar i andra arvsklassen därmed får ställnin av efterarvingar med rätt att ta arv efter den efterlevande makens död. Enligt förslaget kommer ju i framtiden även makars gemensamma bröstarvin ar att inta ställningen att vara allenast efterarvingar när ena föräldern ör.
Av nu förevarande bestämmelse fram är att bodelningsavtal efter en makes död kan ingås mellan den e rlevande maken och den dödes arvingar och universella testamentstagare. En sådan ordning är tillfredsställande av flera skäl.
Det förhåller sig visserligen så att när det är klart att den efter- levande maken skall få hela boet det för intressenterna kan vara av ringa intresse i vad mån dödsfallsförvärvet skett med stöd av giftorätt eller med stöd av arvsrätt. Men situationen kan vara sådan att detär angeläget - för den efterlevande maken eller efterarvingarna eller någon av dem - att det i nära anslutningl till den först avlidna makens död fastslås vad den efterlevande inne ar med full äganderätt resp. endast med fri förfoganderätt.
I saken kan följande anföras. Först bör nämnas att i ovan antydd situation det kan vara be- tydelsefullt för den efterlevande maken att ge till känna att den maken vill - enligt förslagets 12 kap. 2 & AktB - såsom sin andel behålla sitt giftorättsgods ”vi bodelning med anledning av en makes död'. Det må dock anmärkas att, trots ordalagen i 12 kap. 2 &, det inte bör anses uteslutet att den efterlevande maken genom annan rättshandling, t.ex. genom förklaring som intas i bouppteckningen efter avliden
30 Lagrummet fick slutligen sin placering i 9 kap. 5 $ ÄktB.
31 Se prop. 1986/87:1 s. 310 f.
SOU 1998:110 Om makes arvsrätt...
make, med 16 verkan kan åstadkomma att vardera sidan som sin andel i boet eh ller sitt giftorättsgods.
Från en annan viktig synpunkt är att beakta att av regleringeni den föreslagna bestämmelsen i 3 kap. 2 5 AB följer att v1d efterlevande makes död aktualiseras frågan i vad mån arvingar efter den först avlidna maken skall vid den efterlevandes död taga arv enligt huvudregeln med hälften av den sist avlidnes kvarlåtenskap eller enligt förekommande särregler (sistnämnda paragrafs tredje stycke och - enligt lagrådets förslag - dess fjärde styc e samt 3—6 åå i samma kapitel) med annan andel. Att vid den sist avlidna makens död kartlägga om skäl föreligger för avvikelse från hälftendelnin s- principen kan vara ytterst vanskligt; lång tid kan ha förflutit mel an dödsfallen.
Av stort praktiskt värde är att efter den först avlidna makens död kan ske en formlig bodelning som klarlägger vad den efterlevande erhåller såsom bo elningslott (med full äganderätt) respektive såsom arvslott (med fri förfoganderätt). Den efterlevande maken får därmed fast mark att stå på när det gäller testationsfrågor. Och de som är arvingar respektive efterarvingar när den efterlevande maken dör får ett upplysande underlag för sin bedömning av andelsberäkningen i avseende på den efterlevandes kvarlåtenskap.
När det efter en makes död finns någon, som är barn efter den avlidne men inte till den efterlevande, och gemensamma barn samt bodelning och partiellt skifte skall ske för att e' gemensamt barn skall få ut sin arvslott, ligger det i öppen dag att e gemensamma bröst- arvingarna har ett starkt intresse att kunna medverka när arvslottens storle och sakliga beskaffenhet bestäms.
Nå ot hinder kan inte anses föreligga för en efterarvinge att begära föror nde av bodelningsförrättare, oavsett att efterarvingens rätt är ställd på en obestämd framtid. Spörsmålet torde i praknken sällan aktualiseras.
Om i enlighet med det anförda det i nära anslutning till den först avlidna makens död kommer till stånd ett bodelningsavtal mellan efterlevande make och dem som då utgör den krets som är närmast till efterarv, måste avtalet anses bindande även om vid den efter- levandes död kretsen av efterarvingar skulle vara förändrad."
Departementschefens kommentar
Departementschefen gjorde följande kommentarer med anledning av Lagrådets uttalande avseende förslaget till 9 kap. 2 & AktB.32
"Innan jag går in på lagrådets synpunkter i frågan vill jag framhålla att efterarvingar enligt gällande rätt inte torde anses behöriga att delta i bodelningsavtalet. Om den efterlevande maken är ensam döds- bodelägare, har frågan om bodelningen i praktiken regelmässigt sk'utits up till dess att även den maken har avlidit (se Carlén-
endels, odelning och arvskifte, 4 uppl., s. 82; jfr även Walin,
” Se prop. l986/87:1 s. 388 f.
107
108 Om makes arvsrätt... SOU 1998:110
Kommentar till ärvdabalken, del I, 2 uppl., s. 22 och s. 26 ff - särskilt noterna 10, 12 och 13).
I situationer av detta slag kan dock den efterlevande maken - särskilt med tanke på eventuella testamentariska dispositioner — ha ett berättigat intresse av att under sin livstid få klarlagt förhållandet mellan den i dödsboet ingående egendom som han eller hon kan disdpaonera med full ä nderätt och den egendom som han eller hon en st innehar med ri förfoganderätt. I rättspraxis har ansetts att andelsförhållandet mellan de båda förmögenhetsmassorna bör kunna fastslås på bindande sätt genom bodelning i vart fall gentemot äggndosuccessorer som godkänner förrättnmgen (se NJA 1977 s.
Förevarande aragraf är inte avsedd att åstadkomma någon förändrin av gä ande rättslägedpå denna punkt 'fr 13 kap. 1 & andra stycket G ). Av arvingama är et alltså endast e som är närmast att ta arv (dvs. de som är dödsbodelägare) som har rätt att få delta i bodelningsavtalet. En annan sak är att det inte torde föreligga något hinder för att den efterlevande maken begär att efterarvingarna godkänner en såsom bodelning betecknad handling för att därmed skapa klarhet i frågan om egendomens fördelmng på de olika egendomsmassorna. Skulle efterarvingarna inte vilja odkänna en s dan handling, torde den efterlevande maken kunna få odelning till stånd genom att begära att bodelningsförrättare förordnas (jfr ett utlåtande av f.d. justitierådet Gösta Walini NJA 1977 s. 375).
Som lagrådet har antytt torde en efterlevande makes begäran om jämkning av bodelningen enligt 12 kap. 2 å få rättsverkan även för efterarvmgama oavsett om någon bode ning har kommit tillstånd eller ej vid den först avlidna makens död.
Av vad jag nu har anfört framgår att jag inte helt delar lagrådets uppfattning i denna fråga. Någon rätt för en efterarvinge att delta i bodelning vid den först avlidna makens död kan alltså inte anses föreligga. Efterarvingen har därmed inte heller någon rätt att begära att bo elningsförrättare utses eller att väcka talan om klander mot bodelningen. Frågan om bodelningen har skett på rätt sätt får efterarvingen i stället möjlighet att aktualisera 1 samband med arvskiftet efter den efterlevande maken, när denne i sin tur har avlidit."
Lagutskottet
Även Lagutskottet yttrade sig i frågan om möjligheten till bodelning när efterlevande make ärver.33 Utskottet uttalade bl.a. följande.
"Enligt utskottets mening kan det med visst fog hävdas att pro osi- tionen (se s. 388) ger möjli het för en efterlevande make att till stånd en bodelning i de all maken" ensam är dödsbodelägare. Utskottet anser dock för sin del att AktB inte bör ges en sådan tolkning. En efterlevande make som ensam är dödsbodelägare bör
” Se LU 1986/87:18 s. 34 f.
SOU 1998:110 Om makes arvsrätt... 109
således inte kunna sluta bodelningsavtal med sig själv. Skälet för detta ställningstagande är främst de möjlighter som de nya reglerna i AktB ger att dra in enskild egendom i bodelningen. Av hänsyn till efter- arvingarnas intressen bör inte dessa möjligheter kunna ensidigt utnyttjas av den efterlevande maken. Ställningsta andet ligger vidare i linje med pro ositionens förslag (17 kap. l & AitB) att odelnings- förrättare kan örordnas endast då tvist förelig er i en bodelnin s- fråga. Utskottet vill också understryka att det ppast torde s i överensstämmelse med den allmänna rättsuppfattrungen att bodel- ningsavtal kan ingås av endast en person.
Vad utskottet anfört hindrar inte att den efterlevande maken och den avlidnes efterarvingar träffar en frivillig överenskommelse om fördelningen av tillgångarna i boet för att härigenom skapa klarhet i egendomsfrågorna. Att en sådan uppgörelse kommer till stånd är enligt utskottets mening önskvärt med utgångspunkt i både den efterlevande makens och efterarvingarnas intressen. En frivillig överenskommelse om egendomsfördelningen kan inte anses innefatta nå on formenli bodelmng men bör kunna läggas till grund för den de ning som s 11 ske vid den efterlevande makens frånfälle. Overenskommelsen torde kunna jämställas med ett förava om bodelning och bli bindande för dem som träffat den. Skulle vid den efterlevandes död kretsen efterarvingar ha ändrats, t.ex. därför att en efterarvinge avlidit och efterlämnat make eller bröstarvingar, talar goda skäl för att de nytillkomna också bör bli bundna 'ämför f.d. j'ustitierådet Gösta Walins utlåtande i rättsfallet NJA 1 77 s. 375). ämväl den efterlevande makens arvin ar och universella testaments- tagare torde bli bundna av föravtalet. n annan sak är att det vid en framtida bodelning kan visa sig att en tillämpning av avtalet är oskälig mot någon av delägarna. I så fa11__ bör avtalet kunna jämkas med analog tillämpning av 12 kap. 3 & AktB eller i vart fall med stöd av 3 kap. avtals agen."
Uttalande av Lagrådet om förslaget till ändring i 15 ij AGL Lagrådet uttalade bl.a. följande om förslaget till ändringi 15 & AGL.34
"Avtal mellan en efterlevande make, låt vara ensambodelägare, och den bortgångnes sekundosuccessorer, arvsrättsliga eller testaments- rättsliga, fyl er redan med gällande rätt en vällovlig funktion och är en rättslig realitet. D lika avtal - som lagrådet vill som teknisk term ge betecknin en reelt bodelande avtal - kommer i den nya arvsord- nin en, som r efterlevande make i centrum, att behövas och fylla en elt legitim funktion i en mångfald situationer. I lagstiftnings- ärendet angående AktB drog lagrådet (i annan sammansättning) upp denna fråga såsom särdeles Viktig och ytterligare belysande syn-
34 Se prop. 1987/88:61 s. 89 (justitierådet Mannerfelt, justitierådet Erik Nyman och regeringsrådet Palm).
110 Om makes arvsrätt... SOU 1998:110
punkter i ämnet kom sedan att anföras av föredragande departements— chefen i slutprotokollet och mycket utförli av la tskottet rop. 1986/87:1 s. 310 och 388 samt LU 1986/8 :18 s. 2 ff., särs 'lt s. 36). Slutresultatet av den nu nämnda diskussionen får väl så as vara att avtal av angiven innebörd är en fullt godtagbar och ehövliå konsekvens av den nya arvsordningen. Men om det rättsli en ska användas rubriceringen 'bodelningsavtal' för dylika avtal mel an efter- levande make och avliden makes sekundosuccessorer får fortfarande anses något oklart (rättsfallet NJA 1977 s. 375 talar för att bodel- nin sbeteckningen är motiverad; jfr även föredragande departements- che ens ordval i nämnda pro . s. 388 mitten).
Här må tilläggas en juri sk—teknisk a ekt. I vad som a priori framstår som ett enmansdödsbo - vari bode ningsavtal enligt lagråds- remissens synsätt vore uteslutet av den anledningen att den efter- levande maken saknar avtalspartner - kommer ju en kunnig boutredare omdgående till insikt om, att han kan tillskapa en ovillkorligen bo elningikrävande situationzhan låter sin huvudman göra ett symbolis arvsavstående, låt oss säga på en romille av arvfallen egendom. Denna romilleandel måste då onkret utbrytas ur arvsegendomen. Oc arvsegendomens omfattning kan inte fastställas med mindre än att den föregås av en bodelning.
Det anförda leder till slutsatsen att det är menin slöst att söka arvsskatterättsligt bortse från reellt bodelande avtal av örut behandlad typ. Ett penndrag gör ju att man kan inrangera dessa avtal i det område, där bodelmng är obligatorisk.
Under alla förhållanden framstår det för lagrådet som självklart att reellt bodelande avtal av nu avhandlat slag skall slå igenom vid arvsskattebeskattningen när de visas i beskattningsårendet. För att ingen tvekan skall råda i saken föreslår lagrådet, att en uttryckli regel i ämnet införs i enlighet med vad som anges nedan under 15 g 1 mom. AGL, något som får konsekvenser även för vissa andra bestämmelser. "
2.5 .4 Doktrinen Walin
Walin har i sin kommentar till ärvdabalken vidareutvecklat sina synpunkter från promemorian han avgav i NJA 1977 s. 375.35
Walin anser inte att en formell bodelning där egendomen läggs ut på lotter skall kunna tvingas fram. Den efterlevande maken skulle då vara tvungen att förvalta två förmögenhetsmassor i stället för en. Detta skulle enligt Walin strida mot syftet med reformen av 3 kap. ÄB. Däremot bör andelstalet mellan de båda förmögenhetsmassorna kunna fastställas, menar han.
35 SeÄB I s. 59 ff.
SOU 1998:110 Om makes arvsrätt... 111
Walin anser att bröstarvingar med efterarvsrätt har ett mycket stort behov av att kunna få andelstalet för efterarv fastställt genom bodelning, bl.a. för att kunna beräkna sin laglott i förhållande till testamente eller gåva av arvlåtaren. Han menar därför att man skall skilja mellan bröstarvingar och andra efterarvingar och förordar att bröstarvingar under alla omständigheter skall ha rätt att påkalla bodelning.
Vidare anser Walin att alla bröstarvingar bör kallas till bodelnings- förrättningen om en icke gemensam bröstarvinge skall ha ut sin arvslott. Alla bröstarvingar skall också ha rätt att klandra en tvångsbodelning.
Enligt Walin bör bodelningen bli bindande även för bröstarvingar till dem som varit närmaste efterarvingar vid tidpunkten för bodelningen och därför deltagit i densamma. En sådan representationsrätt kan stödjas på andra regleri ÄB som 6 kap. 6 & om avräkning av arvsförskott och 17 kap. 2 & tredje stycket om arvsavsägelse.
Agell
Agell har utförligt analyserat rättsläget mot bakgrund av avgörandet i NJA 1977 s. 375 , förarbetsuttalandena och Walins; ståndpunkter.36
Agell understryker för sin del det rättspolitiska huvudsyftet med makes arvsrätt, redan genom 1928 års arvslag, nämligen att maken som ägare skall få förvalta en enda förmögenhetsmassa, dock utan testations- frihet över den ärvda andelen. Frivilliga överenskommelser bör kunna ingås - och vara bindande för parterna — men någon möjlighet att tvinga fram bodelning kan inte gällande rätt medge, eftersom det skulle bryta principen om enhetlig förvaltning.
Han kritiserar förarbetenas bristande analys av förhållandet mellan bodelningsinstitutet och 3 kap. ÄB. Till skillnad från Walin och departementschefen kan han inte finna stöd för uppfattningen att det skulle vara möjligt att förordna en bodelrängsfönrättare att bestämma andelarna, om make och efterarvingarna är oense. Agells huvud— argument för denna ståndpunkt är att en bodelning i formellt hänseende inte är möjlig och därmed inte heller en begäran om bodelningtörrättare.
Agells principiella utgångspunkter leder honom också till att en bodelning och ett arvskifte för utlösning av en av flera efterarvingar visserligen är möjlig, men att inte heller detta kan få verkan av en bodelning i formell mening i förhållande till efterarvingar, vilka inte
36 Se Den nya arvsrätten och metoderna för dess tolkning, SvJT 1990 s. 1 ff.
112 Om makes arvsrätt... SOU 1998:110
varit — och inte helller kunnat vara - parter i förfarandet. Möjligen skulle en sådan efterarvinge kunna påkalla tillämpning av 3 kap. 3 & ÄB, dvs. göra gällande vederlagsanspråk, med de praktiska begränsningar en sådan möjlighet dock skulle ha.
I sin analys uppehåller sig Agell också vid betydelsen av 12 kap. 2 & ÄktB i sammanhanget, dvs. rätten för efterlevande make att förklara att han behåller sitt giftorättsgods. Även denna möjlighet är enligt Agell svår att förena med avsaknaden av en formell bodelning, som principen om en sammanhållen förmögenhetsförvaltning anger för make. (Angåen— de Agells argumentation för att 12 kap. 2 & ÄktB bör avskaffas se avsnitt 2.6.4.)
Slutligen kritiserar Agell Lagrådets introduktion i arvsskattesamman— hang av "reellt bodelande avtal". Agell menar att det saknar civilrättslig grund - i linje med hans uppfattning om oförenligheten mellan formell bodelning och arvsreglerna. Han understryker att konstruktionen med reellt bodelande avtal kompliceras av bl.a. 12 kap. 2 & ÄktB, som kan inbjuda till icke civilrättsligt genomtänkta beslut för att nå skattemässiga fördelar.
2.5.5 Rättsfallet RH 1993:7
I rättsfallet RH 1993:7 hade Göta hovrätt att ta ställning till huruvida efter makes död sekundosuccessorer hade rätt att begära förordnande av bodelningsförrättare. Hovrätten konstaterade att rättsläget är oklart och anförde:
"Före ändringarna i ärvdabalken i samband med äktenskapsbalkens införande har s dan rätt inte ansetts tillkomma efterarvingar. Starka skäl talar visserligen för att dessa ändringar bör medföra att efter- arvingar tillerkänns möjlighet att begära förordnande av bodelnings- förrättare. Frågan s nes dock vara av den arten att den bör lösas lagstiftningsvägen. lilovrätten finner därför inte skäl frångå den uppfattning som ansetts gälla tidigare."
2.5.6 Överväganden
Av det föregående framgår att det i skilda sammanhang gjorts gällande att frivilliga "överenskommelser" om en fullständig uppdelning av boet kan ingås mellan den efterlevande maken och den avlidnes efterarvingar. Ett sådant "reellt bodelande avtal" tilläggs också arvsskatterättslig verkan genom att uttryckligen omnämnas i 15 ä 1 mom. AGL.
SOU 1998:110 Om makes arvsrätt... 113
Olika åsikter om möjliga tolkningar av de nuvarande reglerna om bodelning har dock förts fram. Något direkt vägledande avgörande från Högsta domstolen finns inte. Det finns ett stort behov av att för framtiden lägga fast vad som bör gälla när efterlevande make ärver, eftersom fallen av sekundosuccession genom reformen typiskt sett har ökat och kommer att öka.
Fullständig bodelning eller andelsbestämning?
De reellt bodelande avtalen innebär en faktisk uppdelning av egendomen och leder till att den efterlevande maken kommer att förvalta två egen- domsmassor, en med full äganderätt och en med fri förfoganderätt. Frågan är då om en sådan uppdelning skall kunna tvingas fram av efter- arvingarna mot den efterlevandes vilja.
Utgångspunkten bör här, som bl. a. framhållits i doktrinen, vara grundtanken bakom reformen av 3 kap. ÄB, nämligen att den efter- levande maken bara skall behöva förvalta en förmögenhetsmassa. Om genom en formlig bodelning den efterlevade maken tvingas att förvalta två förmögenhetsmassor skulle värdet av arvsrätten för make minska kraftigt. Det skulle innebära en uppenbar risk för praktiska komplika- tioner och tvister. Den efterlevande maken själv .har inte heller något behov av en fullständig bodelning för att klargöra testationsrätten. För efterarvingarna, som inte är dödsbodelägare, bör en tudelning av egendomen egentligen salma värde, så länge den fria förfoganderätten finns kvar.
Av det sagda följer att det inte finns någon anledlning att införa regler som innebär att en fullständig bodelning med lottläggning skall kunna tvingas fram av någon sida. Uttryckliga regler om en sådan överens- kommelse är därför heller inte nödvändiga.
Behovet av att, oavsett de inblandades egen samstämmiga vilja, få till stånd ett beslut om andelsbestämning, dvs. ett fastställande av andels- talen mellan den del av boet som den efterlevande maken har med full äganderätt och den del av boet som han har med fri förfoganderätt, utan att detta följs av en lottläggning avseende konkreta föremål, kvarstår dock.
Såsom framförts i debatten i doktrinen kan det finnas ett berättigat intresse såväl hos den efterlevande maken som hos efterarvingarna att få de aktuella andelstalen fastställda. Detta gäller i de fall där en vanlig hälftendelning inte skall ske vid det andra dödsfalllet, t.ex. på grund av att den efterlevande maken har enskild egendom. lDen efterlevande kan vilja veta hur stor andel som kan testamenterais bort. Även efter-
114 Om makes arvsrätt... SOU 1998:110
arvingarna kan av olika anledningar vilja beräkna sin lott, t.ex. i det fall den efterlevande maken åberopar 12 kap. 2 & ÄktB.
Till skillnad från en formlig bodelning innebär inte ett fastställande av andelstalen något ingrepp i den efterlevandes möjlighet att förvalta egendomsmassan. Fastställs andelstalen redan vid det första dödsfallet, undviks också framtida tvister och förutsebarheten ökar beträffande den framtida uppdelningen av boet. Det är vidare lättare att fastställa värdena på tillgångar och skulder i boet och räkna ut andelstalen direkt efter det första dödsfallet i stället för att vänta kanske i många år till det andra dödsfallet. Utredningen anser därför att det bör vara möjligt såväl för den efterlevande maken som för den först avlidnes efterarvingar, inte bara bröstarvingarna, att framtvinga en andelsbestämning och en uttrycklig bestämmelse om detta bör införas.
Avtal om andelsbestämning
Först och främst bör det införas uttryckliga regler om att den efter- levande maken och den först avlidne makens efterarvingar kan ingå ett avtal om andelsbestämning om de är överens. Däremot skall den efter- levande maken inte kunna ingå ett avtal om andelsbestämning med sig själv.
Andelsbestämningen skall göras med ledning av boets värde på dödsdagen om inte annat avtalas (se vidare nedan). Av avtalet skall framgå hur stor andel av boet som den efterlevande innehar med äganderätt och hur stor andel han innehar med fri förfoganderätt. Avtalet skall skrivas under av den efterlevande maken och efterarvingarna.
Möjligheten att ingå avtal om andelsbestämning bör inte vara inskränkt till viss tid efter dödsfallet utan avtal bör kunna träffas under den efterlevande makens hela livstid.
Andelsbestämning av dödsboförvaltare
Vill bara en eller några av de inblandade få till stånd en andelsbe- stämning bör det finnas en möjlighet att kunna begära att det förordnas en dödsboförvaltare (se avsnitt 6). Denne får sedan själv besluta i frågan. Till skillnad från en frivillig överenskommelse om andels— bestämning bör en framtvingad andelsbestämning endast kunna ske i nära anslutning till dödsfallet. En begäran härom bör därför inte få framställas senare än ett år efter det att bouppteckningen avslutades.
SOU 1998:110 Om makes arvsrätt... 115
Dödsboförvaltaren skall upprätta en handling över andelsbestäm- ningen. I denna skall tillgångarna och skulderna per dödsdagen tas upp till sina värden. Andelsbestämningen skall spegla den verkliga för— delningen mellan det som den efterlevande har med full äganderätt resp. fri förfoganderätt. För att uppnå detta resultat måste de verkliga värdena anges och inte enbart bouppteckningsvärdena.
Av betydelse är vidare vilken värderingsdag som dödsboförvaltaren bör lägga till grund för beslutet om andelsbestämning, dödsdagen liksom i bouppteckningen, eller den dag andelsbestämningen äger rum, dvs. motsvarande vad som normalt gäller vid bodelning och arvskifte. Argument kan föras fram för båda alternativen. Fördelen med dödsdagen är att den är entydigt bestämd. Även om dödsdagen som värderingsdag kan ge upphov till att senare förändringar rubbar balansen, exempelvis genom kursutveckling eller förändring på marknaden i övrigt, bör den likväl väljas. På så sätt får man en enkel och ldar regel och ingen kan genom att exempelvis förhala andelsbestämningen påverka och spekulera i vilken dag som skall vara avgörande. Dödsdagen är också mest naturlig, eftersom det är till den dagen som andelarna, i likhet med andra rättigheter som hänför sig till arvlåtarens eller testators död, kan sägas vara knutna. Är den efterlevande maken och efterarvingarna överens om att dödsboförvaltaren skall utgå från en annan dag är han dock bunden av detta.
I den handling som dödsboförvaltaren upprättar skall sedan andelarnas storlek anges. Däremot skall inte någon lottläggning göras.
Dödsboförvaltaren skall skriva under handlingen. En dödsboförvaltares beslut om andelsbestämning bör kunna klandras.
Gemensamma bestämmelser m.m.
En överenskommelse om andelsbestämning mellan den efterlevande maken och efterarvingarna eller ett beslut om andelsbestämning av en dödsboförvaltare bör binda dem som ärver den först avlidne maken när den efterlevande maken dör. Detta står väl i överensstämmelse med vad som gäller arvsavsägelse enligt 17 kap. 2 & ÄB (jfr vad som anförts i doktrinen ovan).
Utredningen har övervägt om det med hänsyn främst till tredje mans intresse bör finnas möjlighet att få en handling om andelsbestämning registrerad hos någon myndighet. Utredningen har dock funnit att eftersom någon förmögenhetsöverföring faktiskt e.:ller rättsligt inte sker vid en andelsbestämning finns det heller inget behov av publicitet eller andra sakrättsliga arrangemang.
116 Om makes arvsrätt... SOU 1998:110
Vilka effekter 12 kap. 2 & ÄktB bör få i arvsrättsligt hänseende behandlar utredningen i avsnitt 2.6.
Något om reellt bodelande avtal
Enligt nuvarande ordning skall alltså ett "reellt bodelande avtal", dvs. Lagrådets tekniska nykonstruktion i 1987 års arvsskatteärende (prop. 1987/88:61), innefatta en konkret uppdelning av boet för att godtas i ett skatteärende. Ett avtal som enbart går ut på att fastställa grunderna för blivande bodelning och arvskifte, dvs. andelarna, duger inte. Som framhållits i doktrinen innebär ett fasthållande av denna regel att syftet med makes nuvarande arvsrätt går förlorad. Möjligheten att förvalta boet som en förmögenhetsmassa, ett bärande inslag i familjerättsreformen, står inte längre till buds.
Med utredningens förslag om möjlighet till andelsbestämning bör behovet av institutet "reellt bodelande avtal" ses i ett nytt ljus. Med hänsyn till den översyn av arvsskattereglerna som nu görs i Regerings- kansliet, avstår utredningen, som nämnts, från att lämna förslag till utformning av nya bestämmelser i AGL. Utredningen utgår dock från att följdändringar i anledning av utredningens förslag beaktas i det fortsatta lagstifmingsarbetet.
2.6 Jämkning vid bodelning
Utredningens bedömning: Nuvarande regler om jämkning vid bodehung behålls.
2.6.1 Inledning
När en bodelning sker skall normalt en hälftendelning göras av makarnas giftorättsgods enligt reglerna i 11 kap. ÄktB. Från huvudregeln om hälftendelning finns dock undantag i 12 kap. ÄktB. Här finns två olika bestämmelser om jämkning vid bodelning. Den ena regeln tar sikte på bodelning med anledning av äktenskapsskillnad (12 kap. 1 & ÄktB) och den andra regeln handlar om bodelning med anledning av en makes död (12 kap. 2 & ÄktB). Förutsättningarna för jämkning är olika i de båda fallen. Bestämmelseni 12 kap. 2 & ÄktB har kritiserats i doktrinen.
SOU 1998:110 Om makes arvsrätt... 117
Nedan följer en kort beskrivning av de båda jämkningsreglerna (avsnitt 262-2.6.3). Därefter redogörs för doktrinen (avsnitt 2.6.4) och utredningens överväganden (avsnitt 2.6.5).
2.6.2 12 kap. 1 & ÄktB I 12 kap. 1 & ÄktB föreskrivs följande.
I den mån det med hänsyn särskilt till äktenskapets längd men även till makarnas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt är oskäligt att en make vid bodelning skall lämna egendom till den andra maken i den omfattning som följer av 11 kap., skall bodelningen i stället göras så att den förstnämnda maken får behålla mer av sitt giftorätts- gods. Är en make försatt i konkurs när bodelningen skall förrättas eller finns det andra särskilda skäl att inte dela makarnas giftorättsgods, skall varje make behålkz sitt giftorättsgods som sin andel.
Första stycket gäller inte vid bodelning med anledning av en makes död.
Bestämmelseni 12 kap. l & ÄktB37 tillkom i samband med familjerätts- reformen år 1988.
Tidigare fanns en regel om jämkning av bodelning i 13 kap. 12 a 5 GB. För att jämkning skulle få ske enligt den regeln krävdes att en tillämpning av de vanliga bodelningsreglerna skulle leda till ett uppenbart orimligt resultat. Härigenom begränsades starkt möjligheterna att jämka. I den nya regeln i 12 kap. l & ÄktB har denna begränsning tagits bort, men avsikten är alltjämt att jämkning endast skall förekomma iundantagsfall.
Enligt 12 kap. 1 & ÄktB får jämkning alltså ske om det med hänsyn särskilt till äktenskapets längd men även till makarnas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt är oskäligt med en likadelning. Regeln har enligt förarbetena utformats på detta sätt för att markera att den i första hand är avsedd att tillämpas på de kortvariga äktenskapen. Vid sidan av äktenskapets längd sägs att bodelnings- resultatet kan vara oskäligt med hänsyn till makarnas ekonomiska förhållanden. Uttrycket "omständigheterna i övrigt" markerar att det skall göras en helhetsbedömning av makarnas förhållanden när jämk- ningsfrågan prövas. Även om äktenskapets längd och makarnas
37 Se prop. 1986/87:1 s. 44 ff och 184 ff.
118 Om makes arvsrätt... SOU 1998:110
ekonomiska förhållanden talar för en jämkning, kan det ibland enligt förarbetena finnas alldeles särskilda omständigheter som verkar i motsatt riktning, t.ex. det sätt på vilket den ekonomiska situationen i äktenskapet har uppstått, makarnas hälsotillstånd eller deras utbildnings— och yrkesstatus. Någon gång kan kanske i stället äktenskapets längd och makarnas ekonomiska förhållanden tala mot en jämkning men andra omständigheter medföra att jämkning trots allt bör ske.
Jämkning enligt den aktuella paragrafen kan aldrig medföra att en make får mer av den andre makens egendom än vid en likadelning utan regeln innebär endast att en make får behålla mer av sin egen egendom än vid en likadelning. Om det är nödvändigt att överföra egendom från en make till en annan, får detta ske antingen genom engångsunderhåll eller genom jämkning av äktenskapsförord.
Upplöses ett äktenskap genom äktenskapsskillnad efter endast en kortare tid, kan en likadelning av giftorättsgodset ofta framstå som oskälig. Detta gäller främst om den ena maken vid äktenskapets ingående har fört in egendom till stort värde i boet. Men även då en make under ett kortvarigt äktenskap har ärvt betydande egendom eller fått den genom gåva kan det vara oskäligt med en likadelning.
Med kortvariga äktenskap bör enligt förarbetena38 förstås äktenskap som inte har varat mer än fem år. I denna tid bör medräknas sådan tid då makarna har varit sammanboende före äktenskapets ingående. Femårsregeln skall dock endast ses som ett riktmärke.
När jämkning sker enligt femårsmodellen skall endast en begränsad del av makarnas giftorättsgods läggas samman och delas. Har äkten- skapet varat i t.ex. tre år, innebär en delning enligt femårsmodellen att endast 3/5 av respektive makes giftorättsgods blir föremål för likadelning.
Jämkning med hänsyn till makarnas ekonomiska förhållanden kan endast komma i fråga om det finns en betydande skillnad mellan makarnas nettoförmögenheter. När man bedömer om en likadelning är oskälig bör man enligt förarbetena39 beakta orsaken till att den ena maken har ett nettogiftorättsgods av betydligt större värde än den andra maken. Är orsaken att ett större arv eller en större gåva har tillfallit den ena maken, kan detta tala för en jämlming. Det kan dock finnas anledning att beakta om den andra maken också har fått ett större arv
38 Se a.a. s. 186.
39 Se a.a. s. 187.
SOU 1998:110 Om makes arvsrätt... 119
eller en större gåva som har gått in i familjehushållningen eller den gemensamma ekonomin i övrigt. Detta kan då tala mot en jämkning.
En större nettobehållning hos ena maken kan i andra fall bero på tillfälliga omständigheter som inte har något samband med hur familjens ekonomi har varit ordnad. Den ena maken har kanske en tid före det att talan om äktenskapsskillnad väcktes erhållit t.ex. rehabiliterings- ersättning eller skadestånd. Syftet med ersättningen skulle kunna äventyras om den skulle delas vid bodelningen och detta kan vara oskäligt mot den ersättningsberättigade maken.
Om en make behöver få behålla sin egendom eller viss del därav för att trygga sin framtida försörjning, medan den andra maken har goda utsikter att kunna försörja sig själv utan att erhålla denna egendom, bör det enligt förarbetena kunna utgöra skäl att frångå en likadelning.
När man bedömer familjens ekonomi skall man ta hänsyn även till sådana tillgångar som inte ingår i bodelningen. Har den make som enligt likadelningsregeln skall erhålla del i den andra makens giftorättsgods stora tillgångar som är enskild egendom eller som har placerats i pensionsförsäkringar eller andra personliga rättigheter, kan det vara ett skäl att jämka. Det nu sagda är särskilt fallet om den ekonomiskt svagare maken i väsentlig grad har bidragit till att öka värdet av den andra makens enskilda egendom.
Är den ena maken starkt skuldsatt så att dennes egendom i stort sett går åt för skuldtäckningen, kan en likadelning av den andra makens nettogiftorättsgods ibland framstå som oskälig. I sådana fall måste dock enligt förarbetena bedömas vilken nytta den andra maken har haft av det som är upphovet till skulderna.
Att mera konkret ange i vilka övriga fall en jämkning skall ske enligt 12 kap. l & ÄktB är enligt förarbetena inte möjligt. Det får bedömas från fall till fall om omständigheterna ger anledmng till jämkning. Någon mera omfattande praxis finns inte.40
2.6.3 12 kap. 2 & ÄktB I 12 kap. 2 & ÄktB föreskrivs följande.
Vid bodelning med anledning av en makes död .skall. om den efter- levande maken begär det, vardera sidan som sin andel behålla sitt
40 För en utförlig beskrivning av 12 kap. 1 & ÄktB se Tottie, Äkten- skapsbalken, s. 416 ff.
120 Om makes arvsrätt... SOU 1998:110
giftorättsgods. Om den efterlevande maken begränsar sin begäran till att avse endast en del av sitt giftorättsgods, skall den andra sidan behålla motsvarande kvotdel av den avlidna makens giftorättsgods, varefter återstoden fördelas enligt 11 kap.
Bestämmelserna i15 kap. 1 och 3 åå ärvdabalken om förlust av rätt till arv skall också gälla i fråga om rätten för den ejierlevande maken att vid bodelning få del i den avlidnes giftorättsgods liksom beträfande rätten för den efterlevande maken att få behålla sitt giftorättsgods.
Även bestämmelsen i 12 kap. 2 & ÄktB41 tillkom i samband med farniljerättsreformen.
Beträffande bodelningsförfarandet byggde giftermålsbalken på likadelningsprincipen såväl när det gällde bodelning vid äktenskaps- skillnad som när det gällde bodelning med anledning av ena makens död. I sistnämnda fallet modifierades principen dock av att det fanns vissa regler som garanterade den efterlevande maken att få ut ett visst minimum av egendom ur det gemensamma boet. Viktigast av dessa regler var basbeloppsregeln. Några andra regler om jämkning av bodelning vid makes död fam1s inte.
Familjelagssakkunniga föreslog i sitt betänkande Äktenskapsbalk (SOU 1981:85) att det borde införas en möjlighet för en efterlevande make att vid bodelningen behålla sitt giftorättsgods. De sakkunniga menade att det kunde finnas situationer, då en strikt tillämpning av hälftendelningen kunde te sig särskilt ogynnsam för den efterlevande, och en modifiering av denna princip var därför påkallad. Det gällde sådana situationer då den efterlevande har t.ex. en samlad egendom som är nedlagd i en affärsrörelse eller ett jordbruk och det för denna verk- samhet skulle vara ogynnsamt om egendomen splittrades.
Remissinstanserna tillstyrkte förslaget eller lämnade det utan erinran. Departementschefen delade Farniljela gssakkunni gas uppfattning att den aktuella jämkningsregeln borde införas. Han uttalade42 att man i och för sig kunde tro att en efterlevande make inte var i behov av en sådan regel, eftersom han också föreslog en ny arvsregel för make. Men detta var inte riktigt, menade han. Den avlidne kan disponera över sin kvarlåtenskap genom testamente. Vidare kan det finnas barn till den avlidne som inte är barn till den efterlevande maken. För att en
'” Se anförd prop. s. 87 ff. och 190 ff.
" Se a.a. s. 88.
SOU 1998:110 Om makes arvsrätt... 121
efterlevande make inte skall behöva avstå något av sitt giftorättsgods till den avlidnes testamentstagare eller sådana barn bör det finnas en möjlighet att åstadkomma en jämkning av likadelningen, menade departementschefen. Han pekade också på behovet av en jämkningsregel i sådana situationer som Familjelagssakkunniga nämnt i sitt betänkan- det*3
Den efterlevandes rätt till jämkning enligt 12 kap. 2 & ÄktB är av personlig natur. Om även den efterlevande maken skulle avlida innan bodelning har hunnit ske, har dennes dödsbodelägare inte rätt att påkalla sådan jämkning.
2.6.4 Doktrinen
Agell anser att 12 kap. 2 & ÄktB har ett diskutabelt syfte och att bestämmelsen kan leda till resultat som är både orättvisa och slump- artade (jfr avsnitt 2.5.4). Hans synpunkter kan sammanfattas på följande sätt.'*4
Grundtanken, att en efterlevande make inte skall behöva avstå giftorättsgods till den avlidnes särkullbam eller testamentstagare, är i sig diskutabel, menar Agell. Giftorättens centrala syfte är att makarna skall förvärva ett likadelningsanspråk på tillgångar som byggts upp under äktenskapet. I fråga om sådana tillgångar är det svårt att se att gifto- rättsanspråkens omfattning efter den ena makens död skall ensidigt, dvs. utan äktenskapsförord, kunna bestämmas av den efterlevande maken till förfång för den avlidnes arvingar och testamentstagare, fortsätter han.
Tanken bakom lagrummet, att den efterlevande maken inte skall behöva avstå något av sin egendom till den avlidnes särkullbam eller testamentstagare, har däremot större fog för sig beträffande egendom som ägts redan före giftermålet, anser Agell. Här möter vi i själva verket samma problem som föranlett skevdelningssregeln i 12 kap. l & ÄktB på tal om skilsmässa, nämligen det tvivelaktiga i att giftorätts- anspråk gäller 1 egendom som ägts före äktenskapet. Både 12 kap. l ä och 12 kap. 2 & ÄktB är därför 1 stor utsträckning ett svar på problem som skapas av att giftorätten kan täcka all egendom som en make äger. När giftorätteni 1987 års lagstiftning fick ha kvar detta vida täcknings-
43 Se a.a. s. 88.
" Agell har vid ett möte med utredningen redlogjort för sin syn på jämkningsreglerna.
122 Om makes arvsrätt... SOU 1998:110
område trots vanligheten nuförtiden av skilsmässor, åberopades som ett skäl, att många äktenskap ändå är livsvariga. Men denna tanke gör det samtidigt överraskande att den efterlevande maken enligt 12 kap. 2 & ÄktB kan ensidigt bestämma vilken verkan giftorätten skall ges, menar Agell.
Bestämmelsens konstruktion gör enligt Agell att det får en olämplig slumpeffekt vilken make som dör först. En "fattigare" make som tror att han kan komma att avlida först får rentav ett intresse av att skilja sig för att gardera sina egna arvingar och testamentstagare mot att den efterlevande maken använder sig av 12 kap. 2 & ÄktB.
Särskilt viktigt när man bedömer funktionen hos 12 kap. 2 & ÄktB är, anser Agell, att lagrummet kan åberopas av den efterlevande maken även då den avlidne maken inte har några särkullbam och då efter- arvingarna kan utgöras av antingen makarnas gemensamma barn eller den avlidne makens släktingar 1 andra arvsklassen. Ett åberopande av 12 kap. 2 & ÄktB leder då till en förändring 1 vad som efter båda makarnas död utgör efterarv efter den först döde maken resp. arv efter den sist avlidne. Med tanke på gemensamma bröstarvingar behöver detta inte spela någon annan roll än att arvsskatten vid de två dödsfallen kan förändras.
I andra fall av sekundossuccession är det enligt Agell direkt olämpligt att den efterlevandes ensidiga förklaring kan påverka storleken av vad som efter båda makarnas död skall gå till släktingarna på vardera sidan. Det slumpartade förhållandet vilken make som dött först, i kombination med den efterlevandes eventuella utnyttjande av 12 kap. 2 & ÄktB, kan komma att avgöra arvets fördelning efter båda makarnas död.
Agell anser vidare att nyssnämnda förhållande har motsvarande olämpliga inverkani sådana fall då makar skrivit inbördes testamente om fördelning av deras egendom efter bådas död. En förklaring enligt 12 kap. 2 & ÄktB innebär då att den efterlevande maken kan handla 1 direkt strid mot vad som får anses ligga 1 makarnas inbördes testamente om fördelning av egendom efter bådas död.
I de nu berörda fallen av efterarv eller inbördes testamenten har den efterlevande knappast något personligt intresse av att åberopa 12 kap. 2 & ÄktB vid sidan av en eventuell önskan att nedbringa arvs- skatten, menar Agell. Den efterlevande övertar i varje fall egendomen med fri förfoganderätt, vilket - om man bortser från en begränsning av friheten att göra testamente - motsvarar äganderätt. Hänsynstagande till skattekonsekvenserna kan dock inte vara något självständigt motiv för utformning av reglerna om giftorätt och arv, fortsätter han. Däremot bör skattereglerna å ena sidan bygga på de civilrättsliga utgångspunkterna
SOU 1998:110 Om makes arvsrätt... 123
men å andra sidan utformas så att det inte utgår arv sskatt när make ärver egendom som han själv ägt under äktenskapet.
Bestämmelsen i 12 kap. 2 & ÄktB torde emellertid enligt Agell i praktiken ganska ofta utnyttjas av en efterlevande make, som tror sig ha de större tillgångarna, för att arvet och därmed arvsskatten efter den först avlidne skall bli lägre. Bortsett från det civilrättsligt olämpliga i att 12 kap. 2 & ÄktB tillämpas av skatteskäl, när konsekvenserna av fördelningen av den efterlevandes kvarlåtenskap kan bli olämpliga, kan det vara mycket svårt för den efterlevande maken att bedöma konse- kvenserna av en förklaring, menar han. Värderingen av tillgångar som fastighet, bostadsrätt, lösöre eller del i företag skall ju nämligen i princip ske efter marknadsvärdena vid dödsfallet, och dessa värden kan som bekant avvika mycket från bouppteclmingsvärdena. Och även om det skulle ske en andelsbestämning enligt en ny bestämmelse härom (se avsnitt 2.5) kvarstår det principiellt tvivelaktiga i att den efterlevande maken genom en ensidig förklaring tillåts förändra giftorättens om- fattning utan att det upprättats äktenskapsförord, vilket i sin tur påverkar rätten till efterarv för arvingarna till den först dödne maken.
Om man är kritisk mot innebörden av 12 kap. 2 & ÄktB öppnar sig enligt Agell olika möjligheter till förändring. För det första kan lagrum- met upphävas eller omarbetas. För det andra bör man, om 12 kap. 2 & ÄktB skulle upphävas, överarbeta jämkningsmöjligheten i 12 kap. 1 & ÄktB för att den skall täcka även vissa fall då äktenskap upplösts genom dödsfall, främst efter kortvariga äktenskap. För det tredje kan man, vilket väcker en mera långsiktig fråga, ompröva giftorättens täcknings— område, anser Agell.
2.6.5 Överväganden
Vid bodelning med anledning av en makes död lhar den efterlevande maken enligt 12 kap. 2 & ÄktB rätt att behålla sitt giftorättsgods. Denna bestämmelse har kritiserats i doktrinen, men den synes ha stor betydelse i praktiken. Några tillämpningsproblem verkar den, vad utredningen kunnat finna, inte ha lett till.
Bör 12 kap. 2 & ÄktB förändras?
12 kap. 2 & ÄktB tillkom i samband med familjeräittsreformen år 1988. Reformens syfte var som framgått tidigare att stärka efterlevande makes
124 Om makes arvsrätt... SOU 1998:110
ställning på olika sätt. Detta syfte kom till uttryck också i 12 kap. 2 5 ..
Såsom redovisats i avsnitt 2.4 framgår av utredningens undersökning att intentionerna bakom reformen har slagit igenom i verkligheten och att reformen står väl i överensstämmelse med allmänhetens rättsupp- fattning när det gäller efterlevande makes ställning. Såvitt utredningen har kunnat bedöma, åberopas bestämmelseni 12 kap. 2 & ÄktB relativt ofta och anses fylla en viktig funktion. På detta sätt kan andelsbe— stämningen och arvsskatteunderlaget påverkas.
Mot bakgrund av vad som nu sagts anser utredningen att det bör krävas starka skäl för att 12 kap. 2 & ÄktB skall upphävas.
Den till synes hårdaste kritiken mot 12 kap. 2 & ÄktB avser det faktum att den efterlevande maken ensidigt kan åberopa bestämmelsen. Motsvarande gäller inte 12 kap. 1 & ÄktB. Om den efterlevande äger mest giftorättsgods kan han genom att åberopa 12 kap. 2 & ÄktB uppnå att särkullbam eller testamentstagare till den avlidne maken får mindre i arv än om en vanlig hälftendelning hade ägt rum. Detta kan upplevas som orättvist av särkullbam och testamentstagare till den fattigare, avlidne maken, har det hävdats. Dör makarna i omvänd ordning kan däremot resultatet bli ett annat. Makarna kan emellertid ha bestämt sig för att oavsett vem av dem som dör först skall den efterlevande åberopa 12 kap. 2 & ÄktB. I ett sådant fall spelar det ingen roll i vilken ordning makarna dör. Angående bestämmelsens betydelse just för frågan om särkullbarns skydd mot arvsplanering, se vidare avsnitt 4.
Här finns onekligen en konflikt mellan, å ena sidan, den efterlevande makens intresse och, å andra sidan, intresset hos den först avlidne makens arvingar. Vid avgörandet av denna intressekonflikt bör enligt ut- redningen syftet med 1988 års reform alltjämt vara vägledande. Det innebär att efterlevande make bör prioriteras framför den först avlidne makens arvingar. Redan den omständigheten att ett upphävande av 12 kap. 2 & ÄktB skulle leda till en försämring för efterlevande make kan alltså enligt utredningen i sig tala mot att upphäva bestämmelsen.
Ett annat skäl som framförts mot 12 kap. 2 & ÄktB är att förklaringar enligt 12 kap. 2 & ÄktB i första hand görs av skatteskäl, vilket i sig i princip är fullt korrekt, samtidigt som de civilrättsliga konsekvenserna är viktigare men inte beaktas. I den mån den enslq'ldes handlande styrts av felaktiga föreställningar om gällande rätt på civilrättens område bör de i första hand undanröjas genom information och bättre rådgivning, inte genom att de civilrättsliga reglerna ändras. Inte heller argumentet att 12 kap. 2 & ÄktB åberopas av skatteskäl utgör därför enligt ut- redningens uppfattning skäl nog att upphäva bestämmelsen.
SOU 1998:110 Om makes arvsrätt... 125
Vad som sagts nu talar alltså för att 12 kap. 2 & ÄktB bör finnas kvar. I samma riktning talar den omständigheten att, om 12 kap. 1 & ÄktB gjordes tillämplig även på bodelning med anledning av en makes död, antalet processer sannolikt skulle öka. Detta eftersom ett åbero- pande av 12 kap. 1 & ÄktB inte automatiskt leder till jämkning utan till att en många gånger besvärlig skälighetsprövning måste göras. En sådan utveckling är inte önskvärd. Härtill kommer att ett upphävande av 12 kap. 2 & ÄktB skulle innebära ett ingrepp i de svenska giftorättsreglerna och en omvärdering av giftorättsinstitutet som faller utanför ramen för utredningens uppdrag. Frågan bör därför uppmärksammas i ett vidare sammanhang, där giftorätten och inte arvsrätten står i centrum.
Sammanfattningsvis konstaterar utredningen alltså att 12 kap. 2 & ÄktB f.n. bör finnas kvar oförändrad. Som framgått ovan behandlar utredningen bestämmelsen också ur en särskild synvinkel i avsnitt 4.
Bör det krävas att en förrättning hålls?
En särskild fråga är om det bör krävas att en förrättning alltid skall hållas när 12 kap. 2 & ÄktB åberopas.
Vid övervägande av denna fråga bör man skilja på två situationer. Den första situationen är då den efterlevande maken inte ensam är dödsbodelägare. I detta fall skall under alla omständigheter bodelning förrättas.
Annorlunda är det däremot om den efterlevande maken är ensam dödsbodelägare. Det är som framgått av avsnitt 2.5 enligt gällande rätt osäkert om efterarvingarna i denna situation kan begära en fullständig bodelning. För att den avlidne makens efterarvingar skall få någon insyn i vad som utgör den efterlevandes giftorättgods och vad denne ärver med fri förfoganderätt har i doktrinen föreslagits att det bör införas ett krav på att en förrättning av något slag bör hållas om den efterlevande avser att åberopa 12 kap. 2 & ÄktB.
Utredningen har i det föregående (se avsnitt 2.5) föreslagit att det bör införas en möjlighet för den efterlevande maken och den först avlidnes efterarvingar att enas om, eller vid oenighet begära, en andelsbestäm— ning, dvs. ett fastställande av andelstalen mellan den egendom som den efterlevande maken innehar med full äganderätt resp. fri förfoganderätt, när den efterlevande maken övertar hela egendomen på grund av giftorätt och arv.
En möjlighet är givetvis att införa ett krav på att en sådan andels- bestämning alltid skall göras när 12 kap. 2 & ÄktB åberopas men en fullständig bodelning inte äger rum. Utredningen anser emellertid att det
126 Om makes arvsrätt... SOU 1998:110
är att gå för långt att alltid kräva en formlig andelsbestämning. Det skulle innebära en onödig formalisering och ge upphov till kostnader som inte står i rimlig proportion till vad som skulle uppnås. Det får anses tillfyllest med den möjlighet till andelsbestämning som utredningen föreslagit.
2.7 Basbeloppsregeln
Utredningens förslag: Basbeloppsregeln finns kvar men ändras i två avseenden.
Den ena ändringen avser försäkringsbelopp och annan ersättning som tillfaller den efterlevande maken enligt förmånstagar— förordnande av den avlidne. Sådan ersättning skall beaktas när man skall bedöma om basbeloppsregeln är tillämplig eller ej. Den andra ändringen avser testamentstagare som får stå tillbaka på grund av att basbeloppsregeln är tillämplig. En sådan testaments- tagare skall ha en uttrycklig rätt till sekundosuccession om inte annat följer av testamentet.
2.7.1 Inledning
Om arvlåtaren var gift skall kvarlåtenskapen, som nämnts, enligt huvud- regeln i 3 kap.1 & första stycket första meningen ÄB tillfalla den efterlevande maken. Från denna regel finns två undantag. Den som är bröstarvinge endast till den avlidne maken har rätt att få ut sin arvslott genast vid dennes död (3 kap. 1 5 första stycket andra meningen ÄB). Den efterlevande makens rätt att överta kvarlåtenskapen kan också sättas ur spel genom ett testamente till förmån för någon annan än den efter- levande maken. I dessa båda fall kan den s.k. basbeloppsregelni 3 kap. 1 5 andra stycket ÄB få betydelse. 3 kap. 1 & ÄB har följande lydelse:
Var arvlåtaren gif, skall kvarlåtenskapen tillfalla den efterlevande maken. Efterlämnar arvlåtaren någon bröstarvinge som inte är den efterlevande makens bröstarvinge, gäller dock att makens rätt till kvarlåtenskapen omfattar en sådan arvinges arvslott endast om arvingen har avstått från sin rätt i enlighet med vad som anges i 9 5.
Den efterlevande maken har alltid rätt att ur kvarlåtenskapen efter den avlidna maken, så långt kvarlåtenskapen räcker, få egendom till så stort
SOU 1998:110 Om makes arvsrätt...
värde att den tillsammans med egendom som den efterlevande maken erhöll vid bodelningen eller som utgör den makens enskilda egendom motsvarar fyra gånger det basbelopp enligt lagen (1962.'381 ) om allmän försäkring som gäller vid tiden för dödsfallet. Ett testamente av den avlidna maken är utan verkan i den mån förordnandet inkräktar på den rätt för den efterlevande maken som avses i detta stycke.
Makes rätt enligt basbeloppsregeln går alltså före såväl ett särkullbarns rätt till arvslott som en testamentstagares rätt enligt ett testamente.45 En bröstarvinge som helt eller delvis får stå tillbaka på grund av basbe- loppsregeln blir efterarvinge och får ut den återstående delen av arvslotten vid den efterlevande makens död. Vad som händer med en testamentstagare som får stå tillbaka på grund av basbeloppsregeln är däremot f.n. oklart. Vägledande domstolsavgöranden saknas.
Följande exempel illustrerar problemet.
A avlider och efterlämnar hustrun E och sonen S som inte är Ezs barn. A:s giftorättsgods uppgår till 80 000 kr och Ezs till 60 000 kr. Skulder finns ej. Enskild egendom finns ej. A har testamenterat hela sin kvarlåtenskap till en stiftelse. S gör gällande laglottsanspråk. Bas— beloppet är 30 000 kr.46
Bodelningen ger vardera sidan 70 000 kr. Hustrun får alltså genom bodelningen 70 000 kr med äganderätt. Enligt basbeloppsregeln skall hon ha ytterligare (4 gånger 30 000 kr minus 70 000 kr =) 50 000 kr. Denna rätt går före alla andra arvingars och testamentstagares rätt.
S har inte gjort något arvsavstående utan har därför rätt att få ut sitt arv genast. Särkullbarns rätt till laglott går före testamentstagares rätt. Laglotten uppgår till 35 000 kr, dvs. hälften av arvslotten på 70 000 kr.
Det återstår emellertid endast 20 000 kr av kvarlåtenskapen. Dessa får S. För resterande del blir han efterarvinge när E dör.
Stiftelsen får inget när A dör?7
45 Basbeloppsregeln är tvingande till förmån för den efterlevande maken. En efterlevande make som däremot vill avstå från sin rätt enligt basbelopps- regeln torde med stöd av allmänna arvsrättsliga principer kunna göra det.
46 Avrundat antaget basbelopp.
47 Se Erikssons artikel i SvJT 1989 s. 321 ff., Några problem med anknytning till 1987 års familjerättsreform.
127
128 Om makes arvsrätt... SOU 1998:110
Bör stiftelsen i exemplet ha efterarvsrätt när den efterlevande maken dör eller har rätten enligt testamentet utslocknat på grund av basbelopps- regelns tillämpning? Frågan har varit föremål för en livlig debatt i doktrinen (se avsnitt 2.7.4) där olika tolkningar av gällande rätt har förordats. En grundläggande fråga är vidare om basbeloppsregeln i övrigt har en tillfredsställande utformning.
I avsnitt 2.7.2 ges inledningsvis en beskrivning av basbeloppsregelns bakgrund. En genomgång av de uttalanden som gjorts i förarbetena till den nuvarande basbeloppsregeln görs i avsnitt 2.7.3. Slutligen följer, efter redovisningen av doktrinen, utredningens överväganden (avsnitt 2.7.5).
2.7.2 Bakgrund
Dagens basbeloppsregel i 3 kap. l å andra stycket ÄB har utvecklats ur den basbeloppsregel som fanns i 13 kap. 12 å andra stycket GB.
Basbeloppsregelni 13 kap. 12 å andra stycket GB var en bodelnings- regel. Den infördes år 1928. Redan dessförinnan föreskrevs i 13 kap. 12 & GB att när bodelning sker i anledning av makes död äger efter- levande maken, om den egendom som tillkommer honom är ringa, av makarnas giftorättsgods uttaga nödigt bohag samt arbetsredskap och andra lösören även om arvingarnas lott därigenom skulle lida in- skränkning. Bakgrunden till denna regel var att det var uppenbart att den efterlevande makens intressen av att ej se sitt hem fullständigt splittrat och sig själv avskuren från möjligheten att fortfarande driva sitt näringsfång måste få företräde framför arvingarnas anspråk på den dödes kvarlåtenskap.
För att möjliggöra det ringare boets sammanhållande i något större utsträckning och för att genom regelns formalisering underlätta dess tillämpning gjordes år 1928 ett tillägg i 13 kap. 12 & GB. Tillägget placerades i andra stycket och innebar att efterlevande maken vid bodelning i anledning av den andre makens död av makarnas giftorätts- gods såvitt det räckte alltid skulle få ut egendom till så stort värde att den jämte enskild egendom som tillhörde den efterlevande maken uppgick till 3 000 kr. I tredje stycket stadgades dock att regelni andra stycket inte skulle tillämpas, om den döde efterlämnade en bröstarvinge, som inte var barn även till den efterlevande maken, eller barn utom äktenskap, som hade rätt till underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen efter den döde.
Värdegränseni 13 kap. 12 å andra stycket GB höjdes år 1952 till 6 000 kr.
SOU 1998:110 Om makes arvsrätt... 129
År 1969 knöts storleken på det belopp som den efterlevande fick förbehålla sig enligt 13 kap. 12 å andra stycket GB till basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. På så sätt kom beloppet att auto- matiskt följa förändringari penningvärdet. Värdegränsen bestämdes till fyra basbelopp. Samtidigt ändrades undantaget i tredje stycket så att regelni andra stycket inte skulle tillämpas om den avlidne efterlämnade barn under sexton år som inte också var barn till den efterlevande.
2.7.3 Förarbetena Familjelagssaklmnnigas förslag
Familjelagssakkunniga ville i sitt förslag till äktenskapsbalk (SOU 1981: 85) behålla basbeloppsregeln som en bodelningsregel. Även Värdegränsen vid fyra basbelopp ville utredningen behålla. Två av de sakkunniga ansåg dock att basbeloppsregeln skulle utvidgas till sex basbelopp. Däremot föreslog Familjelagssakkunniga att inslqänkningen av basbeloppsregeln till förmån för särkullbam under sexton år skulle utgå. Familjelagssakkunnigas förslag beträffande basbeloppsregeln i denna del stöddes av nästan alla remissinstanser som uttalade sig i frågan. Ett stort antal remissinstanser ansåg liksom två av de sakkunniga att basbeloppsregeln borde utvidgas till att avse sex basbelopp. Några ville gå ännu längre och låta basbeloppsregeln omfatta tio basbelopp. Familjelagssakkunniga föreslog vidare att inte bara enskild egendom skulle beaktas vid tillämpning av basbeloppsregeln utan också försäk- ringsbelopp som den efterlevande får vid dödsfallet som förmånstagare. Undantag skulle dock göras för rätt till pension som inte skulle ingå i bodelningen. Vid remissbehandlingen påpekades dock att eftersom egendom som den efterlevande maken erhöll genom testamente inte påverkade tillämpningen av basbeloppsregeln så borde inte heller detta gälla försäkringsbelopp."
Uttalanden i propositionen I propositionen l986/87:1 om äktenskapsbalk m.m. föreslogs att basbeloppsregeln skulle göras om till en arvsregel. Bakgrunden var den orättvisa som de dåvarande reglerna ledde till för efterarvingarna.
48 Se prop. 1986/87zl s. 233 f.
5 SOU 98:1/0
130 Om makes arvsrätt... SOU 1998:110
Om arvlåtaren var gift och inte efterlämnade någon bröstarvinge tillföll kvarlåtenskapen maken. Levde vid makens död den först avlidnes arvingar i andra arvsklassen, hade de rätt till efterarv efter den först avlidne. Om däremot den efterlevande jämlikt 13 kap. 12 5 GB ägt erhålla hela kvarlåtenskapen vid bodelningen efter den först avlidne, var dennes efterarvingar uteslutna från efterarv enligt 3 kap. 7 & ÄB. Departementschefen ansåg att detta var orättvist och ville införa efterarvsrätt även när basbeloppsregeln omfattade hela kvarlåtenskapen. Basbeloppsregeln gjordes om till en arvsregel och placerades i ärvda- balken.
Departementschefen uttalade”:
"I det nya system som ja har förordat utgör basbeloppsregeln en regel som garanterar den e rlevande maken att få en VISS mängd av makarnas egendom även om det skulle innebära en inskränkning av vad som skall tillfalla testamentstagare eller barn till den först avl1dna maken som inte är barn till den efterlevande maken. Den egendom som den efterlevande maken förvärvar med stöd av basbeloppsregeln skall bli föremål för efterarv. Det gör att egendomen i fortsättningen får anses innehas med samma rätt som den egendom som den efterlevande maken ärver, dvs. med fri förfoganderätt. "
I propositionen finns flera uttalanden av departementschefen om att ett särkullbam som helt eller delvis inte får ut sin arvslott på grund av att basbeloppsregeln är tillämplig blir efterarvinge och får ut resterande del av arvslotten när den efterlevande maken går bort. Däremot sägs ingenting om vad som händer med en testamentstagare efter båda makarnas död, om testamentstagaren (dvs. stiftelsen i exemplet ovan) vid den förste makens död fått stå tillbaka på grund av basbeloppsregeln. Inget sägs heller om vad som menas med uttrycket "utan verkan" i 3 kap. 1 5 andra stycket ÄB.
Förutom det ovan citerade uttalandet av departementschefen finns
följande uttalanden i propositionen som berör basbeloppsregeln och frågan om efterarvsrätt.
"Basbelo psregeln kommer i fortsättningen endast att ha be delse som ett s dd för den efterlevande maken mot anspråk å de i den avlidnes kvarlåtenskap från testamentstagare och barn ti l arvlåtaren som inte är barn även till den efterlevande maken. Dessa skall emellertid - om de inte avstår från sin rätt eller om det inte ingås avtal om sammanlevnad i oskiftat bo - skiftas ut direkt vid den först
49 Se a.a. s. 95.
SOU 1998:110 Om makes arvsrätt...
avlidnes död. Efterarvingar är dels bröstarvingar, dels den först avlidna makens arvingar i andra arvsklassen."50
"Om den efterlevande maken övertar egendom med stöd av basbe- loppsregeln kan det innebära att barn som den först avlidna maken har me någon annan än den efterlevande maken helt eller delvis inte får ut sin arvslott vid arvlåtarens död. Dessa barn har emellertid rätt till efterarv när den efterlevande maken dör. "51
"Den egendom ur den avlidna makens kvarlåtenskap som förvärvas med stöd av basbeloppsregeln kommer den efterlevande att få med fri förfoganderätt under sin 11vstid, med rätt till efterarv för den avlidna makens släktingar (bröstarvingar och - om sådana ej finns — arvingar i andra arvsldassen). "52
"Genom bestämmelserna i 3 kap. 2 & klargörs att vad den efter— levande maken förvärvar med stöd av den nya basbeloppsregeln alltid skall omfattas av rätten till efterarv. "53
"Det bör observeras att barn till den först avlidna maken som denne har med någon annan än den efterlevande maken skall ingå i efterarvingarnas krets när man vid den efterlevande makens död skall fördela sådan egendom som denna make har förvärvat med stöd av basbeloppsregeln. " 54
När det gäller frågan om försäkringsbelopp skall beaktas när basbe- loppsregeln är tillämplig uttalade departementschefen att han delade remissinstansernas uppfattning i denna fråga, dvs. att de inte borde omfattas vid bedömningen. Han menade att det också borde beaktas att en regel av det slag som de sakkunniga hade förordat skulle minska skyddet för den efterlevande maken och således verka i rakt motsatt riktning mot de strävanden till ett ökat efterlevandeskydd som ändringar- na i ÄB i övrigt skulle tillgodose. Någon sådan regel som de sakkunniga föreslagit ställdes därför inte upp.55
50 Se a.a. s. 94. 51 Se a.a. s. 95. 52 Se a.a. s. 96. 53 Se a.a. s. 233. 54 Se a.a. s. 233.
55 Se a.a. s. 233 f.
131
132 Om makes arvsrätt... SOU 1998:110
Uttalanden av Lagutskottet
I en motion (1986/87zL401) togs 3 kap. 1 & andra stycket andra meningen ÄB upp till diskussion. Motionären utgick från att ett testamente som inkräktar på den efterlevandes rätt enligt basbelopps- regeln automatiskt är ogiltigt. I motionen framhölls att ÄB:s regler om testamente bygger på principen att talan om testamentes ogiltighet måste väckas vid allmän domstol inom viss tid. Försummas denna frist blir testamentet gällande enligt sin ordalydelse. Ett testamente är således aldrig ogiltigt i sig. Motionären ansåg att den i propositionen föreslagna regeln stred mot ÄB:s regelsystem och inte borde genomföras utan att ha blivit föremål för rättsliga överväganden och jämförelser med rättsordningeni övrigt. Lagutskottet uttalade med anledning av motionen följande.
"I propositionen föreslås att testamente av en avliden make skall vara utan verkan i den mån förordnandet inkräktar på den rätt som tillkommer den efterlevande maken enligt basbelo psregeln. En uttrycklig bestämmelse härom har intagits i 3 kap. 1 andra stycket förslaget till ändring av AB. Den föreslagna ordmngen innebär att den efterlevande maken inte behöver föra någon särskild talan om att testamentet skall vara ogiltigt i den delen.' "
Utskottet fortsatte:
"Utskottet erinrar om att s ftet med basbelo psre eln är att en efterlevande make inte skall gehöva avstå egen om ti l bröstarvingar och testamentstagare när behållningen i boet är liten. Som tidigare nämnts är den nuvarande basbeloppsregeln 1 GB utformad som en bodelningsregel. Bestämmelsen innebär 1 praktiken att ett testamente som inkräktar på den efterlevande makens rätt enligt basbeloppsregeln inte kan verkställas i den delen utan blir helt eller delvis utan verkan. Någon särskild åtgärd från den efterlevande makens sida beträffande testamentet behövs inte för att denna effekt skall inträda. Om tillämpningen av den nya regeln i AB skulle - i likhet med vad som i allmänhet gäller vid testamentes ogiltighet - bygga på att talan väcktes vid domstol inom viss tid skulle detta enligt utskottets mening innebära en försvagnin av den efterlevandes ställning i jämförelse med gällande ordmng. mån a fall kan det nämligen vara stor risk att den efterlevande av olika skäl försummar att iaktta tidsfristen och därmed går miste om sin rätt. Aven om utskottet i och för sig har förståelse för motionärens invändningar kan utskottet inte ställa sig
56 Se LU 1986/87zl8 s. 31.
SOU 1998:110 Om makes arvsrätt... 133
bakom en ordning som på detta sätt skulle dg; den efterlevande maken en sämre ställning än han eller hon har i g " 57
Vad slutligen gäller frågan om utfallande försäkringsbelopp som maken erhåller som förmånstagare skall beaktas när basbeloppsregeln skall tillämpas uttalade Lagutskottet att det ansåg att sådana belopp inte skall beaktas.53
2.7.4 Doktrinen
I doktrinen har livligt diskuterats om en testamentstagare i samma situation som stiftelsen i det inledningsvis angivna exemplet skulle kunna bli testamentarisk efterarvinge till det som den efterlevande maken ärver med stöd av basbeloppsregeln.sg Nedan följer en redogörelse av olika debattörernas åsikter i den aktuella frågan.
Eriksson
Enligt Eriksson kan man inte utgå från att testamentet i den aktuella situationen i avsaknad av en uttrycklig föreskrift eller konkreta
57 Se a.a. s. 32.
58 Däremot utgick Lagutskottet från att hänsyn skall tas till den egendom som på grund av testamente efter den avlidne maken tillfaller den efter- levande och detta oaVSett om förordnandet avser enskild egendom eller giftorättsgods (se LU 1986/87:18 s. 31). I fråga om egendom som make får genom testamente synes alltså departementschefen och Lagutskottet ha haft olika uppfattning. Lagutskottets uppfattning delas av Eriksson (se hans artikel i Svensk Juristtidning år 1989).
59 Frågan har behandlats bl.a. av - Anders Eriksson, Några problem med anknytning till 1987 års familjerätts- reform, SvJT 1989 s. 321 ff., — Gösta Walin, Några problem i den nya arvsrätten. Replik till Anders Eriksson, SvJT 1989 s. 717 ff., - Anders Agell, Den nya arvsrätten och metoderna för dess tolkning, SvJT 1990 s. 1 ff.,
- Eriksson, Några ytterligare synpunkter på tillämpningsfrågor med anknytning till 1987 års familjerättsreform, SvJT 1990 s. 268 ff. och _ Walin, ÄB 1 s. 42 ff.
134 Om makes arvsrätt... SOU 1998:110
tolkningsdata skall tolkas som innebärande att testator avsett att testamentstagaren skulle vara sekundosuccessor. Tanken bakom detta resonemang skulle då vara att testatorer i allmänhet uppfattar det som den naturliga lösningen i förevarande situation. Enligt Erikssons mening är detta inte en godtagbar testamentstolkning. Det handlar ju här inte om att fylla ut testamentet. I stället handlar det om att helt omtolka testamentsvillkoren med hänsyn till en av testator (eventuellt) inte förutsedd situation, menar han. För den situationen innehåller emellertid lagen i 3 kap. 1 5 andra stycket ÄB en uttrycklig regel som anger att testamentet är utan verkan i den mån det inkräktar på den rätt som efterlevande maken har enligt basbeloppsregeln. Att testamentet är utan verkan kan inte ges annat innehåll än att det inte gäller, hävdar Eriksson. Att mot en sådan uttrycklig regel göra en avvikande tolkning som grundas bara på överväganden om vad testatorer i allmänhet kan antas anse vara den naturligaste lösningen synes Eriksson alltför djärvt. Enligt hans uppfattning kan en sådan omtolkning av testamentet knappast komma i fråga. Eriksson hänvisar här till ett uttalande av Lag- beredningen.60 Oavsett hur det förhåller sig med möjligheten att tolka testamentet saknar emellertid testamentets innehåll (uttryckliga eller
60 I betänkandet Revision av ärvdabalken 111 (SOU 1929:22) gjorde lagberedningen följande uttalande om testamentstolkning (s. 208 f.).
"Testamentstolkningens syfte är att utröna de önskningar beträffande kvarlåtenskapen, åt vilka testator genom sitt förordnande velat giva uttryck. Det är sålunda det i laga form givna förordnandet, som år tolkningens föremål. Om emellertid förordnandets innehåll, sett i ljuset av vad i övrigt kan upplysas om testators intentioner, ej lämnar tillräcklig ledning, kan sådan för vissa fall sökas i de supplerande regler, som återfinns i 2-8 åå. Dessa giva uttryck åt den tanken, att testator i tvivelaktiga fall antages hava önskat få testamentet verkställt på det sätt, som kan förmodas för testatorer i allmänhet te sig såsom den naturliga lösningen i det föreliggande sakläget. Det är tydligt, att sådana regler kunna givas allenast i den mån de visa sig fast grundade i rådande åskådning. Beredningen har därför också med stor försiktighet uppställt särskilda stadganden till ledning för testamentstolkningen, och ehuru möjlighet icke får anses utesluten, att domstolarna med tillämpande av nyssnämnda tankegång även utan stöd av lagfästade tolkningsregler kunna utfylla luckor i testamentet, måste uppenbarligen därvid ej mindre försiktighet iakttagas. Det måste nämligen noga fasthållas, att tolkningen icke får, med stöd av mer eller mindre lösa gissningar om testators avsikt, utmynna i rena tillägg till testamentet. "
SOU 1998:110 Om makes arvsrätt...
intolkade innehåll) betydelse för frågan om stiftelsen i det angivna exemplet får efterarvsrätt, hävdar Eriksson. Enklast ser man det om man jämför med den situationen att någon som testamenterat hela sin kvarlåtenskap till t.ex. en stiftelse avlider och efterlämnar sin make som enda arvinge samt maken med stöd av basbeloppsregeln har rätt att ärva hela kvarlåtenskapen. I detta fall skall maken enligt 3 kap. ÄB ärva kvarlåtenskapen med äganderätt, menar Eriksson. Det finns nämligen ingenting i 3 kap. 1 & andra stycket som anger att efterlevande makes rätt att förfoga över det som ärvs med stöd av basbeloppsregeln skulle vara inskränkt, fortsätter han. I likhet med vad som gäller bröstarvinges laglott har alltså efterlevande maken rätt att (såvitt gäller förhållandet till testamentstagare) få den egendom som ärvs med stöd av basbelopps- regeln utan belastningar. Enligt nämnda styckes sista mening är ett testamente utan verkan "i den mån förordnandet inkräktar på den rätt för den efterlevande maken som avses idetta stycke (kurs. av Erikssson) ". Den rätten är att ärva egendomen med äganderätt. Det går då naturligt- vis inte, menar Eriksson, att åberopa testamentet som grund för att maken bara skall ärva med fri förfoganderätt. Någon sekundo- successionsrätt för stiftelsen kan alltså inte föreligga i det fallet. Det är då svårt att se varför det skulle bli någon skillnad bara därför att det finns t.ex. ett särkullbam. Att däremot särkullbamet får efterarvsrätt beror på den uttryckliga bestämmelsen om deti 3 kap. 2 5 första stycket ÄB. Det finns inte någon bestämmelse i anslutning till basbeloppsregeln som anger att den efterarvsrätten skulle vara utan verkan, säger Eriksson avslutningsvis.
Agell
Agell utgår vid sin tolkning av gällande rätt från sin uppfattning om allmänna principer om testamentstolkning. Det leder honom till presumtionen att testamentariska förordnanden inte utplånas genom tillämpning av basbeloppsregeln utan bör förvandlas till en rätt till sekundosuccession. Han anser också att en sådan presumtion bäst står i överensstämmelse med en genomsnittlig testatorsvilja: testator bör, om annat inte kan utredas, presumeras ha velat att en testamentstagare, som skulle få stå tillbaka enligt basbeloppsregeln, skulle få rätt till sekundo- succession. Erikssons hänvisning till vad Lagberedningen uttalat om testamentstolkning ändrar inte denna slutsats, eftersom skillnaden mellan tolkningen av den individuella testatorsviljan och kravet på bundenhet till det formenliga testamentet inte blivit tillräckligt uppmärksammad. Erikssons uppfattning leder till ett omotiverat ingrepp i testationsfriheten
135
136 Om makes arvsrätt... SOU 1998:110
och till sakligt otillfredsställande resultat: Med Erikssons tollcning skulle efterarvingar likväl få ärva, även om den först avlidne maken testamen- terat bort all sin egendom till andra än dem just för att undvika att de får något.
Walin
Beträffande uttrycket "utan verkan" i 3 kap. l å andra stycket ÄB säger Walin avseende testamente till utomstående att det förefaller tveksamt om bestämmelsen får tas efter orden. Visserligen har den efterlevande maken en ovillkorlig rätt att få vad som motsvarar fyra gånger bas- beloppet men man kan fråga sig om inte testamentstagaren i så fall blir "efterarvinge", menar Walin. Finns bröstarvinge till den först avlidna maken blir denne efterarvinge men testamentet borde rimligen föranleda att bröstarvingen, frånsett laglotten, får träda tillbaka för testaments- tagaren, fortsätter han. Finns inte bröstarvinge synes testamentstagaren också böra bli efterarvinge som får tillträda sin lott när den efterlevande maken avlider, menar Walin.
Om den först avlidne maken direkt har förordnat om sekundo- succession torde det förordnandet stå sig om det inte kränker bröst- arvinges laglott, säger Walin. Den efterlevande maken får dock alltid fri dispositionsrätt till vad han skall ärva enligt basbeloppsregeln.
2.7.5 Överväganden Iillanrpningsproblem
Enligt 3 kap. 1 & andra stycket ÄB har den efterlevande maken alltid rätt att ur kvarlåtenskapen efter den avlidna maken, så långt kvarlåten- skapen räcker, få egendom till så stort värde att den tillsammans med egendom som den efterlevande maken erhöll vid bodelningen eller som utgör den makens enskilda egendom motsvarar fyra basbelopp, den s.k. basbeloppsregeln. Ett testamente av den avlidna maken är utan verkan i den mån förordnandet inkräktar på den efterlevande makens rätt enligt basbeloppsregeln.
Basbeloppsregeln var tidigare en bodelningsregel men gjordes i samband med familjerättsreformen om till en arvsregel. Den nya regeln har gett upphov till tillämpningsproblem av två slag.
Först och främst kan basbeloppsregeln leda till komplicerade be- räkningar av olika andelar. Så kan fallet vara exempelvis då det finns
SOU 1998:110 Om makes arvsrätt... 137
gemensamma barn, särkullbam och testamentstagare och dessa inte får ut hela sitt arv vid det första dödsfallet på grund. av att efterlevande maken har rätt till egendom med stöd av basbeloppsregeln. I dessa situationer uppstår också lätt konflikter mellan de inblandade personerna.
Det andra problemet avser testamentstagares rätt i vissa fall då bas- beloppsregeln är tillämplig. I doktrinen har som framgått diskuterats hur basbeloppsregeln skall tolkas när en testamentstagare får stå tillbaka på grund av basbeloppsregeln. Har testamentstagaren då helt förlorat sin rätt enligt testamentet eller har han rätt till sekundosuccession?
Behövs basbeloppsregeln ?
Syftet med basbeloppsregeln är att ge den efterlevande maken ett minimiskydd. Den efterlevande skall inte vid makens dödsfall ställas helt utan ekonomiskt stöd. Makes arvsrätt är till skillnad från bröstarvinges laglott inte skyddad på annat sätt än just genom basbeloppsregeln. En make kan alltså genom testamente utöver vad basbeloppsregeln anger beröva den andre maken dennes arvsrätt.
Hur fungerar då basbeloppsregeln i praktiken? Fullgör den alltid sitt syfte?
Naturligtvis finns det fall där basbeloppsregeln får den verkan som varit avsedd, men detta gäller långt ifrån alla fall. 11 vissa dödsbon finns det i stort sett ingen behållning. I dessa dödsbon fyller basbeloppsregeln ingen funktion eftersom det inte finns någon egendom att ärva med stöd av regeln.
I andra fall får den efterlevande maken i samband med dödsfallet försäkringsersättning på grund av ett eller flera förmånstagar- förordnanden av den avlidne. Även om dethär kan röra sig om hundra- tusentals kronor kan basbeloppsregeln ändå bli tillämplig eftersom försäkringsersättning inte skall beaktas vid regelns tillämpning. Detta trots att den efterlevande tack vare försäkringsersättningen egentligen inte är i behov av egendomen han får med stöd av basbeloppsregeln. Att basbeloppsregeln skulle leda till sådan överkonnpensation stämmer mindre väl med dess syfte som skyddsregel.
En grundläggande fråga är om basbeloppsregeln alls bör vara kvar. Denna fråga är desto mera berättigad som det franngått att basbelopps- regeln inte tillämpas så ofta vid skiften. Anledningen härtill är att bodelnings- och skiftesvärdena sällan är så låga att den blir tillämplig. En annan sak är att basbeloppsregeln kanske tilliämpats i arvsskatte- ärendet eftersom bouppteclmingsvärdena normalt är lägre än de värden som utgjort utgångspunkten vid bodelningen och skdftet.
138 Om makes arvsrätt... SOU 1998:110
Det kan mot denna bakgrund starkt sättas i fråga om basbeloppsregeln bör vara kvar. Det som dock talar för det är de dödsbon där det finns egendom endast i begränsad omfattning och där försäkringar saknas. Skulle basbeloppsregeln tas bort skulle det slå hårt mot den efterlevande maken i dessa fall. Härtill kommer att basbeloppsregeln har lång tradition i svensk rätt och synes väl förankrad i allmänhetens rättsupp- fattning. Den som inte vill att basbeloppsregeln skall tillämpas kan ju också som konstaterats ovan avstå från sin rätt enligt regeln. Ut— redningen anser därför att basbeloppsregeln trots allt bör finnas kvar. Den behöver dock ändras så att den bättre uppfyller sitt syfte samt blir tydligare och lättare att tillämpa. På så sätt bör också antalet kompli- cerade och tvistiga kvot- och andelsbestärnningsfall kunna minska.
Skall försäkringsbelopp beaktas vid beräkningen?
I den nu gällande lagtexten anges att man vid tillämpningen av bas- beloppsregeln skall beakta den egendom som den efterlevande maken erhöll vid bodelningen och den makens enskilda egendom. Även det som tillfaller en efterlevande make på grund av testamente skall beaktas enligt Lagutskottet. Däremot skall som nämnts försäkringsbelopp som tillfaller den efterlevande maken på grund av förmånstagarförordnanden inte räknas in.
I en situation där basbeloppsregeln tillämpas och den efterlevande maken får försäkringsersättning på grund av ett eller flera förmånstagar- förordnanden ges alltså den efterlevande ett dubbelt skydd: dels för- säkringsersättning, dels egendom med stöd av basbeloppsregeln. Två parallella skyddssystem verkar samtidigt. Detta går längre än det uttalade syftet med basbeloppsregeln och innebär samtidigt att andra arvingar kan få stå tillbaka. -
En bröstarvinge som anser att en tillämpning av ett förmånstagarför- ordnande skulle leda till ett resultat som är oskäligt kan väcka talan enligt 104 & lagen (1927:77) om försäkringsavtal om att förordnandet skall jämkas så att försäkringsbeloppet helt eller delvis tillfaller bröstarvingen. Vid prövningen skall domstolen särskilt beakta skälen för förordnandet samt den efterlevandes och bröstarvingens ekonomiska förhållanden.
Utredningen anser dock att jämkningsmöjligheten i försäkrings— avtalslagen inte räcker för att komma till rätta med problemen kring basbeloppsregeln, särskilt inte mot bakgrund av vad som sagts ovan om basbeloppsregelns syfte. En förändring som skulle leda till bättre balans mellan den efterlevande makens och andra arvingars intressen vore om
SOU 1998:110 Om makes arvsrätt... 139
man vid tillämpning av basbeloppsregeln även skulle beakta för- säkringar. Ett inkluderande av försäkringar vid basbeloppsregelns tillämpning sätter den efterlevandes skyddsbehov i centrum.
Utredningen anser att det närmast ter sig stötande att inte beakta de, många gånger omfattande, försäkringsbelopp som kommer den efterlevande till del. Enligt utredningen är tiden därför mogen att nu låta också försäkringsbelopp och annan ersättning enligt förmånstagarför- ordnande beaktas vid bedömningen av om basbeloppsregelns skydds- mekanism skall utlösas. Ett sådant ställningstagande ligger också väl i linje med den allmänna syn på försäkringar och andra skyddsåtgärder som kommit till uttryck bl.a. i rättshjälpsreformen nyligen, där det allmännas ansvar för rättsskyddet i större utsträckning sker med beaktande av den enskildes eget försäkringsskyddél. Det förtjänar också att anmärkas att privata pensionsförsäkringar och individuellt pensions— sparande i större utsträckning framgent är tänkt att ingå i bodelning med anledning av äktenskapsskillnad?
Förmånstagare kan insättas till livförsäkringar, olycksfalls- och sjukförsäkringar samt pensionssparande.63
Livförsäkringarna delas civilrättsligt in i kapitalförsäkringar och livräntef'örsäkringar.66 Med kapitalförsäkring avses en försäkring som faller ut med ett på förhand bestämt belopp som betalas ut vid ett och samma tillfälle eller delas upp på flera utbetalningstilllfällen. Livränteför- säkringar betalas ut periodiskt men det utfallande beloppet är inte bestämt på förhand.
Inom skatterätten sker en uppdelning av livförsäkringar efter andra grunder i pensionsförsäkring och kapitalförsäkring.” Den skatterättsliga indelningen medför en helt annan gränslinje kring begreppet kapital- försäkring än den civlirättsliga indelningen. I kommunalskattelagen (1928z370) finns en definition av vad som är pensionsförsäkring. All annan livförsäkring är i skatterättslig mening kapitalförsäkring.
61 Se rättshjälpslagen (1996:1619) och prop. 1996/97z9.
& Se prop. 1997/98:106.
63 102, 118 och 122 55 FAL samt 4 kap. 4 5 lagen (199393 1) om in- dividuellt pensionssparande.
64 Se 102 och 118 55 FAL.
” Se prop. 1997/98:106 s. 11 ff.
140 Om makes arvsrätt... SOU 1998:110
Till skillnad från kollektiva försäkringar (gruppförsäkringar och kollektivavtalsgrundade försäkringar) har individuellt tecknade livförsäk- ringar ett moment av sparande.
Någon skillnad bör enligt utredningen inte göras mellan belopp av engångskaraktär och periodiskt utfallande belopp. Visserligen beaktas de periodiskt utfallande beloppen också när den efterlevande söker olika sociala förmåner, men utredningen har ändå stannat för att de även skall omfattas av basbeloppsregeln. Alla försäkringsbelopp som den efter- levande får vid den först avlidne makens död på grund av förmånstagar- förordnanden gjorda av denne bör alltså beaktas. Periodiskt utfallande belopp får vid värderingen kapitaliseras. Någon skillnad bör inte heller göras mellan kollektiva försäkringar och enskilt tecknade försäkringar. Den omständigheten att avtalsslutandet sker på olika sätt bör i detta sammanhang inte tillmätas någon betydelse.
Genom att beakta de belopp som nu angetts blir basbeloppsregelns roll som ett yttersta skyddsnät tydligare. Därmed minskar också behovet av dess tillämpning, vilket i sin tur leder till att antalet fall av komplice- rade andelsbestämningar vid den efterlevandes död kan antas minska väsentligt.
Härutöver anser utredningen att vad som nu anses vara gällande rätt, nämligen att testamentsbelopp till förmån för den efterlevande också skall beaktas, uttryckligen bör framgå av lagtexten.
Testamentstagares rätt
En tolkningsfråga som diskuterats är, som framgått, om en testaments- tagare som får stå tillbaka på grund av basbeloppsregeln har förlorat sin rätt enligt testamentet för all framtid eller om han har rätt till sekundo- succession. Såväl Agell som Walin förordar närmast att testaments- tagarens rätt kvarstår.
Enligt utredningen bör en utgångspunkt för framtida reglering vara att respektera testators vilja utan att syftet med basbeloppsregeln går förlorat. Sedan den efterlevande också avlidit, saknas skäl att låta basbeloppsregelns särskilda karaktär av skydd för just den efterlevande utsläcka vad testator förordnat, om det kan verkställas med testaments- tagaren som efterarvinge. I de fall testator uttryckligen förordnat härom i testamentet skall detta självfallet respekteras. Om testator inte uttryckligen reglerat saken, behövs en tolkningsregel som speglar detta förhållande. Som alltid när tolkningsregler för testamenten skall ställas upp här försiktighet iakttas. Det är emellertid rimligt att anta att en genomsnittlig testator skulle vilja att testamentstagareni ett fall som det
SOU 1998:110 Om makes arvsrätt... 141
aktuella betraktas som efterarvinge på samma sätt som legala arvingar. Härmed uppnås också en principiellt välgrundad likabehandling. En be- stämmelse om efterarvsrätt för testamentstagare, när basbeloppsregeln tillämpas, bör därför införas.
2.8 Efterlevande makes testationsrätt
Utredningens förslag: För en efterlevande make som har erhållit egendom med fri förfoganderätt är testationsrätten begränsad endast med avseende på en ideell andel av behållningen och inte i fråga om bestämd egendom. Denna ordning skall gälla även i framtiden och uttryckligen framgå av lagtexten.
2.8.1 Inledning
När den först avlidne maken har arvingar i första eller andra arvsklassen ärver den efterlevande maken den först avlidnes kvarlåtenskap med fri förfoganderätt. Den först avlidne makens arvingar har då rätt till sekundosuccession.
Enligt 3 kap. 2 5 första stycket andra meningen ÄB får den efter— levande maken inte genom testamente bestämma över egendom som skall tillfalla efterarvingarna. Den närmare innebörden av detta stadgande har varit föremål för diskussion i doktrinen. I rättsfallet NJA 1995 s. 303 kom Högsta domstolen fram till att begränsningen i efterlevande makes testationsrätt endast avser en ideell andel och inte bestämd egendom.
Mot bakgrund av att utgången i 1995 års rättsfall kritiserats i doktrinen redovisar utredningen i det följande frågan närmare.
Nedan redogörs för bestämmelser och förarbetsuttalanden (avsnitt 2.8.2), rättsfall (avsnitt 2.8.3) samt kritiken i doktrinen (avsnitt 2.8.4). Slutligen följer utredningens överväganden (2.8.5).
2.8.2 Bestämmelser och förarbetsuttalanden
Det lagrum som framför allt är aktuellt är 3 kap. 2 & ÄB. Paragrafen lyder:
Lever vid den efterlevande makens död någon bröstarvinge till den först avlidna maken eller dennes fader, moder, syskon eller syskons av-
142 Om makes arvsrätt... SOU 1998:110
komling, skall, om inte annat sägs i tredje stycket eller i 3——5 åå, 6 & tredje stycket eller 7 & tredje stycket, hälften av den ejierlevande makens bo tillfalla dem som då har den bästa arvsrätten efter den först avlidna maken. Den efterlevande maken får inte genom testamente bestämma över egendom som skall tillfalla den först avlidnes arvingar.
Har en bröstarvinge redan vid den först avlidna makens död helt eller delvis fått ut sitt arv efter denne, skall bröstarvingens andel i den efterlevande makens bo minskas i motsvarande mån.
Om det som den efterlevande maken erhöll i arv av kvarlåtenskapen efter den först avlidne utgjorde annan andel än häljien av summan av detta arv och den efterlevandes egendom efter bodelningen, skall arvingarna efter den först avlidne ta samma andel i boet efter den sist avlidne.
Ytterligare ett lagrum som bör beaktas är 3 kap. 5 & ÄB. Denna bestämmelse lyder:
Vid delningen av boet efter den sist avlidne maken äga vardera makens arvingar på sin lott erhålla egendom, som under äktenskapet tillhört den maken, och den sist avlidnes arvingar jämväl egendom, som sedermera förvärvats av denne. Fastighet må, även om den i värde överstiger vad å lotten belöper, uttagas, om penningar lämnas till fyllnad av andra sidans lott.
I övrigt skall beträfande förrättningen i tillämpliga delar gälla vad om bodelning är stadgat.
År 1920 infördes den första regeln om arvsrätt för make. Rätten till arv avsåg halva kvarlåtenskapen när det efter den döde fanns släktingar tillhörande andra arvsldassen och i övriga fall hela kvarlåtenskapen. Först genom 1928 års arvslag fick efterlevande make arvsrätt till hela kvarlåtenskapen. Samtidigt infördes rätt till efterarv för den först avlidnes släktingar av andra arvsklassen. I 17 kap. 6 & andra stycket gamla ÄB stadgades:
.Skall vid efterlevande makes död del av hans bo på grund av lag tillfalla den först avlidnes arvingar, må testamente efter den sist avlidne tagas allenast av den del av boet, som eljest skolat tillfalla arvingarna ryter honom.
SOU 1998:110 Om makes arvsrätt... 143
Lagberedningen uttalade i anslutning till detta stycke att den efterlevande inte fick genom testamentariskt förordnande utesluta arvingarna efter den först avlidne från deras lott (kurs här) i den efterlevandes bofé
Stadgandet i 17 kap. 6 & andra stycket ÄB flyttades över till 2 kap. 1 5 arvslagen år 1933. Detta lagrum fick då följande lydelse:
Var arvlåtaren gift och lämnar ej ejter sig bröstarvinge, tillfalle kvarlåtenskapen maken. Lever vid makens död den först avlidnes fader, moder, syskon eller syskons avkomling, äge de, som då äro närmast till arv ejter den först avlidne, taga hälften av efterlevande makens bo, där ej nedan annorlunda stadgas. Ej må efterlevande maken genom testamente förordna om vad sålunda skall tillfalla den först avlidnes arvingar.
Arvslagens regler överfördes år 1958 till nya ärvdabalken.
Sin nuvarande lydelse fick 3 kap. 2 & ÄB i samband med familjerätts- reformen. Departementschefen uttalade då att avsikten med systemet med efterarv inte är att garantera att efterarvingarna får ut någon bestämd egendom när den efterlevande maken har dött. Det hade enligt departementschefen förutsatt att man hade gett dessa arvingar äganderätt till egendomen och tillförsäkrat den efterlevande maken endast nyttjande- rätt. Vad saken gäller är i stället, menade han, endast att fördela vad som finns kvar efter den sist avlidne på ett sätt som kan vara rimligt och rättvist.67
En motsvarighet till nuvarande 3 kap. 5 & ÄB fanns tidigare i 2 kap. 5 5 1928 års arvslag.
I anslutning till denna paragraf underströk Lagberedningen att den först avlidne makens arvingar, liksom arvingarna efter den sist avlidne, endast har rätt till viss andel (kurs här) av behållningen i den efter- levandes bo."38
” Se NJA 11 1928 s. 605 ff. 67 Se prop. 1986/87zl s. 90 f.
63 Se NJA 11 1928 s. 329 ff.
144 Om makes arvsrätt... SOU 1998:110
2.8.3 Rättsfallen NJA 1983 s. 628 och NJA 1995 s. 303 Rättsfallet NJA 1983 s. 628
1983 års rättsfall är ett arvsskattemål. Det har visst intresse i samman- hanget och brukar kommenteras i doktrinen i samband med att efter- levande makes testationsrätt diskuteras. Omständigheterna var följande.
Genom testamente i 'uni 1964 förordnade Åke' J och hans hustru Märtha J bl.a. följande: en av makarna som överlevde den andre skulle med äganderätt erhålla all boets egendom. Vid den efterlevandes död skulle av den då i boet befintliga egendomen först vissa legat utgå. Bl.a. skulle Oscars församlings skyddsförening, Stockholm, erhålla fastigheten Overby 1:96, Resarö. Sedan legaten utgått, skulle återstoden av behållningen fördelas mellan ett antal angivna personer med för var och en av dem angiven andel. Skulle någon av dessa personer ha avlidit före testamentsgivarna skulle dennes ott i stället lika fördelas mellan skyddsföreningen och en annan legatarie.
Åke J avled i februari 1968 och efterlämnade som enda dödsbo— delägare Märtha J. I boupgieckningen efter Åke J antecknades fastig- heten Overby 1:96 såsom e J :s giftorätts ods.
I ett i maj 1975 upprättat testamente örordnade Märtha J, med ändring av det inbördes testamentet, såvitt nu är i fråga, att skydds- föreningeni stället för fastigheten Overby 1:96 skulle erhålla ett kontant belISFp om 10 000 kr.
ärtha J avled i november 1975. I__bou pteckningen efter henne
uppotcögs bland tillgångarna fastigheten Over ! 1:96 till ett värde av 3 kr. Dödsboets behållnin angavs till 2 9 745 kr 83 öre.
Vid arvsskattens bestämman e upptog tingsrätten legatet till skydds- föreningen i enlighet med bestämmelserna i Märtha J:s testamente till 10 000 kr, varav 5 000 kr ansågs härröra från vardera makens andel.
Dödsboet efter Märtha J anförde besvär och rkade att skydds- föreningen vid skattläggningen skulle anses ha erhål it såsom legat efter Åke J hälften av fastig eten Overby 1:96 och såsom legat efter Märtha J tät belopp om 10 000 kr och att arvsskatten på grund härav skulle an as.
Sedan hovrätten delvis gått dödsboet till mötes och Kammarkollegiet besvärat sig, anförde Högsta domstolens majoritet69 bl.a. följande.
"Det inbördes testamentet får med hänsyn till det inledande för— ordnandets ordalydelse och testamentets innehåll i övrigt anses innebära, att efterlevande maken skulle erhålla den först avlidnes kvarlåtenska — även däri ingående egendom som efter bådas död skulle ut å s som saklegat - med fri förfoganderätt.
So amåår av HovR:ns beslut fanns 1 boet vid Märtha J :s död den e J ti 'gare tillhöriga fastigheten Overby 1:96, som enli det inbördes testamentet skulle vi den efterlevandes d"d ti lfalla skygdsföreningen. Märtha J har enligt det förut sagda vid e J:s död er llit Åke J :s andel i boet med fri förfoganderätt. Hon har därmed ej ägt att genom testamente förfoga över egendom som vid hennes
69 JustRzn Westerlind, Höglund och Ehrner.
SOU 1998:110 Om makes arvsrätt...
död ingick i denna andel. Förordnandet i det inbördes testamentet angående fastigheten utgör ett saklegÅlté och dess värde är ej högre än att det ryms inom värdet av den på e J belöpande andelen av boet vid Märtha J :s död. Fastigheten tillhör följaktligen denna andel.
Av det sagda följer att Märtha J:s föror nande i testamentet d 5 maj 1975 rörande Overby 1:96, i strid med e J:s förordnandei det inbördes testamentet, är utan verkan. de arvsbeskattningen i anledning av Märtha J :s död skall således Overby 1:96 anses i sin helhet ha tillfallit skyddsföreningen å grund av förordnandet i det inbörgis testamentet och därvid lika edes i sin helhet anses härröra från e J :s andel i boet.
Vid an 'vna förhållande har Märtha J :s förordnande i testamentet d 5 maj 975 om penninglegat till skyddsföreningen som ersättning för fasti eten uppenbarligen givits under oriktiga förutsättningar oc bör frå "nnas verkan." .
Två justitieråd70 var skiljaktiga. De ansåg att halva den aktuella fasöiåö heten skulle tillfalla skyddsföreningen som legat efter Åke J och 5 kr som legat efter Märtha J.
Rättsfället NJA 1995 s. 303
Nils L sr avled i november 1970. Han efterlämnade som dödsbodelägare hustrun Margit L och makarnas gemensamma barn Birgitta L, Margareta L, Nils L jr och Anders L.
Margit L avled i december 1989. Hon efterlämnade nyssnämnda fyra barn som dödsbodelägare.
Makarna L hade år 1953 upprättat ett inbördes testamente av följande innehåll:
"Undertecknade äkta makar, Nils L och Margit L, förordna härmed såsom vår yttersta vilja och vårt testamente, att den av oss, som överlever den andre, med full äganderätt skall erhålla all den först avlidnes kvarlåtenskap, av vad namn och beskaffenhet den vara må. Skulle den efterlevande av oss in är nytt äktenskap, skola dock våra bröstarvingar utbekomma dern nåkommande lag otter med rätt för den; att bestämma vilka av den avlidnes lösören de önska erhålla på sm ott.
Efter bådas vår död skall vad som då återstår av vår kvarlåtenskap delas enligt lag mellan våra bröstarvin ar.
Skulle våra bröstarvingar icke go "nna detta testamente utan fordra utfående av laglott redan Vid den först avlidnes död, skall sådan laglott utgivas men skall i så fall den efterlevande maken äga bestämma vilka i kvarlåtenskapen ingående värden han eller hon önskar erhålla på sin lott. "
70 JustRzn Ulveson och Broomé.
145
146 Om makes arvsrätt... SOU 1998:110
I januari 1972 förrättades bodelning och delarvskifte i dödsboet efter Nils L sr. Här antecknades bl.a. att av dödsboets egendom skulle - sedan bröstarvingarna gjort förbehåll om laglott - tre fjärdedelar tillfalla Margit L som "giftorätts- och testamentsdel" och sammanlagt en fjärdedel tillfalla bröstarvingarna. Margit L påfördes bl.a. fastigheterna Björkil 1:34 och 1:50 i Hagfors kommun.
Slutligt arvsldfte förrättades i augusti 1983. Margit L upprättade i mars 1986 ett testamente av följande innehåll:
"Undertecknad Margit L förordnar härmed såsom min yttersta vilja och testamente att efter min död skall kvarlåtenskapen fördelas mellan mina barn enligt följande:
Min äldste son Nils skall erb'udas att erhålla fastigheten Bjärkil 1:34, Hagfors kommun, med un anta av markområde och reds ps- bod enligt nedan. Fastigheten skall "rvid anses ha ett värde mot- svarande åsatt taxeringsvärde. Detta värde skall avräknas från Nils andel av övrig kvarlåtenska enligt nedan. Från fastigheten undantaget markområde framgår av ifo ade skiss. Detta markområde skall tillfalla min dotter Birgitta oc läggas till hennes fastighet B'örkil 1:60, Hagfors kommun. Birgitta skall även erhålla på fasti eten Björkil 1:34 befintlig redskapsbod, som efter gottfinnande kan förflyttas till hennes fasti et.
V rdträdet eken skall nnas kvar på fastigheten Björkil 1:34. Min dotter Margareta skall erhålla fastigheten Björkil 1:50 (enligt faderns vilja sen gammalt).
Om Nils inte är intresserad av fastigheten Björkil 1:34, skall efter lottdragnin mina båda döttrar erbjudas detsamma som Nils.
Anders ck tidigare farbrodern Erland L:s stuga + tomt som arv och gåva.
nl(_)vrliga tillgångar skall till lika delar fördelas mellan mina fyra barn e 1 ag.
ad bröstarvingar sålunda erhåller eller vad som träder i erhållen egencåoms ställe, liksom avkastningen därav, skall vara deras enskilda egen om. "
Birgitta, Margareta, Nils jr och Anders L överenskom att testamentet skulle tolkas så att den del av Margit L:s kvarlåtenskap som hon ägt förfoga över genom testamente skulle fördelas lika mellan dem.
Anders L väckte talan mot Birgitta L, Margareta L och Nils L jr och yrkade att Margit L:s testamente från år 1986 skulle förklaras salma verkan såvitt därigenom förordnats om fördelning av hälften av de i hennes kvarlåtenskap ingående fastigheterna.
Birgitta L medgav käromålet, medan Margareta L och Nils L jr bestred bifall till detta.
I målet upplystes att fastigheterna hade utgjort giftorättsgods och tillhört Nils L sr och Margit L med hälften vardera.
SOU 1998:110 Om makes arvsrätt... 147
Anders L gjorde gällande att Margit L hade varit rättsligen förhindrad att genom testamente förfoga över de fastighetsandelar som hade tillhört Nils L sr.
Margareta L och Nils L jr gjorde i första hand gällande att Margit L hade erhållit fastighetsandelarna genom bodelning. De hävdade emellertid också att den omständigheten att Margit L innehaft viss del av boets egendom med fri förfoganderätt inte innebar någon längre inskränkning i hennes testationsfrihet än att hon inte fick inkräkta på efterkommandes rätt till andel i dödsboet efter den först avlidna maken.
Enighet förelåg om att Margit L vid sin död innehaft två tredjedelar av egendomen i boet med full äganderätt och en tredjedel med fri förfoganderätt.
I målet åberopades yttranden av f.d. justitierådet Olle Höglund (Anders L) och en opublicerad uppsats av Agell (Margit L och Nils L jr). I rättsfallsreferatet återges Höglunds och Agells argumentation utförligt.
Högsta domstolen71 uttalade för sin del följande.
"Tvistefrågani målet har anknytning till reglerna i 3 kap AB. I kapzt behandlas frågor om makes arvsrätt och om den rätt som tillkommer den först avlidne makens arvingar i boet efter den sist avlidne.
När det gäller fall då den först avlidne maken saknar bröstarvingar innebär retgleringen nu, liksom före 1987 års äktenskaps— och arvsrättsre orm, att den efterlevande ärver kvarlåtenskapen med s k - fri förfoganderätt. Den först avlidne makens arvin ar har då rätt till sekundosuccession, dvs rätt att ta arv vid den efter evandes död.
Genom 1987 års reform har rätt till arv med fri förfoganderätt införts för efterlevande make även när det finns bröstarvin ar, och det är då dessa som har rätt till sekundosuccession vid den e rlevandes frånfälle. Före 1987 års reform kunde motsvarande ordning tillska as genom testamente. Enligt 12 kap 1 Q AB har nämligen 3 p motsvarande tillämlpning, om det genom testamente har förordnats att egendom som till ommer efterlevande make såsom arvinge eller universell testamentstagare skall tillfalla annan sedan makens rätt up hört, under förutsättning att inte något annat följer av testamentet.
"tten till sekundosuccession innebär enligt huvudregeln 3 kap 2 & 1 st AB att den först avlidnes arvingar - efterarvingarna - erhåller hälften av boet sådant det föreligger vid den efterlevandes död. Denna princip är emellertid för åtskilliga fall modifierad, såsom när det på ena sidan funnits enskild egendom eller när en efterarvinge redan Vid den först avlidnes död har fått ut sitt arv helt eller delv1s. I sådana fall kan det alltså vara en annan kvotdel än hälften av boet som skall tillfalla efterarvingarna. Vid delningen av boet efter den sist avlidne gäller som princip att vardera makens arvin r har rätt att på sin lott erhålla egendom som under äktenskapet ti lhört den maken
71 JustRzn Knutsson, Magnusson, Munck, Nilsson och Lennander.
148 Om makes arvsrätt... SOU 1998:110
och den sist avlidne makens arvingar även egendom som sedermera förvärvats av denne (3 kap 5 5). __
Enligt 3 kap 2 5 1 st andra meningen AB får den efterlevande maken inte genom testamente bestämma över egendom som skall tillfalla efterarvin arna. Den efterlevande är däremot — med den begränsning som n följa av bröstarvinges rätt till laglott — oför- hindrad att testamentariskt förordna över den kvotdel av boet som annars tillfaller hans eller hennes egna arvingar.
I förevarande mål aktualiseras frågan om efterlevande make, som vid den först avlidnes död erhållit kvarlåtenskap med fri förfogande- rätt, enom testamente kan förordna att viss konkret egendom skall tillfal a annan som le at. Problemet uppkommer därför att bestämd egendom under den e rlevandes livsti i princip inte kan höra vare Sig till den ideella andel maken äger med testationsfrihet eller till den andel som han eller hon innehar med endast fri förfoganderätt och således inte har rätt att förordna om i ett testamente.
Två olika betraktelsesätt kan här anläggas. Enligt det ena kan ett saklegat från den efterlevande makens sida i princip inte få någon verkan i annat fall än om egendomen efter makens död, genom en sådan delning som avses i ka 5 & AB, tillförs den andel som maken skall anses ha innehaft me testationsrätt. En reservation torde dock med hä 11 till grunderna för regleringen få göras med avseende på så 11 egendom som tillhört den efterlevande under äktenskapet eller som den maken senare förvärvat; över sådan egendom måste den efterlevande under alla förhållanden anses kunna förfoga genom legat inom ramen för den kvotdel som omfattas av testatlonsfriheten. Det andra betraktelsesättet skulle innebära att begränsningen av den efterlevandes testationsrätt bör anses gälla endast den på den maken belöpande kvotdelen av boet och således inte viss bestämd egendom, oberoende av om egendomen under äktenskapet tillhört den först avlidne maken. ”
Det kan inte anses framgå vare sig av regleringen i AB eller av lagförarbetena vilketdera betraktelsesättet som är det avsedda. I rättstillämpningen får frågan därför lösas under beaktande av vad som står i bäst överensstämmelse med regleringens syften och från
raktiska npunkter är mest ändam lsenligt. (I den juridiska itteraturen ar det förstnämnda alternativet förespråkats av fd JustR Olle Höglund, se Festskrift till Bertil Bengtsson s 247 ff; jfr också yttranden av Höglund i förevarande mål. I en i målet ingiven otryckt uppsats av professorn Anders Agell har denne uttalat sig till förmån för det senare alternativet.)
Det förstnämnda alternativet innebär att den först avlidne makens arvingar bibehålls vid rätten att å sin lott erhålla viss bestämd egen om som under äktenska et til ört den maken utan hinder av ett legatariskt förordnande från en efterlevandes sida med avseende på sådan egendom. De får i och för sig sägas lig a i linje med regleringens syften. andra sidan är detta alternativ orenat med den nackdelen att giltigheten av ett sådant förordnande hålls svävande under den efterlevande makens livstid och blir beroende av den överenskommelsesom efter makens död träffas mellan arvin arna och efterarvingarna. Overenskommer dessa att egendomen skal tillföras den efterlevande makens sida blir testamentet giltigt, med skyldighet för dennes arvingar att avräkna legatet å sin andel. Träffas i stället den överenskommelsen att egendomen s 11 tillföras den först avlidne makens sida, blir legatet ogiltigt.
SOU 1998:110 Om makes arvsrätt... 149
En ordning som i enlighet med det anförda ger möjlighet för efterarvingarna och arvin arna att sätta ett le at ur spel inger otvivelaktlgt vissa betänkliåeter. Dessa blir särski t framträdande om makarna efterläth gemensamma bröstarvingar och således efter- arvingarna och den sist avlidnes arvingar är samma personer. För att det nu diskuterade alternativet skall kunna tillämpas måste tydligen även i detta fall en form av delning motsvarande den som avses i 3 kap 5 5 AB äga rum (jfr Höglund a a s 254 f). Det ligger därmed i bröstarvingarnas hand att bestämma om ett legat till örmån för en utomståen e skall verkställas eller ej och detta oberoende av om legatet ryms inom den kvotdel över vilken den efterlevande haft testationsrätt.
Från den efterlevande makens synpunkt innebär det nu berörda alternativet att maken för att kunna bedöma testationsrätten kan tvingas att behandla den egendom som tillhört den först avlidne som en separat egendomsmassa. En sådan ordning står inte i god överen— stämmelse med derna för regleringen av makes arvsrätt och innebär en uppen ar risk för praktiska komplikationer (jfr bl a A ell i SvJT 1990 s 8 f och Tottie, Aktenskatpsbalken, 1990 s 258 f). et kan också vara svårt att vid arvskiftet e ter den efterlevande - kanske lån efter den först avlidne makens död — avgöra vilka föremål som un er äktenskapet tillhört den ene eller den andre av makarna.
Till detta kommer att sådana föremål som har förvärvats av makarna under äktenskapet ofta kan förutsättas ha varit samä da och att en tilläm ning av det nu berörda alternativet därför kan eda till att saklegat år gilti et i fråga om hälften av viss egendom men inte beträffande den an ra hälften. Tvekan kan också uppkomma om hur alternativet skulle tillämpas för det fall den efterlevande förordnat om legat med avseende på sådan den först avlidne tillhörig egendom som utgörs av penningmedel eller omedelbart kan omsättas i pengar, såsom fordringsrätter eller värdeptttpper. De nu antydda nackdelarna bor aller, om mani enli et med det senare av de diskuterade alternativen uppfattar regeln i ka 2 & 1 st andra menin en AB så att den inte egränsar efterlevan e makes testationsrättåeträffande någon viss bestämd egendom utan endast i fråga om en ideell andel av behållningen. Detta medför visserligen att den efterlevande kan testamentera bort egendom som tillhört den först avlidne, trots att den kanske hade ett särskilt värde för dennes arvingar och dessa skulle ha haft möjlighet att erhålla den å sin lott vid den efterlevandes död. Olägenheterna av detta förhå lande får dock anses vara be änsade redan med hänsyn till att den efterlevande haft möjlighet att ritt förfoga över e endomen under sin livstid och alltså kunnat avhända sig den genom örsäljning eller gåva. Vidare är att märka att en make som önskar att, om han dör först, viss bestämd egendom skall tillfalla den andra maken under livstiden, och därefter hans egna arvingar eller viss bestämd person, har möjlighet att förordna om detta i testamente; har detta skett måste egendomen vid delningen efter den efterlevande hänföras till den å den först avlidne belöpande andelen i den mån denna förslår (jfr JA 1983 s 628).
En avvä 'ng mellan de båda alternativen leder i betraktande av det anförda til slutsatsen att den inskränkning i efterlevande makes testationsrätt som följer av 3 kap 2 & 1 st AB bör anses gälla endast med avseende på en ideell andel av behållningen och alltså inte i fråga om konkret e endom. Detsamma måste då gälla när en efterlevande make har erhållit egendom med fri förfoganderätt genom testamente.
150 Om makes arvsrätt... SOU 1998:110
I nu förevarande fall gällde enligt makarna Nils och Margit L:s inbördes testamente att den av dem som överlevde den andre skulle erhålla all den först avlidnes kvarlåtenskap och att efter bådas död kvarlåtenskapen skulle fördelas mellan bröstarvingarna enligt lag. I målet är ostridigt att Margit L vid Nils L:s död erhöll tre ärdedelar av den samlade behållningen genom bodelning och arvski och att en fjärdedel av behållningen tilldelades bröstarvingarna för till— godoseende av deras laglottsanspråk.
Av det anförda följer att av behållningen efter Margit L en tredjedel är föremål för bröstarvingarnas rätt till sekundosuccession på grund av Nils L:s förordnande i makarnas inbördes testamente och en tredjedel är underkast laglottsanspråk från bröstarvingarnas sida vid Margit L:s död. Over den återstående tredjedelen har Mar 't L ägt att fritt förfoga genom testamente. Det har ej gjorts gällan e att hennes legatariska förordnanden beträffande fastigheterna inte skulle
gmmas inom ramen för denna kvotdel av behållningen. Legaten är ledes giltiga."
2.8.4 Kritik av utgången i 1995 års rättsfall
1995 års rättsfall har kritiserats av Höglund i linje med den ståndpunkt han intog i sina yttranden i målet i en artikel om makes testationsrätt.72
I artikeln menar Höglund bl.a. att HD:s dom medför att den först avlidne makens arvsberättigade släktingar får en annan ställning än enligt ÄB. Medan de enligt ÄB är arvingar till den först avlidne maken, får de enligt Höglund nu ställning av arvingar till den efterlevande maken. I den egenskapen har de rätt till - i princip - hälften av boet efter denne. Över denna hälft äger efterlevande maken inte förfoga genom testa- mente. Den först avlidne makens arvingar kan, menar Höglund, sägas härigenom få en slags laglottsrätt till halva kvarlåtenskapen. Men detär efterlevande maken som bestämmer vad som skall bli kvar åt dem, ifall han vill göra testamente. Att här tala om en sekundosuccession är svårt, säger Höglund.
Höglund menar att sekundosuccessionsrätten efter den först avlidne maken gått förlorad genom den testationsrätt som nu tillerkänns efterlevande maken. Det betyder också att den delning som skall ske enligt 3 kap. 5 & ÄB förlorar sin karaktär av bodelning och i stället får karaktär av arvskifte efter den efterlevande maken, tvärt emot vad Lagberedningen anförde.
Högsta domstolens avgörande saknar enligt Höglund stöd såväl i lagregleringen som förarbetena, där han grundligt analyserat vad
72 Se Ny arvsrätt för efterlevande make, Juridisk Tidskrift, årgång 7 1995-96 nr 4 s. 989 ff.
SOU 1998:110 Om makes arvsrätt... 151
Lagberedningen kan ha avsett. Han understryker också att skillnad måste göras mellan livsrättshandlingar, såsom gåvor, och testationsfrihet, eftersom den markerar den betydelsefulla uppdelningen mellan fri förfoganderätt och äganderätt.
Höglund menar att den fria förfoganderätten suddas ut genom HD:s dom. Ingen lärer, fortsätter Höglund, kunna peka ut en enda del i boet efter den först avlidne maken som den efterlevande innehar med endast fri förfoganderätt. Han äger ju testationsfrihet över hela linjen. Den inskränkning som nu återstår och som innebär att hälften av boet skall" gå till den först avlidne makens arvingar är av samma slag som den inskränkning som följer av laglottsrätten för bröstarvingar, säger Höglund. Den överraskande tolkning av bestämmelserna i 3 kap. ÄB som sålunda kommit till uttryck ger enligt honom anledning till ett förtydligande i lagen som återger den först avlidne makens arvsbe- rättigade släktingar deras sekundosuccessionsrätt och därmed deras ställning av arvingar till den först avlidne maken. Vill man ha en särskild ordning för bröstarvingar, må det vara hänt. Men för det fall bröstarvingar saknas är det otillfredsställande med den ojämlikhet mellan makarna som ligger i att den ena men inte den andra skall kunna genom testamente leda över egendom till den egna sidan.
2.8.5 Överväganden
I och med 1995 års rättsfall har rättsläget klarlagts då det gäller innebörden av efterlevande makes testationsrätt. Den efterlevande får enligt gällande rätt testamentera bort vilka egendomsföremål han vill, bara värdet härav håller sig inom den efterlevandes andel av boet.
Utredningensuppgift är närmast att ta ställning till om det nuvarande rättsläget bör gälla även för framtiden.
De två betraktelsesätt som diskuterats i doktrinen av Höglund och Agell och som prövats av Högsta domstolen tillvaratar var sitt intresse.
Det betraktelsesätt som förespråkas av Höglund tillvaratar intresset hos den först avlidnes arvingar. Med Höglunds lösning bibehålls dessa vid sin rätt att på sin lott erhålla viss bestämd egendom som under äktenskapet tillhört den först avlidne maken utan hinder av ett legatariskt förordnande från den efterlevande makens sida med avseende på sådan egendom.
Agells betraktelsesätt däremot gynnar den efterlevande maken som med hans - och Högsta domstolens - lösning får frihet att testamentera även egendom som tillhört den först avlidne maken inom ramen för den andel som föreligger.
152 Om makes arvsrätt... SOU 1998:110
Vems intresse bör då äga företräde, efterarvingarnas eller efterlevande makens? Enligt utredningen bör svaret sökas efter de linjer som bär upp utvecklingen på arvsrättens område.
Make har haft arvsrätt med konstruktionen fri förfoganderätt sedan år 1928. I samband med 1988 års ändringar utvidgades makes arvsrätt så att make nu ärver även framför gemensamma barn. Detta innebär att det numera är mycket vanligt att människor ärver egendom som de sedan innehar med fri förfoganderätt. Denna omständighet ställer extra höga krav på en tydlig och enkel reglering.
För att underlätta för en efterlevande make som har ärvt med fri förfoganderätt har det i olika sammanhang understrukits hur viktigt det är att han under sin livstid bara skall behöva förvalta en förmögenhets- massa. Några röster har överhuvudtaget inte höjts för att låta make förvalta egendom som två skilda delar. I fråga om rättshandlingar under livstiden kan den efterlevande maken också behandla all egendom i boet på samma sätt. Han behöver inte tänka på att föremålen skall behandlas olika beroende på vem av makarna som ägt föremålen under äkten— skapet. Den efterlevande maken får göra vad som helst med egendomen med undantag för att testamentera bort den. Han får sålunda skänka bort den, byta bort den, sälja den, förstöra den etc. När den efterlevande maken går bort kan det därför mycket väl vara så att inte något av de föremål som den först avlidne maken ägde finns kvar.
Frågan är om det är riktigt att tvinga den efterlevande att hålla isär de olika föremålen i boet när det gäller testamentariska förordnanden och alltså endast tillåta honom att testamentera bort egendom som han själv har ägt under äktenskapet. Utredningen anser att en sådan konstruktion skulle stämma mindre väl med den efterlevandes ställning i övrigt och de syften som bär upp 1988 års reform. En sådan ordning skulle också medföra praktiska problem. Värdet av makes arvsrätt skulle minska avsevärt.
Mot bakgrund av det sagda anser utredningen att efterlevande makes intresse av att behandla boet som en enda egendomsmassa väger tyngre än det intresse den först avlidnes arvingar kan ha av att få överta de föremål som härrör från den maken; efterarvingarnas rätt speglar ett ursprungligt ättetänkande när det gäller framför allt fast egendom som en utveckling mot testationsfrihet och individualiserad arvsrätt över— flyglat. Utgångspunkten bör därför vara att den efterlevande maken även i framtiden - inom ramen för den andel han innehar med full äganderätt - skall ha rätt att testamentera bort de egendomsföremål han vill. Önskar makar göra detaljerade förordnanden om saklegat till sekundosuccessorer och särskilja olika grenar av släkten i förhållande till sin egendom, ex-
SOU 1998:110 Om makes arvsrätt... 153
empelvis av hänsyn till släktklenoder eller andra föremål med stark anknytning till viss släktgren, står det dem fritt.
För att undanröja eventuell kvarstående oklarhet i denna del bör således ett förtydligande göras av 3 kap. ÄB, så att det framgår att den efterlevande maken inte genom testamente får bestämma över den andel av boet som skall tillfalla den först avlidnes arvingar.
2.9 Äterbäring av gåva och förkovran
Utredningens förslag: Möjligheterna för den först avlidne makens arvingar att väcka talan om återbäring av gåva förbättras. Pre- skriptionstiden lmyts till den efterlevande makens död i stället för som nu till gåvotidpunkten. Talan om återgång får väckas fram till det att ett år har förflutit från det bouppteckningen efter den efterlevande maken avslutades. Bestämmelsen om vem som skall tillgodoräknas viss värdeökning
som uppstår i ett dödsbo mellan makars dödsfall behålls oförändrad i sak.
2.9.1 Inledning
När boet vid den efterlevande makens död skall delas mellan hans och den först avlidnes arvingar, skall delning ske enligt bestämmelsen i 3 kap. 2 & ÄB. Detta innebär att en uppdelning skall ske enligt den proportion vari vardera maken ägde del i boet vid den först avlidnes frånfälle. Enligt huvudregeln tas inte hänsyn till om boet vid den efterlevande makens död i värde under- eller överstiger värdet av makarnas egendom vid tiden för det första dödsfallet. Från denna huvudprincip finns dock undantag. I 3 kap. 3 & ÄB finns en bestäm- melse som behandlar en situation där dödsboet minskat i värde och i 3 kap. 4 & ÄB regleras några fall där dödsboet ökat i värde mellan de båda dödsfallen.
Bestämmelsen i 3 kap. 3 & ÄB har betydelse för den först avlidnes efterarvingar, t.ex. hans barn. Enligt denna regel skall den först avlidnes arvingar kompenseras om den efterlevande maken t.ex. genom gåva orsakat väsentlig minskning av sin egendom. Kan inte vederlag utgå ur boet skall gåvan eller dess värde lämnas tillbaka. Talan om återgång av gåvan måste dock väckas inom fem år från det att gåvan togs emot.
154 Om makes arvsrätt... SOU 1998:110
I utredningens undersökning och på andra håll73 har hävdats att preskriptionsfristeni 3 kap. 3 & ÄB är för kort och i alltför hög grad förhindrar vederlagsanspråk, Utredningen har därför fått i uppdrag att överväga om preskriptionstiden bör förlängas.
I detta sammanhang bör också bestämmelsen i 3 kap. 4 & ÄB uppmärksammas, eftersom den efter vad utredningen inhämtat ibland leder till tolkningsproblem.
De aktuella bestämmelserna redovisas i avsnitt 2.9.2 och utredningens överväganden i avsnitt 2.9.3.
2.9.2 Bestämmelserna 3 kap. 3 åÄB lyder:
Har efterlevande maken genom gåva eller annan därmed jämförlig handling, utan tillbörlig hänsyn till den först avlidnes arvingar, orsakat väsentlig minskning av sin egendom, skall av den lott, som vid efter- levande makens död tillkommer hans arvingar, vederlag utgå till arvingarna efter den först avlidne för vad av minskningen belöper å deras andel i boet.
Kan vederlag ej utgå, skall gåvan eller dess värde återbäras, såfi'amt den som mottog gåvan insåg eller bort inse, att den lände arvingama efter den först avlidne till förfång. Talan härom må dock ej väckas, sedan fem år förflutit från det gåvan mottogs.
Var vid dödsfallet gåva, som tillkommit under omständigheter varom ovan sägs, ej jitllbordad, mä den ej göras gällande, i den mån det skulle lända arvingarna efter den först avlidne till förfång.
Före 1928 års arvslag fanns inget skydd för den först avlidnes släktingar mot gåvor av den efterlevande maken. Lagberedningen ansåg emellertid att det borde införas en regel som kunde kompensera den först avlidnes arvingar, om den efterlevande genom gåvor eller eljest utan tillbörlig
73 Se mot. 1993/94:L404 som behandlar frågan om den femåriga preskriptionstiden bör förlängas. Lagutskottet uttalade dock att det inte då
fanns skäl att göra någon översyn av preskriptionsregeln (bet. 1993/941LU19 s. 16 f.).
SOU 1998:110 Om makes arvsrätt... 155
hänsyn till den rätt som tillkommer den först avlidnes arvingar upp— såtligen orsakat väsentlig minskning av sin egendom.
På Första lagutskottets inrådan fick regeln sin nuvarande lydelse. Bestämmelsen placerades i 2 kap. 3 & arvslagen. Regeln överflyttades sedan år 1958 till 3 kap. 3 & ärvdabalken.
De avhändelser som åsyftas i bestämmelsen är främst gåvor till den efterlevandes egna arvingar. Men även avhändelser som inte har till syfte att kränka arvingarnas rätt kan grunda ersättningsanspråk. Ett exempel härpå kan vara en donation till ett ideellt ändamål.
Lagberedningen gav följande exempel på regelns tillämpning.
A och B är gifta med varandra. A dör först och efterlämnar 40 000 kr i giftorättsgods. B har vid denna tidpunkt också 40 000 kr i giftorätts- gods samt 20 000 kr i enskild egendom.
A:s arvingar har vid B:s död rätt till 4/10 av B:s kvarlåtenskap och B:s arvingar har rätt till 6/ 10.
B har emellertid avhänt boet 30 000 kr och 3 kap. 3 & ÄB är tillämplig på avhändandet. B har alltså bara kvar 70 000 kr. Av dessa skall A:s arvingar först ha 4/ 10 eller 28 000 kr och B:s arvingar 6/10 eller 42 000 kr. A:s arvingar skall dessutom ha 4/10 av 30 000 kr eller 12 000 kr. Denna summa tas från B:s arvingar som alltså bara får 30 000 kr medan A:s arvingar får totalt 40 000 kr vilket motsvarar den summa de skulle ha fått om avhändandet aldrig skett.
Den aktuella bestämmelsen är tillämplig inte bara när boets värde är mindre vid den efterlevandes död än vid den först avlidnes död utan också när boet i och för sig har ökat i värde men den efterlevande orsakat en mindre ökning än vad som kunde varit.
Kan vederlag inte utgå enligt första stycket finns en möjlighet i andra stycket att väcka talan om återgång av gåvan eller dess värde. En förutsättning är att gåvomottagaren insåg eller bort inse att gåvan lände arvingarna till förfång. En talan om återgång måste väckas inom fem år från det att gåvan mottogs.
3 kap. 4 & ÄB lyder:
Överstiger boets värde vid efterlevande makens död dess värde vid den först avlidnes frånfälle, skall denna förkovran tilläggas den efterlevandes arvingar, såvitt visas att egendom till motsvarande värde tillfallit den efterlevande i arv, gåva eller testamente eller ock må antagas att boets förkovran härrör från förvärvsarbete, som efter den först avlidne makens död drivits av den efterlevande.
156 Om makes arvsrätt... SOU 1998:110
Har efterlevande maken gjort sig skyldig till förfarande som avses i 3 5, skall, vid berälming huruvida förkovran föreligger, kvarlåtenskapen ökas med ett belopp, motsvarande den minskning av boet som orsakats av efterlevande maken.
En förutsättning för att 3 kap. 4 & ÄB skall tillämpas är att en värde— ökning har skett mellan de båda dödsfallen. All värdeökning gör dock inte regeln tillämplig. Hänför sig värdeökningen till den ursprungliga egendomen är bestämmelsen i 3 kap. 4 & ÄB inte tillämplig. Sådan värdestegring kommer båda makarnas arvingar till godo. Detsamma gäller om värdestegringen avser egendom som trätt i stället för den ursprungliga egendomen. Även sparad avkastning av egendomen skall delas mellan arvingarna på båda sidor." Det nu sagda innebär att har den efterlevande maken förvaltat den ursprungliga egendomen på ett sätt som gett god avkastning, t.ex. omfattande aktieutdelningar eller en turlig vinst på en lott, skall detta komma båda sidorna tillgodo. Den presum- tionen torde gälla att all värdeökning som föreligger vid det andra dödsfallet hänför sig till den ursprungliga egendomen.75 Det ankommer därför på de arvingar som ensamma vill tillgodoräkna sig värdeökningen att styrka att denna hänför sig till annat än den ursprungliga egendomen.
Från huvudregeln om uppdelning av värdeökningen mellan de båda släkterna finns två undantag. Visas att den efterlevande maken erhållit egendom i arv, gåva eller testamente som i värde motsvarar värde- ökningen i boet, skall boets förkovran tilläggas efterlevande makens arvingar. Något orsakssammanhang mellan förvärvet och boets förkovran behöver inte visas. Som gåva måste räknas även vad den efterlevande erhållit enligt ett förmånstagarförordnande av t.ex. sin far eller mor.76
Det andra undantaget avser värdeökning som härrör från arbets- inkomster som den efterlevande haft efter det första dödsfallet.77 Här
74 Se NJA 11 1928 s. 323. 75 Se a.a. s. 324. 76 Se Walin ÄB 1 s. 90.
77 I rättsfallet NJA 1978 s. 712 uttalades att värdeökning som härrörde från den efterlevandes tjänstepension inte utgjorde sådan förkovran som avsw i 3 kap. 4 5 AB.
SOU 1998:110 Om makes arvsrätt... 157
måste det finnas ett orsakssamband mellan förvärvsarbetet och värde- ökningen. Det måste kunna antas att värdeökningen härrör från arbetet. Bestämmelsen avser såväl inkomster från vanlig anställning som inkomst från näringsverksamhet.
2.9.3 Överväganden 3 kap. 3 äÄB
Enligt 3 kap. 3 & ÄB skall den först avlidnes arvingar tilldelas kompen— sation om den efterlevande maken t.ex. genom gåva orsakat väsentlig minskning av sin egendom. I första hand skall vederlag utgå av de tillgångar som finns i dödsboet. När denna möjlighet är uttömd kan det bli aktuellt att återbära gåvan eller dess värde. Talan härom måste dock väckas inom fem år från det gåvan mottogs.
I praktiken medför bestämmelsen att återgång av gåva förutsätter att det vid en bodelning har kunnat konstateras att vederlag för gåvan inte kan lämnas. Det betyder att möjligheten att begära återgång är begränsad till de fall då den efterlevande dör så snart att bodelning efter honom kan göras inom femårsfristen.
I utredningens undersökning har framkommit att det är ganska vanligt att den först avlidnes arvingar inte har möjlighet att väcka talan om återbäring av gåva enligt 3 kap. 3 & ÄB, eftersom den efterlevande har levt i mer än fem år efter gåvotidpunkten. Detta kan hårt drabba t.ex. den först avlidne makens särkullbam som gjort avstående enligt 3 kap. 9 & ÄB. Från flera håll har därför framställts önskemål om att preskrip- tionsfristen bör förlängas så att möjligheterna att väcka talan om återgång förbättras.
Arvingarnas och gåvotagarens intressen står här emot varandra. Utgångspunkten bör vara att förbättra möjligheterna för arvingarna att kunna åberopa regeln utan att gåvotagarens intresse av att fredas från överraskande anspråk eftersätts.
En förlängning av preskriptionsfristen försämrar onekligen gåvo— tagarens situation. För återgång förutsätts dock att denne insåg eller borde ha insett att den först avlidnes arvingar skadades av gåvan. Det är alltså bara ondtroende gåvotagare som kan drabbas av återgångskrav. Ett sådant rättsförhållande bör dock inte hållas svävande under alltför lång tid. En utsträckning till tio år skulle i dessa sammanhang vara för länge.
Enligt utredningen bör fristen tvärtom kunna förkortas, men i stället för att som nu vara lmuten till gåvotidpunkten, bör den i princip knytas
158 Om makes arvsrätt... SOU 1998:110
till givarens död. Eftersom det ofta är först då som den först avlidnes arvingar får insyn i boet, är det rimligt att preskriptionstiden börjar löpa vid denna tidpunkt. En möjlighet vore därför att knyta fristen till just dödsdagen. I praktiken är det dock först då bouppteclming har förrättats som alla de berörda får inblicki dödsboets ekonomiska läge. Detta talar för att preskriptionsfristeni stället bör knytas till bouppteckningen efter den efterlevande maken.
En regel av liknande slag finns redani 7 kap. 4 & ÄB. Denna bestäm- melse reglerar återbäring av gåvor som till syftet är att likställa med testamente vid laglottsbestämning. Här har preskriptionstiden för talan om återgång knutits till givarens död. Talan skall dock väckas inom ett år från det bouppteckningen efter arvlåtaren/ givaren avslutades. Försitts denna tid är rätten till talan förlorad. Med uttrycket "bouppteckningen avslutades" avses normalt den dag huvudbouppteckningen förrättades.78
Utredningen anser att en ny preskriptionsregeln i 3 kap. ÄB om återbäring bör utformas på samma sätt som den i 7 kap. 4 55 ÄB. Talan om återgång vid efterarvsfallen bör alltså få väckas fram till det att ett år har förflutit från det bouppteclmingen efter den efterlevande maken avslutades.
3kap.4åÄB
Utredningen har inhämtat att 3 kap. 4 & ÄB ibland upplevs som svår- tolkad och orättvis. Det händer t.ex. att man förbiser att värdeökning som hänför sig till den ursprungliga egendomen skall komma båda sidornas arvingar tillgodo.
Att utforma regler på arvsrättens område som aldrig ger upphov till tolkningsproblem och som upplevs som rättvisa av samtliga inblandade i alla situationer är en omöjlighet. Särskilt gäller det en regel om för- delning av värdeökning i boet mellan två släktsidor, där motsättningarna kan vara stora och hänvisningar till olika - mer eller mindre slumpvisa - faktorers inverkan på en värdeökning kan föras fram från båda sidor. De skäl som anförts för en ändring av 3 kap. 4 & ÄB har mot denna bakgrund inte tillräcklig tyngd. Anledning att ändra bestämmelsen om värdeökning saknas därför. Utredningen anser tvärtom att den nuvarande ordningen är väl avvägd. Värdeökning som hänför sig till den ursprung- liga egendomen bör alltså komma båda släkterna till del även framgent, och enbart egendom som tillförts genom arv, gåva, testamente eller
78 Jfr rättsfallen NJA 1980 s. 305 och 1993 s. 594.
SOU 1998:110 Om makes arvsrätt... 159
arbete bör tillgodoräknas den efterlevandes arvingar. Utredningen anser alltså att den nuvarande bestämmelsen i 3 kap. ÄB om viss värdeökning bör vara kvar oförändrad i sak.
2.10 Tolkning av begreppet "full äganderätt" i inbördes testamenten
Utredningens bedömning: När en efterlevande make som genom testamente erhållit den först avlidnes kvarlåtenskap med full äganderätt avlider, tillfaller enligt gällande rätt kvarlåtenskapen i sin helhet den sist avlidnes arvingar. Någon hälftendelning mellan de båda släktsidoma sker alltså inte. Denna ordning behålls.
2.10.1 Inledning
Det är vanligt att makar i inbördes testamenten föreskriver att den make som överlever den andre skall med "full äganderätt" erhålla den avlidne makens kvarlåtenskap. Den efterlevande maken har då rätt att testamen- tera bort inte bara sin egen andel av boet utan också den andel som härrör från den först avlidne maken. Men hur skall testamentet tolkas om den efterlevade maken inte utnyttjar testationsrätten avseende den andel som härrör från den först avlidne maken? Skall den efterlevande makens efterarvingar då ärva allt eller skall den del som härrör från den först avlidne maken gå till dennes efterarvingar?
Frågan har besvarats av Högsta domstolen bl.a. i ett rättsfall från år 1950 och det nuvarande rättsläget får i och för sig anses klart. Kritik har dock riktats mot nuvarande ordning och utredningen anser därför att det finns skäl att närmare behandla frågan.
I det följande redovisas förarbetsuttalanden (avsnitt 2.10.2), rättsfall (avsnitt 2.10.3) och doktrinuttalanden (2.104). Slutligen följer utred- ningens överväganden i avsnitt 2. 10.5.
2102 Förarbetsuttalanden
År 1920 infördes den första regeln om arvsrätt för make. Bestämmelsen avsåg den situationen att den avlidne ej efterlämnat bröstarvinge eller adoptivbarn eller dess avkomling. Rätten till arv avsåg halva kvarlåten-
160 Om makes arvsrätt... SOU 1998:110
skapen, när det efter den döde fanns släktingar tillhörande andra arvsklassen, och i övriga fall hela kvarlåtenskapen.
I 1928 års arvslag bibehölls den äldre ordningen såtillvida att make ärvde före släktingar tillhörande avlägsnare släktled än andra arvsklas- sen. Make ärvde även före Allmänna arvsfonden. Den ändring som .ordes i förhållande till 1920 års lag var att en efterlevande make skulle, när den avlidne efterlämnade endast arvingar i andra arvsklassen, ta hela arvet efter den först avlidne men vid den efterlevandes död skulle de av den först avlidnes släktingar av andra arvsldassen som då var närmast till arv efter honom ha rätt till efterarv. Efterlevande maken fick inte genom testamente förordna om den del som skulle tillfalla den först avlidne makens släktingar. Reglerna innebar att när den efterlevande maken avlidit gick den ena hälften av boet till den först avlidnes arvingar i andra arvsklassen och den andra hälften till den sist avlidnes arvingar.
I en särskild regel stadgades att om arvlåtaren genom testamente tillagt efterlevande maken kvarlåtenskapen och bestämt att efter makens död annan skulle efterträda honom i rätten därtill skulle den vanliga regeln om hälftendelning vid den efterlevandes död tillämpas. I anslutning till detta lagrum uttalade Lagberedningen följande:
"Onska makar, som sakna bröstarvingar, en annan ordning för successionen än i 1 & sägs, äga de såsom hittills upprätta testamente. Det kan sålunda tänkas, att makarna vilja, att den efterlevande skall erhålla kvarlåtenskapen efter den först avlidne utan det villkor om sekundosuccession, som lagen uppställer i fråga om makes arv. Hava därför makar genom inbördes testamente förordnat, att kvarlåten— skapen efter den av dem, som dör före den andre, skall tillfalla den efterlevande, utan bestämmelser om sekundosuccession vid dennes död, äger efterlevande maken jämväl för dödsfall förfoga över den egendom han i testamente erhål it efter den först avlidne och, om han
ej träffat dylikt förfogande; tillfaller egendomen hans, ej den först avlidne ma ens arvingar."7
De nu beskrivna reglerna överfördes till 1958 års ärvdabalk.
79 Se NJA 11 1928 s. 341 f.
SOU 1998:110 Om makes arvsrätt... 161
2.103 Praxis m.m. Rättsfallet NJA 1950 s. 483
Genom inbördes testamente den 30 januari 1935 förklarade hemmans- ägaren Olle Karlsson (född år 1891) från Skymnäshagen i Norra Råda socken och hans hustru Hulda Karlsson (född år 1883) sin yttersta vilja vara att den av dem som överlevde den andre skulle med full äganderätt erhålla all den dödes kvarlåtenskap, under förutsättning dock att vid den först avlidnes frånfälle bröstarvingar saknades.
Hulda avled den 17 april 1949 och Olle den 25 samma månad. Bröstarvingar fanns inte men båda makarna efterlämnade arvingar i andra arvsklassen.
I anledning av Huldas död blev testamentet bevakat och delgavs Huldas arvingar.
Huldas arvingar stämde Olles arvingar. I första hand yrkade de att testamentet skulle förklaras ogiltigt eftersom testamentet inte tillkommit i laga ordning. De ansåg även att testamentet på materiella grunder saknade betydelse. I andra hand yrkade de att åt testamentet skulle givas sådan tolkning som om i testamentet föreskrivits att, under förutsättning att makarna Karlsson saknade bröstarvingar, efter båda makarnas död kvarlåtenskapen skulle delas mellan Olles och Huldas arvingar med hälften till vardera sidan.
Huldas arvingar anförde till stöd för sin talan bl.a. följande. Hulda hade vid olika tillfällen efter testamentets upprättande uttryckt en önskan att hennes arvingar skulle ärva henne. Hon hade därvid främst haft en av dem, Elvina Nilsson, i tankarna. Vidare hade Hulda stått i ett visst spänt förhållande till mannens släktingar. Det verkade därför som om Hulda, om hon känt till den rättsliga innebörden av sekundosuccession, inte skulle ha skrivit under testamentet.
Olles arvingar bestred yrkandena. Sedan hovrätten upphävt häradsrättens dom, som givit Olles arvingar rätt, avgjorde Högsta domstolen80 saken och anförde bl.a. följande:
"Bestämmelsen om sekundosuccession i 2 kap. 1 (j arvslagen avser direkt allenast det fallet att make förvärvat kvarlåtenskapen efter andra maken genom arv. Det oaktat kan bestämmelsen bliva tillämplig även då efterlevande maken såsom grund för sitt förvärv åberopat testamente, om detta må antagas utgöra endast en bekräftelse av makens legala arvsrätt.
80 JustR:n Forssman, E. Lind, Hellquist, Walin Otch Söderlund.
6 SOU 98.110
162 Om makes arvsrätt... SOU 1998:110
Vad angår tolkningen av ett testamente enligt vilket - utan föreskrift om sekundosuccession - efterlevande make tillagts avliden makes kvarlåtenskap med full äganderätt har detta emellertid enli fast praxis ansetts innebära, att den legala arvsordningen satts åsi o och att fördenskull arvsrätt vid den efterlevandes död icke tillkommer den först avlidnes arvingar. I tydliga motivuttalanden har man också förutsatt, att regeln om sekundosuccession i 2 kap. 1 & arvslagen icke skulle gälla. Sagda uppfattning torde dessutom hava vunnit ett sådant insteg även hos allmä eten att den icke bör frångås i rättsskipningen. Detta utesluter ej, att särskilda omständigheter kunna ådaga ägga att i ett visst fall med ett förordnande som enligt ordalagen har angivna innehåll likväl ej avsetts att göra avvikelse från lagens re e om sekundosuccession. Tydligt är, att sådana omständigheter ej få ämnas utan beaktande.
Av utredningen framgår ej, att testamentet bör givas den mera be änsade innebörd som sist sagts. id angivna förhållanden äro, såsom H.R:n funnit, Hulda Karlssons arvingar icke berättigade till andel i kvarlåtenskapen efter Olle Karlsson. "
Rättsfallet NJA 1963 s. ]]
Hemmansägaren Claes Larsen gifte sig år 1919 med Tora Sandell. Före äktenskapets ingående hade de upprättat en handling som löd:
"Undertecknade, som med hvarandra ärna ingå äktenskap, förklara härmed vår ttersta och sista vilja vara, att hvilkendera af oss som den andre ö erlefver skall i orubbat bo kvarsitta och öfver all den efterlämnade kvarlåtenskapen, såväl lös som fast, fritt och oinskränkt råda och densamma disponera utan intrång från någondera våra släktingars eller möjligen blifvande bröstarfvmgars sida. "
Claes Larsen avled år 1941. Tora Larsen gick bort år 1959. Tvist uppstod huruvida efterarv förelåg för mannens arvingar. Högsta domstolens majoritet81 uttalade följande:
"Avfattningen av testamentet lämnar, med hä n till de oklara och motstridiga ordalag som begagnats, inga sä a håll unkter för tolkningen. Uttrycket 'i orubbat o kvarsitta”, betraktat ör sig, leder tanken till att den efterlevande maken skulle erhålla kvarlåtenskapen allenast med nytt'anderätt eller möjligen med en viss beåänsad förfo anderättun er livstiden. Fortsättningen 'över all den e rläm- nade arlåtenskapen, såväl lös som fast, fritt och oinskränkt råda och densamma disponera utan intrång;i etc. synes åter — då föreskrift saknas om hur med kvarlåtens pen skulle förfaras efter båda makarnas död — närmast tyda på att den efterlevande skulle erhålla
81 JustRm Hagbergh, Riben och Conradi.
SOU 1998:110 Om makes arvsrätt... 163
kvarlåtenskapen med full äganderätt. Under dessa omständigheter måste vid testamentets tolkmng ledning sökas i andra förhållanden, som kunna tjäna till upplysning om vad testatorerna må hava åsyftat.
Av viss e delse därvidlag är, såsom RR:n anfört, att Claes Larsen år 191 , när testamentet upprättades, var 60 år gammal, att Tora Larsen - som var betydligt yngre - under många år varit hans hushållerska samt att huvuddelen av Claes Larsens förmögenhet utgjordes av fast egendom, som i äktenskapet skulle bliva hans enskilda. Det är mot bakgrunden härav föga troligt, att avsikten med testamentet varit att, om mannen doge först - vilket bör hava framstått som mest sannolikt - hans släkt skulle definith berövas all andel i boets egendom.
Såsom i HovR:ns dom anförts har vidare Rossander upp 'vit dels att Claes Larsen såväl före som efter äktenskapets ingåenåel till sin systerson Georg Eriksson, som vid tiden för testamentets upprättande arbetade på fastigheten, sagt att han hoppades, att denne skulle ”övertaga gården' efter honom, dels att Tora Larsen vid ett tillfälle efter C aes Larsens död fällt yttrande av innehåll att Georg Eriksson enli hennes uppfattning skulle vara med och dela kvarlåtenskapen vid ennes död.
Någon omständighet - utöver vissa av uttrycken i testamentet - som kunde tyda på att makarnas avsikt varit, att vid den efterlevandes gångälle dennes arvingar skulle erhålla hela kvarlåtenskapen, har icke
ore ra .
Vid edömningen av testatorernas avsikt bör slutligen icke helt bortses från att Claes Larsens arvingar, utan gensaga från Tora Larsens arvingar, upptagits såsom dödsbodelägare i bouppteckningen efter henne och även i övrigt till en början behandlats såsom sådana under boutredningen, bl.a. såtillvida att de tillåtits deltaga i en endast för delägarna avsedd auktion å egendom i boet.
På grund av vad sålunda anförts måste det anses lig a närmast till hands att tolka testamentet så, att efter båda makarnas cföd boet skulle delas med hälften till Claes Larsens och hälften till Tora Larsens arvingar."
Justitierådet Beckman var av skiljaktig mening beträffande domskälen och anförde:
"Vid tiden för testamentets upprättande saknade make arvsrätt, och inbördes testamenten mellan barnlösa makar utan förordnande om förhållandena efter båda makarnas död tolkades i allmänhet såsom för efterlevande make innebärande antingen äganderätt, vilket medförde att kvarlåtenska en tillföll honom vid det första dödsfallet och vid hans död hans s äkt, eller ock nyttjanderätt, vilket medförde att den först avlidne makens släktingar erhöllo vid hans död en av efter- levande makens nyttjanderätt begränsad äganderätt samt vid efter- levande makes död all den först avlidnes kvarlåtenska med oin- skränkt rätt. Huruvida ä ande- eller nyttjanderätt s le anses föreli , berodde å de va da beteckningarna på efterlevande makes rätt. tt sitta i orub at bo ansågs otvivelaktigt innebära nyttjanderätt, varemot sådana uttryck som att oinskränkt råda över kvarlåtenskapen utan intrång från någonderas släktingar ansågs tyda på äganderätt.
164 Om makes arvsrätt... SOU 1998:110
Den nu skildrade ordningen var i hög grad otillfredsställande och säkerligen i allmänhet icke överensstämmande med vad makarna åsyftat. Syftet med inbördes testamenten av förevarande typ var nämligen regelmässigt då som nu att säkerställa den efterlevande maken, utan att någon tanke ägnades åt förhållandena efter bådas död och utan att makarna hade nå on klar uppfattning om innebörden av de valda beteckningarna å e rlevande makes rätt. Bättre överens- stämmande med vad ma r i allmänhet önska är otvivelaktigt den ordning som - å grundval av en genomgång av tidigare brukade typer av inbör es testamenten - numera införts såsom den la li a arvsordningen, nämligen att kvarlåtenskapen vid det första döds al et tillfaller efterlevande maken och vid hans död delas lika mellan båda makarnas släktingar. Numera anses ett inbördes testamente utan förordnande om förhållandena efter båda makarnas död, även om däri på efterlevande makes rätt användes en beteckning som förr ansågs innebära nyttjanderätt, icke medföra mindre rätt för efterlevande maken än den honom enligt lag tillkommande, vilken kallas fri förfoganderätt. Fastmer anses make såtillvida genom testamentet erhål a en starkare ställning, att han genom e et testamente kan göra avvikelser från den i la föreskrivna hä ftendelningen. Såsom överensstämmande med va makar i allmänhet önska bör enligt min mening den sålunda angivna testamentstolkningen användas även %? testamente , som upprättats före den nya arvsordnin ens ikra trädande. andra sidan saknas enligt min mening anle 'ng frångå den i lag stadgade hälftendelningen vid det senare dödsfallet i andra fall än då testamentariskt förordnande meddelats om förhållandena efter båda makarnas död. Vare sig ett inbördes testamente av denna typ upprättats före eller efter den nya arvsordningens ikraftträdande bör det alltså, om makarna avlida därefter, anses medföra testations- frihet för efterlevande make men, om denna frihet ej utnyttjas, hälftendelning enligt lag vid hans död.
Anledning saknas att i nu förevarande fall, vari båda makarna avlidit efter den nya arvsordningens ikraftträdande och den efter- levande ej upprättat eget testamente, göra avvikelse från den nyss beskrivna normala ordningen. "
Justitierådet Petrén anförde i ett eget yttrande att det måste antas att kvarlåtenskapen vid mannens död genom testamente tillagts hustrun med full äganderätt.
Rättsfallet NJA 1968 s. 49
I rättsfallet NJA 1968 s. 49 (arvsskattemål) prövades sedan barnlösa makar avlidit huruvida den sist avlidne med laga verkan avstått från sin rätt enligt ett av makarna upprättat inbördes testamente. Den efter- levande erhöll hela kvarlåtenskapen med full äganderätt i det inbördes testamentet. Därefter skrev han ett eget testamente där han fördelade kvarlåtenskapen så att den först avlidnes arvingar fick hälften. Högsta domstolen fann att den sist avlidne inte hade avstått från sin rätt enligt
SOU 1998:110 Om makes arvsrätt...
det inbördes testamentet. Den först avlidnes arvingar ansågs alltså få kvarlåtenskapen från den sist avlidne.
Ärvdabalkssaklatnniga
Ärvdabalkssakkunniga diskuterade i sitt betänkande Ärvdabalk (SOU 1954:6) inbördes testamenten av barnlösa makar med förordnade om att den först avlidne makens kvarlåtenskap med full äganderätt skall tillfalla den efterlevande maken utan förordnande om sekundosuccession. De sakkunniga konstaterade att för att den först avlidnes arvingar, trots förefintligheten av sådant testamente skall vara arvsberättigade när den efterlevande dör, krävs en uttrycklig tolkningsregel av innebörd, att egendom som efterlevande make med full äganderätt erhållit genom inbördes testamente efter den först avlidne maken, vid efterlevande makens död skall ärvas som om denne mottagit egendomen genom arv, under förutsättning att annat icke följer av det inbördes testamentet eller av nytt testamente som sistnämnda make upprättat. Även om en sådan tolkningsregel kanske ej sällan skulle överensstämma med makarnas önskan synes den dock enligt de sakkunniga ej mot ordalagen i ett testamente av förutsatt lydelse tillräckligt säkert grundad. De sakkunniga ansåg sig därför inte böra förorda någon lagstiftningsåtgärd i angiven riktning.82 Departementschefen uttalade att han instämde i de sakkun- nigas bedömning.83
Familjerättskommittén
Familjerättskommitten föreslog ett nytt stadgande för den situationen att en efterlevande make i barnlöst äktenskap erhållit kvarlåtenskapen på grund av testamente utan föreskrift om sekundosuccession. Om i sådant fall efterlevande maken skulle avlida utan att efterlämna arvsberättigad make eller bröstarvinge, borde delning mellan de båda släktsidorna ske, menade kommittén.
Familjerättskommittén uttalade att det väsentliga motivet till stad— gandet var att efterlevande makens skyldemän i andra och tredje parentelen eller Allmänna arvsfonden inte borde äga företräde till den
” Se Ärvdabalk SOU (1954:6) s. 111.
83 Se NJA 11 1958 s. 140.
165
166 Om makes arvsrätt... SOU 1998:110
först avlidnes andel i boet framför dennes skyldemän. Enligt kommittén var förhållandet emellertid ett annat om den efterlevande gift om sig och fått barn. Make och bröstarvingar står den efterlevande maken så nära att de borde äga företräde framför den först avlidnes släktingar av andra parentelen eller i avlägsnare led. En ytterligare förutsättning för den föreslagna paragrafens tillämpning var därför enligt kommitten att efterlevande maken inte efterlämnade make eller bröstarvinge.84
Den översyn av äktenskaps- och arvslagstiftningen som Familje- rättskommittén gjorde fick ett blandat mottagande vid remissbehand- lingen. Departementschefen uttalade85 att han önskade en reform som gick mer på djupet. Därför genomfördes endast vissa av kommitténs förslag, dock inte det i den nu aktuella frågan.
2.10.4 Doktrinen
Beckman
Beckman har upprepade gånger i doktrinen gett uttryck åt den upp- fattning han redovisade i 1963 års rättsfall (se ovan), nämligen att det enda naturliga är att anse att ett testamente som saknar bestämmelser om förhållandena efter båda makarnas död inte rubbar den legala ordningen, hälftendelning.36
Agell
Agell är kritisk till utgången i 1950 års fall.87 Han anför att det allra mest iögonfallande skälet för kritik mot HD:s dom är den slumpeffekt som rättsfallet medför. Den ordning i vilken makar avlider kommer att
*” Se Äktenskapsrätt 11 (SOU 1964:35) s. 391 ff.
85 Se prop. 1968:136 5. 69 f.
36 Se SvJT 1939 s. 659 ff., 1941 s. 377, 1946 s. 108 f. och 1957 s. 545 och 547 samt Festskrift till Carl Jacob Amholm, 1969 s. 637 ff. Se också Beckman-Höglund, Svensk familjerättspraxis C IV:d)4 och C V:h)1.
87 Se Makarna Karlssons testamente, Rättsfall att minnas - till Jan Hellner den 28 oktober 1997 s. 67 ff.
SOU 1998:110 Om makes arvsrätt... 167
avgöra hos vems släktingar makarnas saudade egendom till sist kommer att hamna, påpekar han. Hulda Karlsson hade dött åtta dagar före sin man, och all egendom hamnade då hos släktingarna till Olle Karlsson. Om i stället mannen hade dött först, skulle all egendom i stället ha tillfallit Huldas släktingar, konstaterar Agell. Det är ett svårsmält resrultat, menar han.
HD:s domskäl i rättsfallet kan enligt Agell vid en första läsning tyckas ha en stark övertygelsekraft. Argumenten byggs upp i en ordning som får utgången att verka nästan ofrånkomlig, menar han, låt vara att domstolen inte med ett ord berör den slumpeffekt som nyss påpekats. Närmare besett är dock domskälen svaga.
Agells uppfattning är att HD i 1950 års rättsfall stannade för en olämplig utgång med ledning av ett alltför formellt och tillbakablickande resonemang. Det är en nära nog omöjlig tanke att man vid inbördes testamenten mellan barnlösa makar skulle kunna presumera, att valet av ordet "äganderätt" är avsett att sätta rätten till efterarv ur spel när den efterlevande maken inte utnyttjat sin testationsfrihet, menar han. Om man nämligen, fortsätter Agell, leker med tanken, i och för sig föga realistisk, att valet av äganderättsterminologin (eller något motsvarande uttryckssätt) inneburit en presumtion för att mannen och kvinnan var för sig velat göra sina egna efterarvingar arvlösa, uppnås ändå inte detta resultat när barnlösa makar upprättar ett inbördes testamente utan föreskrift om sekundosuccession och utan att den efterlevande maken utnyttjat sin testationsfrihet över egendom som han eller hon mottagit enligt testamentet. Slutresultatet blir ju ändå att all egendom hamnar hos arvingarna efter endera maken, men slumpen — ordningen mellan dödsfallen - kommer att avgöra var egendomen hamnar, menar han. En tolkningsregel av denna motsägelsefulla innebörd förefaller inte acceptabel, säger Agell. Det måste vara bättre att för inbördes testa- menten mellan barnlösa makar uppställa motsatt presumtion, dvs. att efterarvsrätten finns kvar om inte en individuell tolkning av testamentet leder till motsatt resultat. Verkan av äganderättsterminologin blir dock i varje fall att den efterlevande maken fått frihet att genom testamente förfoga över den avlidne makens kvarlåtenskap, säger han. Agell konstaterar avslutningsvis att utgången i rättsfallet NJA 1993 s. 145 bygger på den i 1950 års fall fastslagna principen. 1993 års rättsfall behandlas närmare i avsnitt 2.11.4.
168 Om makes arvsrätt... SOU 1998:110
Walin
Walin har angående inbördes testamenten utan förordnande om efterarv uttalat att man möjligen numera får tolka in ett tyst sekundosuccessions- förordnande när det inte finns anledning tro att makarna avsett att avvika från regeln i 3 kap. ÄB. Rättsfallet NJA 1963 s. 11 kan i någon mån tala för det, menar han.ss
2.10.5 Överväganden
Alltsedan 1928 års arvslag har den först avlidnes arvingar i andra arvsklassen haft rätt till halva kvarlåtenskapen vid den efterlevande makens död.
Genom 1950 års rättsfall fastslogs i praxis dock att om en efter— levande make i ett inbördes testamente utan sekundosuccessions- förordnande erhållit kvarlåtenskapen efter den först avlidne maken med full äganderätt så tillfaller kvarlåtenskapen vid den efterlevande makens död i sin helhet dennes arvingar, om den efterlevande underlåtit att utnyttja sin testationsrätt.
Som framgått ovan har detta rättsfall utsatts för kritik under lång tid. Kritiken har framför allt tagit sikte på två saker. Först och främst att det är slumpen, dvs. i vilken ordning makarnas dödsfall inträffar, som styr vems arvingar som kommer att ärva hela kvarlåtenskapen. Endast arvingarna till den efterlevande får ju ärva. Det har också hävdats att utgången i 1950 års rättsfall inte står i överensstämmelse med det allmänna rättsmedvetandet.
När den först avlidne maken efterlämnar arvingar i andra arvsklassen ärver enligt lag den efterlevande maken kvarlåtenskapen med fri för- foganderätt. När den efterlevande maken sedan går bort delas kvarlåten- skapen mellan makarnas båda släktsidor. Makar som vill att för— delningen skall gå till på detta sätt behöver alltså inte skriva något testamente.
Makar som däremot inte vill att den legala arvsordningen skall gälla kan skriva ett inbördes testamente där den efterlevande övertar den först avlidnes kvarlåtenskap med full äganderätt. Den efterlevande har då rätt att förfoga över den erhållna egendomen genom testamente. Sådana inbördes testamenten har varit vanligt förekommande under mycket lång tid och rättsverkningarna av dessa testamenten måste anses välkända.
** SeÄBIs.108 f.
SOU 1998:110 Om makes arvsrätt... 169
Att som i doktrinen föreslagits införa en tolkningsregel enligt vilken den först avlidnes arvingar ges arvsrätt trots att den efterlevande har ärvt egendomen med full äganderätt skulle strida mot ärvdabalkens syste- matik. En grundläggande princip inom arvsrätten är att respektera det som uttryckts i ett testamente. I de fall en tolkning av ett testamente trots allt måste göras iakttas normalt stor försiktighet. En tollmingsregel som innebär att ett testamente skall tolkas rakt emot sin lydelse skulle därför skilja sig helt från andra tolkningsregler.
Om en tolkningsregel av nu aktuellt innehåll fanns skulle en testator för att vara säker på att hans arvingar verkligen blir uteslutna från arv uttryckligen behöva skriva det i det inbördes testamentet. Detta kan inte anses rimligt. Utredningen har heller inte av den undersökning som ut- redningen låtit göra fått indikationer på att en sådan ordning skulle vara önskad av allmänheten.
Kritik har riktats mot nuvarande ordning därför att det är slumpen som styr vilken makes arvingar som ärver hela kvarlåtenskapen. Att slumpen påverkar utfallet i olika situationer är ofrånkomligt och kan lika lite som dödsfallet åtgärdas lagstiftningsvägen. Om det förhåller sig så att innebörden av rättsverkningarna av inbördes testamenten och val av formuleringar är okända för en del, bör det avhjälpas genom information och rådgivning och inte genom att ändra en tolkningsregel som efter lång tid fått fotfäste i det allmänna rättsmedvetandet.
Mot bakgrund av det sagda anser utredningen att nuvarande ordning bör behållas.
2.11 Arvingar endast på ena makens sida
Utredningens förslag: Bestämmelsen i 3 kap. 8 & ÄB om arvingar endast på ena makens sida ersätts med en regel som enbart tar sikte på den situationen att arvingarna finns på den först avlidne makens sida.
Endast arvingar i första och andra arvsklassen har arvsrätt enligt den nya bestämmelsen. För regelns tillämpning krävs att dessa arvingar har rätt till efterarv i det enskilda fallet. Arvet skall anses komma från två håll.
2.11.1 Inledning
I 3 kap. 8 & ÄB stadgas att finns det vid den efterlevande makens död arvsberättigade efter endast en av makarna skall dessa arvingar ärva allt.
170 Om makes arvsrätt... SOU 1998:110
Paragrafen kom till genom reformen år 1988 och det har diskuterats hur den skall tolkas i vissa hänseenden. Det är framför allt tre frågor som har väckt debatt.
1) Vilka arvsklasser är arvsberättigade? 2) Vilka efterarvingar är arvsberättigade? 3) Varifrån skall arvet anses komma? I utredningens direktiv konstateras att frågan, om arvsrätten efter den efterlevande förutsätter en rätt i det enskilda fallet till efterarv efter den först avlidne eller om rätten enligt 3 kap. 8 & gäller även om den efterlevande tagit över all egendom med full äganderätt, synes ha fått sin lösning genom rättsfallet NJA 1993 s. 145. Där ansågs det att någon rätt till arv enligt 3 kap. 8 5 inte fanns när den efterlevande maken hade fått tillgångarna med full äganderätt på grund av testamente. Med hänsyn till den diskussion som förekommit om lagrummet har dock utredningen fått i uppdrag att överväga om någon justering eller något förtydligande behövs.
Nedan följer en beskrivning av bakgrunden till 3 kap. 8 & ÄB och en genomgång av de uttalanden som gjorts i förarbetena till bestämmelsen (avsnitt 2.11.2). Därefter följer en redogörelse av den debatt i doktrinen som varit kring den aktuella regeln (2.11.3). Efter ett referat av rättsfallet NJA 1993 s. 145 (avsnitt 2.11.4) följer slutligen utredningens överväganden (avsnitt 2. 11.5).
2.11.2 Bakgrund och förarbetsuttalanden Bakgrund
Bakgrunden till 3 kap. 8 & ÄB hänger nära samman med utvecklingen av reglerna om makes arvsrätt. År 1920 infördes den första regeln om arvsrätt för make. Bestämmelsen avsåg den situationen att den avlidne ej efterlämnat bröstarvinge eller adoptivbarn eller dess avkomling. Rätten till arv avsåg halva kvarlåtenskapen, när det efter den döde fanns släktingar tillhörande andra arvsklassen, och i övriga fall hela kvarlåten- skapen.
I 1928 års arvslag bibehölls, som framgått ovan, den äldre ordningen såtillvida att make ärvde före släktingar tillhörande avlägsnare släktled än andra arvsklassen. Make ärvde även före Allmänna arvsfonden. Den ändring som .ordes i förhållande till 1920 års lag var att en efter— levande make skulle, när den avlidne efterlämnade endast arvingar i andra arvsklassen, ta hela arvet efter den först avlidne men vid den efterlevandes död skulle de av den först avlidnes släktingar av andra
SOU 1998:110 Om makes arvsrätt... 171
arvsklassen som då var närmast till arv efter honom eller henne ha rätt till sekundosuccession.
Valet att dra gränsen för efterarvsrätten vid andra arvsklassen berodde på resultatet av en statistisk undersökning. Denna visade att den arvsrätt som tillkom fader, moder, syskon och syskons avkomling i stor utsträckning efterlevdes trots testationsfriheten. Först när arvlåtaren endast efterlämnade arvingar i tredje parentelen åsidosattes den legala arvsföljden i väsentlig utsträckning genom testamente. Med hänsyn till den styrka som föräldrars, syskons och syskons avkomlingars arvs- anspråk fortfarande hade enligt den allmänna uppfattningen fick dessa arvingar behålla sin efterarvsrätt.
Reglerna innebar att när den efterlevande maken avlidit den ena hälften av boet gick till den först avlidnes arvingar i andra arvsklassen och den andra hälften till den sist avlidnes arvingar.
De nu beskrivna regler överfördes till 1958 års ärvdabalk.
Familjelagssaklamnigas förslag
Familjelagssakkunniga tog i sitt betänkande Äktenskapsbalk (SOU 1981285) upp frågan om hur man skall förfara när det vid den efter- levande makens död finns arvingar bara efter den först avlidne. De sakkunniga konstaterade att de dåvarande reglerna ledde till att dessa arvingar fick dela arvet med Allmänna arvsfonden. De uttalade vidare att de, trots att ingen kan ha något att invända mot de syften arvsfonden fullföljer, inte kunde finna det naturligt att fonden ärver, så länge det finns arvsberättigade släktingar efter någon av makarna. Familjelags- sakkunniga föreslog därför att om det vid den efterlevandes död finns arvsberättigade släktingar efter endast en av makarna hela kvarlåten— skapen skall tillfalla dem.
De sakkunnigas förslag tillstyrktes eller lämnades utan erinran av praktiskt taget alla remissinstanser. Kammarkollegiet ansåg dock att det vore tillräckligt att Allmänna arvsfonden hade möjlighet att avstå från arv.
Uttalanden ipropositionen
Familjelagssakkunnigas förslag togs upp i prop. 1986/87zl. Departe- mentschefen uttalade bl.a. följande.
172 Om makes arvsrätt... SOU 1998:110
"Om det inte finns någon arvsberättigad släkting till en avliden, går arvet enligt gällande rätt till allmänna arvsfonden (5 kap. l & ärvdabalken). När en efterlevande make avlider kan det inträffa att det finns arvsberättigade släktingar till endast den ene av de båda avlidna makarna. Om det är släktingar till den efterlevande maken, ärver de hela boet. Om det däremot är släktingar till den först avlidna maken (enligt gällande rätt endast arvingar i andra arvsklassen) ärver dessa i princip hälften av boet medan resten ärvs av allmänna arvsfonden.
Liksom de sakkunniga kan jag inte finna det naturligt att fonden ärver något så länge det finns arvsberättigade släktingar efter någon av makarna. Om makarna avlider med kort mellanrum, kan utfallet för släktingarnas och fondens del med gällande rätt bli helt beroende av vilken make som avlider först, en ordning som synes irrationell.
Jag förordar således att, om det vid den efterlevande makens död finns arvsberättigade släktingar efter endast en av makarna, hela kvarlåtenskapen skall tillfalla dessa."89
Departementschefen uttalade vidare om sitt förslag.
"Om det bara finns arvsberättigade släktingar efter den ena maken ärver dessa all den egendom som finns kvar i den efterlevande makens bo. Eftersom sådana släktingar endast kan vara arvs— berättigade efter sin e en släkting och inte efter dennes make skall arvet anses härröra en ast från den ena maken (och således för varje arvinge läggas ut som endast en lott). Det bör observeras att det såv1tt
äller den örst avlidna makens släktingar endast är de av dem som ar efterarvsrätt som är arvsberättigade när den efterlevande maken
dör. Ovriga släktingar till den först avlidna maken har således ingen arvsrätti det läget. '90
Uttalanden av Lagrådet
Det till lagrådet remitterade förslaget avseende 3 kap. 8 5 ÄB hade följande lydelse.
Finns det vid den efterlevande makens död arvsberättigade släktingar efter endast en av makarna, skall dessa arvingar ärva allt.
Lagrådet uttalade med anledning av uttrycket "arvsberättigade släktingar" följande.
” Se prop. 1986/87:1 s. 96 f.
90 Se a.a. s. 238.
SOU 1998:110 Om makes arvsrätt...
"Ordet släkting kan möjligen uppfattas så, att det anses inbegripa också efterlevande make i n tt gifte, när dennes avlidna ma e härutöver bara efterlämnade sådana efterarvingar som var släkt endast med den avlidnas likaledes avlidna make i det tidigare äktenskapet. Med hänsyn till den stränga avgränsning som i AB upprätthålls kring det med ordet släkting synonyma begreppet skyldemän (se 2 kap.) är det emellertid vanskligt att avgöra om en tolkning av ordet släktingar i förevarande paragraf skulle medge arvsrätt åt efterlevande make i det nyss skildrade exemplet. Att undantaga den efterlevande maken från arvsrätt torde emellertid inte ha varit avsikten. "91
För att undanröja tveksamhet om innebörden av ordet släktingar hemställde Lagrådet att ordet skulle utgå. Risken för att en sådan åtgärd skulle motverka syftet, nämligen att utesluta Allmänna arvsfonden från arvsrätt, föreföll enligt Lagrådet inte särskilt stor. Allmänna arvsfondens rätt till arv regleras först i 5 kap. ÄB, medan den aktuella paragrafen står redan i 3 kap. ÄB och torde kunna anses ge föreskrift om en arvsrätt som går före Allmänna arvsfondens, menade Lagrådet. 3 kap. 8 & ÄB fick slutligen följande lydelse.
Finns det vid den efterlevande makens död arvsberättigade eji'er endast en av makarna, skall dessa arvingar ärva allt.
Fölidändring iarvs- och gåvoskattelagen
I prop. 1987/88:61 föreslogs sådana ändringar i arvs- och gåvoskatte— lagstiftningen som föranleddes av familjerättsreformen. Bland annat föreslogs ändringar i 15 ä 2 mom. AGL. Denna bestämmelse gäller arvsbeskattning vid en efterlevande makes död om han fått egendom som arvinge efter sin make. Enligt huvudregeln i första stycket skall den först avlidnes släktingar antas ha rätt till hälften av den efterlevandes bo (vilket ju motsvarar normalfördelningen enligt 3 kap. 2 5 1 st. ÄB, se avsnitt 2.2.3). Därefter ges vissa undantag från denna andelsberäkning.
Departementschefen föreslog att det i fjärde stycket skulle införas ett undantag från huvudregeln beträffande de fall som avses i 3 kap. 8 & ÄB. Han uttalade bl.a. följande med anledning härav.
"Den nya arvsre eln som innebär att kvarlåtenskapen i sin helhet går till _den först av 'dne makens arvingar om den Sist avlidne salmar arvmgar kräver också en anpassning av arvsskattereglerna Vld
91 Se a.a. s. 353.
173
174 Om makes arvsrätt... SOU 1998:110
efterarv. Eftersom arvet således skall anses härröra endast från den ena maken skall det för varje arvinge läggas ut som en lott. "”
Departementschefen uttalade vidare "att hälftendelning inte skall ske om det vid den sist avlidna makens död endast finns arvsberättigade släktingar efter den först avlidne maken. I så fall tillfaller även det som den efterlevande kan ha haft med fri förfoganderätt dessa släktingar och för varje arvinge skall det läggas ut endast en lott".93
I det från chefen för Finansdepartementet till Lagrådet remitterade förslaget stadgades uttryckligen att om det vid den efterlevande makens död fanns arvsberättigade endast efter den först avlidne maken deras andel skulle anses utgöra hela boet.
Eftersom Lagrådet fann det självklart att 3 kap. 8 & ÄB gav till konsekvens att den först avlidna makens arvingar skulle anses ha fått den totala kvarlåtenskapen som enda lott omformulerades lagrummet.94 Där stadgas nu att ett ytterligare undantag från första stycket följer av 3 kap. 8 & ärvdabalken.
2.11.3 Doktrinen
Bestämmelseni 3 kap. 8 & ÄB har diskuterats livligt i doktrinen. Inlägg i debatten har gjorts av flera.95 Nedan följer en redogörelse av de olika debattörernas åsikter.
” Se prop. 1987/88:61 s. 38. 93 Se a.a. s. 55. 94 Se a.a. s. 98 f.
95 Inlägg i debatten har gjorts bl.a. av - Anders Eriksson, Några problem med anknytning till 1987 års familjerätts- reform, SvJT 1989 s. 321 ff., - Gösta Walin, Några problem i den nya arvsrätten. Replik till Anders Eriksson, SvJT 1989 s. 717 ff., - Anders Agell, Den nya arvsrätten och metoderna för dess tolkning, SvJT 1990 s. 1 ff., - Eriksson, Några ytterligare synpunkter på tillämpningsfrågor med anknytning till 1987 års familjerättsreform, SvJT 1990 s. 268 ff. samt — Walin, AB I s.102 ff.
SOU 1998:110 Om makes arvsrätt... 175
Eriksson
Vilka avses med begreppet arvsberättigade?
Genom att placera den aktuella bestämmelsen i 3 kap. ÄB har lag- stiftaren enligt Eriksson markerat att den bara reglerar fördelningen av kvarlåtenskapen vid den efterlevande makens död i sådana fall då den efterlevande maken har ärvt egendom efter den först avlidne maken. Eriksson menar att i regeln anges hur andelsbestämningen i den efterlevande makens bo skall göras i det undantagsfallet att det vid den efterlevande makens död finns arvsberättigade arvingar efter bara den ena maken kvar i livet. I sådana fall skall dessa arvingars andel enligt regeln utgöra hela boet.
Eriksson uttalar att det bör observeras att ordet "arvsberättigade" används i lagtexteni 3 kap. 8 &, inte ordet "arvingar". Härigenom torde lagstiftaren ha avsett att markera att det endast är sådana arvingar till makarna som vid den efterlevande makens död är konkret berättigade till arv efter någon av makarna som kan komma i fråga enligt 3 kap. 8 &, menar Eriksson. Detta antagande styrks enligt Eriksson av olika uttalanden i förarbetena. Han pekar på att det bl.a. sägs i förarbetena på flera ställen att det - såvitt gäller den först avlidne makens släktingar - bara är "de som har efterarvsrätt" som är arvsberättigade när den efterlevande maken dör. Vidare pekar han på att det i förarbetena sägs att den först avlidnes släktingar bara kan komma i fråga enligt 3 kap. 8 & om den efterlevande maken haft egendom med fri förfoganderätt.96 Även detta tyder enligt Eriksson på att bara de som har efterarvsrätt kan komma i fråga på den först avlidne makens sida.
På den efterlevande makens sida kan däremot enligt Eriksson alla som är arvingar enligt arvsordningen i 2 kap. ÄB komma i fråga. Om den efterlevande maken har gift om sig, kan även maken i det nya äkten- skapet komma i fråga vid tillämpning av 3 kap. 8 &, menar han.
Sammanfattningsvis innebär Erikssons uppfattning att ordet "arvs— berättigad" i lagtexten i 3 kap. 8 5 inte syftar på alla sådana släktingar till den först avlidne maken som enligt arvsordningen i 2 kap. skulle kunna vara arvsberättigade efter honom. Ordet syftar i stället på sådana släktingar till den först avlidne maken som i det "konkreta" fallet är berättigade till efterarv enligt 3 kap. 2 &. Man får alltså, menar Eriksson, fråga sig om någon eller några av den först avlidnes släktingar skulle ha varit berättigade till någon del av den efterlevande makens bo
% Eriksson hänvisar till prop. 1987/88:61 s. 55.
176 Om makes arvsrätt... SOU 1998:110
även om den efterlevande maken haft arvsberättigade släktingar. Bara om man kan svara ja på den frågan är den först avlidne makens släktingar "arvsberättigade" i den bemärkelse som avses i 3 kap. 8 &. Att ordet "arvsberättigade" används i lagtexten i stället för ordet "arvingar" torde således avse att markera denna betydelseskillnad, säger han.
Varifrån skall arvet anses komma?
Vad så gäller frågan om varifrån arvet skall anses härröra menar Eriksson att svaret torde vara givet eftersom regeln i 3 kap. 8 & bara är en andelsbestämningsregel och inte en arvsföljdsregel. Man kan enligt Eriksson bara ärva den som man har arvsrätt efter enligt reglerna i 2 kap. eller 3 kap. 1 & första stycket ÄB Några andra arvsföljdsregler (bortsett från regeln om Allmänna arvsfondens arvsrätt i 5 kap. l 5) finns inte. Arvet skall alltså enligt Eriksson i sin helhet anses härröra från den av makarna som man är släkt med (eller make till) och har efterarvsrätt efter enligt 2 kap. (eller i makefallet 3 kap. 1 5). Det är också den slutsats som dragits i förarbetena.
Walin
Walin framhåller i början av sin artikel att vissa av de uttalanden han gör beträffande 3 kap. 8 & strider mot motiven. Han säger sig ha eftersträvat en tolkning av lagrummet som är förenlig med arvsrättsliga och testamentsrättsliga principer och tänkt sig att den till äventyrs kunde ta över uttalanden i motiven som synts förhastade.
Vilka avses med begreppet arvsberättigade?
Walin säger att han för sin del språkligt sett inte kan finna annat än att "arvinge" resp. "arvsberättigad" är synonyma ord. I Östergrens stora ordbok sägs enligt Walin arvinge betyda " arvsberättigad släkting" (vilket numera såtillvida är fel som även make och Allmänna arvsfonden är arvingar, konstaterar han). Termen arvsberättigad måste därför i och för sig frånkännas all betydelse som begränsning vid tolkningen av lagrummet, menar Walin.
Walin frågar sig vad Eriksson har för stöd för sitt påstående att 3 kap. 8 & ÄB inte innehåller någon självständig arvsföljdsregel. I 3 kap. 2 &
SOU 1998:110 Om makes arvsrätt... 177
ÄB finns arvsföljdsregler med tanke på den först avlidna makens kvarlåtenskap. 3 kap. 8 & framstår enligt Walin helt naturligt som en arvsföljdsregel med tanke på den efterlevande makens kvarlåtenskap. Där talas ju också, påpekar Walin, om att "ärva" . Ingen kan med fog bestrida, menar han, att 3 kap. 8 & ÄB innehåller en arvsföljdsregel redan i och med att den eliminerar Allmänna arvsfonden såsom arvinge till den efterlevande maken när denne inte har några andra egna arvingar. Walin säger vidare att meningsskiljaktigheten mellan Eriksson och honom består i att han har ansett ordet "arvsberättigade" resp. "arvingar" i lagrummet inkludera alla som kan ärva enligt 2 kap. på den först avlidna makens sida, alltså inte endast sådana arvingar som kan vara efterarvingar enligt 3 kap.
Han är enligt Walin att beträffande arvingar på den efterlevande makens sida inbegrips alla som är arvsberättigade enligt 2 kap. Han menar att hans tolkning åstadkommer jämvikt. Han ger följande exempel. Om A avlider före sin make B och t.ex. efterlämnar en farmor, får farmodem enligt Eriksson ingenting när B dör utan arvingar (frånsett arvsfonden). Om B dör först får däremot A ärva B och farmodern får i sin tur ärva allt efter A.
Walin hävdar att det naturligtvis är önskvärt att slippa sådana slumpvisa resultat, t.ex. om dödsfallen inträffar det ena kort efter det andra. Han vill emellertid inte påstå att han tillmäter frågan om arvingarnas krets någon större betydelse eftersom frekvensen av hithörande fall måste vara mycket ringa. I sak är det emellertid svårförståeligt varför Allmänna arvsfonden skall vika för t.ex. en farmor till den efterlevande men inte skall vika för en farmor till den först avlidne maken, menar Walin. Å andra sidan finns det enligt honom också sakliga skäl som talar för att arvsrätten efter den först avlidne maken blivit definitivt begränsad till efterarvingar enligt 3 kap. 2 & ÄB.
Krävs det en "konkret" efterarvsrätti det enskilda fallet?
Walin konstaterar att 3 kap. 8 & är generell i den meningen att det inte görs någon begränsning till fall då den efterlevande maken har fått ärva den först avlidna. Enligt honom är regeln tillämplig i flera olika typer av situationer, t.ex. om den först avlidna visserligen hade egendom men skulder till samma belopp, om den först avlidna efterlämnat något obetydligt netto som ingått i den efterlevandes bo, om den efterlevande lar förkovrat ett konkursmässigt bo eller om den först avlidne maken testamenterat all sin egendom antingen till tredje man eller till den
178 Om makes arvsrätt... SOU 1998:110
efterlevande maken med full äganderätt. Walin menar alltså att någon "konkret" efterarvsrätt inte skall förutsättas.
Enligt Eriksson sägs det i förarbetena "att den först avlidnes släktingar bara kan komma i fråga enligt 3 kap. 8 5 om den efterlevande maken haft egendom med fri förfoganderätt". Han hänvisar härvid till arvsskatteprop. 1987/88:61 s. 55 som emellertid enligt Walin inte ger något stöd åt uttalandet. Där står " . . . att hälftendelning inte skall ske om det vid den sist avlidne makens död endast finns arvsberättigade släktingar efter den först avlidne maken. I så fall tillfaller även det som den efterlevande kan ha haft med fri förfoganderätt dessa släktingar och för varje arvinge skall det läggas ut endast en lott. "
Enligt Walin är orden "fri förfoganderätt" en uppenbar misskrivning. Där borde enligt hans mening ha stått "äganderätt". Nyheten är ju att även den andelen skall gå till den först avlidna makens släktingar. Ingenting sägs emellertid menar Walin om att 3 kap. 8 Så ÄB skulle
förutsätta att den efterlevande maken innehade en andel med endast fri förfoganderätt.
Varifrån skall arvet anses komma?
Av större intresse är enligt Walin frågan om varifrån arvet skall anses komma. Som framgått ovan anser Eriksson att varje arvinge får endast en lott när 3 kap. 8 & ÄB tillämpas. Walin däremot anser att varje arvinge på den först avlidna makens sida kan komma att få två lotter. Enligt Walin överensstämmer Erikssons ståndpunkt även här med motivuttalanden som Walin ingalunda förbisett men anser vara för- hastade.
Enligt Eriksson skall arvet "i sin helhet anses härröra från den av makarna som man är släkt med (eller make till) och har arvsrätt efter enligt 2 kap. (eller i makefallet 3 kap. 15)".
Detta är enligt Walin en fantastisk fiktion. Man skall alltså inte undersöka varifrån egendomen kommer utan det skall "anses" att den kommer från A fastän den delvis kommer från B. Ett sådant betraktelse— sätt kan inte godtas även om det råkar vara uttryck för en propositions- skrivares uppfattning, säger Walin.
Han ger följande exempel. A avlider först och hans kvarlåtenskap utgör en miljon, motsvarande hans giftorätt. B får en miljon i arv och en miljon i giftorätt. B har dessutom två miljoner i enskild egendom.
När B dör finns inga efterarvingar till A och B:s enda arvinge X får hela kvarlåtenskapen efter B. I detta fall blir det enligt Walin bara fråga om en enda lott. B har ju ärvt A utan inskränkning och X har endast
SOU 1998:110 Om makes arvsrätt... 179
ärvt B. (Om A däremot testamenterat sin kvarlåtenskap till B med föreskrift om sekundosuccession för X får denne, enligt Walin, om han åberopar testamentet, två lotter, nämligen en från A och en från B.)
Walin antar i stället att B inte har någon arvinge, frånsett arvsfonden, och att A efterlämnar efterarvingen Y. Av lagtext och motiv synes enligt Walin klart framgå att Y då får ärva 1) den andel i B:s bo som svarar mot A:s giftorättsandel, vidare 2) den andel i B:s bo som svarar mot B:s giftorättsandel och slutligen 3) den andel i B:s bo som svarar mot B:s enskilda egendom. Walin tillägger att om B efter A:s död ärvt t.ex. två miljoner så skall 4) enligt lagtext och motiv även den andelen i B:s bo gå till Y.
Walin menar att enligt vanligt, välgrundat betraktelsesätt får Y - vid oförändrade värden - en miljon efter A och fem miljoner efter B. Hur man kan påstå att andelen på fem miljoner skall "anses" komma från A är "ofattligt" för Walin. Självfallet förhåller det sig så att Y fått en miljon från A och fem miljoner från B, säger han. Detta innebär enligt Walin att 3 kap. 8 & ÄB inte bara innehåller arvsföljdsregeln att arvsfonden får träda tillbaka utan även arvsföljdsregeln att i exemplet A:s efterarvinge Y har - i arvsfondens ställe - satts in som arvinge efter B.
Enligt Eriksson kan man "bara ärva den som man har arvsrätt efter enligt reglerna i 2 kap. eller 3 kap. 1 & första st. ÄB". Detta är enligt Walin ett postulat, gripet ur luften. Lagstiftaren gjorde på sin tid make till arvinge, därefter arvsfonden och har nu gjort oskylda personer till arvingar efter B därför att det ansetts rimligt att ge dem företräde framför arvsfonden. Det är ju ingen orimlig arvsföljd i enklare fall, i andra fall mera överraskande, menar Walin.
Testamentsfrågor
Walin menar att det väl får anses klart att A inte genom testamente kan beröva sina egna efterarvingar den andel i B:s bo som de enligt 3 kap. 8 & skall få vid B:s död och som kommer från B.
Vidare måste man, menar Walin, om B upprättat testamente till förmån för A:s arvinge Y — något som enligt Walin ingalunda är ovanligt - anse att testamentslotten kommer från B även om Y får återstoden av B:s bo i arv efter A.
Det synes enligt Walin vara ett axiom att egendomen under lika omständigheter i övrigt kommer från A respektive B vare sig Y tillträder egendomen på grund av arv eller enligt testamente.
180 Om makes arvsrätt... SOU 1998:110
Agell
Agell understryker inledningsvis angående 3 kap. 8 & ÄB att lagrummet faktiskt är överflödigt för det fall det inte finns några efterarvingar efter den först avlidne maken men väl arvingar efter den efterlevande. Den efterlevande maken har då innehaft hela sitt bo med full äganderätt, och det blir självklart att all egendom skall gå till hans arvingar, säger Agell.
Som konstaterats ovan anser Eriksson att 3 kap. 8 & ÄB är en lottläggningsregel medan Walin hävdar att det är en arvsföljdsregel. Agell säger däremot om 3 kap. 8 & att olika lagtillämpningsproblem behöver analyseras var för sig och att de inte bör besvaras generellt med ledning av påståenden om att regeln gäller antingen "andelsbestämning" eller "arvsföljd".
Agell försöker sedan fastställa innebörden av 3 kap. 8 & med ledning av dess syfte och med tanke på enskilda tillämpningsproblem.
Vilka arvsklasser är arvsberättigade?
Agell konstaterar först att enligt uttalanden i propositionen 3 kap. 8 & gäller till förmån för efterarvingar efter den först avlidne maken. Dennes arvingar i tredje arvsklassen skulle följaktligen aldrig kunna ärva med stöd av 3 kap. 8 &. Agell konstaterar att Walin med hänsyn till förarbetena har accepterat att lagrummet har denna innebörd men ifrågasatt om inte avgränsningen strider mot lagtexten. Agell konstaterar vidare att Eriksson framhållit att placeringen av regeln i 3 kap. (och ej i 2 kap. om "skyldemans arvsrätt") antyder att det är fråga om för- delning av kvarlåtenskapen efter den sist avlidne maken i sådana fall då den efterlevande tidigare ärvt egendom efter den först avlidne maken. Agell anser att detta i och för sig väl inte skulle behöva hindra att även den först avlidnes arvingar i tredje arvsklassen gavs arvsrätt i den nu aktuella situationen, då arvet efter båda makarna annars skulle gå till Allmänna arvsfonden.
Agell menar dock att den i propositionen angivna begränsningen får en naturlig motivering om man betänker att det är fråga om en fördelning av dels den andel i boet som motsvarar vad den efterlevande innehaft med äganderätt, dels den andel som han eller hon ärvt av den först avlidne maken. Efter båda makarnas död skall den förra andelen gå till den sist avlidne makens arvingar i vilken arvsklass som helst. Den senare andelen kan samtidigt bli föremål för efterarv för den först avlidne makens släktingar i första eller andra arvsklassen. Arvingar i tredje arvsklassen har däremot enligt huvudregeln i 3 kap. ÄB inte alls
SOU 1998:110 Om makes arvsrätt... 181
rätt till efterarv efter den först avlidne maken. Syftet med 3 kap. 8 & ÄB har enligt Agell varit att låta hela boet efter en sist avliden make, som helt saknar arvingar, i vissa fall gå till arvingar på den först avlidnes sida och inte till Allmänna arvsfonden. En självklar innebörd härav måste enligt Agell vara att personer som enligt huvudregeln har rätt till efterarv efter den först avlidne maken nu kan få överta även den del i boet som den efterlevande maken innehaft med äganderätt och som normalt skulle gått till den makens egna arvingar. Innebörden härav är med andra ord enligt Agell att de som i vilket fall som helst är arvsberättigade får överta mera egendom än normalt. Detta är, menar han, den centrala funktionen hos 3 kap. 8 & ÄB.
Tanken att även arvingar i tredje arvsklassen efter den först avlidne maken skulle ses som "arvsberättigade" enligt 3 kap. 8 5 skulle enligt Agell innebära att lagrummet fick ytterligare en funktion, nämligen att ge rätt till efterarv i en speciell situation till släktingar i tredje arvsklas- sen, vilka eljest aldrig har någon kvarstående arvsrätt. Den "upp- blossande" arvsrätten skulle dessutom ge rätt till all egendom i boet efter den sist avlidne maken på grund av den nyss beskrivna huvudfunktionen hos lagrummet. Det skulle, menar Agell, vara ett mycket mera långt- gående steg att införa en sådan utvidgad arvsrätt än att som nu skett låta personer som ändå har rätt till efterarv få ärva även den egendom som den efterlevande maken haft med äganderätt.
Vilka efterarvinggr är arvsberättigade?
En verkligt tveksam fråga är emellertid enligt Agell i vad mån det måste föreligga rätt till efterarv i det enskilda fallet för att någon skall vara arvsberättigad enligt 3 kap. 8 & ÄB.
Som framgått ovan är Walin av den uppfattningen att 3 kap. 8 5 är generell i den meningen att det inte görs någon begränsning till fall då den efterlevande maken har fått ärva den först avliidna, låt vara att man enligt Agell i första hand tänkt på sådana fall.
Den av Walin förordade tillämpningen skulle enligt Agells mening leda för långt. Rätten enligt 3 kap. 8 & ÄB har i förarbetena setts som en "utväxt" på en rätt till efterarv som i det enskilda fallet faktiskt förelegat vid den efterlevande makens död, menar Agell. Att kasta loss från detta krav skulle, även om resultaten kan lbli rimligare i vissa enskilda fall, innebära att lagrummet får en i grunden annorlunda funktion.
182 Om makes arvsrätt... SOU 1998:110
Agell har sålunda, menar han själv, hamnat nära den uppfattning som Eriksson företrätt men med hjälp av andra argument än påståenden om att regeln gäller utläggningen av en enda arvslott och inte arvsföljden.
Testamentsfrågor
Agell diskuterar också vissa testamentsfrågor med anknytning till 3 kap. 8 & ÄB. Han förordar att den först avlidne maken får anses behörig att genom sitt testamente förordna också över egendom som den efter- levande maken haft med äganderätt, när ett testamente av den sist avlidne saknas, under förutsättning att en tollming i det enskilda fallet av testators vilja inte talar däremot.
Arvsskattefrågan
Agell diskuterar avslutningsvis 15 ä 2 mom. fjärde stycket AGL. Be- stämmelsen gäller som framgått ovan arvsbeskattning vid en efterlevande makes död om han fått egendom som arvinge efter sin make. Enligt huvudregeln i första stycket skall den först avlidnes släktingar antas ha rätt till hälften av den efterlevandes bo. Därefter ges vissa undantag från denna andelsberäkning. I fjärde stycket finns en hänvisning till 3 kap. 8 & ÄB. I förarbetena till det stycket uttalas att den först avlidne makens arvingar skall anses få hela kvarlåtenskapen 1 en lott.
Walin har uttalat att den angivna konsekvensen inte kunde vara riktig eftersom hälften av arvet i normalfallet måste anses komma från varje make.
Agell anser att eftersom det berörda tillägget till AGL införts med det av både departementschefen och Lagrådet angivna syftet att åstadkomma den beskattningseffekten att all egendom skall anses utgöra arv efter den först avlidne maken måste denna uppfattning om skatteregelns innebörd rimligen utan vidare godtas som gällande rätt. Han anser visserligen att det i propositionen med förslag till 3 kap. 8 & ÄB (liksom i förarbetena till ändringen i AGL) saknas en tillfredsställande motivering till stöd för uppfattningen att båda makarnas egendom skall utgöra en lott. Detta hindrar emellertid inte, menar Agell, att man som ett argument för att lägga detta betraktelsesätt till grund för arvsbeskattningen kan åberopa att den utvidgade arvsrätten enligt 3 kap. 8 55 ÄB bygger på de arvs- rättsliga personernas släktskap med enbart den först döde maken.
Agells slutsats av sin analys blir att den nya regeln i arvs- och gåvo- skattelagen nog har övervägande fog för sig även om inte heller detta
SOU 1998:110 Om makes arvsrätt... 183
ställningstagande bör byggas på någon begreppsmässig etikettering av 3 kap. 8 & ÄB.
Agell påminner om att Walin emellertid har underbyggt sin upp- fattning att arvet enligt 3 kap. 8 & ÄB består av en lott efter vardera maken med ytterligare en tänkvärd jämförelse som utgår från läget om den efterlevande maken B skrivit testamente till förmån för make A:s enda bröstarvinge om att denne skall få B:s kvarlåtenskap (dvs. vad B hade med full äganderätt). Då får bröstarvingen, om han också har rätt till efterarv efter A, uppenbarligen två olika lotter, en efter vardera maken. Situationen kan enligt Walin inte bli annorlunda om B underlåter att upprätta testamente utan litar till arvsregelni 3 kap. 8 & ÄB.
Från skatterättslig synpunkt avslöjar Walins exempel en tänkbar fälla som 15 & AGL kan leda till, säger Agell.
2.11.4 Rättsfallet NJA 1993 s. 145
I rättsfallet NJA 1993 s. 145 prövade Högsta domstolen frågan om det för tillämpning av 3 kap. 8 & ÄB krävs att den först avlidne makens arvingar har en konkret efterarvsrätt. Nedan följer en sammanfattning av rättsfallet.
Makarna Helmer A och Ruth Å förordnadei inbördes testamente " att den av oss som överlever den andre skall med full äganderätt erhålla all den avlidnes kvarlåtenskap". Helmer Å avled och bouppteckningen upptog som dödsbodelägare makan Ruth A samt som efterarvingar Helmer Åzs systerdotter Birgit B och ytterligare sex personer. Testa- mentet bevakades och delgavs samtliga efterarvingar, vilka inte väckte talan om klander mot testamentet. Några år senare avled Ruth A och efterlämnade som dödsbodelägare, enligt bouppteckningen, Allmänna arvsfonden. Testamentet bevakades även efter Ruthzs död och delgavs efterarvingarna.
Birgit B och övriga som efterarvingar angivna personer yrkade efter stämning å Allmänna arvsfonden att tingsrätten skulle förklara att de hade bättre rätt till kvarlåtenskapen efter Ruth Å. än Allmänna arvs- fonden. Som grund för sin talan gjorde kärandena gällande i första hand att de i sin egenskap av efterarvingar till Helmer Ä jämlikt 3 kap. 8 & ÄB var berättigade att ärva all kvarlåtenskap efter Ruth Ä och i andra hand att det inbördes testamentet med hänsyn till omständigheterna vid dess tillkomst och efteråt visade att det skulle stämma överens med makarna A:s vilja att arvet skulle tillfalla Helmer A:s arvingar.
Allmänna arvsfonden bestred käromålet. Fonden gjorde gällande att regeln i 3 kap. 8 å ÄB inte, när ifrågavarande testamente vunnit laga
184 Om makes arvsrätt... SOU 1998:110
kraft, berättigade kärandena till arv efter Ruth Å samt att omständig— heterna inte visade att det skulle stämma överens med makarna Åzs yttersta vilja att arvet skulle tillfalla Helmer Års arvingar.
Tingsrätten ogillade käromålet och hovrätten fastställde tingsrättens dom.
Högsta domstolen” tog upp målet till prövning och uttalade bl.a. följande i domen:
"Genom 1928 års arvslag infördes bestämmelser om makes arvsrätt, vilka senare utan några sakliga ändringar intogs i 3 kap AB. Det främsta kännetecknet för bestämmelserna om makes arvsrätt var att den efterlevande maken bara fick fri förfoganderätt till vad han eller hon ärvde efter sin make. Vissa av den först avlidne makens arvingar, efterarvingarna, hade rätt till del i kvarlåtenska en efter den sist avlidne maken. Den efterlevande maken var för 'ndrad att enom testamente utesluta efterarvingarna från deras del i kvarlåtens pen. Däremot stod det den först avlidne maken fritt att genom testamente utesluta dessa arvingar från rätt till del i kvarlåtenskapen efter honom eller henne. Det kunde t.ex. ske genom att makarna i inbördes testamente förordnade, att efterlevande make skulle erhålla den först avlidne makens kvarlåtenskap med full äganderätt. Ett sådant testamente medförde alltså att bestämmelserna 1 3 kap AB om efterarv inte blev tillämpliga (se NJA 1950 s 483 samt Beckman-Höglund, Svensk famil'erättspraxis, C V h 1). _.
I samban med 1987 års ändringar i 3 kap AB infördes bestäm- melser om att även makars gemensamma bröstarvingar skulle få stå tillbaka för den efterlevande maken på så sätt att bröstarvingarna skulle få del i kvarlåtenskapen efter den sist avlidne maken som efterarvingar. Samtidigt infördes den nu omtvistade bestämmelsen i 8 5 om att, för den händelse det vid den efterlevande makens död fanns arvsberättigade efter endast en av makarna, dessa arvin ar skulle ärva allt. Bestämmelsen får sin praktiska betydelse i det få let att den sist avlidne maken saknar arvingar. Den innebär att allmänna arvsfonden i en sådan situation inte får del i den sist avlidne makens kvarlåtenskap, vilket var fallet enligt tidigare gällande arvsrättsliga regler, utan får stå tillbaka för den först avlidnes arvsberättigade släktingar. I motiven har understrukits att den nya regeln gäller till förmån endast för de av den först avlidne makens släktin ar som har efterarvsrätt gimp 1986/87:1 s 238). Den först avli e makens arvingar i tre je arvsklassen har sålunda inte avsetts få arvsrätt till följd av 3 kap. 8 5. _,
Genom att den omtvistade bestämmelsen placerats i 3 kap AB antyds att den, liksom bestämmelserna i övrigt i kapitlet, för sin tillämpning förutsätter att den inte satts ur spel genom testamente av den först avlidne maken. Det nyss angivna motivuttalandet talar också för det. Det är därvid att märka att om någon regel i ka itlet avsetts innefatta begränsningar av testationsfriheten för den örst avlidne
97 JustRzn Bengtsson, Magnusson, Lind, Tömell och Nilsson.
SOU 1998:110 Om makes arvsrätt...
maken så har det uttryckliåen angetts i lagtexten åse 3 kap l ä 2 st). Nååpn sådan begränsning nns inte i la xtenil &.
bördes testamenten med full ägan erätt har varit vanligt före- kommande under mycket lång tid. Typiskt sett har med sådana testamenten avsetts att kvarlåtenskapen efter den först avlidne helt förs över till den efterlevande maken med rätt för denne att testamen- tera över den erhållna egendomen. Varken lagtext eller förarbeten antyder att man avsett att åstadkomma någon ändring i det hän- seendet, så att efterarvingar skulle uteslutas fråm rätt til andel i den sist avlidne makens kvarlåtenskap bara om det direkt föreskrivs i eller på d av särskilda omständigheter eljest följer av den först avli es testamente.
Revisionskärandena har alltså inte rätt till efterarv enligt 3 kap 2 & AB. De kan därför inte heller med stöd av 8 & samma kapitel åberopa någon rätt till kvarlåtenskapen efter Rutth Å. "
2.11.5 Överväganden
I 3 kap. 8 & ÄB sägs att finns det vid den efterlevande makens död arvsberättigade efter endast en av makarna skall dessa arvingar ärva allt.
3 kap. 8 & ÄB har varit föremål för en livlig debatt i doktrinen. När det gäller den först avlidne makens arvingar har det diskuterats vilka arvsklasser som är arvsberättigade, vilka efterarvingar som är arvs- berättigade samt varifrån arvet skall anses komma..
Utredningen ser inte som sin uppgift att ta ställning till hur gällande rätt bör tolkas utan till hur den aktuella bestämmelsen bör utformas i framtiden. En utgångspunkt bör härvid vara familijerättsreformens syn på grunderna för arvsordningen.
Vilka arvsklasser bör vara arvsberättigade?
Det ostridiga syftet med 3 kap. 8 & ÄB har varit att låta hela boet efter en sist avliden make som helt saknar arvingari vissa fall gå till arvingar på den först avlidnes sida och inte till Allmänna arvsfonden. En följd härav bör vara att personer som enligt huvudregeln har rätt till efterarv efter den först avlidne maken nu kan få överta även den del i boet som den efterlevande maken innehaft med äganderätt och som normalt skulle gått till den makens egna arvingar, om de funnits. De som redan är arvsberättigade får alltså överta mera egendom än normalt.
De som enligt huvudregeln i 3 kap. har efterarvsrätt efter den först avlidne är arvingar i första och andra arvsklassen. Arvingar till den först avlidne i tredje arvsldassen saknar däremot efterarvsrätt. De under- sökningar som gjordes inför 1928 års ändringar i arvslagen visade att
185
186 Om makes arvsrätt... SOU 1998:110
allmänheten endast önskade efterarvsrätt för arvingarna i andra parentelen. Någon indikation på att allmänhetens uppfattning ändrats sedan dess föreligger inte.98 Det finns därför inget som talar för att arv- ingarna i tredje arvsklasseni denna speciella situation skulle ges någon efterarvsrätt. En sådan reglering skulle också strida mot systematiken i 3 kap.
Utredningen anser därför att endast arvingar i första och andra arvs— klassen bör komma i fråga på den först avlidne makens sida.
Vika efterarvingar bör vara arvsberättigade?
Nästa fråga som diskuterats är om arvsrätten enligt 3 kap. 8 & förutsätter en rätt i det enskilda fallet till efterarv efter den först avlidne. Som framgått ovan ansågs inte i rättsfallet NJA 1993 s. 145 att någon rätt till arv enligt 3 kap. 8 & fanns när den efterlevande maken hade fått till- gångarna med full äganderätt på grund av testamente. Frågan ärvad som i framtiden bör gälla i ett sådant fall och i andra fall där en efterarvsrätt i det enskilda fallet inte finns för den först avlidnes släktingar, t.ex. när den först avlidne testamenterat bort sin egendom till tredje man eller när den först avlidnes bröstarvinge fått ut sitt arv helt och hållet redan efter det första dödsfallet.
I doktrinen har hävdats att kravet på en efterarvsrätt i det enskilda fallet kan slå orättvist mellan olika arvingar. Som exempel på detta har nämnts den situationen att den först avlidne maken har två egna bröstarvingar X och Y. Vid det första dödsfallet får X ut sitt arv medan Y avstår från sin omedelbara arvsrätt. N är den efterlevande maken sedan dör har endast Y efterarvsrätt och får då ärva hela återstoden av boet medan X blir utan.
Detta exempel kan naturligtvis tyckas orättvist om återstoden av boet var värt mycket pengar. Det omvända kan emellertid också gälla, nämligen om det den efterlevande lämnar efter sig är blygsamt i förhållande till vad X redan fått.
Exemplet visar att det är mycket svårt att skapa en regel som ger rättvisa resultat för arvingarna i alla olika fall. Frågan om en situation upplevs som rättvis beror närmast på hur exemplen konstrueras och vem
98 Däremot har diskuterats om arvsrätten helt borde slopas för arvingar- na i tredje arvsklassen (se bet. LU 1982/83:32 och prop. 1986/87:1 s. 97 f.). Angående diskussionen omi vilken utsträckning efterarvsrätten för arvingarna i andra arvsklassen borde behållas, se prop. 1986/87zl s. 90 f.
SOU 1998:110 Om makes arvsrätt... 187
som däri utpekas som lidande. Liksom i alla fall med sekundosuccession och spekulation kring framtida arv spelar slumpen — och tidpunkten för inträffade dödsfall- stor roll. Vad man möjligen skulle kunna ta fasta på är hur en regel förhåller sig till en genomsnittlig arvlåtares egen vilja. Även här kan exempel konstrueras på olika sätt. Antag att den först avlidne maken testamenterat bort sin kvarlåtenskap till tredje man eftersom han inte har någon kontakt med sina efterarvingar. Dessa har då ingen rätt till efterarv i det enskilda fallet. Det vore då mycket egendomligt om de likväl skulle ärva den efterlevande maken. En sådan utgång kan knappast sägas stå i överensstämmelse med vad en genom- snittlig arvlåtare kan tänkas ha avsett. En regel som möjliggör ett sådant resultat är därför inte önskvärd.
Mot bakgrund av det nu sagda anser utredningen att det bör krävas en rätt till efterarvi det enskilda fallet.
Van'ji'ån skall arvet anses komma ?
I doktrinen har hävdats att vid den efterlevandes död kvarlåtenskapen bör delas upp i två lotter, en från den först avlidne och en från den sist avlidne maken. Anledningen härtill är att det inte är naturligt att påstå att egendom till kanske stort värde som den efterlevande förvärvat efter det första dödsfallet, t.ex. genom arv, samt den efterlevandes enskilda egendom skall anses komma från den först avlidne maken. Utredningen delar uppfattningen att det, med beaktande av hur arv efter de arvsrättsliga principerna leds inom och mellan släktled, är mest naturligt att se det som två lotter. Detta innebär att en ny arvsregel bör införas. Den först avlidnes släktingar ärver alltså dels sin egen släkting, dels dennes make. Detta synsätt bör få sin efterföljd inom arvsskattelag— stiftningen,
En ny regels utformning
Såsom 3 kap. 8 & ÄB f.n. är utformad täcker den språkligt sett dels den situationen att det endast är den först avlidne maken som efterlämnar arvingar, dels den situationen att det endast är den efterlevande maken som efterlämnar arvingar.
Såsom påpekats i doktrinen är det överflödigt att 3 kap. 8 & ÄB täcker sistnämnda situation, eftersom den efterlevande maken i ett sådant fall har innehaft boet med full äganderätt och hans egendom redan enligt de vanliga arvsreglernai 2 kap. skall gå till hans arvingar.
188 Om makes arvsrätt... SOU 1998:110
Utredningen anser att det är att föredra att bestämmelsen utformas enbart med tanke på det fall för vilket en särskild regel behövs, nämligen att den efterlevande maken saknar arvingar.
SOU 1998:110 Förskott på arv, m.m.
3 Förskott på arv, m.m.
Utredningens förslag: Regler om förskott på arv skall finnas även i framtiden. Förutsättningarna för avräkning av gåva görs dock lika för bröstarvingar och andra arvingar. Detta innebär att en gåva skall avräknas som förskott på arv endast om arvlåtaren har föreskrivit det eller det på grund av omständigheterna måste antas ha varit avsett då egendomen gavs.
Som en följd av att presumtionen ändras för bröstarvingar när det gäller avräkning av förskott ändras presumtionen i 7 kap. 2 & ÄB om avräkning på laglott.
Regeln i 7 kap. 3 5 andra stycket ÄB om jämkning av testamente görs om till en presumtionsregel.
3.1 Inledning
En person kan under sin livstid vilja ge en gåva till en arvinge. Det vanligaste torde vara att en förälder överför egendom till sina barn eller på annat sätt hjälper dem ekonomiskt.
Gåvor från arvlåtaren skall i vissa fall avräknas som förskott på arv när arvlåtaren har dött och hans kvarlåtenskap skall fördelas. Reglerna om förskott på arv finns i 6 kap. ÄB. Bestämmelserna är olika för bröstarvingar och andra arvingar och de kan, som kommer att visas i det följande, leda till mycket invecklade beräkningar. Utredningens uppgift är att förenkla reglerna om förskott på arv.
Nedan följer en beskrivning av gällande rätt (avsnitt 3.2).1 Därefter redogörs för ett uttalande av Lagrådet om hur förskottsreglerna kan förenklas (avsnitt 3.3). Slutligen följer i avsnitt 3.4 utredningens över— väganden.
1 Vissa formler och räkneexempel finns intagna i bilaga 4.
189
190 Förskott på arv, m.m. SOU 1998:110
3.2 Gällande rätt
3.2.1 Bakgrund
I 6 kap. lagen om arv fanns bestämmelser om förskott på arv mot— svarande ärvdabalkens regler. Bestämmelserna i arvslagen överfördes oförändradei sak till 6 kap. ärvdabalken år 1958.2 I samband med familjerättsreformen gjordes vissa ändringar i 1 och 7 åå.
I arvsskattesammanhang skall sammanläggning ske av gåva och arvs- eller testamentslott för att möjliggöra progression i beskattningen, om gåvan getts inom tio år före dödsfallet, se 19 & AGL.
3.2.2 6 kap. 1-5 åå ÄB Förskott till bröstarvinge
I 6 kap. 1 5 första stycket första meningen ÄB stadgas att vad arvlåtaren i livstiden har gett en bröstarvinge skall avräknas som förskott på dennes arv efter arvlåtaren, om inte annat har föreslqivits eller med hänsyn till omständigheterna måste antas ha varit avsett.
Huvudregeln är alltså att avräkning skall ske av en gåva som arvlåtaren gett en bröstarvinge under sin livstid. Bakgrunden till regeln är att rättvisa bör råda mellan bröstarvingar. Bestämmelsen grundas på presumtionen att arvlåtaren inte velat att gåvan skulle verka förryckande på det slutliga delningsresultatet. Man antar med andra ord att arvlåtaren i de flesta fall helst ser att resultatet blir detsamma som om gåvan inte hade givits. Ytterst beror denna presumtion på styrkan av den lag- bestämda arvsfördelningen.3
2 Bestämmelsen i 6 kap. 8 & arvslagen om att reglerna avseende bröstarvinge skulle äga motsvarande tillämpning på adoptivbarn eller dess avkomling kunde dock upphöra till följd av att adoptivbarns ställning reglerades i 4 kap. AB.
3 Se NJA 11 1928 s. 397.
SOU 1998:110 Förskott på arv, m.m. 191
Undantag från avräkning
I 6 kap. 2 & ÄB stadgas om två undantagsfall där avräkning inte skall ske.
Det första handlar om kostnader, som en förälder lagt ned på ett barns uppehälle och utbildning. Sådana skall inte avräknas på barnets arv, om den som vidkänts kostnaden därmed endast fullgjort honom åliggande underhållsskyldighet.
Inte heller skall på en bröstarvinges arv avräkning äga rum för sedvanliga gåvor, vilkas värde inte står i missförhållande till givarens villkor.
Avräkningens storlek m.m.
I 6 kap. 3 & ÄB regleras avräkningens storlek. Här sägs att avräkning av förskott skall ske efter egendomens värde vid mottagandet, om inte annat bör gälla på grund av omständigheterna.
Kan inte allt vad en arvinge mottagit i förskott avräknas på hans arvslott, är han enligt 6 kap. 4 & ÄB inte skyldig att återbära överskottet med mindre bestämmelse därom träffats då förskottet gavs.
Bestämmande av arvslottemas storlek
I 6 kap. 5 & ÄB regleras hur arvslotternas storlek skall bestämmas vid avräkning av förskott. Här föreskrivs att har förskott getts skall kvar- låtenskapen före delningen ökas med förskottets värde eller, om av- räkning inte kan ske fullt ut på förskottstagarens arv , med vad som kan avräknas.
Var arvlåtaren gift och skall bodelning ske påverkas även denna av ett förskott. En regel härom finns i 11 kap. 5 & ÄktB. Här stadgas att skall vid bodelning med anledning av en makes död förskott på arv som har getts ur någon makes giftorättsgods avräknas på arvet efter den döde, skall på den lott som vid bodelningen tillkommer den dödes arvingar avräkning ske för förskottet eller, om det inte kan avräknas helt på arvet, för vad som kan avräknas av förskottet. Sedan avdrag har gjorts för att skulderna skall täckas, skall förskottsgivarens giftorättsgods före sammanläggningen med den andra makens giftorättsgods ökas med ett belopp som motsvarar vad som skall avräknas vid bodelningen.
__ I bilaga 4 finns olika exempel på hur 6 kap. 5 åå ÄB och 11 kap. 5 & AktB kan fungera med invecklade beräkningar som följd.
192 Förskott på arv, m.m. SOU 1998:110
3.2.3 Förskott och laglott
I 7 kap. 2 & ÄB stadgas att bröstarvinge är skyldig att på sin laglott avräkna vad han mottagit av arvlåtaren i förskott på sitt arv. Han är också skyldig att avräkna vad han mottagit på grund av testamente, såvida inte annat föranleds av detta.
3.2.4 Då förskottstagaren avlidit
Har arvinge som mottagit förskott avlidit före arvlåtaren, är för- skottstagarens avkomlingar enligt 6 kap. 6 & första stycket ÄB skyldiga att avräkna förskottet på sina arvslotter.
Skall arv delas mellan flera grenar och har arvinge i en gren mottagit förskott, är, om han avlidit före arvlåtaren utan att efterlämna av- komlingar som träder i hans ställe, övriga arvingar inom samma gren skyldiga att avräkna förskottet på sina arvslotter. De skall dock inte ta mindre del i kvarlåtenskapen än de skulle ha gjort om förskottstagaren varit i livet (6 kap. 6 5 andra stycket ÄB).
3.2.5 Förskott av giftorättsgods
Har en make av sitt giftorättsgods gett förskott på arv till en bröstar- vinge som är makarnas gemensamma, skall avräkning för detta göras på arvet efter den först avlidna maken. Om detta arv inte räcker till, skall återstoden avräknas på arvet efter den andra maken. Vad som sagts nu gäller också då en efterlevande make av sådan egendom som omfattas av bröstarvingars arvsrätt enligt 3 kap. 2 å har gett förskott på arv till en bröstarvinge till den först avlidna maken (6 kap. 1 & andra stycket AB).
Tredje meningen i ovannämnda stycke tillkom år 1987 i samband med familjerättsreformen. Walin har kritiserat meningen.4 Enligt Walin är bestämmelsen inte minst på grund av sin placering i 1 5 - i stället för i 7 5 - svårtillgänglig. Enligt Walin torde det emellertid vara klart att första och andra meningarna i andra stycket är ensamma tillämpliga, när den make, som senare blir "efterlevande make" , under bådas livstid av sitt giftorättsgods har gett förskott till gemensam bröstarvinge. Däremot är dessa två meningar inte tillämpliga, om samma make gett en gåva till
4SeÄBIs.145f.
SOU 1998:110 Förskott på arv, m.m. 193
en egen bröstarvinge som inte är makarnas gemensamma. I den nya tredje meningen förklaras att "Vad som sagts nu" gäller också då en efterlevande make av sådan egendom som omfattas av bröstarvingars arvsrätt enligt 3 kap. 2 & har gett förskott på arv till en bröstarvinge till den först avlidna maken. Enligt Walin måste de citerade orden hänföra sig till båda de föregående meningarna i andra stycket. I det fall som uppmärksammas i tredje meningen förutsätts inte att den efterlevande maken har gett något av sitt giftorättsgods. Den förutsättningen har ersatts av att förskottet skall vara taget av sådan egendom som den efterlevande fått ärva efter sin avlidna make och som omfattas av bröstarvingens rätt till efterarv enligt 2 &, menar Walin. Förskottet kan ha getts till en icke gemensam bröstarvinge eller till en gemensam. I förra fallet kan andra meningen i andra stycket inte bli tillämplig, eftersom den bröstarvingen inte har någon rätt till arv efter den efterlevande maken, konstaterar Walin. Har förskottet getts till en gemensam bröstarvinge, kan däremot andra meningen bli tillämplig när den efterlevande maken dör, fortsätter Walin.
Tredje meningen är inte tillämplig om den efterlevande maken gett gåva av den andel som han innehade med full äganderätt. Det torde emellertid, menar Walin, ofta inte kunna konstateras från vilken andel en gåva kommer och skall avräknas, om det inte har särskilt angetts. Man får enligt Walin efter omständigheterna presumera att gåvan skall avräknas på den ena eller den andra andelen.
Beträffande tillämpningen av tredje meningen tillägger Walin att den efterlevande svårligen kan ha befogenhet att i vidare mån än som är förenligt med 3 kap. förordna att gåvan inte skall avräknas. Den efter— levande får ju inte i övrigt förändra andelstalet för den först avlidna makens efterarvingar, säger Walin.
3.2.6 Förskott till styvbarn m.fl.
Vad en make av sitt giftorättsgods har gett ett styvbarn eller en avkomling till styvbarn skall enligt 6 kap. 7 & ÄB avräknas på mot- tagarens arv efter den andra maken, om inte annat har föreskrivits eller med hänsyn till omständigheterna måste antas ha varit avsett. Med samma förbehåll skall, om inte annat följer av 6 kap. 1 5, vad den efterlevande maken har gett en sådan arvinge eller testamentstagare som enligt 3 kap. 2 & eller 12 kap. 1 & har rätt att ta del i den efterlevande makens bo avräknas på mottagarens lott i detta. Bestämmelserna i 6 kap. 2——6 åå skall tillämpas även i dessa fall.
7 SOU 98:110
194 Förskott på arv, m.m. SOU 1998:110
3.2.7 Skall förmånstagarförordnanden avräknas som förskott?
Det har diskuterats om en bröstarvinge, som insatts som förmånstagare till en livförsäkring, är skyldig att avräkna rätten till utfallande försäkringsbelopp som förskott på arv.s
Frågan prövades i rättsfallet NJA 1996 s. 428. Högsta domstolen kom fram till att en bröstarvinge, vilken insatts som förmånstagare till en livförsäkring, inte är skyldig att avräkna rätten till utfallande för- säkringsbelopp som förskott på sitt arv efter försäkringstagaren annat än om detta föreskrivits eller med hänsyn till omständigheterna måste anses ha varit försäkringstagarens avsikt. Presumtionen ansågs alltså vara emot avräkning.
3.2.8 Frikallande från avräkningsskyldighet för bröstarvinge
Den uppställda presumtioneni 6 kap. 1 _8, första stycket första meningen ÄB gäller inte alltid. Som framgår av lagtexten kan arvlåtaren frikalla gåvotagaren från avräkningsskyldighet. Ett sådant frikallande kan ske genom testamente. Men ett frikallande kan även komma till uttryck på annat sätt. Någon särskild form för en sådan viljeförklaring är inte föreskriven. Ofta måste ett frikallande anses grundat i sakens egen natur, t.ex. när en far i goda ekonomiska omständigheter lämnar periodiskt stöd till en vuxen son eller dotter. Ett frikallande från avräknings— skyldighet på annat sätt än genom testamente kan äga rum inte bara vid gåvans givande utan när som helst därefter och detta oavsett om frikallandet är uttryckligt eller endast framgår av omständigheterna.6 Att efter arvlåtarens död avgöra om ett frikallande har gjorts eller inte blir en bevisfråga.7
5 Se Walin, ÄB I 5. 141 f.
6 Se NJA 11 1928 s. 398 f.
7 Se t.ex. rättsfallet RH 23:82 där majoriteten i hovrätten kom fram till att tillräckligt stöd inte fanns för att anta att arvlåtaren avsett att någon avräkning inte skulle ske.
SOU 1998:110 Förskott på arv, m.m. 195
Ett frikallande från avräkningsskyldighet medför att gåvan över huvud inte räknas som förskott.8 I detta avseende verkar förhållandet till nackdel för arvlåtaren själv i det den disponibla kvoten sålunda beräknas endast med hänsyn till den reella kvarlåtenskapen. Frikallandet innebär vidare att gåvan inte avräknas vid bodelning enligt 11 kap. 5 (j ÄktB.9
En gåva till bröstarvinge som arvlåtaren inte avsett skulle avräknas kan dock bli föremål för nedsättning eller återbäring enligt 7 kap. 4 &
3.2.9 Förskott till annan arvinge
Har arvlåtaren gett en gåva till annan arvinge än bröstarvinge skall avräkning ske endast om detta har föreskrivits eller på grund av omständigheterna måste antas ha varit avsett då egendomen gavs, 6 kap. l 5 första stycket andra meningen ÄB.
Här är alltså utgångspunkten en annan än då det gäller bröstarvingar. Arvlåtaren kan dock avge viljeförklaring i testamente eller genom en föreskrift i levande livet att avräkning skall ske. Kommer arvlåtarens vilja om avräkning till uttryck på annat sätt än genom testamente måste det dock ske i samband med att gåvan ges. Har gåvotagaren mottagit gåvan utan föreskrift om att avräkning skall ske, kan han inte utan eget medgivande förpliktas till avräkning annat än om arvlåtaren förordnat detta genom testamente.lo
3.2.10 Uppgiftsskyldighet
För att reglerna om avräkning av förskott skall kunna tillämpas krävs att kännedom finns om lämnade förskott. För att sådana uppgifter skall
* Se NJA 11 1928 s. 399.
9 Vid äktenskapsskillnad finns en möjlighet i 11 kap. 4 & ÄktB att i en sådan situation erhålla vederlag för gåvan. Vid bodelning med anledning av ena makens död finns dock ingen direkt motsvarighet till regeln 1 11 kap. 4 & ÄktB. I förarbetena till ÄktB sägs att ÄktB och ÄB 1 stället innehåller andra förmåner för den efterlevande, t. ex. utvidgad arvsrätt och rätt att vid bodelningen behålla sin egendom, se prop 1986/87 : 1 s. 171.
10 Se NJA 11 1928 s. 403 f.
196 Förskott på arv, m.m. SOU 1998:110
komma fram sägs i 20 kap. 5 å ÄB att om bland delägarna finns laglottsberättigad arvinge skall, om delägare begär det, i boupp- teckningen lämnas uppgift om vad arvinge eller hans avkomling mottagit i förskott av den döde. Uppgift skall också ges om vad arvinge fått i förskott av efterlevande makes giftorättsgods. För att få fram en upplysning om förskott kan delägare påkalla sådan edgång varom stadgas i 20 kap. 6 å ÄB.
3 .3 Lagrådets förslag
I samband med de ändringar som gjordes i 6 kap. 1 och 7 åå ÄB år 1987 uttalade Lagrådet11 följande:
"Det torde vara obestridli att reglerna om förskott på arv redan enligt gällande rätt, om e skall tillämpas, kan leda till mycket invecklade beräkningar. Det sammanhänger tydligen med att reglerna är konstruerade så att man skall få ett så rättvist resultat som möjligt. Måhända skulle man kunna Sååå att reglerna ger intryck av att en verklig millimeterrättvisa är e rsträvad. Efter vad som upp 'vits tillämpas re lerna emellertid inte så ofta, kanske 'ust beroen e på deras invec ade karaktär. Stundom sker väl dock etta och de torde då ge upphov till åtskilligt besvär vid boutredningen. Vad som föreslås 1 lagrådsremissen kan tänkas att åtminstone i viss mån ytterligare komplicera förfarandet vid boutredning när förskott har förekommit.
Eftersom detta ämne i det stora hela får sägas falla utanför ramen för den lagstiftning såvitt angår AB som det nu gäller, vill lagrådet inte väcka fråga att man i förevarande sammanhang skall ta under övervägande att genomföra förenklingar på detta område. Enligt lagrådets mening ör emellertid av rent rinci iella skäl något göras åt en lagstiftning som kanske kan sägas rams som alltför invecklad för att i allmänhet vinna tillämpnin men som ändå kan åstadkomma besvär i en del fall. Måhända %orde därför så småningom till övervägande upptas frågan om en mer eller mindre genomgripande förändrmg och förenkllng av dessa regler. Som en mycket enkel reform skulle kunna tänkas att en omkastning skedde av presumtionen i 6 kap. 1 å första stycket första menin en AB. Inne örden härav skulle vara att avräkning av förskott när et gäller bröstarvinge skall ske endast om detta föreskrivits eller med hänsyn till omständi - heterna måste antas ha varit avsett. Samma regel skulle m.a.o. gäl a för bröstarvingar som nu gäller för andra arvingar. Med en sådan enkel reform skulle förskottsreglernas tillämpning komma att reserveras för fall där arvlåtaren verkligen velat att de skulle
11 Justitierådet Mannerfelt, f.d. justitierådet Hessler, regeringsrådet Wahlgren och justitierådet Rydin.
SOU 1998:110 Förskott på arv, m.m. 197
tillämpas. Förmodligen skulle detta bli fallet främst när fråga är om större bon."
3 .4 Överväganden
3.4.1 Behövs reglerna om förskott på arv?
Av den undersökning utredningen låtit göra framgår att reglerna om förskott på arv i 6 kap. ÄB åberopas mycket sällan. En anledning härtill förefaller vara att få känner till reglerna. En annan anledning kan vara att bestämmelserna om förskott i sig kan ge upphov till komplicerade be- räkningar som exemplen i bilaga 4 visar. I de fall bestämmelserna i 6 kap. ÄB trots allt åberopas är det ofta en bröstarvinge som själv inte fått någon gåva som påstår att ett eller flera andra syskon har fått förskott.
Utredningens uppgift i denna del är att föreslå förenklingar i reglerna om förskott på arv. Den största förenklingen vore att ta bort reglerna om avräkning av förskott helt och hållet. Även om arvlåtaren under sin livstid gett en arvinge en gåva, skulle då arvet efter arvlåtaren fördelas lika mellan arvingarna med bortseende från gåvan. På det sättet skulle man undgå de problem som i dag kan uppkomma i anslutning till att avräkning av förskott på arv skall ske. Frågan är då om denna lösning är lämplig ur andra synvinklar.
Att en arvlåtare själv får ta ställning till om avräkning skall ske eller ej innebär en möjlighet för honom att besluta om fördelningen av sin kvarlåtenskap. Beslutar han att en viss gåva skall avräknas, leder detta till att de andra arvingarna får större lotter. Bestämmer han å andra sidan att avräkning inte skall ske gynnas gåvotagaren, eftersom han förutom gåvan får dela arvet lika med de andra.
Utredningen anser att arvlåtarens nu beskrivna möjlighet att råda över kvarlåtenskapens fördelning bör finnas kvar. Denna möjlighet är ett utflöde av den rätt att förfoga över egendom som ägandet ger, t.ex. rätt att på olika sätt villkora gåvor. Att förbjuda avräkning kan på det sättet ses som ett intrång i ägandet. Vill arvlåtaren att barneni slutändan skall behandlas lika, även om ett barn får delar av sitt arv i förskott, bör det alltså finnas en möjlighet att förordna om det. Möjligheten till avräkning bör därför finnas kvar beträffande alla arvingar.
198 Förskott på arv, m.m. SOU 1998:110
3.4.2 Förskott till bröstarvinge m.fl.
Regler om avräkning av förskott på arv bör alltså enligt utredningens mening finnas även i framtiden. De nuvarande bestämmelserna behöver dock förenklas. Det är också viktigt att reglerna om förskott återspeglar vad som normalt kan antas vara den avlidnes verkliga vilja.
Enligt gällande rätt presumeras att arvlåtaren vill att en gåva till en bröstarvinge skall avräknas som förskott på arv. Utredningens under- sökning tyder emellertid på att de flesta föräldrar inte känner till att de gåvor de ger sina barn betraktas som förskott på arv och alltså skall bli föremål för avräkning vid givarens död. Eftersom många inte känner till regeln om att avräkning skall ske om inget annat har förordnats, kan man knappast säga att den står i överensstämmelse med vad som normalt kan antas vara den avlidnes vilja.
Lagrådets nu tio år gamla förslag, att kasta om presumtionen avseende bröstarvingar, förefaller vara väl avvägt. Avräkning skulle alltså ske endast när arvlåtaren avsett att reglerna om förskott skulle bli till- lämpliga.
En sådan regeländring skulle leda till två förbättringar. Först och främst skulle avräkning ske endast i de fall när arvlåtaren har kännedom om reglerna och uttryckligen har bestämt att de skall tillämpas. Härtill kommer att antalet komplicerade arvslottsberälmingar troligen skulle minska. En sådan ändring kan också antas vara förenlig med hur regelsystemet uppfattas av många i dag.
Utredningen anser mot bakgrund härav att presumtionen för avräkning i 6 kap. 1 5 första stycket första meningen ÄB beträffande bröstarvingar bör tas bort. Detsamma bör gälla presumtionen för avräkning 1 6 kap. 7 & ÄB avseende styvbarn och andra. Avräkning bör alltså endast ske i de fall givaren förorth om det antingen i testamente eller på annat sätt. Sker det på annat sätt skall det göras i samband med att gåvan ges.
Med en omkastad presumtion uppstår frågan om det nuvarande undantaget beträffande underhåll och sedvanliga skänker i 6 kap. 2 & ÄB bör vara kvar. Enligt nuvarande ordning skall kostnader för underhåll och vanliga gåvor inte avräknas i något fall. Om utgångspunkten framgent bör vara att gåvogivaren uttryckligen måste ange att avräkning skall ske, kan givetvis fråga uppkomma om en sådan möjlighet till avräkning skall gälla de kategorier som nu är undantagna. Förutom att fallen kan beräknas vara få, anser utredningen att en sådan möjlighet att exempelvis i testamente med retroaktiv verkan föreskriva att sedvanliga skänker skulle gå i avräkning inte bör öppnas. Det skulle motverka strävan efter enkelhet. Det nuvarande undantaget för underhåll och
SOU 1998:110 Förskott på arv, m.m. 199
vanliga gåvor bör därför vara kvar men formuleras om något som en följd av ändringeni 6 kap. l & ÄB.
Utredningen anser däremot inte att någon förenkling av sättet att beräkna arvslotternas storlek är möjlig. Vill arvlåtaren att avräkning skall ske bör beräkningen av arvslotternas storlek göras enligt den gällande bestämmelsen i 6 kap. 5 & ÄB.
En ändring bör dock göras av 6 kap. 1 5 andra stycket ÄB. Såvitt gäller gåva av egendom som under äktenskapet utgjort giftorättsgods görs i dag enligt bestämmelserna i detta stycke skillnad mellan gåva som ges under bägge makarnas livstid och gåva som ges av den efterlevande. Skillnaden är att i det första fallet avräknas gåvan alltid subsidiärt på arvet efter den sist avlidne, oavsett vem av makarna som är givare. I det andra fallet kan subsidiär avräkning enbart ske om gåvan ges av den andel av boet som härrör från den först avlidne maken. Denna sakliga skillnad är svår att motivera. Härtill kommer att den andel av boet som den efterlevande innehar med fri förfoganderätt kan rymma egendom som var den först avlidne makens enskilda egendom. Gåva av sådan egendom skulle inte, om den gavs under båda makarnas livstid, kunna avräknas subsidiärt på arvet efter den efterlevande maken, men detta skall däremot enligt gällande rätt ske om motsvarande gåva i stället ges av den efterlevande. Slutligen rymmer den nuvarande lydelsen av tredje meningen, som Walin påpekat (se avsnitt 3.2.5), den situationen att den efterlevande ger en gåva till den först avlidne makens särkullbam. Eftersom särkullbamet inte har arvsrätt efter den efterlevande maken, kan gåvan aldrig avräknas på mer än arvet efter den först avlidne maken. Lagtexten täcker alltså för mycket.
Det nu nämnda problemet kan lösas på två sätt. Det ena alternativet är att bestämmelsen ändras, så att den enbart omfattar gåva av egendom som under äktenskapet utgjort giftorättsgods och som ges till en gemensam bröstarvinge. Att behöva hålla reda på vilken egendom som utgjort giftorättsgods under äktenskapet leder dock till praktiska problem för den efterlevande maken och är inte i överensstämmelse med principen om att den efterlevande bara skall behöva förvalta en förmögenhetsmassa. Det andra alternativet är att upphäva regeln. Utredningen anser att övervägande skäl talar för denna senare lösning, som också ligger i linje med en strävan att förenkla bestämmelserna i 6 kap. AB.
200 Förskott på arv, m.m. SOU 1998:110
3.4.3 Vissa laglottsfrågor
De föreslagna ändringarna av bestämmelserna om förskott har beröring med ett par frågor som gäller reglerna om laglott. Utredningen har valt att redovisa dessa laglottsfrågor här.
7kap. 2 5213
I bestämmelseni 7 kap. 2 & ÄB stadgas att bröstarvinge är skyldig att på sin laglott avräkna vad han mottagit på grund av testamente, såvida inte annat föranleds av detta.
Som en följd av att presumtionen ändras när det gäller avräkning av förskott bör enligt utredningen även denna presumtion ändras på mot- svarande sätt. Fallen då en bröstarvinge får något av arvlåtaren medan denne är i livet bör alltså jämställas med de fall då bröstarvingen får något genom testamente. Avräkning på laglott för vad som mottagits på grund av testamente bör därför framgent förutsätta ett uttryckligt för- ordnande därom i testamentet.
7kap. 3 äÄB
I 7 kap. 3 5 andra stycket ÄB sägs att vad en bröstarvinge erhåller genom att påkalla jämkning i testamente inte skall omfattas av den efterlevande makens rätt till kvarlåtenskapen enligt 3 kap. i andra fall än då jämkningen avser testamentsvillkor som gäller till förmån för den efterlevande maken.
Bestämmelsens utformning har kritiserats av Agell.12 Övervägande skäl talar för att också denna bestämmelse utformas som en presumtions- regel som skall tillämpas bara om annat inte följer av testamentet.
7 kap. 3 5 andra stycket ÄB bör alltså utformas så, att vid jämkning av förordnande till förmån för annan än make bröstarvinges rätt till egendomen går före den efterlevande makens rätt enligt 3 kap. ÄB, om inte annat följer av testamentet.
12 Agell har bl.a. vid ett sammanträffande med utredningen framfört den synpunkten att regeln bör göras om till en presumtionsregel som skall tillämpas bara om annat inte följer av testamentet.
SOU 1998:110 Särkullbarns skydd... 201
4 Särkullbams skydd mot arvsplanering
Utredningens bedömning: Ett särkullbam har alltid rätt att få ut sin laglott direkt när föräldern dör. Har laglotten kränkts kan han påkalla jämkning av testamente och gåva. Han kan också väcka
jämkningstalan avseende förmånstagarförordnande. Dessa möjlig— heter får anses tillräckligt tillgodose ett särkullbarns intresse av skydd mot arvsplanering och någon ändring av reglerna är därför inte nödvändig.
4.1 Inledning
Det förekommer inte så sällan, enligt vad utredningens undersökning visar, att omgifta personer söker juridisk hjälp, eftersom de är oroliga för den nya familjens situation vid ett dödsfall. Många vill ha råd om hur de kan arvsplanera, dvs. genomföra olika transaktioner som syftar till att förfoga över den efterlevande makens och barnens rätt i kom- mande dödsbon. Syftet är att gynna den nya familjens medlemmar på bekostnad av barn i ett tidigare äktenskap. En ökning av behovet av planering är en logisk konsekvens av 1988 års reform. Arvsplanering är i sig en i hög grad legitim verksamhet.
I riksdagen har framförts att särkullbam har ett allt för dåligt skydd mot olika former av arvsplanering (se mot. 1993/94zL421). I sitt betänkande med anledning av den nämnda motionen uttalade Lagutskottet att frågan om skyddet för särkullbarns rätt till arv borde övervägas i lämpligt sammanhang (bet. 1993/94zLU19 s. 17). Riksdagen ställde sig bakom betänkandet.
I utredningens direktiv tas särskilt två frågor upp som gäller särkull- barnens situation. Den ena frågan avser särkullbams skydd mot åtgärder som syftar till att helt eller delvis ta ifrån dem deras rätt till arv och den andra frågan gäller regeln om preskription av talan om återbäring av gåva i 3 kap. 3 & ÄB. Frågan om preskription av talan om återbäring av gåva har utredningen behandlat i avsnitt 2.9. I detta avsnitt skall den allmänna frågan om arvsplanering tas upp.
202 Särkullbarns skydd... SOU 1998:110
Arvsplanering omfattar såväl reglerna i äktenskapsbalken om makars rätt att förfoga över sin egendom som reglerna om bröstarvinges legala arvsrätt i ärvdabalken. Nedan följer därför först en beskrivning av de åtgärder som makar gemensamt kan vidta t.ex. i syfte att gynna den make som överlever den andre maken på bekostnad av en bröstarvinge. Därefter nämns exempel på vad en make själv kan vidta för åtgärder för att uppnå samma effekt. Dessa avsnitt (4.2—4.3) tar främst sikte på bestämmelserna i äktenskapsbalken. I det därpå följande avsnittet (4.4) beskrivs reglerna i ärvdabalken om bröstarvinges arvsrätt. Härefter följer en redogörelse för de jämkningsmöjligheter som står till buds för en bröstarvinge som tycker att hans arvsrätt blivit kränkt genom olika åtgärder från arvlåtarens sida (avsnitt 4.5). De bestämmelser som närmast är aktuella återfinns i 7 kap. ÄB och 104 5 FAL. Slutligen följer utredningens överväganden i avsnitt 4.6.
Sammanfattningsvis kan rättsläget beskrivas på följande sätt:
Makar kan t.ex. . skriva äktenskapsförord där den ena makens egendom görs enskild och på så sätt undandra den egendomen från den bodelning som skall ske efter första makens död,
. bodela under äktenskapet och kombinera bodelningen med ett äktenskapsförord om att den bodelade egendomen skall vara enskild,
. ge gåvor till varandra, . snedfördela sin egendom genom att den ene maken betalar alla löpande utgifter och den andre maken står för investeringarna,
. testamentera egendom till varandra med förordnande om full äganderätt,
. sätta in varandra som förmånstagare i försäkringar samt . förbruka all sin egendom medan de lever. ' Barn kan . begära att få ut sin arvslott ur den kvarlåtenskap som finns kvar vid arvlåtarens död,
. påkalla jämkning av testamente för att få ut sin laglott, . påkalla jämkning av gåva för att få ut sin laglott samt . väcka talan om jämkning av förmånstagarförordnandei försäkring och få en skälighetsprövning till stånd.
SOU 1998:110 Särkullbarns skydd... 203
4.2 Förfoganden av båda makarna 4.2.1 Inledning
Enligt äktenskapsbalkens regelsystem är makar två ekonomiskt själv- ständiga personer på så sätt att var och en av dem själv förvaltar sin egendom och svarar för sina skulder. De har rätt att ingå avtal med varandra och var och en av dem har också rätt att ingå avtal med tredje man.
I äktenskapsbalken finns ingen särskild regel om avtalsfrihet mellan makar. Avtalsfriheten anses i stället följa av allmänna rättsgrundsatser. Detta innebär att allmänna avtalsrättsliga regler skall tillämpas mellan makar om inte avvikande regler finns i äktenskapsbalken.
Avtal som makar ingår med varandra kan vara av två slag. De kan angå egendomsordningen i äktenskapet, s.k. familjerättsliga avtal. För sådana avtal finns särskilda regler i äktenskapsbalken. Avtalen kan också vara av allmänt förmögenhetsrättsligt slag, t.ex. köp, byte eller gåva. Gränsen mellan de olika sorternas avtal är inte alltid tydlig.
Nedan följer en beskrivning av avtalstyper som vanligen kan bli aktuella mellan makar under ett äktenskaps gång. Bland de familje- rättsliga avtalen gäller det särskilt äktenskapsförord och bodelning. När det gäller förmögenhetsrättsliga avtal bör uppmärksammas gåva, eftersom detta institut har särskilda regler för just makar.
4.2.2 Familjerättsliga avtal Äktenskapsförord
En makes egendom är giftorättsgods i den mån den inte är enskild egendom, 7 kap. 1 & ÄktB.
Genom äktenskapsförord kan makar eller blivande makar bestämma att egendom som tillhör eller tillfaller någon av dem skall vara dennes enskilda egendom (7 kap. 3 & första stycket ÄktB). På så sätt kan egendom undandras bodelning.
Enligt 7 kap. 3 & andra stycket ÄktB skall äktenskapsförord upprättas skriftligen och undertecknas av makarna eller de blivande makarna.
Äktenskapsförordet skall sedan registreras hos tingsrätten. Ett äktenskapsförord som slutits mellan blivande makar gäller från äktenskapets ingående, om det ges in till domstolen inom en månad från det att äktenskapet ingicks. I annat fall gäller äktenskapsförordet först
204 Särkullbams skydd... SOU 1998:110
från och med den dag då det ges in till domstolen (7 kap. 3 & tredje stycket ÄktB).
När tingsrätten har registrerat äktenskapsförordet skall rätten genast översända en kopia till äktenskapsregistret med uppgift om dagen då handlingen gavs in till rätten, 16 kap. 3 & första stycket ÄktB.
Bodelningsavtal
När ett äktenskap upplöses på grund av äktenskapsskillnad eller dödsfall skall normalt makarnas egendom fördelas genom bodelning. Men bodelning kan också ske under äktenskapet. Reglerna härom motsvarar de äldre bestämmelserna om boskillnad 1 GB.
Är makarna ense får de enligt 9 kap. 1 5 andra stycket ÄktB efter skriftlig anmälan till tingsrätt fördela sin egendom genom bodelning under äktenskapet utan att något mål om äktenskapsskillnad pågår. Anmälan skall registreras av tingsrätten. Vidare skall tingsrätten sända kopia av anmälan till äktenskapsregistret med uppgift om dagen då handlingen gavs in. Domstolen skall också införa en kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar och i ortstidningen (16 kap. 3 & ÄktB).
Bodelning under äktenskapet utan att något mål om äktenskapsskillnad pågår skall enligt 9 kap. 2 & andra stycket ÄktB göras med utgångspunkt i egendomsförhållandena den dag då anmälan om bodelningen gjordes enligt 9 kap. 1 5 andra stycket ÄktB.
Genom en bodelning enligt 9 kap. l å andra stycket ÄktB blir det klarlagt vad vardera maken äger. Den egendom som tillagts en make vid en sådan bodelning är dock alltjämt giftorättsgods och kommer att ingå i en ny bodelning aktualiserad av t.ex. ett dödsfall. Här skiljer sig alltså reglerna om bodelning under äktenskapet från bestämmelserna om boskillnad i GB. En boskillnad medförde att all egendom blev enskild. Önskar makarna utesluta all giftorättsgemenskap i samband med en bodelning under äktenskapet enligt nuvarande ordning måste de upprätta ett äktenskapsförord härom.
Registreringsförfarandet vid såväl äktenskapsförord som bodelning syftar till att skydda tredje man, dvs. borgenärema.
SOU 1998:110 Särkullbarns skydd... 205
4.2.3 Förmögenhetsrättsliga avtal Gåvor mellan makar
När det gäller förmögenhetsrättsliga avtal mellan makar, t.ex. köp eller byte, tillämpas som nämnts samma regler för dem som för andra. Makar kan alltså utan begränsning ingå köp eller byte med varandra. I detta sammanhang förtjänar att erinras om reglerna om samägande och s.k. dold äganderätt, dvs. att makar gemensamt förvärvat eller annars gemensamt äger något. Fall av samägande eller dold äganderätt uppkommer vanligen vid fast egendom och aktualiseras vid exempelvis skilsmässa eller exekuu'va förfaranden.1 När det gäller gåva finns dock Specialregler i ÄktB.
En gåva mellan makar är enligt 8 kap. l 5 första stycket ÄktB gällande mellan dem om vad som gäller för fullbordande av gåva i allmänhet har iakttagits eller om gåvan har registrerats enligt 16 kap.
Allmänna regler om gåva finns i lagen (19:36:83) angående vissa utfästelser om gåva. Enligt dess bestämmelser blir en gåva normalt gällande först när den har överlämnats till gåvotagaren.
Att fullborda en gåva genom överlämnande kan dock vara svårt för makar som lever tillsammans och har gemensam besittning till egendom. Därför finns en möjlighet till registrering av gåva för att synliggöra övergången, dvs. att gåvan traderats.
Ansökan om registrering görs hos tingsrätten. Gåvohandlingen skall fogas till ansökan. Begärs registrering av en gåva som inte har skett skriftligen, skall uppgift om gåvan lämnas i en handling som har undertecknats av båda makarna, 16 kap. 2 & ÄktB.
När handlingen registrerats Översänder tingsrätten en kopia av den aktuella handlingen till äktenskapsregistret med uppgift om dagen då handlingen gavs in till rätten. Tingsrätten skall också låta föra in en kungörelse om gåvan i Post- och Inrikes Tidningar och i ortstidningen (16 kap. 3 & ÄktB).
Om makarna vill att gåvan skall bli gällande mot givarens borgenärer skall de registrera den enligt 16 kap. ÄB. Är gåvan en personlig present vars värde inte står i missförhållande till givarens ekonomiska villkor, är den dock gällande mot givarens borgenärer utan registrering, om den är gällande mellan makarna, 8 kap. l & andra stycket ÄktB.
1 Se Gregow, Torkel, Utsökningsrätt, tredje omarbetade uppl. 1996, s. 141 och 143 (dold äganderätt) samt s. 140, 149 f. och 206 (samäganderätt).
206 Särkullbams skydd... SOU 1998:110
I 8 kap. 1 & tredje stycket ÄktB stadgas att om det för visst slag av egendom finns särskilda bestämmelser som innebär att en gåva blir gällande mot givarens borgenärer först efter inskrivning eller annan särskild registrering även dessa åtgärder krävs för att en sådan gåva mellan makar skall bli gällande mot givarens borgenärer. Exempel på sådan egendom är skepp eller skeppsbygge.2
En utfästelse av den ena maken att under äktenskapet ge den andra maken en gåva är utan verkan (8 kap. 2 € ÄktB).
4.2.4 Andra förfoganden
Det torde inte vara helt ovanligt att makar utan att använda bodelnings- eller gåvoförfarandet ändå under ett bestående äktenskap systematiskt fördelar egendom emellan sig så, att huvuddelen av makarnas förmögen- het ägs av endast den ena maken.
Skälet till detta kan exempelvis vara att makarna vill skydda förmögenhet från utmätning för ena makens gäld. Det önskade resultatet kan uppnås genom att alla besparingar och investeringar genomförs i endast den ena makens namn.
På motsvarande sätt förekommer det att makar systematiskt planerar för en snedfördelning av äganderätten till sin egendom i syfte att senare utnyttja detta förhållandei förening med åberopandet av jämkningsregeln i 12 kap. 2 & ÄktB för att missgynna ena makens särkullbam.
Ett exempel får illustrera tillvägagångssättet. Makarna A och B har under ett bestående äktenskap ungefär lika stora inkomster. Make A som är den äldre av makarna har ett särkullbam och makarna har därjämte gemensamma barn. Redan vid äktenskapets ingående är makarna ense om att planera sin ekonomi så, att särkullbamets rätt i boet efter A skall minimeras. I detta syfte tillser makarna under åren som går att A:s inkomster åtgår för familjens löpande utgifter medan huvuddelen av B:s inkomster sparas eller investeras i egendom som ägs av B.
2 Bestämmelserna i tredje stycket avser dock inte gåva av fast egendom, eftersom den registrering av förvärvet som lagfarten innebär inte ger för- värvaren skydd mot överlåtarens borgenärer. Förvärvaren vinner nämligen normalt sådant skydd redan genom överlåtelseavtalet. Vill make ge den andre maken en fastighet i gåva blir gåvan gällande mellan makarna när gåvo- handlingen har upprättats i enlighet med de formkrav som JB ställer upp. Skydd mot givarens borgenärer erhålls dock först när gåvan registrerats enligt 16 kap. AktB.
SOU 1998:110 Särkullbams skydd... 207
Om A såsom makarna förmodat faktiskt avlider först, väljer B med stöd av jämkningsregeln i 12 kap. 2 & ÄktB att behålla sitt giftorätts- gods. Särkullbarnets lott blir såsom planerat obetydlig. Men även om B skulle avlida först kan den ursprungliga planen genomföras. Också då väljer den efterlevande, i detta fall A med den mindre förmögenheten, att behålla sitt eget giftorättsgods och det slutliga resultatet blir detsamma för särkullbamet då också A avlidit. Eftersom A i det senare fallet får hela kvarlåtenskapen efter B med fri förfoganderätt, föranleder konstruktionen inte någon annan olägenhet för A än att arvsskatten efter B:s bortgång blir större än vid en likadelning. Det priset är makarna många gånger säkert beredda att betala.
Särkullbarnets enda möjlighet att angripa konstruktionen torde vara att hävda dold äganderätt för den biologiske föräldern A i B:s egendom.
4.3 Åtgärder av den först avlidne maken 4.3.1 Inledning
Nedan följer en beskrivning av åtgärder som den först avlidne maken kan ha vidtagit för att gynna den efterlevande och missgynna ett särkull- barn. De möjligheter som beskrivs är testamente och förmånstagar- förordnande i försäkring.
Åtgärder som den efterlevande maken kan vidta i samma syfte har behandlats i avsnitten 2.6 och 4.2.4, dvs. den efterlevande behåller sitt giftorättsgods med stöd av 12 kap. 2 & ÄktB, samt avsnitt 2.9, dvs. den efterlevande har genom gåva orsakat väsentlig minskning av sin egendom. Utredningen återkommer till 12 kap. 2 lj ÄktB i sina överväganden i avsnitt 4.6.2.
De möjligheter som den först avlidne har är testamente och för- månstagarförordnande i försäkring.
4.3.2 Testamente
Sedan familjerättsreforrnen år 1988 ärver alltså den efterlevande maken sin avlidne make framför gemensamma barn. Ett särkullbam kan avstå från att genast få ut sitt arv och blir då också efterarvinge. Finns det efterarvingar till den först avlidne maken innehar den efterlevande maken egendomen bara med fri förfoganderätt.
208 Sdrkullbarns skydd... SOU 1998:110
Vill arvlåtaren att den efterlevande maken skall få egendomen med full äganderätt måste han göra ett testamente. Testamentsfriheten begränsas enbart av reglerna om laglott. Se närmare nedan 1 4.4—4.5 .
4.3.3 Förmånstagarförordnande
Har en make tagit en livförsäkring eller en olycksfalls- och sjuk- försäkring och vill han att försäkringsbeloppet skall tillfalla den efterlevande maken kan han sätta in denne såsom förmånstagare, se 102 och 122 åå FAL. Förmånstagare kan också sättas in enligt 4 kap. 4 & lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande.
Är förmånstagare insatt skall enligt 104 & FAL och 4 kap. 6 & lagen (l993:931) om individuellt pensionssparande belopp som utfaller efter försäkringstagarens/pensionsspararens död ej ingå i dennes kvarlåtenskap (se vidare avsnitt 4.5.3).
Enligt AGL jämställs dock under vissa förutsättningar ett förmåns- tagarförvärv i beskattningshänseende med arvfallen egendom, 12 & AGL.3
4.4 Bröstarvingars arvsrätt 4.4.1 Allmänt
Barn har arvsrätt efter sina föräldrar (2 kap. 1 & ÄB). Men om arvlåtaren var gift skall kvarlåtenskapen som framgått av avsnitt 2.2 enligt 3 kap. 1 $ första stycket första meningen ÄB först tillfalla den efterlevande maken. Make ärver alltså framför bröstarvingar. Först när den efterlevande maken i sin tur avlider har bröstarvingarna rätt till arv efter den först avlidne, dvs. efterarv.
Från den ovan nämnda huvudregeln i 3 kap. l & ÄB finns dock ett undantag beträffande särkullbam. Den som är bröstarvinge endast till den först avlidne maken har nämligen rätt att få ut sin arvslott genast vid dennes död (3 kap. l & första stycket andra meningen ÄB).
3 Så är fallet om någon i enlighet med FAL insatts som förmånstagare och får förfoganderätt över försäkringen eller får en utbetalning på grund av försäkringen. Hälften av vad som tillfaller försäkringstagarens make i egenskap av förmånstagare är fritt från skatt.
SOU 1998:110 Särkullbarns skydd... 209
Ett särkullbam kan emellertid avstå från sin rätt att få ut sitt arv efter den avlidne i samband med dennes död, något som enligt utredningens undersökning förekommer mycket sällan. En sådan bröstarvinge blir då i stället efterarvinge och får ut sin arvslott efter föräldern när den efterlevande maken dör (3 kap. 9 & ÄB).
När det finns efterarvingar tillfaller kvarlåtenskapen den efterlevande endast med fri förfoganderätt. Detta innebär att den efterlevande maken inte får bestämma över egendomen genom testamente, 3 kap. 2 & första stycket andra meningen ÄB.
4.4.2 Laglott
Hälften av den arvslott som tillkommer bröstarvinge utgör hans laglott (7 kap. 1 & ÄB).'* En arvlåtare kan alltså inte göra en bröstarvinge helt arvlös. Makes arvsrätt är däremot inte skyddad på motsvarande sätt, och en make kan därmed göra den andra maken helt arvlös genom testa- mente.
Enligt 7 kap. 2 & ÄB är en bröstarvinge skyldig att från sin lott avräkna vad han av arvlåtaren mottagit i förskott på sitt arv samt vad han mottagit på grund av testamente om inte något annat följer av testamentet.
Eftersom den efterlevande maken numera har arvsrätt framför gemensamma bröstarvingar, kan dessas laglottsanspråk inte göras gällande mot den efterlevande makens rätt att erhålla kvarlåtenskapen med fri förfoganderätt under sin livstid.
4.5 Olika jämkningsmöjligheter 4.5.1 Jämkning av testamente
Laglottsrätten utgör ett skydd mot testamentariska förordnanden. Har den avlidne gjort ett testamente till förmån för någon annan än sin make, kan laglottsanspråken alltid göras gällande i en jämkningsprocess, 7 kap. 3 & ÄB.
Också om testator har testamenterat sin kvarlåtenskap till sin make med full äganderätt kan bröstarvingarna påkalla jämkning i testamentet
4 Angående den diskussion som förts om laglottens avskaffande se avsnitt 1 not 5 .
210 Särkullbarns skydd... SOU 1998:110
för att ha kvar sin rätt till laglotter. Ett särkullbarn har då rätt att få ut sin laglott med en gång. Gemensamma bröstarvingarna får, som nämnts, emellertid i ett sådant fall ut sina laglotter först när den efterlevande maken har avlidit.
4.5.2 Jämkning av gåva Inledning
I 7 kap. 4 & ÄB finns en regel som skall skydda bröstarvingars laglottsrätt mot gåvor.
I lagrummet stadgas följande.
Har arvlåtaren i livstiden bortgivit egendom under sådana omständig- heter eller på sådana villkor att gåvan till syftet är att likställa med testamente, skall i avseende å gåvan vad i 2 och 3 55 är stadgat om testamente äga motsvarande tillårrpning, om ej särskilda skäl äro däremot; och skall vid nedsättning av gåvan motsvarande del av den borgivna egendomen återbäras eller, om det ej kan ske, ersättning utgivas för dess värde. Vid laglottens beräkning skall värdet av den bortgivna egendomen läggas till kvarlåtenskapen.
Vill bröstarvinge mot gåvotagare göra gällande rätt som avses i första stycket. skall han väcka talan inom ett årji'ån det bouppteckning efkr arvlåtaren avslutades. Försittes denna tid, är rätt till talan förlorad.
Var vid dödsfallet gåvan ej fullbordad, må den ej, med mindre särskilda skäl äro därtill, göras gällande, i den mån det skulle lända till intrång i bröstarvinges laglott.
Bestämmelsen har fått ökad betydelse genom 1988 års reform. Det finns därför skäl att närmare redovisa bakgrund och praxis.
Bakgrund
Före 1928 års arvslag fanns inget skydd för bröstarvingarna mot arvlåtarens i livstiden fullbordade gåvohandlingar. Om arvlåtaren bortgivit egendom och därigenom föranlett att han inte lämnat någon kvarlåtenskap efter sig eller att i varje fall kvarlåtenskapen blivit obetydlig, var arvingarna tvungna att låta sig nöja därmed.
SOU 1998:110 Särkullbams skydd... 211
Lagberedningen ansåg att det borde finnas ett skydd mot sådana förfoganden från arvlåtarens sida där avsikten är att kringgå laglotts- reglerna. Beredningen konstaterade att den typen av förfoganden förekom i en inte alldeles obetydlig omfattning. Anledningen till åtgärder av detta slag var ofta önskan att på arvingarnas bekostnad gynna exempelvis make i ett senare äktenskap eller barn i en yngre kull.
Lagberedningen föreslog därför att det skulle införas en regel om skydd mot gåvor som till syftet kan likställas med testamente. En sådan regel infördes också i 1928 års arvslag. Bestämmelsen överflyttades sedan vid införandet av ärvdabalken år 1958 till 7 kap. 4 & ÄB.
7 kap. 4 & ÄB tar sikte på gåvor som till syftet är att likställa med testamente. I förarbetenas sägs att i fråga om dessa gåvor i regel det avhållande moment saknas som består i att den ekonomiska följden av gåvan går ut över givaren själv. Här kommer nämligen företrädesvis i betraktande dels fall där givaren väntar döden inom jämförelsevis kort tid och därför inte längre har samma intresse av sin egendom och dels fall där egendom väl formellt bortges men detta sker på sådana villkor eller eljest under sådana omständigheter att arvlåtaren kan beräkna att till sin död få ha nyttan av den bortgivna egendomen.
I förstnämnda hänseende märks främst gåvor som ges på själva dödsbädden eller under givarens sista sjukdom. Men även gåvor som givits tidigare kommer i betraktande om ändamålet kan antas ha varit att ordna successionen efter givarens död. Exempelvis bör hit rälcnas det fall då arvlåtaren vid gåvans givande var sjuk och trodde sig komma att dö men sedermera blivit frisk igen. Detta får dock inte utsträckas allt för långt. För att man skall kunna anta att samma verkan som genom testamente varit avsedd torde i regel icke allt för lång tid få ha förflutit mellan gåvans givande och dödsfallet.
Vad därefter angår den andra gruppen fall, nämligen då arvlåtaren bortgiver egendom under sådana förhållanden att han kan beräkna att få behålla nyttan av egendomen, kommer främst i betraktande gåvor där givaren för sin återstående livstid förbehållit sig nyttjanderätten till egendomen eller avkastningen därav eller eljest icke själv genom gåvan gör någon kännbar uppoffring. Sådana gåvor kan ske under många olika former, bl.a. genom utfärdande av skuldebrev som förfaller till betalning först vid utfärdarens död och löper utan ränta så länge han lever. Till denna senare grupp bör också räknas fall då arvlåtaren rent faktiskt kan beräkna att även efter gåvans givande få behålla nyttan av det bortgivna, t.ex. då gåvan ges till make eller annan med vilken givaren har
5 Se NJA II 1928 s. 443 ff.
212 Särkullbarns skydd... SOU 1998:110
gemensamt hem. Beträffande den senare gruppen fall kan något mindre vikt fästas vid tidpunkten för gåvans givande i förhållande till dödsfallet. Det fordras dock alltid att man kan anta avsikt hos givaren att med gåvan företrädesvis ordna successionen. Så snart givaren haft ett eget på förhållandena under livstiden riktat intresse att företa rättshandlingen kommer tillämpning av stadgandet ej i fråga.
Hos givaren hävs alltså viss avsikt med gåvan men däremot krävs inte att mottagaren var i ond tro.
Om gåvotagaren är insolvent stannar förlusten på de laglotts- berättigade arvingarna.
Återbärs gåvan beaktas inte detta vid gåvobeskattningen.6 Lagberedningen gav följande exempel på regelns tillämpning.
En arvlåtare har efterlämnat tre barn, A, B och C, samt en kvarlåten- skap på 12 000 kr. Han har under livstiden till en person X bortgivit 18 000 kr under sådana omständigheter att 7 kap. 4 & ÄB är tillämplig. För laglottens beräknande skall kvarlåtenskapen och gåvan samman- räknas, därvid summan blir 30 000 kr. Laglotten utgör för vart barn en sjättedel av denna summa eller 5 000 kr. Ur kvarlåtenskapen kan vart barn erhålla 4 000 kr. Följaktligen blir X återbäringsskyldig med ett belopp av 1 000 kr till vart barn eller sammanlagt 3 000 kr.
1988 års bestämmelser om rätt för make att ärva framför gemensamma bröstarvingar har komplicerat tillämpningen av reglerna i 7 kap. ÄB.
I 7 kap. 3 5 andra stycket ÄB sägs att vad en bröstarvinge erhåller genom att påkalla jämkning i testamente inte skall omfattas av den efterlevande makens rätt till kvarlåtenskapen enligt 3 kap. i andra fall än då jämkningen avser testamentsvillkor som gäller till förmån för den efterlevande maken.
Vad gäller 7 kap. 4 & ÄB har i doktrinen den slutsatsen dragits att det måste antas att andra stycketi 7 kap. 3 & ÄB nu blir tillämpligt med den verkan att skillnad skall göras mellan gåva till make och gåva till bröstarvinge eller utomstående.7
Walin ger följande exempel.
5 Se NJA 1975 s. 128 och NJA 1993 not. c 61.
7 Se Walin, ÄB 1 s. 193 f.
SOU 1998:110 Särkullbarns skydd... 213
Exempel 1
Kvarlåtenskapen efter A utgör 100 000. A har till en utomstående Å gett 300 000. Han har ensam barnet X och gemensamt med B barnen Y och Z. Varje barns laglott blir 1/6 gånger 400 000 = avrundat 66 700. De får sammanlagt i arv 200 000 kr, varav X får ut avrundat 66 700, Y och Z 16 700 var, medan B får fri dispositionsrätt till 100 000 motsvarande kvarlåtenskapen och A tar resten av gåvan.
Exempel 2
Samma förutsättningar utom att A har gett beloppet 300 000 till B. I detta fall får X ut sin laglott avrundat till 66 700, medan B får fri förfoganderätt till Y:s och Zzs laglotter på tillhopa 133 300. B får vidare behålla 200 000 av gåvan.
Rättspraxis
Det finns ett stort antal rättsfall där 7 kap. 4 & har varit föremål för prövning. Nedan följer referat av två av fallen.
Rättsfallet NJA 1963 s. 345
NJA 1963 s. 345 handlar om en hustru som vid boskifte avstod från att göra sin giftorätt gällande, Fråga u pstod om detta var att anse som gåva och om 7 kap. 4 5 AB var til ämplig. Fråga också om särskilda skäl förelå mot det aktuella lagrummets tillämpning.
Nanny fick år 1901 utom äktenskap sonen Sixten. Nanny gifte sig år 1915 med Carl H. Två år senare förvärvade Carl viss fast egendom i Karlskrona. År 1926 dömdes till boskillnad mellan Carl och anny. Vid skifte av boet tilldelades enligt överenskommelse mellan makarna mannen samä/lga tillgångar mot skyldighet att svara för betalning av boets "ld. akarna up rättade vidare ett testamente av föl'ande innehål . Den vid Carls död) befintliga kvarlåtenskapen skulle, om anny överlevde honom, med nytt'anderätt tillfalla henne, så att hon under sin livstid skulle sitta i orubbat o och dra avkastningen av kvarlåtenskapen. Efter Nannys död skulle kvarlåtenskapen helt och odelat med full äganderätt tillfalla föreningen De Blindas vänner i Blekinge län. För den händelse Nann avled före Carl skulle dennes kvarlåtenska redan vid hans död tillfal a föreningen. Eventuell kvarlåtenskap efter anny skulle vid hennes död efter försäljning användas för inköp av avplats och för bestridande av övrig begravningskostnad samt till övers 'utande del, om mot förmodan sådan kom att finnas, med äganderätt till alla föreningen. Makarna avslutade testamentet med uttalandet att genom det testamenta- riska förordnandet var deras arvingar uteslutna från varje arv efter dem.
214 Särkullbarns skydd... SOU 1998:110
Carl avled år 1931 och efterlämnade Nanny som ensam dödsbodel— ägare. Behållnin en i boet uppgick till 49 395 kr 49 öre.
Nanny satt se 11 i orubbat bo och åtnjöt avkastningen av Carls hela kvarlåtenskap till dess hon dog år 1960. I bouppteckningen upptogs som ggdsbodelägare Sixten och föreningen. I boet fanns en brist på 635 kr
ore.
Sixten väckte talan mot dödsboet efter Nanny och föreningen i deras egenska av dödsbodelägare efter Carl och yrkade att han p d av rätt till aglott skulle bli förklarad vara ägare till en fjärdede av den fasta egendomen. __
Som grund åberopade Sixten 7 kap. 4 & AB. Han anförde att de av Nann och Carl år 1926 träffade disfpositionerna inneburit att Nanny till Carl o 'vit sin andel i det sam alida boet, att denna gåva skett i uteslutan e avsikt att beröva Sixten hans arvsméåjligheter efter modern samt att åvan fördenskull jämlikt det åberopa e agrummet varit av beskaffe et att för honom grunda rätt att vid laglottens beräknande få vad Nanny vid boskiftet eftergivit sammanlagt med kvarlåtenskapen efter henne ävensom s ldighet för gåvomottagarens rättsinnehavare att vidkännas den nedsättning av gåvan som erfordrades för att laglotten skulle utgå jämte skyldighet att återbära motsvarande del av gåvan till Sixten. Föreningen bestred bifall till Sixtens talan på följande grunder. I P första han eftersom 7 kap. 4 & inte var tilläm 1 på sådant avstående som kommit till stånd genom boskifte. I andra nd eftersom Nann saknat 1gråvoavsikti sin inställnin till boskiftet. Boets tillgångar härrör e ju helt ån Carl. Gåva förelåg a ltså inte. I tredje hand, om gåva ansågs föreligga, att denna inte var att jämställa med testamente. _I_ fjärde hand att det örelåg särskilda skäl mot tillämpning av 7 kap. 4 5 AB, eftersom Sixten begått brott (misshandel) och uppträtt illa mot sin mor.
Dödsboet bestred käromålet. När det gällde de tre första derna gjorde rådhusrätten, hovrätten och Högsta domstolen samma edömning.
först och främst lämnade domstolarna invändningen om att 7 kap. 4 5 AB inte är tillämplig på åva i boskiftets form utan avseende.
Vad så gäller frågan om oskiftet innefattat gåva från Nanny till Carl anså domstolarna att eftersom Nanny inte gjort sin giftorätt gällande vid s 'ftet detta var att anse som gåva.
När det gällde frå an om gåvan var att likställa med testamente fäste domstolarna avseen e vid att avståendet inte inverkade på Nannys möjligheter att behålla nyttan av vad hon avstått samt hennes uttalade vilja att inte lämna arv efter sig. Gåvan var därför att betrakta som testa- mente.
Den fjärde frågan om särskilda skäl förelåg mot tillämpning av 7 kap. 4 5 AB bedöm es däremot olika av instanserna. Rådhusrätten och hovrätten ansåg att Sixtens brottslighet och de utpressningsförsök han riktat mot sin mor medförde att man fick anse att särskilda skäl förelåg. Högsta domstolen däremot ansåg att Sixtens vandel och uplpförande som ago år tillbaka i tiden inte kunde inverka på hans rätt (1 laglott enligt 7 p. 4 5 AB.
SOU 1998:110 Särkullbarns skydd... 215
Rättsfallet NJA 1985 s. 414
I NJA 1985 s. 414 tilläm ades 7 kap. 4 & ÄB på en serie rättshandlingar gjorda av två makar i sy att gynna hustruns arvingar på bekostnad av mannens.
Per Olof E var enligt faderskapserkännande den 24 februari 1934 far till Ruth W. Enligt samma handling fullgjorde han sin underhålls- skyldighet gentemot barnet genom att till barnavårdsnämndeni Hackås ut e ett visst engångsbelopp.
er Olof E och Svea E ingick äktenskap år 1943. Genom lagstiftning år 1969 utvidgades arvsrätten för utomäktenska li a barn. Denna lagändring trädde i kraft den 1 januari 1970. Per 10 E avled den 20 januari 1 79 och efterlämnade som dödsbodelägare makan Svea E och dottern Ruth W. Bouppteckningen efter Per Olof E visade en mindre brist i boet. I bouppteckningen var Svea Ezs enskilda e endom vid makens död upptagen till ett sammanlagt värde av 462 46 kr. Enligt inbördes testamente från 1965 erhöll den av makarna E som överlev e den andre med full äganderätt all den avlidnes kvarlåtenskap. 1' Under hösten 196 företogs mellan makarna E följande rättshand- in r:
. Genom äktenskapsförord den 23 oktober 1969 förklarades all Svea Ezs egendom vara hennes ensldlda egendom.
2. en 5 november 1969 förrättades boup teckning med anledning av förestående boskillnad mellan makarna. boupptecknin en upptogs mannens giftorättsgods till ett sammanlagt värde av 317 6 kr.
3. Efter gemensam ansökan dömdes den 7 november 1969 till boskillnad mellan makarna E.
4. Den 10 november 1969 förrättades bodelning i anledning av boskillnadsdomen, varvid hustrun tilldelades samtli a tre för mannen la arna fastigheter samt banktillgodohavanden på 68 02 kr och mannen til delades banktillgodohavanden på 132 302 kr jämte lösöre, värderat till 26 000 kr.
5. I äktenskapsförord den 28 november 1969 förordnades att den egårsidom mannen erhållit vid bodelningen skulle vara hans giftorätts- go .
6. Den 10 december 1969 förrättades bötipgtcckningqmed anledning av förestående boskillnad mellan makarna. oupptec 'n en upptogs mannens giftorättsgods till ett sammanlagt värde av 158 kr.
7. Efter gemensam ansökan dömdes den 18 december 1969 till boskillnad mellan makarna E.
8. Den 18 december 1969 förrättades bodelning i anledning av boskillnadsdomen, varvid hustrun tilldelades banktilcgodohavanden på 79 000 kr och mannen tilldelades banktillgodohavan en på 53 000 jämte lösöre, värderat till 26 000 kr.
9. Genom äktenskapsförord den 18 december 1969 skänkte Per Olof E sina banktillgodohavanden på 53 000 kr till Svea E_ med föreskrift att gåvan skulle vara hennes enskilda egendom. Aktenskapsförordet re 'strerades vid tingsrätten först i januari 1970. er Olof E hade Vidare den 25 november 1974 utfärdat ett skuldebrev till Svea E på 10 000 kr och den 11 oktober 1977 ett likadant skuldebrev på 20 000 . Parterna var ense om att åvan genom äktenskapsförordet den 18 december 1969 avseende 53 kr skulle jämställas med testamentariskt
216 Särkullbarns skydd.. SOU 1998:110
förordnande och således ingå i dödsboets behållning, i vilken Ruth W skulle äga) utfå laglottsandel.
Ruth väckte talan mot Svea E. Ruth W yrkade bl.a. att domstolen måtte fastställa att hon var berättigad att av Svea E utfå laglott efter sin fader Per Olof E, beräknad som en fjärdedel av skiftesvärdet av all e endom som makarna E ägde vid tidpunkten för Per Olof Ezs bortgång
som den framgår av bouppteckningen efter Per Olof E och med bortseende från i bouppteckningen up tagen reversskuld om 30 000 kr och vidare med bortseende från ett be opp om 53 000 kr avseende gåva genom äktenskapsförord den 18 december 1969 beträffande vilken gåva
vea E redan medgivit jämkning enligt 7 kap. 4 & AB.
Svea E bestred att arlåtenskapen enligt bouppteckmågJen skulle uppräknas med något belopp utöver den gåva om 53 kr som omfattades av äktenskapsförordet den 18 december 1969. I andra hand yrkade hon jämkning av rätten till laglott.
Sedan Ruth W vunnit i tingsrätten och Svea E i hovrätten, avgjorde Högsta domstolen saken. Parterna hade i Högsta domstolen i nnndre om
attning justerat sin inställning vad avsåg beloppen. Högsta dom- stolens majoritet8 fann bl.a. följande.
"Enligt 7 kap 4 & AB kan bröstarvinge, om arvlåtareni livstiden givit bort egendom under sådana omständigheter eller på sådana villkor att gåvan till syftet är att likställa med testamente, för att utfå sin laglott erhålla jämkning av gåvan, om inte särskilda skäl är däremot. Vid beräknin av laglotten skall värdet av den bortgivna egendomen läggas til kvarlåtenskapen. I den mån det krävs för att skydda lag Otten, beräknad å nu angivet sätt, skall gåvan nedsättas och motsvarande del av en bortgivna egendomen återbäras eller, om det inte kan ske, ersättning utges för dess värde.
Ruth W har som grund - — - för invändningen.
Den omständigheten att de rättshandlin ar som avses med Ruth W:s talan företaglts före ikraftträdandet d jan 1970 av reglerna om utomäktenskapliga barns arvsrätt efter fadern kan, mot vad Svea E gort åäålzgiåie, inte betaga Ruth W rätt att påkalla jämkning enligt 7
p. .
Samtliga rättshandlingar, inbegripet äktenskapsförordet d 18 dec 1969, företogs inom loppet av knappt två månader. Rättshandlingarna uppbars av ett gemensamt syfte; enligt vad Svea E uppgivit var avsikten med de vidtagna åt ärderna att säkerställa att kvar åtenskapen efter makarna skulle tillfa la släktingar på hennes sida, en avliden broders två döttrar.
Parterna är ense om att bedömningen skall utgå från att makarna E vid tiden för den första rättshandlingen - äktenskapsförordet d 23 okt 1969 - hade i stort sett likvärdiga förmögenheter. All egendom utgjorde giftorättsgods. Resultatet av de vidtagna åtgärderna blev, att Per Olof Ezs e endom reducerades kraftigt och att Svea E i mot- svarande mån ti lfördes egendom som blev hennes enskilda.
Såsom HovR:n funnit har varken äktenska sförordet d 23 okt eller bodelningen d 18 dec, om vardera rättshan ingen betraktas som en isolerad åtgärd, innefattat gåva mellan makarna. Inte heller äkten- skapsförordet d 28 nov har, betraktat för sig, inneburit gåva. Vad
3 JustRm Erik Nyman, Ehrner och Broome.
SOU 1998:110 Särkullbams skydd... 217
gäller bodelningen d 10 nov har den, med de belopp som därvid tillämpats, formellt sett endast inneburit en häl ndelning av giftorättsgodset.
Att transaktionen sålunda har genomförts med rättshandlingar som var för sig ej är att betrakta som åvor kan dock inte utan vidare tillåtas fäl a utslaget. Om så vore, s le fältet lämnas fritt för makar att genom en serle rättshandlingar omintetgöra bröstarvin es rätt till laglott även i strid med grunderna för s ddsreglerna i kap. 4 5
. Hur avgränsningen bör göras av rätts ndlingar som kan träffas av reglerna 1 detta lagrum kan emellertid bli föremål för tvekan. Aktenskapsförordet d 23 okt - den inledande rättshandlingen - innebar att Svea Ezs giftorätts ods gjordes till enskild egendom, medan Per Olof E:s egendom be öll karaktären av giftorätts ods. Ett äktenskapsförord av denna typ medför visserligen i rege att ena maken efter kommande bodelning äger en större del av makarnas egendom än om äktenskapsförordet inte hade kommit till stånd. Med den frihet som GB tillerkänner makar att bestämma över egendoms- ordningeni äktenskapet kan det likväl i rincip inte komma 1 frå a att å den förmögenhetsöverföring som till öljd av ett sådant äktens ps- örord åstadkommes g7enom bodelning efter ena makens död tilläm a jämkningsre lerna i kap 4 5 AB. En under makarnas livsti i enlighet me GB:s regler genomförd första bodelning efter ett sådant äktenskapsförord stä ler iskt sett inte den la lottsberätti ade awinlgeni sämre läge än om odelningen fått anstå til efter döds llet och ör därför inte heller den kunna föranleda jämkning enligt lagrummet i fråga.
Parterna har förklarat att de inte påkallar prövning av frågan huruvida genom den första bodelningen d 10 nov ar skett en sned ör— delning av Per Olof Ezs giftorättsgods. På grund härav och i enlighet med vad som nyss har anförts bör de diåpositioner som innefattas i äktenska sförordet d 23 okt och nämn a bodelning ej kunna bli föremål ör jämkning enligt 7 kap. 4 & AB.
På annat sätt finns det anledning att betrakta de rättshandlingar som därefter företo s. Aktenskapsförordet d 28 nov, varigenom Per Olof Ezs då enskil egendom åter gjordes till 'ftorättsgods, och den efterföljande bodelningen d 18 dec var uppen arligen 1nte föranledda av någon efter den första bodelningen ti lstötande omständighet utan från örjan planerade som led i en sammansatt transaktion. De medförde att ytterligare egendom fördes över från Per Olof E till Svea E för att bli hennes enskilda egendom. Att makarna inte valde den närmast till hands li ande utvä en att redan i den första bodelningen enom en sneåördelning til Svea Ezs förmån fullborda den avsedda örmögenhetsöverföringen har tydligtvis sin förklaring 1 ett önskemål att dölja denna ytterligare överförings gåvokaraktär, vare si motivet har varit att slippa gåvoskatt eller att undgå en framtida ti ämpning av just 7 kap 4 & AB. Den egendom som genom den andra bodelningen tillskiftades Svea E bör därför anses ha tillförts henne genom ett förfarande som vid tillämpning av 7 kap 4 5 AB är att 'ämställa med gåva.
ämkningsreglerna i nämnda lagrum kan emellertid tillämpas endast i den mån gåvan till syftet är att ikställa med testamente.
I målet är upplyst att Per Olof E, som var född 1903, sedan något år tillbaka var förtidspensionerad när de åtalade rättshandlingarna år 1969 företogs. Svea E, som är född 1 09, drev vid denna tid en affärsrörelse. Det framgår vidare att Per Olof Ezs allt överskuggande
218 Särkullbarns skydd... SOU 1998:110
intresse utgjordes av att syssla med travhästar och att han fortsatte med denna verksamhet, som närmast Sånes ha haft hobbykaraktär, nästan ända fram till sin död. Svea har uppgivit att hon var intresserad av att stötta maken i hans hobbéverksamhet. Med hänsyn till omständigheterna måste Per Olof , när rättshandlingarna företogs, anses ha haft dad anledning att utgå från att den förmögenhetsöverföring til Svea E som transaktionen innebar inte skulle utgöra någon faktisk uppoffring för honom. Såsom nämnts har Svea E i målet uppgivit att ftet med de vidtagna rättshandlingarna var att ordna successionen e r makarna.
Med hänsyn till nu anförda omständigheter måste den företagna transaktionen anses vara att till s ftet likställa med testamente.
Svea E_har, för den händelse örutsättningar för jämkning enligt 7 ksp 4 & AB befinnes föreligga, åberopat vissa omständigheter, som e igt hennes mening utgör särskilda skäl mot jämkning. örutom vad som antecknats i TR:ns dom har Svea E i samtliga instanser åbero at 'omständigheterna kring ldippkomst och vidmakthållande av till—
ån arna” samt att rättshan ingama företogs omkring tio år före Per
lo Ezs bortgång och vid en tidpunkt då han saknade laglotts- berättigad arvmge. Vad Svea E i denna del åbero at föranleder emellertid inte att jämkning helt eller delvis bör under åtas.
' Vid angivna bedömning skall i enlighet med parternas åsäm'ande Ruth W:s talan så bifallas att Svea E förpliktas att till Ruth utge 112 500 kr jämte ränta enligt överenskommelse."
Minoriteten9 hade en annan uppfattning och ville för sin del innefatta samtliga rättshandlingar med motiveringen att dessa framstod " som led i en än början planerad transaktion med avsikt att förvandla den alldeles övervägande delen av makarnas giftorättsgods till Svea Ezs enskilda egendom. Till den del värdet av vad som härigenom tillföll henne översteg värdet av hennes 'ftorättsandel i makarnas sammanlagda giftorättsgods vid tiden för den örsta__rättshandlingen får transaktionen
våd en bedömning enligt 7 kap 4 & AB anses vara att jämställa med g va."
4.5.3 Jämkning av förmånstagarförordnande Allmänt om 104 å andra stycket FAL
I 104 & andra stycket FAL finns en regel som möjliggör jämkning av ett förmånstagarförordnande. Här stadgas att om försäkringstagaren efterlämnar make eller bröstarvinge och en tillämpning av förmånstagar- förordnandet skulle leda till ett resultat som är oskäligt mot någon av dem, förordnandet kan jämkas så att försäkringsbeloppet helt eller delvis tillfaller maken eller bröstarvingen. Vid prövningen skall särsldlt beaktas
9 JustR Persson, med vilken JustR Beckman instämde.
SOU 1998:110 Särkullbarns skydd... 219
skålen för förordnandet samt förmånstagarens och makens eller bröstarvingens ekonomiska förhållanden.
Den tidigare lydelsen av 104 & andra stycket FAL
104 5 andra stycket FAL fick sin nuvarande lydelse år 1987. Enligt styckets tidigare lydelse skulle försäkringsbeloppet i vissa hänseenden behandlas som om det tillhört boet och tillagts förmånstagaren genom testamente. Detta gällde t.ex. beräkningen av laglott. Bestämmelsen i andra stycket avsåg endast återkalleliga förmånstagarförordnanden.
När det gällde oåterkalleliga förmånstagarförordnanden tick bröst- arvingar använda sig av 7 kap. 4 & ÄB för att få ut sin laglott ur försäkringsbeloppet. I vissa sammanhang har hävdats att denna regel var analogt tillämplig, i andra att den var direkt tillämplig.10
Jämkning enligt nuvarande 104 & andra stycket FAL
Den nuvarande lydelsen av 104 & andra stycket FAL ger alltså inte som den gamla regeln något laglottsskydd. I stället skall en skälighets- bedömning göras. Vidare är den nya regeln om jämkning tillämplig på såväl återkalleliga som oåterkalleliga förordnanden. Departementschefen uttalade i propositionen11 att man inte kan bortse från att ett förmånstagarförordnande någon gång kan ha utformats framför allt med tanke på att t.ex. något av barnen inte skall få del av försäkringen. Han framhöll att en förälder av olika skäl kan vilja bryta kontakten med ett barn från ett tidigare förhållande och även ställa barnet utanför fördelningen av kvarlåtenskap och försäkringar. I sådana fall kan det ibland bli aktuellt med en jämkning, menar han. Särskilt gäller detta om det inte finns någon nämnvärd kvarlåtenskap för barnet att få del av, kanske rentav därför att försäkringstagaren har gett bort det mesta av sin egendom till make och andra barn. Men, fortsätter han, självfallet kan en försäkringstagare också ha fullt respektabla skäl för att göra skillnad mellan sina barn. Försäkringstagaren kan t.ex. vilja tillgodose i första hand de yngre barnen, som ännu inte har avslutat sin skolgång, eller ett barn som på grund av sjukdom eller liknande behöver
10 Se Walins beskrivning av olika uppfattningar, ÄB II 8. 309.
” Se prop. 1986/87:86 s. 104.
220 Särkullbarns skydd... SOU 1998:110
hjälp med sin försörjning. Och även när det saknas skäl av denna typ för förordnandet, måste, menar departementschefen, hänsyn tas till om- ständigheterna i övrigt - särskilt behovet av ekonomiskt stöd på ömse sidor.
I rättsfallet NJA 1995 s. 423 väckte två särkullbam, Pia A och Anne B, jämkningstalan enligt 104 5 andra stycket FAL mot två halvsyskon i ett senare äktenskap, Ann-Sofie och Anita. Barnens far, Lars L, hade bl.a. två försäkringar med Ann-Sofie och Anita som förmånstagare. Pia A och Anne B påstod att Lars L under sitt äktenskap med Ann-Sofies och Anitas mor företagit en serie dispositioner, vilka inneburit för- mögenhetsöverföringar till hustrun och lett till oskäliga resultat för dem. De yrkade därför att förmånstagarförordnandena skulle jämkas. Tingsrätten gjorde en viss jämkning. Varken hovrätten eller Högsta domstolen ändrade tingsrättens domslut.
Hur förhåller sig nuvarande 104 & andra stycket FAL till 7kap. 4 & ÄB?
Som nämnts ovan var gamla 104 5 andra stycket FAL tillämplig endast på återkalleliga förmånstagarförordnanden. På oåterkalleliga för— ordnanden fick 7 kap. 4 & ÄB tillämpas.
I samband med ändringen av FAL uttalade departementschefen att i de fall 7 kap. 4 & ÄB tillämpats på oåterkalleliga förordnanden hade tillämpningen varit analog. Han anförde vidare att eftersom den före- slagna jämkningsregeln skulle vara tillämplig också på oåterkalleliga för- ordnanden det sedan lagändringen trätt i kraft knappast torde gå att hävda en sådan analogi längre.
Walin har en annan uppfattning. Han menar att man, eftersom 104 5 andra stycket FAL inte längre innehåller något laglottsskydd, kunde tänka sig att 7 kap. 4 & ÄB i stället blev tillämplig både på återkalleliga och oåterkalleliga förordnanden. Något auktoritativt avgörande finns
1nte. Jämkning enligt lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande
I 4 kap. 7 & lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande finns en jämkningsregel motsvarande den i 104 & andra sycket FAL.
SOU 1998:110 Särkullbarns skydd...
4.6 Överväganden 4.6.1 Tyå motstående intressen
Frågan om arvsplanering berör i grunden två olika skyddsintressen. Det ena gäller arvlåtarens intresse av att själv få bestämma över sin egendom, det andra bröstarvingens, i det här fallet särskilt särkull— bamets, intresse av att arvsrätten efter föräldern inte urholkas.
Begreppet Särkullbarn kan, liksom begreppet styvbarn, måhända leda tankarna till barn som särbehandlas på ett negativt sätt. Historiskt finns säkert exempel på detta, när fallen av nya familjebildningar typiskt var färre än i dag. Det ovanliga kunde ge en negativ projektion. I dag är bilden en annan. Detta är resultatet av de senaste decenniernas samhälls- utveckling, uttryckt också i fortlöpande reformer på familjerättens område.
Nu för tiden är det inte ovanligt att människor gifter sig mer än en gång och får barn i både två och tre kullar. Särkullbarn har alltså blivit en allt vanligare företeelse. Fall finns givetvis där relationen mellan barn från ett tidigare äktenskap och den ena förälderns nya familj är dålig. Många vårdnads- och umgängestvister vittnar bl.a. om detta. Det finns även fall där medlemmarna i en ny familj inte känner till att den ena maken har ett särkullbam från ett tidigare förhållande. Att generellt skilja ut relationer mellan särkullbam och övriga närstående som mindre goda går dock knappast. Det är rimligare att anta att majoriteten av för— hållandena är relativt harmoniska.
Utredningens undersökning visar också att beträffande makars önskan att fördela sin egendom kan särkullbarnen delas ini tre grupper: Särkull- barn som skall ärva lika mycket som gemensamma barn, särkullbam som skall ärva sin laglott och Särkullbarn som inte skall ärva något alls. Begreppet särkullbam innefattar alltså i sig barn i olika situationer och leder inte till en viss typ av arvssituation.
4.6.2 Gränserna för arvsplanering
Arvlåtarens intresse av att besluta över sin egendom står alltså mot särkullbamets. Vems intresse bör i första hand tillgodoses? Utredningen anser (som framgått av avsnitt 1) att utgångspunkten bör vara att arvlåtaren i mycket stor utsträckning själv skall få bestämma över sin egendom. Skälen är följande.
22 1
222 Särkullbarns skydd... SOU 1998:110
Under sin livstid kan en person förbruka sin egendom som han vill. Även makar har i svensk rätt sedan lång tid tillbaka haft rätt att under sitt äktenskap fritt förfoga över sin respektive egendom. Vid äktenskaps- balkens tillkomst behöll man detta synsätt och underströk hur viktigt det var att makar har denna frihet. Regeln i 12 kap. 2 & ÄktB ger uttryck åt samma synsätt när det gäller efterlevande makens rätt att vid bo— delningen behålla sitt giftorättsgods, samtidigt som den tillsammans med annan planering kan användas som ett instrument för att förfördela ett särkullbam (se avsnitten 2.6 och 4.2.4).
Också när det gäller förordnanden för dödsfalls skull är huvudregeln i svensk rätt att det råder testationsfrihet.
Principen om att arvlåtaren själv skall få bestärruna över sin egendom har dock som framgått ovan redan i dag vissa undantag.
Först och främst är testationsfriheten begränsad på så sätt att en bröstarvinge alltid kan göra gällande sin rätt till laglott. Har arvlåtaren testamenterat bort sin egendom utan att ta hänsyn till bröstarvinges laglottsanspråk, kan testamentet bli utsatt för jämkningsyrkande från bröstarvingens sida.
Även gåvor vars syfte är att jämställa med testamente kan jämkas. Hit räknas inte bara vanliga gåvor utan även sådana handlingar som då en make vid en bodelning har avstått från att göra sin giftorätt gällande enligt reglerna i äktenskapsbalken och alltså i praktiken skänkt egendom till den andra maken. Men inte nog med det. Även rättshandlingar som sedda var för sig är korrekt genomförda enligt äktenskapsbalkens regler kan vara att anse som gåva enligt 7 kap. 4 & ÄB, om flera sådana rättshandlingar genomförts i en serie (se rättsfallet NJA 1985 s. 414). Laglottsskyddet mot olika rättshandlingar makar emellan går alltså långt.
Vidare kan olika förmånstagarförordnanden jämkas. Slutligen kan i vissa situationer ett särkullbam hävda dold äganderätt för den biologiske förälderni den andre makens egendom.
Det finns alltså flera sätt för en bröstarvinge att hävda sin rätt trots att arvlåtaren vidtagit vissa åtgärder. En utvidgning av de möjligheter som nu finns och som tar sikte på såväl äktenskapsförord, bodelning, gåvor och testamente som förmånstagarförordnanden skulle innebära att dessa viktiga institut försvagades. Bestämmelser som redan är komplicerade och inte så ofta åberopas skulle dessutom bli ännu mer svårtillämpade och svåröverskådliga. Utredningen anser mot denna bakgrund att det inte finns skäl att ytterligare försöka förstärka det relativt omfattande skydd för särkullbam som nu finns. Tvärtom kan sättas i fråga om inte en mer grundläggande genomlysning av bl.a. laglottsinstitutet är påkallad i syfte att pröva nuvarande avvägning mellan arvlåtarens och bröstarvingars
SOU 1998:110 Särkullbarns skydd. 223
rätt. Ett sådant uppdrag faller emellertid utanför den nu aktuella översynen, se avsnitt 1.
SOU 1998:110 Jäv får testamentsvittnen 225
5 Jäv för testamentsvittnen
Utredningens förslag: Tillämpningsområdet för bestämmelsen om jäv för testamentsvittnen utvidgas. Testators sambo jämställs med testators make. Så kallat ställföreträdarjäv införs.
5 . 1 Inledning
Bestämmelser om upprättande och återkallelse av testamente finns i 10 kap. ÄB. Enligt 10 kap. l & ÄB skall ett testamente upprättas skriftligen med två vittnen. Dessa är s.k. solennitetsvittnen. Det innebär att de utgör en nödvändig förutsättning för att testamentet skall bli giltigt.
Utredningen har fått i uppdrag att överväga förändringar av jävs- reglema beträffande testamentsvittnen bl.a. mot bakgrund av en riksdagsmotion i ämnet.
Nedan följer en beskrivning av gällande rätt och praxis (avsnitt 5.2- 5.3.). Efter en kort beskrivning av nordisk rätt och ett referat av
motionen (avsnitt 5.4-5.5) följer utredningens överväganden (avsnitt 5.6).
5 .2 Gällande rätt
5.2.1 Testamentsvittnenas uppgifter
Enligt 10 kap. 1 & ÄB skall testator i vittnenas samtliga närvaro skriva under testamentshandlingen eller vidkännas sin underskrift dårå. Vittnena skall bestyrka handlingen med sina namn. De skall äga kännedom om handlingens egenskap av testamente, men det står testator fritt att låta dem veta dess innehåll eller ej.
Testamentsvittnena bör vid sina namn anteckna yrke och hemvist. De bör också på handlingen teckna intyg rörande tiden för bevittnandet samt övriga omständigheter som kan vara av betydelse för testamentets
?SOU 98:110
226 Jäv för testamentsvittnen SOU 1998:110
giltighet (10 kap. 2 & ÄB). Har vittnena på handlingen intygat att det vid testamentets upprättande gått till så som sägs i 1 &, skall intyget, om klander väcks, äga tilltro, om inte omständigheter framkommer som förringar intygets trovärdighet.
Testamentsvittnena kan alltså få stor betydelse vid en tvist om testamentet.
Undantagsvis kan ett testamente vara giltigt trots att vittnen saknas, s.k. holografiskt testamente (10 kap. 3 & ÄB).
5.2.2 10 kap. 4 & ÄB Bestämmelsens lydelse
10 kap. 4 & ÄB behandlar frågan om testamentsvittnenas personliga kvalifikationer. Frågan om vittnenas behörighet är att hänföra till tiden för testamentets upprättande. Bestämmelsen har följande lydelse.
Jill testamentsvittne får inte tas den som är under femton år eller på grund av en psykisk störning saknar insikt om betydelsen av vittnesbe- kräjielsen, inte heller testators make eller den som står i rätt upp- eller nedstigande släktskap eller svågerlag till honom eller är hans syskon.
Ingen får tas till vittne vid förordnande till honom själv, hans make eller någon som står i sådant släktskap eller svågerlag till honom som nyss är sagt. Förordnande att vara testamentsexekutor medför dock inte hinder att vara vittne.
Äberopas testamentsvittne till bevis i rättegång, gäller vad i rättegångs- baUcen är stadgat om sådant bevis.
Bakgrund
En motsvarighet till bestämmelsen i 10 kap. 4 & ÄB fanns tidigare i 2 kap. 4 & testamentslagen. Vid ärvdabalkens tillkomst överfördes regeln till 10 kap. 4 & ÄB.
Lagrummet har därefter ändrats två gånger. Den första gången var år 1971 i samband med att en allmän regel om adoptioners rättsverkningar infördes. Den andra gången var år 1991 då uttrycket "psyldsk störning" ersatte den tidigare beskrivningen av de psykiska tillstånd som medförde hinder att vara testamentsvittne.
SOU 1998:110 Jäv för testamentsvittnen 227
Närmare om 10 kap. 4 åÄB
I första stycket beskrivs alltså de jäv som leder till att hela testamentet blir ogiltigt. De är följande.
. Vittnet är under femton år. . Vittnet saknar på grund av psykisk störning insikt om betydelsen av vittnesbekräftelsen. . Vittnet är testators make. Har ett äktenskap blivit upplöst föreligger däremot inte jäv. Så är heller inte fallet vid samboförhållande. . Släktskapsjäv föreligger endast om vittnet är med testator i rätt upp- eller nedstigande skyldskap eller hans syskon. . Rätt upp— och nedstigande svågerlag utgör jäv. Som testaments- vittnen kan alltså inte styv— eller svärföräldrar eller styv- eller svärbam anlitas. Däremot är en svåger eller svägerska inte jävig. I detta sammanhang avses endast svågerlag som är grundat på äktenskap. Bakgrunden till att just de ovan nämnda personkategorierna ansetts jäviga är följande. Lagberedningen uttalade att om vittnens anlitande vid testamentes tillkomst skall främja det därmed avsedda syftet, det är en förutsättning att till vittnen tas sådana personer vilkas närvaro är ägnad att hos arvlåtaren inpränta vikten av hans förehavande. Enligt be— redningen är denna förutsättning inte fylld, om de tillkallade personerna är alltför unga eller på grund av sinnesrubbning av en eller annan art saknar förmåga att uppfatta vad som sker och inte heller om de tillhör kretsen av testators allra närmaste.1 För diskvalificering spelar det ingen roll om jävsförhållandet är känt eller inte vid testamentets upprättande.
I 10 kap. 4 & andra stycket ÄB behandlas jäv som inte hänför sig till testamentet i sin helhet utan som bara har begränsad verkan. Här föreskrivs att ingen får tas till vittne vid förordnande till
. honom själv, . hans make eller . någon som står i sådant släktskap eller svågerlag till honom SOm sägs i första stycket.
Ett förordnande att vara testamentsexekutor medför dock inte hinder att vara vittne. (Angående testamentsexekutor se avsnitt 6).
En överträdelse av förbudet i andra stycket gör testamentet ogiltigt i den delen, se 13 kap. l & ÄB.
Värdet av den egendom som förordnandet avser saknar betydelse. Lagberedningen uttalade att det väl kunde anses innefatta en onödig
1 Se NJA II 1930 s. 198 f.
228 Jäv för testamentsvittnen SOU 1998:110
stränghet att frånkänna även ett förordnande om t.ex. en ringa minnes- gåva laga verkan. Beredningen ansåg dock att kravet på full klarhet angående rättsreglemas rätta innebörd på detta område är av synnerlig vikt och att det svårligen låter sig göra att här dra en gräns som inte i tillämpningen föranleder tvivelsmål och tvister. Lagberedningen antog att även om lagregeln gjordes generell förordnanden av ringa ekonomisk betydelse i allmänhet skulle bli respekterade i praktiken.2
Bestämmelserna om jäv i 10 kap. 4 & ÄB avser endast behörigheten att medverka som vittne vid testamentets upprättande. Åberopar någon förhör med ett testamentsvittne i en rättegång angående t.ex. testa— mentets tillkomst, blir RB:s regler om vittnen tillämpliga. En erinran härom har tagits ini 10 kap. 4 & tredje stycket ÄB.
5.3 Rättspraxis
10 kap. 4 & ÄB har tolkats bl.a. i rättsfallet NJA 1963 s. 464. Fallet gällde frågan om en ställföreträdare för en testamentstagare och ställföreträdarens hustru var jäviga.
Anton Ericksoni Salstad (född år 1876) förordnande i ett testamente år 1958 att hans kvarlåtenskap, sedan ett le at utgått, skulle tillfalla Evangelistkassan för Västergötland och iladelfiaförsamlingens i Lidköping Yttre mission med hälften var. Testamentet bevittnades av Helge Holmberg och hans hustru Stina.
Anton Erickson avled år 1960. Han efterlämnade tre systrar. Behållningen i boet uppgick till 32 480 kr.
Systern Ester Eriksson väckte talan mot Filadelfiaförsamlingen och yrkade att testamentet skulle förklaras ogiltigt såvitt avsåg förordnandena till de universella testamentstagarna. Hon anförde bl.a. följande: Anton Erickson var vid testamentets tillkomst nära 82 år. Han tillhörde inte Lidköpingsförsamlin en utan pingstförsamlingen i Flo eller Salstad, vilken sorterade under den i Trollhättan. Enliå stad arna för Lid- köpingsförsamlingen var dess föreståndare självs iven edamot av och or förande i församlingens s relse. Vid tiden för testamentets upp- rättande var Helge Holmberg öreståndare för Lidköpingsförsamlingen och följaktligen också ordförandei styrelsen. Evan ehstkassan, som inte hade stadgar, var inte någon s'älvständig juri 'sk person utan ett förmedlande organ för mottagan e av gåvor och kollekter från andra pingstförsamlinlgar och enskilda. Den förvaltades av Lidköpings-
örsamlingen. enna församlings Yttre mission var en församlingens egen kassa. På grund av sin ställning såsom föreståndare för Lidköpin s- församlingen och ordförande i dess styrelse hade Helge Holmberg så an del i och nytta av testamentet att han och hans hustru jämlikt 10 kap. 4 & 2 st. AB varit obehöriga att bevittna testamentet. Lidköpingsförsamlingen bestred käromålet.
2 Se NJA 11 1930 s. 200 f.
SOU 1998:110 Jäv för testamentsvittnen 229
Majoriteten3 i HD uttalade:
"De i testamentet uppta universella förordnandena äro att anse såsom förordnanden till örsamlingen.
Ester Eriksson har såsom grund för sin talan åberopat att, enär Helge Holmberg vid tiden för testamentets upprättande i egenskap av föreståndare för församlingen och ordförande i dess styrelse var ställföreträdare för församlingen, Helge Holmberg och hans hustru jämlikt 10 kap. 4 5 2 st. AB varit obehöriga att bevittna testamentet, såvitt anginge förordnandena till församlingen.
Enligt det angivna lagrummet må ej någon tagas till testaments- vittne vid förordnande till honom själv eller vissa närstående personer. Lagrummets avfattning giver ej stöd för att jämväl egenskapen av ställföreträdare för den som avses med testaments- förordnande medför sådan obehörighet. Hinder för makarna Holm- bergdatt vara vittnen har därför icke förelegat på den åberopade grun en. "
Två justitieråd4 var skiljaktiga och ansåg att Holmber med hä 11 till den ställning han intog i församlingen till följd av sta gandet i 1 kap. 4 5 andra stycket AB var obehörig att vittna vid testamentsförordnan e till församlingen.
5 .4 Nordisk rätt
5 .4. 1 Danmark
Enligt dansk rätt skall ett testamente upprättas skriftligen och under- skrivas eller vidkännas inför en notarie eller inför två vittnen.s Vittnena skall vara närvarande samtidigt och känna till att de bevittnar ett testamente.
Vittnena skall ha fyllt 18 år. De får inte på grund av sinnessjukdom eller liknande sakna insikt om vittnesbekräftelsens betydelse.6
En person kan inte vara testamentsvittne, om testamentet innehåller bestämmelser till fördel "for ham, hans aegtefzelle, forlovede, beslzegtede eller besvogrede i op- eller nedstigende linje eller hans soskende eller for personer eller institutioner, til hvilke han ved testamentets oprettelse
3 JustRzn Beckman, Lind och Bergsten.
** JustR Petrén, med instämmande av JustR af Trolle.
5 40 & arveloven.
6 43 5 första stycket arveloven.
230 Jäv för testamentsvittnen SOU 1998:110
har en sådan tilknytning, at han har haft saerlig interesse i be- gunstigelsen. Dette gälder dog ikke, hvis begunstigelsen er ringe og har rimelig grund."7
5.4.2 Finland
I Finland finns en ärvdabalk som i grunden motsvarar vår ärvdabalk. I finländsk rätt finns därför en bestämmelse som motsvarar vår regel om vittnesjäv.8 Någon regel om ställföreträdarjäv finns inte.
5.4.3 Norge
Precis som i svensk rätt skall i norsk rätt ett testamente upprättas skriftligen med två vittnen. Dessa skall vara närvarande samtidigt och veta att dokumentet är ett testamente.9
Testamentsvittnena skall vara minst 18 år och inte sinnessjuka.10 En disposition i ett testamente till förmån för ett av testamentsvittnena är ogiltig. Detsamma gäller en disposition till förmån för vissa i lagen uppräknade personer som står testamentsvittnet nära.11
I 61 å andra stycket loven om arv m.m. sägs följande:
Disposisjon i testament til faremon for nokon som vitnet er i teneste hos på testasjonstida, er ugyldig. Som teneste vert og rekna funksjon som styremedlem og liknande iselskap, lag, stifting eller ofentleg institusjon. Disposisjonen er likevel gyldig når tilknytinga er jjern og truleg ikkje har hatt noko å seie for innholdet i testamentet.
7 43 å andra stycket arveloven. ” 10 kap. 4 & ärvdabalken. 9 49 & loven om arv m.m.
10 52 & loven om arv m.m.
" 61 5 första stycket loven om arv m.m.
SOU 1998:110 Jäv för testamentsvittnen 231
5 .5 Riksdagsmotionen
I motionen l991/92:L406 till riksdagen tog motionären (fp) upp jävs- reglernai 10 kap. 4 & ÄB. Hon anförde att den nuvarande lagtexten inte utgör något hinder för Jehovas vittnens med fleras testamentsverk— samhet. Denna sekt upprättar enligt motionären testamenten där sekten är universell testamentstagare och där två sektmedlemmar bevittnar testamentet. Originaltestamentet förvaras därefter enligt motionären i Jehovas vittnens fall i Arboga på deras huvudkontor.
För att minska möjligheterna till otillbörlig påverkan föreslog motionären ett tillägg av följande lydelse i 10 kap. 4 & ÄB:
Ej heller må någon tagas till vittne vid förordnande till förening, trossamjiind, företag eller därmed jämförbar organisation i viken han är verksam.
Lagutskottet uttalade vid sin behandling av motionen bl.a. följande:12
"Utskottet saknar i ärendet underlag för en bedömnin av huruvida den nuvarande ordningen inneburit nå ra mera påtag iga problem. Från mera principiella utgångspunkter n det dock enligt utskottets mening ifrågasättas huruvida den som har att företräda en organisa- tions intressen bör tillåtas bevittna testamenten som avser organisa- tionen. Med hänsyn härtill finns det anledning att överväga en utvid 'ng av tillämgningsområdet för jävsbestämmelsen i 10 kap. 4 & mås cket AB. ad som då främst kan komma i fråga är att låta bestämme sen omfatta ställföreträdare för den som avses med ett testamentsförordnande. Utskottet kan däremot inte finna det motiverat att enbart det förhållandet att en person är verksam i organisationen skall föranleda att han blir obehörig att bevittna testamentet. Frågan om huruvida en n jävsregel bör införas, liksom en sådan bestäm- melses närmare u ormning, måste emellertid enli utskottets mening bli föremål för ytterligare överväganden, och uts: ottet utgår från att regeringen i lämpligt sammanhang tar upp Spörsmålet. "
Riksdagen följde utskottet.
” Se Lagutskottets betänkande 1991/92zLU35 s. 7.
232 Jäv för testamentsvittnen SOU 1998:110
5 .6 Överväganden
5 . 6. 1 Inledning
Testamentets karaktär motiverar att stränga krav ställs på form och innehåll. Rättsverkningarna av ett testamente är omfattande, vilket inte minst diskussionen kring tolkningen av exempelvis inbördes testamentens betydelse för makars och sekundosuccessorers rätt visar. De över- väganden som Lagberedningen gjorde när det gäller behovet av jävsregler för vittnen har alltjämt bärkraft. Det gäller såväl grund- läggande brister, som leder till att hela testamentet ogiltigförklaras, som partiellt jäv, där endast visst förordnande blir utan verkan men testa- mentet i övrigt är gällande.
Vad frågan gäller är närmast om kretsen av personer och fall då jäv föreligger skall utökas. Nackdelen med en utvidgning är givetvis att risken för felaktigheter och därmed hel eller delvis ogiltighet av testa- mentet ökar. Å andra sidan säkerställs med en utvidgning att de skydds- behov som Lagberedningen angav blir bättre tillgodosedda.
I två fall anser utredningen att en utvidgning bör kunna komma i fråga, nämligen när det gäller att jämställa sambo med make och i fråga om ställföreträdare (jfr 1963 års rättsfall och den motion som föranledde direktiven i denna del).
5.6.2 Sambofrågan
Anledningen till att testators make och andra närstående är obehöriga att bevittna testamentet är alltså enligt förarbetena att dessa personer inte anses kunna hos honom inpränta vikten av hans förehavande. Om samboförhållanden varit lika vanliga och erkända år 1930 som i dag, hade Lagberedningen med stor sannolikhet förordat att även dessa för— hållanden redan från början borde omfattas av jäv. Utredningen anser att en sambo ingår i den krets av personer som typiskt sett kan påverka testator otillbörligt vid testamentets upprättande. Tillämpningsområdet för bestämmelsen om jäv för testamentsvittnen bör därför utvidgas. Ut- redningen föreslår att ett tillägg görs i 10 kap. 4 5 första stycket ÄB om att även testators sambo är jävig.
Också i den situation som är aktuell i 10 kap. 4 & andra stycket ÄB bör sambo jämställas med make. En person bör inte få bevittna ett testamente, om det innehåller ett förordnande till förmån för vittnets sambo.
SOU 1998:110 Jäv för testamentsvittnen 233
Begreppet " sambo" finns redan tidigare definierat i ärvdabalken. I 3 kap. 7 & sista stycket AB sägs att vad som föreskrivs i ärvdabalken om sambor gäller sådana samboförhållanden där en ogift kvinna och en ogift man bor tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden. Denna bestämmelse infördes år 1987.
5.6.3 Ställföreträdarfrågan
En företrädare för en organisation är enligt gällande rätt behörig att vara testamentsvittne vid förordnande till förmån för organisationen. Detta kan enligt utredningen leda till stötande resultat, se det refererade fallet ovan och det exempel som lämnats i riksdagsmotionen. Även om ut- redningen inte har underlag för att påstå att det är vanligt att ställföre— trädare - oberoende av vilka organisationer eller samfund som avses - utnyttjar sin ställning för att få till stånd förmånligare förordnanden, anser utredningen att det är principiellt oriktigt att en företrädare tillåts att vittna i en sådan situation. I andra sammanhang, exempelvis i rättegångsbalkens jävsbestämmelser (4 kap. 5 13 RB), finns också ställföreträdarjäv. Härtill kommer att det som framgått ovan finns regler om ställföreträdarjäv för testamentsvittnen i Danmark och Norge. En utvidgning bör därför göras av tillämpningsområdet för 10 kap. 4 å andra stycket ÄB så att ställföreträdare omfattas.
Först och främst bör de som är legala ställföreträdare för en juridisk person anses jäviga, dvs. styrelsemedlemmar och verkställande direktörer. Men även andra med inflytande och ekonomiskt intresse i den juridiska personen bör kunna anses jäviga, exempelvis majoritets- aktieägare eller majoritetsandelsägare. Det bör krävas att anknytningen till den juridiska personen är sådan att ett betydande intresse föreligger, exempelvis genom en särskild ställning som föreståndare i en organisa- tion eller ett samfund eller såsom anställd i inte enbart underordnad befattning i ett företag eller en organisation. Att enbart vara medlem i en förening bör däremot inte i sig vara jävsgrundande.
Också enskilda personer kan ha ställföreträdare, exempelvis för- myndare, god man eller förvaltare. Även sådana företrädare bör anses jäviga att bevittna ett testamente till förmån för den de företräder.
Inte bara om vittnet självt är ställföreträdare utan även om sådana när- stående som tidigare nämnts i lagrummet är ställföreträdare bör jäv föreligga.
Någon nämnvärd nackdel med en utvidgning som den nu beskrivna anser utredningen inte kunna följa. Däremot kan. det finnas skäl att
234 Jäv för testamentsvittnen SOU 1998:110
personer på vård— och sjukhem, liksom olika samfunds- och organisa- tionsföreträdare, tydligt uppmärksammas på en ändring.
Avslutningsvis vill utredningen nämna en fråga som utredningen uppmärksammats på, nämligen om det är lämpligt att vårdpersonal anlitas som testamentsvittnen på sin arbetsplats. Frågan gäller i grunden inte jäv för testamentsvittnen och faller därför utanför utredningens uppdrag. Den bör lämpligen lösas genom införande av etiska regler inom hälso- och sjukvården, som klargör när och i vilken utsträckning medverkan av vårdpersonal som vittne bör komma i fråga.
SOU 1998:110 Boutredning, bodelning och arvskifte 235
6 Boutredning, bodelning och arvskifte
6.1 Inledning
Bestämmelser om utredning, förvaltning och aweckling av dödsbon finns i 18-24 kap. ärvdabalken. I utredningens uppdrag ingår att göra en bred översyn av boutredning, bodelning och arvskifte med sikte på att bl.a. effektivisera förfarandet. Utgångspunkterna för en reform och utredningens överväganden redovisas i avsnitt 6.5. Inledningsvis redogörs i avsnitt 6.2 för gällande rätt, liksom för resultatet av utredningens undersökning (avsnitt 6.4). Förhållandena i nordiska och vissa andra europeiska länder framgår av avsnitt 6.3.
6.2 Gällande rätt
6.2.1 Allmänna bestämmelser om dödsbo
Dödsbodelägarna
När någon har avlidit är utgångspunkten att dödsbodelägarna gemensamt skall förvalta den dödes egendom under boets utredning (18 kap. 1 5 AB).
Dödsbodelägare är efterlevande make eller sambo, arvingar och universella testamentstagare.
Har bodelning skett efter arvlåtarens död eller skall bodelning inte ske, är en efterlevande make eller sambo inte dödsbodelägare såvida inte maken eller sambon är arvinge eller universell testamentstagare.
Den som har rätt att ta arv eller testamente först sedan en annan
arvinge eller universell testamentstagare har avlidit är delägare i dennes bo men inte i arvlåtarens.
236 Boutredning, bodelning och arvskifte SOU 1998:110
Innan testamente blivit ståndande, dvs. gällande, anses såväl arvinge som uteslutits från arv som den som insatts till universell testaments- tagare som delägare i boet.1
Provisoriskförvalming
Till dess att egendomen efter den avlidne har tagits om hand av samtliga dödsbodelägare skall egendomen enligt 18 kap. 2 5 första stycket ÄB vårdas av delägare som sammanbodde med den avlidne eller annars kan ta hand om egendomen. Den som har tagit hand om egendomen skall genast underrätta övriga delägare om dödsfallet. Om det behövs god man för någon delägare skall anmälan också göras till överförmyndaren. Vad som nu sagts om delägare gäller även efterlevande make som inte är delägare.
Finns det inte någon som tar hand om egendomen enligt 18 kap. 2 & första stycket ÄB, skall enligt andra stycket i sanuna lagrum medlem av den dödes hushåll, hyresvärd eller annan som är närmast till det ta hand om egendomen samt tillkalla delägare eller anmäla dödsfallet till social- nämnden. Då anmälan skett eller förhållandet på annat sätt blir känt, skall socialnämnden om det behövs göra vad som enligt 18 kap. 2 5 första stycket ÄB åligger delägare. För de kostnader som uppstår har kommunen rätt till ersättning av boet.
Förhållandet till tredje man
Dödsbodelägarna företräder enligt 18 kap. 1 5 första stycket ÄB dödsboet mot tredje man samt har rätt att tala och svara i mål som rör boet. Åtgärder som inte tål att uppskjutas får företas även om någon delägares samtycke inte kan inhämtas.
I 18 kap. 34 åå ÄB finns två särskilda bestämmelser som handlar om dödsboets förhållande till tredje man.
I 18 kap. 3 & ÄB stadgas att om det för dödsbo görs annan gäld än som erfordras för begravningen eller för boets uppteckning, vård eller förvaltning eller om det annars för dödsboet företas rättshandling som
1 Skyldigheten att bevaka testamente avskaffades år 1989. Ett testamente blir nu gällande antingen efter godkännande eller efter att klanderfristen löpt ut. Klanderfristen är sex månader från delgivningen av testamentet.
SOU 1998:110 Boutredning, bodelning och arvslafte
inte är erforderhg för sådant ändamål, så är det inte bindande för boet med mindre tredje man var i god tro.
I 18 kap. 4 & ÄB sägs att vad tredje man i god tro slutit med dem som enligt bouppteckningen är dödsbodelägare är gällande även om ytterligare delägare finns. Har innan bouppteckning skett rättshandling företagits utan medverkan av testamentstagare är rättshandlingen ändå giltig, om tredje man var i god tro och rättshandlingen skäligen inte kunde anstå tills bouppteckningen förrättats.
Talan av enskild delägare
Enskilda delägare får i mål som rör boet väcka och föra talan som parter i eget namn men för boets räkning om övriga delägare' är motparter i målet (18 kap. 1 a & ÄB).
Delägare som har väckt talan har rätt till ersättning av dödsboet för kostnaderna i målet i den mån kostnaderna täcks av det som har kommit boet till godo genom rättegången.
Väcker någon delägare talan mot dödsboet för egen räkning, förs boets talan i målet av övriga delägare.
Förskott och underhåll
Delägare som för sin försörjning var beroende av den döde' äger enligt 18 kap. 5 & första stycket ÄB såsom förskott på sin lott utfå vad för sådant ändamål erfordras, såvitt lotten uppenbarligen förslår och förskottet kan lämnas utan olägenhet för utredningen.
I samma lagrums andra stycke stadgas att efterlevande make och oförsörjda barn alltid skall njuta nödigt underhåltl ur boet under tre månader från dödsfallet.
Scadestånd
Dödsbodelägare är skyldig att ersätta skada som han med avseende på boets vård eller förvaltning uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat någon vars rätt är beroende av utredningen (18 kap. 6 & ÄB).
Är flera dödsbodelägare ersättningsskyldiga svarar de solidariskt.
237
238 Boutredning, bodelning och arvskifte SOU 1998:110
Lantbruksenhet i dödsboet
Om det i ett dödsbo ingår fast egendom som är taxerad som lantbruks— enhet, skall boet enligt 18 kap. 7 & ÄB ha avvecklat fastighetsinnehavet senast fyra år efter utgången av det kalenderår då dödsfallet inträffade. Har dödsboet förvärvat sådan egendom därefter skall avvecklingen ske snarast möjligt.
Tillsyn över att avvecklingen sker utövas av länsstyrelsen, 4 & förordningen (1990: 1510) med länsstyrelseinstruktion. Om avvecklingen inte har skett inom föreskriven tid, får länsstyrelsen förelägga dödsboet vid vite att fullgöra sin skyldighet. Beslutet om föreläggande får överklagas till kammarrätten.
Den tingsrätt som har registrerat bouppteckningen efter den döde får på ansökan av dödsboet medge anstånd med awecklingen om det finns särskilda skäl. Anstånd meddelas för viss tid och får förenas med villkor. Medges anstånd skall tingsrätten underrätta tillsynsmyndigheten om detta.
Utredningen har i sitt delbetänkande Bouppteckningar och arvsskatt (SOU 1996:160) föreslagit att uppgiften att medge anstånd med awecklingen i framtiden bör ankomma på länsstyrelsen i stället för på tingsrätten, detta som en följd av utredningens förslag att bouppteck- ningsverksamheten skall flyttas från tingsrätterna.
6.2.2 Boutredningsman och testamentsexekutor
F örordnande av boutredningsman
I 19 kap. ÄB finns bestämmelser om särskild dödsboförvaltning. Härmed avses förvaltning genom boutredningsman eller testaments- exekutor.
Då dödsbodelägare begär det skall rätten enligt 19 kap. 1 & ÄB förordna att egendomen skall avträdas till förvaltning av boutrednings- man samt utse någon att i sådan egenskap handha förvaltningen. Har någon genom testamente blivit utsedd till testamentsexekutor, dvs. att i fråga om förvaltningen träda i arvingars och universella testaments- tagares ställe, har även han rätt att påkalla beslut om boutredningsman. Samma rätt tillkommer även den som erhållit legat eller äger föra talan om fullgörande av ändamålsbestämmelse där det prövas nödigt för legatets eller ändamålsbestämmelsens verkställande. Vidare skall beslut om boutredningsman fattas på begäran av borgenär eller den som står i ansvar för betalning av gäld efter den döde där det måste antas att
SOU 1998:110 Boutredning, bodelning och arvslajie 239
dödsboet är på obestånd eller att sökandens rätt på annat sätt äventyras. Slutligen skall dödsboet avträdas till förvaltning av boutredningsman i fall då dödsbodelägare eller den som erhållit legat är omyndig eller har god man eller förvaltare enligt 11 kap. 3, 4 eller 7 & föräldrabalken, om överförmyndaren begär det och rätten finner skäl därtill.
Till en ansökan om boutredningsman skall fogas en kopia av bouppteckningen, 19 kap. 2 & ÄB. Är bouppteckning inte förrättad, lämnas i stället trovärdig uppgift om delägarna i boet och deras hemvist samt, där testamentsexekutor är förordnad, om dennes namn och hemvist.
Val av boutredningsman skall så träffas att uppdraget kan förväntas bli utfört med den insikt som boets beskaffenhet kräver. Hänsyn skall tas till förslag från dem som är beroende av utredningen. En dödsbodel— ägare får förordnas till boutredningsman. Är en testamentsexekutor utsedd skall denne förordnas som boutredningsman om det inte finns några skäl däremot (19 kap. 3 & ÄB).
Om det prövas erforderligt får enligt 19 kap. 4 & ÄB flera boutred- ningsmän förordnas. Rätten äger bestämma att förvaltningen skall delas mellan dem.
Boutredningsmannens uppgifter
En boutredningsman har att företa alla för boets utredning erforderliga åtgärder, 19 kap. 11 5 första stycket ÄB.
I andra stycket sägs att om tillgångarna inte förslår till gäldens betalning boutredningsmannen skall försöka träffa uppgörelse med borgenärema. Om uppgörelse inte kan nås och delägarna inte fyller bristen samt inte heller offentligt ackord2 kommer till stånd, skall boutredningsmannen avträda boets egendom till konkurs.
I fråga om rättshandlingar som i avsevärd mån inverkar på delägarnas behållning i boet samt beträffande andra angelägenheter av vikt, såsom avyttring av egendom som har särskilt värde för delägarna, avveckling av rörelse som den döde idkat eller uppgörelse med borgenärema, skall
2 Ackordslagen (1970:847) upphörde att gälla den 1 september 1996 då lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion trädde i kraft. Institutet offentligt ackord är numera bara tillgängligt för näringsidkare som har ett rekon- struktionsbehov. Formellt sett finns inget hinder mot företagsrekonstruktion av ett näringsidkande dödsbo, men frågan torde inte ha någon större praktisk betydelse.
240 Boutredning, bodelning och arvslcijie SOU 1998:110
boutredningsmannen enligt tredje stycket inhämta delägarnas mening om det lämpligen kan ske.
Boutredningsmannen företräder enligt 19 kap. 12 & ÄB dödsboet mot tredje man samt äger att tala och svara i mål som rör boet. Var och en av delägarna får emellertid i mål som rör boet väcka och föra talan som parti eget namn men för boets räkning, om övriga delägare är motparter i målet och boutredningsmannen avstår från att föra boets talan, 19 kap. 12 a & ÄB. Delägare som har väckt talan har rätt till ersättning av dödsboet för kostnaderna i målet i den mån kostnaderna täcks av det som har kommit boet till godo genom rättegången.
Fast egendom eller tomträtt får enligt 19 kap. 13 & ÄB inte överlåtas av boutredningsmannen utan att delägarna skriftligen lämnar sitt samtycke eller, där det inte kan erhållas, rätten på ansökan tillåter åtgärden.
Till dödsboet hörande penningmedel som görs räntebärande genom insättning i bank skall insättas i boets namn. Inte heller i Övrigt får dödsboets egendom sammanblandas med vad som tillhör boutrednings- mannen eller annan. Värdehandlingar skall nedsättas i öppet förvar i bank om det sammanlagda värdet överstiger ett belopp motsvarande två gånger gällande basbelopp (19 kap. 14 & ÄB).
I 19 kap. 14 a & ÄB stadgas att boutredningsmannen före den 1 april varje år skall avge redovisning för medelsförvaltningen under föregående kalenderår. I redovisningen skall upptas saldo vid årets början och slut samt in- och utbetalningar under året. Årsredovisningen skall tillställas minst en delägare i boet. Övriga delägare samt rätten skall samtidigt underrättas om vem som tillställts redovisningen. Fullgör inte boutred- ningsmannen sin redovisningsskyldighet kan rätten utfärda vitesföre- läggande.
Så snart dödsboet beretts för bodelning eller arvskifte samt delning kan äga rum utan men för någon vars rätt är beroende av utredningen skall boutredningsmannen enligt 19 kap. 15 & ÄB göra anmälan härom till delägarna och avge redovisning för sin förvaltning. När bodelning eller arvskifte har förrättats av delägarna skall boutredningsmannen lämna ut egendomen. Detsamma gäller när en delning som verkställts av bodelningsförrättare eller skiftesman har vunnit laga kraft.
Om boutredningsmannen blir oense
Är flera boutredningsmän förordnande och är förvaltningen odelad mellan dem skall de enligt 19 kap. 16 & ÄB i en viss situation hänskjuta en fråga till rättens avgörande. Så är fallet om boutredningsmännen är
SOU 1998:110 Boutredning, bodelning och arvskifte 241
oense i ett ärende som det ankommer på dem att besluta i och det inte
föreligger någon majoritet bland dem för ett visst ställningstagande. Mot rättens beslut får talan inte föras.
Tillsyn över boutredningsmannens förvaltning
När dödsbodelägare begär det eller rätten annars finner det lämpligt skall rätten förordna god man att öva tillsyn över boutredningsmannens förvaltning, såvida inte boutredningsmannen ställer säkerhet för ersättning som han kan finnas skyldig att utge. Den gode mannen har rätt att gå igenom räkenskaper och andra handlingar. Han har också rätt att verkställa inventering av egendomen. Han skall, på föreläggande av rätten eller framställning av delägare, meddela upplysningar om boet och dess förvaltning samt, där anledning föreligger till anmärkning, göra anmälan hos rätten (19 kap. 17 & ÄB).
Är god man inte utsedd äger rätten på ansökan av delägare eller ex officio förelägga boutredningsmannen att avge redogörelse för sin förvaltning eller förordna någon att granska förvaltningen och avge berättelse däröver.
Entledigande av boutredningsnwn
När boutredningsmannen slutfört sitt uppdrag får han på begäran entledigas av rätten (19 kap. 15 ä 4 st. ÄB).
Vill en boutredningsman frånträda sitt uppdrag dessförinnan skall han entledigas av rätten om han visar skälig orsak, 19 kap. 5 & ÄB. Är en boutredningsman inte lämplig eller bör han av annan särskild orsak skiljas från uppdraget, skall rätten entlediga honom då det begärs av någon vars rätt är beroende av utredningen eller förhållandet blir känt på annat sätt.
Ansöker samtliga dödsbodelägare om att boet inte längre skall förvaltas av boutredningsman skall rätten med boutredningsmannens entledigande förordna därom om det kan ske utan fara för någon vars rätt är beroende av utredningen (19 kap. 6 & ÄB).
Avträds dödsbos egendom till konkurs är förordnandet för boutred- ningsmannen förfallet enligt 19 kap. 7 & ÄB.
Dör boutredningsman skall det av den som har hans egendom i sin vård utan dröjsmål anmälas hos rätten (19 kap. 8 & ÄB).
Innan rätten meddelar beslut om förordnande eller entledigande av boutredningsman skall dödsbodelägarna få tillfälle att yttra sig om det
242 Boutredning, bodelning och arvskifte SOU 1998:110
kan ske utan märklig tidsutdräkt. Ingen får förordnas till boutrednings- man utan att han samtyckt därtill eller entledigas från sådant uppdrag utan att han erhållit tillfälle att yttra sig, 19 kap. 9 5 AB.
Interimistiskt beslut
Enligt 19 kap. 10 & ÄB får rätten om det erfordras meddela interi- mistiskt beslut i fråga om förordnande eller entledigande av boutred- ningsman om slutligt beslut inte kan meddelas omedelbart.
Mot rättens beslut skall i händelse av missnöje talan föras särskilt. Mot hovrättens beslut får talan inte föras.
Skadestånd och klander
Enligt 19 kap. 18 & ÄB är boutredningsman skyldig att ersätta skada som han uppsåtligen eller av vårdslöshet vållat dödsboet eller någon vars rätt är beroende av utredningen. Är flera boutredningsmän ersättnings— skyldiga svarar de solidariskt.
Om talan beträffande boutredningsmans förvaltning gäller enligt 19 kap. 19 & ÄB vad som är stadgat om sysslomän. Klandertalan får föras av envar delägare. Den som anställt klandertalan är berättigad att av dödsboet erhålla ersättning för rättegångskostnaden i den mån den täcks av vad som genom rättegången kommit boet till godo.
Arvode och ersättning
Boutredningsmannen äger av dödsboet erhålla skäligt arvode och ersättning för sina kostnader. Finns det inga tillgångar i boet skall den på vars ansökan förordnandet meddelats betala.
Testamentsexekutor
Förordnande att vara testamentsexekutor skall, såvitt inte annat framgår av testamentet, anses innefatta bemyndigande att företa alla för boets utredning erforderliga åtgärder (19 kap. 20 & ÄB).
Det som sägs om boutredningsmani 19 kap. 14-16, 18 och 19 55 ÄB skall tillämpas på testamentsexekutor. Vidare kan en testamentsexekutor entledigas i samma ordning som en boutredningsman. Skyldigheten
SOU 1998:110 Boutredning, bodelning och arvskifte
enligt 14 a & att underrätta rätten om vem som tillställts årsredovisning gäller dock endast den som är boutredningsman.
Var och en av delägarna får i mål som rör boet väcka och föra talan som part i eget namn men för boets räkning om övriga delägare är motparter i målet och testamentsexekutorn avstår från att föra boets talan (19 kap. 20 a & ÄB). Delägare som väckt talan har rätt till ersättning av dödsboet för kostnaderna i målet i den mån kostnaderna täcks av det som kommit boet till godo genom rättegången.
Omedelbar verkställighet
Rättens beslut i ärenden enligt 19 kap. ÄB skall lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan. Undantag gäller dock för beslut enligt 6 & (19 kap. 21 5 AB).