Makes arvsrätt, dödsboförvaltare och dödförklaring : slutbetänkande
Ur KB:s samlingar
Digitaliserad år 2015
Slutbetänkande Ärvadabalksutredningen
av
0C ç
//IXN
l
Statens offentligautredningar WW 1998:110
W
Justitiedepartementet
Makes arvsrätt,
dödsboförvaltare
och
dödförklaring
Slutbetänkande av Ärvdabalksutredningen
Stockholm 1998
SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds
svarar Fritzes Offentliga Publikationer uppdrag Regeringskansliets förvaltningsavdelning.
av
Beställningsadress: Fritzesktmdtjänst
106 47 Stockholm
Orderfax: 08-690 91 91
Ordertel: 08-690 91 90
E-post: fritzes.order@1iber.se
Internet: www.fritzes.se
Svara på remiss. Hur och Varför. Statsrâdsberedningen, 1993.
En liten broschyr som underlättar arbetet för den som skall på remiss. - svara Broschyren kan beställas hos:
Regeringskansliets förvalmingsavdelning Distributionscentralen 103 33 Stockholm Fax: 08-405 10 10 Telefon: 08-405 10 25
Omslag: Per Sjöblom
ISBN 91-38-20999-3 Elanders Gotab, Stockholm 1998 ISSN 0375-250X
Till statsrådet och chefen
för
Justitiedepartementet
Genom beslut den 7 mars 1996 bemyndigade regeringen chefen för Justitiedepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppgift att
se över vissa frågor i årvdabalken.
Med stöd av bemyndigandet förordnades den 1 april 1996 hovrättsrådet Krister Thelin till särskild utredare.
Utredningen, som antog namnet Ãrvdabalksutredningen,överlämnade i november 1996 delbetänkandet Bouppteckningar och arvsskatt SOU 1996: 160.
Utredningen har därefter fortsatt sitt arbete med återstående frågor.
Följande har såsom sakkunniga biträtt utredningen under denna andra del av arbetet: hovrättsassessom och administrative direktören
numera Anders Eka och departementsrådet Per Sjöblom, Finansdepartementet.
Följande har såsom experter biträtt utredningen under denna andra del
av arbetet: bankjuristen Thomas Boström Svenska Bankföreningen,
chefsrådmannen Catharina Bergquist Levin Domstolsverket, advokaten Inger Persson Sveriges Advokatsamfund och skattedirektören Ingrid
Svedberg Riksskatteverket.
Sekreterare utredningen har varit hovrättsassessom Katarina Adolfson.
Utredningen får härmed överlämna sitt slutbetänkande Makes arvsrätt, dödsboñrvaltare och dödförklaring SOU 1998: 110.
Utredningens uppdrag är därmed slutfört.
Malmö i augusti 1998
Krister Thelin
/Katarina Adolfâon
Arvet
Dom rev och dom slet uti möbler och sängar och lyjie på mattor på jakt efier pengar dom öppnade ugnen och grävde i spisen och vände på uman på kakelugnsjiisen.
Man talade gråtmilt och vänt om den döde som levt eremitliv och mött ett sånt öde. men när gubben levde kom ingen på tanken att han var nåt annat än pengar på banken.
När röjningsarbetet var färdigt för dagen så åt dom och drack, för att nåt i magen, sen återstod bara det slutliga provet: Att dela så lika som möjligt av rovet.
Nu hårdnade blicken och orden blev kalla och avunden lyste som grönaste galla. Det fanns ingen ände på bråket och kivet för alla blev ovänner resten av livet.
ElsaKjellgren
In this world nothing certain but death and taxes.
BenjaminFranklinur Poor Richard Almanacs
Innehåll 7
Innehåll
Förkortningar 13
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Sammanfattning 15
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Författningsförsltzg 19
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
1¶Förslag till lag ändring i äktenskapsbalken 19
om . . . . . . 2 Förslag till lag ändring i ärvdabalken 20 om . . . . . . . . . 3 Förslag till lag dödforklaring 64 om . . . . . . . . . . . . . .
1 Allmänna utgångspunkter för utredningsuppdraget och
dess genomförande 67 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.1 De olika frågorna 67 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.1.1 1988 års reform 67 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.1.2 Boutredning, bodelning och arvskifte 68 . . . . . . 1.1.3 Dödförklaring 68 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.1.4 Övrigt 68 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.2 Principiella utgångspunkter 69 . . . . . . . . . . . . . . . . . .
1.3¶Gjorda undersökningar 74
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.4 Metod och redovisning 75 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
2 Om makes arvsrätt och vid dennes död 77
om efierarv
. . . 2.1 Inledning 77 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.2 Gällande rätt 78 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.2.1 1988 års reform 78 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.2.2 Släktingars arvsrätt 80 . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.2.3 Makes arvsrätt och efterarvsrätt vid dennes död 80
2.2.4 12 kap. 2 § ÄktB 83 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.3 Något om utländska förhållanden 84 . . . . . . . . . . . . . .
2.3.1¶Inledning 84
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.3.2 Danmark 85 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.3.3 Finland 85 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.3.4 Norge 86 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
8 Innehåll
2.3.5 Tyskland 87
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.3.6 Frankrike 87
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.3.7 England 88
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 2.3.8 Italien 88
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 2.3.9 Spanien 89
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 2.4 Utvärdering 1988 års reform 89
av
. . . . . . . . . . . . . . .
2.4.1¶Inledning 89
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
2.4.2¶Utredningens undersökning 90
. . . . . . . . . . . .
2.4.3¶Bedömning 91
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..
2.5¶Bodelning eller andelsbestämning när efterlevande
make ärver 92
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
2.5.1¶Inledning 92
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 2.5.2 Rättsfallet NJA 1977 375 94
s.
. . . . . . . . . . . . 2.5.3 Förarbetena 105
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.5.4 Doktrinen 110
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.5.5 RättsfalletRH 1993:7 112
. . . . . . . . . . . . . . . .
2.5.6 överväganden 112
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.6 Jämkning vid bodelning 116
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
2.6.1¶Inledning 116
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.6.2 12 kap. 1 §ÄktB 117
. . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.6.3 12 kap. 2 § ÄktB 119
. . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.6.4 Doktrinen 121
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
2.6.5 överväganden 123
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
2.7¶Basbeloppsregeln 126
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
2.7.1¶Inledning 126
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.7.2 Bakgrund 128
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.7.3 Förarbetena 129
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.7.4 Doktrinen 133
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
2.7.5 överväganden 136
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.8 Efterlevande makes testationsrätt 141
. . . . . . . . . . . . . .
2.8.1¶Inledning 141
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.8.2 Bestämmelser och förarbetsuttalanden 141
. . . . . . 2.8.3 Rättsfallen NJA 1983 628 och
s.
NJA 1995 303 144
s.
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.8.4 Kritik utgången i 1995 års rättsfall 150
av
. . . . . .
2.8.5¶Överväganden 151
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.9 Återbäring gåva och förkovran 153
av
. . . . . . . . . . . . .
2.9.1¶Inledning 153
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.9.2 Bestämmelserna 154
. . . . . . . . . . . . . . . . . . .
2.9.3 överväganden 157
. . . . . . . . . . . . . . . . . ..
Innehåll 9
2.10 Tolkning begreppet "full äganderätt" i inbördes av
testamenten 159 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
2.10.1¶Inledning 159
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.10.2 Förarbetsuttalanden 159 . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.10.3 Praxis 161 m.m. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.10.4 Doktrinen 166 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
2.10.5¶Överväganden 168
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.11 Arvingar endast på makens sida 169 ena . . . . . . . . . . . .
2.11.1¶Inledning 169
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.11.2 Bakgrund och förarbetsuttalanden 170 . . . . . . . . . 2.11.3 Doktrinen 174 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.11.4 Rättsfallet NJA 1993 145 183 s. . . . . . . . . . . . .
2.11.5 överväganden 185
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Förskozrpâ arv, 189 m.m . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Inledning 189 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Gällande rätt 190 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.2.1 Bakgrund 190 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.2.2 6kap. 1-5 ÄB 190 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.2.3 Förskott och laglott 192 . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.2.4 Då förskottstagaren avlidit 192 . . . . . . . . . . . . . 3.2.5 Förskott av giftorättsgods 192 . . . . . . . . . . . . . . 3.2.6 Förskott till styvbam mil. 193 . . . . . . . . . . . . . 3.2.7 Skall förmånstagarförordxianden avräknas
som förskott 194 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
3.2.8¶Frikallande från avräkningsskyldighet
för bröstarvinge 194
. . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.2.9 Förskott till annan arvinge 195 . . . . . . . . . . . . .
3.2.l0 Uppgiftsskyldighet 195
. . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.3 Lagrâdets förslag 196 . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . .
3.4¶Överväganden 197
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.4.1 Behövs reglerna förskott på arv 197 om . . . . . . . 3.4.2 Förskott till bröstarvinge mil. 198 . . . . . . . . . .
3.4.3¶Vissa laglottsfrâgor 200
. . . . . . . . . . . . . . . . .
Särkullbams skydd mot arvsplanering 201 . . . . . . . . . . . 4.1 Inledning 201 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.2 Förfoganden av båda makarna 203 . . . . . . . . . . . . . . . . 4.2.1 Inledning 203 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
4.2.2¶Familjerättsliga avtal 203
. . . . . . . . . . . . . . . .
4.2.3¶Förmögenhetsrättsliga avtal 205
. . . . . . . . . . . . 4.2.4 Andra Förfoganden 206 . . . . . . . . . . . . . . . . .
10 Innehåll
4.3 Åtgärder den först avlidne maken 207
av
. . . . . . . . . . . .
4.3.1¶Inledning 207
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.3.2 Testamente 207
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
4.3.3¶Förmånstagarñrordnande 208
. . . . . . . . . . . . .
4.4¶Bröstarvingars arvsrätt 208
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.4.1 Allmänt 208
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.4.2 Laglott 209
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
4.5¶Olika jämlmingsmöjligheter 209
. . . . . . . . . . . . . . . . . 4.5.1 Jämkning testamente 209
av
. . . . . . . . . . . . . . . 4.5.2 Jämkning av gåva 210
. . . . . . . . . . . . . . . . . .
4.5.3¶Jämkning av förmânstagarförordnande 218
. . . . . .
4.6 överväganden 221
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.6.1 Två motstående intressen 221
. . . . . . . . . . . . . . 4.6.2 Gränserna för arvsplanering 221
. . . . . . . . . . . .
Javför testamentsvinnen 225
. . . . . . . . . . . . . . . . . . .
5.1¶Inledning 225
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.2 Gällande rätt 225
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.2.1 Testamentsvittnenas uppgifter 225
. . . . . . . . . . . 5.2.2 10 kap. 4 § ÄB
. . . . . . . . . . . . . . . . . . .
5.3¶Rättspraxis 228
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.4 Nordisk rätt 229
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.4.1 Danmark 229
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.4.2 Finland 230
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.4.3 Norge 230
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
5.5¶Riksdagsmotionen 231
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
5.6 överväganden 232
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
5.6.1¶Inledning 232
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
5.6.2¶Sambofrågan 232
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
5.6.3¶Ställtöreträdarfrågan 233
. . . . . . . . . . . . . . . . .
Boutredning, bodelning och arvskijie 235
. . . . . . . . . . . . 6.1 Inledning 235
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.2 Gällande rätt 235
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.2.1 Allmänna bestämmelser dödsbo 235
om
. . . . . . . 6.2.2 Boutredningsman och testamentsexekutor 238
. . . . 6.2.3 Bouppteclcning och dödsboanmälan 243
. . . . . . . . 6.2.4 Den dödes skulder 244
. . . . . . . . . . . . . . . . . .
6.2.5¶Verkställighet legat
av
och ändamälsbestämmelser 245
. . . . . . . . . . . . . 6.2.6 Arvskifte 246
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Innehåll 1 1
6.2.7 Avtal angáende sammanlevnad i
oskiftat dödsbo 251 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.3 Utländsk rätt 252 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.3.1 Danmark 252 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.3.2 Finland 255 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.3.3 Norge 256 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.3.4 Tyskland 257 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.3.5 Frankrike 258 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.3.6 England 259 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.3.7 Spanien 260 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.3.8 Schweiz 261 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
6.4¶Utvärdering boutredningsarbetet 261
av . . . . . . . . . . . . .
6.4.1¶Inledning 261
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.4.2 Utredningens undersökning 262 . . . . . . . . . . . .
6.5 överväganden 264
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.5.1 En effektivare dödsbohantering 264 . . . . . . . . . . 6.5.2 Dödsboförvaltare ett nytt institut 268 - . . . . . . . . 6.5.3 En dödsboförvaltares behörighet 270 . . . . . . . . . 6.5.4 En dödsboförvaltares kvalifikationer 272 . . . . . . . 6.5.5 En dödsboförvaltares förordnande bör
tidsbestämmas 275 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.5.6 Testamentsexekutor och vissa övriga frågor 275
6.5.7 Tingsrättens befattning med ärenden om
dödsboförvaltare 278 . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
6.5.8¶Anslutningsklander 279
. . . . . . . . . . . . . . . . .
Dödförklaring m.m. 293
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
7.1¶Inledning 293
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.2 Gällande rätt 294 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.2.1 Historik 294 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.2.2 Reglerna i 25 kap. ÄB 295 . . . . . . . . . . . . . . . 7.2.3 Folkbokföringslagens regler avregistrering 304 om .
7.2.4¶Sammanfattning 310
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.3 Nordisk rätt 311 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.3.1 Danmark 311 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.3.2 Finland 311 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.3.3 Norge 312 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
7.4 överväganden 313
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.4.1 Behovet reform 313 av en . . . . . . . . . . . . . . . . 7.4.2 Rekvisiten för dödförklaring enligt de nya
reglerna 314 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.4.3 Gemensamma bestämmelser 317 . . . . . . . . . . . .
12 Innehåll
7.4.4 Var skall ärendena dödförklaring om
handläggas 318
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
7.4.5¶Författningsfrågor 320
. . . . . . . . . . . . . . . . . .
Övriga ñâgør 321 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Inledning 321
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Preskription av arv och testamente 321 . . . . . . . . . . . . . 8.2.1 Gällande rätt 321 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
8.2.2 överväganden 322
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Vissa övriga handläggningsfrágor 328 . . . . . . . . . . . . . . 8.3.1 Begreppet bouppteckning 328 . . . . . . . . . . . . . . 8.3.2 Anstándsfrist 328 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.3.3 Godkännande bouppteckning, 328 av m.m. . . . . .
9 Fötfattnilzgskommentar 331 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.1 Förslaget till lag ändring i äktenskapsbalken 331 om . . . . . 9.2 Förslaget till lag ändring i ärvdabalken 331 om . . . . . . . . 9.3 Förslaget till lag dödförklaring 362 om . . . . . . . . . . . . .
9.4¶Följdändringar 367
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
10 Kostnadsefêkter 369 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Bilagor 371 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Bilaga 1 Utredningens direktiv 371 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Bilaga 2 Questions from Sweden to the other member States
of the Council of Europe 387 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Bilaga 3 Deltagarna i utredningens svenska undersökning 389 . . . . . Bilaga 4 Formler och räkneexempel avseende förskott 391 på arv . . Bilaga 5 Litteratur- och rättsfallshänvisningar 401 . . . . . . . . . . . .
Förkortningar 13
Förkortningar
AGL lagen 1941:416 arvsskatt och gåvoskatt
om dir. direktiv Ds Departementsserien EG Europeiska Gemenskapen EU Europeiska Unionen FAL lagen l927:77 försäkringsavtal
om FB föräldrabalken Fi Finansdepartementet JB jordabalken Ju Justitiedepartementet NJA Nytt Juridiskt Arkiv, avd. I NJA H Nytt Juridiskt Arkiv, avd. prop. proposition RB rättegångsbalken RH Rättsfall från hovrätterna RSV Riksskatteverket SOU Statens offentliga utredningar
SvJ T Svensk Juristtidning
ÄB ärvdabalken ÄB I Walin, G., Kommentar till Ãrvdabalken. 1-17
Del I kap. Arv
och testamente, 4 uppl., Stockholm 1993 ÄB Walin, Ärvdabalken. 18-25
G., Kommentar till Del kap.
Boutredning och arvskifte, 3 uppl., Stockholm 1993 ÄktB äktenskapsbalken
Sammanfattning 15
Sammanfattning
Uppdraget
Utredningen, som tidigare behandlat frågor bouppteckning och
om arvsskattehandläggning, har under denna avslutande del sitt arbete
av haft till uppgift att se över ett antal andra frågor i ärvdabalken. Utredningens huvuduppgifter har varit att 0 utvärdera 1988 års ändringar i arvsordningen, 0 effektivisera dödsboförvaltningen samt att
0 ändra förutsättningarna för och förfarandet vid dödförklaring.
1988 års ändringar i arvsordningen
År Numera
1988 ändrades arvsordningen. ärver make framför gemensamma bröstarvingar. Först när den efterlevande maken i sin tur avlider har bröstarvingarna rätt till arv efter den först avlidne. De är
som bröstarvingar endast till den först avlidne maken, s.k. särkullbam, har däremot rätt att ut sin arvslott redan vid dennes död. Reformen medförde ett antal andra ändringar i ärvdabalken.
Utredningen har haft i uppgift att undersöka om intentionerna bakom ändringarna i arvsordningen har slagit igenom i verkligheten på det sätt som var avsett. Resultatet av utredningens undersökning visar att 1988 års reform i denna del står väl i överensstämmelse med allmänhetens rättsuppfattning.
Flera frågor med anknytning till makes arvsrätt har dock efter reformen diskuterats i den juridiska litteraturen och även behandlats i
riksdagen.
En sådan fråga gäller möjligheten till någon form bodelning när
av efterlevande make ärver. Utredningen föreslår här den efter-
att om levande maken vid den först avlidne makens död tar över hela
egendomen på grund av giftorätt och andelsbestänming skall kunna
arv en göras, dvs. ett fastställande den andel den efterlevade inte får
av som testamentera bort. En andelsbestämning skall kunna göras antingen
av
16 Sammanfattning
den efterlevande maken och efterarvingarna själva eller döds-
av en boförvaltare.
En annan fråga som behandlats är den s.k. basbeloppsregeln. Enligt denna har den efterlevande maken alltid rätt att ur kvarlåtenskapen efter den avlidne maken egendom till så stort värde att den tillsammans med egendom som den efterlevande maken erhöll vid bodelningen eller som utgör den makens enskilda egendom motsvarar fyra basbelopp. Utredningen ñreslår att även försäkringsbeløpp tillfaller den efter-
som
levande maken enligt förmånstagarförordrxande den avlidne skall
av beaktas. Vidare föreslås att testamentstagare får stå tillbaka på
en som grund av att basbeloppsregeln är tillämplig skall ha rätt till efterarv sekundosuccession om inte annat följer av testamentet.
Utredningen förslår också att möjligheterna för den först avlidne makens arvingar att väcka talan áterbäring gåva förbättras. Talan
om av om återgång får enligt utredningens förslag väckas fram till det att ett år har förflutit från det bouppteckningen efter den efterlevande maken
avslutades.
Slutligen föreslår utredningen ändrad lydelse ett antal bestämmelser
av för att undanröja olika tolkningsproblem följt 1988 års reform.
som
Vissa andra arvsrättsliga frågor
Utredningen föreslår att reglerna avräkning förskott på ändras
om av arv beträffande bröstarvingar, så att avräkning görs till undantag i stället för att som nu vara huvudregel.
Därutöver föreslås utvidgning kretsen är
en av av personer som obehöriga att vara testamentsvitmen.
Vidare anser utredningen att de regler att skydda särkull-
som avser bam mot rättshandlingar makar kan vidta är tillfredsställande
som utformade.
Dödsboförvalming
En betydelsefull fråga för utredningen har varit att försöka förenkla och effektivisera de nuvarande reglerna boutredning, bodelning och
om arvskifte.
Utredningen föreslår att boutredningsmannainstitutet och skiftesmannainstitutet slås ihop till ett institut, dödsboförvaltare. Huvudtanken är att koncentrera förfarandet och också onödiggöra rättens ingripande i icke tvistiga fall.
Sammanfattning 17
Till dödsboförvaltare skall endast den utses som uppfyller vissa kvaliñkationslcrav. En dödsboförvaltare får omfattande behörighet att
en själv fatta de beslut som krävs för att utreda och avveckla dödsboet. Han får till exempel sälja fast egendom och tomträtt utan krav på samtycke från delägarna eller rätten. Vid arvskifte får dödsboförvaltaren besluta att fördelningen av egendomen, i stället för att innebära att varje delägare får lott i varje slag av egendom, skall ske genom lottdragning, auktion delägarna emellan eller annat lämpligt sätt. Han får också besluta att egendomen i stället för att fördelas skall säljas.
Dödsboförvaltaren skall enligt huvudregeln slutföra sitt uppdrag inom ett år från förordnandet.
Tanken på att införa en möjlighet till s.k. anslutningsklander vid bodelning och arvskifte, som diskuterats i litteraturen och nämns i
som direktiven, awisas bl.a. med hänvisning till det begränsade antalet klanderprocesser. Nuvarande ordning fyller dessutom enligt utredningen i huvudsak det syfte en sådan processuell reform skulle tillgodose.
Dödförklaring
En särskild fråga för utredningen har varit den översyn av reglerna
om dödförklaring i 25 kap. ärvdabalken som aktualiserats bl.a. av Estoniakatastrofen. Händelsen blottlade ett antal tillämpningsfall som framför allt gäller relationen mellan ärvdabalken och de regler i folkbokföringslagen 1991:481 som behandlar avregistrering avlidna.
av
Utredningen föreslår att det endast skall finnas ett förfarande och att detta skall benämnas dödförklaring. Har någon försvunnit och är det utrett att han är död, skall han kunna dödförklaras omedelbart. Är det inte utrett att den försvunne har dött men föreligger det med hänsyn till omständigheterna kring försvinnandet och vad som i övrigt är känt
en hög grad av sannolikhet för att han är död, får frågan om dödförklaring prövas ett år efter försvinnandet. Har någon i annat fall försvunnit får frågan om dödñrklaring prövas efter fem år.
Utredningen föreslår att ärendena dödförklaring flyttas från allmän
om domstol till skattemyndigheten första instans samt regleras i
som en särskild lag utanför ärvdabalken.
Författningsförslag
Författningsförslag
1 Förslag till
Lag om ändring i äktenskapsbalken
Härigenom föresluivs att 17 kap. 1 § äktenskapsbalken skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
17 kap.
1 §
Om makarna inte kan enas om en bodelning, skall domstolen på ansökan av make förordna någon att bodelningsförrättare. Om det behövs
vara får flera bodelningsfcirrättare förordnas.
Om boet efier den ena ma- I 19 kap. drvdabalken finns kens död ställs under förvalt- bestämmelser bodelning när
om ning av en boutredningsman, är den ena maken är död och denne utan särskilt förordnande dödsboförvaltare är förordnad bodelningsförrättare. Detta eller testamentsexekutor utsedd. gäller dock om någon
annan redan har förordnats eller
om
boutredningsmannen är del-
ägare iboet.
Denna lag träder i kraft den... Har maken avlidit före ikraftträdandet och är en boutredningsman
förordnad, tillämpas bestämmelsen i sin äldre lydelse.
20 Författningsförslag
2 till
Förslag
Lag om ändring i ärvdabalkenl
Härigenom föreskrivs i fråga ärvdabalken
om
dels att 3 kap., 6 kap., 7 kap. 2 och 3 §§, 10 kap. 4 16 kap., 19 kap., 20 kap., 21 kap. l 22 kap. 7 23 kap., 24 kap. 6
§ samt rubrikerna till 3 kap., 6 kap., 16 kap. och 19 kap. skall ha följande
lydelse,
dels att det i balken skall införas paragraf, 11 kap. 7
en ny a av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap.
Om makes arvsrätt och
om
efterarv vid dennes död
Makes arvsrätt
1 §
Var arvlátaren gifi, skall
kvarlátenskapen tillfalla den
ejierlevande maken. Eflerläm-
nar arvlátaren någon bröstar-
vinge som inte är den efter-
levande makens bröstarvinge
särkullbam, gäller dock an
makens rätt till kvarlátenskapen
omfattar särkullbamets arvslott
endast om sarkullbamet har
l Till stor del innehåller inte lagtextförslaget någon vänsterspalt med nuvarande lydelse. Anledningen härtill är att kapitlen 16, 19, 20 och 23 är helt överarbetade. Även de till delar bygger på nuvarande
om stora bestämmelser i dessa kapitel, år dock de enskilda paragrafema
så pass omarbetade att det inte har varit praktiskt möjligt att utforma vänsterspalt
en på ett ändamålsenligt sätt.
2 Balken omtryckt 1981:359.
Författningsförslag 21
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
avstått från sin rätt i enlighet med vad som anges i 2
2 § Om ett särkullbam avstår från sitt arv after den först avlidne maken till förmån för
den efterlevande maken, har
särkullbamet i stället rätt att ta
del i den efterlevandes bo i
enlighet med vad som sägs i 4
3 § Understiger värdet av den efterlevande makens egendom ett belopp som motsvarar fyra
gånger det basbelopp som enligt
lagen 1962:381 om allmän försäkring gäller vid tidpunkten för dödsfallet, har den efterlevande maken kvarrätt att ur
låtenskapen efter den först
avlidne maken, så långt kvarlåtenskapen räcker, egendom till ett värde som motsvarar
skillnaden basbeloppsregeln.
Värdet av den efterlevande
makens egendom skall vid tillläntpning av första stycket utgöras av det sammanlagda värdet av vad som förvärvats vid bodelningen, enskild egendom, vad som förvärvats genom testamente av den först avlidne maken samt
försäkringsbelopp och
annan ersättning som tillfallit den efterlevande maken i anledning av den först avlidne
22 Fätjfattningsförslag
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
makens död enligt förmånstagarförordnande gjort denne.
av
Ett testamente av den avlidne maken till förmån för annan än den efterlevande maken skall inte verkställas vid den först avlidne makens död i den man förordnandet inkräktar på den efterlevande makens rött enligt
basbeloppsregeln. Om tillämp-
ning av testamentet vid den
efterlevande makens död finns
en särskild bestämmelse i 11 kap. 7a
Efterarvsrätt
4 §
Lever vid den efterlevande
makens död någon bröstarvinge till den först avlidne maken eller dennes far, mor, syskon eller syskons avkomling efterarvingar, skall, om inte annat sägs i 5 § andra stycket, 7-9 eller 10 § tredje stycket, hälften av den efterlevande makens bo tillfalla dem som då har den bästa arvsrötten efter den först avlidne maken.
5 §
Har en bröstarvinge redan vid den först avlidne makens död helt eller delvis fått ut sitt arv efter denne. skall bröstarvingens andel i den efterlevande makens bo minskas i motsvarande man.
Om det som den efterlevande
maken erhöll i arv av kvarlátenskapen efter den först avlidne
Författningsförslag 23
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
utgjorde annan andel än hälften av summan av detta arv och
den efterlevandes egendom efter
bodelningen, skall arvingama efter den först avlidne ta samma andel i boet efter
den sist avlidne.
6 §
Har den efterlevande maken
inga arvingar, skall även den
efterlevandes andel av boet
tillfñlla den först avlidnes efterarvingar.
7 §
Har den efterlevande maken
genom gåva eller annan därmed
jämförlig handling, utan till-
börlig hänsyn till den först avlidnes arvingar, minskat sin egendom väsentligt, skall
av den lott, som vid den efterlevande makens död tillkommer hans arvingar, ersättning utgå till arvingama efter den först avlidne för vad som av minskningen belöper på deras andel i boet
Kan ersättning inte utgå, skall gåvan eller dess värde återbäras, om den som mottog gåvan insåg eller borde ha insett, att den skadade
arvingama efter den först avlidne. Talan härom får dock inte väckas, sedan ett år förjlutit
från det bouppteckningen efter
den efterlevande maken avslutades.
Var vid dödsfallet gåva, som avses i första stycket, inte full-
24 Färfattningsfärslag
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
bordad. fär den inte göras gällande, i den utsträckning det skulle skada arvingama efter den först avlidne.
8 §
överstiger boets värde vid
den efterlevande makens död
dess värde vid den först avlidnes död, skall denna värdeökning tillgodoräknas den ejierlevandes arvingar, om det visas att egendom till motsvarande
värde tillfallit den efterlevande
i arv, gåva eller testamente eller om det kan antas att boets värdeökning hänför sig till förvärvsarbete, som den efterlevande utfört efter den först avlidne makens död.
Har den efierlevande maken
gjort sig skyldig till förfarande som avses i 7 skall, vid beräkning huruvida värdeölaiing
föreligger, kvarlåtenskapen ökas
med ett belopp, motsvarande den minskning av boet som orsakats av den efierlevande maken.
9 §
Vid delningen av boet efter den sist avlidne maken har vardera makens arvingar rätt att på sin lott få egendom, som under äktenskapet tillhört den maken, och den sist avlidnes arvingar även egendom, som därefter förvärvats av denne. Om värdet av sådan egendom överstiger vad som belöper på lotten, får den ändå tillföras
Fätfattningsförslag 25
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
lotten, om pengar eller
annan egendom lämnas till Jfyllnad av andra sidans lott.
I övrigt skall beträffande förrättningen i tillämpliga delar gälla vad som föreskrivs om bodelning.
10 §
Har den efterlevande maken
gift om sig, skall vid hans död delning av hans egendom ske enligt detta kapitel innan bodelning förrâttas. Detsamma skall
gälla om den efterlevande
maken vid sin död efterlämnar en sambo och bodelning skall förrättas mellan samboma.
Skall i den eperlevande
makens livstid bodelning ske mellan, á ena sidan. den efterlevande maken och, á andra sidan, dennes make i nytt äktenskap. dennes sambo eller
arvingarna till någon av dessa,
skall av den efterlevandes
egen-
dom före bodelningen tas ut
egendom till ett värde som motsvarar vad som enligt 1-2, 4-5 och 7-8 skall tilücomma den först avlidne makens
arvingar.
Vad som föreskrivs i 8 §för det fall att egendom har tillfizllit den efterlevande maken i arv. gåva eller testamente skall
gälla, om den efterlevande
maken till följd av nytt äktenskap, vid bodelning eller annars pá grund av gifiorätt, eller genom bodelning med en sam-
26 Författningsförslag
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
bo, har fått egendom utöver vad maken förut hade. Vad som föreskrivs i denna balk om sambor gäller sådana samboförhállanden där en ogift kvinna och en ogift man bor tilLsammans under äktenskapsliknande förhållanden.
Testationwrbud
11 §
Den efterlevande maken får
inte genom testamente bestämma över den andel av boet som skall tillfalla den först avlidnes efterarvingar.
Avtal eller beslut om andelsbestämning
12 §
Den efterlevande maken och
de som vid avtalstillfället näst denne har rätt till arv efter den först avlidne maken fär fastställa storleken av den andel som avses i 11 § andelsbestämning. En andelsbestämning skall göras med ledning av boets värde pä dödsdagen, om annat inte avtalas. Över andelsbestämningen skall upprättas en handling som skrivs under av den efterlevande maken och de nämnda arvingama. Den efterlevande maken eller arvingama kan enligt bestämmelserna i 19 kap. begära att
dödsboförvaltare beslutar om
andelsbestämnirzg.
Färfattningsförslag 27
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Andelsbestümningen är bin-
dande för dem som ärver den först avlidne maken.
Verkan av mål äktenskaps-
om skillnad
13 §
Detta kapitel gäller inte,
om
mål om äktenskapsskillnad
pågick vid arvlåtarens död.
6 kap. Om förskott
på arv
1 §
Gåva som arvlåtaren har gett en arvinge skall avråknas
som förskott på dennes
arv efter
arvlåtaren, om det har föreskrivits eller på grund
av omständigheterna vid gåvan måste antas ha varit avsett.
Har make sitt gifta-
en av rättsgods gett förskott på till
arv en bröstarvinge som är makarnas gemensamma, skall detta avräknas på arvet efter den först avlidne maken. Om detta arv inte räcker till, skall återstoden avråknas på arvet
efter
den andre maken.
2 §
Avrälcning skall aldrig ske för kostnader förälder haj
som en för ett barns underhåll och utbildning inom ramen för sin
underhållsskyldighet. Vanliga
gåvor som inte står i missförhållande till givarens villkor skall heller aldrig avrälmas.
28 Författningsförslag
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 §
Förskott skall avräknas med egendomens värde vid mottagandet, om inte annat bör gälla på grund av omstandighetema.
4 §
Om förskott inte kan avräknas jitllt ut, behöver arvingen inte áterbära överskottet, såvida inte detta uttryckligen föreskrevs då förskottet gavs.
5 §
När arvslottemas storlek bestäms, skall kvarlátenskapen före delningen ökas med förskottets värde eller, om full avräkning inte kan ske, med vad som kan avräknas.
6 §
Om en arvinge som mottagit förskott har avlidit före arvlátaren, ärförskottstagarens avkomlingar skyldiga att avräkna förskottet på sina arvslotter.
Om arv skall delas mellan flera grenar och en arvinge i en gren har mottagit förskott men avlidit före arvlátaren utan att eñerlämna avkomlingar som har rätt att träda i hans ställe, är övriga arvingar inom samma gren skyldiga att avräkna förskottet på sina arvslotter. De skall dock inte få mindre del av kvarlátenskapen än vad de skulle haft rätt till, om förskottstagaren varit i livet.
F ärfattningsgförslag
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 §
Gåva skall avräknas som förskott pd vad mottagaren genom arv eller testamente fär efter givarens make, det har före-
om skrivits eller pá grund
av omständigheterna vid gåvan maste antas ha varit avsett, i de fall då
en make av sitt gifiorâttsgods har gett en gåva till den andre makens särkullbam eller
dess avkomling eller
en efterlevande make har
gett en gåva till någon
som enligt 3 kap. 4 § eller 12 kap. J § första stycket har rätt att ta del i den efterlevande makens bo.
Även i de
fall som avses i första stycket skall bestämmelserna i 2--6 tillämpas.
7 kapt
2 §
Bröstarvinge är pliktig att á Bröstarvinge är skyldig att i
sin laglott avräkna vad han av enlighet med vad som föreskrivs arvlâtaren mottagit i förskott å i 6 kap. på sin
laglott avräkna
sitt arv, så ock vad han mottagit vad han arvlátaren
av mottagit i på grund av testamente, sáframt förskott på sitt
arv samt vad icke annatföranledes detta. han mottagit på grund av av testamente, om det föranleds
av testamentet.
3§3 För utfáende laglott äger För av att ut sin laglott får bröstarvinge påkalla jämkning i bröstarvinge påkalla i
jämkning
testamente. Ãrø flera förordtestamente. Finns det flera för-
3 Senaste lydelse 1987:231.
30 Författningsfärslag
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
nanden, skall, om annat ordnanden, skall, om inte annat följer av testamentet, legat utgå följer av testamentet, legat utgå före förordnande till universell före förordnande till universell testamentstagare och legat, testamentstagare och legat, som som viss egendom, utgå före avser viss egendom, utgå före avser annat samt i övrigt nedsättning annat samt i övrigt nedsättning ske i förhållande till storleken ske i förhållande till storleken varje förordnande eller, vad av varje förordnande eller, vad av angår förordnande till bröstar- angår förordnande till bröstarvinge, till den del därav som vinge, till den del därav som han är pliktig avräkna á sin han inte är skyldig att avräkna laglott. pá sin laglott. Vad en bröstarvinge erhåller Vid jämkning av förordnande att pákalla jämkning i till förmån för annan än make genom testamente skall inte omfattas av går bröstarvinges rätt till egenden efterlevande makens rätt till domen före den efterlevande kvarlátenskapen enligt 3 kap. i makens rätt enligt 3 kap., om andra fall än då jämkningen inte annat följer av testamentet. avser testamentsvilücor som gäller till förmån för den efterlevande maken. Bröstarvinge, inom Bröstarvinge, som inte inom som månader efter det han erhöll månader efter det han erhöll sex sex del testamentet på sätt i 14 del testamentet i enlighet av av kap. sägs påkallat jämkning med bestämmelserna i 14 kap. genom att giva testamentstaga- påkallat jämkning genom att ge ren sitt anspråk tillkänna eller testamentstagaren sitt anspråk att väcka talan mot tillkänna eller genom att väcka genom honom, har förlorat sin rätt. talan mot honom, har förlorat sin rätt.
10 kap. 4§4 Till testamentsvittne får inte Till testamentsvittne får inte tas den som är under femton år tas eller pa grund psykisk den som är under femton av en störning saknar insikt om be- år,
tydelsen vittnesbekräfielsen, den som på grund av en
av inte heller testators make eller psykisk störning saknar insikt
4 Senaste lydelse 1991:1547.
F ätfattningjörslag 3 1
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
den som står i rätt eller betydelsen
upp- om av vittnesbekräft-
nedstigarzde släktskap eller elsen eller svågerlag till honom eller är make, testators sambo hans syskon. eller syskon eller den som är släkt eller besvågrad med testator i rätt upp- eller nedstigande led. Ingen får tas till vittne vid Ingen får till vittne tas vid förordnande till honom själv, förordnande till hans make eller någon som står honom själv, hans make i sådant släktskap eller svåger- eller sambo eller någon som lag till honom är står i sådant som nyss sagt. släktskap eller Förordnande att svågerlag till honom vara testa- som sägs i mentsexekutor medför dock inte första stycket, hinder att vara vittne. någon som han är ställföreträdare för eller på annat sätt har sådan anknytning till att det föreligger ett betydande intresse i förordnandet eller någon som hans närstående enligt punkten är ställföreträdare för eller har
sådan anknytning
till som anges i punkten Äberopastestamentsvittne till Förordnande att vara testabevis i rättegång, gäller vad i mentsexekutor medför inte rättegångsbalken är stadgar om hinder enligt andra stycket att sådant bevis. vara vittne. Ãberopastestamentsvittne till bevis i rättegång, gäller vad som föreskrivs i rättegångsbalken om sådant bevis.
11 kap.
Har en make gjort testamente till förmån för än den annan andre maken, men har testamentet helt eller delvis inte kunnat verkställas vid den förstnämnde makens död på
grund av basbeloppsregeln i
32 Fötfattningsförslag
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap. 3 skall testamentet i stället verkställas vid den efterlevande makens död.
16 kap. Om preskription av arvs- eller testamentsrâtt
Efterlysning av arvinge eller testamentstagare
1 § Den som förvaltar boet skall låta efterlysa arvinge eller testamentstagare på det sätt som anges i 3 om en känd arvinge eller testamentstagare befinner sig på okänd ort, det är oklart om det finns arvinge är berättigad till som arv före Allmänna arvsfonden eller före eller jämte annan känd arvinge, det finns kännedom om en arvinge men kunskap saknas såväl om arvingens namn som om hans vistelseort eller testamentstagare är okänd. Ejierarvinges rätt enligt 3 kap. 4 § skall vid tillämpning av första stycket behandlas som
arv efter den efterlevande ma-
ken. Sdrkullbam, som inte avstått sin rätt till arv enligt 3 kap. 2 får dock redan vid den först avlidne makens död pákalla efterlysning av andra bröstarvingar till denne. Om testamentstagares rätt inträder vid annan tid än testa-
Författningsförslag
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
tors död, får efterlysning inte ske förrän den tiden är inne.
2 §
Efterlysning kan undvaras i
de fall arvingen eller testamentstagaren inte skall erhålla
någon lott i kvarlåtenskapen.
3 §
Efterlysning skall kungöras i Post- och Inrikes Tidningar och
på annat lämpligt sätt. Efterlys-
ningen skall innehålla upplysningar om den avlidne. dödsboet och vad som är känt om
den efterlyste samt
en uppmaning till denne att anmäla sitt anspråk på arv eller testamente senast viss dag som inte für sättas tidigare än fem år därefter.
Preskription m.m.
4 §
Är vid någons död fäderskapet till honom inte fastställt och år fadern inte heller på annat sött känd för annan dödsbodel-
ägare, dödsboförvaltare eller
den som har boet i sin vård, skall den som vill grunda
arvsrätt på füderskapet göra sin rätt gällande inom tre månader från dödsfallet eller, om bouppteckningen förrättas senare, senast
vid bouppteckningsför-
rättningen.
2SOU98.110
34 Författningsförslag
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5 §
Arvinge eller testamentstagare, som inte omfattas av 1-4 §§, skall göra sin rätt gällande inom tio år från dödsfallet eller, om hans rätt inträder senare, från denna tidpunkt.
6 §
Undandrar sig en arvinge eller testamentstagare att ge tillkänna huruvida han vill göra anspråk på arv eller på rätt enligt testamente, får rätten efter ansökan av någon som är berättigad till arvingens eller testamentstagarens del i kvarlåtenskapen ifall denne försummar att bevaka sin rätt, förelägga arvingen eller testamentstagaren att göra sin rätt gällande inom sex månader från det föreläggandet delgavs honom. Delgivning får inte ske enligt 12-15 delgivningslagen 1970:428.
Anmälan av anspråk
7 §
Arvinge eller testamentstagare som vill göra sin rätt gällande skall anmäla sitt anspråk hos god man, om en sådan har förordnats, eller hos varje dödsbodelägare som tillträtt kvarlåtenskapen eller, om skifte inte skett, hos dödsboförvaltare eller annan som har boet i sin vård. Arvinge eller testamentstagare kan också göra sin rätt gällande utan anmälan genom
Författningsförslag 35
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
att tillträda kvarlätenskapen
eller sin lott i denna.
Har en god man mottagit
en anmälan enligt första stycket skall han underrätta övriga
dödsbodelägare.
Rättsverkan av försummelse att
följa frister
8 §
Om en arvinge eller testamentstagare inte inom de frister som angetts i 3-6 tillträtt
kvarlätenskapen eller sin lott i
denna eller anmält sitt anspråk, har han förlorat sin rätt till arv eller testamente.
9 §
Arv, som en arvinge härförlorat enligt 8 skall tillfalla dem som skulle varit berättigade till det, om arvingen avlidit före arvlátaren eller, i fall
som avses i 3 kap. 4 före den sist
avlidne maken. Brästarvinge,
som avses i 1 § andra stycket andra meningen och som inte gett sig tilücänna, förlorar sin rätt såväl mot särkullbamet
som
mot övriga bröstarvingar vad
avser arvet efter den först
avlidne.
36 Förgfattningsfärslag
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
19 kap. Om dödsboförvaltare och testamentsexekutor
Förordnande av dödsbojörvaltare
J §
Rätten skall förordna att den dödes egendom skall överlämnas till förvaltning av dödsboförvaltare samt utse någon att i sådan egenskap svara för förvaltningen om det begärs av
en dödsbodelågare, den som i testamente blivit
utsedd att i fråga om förvaltningen helt eller delvis träda i arvingars och universella testamentstagares ställe testamentsexekutor,
den som erhållit legat eller den som har rätt att föra talan om fullgörande av ändamålsbeståmmelse och det är nödvändigt för legatets eller åndamålsbestämmelsens verkställande,
en borgenär eller den som har betalningsansvar för skuld efter den döde och det måste antas att dödsboet är på obestånd eller att sökandens rätt äventyras på annat sätt,
överförmyndaren, såvida dödsbodelägare eller den som erhållit legat år omyndig eller har god man eller förvaltare enligt 11 kap. 4 eller 7 § föråldrabalken och rätten finner att det finns skål till det, eller
Författningsförslag
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
någon vars rätt är beroende av utredningen och egendomen enligt testamente skall vara undantagen delägarnas förvaltning men testamentsexekutor inte är utsedd eller den utsedde inte kan utföra sitt uppdrag.
Beslut enligt denna paragraf får grundas även pd testamente som inte vunnit laga kraft.
2 §
Dödsboförvaltare skall förordnas att besluta om andelsbestämning enligt 3 kap. 12 § om det senast ett år efter det att
bouppteckningen avslutades
begärs hos rätten av den efterlevande maken eller arvinge
en eller testamentstagare, som med tillämpning av 3 kap. 4 § eller 12 kap. 1 § har närmast rätt att ta del i den efterlevande makens bo.
3 §
Till en ansökan om dödsboförvaltare skall fogas en kopia
av bouppteckningen efter den döde. Är bouppteckning inte
upprättad skall sökanden lämna uppgift om varje dödsbodelägares namn och postadress samt, där testamentsexekutor är utsedd, om dennes och
namn postadress. I fall som avses i 2 § skall sökanden även lämna uppgift om namn och postadress beträffande varje arvinge och testamentstagare som med tillämpning av 3 kap. 4 § eller
38 Fötfattningsförslag
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
12 kap. 1 § har närmast rätt att ta del i den efterlevande makens bo.
4 §
Är testamentsexekutor
en utsedd skall han förordnas till dödsboförvaltare, om det kan antas att han kommer att utföra uppdraget pá ett tillfredsställande sätt.
I övriga fall skall till dödsboförvaltare förordnas advokat eller annan person med särskil-
da kvalifikationer för uppdrag-
Även juridisk får et. en person förordnas till dödsboförvaltare. Delägare får inte förordnas till dödsboförvaltare om inte särskilda skäl talar för det.
5 §
Om det behövs fär flera dödsboförvaltare förordnas. Rätten får bestämma att förvaltningen skall delas mellan dem och skall i ett sådant fall bestämma efter
vilka grunder delningen skall
ske.
Testamentsexekutor
6 §
En testamentsexekutor skall, om inte annat följer av testamentet, i den utsträckning och pä det sätt som anges för dödsboförvaltare företa alla de atgärder som behövs för boets utredning och förvaltning. Han får också förrätta bodelning och arvskife eller andelsbestäm-
Författningsförslag 39
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
ning. Vad som nu sagts gäller dock inte om någon annan har
förordnats som dödsboförvalt-
are. En testamentsexekutor som
inte är dödsboförvaltare skall i
den omfattning som gäller för delägare underrättas om boets förvaltning och fär i den utsträckning som gäller för delägare göra sin mening gällande.
Dödsboförvaltarens allmänna åligganden
7 §
Dädsboförvaltaren skall bevaka rätten för dödsbodelägarna och andra som är beroende av utredningen. Han skall företa alla de åtgärder
som behövs för boets utredning och förvaltning och fär också besluta om bodelning och
arvskifte
eller andelsbestänzning enligt
vad som sägs i detta kapitel.
8 §
Dödsboförvaltaren företräder dödsboet mot tredje samt
man har rätt att tala och svara i mål som rör boet.
9 §
Räcker inte tillgångarna till betalning av slmlderna skall dödsboförvaltaren försöka träffa uppgörelse med borgenärema. Om uppgörelse inte kan näs och delägarna inte fyller bristen, skall dädsboförvaltaren ansöka
40 Färfattningsförslag
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
om att dödsboet skall försättas i konkurs.
10 §
Dödsboförvaltaren skall om det lämpligen kan ske inhämta delågamas mening i fråga om rättshandlingar som i avsevärd mån inverkar på delägamas behållning i boet samt beträffande andra angelägenheter av vikt, såsom avyttring av fast egendom eller tomträtt eller annan egendom som har särskilt värde för delägarna, avveckling av rörelse som den döde bedrivit eller uppgörelse med borgenärerna.
11 §
Är dödsboförvaltare för-
flera
ordnade och är förvaltningen inte delad mellan dem gäller majoritetens mening i ett ärende. Finns ingen majoritet skall saken hänskjutas till rättens avgörande.
Medelsjörvaltning
12 §
Dödsboets egendom får inte samrnanblandas med egendom som tillhör dödsboförvaltaren eller annan.
13 §
Kontanter skall i den mån de inte behövs till betalning av löpande utgifter göras räntebärande genom att sättas in i bank.
Författningsfärslag 41
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
14 §
Egendom får inte lämnas ut förskottsvis till delägare i andra fall än som avses i 18 kap. 5 om det inte kan ske utan men för annan vars rätt är beroende av utredningen.
15 §
Dädsboförvaltaren skall läpande bokföra in- och utbetalningar.
Försäljning av egendom
16 §
Dädsboförvaltaren får sälja dödsboets egendom
Av 10 § framgår att delägarnas mening i vissa fall skall inhämtas innan försäljning sker.
17 §
Beslutar dödsbofärvaltaren
att egendom skall säljas pä ojfentlig auktion skall han på
lämpligt sätt kungöra försälj-
ningsvilücoren samt tid och plats för auktionen.
18 §
Beslutar dädsboförvaltaren
att fast egendom eller tomträtt skall säljas skall ett skriftligt beslut tillställas delägarna.
Försäljningen fär inte genomföras förrän fristen som anges i 31 § löpt ut eller fdgan
avgjorts av domstol genom beslut som har vunnit laga kraft.
42 Författningsgförslag
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Bodelning och arvskifte
19 §
När dädsboförvaltaren har berett dödsboet för bodelning eller arvskifie och delning kan äga rum utan men för någon, vars rätt är beroende av utredningen, skall han anmäla detta till delägarna. Det ankommer därefter på delägarna att själva besluta om bodelning eller arvskifte. När delägarna har beslutat om bodelning eller arvskijie skall de anmäla detta till förvaltaren.
20 §
Kan delägarna inte komma överens, skall dädsboförvaltaren besluta om bodelning enligt reglerna i äktenskapsbalken och om arvskifte enligt reglerna i denna balk. I samband härmed skall han pröva sådana tvistiga frågor som är av betydelse för
bodelningen eller arvskifiet och
som inte är föremål för rättegång-
Om dödsboförvaltaren
anser det lämpligt får bodelning eller arvskifie ske vid en förrättning. Han skall i ett sådant fall bestämma tid och plats för förrättningen samt kalla delägarna.
Vid arvskijie får dödsbofärvaltaren besluta att fördelningen av egendomen i stället för att ske enligt 23 kap. 3 § första stycket skall ske genom lottdragning, auktion delägarna
Författningjörslag 43
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
emellan eller pá annat lämpligt sätt. Han får också besluta att egendomen i stället för att fördelas skall säljas enligt 16
21 §
När delägarna har beslutat om bodelning eller arvsktjie skall dödsboförvaltaren lämna ut egendomen. Detsamma gäller när en bodelning eller ett arvskijie som han själv har beslutat om har vunnit laga kraft enligt 33
I föräldrabalken finns bestämmelser om skyldighet att hos bank inbetala pengar som tillkommer omyndig eller den för vilken god man eller förvaltare förordnats.
Andelsbestämning
22 §
Om dädsbofärvaltare förordnats enligt 2 § skall han besluta
om andelsbestänming med
ledning av reglerna i äktenskapsbalken och denna balk. I samband härmed skall han pröva sådana tvistiga frågor som är av betydelse för andelsbestämningen och inte är
som föremål för rättegång.
Om dädsboförvaltaren anser det lämpligt får andelsbestämning ske vid en förrättning. Han skall i ett sådant fall bestämma tid och plats fär förrättningen samt kalla den ejierlevande maken samt de berörda
ar-
44 Författningsförslag
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
vingarna eller testamentstagarna.
Redovisning m.m.
23 §
Dödsboförvaltaren skall slutföra sitt uppdrag inom ett är
frdnförordnandet Är uppdraget
inte slutfört inom denna tid für han begära anstdnd hos rätten. I samband härmed skall han
redogöra för sin förvaltning av
boet och uppge anledningen till att uppdraget inte slutförts. Beviljas anstánd skall rätten bestämma ny tid inom viücen uppdraget skall sluyäras.
24 §
När dödsboförvaltaren har slutfört sitt uppdrag eller fránträtt uppdraget utan att det blivit slutfört, skall han skrijiligen avge redovisning för sin förvaltning inför delägarna.
I redovisningen till delägarna
skall upptas saldo vid upp-
dragets början och slut samt gjorda in- och utbetalningar
liksom en redogörelse för för-
valtningen i övrigt.
Redovisningen skall tillställas
delägarna. Finns det delägare
som är underärig eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldraballcen skall ett exemplar lämnas till överförmyrtdaren.
Fullgör dödsboförvaltaren inte sin redovisningsskyldighet
enligt denna paragraf kan rät-
Fötfattningsjförslag 45
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
ten pä ansökan av delägare vid vite förelägga honom att full-
göra sin skyldighet.
Entledigande av dödsboförvaltare
25 §
När en dödsboförvaltare har slutfört sitt uppdrag skall han pá begäran entledigas rät-
av ten. Vill en dödsboförvaltare
frånträda sitt uppdrag dessjförin-
nan och visar han skäl till det skall rätten entlediga honom.
En dödsboförvaltare inte
som är lämplig eller av annan särskild orsak bör skiljas från uppdraget skall entledigas rät-
av ten, om det begärs av någon vars rätt är beroende av utredningen eller förhållandet blir känt på annat sätt.
Är testamentsexelcutor för-
en
ordnad till dödsboförvaltare och
förklaras testamentet
senare ogiltigt skall rätten pá begäran pröva om han ända bör
vara förordnad.
26 §
Ansöker samtliga delägare om att boet inte längre skall
förvaltas av dödsboförvaltare,
och är det inte ett sådant fall som avses i 1 § första stycket sjätte punkten, skall rätten förordna därom och entlediga dödsboförvaltaren, om det kan ske utan fara för någon
vars rätt är beroende av utredning-
Är testamentsexekutor en. en
46 Fötjattningøörslag
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
förordnad till dödsboförvaltare skall hans samtycke inhänztas.
27 §
Om ett dödsbo försätts ikonkurs år förordnandet för dödsboförvaltaren förfallet.
28 §
Om en dödsboförvaltare dör
skall det utan dröjsmål anmälas hos rätten av den har hans
som egendom i sin vård.
Arvode och ersättning
29 §
Dödsboförvaltaren har rätt till skäligt arvode samt ersättning för sina kostnader
av dödsboet. Finns det inte några tillgångar i boet år den på
vars ansökan förordnandet meddelats skyldig att betala. Är
flera
betalningsskyldiga svarar de
solidariskt.
Skadestånd
30 §
En dödsboförvaltare skall
ersätta den skada som han
uppsåtligen eller av vårdslöshet vållat dödsboet
eller någon vars rätt är beroende utred-
av ningen.
Skall flera dödsboförvaltare ersätta samma skada svarar de solidariskt. Ersättningarna fördelas mellan de ansvariga e er vars och ens grad av vållande.
Författningsjförslag 47
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Ansökan om rättens prövning och klander
31 §
En delägare som är missnöjd med ett beslut om försäljning
av jäst egendom eller tomträtt enligt 18 § får ansöka rät-
om tens prövning av beslutet senast fyra veckor efter det att han delgivits detta. I annat fall är rätten till prövning förlorad.
32 §
En delägare som är missnöjd
med dödsboförvaltarens förvalt-
ning jür klandra den. Talan om klander skall väckas senast tre månader efter det att delägaren
delgivits redovisningen som
avses i 24
Den som väckt klandertalan är berättigad att av dödsboet erhålla ersättning för rättegångskostnaden i den mån den täcks av vad som kommit boet till godo genom rättegången.
33 §
En delägare som är missnöjd med en bodelning eller ett arvskifle som beslutats av döds-
boförvaltaren får klandra
bodelningen eller skiftet. Talan om klander skall väckas mot övriga delägare senast fyra veckor efter det att delägaren delgivits bodelnings- eller skif-
teshandlingen.
Bestämmelserna om särskilda rättsmedel i 58 och 59 kap.
rättegångsbalken skall tillämpas
48 Fötfattningsförslag
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
i fråga om bodelning, arvskijie
och artdelsbestämning görs
som
av dödsboförvaltare. Härvid
skall det som sägs i 58 kap. 10 a och 13 och 59 kap. 5 § rättegángsbaücen om överklagande gälla klander bo-
av
delning, arvskzj/te och andelsbe-
stämning.
34 §
En efterlevande
make eller en arvinge eller testamentstagare som avses i 2 §som är missnöjd
med en artdelsbestämning
som
beslutats av dödsboförvaltaren fär klandra andelsbestänzning-
en. Talan om klander skall väckas mot övriga omått-
som
tas av andelsbestämningen
senast bra veckor efter det att
den efterlevande maken,
arvingen eller testamentstagaren delgivits handlingen över
an-
delsbestämningen.
35 §
iakttas inte histema i 32-34
är rätten till klander förlorad.
I mál om klander bodel-
av ning, skijte eller andelsbestämning jür domstolen inhämta
yttrande av dödsboförvaltaren
och áterförvisa ärendet till honom.
36 §
Frågan om rättens prövning enligt 31 § och talan enligt 33 och 34 skall väckas vid den
Författningsfärslag 49
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
tingsrätt som har förordnat dödsboförvaltaren.
Bestämmelser om handläggning m.m.
Inhämtande av yttrande
37 §
Innan rätten beslutar i ett ärende om förordnande eller entledigande av dödsboför-
valtare skall dödsbodelägarna
ges tillfälle att yttra sig det
om kan ske utan betydande tidsförlust. Detsamma gäller arvingar och testamentstagare som avses i 2 § i ärenden avseende andels-
bestämning.
Ingen fär förordnas till dödsboförvaltare utan att ha
samtyckt till det eller entledigas från sådant uppdrag utan att ha getts tillfälle att yttra sig.
Interimistiskt beslut
38 §
Kan ett slutligt beslut inte ges omedelbart i ett ärende
om förordnande eller entledigande av dödsboförvaltare fär rätten om det behövs meddela beslut för tiden till dess ärendet slutligt avgörs. I ett sådant fall gäller vad som sägs i 37 § andra stycket. Avser ärendet
entledigande av dödsboförval-
tare tillämpas nämnda bestämmelse dock endast om det kan ske utan betydande tidsförlust.
50 Författningsjförslag
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Kattens beslut jür överklagas särskilt. Hovrättens beslut får inte överklagas.
39 §
Kattens beslut i ett ärende enligt detta kapitel, utom beslut enligt 26 och 31 §§, gäller omedelbart även om beslutet
överklagas.
Ett beslut enligt 11 § får inte
överklagas.
Anmälan till rätten
40 §
Om en juridisk person förordnats till dödsboförvaltare skall en anmälan om vem som utför uppdraget utan dröjsmål ges in till rätten.
Handläggningsregler för döds-
boförvaltaren
41 §
När en dödsboförvaltare be-
slutar om bodelning, arvskijte
eller andelsbestämning skall
han upprätta en handling som han själv skall skriva under. I handlingen skall anges vad
en delägare som vill väcka talan om klander har att iaktta.
Handlingen skall i original
eller bestyrkt
kopia sd snart som möjligt tillställas delägarna eller, ifall som avses i 2 den
efterlevande maken och
arvinganza eller testamentstagarna.
Färfattningvärslag 51
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
42 §
När en dädsboförvaltare skall tillställa en delägare eller
annan en försändelse fär detta ske med brev till mottagarens senast kända postadress.
Färsändelser enligt 18, 24 och 41 skall dock delges enligt bestämmelserna i delgivningslagen 1970:428.
Delegering
43 §
Regeringen får bestämma att även sådana anställda i
en tingsrätt som inte är lagfarna domare skall få handlägga enkla ärenden enligt 1,2 och 25 §§.
20 kap. Om bouppteckning och dödsboanmälan
Bouppteckning
1 §
Bouppteckning skall upprättas senast tre månader efter dödsfallet, om inte Skattemyndigheten efter ansökan bestämmer ny tid med hänsyn till boets beskafenhet eller av annan särskild orsak.
I 15 § finns en bestämmelse om undantag från skyldigheten
att upprätta bouppteckning.
2 §
Bouppteckningen skall upprättas vid en förrättning.
52 F örfattningsjförslag
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Dödsbodelägare som har
egendomen i sin vård, dödsboförvaltare eller testamentsexekutor skall bestämma tid och plats för förrättningen samt utse två kunniga och trovärdiga gode män att hålla den. Omhändertas inte egendomen av någon de
av nu nämnda personerna ankommer det på annan som enligt 18 kap. 2 § har egendomen i sin vård att svara för att förrättning hålls.
3 §
lill förrättningen skall i god tid kallas
samtliga delägare,
den avlidnes efterlevande
make eller sambo även om han inte är delägare samt
den som vid tiden förfärrättningen är närmast att ta arv eller testamente i de fall lott i
kvarlåtenskapen skall uppbäras
först sedan annan arvinge eller universell testamentstagare har avlidit.
4 §
I bouppteckningen
skall anges
dagen för förrättningen, den dödes fullständiga
nanm, personnummer och hemvist,
dädsdagen. namn och bostadsadress
beträfatzde dem som skall ha
kallats till förrättningen,
vilka som varitnärvarande
vid förrättningen.
Författningsförslag 53
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
födelsedatum för underårig,
arvinges släktskap med den döde samt
huruvida bröstarvinge till
den döde är brästarvinge även
till efierlevande make.
Kan uppgift i visst hänseende inte lämnas, skall det anmärkas.
Om någon som blivit kallad inte varit närvarande vid förrättningen, skall bevis om att han blivit kallad i tid fogas till
bouppteckningen.
5 §
Bouppteckningen skall inne-
hålla uppgiji om den dödes tillgångar och skulder på dödsdagen.
Var den döde gift, skall båda makamas tillgångar och skulder antecknas och värderas varför sig. Hade makarna eller
en av dem enskild egendom eller sådan rättighet enligt 10
som
kap. 3 § äktenskapsbalken inte
skall ingå i bodelningen, skall grunden för att egendomen skall vara undantagen från bodelningen och egendomens värde anges särskilt, om det inte på grund av förhållandena är obe-
hövligt. Den efterlevandes
enskilda egendom eller rättighet behöver dock inte antecknas. om det på grund av förhållandena saknar betydelse.
Ejterlämnar den döde
en sambo och hade någon av dem förvärvat bostad eller bohagför
54 Författningsförslag
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
gemensamt begagnande, skall denna egendom antecknas och värderas särskilt, om den efterlevande sambon har begärt bodelning. Därvid skall anges
egendomen tillhör. Även vem fordringar som är förenade med särskild förmånsrätt i egendomen eller av annan anledning är att hänföra till denna
egendom skall antecknas. Om den efterlevande sambon eller den avlidne sambons övriga dödsbodelägare begär att få täckning för annan skuld
ur egendomen. skall sambons samtliga tillgångar och skulder antecknas och värderas.
6 §
Testamente eller äktenskapsförord skall tas i bouppteckningen eller bifogas i bestyrkt kopia som bilaga.
Bouppteckningen skall också innehålla uppgift om livförsäkringar och tillgångar pd pensionssparkonto enligt lagen 1993:931 om individuellt pensionssparande som till följd av att förmånstagare insatts inte
ingår i kvarlâtenskapen.
7 §
Finns bland delägarna lag-
lottsberättigad arvinge skall, om
delägare begär det, i bouppteckningen uppgift lämnas om
gåva som arvinge eller hans avkomling fått av den döde,
Författningsförslag 55
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
gåva som den efterlevande
maken, dennes avkomling eller universell testamentstagare fått av den döde och
gåva som enligt 6 kap. skall avräknas som förskott och som arvinge fått av den efter-
levande makens gijtorättsgods.
Vad som sägs i första stycket gäller inte i fråga vanliga
om gåvor vilkas värde inte står i missförhållande till givarens villkor.
8 §
Den som vårdar egendomen eller i övrigt bäst känner till boet skall såsom bouppgivare lämna uppgifter om boet. Varje
delägare samt efterlevande
make eller sambo skall på anmaning lämna uppgifter till
bouppteckningen.
Bouppgivaren skall på handlingen teckna försäkran på heder och samvete att uppgifter-
na till bouppteckningen år
riktiga och att inga uppgifter avsiktligt har utelämnats. Bouppgivaren skall bekräfta sina uppgifter med ed, om talan
om edgång förs av någon vars rätt kan bero därav eller av dödsbofärvaltare eller testamentsexekutor. Samma skyldighet har
dessutom dödsbodelägare samt
efterlevande make eller sambo som inte har varit bouppgivare. Även andra personer som har tagit befattning med boet kan åläggas att bekräfta uppgifterna
i bouppteckningen under ed.
56 Författningsförslag
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
De gode männen skall på handlingen intyga att allt har blivit riktigt antecknat och att tillgångarna har värderats efter bästa förstånd.
9 §
Den som inte är närvarande vid förrättningen får godkänna
bouppteckningen eferåt. Ett
sådant godkännande skall ske
skriftligen.
10 §
Finns egendom på flera orter
får en särskild bouppteckning
upprättas på varje ort. I en av
bouppteckningama skall intas
en sammanfattning av boets tillgångar och skulder. Vad som sågs i 6 och 7 gäller endast
den bouppteckningen.
Handläggningen hos skatte-
myndigheten
11 §
Bouppteckningen skall inom en månad ejier upprättandet ges in för registrering till den skattemyndighet som enligt lagen 1941:416 om arvsskatt och gåvoskatt har att pröva frågan om uttagande av arvsskatt.
Finns det flera bouppteckningar
skall de ges samtidigt. Tiden skall i ett sådant fall räknas från det den sista bouppteckningen upprättades.
En bestyrkt kopia av bouppteckningen skall förvaras hos Skattemyndigheten.
Författningsgförslag 57
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
12 §
Om en bouppteckning inte ges
in i rätt tid får skattemyndigheten uyärda vitesföreläggarzde
om att bouppteclating skall ges
in inom viss tid. Tingsrätten skall pä ansökan skattemyn-
av digheten förordna en lämplig person att förrätta bouppteckning. Sådant förordnande utgör inte hinder att vara god
man
vid förrättningen. Om en bouppteclming inte är
upprättad enligt vad som föreskrivs i detta kapitel får regi-
strering av bouppteckningen
inte ske. Är
bouppteclmingen bristfällig fär skattemyndigheten utfärda vitesföreläggartde att
om bristen skall avhjälpas inom viss tid.
Den som är skyldig att lämna uppgift till bouppteckning får föreläggas att fullgöra sin skyldighet vid vite.
13 §
Om det bland den dödes tillgångar finns fast egendom
som är taxerad som lantbruksenhet, skall skattemyndigheten under-
rätta den tillsynsmyndighet som
avses i 18 kap. 7 § andra stycket om dödvallet.
Tilläggsbouppteckning
14 §
Iilläggsbouppteckning skall
upprättas om
58 Författningsförslag
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
en ny tillgång eller skuld blir känd efter det att bouppteckningen upprättats,
annan felaktighet upptäcks
i bouppteckningen eller
efterlevande sambo efter
det att bouppteckningen har
upprättats framställer en sådan
begäran om skuldtäckrzing
som avses i 5 § tredje stycket fjärde meningen och sambons tillgångar och skulder inte tidigare har antecknats och värderats.
I fall som avses under punktenta J och 2 skall tilläggs-
bouppteckning upprättas inom
en månad från det att felaktigheten upptäcktes och i fall som avses under punkten 3 inom tre månader från det att begäran frarrzställdes
Beträffande tilläggsboupp-
teckning gäller i övrigt
vad som föreskrivs i detta kapitel
om
bouppteckning.
Dödsboanmälan
15 §
Förslår den dödes tillgångar eller, när han efterlämnar make, tillgångarna jämte hans andel i makens giftorättsgods inte till annat än begravningskostnader och andra utgifter med anledning av dödsfallet och omfattar tillgångarna inte fast egendom eller tomträtt, behöver bouppteckning inte förrättas, om dödsboanmälan görs till Skattemyndigheten av socialnämnden.
Författningsfärslag
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
16 §
Dödsboanmälan skall
vara sknjilig och innehålla uppgift om
den dödes fullständiga
namn, personnummer, hemvist och bostadsadress,
dödsdagen.
intyg, utvisande att beträf-
fande tillgångarna föreligger
fall som avses i 15 § samt
namn och bostadsadresser
beträffande dödsbodelågare,
om dessa uppgifter kan inhämtas utan betydande tidsförlust.
Dödsboanmälan bör göras inom två månader efter dödsfallet. Den skall förvaras hos
skattenzyndigheten.
17 §
Även dödsboanmälan
om
gjorts skall bouppteckning
upprättas
om det begärs av dödsbodelägare eller annan vars rätt kan bero därav och denne ställer säkerhet för bouppteckningskostnaden eller
om ny tillgång yppas och det därför inte längre föreligger sådant fall som avses i 15
Bouppteckning skall upprättas senast tre månader ejter det att begäran därom gjordes och säkerhet ställdes eller
den nya tillgången yppades. Om förlängning av tiden för bouppteclmings upprättande gäller vad som sägs 1 §första stycket.
60 Färfattningsförslag
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
21 kap.
1§5
Innan en månad har förflutit Iman en månad har förflutit efter det att bouppteckning fär- efter det att bouppteckning har rättades eller, om boet förvaltas upprättats eller, boet for-
om av boutredningsman, uppgörelse valtas dödsboförvaltare,
av har träffats med samtliga borge- uppgörelse har träffats med närer om betalningen av skul- samtliga borgenärer betal-
om derna får en skuld betalas ningen skulderna får
en- av en dast om det med fog kan antas skuld betalas endast det med
om att betalningen inte är till skada fog kan antas att betalningen för borgenärerna. inte är till skada för borgenärer-
na.
22 kap.
7§
Underlåter någon vad honom Underlåter någon vad
som åligger med avseende á verk- åligger honom beträffande verkställande av ändamálsbestäm- ställande ändamålsbestäm-
av melse, må talan därom föras melse, jür talan därom föras
av av testators arvinge, vare sig han testators arvinge, vare sig han äger del i boet eller efter- äger del i boet eller inte, efterlevande make, arvinges avkom- levande make, arvinges avkomling eller universell testaments- ling eller universell testamentstagare, sd ock av boutrednings- tagare samt av dödsbofärvaltare man eller testamentsexekutor. eller testamentsexekutor.
23 kap.
Om arvskifte
1 §
Arvsktfte förrättas av arving-
ar och universella testaments-
tagare.
Var den döde gift, skall först
bodelning förrättas enligt be-
stämmelserna i äktenskapsbal-
ken. Efterlämnar den döde en
sambo och begär denne bodel-
5 Senaste lydelse 1981:359.
Författningsförslag
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
ning enligt lagen 1987:232 om sambors gemensamma hem, skall bodelningen förrättas
innan arvskifte
äger rum.
2 §
Mot någon delägares bestridande skifie inte genomföras
innan bouppteckning har
upprättats och alla kända skulder har betalts eller medel till deras betalning har ställts under särskild vård eller uppgörelse har träffats som innebär att delägaren inte svarar för skulderna.
Skall legat eller ändamålsbe-
stämmelse fullgöras oskifiat
av bo, får skzfle inte mot delägares bestridande genomföras innan förordnandet har verkställts
eller delägaren har fitagits
från att svara för dess fullgörande eller erforderlig egendom har blivit ställd under särskild vård.
i
Står boet under förvaltning
av
dödsboförvaltare eller testa-
mentsexekutor, får skifie inte genomföras innan denne har anmält att utredningen har slutförts.
3 §
Varje delägare skall vid skiftet ha rätt att fä lott i varje slag av egendom om det kan ske utan olägenhet eller onödig uppdelning. Fordran på delägare skall tillski/tas denne så långt hans lott förslår.
Har fastighet vid skiftet delats så, att delägare fått skilda
an-
62 Författningsförslag
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
delar utan att villkor om utbrytning uppställts i den handling som enligt 4 § upprättas över skijiet, innehar dessa delägare fastigheten med samäganderätt.
Innebär skijiet i annat fall än som anges i andra stycket att del av fastighet kommer i särskild ägares hand, är skiftet ogiltigt i den delen.
4 §
Över arvskijiet skall upprättas en handling som skrivs under av delägarna.
5 §
I 19 kap. finns regler om arvskifte när dödsboförvaltare är förordnad eller testamentsexelaltor utsedd.
24 kap. 6§ Förordnas om boets avträd- Förordnas det att boet skall ande till förvaltning av boutred- överlämnas till förvaltning
av ningsman, är avtal om samman- dödsboförvaltare, är avtal
om levnad i oskiftat bo förfallet. Ej sammanlevnad i oskiftat bo förmd sådant förordnande med- fallet. Sådant förordnande jür delas på ansökan av delägare. inte meddelas på ansökan
av delägare.
Denna lag träder i kraft den... Har arvlåtaren avlidit före ikraftträdandet skall äldre bestämmelser fortfarande tillämpas med följande undantag. a De nya bestämmelserna i 3 kap. 6 och 12 skall tillämpas även om den först avlidne maken har avlidit före ikraftträdandet. b De nya bestämmelserna om efterlysning i 16 kap. skall tillämpas även arvlâtaren har avlidit före ikraftträdandet. Äldre bestämmelser om
Författningqförslag
gäller docki fråga ärenden kungörelse
om om som upptagits av domstol före ikraftträdandet.
c De nya bestämmelserna dödsboförvaltare skall
om tillämpas även
om arvlåtaren avlidit före ikraftträdandet. Äldre bestämmelser
gäller dock i fråga dem före ikraftträdandet förordnats
om som som boutredningsman eller skiftesman. Dessa skall slutföra sitt uppdrag inom
ett år från ikraftträdandet. Är
uppdraget inte slutfört inom denna tid får anstånd begäras enligt den bestämmelsen i 19 kap. 23
nya
d De nya bestämmelserna i 20 kap. skall tillämpas även
om arvlåtaren avlidit före ikraftträdandet. Äldre bestämmelser
gäller dock i fråga om ärenden där bouppteckningen eller dödsboanmälan inkommit
till domstol före ikraftträdandet. Detsamma gäller ärenden där
föreläggande eller
förordnande enligt 20 kap. 9 § utfärdats fore ikraftträdandet.
Om det i en lag eller annan författning hänvisas till bestämmelse
en som har ersatts bestämmelse i denna lag,
genom en tillämpas i stället den nya bestämmelsen.
64 Färfattningsförslag
3 Förslag till
Lag 1998:0O om dödförklaring
Härigenom föreskrivs följande.
Inledande bestämmelse
1 § Är någon försvunnen, får han dödförklaras
enligt bestämmelserna i denna lag, om inte dödsfallet kan fastställas enligt lagen 1987:269
om kriterier för bestämmande av människans död.
Förutsättningar för dödförklaring
2§ Är det den försvunne död, får han
utrett att är dödförklaras omedelbart.
3 § Är det inte den försvunne död,
utrett att är men föreligger det med hänsyn till omständigheterna kring försvinnandet och vad i övrigt
som är känt en hög grad sannolikhet för att han är död, får frågan
av om dödförklaring tas upp tidigast ett år efter försvimiandet.
4 § I övriga fall får frågan dödförklaring tas tidigast fem år
om upp efter försvimxandet.
Ansökan m.m.
5 § En ansökan om dödförklaring får göras den försvunnes make
av eller sambo, arvinge eller rätt kan bero dödförklaringen.
annan vars av
Ansökan skall göras hos den skattemyndighet inom verksamhets-
vars område den försvunne är eller senast har varit folkbokförd. Finns inte behörig skattemyndighet efter vad nu har sagts, tas ärendet
upp av
skattemyndigheten i Stockholms län.
När det finns skäl till det får Skattemyndigheten självmant
ta upp en
fråga om dödförklaring.
Handläggningen
6 § Skattemyndigheten får inhämta yttrande från den försvunnes make eller sambo och närmaste släktingar samt annan som kan antas ha uppgifter att lämna den försvunne. Yttrande får också inhämtas från
om
Författningvörslag 65
polismyndigheten i den ort där den försvunne senast haft hemvist inom landet.
7 § Beträffande fall i 3 och 4 skall
som avses Skattemyndigheten
utfärda ktmgörelse. Kungörelsen skall innehålla kallelse på den för-
en svimne att anmäla sig hos Skattemyndigheten senast viss dag inte får
som sättas tidigare än sex månader därefter. Kungörelsen skall även innehålla en uppmaning till var och kan lämna upplysning i ärendet
en som att inom samma tid anmäla det hos skattemyndigheten.
Kungörelsen skall införas i Post- och Inrikes Tidningar och
ortstidning
samt spridas på annat lämpligt sätt.
Beslut om dödförklaring
8 § Är vad
som sägs i 2-7 uppfyllt skall Skattemyndigheten dödförklara den försvtmne. Skattemyndigheten skall i beslutet dödsdag.
ange en
Som dödsdag skall den dag är den sannolika
anses som mest dödsdagen eller, sådan dag inte går fastställa,
om att sista dagen i den månad då den försvunne veterligen vid liv. Vid
senast var tillämpning
av 4 § skall som dödsdag sista dagen i den månad då femårsfristen
anses gått till ända.
9 § Då tid enligt lag skall räknas från dödsfall skall vid
dödfcirklaring
tiden räknas från det beslutet laga kraft.
vann
Återbäring
10 § Visar det sig att den dödförklarade lever, skall
senare var och en som till följd av dödförklaringen tillträtt egendom återbära den. Samma skall gälla, om det visar sig att den dödförklarade har dött på dag
annan än den som angetts som dödsdag och därför har rätt till kvar-
annan
låtenskapen.
Har egendom skall återbäras överlåtits till denne
som annan, är återbäringsskyldig, om han inte i god tro då han förvärvade
var egendomen.
När egendom återbärs, skall också avkastning utges för tiden efter det innehavaren ñck kännedom att ägde bättre rätt till egendomen
om amian eller stämning delgavs honom. Utgörs egendomen skall ränta
av pengar, betalas enligt 6 § räntelagen 1975:635. Har innehavaren haft nödvändig kostnad för egendomen, skall den ersättas. Även nyttig kostnad skall ersättas, om den uppkom innan innehavaren ñck sådan kännedom
som nyss sagts eller delgavs stämning.
3SOU985/10
66 Färfattningqförslag
Överklagande
11 § Skattemyndighetens beslut dödförklaring får överklagas hos
om allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätt.
Denna lag träder i kraft den då 25 kap. ärvdabalken skall upphöra att gälla.
Bestämmelserna i 25 kap. ärvdabalken gäller dock i fråga ärenden
om där ansökan om dödförklaring inkommit till domstol före ikraftträdandet.
Allmänna utgångspunkter... 67
l Allmänna för
utgångspunkter
utredningsuppdraget och dess
genomförande
1.1¶De olika
frågorna
1.1.1 1988 års reform
Utredningens återstående uppdrag berör rad centrala arvsrättsliga
en frågor I förgrunden står uppgiften att utvärdera 1988 års ändringar i arvsordningen, ändringar varigenom makes arvsrätt stärktes framför gemensamma bröstarvingars. I anslutning härtill uppmärksammas i direktiven ett antal särskilda frågor antingen diskuterats i doktrinen
som eller behandlats i riksdagen ett resultat väckta riksdagsmotioner.
som av Det gäller framför allt regler rör särkullbarn, dvs. barn
som som inte är makars eller andra fall där reformen aktualiserar frågor
gemensamma, om vilka intressen som skall företräde när olika arvsrättsliga anspråk
ges kolliderar: preskription vederlagsansprâk; förhållandet mellan
av
efterlevande make och bröstarvinges laglottsanspråk; sekundo-
successorers och testamentstagares rätt i olika situationer.
En huvuduppgift är att undersöka intentionerna bakom 1988 års
om reform slagit igenom i verkligheten det sätt och
som avsetts mot denna bakgrund föreslå de justeringar och ändringar kan
som vara motiverade och i övrigt klargöra och undanröja tolkningsproblem
som uppmärksammats under utredningsarbetet.
1Se utredningens direktiv, bilaga Utredningen har i delbetänkandet Bouppteckningar och arvsskatt SOU 1996:160 redovisat de frågor
som angetts som förtursfrâgor.
68 Allmänna utgångspunkrer...
1.1.2¶Boutredning, bodelning och arvskifte
En annan betydelsefull fråga för utredningen är att försöka förenkla och effektivisera de nuvarande reglerna för dödsboutredning, bodelning och arvskifte. Det gäller reglerna i såväl formellt materiellt hänseende
som och också det nödvändiga samspelet mellan äktenskapsbalkens och ärvdabalkens regler bodelning. Även i denna del pekar direktiven på
om ett antal frågor som uppmärksammats i doktrinen eller praxis.
Uppdraget i denna del berör också frågan i vilken utsträckning
om olika frågor skall avgöras domstol ärende eller bättre lämpar sig
av som för avgörande i annan form. Ambitionen bör här så långt
vara att möjligt föra icke tvistiga frågor bort från domstolarna. I det tidigare betänkandet den framtida handläggningen bouppteckningar och
om av skattläggning, som har beröring med frågor boutredning har
om m.m.
, utredningen också i detta syfte lämnat förslag bereds i Rege-
som nu ringskansliet.
1.1.3¶Dödförklaring
En särskild fråga för utredningen är den översyn reglerna
av om dödförlclaring i 25 kap. ärvdabalken aktualiserats bl.a.
som genom Estoniakatastrofen i september 1994. Katastrofen blottlade antal
ett tillämpningsfall som framför allt gäller relationen mellan ärvdabalken och de regler i folkbokföringslagen 1991:481 behandlar
som avregistrering av avlidna. Frågor beviskrav vid bortovaro och de
om tidsfrister som bör gälla, liksom formerna för handläggningen, står i förgrunden när det gäller denna del uppdraget.
av
1.1.4¶Övrigt
Även frågor förskott
om på arv och jäv för testamentsvittnen nämns särskilt i direktiven. Härutöver har utredningen ett allmänt mandat
att överväga och lämna förslag inom ärvdabalkens område, utan att rubba de grundläggande reglerna arvsordningen, göra språklig
om samt att en och redaktionell översyn balken.
av
Allmänna utgångspunkter... 69
1.2¶Principiella utgångspunkter
Den nuvarande ärvdabalken kom till år 1958 och ersatte fyra särskilda lagar om arv, testamente samt boutredning och arvskifte Arbetet med
att sammanföra dessa lagar till balk hade påbörjats vid tiden för andra
en världskriget. De arvsrättsliga frågorna utgör tillsammans med reglerna
om äktenskap och barn, dvs. relationerna mellan makar mellan
resp. föräldrar och barn, de mest centrala delarna familjerätten.
av De
speglar, med den nödvändiga eftersläpning ligger i lagstiftningens
som natur, på olika sätt samhällets kulturella, ekonomiska och sociala värderingar. Inte sällan föregås förändringar omfattande diskussioner
av som blottlägger grundläggande skillnader i på familjen, föräldrar
synen och barn eller relationen mellan enskilda och familj, å sidan, och det
ena allmänna, å den andra. Hur långt de arvsrättsliga blodsbanden skall
tillåtas att utsträckas, utan att det allmännas rätt Allmänna
genom arvsfonden skall ges företräde och större legitimitet, är exempel
på en fråga där meningarna alltjämt kan i sär I vårt grannland Norge förs
en diskussion om laglottsreglerna överhuvudtaget skall bevaras Frågan har diskuterats också i vårt land
2 Se Ärvdabalkssakkunnigasförslag Ärvdabalk SOU 1954:6
och prop. 1958:144 och 1958 B 23.
3 I en motion 1989/90:L413 har rests krav på att kusiner skall arvsrätt.
ges Bifall har avstyrkts huvudsakligen med den motiveringen frågan saknar
att praktisk betydelse och att Allmänna arvsfonden har möjlighet i sin
att tur avstå arv till förmån för kusin till arvlâtaren bet. 1989/90:LU23 34.
en s. Senare motioner l996/97:L404 och L417 samt 1997/98:L403 och L406 har avslagits på samma grunder.
4 Ämnet
förekom vid det 34. nordiska juristmötet i Stockholm år 1996 under rubriken "Bör reglerna laglott tvangsarv och formkrav vid döds-
om rättshandlingar bevaras"
5 Familjelagssakkunniga föreslog i sitt betänkande Äktenskapsbalk
SOU 1981:85 att rätten till laglott skulle avskaffas. Det främsta skälet till de sakkunnigas förslag att det skulle kunna bidra till stärka den
var att efterlevande makens ställning.
Departementschefen ansåg emellertid att reglerna laglott borde
om behållas. Ett slopande av laglotten skulle, menade han, kunna göra det möjligt för arvlåtaren att genom testamentariska förordnanden vissa bröst-
gynna arvingar framför andra. Han uttalade vidare att det fanns risk för det
en att skulle missgynna särskilt sådana barn till arvlåtaren som inte är barn även till
70 Allmänna utgångspunkter...
Den senare frågan speglar spänningen mellan rätten för den enskilde att under livstiden förfoga över sin egendom med bindande verkan också för de efterkommande och deras i sin eller mindre berättigade
tur mer förväntningar att en gång med äganderätt få förfoga över egendomen. Arvsrättens centrala betydelse for egendomsöverföring och koppling till skilda samhällssystem illustreras inte bara i den gradvisa individualisering av arvsrätten från ättens rätt särskilt när det gäller fast
en egendom° till den enskildes utan också i det förhållandet vissa
att socialistiska system över huvud taget inte erkänt någon arvsrätt till fast
egendom
Frågor om kön och börd har naturligen alltid varit centrala för arvsrätten. Vid ärvdabalkens ikraftträdande hade dotters rätt till lika
arv med son fullt ut erkänts bara i drygt tre generationer, medan skillnaden mellan "äkta" och "oäkta" barn upphävdes så för generation
sent som en sedan Inseminationstekniken har, liksom tidigare adoption, krävt
arvlåtarens efterlevande make. Departementschefen pekade
också på att intresset nordisk rättslikhet beträffande laglottsreglerna talade
av mot att laglottsinstitutet avskaffades se 1986/ 87:1 78 ff..
prop. s.
I motion 1996/97:L417 m yrkades att rätten till laglott avskaffas. Lagutskottet avstyrkte bifall till motionen på i huvudsak den grunden att laglottsskyddet särskilt för särkullbam fortfarande har betydelse. Ett avskaffande av laglottsinstitutet skulle, menade utskottet, innebära att fältet lämnades fritt för makar att helt utesluta särkullbarn från arvsrätt. En sådan ordning framstod enligt utskottet inte tillfredsställande. Se vidare
som om laglott i avsnitt 4.4.2.
5 Förbudet mot att instifta ñdeikommiss, dvs. föreskriva äganderätt och förvaltning fast egendom generationerna, uppfattas knappast i dag
av genom som kontroversiellt ett tvisteämne när tanken först väcktes. År 1810
men var upphävdes rätten att stifta nya fideikommiss och frågan om en avveckling
av de bestående väcktes år 1914. Först âr 1963 tillkom lagen om avveckling av ñdeikommiss. Se 1963:5 29 och 72 ff.
prop. s.
7I Sovjetunionen omfattade arvsrätten inte fast egendom, då denna ansågs som nationalegendom.
8 Från landskapslagarna till år 1845 ärvde på landsbygden dubbelt
son mot dotter. I städerna har jämställdhet i detta hänseende rått sedan medeltiden se Inger, Svensk rättshistoria, Lund 1980. Full arvsrätt för barn födda utom
äktenskap har gällt sedan den 1januari 1970. Adoptivbarn likställdes
genom ärvdabalken år 1958 med barn inom äktenskap.
Allmänna utgångspunkter...
klarlägganden arvsrätten I dagens diskussion står den inte helt
om okontroversiella frågan reglerna partnerskap skall utvidgas till
om om att också gälla rätt för registrerade partner att adoptera, och därigenom
aktualiseras också frågor arvsrätt for barn där adoptivföräldrarna
om är av samma kön.
Utvecklingen av arvsrätten illustrerar alltså påtagligt förändringar på
skilda områden, som inte sällan tillkommit under omfattande politisk
strid. I stället för att utgöra sammanställning någorlunda enkla och
en av allmänt accepterade principer utgör den nuvarande arvsrätten därför
en blandning av olika principer är produkt sin tid och sina
som envar en av kulturella, sociala och ekonomiska värderingar. Föreställningar vad
om som är "rättvist" speglar inte bara kunskaper eller frånvaron
av kunskaper om regelsystemet utan också betraktarens grundläggande
var värderingar eller intressen kan ñnnas. Det gäller inte bara frågor
om vem som skall vika i ett givet fall vid konflikt mellan exempelvis
arvingar i olika arvsklasser, utan också på vad ägaren, arvlåtaren,
synen kan få tillåta sig under livstiden. Det gäller inte minst förhållandet
mellan det civilrättsliga systemet och de statliga anspråk på olika
som sätt kommer till uttryck i skattelagstiftningen." Inte sällan får dis-
positioner som exempelvis makar företar inter vivos för söka påverka
att
arvs- och kapitalbeskattning konsekvenser, rättshandlingarna bedöms
om som giltiga, för framtida arvingar på ett sätt kanske inte alltid varit
som avsedda eller medvetna. Motsvarande gäller naturliga
en arvtagares önskan att s.k. arvsavstående institut
genom - ett som helt utvecklats inom ramen för arvsskattetillämpningen söka minska arvsskatten. Att
avståendet också innebär att egendomen reellt skall
vara undandragen
9 Barn som fötts inom äktenskap eller samboförhállande s.k.
genom givarinsemination, dvs. där donator är än make eller sambo, har
annan arvsrätt efter maken eller sambon fader. Se 1 kap. 6 § FB prop.
som 1984/85:2.
1° Lagen 1994:1117 om registrerat partnerskap infördes på riksdagens
initiativ med giltighet fr.o.m den 1 jan. 1995 och innebär reglerna i 3
- att kap. ÄB makar blir tillämpliga
om på två personer av samma kön. Möjlighet för registrerade partner att adoptera finns dock inte.
Se Lex. artikeln Civilrätt och arvsskatt Per Sjöblom i Svensk Jurist-
av tidning 1990 s. 216 ff.
z För en beskrivning av detta institut, Bratt m.fl. Skatt på och skatt
se arv
, på gåva, t.o.m. Supplement 20, januari 1998.
72 Allmänna utgångspunkter...
den avståendes möjligheter att förfoga över den och i stället, när det gäller underåriga barn, i vissa fall förvaltas under överförmyndarens kontroll är en ibland för de inblandade något överraskande insikt; önskan att både ha kakan och äta den må naturlig bör
upp vara men knappast vara möjlig, vare sig i arvsrättsliga sammanhang eller
annars.
Lika lite som en ägare principiellt bör förhindrad lagligen
vara att förfoga över sin egendom till förfång för blivande bör han
arvtagare, eller hon förstås kunna hindras att inom göra skatterättsligt
samma ram betingade dispositioner.
Regelsystemet bör i ett demokratiskt rättssamhälle vårt givetvis
som vara i samklang med de värderingar som omfattas av de flesta. Här visar arvsrätten med sina månghundraåriga rötter behovet kontinuitet,
av samtidigt som reformprocesseni samhället i stort också måste få sina genombrytningar i vad som av många uppfattas rätt eller rättvist.
som Det är nog ingen överdrift att påstå att just på arvsrättens områden äldre föreställningar om vad som bör vara gällande rätt uppvisar påtaglig
en seghet; 1988 års reform också huvudsakligen ett på hur
var svar många makar genom inbördes testamente med sekundosuccessionsförordnande valt att uppskjuta bröstarvingarnas till förmån för den
arv efterlevande maken. Ambitionen lagstiftning ersätta vad
att genom som genom rättshandlingar kan åstadkommas av dem har kunskaper eller
som resurser är lowärd men får inte undanskymma de viktiga principerna om äganderätt, partsautonomi och avtalsfrihet, principer är bärande
som element i en marknadsekonomi vår.
som
Respekten för rättshandlingar mellan jämställda makar och för den enskilde arvlåtarens rätt att också eventuella arvingars bekostnad förfoga över sin egendom bör vara en bärande princip vid utformningen
av arvsreglerna. På motsvarande sätt bör de skattemässiga reglerna, även
om de är normerande för den enskildes handlande på kortare eller längre sikt, inte principiellt vara överordnade arvsrätten och därmed förbundna
civilrättsliga regler.
Att makar genom arvsplanering förfogar över sina barns rätt i kommande dödsbon är alltså inte något bör principiellt otillåtet
som ses som eller tveksamt. Tillämpningen civilrätten på ärvdabalkens område bör
av självfallet inte heller styras de skatterättsliga konsekvenserna, oavsett
av om de är till den enskildes för- eller nackdel. I den mån handlandet styrts av felaktiga föreställningar gällande rätt bör de i första hand
om undanröjas genom information och bättre rådgivning, inte att
genom reglerna ändras.
En annan viktig utgångspunkt för arbetet har varit att inte i onödan föreslå förändringar får konsekvenser på andra viktiga civilrättsliga
som områden. Det gäller i första hand reglerna bodelning och makars
om
Allmänna utgångspunkter... 73
egendom i äktenskap omfattar också de försäkringsrättsliga
men regler som på olika sätt gör sig gällande vid bodelning och arvskifte. Giftorättsinstitutet är nära kopplat till frågan makes arvsrätt,
om men utredningen har inte sett det sin uppgift att göra genomlysning
som en av de arvsrättsliga reglerna utifrån de överväganden som styrt utformningen av de nuvarande reglerna makars egendomsförhållanden
om i äktenskap. Endast de fall sambandet är nödvändigt för tillämpning
en av de arvsrättsliga reglerna har utredningen behandlat äktenskapsbalken eller det försäkringsrättsliga området närmare. På motsvarande sätt har utredningen avstått från att föreslå ändringar i de arvsskatterättsliga reglerna, regler som f.ö. övervägs i Regeringskansliet.
nu
I utredningens uppdrag har som nämnts inte ingått att föreslå några ändringar i nuvarande grundläggande regler för arvsordningen. Det står dock klart att de frågor och tillämpningsproblem aktualiserades
som genom 1988 års reform i grunden berör frågan institutet efterarv
om som sådant, liksom de spänningar mellan arvsregler och testationsfrihet som reglerna om laglott ger upphov till. Utredningen vill inte underlåta att framhålla att det i ljuset b1.a. rättsutvecklingen i Norden och
- av inom EU kan ñmias skäl till en fördjupad diskussion såväl institutet
- om efterarv som laglott. Avsevärda förenklingar skulle stå att vinna med
en ordning där såväl uppskjuten obligatorisk arvsrätt, dvs. oberoende
som av testamentariska förordnanden, helt utmönstrades arvsordningen.
ur Berättigade skyddsintressen för barn och make kan utformas utan att man bibehåller nuvarande ättesamhället grundade institut.
Vid överväganden av i vilken omfattning ärenden skall föras bort från domstol har utredningen, liksom i sitt delbetänkande, redan nämnts
som vägletts av en ambition att låta icke tvistiga frågor handläggas
av annan än domstol i så stor.utsträckning möjligt. Detta får betydelse
som särskilt vid behandlingen frågor boutredning, bodelning och
av om
arvskifte samt dödförklaring.
13Se 7-12 kap. ÄktB prop. 1986/87:1.
4 Försäkringslagstifmingen har nyligen varit föremål för utredning. Se Personñrsäkringslag SOU 1986:56 och Skadeförsäkiingslag SOU 1989: 88 samt promemorian Ny försäkringsavtalslag Ds 1993:39. Förslagen har ännu inte lett till lagstiftning.
15Detta synsätt präglar inte bara utredningens direktiv utan också direktiven till den parlamentariska domstolsorganisatoriska översynen dir. 1995:102, 1997:50 och 1998:22 som nyligen lämnat sitt betänkande Domaren och Beredningsorganisationen utbildning och arbetsfördelning SOU 1998:88.
-
74 Allmänna utgångspunkter...
Slutligen, när det gäller den allmänna översynen ärvdabalken,
av också i språkligt och redaktionellt hänseende, har utredningens
utgångspunkt varit att huvudsakligen föreslå förändringar enbart när det varit en följd av sakliga ändringar på ett visst område. Eftersom de sakliga ändringarna omfattar färre än hälften balkens kapitel, 10
av av 25, har någon allmän omredigering av hela balken inte gjorts. En sådan omredigering skulle riskera att försvåra tillämpningen
snarare genom att förrycka hänvisningar m.m.
1.3¶Gjorda
undersökningar
För att bredda underlaget för bedömningen utfallet 1988 års
av av reform har utredningen, närmare framgår avsnitt 2.4, genomfört
som av en undersökning bland ett urval personer och organisationer med nära anknytning till området. Utredningen har övervägt att därutöver göra
en mera omfattande rättssociologiskt betingad studie för att klarlägga i vilken utsträckning reformen mot de behov motivera
svarar som angetts den och hur tillämpningen för närvarande uppfattas bland allmänheten. Med tanke på det tämligen entydiga resultat den begränsade
som undersökningen gett har utredningen inte ansett det motiverat med några mera omfattande ytterligare studier. Sådana skulle för Övrigt inte bara göra att utredningsarbetet drog ut på tiden utan också föranleda omotiverat höga kostnader.
Genom Europarådet har utredningen kunnat samla in omfattande
ett komparativt material reglerna motsvarande område i övriga
om Europa. Ett urval av detta material finns redovisat i avsnitt 2.3. Slutsatsen är att reglerna makes arvsrätt i Sverige inte har någon
om direkt motsvarighet i övriga Europa reformarbetet i bl.a.
men att Frankrike går i det svenska systemets riktning. En generell svårighet vid en komparativ analys är det beroende mellan de arvsrättsliga reglerna och de allmänna reglerna makars egendom i äktenskap alla
om som system uppvisar. Det materiella utfallet kan bli detsamma, även
om avgränsningen mellan exempelvis giftorätt, enskild egendom och arvsrätt är helt olika.
I utredningens uppdrag ingår vidare att undersöka hur boutredningsarbetet bedrivs i dag. Utredningen har därför genomfört undersökning
en
16Materialet finns i sin helhet tillgängligt i utredningens arkiverade handlingar.
Allmänna utgángspunlder... 75
bland samma och organisationer deltagit i
grupp av personer som utvärderingen av 1988 års reform, avsnitt 6.4.
se
1.4¶Metod och
redovisning
Huvuddelen av de frågor utredningen haft överväga rör tolkning
som att och tillämpning av bestämmelser med anknytning till 1988 års reform. Som framgår av direktiven har rad frågor gjorts till föremål för
en en intensiv debatt i doktrinen. Särskilt de närmaste åren efter reformens införande var diskussionsviljan hos mindre krets påtaglig. En del
en av de tolkningsfrågor föranlett diskussion har fått sitt
som svar genom avgörandeni Högsta domstolen. Också Högsta domstolen har fått kritik för sin tolkning. I standardkommentaren till ärvdabalken förekommer också en omfattande diskussion tolkningen skilda frågor med
om av anknytning till reformen.
Utredningen har valt att i de avsnitt där de skilda frågorna redovisas ge en tämligen omfattande redovisning av de olika ståndpunkterna, liksom av relevanta domstolsavgöranden, bl.a. for illustrera
att komplexiteten i den rättsliga diskursen. Utredningen
har inte sett som sin uppgift att avkunna dom över de olika tolkningsforslagen eller
att vara allmän smakdomare i debatten. Dels har frågorna
genom senare
17De mera betydande deltagarna utgjordes f.d. justitierådet Gösta Walin,
av en nestor på området, numera professor emeritus Anders Agell och
numera generaldirektören och chefen för Säkerhetspolisen Anders Eriksson,
som var den som i sin egenskap departementsrâd i Justitiedepartementet hade
av ett särskilt ansvar för reformen. Se också bilaga
s NJA 1993 s. 145. Enligt ett inbördes testamente skulle efterlevande make erhålla den andres kvarlåtenskap med full äganderätt. Den först avlidne makens arvingar ansågs inte ha någon rätt till den sist avlidne makens kvarlåtenskap enligt 3 kap. 8 § ÄB,
se avsnitt 2.11.
NJA 1995 s. 303. När efterlevande make har erhållit egendom med fri förfoganderätt har begränsning makes testationsrätt gälla endast
av ansetts med avseende på en ideell andel behållningen och inte i fråga bestämd
av om egendom, se avsnitt 2.8.
19Höglund, Ny arvsrätt ñr efterlevande make, Juridisk Tidskrift
1995-96 nr 4 s. 989, se avsnitt 2.8. Agell, Makama Karlssons testamente, Rättsfall
att minnas, i Festskrift till Jan Hellner, 1997, avsnitt 2.10.
se
mwalin, Kommentar till Ärvdabalken, Del
uppl., 1993.
76 Allmänna utgångspunkter...
domstolsavgöranden av Högsta domstolen getts ett auktoritativt
svar, dels har debatten av andra skäl mindre relevans. I del fall kan
numera en inläggen vid tiden för reformens genomförande också ha varit
mera präglade av en allmän motvilja mot reformen sådan, motvilja
som en som tiden efterhand omvandlat till tyst resignation. I de fallen är
en dock inläggen värdefulla bidrag till den rättshistoriska belysningen
av reformen. Utredningen har i stället sett sin uppgift att mot bakgrund
som av de allmänna principer redovisats och de slutsatser
som ovan om reformens värde som följer nedan undanröja de tolknings- och tillämpningssvárigheter som alltjämt kan kvarstå. Utan den fond dis-
som kussionen utgör blir dock inte utredningens ställningstaganden full-
ständiga.
I betänkandet redovisas frågor med anknytning till 1988 års
reform
avsnitt 2, förskott pá arv avsnitt 3, särkullbams skydd avsnitt 4, restamentvitmeqñágor avsnitt 5, boutredning, bodelning och arvskijie
avsnitt 6 samt dödförklaringsinstitutet avsnitt 7. Vissa övriga frågor
redovisas i avsnitt
I avsnitt 9 lämnas sedvanlig författningskommentar till de olika
ändringsförslagen. Slutligen berörs kostnadsefekter förslagen i
av avsnitt 10.
2 Såvitt år bekant finns motsvarande sammanställning över reformens råttspolitiska diskurs inte heller redovisad någon annanstans. Förhoppningsvis kan redovisningen av doktrinens olika ställningstaganden och praxis också utgöra en kompilation för framtida forskning på omrâdet.
22Utredningen har övervägt att i linje med kontinentaleuropeisk
en mera lagstiftningsmetod avstå från att lämna den sedvanliga motivutfyllnaden i
en specialmotivering men funnit att tiden inte år att på ett så centralt
mogen civilrättsligt område som arvsrätten överge gammal svensk lagstiftnings-
en tradition.
Om makes arvsrätt... 77
2¶Om makes arvsrätt
och om efterarv
vid dennes död
2.1¶Inledning
Som framgått är ett av utredningens huvuduppdrag att utvärdera 1988 års reform när det gäller makes arvsrätt. Bakgrunden till denna reform, liksom gällande rätt på området, beskrivs i avsnitt 2.2. Utredningen har inhämtat upplysningar motsvarande regler i om ett antal med Sverige jämförbara länder, samtliga utom Norge medlemmar i EU. Arvsrätten tillhör inte de områden inom Europeiska Unionen som är föremål för en mera systematisk harmonisering, den ökade men rörligheten mellan medlemsländerna gör att det finns skäl i ökad att utsträckning också beakta rättsutvecklingen där avsnitt 2.3. I avsnitt 2.4 redovisas resultatet utredningens
av utvärdering av
reformen. Därefter behandlas i skilda avsnitt de olika frågor närmare som uppmärksammats i doktrin och praxis och till vilka bl.a. direktiven refererar. De frågor tas är som upp 0 bodelning eller andelsbestämning när efterlevande make ärver
avsnitt
2.5,
O jämkning vid bodelning avsnitt 2.6,
0 basbeloppsregeln avsnitt 2.7,
0 efterlevande makes testationsrätt avsnitt 2.8, 0 återbäring av gåva och förkovran avsnitt 2.9, 0 tolkning av begreppet "full äganderätt" i inbördes testamenten avsnitt 2.10 och 0 arvingar endast makens sida avsnitt 2.11. ena
78 Om makes arvsrätt...
2.2¶Gällande rätt
2.2.1 1988 års reform
Den l januari 1988 ändrades reglerna arvsordningen på antal
om ett viktiga punkter. Ändringarna hade samband med den äktenskaps-
nya balken som trädde i kraft samtidigt och led i familjerätts-
var ett en reform med rötter i slutet 60-talet och 70-talets början. Syftet med
av ändringarna i ärvdabalken var att främja och stärka den efterlevande makens ställning vid den andre makens död.
Den viktigaste ändringen i ärvdabaücen gällde makes arvsrätt. Före 1988 ärs ändringar saknade make arvsrätt det fanns bröstarvingar.
om Dessa hade alltså företräde. Om arvlåtaren inte efterlämnade några bröstarvingar, hade make dock arvsrätt före arvingarna i andra och tredje arvsklasserna, dvs. föräldrar och deras avkomlingar far- och
resp. morföräldrar och deras barn. Arvingarna i andra arvsldassen hade emellertid rätt till efterarv.
Att bröstarvingarna tidigare hade bäst arvsrätt förklaras historiska
av och kulturella skäl. Släktens eller ättens rätt till framför allt fast egendom markerades genom bröstarvingarnas arvsrätt. Den legala arvsrätten hade också ursprtmgligen i germansk rättstradition företräde framför testationsrätten, insteg romersk rätt Bröst-
som vann genom arvingarnas arvsrätt hade vidare social funktion, nämligen
en att trygga avkomlingarnas ekonomiska förhållanden. I takt med att sociala och ekonomiska reformer och allmämia trygghetssystem genomfördes minskade emellertid arvets sociala och ekonomiska för
betydelse
bröstarvingarna. I stället framträdde de negativa verkningarna
av att bröstarvinge hade arvsrätt framför make. Makarnas bo splittrades
genom arvfallet, om och när bröstarvingarna krävde sina arvslotter. Ofta
att tvingades efterlevande maken då att flytta från bostaden, avstå från möbler och andra tillhörigheter eller att skaffa fram kontanter för
att lösa ut arvingarna. I de flesta fall kom alltså för
arvet att betyda föga
barnens ñrsörjning, medan det för den efterlevande föräldrarna
av visade sig ha stor betydelse att få sitta i "orubbat bo". Genom inbördes testamente med sekundosucoessionsförordnande ktmde makar säkerställa
1 Se Familjelagssaklcunnigas
huvudbetänlcande Äktenskapsbalk SOU 1981:85 och prop. l986/87:1.
2 Se Lagberedningens förslag till revision av ärvdabalken III, Förslag till
lag om testamente m.m. SOU 1929:22 29 ff.
s.
Om makes arvsrätt... 79
att bröstarvingarnas möjlighet att splittra boet efter den först avlidne minskade. Dessa hade dock alltid rätt att sin laglott, dvs. hälften
ut av arvslotten, oavsett vad det inbördes testamentet föreskrev i denna del.
Mot bakgrund av denna utveckling och då lagstifitaren också antog att det i regel känns naturligt för gemensamma bröstarvingar att avvakta båda föräldrarnas död, innan arvet efter dem fördelas, infördes år 1988 en arvsrätt för make framför de gemensamma bröistarvingarna. Bröstarvingarna har alltså enbart rätt till efterarv, när den efter-
numera levande maken i sin tur dör. Situationen blir alltså densamma vid
som de vanliga inbördes testamentena, dock får också bröstarvinges laglottsanspråk alltid stå tillbaka och bröstarvingar får också i detta hänseende awakta den efterlevandes bortgång. Genom reformen accentuerades också effekterna av hur inbördes testamenten formuleras beträffande den efterlevandes rätt: Valet uttrycket "fri förfoganderätt"
av eller "full äganderätt" kan få stor betydelse vid den efterlevandes död, ett förhållande som inte alltid står klart för de berörda vid tiden för testamentets upprättande. För särkullbarn, dvs. dem är bröst-
som arvingar efter enbart den avlidne maken, gäller särskilda bestämmelser. De har rätt att ut sitt vid avsaknad testamente inte enbart
arv - av begränsat till laglott efter den avlidne föräldern omedelbart.
- En annan nyhet i reformen var att den s.k. basbeloppsregeln tidigare
som var en bodelningsregel i 13 kap. 12 § andra stycket giftermålsbalken gjordes om till en arvsregel och fördes över till ärvdabalken. Regeln innebär
att den efterlevande alltid är garanterad viss i basbelopp uttryckt
en minimidel kvarlåtenskapen. Ytterligare ändring det vid
av en var att om den efterlevande makens död finns arvingar enbart efter den först avlidne maken, ärver dessa hela boet i stället för som tidigare sekundosuccessionsbestämmelse föreskrev endast halva boet. Denna regel stärkte sekundosuccessorernas ställning i förhållande till Allmänna arvsfonden, som träder till om arvingar i övrigt och testamente saknas.
I äktenskapsballcen infördes särskild jämkningsregel vid bodelning
en med anledning av en makes död till förmån för den efterlevande maken. Enligt denna regel i 12 kap. 2 § ÄktB har den efterlevande maken rätt att bestämma att vardera sidan sin andel vid bodelningen skall
som behålla sin egendom.
I det följande beskrivs närmare de gällande arvsreglerna i 2 och 3
kap. ÄB 2.2.2-2.2.3 avsnitt och jämkningsregeln i 12 kap. 2 § ÄktB
avsnitt 2.2.4.
80 Om makes arvsrätt...
2.2.2 Släktingars arvsrätt
I 2 kap. ÄB finns reglerna om släktingars rätt till arv. Om inte den avlidne efterlämnar make gäller dessa bestämmelser till en om rätten arv efter den avlidne. I svensk arvsrätt har de närmaste släktingarna till avliden placerats en i tre arvsklasser. Första arvsklassen utgörs den avlidnes bröstav arvingar, dvs. bam och deras avkomlingar 2 kap. 1 § ÄB. Så länge det finns någon arvinge i första arvsklassen vid liv arvlåtaren som var när avled är arvingarna i andra och tredje arvsklasserna uteslutna från arv. Finns ingen i första arvsklassen ärver arvingarna i andra arvsklassen. Denna arvsklass utgörs enligt 2 kap. 2 § ÄB den avlidnes föräldrar av och deras avkomlingar. Finns inte heller någon i andra arvsklassen gär till arvingarna arvet i tredje arvsklassen, vilken utgörs den avlidnes far- och morföräldrar av och deras barn, 2 kap. 3 § Andra släktingar än vad sagts har enligt 2 kap. 4 § ÄB inte rätt till nu arv. Det innebär alltså att kusiner inte har arvsrätt. Om det inte finns någon arvinge i någon av de tre arvsklasserna går arvet i stället till Allmänna arvsfonden 5 kap. 1 § ÄB.
2.2.3 Makes arvsrätt och efterarvsrätt vid dennes död
Makes arvsrätt
I 3 kap. l § första stycket första ÄB föreskrivs
meningen att om
arvlåtaren var gift skall kvarlåtenskapen tillfalla den efterlevande maken. Make ärver alltså framför bröstarvingar. Först när den efterlevande maken i sin tur avlider har bröstarvingarna rätt till efter den först arv avlidne, s.k. efterarv. De kan heller inte kräva att ut sin laglott vid den först avlidnes död. Laglotten är hälften arvslotten och kan inte av sättas åt sidan av testamente. Den efterlevande maken ärver egendomen med full äganderätt det om bara finns arvingar till den avlidne maken i tredje arvsklassen. Dessa har då ingen rätt till arvlåtarens kvarlåtenskap. Finns det däremot arvingar i första eller andra arvsldassen, dvs. bröstarvingar eller föräldrar och deras avkomlingar, tillfaller kvarlåtenskapen den efterlevande endast med fri förfoganderätt. Detta innebär att den efterlevande maken inte får bestämma över egendomen genom testamente, 3 kap. 2 § första stycket andra meningen
Om makes 81
arvsrätt...
När en efterlevande make är dödsbodelägare han,
ensam anses åtminstone när det gäller möjligheten göra arvsavståenden, tillträda
att
egendomen först när bouppteckningsärendet slutförts hos tingsrätten
Om den efterlevande makens rätt att överta kvarlåtenskapen har
satts ur spel genom ett testamente, skall testamentet generellt respekteras. En makes arvsrätt har alltså inte laglottskaraktär. Jfr dock vad sägs
som om basbeloppsregeln nedan. Detta gäller även det är
om en gemensam bröstarvinge som är testamentstagare. På motsvarande sätt kan efterlevande makes ställning i förhållande till släktingar i första och andra arvsklassen förstärkas ett testamente "full äganderätt". Den
genom om efterlevande maken har då testationsfrihet och inte bara fri
förfogande-
rätt över den testamenterade egendomen. En bröstarvinge har dock alltid rätt att få ut sin laglott.
Särkullbam
Från huvudregelni 3 kap. l § första stycket första meningen ÄB finns ett undantag beträffande den som är bröstarvinge endast till den först avlidne maken, ett s.k. särkullbarnf En sådan arvinge har nämligen enligt andra meningen samma stycke rätt att ut sin arvslott redan vid dennes död.
Ett särkullbam kan emellertid, helt eller delvis, avstå från
sin rätt att få ut sitt arv efter den avlidne i samband med dennes död. En sådan bröstarvinge blir då i stället efterarvinge och får, på sätt
samma som gemensamma barn, ut sin arvslott efter föräldern när den efterlevande maken dör 3 kap. 9 § ÄB.5
3 Se prop. 1987/88:61 s. 52 90 och 107
4 Begreppet särkullbarn förhåller sig till begreppen styvbam och
fosterbam på följande sätt.
"styvbam" förekommer i flera författningar, t.ex. AGL. Någon legaldeñnition av ordet finns dock inte där, det torde liksom i allmänt
men språkbruk avse andra makens barn jfr rättsfallet NJA 1995 388; med den
s. avlidnes särkullbarn avses alltså detsamma den efterlevandes styvbam.
som
Fosterbarn finns definierat i 28 § tredje stycket AGL. Härmed
avses barn som före fyllda 16 år stadigvarande vistats i den avlidnes hem och därvid erhållit vård och fostran eget barn.
som
5 ÄB
I 17 kap. 2 § finns en generell möjlighet för alla arvingar att avsäga sig arv.
82 Om makes arvsrätt...
Basbeloppsregeln
Den efterlevande maken har alltid rätt kvarlåtenskapen efter den
att ur avlidne maken, så långt kvarlåtenskapen räcker, få egendom till så stort värde att den tillsammans med egendom den efterlevande maken
som erhöll vid bodelningen eller utgör den makens enskilda egendom
som motsvarar fyra basbelopp 3 kap. 1 § andra stycket ÄB. för
Basbeloppet
år 1998 är 36 400 kr.
Ett testamente av den avlidne maken är utan verkan i den mån förordnandet inkräktar på den efterlevande makens rätt enligt bas-
beloppsregeln.
Makes rätt enligt basbeloppsregeln gäller även mot bröstarvinge till den avlidne och gör intrång i dennes laglott. Bröstarvingen blir
i ett sådant fall efterarvinge vid den efterlevande makens död.
Efierarv sekundosuccession
Lever vid den efterlevande makens död någon bröstarvinge till den först avlidne maken eller dennes far, syskon eller syskons avkomling,
mor, skall enligt huvudregeln hälften av den efterlevande makens bo tillfalla dem som har den bästa arvsrätten efter den först avlidne maken 3 kap. 2 § AB.
Har en bröstarvinge redan vid den först avlidne makens död helt eller delvis fått ut sitt arv efter denne, skall bröstarvingens andel i den efterlevande makens bo minskas i motsvarande mån. Det innebär alltså att den som har fått ut hela sitt vid den först avlidne makens död inte
arv har kvar någon rätt till arv vid den efterlevande makens död.
Om det som den efterlevande maken erhöll i kvarlåtenskapen
arv av efter den först avlidne utgjorde andel än hälften
annan av summan av detta arv och den efterlevandes egendom efter bodelningen, skall arvingarna efter den först avlidne andel i boet efter den sist
ta samma avlidne. Beräknandet kvotdelar vid den först avlidnes död är alltså
av styrande för fördelningen vid den efterlevandes död.
5 Exempel: A och B är gifta med varandra. A har ett särkullbam s. A dör och S tar ut sin laglott motsvarande 1/4 av behållningen i makarnas bo men avstår resten till B enligt 3 kap. 9 § B får då 1/2 boeti giftorätt
av och 1/4 i arv. B innehar därefter 2/3 egendomen med full äganderätt och
av 1/3 med fri förfoganderätt. När B dör har S såsom efterarvinge efter A rått till 1/3 av B:s kvarlåtenskap.
Om makes arvsrätt... 83
Ãterbäring och förkovran
Vid den efterlevande makens död tas enligt huvudregeln inte hänsyn till om boet i värde under- eller överstiger värdet av makarnas egendom vid tiden för det första dödsfallet. De absoluta beloppen saknar alltså betydelse. Det ligger i den rätt till fritt förfogande den efterlevande
som maken har. Från denna huvudprincip finns dock undantag.
I 3 kap. 3 § ÄB finns bestämmelse behandlar den situationen
en som att boet minskat i värde. Har efterlevande maken gåva eller
genom amian därmed jämförlig handling, utan tillbörlig hänsyn till den först avlidnes arvingar, orsakat väsentlig minskning sin egendom skall
av vederlag utgå till arvingarna efter den först avlidne. Kan vederlag inte utgå skall gåvan eller dess värde återbäras. Talan härom får dock inte väckas sedan fem år förflutit från det gåvan mottogs.
I 3 kap. 4 § ÄB regleras den situationen, alltså boet ökat
motsatta att i värde mellan de båda dödsfallen. Sådan förkovran skall tilläggas den efterlevandes arvingar om det visas att egendom till motsvarande värde tillfallit den efterlevande i arv, gåva eller testamente eller det kan
om antas att boets förkovran härrör från den efterlevandes förvärvsarbete.
Arvingar endast på ena makens sida
I 3 kap. 8 § ÄB finns regel behandlar
en som den situationen att det vid den efterlevande makens död finns "arvsberättigade"
efter endast en av makarna. I ett sådant fall skall dessa arvingar ärva "allt". Som utvecklas i avsnitt 2.11 kan denna till klara bestämmelse vålla tolknings-
synes
problem.
2.2.4 12 kap. 2 § ÄktB
Vid bodelning med anledning makes död skall enligt 12 kap. 2 §
av en ÄktB, om den efterlevade maken begär det, vardera sidan sin andel
som behålla sitt giftorättsgods. Bakgrunden till denna regel är att det kan finnas situationer då en strikt tillämpning bestämmelsen hälften-
av om delning kan te sig särskilt ogynnsam för den efterlevande.
Den efterlevandes rätt till jämkning enligt kap. 2 § ÄktB
är av personlig natur. Om även den efterlevande maken skulle avlida innan bodelning har hunnit ske har dennes dödsbodelägare inte rätt att påkalla
sådan jämkning.
84 Om makes arvsrätt...
2.3 utländska förhållanden
Något om
2.3.1¶Inledning
Genom Europarådet har utredningen kunnat samla in omfattande
ett material om reglerna om makes arvsrätti olika länder Slutsatsen är
att reglerna om makes arvsrätti Sverige inte har någon direkt motsvarighet i övriga Europa, att reformarbetet i bl.a. Frankrike i
men går det svenska systemets riktning. En generell svårighet vid komparativ
en analys är det beroende bl.a. mellan de arvsrättsliga reglerna och de
allmänna reglerna om makars egendom i äktenskap alla
som system uppvisar. Eftersom dessa regler är grundläggande betydelse för
av förståelsen de skilda sociala och fantiljerättsliga förhållandena
av i framför allt EU finns det, nämnts, skäl framgent
som att ytterligare fördjupa denna analys. Även någon formell
om harmonisering inte börjat
inom Europarådet eller mellan EU:s medlemsländer, kommer
en konvergens också detta viktiga civilrättsliga område säkert
att tydligare skönjas som ett resultat ökad personell rörlighet.
av en Konflikter kommer att vidgad internationellt
ges en privaträttslig omfattning.
Den laghannonisering kännetecknat förhållandena mellan de
som nordiska länderna, även utvecklingstakten varit olika i perioder,
om kommer med stor säkerhet att få sin efterföljd också på unionellt
ett plan. En drivkraft kommer att de skillnader
vara som blottläggs när
tvister i ökad omfattning skall lösas med beaktande olika inter-
av nationellt privaträttsliga inslag. EU:s fyra friheter, kapital,
varor, tjänster och personer, bör i förlängningen de realiseras i ännu
- om en större omfattning än nu bära fröet till harmonisering också på civil-
- en rättens och familjerättens område. Takten bestäms de trögheter
av som historiska, sociala och kulturella skillnader utgör. Arvsrätten tillhör här
säkerligen de mera "tröga" områdena.
7 Utredningen har Justitiedepartementets försorg Ju97/2202
genom kunnat tillställa länderna i Europarådet särskild fråga bilaga 2 för
en se att få det aktuella och framtida rättsläget ldarlagt. Svarsmaterialet, som avser 22 länder och allmänt sett är omfattande, finns i sin helhet tillgängligt i utredningens arkiv.
8 IJ ustitiedepartementets regi hölls senast i januari 1998 ett seminarium
om nordisk familj erâtt i Stockholm.
Om makes arvsrätt... 85
Nedan följer en kort beskrivning makes arvsrättsliga ställning i
av Danmark, Finland, Norge, Tyskland, Frankrike, Storbritannien England, Italien och Spanien. Förutom Norge är alla
som synes länderna medlemmar i EU.
2.3.2 Danmark
I Danmark° ärver efterlevande make tredjedel kvarlåtenskapen,
en av om den avlidne efterlämnar bröstarvingar, med möjlighet för den avlidne maken att genom testamente begränsa eller utvidga denna andel till
en sjättedel respektive två tredjedelar. Hälften bröstarvinges arvslott
av utgör laglott. Finns bröstarvingar, tar den efterlevande hela arvet. Har makarnas egendom varit samfálld, har den efterlevande dessutom alltid rätt att behålla all egendom i boet, tills han själv dör eller ingår
nytt äktenskap. Denna rättighet förutsätter dock samtycke eventuella
av särkullbarn.
De nu beskrivna reglerna har varit oförändrade i många år och inga ändringar är under övervägande.
2.3.3 Finland
Den efterlevande maken får i Finland bevara den avlidne makens kvarlåtenslcap oskiftad i sin besittning, annat inte följer bröst-
om av arvinges krav på skifte eller av testamente som upprättats arvlåtaren.
av
Utan hinder av bröstarvinges krav skifte och testamentstagares rätt får efterlevande make hålla bostad, som använts makarnas
som gemensamma hem, eller annan sådan bostad, ingår i kvarlåtenska-
som pen och som är lämplig hem för den efterlevande maken, oskiftad
som i sin besittning. Detta gäller dock inte det i den efterlevande makens
om förmögenhet ingår en bostad är lämplig hem. Sedvanligt bohag
som som som finns i det gemensamma hemmet skall alltid lämnas oskiftat i den efterlevande makens besittning.
Bestämmelserna om nyttjanderätt grund testamente skall
av tillämpas på efterlevande makes rätt att hålla ovannämnda egendom i sin besittning.
9 2 kap.
6-7 §§, 3 kap. och 4 kap. 25 § arveloven.
86 Om makes arvsrätt...
Den efterlevande kan också under vissa förutsättningar
få bidrag ur
kvarlåtenskapen.
Efterlämnar den avlidne inga bröstarvingar, tillfaller kvarlátenskapen den efterlevande maken. Den först avlidnes arvingar i andra arvsldassen samma som i Sverige har dock rätt till efterarv vid den efterlevande makens död.
Enligt äktenskapslagen i Finland skall normalt hälftendelning ske
en vid en bodelning. Vid bodelning sker efter den först avlidne makens
som död är dock den efterlevande inte skyldig att överlåta egendom till den först avlidne makens arvingar.
Under senare år har inga lagstiftningsåtgärder vidtagits i syfte
att stärka den efterlevande makens ställning, och heller planeras någon
sådan lagstiftning.
2.3.4¶Norge
I Norge har den efterlevande maken rätt till viss andel kvarlåten-
av skapen, nämligen en fjärdedel, den avlidne efterlämnar barn. Två
om tredjedelar av kvarlâtenskapen utgör bröstarvingarnas laglott.
Efterlämnar den avlidne barn föräldrar eller syskon, är den
men efterlevandes andel i stället hälften. I andra än de nämnda fallen
nu tar den efterlevande hela arvet.
Genom en lagändring år 1990 har den efterlevandes ställning stärkts på så sätt att han, om det ñnns barn, alltid har rätt kvarlåtenska-
att ur pen få egendom till ett värde motsvarande fyra gånger visst basbe-
ett lopp eller, om den avlidne efterlämnar föräldrar eller syskon, gånger
sex
detta belopp.
12IV avd. 2 kap. 103 § andra stycket andra meningen äktenskapslagen.
13 kap.
2 6 § loven
om arv m.m.
14Laglotten är dock begränsad till 1 000 000 kr till vart barn eller
vart barns linje. För andra bröstarvingar än barn är den nedre gränsen 200 000 kr per arvinge Lex Michelsen.
Om makes arvsrätt... 87
2.3.5¶Tyskland
Enligt tysk rätt har den efterlevande maken normalt rätt till halva kvarlåtenskapen, om den avlidne efterlämnar bröstarvingar, och till tre fjärdedelar, om den avlidne efterlämnar arvingar i andra arvsklassen samma som i Sverige eller far- eller morföräldrar. I annat fall tar den efterlevande hela arvet.
Härutöver har den efterlevande maken rätt till de föremål
som skäligen erfordras för hushållet, försåvitt dessa är att hänföra till fast
egendom.
Om den efterlevande testamente uteslutits från är han
genom arv, likväl berättigad till laglott motsvarande hälften arvslotten. Har den
av efterlevande däremot insatts testamentstagare, vilket är
som ensam ovanligt, har bröstarvingarna rätt till laglott med fjärdedel
en av kvarlåtenskapen. Den efterlevande kan dock påfordra uppskov härmed, för det fall det omedelbara uppfyllandet denna rättighet skulle
av vara otillbörligt betungande för honom, särskilt om han skulle nödgas avyttra familjens bostad eller annan för familjens ekonomi nödvändig ägodel.
Under de senaste 25 åren har regelsystemet varit oförändrat och någon reform planeras
2.3.6 Frankrike
Om den avlidne efterlämnar någon arvsberätügad släkting eller endast
efterlämnar andra sidoarvingar än syskon och dessas avkomlingar,
tar den efterlevande maken hela arvet. Om något nyssnämnda fall gäller
av endast för endera av fáderne- eller mödernelinjen, minskas arvslotten till hälften.
I övriga fall har den efterlevande endast nyttjanderätt till fjärdedel
en av egendomen, om den avlidne efterlämnar barn, och till hälften
av denna, om den avlidne efterlämnar syskon, avkomlingar till dessa eller
15 Bürgerliches Gesetzbuch BGB 1931 och 1371.
16 BGB § 1932.
17 BGB § 2303.
1 BGB § 2331.
88 Om makes arvsrätt...
släktingar i rakt uppstigande led. Den först avlidne kan testa-
genom mente beröva den efterlevande demia nyttjanderätt.
Det finns planer på reform i syfte att stärka den efterlevandes
en ställning med avseende på såväl arvslottens storlek skydd
som mot testamentariska förordnanden. Något förslag till lagändring har emellertid ännu framlagts för parlamentet.
2.3.7¶England
I Storbritannien finns skilda regler i bl.a. Skottland och England. Här behandlas enbart de engelska reglerna.
Enligt engelsk rätt är den efterlevande maken berättigad till någon viss andel av kvarlåtenskapen. Ofta har den avlidne
genom testamente sörjt för att den efterlevande skall få överta det hemmet.
gemensamma Testamentet kan emellertid också missgynna den efterlevande. Om denne
fått skälig försörjning reasonable provision, kan domstol med stöd av en lag från år 1975 under beaktande bl.a. ekonomiska och
av personliga förhållanden och äktenskapets varaktighet förordna
att egendom som ingår i kvarlåtenskapen skall tillkomma den efterlevande maken. Vid avsaknad av testamente har denne enligt lag år 192521
en av alltid rätt till dels personliga ägodelar personal chattels, innefattande praktiskt taget allt lösöre i boet, dels ett visst belopp, vilket för närvarande uppgår till 75 000 eller 125 000 pund, beroende på den
om avlidne efterlämnat bröstarvingar eller ej.
2.3.8 Italien
I Italien har den efterlevande maken rätt till hälften kvarlåtenskapen,
av om det finns endast ett barn efter den avlidne maken, och till
en tredjedel därav, det finns flera barn.
om
19 Code Civil art. 765-767.
20 Inheritance Provision for Family and Dependants Act, 2.
sec.
21 Administration of Estates 55.
Act, sec.
22 Codice Civile art. 581.
Om makes 89
arvsrätt...
Skyddet för den efterlevande maken stärktes lagändring år
genom en 1975 på så sätt att rättigheten till nyssnämnda kvotdelar utökades från nyttjanderätt till full äganderätt.
2.3.9¶Spanien
Den efterlevande maken har enligt spansk rätt endast nyttjanderätt till viss kvotdel kvarlâtenskapen, nämligen tredjedel det finns
av en om bröstarvingar, hälften om det endast finns släktingar i rakt uppstigande led och två tredjedelar i övriga fall.
Dessa regler har varit oförändrade sedan är 1958, och inga ändringar övervägs.
2.4 1988 års
Utvärdering av reform
Utredningens bedönming: 1988 års ändringar i arvsordningen
synes stå väl i överensstämmelse med allmänhetens rättsuppfattning
och har alltså fått önskat genomslag.
2.4.1¶Inledning
Utredningen har, nämnts, i direktiven fått i uppgift undersöka
som att om intentionerna bakom de reglerna arvsordningen från år 1988
nya om har slagit igenom i verkligheten på det sätt som var avsett. För att skapa ett underlag för bedömningen utfallet 1988 års reform har utred-
av av ningen genomfört en undersökning bland urval och
ett personer organisationer med nära anknytning till området. De utvalda deltagarna i undersökningen har ombetts att de de nuvarande
ange om anser att reglerna om makes arvsrätt står i överensstämmelse med allmänhetens uppfattning om hur arvsordningen bör ut. De har också ombetts
se att beskriva de tillämpningsproblem och oklarheter de finns med
som menar de nu gällande reglerna.
Nedan följer en sammanfattning de synpunkter kommit fram
av som i utredningens undersökning.
23 Codigo Civil art. 834, 837 och 838.
u Se bilaga
90 Om makes arvsrätt...
2.4.2¶Utredningens undersökning
Makes arvsrätt
Vad först gäller de nya reglerna makes arvsrätt visar den alldeles
om övervägande delen av svaren i utredningens undersökning att bestämmelserna förefaller stå väl i överensstämmelse med allmänhetens rättsuppfattning. Regeln om att make ärver framför barn
gemensamma anses som bra och är allmänt accepterad. Den återspeglar, enligt dem som svarat, vad makar i första hand önskar, och dessa behöver inte längre skriva inbördes testamenten för att säkerställa den efterlevandes arv. Det anses vidare naturligt att barnen, ofta är och inte i
som vuxna behov av arvet av ekonomiska skäl, får vänta sitt tills båda för-
arv äldrarna är döda.
Någon anser dock att det mindre lyckat att göra basbelopps-
var om regeln till en arvsregel eftersom den var betydligt enklare att tillämpa när den var en bodelningsregel.
Jämkning vid bodelning
Bestämmelsen i 12 kap. 2 § ÄktB jämkning vid bodelning med
om anledning av en makes död upplevs som välmotiverad i den situationen att den avlidne maken har särkullbarn och den efterlevande är förmögen. Den efterlevande maken skall i sådan situation inte behöva dela med
en sig av sin egendom till särkullbarnet. Ingen ha önskat att regeln
synes i 12 kap. 2 § ÄktB skall tas bort eller förstärkas.
Äterbäring av gåva
Från flera håll har framställts önskemål om att preskriptionsfristen i 3 kap. 3 § ÄB förlängs så möjligheterna väcka talan
att att om återbäring av gåva förbättras. Det har föreslagits antingen att fristen förlängs till t.ex. tio år eller att bestämmelsen ändras så att utgångspunkten för fristen blir den efterlevande makens död.
Arvingar bara på ena makens sida
Svaren i undersökningen visar på ett behov att förtydliga bestäm-
av melseni 3 kap. 8 § ÄB så det där framgår vilka den först avlidnes
att av
Om makes
arvsrätt... 91
arvingar som kan ärva enligt regeln. Svaren speglar alltså
den rättsvetenskapliga debatt som varit när det gäller tolkningen denna
av bestämmelse.
Särkullbanzs skydd mot arvsplanering
Flera svar visar att det förekommer att omgifta söker juridisk
personer hjälp eftersom de är oroliga för den familjens situation vid
nya ett dödsfall. De vill genomföra olika transaktioner såsom äktenskapsförord, gåva, bodelning påverkar särkullbarnens rätt.
m.m. som
De allra flesta av deltagarna i undersökningen, har uttalat sig i
som frågan, anser dock inte att särkullbarnens skydd
mot arvsplanering
behöver förstärkas utöver den föreslagna ändringen
av 3 kap. 3 § De anser i stället att makar även i framtiden skall ha frihet bestämma
att över sin egendom t.ex. äktenskapsförord och
genom bodelning.
Anledningen till att makarna vill vidta vissa transaktioner är ofta
att särkullbarnen inte har haft någon gemenskap med familjen och det bör därför, menar de tillfrågade, makarnas ensak de vill förfördela
vara om särkullbarnen. Härtill kommer att särkullbarnen kan sägas ha särskilt
ett skydd eftersom de kan ut sitt direkt efter förälderns död.
arv
Några har uttalat att det är den efterlevande makens rätt bör för-
som stärkas ytterligare i förhållande till särkullbarnen. Detta skulle kunna ske t.ex. på det sättet att särkullbarn, i likhet med gemensamma barn, enbart gavs efterarvsrätt.
I något svar anses att det är skyddet för de barnen
gemensamma som behöver förstärkas, t.ex. i den situationen att den efterlevande maken skaffar en ny partner.
2.4.3¶Bedömning
Svaren visar entydigt att det inte ñnns några skäl omvärdera huvud-
att regelni 1988 års reform. De svagheter i den gäller
som tas upp enskilda tolknings- och tillämpningsproblem. Makens stärkta ställning har däremot inte satts i fråga. Det får därför, givet de tillfrågades erfarenhet och kunskap, att syftet med reformen slagit väl
anses ut. Denna uppfattning delas också utredningen. Någon anledning ytterligare,
av att genom exempelvis någon sociologiskt betingad studie, försöka fånga den allmänna rättsuppfattningen på området finns därför inte.
92 Om makes arvsrätt...
2.5 eller när
Bodelning andelsbestämning
efterlevande make ärver
Utredningens förslag: Om den efterlevande maken vid den först
avlidne makens död tar över hela egendomen på grund giftorätt
av
och arv, skall en fullständig bodelning inte kumia tvingas fram
vare
sig av den efterlevande maken eller den först avlidne makens efter-
arvingar. Däremot skall båda sidorna kunna få andelsbestämning
en
till stånd, dvs. ett fastställande av andelstalen mellan den egendom
som den efterlevande maken innehar med full äganderätt fri
resp.
förfoganderätt.
Särskilda lagregler införs om andelsbestämning. En sådan skall
kunna göras antingen av den efterlevande maken och efterarvingarna
själva eller dödsboförvaltare. Över andelsbestämningen skall
av en
upprättas en skriftlig handling.
2.5.1¶Inledning
En fråga som har varit föremål för livliga diskussioner är om det går att genomföra någon typ av bodelning efter den först avlidne maken när den efterlevande maken på grund giftorätt och skall ta över hela
av arv egendomen, det finns efterarvingar till den först avlidne maken.
men
Frågeställningen har strängt taget funnits ända sedan år 1928, då make för första gången fick arvsrätt med fri förfoganderätt, men frågan har fått ny aktualitet i samband med familjerättsreformen. Genom 1988 års ändringar i arvsordningen sattes efterlevande make i centrum samtidigt som antalet sekundosuccessionsfall blev flera, då också gemensamma bröstarvingar hänfördes till den kategorin. Reformen ökade behovet av klarhet när det gäller möjligheten för den efterlevande att förrätta någon form bodelning. Frågan möjligheten till
av om bodelning, som i grunden har karaktär ett slags självavtal att
av genom den efterlevande maken också i det typiska fallet i princip
är ensam dödsbodelägare, skall ses främst mot bakgrund två praktiska skäl:
av dels en önskan att genom andelsbestämning klara ut vad maken ärvt med testationsfrihet respektive med fri förfoganderätt för att underlätta skifte och lottläggning vid dennes bortgång, dels att påverka arvsskatte-
bestämningen.
Genom ett arvsskatteavgörande NJA 1977 375 stod det klart redan
s. före familjerättsreformen att andelsförhållandet mellan ingående förmögenhetsmassor kunde fastslås på bindande sätt genom bodelning,
Om makes
arvsrätt... 93
i vart fall gentemot sekundosuccessorer godkänt
som förrättningen. Till
vägledning för utgången fanns i målet ingiven promemoria Walin
en av som utförligt belyste frågans olika aspekter.
Förutom att makes arvsrätt utvidgades familjerättsreformen,
genom infördes också bestämmelser i ÄktB bodelning bl.a. 9
nya om kap. 5 § och 12 kap. 2 § har betydelse för tolkningen
som av gällande rätt. Härutöver gjordes ett uttalande Lagrådet i
av anslutning till följdändringar i AGL 15 § varigenom "reellt bodelande avtal" mellan efterlevande make och sektmdosuccessorer avsågs vägledande
vara vid skattläggningen efter den först avlidnes död.
I 9 kap. 5 § ÄktB talas möjligheten för efterlevande
om en make och en avlidens "arvingar" att göra bodelning. Däremot framgår inte huruvida däri innefattas endast dödsbodelägare eller också
efterarvingar.
Enligt ärvdabalken är efterarvingar inte dödsbodelägare i den
först avlidnes bo utan först i den I den delen
senares. medförde familjerättsreformen ingen ändring. 12 kap. 2 § ÄktB innebar
en möjlighet
för efterlevande make att begäran vid
genom en bodelning med anledning av makes död få till stånd att vardera sidan behåller sitt
giftorättsgods.
Medan Lagrådet för sin del i sitt yttrande över till ÄktB
förslaget ansåg att formlig bodelning borde
kunna komma till stånd vid den först avlidnes död mellan den efterlevande och
sekundosuccessorerna, var
departementschefen och Lagutskottet
av en annan mening: någon formlig bodelning borde inte kunna ske väl "handling"
men en annan upprättas resp. "överenskommelse" ingås jfr föravtal vid bodelning inter vivos.
I 15 § AGL finns bl.a. bestämmelser att efterlevande
om makes andel skall beräknas i enlighet med bodelningshandling in i skatte-
en som ges ärendet under förutsättning att bodelningen förrättats
enligt lag och att
med bodelning kan likställas bl.a. dels skriftligt avtal
om andelsbestämning,dels skriftlig uppgift begäran i 12 kap. 2 §
om som avses AktB.
Rättsläget har i doktrinen kommenterats framför allt Walin och
av Agell. Av viss betydelse för frågan Högsta
är också domstolens
25 Se prop. 1987/88:61 89
s.
26 Eriksson har se Svensk Juristtidning 1989 321 ff., Några problem
s. med anknytning till 1987 års familjerättsreform hänvisat till förarbetsuttalanden, medan Tottie kommentaren ÄktB
se till s. 252 ff. och Höglund se Bodelning med efterlevande make såsom arvinge
ensam går det i
- Festskrift till Anders Agell, 1994 funnit rättsläget oklart.
94 Om makes arvsrätt...
avgörande NJA 1995 s. 303. Högsta domstolen slog där fast att begränsningen av makes testationsfrihet endast är hänförlig till den ideella andelen av behållningen efter den först avlidne och inte till bestämd egendom som sådan se vidare om fallet i avsnitt 2.8.
I följande avsnitt redogörs för rättsfallet NJA 1977 s. 375, med den däri återgivna promemorian av Walin avsnitt 2.5.2, vissa förarbetsuttalanden i frågan avsnitt 2.5.3 liksom Walins och Agells argumentation avsnitt 2.5.4 samt ett hovrättsavgörande avsnitt 2.5.5. I avsnitt 2.5.6 redovisas utredningens överväganden.
2.5.2 Rättsfallet NJA 1977 375
s.
Rättsfallet NJA 1977 s. 375 är i grunden ett arvsskattemäl. 15 § 1
mom. andra stycket AGL töreskrev följande.
"Ar äldre tillämpli å förmögenhetsförhållandena i
boet, berä åfåermålsbalkenden andel, till aller efterlevande make såsom
s som
fördel, giftorätt och morgongåva, till hälften av den gemensamma
behållningen i boet, där annat följer av 13 kap. 12 § andra stycket
nya giftermålsbalken eller andelen enligt lag annorlunda bestämts vid
och däröver i skatteärendet föreligger behörigen upprättad
Egslâihfteng."
n
13 kap. 12 § andra stycket GB reglerade awikelse från hälftendelning genom den s.k. basbeloppsregeln: maken hade rätt att behålla upp till fyra basbelopp, enskild egendom inräknad
Arvid Lindgren avled i januari 1971 och efterlämnade enda
som dödsbodelägare hustrun Elisabeth Lindgren. I bouppteckningen antecknades att äktenskapet ingåtts år 1914. Där upptogs också vissa efterarvingar.
Vid bouppteckningens inregistrering förelåg följande utredning rörande dödsboet. I ett äktenskapsförord från år 1914 hade förordnats att all Elisabeth Lindgrens då ägda och senare förvärvade egendom skulle vara enskild. I ett testamente från år 1953 hade makarna förordnat bl.a. att den efterlevande skulle under sin livstid erhålla fri dispositionsrätt till den först avlidnes kvarlåtenskap samt att efter bådas död skulle dels utgå vissa legat till makarnas syskonbam, dels återstoden tillfalla en särskilt bildad stiftelse till stödjande medicinsk forskning.
av I ett "kodicill" från år 1962 till ovannämnda testamente och i tilläggs-
27 Se vidare
avsnitt 2.7.
Om makes arvsrätt... 95
testamente från år 1965 hade makarna ytterligare förordnat angáende legat.
Sedan dödsboet avträtts till förvaltning av boutredningsman hade advokaten Erik Felländer törordnats i att sådan egenskap handha
förvaltningen.
Tingsrätten hade förordnat advokaten Per-Axel Weslien att som god man bevaka den blivande stiftelsens rätt.
Tingsrätten hade med boutredningsmannens
samtycke förordnat förre advokaten Claes Sandels att förrätta bodelning i makarnas bo. I bouppteckningen upptogs makarnas samfällda egendom, efter avdrag för skulder med 35 255 kr 27 öre, till värde 3 ett av 812 161 kr 59 öre. Denna egendom utgjordes fast egendom i Sverige, av upptagen till taxeringsvärdet tillhopa 335 000 kr, egendom i Frankrike, upptagen till 112 620 kr, samt lös egendom i Sverige, upptagen till 3 399 796 kr 86 öre, varav lösören 27 545 kr. Elisabeth Lindgrens enskilda egendom antecknades till ett värde 26 175 kr 43 öre. Inom linjen av upptogs fyra på Arvid Lindgrens liv tagna försäkringar, nämligen dels kapitalförsäkringar med utfallande belopp tillhopa om 26 246 kr 10 öre, dels en livränteförsäkring med ett kapitaliserat värde 133 891 kr, samtliga av med den försäkrades maka förmånstagare. I
som bouppteckningen
antecknades att Elisabeth Lindgren yrkade fördel bo oskifto av samt vederlag med dels 3 000 kr motsvarande år 1915 arv efter hennes mormor, dels 27 000 kr motsvarande arv år 1922 efter hennes far, vilka
båda belopp Omhändertagna Arvid Lindgren.
angavs av
Samtidigt med bouppteckningen ingavs såsom bodelning betecknad
en handling från december 1971 undertecknad Sandels av samt godkänd av Elisabeth Lindgren, Weslien, Felländer och
Överförmyndaren. Bode-
ningen omfattade det samfällda boet jämte de inom linjen upptagna försäkringsbeloppen, allt upptaget till värden i
samma som bouppteck-
ningen eller totalt 3 972 298 kr 69 öre. Elisabeth Lindgren tillskiftades
dels yrkad fördel bo oskifto med tjugonde lösegendomen av en av inklusive forsäkringsbeloppen eller 176 233 kr 93 öre, dels yrkat
vederlag för med tillhopa 30 000 kr, slutligen arv dels giftorättsandel med hälften av det samfällda boets återstod eller 883 032 l kr 38 öre. Till samma belopp beräknades Arvid
Lindgrens giftorättsandel. I den
egendom som påfördes Elisabeth Lindgrens andel ingick bl.a. hälften av all fast egendom och törsäkringsbeloppeni deras helhet.
Dödsboet ln promemoria Gösta Walin. gav en av I promemorian anförde Walin bl.a. följande.
vad som upplysts är det betydelse för
av beräkningen av
"Enliåti
arvss tten, att med anledning dödsfallet bodelning sker enligt av
96 Om makes arvsrätt...
7 Beträffande genomförandet av bodelning, när make är arvinge
.
er testamentsta are, kan anföras förande.
Make kanfå til träda avliden makes arlåtenskap l enligt lag, dvs 3 kap. l § AB, med äganderätt utan testationsfrihet ett slags fri dispositionsrätt, 2 enligt testamente med full äganderätt, dvs med även testationsfrihet, 3 enligt testamente med fri dispositionsrätt eller 4 enligt testamente med nyttjanderätt eller annan variant.
I samtliga fall kan bodelning av olika skäl vara praktiskt
Med bodelning kan sålunda åsyftas att reglera gäldsansvaret,behövlig.
a
att fixera vederlagsanspråk och vardera makens lott, jfr NJA 1946 s 289, c att verkställa lottläggning, lägga fastighet endera
t ex lotten. En sådan lottläg ng kan, om den blir gällande, ändra andels vid den efter evande makens död, på grund
t ex av realvärdestegring just den egendomen osv, d att vinna en korrekt arvsskatteberälqnng. så fall måste bodelning ske enligt lag för att den skall godtas enligt 15 § l mom arvsskatteförordningen.
När make avlidit och nya GB är tillämplig, skall enligt 12 kap GB bodelning ske. Det föreskrivs undantagslöst, men föreskriften torde närmast avse att ge vardera sidan rätt att påkalla bodelning, om den å något sätt har intresse därav. Aven i äldre skall bode ning kallad ske jfr Winroth äktenska70 ft. I
ibland boskifte s
fortsättningen används termen bodelning även i fråga om äldre äktenskap.
Trots den kategoriska lydelsen av 12 kap GB har i motiven till 1928 års arvslag och kommenterande utgåvor av den lagen och AB uttalats, att när vid den först avlidna makens död den efterlevande erhåller ä anderätt blott till den egendom som grund av giftorätt till ommer honom utan enligt numera 3 kap även till
- den dödes egendom, något behov e uppstår av bodelning. Med äganderätt avses tydligen i uttalanden även sådan fri
enligt 3 kap AB som ovan Det kan i dispositionsrättutning härtill anmärkas, på flera punkter ha ans att man synes underlåtit att i GB dra den fulla konsekvensen av att make enligt lag skall tillträda hela boet.
Det torde inte råda någon tvekan om att man får acceptera uttalandet, att bodelning inte behöver äga rum när efterlevande make med äganderätt får tillträda hela boet. Detta innebär en lättnad för efterlevande maken i normala fall. Lagen framtvingar alltså inte en bodelning för att åstadkomma bättre grundval för blivande delnin när efterlevande maken gått bort. I en artikel i SvJT 1929 s 284 har emellertid Erik Lind skärpt motivuttalandet och påstått, att enär efterlevande maken är ensam rättsägare, någon bodelning överhuvud inte kan äga rum under förutsättning än att maken avstår från
annan sin arvsrätti förhållande till den först avlidnes arvingar. Under det att motivuttalandet ger lättnad skapar Linds uttalande en svårighet för efterlevande make som har behov av att få bodelning till stånd. Lind har inte motiverat sin ståndpunkt och den kan inte utan vidare Den omständigheten att efterlevande make får äganderätt till godtas.et hela
men inte testationsfrihet till alltsammans kan i och för
sig vara utslagsgivande för frågan om bodelnin kan äga rum. Presumtionen bör naturligtvis vara, att bodelnin skal kunna ske även i andra fall än Lind nämnt, varför skall e rlevande make på d av sin arvsrätt bli sämre ställd i bodelningshänseende än om an inte haft arvsrätt. Motiven vitsordar också, att behov av bodelning kan uppstå
förutom i den situationen att maken avstår från sin arvsrätt om den - -
Om makes 97
arvsrätt...
först avlidna makens egendom avträds till konkurs på grund
av
från den efterlevandes sida eller efter ansökan
av
grarvagörelse
orgenar.
Det förefaller som Lind antagit, att formella skäl skulle hindra
om efterlevande make att åstadkomma bodelning i de fall han
som åsyftade. Man måste ställa sig starkt kritisk mot antagandet
av ett sådant hinder. Utgångspunkten måste rimligen att när behov
va.ra, av bodelning föreligger, måste sådan ett eller annat sätt kunna ske
under i varje särskilt fall föreliggande omständigheter. Man får då
nöja sigmed den form för bodelmn kan åstadkommas. Motsatt
som ståndpunkt innebär deni de justice. et kan f ö konstateras, att läget
ur formell synpunkt förbättrats sedan artikeln skrevs, nämligen
enom införande av instituten boutredningsman och skiftesman. Att lgripa
urarvagörelse genom konkurs för att åstadkomma bodelning
var naturligtvis inte så lockande även uppkomma.nde överskott skulle
- om tillställas efterlevande maken. Någon olägenhet med avträdande till
förvaltning av boutredningsman, om det skall behövas, kan däremot
inte antas. Sådan förvaltning att ersätta konkursförvaltning,
avser a och tydligt är att bodelning kan nödvändig för att boutredningen
vara skall kunna enomföras och den avlidnes bor emärer förnöas.
Aven om odelning inte möter formella hin är därm inte
er sagt, att bodelningen i allo medför den effekt som vederbörande tänkt
sig. Detta gäller särskilt den effekt lottläggning nämnts under
av som c här ovan. Ett likartat örsmål behandlas i betänkandena
s a AktenskapsrättI och S U 1964:34 och 35. Där uppmärksammas,
att efterlevande make t vid omgifte kan önska få verkställa
- ex - att delning av boet med sekundosuccessorerna. Hämmsägs i anslutning
till en föreslagen ny bestämmelse, 3 kap § AB i kommitténs
förslag, följande II s 390.
Det har vid tillämpning gällande lag sina håll tveksamt,
av ansetts om en sådan delning kan genomföras. en är iclke förutsedd i lagen
och berörs särskilti ALmotiven. Enligt uttalandte lagberedningen
av i annat sammanhan kan sådan delning ske. Det förutsätts dock,
en att efterlevande ma en vid den först avlidnes död kan avstå från sin
arvsrätt och genomföra bodelning med först avlidnes släktingar.
den
Likaså förutsätter reglerna förskott 6 7 efterlevande
om 1 att make kan genom gåva till någon den örsit avlidnes arvingar
av föranstalta om en partiell utlösning Efterlevande
av åvotagaren.
maken lärer dock denna väg kunna lâmgt, att skifte med
sekundosuccessorerna kan ha skett. För sekundosuccessorerna
anses är det utan betydelse, när delning Berätti ade till
en genomföires.
sektmdosuccession är de skyldemän antdra
inom arente en som ännu lever vid tidpunkten för efterlevande makens öd. I praktiken
torde man i viss utsträckning ha bortsett härifrån och ingått överens-
kommelser under efterlevande makens livstid. För möjliggöra
att att
efterlevande maken, utan att några formella erinrizngar kan framställas
däremot, kan genomföra delning under :sin livstid föreslår
en kommittén en uttrycklig regel härom. Regeln innehåller, efter-
att levande make är berättigad att, i anledning omlgifte eller eljest när
av han finner det önskvärt, skifta boet med de ldtemän efter den först
s avlidna maken är närmast till när ftte sker och i
som arv s att det sådant fall är dessa tillträder arvet efter den först avlidne. Aven
som det norska förslaget, i likhet med vår rätt tillerkänner
som efterlevande maken äganderätt fri förfogantderätt till kvarlåten-
utan
JSOU981110
98 Om makes arvsrätt...
skapen när bröstarvingar saknas, förutsätter att maken är berättigad till delning när som helst efter den först avlidnes död. I fall, då
efterlevande maken vill avstå från sin rätt, kan det likväl
vara av betydelse för honom att kunna in å överenskommelse
om mera sekundära frågor med den först avli makens ldemän. Aven
s en sådan mindre vittgående befogenhet böra erkännas honom.
synes Enligt förslaget skall efterlevande maken sålunda äga att rörande boet
ingå överenskommelse med de skyldemän efter den först avlidna maken som då är närmast till Skulle sekundosuccessorerna
arv. frivilligt medverka till delning av boet äger maken begära förordnande av skiftesman sätt vid bodelnin enligt GB.
samma som Enligt 9 § iförevarande skall nämligen beträffande örrättningen
p i delar gälla vad är stadgat Det må
som om vidaretillämåligaamhållas, delningen
att enär enligt förslagetbodelninskall s e med de
arvingar efter den först avlidna maken är närmast till när
som arv delningen äger rum, ändring i intressenternas krets kan inträda under förfarandets gång. Avgörande blir, vilka sektmdosuccessorer
som finns när skifteshandlingen underskrivs eller, skiftesman anlitas,
om denne skiljer sig från ärendet. Delningen får även i övrigt ske med
från boets ställning vid tidpunkt. Verkan
samma av
utgångspunktde nin
en är, att arvingarna efter den först avlidna maken omedelbart tillträ er sitt arv efter denne. Var och dem kan sålunda därefter
en av
enom överlåtelse eller annat sätt förfoga över sin rätt efter den örst avlidna maken.
När i det praktiska rättslivet delning har skett med sekundo-
successorerna, frågar man vad det kan ha medfört för verkan. Enligt min mening är det otä bart, att delningen skall betraktas
som en nullitet. Overvägande skäl tala för att de intressenter i
synes som egenskap av blivande sekundosuccessorer deltagit i delningen skall anses bundna och således inte kan framdeles kräva, att den skedda delningen skall anses obeñntlig. T dligt är, att det inte här föreligger sådant fall som avses i 17 ka 1 AB. Sekundosuccessorerna är arvingar efter den först avli maken och den träffade överens-
na kommelsen har sålunda ingåtts efter deras arvlåtares död. Inte heller faller överenskommelsen under 17 kap 2 Den avsägelse
lll som överenskommelsen kan anses innebära har inte skett med arvlåtaren
sätt där förutsätts. Möjligen kan säga, att överenskommelsen
man innebär ett slags äventyrsavtal och att sekundosuccessorerna avstår från andelsrätt i en förmögenhetsmassa vid den efterlevande
som makens död kan större än den vid tiden för överenskommelsen
vara befintliga massan. Om 17 kap 2 § AB skulle till äventyrs
anses analogiskt torde emellertid den avsägelse delningen
som till äventyrstillämpliinne ändå i
attar praktiken bli bindande, eftersom delningen kan förutsättas ske skriftligen. Jfr vad i 13 kap GB
som föreskrivs om formen för bodelning.
Om de successionsberättigades krets ändrats när efterlevande maken sedermera dör, pstår frågan vad mån tillkomna delä
u n are är bundna. Det förefa ler härvid endast röstarvingar inkl
som
till sekundosuccessorer biträtt överenskommelse
som alcåoptivbarnkunna tänkas komma i fråga s som nytillkommande. Jag bortser alltså från att sekundosuccessorers lotter kan ökas att någon
genom faller ifrån. Goda skäl att i den angivna situationen
synes a analogiskt tillämpa tredje stycketiförelil 2 § AB, demia
p om paragraf
inte anses direkt tillämplig. Det skulle innebära, att bröstarvmgar till
Om makes 99
arvsrätt...
som ingått överenskommelsen blir bundna. Det är onekligen någonförstå, varför üll sv rt att sekundosuccessorer enligt 3 kap 1 § AB skulle bröstarvingarbättre stål da när denne avstått från
vara arv enligt
än bröstarvingar till sidoarvinge som med bindande verkan
laårummetigt 17 från
e kap 2 § AB avstått vanligt arv.
Om man godtar sådan förtida delning med sekundosuccessorer
en som nyss nämnts vilken år ut på att definitivt utlösa dem eller
något 1 den riktningen tor e man också böra erkämta motsvarande
giltighet av bodelning inte utlösa sektmdo-
en som avser att successorerna utan endast att få fram de rätta andelstalen och
bl a för framtiden klara ut hur efterlevande make får handärifnomkas med endomen i makarnas bo.
e
Enligt det a örda kan en bodelnin realiter genomföras
genom avtal mellan efterlevande make och de ella Sekundosuccessorerna.
a Det skulle enligt min mening mycket formalistiskt inte
vara att godkänna en sådan vid arvsskatteberäkningen, den
bodelning om
materiellt sett skett enligt Sekundosuccessorerna är visserligen inte aktuella .
dödsbodelägare när boet delas redan före efterlevande makens död. ,
Dödsbodelägare efter den först avlidne maken är då alltjämt den efterlevande maken, denne har själv deltagit i
men överenskommelsen och det saknas därför anledning hänsyn till
att av honom ogiltigförklara bodelningen.
Här inställer sig frågan, den efterlevande maken med-
om utan verkan av sekundosuccessorer de vägrar kanske att kan
medverka
åstadkomma en bodelnin mellan sig själv och den först avlidna makens dödsbo. Svea Hov har i beslut d 12 okt 1956 O 401/1955 underkänt ett boskifte förrättat två skiftesmän och godkänt
av av efterlevande maka testamentstagare med full ägande-
som var ensam rätt.
För egen del håller jag inte för uteslutet, att efterlevande make skulle kunna genomföra bodelning, vilken han
en genom som representant för enda dödsbodelägare 1 den döda makens dödsbo
förhållandet till sig själv efterlevande make.
som regljerarfinns bestämmelser
et visserligen i lagstiftningen som uttryckligen
anger, att en representant för juridisk person är jävig att handlägga fråga mellan den juridiske och honom själv, t 86 § och
personen se ex 92 § 2 st aktiebolagslagen. Se vidare 13 kap 2 § FB.
ang förmyndare
Av jävssituation följer emellertid inte utan vidare att rättshandling som trots jävet ingås är ogiltig. Den kan tänkas angripbar utan
vara att vara eo i so En sak är, att en jävig bör avhålla sig
person från han ogiltig.överlämna det
att a oc någon amian. En annan sak är att avtal, när jävet inte kan undvikas. Enligt 13 kap 2 § FB ägeromöjlifggöraörmyndaren företräda
rätt att m ndlingen vid avtal med förmyndaren. Det är klara verba. Av lag eredmngens uttalanden framgår emellertid också se NJA 1924 s 355 t att med stadgandet inte avsågs att fastslå allmän grundsats att in må i
som en annans namn sluta en rättshandlin med sig själv eller någon han
me som själv företräder. Jfr rätts all SvJT 1919 30 19.
- s nr
I flera fall kan föreligga tvångssitttation, då ett avtal överhuvud
en inte kan åstadkommas annat än genom en ävi representant. Det kan
tex bli tal om bodelning efter makars dö lan identiska
me re resentanter för båda sidor, såsom makarna avlidit samtidigt kort
om er efter varandra och har samma arvingar. Arvingarna A och B på
ena sidan behöver göra bodelnin med arvingarna A och B på andra sidan
osv. Jag föreställer mig oc att det alltemellanåt förekommer att
100 Om makes arvsrätt...
en som är ensam styrelseledamot för stiftelse eller
amian
juri åfrsonsk
person ingår avtal med annan stiftelse eller juridisk för
person vilken han ensam är styrelseledamot. Dylika avtal bör naturligtvis
granskas kritiskt att de utan vidare skulle har jag
men vara ogiltiga
svårt att tro. Av intresse är också kommissionärs rätt ull självinträde
och fullmäktigs rätt att sluta avtal med sig
själv.
Vad angår den tvångssituation när make vill
som som representant för avliden makes dödsbo föreliggergöra odelning med
som efterlevande make får komma ihåg, det i allt fal fsiiälv
man att mus två Som nämnts bör inte formella skäl awisa
man av
parten
möj l eten till bodelning när sådan är behövlig materiella skäl
av därib and skatteskäl. Arvsskatteförordningen sina
avser att genom krav beträffande bodelning hindra egendom med skattefritt
att orätt förs över till efterlevande make. Denna synpunkt kan emellertid
åberopas üll stöd för att materiellt riktig bodelning skall under-
en kännas av formalistiska skäl. Lagstiftningen är f ö så konsekvent.
I fråga om arvslotterna tillämpas in dubio schematisk
beräkning.
Ingenting hindrar arvingarna att göra ett avvikande skifte
som - om det resenterats medfört högre arvsskatt.
-
an bör givetvis fråga sig, bodelning mellan makes dödsbo
om en representerat av efterlevande maken, å och efterlevande maken,
ena,
andra sidan, är någon realitet. ndast den frågan besvaras
om jakande kan bodelningen godtas i arvsskatteärende eller i andra
sammanhang.
I allmänt civilrättsligt hänseende kan tänkas, efter-
gärna att
levande make, föranstaltat bode skulle kunna själv
som om ning, frångå densamma. Om förrättningen skett under medverkan vittnen
av har viss tryg et vunnits mot att den smusslas undan. Och har den
resenterats ör rätten, kan den naturligtvis inte utan vidare försvinna.
odelningen måste också i sak ha verkan som tredjemansavtal i den
mån den är av betydelse för tredje borgenärer, sekimdo-
man successorer osv. Vidare måste det uteslutet att efterlevande
anses make, som föranstaltat bodelning och låtit den inges till rätten i
om arvsskatteärende, eller makens skulle i skatte-
successorer senare ärende kunna frångå bodelningen.
Av det sagda framgår, att bodelningen inte kan frånkännas verkan.
som skett genom bodelningen kan dock antagligen inte Lottläggglngutan dosuccessorers
se medverkan medföra den effekt som nämnts ovan under c. Detta beror emellertid inte på bodelningen skulle
att var utan har sin grund i den ala 3 kap
%ltig som
1 § innehåller. Sedan bodelning ett skallfördelninrlevande maken
s e tillträda även den dödes lott och har därefter rätt sammanblanda
att massorna. Bodelningen torde visserli kunna klarlägga andelstalen
en t ex genom bestämmande av veder agsanspråk kan inte
men nog
genom lottläggning och senare" värdeförändringar förändra de
andelstal enligt 3 kap 1 § AB skall gälla och klarlagts
som som
genom bodelningen.
Man kan naturligtvis ibland hysa misstanke, bodelnin i angiven
att form inte är materiellt korrekt. Sådan misstanke kan lertid med
eme ungefär samma fog hysas i andra fall då bodelning sker mellan
närstående eller rent av mellan identiska arvingar på ömse sidor,
se ovan. Man synes här som eljest böra nöja sig med den kontroll
av
bodelningen som kan ske enom gransknin bouppteckningen och
av i bodelningen redovisade siälför avvikelse
rån hälftendelning. Sådan
avvikelse till förmån för efterlevande make bör skäligen styrkt
vara
Om makes 101
arvsrätt...
för att godtas awikelse enli lag. Det kan påpekas
som en att Skattemyndigheten inte heller i andra all kan fullt ut kontrollera
att
bodelning skett enligt lag. Osynliga eftergifter vederlagsanspråk
av m m kan ha förekommit. Man får nöja med att kontrollera de
sig synliga åtgärderna och de grunder tillämpats i fråga dem.
som om
Om make vid bodelning nnat själv den avlidna makens
dödsbos bekostnad, kan antag igen bo elnin framdeles angripas
en av den senares sekundosuccessorer såsom otill örlig.
Om man så vill, finns det möjlighet att förstärka tilltron till
en sådan bodelnin som Till att börja med väger naturli
nyss
vis tungt, om en godkänns de aktuella sekundosuccessorerna
av ovan. Härjämte bör uppmärksammas vad medverkan boutred-
av ningsman kan betyda.
När dödsbo avträds till konkurs, sker bodelning mellan konkursboet
och efterlevande make. Man skulle vänta sig, att när dödsbo avträds
till förvaltning av boutredningsman, det skulle boutrednin
vara smannen som vid bodelning representerade dödsboet. Han skall
b a svara för att borgenärer inte blir lidande Lagens principiella
osv. ståndpunkt synes emellertid attndelägarna på ömse sidor skall
vara verkställa bodelning, 19 kap 15 § AB. Det är detta tydligt,
se trots att boutredningsmannen måste ha sin hand med i spelet. I kommentar till
lagrummet sägs, att boutredningsmannen skall tillse delningen inte
att länder någon till förfång, därvid närmast kommer i betraktande de
rättsägare som själva inte deltar i delnin Härefter erinras bl
a om gäldsansvaret. Boutredningsmannen skall vidare tillse, delning inte
att verkar intrång i singulära testamentariska förordiianden. Hur
boutredningsmannens eventuella opposition mot delägarnas vilja skall
om saken sätts på sin spets, oklart. Om
synres vara lgenomdrivasodelnin kränker
en den dödes borgenärer, kan boutredningsmannen hota meåkonkurs.
Detta hot kan däremot knajppast användas,
om dödsboet är solvent men annan intressent kränks bodelningen.
genom Eftersom sakligt sett borde boet vid
representera delningen har emellertidboutredningsmannenal anledning
man att med styrka fastliålla,
att han har befogenhet att kontrollera denna. Tydligt är under alla
omständigheter, att boutredningsmannens pOSITtIVa medverkan till
bodelning skänker denna en tilltro som måste än tillfyllest
anses mer i arvsskatteärendet.
Detta gäller naturligtvis även boutredningsmannen eller
om annan verkställer bodelnin i egenskap skiftesman.. Märk skiftes-
av att mannainstitutet inte när Erik Linds artikel tillkom.
anns
Hittills har endast behandlats det fallet efterlevande makes rätt
att grundas på 3 kap l § AB. Saken ställer sig i viiss mån annorlunda,
när efterlevande makes rätt grundas Det förda
testamente. resonemanget är emellertid betydelse för bedlömning vad
av av som
anses gälla när som i det nu aktuella fallet testamente före-
- -
Iskalligger.
Beträffande testamentsfallen kan till böirjan konstateras
en att bodelning alltid bör ske efterlevande make endast fått nyttjande-
om rätt till den avlidnes Om efterlevande make sålunda istället för att ärva ngiftorättsandel."igt 3 kap l § AB får nöja
e med nyttjanderätt enligt föreliggande testamente godkänns ler blir lagakraft-
som e vunnet, sker bodelningen med tillträdande airvingar. Aven
om äganderätten enligt testamente skall svävande och arvingarnas
vara krets fixeras först när efterlevande maken avllider kan
bodelning
102 Om makes arvsrätt...
genomföras. Jfr ang förordnande av god man 18 kap 4
åtxsrixlrpåaktigt
Har efterlevande make testamente fått full äganderätt eller
genom fri dispositionsrätt till den avlidnes giftorättsandel, kan han disponera
över sin rätt så att han nöjer sig med ttjanderätt. Mottagare
n av dispositionen kan ordnas. Det sagda lir då tillämpligt.
nyss
Har efterlevande make fått får dispositionsrän och föreskrift
getts om sektmdosuccession till förmån för än de sekundosuccessorer
annan som avses i 3 kap 1 § AB, torde inte heller kunna bestrida
man möjligheten av att efterlevande maken gör bodelning med den utsedda sekundosuccessorn. Om möjligen i testamentet skall inläggas något förbud att dela upp boet, kan bodelningen på sin höjd inverka på efterlevande makens rätt att testamentet.
Har efterlevande make fåttbeåagnai di ositionsrätt och föreskrift
getts om sektmdosuccessipn till förmån ör de sekundocussessorer
som nämnsj 3 kap 1 §AB, skall testamentet in dubio innebära, att
anses 3 ka AB får motsvarande tilläm Bestämmelse härom finns i 12
§ AB. Det är svårt att tänka sig, att testamente i detta fall skall kapabe ndlas med större respekt i förut
än angivna fall. Bodelning kan genomföras men lottläggning medför e annat avtalats med
- om sektmdosuccessorerna sannolikt inte sådan e ekt som nämnts ovan
under c. 3 ka AB blir då trots tillämpligt med lagens andelstal i he Möjligenlottläggninienbör doc godta
a massan. testamentet anses den påverkan som lottläg ngen accepteras
rum om som deñmtv. Det är toläien:ngsfråga.
en I allt fa l kan enligt min mening bodelningen kombineras med överenskommelse med de aktuella sekundosuccessorerna som medför sådan verkan. Se
ovan.
Här kan antydas en möjlighet som måhända verkar alltför formalistiskt dad. Om efterlevande make är insatt testamentsta
som kan n avstå från sin legala rätt till efter den först avlidna
arv maken. När han gjort det, träder den först avlidnes andra arvingar till, dvs en något annorlunda bestämd krets än den i 3 kap
som anges 1 § AB. Se 2 kap 2 § AB. Med denna krets arvingar kan
av efterlevande maken sluta alla slags avtal på sätt
samma som om
bröstarvingar funnits.
Eventuellt kan därför bodelning i här aktuellt fall kombineras
en med att efterlevande maken avstår från arvsrätt och att bodelningen godkänns av de arvingar därigenom träder till.
som
I familjerättskomrmtténs förenämnda betänkande Aktenslgapsrätt behandlas i anslutning till förslag 3 kap 11 § i AB även
- om en ny det fallet att testamente föreligger till förmån för efterlevande make. Härom sägs följande s 391.
Frågan, om efterlevande make kan träffa avtal med sekundo-
successorer, kan up komma även när sektmdosuccession skall äga rum i testamentsför ållanden. Huruvida regel enligt
samma som förevarande af i förslaget skall kunna tilläm även i dessa
para as fall, är tvive aktigt. AS behandlade frågani 19 4 års betänkande
mera och ansåg svaret beroende på innebörden första testamentstagarens
av rätt. Var denne universell testamentstagare med fri förfo anderätt jfr 12 ka 1 § och 3 kap, borde han bl kunna trä avtal med
a a sekun osuccessor om att denne ñck tillträda egendomen tidigare än som följde av testamentet jfr NJA 1937 s 39 och s 243 samt 1944
s 310. Men om, såsom i regel vid successivt legat, första testaments-
tagaren var förhindrad att överlåta egendomen NJA 1932 341 och
s
Om makes
arvsrätt... 103
1937 s 63, syntes han kunna träffa avtal med sekundosuccessorn
om egendomens över ång till denne. I viss utsträckning har sålunda,
enligt dessa uttalan en, första testamentstagaren och sektmdo-
successorn möjli het att sinsemellan bestämma rätten till sekundo-
om succession. Att "rutöver dem avtalsfrihet ansåg AS låta
ge sig göra utan att eftersätta den för testamentsinstitutet lcnappast
grun läggande
att testators vilja skall avgörande. Genom kommitténs
vara principenörslag till förevarande
11 § kommer emellertid frågan i ett nytt läge.
Införs en lagregel angivet innehåll för fall legal förfoganderätt,
av av
nes lämpligen samma ordning böra gälla i fråga testamentarisk
om örfoganderätt, om annat följer testamentet. Genom hänvisning
av i 12 kap l § till förevarande paragraf i förslaget har därför
stadgandet
tillämpligt även i testamentsförhållanden. Av förstnämnda
gjorts
agnun framgår, att regeln skall tillämpas, därest tolkningen
av testamentet leder till ett annat resultat.
I det nu aktuella ärendet förelig testamente efterlevande
er som ger maken fri dis ositionsrätt under återstående livstid till den först
ans avlidnes kvar åtenskap. Den stiftelse är utsedd bli universal-
som att testamentstagare efter båda makarnas död är enligt inte bildad ännu, hinder torde knappst föreligga omede bartuppgift
men att bilda den. Om så inte sker, torde god för den blivande stiftelsen kunna
man förordnas enligt 18 kap 4 § 5 AB sic.
Genom medverkan stiftelsen god för stiftelsen kan
av res man bodelning mellan den först avlidna dödsbo och efterlevande
ma ens maken äga rum, det till llest efterlevande maken
om anses att själv re resenterar dödsboet. Därvid stiftelsen gode
tor e resp mannen - samt outredningsman se ovan vara pliktiga att iaktta, att det inte
från dödsboets sida någon eftergift försämrar stiftelsens
som ställning. De torde görstså inte
ha rätt att göra någon gåva, men enligt min mening bör stiftelse ha viss möjli et att ingå på uppgörelse.
Beträffande Stiftelsens bundenhet gä ler i övrigt
vad som ovan sa om bundenheten för sekundosuccessorer. I förevarande fall behöver
man inte räkna med att stiftelsen skall falla från och
nå on annan intressent inträda i stiftelsens ställe. Eventuella svårigheter i
estår att man kan diskutera vad stiftelse kan vidta för dispositioner.
en
Stiftelsens medverkan kan inskränka sig till godkänna bodel-
att
i vad den kan vara av intresse för stiftelsen. ninsgenåvitt jag förstår måste efterlevande
maken vara berättigad att få skiftesman förordnad, hon begär det. Någon formell invändning
om mot bodelning som i hithörande fall förrättas särskilt förordnad
av skiftesman synes inte kunna framställas. Jfr
13 kap 1 § GB jämte Övergångsbestämmelser samt 23 kap 5 § AB. Den möjligen är
som tveksam huruvida efterlevande make kan utväxla vileförklaringar med
den döda makens dödsbo, representerat den rlevande maken,
av e och på det sättet åstadkomma bodelning saknar i allt fall grund till
någon motsvarande tvekan när skiftesman verkställer bodelning. Det
är då inte fråga om utväxling viljeförklaringar mellan
av intressenter utan om en förrättning på skiftesmannens ansvar. Att behov
av bodelning kan när efterlevande make är delägare i
ensam den döda makens boföreligfgaramgår vad
av som förut sagts.
Grundas skiftesmannens bodelning å någon den efterlevande
makens disposition till fördel, dispositionen inte
egen r större verkan än om efterlevande maken själv bodelningen och därvid gynnat sig själv. Jfr Detsamma gälgjorti fråga form
ovan. er om annan av
104 Om makes arvsrätt...
sa l mellan sldftesmannen och efterlevande make, t ex genom att den orre gör en oriktig fördelning efterlevande make underlåter
som att överklaga. Här inställer sig del spörsmål, huruvida sekLmdo-
en successorer bör av skiftesmannen kallas till bodelningen och de i så fall blir bundna om de inte överklagar denna i vanlig ordning. Dessa
örsmål torde i förevarande sammanhang kumia lämnas
ppenbart är att de inte kan få stå i vägen för möjligheten
att genomföra en önskvärd förrättning.
Det vore uppenbart stötande, om inte
arvsbeskattningen s e kunna ske på materiellt riktigt underlag därför att bodelning av formella skäl anses kunna äga
rum.
Bodelning kan enligt min mening ske. En bodelning förrättas
som av efterlevande make för del och representant för den
egen som avlidna makens dödsbo är i och för sig godtagbar. Den kan i förekommande fall få förstärkt värde boutredningsman
genom att medverkar och kontrollerar att tredje män inte kränkes
samt genom att även sektmdosuccessorer här stiftelsen eller god for
- man stiftelsen deltager.
-
Mot bodelning som förrättats slciftesman inte kunna riktas
av synes någon formell invändning."
Främst med hänsyn till Walins promemoria fann tingsrätten att
bodelningen skulle läggas till grund för arvsskatteberäkningen.
Även hovrätten ansåg bodelningen
att skulle läggas till grund för
skattläggningen.
Majoriteten i HD fastställde det slut vartill hovrätten kommit och
uttalade följande.
"Makarna Lindgrens inbördes testamente innebär, Elisabeth
att Lindgren skall äga fri dispostionsrätt till Arvid Lindgrens kvarlåtenska under sin återstående livstid samt att efter Elisabeth Lindgrens d" behållningen skall sedan vissa legat utgått tillfalla då
- - en särskilt bildad stiftelse.
I situationer av detta slag kan den efterlevande maken särskilt
med tanke eventuella testamentariska dispositioner ha
- ett berätti t intresse att under sin livstid få klarlagt förhållandet mellan den i ödsboet ingående egendom, varöver han kan med
nera full ä nderätt, och den egendom vartill han har fri för-
en st fo n erätt. Detta gäller elvis när, såsom i förevarande fall,
exem o arhet föreligger rätt til vederlag och tilläm ningen
om om av gällande bestämmelser rörande boets delning. Genom elning eller
där äldre GB är tillämplig boskifte bör andelsförhållandet mellan - de båda förmögenhetsmasssorna kunna fastslås på bindande sätt i
vart fall gentemot sektmdosuccessor, godkänner förrättningen.
som
Den i målet aktuella bodehiin innefattar enligt sin l delse ett fullständi boskifte lan Elisashandlinâeneth Lind och Arvid
me en
indgrens dödsbo. id förrättningen, verkstä särskilt
som av förordnad slciftesman, har god företrätt den ännu inte bildade
man
28 JustRm Petrén, Nordenson och Bengtsson.
SOU 1998: 110 Om makes arvsrätt... 105
stiftelsen och godkänt boskiftet. Förrättningen får ha sådan
anses
bindande verkan som nyss angivits.
Med hänsyn till angivna omständigheter är boskiftet
att anse som
sådan förrättning som jämlikt 15 § 1 2 st lagen arvsskatt och
mom om
åvoskatt kan läggas ull grund för skattens beräkning. Såsom HovR:n
lgunnit,föranleder vad i målet förekommit till än vid
annat att
boskiftet andelarna bestämts enligt lag."
Minoriteten i HD ansåg emellertid inte att den åberopade bodelnings-
handlingen innefattade boskifte beskaffenhet att kunna läggas till
av grund för bestämmande arvsskatten. Enligt deras mening skulle
av skatten i stället beräknas efter en schematisk bodelning.
2.5.3 Förarbetena
Familjelagssakkunniga
Familjelagssakkunniga föreslog i sitt betänkande Äktenskapsbalk SOU
1981:85 att 9 kap. l § ÄktB skulle ha följande lydelse.
"Bodelning görs av båda makarna. Over bodelning skall upprättas
en
handling som skrivs under av dem. Ar den maken död, görs
ena
bodelnin en av den andra maken och den avlidnes arvingar och
universe testamentstagare; för dem gäller därvid sägs
om annat
vad som är föreskrivet make."
om
Familjelagssakkunniga kommenterade inte om de med uttrycket
"arvingar" avsåg endast dödsbodelägare eller även efterarvingar.
Lagrádsremissen med förslag till äktenskapsbalk
m. m.
I lagrådsremissen med förslag till äktenskapsbalk 1986/87: 1
m.m. prop
löd förslaget till 9 kap. 2 § ÄktB:
"Bodelning förrättas av makarna tillsammans. Over bodelningen skall
upprättas en handling som skrivs under dem båda. Ar den
av ena
maken död, förrättas bodelningen den andra maken samt den
av
avlidnes arvingar och universella testamentstagare. För arvingar och
29 .lustRzn Walberg och Vängby.
106 Om makes arvsrätt...
universella testamentstagare gäller i så fall, inget sägs, vad
om annat som är föreskrivet make. "3°
om
Inte heller departementschefen uttalade vad avsågs med uttrycket
som
"arvingar"
.
Uttalande av Lagrådet förslaget till ÄktB
om
Lagrådet uttalade följande förslaget till 9 kap. 2 § ÄktB.
om
"Den föreslagna paragrafens tredje mening vid handen
ger att, när en make är död, vad för bodelningssarnmanhang föreskrivs
som beträffande make skall gälla den avlidna makens arvingar och
universella testamentstagare.
Den an vna bestämmelsen är klar örande för rättsläget när vid
makes dö finns, förutom efterlevan make, sekundosuccessorer.
e Detta är be delsefullt, eftersom enligt remissförslaget sektmdo-
successions len blir mycket vanligare än F.n. gäller de bara
nu. den situationen att makar vid den frånfälle saknar
enes bröstarvingar,
och den avlidnes arvingar i andra arvsklassen därmed får
av efterarvingar med rätt att ta efter den efterlevande makensställningod
arv Enligt förslaget kommer i framtiden även makars
gemensamma bröstarvin ar att inta ställningen att allenast efterarvingar när
vara ena föräldern ör.
Av nu förevarande bestämmelse fram år att bodelningsavtal efter
en makes död kan ingås mellan den rlevande maken och den
e dödes arvingar och universella testamentstagare. En sådan ordning är
tillfredsställande flera skäl.
av
Det förhåller sig visserligen så att när det är klart den efter-
att levande maken skall få hela boet det för intressenterna
kan vara av ringa intresse i vad mån dödsfallsförvärvet skett med stöd giftorätt
av eller med stöd av arvsrätt. Men situationen kan sådan att det är
vara angeläget för den efterlevande maken eller efterarvingarna eller
någon av dem att det i nära anslutnin till den först avlidna makens
död fastslås vad den efterlevande inne med full äganderätt
ar resp.
endast med fri förfoganderätt.
I saken kan följande anföras.
Först bör nämnas att i antydd situation det kan be-
ovan vara tydelsefullt för den efterlevande maken till känna den maken
att ge att vill enligt försla ets 12 kap. 2 § AktB såsom sin andel behålla sitt
- giftorättsgods vi bodelning med anledning makes död. Det
av en må dock anmärkas att, trots ordalageni 12 kap. 2 det inte bör
anses uteslutet att den efterlevande maken rättshandling,
genom amian t.ex. genom förklaring som intas i bouppteckningen efter avliden
30 Lagrummet ÄktB.
fick slutligen sin placering i 9 kap. 5 §
31 se prop. was/sm s. 310
Om makes arvsrätt... 107
make, med lti verkan kan åstadkomma att vardera sidan sin
som andel i boet eh ller sitt giftorättsgods.
Från en amian viktig syn unkt är att beakta att regleringeni den
av föreslagna bestämmelsen i kap. 2 § AB följer att Vld efterlevande makes död aktualiseras i vad mån arvingar efter den först avlidna maken skall vidfråganefterlevandes död
en taga arv enligt huvudregeln med hälften av den sist avlidnes eller
kvarl
enligt förekommande särregler sistnämnda tredje stycke och enligt lagrådets förslag dess fjärde styc Earagrafs3-6 i
- - e samt samma kapitel med amian andel. Att vid den sist avlidna makens död kartlägga om skäl föreligger för avvikelse från hälftendelnin
sprincipen kan vara ytterst vanskligt; lång tid kan ha förflutit mel
an dödsfallen.
Av stort praktiskt värde är att efter den först avlidna makens död kan ske en bodelning klarlägger vad den efterlevande
som erhåller såsomformlibo elningslott med full äganderätt respektive såsom
arvslott med fri förfoganderätt. Den efterlevande maken får därmed fast mark att stå när det gäller testationsfrågor. Och de är
som arvingar respektive efterarvingar när den efterlevande maken dör får
ett upplysande underlag för sin bedömning andelsberäkningen i
av avseende den efterlevandes kvarlåtenskap.
När det efter en makes död finns någon, är barn efter den
som avlidne men inte till den efterlevande, och barn samt
gemensamma bodelning och partiellt skifte skall ske för att e gemensamt barn skall få ut sin arvslott, ligger det i öppen dag att bröst-
e gemensamma arvin rna har ett starkt intresse att kunna medverka när arvslottens storle och sakliga beskaffenhet bestäms.
Nå ot hinder kan inte anses föreligga för efterarvinge att begära
en föror nde av bodelningsförrättare, oavsett att rätt är
efterarvingens
ställd en obestämd framtid. Spörsmålet torde i praktiken sällan aktualiseras.
Om i enlighet med det anförda det i nära anslutning till den först
avlidna makens död kommer till stånd ett bodelningsavtal mellan efterlevande make och dem då utgör den krets är närmast
som som till efterarv, måste avtalet anses bindande även vid den efter-
om levandes död kretsen efterarvingar skulle förändrad."
av vara
Departementschejfczns kommentar
Departementschefen gjorde följande kommentarer med anledning
av Lagrådets uttalande avseende förslaget till 9 kap. 2 § ÄktB.
"Innan jag går in på lagrådets synpunkter i frågan vill framhålla
jag
att efterarvingar enligt gällande rätt inte torde anses behöriga att delta i bodelningsavtalet. Om den efterlevande maken är döds-
ensam bodelägare, har frågan om bodelningen i praktiken regelmässigt skutits up till dess att även den maken har avlidit Carlén-
se
endels, odelning och arvskifte, 4 uppl., 82; jfr även Walin,
s.
32 Se prop. 1986/87:1 s. 388
108 Om makes arvsrätt...
Kommentar till ärvdabalken, del 2 uppl., 22 och
s. s. 26 ff särskilt -
noterna 10, 12 och 13.
I situationer av detta slag kan dock den efterlevande maken
särskilt med tanke på eventuella testamentariska dispositioner
ha ett
berättigat intresse av att under sin livstid få klarlagt förhållandet
mellan den i dödsboet ingående egendom han eller hon kan
som
med full ä anderätt och den egendom han eller hon
som dixmeraen st innehar med i förfoganderätt. I rättspraxis
har ansetts att andelsfcirhållandet mellan de båda formögenhetsmassorna bör kunna
fastslås på bindande sätt i fall
genom bodelning vart gentemot
som godkänner förrättningen NJA 1977
se s.
âellgndosuccessorer
Förevarande aragraf är inte avsedd att åstadkomma någon
förändrin ande denna punkt fr
av 13 kap. 1 § andra stycket G . Av arvingarnarättslägedpåär alltså endast
et e som är närmast att ta arv dvs. de som är dödsbodelägare har rätt få delta i
som att bodelningsavtalet. En amian sak är att det inte torde föreligga något
hinder för att den efterlevande maken begär
att efterarvingarna
godkänner en såsom bodelning betecknad för därmed
handling att
skapa klarhet i frågan egendomens fördelmng
om på de olika
Skulle efterarvingarna inte vilja odkänna
egendomsmassorna. en
s dan handling, torde den efterlevande maken kunna få till
odelning
stånd genom att begära att bodelningsförrättare förordnas jfr
ett utlåtande av f.d. justitierådet Gösta Walin i NJA 1977
s. 375.
Som lagrådet har antytt torde efterlevande makes begäran
en om jämkning av bodelningen enligt 12 2 § få rättsverkan även för
efterarvingarna oavsett om någon bode ning har kommit tillstånd eller
vid den först avlidna makens död.
Av vad jag nu har anfört framgår att jag inte helt delar lagrådets
uppfattning i denna fråga. Någon rätt för efterarvinge delta i
en att bodelning vid den först avlidna makens död kan alltså inte
anses
Efterarvingen har därmed inte heller någon rätt att begära
föreligga.bo elningsförrättare
att utses eller att väcka talan klander mot
om bodelningen. Frågan om bodelningen har skett rätt sätt får
efterarvingen i stället möjlighet att aktualisera samband med
efter den efterlevande maken, när denne i sin har
tur
artl/sålçiftett."
avi
Lagutskønet
Även Lagutskottet yttrade sig i frågan om möjligheten till bodelning när
efterlevande make ärver. Utskottet uttalade bl.a. följande.
"Enligt utskottets mening kan det med visst fog hävdas osi-
att pro tionen se s. 388 för efterlevande make till
ger en att stånd bodelning i möjlighetde all maken"
en ensam är dödsbodelägare.
Utskottet anser dock för sin del att AktB inte bör sådan
ges en tolkning. En efterlevande make är
som ensam dödsbodelägare bör
33 Se LU was/sms s. 34
Om makes arvsrätt... 109
således inte kunna sluta bodelningsavtal med sig själv. Skälet för detta ställningstagande är främst de möjlighter som de reglerna i AktB
nya ger att dra in enskild egendom i bodelningen. Av hänsyn till efterarvingarnas intressen bör inte dessa möjligheter kunna ensidigt utnyttjas av den efterlevande maken. Ställningsta andet vidare i linje med förslag 17 kap. l å liggerodelnings-
AitBatt
förrättare kanpropositionens
örordnas endast då tvist föreli i bodelnin
er en sfråga. Utskottet vill också understryka att det torde i
ppast s överensstämmelse med den allmänna rättsuppfattmngen bodel-
att ningsavtal kan ingås endast
av en person.
Vad utskottet anfört hindrar inte att den efterlevande maken och den avlidnes efterarvingar träffar frivillig överenskommelse
en om fördelningen av tillgångarna i boet för att härigenom skapa klarhet i egendomsfrågorna. Att en sådan uppgörelse kommer till stånd är enligt utskottets mening önskvärt med utgångspunkt i både den efterlevande makens och efterarvingarnas intressen. En frivillig
överenskommelse om egendomsfördelningen kan inte innefatta
anses nå on formenli bodelmng bör kunna läggas till grund för den
men de ning som s ske vid den efterlevande makens frånfálle. Overenskommelsen torde kunna jämställas med föravtal
ett om bodelning och bli bindande för dem träffat den. Skulle vid den
som efterlevandes död kretsen efterarvingar ha ändrats, t.ex. därför
att en efterarvinge avlidit och efterlämnat make eller bröstarvingar, talar goda skäl för att de nytillkomna också bör bli bundna ämför f.d. ustitierådet Gösta Walins utlåtande i rättsfallet NJA 1 77 375.
s. ämväl den efterlevande makens arvin och universella testaments-
ar tagare torde bli bundna av töravtalet. sak är att det vid
n annan en
framtida bodelning kan visa sig att tillämpning avtalet är oskälig
en av mot någon av delägarna. I så fall bör avtalet kunna jämkas med analog 12 kap. 3 § AktB eller i fall med stöd
av vart av 3 kap. avtals agen."tillämpning
Uttalande av Lagrådet förslaget till ändring i 15 §AGL
om
Lagrådet uttalade bl.a. följande förslaget till ändring i 15 § AGL.
om
"Avtal mellan en efterlevande make, låt ensambodelägare, och
vara den bortgån es sekundosuccessorer, arvsrättsliga eller testamentsrättsliga, fyl er redan med gällande rätt vällovlig funktion och är
en en rättslig realitet. D lika avtal lagrådet vill teknisk
- som som term ge betecknin en reel t bodelande avtal kommer i den arvsord-
- nya nin en, som efterlevande make i behövas och
r centrum, att fylla en elt legitim funktion i en mångfald situationer. I lagstiftningsärendet angående AktB drog lagra i sammansättning
annan upp denna fråga såsom särdeles viktig och ytterligare belysande
syn-
34 Se prop. l987/88:61 89 justitierådet Mannerfelt, justitierådet Erik
s. Nyman och regeringsrâdet Palm.
110 Om makes arvsrätt...
punkter i ämnet kom sedan att anföras föredragande departements-
av chefen i slutprotokollet och mycket utförli tskottet
av rop. 1986/87:l 310 och 388 LU 1986/8 :18 2 ff., lt
s. samt s. särs s. 36. Slutresultatet av den nämnda diskussionen får väl sä
nu as vara att avtal av angiven innebörd är fullt godtagbar och ehövli
en konsekvens den arvsordningen. Men det rättsli skal
av nya om en användas rubriceringen bodelningsavtal för dylika avtal mel efter-
an levande make och avliden makes sekundosuccessorer får fortfarande
anses något oklart rättsfallet NJA 1977 375 talar för att bodel-
s. nin sbeteckningen är motiverad; jfr även föredragande departements-
che ens ordval i nämnda 388 mitten.
pro s.
Här må tilläggas .
en juri sk-telcnisk a ekt. I vad priori
som a framstår som ett enmansdödsbo vari bode ningsavtal enligt lagråds-
remissens synsätt uteslutet den anledningen den efter-
vore av att levande maken saknar avtalspartner kommer kunnig boutredare
- en
till insikt att han kan tillskapa ovillkorligen
om, en omdgåendebo situationzhan låter
sin huvudman göra ett symboliselninistkrävandearvsavstående, låt
oss säga en romille av arvfallen egendom. Demua rornilleandel måste då onkret utbrytas
ur arvsegendomen. Oc arvsegendomens omfattning kan inte fastställas
med mindre än att den föregås bodelning.
av en
Det anförda leder till slutsatsen att det är menin slöst söka
att arvsskatterättsligt bortse från reellt bodelande avtal örut behandlad
av typ. Ett penndrag gör att man kan inrangera dessa avtal i det
område, där bodelning är obligatorisk.
Under alla förhållanden framstår det för lagrådet
som självklart att
reellt bodelande avtal av nu avhandlat slag skall slå vid
igenom arvsskattebeskattningen när de visas i beskattningsärendet. För att
ingen tvekan skall råda i saken föreslår lagrådet, uttryckli
att en å regel i ämnet införs i enlighet med vad som anges nedan under 15
1 mom. AGL, något får konsekvenser även för vissa andra
som bestämmelser. "
2.5.4¶Doktrinen
Walin
Walin har i sin kommentar till ärvdabalken vidareutvecklat sina
synpunkter från promemorian han i NJA 1977 375.
avgav s.
Walin anser inte att formell bodelning där egendomen läggs på
en ut
lotter skall kunna tvingas fram. Den efterlevande maken skulle
då vara
tvungen att förvalta två förmögenhetsmassor i stället för Detta skulle
en. enligt Walin strida mot syftet med reformen 3 kap. Däremot bör
av
andelstalet mellan de båda förmögenhetsmassorna kunna fastställas,
menar han.
35 Se ÄB
I s. 59 ff.
Om makes 111
arvsrätt...
Walin anser att bröstarvingar med efterarvsrätt har ett mycket stort behov av att kunna få andelstalet för efterarv fastställt bodelning,
genom bl.a. för att kunna beräkna sin laglott i förhållande till testamente eller gåva av arvlåtaren. Han därför att skall skilja mellan
menar man bröstarvingar och andra efterarvingar och förordar att bröstarvingar under alla omständigheter skall ha rätt att påkalla bodelning.
Vidare anser Walin att alla bröstarvingar bör kallas till bodelningsförrättningen om en icke gemensam bröstarvinge skall ha ut sin arvslott. Alla bröstarvingar skall också ha rätt att klandra tvångsbodelning.
en
Enligt Walin bör bodelningen bli bindande även för bröstarvingar till dem som varit närmaste efterarvingar vid tidpunkten för bodelningen och därför deltagit i densamma. En sådan representationsrätt kan stödjas på andra regler i ÄB 6 kap. 6 § avräkning arvsförskott
som om av och 17 kap. 2 § tredje stycket om arvsavsägelse.
Agell
Agell har utförligt analyserat rättsläget mot bakgrund avgörandet i
av NJA 1977 s. 375, förarbetsuttalandena och Walins ståndpunkter.
Agell understryker för sin del det rättspolitiska huvudsyftet med makes arvsrätt, redan 1928 års arvslag, nämligen maken
genom att som ägare skall få förvalta enda förmögenhetsmassa, dock testations-
en utan frihet över den ärvda andelen. Frivilliga överenskommelser bör kunna ingås och vara bindande för parterna men någon möjlighet att tvinga
- fram bodelning kan inte gällande rätt medge, eftersom det skulle bryta principen om enhetlig förvaltning.
Han kritiserar förarbetenas bristande analys av förhållandet mellan bodelningsinstitutet och 3 kap. Till skillnxad från Walin och departementschefen kan han inte finna stöd för uppfattningen att det skulle vara möjligt att förordna bodelningsförrättare bestämma
en att andelarna, om make och efterarvingarna är Agells huvud-
oense. argument för denna ståndpunkt är att en bodelning i formellt hänseende inte är möjlig och därmed inte heller begäran bodelningförrättare.
en orm
Agells principiella utgångspunkter leder honovm också till
att en bodelning och ett arvskifte för utlösning flera efterarvingar
av en av visserligen är möjlig, men att inte heller detta kran få verkan
av en bodelning i formell mening i förhållande till eftezrarvingar, vilka inte
36 Se Den nya arvsrätten och metoderna för dess tolkning, SvJT 1990
s. 1 ff.
112 Om makes arvsrätt...
varit och inte helller kunnat i förfarandet. Möjligen skulle - vara - parter en sådan efterarvinge kunna påkalla tillämpning 3 kap. 3 § ÄB, dvs. av
göra gällande vederlagsanspråk, med de praktiska begränsningar
en sådan möjlighet dock skulle ha.
I sin analys uppehåller sig Agell också vid betydelsen 12 kap. 2 § av ÄktB i sammanhanget, dvs. rätten för efterlevande make att förklara att han behåller sitt giftorättsgods. Även denna möjlighet enligt är Agell svår att förena med avsaknaden formell bodelning, principen av en som om en sammanhållen förmögenhetsförvaltrxing för make. Angåenanger de Agells argumentation för att 12 kap. 2 § ÄktB bör avskaffas se avsnitt 2.6.4.
Slutligen kritiserar Agell Lagrådets introduktion i arvsskattesamman-
hang av "reellt bodelande avtal". Agell det saknar
menar att civilrättslig
grund i linje med hans uppfattning oförenligheten mellan formell - om bodelning och arvsreglema. Han understryker att konstruktionen med
reellt bodelande avtal kompliceras bl.a. 12 kap. 2 § ÄktB, av som kan inbjuda till icke civilrättsligt genomtänkta beslut för nå
att skattemässiga
fördelar.
2.5.5 Rättsfallet RH 1993:7
I rättsfallet RH 1993:7 hade Göta hovrätt till att ta ställning huruvida efter makes död sektmdosuccessorer hade rätt att begära förordnande av bodelningsförrättare. Hovrätten konstaterade att rättsläget är oklart och
anförde:
Före i ärvdabalkeni samband med
införande ändringarnahar dan rätt inte tillkomma
ansetts efterarvingar. Starka
skäl talar visserligen för att dessa ändringar bör medföra efteratt arvingar tillerkänrxs möjlighet att begära förordnande
av bodelnings-
förrättare. Frågan dock den den bör lösas vara av arten att lagstiftningsvägen. stvxnesovrätten finner därför inte skäl frångå den
uppfattning som ansetts gälla tidigare."
2.5.6 överväganden
Av det föregående framgår att det i skilda sammanhang gjorts gällande
att frivilliga "överenskommelser" fullständig boet
om en uppdelning av
kan ingås mellan den efterlevande maken och den avlidnes
efterarvingar.
Ett sådant "reellt bodelande avtal" tilläggs också
arvsskatterättslig
verkan genom att uttryckligen omnämnas i 15 § l AGL. mom.
Om makes 113
arvsrätt...
Olika åsikter om möjliga tolkningar de nuvarande reglerna
av om bodelning har dock förts fram. Något direkt vägledande avgörande från Högsta domstolen finns inte. Det finns ett stort behov att för
av framtiden lägga fast vad bör gälla när efterlevande make ärver,
som eftersom fallen sekundosuccession reformen typiskt har
av genom sett ökat och kommer att öka.
Fullständig bodelning eller andelsbestanming
De reellt bodelande avtalen innebär en faktisk uppdelning egendomen
av och leder till att den efterlevande maken kommer förvalta två
att egendomsmassor, en med full äganderätt och med fri förfoganderätt.
en Frågan är då om en sådan uppdelning skall kunna tvingas fram efter-
av arvingarna mot den efterlevandes vilja.
Utgångspunkten bör här, bl.a. framhållits i doktrinen,
som vara grundtanken bakom reformen 3 kap. ÄB, nämligen den efter-
av att levande maken bara skall behöva förvalta förmögenhetsmassa. Om
en genom en formlig bodelning den efterlevade maken tvingas att förvalta två förmögenhetsmassor skulle värdet av arvsrättren för make minska kraftigt. Det skulle innebära uppenbar risk för praktiska komplika-
en tioner och tvister. Den efterlevande maken själv :har inte heller något behov av en fullständig bodelning för att klargöra testationsrätten. För efterarvingarna, som inte är dödsbodelägarna, bøör tudelning
en av egendomen egentligen sakna värde, så länge den fria förfoganderätten finns kvar.
Av det sagda följer att det inte finns någon anledning att införa regler som innebär att en fullständig bodelning med lçttläggning skall kunna tvingas fram av någon sida. Uttryckliga regler sådan överens-
om en kommelse är därför heller inte nödvändiga.
Behovet av att, oavsett de inblandades samstämmiga vilja, få till
egen stånd ett beslut om andelsbestämning, dvs. fastställande andels-
ett av talen mellan den del av boet den efterlevande maken har med full
som äganderätt och den del boet han har med frii förfoganderätt,
av som utan att detta följs av en lottläggning avseende konkreta föremål, kvarstår dock.
Såsom framförts i debatten i doktrinen kan dett ñnnas berättigat
ett intresse såväl hos den efterlevande maken hos efterarvingarna att
som få de aktuella andelstalen fastställda. Detta gäller i de fall där vanlig
en hälftendelning inte skall ske vid det andra dödsfalllet, t.ex. på grund
av att den efterlevande maken har enskild egendom. Den efterlevande kan vilja veta hur stor andel kan bort. Även efter-
som testamenterats
114 Om makes arvsrätt...
arvingarna kan olika anledningar vilja beräkna sin lott, i det fall
av t.ex. den efterlevande maken åberopar 12 kap. 2 §
Till skillnad från en formlig bodelning innebär inte fastställande
ett av andelstalen något ingrepp i den efterlevandes möjlighet förvalta
att egendomsmassan. Fastställs andelstalen redan vid det första dödsfallet, undviks också framtida tvister och förutsebarheten ökar beträffande den framtida uppdelningen boet. Det är vidare lättare fastställa värdena
av att på tillgångar och skulder i boet och räkna ut andelstalen direkt efter det första dödsfallet i stället för att vänta kanske i många år till det andra dödsfallet. Utredningen därför det bör möjligt såväl för
anser att vara den efterlevande maken för den först avlidnes efterarvingar, inte
som
bara bröstarvingarna, att framtvinga andelsbestämning och
en en uttrycklig bestämmelse detta bör införas.
om
Avtal om andelsbestämning
Först och främst bör det införas uttryckliga regler den efter-
om att levande maken och den först avlidne makens efterarvingar
kan ingå ett avtal om andelsbestämning de är överens. Däremot skall den efter-
om levande maken inte kunna ingå ett avtal andelsbestämning med sig
om själv.
Andelsbestämningen skall göras med ledning boets värde på
av dödsdagen om inte annat avtalas vidare nedan. Av avtalet skall
se
framgå hur stor andel boet den efterlevande innehar med
av som äganderätt och hur stor andel han innehar med fri förfoganderätt. Avtalet skall skrivas under den efterlevande maken och efterarvingarna.
av
Möjligheten att ingå avtal andelsbestämning bör inte
om vara inskränkt till viss tid efter dödsfallet avtal bör kunna träffas under
utan den efterlevande makens hela livstid.
Andelsbestänming av dödsboförvaltare
Vill bara en eller några de inblandade få till stånd andelsbe-
av en stämning bör det finnas en möjlighet att kunna begära att det förordnas en dödsboförvaltare avsnitt 6. Denne får sedan själv besluta i
se
frågan. Till skillnad från frivillig överenskommelse andels-
en om
bestämning bör en framtvingad andelsbestämning endast kunna ske i
nära anslutning till dödsfallet. En begäran härom bör därför inte få framställas senare än ett år efter det att bouppteckningen avslutades.
Om makes arvsrätt... 115
Dödsboförvaltaren skall upprätta handling över andelsbestäm-
en ningen. I denna skall tillgångarna och skulderna dödsdagen tas
per upp till sina värden. Andelsbestämningen skall spegla den verkliga fördelningen mellan det som den efterlevande har med full äganderätt
resp. fri förfoganderätt. För att uppnå detta resultat måste de verkliga värdena anges och inte enbart bouppteckningsvärdena.
Av betydelse är vidare vilken värderingsdag dödsboförvaltaren
som bör lägga till grund för beslutet om andelsbestämning, dödsdagen liksom i bouppteckningen, eller den dag andelsbestämningen äger dvs.
rum, motsvarande vad som normalt gäller vid bodelning och arvskifte. Argument kan föras fram för båda alternativen. Fördelen med dödsdagen är att den är entydigt bestämd. Även dödsdagen värderingsdag
om som kan ge upphov till att förändringar rubbar balansen, exempelvis
senare genom kursutveckling eller förändring marknaden i övrigt, bör den likväl väljas. På så sätt får man en enkel och klar regel och ingen kan genom att exempelvis förhala andelsbestämningen påverka och spekulera i vilken dag skall avgörande. Dödsdagen är också
som vara mest naturlig, eftersom det är till den dagen andlelarna, i likhet med
som andra rättigheter som hänför sig till arvlåtarens eller testators död, kan sägas knutna. Är den efterlevande maken och
vara efterarvingarna
överens om att dödsboförvaltaren skall utgå från dag är han
en annan dock bunden av detta.
I den handling som dödsboförvaltaren upprättar skall sedan andelarnas storlek anges. Däremot skall inte någon lottläggning göras.
Dödsboförvaltaren skall skriva under handlingen.
En dödsboförvaltares beslut andelsbestämning bör kunna klandras,
om
Gemensamma bestämmelser
m. m.
En överenskommelse andelsbestämning mellan den efterlevande
om maken och efterarvingarna eller ett beslut andelsbestämning
om av en dödsboförvaltare bör binda dem ärver den först avlidne maken när
som den efterlevande maken dör. Detta står väl i överensstämmelse med vad som gäller arvsavsägelse enligt 17 kap. 2 § ÄB jfr vad anförts i
som doktrinen ovan.
Utredningen har övervägt det med hänsyn främst till tredje
om mans intresse bör finnas möjlighet att handling andelsbestämning
en om registrerad hos någon myndighet. Utredningen har dock funnit
att eftersom någon formögenhetsöverföring faktiskt eller rättsligt inte sker vid en andelsbestämning finns det heller inget behxov publicitet eller
av andra sakrättsliga arrangemang.
116 Om makes arvsrätt...
Vilka effekter 12 kap. 2 § ÄktB bör få i arvsrättsligt hänseende behandlar utredningen i avsnitt 2.6.
Något om reellt bodelande avtal
Enligt nuvarande ordning skall alltså ett "reellt bodelande avtal", dvs. Lagrådets tekniska nykonstruküon i 1987 års arvsskatteärende prop. 1987/88:6l, innefatta konkret uppdelning boet för godtas i
en av att ett skatteärende. Ett avtal enbart går ut på att fastställa grunderna för
som blivande bodelning och arvskifte, dvs. andelarna, duger inte. Som framhållits i doktrinen innebär ett fasthällande
av denna regel att syftet med makes nuvarande arvsrätt går förlorad. Möjligheten förvalta boet
att
som en förmögenhetsmassa, ett bärande inslag i familjerättsreformen,
står inte längre till buds.
Med utredningens förslag möjlighet till andelsbestämning bör
om behovet av institutet "reellt bodelande avtal" i ljus. Med
ses ett nytt
hänsyn till den översyn arvsskattereglerxia görs i Regerings-
av som nu kansliet, avstår utredningen, nämnts, från lämna förslag till
som att utformning av nya bestämmelser i AGL. Utredningen utgår dock från att följdändringar i anledning av utredningens förslag beaktas i det
fortsatta lagstiftningsarbetet.
2.6¶Jämkning vid bodelning
Utredningens bedömning: Nuvarande regler jämkning vid
om
bodelning behålls.
2.6.1¶Inledning
När en bodelning sker skall normalt hälftendelning göras makarnas
en av
giftorättsgods enligt reglerna i ll kap. Från huvudregeln
om hälftendelning finns dock undantag i 12 kap. Här ñnns två olika bestämmelser om jämkning vid bodelning. Den regeln sikte
ena tar på
bodelning med anledning äktenskapsslcillnad 12 kap. l § och
av ÄktB
den andra regeln handlar om bodelning med anledning makes död
av en
12 kap. 2 § ÄktB. Förutsättningarna för jämkning är olika i de båda
fallen.
Beståmmelseni 12 kap. 2 § ÄktB har kritiserats i doktrinen.
Om makes 117
arvsrätt...
Nedan följer en kort beskrivning de båda jämkningsreglerna
av avsnitt 2.6.2-2.6.3. Därefter redogörs för doktrinen avsnitt 2.6.4 och utredningens överväganden avsnitt 2.6.5.
2.6.2 12 kap. 1 § ÄktB
I 12 kap. 1 § ÄktB föreskrivs följande.
I den mån det med hänsyn särskilt till äktenskapets längd till
men även makarnas ekonomiska förhållanden och omständighetema i övrigt
är oskäligt att en make vid bodelning skall lämna egendom till den andra maken i den omfattning som följer 1 J kap. skall bodelningen i stället
av
, göras så att den förstnämnda maken får behålla sitt gijiorätts-
mer av gods. Är make försatt i konkurs
en när bodelningen skall förrättas eller finns det andra särskilda skäl att inte dela makamas gijiorättsgods, skall varje make behålla sitt gifiorättsgods sin andel.
som
Första stycket gäller inte vid bodelning med anledning makes död.
av en
Bestämmelseni 12 kap. l § ÄktB tillkom i samband med familjerättsreformen år 1988.
Tidigare fanns en regel jämkning bodelning i 13 kap. 12 §
om av a GB. För att jämkning skulle få ske enligt den regeln krävdes
att en tillämpning av de vanliga bodelningsreglerna skulle leda till
ett uppenbart orimligt resultat. Härigenom begränsades starkt möjligheterna att jämka. I den nya regeln i 12 kap. l § ÄktB har denna begränsning tagits bort, men avsikten är alltjämt att jämkning endast skall förekomma
i undantagsfall.
Enligt 12 kap. 1 § ÄktB får jämkning alltså ske det med hänsyn
om särskilt till äktenskapets längd även till makarnas ekonomiska
men förhållanden och omständigheterna i övrigt är oskäligt med
en likadelning. Regeln har enligt förarbetena utformats på detta sätt for
att markera att den i första hand är avsedd att tillämpas på de kortvariga äktenskapen. Vid sidan av äktenskapets längd sägs att bodelningsresultatet kan vara oskäligt med hänsyn till makarnas ekonomiska förhållanden. Uttrycket "omständigheterna i övrigt" markerar det
att skall göras helhetsbedömning makarnas förhållanden när jämk-
en av ningsfrâgan prövas. Även äktenskapets längd och
om makarnas
37 Se prop. 1986/87:1 44 och 184 ff.
s.
118 Om makes arvsrätt...
ekonomiska förhållanden talar för jämkning, kan det ibland enligt
en förarbetena finnas alldeles särskilda omständigheter verkar
som i motsatt riktning, t.ex. det sätt på vilket den ekonomiska situationen i äktenskapet har uppstått, makarnas hälsotillstånd eller deras utbildnings- och yrkesstatus. Någon gång kan kanske i stället äktenskapets längd och makarnas ekonomiska förhållanden tala mot jämkning andra
en men omständigheter medföra att jämkning trots allt bör ske.
Jämkning enligt den aktuella paragrafen kan aldrig medföra
att en make får mer av den andre makens egendom än vid likadelning
en utan regeln innebär endast att en make får behålla sin egendom
mer av egen än vid en likadelning. Om det är nödvändigt att överföra egendom från en make till en annan, får detta ske antingen engångsunderhåll
genom eller genom jämkning äktenskapsförord.
av
Upplöses ett äktenskap äktenskapsskillnad efter endast
genom en
kortare tid, kan en likadelning giftorättsgodset ofta framstå
av som oskälig. Detta gäller främst om den ena maken vid äktenskapets ingående har fört in egendom till stort värde i boet. Men även då
en make under ett kortvarigt äktenskap har ärvt betydande egendom eller fått den genom gåva kan det oskäligt med likadelning.
vara en
Med kortvariga äktenskap bör enligt förarbetena förstås äktenskap som inte har varat än fem år. I denna tid bör medräknas sådan tid
mer då makarna har varit sammanboende före äktenskapets ingående. Femårsregeln skall dock endast ett riktmärke.
ses som
När jämkning sker enligt femårsmodellen skall endast begränsad
en del av makarnas giftorättsgods läggas och delas. Har äkten-
samman skapet varat i t.ex. tre år, innebär delning enligt femårsmodellen
en att endast 3/5 av respektive makes giftorättsgods blir föremål för
likadelning.
Jämkning med hänsyn till makarnas ekonomiska förhållanden kan endast komma i fråga det finns betydande skillnad mellan
om en
makarnas nettoförmögenheter. När bedömer likadelning är
man om en oskälig bör man enligt förarbetena beakta orsaken till den
att ena maken har ett nettogiftorättsgods betydligt större värde än den andra
av maken. Är orsaken eller
att ett större arv en större gåva har tillfallit den ena maken, kan detta tala för jämkning. Det kan dock finnas
en anledning att beakta om den andra maken också har fått ett större
arv
3 Se a.a. s. 186.
39 Se a.a. s. 187.
Om makes 119
arvsrätt...
eller en större gåva har gått in i familjehushållningen eller den
som gemensamma ekonomin i övrigt. Detta kan då tala jämkning.
mot en
En större nettobehållning hos ena maken kan i andra fall bero på tillfälliga omständigheter inte har något samband med hur familjens
som ekonomi har varit ordnad. Den maken har kanske tid före det
ena en att talan om äktenskapsslcillnad väcktes erhållit
t.ex. rehabiliterings-
ersättning eller skadestånd. Syftet med ersättningen skulle kunna
äventyras om den skulle delas vid bodelningen och detta kan
vara
oskäligt mot den ersättningsberättigade maken.
Om en make behöver få behålla sin egendom eller viss del därav för
att trygga sin framtida försörjning, medan den andra maken har goda utsikter att kunna försörja sig själv erhålla denna egendom,
utan att bör det enligt förarbetena kunna utgöra skäl frångå
att en likadelning.
När man bedömer familjens ekonomi skall hänsyn även till
man ta sådana tillgångar som inte ingår i bodelningen. Har den make enligt
som likadelningsregeln skall erhålla del i den andra makens giftorättsgods
stora tillgångar som är enskild egendom eller har placerats i
som pensionsförsäkringar eller andra personliga rättigheter, kan det
vara ett skäl att jämka. Det sagda är särskilt fallet den ekonomiskt
nu om svagare maken i väsentlig grad har bidragit till attt öka värdet den
av andra makens enskilda egendom.
Är den ena maken starkt skuldsatt att dennes egendom
i stort sett går åt för skuldtäckningen, kan likadelning den andra makens
en av nettogiftorättsgods ibland framstå som oskälig. I sådana fall måste dock
enligt förarbetena bedömas vilken nytta den andra maken har haft det
av som är upphovet till skulderna.
Att mera konkret ange i vilka övriga fall jämkning skall ske enligt
en 12 kap. 1 § ÄktB är enligt förarbetena inte
möjligt. Det får bedömas från fall till fall omständigheterna anledning till
om ger jämkning.
Någon mera omfattande praxis finns inte.
2.6.3 12 kap. 2 § ÄktB
I 12 kap. 2 § ÄktB föreskrivs följande.
Vid bodelning med anledning makes död skall. den ejier-
av en om levande maken begär det, vardera sidan sin andel behålla sitt
som
40 För en utförlig beskrivning 12 kap. 1 § ÄktB Tottie, Äkten-
av se skapsbalken, s. 416 ff.
120 Om makes arvsrätt...
gifiorättsgøds. Om den efterlevande maken begränsar sin begäran
till att avse endast en del av sitt giftorättsgods, skall den andra sidan behålla motsvarande kvotdel av den avlidna makens gifiorättsgods, varefter återstoden fördelas enligt I I kap.
Bestämmelserna i15 kap. 1 och 3 ärvdabalken förlust till
om av rätt arv skall också gälla i ;råga rätten för den maken
om efterlevande att
vid bodelning del i den avlidnes gijiorättsgods liksom beträfande ratten för den efterlevande maken att behålla sitt giftorättsgods.
Även bestämmelsen ÄktB41
i 12 kap. 2 § tillkom i samband med familjerättsreformen.
Beträffande bodelningsförfarandet byggde giftermålsbalken på likadelningsprincipen såväl när det gällde bodelning vid äktenskapsskillnad när det gällde bodelning med anledning
som av ena makens död. I sistnämnda fallet modiñerades principen dock det fanns
av att vissa regler garanterade den efterlevande maken få visst
som att ut ett minimum av egendom det boet. Viktigast dessa
ur gemensamma av regler var basbeloppsregeln. Några andra regler jämkning
om av bodelning vid makes död famis inte.
Familjelagssaklcunniga föreslog i sitt betänkande Äktenskapsbalk
SOU 1981:85 att det borde införas möjlighet för efterlevande
en en
make att vid bodelningen behålla sitt giftorättsgods. De sakkunniga
menade att det kunde ñnnas situationer, då strikt tillämpning
en av hälftendelningen kunde te sig särskilt ogynnsam for den efterlevande, och en modifiering denna princip därför påkallad. Det gällde
av var sådana situationer då den efterlevande har samlad egendom
t.ex. en som är nedlagd i en aflärsrörelse eller ett jordbruk och det för demia verksamhet skulle vara ogynnsamt egendomen splittrades.
om
Remissinstanserna tillstyrkte förslaget eller lämnade det erinran.
utan
Departementschefen delade Familjela gssakkunni uppfattning den
gas att aktuella jämkningsregeln borde införas. Han uttalade i och för
att man sig ktmde tro att efterlevande make inte i behov sådan
en var av en regel, eftersom han också föreslog arvsregel för make. Men detta
en ny var inte riktigt, menade han. Den avlidne kan disponera sin
över kvarlåtenskap genom testamente. Vidare kan det ñnnas barn till den avlidne som inte är barn till den efterlevande maken. För
att en
41 Se anförd 87 ff. och 190 ff.
prop. s.
42 Se a.a. s. 88.
Om makes 121
arvsrätt...
efterlevande make inte skall behöva avstå något sitt giftorättsgods till
av den avlidnes testamentstagare eller sådana barn bör det finnas
en möjlighet att åstadkomma jämkning likadelningen, menade
en av departementschefen. Han pekade också behovet jämkningsregel
av en i sådana situationer Familjelagssakktmniga nämnt i sitt betänkan-
som de.
Den efterlevandes rätt till jämkning enligt 12 kap. 2 § ÄktB
är av personlig natur. Om även den efterlevande maken skulle avlida innan bodelning har hunnit ske, har dennes dödsbodelägare inte rätt att påkalla
sådan jämkning.
2.6.4 Doktrinen
Agell anser att 12 kap. 2 § ÄktB har ett diskutabelt syfte och
att bestämmelsen kan leda till resultat är både orättvisa och slump-
som artade jfr avsnitt 2.5.4. Hans synpunkter kan sammanfattas på följande sätt.
Grundtanken, att en efterlevande make inte skall behöva avstå giftorättsgods till den avlidnes särkullbarn eller i sig
testamentstagare, är diskutabel, menar Agell. Giftorättens centrala syfte är makarna skall
att förvärva ett likadelningsanspråk på tillgångar byggts under
som upp äktenskapet. I fråga om sådana tillgångar är det svårt att gifto-
se att rättsanspråkens omfattning efter den makens diöd skall ensidigt, dvs.
ena utan äktenskapsförord, kunna bestämmas av den efterlevande maken till förfång för den avlidnes arvingar och testamentstatgare, fortsätter han.
Tanken bakom lagrummet, att den efterlevande maken inte skall
behöva avstå något sin egendom till den avlidnes särkullbarn
av eller testamentstagare, har däremot större fog för sig beträffande egendom som ägts redan före giftermålet, Agell. I-llär möter vi i själva
anser verket samma problem föranlett skevdelningsregeln i 12 kap. l §
som ÄktB på tal skilsmässa, nämligen det tvivelaktiga i giftorätts-
om att anspråk gäller i egendom ägts före äktenskapet. Både 12 kap. 1 §
som och 12 kap. 2 § ÄktB är därför i stor utsträckning på problem
ett svar som skapas av att giftorätten kan täcka all egendom make äger.
som en När giftorätteni 1987 års lagstiftning ñck ha kvar detta vida täcknings-
43 Se a.a. s. 88.
Agell har vid ett möte med utredningen redlogjort för sin på
syn järnkningsreglema.
122 Om makes arvsrätt...
område trots vanligheten nuförtiden skilsmässor, åberopades
av som ett skäl, att många äktenskap ändå är livsvariga. Men denna tanke gör det samtidigt överraskande att den efterlevande maken enligt 12 kap. 2 § ÄktB kan ensidigt bestämma vilken verkan giftorätten
skall ges, menar Agell.
Bestämmelsens konstruktion gör enligt Agell att det får olämplig
en slumpeffekt vilken make dör först. En "fattigare" make
som som tror att han kan komma att avlida först får rentav ett intresse skilja sig för
av att att gardera sina egna arvingar och testamentstagare den
mot att efterlevande maken använder sig 12 kap. 2 §
av
Särskilt viktigt när bedömer funktionen hos 12 kap. 2 § ÄktB är,
man anser Agell, att lagrummet kan åberopas den efterlevande maken
av även då den avlidne maken inte har några särkullbarn och då efter-
arvingarna kan utgöras antingen makarnas barn eller
av gemensamma den avlidne makens släktingar i andra arvsldassen. Ett åberopande 12
av kap. 2 § ÄktB leder då till förändring i vad efter båda makarnas
en som död utgör efterarv efter den först döde maken efter den sist
resp. arv avlidne. Med tanke på bröstarvingar behöver detta inte
gemensamma spela någon annan roll än att arvsskatten vid de två dödsfallen kan
förändras.
I andra fall sekundossuccession är det enligt Agell direkt olämpligt
av att den efterlevandes ensidiga förldaring kan påverka storleken vad
av som efter båda makarnas död skall gå till släktingarna på vardera sidan.
Det slumpartade förhållandet vilken make dött först, i kombination
som med den efterlevandes eventuella utnyttjande 12 kap. 2 § ÄktB, kan
av komma att avgöra arvets fördelning efter båda makarnas död.
Agell anser vidare att nyssnämnda förhållande har motsvarande
olämpliga inverkani sådana fall då makar skrivit inbördes testamente
om fördelning av deras egendom efter bådas död. En förklaring enligt 12 kap. 2 § ÄktB innebär då att den efterlevande maken kan handla i
direkt strid mot vad som får ligga i makarnas inbördes
anses testamente om fördelning av egendom efter bådas död.
I de nu berörda fallen efterarv eller inbördes testamenten har den
av efterlevande knappast något personligt intresse åberopa
av att 12 kap. 2 § ÄktB vid sidan eventuell önskan nedbringa
av en att arvsskatten, menar Agell. Den efterlevande övertar i varje fall egendomen
med fri förfoganderätt, vilket om man bortser från begränsning
- en av friheten att göra testamente motsvarar äganderätt. Hänsynstagande till
skattekonsekvenserna kan dock inte något självständigt motiv för
vara utformning av reglerna om giftorätt och fortsätter han. Däremot bör
arv, skattereglerna å ena sidan bygga på de civilrättsliga utgångspunkterna
Om makes
arvsrätt... 123
men å andra sidan utformas så att det inte utgår arvsskatt när make ärver egendom som han själv ägt under äktenskapet.
Bestämmelsen i 12 kap. 2 § ÄktB torde emellertid enligt Agell
i praktiken ganska ofta utnyttjas efterlevande make, ha
av en som tror sig de större tillgångarna, för att och därmed arvsskatten
arvet efter den först avlidne skall bli lägre. Bortsett från det
civilrättsligt olämpliga i att
12 kap. 2 § ÄktB tillämpas skatteskäl, när konsekvenserna
av av
fördelningen av den efterlevandes kvarlåtenskap kan bli olämpliga, kan
det vara mycket svårt för den efterlevande maken bedöma konse-
att kvenserna förklaring, han.
av en menar Värderingen av tillgångar som
fastighet, bostadsrätt, lösöre eller del i företag skall
nämligen i princip ske efter marknadsvärdena vid dödsfallet, och dessa värden kan som bekant awika mycket från bouppteckningsvärdena.
Och även om det skulle ske andelsbestämning enligt bestämmelse härom
en en ny se avsnitt 2.5 kvarstår det principiellt tvivelaktiga i den efterlevande
att maken genom ensidig förklaring tillåts förändra giftorättens
en omfattning utan att det upprättats äktenskapstörord, villket i sin påverkar
tur rätten till efterarv för arvingarna till den först döde maken.
Om man är kritisk mot innebörden 12 kap. 2 § ÄktB
av öppnar sig enligt Agell olika möjligheter till förändring. För dlet första kan lagrummet upphävas eller omarbetas. För det andra bör 12 kap. 2 §
man, om ÄktB skulle upphävas, överarbeta jämkningsmöjligheten
i 12 kap. l § ÄktB för att den skall täcka även vissa fall då äktenskap
upplösts genom dödsfall, främst efter kortvariga äktenskap. För det tredje
kan man, vilket väcker en mera långsiktig fråga, ompröva gáiftorättens
täclcningsområde, anser Agell.
2.6.5 överväganden
Vid bodelning med anledning makes lhar den efterlevande
av en död maken enligt 12 kap. 2 § ÄktB rätt att behålla sitt giftorättsgods. Denna bestämmelse har kritiserats i doktrinen, den ha
men synes stor betydelse i praktiken. Några tillämpningsproblem verkar dlen, vad utredningen kunnat timma, inte ha lett till.
Bör 12 kap. 2 § ÄktB förändras
12 kap. 2 § ÄktB tillkom i samband med
familjeräittsreformen år 1988.
Reformens syfte framgått tidigare stärkza efterlevande
var som att makes
124 Om makes arvsrätt...
ställning på olika sätt. Detta syfte kom till uttryck också i 12 kap. 2 §
Såsom redovisats i avsnitt 2.4 framgår av utredningens undersökning att intentionerna bakom reformen har slagit igenom i verkligheten och att reformen står väl i överensstämmelse med allmänhetens rättsuppfattning när det gäller efterlevande makes ställning. Såvitt utredningen har kunnat bedöma, åberopas bestämmelseni 12 kap. 2 § ÄktB relativt ofta och anses fylla viktig funktion. På detta sätt kan andelsbe-
en stämningen och arvsskatteunderlaget påverkas.
Mot bakgrund av vad sagts utredningen att det bör
som nu anser krävas starka skäl för att 12 kap. 2 § ÄktB skall upphävas.
Den till synes hårdaste kritiken mot 12 kap. 2 § ÄktB det
avser faktum att den efterlevande maken ensidigt kan åberopa bestämmelsen. Motsvarande gäller inte 12 kap. 1 § Om den efterlevande äger mest giftorättsgods kan han att åberopa 12 kap. 2 § ÄktB uppnå
genom att särkullbarn eller testamentstagare till den avlidne maken får mindre i arv än om en vanlig hälftendelning hade ägt Detta kan upplevas
rum. som orättvist av särkullbarn och testamentstagare till den fattigare, avlidne maken, har det hävdats. Dör makarna i omvänd ordning kan däremot resultatet bli ett annat. Makarna kan emellertid ha bestämt sig för att oavsett vem av dem dör först skall den efterlevande åberopa
som 12 kap. 2 § I ett sådant fall spelar det ingen roll i vilken ordning makarna dör. Angående bestämmelsens betydelse just för frågan
om särkullbarns skydd mot arvsplanering, vidare avsnitt
se
Här finns onekligen en konflikt mellan, å ena sidan, den efterlevande makens intresse och, å andra sidan, intresset hos den först avlidne makens arvingar. Vid avgörandet av denna intressekonflikt bör enligt utredningen syftet med 1988 års reform alltjämt vara vägledande. Det innebär att efterlevande make bör prioriteras framför den först avlidne makens arvingar. Redan den omständigheten att ett upphävande
av 12 kap. 2 § ÄktB skulle leda till försämring för efterlevande make
en kan alltså enligt utredningen i sig tala mot att upphäva bestämmelsen.
Ett annat skäl som framförts mot 12 kap. 2 § ÄktB är att förklaringar enligt 12 kap. 2 § ÄktB i första hand görs skatteskäl, vilket i sig i
av princip är fullt korrekt, samtidigt de civilrättsliga konsekvenserna
som är viktigare men inte beaktas. I den mån den enskildes handlande styrts av felaktiga föreställningar om gällande rätt på civilrättens område bör de i första hand undanröjas information och bättre rådgivning,
genom inte genom att de civilrättsliga reglerna ändras. Inte heller
argumentet att 12 kap. 2 § ÄktB åberopas skatteskäl utgör därför enligt ut-
av redningens uppfattning skäl nog att upphäva bestämmelsen.
Om makes arvsrätt... 125
Vad som sagts talar alltså för 12 kap. 2 § ÄktB nu att bör finnas
kvar. I riktning
samma talar den omständigheten att, om 12 kap. 1 §
ÄktB gjordes tillämplig även på bodelning med
anledning av en makes död, antalet sannolikt skulle processer öka. Detta eftersom ett åberopande av 12 kap. 1 § ÄktB inte automatiskt leder till
jämkning utan till
att en många gånger besvärlig skälighetsprövning måste göras. En sådan
utveckling är inte önskvärd. Härtill kommer upphävande 12 att ett av kap. 2 § ÄktB skulle innebära ett ingrepp i de svenska
giftorättsreglerna
och en omvärdering giftorättsinstitutet faller utanför av som ramen för utredningens uppdrag. Frågan bör därför uppmärksammas i vidare ett sammanhang, där giftorätten och inte arvsrätten står i centrum. Sammanfattningsvis konstaterar utredningen alltså 12 kap. 2 § att ÄktB f.n. bör finnas kvar oförändrad. Som framgått ovan behandlar
utredningen bestämmelsen också särskild synvinkel ur en i avsnitt
Bör det krävas förrättning hålls att en
En särskild fråga är det bör krävas att förrättning om en alltid skall hållas när 12 kap. 2 § ÄktB åberopas.
Vid övervägande denna fråga bör av man skilja på två situationer.
Den första situationen är då den efterlevande maken inte ensam är
dödsbodelägare. I detta fall skall under alla omständigheter bodelning
förrättas.
Annorlunda är det däremot den efterlevande om maken är ensam dödsbodelägare. Det är framgått avsnitt 2.5 enligt gällande som av rätt osäkert om efterarvingarna i denna situation kan
begära en fullständig
bodelning. För att den avlidne makens efterarvingar skall få någon
insyn
i vad som utgör den efterlevandes vad giftorättgods och denne ärver med fri förfoganderätt har i doktrinen föreslagits det bör införas att ett krav på att en förrättning något slag bör hållas den efterlevande av om avser att åberopa 12 kap. 2 § ÄktB.
Utredningen har i det föregående avsnitt 2.5 föreslagit det bör se att införas en möjlighet för den efterlevande och maken den först avlidnes efterarvingar att enas eller vid oenighet begära, andelsbestämom, en ning, dvs. ett fastställande andelstalen mellan den egendom den av som efterlevande maken innehar med full äganderätt resp. fri förfoganderätt, när den efterlevande maken övertar hela egendomen på grund av giftorätt och arv.
En möjlighet är givetvis att införa ett krav på sådan andelsatt en bestämning alltid skall göras när 12 kap. 2 § ÄktB åberopas men en fullständig bodelning inte äger Utredningen emellertid det rum. anser att
126 Om makes arvsrätt...
är att för långt att alltid kräva en formlig andelsbestämning. Det skulle innebära en onödig formalisering och ge upphov till kostnader som inte står i rimlig proportion till vad som skulle uppnås. Det får anses tillfyllest med den möjlighet till andelsbestämning som utredningen
föreslagit.
2.7¶Basbeloppsregeln
Utredningens förslag: Basbeloppsregeln ñnns kvar men ändras i två avseenden. Den ena ändringen avser försäkringsbelopp och annan ersättning som tillfaller den efterlevande maken enligt förmånstagarförordnande av den avlidne. Sådan ersättning skall beaktas när man skall bedöma om basbeloppsregeln är tillämplig eller ej. Den andra ändringen avser testamentstagare som får stå tillbaka på grund av att basbeloppsregeln är tillämplig. En sådan testamentstagare skall ha en uttrycklig rätt till sekundosuccession om inte annat följer av testamentet.
2.7.1¶Inledning
Om arvlåtaren var gift skall kvarlåtenskapen, som nämnts, enligt huvudregeln i 3 kap. l § första stycket första meningen ÄB tillfalla den efterlevande maken. Från denna regel finns två undantag. Den som är bröstarvinge endast till den avlidne maken har rätt att få ut sin arvslott genast vid dennes död 3 kap. l § första stycket andra meningen ÄB. Den efterlevande makens rätt att överta kvarlåtenskapen kan också sättas ur spel genom ett testamente till förmån för någon annan än den efterlevande maken. I dessa båda fall kan den s.k. basbeloppsregeln i 3 kap. l § andra stycket ÄB få betydelse. 3 kap. l § ÄB har följande lydelse:
Var arvlátaren gif, skall kvarlåtenskapen tillfalla den efterlevande maken. Efierlamnar arvlátaren någon bröstarvinge som inte är den efterlevande makens bröstarvinge, gäller dock att makens rätt till kvarlåtenskapen omfattar en sådan arvinges arvslott endast om arvingen har avstått frán sin rätt i enlighet med vad som anges i 9
Den efterlevande maken har alltid rätt att ur kvarlåtenskapen efter den avlidna maken, så långt kvarlåtenskapen räcker, få egendom till så stort
SOU 1998: 110 Om makes 127 arvsrätt...
värde att den tillsammans med egendom den
som efterlevande maken
erhöll vid bodelningen eller den makens enskilda som utgör egendom motsvarar bra gånger det basbelopp enligt lagen 1962:381 allmän om försäkring som gäller vid tiden för dödsfallet. Ett den testamente av avlidna maken är utan verkan i den man förordnandet inkräktar pá den rätt för den efterlevande maken i detta stycke. som avses
Makes rätt enligt basbeloppsregeln går alltså fore såväl ett särkullbarns rätt till arvslott testamentstagares rätt enligt testamente. som en ett En bröstarvinge som helt eller delvis får stå tillbaka på grund basbeav loppsregeln blir efterarvinge och får ut den återstående delen av arvslotten vid den efterlevande makens död. Vad händer med som en testamentstagare som får stå tillbaka grund basbeloppsregeln är av däremot f.n. oklart. Vägledande domstolsavgöranden saknas. Följande exempel illustrerar problemet. A avlider och efterlämnar hustrun E och S inte Ezs sonen som är barn. Azs giftorättsgods uppgår till 80 000 kr och Ezs till 60 000 kr. Skulder finns Enskild egendom ñmis A har testamenterat hela sin kvarlåtenskap till en stiftelse. S gör gällande laglottsanspråk. Basbeloppet är 30 000 kr Bodelningen ger vardera sidan 70 000 kr. Hustrun får alltså genom bodelningen 70 000 kr med äganderätt. Enligt basbeloppsregeln skall hon ha ytterligare 4 gånger 30 000 kr minus 70 000 kr 50 000 kr. Denna rätt går före alla andra arvingars och testamentstagares rätt. S har inte gjort något arvsavstående utan har därför rätt att få ut sitt arv genast. Särlcullbarns rätt till laglott går före testamentstagares rätt. Iaglotten uppgår till 35 000 kr, dvs. hälften arvslotten på 70 000 kr. av Det återstår emellertid endast 20 000 kr kvarlåtenskapen. Dessa får av S. För resterande del blir han efterarvinge när E dör. Stiftelsen får inget när A dör."
45Basbeloppsregeln är tvingande till förmån för den efterlevande maken.
En efterlevande make däremot vill avstå från sin rätt enligt basbeloppssom regeln torde med stöd av allmänna arvsrättsliga principer kunna göra det.
46 Avrundat antaget basbelopp.
47 Se Erikssons artikel i SvJT 1989 s. 321 ff., Några problem med
anknytning till 1987 års familjerättsreform.
128 Om makes arvsrätt...
Bör stiftelsen i exemplet ha efterarvsrätt när den efterlevande maken dör eller har rätten enligt testamentet utslocknat på grund av basbeloppsregelns tillämpning Frågan har varit föremål för en livlig debatt i doktrinen se avsnitt 2.7.4 där olika tolkningar gällande rätt har
av förordats. En grundläggande fråga är vidare om basbeloppsregeln i övrigt har en tillfredsställande utformning.
I avsnitt 2.7.2 ges inledningsvis en beskrivning av basbeloppsregelns bakgrund. En genomgång av de uttalanden gjorts i förarbetena till
som den nuvarande basbeloppsregeln görs i avsnitt 2.7.3. Slutligen följer, efter redovisningen av doktrinen, utredningens överväganden avsnitt 2.7.5.
2.7.2¶Bakgrund
Dagens basbeloppsregel i 3 kap. 1 § andra stycket ÄB har utvecklats
ur den basbeloppsregel som fanns i 13 kap. 12 § andra stycket GB.
Basbeloppsregelni 13 kap. 12 § andra stycket GB var en bodelningsregel. Den infördes år 1928. Redan dessförinnan föreskrevs i 13 kap. 12 § GB att när bodelning sker i anledning makes död äger efter-
av levande maken, om den egendom som tillkommer honom är ringa,
av makarnas giftorättsgods uttaga nödigt bohag samt arbetsredskap och andra lösören även om arvingarnas lott därigenom skulle lida inskränkning. Bakgrunden till demia regel var att det uppenbart att den
var efterlevande makens intressen att sitt hem fullständigt splittrat
av se och sig själv avskuren från möjligheten att fortfarande driva sitt näringsfång måste fä företräde framför arvingarnas anspråk på den dödes
kvarlátenskap.
För att möjliggöra det ringare boets sammanhållande i något större utsträckning och för att genom regelns formalisering underlätta dess tillämpning gjordes år 1928 ett tillägg i 13 kap. 12 § GB. Tillägget placerades i andra stycket och innebar att efterlevande maken vid bodelning i anledning av den andre makens död makarnas giftorätts-
av gods såvitt det räckte alltid skulle få ut egendom till så stort värde att den jämte enskild egendom som tillhörde den efterlevande maken uppgick till 3 000 kr. I tredje stycket stadgades dock att regeln andra stycket inte skulle tillämpas, om den döde efterlämnade en bröstarvinge, som inte var barn även till den efterlevande maken, eller barn utom äktenskap, som hade rätt till underhällsbidrag kvarlåtenskapen efter
ur den döde.
Värdegränseni 13 kap. 12 § andra stycket GB höjdes år 1952 till 6 000 kr.
Om makes arvsrätt... 129
Åt 1969 knöts storleken
på det belopp den efterlevande ñck
som förbehålla sig enligt 13 kap. 12 § andra stycket GB till basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. På så sätt kom beloppet
att automatiskt följa förändringari penningvärdet. Värdegränsen bestämdes till
fyra basbelopp. Samtidigt ändrades undantaget i tredje stycket så att
regelni andra stycket inte skulle tillämpas den avlidne efterlämnade
om barn under sexton år som inte också barn till den efterlevande.
var
2.7.3 Förarbetena
Familjelagssakkunniga förslag
Familjelagssakkunniga ville i sitt förslag till äktenskapsbalk SOU 1981:85 behålla basbeloppsregeln bodelningsregel. Även
som en värdegränsen vid fyra basbelopp ville utredningen behålla. Två de
av sakkunniga ansåg dock att basbeloppsregeln skulle utvidgas till
sex
basbelopp. Däremot föreslog Familjelagssakkumiiga att inskränkningen
av basbeloppsregeln till förmån är särkullbam under sexton år skulle
utgå. Familjelagssakkunnigas förslag beträffande basbeloppsregeln i
denna del stöddes av nästan alla remissinstanser uttalade sig i
som frågan. Ett stort antal remissinstanser ansåg liksom två de sakkunniga
av att basbeloppsregeln borde utvidgas till att avse sex basbelopp. Några ville gå ännu längre och låta basbeloppsregeln omfatta tio basbelopp.
Familjelagssakkunniga föreslog vidare att inte bara enskild egendom skulle beaktas vid tillämpning basbeloppsregeln också försäk-
av utan ringsbelopp som den efterlevande får vid dödsfallet som förmånstagare. Undantag skulle dock göras för rätt till pension som inte skulle ingå i
bodelningen. Vid remissbehandlingen påpekades dock eftersom
att egendom som den efterlevande maken erhöll testamente inte
genom
påverkade tillämpningen basbeloppsregeln borde inte heller detta
av
gälla ñrsälcringsbeloppf
Uttalanden i propositionen
I propositionen 1986/8711 äktenskapsbalk föreslogs
om m.m. att basbeloppsregeln skulle göras till arvsregel. Bakgrunden den
om en var orättvisa som de dåvarande reglerna ledde till för efterarvingarna.
48 Se prop. 1986/87:l 233
s.
5SOU98:1l0
130 Om makes arvsrätt...
Om arvlåtaren var gift och inte efterlämnade någon bröstarvinge tillföll kvarlåtenskapen maken. Levde vid makens död den först avlidnes arvingar i andra arvsklassen, hade de rätt till efterarv efter den först avlidne. Om däremot den efterlevande jämlikt 13 kap. 12 § GB ägt erhålla hela kvarlåtenskapen vid bodelningen efter den först avlidne,
var dennes efterarvingar uteslutna från efterarv enligt 3 kap. 7 § Departementschefen ansåg att detta orättvist och ville införa
var efterarvsrätt även när basbeloppsregeln omfattade hela kvarlåtenskapen. Basbeloppsregeln gjordes om till en arvsregel och placerades i ärvdabalken.
Departementschefen uttalade°:
det nya system som förordat utgör
basbeloppsregeln en
regel denjagteharrlevande maken få
som garanterar e att en VISSmängd av
makarnas egendom även det skulle innebära inskränkning
om en av
vad som skall tillfalla testamentstagare eller barn till den först avlidna maken som inte är barn till den efterlevande maken. Den egendom som den efterlevande maken förvärvar med stöd basbeloppsregeln
av skall bli föremål för efterarv. Det gör att egendomen i fortsättnin
en
får anses innehas med rätt den egendom
samma som som en
efterlevande maken ärver, dvs. med fri förfoganderätt."
I propositionen finns flera uttalanden departementschefen
av om att ett särkullbam som helt eller delvis inte får ut sin arvslott på grund
av att basbeloppsregeln är tillämplig blir efterarvinge och får ut resterande del av arvslotten när den efterlevande maken går bort. Däremot sägs ingenting om vad som händer med en testamentstagare efter båda makarnas död, om testamentstagaren dvs. stiftelsen i exemplet
ovan
vid den förste makens död fått stå tillbaka på grund basbeloppsregeln.
av Inget sägs heller om vad med uttrycket "utan verkan" i
som menas 3 kap. l § andra stycket
Förutom det citerade uttalandet departementschefen finns
ovan av följande uttalanden i propositionen berör basbeloppsregeln och
som frågan om efterarvsrätt.
"Basbelo psregeln kommer i fortsättningen endast ha be delse
att
som ett skyddför den efterlevande maken mot anspråk å de i den
avlidnes kvarlåtenskap från testamentstagare och barn til arvlåtaren
som inte är barn även till den efterlevande maken. Dessa skall
emellertid om de inte avstår från sin rätt eller det inte ingås
- om
avtal om sammanlevnad i oskiftat bo skiftas direkt vid den först
- ut
49 Se a.a. s. 95.
Om makes 131
arvsrätt...
avlidnes död. Efterarvingar är dels bröstarvingar, dels den först
avlidna makens arvingar i andra arvsklassen
"Om den efterlevande maken övertar egendom med stöd basbe-
av loppsre eln kan det innebära att barn den först avlidna maken
som har me någon annan än den efterlevande maken helt eller delvis inte får ut sin arvslott vid arvlåtarens död. Dessa barn har emellertid rätt till efterarv när den efterlevande maken dör. "51
"Den egendom den avlidna makens kvarlåtenskap förvärvas
ur som med stöd av basbeloppsregelnkommer den efterlevande få med fri
att förfoganderätt under sin livstid, med rätt till efterarv för den avlidna makens släktingar bröstarvingar och sådana finns arvingar
- om -
i andra arvsk1assen."52
"Genom bestämmelserna i 3 kap. 2 § klargörs vad den efter-
att levande maken förvärvar med stöd den basbeloppsregeln alltid
av nya skall omfattas av rätten till efterarv. "53
"Det bör observeras att barn till den först avlidna maken denne
som har med någon än den efterlevande maken skall ingå i
annan efterarvingarnas krets när man vid den efterlevande makens död skall fördela sådan egendom denna make har förvärvat med stöd
som av
basbeloppsregeln. "54
När det gäller frågan försäkringsbelopp skall beaktas när basbe-
om loppsregeln är tillämplig uttalade departementschefen han delade
att remissinstansernas uppfattning i demia fråga, dvs. att de inte borde
omfattas vid bedömningen. Han menade att det också borde beaktas
att en regel av det slag som de sakkunniga hade förordat skulle minska
skyddet för den efterlevande maken och således verka i rakt
motsatt
riktning mot de strävanden till ett ökat efterlevandeskydd ändringar-
som i ÄB i övrigt skulle
na tillgodose. Någon sådan regel de sakkunniga
som föreslagit ställdes därför inte upp.
50 Se a.a. s. 94.
51 Se a.a. s. 95.
52 Se a.a. s. 96.
53 Se a.a. s. 233.
54 Se a.a. s. 233.
55 Se a.a. s. 233
132 Om makes arvsrätt...
Uttalanden av Lagutskottet
I en motion 1986/87:L401 togs 3 kap. l § andra stycket andra meningen ÄB till diskussion.
upp Motionären utgick från att ett
testamente som inkräktar på den efterlevandes rätt enligt basbelopps-
regeln automatiskt är ogiltigt. I motionen framhölls ÄB:s regler
att om testamente bygger principen att talan om testamentes ogiltighet måste
väckas vid allmän domstol inom viss tid. Försummas demia frist blir
testamentet gällande enligt sin ordalydelse. Ett testamente är således
aldrig ogiltigt i sig. Motionären ansåg att den i propositionen föreslagna
regeln stred ÄB:s regelsystem och inte borde genomföras
mot utan att
ha blivit föremål för rättsliga överväganden och jämförelser med
rättsordningen i övrigt.
Lagutskottet uttalade med anledning motionen följande.
av
"I propositionen föreslås att testamente avliden make skall
av en vara
utan verkan i den män förordnandet inkräktar på den rätt
som
tillkommer den efterlevande maken enligt basbelo psregeln. En
å
uttrycklig bestämmelse härom har intagits i 3 l andra stycket
kap.
förslaget till ändring AB. Den föreslagna ordmngen innebär den
av att
efterlevande maken inte behöver föra nä särskild talan
on om att
testamentet skall vara ogiltigt i den delen 55
Utskottet fortsatte:
"Utskottet erinrar att ftet med är
om s att en
efterlevande make inte skall gehövaavstå egendombasbelo l bröstarvingar
och testamentstagare när behållningen i boet är liten. Som tidigare
nämnts är den nuvarande basbeloppsregeln i GB utformad
som en
bodelningsregel. Bestämmelsen innebär praktiken att ett testamente
1 som inkräktar den efterlevande makens rätt enligt basbeloppsregeln inte kan verkställas i den delen utan blir helt eller delvis utan verkan. Någon särskild åtgärd från den efterlevande makens sida beträffande
testamentet behövs inte för att denna effekt skall inträda. Om
tillämpningen av den nya regeln i AB skulle i likhet med vad
- som
i allmänhet gäller vid testamentes ogiltighet bygga på att talan
-
väcktes vid domstol inom viss tid skulle detta enligt utskottets mening
innebära en försvagnin den efterlevandes ställning i jämförelse
av
med gällande ordmng. mån fall kan det nämligen risk
a vara stor
att den efterlevande av olika försummar att iaktta tidsfristen och
därmed går miste om sin rätt. Aven utskottet i och för sig har
om
förståelse för motionärens invändningar kan utskottet inte ställa sig
55 Se LU 1986/87:18 s. 31.
Om makes
arvsrätt... 133
bakom en ordning detta sätt skulle den efterlevande maken
som
en sämre ställning än han eller hon har i "57
Vad slutligen gäller frågan utfallande försäkringsbelopp maken
om som erhåller som förmånstagare skall beaktas när basbeloppsregeln skall
tillämpas uttalade Lagutskottet att det ansåg att sådana belopp inte skall beaktas.
2.7.4 Doktrinen
I doktrinen har livligt diskuterats i
om en testamentstagare samma situation som stiftelsen i det inledningsvis angivna exemplet skulle kunna
bli testamentarisk efterarvinge till det den efterlevande maken ärver
som med stöd av basbeloppsregeln. Nedan följer redogörelse olika
en av debattörernas åsikter i den aktuella frågan.
Eriksson
Enligt Eriksson kan inte utgå från
man att testamentet i den aktuella situationen i avsaknad uttrycklig föreskrift eller konkreta
av en
57 Se a.a. s. 32.
58Däremot utgick Lagutskottet från att hänsyn skall tas till den egendom
som på grund av testamente efter den avlidne maken tillfaller den efterlevande och detta oavsett förordnandet enskild egendom eller
om avser giftorättsgods se LU 1986/87: 18 31. I fråga egendom make får
s. om som genom testamente synes alltså departementschefen och Lagutskottet ha haft olika uppfattning. Lagutskottets uppfattning delas Eriksson se hans artikel
av i Svensk Juristtidning år 1989.
59 Frågan har behandlats bl.a. av
- Anders Eriksson, Några problem med anknytning till 1987 års familjerättsreform, SvJT 1989 321 ff.,
s.
Gösta Walin, Några problem i den arvsrätten. Replik till Anders - nya Eriksson, SvJT 1989 717 ff.,
s.
Anders Agell, Den nya arvsrätten och metoderna för dess tolkning, SvJT - 1990 s. 1 ff.,
Eriksson, Några ytterligare synpunkter på tillämpningsfrågor med anknytning till 1987 års familjerättsrefonn, SvJT 1990 268 ff. och
s.
Walin, ÄB 1 42 ff. - s.
134 Om makes arvsrätt...
tolkningsdata skall tolkas som innebärande att testator avsett att
testamentstagaren skulle vara sekundosuccessor. Tanken bakom detta
resonemang skulle då vara att testatorer i allmänhet uppfattar det
som den naturliga lösningen i förevarande situation. Enligt Erikssons mening
är detta inte en godtagbar testamentstolkning. Det handlar här inte
om att fylla ut testamentet. I stället handlar det att helt omtolka
om testamentsvillkoren med hänsyn till testator inte
en av eventuellt
förutsedd situation, menar han. För den situationen innehåller emellertid lagen i 3 kap. 1 § andra stycket ÄB uttrycklig regel
en som anger att testamentet är utan verkan i den mån det inkräktar på den rätt
som efterlevande maken har enligt basbeloppsregeln. Att testamentet är
utan verkan kan inte ges annat innehåll än att det inte gäller, hävdar
Eriksson. Att mot en sådan uttrycklig regel göra avvikande tolkning
en som grundas bara på överväganden om vad testatorer i allmänhet kan
antas anse vara den naturligaste lösningen synes Eriksson alltför djärvt. Enligt hans uppfattning kan sådan omtolkning testamentet knappast
en av komma i fråga. Eriksson hänvisar här till ett uttalande Lag-
av beredningen. Oavsett hur det förhåller sig med möjligheten att tolka
testamentet saknar emellertid testamentets innehåll uttryckliga eller
60 I betänkandet Revision av ärvdabalken III SOU 1929:22 gjorde
Lagberedningen följande uttalande testamentstollming s. 208 f..
om
"Testamentstollmingens syfte år att utröna de önskningar beträffande
kvarlåtenskapen, åt vilka testator sitt förordnande velat giva
genom
uttryck. Det är sålunda det i laga form givna förordnandet, år
som
tolkningens föremål. Om emellertid förordnandets innehåll, sett i ljuset
av
vad i övrigt kan upplysas testators intentioner, lämnar tillräcklig
om ledning, kan sådan för vissa fall sökas i de supplerande regler,
som
återfinns i 2-8 §§. Dessa giva uttryck åt den tanken, att testator i
tvivelaktiga fall antages hava önskat få testamentet verkställt på det sätt,
som kan förmodas för testatorer i allmänhet te sig såsom den naturliga
lösningen i det föreliggande sakläget. Det är tydligt, att sådana regler
kunna givas allenast i den mån de visa sig fast grundade i rådande
åskådning. Beredningen har därför också med stor försiktighet uppstållt
särskilda stadganden till ledning för testamentstolkningen, och ehuru
möjlighet icke får utesluten, att domstolarna med tillämpande
anses av
nyssnämnda tankegång även utan stöd av lagfistade tolkningsregler kunna
utfylla luckor i testamentet, måste uppenbarligen därvid mindre
försiktighet iakttagas. Det måste nämligen fasthållas, att tolkningen
noga
icke får, med stöd av mer eller mindre lösa gissningar testators avsikt,
om
utmynna i rena tillägg till testamentet."
Om makes 135
arvsrätt...
intolkade innehåll betydelse för frågan stiftelsen i det angivna
om exemplet får efterarvsrätt, hävdar Eriksson. Enklast det
ser man om man jämför med den situationen att någon hela sin
som testamenterat kvarlåtenskap till t.ex. en stiftelse avlider och efterlämnar sin make
som enda arvinge samt maken med stöd basbeloppsregeln har rätt ärva
av att hela kvarlåtenskapen. I detta fall skall maken enligt 3 kap. ÄB ärva kvarlåtenskapen med äganderätt, Eriksson. Det finns nämligen
menar ingenting i 3 kap. l § andra stycket som anger att efterlevande makes rätt att förfoga över det som ärvs med stöd basbeloppsregeln skulle
av vara inskränkt, fortsätter han. I likhet med vad gäller bröstarvinges
som laglott har alltså efterlevande maken rätt att såvitt gäller förhållandet till testamentstagare den egendom ärvs med stöd basbelopps-
som av regeln utan belastningar. Enligt nämnda styckes sista mening
är ett testamente utan verkan den mån förordnandet inkräktar på den rätt för den efterlevande maken idetta stycke kurs. Erikssson".
som avses av Den rätten är att ärva egendomen med äganderätt. Det går då naturligtvis inte, menar Eriksson, att åberopa testamentet grund för
som att maken bara skall ärva med fri förfoganderätt.. Någon sekundosuccessionsrätt för stiftelsen kan alltså inte föreligga i det fallet. Det är då svårt att se varför det skulle bli någon skillnad bara därför att det finns t.ex. ett särkullbarn. Att däremot särkullbarnet får efterarvsrätt beror på den uttryckliga bestämmelsen det i 3 kap.
om 2 § första stycket
Det finns inte någon bestämmelse i anslutning till basbeloppsregeln som anger att den efterarvsrätten skulle utan verkan, säger Eriksson
vara avslutningsvis.
Agell
Agell utgår vid sin tolkning gällande rätt från sin uppfattning
av om allmänna principer testamentstolkning. Det leder honom till
om presumtionen att testamentariska förordnanden inte utplånas
genom tillämpning av basbeloppsregeln utan bör förvandlas till rätt till
en sektmdosuccession. Han också sådan presumtion bäst står
anser att en i överensstämmelse med en genomsnittlig testatorsvilja: testator bör,
om annat inte kan utredas, presumeras ha velat testamentstagare,
att en som skulle få stå tillbaka enligt basbeloppsregeln, skulle få rätt till sekundosuccession. Erikssons hänvisning till vad Lagberedningen uttalat
om testamentstollcning ändrar inte denna slutsats, eftersom skillnaden mellan tolkningen av den individuella testatorsviljan och kravet på bundenhet till det formenliga testamentet inte blivit tillräckligt uppmärksammad. Erikssons uppfattning leder till ett omotiverat ingrepp i testationsfriheten
136 Om makes arvsrätt...
och till sakligt otillfredsställande resultat: Med Erikssons tolkning skulle efterarvingar likväl få ärva, även den först avlidne maken testamen-
om terat bort all sin egendom till andra än dem just för att undvika att de får något.
Walin
Beträffande uttrycket "utan verkan" i 3 kap. l § andra stycket ÄB säger Walin avseende testamente till utomstående att det förefaller tveksamt om bestämmelsen får tas efter orden. Visserligen har den efterlevande maken en ovillkorlig rätt att få vad motsvarar fyra gånger bas-
som beloppet men man kan fråga sig inte testamentstagaren i så fall blir
om "efterarvinge", menar Walin. Finns bröstarvinge till den först avlidna maken blir denne efterarvinge men testamentet borde rimligen föranleda att bröstarvingen, frånsett laglotten, får träda tillbaka för testamentstagaren, fortsätter han. Finns inte bröstarvinge testamentstagaren
synes också böra bli efterarvinge som får tillträda sin lott när den efterlevande maken avlider, menar Walin.
Om den först avlidne maken direkt har förordnat sekunde-
om succession torde det förordnandet stå sig det inte kränker bröst-
om arvinges laglott, säger Walin. Den efterlevande maken får dock alltid fri dispositionsrätt till vad han skall ärva enligt basbeloppsregeln.
2.7.5 överväganden
Iillängøningsproblem
Enligt 3 kap. l § andra stycket ÄB har den efterlevande maken alltid rätt att ur kvarlåtenskapen efter den avlidna maken, så långt kvarlåtenskapen räcker, egendom till så stort värde att den tillsammans med egendom som den efterlevande maken erhöll vid bodelningen eller
som utgör den makens enskilda egendom motsvarar fyra basbelopp, den s.k. basbeloppsregeln. Ett testamente av den avlidna maken är utan verkan i den mån förordnandet inkräktar på den efterlevande makens rätt enligt
basbeloppsregeln.
Basbeloppsregeln var tidigare en bodelningsregel men gjordes i samband med familjerättsreformen om till arvsregel. Den regeln
en nya har gett upphov till tillämpningsproblem två slag.
av
Först och främst kan basbeloppsregeln leda till komplicerade beräkningar av olika andelar. Så kan fallet vara exempelvis då det finns
Om makes arvsrätt... 137
gemensamma barn, särkullbarn och testamentstagare och dessa inte får ut hela -sitt arv vid det första dödsfallet grundl efterlevande
av att maken har rätt till egendom med stöd basbeloppsregeln. I dessa
av situationer uppstår också lätt konflikter mellan de inblandade
personerna.
Det andra problemet avser testamentstagares rätt i vissa fall då basbeloppsregeln är tillämplig. I doktrinen har framgått diskuterats hur
som basbeloppsregeln skall tolkas när testamentstagare får stå tillbaka på
en grund av basbeloppsregeln. Har testamentstagaren då helt förlorat sin rätt enligt testamentet eller har han rätt till sekundosuccession
Behövs basbeloppsregeln
Syftet med basbeloppsregeln är att den efterlevande maken
ge ett minimiskydd. Den efterlevande skall inte vid makens dödsfall ställas helt utan ekonomiskt stöd. Makes arvsrätt är till skillnad från bröstarvinges
laglott inte skyddad på annat sätt än just basbeloppsregeln. En
genom make kan alltså genom testamente utöver vad basbeloppsregeln
anger beröva den andre maken dennes arvsrätt.
Hur fungerar då basbeloppsregeln i praktiken Fullgör den alltid sitt syfte
Naturligtvis ñnns det fall där basbeloppsregeln får den verkan
som varit avsedd, men detta gäller långt ifrån alla fall. vissa dödsbon finns det i stort sett ingen behållning. I dessa dödsbon fyller basbeloppsregeln ingen funktion eftersom det inte finns någon egendom ärva med stöd
att av regeln.
I andra fall får den efterlevande maken i samband med dödsfallet
försäkringsersättning grund av ett eller flera förmånstagar-
förordnanden den avlidne. Även det här röra sig hundra-
av om kan om tusentals kronor kan basbeloppsregeln ändå bli tillämplig eftersom försäkringsersättning inte skall beaktas vid regelms tillämpning. Detta trots att den efterlevande tack försäkringsersättningen egentligen
vare inte är i behov egendomen han får med stöd basbeloppsregeln. Att
av av basbeloppsregeln skulle leda till sådan överkonnpensation stämmer mindre väl med dess syfte skyddsregel.
som
En grundläggande fråga är basbeloppsregeln alls bör kvar.
om vara Denna fråga är desto berättigad det framgått basbelopps-
mera som att regeln inte tillämpas så ofta vid skiften. Anledningen härtill är att bodelnings- och skiftesvärdena sällan är så låga attt den blir tillämplig. En annan sak är att basbeloppsregeln kanske tillämpats i arvsskatteärendet eftersom bouppteckningsvärdena normalt äzr lägre än de värden som utgjort utgångspunkten vid bodelningen och skiftet.
138 Om makes arvsrätt...
Det kan mot denna bakgrund starkt sättas i fråga basbeloppsregeln
om bör vara kvar. Det som dock talar för det är de dödsbon där det finns egendom endast i begränsad omfattning och där försäkringar saknas. Skulle basbeloppsregeln tas bort skulle det slå hårt mot den efterlevande maken i dessa fall. Härtill kommer att basbeloppsregeln har lång tradition i svensk rätt och väl förankrad i allmänhetens rättsupp-
synes fattning. Den som inte vill att basbeloppsregeln skall tillämpas kan också som konstaterats avstå från sin rätt enligt regeln. Ut-
ovan redningen anser därför att basbeloppsregeln trots allt bör fimias kvar. Den behöver dock ändras så att den bättre uppfyller sitt syfte blir
samt tydligare och lättare att tillämpa. På så sätt bör också antalet komplicerade och tvistiga kvot- och andelsbestämningsfall kunna minska.
Skall försäkringsbelopp beaktas vid beräkningen
I den nu gällande lagtexten att vid tillämpningen bas-
anges man av beloppsregeln skall beakta den egendom den efterlevande maken
som erhöll vid bodelningen och den makens enskilda egendom. Även
det som tillfaller en efterlevande make på grund skall beaktas
av testamente enligt Lagutskottet. Däremot skall nämnts försäkringsbelopp
som som tillfaller den efterlevande maken på grund förmånstagarfcârordnanden
av inte räknas in.
I en situation där basbeloppsregeln tillämpas och den efterlevande
maken får försäkringsersättning på grund eller flera förmånstagar-
av ett förordnanden alltså den efterlevande dubbelt skydd: dels för-
ges ett
säkringsersättning, dels egendom med stöd basbeloppsregeln. Två
av
parallella skyddssystem verkar samtidigt. Detta går längre än det
uttalade syftet med basbeloppsregeln och innebär samtidigt andra
att arvingar kan stå tillbaka.
.
En bröstarvinge att tillämpning förmånstagarfcir-
som anser en av ett ordnande skulle leda till ett resultat är oskäligt kan väcka talan
som enligt 104 § lagen l927z77 försäkringsavtal att förordnandet
om om skall jämkas så att försäkringsbeloppet helt eller delvis tillfaller bröstarvingen. Vid prövningen skall domstolen särskilt beakta skälen för förordnandet samt den efterlevandes och bröstarvingens ekonomiska förhållanden.
Utredningen anser dock att jämkningsmöjligheten i försäkrings-
avtalslagen inte räcker för att komma till rätta med problemen kring basbeloppsregeln, särskilt inte mot bakgrund av vad som sagts
ovan om basbeloppsregelns syfte. En förändring skulle leda till bättre balans
som mellan den efterlevande makens och andra arvingars intressen
vore om
Om
makesarvsrätt... 139
man vid tillämpning basbeloppsregeln skulle beakta
av även för-
sälcringar. Ett inkluderande försäkringar vid basbeloppsregelns
av tillämpning sätter den efterlevandes skyddsbehov
i centrum.
Utredningen anser att det närmast ter sig stötande inte beakta de,
att många gånger omfattande, försäkringsbelopp kommer
som den efterlevande till del. Enligt utredningen är tiden därför
mogen att nu låta också ñrsåkringsbelopp och ersättning enligt
amian förmånstagarför-
ordnande beaktas vid bedömningen
av om basbeloppsregelns skydds-
mekanism skall utlösas. Ett sådant ställningstagande ligger också väl i linje med den allmänna på försäkringar och andra
syn skyddsåtgärder
som kommit till uttryck bl.a. i rättshjälpsreformen nyligen, där det allmännas för rättsskyddet i större
ansvar utsträckning sker med beaktande av den enskildes eget försäkringsskydd°k Det
förtjänar också
att anmärkas att privata pensionsförsäkringar och individuellt pensionssparande i större utsträckning framgent är tänkt att ingå i bodelning med
anledning av äktenskapsslcillnad. Förmånstagare kan insättas till livförsäkringar, olycksfalls- och sjukförsäkringar samt pensionssparande. Livförsäkringarna delas civilrättsligt in i kapitalförsäkringar och livränteförsälaingar Med kapitalförsäkring försäkring
avses en som faller ut med ett förhand bestämt belopp betalas
som ut vid ett och samma tillfälle eller delas på flera utbetalningstillfällen. Livränteför-
upp säkringar betalas ut periodiskt det utfallande
men beloppet är inte bestämt på förhand.
Inom skatterätten sker uppdelning livförsälcringar efter andra
en av
grunder i pensionsförsäkring och kapitalförsälcring. Den
skatterättsliga indelningen medför en helt annan gränslinje kring begreppet kapital-
försäkring än den civlirättsliga indelningen; I kommunalskattelagen
1928:370 finns en definition vad är All
av som penisionsförsäkring. amian livförsälcring är i skatterättslig mening kapitalförsälding.
l Se rättshjälpslagen
1996:1619 och 1996/9729.
prop.
62 Se prop. 1997/982106.
3 102, 118 och 122 §§ FAL samt 4 kap. 4 § lagen 1993:931 in-
om dividuellt pensionssparande.
65 Se prop. 1997/98:106 11 ff.
s.
140 Om makes arvsrätt...
Till skillnad från kollektiva försäkringar gruppförsäkringar och kollektivavtalsgrundade försäkringar har individuellt tecknade livförsäkringar ett moment sparande.
av
Någon skillnad bör enligt utredningen inte göras mellan belopp
av engångskaraktär och periodiskt utfallande belopp. Visserligen beaktas de periodiskt utfallande beloppen också när den efterlevande söker olika sociala förmåner, men utredningen har ändå stannat för att de även skall
omfattas basbeloppsregeln. Alla försäkringsbelopp den efter-
av som levande får vid den först avlidne makens död på grund förmånstagar-
av förordnanden gjorda denne bör alltså beaktas. Periodiskt utfallande
av belopp får vid värderingen kapitaliseras. Någon skillnad bör inte heller göras mellan kollektiva försäkringar och enskilt tecknade försäkringar. Den omständigheten att avtalsslutandet sker olika sätt bör i detta sammanhang inte tillmätas någon betydelse.
Genom att beakta de belopp angetts blir basbeloppsregelns
som nu roll som ett yttersta skyddsnät tydligare. Därmed minskar också behovet av dess tillämpning, vilket i sin tur leder till att antalet fall komplice-
av rade andelsbestämningar vid den efterlevandes död kan minska
antas väsentligt.
Härutöver anser utredningen att vad gällande rätt,
som nu anses vara nämligen att testamentsbelopp till förmån för den efterlevande också skall beaktas, uttryckligen bör framgå lagtexten.
av
Testamentstagares rätt
En tolkningsfråga som diskuterats är, framgått, testaments-
som om en tagare som får stå tillbaka grund basbeloppsregeln har förlorat sin
av rätt enligt testamentet för all framtid eller han har rätt till sekunde-
om succession. Såväl Agell Walin förordar närmast
som att testamentstagarens rätt kvarstår.
Enligt utredningen bör en utgångspunkt för framtida reglering att
vara respektera testators vilja utan att syftet med basbeloppsregeln går förlorat. Sedan den efterlevande också avlidit, saknas skäl låta
att basbeloppsregelns särskilda karaktär av skydd för just den efterlevande utsläcka vad testator förordnat, det kan verkställas
om med testamentstagaren som efterarvinge. I de fall testator uttryckligen förordnat härom i testamentet skall detta självfallet respekteras. Om inte
testator uttryckligen reglerat saken, behövs tolkningsregel speglar detta
en som förhållande. Som alltid när tolkningsregler för testamenten skall ställas upp bör försiktighet iakttas. Det är emellertid rimligt
att anta att en genomsnittlig testator skulle vilja att testamentstagareni ett fall det
som
Om makes arvsrätt... 141
aktuella betraktas som efterarvinge sätt legala arvingar.
samma som Härmed uppnås också en principiellt välgrundad likabehandling. En bestämmelse om efterarvsrätt för testamentstagare, när basbeloppsregeln tillämpas, bör därför införas.
2.8¶Efterlevande makes testationsrätt
Utredningens förslag: För efterlevande make har erhållit
en som
egendom med fri förfoganderätt är testationsrätten begränsad endast
med avseende en ideell andel behållningen och inte i fråga
av om
bestämd egendom. Denna ordning skall gälla även i framtiden och
uttryckligen framgå av lagtexten.
8.1¶Inledning
När den först avlidne maken har arvingar i första eller andra arvsklassen ärver den efterlevande maken den först avlidnes kvarlåtenskap med fri förfoganderätt. Den först avlidne makens arvingar har då rätt till sekundosuccession.
Enligt 3 kap. 2 § första stycket andra meningen ÄB får den efterlevande maken inte testamente bestämma över egendom
genom som skall tillfalla efterarvingarna. Den närmare innebörden detta
av stadgande har varit föremål för diskussion i doktrinen. I rättsfallet NJA 1995 s. 303 kom Högsta domstolen fram till begränsningen i
att efterlevande makes testationsrätt endast ideell andel och inte
avser en bestämd egendom.
Mot bakgrund att utgången i 1995 års rättsfall kritiserats i
av doktrinen redovisar utredningen i det följande frågan närmare.
Nedan redogörs för bestämmelser och förarbetsuttalanden avsnitt 2.8.2, rättsfall avsnitt 2.8.3 samt kritiken i doktrinen 2.8.4.
avsnitt
Slutligen följer utredningens överväganden 2.8.5.
2.8.2 Bestämmelser och förarbetsuttalanden
Det lagrum som framför allt är aktuellt är 3 kap. 2 § Paragrafen lyder:
Lever vid den efterlevande makens död någon bröstarvinge till den först avlidna maken eller dennes fader, moder, syskon eller syskons
av-
142 Om makes arvsrätt...
komling, skall, inte annat sägs i tredje stycket eller i 3--5 §§, 6 §
om tredje stycket eller 7 § tredje stycket, hälften den efterlevande makens
av bo tillfalla dem som dä har den bästa arvsrätten den först avlidna
efter
maken. Den efterlevande maken für inte bestämma
genom testamente över egendom som skall tillfalla den först avlidnes arvingar.
Har en bröstarvinge redan vid den först avlidna makens död helt eller delvis fått ut sitt denne, skall bröstarvingens
arv efter andel i den efterlevande makens bo minskas i motsvarande man.
Om det som den efterlevande maken erhöll i
arv av kvarlátenskapen efter
den först avlidne utgjorde andel än hälften detta
annan av summan av arv och den efterlevandes egendom bodelningen,
efter skall arvingama efter den först avlidne ta andel i boet efter den sist avlidne.
samma
Ytterligare ett lagrum bör beaktas är 3 kap. 5 § Denna
som bestämmelse lyder:
Vid delningen av boet efter den sist avlidne maken äga vardera makens arvingar sin lott erhålla egendom, under äktenskapet tillhört den
som maken, och den sist avlidnes arvingarjämväl egendom,
som sedermera förvärvats av denne. Fastighet mä, även den i värde överstiger vad
om d lotten belöper, uttagas, penningar lämnas till fyllnad andra
om av sidans lott.
I övrigt skall beträffande förrättningen i tillämpliga delar
gälla vad om bodelning är stadgat.
År 1920 infördes den första regeln om arvsrätt för make. Rätten till
arv avsåg halva kvarlátenskapen när det efter den döde fanns släktingar tillhörande andra arvsklassen och i övriga fall hela
kvarlåtenskapen.
Först genom 1928 års arvslag ñck efterlevande make till hela
arvsrätt kvarlåtenskapen. Samtidigt infördes rätt till efterarv för den först avlidnes släktingar av andra arvsldassen.
I 17 kap. 6 § andra stycket gamla ÄB stadgades:
Skall vid efterlevande makes död del hans bo pä grund lag
av av tillfalla
den först avlidnes arvingar, mä den sist avlidne
testamente efter tagas allenast av den del boet, eljest skolat arvingama
av som tillfalla efter
honom
Om makes arvsrätt... 143
Lagberedningen uttalade i anslutning till detta stycke att den efterlevande inte ñck genom testamentariskt förordnande utesluta arvingarna efter den först avlidne från deras lott kurs här i den efterlevandes bo.
Stadgandet i 17 kap. 6 § andra stycket ÄB flyttades över till 2 kap. 1 § arvslagen år 1933. Detta lagrum ñck då följande lydelse:
Var arvlátaren gift och lämnar efter sig bröstarvinge,
tillfalle
kvarlátenskapen maken. Lever vid makens död den först avlidnes fader, moder, syskon eller syskons avkomling, äge de, då äro närmast till
som arv efter den först avlidne, taga hälften av efterlevande makens bo, där
nedan annorlunda stadgas. ma efterlevande maken
genom testamente förordna om vad sålunda skall tillfalla den först avlidnes arvingar.
Arvslagens regler överfördes år 1958 till ärvdabalken.
nya
Sin nuvarande lydelse ñck 3 kap. 2 § ÄB i samband med familjerättsreformen. Departementschefen uttalade då avsikten med
att systemet med efterarv inte är att garantera att efterarvingarna får någon
ut bestämd egendom när den efterlevande maken har dött. Det hade enligt departementschefen förutsatt att hade gett dessa arvingar äganderätt
man till egendomen och tillförsäkrat den efterlevande maken endast nyttjanderätt. Vad saken gäller är i stället, menade han, endast fördela vad
att som finns kvar efter den sist avlidne ett sätt som kan rimligt och
vara rättvist.
En motsvarighet till nuvarande 3 kap. 5 § ÄB
fanns tidigare i 2 kap. 5 § 1928 års arvslag.
I anslutning till denna paragraf underströk Lagberedningen den
att först avlidne makens arvingar, liksom arvingarna efter den sist avlidne, endast har rätt till viss andel kurs här behållningen i den efter-
av levandes bo
66 Se NJA 1928 605 ff.
s.
67 Se prop. 1986/87:1 90
s.
63 Se NJA 1928 s. 329 ff.
144 Om makes arvsrätt...
2.8.3 Rättsfallen NJA 1983 628 och NJA 1995 303 s. s.
Rättsfallet NJA 1983 628 s.
1983 års rättsfall är ett arvsskattemål. Det har visst intresse i sammanhanget och brukar kommenteras i doktrinen i samband med efteratt levande makes testationsrätt diskuteras. Omständigheterna var följande. Genom testamente i uni 1964 förordnade Åke J och hans hustru Märtha J bl.a. följande: makarna överlevde den andre skulle en av som med äganderätt erhålla all boets egendom. Vid den efterlevandes död skulle av den då i boet befintliga egendomen först vissa legat utgå. Bl.a. skulle Oscars församlings skyddsförening, Stockholm, erhålla fastigheten Overby 1:96, Resarö. Sedan legaten utgått, skulle återstoden av behållningen fördelas mellan ett antal angivna med för och personer var en av dem angiven andel. Skulle dessa ha avlidit före av personer testamentsgivarna skulle dennesnågoni stället lika ott fördelas mellan skyddsföreningen och en annan legatarie. Åke J avled i februari 1968 och efterlämnade som enda dödsbodelägare Märtha I efter Åke J antecknades fastigheten Overby 1:96 såsomboupäeclcningenJ e :s I ett i maj 1975 upprättat giftorättsåods.örordnade testamente Märtha med ändring av det inbördes testamentet, såvitt är i fråga,
nu att skydds-
föreningen i stället för fastigheten Overby 1:96 skulle erhålla kontant ett om 10 000 kr. hello/Fpärtha J avled i november 1975. efter henne s bland tillgångarna fastigheten InbougpteckningenOver 1:96 till ett värde av ugpto3 kr. Dödsboets behållnin angavs till 2 9 745 kr 83 öre. Vid arvsskattens bestämman upptog tingsrätten legatet till skyddse föreningen i enlighet med bestämmelserna i Märtha J till :s testamente 10 000 kr, varav 5 000 kr ansågs härröra från vardera makens andel. Dödsboet efter Märtha J anförde besvär och rkade
att skydds-
föreningen vid skulle ha erhål såsom legat efter anses
Åke J hälften skattlägfastig
av eten Overby 1:96 och såsom legat efter Märtha belopp om 10 000 kr och att arvsskatten grund härav skulle
an as. Sedan hovrätten delvis gått dödsboet till mötes och
Kammarkollegiet
besvärat sig, anförde Högsta domstolens majoritet bl.a. följande.
"Det inbördes testamentet får med hänsyn till det inledande förordnandets ordalydelse och testamentets innehåll i övrigt anses innebära, att efterlevande maken skulle erhålla den först avlidnes kvarlåtenska även däri ingående egendom efter bådas död - som skulle ut å saklegat med fri
som - förfoganderätt.
So av HovR:ns beslut fanns boet vid Märtha J död 1 :s den Jamåårtillhöriga e gare Overby 1:96, som enli det inbördes testamentet skulle fastighetenvi den efterlevandes d"d lfalla Märtha J har enligt det förut sagda vid J död e :s
skggdsföreningen.llit Åke J
er :s andel i boet med fri förfoganderätt. Hon har därmed ägt att genom testamente förfoga över egendom vid hennes som
69 JustRzn Westerlind, Höglund och Ehrner.
Om makes arvsrätt... 145
död ingick i denna andel. Förordnandet i det inbördes
testamentet angående fastigheten utgör ett sakleg och dess värde är högre än att det ryms inom värdet den på J andelen boet
av e belöpande av
vid Märtha J:s död. Fastigheten tillhör följaktligen denna andel.
Av det sagda följer att Märtha J i d 5
:s testamentet maj 1975 rörande Overby 1:96, i strid medföror%andeJ förordnandei
e :s det inbördes testamentet, är utan verkan. arvsbeskattningen i
Vid
anledning av Märtha J:s död skall således Overby 1:96 i sin
anses helhet ha tillfallit skyddsföreningen å grund förordnandet i det
av
testamentet och därvid lika edes i sin helhet härröra
anses inbörgisfrån J andel i boet.
e :s
Vid an vna förhållande har Märtha J förordnande i
:s testamentet d 5 975 om penninglegat till skyddsföreningen
som för fasti eten uppenbarligen givits under oriktiga ersättning
förutsättningar oc
bör frå "nnas verkan."
.
Två justitieråd var slciljaktiga. De ansåg att halva fasti
heten skulle tillfalla skyddsföreningen legat efterderålaktuellake J och 5
som kr som legat efter Märtha
Rättsfallet NJA 1995 303
s.
Nils L sr avled i november 1970. Han efterlämnade
som dödsbodelägare
hustrun Margit L och makarnas barn Birgitta L, Margareta
gemensamma L, Nils L och Anders L.
Margit L avled i december 1989. Hon efterlämnade nyssnämnda fyra
barn som dödsbodelägare.
Makarna L hade år 1953 upprättat ett inbördes testamente följande
av innehåll:
"Undertecknade äkta makar, Nils L och Margit förordna härmed såsom vår yttersta vilja och vårt den
testamente, att av oss, som överlever den andre, med full äganderätt skall erhålla all den först avlidnes kvarlåtenskap, vad och beskaffenhet den må.
av namn vara Skulle den efterlevande in å skola dock våra
av oss nytt bröstarvingar utbekomma dem ingå äktenskap,lag med rätt för
otter
att bestämma vilka den avlidnes lösören de önska erhålla på
av denisin ott.
Efter bådas vår död skall vad då återstår vår kvarlåtenskap
som av delas enligt lag mellan våra bröstarvin
ar.
Skulle våra bröstarvingar icke "nna detta testamente
go utan fordra utfående av laglott redan Vld den först avlidnes död, skall sådan laglott utgivas skall i så fall den efterlevande maken äga
men bestämma vilka i kvarlåtenskapen ingående värden han eller hon önskar erhålla på sin lott."
70 lustRzn Ulveson och Broome.
146 Om makes arvsrätt...
I januari 1972 förrättades bodelning och delarvskifte i dödsboet efter
Nils L sr. Här antecknades bl.a. att av dödsboets egendom skulle sedan
bröstarvingarna gjort förbehåll om laglott tre fjärdedelar tillfalla Margit
- L som "giftorätts- och testamentsdel" och sammanlagt fjärdedel
en tillfalla bröstarvingarna. Margit L påfördes bl.a. fastigheterna Björkil
1:34 och 1:50 i Hagfors kommun.
Slutligt arvskifte förrättades i augusti 1983.
Margit L upprättade i mars 1986 ett testamente följande innehåll:
av
"Undertecknad Margit L förordnar härmed såsom min vilja
yttersta och testamente att efter min död skall kvarlåtenskapen fördelas mellan mina barn enligt följande:
Min äldste son Nils skall erbjudas att erhålla fastigheten Börkil 1:34, Hagfors kommun, med un anta av markområde och reds
psbod enligt nedan. Fastigheten skall "rvid ha ett värde
anses motsvarande åsatt taxeringsvärde. Detta värde skall avräknas från Nils andel av övri kvarlåtenska enligt nedan. Från fastigheten undantaget
g markområde framgår skiss. Detta markområde skall
av tillfalla min dotter Birgitta ifoiadeläggas till hennes fastighet Börkil
oc 1:60, Hagfors kommun. Birgitta skall även erhålla på fasti
eten Björkil 1:34 befintlig redskapsbod, efter gottñmiande kan
som
till hennes fasti et. förflyttasV rdträdet eken skall
nnas kvar på fastigheten Björkil 1:34.
Min dotter Margareta skall erhålla fastigheten Björkil 1:50 enligt faderns vilja sen gammalt.
Om Nils inte är intresserad av fastigheten Björkil 1:34, skall efter lottdragnin mina båda döttrar erbjudas detsamma Nils.
som
ck tidigare farbrodern Erland
L:s stuga + tomt som arv
fingers
oc g va.
tillgångar skall till lika delar fördelas mellan mina fyra barn
nlçvrliga
e l ag.
ad bröstarvingar sålunda erhåller eller vad träder i erhållen
som
ställe, liksom avkastningen därav, skall deras enskilda
vara
egenegengomsom."
Birgitta, Margareta, Nils och Anders L överenskom
att testamentet skulle tolkas så att den del Margit L:s kvarlåtenskap
av som hon ägt förfoga över genom testamente skulle fördelas lika mellan dem.
Anders L väckte talan mot Birgitta L, Margareta L och Nils L och
yrkade att Margit L:s testamente från år 1986 skulle förklaras sakna
verkan såvitt därigenom förordnats fördelning hälften de i
om av av
hennes kvarlåtenskap ingående fastigheterna.
Birgitta L medgav käromålet, medan Margareta L och Nils L
bestred bifall till detta.
I målet upplystes att fastigheterna hade utgjort giftorättsgods och
tillhört Nils L och Margit L med hälften vardera.
sr
Om makes arvsrätt... 147
Anders L gjorde gällande att Margit L hade varit rättsligen förhindrad
att genom testamente förfoga över de fastighetsandelar hade tillhört
som Nils L sr.
Margareta L och Nils L gjorde i första hand gällande Margit L
att hade erhållit fastighetsandelarna bodelning. De hävdade
genom emellertid också att den omständigheten att Margit L innehaft viss del
av boets egendom med fri förfoganderätt inte innebar någon längre
inskränkning i hennes testationsfrihet än att hon inte fick inkräkta på
efterkommandes rätt till andel i dödsboet efter den först avlidna maken.
Enighet förelåg om att Margit L vid sin död innehaft två tredjedelar
av egendomen i boet med full äganderätt och tredjedel med fri
en
förfoganderätt.
I målet åberopades yttranden f.d. justitierådet Olle Höglund
av Anders L och en opublicerad uppsats av Agell Margit L och Nils L
jr. I rättsfallsreferatet återges Höglunds och Agells argumentation
uñrligt.
Högsta domstolen uttalade för sin del följande.
"Tvistefrågani målet har anknytning till reglerna i 3 kap AB. I kapzt behandlas frågor om makes arvsrätt och den rätt tillkommer
om som den först avlidne makens arvingar i boet efter den sist avlidne.
När det gäller fall då den först avlidne maken saknar bröstarvingar innebär liksom före 1987 års äktenskaps- och
nu, arvsrättsre refgleringenden efterlevande
orm, att ärver kvarlåtenskapen med s k - fn förfoganderätt. Den först avlidne makens arvin har då rätt till
ar sektmdosuccession, dvs rätt vid den efter evandes död.
att ta arv
Genom 1987 års reform har rätt till med fri förfoganderätt
arv införts för efterlevande make även när det finns bröstarvin och det
ar, är då dessa som har rätt till sekundosuccession vid den rlevandes
e frånfälle. Före 1987 års reform kunde motsvarande ordning tillska
as genom testamente. Enligt 12 kap l § AB har nämligen 3
p motsvarande tilläm ning, det testamente har förordnats
om genom att egendom som till efterlevande make såsom arvinge eller
ommer universell testamentstagare skall tillfalla sedan makens rätt
annan up hört, under förutsättning att inte något följer
annat av testamentet.
tten till sekimdosuccession innebär enligt huvudregeln 3 kap 2 § 1 st AB att den först avlidnes arvingar efterarvingarna
- erhåller hälften boet sådant det föreligger vid den efterlevandes
av död. Denna princip är emellertid för åtskilliga fall modifierad, såsom när det ena sidan funnits enskild egendom eller när
en efterarvinge
redan Vld den först avlidnes död har fått ut sitt helt eller delvis.
arv I sådana fall kan det alltså kvotdel än hälften boet
vara en annan av som skall tillfalla efterarvingarna. Vid delningen boet efter den sist
av avlidne gäller som princip att vardera makens arvin har rätt på
ar att sin lott erhålla egendom under äktenskapet lhört den maken
som
71 JustRm Knutsson, Magnusson, Munck, Nilsson och Lennander.
148 Om makes arvsrätt...
och den sist avlidne makens arvingar även egendom sedermera
som förvärvats denne 3 kap 5 §.
av
Enligt 3 kap 2 § l st andra meningen AB får den efterlevande
maken inte genom testamente bestämma över egendom skall
som tillfalla efterarvin Den efterlevande är däremot med den
arna.
begränsning som n följa av bröstarvinges rätt till laglott oförhindrad -
att testamentaris förordna över den kvotdel boet
av som annars tillfaller hans eller hennes arvingar.
egna
I förevarande mål aktualiseras frågan efterlevande make,
om som vid den först avlidnes död erhållit kvarlåtenskap med fri förfogande-
rätt, testamente kan förordna att viss konkret egendom skall tillfal genoma annan som at. Problemet kommer därför bestämd
up att egendom under den e rlevandes livsti i princip inte kan höra
vare sig till den ideella andel maken äger med testationsfrihet eller till den
andel som han eller hon innehar med endast fri förfoganderätt och
således inte har rätt att förordna om i ett testamente.
Två olika betraktelsesätt kan här anläggas. Enligt det
ena kan ett saklegat från den efterlevande makens sida i princip inte få någon
verkan i annat fall än efter makens död,
om genom en sådan delning iegendomenka 5 § AB, tillförs
som avses den andel som maken skall anses ha innehaft testationsrätt. En reservation torde
me dock med hä n till grunderna för regleringen få göras med
avseende på så egendom tillhört den efterlevande under
n som äktenskapet eller som den maken förvärvat; över sådan
senare egendom måste den efterlevande under alla förhållanden kunna
anses förfoga genom legat inom ramen för den kvotdel omfattas
som av testationsfriheten. Det andra betraktelsesättet skulle innebära
att begränsningen av den efterlevandes testationsrätt bör gälla
anses endast den på den maken belöpande kvotdelen av boet och således
inte viss bestämd egendom, oberoende egendomen under
av om äktenskapet tillhört den först avlidne maken.
Det kan inte framgå sig regleringen i AB eller
anses vare av av lagförarbetena vilketdera betraktelsesättet är det avsedda.
som I rättstillämpningen får frågan därför lösas under beaktande vad
av som står i bäst överensstämmelse med syften och från taktiska npunkter är mest ändamregleringenslsenligt. I den
juridiska
itteraturen det förstnämnda alternativet förespråkats fd IustR
ar av Olle Höglund, Festskrift till Bertil Bengtsson
se s 247 ff; jfr också yttranden av Höglund i förevarande mål. I i målet ingiven otryckt
en uppsats av professorn Anders Agell har denne uttalat sig till förmån
för det senare alternativet.
Det förstnämnda alternativet innebär att den först avlidne makens
arvin ar bibehålls vid rätten att å sin lott erhålla viss bestämd
egen om som under äktenska et til ört den maken utan hinder
av ett legatariskt förordnande från efterlevandes sida med avseende på
en sådan egendom. får i och för sig sägas ligga i linje med regleringens syften.Ditaandra sidan är detta alternativ förenat med den
nackdelen att giltigheten ett sådant förordnande hålls svävande
av under den efterlevande makens livstid och blir beroende den
av överenskommelsesom efter makens död träffas mellan arvin och
arna efterarvingarna. Overenskommer dessa att egendomen skal tillföras
den efterlevande makens sida blir testamentet giltigt, med skyldighet
för dennes arvingar att avräkna legatet å sin andel. Träffas i stället
den överenskommelsen att egendomen tillföras den först avlidne
s makens sida, blir legatet ogiltigt.
Om makes 149
arvsrätt...
En ordning som i enlighet med det anförda möjlighet för
ger efterarvingarna och arvin arna att sätta ett at ur spel inger otvivelaktigt vissa betänkligâeter.Dessa blir särski t framträdande
om makarna efterlämnat bröstarvingar och således efter-
gemensamma arvingarna och den sist avlidnes arvingar är För att
samma personer. det nu diskuterade alternativet skall kunna tillämpas måste tydligen
även i detta fall en form delning motsvarande den i 3
av som avses kap 5 § AB äga rum ifr Höglund a a s 254 Det därmed i
ger bröstarvin arnas hand att bestämma ett legat till örmån för
om en utomståen e skall verkställas eller och detta oberoende
av om legatet ryms inom den kvotdel över vilken den efterlevande haft
testationsrätt.
Från den efterlevande makens synpunkt innebär det berörda
nu alternativet att maken för att kunna bedöma testationsrätten kan
tvingas att behandla den egendom tillhört den först avlidne
som som en separat egendomsmassa. En sådan ordning står inte i god överen-
stämmelse med nderna för regleringen makes arvsrätt och
av innebär risk för praktiska komplikationer jfr bl A ell
en uppen ar a i SvJT 1990 8 f och Tottie, Aktenska sbalken, 1990 258 f.
s s et kan också vara svårt att vid arvskiftet ter den efterlevande kanske
e lån efter den först avlidne makens död avgöra vilka föremål
- som un er äktenskapet tillhört den ene eller den andre makarna.
av
Till detta kommer att sådana föremål har förvärvats
som av makarna under äktenskapet ofta kan förutsättas ha varit samä da och
att en tilläm ning av det berörda alternativet därför kan eda till
nu att saklegat år gilti et i fråga hälften viss egendom inte
om av men beträffande den an ra hälften. Tvekan kan också uppkomma hur
om alternativet skulle tillämpas för det fall den efterlevande förordnat
om legat med avseende på sådan den först avlidne tillhörig egendom
som utgörs av penningmedel eller omedelbart kan omsättas i
pengar, såsom fordrin srätter eller
De da nackdelarnavärdepabor aller,
nu anty om man i enli et med det
senare av de diskuterade alternativen regelni ka 2 § 1 st andra menin AB så den inte uppfattaregränsar efterlevan
en att e makes
testationsrättgbeträffandenågon viss bestämd egendom
utan endast i fråga om en ideell andel behållningen. Detta medför visserligen
av att den efterlevande kan testamentera bort egendom tillhört den först
som avlidne, trots att den kanske hade ett särskilt värde för dennes
arvingar och dessa skulle ha haft möjlighet erhålla den sin lott
att vid den efterlevandes död. Olägenheterna detta förhå lande får
av dock anses vara be änsade redan med hänsyn till den efterlevande
att haft möjlighet att ritt förfoga över endomen under sin livstid och
e alltså kunnat avhända sig den genom örsäljning eller gåva. Vidare är
att märka att en make önskar att, han dör först, viss bestämd
som om egendom skall tillfalla den andra maken under livstiden, och därefter
hans egna arvingar eller viss bestämd har mö, lighet
person, att förordna detta i testamente; har detta skett måste vid
om egendomen delningen efter den efterlevande hänföras till den den först avlidne
belöpande andelen i den mån denna förslår jfr JA 1983 628.
s
En avvä ng mellan de båda alternativen leder i betraktande det
av anförda til slutsatsen att den inskränkning i efterlevande makes
testationsrätt som följer 3 kap 2 § l st AB bör gälla endast
av anses med avseende en ideell andel av behållningen och alltså inte i fråga
om konkret e endom. Detsamma måste då gälla när efterlevande
en make har erhållitegendom med fri
förfoganderätt genom testamente.
150 Om makes arvsrätt...
I nu förevarande fall gällde enligt makarna Nils och Margit L:s
inbördes testamente att den dem överlevde den andre skulle
av som
erhålla all den först avlidnes kvarlåtenskap och efter bådas död
att
kvarlåtenskapenskulle fördelas mellan bröstarvingarna enligt lag. I
målet är ostridigt att Margit L vid Nils Lzs död erhöll tre f ärdedelar
av den samlade behållningen genom bodelning och arvski och att
en fjärdedel av behållningen tilldelades bröstarvingarna för tillgodoseende av deras laglottsanspråk.
Av det anförda följer att behållningen efter Margit L
av en
tredjedel är föremål för bröstarvingarnas rätt till sekundosuccession
på grund av Nils L:s förordnande i makarnas inbördes testamente och
en tredjedel är underkastad laglottsanspråk från bröstarvingarnas sida
vid Margit Lzs död. Over den återstående tredjedelen har L
ägt att fritt förfoga testamente. Det har gjorts gällanMaägit
genom e att
hennes legatariska förordnanden beträffande fastigheterna inte skulle
inom ramen för demia kvotdel behållningen. Legaten är
av
gmmasledes giltiga."
2.8.4 Kritik utgången i 1995 års rättsfall
av
1995 års rättsfall har kritiserats Höglund i linje med den ståndpunkt
av han intog i sina yttranden i målet i en artikel om makes testationsrätt.
I artikeln menar Höglund bl.a. att HD:s dom medför att den först avlidne makens arvsberättigade släktingar får ställning än enligt
en annan
Medan de enligt ÄB är arvingar till den först avlidne
maken, får de enligt Höglund nu ställning arvingar till den efterlevande maken. I
av den egenskapen har de rätt till i princip hälften boet efter denne.
- - av Över denna hälft
äger efterlevande maken inte förfoga genom testamente. Den först avlidne makens arvingar kan, Höglund, sägas
menar härigenom en slags laglottsrätt till halva kvarlåtenskapen. Men det är efterlevande maken bestämmer vad skall bli kvar åt dem, ifall
som som han vill göra testamente. Att här tala om en sekundosuccession är svårt, säger Höglund.
Höglund menar att sekundosuccessionsrätten efter den först avlidne maken gått förlorad genom den testationsrätt tillerkänns
som nu efterlevande maken. Det betyder också att den delning skall ske
som enligt 3 kap. 5 § ÄB förlorar sin karaktär bodelning
av och i stället får karaktär av arvskifte efter den efterlevande maken, tvärt emot vad Lagberedningen anförde.
Högsta domstolens avgörande saknar enligt Höglund stöd såväl i lagregleringen som förarbetena, där han grundligt analyserat vad
72 Se Ny arvsrätt för efterlevande make, Juridisk Tidskrift, årgång 7
1995-96 m 4 s. 989 ff.
Om makes arvsrätt... 151
Lagberedningen kan ha avsett. Han understryker också att skillnad måste göras mellan livsrättshandlingar, såsom gåvor, och testationsfrihet, eftersom den markerar den betydelsefulla uppdelningen mellan fri förfoganderätt och äganderätt.
Höglund menar att den fria förfoganderätten suddas ut HD:s
genom dom. Ingen lärer, fortsätter Höglund, kunna peka enda del i boet
ut en efter den först avlidne maken som den efterlevande innehar med endast fri förfoganderätt. Han äger testationsfrihet över hela linjen. Den inskränkning som nu återstår och innebär att hälften boet skall
som av gå till den först avlidne makens arvingar är slag den
av samma som inskränkning som följer laglottsrätten för bröstarvingar, säger
av Höglund. Den överraskande tolkning bestämmelserna i 3 kap. ÄB
av son1 sålunda kommit till uttryck ger enligt honom anledning till ett förtydligande i lagen som återger den först avlidne makens arvsberättigade släktingar deras sekundosuccessionsrätt och därmed deras ställning av arvingar till den först avlidne maken. Vill ha
man en särskild ordning för bröstarvingar, må det hänt. Men för det fall
vara bröstarvingar saknas är det otillfredsställande med den ojämlikhet mellan makarna som ligger i att den ena men inte den andra skall kunna
genom testamente leda över egendom till den egna sidan.
2.8.5¶Överväganden
I och med 1995 års rättsfall har rättsläget klarlagts då det gäller innebörden av efterlevande makes testationsrätt. Den efterlevande får enligt gällande rätt testamentera bort vilka egendomsfciremål han vill, bara värdet härav håller sig inom den efterlevandes andel boet.
av
Utredningens uppgift är närmast att ta ställning till det nuvarande
om rättsläget bör gälla även för framtiden.
De två betraktelsesätt som diskuterats i doktrinen Höglund och
av Agell och som prövats Högsta domstolen tillvaratar sitt intresse.
av var
Det betraktelsesätt som förespråkas Höglund tillvaratar intresset
av hos den först avlidnes arvingar. Med Höglunds lösning bibehålls dessa vid sin rätt att sin lott erhålla viss bestämd egendom under
som äktenskapet tillhört den först avlidne maken utan hinder ett legatariskt
av förordnande från den efterlevande makens sida med avseende på sådan egendom.
Agells betraktelsesätt däremot den efterlevande maken
gynnar som med hans och Högsta domstolens lösning får frihet att testamentera
- även egendom som tillhört den först avlidne maken inom för den
ramen andel som föreligger.
152 Om makes arvsrätt...
intresse bör då äga företräde, efterarvingarnas eller efterlevande Vems makens Enligt utredningen bör svaret sökas efter de linjer som bär upp
utvecklingen på arvsrättens område. Make har haft arvsrätt med konstruktionen fri förfoganderätt sedan år 1928. I samband med 1988 års ändringar utvidgades makes arvsrätt så
make även framför barn. Detta innebär att det att nu ärver gemensamma vanligt människor ärver egendom som de sedan numera är mycket att innehar med fri förfoganderätt. Denna omständighet ställer extra höga
tydlig och enkel reglering. krav på en underlätta för efterlevande make har ärvt med fri För att en som förfoganderätt har det i olika sammanhang understrukits hur viktigt det
han under sin livstid bara skall behöva förvalta en förmögenhetsär att har överhuvudtaget inte höjts för att låta make massa. Några röster förvalta egendom två skilda delar. I fråga om rättshandlingar under som livstiden kan den efterlevande maken också behandla all egendom i boet
på sätt. Han behöver inte tänka på att föremålen skall behandlas samma olika beroende makarna ägt föremålen under äktenvem av som skapet. Den efterlevande maken får göra vad helst med egendomen som med undantag för testamentera bort den. Han får sålunda skänka bort att bort den, sälja den, förstöra den etc. När den efterlevande den, byta maken går bort kan det därför mycket väl så att inte något av de vara föremål den först avlidne maken ägde finns kvar. som det är riktigt tvinga den efterlevande att hålla isär Frågan är om att de olika föremålen i boet när det gäller testamentariska förordnanden
och alltså endast tillåta honom att testamentera bort egendom som han
själv har ägt under äktenskapet. Utredningen anser att en sådan
konstruktion skulle stämma mindre väl med den efterlevandes ställning övrigt och de bär 1988 års reform. En sådan ordning i syften som upp skulle också medföra praktiska problem. Värdet makes arvsrätt skulle av minska avsevärt. Mot det sagda utredningen att efterlevande makes
bakgrund av anser
intresse behandla boet enda egendomsmassa väger tyngre av att som en det intresse den först avlidnes arvingar kan ha av att få överta de än föremål härrör från den maken; efterarvingarnas rätt speglar ett som ättetänkande när det gäller framför allt fast egendom som
ursprungligt
utveckling testationsfrihet och individualiserad arvsrätt överen mot Utgångspunkten bör därför att den efterlevande maken även
flyglat. vara
i framtiden -inom för den andel han innehar med full äganderätt ramen han vill. Önskar skall ha rätt att testamentera bort de egendomsföremål makar göra detaljerade förordnanden saklegat till sekundosuccessorer om och särskilja olika släkten i förhållande till sin egendom, exgrenar av
Om makes 153
arvsrätt...
empelvis av hänsyn till släktklenoder eller andra föremål med stark anknytning till viss släktgren, står det dem fritt.
För att undanröja eventuell kvarstående oklarhet i demia del bör således ett förtydligande göras 3 kap. ÄB, så det framgår den
av att att efterlevande maken inte testamente får bestämma över den andel
genom av boet som skall tillfalla den först avlidnes arvingar.
2.9¶Återbäring av och förkovran
gåva
Utredningens Förslag: Möjligheterna för den först avlidne makens
arvingar att väcka talan återbäring gåva förbättras. Pre-
om av
skriptionstiden knyts till den efterlevande makens död i stället för
som nu till gåvotidpunkten. Talan om återgång får väckas fram till
det att ett år har förflutit från det bouppteokningen efter den
efterlevande maken avslutades.
Bestämmelsen skall tillgodoräknas viss värdeökning
om vem som
som uppstår i ett dödsbo mellan makars dödsfall behålls oförändrad
i sak.
2.9.1¶Inledning
När boet vid den efterlevande makens död skall delas mellan hans och den först avlidnes arvingar, skall delning ske enligt bestämmelsen i 3 kap. 2 § Detta innebär att uppdelning skall ske enligt den
en proportion vari vardera maken ägde del i boet vid den först avlidnes frånfálle. Enligt huvudregeln tas inte hänsyn till boet vid den
om efterlevande makens död i värde under- eller överstiger värdet
av makarnas egendom vid tiden för det första dödsfallet. Från denna huvudprincip finns dock undantag. I 3 kap. 3 § ÄB finns bestäm-
en melse som behandlar situation där dödsboet minskat i värde och i
en 3 kap. 4 § ÄB regleras
några fall där dödsboet ökat i värde mellan de båda dödsfallen.
Bestämmelsen i 3 kap. 3 § ÄB har betydelse för den först avlidnes efteråt-vingar, t.ex. hans barn. Enligt denna regel skall den först avlidnes arvingar kompenseras den efterlevande maken t.ex. gåva
om genom orsakat väsentlig minskning sin egendom. Kan inte vederlag utgå
av ur boet skall gåvan eller dess värde lämnas tillbaka. Talan om återgång av gåvan måste dock väckas inom fem år från det att gåvan togs emot.
154 Om makes arvsrätt...
I utredningens undersökning och på andra håll har hävdats att preskriptionsfristeni 3 kap. 3 § ÄB är för kort och i alltför hög grad förhindrar vederlagsanspråk. Utredningen har därför fått i uppdrag att överväga om preskriptionstiden bör förlängas.
I detta sammanhang bör också bestämmelsen i 3 kap. 4 § ÄB uppmärksammas, eftersom den efter vad utredningen inhämtat ibland leder till tolkningsproblem.
De aktuella bestämmelserna redovisas i avsnitt 2.9.2 och utredningens överväganden i avsnitt 2.9.3.
2.9.2 Bestämmelserna
3 kap. 3 §Ä1Ellyder:
Har efterlevande maken gåva eller därmed jämförlig
genom annan handling, utan tillbörlig hänsyn till den först avlidnes arvingar, orsakat väsentlig minskning av sin egendom, skall den lott, vid efter-
av som levande makens död tillkommer hans arvingar, vederlag utgå till arvingama efter den först avlidne för vad minskningen belöper å
av deras andel i boet.
Kan vederlag utgå, skall gåvan eller dess värde återböras, såframt den som mottog gåvan insåg eller bort inse, att den ände arvingama efter den först avlidne till förjüng. Talan härom må dock väckas, sedan fem år förflutit från det gåvan mottogs.
Var vid dödsfallet gåva, tillkommit under omständigheter
som varom ovan sägs, fullbordad, må den göras gällande, iden mån det skulle landa arvingama efter den först avlidne till fötfång.
Före 1928 års arvslag fanns inget skydd för den först avlidnes släktingar mot gåvor av den efterlevande maken. Lagberedningen ansåg emellertid att det borde införas en regel som kunde kompensera den först avlidnes arvingar, om den efterlevande genom gåvor eller eljest utan tillbörlig
73 Se mot. 1993/94:L404 som behandlar frågan den femåriga
om preskriptionstiden bör förlängas. Lagutskottet uttalade dock att det inte då fanns skäl att göra någon översyn av preskriptionsregeln bet. 1993/94:LUl9 s. 16 f..
Om makes
arvsrätt... 155
hänsyn till den rätt som tillkommer den först avlidnes arvingar
uppsåtligen orsakat väsentlig minskning sin egendom.
av
På Första lagutskottets inrådan ñck regeln sin nuvarande
lydelse.
Bestämmelsen placerades i 2 kap. 3 § arvslagen. Regeln överflyttades sedan år 1958 till 3 kap. 3 § ärvdabalken.
De avhändelser åsyftas i bestämmelsen är främst gåvor till den
som efterlevandes egna arvingar. Men även avhändelser inte har till
som syfte att kränka arvingarnas rätt kan grunda ersättningsanspråk. Ett exempel härpå kan vara en donation till ett ideellt ändamål.
Lagberedningen gav följande exempel regelns tillämpning.
A och B är gifta med varandra. A dör först och efterlämnar 40 000 kr i giftorättsgods. B har vid denna tidpunkt också 40 000 kr i giftorättsgods samt 20 000 kr i enskild egendom.
A:s arvingar har vid Bzs död rätt till 4/10 Bzs kvarlåtenskap och
av Bzs arvingar har rätt till 6/10.
B har emellertid avhänt boet 30 000 kr och 3 kap. 3 § ÄB är tillämplig på avhändandet. B har alltså bara kvar 70 000 kr. Av dessa skall A:s arvingar först ha 4/ 10 eller 28 000 kr och Bzs arvingar 6/ 10 eller 42 000 kr. A:s arvingar skall dessutom ha 4/ 10 30 000 kr eller
av 12 000 kr. Denna summa tas från Bzs arvingar alltså bara får
som 30 000 kr medan A:s arvingar får totalt 40 000 kr vilket motsvarar den summa de skulle ha fått om avhändandet aldrig skett.
Den aktuella bestämmelsen är tillämplig inte bara när boets värde är mindre vid den efterlevandes död än vid den först avlidnes
död utan också när boet i och för sig har ökat i värde den efterlevande
men orsakat en mindre ökning än vad kunde varit.
som
Kan vederlag inte utgå enligt första stycket finns möjlighet i andra
en stycket att väcka talan återgång gåvan eller dess värde. En
om av förutsättning är att gåvomottagaren insåg eller bort inse att gåvan lände arvingarna till förfång. En talan återgång måste väckas inom fem år
om från det att gåvan mottogs.
3 kap. 4 § ÄB lyder:
överstiger boets värde vid efterlevande makens död dess värde vid den först avlidnes frånfälle, skall denna förkovran tilläggas den
efterlevandes
arvingar, såvitt visas att egendom till motsvarande värde den
tillfallit
efterlevande i arv, gåva eller testamente eller ock må antagas att boets förkovran härrör från förvärvsarbete, den.först avlidne makens
som efter
död drivits av den efterlevande.
156 Om makes arvsrätt...
Har efterlevande maken gjort sig skyldig till förfarande i 3
som avses skall, vid beräkning huruvida förkovran föreligger, kvarldtenskapen ökas med ett belopp, motsvarande den minskning av boet som orsakats av
efterlevande maken.
En förutsättning för 3 kap. 4 § ÄB skall tillämpas är värde-
att att en ökning har skett mellan de båda dödsfallen. All värdeökning gör dock inte regeln tillämplig. Hänför sig värdeölcningen till den ursprungliga egendomen är bestämmelsen i 3 kap. 4 § ÄB inte tillämplig. Sådan värdestegring kommer båda makarnas arvingar till godo. Detsamma gäller om värdestegringen avser egendom som trätt i stället för den ursprungliga egendomen. Även sparad avkastning egendomen skall
av delas mellan arvingarna på båda sidor. Det sagda innebär att har
nu den efterlevande maken förvaltat den ursprungliga egendomen på ett sätt som gett god avkastning, t.ex. omfattande aktieutdelningar eller en turlig vinst på en lott, skall detta komma båda sidorna tillgodo. Den
presumtionen torde gälla att all värdeökning som föreligger vid det andra dödsfallet hänför sig till den ursprungliga egendomen. Det ankommer därför på de arvingar som ensamma vill tillgodoräkna sig värdeölcningen att styrka att denna hänför sig till annat än den ursprungliga egendomen.
Från huvudregeln om uppdelning av värdeökningen mellan de båda släkterna finns två undantag. Visas att den efterlevande maken erhållit egendom i arv, gåva eller testamente i värde motsvarar värde-
som ökningen i boet, skall boets förkovran tilläggas efterlevande makens arvingar. Något orsakssammanhang mellan förvärvet och boets förkovran behöver inte visas. Som gåva måste rälmas även vad den efterlevande erhållit enligt ett förmånstagarförordnande t.ex. sin far
av eller mor.
Det andra undantaget avser värdeölcning härrör från arbets-
som inkomster som den efterlevande haft efter det första dödsfallet." Här
74 Se NJA n 1928 s. 323.
75 Se a.a. s. 324.
76 ÄB
Se Walin I s. 90.
77 rättsfallet
I NJA 1978 s. 712 uttalades att värdeökning som härrörde från den tjänstepension inte utgjorde sådan förkovran
efterlevandes som avses
i 3 kap. 4 § AB.
Om makes arvsrätt... 157
måste det finnas ett orsakssamband mellan förvärvsarbetet och värdeökningen. Det måste kunna antas att värdeölcningen härrör från arbetet. Bestämmelsen avser såväl inkomster från vanlig
anställning som inkomst från näringsverksamhet.
2.9.3 överväganden
3 3
Enligt 3 kap. 3 § ÄB
skall den först avlidnes arvingar tilldelas kompensation om den efterlevande maken gåva t.ex. genom orsakat väsentlig minskning av sin egendom. I första hand skall vederlag utgå av de tillgångar som finns i dödsboet. När denna möjlighet är uttömd kan det bli aktuellt att återbära gåvan eller dess värde. Talan härom måste dock väckas inom fem år från det gåvan mottogs. I praktiken medför bestämmelsen återgång att av gåva förutsätter att det vid bodelning har kunnat konstateras en att vederlag för gåvan inte kan lämnas. Det betyder att möjligheten begära att återgång är begränsad till de fall då den efterlevande dör så snart att bodelning efter honom kan göras inom femårsfristen. I utredningens undersökning har framkommit att det är ganska vanligt att den först avlidnes arvingar inte har möjlighet väcka att talan om återbäring av gåva enligt 3 kap. 3 § ÄB, eftersom den efterlevande har levt i mer än fem år efter gåvotidpunkten. Detta kan hårt drabba t.ex. den först avlidne makens särkullbarn gjort avstående enligt 3 kap. som 9 § Från flera håll har därför framställts önskemål
om att preskrip-
tionsfristen bör förlängas så att möjligheterna att väcka talan om återgång förbättras.
Arvingarnas och gåvotagarens intressen står här
emot varandra.
Utgångspunkten bör vara att förbättra möjligheterna för arvingarna att
kunna åberopa regeln gåvotagarens utan att intresse av att fredas från överraskande anspråk eftersätts. En förlängning preskriptionsfristen försämrar av onekligen gåvotagarens situation. För återgång förutsätts dock denne att insåg eller borde ha insett att den först avlidnes skadades arvingar av gåvan. Det är alltså bara ondtroende gåvotagare kan drabbas
som av återgångskrav.
Ett sådant rättsförhållande bör dock inte hållas svävande under alltför lång tid. En utsträckning till tio år skulle i dessa för
sammanhang vara länge.
Enligt utredningen bör fristen tvärtom kunna förkortas, men i stället för att som knuten till gåvotidpunkten, bör den i
nu vara princip knytas
158 Om makes arvsrätt...
till givarens död. Eftersom det ofta är först då den först avlidnes
som arvingar får insyn i boet, är det rimligt att preskriptionstiden börjar löpa vid denna tidpunkt. En möjlighet vore därför att knyta fristen till just dödsdagen. I praktiken är det dock först då bouppteckning har förrättats som alla de berörda får inblicki dödsboets ekonomiska läge. Detta talar
för att preskriptionsfristeni stället bör lcnytas till bouppteckningen efter
den efterlevande maken.
En regel av liknande slag finns redani 7 kap. 4 § Denna bestämmelse reglerar återbäring av gåvor till syftet är att likställa med
som testamente vid laglottsbestämning. Hår har preskriptionstiden för talan om återgång lcnutits till givarens död. Talan skall dock väckas inom ett år från det bouppteckningen efter arvlåtaren/ givaren avslutades. Försitts demia tid är rätten till talan förlorad. Med uttrycket "bouppteckningen avslutades" avses normalt den dag huvudbouppteckningen förrättades."
Utredningen att preskriptionsregeln i 3 kap. ÄB
anser en ny om återbäring bör utformas på sätt den i 7 kap. 4 § Talan
samma som om återgång vid efterarvsfallen bör alltså få väckas fram till det att ett år har förflutit från det bouppteckningen efter den efterlevande maken avslutades.
3kap.4§ÃB
Utredningen har inhämtat 3 kap. 4 § ÄB ibland upplevs svår-
att som tolkad och orättvis. Det händer t.ex. att förbiser att värdeökning
man som hänför sig till den ursprungliga egendomen skall komma båda sidornas arvingar tillgodo.
Att utforma regler på arvsrättens område aldrig upphov till
som ger tolkningsproblem och som upplevs som rättvisa samtliga inblandade
av i alla situationer är omöjlighet. Särskilt gäller det regel för-
en en om delning av värdeökning i boet mellan två släktsidor, där motsättningarna kan vara stora och hänvisningar till olika eller mindre slumpvisa
- mer
faktorers inverkan på en värdeökning kan föras fram från båda sidor. - De skäl anförts för ändring 3 kap. 4 § ÄB har denna
som en av mot bakgrund inte tillräcklig tyngd. Anledning att ändra bestämmelsen
om värdeökning saknas därför. Utredningen tvärtom att den nuvarande
anser ordningen är väl avvägd. Värdeökning hänför sig till den
som ursprungliga egendomen bör alltså komma båda släkterna till del även framgent, och enbart egendom tillförts gåva, testamente eller
som genom arv,
73 Jfr rättsfallen NJA 1930 s. 305 och 1993 s. 594.
Om makes arvsrätt... 159
arbete bör tillgodoräknas den efterlevandes arvingar. Utredningen anser alltså att den nuvarande bestämmelsen i 3 kap. ÄB
om viss värdeökning
bör vara kvar oförändrad i sak.
2.10 "full
Tolkning av begreppet äganderätt" i
inbördes testamenten
Utredningens bedömning: När efterlevande make
en som genom testamente erhållit den först avlidnes kvarlåtenskap med full äganderätt avlider, tillfaller enligt gällande rätt
kvarlåtenskapen i sin
helhet den sist avlidnes arvingar. Någon
hälftendelning mellan de
båda släktsidorna sker alltså inte. Denna ordning behålls.
2.10. 1 Inledning
Det är vanligt att makar i inbördes testamenten föreskriver att den make som överlever den andre skall med "full äganderätt" erhålla den avlidne makens kvarlåtenskap. Den efterlevande maken har då rätt att testamentera bort inte bara sin andel boet egen av utan också den andel som härrör från den först avlidne maken. Men hur skall testamentet tolkas om den efterlevade maken inte utnyttjar testationsrätten avseende den andel som härrör från den först avlidne maken Skall den efterlevande makens efterarvingar då ärva allt eller skall den del som härrör från den först avlidne maken till dennes efterarvingar
Frågan har besvarats Högsta domstolen bl.a. i rättsfall av ett från år 1950 och det nuvarande rättsläget får i och för klart. Kritik har anses dock riktats mot nuvarande och
ordning utredningen anser därför att det
finns skäl att närmare behandla
frågan.
I det följande redovisas törarbetsuttalanden avsnitt 10.2, rättsfall
avsnitt 2.10.3 och doktrinuttalanden 2.lO.4. Slutligen följer utred-
ningens överväganden i avsnitt 10.5.
2.10.2 Förarbetsuttalanden
År 1920 infördes den första regeln om arvsrätt för make. Bestämmelsen
avsåg den situationen att den avlidne efterlämnat
bröstarvinge eller
adoptivbarn eller dess avkomling. Rätten till avsåg halva kvarlåtenarv
160 Om makes arvsrätt...
skapen, när det efter den döde fanns släktingar tillhörande andra arvsldassen, och i övriga fall hela kvarlåtenskapen.
I 1928 års arvslag bibehölls den äldre ordningen såtillvida att make ärvde före släktingar tillhörande avlägsnare släktled än andra arvsklassen. Make ärvde även före Allmänna arvsfonden. Den ändring
som gjordes i förhållande till 1920 års lag att efterlevande make
var en skulle, när den avlidne efterlämnade endast arvingar i andra arvsklassen, ta hela arvet efter den först avlidne vid den efterlevandes död skulle
men de av den först avlidnes släktingar andra arvsldassen då
av som var närmast till arv efter honom ha rätt till efterarv. Efterlevande maken fick inte genom testamente förordna den del skulle tillfalla den först
om som avlidne makens släktingar. Reglerna innebar att när den efterlevande maken avlidit gick den ena hälften av boet till den först avlidnes arvingar i andra arvsklassen och den andra hälften till den sist avlidnes arvingar.
I en särskild regel stadgades att arvlåtaren testamente
om genom tillagt efterlevande maken kvarlåtenskapen och bestämt att efter makens död annan skulle efterträda honom i rätten därtill skulle den vanliga regeln om hälftendelning vid den efterlevandes död tillämpas. I anslutning till detta lagrum uttalade Lagberedningen följande:
"Onska makar, sakna bröstarvingar, ordning för
som en annan
successionen än i 1 § sägs, äga de såsom hittills upprätta testamente.
Det kan sålunda tänkas, att makarna vilja, att den efterlevande skall
erhålla kvarlåtenskapen efter den först avlidne utan det villkor
om
sekundosuccession, som lagen uppställer i fråga om makes Hava
arv.
därför makar genom inbördes testamente förordnat, att kvarlåten-
skapen efter den av dem, som dör före den andre, skall tillfalla den
efterlevande, utan bestämmelser sekundosuccession vid dennes
om
död, äger efterlevande maken för dödsfall förfoga över den
egendom han i testamente erhål fämvälefter den först avlidne och, han
om
e träffat d likt förfogande tillfaller egendomen hans, den först
avlidne ma ens arvingar.
De nu beskrivna reglerna överfördes till 1958 års ärvdabalk.
79 Se NJA 1923 341
s.
Om makes 161
arvsrätt...
2.10.3 Praxis
m.m.
Rättsfallet NJA 1950 483
s.
Genom inbördes testamente den 30 januari 1935 förklarade hemmansägaren Olle Karlsson född år 1891 från Skymnäshagen i Norra Råda socken och hans hustru Hulda Karlsson född år 1883 sin yttersta vilja vara att den av dem överlevde den andre skulle med full äganderätt
som erhålla all den dödes kvarlåtenskap, under förutsättning dock vid den
att först avlidnes frånfälle bröstarvingar saknades.
Hulda avled den 17 april 1949 och Olle den 25 månad.
samma Bröstarvingar fanns inte båda makarna efterlämnade arvingar i
men andra arvsklassen.
I anledning av Huldas död blev testamentet bevakat och delgavs Huldas arvingar.
Huldas arvingar stämde Olles arvingar. I första hand yrkade
de att testamentet skulle förklaras ogiltigt eftersom testamentet inte tillkommit i laga ordning. De ansåg även att testamentet materiella grunder saknade betydelse. I andra hand yrkade de att
testamentet skulle givas sådan tolkning som om i testamentet föreskrivits att, under förutsättning att makarna Karlsson saknade bröstarvingar, efter båda makarnas död kvarlåtenskapen skulle delas mellan Olles och Huldas arvingar med hälften till vardera sidan.
Huldas arvingar anförde till stöd för sin talan bl.a. följande. Hulda hade vid olika tillfällen efter testamentets upprättande uttryckt önskan
en att hennes arvingar skulle ärva henne. Hon hade därvid främst
haft en av dem, Elvina Nilsson, i tankarna. Vidare hade Hulda stått i visst
ett spänt förhållande till släktingar. Det verkade därför
mannens som om Hulda, om hon känt till den rättsliga innebörden sekundosuccession,
av inte skulle ha skrivit under testamentet.
Olles arvingar bestred yrkandena. Sedan hovrätten upphävt häradsrättens dom, givit Olles arvingar
som
rätt, avgjorde Högsta domstolen saken och anförde bl.a. följande:
"Bestämmelsen om sekundosuccession i 2 kap. 1 § arvslagen
avser
direkt allenast det fallet att make förvärvat kvarlåtenskapen efter andra maken Det oaktat kan bestämmelsen bliva tillämplig
genom arv. även då efterlevande maken såsom grund för sitt förvärv åberopat testamente, om detta må antagas utgöra endast bekräftelse
en av
makens legala arvsrätt.
80 .lustRzn Forssman, E. Lind, Hellquist, Walin oech Söderlund.
6SOU98.110
162 Om makes arvsrätt...
Vad angår tolkningen ett testamente enligt vilket
av utan
föreskrift om sekundosuccession efterlevande make tillagts avliden
makes kvarlåtenskap med full äganderätt har detta emellertid fast praxis ansetts innebära, att den legala arvsordningen enligtåsi
satts o och att fördenskull arvsrätt vid den efterlevandes död icke tillkommer
den först avlidnes arvingar. I tydliga motivuttalanden har också
man förutsatt, att regeln sektmdosuccession i 2 kap. l § arvslagen icke
om skulle gälla. Sagda torde dessutom hava vunnit sådant
ett insteg även hos allmäupåfattxiingden icke bör i
eten att frångås
Detta utesluter att särskilda omständigheter kunna rättsski
ådaga ägga att i ett visst fall med ett förordnande enligt ordalagen har
som innehåll likväl avsetts att göra avvikelse från lagens angivna
re e om sektmdosuccession. Tydligt är, att sådana omständigheter
ämnas utan beaktande.
Av utredningen framgår ej, att testamentet bör givas den
mera be änsade innebörd sist sagts.
som
id angivna förhållanden äro, såsom H.R:n funnit, Hulda
Karlssons arvingar icke berättigade till andel i efter
kvarlåtenskapen
Olle Karlsson."
Rättsfizllet NJA 1963 11
s.
Hemmansägaren Claes Larsen gifte sig år 1919 med Tora Sandell. Före
äktenskapets ingående hade de upprättat handling löd:
en som
"Undertecknade, som med hvarandra ärna ingå äktenskap, förklara
härmed vår ttersta och sista vilja hvilkendera af
vara, att oss som den andre ö erlefver skall i orubbat bo kvarsitta och öfver all den
efterlämnade kvarlåtenskapen, såväl lös fast, fritt och oinskränkt
som råda och densamma disponera utan från någondera
intrång våra
släktingars eller möjligen blifvande bröstarfvmgars sida."
Claes Larsen avled år 1941. Tora Larsen gick bort år 1959. Tvist
uppstod huruvida efterarv förelåg för arvingar.
mannens
Högsta domstolens majoritet uttalade följande:
"Avfattningen av testamentet lämnar, med hä till de oklara och
n motstridiga ordalag bega ts, inga slå-Ezrahåll för
som tolkningen. Uttrycket i orubbat åölakvarsitta,betraktat för sig, leder
tanken till att den efterlevande maken skulle erhålla kvarlåtenskapen
allenast med eller möjligen med viss be änsad
en förfo anderättunnytctljanderättlivstiden. Fortsättningen
er över all den e rlämnade arlåtenskapen, såväl lös fast, fritt och oinskränkt råda och
som densamma disponera utan intrån åter då föreskrift
etc. synes
saknas hur med kvarlåtens skulle förfaras efter båda
om pen makarnas död närmast tyda att den efterlevande skulle erhålla
-
81 JustRm Hagbergh, Riben och Conradi.
Om makes
arvsrätt... 163
kvarlåtenskapen med full äganderätt. Under dessa omständigheter
måste vid testamentets tolkmng ledning sökas i andra förhållanden,
som kunna till vad må hava åsyftat.
upplysning om testatorerna
Av viss tjänadelse
e därvidlag är, såsom RR:n anfört, att Claes
Larsen år 191 när testamentet upprättades, 60 år gammal,
var att
, Tora Larsen betydligt under många år varit hans
- som var yngre hushållerska samt att huvuddelen Claes Larsens förmögenhet
av utgjordes av fast egendom, i äktenskapet skulle bliva hans
som enskilda. Det är mot bakgrunden härav föga troligt, avsikten med
att testamentet varit att, om mannen doge först vilket bör hava framstått
som mest sannolikt hans släkt skulle definitivt berövas all andel i
boets egendom.
Såsom i HovR:ns dom anförts har vidare Rossander vit dels
upp att Claes Larsen såväl före som efter äktenskapets ingåenåeltill sin
systerson Georg Eriksson, som vid tiden för testamentets upprättande
arbetade på fastigheten, sagt att han hoppades, denne skulle
att
gården efter honom, dels att Tora Larsen vid tillfälle
ett efter CövertagaLarsens
aes död fällt yttrande av innehåll att Georg Eriksson enli hennes uppfattning skulle med och dela
vara kvarl
vid ennes död.
Någon omständighet utöver vissa uttrycken i testamentet
- av som kunde -
tyda att makarnas avsikt varit, att vid den efterlevandes
dennes arvingar skulle erhålla hela kvarlåtenskapen, har icke
gångálle
ore ra
.
Vid edömningen testatorernas avsikt bör slutligen icke helt
av bortses från att Claes Larsens arvingar, utan från Tora
gensaga Larsens arvingar, upptagits såsom dödsbodelägare i bouppteckningen
efter henne och även i övrigt till en början behandlats såsom sådana
under boutredningen, bl.a. såtillvida att de tillåtits deltaga i endast
en för delägarna avsedd auktion å egendom i boet.
På grund av vad sålunda anförts måste det närmast till
anses hands att tolka testamentet så, att efter båda makarnasligcgaöd boet skulle
delas med hälften till Claes Larsens och hälften till Tora Larsens
arvmgar."
Justitierådet Beckman skiljaktig beträffande domskälen
var av mening
och anförde:
"Vid tiden för testamentets upprättande saknade make och
arvsrätt, inbördes testamenten mellan barnlösa makar förordnande
utan om förhållandena efter båda makarnas död tolkades i allmänhet såsom för
efterlevande make innebärande antingen äganderätt, vilket medförde
att kvarlåtenska tillföll honom vid det första dödsfallet och vid
en hans död hans s äkt, eller ock nyttjanderätt, vilket medförde den
att först avlidne makens släktingar erhöllo vid hans död efter-
en av levande makens nyttjanderätt begränsad äganderätt vid efter-
samt levande makes död all den först avlidnes kvarlåtenska med oin-
skränkt rätt. Huruvida ä ande- eller nyttjanderätt
s anses föreli ga, berodde å de da beteckningarna efterlevande makes
va rätt. sitta i orub at bo ansågs otvivelaktigt innebära nyttjanderätt,
varemot sådana uttryck som att oinskränkt råda över kvarlåtenskapen
utan intrång från någonderas släktingar ansågs tyda på äganderätt.
164 Om makes arvsrätt...
Den nu skildrade ordningen i hög grad otillfredsställande och
var säkerligen i allmänhet icke överensstämmande med vad makarna åsyftat. Syftet med inbördes testamenten av förevarande typ
var nämligen regelmässigt då att säkerställa den efterlevande
som nu maken, utan att någon tanke ägnades åt förhållandena efter bådas död
och utan att makarna hade klar uppfattning innebörden
om av de valda beteckningarna ånáåtânrlevande
e makes rätt. Bättre överensstämmande med vad ma r i allmänhet önska är otvivelaktigt den ordning som å grundval genomgång tidigare brukade
- av en av typer av inbör es testamenten införts såsom den
- numera a arvsordningen, nämligen att kvarlåtenskapen vid det första döds al et tillfaller efterlevande maken och vid hans död delas lika mellan båda makamas släktingar. Numera ett inbördes testamente utan
anses förordnande förhållandena efter båda makarnas död, även däri
om om
efterlevande makes rätt användes beteckning förr anså
en som s innebära nyttjanderätt, icke medföra mindre rätt för efterlevan
e maken än den honom enligt lag tillkommande, vilken kallas fri förfo anderätt. Fastmer make såtillvida testamentet
anses genom erhål a en starkare ställning, att han et testamente kan göra
genom e awikelser från den i föreskrivna hä ftendelningen. Såsom
överensstämmande med va makar i allmänhet önska bör enligt min mening den sålunda angivna testamentstollcningen användas även
testamente som upprättats före den arvsordnin ikra
nya ens trädande. Å
andra sidan saknas enligt min mening anle ng frångå den i lag stadgade hälftendelningen vid det dödsfallet i andra
senare fall än då testamentariskt förordnande meddelats förhållandena
om efter båda makarnas död. Vare sig ett inbördes testamente denna
av typ upprättats före eller efter den nya arvsordningens ikraftträdande bör det alltså, om makarna avlida därefter, medföra testations-
anses frihet för efterlevande make denna frihet utnyttjas,
men, om hälftendelning enligt lag vid hans död.
Anledning saknas att i nu förevarande fall, vari båda makarna avlidit efter den arvsordningens ikraftträdande och den efter-
nya levande upprättat eget testamente, göra awikelse från den
nyss beskrivna normala ordningen."
Justitierådet Petrén anförde i ett eget yttrande att det måste
antas att kvarlåtenskapen vid mannens död genom testamente tillagts hustrun med
full äganderätt.
Rättmzllet NJA 1968 s. 49
I rättsfallet NJA 1968 s. 49 arvsskattemål prövades sedan barnlösa
makar avlidit huruvida den sist avlidne med laga verkan avstått från sin
rätt enligt ett av makarna upprättat inbördes testamente. Den efter-
levande erhöll hela kvarlåtenskapen med full äganderätt i det inbördes
testamentet. Därefter skrev han ett eget testamente där han fördelade
kvarlåtenskapen så att den först avlidnes arvingar fick hälften. Högsta
domstolen fann att den sist avlidne inte hade avstått från sin rätt enligt
Om makes 165
arvsrätt...
det inbördes testamentet. Den först avlidnes arvingar ansågs alltså få kvarlåtenskapen från den sist avlidne.
Ärvdaballcssaldcunniga
Ärvdabalkssakkunnigadiskuterade i sitt betänkande Ärvdabalk SOU 1954:6 inbördes testamenten barnlösa makar med förordnade
av om att den först avlidne makens kvarlåtenskap med full äganderätt skall tillfalla den efterlevande maken utan förordnande sektmdosuccession.
om De sakkunniga konstaterade att för att den först avlidnes arvingar,
trots
förefintligheten av sådant testamente skall arvsberättigade när den
vara efterlevande dör, krävs uttrycklig tolkningsregel innebörd,
en av att egendom som efterlevande make med full äganderätt erhållit
genom inbördes testamente efter den först avlidne maken, vid efterlevande makens död skall ärvas denne mottagit egendomen
som om genom arv, under förutsättning att annat icke följer det inbördes eller
av testamentet av nytt testamente som sistnämnda make upprättat. Även sådan
om en tolkningsregel kanske sällan skulle överensstämma med makarnas önskan synes den dock enligt de sakkunniga ordalagen i
mot ett testamente av förutsatt lydelse tillräckligt säkert grundad. De sakkunniga ansåg sig därför inte böra förorda någon lagstiftningsåtgärd i angiven riktning. Departementschefen uttalade att han instämde i de sakkun-
nigas bedömning.
Familierättskommittén
Familjerättskomntittén föreslog ett nytt stadgande för den situationen att en efterlevande make i barnlöst äktenskap erhållit kvarlåtenskapen på grund av testamente utan föreskrift sekundosuccession. Om i sådant
om fall efterlevande maken skulle avlida efterlämna arvsberättigad
utan att make eller bröstarvinge, borde delning mellan de båda släktsidorna ske, menade kommittén.
Familjerättskommittén uttalade det väsentliga motivet till stad-
att gandet var att efterlevande makens skyldemän i andra och tredje parentelen eller Allmänna arvsfonden inte borde äga företräde till den
82 Ärvdabalk
Se SOU 1954:6 111.
s.
83 Se NJA 1958 s. 140.
166 Om makes arvsrätt...
först avlidnes andel i boet framför dennes skyldemän. Enligt kommittén var förhållandet emellertid ett den efterlevande gift sig och
annat om om fått barn. Make och bröstarvingar står den efterlevande maken så nära att de borde äga företräde framför den först avlidnes släktingar andra
av parentelen eller i avlägsnare led. En ytterligare förutsättning för den föreslagna paragrafens tillämpning därför enligt kommittén att
var efterlevande maken inte efterlämnade make eller bröstarvinge.
Den översyn av äktenskaps- och arvslagstiftningen Familje-
som rättskommittén gjorde ñck ett blandat mottagande vid remissbehandlingen. Departementschefen uttalade att han önskade reform
en som gick mer på djupet. Därför genomfördes endast vissa kommitténs
av förslag, dock inte det i den aktuella frågan.
nu
2.10.4 Doktrinen
Beckman
Beckman har upprepade gånger i doktrinen gett uttryck åt den
uppfattning han redovisade i 1963 ars rättsfall ovan, nämligen det
se att enda naturliga är att anse att ett testamente saknar bestämmelser
som om förhållandena efter båda makarnas död inte rubbar den legala ordningen,
hälftendelning.
Agell
Agell är kritisk till utgången i 1950 års fall. Han anför det allra
att mest iögonfallande skälet för kritik mot HD:s dom är den slumpeffekt som rättsfallet medför. Den ordning i vilken makar avlider kommer
att
84 Äktenskapsrätt
Se SOU 1964:35 391 ff.
s.
85 Se prop. 1968:136 s. 69
85 Se SvJT 1939 s. 659 ff., 1941 s. 377, 1946 108 och 1957
s. s. 545 och 547 samt Festskrift till Carl Jacob Arnholm, 1969 637 ff. Se
s. också Beckman-Höglund, Svensk familjerättspraxis C IV:d4 och C V:h1.
87 Se Makarna Karlssons testamente, Rättsfall att minnas till Jan
- Hellner den 28 oktober 1997 67 ff.
s.
SOlU 1998:110 Om makes
arvsrätt... 167
avgöra hos vems släktingar makarnas samlade egendom till sist kommer
att hamna, påpekar han. Hulda Karlsson
hade dött åtta dagar före sin man, och all egendom hamnade då hos släktingarna till Olle Karlsson.
Om i stället mannen hade dött först, skulle all egendom i stället
ha tillfallit Huldas släktingar, konstaterar Agell.
Det är ett svårsmält restultat, menar han.
HD:s domskäl i rättsfallet kan enligt Agell vid första läsning
en tyckas ha en stark övertygelsekraft. Argumenten byggs i ordning
upp en som får utgången att verka nästan ofränkomlig, han, låt
menar vara att domstolen inte med ett 0rd berör den slumpeffekt påpekats.
som nyss Närmare besett är dock domskälen
svaga.
Agells uppfattning är att HD i 1950 års rättsfall stannade för
en olämplig utgång med ledning av ett alltför formellt och tillbakablickande
resonemang. Det är en nära nog omöjlig tanke att vid inbördes
man testamenten mellan barnlösa makar skulle kunna valet
presumera, att av ordet "äganderätt" är avsett att sätta rätten till efterarv spel
ur när den efterlevande maken inte utnyttjat sin testationsfrihet, han. Om
menar man nämligen, fortsätter Agell, leker med tanken, i och för
sig föga realistisk, att valet av äganderättsterminologin eller något motsvarande
uttryckssätt inneburit en presumtion för att och kvinnan för
mannen var sig velat göra sina efterarvingar arvlösa, uppnås
egna ändå inte detta resultat när barnlösa makar upprättar inbördes
ett testamente utan föreskrift sekundosuccession och
om utan att den efterlevande maken utnyttjat sin testationsfrihet över egendom
som han eller hon mottagit enligt testamentet. Slutresultatet blir ändå att all egendom hamnar hos
arvingarna efter endera maken, slumpen ordningen
men mellan
dödsfallen kommer att avgöra egendomen hamnar,
- var menar han. En tolkningsregel av denna motsägelsefulla innebörd förefaller inte
acceptabel, säger Agell. Det måste bättre för inbördes
vara att testamenten mellan barnlösa makar uppställa presumtion, dvs.
motsatt att efterarvsrätten ñnns kvar inte individuell tolkning
om en av testamentet leder till motsatt resultat. Verkan äganderättsterminologin blir dock
av i varje fall att den efterlevande maken
fått frihet att genom testamente förfoga över den avlidne makens kvarlåtenskap, han.
säger Agell konstaterar avslutningsvis att utgången i rättsfallet NJA 1993 145
s. bygger på den i 1950 års fall fastslagna principen. 1993 års rättsfall
behandlas närmare i avsnitt 11.4.
168 Om makes arvsrätt...
Walin
Walin har angående inbördes testamenten utan förordnande efterarv
om uttalat att man möjligen får tolka in ett tyst sektmdosuccessions-
numera förordnande när det inte finns anledning tro att makarna avvika
avsett att från regeln i 3 kap. Rättsfallet NJA 1963 ll kan i någon mån
s. tala för han.
det, menar
2.10.5 överväganden
Alltsedan 1928 års arvslag har den först avlidnes arvingar i andra arvsldassen haft rätt till halva kvarlåtenskapen vid den efterlevande makens död.
Genom 1950 års rättsfall fastslogs i praxis dock efter-
att om en levande make i ett inbördes testamente utan sekundosuccessionsförordnande erhållit kvarlåtenskapen efter den först avlidne maken med full äganderätt så tillfaller kvarlåtenskapen vid den efterlevande makens död i sin helhet dennes arvingar, den efterlevande underlåtit
om att utnyttja sin testationsrätt.
Som framgått ovan har detta rättsfall utsatts för kritik under lång tid. Kritiken har framför allt tagit sikte på två saker. Först och främst det
att är slumpen, dvs. i vilken ordning makarnas dödsfall inträffar, styr
som vems arvingar som kommer att ärva hela kvarlåtenskapen. Endast arvingarna till den efterlevande får ärva. Det har också hävdats att utgången i 1950 års rättsfall inte står i överensstämmelse med det allmänna rättsmedvetandet.
När den först avlidne maken efterlämnar arvingar i andra arvsklassen ärver enligt lag den efterlevande maken kvarlåtenskapen med fri förfoganderätt. När den efterlevande maken sedan går bort delas kvarlåtenskapen mellan makarnas båda släktsidor. Makar vill att för-
som delningen skall gå till på detta sätt behöver alltså inte skriva något testamente.
Makar som däremot inte vill att den legala arvsordningen skall gälla kan skriva ett inbördes testamente där den efterlevande övertar den först avlidnes kvarlåtenskap med full äganderätt. Den efterlevande har då rätt att förfoga över den erhållna egendomen testamente. Sådana
genom inbördes testamenten har varit vanligt förekommande under mycket lång tid och rättsverkningarna av dessa testamenten måste anses välkända.
38SeÄB 1 108
s.
Om makes arvsrätt... 169
Att som i doktrinen föreslagits införa tolkningsregel enligt vilken
en den först avlidnes arvingar ges arvsrätt trots att den efterlevande har ärvt egendomen med full äganderätt skulle strida mot ärvdabalkens systematik. En grundläggande princip inom arvsrätten är att respektera det som uttryckts i ett testamente. I de fall tolkning ett testamente
en av trots allt måste göras iakttas normalt stor försiktighet. En tollmingsregel som innebär att ett testamente skall tolkas rakt emot sin lydelse skulle därför skilja sig helt från andra tolkningsregler.
Om en tolkningsregel aktuellt innehåll famns skulle
av nu en testator för att vara säker på att hans arvingar verkligen blir uteslutna från
arv uttryckligen behöva skriva det i det inbördes testamentet. Detta kan inte anses rimligt. Utredningen har heller inte av den undersökning ut-
som redningen låtit göra fått indikationer på sådan ordning skulle
att en vara önskad av allmänheten.
Kritik har riktats mot nuvarande ordning därför att det är slumpen som styr vilken makes arvingar ärver hela kvarlåtenskapen. Att
som slumpen påverkar utfallet i olika situationer är ofrånkornligt och kan lika lite som dödsfallet åtgärdas lagstiftningsvägen. Om det förhåller sig så att innebörden rättsverkningarna inbördes testamenten och val
av av av formuleringar är okända för del, bör det avhjälpas information
en genom och rådgivning och inte genom att ändra en tolkningsregel efter
som lång tid fått fotfäste i det allmänna rättsmedvetandet.
Mot bakgrund av det sagda anser utredningen att nuvarande ordning bör behållas.
2.11¶Arvingar endast på ena makens sida
Utredningens förslag: Bestämmelsen i 3 kap. 8 § ÄB arvingar
om endast på ena makens sida ersätts med regel som enbart tar sikte
en på den situationen att arvingarna finns den först avlidne makens sida.
Endast arvingar i första och andra arvsklassen har arvsrätt enligt den nya bestämmelsen. För regelns tillämpning krävs att dessa arvingar har rätt till efterarv i det enskilda fallet.. Arvet
skall anses komma från två håll.
2.11.1¶Inledning
I 3 kap. 8 § ÄB stadgas finns det vid den efterlevande
att makens död arvsberättigade efter endast en av makarna skall dessa arvingar ärva allt.
170 Om makes arvsrätt...
Paragrafen kom till reformen år 1988 och det har diskuterats genom hur den skall tolkas i vissa hänseenden. Det är framför allt tre frågor som har väckt debatt. l Vilka arvsklasser är arvsberättigade
2¶Vilka efterarvingar är arvsberättigade
3 Varifrån skall komma arvet anses I utredningens direktiv konstateras frågan, att om arvsrätten efter den efterlevande förutsätter rätt i det enskilda fallet en till efterarv efter den först avlidne eller rätten enligt 3 kap. om 8 § gäller även om den efterlevande tagit över all egendom med full äganderätt, synes ha fått sin lösning rättsfallet NJA 1993 145. Där genom s. ansågs det att någon rätt till arv enligt 3 kap. 8 § inte fanns när den efterlevande maken hade fått tillgångarna med full äganderätt på grund av testamente. Med hänsyn till den diskussion förekommit lagrurnmet har dock som om utredningen fått i uppdrag att överväga någon justering eller något
om förtydligande
behövs.
Nedan följer beskrivning bakgrunden till 3 8 § ÄB
en av kap. och en genomgång av de uttalanden gjorts i förarbetena till bestämmelsen som avsnitt 2.11.2. Därefter följer redogörelse den debatt i doktrinen en av som varit kring den aktuella regeln 2. 11.3. Efter ett referat av rättsfallet NJA 1993 145 avsnitt 11.4 följer slutligen s. utredningens överväganden avsnitt 11.5.
2.11.2 Bakgrund och förarbetsuttalanden
Bakgrund
Bakgrunden till 3 kap. 8 § ÄB hänger nära samman med utvecklingen av reglerna makes arvsrätt. År 1920 infördes den första om regeln om arvsrätt för make. Bestämmelsen avsåg den situationen att den avlidne efterlämnat bröstarvinge eller adoptivbarn eller
dess avkomling.
Rätten till arv avsåg halva kvarlåtenskapen, när det efter den döde fanns släktingar tillhörande andra arvsldassen, och i övriga fall hela kvarlåtenskapen. I 1928 års arvslag bibehölls, framgått som ovan, den äldre ordningen såtillvida att make ärvde före släktingar tillhörande avlägsnare släktled än andra arvsklassen. Make ärvde även före Allmänna arvsfonden. Den ändring som gjordes i förhållande till 1920 års lag var att en efterlevande make skulle, när den avlidne efterlämnade endast arvingar i andra arvsklassen, ta hela efter den först avlidne arvet men vid den efterlevandes död skulle de den först avlidnes
av släktingar av andra
Om makes arvsrätt... 171
arvsklassen som då var närmast till efter honom eller henne ha rätt
arv till sekundosuccession.
Valet att dra gränsen för efterarvsrätten vid andra arvsklassen berodde på resultatet av en statistisk undersökning. Denna visade den arvsrätt
att som tillkom fader, moder, syskon och syskons avkomling i
stor utsträckning efterlevdes trots testationsfriheten. Först när arvlåtaren endast efterlämnade arvingar i tredje parentelen åsidosattes den legala arvsföljden i väsentlig utsträckning testamente. Med hänsyn till
genom den styrka som föräldrars, syskons och syskons avkomlingars
arvsanspråk fortfarande hade enligt den allmänna uppfattningen fick dessa arvingar behålla sin efterarvsrätt.
Reglerna innebar att när den efterlevande maken avlidit den
ena hälften av boet gick till den först avlidnes arvingar i andra arvsldassen och den andra hälften till den sist avlidnes arvingar.
De nu beskrivna regler överfördes till 1958 års ärvdabalk.
Familjelagssakkunnigas förslag
Familjelagssakkunniga tog i sitt betänkande Äktenskapsbalk
sou
1981:85 upp frågan om hur man skall förfara när det vid den efterlevande makens död finns arvingar bara efter den först avlidne. De sakkunniga konstaterade att de dåvarande reglerna ledde till att dessa arvingar fick dela arvet med Allmänna arvsfonden. De uttalade vidare att de, trots att ingen kan ha något att invända mot de syften arvsfonden fullföljer, inte kunde finna det naturligt att fonden ärver, så länge det finns arvsberättigade släktingar efter någon makarna. Familjelags-
av
sakkunniga föreslog därför att om det vid den efterlevandes död ñnns
arvsberättigade släktingar efter endast makarna hela kvarlåten-
en av skapen skall tillfalla dem.
De sakkunnigas förslag tillstyrktes eller lämnades erinran
utan av praktiskt taget alla remissinstanser. Kammarkollegiet ansåg dock det
att vore tillräckligt att Allmänna arvsfonden hade möjlighet att avstå från arv.
Uttalanden i propositionen
Familjelagssaklcunnigas förslag togs upp i 1986/87:1. Departe-
prop. mentschefen uttalade bl.a. följande.
172 Om makes arvsrätt...
"Om det inte finns någon arvsberättigad till släkting en avliden, går arvet enligt gällande rätt till allmänna arvsfonden 5 kap. 1 § ärvdabalken. När efterlevande make avlider en kan det inträffa att det ñmis arvsberättigade släktingar till endast den de båda ene av avlidna makarna. Om det är släktingar till den efterlevande maken, ärver de hela boet. Om det däremot är släktingar till den först avlidna maken enligt gällande rätt endast arvingar i andra
arvsklassen ärver
dessa i princip hälften boet medan resten ärvs allmänna av av arvsfonden. Liksom de sakkunniga fonden kan jag inte ñnna det naturligt att ärver något så länge det finns arvsberättigade släktingar efter någon av makarna. Om makarna avlider med kort mellanrum, kan utfallet för släktingarnas och fondens del med gällande rätt bli helt beroende
av vilken make som avlider först, ordning irrationell. en som synes Jag förordar således att, det vid den efterlevande makens om död finns arvsberättigade släktingar efter endast makarna, en av hela kvarlåtenskapen skall tillfalla dessa. "39
Departementschefen uttalade vidare sitt förslag. om
"Om det bara finns arvsberättigade släktingar efter den
ena maken ärver dessa all den egendom finns kvar i den efterlevande som makens bo. Eftersom sådana endast kan
släktingar vara arvs-
berättigade efter sin släkting och efter dennes e en inte make skall arvet anses härröra en ast från den maken och således för
ena varj
arvinge ut som endast lott. Det bör observeras det såvitt en att äller denläggasorst avlidna makens släktingar endast är de dem av som ar efterarvsrätt som är arvsberättigade när den efterlevande maken dör. Ovriga till den först avlidna maken har således
släktingar ingen
arvsrätti det läget. °°
Uttalanden Lagrådet av
Det till Lagrådet remitterade förslaget avseende 3 kap. 8 § ÄB hade
följande lydelse.
Finns det vid den efterlevande makens död
arvsberättigade släktingar
efter endast en av makarna, skall dessa arvingar ärva allt.
Lagrådet uttalade med anledning uttrycket
av "arvsberättigade släktingar" följande.
89 Se prop. 1986/87:1 s. 96
90 Se a.a. s. 238.
Om makes arvsrätt. 173 ..
"Ordet släkting kan möjligen uppfattas det inbe så, att anses också efterlevande make i gifte, när dennes avlidna n ma e härutöver bara efterlämnade sådanaefterarvingar släkt endast som var med den avlidnas likaledes avlidna make i det tidigare äktenskapet. Med hänsyn till den stränga avgränsning i AB upprätthålls kring som det med ordet släkting synonyma begreppet skyldeman se 2 kap. är det emellertid vanskligt att avgöra tolkning ordet släktingar om en av i förevarande paragraf skulle medge arvsrätt åt efterlevande make i det nyss skildrade exemplet. Att undantaga den efterlevande maken från arvsrätt torde emellertid inte ha varit avsikten. "91
För att undanröja tveksamhet om innebörden ordet släktingar av hemställde Lagrådet att ordet skulle utgå. Risken för sådan åtgärd att en skulle motverka syftet, nämligen att utesluta Allmänna arvsfonden från arvsrätt, föreföll enligt Lagrådet inte särskilt stor. Allmänna arvsfondens rätt till regleras först i 5 kap. ÄB, medan den aktuella paragrafen arv står redan i 3 kap. ÄB och torde kunna föreskrift anses ge om en arvsrätt som går före Allmämia arvsfondens, menade Lagrådet. 3 kap. 8 § ÄB fick slutligen följande lydelse.
Finns det vid den efterlevande makens död arvsberättigade efter endast en av ntakarrza, skall dessa arvingar ärva allt.
Föüdändring i arvs- och gåvoskattelagen
I prop. 1987/88:61 föreslogs sådana ändringar i och gåvoskattearvslagstiftningen som föranleddes av familjerättsreformen. Bland annat föreslogs ändringar i 15 § 2 mom. AGL. Denna bestämmelse gäller arvsbeskattning vid en efterlevande makes död om han fått egendom som arvinge efter sin make. Enligt huvudregeln i första stycket skall den först avlidnes släktingar antas ha rätt till hälften den efterlevandes bo av vilket motsvarar normalfördelningen enligt 3 kap. 2 § 1 ÄB, st. se avsnitt 2.2.3. Därefter vissa undantag från denna andelsberälnaing. ges Departementschefen föreslog att det i fjärde stycket skulle införas ett undantag från huvudregeln beträffande de fall i 3 kap. 8 § som avses Han uttalade bl.a. följande med anledning här-av.
"Den nya som innebär att kvarlåtenskapen i sin helhet går till förstarvsregelnidne makens arvingar den avlidne
den av om sist saknar
arvingar kräver också en anpassning arvsskattereglerna Vld av
91 Se a.a. s. 353.
174 Om makes arvsrätt...
efterarv. Eftersom arvet således skall härröra anses endast från den ena maken skall det för varje arvinge läggas lott ut som en
Departementschefen uttalade vidare "att
hälftendelning
inte skall ske om det vid den sist avlidna makens död endast ñmis
arvsberättigade
släktingar efter den först avlidne maken. I så fall tillfaller även det som den efterlevande kan ha haft med fri förfoganderätt dessa släktingar och för varje arvinge skall det läggas ut endast en lott".
I det från chefen för Finansdepartementet till Lagrådet remitterade förslaget stadgades uttryckligen att det vid den efterlevande makens om död fanns arvsberättigade endast efter den först avlidne maken deras andel skulle utgöra hela boet. anses Eftersom Lagrådet fann det självklart ÄB att 3 kap. 8 § gav till konsekvens att den först avlidna makens arvingar skulle anses ha fått den totala kvarlátenskapen enda lott omformulerades lagrummet. som Där stadgas nu att ett ytterligare undantag från första stycket följer av 3 kap. 8 § ärvdabalken.
2.1l.3 Doktrinen
Bestämmelseni 3 kap. 8 § ÄB har diskuterats livligt i doktrinen. Inlägg i debatten har gjorts av flera. Nedan följer redogörelse de olika en av debattörernas åsikter.
92 Se prop. 1987/88:61 s. 38.
93 Se a.a. s. 55.
94 Se a.a. s. 98
95 Inlägg i debatten har gjorts bl.a. av
- Anders Eriksson, Några problem med anknytning till 1987 års familjerättsreform, SvJT 1989 321 ff., s. Gösta Walin, Några problem i den arvsrätten. Replik - nya till Anders Eriksson, SvJT 1989 717 ff., s. Anders Agell, Den nya arvsrätten och metoderna för dess tolkning, SvJT - 1990 s. 1 ff., Eriksson, Några ytterligare synpunkter på tillämpningsfrâgor - med anknytning till 1987 års familjerättsreform, SvJT 1990 s. 268 ff. samt Walin, ÄB I - s. 102 ff.
Om makes arvsrätt... 175
Eriksson
Vilka avses med begreppet arvsberättigade
Genom att placera den aktuella bestämmelsen i 3 kap. ÄB har lagstiftaren enligt Eriksson markerat att den bara reglerar fördelningen
av kvarlåtenskapen vid den efterlevande makens död i sådana fall då den efterlevande maken har ärvt egendom efter den först avlidne maken. Eriksson menar att i regeln hur andelsbestämningen i den
anges efterlevande makens bo skall göras i det undantagsfallet att det vid den efterlevande makens död finns arvsberättigade arvingar efter bara den ena maken kvar i livet. I sådana fall skall dessa arvingars andel enligt regeln utgöra hela boet.
Eriksson uttalar att det bör observeras att ordet "arvsberättigade" används i lagtexteni 3 kap. 8 inte ordet "arvingar". Härigenom torde lagstiftaren ha avsett att markera att det endast är sådana arvingar till makarna som vid den efterlevande makens död är konkret berättigade till arv efter någon av makarna som kan komma i fråga enligt 3 kap. 8 menar Eriksson. Detta antagande styrks enligt Eriksson olika
av uttalanden i förarbetena. Han pekar att det bl.a. sägs i förarbetena på flera ställen att det såvitt gäller den först avlidne makens släktingar
- bara är "de som har efterarvsrätt" är arvsberättigade när den
som efterlevande maken dör. Vidare pekar han på att det i förarbetena sägs att den först avlidnes släktingar bara kan komma i fråga enligt 3 kap. 8 § om den efterlevande maken haft egendom med fri förfoganderätt. Även detta tyder enligt Eriksson på att bara de har efterarvsrätt kan
som komma i fråga den först avlidne makens sida.
På den efterlevande makens sida kan däremot enligt Eriksson
alla som är arvingar enligt arvsordningen i 2 kap. ÄB komma i fråga. Om den efterlevande maken har gift sig, kan även maken i det äkten-
om nya skapet komma i fråga vid tillämpning 3 kap. 8 han.
av menar
Sammanfattningsvis innebär Erikssons uppfattning att ordet "arvsberättigad" i lagtexteni 3 kap. 8 § inte syftar alla sådana släktingar till den först avlidne maken enligt arvsordningen i 2 kap. skulle
som kunna vara arvsberättigade efter honom. Ordet syftar i stället på sådana släktingar till den först avlidne maken i det "konkreta" fallet är
som berättigade till efterarv enligt 3 kap. 2 Man får alltså,
menar Eriksson, fråga sig om någon eller några den först avlidnes släktingar
av skulle ha varit berättigade till någon del den efterlevande makens bo
av
96 Eriksson hänvisar till prop. 1987/88:61 s. 55.
176 Om makes arvsrätt...
även om den efterlevande maken haft arvsberättigade
släktingar. Bara
om man kan svara på den frågan är den först avlidne makens
släktingar "arvsberättigade" i den bemärkelse i 3 kap. 8
som avses Att ordet "arvsberättigade" används i lagtexten i stället för
ordet "arvingar" torde således avse att markera denna betydelseskillnad,
säger han.
Varifrån skall komma
arvet anses
Vad så gäller frågan varifrån skall härröra
om arvet anses menar Eriksson att svaret torde givet eftersom regeln i 3
vara kap. 8 § bara är en andelsbestämningsregel och inte en arvsföljdsregel. Man kan enligt Eriksson bara ärva den har arvsrätt efter enligt
som man reglerna i 2 kap. eller 3 kap. 1 § första stycket Några andra arvstöljdsregler bortsett från regeln om Allmänna arvsfondens arvsrätt i 5 kap. 1 § ñnns inte. Arvet skall alltså enligt Eriksson i sin helhet
anses härröra från den av makarna är släkt med eller make
som man till och har efterarvsrätt efter enligt 2 kap. i makefallet
eller 3 kap. l å. Det är också den slutsats som dragits i förarbetena.
Walin
Walin framhåller i början sin artikel vissa de uttalanden han
av att av gör beträffande 3 kap. 8 § strider motiven. Han
mot säger sig ha eftersträvat en tolkning lagrummet är förenlig med
av som arvsrättsliga
och testamentsrättsliga principer och tänkt sig
att den till äventyrs kunde ta över uttalanden i motiven synts förhastade.
som
Vilka avses med begreppet arvsberättigade
Walin säger att han för sin del språkligt inte kan ñnna
sett annat än att
"arvinge" resp. "arvsberättigad" är ord. I Östergrens
synonyma stora ordbok sägs enligt Walin arvinge betyda "arvsberättigad släkting"
vilket
numera såtillvida är fel även make och Allmänna arvsfonden
som är arvingar, konstaterar han. Termen arvsberättigad måste därföri och för sig frånkännas all betydelse begränsning vid tolkningen
som av lagrummet, menar Walin.
Walin frågar sig vad Eriksson har för stöd for sitt påstående 3 kap.
att 8 § ÄB inte innehåller
någon självständig arvsföljdsregel. I 3 kap. 2 §
Om makes 177
arvsrätt...
ÄB finns
arvsföljdsregler med tanke den först avlidna makens kvarlåtenskap. 3 kap. 8 § framstår enligt Walin helt naturligt
som en
arvsföljdsregel med tanke den efterlevande makens kvarlåtenskap.
Där talas också, påpekar Walin, att "ärva". Ingen kan med fog
om bestrida, menar han, att 3 kap. 8 § ÄB innehåller arvsföljdsregel
en redan i och med att den eliminerar Allmänna arvsfonden såsom arvinge
till den efterlevande maken när denne inte har några andra
egna arvingar. Walin säger vidare att meningsskiljaktigheten mellan Eriksson
och honom består i att han har ansett ordet "arvsberättigade"
resp. "arvingar" i lagrummet inkludera alla kan ärva enligt 2 kap. på den
som först avlidna makens sida, alltså inte endast sådana arvingar kan
som vara efterarvingar enligt 3 kap.
Klart är enligt Walin att beträffande arvingar på den efterlevande makens sida inbegrips alla är arvsberättigadue enligt
som 2 kap. Han menar att hans tolkning åstadkommer jämvikt.. Han följande
ger exempel. Om A avlider före sin make B och efterlämnar
t.ex. en farmor, får farmodern enligt Eriksson ingenting när B dör arvingar
utan frånsett arvsfonden. Om B dör först får däremot A B och
ärva farmodem får i sin tur ärva allt efter A.
Walin hävdar att det naturligtvis är önskvärt att slippa sådana
slumpvisa resultat, t.ex. om dödsfallen inträffar dlet kort efter det
ena andra. Han vill emellertid inte påstå att han tillmäter
frågan om
arvingarnas krets någon större betydelse eftersom frekvensen
av hithörande fall måste mycket ringa. I sak är det emellertid
vara svårförståeligt varför Allmänna arvsfonden skall vika för farmor
t.ex. en till den efterlevande inte skall vika för farmor till den först
men en avlidne maken, Walin. Å andra sidan finns
menar det enligt honom också sakliga skäl som talar för att arvsrätten efter den först avlidne
maken blivit definitivt begränsad till efterarvingar enligt 3 kap. 2 §
Krävs det en "konkret" efterarvsrätti det enskilda fallet
Walin konstaterar att 3 kap. 8 § är generell i den meningen det inte
att görs någon begränsning till fall då den efterlevande maken har fått ärva
den först avlidna. Enligt honom är regeln tillämplig i flera olika
typer av situationer, t.ex. den först avlidna visserligen hade egendom
om men skulder till belopp, den först avlidna efterlämnat något
samma om obetydligt netto som ingått i den efterlevandes bo, den efterlevande
om lar förkovrat ett konkursmässigt bo eller den först avlidne maken
om estamenterat all sin egendom antingen till tredje eller till den
man
178 Om makes arvsrätt...
efterlevande maken med full äganderätt. Walin alltså någon
menar att "konkret" efterarvsrätt inte skall törutsättas.
Enligt Eriksson sägs det i förarbetena "att den först avlidnes släktingar bara kan komma i fråga enligt 3 kap. 8 § den efterlevande
om maken haft egendom med fri förfoganderätt". Han hänvisar härvid till arvsskatteprop. 1987/88:6l 55 emellertid enligt Walin inte
s. som ger något stöd åt uttalandet. Där står " att hälftendelning inte skall ske
. . . om det vid den sist avlidne makens död endast finns
arvsberättigade
släktingar efter den först avlidne maken. I så fall tillfaller
även det som den efterlevande kan ha haft med fri förfoganderätt dessa och
släktingar
för varje arvinge skall det läggas ut endast en lott."
Enligt Walin är orden "fri förfoganderätt" uppenbar
en misskrivning.
Där borde enligt hans mening ha stått "äganderätt".
Nyheten är att
även den andelen skall gå till den först avlidna makens släktingar. Ingenting sägs emellertid Walin 3 kap. 8 § ÄB skulle
menar om att förutsätta att den efterlevande maken innehade
en andel med endast fri
förfoganderätt.
Varifrån skall komma
arvet anses
Av större intresse är enligt Walin frågan varifrån skall
om arvet anses komma. Som framgått Eriksson varje arvinge får endast
ovan anser att
lott när 3 kap. 8 § ÄB tillämpas. Walin en däremot anser att varje arvinge på den först avlidna makens sida kan komma få två lotter.
att Enligt Walin överensstämmer Erikssons ståndpunkt även här med motivuttalanden som Walin ingalunda förbisett för-
men anser vara hastade.
Enligt Eriksson skall arvet sin helhet härröra från den
anses av makarna som man är släkt med eller make till och har efter
arvsrätt enligt 2 kap. eller i makefallet 3 kap. l§".
Detta är enligt Walin fantastisk ñktion. Man skall alltså inte
en undersöka varifrån egendomen kommer utan det skall "anses" den
att kommer från A fastän den delvis kommer från B. Ett sådant betraktelsesätt kan inte godtas även det råkar uttryck för propositions-
om vara en skrivares uppfattning, säger Walin.
Han ger följande exempel. A avlider först och hans kvarlåtenskap utgör en miljon, motsvarande hans giftorätt. B får miljon i och
en arv en miljon i giftorätt. B har dessutom två miljoner i enskild egendom.
När B dör finns inga efterarvingar till A och B:s enda arvinge X får hela kvarlåtenskapen efter B. I detta fall blir det enligt Walin bara fråga om en enda lott. B har ärvt A utan inskränkning och X har endast
Om makes 179
arvsrätt...
ärvt B. Om A däremot testamenterat sin kvarlåtenskap till B med föreskrift om sekundosuccession för X får denne, enligt Walin, han
om åberopar testamentet, två lotter, nämligen från A och från B.
en en
Walin antar i stället att B inte har någon arvinge, frånsett arvsfonden,
och att A efterlämnar efterarvingen Y. Av lagtext och motiv enligt
synes Walin klart framgå att Y då får ärva den andel i B:s
l bo som svarar mot A:s giftorättsandel, vidare 2 den andel i B:s bo B:s
som svarar mot giftorättsandel och slutligen 3 den andel i B:s bo
som svarar mot B:s enskilda egendom. Walin tillägger att B efter A:s död ärvt
om t.ex. två miljoner så skall 4 enligt lagtext och motiv även den andelen i B:s bo
till Y.
Walin menar att enligt vanligt, välgrundat betraktelsesätt får Y vid
oförändrade värden miljon efter A och fem miljoner
- en efter B. Hur man kan påstå att andelen på fem miljoner skall "anses" komma från A
är "ofattligt" för Walin. Självfallet förhåller det sig så Y fått
att en miljon från A och fem miljoner från B, säger han. Detta innebär enligt Walin att 3 kap. 8 § ÄB inte bara innehåller
arvsföljdsregeln att
arvsfonden får träda tillbaka utan även arvsföljdsregeln i exemplet
att A:s efterarvinge Y har i arvsfondens ställe satts in arvinge efter
- - som B.
Enligt Eriksson kan "bara ärva den har arvsrätt efter
man som man enligt reglerna i 2 kap. eller 3 kap. l § första ÄB". Detta enligt
st. är Walin ett postulat, gripet luften. Lagstiftaren gjorde på sin tid make
ur till arvinge, därefter arvsfonden och har till
nu gjort oskylda personer arvingar efter B därför att det ansetts rimligt dem företräde
att ge framför arvsfonden. Det är ingen orimlig arvstöljd i enklare fall, i
andra fall överraskande, Walin.
mera menar
Testamentsfrågor
Walin menar att det väl får klart A inte kan
anses att genom testamente beröva sina efterarvingar den andel i B:s bo de enligt 3 kap.
egna som 8 § skall få vid B:s död och som kommer från B.
Vidare måste Walin, B upprättat till
man, menar om testamente förmån för A:s arvinge Y något enligt Walin ingalunda är
- som ovanligt
anse att testamentslotten kommer från B även Y får återstoden - omt av B:s bo i arv efter A.
Det synes enligt Walin ett axiom att egendomen under lika
vara omständigheter i övrigt kommer från A respektive B sig Y tillträder
vare egendomen på grund av arv eller enligt testamente.
180 Om makes arvsrätt...
Agell
Agell understryker inledningsvis angående 3 kap. 8 § ÄB lagrummet
att faktiskt är överflödigt för det fall det inte finns några efter
efterarvingar
den först avlidne maken väl arvingar efter den efterlevande. Den
men efterlevande maken har då innehaft och
hela sitt bo med full äganderätt, det blir självklart att all egendom skall gå till hans arvingar, säger Agell.
Som konstaterats Eriksson 3 kap. 8 § ÄB
ovan anser att är en
lottläggningsregel medan Walin hävdar att det är arvsföljdsregel.
en Agell säger däremot 3 kap. 8 § olika lagtillämpningsproblem
om att behöver analyseras för sig och att de inte bör besvaras generellt med
var ledning av påståenden att regeln gäller antingen "andelsbestämning"
om
eller "arvsföljd".
Agell försöker sedan fastställa innebörden 3 kap. 8 § med ledning
av av dess syfte och med tanke på enskilda tillämpningsproblem.
Vilka arvsklasser är arvsberättigade
Agell konstaterar först att enligt uttalanden i propositionen 3 kap. 8 § gäller till förmån för efterarvingar efter den först avlidne maken. Dennes arvingar i tredje arvsklassen skulle följaktligen aldrig kunna ärva med stöd av 3 kap. 8 Agell konstaterar Walin med till
att hänsyn
förarbetena har accepterat att lagrummet har denna innebörd
men ifrågasatt om inte avgränsningen strider mot lagtexten. Agell konstaterar vidare att Eriksson framhållit att placeringen regeln i 3 kap.
av och i 2 kap. om "skyldemans arvsrätt" antyder det är föratt fråga om
delning av kvarlåtenskapen efter den sist avlidne maken i sådana fall då den efterlevande tidigare ärvt egendom efter den först avlidne maken. Agell anser att detta i och för sig väl inte skulle behöva hindra
att även den först avlidnes arvingar i tredje arvsklassen arvsrätt i den
gavs nu aktuella situationen, då arvet efter båda makarna skulle till
annars Allmänna arvsfonden.
Agell menar dock att den i propositionen angivna begränsningen får en naturlig motivering betänker att det är fråga
om man om en fördelning av dels den andel i boet motsvarar vad den efterlevande
som innehaft med äganderätt, dels den andel han eller hon
som ärvt av den först avlidne maken. Efter båda makarnas död skall den förra andelen gå till den sist avlidne makens arvingar i vilken arvsklass helst. Den
som senare andelen kan samtidigt bli föremål för efterarv för den först avlidne makens släktingar i första eller andra arvsklassen. Arvingar i tredje arvsklassen har däremot enligt huvudregeln i 3 kap. ÄB inte alls
Om makes
arvsrätt... 181
rätt till efterarv efter den först avlidne maken. Syftet med 3 kap. 8 § ÄB har enligt Agell varit att låta hela boet efter sist avliden make,
en som helt saknar arvingar, i vissa fall gå till arvingar på den först avlidnes sida och inte till Allmänna arvsfonden. En självklar innebörd härav måste enligt Agell vara att personer som enligt huvudregeln har rätt till efterarv efter den först avlidne maken kan överta även den del i
nu boet som den efterlevande maken innehaft med äganderätt och
som normalt skulle gått till den makens arvingar. Innebörden härav är
egna med andra 0rd enligt Agell att de i vilket fall helst är
som som arvsberättigade får överta mera egendom än normalt. Detta är,
menar han, den centrala funktionen hos 3 kap. 8 §
Tanken att även arvingar i tredje arvsklassen efter den först avlidne maken skulle ses som "arvsberättigade" enligt 3 kap. 8 § skulle enligt Agell innebära att lagrummet fick ytterligare funktion, nämligen
en att ge rätt till efterarv i en speciell situation till släktingar i tredje arvsklassen, vilka eljest aldrig har någon kvarstående arvsrätt. Den "uppblossande" arvsrätten skulle dessutom rätt till all egendom i boet efter
ge den sist avlidne maken grund av den nyss beskrivna huvudfunktionen hos lagrummet. Det skulle, Agell, mycket långt-
menar vara ett mera gående steg att införa en sådan utvidgad arvsrätt än skett låta
att som nu personer som ändå har rätt till efterarv ärva även den egendom
som den efterlevande maken haft med äganderätt.
Vilka efterarvingar är arvsberättigade
En verkligt tveksam fråga är emellertid enligt Agell. i vad mån det måste föreligga rätt till efterarv i det enskilda fallet för att någon skall
vara arvsberättigad enligt 3 kap. 8 §
Som framgått ovan är Walin den uppfattningen 3 kap. 8 § är
av att generell i den meningen att det inte görs någon begränsning till fall då den efterlevande maken har fått ärva den först avlicdrta, låt
vara att man enligt Agell i första hand tänkt sådana fall.
Den av Walin förordade tillämpningen skulle enligt Agells mening leda för långt. Rätten enligt 3 kap. 8 § ÄB hari förarbetena
setts som en "utväxt" på rätt till efterarv i det enskilda fallet faktiskt
en som förelegat vid den efterlevande makens död, Agell. Att kasta loss
menar från detta krav skulle, även resultaten kan lbli rimligare i vissa
om enskilda fall, innebära att lagrummet får i grunden annorlunda
en funktion.
182 Om makes arvsrätt...
Agell har sålunda, han själv, hamnat nära den
menar uppfattning som
Eriksson företrätt men med hjälp andra än påståenden
av argument om att regeln gäller utläggningen enda arvslott och inte arvsföljden.
av en
Testamentsfrågor
Agell diskuterar också vissa testamentsfrågor med till 3 kap.
anknytning
8 § Han förordar att den först avlidne maken får behörig
anses att genom sitt testamente förordna också över egendom den efter-
som levande maken haft med äganderätt, när den sist
ett testamente av avlidne saknas, under förutsättning tolkning i det enskilda fallet
att en av testators vilja inte talar däremot.
Arvsskattefrågan
Agell diskuterar avslutningsvis 15 § 2 fjärde stycket AGL. Be-
mom. stämmelsen gäller framgått arvsbeskattning vid efterlevande
som ovan en makes död om han fått egendom arvinge efter sin make.
som Enligt
huvudregeln i första stycket skall den först avlidnes släktingar ha
antas rätt till hälften av den efterlevandes bo. Därefter vissa undantag från
ges denna andelsberälcting. I fjärde stycket finns till
en hänvisning 3 kap.
8 § I förarbetena till det stycket uttalas den först avlidne makens
att arvingar skall anses få hela kvarlåtenskapen i lott.
en
Walin har uttalat att den angivna konsekvensen inte kunde riktig
vara eftersom hälften arvet i normalfallet måste komma från varje
av anses make.
Agell anser att eftersom det berörda tillägget till AGL införts med det
av både departementschefen och Lagrådet angivna syftet åstadkomma
att den beskattningseffekterl att all egendom skall utgöra efter den
anses arv först avlidne maken måste denna uppfattning skatteregelns innebörd
om rimligen utan vidare godtas gällande rätt. Han
som anser visserligen att
det i propositionen med förslag till 3 kap. 8 § ÄB i förarbetena
liksom
till ändringen i AGL saknas tillfredsställande motivering till stöd för
en uppfattningen att båda makarnas egendom skall utgöra lott. Detta
en hindrar emellertid inte, Agell, att för
menar man som ett argument att lägga detta betraktelsesätt till grund för arvsbeskattningen kan åberopa att den utvidgade arvsrätten enligt 3 kap. 8 § ÄB bygger
på de arvsrättsliga personernas släktskap med enbart den först döde maken.
Agells slutsats av sin analys blir att den regeln i och gåvo-
nya arvsskattelagen nog har övervägande fog för sig även inte heller detta
om
Om makes
arvsrätt... 183
ställningstagande bör byggas på någon begreppsmässig etikettering
av 3 kap. 8 §
Agell påminner att Walin emellertid har
om underbyggt sin upp-
fattning att arvet enligt 3 kap. 8 § ÄB består
av en lott efter vardera maken med ytterligare tänkvärd jämförelse utgår från
en som läget om den efterlevande maken B skrivit till förmån för make
testamente Azs enda bröstarvinge om att denne skall Bzs kvarlåtenskap dvs. vad B
hade med full äganderätt. Då får bröstarvingen, han också har rätt
om till efterarv efter A, uppenbarligen två olika lotter, efter
en vardera maken. Situationen kan enligt Walin inte bli annorlunda B underlåter
om att upprätta testamente utan litar till arvsregelni 3 kap. 8 §
Från skatterättslig synpunkt avslöjar Walins exempel
en tänkbar fälla som 15 § AGL kan leda till, säger Agell.
2.11.4 Rättsfallet NJA 1993 145
s.
I rättsfallet NJA 1993 145 prövade Högsta domstolen
s. frågan om det för tillämpning 3 kap. 8 § ÄB krävs den först
av att avlidne makens arvingar har en konkret efterarvsrätt. Nedan följer
en sammanfattning
av rättsfallet.
Makarna Helmer Å och Ruth Å
förordnade i inbördes testamente "att den av oss som överlever den andre skall med full äganderätt
erhålla all den avlidnes kvarlåtenskap". Helmer Å avled och
bouppteckningen
upptog dödsbodelägare makan Ruth Å
som samt som efterarvingar
Helmer Åzs systerdotter Birgit B och ytterligare
sex personer. Testamentet bevakades och delgavs samtliga efterarvingar, vilka inte väckte
talan om klander mot testamentet. Några avled Ruth Å och
senare efterlämnade dödsbodelägare, enligt
som bouppteckningen, Allmämia
arvsfonden. Testamentet bevakades efter Rutth:s död
även och delgavs
efterarvingarna.
Birgit B och övriga som efterarvingar angivna yrkade efter
personer stämning å Allmänna arvsfonden att tingsrätten slkulle förklara de
att hade bättre rätt till kvarlåtenskapen efter Ruth Å än Allmämia
arvsfonden. Som grund för sin talan gjorde kärandena
gällande i första hand att de i sin egenskap av efterarvingar till Helmer jämlikt 3 kap. 8 § ÄB Å
var berättigade att ärva all kvarlåtenskap efter Ruth och i andra
hand att det inbördes testamentet med vid
hänsyn till omständigheterna dess tillkomst och efteråt visade det skulle stämma
att överens med makarna Åzs vilja skulle Å:s
att arvet tillfalla Helmer arvingar.
Allmänna arvsfonden bestred käromålet. Fonden gjorde gällande
att regeln i 3 kap. 8 § ÄB inte,
när ifrågavarande testamente vunnit laga
184 Om makes arvsrätt...
kraft, berättigade kärandena till efter Ruth Å omständig-
arv samt att heterna inte visade att det skulle stämma överens med makarna Åzs
yttersta vilja att skulle tillfalla Helmer Åzs arvingar.
arvet
Tingsrätten ogillade käromålet och hovrätten fastställde tingsrättens
dom.
Högsta domstolen tog målet till prövning och uttalade bl.a.
upp följande i domen:
"Genom 1928 års arvslag infördes bestämmelser makes arvsrätt,
om vilka senare utan några sakliga ändringar intogs i 3 kap AB. Det främsta kännetecknet för bestämmelserna makes
om arvsrätt var att den efterlevande maken bara fick fri förfoganderätt till vad han eller hon ärvde efter sin make. Vissa av den först avlidne makens arvingar, efterarvingarna, hade rätt till del i efter den sist avlidne maken. Den efterlevande makenkvarlåtenskaglenför ndrad
var att enom testamente utesluta efterarvingarna från deras del i kvarlåtens
pen. Däremot stod det den först avlidne maken fritt att
genom testamente utesluta dessa arvingar från rätt till del i kvarlåtenskapen efter honom eller henne. Det kunde t.ex. ske makarna i inbördes
genom att testamente förordnade, att efterlevande make skulle erhålla den först avlidne makens kvarlåtenskap med full Ett sådant
äganderätt.
testamente medförde alltså att bestämmelserna 3 kap AB efterarv
l om inte blev tillämpliga NJA 1950 483 samt Beckman-Höglund,
se s
Svensk famiferättspraxis, C V h l.
I samban med 1987 års ändringar i 3 kap AB infördes bestämmelser om att även makars bröstarvingar skulle få stå
gemensamma tillbaka för den efterlevande maken så bröstarvingarna
sätt att skulle få del i kvarlåtenskapen efter den sist avlidne maken
som efterarvingar. Samtidigt infördes den omtvistade bestämmelsen i
nu 8 § om att, för den händelse det vid den efterlevande makens död famis arvsberättigade efter endast makarna, dessa arvin
en av ar skulle ärva allt. Bestämmelsen får sin praktiska betydelse i det let att den sist avlidne maken saknar arvingar. Den innebär att allmänna arvsfonden i sådan situation inte får del i den sist avlidne makens
en kvarlåtenskap, vilket var fallet enligt tidigare gällande arvsrättsliga regler, utan får stå tillbaka för den först avlidnes arvsberättigade släktingar. I motiven har understrukits att den gäller till
nya regeln
förmån endast för de den först avlidne makens släktin har
av ar som efterarvsrätt l986/87:1 238. Den först avli makens
s ne arvingar i treroparvsklassen har sålunda inte få arvsrätt till
avsetts följd av 3 kap. 8
Genom att den omtvistade bestämmelsen placerats i 3 kap AB antyds att den, liksom bestämmelserna i övrigt i kapitlet, för sin tillämpning förutsätter att den inte satts spel testamente
ur genom av den först avlidne maken. Det nyss angivna motivuttalandet talar också för det. Det är därvid att märka att någon regel i ka itlet
om avsetts innefatta begränsningar testationsfriheten för den örst avlidne
av
97 lustRzn Bengtsson, Magnusson, Lind, Törnell och Nilsson.
Om makes arvsrätt... 185
maken så har det angetts i lagtexten 3 kap l § 2 st.
Någon sådan begränsninguttryckliäeninte i xtenii
nns
Inbördes testamenten med full ägan erätt hair varit vanligt före-
kommande under mycket lång tid. Typiskt snett har med sådana
testamenten avsetts att kvarlåtenskapen efter den först avlidne helt
förs över till den efterlevande maken med rätt för denne att testamentera över den erhållna egendomen. Varken lagtext eller förarbeten
antyder att man avsett att åstadkomma någon ändrin i det hän-
seendet, så att efterarvingar skulle uteslutas fram rätt til andel i den
sist avlidne makens kvarlåtenskap bara det direkt föreskrivs i eller
om
på d av särskilda omständigheter eljest följer den först
av
avli es testamente.
Bevisionskärandena har alltså inte rätt till eftterarv enligt 3 2
kap
§ AB. De kan därför inte heller med stöd 8 § kapitel
av samma
åberopa någon rätt till kvarlåtenskapen efter Rutth Å. "
2.11.5 överväganden
I 3 kap. 8 § ÄB sägs ñnns det vid den efterlevande
att makens död arvsberättigade efter endast en av makarna skall dessa arvingar ärva allt.
3 kap. 8 § ÄB har varit föremål för livlig debatt i doktrinen.
en När det gäller den först avlidne makens arvingar har det diskuterats vilka arvsklasser som är arvsberättigade, vilka efterarvingar är
som arvsberättigade samt varifrån arvet skall komma..
anses
Utredningen ser inte som sin uppgift att ta ställning till hur gällande rätt bör tolkas utan till hur den aktuella bestämmelsen bör utformas i framtiden. En utgångspunkt bör härvid familljerättsreformens
vara syn på grunderna för arvsordningen.
Vilka arvsklasser bör arvsberättigade
vara
Det ostridiga syftet med 3 kap. 8 § ÄB har låta hela boet efter
varit attt en sist avliden make helt saknar arvingar i vissa fall gå till arvingar
som på den först avlidnes sida och inte till Allmänna arvsfonden. En följd härav bör vara att enligt huvudregeln har rätt till efterarv
personer som efter den först avlidne maken nu kan överta även den del i boet
som den efterlevande maken innehaft med äganderätt 00th normalt skulle
som gått till den makens arvingar, de funnitts. De redan är
egna om som arvsberättigade får alltså överta egendom än normalt.
mera
De som enligt huvudregeln i 3 kap. har efterarvsrätt efter den först avlidne är arvingar i första och andra arvsklassen. Arvingar till den först avlidne i tredje arvsklassen saknar däremot efteirarvsrätt. De undersökningar som gjordes inför 1928 års ändringar i arvslagen visade att
186 Om makes arvsrätt...
allmänheten endast önskade efterarvsrätt för arvingarna i andra parentelen. Någon indikation på allmänhetens
att uppfattning ändrats
sedan dess föreligger inte. Det finns därför inget som talar för att arvingarna i tredje arvsklasseni denna speciella situation skulle ges någon efterarvsrätt. En sådan reglering skulle också strida mot systematiken i 3 kap.
Utredningen anser därför att endast arvingar i första och andra arvsklassen bör komma i fråga på den först avlidne makens sida.
Vika efierarvingar bör arvsberättigade
vara
Nästa fråga som diskuterats är arvsrätten enligt 3 kap. 8 § förutsätter om en rätt i det enskilda fallet till efterarv efter den först avlidne. Som framgått ovan ansågs inte i rättsfallet NJA 1993 145 någon s. att rätt till arv enligt 3 kap. 8 § fanns när den efterlevande maken hade fått tillgångarna med full äganderätt på grund Fråganärvad av testamente. som i framtiden bör gälla i ett sådant fall och i andra fall där en efterarvsrätt i det enskilda fallet inte ñnns för den först avlidnes släktingar, t.ex. när den först avlidne testamenterat bort sin egendom till tredje man eller när den först avlidnes bröstarvinge fått ut sitt helt och hållet redan efter arv det första dödsfallet. I doktrinen har hävdats kravet på efterarvsrätt att en i det enskilda fallet kan slå orättvist mellan olika arvingar. Som exempel på detta har nämnts den situationen att den först avlidne maken har två egna bröstarvingar X och Y. Vid det första dödsfallet får X sitt medan ut arv Y avstår från sin omedelbara arvsrätt. När den efterlevande maken sedan dör har endast Y efterarvsrätt och får då ärva hela återstoden boet av medan X blir utan.
Detta exempel kan naturligtvis tyckas orättvist återstoden boet om av var värt mycket Det omvända kan emellertid också pengar. gälla, nämligen om det den efterlevande lämnar efter sig är blygsamt i
förhållande till vad X redan fått.
Exemplet visar att det är mycket svårt att skapa regel en som ger rättvisa resultat för arvingarna i alla olika fall. Frågan situation om en upplevs som rättvis beror närmast på hur exemplen konstrueras och vem
98 Däremot har diskuterats om arvsrätten helt borde slopas för arvingar-
na i tredje arvsklassen se bet. LU 1982/83:32 och 1986/87:1 97 f.. prop. s. Angående diskussionen omi vilken utsträckning efterarvsrätten för arvin garna i andra arvsklassen borde behållas, se prop. 1986/87:1 90 s.
Om makes
arvsrätt... 187
som däri utpekas som lidande. Liksom i alla fall med sekundosuccession och spekulation kring framtida spelar slumpen och tidpunkten för
arv inträffade dödsfall stor roll. Vad möjligen skulle kunna
- man ta fasta på är hur en regel förhåller sig till arvlåtares
en genomsnittlig egen vilja.
Även
här kan exempel konstrueras olika sätt. Antag att den först avlidne maken testamenterat bort sin kvarlåtenskap till
tredje man
eftersom han inte har någon kontakt med sina
efterarvingar. Dessa har
då ingen rätt till efterarv i det enskilda fallet. Det
vore då mycket egendomligt om de likväl skulle ärva den efterlevande maken. En sådan utgång kan knappast sägas stå i överensstämmelse
med vad en genomsnittlig arvlåtare kan tänkas ha En regel möjliggör
avsett. som ett sådant resultat är därför inte önskvärd.
Mot bakgrund av det nu sagda utredningen att det bör krävas
anser en rätt till efterarvi det enskilda fallet.
Varifrån skall komma
arvet anses
I doktrinen har hävdats att vid den efterlevandes död kvarlåtenskapen bör delas upp i två lotter, en från den först avlidne och från den sist
en avlidne maken. Anledningen härtill är det inte är naturligt
att att påstå att egendom till kanske stort värde den efterlevande förvärvat efter
som det första dödsfallet, t.ex. samt den efterlevandes enskilda
genom arv, egendom skall anses komma från den först avlidne maken.
Utredningen delar uppfattningen att det, med beaktande hur
av arv efter de arvsrättsliga principerna leds inom och mellan släktled,
är mest naturligt att se det som tvâ lotter. Detta innebär att arvsregel bör
en ny införas. Den först avlidnes släktingar ärver alltså dels sin
egen släkting, dels dennes make. Detta synsätt bör sin efterföljd inom arvsskattelag-
stiftningen.
En ny regels utformning
Såsom 3 kap. 8 § ÄB f.n. är utformad
täcker den språkligt sett dels den situationen att det endast är den först avlidne maken efterlämnar
som arvingar, dels den situationen att det endast är den efterlevande maken som efterlämnar arvingar.
Såsom påpekats i doktrinen är det överflödigt 3 kap. 8 § ÄB täcker
att sistnämnda situation, eftersom den efterlevande maken i sådant fall
ett har innehaft
boet med full äganderätt och hans egendom redan enligt de vanliga arvsreglemai 2 kap. skall gå till hans arvingar.
188 Om makes arvsrätt...
Utredningen anser att det är att föredra att bestämmelsen utformas
enbart med tanke på det fall för vilket särskild regel behövs,
en
nämligen att den efterlevande maken saknar arvingar.
Förskott på arv, m.m. 189
3¶Förskott
på arv, m.m.
Utredningens förslag: Regler förskott skall ñnnas om arv även i framtiden. Förutsättningarna för avräkning gåva av görs dock lika för bröstarvingar och andra arvingar. Detta innebär att en gåva skall avräknas som förskott på endast arvlåtaren har föreskrivit arv om det eller det grund omständigheterna måste av antas ha varit avsett då egendomen gavs. Som följd att presumtionen ändras för
en av bröstarvingar när det
gäller avräkning förskott ändras presumtionen ÄB av i 7 kap. 2 § om avräkning på laglott. Regeln i 7 kap. 3 § andra stycket ÄB om jämkning av testamente görs om till en presumtionsregel.
3.1¶Inledning
En person kan under sin livstid vilja gåva till ge en en arvinge. Det vanligaste torde att förälder överför egendom till sina vara en barn eller pä annat sätt hjälper dem ekonomiskt. Gåvor från arvlåtaren skall i vissa fall avräknas förskott som på arv när arvlåtaren har dött och hans kvarlátenskap skall fördelas. Reglerna om förskott finns i 6 kap. Bestämmelserna arv är olika för bröstarvingar och andra arvingar och de kan, kommer visas i det som att följande, leda till mycket invecklade Utredningens
beräkningar. uppgift
är att förenkla reglerna förskott om arv. Nedan följer beskrivning gällande en av rätt avsnitt 32. Därefter redogörs för ett uttalande Lagrådet hur
av om förskottsreglerna kan
förenklas avsnitt 3.3. Slutligen följer i avsnitt 3.4
utredningens över-
väganden.
1 Vissa formler och räkneexempel finns intagna i bilaga 4.
190 Förskott pá arv, m.m.
3.2¶Gällande rätt
3.2.1¶Bakgrund
I 6 kap. lagen om arv fanns bestämmelser förskott på
om arv motsvarande ärvdabalkens regler. Bestämmelserna i arvslagen överfördes oförändrade sak till 6 kap. ärvdabalken år 1958.2 I samband med familjerättsreformen gjordes vissa ändringar i 1 och 7 §§.
I arvsskattesammanhang skall sammanläggning ske gåva och
av arvseller testamentslott för att möjliggöra progression i beskattningen,
om gåvan getts inom tio år före dödsfallet, 19 § AGL.
se
kap.
Förskott till bröstarvinge
I 6 kap. 1 § första stycket första meningen ÄB stadgas vad arvlätaren
att i livstiden har gett en bröstarvinge skall avräknas förskott på dennes
som arv efter arvlåtaren, om inte annat har föreskrivits eller med hänsyn till omständigheterna måste antas ha varit avsett.
Huvudregeln är alltså att avräkning skall ske gåva
av en som arvlåtaren gett en bröstarvinge under sin livstid. Bakgrunden till regeln är att rättvisa bör råda mellan bröstarvingar. Bestämmelsen grundas på presumtionen att arvlåtaren inte velat att gåvan skulle verka förryckande på det slutliga delningsresultatet. Man antar med andra 0rd att arvlåtaren i de flesta fall helst ser att resultatet blir detsamma gåvan inte
som om hade givits. Ytterst beror denna presumtion på styrkan den lag-
av
bestämda arvsfördelningen
2 Bestämmelsen i 6 kap. 8 § arvslagen om att reglerna avseende bröstarvinge skulle äga motsvarande tillämpning på adoptivbarn eller dess avkomling kunde dock upphöra till följd att adoptivbarns ställning
av reglerades i 4 kap.
3 Se NJA 1928 s. 397.
Förskott på arv, m.m. 191
Undantag fån avrälazing
I 6 kap. 2 § ÄB stadgas om två undantagsfall där avräkning inte skall ske. Det första handlar kostnader, förälder lagt om som en ned på ett barns uppehälle och utbildning. Sådana skall inte avräknas på barnets arv, om den som vidkänts kostnaden därmed endast
fullgjort honom åliggande underhållsskyldighet.
Inte heller skall på bröstarvinges en arv avräkning äga rum för sedvanliga gåvor, vilkas värde inte står i missförhållande till givarens villkor.
Avrälmingens
storlek m. m.
I 6 kap. 3 § ÄB regleras avräkningens storlek. Här sägs att avräkning av förskott skall ske efter egendomens värde vid mottagandet, om inte annat bör gälla grund av omständigheterna. Kan inte allt vad arvinge mottagit i förskott en avräknas på hans arvslott, är han enligt 6 kap. 4 § ÄB inte skyldig återbära att överskottet med mindre bestämmelse därom träffats då förskottet gavs.
Bestämmande av arvslottemas storlek
I 6 kap. 5 § ÄB regleras hur arvslotternas storlek skall bestämmas vid avräkning av förskott. Här föreskrivs att har förskott skall kvargetts låtenskapen före delningen ökas med förskottets värde eller, om avräkning inte kan ske fullt ut förskottstagarens med vad arv, som kan avräknas. Var arvlåtaren gift och skall bodelning ske påverkas även denna av ett förskott. En regel härom finns i ll kap. 5 §ÄktB. Här stadgas att skall vid bodelning med anledning av en makes död förskott på arv som har getts ur någon makes giftorättsgods avräknas efter den döde, arvet skall på den lott som vid bodelningen tillkommer den dödes arvingar avräkning ske för förskottet eller, det inte Ekan avräknas helt om på arvet, för vad som kan avräknas förskottet. Sedan avdrag av har gjorts för att skulderna skall täckas, skall
förskottsgivarens giftorättsgods före
sammanläggningen med den andra makens giftorättsgods ökas med ett belopp som motsvarar vad skall avräknas vidl
som bodelningen.
I bilaga 4 finns olika exempel på hur 6 kap. 5 § ÄB och ll kap. 5 § ÄktB kan fungera med invecklade beräkningar följd. som
192 Förskott på arv, m.m.
3.2.3 Förskott och laglott
I 7 kap. 2 § ÄB stadgas bröstarvinge är skyldig på sin laglott
att att avräkna vad han mottagit av arvlåtaren i förskott på sitt Han är
arv. också skyldig att avräkna vad han mottagit på grund testamente,
av såvida inte annat föranleds detta.
av
3.2.4¶Då förskottstagaren avlidit
Har arvinge som mottagit förskott avlidit före arvlåtaren, är förskottstagarens avkomlingar enligt 6 kap. 6 § första stycket ÄB skyldiga att avräkna förskottet på sina arvslotter.
Skall arv delas mellan flera grenar och har arvinge i mottagit
en gren förskott, är, om han avlidit före arvlåtaren utan att efterlämna
avkornlingar som träder i hans ställe, övriga arvingar inom
samma gren skyldiga att avräkna förskottet på sina arvslotter. De skall dock inte ta mindre del i kvarlåtenskapen än de skulle ha gjort förskottstagaren
om varit i livet 6 kap. 6 § andra stycket ÄB.
3.2.5¶Förskott giftorättsgods
av
Har en make av sitt giftorättsgods gett förskott på till bröstar-
arv en vinge som är makarnas gemensamma, skall avräkning för detta göras på arvet efter den först avlidna maken. Om detta arv inte räcker till, skall återstoden avräknas arvet efter den andra maken. Vad sagts
som nu gäller också då en efterlevande make sådan egendom omfattas
av som av bröstarvingars arvsrätt enligt 3 kap. 2 § har gett förskott på till
arv
bröstarvinge till den först avlidna maken 6 kap. l § andra stycket AB.
Tredje meningen i ovannämnda stycke tillkom år 1987 i samband med familjerättsrefonnen. Walin har kritiserat meningen Enligt Walin är bestämmelsen inte minst på grund sin placering i l § i stället för i
av - 7 § svårtillgänglig. Enligt Walin torde det emellertid klart att
- vara första och andra meningarna i andra stycket är ensamma tillämpliga, när den make, som senare blir "efterlevande make", under bådas livstid
av sitt giftorättsgods har gett förskott till bröstarvinge. Däremot
gemensam är dessa två meningar inte tillämpliga, make gett gåva till
om samma en
4SeÄBIs.145f.
Förskott på 193
arv, m.m.
en egen bröstarvinge som inte är makarnas gemensamma. I den
nya tredje meningen förklaras att "Vad sagts nu" gäller också då
som en efterlevande make av sådan egendom omfattas bröstarvingars
som av arvsrätt enligt 3 kap. 2 § har gett förskott på till bröstarvinge till
arv en den först avlidna maken. Enligt Walin måste de citerade orden hänföra sig till båda de föregående meningarna i andra stycket. I det fall
som uppmärksammas i tredje meningen förutsätts inte att den efterlevande maken har gett något av sitt giftorättsgods. Den förutsättningen har ersatts av att förskottet skall vara taget sådan egendom den
av som efterlevande fått ärva efter sin avlidna make och omfattas
som av bröstarvingens rätt till efterarv enligt 2 menar Walin. Förskottet kan ha getts till en icke gemensam bröstarvinge eller till I
en gemensam. förra fallet kan andra meningen i andra stycket inte bli tillämplig, eftersom den bröstarvingen inte har någon rätt till efter den
arv efterlevande maken, konstaterar Walin. Har förskottet till
getts en gemensam bröstarvinge, kan däremot andra meningen bli tillämplig när den efterlevande maken dör, fortsätter Walin.
Tredje meningen är inte tillämplig den efterlevande maken
om gett gåva av den andel som han innehade med full äganderätt. Det torde emellertid, menar Walin, ofta inte kunna konstateras från vilken andel en gåva kommer och skall avräloias, om det inte har särskilt angetts. Man får enligt Walin efter omständigheterna presumera att gåvan skall avräknas på den ena eller den andra andelen.
Beträffande tillämpningen av tredje meningen tillägger Walin att den efterlevande svårligen kan ha befogenhet att i vidare mån än är
som förenligt med 3 kap. förordna att gåvan inte skall avräknas. Den efterlevande får inte i övrigt förändra andelstalet för den först avlidna makens efterarvingar, säger Walin.
3.2.6 Förskott till styvbarn m.fl.
Vad en make av sitt giftorättsgods har styvbarn eller
gett ett en avkomling till styvbarn skall enligt 6 kap. 7 § ÄB avräknas på mottagarens arv efter den andra maken, om inte annat har föreskrivits eller med hänsyn till omständigheterna mäste antas ha varit avsett. Med samma förbehåll skall, inte annat följer 6 kap. l vad den
om av efterlevande maken har gett sådan arvinge eller testamentstagare
en som enligt 3 kap. 2 § eller 12 kap. l § har del i den efterlevande
rätt att ta makens bo avräknas på mottagarens lott i detta. Bestämmelserna i 6 kap. 2--6 skall tillämpas även i dessa fall.
7SOU98.110
194 Förskott
på arv, m.m.
3.2.7 Skall förmånstagarförordnanden avräknas förskott
som
Det har diskuterats bröstarvinge, insatts
om en som som förmånstagare
till en livförsäkring, är skyldig att avräkna rätten till utfallande
försäkringsbelopp som förskott på arv
Frågan prövades i rättsfallet NJA 1996 428. Högsta domstolen kom
s. fram till att bröstarvinge, vilken insatts
en som förmånstagare till en
livförsäkring, inte är skyldig att avräkna rätten till utfallande för-
säkringsbelopp som förskott på sitt efter försälcringstagaren än
arv annat om detta föreskrivits eller med hänsyn till omständigheterna
måste anses ha varit försäkringstagarens avsikt. Presumtionen
ansågs alltså vara emot avräkning.
3.2.8 Frikallande från för
avräkningsskyldighet bröstarvinge
Den uppställda presumtionen i 6 kap. l § första stycket första meningen ÄB gäller inte alltid. Som framgår av lagtexten kan arvlåtaren frikalla
gåvotagaren från avräkningsskyldighet. Ett sådant frikallande
kan ske genom testamente. Men ett frikallande kan även komma till uttryck på annat sätt. Någon särskild form för sådan viljeförklaring är inte
en föreskriven. Ofta måste ett frikallande grundat i sakens
anses egen natur, t.ex. när en far i goda ekonomiska omständigheter lämnar periodiskt stöd till en eller dotter. Ett frikallande från
vuxen son avräkningsskyldighet på annat sätt än genom testamente kan äga inte bara vid
rum gåvans givande utan när helst därefter och detta
som oavsett om frikallandet är uttryckligt eller endast framgår
av omständigheterna.° Att
efter arvlåtarens död avgöra frikallande har gjorts eller
om ett inte blir
en bevisfråga.7
5 ÄB
Se Walin, 1 141
s.
6 Se NJA H 1928 s. 398
7 Se t.ex. rättsfallet RH 23:82 där majoriteten i hovrätten kom fram till
att tillräckligt stöd inte fanns för arvlåtaren
att anta att avsett att någon avräkning inte skulle ske.
Förskott på 195
arv, m.m.
Ett frikallande från avräkningsskyldighet medför att gåvan över huvud inte räknas förskott I detta avseende verkar förhållandet till
som nackdel för arvlåtaren själv i det den disponibla kvoten sålunda beräknas endast med hänsyn till den reella kvarlåtenskapen. Frikallandet innebär vidare att gåvan inte avräknas vid bodelning enligt ll kap. 5 § ÄktB
En gåva till bröstarvinge arvlåtaren inte avsett skulle avräknas
som kan dock bli föremål för nedsättning eller äterbäring enligt 7 kap. 4 §
3.2.9 Förskott till awinge
annan
Har arvlåtaren gett gåva till arvinge än bröstarvinge skall
en annan avräkning ske endast om detta har föreskrivits eller på grund
av omständigheterna måste antas ha varit avsett då egendomen 6 kap.
gavs, 1 § första stycket andra meningen ÄB.
Här är alltså utgångspunkten än då det gäller bröstarvingar.
en amian Arvlåtaren kan dock viljeförklaring i testamente eller
avge genom en föreskrift i levande livet att avräkning skall ske. Kommer arvlåtarens vilja om avräkning till uttryck annat sätt än testamente måste
genom det dock ske i samband med att gåvan Har gåvotagaren mottagit
ges. gåvan utan föreskrift om att avräkning skall ske, kan han inte utan eget medgivande förpliktas till avräkning annat än om arvlåtaren förordnat detta genom testamente.
3.2.1O Uppgiftsskyldighet
För att reglerna om avräkning förskott skall kunna tillämpas krävs att
av kännedom finns om lämnade förskott. För att sådana uppgifter skall
8 Se NJA 1928 s. 399.
Vid åktenskapsskillnad ñnns en möjlighet i 11 kap. 4 § ÄktB att i
en sådan situation erhålla vederlag för gåvan. Vid bodelning med anledning av ena makens död finns dock ingen direkt motsvarighet till regeln i 11 kap. 4 § ÄktB. I förarbetena till ÄktB ÄktB ÄB
sägs att och i stället innehåller andra förmåner för den efterlevande, Lex. utvidgad arvsrätt och rätt att vid bodelningen behålla sin egendom, 1986/87:1 171.
se prop s.
1° Se NJA 1928 s. 403
196 Förskott på arv,
m.m.
komma fram sägs i 20 kap. 5 § ÄB bland delägarna
att om ñmis
laglottsberättigad arvinge skall, delägare begär det, i boupp-
om
teckningen lämnas uppgift vad arvinge eller hans avkomling mottagit
om
i förskott av den döde. Uppgift skall också vad arvinge
ges om fått i
förskott av efterlevande makes giftorättsgods. För få fram
att en
upplysning om förskott kan delägare påkalla sådan edgång stadgas
varom i 20 kap. 6 §
3.3¶Lagrådets
förslag
I samband med de ändringar gjordes i 6 kap. l och 7 ÄB år
som
1987 uttalade Lagrådet följande:
"Det torde obestridli reglerna förskott
vara att om på arv redan enligt gällande rätt, skall tillämpas, kan leda till
om e mycket
invecklade beräkningar. Det sammanhänger tydligen med reglerna
att är konstruerade så att skall så rättvist resultat möjligt.
man ett som Måhända skulle man kunna att reglerna intryck
ger av att en verklig millimeterrättvisa är såå:
e rsträvad. Efter vad vits
som upp tillämpas emellertid inte så ofta, kanske ust beroen på
e deras reålernaade karaktär. Stundom
invec sker väl dock etta och de torde då ge upphov till åtskilligt besvär vid boutredningen. Vad
som föreslås 1 lagrådsremissen kan tänkas åtminstone i viss
att mån ytterligare komplicera förfarandet vid boutredning när förskott har
förekommit.
Eftersom detta ämne i det stora hela får sägas falla utanför
ramen för den lagstiftning såvitt angår AB det gäller, vill lagrådet
som nu inte väcka fråga att man i förevarande sammanhang skall under
ta övervägande att förenklingar på detta område. Enligt lagrådets mening genomföraemellertid
ör av rent rinci iella skäl något göras åt en lagstiftning kanske kan sägas alltför invecklad
som ams som för att i allmänhet vinna tillämpnin ändå kan åstadkomma
men som besvär i del fall. Måhända orde därför
en så småningom till övervägande upptas frågan om en mer eller mindre genomgripande
förändring och förenkling dessa regler. Som mycket enkel
av en reform skulle kunna tänkas att omkastning
en skedde av
i 6 kap. 1 § första stycket första menin AB. Inne gresumtionenörden
en härav skulle vara att avräkning förskott när gäller bröstarvinge skall
av et ske endast om detta föreskrivits eller med hänsyn till omständi heterna -
måste antas ha varit avsett. Samma regel skulle gäl
m.a.o. a för bröstarvingar gäller för andra arvingar. Med sådan
som nu en
enkel reform skulle förskottsreglernas tillämpning komma
att reserveras för fall där arvlåtaren verkligen velat de skulle
att
u Justitierådet Mannerfelt, f.d. justitierådet Hessler, regeringsrådet
Wahlgren och justitierådet Rydin.
Färskott på 197
arv, m.m.
tillämpas. Förmodligen skulle detta bli fallet främst när fråga
är om
större bon."
överväganden
3.4.1 Behövs reglerna förskott
om arv
Av den undersökning utredningen låtit göra framgår reglerna
att om förskott i 6 kap. ÄB åberopas mycket sällan. En
arv anledning härtill förefaller vara att känner till reglerna. En anledning kan
annan vara att bestämmelserna om förskott i sig kan upphov till komplicerade be-
ge räkningar som exemplen i bilaga 4 visar. I de fall bestämmelserna i 6 kap. ÄB allt det ofta
trots åberopas är en bröstarvinge som själv inte fått någon gåva påstår att ett eller flera andra syskon har fått
som förskott.
Utredningens uppgift i denna del är att föreslå förenklingar i reglerna om förskott på arv. Den största förenklingen att ta bort reglerna
vore om avräkning förskott helt och hållet. Även arvlåtaren under sin
av om livstid gett arvinge gåva, skulle då arvet efter arvlåtaren fördelas
en en lika mellan arvingarna med bortseende från gåvan. På det sättet skulle man undgå de problem som i dag kan uppkomma i anslutning till att avräkning av förskott på arv skall ske. Frågan är då denna lösning
om är lämplig ur andra synvinklar.
Att en arvlåtare själv får ta ställning till avräkning skall ske eller
om
innebär en möjlighet för honom att besluta fördelningen sin
om av kvarlåtenskap. Beslutat han att en viss gåva skall avräknas, leder detta till att de andra arvingarna får större lotter. Bestämmer han å andra sidan att avräkning inte skall ske gåvotagaren, eftersom han
gynnas förutom gåvan får dela arvet lika med de andra.
Utredningen anser att arvlåtarens nu beskrivna möjlighet att råda över
kvarlåtenskapens fördelning bör finnas kvar. Denna möjlighet är ett
utflöde av den rätt att förfoga över egendom ägandet rätt
som ger, t.ex. att på olika sätt villkora gåvor. Att förbjuda avräkning kan på det sättet ses som ett intrång i ägandet. Vill arvlåtaren att barneni slutändan skall behandlas lika, även ett barn får delar sitt i förskott, bör det
om av arv alltså finnas en möjlighet att förordna det. Möjligheten till avräkning
om bör därför finnas kvar beträffande alla arvingar.
198 Förskott på arv, m.m.
3.4.2 Förskott till bröstarvinge m.fl.
Regler om avräkning förskott på bör alltså enligt utredningens
av arv mening finnas även i framtiden. De nuvarande bestämmelserna behöver dock förenklas. Det är också viktigt reglerna förskott återspeglar
att om vad som normalt kan antas den avlidnes verkliga vilja.
vara
Enligt gällande rätt presumeras att arvlåtaren vill gåva till
att en en bröstarvinge skall avräknas som förskott på Utredningens under-
arv. sökning tyder emellertid på att de flesta föräldrar inte känner till de
att gåvor de ger sina barn betraktas förskott på och alltså skall bli
som arv föremål för avräkning vid givarens död. Eftersom många inte känner till regeln om att avräkning skall ske inget har förordnats, kan
om annat man knappast säga att den står i överensstämmelse med vad normalt
som kan antas vara den avlidnes vilja.
Lagrådets nu tio år gamla förslag, att kasta presumtionen avseende
om bröstarvingar, förefaller vara väl avvägt. Avrälcning skulle alltså ske endast när arvlåtaren avsett att reglerna förskott skulle bli till-
om
lämpliga.
En sådan regeländring skulle leda till två förbättringar. Först och främst skulle avräkning ske endast i de fall när arvlåtaren har kännedom om reglerna och uttryckligen har bestämt att de skall tillämpas. Härtill kommer att antalet komplicerade arvslottsberäkningar troligen skulle minska. En sådan ändring kan också med hur
antas vara förenlig regelsystemet uppfattas av många i dag.
Utredningen anser mot bakgrund härav att presumtionen för avräkning i 6 kap. l § första stycket första meningen ÄB beträffande
bröstarvingar
bör tas bort. Detsamma bör gälla presumtionen för avräkning i 6 kap. 7 § ÄB avseende
styvbarn och andra. Avräkning bör alltså endast ske i de fall givaren förordnat om det antingen i testamente eller på
annat sätt. Sker det amiat sätt skall det göras i samband med gåvan
att ges.
Med en omkastad presumtion uppstår frågan det nuvarande
om undantaget beträffande underhåll och sedvanliga skänker i 6 kap. 2 § ÄB bör vara kvar. Enligt nuvarande ordning skall kostnader för underhåll och vanliga gåvor inte avräknas i något fall. Om utgångspunkten framgent bör vara att gåvogivaren uttryckligen måste avräkning
ange att skall ske, kan givetvis fråga uppkomma sådan möjlighet till
om en avräkning skall gälla de kategorier är undantagna. Förutom
som nu att fallen kan beräknas få, utredningen sådan möjlighet
vara anser att en att exempelvis i testamente med retroaktiv verkan föreskriva sedvanliga
att skänker skulle i avräkning inte bör öppnas. Det skulle motverka strävan efter enkelhet. Det nuvarande undantaget för underhåll och
SIOU 1998:110 Förskott
på arv, m.m. 199
vanliga gåvor bör därför kvar formuleras något
vara men om som en följd av ändringen i 6 kap. l §
Utredningen anser däremot inte att någon förenkling sättet
av att beräkna arvslotternas storlek är möjlig. Vill arvlåtaren
att avräkning skall ske bör beräkningen arvslotternas storlek göras enligt den
av gällande bestämmelsen i 6 kap. 5 §
En ändring bör dock göras av 6 kap. l § andra stycket Såvitt
gäller gåva av egendom under äktenskapet utgjort giftorättsgods
som görs i dag enligt bestämmelserna i detta stycke skillnad mellan
gåva som ges under bägge makarnas livstid och gåva den efterlevande.
som ges av Skillnaden är att i det första fallet avräknas gåvan alltid subsidiärt
på arvet efter den sist avlidne, oavsett vem av makarna är givare. I det
som andra fallet kan subsidiär avräkning enbart ske gåvan
om ges av den andel av boet som härrör från den först avlidne maken. Denna sakliga
skillnad är svår att motivera. Härtill kommer den andel
att av boet som den efterlevande innehar med fri förfoganderätt kan
rymma egendom som var den först avlidne makens enskilda egendom. Gåva sådan
av egendom skulle inte, den under båda makarnas livstid, kunna
om gavs avräknas subsidiärt på arvet efter den efterlevande maken, detta
men skall däremot enligt gällande rätt ske motsvarande gåva i stället
om ges av den efterlevande. Slutligen den nuvarande lydelsen tredje
rymmer av meningen, som Walin påpekat avsnitt 3.2.5, den situationen den
se att efterlevande gåva till den först avlidne makens särkullbarn.
ger en Eftersom särkullbarnet inte har arvsrätt efter den efterlevande maken,
kan gåvan aldrig avräknas på än efter den först
mer arvet avlidne maken. Lagtexten täcker alltså för mycket.
Det nu nämnda problemet kan lösas på två sätt. Det alternativet
ena är att bestämmelsen ändras, så att den enbart omfattar gåva egendom
av
som under äktenskapet utgjort giftorättsgods och till
som ges en gemensam bröstarvinge. Att behöva hålla reda vilken egendom
som utgjort giftorättsgods under äktenskapet leder till praktiska
dock problem för den efterlevande maken och är inte i överensstämmelse med
principen om att den efterlevande bara skall behöva förvalta
en förmögenhetsmassa. Det andra alternativet är upphäva regeln.
att Utredningen anser att övervägande skäl talar för denna lösning,
senare som också ligger i linje med strävan att förenkla bestämmelserna i
en 6 kap. AB.
200 Förskott på arv, m.m.
3.4.3¶Vissa laglottsfrågor
De föreslagna ändringarna av bestämmelserna förskott har beröring
om med ett par frågor gäller reglerna laglott. Utredningen har valt
som om att redovisa dessa laglottsfrågor här.
7kap. 2 §ÄB
I bestämmelsen i 7 kap. 2 § ÄB stadgas bröstarvinge är skyldig
att att på sin laglott avräkna vad han mottagit på grund testamente, såvida
av inte annat föranleds av detta.
Som en följd av att presumtionen ändras när det gäller avräkning
av förskott bör enligt utredningen även denna prestuntion
ändras på motsvarande sätt. Fallen då en bröstarvinge får något arvlåtaren medan
av denne är i livet bör alltså jämställas med de fall då bröstarvingen får något genom testamente. Avräkning på laglott för vad mottagits
som grund av testamente bör därför framgent förutsätta ett uttryckligt förordnande därom i testamentet.
7kap. 3 §ÃB
I 7 kap. 3 § andra stycket ÄB sägs vad bröstarvinge
att en erhåller genom att påkalla jämkning i testamente inte skall omfattas den
av efterlevande makens rätt till kvarlåtenskapen enligt 3 kap. i andra fall än då jämkningen avser testamentsvillkor gäller till förmån för den
som efterlevande maken.
Bestämmelsens utformning har kritiserats Agell. övervägande
av skäl talar för att också denna bestämmelse utformas presumtions-
som en regel som skall tillämpas bara annat inte följer testamentet.
om av
7 kap. 3 § andra stycket ÄB bör alltså utformas så, vid jämkning
att av förordnande till förmån för än make bröstarvinges rätt till
annan egendomen går före den efterlevande makens rätt enligt 3 kap. ÄB,
om inte annat följer av testamentet.
n Agell har bl.a. vid ett Sammanträffande med utredningen framfört den
synpunkten att regeln bör göras till presumtionsregel skall
om en som tillämpas bara om annat inte följer testamentet.
av
Särkullbarns skydd... 201
4¶Särkullbarns mot
skydd arvsplanering
Utredningens bedömning: Ett särkullbarn har alltid rätt att få ut sin
laglott direkt när föräldern dör. Har laglotten kränkts kan han
påkalla jämkning av testamente och gåva. Han kan också väcka
jämkningstalan avseende förmånstagarförordnande. Dessa möjlig-
heter får anses tillräckligt tillgodose ett särkullbarns intresse
av
skydd mot arvsplanering och någon ändring av reglerna är därför
inte nödvändig.
4.1¶Inledning
Det förekommer inte så sällan, enligt vad utredningens undersökning visar, att omgifta personer söker juridisk hjälp, eftersom de är oroliga för den nya familjens situation vid ett dödsfall. Många vill ha råd
om hur de kan arvsplanera, dvs. genomföra olika transaktioner syftar
som till att förfoga över den efterlevande makens och barnens rätt i kommande dödsbon. Syftet är att gynna den nya familjens medlemmar på bekostnad av barn i ett tidigare äktenskap. En ökning behovet
av av planering är en logisk konsekvens av 1988 års reform. Arvsplanering är i sig en i hög grad legitim verksamhet.
I riksdagen har framförts att särkullbarn har ett allt för dåligt skydd mot olika former arvsplanering mot. 1993/94:L421.
av se
I sitt betänkande med anledning den nämnda motionen uttalade
av Lagutskottet att frågan om skyddet för särkullbarns rätt till borde
arv övervägas i lämpligt sammanhang bet. 1993/94:LUl9 17. Riksdagen
s. ställde sig bakom betänkandet.
I utredningens direktiv tas särskilt två frågor gäller särkull-
upp som barnens situation. Den ena frågan särkullbarns skydd mot åtgärder
avser som syftar till att helt eller delvis ta ifrån dem deras rätt till och den
arv andra frågan gäller regeln om preskription talan återbäring
av om av gåva i 3 kap. 3 § Frågan preskription talan återbäring
om av om av gåva har utredningen behandlat i avsnitt 2.9. I detta avsnitt skall den allmänna frågan arvsplanering tas
om upp.
202 Sârkullbarns skydd...
Arvsplanering omfattar såväl reglerna i äktenskapsbalken om makars rätt att förfoga över sin egendom reglerna
som om bröstarvinges legala
arvsrätt i ärvdabalken. Nedan följer därför först
en beskrivning av de
åtgärder som makar kan vidta gemensamt t.ex. i syfte att gynna den make som överlever den andre maken på bekostnad
av en bröstarvinge.
Därefter nämns exempel på vad en make själv kan vidta för åtgärder för att uppnå samma effekt. Dessa avsnitt 4.2-4.3 främst sikte tar på bestämmelserna i äktenskapsbalken. I det
därpå följande avsnittet 4.4
beskrivs reglerna i ärvdabalken om bröstarvinges arvsrätt. Härefter följer en redogörelse för de
jämlcningsmöjligheter som står till buds för
en bröstarvinge som tycker att hans arvsrätt blivit kränkt olika genom åtgärder från arvlåtarens sida 4.5. De avsnitt bestämmelser som närmast är aktuella återfinns i 7 kap. ÄB och 104 § FAL. Slutligen följer utredningens överväganden i avsnitt 4.6. Sammanfattningsvis kan rättsläget beskrivas på följande sätt: Makar kan t.ex. 0 skriva äktenskapsförord där den makens egendom ena görs enskild och på så sätt undandra den egendomen från den
bodelning som skall
ske efter första makens död, 0 bodela under äktenskapet och kombinera
bodelningen med ett
äktenskapsförord om att den bodelade egendomen skall vara enskild, 0 ge gåvor till varandra, 0 snedfördela sin egendom den genom att ene maken betalar alla löpande utgifter och den andre maken står för
investeringarna,
0 testamentera egendom till varandra med förordnande full om äganderätt,
0 sätta in varandra förmånstagare i försäkringar
som samt 0 förbruka all sin egendom medan de lever. Barn kan 0 begära att få ut sin arvslott den kvarlåtenskap ur som finns kvar vid arvlåtarens död, 0 påkalla jämkning testamente för få sin laglott, av att ut 0 påkalla jämkning gåva för få sin laglott av att ut samt
0 väcka talan jämkning förmånstagarförordrlandei om av försäkring
och få en skälighetsprövning till stånd.
Sârkullbarns skydd... 203
4.2 båda
Förfoganden av makarna
4.2.1¶Inledning
Enligt äktenskapsbalkens regelsystem är makar tvâ ekonomiskt självständiga personer så sätt att var och en av dem själv förvaltar sin egendom och för sina skulder. De har rätt ingå avtal med
svarar att varandra och var och dem har också rätt att ingå avtal med tredje
en av man.
I åktenskapsbalken timis ingen särskild regel avtalsfrihet mellan
om makar. Avtalsfriheten anses i stället följa allmänna rättsgrundsatser.
av Detta innebär att allmänna avtalsrättsliga regler skall tillämpas mellan makar om inte avvikande regler finns i äktenskapsbalken.
Avtal som makar ingår med varandra kan två slag. De kan
vara av
angå egendomsordningen i äktenskapet, s.k. familjerättsliga avtal. För
sådana avtal ñmis särskilda regler i äktenskapsbalken. Avtalen kan också vara av allmänt ñrmögenhetsrättsligt slag, t.ex. köp, byte eller gåva. Gränsen mellan de olika sorternas avtal är inte alltid tydlig.
Nedan följer en beskrivning avtalstyper vanligen kan bli
av som aktuella mellan makar under ett äktenskaps gång. Bland de familjerättsliga avtalen gäller det särskilt äktenskapsförord och bodelning. När det gäller förmögenhetsrättsliga avtal bör uppmärksammas gåva, eftersom detta institut har särskilda regler för just makar.
4.2.2¶Familjerättsliga avtal
Äktenskapqförørd
En makes egendom är giftorättsgods i den mån den inte är enskild egendom, 7 kap. 1 §
Genom äktenskapsförord kan makar eller blivande makar bestämma att egendom som tillhör eller tillfaller någon dem skall dennes
av vara enskilda egendom 7 kap. 3 § första stycket ÄktB. På så sätt kan egendom undandras bodelning.
Enligt 7 kap. 3 § andra stycket ÄktB skall äktenskapsförord upprättas skriftligen och undertecknas av makarna eller de blivande makarna.
Äktenskapsförordet skall sedan registreras hos tingsrätten. Ett äktenskapsförord som slutits mellan blivande makar gäller från äktenskapets ingående, om det in till domstolen inom månad från
ges en
det att äktenskapet ingicks. I annat fall gäller äktenskapsförordet först
204 Särkullbarm skydd...
från och med den dag då det in till domstolen 7 kap.
ges 3 § tredje stycket ÄktB.
När tingsrätten har registrerat äktenskapsförordet
skall rätten genast översända en kopia till äktenskapsregistret med uppgift
om dagen då handlingen gavs in till rätten, 16 kap. 3 § första stycket
Bodelningsavtal
När ett äktenskap upplöses på grund äktenskapsskillnad eller dödsfall
av skall normalt makarnas egendom fördelas
genom bodelning. Men
bodelning kan också ske under äktenskapet. Reglerna härom
motsvarar de äldre bestämmelserna om boskillnad i GB.
Är makarna ense får de enligt 9 kap. l § andra stycket ÄktB efter
skriftlig anmälan till tingsrätt fördela sin egendom bodelning
genom under äktenskapet utan att något mål
om äktenskapsslcillnad pågår.
Anmälan skall registreras tingsrätten. Vidare
av skall tingsrätten sända kopia av anmälan till äktenskapsregistret med uppgift dagen då
om handlingen gavs in. Domstolen skall också införa kungörelse i Post-
en och Inrikes Tidningar och i ortstidningen 16 kap. 3 §
ÄktB.
Bodelning under äktenskapet utan att något mål äktenskapsskillnad
om pågår skall enligt 9 kap. 2 § andra stycket ÄktB göras med utgångspunkt
i egendomsförhållandena den dag då anmälan bodelningen gjordes
om enligt 9 kap. l § andra stycket
Genom en bodelning enligt 9 kap. ÄktB
l § andra stycket blir det klarlagt vad vardera maken äger. Den egendom tillagts make vid
som en en sådan bodelning är dock alltjämt giftorättsgods och kommer ingå
att i en ny bodelning aktualiserad dödsfall.
av t.ex. ett Här skiljer sig alltså reglerna om bodelning under äktenskapet från bestämmelserna
om boskillnad i GB. En boskillnad medförde all egendom blev enskild.
att Önskar makarna utesluta
all giftorättsgemenskap i samband med
en bodelning under äktenskapet enligt nuvarande ordning
måste de upprätta
ett äktenskapstörord härom. Registreringsförfarandet vid såväl äktenskapsförord bodelning
som syftar till att skydda tredje dvs. borgenärerna.
man,
Särkullbarrts skydd... 205
4.2.3¶Förmögenhetsrättsliga avtal
Gåvor mellan makar
När det gäller ñrmögenhetsrättsliga avtal mellan makar, t.ex. köp eller byte, tillämpas som nämnts samma regler för dem för andra. Makar
som kan alltså utan begränsning ingå köp eller byte med varandra. I detta sammanhang förtjänar att erinras om reglerna om samägande och s.k. dold äganderätt, dvs. att makar gemensamt förvärvat eller
annars gemensamt äger något. Fall av samägande eller dold äganderätt uppkommer vanligen vid fast egendom och aktualiseras vid exempelvis skilsmässa eller exekutiva förfaranden När det gäller gåva finns dock specialregler i
En gåva mellan makar är enligt 8 kap. l § första stycket ÄktB gällande mellan dem om vad gäller för fullbordande gåva i
som av allmänhet har iakttagits eller gåvan har registrerats enligt 16 kap.
om
Allmänna regler om gåva finns i lagen l936:83 angående vissa utfästelser om gåva. Enligt dess bestämmelser blir gåva normalt
en gällande först när den har överlämnats till gåvotagaren.
Att fullborda en gåva genom överlämnande kan dock svårt för
vara makar som lever tillsammans och har gemensam besittning till egendom. Därför finns en möjlighet till registrering av gåva för att synliggöra övergången, dvs. att gåvan traderats.
Ansökan om registrering görs hos tingsrätten. Gåvohandlingen skall fogas till ansökan. Begärs registrering en gåva inte har skett
av som skriftligen, skall uppgift om gåvan lämnas i handling har
en som undertecknats båda makarna, 16 kap. 2 §
av
När handlingen registrerats översänder tingsrätten kopia den
en av aktuella handlingen till äktenskapsregistret med uppgift dagen då
om handlingen gavs in till rätten. Tingsrätten skall också låta föra in
en
kungörelse om gåvan i Post- och Inrikes Tidningar och i ortstidningen
16 kap. 3 § ÄktB.
Om makarna vill att gåvan skall bli gällande mot givarens borgenärer skall de registrera den enligt 16 kap. Är gåvan personlig
en present vars värde inte står i misstörhâllande till givarens ekonomiska villkor, är den dock gällande mot givarens borgenärer utan registrering, den
om är gällande mellan makarna, 8 kap. l § andra stycket
1 Se Gregow, Torkel, Utsölmingsrätt, tredje omarbetade uppl. 1996, s. 141 och 143 dold äganderätt 140, 149 och 206 samäganderâtt.
samt s.
206 Särkullbarrzs skydd...
I 8 kap. 1 § tredje stycket ÄktB stadgas att om det för visst slag av egendom finns särskilda bestämmelser innebär som att en gåva blir gällande mot givarens borgenärer först efter
inskrivning eller amian
särskild registrering även dessa åtgärder krävs för att en sådan gåva mellan makar skall bli gällande givarens borgenärer. mot Exempel på sådan egendom är skepp eller skeppsbygge.
En uttästelse den maken under av ena att äktenskapet ge den andra maken en gåva är utan verkan 8 kap. 2 § ÄktB.
4.2.4¶Andra förfoganden
Det torde inte vara helt ovanligt att makar använda
utan att bodelnings-
eller gåvoförfarandet ändå under bestående ett äktenskap systematiskt fördelar egendom emellan sig så, huvuddelen att av makarnas förmögenhet ägs av endast den ena maken.
Skälet till detta kan exempelvis makarna vara att vill skydda förmögenhet från utmäming for ena makens gäld. Det önskade resultatet
kan uppnås genom att alla besparingar och
investeringar genomförs i
endast den ena makens namn. På motsvarande sätt förekommer det makar systematiskt att planerar för en snedfördelning äganderätten av till sin egendom i syfte att senare
utnyttja detta förhållande i förening med åberopandet av jämkningsregeln
i 12 kap. 2 § ÄktB för att missgynna ena makens särkullbarn.
Ett exempel får illustrera tillvägagångssättet. Makarna A och B har under ett bestående äktenskap ungefär lika inkomster. stora Make A som är den äldre av makarna har ett särkullbarn och makarna har därjämte
gemensamma barn. Redan vid äktenskapets ingående är makarna ense om att planera sin ekonomi så, att särkullbarnets rätt i boet efter A skall minimeras. I detta syfte tillser makarna under åren som går att Azs inkomster åtgår för familjens löpande utgifter medan huvuddelen av B:s inkomster sparas eller investeras i egendom som ägs av B.
2 Bestämmelserna i tredje stycket avser dock inte gåva fast egendom, av eftersom den registrering förvärvet av som lagfarten innebär inte förger värvaren skydd mot överlåtarens borgenärer. Förvärvaren vinner nämligen normalt sådant skydd redan genom överlåtelseavtalet. Vill make den andre ge maken en fastighet i gåva blir gåvan gällande mellan makarna när gåvohandlingen har upprättats i enlighet med de formkrav som JB ställer upp. Skydd mot givarens borgenärer erhålls dock först när gåvan registrerats enligt 16 kap. AktB.
Särkullbarrzs skydd... 207
Om A såsom makarna förmodat faktiskt avlider först, väljer B med stöd av jämkningsregeln i 12 kap. 2 § ÄktB behålla sitt giftorätts-
att gods. Särkullbarnets lott blir såsom planerat obetydlig. Men B
även om skulle avlida först kan den ursprungliga planen genomföras. Också då väljer den efterlevande, i detta fall A med den mindre förmögenheten, att behålla sitt eget giftorättsgods och det slutliga resultatet blir detsamma för särkullbarnet då också A avlidit. Eftersom
A i det senare fallet får hela kvarlåtenskapen efter B med fri förfoganderätt, föranleder konstruktionen inte någon olägenhet för A än att arvsskatten efter
annan B:s bortgång blir större än vid likadelning. Det priset är makarna
en många gånger säkert beredda att betala.
Särkullbarnets enda möjlighet att angripa konstruktionen torde
vara att hävda dold äganderätt för den biologiske föräldern A i B:s egendom.
4.3¶Åtgärder den först avlidne av maken
4.3.1¶Inledning
Nedan följer en beskrivning åtgärder den först avlidne maken
av som kan ha vidtagit för att gynna den efterlevande och missgynna ett särkullbarn. De möjligheter beskrivs är testamente och förmånstagar-
som förordnande i försäkring.
Åtgärder som den efterlevande maken kan vidta i syfte har
samma behandlats i avsnitten 2.6 och 4.2.4, dvs. den efterlevande behåller sitt giftorättsgods med stöd av 12 kap. 2 § ÄktB, samt avsnitt 2.9, dvs. den efterlevande har gåva orsakat väsentlig minskning sin
genom av egendom. Utredningen återkommer till kap. 2 § ÄktB i sina överväganden i avsnitt 4.6.2.
De möjligheter som den först avlidne har är testamente och förmånstagarförordnande i försäkring.
4.3.2 Testamente
Sedan familjerättsreformen år 1988 ärver alltså den efterlevande maken sin avlidne make framför barn. Ett särkullbarn kan avstå
gemensamma från att genast ut sitt och blir då också efterarvinge. Finns det
arv efterarvingar till den först avlidne maken innehar den efterlevande maken egendomen bara med fri förfoganderätt.
208 Särkullbarns skydd...
Vill arvlåtaren att den efterlevande maken skall egendomen med full äganderätt måste han göra ett testamente. Testamentsfriheten begränsas enbart av reglerna laglott. Se närmare nedan i 4.4-4.5. om
4.3.3¶Förmånstagarförordnande
Har en make tagit livförsäkring eller olycksfallsen en och sjukförsäkring och vill han att försälcringsbeloppet skall tillfalla den efterlevande maken kan han sätta in denne såsom
förmånstagare, se 102
och 122 FAL. Förmånstagare kan också in sättas enligt 4 kap. 4 § lagen 1993:931 individuellt pensionssparande. om
Är förmånstagare
insatt skall enligt 104 § FAL och 4 kap. 6 § lagen 1993:931 om individuellt pensionssparande belopp utfallet efter som
försäkringstagarens/pensionsspararensdöd ingå i dennes kvarlåtenskap
se vidare avsnitt 4.5.3.
Enligt AGL jämställs dock under vissa förutsättningar förmånsett tagarförvärv i beskattningshänseende med arvfallen egendom, 12 § AGL
4.4 arvsrätt
Bröstarvingars
4.4.1 Allmänt
Barn har arvsrätt efter sina föräldrar 2 kap. 1 § ÄB. Men om arvlåtaren var gift skall
kvarlåtenskapen som framgått av avsnitt 2.2
enligt 3 kap. 1 § första stycket första meningen ÄB först tillfalla den efterlevande maken. Make ärver alltså framför
bröstarvingar. Först när
den efterlevande maken i sin tur avlider har
bröstarvingarna rätt till arv
efter den först avlidne, dvs. efterarv.
Från den ovan nämnda huvudregeln i 3 kap. 1 § ÄB finns dock ett undantag beträffande särkullbarn. Den är som bröstarvinge endast till den först avlidne maken har nämligen rätt att få ut sin arvslott vid genast dennes död 3 kap. l § första stycket andra meningen ÄB.
3 Så år fallet någon i enlighet med FAL insatts om som förmånstagare och får förfoganderätt över ñrsäkringen eller får utbetalning en på grund av försäkringen. Hälften vad tillfaller försåkringstagarens av som make i egenskap av ñrmånstagare är fritt från skatt.
Särkullbarns skydd... 209
Ett särkullbam kan emellertid avstå från sin rätt att ut sitt efter
arv den avlidne i samband med dennes död, något enligt utredningens
som undersökning förekommer mycket sällan. En sådan bröstarvinge blir då i stället efterarvinge och får ut sin arvslott efter föräldern när den efterlevande maken dör 3 kap. 9 § ÄB.
När det finns efterarvingar tillfaller kvarlåtenskapen den efterlevande endast med fri förfoganderätt. Detta innebär att den efterlevande maken inte får bestämma över egendomen testamente, 3 kap. 2 § första
genom stycket andra meningen
4.4.2¶Laglott
Hälften av den arvslott tillkommer bröstarvinge utgör hans laglott
som 7 kap. l § ÄB. En arvlåtare
kan alltså inte göra en bröstarvinge helt arvlös. Makes arvsrätt är däremot inte skyddad motsvarande sätt, och en make kan därmed göra den andra maken helt arvlös
genom testamente.
Enligt 7 kap. 2 § ÄB är bröstarvinge skyldig
en att från sin lott avräkna vad han arvlåtaren mottagit i förskott på sitt vad
av arv samt han mottagit grund testamente inte något följer
av om annat av testamentet.
Eftersom den efterlevande maken numera har arvsrätt framför gemensamma bröstarvingar, kan dessas laglottsanspråk inte göras gällande mot den efterlevande makens rätt att erhålla kvarlåtenskapen med fri förfoganderätt under sin livstid.
4.5¶Olika
jämkningsmöjligheter
4.5.1 Jämkning testamente
av
Laglottsrätten utgör ett skydd mot testamentariska förordnanden. Har den avlidne gjort ett testamente till förmån för någon än sin make,
annan kan laglottsanspråken alltid göras gällande i jämkningsprocess, 7 kap.
en 3 §
Också om testator har testamenterat sin kvarlåtenskap till sin make med full äganderätt kan bröstarvingarna påkalla jämkning i testamentet
4 Angående den diskussion som förts om laglottens avskaffande
se avsnitt 1 not
210 Särkullbams skydd...
för att ha kvar sin rätt till laglotter. Ett särkullbarn har då rätt att få ut sin laglott med en gång. Gemensamma bröstarvingarna får, som nämnts, emellertid i ett sådant fall ut sina laglotter först den när efterlevande maken har avlidit.
4.5.2¶Jämkning gåva
av
Inledning
I 7 kap. 4 § ÄB finns
en regel som skall skydda bröstarvingars
laglottsrätt mot gåvor. I lagrummet stadgas följande.
Har arvlátaren i livstiden bortgivit egendom under sådana omständigheter eller pá sådana villkor gåvan till att syftet är att likställa med testamente, skall i avseende ä gåvan vad i 2 och 3 är stadgar om testamente äga motsvarande tillämpning, om särskilda skäl äro däremot; och skall vid nedsättning gåvan av motsvarande del av den borgivna egendomen äterbäras eller, det kan ske, om ersättning utgivas för dess värde. Vid laglottens beräkning skall värdet av den
bortgivna egendomen läggas till kvarlåtenskapen.
Vill bröstarvinge mot gåvotagare göra gällande rätt som avses i första stycket. skall han väcka talan inom är från det
ett bouppteckning efter
arvlátaren avslutades. Färsittes denna tid, är rätt till talan förlorad.
Var vid dödsfallet gåvan jizllbordad, mä den med mindre särskilda skäl äro därtill, göras gällande, i den män det skulle ända till intrång
i brästarvinges laglott.
Bestämmelsen har fått ökad betydelse 1988 års reform. genom Det fimus därför skäl att närmare redovisa bakgrund och praxis.
Bakgrund
Före 1928 års arvslag fanns inget skydd för
bröstarvingarna mot
arvlâtarens i livstiden fullbordade gâvohandlingar. Om arvlåtaren bortgivit egendom och därigenom föranlett han inte lämnat att någon
kvarlátenskap efter sig eller att i varje fall kvarlåtenskapen
blivit obetydlig, var arvingarna tvungna att låta sig nöja därmed.
Särkullbarns skydd... 211
Lagberedningen ansåg att det borde ñnnas ett skydd mot sådana förfoganden från arvlåtarens sida där avsikten är kringgå laglotts-
att reglerna. Beredningen konstaterade den typen förfoganden
att av förekom i en inte alldeles obetydlig omfattning. Anledningen till åtgärder av detta slag ofta önskan att arvingarnas bekostnad
var gynna exempelvis make i äktenskap eller barn i kull.
ett senare en yngre
Lagberedningen föreslog därför att det skulle införas regel
en om skydd mot gåvor som till syftet kan likställas med testamente. En sådan regel infördes också i 1928 års arvslag. Bestämmelsen
överflyttades
sedan vid införandet av ärvdabalken år 1958 till 7 kap. 4 §
7 kap. 4 § ÄB tar sikte på gåvor till syftet
som är att likställa med testamente. I förarbeten sägs att i fråga dessa gåvor i regel det
om avhållande moment saknas består i att den ekonomiska följden
som av gåvan går ut över givaren själv. Här kommer nämligen företrädesvis i betraktande dels fall där givaren väntar döden inom jämförelsevis kort tid och därför inte längre har samma intresse sin egendom och dels
av fall där egendom väl formellt bortges detta sker på sådana villkor
men eller eljest under sådana omständigheter att arvlåtaren kan beräkna
att till sin död ha den bortgivna egendomen.
nyttan av
I förstnämnda hänseende märks främst gåvor på själva
som ges dödsbädden eller under givarens sista sjukdom. Men även gåvor
som givits tidigare kommer i betraktande ändamålet kan antas ha varit
om att ordna successionen efter givarens död. Exempelvis bör hit räknas det fall då arvlåtaren vid gåvans givande var sjuk och trodde sig komma att dö men sedermera blivit frisk igen. Detta får dock inte utsträckas allt för långt. För att skall kumia anta att verkan
man samma som genom testamente varit avsedd torde i regel icke allt för lång tid få ha förflutit mellan gåvans givande och dödsfallet.
Vad därefter angår den andra fall, nämligen då arvlåtaren
gruppen bortgiver egendom under sådana förhållanden han kan beräkna få
att att behålla nyttan av egendomen, kommer främst i betraktande gåvor där givaren för sin återstående livstid förbehållit sig nyttjanderätten till egendomen eller avkastningen därav eller eljest icke själv gåvan
genom gör någon kännbar uppoffring. Sådana gåvor kan ske under många olika former, bl.a. genom utfärdande skuldebrev förfaller till betalning
av som först vid utfärdarens död och löper ränta så länge han lever. Till
utan denna senare grupp bör också räknas fall då arvlåtaren faktiskt kan
rent beräkna att även efter gåvans givande få behålla det bortgivna,
nyttan av t.ex. då gåvan ges till make eller med vilken givaren har
annan
5 Se NJA n 1928 s. 443 ff.
212 Särkullbarrzs
gemensamt hem. Beträffande den fall kan något mindre senare gruppen vikt fästas vid tidpunkten för gåvans givande i förhållande till dödsfallet.
Det fordras dock alltid att kan anta avsikt hos givaren med man att gåvan företrädesvis ordna successionen. Så snart givaren haft ett eget förhållandena under livstiden riktat intresse företa
att rättshandlingen
kommer tillämpning stadgandet i fråga. av Hos givaren krävs alltså viss avsikt med gåvan däremot krävs men inte att mottagaren i ond tro. var Om gåvotagaren är insolvent stannar förlusten på de laglotts-
berättigade arvingarna.
Återbärs gåvan beaktas inte detta vid
gåvobeskattningenf
Lagberedningen gav följande exempel på regelns tillämpning.
En arvlåtare har efterlämnat tre barn, A, B och kvarlåtensamt en skap på 12 000 kr. Han har under livstiden till en person X bortgivit 18 000 kr under sådana omständigheter att 7 kap. 4 § ÄB är
tillämplig.
För laglottens beräknande skall kvarlåtenskapen och gåvan sammanräknas, därvid summan blir 30 000 kr. Laglotten utgör för barn vart en sjättedel av denna eller 5 000 kr. Ur
summa kvarlåtenskapen kan vart
barn erhålla 4 000 kr. Följaktligen blir X
återbäringsskyldig med ett
belopp av l 000 kr till vart barn eller sammanlagt 3 000 kr.
1988 års bestämmelser om rätt för make att ärva framför gemensamma
bröstarvingar har komplicerat tillämpningen reglerna i 7 kap.
av I 7 kap. 3 § andra stycket ÄB sägs vad att en bröstarvinge erhåller genom att påkalla jämkning i testamente inte skall omfattas den av efterlevande makens rätt till kvarlåtenskapen 3 enligt kap. i andra fall än då jämkningen testamentsvillkor gäller till förmån avser som för den efterlevande maken.
Vad gäller 7 kap. 4 § ÄB har i doktrinen den slutsatsen dragits att det måste antas att andra stycket 7 kap. 3 § ÄB blir
nu tillämpligt med den
verkan att skillnad skall göras mellan gåva till make och gåva till bröstarvinge eller utomstående
Walin ger följande exempel.
5 Se NJA 1975 s. 128 och NJA 1993 not. c 61.
7 Se Walin, ÄB I s. 193
Särkullbarns skydd... 213
Exempel 1
Kvarlåtenskapen efter A utgör 100 000. A har till utomstående Å
en gett 300 000. Han har ensam barnet X och gemensamt med B barnen Y och
Z. Varje barns laglott blir 1/6 gånger 400 000 avrundat 66 700. De
får sammanlagt i arv 200 000 kr, X får ut avrundat 66 700, Y och
varav Z 16 700 var, medan B får fri dispositionsrätt till 100 000 motsvarande
kvarlåtenskapen och Å gåvan.
tar resten av
Exempel 2
Samma förutsättningar utom att A har gett beloppet 300 000 till B. I
detta fall får X ut sin laglott avrundat till 66 700, medan B får fri
förfoganderätt till Yzs och Zzs laglotter tillhopa 133 300. B får vidare
behålla 200 000 av gåvan.
Rättspraxis
Det finns ett stort antal rättsfall där 7 kap. 4 § har varit föremål för
prövning. Nedan följer referat två fallen.
av av
Rättsfallet NJA 1963 345
s.
NJA 1963 s. 345 handlar hustru vid boskifte avstod från
om en som att göra sin giftorätt gällande, Fråga pstod detta
u om var att anse som gåva och om 7 kap. 4 § AB var ämplig. Fråga också särskilda
om skäl förelå mot det aktuella lagrummets tillämpning.
Nanny fick år 1901 utom äktenskap Sixten. Nanny gifte sig
sonen år 1915 med Carl H. Två år förvärvade Carl viss fast
senare i Karlskrona. År 1926 dömdes till boskillnad Carl egendom
mellan och anny. Vid skifte av boet tilldelades enligt överenskommelse mellan makarna mannen samtli tillgångar mot skyldighet for betalning
att svara av boets "ld. akarna rättade vidare testamente förande
up ett av innehål Den vid Carls dögbeñntliga kvarlåtenskapen skulle,
. om anny överlevde honom, med nytfanderätt tillfalla henne, så att hon under sin livstid skulle sitta i orubbat och dra avkastningen kvarlåtenskapen.
o av Efter Nannys död skulle kvarlåtenskapen helt och odelat med full äganderätt tillfalla föreningen De Blindas vänner i Blekinge län. För den händelse Nann avled före Carl skulle dennes kvarlåtenska redan vid hans död tillfal föreningen. Eventuell kvarlâtenskap efter skulle
a anny vid hennes död efter försäljning användas för inköp avplats och för
av bestridande övrig begravningskostnad till övers utande del,
av samt om mot förmodan sådan korn att finnas, med äganderätt till alla föreningen. Makarna avslutade testamentet med uttalandet att det
genom testamentariska förordnandet var deras arvingar uteslutna från varje efter dem.
arv
214 Särkullbarns skydd...
Carl avled år 1931 och efterlämnade Nanny dödsbodelsom ensam ägare. Behållnin eni boet uppgick till 49 395 kr 49 öre.
Nanny satt se n i orubbat bo och åtnjöt avkastningen Carls hela av
kvarlåtenskap till dess hon dog år 1960. I bouppteckningen
upptogs som Sixten och föreningen. I boet famis brist på 635 kr en
ggdsbodelägare
ore. Sixten väckte talan mot dödsboet efter Nanny och förenin i deras en egenska av dödsbodelägare efter Carl och yrkade han d att p av rätt till aglott skulle bli förklarad ägare till fjärdede vara en av den fasta egendomen.
Som grund åberopade Sixten 7 kap. 4 § AB. Han anförde att de av Nann och Carl år 1926 träffade inneburit till
att Nanny
Carl vit sin andel i det disipositionernaällda
0 sam boet, att denna gåva skett i uteslutan e avsikt att beröva Sixten hans efter modern samt att åvan fördenskull jämlikt det åberopadlearvsmölighetervarit
agrummet av beskaffe et att för honom grunda rätt vid lottens beräknande att få vad Nanny vid boslciftet eftergivit sammanlagt efter
me kvarlåtenskapen
henne ävensom för gåvomottagarens rättsinnehavare
skyldighet att
vidkännas den nedsättning gåvan erfordrades för av som att laglotten utgå jämte skyldighet att återbära motsvarande del gåvan till
âkulle av
ixten.
Förenin en bestred bifall till Sixtens talan å följande grunder. I första han eftersom 7 kap. 4 § inte tillämp på sådant avstående var som kommit till stånd boskifte. I andra nd eftersom genom Nann saknat sin inställnin till boskiftet. Boets härrör
tillgångar e
helt iglåvoavsiktiån Carl. Gåva
förelåg a ltså inte. I tredje hand, om gåva ansågs
förelig a, att demia inte att jämställa med I fjärde hand var testamente. att det örelåg särskilda skäl mot tillämpning 7 kap. 4 § AB, eftersom av Sixten begått brott misshandel och uppträtt illa mot sin mor. Dödsboet bestred käromålet.
När det gällde de tre första gjorde rådhusrätten, hovrätten och Högsta domstolen grunderna
samma edömning.
Först och främst lämnade domstolarna invändningen 7 kap. 4 om att § AB inte är tillämplig på åva i boskiftets form utan avseende. Vad så gäller frågan omâoskiftetinnefattat gåva från Nanny till Carl anså domstolarna att eftersom Nanny inte gjort sin
giftorätt gällande
vid s ftet detta att gåva. var anse som När det gällde frå an om gåvan att likställa med fäste var testamente domstolarna vid att avståendet inte inverkade avseen e på Nannys möjligheter att behålla nyttan vad hon avstått hennes uttalade av samt vilja att inte lämna efter sig. Gåvan därför betrakta arv var att som testamente.
Den fjärde frå an om särskilda skäl förelåg mot tillämpning 7 kap. av 4 § AB bedöm däremot olika instanserna. Rådhusrätten es av och hovrätten ansåg att Sixtens brottslighet och de utpressningsförsök han
riktat mot sin mor medförde att ñck särskilda skäl förelåg. man anse att Högsta domstolen däremot ansåg att Sixtens vandel och som i tiden inte kunde inverka på hans rätt uppförandelaglott enligt
I7åiÃ1Oåilgaåka
p. .
Särkullbarns skydd... 215
Rättsfallet NJA 1985 414 s.
I NJA 1985 s. 414 tilläm ades 7 kap. 4 § AB serie
en rättshandlingar
gjorda två makar i bekostnad av sy att gynna hustruns arvingar på av mannens. Per Olof E var enligt faderskapserkännande den 24 februari 1934 far till Ruth W. Enligt handling fullgjorde han sin underhållssamma skyldighet gentemot barnet att till barnavårdsnämnden Hackås genom ut e ett visst en ångsbel pp. er Olof E oc Svea E ingick äktenskap år 1943. Genom
lagstiftning
år 1969 utvidgades arvsrätten för barn. a Denna trädde i kraft den l januari utomäktenskaáali1970. Per E avled den 20 januarilagändring1 79 och efterlämnade
som dödsbodelägare makan Svea E och dottern Ruth W. Bouppteckningen efter Per Olof E visade mindre en brist i boet. I bouppteckningen Svea Ezs enskilda var e endom vid makens död upptagen till ett sammanlagt värde 462 46 kr. Enli av inbördes testamente från 1965 erhöll den makarna E av som Överlev e den andre med full all den avlidnes kvarlåtenskap. Under hösten 196äganderättföretags mellan makarna E följande rättshandl m ar:
Genom äktenskapsförord den 23 oktober 1969 förklarades all Svea . Ezs vara hennes enskilda egendom.
egendom
en 5 november 1969 förrättades med anledning av ñrestående boskillnad mellan makarna.bouplpteclming
bouppteckningen upptogs
mannens giftorättsgods till ett sammanlagt värde av 317 604 kr. Efter gemensam ansökan dömdes den 7 november 1969 till boskillnad mellan makarna E. 4. Den 10 november 1969 förrättades bodelning i anledning av boskillnadsdomen, varvid hustrun tilldelades samtli för a tre mannen arna fastigheter samt banktillgodohavanden 68 02 kr och mannen til delades banktillgodohavanden på 132 302 kr jämte lösöre, värderat till 26 000 kr.
I äktenskapsförord den 28 november 1969 förordnades den att mannen erhållit vid bodelningen skulle hans giftorättsvara
CgâISIÖOmo
Den 10 december 1969 förrättades bou
anledning
av förestående boskillnad mellan makarna. Etcckrxingaruned
oupptec upptogs mannens giftorättsgods till ett sammanlagt 158 Sågenkr. värde av Efter gemensam ansökan dömdes den 18 december 1969 till boskillnad mellan makarna E.
Den 18 december 1969 förrättades i anledning av boskillnadsdomen, varvid hustrun tilldelades bodelning 79 000 kr och tilldelades banktillgodohavanbanktilåodohavandenpå 53 000 mannen en jämte lösöre, värderat till 26 000 kr. Genom äktenskapsförord den 18 december 1969 skänkte Per Olof E sina banktillgodohavanden på 53 000 kr till Svea E med föreskrift att gåvan skulle hennes enskilda Aktenskapsförordet
vara egendom.
re strerades vid tingsrätten först i januari 1970. er Olof E hade vidare den 25 november 1974 utfärdat ett skuldebrev till Svea E 10 000 kr och den 11 oktober 1977 ett likadant skuldebrev på 20 000 Parterna . var ense om att åvan genom äktenskapsförordet den 18 december 1969 avseende 53 kr skulle jämställas med testamentariskt
216 Särkullbarns skydd...
förordnande och således i dödsboets behållning, i vilken Ruth W
skulle utfå laglottsande
. Ruth väckte talan mot Svea E. Ruth W yrkade bl.a. att domstolen
måtte fastställa att hon var berättigad att Svea E utfå laglott efter sin
av fader Per Olof beräknad fjärdedel skiftesvärdet all
som en av av e endom som makarna E ägde vid tidpunkten för Per Olof Ezs bortgång
som den framgår av bouppteckningen efter Per Olof E och med
bortseende från i bouppteckningen tagen reversskuld 30 000 kr
up om och vidare med bortseende från ett be 53 000 kr avseende gåva
opp om
äktenskapsförord den 18 december 1969 beträffande vilken gåva genomvea E redan medgivit enligt 7 kap. 4 § AB. Svea E bestred jämkningarlåtenskapen enligt
att bouppteckningen skulle
uppräknas med något belopp utöver den gåva 53 000 kr
om som omfattades av äktenskapsförordet den 18 december 1969. I andra hand
yrkade hon jämkning rätten till laglott.
av Sedan Ruth W vunnit i tingsrätten och Svea E i hovrätten,
avgjorde
domstolen saken. Parterna hade i Högsta domstolen i mindre
Högsta
om attning justerat sin inställning vad avsåg beloppen. Högsta dom-
stolens majoritet fann bl.a. följande.
"Enligt 7 kap 4 § AB kan bröstarvinge, arvlåtareni livstiden givit
om bort egendom under sådana omständigheter eller sådana villkor att
gåvan till syftet är att likställa med testamente, för att utfå sin laglott
erhålla jämkning gåvan, inte särskilda skäl är däremot. Vid
av om beräknin av laglotten skall värdet den bortgivna egendomen
av läg as til kvarl I den mån det krävs för skydda
att lag otten, beräknad å angivet sätt, skall gåvan nedsättas och
nu motsvarande del av en bortgivna egendomen återbäras eller, det
om inte kan ske, ersättning utges för dess värde.
Ruth W har som grund för invändningen.
- - -
Den omständigheten att de rättshandlin med Ruth
ar som avses Wzs talan företagits före ikraftträdandet d jan 1970 reglerna
av om utomäktenskapliga barns arvsrätt efter fadern kan, mot vad Svea E
inte betaga Ruth W rätt att påkalla jämkning enligt 7
gottgâglgâiâe,
lzlamtligarättshandlingar, inbegripet äktenskapsförordet d 18 dec
1969, företogs inom loppet knappt två månader. Rättshandlingarna
av uppbars av ett gemensamt syfte; enligt vad Svea E pgivit
u var avsikten med de vidtagna åt ärderna att säkerställa kvar åtenskapen
att efter makarna skulle tillfa släktingar på hennes sida, avliden
en broders två döttrar.
Parterna är ense att bedömningen skall utgå från makarna
om att E vid tiden för den första rättshandlingen äktenskapsförordet d 23
okt 1969 hade i stort sett likvärdiga förmögenheter. All egendom
utgjorde giftorättsgods. Resultatet de vidtagna åtgärderna blev,
av att Per Olof Ezs e endom reducerades kraftigt och att Svea E i
motsvarande mån lfördes egendom blev hennes enskilda.
som
Såsom HovR:n funnit har varken äktenska sförordet d 23 okt eller
bodelningen d 18 dec, om vardera rättshan ingen betraktas
som en isolerad åtgärd, innefattat gåva mellan makarna. Inte heller äkten-
skapsförordet d 28 nov har, betraktat för sig, inneburit gåva. Vad
8 JustR:n Erik Nyman, Ehrner och Broome.
Särkullbarns skydd... 217
gäller bodelningen d 10 har den, med de belo därvid
nov p som tillämpats, formellt sett endast inneburit häl ndelning
en av
giftorättsgodset.
Att transaktionen sålunda har genomförts med rättshandlingar
som var för är att betrakta åvor kan dock inte vidare
som utan tillåtas fal utslaget. Om så lle fältet lämnas fritt för makar
a vore, s att genom en serie rättshandlingar omintetgöra bröstarvin es rätt till
även i strid med grunderna för ddsreglerna i kap. 4 §
s
lâñlottHur
avgränsningen bör göras av rätts andlingar som kan träffas
. av reglerna 1detta lagrum kan emellertid bli föremål för tvekan.
Aktenskapsförordet d 23 okt den inledande rättshandlingen
- innebar att Svea Ers giftorätts ods gjordes till enskild egendom,
medan Per Olof Ezs egendom be öll karaktären av giftorätts ods. Ett
äktenskapsförord av dema typ medför visserligen i
rege att ena maken efter kommande bodelning äger större del makarnas
en av egendom än om äktenskapsförordet inte hade kommit till stånd. Med
den frihet som GB tillerkänner makar att bestämma över
egendoms-
ordningeni äktenskapet kan det likväl i rincip inte komma frå
1 a att
å den förmögenhetsöverföring till öljd sådant äktens
som av ett psörord åstadkommes bodelning efter makens död tilläm
ena a
jämkningsre lerna i g7enom
kap 4 § AB. En under makarnas livsti i enlighet me GB:s genomförd första bodelning efter sådant
ett
äktenskapsförord reglerler iskt
stä sett inte den lottsberätti ade
sämre läge än om odelningen fått anstå til efter döds allet arvinlgenioch ör därför inte heller
den kunna föranleda jämkning enligt lagrummet i fråga.
Parterna har förklarat att de inte påkallar frå
av an huruvida den första bodelningen d 10 prövningskett
genom nov ar en sned ördelning av Per Olof Ezs giftorättsgods. På grund härav och i enlighet
med vad som nyss har anförts bör de dis ositioner innefattas i
som äktenska sförordet d 23 okt och bodelning kunna bli
a föremål ör jämkning enligt 7 kap. 4 § AB.
På annat sätt finns det anledning att betrakta de rättshandlingar
som därefter företo s. Aktenskapsförordet d 28 varigenom Per Olof
nov, Ezs då enskil egendom åter gjordes till ftorättsgods, och den
efterföljande bodelningen d 18 dec var pen arligen inte föranledda
u av efter den första bodelningen lstötande omständighet utan frånnågonÖrjan planerade
som led i en sammansatt transaktion. De medförde att ytterligare egendom fördes över från Per Olof E till
Svea E för att bli hennes enskilda egendom. Att makarna inte valde
den närmast till hands ande utvä redan i den första
en att bodelningen enom en snedgördelningtil Svea Ezs förmån fullborda
den avsedda örmögenhetsöverfdringen har tydligtvis sin förklaring i
ett önskemål att dölja denna ytterligare överförings gåvokaraktär,
vare
motivet har varit att slippa gåvoskatt eller att undgå framtida
en
ämpning av just 7 kap 4 § AB. Den egendom den
som genom andra bodelningen tillski Svea E bör därför ha tillförts
anses henne genom ett förfarande vid tillämpning 7 kap 4 § AB är
som av att ämställa med gåva.
ämkningsreglerna i nämnda kan emellertid tillämpas endast
i den mån gåvan till syftet är att ikställa med testamente.
I målet är upplyst att Per Olof som var född 1903, sedan något
år tillbaka var förtidspensionerad när de åtalade rättshandlingarna år
1969 företogs. Svea som är född 1 09, drev vid denna tid
en affärsrörelse. Det framgår vidare att Per Olof Ezs allt överskuggande
218 Särkztllbarns skydd...
intresse utgjordes att syssla med travhästar och han fortsatte av att med denna verksamhet, som närmast ha haft hobbykaraktär, s nes nästan ända fram till sin död. Svea har uppgivit hon att var intresserad att stötta maken i hans
av Med hänsyn
till omständigheterna måste Per Olofhobbåverksamhet.när
rättshandlingarna
företogs, ha haft dad , anses anledning att utgå från att den förmögenhetsöverföring til Svea E transaktionen innebar inte som skulle utgöra någon faktisk uppoffring för honom. Såsom nämnts har Svea E i målet uppgivit att ftet med de vidtagna rättshandlingarna
var att ordna successionen e r makarna.
Med hänsyn till anförda omständigheter nu måste den företagna transaktionen att till ftet likställa med anses vara s testamente. Svea Ehar, för den händelse örutsättningar för jämkning enligt 7
4 § AB befinnes föreligga, åberopat vissa som e igt hennes mening utgör särskilda skäl jämkning.omständi
mot örutom vad som antecknats i TR:ns dom har Svea E i samtliga instanser åbero at omständigheterna kring pkomst och vidmakthållande tillu av ån arna samt att rättshand ingarna företogs omkring tio år före Per E:s bortgång och vid tidpunkt då han saknade laglottsen berättigad arvinge. Vad Svea E i denna del åbero föranleder at emellertid inte att jämkning helt eller delvis bör under åtas.
Vid angivna bedömning skall i enlighet med parternas Ruth Wzs talan så bifallas att Svea E förpliktas till Ruthåsäånviande
att utge 112 500 kr jämte ränta enligt Överenskommelse."
Minoriteten° hade uppfattning och ville en annan för sin del innefatta
rättshandlingar med motiveringen att dessa framstod "som led
isamtlien än början planerad transaktion med avsikt förvandla
att den alldeles övervägande delen makarnas giftorättsgods till av Svea E:s enskilda egendom. Till den del värdet vad härigenom tillföll av som henne översteg värdet av hennes i makarnas sammanlagda giftorättsgods vid tiden för den giftorättsandel
örstarättshandlingen får transaktionen en bedömning enligt 7 kap 4 § AB jämställa med anses vara att g va."
4.5.3¶Jämkning
av förmânstagarförordnande
Allmänt om 104 § andra stycket FAL
I 104 § andra stycket FAL finns regel
en som möjliggör jämkning av ett förmånstagarförordxiande. Här stadgas att försäkringstagaren
om efterlämnar make eller bröstarvinge och
en tillämpning av förmånstagar-
förordnandet skulle leda till ett resultat är oskäligt någon som mot av dem, förordnandet kan jämkas så försäkringsbeloppet helt eller att delvis
tillfaller maken eller bröstarvingen. Vid prövningen skall särskilt beaktas
9 JustR Persson, med vilken JustR Beckman instämde.
Särkullbarns skydd...
skälen för förordnandet samt förmánstagarens och makens eller
bröstarvingens ekonomiska förhållanden.
Den tidigare lydelsen 104 § andra stycket FAL
av
104 § andra stycket FAL ñck sin nuvarande lydelse 1987.
år Enligt
styckets tidigare lydelse skulle försäkringsbeloppet i vissa hänseenden
behandlas som om det tillhört boet och tillagts förmånstagaren
genom testamente. Detta gällde t.ex. beräkningen laglott. Bestämmelsen i
av andra stycket avsåg endast áterkalleliga förmånstagartörordrtanden.
När det gällde oáterkalleliga förmánstagarförordnanden ñck bröst-
arvingar använda sig 7 kap. 4 § ÄB för få
av att ut sin laglott ur försäkringsbeloppet. I vissa sammanhang har hävdats att denna regel
var analogt tillämplig, i andra att den direkt tillämplig.
var
Jämkning enligt nuvarande 104 § andra stycket FAL
Den nuvarande lydelsen av 104 § andra stycket FAL alltså inte
ger som den gamla regeln något laglottsskydd. I stället
skall en skälighetsbedömning göras. Vidare är den regeln jämkning
nya om tillämplig på
såväl återkalleliga oåterkalleliga förordnanden.
som
Departementschefen uttalade i propositionen
att man inte kan bortse
från att ett förmånstagarförordiuande någon gång kan
ha utformats framför allt med tanke på något barnen
att t.ex. av inte skall få del av försäkringen. Han framhöll att förälder olika
en av skäl kan vilja bryta kontakten med ett barn från tidigare förhållande
ett och även ställa barnet utanför fördelningen kvarlåtenskap och försäkringar. I sådana
av fall kan det ibland bli aktuellt med jämkning, han. Särskilt
en menar gäller detta det inte finns någon nämnvärd
om kvarlåtenskap för barnet
att få del kanske rentav därför
av, att försäkringstagaren har gett bort
det mesta av sin egendom till make och andra barn. Men, fortsätter
han, självfallet kan en försäkringstagare också ha fullt respektabla skäl for
att göra skillnad mellan sina barn. Försäkringstagaren kan vilja
t.ex. tillgodose i första hand de barnen, ännu inte har avslutat sin
yngre som skolgång, eller ett barn grund sjukdom eller liknande behöver
som av
10 ÄB
Se Walins beskrivning av olika uppfattningar, 309.
s.
11 Se prop. 1986/87:86 104.
s.
220 Särkullbarrls skydd... SOU 1998: 110
hjälp med sin försörjning. Och även när det saknas skäl denna för
av typ förordnandet, måste, departementschefen, hänsyn till
menar tas omständigheterna i övrigt särskilt behovet ekonomiskt stöd på ömse
- av sidor.
I rättsfallet NJA 1995 423 väckte två särkullbarn, Pia A och Anne
s.
B, jämkningstalan enligt 104 § andra stycket FAL två halvsyskon
mot i ett senare äktenskap, Ann-Soñe och Anita. Barnens far, Lars hade b1.a. två försäkringar med Ann-Sofie och Anita förmånstagare. Pia
som A och Anne B påstod att Lars L under sitt äktenskap med Ann-Soñes och Anitas företagit serie dispositioner, vilka inneburit för-
mor en mögenhetsöverföringar till hustrun och lett till oskäliga resultat för dem. De yrkade därför att förmånstagarförordnandena skulle jämkas. Tingsrätten gjorde viss jämkning. Varken hovrätten eller Högsta
en domstolen ändrade tingsrättens domslut.
Hur förhåller sig nuvarande 104 § andra stycket FAL till 7kap. 4 §ÄB
Som nämnts ovan var gamla 104 § andra stycket FAL tillämplig endast
på återkalleliga förmånstagarförordnanden. På oåterkalleliga för-
ordnanden ñck 7 kap. 4 § ÄB tillämpas.
I samband med ändringen FAL uttalade departementschefen i
av att de fall 7 kap. 4 § ÄB tillämpats på oåterkalleliga förordnanden
hade tillämpningen varit analog. Han anförde vidare att eftersom den föreslagna jämlcningsregeln skulle tillämplig också oåterkalleliga för-
vara ordnanden det sedan lagändringen trätt i kraft knappast torde
gå att hävda en sådan analogi längre.
Walin har en annan uppfattning. Han eftersom 104 §
menar att man, andra stycket FAL inte längre innehåller något laglottsskydd, kunde tänka sig att 7 kap. 4 § ÄB i stället blev tillämplig både
på återkalleliga
och oåterkalleliga förordnanden. Något auktoritativt avgörande finns inte.
Jämkning enligt lagen 1993:931 individuellt pensionssparande
om
I 4 kap. 7 § lagen 1993:931 individuellt pensionssparande ñmxs
om en järnkningsregel motsvarande den i 104 § andra sycket FAL.
Särkullbarns skydd...
4.6¶Överväganden
4.6.1 Två motstående intressen
Frågan om arvsplanering berör i grunden två olika
skyddsintressen. Det
ena gäller arvlåtarens intresse att själv bestämma sin
av över egendom, det andra bröstarvingens, i det här fallet särskilt
särkullbarnets, intresse att arvsrätten efter föräldern inte urholkas.
av
Begreppet särkullbarn kan, liksom begreppet styvbam, måhända leda tankarna till barn särbehandlas på negativt
som ett sätt. Historiskt ñmis säkert exempel detta, när fallen familjebildningar typiskt
av nya var färre än i dag. Det ovanliga kunde
ge en negativ projektion. I dag är bilden en amian. Detta är resultatet de decenniernas
av senaste samhällsutveckling, uttryckt också i fortlöpande reformer på familjerättens område.
Nu för tiden är det inte ovanligt att människor gifter sig än
mer en gång och får barn i både två och tre kullar. Särkullbarn har alltså blivit en allt vanligare företeelse. Fall finns givetvis där relationen mellan barn från ett tidigare äktenskap och den förälderns
ena nya familj är dålig. Många vårdnads- och umgängestvister vittnar bl.a.
om detta. Det finns även fall där medlemmarna i familj inte känner till den
en ny att ena maken har ett särkullbarn från ett tidigare förhållande.
Att generellt skilja ut relationer mellan särkullbarn och övriga närstående
som mindre goda går dock knappast. Det är rimligare majoriteten
att anta att av forhållandena är relativt harmoniska.
Utredningens undersökning visar också att beträffande makars önskan att fördela sin egendom kan särkullbarnen delas i
tre grupper: Särkullbarn som skall ärva lika mycket barn,
som gemensamma särkullbarn som skall ärva sin laglott och särkullbarn skall
som inte ärva något alls. Begreppet särkullbarn innefattar alltså i sig barn i olika situationer
och leder inte till en viss typ arvssituation.
av
4.6.2 Gränserna för
arvsplanering
Arvlåtarens intresse att besluta över sin egendom står alltså
av mot särkullbarnets. Vems intresse bör i första hand tillgodoses
Utredningen anser som framgått avsnitt l att utgångspunkten bör
av vara att arvlåtaren i mycket stor utsträckning själv skall få bestämma över sin egendom. Skälen är följande.
222 Särkullbanzs
Under sin livstid kan en person förbruka sin egendom han vill.
som Även makar har i svensk sedan
rätt lång tid tillbaka haft rätt att under sitt äktenskap fritt förfoga över sin respektive egendom. Vid äktenskapsbalkens tillkomst behöll detta synsätt och underströk hur viktigt det
man var att makar har denna frihet. Regeln i 12 kap. 2 § ÄktB uttryck
ger åt samma synsätt när det gäller efterlevande makens rätt vid bo-
att
delningen behålla sitt giftorättsgods, samtidigt den tillsammans med
som annan planering kan användas som ett instrument för att förfördela ett sårkullbarn se avsnitten 2.6 och 4.2.4.
Också när det gäller förordnanden för dödsfalls skull är huvudregeln i svensk rätt att det råder testationsfrihet.
Principen om att arvlåtaren själv skall få bestämma över sin egendom har dock som framgått ovan redan i dag vissa undantag.
Först och främst är testationsfriheten begränsad
på så sätt att en bröstarvinge alltid kan göra gällande sin rätt till laglott. Har arvlåtaren testamenterat bort sin egendom utan att ta hänsyn till bröstarvinges
laglottsanspråk, kan testamentet bli utsatt för jämkningsyrkande från bröstarvingens sida.
Även gåvor vars syfte är att jämställa med testamente kan jämkas. Hit räknas inte bara vanliga gåvor utan även sådana handlingar då
som en make vid en bodelning har avstått från att göra sin giftorätt gällande enligt reglerna i äktenskapsbalken och alltså i praktiken skänkt egendom till den andra maken. Men inte med det. Även rättshandlingar
nog som sedda var för sig är korrekt genomförda enligt äktenskapsbalkens regler kan vara att anse som gåva enligt 7 kap. 4 § ÄB, flera sådana
om rättshandlingar genomförts i en serie rättsfallet NJA 1985 414.
se s.
Laglottsskyddet mot olika rättshandlingar makar emellan går alltså
långt. Vidare kan olika förmånstagarförordnanden jämkas. Slutligen kan i
vissa situationer ett särkullbarn hävda dold äganderätt för den biologiske föräldern i den andre makens egendom.
Det finns alltså flera sätt för en bröstarvinge att hävda sin rätt trots att
arvlåtaren vidtagit vissa åtgärder. En utvidgning de möjligheter
av som nu finns och som tar sikte på såväl äktenskapsförord, bodelning, gåvor och testamente som förmånstagarforordnanden skulle innebära att dessa
viktiga institut försvagades. Bestämmelser redan är komplicerade
som och inte så ofta åberopas skulle dessutom bli ännu svårtillämpade
mer och svåröverskådliga. Utredningen anser mot denna bakgrund att det inte finns skäl att ytterligare försöka förstärka det relativt omfattande skydd för särkullbarn som nu finns. Tvärtom kan sättas i fråga inte
om en mer grundläggande genomlysning av bl.a. laglottsinstitutet är påkallad i syfte att pröva nuvarande avvägning mellan arvlåtarens och bröstarvingars
Särkullbarns
tätt. Ett sådant uppdrag faller emellertid utanför
den nu aktuella
översynen, se avsnitt
Jäv för testamentsvittnen 225
5¶Jäv för
testamentsvittnen
Utredningens förslag: Tillämpningsområdet för bestämmelsen
om
jäv för testamentsvittnen utvidgas. Testators sambo jämställs med
testators make. Så kallat ställföreträdarjäv införs.
5 Inledning
Bestämmelser om upprättande och återkallelse testamente finns i
av 10 kap. Enligt 10 kap. 1 § ÄB skall ett upprättas
testamente skriftligen med två vittnen. Dessa är s.k. solennitetsvittnen. Det innebär att de utgör en nödvändig förutsättning för att testamentet skall bli giltigt.
Utredningen har fått i uppdrag att överväga förändringar jävs-
av reglerna beträffande testamentsvittnen bl.a. bakgrund
mot av en
riksdagsmotion i ämnet.
Nedan följer en beskrivning gällande rätt och praxis 5.2-
av avsnitt
5.3.. Efter en kort beskrivning nordisk rätt och referat
av ett av motionen avsnitt 5.4-5.5 följer utredningens överväganden
avsnitt
5.6.
5.2¶Gällande rätt
5.2.1¶Testamentsvittnenas
uppgifter
Enligt 10 kap. 1 § ÄB skall
testator i vittnenas samtliga närvaro skriva under testamentshandlingen eller vidkämaas sin underskrift dära. Vittnena skall bestyrka handlingen med sina De skall äga
namn. kännedom handlingens egenskap
om av testamente, men det står testator fritt att låta dem veta dess innehåll eller
Testamentsvittnena bör vid sina anteckna yrke och hemvist. De
namn bör också på handlingen teckna intyg rörande tiden för bevittnandet samt övriga omständigheter kan betydelse för
som vara av testamentets
iSOU985/10
226 Jävfär testamentsvittnen
giltighet 10 kap. 2 § ÄB. Har vittnena
på handlingen intygat att det vid
testamentets upprättande gått till så sägs i l skall intyget,
som om klander väcks, äga tilltro, inte omständigheter framkommer
om som
förringar intygets trovärdighet.
Testamentsvittnena kan alltså få stor betydelse vid tvist
en om testamentet.
Undantagsvis kan ett testamente giltigt vittnen saknas,
vara trots att s.k. holograñskt testamente 10 kap. 3 § ÄB.
5.2.2 10 kap. 4 § ÄB
Bestämmelsens lydelse
10 kap. 4 § ÄB behandlar frågan
om testamentsvittnenas personliga kvaliñkationer. Frågan vittnenas behörighet är hänföra
om att till tiden för testamentets upprättande. Bestämmelsen har följande lydelse.
Till testamentsvittne får inte den är under eller
tas som femton är på grund av en psykisk störning saknar insikt betydelsen vittnesbe-
om av kräjielsen, inte heller testators make eller den står i eller
som rätt uppnedstigande släktskap eller svágerlag till honom eller
är hans syskon.
Ingen får tas till vittne vid förordnande till honom själv, hans make eller någon som står i sådant släktskap eller svágerlag till honom
som nyss är sagt. Förordnande att testamentsexekutor medför dock inte
vara hinder att vara vittne.
Åberopastestamentsvittne till bevis i rättegång, galler vad i rättegångs-
baücen är stadgar om sådant bevis.
Bakgrund
En motsvarighet till bestämmelsen i lO kap. 4 § ÄB fanns tidigare i 2 kap. 4 § testamentslagen. Vid ärvdabalkens tillkomst överfördes regeln till 10 kap. 4 §
Lagrummet har därefter ändrats två gånger. Den första gången år
var 1971 i samband med att en allmän regel om adoptioners rättsverkningar infördes. Den andra gången år 1991 då uttrycket störning"
var "psyldsk
ersatte den tidigare beskrivningen de psykiska tillstånd medförde
av som hinder testamentsvittne.
att vara
Jävfär testamentsvittnen 227
Närmare 10 kap. 4 §ÃB
om
I första stycket beskrivs alltså de jäv leder till hela
som att testamentet blir ogiltigt. De är följande.
O Vittnet är under femton år. 0 Vittnet saknar grund psykisk störning insikt
av om betydelsen
av vittnesbekråftelsen.
O Vittnet är testators make. Har ett äktenskap blivit upplöst
föreligger
däremot inte jäv. Så är heller inte fallet vid samboförhållande.
0 Släktskapsjäv föreligger endast om vittnet är med testator i rätt upp- eller nedstigande skyldskap eller hans syskon.
O Rätt upp- och nedstigande svågerlag utgör jäv. Som
testamentsvittnen kan alltså inte styv- eller svärföräldrar eller eller svärbam
styvanlitas. Däremot är svåger eller svägerska inte jävig. I detta
en sammanhang avses endast svågerlag som är grundat på äktenskap.
Bakgrunden till att just de nämnda personkategorierna
ovan ansetts jäviga är följande. Lagberedningen uttalade vittnens anlitande
att om vid testamentes tillkomst skall främja
det därmed avsedda syftet, det är en förutsättning att till vittnen tas sådana vilkas närvaro är ägnad
personer att hos arvlåtaren inpränta vikten hans förehavande. Enligt be-
av
redningen är denna förutsättning inte fylld, de tillkallade
om personerna är alltför eller på grund sinnesrubbning eller
unga av av en annan art saknar förmåga att uppfatta vad sker och inte heller de tillhör
som om kretsen testators allra närmaste
av
För diskvalificering spelar det ingen roll jävsförhållandet är känt
om eller inte vid testamentets upprättande.
I 10 kap. 4 § andra stycket ÄB behandlas jäv inte hänför
som sig till testamentet i sin helhet utan bara har begränsad verkan. Här
som föreskrivs att ingen får tas till vittne vid förordnande till
0 honom själv, 0 hans make eller 0 någon som står i sådant släktskap eller svågerlag till honom
som sägs i första stycket.
Ett förordnande att testamentsexekutor medför dock inte hinder
vara att vara vittne. Angående testamentsexekutor avsnitt 6.
se
En överträdelse av förbudet i andra stycket gör ogiltigt i
testamentet den delen, se 13 kap. l §
Värdet av den egendom förordnandet saknar betydelse.
som avser Lagberedningen uttalade att det väl kunde innefatta onödig
anses en
1 Se NJA H 1930 s. 198
228 Jäv för testamentsvittnen
stränghet att frånkänna även ett förordnande ringa minnesom t.ex. en gåva laga verkan. Beredningen ansåg dock att kravet på full klarhet
angående rättsreglernas rätta innebörd på detta område är synnerlig av vikt och att det svårligen låter sig göra att här dra gräns inte i en som tillämpningen föranleder tvivelsmål och tvister. Lagberedningen antog att även om lagregeln gjordes generell förordnanden ringa ekonomisk av betydelse i allmänhet skulle bli respekterade i praktiken
Bestämmelserna jäv i 10 kap. 4 § ÄB endast
om avser behörigheten
att medverka som vittne vid testamentets upprättande. Åberopar någon
förhör med ett testamentsvittne i rättegång angående en t.ex. testamentets tillkomst, blir RB:s regler vittnen tillämpliga. En erinran om härom har tagits in i 10 kap. 4 § tredje stycket
5.3¶Rättspraxis
10 kap. 4 § ÄB har tolkats bl.a. i rättsfallet NJA 1963 464. Fallet s. gällde frågan ställföreträdare för om en en testamentstagare och ställföreträdarens hustru jäviga. var Anton Ericksoni Salstad född år 1876 förordnande i ett testamente år 1958 att hans kvarlåtenskap, sedan utgått, skulle tillfalla ett at Evangelistkassan för Västergötland och iladelfiaförsamlingens i Lidköping Yttre mission med hälften Testamentet bevittnades var. av Helge Holmberg och hans hustru Stina. Anton Erickson avled år 1960. Han efterlämnade tre systrar. Behållningen i boet uppgick till 32 480 kr. System Ester Eriksson väckte talan Filadelfiaförsamlingen och mot yrkade att testamentet skulle förklaras ogiltigt såvitt avsåg förordnandena till de universella testamentstagarna. Hon anförde bl.a. följande: Anton Erickson var vid testamentets tillkomst nära 82 år. Han tillhörde inte
Lidköpingsförsamlin en utan pingstförsamlingen i Flo eller Salstad,
vilken sorterade unåerden i Trollhättan. stad arna för Liddess föreståndare Enligtiven edamot var självs av och
köåingsförsamlingenförande i
or församlingens s relse. Vid uden för testamentets upprättande var Helge Holmberg öreståndare för
Lidköpingsförsamlingen
och följaktligen också ordförande styrelsen. Evan ehstkassan, inte som hade stadgar, var inte någon sälvständig juri sk person utan ett förmedlande organ för gåvor och kollekter från andra
mottagan e av
och enskilda. Den förvaltades Lidköpingsav
pingstförsamlingarörsamlingen.
Denna församlings Yttre mission församlingens
var en egen kassa. På grund av sin ställning såsom föreståndare för församlingen och ordförande i dess styrelse hade Helge HolmbergLidköpin så an del i och nytta av testamentet att han och hans hustru jämlikt 10 kap. 4 § 2 st. AB varit obehöriga att bevittna testamentet.
Lidköpingsförsamlingen bestred käromålet.
2 Se NJA 1930 200 s.
Jäv för testamentsvittnen 229
Majoriteten3 i HD uttalade:
"De i testamentet ta universella förordnandena äro
up att anse såsom förordnanden till örsamlingen.
Ester Eriksson har såsom grund för sin talan åberopat enär
att, Helge Holmberg vid tiden för testamentets upprättande i egenskap
av föreståndare för församlingen och ordförande
i dess styrelse var ställföreträdare för församlingen, Helge Holmberg och hans hustru jämlikt 10 kap. 4 § 2 st. AB varit obehöriga bevittna
att testamentet, såvitt anginge förordnandena till församlingen.
Enli det angivna lagrummet må e någon ta till
as testamentsvittne förordnande till honom Jsjälvellergvissa närstående
personer. Lagrummets avfattning giver stöd för att jämväl egenskapen av ställföreträdare för den med
som avses testamentsförordnande medför sådan obehörighet. Hinder för makarna Holm-
vara vittnen har därför icke förelegat pâ den åberopade
bergdatten."
grun
Två justitieråd var skiljaktiga och ansåg att med hä till
n den ställning han intog i församlingen till följdHolmberggandet i 1
av sta 4 § andra stycket AB var obehörig att vittna vid testamentsförordnan
e
till församlingen.
5.4¶Nordisk rätt
5.4. 1 Danmark
Enligt dansk rätt skall ett testamente upprättas skriftligen och underskrivas eller vidkännas inför notarie eller inför två vittnen Vittnena
en skall vara närvarande samtidigt och känna till de bevittnar
att ett testamente.
Vittnena skall ha fyllt år. De får inte grund sinnessjukdom
av eller liknande sakna insikt vittnesbekräftelsens betydelse
om En person kan inte testamentsvittne, testamentet innehåller
vara om bestämmelser till fördel "for ham, hans aegtefzelle, forlovede, beslzegtede
eller besvogrede i eller nedstigende linje eller hans søskende eller
opfor personer eller institutioner, til hvilke han ved testamentets oprettelse
3 lustRzn Beckman, Lind och Bergsten.
4 IustR Petrén, med instämmande JustR af Trolle.
av
5 40 § arveloven.
6 första
43 § stycket arveloven.
230 Jävför testamentsvittnen "
har en sådan tilknyming, at han har haft sarlig interesse i begunstigelsen. Dette gaelder dog ikke, hvis begunstigelsen ringe har
er og rimelig grund. "7
5.4.2¶Finland
I Finland finns en ärvdabalk i grunden motsvarar vår ärvdabalk. I
som finländsk rätt finns därför bestämmelse motsvarar vår regel
en som om
vittnesjäv. Någon regel om ställföreträdarjäv finns inte.
5.4.3¶Norge
Precis som i svensk rätt skall i norsk rätt upprättas
ett testamente skriftligen med två vittnen. Dessa skall närvarande samtidigt och
vara veta att dokumentet är ett testamente
Testamentsvitmena skall vara minst 18 år och inte sinnessjuka.
En disposition i ett testamente till förmån för testamentsvittnena
ett av är ogiltig. Detsamma gäller en disposition till förmån för vissa i lagen uppräknade personer står testamentsvittnet nära.
som
I 61 § andra stycket loven sägs följande:
om arv m.m.
Disposisjon i testament til føremon for nokon vitnet i teneste hos
som er pd testasjonstzkia. er ugyldig. Som teneste ven rekna jimlcsjon
og som styremedlem og lücnande iselskap, lag, snfting eller ofentleg institusjon.
Disposisjønen er likevel gyldig när tiüazytinga fiem nuleg Uddehar
er og han noko d seie for innhaldet
i testamentet.
7 43 § andra stycket arveloven.
8 10 kap.
9 49 § loven om arv m.m.
w 52 § loven
om arv m.m.
n 61 § första
stycket loven om arv m.m.
Jäv för testamentsvittnen 231
5.5¶Riksdagsmotionen
I motionen 199l/92:L406 till riksdagen tog motionären fp upp jävsreglerna 10 kap. 4 § Hon anförde den nuvarande att lagtexten inte utgör något hinder för Jehovas vittnens med fleras testamentsverk-
samhet. Denna sekt upprättar enligt motionären testamenten där sekten är universell testamentstagare och där två sektmedlemmar bevittnar testamentet. Originaltestamentet förvaras därefter enligt motionären i
Jehovas vittnens fall i Arboga på deras huvudkontor.
För att minska möjligheterna till
otillbörlig påverkan föreslog
motionären ett tillägg följande lydelse i 10 kap. 4 § ÄB: av
Ej heller md någon tagas till vittne vid förordnande till förening, trossamfmd, företag eller därmed jämförbar organisation i vilken han
är verksam
Lagutskottet uttalade vid sin behandling motionen
av b1.a. följande
"Utskottet saknar i ärendet underlag för en av huruvida den nuvarande ordningen inneburit nå bedömning ra mera påtag iga problem. Från mera principiella utgångspunkter det dock n enligt utskottets mening ifrågasättas huruvida den har att företräda organisasom en tions intressen bör tillåtas bevittna testamenten som avser organisationen. Med hänsyn härtill finns det anledning att överväga en utvid ng tilläm ningsorrtrådet för jävsbestämmelseni av 10 kap. 4 § andgr cket AB. ad s som då främst kan komma i fråga är att låta bestämme omfatta ställföreträdare för sen den :som avses med ett testamentsförordnande. Utskottet kan däremot inte finna det motiverat att enbart det förhållandet att är en person verksam i organisationen skall föranleda att han blir obehörig att bevittna testamentet. Frågan om huruvida jävsregel bör införas, liksom sådan en n en bestämmelses närmare u ormning, måste emellertid enli utskottets mening bli föremål för ytterligare överväganden, och uts: ottet utgår från att regeringen lämpligt sammanhang spörsmålet." tar upp
Riksdagen följde utskottet.
12 se Lagutskottets betänkande 1991/92:LU35 s. 7.
232 Jâv för testamentsvittnen SOU 1998: l 10
överväganden
5.6. 1 Inledning
Testamentets karaktär motiverar att stränga krav ställs på form och innehåll. Rättsverkningarrxa ett testamente är omfattande, vilket inte
av minst diskussionen laing tolkningen exempelvis inbördes testamentens
av betydelse ñr makars och sekundosuccessorers rätt visar. De överväganden som Lagberedningen gjorde när det gäller behovet
av jävsregler för vittnen har alltjämt bärkraft. Det gäller såväl grundläggande brister, som leder till att hela testamentet ogiltigförklaras,
som partiellt jäv, där endast visst förordnande blir utan verkan
men testamentet i övrigt är gällande.
Vad frågan gäller är närmast om kretsen av personer och fall då jäv föreligger skall utökas. Nackdelen med utvidgning är givetvis
en att risken för felaktigheter och därmed hel eller delvis ogiltighet
av testamentet ökar. Å andra sidan säkerställs med utvidgning
en att de skyddsbehov som Lagberedningen blir bättre tillgodosedda.
angav
I två fall anser utredningen att utvidgning bör kunna komma i
en fråga, nämligen när det gäller att jämställa sambo med make och i fråga om ställföreträdare jfr 1963 års rättsfall och den motion föranledde
som direktiven i denna del.
5.6.2¶Sambofrågan
Anledningen till att testators make och andra närstående är obehöriga att bevittna testamentet är alltså enligt förarbetena att dessa inte
personer anses kunna hos honom inpränta vikten hans förehavande. Om
av samboförhållanden varit lika vanliga och erkända år 1930 i dag,
som hade Lagberedningen med stor sannolikhet förordat att även dessa förhållanden redan från början borde omfattas jäv. Utredningen
av anser att en sambo ingår i den krets av personer typiskt sett kan påverka
som testator otillbörligt vid testamentets upprättande. Tillämpningsområdet för bestämmelsen om jäv för testamentsvittnen bör därför utvidgas. Utredningen föreslår att ett tillägg görs i 10 kap. 4 § första stycket ÄB
om att även testators sambo är jävig.
Också i den situation är aktuell i 10 kap. 4 § andra stycket ÄB
som bör sambo jämställas med make. En bör inte få bevittna
person ett testamente, om det innehåller ett förordnande till förmån för vittnets sambo.
Jâv för testamentsvittnen 233
Begreppet "sambo" fims redan tidigare definierat i ärvdabalken. I 3 kap. 7 § sista stycket ÄB sägs vad föreskrivs i ärvdabalken
att som om sambor gäller sådana samboförhållanden där ogift kvinna och ogift
en en man bor tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden. Denna bestämmelse infördes år 1987.
5.6.3¶Ställföreträdarfrågan
En företrädare för en organisation är enligt gällande rätt behörig
att vara testamentsvittne vid förordnande till förmån för organisationen. Detta kan enligt utredningen leda till stötande resultat, det refererade fallet
se ovan och det exempel lämnats i riksdagsmotionen. Även
som om utredningen inte har underlag för att påstå att det är vanligt att ställföreträdare oberoende vilka organisationer eller samfund
- av som avses utnyttjar sin ställning för att få till stånd förmånligare förordnanden, anser utredningen att det är principiellt oriktigt att företrädare tillåts
en att vittna i en sådan situation. I andra sammanhang, exempelvis i rättegångsbalkens jävsbestämmelser 4 kap. § 13 RB, finns också ställföreträdarjäv. Härtill kommer att det som framgått finns regler
ovan om ställföreträdarjäv för testamentsvittnen i Danmark och Norge. En utvidgning bör därför göras av tillämpningsområdet för 10 kap. 4 § andra stycket ÄB så ställföreträdare omfattas.
att
Först och främst bör de som är legala ställföreträdare för juridisk
en person anses jäviga, dvs. styrelsemedlemmar och verkställande direktörer. Men även andra med inflytande och ekonomiskt intresse i den juridiska personen bör kunna anses jäviga, exempelvis majoritets-
aktieägare eller majoritetsandelsägare. Det bör krävas att anknytningen
till den juridiska personen är sådan att ett betydande intresse föreligger, exempelvis genom en särskild ställning föreståndare i organisa-
som en tion eller ett samfund eller såsom anställd i inte enbart underordnad befattning i ett företag eller organisation. Att enbart medlem i
en vara
en förening bör däremot inte i sig jävsgrundande.
vara
Också enskilda personer kan ha ställföreträdare, exempelvis törmyndare, god eller förvaltare. Även sådana företrädare bör
man anses jäviga att bevittna ett testamente till förmån för den de företräder.
Inte bara om vittnet självt är ställföreträdare utan även sådana när-
om stående som tidigare nämnts i lagrummet är ställföreträdare bör jäv föreligga.
Någon nämnvärd nackdel med utvidgning den beskrivna
en som nu anser utredningen inte kunna följa. Däremot kan. det limmas skäl att
234 Jäv för Iestamentsvittnen
personer på vård- och sjukhem, liksom olika samfunds-
och organisationsföreträdare, tydligt uppmärksammas på ändring.
en
Avslutningsvis vill utredningen nämna fråga
en som utredningen uppmärksammats på, nämligen det är
om lämpligt att vårdpersonal anlitas som testamentsvittnen på sin
arbetsplats. Frågan gäller i grunden inte jäv för testamentsvittnen och faller därför utanför
utredningens uppdrag. Den bör lämpligen lösas införande etiska
genom av regler inom hälso- och sjukvården,
som klargör när och i vilken utsträckning medverkan vårdpersonal vittne bör
av som komma i fråga.
Boutredning, bodelning och arvskzfte 235
6¶Boutredning, bodelning och
arvskifte
6.1¶Inledning
Bestämmelser utredning, förvaltning och avveckling dödsbon
om av ñmis i 18-24 kap. ärvdabalken. I utredningens uppdrag ingår att göra
en bred översyn av boutredning, bodelning och arvslcifte med sikte på att bl.a. effektivisera förfarandet. Utgångspunkterna för reform och
en utredningens överväganden redovisas i avsnitt 6.5. Inledningsvis redogörs i avsnitt 6.2 för gällande rätt, liksom för resultatet
av
utredningens undersökning avsnitt 6.4. Förhållandena i nordiska och
vissa andra europeiska länder framgår av avsnitt 6.3.
6.2¶Gällande rätt
6.2.1 Allmänna bestämmelser dödsbo
om
Dödsbodelägama
När någon har avlidit är utgångspunkten att dödsbodelägarna gemensamt
förvalta den dödes egendom under boets utredning 18 kap. 1 §
skall
AB.
Dödsbodelägare är efterlevande make eller sambo, arvingar och universella testamentstagare.
Har bodelning skett efter arvlåtarens död eller skall bodelning inte ske, är en efterlevande make eller sambo inte dödsbodelägare såvida inte maken eller sambon är arvinge eller universell
testamentstagare.
Den som har rätt att ta eller testamente först sedan
arv en annan arvinge eller universell testamentstagare har avlidit är delägare i dennes bo men inte i arvlåtarens.
236 Boutredning, bodelning och arvskzfñe
Innan testamente blivit ståndande, dvs. gällande, anses såväl arvinge
som uteslutits från den insatts till universell arv som som testaments-
tagare som delägare i boet
Provisoriskförvalming
Till dess att egendomen efter den avlidne har tagits om hand av samtliga
dödsbodelägare skall egendomen enligt 18 ÄB kap. 2 § första stycket
vårdas av delägare sarnmanbodde som med den avlidne eller kan annars ta hand om egendomen. Den har tagit hand som om egendomen skall
genast underrätta övriga delägare dödsfallet. om Om det behövs god
man för någon delägare skall anmälan också göras till
Överförmyndaren.
Vad som nu sagts delägare gäller även efterlevande om make som inte
är delägare.
Finns det inte någon tar hand egendomen som om enligt 18 kap. 2 §
första stycket ÄB, skall enligt andra stycket i samma lagrum medlem av den dödes hushåll, hyresvärd eller är närmast till det amian som ta hand
om egendomen samt tillkalla delägare eller anmäla dödsfallet till social-
nämnden. Då anmälan skett eller förhållandet på annat sätt blir känt,
skall socialnämnden det behövs göra vad om som enligt 18 kap. 2 §
första stycket ÄB åligger delägare. För de kostnader uppstår har som kommunen rätt till ersättning boet. av
Förhållandet till tredje man
Dödsbodelägarna företräder enligt 18 kap. l § första ÄB stycket
dödsboet mot tredje man samt har rätt att tala och svara i mål rör som boet. Åtgärder inte tål uppskjutas som att får företas även någon om delägares samtycke inte kan inhämtas.
I 18 kap. 3-4 ÄB finns två särskilda bestämmelser handlar som om dödsboets förhållande till tredje man.
I 18 kap. 3 § ÄB stadgas att om det för dödsbo görs gäld än annan som erfordras för begravningen eller för boets
uppteclcning, vård eller
förvaltning eller om det för dödsboet företas annars rättshandling som
1 Skyldigheten att bevaka testamente avskaffades år 1989. Ett testamente
blir nu gällande antingen efter godkännande eller efter att klanderfristen löpt
ut. Klanderfristen är månader från delgivningen sex av testamentet.
Boutredning, bodelning och arvskzfñe 237
inte är erforderlig för sådant ändamål, så är det inte bindande för boet med mindre tredje man var i god tro.
I 18 kap. 4 § ÄB sägs vad tredje i god slutit
att man tro med dem som enligt bouppteckningen är dödsbodelägare är gällande även
om ytterligare delägare finns. Har innan bouppteckning skett rättshandling företagits utan medverkan av testamentstagare är rättshandlingen ändå giltig, om tredje i god tro och rättshandlingen skäligen inte
man var kunde anstå tills bouppteckningen förrättats.
Talan av enskild delägare
Enskilda delägare får i mål rör boet väcka och föra talan
som som parter i eget för boets räkning övriga delägare är i
namn men om motparter målet 18 kap. l § ÄB.
a
Delägare som har väckt talan har rätt till ersättning dödsboet för
av kostnaderna i målet i den mån kostnaderna täcks det har kommit
av som boet till godo genom rättegången.
Väcker någon delägare talan mot dödsboet för räkning, förs
egen boets talan i målet av övriga delägare.
Förskott och underhåll
Delägare som för sin försörjning beroende den döde äger enligt
var av 18 kap. 5 § första stycket ÄB såsom förskott
på sin lott utfå vad for sådant ändamål erfordras, såvitt lotten uppenbarligen förslår och förskottet kan lämnas utan olägenhet för utredningen.
I samma lagrums andra stycke stadgas efterlevande make och
att oförsörjda barn alltid skall njuta nödigt underhåll boet under
ur tre månader från dödsfallet.
.Vwdestáttd
Dödsbodelägare är skyldig att ersätta skada han med avseende
som boets vård eller förvaltning uppsåtligen eller vårdslöshet tillskyndat
av någon vars rätt är beroende utredningen 18 kap. 6 § ÄB.
av
Är flera dödsbodelägare ersättningsskyldiga de solidariskt.
svarar
238 Boutredning, bodelning och arvskzjie
Lantbruksenhet i dödsboet
Om det i ett dödsbo ingår fast egendom är taxerad som som lantbruksenhet, skall boet enligt 18 kap. 7 § ÄB ha avvecklat
fastighetsinnehavet
senast fyra år efter utgången det kalenderår då dödsfallet av inträffade. Har dödsboet förvärvat sådan egendom därefter
skall avvecklingen ske snarast möjligt. Tillsyn över att awecklingen sker utövas av länsstyrelsen, 4 §
förordningen 1990: 1510 med länsstyrelseinstruktion. Om
awecklingen
inte har skett inom föreskriven tid, får
länsstyrelsen förelägga dödsboet
vid vite att fullgöra sin skyldighet. Beslutet
om föreläggande får
överklagas till kammarrätten.
Den tingsrätt som har registrerat bouppteckningen efter den döde får på ansökan dödsboet medge anstånd av med awecklingen om det finns särskilda skäl. Anstånd meddelas för viss tid och får förenas med villkor. Medges anstånd skall tingsrätten
underrätta tillsynsmyndigheten
om detta.
Utredningen har i sitt delbetänkande Bouppteckningar
och arvsskatt
SOU 1996:160 föreslagit uppgiften
att att medge anstånd med awecklingen i framtiden bör ankomma på länsstyrelsen i stället för på tingsrätten, detta följd
som en av utredningens förslag att bouppteck-
ningsverksamheten skall flyttas från tingsrätterna.
6.2.2 och Boutredningsman testamentsexekutor
Förordnande boutredningsman
av
I 19 kap. ÄB finns bestämmelser
om särskild dödsboförvalming. Härmed avses förvaltning
genom boutredningsman eller testamentsexekutor.
Då dödsbodelägare begär det skall ÄB rätten enligt 19 kap. l §
förordna att egendomen skall avträdas till
förvaltning av boutrednings-
man samt utse någon att i sådan egenskap handha förvaltningen. Har någon genom testamente blivit utsedd till testamentsexekutor, dvs. att i fråga om förvaltningen träda i arvingars och universella testamentstagares ställe, har även han rätt att påkalla beslut
om boutredningsman.
Samma rätt tillkommer även den som erhållit legat eller äger föra talan om fullgörande av ändamålsbestämmelse där det prövas nödigt för legatets eller ändamålsbestämmelsens verkställande. Vidare skall beslut
om boutredningsman fattas på begäran borgenär eller
av den som står i ansvar ñr betalning gäld efter av den döde där det måste antas att
Boutredning, bodelning och arvsklf/ie 239
dödsboet är på obestånd eller att sökandens rätt sätt äventyras.
annat Slutligen skall dödsboet avträdas till förvaltning boutredningsman i
av fall då dödsbodelägare eller den erhållit legat är omyndig eller har
som god man eller förvaltare enligt 11 kap. 4 eller 7 § föräldrabalken,
om Överförmyndaren begär det och rätten finner skäl därtill.
Till en ansökan boutredningsman skall fogas kopia
om en av bouppteckningen, 19 kap. 2 § Är bouppteckning inte förrättad, lämnas i stället trovärdig uppgift delägarna i boet och deras hemvist
om samt, där testamentsexekutor är förordnad, dennes och
om namn hemvist.
Val av boutredningsman skall så träffas att uppdraget kan förväntas bli utfört med den insikt boets beskaffenhet kräver. Hänsyn skall
som tas till förslag från dem är beroende utredningen. En dödsbodel-
som av ägare får förordnas till boutredningsman. Är testamentsexekutor
en utsedd skall denne förordnas boutredningsman det inte finns
som om några skäl däremot 19 kap. 3 § ÄB.
Om det prövas erforderligt får enligt 19 kap. 4 § ÄB flera boutredningsmän förordnas. Rätten äger bestämma att förvaltningen skall delas mellan dem.
Boutredningsmannens uppgifter
En boutredningsman har att företa alla för boets utredning erforderliga åtgärder, 19 kap. 11 § första stycket
I andra stycket sägs att tillgångarna inte förslår till gäldens
om betalning boutredningsmannen skall försöka träffa uppgörelse med
borgenärerna. Om uppgörelse inte kan nås och delägarna inte fyller
bristen samt inte heller offentligt ackordz kommer till stånd, skall boutredningsmannen avträda boets egendom till konkurs.
I fråga om rättshandlingar i avsevärd mån inverkar på delägarnas
som behållning i boet samt beträffande andra angelägenheter vikt, såsom
av avyttring av egendom har särskilt värde för delägarna, aweckling
som av rörelse som den döde idkat eller uppgörelse med borgenärerna, skall
2 Ackordslagen 1970:847 upphörde att gälla den 1 september 1996 då
lagen 1996:764 om ñretagsrekonstruktion trädde ikraft. Institutet offentligt ackord är numera bara tillgängligt för näringsidkare har rekon-
som ett struktionsbehov. Formellt sett ñnns inget hinder mot företagsrekonstruktion av ett näringsidkande dödsbo, frågan torde inte ha någon större praktisk
men betydelse.
240 Boutredning, bodelning och arvskzjie
boutredningsmannen enligt tredje stycket inhämta delägarnas mening om det lämpligen kan ske.
Boutredningsmannen företräder enligt 19 kap. 12 § ÄB dödsboet mot tredje man samt äger att tala och i mål svara som rör boet. Var och en av delägarna får emellertid i mål rör boet väcka och föra talan som som parti eget nanm för boets räkning, övriga men om delägare är motparter
i målet och boutredningsmannen avstår från att föra boets talan, 19 kap.
12 a § Delägare har väckt som talan har rätt till ersättning av dödsboet för kostnaderna i målet i den mån kostnaderna täcks det av som har kommit boet till godo rättegången. genom Fast egendom eller tomträtt får enligt 19 kap. 13 § ÄB inte överlåtas
av boutredningsmannen utan att delägarna skriftligen lämnar sitt
samtycke eller, där det inte kan erhållas, rätten på ansökan tillåter
åtgärden.
Till dödsboet hörande penningmedel som görs räntebärande genom
insättning i bank skall insättas i boets Inte heller namn. i övrigt får dödsboets egendom sammanblandas med vad som tillhör boutrednings-
mannen eller annan. Värdehandlingar skall nedsättas i öppet förvar i
bank om det sammanlagda värdet överstiger ett belopp motsvarande två
gånger gällande 19 kap. 14 § ÄB.
basbelopp
I 19 kap. 14 § AB stadgas a att boutredningsmannen före den 1 april
varje år skall avge redovisning för
medelsförvaltningen under föregående
kalenderår. I redovisningen skall upptas saldo vid årets början och slut
samt in- och utbetalningar under året. Årsredovisningen skall tillställas minst delägare i boet. Övriga
en delägare samt rätten skall samtidigt
underrättas tillställts om vem som redovisningen. Fullgör inte boutred-
ningsmannen sin redovisningsskyldighet kan
rätten utfärda vitesföre-
läggande.
Så snart dödsboet beretts för bodelning eller arvsldfte samt delning
kan äga rum utan för någon rätt är beroende
men vars av utredningen
skall boutredningsmannen enligt 19 kap. 15 § ÄB göra amnälan härom
till delägarna och redovisning för sin avge förvaltning. När bodelning
eller arvsldfte har ñrrättats delägarna
av skall boutredningsmannen
lämna ut egendomen. Detsamma gäller när en delning som verkställts av bodelningsförrättare eller skiftesman har vunnit laga kraft.
Om boutredningsmannen blir
oense
Är flera
boutredningsmän förordnande och är förvaltningen odelad
mellan dem skall de enligt 19 kap. 16 § ÄB i viss situation en hänskjuta
en fråga till rättens avgörande. Så är fallet boutredningsmännen om är
Boutredning, bodelning och arvskzfte 241
oense i ett ärende det ankommer dem att besluta i och det inte som föreligger någon majoritet bland dem för ett visst ställningstagande. Mot rättens beslut får talan inte föras.
Tillsyn över boutredningsmannens förvaltning
När dödsbodelägare begär det eller rätten finner det lämpligt annars skall rätten förordna god att öva tillsyn över boutredningsmannens man
förvaltning, såvida inte boutredningsmannen ställer säkerhet för
ersättning som han kan finnas skyldig att utge. Den gode har mannen rätt att igenom räkenskaper och andra handlingar. Han har också rätt att verkställa inventering av egendomen. Han skall, på föreläggande av rätten eller framställning av delägare, meddela upplysningar boet och om dess förvaltning samt, där anledning föreligger till anmärkning, göra anmälan hos rätten 19 kap. 17 § ÄB. Är god man inte utsedd äger rätten ansökan av delägare eller ex
ofñcio förelägga boutredningsmannen redogörelse för sin
att avge förvaltning eller förordna någon att granska förvaltningen och avge berättelse däröver.
Entledigande av boutredningsman
När boutredningsmannen slutfört sitt uppdrag får han på begäran entledigas rätten 19 kap. 15 ÄB. av § 4 st. Vill en boutredningsman frånträda sitt uppdrag dessförinnan skall han entledigas av rätten om han visar skälig orsak, kap. 5 § Är en boutredningsman inte lämplig eller bör han särskild orsak av annan skiljas från uppdraget, skall rätten entlediga honom då det begärs av någon vars rätt är beroende utredningen eller förhållandet blir känt av annat sätt. Ansöker samtliga dödsbodelägare att boet inte längre skall om
förvaltas av boutredningsman skall rätten med boutredningsmannens
entledigande förordna därom det kan ske fara för någon om utan vars rätt är beroende av utredningen 19 kap. 6 § ÄB. Avträds dödsbos egendom till konkurs är förordnandet för boutredningsmannen förfallet enligt 19 kap. 7 § Dör boutredningsman skall det den har hans egendom i sin av som vård utan dröjsmål anmälas hos rätten 19 kap. 8 § ÄB. Innan rätten meddelar beslut förordnande eller entledigande om av boutredningsman skall dödsbodelägarna tillfälle att yttra sig det om
242 Boutredning, bodelning och arvsktjte
kan ske utan märklig tidsutdräkt. Ingen får förordnas
till boutrednings-
man utan att han samtyckt därtill eller entledigas från sådant uppdrag utan att han erhållit tillfälle att yttra sig, 19 kap. 9 § ÄB.
Interimistiskt beslut
Enligt 19 kap. 10 § ÄB får rätten det erfordras om meddela interimistiskt beslut i fråga förordnande eller om entledigande av boutredningsman om slutligt beslut inte kan meddelas omedelbart. Mot rättens beslut skall i händelse av missnöje talan föras särskilt. Mot hovrättens beslut får talan inte föras.
.S7cadestârzd och klander
Enligt 19 kap. 18 § ÄB är boutredningsman skyldig att ersätta skada
som han uppsåtligen eller av vårdslöshet vållat dödsboet eller någon vars rätt är beroende utredningen. Är flera
av boutredningsmän ersättnings-
skyldiga de solidariskt. svarar Om talan beträffande boutredningsmans förvaltning gäller enligt 19 kap. 19 § ÄB vad stadgat som är om syssloman. Klandertalan får föras av envar delägare. Den anställt klandertalan är berättigad som att av dödsboet erhålla ersättning för rättegångskostnaden i den mån den täcks av vad som rättegången kommit boet till godo. genom
Arvode och ersättning
Boutredningsmannen äger dödsboet erhålla skäligt arvode och av ersättning för sina kostnader. Finns det inga tillgångar i boet skall den på vars ansökan förordnandet meddelats betala.
Testamentsexekutor
Förordnande att testamentsexekutor skall, såvitt inte vara annat framgår av testamentet, anses innefatta bemyndigande att företa alla för boets utredning erforderliga åtgärder 19 kap. 20 § ÄB. Det som sägs om boutredningsmani 19 kap. 14-16, 18 19 ÄB och skall tillämpas testamentsexekutor. Vidare kan en testamentsexekutor
entledigas i samma ordning boutredningsman. som en Skyldigheten
Boutredning, bodelning och arvskzfe 243
enligt 14 § att underrätta rätten tillställts årsredovisning
a om vem som gäller dock endast den är boutredningsman.
som
Var och en av delägarna får i mål rör boet väcka och föra talan
som som part i eget namn men for boets räkning övriga delägare är
om motparter i målet och testamentsexekutorn avstår från att föra boets talan 19 kap. 20 § ÄB. Delägare väckt talan har
a som rätt till ersättning av dödsboet för kostnaderna i målet i den mån kostnaderna täcks det
av som kommit boet till godo rättegången.
genom
Omedelbar verkställighet
Rättens beslut i ärenden enligt 19 kap. ÄB skall lända till efterrättelse utan hinder förd klagan. Undantag gäller dock för beslut enligt 6 §
av 19 kap. 21 § AB.
6.2.3 Bouppteckning och dödsboanmälan
I 20 kap. regleras frågan bouppteckning och dödsboanrnälan. Ut-
om redningen har behandlat dessa frågor i sitt delbetänkande Bouppteckningar och arvsskatt SOU 1996:160. För närmare redogörelse
en av gällande rätt hänvisas dit.
När någon har avlidit skall den dödes tillgångar och skulder gås igenom och förtecknas. Detta sker vid bouppteckningsñrrättning.
en Förrättningen är en privat angelägenhet för dödsbodelägarna. Den syftar huvudsakligen till att klargöra förutsättningarna för det likaledes privata
arvsldftet. Vid förrättningen upprättas handling, bouppteckning,
en som bevis över vad förekommit vid förrättningen. Bouppteckning
som som begrepp avser alltså såväl själva förrättningen den upprättade hand-
som lingen.
Till förrättningen kallas delägarna. Vidare skall alltid den avlidnes efterlevande make eller sambo kallas liksom sekundosuccessorer.
I bouppteckningen skall flera personuppgifter den avlidne och
om andra berörda lämnas och den dödes tillgångar och skulder skall antecknas så som de vid dödsfallet.
var
Bouppgivaren skall på handlingen teckna försäkran på heder och samvete att uppgifterna till bouppteckningen är riktiga och att inga uppgifter avsiktligt utelämnats. Två gode män skall handlingen intyga att allt har blivit riktigt antecknat och att tillgångarna har värderats efter bästa förstånd.
244 Boutredning, bodelning och arvskzfie
Bouppteckningen skall inom en månad efter upprättandet för registrering ges in till rätten i den ort där den döde skulle ha i tvistemål svarat i allmänhet eller, behörig domstol inte finns, om till Stockholms tingsrätt.
Från reglerna bouppteckning finns om ett undantag. Om den dödes tillgångar eller, när han efterlämnar make, tillgångarna jämte hans andel i makens giftorättsgods inte förslår till
annat än begravningskostnaderna
och andra utgifter med anledning av dödsfallet och det bland tillgångarna
varken finns fast egendom eller tomträtt, behöver
bouppteckning inte
förrättas. I stället skall socialnämnden dödsboanmälan göra till rätten. Utredningen har föreslagit att nuvarande ordning förändras enligt följande.
Tingsrätternas befattning med bouppteckningar
bör enligt utredningens förslag i princip helt upphöra. Skattemyndigheten bör i framtiden fatta såväl besluten att registrera bouppteckningar och
dödsboanmälningar
som besluten i fråga arvsskatt. om Arvs- och gåvoskattemålen bör i framtiden överklagas till förvaltningsdomstolarna i stället för till de allmänna som nu domstolarna. Riksskatteverket föreslås överta
Kammarkollegiets centrala tillsyns-
funktion på och gåvoskatteområdet. arvs-
Skattemyndigheterna beräknas enligt utredningen kunna handlägga
bouppteckningsärendena med väsentligt mindre personalstyrka än vad som för närvarande åtgår vid tingsrätterna. För de enskilda innebär
reformen också förenklingar.
Betänkandet har remissbehandlats och bereds f.n. i regeringskansliet.
6.2.4 Den dödes skulder
I 21 kap. ÄB finns bestämmelser om den dödes skulder. De gällande nu reglerna tillkom år 1981.3
Innan en månad har förflutit efter det att bouppteckning förrättades eller, om boet förvaltas boutredningsman, av uppgörelse har träffats med samtliga borgenärer betalningen skulderna får om av enligt 21 kap. l § ÄB skuld en betalas endast om det med fog kan betalningen antas att inte är till skada för borgenärerna.
3 Då utmönstrades den tidigare principen att dödsbodelägarna blev
personligen ansvariga för den dödes skulder, om inte boet inom viss tid avtrâddes till förvaltning boutredningsman eller till konkurs, av se prop. 1980/81:48.
Boutredning, bodelning och arvskzjfie 245
Sedan en månad har förflutit efter det att bouppteckning förrättades får borgenärerna kräva säkerhet för sådana skulder efter den döde vilka inte har förfallit till betalning
och för vilka det inte redan ñnns tillräcklig säkerhet. Ställs inte säkerhet inom månader får dödsboet
tre inte längre tillgodoräkna sig någon förfallotid 21 kap. 2 § ÄB.
Finns det flera delägare i dödsboet eller är Allmänna arvsfonden ensam delägare får en skuld som inte förfaller till betalning inom
sex månader sägas hos borgenären till betalning månader efter
upp sex
uppsägningen, 21 kap. 3 § Om borgenären till säkerhet for sin
fordran har panträtt på grund inteckning eller har företagshypotek
av och han inom tre månader efter uppsägningen meddelar att han vill hålla sig endast till säkerheten, är han dock inte skyldig att ta emot betalning
före förfallodagen.
Sker bodelning eller arvskifte innan den dödes och boets andra skulder har betalts eller medel till deras betalning har ställts under särskild vård, skall enligt 21 kap. 4 § ÄB bodelningen eller skiftet
gå åter. Även egendom har
som utgetts som legat eller i enlighet med
en ändamålsbestämmelse skall lämnas tillbaka till boet det behövs för
om att den dödes skulder skall kunna betalas 21 kap. 5 § ÄB.
6.2.5 Verkställighet legat och ändamälsbestämmelser
av
Legat
Sådant legat som skall utgå oskiftat bo skall utges så snart det kan ske
ur utan men för någon vars rätt är beroende av boets utredning 22 kap. 1 § ÄB.
Företas arvskifte innan legatet utgetts eller egendom därför
som erfordras blivit ställd under särskild vård, är delägarna solidariskt ansvariga för förordnandets verkställande såsom skifte inte ägt
om rum.
Skall legat fullgöras viss arvinge eller testamentstagare är denne
av enligt 22 kap. 2 § ÄB skyldig verkställa förordnandet
att när han mottagit den egendom som är avsedd för legatets fullgörande. Beror det på hans försummelse att egendomen inte utlämnas till honom blir han
skadeståndsskyldig gentemot legatarien.
Om en legataries rätt äventyras på grund vanvård eller
av av annan orsak kan han hos rätten ansöka säkerhet ställs för legatets
om att utgörande eller att den aktuella egendomen sätts under särskild vård 22 kap. 3 § ÄB.
Avser legatet viss egendom skall, inte följer
om annat av testamentet, avkastningen enligt 22 kap. 4 § ÄB tillfalla Denne
testamentstagaren.
246 Boutredning, bodelning och arvskifte
skall dock stå för nödvändig kostnad inte föranletts som av boutred-
ningen. Om legatet visst penningbelopp har, inget
avser om annat framgår av testamentet, testamentstagaren rätt att tillgodoräkna sig ränta på beloppet sedan fyra månader förflutit från testators död 22 kap. 5 § ÄB. Räntan beräknas enligt 5 § räntelagen 1975:635 för tiden fram till dess legatet enligt 22 kap. 1 § ÄB skall utges och enligt 6 § räntelagen för tiden därefter.
Ähdamálsbestämmelser
Vad sägs i 22 kap. ÄB som om legat gäller även ändamålsbestämmelse 22 kap. 6 § ÄB. Underlåter någon vad åligger honom beträffande som verkställande av ändamålsbestämmelse, får enligt 22 kap. 7 § ÄB talan därom föras av testators arvinge, vare sig han har del i boet eller inte, efterlevande make, arvinges avkomling eller universell Även testamentstagare. boutredningsman och testamentsexekutor har rätt föra talan. Är det att fråga om ett allmännyttigt ändamål får talan även föras på förordnande av länsstyrelsen i det län där verkställigheten huvudsakligen skall ske.
6.2.6¶Arvskifte
Förrätmingen
Arvskifte förrättas arvingarna och de universella av testamentstagarna, 23 kap. l § Var den döde gift skall först bodelning förrättas enligt bestämmelserna i äktenskapsbalken. Efterlämnar den döde en sambo och begär denne bodelning enligt lagen 1987:232 om sambors gemensamma hem, skall bodelningen förrättas imian arvskifte äger rum. Om någon delägare motsätter sig det får slcifte inte innan äga rum bouppteckning har förrättats och alla kända skulder har betalts eller medel till deras betalning har ställts under särskild vård eller uppgörelse har träffats som innebär att delägaren inte för skulderna 23 kap. svarar 2 § AB. Skall legat eller ändamålsbestämmelse fullgöras av oskiftat bo, får skifte inte mot någon delägares bestridande äga innan förordnandet rum har verkställts eller delägaren har från fritagits att svara för dess fullgörande eller erforderlig egendom har blivit ställd under särskild vård.
Boutredning, bodelning och arvskifle 247
Står boet under förvaltning boutredningsman eller
av testamentsexekutor, får skifte inte företas innan denne har anmält att utredningen har slutförts.
Lonläggnirzgen
Allmänt 23 kap. 3 § ÄB om
Enligt 23 kap. 3 § ÄB äger envar delägare vid skiftet njuta lott i varje slag av egendom. Sådan egendom lämpligen som inte kan delas eller skiljas bör dock såvitt möjligt läggas på och ut en samma lott. Förekommer en fordran på delägare skall fordringen tillskiftas en denne så långt hans lott förslår.
Regeln har föranlett vissa tillämpningssvårigheter som följande redogörelse utvisar.
Regelns tillämpning i praktiken
Om ett dödsbo när det skall skiftas endast innehåller penningmedel uppstår inga problem vid delningen mellan arvingarna. Det vanligaste är emellertid att det förutom också ingår flera andra slag pengar av egendom i boet, t.ex. lösöre, fast egendom och
värdepapper.
Huvudregeln är alltså att varje delägare har rätt att njuta lott i varje slag av egendom. Undantag gäller endast för egendom som inte lämpligen kan delas eller skiljas. Sådan egendom bör såvitt
möjligt
läggas ut på och lott. en samma Frågan är då när det kan bli aktuellt tillämpa
att undantagsregeln.
Enligt förarbetena tillkom undantagsbestämmelsen med till
hänsyn att
egendomen kan vara sådan beskaffenhet därav
av att en delning
överhuvud kan ske eller skulle medföra väsentlig
en värdeminslcning;
det förra är i regel händelsen beträffande lös sak, det senare ofta i fråga om fastighet eller samlingarf I rättsfallet NJA 1972 214 tillämpades 23 kap. 3 § Tvisten s. handlade fördelningen aktiemajoriteten i
om av ett fåmansbolag. I
dödsboet fams två dödsbodelägare. Den ene ägde redan 700 aktier i det aktuella bolaget. Den avlidne efterlämnade återstående 900 aktier.
4 Se NJA 1933 533. s.
248 Boutredning, bodelning och arvskzfñe
Boutredningsmannen tillskiftade vardera dödsbodelägaren 450 aktier. HD:s majoritet5 uttalade bl.a. följande.
"Arvskifte, som förrättas delägarna i dödsbo, sker överens-
av enom kommelse dem emellan. Till ledning härför stadgas i 3 kap. 3 § AB
att envar av delägarna äger njuta lott i varje slag egendom. Denna
av regel, som även gäller sådana fall då skiftesman har bestämma
1 att om delningen,får ses som ett uttryck ñr den grundprincipen att
önskemål och intresse i möjligaste mån bör tillgodoses.vage
n
delä
gränsningi rätt till 1varje av följer
viss delägares egendom
av en 1 samma agrum u tagna stämme sen, att va som lämpligen kan delas eller sågassåvitt möjligt bör läggas på en1ott.
Denna att nämnda grundprincip Aven
uppges.
bedömningbegränsninågan huruvida en av viss egendom lämpligen kan delas
eller skiljas vilken bedömning kan sammanhänga med - ett ställnings-
tagande 1 frågan till vilken lott endomen i annat fall bör läggas
e
åäst -
bör grundval av vad mot de olika delägarnas
som svarar önskesåååoch intressen.
När skifte förrättas av skiftesman och denne skall i vad mån egendom visst
en lämplighetsprövning av
skall görallas
samman och viss lott, måste han således i
rege ta hänsyn inte bara till bestilläggasffenheten
av just den egendom det är
ga om utan även till förhållandena i övrigt i boet och till de olika delägarnas möjligheter att utn tta egendomen.
Det sagda irmebär, att skii-Jtesmannenvid full örande sin
av
âffâahâätââttá
avis
frågor så nt inbördes ålmband de kan lösas oberoende
att av varandra. Många kan förhållandena sådana vid valet
nger vara att mellan olika möj lösnin knappast kan med någon ad
iga r av säkerhet avgöras den ösningen är riktigare än den När
om ena an a. skiftet skall omfatta aktier i s.k. up kormna eciella problem. En majoritetspost kan fåmansbolagqkanäga särs lt
ett vär e på av det därmed förenade infl tandet över bolaget. Föreligger sådgarun
nt värde är det av be delse för ödsbodelägarna att skiftet sker så, att detta värde inte går örlorat aktieposten kommer dem
genom av utan alla tillgodo efter deras tâppdelningi boet.
e
I förevarande fall har enighet inte kurmat nås hur aktierna
om i möbelbolaget skall behandlas vid skiftet. ftesmannen har då fördelat aktierna enligt huvudre eln i 23 kap. 3 § AB. Anledning
att underkänna denna delning före igger endast den lett till värde-
om förstöring för boet i dess helhet eller missgynnande någon
av delägare. I målet är visat att så är förhållandet."
Två justitieråd var skiljaktiga. Enligt deras uppfattning fanns det inte
anledning anta annat än att skiftet sådant det verkställts innebar
en ogynnsam splittring av aktieposten. En uppdelning aktierna mellan
av
5 JustRm Riben, Joachimsson och Holmberg.
° IustR Bnmdin, med vilken JustR Gyllensvärd instämde.
Boutredning, bodelning och arvskzjñe 249
delägarna borde därför inte ske menade de. I stället borde de tillskiftas den av delägarna som redan ägde aktier i bolaget.
Undantagsbestämmelsen i 23 kap. 3 § ÄB behandlas även i rättsfallet NJA 1987 s. 943. I det målet efterlämnade den avlidne Anders L. åtta dödsbodelägare. Han var lagfaren ägare till hälften av två fastigheter. Den andra hälften av fastigheterna ägdes dödsbodelägarna,
av en av Britta P. Hon och Anders L. hade förvärvat hälftendelarna i arv efter sin far år 1969. Tvist uppstod fastighetsandelarna samt boets levande
om och döda inventarier. Den förordnade skiftesmannen beslutade att Brita P. skulle tillslciftas fastighetsandelarna och inventarierna med motiveringen att hon redan ägde hälften av fastigheterna och inventariema, att hon sedan lång tid bodde på fastigheten och att hon bedrev den förekommande jordbruksdriften. Skiftet klandrades
av en annan delägare, Carl-Gunnar C. Som grund för sin talan anförde han bl.a. att sldftesmannen förfarit felaktigt genom att frångå huvudregeln i 23 kap. 3 § l st. Från Britta Pzs sida framfördes att det framstod nära
som nog utsiktslöst att en gemensam äganderätt skulle fungera utan att upprepade motsättningar och därav föranledda stridigheter skulle
uppkomma mellan delägarna. HD uttalade att fastighetsandelarna inte
utgjorde sådan egendom som över huvud kan delas, att delning enligt
huvudregeln inte skulle medföra en väsentlig värdeminskning samt att
motsättningar vid en gemensam äganderätt inte kunde föranleda avvikelse från huvudregelni 23 kap. 3 § HD anförde att svårigheter som kan uppkomma när egendom delas upp i ideella andelar i sista hand får lösas med tillämpning av lagen l904:48 s. 1 samäganderätt.
om Ärendet återförvisades till slciftesmannen för
ny behandling.
Utgången har kritiserats i doktrinen, bl.a på den grunden att det inte löser de inneboende svårigheterna Det har sagts att det inte kan
vara någon god lösning att ge alla delägare var sin ideell andel i alla
fastigheter, i synnerhet inte om stridigheter råder. I stället kan
vara tillrådligt att sälja fastigheterna, gärna med tillfälle för delägarna att
lämna bud på fastighet som bör säljas. Man måste fråga sig
om en rationell skötsel och drift kan förväntas när oeniga delägare skall bli samägare. Att försäljning enligt samäganderättslagen äger rum är kanske
något som ingen delägare egentligen önskat.
7 ÄB
Se Walin, n s. 220
250 Boutredning, bodelning och arvskzjfie
Skzjieshandlingen
I 23 kap. 4 § ÄB stadgas att det över arvskifte skall upprättas en handling som skrivs under delägarna. Denna regel innebär alltså av att ett giltigt arvskifte inte har kommit till stånd förrän
en handling
upprättats över boets fördelning. Handlingen skall dessutom skrivas under av samtliga arvingar och universella testamentstagare eller deras representanter eller ombud. För att undvika framtida tvister är det viktigt att den egendom som läggs ut på varje lott specificeras. noga Skifteshandlingen behöver inte undertecknas delägarna vid av samma tillfälle för giltig. att vara Tidigare fanns ett krav på arvskifteshandlingen skulle att bevittnas men detta upphörde år 1987.
Skijiesman
På en delägares begäran skall rätten enligt 23 kap. 5 § ÄB förordna någon att vara skiftesman. Skiftesmannainstitutet reglerades tidigare uttömmande i 23 kap. ärvdabalken. I samband med
familjerättsreformen
år 1987 infördes i 23 kap. 5 § ÄB i stället en hänvisning till reglerna om
bodelningsförrättare i äktenskapsbalken. Det innebär vad
att som föreskrivs i 17 kap. l-4 och 6-9
äktenskapsbalken om bodelning,
bodelningsförrättare och make skall gälla i fråga arvskifte, skiftesom man och delägare i boet. Arvode och ersättning till skiftesmannen skall dock betalas av dödsboet.
Hänvisningen till reglerna i 17 kap. äktenskapsbalken innebär
att domstolen på begäran delägare skall förordna av en någon att vara skiftesmän dödsbodelägarna själva inte kan om enas om ett arvskifte. Om det behövs får flera skiftesmän förordnas.
Om boet efter den avlidne ställs under förvaltning av boutredningsman
är denne utan särskilt förordnande skiftesman. Detta gäller dock inte om någon amian redan har förordnats eller boutredningsmannen om är delägare i boet.
Ställs boet under förvaltning testamentsexekutor av är denne utan särskilt förordnande skiftesmän. Detta gäller dock inte om någon annan redan har förordnats skiftesman eller testamentsexekutorn som om är
delägare i boet.
skiftesmannen skall bestämma tid och plats för arvskifte samt kalla
dödsbodelägarna till förrättningen. Kan delägarna inte komma
överens skall skiftesmannen pröva sådan tvistiga frågor är
som av betydelse för
arvskiftet och inte är föremål för rättegång. I sådant fall skall han i en av honom underskriven handling själv bestämma arvskifte. om
Boutredning, bodelning och arvski/re 251
Den arvskifteshandling som slciftesmannen har upprättat skall i original eller bestyrkt kopia så snart som möjligt delges delägarna. En delägare som är missnöjd med skiftet får klandra det att inom
genom fyra veckor efter delgivningen väcka talan mot de andra delägarna vid den tingsrätt som har förordnat skiftesmannen. Klandras inte arvskiftet inom demia tid har delägarna förlorat sin talan.
I mål om klander av arvskifte får domstolen inhämta yttrande
av skiftesmannen och återförvisa ärendet till honom.
6.2.7 Avtal angående sammanlevnad i oskiftat dödsbo
Allmänt om avtal om sammanlevnad i oskifiat dödsbo
Om ett dödsbo förvaltas delägarna gemensamt och de har kommit
av överens om att leva i oskiftat bo gäller, enligt 24 kap. 1 § ÄB,
samman i fråga om förvaltningen boet och rätten att företräda boet vad
av som sägs i 18 kap. 1 § inte annat har avtalats. Också bestämmelserna i
om
6 och 7 samma kapitel skall tillämpas.
Den årliga avkastningen
Om inte avkastningen skall användas till bekostnad
av gemensam hushållning eller amiars för gemensam räkning, är envar delägare enligt 24 kap. 2 § ÄB berättigad efter varje kalenderårs fordra
att utgång delning av behållen avkastning.
Giltighetstid och uppsägning
Har delägarna inte bestämt någon giltighetstid för avtalet är det gällande tills tre månaderförflutit sedan det blivit någon delägare 24
uppsagt av kap. 3 § AB.
Om en efterlevande make deltagit i avtalet ingår nytt äktenskap,
som eller om en delägare dör och såsom dödsbodelägare efterlämnar någon som inte deltagit i avtalet, skall detta, uppsägning sker inom fyra
om månader därefter, upphöra att gälla tre månader efter uppsägningen, 24 kap. 4 §
Har väsentlig ändring inträtt i de förhållanden som var avgörande vid avtalets ingående eller bör avtalet särskild orsak inte längre
av annan bestå, får rätten enligt 24 kap. 5 § ÄB på delägares talan förklara
att avtalet skall upphöra att gälla.
252 Boutredning, bodelning och arvskzjie
Förordnande av boutredningsman
Förordnas om boets avträdande till förvaltning
av boutredningsman, är
avtal om sammanlevnad i oskiftat bo förfallet. Ett förordnande
sådant fär
inte meddelas ansökan av delägare 24 kap. 6 § AB.
6.3¶Utländsk rätt
6.3.1 Danmark
Ny lag om skzjie dödsbon
av
I Danmark trädde den l januari 1997 loven skifte af dødsboer i
om kraft. Huvudsyftet med den lagstiftningen är
nya att genomföra en fullständig revision av reglerna skifte dödsbon. Den lagen
om av nya innebär att reglerna behandling dödsbon förenklas
om av och moderniseras. Vidare har antalet skiftesformer nästan halverats i den lagen
nya i förhållande till tidigare bestämmelser.
Möte i skijieretten
När en begravningsmyndighet myndighet för böcker
- en som för kyrkans räkning och som ftmgerar datakälla till centralt
som ett personregister eller dansk myndighet får besked dödsfall,
- annan om ett skall myndigheten snarast underrätta behörig skifteret detta;
om skifteförvaltningen hör under byretterna, dvs. allmän domstol i första instans. Sldfteretten inhämtar sedan
nödvändiga upplysningar om arv-
ingama från det centrala personregistret och eventuella
om testamentstagare från det centrala testamentsregistret. Därefter kallar skifteretten snarast möjligt de efterlevande till ett möte där ställning till boets
tas
fortsatta behandling.
Provisoiiska åtgärder
Fram till dess att ett beslut fattats i frågan boets fortsatta
om förvaltning
och avveckling åvilar det är i besittning den dödes
envar som av tillgångar att bevara dessa på betryggande sätt. Under demua tid kan inte
tredje man väcka talan mot boet. Fordringar och andra krav boet
mot kan i stället anmälas till skifteretten.
Boutredning, bodelning och arvskzjfie 253
Olika skifiesformer
Det fanns tidigare många olika typer skiften att välja på i dansk rätt,
av men efter reformen har antalet sätt att avveckla dödsbo reducerats till
ett följande sex.
Det första sättet tar sikte på de bon där tillgångarna i princip endast
räcker till begravningskostnaderna. Det andra fall
sättet avser där en efterlevande make övertar
ensam boet. Ett bo kan i vissa fall läggas ut som oskiftat och för detta finns tredje modell. Vidare finns privat
en ski/ie och förenklat privat skijie. Av de cirka 60 000 dödsfall
som inträffar i Danmark varje år avvecklas 10 000 enligt den förenklade privata skiftesformen. Slutligen måste i vissa fall sldfteretten
utse en
bobestyrer att handha boets förvaltning och aweckling.
F örordrzande bobestyrer
av
Skifteretten skall besluta att ett dödsbo skall förvaltas
av en bobestyrer
t.ex. om en arvinge begär det, om boet är insolvent eller det är
om osäkert vilka som är arvingar.
Justitieministern auktoriserar för varje domsaga passande antal
ett advokater får utses till bobestyrer handha
som att förvaltningen av
dödsbon. Har den avlidne i ett testamente skall
angett vem som vara bobestyrer förordnar Skifteretten normalt denna I övriga fall
person. utser domstolen själv en av de auktoriserade advokaterna.
Skifteretten utfärdar skijieretsatrest visar boet
en som att avträtts till
förvaltning genom bobestyrer och utsetts till bobestyrer.
vem som
Innan bobestyreren övertar förvaltningen dödsbo måste han
av ett teckna försäkring skyddar boet förlust.
en som mot
Allmänt om bobestyrerens uppgifier
En av bobestyrerens första uppgifter är att i behövlig omfattning boets
ta tillgångar i förvar eller säkra dessa mot oberättigade dispositioner.
En annan viktig åtgärd för bobestyreren är kontakt med den
att ta avlidnes borgenärer. Detta sker bobestyreren i
genom att en annons anmodar dem har krav pá dödsboet inom viss tid anmäla detta,
som att proklama.
Bobestyreren skall också snarast möjligt meddela arvingarna och legatarierna om deras rätt till
arv.
Bobestyreren tecknar boet och representerar det i rättegångar.
254 Boutredning, bodelning och arvskzffte
Ãbnirzgsstatus
När fristen ñr borgenärerna har löpt ut skall bobestyreren utarbeta
en
åbningsstatus. Denna skall innehålla en förteckning över boets samtliga tillgångar och skulder med värdeangivelse dödsdagen, boets
per förväntade intäkter och utgifter samt uppgift boet är solvent eller
om inte. Åbningsstamsenutarbetas på särskild blankett och tillställs
en
arvingarna, Skifteretten och skattemyndigheten.
Styret av boet
Bobestyreren beslutar i frågor som angår boet. Väsentliga frågeställningar skall dock först framläggas för arvingarna. Är dessa inte
eniga i en för boet väsentlig fråga skall denna behandlas på bomøde
ett till vilket alla arvingar skall kallas. Uppnås inte enighet kan det bli omröstning bland de närvarande arvingarna. Varje arvinges röst motsvarar storlekenpå hans eller hennes lott i boet. Det beslut
som arvingarna kommer fram till kan åsidosättas bobestyreren beslutet
av om är uppenbart olämpligt eller strider mot någons rätt.
Boopgørelse
Bobestyreren skall avslutningsvis utarbeta boopgørelse. Demaa skall
en innehålla redogörelse för boets behandling, arvsñrhållandena,
en en
redovisning av boetstillgångar och skulder, intäkter och utgifter samt
fördelningen av tillgångarna mellan arvingarna och legatarierna.
Boopgørelsen måste göras senast två år efter dödsfallet. Omöjliggör boets förhållanden att boopgørelsen kan bli klar inom denna tid skall bobestyreren meddela slcifteretten detta och därvid redogöra för
anledningen till förse ngen. Skifteretten kan medge anstånd med ingivande av boopgør lsen och besluta att bobestyreren fortlöpande skall inge redogörelser för boets förhållanden.
När boopgørelsen är klar skall den läggas fram vid ett avslutande bomøde för att godkännas. Den skall sedan in till Skifteretten och
ges
Skattemyndigheten. Boopgørelsen skall vara undertecknad bobestyre-
av ren.
Kan arvingarna inte godkämua boopgørelsen har de rätt klaga på
att denna inom fyra veckor från sammanträdet. Skifteretten prövar sedan tvisten.
Boutredning, bodelning och arvski/ie 255
6.3.2 Finland
Finlands ärvdabalk motsvarar i grunden den svenska ärvdabalken. I 19 kap. i den finländska ärvdabalken finns regler boutredningsman och
om testamentsexekutor och i 23 kap. bestämmelser arvskifte.
om
Boutredning
På ansökan av dödsbodelägare eller vissa andra skall rätten förordna
att boets egendom skall överlåtas till förvaltning boutredningsman
av samt utse någon att i sådan egenskap handha förvaltningen.
Till boutredningsman skall förordnas
en person som kan antas vara skickad att verkställa utredningen med den insldkt boets kräver.
art Delägare får förordnas till boutredningsman. Är testamentsexekutor utsedd, skall han förordnas till boutredningsman, skäl finns
om däremot.
En boutredningsman har att företa alla för boets utredning erforderliga åtgärder. Han företräder dödsboet mot tredje äger kära och
man samt svara i mål rör boet. Han får dock inte överlåta
som fast egendom utan delägarnas samtycke eller rättens tillstånd.
När boutredningen är klar och arvskifte kan äga skall boutred-
rum, ringsmannen anmäla det till delägarna och redovisning
avge över sin förvaltning. En boutredningsman är berättigad till skäligt arvode boets
ur medel.
En testamentsexekutor har, om inte amiat följer testamentet, i
av stort sett samma befogenhet som en boutredningsman. Vad är stadgat
som om boutredningsmans förvaltning, ansvarighet, entledigande och rätt till
arvode äger motsvarande tillämpning på testamentsexekutor.
Arvskife
Arvskifte är i första hand privat angelägenhet mellan delägarna,
en men
ansökan skall rätten förordna lämplig till skiftesman.
en person Boutredningsman eller testamentsexekutor inte är delägare
som är utan särskilt förordnande skiftesman, delägarna amnodar honom
om att firrätta skiftet och inte har blivit utsedd.
amian
Skiftesmannen skall bestämma tid och för skifte kalla
ort samt delägarna till förrättningen. Han skall försöka få delägarna ingå
att ett avtal om skiftet. I annat fall skall skiftesmannen själv förrätta skiftet.
Utgångspunkten är då att delägare skall tilläggas lott i varje slag
envar av egendom. Dock bör egendom inte lämpligen kan uppdelas eller
som säljas såvitt möjligt läggas på lott. Kan skifte inte på fås
en annat sätt
256 Boutredning, bodelning och arvskzjie
till stånd, får rätten på framställning skiftesmannen förordna att viss
av egendom eller vid behov all boets egendom skall säljas.
Vill delägare klandra ett skifte förrättats skiftesman, skall han
som av väcka talan mot övriga delägare inom månader från det skiftet
sex förrättades.
6.3.3¶Norge
Olika skzfiesfonner
När någon har avlidit skall den dödes närmaste släktingar, efterlevande make eller amian som varit närvarande göra anmälan dödsfallet,
en om i lensmannsdistrikt till lensmannen och i övriga fall till skifteretten den offentliga skiftes- och arvsbehandlingen hör under herreds- eller byretten, dvs. allmän underrätt.
Dödsboet kan sedan awecklas enligt två huvudformer, privat eller offentligt skifte. Av dessa är den privata skiftesformen vanligast. Ofta hålls ett förberedande rettsmøte i sldfteretten med arvingarna för
att komma fram till vilken form skall användas för awecklingen det
som av aktuella dödsboet.
Ett privat skifte förutsätter att minst myndig arvinge påtar sig
en ansvaret för den avlidnes förpliktelser. När ett sådant åtagande har gjorts genomförs slciftet av arvingarna utan inblandning någon offentlig
av myndighet. Arvingarna skall inom sextio dagar från dödsfallet till skifteretten anmäla att de vill skifta boet privat. Görs sådan anmälan
en utfärdar skifteretten attest upptar de arvingar övertagit
en som som gäldsansvaret.
Om arvingarna inte vill skifta privat skall ett offentligt skifte äga
rum vid skifteretten. Av de 6 000 dödsfall inträffar i Oslo varje år
som skiftas endast 150 dödsbon offentligt. En viktig anledning till den
att privata skiftesformen dominerar är att den är billigare än offentligt
ett slcifte.
Inledande åtgärder vid ofentligt skijfe
När ett dödsbo skall skiftas offentligt skall det regel
som utses en bobestyrer. Slcifteretten väljer själv skall förordnas. Ofta är det
vem som en begränsad grupp advokater inom domsagan får uppdragen
som som
bobestyrerer.
Bobestyreren skall ställa säkerhet för sitt ansvar med ett belopp som skifteretten bestämmer.
Boutredning, bodelning och arvskzfe 257
Innan förvaltningen av boet överlämnas till bobestyreren skall sldfteretten vid ett sammanträde dit arvingarna kallas kartlägga boets tillgångar och skulder, registrering. Det ankommer också på slcifteretten att utsätta proklama.
Bobestyrerens uppgifter
Efter registreringen är det bobestyreren för förvaltningen
som ansvarar och awecklingen av boet. Han företräder även boet i Arving-
processer. arna skall vända sig direkt till honom och det kan bli aktuellt att han håller möten med arvingarna.
Bobestyreren skall avsluta sitt uppdrag med att utarbeta ett utkast till fördelning av egendomen mellan arvingarna, bøøppgjør. Har han inte gjort detta inom ett år efter han blev förordnad skall han skicka be-
en skrivning av boets förvaltning till skifteretten. Bobestyreren får därefter fortlöpande skicka in rapporter om boet till domstolen tills avvecklingen är klar.
Överprövning av bobestyrerens beslut
Skifteretten är kontroll- och instruktionsmyndighet beträffande bobestyreren. I princip kan domstolen överpröva alla beslut bobestyreren fattar. Arvingarna har däremot ingen allmän klagomöjlighet när det gäller bobestyrerens beslut. Uppstår oenighet mellan arvingarna
i en juridisk fråga kan emellertid bobestyreren arvingarna frist inom
ge en vilken de kan anhängiggöra en skiftetvist vid skifteretten.
6.3.4¶Tyskland
Vanligt förekommande i Tyskland är dödsboförvaltning testa-
genom mentsexekutor T estamentsvollstrecker, utsedd testator att verkställa
av hans yttersta vilja. En testamentsexekutor står under tillsyn
av domstol och är självständig också i förhållande till arvingarna. Han förvaltar kvarlåtenskapen och förfogar över denna med bindande verkan för arvingarna och är inför dem ansvarig för sin förvaltning. Till hans åligganden hör också att åstadkomma en uppgörelse mellan arvingarna.
8 Källor: Kipp-Coing, Erbrecht, 14 uppl., Tübingen 1990, passim.
9501/985110
258 Boutredning, bodelning och arvskiñe
Om testator bestämt något måste han skifta boet annat, enligt lag. För att få till stånd ett skifte mellan arvingarna kan han i kraft av sin
förfoganderätt avyttra egendom ingår i kvarlåtenskapen.
som Testator kan också anförtro åt honom att verkställa skiftet på han sätt ñnner skäligt. På begäran av arvinge, testamentsexekutor eller i vissa fall borgenär kan domstol utse dödsboförvaltare IVachlassverwalter. Denne en har till uppgift att betala den avlidnes fordringsägare tillgångarna ur i kvarlåtenskapen. Genom anordnande förvaltarskap befrias arvingarna från av personligt ansvar för den dödes skulder. Medan
förvaltarskapet består,
kan arvingarna varken förvalta eller förfoga över
kvarlåtenskapen.
Förvaltarens behörighet går före också eventuell en testamentsexekutors. Sedan skulderna betalts, häver domstolen förvaltarens förordnande på dennes begäran. Den vidare avvecklingen dödsboet, av däribland uppgörelsen mellan arvingarna, ankommer på förvaltaren. I vissa fall, exempelvis det finns bortovarande om arvingar, kan domstol besluta vissa säkringsåtgärder, såsom
om försegling av boet,
deposition och värdepapper förordnande av pengar samt av god man It/achlasspfleger att förvalta dödsboet. Denne företräder de slutliga arvingarna och är ansvarig gentemot dessa.
6.3.5¶Frankrike
Den franska lagens skiftesbestämmelser kan ge intrycket att ett franskt skifte sker helt utan inblandning från något offentligt med mindre organ det uppstår en tvist mellan arvingarna, Detta är delvis riktigt, men man måste också beakta att det i Frankrike finns ett offentligt notariatsväsen och att notarien spelar nyckelroll vid franskt en ett skifte. Notarierna står under offentlig kontroll och är auktoriserade. De fungerar bl.a. som rådgivare åt arvingar vid dödsfall och har viktiga funktioner i systemet från skiftets början till dess slut. I det följande nämns några exempel på detta. Först och främst är det notarien ombesörjer
som att dödsbodelägar-
kretsen blir rätt fastslagen. Detta sker Acte de genom Notoriété, som är
9 Källor: Nielsen-Lindencrona, Intemationalt generationsskifte, Viborg 1983, s. 73 ff.
Terré-Lequette, Droit civil Les successions, les libéralités, - 2 uppl., Paris 1988, passim.
Boutredning, bodelning och arvskzfte 259
en av minst två trovärdiga vittnen inför notarien avgiven förklaring
att de kände den avlidne och att vissa angivna är hans lagliga
personer arvingar eller testamentstagare.
I vissa situationer skall försegling boet ske. Så kan fallet,
en av vara när det finns underåriga arvingar eller när någon arvinge är frånvarande. Förseglingen är en juridisk procedur, där domstolen beslutar att den avlidnes hela hem eller vissa föremål skall förseglas. Beslutet
om försegling kan sedan hävas, exempelvis alla arvingarna spåras. Vid
om denna procedur är en notaries bistånd nödvändigt.
En inventarieforteclming inventaire erfordras för att befria arvinge
från personligt ansvar för boets skulder. Sådan förteckning upprättas då det råder osäkerhet om storleken av den avlidnes förpliktelser eller
om boets solvens, liksom i flera andra fall där den korrekta registreringen
av kvarlåtenskapen kan få betydelse för viktiga rättsverkningar. Det är
notarien som är behörig att övervaka förteckningen och bekräfta uppgifterna i denna, förteckningen får rättsverkan först sedan den
men registrerats av domstol.
Ett franskt skifte avslutas normalt med att notarien upprättar
en déclaration de succession. Först sedan arvsskatten är betald utfärdar och bekräftar notarien en certificat de propriété, varefter arvingarna kan disponera över sitt arv.
Kan arvingarna inte komma överens skiftet kan domstolen
om utse en notarie som får genomföra tvångsskifte. Detta skall sedan godkännas
av domstolen Izomologation.
Det odelade boet är enligt fransk rätt inte självständig
att anse som en juridisk person. Rådigheten över boet tillkommer arvingarna
gemensamt. Av praktiska skäl etableras ofta i bon med flera arvingar fullmakts-
en ordning där en arvinge ges rätt att företräda hela boet.
6.3.6¶England
Det utmärkande för engelsk rätt är att kvarlåtenskapen inte tillfaller arvingarna direkt utan först särskild dödsboförvaltare. Denne
passerar en utses av skiftesdomstolen High Court eller särskilda sldftesmyndigheter registries efter ansökan. Har den avlidne i ett testamente angivit någon som förvaltare, utses normalt denne skiftesdomstolen. I fall
av annat utses vanligen den efterlevande maken eller arvinge.
en
När den tilltänkte förvaltaren har avgett edsvuren förklaring,
en övertar han hela rådigheten över dödsboet. Förvaltaren betraktas
som
10 Källor: Nielsen-Lindencrona, 61 ff.
a.a., s.
260 Boutredning, bodelning och arvskzffie
den avlidnes representant och inträder i dennes ställe med de
befogen-
heter som den avlidne hade. Detta innebär t.ex. att en tredje man kan ingå ett giltigt avtal med förvaltaren behöva ensam utan att undersöka om det finns samtycke från arvingarna. Förvaltaren är skyldig att kartlägga den avlidnes fasta och lösa egendom. Han är vidare skyldig att upprätta the
en Inventory of estate
och med ed bekräfta den, rätten utfärdar föreläggande härom. om Den avlidnes egendom skall i första hand tjäna till att täcka den dödes skulder. Förvaltaren har personligt ett ansvar för att skulderna blir betalda. När den avlidnes förpliktelser har fullgjorts återstår att fördela nettobehållningen mellan arvingarna och eventuella testamentstagare. Dessa inträder inte förrän då i sin rätt.
6.3.7¶Spanien
I spansk rätt betraktas förmögenhetsmassan vilande fram som till dess att arvsförhållandena klarlagts och arvingarna accepterat arvet. För att få klarhet i frågan vilka ingår om som som delägare i dödsboet vänder sig arvingarna normalt först till det centrala testamentsregistret i Madrid. Här får de reda på det finns om ett testamente och vad det i så fall har för innehåll. Finns det inte något testamente eller är det oklart till sitt innehåll vad gäller arvsförhållandena, blir det nödvändigt för arvingarna att, ofta notarie, vända genom en sig till en behörig domstol. Denna utställer på grundval de lämnade av upplysningarna en Declaracián de herederos abintestadø. Detta dokument tjänar bekräftelse på och klarläggande arvsförhållandena. som en ett av I vissa situationer skall den avlidnes tillgångar och skulder registreras. Bestämmelserna härom hänger med reglerna samman om accept av arv och gäldsansvar. Skiftet är normalt privat angelägenhet, en men vid oenighet mellan arvingarna kan domstolen utse får genomföra skiftet, en person som vilket senare skall godkämias.
Huvuddokumentet i det spanska skiftet kallas Cuademo panicional och måste bekräftas notarie. Denna innehåller
av en handling en
redogörelse av boet och avslutas med fördelning lotterna. en av Dokumentet har rättsverkningar dels mellan arvingarna, dels gentemot tredje man.
u Källa: Nielsen-Lindencrona, 91 ff. a.a., s.
Boutredning, bodelning och arvskzfte 261
6.3.8¶Schweiz
I Schweiz är det förbehållet varje kanton att själv utfärda de bestämmelser som rör myndigheters medverkan vid ett skifte. De myndigheter
som avses är i vissa kantoner den kantonala underrätten på andra ställen
men
kommunalstyrelsen eller fredsdomaren. Myndigheterna utövar ingen
rättskipning utan har som uppgift att bistå arvingarna vid skiftet på olika sätt.
Även reglerna
om om skifte kan skilja sig mycket åt i olika kantoner, kan vissa viktiga generellt gällande grundprinciper fastslås.
Det åvilar överallt den kantonala myndigheten att genomföra vissa
säkrings- och kontrollåtgärder. Om det t.ex. finns underåriga eller
bortovarande arvingar, skall det alltid genomföras registrering och
en det kan också bli aktuellt att försegla boet.
I vissa situationer skall särskild förteckning öjfentliches Inventar
en upprättas, varvid den avlidnes borgenärer förtecknas. Reglerna härom hänger samman med bestämmelserna om gäldsansvar.
En av huvuduppgifterna för den kantonala skiftesförvaltningen
är att
fastställa dödsbodelägarkretsen. Denna beskrivs i ett offentligt arvsintyg
benämnt Erbbescheinigung eller attestation de qualité d héritien
Skiftet sker normalt som en privat angelägenhet mellan arvingarna och avslutas med en skriftlig arvsöverenskommelse, tillsammans
som
med arvsintyget bevis har rådighet över Kan
ger om vem som arvet. arvingarna inte enas, får skiftet behandlas domstol.
av
6.4¶Utvärdering av boutredningsarbetet
6.4.1¶Inledning
I utredningens uppdrag ingår att undersöka hur boutredningsarbetet
bedrivs i dag. Utredningen skall enligt direktiven koncentrera sin undersökning boutredningar där det råder tvist mellan delägarna. Särskild uppmärksamhet skall ägnas åt snabbheten och effektiviten i förfarandet och vilka förbättringar eventuellt kan åstadkommas. Det
som skall även undersökas förfarandet i övrigt är utformat ett
om
ändamålsenligt sätt mot bakgrund av dess syften.
Utredningen har mot bakgrund härav genomfört undersökning
en bland ett urval och organisationer med nära anknytning till
personer
12 Källa: Nielsen-Lindencrona, 83 ff.
a.a., s.
262 Boutredning, bodelning och arvskifte
området. 3 De utvalda deltagarna i undersökningen har ombetts att lämna synpunkter dels på hur boutredningsarbetet bedrivs i dag, dels på eventeulla förändringar behöver göras. som Nedan följer en sammanfattning de kommit in i av svar som ut-
redningens undersökning.
6.4.2¶Utredningens undersökning
Avvecklingstiden
Av de uppgifter utredningen inhämtat framgår i dödsbon där det att råder tvist mellan delägarna drar awecklingen av boet ofta ut på tiden, ibland i flera år. Skälen härtill är flera. Dels beror det på yttre omständigheter och praktiska problem, dels beror det på problem med de arvsrättsliga och processuella reglerna. En del tiden åtgår till av att försöka förlika delägarna.
Exempel på problem det förstnämnda slaget är svårigheter med av att efterforska delägare och intyg avseende utländska
tillgångar från
banker i andra länder, liksom svårigheter med att hitta köpare till fastigheter, bostadsrätter och utländska tillgångar. Till
fördröjningen bidrar också långa handläggningstider vid del tingsrätters bouppteckningsav-
en delningar.
En boutredningsmans kvalifikationer
Enligt vad utredningen inhämtat förordnas vanligen till boutredningsman
en utomstående person med de särskilda kvaliteter krävs för som uppdraget. Ibland förekommer det dock att boutredningar handhas av personer som saknar de mest grundläggande kunskaper krävs. Detta som leder till irreparabla rättsförluster för delägarna. Det kan röra sig allt om från en bortglömd begäran återvinning arvsskatt om av som påförts den avlidne inom tioårsperiod till förbisedda en arvsavståenden med åtföljande högre arvsskatt följd. Eftersom
som en boutredningsman
också ofta ansvarar för stora ekonomiska värden flera delanser av tagarna i undersökningen att det i framtiden bör ställas högre krav på
kunskap och skicklighet hos den förordnas till boutredningsman. En
som boutredningsman kan i många hänseenden jämföras med konkursen förvaltare och det därför kraven den anses att som utses till boutredningsman bör vara likartade.
13 Se bilaga
Boutredning, bodelning och arvskzjie 263
En boutredningsmannens/skijiesmans behörighet
Många anser att en boutredningsman bör större befogenheter än i
ges dag att agera efter eget omdöme. Detta skulle medföra snabbare och billigare boutredningar. Avsaknaden möjlighet att själv besluta
av om försäljning av fast egendom och tomträtt innebär t.ex. ett hinder för boutredningsmanneni hans arbete med utredningen.
Någon har förordat att en boutredningsman skall rätt använda
ges att tvångsmedel, t.ex. vitesföreläggande, de flesta uttalat sig i
men som frågan anser inte att denna möjlighet bör införas.
Ett vanligt påpekande från deltagarna i undersökningen bestäm-
är att melserna om skifte är mycket svårtolkade då det gäller boutred-
en ningsmans behörighet. Olika uppfattningar råder i frågan boutred-
om en ningsman kan skifta utan särskilt förordnande eller
om det krävs ett nytt beslut från domstolen i denna fråga. Här efterlyses förtydliganden
av lagtexten.
En regel som behandlas i flera svar är skiftesregeln likadelning i
om 23 kap. 3 § bl.a. när det gäller fastigheter. Det boutred-
anses att en ningsman och skiftesman bör fler valmöjligheter vid skiftet,
en ges t.ex. rätt att utan särskilt förordnande själv sälja fastighet på offentlig
en auktion eller lägga ut hel fastighet på endast lott.
en en
.Wcijiesmarmainstitutet
Skiftesmannainstitutet används sällan. Av det totala antalet förordnade
boutrednings- och skiftesmän utgör andelen skiftesmän femtedel vid
en Stockholms tingsrätt. I Göteborg och Malmö är andelen skiftesmän
betydligt mindre.
Svaren i utredningens undersökning visar att ett dödsbo sällan är i det skicket att det går att skifta när skiftesman blir förordnad. Det då
en är mycket opraktiskt att man är tvungen att även förordna boutrednings-
en man för att erforderliga utredningsåtgärder skall kunna vidtas. Flera
ifrågasätter starkt behovet hela institutet och tycker det bör
av att upphävas.
Tzdsbegränsat uppdrag för boutredningsman
Flera har uttalat att de att det inte skall införas regler
anser om att en boutredningsman skall ha slutfört avvecklingen ett dödsbo inom viss
av tid. De menar att en sådan ordning skulle leda till otillräckliga
utredningar samt felaktiga och slarviga skiften. Detta skulle i sin leda
tur
264 Boutredning, bodelning och arvsktffie
till fler överklaganden. Andra kan dock tänka sig regel en om att boutredningar skall vara klara inom viss tidsperiod. en
Anslutningsklander
Vissa av deltagarna i undersökningen det bra det
anser att vore om infördes en möjlighet att anslutningsvis klandra arvskifte. Andra ett är emellertid den uppfattningen sådan möjlighet endast av att en skulle leda till fler processer än i dag.
6.5¶Överväganden
6.5.1¶En effektivare
dödsbohantering
Det övergripande syftet med utredningens översyn den aktuella av nu delen av ärvdabalken är att förenkla och förbättra det nuvarande förfarandet för förvaltning dödsbon i de fall delägarna av själva inte kan eller vill svara för förvaltningen. Enligt direktiven skall uppmärksamhet
ägnas åt snabbheten och effektiviteten i förfarandet åt de fall då samt tvist råder mellan delägarna. En utvidgning boutredningsmans av resp. skiftesmans befogenhet nämns särskilt, liksom tanken införa på att
institutet "anslutningsklander" för att minska antalet klanderprocesser.
En avgörande utgångspunkt är alltså att förvaltningen dödsbo är av och alltjämt skall angelägenhet för delägarkretsen vara en på motsvarande sätt som bodelning och arvskifte är privat förrättning en utan inblandning annat än undantagsvis från utomstående och det allmänna. De nuvarande reglerna innebär att självförvaltning upphör endast om någon eller några delägare motsätter sig det eller andra viktiga intressen utanför delägarnas krets skulle äventyras för det fall delägarna tilläts att själva för boets utredande. Borgenärer, legatarier, svara legala ställföreträdare enligt föräldrabalken och andra vilkas rätt är beroende av utredningen har därför fått rätt att påkalla beslut den avlidnes om att egendom skall avträdas till förvaltning boutredningsman. Även av om det, som utredningens undersökning vid handen, inte ger är särskilt
vanligt att annan än delägare påkallar boutredningsmannaförordnande,
bör samma krets i dag alltjämt ha möjlighet dra dödsboet undan som att
delägarförvaltning.
Utredningens undersökning hur det nuvarande fungerar av systemet pekar också på följande erfarenheter. I dödsbon där det råder tvist mellan delägarna är det inte ovanligt avvecklingen pågår under flera att år. Ibland handhas boutredningar saknar grundläggande av personer som
Boutredning, bodelning och arvskzjfie 265
kunskaper området. Detta bidrar ofta till att arbetet än drar ut på
mer tiden och leder ibland till irreparabla rättsförluster för delägarna. Det finns alltså ett behov av att skärpa kvaliñkationskraven beträffande dem som skall förordnas till boutredningsmän. Det finns också önskan
en hos dem som får sådana uppdrag utvidgad behörighet att på
om en agera egen hand. Slutligen kan ifrågasättas skiftesnxanrxainstitutet bör
om finnas kvar.
I boutredningssammanhang intar testamentsexekutor särställning.
en Testator kan i testamentet ha förordnat att egendomen skall
vara undandragen delägarnas förvaltning och, vilket är vanligt, också ha angett vem som skall vara testamentsexekutor. Testators vilja utgör då utgångspunkten för bedömningen. Oavsett om boutredningsman förordnas eller inte, är avsikten givetvis att testamentet skall verkställas också i denna del. Vid förordnande boutredningsman har i testa-
av en mentet angiven förvaltare f.n. alltid försteg. I vissa fall kan tolkningssvårigheter uppstå, såsom när testators förordnande innefattar verkställighetsföreskrifter eller besked val vilka antingen är
om av personer svåra eller olämpliga att följa. Men testamentet är grunden också för förvaltningen, så länge det inte är ogiltigförldarat. Anledning att frånfalla denna utgångspunkt vid övervägande ett framtida
om mera effektivt förvaltningsförfarande saknas. Tvärtom utgör respekten för testators synpunkter en ytterligare markering av dödsboförvaltningens privata karaktär och av att ett förordnande boutredningsman eller
av motsvarande genom det allmänna är att se som ett undantag. Reglerna härom bör alltså vara subsidiära i förhållande till testamentsförordnande
om dödsboförvaltningen m.m.
De vanligaste fallen när boutredningsmannaförordnande begärs är när det råder motsättningar inom delägarkretsen. Enligt vad utredningen inhämtat förordnas vanligen till boutredningsman utomstående
en person med de särskilda kvalifikationer krävs för uppdraget, dvs. vanligen
som en advokat eller en biträdande jurist. Det förekommer också bank
att en med vana vid de rättsliga frågor ofta förekommer i boutredningar
som förordnas. Detta gäller främst fall där det inte råder tvist mellan delägarna men en boutredningsman ändå behövs, t.ex. i ett dödsbo med internationell anlcnytning. När testamentsexekutor finns utsedd i ett
en testamente är det också vanligt att han hämtats den nämnda
ur nu kretsen, ett samband som är naturligt i de fall testator anlitat
professionell hjälp vid testamentets upprättande.
I den nuvarande ordningen ges delägarna ett inte obetydligt inflytande när det gäller valet av person. En sådan utgångspunkt kan sägas ligga väl i linje med respekten för den självförvaltrxing delägarna är
av som huvudregeln. En delägare kan således själv förordnas till boutredningsman, oavsett om frågan om dödsboförvaltning av annan än delägarna gemensamt väckts av denne själv, annan delägare eller någon tredje
266 Boutredning, bodelning och arvskzj/ie
intressent. Mot bakgrund önskan neutralisera av en att intressemotsättningar inom delägarkretsen för att få till stånd
ett smidigt
förfarande kan det sättas i fråga delägarnas om synpunkter, sedan väl tanken på att överge den självförvaltningen väckts, bör rena väga så tungt som nu är fallet. En fördel med att utomstående och utse en opartisk person är inte bara att partsintresset tonas ner utan också att valet kan göras med sikte på åstadkomma att en mera professionell
hantering.
Genom att välja kan förväntas för personer som svara en effektiv förvaltning bör inte endast delägarnas kollektiva intresse utan även övriga intressenters rätt bli bättre tillgodosedd. önskemålet att lösa så många stridigheter möjligt redan i inledande stadium, för som ett att undvika en utdragen rättslig prövning, blir också bättre tillgodosett med en boutredningsman med särskilt kunnande och särskild
sldcklighet. En
sådan person kan också anförtros behörighet att i större utsträckning än för närvarande fatta beslut också mot delägarnas vilja i de fall för- - valtningen eller ett efterföljande slcifte gör det motiverat. Härigenom bidrar institutet till att lösa tvister på kostnadseffektivt ett mera sätt än om en domstol i större utsträckning tidigt måste kopplas in. Man kan säga att delar av den rättsliga kompetensen överförs från domstolen till
själva boutredningsmannaftuiktionen, vilket också medverkar
till att renodla domstolens funktioner till de komplicerade mera ärendena. Den professionalisering skisserats ställer sig regel på kort som nu som sikt dyrare än nuvarande ordning och bör därför inte vara utan undantag. Insikten om att valet boutredningsman, delägarna inte kan av om enas
om självförvaltning, regelmässigt kan komma att falla på
en person vars kvalifikationer motiverar högre förvaltningskostnad kan dock en i sig vara en faktor som verkar dämpande på stridiga viljor och därför
konfliktpreventiv, ett resultat alltså såväl delägarna
som gagnar som mera övergripande samhällsintressen. Som allmänna utgångspunkter för reform när det gäller dödsen boförvaltning bör alltså gälla att förvaltningen i första hand alltjämt skall
vara en angelägenhet för delägarna med beaktande de villkor av som arvlåtareni testamente kan ha föreskrivet. Om en delägare eller annan legitimerad intressent begär det skall dock utomstående en kumia överta förvaltningen. Denne bör, utom i undantagsfall, hämtas den rena ur professionella krets jurister och andra i dag i av som stor utsträckning förordnas till boutredningsman. Den utomstående förvaltarens behörighet att fatta beslut bör utvidgas i syfte undvika utdragna att rättsliga konflikter och att påskynda awecklingen dödsboet. av Denna behörighet bör utsträckas till att gälla också de fall då bodelning och skifte inte förrättas delägarna själva. För markera denna
av att nya inriktning av
boutredningsmannainstitutet bör det kallas dödsboförvaltare.
Boutredning, bodelning och arvskzjie 267
När det gäller avgränsningen uppdraget bör, vid sidan de
av av nuvarande reglerna om boutredningsman, i del fall ledning kunna
en hämtas i de bestämmelser gäller för konkursförvaltare, de
som trots grundläggande skillnader finns mellan dödsboförvaltning och
som avveckling av ett konkursbo: En dödsboförvaltare är ytterst underställd delägarnas gemensamma vilja, eftersom de har möjlighet att återta sin självförvaltning. På motsvarande sätt kan den avlidne i ha
testamente lämnat föreskrifter dödsboförvaltaren eller testamentsexekutorn är
som skyldig att rätta sig efter. Men dödsboförvaltare eller testaments-
en exekutor har, såsom också konkursförvaltare, att i betydande
en utsträckning ta till vara flera intressenters intressen och kan inte
som en ensam delägare enbart begränsa sina insatser till valda delar
av uppdraget.
Slutligen bör reglerna allmänt utformas så, att de undviker onödig
omgång, för såväl domstol som enskilda, och underlättar smidigt
ett förfarande utan att väsentliga intressen eftersätts.
Frågor som gäller internationella dödsbon behandlar utredningen inte
närmare.
Med dessa allmänna utgångspunkter redovisar utredningen sina
överväganden när det gäller sammanslagningen boutredningsmanna-
av institutet och skiftesmamiainstitutet till institut dödsboförvaltare
ett nytt avsnitt 6.5.2, en dödsboförvaltares behörighet avsnitt 6.5.3 och
en dödsboförvaltares kvalifikationer avsnitt 6.5.4. Därefter redogörs for utredningens förslag om att tidsbegränsat dödsboförvaltares för-
en ordnande avsnitt 6.5.5. Utredningen diskuterar också frågan
om testamentsexekutor m.m. avsnitt 6.5.6 liksom tingsrätterna alltjämt
om skall fatta beslut om dödsboförvaltare 6.5.7.
I ett särskilt avsnitt avsnitt 6.5.8 redovisar utredningen sina över-
väganden rörande "anslutningsklander".
14 Se lagen 1935 :44 om dödsbo efter dansk, finsk, isländsk eller norsk
medborgare, som hade hemvist här i riket, lagen 1935:45
m.m., om kvarlâtenskap efter den hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller
som Norge och lagen 1937:81 internationella rättsförhållanden rörande
om dödsbo.
268 Boutredning, bodelning och arvskzfe
6.5.2 Dödsboförvaltare
ett nytt institut
-
Utredningens förslag: Boutredningsmannainstitutet och skiftesman-
nainstitutet slås ihop till ett nytt institut, dödsboförvaltare.
Scifiesmarzrzairmtitutet
Mellan boutredningsman och skiftesman finns en stor skillnad när det
gäller behörigheten att vidta utredningsåtgärder i boet.
En boutredningsman skall företa alla för boets
utredning erforderliga
åtgärder. Han skall bereda boet för skifte. Kan
dödsbodelägarna sedan
inte enas om skiftet ankommer det på boutredningsmannen att även skifta boet. Visar det sig vid skiftet
att ytterligare någon förvaltnings-
åtgärd behöver vidtas, något behöver försäljas, har
t.ex. boutrednings-
mannen behörighet att vidta även denna åtgärd. Om det när boet skall tvångsskiftas inte finns någon
boutredningsman
förordnad, får särskild skiftesman En sådan en utses. person får inte göra annat än skifta boet. Om det när särskilt förordnad skiftesman en skall skifta visar sig att boet inte är riktigt klart för skifte, måste därför en boutredningsman förordnas. Denna inskränkning i skiftesmans en behörighet kan skapa problem när han vid skiftet skall
tillämpa regeln
om rätt till lott i varje slag egendom i 23 kap. 3 § ÄB av som närmare
framgår av redovisningen i avsnitt 6.2.6.
Utvidgad behörighet för skifiesmannen
Av rättsfallet NJA 1987 943, rörde andelar i
s. som två fastigheter,
följer att det krävs starka skäl för att huvudregelni 23 kap. 3 § ÄB skall frångås. Regeln kan framgått leda till mindre tillfredsställande som resultat och utredningen delar den kritik förts fram som mot nuvarande ordning. Det måste vara otillfredsställande för skiftesman behöva en att
skifta ut fastighetsandelar arvingar han
som goda grunder kan anta inte kommer att kunna fungera tillsammans som samägare. Samäganderättslagen ger visserligen i ett sådant fall varje delägare rätt hos att domstolen begära att godset god genom en mans försorg skall säljas på offentlig auktion och så sätt kan den vill som verkligen ha egendomen ropa in denna. Att först skifta och sedan förfarande starta ett enligt samäganderättslagen där god skall och auktion man utses hållas kan dock dels ta lång tid, dels föranleda onödiga kostnader. Det vore
15 Se 6 § lagen 1904:48 1 samäganderâtt. s. om
SOU 1998: 110 Bøutredning, bodelning och arvskzjie 269
därför, som framhållits i doktrinen, bättre tvisten kunde lösas slutligt
om av skiftesmannen.
Varken i dansk eller norsk rätt finns någon motsvarighet till 23 kap. 3 § När delägare i dödsbon i Danmark och Norge inte kan komma överens har bobestyreren fria händer att besluta fördelningen
om av tillgångarna. En motsvarande frihet skulle utan svårighet kunna införas även i svensk rätt att regeln i 23 kap. 3 § 1 st. ÄB bort.
genom togs
En sådan regelförändring skulle innebära att en delägare skulle kunna medges rätt att av övriga delägare lösa till sig egendom. Idén är inte
ny. Lagberedningen diskuterade möjligheten att införa ett stadgande
av om lösningsrätt för den som befanns lämpligast SOU 1932:16 508 f.
s. Beredningen uttalade emellertid dels att en sådan regel skulle medföra flera tillämpningsproblem t.ex vad gäller värderingen, dels att det inte fanns behov av någon sådan regel.
En förändring bör dock utgå från att huvudregeln att delägarna
om skall få del i varje slag av egendom skall finnas kvar. Men skiftesmannen bör få större frihet att hantera situationen bl.a. i fall
som exemplifieras av 1987 års rättsfall, dvs. då fastighet skall skiftas och flera
en dödsbodelägare vill få den på sin lott. De nuvarande undantagsreglerna förhindrar inte uppsplittring på flera. Skiftesmannen måste därför lägga ut andelar av fastigheten på varje dödsbodelägares lott, detta trots att han kan förutse att de inte kommer att kunna fungera samägare utan att
som egendomen inom en kort tid kommer att få försäljas på offentlig auktion. I ett sådant läge vore det bättre för alla skiftesrnannen själv redan
om vid skiftestillfállet kunde besluta att egendomen skulle försäljas. En sådan försäljning skulle kunna utformas intern auktion bland
som en delägarna. De delägare som vill ha egendomen har då möjlighet att bjuda vad de anser den är värd och den högstbjudande får den, medan de andra får hålla tillgodo med med och dela köpeskillingen.
att vara I fall då det är lämpligare skulle skiftesmannen i stället kunna ordna
en offentlig auktion. Priset bestäms då en större marknad.
En regel av nu föreslaget innehåll innebär att skiftesmannen måste
ges ökad beslutanderätt. Bara vetskapen att denne, han finner det
om om lämpligt, har rätt att besluta försäljning kan påverka delägarna och
om bidra till att de lättare kommer överens. Härmed kan också det övergripande syftet att undvika tvister uppnås. Utredningen därför att
anser skiftesmannen bör ges en diskretionär behörighet att mot bakgrund
av huvudregeln i 23 kap. 3 § första stycket ÄB likvidera tillgångar och således inte längre vara bunden den nuvarande regeln föreskriver
av som en strikt lottläggning varje slag egendom.
av av
270 Boutredning, bodelning och arvski/ie
Bör beteckningen skifiesman behållas
Med den utvidgade behörighet föreslås för som ovan skiftesntannen
närmar sig denne boutredningsmannen i behörighetshänseende.
En boutredningsman får enligt dagens regler i viss
utsträckning besluta
om försäljning. Fråga uppstår då det i fortsättningen behövs om två skilda institut. Såväl i dansk som i norsk rätt ñmis bara ett institut
bobestyrer som
täcker de uppgifter boutredningsman och skiftesman som en en har i svensk rätt. I Sverige förekommer inte skiftesman i så stor utsträckning i praxis. Enligt utredningens undersökning är det endast i fall ett på fem som skiftesman förordnas. Av undersökningen framgår också att gällande regler om skifte många upplevs svårtolkade av som se avsnitt 6.4. Mycket talar därför för att boutredningsoch skiftesmamiainstitutet bör göras om till ett institut. Detta kan lämpligen benämnas
dödsboför-
valtare. Även med institut ett nytt är frågan om utredning och skifte ytterst delägarnas ansvar och förrättningen privat angelägenhet. en Klarar delägarna av att utreda boet behöver de hjälp men med slciftet, behöver de inte begära att dödsboförvaltare förordnas förrän i en det skedet. Behöver, å andra sidan, delägarna hjälp med utredningen av dödsboet men klarar de att utföra skiftet kan dödsboförvaltaren i praktiken avsluta sitt arbete när boet är utrett.
6.5.3 En dödsboförvaltares
behörighet
Utredningens förslag: En dödsboförvaltare skall ha
behörighet att
försälja fast egendom och tomträtt krav på utan samtycke från delägarna eller rätten.
Reglerna boutredningsmans finns om en behörighet som framgått i
19 kap. Reglerna boutredningsmannen behörighet förvalta ger att och företräda boet med sikte på förbereda boet att för skifte. Hans behörighet är dock begränsad avseende fast egendom och tomträtt. I 19 kap. 13 § ÄB stadgas nämligen att fast egendom eller tomträtt inte får överlåtas boutredningsmannen delägarna av utan att skriftligen lämnar sitt samtycke eller, där det inte kan erhållas, rätten på ansökan tillåter åtgärden. Det sagda inskränker dock inte den
nu förfoganderätt
som kan tillkomma boutredningsmannen enligt lagakraftvunnet testamente.
Boutredning, bodelning och arvskzjfre 271
Om en boutredningsman försäljer fast egendom eller tomträtt
utan erforderligt samtycke eller tillstånd, är åtgärden ogiltig delägare
om väcker talan om klander inom tre månader från det han ñck kännedom om åtgärden och senast inom ett år sedan lagfart eller inskrivning beviljades.
Det säger sig självt att avsaknaden möjlighet att själv besluta
av om försäljning av fast egendom och tomträtt innebär ett hinder för boutredningsmannen i hans arbete med utredningen och avvecklingen boet.
av Anser han att en försäljning bör ske för att t.ex. betala den avlidnes skulder, måste han först försöka inhämta samtliga delägares skriftliga samtycke. Motsätter sig någon av dessa försäljningen måste boutredningsmannen begära rättens tillstånd. Detta gör att boutredningsarbetet drar ut på tiden. Det kan exempelvis förekomma att boutredningsmannen redan hittat en köpare till en i boet ingående fastighet att den
men tilltänkte köparen antingen inte vill eller kan avvakta rättens tillstånd utan avstår från att fullfölja köpet. När rättens beslut tillstånd väl
om kommer, är möjligheterna att sälja fastigheten alltså redan försuttna.
Tingsrättens prövning är i realiteten för det mesta formell
av natur. Någon mer ingående materiell prövning sker inte. Självfallet förekommer dock fall där tingsrätten avslår boutredningsmannens begäran t.ex. därför att ansökan är för dåligt underbyggd.
Reglerna om särbehandling fast egendom har i svensk rätt lång
av tradition. Ett skäl härtill är att den fasta egendomen historiskt sett haft stor betydelse och representerat den mest värdefulla egendomen
som ingått i ättens, släktens eller sedermera den enskildes tillgångar. Särskilt påtagligt var detta i förindustriell tid, då fastighetens karaktär
av försörjningskälla var uppenbar.
I dag spelar emellertid inte längre den fasta egendomen roll,
samma och den går inte längre i från generation till generation i ut-
arv samma sträckning som förr. Jordbrukssamhällets kulturmönster har brutits
upp. Härtill kommer att det finns lös egendom representerar lika
som numera eller högre värden i ett dödsbo: rörelse, bostadsrätt eller värdepapper. Sådan egendom omfattas inte av någon begränsning. Gränsen mellan fast och lös egendom som värdeskiljare är alltså inte lika tydlig förr.
som Alternativen står därför mellan att förse ytterligare egendom med
samma begränsning som nu gäller beträffande fast egendom och tomträtt eller
16 Se rättsfallet NJA 1983 s. 802. Boutredningsmannen hade i detta fall
inte ingett något avtalsförslag och inte heller i övrigt
lämnat några upplysningar om de villkor varunder försäljningen kunde tänkas komma till stånd. Han hade endast förklarat att försäljning skulle ske till högstbjudande efter anbudsñrfarande. Högsta domstolen ansåg att ett sådant underlag i det aktuella fallet måste otillräckligt.
anses
272 Boutredning, bodelning och arvskzfe
att mjuka upp regleringen de Enligt utredningen av senare. bör det sistnämnda alternativet väljas särskilt speciella som krav bör ställas på en dödsboförvaltares kvalifikationer, utredningens
se förslag nedan. Skydds-
intresset bör härigenom kunna tillgodoses.
Dödsboförvaltare bör alltså möjlighet själv besluta ges att om försäljning även av fast egendom och tomträtt. På det sättet skulle han i detta
hänseende behörighet konkursförvaltare. samma som en Innan en dödsboñrvaltare beslutar överlåta om att en fastighet eller en tomträtt,
bör han dock vara skyldig att höra dödsbodelägarna,
om det kan ske utan omfattande tidsförlust.
En delägare som motsätter sig överlåtelsen bör ha en möjlighet att begära rättens prövning av försäljningsbeslutet. Sådan prövning bör få
begäras senast en månad efter det att delägaren delgivits
underrättelse om överlåtelsen. Försäljningen får inte genomföras förrän beslutet har vunnit laga kraft.
En dödsboförvaltare bör få försälja fastighet eller en en tomträtt på det sätt han finner lämpligast. I vissa fall kan det bäst vara att sälja egendomen under hand medan det i andra fall är mest ändamålsenligt att
anordna en auktion, intern eller offentlig. Något särskilt förordnande av rätten för att ordna och genomföra exempelvis en offentlig auktion bör inte krävas.
6.5.4 En dödsboförvaltares kvalifikationer
Utredningens förslag: Är testamentsexekutor
en utsedd skall han förordnas till dödsboñrvaltare det kan han kommer om antas att att nära uppdraget ett tillfredsställande sätt. I övriga fall skall till dödsboförvaltare förordnas advokat eller annan person med särskilda kvalifikationer för uppdraget. Även en juridisk får förordnas till dödsboñrvaltare. person Delägare får inte förordnas till dödsboförvaltare inte särskilda om skäl talar för det.
Val av boutredningsman skall enligt gällande rätt träffas
så att uppdraget
kan förväntas bli utfört med den insikt boets beskaffenhet som kräver. Särskilt avseende skall fästas vid förslag dem, vilkas av rätt är beroende av utredningen. I samma lagrums andra stycke stadgas delägare fär att förordnas till boutredningsman. Är testamentsexekutor utsedd skall denne förordnas som boutredningsman det inte finns skäl däremot. om Enligt gällande rätt finns det inget hindrar uppdraget som att att vara
boutredningsman ges åt en juridisk Utredningens person. undersökning
visar att det inte är ovanligt uppdraget anförtros att ät exempelvis en
banks notariatavdelning.
Boutredning, bodelning och arvsklj/ie 273
Att utreda och aweckla ett dödsbo kan vara en tidskrävande och
komplicerad uppgift.
En dödsboförvaltare skall först och främst kartlägga tillgångar och skulder i boet. Därefter måste han försöka träffa uppgörelse med de borgenärer som finns. Han måste kanske försälja egendom för att få pengar att betala skulderna med. Den avlidne efterlämnar vidare kanske en rörelse som måste säljas. När boet väl är klart att bodela och skifta skall dödsboförvaltaren i första hand verka för att de inblandade parterna skall komma överens om hur bodelningen skall ske och arvet fördelas. Lyckas inte det, måste han själv först besluta i de många gånger svåra prejudiciella frågor som skall lösas innan bodelning respektive skifte äger rum. Slutligen skall bodelning och skifte genomföras. Härtill kommer att de inblandade dödsbodelägarna inte sällan är känslomässigt mycket upprörda och inbördes oense i många frågor. Det brukar ofta framhållas att just arvskiften lockar fram de inblandades sämsta sidor. Höga krav bör normalt ställas på den person som skall lösa de nämnda frågorna. För att förvissa sig om att de som handhar förvaltningen och avvecklingen av dödsbon har erforderliga kvaliñkationer har man i Danmark infört en regel om att justitieministem auktoriserar ett lämpligt antal advokater i varje domsaga som får förordnas till bobestyrer. Även i Norge är det endast begränsad advokater inom en grupp varje domsaga som kan komma i fråga för uppdragen som bobestyrer. En bestämmelse i ärvdabalken som anger att endast advokater får törordnas som dödsboförvaltare skulle onekligen ha många fördelar jämfört med dagens regel om val av dödsboförvaltare. Ett advokatmonopol skulle, å andra sidan, te sig främmande för svensk rättstradition. Visserligen innebär nuvarande ordning för förordnande av konkurstörvaltare att ett faktiskt monopol för vissa godkända advokater eller biträdande jurister tillskapats detta område. Förhållandena för dödsbon är dock som regel inte direkt jämförbara. Många frågor är av sådan natur att de lämpar sig väl för en revisor eller bank. En regel om särskilda kvalifikationer bör därför inte begränsas till att avse advokater, biträdande jurister eller ens jurister. Alla inblandade har intresse att det är så duktig och kunnig av en person som möjligt som får uppdraget dödsboförvaltare och det som ekonomiska utfallet kan att kompetent handhar gynnas av en person förvaltningen. En fördel är vidare om valet kan falla en person som står utanför familjen, släkten eller andra berörda. En sådan kan ha lättare att person se objektivt de frågor och problem som dyker upp och kan lösa dem på ett mer effektivt sätt. En utomstående person bör också ha lättare att vinna alla delägares förtroende jämfört med om en av dödsbodelägarna
274 Boutredning, bodelning och arvskzjfie
blir förordnad dödsboförvaltare. som En delägare har egna intressen
att bevaka i boet och han kan därför lätt bli beskylld för partisk. att vara Risken för konflikt blir så säga att inbyggd. I praxis händer också ofta
att en delägare ñrst blir förordnad boutredningsman
som men att tvist uppstår mellan honom och de andra delägarna, vilket leder till att dessa
vill ha boutredningsmannen utbytt. Med den utvidgade behörighet utredningen som föreslagit i före-
gående avsnitt då det gäller försäljning av fast egendom och tomträtt blir
det också nödvändigt att skärpa kvaliñkationslcraven hos den skall som
besluta om försäljning. En försäljning fast
av egendom eller tomträtt är
i sig en viktig och kvalificerad rättshandling som måste fattas på riktiga
grunder.
Utredningen anser mot denna bakgrund att övervägande skäl talar för
att vi även i svensk rätt, i likhet med vad gäller i Danmark som och Norge, bör införa ett krav på endast att personer med särskilda
kvalifikationer får förordnas dödsboförvaltare. som Ett skäl som kan anföras emot att sådan regel införs en är att det blir dyrare att ha en jurist eller ekonom förordnad dödsboförvaltare som jämfört med att
välja en av dödsbodelägarna lättare kan som hålla sina kostnader nere. Mot detta kan i sin tur invändas att en expert kan förväntas klara
uppdraget på kortare tid och därför totalt inte blir sett dyrare än en
dödsbodelägare som dödsboförvaltare. Dessutom kan en risk för högre
kostnad för hjälp med boutredningsarbetet
verka avskräckande för
delägarna och därför få dem att i större utsträckning själva klara
awecklingen av boet i stället för att ansöka förordnande dödsom av boförvaltare, i de fall detta egentligen inte behövs.
Den nu nämnda regeln bör dock inte gälla i alla situationer. Är en testamentsexekutor utsedd bör han förordnas till dödsboförvaltare, om det kan antas att han kommer utföra att uppdraget ett tillfredsställande
sätt. Inte heller bör dödsbodelägare en vara helt avskuren från möjlig-
heten att bli förordnad. Om särskilda skäl talar för det bör det kunna
ske. Sådana skäl kan föreligga det inte finns om någon eller enbart en
liten risk för att det skall uppstå tvist mellan delägarna men det likväl finns anledning att ha dödsboförvaltare. en Ett sådant fall är de krav på
särskild företrädare kan förekomma som enligt utländsk rätt i in-
ternationella dödsbon. En rätten förordnad dödsboförvaltare av har som regel lättare i umgänget med utländska myndigheter än dödsbodelägarna
som kollektiv skulle ha.
Boutredning, bodelning och arvskzjfle 275
6.5.5 En dödsboförvaltares förordnande bör tidsbestämmas
Utredningens förslag: En dödsboförvaltare skall slutföra sitt uppdrag inom ett år från förordnandet. Är uppdraget inte slutfört inom denna tid får han begära anstånd hos rätten. I samband härmed skall han redogöra för sin förvaltning av boet och uppge anledningen till att uppdraget inte slutförts. Beviljas anstånd skall rätten bestämma ny tid inom vilken uppdraget skall slutföras.
I ärvdabalken saknas regler att boutredningsman/skiftesman måste om en vara klar med sitt uppdrag inom viss tid. Såväl i dansk norsk rätt som finns däremot regler son1 innebär att bobestyrerens uppdrag är tidsbestämt, se avsnitten 6.3.1 och 6.3.3. Utredningen anser att det som ett led i arbetet med att effektivisera boutredningsarbetet bör införas en regel om att dödsboförvaltarens uppdrag skall tidsbegränsas. Han skall slutföra sitt uppdrag inom ett år från förordnandet. En regel av detta slag bör kunna bidra till att
uppdraget inte onödigt fördröjs.
Är uppdraget inte slutfört inom år får han begära anstånd hos ett rätten. I samband härmed skall han redogöra för sin förvaltning boet av och uppge anledningen till att uppdraget inte slutförts. Beviljas anstånd skall rätten bestämma ny tid inom vilken uppdraget skall slutföras.
6.5.6 Testamentsexekutor och vissa övriga frågor
Utredningens förslag: Alla regler som gäller dödsboförvaltare skall
tillämpas även en testamentsexekutor, om inte annat följer av
testamentet. En testamentsexekutor som inte förordnas till dödsboförvaltare skall ha ställning delägare. som Vissa regler som i dag inskränker boutredningsmans behörigen het eller som syftar till att kontrollera hur han utför sitt uppdrag upphävs.
Testamentsexekutor
Som framgått ovan avsnitt 6.5.4 bör testamentsexekutor alltjämt ges ett försteg som dödsboförvaltare om det kan antas att han kommer att utföra uppdraget ett tillfredsställande sätt. Om det endast är fråga om ett förordnande i testamente om att delvis förvalta boet "specialexekutor" kan det i vissa fall vara lämpligt att utse någon annan.
276 Boutredning, bodelning och arvshfie
En testamentsexekutor som inte förordnas till dödsboförvaltare bör
ges ställning som delägare när det gäller att underrättas
om förvaltningen
och att göra sin mening gällande.
För att underlätta tillämpningen bör framgent
som testamentsexekutor benämnas både den helt och den som som delvis fått förordnande i testamente att i fråga förvaltningen träda i om arvingars och testaments-
tagares ställe. Enligt huvudregeln, dvs.
om inte testamentet anger annat, bör också alla regler dödsboförvaltare
om vara tillämpliga på en
testamentsexekutor. I dag finns ett antal skillnader som enligt vad som
framgått leder till tillämpningssvårigheter och
avgränsningsproblem. De
nuvarande skillnaderna fyller inte något syfte. egentligt I stället kan uppdelningen leda till onödig omgång. Ansvaret en som är förenat med
de olika uppdragen
står ofta inte klart for de inblandande.
Vissa övriga frågor
I fråga om behörighet att ansöka om dödsboñrvaltare, allmänna åliggan-
den, medelsñrvaltning, redovisning,
entledigande, arvode, skadestånd etc. bör de nuvarande bestämmelserna
om boutredningsman i allt
väsentligt också gälla framgent. När det gäller den
andelsbestämning
som utredningen föreslagit i avsnitt 2.5 behövs dock särskilda föreskrifter.
Några av de nuvarande bestämmelserna inskränker som en boutredningsmans behörighet eller syftar till kontrollera som att hur han utför sitt uppdrag bör uppmärksammas särskilt.
Talgn av dödsbodelägare
19 kap. 12 § ÄB innehåller
a en inskränkning i boutredningsmannens
ensamrätt att företräda boet. Förvaltas dödsbo
ett av en boutredningsman
får var och en delägarna i mål boet av som rör väcka och föra talan som parti eget för boets namn men räkning om övriga delägare är motparter i målet och boutredningsmannen avstår från att föra boets talan. I 19 kap. 20 § ÄB finns a en motsvarande regel avseende den situationen att en testamentsexekutor är utsedd. Mot bakgrund av att dödsbotörvaltare enligt en utredningens förslag får en starkare ställning än en boutredningsman och att kvaliñkationskraven höjs i förhållande till vad gäller som i dag, bör rätten att väcka och föra boets talan endast tillkomma dödsboförvaltaren. Är
delägarna
och dödsboförvaltaren inte överens om en talan skall väckas eller ej, kan delägarna alltid begära dödsboförvaltarens
entledigande. Föreligger en
osäker fordran dödsboförvaltaren inte vill som väcka talan kan denna om
Boutredning, bodelning och arvsktj/ie 277
skiftas ut, kanske till ett värde av 0 kr, på delägare som sedan själv en kan väcka talan i eget namn. Bestämmelseni 19 kap. 12 § ÄB bör alltså upphävas. Som följd a en härav bör även bestämmelsen i 19 kap. 20 § ÄB upphävas. a
Nedsättning av värdehandlingar
I 19 kap. 14 § första stycket tredje meningen ÄB finns skyldighet ñr en boutredningsman att nedsätta värdehandlingar i öppet förvar i bank, om det sammanlagda värdet överstiger ett belopp motsvarande två gånger gällande basbelopp enligt lagen 1962:381 om allmän försäkring. Basbeloppet ñr år 1998 är 36 400 kr. Deposition innebär inte någon formell spärr, utan boutredningsmannen får disponera de deponerade handlingarna. Betydelsen av depositionsskyldigheten är alltså mycket begränsad då det gäller exempelvis skydd mot förskingring. Tidigare fanns ett motsvarande stadgande deponering i 15 kap. 8 § FB om angående förmyndares förvaltning. Denna bestämmelse är numera upphävd. Depositionsskyldigheten bör utgå även beträffande dödsboförvaltare.
od man
Enligt 19 kap. 17 § ÄB skall rätten begäran dödsbodelägare eller av om det i annat fall är lämpligt förordna god man att öva tillsyn över en boutredningsmans förvaltning. Domstolen har också möjlighet att förelägga en boutredningsman att avge redogörelse för sin förvaltning eller förordna någon att granska förvaltningen. Enligt utredningens förslag skall höga kvalifikationskrav ställas på dem som förordnas som dödsboförvaltare. Vidare föreslås att uppdraget skall slutföras inom ett år. Blir det inte slutfört inom denna frist får dödsboförvaltaren begära anstånd och måste då redogöra för sin förvaltning. Mot bakgrund härav anser utredningen inte att kontrollmöjligheterna i 19 kap. 17 § ÄB behövs i framtiden. Bestämmelsen kan alltså upphävas.
278 Boutredning, bodelning och arvskifie
6.5.7 Tingsrättens med ärenden
befattning om
dödsboförvaltare
Utredningens förslag: Tingsrätten skall förordna den att dödes egendom skall överlämnas till förvaltning dödsboförvaltare av samt utse någon att i sådan egenskap för förvaltningen. Tingsrätten svara skall också pröva vissa tvistiga frågor.
En särskild fråga är ärenden rör dödsboförvaltare om som bör handläggas vid tingsrätt eller om dessa ärenden kan flyttas till någon annan myndighet.
Utgångspunkten vid överväganden ärenden bör flyttas om från tingsrätterna är att domstolarnas verksamhet skall renodlas och i möjligaste mån koncentreras till tvistelösning. Den omständigheten att det finns behov av en dödsboförvaltare indikerar i fall
vart en underliggande tvist
mellan delägarna. Det är också svårt finna någon att annan än domstol som är skickad att besluta i frågor förr eller som senare kan komma att utvecklas till en klanderprocess eller talan. Mot denna annan bakgrund är det naturligt att just ärenden dödsboförvaltare
om även fortsättnings-
vis bör finnas kvar vid tingsrätterna. Ärendena bör alltså inte flyttas. Enligt ett stadganden i 19 kap. ÄB skall par rätten agera ex ofñcio i vissa situationer när det gäller förordnande och entledigande av boutredningsman se 19 kap. l § 2 st. och 5 § 2 ÄB. Att domstolen st. har denna typ övervakande uppgifter står dock av inte i överensstämmelse med nämnda strävan att koncentrera domstolarnas verksamhet på tvistelösning. Bestämmelsen i 19 kap. 1 § hör också samman med att vissa uppgifter redan finns hos domstolen. Genomförs utredningens
förslag att flytta hanteringen bouppteckningarna går den källan
av till information förlorad och ofñcio-uppgift en ex ter sig mindre naturlig. Bestämmelseni 19 kap. l § bör därför upphävas. Regelni 19 kap. 5 § kan dock behövas t.ex. i ett fall då advokat förordnats en som dödsboförvaltare och därefter uteslutits Advokatsamfundet ur utan delägarnas vetskap. Domstolens roll bör vidare kvarstå för fall av klander eller annan talan. De frister och handläggningsbestämmelser finns bör som nu dock förkortas förenklas. resp. Som framgått i avsnitt 6.5.3 föreslår ovan utredningen också att tingsrätten delägares begäran skall pröva
ett försäljningsbeslut om fast
egendom eller tomträtt dödsboförvaltare fattat. som en
Boutredning, bodelning och arvskifie 279
6.5.8¶Anslutningsklander
Utredningens bedömning: Anslutningsklander vid bodelning och arvskifte skulle ha ett begränsat värde med hänsyn till att antalet klanderprocesser är mycket litet. Härtill kommer att klanderprocessen redan nu möjliggör for svaranden att i viss utsträckning framställa egna yrkanden utan att han själv behöver väcka klandertalan. Anslultningsklander i denna föreslås därför typ av processer inte.
Inledning
Enligt direktiven har utredningen att särskilt överväga det är om motiverat att införa en möjlighet till "anslutningsklander" tvångsav slcifte, dvs. regler om att den som inte klandrar ett skifte i tid ändå får möjlighet att göra det inom viss tid efter att motpart klandrat. Tvister om tvångsbodelning och tvångsskifte är många gånger omfattande och präglade av personliga motsättningar mellan parterna. Härtill kommer att förrättarna saknar tvångsmedel. Därför drar handläggningen ofta ut på tiden. Mot bakgrund härav är det angeläget att klanderreglerna är så utformade, att ett slutförande saken i möjligaste mån kan ske av utan att processen i onödan tördröjs. Även inte någon om av parterna egentligen vill klandra beslutet om bodelning/skifte, vågar de, enligt vad som framförts, med nuvarande ordning kanske inte avstå för den händelse andra parten skulle väcka klandertalan. Domstolarna skulle alltså få handlägga klanderprocesser, trots att inte någon av parterna egentligen velat fortsätta tvisten. Ett sätt att komma tillrätta med detta, har det framhållits, skulle vara att införa en rätt till anslutningsklander. Part egentligen inte vill som klandra skulle då kunna avvakta och hur den andra parten gör i se förvissningen om att han har kvar sin ldandermöjlighet inom anslutningsfristen. Härigenom skulle antalet tvister kunna begränsas. I följande avsnitt redovisas reglerna tvångsskifte och klander samt om vad som i praxis och doktrin kan utläsas om ldanderprocess, liksom
17 I artikel i SvJT en 1992 s. 223 ff. behandlar Teleman olika frågor i den svenska äktenskapsrättsliga stiftningen. I samband med att han tar u p reglerna om tvångsbodelning mel an makar alltså samma regler gäl som er vid tvångsskifte av dödsbo framför han tanken att införa möjlighet till om en anslutningsklander a.a. s. 236 f.. I direktiven hänvisas till vad däri som framförs.
280 Boutredning, bodelning och arvskzjfle
reglerna på närliggande områden. Slutligen följer
utredningens över-
väganden.
Allmänt om tvángsskifie
På en delägares begäran skall, framgått som av avsnitt 6.2.6, rätten enligt 23 kap. 5 § ÄB förordna någon att vara skiftesman. Vad som föreskrivs i 17 kap. l-4 och 6-9 äktenskapsbalken
om bodelning,
bodelningsförrättare och make skall gälla i fråga arvskifte, slciftesom man och delägare i boet. Arvode och ersättning till skiftesmannen skall dock betalas dödsboet. av
Närmare om bodelninggörrdttarens/sküiesmannens
prövning
Bodelningsforrättarens/slciftesmannens uppgift är först och främst
att försöka makarna respektive
dödsbodelägarna att komma överens
om fördelningen av egendomen. Om detta inte går skall han själv bestämma
om fördelningen. När bodelningsförrättaren/skiftesmannen
själv skall bestämma om fördelningen skall han först pröva sådana tvistiga frågor som är av
betydelse för bodelningen/arvskiftet och inte är föremål
för rättegång. Många av dessa frågor kan förekomma såväl vid
bodelning som vid
arvskifte.
En bodelningsförrättare skall först och främst pröva vem av makarna viss egendom tillhör. Naturligtvis kan han inte med bindande verkan
avgöra en fråga där tredje är part. Han kan däremot till
man ta ställning
om viss egendom vid fördelningen makarna emellan skall tillhöra anses den ena maken eller utomstående och verkställa
en delningen av
makarnas egendom utifrån sitt ställningstagande i den frågan. Ett sådant avgörande blir, om det inte klandras, bindande mellan makarna men inte bindande i förhållande till tredje fortfarande man, som kan göra sin rätt gällande.
Vidare skall bodelningsförrättaren pröva egendomen om skall ingå i bodelningen jfr l0 kap. ÄktB. Han skall också beräkna andelar med
tillämpning av bestämmelserna i 11 kap. ÄktB samt tillämpa reglerna om jämkning i 12 kap. ÄktB han finner det befogat. om
1 se beträffande det följande prop. 1986/87:1 224 s.
Boutredning, bodelning och arvskzjñe 281
För en skiftesman kan det även bli aktuellt att pröva frågor såsom bedömning av arvsförskott, kränkning av laglott m.m.1°
Bodelningsförrättarens/slciftesmannens handläggning av en prejudiciell
fråga måste bli summarisk och enkel. Han får forrnlöst inhämta de uppgifter som behövs för att avgöra saken. Det får också ankomma på de inblandade att förebringa erforderlig utredning.
Närmare om klandertalan
Talans väckande
En delägare som är missnöjd med ett tvångsskifte får klandra det
genom att inom fyra veckor efter delgivningen väcka talan vid den tingsrätt som har förordnat skiftesmannen. Talan måste väckas mot samtliga övriga delägare. Det åligger rätten att att ex officio beakta att klanderfristen inte törsuttits.
Väcker två eller flera delägare talan mot varandra och är deras respektive talan sådan att de uppträder ömsom kärande och
som svarande handläggs målen tillsammans som huvudkäromål och
gen-
19 ÄB
se Walin, s. 235.
2°1 rättsfallet NJA 1957 s. 745 väckte en delägare klandertalan mot alla Övriga delägare utom en. Denne delägare förklarade att han skulle ha medgett den väckta talan om han blivit instämd. Trots denna försäkran ansåg HD att talan inte hade blivit väckt i rätt ordning.
I rättsfallet NI A 1979 448 omständigheterna följande. I ett testamente,
s. var vari A och B upptagits som testamentstagare under 3 samt C, D och E
a upptagits som testamentstagare under 3 föreskrivet bl.a. att viss
var egendom skulle fördelas lika mellan de under 3 a och 3 b nämnda testamentstagarna. Den aktuella egendomen utgjordes enbart bankmedel.
av Skiftesmannen tillskiftade testamentstagama femtedel
envar av en av egendomen. Genom ansökan stämning å C, D och E klandrade
om envar av A och B skiftet med yrkande att en fjärdedel egendomen måtte tillskiftas
av henne. Deras yrkanden upptogs till prövning utan hinder av att de inte väckt talan mot varandra.
Delä are som godkänner verkstållt skifte går förlustig sin rått att klandra det, se N A 1977 s. 459.
21 Se rättsfallet
NJA 1978 s. 132.
282 Boutredning, bodelning och arvskzfte
käromål 14 kap. 3 RB. Klanderfristen måste iakttas se även av den
eller dem som är genkärande.
Fastställelsetalan
En klandertalan angriper bodelningens/arvskiftets materiella innehåll,
dvs. andelsbestämning, värdering Men den m.m. är inte konstruerad
som en fullgörelsetalan utan är att fastställelsetalan. En anse som en
22 se rättsfallet NJA 1995 s. 714. Målet gällde tomrättsavgäld. För att
få tomrättsavgäldens storlek prövad för ny period måste talan väckas inom en viss frist. Fråga uppstod om genstämning ktmde väckas efter fristens utgång.
HD uttalade att det inte möjligt utan lagstöd. var
23 Frågan prövades av Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1985 140. s. I målet hade en tvångsbodelning skett mellan två före detta makar, Georg och
Sonja A. Bodelning klandrades båda makarna. Tingsrätten ogillade av käromålen och fastställde skiftet. Båda makarna överklagade tingsrättens dom
till hovrätten. Hovrättens domslut under unkt l hade följande lydelse. "HovR:n ändrar på det sätt överklagade i huvudsaken den omen att av skiftesmannen verkställda bodelningen förklaras skola jämkas i följande
avseenden. Den Georg A gottskrivna posten fastigheterna Lillbyn 16:1 och Lillbyn 16:2, Färila socken, Ljusdals kommun nedsättes till 340 000 kr och den honom påförda posten fgiftorättsandelen till 253 517 kr 20 öre i följd varav summoma av Georg A gottskrivna respektive påförda oster blir 423 962 kr 98 öre och 454 071 kr 92 öre. Sonja A skall således i s fteslikvid till
A utge30 108 kr 94 öre. Enligt åsämjande har Sonja A härutöver
Georg -
att til Georg A för guldna amorteringar utge 2 068 kr 23 öre." Sedan Sonja A överklagat hovrättens dom fann Högsta domstolen skäl att meddela Härefter utmåtte kronofogdemyndigheten på
prövningstillstånd. grundvaLav
ovrättens lagakraftvunna dom Sonja A tillhörig tomträtt för en Georg Azs sammanlagda fordran enligt domen. Sonja A anförde besvär i Svea hovrätt och yrkade att utmätningen skulle hävas. Hon gjorde gällande att någon exekutionstitel som kunde ligga till grund för utmätning hos henne inte fanns.
Hovrätten lämnade besvären utan bifall. Sona A anförde därefter besvär i Högsta domstolen uttalade följande. dom som en som låg till grund för utmåtningen hari anledning Georg Azs talan den skiftesman beslutade av av bodelningen jämkats på så sätt att fastigheterna Lillbyn 16:1 och 16:2 har åsatts ett lägre värde än det skiftesmannen av bestämda. Detta har ñrt med sig omräkning av andra poster i bodelningen och resultatet har blivit att Georg A berättigats erhålla skifteslikvid Sonja A med 30 kr av 108 94 öre, varjämte han berättigats erhålla ett ytterligarebelopp av 2 068 kr 23 öre i ersättning för gjorda låneamorteringar. Georg Azs talan har, såsom den måste förstås, utgjort enbart talan klander bodelningen i syfte få till en om av att stånd en ändring dennas innehåll. Domen innehåller i överensstämmelse av med detta inte något åläggande för Sonja A att betala skifteslikviden eller
ersättningen ñr amorteringama. Den år därmed i hithörande del inte någon exekutionstitel och kan således inte föranleda någon verkställighet. Beslut om utmätning ñr uttagande Georg A tillkommande fordran på de av en nu nämnda beloppen, efter avrundning 32 177 kr, borde alltså inte ha fattats."
Boutredning, bodelning och arvskzjie 283
klandertalan som är uppbyggd på så sätt den innehåller yrkande
att om förpliktande för part att utge ett visst belopp eller viss egendom kan alltså inte till prövning.
tas upp
Däremot kan fullgörelsetalan behöva väckas efter det bo-
en att
delningen/arvskiftet vunnit laga kraft för att bodelningen/arvskiftet
verkställt. I en sådan fullgörelseprocess kan svaranden emellertid inte komma med yrkanden och invändningar skulle ha framställts i
som
klanderprocessen.
Att klandertalan bör fastställelsetalan torde dock inte
ses som en hindra att kvarstad kan meddelas i vissa fall Jfr NJA 1988 13.
s.
Vad som får tas till prövning domstolen
upp av
Frågan är då vad som får tas till prövning domstolen i
upp av en ldanderprocess. Utgångspunkten bör densamma i andra dis-
vara som positiva tvistemål, dvs. kärandens yrkande och svarandens inställning samt grunderna för parternas talan 17 kap. 3 § RB. Den särskilda
se
karaktären hos klanderprocesserna, särskilt de gäller arvskifte, kan
som emellertid leda till att vanliga processuella huvudregler inte alltid är tillämpliga i klanderprocessen. Nedan några exempel på detta.
ges
24 Teleman utesluter dock inte att en klandertalan kan kombineras med
en fullgörelsetalan, se Teleman, Bodelning under äktenskap och vid skilsmässa, 2 uppl., 1993, 266 not 100. Något vägledande avgörande i
s. denna fråga synes dock inte föreligga.
25 I rättsfallet NJA 1951 s. 654 yrkade Anna Tysklund åläggande för Johan Tysklund att till henne utge 1 808 kr jämte ränta. Till stöd för sitt krav åberopade hon en mellan parterna förrättad bodelning enligt vilken hon bl.a. hade tillskiftats fordran av Johan Tysklund. Denne bestred rkandet och
invändnin angående de i bodelningen fastställda vår H0vR:n
ar ena.
gjorde
onstaterade eme lertid att Johan Tysklund att inte väcka ldandertalan
genom inom fristen hade försuttit sin rätt att föra talan mot varför han
bodelningen,
att betala det yrkade beloppet. HD meddelade prövningstill-
förpcliiktadesstân
.
26 Se Teleman, a.a. s. 266 not 101.
284 Boutredning, bodelning och arvskzjie
a. Kärandens möjligheter att föra in nytt material i
processen
En grundläggande fråga är utrymmet för den klandrande
om parten att komma med nya yrkanden är större i ldanderprocesser än i tvistemål i allmänhet. Frågan har diskuterats i litteraturen. Åsikterna isär.
gar
Enligt Tottie torde den omständigheten hos bo-
att handläggningen
delningsförrättaren måste bli siunmarisk och enkel medföra makarna
att får stor frihet att vid fullföljd till domstol föra in
nya frågor och nytt material i rättegången. En make torde sålunda i samband med
att han klandrar förrättningen till tingsrätt äga framställa yrkande
exempelvis om att få överta bostad och bohag med stöd 11 kap. 8 § ÄktB,
av även
om han inte väckt övertagandefrågan inför bodelningsförrättaren,
menar Tottie.
Teleman är däremot uppfattning. Enligt
av en annan hans mening måste utgångspunkten vara att klandertalan skall att pröva huruvida
avse innehållet i bodelningsförrättarens beslut är korrekt utifrån de inför
beslutet framställda yrkandena och i övrigt föreliggande förutsätt-
ningarna. De olika tvistefrågorna och parternas ställningstaganden därtill
har ofta samband med varandra, fortsätter han. Särskilda problem gäller
i fall av tvistiga värderingar och redovisningsfrågor. Man bör därför
annat än i välmotiverade utpräglade undantagsfall medge yrkanden
nya och godta nytt material i klanderprocesserna, enligt Teleman.
Walin anför i sin kommentar, utveckla frågan
utan att om de processuella aspekterna närmare, att "delägare inte väcker talan i
som tid har förlorat sin rätt. Arvsldftet kan alltså bli partiellt verkan och
utan stå sig i övrigt. "29
I rättsfallet NJA 1997 62 fastslås att den klandrat bodelning
s. som en äger rätt att efter klanderfristens utgång, med den begränsning
som följer av 13 kap. 3 § l st. 3 RB, ändra sin väckta talan. HD
uttryckte
rättsläget på följande sätt.
"Bestämmelsen i paragrafens 13 kap. 3 § RB, utredningens
anmärkning andra stycke andra meningen, enligt vilken yrkanden
nya
i vissa fall får framställas i högre rätt, innebär inte heller hinder
mot taleändringen, eftersom i TR:n är den första
NJA 1990tvistens6prövning6 0 och Fitger,
se s Rättegångsbalken
ilomitplsspröymngens : a
, .
Se Tottie, Ãktenskapsbalken 549.
m.m. s.
28 Se Teleman, 266.
a.a. s.
29 Se Walin, a.a. s. 241.
Boutredning, bodelning och arvskzjie 285
Vad saken gäller är om den rätt således föreligger enligt RB
som att ändra en väckt talan skall prekluderad efter utgången
anses av klanderfristen samma sätt rätten att väcka talan.
som
I har enligt RB självalåten taleändring fått göras även
en efter rättspraxisutg talefristen det gällt talan
n en av när t ex om återvinnin i konkurs klander arrendesyn NJA 1990 336 och NJA 19 0
oc av s s 660. I mål om klander av skiljedom är det däremot vad
enligt som
framgår av HD:s beslut d 16 dec 1996 i mål O 4519/94 möjligt att öra en sådan taleändring.
v rättsfallen fram år att frågan torde få lösas utifrån tolkning
en av vare enskild rege om talefrist. En utgångspunkt för tolkningen synes öra vara att en taleändring som är tillåten enligt RB får göras även efter talefristens utgång, inte särskilda ändamålsskäl talar i
om annan riktning.
Ett skäl mot att tillåta sådan taleändring skulle i förevarande fall kunna vara att bodelningen hade vunnit laga kraft i de delar den inte klandrats. Emellertid får huvudregeln bodelnin inte
anses vara att en vinner laga kraft partiellt eftersom de olika delarna i bode ning
en ofta hänger så nära samman att de i verkställighetshänseende inte kan skilas från varandra. Att klandras kan också få till följd
en att delningen återförvisas bodelningtill bode ningsförrättaren och bodel-
att ningen ändras också i sådana delar som inte har klandrats. Se Tottie,
Aktenskapsbalken s 549 och 553f.
Mot bakgrund av den angivna ordningen finner HD i linje med den princip som kommit till uttryck i de ovannämnda rättsfallen skäl saknas att i mål klander bodelning än den
om av anta annat att som har klandrat bodelningen äger rätt att efter klanderfristens utgång,
berörda begränsning enligt 13 kap 3 § RB, ändra sin väckta mledta an."
Svarandens möjligheter att föra in nytt material i
processen
Vilka möjligheter har svarande enligt dagens regler föra in
en att material i en klanderprocess Kan svaranden utan att själv klandra skiftet
föra in yrkanden och grunder, skulle bestämmelser anslutnings-
egna om klander inte te sig meningsfulla.
En klanderprocess avseende bodelning/arvskifte skiljer sig såtillvida
från andra processer, att bodelningen/skiftet ändras i del det ofta
om en för med sig töljdändringar i andra delar bodelningen/skiftet, även
av om dessa ändringar inte omfattas kärandens yrkande. Detta är
av en nödvändig följd av att alla delarna i bodelning eller i arvskifte
en ett
hänger ihop. Ändrar i
man en del, ändras ofta förutsättningarna även för övriga delar. I klanderprocesser rör arvskiften förstärks detta
som ytterligare i de fall det är fler än två parter, eftersom flera lotter påverkas.
3° NJA 1996 751.s
286 Boutredning, bodelning och arvskzfze
För svarandena i klanderprocesser kan det därför ñmias ett behov
av att, i vart fall reservationsvis, få föra in material avseende andra delar
av bodelningen/skiftet än den av käranden klandrade. Exempel: A
klandrar ett arvskifte och yrkar att han skall få bilen på sin lott. B och
C bestrider men menar att A får framgång med sin talan B skall ha
om
moraldockan sin lott och C soffgruppen på sin. Frågan är då B
om och C har rätt att framställa sina yrkanden, trots att de inte själva
klandrat.
Frågan om svarandens möjlighet att föra in yrkanden i klander-
processen diskuterades av minoriteten i rättsfallet NJA 1983 635.
s. Målet handlade bl.a. om frågan bodelning kan vinna laga kraft
om en
partiellt. Majoriteten fann att så inte fallet, närmare
var men utan att
belysa de processuella grundförutsättningarna. Minoriteten, kom
som till samma slut, uttalade följande.
"Bodelnin skiftesman har, såsom framhållits i rättsfallet NJA
genom 1978 s 13 karaktären judiciell förrättning utmynnande i
av en ett
, beslut som blir bindande för parterna. I rättsfallet erinras också
om att innebörden av bestämmelsen i 19 ka 15 § 2 st AB har
ansetts vara att tillgångarna i boet inte får ämnas förrän klandertiden
u
gått till ända eller lagakraftvurmen dom i skiftesfrågan obegagnadföre igger. Som principiell
utgångspunkt vid bedömningen
av förevarande mål måste i överensstämmelse härmed gälla, på
att en bodelning fordran dvs en fordran som ena parten enli bo-
delningen lgá-undaderhållit den andra inte förfaller
r till betalning örrän
bodelningen har vunmt laga kraft.
Fråga uppkommer emellertid, om inte bodelning lika väl
en som en dom kan anses ha vunnit laga kraft i sådan del, inte är
som föremål för något ändringsyrkande. Har talan fullföljts
endast mot en del av en dom, fär domen i när det kan ske, verkställas
som
kraftvunnen, övriörordnas med anlednin den
om annat av
talan se numera 3 3 § 2 st UB. Bode ning kan
visserföllilda
gen inte tvångsvis verkstä las utan ett därpå grundat dom-
stolsavgörande. Eftersom bodelning skiftesman i vissa andra
enom hänseenden har jämställts med omstol meddelat
ett av se utom NJA 1978 s 132 även NJA 1980 320 och 1982 avgörande24,
s s ligger
det likväl nära till hands skiftesman förrättad bodelning
att anse en av kunna vimia laga kraft i sådana delar som inte berörs ldandertalan.
av
Omständigheterna kan till och med sådana att begränsningen
vara av klandertalan bör få verkan mellan träffad
samma som en parterna
om att godta skiftesmannens bodelning i övrigt partiell
som
lfåârâillcrting
0 e mng.
Enligt vår mening får alltså utgå från att bodelning kan
man en vinna laga kraft partiellt. Därvid måste emellertid räkna med att
man
31 JustRm Höglund, Vängby och Heuman.
32 lustRzn Ulveson och Ehrner.
Boutredning, bodelning och arvskzf/ie
utrymmet härför av praktiska skäl är mycket begränsat. De olika
delarna i en bodelning hänger ofta så nära den delen
samman att ena inte i verkställighetshänseende kan skiljas från den andra. svaranden i klanderprocessen kan med anledning kärandens talan komma
av att
framställa yrkanden föranleder rätten ändra
som att bodelningen även
i sådana delar som inte har angripits käranden. Och i många fall
av
måste det framstå ovisst, rätten inte kommer be sig
som om att agna
av möjligheten att återförvisa ärendet till skiftesmannen.
amman-
fattningsvis kan sägas att förutsättnin för att ha
ar anse en bodelning
vunnit laga kraft partiellt torde före igga endast i ganska speciella situationer, främst sådana där ldandertalan detalj
avser en utan
samband med övriga delar."
Om minoritetens uppfattning speglar rättsläget,
kan alltså svaranden i en klanderprocess med anledning kärandens talan komma framställa
av att yrkanden som föranleder rätten att ändra bodelningen även i sådana
delar som inte har angripits käranden.
av
Domstolens avgörande
Domstolen kan välja att själv avgöra saken eller återförvisa ärendet
att
till bodelningsförrättaren/skiftesmannen. Vilket
som väljs beror bl.a. på
omfattningen av ändringen.
Om domstolen kommer fram till att värdet beträffande viss egendom
är ett annat än vad skiftesmannen funnit och storleken på den skiftes-
att likvid som en part har att utge i följd därav ändras, kanske domstolen
själv i sitt domslut fastslår ändringarna i skiftet hovrättens dom i
se
rättsfallet NJA 1985 140.
s.
Kommer domstolen däremot fram till skiftet skall ändras
att så att en part som vid tvångssldftet inte fått lott i varje slag egendom skall få
av sådan lott, föranleder detta säkert att hela skiftet i får
princip göras om och skiftet därför måste återförvisas till skiftesmannen
se tingsrättens
och Högsta domstolens domar i rättsfallet NJA 1987 943.
s.
Återförvisning
Om skiftesmannen får ärendet återförvisat till sig, inställer
sig frågan
vilken handlingsfrihet han har i förhållande till det första skiftet.
Förarbetsuttalandena, praxis och doktrinen tiger på denna punkt.
Klart är dock att skiftesmannen är bunden beträffande den eller de
frågor som domstolen avgjort. Har domstolen värderat viss egendom till
visst belopp, måste han naturligtvis utgå från det beloppet vid skifte
nummer två. Likaså måste han part rätt till lott i varje slag
ge en av egendom om domstolen kommit fram till detta.
288 Boutredning, bodelning och arvskzfte
Naturligtvis kan det vid det andra skiftet uppstå nya frågeställningar som inte varit aktuella vid det första skiftet eftersom förutsättningarna då var annorlunda. Detta torde kunna föranleda de inblandade att framställa nya önskemål fördelningen egendomen utifrån de
om av senaste förutsättningarna.
Även den grundläggande processuella
om utgångspunkten bör vara att en klandersvarande kan få ñnna sig i att bodelning eller arvskifte i inte klandrade delar står fast, ñnns alltså stöd i såväl praxis doktrin för
som att anse att svarandens möjlighet att i praktiken frågor belysta i klanderprocessen är betydande, trots att han själv avstått från ldander.
Antalet klandegprocesser
Vid Stockholms tingsrätt inleds ungefär tio klanderprocesser året
om rörande arvslcifte. I Göteborg och Malmö väcks endast någon enstaka klandertalan varje år.
Möjlighet till anslumingsklagan i andra fall
När man talar om möjlighet till anslutningsklagan tänker i första
man hand på reglerna i rättegångsbalken parts rätt att anslutningsvis
om överklaga tingsrättens dom i tvistemål och brottmål. I övrigt är institutet relativt främmande i svensk rätt. Nyligen infördes emellertid rätt till
en anslutningsldander i jordabalkens regler vid arrende.
om syn
Rättegångsbalkens regler om anslutningsklagan
I 50 kap. l § RB stadgas att part vill överklaga tingsrättens dom
en som i tvistemål skall göra det skriftligen. Skrivelsen skall in till
ges tingsrätten. Den skall ha kommit in till rätten inom tre veckor från den dag då domen meddelades.
Om ena parten överklagat tingsrättens dom, har motparten enligt 50 kap. 2 § RB rätt att överklaga domen inom vecka från dem dag då
en den i l § angivna tiden gick ut. Ett överklagande som gjorts undter sådan tid förfaller, om det första överklagandet återkallas eller arnnat skäl
av förfaller.
Motsvarande regler gäller för brottmål, se 5l kap. l och 2 §§ RB. Däremot saknas möjlighet till anslutningslclagan vid överklagande
av tingsrätts beslut 52 kap. RB och vid överklagande hovrätts dom och
av beslut 55 och 56 kap. RB.
Boutredning, bodelning och arvskzfte 289
Såvitt gäller besvär torde orsaken enligt Welamson helt enkelt väsentligen vara den att avgöranden vilka skall överklagas med detta rättsmedel normalt inte kan gå båda parterna emot. Vid sådana avgöranden har sålunda regelmässigt endast parten intresse och
ena av överhuvud möjlighet till överklagande och hans beslut i fullföljdsfrågan är därför inte avhängigt något motpartens ställningstagande,
av menar Welamson. Undantag kan väl förekomma torde enligt denne sakna
men större praktisk betydelse.
När det gäller revisionsförfarandet måste, Welamson säger,
som skälen helt andra. Nya lagberedningen föreslog regler
vara om anslutningsrätt även i revisionsmål, medan de lagförslagen inte
senare innehöll någon motsvarighet härtill. Processlagberedningen uttalade
att möjligheten till anslutning "torde beträffande högsta domstolen i endast ringa mån förhindra onödig fullföljd. "34
Jordabalkens regler om anslutningsklander
I jordabalken finns sedan den 1 januari 1996 regel anslutnings-
en om klander för visst fall. Den gäller klander vid arrende.
av syn
När ett arrendeställe avträds skall det enligt 9 kap. 23
§ JB göras en avräknirg mellan jordägaren och arrendatorn. Om inte avtalats
annat skall avrälaiingen grundas på Synen skall förrättas minst två
syn. av synemär. Vid synen skall allt som hör till arrendestället undersökas. Om en part nte godtar synen kan han klandra den.
Regler klander finns i 9 kap. 28 § JB. Part
om av syn som inte är nöjd mej synen får klandra den genom att väcka talan mot den andra parten inom en månad från det att synehandlingen delgavs honom. Om den ena parten har klandrat får också motparten klandra
synen, synen, trots att den för honom gällande tiden för klander har gått ut. En sådan klandernlan skall väckas inom månad från det att parten delgavs
en stämning med anledning av den första klandertalan. Här finns alltså
en möjlighet till anslutningsklander.
beträffande det följande Welamson, Om anslutningsvad etc., 1953, s. 64
34 S: Förslag till rättegångsbalk SOU 1938:44 565.
s.
35 s prop. 1995/96:43 s. 19 ff.
10SOU98:11
290 Boutredning, bodelning och arvskifie
Bedömning
Fördelen med regler anslutningsldagan brukar i allmänhet beskrivas
om på följande sätt. En part egentligen är så nöjd med dom
som pass en att han inte vill överklaga inte någon gör det behöver med
om amian part regler om anslutningsklagan inte överklaga domen "för säkerhets skull" utan kan då lugnt avvakta och någon verkligen
se om amian part överldagar. På så sätt försvinner ett antal onödiga från dom-
processer stolarna.
Som utredningen angett ovan är emellertid antalet klanderprocesser som inleds per år rörande arvskiften mycket litet. Med utredningens förslag om höga krav på dem som utses till dödsboförvaltare kommer troligen klanderprocesserna att bli än färre. Redan bakgrund härav
mot kan därför sättas i fråga bestämmelser anslutningsklander
om om behövs. Utredningen vill emellertid också framföra följande processuella
synpunkter.
Såvitt utredningen kan utläsa gällande rätt är svarandens ställning
ur i en klanderprocess i praktiken i vissa avseenden likvärdig med han
att själv klandrat. I klanderprocess avseende bodelning/arvskifte finns
en betydande möjligheter för svarande klandertalan få
en att utan egen andra delar av bodelningen/arvskiftet prövade än omfattas
som av kärandens klandertalan. Skälen till detta är bodelningens eller arvskiftets
natur, där en bedömning eller prövning i viss del har nära samband med de Övriga delar ingår i delningen eller skiftet. Endast talan
som om en avser en klart avgränsad detalj, torde grundförutsättning för
en anslutningsklander föreligga. Dessa fall torde undantagsfall.
vara rena Med hänsyn härtill får det att anslutningsklander inte har de
anses stora fördelar som sina håll gjorts gällande. Härmed faller grundför-
en utsättning för att införa institutet.
En ordning med anslutningsklander reser också rad processuella
en frågor som har att göra med beräknandet fristen för anslutnings-
av klandret.
Beträffande tingsrättsdom löper överklagandefristen från dagen då
en domen ges och det är därför också lätt att förutsäga under vilken tid
en anslutningstalan måste väckas för att kunna till prövning. Vid
tas upp klander arvsldfte är förutsättningarna inte desamma. Här räknas
av möjligheten att klandra från delgivningen skifteshandlingen. Frågan
av är då från vilken tidpunkt anslutningsfristen skulle börja löpa. Man kan tänka sig olika lösningar.
En lösning är att låter fristen löpa från det klanderfristen för
man att den som klandrar går ut. Det innebär att och domstol
man som part skulle behöva hålla reda på när de olika delägarna blir delgivna
för att kunna veta när anslutningsfrist börjar löpa och när den löpt Demia
en ut. lösning är därför inte bra.
Boutredning, bodelning och arvskzfe 291
En annan lösning är att i arrendefallen låter fristen för
man som anslutningsklander börja löpa när man själv part blir delgiven
som
stämningsansökan. Eftersom det i klanderprocesser kan ñnnas många
parter, kan fristerna för anslutningsklander domstolens synvinkel
sett ur bli svåröverskådliga även med denna lösning.
Sammanfattningsvis anser utredningen med hänsyn till vad
som nu redovisats att bestämmelser anslutningsldander vid bodelning och
om arvskifte skulle ha ett mycket begränsat värde. Genom att föra in
ett nytt moment i dessa klanderprocesser skulle man göra ett redan processuellt svårt område ännu svårare. Detta är därför enligt utredningen ingen framkomlig väg om man vill effektivisera boutrednings- och arvskiftesreglerna.
wtiik*iiiig,
CWuW
Å äÖ .
"
Dödförklaring 293
m.m.
7 m.m.
Dödförklaring
Utredningens förslag: Kriterierna for dödtörklaring ändras.
Är någon försvunnen och det
- är utrett att han är död, får han
dödförklaras omedelbart.
Är det inte utrett att den försvunne är död, föreligger det med
- men
hänsyn till omständigheterna kring försvimiandet och vad i
som
övrigt är känt en hög grad sannolikhet för att han är död, får
av
frågan om dödförlclaring tas tidigast ett år efter försvimiandet.
upp
I övriga fall får frågan dödförklaring tas tidigast fem år
- om upp
efter försvimiandet.
Ärendena dödförklaring flyttas till
om över Skattemyndigheten.
7.1¶Inledning
När någon avlider i Sverige gäller följande.
Enligt 2 § i lagen 1987:269 kriterier för bestämmande män-
om av niskans död ankommer det på läkare att i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet fastställa att döden inträtt. Läkaren
skall sedan enligt 4 kap. 2-3 begravningslagen 1990:1144
utan dröjsmål utfärda dödsbevis och lämna det till Skattemyndigheten. När Skattemyndigheten får dödsbeviset avregistreras den avlidne från
folkbokföringen enligt 19 § folkbokföringslagen 1991:481.
De nu nämnda reglerna bygger på att den avlidnes kropp helt eller delvis går att undersöka. Om däremot är försvunnen och det
en person inte går att utreda att han har avlidit befarar att så är fallet, får
men man institutet dödförklaring tillgripas. Regler detta ñnns i 25 kap.
om Enligt huvudregeln måste den försvunne ha varit borta i tio år innan
en ansökan om dödförklaring kan tas till prövning domstol. När
upp av domstolen har dödförklarat någon skall denne enligt 19 § folkbokföringslagen avregistreras från folkbokföringen.
Även förhållandena sådana
om är att dödsbevis inte kan utfärdas därför att någon kropp inte kunnat återfinnas, kan undantagsvis den fömodat avlidne avregistreras från folkbokföringen utan att dödförklaring
294 Dödförklaring m.m.
först skett. Detta kan ske i sådana fall där det ändå anses klarlagt att den försvunna är död. Som exempel kan nämnas
att det är utrett att personen i fråga befann sig ombord på ett fartyg förliste
som utan att personen kunde räddas. Detta förfarande tillämpades vid Estoniakatastrofen.
Enligt direktiven finns ett behov att över reglerna dödför-
av se om klaring, främst för att undersöka tidsfristerrxa kan förkortas
om men även för att om möjligt göra förfarandet mindre komplicerat än det
är i dag. Vidare behöver enligt direktiven förhållandet mellan dödförklaring och folkboäringslagens regler avregistrering föregående
om utan
dödförklaring ses över.
Nedan följer en beskrivning gällande regler och referat några
av av aktuella rättsfall avsnitt 7.2. Därefter redogörs för nordisk rätt
avsnitt
7.3. Slutligen följer utredningens överväganden 7.4.
avsnitt
7.2¶Gällande rätt
7.2.1¶Historik
Tidigare famis regler dödförklaring i förordning från år 1854,
om en huru förhållas bör med egendom, tillhört den, vilken längre tid
som varit borta, utan att låta höra sig. Detta den första svenska
av var
författning som innehöll regler dödförklaring. Förordningen byggde
om på Äldre
lagberedningens förslag till ärvdabalk.
Enligt förordningen kunde ansökan dödförklaring göras när någon
om varit försvunnen i tjugo år. Hade den försvunne veterligen blivit livsfarligt sårad i krig, befunnit sig ombord på fartyg då det förgicks eller varit i amian sådan livsfara och visste inte han blivit
man att räddad, fick ansökan dödförklaring emellertid göras redan efter fem
om år. Samma tidsfrist gällde den bortovarande skulle över nittio
om vara år gammal om han vid liv.
vore
Rätten skulle i de allmänna tidningarna kungöra kallelse på den
en bortovarande tre gånger. När det gått ett år efter den sista kallelsen ñck rätten dödförklara den bortovarande.
De nu gällande reglerna dödförklaring, med huvudregel
om en om en tioårig presumtionstid, tillkom när lagen boutredning och arvskifte
om infördes år 1933. Bestämmelserna överfördes sedan till ärvdabalken
när denna trädde i kraft år 1958. År 1
1981 gjordes två justeringari Då infördes möjligheten att ansöka dödförklaring redan efter år,
om tre om det är antagligt att den försvunne befann sig i livsfara när han
senast
Dödförklaring 295
m.m.
veterligen var i livet. För de fall det är utrett att den försvunne befann sig i livsfara, kortades tiden från tre till ett år.
7.2.2¶Reglerna i 25 kap. ÄB
Ansökan om dödförklaring
I 25 kap. ÄB finns regler dödförklaring. 25 ÄB
om I kap. 1 § stadgas att om någon är borta och det sedan han veterligen vid liv
senast var törflutit tio år eller, om han skulle över sjuttiofem år gammal, fem
vara år, ansökan får göras om hans dödförklaring. Kan det antas att den
som är borta befann sig i livsfara då han veterligen i livet, får
senast var ansökan göras sedan tre år har förflutit. Är det han befann sig
utrett att i livsfara, får ansökan dock göras sedan ett år har förflutit.
Som exempel fall där det måste utrett att den försvtmne
anses befann sig i livsfara nämner departementschefen att den forsvunne
var ombord på ett fartyg som har gått under utan att såvitt känt någon räddats eller han inblandad i strid eller någon farlig
var en annan situation under ett krig
Ansökan om dödförklaring får göras den bortovarandes make,
av arvinge eller annan, vars rätt kan bero dödförklaringen. Ansökan görs
av hos rätten i den ort där den bortovarande senast haft hemvist inom riket
om behörig domstol inte finns, hos Stockholms tingsrätt 25 kap.
eller,
2 § AB.
Av den undersökning utredningen gjort framgår vanlig orsak
att en till en ansökan dödförklaring är att har försvunnit till
om en person sjöss. Det förekommer också fall där en person lämnat sitt hem för att uträtta ett vardagligt ärende aldrig kommit tillbaka. En under
men annan senare år allt vanligare typ av dödtörklaringsärende inleds med att
en flykting som kommer till Sverige för folkbokföringsmyndigheten
uppger att maken är död. Saknas i ett sådant fall utredning stöder detta
som påstående antecknas flyktingen som gift i folkbokföringen. Flyktingen får sedan vända sig till domstol med ansökan dödförklaring
en om av
1 Se prop. 1980/81:48 s.43.
2 Utredningen har gått igenom ärendena om dödförklaring under åren
1994-96 vid tingsrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö. Utredningen har också inhämtat uppgifter från RSV.
296 Dödfärklaring m. m.
maken. Först sedan domstolen dödförklarat maken kan flyktingens civilstånd ändras i folkbokföringen.
Handläggningen hos domstolen
Det ankommer enligt 25 kap. 3 § ÄB på domstolen höra den borto-
att varandes make denne vistas inom riket, hans närmaste fränder,
om annan som kan antas senast ha haft underrättelse den bortovarande
om
samt Skattemyndigheten och polismyndigheten i den ort där han
senast ägt hemvist inom riket.
Har sådan tid sägs i 25 kap. 1 § ÄB förflutit och framkommer
som inte att den bortovarande avlidit, skall rätten utfärda kungörelse
om ansökningen. Kungörelsen skall också innehålla kallelse på den borto-
en varande att senast viss dag, inte må sättas tidigare än år därefter,
som ett anmäla sig hos rätten. Därutöver skall kallelsen innehålla anmaning
en till envar som kan lämna upplysning i ärendet inom tid
att samma underrätta domstolen, 25 kap. 4 §
Beslut om dödförklaring
Har den i kimgörelsen fastställda dagen gått till ända, skall rätten,
om sådan tid som anges i 25 kap. 1 § ÄB är förfluten och den
man vet att bortovarande avlidit, förklara att han skall för död. Han skall då
anses antas ha avlidit, i fall i 25 kap. l § första meningen ÄB vid
som anges utgången av den månad då angivna tid gick till ända eller, i fråga
nyss om bortovarande som fyllt sextiofem inte sjuttio år när han
men veterligen sist var vid liv, vid utgången den månad under vilken han
av skulle ha fyllt sjuttiofem år samt, i fall enligt andra eller tredje
meningen i samma paragraf, på den dag eller, dagen inte är känd,
om vid utgången av den månad då livsfaran förelåg respektive kunde
antas föreligga. I rättens beslut skall vilken dag sålunda är
anges som att anta såsom dödsdag 25 kap 5 § ÄB.
Rätten skall enligt KK 1924:475 ang. meddelanden från domstol
om dödförklaringar skyndsamt underrätta Skattemyndigheten beslutet
om om dödförklaring. Skattemyndigheten avregistrerar sedan den dödförklarade
ur folkbokföringen enligt 19 § folkbokföringslagen. Enligt uppgift från
RSV avregistreras i hela landet ungefär 25 året
personer om som en följd av domstolsbeslut dödförklaring.
om
Då enligt lag tid skall räknas från dödsfall skall, där dödförklaring skett, tiden räknas från det beslutet laga kraft, 25 kap. 6 §
vann
Dödförklaring 297 m.m.
Äterbäring av egendom
En domstols beslut dödförklaring upphäver inte den försvunnes om rättskapacitet, särskilda honom tillkommande rättigheter eller andra till hans person knutna rättsförhållanden Beslutet dödförklaring innebär om att den försvunne skall anses som död, dvs. förklaringen grundlägger en presumtion att han är död och att han dött vid viss tidpunkt. Närmare en bestämt är presumtionens innehåll såväl att han levt intill denna tidpunkt som att han då upphört att leva. Den i beslutet angivna presumtionen kan motbevisas. Lagstiftarens meningen med institutet är inte att förhindra någon att åtnjuta en rättighet som behörigen kan styrkas utan endast att reglering ge en av rättsläget för det fall en ovisshet råder huruvida en person lever eller är död. Skulle det visa sig att den dödförklarade lever faller givetvis presumtionen. Någon särskild talan om dödförldaringens hävande är i och för sig inte nödvändig. Skulle någon under åberopande av dödförklaringen förvägra den återkomne hans rätt, kan denne utan hinder av dödförklaringens laga kraft i särskild rättegång göra sina anspråk gällande, t.ex. utgivande av egendom eller betalning av fordran. En dom i en sådan rättegång vinner till skillnad från ett formligt upphävande av dödförklaringen rättskraft endast mellan parterna. Det kan av den anledningen vara praktiskt att utverka dödförklaringens upphävande, t.ex. om den återkomnes identitet blir dragen i tvistemål. Domvillobesvär enligt 59 kap. RB eller rättsmedel enligt 58 kap. RB kan användas i vissa fall. Dödförlclaringens presumtionsverkan bortfaller vidare när det visar sig att den dödförklarade avlidit vid annan tidpunkt än den angivits i som beslutet dödförklaring. Även i sådant fall har presumtionen om ett ersatts med ett faktmn som utan vidare är ägnat att läggas till grund för rättslägets bedömande. De av dödsfallet betingade rättsverkningama skall alltså, bl.a. med hänsyn till succession i kvarlåtenskapen, såvitt möjligt genomföras utan rubbningar till följd dödförklaringen och av åtgärder som kan ha vidtagits med stöd denna. av I 25 kap. 7 § ÄB finns stadgande återbäring egendom för ett om av det fall det visar sig att den dödförklarade är vid liv. Envar till följd som av dödförklaringen har tillträtt egendom skall då bära den åter. Samma regel gäller, om det visar sig att den dödförklarade har avlidit vid annan
3 Se Lagberedningens ñrslag till lag arvskifte om boutredning och SOU 1932:16 s. 604
298 Dödförklaring m.m.
tidpunkt än den antagits dödsdag och med som som hänsyn därtill annan
är berättigad till kvarlätenskapen.
Har egendom som skall återbäras överlåtits till är denne amian, även återbäringsskyldig om han inte i god tro då han åtkom egendomen. var När egendom återbäres skall också utges avkastning
som belöper på
tiden efter det innehavaren kunskap att ägde bättre till vann annan rätt egendomen eller han delgavs stämning. Har han haft nödig kostnad för egendomen skall den ersättas. Även nyttig kostnad skall ersättas om den inte gjordes under tid Utgörs som nyss sagts. egendomen av penningbelopp skall ränta på beloppet erläggas enligt 6 § räntelagen
1975:635
från den dag innehavaren vann kunskap att annan ägde bättre rätt till beloppet eller stämning delgavs honom.
Bestämmelsen i 25 kap. 7 § ÄB endast avser den dödförklarades egendom. Däremot innehåller bestämmelsen ingenting om vad som t.ex. skall hända med livförsäkring utbetalats en som eller en pension som utgått. Enligt Lagberedningen det emellertid var även utan särskilt stadgande klart att återbetalning skall ske i sådant fall.
ett Enligt reglerna i lagen 1962:381 allmän försäkring skall
om dock återbetalning endast ske i stiutationer där någon medvetet har uppburit efter-
levandepension utan rätt därtillf Den allmänna
principen om åter-
kravsrätt för den betalar som ut pengar i den felaktiga tron att be-
talningsskyldighet föreligger condictio
indebiti har också i rättspraxis ansetts ha undantag, bl.a. i situationer där den fått utbetalningen som varit i god tro och har förbrukats. pengarna Om den dödförklarade gift och hans make har gift sig efter var om beslutet dödforklaring och det om senare visar sig att den dödtörklarade lever föreligger tvegifte. I sådan situation en får de inblandade själva välja vilket av äktenskapen skall upplösas.
som Äktenskapskillnaden
behöver i detta fall inte föregås betänketid av se 5 kap. 5 § ÄktB.
Rättspraxis m. m.
Den fråga vållat störst tillämpningssvårigheter i
som praxis är om det är utrett eller antagligt att den bortovarande befunnit sig i livsfara när han
senast sågs i livet. Högsta domstolen har i fall denna tre prövat fråga. Härutöver finns ett par hovrättsavgöranden.
4 Se 16 kap. 10 § och 20 kap. 4 § lagen 1961:381 allmän förom g.
Dödförklaring 299 m.m.
Rättsfallet NJA 1977 s. 118
I detta rättsfall var omständigheterna följande. Anna-Lisa Nilsson ansökte om dödförklaring sin Einar Nilsson den 21 januari 1976. av man Fredagen den 22 september 1972 omtalade Einar Nilsson för sin hustru att han ämnade cykla ut till familjens sommarstuga och tillbringa helgen där för att vila sig efter ansträngande arbetsperiod. Den 23 upp en september åkte Anna-Lisa Nilsson själv ut till sommarstugan för att överlämna mat och tidning till maken. Hon fann då låst att stugan var och att motorbåten var borta och antog att maken givit sig ut på en ñsketur. Efter några timmars väntan återvände hon till bostaden i Hudiksvall. När hon den 24 september återkom till sommarstugan var båten fortfarande borta och den mat hon tidigare lämnat till sin make var orörd. Samma dag gjorde hon polisanmälan. Polismyndigheten utfärdade ett intyg i ärendet. Av det framgick bl.a. följande. Den 23 september 1972 anmäldes plastbåt dag att en samma påträffats cirka 300 m öster om Sandreveln i Hudiksvallsfjärden. Båten hade fastnat i en lina till en utlagd nätvåle. I båten fanns bl.a. bag en innehållande en jacka och en flaska med en mindre mängd brännvin. Båten identiñerades som Einar Nilssons. Omfattande spaningar och draggningar blev resultatlösa. Något som talade för att amian person än Einar Nilsson fört ut båten eller att Einar Nilsson arrangerat det hela for att dölja ett frivilligt försvinnande hade icke framkommit. Vid tiden för Einar Nilssons försvinnande vinden nordöstlig till västlig med var en styrka varierande mellan 2 och 8 m/sek. Högsta domstolens majoritet5 fann att det inte framgick utredav ningen att Einar Nilsson befann sig i livsfara när han veterligen senast var i livet. Eftersom tio år inte hade förflutit därefter kunde ansökan om dödförklaring inte upptas till prövning. Ett justitieråd° var skiljaktigt och anförde att det fick framgå att anses Einar Nilsson farit ut med båten samt att det kunde hållas for visst att det under båttärden inträffat något medfört att Einar Nilsson hamnat som i en livsfarlig situation. Ansökan dödförklaring kunde därför tas om upp till prövning.
5 lustRzn Alexanderson, Bergsten, Gyllensvärd och Sven Nyman.
° JustR Fredlund.
300 Dödförklañng m.m.
Rättsfallet NJA 1980 44 s.
Ragnar Blomkvist försvann den 8 juli 1972. Hans barn ansökte om att han måtte dödförklaras. De åberopade att han, då han veterligen senast var i livet, befann sig i livsfara och än år förflutit att mer tre därefter.
Av till ansökningen fogade handlingar framgick
att Ragnar Blomkvist,
som vistades på Kurön i Mälaren, på kvällen den 8 juli 1972 begav sig
ut i en mindre, öppen båt, utrustad med utombordsmotor. Han hade
uppgivit att han skulle ñska och eventuellt gå
mot Södertälje. Dagen
efter återfanns båten drivande och nedvänd. Högsta upp- domstolens
majoritet7 uttalade följande.
"Till stöd Ragnar Blomkvist att på kvällen den dag, d
8 juli 1972,föráåøåståendet
han veterligen senast var i livet, begav sig ut på sjön
i en öppen mindre båt har inte kunnat åberopas
att nå on iakttagit
honom 1båten. Med hä till omständigheterna n får pås endet likväl tas för gott. Av förhål andet båten påföljande att da återfanns drivande och nedvänd kan emellertid upp- inte med tillräc grad av säkerhet slutas att Ragnar Blomkvist vid något tillfälle i samband med båtfärden befann sig livsfara. Inte heller vad eljest förekommit 1 som
i målet, rörande exempelvis väderleksförhållandena, anledning till
ger en sådan slutsats. På grund härav och på de av domstolarna i
övrigt
anförda skälen kan ansökningen inte
om dödförklaring upptas till vidare behandling."
Två justitieråd skiljaktiga och yttrade. var
"Av utredningen Blomkvist kvällen fram att Ragnar på d 8 uli 1972 från Kurön i Mälaren begivit sig på ñsketur i min ut en en e, öppen båt, utrustad med utombordsmotor, båten på församt att middagen påföljande dag återfunnits drivande och nedvänd. upp- Blomkvist har alltsedan båtfárden varit försvunnen.
Ragnarill
en i saken upprättad polisrap ort ñmis redogörelse en av den poli rsonal som bärgade den åt Ra foåadlomkvist
r använt. Av denna r ogörelse framgår, att båten åte ts nära Lönnviken vid Ekerön, att det under kvällen och dessförinnan blåst först från natten västnordväst och sedan från sydväst samt att enligt polispersonalen
trolig olyc lats varit belägen mellan Kuröns
sydöstra udde och
Bornhuvuds sistnämnda slutsats innebörd r. vars är att olyckan antagits ha inträffat å ö pet vatten får grundad - antagas vara på vind- och strömförhå lan en. Sökandena har framhållit, anledning saknas att att misstänka att
Ragnar Blomkvist händelseutvecklingen för
arrangerat att ordna ett frivilligt försvimiande. Härtill må antecknas, Ragnar Blomkvist vid att
7 JustRm Gyllensvärd, Höglund och Palm.
8 .lustRzn Mannerfelt och Sterzel.
Dödförklaring m.m. 301
ifrågavarande tid såsom änkling ensam hade omvårdnaden om sina två yn sta barn, då 5 och 13 år gamla. ed hänsyn till de nu anförda omständigheterna får det hållas för visst att under båtfárden inträffat händelse medfört att Ragnar en som Blomkvist råkat i livsfara. "
Rättsfallet NJA 1995 39 s.
I detta fall ansökte Solveig V om dödförklaring sin sambo Kenneth av C. Hon påstod att det var utrett att han befann sig i livsfara när han försvann ett och ett halvt år tidigare. Hon anförde till stöd för sin talan bl.a. följande. Kenneth C var vid tiden för försvinnandet anställd som förste maskinist hos ett norskt rederi, Swan Shipping AS. Natten mellan den 20 och den 21 juli 1992 Kenneth C ombord på skeppet MV var Swan River väg från Antwerpen i Belgien till Santos i Brasilien. Skeppet befann sig många dagsresor från land. På kvällen den 20 juli 1992 tittade Kenneth C tillsammans med andra på videoñlm i ett samlingsutrymme. Därefter gick sjökapten Ulf A till sin hytt. Efter en liten stund kom Kenneth C dit och överlämnade två glödlampor, varefter han gick mot sin hytt. Kl. 04.05 nästa morgon den 21 juli 1992 saknades Kenneth C på sin post. Då personal gått till hans hytt konstaterandes att han inte fanns där. Båten söktes igenom ett flertal gånger. I Kenneth Czs hytt var sängen inte använd under natten. På ett litet bord låg hans armbandsur, cigaretter, nycklar och tändare ordentligt ditlagda. En sjöförklaring förrättades men genom demaa kunde inte konstateras vilket sätt Kenneth C lämnat fartyget. Ingen annan båttrafik fanns i närheten. Hovrätten anförde att mycket talade for att Kenneth C fallit över bord och drunknat. Eftersom det inte framgick av utredningen under vilka närmare omständigheter som han försvunnit kunde det emellertid enligt hovrätten inte anses styrkt att han befunnit sig i livsfarlig situation, en även om detta framstod som antagligt. Ansökan om dödförklaring hade därmed gjorts för tidigt och skulle således awisas. Högsta domstolen fastställde hovrättens beslut.
SvIT 1963 rfs. 34
E. ansökte i april 1962 om dödförklaring sin dotter G. Han av anförde till stöd ñr sin talan bl.a. följande. Den 8 maj 1958 anmäldes till polisen i Mora att G försvunnit. Hon hade trots efterforskningar inte
9 IustRm Jermsten, Lars K Beckman, Munck, Danelius och Regnet.
302 Dödfärklaring m.m.
kunnat återñmias. Det känt hon var att som skulle börjat sitt arbete kl.
06.30 den aktuella dagen gå setts mot Noret-bron omkring kl. 03.45. I
hennes rum hade återfunnits dagbok, vilken en av framgick att hon den
24 april 1958 umgåtts med tankar på livet att ta av sig. Vidare hade
återfunnits ett kuvert med påskriften "Innehåller sista versen". Kuvertet
innehöll anteckningar daterade dels den 27 april 1958, dels den 7 maj
samma år kl. 19.15. Av anteckningarna ktmde utläsas att G. hade för
avsikt att ta livet sig. De omständigheter, under vilka av hon försvann,
måste bedömas som om hon befann sig i direkt livshotande en situation. Av polisens promemoria framgick bl.a. följande. En hade den person 8 maj 1958 kl. 03.45 G Österdalälven. sett mot Noret-bron vid En
amian person hade samma dag kl. 07.30 från fönstret i sin bostad på östra älvstranden invid Noret-bron svallvågor och sett vattenstänk, som
uppstått från något stort föremål, vilket från mitten bron hamnat av i
vattnet. Draggning samt undersökning med hjälp grodmän hade av
företagits i Österdalälven nedströms Noret-bron
men Gzs kropp påträffades inte.
Hovrätten yttrade i sitt beslut följande.
"I 25 kap. 1 § AB stadgas ansökan
att om dödförklaring av borto-
varande må för det fall, att denne befunnit sig i livsfara, då han veterligen senast i livet, ske efter det år förflutit. var tre Detta har ersatt tidigare bestämmelse i 2 § törordn. 27 en nov.
stadgande185
huru förhållas bör med egendom, som tillhört den, vilken längre
tid varit borta utan att låta höra sig. Den äldre bestämmelsen av avsåg det fall, att den bortkomne veterligen blivit i
krig livsfarligt sårad
eller befunnit ombord på fartyg, då det förgicks, eller varit i amian sådan livs ara och vet, att han blev räddad. man Det finns i förarbetena till den bestämmelsen icke något, nya som antyder, att med densamma frångå den avsetts att uppfattning om i ebörden livsfara, kan utläsas av som ur den äldre texten. andra sidan harbegrceippet
en nya lagtexten erhållit en avfattning, icke
som nödvändiggör en lika snäv tolknin detta den äldre av som texten synes kräva. Vid sådant örhållande begrepå,och intet
uttalande under förarbetena till den gällande bestämmelsen tvingar nu till annat, bör det stå en lagtillämpande myndighet fritt tolka att ordet livsfara på ett sätt, som bäst överensstämmer med den ifrågavarande lag-
stiftningens fte.
Det nämn syftet får antagas att bereda mölighet till den vara att som med en hög grad sannolikhet får ha av antagas ött också rättsligt sett betraktas som död. Från denna synpunkt sett kan det näppeligen vara av betydelse, om den fara för livet, utgör
avgörande som en
betingelse ör tillämpningen den ifrågavarande av bestämmelsen,
härrör ttre omständigheter eller beror av på vederbörandes eget psykiska stånd. Det avgörande bör i stället vilken vara, grad av sannolikhet som för vederbörande dött föreligger att vid ett visst tillfälle. Klart uttalade självmordstankar i förening med omständigheter, som medföra hög grad sannolikhet för en av att dessa vid ett bestämt tillfälle förverkligats, böra kunna
vara tillfyllest för att
livsfara skall ha före anses
Dödförklaring 303 m.m.
I förevarande fall finner HovRzn de tydligt uttalade självmordstankarna i Gzs dagbok och i andra efterlämnade anteckningar tillsammans med övri a föreli gande omständigheter vid hennes försvinnande 8 maj 958 me så hög av sannolikhet tyda på hon da berövat livet, IgradovR:n AB:s bestämatt samma att anser melser om dödför aring i fal av livsfara böra vinna tillämpning."
Hovrätten fann alltså att ansökan om dödförklaring skulle tas till upp prövning.
RH 1986: 173
Föräldrarna till Jacob Å yrkade skulle dödförklaras. De påstod att sonen att det kunde antas att han befann sig i livsfara när han försvann och anförde till stöd härför bl.a. följande. Jacob A försvann från t/t Sañna Swift den 8 maj 1983. Fartyget hade sedan den 21 1983 legat till mars ankars på internationellt vatten utanför Förenade Arabemiratens Östkust. Avståndet till kusten motsvarade flera timmars resa med en snabb motorbåt. Jacob Å mönstrade fartyget i januari 1983 andrepå som styrman. Den 8 maj arrangerades och Jacob Å deltog i det lag en regatta som representerade Sañna Swift. Under den efterföljande regattamiddagen intog Jacob Å avsevärda kvantiteter alkohol och vid återvar komsten till Sañna Swift kraftigt berusad. Väl ombord började han uppföra sig underligt, kände sig hotad av omgivningen och irrade omkring i fartygets korridorer med dragen kniv i handen. Befälhavaren, överstyrmannen och maslcinchefen lyckades så småningom lugna ner honom, talade honom till rätta och ñck honom att lägga sig i sin hytt och han lovade att stanna kvar där. Vid 21.30-tiden ringde telefonen i det obemannade maskinrummet och jourhavande tredjemaskinist gick dit för att På vägen dit noterade han att Jacob Å:s hyttdörr svara. var stängd. Samtalet från Jacob Å och denne sade: Spring, du är den var siste man som blir "choppad" Tredjemaskinisten svarade att det väl var bäst Jacob Å gick och lade sig igen och det lugnt och de väl att tog att kunde diskutera problemen nästa dag. Tredjemaskinisten hänförde Jacob Å:s yttrande äga samband med videoñlm nyligen hade att en som man sett och som innehöll flertalet mord- och våldsscener. Tredjemasldnisten återvände till sin hytt ungefär kl. 22.00 och konstaterade då att Jacob Å:s hyttdörr öppen och Klockan 23.00 utlöste var att hytten var tom. maskinchefen brandlarmet med avsikt att på detta sätt uppmärksamma besättningen Jacob Å försvunnen och eventuellt försöka att var att locka fram honom, eftersom man trodde att han hade gömt sig. Jacob Å infann sig inte till Samlingsplatsen varpå fartyget genomletades men med negativt resultat. Påföljande dag genomsöktes fartyget åter och livbåt isattes för att leta runt fartyget. Efterspaningarna var resultatlösa.
304 Dödfärklaring m.m.
Ombord på fartyget återfann såväl Jacob Å:s man pass och sjömansbok som ca 60 000 kr i kontanter.
Fartygets befälhavare uttalade bl.a. följande. Vid
tidpunkten för
törsvimiandet rådde stark ström vind samt byig, kraftig med krabb sjö. Det var helt otänkbart för någon simma i land eller att till närmsta fartyg som låg på 2,5 nautiska mils avstånd. Farvattnen i området var dessutom rika på haj och andra större rovñskar. Ingen av fartygets båtar, flottar, liwästar eller livbojar saknades. Ingen lejdare eller
lina var uthängd
över fartygssidan. Sañna Swift i ballast vid tillfället var och hade ett fribord av 15 höjd varifrån det svårt klara m, en var att ett hopp oskadd, speciellt i mörker. Ingen utlänning
utan identitetshandlingar
och pengar samt utan kunskap i det arabiska språket har någon möjlighet hålla att sig undan i Förenade Arabemiraten. Enligt befálhavarens mening hade Jacob Å fallit överbord och drunknat.
Hovrätten fann vid samlad bedömning omständigheterna en vid Jacob Å:s försvinnande vara sådana att det kunde antas att han befann sig i
livsfara då han veterligen i livet. senast var Eftersom ansökan om dödiörklaring gjorts mer än tre år efter försvinnandet kunde den därför upptas till prövning.
Folkbokföringslagens regler om
avregistrering
19 § folkbolçföringslagen
Enligt 19 § folkbokföringslagen 1991:481 skall den
som avlider eller dödförklaras avregistreras från folkbokföringen. Vad som vid tillämpningen av denna lag krävs för utredning skall om att man anses avliden framgår inte av förarbetena.
Har en person försvunnit och kan det antas att personen är död skall normalt dödförklaring ske innan dödsfallet registreras i
folkbokföringen.
I praxis har emellertid i undantagsfall bortovarande en ansetts kunna registreras avliden som utan en föregående dödförklaring. Följande situationer kan nämnas exempel. som 1 Om enligt säkra uppgifter befann en person sig ombord på ett fartyg som förlist under sådana omständigheter att det måste anses uteslutet att han räddats.
2 Om befann en person som sig på ett fartyg ute på Öppet vatten fallit över bord och trots noggranna efterforskningar inte kunnat hittas.
3 Om en person inför flera vittnen kastat sig i vattnet från en bro och sedan inte påträffats.
Dödförklaring m.m. 305
4 Om ett flygplan stöttat i havet utan att kunna bärgas och olyckan liksom de ombordvarandes identitet med säkerhet har kunnat fastställas.
5 Om någon avlider på en isolerad plats i världen utan tillgång till läkare men i många vittnens närvaro, vilka till och med begravt kroppen.
6 Om någon fallit utför ett högt berg eller från ett flygplan flera tusen meter ovanför havsytan utan fallskärm och förblir fÖISVIIDJICII.
Beslut om direkt avregistrering fattas av den skattemyndighet inom vars verksamhetsområde den försvunne är eller senast har varit folkbokförd 34 § fjärde stycket FBL. Skattemyndigheten fattar sitt beslut efter anmälan eller ansökan eller amiars när det finns skäl till det, 34 § första stycket FBL. Ofta initieras ärendena om direkt avregistrering ur folkbokföringen av polisen. Innan den lokala Skattemyndigheten fattar beslut i frågan om avregistrering yttrar sig Riksskatteverket. Det har hittills inte hänt att någon blivit felaktigt avregistrerad.
När en tingsrätt beslutar om dödförklaring enligt reglerna i 25 kap. ÄB gör tingsrätten alltid ordentlig bevisvärdering det föreliggande
en av materialet. Handläggningen av registreringsärendena hos skattemyndigheten är däremot mer formell. Skattemyndighetens beslut grundas normalt på den bedömning av bevismaterialet som polisen gjort i sin utredning, och beslutet som fattas hos Skattemyndigheten har därför mer karaktär av registreringsbeslut.
Ett beslut om avregistrering kan överklagas utan inskränkning i tid
38 § folkbokföringslagen. En skattemyndighets beslut om avregistrering godtas normalt av
domstolar och andra myndigheter så att boutredning, bodelning och arvskifte efter den avlidne kan förrättas.
Skulle någon felaktigt ha avregistrerats ur folkbokföringen, ñnns inga regler om återbäring av den bortovarandes egendom motsvarande bestämmelsen i 25 kap. 7 §
Rättspraxis
Den praxis som skattemyndigheterna sedan länge tillämpar vad gäller avregistrering av försvunna personer utan föregående dödförklaring grundar sig följande material.
Rättsfallet NJA 1911 s. 90.
-
JO:s ämbetsberättelse 1946 167.
- s.
Dom den 13 april 1983 av Kammarrätten i Stockholm i mål nr
- 1874-1982.
I samband med Estoniakatastrofen tillämpades också principen om avregistrering utan föregående dödförklaring.
306 Dödförklaring m.m.
ägna NJA 1911 90 s.
I rättsfallet NJA 1911 90 omständigheterna s. var följande. C Sjunnesson ingav för inregistrering till Hovrätten över Skåne
och Blekinge en
bouppteckning efter Majoren C G M W Boltenstern. Till ansökan
fogades ett utdrag död- och begravningsboken, enligt
ur vilket Boltenstern avlidit den 10 februari 1910. Som dödsorsak
angavs drunkning
genom olyckshändelse resa över Medelhavet. Hovrätten förelade
pastorni den aktuella församlingen vad att ange som legat till grund för
anteckningen i död- och begravningsboken. Pastorn
svarade att dödsfallet hade anmälts den förolyckades av son som vid besök på
olycksplatsen förvissat sig inte
om drunkningsolyckan men kunnat
anträffa den ñrolyckades lik. Enligt pastorn bestyrktes sonens uppgifter av ett flertal intyg, vilka framgick Boltenstern av att varit ombord på en ångare, som den lO februari 1910 förlist under en resa över Medelhavet och att han därvid omkommit. Hovrätten ansåg inte att full utredning kunnat åstadkommas Boltensterns död och om ansåg därför inte att
bouppteckningen kunde inregistreras.
Sjunnesson samt två söner till Boltenstern anförde besvär. Följande bevismaterial åberopades:
" l Bref från svenske konsuln i Marseille till Sjurmesson, hvarmed
öfversändes, bl.a. kabinettsfotografi af Boltenstern
en och ett urklipp af Hvar , 8 dag med porträtt af Boltenstern och hans dotter fröken Boltenstern. 2 Bref från ångbåtsbolaget till svenske konsuln i Marseille, innehållande, att till General Chanzy, som försvann i hafvet 10 ebr.assalgerarlistan910, upptoge major Boltenstern från Köpenhamn och fröken Boltenstern. 3 Ett annat bref från bolaget till konsuln med
utdrag ur as-
sagerarlistan, up ta de å Boltensterns och fröken numren Bo tensterns bifetter, vil enligt i brefvet lämnats i utb te mot
Cooks jett 18,009, utfär i
n:r a Köpenhamn 19 an. 1 10. 4 af svenske konsuln, att fartyget afgått från arseille 9 febr. Intyg19 med Alger såsom destinationsort dag totalt men förolyckats, och att, enligt pålitliga meddelanden pffölandeån
ngbåtsbolaget,
enom dykareundersökningar konstaterats, att intet helst af som a gets inre kunde bärgas. g Ett af bokhållare hos Cook en Sons i Marseille utfärdadt, inför svenske konsuln undertecknadt in g, innehållande: att Boltenstern och fröken Boltenstern besökt Coo kontor 9 febr.
omkring
11,30 att bokhållaren igenkände den förre m.; å omformälda kabinettsfotograñ och fröken Boltenstern på Boltenstern att innehaft och förevisat biljetter, utfärdade af Coourkliplâet; kontor i Köpenhamn; att dessa biljetter de enda, vore som nämnda kontor utlämnat ñr passagerare, till Alger med som reste ifrågavarande båt; samt att en af Cooks tolkar af bokhållaren tillsagts följa Boltenstern och att fröken Boltenstern ombord å hvilket farty et, tolken också gjort. 6 Intyg tolken, underteckna tiwr av konsuln: Tolken hade 9 febr. sett och talat med Boltenstern, hvilken
han igenkände å
fotografien. Med Boltenstern reste dam, tolken igenkände en som å
SOU 1998: 110 Dödförklaring m.m. 307
urklippet.. På befallning af sin förmån ledsagade tolken dem till General Chanzy och utb tte deras biletter å ångbåtsbolagets kontor, innan de gingo ombord. olken såg em ombord och förde dem till deras h tter. Detta fartyg var det enda, som 9 febr. afgick från Marsei e till Alger. Endast en person, en fransk tulltjänsteman, hade räddats vid förlisnin en. Ett från frans e konsularagenten Minorca i anledning af fö 3 från svenske konsuln Boltensterns fröken ågan angåen e och Boltensterns lik till svenske konsuln aflåtet bref af 10 mars 1910, hvilket innehöll, att alla efterforskningar genom d kare afslutats, att nämnda personers lik anträffats, att af 15 döda endast 23 återfunnits, och att af dessa allenast 10 kunnat identiñeras. 8 Ett af två personer, som af HofR:n förordnats att omhändertaga bortkomne majoren Boltensterns egendom, i nov. 1910 utfárdadt intyg, att Boltenstem, som i an. 1910 begifvit sig på resa till utlandet, sedan den tiden icke l tit sig afhöra, och att det icke vore dem bekant, att han vore vid lif. "
Högsta domstolen uttalade att det "på grund af handlingar, blifvit som hos K. M. företedda, måste antagas såsom visst, att majoren Boltenstem omkommit vid ångaren General Chanzys förlisning i Medelhafvet 10 febr. 1910". Hovrättens utslag undanröjdes därför och ärendet återförvisades till hovrätten.
JO:s ämbetsberättelse
I november 1944 gick ångfartyget Hansa under i Östersjön. Fråga uppstod då om de som antogs ha omkommit vid katastrofen kunde upptas i död- och begravningsboken eller om de först måste dödförklaras. Domhavandeni Gotlands domsaga hemställde därför att JO måtte uttala sin mening i frågan. I sitt svar uttalade JO följande:
"I 8 kap. l § lagen den 9 juni 1933 om boutredning och arvskifte att, om någon är borta och sedan han veterligen sist var vid stadgasliv örflutit tio år eller, där han skulle över sjuttiofem år vara gammal, fem år, må ansökan hans dödförklaring. Befann göras om den bortovarande i livsfara, då han veterligen senast var i livet, ansökan ske efter det tre år förflutit. I 4 § samma kapitel heter det: Ar sådan tid förfluten, som i 1 § sägs, och utrönes att den bortovarande avlidit, utfärde rätten kungörelse om ansökningen med kallelse å honom att senast å viss dag, som e må sättas tidigare än ett år därefter, anmäla sig hos rätten eller å lan et domaren.
w lustRzn K.G. Carlson, Thomasson, Skarstedt, Sjögren och Svedelius.
11 JO:s ämbetsberâttelse ff. 1946 s. 157
308 Dödförklaring m.m.
Om kungörelsens ytterligare innehåll och införande i tidningarna
m m samt ärendets vidare behandling äro bestämmelser givna i 4 och para aferi kapitel. samma
följlandeill d
or ovannämnda lag ett lagberedningen den 30 av juni 19 2 avgivet betänkande med lifgger
örslag till lag om boutredning och
arvskifte m m. I motiveringen till 8 kap 4 § i
lagförslaget, som i här ifrågavarande del i huvudsak likalydande med
var nu gällande stadanförde lagberedningen 601 bland
sid amiat följande: I
gande,örevarande
stad ande hade såsom förutsättning för kimgörelses utfárdande angivits, u c att det icke utrönts, att den bortovarande avli igenhan
måste avliden kunde särskilt anses vara inträffa, då den försvunne befann sig i livsfara; ett fartyg kunde hava förlist t ex under sådana omständigheter, att det ñnge uteslutet, anses att någon av de ombordvarande räddats.
Av de personer, ombord å Hansa som voro vid fartygets undergång, hava enligt verkställd utredning allenast två blivit räddade. Att de övriga ombordvarande omkommit måste anses för visst. I den mån
utredning vunnits, att annan person än de båda räddade vid ifråga-
varande tillfälle medföljt Hansa vid fartygets avgång från bör det i överenstämmelse med Igynäshanm,
vad lagberednin en a ort kunna
anses utrönt, att han avlidit. Då pastorsämbetet i isb efter polisutredning, utvisande att någon viss varit ombor person å Hansa vid ifrågavarande tillfälle utan bliva räddad, i att död- och be avningsboken antecknat att han avlidit, mig därför synes astorsäm etet hava förfarit riktigt. Därest i fall nämnda beska av enhet ansökan om dödförklarin sker hos domstol, bör därför kungörelse om ansökningen e utfärdas, åtminstone förrän det visar sig omöjligt att få anteckning verkställd i död- och begravningsboken om den ifrågavarande personens död."
Kammarrättens dom
Enligt en polisrapporti målet kastade
sig Berta Hansson den 7 maj 1981
i vattnet från Lidingöbron. Spaningsarbete med hjälp polisbåt och
av dykare sattes igång omedelbart och bedrevs under ca två timmar utan att
Berta Hanssons kropp hittades. Enligt rapporten fanns flera vittnen till
händelsen.
Riksskatteverket yttrade till kammarrätten.
"Fråga är således det den till om genom pastorsämbetet lämnade
kan anses utrönt att Berta Hansson har avlidit.
Eollisrapportenrelativt
pporten ger en utförlig redogörelse för händelseförloppet.
En svaghet är emellertid att den inte polisens
om uppfattning
om händelsen. Det förtjänar också upplyseramhållas
att att polisrapporten
inte utvisar sådana omständigheter som ldaganden typen Det anger av är genom vittnesmål styrkt att hon omedelbart sjunkit, Hon återkom inte till ytan under den tid då vittnena kvarstannade på platsen och där brandkår och polis verkställda
efterforskning liksom i en tidigare
inlaga den 12 februari 1982 Iakttagaren från
Lidin kunde
konstatera att kroppen icke kom upp under en avsevärd tidsrymd.
Dädförklaring m.m. 309
De vittnesmål och omständigheter som porten lämnar uppgifter är dock sådan karaktär RS Xpolisraändå detkunna
om av att nner anses klarlagt att Berta Hansson avlidit den 7 maj 1981 och kan antecknas som död av pastorsämbetet i Lidingö församling utan
föregående dödforklaring. "
Kammarrätten ansåg att det fick anses klarlagt att Berta Hansson avlidit den 7 maj 1981 och att hon därför ktmde antecknas död
som av pastorsämbetet utan föregående dödförklaring.
Estoniakatastrofen
Den 28 september 1994 förliste fartyget m/s Estonia i Östersjön. Närmare tusen personer fanns ombord. Det kunde snabbt konstateras att det fanns ett stort praktiskt och psykologiskt behov att de
av personer som med säkerhet följt Estonia till havets botten även formellt kunde betraktas som döda. Reglerna i folkbokföringslagen kunde tillgodose det behovet.
Inom Rikskriminalen upprättades en identiñeringskommission. Kommissionen inriktade sitt arbete på att utreda vilka befann sig på
som fartyget när det förliste och som inte räddats. Det material gick att
som få fram om passagerarna kunde se ut på olika sätt.
Många fanns med på passagerarlistan eller besättningslistan och var anmälda som saknade av anhöriga.
Vissa fanns inte med på passagerarlistan, men andra omständigheter talade ändå för att de befunnit sig ombord. Bevis för detta framkom t.ex. genom förhör med överlevande från samma resgrupp den
som aktuella personen, vid kontroll av telefonsamtal skett från färjan via
som
personliga mobiltelefoner, vid kontroll preliminärboloiingar,
av genom att parkering av bil skett i anslutning till färjans avgång osv.
Den 31 oktober 1994 kunde Rikspolisstyrelsen underrätta Riksskatteverket om att det var utrett att 470 samtliga folkbokförda i
personer, Sverige, omkommit vid förlisningen. Dessa kunde sedan omgående avregistreras i folkbokföringen skattemyndigheten.
av
310 Dödförklaring m.m.
Sammanfattning
I tabell 1 nedan beskrivs sammanfattningsvis i vilka situationer av-
registrering kan ske direkt folkbokföringen
ur och när ansökan om
dödförklaring får tillgripas.
Tabell 1
Förutsättningar Möjlig åtgärd
Det är utrett att personen avlidit Avregistrering möjlig men kroppen har inte återfunnits. omedelbart. Skatte-
myndigheten kan besluta ex ofñcio.
Det är utrett att personen befann Ansökan dödförom sig i livsjfara när han senast veterligen klaring kan göras efter var i livet. år. ett Tingsrätten beslutar efter ytterligare ett år.
Det är antagligt att personen be- Ansökan dödförom fann sig i livsfara när han klaring kan senast göras efter veterligen var i livet. år. tre Tingsrätten beslutar efter ytterligare ett år.
En person mellan 0 och 75 år är Ansökan om dödförförsvunnen. klaring kan göras efter tio år. Tingsrätten beslutar efter ytterligare ett år.
En person över 75 år är försvun- Ansökan om dödförnen. klaring kan göras efter fem är. Tingsrätten beslutar efter ytterligare ett år.
I de fall ovan när tingsrätten har beslutat om dödförklaring skall skattemyndigheten underrättas så att den dödtörklarade kan avregistreras ur
folkbokföringen.
SOU 1998: 110 Dödförklaring 3 11 m. m.
7.3¶Nordisk rätt
7.3.1 Danmark
I dansk rätt finns regler om dødsformodning i loven borteblevne från om år 1946. Efter offentlig inkallelse kan i dom bestämmas att den bortovarande skall anses som död. Begäran offentlig inkallelse kan inges, när det om har gått tio år sedan den bortovarande senast veterligen var i livet. Om den bortovarande den gången var i livsfara eller det andra grunder är en till visshet gränsande sannolikhet för att han är död, t.ex. för att det fartyg eller flygplan som han var ombord på är försvunnet, är fristen bara ett år. Behöriga att ansöka är den bortovarandes make eller arvingar eller andra som har ett rättsligt intresse av att erhålla en dødsformodningsdom. Tar domstolen upp ansökningen utfärdas kungörelse med kallelse på den försvunne. När viss tid har förflutit därefter, tre månader till ett år, utan att det har utretts om den försvunne lever eller är död, skall rätten meddela en dødsformodningsdom. Domen gäller presumtion som för den bortovarandes död i alla hänseenden. Bestämmelserna om dødsformodning kan inte användas det är om utrett att den försvunne är död. I sådana fall kan skifteretten, även om dödsattest inte utställs, i ett beslut konstatera att han är död.
7.3.2 Finland
I finländsk rätt finns bestämmelserna dödförklaring i 1901 års lag om om dödförklaring. Enligt huvudregeln skall minst tio år ha förflutit efter utgången av det kalenderår när den försvunne veterligen senast i var livet. Överstiger hans ålder 75 år när dödförklaring begärs, får förklaring emellertid ske redan efter fem år från nämnda tidpunkt. Om den saknade vid försvinnandet, omyndig på grund underårighet, var av dvs. hade han inte fyllt tjugo år, räknas tiden från slutet det år under av vilket han skulle ha uppnått myndig ålder. Befann sig den bortovarande i livsfara vid försvinnandet, får dödförklaring äga rum när tre år har förflutit efter det kalenderår när han senast veterligen i livet. var Den som förintats i olycka kan dödförklaras så snart tillräcklig utredning erhållit om olyckan och om att hans kropp förintats. Ansökan om dödförklaring görs hos domstol. Behörig att ansöka är den bortovarandes make eller närmaste släkting eller annan person vars rätt kan bero av dödförklaringen. Under vissa förutsättningar får även allmän åklagare ansöka dödförklaring. om
312 Dödförklaring m. m.
Om domstolen tar upp ansökningen skall i regel den försvunnes make, närmaste släktingar och förmyndare allmänne åklagaren samt höras. Rätten skall kalla den försvunne genom offentlig kungörelse. I kallelsen skall han anmodas att senast viss dag anmäla sig hos domstolen. Dagen får inte sättas tidigare ut än sex månader och senare än den första ordinarie rättegångsdag infaller som efter ett år från rättens beslut om kungörande. Förutom kallelsen skall kungörelsen innehålla uppmaning till alla kan lämna upplysning i saken som att ge det till känna hos rätten inom angiven tid. Kungörelsen skall anslås på rättens
dörr. Genom sökandens försorg skall den också föras in i den officiella
tidningen.
När anslagstiden har löpt ut skall domstolen pröva om förutsättningarna för dödförlclaring är Är uppfyllda. de det skall domstolen genom utslag förklara den försvunne för död. I utslaget skall även dödsdagen fastslås. Förekommer inte skäl bestämma tid att annan skall som dödsdag anges den dag när dödförklaring enligt tidigast ovan kan ske.
Beslutet dödförklaring gäller i alla hänseenden, om såväl personliga som ekonomiska.
7.3.3¶Norge
I norsk rätt finns bestämmelser om dödförklaring i 1961 års lov om försvunne personer. Har någon försvunnit under sådana omständigheter att det inte finns något rimligt skäl till tvivel om att han är död, kan skiftesdomaren omedelbart meddela beslut ett om att den bortovarande är avliden. Är bevisningen för att den försvunne avlidit inte lika stark som i nyssnämnda fall, kan talan väckas dødsformodningsdom. om en Berättigade att väcka talan är den försvunnes arvingar, make och andra som har ett rättsligt intresse sådan dom. av en T alan får väckas när tio år har gått från försvinnandet. Om den bortovarande då befann sig i allvarlig livsfara, räcker det med år. ett Domstolens avgörande innebär dödspresumtioni alla
en sammanhang.
Arvingarna kan alltså få ut sitt Skulle det visa sig den bortoarv. att varande lever, får han kräva tillbaka sin egendom. Han måste dock begära tillbaka egendomen inom tjugo år. Blir det klart att han dog vid en amian tidpunkt än den dag angetts i domstolens avgörande och som är därför andra berättigade till personer kvarlåtenskapen, får de rätta arvingarna rikta arvsanspråk dem först mot som mottagit kvarlåtenskapen. De rätta arvingarna har tio år på sig att framställa sina krav.
Dädförklaring m. m. 313
7.4¶Överväganden
7.4.1 Behovet av en reform
När en person avlider skall han avregistreras ur folkbokföringen. Normalt sker detta på grundval av ett dödsbevis utfärdat av en läkare som fastställt att döden inträtt. Befaras det att någon har avlidit men kan kroppen inte återñnnas, kan personen ändå omgående avregistreras av Skattemyndigheten ur folkbokföringen om det är utrett att han är död. Kan det däremot inte sägas vara utrett att den försvunne är död, får ansökan om hans dödtörklaring göras hos domstol se översikt i avsnitt 7.2.4. Reglerna i ärvdabalken och folkbokföringslagen skiljer sig på några viktiga punkter. Ett domstolsbeslut dödförklaring enligt reglerna i 25 kap. ÄB om innefattar alltid en prövning av det föreliggande materialet. I vissa fall kan det ñmias en omfattande polisutredning med uppgifter från vittnen, teknisk undersökning m.m. som skall bedömas. Många gånger består emellertid materialet endast av några få uppgifter, t.ex. ett påstående från en anhörig om att den försvunne är död. Hos Skattemyndigheten är handläggningen ofta enbart av registrerande karaktär. Skattemyndighetens beslut grundas normalt på den bedömning av bevismaterialet som polisen gjorti sin utredning. Även hos Skattemyndigheten kan emellertid prövningen ibland bli mer omfattande. Ett beslut dödförklaring enligt reglerna i 25 kap. ÄB kan fattas om tidigast två år efter ett försvinnande. Med stöd av 19 § folkbokföringslagen kan däremot en person avregistreras direkt efter försvinnandet utan föregående väntetid. Trots beskrivna skillnader mellan handläggningen vid domstol och skattemyndighet, där det i det senare fallet i huvudsak alltså är fråga om ett registreringsbeslut utan bakomliggande materiell prövning, får besluten om dödtörklaring enligt ärvdabalken och besluten om direkt avregistrering enligt folkbokföringslagen i praktiken samma rättsverkningar. Regler återgång egendom finns dock endast i 25 kap. ÄB, om av vilket speglar den grundläggande skillnaden mellan de bägge be-
slutstyperna.
Även det enkla registreringsförfarandethos Skattemyndigheten kan om synas ha sina fördelar är frågan om man skall ha kvar en ordning där en avregistrering ur folkbokföringen inte alltid behöver föregås av ett beslut om dödförklaring då en försvunnit. Ett beslut om avregistrering person ur folkbokföringen har så vittgående rättsverkningar att det i samtliga fall behöver en materiell grund. Mycket talar därför för att ett beslut om dödförklaring bör fattas i alla de fall där ett dödsbevis inte kan utfärdas
314 Dödförklaring m.m.
av läkare. En materiell prövning måste alltid göras i ärenden om försvunna personer. I avsnitt 7.4.2 beskriver utredningen vilka förutsättningar som bör föreligga för att beslut dödförldaring skall få fattas. om I det därpå följande avsnittet, 7.4.3, behandlas vissa
gemensamma handläggningsfrågor. Frågan om var ärendena dödförldaring skall om handläggas i
framtiden tas i avsnitt 7.4.4. behandlas upp Slutligen i 7.4.5 vissa för-
fattningsfrågor.
7.4.2 Rekvisiten för
dödförklaring enligt de nya reglerna
Inledning
Vid utformningen de reglerna av nya om dödförldaring måste följande delvis motstående intressen beaktas. Enligt svensk rätt medför
en dödförldaring alla de rättsverkningar i
personligt och ekonomiskt hänseende inträder som när någon dör. Detta innebär att dödförldaring bör få meddelas en endast om mycket starka skäl talar för att den försvunne är död. Ju längre tid som gått efter försvinnandet, desto mindre är givetvis risken för en oriktig dödförklaring. Det sagda talar allmänt för långa frister att bör föregå ett beslut
om dödförklaring.
Mot detta står de anhörigas önskan såväl
att av känslomässiga som
juridiska och ekonomiska skäl få fastslaget att den försvunne är död. Först då kan kanske det egentliga sorgearbetet börja och först då betraktas den försvunne avliden i myndigheternas som och andras ögon,
med de rättsverkningar följer därav.
som
En viktig utgångspunkt är också reglerna att om dödförldaring skall
fungera lika bra vid enstaka försvinnanden som i samband med stora katastrofer där kanske hundratals människor befaras ha omkommit. Den utredning görs framför allt
som nu av polismyndigheten be-
träffande omständigheterna kring försvinnande ett kan se mycket olika ut. I vissa situationer, såsom efter fartygs- eller
en flygplansolycka, går
det kanske att direkt efter olyckan klarlägga att vissa personer omkommit trots att kropparna inte kunnat återfinnas eller identifieras. Detta var fallet vid Estoniakatastrofen. I andra fall däremot vet man bara att en viss person försvunnit. För att täcka skilda fall bibehålla men ett grundläggande krav på generalitet har utredningen funnit det finns behov att av tre olika regler om dödförldaring. Dessa beskrivs i det följande.
Dädförklaring 315
m.m.
Dödförklaring omedelbart efter försvinnandet
I dag saknas i ärvdabalken en regel möjliggör dödförklaring
som omedelbart efter ett försvinnande. Förhållandena kring Estonias förlisning visar emellertid att det finns ett behov att rättsligt kunna
av betrakta personer som försvunnit i samband med olycka avlidna
en som direkt efter denna utan att någon presumtionsfrist först måste löpa, när det är klarlagt att de försvunna måste döda. Skälen för detta är
vara såväl juridiska som ekonomiska och emotionella.
När nya regler om dödförklaring utformas är det därför viktigt att det införs en möjlighet att i vissa situationer kunna dödförklara i
personer nära anslutning till att de försvunnit. Naturligtvis bör ett beslut
om omedelbar dödförklaring kunna fattas endasti sådana situationer där det är ställt bortom allt rimligt tvivel att den försvunne har avlidit. De fall där det kan komma i fråga att tillämpa den nya bestämmelsen är sådana fall där Skattemyndigheten enligt nuvarande regler kan fatta beslut
om direkt avregistrering ur folkbokföringen.
En ny regel bör därför ställa krav på att det är utrett att den försvunne har avlidit. Beviskravet skall alltså detsamma i dag gäller vid
vara som
tillämpning av 19 § folkbokföringslagen.
Beslut om dödförklaring i dessa fall skall kunna ske så snart utredningen kring försvinnandet är klar. Någon frist skall alltså inte först behöva löpa.
Ansökan om dödförklaring efter ett år
Förutom de fall där det är klarlagt försvunnen är avliden
att en person ñnns situationer där bevisningen inte är så stark att regeln omedelbar
om dödförklaring kan tillämpas men där omständigheterna pekar i den riktningen. För dessa fall bör man liksom nu ha regler där viss tid måste förflyta innan beslut om dödförklaring får fattas.
Enligt nuvarande regler i 25 kap. ÄB fimis två olika situationer där ansökan dödförklaring kan göras kortare tid efter försvinnandet. Är
om det utrett att den försvunne befann sig i livsfara när han senast veterligen
i livet får ansökan göras efter år. Är det antagligt den var ett att bortovarande befann sig i livsfara får ansökan göras efter tre år.
En förutsättning för att dödförklaring skall kunna ske enligt dessa båda regler är alltså att bevisning viss styrka föreligger beträffande
av begreppet livsfara. Frågan är då om detta begrepp, vållat vissa
som tillämpningsproblem, skall ñmias kvar även i de nya reglerna om dödförklaring. Angående tillämpningsproblemen redovisningen
se ovan.
316 Dödförklaring m.m.
För att begreppet livsfara behålls i lagtexten talar det funnits länge att i de svenska dödförklaringsreglerna och att det även används i våra grannländers motsvarande regler. Vad som med styrka talar för att begreppet livsfara bör
bytas ut är
dock att det i praxis visat sig svårt avgränsa och tolka vara att begreppet. I situationer där det rimligtvis inte funnits någon amian förklaring till försvinnandet än att i fråga avlidit har de korta personen tidsfristerna på ett respektive tre år inte kunnat användas eftersom livsfaran likväl inte kimde sägas för handen vid försvimiandet. vara Enligt utredningen talar övervägande skäl därför för
att bereppet
utmönstras ur lagtexten. I stället bör förutsättningarna så, det med till anges att om hänsyn omständigheterna kring försvinnandet och vad i övrigt känt som är föreligger en hög grad av sannolikhet för att den försvunne är död får frågan om dödtörklaring tas ett år efter törsvimiandet. Med upp en sådan formulering fångar man även fall där allt talar för upp att personen omkommit, även omständigheterna inte är sådana livsfareom att begreppet hade kunnat användas. Med den nya regelns formulering finns inte heller
anledning att ha två
olika tidsfrister. En ettårsregel bör tillfyllest. vara
Ansökan om döaförklaring år
mer fem
Utöver de två regler beskrivits behövs bestämmelse nya som ovan en som täcker alla de övriga fall som inte täcks in av kravet på utrett resp. hög grad av sannolikhet. Om försvunnit och det inte ñnns en person några tecken alls vad hänt eller det finns viss utredning besom men visningen inte är så stark, kan inte de beskrivna reglerna ovan om omedelbar dödtörklaring respektive ansökan efter
om dödförklaring ett
år tillämpas. För sådana fall måste regel längre presumtionstid en om ñmias. Frågan är då hur lång denna tid måste vara. När 1854 års förordning tillkom fristen tjugo år. Då möjligvar var heterna att efterforska försvunna inte alls så personer stora som i dag. Vid den tiden kunde man lättare emigrera till andra länder och
börja ett
nytt liv under ett nytt namn; gränskontroll i huvudsak resultat var ett av första världskrigets omvälvningar. År 1933 halverades fristen till tio år. Skälet var den snabba utvecklingen på samfärdselns område. I dag nästan 150 år efter den första regeln och drygt 60 år efter tioårsregelns tillkomst har den tekniska utvecklingen gått vidare. De fysiska kommunikationerna har förbättrats avsevärt både inom och utom landet, och informationstekniken utvecklas med hög
hastighet. För tre
år sedan var Internet i stort okänd företeelse är en men nu på väg att bli en hushållsvara. I dagens moderna samhälle är det lätt kommunicera att
Dödförklaring 317
m.m.
med anhöriga i hemlandet även befinner sig långt bort.
om man Dessutom är det svårare än förr att utan myndigheters vetskap byta
nu identitet eller emigrera till ett annat land, även personkontrollen
om skiljer sig från land till land.
övervägande skäl talar därför för att fristen bör kunna förkortas väsentligt. Enligt utredningen är fem år en väl avvägd period. Någon särskild regel där hänsyn tas till den försvunnes ålder behövs då inte heller.
7.4.3 Gemensamma bestämmelser
Dödförklaring bör alltså enligt utredningens förslag kunna ske i tre olika situationer. Är det den försvunne har avlidit
utrett att skall dödförklaring kunna ske omedelbart. Föreligger med hänsyn till omständigheterna kring försvinnandet och vad i övrigt är känt hög grad sannolik-
som av het för att den bortovarande har avlidit får frågan dödförklaring tas
om upp ett år efter försvimiandet. I övriga fall får frågan dödförklaring
om tas upp fem år efter försvimiandet.
Ansökan om dödförklaring bör även i framtiden få göras de
av närmast anhöriga. Beslutsmyndigheten bör dock också ha rätt att på eget initiativ ta upp ett ärende till behandling på sätt skatte-
samma som myndigheten i dag tar ett ärende direkt avregisrering
upp om ur folkbokföringen ex officio. Denna möjlighet är värdefull för beslutsmyndigheten, om ett stort antal människor befaras ha omkommit och
en gemensam polisutredning gjorts beträffande samtliga försvunna. I ett sådant fall skall beslutsmyndigheten inte behöva awakta ansökningar från de anhöriga, utan myndigheten skall kunna dödförklara alla
som bedöms ha omkommit på en gång såsom också skedde i samband med Estoniakatastrofen.
Enligt de nuvarande reglerna i 25 kap. ÄB skall rätten alltid höra vissa personer och myndigheter kan ha upplysningar lämna
som att samt utfärda kungörelse om ansökningen och den bortovarande och
uppmana annan som har upplysningar att lämna att höra sig till rätten senast
av en viss dag. Denna dag får inte sättas tidigare än ett år efter det att kungörelsen utfärdats. Några motsvarande regler finns inte i folkbokföringslagen beträffande skattemyndighetens handläggning ärenden
av
om avregistrering.
Regeln om att inhämta yttrande frän den försvunnes närmaste m.fl. bör göras fakultativ. Det kan nämligen finnas situationer där det framstår som onödigt för beslutsmyndigheten att införskaffa fler
upplysningar om försvimiandet, t.ex. det polisutredning i
om genom en samband med en stor katastrof är utrett att den försvunne är död. De anhöriga skall då inte behöva yttra sig.
318 Dödjörklaring m.m.
Kungörelse bör förbehållas de fall där det inte är utrett att den försvunne är avliden. Syftet med kungörelse är försöka få kontakt att med den försvunne. Tiden inom vilken den försvtmne och andra kan höra av sig bör dock kunna förkortas till månader.
sex Kungörandet bör
också i större utsträckning kunna ske med hjälp informationsav ny teknik, exempelvis Internet.
Skulle det visa sig att en dödförklarad lever finns framgått person som ovan regler om återbäringsskyldighet i 25 kap. ärvdabalken. Dessa regler skall fimas situationer kvar och de skall gälla för alla de tre där
dödförldaring får ske.
Till frågan om krav dokumentation försvinnandet om återkommer utredningen vid frågan om vilken myndighet skall
som handlägga
ärendena.
7.4.4 Var skall ärendena
om dödförklaring handläggas
Med utredningens förslag har instituteni 25 kap. ÄB och 19 § folkbok-
föringslagen slagits ihop och frågan blir då ärendena dödförvar om klaring skall handläggas i framtiden. Valet står närmast mellan tingsrätten och Skattemyndigheten, vilka båda har erfarenhet av ärenden om försvunna personer. Att överföra ärendena till någon amran myndighet är inte så närliggande.
För att domstolarna även i framtiden skall handlägga ärendena om dödförklaring talar att domstolarna i vårt land tradition har beslutat av i dessa ärenden och att de utfört uppgiften mycket väl. Enligt lagstiftningen i våra nordiska grannländer ankommer också på domstolarna i dessa länder att fatta beslut dödförklaring. I om samma riktning talar vidare den omständigheten det i dessa ärenden blir
att nödvändigt med
en materiell bevisvärdering, något ligger närmare tillhands för som en domstol att göra.
En fördel med att ha kvar ärendena
om dödförklaring vid tingsrätterna
skulle också vara att det då ñmis möjlighet hålla muntlig
att förhandling
enligt reglerna i ärendelagen, något dock sällan förefaller som utnyttjas i praktiken. Domstolarnas handläggning
av dödförklaringsärendena
påminner många gånger i realiteten skattemyndigheternas om hand-
läggning av ärendena om avregistrering folkbolcföringen.
ur
12 Detta står i full överensstämmelse med lagen 1977:654 kunom görande i mål och ärenden hos myndighet innehåller vissa m.m. som generella bestämmelser kungörande om i bl.a. Post- och Inrikes Tidningar. I 4 § sägs att kungörande fär ske "även i form". Härmed annan avses alla tillgängliga spridningsformer, 1976/77:63 169. se prop. s.
Dädfärklaring 319
m.m.
Mot att låta tingsrätterna behålla handläggningen dödförklarings-
av ärendena talar emellertid att dessa ärenden inte har tvistekaraktär. En allmänt accepterad strävan föreligger f.n. att renodla domstolarnas verksamhet så långt som möjligt, så att dessa kan koncentrera sig på
rättskipning och egentlig tvistelösning. Då det i det ordinära ärendet om
dödförklaring endast finns ett enpartsförhållande hör dessa inte längre utan vidare hemma hos domstol.
Mot att lägga över handläggningen dödförklaringsärendena på
av Skattemyndigheten talar dock den omständigheten att det blir typ
en ny av uppgift för Skattemyndigheten, eftersom ärendena kommer att kräva en mer omfattande prövning än vad nuvarande registreringssystem för med sig.
För att Skattemyndigheten likväl skall anförtros handläggningen
av
dödförklaringsärendena talar att det ñmis klara beröringspunkter med bouppteckningsärendena, vilka Skattemyndigheten enligt utredningens tidigare förslag skall sköta i framtiden. Hos Skattemyndigheten finns
en god överblick över alla medborgare uppgifterna i folkbok-
genom
föringssystemet. Vidare har det inom skattetörvaltningen byggts
upp en inte obetydlig kunskap den utredning besluten direkt
om som om avregistrering enligt folkbokföringslagen i dag kräver. Denna erfarenhet kunde bl.a. på ett tillfredsställande sätt tas till när beslut med-
vara delades i anledning Estoniakatastrofen. Slutligen kan det
av antas att antalet ärenden kommer att bli begränsat.
Läggs ärendena om dödförklaring över på skattemyndigheterna kommer möjligheten till domstolsprövning ändå kvar i samband
att vara med ett överklagande. Skattemyndighetens beslut i folkbokföringsärenden överklagas till förvaltningsdomstolarna. Dödförklaringsärendena prövas däremot i dag i de allmänna domstolarna. Förvaltningsdomstolarna har emellertid redan erfarenhet ärendena direkt
av om
avregistrering ur folkboHöringen.
Vid en Vägning av de för- och nackdelar är förknippade med
som en
flyttning av dödförklaringsärendena från tingsrätterna till skattemyndig-
heterna har utredningen stannat för att föreslå att Skattemyndigheten, som nu registrerar födslar, också i första instans får pröva alla frågor om en person är eller skall anses vara avliden.
I dag handläggs ärendena om avregistrering av den skattemyndighet inom vars verksamhetsområde den försvunne är eller har varit
senast folkbokförd. Innan Skattemyndigheten fattar sitt beslut sig
yttrar Riksskatteverket. Vid Estoniakatastrofen Riksskatteverket ini-
var
tiativtagare till avregistreringen de försvumia. Ärendena död-
av om
13 Se Utredningens delbetänkande Bouppteckningar och arvsskatt SOU 1996: 160.
320 Dädförklaring
m.m.
förklaring bör även i fortsättningen handläggas på regional nivå. Riks-
skatteverket bör dock för utbildning personal och
svara av uppbyggnad av nya rutiner samt tillsynen över handläggningen av dödförklarings-
ärendena.
Liksom i dag kommer beslutsunderlaget i ärendena
om dödförklaring
att vanligeni huvudsak utgöras polisutredning. För denna skall
av en att
utgöra ett så bra beslutsunderlag möjligt har Rikspolisstyrelsen
som redan föreslagit att Rikspolisstyrelsen och Riksskatteverket tillsammans
skall utforma rutiner för dödförklaringsärendena och klarlägga
vad som förväntas av polisen i dessa ärenden. Ett sådant samarbete
mellan Rikspolisstyrelsen och Riksskatteverket bör mot bakgrund utred-
av ningens förslag till ett reformat institut kunna underlätta handläggningen
hos skattemyndigheten. Möjligheterna till samarbete
med polisen i andra länder och Interpol bör därvid givetvis också kunna tillvara.
tas
7.4.5¶Författningsfrâgor
Ett nytt institut för dödförklaring bör med ett innehåll innefattar
- som de civilrättsliga reglerna återbäring regleras i
om en särskild lag.
- Denna lösning har också valts i Danmark, Finland Alterna-
och Norge. tiven att välja att antingen reformera 25 kap. ÄB folkbok-
eller bygga ut föringsreglerna är mindre lämpliga.
M Rikspolisstyrelsens rapport 1995:8, Estoniastudien.
Övriga fiágor 321
8¶Övriga frågor
8.1¶Inledning
Under utredningsarbetet har, som också förutskickats i utredningens tidigare betänkande, vissa övriga frågor påkallat uppmärksamhet. Det gäller dels utformningen 16 kap. ÄB med regler preskription,
av om dels ett antal frågor med anknytning till tingsrätternas nuvarande handläggning av bouppteckningar. Syftet med en översyn i dessa delar är att ytterligare förenkla tillämpningen och handläggningen samt att klara ut en del tillämpningsfrágor uppkommit efter 1988 års reform.
som Frågor med anknytning till 16 kap. behandlas i avsnitt 8.2, medan de övriga frågorna redovisas i avsnitt 8.3.
8.2 av arv och testamente
Preskription
Utredningens förslag: Ansvaret för att kimgörelse sker enligt
16 kap. ÄB skall ankomma på den förvaltar boet i stället för
som
domstol. Förfarandet benämns efterlysning. Preskriptionsfristerna
behålls oförändrade.
8.2.1 Gällande rätt
I 16 kap. ÄB finns bestämmelser reglerar frågan preskription
som om av arv och testamente. Bestämmelserna är i huvudsak oförändrade från lagen om arv och lagen testamente Vissa foljdändringar gjordes
om dels år 1976 då 3 a § kom till, vari preskription när faderskap inte är fastställt regleras, dels i samband med 1988 års reform då 1 § andra stycket fick ny utformning.
1 Se NJA 1928 s. 499 ff och NJA 1930 s. 383 ff.
I SOU98.110
322 Övriga frågor
16 kap. l-3 behandlar frågan det ñmis kända arvingar om eller testamentstagare okänd ort respektive okända arvingar vid tiden för boutredningen. Genom att det påkallas kungörelse kan en preskriptionsfrist på fem år fås att löpa. Den inte inom den tiden tillträtt som kvarlåtenskapen eller sin lott däri eller över huvud anmält sitt taget anspråk förlorar enligt 7 § sin rätt att ta eller arv testamente. Mot den som inte vill ange han eller hon vill gällande om göra ett anspråk på eller arv testamente finns enligt 5 § möjlighet att tvinga fram
en ett ställningstagande genom ett sexmånadersföreläggande. Den
allmänna preskriptionstiden, dvs. för kända arvingar eller testamentstagare, är tio år. Frågan om arvskungörelse handläggs tingsrätten, av som också har att ex officio bevaka frågan. Kungörelse skall ske i Post- och Inrikes Tidningar.
För okänd arvinge eller testamentstagare och för känd arvinge eller
testamentstagare som vistas på okänd ort skall god förordnas man enligt 11 kap. 3 § FB av Överförmyndare ofñcio eller efter anmälan. Den ex som har boet i sin vård är skyldig anmäla behov att av god man. Hur kungörelse skall ske framgår närmare
av en författning från år
8.2.2 överväganden
I utredningens tidigare betänkande, där frågan om överföring av handläggning av bouppteckningar från tingsrätt till
skattemyndighet
behandlats, stannade utredningen for då inte föreslå att någon ändring när det gällde hanteringen frågorna i 16 kap., av närmast med hän-
visning till den anknytning till dödförklaring som förelåg.
Inom ramen för den större översyn som nu sker bör utgångspunkten dock vara en annan. Det är framför allt i hänseenden tre som behov av förändring kan övervägas:
2 KK 1959:321 med närmare bestämmelser kungörande, om varom i 16 kap. 2 och 3 ärvdabalken stadgas. Av betydelse är också 9 § förordningen 1994:952 Allmänna arvsfonden handlar om som om anmälningsplikt fSr tingsrättema till Kammarkollegiet i fall där 16 kap. 1 eller 2 § är tillämplig.
Övriga frågor 323
0 Initiativet till och formerna för arvskungörelse, 0 preskriptionsfristerrxas längd och 0 var frågorna skall handläggas.
Vem skall ta initiativ till kungörelse och hur skall kungörelse ske
Enligt nuvarande ordning vilar ansvaret för att få till stånd en arvskungörelse enligt 16 kap. l eller 2 § i första skedet på den som har boet i sin vård, dvs. dödsbodelägare, dödsboforvaltare med utredningens förslag eller den som förvaltar boet enligt 18 kap. 2 § innan döds-
bodelägare omhändertagit egendomen. Men härutöver finns en skyldig-
het också för rätten att ex ofñcio uppmärksamma saken.
En exofñcioskyldighet var naturlig i de fall domstolen i sin rättsvårdande funktion hade att allmänt beakta att vissa rättsliga angelägenheter blev utförda. Utvecklingen har sedan rättegångsbalkens
nya ikraftträdande for femtio år sedan gått mot en betoning domstolens
av uppgift som mera tvistelösare eller rättsldpare än rättsvårdare. Reformen på föräldrabalkens område för snart tio år sedan, där ett antal funktioner, bl.a. förordande av god man, i icke tvistiga fall flyttades från
domstol till Överförmyndare gick i samma riktning.
Reglerna om arvskungörelse och preskription syftar till att tillgodose i huvudsak två intressen: dels arvtagarens eller testamentstagarens intresse i de fall denne är okänd eller okänd ort, dels också intresset hos de dödsbodelägare eller övriga intressenter som har ett legitimt krav på att ett osäkerhetstillstånd kan nå en rättslig slutpunkt. Från det allmännas sida finns med bortseende från eventuella arvsskatterättsliga
anspråk inget direkt intresse i saken.
-
Med ett förslag att flytta över skattläggningen i anledning dödsfall
av från allmän domstol till skattemyndighet och förvaltningsdomstol upphör i praktiken också allmän domstols faktiska kontakt med ärenden kan
som ge impuls att utöva exofñciofunktionen.
Mot bakgrund av vad som nu sagts bör det framgent inte ankomma på allmän domstol att bevaka bortovarande testamentstagares eller arvingars intresse, oavsett om de är okända eller kända och befinner sig
okänd ort. Det bör uteslutande sak för kretsen dödsbodel-
vara en av ägare eller for den som annars har boet i sin vård att svara för. Skyldigheten att bevaka att ett arvskungörelseförfarande sätts i gång bör alltså exklusivt ankomma demia krets. Till frågan skall
om vem som besluta om kimgörelse återkommer utredningen i ett följande avsnitt.
Enligt gällande bestämmelser i ärvdabalken skall kungörandet ske uteslutande i Post- och Inrikes Tidningar. Kungörande i Post- och Inrikes
324 Övriga frågor
Tidningar med eller utan komplettering med ortstidning
har gammal hävd och förekommer i rad författningar med den en Syftet nu aktuella ktmgörelsen är som nämnts att påbörja förfarande ett som dels tillvaratar den bortovarandes eller okändes intressen, dels gör det möjligt att avsluta ett rättsligt osäkerhetstillstånd. En kungörelse enbart i Post- och Inrikes Tidningar uppfyller väl det intresset senare men inte fullt det förra. Om kungörelse en avser att verkligen nå ut, bör den inte begränsas enbart till Post- och Inrikes Tidningar. Utredningen har när
det gäller kungörelse som ett led i dödförlclaring funnit kungörande, att som i de fallen även skall ske i tidning, också bör ortens ske med hjälp av andra medier, exempelvis Internet. Motsvarande synsätt gör sig gällande här. Det bör därför föreskrivas kungörande, att förutom att ske i Post- och Inrikes Tidningar, skall ske på annat lämpligt sättf Utgångspunkten för fristens utgång bör då också i
fortsättningen anges
direkt och inte relaterad enbart till tidningens utgivning.
Presknptionsjiistemas längd
För närvarande finns i arvsrättsliga sammanhang i 16 kap. olika preslcriptionsfrister. En är satt till fem år och de avser fall då ktmgörelse har kommit till användning. Den allmänna preskriptionsfristeni övriga fall är tio år 4 §5. Härtill kommer frist en om sex månader i de fall oklarhet föreligger känd arvinge eller om testamentstagare vill göra anspråk på sin rätt 5 §. Rätten kan då denne förelägga att inom denna tid, dvs. sex månader från det han delgavs
föreläggandet, ge sin
inställning till Är vid någons död faderskapet till honom inte fastställt och är fadern inte heller annat sätt känd för amian döds-
3Se Lex. 16 kap. 3 § ÄktB, 11 kap. 27 §FB, 15-17 delgivningslagen 1970:428, 15 kap. 1 § konkurslagen 1987:672 och 6 § lagen 1927:85 om dödande av fbrkommen handling.
4 Detta står, som framgått, i full överensstämmelse med lagen 1977:654 om kungörande i mål och ärenden hos myndighet m.m. Lagen som också är tillämplig när kungörande sker än myndighet av annan innehåller vissa generella bestämmelser kungörande om i bl.a. Post- och Inrikes Tidningar. I 4 § sägs att kungörande får ske "även i annan form". Härmed avses alla tillgängliga spridningsformer, se prop. l976/77:63 s. 169.
5 Den i 4 § angivna tiden om tio år utgör yttersta preskriptionstid en som gäller för samtliga arvsanspråk, se NJA 1997 s. 285.
Övriga frågor 325
bodelägare, boutredningsman eller den som sitter i boet, skall den som vill grunda arvsrätt på faderskapet göra sin rätt gällande inom tre månader från dödsfallet eller, om bouppteckningen förrättas senare,
senast vid bouppteckningen 3 §.
a Utredningen har i förslaget till lag dödförklaring avsnitt en ny om se 7 satt en frist fem år för de fall där någon är borta utan att det föreligger en hög grad av sannolikhet för att han är avliden. Det innebär en minskning för en del fall där det i dag föreskrivs tio år. Huvudskälet till den kortare tiden är de förbättrade kommunikationsmöjligheterna och en ökad internationalisering. Den nuvarande preskriptionsgränsen på fem år i förevarande sammanhang bör inte sättas kortare, eftersom utgångspunkterna är likartade. När det gäller den allmämia arvsrättsliga preskriptionstiden överensstämmer den med den allmänna obligationsrättsliga preskriptionstiden som också är tio år. Visserligen förskrivs för del fall kortare frist, en en bl.a. när det gäller konsumentfordringari det saknas skäl att i detta men sammanhang införa en kortare preskriptionsfrist än gällande i 16 kap. nu Inte heller bör den sexmånadersfrist efter föreläggande ñmis som nu eller tremånadersfristen enligt 3 § ändras. a Sammantaget anser utredningen alltsa att de frister finns i 16 som nu kap. kan behållas oförändrade.
Var skall frågorna handläggas
Som framgått svarar tingsrätten i dag för beslut arvskungörande, om antingen det skett efter anmälan eller, vilket är mindre vanligt, efter en exofñcioprövning. Utredningen har i det föregående avsnittet föreslagit att skyldigheten för domstolen att pröva frågor om arvskungörelse utan att anmälan föreligger bör upphöra. Som en konsekvens av utredningens förslag i övrigt kommer tingsrätternas befattning med bouppteckningar att minska. I samma riktning går också utredningens förslag när det gäller boutredning och arvskifte, där dödsboförvaltare större behörighet och rätten kopplas ges in i mindre utsträckning, även förordnande dödsboförvaltare om av alltjämt skall ligga på domstolen.
6 Preskriptionstiden är tre år för fordran mot en konsument, om fordringen avser en vara, tjänst eller nyttighet, 2 § preskriptionslagen annan 1981:130.
326 Övriga frågor
En fråga om arvskungörande eller preskriptionsfristens löpande är i sig inte tvistig angelägenhet. Den till en syftar att få klarhet i faktiska förhållanden och därmed undanröja rättslig en osäkerhet. Med en utgångspunkt där domstol i linje med vad tidigare
- utredningen
redovisat- i så stor utsträckning möjligt enbart
som handlägger frågor
där tvist föreligger kan det sättas i fråga arvskungörande om är en domstolsangelägenhet. I fallet med förordnande dödsboförvaltare har av
dödsbodelägarna inte kunnat att själva för förvaltningen,
enas om svara och det är naturligt att det är domstol för detta förordnande. som svarar Utredningen anser med hänsyn till vad övervägande som nu sagts att skäl talar för att arvskungörelse framgent inte handläggs av domstol. Den möjlighet till föreläggande enligt 5 § riktat arvinge eller mot en testamentstagare som inte kan eller vill sin inställning bör dock ange alltjämt ankomma rätten. I de fallen, enligt som vad utredningen
inhämtat är utomordentligt sällsynta, finns
ett tydligt tvåpartsförhållande, som det är naturligt att knyta till en handläggning i domstol.
När det gäller arvskungörelse står valet närmast mellan låta detta att bli en helt privat angelägenhet eller låta
skattemyndighet handlägga
också detta. Om den görs till privat åtgärd, behövs en alltså ingen anmälan, utan dödsbodelä eller dödsboförvaltare gare får själv ombesörja
kungörelse och se till att preskriptionsfristen börjar löpa.
Kontrollen av att fristen gått ut får därefter ankomma på dem och på den gode man som alltjämt enligt reglerna i ll kap. 3 § FB bör förordnasi de fall som motsvarar 16 kap. l och 2 ÄB för bevaka att den aktuella personens rätt.
Alternativet att låta skattemyndighet anmälan, utfärda motta kungörelse och registrera fristens utgång är också tänkbart. En sådan åtgärd har påtaglig likhet med den uppgift utredningen bör ankomma som menar
på skattemyndighet när det gäller dödförklaring i framtiden.
Härtill kommer utredningens förslag låta registrering
att av bouppteckning och arvsskatteläggning vara sak för skattemyndigheterna. Valet denna
en av myndighet kan, när det gäller utredning i anledning försvunnen av en person, alltså framstå naturligt bl.a. med tanke på den överblick som i registerhänseende som skattemyndigheterna onekligen har i vårt land. Även ärenden om om arvskungörelse skulle utgöra en ny ärendetyp för skattemyndigheterna är de varken komplicerade eller särskilt omfattande.
Kungörandeti fråga dödförklaring är dock förstadium till om ett förvaltningsbeslut. Detta element saknas i fråga arvskungörelse. om Om anmälan och kungörande i de fallen skulle ankomma på myndighet, en skulle enbart marginell förändring inträffa i förhållande en till att låta saken vara privat angelägenhet. Skyddsaspekten en bör enligt utredningens mening tillgodosedd den vara genom bevakning som åvilar
Övriga frågor 327
den gode mannen. Denne bör också anges i kungörelsen, jämte dödsboet eller dödsboförvaltare, som mottagare information. Det ligger under
av alla förhållandeni allas intresse att kungörande och vidare hantering sker på ett korrekt sätt. I annat fall får inte preskriptionsfristen den utsträckning och slut som framför allt övriga dödsbodelägare kan önska.
Utredningen anser därför att övervägande skäl talar för att
arvskungörande framgent blir en helt privat angelägenhet. Förfarandet bör
benämnas efterlysning
Utredningen har erfarit att domstolarna tolkar gällande regler om arvsktmgörelse så att kungörelse kan underlåtas i de fall boet är så litet att arvingen eller testamentstagaren inte kan få ut någon lott. Motsvarande undantag bör gälla efterlysning och uttryckligen framgå
av bestämmelserna.
Övrigt
De följdändringar som gjordes i anledning av 1988 års reformi 16 kap. l § andra stycket har inte tillräckligt klart reglerat relationen mellan särkullbarn och övriga bröstarvingar Detta bör förtydligas, så att det framgår att ett särkullbarn, som inte avstått sin rätt att ta ut arvet efter den först avlidne, har rätt att få efterlysning till stånd avseende
en bortovarande, är bröstarvinge till såväl den avlidne efter-
som som levande maken. Om den bortovarande inte ger sig tillkänna, bör han anses ha förlorat sin rätt inte bara i förhållande till särkullbarnet utan också i förhållande till övriga bröstarvingar när det gäller arvet efter den först avlidne. I fråga om arv efter den efterlevande maken förloras däremot inte arvsrätten, om inte ett nytt efterlysningsförfarande och försummad anmälan föranleder till det.
7 Denna term används i andra fall vid kungörande av annan än mydighet, se 12 § lagen 1927:85 dödande förkommen handling.
om av
8 Jfr NJA 1958 155 och Walin, ÄB
s. s. 122.
9 Se Walin, ÄB 1 373.
s.
328 Övriga fragor
8.3¶Vissa
övriga handläggningsfrågor
Utredningens förslag: I 20 kap. ÄB utökas möjligheten att bevilja anstånd med upprättande bouppteckning. Vidare av införs en möjlighet att godkänna bouppteckning efter en upprättandet. Slutligen införs ett undantag från kravet anteckning av den efterlevande makens enskilda egendom.
8.3.1¶Begreppet
bouppteckning
I utredningens tidigare betänkande har understrukits
att boupptecknings-
institutet innefattar två delar: handlingen och den
förrättning vid vilken
själva förtecknandet sker. En tredje betydelse själva av termen bouppteckning är just institutet som sådant. I framför allt 20 kap. kan ibland tolkningsproblem uppstå, då det inte är klart föreskrifterna om avser handlingen eller förrättningen. Detta bör med utgångspunkt att förenkla -
handläggningen klargöras.
-
8.3.2 Anstândsfrist
Enligt gällande rätt skall bouppteckning förrättas sist månader tre efter dödsfallet, såframt på ansökan inom samma tid rätten med hänsyn till boets beskaffenhet eller särskild orsak förlänger tiden. av annan Nuvarande ordning skapar omotiverad en stelhet. Något remedium för det fall en ansökan anstånd kommer in efter tid finns om utsatt nu inte. Bestämmelserna bör ändras det möjlighet att ges att förelägga en ny tid. Försummas fristen kommer utan att en ny begäran in, kan det bli
aktuellt att tillgripa ett vitesföreläggande.
8.3.3 Godkännande
av bouppteckning, m.m.
Gocücännande bouppteckning
av
Enligt gällande rätt skall bouppteckningen framgå vilka av som närvarit vid förrättningen. Om någon skall ha kallats som inte har närvarit vid
förrättningen skall till bouppteckningen fogas bevis
att han har blivit kallad i tid. Den som inte varit närvarande vid eller kallad till
en förrättning bör
enligt utredningen framgent kunna godkänna handlingen efter för-
Övriga fiágor 329
rättningen, utan att ett nytt omständligt och kostsamt kallelseförfarande behöver sättas igång.
Anteckning av enskild egendom
Var den döde gift, skall båda makarnas tillgångar och skulder var för sig antecknas och värderas i bouppteckningen. Hade makarna eller
en av dem enskild egendom skall grunden för att egendomen skall
vara undantagen från bodelningen och egendomens värde anges särskilt,
om det inte på grund av förhållandena är obehövligt. Det undantag
som anges i gällande lag avser den situationen att arvlátaren inte efterlämnar någon amian arvinge eller testamentstagare än den efterlevande maken. I det fallet räcker det med att den avlidnes egendom redovisas
utan uppdelning på enskild egendom och giftorättsgods.
Kravet på att i bouppteckningen efterlevande makes enskilda
ta upp egendom bör utgå i de fall där det saknar betydelse sekimdo-
ur successionssynvinkel och inte heller basbeloppsregeln är tillämplig. En regel härom bör därför införas.
1° Se prop. 1986/87:1 s. 247.
Författningskømnzentar 331
9¶Författningskommentar
9.1 Förslaget till i lag om ändring äktenskaps-
balken
17 kap.
1 §
Bestämmelsen i andra stycket är och föranledd att ett nytt institut,
ny av dödsboförvaltare, införs i 19 kap. Bakgrunden härtill har redovisats i avsnitt 6.5.
I en dödsbotörvaltares uppgifter ingår bl.a. att förrätta bodelning i anledning av en makes död om inte dödsbodelägarna är överens. Detsamma gäller en testamentsexekutor. En dödsboförvaltares och
en testamentsexekutors behörighet i aktuellt avseende regleras i sin
nu helhet i 19 kap. En hänvisning till bestämmelserna bodelning
om i detta kapitel görs därför i 17 kap. l § andra stycket
9.2¶Förslaget till om i ärvdabalken
lag ändring
Utredningen har i samband med omfattande sakliga ändringar
att mera föreslagits i ett kapitel i ärvdabalken också omarbetat hela kapitlet redaktionellt och språkligt. Det gäller 16, 19, 20 och 23 kap.
När enbart någon enstaka bestämmelse ändrats sakligt har däremot inte hela kapitlet omarbetats, 10, ll, 21, 22 och 24 kap.
se
I övrigt har utredningen utgått från de förslag till ändring
som redovisats i det första betänkandet.
332 Fözfattningskommentar
3 kap. Om makes arvsrätt och efterarv vid om dennes död
Kapitelrubriken har bearbetats språkligt. Kapitlet har delats in i fem avsnitt. Det första behandlar makes arvsrätt 1-3 §§. Det andra avsnittet handlar om efterarvsrätt 4-10 §§. Kapitlet avslutas därefter med tre korta avsnitt testationsförbud §,
om ll andelsbestämning 12 § och verkan av mål om äktenskapsslcillnad 13 §.
Makes arvsrätt
1 §
Paragrafen motsvarar i sak nuvarande l § första stycket. Den ändring som har gjorts är att begreppet "särkullbarn" har införts i lagtexten. Med särkullbarn bröstarvinge till den först avlidne avses en maken som inte också är den efterlevande makens bröstarvinge. Hur begreppet särkullbarn förhåller sig till begreppen styvbarn och fosterbarn har redovisats i avsnitt 2.2.3. Nuvarande andra stycket återñnns i 3
2§
Denna paragraf motsvarar i sak nuvarande 9
3§
Paragrafen innehåller den s.k. basbeloppsregeln i dag finns l som i § andra stycket. Skälen för reform bestämmelsen har redovisats en av i avsnitt 2.7.5. Understiger värdet av den efterlevande makens egendom belopp ett som motsvarar fyra gånger det basbelopp enligt lagen 1962:381 som om allmän försäkring gäller vid tidpunkten för dödsfallet, har den efterlevande maken enligt första stycket rätt kvarlåtenskapen efter den att ur först avlidne maken, så långt kvarlåtenskapen räcker, egendom till ett värde som motsvarar skillnaden. I andra stycket hur värdet den efterlevande makens anges av egendom skall beräknas. Den egendom skall läggas räknas i fyra som samman upp punkter. Egendomen nämns i punkterna 1-3 vad som motsvarar som enligt gällande rätt skall medräknas, nämligen vad den efterlevande
Författningskommentar 333
maken fått vid bodelningen, den efterlevande makens enskilda egendom samt vad den efterlevande maken fått genom testamente av den först avlidne maken. Enligt fjärde punkten skall även försäkringsbelopp och annan ersättning som tillfallit den efterlevande maken i anledning av den först avlidne makens död enligt förmånstagartörordnande gjort av denne medräknas. Demia bestämmelse Förmånstagare kan insättas i
är ny. livförsäkringar samt i olycksfalls- och sjukförsäkringar enligt 102 och 122 FAL. Samtliga försäkringsbelopp tillfaller den efterlevande
som skall medräknas. Någon begränsning till visst slag försäkring finns
av inte. Någon skillnad görs inte heller mellan belopp engångskaraktär
av och periodiskt utfallande belopp. De senare får vid värderingen kapitaliseras. Förmånstagare kan också insättas enligt 4 kap. 4 § lagen 1993:931 individuellt pensionssparande. Även belopp erhålls
om som på grund av sådant förordnande skall beaktas.
Enligt tredje stycket skall ett testamente den avlidne maken till
av förmån för annan än den efterlevande maken inte verkställas vid den först avlidne makens död i den mån förordnandet inkräktar på den efterlevande makens rätt enligt basbeloppsregeln. En makes rätt enligt denna regel går alltså före inte bara legala arvingars rätt utan också testamentstagares rätt. En testamentstagare som vid den först avlidne makens död får stå tillbaka grund basbeloppsregeln blir i stället
av efterarvinge och får, om inte annat följer testamentet, enligt ll kap.
av 7 § ÄB sin lott vid den efterlevande makens död. En hänvisning till
a ut detta lagrum görs i sista meningen i tredje stycket.
Efterarvsrätt
4 §
Paragrafen motsvarar i sak nuvarande 2 § första stycket första
meningen. De arvingar som enligt bestämmelsen ärver den först avlidne maken vid den efterlevande makens död ges beteckningen efterarvingar.
5§
Första stycket motsvarar nuvarande 2 § andra stycket och andra stycket motsvarar nuvarande 2 § tredje stycket.
334 Fözfattningskommentar
6§
Bestämmelsen ersätter nuvarande 8 Bakgrunden härtill har redovisats i avsnitt 2.1l.5. I paragrafen föreskrivs att har den efterlevande maken inga arvingar, skall även den efterlevandes andel boet tillfalla av den först avlidnes
efterarvingar, dvs. dem med tillämpning 4 § har
som av arvsrätt efter den först avlidne. De arvingar kan komma i som fråga enligt paragrafen är alltså arvingarna i första och andra arvsldassen.
Arvingarna i tredje
arvsldassen är däremot inte arvsberättigade enligt 6 Vidare måste en rätt till efterarv föreligga i det enskilda fallet för att 6 § skall vara tillämplig. Har en bröstarvinge redan fått ut sitt arv efter den först avlidne maken vid dennes död, har
bröstarvingen inte längre
någon arvsrätt efter den först avlidne. Han kan då inte heller ärva med stöd av 6 Slutligen skall ett enligt 6 § komma arv anses från den efterlevande och inte från den först avlidne. Detta innebär att när regeln är tillämplig ärver en efterarvinge till den först avlidne två lotter, en från den först avlidne enligt de vanliga arvsreglerna och en från den efterlevande.
7§
Paragrafen motsvarar nuvarande 3 En saklig ändring har gjorts i andra stycket. Fristen för återbäring av gåva har ändrats. Se avsnitt 2.9.3. Har den efterlevande maken gåva eller därmed genom annan jämförlig handling, utan tillbörlig hänsyn till den först avlidnes
arvingar, minskat
sin egendom väsentligt, skall ersättning till dessa arvingar i första hand utgå ur boet. Kan ersättning inte utgå, skall gåvan eller dess värde återbäras om den mottog gåvan i som var ond tro. Talan om återbäring får inte väckas, sedan ett år förflutit från det
bouppteckningen efter den
efterlevande maken avslutades. Tidsfristen för talan är alltså knuten till den efterlevandes död och bouppteckningen efter denne.
8§
Denna paragraf motsvarar i sak nuvarande 4
Författningskømmentar 335
9§
Paragrafen motsvarar i huvudsak nuvarande 5 En ändring har gjorts i första stycket avseende lösningsrätten. Bestämmelsen reglerar uppdelningen boet mellan de två släktav sidorna när den siste av två makar dött. Enligt bestämmelsen föreligger lösningsrätt avseende alla slag av egendom. Detta innebär t.ex. att en bostadsrätt som i värde överstiger ägarsidans lott ändå skall läggas på denna lott om betalning sker för mellanskillnaden.
10§
Paragrafen motsvarar i sak bestämmelserna i nuvarande 6 och 7 §§.
Testationsförbud
11 §
Denna paragraf motsvarar i sak nuvarande 2 § första stycket andra meningen. Frågan om efterlevande makes testationsrätt har behandlats i avsnitt 2.8. Testationsrätten för en efterlevande make som har erhållit egendom med fri förfoganderätt är enligt gällande rätt begränsad endast med avseende på en ideell andel av behållningen och inte i fråga bestämd om egendom. För att tydliggöra detta förhållande föreskrivs i ll § att den efterlevande maken inte genom testamente får bestämma över den andel av boet som skall tillfalla den först avlidnes efterarvingar 4 §.
se
Avtal eller beslut om andelsbestänming
12 §
Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande 3 kap. Bakgrunden till den nya bestämmelsen har redovisats i avsnitt 2.5.6. I första stycket införs en möjlighet att göra andelsbestämning. en Härmed avses ett avtal fastställer storleken den andel den som av som efterlevande enligt ll § inte får testamentera bort. Ett sådant avtal får ingås av den efterlevande maken och dem som vid avtalstillfállet näst
336 Fözfattningskommentar
denne har rätt till arv efter den först avlidne maken. Av 1 § 12 kap. följer att även blivande skall testamentstagare omfattas av avtalet. En andelsbestämning skall göras med ledning boets av värde på dödsdagen, om inte parterna kommer överens Över om något annat. andelsbestämningen skall upprättas handling skrivs under en som av den efterlevande maken, arvingarna och testamentstagarna. Möjligheten att ingå avtal andelsbestämning är inte inskränkt om till viss tid efter dödsfallet, utan sådant avtal kan ett ingås under den efterlevandes hela livstid.
I andra stycket erinras möjligheten för den efterlevande om maken och arvingarna att enligt bestämmelserna i 19 kap. begära dödsatt en boförvaltare beslutar andelsbestämning. Här finns om dock en tidsfrist på ett år efter det att bouppteckningen avslutats.
I tredje stycket föreskrivs att en andelsbestämning är bindande för dem som kommer att ärva den först avlidne maken vid den efterlevande makens död.
Verkan av mål äktenskapsskillnad
om
13 §
Paragrafen motsvarar sak nuvarande 10
6 kap. Om förskott på arv
1 §
Paragrafen är ny. I första stycket har regel avräkning en gemensam om av förskott på arv införts för alla arvingar. Den tidigare presumtionen för avräkning som gällde bröstarvingar har tagits bort. Angående skälen härtill se avsnitt 3.4.2. Den bestämmelsen innebär nya att en gåva som en arvlåtare har gett arvinge skall avräknas en som förskott på dennes arv efter arvlåtaren endast det har föreskrivits om eller på grund av omständigheterna vid gåvan måste antas ha varit avsett. I andra stycket regleras gåva den efterlevande av maken till gemensam bröstarvinge. Gåvor make till andra än som ges av en gemensamma bröstarvingar, dvs. särkullbarn eller den först avlidnes
efterarvingar,
regleras i sin helhet i 7
Färfattningskømmentar 337
2-6
Paragraferna motsvarar i sak nuvarande 2-6 §§.
7§
Paragrafen motsvarar i huvudsak nuvarande 7 Två ändringar har gjorts. Dels har den tidigare presumtionen för avräkning av gåva tagits bort som en följd av ändringen i 1 Dels har begreppet styvbarn bytts ut mot särkullbarn.
7 kap.
2 §
Presumtionen i paragrafen, att en bröstarvinge på sin laglott skall avräkna vad han fått på grund av testamente, har ändrats som en följd
ändringen i 6 kap. ÄB, avsnitt 3.4.3. Detta innebär att bröstav se en arvinge på sin laglott skall avräkna vad han mottar på grund av testamente endast om detta föranleds av testamentet. På så sätt behandlas gåvor som ges under arvlåtarens livstid och egendom som en arvinge får på grund av testamente lika.
3§
Bestämmelsen i andra stycket reglerar en bröstarvinges respektive den efterlevande makens rätt vid järnkningen av testamente. Bestämmelsen har omarbetats. Skälen för detta har redovisats i avsnitt 3.4.3.
Bestämmelsen har gjorts om till en presumtionsregel. Den skall alltså bara tillämpas om inte annat följer av testamentet. Vid jämkning av förordnande till förmån för amian än make går bröstarvinges rätt till egendomen ñre den efterlevande makens rätt enligt 3 kap. Härav följer att endast om testamentet är till förmån för den efterlevande erhåller han den jämkade egendomen. Den efterlevande innehar i ett sådant fall egendomen med fri förfoganderätt och bröstarvingen får inte ut sin laglott förrän den efterlevande dör.
338 Färfattningskømmentar
10 kap.
4 §
Paragrafen reglerar jäv för testamentsvittnen. Den har behandlats i
avsnitt 5.6.
I första stycket beskrivs de fall där blir testamentet ogiltigt i sin helhet
om någon av de där nämnda anlitas personerna som testamentsvittne. En sådan person är testators make. Ett tillägg har gjorts i bestämmelsen som innebär att sambo jämställs med make i jävshänseende. Anlitas testators
sambo som testamentsvittne blir alltså testamentet ogiltigt.
Andra stycket reglerar de jävssituationer som endast leder till partiell
ogiltighet av testamentet, jfr 13 kap. l § andra meningen. En sådan situation föreligger t.ex. någon om tas till vittne vid förordnande till
honom själv eller hans make. Testamentet blir då ogiltigt i den delen.
Sambo jämställs med make även i nu denna bestämmelse. Ingen får
alltså vittne vid förordnande till förmån vara för sin sambo.
I andra stycket har vidare en ny bestämmelse s.k. ställföreträdarom jäv införts. Ingen får till vittne vid tas förordnande till någon han som är ställföreträdare för eller har annat sätt sådan anknytning till att det
föreligger ett betydande intresse i förordnandet. Bestämmelsen omfattar först och främst legala ställföreträdare för juridiska såsom personer, styrelsemedlemmar och verkställande direktörer. Men även andra som
har särskild anknytning till testamentstagaren är jäviga. Det kan röra sig
om personer med ekonomiskt intresse och i
inflytande en juridisk
person, exempelvis majoritetsaktieägare eller
majoritetsandelsägare. Det
kan också vara en föreståndare i organisation eller en ett samfund eller
en anställd som inte enbart har underordnad
en befattning. Att endast
vara medlem i förening är däremot inte
en jävsgrundande.
Huruvida en jävsgrundande eller anknytning ett diskvalificerande
intresse föreligger får alltså från avgöras fall till fall. Med tanke på de
rättsverkningar ett jäv får, bör bestämmelsen till
mana försiktighet för
testator och för den som överväger att medverka vittne. som Också ställföreträdare för enskilda såsom personer, förmyndare, gode
män eller förvaltare, är enligt den bestämmelsen nya jäviga att bevittna
ett testamente till förmån för den de företräder.
Regeln om ställföreträdarjäv gäller inte bara den som själv är
ställföreträdare utan även den närstående ställföreträdare. vars är
Tredje stycket motsvarar i sak nuvarande andra stycket andra
meningen och förde stycket i sak motsvarar nuvarande tredje stycket.
Den hänvisning görs i 13 kap. l som nu § till 10 kap. 4 § andra
stycket kan kvarstå oförändrad trots nuvarande andra att stycket delas
Färfattningskommentar 339
upp i två stycken. Hänvisningen i 13 kap. 1 § tar nämligen enbart sikte på de fall som avses i det andra stycket. nya
ll kap.
7a §
Paragrafen är ny. Bakgrunden till den har redovisats i avsnitt 2.7.5. Av placeringen i ll kap. ÄB följer bestämmelsen är tolkningsregel. att en Den skall alltså tillämpas endast om inte testamentet föranleder annat. Har en make gjort testamente till förmån för amian än den andre maken, kan det förekomma att testamentet helt eller delvis inte kan verkställas vid den först avlidne makens död grund basbeloppsav regeln. Makes rätt till fyra basbelopp går före både särkullbarns och testamentstagares rätt. I ett sådant fall skall testamentet i stället enligt paragrafen verkställas vid den efterlevande makens död.
16 kap. Om preskription av arvs- eller testamentsrätt
Kapitlet har fått en ny disposition på grund av att det officiella kimgörelseförfarandet ersatts av privat efterlysning, se avsnitt 8.2.2.
Efterlysning av arvinge eller testamentstagare
1 §
Första stycket motsvarar delvis bestämmelser i nuvarande 1-3 §§. Ansvaret för att kungörelse sker har flyttats från domstolen till arvingarna. Skyldigheten att kungöra åligger den som förvaltar boet, dvs. dödsbodelägarna, dödsboförvaltaren eller testamentsexekutom. Förfarandet benämns efterlysning. I andra stycket har ett tillägg gjorts avseende den först avlidnes särkullbarn. Ett särkullbarn, inte avstått sin rätt att ta ut arvet efter som den först avlidne, har enligt bestämmelsen rätt att få efterlysning till stånd avseende en bortovarande som är bröstarvinge till såväl den avlidne som efterlevande maken. Tredje stycket motsvarar i sak nuvarande 3 § andra stycket. Efterlysning kan undvaras i vissa fall enligt 2
340 Författningskønvnentar
2 §
Bestämmelsen är Bakgrunden har redovisats ny. i avsnitt 8.2.2. Enligt paragrafen kan efterlysning undvaras i de fall
arvingen eller
testamentstagaren inte skall erhålla någon lott i
kvarlâtenskapen.
3 §
Paragrafen motsvarar i huvudsak bestämmelser i nuvarande 1-3 §§. Det
tillägget har gjorts att efterlysningen skall kungöras även "på amiat
lämpligt sätt". Det innebär att efterlysningen kan spridas
med hjälp av
alla tillgängliga medier, t.ex. etermedier eller Internet. Jfr de allmänna bestämmelserna kimgörande i
om lagen 1977:654 om kungörande i mål
och ärenden hos myndighet m.m.
Preskription m.m.
4 §
Paragrafen motsvarar i sak nuvarande 3
a Begreppet boutredningsman
har bytts ut mot dödsboförvaltare.
5 §
Paragrafen motsvarar i sak nuvarande 4
6§
Paragrafen motsvarar i sak nuvarande 5
Anmälan anspråk
av
7 §
Paragrafen motsvarar i huvudsak nuvarande 6 Dödsboförvaltare har
dock ersatt boutredningsman
och anmälan kan inte längre göras till rätten.
Författningskommentar 341
Rättsverkan av försummelse att följa frister
8 §
Paragrafen motsvarar i sak nuvarande 7
9§
Paragrafen motsvarar i huvudsak nuvarande 8
Ett tillägg har gjorts avseende den först avlidmes särkullbarn. Ett särkullbam, som inte avstått sin rätt att ta ut airvet efter den först avlidne, har enligt 1 § andra stycket andra meninggen rätt att få efterlysning till stånd avseende en bortovarande som är baröstarvinge till såväl den avlidne som den efterlevande maken. Om den bortovarande inte
ger sig tillkänna, har han förlorat sin rätt inte bara i föxrhållande till särkullbarnet utan också i förhållande till Övriga bröstarwingar när det gäller arvet efter den först avlidne. I fråga om arvet effter den efterlevande maken förloras däremot inte arvsrätten, om inte ettt nytt efterlysningsförfarande och försummad anmälan föranleder det..
19 kap. Om dödsboförvaltare och testamentsexeekutor
Bakgrunden till institutet dödsbotörvaltare har redtovisats i avsnitt 6.5. Kapitlet har delats in i tretton avsnitt. Det första awsnittet innehåller bestämmelser om förordnande av dödsboförvaltare l 1-5 §§. Testamentsexekutor följer därefter 6 §. I det tredje avsnitttet regleras en dödsboförvaltares allmänna åligganden 7-11 §§. Följande avsnitt är inriktade på vissa särskilda frågor: medelsförvalmting 12-15 §§, försäljning av egendom 16-18 §§, bodelning och aarvskifte 19-21 §§, andelsbestämning 22 § och redovisning 23--24 §§. Entledigande
m.m. av dödsboförvaltare regleras i 25-28 §§, arvode och ersättning i 29 § och skadestånd i 30 I ett särskilt avsnitt har regllerna om ansökan om rättens prövning och klander samlats 31-36 §§§. Slutligen följer bestämmelser om handläggning m.m. 37-43 §§.
342 Färfattningskømmentar
Förordnande dödsboförvaltare av
1 §
Paragrafen motsvarar i huvudsak nuvarande 1
I första stycket räknas de upp som kan begära att en dödsboförvaltare skall förordnas. Punkterna 1-5 motsvarar nuvarande första stycket. I punkten 2 har definitionen testamentsexekutor av dock ändrats på så sätt,
att även en person som utsetts endast delvis att träda i arvingars och universella testamentstagares ställe benämns testamentsexekutor. Punkten
6 motsvarar nuvarande andra stycket. Skyldigheten för rätten att
förordna boutredningsman ofñcio
en ex har dock upphävts. Skälen för detta har redovisats i avsnitt 6.5.7.
Andra stycket motsvarar nuvarande tredje stycket.
2§
Bestämmelsen är Bakgrunden till ny. bestämmelsen har redovisats i avsnitt 2.5.6.
Enligt paragrafen kan dödsboförvaltare också förordnas av rätten för att bara göra andelsbestämning. Detta kan en bli aktuellt i de fall den efterlevande maken ärver egendom av den först avlidne maken med fri
förfoganderätt. I ett sådant fall kan det finnas ett intresse hos den efterlevande eller den först avlidnes efterarvingar att få fastställt hur stor del av boet den efterlevande inte får som testamentera bort enligt 3 kap. ll Kommer den efterlevande och arvingarna inte överens om andelens storlek i ett frivilligt avtal 3 enligt kap. 12 kan alltså en dödsboförvaltare förordnas fastställa att andelens storlek.
Ansökan får göras den efterlevande maken av eller en arvinge eller
testamentstagare som har närmast rätt att ta del i den efterlevande
makens bo. Av ansökan skall framgå att anledningen till att det begärs att en dödsboförvaltare skall förordnas just
är att en andelsbestämning
skall göras. Ansökan måste göras senast ett år efter det att bouppteckningen efter den först avlidne maken avslutades. Av 22 § framgår att dödsboförvaltaren
skall tillämpa äktenskaps-
balkens och ärvdabalkens regler
när han gör andelsbestämningen.
Författningskommentar 343
3§
Paragrafen motsvarar i huvudsak utredningens förslag till 2 § i delbetänkandet Bouppteckningar och arvsskatt SOU 1996: 160. Kravet på "trovärdig uppgift" om delägarna och testamentsexekutor har utgått. Att de uppgifter en sökande lämnar till domstolen skall vara korrekta är självklart. Däremot skall inte den ansöker behöva ha som intyg av andra personer om att de uppgifter han lämnar är riktiga. I övrigt har i paragrafen tillagts att i fall i 2 § skall som avses sökanden även lämna uppgift och postadress beträffande varje om namn arvinge och testamentstagare som har närmast rätt att ta del i den efterlevande makens bo.
4§
Bakgrunden till bestämmelsen har redovisats i avsnitt 6.5.4. Första stycket motsvarar nuvarande 3 § tredje stycket. Är en testamentsexekutor utsedd skall han förordnas till dödsboförvaltare om det kan antas att han kommer att utföra uppdraget på ett tillfredsställande sätt. Behovet av att förordna en testamentsexekutor till dödsboförvaltare är dock inte så stort, eftersom en testamentsexekutor har samma behörighet som en dödsboförvaltare inte annat följer testamentet, om av se 6 Eftersom ett testamente inte någon förvaltningsbefogenhet ger förrän det vunnit laga kraft kan det dock finnas ett behov ett av förordnande i vissa fall. Av den nya definitionen av testamentsexekutor i l § andra punkten följer att även en testamentsexekutor med inskränkt förordnande kan förordnas som dödsboförvaltare. I en sådan situation kan det dock vara lämpligt att ytterligare dödsboförvaltare förordnas och att fören valtningen delas mellan dem, så att den fått ett förordnande i testasom mentet får verkställa utredningen endast det eller de områden som testators förordnande Även den andre dödsboförvaltaren bör avser. naturligtvis i så stor utsträckning som möjligt försöka efterleva de instruktioner som testator gett i testamentet. Skulle testamentsexekutorn inte klara av sin uppgift kan delägarna alltid begära hans entledigande. Rätten kan också entlediga honom ex ofñcio. Se 25-26 §§. I andra stycket föreskrivs vem som i övriga fall får förordnas som dödsboförvaltare. Såsom framgått av den allmänna motiveringen höjs kvaliñkationskraven på dem förordnas att förvalta ett dödsbo för att som svara mot den utvidgade behörigheten i skilda hänseenden. Enligt den
344 Fözfattningskommentar
nya lydelsen andra stycket skall därför till dödsboförvaltare av endast förordnas en advokat eller med särskilda annan person kvalifikationer för uppdraget. Med med särskilda kvalifikationer annan person avses t.ex. biträdande jurister, bankjurister och ekonomer har
som erforderliga kunskaper om farniljerätt, boutredningsarbete och förmögenhetsför-
valtning. Även juridiska personer kan förordnas handha
att förvaltningen av ett
dödsbo. En uttrycklig regel härom införs i den aktuella paragrafen. En förutsättning för att juridisk skall förordnas en person som dödsboförvaltare är att den skall handha uppdraget som hos den juridiska personen uppfyller de kvalifikationskrav ställs på dödsboförsom en valtare. Uppgift är tänkt handha om vem som att uppdraget bör därför lämnas till rätten innan den juridiska personen förordnas, t.ex. i samband med att samtycke enligt 37 § andra ges stycket. När den juridiska personen har förordnats skall anmälan en om handläggarens namn göras till rätten enligt 40 Delägare kan enligt den gällande lydelsen av andra stycket förordnas till boutredningsman. Denna möjlighet finns kvar när det gäller förordnande dödsboförvaltare. Den av nya bestämmelsen har dock utformats så att delägare inte får förordnas till dödsboförvaltare om inte särskilda skäl talar för det. Med särskilda skäl avses sådana situationer där det inte ñnns nämnvärd risk för någon tvist mellan delägarna men andra skäl kan motivera behovet dödsboförvaltare. Så kan av vara fallet om det är fråga om tillgångar utomlands och krav från utländsk myndighet ställts att företrädare för dödsboet en skall vara förordnad av rätten eller motsvarande myndighet; den svenska ordningen med delägarna kollektivt behöriga är mindre som vanlig utomlands. Om en dödsbodelägare förordnas dödsboförvaltare som men det sedan visar sig att han inte klarar sitt uppdrag, kan de andra
delägarna begära
hans entledigande. Rätten kan också entlediga honom officio. ex Se 25- 26 §§.
5§
Paragrafen motsvarar i sak nuvarande 4
Föjattningskommentar 345
Testamentsexekutor
6 §
Paragrafen motsvarar delvis nuvarande 20
I bestämmelsen ges en testamentsexekutor behörighet
samma som en dödsboförvaltare om inte annat följer testamentet. Bakgrunden till
av regeln har redovisats i 6.5.6. Det innebär att en testamentsexekutor har samma formella och materiella rättigheter dödsboförvaltare i
som gemen. Bestämmelsen gäller dock inte någon har förordnats
om annan som dödsboförvaltare.
Utses någon annan än testamentsexekutorn till dödsbotörvaltare, skall dödsboförvaltaren behandla testamentsexekutorn delägare.
som en Testamentsexekutorn skall underrättas boets förvaltning och får göra
om sin mening gällande samma sätt delägare, 10, 16, 31-33
som en se och 37 §§.
Dödsboförvaltarens allmänna åligganden
7 §
Paragrafen, som ger en allmän beskrivning dödsboförvaltares
av en åligganden, motsvarar i huvudsak nuvarande ll § första stycket. I bestämmelsen anges uttryckligen att dödsboförvaltaren skall bevaka rätten för dödsbodelägarna och andra som är beroende av utredningen, t.ex. borgenärer och legatarier.
8§
Paragrafen motsvarar i sak nuvarande 12
9§
Paragrafen motsvarari huvudsak nuvarande ll § andra stycket. Skyldigheten att få ett offentligt ackord till stånd har dock upphävts. Som framgått av avsnitt 6.2.2 upphörde ackordslagen 1970:84D att gälla den 1 september 1996 då lagen 1996:764 företagsrekonstruktion trädde
om i kraft. Institutet offentligt ackord är bara tillgängligt för
numera näringsidkare som har ett rekonstruktionsbehov. Formellt sett finns inget
346 F özfattningskømmentar
hinder mot ñretagsrekonstruktion näringsidkande dödsbo,
av ett men frågan torde inte ha någon större praktisk betydelse.
10§
Paragrafen motsvarar i huvudsak nuvarande 11 § tredje stycket.
Ett
tillägg har dock gjorts.
En dödsboförvaltare har rätt att själv besluta försäljning fast
om av egendom och tomträtt utan att samtycke föreligger från delägarna eller rätten se 16 §. I förevarande paragraf understryks särskilt döds-
att boñrvaltaren bör inhämta yttrande från delägarna innan han beslutar
i en sådan fråga.
11 §
Paragrafen motsvarar i sak nuvarande 16
Medelsfdrvaltning
I 12-15 regleras dödsboförvaltarens
medelsförvaltning. Liknande
bestämmelser återfinns i föräldrabalken beträffande förordnade
förmyndare, gode män och förvaltare i konkurslagen beträffande
samt konkursförvaltare, se t.ex. 12 kap. 4-6 FB och 7 kap. 18-19 §§ konkurslagen 1987:672. En dödsboförvaltare åsidosätter sin
som skyldighet enligt de aktuella bestämmelserna kan klander-
genom en eller skadeståndstalan åläggas att betala ersättning för ränte-
t.ex. en ñrlust.
Författningskommentar 347
12§
Paragrafen motsvarar i sak nuvarande 14 § första stycket andra
meningen.
13§
Paragrafen har i huvudsak sin motsvarighet i nuvarande 14 § första stycket första meningen.
I bestämmelsen föreskrivs att kontanter skall göras räntebärande genom att sättas in i bank. Detta gäller dock inte i den man de behövs till betalning av löpande utgifter. Medel behövs för löpande utgifter
som kan dock med fördel sättas in på konto som ger dödsboförvaltaren fri uttagsrätt.
14§
Paragrafen motsvarar i sak nuvarande 14 § andra stycket.
15§
Bestämmelsen är ny.
Dödsboförvaltaren skall löpande bokföra in- och utbetalningar. Dessa uppgifter skall sedan tas med i dödsboförvaltarens redovisning, 24
se Något formkrav finns inte, utan bokföringen kan exempelvis ske elektroniskt med datorstöd.
Försäljning av egendom
16 §
Bestämmelsen är ny. Bakgrunden har redovisats i avsnitt 6.5.3.
I första stycket föreskrivs att dödsboförvaltaren får sälja dödsboets egendom. Bestämmelsen gäller all egendom, lös fast. Någon be-
som stämmelse som kräver samtycke från delägarna eller tillstånd rätten
av finns inte. Förvaltaren bör givetvis noga överväga vilket försäljningssätt som är bäst. I vissa situationer kanske det är lämpligast att sälja
egendomen direkt under hand, medan det i andra fall är mest fördelaktigt att
348 Författningskømmentar
anlita en mäklare eller att anordna inbördes auktion mellan en delägarna. I andra stycket hänvisas till skyldigheten i 10 § att inhämta delägarnas mening innan beslut om försäljning fattas. Dödsboförvaltaren är emellertid inte bunden delägarnas uppfattning. av Dödsboförvaltaren skall enligt 18 § tillställa delägarna
ett skriftligt
beslut om försäljning fast egendom eller En av tomträtt. delägare som är missnöjd med beslutet har rätt att begära rättens prövning, 31 se
17§
Paragrafen är ny. När dödsboförvaltaren skall sälja egendom enligt 16 § kan han välja att anordna en offentlig auktion. Något särskilt förordnande för av rätten att genomföra en sådan auktion behövs inte. Däremot skall han på lämpligt sätt enligt den aktuella bestämmelsen kungöra
försäljnings-
villkoren samt tid och plats för auktionen för säkerställa att att tilltänkta köpare uppmärksammas på saken, jfr ll § lagen l904:48 s.l om samäganderätt.
18§
Paragrafen är ny. Som framgått 16 § får dödsboförvaltare själv besluta ovan av en om försäljning av fast egendom och tomträtt. Han är dock enligt 18 § första stycket skyldig att tillställa delägarna skriftligt beslut försäljett om
ningen. Beslutet skall enligt 42 § andra stycket delges enligt bestämmelserna i delgivningslag 1970:428. En delägare som är missnöjd med
försäljningsbeslutet kan därefter enligt 31 § begära domstolens prövning av saken. Enligt andra stycket får försäljningen inte genomföras förrän fristen att begära rättens prövning löpt eller frågan avgjorts ut av domstol genom beslut som har vunnit laga kraft.
Bodelning och arvskifte
I 19-22 finns de bestämmelser samlade reglerar dödssom en boförvaltares behörighet vad gäller bodelning skifte. Flera av
och
reglerna återfinns i dag i 17 kap. ÄktB och 23 kap. AB. De nuvarande
Färfattningskømmentar 349
skillnaderna mellan boutredningsman och skiftesman har dock upphört.
19§
Paragrafen motsvarar i huvudsak nuvarande 15 § första stycket. En erinran om att bodelning och arvskifte i första hand är privat
en angelägenhet för dödsbodelägarna har tagits ini lagrummet. I ett sådant fall behöver någon formell förrättning inte hållas bodelning och
utan skifte kan ske per capsulam, dvs. att handlingen cirkulerar
genom mellan delägarna.
Bestämmelsen om att redovisning skall återfinns i 24
avges
20§
Kan delägarna inte komma överens, skall dödsboförvaltaren enligt första stycket besluta bodelning enligt reglerna i äktenskapsbalken och
om om arvskifte enligt reglerna i ärvdabalken. I samband härmed skall han pröva sådana tvistiga frågor är betydelse för bodelningen eller
som av arvsldftet och som inte är föremål för rättegång. Bestämmelsen har sin rnotsvarigheti l7 kap. 6 § andra stycket ÄktB jämförd med 23 kap. 5 § AB.
Bestämmelsen i andra stycket är Det nuvarande kravet det
ny. på att alltid skall hållas förrättning har slopats, eftersom det kan finnas fall
en där detta krav framstår som en onödig formalitet bara upphov
som ger till kostnader. Därför föreskrivs dödsboförvaltaren det
att om anser lämpligt bodelning eller arvskifte får ske vid förrättning. Han skall
en i ett sådant fall bestämma tid och plats för förrättningen kalla del-
samt ägarna.
Också bestämmelsen i tredje stycket är Den reglerar fördelningen
ny. av egendomen vid ett arvskifte. Enligt gällande rätt skall egendomen enligt 23 kap. 3 § första stycket fördelas så att varje delägare på sin lott får del av varje slag egendom. De problem detta lagrum har
av gett upphov till har redovisats i avsnitt 6.5.2.
En dödsboförvaltare har större handlingsfrihet vid skiftet än
en
boutredningsman. Utgångspunkten är visserligen även för dödsboför-
en valtare att fördelningen egendomen skall ske enligt regeln i 23 kap.
av 3 men finner han att sådan fördelning inte är ändamålsenlig,
en t.ex. därför att två personer sannolikt inte kommer att kunna fungera
som samägare till en fastighet, har han rätt att förfara på annat sätt. Han kan besluta att fördelningen egendomen i stället skall ske lott-
av genom
350 Författningskømmentar
dragning, auktion delägarna emellan eller på lämpligt
annat sätt. Lottdragning förekommer redan i dag i de fall dödsbodelägarna är överens om att den metoden skall få användas. Dödsboförvaltaren får emellertid använda den även utan alla samtycker till det. Vid auktion
att delägarna emellan får egendomen läggas på den högstbjudandes lott efter det värde han bjudit. Slutligen kan dödsboförvaltaren också besluta
att egendomen i stället för att fördelas skall säljas. I
ett sådant fall får köpeskillingen skiftas ut på delägarna. Försäljning skall ske enligt 16
Av 41 § framgår att dödsboförvaltaren skall upprätta handling över
en bodelningen och arvskiftet.
21§
Första stycket motsvarar i sak nuvarande 15 § andra stycket.
Andra stycket motsvarar i sak nuvarande 18 § tredje stycket. Det lagrum som avses i föräldrabalken är 16 kap. 11
Andelsbestämning
22 §
Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande 19 kap. Bakgrunden till den nya bestämmelsen har redovisats i avsnitt 2.5.6.
Om den efterlevande maken och arvingarna inte kan komma överens om en andelsbestämning, kan de begära att dödsboförvaltare
en förordnas enligt 2 Dödsboförvaltaren skall enligt 22 § stycket
första
med ledning reglerna i äktenskapsbalken och ärvdabalken besluta
av om andelsbestämning. I samband härmed skall han pröva sådana tvistiga
frågor som är av betydelse för andelsbestämningen och inte är före-
som mål för rättegång. Av hänvisningen till reglerna i ärvdabalken följer
att andelsbestämningen skall göras med ledning boets värde på döds-
av dagen, om inte de berörda kommer överens dödsboförvaltaren
om att skall utgå från en annan dag.
Liksom vid bodelning och arvskifte kan dödsboförvaltaren välja
om förrättning skall hållas eller inte. Anser han att förrättning behövs skall han enligt andra stycket bestämma tid och plats för denna samt kalla den efterlevande maken, arvingarna
och testamentstagarna.
Av 41 § framgår att dödsboförvaltaren skall, liksom
över bodelning
och arvskifte, upprätta en handling över beslutet andelsbestämning.
om
SOU 1998: 110 Författningskommentar 351
Andelsbestämningen är enligt 3 kap. 12 § tredje stycket bindande för dem som ärver den först avlidne maken.
Redovisning m.m.
23 §
Bestämmelsen är Bakgrunden har redovisats i avsnitt 6.5.5.
ny.
En dödsboförvaltare skall ha slutfört sitt uppdrag inom år från for-
ett ordnandet. Det får närmast ankomma dödsbodelägarna bevaka
att att fristen hålls.
Om dödsbotörvaltaren inte lyckas bli klar inom år, får han begära
ett anstånd hos rätten. I samband härmed skall han redogöra för sin förvaltning av boet och uppge anledningen till att uppdraget inte slutförts.
Domstolen har att välja mellan att entlediga dödsboförvaltaren enligt 25 § andra stycket eller bevilja anstånd. Entledigas dödsboförvaltaren kan domstolen sedan utse med stöd 1 § eftersom beslutet
en amian av om att den dödes egendom skall vara överlämnad till förvaltning
av dödsboförvaltare alltjämt gäller. Om rätten i stället beviljar anstånd skall den bestämma ny tid inom vilken uppdraget skall slutföras.
24§
Första stycket motsvarar i huvudsak nuvarande 15 § första och tredje styckena. I bestämmelsen föreskrivs uttryckligen att redovisningen skall
vara skriftlig.
Andra stycket motsvarar vad enligt nuvarande 14
som a § skall ingå
i den årliga redovisningen.
Enligt tredje stycket skall dödsboförvaltares redovisning tillställas
en envar delägare i boet. Redovisningen skall delges enligt 42 § andra stycket. Stycket motsvarar i övrigt nuvarande 14 § andra stycket fjärde
a meningen. Fjärde stycket motsvarar i sak 14 § tredje stycket.
a
Entledigande av dödsboförvaltare
25 §
Första stycket motsvarar i sak nuvarande 5 § första stycket och 15 § fjärde stycket.
352 Författningskømmentar
Bestämmelsen i andra stycket motsvarar i sak nuvarande 5 § andra stycket. Bestämmelsen om domstolens rätt att entlediga förvaltare
en ex ofñcio behövs exempelvis i de fall advokat förordnas till döds-
en boförvaltare och därefter utesluts Advokatsamfundet skäl
ur - av som inte är hänförliga till det uppdraget utan delägarnas vetskap. I
- ett sådant fall kan rätten ingripa och entlediga förvaltaren på eget initiativ. Förevarande bestämmelse kan också komma till användning testa-
om en mentsexekutor eller delägare blivit förordnad dödsboförvaltare
som men denne inte kan fullgöra sitt uppdrag. I ett sådant fall kan domstolen sedan utse en amian med stöd l eftersom beslutet att den dödes
av om egendom skall vara överlämnad till förvaltning dödsboförvaltare
av alltjämt gäller.
Tredje stycket motsvarar i sak nuvarande 5 § tredje stycket.
26§
Paragrafen motsvarar i sak nuvarande 6
27§
Paragrafen motsvarar i sak nuvarande 7
28§
Paragrafen motsvarar i sak nuvarande 8
Arvode och ersättning
29 §
Paragrafen motsvarar i sak nuvarande 19 § andra stycket.
Författningskommentar 353
Skadestånd
30 §
Paragrafen motsvarar i sak nuvarande 18 § första och andra styckena.
Ansökan om rättens prövning och klander
31 §
Bestämmelsen är ny.
En delägare som är missnöjd med ett beslut om försäljning fast
av egendom eller tomträtt får enligt förevarande paragraf ansöka rättens
om prövning av beslutet. Ansökan skall göras senast fyra veckor efter det att delägaren delgivits beslutet, 42 § andra stycket. I annat fall är
se rätten till prövning förlorad.
Ansökan skall hos domstolen behandlas som ett domstolsärende. Försäljningen fär inte genomföras förrän frågan avgjorts ett beslut
genom som har vunnit laga kraft.
32§
Paragrafen motsvarar i huvudsak nuvarande 19 § första stycket. Hänvisningen till reglerna om syssloman har dock tagits bort. I stället regleras uttryckligen i paragrafen vad gäller talan avseende
som dödsboförvaltarens förvaltning.
Fristen inom vilken ldandertalan skall väckas har förkortats från ett år till tre månader. Bakgrunden är att dödsboförvaltarens uppdrag tidsbestäms. Förvaltarens redovisning skall i framtiden tillställas
envar delägare. Pâ detta sätt bör delägare snabbt kunna ta ställning till
en om talan om klander skall väckas.
Delgivningsformen avseende redovisningen framgår 42 § andra
av stycket.
33§
Första stycket motsvarar i huvudsak bestämmelsen i 17 kap. § andra stycket första meningen ÄktB och hänvisningeni 23 kap. 5 § AB. 135-
12SOU98:11
354 Färfattningskommentar
36 och 41-42 regleras återstoden vad i dag återfinns i dessa av som bestämmelser. Andra stycket motsvarar 17 kap. 9 § ÄktB och 23
hänvisningen i kap.
5 § Tillägg har gjorts beträffande
andelsbestämning.
34§
Bestämmelsen är ny. Som framgått ovan kan dödsboförvaltare förordnas enligt 2 § för en att göra en andelsbestämning. Dödsboförvaltaren genomför sedan andelsbestämningen i enlighet med vad sägs i 22 dvs. i enlighet som med bestämmelserna i äktenskapsbalken och ärvdabalken. En efterlevande make, arvinge eller testamentstagare som är missnöjd med en sådan andelsbestämning får klandra den. Talan klander om skall väckas mot Övriga som omfattas andelsbestämningen fyra veckor efter av senast det att den efterlevande maken, arvingen eller testamentstagaren delgivits
handlingen över andelsbestämningen, 41 och 42 §§.
se
35§
Paragrafen 17 kap. 8 § andra stycket andra meningen
motsvarar och
tredje stycket ÄktB samt hänvisningen i 23 kap. 5 § ÄB.
36§
Paragrafen motsvarar i huvudsak 17 kap. 8 § andra första
stycket
meningen ÄktB och hänvisningen i 23 kap. 5 § Tillägg har gjorts avseende beslut försäljning fast egendom eller om av tomträtt samt andelsbestämning. Forum för de tvister nämns i bestämmelsen som är exklusivt, dvs. de allmänna forumreglernai 10 kap. RB gäller inte. Motsvarande gäller inte vid talan klander
om av förvaltning. Sådan
talan får liksom i dag väckas vid rätten i den där förts,
ort förvaltningen
10 kap. 7 § RB, eller vid förvaltarens personliga forum. Vad som nu har sagts gäller talan angáende beslut dödsboförav valtare. Gäller talan ett beslut testamentsexekutor av en enligt 6 § som inte också är dödsboförvaltare tillämpas enbart de allmänna forumreglerna i rättegångsbalken.
Författningskommentar 355
Bestämmelser om handläggning
Inhämtande av yttrande
37 §
Första stycket motsvarar i huvudsak nuvarande 9 § andra stycket. Ett tillägg har orts som tar sikte på det fallet att en dödsboförvaltare skall förordnas eller är förordnad för att göra en andelsbestämning. I ett sådant fall skall inte bara den efterlevande maken som är dödsbodelägare ges tillfälle att yttra sig utan även efterarvingarna. Nuvarande andra meningen har upphävts. Anledningen härtill är att lagen 1996:242 om domstolsärenden innehåller generella bestämmelser om sammanträde, se exempelvis 13 Av anledning behövs inte samma heller bestämmelsen i nuvarande 9 § första stycket. I 9 och 10 lagen om domstolsärenden ñnns nämligen bestämmelser om vad sker som om en ansökan innehåller brister m.m. och den inte kompletteras enligt före-
läggande.
Andra stycket motsvarar i sak nuvarande 9 § tredje stycket.
Interimistiskt beslut
38 §
Paragrafen motsvarar i sak nuvarande 10
39 §
Paragrafen motsvarar i sak nuvarande 16 § andra meningen och 21 Ett ytterligare undantag har dock förts in i bestämmelsen. Det avser beslut om försäljning fast egendom eller tomträtt, jfr 16 och 18 §§. av
Anmälan till rätten
40 §
Bestämmelsen är ny. Den rör de fall då en juridisk person förordnas som dödsboförvaltare, t.ex. en bank. Den juridiska skall i personen en sådan situation ge in en anmälan till rätten om vilken enskild person som
356 Författningskømmentar
utför uppdraget. Anmälan skall in dröjsmål. ges utan Får en ny person ansvar för uppdraget bör också detta amnälas till rätten. Syftet är att besked alltid skall kunna fås om vem som är ansvarig för ärendet på exempelvis en bank eller advokatbyrå.
Handläggningsreglerför dödsboförvaltaren
41§
Första stycket motsvarar i huvudsak 17 kap. 6 § andra stycket andra meningen och 8 § andra stycket tredje meningen ÄktB samt hänvisningen i 23 kap. 5 § Ett tillägg har gjorts avseende andelsbestämning.
Andra stycket motsvarar 17 kap. 8 § första ÄktB stycket och hänvisningen i 23 kap. 5 § Även här har tillägg ett gjorts avseende
andelsbestämning.
42§
Bestämmelsen är delvis ny. I första stycket sägs när dödsboförvaltare att en skall tillställa en delägare eller annan försändelse detta får ske med en brev till mottagarens senast kända postadress. Normalt behöver alltså inte
delgivning ske enligt delgivningslagen 1970:428.
Försändelser enligt 18, 24 och 41 skall dock enligt andra stycket alltid delges enligt bestämmelserna i
delgivningslagen. Bestämmelsen i
detta stycke motsvarar i huvudsak ÄktB 17 kap. 8 § första stycket och hänvisningen i 23 kap. 5 § Tillägg har emellertid gjorts för beslut om försäljning av fast egendom eller tomträtt,
redovisning av förvaltningen och beslut om andelsbestämning.
43§
Paragrafen motsvarar i huvudsak nuvarande 21 a Tillägg har gjorts avseende beslut enligt 2 dvs.
om andelsbestämning.
Författningskommentar 357
20 kap. Om bouppteckning och dödsboanmälan
Utredningen föreslog i sitt delbetänkande Bouppteckningar och arvsskatt SOU 1996: 160 att bouppteckningsverksamheten skall flyttas från
tingsrätterna till skattemyndigheterna. Till följd härav föreslogs bl.a. ändringar i vissa av bestämmelserna i 20 kap.
Utredningen har också i denna sista etapp av sitt arbete haft anledning att föreslå ett par ändringar i 20 kap. Mot bakgrund härav presenterar utredningen i sitt slutbetänkande såväl de ändringar togs i
som upp
delbetänkandet de ändringsförslagen. Hela kapitlethar också
som nya nu bearbetats redaktionellt och språkligt.
Kapitlet har delats in i fyra avsnitt. I det första behandlas de regler som avser bouppteckningar 1-10 §§. Därefter följer reglerna om
handläggningen hos Skattemyndigheten 11-13 §§. I 14 § regleras
tilläggsbouppteckning. Kapitlet avslutas med tre paragrafer om dödsboanmälan 15-17 §§.
En genomgående förändring i kapitlet är att det tydligt uttrycks om med uttrycket bouppteckning förrättningen, handlingen eller båda
avses delarna. Frågan har behandlats i avsnitt 8.3.
Bouppteckning
1 §
Paragrafen motsvarar utredningens tidigare förslag till 1 Angående bakgrunden till detta förslag se Bouppteckningar och arvsskatt SOU
1996:160.
Härefter har den ändringen gjorts att anstånd kan beviljas även
om ansökan härom kommer in än tre månader efter dödsfallet. Bak-
mer grunden till denna ändring har redovisats i avsnitt 8.3.2.
2§
Paragrafen motsvarar i sak nuvarande 2 § första stycket första meningen och andra stycket AB.
358 Fözfattningskommentar
3i§
Paragrafen motsvarar i sak nuvarande 2 § första stycket andra fjärde
-
meningarna.
4§
Paragrafen motsvarar i huvudsak nuvarande 3 Skyldigheten lämna
att uppgift om den dödes yrke och arvinge är utesluten från del i
om som kvarlåtenskapen har dock utgått, eftersom dessa uppgifter inte fyller
någon egentlig funktion. Enligt 18 kap. 1 § fjärde stycket såväl
anses den universelle testamentstagaren den arvinge uteslutits från
som som arv som dödsbodelägare fram till dess att testamentet kan gällande.
anses Under denna mellanperiod skall därför båda i egenskap döds-
av
bodelägare tas upp i bouppteckningen.
5§
Paragrafen motsvarar i huvudsak nuvarande 4 Kravet på boupp-
att teckningen skall innehålla uppgift den efterlevande makens enskilda
om egendom och sådan rättighet enligt 10 kap. 3 § ÄktB inte skall ingå
som i bodelningen har dock eftergetts i de fall det är obehövligt. Bakgrunden härtill har redovisats i avsnitt 8.3.3. Ändringen innebär
således att om
det saknar betydelse efterarvssynpunkt och inte heller bas-
ur
beloppsregeln är tillämplig någon anteckning efterlevande makes
om enskilda egendom inte behöver göras.
6§
Paragrafen motsvarar i sak nuvarande 5 § första och andra styckena
7§
Paragrafen motsvarar i sak nuvarande 5 § tredje stycket.
Författningskommentar 359
8§
Paragrafen motsvarar i sak nuvarande 6
9§
Bestämmelsen är ny. Bakgrunden har redovisats i avsnitt 8.3.3.
Om det efter en bouppteckningsförrättning upptäcks att någon
som skulle ha kallats till förrättningen inte har kallats, har den berörde enligt förevarande paragraf möjlighet att i efterhand godkänna den bouppteckning som har upprättats. Godkännandet skall ske skriftligen antingen på bouppteckningen eller amian handling. Vederbörande skall intyga att han godkänner bouppteckningen och skriva under med sitt ställföre-
namn. trädare har givetvis rätt att godkänna bouppteckningen för sin huvudmans rälming.
Vill inte den som skulle ha kallats godkänna bouppteckningen, måste dock en ny förrättning hållas och tilläggsbouppteclcning upprättas
om den första bouppteckningen hunnit bli registrerad.
10§
Paragrafen motsvarar i sak nuvarande 7
Handläggningen hos Skattemyndigheten
11§
Paragrafen motsvarar utredningens forslag till 8 § i delbetänkandet. Angående bakgrunden till detta förslag Bouppteclmingar och arvsskatt
se SOU 1996:160.
12§
Paragrafen motsvarar utredningens tidigare förslag till 9 Angående bakgrunden till detta förslag Bouppteckningar och arvsskatt SOU
se 1996:160.
360 Författningskømmentar
13 § Paragrafen motsvarar utredningens förslag till 11 § i delbetänkandet.
Angående bakgrunden till detta förslag Bouppteckningar
se och arvsskatt
Tilläggsbouppteckning
14§ Paragrafen motsvarar i sak nuvarande 10
Dödsboanmälan 15-17 Paragraferna motsvarar i sak utredningens tidigare
förslag till 8 a
Angående bakgrunden till detta förslag,
se Bouppteckningar och
arvsskatt SOU 1996:160.
21 kap. 1 § Paragrafen motsvarari sak nuvarande 1
Begreppet boutredningsman
har dock bytts ut mot dödsboförvaltare.
22 kap. 7 § Paragrafen motsvarar i sak nuvarande 7 Begreppet
boutredningsman
har dock bytts ut mot dödsboförvaltare.
SOU 1998: 110 Författningskommentar 361
23 kap. Om arvskifte
1-4
Paragraferna motsvarari sak nuvarande 1-4 §§. Begreppet boutredningsman har dock bytts ut mot dödsboförvaltare.
5§
Bestämmelsen är ny. Den innehåller erinran det i 19 kap. ÄB ñmis regler en om att om arvskifte när dödsboförvaltare är förordnad eller testamentsexekutor utsedd.
24 kap.
6 §
Paragrafen motsvarar i sak nuvarande 6 Begreppet boutredningsman har dock bytts ut mot dödsboförvaltare.
Ikraftträdande- och Övergångsbestämmelser
Punkt
Bestämmelsen anger tidpunkten för lagens ikraftträdande.
Punk12
En vedertagen princip inom arvsrätten är att äldre bestämmelser fortfarande skall tillämpas arvlátaren har avlidit före ikraftträdandet om av den nya lagen. En bestämmelse detta innehåll finns intagen i punkten av Regeln har dock undantag som finns uppräknade under a-d. Det första undantaget under gäller de bestämmelserna i 3 kap. a nya 6 och 12 §§. Dessa, som avser rätt till arv när den efterlevande saknar arvingar andelsbestämning, skall tillämpas även den först resp. om avlidne maken har avlidit före ikraftträdandet. Det innebär att när den efterlevande maken dör efter lagens ikraftträdande den först avlidnes
362 Färfattningskømmentar
arvingar skall ärva två lotter, från den en egna släktingen och från en dennes make. Vidare innebär det även den först att om avlidne maken
dött före ikraftträdandet andelsbestämning en får göras.
Undantaget under b de bestämmelserna
avser nya om efterlysning i
16 kap. Dessa skall också tillämpas även om arvlåtaren avlidit före
ikraftträdandet. Äldre bestämmelser gäller dock i fråga om ärenden om kungörelse som upptagits domstol före ikraftträdandet.
av Övergångs-
bestämmelsen innebär något kungörelseförfarande att om inte har inletts
före ikraftträdandet för ansvaret att efterlysning kommer till stånd ligger
på arvingarna själva, även arvlâtaren dött dessförinnan. om
De nya bestämmelserna dödsboförvaltare om skall enligt c tillämpas
även om arvlåtaren avlidit före ikraftträdandet. Äldre bestämmelser
gäller dock i fråga dem töre ikraftträdandet om som förordnats som
boutredningsman eller skiftesman. Dessa skall slutföra sitt uppdrag inom
ett år från ikraftträdandet. Är uppdraget inte slutfört inom demia tid, fär
anstånd begäras enligt den bestämmelsen i 19 23
nya kap.
Enligt undantaget under d skall de bestämmelserna nya i 20 kap.
tillämpas även om arvlåtaren avlidit före ikraftträdandet. Äldre
bestämmelser gäller dock i fråga ärenden där
om bouppteckningen eller
dödsboamnälan inkommit till domstol före ikraftträdandet. Detsamma gäller ärenden där föreläggande eller förordnande enligt 20 kap. 9 §
utfärdats före ikraftträdandet. Denna övergångsbestämmelse överens-
stämmer med utredningens förslag i delbetänkandet.
Punkt3
I punkten 3 har tagits bestämmelse upp en som anger att om det i lag en eller amian författning hänvisas till en bestämmelse som har ersatts
genom en bestämmelse i den lagen tillämpas i stället nya den nya bestämmelsen. Även om följdändringar görs kan det inte uteslutas att det
finns ytterligare lagar innehåller som hänvisningar till ärvdabalken. I
sådana fall blir alltså förevarande paragraf tillämplig.
9.3¶Förslaget till lag om dödförklaring
Lagen ersätter nuvarande 25 kap. Den har delats in i sju avsnitt.
Efter en inledande bestämmelse § beskrivs
l förutsättningarna för
dödtörklaring 2-4 §§. I 5 § ñnns bestämmelser om ansökan om
dödförklaring och i 6-7 regler om handläggningen hos
Förfättningskommentar 363
skattemyndigheten. Nästa avsnitt handlar om själva beslutet om dödförklaring 8-9 §§. Lagen avslutas med bestämmelser om återbäring 10 § och överklagande 11 §.
Inledande bestämmelse
1 §
I paragrafen anges tillämpningsomrádet för den nya lagen om dödförklaring. Av bestämmelsen följer att det endast är i de fall som dödsfallet inte kan fastställas enligt lagen 1987:269 om kriterier för bestämmande av människans död som den lagen är tillämplig. Det torde endast nya vara i rena undantagsfall som en gränsdragning mellan 1987 års lag och lagen om dödförklaring kan bli aktuell, eftersom fall av partiella försvinnanden som likväl medger att dödsfallet kan fastställas på medicinska grunder är av mer teoretiskt än praktiskt intresse. Under alla förhållanden har 1987 års lag givetvis företräde.
Förutsättningar för dödförklaring
2 §
I paragrafen anges att en försvunnen person får dödförklaras omedelbart efter försvinnandet om det är utrett att han är död. Bestämmelsen saknar motsvarighet i nuvarande 25 kap. Bakgrunden till regeln har behandlats i avsnitt 7.4.2. Regeln är tillämplig i sådana fall där Skattemyndigheten enligt nuvarande regler kan fatta beslut direkt avregistrering ur folkom bokföringen såsom i fallet med Estonia. Beviskravet är detsamma som i dag gäller vid tillämpning av 19 § folkbokföringslagen. Beslut om dödförklaring i de nu aktuella situationerna kan ske så snart utredningen kring försvinnandet är klar. Någon frist behöver alltså inte först löpa.
3§
Bakgrunden till bestämmelsen har behandlats i avsnitt Den
734.2.
motsvarar ettårs- och treärsregelni nuvarande 25 kap. 1 § AB.
364 Fötfattningskømmentar
Är det inte utrett att den försvunne är död enligt 2
men föreligger
det med hänsyn till omständigheterna kring försvinnandet och vad som i övrigt är känt en hög grad sannolikhet för detta, kan
av dödförklaring
ske enligt 3 Frågan kan prövas tidigast år efter försvinnandet. ett Med beviskravet "en hög grad sannolikhet" av avses en punkt på skalan mellan sannolika skäl och utrett.
4§
Bakgrunden till paragrafen har beskrivits i avsnitt 7.4.2. Den ersätter huvudregeln i nuvarande 25 kap. l §
Föreligger inte fall i 2 eller 3 § får som avses frågan om dödförklaring i stället prövas enligt 4 Sådan
prövning kan ske tidigast fem
år efter försvinnandet.
Ansökan m.m.
5 §
Enligt första stycket får ansökan dödförklaring göras om av samma krets av personer som anges i 25 kap. 2 § Sambo nämns dock uttryckligen i lagtexten. I andra stycket föreskrivs ansökan att om dödförklaring skall göras
hos Skattemyndigheten
i det län där den försvunne är eller senast har varit folkbokförd. I andra fall skall ansökan
göras hos Skattemyndigheten
i Stockholms län. Frågan om var ärendena om dödförldaring skall handläggas har behandlats i avsnitt 7.4.4.
Skattemyndigheten har enligt tredje stycket rätt självmant att ta upp en fråga om dödförklaring när det finns skäl till det. Detta kan t.ex. bli aktuellt efter en stor olycka där det är utrett att många människor har
omkommit. Skattemyndigheten behöver
i ett sådant fall inte avvakta ansökningar från de anhöriga, myndigheten kan dödförklara utan alla som bedöms ha omkommit på gång, sedan tillfredsställande en utredning
förebragts genom exempelvis polismyndighet eller
andra. Regeln har behandlats i avsnitt 7.4.3.
Författningskommentar 365
Handläggningen
6 §
Paragrafen motsvarar i huvudsak nuvarande 25 kap. 3 § Enligt paragrafen får Skattemyndigheten inhämta yttrande från den försvunnes make eller sambo och närmaste släktingar samt annan som kan antas ha uppgifter att lämna om den försvunne. Yttrande får också inhämtas från polismyndigheten i den ort där den försvunne senast haft hemvist inom riket. Bestämmelsen är fakultativ, eftersom det kan finnas situationer där det framstår som onödigt for Skattemyndigheten att införskaffa fler upplysningar om försvimiandet. Det gäller exempelvis om det genom en polisutredning i samband med en stor katastrof är utrett att den aktuella personen är död. De anhöriga behöver då inte yttra sig.
7§
Paragrafen motsvarar i huvudsak nuvarande 25 kap. 4 § Enligt första stycket skall Skattemyndigheten beträffande sådana fall som avses i 3 och 4 utfärda kungörelse. Däremot behövs inte kungörelse i de fall då det är utrett att den försvunne är död. Kungörelsen skall innehålla en kallelse pä den försvunne att anmäla sig hos Skattemyndigheten senast viss dag. Denna får inte sättas tidigare än sex månader därefter. Bakgrunden till sexmånadersfristen har redovisats i avsnitt 7.4.3. Kungörelsen skall även innehålla en uppmaning till envar som kan lämna upplysning i ärendet att inom samma tid anmäla det hos
skattemyndigheten.
Enligt andra stycket skall kungörelsen införas i Post- och Inrikes Tidningar och ortstidning och spridas på annat lämpligt sätt. Med sistnämnda uttryck avses alla tillgängliga medier, exempelvis etermedier eller Internet. Se ovan avsnitt 7.4.3.
Beslut om dödforklaring
8 §
Paragrafen motsvarar delvis nuvarande 25 kap. 5 §
366 Förjfattningskommentar
I första stycket anges att om förutsättningarna enligt 2-7 är uppfyllda Skattemyndigheten skall dödförklara den försvunne. Skattemyndigheten skall i beslutet
ange en dödsdag. Som dödsdag
skall enligt andra stycket anses den dag som är den mest sannolika dödsdagen eller, om sådan dag inte går att fastställa, sista dagen i den månad då den törsvtmne veterligen senast var vid liv. Vid tillämpning av 4 § skall dödsdag sista dagen som anses i den månad då femársfristen gått till ända.
9 §
Paragrafen motsvarar i sak nuvarande 25 kap. 6 § Ett beslut om dödförklaring vinner laga kraft efter veckor, 23
tre se § förvaltningslagen 1986:223.
Återbäring
10 §
Paragrafen motsvarar i sak nuvarande 25
kap. 7 §
Överklagande
11§
Paragrafen innehåller ett stadgande
om överklagande. Skattemyndighetens beslut dödförklaring
om får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Det innebär sådant beslut att ett skall överklagas hos länsrätt,
se 14 § lagen 1971:289 allmänna förvaltningsdomstolar.
om Vid överklagande till kammarrätt krävs enligt 11 § prövningstillstånd.
Ikraftträdande- och
Övergångsbestämmelser
Punkt
Bestämmelsenanger tidpunkten för lagens ikraftträdande. Samtidigt skall 25 kap. ÄB upphöra att gälla.
Fäzfattningskonzmentar 367
Punkt2
I denna ett undantag från punkten Bestämmelsrna i
punkt anges
25 kap. AB skall fortfarande tillämpas beträffande ärenden om dödförklaring där ansökan inkommit till domstol före ikraftträdandet.
9.4¶Följdändringar
Utredningens förslag föranleder följdändringar i andra lagar och författningar. I delbetänkandet Bouppteckningar och arvsskatt 1996:160 presenterade utredningen förslag till följdändringar. Utredningen anser det inte nödvändigt att detta stadium redovisa detaljerade förslag till sådana ändringar avseende behandlade delar av ärvdabalken och övriga nu författningar. Nedan framgår dock vissa författningar som berörs av förslagen i slutbetänkandet. Begreppet boutredningsman förekommer i flera författningar, t.ex. i FAL, AGL, JB, UB, förmånsrättslagen 1970:979, konkurslagen
1987:672 och lagen 1990:325 om självdeklaration och kontroll-
uppgifter. Boutredningsman bör i de nämnda lagarna bytas ut mot dödsboförvaltare. Ändringarna i 16 kap. ÄB föranleder ändring lagen l958:52 om av förlängning tid för preskription av rätt till arv eller testamente och av KK 1959:321 med närmare bestämmelser om kungörande, varom i 16 kap. 2 och 3 ärvdabalken stadgas. Förslaget till lag om dödförklaring medför att en hänvisning i lagen 1987:269 kriterier för bestämmande människans död bör ändras om av och KK 1924:475 meddelanden från domstol om dödförklaringar ang. upphävas. En författning berörs av utredningens förslag är förannan som
ordningen 1996:381 med tingsrättsinstruktion.
Kostnadsejfelcter 369
10¶Kostnadseffekter
Utredningens bedönming: Förslagen torde inte medföra några nämnvärda kostnadseffekter vare sig för det allmänna eller för enskilda.
Utredningens förslag avseende makes arvsrätt och efterarvsrätt vid dennes död rör enbart förhållandet mellan enskilda och får ingen kostnadseffekt för det allmänna. Detsamma gäller förslagen avseende förskott på arv och jäv för testamentsvittnen. Några kostnadseffekter för enskilda torde inte uppstå.
Vad så gäller förslagen avseende en effektivisering av dödsboförvaltningen innebär dessa att beslut som tidigare ålegat domstol förs över på dödsboförvaltare. Även beträffande arvskungörelse uppgifter från
flyttas
domstol och läggs på enslcilda. Effekterna i kostnadshänseende torde vara försumbara.
Slutligen föreslår utredningen att ärendena om dödförklaring skall flyttas från de allmänna domstolarna till skattemyndigheterna. Överföringen medför, om någon kostnadskonsekvens alls, snarast en besparingsmöjlighet för det allmänna.
Sammanfattningsvis bedömer utredningen alltså att förslagen inte torde medföra några nämnvärda kostnadseffekter vare sig för det allmänna eller för enskilda.
Bilaga 1 371
Kommittédirektiv
Dir.
Arvdabalken 1996:18
Beslut vid regeringssammanträde den 7 mars 1996
Sammanfattning av uppdraget
En särskild utredare tillkallas med uppdrag att överväga vilka förändringar som bör genomföras i fråga om boupp- teckningar m.m. förutsatt att skattläggning av arv flyttas från tings-
rätterna till skattemyndigheterna,
se över och föreslå ändringar i reglerna om utredning, förvaltning och avveckling av dödsbon, främst i syfte att effektivisera förfarandet och göra det snabbare, överväga vilka ärenden enligt ärvdabalken som bör flyttas från domstolarna till andra myndigheter och vilka regeländringar som i övrigt bör göras i fråga om ärendena, se över reglerna om dödförklaring, särskilt tidsfristema, och förut- -
sättningarna för registrering av dödsfall i folkbokföringen,
undersöka om 1988 års ändringar i arvsordningen slagit igenom på det- sätt som varit avsett, utvärdera reformen utifrån den frågeställningen och föreslå de lagändringar som kan vara motiverade. Utredaren skall även överväga ändringar i reglerna om förskott arv och jäv för testamentsvittnen. Slutligen skall utredaren göra en språklig och redaktionell översyn av ärvdabalken.
Behovet av en utredning
Ärvdabalken trädde i kraft den 1 juli 1959. Balken ersatte lagar som hade tillkommit i slutet av 1920-talet och början av 1930-talet. På många områden var balkens regler dock helt nya. Ärvdabalken har ändrats flera gånger i viktiga delar; b1.a. reviderades reglerna om makes och barns arvsrätti samband med äktenskapsbalkens tillkomst år 1988. Men stora delar balken är väsentligen oförändrade. av
372 Bilaga 1
Det gäller t.ex. reglerna bouppteckning, om boutredning och arvskifte, även om förfarandet rationaliserats bl.a. genom tillkomsten år 1976 av institutet dödsboamnälan.
Sedan balkens tillkomst har samhället undergått
stora förändringar.
Arvets privatekonomiska och sociala betydelse har minskat. När det
gäller förfarandet vid utredning och avveckling av dödsbon har förut-
sättningarna ändrats inte minst den tekniska genom utvecklingen och lagändringar på närliggande områden. Erfarenheter visar att det förfarande ärvdabalken föreskriver som kring dödsfall behöver effektivi-
seras och göras smidigare. En inte obetydlig faktor därvid är behovet av
besparingar i de offentliga utgifterna.
Samhällsförändringarna och erfarenheterna gör det påkallat att se över delar ärvdabalken. av Det gäller framför allt regler har göra som att med förfarandet vid
dödsboförvaltning och boutredning. Men även
beträffande arvsordningen har ett flertal frågor väckts, bl.a. i riksdagen.
En utredning bör tillsättas för överväga vilka att ändringar som kan behöva göras. Som redovisas i det följande finns det skäl att i enskild-
heter ifrågasätta den gällande om regleringen är helt ändamålsenlig. Däremot är det inte befogat göra att en allmän översyn det och av arvstestamentsrättsliga regelsystemet.
I vissa delar har ärvdabalken omodern en uppbyggnad och ett ålderdomligt språk. En redaktionell och språklig översyn av balken bör därför göras.
Bouppteclazingama
När en person har avlidit skall det i regel göras en bouppteckning. De
efterlevande skall utse två kunniga och trovärdiga personer skall som kalla arvingar och andra
dödsbodelägare till en bouppteckningsför-
rättning. Vid förrättningen skall den dödes tillgångar och skulder samt vissa andra uppgifter antecknas.
Bouppteckningen skall in till
ges tingsrätten för registrering. Tingsrätten kontrollerar
att bouppteckningen
innehåller alla uppgifter lagen föreskriver. som Om det inte kommer fram någonting tyder på som att något fel har förekommit, beslutar tingsrätten att registrera bouppteckningen.
I vissa fall där behållningen efter den avlidne är liten behövs ingen bouppteckning, utan det räcker med s.k. dödsboanmälan en av socialnänmden. Även dödsboanmälan en skall ges in till tingsrätten och förvaras där.
I samband med registreringen av en bouppteckning skall tingsrätten
också besluta om arvsskatt med dödsfallet. anledning av Uppgifterna i
Bilaga 1 373
bouppteckningen är underlag för skattebeslutet. I vissa fall skall tingsrätten i stället fastställa arvsskatten på grundval av en ingiven deklaration, men det är mindre vanligt. I andra fall läggs en bodelningseller arvskifteshandling till grund för skattebeslutet. Även det är en mindre vanligt. Bouppteckningen har alltså en central betydelse för arvsskatten, och lagen 1941:416 om arvsskatt och gåvoskatt AGL innehåller ett stort antal regler som måste beaktas när en bouppteckning upprättas. Förutom att bouppteckningen har betydelse som underlag för beräkningen av arvsskatt är vissa andra verkningar kopplade till den. I bouppteckningen anges alla dödsbodelägare. Den fungerar därmed som ett slags legitimationshandling när det gäller rätten att företräda dödsboet och möjligheten att vidta rättshandlingar för dödsboets räkning se 18 kap. 4 § ärvdabalken. Vidare skapar den vissa garantier för att allt går rätt till i samband med boutredningen och den utgör grunden för den avveckling av dödsboet som skall genomföras. Den används också i överförmyndarens tillsyn i fråga om underårigas intresse i dödsbon se 20 kap. 8 § tredje stycket ärvdabalken, jfr 15 kap. 1 § föräldrabalken. Bouppteckningen har inte någon rättslig verkan i förhållande till tredje man vid sidan av dess betydelse i fråga om rätten att företräda boet. Det har i olika sammanhang diskuterats om handläggningen av bouppteckningar och arvsskatt borde flyttas till skattemyndigheterna. Senast har frågan övervägts av Domstolsutredningen i betänkandet Domstolarna inför 2000-talet SOU 1991: 106. Utredningen föreslår att ansvaret för bouppteckningar och dödsboanmälningar flyttas från tingsrätterna till skattemyndigheterna. Som motivering anförs att skattemyndigheterna är det allmännas experter på beskattning och att det därför är mest rimligt att frågorna handläggs där, vidare att skattemyndigheterna till skillnad från tingsrätterna kan handlägga ärendena med ordinarie personal som med tiden blir specialister på området. Utredningen framhåller även rationaliseringsvinster som kan uppnås vid en överflyttning samt den strävan som ñnns att renodla domstolarnas verksamhet. Regeringen har ännu inte tagit ställning till Domstolsutredningens förslag i denna del. I direktiven till en ny domstolsorganisation dir. 1995:102 uttalas att möjligheten att föra bort bouppteckningsverksamheten från de allmänna domstolarna skall utredas i annat sammanhang och att utredningen därför har att utgå från att denna verksamhet i framtiden inte skall ligga kvar hos tingsrätterna. Mycket talar för att en skattläggning i framtiden bör utföras av Skattemyndigheten i stället för tingsrätten. I så fall finns det utrymme för att bedöma bouppteckningarnas betydelse på ett friare sätt. Det bör då klaras ut om den
374 Bilaga 1
nuvarande hanteringen bouppteckningar och
av bör bestå i övrigt om tingsrätterna så fall skall ha kvar några uppgifter.
Bouppteckningarnas
betydelse behöver analyseras och frågan de kan avskaffas om helt eller delvis övervägas. Någon form underlag behövs av naturligtvis för arvsskatteläggning. Den tekniska utvecklingen torde dock möjliggöra
betydande rationaliseringar på det området.
Boutredning, bodelning och
arvskifie
Bestämmelser om utredning, förvaltning och avveckling av dödsbon
fimis i 18-24 kap. ärvdabalken. Bortsett från vad som anförts ovan om bouppteckningar finns det inte anledning att göra någon allmän översyn av dessa regler i sak. Ett problem är emellertid bodelningar och arvskiften att förhållandevis ofta drar ut på tiden än sig mer som ter rimligt. För många dödsbodelägare orsakar tidsutdräkten betydande besvär och
påfrestningar.
svårigheterna att snabbt åstadkomma delning en av boet beror ofta på osämja mellan delägarna. Tvisterna många synes gånger handla om annat än verkliga ekonomiska intressen. Vid motsättningar förordnas ofta en skiftesman för
att ombesörja delningen. Dennes utredning
försvåras av tvistigheterna i boet. Försök att göra en delning i sämja misslyckas ofta och en s.k. tvångsdelning blir då nödvändig. En sådan
delning klandras inte sällan någon eller av några delägare med ytter-
ligare fördröjning som följd.
Att många boutredningar tar lång tid kan bero även på såsom annat,
oklara ägarförhållanden, värderingsproblem Det
m.m. är osäkert i vilken utsträckning sådana faktorer spelar in. Kunskapen problemen och om deras orsaker är över huvud taget begränsad.
Det bör undersökas vad kan göras för att åstadkomma snabbare som och effektivare boutredningar och delningar.
Ärenden enligt ärvdabalken och AGL
Ärvdabalkens regelsystem förutsätter
en rad olika beslut domstol. av
Ärendena i fråga handläggs
av tingsrätterna enligt lagen 1946:807 om handläggning av domstolsärenden ärendelagen. Regeringen har nyligen lagt fram proposition med förslag till en en ny ärendelag prop. l995/96:ll5. Den nya lagen kommer att innehålla
en mer fullständig
reglering av domstolsärendena och liknar i för-
stor utsträckning
valtningsprocesslagen 1971:291. Det föreslås inte någon särbehandling
Bilaga 1 375
av ärvdabalksärendena, alltså kommer att handläggas enligt den
som nya ärendelagen. Detsamma gäller ärenden enligt AGL.
Exempel pá ärenden enligt ärvdabalken ÄB och AGL är:
registrering av bouppteckningar ÄB 20:8 och 20:9,
-
förordnande boutredningsman ÄB 19: l-4, - av
föreläggande för boutredningsman att avge redovisning ÄB 19:14
- a
3 st., förordnande av skiftesman ÄB 23:5,
-
fråga om eftergift av skatt 56 § AGL. -
Som sagts tidigare bör det övervägas vilka förändringar bör göras
som om arvsskatteläggningen flyttas till skattemyndigheterna. Det står klart att ett antal ärenden med anknytning till skattläggningen samtidigt bör
föras över till skattemyndigheterna.
Men även när det gäller andra ärenden kan det ifrågasättas om de bör ligga kvar hos domstolarna eller flyttas till någon myndighet. Det gäller särskilt rena anmälningsärenden även andra ärenden inte
men som innehåller något inslag av tvist.
En annan fråga är om de regler som i övrigt gäller för ärenden är i alla delar lämpliga. Reglerna har tillkommit i tid då frågor
en om dödsbon spelade en viktigare roll socialt och ekonomiskt än de gör i dag. Även i övrigt har förutsättningarna ändrats Som
avsevärt. ett exempel kan nämnas ändringarna år 1981 i reglerna om dödsbodelägares ansvar för dödsboets skuld se prop. 1980/81:48. Ändringarna medförde att reglerna om avträdande till boutredningsmannaförvalttring har minskat i betydelse.
Allmänt sett är dödsboförvaltning omgiven av en betydande myndighetskontroll. Med de förändringar skett i regelsystemet och i övrigt
som finns det anledning att pröva om en större del av ansvaret kan läggas på de berörda personerna själva.
Dödförklaling
Bestämmelser om dödförklaring finns i 25 kap. ärvdabalken. Ansökan om dödförklaring får göras hos tingsrätten viss tid efter den tidpunkt då en försvunnen person senast veterligen var vid liv. Tiden beror i huvudsak på omständigheterna vid försvinnandet, varvid den kortaste tiden ett år gäller för de fall då det är befann sig
- - utrett att personen i livsfara när han eller hon försvann. I andra situationer föreskrivs tider om tre, fem resp. tio år. Efter viss utredning skall rätten utfärda
en kungörelse. Dödförklaring kan ske sedan minst ett år gått från kungörelsen.
376 Bilaga 1
Reglerna innebär att det alltid än två år från tar mer försvinnandet
innan dödförklaring kan ske. Det gäller även då man i praktiken kan
vara helt säker att vederbörande död. är Bestämmelserna har
kritiserats i olika sammanhang, främst för att tidsfristerna ansetts för
långa. Frågan regeländringar
om har väckts i riksdagen, senast år 1992
mot. l992/93:L408. I sitt riksdagen av gillade betänkande anförde
lagutskottet att tiden kunde för anses mogen att i lämpligt sammanhang
närmare överväga tidsfristerna och bestämmelserna i övrigt om dödförklaring bet. 1992/93:LU16 10. s.
Bestämmelserna dödförklaring aktualiserades om i samband med
Estoniakatastrofen i september 1994. Det kunde konstateras att det fanns
ett stort praktiskt och psykologiskt behov de av att personer som med
säkerhet följt Estonia till havets botten formellt även kunde betraktas
som döda. Reglerna om dödförldaring kunde inte tillgodose det behovet.
I Justitiedepartementet övervägdes därför lagändringar.
Enligt 19 § folkbokföringslagen
1991:481 skall den som avlider eller
dödförklaras avregistreras från
folkbokföringen. Har en
person försvunnit och kan det antas att personen är död, skall normalt död-
förklaring ske innan dödsfallet registreras i folkbokföringen. I praxis har
emellertid i undantagsfall bortovarande en ansetts kuma registreras som avliden utan föregående
en dödförklaring. Till följd av den utredning
som gjordes polisens försorg kunde genom dödsfallen vid Estonias
förlisning konstateras med sådan säkerhet samtliga att svenskar som
försvann ansågs kunna avregistreras döda från
som folkbokföringen.
Det finns inte några bestämmelser beviskrav eller liknande för om att
en person skall kunna avregistreras från folkbokföringen avliden. som I stället har kraven preciserats genom praxis. Registreringen dödsav fallet godtas myndigheter,
av försäkringsbolag m.fl. i den meningen att
personen i fråga betraktas som död. I fallet med Estonia följden var att regler om dödförklaring inte behövde tillämpas.
Det finns ett behov att över bestämmelserna
av se om dödförldaring,
främst för att undersöka tidsfristerna om kan förkortas men även för att
om möjligt göra förfarandet mindre komplicerat det än är i dag. Vidare
finns ett behov att undersöka under vilka
av förutsättningar
en person kan avregistreras från folkbokföringen avliden dödsfallet som när inte
kunnat konstateras på vanligt och
sätt om en författningsreglering
behövs. Förhållandet mellan
dödförklaring och sådan avregistrering från folkbokföringen behöver
också klaras ut.
Bilaga 1 377
1988 drs ändringar i arvsordningen
Den l januari 1988 ändrades reglerna om arvsordningen på några viktiga punkter. Ändringarnahade samband med den nya äktenskapsbalken,
som trädde i haft samtidigt. Den viktigaste ändringen var att en make numera tar arv efter sin avlidne make framför deras gemensamma bröstarvingar. Dessa får sitt arv efter den avlidne när den efterlevande maken dör, s.k. efterarv. För "särkullbarn", dvs. dem är bröst-
som arvingar efter enbart den avlidne maken, gäller särskilda bestämmelser. De har rätt att ut sitt efter den avlidne föräldern omedelbart.
arv
De nya bestämmelserna har setts naturlig spegling
som en av samhällsutvecklingen, och den kritik som harframförts har i huvudsak rört enskildheter. Det har emellertid hävdats att reformen inte i alla delar har fått avsett genomslag. Vidare har det pekats på vissa oklarheter och
tillämpningsproblem.
Ett av de problem som framhållits gäller särkullbarns skydd mot åtgärder som syftar till att helt eller delvis ta ifrån dem deras rätt till arv. Makar kan genom olika former arvsplanering förfoga över sina
av barns rätti kommande dödsbon. I riksdagen har framförts att särkullbarn har ett alltför dåligt skydd mot sådana förfaranden mot.
se
l993/94:L42l. Det gäller både åtgärder som makarna vidtar gemensamt och förfoganden av den efterlevande maken. I sitt betänkande med anledning av den nämnda motionen uttalade lagutskottet att frågan om skyddet för särkullbarns rätt till arv borde övervägas i lämpligt sammanhang bet. 1993/94:LUl9 s. 17. Riksdagen ställde sig bakom betänkandet.
En bestämmelse som har betydelse för bl.a. skyddet för särkullbarns
rätt är den om preskription vederlagsanspråk i 3 kap. 3 § andra
av stycket ärvdabalken. Enligt paragrafens första stycke skall vederlag betalas till den först avlidnes arvingar, om den efterlevande maken genom gåva eller liknande utan tillbörlig hänsyn till dessa arvingar har orsakat väsentlig minskning sin egendom. Vederlaget skall betalas
av ur den lott som den efterlevandes arvingar har rätt till. Kan vederlag inte betalas skall gåvan eller dess värde lämnas tillbaka, om inte mottagaren var i god tro. Talan om återgång måste väckas inom fem år från det att gåvan togs emot. Återgång av en gåva förutsätter att det vid en bodelning har kunnat konstateras att kompensation eller vederlag för gåvan inte kan lämnas. En sådan bodelning kan inte göras så länge den efterlevande maken är i livet. Det innebär att möjligheten att begära återgång är begränsad till de fall då den efterlevande dör så snart att bodelning efter honom eller henne hinner göras inom femårsfristen. Det har hävdats att preskriptionsregeln i alltför hög grad förhindrar
378 Bilaga 1
vederlagsanspråk och i riksdagsmotion mot. 1993/94:L404
en har
anförts att den femåriga preskriptionstiden bör förlängas. Enligt utskottet
fanns dock vart fall för närvarande" inte skäl att göra någon översyn
av preskriptlonsregeln bet. 1993/94:LUl9 16 f.. s. Som nämnts har reglerna kritiserats på grund vissa tolkningssvårigav
heter och tillämpningsproblem. En omfattande
diskussion har före-
kommit i den juridiska doktrinen, bl.a. se Walin, Supplement till
Ärvdabalken och Föräldrabalken, Sambolagen 1988, bl.a. 30
m.m., s. och s. 77 Eriksson, Några problem med till
anknytning 1987 års familjerättsreform, Svensk Juristtidning 1989 321 f.,
SvJT s. Walin,
Några problem i den nya arvsrätten. Replik till Anders Eriksson, Sv T
1989 s. 717 Agell, Den nya arvsrätten och metoderna för dess
tolkning, SvJT 1990 l och Ericsson, s. Några ytterligare synpunkter
på tillämpningsfrågor med anknytning till 1987 års familjerättsreform,
SvJT 1990 270 s.
Det har bl.a. diskuterats hur bestämmelserna skall tolkas när det
gäller förhållandet mellan olika anspråk, dels när det gäller testaments-
tagares rätt vid tillämpning efterlevande makes rätt enligt den av s.k.
basbeloppsregelni 3 kap. l § andra stycket ärvdabalken, dels i fråga om
förhållandet mellan
bröstarvinges laglottsanspråk och efterlevande makes
rätt vid testamente 7 kap. 3 § andra stycket ärvdabalken.
Ytterligare en fråga gäller bestämmelsen i 3 kap. 8 § ärvdabalken om rätt för arvsberättigade efter den först avlidne maken att ärva allt vid den
efterlevandes död, andra om arvingar saknas efter honom eller henne.
Paragrafen kom till reformen år 1988 genom och det har diskuterats hur
den skall tolkas i vissa hänseenden. Det gäller särskilt frågan om
arvsrätten efter den efterlevande förutsätter rätt i det enskilda en fallet till efterarv efter den först avlidne, eller om rätten enligt 3 kap. 8 §
gäller även om den efterlevande över all tagit egendom med full
äganderätt. Den frågan ha fått sin synes lösning genom rättsfallet NJA
1993 145, där det ansågs någon s. att rätt till arv enligt 3 kap. 8 § inte
fanns när den efterlevande maken hade fått
tillgångarna med full
äganderätt på grund testamente. Med av hänsyn till den diskussion som
förekommit om lagrummet är det dock motiverat
att utredningen får
överväga om någon justering eller något förtydligande behövs.
Utöver de nu nämnda frågorna kan flera andra
tolknings- och tillämp-
ningsproblem behöva uppmärksammas. Det finns särskild anledning att
överväga om de reglerna särkullbarn har fått nya om en i alla detaljer
lämplig utformning.
De nya reglerna har varit i kraft i sju år. Det finns skäl att nu studera
erfarenheterna reformen närmare. bör av En utredning granska de nya
reglerna utifrån frågeställningarna dels reglerna om fått avsedda
Bilaga 1 379
verkningar, dels om de medfört några oönskade konsekvenser eller oförutsedda problem, dels det finns tillämpningssvårigheter om som behöver åtgärdas.
Andra arvsrättsliga frågor
Vid sin granskning av förslaget till äktenskapsbalk påpekade m.m. Lagrådet att bestämmelserna i 6 kap. ärvdabalken förskott pd är om arv komplicerade och bl.a. kan leda till invecklade beräkningar se prop. 1986/87:l s. 355. Det komplicerade systemet kunde orsak till vara en att reglerna inte tillämpas så ofta. De bestämmelserna kunde nya dessutom tänkas ytterligare komplicera beräkningarna när förskott förekommit. Enligt Lagrådet borde av rent principiella skäl något göras åt en reglering som kan framstå som alltför invecklad för att i allmänhet vinna tillämpning men som ändå kan åstadkomma besvär i en del fall. Måhända borde så småningom övervägas eller mindre en mer genomgripande förändring och förenkling av reglerna. I sitt yttrande pekade Lagrådet också möjligheten att åstadkomma betydande förenkling en genom en omkastning av presumtionen i 6 kap. 1 § första stycket första meningen. Enligt gällande regler skall förskott till bröstarvingar räknas av, "om inte annat har föreskrivits eller med hänsyn till omständigheterna måste anses ha varit avsett". En motsatt presumtion skulle innebära att förskott till bröstarvingar skulle räknas på sätt av samma som förskott till andra arvingar, dvs. endast det föreskrivits eller om med hänsyn till omständigheterna måste antas ha varit avsett. Med en
sådan reform skulle, enligt Lagrådet, reglernas tillämpning komma att
reserveras för fall där arvlåtaren verkligen velat att de skulle tillämpas. Det är inte känt om lagändringarna år 1988 fått någon betydelse för tillämpningen av förskottsbestämmelserna. Det finns emellertid skäl att instämma i Lagrådets påpekande behovet förenkling om av en av reglerna. Det bör prövas hur sådan förenkling lämpligen kan nu en åstadkommas. Förslag har också väckts ändringar i reglerna jäv för testaom om mentsvittnen 10 kap. 4 § ärvdabalken. I riksdagsmotion en l99l/92:L406 har gjorts gällande att jäv borde anses föreligga bl.a. när en medlem i en organisation bevittnar ett testamente innehåller som ett förordnande till förmån för organisationen. Lagutskottet uttalade att frågan om en ny jävsregel måste bli föremål för ytterligare överväganden. Utskottet utgick från att regeringen skulle ta frågan i ett upp lämpligt sammanhang bet. l99l/92:LU35 7. s.
380 Bilaga 1
En amian särskild fråga när det gäller jäv for testamentsvittnen är om samboförhållandeni detta hänseende borde jämställas
med äktenskap. Så
är inte fallet i dag, medan samboförhållanden amiars ofta jämställs med äktenskap jfr i detta sammanhang t.ex. 36 kap. 4 § rättegångsbalken om rätt för närstående att slippa vittna i rättegång.
Bestämmelserna jäv för testamentsvittnen bör om övervägas mot bakgrund av vad som anförts.
Utredningen
Som sagts tidigare finns det inte
anledning att göra en allmän översyn
av det arvs- och testamentsrättsliga regelsystemet. De frågor som skall övervägas är av det slaget att de lämpligen bör anförtros åt en särskild utredare.
Utredningsuppdraget
Boupptecknirtgama
Regeringen har ännu inte tagit ställning till skattläggning
om av arv bör
flyttas från tingsrätterna till skattemyndigheterna. Utredningen skall
emellertid vid sina överväganden utgå från
att en sådan överflyttning
skall ske. Från den utgångspunkten skall övervägas vilket underlag som bör finnas för skattläggning och hur underlaget skall tas fram. En möjlighet är att skattläggning även
fortsättningsvis görs på grundval
av
bouppteckningar, en ammanatt bouppteckningarna ersätts med exempelvis
deklarationer. Det måste timias korrekt
ett underlag för beskattningen,
men avgörande i övrigt bör främst effektivitets- och kostnadsvara hänsyn. Men en viktig omständighet är också
om bouppteckningarna bör
bevaras av andra skäl, nedan. se Oavsett vad utredaren kommer fram till i fråga om underlaget för skattläggningen bör förfarandet kunna förenklas. Utredaren skall överväga sådana möjligheter bl.a. bakgrund de
mot av rationaliseringar
som genomförts vid taxering. amian Det är däremot inte en uppgift för utredaren lämna att förslag om hur
en överflyttning av arvsskatteläggningen till skattemyndigheterna
närmare bestämt skall gå till.
Utredaren skall ta ställning till
om bouppteckningsinstitutet skall
bevaras som hittills eller inte. För sådant
ett ställningstagande är frågan
om vilket underlag bör finnas för Även
som skattläggningen central.
Bilaga 1 381
andra omständigheter spelar dock in, främst vilket behov finns
som av bouppteckningarna för andra ändamål. Ovan har redovisats några funktioner som bouppteckningarna har i dag. En viktig uppgift för utredaren blir att analysera dels vilka funktioner betydelse
av som bouppteckningarna kan ha i övrigt, dels om och i vilken utsträckning de funktioner som bouppteckningarna har kan tillgodoses på något
annat sätt.
Ett syfte skall vara att få bort onödiga och fördyrande inslag i hanteringen. Den betydelse bouppteckningarna alltjämt kan ha för
som släktkultur, arkiv, traditioner o.d. skall beaktas.
I dag kräver hanteringen bouppteckningar betydande vid
av resurser tingsrätterna. Om skattläggningen flyttas från domstolarna är det inte säkert att bouppteckningarna behöver kvar. I vart fall talar mycket
vara för att även återstående moment i den nuvarande hanteringen
av bouppteckningarna lyfts bort från tingsrätterna. Det är ett önskemål i sig att så kan ske. Som regeringen framhållit i andra sammanhang bör domstolarnas verksamhet så långt möjligt renodlas och koncentreras till straffrättslcipning och till egentlig tvistlösning.
Utredaren skall sålunda överväga även den hantering inte
om som avser arvsskatt kan flyttas från tingsrätterna jfr Domstolsutredningens Övervägandeni SOU 1991:106, 167 f.. Mot bakgrund önskemålet
s. av om fortsatta rationaliseringar i den offentliga sektorn skall utredaren vidare pröva i vilken utsträckning det är nödvändigt att någon myndighet över huvud taget deltar i hanteringen bouppteckningar eller i det
av förfarande som enligt utredaren bör ersätta bouppteckningarna. Dock måste behovet av skydd för okända och bortovarande arvingar
uppmärksammas. Utredaren skall i sammanhanget undersöka hur många ärenden som berörs och vilka kan frigöras
resurser som genom en reform.
En tänkbar möjlighet är att plikten att in bouppteckning eller
ge en motsvarande till en myndighet inträder bara i vissa fall, t.ex. på begäran av någon dödsbodelägare eller någon berörd tredje En
man. annan möjlighet kan vara att institutet dödsboanmälan utvecklas. Utredaren skall i alla händelser överväga om detta institut skall behållas och, i så fall, hur det kan behöva förändras.
En viktig uppgift för utredaren blir att undersöka hur i andra
man länder möter de behov vi i Sverige hittills tillgodosett
som genom bouppteckningarna. Särskilt de nordiska länderna bör studeras även
men andra jämförbara länder.
382 Bilaga 1
Bautredning. bodelning och arvskzjie
Det saknas god samlad kunskap om hur utredningen dödsbon går till
av i praktiken. Utredaren skall därför undersöka hur boutredningsarbetet
bedrivs i dag. Därvid skall särskild uppmärksamhet ägnas snabbheten
och effektiviteten i förfarandet och vilka förbättringar eventuellt kan
som åstadkommas. Men det skall även undersökas förfarandet i Övrigt är
om utformat på ett ändamålsenligt sätt bakgrund dess syften.
mot av
Utredaren skall koncentrera sitt intresse på boutredningar där det
råder tvist mellan delägarna. Som tidigare drar i sådana fall
sagts avvecklingen av dödsboet ofta ut för mycket på tiden. Det skall
analyseras
vad som främst orsakar fördröjning och övervägas vad
som kan göras för att bemästra problemet. Reglerna måste uppfylla rimliga krav
på rättssäkerhet och skydd för alla berörda, önskemålet snabbt
men om ett och billigt förfarande måste sättas högt.
En tänkbar möjlighet kan att utvidga boutredningsmannens
vara resp. skiftesmannens befogenheter och möjligheter efter
att agera eget omdöme, en amian att införa regler processuella tvångsmedel.
om Ytterligare en utväg kan att i lagen ställa krav eventuellt
vara att ett tvångsskifte sker inom viss tid.
Det är knappast en lämplig utväg att begränsa möjligheterna
att klandra arvskiften. Däremot kan det motiverat införa
vara att en
möjlighet till "anslutningsklander", dvs. regler att den inte
om som klandrar skiftet i tid får möjlighet att göra det inom viss tid efter
att en motpart klandrat jfr Teleman i SvJT 1992 236 f.. En sådan ordning
s. kan tjäna syftet att begränsa antalet klanderprocesser och samtidigt öka rättvisan. Å
andra sidan kan en rätt till anslutningsklander ibland leda till onödigt omfattande Utredaren skall överväga det bör
processer. om införas en möjlighet till anslutningsklandcr
som nu sagts.
Vidare skall utredaren pröva det finns tillräcklig
om anledning att ha
kvar det särskilda institutet skiftesman. Enligt gällande rätt skall
en skiftesman förordnas så snart dödsbodelägare begär det. Det gäller
en
även i de fall då en boutredningsman redan finns. Boutredningsmannen
kan utses till skiftesman även någon kan förordnas.
men amian person Före 1987 års reform boutredningsman skiftesman särskilt
var en utan förordnande han inte dödsbodelägare. En återgång
om var till den ordningen kan övervägas, det särskilda slciftesmannainstitutet över
om huvud taget behövs.
Slutligen skall utredaren pröva i vilken utsträckning svårigheter
som att snabbt nå resultat med boutredningar kan ha sin grund i brister i de materiella reglerna. Det har exempelvis anförts reglerna
att om likadelning av viss egendom ställer till praktiska svårigheter 23 kap. 3
Bilaga 1 383
§ första stycket ärvdabalken; jfr NJA 1987 943. Utredaren skall
s. överväga om likadelning kan underlåtas i större utsträckning än i dag samt även i övrigt undersöka om det går att förenkla de materiella reglerna i syfte att effektivisera förfarandet.
Det skall observeras att reglerna i ärvdabalken arvskifte i stor ut-
om
sträckning bygger på och är desamma äktenskapsbalkens be-
som stämmelser om bodelning. Ändringar i reglerna arvskifte kan
om medföra att motsvarande ändringar bör göras i äktenskapsbalkens regler. Utredaren får lägga fram även sådana förslag.
Det måste då prövas om ändringarna är lämpliga även för bodelning efter äktenskapsskillnad eller om de bör begränsas till dödsfallssituationerna.
Utredaren skall vidare uppmärksamma reglerna i 15 kap. föräldrabalken om vård av rätt i dödsbo.
Även
i denna del skall utredaren undersöka vad som gäller i övriga nordiska länder och pröva några lösningar lämpligen kan över i
om tas svensk rätt. Även andra länder med jämförbara rättsordningar
skall studeras. Utredaren bör särskilt uppmärksamma utvecklingen inom EU. Det kan nämligen förutses att intresset för harmonisering
en av förfarandereglerna på arvsrättens område kommer att växa inom unionen.
Ärenden enligt ärvdabalken och AGL
Som tidigare sagts har utredaren att utgå från att skattläggning tas
av arv över av skattemyndigheterna. Det torde medföra att även övriga ärenden
med anknytning till skattläggningen bör flyttas till skattemyndigheterna.
Utredaren skall lämna förslag den fortsatta hanteringen de
om av övriga ärenden som i dag har samband med bouppteckningsregistreringen. Förslagen blir i den delen i stor utsträckning beroende vad
av utredaren kommer fram till i fråga bouppteckningarna. En möjlighet
om att avskaffa ärendetyper skall tas till
vara.
Utredaren skall igenom även de övriga ärenden enligt ärvdabalken som i dag handläggs i domstol. Det gäller t.ex. ärenden om förordnande av boutredningsman 19 kap. 1 §, föreläggande för boutredningsman att avge redovisning 19 kap. 14 a § tredje stycket, anstånd med aweckling av dödsbos jordbruk 18 kap. 7 § och dödförklaring 25 kap.. Utredaren skall överväga vilka ärenden lämpligen kan flyttas från
som domstolarna och vilka bör ligga kvar där. Inriktningen skall
som vara att domstolarnas verksamhet skall renodlas och i möjligaste mån koncentreras till tvistlösning. Även andra skäl kan dock
finnas för att ett ärende bör handläggas domstol. Sådana skäl kan att ärendet rör
av vara
384 Bilaga 1
starka enskilda intressen och innefattar svåra avvägningar. Exempel på ärenden som i enlighet med det sagda knappast bör flyttas från domstolarna är ärenden val boutredningsman 19 kap. 1 §,
om av entledigande av boutredningsman på grund påstådd olämplighet 19 kap.
av 4 § andra stycket och ställande säkerhet för legat 22 kap. 3 §.
av Anmälningsärenden och liknande behöver däremot normalt inte hanteras av domstolar.
Slutligen skall utredaren överväga några ändringar i övrigt kan
om och bör göras i de regler gäller för ärenden enligt ärvdabalken. Den
som uppgiften har samband med uppdraget att överväga boutredningsför-
om farandet kan effektiviseras. Det kan t.ex. ifrågasättas vissa skyldig-
om heter för dödsbodelägarna kan avskaffas och vissa förfaranden kan
om förenklas. Att beakta är att de nuvarande reglerna tidigare
som sagts kom till i en tid när dödsbon och deras förvaltning spelade viktig
en ekonomisk och social roll. Ärendena bör i reformer
ses belysning av
som genomförts och samhällsutvecklingen i övrigt. I vissa hänseenden torde en avreglering kunna ske och ansvaret alltmer flyttas över på
nu berörda enskilda personer.
Dödförklañng
Utredaren skall överväga och lämna förslag till ändringar i ärvdabalkens regler om dödförklaring. Det är önskvärt att dödförklaring kan ske så snabbt som möjligt utan att rimliga krav på säkerhet eftersätts. Tidsfristerna bör sålunda förkortas i den utsträckning är möjlig. Det
som skall också övervägas ett kungörelseförfarande behövs även i
om fortsättningen eller om syftena med det kan uppnås något annat sätt.
Vidare skall utredaren studera hur dödsfall registreras i folkbokföringen i de fall då avlidit utan att dödsfallet kunnat
en person konstateras på vanligt sätt, överväga det förfarandet behöver regleras
om särskilt och i så fall föreslå bestämmelser. Därvid skall beaktas
att frågan om en person skall antecknas avliden även kan aktualiseras
som för personer inte är folkbokförda i Sverige. Det är fallet
som om en efterlevande make är folkbokförd här och frågan uppkommer
om vederbörande skall registreras änka änkling. Frågan vilka
som resp. om krav som ställs och bör ställas på bevisning skall särskilt uppmärksammas. Utredaren skall också analysera i vilken utsträckning förutsättningarna ñr registrering dödsfall i folkbokföringen i angivna
av fall behöver samordnas med ärvdabalkens regler dödförklaring.
om
Det är nödvändigt att regelsystemet gör det möjligt att hantera även katastrofer som Estonias förlisning på ett effektivt och säkert sätt.
Bilaga 1 385
Reglerna måste sålunda utformas så att de håller för de påfrestningar som en sådan katastrof skapar. Utredaren skall studera de delvis annorlunda bestämmelserna i våra nordiska grannländer och tillägna sig de erfarenheter vunnits där. som
1988 års ändringar i arvsordningen
Utredaren skall undersöka intentionerna bakom de reglerna om nya om arvsordningen har slagit igenom i verkligheten det sätt som var avsett. Utifrån den frågeställningen skall 1988 års ändringar i ärvdabalken utvärderas och förslag lämnas de justeringar i reglerna om som utredaren bedömer motiverade. Bland de frågor som i första hand bör uppmärksammas är det skydd som särkullbarn har för sin rätt till arv. Utredaren skall analysera om skyddet behöver förstärkas och överväga hur det i så fall lämpligast bör ske. En fråga som skall undersökas i det sammanhanget är reglerna om om preskription av vederlagsanspråk enligt 3 kap. 3 § ärvdabalken bör ändras för att göra bestämmelserna om vederlag effektivare. Utredaren skall vidare uppmärksamma vissa tolkningssvårigheter som anmälts beträffande de reglerna. Det gäller bl.a. de frågor nya som nämnts ovan, dvs. förhållandet i vissa fall mellan efterlevande makes anspråk, bröstar- vinges laglottsanspråk och testamentstagares rätt, tolkningen och tillämpningen regeln rätt till enligt 3 kap. - av om arv 8 § ärvdabalken. Utredaren skall överväga om reglerna behöver ändras för att undanröja de oklarheter och eventuella brister i övrigt kan fimias. som Därvid bör den debatt förekommit i den juridiska doktrinen studeras som se ovan. Ändringar bör dock göras bara oklarheten bedöms om medföra påtagliga olägenheter. Utredaren skall även undersöka 1988 års reform i övrigt har om medfört några oönskade konsekvenser eller oförutsedda problem samt föreslå lagändringar vid behov.
Andra arvsrättsliga jiágor
Utredaren skall överväga om reglerna om förskott på arv bör ändras. Uppgifter bör därvid inhämtas hur och i vilken utsträckning reglerna om används i dag. De invändningar Lagrådet framfört skall beaktas. En som förenkling av reglerna är önskvärd. Men det är samtidigt viktigt att
13SOU98.110
386 Bilaga 1
bestämmelserna återspeglar vad normalt kan som antas vara den avlidnes verkliga vilja. Den möjlighet Lagrådet anvisat
som till en förenkling i
regleringen dvs. en omkastning presumtionen i 6 kap. - av l § ärvdabalken vad gäller bröstarvingar är en möjlig lösning skall - som analyseras och prövas 1986/87:1 355. se prop. s. Vidare skall utredaren överväga förändringar av reglerna om jäv för testamentsvittnen. Särskilt frågan jäv för om ställföreträdare för organisationer som och gymtas genom testamentet frågan om sambor bör jämställas med gifta skall prövas. Jävsfrågan skall dock ges en samlad och bred belysning. Utredaren skall lägga fram de förslag till lagändringar som bedöms motiverade.
Andra frågor
Utredaren får överväga och lämna förslag om även andra frågor på ärvdabalkens område. De grundläggande reglerna om arvsordningen ligger dock fast.
Utredaren skall slutligen göra språklig och redaktionell en översyn av ärvdabalken.
Att beakta i övrigt för utredaren
Utredaren skall beakta vad sägs i som de generella direktiven till samtliga kommittéer och särskilda utredare
om att pröva offentliga
åtaganden dir. 1994:23, redogöra för
att eventuella regionalpolitiska
följder dir. 1992:50 och redovisa
att jämställdhetspolitiska konse-
kvenser dir. 1994:124.
Uppdraget skall vara slutfört senast den 31 december 1997.
De frågor
som föranleds överföring
av en av arvsskattehanteringen till skatte-
myndigheterna skall behandlas med förtur och presenteras i ett delbetänkande senast den 30 september 1996.
Justitiedepartementet
Bilaga 2 387
from Sweden to the other
Questions
member States of the Council of Europe
Genom Europarådet har utredningen kunnat samla in ett omfattande material om reglerna makes arvsrätt i olika länder. Utredningen
om ställde i juni 1997 Justitiedepartementet Ju97/2202
genom nedanstående fråga till samtliga medlemsländer för att få det aktuella och framtida rättsläget klarlagt. Svar har inkommit från 22 länder. Materialet finns i sin helhet tillgängligt i utredningens arkiv.
In Sweden the Inheritance Code reformed in 1987. One aim of the
was reform project to strengthen the right of succession of the surviving
was spouse in relation to children.
The Inheritance Code Committee in Sweden evaluating the
now reform from 1987.
Could you please indicate whether the right of succession of the surviving spouse has been strengthened in your country or consideration being given to this question.
If this the case could you please summarise the rules the proposals
or which have been made and include the relevant texts.
SOU 1998: 110 Bilaga 3 389
Deltagarna i svenska utredningens
undersökning
Advokater
Göran Lindén, Stockholm Sixten Wegnelius, Stockholm Birgitta Syk, Stockholm Bo R Hallenius, Stockholm Bengt Modéer, Malmö Torbjörn Arnér, Stockholm Sven-Erik Ekbäck, Stockholm
Torgny Lebenberg, Stockholm
Anna-Stina Widell, Stockholm Erik Lönnqvist, Stockholm
Bankjurister
Stefan Aspelin, S-E-Banken, Stockholm Lennart Höglund, S-E-Banken, Stockholm Ann-Catherine Sandell, S-E-Banken, Stockholm
Gunilla Jacobsson, Föreningssparbanken, Göteborg Helene Rydberg-Unger, Föreningssparbanken, Göteborg Stig-Björn Törnqvist, FöreningsSparbanken, Örebro Nils Sporrong, Handelsbanken, Stockholm
Christina Backman, Handelsbanken, Stockholm
Håkan Stentorp, Handelsbanken, Stockholm
Anna Jimrud, Skaraborgsbanken, Skövde
390 Bilaga 3
Begravningsbyråer
Fonus, Stockholm Sveriges Begravningsbyråers Förbund, Stockholm
Tingsrätter
Stockholm
Göteborg
Malmö
Bilaga 4 391
Formler och räkneexempel avseende
förskott
arv
När arvslotternas storlek skall beräknas då förskott getts kan olika formler användas. Nedan följer beskrivning några dessa
en av av formler med räkneexempel hämtade från de vanligaste kommentarerna
Formel 1
Grundformeln när man skall beräkna arvslotternas storlek vid förskott är följande.
a beteclmar storleken av en arvslott eller huvudlott, b betecknar
en behållningen i boet, f törskottets storlek och n antalet arvingar eller huvudlotter.
Exempel 1
En man avlider och efterlämnar två barn, A och B. Behållningen i boet uppgår till 100 000 kr. A har tidigare fått ett förskott på 40 000 kr. En delning enligt formeln ovan ger följande resultat:
100000+40000
a: 70000
;a
A får 70 000-40 00O30 000 kr och B får 70 000 kr.
1 Se Tottie, Äktenskapsbalken 367 ff. och Walin, ÄB ff.
s. 1 s. 146
392 Bilaga 4
Formel 2
Om det vid användningen formel 1 visar sig av att a är mindre än f betyder det att förskottet inte kan avräknas i sin helhet. Behållningen får då i stället ökas med den del som kan avräknas, dvs. Man använder a. då följande formel.
b+a a..j.. n
Exempel 2
Den avlidne mannen efterlämnar barn, A, sex B, C, D, E och F. Be-
hållningen
i boet uppgår till 180 000 kr. A har fått 60 000 kr i förskott. En provdelning med formel 1 vid handen ger att f är större än a.
180000+60000
a a 40000 6 ,
Full avräkning
kan alltså inte ske. Man får då använda formel 2 istället.
1s0000+a,
a 6a18000O +a;5a180000;a36000
6 s
A får ingenting.
De andra barnen får vardera 36 000 kr.
Bilaga 4 393
Formel 3
Var arvlåtaren gift och skall det göras bodelning används denna en formel.
mg +f+hg
2 a: n
mg betecknar mannens giftorättsgods och hg hustruns giftorättsgods.
Exempel 3
Den avlidne mannens behållna giftorättsgods uppgår till 160 000 kr och den efterlevande hustruns till 110 000 kr. Mannen efterlämnar barnen A och B, av vilka A har fått ett förskott på sitt 30 000 kr. En arv om provdelning enligt formeln visar:
160000+30000+110000 2
a ;a 150;a7500O
2 2
Eftersom förskottet är mindre än går det att räkna helt. Av det a av sammanlagda giftorättsgodset om 160 0OO+l1O OO0270 000 kr erhåller hustrun 150 000 kr, A 75 000-30 00045 000 kr och B 75 000 kr.
394 Bilaga 4
Formel 4
Kan inte hela förskottet avräknas ökas förskottsgivarens
giftorättsgods
i stället med det som kan avräknas, dvs. enligt följande a, formel. mg +a +hg 2 a: n
Exempel 4
Om det i exempel 3 till A lämnade förskottet uppgick till 110 000 kr ger provdelningen följande resultat:
160000+110000+11000O
a ;a 95000
f är nu större än a och förskottet kan därför endast räknas av med så mycket som motsvarar enligt formeln: a
160000+a+110000
å
a ;2a 270000+a;
27g+a;4a
3a 270000;a 9000O
Det sammanlagda behållna giftorättsgodset 270 000 kr fördelas om så att hustrun får
16000O+90000+110000
180000. 2
A får ingenting och B får 90 000 kr.
Bilaga 4 395
Formel 5
Har arvlâtaren lämnat två förskott används denna formel.
mg+fl +f2+hg
f
a:
n
Exempel 5
Den avlidne mannens giftorättsgods uppgår till 200 000 kr och hustruns till 120 000 kr. Mannen efterlämnar tre barn, A, B och C. A har fått ett förskott på 30 000 kr och B ett på 10 000 kr. En beräkning med
ovanstående formel ger följande resultat:
200000+30000+1000O+120000
a ;a l80;a6OOO0
3 3
Av det totala giftorättsgodset om 320 000 kr får änkan 180 000 kr. A fâr 60 000-30 00O30 000 kr, B 60 000-10 00050 000 kr och C 60 000 kr.
396 Bilaga 4
Formel 6
Går inte något av förskotten att räkna helt används formel. av nästa
mg +2a +hg 2 a: n
Exempel 6
Exempel 5 ändras på så sätt att förskotten ökas till 100 000 kr till A och 90 000 kr till B. Provdelningen ut på följande sätt. ser
200000+100000+90000+120000
a ;a85000
Detta innebär att inget förskotten går av att avräkna helt. Man får i stället använda ovannämnda formel och räkna ut a.
2000OO+2a+12000O
a: 3a:
+åa+120000
6a320000
+2a;4a320000;a80000
Den efterlevande makan får de 320 000 kr av
2000O0+280+12000O
240000kr. 2 A och B får ingenting och C får 80 000 kr.
Bilaga 4 397
Formel 7 Går det mindre av två förskott att avräkna får formel 7 användas.
mg+a+f2+hg
Exempel 7 Föregående exempel ändras endast på det sättet att förskottet till A uppgår till 80 000 kr och förskottet till B till 20 000 kr. Vid
en provdelning visar det sig att det mindre förskottet går att avräkna men inte det större. När ovannämnda formel används blir resultatet följande:
200000 +a +20000+120000
2 340000 +a
a- ;3a-
3 2 ,
6a34000O +a;5a 340000;a68000
Den efterlevande makan erhåller
200000 +68000 +20000+12000O
204000kr.
2 A får ingenting, B får 68 000-20 00048 000 kr och C 68 000 kr.
398 Bilaga 4
Formel 8
Om ett av flera barn avlidit före arvlåtaren och efterlämnat flera barnbarn till honom skall det avlidna barnets huvudlott fördelas mellan hans barn. Har ett förskott lämnats till ett av barnen skall avräkning ske från förskottstagarens arvslott. Går förskottet inte att avräkna helt får det avlidna barnets huvudlott delas vid upp tillämpning av formeln så att den motsvarar förskottstagarens kvotdel därav. Om barnbarnen är två blir formeln
a m8 + +h .. 8 2
2 a n
Exempel 8
Den avlidnes giftorättsgods uppgår till 195 000 kr och änkans till 124 000 kr. Av de tre barnen A, B och C har A avlidit före fadern. A har efterlämnat barnen Aa och Ab. Aa har fått ett förskott på 32 000 kr. En
provdelning görs först.
195000+32000+124000
å
a ;a58500
Halva a eller 29 250 kr barnbarnets motsvarar andel. Denna andel är alltså mindre än förskottet. Man får då använda formel 8 som ger följande resultat:
195000+å+124000
195000+E+124000
2 2
a- ;3a-
. 3 2
Bilaga 4 399
6a195000+å+124000;12a390000+a+248000;
11a638000;a58000
Änkan får alltså 58000 195000 124000 + + 174000. Aa får ingenting men Ab får 29 000 kr. B och C får vardera 58 000 kr.
400 Bilaga 4
Om efierlevande maken åberopar ÄktB
12 kap. 2 §
I exempel 9 illustreras vad händer den efterlevande som om maken
åberopar 12 kap. 2 §
Exempel 9
Mannen har 100 000 kr i giftorättsgods och hustrun har 300 000 kr. De har de gemensamma barnen Y och Z. Mannen eller hustrun har av sitt giftorättsgods gett arvsförskott till Y på 50 000 kr. Mannen avlider. Om hustrun inte åberopar 12 kap. 2 § ÄktB
utan en hälftendelning
skall ske får hon
100000 +50000 +300000 225000kr. 2
Y:s arvslott blir 112 500 50 000 - 62 500 kr och Zzs arvslott blir 112 500 kr. Det sammanlagda beloppet 175 000 kr går till den efterlevande maken med fri förfoganderätt och med rätt till efterarv för Y och Z i proportion till deras nämnda arvslotter vid mannens död. Om hustruni stället åberopar ÄktB får 12 kap. 2 § hon behålla sina 300 000 kr. Y: s andel blir då
100000 +50000 -50000 25000kr. 2
Zzs andel blir 75 000 kr. Hustrtm får fri förfoganderätt till det sammanlagda beloppet 100 000 kr. Y och Z har rätt till efterarv.
Bilaga 5 401
Litteratur- och
rättsfallshänvisningar
Litteratur
Agell, A., Testamentsrätt. En lärobok om rättshandlingar för dödsfalls skull, Uppsala 1996 Agell, Äktenskap, samboende, partnerskap, Göteborg 1995 Agell, Makarna Karlssons testamente, NJA 1950 s. 483, Rättsfall att minnas Till Jan Hellner den 28 oktober 1997, s. 67 ff., Stockholm - 1997 Beckman, N. och Höglund O., Svensk familjerättspraxis, Stockholm 1984 med senare Supplement Bratt, J., Fogelklou, L., Norrdell, C-A., Silfverberg, C., Waller, E., Skatt på arv och skatt på gåva, Stockholm 1984 med senare supple-
ment
Carlén-Wendels, T., Bodelning och arvskifte, 8 uppl., Stockholm 1990 Eriksson, A., Den nya familjerätten, 5 uppl., Stockholm 1997 Fitger, P., Rättegångsbalken Stockholm 1984 med senare supple-
ment
Gregow, T., Utsölmingsrätt, 3 uppl., Angered 1996 Höglund, Bodelning med efterlevande make såsom ensam arvinge gär det Festskrift till Anders Agell, 271 ff., Göteborg 1994 s. Inger, G., Svensk rättshistoria, Lund 1980 Kipp-Coing, Erbrecht, 14 uppl., Tübingen 1990 Nielsen-Lindencrona, Internationalt generationsslcifte, Viborg 1983 Saldeen, Å., Arvsrätt lärobok boutredning och arvskifte, - en om arv, Uppsala 1998 Teleman, Ö., Bodelning under äktenskap och vid skilsmässa, 2 uppl., Falköping 1993 Terré-Lequette, Droit civil Les successions, les libéralités, 2 uppl., - Paris 1988 Tottie, L., Äktenskapsbalkenm.m., Stockholm 1990 Walin, G., Kommentar till Ärvdabalken. Del I l-17 kap. Arv och testamente, 4 uppl., Stockholm 1993
402 Bilaga 5
Walin, Kommentar till Ärvdabalken. Del 18-25 kap. Boutredning och arvskifte, 3 uppl., Stockholm 1993
Welamson, L., Om anslutningsvad och reformatio in pejus, Stockholm 1953
Artiklar
Agell, Den arvsrätten och nya metoderna för dess tolkning, SvJT 1990 s. 1 ff.
Eriksson, Några problem
med anknytning till 1987 års familjerätts-
reform, SvJT 1989 321 ff. s. Eriksson, Några ytterligare
synpunkter tillämpningsfrågor med
anknytning till 1987 års familjerättsreform, SvJT
1990 s. 268 ff. Höglund, Ny arvsrätt för efterlevande make, Juridisk Tidskrift, årgång 7 1995-96 4 989 ff. nr s. Sjöblom, P., Civilrätt och arvsskatt, SvJT 1990 216 ff. s. Teleman, Gedigen kommentar till
en ofullständig äktenskapsbalk, SvJT
1992 223 ff. s. Walin, Några problem i den nya arvsrätten. Replik till Anders Eriksson, SvJT 1989 717 ff. s.
Förarbeten m.m.
Prop. 1958:144 med förslag till ärvdabalk m.m. Prop. 1958 B 23 med förslag till ärvdabalk m.m. Prop. 1968: 136 med förslag till lag i
om ändring giftermålsbalken,
m.m. Prop. 1969:124 angående
vidgad arvsrätt för utomäktenskapliga barn
m.m. Prop. 1976/77:63 med förslag till lag om kungörande i mål och ärenden
hos myndighet
m.m.
Prop. 1980/81:48 Dödsbodelägares
ansvar för den dödes skulder m.m. Prop. 1984/85 artificiella inseminationer om
Prop. 1986/87:1 Äktenskapsbalk
m.m. Prop. 1986/87:86 Följdlagstiftning till
äktenskapsbalken m.m.
Prop. 1986/87:90 Ny Konkurslag
Prop. 1987/88:61 ändringar i
om arvs- och gåvoskattelagstifmingen med anledning av äktenskapsbalken,
m.m. Prop. 1990/91:153
om ny folkbokföringslag m.m.
Prop. 1992/93:187 individuellt
om pensionssparande
Prop. 1994/95 :94 Ändringar i
folkbokföringslagen, m.m.
Bilaga 5 403
Prop. 1995/96:43 Vissa arrenderättsliga frågor Prop. 1997/98: 106 Pensionsrättigheter och bodelning
SOU 1929:22 Förslag till lag om testamente m.m. SOU 1932:16 Förslag till lag om boutredning och arvskifte m.m. SOU 1938:44 Förslag till rättegångsbalk SOU 1954:6 Ärvdabalk
SOU 1964:34 ÄktenskapsrättI SOU 1964:35 Äktenskapsrätt
SOU 1981:85 Äktenskapsbalk
SOU 1986:56 Personförsäkringslag SOU 1989:88 Skadeförsäkringslag SOU 1992:109 Investeringar i arrendejordbruket och andra arrenderättsliga frågor SOU 1996:160 Bouppteclmingar och arvsskatt SOU 1996: 189 Efter Estonia SOU 1998:88 Domaren och Beredningsorganisationen utbildning och arbetsfördelning
Ds 1993:39 Ny försäkringsavtalslag
Rikspolisstyrelsens rapport 1995:8, Estoniastudien
Rättsfall
NJA 1911 s. 90 NJA 1950 s. 483 NJA 1951 s. 654 NJA 1957 s. 745 NJA 1963 s. 11 NJA 1963 s. 345 NJA 1963 s. 464 NJA 1968 s. 49 NJA 1972 214 s. NJA 1975 s. 128 NJA 1977 s. 118 NJA 1977 s. 375 NJA 1977 459 s. NJA 1978 s. 132 NJA 1978 712 s. NJA 1979 s. 448
404 Bilaga 5
NJA 1980 44 s. NJA 1980 305 s. NJA 1980 320 s. NJA 1982 124 s. NJA 1983 s. 628 NJA 1983 635 s. NJA 1983 802 s. NJA 1985 140 s. NJA 1985 414 s. NJA 1987 943 s. NJA 1988 13 s. NJA 1990 s. 336 NJA 1990 660 s. NJA 1993 145 s. NJA 1993 594 s. NJA 1993 not. C 61 NJA 1995 s. 39 NJA 1995 303 s. NJA 1995 423 s. NJA 1995 s. 714 NJA 1996 428 s. NJA 1996 751 s. NJA 1997 62 s. NJA 1997 285 s.
RH 23:82 RH 1986:173 RH 1993:7
SvJT 1963 rf 34 s.
åüaL/o
1998 Statens offentliga utredningar
Kronologisk förteckning
Omstruktureringarochbeskattning.Fi. 29.1976årslagomimmunitetochprivilegierivissa
Tänderhelalivet fall enöversyn.UD. nytt ersättningssystemför vuxentandvård. 30.Utlandsstyrkan.Fö. - Välfärdensgenusansikte.A. 31.Detgällerlivet.Stödochvårdtill barnoch
alltid Nivå- ochorganisationsspecifika ungdomarmedpsykiskaproblem.+Bilaga. Mänpassar medexempelfrånhandeln.A. 32.Rättssäkerhet,vårdbehovochsamhällsskyddvid processer Vårt liv kön.Kärlek,ekonomiskaresurseroch psykiatrisktvångsvård.S. som maktdiskurser.A. 33.Historia,ekonomiochforskning.
Ty maktenärdin Mytenomdetrationella Femrapporteromidrott. In.
arbetslivetochdetjämställdaSverige.A. 34.Företagaremedrestarbetsfönnåga.S.
Översyn rörelse-ochtillsynsreglerför kollektiva 35.Förordningartill miljöbalken.+ Bilagor.M. av försäkringar.Fi 36.Identifieringochidentiteti digitalamiljöer
Alkoholreklam.Marknadsföring alkoholdrycker Referatfrånenhearingden 12november1997. av ochSystembolagetsprodukturval. IT-kommissionensrapport4/98.K.
Effektivitet- Skattebrott.Fi. 37.Denframtidaarbetsskadeförsälcingen. Integitet - 10.Campusför konst.U. 38.Vad får vi for pengarna Resultatstymingav - Friståendeutbildningarmedstatligtillsyn statsbidragtill vissaorganisationerinomdetsociala . inomolikaområden.U. området.
-N älvdeklarationochkontrolluppgifter 39.Det finsk-svenskagränsälvssamarbetet.M.
förenkladeförfaranden.Fi. 40.BROTISOFFER - Säkrarekemikaliehantering.Fö Vad hargjorts Vad bör göras Ju. . Läkemedelsinformationför alla. näringsrättsligafrågor.Fi. 41. E-pengar- Grönanyckeltal- Indikatorerförettekologiskt 42.Försvarsmaktsgemensamutbildningför . hållbartsamhälle.M. framtidakrav.Fö. - Näråsikterblir handling.Enkunskapsöversikt 43.Hur skallSverigemåbättre om medfunktionshinder. förstastegetmotnationellafolkhälsomål. bemötande personerav digitalmarksändTV. Ku. 44.Ensamladvapenlagstiñning.Ju. Samordningav myndighet Fi. 45.Sotningi framtiden.Fö. . En gräns en- IT ochregionalutveckling. 46.Ombuggningochandrahemligatvångsmedel.Ju. . och 120exempelfrånSverigeslän.K. 47.Bulvaner annat.Ju.
N IT-kommisionenshearingominfrastrukturen 48.Kontrolleradochifrågasatt fördigitalamedier.Andrakarnmarsalen, intervjuermedpersonermedfunktionshinder.S. - Riksdagen1997-10-24.K. 49.Konsekvenseravatttaxfreeforsäljningenavvecklas
21.ProblemmedinbäddadesysteminförZOOO-skiñet. inomEU.K. Hearinganordnad IT kommissioneni 50.De39stegen.Läkemedelsutredningarunder av samverkanmedIndustriförbundetoch Statskontoret 1900-taletochannatunderlagsmaterialtill
1997-1l-l4.K. Läkemedel ochhandel,SOU1998:28.
22.Försäkringsgaranti. 5 Vuxenutbildningochlivslångtlärande.
Ettgarantisystemför törsäkringsersättningar.Fi. Situationeninför ochunderförstaåretmed
23.Statenochexportñnansieringen.N. kunskapslyñet.U.
24.FiskeriadministrationeniettEU-perspektiv. Utstationeringavarbetstagare.A. . Översyn fiskeriadministrationen Jo. Ta påmöjligheternaiÖstersjöregionen.N. av m.m. vara . 25.Trestäder.Enstorstadspolitikför helalandet. HuroffensivIT-användningkanskapatillväxt , +4 stbilagor. for mindreföretag.Ettrådslaganordnatav
26.Frånhembränttill Mariakliniken. IT-kommissionenpåuppdragavKommunikations-
ungdomarochsvartsprit. departementet,Närings- ochhandelsdepartementet - faktaom 27. Nyaledningsreglerförbankaktiebolagoch och Industriförbundet.
försäkringsbolag.Fi. Rotundan,Rosenbad1997-1 18.K. 28.Läkemedeli vårdochhandel.Om saker,flexibel 55.Demokratinsräckvidd.Dokumentationfrånett en ochsamordnadläkemedelsförsörjning. seminarium.Demokratiutredningensskriftserie.SB.
Statens 1998
offentliga utredningar
Kronologisk förteckning
56.Avdrag för ökadelevnadskostnadervid tjänsteresa 83.DUKOM Distansutbildningskommittén.
ochtillfälligt arbete.Fi Pådistansutbildning,undervisningoch lärande. 57.DUKOM Distansutbildningskommittén. Kostnadseffektivdistansutbildning.U. Utvärderingavdistansutbildningsprojektmed 84. DUKOM Distansutbildningskommittén.
IT-stöd.U. Flexibelutbildningpådistans.U. 58.IT ochnationalstaten.Fyraframtidsscenarier. 85.Att röstamedhänderna. Omstormöten, IT-kommissionensrapport6/98.K. folkomröstningarochdirektdemokratiiSchweiz.SB. 59.Räddningstjänsteni Sverige 86.Utvecklingssamarbete rättsonrrådet. - RäddaochSkydda.Fö. Östeuropa.Ju.
60.Kring Hallandsåsen.M. 87.Premiepensionsmyndigheten. Fi. 61.Livsmedelstillsyni Sverige.Jo. 88.DomarenochBeredningsorganisationen
62.Kampanjmedkunskaperochkänslor.Om utbildningocharbetsfördelning.Ju. kämavfallsonrröstningeni Malåkommun1997.M. 89.Greppet attvändaenregionsutveckling. - 63.Engodaffäri MotalaJour-nalistemasavslöjanden RapportfrånSöderhamnskommittén.N. ochläsarnasetik. Demokratiutredningensskriftse- 90.Stegetföre.Nedslagi detlokala
rie.SB. brottsförebyggandearbetet.Ju. Bättreochmertillgänglig information. 91.Nya kommunalförnyelseochkompetens- Småföretagsdelegationens grepprapport N. utveckling.In. 65.Nya tider,nyaförutsättningar... 92.Godaidéer omsmåföretagochsamverkan. IT-kommissionensrapport8/98.K. Småföretagsdelegationens rapport N. FUNKIS funktionshindradeeleveri skolan.U.- 93.Kapitalförsörjningtill småföretag.
67.Socialavgiftslagen.S. Småföretagsdelegationens rapport N. 68.Kunskapslägetpåkärnavfallsornrådet1998.M. 94.Förslagskatalog.
69.Lämplighetsprövning personalinomav Småföretagsdelegationens N. rapport förskoleverksamhet,skolaochskolbamomsorg.U. 95. Förstärktskydd avskogsmarkför naturvård.M. 70. Skolan,IT ochdet livslångalärandet. 96.NaziguldetochRiksbanken.Interimrapport.UD.
HearinganordnadavUtbildningsdepartementetoch 97. Gör bamtill medborgareOmbam ochdemokrati
IT-kommissionen,Rosenbad1997-12-04, under 1900-talet.SB.
IT-kommmissionensrapport7/98.K. 98. Konkurrenslagensregler företagsom Denkommunalarevisionen ettdemokratiskt koncentration.+ Bilaga.N. . kontrollinstrument.In. 99. accepteraBetänkandefrån dennationellasam- Kommunalafmansförbund.Fi. ordningskommitténför Europaåret rasism.In. . mot . OrganisationerMångfaldIntegration Ett framtida- 100.Har rasismentagit slut nu Bilagatill betänkande
systemför statsbidragtill invandrarnas från dennationellasamordningskommitténför
riksorganisationerm.fl. In. Europaåret rasism.In. mot 74. Styrningen polisen.Ju.av 101.Detungamedborgarskapet.Dokumentationfrån
75.Djurförsök.Jo. ettseminarium.SB.
76. Idrott ochmotion för livet. Statensstödtill idrotts- 102.Lekmannastyreiexperternastid. Dokumentation
rörelsenochfriluftslivets organisationer.In. ñån ettseminarium.SB.
77. Kompetensi småföretag.Småföretagsdelegationens103.Bemäktigaindividerna.Om domstolarna,lagenoch
rapport N. deindividuellarättigheternai Sverige.SB. 78. Regelförenklingför framtiden.Småföretags- 104.Arbetsgivarensrehabiliteringsansvar.S.
delegationensrapport4. N. 105.Minska regleringen kommuneroch landsting.av 79.IT ochregionalutveckling. In.
erfarenheterfråntrehearingarunder 1998. 106.Ungai ohälsoförsäkringen. mars IT-kommmissionensrapport9/98.K. Tid för aktivitet ochutveckling.S. Bostadsråttsregisternlu. 107.Främjandelagen . - enöversyn.A. Användningen vissastatsflygplan,av m.m.SB. 108.Analysera Jo. . mera. . Försäkringsföreningar-ettrefonneratregelsystem 109.RättsinformationochIT. Rapportfråntvåsemi-
FL narier 1996och 1998.IT-kommissionensrapport
10/98.K.
Statens 1998
offentliga utredningar
Kronologisk förteckning
110.Makesarvsrätt,dödsboförvaltareochdödförkla-
ring. Ju.
Statens offentliga 1998
utredningar
Systematisk förteckning
Statsrådsberedningen Socialdepartementet
Demokratinsräckvidd.Dokumentationfrånett Tänderhelalivet
seminarium.Demokratiutredningensskriftserie.55 nytt ersättningssystemfor vuxentandvård.2 - En godaffär i Motala.Joumalistemasavslöjandenoch Alkoholreklarn.Marknadsföring alkoholdryckeroch av läsarnasetik.Demolcratiutredningensskriftserie.63 Systembolagets produkturval.8 Användningen vissastatsflygplan,av m.m.81 Näråsikter blir handling.Enkunskapsöversiktom Att röstamedhänderna.Om stonnöten, bemötande avpersonermedfunktionshinder.16 folkomröstningarochdirektdemokratiiSchweiz.SB.85 Tre städer.En storstadspolitikför helalandet.
Görbamtill medborgareOmbarnochdemokratiunder + st4 bilagor.25 1900-talet.97 Frånhembränttill Mariaklinilcen. Detungamedborgarskapet.Dokumentationfrånett faktaomungdomarochsvartsprit.26 seminarium. - 101 Läkemedelivårdochhandel.Om säker,flexibelen Lekemannastyreiexperternastid. Dokumentationfrån ochsamordnadläkemedelsforsörjning.28 ettseminarium.102 Detgällerlivet. Stödochvårdtill barnoch Bemäktigaindividerna.Omdomstolarna,lagenoch ungdomarmedpsykiskaproblem. Bilaga.3 l+ de individuellarättigPhetemai Sverige.103 Rättssäkerhet, vårdbehovoch sarnhällsskyddvid
Justitiedepartementet psykiatrisktvångsvård.32
Företagaremedrestarbetsformåga.34 BROTTSOFFER Denframtidaarbetsskadeförsälcringen. 3 7 Vad hargjorts Vad börgöras 40 Vad får vi för pengarna Resultatstymingav- Ensamladvapenlagstiñning.44 statsbidragtill vissaorganisationerinomdetsociala
Ombuggningochandrahemligatvångsmedel.46 området.3 8
Bulvanerochannat.47 Läkemedelsinformation för alla.4 1 Styrningen polisen.74av HurskallSverigemåbättre
Bostadsrättsregister.80 första - stegetmotnationellafolkhälsomål.43 Utvecklingssamarbetepårättsområdet. Kontrolleradochifrågasatt Östeuropa.86 intervjuermed - personermedfunktionshinder.48 DOMARENOCHBEREDNINGSORGANISATIONEN De39stegen.Läkemedelsutredningarunder
- utbildningocharbetsfördelning.88 1900-taletochannatunderlagsmaterialtill
Stegetföre.Nedslagi det lokalabrottsförebyggande Läkemedelivårdochhandel,SOU1998228150 arbetet.90 Socialavgiñslagen.67 Makesarvsrätt,dödsboforvaltareochdödförklaring. Arbetsgivarensrehabiliteringsansvar.104 1 10 Unga ohälsoförsälcringen.i
Tid för aktivitetochutveckling.106
Utrikesdepartementet
1976årslagomimmunitetochprivilegieri vissafall Kommunikationsdepartementet
enöversyn.29 - IT ochregionalutveckling. NaziguldetochRiksbanken.Interimrapport.96 120exempelfrånSverigeslän.19
IT-kommisionenshearingominfrastrukturen
Försvarsdepartementet
for digitalamedier.Andrakarnmarsalen, Säkrarekemikaliehantering.13 Riksdagen1997-10-24.20
Utlandsstyrkan.30 Problemmedinbäddadesysteminför 2000-skiitet.
Försvarsmaktsgemensamutbildningför Hearinganordnad IT kommissioneni av ñamtidalcrav.42 samverkanmedlndustriförbundetoch Statskontoret
Sotningi framtiden.45 1997-11-14.21
Räddningstjänsteni Sverige Identifieringochidentiteti digitalamiljöer.
- RäddaochSkydda.59 Referatfrånenhearingden12november1997. - IT-kommissionensrapport4/98. 3 6
Statens 1998
offentliga utredningar
Systematisk förteckning
Konsekvenser attav taxñeetörsäljningenavvecklas FUNKIS funktionshindradeeleveri skolan.66 inom EU.49 Lämplighetsprövningavpersonalinom Hur offensiv IT-användningkanskapatillväxt förskoleverksamhet,skolaochskolbamomsorg.69 för mindre företag.Ettrådslaganordnatav DUKOM Distansutbildningskommittén. IT-kommissionenpå uppdragavKommunikations- Pådistansutbildning,undervisningochlärande. departementet,Närings-ochhandelsdepartementet Kostnadsetfektivdistansutbildning.83 ochIndustriforbundet.Rotundan,Rosenbad1997-11- DUKOM Distansutbildningskommittén. 18.54 Flexibelutbildningpå distans.84
IT ochnationalstaten.Fyraframtidsscenarier. Jordbruksdepartementet IT-kommissionensrapport6/98. 85 Nyatider, nyaförutsättningar... FiskeriadministrationeniettEU-perspektiv. IT-kommissionensrapport8/98.65 Översyn ñskeriadministrationenav m.m.24 Skolan,IT ochdetlivslångalärandet. LivsmedelstillsynSverige.61i HearinganordnadavUtbildningsdepartementetoch Djurtörsök. 75 IT-kommissionen,Rosenbad1997-12-04, Analyseramera.108 lT-kommmissionensrapport7/98.K.70 IT ochregionalutveckling. Arbetsmarknadsdepartementet
erfarenheterfråntrehearingarundermars1998. Vältärdensgenusansikte.3 IT-kommmissionensrapport9/98. 80 alltid Nivå- ochorganisationsspecifrka Mänpassar Rättsinformationoch IT. Rapportfråntvå seminarier medexempelfrånhandeln.4 processer 1996och 1998.IT-kommissionensrapport10/98.109 Vårt liv kön.Kärlek,ekonomiska och som resurser maktdiskmser.5 Finansdepartementet Tymakten dinär Mytenomdetrationella Omstmktureringarochbeskattning.l arbetslivetochdetjämställdaSverige.6 Översyn rörelse-ochtillsynsreglerför kollektiva Utstationering arbetstagare.52 av av försäkringar.7 Främjandelagen en översyn.107 - Effektivitet- skattebrott.9 Integritetälvdeklarationochkontrolluppgiñer Kultu rdepartementet
förenkladeförfaranden.12 Samordning digitalmarksändTV. 17 - av E-pengar näringsrättsligañâgor.14 - Engräns enmyndighet 18 Närings- och handelsdepa rtementet - Försäkringsgaranti. Statenochexportfmansieringen.23 Ett garantisystemför försäkringsersättningar.22 Östersjöregionen. Ta varapåmöjligheternai 53 Nyaledningsreglerfor bankaktiebolagoch tillgänglig information. Bättreochmer försäkringsbolag.27 64 Småföretagsdelegationensrapport2. Avdrag för ökadelevnadskostnadervid änsteresa i småföretag. Kompetens ochtillfälligt arbete.56 Småföretagsdelegationens 77 rapport Kommunalafmansförbund.72 Regelforenklingfor framtiden. Försälqingstöreningar-ettreformerat gelsystem82re Småforetagsdelegationens 4.78 rapport Premiepensionsmyndigheten.87 vända regionsutveckling. Greppet att- en RapportfrånSöderhamnskonunittén.89 Utbildningsdepartementet Godaidéeromsmåföretagochsamverkan. Campusñr konst10 Småföretagsdelegationensrapport 92 Friståendeutbildningarmedstatligtillsyn Kapitalforsörjningtill småföretag. inomolikaområden. 1l Småforetagsdelegationensrapport 93 Vuxenutbildningochlivslångtlärande. Förslagskatalog. Situationeninför ochunderförstaåretmed Småtöretagsdelegationensrapport 94 kunskapslyñet.5 l foretagskoncentration. Konkurrenslagensregler om DUKOMDistansutbildningskommittén. +Bilaga.98 Utvärderingavdistansutbildningsprojektmed IT-stöd. 57
Statens 1998
offentliga utredningar
Systematisk förteckning
Inrikesdepartementet Historia, ekonomiochforskning. Femrapporteromidrott. 33 Den kommunalarevisionen ettdemokratiskt
kontrollinstrument.71 OrganisationerMångfaldIntegration Ett framtidasystemför statsbidragtill invandrarnas riksorganisationerm.fl. 73 Idrott ochmotionför livet. Statensstödtill idrottsrörelsenochfriluñslivets organisationer.76 Nya kommunalförnyelseochkompetens-
grepputveckling.9 l accepteraBetänkandefrån dennationellasamordningskommitténför Europaåretmotrasism.99 Har rasismentagit slutnu Bilagatill betänkandefrån dennationellasamordningskommitténför Europaåret motrasism.100 Minskaregleringen kommunerochlandsting.105av
Miljödepartementet Grönanyckeltal Indikatorerför- ettekologiskthållbart samhälle.15 Förordningartillmiljöbalken. Bilagor.3 5+ Det fmsk-svenskagränsälvssamarbetet.3 9 Kring Hallandsåsen.60 Kampanjmedkunskaperochkänslor.Om kämavfallsomröstningeni Malåkommun1997.62 Kunskapslägetpåkämavfallsomrádet1998.68 Förstärktskyddavskogsmarkför naturvård.95
FRITZES
OFFENTLIGA PUBLIKATIONER
Postadress: 106 47 Stockholm Fax: 08-690 91 91, Telefon: 08-690 91 90 E-post: fritzes.order@liber.se Internetzwwwfritzesse ISBN 91-38-20991-8 ISSN 0375-25OX