SOU 2016:48

Regional indelning – tre nya län

Till statsrådet Ardalan Shekarabi

Regeringen bemyndigade den 2 juli 2015 statsrådet Ardalan Shekarabi att tillkalla en kommitté med uppgift att föreslå en ny indelning av län och landsting. Med stöd av bemyndigandet beslutades samma dag att förordna landshövdingen Barbro Holmberg som ordförande och förbundsordföranden Kent Johansson som vice ordförande i kommittén. Kommittén har tagit sig namnet Indelningskommittén.

Som experter förordnades den 11 december 2015 kanslirådet Ulf Andersson, ämnesrådet Matilda Berggren, kanslirådet Ina Berggård, kanslirådet Niclas Damm, departementssekreteraren Emma Hermansson, kanslirådet Sara Jendi Linder, departementssekreteraren Martin Jeppson och kanslirådet Henrik Källsbo.

Den 15 mars 2016 entledigades Martin Jeppson och samma dag förordnades kanslirådet Petra Zetterberg Ferngren som expert i utredningen. Den 24 maj 2016 entledigades Niclas Damm och samma dag förordnades departementssekreteraren Erik Wahlström som expert i utredningen.

Den 2 juli 2015 anställdes Johan Krabb som huvudsekreterare i utredningen. Som sekreterare anställdes den 1 oktober 2015 Anna Hagstad, den 1 november 2015 Anders Folkesson och den 1 mars 2016 Johan Mörck.

Förslag och bedömningar i betänkandet är kommitténs egna. Expertgrupp och de intressenter vi fört dialog med står fria i relation till våra slutsatser.

Härmed överlämnar vi vårt delbetänkande Regional indelning – tre nya län (SOU 2016:48).

Stockholm i juni 2016

Barbro Holmberg Kent Johansson

/Johan Krabb Anna Hagstad Anders Folkesson Johan Mörck

Sammanfattning

Dagens länsindelning är i de flesta fall flera hundra år gammal. Redan år 1957 pekade Riksdagens revisorer på att länen inte längre framstod som naturligt avgränsade administrativa enheter och allt sedan dess har utredning efter utredning pekat på att den nuvarande länsindelningen har spelat ut sin roll och att en reformering av den regionala samhällsorganisationen är angelägen.

Under de senaste decennierna har dock tre större ändringar i länsindelningen genomförts. År 1968 lades Stockholm stad och Stockholms län samman till ett nytt län, Stockholms län. 1997 slogs Kristianstads och Malmöhus län samman till Skåne län och året efter, 1998, lades Göteborgs och Bohus, Älvsborgs samt Skaraborgs län samman till Västra Götalands län. De i dag största länen har således redan genomfört en indelningsreform. Över hälften av Sveriges befolkning bor i dessa tre län, medan mindre än hälften, bor i 18 län.

Länsgränser är administrativa gränser, tänkta att avgränsa den statliga förvaltningens och landstingens verksamhet. I dag är det dock enbart länsstyrelserna av de statliga myndigheterna som har länet som indelningsgrund. De flesta andra statliga myndigheter med en regional organisation har en regional indelning med mellan fem och åtta regioner. En del färre, andra något fler. Vid en jämförelse mellan statliga myndigheters indelning kan konstateras att dessa indelningar skiljer sig åt och att det i princip inte är någon som är den andra lik. Myndigheterna har organiserat sig utifrån det egna perspektivet och den egna verksamhetens förutsättningar utan att tillräcklig hänsyn tagits till effekterna för den samlade statliga förvaltningen på regional nivå.

Staten är således både asymmetrisk och fragmenterad i sin regionala indelning. Även landstingens två största verksamhetsområden, hälso- och sjukvård samt regionalt tillväxtarbete, är i viss mån regionaliserat. Landstingen samverkar i sex sjukvårdsregioner

och i varje sjukvårdsregion finns en samverkansnämnd vars uppgift bland annat är att inom regionen, i vilket flera landsting ingår, samordna högspecialiserad vård. En viktig del av det regionala tillväxtarbetet sker i de åtta så kallade NUTS-II-områdena och i varje sådant område fördelas medel från bland annat Europeiska regionala utvecklingsfonden och Europeiska socialfonden.

Fördel storstadsregionerna

Den kraftiga obalansen i den regionala samhällsorganisationen har gett Stockholm, Skåne och Västra Götaland fördelar genom att man har stora administrativa resurser och en kunskapsmässig plattform vid såväl regionala som nationella prioriteringsdiskussioner.

Dessa län kan därför i kraft av sin planeringskapacitet ta fram genomarbetade underlag som är väl anpassade till de beslutsprocesser som till exempel Trafikverket eller andra myndigheter har. Genom en god lokal och regional kännedom och ett faktamässigt övertag vid diskussioner om till exempel byggandet av vägar och järnvägar kan den starka regionen övertygande och proaktivt göra analyser som illustrerar varför de egna förslagen är de mest lämpliga och lönsamma. Det finns också en storleksmässig obalans när det gäller fördelningen av nationella forskningsresurser samt projektmedel från EU. Undersökningar visar att forskningsmedlen från Vinnova, EU:s ramprogram, Tillväxtverket och Energimyndigheten som fördelas i konkurrens mellan europeiska regioner och länen i Sverige till 82 procent har gått till Stockholms, Skånes och Västra Götalands län och forskningsmiljöer i Östergötland och Uppsala. Endast 18 procent fördelades i övriga Sverige. Det är tydligt att det är de redan starka länen som drar det längsta strået.

Det förslag vi nu presenterar utgår från att vi anser att det för framtiden finns möjlighet att skapa sex starka län som alla, i ökad global konkurrens och inom den europeiska integrationen, kan bidra till nationell tillväxt och lokal välfärd. Dessa landsting blir också starka nog att fungera i en ändamålsenlig regional samhällsorganisation tillsammans med länsstyrelser och centrala statliga myndigheter. Sveriges regionala indelning är viktig för möjligheterna att skapa tillväxt och därmed förutsättningar för likvärdig välfärd i hela landet.

En ändamålsenlig samhällsorganisation

För stora delar av såväl statens som landstingens regionala verksamheter är dagens län inte längre utgångspunkten – så som det en gång var tänkt. Vår bedömning är att ett första steg i att samordna staten regionalt är att relevanta statliga myndigheter med en regional indelning koordineras med den nya läns- och landstingsindelningen. Med detta läggs grunden för en samhällsorganisation som utgår från behovet av samverkan för utveckling och hållbar tillväxt. Vi anser att de statliga myndigheter som främst är relevanta för en samordnad regional indelning är de som

  • har särskilt betydelse för samverkan kring det regionala utvecklingsansvaret och för den regionala utvecklingen i länen,
  • har tydliga kopplingar till landstingens och kommunernas verksamheter, eller
  • har tydliga kopplingar till länsstyrelsernas verksamheter.

Vi avser att i slutbetänkandet återkomma till frågan om vilka statliga myndigheter som bör ha en samordnad regional indelning. Dock kan konstateras att en samordnad regional indelning är av särskild vikt gällande de myndigheter där det regionala självstyret gör prioriteringar och fattar beslut om användningen av statliga medel i myndigheternas budgetar. Detta rör bland annat Trafikverket, Tillväxtverket och ESF-rådet.

Det räcker dock inte att skapa enhetlighet i statliga myndigheters regionala indelning. Även den statliga verksamheten måste samordnas regionalt. Staten är organiserad vertikalt, i stuprör, med olika specialiserade sektorsmyndigheter. Specialiseringen och avgränsning av sakområden är nödvändig för att myndigheterna ska kunna hålla hög kompetens och ha en effektivitet i verksamheten. Men specialiseringen har också avigsidor då allt fler samhällsfrågor rör flera sakområden. Specialiseringen kan också skapa svårigheter i samverkan med kommunerna och det regionala självstyret vars uppdrag är horisontellt och omfattar flera samhällsområden. Behovet av samverkan mellan olika statliga myndigheter för att kunna göra en helhetsanalys och behovet av att göra avvägningar mellan olika sektorsintressen blir allt större.

Länsstyrelserna är de enda statliga myndigheter som i likhet med den kommunala sektorn har ett horisontellt uppdrag med en rad olika verksamhetsområden. Länsstyrelserna har också i uppdrag att samordna staten regionalt och att göra tvärsektoriella avvägningar mellan statliga sektorsintressen och vår bedömning är att länsstyrelsernas uppdrag att samordna staten regionalt bör förtydligas och förstärkas. Länsstyrelsernas roll i det regionala tillväxtarbetet bör förtydligas och vi avser att återkomma till dessa frågor i vårt slutbetänkande.

Mer resursstarka län och landsting

För att trygga en tillväxt i hela landet, och därmed också skapa förutsättningar för en levande landsbygd, krävs en samhällsorganisation som i ökad omfattning möjliggör en positiv utveckling även utanför storstadsområdena. Flera utredningar har pekat på att Sverige måste forma en samhällsorganisation som kan förbättra förutsättningarna för att behålla och utveckla globalt konkurrenskraftiga arbetsmarknader, inte bara i de tre storstadsområdena utan på flera platser i landet. Detta är en av de stora tillväxtutmaningarna.

Det kräver en indelning av Sverige som gör det möjligt att skapa flera resursstarka län och landsting som får ökad planeringskapacitet, bättre villkor för inomregional planering och organisatoriska förutsättningar för att överbrygga nationella planeringsstuprör.

Vi har därför i vårt indelningsarbete haft fyra utgångspunkter för en ny indelning i län och landsting. Dessa utgångspunkter är:

Jämnstarka län och landsting

Vi har strävat efter att åstadkomma mer jämnstarka län och landsting vilket innebär att befolkningens storlek är viktig eftersom det handlar om skatteunderlag och ekonomisk bärighet för att kunna möta befolkningens behov och förväntningar samt framtidens utmaningar.

Kapacitet att bygga strukturer för regional utveckling

De nya länen och landstingen ska ha tillräcklig kapacitet för att kunna bygga strukturer för regional utveckling. Det handlar om att kunna upprätta, vidmakthålla och utveckla forskningsmiljöer och kompetenscentra, att kunna fördela resurser och genomföra nödvändiga investeringar.

Förmåga att ansvara för det regionala hälso- och sjukvårdssystemet inklusive regionsjukvården

De nya länen och landstingen ska ha tillräcklig förmåga att själva kunna ansvara för hälso- och sjukvårdssystemet. Även med väsentligt färre län kommer samverkan mellan sjukvårdshuvudmännen och staten att vara nödvändigt.

Utgå från befintliga samverkansmönster

Vi bygger vidare på de samverkansmönster som har vuxit fram inom olika samhällsområden. Även om dessa samarbeten inte bygger på en gemensam identitet så har de ofta en stor betydelse för möjligheterna att samlas kring en gemensam agenda och mobilisera utvecklingskraft. Dessa samarbetsmönster är ofta förankrade i befolkningen och kan därmed skapa legitimitet för en ny länsindelning.

Demokrati och legitimitet

Ett grundläggande krav på ett demokratiskt styrelseskick är att det ska vara överskådligt så att medborgarna har möjlighet att förstå var beslut fattas, möjlighet att påverka processen samt möjlighet att utkräva ansvar av de valda representanterna. Ett svårbegripligt och svårgenomträngligt system kan därför försvaga legitimiteten för den regionala demokratin. Att samla verksamheterna och uppgifterna som i dag beslutas av indirekta politiska organ i ett direktvalt landsting innebär möjligheter för en förstärkning av demokratin. Det ger också möjlighet att utveckla samverkan med olika intresseorganisationer och civilsamhället.

En indelning i sex län

För att ta vara på hela landets resurser och skapa förutsättningar för utveckling och tillväxt i hela landet är vår bedömning att sex regioner skapar en sådan utvecklingskraft att tillväxt kan ske i hela landet. En indelning i sex län och landsting ger möjligheter för alla delar i de nya länen både att utvecklas och att få del av den gemensamma utvecklingen samt bidra till den nationella tillväxten och den lokala välfärden.

Detta handlar, som nämnts, inte främst om sammanslagningar av län och landsting. Lika viktigt som att skapa resursstarka län och landsting är det att skapa en regional samhällsorganisation där statliga myndigheter kan ha en gemensam indelning med de nya länen och landstingen vilket i sin tur ger ökad styrka i arbetet med såväl regionalt tillväxtarbete som hälso- och sjukvård.

Utifrån ett strikt arbetsmarknadsperspektiv hade ett alternativ varit att satsa på nuvarande tre starka regioner och föreslå en ny regional samhällsorganisation utifrån dessa. Vi har inte valt att föreslå en sådan indelning, som skulle leda till en ännu större regional obalans. Vi föreslår i stället en indelning med en stark region mellan Stockholm och Västra Götaland, ett Svealand bestående av Gävleborg, Dalarna, Uppsala, Örebro, Västmanland och Södermanland. På motsvarande sätt föreslår vi en stark region mellan Stockholm och Skåne bestående av Östergötland och länen i Småland. I den norra delen av landet föreslås en sammanslagning av de fyra nordligaste länen. Därmed uppnås en tillräcklig styrka för ett effektivt regionalt utvecklingsarbete i norr. En indelning av Sverige i mer jämnstarka län och landsting med verklig förmåga att fullgöra sina uppdrag. På detta sätt skapas förutsättningar att bygga strukturer för regional utveckling och mer jämlika förutsättningar att ta ansvar för hälso- och sjukvård.

Förslag på tre indelningsändringar

Detta förslag på indelning av Sverige i sex län och landsting bygger på våra direktiv, våra utgångspunkter samt den dialog vi har haft med politiska företrädare för länen. Enligt våra direktiv ska vi lämna vårt slutbetänkande senast den 31 augusti 2017 för ett ikraftträdande 2023. Om vi finner att det är möjligt att genomföra

en eller flera indelningsändringar som kan träda i kraft den 1 januari 2019 ska vi lämna ett delbetänkande senast den 30 juni 2016.

I detta delbetänkande lämnas sådana förslag som, för landstingens del, kan träda i kraft den 1 januari 2019. Vi har fört dialog med politiska företrädare i de berörda länen. I länen finns olika uppfattningar om såväl reformen som helhet som om tidpunkten för ikraftträdandet. I vissa län finns en bred parlamentarisk majoritet för en indelningsändring och en stark önskan om ett ikraftträdande 2019. I vissa län finns tveksamheter kring om ett ikraftträdande bör ske 2019 eller 2023. En aspekt som berörts är de utmaningar det innebär att bedriva en effektiv verksamhet i en organisation som under lång tid vet att man kommer vara föremål för förändringar. Många har också lyft fram den problematik som det kan innebära att verksamheten under lång tid leds av indelningsdelegerade. Vi bedömer som helhet att det finns en acceptans i de berörda länen för en indelningsändring med ikraftträdande 2019. I samtliga föreslagna nya län har diskussioner och också försök till olika regionbildningar föregått det förslag som vi nu lägger. Vi föreslår nedanstående tre indelningsändringar och kommer att återkomma till återstående nya län i vårt slutbetänkande.

Norrlands län

Vi föreslår en sammanläggning av de fyra nordligaste länen, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län och landstingen i dessa län. Därmed uppnås en tillräcklig styrka för att ansvara för sjukvården i landstinget och resurser för ett effektivt regionalt utvecklingsarbete. Länen är relativt glest befolkade och för att få tillräcklig kraft i det nya länet blir det med nödvändighet ett stort geografiskt område. Här har således avvägningar gjorts mellan å ena sidan resursstyrka och å andra sidan geografisk storlek.

Svealands län

Vi föreslår ett bildande av Svealands län bestående av dagens Dalarnas, Gävleborgs, Södermanlands, Uppsala, Västmanlands och Örebro län. De kan då utgöra en stark samarbetspart till bland

annat Stockholms län. Samverkan kring bland annat kollektivtrafik och transportinfrastruktur underlättas av att hanteras av två parter i stället för i dagens indelning. Detta område har inom hälso- och sjukvårdsområdet länge samverkat inom ramen för den något större Uppsala-Örebro sjukvårdsregion.

Västra Götalands län

Vi föreslår att dagens Västra Götalands län och Värmlands län läggs samman i ett nytt Västra Götalands län. Detta knyter samman näringslivet runt Vänern och bygger vidare på befintliga samarbeten samt ger förutsättningar för ett gemensamt samarbete med Norge.

Länsstyrelser i de föreslagna länen

En ändrad länsindelning innebär även en ändrad organisation för länsstyrelserna. Färre länsstyrelser innebär även större länsstyrelser med ansvar för en större yta och bättre förutsättningar för att bedriva en effektiv och likvärdig verksamhet. Länsstyrelsernas uppgifter, dels i det regionala tillväxtarbetet och dels att samordna staten på regional nivå bör utvecklas.

Respektive ny länsstyrelse ska ansvara för länsstyrelsernas uppgifter i det nya länet. Det innebär att vissa uppgifter som tidigare varit koncentrerade till andra länsstyrelser förs till de nya länsstyrelserna när dessa bildas.

Ikraftträdande

De föreslagna ändringarna i länsindelningen ska träda i kraft den 1 januari 2018. Den förändrade landstingsindelningen föreslås träda i kraft den 1 januari 2019.

Summary

Sweden’s current county boundaries date back, in most cases, hundreds of years. As early as 1957, the Parliamentary Auditors pointed out that the counties no longer appeared to be naturally divided administrative units, and ever since, inquiry after inquiry has indicated that the current county boundaries have become obsolete and that a reform of the regional administrative organisation is needed.

However, in recent decades three major changes to the county boundaries have been implemented. In 1968, the City of Stockholm and Stockholm County were merged into a single county, Stockholm County. In 1997, Kristianstad County and Malmöhus County were merged into Skåne County, and a year later, in 1998, Gothenburg and Bohus County, Älvsborg County and Skaraborg County were merged into Västra Götaland County. Regional reform has thus been implemented in the metropolitan areas. More than half of Sweden’s population live in these counties, while less than half live in 18 other counties.

The county boundaries are administrative boundaries, originally intended to demarcate both national government administration and the activities of the county councils. However, today the county administrative boards are the only national government agencies that use the counties as the basis for their divisions. Most other national government agencies with a regional organisation are divided into between five and eight regions. Some have fewer, others more. If we compare the divisions of national government agencies, we see that they vary, and that, in essence no two are alike. Each agency has divided itself up based on an internal perspective and the conditions pertaining to their own activities, without regard for the effect on regional level implementation of national government administration as a whole.

The regional divisions of national government are thus both asymmetrical and fragmented. The county councils’ two largest areas of activity – health and medical care, and regional growth – are also regionalised to some extent. The county councils cooperate in six health care regions, and each health care region has a coordination board tasked with coordinating highly specialised care within the region, which encompasses several county councils. A significant part of regional growth activities takes place in eight ‘NUTS 2’ regions, each of which distributes funds from the European Regional Development Fund and the European Social Fund.

Advantage metropolitan regions

The significant imbalance in the regional administrative organisation has been advantageous for Stockholm, Skåne and Västra Götaland, in that they have large administrative resources and a knowledge base they can bring to both regional and national discussions on distribution of resources.

By dint of their planning capacity, these counties can therefore produce thorough documentation that is tailored to the decisionmaking processes of agencies such as the Swedish Transport Administration. With good local and regional knowledge and a factual advantage in discussions concerning, for example, the planning of roads and railways, a strong region can convincingly and proactively produce analyses that illustrate why its own proposals are the most appropriate and profitable. There is also a size imbalance in the distribution of national research resources and project funds from the EU. Investigations show that of the research funds from Vinnova, the EU Framework Programme, the Swedish Agency for Economic and Regional Growth and the Swedish Energy Agency distributed in competition between European regions and counties in Sweden, 82 per cent have gone to the metropolitan counties and research environments in Östergötland and Uppsala. Just 18 per cent have gone to the rest of Sweden. Another report on regional development resources shows clearly that the counties that are already strong benefit most.

The proposal we now present is based on our view that it is possible, for the future, to create six strong counties that, with increased global competition and within the framework of European integration, can all contribute to national growth and local welfare. These county councils would also be strong enough to function in a fit-for-purpose regional administrative organisation alongside county administrative boards and national government agencies. Sweden’s regional division is important in terms of the possibilities to create growth, and thus the conditions for equal welfare throughout the country.

A fit-for-purpose administrative organisation

The counties of today are no longer the starting point for a significant part of the regional activities of either national government or the county councils, as they were once intended to be. In our assessment, the first step in coordinating national government activities at regional level is to align the regional divisions of certain relevant national government agencies with the new county and county council boundaries. This would lay the foundations for an administrative organisation based on the need for cooperation for development and sustainable growth. We consider that coordinated regional boundaries are most relevant for those national government agencies that:

  • are particularly important for cooperation on regional development responsibilities and for regional development in the county;
  • have clear links to the activities of the county councils and municipalities; or
  • have clear links to the activities of the county administrative boards.

In our final report, we intend to return to the question of which national government agencies should have coordinated regional boundaries. Nonetheless, it can be noted that coordinated regional boundaries are particularly important for agencies in which regional entities set priorities and make decisions on the use of

national government funds within the agencies’ budgets. This includes the Swedish Transport Administration, the Swedish Agency for Economic and Regional Growth and the Swedish ESF Council.

However, it is not enough to create uniformity in the regional boundaries of national government agencies. National government activities must also be coordinated at regional level. National government has a vertical silo structure with specialised sectoral agencies. Specialisation and demarcation of areas of activity is necessary in order for the agencies to maintain a high level of expertise and operational effectiveness. But there are also drawbacks to specialisation, as increasing numbers of issues concern several areas of activity. Specialisation can also create difficulties in cooperation with municipalities and regional governments, which have horizontal tasks and cover multiple areas of society. The need for cooperation between different national government agencies in order to enable a holistic analysis, and the need to strike a balance between different sectoral interests, are growing.

County administrative boards are the only national government agencies that, like the municipal sector, have horizontal activities encompassing a range of different areas of activity. County administrative boards are also responsible for coordinating national government activities at regional level, and striking a cross-sectoral balance between national government sectoral interests. In our view, the county administrative boards’ responsibility for coordinating national government activities at regional level should be clarified and reinforced, a point that we intend to revisit in our final report.

More adequately resourced counties and county councils

Securing growth throughout the country, and thereby also creating conditions for dynamic rural areas, requires an administrative organisation that enables positive development to a greater extent even outside the metropolitan areas. Several inquiries have pointed to the fact that Sweden must create an administrative organisation that can improve conditions for maintaining and developing

globally competitive labour markets, not only in the three metropolitan areas, but also in other areas of the country. This is one of the major growth challenges.

Sweden needs to be divided up in such a manner so as to create more adequately resourced counties and county councils with greater planning capacity, better conditions for intraregional planning, and organisational conditions that can bridge national planning silos.

Our work on boundary-drawing has thus been based on four premises for new boundaries for counties and county councils. These premises are:

Equally strong counties and county councils

We have sought to create counties and county councils that are equally strong. Population size is an important factor, as it determines a county’s tax base and financial capacity to meet the needs and expectations of the population and the challenges of the future.

Capacity to build structures for regional development

The new counties and county councils must have sufficient capacity to be able to build structures for regional development. This means being able to establish, maintain and develop research environments and centres of excellence, distribute resources and make necessary investments.

Ability to take responsibility for the regional health and medical care system, including regional medical care

The new counties and county councils must have the capacity to take full responsibility for the health and medical care system. Even with substantially fewer counties, cooperation will be necessary between medical care authorities and national government.

Take existing cooperation patterns as a starting point

We build further on the cooperation patterns that have emerged in different areas of society. Even though these cooperative constellations are not built on a common identity, they often have a major impact on the possibilities to rally around a common agenda and mobilise development capacity. These cooperation patterns often enjoy support from the population, and can thus create legitimacy for new county boundaries.

Democracy and legitimacy

One fundamental requirement of a democratic system of government is that it must be transparent, so that citizens are able to understand where decisions are taken, influence the process and demand accountability of their elected representatives. A complicated and impenetrable system could therefore weaken the legitimacy of regional democracy. Bringing the activities and tasks that are currently decided by indirect political bodies together under a directly elected county council would offer opportunities to strengthen democracy. It would also offer an opportunity to develop cooperation with various stakeholder organisations and civil society.

Division into six counties

To utilise the resources of the entire country and create conditions for development and growth throughout the country, we consider that six regions would create development capacity to ensure that growth can take place throughout the country. A division into six counties and county councils would offer opportunities for all parts of the new counties to develop and to benefit from joint development, and to contribute to national growth and local welfare.

As previously mentioned, this is not primarily a matter of merging existing counties and county councils. Just as important as creating adequately resourced counties and county councils is creating a regional administrative organisation in which national

government agencies can have the same boundaries as the new counties and county councils, which in turn will further strengthen work on both regional growth and health and medical care.

From a strict labour market perspective, one alternative would have been to invest in the current three strong regions and propose a new regional administrative organisation based on them. We have chosen not to propose such boundaries, which would lead to an even greater regional imbalance. Instead, we propose a strong region between Stockholm and Västra Götaland: a Svealand consisting of Gävleborg, Dalarna, Uppsala, Örebro, Västmanland and Södermanland. Similarly, we propose a strong region between Stockholm and Skåne, consisting of Östergötland and the counties in Småland. In the north of the country, it is proposed that the four northernmost counties be merged. This will achieve sufficient strength for effective regional development in the north, and means that Sweden will be divided into counties and county councils of more equal strength and with real ability to fulfil their duties. This will create the conditions for building regional development structures and more equal conditions to take responsibility for health and medical care.

Three boundary changes proposed

The proposal to divide Sweden into six counties and county councils builds on our terms of reference, our basic premises, and our dialogue with political representatives of all counties. According to our terms of reference, our final report must be submitted no later than 31 August 2017 so as to enter into force in 2023. If we find that it is possible to implement one or more boundary changes that could enter into force on 1 January 2019, we must submit an report no later than 30 June 2016.

This report contains such proposals that could enter into force on 1 January 2019. Based on our dialogue with the political representatives of the counties and county councils in question, it is our assessment that there is general acceptance of these changes to the boundaries of these counties. Opinions in these counties vary about both the reform as a whole and the date of entry into force. In some counties there is a broad elected majority in favour

of boundary changes, and a strong desire for entry into force in 2019. In some counties there are doubts as to whether changes should enter into force in 2019 or 2023. One aspect mentioned has been the challenges involved in operating effective activities in an organisation that is aware that it will be subject to changes over a long period of time. Many have also pointed to the problems that may arise from activities being led by reorganisation delegates over a long period of time. Our overall assessment is that there is acceptance in the counties in question for boundary changes entering into force in 2019. The proposals we make here were preceded in all of the new counties by discussions and also alternative regional formation proposals. We propose the following three boundary changes, and will revisit the question of the remaining new counties in our final report.

Norrland County

We propose that the four northernmost counties – Västernorrland, Jämtland, Västerbotten and Norrbotten Counties – and their county councils be merged. This will ensure sufficient strength to enable responsibility for health care in the county council and resources to ensure effective regional development efforts. These counties are relatively sparsely populated, and a large geographical area will be necessary to achieve sufficient strength in the new county. In this case, the need for adequate resources has been weighed up against geographical size.

Svealand County

We propose that Svealand County be created from the current Dalarna, Gävleborg, Södermanland, Uppsala, Västmanland and Örebro Counties. Together, they could form a strong cooperation partner for Stockholm County, among others. Cooperation on public transport and transport infrastructure, for example, would benefit from being handled by two parties instead of the current arrangement. This area has long since cooperated on health and medical care in the framework of the somewhat larger Uppsala-Örebro health care region.

Västra Götaland County

We propose that the current Västra Götaland County and Värmland County be merged into a new Västra Götaland County. This would link up the business sector around Lake Vänern and build further on existing cooperation, while also creating positive conditions for joint cooperation with Norway.

County administrative boards in the proposed counties

A change of county boundaries also means a change of organisation for the county administrative boards. Fewer county administrative boards also means larger county administrative boards, with responsibility for a larger area and better potential to conduct effective and comparable operations.

The county administrative boards’ role in terms of both regional growth and coordinating national government activities at regional level should be developed.

Each new county administrative board shall be responsible for the county administrative board tasks in the new counties. This means that some tasks that previously fell to other county administrative boards will be transferred to the new county administrative boards as they are formed.

Entry into force

The proposed changes to the county boundaries shall enter into force on 1 January 2018. The proposed changes to the county council boundaries shall enter into force on 1 January 2019.

1. Författningsförslag

1.1. Förslag till lag om upphävande av lagen (1946:741) om förlängning av tiden för vissa servitut

Härigenom föreskrivs att lagen (1946:741) om förlängning av tiden för vissa servitut ska upphöra att gälla vid utgången av 2017.

1.2. Förslag till lag om ändring i lagen (1950:595) om gräns mot allmänt vattenområde

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1950:595) om gräns mot allmänt vattenområde ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §

I Norrbottens och Kalmar län hänföras till fastigheterna även följande vattenområden i havet:

I Norrbottens län vid Torne älvs mynning allt vatten innanför en linje från gränsen mot Finland vid 65 grader 35 minuter nordlig bredd västerut till 23 grader 40 minuter ostlig längd från Greenwich, därifrån norrut till 65 grader 45 minuter nordlig bredd och därifrån österut till Seskarö; samt i Kalmar län

I Norrlands och Kalmar län hänföras till fastigheterna även följande vattenområden i havet:

I Norrlands län vid Torne älvs mynning allt vatten innanför en linje från gränsen mot Finland vid 65 grader 35 minuter nordlig bredd västerut till 23 grader 40 minuter ostlig längd från Greenwich, därifrån norrut till 65 grader 45 minuter nordlig bredd och därifrån österut till Seskarö; samt

allt vatten innanför en linje mellan de södra uddarna av Sladö Ask och Äskeskär, Idöfjärden och Björkskärsdjupet innanför en linje mellan de sydöstra uddarna av Örskär, Idö Stångskär och Bussan, allt vatten innanför linjen Ljungskärs sydspets-Vinö Bredhäll-Boskärs nordöstra udde-Örsskärens östra uddar-Logen-Lilla (Södra) Ljusklabb-Soen, allt vatten innanför linjen Tjudö sydöstra udde-Träthällarnas huvudö- Långgrunds norra udde-Slobbsudden-Oxlenäs-Sandö nordspets-Taktö nordspets-Taktö ostspets- Eneskärs yttre både-Eneskärs sydöstra udde-Vållöromps nordöstra udde-Vållöromps sydspets-Stora Sillekroks ostspets-Gåsö ostspets, samt

allt vatten innanför linjen Stångskärs sydspets-Pata Enskärs nordöstra udde-Pata Enskärs sydspets-Lilla Millgrund-Enskärskläppens ostspets-Ryssby Enskärs ostspets-Långskärs sydöstra udde-Stånggrund-sydöstra udden av Ryggås-Stora Rocknekalvens ostspets-Skäggenäslandets nordspets.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2018.

1.3. Förslag till lag om upphävande av lagen (1959:517) om förlängning av tiden för vissa servitut

Härigenom föreskrivs att lagen (1959:517) om förlängning av tiden för vissa servitut ska upphöra att gälla vid utgången av 2017.

1.4. Förslag till lag om ändring i rennäringslagen (1971:437)

Härigenom föreskrivs att 3, 17, 85 och 102 §§rennäringslagen (1971:437) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §1

Renskötsel får bedrivas inom följande områden (renskötselområdet)

1. hela året (året-runtmarkerna)

1. hela året (året-runtmarkerna)

i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker dels ovanför odlingsgränsen, dels nedanför denna gräns på mark där skogsrenskötsel av ålder bedrivs under våren, sommaren eller hösten och marken antingen tillhör eller vid utgången av juni 1992 tillhörde staten (kronomark) eller utgör renbetesland,

i Norrlands läns lappmarker dels ovanför odlingsgränsen, dels nedanför denna gräns på mark där skogsrenskötsel av ålder bedrivs under våren, sommaren eller hösten och marken antingen tillhör eller vid utgången av juni 1992 tillhörde staten (kronomark) eller utgör renbetesland,

på renbetesfjällen i Jämtlands län,

på renbetesfjällen i Norrlands län,

inom de områden i Jämtlands och Dalarnas län som vid utgången av juni 1992 tillhörde staten och var särskilt upplåtna till renbete,

2. den 1 oktober–den 30 april (vinterbetesmarkerna) i övriga delar av lappmarkerna nedanför odlingsgränsen, inom sådana trakter utanför lappmarkerna och renbetesfjällen där renskötsel av ålder bedrivs vissa tider av året.

Med renbetesland förstås mark som vid avvittringen förklarats utgöra renbetesland eller av ålder använts som sådant land. Med renbetesfjällen förstås de vid avvittringen för samerna avsatta renbetesfjällen och de områden som sedermera upplåtits till utvidgning av dessa fjäll.

1 Senaste lydelse 1996:949.

17 §2

Om det behövs virke till en anläggning eller en byggnad som avses i 16 § första eller andra stycket, får skog avverkas på de delar av betesområdet som hör till lappmarkerna, renbetesfjällen eller de områden i Jämtlands och Dalarnas län som vid utgången av juni 1992 tillhörde staten och var särskilt upplåtna till renbete. Inom samma delar av betesområdet får medlemmar i samebyn för eget behov ta bränsle och slöjdvirke.

Länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län får ge en i länet bosatt same som inte är medlem i någon sameby tillstånd att inom länet ta slöjdvirke för eget behov på mark inom lappmarkerna som tillhör eller vid utgången av juni 1992 tillhörde staten. Länsstyrelsen i Jämtlands län får ge en i detta län eller i Dalarnas län bosatt same som inte är medlem i någon sameby sådant tillstånd på renbetesfjällen och inom de områden i Jämtlands och

Dalarnas län som vid utgången av juni 1992 tillhörde staten och var särskilt upplåtna till renbete. Tillstånd får bara ges samer som i en inte oväsentlig utsträckning ägnar sig åt sameslöjd. Tillståndet får återkallas när förutsättningar för tillståndet inte längre föreligger.

Länsstyrelsen i Norrlands län får ge en i länet eller i Avesta, Borlänge, Falu, Gagnefs, Hedemora, Leksands, Ludvika, Malung-Sälens, Mora, Orsa, Rättviks, Smedjebackens, Säters, Vansbro eller Älvdalens kommuner bosatt same som inte är medlem i någon sameby tillstånd att inom länet eller inom dessa kommuner ta slöjdvirke för eget behov på mark inom lappmarkerna som tillhör eller vid utgången av juni 1992 tillhörde staten, på renbetesfjällen och inom de områden i Jämtlands och

Dalarnas län som vid utgången av juni 1992 tillhörde staten och var särskilt upplåtna till renbete. Tillstånd får bara ges samer som i en inte oväsentlig utsträckning ägnar sig åt sameslöjd. Tillståndet får återkallas när förutsättningar för tillståndet inte längre föreligger.

Växande barrträd får avverkas endast efter anvisning av markens ägare eller brukare, om denne inte medger något annat.

På sådan mark utanför lappmarkerna och renbetesfjällen som hör till en samebys betesområde får byn eller medlemmar i byn för

2 Senaste lydelse 1996:949.

det ändamål som anges i första stycket ta endast torra träd, vindfällen, skogsavfall, tall- och grantjur eller, för tillfälligt behov, lövträd som växer på utmark.

85 §3

Den som är same kan få tillstånd (koncession) att driva renskötsel i Norrbottens län nedanför lappmarksgränsen inom område där renskötsel av ålder förekommer under hela året. Koncession innefattar rätt för koncessionshavaren att driva renskötseln även med skötesrenar som tillhör

Den som är same kan få tillstånd (koncession) att driva renskötsel i Arjeplogs, Arvidsjaurs,

Bodens, Gällivare, Haparanda, Jokkmokks, Kalix, Kiruna, Luleå, Pajala, Piteå, Älvsbyns, Överkalix och Övertorneå kommuner nedanför lappmarksgränsen inom område där renskötsel av ålder förekommer under hela året.

Koncession innefattar rätt för koncessionshavaren att driva renskötseln även med skötesrenar som tillhör

1. den som äger eller brukar en jordbruksfastighet, som helt eller delvis är belägen inom den del av länet där koncessionsrenskötsel får bedrivas, om ägaren eller brukaren är bosatt på fastigheten eller inom området,

2. den som tidigare har haft koncession inom området, om denne är bosatt inom den del av länet där koncessionsrenskötsel får bedrivas och inte har övergått till annat huvudsakligt förvärvsarbete,

3. efterlevande make eller efterlevande underårigt barn till koncessionshavare eller till sådan under 2 angiven tidigare koncessionshavare som vid tidpunkten för dödsfallet ägde skötesrenar, om den efterlevande är bosatt inom den del av länet där koncessionsrenskötsel får bedrivas.

Koncession får lämnas endast om fortsatt renskötsel inom området är till övervägande nytta för orten och endast om den som söker koncession kan antas komma att driva renskötseln på ett ändamålsenligt sätt.

Koncession meddelas för viss tid, högst tio år.

3 Senaste lydelse 2006:802.

102 §4

Länsstyrelses åligganden enligt denna lag fullgörs i fråga om

Västernorrlands län av Länsstyrelsen i Västerbottens län och i fråga om Dalarnas län och

Gävleborgs län av Länsstyrelsen i

Jämtlands län.

Länsstyrelses åligganden enligt denna lag fullgörs av Länsstyrelsen i Norrlands län.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2018.

4 Senaste lydelse 2006:802.

1.5. Förslag till lag om ändring i jaktlagen (1987:259)

Härigenom föreskrivs att 10 a § jaktlagen (1987:259) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 a §5

Staten har jakträtten på den mark som vid utgången av juni 1992 ingick i kronoparken Tullgarn och angränsande kronoegendomar även som kronoegendomarna på Eriksö i Stockholms och Södermanlands län, kronoparken Karlsby i Östergötlands län, kronoegendomen Ottenby kungsladugård i Kalmar län, kronoparken Halle- och Hunneberg i Västra Götalands län, kronoparken Haddebo i Örebro län, kronoparken Grönbo i Örebro och Västmanlands län samt kronoparken Kloten i Örebro,

Västmanlands och Dalarnas län.

Staten har jakträtten på den mark som vid utgången av juni 1992 ingick i kronoparken Tullgarn och angränsande kronoegendomar även som kronoegendomarna på Eriksö i Stockholms och Svealands län, kronoparken Karlsby i Östergötlands län, kronoegendomen Ottenby kungsladugård i Kalmar län, kronoparken Halle- och Hunneberg i Västra Götalands län samt kronoparkerna Haddebo, Grönbo och Kloten i

Svealands län.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2018.

5 Senaste lydelse 2000:593.

1.6. Förslag till lag om upphävande av lagen (1991:1149) om särskild skatteväxling med anledning av ändrat huvudmannaskap för service och vård för äldre och handikappade

Härigenom föreskrivs att lagen (1991:1149) om särskild skatteväxling med anledning av ändrat huvudmannaskap för service och vård för äldre och handikappade ska upphöra att gälla vid utgången av 2017.

1.7. Förslag till lag om upphävande av lagen (1992:1586) om slutavräkning av kommunalskattemedel för år 1991

Härigenom föreskrivs att lagen (1992:1586) om slutavräkning av kommunalskattemedel för år 1991 ska upphöra att gälla vid utgången av år 2017.

1.8. Förslag till lag om ändring i fiskelagen (1993:787)

Härigenom föreskrivs att 12 § och bilagan till fiskelagen (1993:787) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 §

Tillstånd att sträcka fast redskap från enskilt vatten vidare ut i allmänt vatten behövs inte

1. vid kusten i Norrbottens län,

1. vid kusten i Haparanda,

Kalix, Luleå, och Piteå kommuner,

2. vid kusten i Kalmar län söder om Kråkelund,

3. vid östra kusten i Blekinge län (norr om Torhamnsudde) och öster om en linje dragen från Torhamnsudde över Videskärs nordspets och Ungskärs sydspets till Utlängans sydspets, och

4. vid Skånes östra och södra kuster. Det fasta redskapet får dock inte i något fall sträckas ut i allmänt vatten mer än 200 meter från den kurva för tre meters djup som följer stranden vid fastlandet eller vid en ö av minst 100 meters längd.

Nuvarande lydelse

Bilaga

6

-----------------------------------------------------------------------------

Område Tillåtna redskap

Tillåtna fiskslag

Särskilda bestämmelser

Vid kusten i

Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands och Gävleborgs län samt i

Rörligt redskap

Alla utom lax, se dock särskilda bestämmelser

Undantaget för lax gäller inte vid långrevsfiske i vatten som är minst 20

6 Senaste lydelse 1995:1388.

Uppsala län utom Östhammars kommun

meter djupt. Fiskevattnet skall antingen ha förbindelse med öppna havet eller vara beläget vid en ö som är skild från fastlandet genom en sådan förbindelse. Denna skall i båda fallen vara bredare än en kilometer, räknat från fastlandet eller från en ö som är minst 100 meter lång.

Vid kusten i

Östhammars kommun i Uppsala län och vid kusten i

Stockholms och

Södermanlands län

Handredskap Alla Fiskemetoden som sådan får inte kräva användning av båt eller utgöras av angeldonsfiske eller liknande metod. Långrev Alla Långrevsfisket får bara bedrivas i vatten som är minst 20 meter djupt. Fiskevattnet skall antingen

ha förbindelse med öppna havet eller vara beläget vid en ö som är skild från fastlandet genom en sådan förbindelse. Denna skall i båda fallen vara bredare än en kilometer, räknat från fastlandet eller från en ö som är minst 100 meter lång.

Rörliga redskap som utgörs av skötar och sillnät

Strömming och skarpsill

Fisket får bara bedrivas i vatten med större djup än sex meter. I Hölö och Mörkö församlingar i Stockholms län och i

Södermanlands län är under tiden 1 april-30 september strömmingsoch skarpsillfisket förbehållet innehavaren av den enskilda

fiskerätten intill 200 meter från fastlandet eller från en ö av minst 100 meters längd.

----------------------------------------------------------------------------

Föreslagen lydelse

Bilaga

-----------------------------------------------------------------------------

Område Tillåtna redskap

Tillåtna fiskslag

Särskilda bestämmelser

Vid kusten i

Norrlands län samt vid kusten i Gävle, Hudiksvalls, Nordanstigs, Söderhamns, Tierps och Älvkarleby kommuner i Svealands län

Rörligt redskap

Alla utom lax, se dock särskilda bestämmelser

Undantaget för lax gäller inte vid långrevsfiske i vatten som är minst 20 meter djupt. Fiskevattnet ska antingen ha förbindelse med öppna havet eller vara beläget vid en ö som är skild från fastlandet genom en sådan förbindelse. Denna ska i båda fallen vara bredare

än en kilometer, räknat från fastlandet eller från en ö som är minst 100 meter lång.

Vid kusten i Stockholms län samt vid kusten i

Nyköpings, Oxelösunds, Trosa och Östhammars kommuner i Svealands län

Handredskap Alla Fiskemetoden som sådan får inte kräva användning av båt eller utgöras av angeldonsfiske eller liknande metod.

Långrev Alla Långrevsfisket får bara bedrivas i vatten som är minst 20 meter djupt. Fiskevattnet ska antingen ha förbindelse med öppna havet eller vara beläget vid en ö som är skild från fastlandet genom en sådan förbindelse. Denna ska i båda fallen vara bredare än en kilometer, räknat

från fastlandet eller från en ö som är minst 100 meter lång.

Rörliga redskap som utgörs av skötar och sillnät

Strömming och skarpsill

Fisket får bara bedrivas i vatten med större djup än sex meter. I Hölö och Mörkö församlingar i Stockholms län och i

Nyköpings, Oxelösunds och Trosa kommuner i Svealands län är under tiden 1 april–30 september strömmingsoch skarpsillfisket förbehållet innehavaren av den enskilda fiskerätten intill 200 meter från fastlandet eller från en ö av minst 100 meters längd.

-----------------------------------------------------------------------------

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2018.

1.9. Förslag till lag om upphävande av lagen (1993:1362) om slutavräkning av kommunalskattemedel för år 1992

Härigenom föreskrivs att lagen (1993:1362) om slutavräkning av kommunalskattemedel för år 1992 ska upphöra att gälla vid utgången av år 2017.

1.10. Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1776) om skatt på energi

Härigenom föreskrivs att 11 kap. 4 § lagen (1994:1776) om skatt på energi ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

11 kap.

4 §7

Förteckning över kommuner som avses i 3 § första stycket.

Norrbottens län Samtliga kommuner

Västerbottens län Samtliga kommuner

Jämtlands län Samtliga kommuner

Västernorrlands län Sollefteå Ånge Örnsköldsvik

Gävleborgs län Ljusdal

Dalarnas län Malung-Sälen Mora Orsa Älvdalen

Värmlands län Torsby

Föreslagen lydelse

11 kap.

4 §

Förteckning över kommuner som avses i 3 § första stycket.

Norrlands län Arjeplog Arvidsjaur Berg Bjurholm Boden

Svealands län Ljusdal Malung-Sälen Mora Orsa Älvdalen

7 Senaste lydelse 2007:1387.

Bräcke Dorotea

Västra Götalands län Torsby

Gällivare Haparanda Härjedalen Jokkmokk Kalix Kiruna Krokom Luleå Lycksele Malå Nordmaling Norsjö Pajala Piteå Ragunda Robertsfors Skellefteå Sollefteå Sorsele Storuman Strömsund Umeå Vilhelmina Vindeln Vännäs Ånge Åre Åsele Älvsbyn Örnsköldsvik Östersund Överkalix Övertorneå

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2018.

1.11. Förslag till lag om upphävande av lagen (1997:1328) med anledning av bildandet av Västra Götalands län

Härigenom föreskrivs att lagen (1997:1328) med anledning av bildandet av Västra Götalands län ska upphöra att gälla vid utgången av 2017.

1.12. Förslag till lag om upphävande av lagen (1998:587) om rätt för landstinget och kommunerna i Skåne län och Västra Götalands län att lämna bidrag till annan kommun

Härigenom föreskrivs att lagen (1998:587) om rätt för landstinget och kommunerna i Skåne län och Västra Götalands län att lämna bidrag till annan kommun ska upphöra att gälla vid utgången av 2017.

1.13. Förslag till lag om ändring i lagen (2001:1170) om särskilda avdrag i vissa fall vid avgiftsberäkningen enligt lagen (1994:1920) om allmän löneavgift och socialavgiftslagen (2000:980)

Härigenom föreskrivs att bilagan till lagen om ändring i lagen (2001:1170) om särskilda avdrag i vissa fall vid avgiftsberäkningen enligt lagen (1994:1920) om allmän löneavgift och socialavgiftslagen (2000:980)ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Bilaga

8

Stödområde

Norrbottens län: Arvidsjaurs, Arjeplogs, Gällivare, Haparanda, Jokkmokks, Kalix, Kiruna, Pajala, Älvsbyns, Överkalix och Övertorneå kommuner samt Edefors och Gunnarsbyns församlingar i Bodens kommun och f.d. Markbygdens kyrkobokföringsdistrikt i Piteå kommun.

Norrlands län: Arjeplogs, Arvidsjaurs, Bergs, Bjurholms, Bräcke, Dorotea, Gällivare, Haparanda, Härjedalens, Jokkmokks, Kalix, Kiruna, Krokoms, Lycksele, Malå,