SOU 1992:52

Ett samhälle för alla : slutbetänkande

Till statsrådet och chefen för Socialdepartementet

Genom regeringens beslut den 15 september 1988 bemyndiga- des statsrådet Bengt Lindqvist att tillkalla en kommitté med uppdrag att utreda frågor om socialtjänstens och habilitering- ens/rehabiliteringens insatser för människor med omfattande funktionshinder (S 1988:03).

Kommittén antog namnet 1989 års handikapputredning. En kortfattad redogörelse för utredningsuppdraget och vårt arbe- tes uppläggning lämnas i kap 1. Direktiven till utredningen (dir. 1988153) har i sin helhet bifogats betänkandet (bil. 1). Genom detta betänkande, Ett samhälle för alla, har kommit— tén slutfört sitt uppdrag.

Kommittén har haft en bred sammansättning med före- trädare för alla riksdagspartier, den samlade handikapprörel- sen, landstings- och kommunförbunden, statliga myndigheter m.fl. Sammansättningen av kommittén framgår närmare av bilaga 2 i betänkandet.

Genom beslut av regeringen den 1 december 1988 utvid- gades kommitténs uppdrag genom tilläggsdirektiv (dir. 1988z65). Kommittén gavs i uppdrag att utreda och lämna förslag om gymnasieutbildning för svårt rörelsehindrade ung- domar och om social omvårdnad och habilitering i anslutning till utbildningen.

Regeringen beslutade den 20 april 1989, dnr V 1178/86 (delvis) och V 1439/89 att till kommittén överlämna social— beredningens betänkande Aktuella socialtjänstfrågor (SOU 1986:19), i de delar som avsåg klagorätt och inkomstprövning när det gäller social service inom äldre- och handikappomsor- gen.

Genom beslut av regeringen överlämnades i september 1990 en skrivelse till handikapputredm'ngen vari begärdes en över- syn aV det framtida tolkbehovet (dnr 38/90).

Regeringen har genom tilläggsdirektiv (dir. 199024) beslu-

tat att 1989 års handikapputredlning inte skall begränsas av de s.k. nolldirektiven från 1984 mot bakgrund av behovet av åtgärder inom handikappområdlet. Innebörden är att handi- kapputredningen inte behöver vrisa hur förslag om utgiftsök- ningar eller inkomstminskningzar behöver finansieras. Där- emot skall kommittén göra Vält genomarbetade kostnadsbe- räkningar aV sina förslag och visa på konsekvenserna för olika intressen.

1989 års handikapputredning,; har före detta betänkande avlämnat fyra delbetänkanden (Dch ett huvudbetänkande till Socialdepartementet.

Det första delbetänkandet hade titeln Rätt till gymnasie- utbildning för svårt rörelsehindrade ungdomar (SOU 1989:54) och överlämnades i juli 1989. Det; andra delbetänkandet, Över— klagningsrätt och ekonomisk beehovsprövning (SOU 1990:2), överlämnades i januari 1990. Deet tredje delbetänkandet som överlämnades i mars 1990 hade ttiteln Handikapp och välfärd? — en lägesrapport (SOU 1990:19)). Detta betänkande utgorde en kartläggning av livssituatiomen för svårt handikappade. Betänkandet remitterades av kcommittén till 250 remissins- tanser. En sammanställning av Iremissvaren har presenterats under namnet Gjort och ogjort (1989 års handikapputredning, december 1990).

I juni 1991 överlämnade komlittén sitt huvudbetänkande, Handikapp Välfärd Rättvisa (SOlU 1991:46). Betänkandet ha- de utarbetats mot bakgrund av Vår kartläggning, remissyn- punkter med anledning av vår llägesrapport och de bärande principer, kvalitetskrav, som halndikapputredningen fastlagt avseende insatser för människor imed funktionsnedsättningar.

I huvudbetänkandet lades frann förslag för att säkra svårt funktionshindrades tillgång till eett individuellt anpassat stöd och service i samhället. Det handllade om habilitering, rehabi- litering, expertinsatser och hjäljpmedel. Förslag lades också fram om personligt stöd och bättrre tillgång till sysselsättning, arbete, färdtjänst, bostäder med sservice m.m.

Det fjärde delbetänkandet, Em väg till delaktighet och in— flytande (SOU 1991:97) — tolk för' döva, dövblinda, vuxendöva, hörselskadade och talskadade, övrerlämnades i december 1991. I detta betänkande lämnades förslag om utökade utbildnings- insatser och rekryteringsfrämjamde åtgärder för att förbättra tillgången till tolkar. Det föresloogs också ökade insatser för

dövblinda. Vidare föreslogs bl.a. att landstingen skulle åläggas en reglerad skyldighet att organisera, finansiera och tillhan- dahålla tolktjänst.

Utöver de sex betänkanden som handikapputredningen ut- arbetat har den också gett ut ett antal rapporter för ytterligare belysning av situationen för funktionshindrade. (En samman- ställning av utredningens publikationer återfinns i bilaga 4).

I föreliggande betänkande har handikapputredningen arbe- tat vidare med generellt riktade insatser. Särskild uppmärk- samhet har ägnats åtta områden, som prioriterats på grund av sin stora betydelse för funktionshindrades delaktighet i sam- hället. De åtta områdena avser grundläggande samhällsin- formation, kommunens ansvar för funktionshindrades likstäl- lighet med andra invånare, utformning av bostäder och miljö- er, kultur—medier—läromedel, resemöjligheter, grundläggande telekommunikation, arbetslivets tillgänglighet och åtgärder mot diskriminering i näringsverksamhet. Vi lägger fram för- slag med innebörden att varje sektor i samhället skall tillse att funktionshindrade skall vara likställda med andra invånare inom respektive sektors område och kunna ta del av sektorns utbud av service och tjänster. Vid behov av tillgänglighets- skapande åtgärder skall dessa finansieras som inom sektorn i övrigt. Det är således genom en konsekvent tillämpning av ansvars- och finansieringsprincipen som enskildas möjligheter till inflytande och delaktighet inom nämnda områden skall ökas.

För bevakning av enskildas intressen föreslår vi också in- rättandet av en särskild handikappombudsman. Vi behandlar vidare i detta betänkande bl.a. invandrare med funktions- hinder, utbildning av personal samt forskning inom hela det fält som avser funktionshindrade inom Vårt uppdrag.

Kommittén har framställt detta betänkande i lättläst ver- sion, i punktskrift och på kassett. Därjämte finns en samman- fattning översatt till engelska. Material från utredningen kan rekvireras under adress Socialdepartementet, 103 33 Stock- holm.

Kommittén är enig i sina huvudfrågor i föreliggande lbee- tänkande. Särskilda yttranden har avlämnats i vissa frågor.

Stockholm i juni 1992

Gerhard Larsson Jan Andersson Leif Bergdahl Ingvar Björk Folke Carlsson Hans Dau Ulla-Britt Hagström

Marianne Jönsson Rolf L Nilsson Birgitta Rydberg Ingela Tuvegran

/ Tore Karlsson Ann- Charlotte Carlberg

llnnehåll

lFörkortningar ............................................................ 21 ESammanfattning ........................................................ 25 IFörfattningsförslag ..................................................... 63 ]1 Utredningsuppdraget och vårt arbete med detta be- tänkande ........................................................... 87 1.1 Våra direktiv ............................................. 87 1.2 Våra tidigare betänkanden ......................... 89 1.3 Vårt arbete med detta betänkande ............... 92 22 Samhällsutveckling och människor med funktions- hinder ............................................................... 95 2.1 Ett samhälle i förändring ........................... 95 2.2 Kommunernas roll ökar i betydelse ............. 96 2.2.1 Utvecklingstendenser ..................... 96 2.2.2 Kommuninvånare med funktionsned- sättningar ..................................... 97 2.3 Den generella välfärdspolitiken, medborgar- na och valfriheten ...................................... 99 2.3.1 Den generella välfärdspolitiken ....... 99 2.3.2 Den generella välfärdspolitikens legi- timitet .......................................... 100 2.3.3 Generell välfärdspolitik och social rättvisa ......................................... 101

2.3.4 Generell välfärdspolitik och valfrihet 102 2.3.5 Problem för den generella välfärdspo-

litiken ........................................... 104 2.3.6 Samhällsutvecklingen och människor med funktionsnedsättningar ........... 105 :3 Grundläggande synsätt ....................................... 107 3.1 En fördjupad demokrati .............................. 107 3.2 Färdriktningen .......................................... 109

3.3 Fortsatt utveckling enligt de bärande princi- perna ........................................................ 111

Handikapprörelsens roll ...................................... 113 4.1 Handikapp och handikapporganisationer ...... 113 4.2 Sociala och kulturella uppgifter ................... 114 4.3 Intressebevakning ...................................... 115 4.4 Finansiering av handikapporganisationers verksamhet ............................................... 118 4.5 Ändrade förutsättningar ............................. 118 Internationella utvecklingslinjer ........................... 121 5.1 Inledning .................................................. 121 5.2 EG och socialpolitiken ................................ 122 5.2.1 Enhetsakten 1987 .......................... 122 5.2.2 Maastrichtmötet 1991 .................... 123 5.3 Den sociala stadgan ................................... 123 5.4 Det sociala handlingsprogrammet och vissa insatser för funktionshindrade .................... 124 5.4.1 HELIOS I och II ............................ 124 5.4.2 Arbetsresor för personer med funk- tionshinder .................................... 125 5.4.3 HANDYNET ................................. 125 5.5 Andra aktuella initiativ för att hävda funk- tionshindrades ställning ............................. 126

5.6

5.7

5.8

5.9

5.5.1 FN:s standardregler (standard rules) 126 5.5.2 USA: Americans with Disabilities Act

(ADA) ........................................... 126 5.5.3 Kanada ......................................... 127 5.5.4 Australien ..................................... 127 5.5.5 Storbritannien ............................... 128 5.5.6 Tyskland ....................................... 128 5.5.7 Frankrike ..................................... 128 Handikapporganisationernas roll och förut- sättningar i olika länder i Europa ............... 129 5.6.1 Olika roller ................................... 129 5.6.2 Samarbete mellan länder ................ 130

Swedish Organisation of Handicapped Inter- national Aid Foundation SHIA (Svenska Handikapporganisationers Internationella

Biståndsstiftelse) ........................................ 131 Handikapputredningens förslag och svensk medverkan i internationellt samarbete ........ 131 Förslag ..................................................... 133

6 F unktionshindrades jämställdhet och delaktighet .. 135 6.1 Utgångspunkter ......................................... 135 6.2 Ansvars- och finansieringsprincipen i grund-

lagen ........................................................ 135 6.3 Diskrimineringsförbud i grundlag ............... 136 6.4 Diskrimineringsförbud i annan lag .............. 137 6.5 Den amerikanska lagstiftningen ................. 138 6.6 Frågan om sanktionerade förbudsbestämmel-

ser på handikappområdet i Sverige .............. 141 Rätt till grundläggande samhällsinformation ........ 143 7.1 Nuvarande ordning .................................... 143 7.2 Funktionshindrades möjligheter att ta del av

information ............................................... 144 7.3 Förvaltningslagen stärks ............................ 146 Kommuner för alla ............................................. 149 8.1 Kommunerna i omvandling ........................ 149 8.2 Kommunallagen bör kompletteras ............... 151 8.3 Kunskapen måste öka ................................ 153 8.4 Brukarinflytande och organisationer ............ 155 8.5 Planering och utvärdering .......................... 158 8.6 Kostnader ................................................. 161

Funktionshindrade och utformningen av bostäder

och miljö ........................................................... 163 9.1 Bakgrund .................................................. 164 9.1.1 Nuvarande situation ...................... 164 9.2 Planering och byggande .............................. 166 9.2.1 Lagstiftning på plan- och byggområde ..................................................... 166 9.2.2 Krav på tillgänglighet enligt Plan- och bygglagen (PBL) och Plan- och byggförordningen (PBF) ................. 168 9.2.3 Tillämpningsbestämmelser till PBL . 169 9.2.4 Tillsyn .......................................... 171

9.2.5 EG och tillgänglighet för funktions- hindrade ....................................... 171

9.3

9.4

9.5

9.6

Bostadsanpassning ..................................... 172 9.3.1 Specialbostäder .............................. 174 Diskussion ................................................. 175 9.4.1 Utgångspunkter ............................. 175 9.4.2 Problembild ................................... 176 9.4.3 Attityder, förhållningssätt och kun-

skap ............................................. 176 9.4.4 Tillämpning av PBL ...................... 177 Förslag ..................................................... 179 9.5.1 Åtgärder för att förändra attityder

och förbättra kunskapen ................. 179 9.5.2 Åtgärder i samband med tillämpning-

en av PBL ..................................... 180 9.5.3 Roll- och ansvarsfördelning ............. 183 9.5.4 Beskrivning av tillgänglighet .......... 184 9.5.5 Länsstyrelsens roll ......................... 184 9.5.6 Ombyggnad ................................... 185 9.5.7 Granskning och uppföljning ............ 188 9.5.8 Påföljder ....................................... 189 9.5.9 Bostadsanpassning ......................... 190 Kostnader ................................................. 192

10 Kultur; medier och läromedel viktiga vägar till delaktighet och likställighet ................................. 197 10.1 Målet står kvar — förverkligandet stärks ..... 198 10.2 Kulturinstitutionerna ................................. 201 10.3 Radio och television ................................... 204 10.4 Tidningar och tidskrifter ............................ 207 10.5 Böcker ...................................................... 209 10.6 Läromedel ................................................. 212 10.7 Upphovsrättsliga frågor .............................. 216 10.8 Förslag ..................................................... 217 10.8.1 Ansvars- och finansieringsprincipen är en naturlig utgångspunkt ........... 217 10.8.2 Kulturinstitutioner ........................ 218 10.8.3 Radio och television ....................... 220 10.8.4 Tidningar och tidskrifter ................ 222 10.8.5 Böcker .......................................... 224 10.8.6 Läromedel ..................................... 225 10.9

Kostnader ................................................. 228

11

12

Resemojligheter .................................................. 231 11.1 Inledning .................................................. 231 11.2 Anpassning av kollektivtrafiken .................. 232 11.2.1 Trafikpolitiska beslut om handikapp- anpassning .................................... 232 11.2.2 Lag, förordning och föreskrifter om handikappanpassning ..................... 233 11.2.3 Utvärdering av tio års anpassnings- arbete ........................................... 234 11.2.4 Transportrådets synpunkter på mål— grupper ......................................... 236 11.2.5 Transportrådets framåtsyitande för- slag .............................................. 237 11.3 Utvecklingen av transporters anpassning i USA och EG .............................................. 238 11.3.1 Anpassning i USA ......................... 238 11.3.2 Utvecklingen inom EG ................... 339 11.4 Diskussion ................................................. 241 11.4.1 Samma möjligheter för funktions- hindrade som för andra att resa och förflytta sig ................................... 241 11.42 En effektivare trafikorganisation i län och kommuner ......................... 242 11.5 Anpassning av färdmedel, terminaler och miljöer ...................................................... 248 11.5.1 Handikapporganisationemas föränd- ringskrav ...................................... 248 11.52 Lagstiftningen ............................... 249 11.5.3 Plan- och byggfrågomas betydelse för resandet ........................................ 251 11.5.4 Ändring i lagen om handikappan- passad kollektivtrafik ..................... 251 11.5.5 Standard på färdmedel ................... 252 11.6 Förslag ..................................................... 258 11.7 Kostnader ................................................. 262 Rätt till grundläggande telekommunikation .......... 267 12.1 Grundläggande telekommunikation — funk- tionshindrades behov .................................. 267 12.1.1 Hörselskadade och döva .................. 268 12.12 Synskadade ................................... 269 12.1.3 Rörelsehindrade ............................. 270

12.1.4 Utwecklingsstörda .......................... 270 12.1.5 Tallskadade .................................... 271 12.1.6 Perrsoner med dyslexi (läs- och skrrivsvårigheter) ........................... 272 12.1.7 ”Fllerhandikappade” ....................... 272 12.2 Nya möjligheter för telekommunikation ....... 273 12.2.1 Tellefoni ......................................... 273 12.2.2 Dattorkonferenser ........................... 273 12.2.3 Dattabaser, TeleGuide, m.m. ............ 274 12.24 Breev via Posten eller TeleGuide ...... 275 12.2.5 Lässservice per telefon ..................... 275 12.26 ISIDN ............................................ 275 12.2.7 Moibiltelefoni ................................. 276 12.28 Perrsonsökning ............................... 277 12.29 RD)S .............................................. 278 12.3 En nordiski och internationell utblick ........... 278 12.3.1 Norrdiska frågor ............................. 278 12.3.2 EGl-frågor ...................................... 279 12.3.3 Lagstiftningen i USA ..................... 280 12.4 Diskussiom ................................................. 282 12.5 Handikapputredningens förslag ................... 284 12.5.1 Belhov av en telelag ........................ 284 12.52 Anasvars- och finansieringsprincipen inonm teleområdet ........................... 284 12.53 Inrz'ättande av en telefond ............... 286 12.5.4 Fimansiering av telefonden ............. 287 12.55 Belhov av en myndighet .................. 288 12.5.6 STIATTEL ...................................... 289 12.5.7 Tilllhandahållande av teletekniska hjällpmedel .................................... 289 12.5.8 Varrudeklaration av teleterminaler 291 12.6 Kostnader .................................................. 291 13 Arbetslivets tillgäinglighet för människor med funk- tionshinder ......................................................... 295 13.1 Arbetslinjeen ............................................... 295 13.2 Utgångspunkter ......................................... 296 13.3 Arbetsmarl'knaden och människor med funk- tionsnedsätttningar ..................................... 297 13.4 Arbetslivetts tillgänglighet vissa föreskrif-

ter ............................................................. 299

13.5 Anställningsfrämjande åtgärder i ett inter— nationellt perspektiv ..................................

13.6 Styrning och stimulans några alternativ .. 13.7 Diskussion ................................................. 13.8 Förslag ..................................................... 13.8.1 Förberedande insatser .................... 13.8.2 Likvärdig ställning i arbetslivet ...... 13.8.3 Insatser för att stärka den enskildes förutsättningar .............................. 13.8.4 Ekonomiska incitament .................. 13.8.5 Utvärdering och forskning/utveckling

.....................................................

13.9 Kostnader .................................................

14 Diskriminering i näringsverksamhet ....................

15

14.1 Inledning .................................................. 14.2 Nuvarande ordning .................................... 14.3 Jämförelse med internationella förhållanden 14.4 Åtgärder mot diskriminering av funktions- hindrade i näringsverksamhet — en straiibe- stämmelse om förbud mot diskriminering av funktionshindrade ......................................

Bevakning av funktionshindrades likställighet med andra invånare .................................................. 15.1 Kommunernas, landstingens och statens upp- gifter för att bevaka funktionshindrades lik- ställighet med andra invånare .................... 15.1.1 Inledning ....................................... 15.1.2 Kunskapsuppbyggnad på lokal, regio-

nal och statlig nivå ........................

15.1.3 Kunskapsuppbyggnad och ansvar för insatser för funktionshindrades lik-

ställighet med andra ......................

15.2 Övervägande om en särskild handikappom- budsman ................................................... 15.2.1 Handikappombudsmannens verk- samhetsområde, uppgifter och av-

gränsningar ...................................

15.2.2 Inrättandet av en handikappombuds- man i förhållande till aktuell myndig-

hetsstruktur ..................................

302 303 306 307 307 312

319 323

324 325

329 329 329 331 332

335

336 336

337

339

340

341

347

15.3 Handikappombudsmannen som processförare 347 15.3.1 Rättsliga åtgärder till skydd mot missgynnande ................................ 347 15.32 Handikappombudsmannen och dom- stolarna ........................................ 350 15.4 Handikapputredningens förslag om handi- kappombudszman ........................................ 353 15.5 Ytterligare insatser för att bevaka funktions- hindrades likställighet med andra invånare . 356 15.5.1 Myndigheters ansvar för hela befolk- ningen .......................................... 356 15.52 Fortlöpande studier av välfärdsut-

vecklingen för svårt funktionshindra-

de .. ................................................ 357

15.5.3 Hantering av statsbidrag till handi- kapporganisationer ........................ 358 15.5.4 Uppföljning av insatser enligt förslag till LSS ......................................... 359 15.5.5 Ändrad uppgiftsfördelning avveck- ling av Statens Handikappråd ......... 360 16 Fritid, rekreation och semester ............................. 365 16.1 Inledning .................................................. 365 16.1.1 Ett helhetsperspektiv ..................... 365 16.1.2 Några riktmärken ......................... 366 16.2 Hinder — möjligheter — utveckling ............. 367 16.2.1 Hinder .......................................... 367 16.2.2 Möjligheter utveckling ................ 369 16.3 Övervägande-n och förslag ........................... 377 16.3.1 Allmänt ........................................ 377 16.3.2 Samverkan med handikapporganisa- tionernas verksamhet behöver ut-

vecklas .......................................... 378

16.3.3 Vissa riktade insatser .................... 378 16.3.4 Reseservice .................................... 383 16.4 Kostnader ................................................. 386

17 Arbetshjälpmedel . .............................................. 389 17.1 Allmänt ..................................................... 390 17.2 Definition av arbetshjälpmedel och person-

krets ......................................................... 390

17.3 Hjälpmedelsförslagen i huvudbetänkandet 391 17.4 Nuvarande organisation och finansiering ..... 392

17.4.1 Arbetsgivarens huvudansvar .......... 392 17.4.2 Bidrag till arbetshjälpmedel ............ 394 17.5 Ny teknik — möjligheter och drivkrafter ...... 396 17.6 Problem och kravbild ................................. 398 17.7 Förslag ..................................................... 400 17 .7.1 Den enskildes rätt till arbetshjälpme- del ................................................ 400 17.7.2 Ansvarsfördelning och tillhandahål- lande ............................................ 402 17.7.3 Ekonomiska bidrag för arbetshjälp- medel ............................................ 404 17.7.4 Utprovning och utformning av ar- betshjälpmedel ............................... 406 17.7.5 Kunskapsutveckling ....................... 406 17.8 Kostnader ................................................. 412 18 Generella och individuella insatser för invandrare med omfattande funktionshinder .......................... 413 18.1 Det gemensamma synsättet ........................ 414 18.2 Vikten av att klargöra begrepp ................... 416 18.3 Några förändringar efter vår lägesrapport 1990 ......................................................... 418

18.3.1 Nya former för statlig ersättning vid kommunernas flyktingmottagande .. 418 18.3.2 Kvotflyktingar med funktionsned- sättningar ..................................... 420 18.3.3 Tolkfrågor ..................................... 421 18.3.4 Frivilliga organisationers betydelse . 422 18.3.5 Invandrarverkets folkhälsoprogram . 424 18.3.6 Initiativ och projekt för att förena handikapp- och invandraraspekter .. 426

18.4 Handikapputredningens förslag ................... 429 18.4.1 Handikapp Välfärd Rättvisa ett

vidgat perspektiv ........................... 429

18.4.2 Generella insatser .......................... 438 18.5 Kostnader ................................................. 440

19 Höjd åldersgräns för tillfällig föräldrapenning ...... 443 19.1 Våra tidigare förslag om föräldraförsäkring.. 443 19.2 Rätten till tillfällig föräldrapenning ............. 444 19.3 Reformbehov ............................................. 445

19.4 Personkretsen ............................................ 4417 19.5 Den nya åldersgränsen ............................... 4418 19.6 Reglerna för det förlängda stödet ................. 4419 19.7 Samordningsfrågor ..................................... 4550 19.8 Kostnader ................................................. 4560 20 Avgifter ............................................................. 4553 20.1 Allmänt .................................................... 4553 20.2 Den ekonomiska situationen för svårt funk- tionshindrade ............................................ 4544 20.21 Undersökningar om funktionshindra- des ekonomiska situation ................ 4544 20.2.2 Allmänt om skatter och avgifter och deras effekter för personer med stora servicebehov .................................. 4566 20.2.3 Förändringar av avgifter, skatter och inkomster under senare år .............. 4577 20.2.4 Analys av förändringarna ............... 4633 20.3 Närstående utredningar som arbetar med av- giftsfrågor och kostnadsersättningar ............ 4653 20.3.1 KBT-utredningens betänkande ........ 4623 20.32 Äldelavgiftsutredningens betänkan- de ................................................. 4644 20.3.3 Merkostnadsutredningens arbete ..... 466 20.4 Sätt att påverka avgiftsskillnader och kostna- der för den enskilde .................................... 4677 20.5 Förslag ..................................................... 47(0 21 Personalutveckling .............................................. 47 33 21.1 Inledning .................................................. 4733 21.2 Problembeskrivning ................................... 475 21.21 Den aktuella situationen ................ 475 21.22 Brukarna/handikapporganisationer- na ................................................ 4777 21.2.3 Brister i uppföljning och tillsyn ....... 479) 21.3 Konsekvenser för personalutveckling av han- dikapputredningens förslag ......................... 480) 21.31 Behovet av nyrekrytering ............... 480)

SGOU 199252 21.4 21.5 21.6 222

21.3.2 Behovet av ökad kompetens ............ 21.3.3 Ökade behov av samordning av de kompetensfrämjande insatserna ...... Diskussion ................................................. 21.4.1 Två olika behov av personalutveck- ling tillgodoses på delvis olika sätt .. Förslag ..................................................... 21.5.1 Förbättrade redskap för personalut- veckling ........................................ 21.5.2 Förbättrade handikappkunskaper i grundutbildningama ...................... 21.5.3 En ny, regionalt organiserad specia- list/vidareutbildning på högskolenivå med inriktning mot handikappkun- skap/habilitering ............................ 21.5.4 Fortbildning och andra kompetenshö- jande insatser ................................ 21.5.5 Brukarnas/handikapporganisationer— nas medverkan .............................. 21.5.6 Kontinuerlig och aktiv verksamhets- uppföljning .................................... Kostnader .................................................

Forskning och utvecklingsarbete (Fo U) .................. 22.1

22.2

22.3

Handikapputredningens förslag ger forsk- ningsbehov ................................................ Handikappforskning, handikapprelevant forskning och utvecklingsarbete .................. 22.2.1 Handikappforskning ....................... 22.2.2 Handikapprelevant forskning - forsk- ning inom många områden ............. 22.2.3 Utvecklingsarbete .......................... Forskningens och utvecklingsarbetets organi- sation och finansiering ............................... 22.3.1 Bakgrund ...................................... 22.3.2 Problem och utvecklingsmöjligheter 22.3.3 Handikapputredningens förslag om FoU ..............................................

480

484 487

487 488

488

488

490

493

495

496 497

499

500

503 503

504 505

505 505 508

516

22.4 Kostnader ................................................. 520

23 Finansiering och prioritering av våra förslag ......... 521 23.1 23.2

23.3

23.4 23.5

Inledning .................................................. Samhällsekonomiska aspekter på åtgärder för personer med funktionshinder ................ Vårt synsätt på finansieringen av våra för- slag .......................................................... Kostnadskalkyler över förslagen .................. Prioritering och finansiering .......................

24 Specialmotivering till lagförslagen ....................... 24.1

24.2

24.3

24.4

24.5

24.6 24.7

24.8

24.9

Förslaget till lag om ändring i regeringsfor- men .......................................................... Förslaget till lag (1993:000) om handikapp- ombudsman ............................................... Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) ................................................. Förslaget till lag om arbetslivets tillgänglig- het för personer med funktionshinder .......... Förslaget till lag om ändring i plan- och bygg- lagen (1987210) .......................................... Förslaget till lag om ändring i jordabalken .. Förslaget till lag om ändring i lagen (1979:558) om handikappanpassad kollektiv- trafik ........................................................ Förslaget till lag om ändring i förvaltnings- lagen (1986:223) ......................................... Förslaget till lag om ändring i brottsbalken .

24.10 Förslaget till lag om ändring i rättegångs-

balken ......................................................

24.11 Förslaget till lag om ändring i kommunalla-

gen (1991:900) ...........................................

24.12 Förslaget till lag om ändring i skollagen

(198521100) ................................................

24.13 Förslaget till lag om ändring i lagen

(1962:381) om allmän försäkring .................

521 524 525 526 532

537 537 537 543 544 553 557 557

558 560

560 561 562

563

Särskilda yttranden 565

Bilagor

(DOI >>me

004

Kommittédirektiv ...................................... 579 Kommitténs sammansättning ..................... 591 Sekretariatets sammansättning ................... 593 Publikationer från 1989 års handikapputred- ning .......................................................... 596 Handikapporganisationer ............................ 597 Statliga organ med inriktning på vissa handi— kappfrågor ................................................. 599 Ombudsmannafimktioner ........................... 607

Det samhällsekonomiska utrymmet ............. 611

emm Ume _ l.

.. | 'iögtrill'få

wtf?-altar mål.” .?

(nät tm. moll &

l

".

|,» ii .r-ll ."

.,;

. U'l.

( _ .n PO.

Forkortmngar

ADA Americans With Disabilities Act ADL Anti-Discrimination Legislation Af Arbetsförmedling AFL Lagen om alhnän försäkring (1962z381) AMI Arbetsmarknadsinstitutet AMI-S Arbetsmarknadsinstitutet med särskilda resur- ser

AMS Arbetsmarknadsstyrelsen AMU Arbetsmarknadsutbildning BS 1959 års Byggnadsstadga CEMT European Conference of Ministers of Transport CIB Internationella byggforskningsorganisationen

CMT Centrum för utvärdering av medicinsk teknolo- gi, Linköpings universitet DHR De handikappades riksförbund DO Diskrimineringsombudsmannen DPI Disabled peoples international ECOSOC FN:s ekonomisk-sociala råd EES European economic space

EFS Europeiska fackliga samorganisationen

EFTA European free trade association EG Europeiska gemenskapen EMU Europeiska Monetära Unionen FA Riksföreningen AUTISM FBIS Förbundet blödarsjuka i Sverige FCC Federal Communication Commission FIMITIC Fédération Internationale des Mutiles, des In- valides du Travail et des Invalides Civils Fk Försäkringskassan FMLS Föreningen mot läs- och skrivsvårigheter FN Förenta Nationerna fotoL Lagen om rätt till fotografisk bild FoU Forskning och utveckling FRN Forskningsrådsnämnden

FUB FÖC GSA GSM HAKO

Riksföreningen för utvecklingsstörda barn, ung- domar och vuxna Text- och teckenspråkstelefonins förmedlings- tjänst

General Services Administration

Global System for Mobile Telephone

Lagen (1979:558) om handikappanpassad kol- lektivtrafik

HANDYNET Datoriserat informationssystem för funktions-

HCK HELIOS

HI HO HRF HSL HVU ILSMH

ISDN JK J 0 J uU JämO KBH KBT KHR KL KO KU LAF LAS LHR LL LO LSS

LU MBD NHR

hindrade

Handikappförbundens centralkommitté Handicapped people in the European Communi— ty Living Independent in an Open Society Handikappinstitutet Handikappombudsman Hörselskadades riksförbund Hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) Hörselvårdsutredningen

International League of Societies for Persons With Mental Handicap

Integrated Services Digital Network Justitiekanslern

Justitieombudsmannen Justitieutskottet J ämställdhetsombudsmannen Kommunalt bostadstillägg för handikappade Kommunalt bostadstillägg

Kommunalt handikappråd Kommunallagen (1991:900) Konsumentsombudsmannen Konstitutionsutskottet Lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring Lagen (1982:80) om anställningsskydd Länshandikappråd

Lättläst litteratur

Landsorganisationen i Sverige

Lag om stöd och service till vissa funktions- hindrade

Långtidsutredningen 1992 Minimal brain dysfiinction Neurologiskt handikappades riksförbund

NHV NO NR NUTEK NV OCR OL

ONP OSA PBF PBL PRAO

RATS RBU

RDS RIL

RFFS RFV

RmA

RRV Rskr RSMH

SBN SCB Sfi SFS SHIA

SHR SIH

SIL

Nordiska hälsovårdshögskolan Näringsfrihetsombudsmannen Nybyggnadsregler Närings— och teknikutvecklingsverket Nämnden för vårdartjänst Optical Character Recognition

Lagen om särskilda omsorger om psykiskt ut- vecklingsstörda m fl (1985z568)

Open Network Provisions Offentligt skyddat arbete Plan- och byggförordningen (1987:383) Plan och bygglagen (1987:10) Praktisk arbetslivsorientering Post- och Teleutredningen Radiosända talsyntestidningar för synskadade Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar Radio Data System Regionsjukhuset i Linköping

Regeringsformen Riksförsäkringsverkets författningssamling Riksförsäkringsverket

Hjärt- och lungsjukas riksförbund Riksförbundet mot astma-allergi Riksförbundet för mag- och tarmsjuka Riksrevisionsverket

Riksdagsskrivelse

Riksförbundet för Social och Mental Hälsa Riksåklagaren Svensk Byggnorm Statistiska centralbyrån Svenska för invandrare Svensk författningssamling Svenska Handikapporganisationers Internatio- nella Biståndsstiftelse Statens handikappråd Statens institut för handikappfrågor inom ut- bildningsområdet Statens Institut för Läromedel

SIOS

SIV SoL SoS SoU SOU SR SRF STIL STU STA'ITEL

SVCR

SvT

SÖ TCO TF TFB TPB TU TUFFA

TÖI UHÄ UNHCR URL VMA WHO Ädel

Samarbetsorgan för invandrarorganisationer i Sverige Statens invandrarverk Socialtjänstlagen (1980:620)

Socialstyrelsen

Socialutskottet

Statens offentliga utredningar

Sveriges Radio Synskadades riksförbund Stockholmskooperativet för independent living Styrelsen för teknisk utveckling Regeringens delegation för att effektivisera statliga myndigheters telekommunikation Svenska Centralkommittén för Rehabilitering (tidigare SVCK) Sveriges Television

Skolöverstyrelsen Tjänstemännens centralorganisation Tryckfrihetsförordningen Trafikforskningsberedningen

Talboks- och punktskriftsbiblioteket Trafikutskottet Teknik Upphandling För Funktionshindrade i Arbetslivet 'Iblk- och översättarinstitutet Universitets- och högskoleämbetet United Nations High Commiossion for Refugees Upphovsrättslagen Viktigt meddelande för allmänheten FN:s världshälsoorganisation Äldredelegationen

Sammanfattning

Uppdraget och utredningsarbetet

1989 års handikapputredning framlägger här sitt slutbetän- kande ”Ett samhälle för alla” (SOU 1992:52). Det är utred- ningens sjätte betänkande. Utgångspunkten för arbetet har varit situationen för barn, ungdomar och vuxna med omfattan- de funktionshinder samt för de små och mindre kända handi- kappgrupperna. Innehållet i våra tidigare fem betänkanden sammanfattas i ett särskilt avsnitt (1.2).

Utredningens uppdrag har omfattat både generella åtgärder för att funktionshindrade skall bli likställda med andra in- vånare och individuella åtgärder för att förbättra personliga förutsättningar och skapa ett större oberoende.

Regeringens uppdrag till oss har lämnats i direktiv (dir. 1988z53) jämte tilläggsdirektiv (dir. 1988z65 respektive 1990:24). Därjämte har till handikapputredningen överläm- nats vissa skrivelser och riksdagsuttalanden.

Vi konstaterade i vårt kartläggningsbetänkande (SOU 1990:19) betydande klyftor i välfärden mellan funktionshind- rade och andra liksom även mellan olika grupper av funk- tionshindrade, mellan olika orter i landet, mellan insatsområ- den etc. Genom hela vårt utredningsarbete har en huvudin- riktning varit att finna åtgärder som överbryggar och minskar dessa klyftor. Våra bärande principer som uttrycker kvalitets- krav och hävdar självbestämmande och inflytande, delaktig- het, tillgänglighet, helhetssyn och kontinuitet har varit vägle- dande.

Ett huvudtema för oss har varit att på olika vägar stärka självbestämmande och inflytande. Det har gällt i den dagliga livsföringen för enskilda genom bl.a. vårt förslag om rätt till personlig assistans —— och brett över hela samhällsfältet genom bevakning av en särskild handikappombudsman.

Vi har slagit fast att varje samhällssektor måste ta sitt ansvar för att funktionshindrade på ett likvärdigt sätt med

andra skall bli delaktiga av sektorns utbud av service och tjänster. Denna uppgift skall i första hand utföras integrerat med andra uppgifter av varje aktör inom respektive samhälls- område. Finansieringen skall ske på det sätt som sektorn i övrigt finansierar sin verksamhet.

Ett medel i en sådan utveckling är en förankring av an- svars- och finansieringsprincipen. Vi har inom åtta väsentliga samhällsområden lagt förslag som stärker principens genom- slag och pekar mot en fortsatt utveckling. I flera fall har vi därför föreslagit kompletteringar till nu gällande lagstiftning. I andra fall — bl.a. avseende arbetslivets tillgänglighet har vi föreslagit en helt ny lag.

Sammanfattningsvis har utredningsarbetets totala förslag haft inriktningen att funktionshindrade skall vara likställda med andra invånare.

I det följande redovisar vi kapitelvis det huvudsakliga inne- hållet i vårt slutbetänkande. För detaljerade uppgifter om kostnader m.m. hänvisas till respektive kapitel.

Betänkandets innehåll i korthet

Samhällsutveckling och människor med funktionshinder (kap. 2)

Vi beskriver hur dels det ökade internationella beroendet, dels förstärkningen av kommuners och regioners roll minskar sta- tens handlingsutrymme när det gäller att styra samhälls- utvecklingen.

Förutom förändringar i ekonomiska och materiella förhål- landen noterar vi värderingsförskjutningar av mera svårbes- tämd art vilka bl.a. lett till att det ömsesidiga beroendet av kollektiva nyttigheter blir ett mindre uttalat samhällsmål.

Kommunernas roll ökar i betydelse. Mer än 70 % av den offentliga sektorns utgifter för konsumtion och investeringar hanteras av kommuner och landsting.

Genom den nya kommunallagen (1991:900) ökar kommu- nernas frihet att utforma både den politiska organisationen och förvaltningsorganisationen. Statens bidrag till kommuna— la finanser utvecklas till generella statsbidrag samtidigt som den kommunala beskattningsrätten begränsas.

Strukturförändringarna inom bl.a. kommunernas verksam- het leder till ökande decentralisering, målstyrning och mark-

nadstänkande. Den offentliga ekonomin ställer hårdnande krav på ökad effektivitet, rationalisering och i vissa fall ned- skärningar.

Människor med funktionsnedsättningar är i hög grad be— roende av offentlig service. Flera förändringar som nämnts tenderar att öka svårigheter och brister i funktionshindrades dagliga livsföring. Vi har också sett att detta har konsekven- ser för deras möjligheter att utöva medborgerliga rättigheter.

För att belysa olika möjligheter att stärka funktionshindra- des ställning görs en analys av den generella välfärdspoliti- kens möjligheter och problem. Särskilt uppmärksammas val- frihetsperspektivet.

Det framgår bl.a. att medborgarnas, allmänhetens, stöd för den generella välfärdspolitiken (som avser ”alla” och inte är förenad med behovsprövning) är betydligt större än för en selektiv, riktad, politik. Den generella välfärdspolitiken har också fördelar bl.a. genom en överblickbarhet och en större smidighet i administrationen.

Den generella välfärdspolitiken har emellertid vissa pro- blem som bl.a. avser ekonomiska möjligheter att förverkliga utställda löften (exempelvis sjukvård, pensioner). Därutöver medför en ökande decentralisering av offentlig verksamhet att skillnader över landet tenderar att öka.

Funktionshindrade medborgare och deras livsvillkor påver- kas av de förändringar som sker i den generella välfärden. Vi vill i våra förslag stärka enskildas ställning genom både gene— rella och individinriktade insatser och genom att fastslå att ansvaret för frågor som rör funktionshindrade skall ligga inom respektive samhällssektor. Ansvaret skall förvaltas integrerat med andra uppgifter inom respektive område eller sektor. Vi menar att detta är en nödvändig färdriktning för fortsatt ut- veckling.

Grundläggande synsätt (kap. 3) En fördjupad demokrati

Handikapputredningen ser sina överväganden och förslag som avgörande led i den process som fördjupar demokratin. Att skapa förutsättningar för och förverkliga delaktighet

och jämlikhet för människor med funktionsnedsättningar måste, med begreppens fulla innebörd, engagera hela sam- hället, också dem som inte har erfarenheter av egna funktions-

nedsättningar.

Vägledande för reformarbetet är våra bärande principer om självbestämmande och inflytande, tillgänglighet, delaktighet, helhetssyn och kontinuitet. De utgår från grundsatsen att alla människors värde är lika.

Färdriktningen

Hittills har generella tillgänglighetsaspekter i mindre om- fattning blivit föremål för överväganden och aktiv handling.

Handikapputredningen har kunnat konstatera att detta in- neburit ett lappverk där individinriktade och särskilt riktade åtgärder fått användas för att kompensera brister i generell planering. Följden blir att möjligheter till oberoende och valfri- het minskar för människor med funktionsnedsättningar. Det uppstår också stora kostnader när. bristfälligheter skall repa- reras i efterhand. Tillgängliga medel borde riktas på annat sätt, till mera bestående och välfungerande insatser.

Handikapputredningen anser att samtidiga och målmedvet- na satsningar måste ske för att tillförsäkra funktionshindrade grundläggande förutsättningar för delaktighet i samhället. Vi avser de rättigheter som vi i vårt huvudbetänkande precisera- de i en särskild lag om stöd och service till vissa funktions— hindrade (LSS) och de skyldigheter för huvudmännen som vi skärpte genom förslag till tillägg i socialtjänstlagen (1980:620) och hälso- och sjukvårdslagen (1982:763). Satsningar måste också ske för att utveckla och säkerställa en generell tillgänglig- het och ett tydligt ansvarstagande inom varje samhällsområde för frågor som rör funktionshindrade. Våra förslag i föreliggan- de betänkande har denna inriktning och uttrycker även lag- fästa skyldigheter för huvudmän m.fl.

Fortsatt utveckling

Handikapputredningens arbete skall ses som en helhet. I takt med genomförandet av våra förslag är det angeläget med regelbundna utvärderingar —— med brukarmedverkan. De skall

utvärderingar — med brukarmedverkan. De skall ge svar på frågan om den aktuella avvägningen mellan individinriktade och generella insatser präglas av helhetssyn och är ändamåls- enlig efter brukarnas behov.

Sammanfattningsvis vill handikapputredningen genom si- na förslag stärka funktionshindrades ställning i samhället genom

— tydlig markering av ansvaret inom varje samhällsområde för frågor som rör funktionshindrade lagstiftning och uppföljning/utvärdering av dess effekter

ekonomiska styrmedel — attitydpåverkande insatser

— kunskapsutveckling, kunskapsspridning, kunskapsbanker.

Dessa åtgärder för oss närmare ett samhälle för alla. En för- stärkt grund skapas för fortsatt utveckling både av enskildas självbestämmande och den solidaritet som måste finnas i ett demokratiskt samhälle.

Handikapprörelsens roll (kap. 4)

Handikapprörelsen är en del av de svenska folkrörelsema och har en hundraårig historia. Handikapporganisationerna har i dag sammanlagt ca 450 000 medlemar (I bilaga 5 redovisas de organisationer som budgetåret 1991/92 erhåller statsbi- drag).

Handikapprörelsen har haft och har en stor betydelse för en aktiv reformpolitik i vårt land. Organisationerna verkar bl.a. genom att vara remissinstanser för statliga utredningar, ge- nom att delta i utredningsarbete som experter och sakkunniga och genom opinionsbildande verksamhet i direkta kontakter med företrädare för politiska organ.

Handikapputredningen anser att konsumentintressen/bru- karinflytande skall stärkas.

De förändringar som nu pågår inom kommunal organisation skapar ändrade förutsättningar för handikapprörelsens intres- sepolitiska verksamhet. Vi har betonat att detta ställer ökade krav på handikapprörelsen. Vi anser också att samhället har stor nytta av en initierad och kunnig handikapprörelse. För att rörelsen bl.a. skall kunna verka i de former som planering och

programskrivningar sker inom t.ex. en kommun har vi före- slagit en förstärkt rätt till grundläggande samhällsinforma- tion. Vidare har vi förutsatt att handikapporganisationerna som hittills skall få ett brett samhällsstöd.

Internationella utvecklingslinjer (kap. 5)

Den intemationalisering som alltmera präglar utvecklingen i Sverige berör i hög grad personer med funktionsnedsättningar. Samverkan inom EG är ett exempel men även utvecklingen utanför EG är av betydelse.

Vi har konstaterat att våra förslag inte synes strida mot nu gällande eller planerade konventioner inom EG.

Sverige bör i olika internationella organ verka för en sprid- ning av de synsätt, arbetsformer m.m. som är förankrade i svensk handikappolitik. Av särskild vikt är den helhetssyn som vi redovisat i vårt utredningsarbete. Innebörden är att varje samhällssektor har ett ansvar för tillgänglighetsskapan- de åtgärder och att invånare med funktionsnedsättningar som andra skall kunna ta del av respektive sektors utbud av varor, tjänster etc.

Genom EES-avtalet aktualiseras nya frågor som kan ha stora konsekvenser för vårt land. Vi har fimnit skäl att stärka bevakningen av handikappfrågor genom den svenska EG-dele- gationen i Bryssel. Vi menar att det finns behov av att kom— plettera delegationen med en befattning som råd för särskild bevakning av handikappfrågor. Den årliga kostnaden för den- na befattning beräknar vi till 500 000 kronor.

I kapitlet redovisar vi vissa internationella initiativ som rör lagstiftning, utveckling av standards m.m. Vi beskriver vidare handikapporganisationers ställning och arbetsformer. Vi kon— staterar i sammanhanget att det är väsentligt att skapa sam- verkansmöjligheter mellan svenska handikapporganisationer och organisationer i andra länder. Initiativ i denna riktning bör enligt vår mening stödjas bl.a. för att främja att organisa- tioner byggs av funktionshindrade själva som ett medel för inflytande. I vårt land präglas organisationslivet och dess är- betssätt av detta synsätt. I många andra länder är handikap- porganisationer styrda av professionella grupper på ett sätt som hindrar funktionshindrade att få gehör för sina synpunk- ter, erfarenheter och kunskaper.

Funktionshindrades jämställdhet och delaktighet (kap. 6)

Ett genomgående tema i vårt betänkande är hur samhället skall kunna öppnas och bli tillgängligt för människor med funktionsnedsättningar.

Som ett medel för detta vill vi tillämpa ansvars- och finans- ieringsprincipen med innebörden att miljöer och verksamheter skall utformas och bedrivas så att de blir tillgängliga för alla människor. Kostnader för att skapa tillgänglighet ses som en självklar del av de totala kostnaderna för verksamheten och finansieras därmed som verksamheten i övrigt.

För att stärka denna princip i praktiken har vi prioriterat åtta områden som visat sig enligt våra undersökningar och handikapporganisationernas erfarenheter — innebära risker för diskriminering och hinder för funktionshindrade. Dessa hinder leder också ofta till dyra och fiihetsinskränkande sär- lösningar.

De åtta samhällsområden som vi prioriterat och här belyser i särskilda kapitel är grundläggande sarnhällsinformation (kap. 7), den kommunala verksamheten (kap. 8), byggnaders och miljöers tillgänglighet (kap. 9), områdena kultur, medier och läromedel (kap. 10), resemöjligheter (kap. 11), telekommu- nikationer (kap. 12), arbetslivsområdet (kap. 13) samt närings- verksamhet (kap. 14).

Vi analyserar möjligheter att lagstifta om ansvars- och fi- nansieringsprincipen (af-principen) bl.a. genom programstad- gande eller diskrimineringsförbud i grundlagen. Vidare analy- serar vi effekter av ett eventuellt diskrimineringsförbud i än- nan lag.

Vi väljer dels att i regeringsformen föreslå en bestämmelse om förbud mot diskriminering i lag eller annan föreskrift på grund av funktionshinder, dels att pröva möjligheten att införa sanktionerade förbudsbestämmelser inom centrala rättsområ- den och med utgångspunkt i våra bärande principer.

I kapitlet görs en genomgång av den amerikanska lagstift- ningen med bl.a. Americans With Disabilities Act (ADA, från 1990) som förbjuder diskriminering av funktionshindrade bå- de inom offentlig och privat sektor. ADA innehåller sanktioner för att framtvinga genomförandet av de krav som lagen upp- ställer inom olika områden.

I svensk rätt har hittills i stort saknats bestämmelser av den art som finns i ADA. Våra förslag till reglering inom de av oss prioriterade samhällsområdena har emellertid denna lagstift- ning som en utgångspunkt.

Inom de tidigare nämnda åtta områdena lägger vi förslag om åtgärder som skall göra respektive sektors utbud tillgäng- ligt och därmed stärka den enskildes möjligheter till jäm- ställdhet och delaktighet. Vi föreslår rättsföljder av olika slag, vite m.m., om kraven inte uppfylls.

Rätt till grundläggande samhällsinformation (kap. 7)

Informationsfriheten och rätten att få ta del av allmänna handlingar är hörnpelare i vårt demokratiska samhälle. Rät- tigheterna gäller alla medborgare och är grundlagsskyddade.

Trots detta har funktionshindrade ofta stora svårigheter att få del av information. Det kan vara fråga om att en rullstols- bunden person inte kan ta sig in i den lokal där den allmänna handlingen förvaras. Det kan också gälla brist på tolkservice för döva, dövblinda och hörselskadade eller hinder för synska- dade att få del av en handling på ett tillgängligt medium som kassettband eller punktskrift. Vi konstaterar även att nega— tivt bemötande och ifrågasättande av funktionshindrades an- språk inte är ovanligt och ökar hindren när enskilda med funktionsnedsättningar begär information.

Trots att gällande lagstiftning skulle kunna vara tillräcklig för att garantera funktionshindrades möjligheter att få del av grundläggande samhällsinformation anser vi att erfarenheter- na tydligt pekar på behovet av ett förstärkt lagskydd. Det måste klart framgå att myndigheters (stat, kommun, lands- ting) serviceskyldigheter omfattar tillgänglighetsskapande åt- gärder för personer med funktionsnedsättningar.

Vi föreslår i detta syfte ett tillägg till förvaltningslagen med innebörden att firnktionshindrade skall ha rätt till grund— läggande samhällsinformation på ett för den enskilde lämpligt medium.

I detta förslag ingår även att den enskilde på begäran skall ha rätt att få den information anpassad som brett distribueras till allmänheten (t.ex. valinformation, ändringar i kommunala avgifter). Vidare uppmärksammar vi att information vid aku-

ta situationer (larm) måste kunna nå döva, dövblinda, svårt hörselskadade och utvecklingsstörda på ett sätt som de kan uppfatta.

Kommuner för alla (kap. 8) Genom den nya kommunallagen (1991:900) garanteras med- borgarna möjlighet till delaktighet i och inflytande över kom- muners och landstings verksamhet. Det finns emellertid inget i lagen som stärker funktionshindrades lika behandling.

Kunskap och erfarenhet som samlats under handikapput— redningens arbete har emellertid visat att det i ett skede med omfattande strukturförändringar är av stor vikt att det i lag anges att kommunerna i all sin verksamhet ser till att funk- tionshindrade får en i förhållande till andra invånare lik- värdig ställning.

För att klargöra detta föreslår vi ett tillägg till den nya kommunallagen: ”Kommuner och landsting skall i all sin verksamhet tillförsäkra funktionshindrade likställighet med invånare i övrigt”. Härmed tydliggörs kommuners och deras olika sektorers ansvar för att ge funktionshindrade ett lik- värdigt serviceutbud i förhållande till andra kommuninvåna- re. Det blir också en skyldighet att vidta behövliga tillgänglig- hetsskapande åtgärder. Dessa skall finansieras som berörd kommunal verksamhet i övrigt. Det blir en tillämpning av ansvars- och finansieringsprincipen.

Kommunerna skall lämna årsredovisning över sin verksam- het.

Årsredovisningen skall även omfatta kommunal verksam- het som bedrivs i form av annan juridisk person, t.ex. stiftelse eller kommunalt bolag.

Det har under vårt utredningsarbete framkommit att arbe- tet med handikappanpassning i samhället i många avseenden är eftersatt. Vi markerar kommunernas och landstingens an- svar genom att föreslå en särskild föreskrift i kommunallagen innebärande att kommunernas årsredovisning skall ge upp- lysning om vilka åtgärder för handikappanpassning som vid- tagits under året.

En sådan redovisning gör det möjligt för bl.a. handikapprö- relsen att få en summering av vad som uppnåtts. Det blir också möjligt att få information om effekterna av fattade be—

slut och i vilken utsträckning de bärande principerna som vi fastlagt förverkligats.

En målinriktad kunskapsuppbyggnad om funktionshindra- des villkor behövs inom kommunerna. Ett viktigt medel är den uppsökande verksamheten. I flera förslag har vi markerat värdet av att den genomförs regelbundet och på ett sådant sätt att den ger en god bild av såväl miljömässiga som psykosociala förhållanden och strukturinriktade frågor. Metodiken måste självfallet iaktta sekretesslagens bestämmelser.

Kommunala planer och program i frågor om tillgänglighet skall både ge uttryck för den beslutade viljeinriktningen och vara praktiska och konkreta. De skall också kunna följas upp och utvärderas på kort och lång sikt. Handikapporganisatio- nerna måste, för att kunna utöva inflytande, ges möjlighet att komma in tidigt i beslutsprocessen. Den organisatoriska for- men för samarbetet får utarbetas efter lokala förutsättningar. Det är betydelsefullt att handikapporganisationernas medver- kan fokuseras på de punkter där organisationerna besitter en speciell kompetens.

Den vikt vi lägger vid utökningen av kommunernas upp- sökande verksamhet innebär behov av tillskott av personal till en kostnad på i storleksordningen 36-55 miljoner kronor per ar.

Funktionshindrade och utformningen av bostäder och miljö (Kap. 9)

Det kan konstateras att offentlig miljö och bostäder från sena- re år har en relativt god grundläggande tillgänglighet, framför allt för rörelsehindrade, men fortfarande byggs nya lokaler med nivåskillnader/trappsteg som måste passeras. Tillgänglig- het och användbarhet för personer med nedsatt orienterings- förmåga är i allmänhet dåligt tillgodosedd. Gatu- och andra utemiljöer uppvisar ofta stora brister (trotto- arkanter, trappor, branta lutningar och dålig orienterbarhet).

Följderna av dessa brister är för enskilda bl.a. ett ökat beroende av personlig hjälp, minskad valfrihet och i vissa fall en mycket stor isolering.

Begreppen ”tillgänglighet och användbarhet” måste förenas till ett kvalitetskrav. Det räcker inte med en godtagbar till- gänglighet om den inte också ger möjlighet för enskilda att

självständigt använda miljön, verksamheten etc. I kapitlet förs en diskussion om attityder och förhållningssätt i plan- och byggprocessen, tillämpningen av plan- och bygglagen (PBL) samt ambitionsnivån för krav på tillgänglighet och använd- barhet. Handikapputredningen lägger mot denna bakgrund ett antal förslag som på kort och lång sikt skall vidareutveckla tillgänglighet och användbarhet för personer med funktions- nedsättningar.

För att garantera funktionshindrades rätt och möjligheter till delaktighet och inflytande menar vi att attityderna måste påverkas. Vi föreslår en brett upplagd informationskampanj riktad till förtroendemän, tjänstemän och allmänhet. Kostna- derna för denna beräknar vi till ca 5 miljoner kronor.

Också inom olika utbildningar måste kunskaper om funk- tionshindrades behov fördjupas. Vi föreslår därför att det anordnas fortbildning för verksamma planerare, arkitekter och projektörer om tillgänglighetsfrågor.

För att förbättra bostadsförhållandena för funktionshindra- de anser vi att det statskommunala bostadsanpassningsbi- draget skall garanteras i lag. Vi föreslår att funktionshindrade hyresgäster ges rätt att anpassa sin bostad enligt förordningen om bostadsanpassningsbidrag.

Alla som agerar i plan- och byggprocessen måste enligt vår mening iaktta vad PBL anger om översiktsplanerna. För att särskilt markera detta föreslår vi att länsstyrelsens roll för- stärks i planprocessen. Vi lägger förslag om att länsstyrelsen, utöver bevakningen av miljöers lämplighet ur hälso- och olycksrisksynpunkt, också skall ha möjlighet att pröva miljö- ers tillgänglighet och användbarhet. Konsekvensen av detta blir att länsstyrelsen kan häva beslut som strider mot kraven på tillgänglighet. Boverket skall delta i processen genom att följa, utvärdera och sprida kunskap om goda exempel på han- dikappanpassning.

Den befintliga miljön utgör i dag det största problemet för tillgängligheten och användbarheten för funktionshindrade. Det gäller såväl byggnader som gatumiljöer. Vi föreslår därför att lokaler till vilka allmänheten har tillträde skall göras tillgängliga och användbara för funktionshindrade. Detta gäl- ler både privata lokaler och offentligt finansierade lokaler. En genomförandetid på 15 år föreslås gälla. Kravet på handikap- panpassning bör dock inte vara helt absolut. Vi beskriver vissa

fall där det får anses vara uppenbart oskäligt att ställa kravet på anpassning inom en period på 15 år, bl.a. det fallet att den ansvarige kan komma på obestånd om anpassningen genom- förs.

Till gatumiljön räknar vi terminaler och hållplatser. Vår ambitionsnivå är att det skall vara möjligt att ta sig fram för rullstolsanvändare i gatumiljön och möjligt att orientera sig för personer med nedsatt orienteringsförmåga. För anpass- ningen av gatumiljön bör en genomförandetid på 10 år gälla.

Kraven på lokal- och gatumiljöanpassning lagfästs genom tillägg i PBL.

Med en föreslagen genomförandetid om 15 respektive 10 år beräknas kostnaderna för anpassningen per år till ca 133 mil- joner kronor vad avser offentligt finansierade lokaler och ca 100 miljoner kronor i fråga om gatumiljön. Kostnaderna för anpassningen av privata lokaler bedömer vi vara i samma storleksordning som vid anpassning av offentligt finansierade lokaler, dvs. 133 miljoner kronor per år.

Årskostnaderna för anpassning av lokaler och gatumiljö blir enligt vår bedömning störst under de inledande åren varefter de planar ut. De angivna beloppen skall alltså ses som genom- snittskostnader av de över åren varierande nivåerna.

Kultur, medier och läromedel viktiga vägar till delaktighet och likställighet (kap. 10) Kultur

Kulturinstitutioner (lokaler och verksamhet) måste anpassas för att personer med funktionshinder skall kunna ta del av det allmänna kulturutbudet. Vissa kulturaktiviteter måste som komplettering och kompensation dessutom utformas med sär— skild tanke på behov hos exempelvis döva, dövblinda, svårt hörselskadade, synskadade och utvecklingsstörda. Vi menar att riktade åtgärder bör komma till stånd för nämnda grupper och stödjas genom engångsbidrag från staten på i storleks- ordningen 2 miljoner kronor.

Radio — TV

Nyhets- och informationsutbud förmedlas i ökad utsträckning via radio och television. Funktionshindrade ställs utanför ge-

nom stora brister i mediers tillgänglighet. Framtida avtal mellan staten och de avgiftsfinansierade företagen måste där- för kompletteras med preciserade krav på åtgärder för olika målgruppers behov. Tillgänglighetsskapande åtgärder behö— ver formuleras konkret bl.a. vad avser tid och typ av insats. Vi menar att en miniminivå på ett tillgängligt programutbud bör vara att 50 % av det dagliga nyhetsutbudet och 10 % av den egna producerade verksamheten skall vara tillgängligt före utgången av 1996. Kostnaderna för olika tillgänglighetsska- pande åtgärder — ca 4,5 miljoner kronor per år får tas ut via avgiRer (med tidigare begrepp licensmedel).

När det gäller den nya tv-kanalen (TV 4) och eventuella ytterligare fristående tv-kanaler, bör krav på tillgänglighets- skapande åtgärder också regleras i avtal. Handikapputred- ningen föreslår därför att man i framtida koncessionsavtal mellan staten och fristående tv-företag i sändningstimmar etc. anger respektive företags åtagande med samma krav på an- passning av utbudet som ställs på de avgiftsfinansierade före- tagen. Kostnaden för detta får när det gäller de fristående tv-kanalerna bestridas via reklamintäkter.

Tidningar

Tidningar på kassett eller förmedlade på RATS för synskadade bör bli flera. Vi bedömer att tidningsbranschen nu inte har möjlighet att klara detta genom priset (enligt ansvars— och finansieringsprincipen). Statligt stöd erfordras därför under fem år varefter prövning bör ske av möjligheten att förverkliga af-principen utan att utbudet minskar för målgruppen. För att nå bl.a. utvecklingsstörda och personer med andra lässvårig- heter (t.ex. vid dyslexi) krävs tillrättalagd lättläst nyhetsin- formation. Tidningen 8 SIDOR ger en sådan bearbetad in- formation. Det krävs dock enligt utredningens mening ytter- ligare resurser för att ge tidningen en större spridning, så att upplagan och därmed intäkterna kan öka. Vi föreslår ett stat- ligt stöd orn 2,5 miljoner kronor fördelat på fem år för ut- veckling och marknadsföring av tidningen.

Böcker

Staten anslår i dag drygt 60 miljoner kronor till talboksut- givning. Merparten av detta avser Tal- och Punktskriftsbiblio- tekets (TPB) verksamhet inklusive högskolelitteraturfram- ställningen. Knappt 4 miljoner kronor avser framställningen av lättläst, s.k. LL-litteratur.

Vi menar att det krävs ökad utgivning av tal- respektive LL-böcker. Detta stöd bör finansieras via statsbudgeten också under den kommande 5-årsperioden. För att kunna nå flera funktionshindrade och öka mångfalden i utbudet börjanslagen till TPB och LL-stiftelsen emellertid räknas upp med totalt 25 miljoner kronor fördelade på en 5-årsperiod.

Läromedel

För att uppnå en likvärdig undervisnings- och läromedelssitu- ation för elever med funktionshinder föreslår vi att skollagen förtydligas avseende erforderligt anpassade läromedel, att tal- bokstillgången för synskadade grundskole- och gymnasieele- ver ökas, att ny teknik tas till vara på ett mera effektivt sätt och att läromedelsutbudet förstärks för döva och hörselskada— de och för vissa rörelsehindrade elever. Behov av läromedel för elever med stora läs- och skrivsvårigheter (dyslexi) måste en- ligt vår mening uppmärksammas genom ett särskilt uppdrag till Statens institut för handikappfrågor inom skolan (SIH).

Vi föreslår mot denna bakgrund en engångsanvisning till SIH på 4 miljoner kronor för upprustning av läromedelsen- heterna m.m. och 1 miljon kronor till TPB. Fr.o.m. den 1 januari 1995 föreslår vi ett kommunalt ansvar fullt ut för erforderligt anpassade läromedel och pedagogiska hjälpmedel till funktionshindrade elever.

Resemöjligheter (kap. 11)

Vår uppfattning är att kollektivtrafiken skall vara basen i trafikförsörjningen också för funktionshindrade. Målet skall vara att människor med funktionsnedsättningar tillförsäkras samma villkor och möjligheter att resa som andra invånare. Den enskilde skall kunna resa på egen hand även med allmän- na trafikmedel.

Vi redovisar ingående två modeller för att genomföra ett samlat ansvar för färdtjänst och kollektivtrafik.

En modell är att trafikhuvudmannen i länet ges ett lagfäst ansvar för både kollektivtrafik och färdtjänst.

En annan modell är att kommunerna och trafikhuvudman- nen i respektive län avtalar om att trafikhuvudmannen skall upphandla och samordna färdtjänst (inkl. ombesörja legitime- ring för färdtjänst).

Vi förordar i nuläget en konsekvent tillämpning av en av— talsmodell inom ramen för nuvarande regelsystem för kol- lektivtrafik, färdtjänst och sjukresor.

Erfarenheterna av avtalsmodellen skall enligt vår mening följas upp. En prövning av en lagfäst modell skall ske senast år 1996.

Kapitlet innehåller vidare bl.a. en redovisning av brister i anpassning av färdmedel, terminaler och miljöer utifrån behov vid olika fimktionsnedsättningar (även s.k. medicinska handi- kapp uppmärksammas liksom behov vid psykiska störningar).

Från firnktionshindrades synvinkel är kollektivtrafiken en helhet. Anpassning krävs i hela resekedjan. Därför anser vi att lagen (1979:558) om handikappanpassad kollektivtrafik (HA- KO) skall kompletteras med en föreskrift som hänvisar till våra förslag i plan- och bygglagen om handikappanpassning inom en tioårsperiod av gatumiljöer, hållplatser och termina- ler.

Vidare anser vi med utgångspunkt i vårt synsätt att be- greppet resenär med funktionshinder bör användas genom- gående i lagen om handikappanpassad kollektivtrafik i stället för ”handikappade”.

Olika trafikmedel och behov av tillgänglighetsskapande åt- gärder behandlas utförligt (bussar, spårbundna fordon, för- ortståg, regional tågtrafik, flyg m.m.) och krav uppställs på tidsrymder och omfattning beträffande genomförandet av oli- ka åtgärder.

För bussar i linje- och beställningstrafik föreslås en period på ca 15 år (mellan 1995—20 10) för tillgänglighetsanpassning. Den årliga merkostnaden beräknas till 130 miljoner kronor. För loktågvagnar räknar vi med en genomförandeperiod på 1-15 år vilket ger en årlig kostnad på 9 miljoner kronor under de första fem åren och 1,5 miljoner kronor de följande tio åren.

Kostnader för anpassning av förortståg bedöms vara 3 miljo-

ner kronor per år mellan 1997—2002 och 1,5 miljoner kronor t.o.m. år 2012, för spårvagnar 9 miljoner per år mellan 1997—2002. Under åren 2002-2012 beräknas merkostnaden avseende spårvagnar till knappt 10 miljoner kronor per år. När det gäller lyftanordningar på flygplatser föreslås en engångs- investering på 3 miljoner kronor, vilket innebär att samtliga flygplatser i Sverige som saknar nosbryggor har lyftar in- stallerade senast två år efter att våra förslag i denna del trätt i kraft. Sammantaget uppgår merkostnaden för redovisade insatser till 150 miljoner kronor per år under de första fem åren och till 140 miljoner kronor per år mellan åren 2002—2012. Handikappombudsmannen föreslås ha uppgiften att bevaka efterlevnaden i dessa sammanhang och kunna påtala om ex- empelvis tidsgränser för uppnådd anpassning ej hålls.

Rätt till grundläggande telekommunikation (kap. 12)

Teleteknikens utveckling innebär stora, i vissa fall unika, möjligheter till ökad delaktighet för människor med funk- tionsnedsättningar. Vi betonar att grundläggande telekommu— nikation för funktionshindrade omfattar långt mer än en fun- gerande telefonitjänst. I begreppet bör också beaktas hur tele- kommunikation i kombination med datateknik kan underlätta vardagliga uppgifter, sociala kontakter m.m. och dessutom vara mycket betydelsefull för enskildas (och anhöri- gas) trygghet.

Redan vid det traditionella bruket av telefonitjänster har funktionshindrade merkostnader i förhållande till andra med- borgare. Ett av flera exempel är att samtal via texttelefon tar 3-10 gånger längre tid än motsvarande muntliga samtal, vil- ket ger betydande telefonräkningar.

Vi lägger förslag med syfte att dels ta tillvara nya tekniska landvinningar, dels ekonomiskt underlätta för enskilda med funktionsnedsättningar att ha tillgång till grundläggande te- lekommunikation på lika villkor som andra. Funktionshindra- de skall inte betala mer än andra för teletjänster.

Vi konstaterar att den vanliga telefonitjänsten under över- skådlig tid kommer att vara dominerande men att utrust-

ningen på flera punkter skulle kunna göras mer lättillgänglig och användbar.

S.k. datorkonferenser har visat sig öppna många nya kon- taktvägar för personer med omfattande funktionsnedsättning- ar. Vidare beskriver vi ett antal nya tjänster (TeleGuide, läs- service per telefon, digital överföring av tal, bild och text (ISDN), mobiltelefoni m.fl.) som har stora utvecklingsmöjlig- heter och kan få avgörande betydelse för enskildas (och i vissa fall anhörigas) dagliga livsföring.

Företagen på teleområdet har i alltför liten omfattning be- aktat funktionshindrades behov. Det krävs enligt vår mening såväl lagstiftning som stimulansåtgärder för att få förändring- ar till stånd.

Vi föreslår att det i den telelag som nu förbereds tydligt skall framgå allas lika rätt till grundläggande telekommunikation. Den särskilda telemyndighet som inrättas fr.o.m. den 1 juli 1992 skall enligt vår uppfattning ha uppgiften att bl.a. grans- ka och följa hur funktionshindrades behov av telekommunika- tion tillgodoses.

Vi förordar beträffande ansvars— och finansieringsprincipen (af-principen) på teleområdet dels en enskild, dels en kollektiv tillämpning.

Med enskild tillämpning av af-principen menar vi att re- spektive teleoperatör så långt möjligt skall anpassa sin verk- samhet till funktionshindrades behov. Det skall ske inom nor- mala affärsmässiga hänsyn och tillgänglighetsskapande åt- gärder skall bekostas av operatörerna.

Med en kollektiv af-princip avser vi att operatörer tillsam- mans skall svara för varandras, samhällets och enskildas kost- nader inom området. Detta sker genom en särskilt inrättad telefond som vi föreslår.

Telefonden skall kunna lämna stöd till:

enskilda för anskaffning av dyr telekommunikationsutrust- ning — enskilda för dagliga merkostnader som avser telekommuni- kation forskning och utveckling inom området med särskild in- riktning på funktionshindrades behov — operatörer och företag som erbjuder service för funktions- hindrade (t.ex. förmedlingstjänst).

Telefonden byggs upp genom att alla teleoperatörer betalar en årlig avgift till fonden i proportion till operatörernas respekti- ve omsättning.

Tillhandahållandet av teletekniska hjälpmedel till enskilda skall underlättas genom att landstingens rehabiliterings- och hjälpmedelsverksamhet blir skyldig att bistå med behovsut- redningar och i förekommande fall med en rekvisition som medger att den enskilde kan få ersättning från telefonden för inköp av utrustning. Vid behov föreslås landstingen bistå med inköp och installation av teletekniska hjälpmedel. Landsting- ens merkostnader föreslås då täckas via telefonden.

För att förstärka möjligheter till överblick över ett stort och komplicerat utbud föreslår vi införandet av frivillig varudekla— ration av teleterminaler (eventuellt på nordisk bas).

Sammantaget beräknar vi kostnader för olika insatser för grundläggande telekommunikation för enskilda till 58 miljo— ner kronor per år. Tillsammans med beräknade kostnader för FoU (15 mkr), texttelefoner (61 mkr) och telehjälpmedel (22 mkr) ger detta ett medelsbehov för telefonden motsvarande 156 miljoner kronor per år under de närmaste åren.

Arbetslivets tillgänglighet för människor med funktionshinder (kap. 13) Enskilda arbetsgivare har en mycket hög grad av handlings— frihet vid valet av personer som skall erbjudas anställning. Arbetsrättslig lagstiftning innehåller endast ett mindre antal regler som tar sikte på att främja arbetsmöjligheter för männi- skor med funktionsnedsättningar. Dessutom värnar dessa reg- ler i huvudsak om dem som redan har anställning.

I vissa andra länder tillämpas i varierande utsträckning kvotsystem för att bereda funktionshindrade tillträde till ar- betslivet. I Sverige finns inte sådana system. I gengäld har vi en bred arsenal av olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder, som skall stärka enskildas förutsättningar (vägledning, AMI, Samhall, lönebidrag m.m.).

N är det gäller styrande eller stimulerande anställnings— främjande åtgärder analyserar vi i kapitlet tre alternativa former som också kan kombineras:

a) lönesubventioner b) kvotsystem 0) andra ekonomiska incitament för arbetsgivare.

Lönesubventioner utgår numera i form av ett nytt flexibelt lönebidrag vilket fastställs till sin nivå efter förhandling mel- lan arbetsförmedling och arbetsgivare.

I ett försämrat arbetsmarknadsläge är risken stor att arbets- förmedlingen dels måste erbjuda högre bidragsnivåer för att få till stånd anställningar, dels måste använda lönebidrag för personer som annars skulle ha fått anställning på den reguljä- ra arbetsmarknaden utan lönestöd.

Handikapputredningen betonar starkt behovet av uppfölj- ning av de nya flexibla lönebidragen och deras effekter på anställningsmöjligheter för utredningens personkrets.

Kvotsystem skulle innebära att arbetsgivare åläggs att ha en viss andel anställda med funktionshinder. Erfarenheter från andra länder är inte odelat positiva bl.a. på grund av att det är svårt att inordna mindre arbetsgivare i systemet och att man därmed går miste om många lämpliga arbetstillfällen. Det är också risker för negativa attityder mot dem som fått anställning genom kvotförfarande.

Handikapputredningen anser därför att införande av even- tuella kvotsystem måste komma i andra hand. Vi är dock inte helt främmande för en förnyad prövning av denna möjlighet anpassad efter svenska förhållanden.

Andra ekonomiska incitament skulle innebära att arbetsgi- vare får påtagliga konsekvenser av sin rekryteringspolitik. T.ex. skulle arbetsgivare som anställer personer med funk- tionshinder kunna få minskade arbetsgivaravgifter medan andra som inte anställer skulle få högre avgifter.

Enligt handikapputredningen är det positivt att utveckla ekonomiska incitament och styrmedel. Mycket stor omsorg måste dock ägnas åt att utveckla system som har tydliga och enkla regler för avgiftsnivåer etc.

Handikapputredningen redovisar förslag om att följande områden snarast måste utvecklas för att som helhet stärka anställningsfrämjande åtgärder för personer med funktions— nedsättningar:

förberedande insatser

— likvärdig ställning i arbetslivet insatser för att stärka den enskildes förutsättningar ekonomiska incitament.

Inom dessa områden föreslår handikapputredningen bl a ett system med lagstadgad skyldighet för arbetsgivare med ett visst minsta antal anställda (förslagsvis 25) att tillhandahålla praktikplatser för personer som avses i personkretsen för den nya lagen, LSS. Arbetsgivares skyldighet föreslås regleras i en ny lag om arbetslivets tillgänglighet (se nedan).

Vid en eventuell förändring av arbetsförrnedlingsmonopolet måSte enligt handikapputredningen även nya tillkommande arbetsförmedlingar, vid sidan av den offentliga, ha en lagfäst skyldighet att biträda funktionshindrade.

Arbetsmarknadsinstituten med särskilda resurser föreslås utifrån ett helhetsperspektiv kunna erbjuda personer med om- fattande fimktionsnedsättningar inslag av grundrehabilite- ring.

Handikapputredningen föreslår vidare en helt ny lagstift- ning om arbetslivets tillgänglighet för människor med funk- tionsnedsättningar. Enligt förslaget ställer lagen krav på arbetsgivare att vidta såväl generella som individuella åtgärder för att främja an- ställnings— och arbetsmöjligheter för personer med funktions- hinder. Lagen fastställer även att arbetsgivare inte får miss— gynna en arbetstagare eller arbetssökande på grund av dennes funktionshinder. Lagen skall ses som en pluslag i förhållande till befintlig arbetsrättslig lagstiftning och är en praktisk till- lämpning av af-principen.

Ekonomisk kompensation för merkostnader vid tillgänglig- hetsskapande åtgärder bör på sikt finansieras inom sektorn som helhet via exempelvis arbetsgivaravgift, men i nuläget över statsbudgeten. Kraven innebär bl.a. att den enskilde vid behov skall ha tillgång till arbetshjälpmedel/arbetsbiträde. Det ställs enligt lagförslaget också krav på arbetsgivaren att t.ex. anpassa introduktion, utbildning m.fl. liknande insatser inom ramen för personalutveckling.

Lagförslaget innehåller sanktionssystem mot arbetsgivare som missgynnar arbetssökande eller arbetstagare på grund av hans eller hennes funktionshinder.

Lagen föreslås ersätta den nuvarande främjandelagen. Utöver ovan nämnda insatser vill vi också stärka förut- sättningarna att ”starta eget” genom höjt ekonomiskt stöd. Vi föreslår en försöksverksamhet med s.k. ”supported employ- ment”. Vidare föreslår vi en utvärdering (år 1993) av effekter för svårt funktionshindrade av sjuklönereformen från 1992.

Vi lägger även förslag om en särskild professur i metodikut- veckling rörande arbetslivets tillgänglighet för funktionshind- rade.

Kostnader för våra förslag rör främst de statliga arbets- marknadspolitiska anslagen. Flertalet av de personer som be- rörs av förslagen uppbär förtidspension/sjukbidrag och skall genom förverkligandet av våra förslag få tillgång till aktiva rehabiliterande åtgärder. Dessa motsvarar kostnadsmässigt dagens kostnader för KBT— och socialförsäkringssystemet. De kostnader som uppkommer vid genomförande av övriga åt- gärdsförslag är 30 miljoner kronor per år under tre år för högre stöd vid ”starta-eget” och försöksverksarnhet med ”supported employment samt 1,5 miljoner kronor per år för forskning.

Diskriminering i näringsverksamhet (kap. 14)

Genom media, erfarenheter från enskilda och handikapporga- nisationer har handikapputredningen tagit del av många ex- empel på diskriminerande bemötande av människor med funktionsnedsättningar.

Det finns för närvarande inte några lagbestämmelser som skyddar funktionshindrade mot diskriminering i näringsverk- samhet.

Vi anser att samhället mycket tydligt måste ta avstånd från olika slag av fördomsfullt uppträdande mot funktionshindra- de. Från principiella synpunkter är det viktigt att samhället verkningsfullt stöder den som missgynnas på grund av funk- tionshinder.

Vi föreslår därför ett skydd mot diskriminering av funk- tionshindrade genom att det införs en möjlighet att väcka allmänt åtal i de fall en person diskrimineras på grund av funktionshinder. Bestämmelsen bör införas som tillägg till sfadgandet om olaga diskriminering i brottsbalken (16 kap. 9 9).

Vårt förslag har stor räckvidd. Som exempel på när be-

stämmelsen kan bli tillämplig kan nämnas att en funktions- hindrad person nekas tillträde till en restaurang med hän- visning till funktionshindret och att en funktionshindrad inte ges möjlighet att använda ett allmänt färdmedel på samma villkor som andra människor. Olaga diskriminering kan också vara att en näringsidkare inte anpassat teknikstyrd service så att firnktionshindrade kan använda den (t.ex. bankomat, tele- fonkiosk).

En diskriminerande handling kan också vara uttalande, åtbörd, våldshandling m.m. Bestämmelsen i brottsbalken om- fattar endast sådana situationer där någon uppsåtligen miss- gynnar en person genom att behandla honom mindre för- månligt än andra. Straffet för sådan olaga diskriminering är böter eller fängelse i högst ett år.

I fråga om tillgänglighet till lokaler till vilka allmänheten har tillträde har föreslagits ändringar i PBL (se kap. 9). Att inte anpassa en lokal eller gatumiljö så att en person med funktionshinder kan få tillträde är inte att anse som straffbar diskriminering. Enligt handikapputredningens förslag kan i sådana situationer handikappombudsmannen med stöd av plan- och bygglagen utfärda föreläggande och sätta ut vite för att framtvinga tillgänglighet.

Förbudet mot diskriminering gäller även den som är an- ställd i näringsverksamhet och den som är anställd i allmän tjänst i stat eller kommun.

Vi anser det viktigt att handikappombudsmannen inom ra- men för sin uppgift följer utvecklingen och att ombudsmannen har möjlighet att på den enskildes vägnar väcka åtal om olaga diskriminering i de fall åklagare inte gör detta.

Bevakning av funktionshindrades likställighet med andra invånare (kap. 15)

Varje samhällssektor har ett ansvar för att bevaka frågor som rör funktionshindrade och deras villkor. Dessa uppgifter skall förvaltas och utvecklas integrerat med sektorns övriga upp- gifter. Vi anser att det är otillräckligt att bevakning, utveck- ling etc. enbart skall ske genom myndigheter med särskild inriktning på handikappfrågor. Fördelen hos dessa myndig- heter är möjligheten att hålla en hög samlad kompetens i sakfrågorna. Det föreligger dock betydande risk för att andra

inom respektive sektor ”friskriver” sig från sitt ansvar. Där- igenom uppstår oönskade särlösningar.

Vi har därför även sett behov av en kraftfull funktion som brett över hela sarnhällsfältet kan följa efterlevnaden av lagar m-m. och särskilt uppmärksamma att funktionshindrade inte missgynnas. Vi har föreslagit inrättande fr.o.m. den 1 juli 1993 av en särskild ombudsman, en handikappombudsman, som dels skall ha en rådgivande och en upplysande funktion, dels en roll som granskare och utvärderare av gällande lag- stiftning på området.

Handikappombudsmannen skall vidare vara en garant för funktionshindrades rättigheter i samhället och kunna verka brett över hela sarnhällsfältet. För att kunna fylla denna upp- gift bör ombudsmannen i samspel med organisationer och myndigheter sträva efter att öka insikten om gällande regler och värderingar som dessa bygger på samt initiera föränd- ringsprocesser för att framhäva fimktionshindrades intressen.

Ombudsmannens uppgifter är både generella och individu- ella.

Till de förra hör att genom överläggningar med statliga och kommunala myndigheter, företag och organisationer m.fl. främja funktionshindrades möjligheter att nyttja allmän och enskild verksamhet på ett sätt som leder till delaktighet och jämlikhet. Ett underlag för sådana överläggningar är bl.a. de välfärdsstudier som vi föreslår skall utföras av SCB med sär- skild inriktning på levnadsvillkor för svårt funktionshindrade (se nedan).

Till de individuella uppgifterna hör att ge råd och upp- lysningar till enskilda om hur de skall kunna ta till vara sin rätt, vem de skall vända sig till etc.

Vi föreslår i vissa hänseenden en processförande roll för ombudsmannen som dock inte skall verka som enskildas ”ad- vokat”. Vi menar att ombudsmannen på eget initiativ skall ha möjlighet att företräda den enskilde i ärenden som är be- tydelsefulla för rättstillämpningen. På så sätt får ombudsman- nen ytterligare ett medel att följa hur gällande lag fungerar.

Detta kräver ingående överväganden inom varje samhälls- område. Vi har efter sådana överväganden föreslagit lösningar som i vissa fall skiljer sig från varandra avseende de av oss prioriterade åtta områdena. Inom två områden — arbetslivs- och näringsverksamhetsområdena föreslår vi i detaljerade

bestämmelser förbud mot diskriminering av funktionshindra- de. Vi föreslår även rättsföljder i detta sammanhang. Inom dessa områden får handikappombudsmannen en processföran- de roll i mål och ärenden av betydelse för rättstillämpningen. I fråga om arbetslivsområdet föreslår vi att handikappombuds- mannen skall kunna företräda den enskilde om det annars finns särskilda skäl.

Inom vissa andra områden föreslår vi att handikappom- budsmannen skall följa efterlevnaden av bl.a. tidsgränser för att förverkliga av oss föreslagna tillgänglighetsskapande åt- gärder. Vi föreslår i dessa sammanhang att handikappom- budsmannen genom vitesföreläggande skall kunna fram- tvinga åtgärder.

Ombudsmannens ansvar och befogenheter har vi angett i ett förslag till lag om handikappombudsman.

I kapitlet redovisas även andra förslag för att bevaka funk- tionshindrades likställighet med andra.

Vi föreslår att SCB får ett särskilt uppdrag att fortlöpande följa välfärdsutvecklingen för svårt funktionshindrade och att materialet skall ställas till huvudmännens, brukarorganisa- tionernas, handikappombudsmannens m.fl. förfogande.

Statsbidragshanteringen avseende bidrag till handikappor— ganisationema knyts till Socialstyrelsen och de administrati- va uppgifter styrelsen redan har rörande dessa bidrag.

En ändrad uppgiftsfördelning med tydligare ansvar för varje samhällssektor leder till förslag om avveckling av Statens Handikappråd (SHR) från den 1 juli 1993.

De nya kostnader som blir följden av att inrätta en handi- kappombudsman, ca 5 miljoner kronor per år, räknar vi med skall täckas av det anslag som nu utgår till SHR.

Fritid, rekreation och semester (kap. 16) Handikapputredningens överväganden och förslag om fritid, rekreation och semester för personer med omfattande funk- tionsnedsättningar redovisas i detta och i tre av utredningens tidigare betänkanden. Tillsammans bildar förslagen en helhet.

Enskildas uppfattningar om innehållet i en rik fritid, re- kreation och semester skiftar. Handikapputredningen har där- för sett som sin huvuduppgift att försöka skapa rättvisa förut- sättningar för valfrihet och möjligheter att tillgodose olika

intressen. Fritid, rekreation och semester har för många med svåra funktionsnedsättningar en större betydelse i den in- dividuella situationen än för andra när det gäller välbefinnan- de, hälsa och livskvalitet.

Vi menar att de Viktigaste stegen för att förbättra möjlig- heter till fritid, rekreation och semester för svårt funktions- hindrade är

—— en fast förankring och ett förverkligande av ansvars— och finansieringsprincipen för tillgänglighetsskapande åtgärder — ett genomförande av individinriktade förslag i vårt huvud- betänkande (SOU 1991:46), särskilt insatser enligt förslaget till lag om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS vissa kompletterande insatser som vi föreslår i detta kapitel, bl.a. om anläggningar för rekreation och semester och rese- service

— en uppföljning och bevakning av planering och genomföran- de av insatser som främjar funktionshindrads likställighet med andra, genom dels olika myndigheters uppföljningsan- svar, dels den av oss föreslagna särskilda handikapp- ombudsmannen.

Vi lägger förslag om statligt ekonomiskt stöd till anläggningar för rekreation och semester vilka har hela landet som upp- tagningsområde. Vi menar dock att denna fråga åter bör prö- vas under senare delen av 1990—talet. Syftet bör vara att finna former för ett kommunalt stöd till verksamheten.

Vi föreslår vissa riktlinjer för det statliga driftbidraget till rekreationsanläggningar i nuläget. Allmänt gäller att männi- skor med funktionshinder likt andra gäster betalar vad gängse pensionatsvistelser kostar. Merkostnaden för anläggningens extra utrustning och service kompenseras. I kapitlet redovisas detaljerade förslag till beräkningsgrunder för bidraget som byggs upp av olika komponenter.

Service vid resor behöver förstärkas i flera led. I detta kapi- tel tar vi bl.a. upp att researrangörer med stöd av ansvars— och finansieringsprincipen bör åläggas skyldighet att informera om sina aktiviteter på ett sätt som är tillgängligt vid olika funktionsnedsättningar. En första åtgärd är att resebran- schens intresseorganisation uppmärksammas på behovet. Dessutom föreslår vi att Handikappinstitutet och Konsument-

verket får ett särskilt uppdrag att vidareutveckla detta förslag till en skyldighet.

Vi anser även att varudeklarationer på resor (framför allt utomlands) skall göras på ett sätt som tydligt anger grad och art av handikappanpassning. Konsumentverket bör få i upp- drag att bereda frågan ytterligare tillsammans med Handi— kappinstitutet, företrädare för resebranschen och med med- verkan av handikapporganisationerna. Särskild uppmärksam- het bör ägnas behoven hos människor med svåra funktionsnedsättningar.

Vi menar vidare att det befintliga utbudet behöver kom- pletteras med resor som till tempo, aktiviteter m.m. är an- passade efter behov vid olika funktionshinder. Här gäller även att stor uppmärksamhet måste ägnas utvecklingen av s.k. teknikstyrd service så att den inte skapar nya hinder. Konsu- mentverket och Handikappinstitutet ges uppdraget att hos resebranschen verka för att reseutbudet kompletteras.

De merkostnader för anpassningsåtgärder som uppkommer för arrangörer bör med stöd av ansvars- och finansierings- principen fördelas på samtliga resenärer.

För enskilda uppstår kostnader för t.ex. personlig assistans. För att möjliggöra rekreationsresor för människor med person- lig assistans enligt LSS måste särskilda möjligheter finnas för extra merkostnadsersättning. Ett första steg är att den en- skilde skall kunna ha minst en veckas årlig rekreationsvistel- se med personlig assistans fullt ut. Vi föreslår ett stöd på en nivå av 55 miljoner kronor.

Vårt förslag om ekonomiskt stöd till vissa anläggningar för rekreation innebär en höjning av statsbidraget i fråga med 4,5 miljoner kronor per år från nuvarande nivå.

Arbetshjälpmedel (kap. 17)

Det finns i dag inga föreskrifter om arbetshjälpmedel på ar- betsmiljöområdet. Arbetsgivare har visserligen arbetsmiljö- och anpassningsansvar samt ett förstahandsansvar för arbets- livsinriktad rehabilitering, men det saknas ett uttalat ansvar att tillhandahålla arbetshjälpmedel. Arbetsmarknadsmyndigheter skall i första hand lämna bi- drag för arbetshjälpmedel till arbetslösa med funktionshinder och till arbetshjälpmedel under de första sex anställnings-

månaderna. Försäkringskassan kan ge bidrag till arbetshjälp- medel åt anställda.

För den enskilde kan det uppstå svårigheter genom att ansvaret för olika slags hjälpmedel är fördelat på flera och att det är svårt att få lättillgänglig och aktuell information om bl.a. arbetshjälpmedel.

För arbetsgivare innebär en anställning av personer med hj älpmedelsbehov dels merkostnader, dels behov av att söka ny kunskap inom områden som han/hon inte omedelbart bemäst- rar.

För samhället uppstår genom det uppdelade ansvaret för hjälpmedel respektive arbetshjälpmedel problem att fullt ut utnyttja samordningsmöjligheter mellan olika sektorer (sjuk- vård, arbetsmarknad).

Därutöver kan decentralisering innebära risk för att special- kunskaper urholkas. Den ekonomiska pressen skapar också osäkerhet om möjligheter att tillgodose behov av avancerade tekniska hjälpmedel etc. Behovet av att stärka samverkan understryks sålunda av flera skäl.

Vi formulerar mot denna bakgrund övergripande krav rö- rande arbetshjälpmedel:

— bättre tillgång till adekvata, moderna och effektiva arbets- hjälpmedel för att hävda arbetslinjen för Vår målgrupp

— starkare krav/incitament för arbetsgivare att se till att ar- betshjälpmedel finns

tydlig ansvarsfördelning mellan myndigheterna samt få och enhetliga kontaktytor som ger rationell ärendehantering m.m. —— lättillgängligt kunskapsstöd för brukare och arbetsgivare stärkta drivkrafter för forskning och utveckling inom hjälp- medelsområdet.

Vi föreslår att tillhandahållandet av arbetshjälpmedel regle- ras i den av oss föreslagna lagen om arbetslivets tillgänglighet för personer med funktionshinder. Arbetsgivare föreslås bli skyldiga att se till att det finns arbetshjälpmedel som gör att arbetstagare med funktionshinder kan utföra sitt arbete. Han- dikappombudsmannen skall bevaka enskildas rätt till arbets- hjälpmedel och kan i principiellt viktiga fall av missgynnande

eller om särskilda skäl föreligger föra enskilda ärenden till arbetsdomstolen.

Den nuvarande ansvarsfördelningen beträffande bidrag m.m. till arbetshjälpmedel skall bestå men renodlas. Möjlig- heter till samverkan bör utnyttjas bl.a. för gemensam policy mellan aktörerna i dessa frågor. Vi menar att de lokala sam- verkansgrupperna hos försäkringskassorna är ett lämpligt fo— rum för behandling av hithörande frågor.

Vi uppmärksammar särskilt förhållandet när enskilda har sjukdomar som successivt ger försämringar (progredierande tillstånd). Hjälpmedelsbehov kan aktualiseras i ökande grad. Försäkringskassans möjligheter att ge bidrag till arbetsgivare när en anställds behov av hjälpmedel uppkommer vid pro- gredierande sjukdomar/funktionsnedsättningar bör öka och motsvara möjligheter till bidrag vid nyanställning. Vi beräk— nar merkostnaderna till 15-20 miljoner kronor per år.

Vi menar Vidare att personer med omfattande funktionsned- sättningar utan kostnad skall få hjälp av arbetsmarknads— institut med särskilda resurser (AMI-S) även i de situationer när personer inte är arbetslösa. För denna insats beräknas en årlig merkostnad på 2-3 miljoner kronor.

Vi anser att en stärkt och spridd modern teknik för att utveckla nya arbetshjälpmedel medför att fler funktionshind— rade får arbete. Vi föreslår därför en kraftfull utvecklingsin- sats med hjälp av Arbetsmiljöfonden och centrumbildningar/ kunskapscentra. För detta avdelas 75 miljoner kronor årligen under en 5-årsperiod från Arbetslivsfonden.

Arbetsmiljöfonden bör inom arbetslivsområdet få medel att skapa ett sammanhållet program om arbetshjälpmedel, ar- betsplatsutformning och arbetsmiljö för funktionshindrade etc. Inom programmets ram bör t.ex. arbetsmiljöinstitutet stärka sin forskning på området.

Företagshälsovårdens insatser som expertresurs bör främjas och fördjupad kompetens byggas upp inom handikappområdet.

Generella och individuella insatser för invandrare med omfattande funktionshinder (kap. 18) Vi menar att ansvar och skyldigheter som åligger verksam- heter för t.ex. habilitering, rehabilitering, stöd och service skall fullgöras med det mått av individualisering som alltid

krävs oavsett om den enskilde har s.k. invandrarbakgrund. Former för bemötande, kunskaper och erfarenheter måste ut- vecklas för att säkra att ansvar och skyldigheter inte luckras upp när enskilda har behov av språklig eller annan assistans för att få tillgång till behövligt stöd.

I kapitlet görs en genomgång av förändringar som skett i frågor som vi tog upp i Vårt kartläggningsbetänkande (SOU 1990:19): Nya former för statlig ersättning Vid kommunernas flyktingmottagande, kvotflyktingars situation, projekt om flyktingbarn m.m.

Vi konstaterar vidare att människor med invandrarbak- grund utifrån sina behov till följd av omfattande funktionsned- sättningar ingår i målgruppen för tidigare förslag i huvudbe- tänkandet. Det innebär att deras situation kan förbättras ge- nom en utvecklad uppsökande verksamhet, planering och information enligt vårt förslag om tillägg till SoL. Habilitering och rehabilitering som stärks av oss genom tillägg till HSL ger också förbättringar liksom de särskilda rättigheter som kan erbjudas med stöd av den nya lagen LSS. Vi markerar i alla dessa sammanhang behovet av åtgärder som underlättar kom- munikation mellan enskilda och företrädare för olika stöd- och serviceverksamheter: tolkhjälp, flerspråkig service, undervis- ning i svenska som tar hänsyn till behov av tillgänglighets- skapande åtgärder, kontaktperson, personlig assistans m.m.

Handikapputredningen förutsätter att Socialstyrelsen inom ramen för sitt uppdrag att följa genomförandet av den nya lagen, LSS, också bevakar frågor som rör kompletterande in- satser för personer med invandrarbakgrund.

Vidare föreslås att ett kunskapscenter skall ha särskilda uppgifter att samla kunskap och utveckla metodik inom om- råden som avser enskilda med dubbla minoritetsvillkor, dvs funktionsnedsättning och invandrarbakgrund.

Staten föreslås utge ersättning till kommuner för särskilda insatser enligt LSS (under samma tidrymd som vid nuvarande s.k. särskilda ersättning). Statens kostnad bedömer vi blir 5-8 miljoner kronor per år. Synkronisering av individuella planer (dels enligt LSS, dels enligt regler för ersättning vid flykting- mottagande) bör ske och närmare utvecklas sedan pågående utvärderingar av schablonbidrag m.m. utförts av Statens In- vandrarverk (SIV) och Svenska kommunförbundet.

Förändringar som resultat av pågående beredning i rege- ringskansliet av asylfrågor bör vidtas med särskild hänsyn till personer med omfattande funktionshinder. Förtydligande pro- gramskrivning angående bl.a. tillgång till hjälpmedel föreslås ske i ett samarbete mellan Socialstyrelsen, Landstingsförbun— det och SIV.

Höjd åldersgräns för tillfällig föräldrapenning (kap. 19)

Genom stöd och service av skilda slag är det möjligt för många barn med funktionsnedsättningar och deras familjer att leva som andra som inte hindras av sjukdom eller funktionshinder. Ungdomar med funktionsnedsättningar flyttar hemifrån som andra unga osv. För många familjer är dock, trots insatserna från samhällets sida, det enda realistiska alternativet att den unge bor kvar i hemmet till dess att hela skolgången är slut- förd.

Vi anser att det finns behov av att höja åldersgränsen för rätt till tillfällig föräldrapenning. Vi anser att denna höjning bör omfatta samma personkrets som den som gäller för rätt till tillfällig föräldrapenning för barn mellan 12-16 år. Den nya åldersgränsen enligt vårt förslag anknyter till de rättigheter som finns för Vissa funktionshindrade att få gymnasial ut— bildning. För elever med utvecklingsstörning gäller rätt till gymnasial utbildning till utgången av vårterminen det kalen- derår då de fyller 21 år. Svårt rörelsehindrade ungdomar har också rätt till gymnasial utbildning i samma utsträckning. Om det behövs för att slutföra utbildningen gäller rätten till gymnasial utbildning för dessa grupper elever till utgången av vårterminen det år eleven fyller 23 år.

För föräldrar till utvecklingsstörda och svårt rörelsehindra- de barn anser vi att det är motiverat med en särlösning. Föräldrapenningen kan då utgå till utgången av Vårterminen det år eleven fyller 23 år, om han/hon fortsätter gymnasie- utbildningen efter att ha fyllt 21 år.

Vi anser i övrigt att de regler som gäller för tillfällig för- äldrapenning för dem som är mellan 12-16 år också skall gälla för dem som omfattas av den höjda åldersgränsen. Det innebär att om barnet har t.ex. personlig assistent så kan även förälder tillfälligtvis rycka in och utföra uppgifter som vanligtvis utförs

av den personlige assistenten. Detta får dock inte medföra att kommunen eller annan huvudman Övervältrar ansvaret för ett personligt stöd som vederbörande huvudman är skyldig att tillhandahålla förälder. Rätten till sådan insats kvarstår även om vårdaren/personlige assistenten blir sjuk.

En konsekvens av de utvidgade ersättningsmöjligheterna blir att rätten till ledighet från arbetet för att stanna hemma och vårda barnet utvidgas i samma omfattning.

Vi uppskattar att kostnaderna för den allmänna försäkring- en ökar med ca 23 miljoner kronor per år på grund av refor- men.

Avgifter (käp. 20)

Avgiftsfrågan har tidigare belysts i utredningens kartlägg- ningsbetänkande (SOU 1990:19) och i huvudbetänkandet (SOU 1991:46).

I föreliggande betänkande gör vi en genomgång av föränd- ringar av avgifter, skatter och inkomster under senare år. Vi konstaterar att skillnaderna mellan kommunerna när det gäl- ler avgiftsuttag för social hemtjänst alltjämt är betydande. Vi konstaterar även att tendensen till ett ökat avgiftsuttag för sociala tjänster och sjukvårdstjänster sannolikt kommer att bestå till följd av ett ökat resurstryck på kommuner och lands- ting i kombination med inriktningen att mer allmänt minska skattekvoten. Med tanke på målen om delaktighet och jämlik- het för funktionshindrade personer varnar vi för en utveckling med höjda avgifter på viktiga tjänster som enskilda är be- roende av i sin dagliga livsföring.

Vi redovisar närstående utredningars arbete med frågor om avgifter och kostnadsersättningar.

KBT-utredningen och Ädelavgiftsutredningen har nyligen lämnat betänkanden i fråga om bostadsstöd till pensionärer (SOU 1992:21) och avgifter och högkostnadsskydd inom äldre- och handikappomsorgen (SOU 1992:50). Merkostnadsutred- ningen som bl.a. arbetar med frågor om högkostnadsskydd för sjukresor och ytterligare en nivå inom systemet för handikapp- ersättning beräknas slutföra sitt uppdrag under hösten 1992.

Det angreppssätt som redovisades i vårt huvudbetänkande för att minska avgiftsskillnader mellan kommunerna och ned- bringa merkostnaderna för enskilda täcks i viss mån upp av de

ovan nämnda utredningarna. Vi menar därför att det inte är lämpligt att i nuläget lägga något separat förslag om avgifter för vår del. Vi anför dock att regeringen vid beredningen av ovan nämnda utredningars betänkanden bör beakta de syn- punkter som vi redovisar och i övrigt söka finna former för att geografiska eller befolkningsmässiga ojämnheter i avgiftsutta- get undanröjs. Synsättet att funktionshindrade inte skall be- tala extra för sitt servicebehov jämfört med andra skall därvid vara en utgångspunkt.

Med tanke på funktionshindrade personers utsatthet före- slår vi att en utvärdering sker senast år 1996 i fråga om avgifter för service, omvårdnad, vård, tekniska hjälpmedel och stöd för resande inom kommunernas och landstingens an- svarsområden samt läkemedelsförmåner och kostnadsersätt- ningar inom statens ansvarsområde. Samtidigt bör förutsätt- ningarna för och behovet av att införa ett integrerat hög- kostnadsskydd för kommunernas och landstingens tjänster till funktionshindrade belysas.

Personalutveckling (kap. 21)

Utbildning — grundutbildning, Vidareutbildning, fortbildning utgör en viktig grund för en yrkesgrupps kompetens. För att kunna utveckla bl.a. en god förmåga att utnyttja kunskaper i olika arbetsuppgifter behövs emellertid också handledning och konsultation. Det gäller inte minst inom vårt uppdragsom- råde.

Vi noterar att det aktuella arbetsmarknadsläget kraftigt förändrat rekryteringssituationen beträffande många yrken där det tidigare rått stor brist (sjukgymnaster, logopeder, hör- selvårdsassistenter, psykologer m.fl.). Tjänster har kunnat be- sättas med utbildad, ordinarie personal. Detta skall dock inte tolkas som att enskildas eller gruppers behov av olika yrkes- gruppers tjänster är tillgodosedda fullt ut.

Handikapputredningens förslag ställer krav på dels kom- pletterande, dels ny utbildning för flera personalkategorier. Behovet har understrukits av såväl handikapporganisationer som huvudmän för olika verksamheter.

Det har också påtalats att handikappaspekter krävs i ut- bildningar för en lång rad yrkesutövare utanför stöd- och ser- vicesektorn, bl.a. tekniker, arkitekter m.fl. som har väsentliga

uppgifter i frågor som avser generella tillgänglighetsskapande åtgärder.

Handikapputredningen betonar att utbildning, handledning och konsultation har flera syften. Framträdande är behovet av att utveckla inställningen till människor med funktionsned- sättningar och bl.a. frågor om likställighet och delaktighet i samhället.

Handikapputredningen föreslår bl.a. att den uppsökande verksamheten (enligt SoL och den föreslagna nya lagen LSS) skall användas som ett verkningsfullt underlag för att planera utbildningens innehåll m.m.

Vidare måste handikappaspekter få sina naturliga och vä- sentliga platser i grundutbildningar som logoped-, läkar—, sjuk- gymnastutbildningar m.fl. Vid tilldelning av medel för dessa utbildningar bör utbildningsdepartementet särskilt följa upp att sådana kompletteringar genomförs. Socialstyrelsen skall även, inom ramen för sitt uppföljningsansvar, särskilt följa upp utbildningsfrågor relaterade till kraven på olika verksamhe- ters innehåll.

Socialstyrelsen föreslås vidare att i samverkan med de båda kommunförbunden få ett särskilt uppdrag att inventera be- hovet av specialistpersonal inom habilitering/rehabilitering och upprepa sådana behovsbedömningar med regelbundenhet (vart fjärde år).

Handikapputredningen föreslår inrättande av en ny regio- nalt organiserad specialist/vidareutbildning på högskolenivå med inriktning mot handikappkunskap och habilitering. Den vidareutveckling av expertkunnandet som det här är fråga om byggs ut etappvis och kostar inledningsvis ytterligare 3 miljo- ner kronor per år. Fr.o.m. år 1996 beräknas merkostnaden till drygt 10 miljoner kronor per år.

För att säkra kvaliteten föreslår vi att utbildningen plane— ras och organiseras vid några centra för handikappforskning eller motsvarande högskoleenheter som ges möjlighet att söka statliga medel för en särskild administrativ/pedagogisk resurs. Kostnaderna för detta beräknas till 1,5 miljoner kronor år- ligen.

I kapitlet redovisas också satsningar för fortbildning i sam- band med genomförande av handikapputredningens förslag i kommuner och landsting. Vi betonar värdet av att handikapp- organisationer och enskilda med funktionsnedsättningar med-

verkar i sådan utbildning. Kostnaderna för detta beräknas till ca 70 miljoner kronor per år för kommunerna och till 5-6 miljoner kronor per år för landstingen.

Forskning och utvecklingsarbete (FoU) (kap. 22)

Handikapputredningens förslag ger forskningsbehov och be- hov av systematiskt utvecklingsarbete. Det gäller dels behov av sådan forskning som vanligen betraktas som uttalad handi- kappforskning, dels annan forskning som har eller bör ha handikappaspekter och relevans för funktionshindrades vill- kor.

Vi har framhållit att funktionshindrades likställighet måste hävdas av och vara ett ansvar för varje samhällssektor och dess aktörer. Uppgiften skall utföras integrerat med andra uppgifter inom sektorn och åtgärder skall finansieras som dessa. Denna princip har bäring också på utvecklingen av forskning inom vårt uppdragsområde.

Vi menar att det finns tydliga behov av att stödja och främja en uttalad handikappforskning.

Detta är dock inte tillräckligt. Det måste starkare än nu framhållas vikten av att handikappaspekter lyfts fram inom forskning på andra områden. Som exempel från våra över- väganden och förslag tar vi bl.a. fram områden som transport- forskning, forskning om teleteknik och samhällsekonomisk forskning.

Vi menar att den verksamhet som sedan år 1990 är knuten till Socialvetenskapliga forskningsrådet med bl.a. uppgiften att stimulera handikappforskning bör bestå och utvecklas. Enligt vår mening bör den emellertid kompletteras med något övergripande (inte sidoordnat) organ som genom program- skrivning brett kan ge uttryck för forskningsbehov om funk- tionshindrades situation i samhället och inom olika sektorer.

Vi föreslår en nationell programgrupp för denna breda be— vakning av att viktiga forskningsbehov aktualiseras och kom- mer till uttryck i långsiktiga program. På detta sätt stärks s.k. handikapprelevant forskning.

Programgruppen bör få en övergripande organisation och inte vara knuten till viss sektorsforskning.

Programgruppen skall på lämpligt sätt skaffa sig medel för återkoppling av de olika programmens utveckling. Detta ma-

terial kan sedan utgöra underlag för kommande forsknings- pollitiska propositioner.

Forskningsråden blir enligt tillägg till sina instruktioner skyldiga att inom sina uppgifter beakta programgruppens prioriterade områden.

Vi föreslår vidare förstärkta insatser på vissa eftersatta områden. Det gäller bl.a. samordning mellan forskningsråden och tvär- och mångvetenskaplig handikappforskning vid sär- skilda centra.

Andra eftersatta områden avser arbetshjälpmedel. Vi före- slår bl.a. att Handikappinstitutet skall få en tydligare roll när det gäller att skriva fram forsknings- och utvecklingsbehov inom detta område. Arbetslivsinriktad FoU förstärks genom att Arbetsmiljöfonden avdelar medel för ett sammanhållet pro- gram om bl.a. arbetsplatsutformning.

Arbetsmiljöinstitutet föreslås vidare bygga upp ett särskilt programområde med denna inriktning.

En särskild professur föreslås inom området metodutveck- ling gällande arbetslivets tillgänglighet för människor med funktionshinder.

Vi föreslår även utifrån ämnesområdenas vikt för funktions- hindrade att två ytterligare professurer inrättas, en med sär- skild inriktning på habilitering för barn och ungdomar med svåra funktionsnedsättningar och en inom nationalekonomi med särskild inriktning på samhällsekonomiska studier av stöd, service etc. till funktionshindrade.

Vi pekar också som exempel på ett antal andra eftersatta områden bland dem kunskapsuppbyggnad om invandrare med omfattande funktionsnedsättningar, psykoterapi för funktions- hindrade m.m. Vi menar att dessa områden bör bli föremål för beaktande av den av oss föreslagna särskilda nationella pro- gramgruppen i dess kommande arbete.

Sammantaget föreslår vi olika insatser inom FoU med än- knytning till våra förslag omfattande en nivåhöjning av stöd över statsbudgeten om 5 miljoner kronor per år under i första hand tre år och därtill årliga medel till tre professurer till en kostnad på 4,5 miljoner kronor per år. Dessutom föreslår vi en särskild satsning via Arbetslivsfonden om 75 miljoner kronor per år under en femårsperiod. (FoU-medel i särskild ordning

inom området grundläggande telekommunikation redovisas i kap. 12.)

Finansiering och prioritering av våra förslag (kap. 23)

Människor med funktionshinder skall enligt vår uppfattning få sina grundläggande behov tillgodosedda inom ramen för samhällets ordinarie välfärdsanordningar. Särlösningar skall användas bara undantagsvis.

Vi menar också att samhället på sikt måste ges en sådan utformning att det är tillgängligt för alla.

Vi har därför enligt ovan prioriterat åtta områden, där vi bedömer att förutsättningarna för en konsekvent tillämpning av ansvars— och finansieringsprincipen är störst. De kostnader som uppstår för olika former av handikappanpassning skall i första hand bäras av varje aktör och i andra hand av sektorn sammantaget. Det betyder att kostnader för anpassning skall finansieras på det sätt som tjänster/produkter i övrigt finans- ieras. Ytterst torde det leda till att priset på varan/tjänsten i privat verksamhet påverkas och för offentlig verksamhet att omprioriteringar, avgiftsfinansiering eller skattefinansiering blir tillämplig.

Regeringen tog efter beslut av riksdagen vid årsskiftet 1989/90 bort de s.k. O-direktiven från handikapputredningen. Detta anger den vikt som statsmakterna lägger vid behovet av stöd till de svårast funktionshindrade. Trots de överväganden som ligger bakom detta ställningstagande måste det tillgäng- liga utrymmet för skattefinansiering ses som ytterst begränsat i det korta perspektivet. Våra förslag får därför i allt väsentligt betalas via omprioriteringar och genom att kostnaden för olika insatser tas ut via priset på varor eller tjänster inom respekti- ve sektor.

Vi har i våra överväganden haft som utgångspunkt vad som sägs i regeringens proposition om den kommunala ekonomin (prop. 1991/92:150) antagen av riksdagen i juni 1992 om att kostnader som åläggs kommuner och landsting skall anges och finansieringsutrymmet samtidigt anvisas (finansieringsprin- cipen). Vi anser att vi här redovisat kostnadskonsekvenserna för huvudmännen. Frågan om finansieringsutrymmen som så— ledes skall anvisas av staten när av oss föreslagna förändring- ar, beräknade till i genomsnitt ca 300 miljoner kronor per år, som faller på landsting och kommuner, skall genomföras förut- sätter vi prövas i överläggningar mellan regeringen och kom-

munerna inför respektive år/period. Riksdagen bör sedan be- sluta enligt den s.k. finansieringsprincipen om eventuellt öka— de finansiella ramar för kommunerna (avgiftsuttag, statsbi- drzag, skattefinansiering) eller minskade krav på andra om- råden eller utrymme för allmän rationalisering. Detta synsätt innebär inte någon avvikelse från tillämpningen av ansvars- och finansieringsprincipen på kommuner och landsting.

Kostnadsfördelning

De kostnader som uppstår för anpassning skall i första hand bäras av varje aktör och i andra hand av samhällssektorn sammantaget. Det betyder att anpassningskostnader skall fi— nansieras på sätt som tjänster/produkter i övrigt finansieras. Denna syn avspeglas i den följande fördelningen av kostnader- na mellan olika sektorer. Konsumenterna bär sålunda drygt 40 % av kostnaderna, kommun och landsting knappt 30 % och staten nära 17 %. Av resterande kostnader faller ca 7 % på arbetslivsfonden och ca 4 % på socialförsäkringen.

Sekter Årlig kostnad (mkr) Kommuner och landsting 304—323 Staten 176 — 180 Socialförsäkringssektor 40—46 Arbetslivsfonden 75 Konsumenter 460,5

Summa 1055,5— 1084,5

Kostnaderna ovan uttrycker en genomsnittskostnad sett över en period på upp till 15 år och är under de inledande åren som högst för att sedan plana ut.

Vår bedömning är att det för dessa reformförslag skall fin- nas ekonomiskt utrymme eftersom genomförandetiden är täm- ligen lång och totalkostnaden per år endast uppgår till ca 0,1 % av BNP. Inom varje sektor är alltså kostnaderna av mycket blygsam omfattning.

Prioriteringar

När det gäller prioritering har följande tre principer varit vägledande:

1. Ett successivt genomförande av våra förslag genom varje sektors ansvar för anpassning. Vi ger prioritet för 1990-talet åt åtta samhällssektorer med fullt ansvar enligt lag.

2. Anpassningskostnadema täcks genom att kostnaderna slås ut på varan/tjänsten, vilket innebär en omfördelning av välfärd och ett solidariskt ansvarstagande för åtgärdernas fi- nansiering. En konsekvens av detta kan bli ett långsammare genomförande av andra åtgärder inom sektorn till förmån för en likvärdig standard och resursnivå åt alla.

3. För att klara den grundläggande anpassningen av sam- hället har vi dessutom valt att genomföra förändringsarbetet under en längre tidsperiod. För anpassning av gatumiljö räk- nar vi exempelvis med en genomförandetid på mellan 1 och 10 år och för anpassning av offentligt och privat finansierade lokaler till vilka allmänheten har tillträde 1-15 år. Genomför- andet på teleområdet torde ta något kortare tid i anspråk — 5-10 år. Även anpassningen av bussar och tåg räknar vi med tar upp till 15 år. För insatser på arbetsmarknads-, media- och kulturområdet utgår vi däremot ifrån att genomförandetiden är avsevärt kortare: mellan 2 och 5 år. Korta genomföran— detider räknar vi också med när det gäller stöd vid resor och semester och när det gäller genomförandet av förslaget till höjd åldersgräns för rätt till tillfällig föräldrapenning. Här är det fråga om förbättringar av befintligt stöd som borde kunna komma igång tämligen omedelbart. Vid sidan av skillnaderna i genomförandetid skiljer förslagen sig åt i fråga om form av insats. Förbättringar vad gäller gatumiljön, lokalmiljön och resemöjligheterna är investeringar som till stor del genomförs i samband med det allmänna under- hålls— och förbättringsarbetet. De kan dessutom sägas vara en del av utvecklingen av infrastrukturensom tidsmässigt kan tidigareläggas och utföras i form av arbetsmarknadspolitiska projekt när arbetslösheten som nu är hög. Avslutningsvis finns det skäl att påpeka att utredningens för- slag om t.ex. förbättrad gatumiljö och transporter också under- lättar för stora grupper icke-funktionshindrade. Vidare kan tidigt genomförda insatser motverka stora fördyrade kostnader som kan uppstå när åtgärder blir nödvändiga i sent skede.

Författningsförslag

1- Förslag till Lag om ändring i regeringsformen

Härigenom föreskrivs att det i regeringsformen1 skall inför- as en ny paragraf, 2 kap. 16 a &, av följande lydelse.

2 kap. 16 a 39 Lag eller annan föreskrift får inte innebära att någon

medborgare missgynnas på grund av funktionshinder:

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

1 Regeringsformen omtryckt 1991:1503.

2. Förslag till Lag (1993:000) om handikappombudsman

Härigenom föreskrivs följande.

Lagens ändamål

1 & Denna lag har till ändamål att ta tillvara och främja funktionshindrades rättigheter och intressen i samhället samt att motverka diskriminering av funktionshindrade. Med dis- kriminering av funktionshindrad avses att en person eller en grupp av personer missgynnas i förhållande till andra eller på annat sätt utsätts för orättvis eller kränkande behandling på grund av funktionshinder.

Ombudsman för funktionshindrade

2 & Regeringen utser en ombudsman för funktionshindrade (handikappombudsman). Ombudsmannen skall verka för att funktionshindrades rättigheter tas tillvara samt att deras in- tressen i övrigt uppmärksammas och tillgodoses.

3 & Ombudsmannen skall genom överläggningar med myn- digheter, företag och organisationer ta initiativ till åtgärder mot diskriminering av funktionshindrade. Ombudsmannen skall även genom informationsverksamhet och på annat lik- nande sätt verka mot diskriminering av funktionshindrade.

Ombudsmannen skall vidare genom råd och på annat lik- nande sätt medverka till att den som utsatts för diskrimine- ring på grund av funktionshinder kan ta tillvara sina rättig- heter.

Ombudsmannen skall också verka för att brister i lagstift— ningen i fråga om funktionshindrade avhjälps. Finner om- budsmannen anledning att väcka fråga om författningsänd- ring eller annan åtgärd från statens sida får ombudsmannen göra framställning om detta till regeringen.

4 & En arbetsgivare är på ombudsmannens uppmaning skyl- dig att komma till sådana överläggningar och lämna sådana uppgifter som berör arbetsgivarens förhållande till arbetssö- kande och arbetstagare och som behövs för ombudsmannens verksamhet på arbetslivets område. Föreligger särskilda skäl är arbetsgivaren inte skyldig att lämna ut uppgifter.

5 & För att ta tillvara funktionshindrades rättigheter och in- tressen i övrigt enligt denna lag, får ombudsmannen begära uppgifter av myndigheter, organisationer, företag och andra vars verksamhet berör rättigheter som avses här. Föreligger särskilda skäl behöver en uppgift inte lämnas.

6 & Om den som har att komma till överläggning eller lämna uppgift enligt 4 eller 5é inte följer ombudsmannens uppma- ning, får ombudsmannen förelägga vite.

Om ombudsmannens rätt i övrigt att förelägga vite finns bestämmelser i plan- och bygglagen (1987:10) och lagen (1979:558) om handikappanpassad kollektivtrafik.

Ombudsmannens beslut om föreläggande av vite får över- klagas hos länsrätten genom besvär.

Talan om utdömande av vite förs vid länsrätt av ombuds- mannen.

7 & Om ombudsmannens rätt att föra talan för en enskild finns bestämmelser i lagen (1993:000) om arbetslivets till- gänglighet för personer med funktionshinder och i 20 kap. 14 aå rättegångsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.

3. Förslag till Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100))

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 215 sekretesslaggen (1980:100)1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 kap. 21 &?

Sekretess gäller i ärende hos jämställdhetsombudsmanmen eller jämställdhetsnämnden enligt jämställdhetslaggen (1991:433) för uppgift om enskilds personliga eller ekonomisska förhållanden, om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs.

Sekretess gäller hos ombudsmannen och nämnden mot et- nisk diskriminering i ärende enligt lagen (1986:442) mot et- nisk diskriminering för uppgift om enskilds personliga elller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskiilde lider skada eller men om uppgiften röjs. Sekretess gäller hos hanidi- kappombudsmannen i ärernde enligt lagen (1993:000) (om handikappombudsman för uppgift om enskilds persornli— ga eller ekonomiska förhållc'an- den, om det kan antas att (den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretesseen i högst tjugo år.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.

1 Lagen omtryckt 19891713. 2 Senaste lydelse 19912434.

4. Förslag till Lag (1993:000) om arbetslivets tillgänglighet för personer med funktionshinder

Härigenom föreskrivs följande.

Lagens ändamål

1 5 Denna lag har till ändamål att göra personer med funk- tionshinder fullt delaktiga och jämställda i arbetslivet samt innehåller med denna utgångspunkt bestämmelser om arbets- livets tillgänglighet för dessa personer.

Aktiva åtgärder

2 & En arbetsgivare skall undersöka behovet av och genom- föra åtgärder som främjar anställnings- och arbetsmöjligheter- na för personer med funktionshinder.

3 & En arbetsgivare skall 1. tillse att det finns arbetshjälpmedel som behövs för att en arbetstagare med funktionshinder skall kunna utföra sitt ar- bete; 2. tillse att en arbetstagare med funktionshinder får sådant arbetsbiträde som behövs för att denne skall kunna utföra sina arbetsuppgifter och i övrigt fungera i och vara delaktig i ar- betsplatsens gemenskap; 3. anpassa introduktion, utbildning och andra åtgärder för personalutveckling samt arbetsledning och instruktioner till förutsättningar och behov hos arbetstagare med funktions- hinder.

Med arbetstagare enligt första stycket 1-3 likställs prakti- kanter med funktionshinder.

4 & En arbetsgivare med minst 25 och högst 50 anställda skall ställa minst en särskild praktikplats till förfogande för arbets- förmedlingen eller för kommunal arbetsanpassare för anvis- ning av praktik för personer som omfattas av lagen (1992:000) om stöd och service till vissa funktionshindrade. De personer som anvisas dessa praktikplatser skall inte anses som arbets- tagare när de fullgör praktiken.

En arbetsgivare med minst 51 och högst 250 anställda skall ställa till förfogande minst två sådana praktikplatser som avses i första stycket.

En arbetsgivare med mer än 250 anställda skall ställa "till förfogande ett antal sådana praktikplatser som motsvarar minst en procent av det totala antalet anställda.

Förbud mot missgynnande av funktionshindrade

5 & En arbetsgivare får inte direkt eller indirekt missgynna en arbetssökande eller arbetstagare på grund av hans eller hen- nes funktionshinder.

6 å Otillåtet missgynnande av funktionshindrad skall anses föreligga, när en arbetsgivare vid anställning eller befordran eller utbildning för befordran utser en person utan fiinktions- hinder framför en person med funktionshinder, fastän den som förbigås har bättre förutsättningar för arbetet eller utbild— ningen.

Detta gäller dock inte om arbetsgivaren kan visa att be- slutet vare sig direkt eller indirekt beror på funktionshindret.

7 & Otillåtet missgynnande av funktionshindrad skall anses föreligga, när arbetsgivaren vid anställning eller befordran eller utbildning för befordran utser en person utan funktions- hinder framför en person med funktionshinder som har lik— värdiga förutsättningar för arbetet eller utbildningen, om det är sannolikt att syftet med arbetsgivarens beslut är att miss- gynna någon på grund av funktionshinder.

Så Otillåtet missgynnande av funktionshindrad skall anses föreligga när en arbetsgivare tillämpar lägre lönevillkor eller annars sämre anställningsvillkor för en arbetstagare med funktionshinder än dem som arbetsgivaren tillämpar för ar- betstagare utan funktionshinder, när de utför arbete som är lika eller som är att betrakta som likvärdigt på arbetsmark- naden.

Detta gäller dock inte om arbetsgivaren kan visa att de olika anställningsvillkoren beror på skillnader i arbetstagarnas sakliga förutsättningar för arbetet eller att de i varje fall inte vare sig direkt eller indirekt har samband med funktions- hinder hos arbetstagaren.

9 å» Otillåtet missgynnande skall anses föreligga när en ar- betsgivare leder och fördelar arbetet på ett sådant sätt att en arbetstagare med flmktionshinder blir oförmånligt behandlad i jämförelse med arbetstagare utan funktionshinder.

Detta gäller dock inte, om arbetsgivaren kan visa att be- hamdlingen inte vare sig direkt eller indirekt har samband med funktionshinder hos arbetstagaren.

10 å Otillåtet missgynnande skall anses föreligga när en ar- betsgivare säger upp ett anställningsavtal, omplacerar, per- miftterar eller avskedar någon eller genomför en annan jämför- lig åtgärd till skada för en arbetstagare med funktionshinder.

Detta gäller dock inte om arbetsgivaren kan visa att åt- gärden inte vare sig direkt eller indirekt har samband med funktionshinder hos arbetstagaren.

11 .g Otillåtet missgynnande skall anses föreligga när en ar- betsgivare inte vidtar de åtgärder som åligger denne enligt vad som anges i 2-4 åå.

12 å En arbetssökande med funktionshinder, som inte har än- ställts eller en arbetstagare med funktionshinder som inte har befordrats eller tagits ut till en utbildning för befordran, har rätt att på begäran få en skriftlig uppgift av arbetsgivaren om arten och omfattningen av utbildning, yrkeserfarenhet och andra jämförbara meriter i fråga om den person utan funk- tionshinder som fick arbetet eller utbildningsplatsen.

Skadestånd och andra påföljder

13 å Ett avtal är ogiltigt i den mån det föreskriver eller med- ger sådant missgynnande av funktionshindrad som är otillåtet enligt 6-11 åå.

14 å Om en arbetstagare missgynnas på något sätt som är otillåtet enligt 8-11 åå genom en bestämmelse i ett avtal med arbetsgivaren eller genom att arbetsgivaren säger upp ett avtal eller vidtar en annan sådan rättshandling, skall be- stämmelsen eller rättshandlingen förklaras ogiltig om arbets-

tagaren begär det. Vad som nu har sagts gäller inte när 13 å är tillämplig.

15 å Om missgynnande av funktionshindrad sker genom att arbetsgivaren på något sätt som är otillåtet enligt 6 eller 7 å utser någon eller några utan funktionshinder fi'amför en eller flera med flmktionshinder, skall arbetsgivaren betala skade- stånd till den eller de missgynnade för den kränkning som missgynnandet innebär.

Om flera missgynnade i ett sådant fall begär skadestånd, skall skadeståndet bestämmas som om bara en av dem hade blivit missgynnad samt delas lika mellan dem.

16 å Om en arbetstagare på något sätt som är otillåtet enligt 8-11 åå missgynnar en flmktionshindrad skall arbetsgivaren betala arbetstagaren skadestånd för den förlust som uppkom- mer och den kränkning som missgynnandet innebär.

17 å Om det är skäligt, kan skadeståndet enligt 15 eller 16 å sättas ned eller helt falla bort.

Rättegången i tvister om otillåtet missgynnande

18 å Mål om tillämpningen av 5-11 och 13-17 åå skall hand- läggas enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister. Därvid anses som arbetstagare även arbetssökande och som arbetsgivare också den som någon har sökt arbete hos. Andra stycket gäller också vid tillämpningen av en tvist om 5-11 och 13-17 åå av reglerna om tvisteförhandling i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet.

19 å I en tvist enligt 18å får handikappombudsmannen föra talan för en enskild arbetstagare eller arbetssökande, om den enskilde medger det och om ombudsmannen finner att en dom i tvisten är betydelsefull för rättstillämpningen eller det än- nars finns särskilda skäl för det. Sådan talan förs vid arbets- domstolen.

20 å När en arbetstagarorganisation har rätt att föra talan för den enskilde enligt 4 kap. 5 å lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister, får dock handikappombudsmannen föra talan bara om organisationen inte gör det.

Vad som i den närrmda lagen föreskrivs om den enskildes ställning i rättegången skall tillämpas också när ombudsman- nen för talan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

5. Förslag till Lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10)

Härigenom föreskrivs i fråga om plan- och bygglagen (1987:10)]

dels att 2 kap 4 å, 3 kap. 7 och 15 åå samt 12 kap. 1 å skall ha följande lydelse

dels att 17 kap. 21 å skall upphöra att gälla dels att det i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 3 kap. 19—22 åå, samt närmast före 3 kap. 19 å en ny rubrik av följan-

de lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 kap 4 %

Inom områden med sammanhållen bebyggelse skall bebyg- gelsemiljön utformas med hänsyn till behovet av 1. skydd mot uppkomst och spridning av brand samt mot trafikolyckor och andra olyckshändelser,

2. skyddsåtgärder för civilförsvaret,

3. hushållning med energi och vatten samt goda klimatiska och hygieniska förhållanden,

4. trafikförsörjning och god trafikmiljö,

5. möjligheter för personer 5. möjligheter för personer med nedsatt rörelse- eller ori- med funktionshinder att än- enteringsförmåga att använda vända området,

området,

6. förändringar och kompletteringar.

Inom eller i nära anslutning till områden med samman- hållen bebyggelse skall det finnas lämpliga platser för lek, motion och annan utevistelse samt möjligheter att anordna en rimlig samhällsservice och kommersiell service.

1 Lagen omtryckt 1987:246.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3 kap. 7 %

Byggnader, som innehåller bostäder, arbetslokaler eller lokaler till vilka allmänheten har tillträde, skall vara till- gängliga för personer med nedsatt rörelse— eller oriente- ringsförmåga och inrättade så att bostäderna och lokalerna blir tillgängliga för och kan användas av dessa personer. I den utsträckning som behövs med hänsyn till kravet på till- gänglighet skall byggnader vara försedda med hiss eller annan lyftanordning.

Byggnader, som innehåller bostäder, arbetslokaler eller lokaler till vilka allmänheten har tillträde, skall vara till— gängliga för personer med funktionshinder och inrättade så att bostäderna och lokaler- na blir tillgängliga för och kan användas av dessa perso- ner. I den utsträckning som behövs med hänsyn till kra— vet på tillgänglighet skall byggnader vara försedda med hiss eller annan lyftanord- ning.

Kravet att bostäder skall vara tillgängliga genom hiss eller annan lyftanordning gäller inte byggnader som har färre än tre våningsplan. Om sådana byggnader innehåller bostäder som inte nås från marken, skall de dock utföras så att hiss eller annan lyftanordning kan installeras utan svårighet.

I fråga om en— eller tvåbostadshus får undantag medges från kravet på tillgänglighet till byggnaden, om det är befogat med hänsyn till terrängen.

Beträffande byggnader som innehåller arbetslokaler får, så- vitt gäller dessa lokaler, undantag medges från första stycket, om det är befogat med hänsyn till arten av den verksamhet för vilken lokalerna är avsedda.

15 å 'Ibmter som tas i anspråk för bebyggelse skall anordnas på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till stads- eller landskaps— bilden och till natur- och kulturvärdena på platsen. Dessutom skall tillses att 1. naturförutsättningarna så långt möjligt tas till vara, 2. betydande olägenheter för omgivningen inte uppkommer,

3. risken för olycksfall begränsas och betydande olägenheter för trafiken inte uppkommer,

4. det finns en lämpligt belägen utfart eller annan utgång från tomten samt anordningar som medger nödvändiga trans- porter och tillgodoser kravet på framkomlighet för utryck- ningsfordon till och från bebyggelsen på tomten,

5. tomten, om det inte är obefogat med hänsyn till ter- rängen och förhållandena i övrigt, kan användas av per- soner med nedsatt rörelse- el-

5. tomten, om det inte är obefogat med hänsyn till ter— rängen och förhållandena i övrigt, kan användas av per- soner med funktionshinder,

ler orienteringsförmåga,

6. lämpligt utrymme för parkering, lastning och lossning av fordon i skälig utsträckning anordnas på tomten eller i när- heten av denna.

Om tomter tas i anspråk för bebyggelse som innehåller en eller flera bostäder eller lokaler för barnstuga, skola eller annan jämförlig verksamhet, skall det finns tillräckligt stor friyta som är lämplig för lek och utevistelse på tomten eller på utrymmen i närheten av denna.

Om det inte finns tillräckliga utrymmen för att anordna både parkering och friyta, skall i första hand friyta anordnas.

Särskilda krav på befintli- ga byggnader

19 å'

Lokaler till vilka allmänhe— ten har tillträde skall, om det inte är uppenbart oskäligt, se- nast vid utgången av år 2008 uppfylla de krav på tillgäng- lighet som anges i 759.

ZOå Gatumiljö i områden med sammanhållen bebyggelse

skall vara tillgänglig och an- vändbar för personer med funktionshinder: Regeringen eller myndighet som regering- en utser föreskriver vid vilken

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

tidpunkt anpassningen skall vara slutförd.

21 å

Bestämmelserna i 3 kap. 7 5 om handikappanpassning skall tillämpas även i fråga om byggnad där det finns ut- rymme för resande i sådan kollektivtrafik som avses i lä- gen (1979:558) om handi- kappanpassad kollektivtrafik. Därvid skall tillses att sådant utrymme anordnas så att det uppfyller skäliga anspråk på handikappanpassning. Rege- ringen eller myndighet som regeringen utser föreskriver vid vilken tidpunkt anpass- ningen skall vara slutförd.

22 å Handikappombudsmannen får meddela förelägganden som behövs för att den anpass- ning av lokaler och gatumiljö- er som föreskrivs i 19-21 åå skall efterlevas. I beslut om fö- reläggande får ombudsman- nen sätta ut vite. Föreläggande får inte utfär- das om anpassningen är oskä- lig från ekonomisk eller bygg- nadsteknisk synpunkt.

12 kap. 1 &

Länsstyrelsen skall pröva kommunens beslut att anta, änd— ra eller upphäva en detaljplan eller områdesbestämmelser, om det kan befaras att beslutet innebär att

1. ett riksintresse enligt lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. inte tillgodoses,

2. regleringen av sådana frågor om användningen av mark- och vattenområden som angår flera kommuner inte har sam- ordnats på ett lämpligt sätt eller

3. en bebyggelse blir olämp- 3. en bebyggelse blir olämp- lig med hänsyn till de boendes lig med hänsyn till de boendes och övrigas hälsa eller till be- och övrigas hälsa eller till hovet av skydd mot olycks— möjligheterna att åstadkom— händelser. ma tillgänglighet och använd—

barhet för personer med funk- tionshinder eller till behovet av skydd mot olyckshändel- ser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

6. Förslag till Lag om ändring i jordabalken

Härigenom föreskrivs att det i jordabalken1 skall införas en ny paragraf, 12 kap. 24 b å, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 kap.

24 b 5

Bostadshyresgäster med funktionshinder har rätt att utföra nödvändig anpassning enligt förordningen (1987: 1050) om statskommunalt bo- stadsanpassningsbidrag. Vid behov av omfattande anpass- ningar som rör planlösning el- ler gemensamma utrymmen skall anpassningen ske i sam- råd med fastighetsägare.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

1 Balken omtryckt 19712209.

7. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1979:558) om handikappanpassad kollektivtrafik

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1979:558) om handi-

kappanpassad kollektivtrafik

dels att 2-4 åå skall ha följande lydelse dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 5 å, av

följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Den som har tillsyn över kollektivtrafik och den som utövar sådan trafik skall se till att trafiken anpassas med hänsyn till handikappade. Därvid skall följande iakttas.

När kollektivtrafik planeras och genomförs skall handi- kappades särskilda behov be- aktas så långt det är möjligt.

De färdmedel som används skall så långt det är möjligt vara lämpade för handikap- pade resenärer.

Den som har tillsyn över kollektivtrafik och den som utövar sådan trafik skall se till att trafiken anpassas med hänsyn till resenärer med

funktionshinder.

De färdmedel som används skall så långt det är möjligt vara lämpade för resenärer med funktionshinder.

Regeringen eller den myn- dighet som regeringen utser utfärdar de ytterligare före- skrifter som behövs för att åt- gärderna skall kunna genom- föras.

Regeringen eller den myn- dighet som regeringen utser utfärdar de ytterligare före- skrifter som behövs för att an- passningsåtgärderna skall kunna genomföras samt före- skriver vid vilken tidpunkt åt- gärderna skall vara slutförda.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 å1 I plan- och bygglagen Handikappombudsmannen (1987:10) änns bestämmelser får meddela förelägganden om byggnad med utrymme för som behövs för att den anpass-

resande i kollektivtrafik. ning av färdmedel som före- skrivs i 2 och Båå skall ge- nomföras. I beslut om föreläg- gande kan handikappom- budsmannen sätta ut vite.

55. I plan- och bygglagen (1987:10) finns bestämmelser

om anpassning av byggnader, tomter; allmänna platser och gatumiljöer med hänsyn till personer med funktionshin- der.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

1 Senaste lydelse 1987:159.

8. Förslag till

Lag om ändring i förvaltningslagen (1986:223)

Härigenom föreskrivs att 4å förvaltningslagen (1986:223) skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Varje myndighet skall läm- na upplysningar, vägledning, råd och annan sådan hjälp till enskilda i frågor som rör myndighetens verksamhets- område. Hjälpen skall lämnas i den utsträckning som är lämplig med hänsyn till frå- gans art, den enskildes behov av hjälp och myndighetens verksamhet.

Varje myndighet skall läm- na upplysningar, vägledning, råd och annan sådan hjälp till enskilda i frågor som rör myndighetens verksamhets- område. Hjälpen skall lämnas i den utsträckning som är lämplig med hänsyn till frå- gans art, den enskildes behov av hjälp och myndighetens verksamhet. Myndigheten skall därvid se till att personer som av fysiska, psykiska eller andra skäl möter svårigheter att få tillgång till upplysning- ar och uppgifter ur allmänna handlingar får behövlig hjälp med detta.

Frågor från enskilda skall besvaras så snart som möjligt. Om någon enskild av misstag vänder sig till fel myndighet, bör myndigheten hjälpa honom till rätta.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

9. Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken Härigenom föreskrivs att 16 kap. 9 å brottsbalken skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

16 kap. 9 å1

En näringsidkare som i sin verksamhet diskriminerar någon på grund av hans ras, hudfärg, nationella eller et- niska ursprung eller trosbe- kännelse genom att inte gå honom till handa på de villkor som näringsidkaren i sin verksamhet tillämpar i för- hållande till andra, skall dö- mas för olaga diskriminering till böter eller fängelse i högst

En näringsidkare som i sin verksamhet diskriminerar någon på grund av hans ras, hudfärg, nationella eller et- niska ursprung eller trosbe- kännelse eller funktionshin- der genom att inte gå honom till handa på de villkor som näringsidkaren i sin verk- samhet tillämpar i förhållan- de till andra, skall dömas för olaga diskriminering till bö-

ett år. ter eller fängelse i högst ett är.

Vad som sägs i första stycket om en näringsidkare tillämpas också på den som är anställd i näringsverksamhet eller annars handlar på en näringsidkares vägnar samt på den som är anställd i allmän tjänst eller innehar allmänt uppdrag.

För olaga diskriminering dömes även anordnare av allmän sammankomst eller offentlig tillställning och medhjälpare till sådan anordnare, om han diskriminerar någon på grund av hans ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller tros- bekännelse genom att vägra honom tillträde till samman- komsten eller tillställningen på de villkor som gäller för andra.

Om någon som avses i första — tredje styckena på sätt som där sägs diskriminerar annan på grund av att denne har homosexuell läggning, döms likaledes för olaga diskrimine- ring.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

1 Senaste lydelse 1987z610.

10. Förslag till Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att det i rättegångsbalken skall inför- as en ny paragraf, 20 kap. 14 a å, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 kap. 14 a 5 I mål om brott enligt 16 kap. 9 5 brottsbalken får handi- kappombudsmannen ange brottet eller tala därå för en

person med funktionshinder; om den enskilde medger det och om ombudsmannen finner att en dom är betydelsefull för rättstillämpningen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

11. Förslag till Lag om ändring i kommunallagen (19911900)

Härigenom föreskrivs i fråga om kommunallagen (1991:900) dels att 8 kap. 17 å skall ha följande lydelse dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 2 kap. 2 a å, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap. 2 a 5 Kommuner och landsting skall i all sin verksamhet till- försäkra funktionshindrade likställighet med invånare i övrigt.

8 kap. 17 å

I årsredovisningen skall upplysning lämnas om utfallet av verksamheten, verksamhetens finansiering och den ekonomis- ka ställningen vid årets slut. Upplysning skall också lämnas om borgensförbindelser och övriga ansvarsförbindelser.

Årsredovisningen skall också omfatta sådan kommunal verksamhet som bedrivs i form av aktiebolag, stiftelse, ekono- misk förening, ideell förening eller handelsbolag.

I årsredovisningen skall re- dovisas vad som gjorts inom verksamheten för att tillför- säkra människor med funk- tionshinder likställighet med medlemmarna i övrigt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

12. Förslag till

Lag om ändring i skollagen (1985:1100) Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2å skollagen (1985:110O)1

skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap. 2 &

Alla barn och ungdomar skall, oberoende av kön, geogra- fiskt hemvist samt sociala och ekonomiska förhållanden, ha lika tillgång till utbildning i det offentliga skolväsendet för barn och ungdom. Utbildningen skall inom varje skolform vara likvärdig, varhelst den anordnas i landet.

Utbildningen skall ge ele- verna kunskaper och färdig- heter samt, i samarbete med hemmen, främja deras har- moniska utveckling till an- svarskännande människor och samhällsmedlemmar. I utbildningen skall hänsyn tas till elever med särskilda be- hov.

Utbildningen skall ge ele— verna kunskaper och färdig- heter samt, i samarbete med hemmen, främja deras har- moniska utveckling till an- svarskännande människor och samhällsmedlemmar. I utbildningen skall hänsyn tas till elever med särskilda be- hov, varvid elever med funk- tionshinder skall ha tillgång till erforderligt anpassade lä— romedel som behövs för att kunna tillgodogöra sig utbild- ningen.

Verksamheten i skolan skall utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar. Var och en som verkar inom skolan skall främja aktning för varje männi- skas egenvärde och respekt för vår gemensamma miljö.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

1 Lagen omtryckt 1991:1111.

13. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1962:381) om

allmän försäkring

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 11å lagen (1962:381) om allmän försäkring1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap. 11 å2

Tillfällig föräldrapenning kan utges för vård av ett barn som fyllt tolv men inte sexton år i de fall barnet på grund av sjukdom, psykisk utveck- lingsstörning eller annat han- dikapp är i behov av särskild tillsyn eller vård.

Tillfällig föräldrapenning kan utges för vård av ett barn som fyllt tolv men inte tjugo- ett år i de fall barnet på grund av sjukdom, psykisk utveck- lingsstörning eller annat han- dikapp är i behov av särskild tillsyn eller vård. Om barnet

efter att ha fyllt tjugoett år går i sådan skola som avses i 5 kap. 28 å eller 6 kap. 75 skol- lagen (1985:1100) kan tillfäl- lig föräldrapenning utges till utgången av vårterminen det kalenderår då barnet fyller 23 ar.

Föräldrapenning enligt första stycket utges om föräldern behöver avstå från förvärvsarbete av skäl som anges i 10å första stycket. För vård- eller tillsynsbehov som grundat rätt till vårdbidrag enligt 9 kap. 4å utges dock inte tillfällig för- äldrapenning.

Den allmänna försäkringskassan får i förväg pröva om för- utsättningarna enligt första stycket föreligger. Ett sådant be- slut är bindande för den tid som anges i beslutet men kan omprövas om de förhållanden som har lagts till grund för beslutet ändras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

1 Lagen omtryckt 1982:120. 2 Senaste lydelse 1985z87.

!2 I'l'r 'Jag fifi Hm gelaiö”I .it-Zl lll-då ummnrfl'Bnåägmlllagni frammana.) Elsa] flisrl'u ». _|... inn |l—- -..-. [| I —-_|'p' '. _ -|.- . 93 151395!”

rådligt! seum liälyäl' ful-'I .qml l! Jäs mhääwöl n.—|1|_||1egi .;r 'H AI.-|| -.-.| .. -|- mejl-atm rhamtl& 33.1 Illyria. [BRI'IÅFETÖ m.m.....

sai flag—i manlamöilh sammt simmmlsM nån _ Ellik— Ilurn m.fl masa || ||. 5.34 ulnl'f.".'.|'I-_+- w.. !.|:Ir.,r1|'||,-=1:||

sama usr se)! ”Mss utalas—usa M lagmärswwm Mam—| malm.—fm as...... ll ' '; fäwwsäfäw| %%Mlhfhbluå .l' lI- , _ alltmera s), |'|W||ljmugug garam egnahem ansänmåsaysewglm

WWW gamut ...... gumman-gumman-

ägäååöääiiiäw Må '” filmialw "..—"qu |_r till a_n—

m Willi, nh . E'fll'bllifi-H'J.|"lfll_' n'. I'HILSICPJI' "Eld Bina" ' ' 433.359! och lt-vuhällrnlallumnulr. I &ztll-bätmm '&Q'ij ' ' ldbilaniugcnaiwll ',||*l_.'wla.'r. [v.g.-

MM till. I'lITTTT _rled Sålmkllrlu; In:-

I .

Mmhmm; ISD Hoang—,Ej” h'W', rill—PUL!!! HÄR!? med: |_'.- . ggwqwgbwmggm |;c-..'.|n|flillänr Mall ha tili. || tg: ' nå I||U|Wff1ndl3ffrgl QDpGS'uJ- .'l-' r'lfl

mahlmt mo Beam last.-.a. laget' agilt. Waara gor . livegne mce lånta vn manmwlsfmwsmw alm laban-13 mos VOÄedBfFCBIII! Swahns ':ö'ö Julien-tentan?

alff'åflmnilm slaget—ä'— annanstans—am liner. Lelu'ulläggmae limmet.-|| usla. URMLE'UTQLMEM Wi! Wilanwwsmmä mi SesWML'ngmeÄw-nw Waara» nm! hem amulaad & 333le man bli aah nä sbasbrrid m tuta

WW. namnlängden mo ......qu

.ambnä 193131an lest manar!" mi) m i tahiti—J gel samaa

.02112891 JIIWCIJIHD ::ng '

" |- ,. I ' Lullun *mirju'llt |||-:|. ||. |. ”33391 mlsbui arenan—&

1. Utredningsuppdraget och vårt arbete med detta betänkande

1.1. Våra direktiv

1989 års handikapputredning tillsattes med uppgift att utreda frågor kring samhällets åtgärder till stöd för människor med stora funktionshinder. Genom föreliggande betänkande, det sjätte i ordningen, har utredningsarbetet slutförts.

Utredningsarbetet har enligt direktiven (198853) främst haft till uppgift att klarlägga brister i nuvarande stöd och service i kommuner och landsting samt vid behov lämna för- slag till åtgärder som kan leda till förbättringar (direktiven som helhet återfinns som bilaga 1).

I frågor om socialtjänst och habilitering/rehabilitering har utredningsarbetet främst haft sin utgångspunkt i situationen för personer som till följd av stora funktionshinder har mer betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av samhällsinsatser. Utredningsarbetet har därför haft sin tyngdpunkt i stöd och service till svårt funktionshindrade barn, ungdomar och vuxna.

De personer som finns i de s.k. små och mindre kända handikappgrupperna har ofta ett omfattande behov av stöd. Handikapputredningen fick därför i uppgift att ägna dessa särskild uppmärksamhet. Detta gäller också personer med invandrarbakgrund som har stora funktionsnedsättningar.

Stödet till barn och ungdomar med funktionshinder är en fråga som varit föremål för flera tidigare utredningar men som ansågs behöva utredas ytterligare. Därför fick kommittén i uppdrag att pröva på vilket sätt grupper med olika funktions- hinder kan tillförsäkras ett väl fungerande stöd i likhet med vad som gäller för omsorgslagens personkrets.

I uppdraget ingick även att pröva om ansvarsfördelningen mellan kommuner och landsting borde förändras när det gäl— ler stödet till barn och ungdomar. Även lagen om elevhem för Vissa rörelsehindrade barn m.fl. borde ses över.

När det gäller kommunerna och socialtjänsten fick kommit- tén i uppgift att kartlägga och analysera de insatser som görs för människor med handikapp liksom skillnader i avgifter för social service mellan olika kommuner. Ett sådant kartlägg- nings- och analysarbete betraktades också som angeläget vad gäller landstingens insatser inom habiliteringen/rehabilite- ringen. Den enskildes möjlighet till inflytande över servicein- satsema borde särskilt belysas.

Andra förhållanden som ansågs viktiga att kartlägga och analysera var frågor om funktionshindrades sysselsättning och åtgärder som måste vidtas för att den enskilde skulle hitta Vägar till arbete och sysselsättning.

Utöver dessa frågeställningar uppdrogs åt handikapputred- ningen att kartlägga och analysera möjligheterna för funk- tionshindrade att få del av utbudet inom fritids- och rekrea- tionsområdet och kunna delta i aktiviteter och verksamheter.

Ansvarsfördelningen mellan kommuner och landsting och behovet av samverkan mellan dem i handikappolitiska frågor nämndes även som väsentliga utredningsuppgifter.

Vidare fick kommittén i uppgift att göra en uppföljning och en analys av i vilken utsträckning den s.k. ansvars- och finans- ieringsprincipen, som formulerades i mitten av 1970-talet av den dåvarande handikapputredningen, kommit att tilläm- pas. Eventuella problem och hinder som föreligger för en mer konsekvent användning av principen skulle klargöras liksom behovet av en särskild handikappombudsman.

Handikapputredningen har erhållit tilläggsuppdrag som av- sett dels gymnasieutbildning för svårt rörelsehindrade ung- domar och vissa insatser i anslutning till utbildningen, dels möjligheterna att överklaga biståndsbeslut samt frågor om inkomstprövning för social service inom äldre- och handikapp- omsorgen.

Handikapputredningen har vidare efter en regeringsskrivel- se erhållit uppdrag att se över tolkservice och behovet av tolkar för döva m.fl. i framtiden.

Utredningen har också valt att behandla hjälpmedelsfrågor beroende på deras nära samband med frågor om habilitering och rehabilitering samt deras avgörande betydelse för enskil- das överlevnad, livskvalitet och oberoende. Vi har funnit att det nära sambandet mellan habilitering, rehabilitering och hjälpmedel bör komma till ett samlat uttryck i lagstiftningen.

Utgångspunkter för oss har härvid bl.a. varit den s.k. hjälpme- delsutredningens betänkande (SOU 1989:39) samt den s.k. ädelreformen (prop 1990/91:14).

Sedan socialutskottet i sitt betänkande 1989/90:80U13 ut- talat att 1989 års handikapputredning i sitt arbete inte bör begränsas av de s.k. nolldirektiven från år 1984 mot bakgrund av behovet av åtgärder inom handikappområdet har regering- en gett utredningen tilläggsdirektiv (dir. 1990:24) av innebörd att handikapputredningen inte behöver visa hur förslag om utgiftsökningar eller inkomstminskningar skall finansieras. Det ålåg däremot kommittén att göra väl genomarbetade kost- nadsberäkningar i sina förslag och att visa på konsekvenserna för olika intressenter. Kommittén skulle dessutom visa hur ett successivt genomförande av de olika utredningsförslagen kan ske.

1.2. Våra tidigare betänkanden

Handikapputredningen har före detta betänkande, som är vårt slutbetänkande, avlämnat fyra delbetänkanden och ett huvud- betänkande.

Det utredningsuppdrag om gymnasieutbildning för svårt rörelsehindrade ungdomar som regeringen överlämnade till handikapputredningen i december 1988 resulterade i delbe- tänkandet Rätt till gymnasieutbildning för svårt rörelsehind- rade ungdomar (SOU 1989:54). Utredningen föreslog där bl.a. att gymnasietiden skulle kunna utsträckas till elevens 23 års ålder och att ytterligare en gymnasieskola med särskilda re- surser för rörelsehindrade elever skulle komma till stånd (med placering i den norra regionen). Kommittén föreslog också ett ökat statligt åtagande vad gäller finansieringen av elevhems- boendet för gymnasieelever. Riksdagen beslutade våren 1990 i enlighet med kommitténs förslag.

I delbetänkandet om Överklagningsrätt och ekonomisk be- hovsprövning inom socialtjänsten (SOU 1990:2) som överläm- nades till socialdepartementet i januari 1990 föreslogs att prövning av den enskildes ekonomi endast skulle göras när biståndsprövningen handlade om socialbidrag. Vidare före- slogs utökade möjligheter att klaga på kommunala beslut. Betänkandet har under år 1990 varit föremål för remissbe-

handling. Betänkandet har därefter i den del som avser över- klagningsmöjligheterna överlämnats till socialtjänstkommit- tén (dir. 199150) tillsammans med remissinstansernas yttran- den i frågan .

Handikapputredningen har i ett särskilt delbetänkande re— dovisat en bred kartläggning av olika aspekter på livssituatio- nen för svårt funktionshindrade. En sådan kartläggning och analys bedömdes angelägen som grund för förslag till kom- mande åtgärder. Detta kartläggningsarbete genomfördes un- der år 1989 och redovisades i delbetänkandet Handikapp och Välfärd? en lägesrapport (SOU 1990:19) i mars 1990.

I kartläggningen som genomfördes i form av enkäter, inter- vjuer, studier av andra utredningar samt hearings deltog såväl brukare som huvudmän. Den allmänna bilden blev att det finns många brister i service och stöd till personer med om- fattande funktionshinder. De två största generella svårigheter- na som vi konstaterade gällde tillgången till sysselsättning och arbete samt möjligheterna till fritid och rekreation. Andra av brukarna framförda brister rörde den enskildes möjligheter till inflytande över hemtjänstens och färdtjänstens utform- ning. Detta gällde också bl.a. ledsagarservice och avlösarservi- ce. Vi kunde vidare iaktta stora skillnader i avgifter inom socialtjänsten mellan olika kommuner.

Ett komplement till den brukarenkät som handikapputred- ningen genomförde var den intervjuundersökning som Cent— rum för handikappforskning vid Uppsala universitet .orde på handikapputredningens uppdrag. Intervjuerna redovisades i en särskild bilagerappport ”Redovisning av en intervjuunder- sökning” (red. Mårten Söder, 1990). I denna studie lyftes sär- skilt fram bristerna på reellt inflytande och självbestämmande över den egna situationen.

Vid sidan av nämnda kartläggningsbetänkande och bilage— rapport har utredningen tillsammans med Centrum för handi- kappforskning vid Uppsala universitet och institutionen för Temaforskning vid Linköpings universitet, sammanställt och producerat två seminarierapporter (1989). En om brukarin- flytande — Brukarinflytande, livsinflytande och delaktighet- het — och en om framtidsfrågor — Framtiden och människor med omfattande funktionshinder. Utredningen har också ge- nomfört en kartläggning av formerna för ”Samverkan mellan handikapporganisationer och samhälle” (rapport, september

1990). Organisationen av habiliteringen för barn och ung- domar med funktionshinder har belysts i ytterligare en rap- port (1991).

Vi sände ut kartläggningsbetänkandet på en omfattande remiss under våren 1990. Svar erhölls från drygt 150 remiss- instanser. En särskild sammanställning av remissmaterialet har gjorts i en rapport (”Gjort och ogort”, december 1990).

I juni 1991 Överlämnade kommittén sitt huvudbetänkande, Handikapp Välfärd Rättvisa (SOU 1991:46), till socialdeparte- mentet. Förslag lades fram för att säkra svårt funktionshind- rades tillgång till ett individuellt anpassat stöd samt service i samhället. En ny rättighetslag föreslogs för att garantera till- gång till expertstöd, bostad med särskild service m.m. för dem som har svåra funktionshinder. Den enskildes självbestäm- mande och inflytande föreslogs stärkas genom rätt till person- lig assistans och möjligheten att själv få anställa dem som hjälper till med det dagliga praktiska stödet. Alla funktions- hindrade skall enligt förslag till tillägg till hälso- och sjukvård- slagen få tillgång till habilitering, rehabilitering och hjälpme- del för den dagliga livsföringen efter sina behov. Det föreslogs också att en sysselsättningsgaranti införs för alla funktions- hindrade som inte får lönearbete.

Samtidigt med huvudbetänkandet utgav handikapputred- ningen två rapporter: Om rättslig reglering (Håkan Hydén, professor, Lunds universitet, 1991) samt Socioekonomisk situa- tion för personer med funktionsnedsättningar (CMT, Linkö- pings universitet, 1991).

Huvudbetänkandet har under 1991 varit föremål för remiss- behandling. Det bereds för närvarande i regeringskansliet i syfte att enligt uppgift ligga till grund för en proposition hös- ten 1992.

Det fjärde delbetänkandet, En Väg till delaktighet och in- flytande — tolk för döva, dövblinda, vuxendöva, hörselskadade och talskadade (SOU 1991:97), överlämnades till socialdepar- tementet i december 1991. Förslag lämnades om utökade ut- bildningsinsatser och rekryteringsfrämjande åtgärder för att förbättra tillgången till tolkar. Det föreslogs också ökade in- satser för dövblinda. Vidare föreslogs bl.a. att landstingen skulle åläggas en reglerad skyldighet att organisera, finans- iera och tillhandahålla tolktjänst.

Även detta betänkande har remissbehandlaats och är nu före- mål för fortsatt beredning i regeringskansliet.

1.3. Vårt arbete med detta betänkande

Handikapputredningens uppdrag har sin utgångspunkt i situ- ationen för personer med omfattande funktionshinder. Deras behov av insatser är mångskiftande. För att tillgodose dem krävs generella åtgärder för att i vid bemaärkelse öka sam- hällets tillgänglighet. Det krävs också olika individinriktade insatser för att stärka den enskildes situation och underlätta den dagliga livsföringen.

Handikapputredningen har valt att dela upp sitt arbete på så sätt att individinriktade insatser redovisats i det huvudbe- tänkande som lades fram våren 1991 — Haandikapp Välfärd Rättvisa (SOU 1991:46). I förevarande betänkande har handi- kapputredningen arbetat vidare främst med generellt inrikta- de insatser.

Bakgrunden till att vi valt att dela upp arbetet i ett huvud- betänkande med individinriktade insatser och ett slutbetän- kande med generellt inriktade insatser är inte minst de stora brister i individinriktade insatser som framkom i vårt kart- läggningsarbete. I enlighet med våra bärandle principer ansåg vi att dessa brister måste undanröjas genom snara och kraft- fulla satsningar som leder till de mål om full delaktighet och jämlikhet som vi uppställt.

I slutbetänkandet har särskild uppmärksamhet ägnats åtta områden, som prioriterats på grund av sin stora betydelse för funktionshindrades delaktighet i samhället. De åtta områdena avser grundläggande samhällsinformation, kommunens an- svar för funktionshindrades likställighet med andra invånare, utformning av bostäder och miljöer, kultur-medier-läromedel, resemöjligheter, grundläggande telekommunikation, arbetsli- vets tillgänglighet och åtgärder mot diskriminering i närings- verksamhet. Varje sektor i samhället skall tillse att funktions- hindrade skall Vara likställda med andra invånare inom re- spektive sektors område och kunna ta del av sektorns utbud av service och tjänster. Vid behov av tillgänglighetsskapande åt- gärder skall dessa finansieras inom sektorn i övrigt. Det är således en konsekvent tillämpning av ansvars- och finans-

ieringsprincipen som enligt vår mening skall öka enskildas möjligheter till imflytande och delaktighet inom nämnda om- råden.

Vi har också belhandlat frågan om en särskild handikappom- budsman och föreslår inrättandet av en sådan funktion. Vi har vidare behandlat bl.a. invandrare med funktionshinder, ut- bildning av persomal samt forskning inom hela det fält som avser funktionshilndrade inom vårt uppdrag.

';|';"? ""'i hå", II:» III"" "'tilmwpdlåihi &. * _;f-EWW mm:, .'1H",,-||' _":"'”"""|" .;

utt-grum igIIaw maart %EMW; W."

' ' »» IAIQEÄF'RW HEM-|??? ht ”Lyft” &%%th fit.) 'unedgilipW m hifi .

Imstgawmnrgwmmm t...-||| |...» i—f ' '|1ul1båE4H'WÅÖW'n rm iäI+ ”Mif IIDO m r-Hbmd

www byn"" ' " ':: ',||:|| B'le- 'kaEttnd. irl smahn ,; mmm lamm vaga unmlud

.., . . _, , -.| _] ,ywvu't "|. 'I"'

[| "'."'-|| , LI";- "l'Ji. l_I|L*

I I'n'l'uuy-l

', ! +

f,... ..

'll .,,rl _|,

|. i ur.-..ho

-|| L» '- ' IL. 'I Miint r'-. ' "| ' _' i.- '1_"u I—lJ>S:|.L|. ' .H.”- ' f II," "| "dit-:i

-*'.|1 :f'l . Wii. Emmi»

'|I". "', .111'" , | ILU .*Ii'HJ-T'L :" ."':-.L "| ””M"" " '|.-. "il.-

. ij"- ||| mriimt ""$— , ".II; 3.1" itu; HT'J IJ' ".,". | | "|,' tjatet?!" urih

"'.-11?! n'|-|'t "|.f:,1|. .|.t.'- "HI .'4

""1 "IWF-l M. wl- la &

" J'- 1.1-.! ':'?JJ'II'I'I'LJ” "'"i 'n _'_1- III'I'FJ .1 |” fi*- ""'”

.u . » ' " " " : '.""' . " MI'T' 'Jl'j 'att-Blä;

w .. ' |".å '.'.Al iam; ||.I'!.>etmI*i-. '. , .. - ... dum ' % ati Mm imänuu hmm tt— I": att..-. 'i'» T*ud'alr

2. Samhällsutveckling och människor med funktionshinder

2.1. Ett samhälle i förändring

Det i många avseenden slutna och reglerade efterkrigssam- hället från 1940-talet genomgick en snabb närings- och väl- ståndsutveckling under främst 1950- och 60-talen. Med Vår oförstörda produktionsapparat och våra naturresurser hade vi ett relativt försprång framför den krigshärjade omgivningen. Sveriges traditionella frihandel liksom stabiliteten på arbets- marknaden innebar även viktiga drivkrafter i vår närings- livsutveckling. Genom en i huvudsak lyckad fördelningspoli- tik kunde dessutom välfärden fördelas alltmer jämlikt. Den offentliga sektorns utbyggnad blev en viktig motor i hela sam- hälls- och näringslivsutvecklingen. Efterhand blev den inter- nationella påverkan alltmera framträdande. Multinationella företag inverkade på våra industriella möjligheter och kon- sumtionsmönster. Svenska företag utvecklades också till mul— tinationella koncerner med företag i andra länder. Den Ökade internationella handeln och konkurrensen medförde struktur- förändringar i både näringsliv och samhälle. Oljekriserna un- der 1970-talet illustrerade mycket handgripligt det ökade in- ternationella beroendet.

Kapitalrörelserna över gränserna blev allt mindre beroende av statsmakternas reglerade föreskriften De multinationella företagens interna pris- och valutahandel fick en styrande roll. Slopandet av den statliga valutaregleringen under 1980-talet blev en naturlig följd av kapitalets intemationalisering.

Vårt ökade beroende av nya, ofta internationella marknads— krafter medförde bl.a. att den traditionella långsiktiga sam- hällsplaneringen påverkades. Oförutsedda omstruktureringar inom näringslivet (t.ex. företagsnedläggningar) kunde mycket snabbt och radikalt förändra planeringsförutsättningarna.

Det senaste steget i intemationaliseringen är Sveriges an- sökan om medlemskap i EG och handelsöverenskommelsen EES. Efterkrigstidens utveckling mot internationell rörlighet för kapital, arbete, tjänster och människor blir tydligare.

Det ökade beroendet av internationeillla aktörer har minskat statens handlingsutrymme när det gälller att styra samhälls- utvecklingen. Även utvecklingen mot en förstärkning av kom- munala och regionala intressen går i samma riktning. Denna förskjutning kan studeras i lagstiftnimgen där detaljerad lag- stiftning i ökad grad ersätts av ramlagstiftning.

Förutom förändringar i de ekonomi'ISIka och materiella för- hållandena sker också värderingsförskjjutningar av mera svår- bestämd art. Bl.a. har maktutredm'ngen (t.ex. i SOU 1990:44) visat hur vårt samhälle blir allt mer imldividualistiskt med en ökande betoning av det personliga sjätllvförverkligandet. Den stora tilltron till den enskildes möjliglheter till självbestäm- mande och autonomi är i många sammanhang värdefull, men kan också innebära en urholkning av solidariteten människor emellan. Det ömsesidiga beroendet av kollektiva nyttigheter blir ett mindre uttalat samhällsmål.

Målstyrning, marknadstänkande och konkurrens styr ut- vecklingen i allt högre grad även inom [den offentliga sektorn. Parallellt med detta sker också en elcomomisk åtstramning i den offentliga ekonomin. Det medför krav på ökad effektivitet genom omstrukturering, konkurrens mch även nedskärningar av verksamhet. För människor som är beroende av välfärds- systemets kollektiva lösningar upplevs detta inte bara som en broms mot utvecklingen av den sociala tryggheten utan också ofta som ett hot mot den uppnådda rellativa välfärden.

2.2. Kommunernas roll ökar i betydelse 2.2.1 Utvecklingstendenser

Kommunerna har av tradition en mycket stor betydelse för utvecklingen av den allmänna välfärdsnivån. I den struktur- omvandling som sker inom offentlig verksamhet kommer be- tydelsen att öka både av decentralisering och lokal självstyrel- se hos kommunerna. Kommunernas verksamhet genomgår en stark expansion. I dag hanteras mer än 70 % av den offentliga sektorns utgifter för konsumtion och investeringar av kommu- ner och landsting (prop. 1990/91:117 Ny kommunallag).

Som ett led i den kommunala utvecklingen och som förut- sättning för ökad decentralisering ha|r* kommunreformer ge- nomförts i olika etapper. År 1950 fanns. ca 2 500 kommuner och

i dag uppgår antalet tilll 286. Vi har fått nya kommunallagar åren 1953, 1977 och 1I_992. 1950-talets lekmannaförvaltning har ersatts av en tjäns1temannaförvaltning och den demokra- tiska/politiska styrningen har även på kommunnivå utveck- lats från detaljstyrning; till målstyrning.

Genom den nya kommunallag som trädde i kraft den 1 januari 1992 (som liksom tidigare gäller både kommuner och landsting) ökar komqunernas frihet att utforma både den politiska organisationein och förvaltningsorganisationen. Sta- tens bidrag till de kommunala finanserna utvecklas mot mera generella statsbidrag. Samtidigt som det kommunala ansvaret för den offentliga verksamhetens kostnader stärks har den kommunala beskattningsrätten begränsats.

Kommunernas verksamhet påverkas också av en tydligare uppdelning mellan rolllema som beställare och utförare. En utveckling sker mot att de folkvalda politikerna mera renodlat skall företräda konsumentintressena och utforma verksam- hetsmål. Utförandet kam handhas av särskilda nämnder och styrelser, av tjänstemamnagrupper, kooperativ eller av entre- prenörer.

2.2.2. Kommuninvånare med funktionsnedsättningar

En utgångspunkt för samhällets målsättning vid planering, lagstiftning och utveckling är att alla skall behandlas lik- värdigt och opartiskt. II 1 kap. 9å regeringsformen sägs att ”den offentliga förvaltmingen skall i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet”.

Trots de allmänna miålen är många människor med funk- tionshinder bara delvis delaktiga i samhället. För vissa män- niskor med stora funktionshinder är det fråga om utestängd- het. Utredningen har i sitt kartläggningsbetänkande och i särskilda rapporter visat på allvarliga brister i deras levnads- förhållanden.

I vår lägesrapport (SOU 1990:19) redovisas som resultat av enkäter att 72 % av tillfrågade personer med omfattande funk- tionshinder saknade arbete eller annan daglig sysselsättning. Endast 25 % av tillfrågade kommuner hade ordnat menings- full sysselsättning för umgdomar och 70 % av kommunerna saknade fortlöpande uppsökande verksamhet.

Många människor med funktionshinder saknar även egen bostad med personlig service. Det gäller i särskilt stor om- fattning utvecklingsstörda och personer med psykiska stör- ningar. Efterfrågan på bostäder med dygnet-runt—service är stort. 76 % av kommunerna som besvarade handikapputred- ningens enkät angav att tillgången på sådana bostäder långt ifrån motsvarar det nuvarande behovet.

När det gäller stöd och service förekommer betydande va- riationer mellan kommunerna. Genomgående finns stora bris- ter i tillgänglighet, delaktighet och inflytande för människor med omfattande funktionshinder. Av handikapputredningens kartläggning framgår t.ex. att möjligheterna att påverka vem som skall bistå med personlig service är mycket begränsade.

Av detta framgår sammantaget att bristerna berör mycket grundläggande förutsättningar för att kunna vara delaktig i samhället. Tilläggas kan också att bristerna är stora inom områden utanför handikapputredningens uppdrag. Av SCB:s levnadsnivåundersökningar framgår t.ex. att människor med handikapp har en utbildningsnivå under genomsnittet för be- folkningen. Enligt erfarenheter hos Nämnden för Vårdartjänst kan även konstateras att personer med omfattande funktions- hinder är underrepresenterade bland högskolestuderande på grund av brister i bl.a. tillgång till läromedel.

Dessa och flera andra brister i grundläggande förutsätt- ningar för delaktighet skall bedömas i perspektivet av att vi formellt har ett demokratiskt system med allmän rösträtt.

För många funktionshindrade krävs det både planering och stor kraft för att utöva sina medborgerliga rättigheter. Det politiska livets verksamhetsformer och villkor utgår inte från människor med funktionsnedsättningar. Arbetsmaterial finns vanligen bara tillgängligt i skriven form. Tillgängligheten till möteslokaler är bristfällig, hörselslingor saknas ofta och tolk- verksamheten är dåligt utbyggd. Beställningsrutinerna för färdtjänsten är ofta svåra att kombinera med flexibilitet i tider för sammanträden osv.

Exemplen visar också en bild av hur beroende enskilda med svåra funktionsnedsättningar är av kommunernas kunskap och ambitioner att bygga upp ett servicesystem som säkrar funktionshindrades likställighet med andra kommuninvåna— re.

2.3. Den generella välfärdspolitiken, medborgarna och valfriheten

2.8.1. Den generella välfärdspolitiken

Vad som skall ingå i begreppet generell välfärdspolitik är ofta oklart i den politiska debatten. Begreppet innehåller flera dimensioner. En sådan dimension är hur stor del av med- borgarna som välfärdspolitiken skall innefatta. Ytterlighets- pumkterna är om den skall omfatta i princip alla medborgare (universell välfärdspolitik) eller bara vissa begränsade grup- per (riktad välfärdspolitik). En annan dimension är hur till- delning av service och andra former av stöd skall ske. Här kan man skilja på om stödet ges i form av preciserade rättigheter (generell tilldelning) eller efter något slags behovsprövning (specifik tilldelning). Det finns också olika mellanformer.

Inriktningen av den svenska välfärdspolitiken kan huvud- sakligen sägas vara generell. De offentliga servicesystemen och socialförsäkringssystemet riktar sig till hela befolkningen och inte enbart till ”de behövande”. Den generella välfärdspoli- tiken inrymmer emellertid flera olika aspekter av vilka några granskas närmare i följande avsnitt. Skillnader mellan väl- färdssystem enligt den riktade (selektiva) respektive den uni- versella modellen kan beskrivas enligt följande.

Välfärdssystem, olika modeller

Dimension Selektiv Universell modell modell Del av BNP som avsätts för sociala ändamål Låg Hög Omfånget av lagstadgad offentlig service Begränsad Extensiv Ersättningsnivåer Existensmini- mum Inkomstersättning Del av befolkningen som är inkluderad Minoritet Majoritet Finansiering Avgifter Skatter Privata organisationers betydelse Stor Liten Betydelse av program avsedda att förebygga sociala problem Obetydlig Extensiv

Källa: Diane Sainsbury: ”Analysing Welfare State Variations", Scandinavian Poli- tical Studies vol 14 nr 1, 1991.

2.3.2. Den generella välfärdspolitikens legitimitet

De undersökningar som gorts av medborgarnas attityder till välfärdspolitiken och dess finansiering ger en tämligen enty- dig bild både vad gäller omfånget av välfärdspolitiken och dess tilldelningsform. Vad gäller omfånget förefaller det vara rim- ligt att dra slutsatsen att en politik som kommer samtliga medborgare till del kan erhålla ett stort stöd. Vad gäller till— delningsformen verkar det uppenbart att den politik som till— delas efter kriterier som kan uppfattas som legitima (typ pro- fessionella bedömningar i sjukvården) har ett stort stöd. Även den politik som tilldelas efter entydiga kriterier (typ bambi- drag och folkpensioner) kan räknas hit. Med legitima menas här att tilldelningen sker efter kriterier som befolkningen kan uppfatta som rättfärdiga.

Den välfärdspolitik som både är selektiv och tilldelas via någon form av individuell behovsprövning saknar till stora delar folkligt stöd såsom detta kan mätas. Ett av skälen kan givetvis vara att denna politik bara kommer en avgränsad del av befolkningen till godo. Ett annat, och förmodligen viktigare skäl, är att den individuella behovsprövningen för med sig ett antal problem. Dels kan den verka och vara stigmatiserande. Dels är den vanligen administrativt komplicerad, blir ofta svåröverskådlig och lämnar utrymme för godtycke. Regelsys- temets komplexa karaktär har dessutom en tendens att öka efterhand därför att regel läggs till regel och överblicken för- loras. Systemets övergripande rationalitet minskas. Dessutom är dessa system ofta känsliga för direkt manipulering (dvs. fusk). När sådana exempel på manipulering kommer till all- män kännedom via massmedia kan (även om fallen är få och summorna obetydliga) förtroendet för denna politik starkt minska.

Ur ett legitimitetsperspektiv finns starka skäl för en så generell inriktning av välfärdspolitiken som möjligt. Ett argu— ment för den generella välfärdspolitiken är att den är relativt enkel och billig att administrera. När tilldelningskriterierna kan göras enhetliga (typ barnbidrag, grundskoleutbildning och folkpensioner) är kostnaderna för administrationen små. Om man inför behovsprövning eller andra oklara kriterier ökar administrationen ofta dramatiskt. Till detta kommer kostnader för besvärssystem och kontrollinsatser. De admini-

strativa kostnader och de problem som brukar förknippas med byråkrati är i allmänhet mycket höga för selektivt inriktade välfärdssystem.

2.3.3. Generell välfärdspolitik och social rättvisa

Den generella välfärdspolitiken kritiseras ibland för att den enbart utgör en rundgång av skatter och bidrag och att den inte bidrar till att öka den sociala rättvisan. Detta är emeller- tid en klar felsyn, vilket kan illustreras med nedanstående enkla exempel.

I tabell 1 nedan är medborgarna för enkelhetens skull in- delade i fem lika stora grupper vilkas inkomstförhållanden varierar från talet 200 till talet 1 000. Ojämlikhetstalet är således 1-5, dvs. den övre gruppen har fem gånger så stor disponibel inkomst jämfört med den lägsta gruppen. Vi förut- sätter vidare att samtliga grupper betalar 30 % i skatt. De medel som tas in i skatt distribueras till medborgarna till lika stor del till alla medborgare. Detta innebär att samtliga er- håller bidrag eller service (t.ex. utbildning) motsvarande talet 180.

Tabell 1 Den generella välfärdspolitikens omfördelningseffekter

Inkomst- Inkomst Skatt (30%) Transfe- Disp. grupp rering inkomst A 1 000 300 180 880 B 800 240 180 740 C 600 180 180 600 D 400 120 180 460 E 200 60 180 320 Ojämlik- 1 —5 (Sa 900) 1 —2,75 hetstal

Effekten av detta är som synes dramatisk vad gäller föränd- ringen av ojämlikhetstalet, det sjunker nästan till 1-2,75, dvs. närmast till hälften. Det bör återigen understrykas att detta uppnås utan ett progressivt verkande skattesystem och utan varje form av behovsprövning av service eller bidrag.

Detta enkla exempel kan också förklara det stora stödet för den generella välfärdspolitiken. De två grupperna med låga

inkomster har anledning att stödja den därför att de direkt tjänar på denna utformning av politiken, samtidigt som de inte utsätts för någon form av stigmatiserande behovsprövning. Även mellangruppen har skäl att stödja den, dels på grund av empati, dels på grund av att man alltid i ett dynamiskt sam- hälle själv kan råka hamna i någon av de lägre grupperna. Även om de två övre grupperna ekonomiskt förlorar på detta system är det inte osannolikt att de kan stödja det, dels på grund av de skäl som nämndes för mellangruppen, dels på grund av att de inte bara betalar, utan faktiskt också får ut en del själva av ett generellt verkande system. Det kan antas att dessa gruppers villighet att stödja en välfärdspolitik kraftigt skulle minska om de bara upplevde sig som betalare.

Ett ökat inslag av egenfinansiering av olika trygghets- och servicesystem, där t.ex. mera välbeställda grupper stod för hela eller nästan hela sin egen kostnad, skulle därmed också kraftigt kunna drabba de ekonomiskt minst gynnade delarna av befolkningen. Ett sådant system innebär med all sannolik— het att de mera välbeställda medborgargruppernas vilja att politiskt och ekonomiskt bidra till välfärdspolitiken skulle minska. Välfärdspolitikens finansieringssystem har således betydelser som ligger långt utanför de kameralt—ekonomiska angreppssättens begränsade analysramar.

2.3.4. Generell välfärdspolitik och valfrihet

Den generella välfärdspolitiken har ofta ansetts begränsa eller t.o.m. förhindra medborgarnas möjligheter att välja olika ser- vicealternativ och att stå i konflikt med privat produktion. Som begreppet generell välfärdspolitik definierats här innebär den inte självklart ett problem för ett system där medborgarna kan välja mellan olika serviceproducenter. Tvärtom är vissa väsentliga delar av en generell välfärdspolitik, t.ex. bambi- drag och folkpensioner, förknippade med en total valfrihet för medborgarna. Ingen myndighet lägger sig i hur dessa kontan- ta medel faktiskt används.

De centrala inslagen i den generella välfärdspolitiken är finansieringssättet (”alla” i stället för bara ”de behövande”) och regelsystemet (rättigheter i stället för behovsprövning). Principerna bakom den generella välfärdspolitiken såsom de definierats här ställer mycket bestämda krav och villkor för

att kunna kombineras med valfrihet och konkurrens mellan olika serviceproducenter.

Eftersom den generella välfärdspolitiken bygger på idén om em medborgerlig rättvisa, dvs. att staten i princip skall be- handla alla medborgare lika, måste de producentaltemativ som erhåller offentliga bidrag åta sig att inte diskriminera mellan olika medborgargrupper. Vad som ofta glöms bort i debatten är att ett system med valfrihet innehåller två val, nämligen dels konsumentens val av producent, dels producen- teins val av konsument. Om t.ex. daghem, skolor, vårdhem elller andra serviceinrättningar som drivs privat eller koopera- tivt ges möjlighet att välja bort särskilt svåra uppgifter, bryts principen om generalitet och ersätts av ett slags omvänd be- hovsprövning. En valfrihet inom den generella välfärdspoliti- kens ramar måste därför innefatta regler och kontroll av att produktionsenheter inte har en diskriminerande upptagnings— politik. Om, som ofta framförs, en ökad konkurrens inom den- na sektor också är bra för spridning av ny kunskap och er- farenhet samt effektivitet, är det självklart betydelsefullt att alla producenter arbetar på lika villkor. Det innebär att alla måste åta sig alla typer av problem, låt vara att de kan arbeta med olika lösningar och metoder.

Det andra villkoret för att valfrihet när det gäller service skall ligga inom den generella välfärdspolitikens ramar är givetvis att alla medborgare, oberoende av individuell betal- ningsförmåga, ges ekonomisk möjlighet att välja. En utveck- ling där de mera välbeställda grupperna i samhället dels kan tillgodogöra sig offentliga bidrag t.ex. inom sjukvården, men dessutom själva bekosta en ökad servicenivå, leder också den till en omvänd behovsprövning. Det blir en uppdelning där den mindre välbeställda delen av befolkningen enbart kan ut- nyttja verksamheter av B-karaktär, medan de mera välbe- ställda köper sig bättre kvalitet. De privata, kooperativa och andra icke—offentliga serviceverksamheter som erhåller offent- liga bidrag måste därför förbinda sig att inte ekonomiskt dis- kriminera i sin upptagning. De direkta avgifter de får uppta kan inte avvika från dem som offentligt producerade verksam- heter tar ut om valfrihet skall _gå att kombinera med en gene- rellt inriktad välfärdspolitik. Även här är det ur effektivitets- skäl m.m. viktigt att konkurrensen sker på lika villkor.

Det tredje villkoret gäller givetvis inriktning och kvalitet.

Inom de flesta serviceområden finns det fastställt vissa kvali- tetsmått och professionella krav. Dessa kan vara alltifrån ut— rymmes- och standardkrav på byggnader till att personalen skall ha viss utbildning för att få utföra förekommande upp— gifter. Det är givetvis även här centralt att verksamhet sker på lika villkor och står under samma typ av offentlig kontroll.

Med dessa tre villkor uppfyllda, dvs. ingen ekonomisk eller annan diskriminering i upptagningen och samma kvalitets- krav, finns det ingen konflikt mellan en ökad konkurrens och valfrihet i produktionen av offentligt finansierad service och en generell välfärdspolitik såsom den här definierats. Det vä- sentliga är att denna ökade valfrihet inte i första hand sker på producenternas villkor, utan på medborgarnas. Om ett ökat inslag av privata alternativ däremot leder till att det blir en producenternas valfrihet, där dessa kan Välja bort de med- borgare som uppfattas som särskilt krävande, eller dem som inte kan betala tillräckligt, innebär det en omvänd behovs- prövning som står i klar strid med den generella välfärdspoliti- kens grundläggande idé. Om den däremot innebär att med- borgarnas valfrihet ökar, så att de för samma kostnader och utan att bli diskriminerade (bortvalda) ges rätt att byta till en serviceproducent vars utbud de anser passa dem bättre, stärks snarare den generella välfärdspolitiken.

2.3.5. Problem för den generella välfärdspolitiken

De problem som denna politik står inför är flera. För det första har det i Sverige skett en utveckling mot mera selektivitet inom många områden under 1980-talet. Ökningen av antalet social— och bostadsbidragstagare är ett sådant, selektiviteten inom barn- och äldreomsorg en annan. För det andra innebär en starkt utvecklad decentralisering och målstyrning av den offentliga verksamheten att man brutit mot de enkla och gene— rella kriterier som modellen bygger på.

En kraftig decentralisering medför ökande skillnader över landet i service till medborgarna. Den generella välfärdspoliti— ken bygger på idén om en socialpolitik med medborgerliga rättigheter. Om olikheterna genom decentralisering blir stora leder det till frågan om var det svenska medborgarskapet i verkligheten är beläget, på nationell eller kommunal (eller

t.0|.m. kommundels-) nivå. Målstyrning står dessutom ofta i motsats till principen om rättigheter.

Ett tredje problem för den generella välfärdspolitiken år att den kräver en relativt hög skattenivå. Om många eller alla skall erbjudas service och stöd så är detta självfallet dyrare än om service/stöd enbart inriktas mot en minoritet.

En fjärde aspekt är att den offentliga sektorn på Vissa kritis- ka områden, typ pensioner och sjukvård, haft uppenbara svå- righeter att uppfylla de generella löften som ställts ut av statsmakterna. Modellens generella legitimitet är antagligen starkt beroende av att medborgarna kan lita på att åtaganden som utlovats, typ en fungerande sjukvård och värdesäkrade pensioner, också kommer att förverkligas. I annat fall kommer mera välbeställda medborgargrupper att helt naturligt söka efter privata försäkringslösningar. Detta leder till att deras vilja att bidra till ett generellt system minskar, eftersom de kan uppleva att de måste betala två gånger för samma sak.

Det är med all sannolikhet avgörande att statsmakterna inte tar på sig större välfärdspolitiska åtaganden än vad som långsiktigt kan garanteras. Även på denna punkt erbjuder den ökade målstymingen av den offentliga sektorn ett problem. Den inbjuder till formuleringar av mål på en ambitionsnivå som inte alltid är realistisk. För medborgarna och för dem som arbetar i den offentliga sektorn kan skillnaden mellan dessa högt och ofta långsiktigt satta mål och den verksamhet som kan produceras för tillgängliga resurser bli så stor att för- troendet för och viljan att sluta upp kring politiken kraftigt minskar.

2.3.6. Samhällsutvecklingen och människor med funktionsnedsättningar

Kombinationen av ramlagstiftning, decentralisering och mål- styrning, marknadsinflytande och ekonomisk åtstramning har inneburit större risker för olikheter i den service och det stöd som kan erbjudas människor i olika kommuner och kommun- delar. Decentralisering i förening med ekonomisk press på beslutande instanser medför också att kostnaderna för service till personer med omfattande funktionsnedsättning blivit rela- tivt sett mera svårbemästrade i enheter med begränsat ekono- miskt underlag. I denna förändring finns uppenbara risker för

att stödet till människor med funktionsnedsättningar kan bli segregerande och tilldelas enskilda efter ingående prövning och granskning.

Det finns enligt vår uppfattning en risk för att denna ut- veckling motverkar synsättet att stöd och service skall vara rättigheter och medel för att kurma delta och verka i sam- hället. Normerande regler kommer att vara betydelsefulla inte bara för att tillförsäkra människor med bestående funktions- nedsättning deras rättigheter utan också för att medverka till att hela samhället blir öppnare även för människor med t.ex. tillfälliga skador och störningar. Som vi anförde i vårt huvud- betänkande menar vi att det är möjligt att kombinera precise- rade rättigheter för enskilda med en frihet för verksamhetens utformning etc. med hänsyn till lokala förhållanden. Vi menar dock att det också krävs vissa normerande regler av generell natur för att bl.a. hävda funktionshindrades likställighet med andra och motverka missgynnande.

Vi har också sett det väsentligt att ansvaret för olika in— satser som avser funktionshindrade blir tydligt inom varje sektor och integreras med andra uppgifter inom respektive sektor. För att markera detta har vi inom åtta områden sökt stärka den enskildes möjligheter genom en konsekvent till- lämpning av ansvars- och finansieringsprincipen. Vi menar att- detta på sikt kan förändra attityder och värderingar. I hög grad påverkas de genom att människor med funktionshinder deltar på olika områden i samhället. Våra förslag syftar som helhet till att öka möjligheterna att delta i samhället. Handi- kappolitiken skall ses som en viktig del i den generella (väl- färds)politiken.

33. Grundläggande synsätt

3.1. En fördjupad demokrati

1989 års handikapputredning har handlat om behovet av re- former som kan undanröja orättvisor och hinder i samhället för människor med omfattande funktionsnedsättningar.

Redan i vårt huvudbetänkande (SOU 1991:46) betonade vi att det fanns inslag i samhällsutvecklingen som på ett av- görande (och ibland motsägelsefullt) sätt kunde missgynna svårt funktionshindrade. Vi uppmärksammade t.ex. en ökan- de markering av individens självständighet. Å ena sidan är den positiv för utvecklingen av funktionshindrades självbe- stämmande, å andra sidan kan den innebära betydande för- svagning av engagemang för sådana frågor som behöver ett gemensamt ansvarstagande.

Vidare såg vi hur målstyrning, decentralisering och vissa andra förändringar inom den offentliga sektorn inte medförde avsedd valfrihet för svårt funktionshindrade. Framför allt no- terade vi hur de drabbades av konkurrensen mellan olika insatsområden i en kärv samhällsekonomi. Stora brister fanns i grundläggande levnadsvillkor (t.ex. ibostads—, arbets—, fritids- och utbildningssituationer) och i tillgång till stöd och service.

Dessa och andra bristfälligheter undanröjs inte enbart ge- nom de nya lagar och lagändringar som vi föreslår. Vi menar emellertid att lagstiftning kan vara ägnad att styra samhäl- lets resurser till eftersatta områden. Vi menar också att lagar är väsentliga för att betona viljeinriktningen att likställa funktionshindrade med andra i samhället.

Vi finner att de tendenser i samhällsutvecklingen som vi uppmärksammade i vårt huvudbetänkande kvarstår. Det in- nebär att riskerna för att svårt funktionshindrade skall låsas i en undantagssituation också finns kvar. Vi finner en rad skäl för att skyndsamt vidta kraftfulla åtgärder som kan motverka de negativa tendenserna. I annat fall kan de åstadkomma

skador som i den enskilda situationen inte går att repare- ra. Handikapputredningen ser sina överväganden och förslag om individinriktade och generella åtgärder som avgörande led i en process som fördjupar demokratin. I ett skedle när effekter- na av olika slags internationell, särskilt europeisk, samverkan spelar allt större roll i enskilda människors vardagsliv är det väsentligt att hävda betingelser för medborgarnas möjligheter att påverka och delta i beslut om utvecklingen inom olika samhällssektorer. Detta gäller alla medborgare, även om han- dikapputredningen har som utgångspunkt villkoren för män- niskor med omfattande funktionsnedsättningar;

Att skapa förutsättningar för och förverkliga delaktighet och jämlikhet för människor med funktionsnedsättningar måste, med begreppens fulla innebörd, på olika sätt engagera hela samhället, också dem som inte har erfarenheter av egna funktionsnedsättningar (men som i något levnadsskede kan få funktionshinder).

Detta inbegriper att mål och visioner inte automatiskt och oprövat begränsas och förses med andra jämförelsemått så snart de avser enskilda eller grupper med funktionsnedsätt- ningar. Ett sådant negativt särskiljande har vi med ett lånat begrepp benämnt *'lagom-för—funktionshindrade”-tänkandet (cit. Ekensteen, W., SOU 1991:46, kap. 4). Det är i många hänseenden liktydigt med diskriminering och skapar orättvi- sor, undantagsvillkor, som vi beskrivit bl.a. i vår kartlägg- ningsrapport (SOU 1990:19).

Utredningen har i sitt huvudbetänkande Handikapp Väl- färd Rättvisa redovisat ett etiskt perspektiv på wälfärdsfrågor- na och gemensamt fastlagt bärande principer för ett fortsatt reformarbete. Grundsatsen är alla människors lika värde.

Barn, ungdomar och vuxna med omfattande funktionsned- sättningar skall räknas med i samhället som en självklar del i befolkningens mångfald och ha tillgång till de rmedel och verk- tyg som gör ett deltagande på lika villkor möjligt. Det är ett rättvisekrav.

I ett samhälle för alla handlar det inte om att en grupp medborgare enbart och alltid är mottagare av stöd och service. Det handlar också om att olika insatser skall göra det möjligt för enskilda med funktionsnedsättningar att bidra med sina resurser till gemensam utveckling av samhälllet. Denna in-

ställning måsste få spridning liksom insikten att var och en kan utsättas för att själv eller tillsammans med personer i sin omedelbara närhet få leva med funktionsnedsättningar. Enligt handikapputredningens uppfattning krävs närmast ett folkbildnimgsarbete, med alla moderna medel, för att ändra den mycket vanliga uppfattningen att ”de handikappade” ut- gör en strikt ;avgränsad grupp som på andras villkor skall få del av välfärrd, delta i samhällsutvecklingen och utöva sitt medborgarskap. Flera olika vägar måste användas för att på- verka den alllmänna inställningen, t.ex. genom utbildningar, handikapporganisationernas verksamhet, via medier samt ge- nom insatser :av den av oss föreslagna handikappombudsman- nen (se kap 115). Framför allt gäller det att skapa förutsätt- ningar för attt människor med funktionsnedsättningar kan delta i verksamheter i olika miljöer och i olika roller. Och att det kraftfullt kan påtalas när enskilda eller grupper blir ute- stängda på grrund av firnktionsnedsättningar. Det finns stora behov av en foortlöpande diskussion som kan tydliggöra vad det kostar i etisk; och ekonomisk mening att underlåta att öppna samhället för " barn, ungdomar och vuxna med funktionshinder.

3.2. Färdriktningen

Det är en uttgångspunkt att funktionsnedsättningar natur- ligen och alltiid finns hos enskilda i en befolkning.

Vi har konastaterat att det bedrivits och bedrivs ett reform- arbete för attt stärka situationen för människor med svåra funktionshindier. Handikapputredningens arbete är en viktig del i detta. Dean huvudsakliga inriktningen har tidigare avsett individinriktade, särskilt utformade åtgärder. I mindre om- fattning har dle generella tillgänglighetsaspekterna blivit före- mål för övervzäganden och aktiva åtgärder.

Vi har, liksom handikapprörelsen, kunnat konstatera att denna strategg'i inneburit att individinriktade och särskilt rik- tade åtgärder' fått användas för att kompensera brister i gene- rell planering. Detta har inom vissa områden t.o.m. skett i ökande utsträckning under senare år.

Tillvägagåmgssättet leder till ett lappverk som markerar

många funktionshindrades undantagsställning både beträf- fande rättigheter och skyldigheter. Brister i den generella till— gängligheten innebär att oberoende och valfrihet beskärs yt— terligare för människor med funktionsnedsättningar.

Många nås inte av det särskilda stöd som krävs för att kompensera en otillgänglig miljö eller ger upp inför påfrest- ningarna att arrangera speciella lösningar. Detta skapar ytter- ligare handikapp.

I en ansträngd samhällsekonomi tillkommer då kostnader som kunnat undvikas. Tillgängliga medel borde riktas till mera bestående och välfungerande insatser som samtidigt öpp- nar möjligheter till större flexibilitet och hänsynstagande till olika personliga behov.

Vi menar därför att det fortsatta reformarbetet och nödvän— diga resurser målmedvetet måste fördelas på följande sätt.

Det behövs insatser '

för att stärka personliga förutsättningar genom exempelvis habilitering, rehabilitering, sjukvård etc. för att genom en allmän samhällsplanering öka tillgänglig- heten i Vid bemärkelse — för att kompensera kvarstående brister eller tillgodose vissa behov genom särskilda åtgärder riktade enbart till männi- skor med funktionsnedsättningar.

Generella insatser för ökad tillgänglighet innebär enligt vår mening inte bara en fysisk tillgänglighet. Det måste också finnas andra inslag som medför att den enskilde verkligen kan använda sig av en miljö, en vara eller en verksamhet. Det rör sig t.ex. om ekonomisk grundtrygghet, om omgivningens in- ställning och kunskaper, om den generella uppbyggnaden av infrastrukturen i landet. Vidare finns det behov av att stärka den enskildes möjligheter genom personligt utformade, indivi- dinriktade insatser.

På grund av rådande bristsituation fann utredningen det angeläget att framlägga ett antal individinriktade förslag re- dan i föregående betänkanden. Framträdande är bl.a. ställ- ningstagandet till en särskild rättighetslag för personer med svåra funktionshinder. I den komplicerade situation som var- dagen utgör för många människor med funktionsnedsättning- ar skapar en rättighetslag förutsättningar för ökad trygghet och valfrihet. Vi anser att detta ställningstagande kan förenas

med uppfattningen att det behövs ett förändrat synsätt, där medborgare med funktionsnedsättningar och deras behov inte ses som ständigt nya och särskilda ”problem”.

Behov av och möjligheter till individualiserat stöd skall självfallet beaktas. Omfattningen av särskilt stöd blir emeller- tid mindre och individualiseringen mera effektiv om den kan bygga på en allmän tillgänglighet med hög kvalitet och stor räckvidd — i stället för att de grundläggande åtgärderna stän- digt måste återskapas i varje enskild situation.

Det finns situationer och kommer att finnas som inne- bär att den enskildes svåra och komplicerade funktionsned- sättningar ger hinder som inte kan undanröjas annat än med särskilt riktade åtgärder. Förslag med denna inriktning åter- finns i vårt huvudbetänkande. I vissa fall finns det behov av insatser av kompenserande art, dvs. alternativ till annan verksamhet, för att öka enskildas livskvalitet. Det gäller inom områden, där enskilda under överskådlig tid har svårt att använda sig av gemensamma möjligheter, tillgängliga för fler- talet. Det kan t.ex. gälla särskilda lösningar för att erbjuda rekreation, resemöjligheter, tillgång till idrottsaktiviteter etc.

3.3. Fortsatt utveckling enligt de bärande principerna

Vårt utredningsarbete skall ses som en helhet. I föreliggande betänkande redovisar vi överväganden och förslag som huvud- sakligen avser generella insatser för att öppna samhället och minska beroendet av särskilda, riktade åtgärder. Det gäller t.ex. resemöjligheter, teleteknik m.m. Oavsett individinriktade eller generella insatser skall en kvalitetsutveckling ske enligt följande bärande principer: självbestämmande och inflytande

tillgänglighet —— delaktighet kontinuitet och helhetssyn.

Innebörden har vi mera ingående beskrivit i vårt huvudbe— tänkande.

I takt med genomförandet av våra förslag finns behov av regelbundna utvärderingar — med brukarmedverkan — som

kan visa om den aktuella avvägningen mellan individinrikta- de och generella insatser är ändamålsenlig efter brukarnas behov och om helheten i olika system (t.ex. kommunikationer, informationsförmedling) är välfungerande. Behovet under- stryks av den snabba tekniska utvecklingen där talande ex- empel bl.a. kan hämtas från området teknikstyrd service. För svårt funktionshindrade kan denna utveckling i mindre ge- nomtänkt utformning motverka sitt syfte och ge upphov till nya hinder. Som helhet kan våra överväganden och förslag medverka till att förändra situationen för funktionshindrade genom — tydlig markering av ansvaret inom varje samhällsområde för frågor som rör funktionshindrade — lagstiftning och uppföljning/utvärdering av dess effekter ekonomiska styrmedel attitydpåverkande insatser — kunskapsutveckling kunskapsspridning kunskapsban- ker

Framför allt menar vi att funktionshindrades villkor skall förbättras genom en tydlig och solidarisk ansvarsfördelning. Varje sektor i samhället har ansvar för att inom sitt område och med sina aktörer hävda funktionshindrades likställighet. De skall på ett likvärdigt sätt i förhållande till andra invånare ha tillgång till sektorns utbud av varor, tjänster, service etc. De åtgärder som krävs för att skapa tillgänglighet skall finans- ieras som andra åtaganden inom sektorn och uppgifterna skall utföras integrerat med sektorns övriga uppgifter.

Ansvars- och finansieringsprincipen är ett medel att åstad- komma denna utveckling. Vi har prioriterat att stärka dess räckvidd och genomförande inom åtta områden som belyses i särskilda kapitel.

Genom ett förverkligande av handikapputredningens för- slag och med dess synsätt på generella och individinriktade insatser kommer vi närmare ett samhälle för alla. Det skapas också en nödvändig beredskap för fortsatt utveckling som vår- nar både om enskildas självbestämmande och den solidaritet som måste finnas 1 ett demokratiskt samhälle.

4. Handikapprörelsens roll

4.1. Handikapp och handikapporganisationer

Handikapprörelsen som är en del av de svenska folkrörelserna har en hundraårig historia. Handikapprörelsen omfattar i dagsläget ca 40 riksförbund med mer än 450 000 medlemmar. För att underlätta kontakten med samhällets organ och handi- kapprörelsen bildades år 1942 en samarbetsorganisation för de olika riksförbunden på handikappområdet. Den heter numera Handikappförbundens Centralkommitté, HCK, och består av 29 handikappförbund med ett sammanlagt medlemsantal av ca 360 000.

Även på läns- och kommunplanet finns etablerade sam— arbetsformer t.ex. genom läns-HCK och kommun-HCK.

I bilaga 5 ges en översikt över de handikapporganisationer som budgetåret 1991/92 erhåller statsbidrag.

HCKzs definition av handikapp innebär att den skall anses vara handikappad, som till följd av bestående funktionsned- sättning möter betydande svårigheter i sin dagliga livsföring.

Med ”betydande svårigheter i den dagliga livsföringen” me- nas inte bara svårigheter i basfunktioner såsom arbete, boende och kommunikation, utan också exempelvis att inte kunna ta del av information, konst och kultur eller att inte kunna delta i de fi'itidssysselsättningar som man är intresserad av.

HCK-förbunden arbetar utifrån ett gemensamt princippro- gram där grundsynen är ”allas lika värde — allas lika rätt”. Liksom medlemsförbunden är HCK partipolitiskt och religiöst obundet och fristående från stat, landsting och kommuner. Genom HCK ställer de 29 förbunden gemensamma krav ut- ifrån sina medlemmars behov och erfarenheter.

Handikappförbunden är fristående demokratiskt uppbyggda organisationer, med ett lokalt förankrat föreningsliv. Patient- föreningar, med huvudsaklig uppgift att stödja och ge informa- tion till människor med viss diagnos och/eller att främja forsk— ning uppfyller inte kriterierna för medlemskap i HCK. Härför krävs att förbundet verkar för samhällsförändringar som syf-

tar till att skapa en bättre situation för den handikappgrupp förbundet företräder. Det innebär att organisationens huvud- sakliga verksamhet ägnas åt att arbeta för samhällsreformer där det gäller t.ex. ekonomi, arbetsmarknad, samhällsplane- ring, kommunikationer, bostadsplanering, utbildning, kultur, sjukvård, rehabilitering och fritidsaktiviteter. Vidare krävs för medlemskap i HCK att funktionshindrade eller deras nära anförvanter har ett avgörande inflytande i organisationen. Detta inflytande bör återspeglas i sammansättningen av sty- relse och andra beslutande församlingar.

Synskadades Riksförbund (SRF) och De handikappades riks- förbund (DHR) har valt att stå utanför HCK, vilket inte hind— rar att samarbete sker med HCK i frågor av gemensamt in- tresse. I SRF finns ca 18 000 medlemmar ochi DHR ca 40 000. Båda har verksamhet på såväl riks- som på regional och lokal nivå. Utanför HCK står även ett antal andra statsbidragsbe— rättigade föreningar med ca 30 000 medlemmar, bl.a. Alzhei- merföreningen i Sverige, Svenska Parkinsonförbundet, För- eningen för El- och bildskärmsskadade och Riksförbundet för HIV-positiva.

4.2. Sociala och kulturella uppgifter

Funktionsnedsättningar är alltjämt förknippade med fördo- mar och negativa värderingar. Stora delar av allmänheten uppfattar ett liv med funktionsnedsättning som mindre värt. Det ligger mot denna bakgrund nära till hands att den som har en funktionsnedsättning uppfattar sig själv som mindre värd. Den som är född med en funktionsnedsättning får tidigt upp— leva en särbehandling i jämförelse med jämnåriga vilket bl.a. kan leda till bristfälliga kamratkontakter. Den som i vuxen ålder drabbas av en sjukdom eller skada med funktionsned- sättning som följd bär i sin nya livssituation med sig tidigare förvärvade mer eller mindre fördomsfulla uppfattningar om funktionsnedsättningars hinder för möjligheten att leva ett liv med god livskvalitet även som funktionshindrad.

De lokala handikappföreningarna har som en viktig uppgift att ge personer med funktionsnedsättningar möjlighet att träf- fa andra i samma situation och utbyta erfarenheter. För barn och ungdomar med funktionsnedsättningar är möjligheten till kamratkontakter genom föreningslivet av väsentlig betydelse.

En viktig uppgift på det lokala planet är studieverksamhet som syftar till att bredda kunskapen om det egna eller barnets handikapp, om befintliga behandlingsmöjligheter samt rättig- heter. Handikapporganisationerna har en central och avgöran- de roll i den enskildes habilitering och rehabilitering.

Genom den lokala verksamheten tillägnar sig handikappor- ganisationerna kunskaper om brister i åtgärdssystemet för människor med funktionsnedsättningar. Via riksförbunden kommer dessa kunskaper och erfarenheter till nytta i det ständigt pågående förändringsarbetet på handikappområdet.

I den mån förbundens personella och ekonomiska förhållan- den gör det möjligt bistår man enskilda medlemmar med juri- disk service, t.ex. när det gäller att föra talan hos förvaltnings- domstolar. För att stärka förbundens möjligheter att ge service av nämnt slag föreslår vi i vårt huvudbetänkande (SOU 1991:46) Vissa ändringar i rättshjälpslagen (1972z429).

4.3. Intressebevakning

Handikapprörelsen vill inspirera till en positiv utveckling ge- nom att väcka förslag till en aktiv reformpolitik. Vid offentliga utfrågningar av politiker och genom utnyttjande av massme- dia verkar handikapprörelsen i opinionsbildande syfte.

Handikapprörelsen är sedan länge remissorgan för statliga utredningar på handikappområdet. Den sakkunskap som finns inom rörelsen utnyttjas numera även genom att dess representanter deltar i de offentliga utredningarna som ex- perter eller sakkunniga. Även i utredningsgrupper hos de stat- liga och kommunala myndigheterna är det vanligt att handi- kapprörelsen medverkar.

I viktigare frågor, såsom t.ex. remissbehandling av Vårt huvudbetänkande, utarbetade HCK ett rådslagsmaterial som .orde det lättare för HCK-organisationernas medlemmar att ta ställning till aktuella frågor. Av organisationer som har medlemmar med utvecklingsstörning eller med andra kommu- nikationssvårigheter läggs genom respektive förbund särskil- da ansträngningar ned på att göra det möjligt att få fram dessa medlemmars erfarenheter och synpunkter.

Vad man eftersträvar är ett ökat brukarinflytande. Det in- nebär att de medborgare som använder sig av eller kommer i

kontakt med en offentlig serviceverksamhet skall beredas in- flytande över verksamhetens utformning och komma in i be- slutsprocessen på ett tidigt stadium innan principbeslut är fattade. En rättslig grund för brukarinflytande finns i 6 kap. 8 & kommunallagen (1991:900). Däri sägs att ”nämnderna skall verka för att samråd sker med dem som utnyttjar deras tjänster”. Föreskrifter om brukarmedverkan finns i hälso- och sjukvårdslagen och i lagen om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl. Principen uttrycks i dessa lagar så att verksamheten skall bedrivas med respekt för individens själv— bestämmande och integritet och utformas i samråd med den enskilde. Socialtjänstlagens målsättningsparagraf utsäger att verksamheten skall främja människornas aktiva deltagande i samhällslivet.

I Vårt huvudbetänkande görs en analys av pågående struk- turförändringar i samhället och konstateras att den enskildes ställning i samhället måste stärkas. En generell samhälls- planering måste inriktas på att medborgare med funktions- nedsättningar inte skall uteslutas från grundläggande möjlig- heter att utöva sin medborgarrätt.

Av en enkätundersökning som handikapputredningen redo- visar i rapporten Samverkan mellan handikapporganisationer och samhälle (1990) framgår att såväl landsting som handi- kapporganisationer gör skillnad mellan ”samverkan” och ”sam- rå ”. Samverkan innebär mer av ett ömsesidigt givande och ta- gande i en kontinuerlig process med lika ansvar och inflytande.

Handikapporganisationerna framhåller i sina enkätsvar vikten av att samverkan sker på ett tidigt stadium av plane- ringen. Man pekar på behovet av bättre utbildning för dem som medverkar. Därnäst i prioritet kommer möjligheter för företrädare för handikapporganisationerna att ta ledigt från sitt arbete utan inkomstförlust. Det fi'amskymtar i handikapp- organisationernas enkätsvar att samverkan skulle främjas av bättre kunskap i handikappfrågor hos politiker och tjänste- män. Vidare efterlyser man en mer insiktsfull och positiv inställning till organisationernas verksamhet och kunnighet. För att föräldrar till barn med funktionshinder skall kunna delta i samverkan pekas på behovet av flexibel avlösnings- hjälp. För psykiskt utvecklingsstörda krävs handledare för stöd vid sammanträden. Landstingen tycks av svaren att döma vara tämligen nöjda med hur samverkan med handikapporga-

nisationerna fungerar. Man nämner emellertid handikappor- ganisationernas behov av stöd för att få bättre strukturering av samverkan. Bland handikapporganisationerna råder större tveksamhet eller missnöje. Dock uppger mellan 25 % och 34 % att man är mer eller mindre nöjd med samverkan som den fungerar i dag.

På det kommunala området anser lokala organisationer re- lativt ofta att verksamheten är organiserad så att det är lätt att samverka. På landstingsområdet är denna inställning inte lika vanlig enligt enkätundersökningen.

Handikapputredningen anser det viktigt att ta tillvara den erfarenhet som finns inom handikapprörelsen. I det förslag till lag om stöd och service till Vissa funktionshindrade, LSS, som vi lägger fram i vårt huvudbetänkande anges därför som en av kommunens uppgifter att ”samverka med organisationer som företräder människor med funktionshinder”. I vårt förslag till specialmotivering uttalas att samverkan kan organiseras t.ex. i form av regelbundna samverkanskonferenser eller genom att representanter för handikapporganisationer adjungeras till beslutande nämnd. Sistnämnda tillvägagångssätt tillämpas sedan länge i flera landsting inom omsorgerna om utvecklings- störda. Vi föreslår vidare ändring i 8å socialtjänstlagen av innebörd att den nämnd som handlägger sociala frågor skall när det är lämpligt samverka med andra samhällsorgan, för- eningar för människor med funktionshinder samt med andra organisationer och föreningar. Samverkan förutsätts ske ge- nom informationsinsatser. I 11 & punkt 5 LSS åläggs nämnden att i den uppsökande verksamheten samarbeta med organisa- tioner som företräder människor med stora funktionshinder. I vårt förslag till ny paragraf, 21 a &, i socialtjänstlagen åläggs kommunen att planera sina insatser för människor med han- dikapp och därvid samverka med andra samhällsorgan och organisationer.

För att få en allsidig belysning av ärenden enligt plan- och bygglagen förekommer samråd mellan myndigheten och han- dikapprörelsen. I kap. 8 Kommuner för alla föreslår vi att handikapprörelsens roll i planeringsarbetet förstärks och att kommunerna i högre grad än i dag skall utnyttja den resurs i form av kunskap om och erfarenhet av tillgänglighetsfrågor som den lokala handikapprörelsen utgör.

Genom vårt förslag till komplettering av PBL i 12 kap. 1 %

ges också länsstyrelsen en ytterligare uppgift när det gäller att bevaka funktionshindrades intressen och vikten av att be- byggelsen är tillgänglig och användbar för personer med funk- tionshinder (se vidare kap 9). För handikapprörelsen ges där- igenom ökade möjligheter att påtala brister.

Det finns sålunda visst lagligt stöd för samverkansförfaran- de och ytterligare lagändringar föreslås av oss i samma syfte. Vi vill understryka att vi anser att brukarinflytande måste komma till uttryck inom varje sektor av samhällslivet, även där uttrycklig föreskrift inte finns. Det är viktigt att på detta sätt en dialog kommer till stånd mellan dem som tillhandahål- ler service och dem som nyttjar den. Det åligger enligt vår uppfattning respektive myndighet att ta initiativ till sam- verkan.

4.4. Finansiering av handikapporganisationers verksamhet

Handikapporganisationerna finansieras huvudsakligen ge- nom medlemsavgifter, statligt organisationsstöd, projektans- lag från Allmänna arvsfonden samt inkomster av försäljning, som ibland kan ha insamlingskaraktär. Man undviker att använda sådana metoder för medelsinsamling som kan inne- bära att ett handikapp skildras på ett sätt som vädjar till medlidande.

På läns- och lokalplan förekommer bidrag från landsting och kommuner.

Handikapporganisationernas roll är väsentlig och de former av ekonomiskt stöd som finns på riks-, läns- och kommun- planet utgör en förutsättning för att de skall kunna leva upp till sin roll som företrädare för människor som på grund av sin funktionsnedsättning behöver få sina rättigheter effektivt be- vakade. Enligt vår uppfattning måste mot denna bakgrund ett brett samhällsstöd utgå också fortsättningsvis.

4.5. Ändrade förutsättningar

På handikappområdet har kombinationen av decentralisering och ramlagstiftning inneburit kraftigt ökade olikheter mellan kommuner och mellan landsting. För att en sådan föränd- ringsprocess som decentraliseringen skall leda till bättre re-

sultat fordras att människor lokalt får reella påverkansmöjlig- heter. Man kan inte nöja sig med att förändra den formella strukturen. Handikapprörelsens medlemmar tillhör de ekono— miskt och socialt svagare grupperna i samhället. Detta åter- speglas självfallet i möjligheten att påverka lokala beslutspro- cesser. Handikapprörelsen uppger att man gång på gång kom- mer på mellanhand i förhållande till starkare gruppintressen, t.ex. fackliga och idrottsliga.

De förändringar av den kommunala organisationen som pågår skapar ändrade förutsättningar för handikapprörelsens intressepolitiska verksamhet. När kommunal verksamhet läggs upp i entreprenadliknande former, decentraliseras, bola- giseras eller läggs ut till privata företag, måste handikapprö- relsen bevaka att inte funktionshindrades behov eftersätts till följd av dessa nya driftsformer.

I kapitlet Kommuner för alla (kap. 8) har vi särskilt betonat vikten av att handikapporganisationernas kunnande kommer den kommunala verksamheten till del och att organisationer- na ges förutsättningar för att bevaka sina intressen och behov. För att ge eftertryck åt detta har vi föreslagit en ny paragraf i kommunallagen (2 kap. 2 a å).

En initierad handikapprörelse ser vi som en viktig resurs både som kunskapskälla och som inspiratör till ett fortsatt handikappolitiskt reformarbete. Rörelsen har dessutom en stor betydelse vad gäller skolning av medlemmarna i intresse- politiskt arbete och som kamratstödjare. För ett möjliggörande av handikapprörelsens demokratiska uppgift spelar dessutom vårt förslag i kap. 7 om rätt till grundläggande samhälls- information en stor roll.

151'F-J

-."1 ,...... , .

' Egland 111111; , '"?! SQL.-.

13.13.4111.) vn 111151 ” "391111qu I Jäs. ve man

1

" | 11'1."1, ,

...»- 1,1 . . i..”1;.111 ' _ 'u

' ' . > . 3. 11.1... _... . . ' ' tl ' ' *Fi' ”="." - ' ' . *-..'...1._1|31, " .. . ! __ -,-'u...f11.'-111.,.11: , .

1 111311?" iii '. ' '='?” , _ _..h 'g"'- ' . ' " "' .. ""'"" ':'” ”"1'

i'H”_-1..' .1_T,l . | . . . .: . ..-_-... .;,. liv'? t..-_

' '$ ”11!- '-..r 1t'11t1;.__ * '." " mellis) mma-L [urind- 1. 11.1 re.»

5. Internationella utvecklingslinjer

Förslag

En särskild befattning (råd) i Bryssel inrättas för att följa EG:s arbete och konsekvenser för funktionshindra- de. Rådet bör arbeta med en helhetssyn på förhållanden för människor med funktionsnedsättningar och integre- rat bevaka frågor som rör arbetsmarknad, teknik, forsk- ning, utbildning, byggande etc. Vid sidan av uppgiften att hämta in kunskaper och bevaka svenska intressen bör rådet ha till uppgift att förmedla information om svensk handikappolitik och dess synsätt inom EG och dess olika gemensamma organ. Vår bedömning är att handikapputredningens förslag inte strider mot nu gäl- lande eller planerade konventioner inom EG.

5.1. Inledning

Sverige har sedan länge en framträdande plats i det inter- nationella arbetet för att skapa goda villkor för människor med funktionshinder. Uppmärksamhet har riktats på Vårt sätt att försöka utveckla en materiell grundtrygghet för alla och på våra modeller för stöd och service genom ett offentligt system. Vi har ansetts som framgångsrika tillsammans med övriga nordiska länder —— när det gäller att förverkliga principer om normalisering och integrering. Internationella analyser har pekat på att detta varit möjligt genom goda ekonomiska förut- sättningar under efterkrigsåren, den allmänna utbildnings- nivån hos befolkningen, sätten att organisera samhällsfunk- tioner samt effektiva former för offentlig uppföljning och till- syn. Handikapporganisationema har också spelat en stor roll genom sitt intressepolitiska arbete.

Den intemationalisering som alltmer präglar utvecklingen i Sverige berör personer med funktionsnedsättningar i hög grad. Företeelser och beslut inom EG kommer att påverka förhållanden i Vårt land. Det finns dessutom ekonomiska för- ändringar, trender och synsätt m.m. i andra länder inom och utanför Europa som kan ha stor betydelse för Sverige och bl.a. svensk handikappolitik.

Betydande konsekvenser för i stort sett samtliga Europas stater kommer det s.k. EES-avtalet om samarbete mellan EF- TA-länderna och EG att få. Målet för avtalet är att främja handeln och ekonomisk samverkan mellan parterna samt främja den fiia rörligheten för kapital, personer, tjänster och varor. Avtalet avses träda i kraft den 1 januari 1993.

5.2. EG och socialpolitiken 5.2.1 Enhetsakten 1987

EG-kommissionen presenterade år 1985 närmare 300 åtgär- der, som behövde vidtas före år 1993 för att avveckla alla kvarvarande hinder för en fri inre marknad. Personer, varor, tjänster och kapital skulle kunna röra sig fritt inom EG. Krav restes också på en gemensam ”social dimension” för den inre marknaden.

Den konstitutionella grunden för en aktiv EG-politik på det sociala och arbetsmarknadspolitiska området formulerades ur- sprungligen i Enhetsakten (1987). Enligt denna skulle EG:s medlemsländer befrämja demokrati, mänskliga rättigheter, fundamentala friheter samt verka för jämlikhet och social rättvisa.

Utformningen av de sociala trygghetssystemen i medlems- länderna kommer också i framtiden att vara en nationell an— gelägenhet. EG—kommissionen konstaterar i sitt sociala hand- lingsprogram för 1990-91 att skillnaderna mellan medlems- länderna är så stora att det inte vore praktisk politik att överväga en harmonisering. Vissa enhetliga principer finns dock för att främja arbetskraftens rörlighet. Intjänade rättig- heter skall inte gå förlorade vid byte av arbete och flyttning till annat EG-land.

5.2.2. Maastrichtmötet 1991

Vid toppmötet i Maastricht i december 1991 enades regerings- chefer från länder inom EG om ett fördrag om en Politisk Union respektive ett fördrag om en Ekonomisk och Monetär Union (EMU). Beslutet måste, innan det kan gälla, ratificeras av medlemsländerna. Händelseutvecklingen har senare fått inslag som nu (juni 1992) leder till frågor om fördragens ut- formning på sikt.

Samtidigt upprättades ett protokoll angående sociala frågor. Enligt detta skall den sociala stadgan från år 1989 förverk- ligas (se 5.3).

5.3. Den sociala stadgan

Sedan år 1989 anger en social stadga mål och inriktning för socialpolitiken inom EG-området. Stadgan är inte lagligt bin— dande utan skall betraktas som en politisk viljeyttring och en vägvisare för fortsatt utveckling.

Följande områden omfattas: — Arbetsmiljö Koncernfackligt samarbete — Jämställdhet mellan män och kvinnor i arbetslivet — Åtgärder mot långtidsarbetslöshet och social utslagning

Åtgärder kan också vidtas inom områden som berör socialförsäkringar och social trygghet

anställningstrygghet

— förhandlingsrätt och medbestämmande för arbetstagare — ekonomiskt stöd till sysselsättningsskapande åtgärder

Stadgan anger i särskild ordning ”Arbetstagarnas Fundamen- tala Rättigheter”. Huvudansvaret för att förverkliga den soci- ala stadgan ligger på de enskilda länderna.

En särskild punkt rör rättigheter i arbetslivet för personer med funktionsnedsättningar. Texten lyder i översättning:

”Alla handikappade, oberoende av handikappets ursprung och natur, måste ha rätt till ytterligare konkreta åtgärder i syfte att förbättra integration i samhälle och yrkesliv.

Dessa åtgärder måste i synnerhet, och i enlighet med för- månstagarnas kapacitet, omfatta yrkesutbildning, ergonomi, tillgänglighet, mobilitet, transporter och bostad.”

5.4. Det sociala handlingsprogrammet och vissa insatser för funktionshindrade

5.4.1. HELIOS I och II

Vid sidan av den sociala stadgan finns också det sociala hand- lingsprogrammet vars syfte är att genom olika konkreta för- slag och projekt flytta fram positionerna på det sociala om- rådet. Bl.a. ställs krav på att EG:s medlemsländer och gemen- samma organ inom olika områden (bostadsplanering, arbetsliv, utbildning m.m.) vidtar åtgärder för att förbättra livskvaliteten för de över 30 miljoner funktionshindrade som enligt beräkningar finns inom EG-områdets totala folkmängd.

Det första handlingsprogrammet med detta syfte genomför- des under åren 1983-87 och ett andra handlingsprogram (HE- LIOS 1) under åren 1988-91. (HELIOS — Handicapped People in the European Community Living Independently in an Open Society) HELIOS I har därefter utvecklats Vidare till ett pro- gram benämnt HELIOS II. Övergripande mål för båda HE- LIOS-programmen kan uttryckas som social och ekonomisk integration oberoende av funktionsnedsättningens art och om- fattning.

HELIOS I

Några huvuduppgifter inom HELIOS I var att verka för integration i arbetslivet av personer med funk- tionshinder samt

verka för att barn och ungdomar integreras i det ordinarie undervisningssystemet.

HELIOS I har försökt stimulera medlemsländerna till sam- ordning av olika offentliga myndigheters arbete med handi- kappfrågor.

Verksamheten inom programmet har också avsett samarbe- te med handikapporganisationer. Reguljära överläggningar (”fasta konsultationer”) har exempelvis etablerats mellan EG- kommissionen och ett 30-tal handikapporganisationer.

För att stärka och uppmärksamma utvecklingsarbete har årliga priser börjat delas ut till nyskapande projekt som gyn- nar funktionshindrade inom områdena turism, byggnaders tillgänglighet och bostadsanpassning.

HELIOS II

HELIOS II är i många avseenden en fortsättning av de ambi- tioner som lyftes fram i HELIOS I. Den utvidgning som avses i HELIOS II handlar om förebyggande socialt arbete, funktio- nell anpassning, integration i daghem och skolor, idrott, tu- rism etc. Programmet är också inriktat på att stödja och sprida kunskap om framgångsrika lokala, regionala och nationella projekt.

EG-kommissionen planerar att lägga ökad vikt vid utveck- lingen och tillämpningen av ny teknik för anpassning av ar- betsplatser samt för att underlätta funktionshindrades rörlig- het och förmåga att leva ett oberoende liv. Kampanjer för att öka allmänhetens medvetande om funktionshindrades behov och möjligheter är planerade och skall medverka till att öppna samhälls- och arbetsliv för människor med funktionsnedsätt- ningar.

5.4.2. Arbetsresor för personer med funktionshinder

EG—kommissionen arbetar för närvarande med att genomföra ett tidigare framtaget handlingsprogram för att förbättra till- gängligheten för rörelsehindrade (oberoende av om funktions- nedsättningen har på fysiska eller psykiska orsaker). Målsätt- ningen är att alla typer av allmänna färdmedel skall vara tillgängliga. Eventuell personlig assistans som behövs i sam- band med resor skall vara kostnadsfri för den enskilde. EG—kommissionen har också beslutat att alla fordon som tas i bruk för allmänna kommunikationer efter den 31 december 1993 skall uppfylla vissa preciserade krav på handikappan- passning. Äldre fordon skall vara anpassade senast år 1999.

5.4.3. HANDYNET

HANDYNET är ett datoriserat informationssystem för funk— tionshindrade och finns tillgängligt via CD-ROM-teknologi på nio språk.

Systemet innehåller aktuell information om hjälpmedel, ut- bildning, arbetsmarknad, resemöjligheter, byggnaders till- gänglighet, kultur, idrott m.m. av intresse såväl för enskilda och handikapporganisationer som för professionella yrkesut- ovare.

5.5. Andra aktuella initiativ för att hävda funktionshindrades ställning

I många länder inom och utanför Europa pläderas för närva- rande för särskilda lagar och föreskrifter med syfte att mot- verka diskriminering av människor med funktionshinder och säkra grundläggande rättigheter. Behov av sådan särskild lag- stiftning påtalas ofta inom områden som arbetslivet, tillgäng— lighet till lokaler, evenemang etc., på reseområdet samt för att säkerställa att enskildas behov av personlig assistans till- godoses.

5.5.1. FN:s standardregler (standard rules)

Sverige har under många år spelat en aktiv roll i det inter- nationella samarbetet för funktionshindrade. Regeringen tog exempelvis under år 1989 initiativ till att inom FN inleda ett arbete för att få till stånd internationella regler om funktions- hindrades rätt till full delaktighet och jämlikhet. Detta resul- terade i att det rådgivande organet ECOSOC, FN:s ekonomis- ka och sociala råd, år 1990 beslöt att utarbeta standardregler i fråga om grundläggande rättigheter för barn, ungdomar och vuxna med funktionshinder. Arbetet med reglerna bedrivs i en internationell arbetsgrupp med representanter från drygt 50 länder och med medverkan av handikapporganisationer. Det slutliga förslaget till internationella regler skall föreläggas generalförsamlingen hösten 1993.

Standardreglerna handlar om rätten till utbildning och ar— bete, tillgänglighet till lokaler, familjeliv och personlig in- tegritet samt religionsutövning.

Reglerna är inte ämnade att vara bindande. De skall dock kunna vara normbildande och utgöra en stark moralisk och politisk grund för åtaganden och beslut i medlemsländerna och i samverkan dem emellan.

5.5.2. USA: Americans With Disabilities Act (ADA)

En lag mot diskriminering av funktionshindrade, Americans with Disabilities Act (ADA), antogs av den amerikanska kon— gressen år 1990 och träder i kraft under år 1992. Den bygger på tidigare lagstiftning om mänskliga rättigheter (Civil Rights

Act från år 1964) samt på lagar och föreskrifter från senare år om bl.a. rehabilitering.

ADA behandlar en rad olika åtgärder mot diskriminering av människor med funktionshinder och innehåller ingående före- skrifter om fyra viktiga områden: arbetsmarknad inklusive offentliga tjänster, tillgänglighet till lokaler, transporter samt telekommunikationer. Vi beskriver innebörden av denna lag i senare kapitel i detta betänkande och redovisar även de slut- satser vi dragit med hänsyn till förhållanden i vårt land.

5.5.3. Kanada

Föreskrifter mot diskriminering av medborgare med funk- tionshinder finns i Kanada såväl på federal nivå som på pro- vinsnivå. Föreskrifterna avser främst arbetslivet och varu— och tjänstesektorn. I några provinser gäller föreskrifter enbart personer med fysiska funktionshinder.

Av provinserna var British Columbia den första som år 1973 formulerade en lag om mänskliga rättigheter (Human Rights Code). I en annan provins, Ontario, finns lagstiftning (Human Rights Code från år 1981) som skyddar funktionshindrade mot diskriminering inom områdena tjänster, varor, hjälpmedel, bo- städer, arbete, föreningsfrågor samt sysselsättningsfrågor. Det är exempelvis förbjudet att använda anställningsformulär som kräver information om en persons fysiska eller mentala till- stånd.

Även på federal nivå finns lagstiftning om mänskliga rättig- heter. Lagen (Human Rights Act 1985) förbjuder diskrimine- ring bl.a. på grund av fysisk funktionsnedsättning.

Såväl på federal nivå som på provinsnivå finns särskilda kommissioner till vilka enskilda kan vända sig med klagomål och påtala fall av diskriminering.

5.5.4. Australien

I Australien finns sedan år 1981 en lag om mänskliga rättig- heter (Human Rights Commission Act) som också inkluderar en deklaration om rättigheter för personer med funktionsned- sättningar. Innebörden av lagen är att personer med funk- tionshinder, med stöd av denna lag skall få ett ”skydd mot diskriminerande handlingar” (protection from discriminatory

treatment). Enligt denna lag kan enskilda överklaga beslut och begära prövning på federal nivå.

I vissa delar av Australien finns även lagstiftning preciserat riktad mot diskriminering på grund av ”fysiska och psykiska funktionsnedsättningar eller mentalsjukdomar”.

5.5.5. Storbritannien

Handikapporganisationerna i Storbritannien har sedan mit- ten av 1970-talet strävat efter förbättrade rättigheter för per- soner med funktionsnedsättningar. Flera utredningar har vi- sat på förekomsten av diskriminering. Trots detta har en för- stärkning av lagstiftningen inte accepterats och diskriminering ses fortfarande inte som ett brott. Den väg som istället valts har syftat till att påverka attityder hos allmän- heten genom utbildning och information.

För närvarande föreligger emellertid ett lagförslag med en skärpt inriktning. I lagförslaget Anti-Discrimination Legisla- tion (ADL) täcks områden som arbetsmarknad, varor, hjälpme- del och service.

5.5.6. Tyskland

Föreskrifter mot diskriminering saknas i Tyskland. Frågan om behovet av en lag mot diskriminering debatteras. Hittills har man valt att försöka säkra funktionshindrades villkor i sociallagstiftning, arbetsmarknadslagstiftning etc. Flera initi- ativ för att få till stånd en särskild lagstiftning mot diskrimi- nering har dock tagits av handikapporganisationerna. Det finns också en rörelse som specifikt kämpar för en särskild likställighets- och antidiskrimineringslag för funktionshindra- de (Gleichstellungs- und Anti-Diskriminierungs-Gesetz fiir Behinderte).

Det finns vidare ett samarbete mellan den relativt nya tyska Independent Living-rörelsen och de sedan länge etablerade handikapporganisationerna för att bilda opinion för en lik- nande lagstiftning som den amerikanska ADA.

5.5.7. Frankrike

I Frankrike har man sedan år 1990 en lag till skydd mot diskriminering på grund av ohälsa eller funktionsnedsättning.

Denna lag är ett tillägg till förbud mot diskriminering av en person på grund av ras, kön, nationalitet eller religion. Lagen tillämpas framför allt i arbetslivssammanhang (vid anställ- ning eller vid anställnings upphörande). I vissa situationer finns en rätt för handikapporganisationer att företräda en- skilda inför domstol Vid fall av diskriminering i arbetslivet. För brott mot lagen kan dömas till fängelse från två månader upp till ett år eller till böter på mellan 2 000-20 000 FF.

5.6. Handikapporganisationernas roll och förutsättningar i olika länder i Europa

5.6.1. Olika roller

Handikapporganisationerna i Sverige finansieras huvudsak- ligen genom medlemsavgifter, statligt organisationsstöd, pro- jektanslag från Allmänna arvsfonden samt inkomster av för- säljning, som ibland kan ha insamlingskaraktär (som radio- hjälpskampanj etc.). På läns- och lokalplan förekommer bidrag från landsting och kommuner.

Denna ordning skiljer sig från förhållandena i många andra länder där gåvor, insamlingar och donationer spelar den störs- ta rollen för att finansiera handikapporganisationernas verk- samhet. Det är också vanligare utomlands än i Sverige att handikapporganisationerna själva driver rehabiliteringsverk— samhet och anläggningar eller ger socialt stöd och service på ett sätt och i en omfattning som enligt svenskt synsätt är samhällsuppgifter.

Handikapporganisationernas roller och uppgifter varierar därmed inte bara mellan olika länder utan också i delar av länder, mellan språkgrupper, mellan grupper med olika till- hörigheter till trossamfund etc. I flera länder finns exempelvis katolska respektive lutherska handikapporganisationer verk- samma för målgrupper med t.ex. rörelsehinder och utveck- lingsstörning. Begreppet Välgörenhet har i flera länder en annan betydelse än i de nordiska länderna. I de latinska län- derna har den s.k. subsidiaritetsprincipen utvecklats. Den in- nebär att familj och andra släktingar bör ta över ansvaret om den enskilde inte klarar sin situation. Kommun och stat träder till i sista hand.

Handikapporganisationerna är också organiserade på skilda sätt i olika länder. I de nordiska länderna och Holland finns exempelvis paraplyorganisationer (typ HCK) med uppgift att bl.a. samordna intressepolitiska insatser och kontakter. I nå- gon mån likartad organisationsuppbyggnad finns också i OS- terrike, Schweiz och i Storbritannien.

I Frankrike och Belgien däremot finns ett stort antal organi- sationer för olika områden och övergripande paraplyorganisa- tioner saknas.

5.6.2. Samarbete mellan länder

De flesta handikapporganisationer i Sverige har samarbete med organisationer inom Norden och internationellt.

Som exempel kan nämnas att Riksförbundet för utveck- lingsstörda barn, ungdomar och vuxna arbetar inom ett nor- diskt samarbetsråd och internationellt inom International Le- ague of Societies for persons with Mental Handicap (ILSMH). De handikappades riksförbund (DI—IR) arbetar på det inter- nationella planet inom FIMITIC (Fédération Internationale des Mutilés, des Invalides du Travail et des Invalides Civils).

En världsomspännande organisation finns i form av Dis- abled People's International (DPI) som bildades år 1980 (i Kanada). Dess mål är att människor med funktionshinder i alla världens länder skall uppnå jämlikhet och full delaktig- het. DPI har 100 medlemsländer, varav hälften i utvecklings- länderna.

DPI är rådgivare åt flera FN-organ, bl.a. FN:s ekonomiska och sociala råd (ECOSOC) och Världshälsoorganisationen (WHO). DPI främjar också tillämpningen av FN:s världsak- tionsprogram för handikappade samt följer upp och utvärderar beslut som rör funktionshindrade. Organisationen arbetar dessutom aktivt för att handikapporganisationer skall kunna bildas och utvecklas i olika länder.

En annan internationell rörelse är Independent Living-rö- relsen som har sitt ursprung i Kalifornien. Verksamheten är starkt inriktad på att hävda funktionshindrades självbestäm- mande och inflytande.

Rörelsen är också företrädd i Vårt land bl.a. genom Stock- holmskooperativet för Independent Living (STIL), som inte minst slagit vakt om självbestämmande för människor med

funktionshinder när det gäller att anställa egna personliga assistenter.

5.7. Swedish Organisation of Handicapped International Aid Foundation — SHIA (Svenska Handikapporganisationers Internationella Biståndsstiftelse)

Världsaktionsprogrammet för handikappade som FN:s gene- ralförsamling antog år 1982 betonar nödvändigheten av att utvecklingssarnarbete och bistånd även omfattar handikap- påtgärder.

Svenska Handikapporganisationers Internationella Bi- ståndsstiftelse, SHIA, (från 1981) är ett organ för bistånd till funktionshindrade i utvecklingsländema. SHIA:s syfte är att stödja handikapporganisationer i utvecklingsländema och medverka i utbildnings— och rehabiliteringsinsatser i dessa länder. Biståndet skall underlätta för människor med funk- tionsnedsättningar att uppnå jämlikhet och full delaktighet.

SHIA har 13 handikappförbund som huvudmän. Tillsam- mans representerar förbunden över 300 000 människor. Ge- nom SHIA bedriver handikapprörelsen biståndsprojekt i 15 utvecklingsländer.

5.8. Handikapputredningens förslag och svensk medverkan i internationellt samarbete

Den framträdande plats som Sverige och övriga Norden sedan länge har i arbetet med att skapa goda villkor för personer med funktionshinder vill vi genom våra reformförslag i huvud- betänkandet och i detta betänkande vidmakthålla och utveck- la.

De förslag av mer individuell natur som präglade Vårt hu- vudbetänkande kompletteras nu med förslag av generell art. Det handlar om att ge resemöjligheter, rätt till grundläggande telekommunikation, samhällsinformation och förstärkt lags- töd inom plan- och byggområdet m.m. Vi menar att det skall

vara en uppgift för varje samhällssektor att inom respektive område ta sitt ansvar för att öka tillgängligheten i samhället.

Det markerar också viljan att åstadkomma ett solidariskt ansvarstagande för frågor som rör funktionshindrade. Detta synsätt bygger på grundvärderingar om en humanistisk män- niskosyn och återfinns i de värderingar som utvecklas i FN:s stadgar. Genom våra förslag konkretiserar vi dessa Värdering- ar. Genom ett aktivt svenskt deltagande i internationellt sam- arbete kan både synsätt och tillämpning genom olika åtgärder förmedlas.

Genom EES-avtalet kommer Sverige att i hög grad på- verkas av ställningstaganden inom EG. Det är därför an- geläget att nära kunna följa och bevaka följder av olika beslut för funktionshindrades villkor. För närvarande finns emeller- tid ingen vid den svenska EG-delegationen som har uppgiRen att bevaka handikappfrågorna. Detta är en märkbar brist eftersom Sverige har en ledande roll när det gäller utform- ningen av stöd till människor med handikapp. Det är väsent- ligt att dels kunna följa utvecklingen inom EG, dels påverka den. Den svenska EG—delegationen bör därför kompletteras med resurser för att tillgodose dessa behov. Enligt vår upp- fattning bör bevakningen av handikappfrågoma i EG ha mot- svarande inriktning som vi företräder i våra förslag och ske utifrån en helhetssyn på funktionshindrades villkor: Upp- märksamhet bör därför ägnas olika frågor som arbete och sysselsättning, sociala frågor, utbildning, plan- och byggfrågor, resemöjligheter etc.

Vi har prövat om våra samlade förslag är förenliga med innehållet i nu kända eller planerade konventioner inom EG och funnit att så är fallet.

Handikapprörelsens roll

Handikapprörelsen spelar i Sverige en stor roll genom sitt intressepolitiska arbete. Rörelsen har dessutom väsentlig be- tydelse som stöd för medlemmarna genom bl.a. rörelsens kun- skaps— och informationsförmedling. Organisationerna har uni- ka möjligheter att ge kamratstöd byggt på gemensamma er- farenheter. En styrka i organisationsarbetet är vår folkrörelsetradition, i vilken handikapprörelsen ingår. Handi- kapporganisationer i Sverige har byggts upp och har i huvud-

sak funktionshindrade medlemmar. I andra länder är det inte ovanligt att handikapprörelsen helt domineras av olika pro- fessionella företrädare som exempelvis läkare, lärare, sjukskö- terskor etc. men också anhöriga.

Flera av våra handikapporganisationer har som nämnts redan ett livligt internationellt utbyte men flera borde enligt vår mening ges möjlighet att ta del av och föra ut sina er- farenheter utanför Sverige.

5.9. Förslag

EES-avtalet och det närmande till EG som detta innebär gör att Sverige på ett helt annat sätt än tidigare påverkas av internationella beslut. En vidare bevakning av synsätt inom svensk handikappolitik blir mycket betydelsefull. Det blir an- geläget att söka förena fördelarna med öppenhet och sam- arbete med våra krav på social grundtrygghet och funktions- hindrades likställighet med andra.

Enligt handikapputredningens mening fordrar detta att Sverige vid sin delegation i Bryssel har en befattning (råd) för bevakning av handikappfrågoma. Bevakningen bör vara bred och avse hela samhället — arbete och sysselsättningsfrågor, resemöjligheter, plan- och byggfrågor, sociala frågor, skolfrågor etc.

En representation inom detta område ger inte bara möjlig- heter att inhämta kunskap utan också en möjlighet att föra ut svensk handikappolitik och dessutom påverka inriktningen på handikappolitiken inom EG.

Befattningen och omkostnader för den beräknas till 0,5 mil- joner kronor per år.

Även i andra internationella sammanhang bör vi ha en aktivare roll när det gäller att föra ut erfarenheter och synsätt från svensk handikappolitik.

-' — ,1'»;- , . _ * 111.113;sz

&. 111.111! 111".11.'11£111' . 41! I " m...

.: Ia! .iv ' "

- ,. 'mio't . ni "fit

. 'I

3.3.3.

.. .. .1) ».,_ :lpfff," -' ' nu! alm-$,. _.

'i'-1"- 1-1' '.11 ;.

. :mad: . ' 1 new?»

6. Funktionshindrades jämställdhet och delaktighet

6.1. Utgångspunkter

Vårt mål är att samhället skall utformas så att alla oavsett funktionshinder — skall kunna fungera i samhället på lika villkor. Detta kräver att alla aktörer i samhället och varje samhällssektor tar sitt ansvar för att en rättvis fördelning av samhällets resurser skall uppnås. Ett medel för detta är den s.k. ansvars- och finansieringsprincipen. Vi har prioriterat åtta centrala samhällsområden för dess tillämpning: rätten till grundläggande samhällsinformation, kommunernas ansvar, bostäders och miljöers tillgänglighet, kultur-medier-lärome- del, resemöjligheter, rätten till grundläggande telekommuni- kation, arbetslivets tillgänglighet samt åtgärder mot diskrimi- nering i näringsverksamhet.

Anledningen till att vi valt ut just dessa områden är att vi bl.a. genom vår enkätundersökning och genom handikappor- ganisationerna m.fl. (se SOU 1990:19, kap. 6) funnit att det inom dessa områden finns mycket stora brister vad gäller funktionshindrades möjligheter till delaktighet och inflytande. Vi har också noterat, att brister i dessa avseenden ofta leder till behov av Särlösningar med minskad valfrihet, oönskat beroende och administrativt merarbete som följd.

6.2. Ansvars- och finansieringsprincipen i grundlagen

I förarbetena till regeringsformen (RF) slås fast att det inte är möjligt att ställa upp en grundregel som generellt förbjuder lagstiftning att göra skillnad mellan olika grupper. I stället har den modellen valts att ett prograrnstadgande (1 kap. 2é RF) ger uttryck för den för vårt samhälle betydelsefulla grund-

satsen om likabehandling av medborgarna. Programstadgan- det är inte rättsligt bindande utan anger mål för den sam- hälleliga verksamheten. De rättsligt bindande reglerna på fri- och rättighetsområdet återfinns i 2 kap. RF.

Vi har övervägt om det är möjligt och lämpligt att genom ett tillägg till det ifrågavarande programstadgandet ge någon form av i lag formaliserat uttryck för funktionshindrades rät- tigheter. Syftet med ett sådant tillägg skulle vara att lyfta fram funktionshindrades intressen och behov och genom be- stämmelser i grundlag ytterligare säkerställa att funktions- hindrades behov alltid beaktas i reformarbetet.

Utgångspunkten när det gäller rättigheter i RF är alltså att de omfattar alla människor samt att de avser att skydda den enskilde gentemot det allmänna. Någon särskild grupp av medborgare omnämns i princip inte. Detta talar rent allmänt mot att förstärka programstadgandet med någon form av mar- kering i fråga om funktionshindrades rättigheter: En sådan markering hör inte logiskt hemma i en grundlagsbestämmelse av så övergripande karaktär som 1 kap. 2å RF. Det är dess- utom troligt att även andra utsatta grupper i samhället skulle göra berättigade anspråk på en motsvarande markering. Där- igenom skulle programstadgandet förlora sin övergripande ka- raktär. Till detta kommer att en sådan markering med nöd— vändighet skulle bli mycket allmänt hållen och därmed tro- ligen få ett begränsat värde. Den skulle inte heller omfatta förhållandet enskilda emellan.

Med hänvisning till det sagda anser vi inte det ändamålsen- ligt att försöka stärka ansvars- och finansieringsprincipen ge- nom tillägg till programstadgandet i RF.

6.3. Diskrimineringsförbud i grundlag

2 kap. RF innehåller rättsligt bindande regler på fri- och rättighetsområdet. Kapitlet innehåller förbud mot särbehand- ling på grund av t.ex. åskådning, ras och kön. Det framstår som helt oförenligt med svenskt rättsmedvetande att sam— hället skulle behandla någon sämre än andra på grund av dessa omständigheter. Därför har det ansetts angeläget och naturligt att den svenska grundlagen genom bindande rätts- regler klart ger uttryck för att en negativ särbehandling på

sådana grunder inte kan godtas vare sig i fråga om de med- borgerliga fri- och rättigheterna eller i övrigt. Sådant förbud kan enligt lagstiftaren innebära en betydelsefull förstärkning av det rättsskydd som kan åstadkommas på annat sätt.

Samma resonemang bör kunna användas i fråga om sär- behandling på grund av funktionshinder. Sålunda bör en be- stämmelse om förbud mot särbehandling i grundlag kunna ge ett betydelsefullt bidrag för att förstärka funktionshindrades rättigheter. Visserligen är det svårt att med tillräcklig grad av precision formulera vilken omfattning en bestämmelse om diskrimineringsförbud i fråga om funktionshindrade skall ha. En sådan bestämmelse får snarast ses som ett allmänt uttryck för handikappolitiken i samhället. Stadgandet kan hindra att ny diskriminerande norrngivning i fråga om funktionshindra- de kommer till stånd och kan också få betydelse som ett in- citament för utgallring av befintliga regler om särbehandling.

Mot bakgrund av det anförda föreslår vi att det i regerings- formen införs en bestämmelse om att lag eller annan föreskrift inte får innebära att någon medborgare missgynnas på grund av funktionshinder.

6.4. Diskrimineringsförbud i annan lag

Diskriminering är ett samlingsuttryck för olika företeelser som strider mot likvärdig behandling. Begreppet omfattar en mängd företeelser på livets alla områden såväl inom den offentliga och enskilda sektorn av samhällslivet som i privat- livet. I den allmänna samhällsdebatten kan uttrycket använ- das i en vid mening utan närmare preciseringar. Om begreppet däremot skall ses som ett rättsligt begrepp i lagstiftnings- sammanhang måste det närmare preciseras och avgränsas.

Diskriminering bör betraktas med utgångspunkt i den be- handling som är eller påstås vara diskriminerande. Med direkt diskriminering menas avsiktligt konkret missgynnande av en person eller grupp. Indirekt diskriminering handlar om att ställa krav eller villkor som får den effekten att vissa personer eller grupper i praktiken missgynnas.

För att en sådan lag skulle kunna ha något annat än all- mänt attitydpåverkande effekt torde krävas att den innehåller sanktionsmöjligheter om förbudet överträds.

En allmän förbudslag mot diskriminering av funktionshind-

rade skulle alltså omfatta hela samhällslivet — såväl den offentliga som den privata sektorn. Det har inte inom något annat rättsområde ansetts ändamålsenligt eller ens möjligt att införa en sådan generell lag. Detta har att göra med att en sådan lag med nödvändighet skulle bli alltför vag för att kun- na användas i rättsliga samrnanhang. Lagen skulle — an- norlunda uttryckt — inte ge den rättsliga instansen nödvändig vägledning vid den rättsliga tillämpningen. I stället har den tekniken valts att man inom specifika områden skapat lagbe- stämmelser som konkret beskriver vad som avses med dis- kriminering inom det skyddsvärda området. Vidare ger lagen uttryck för vad som händer om förbudet överträds.

Med hänvisning till det sagda anser vi inte att en allmän diskrimineringslag är en lämplig Väg för att stärka ansvars— och finansieringsprincipen.

6.5. Den amerikanska lagstiftningen

År 197 3 antogs i USA en lag, Section 504 of The Rehabilitation Act, som förbjuder diskriminering av frmktionshindrade inom all verksamhet som får statligt stöd.

År 1990 antogs ytterligare en lag, Americans with Dis- abilities Act (ADA), som förbjuder diskriminering av funk- tionshindrade både inom den offentliga och den privata sek- torn. ADA gäller Vid sidan av andra lagar inom handikappom— rådet. Exempel på sådana lagar är följande: The Hearing Aid Compability Act som kräver att hörappa- rater skall kunna anslutas till alla telefoner som säljs i USA.

— The Telecommunication Accessibility Entrancement Act som kräver att federala statens nya telefonsystem skall vara tillgängligt för hörselskadade, talskadade och döva. Section 508 i The Rehabilitation Act, som kräver att statliga datorer och annan kontorselektronik skall vara tillgänglig för handikappade. Bl.a. ställs kravet att funktionshindrade (t.ex. synskadade) skall kunna använda samma applika- tionsprogram och databaser som alla andra och kunna upp- nå samma arbetsresultat. — The Television Decoder Circuitry Act, som kräver att alla TV-apparater, större än 13 tum, som säljs i USA, skall ha

ett inbyggt chip som gör det möjligt för bl.a. hörselskada- de och döva att se den text som finns dold i de flesta populära TV-program och många videofilmer i USA. Tidi- gare fick man köpa en speciell tillsatsutrustning för att kunna se texten.

— Air Carriers Access Act, som förbjuder diskriminering av funktionshindrade flygpassagerare. Flygbolagen får t.ex. i princip inte längre kräva att funktionshindrade skall an- mäla i förväg att de skall flyga. Flygbolagen får inte heller kräva — utom i extrema undantagsfall — att en funktions- hindrad tar med sig en medresenär. Likaså måste det finnas en rullstol ombord med vilken man kan ta sig till toaletten, som skall vara tillgänglig på s.k. widebody flygplan. En funktionshindrad resenär får själv välja sittplats i planet (nödutgångar undantagna). Över huvud taget är det enligt lag förbjudet att särbehandla de funktionshindrade resenä- rer som inte önskar det. — Fair Housing Ammendment Act förbjuder diskriminering av funktionshindrad i samband med köp eller hyrande av bostad. Bl.a. måste alla nya flerfamiljshus som innehåller fyra eller fler lägenheter vara tillgängliga. En hyresvärd får inte vägra att hyra ut till en person med funktionshinder, med hindret som skäl. Hyresvärden måste tillåta rimliga anpassningar av lägenheten (som dock bekostas av hyres- gästen).

ADA reglerar fem avdelningar. Dessa behandlar sysselsätt- ning, offentlig service, allmänna platser och service som hand- has av den privata sektorn, telekommunikationer samt diver- se bestämmelser.

I varje avdelning slås fast Vilket datum som bestämmelser- na i avdelningen skall träda 1 kraft. Vidare anges vilka mini- mikrav 1 fråga om handikappanpassning som ställs på de olika områdena. Slutligen finns bestämmelser om hur de uppställda kraven skall kunna framtvingas.

Ikraftträdandetiden varierar mellan 12 och 24 månader. Minimikraven är förhållandevis detaljerade. Avsikten är dock inte att lagen skall tillhandahålla en fullständig upp- räkning utan snarare att ge exempel. Här följer några.

I fråga om sysselsättning får en arbetsgivare i princip inte föranstalta om medicinsk undersökning eller förfrågningar

beträffande en arbetssökande eller arbetstagare för att utröna om han eller hon har något funktionshinder.

När det gäller allmänna transportväsendet föreskrivs att det inom fem år måste finnas åtminstone en vagn i varje tågset som är tillgänglig för funktionshindrade. Med tillgänglig me- nas att det skall finnas möjlighet att gå ombord med rullstol, att ha en plats att ställa rullstolen på samt att ha tillgång till ett vilrum. Om det inte är möjligt för den funktionshindrade att utnyttja restaurangvagnen skall motsvarande service er- bjudas.

Övriga allmänna kommunikationsmedel t.ex. bussar och spårvagnar måste också vara tillgängliga. Kan en funktions- hindrad inte utnyttja kommunikationsmedlet måste altema- tivt transportmedel erbjudas.

I fråga om allmänna lokaler m.m. gäller som huvudregel att ingen människa får missgynnas på grund av sitt funktions- hinder när det gäller t.ex. utnyttjande av varor, tjänster, för— måner och bostäder. Detta gäller både fysisk tillgång och rätt att använda en inrättning. Som exempel på allmänna platser nämns bl.a. hotell med mer än fem rum, restaurang, biograf, teater, konsertlokal, bageri, matvaruaffär, varuhus, bank, fri- sersalong, resebyrå, skomakare, sjukhus, apotek, buss— och järnvägsstation, museum, bibliotek, djurpark, skolor av olika slag, social servicecentral, motionshall, bowlinghall, golfbana m.m.

Telefonkommunikationerna gäller huvudsakligen telefon- service. Sådan service skall göras tillgänglig för hörsel- och talskadade samt döva.

När det gäller övriga bestämmelser nämns bl.a. tillgången till federala viltområden. Motordrivna rullstolar skall tillåtas i sådana områden. Några speciella anordningar för att under- lätta framförandet av rullstolar krävs dock inte.

Som nämnts tidigare innehåller ADA sanktioner för att framtvinga genomförandet av de krav som lagen ställer upp.

I fråga om anställning anges som sanktioner förpliktande för arbetsgivaren att ändra sitt beslut att inte anställa en person. Vidare nämns återbetalning och böter.

När det gäller offentlig service nämns rätten för den en- skilde att väcka talan (om skadestånd) vid domstol.

I fråga om tillgången till allmänna platser och service som ombesörjs av den privata sektorn anges att justitiekanslern

(Attorney General) skall undersöka misstänkta överträdelser och göra fortlöpande inspektioner. Om justitiekanslern därvid finner eller har anledning anta att någon person eller grupp av personer har missgynnats kan justitiekanslern föra talan (om skadestånd) vid distriktsdomstol.

Vad slutligen gäller telekommunikationer kan the Federal Communication Commission (FCC) kräva att telefonbolagen tillmötesgår klagomål från den enskilde inom 180 dagar. FCC har rätt att bevilja, upphäva och återkalla tillstånd i fråga om telekommunikationer.

6.6. Frågan om sanktionerade förbudsbestämmelser på handikappområdet i Sverige

I svensk rätt saknas i stor utsträckning bestämmelser av den art som finns i ADA. Visserligen finns inom främst plan— och byggområdet samt transportområdet bestämmelser som fast- ställer vissa krav på tillgänglighet för personer med funktions- hinder. Någon form av sanktioner för det fall att kraven inte uppfylls finns dock inte reglerad. Som nämnts ovan analyserar vi i detta betänkande hur ansvars- och finansieringsprincipen skall kunna stärkas inom vissa särskilt angelägna områden. Inom dessa områden föreslår vi bestämmelser som anger Vissa minimikrav i fråga om tillgänglighet för funktionshindrade. Dessa villkor måste uppfyllas av anordnaren.

För att bestämmelser av detta slag skall få erforderlig tyngd torde krävas att det kan inträda någon rättsföljd om kravet inte uppfylls. Rättsföljder kan vara av olika slag. Det kan röra sig om t.ex. ogiltighetsförklaring av ett avtal, förpliktande vid vite att fullgöra något, skadestånd eller straffpåföljd (t.ex. böter eller fängelse). Rättsföljder utdöms av domstol.

I den amerikanska lagstiftningen har olika rättsföljder valts för skilda områden. Även i Sverige torde man få anpassa rättsföljderna till vad som är lämpligt för det specifika om- rådet.

Vi anser att man —— i syfte att stärka ansvars- och finans- ieringsprincipen bör pröva möjligheten att införa sanktione- rade förbudsbestämmelser inom centrala rättsområden. Såda-

na bestämmelser bör utgå från våra bärande principer, dvs. självbestämmande och inflytande, tillgänglighet, delaktighet, kontinuitet och helhetssyn.

I de följande kapitlen görs en genomgång av de ifrågavaran- de områdena. Förslag lämnas om hur krav och rättsföljder skall kunna samordnas inom de åtta områden som vi särskilt prioriterat: rätten till grundläggande samhällsinformation, kommunernas ansvar, bostäders och miljöers tillgänglighet, kultur—medier—läromedel, resemöjligheter, rätten till grund- läggande telekommunikation, arbetslivsområdet och åtgärder mot diskriminering i näringsverksamhet.

7. Rätt till grundläggande samhällsinformation

Förslag

Stat, kommuner och landsting ges genom ett tillägg till 4 & förvaltningslagen (1986:223) en skyldighet att se till att personer med funktionshinder får den hjälp de be— höver för att ta del av information från myndigheter. Hit räknas även information om larm i akutsituationer. Den bör ges på sådant tillgängligt sätt att även t.ex. döva, hörselskadade och utvecklingsstörda kan tillgodogöra sig den.

7 .1 Nuvarande ordning

Informationsfriheten för alla medborgare är grundlagsskyd- dad. Enligt 2 kap. 1 ä 9 p. regeringsformen är sålunda varje medborgare tillförsäkrad ”frihet att inhämta och mottaga upp- lysningar samt att i övrigt ta del av andras yttranden”.

Varje svensk medborgare har rätt att få ta del av allmänna handlingar (2 kap. 1 & tryckfrihetsförordningen, TF). Med handling förstås framställning i skrift eller bild samt upp- tagning som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med tekniskt hjälpmedel. En handling är allmän om den förvaras hos myndighet eller är att anse som inkommen till eller upprättad hos myndighet (2 kap. 3 & TF).

Allmän handling som får lämnas ut skall på begäran genast eller så snart det är möjligt på stället utan avgift tillhandahål- las den som önskar ta del av den så att handlingen kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas. Handling får också skrivas av, avbildas eller tas i anspråk för ljudöverföring. Myn-

dighet är inte skyldig att tillhandahålla handling på stället om det möter betydande hinder (2 kap. 12 & TF).

Om det möter betydande hinder att tillhandahålla en all- män handling på detta sätt har den enskilde rätt att avgifts- fritt erhålla handlingen i kopia eller avskrift.

Myndighet skall på begäran av enskild lämna uppgift ur allmän handling som förvaras hos myndigheten i den mån hinder inte möter på grund av bestämmelse om sekretess eller av hänsyn till arbetets behöriga gång (15 kap. 4 & sekretessla- gen).

Varje myndighet skall lämna upplysningar, vägledning, råd och annan sådan hjälp till enskilda i frågor som rör myndig- hetens verksarnhetsområde. Hjälpen skall lämnas i den ut- sträckning som är lämplig med hänsyn till frågans art, den enskildes behov av hjälp och myndighetens verksamhet. Frå- gor från enskilda skall besvaras så snart som möjligt (4å förvaltningslagen).

De redovisade bestämmelserna ger alltså vid handen att alla svenska medborgare även medborgare med funktionshinder har rätt att få ta del av allmänna handlingar.

Av Så förvaltningslagen framgår att när myndigheten har att göra med någon som är allvarligt hörsel- eller talskadad bör myndigheten vid behov använda tolk. Sådan tolkhjälp är avgiftsfri för den enskilde.

En myndighets beslut att inte medge en enskild att få ta del av allmän handling eller annars förfoga över den kan över- klagas till kammarrätten eller hovrätten. Överinstansen kan besluta att handlingen skall bli tillgänglig för den enskilde. Den utlämnande myndigheten är då skyldig att göra hand- lingen tillgänglig. En ansvarig tjänsteman som inte åtlyder ett sådant beslut gör sig skyldig till tjänstefel.

7.2. Funktionshindrades möjligheter att ta del av information

Informationsfriheten och rätten att få ta del av allmänna handlingar får anses vara en av hörnpelarna i ett demokra- tiskt samhälle. Därför har dessa rättigheter som nämnts tidigare — grundlagsskyddats. Rättigheterna gäller alla med- borgare vilket innebär att ingen får utestängas från informa- tion.

Av tryckfrihetsförordningen framgår att allmän handling utan avgift skall tillhandahållas den enskilde så att hand- lingen förutom att läsas eller avlyssnas även kan upp- fattas på annat sätt. Bestämmelsen måste enligt vår upp- fattning tolkas så att myndigheten vid behov är skyldig att tillhandahålla t.ex. en synskadad ett kassettband med den begärda handlingen inläst. I övrigt torde det ingå i myndig- heternas serviceskyldighet enligt förvaltningslagen och för- ordningen (1980:900) om statliga myndigheters serviceskyl- dighet att på lämpligt sätt hjälpa funktionshindrade att få tillgång till allmänna handlingar t.ex. genom högläsning i fråga om synskadade och genom muntlig och förenklad in- formation i fråga om utvecklingstörda.

Gällande bestämmelser ger alltså i och för sig vid handen att myndigheter — såväl statliga som kommunala har en vid- sträckt serviceskyldighet gentemot den enskilde. Samtidigt torde det vara allmänt känt att funktionshindrade trots grund- lagsskyddet generellt sett har svårt att få del av det informa- tionsutbud som finns i samhället. Det kan vara fråga om att en rullstolsbunden person inte kan ta sig in i den lokal där den allmänna handlingen förvaras. Det kan också gälla brist på tolkservice för döva, dövblinda och hörselskadade eller brist på resurser eller t.o.m. ovilja att överföra den efterfrågade hand- lingen till ett för synskadade tillgängligt medium, t.ex. kas- settband eller punktskrift.

Handikapputredningen har också genom enskilda personer med funktionsnedsättningar fått del av talrika exempel på att de hinder som uppställs för tillgång till information kan av- spegla negativa attityder och fördomar. Inte sällan ifrågasätts funktionshindrades behov av den aktuella informationen. Öp- pet eller dolt sker hänvisningar till att den enskildes funk- tionsnedsättning gör hans/hennes anspråk mindre berättiga- de. Vi finner dessa exempel upprörande och ovärdiga i ett demokratiskt samhälle.

Det sagda bekräftas även av den enkätundersökning som utredningen gort (redovisad i vår lägesrapport, SOU 1990:19 s. 89). Där framgår det att endast hos 40 % av de tillfrågade myndigheterna, organisationerna m.fl. skedde inom verksam- heten en anpassning av informationsutbudet till människor med funktionshinder. Det vanligaste skälet till att anpassning inte .ordes uppgavs vara att ”behov saknades”. Detta kan

leda till flera antaganden. Med utgångspunkt i situationen för människor med svåra funktionsnedsättningar vet vi att nega- tivt bemötande, brist på praktisk hjälp, en dålig generell till- gänglighet etc. kan sänka den enskildes anspråk, skapa passi— vitet och hindra att han/hon efterfrågar en tjänst eller service. Då syns inte heller behoven. Situationen blir låst om det då också inom myndigheter m.fl. saknas kunskap och insikt om alla medborgares rätt till informationsutbudet.

7.3. Förvaltningslagen stärks

Enligt Vår grundsyn har funktionshindrade samma rättig- heter som andra att ta del av samhällets välfärd och delta i den demokratiska processen. Funktionshindrade skall som andra kunna leva ett fritt och oberoende liv. Målet är att funktions- hindrade i en samhällsgemenskap blir fullt delaktiga och järn- lika.

En förutsättning för att målet om full delaktighet och järn- likhet skall kunna uppnås är att fimktionshindrade oin- skränkt får utöva sin grundlagsskyddade rätt till samhälls- information. Gällande lagstiftning får i och för sig sägas ge funktionshindrade ett tillräckligt skydd i detta hänseende. Ändå är det svårt för många funktionshindrade att utöva sin rätt eftersom det i praktiken ofta uppställs en rad hinder. Även i detta sammanhang avspeglas den undantagssituation i vil- ken många funktionshindrade befinner sig. Vi anser därför att det finns behov av att lyfta fram och betona myndigheternas serviceskyldighet (stat, kommun, landsting) gentemot invåna- re med funktionshinder.

Vi föreslår ett tillägg i 4 & förvaltningslagen för att under- stryka vikten av att personer med funktionshinder får den hjälp som de behöver för att kunna ta del av information från myndigheter. I specialmotivering till detta tillägg (avsnitt 24.7) har vi givit exempel på behov av tillgänglighetsskapande åtgärder.

Vi vill också betona att funktionshindrade skall ha möjlig- het att på särskild begäran få sådan allmän information som skickas ut till allmänheten (t.ex. valinformation, folkhälsoin- formation eller information om bostadsbidrag eller kommuna- la avgifter) överförd på ett medium som är tillgängligt för honom eller henne.

En viktig del i myndigheters information till allmänheten är den information som i akuta situationer har en larmf'unk- tion. Exempel har lämnats på att döva, dövblinda, svårt hör- selskadade och utvecklingsstörda vid allvarliga olyckstillfäl- len lämnats utanför möjligheten att tillgodogöra sig larm eller anvisningar i det akuta läget. Vi anser att det måste finnas en beredskap att snabbt lämna adekvat information också till personer med funktionsnedsättningar. Denna skyldighet för myndigheter avses också ingå i det av oss föreslagna tillägget till 4 & förvaltningslagen.

8 Kommuner för alla

Förslag Det uppsökande arbetet skall utföras med regelbunden- het och läggas upp på ett sådant sätt att det ger en god bild av såväl miljömässiga som psykosociala förhållan- den för funktionshindrade.

Kommunerna skall i all sin verksamhet se till att funktionshindrade får en i förhållande till andra in- vånare likvärdig ställning. För att klargöra detta kom- pletteras kommunallagen.

Genom ett ytterligare tillägg till kommunallagen får kommunfullmäktige en uttrycklig skyldighet att i kom- munens årsredovisning ange vad som inom den kommu- nala verksamheten gjorts för att beakta behov hos män- niskor med funktionshinder, hur målen tillgodosetts och hur verkställigheten fungerat.

8.1. Kommunerna i omvandling

Strukturförändringarna inom den offentliga sektorn påverkar i hög grad kommunerna. Ramlagstiftning, målstyrning och decentralisering ger kommunerna en större möjlighet att be- driva sin verksamhet anpassad efter lokala förhållanden men också ett ökat ansvar för alla medborgares levnadsvillkor. Som ett led i omvandlingen har kommunerna fortlöpande fått av— sevärt ökade uppgifter, inte minst på det sociala området. Uppgiftsfördelningen mellan stat, landsting och kommuner är föremål för betydande ändringar.

Samtidigt med det vidgade ansvaret ställs också ökade krav på ekonomisk effektivitet och besparingar i de kommunala utgifterna. Kommunernas självständiga ansvar understryks också av den omläggning som sker av de statliga bidragen till ett mer generellt verkande utjärnningsbidrag. I många kom— muner minskar därigenom det ekonomiska utrymmet vilket kräver omställningar, svåra prioriteringar och i vissa fall ned- skärningar av etablerad verksamhet.

Genom en ny kommunallag fr.o.m. år 1992, som gäller lika för både kommun och landsting, skapas friare former för den politiska organisationen i kommunerna. Kommunledningens övergripande ansvar förstärks och de förr så tunga sektorsan- svariga nämnderna som socialnämnden och Skolstyrelsen blir frivilliga. Som ersättning kommer ibland distriktsnämnder eller lokala nämnder medan man i andra kommuner inför en s.k. beställar- och utförarorganisation.

Risker för människor med funktionshinder

Det politiska ansvaret för funktionshindrades villkor är ibland oklart eftersom det är utdelat till flera funktioner. De tidigare sammanhållna förvaltningarna delas på många håll upp i målformulerande, planerande och analyserande/utvärderade avdelningar underställda kommunstyrelsen. Den praktiskt ar- betande fältverksamheten är då oftast underställd facknämnd och kommundelsnämnd.

I propositionen till ny kommunallag (1990/91:117) anges att utvecklingen har lett till ”en dramatisk omfördelning av upp- gifter från de förtroendevalda till den professionella organisa- tionen”. Den ansvarsfördelning som innebär att de förtroende- valda anger målen och att tjänstemännen verkställer anger skenbart maktförhållandena eftersom inflytandet inte bara utövas av dem som har förtroendeställning utan också av olika externa intressegrupper. Det kan vara företag, fackliga in- tressen, branschorganisationer, näringslivsrepresentanter och enskilda personer. Förändrade omständigheter och uppdykan- de nya problem leder därför många gånger till att beslut fattas

vid sidan av formella regler för planering och beslut. Ett ex- empel på detta är den alltmer förekommande ”förhandlings- planeringen” genom vilken starka intressen kan påverka sam- hällsutvecklingen i sin riktning. Bakom begreppet ligger vissa intressenters möjligheter att påverka byggrätter och markan- vändning genom att bekosta investeringar som normalt ålig- ger kommunen. Aktörer vid den förhandlade planeringen är ofta byggföretag, fastighetsägare och finansiella konsortier. Detta system kan medföra intressekonflikter och innebära att enskilda personer och grupper (särskilt personer med funk- tionshinder) får svårt att hävda sina intressen och behov.

8.2. Kommunallagen bör kompletteras

Kommunallagen bör förstärka funktionshindrades delaktighet

Kommunen skall i sin verksamhet behandla alla lika och har dessutom ansvar för att alla medborgare får sina grundläggan- de behov av stöd och service tillgodosedda.

Reglerna för kommunernas och landstingens verksamhet finns angivna i kommunallagen. Genom den garanteras med- borgarnas möjligheter till delaktighet i och inflytande över kommunernas och landstingens verksamhet. Kommunallagen lägger också fast beslutshierarkin och fördelningen av be- slutanderätten på olika nivåer. Lagen styr även nämndernas verksamhetsformer där även enskilda medborgares delaktig- het inbegrips. I 6 kap. 8 & sägs att ”Nämnderna skall verka för att samråd sker med dem som utnyttjar deras tjänster”. Kom- munallagen är dock inte den lag som i första hand skall till- godose enskildas intressen utan för detta finns särskild speci- allagstiftning, t.ex. socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårds- lagen och den av oss föreslagna lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS).

I ett läge då kommunal organisation och verksamhet ge- nomgår en snabb utveckling med starka krav på en effektiv och rationell organisation samtidigt som stora besparingar måste genomföras, är riskerna stora att människor med

na stora att människor med svåra funktionshinder inte får sina behov beaktade. Detta beror inte minst på den minoritets- ställning som många svårt funktionshindrade har. Det finns också ofta en brist på kunskap om funktionshindrades lev— nadsvillkor.

Självfallet är en effektiv organisation till fördel även för funktionshindrade. Nödvändiga rationaliseringar och bespa- ringar måste emellertid genomföras på ett sätt som tar hänsyn till ftmktionshindrade och deras svårigheter i den dagliga livs- föringen. I annat fall kan resultatet av en förändring bli att samhället åstadkommer att enskildas handikapp blir än stör- re, vilket uppenbart strider mot såväl syftet med förändringen som mot demokratiska och samhällsekonomiska intressen.

Situationen kräver därför enligt vår mening att kommunal- lagen tydligt anger det grundläggande kommunala ansvaret för flmktionshindrades delaktighet och inflytande i samhället.

Allas likställighet är grundläggande

Enligt regeringsformen skall kommunerna i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen. I kommunallagen behandlas medborgarnas likställighet i 2 kap. 2 & där det stadgas:

Kommuner och landsting skall behandla sina medlemmar lika, om det inte finns sakliga skäl för något annat.

De rättsfall som bidragit till utformningen av likställighets- principen består i stor utsträckning av exempel på situationer där mindre grupper eller enskilda ensidigt gynnats av kom- munala beslut. Likställighetsprincipen har i långt mindre ut- sträckning kunnat åberopas för att diskriminerade grupper skall bli likställda med andra.

Att likställighet också avser människor med svåra funk- tionshinder måste komma till klarare uttryck i kommunalla- gen. Vi föreslår därför ett förtydligande genom tillförande av ytterligare en paragraf (2 kap. 2 a &) med följande lydelse:

Kommuner och landsting skall i all sin verksamhet tillförsäkra funktionshindrade likställighet med invånare i övrigt.

Genom ett sådant förtydligande klarläggs att kommunen i all sin verksamhet har att tillse att funktionshindrade får en i

förhållande till andra invånare i kommunen likvärdig ställ- ning. Den föreslagna paragrafen 2 a har som ändamål att förstärka vad som sägs i 2 &. Det åligger med andra ord kom- munen att svara för erforderliga anpassningsåtgärder och fin- na former för finansiering av dessa åtgärder på sätt som verk- samheten i övrigt finansieras.

Kommunala reglementen blir nödvändiga

En nyhet i 1991 års kommunallag är en bestämmelse i 6 kap. 32 & om att ”fullmäktige skall utfärda reglementen med när- mare föreskrifter om nämndernas verksamhet och arbetsfor- mer”. I ett system med friare nämndorganisation behövs regle- mentet för att tydliggöra uppgifts- och ansvarsfördelningen mellan nämnderna. Häri regleras också vilken eller vilka nänmder som skall ansvara för lagstadgade uppgifter och hur uppgifterna inom exempelvis socialtjänsten skall fördelas. I det kommunala reglementet bör även kunna införas anvis- ningar om hur olika kommunala organ skall bidra till kon- kretisering av angivna mål samt anvisningar om hur löpande uppföljning och utvärdering skall vara utformade. Anvisning- ar om årsredovisningens utformning bör även ges. Reglemen- tet bör också enligt vår mening ha anvisningar om hur allas rätt till information skall förverkligas, om hur brukarinflytan- det är tänkt att utvecklas och om hur samarbetet med handi- kapporganisationerna skall utformas.

Det kommunala reglementet blir på detta sätt ett verksamt instrument för att stärka fimktionshindrades inflytande i den kommunala verksamheten. Det bidrar även till att ge ett kraftfullt genomslag för de kvalitetsnormer för sarnhällsut- vecklingen som vi gett uttryck åt i Våra bärande principer.

8.3. Kunskapen måste öka Det uppsökande arbetet och kunskapsutveckling

Till socialtjänstens uppgifter hör att göra sig väl förtrogen med levnadsförhållandena i kommunen och genom uppsökande verksamhet främja goda levnadsförhållanden (5 & SoL). Den uppsökande verksamheten skall inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser (1 % SoL). I 21 & SoL anges att målet är att människor som av fysiska, psykiska

eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin livsföring får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och leva som andra. I SoL finns sålunda det slag av förstärkande uttryck om funktionshindrades situation som vi föreslår skall komplettera kommunallagen.

Den uppsökande verksamheten syftar dels till att lämna information om vägar till stöd och service, innehållet i olika former av serviceutbud samt inhämta kunskap om enskildas servicebehov och levnadsvillkor i övrigt. Den personliga kon- takten och dialogen är av stor betydelse för att få full klarhet om den enskildes situation och behov av stöd och service. Den uppsökande verksamheten blir på så sätt också ett medel för att säkra den enskildes delaktighet och självbestämmande.

Den kartläggning som utredningen utfört och som redovisa- des i betänkandet Handikapp och välfärd? — en lägesrapport (SOU 1990:19) visade att den uppsökande verksamheten fun- gerar dåligt i flertalet kommuner. Kommunernas kunskap om de förhållanden som råder för personer med svåra funktions- hinder är bristfällig. Endast 30 % av kommunerna har enligt kartläggningen gjort en fullständig inventering av förhållan— dena. Flertalet av de övriga avser inte att göra någon studie. Här måste en avsevärd förbättring ske. Vi har tidigare marke- rat detta genom förslag i vårt huvudbetänkande (SOU 1991:46), i 11 & LSS, och vårt förslag till komplettering av 5 & SoL. I LSS sägs att ”till kommunens uppgifter hör att hålla en fortlöpande kunskap om vilka invånare i kommunen som har behov av stöd”. Genom tillägget i 5 5 SoL betonas kommunens uppgift att göra sig Väl förtrogen med levnadsförhållandena ”särskilt med avseende på äldre människor och människor med funktionshinder”.

Kunskap skall inte bara inhämtas genom personliga besök utan också genom systematisering av information i aktmateri— al, genom intervjuer med hemtjänstpersonal, primärvårdens personal, organisationer osv.

Kunskapsinhämtningen skall avse såväl den enskildes fy- siska och miljömässiga situation som de psykosociala förhål- landena. Med fysiska och miljömässiga förhållanden menar vi tillgången till t.ex. post, bank och affärer och med psykosociala förhållanden bl.a. behovet av socialt stöd och service, behovet av habiliterande och rehabiliterande insatser, av sysselsätt- ning och arbete samt behovet av kultur och fi'itidsverksamhet

etc. Utöver insamlandet av kunskap som belyser situationen för den enskilde måste även förhållanden i mer strukturell mening redovisas, dvs. uppgifter om boendeförhållanden, om tillgången till kommersiell service, fritidsutbud, primärvård, socialtjänst etc. Den information som samlas och systema- tiseras om enskildas förhållanden blir i kombination med be- skrivningen av de strukturella förhållandena väsentlig för kommunernas verksamhetsplanering och arbete med att ska- pa en god och ändamålsenlig miljö som minskar behovet av särinsatser. Vi vill också markera att uppsökande verksamhet bör vara en del i kommunens planering för att öka kunskap och kompetens hos berörd personal.

Den uppsökande verksamheten måste genomföras återkom- mande och regelbundet. Sekretesslagens bestämmelser om den enskildes rätt till integritet i det uppsökande arbetet mås- te självfallet iakttas. Uppsökande verksamhet bör vid behov kompletteras med särskilda undersökningar för att belysa t.ex. levnadsförhållandena inom ett visst geografiskt område, trafikförsörjningen för funktionshindrade, funktionshindrade barns behov av särskilt stöd, situationen för invandrare med omfattande fimktionsnedsättningar etc.

8.4. Brukarinflytande och organisationer Brukarinflytandet måste stärkas

Ett grundläggande villkor för delaktighet och inflytande i den kommunala verksamheten är att all kommunal information blir tillgänglig för människor med funktionshinder. Vi har framlagt förslag om ändring i förvaltningslagen som innebär en förstärkning i detta avseende (kap. 7).

Lokalt utvecklas olika former av brukarinflytande. I pro- positionen till den nya kommunallagen framhåller departe- mentschefen att ett direkt demokratiskt inflytande genom brukarrnedverkan kan vitalisera den demokratiska processen. I lagens 6 kap. 8 & sägs också att ”Nämnderna skall verka för att samråd sker med dem som nyttjar deras tjänster”. Ett medel härför är s.k. Villkorad delegation enligt kommunalla- gen. Enligt 6 kap. 38å kan en nämnd besluta att för att delegation av beslutanderätt skall kunna utövas måste vissa

villkor uppfyllas. Kommunallagen säger att nämnd som Vill- kor antingen kan ange a) att beslutanderätten endast får nyttjas om brukaren först getts tillfälle att lägga fram förslag eller att yttra sig innan beslut fattas eller b) att beslut endast får fattas om företrädare för dem som nyttjar nämndens tjäns- ter har tillstyrkt beslutet. I praktiken kan det innebära att brukaren får rätt att medverka, eventuellt även erhålla veto— rätt, vid t.ex. anställandet av personlig assistent, vid beslut om hjälpmedel osv. Detta låter sig väl förenas med reglerna om s.k. villkorad delegation. Delegerade beslut skall följas upp och

En arbetsgrupp inom civildepartementet har i en rapport ”Vidga brukarinflytande” (Ds 1991:18) anvisat även andra vägar för ökat brukarinflytande. Där sägs att ”om man vill gå vidare och öppna möjligheter för brukarna att medverka i beslutsfattandet krävs förändringar av kommunallagen. Det kan ske genom att det öppnas möjligheter att delegera till enskilda brukare eller till ett särskilt organ, i vilket det ingår brukare” (s. 79). Arbetsgruppen lämnar inte förslag till för- ändringar i kommunallagen utan vill stimulera nytänkande och försöksverksamhet utifrån de nuvarande möjligheterna till brukarinflytande: ”Arbetsgruppen finner det emellertid naturligt om ett mindre antal kommuner och landsting vill göra försök som på någon punkt går utöver vad gällande bestämmelser medger. Regeringen bör därför vidta lämpliga åtgärder för att i begränsad omfattning göra detta möjligt” (3. 83).

Handikapputredningen finner det angeläget att möjlighe- terna till villkorad delegation utnyttjas i betydande utsträck- ning och att även andra modeller för ökat brukarinflytande prövas. En svårighet med brukarinflytandet som handikapp- utredningen pekat på i sitt betänkande Handikapp Välfärd Rättvisa (SOU 1991:46) är att starka brukare och brukargrup— per tenderar att gynnas på bekostnad av andra brukare med sämre information, utbildning och vana att agera. Dessa pro- blem måste uppmärksammas och åtgärdas. Riktlinjer för han- dikapporganisationernas medverkan måste därför utarbetas.

Då service och verksamhet helt eller delvis ombesörjs av utförarenheter eller entreprenörer med vilka civilrättsliga av- tal föreligger kan inte brukarinflytandet regleras genom Vill- korad delegation eller dylikt. Relationen måste i stället regle-

ras i avtal mellan kommun och entreprenör. Praktisk erfaren- het av hur den enskildes valfrihet kan garanteras i entrepre— nadsituationer finns emellertid inte i nämnvärd omfattning. Särskild uppmärksamhet måste därför ägnas åt att utveckla former för detta. I vårt förslag till ny lag, LSS, har vi fastlagt ett grundansvar för de särskilda insatserna hos kommunerna. Väljer kommunen att föra över drift av verksamhet enligt LSS på annan, exempelvis genom ett entreprenadförfarande, kvar- står dock det yttersta ansvaret för att stöd och service ges på avsett vis hos kommunen.

Handikapporganisationernas medverkan behövs

I socialtjänstlagen (SoL), hälso- och sjukvårdslagen (HSL), om- sorgslagen (OL) och den av handikapputredningen föreslagna lagen om stöd och service till vissa flmktionshindrade (LSS) sägs att kommunen i sin planering skall samverka med bl.a. handikapporganisationer. Uttryckssätten varierar men i t.ex. Bä HSL sägs: ”I planeringen och utvecklingen av hälso- och sjukvården skall landstingskommunen samverka med sam- hällsorgan, organisationer och enskilda.”

I remissyttrandena över utredningens kartläggningsbetän- kande har handikapporganisationerna framhållit att samver- kansparagraferna i HSL, SoL och OL inte fått den verkan lagstiftaren avsett. Organisationerna framhåller att de be- sitter stora kunskaper som bör vara en tillgång i samhälls- arbetet, men att organisationernas resurser är alltför knappa för att samverkan skall kunna fungera tillfredsställande. De anser därför att en skärpning av lagstiRningen bör ske. Mot denna bakgrund har vi i vårt förslag till LSS skrivit in en direkt skyldighet för kommunerna att samverka med organi- sationerna (11 & LSS). I SoL har vi för motsvarande ändamål föreslagit tillägg i 8 &.

I en rapport om ”Samverkan mellan handikapporganisatio- ner och samhälle — en enkätundersökning” (sept 1990, IMU- testologen, på uppdrag av handikapputredningen) framhålls betydelsen av att samarbetet mellan organisationer och hu- vudmän måste starta på ett tidigare stadium av planerings- processen än vad som nu är fallet. Bättre kunskap och ut- bildning behövs också hos kommunerna vad gäller handikapp- frågor och hos organisationsföreträdare vad gäller kommu-

nernas arbetsbetingelser. Organisationerna framhåller dess- utom att de behöver ökat ekonomiskt stöd från kommuner och landsting för att kunna systematisera och utveckla sin kun- skap och på ett aktivt sätt föra fram den till beslutsfattande och planerande organ. Det är vidare enligt vår uppfattning naturligt att företrädare för handikapporganisationer skall få ledigt från sina arbeten för att medverka i samarbetsprojekt. Dessutom bör sedvanlig sammanträdesersättning utgå till or— ganisationsföreträdarna vid överläggningar mellan organisa- tion och kommun.

8.5. Planering och utvärdering Kommunledningen har huvudansvaret

Vårt förslag om LSS och Vårt förslag om en förbättrad upp- sökande verksamhet, bättre information, fritidsaktiviteter etc. kräver ett omfattande programarbete. Det bör leda till att kommunernas ambitioner vad gäller insatser för funktions- hindrade kommer till klart uttryck. Det kan gälla bostäder, trafik, färdtjänst, utbildning, barnomsorg, sysselsättning osv. Planerna och programmen måste sedan integreras med en aktiv uppföljning och utvärdering. Vi har i vårt huvudbe- tänkande föreslagit en komplettering av 5 & SoL genom kravet att kommunerna i den uppsökande verksamheten måste be- tona behoven hos äldre människor och människor med funk- tionshinder.

Den kommunala planeringen är av tradition sektoriell. Ut- vecklingen har dock gått mot att den övergripande och styran- de planeringen i ökad utsträckning samlas hos kommunstyrel- sen. I kommunallagen bekräftas denna utveckling med ett stadgande om att den kommunala budgeten skall innehålla en plan för den kommunala verksamheten. Kommunledningen har i första hand ansvaret för att de övergripande programmen kommer till stånd. Nämnder och deras förvaltningar har an- svar för verkställigheten. Eftersom kommunledningen har det slutliga ansvaret för budget och verksamhetsplan får kom- munledningen även ett yttersta ansvar för att de kommunala verksamhetsmålen ges en konkret och utvärderingsbar inne- börd i olika programhandlingar och i de olika kommundelar- nas verksamhet.

Samverkan med andra myndigheter

Landstingens och kommunernas verksamhet är redan i dag starkt integrerad när det gäller insatser för personer med funktionshinder och blir det än mer i framtiden. Huvudmän- nen bör därför samverka, samråda och informera varandra när det gäller planerings- och utvecklingsarbete. Den samverkans- skyldighet som finns inskriven i socialtjänstlagen när det gäl- ler äldreomsorgen bör enligt ett av oss framlagt förslag även gälla insatser för funktionshindrade. Samrådsskyldigheten i planeringen skall inte inskränka sig till socialtjänsten utan handikappaspektema måste integreras i all kommunal verk- samhet.

Funktionshindrades situation och välfärd är inte enbart be- roende av hur kommun och landsting utvecklar sin verksam- het. Deras villkor och handlingsutrymme påverkas av hur företag och statliga myndigheter agerar och hur konjunkturen i stort förändras. Särskilt har de aktörer som verkar på arbets- marknaden (AMS, Samhall, Arbetslivsfondema) stor betydel- se. Eftersom kommunerna har ett avgörande ansvar för väl- färden för kommuninvånarna bör det ligga på kommunen att se till att ett samråd kommer till stånd med olika aktörer och att erfarenheter och olika plandokument samordnas. Vi har tidigare (i LSS) föreslagit en skyldighet för kommunerna att samordna de individuella insatserna för svårt funktionshind- rade och att samordna samhällsplaneringen i stort. Vi ser det naturligt att detta förhållande utan särskild lagreglering även gäller andra funktionshindrade.

Medborgarinflytande genom samverkan

Mot bakgrund av kommunernas betydelse för samhällsutveck- lingen och medborgarnas välfärd i allmänhet är det angeläget att all planering sker i samverkan med bl.a. handikapp- och pensionärsorganisationerna. Detta överensstämmer med tidi- gare redovisade bestämmelser i SoL, HSL och LSS och kor- responderar också Väl med bestämmelserna i kap. 8 kommu- nallagen som bl.a. innehåller stadganden om verksamhets- plan, om årsredovisningens offentlighet och om möjligheterna att anordna fullmäktigesammanträde där allmänheten får ställa frågor.

Planer och program skall både ge uttryck för den beslutade viljeinriktningen och vara praktiska och konkreta. De skall

också kunna följas upp och utvärderas på kort och lång sikt samt ange färdriktningen i samhällsutvecklingen. Handi- kapporganisationerna måste därför, för att kunna utöva in- flytande, ges möjlighet att komma in tidigt i beslutsprocessen och ta del av planer och program. På så sätt kan organisatio- nerna tillföra sakkunskap, hävda sina intressen och värdera de av kommunen beslutade åtgärderna. Den organisatoriska formen för samarbetet får utarbetas efter lokala förutsätt- ningar. Det är betydelsefullt att handikapporganisationernas medverkan fokuseras på de punkter där organisationerna be- sitter en speciell kompetens.

En förutsättning för att målstyrning skall kunna fungera är en kraftfull satsning på en systematisk uppföljning och ut— värdering. Uppföljningen får inte begränsas till statistiska uppgifter utan även s.k. ”mjukdata”, rörande enskildas behov och erfarenheter av serviceinsatser bör ingå. Uppföljning har inte bara betydelse för kontroll av den utförda verksamheten utan utgör också ett mycket viktigt underlag för ställnings- taganden till inriktningen av och innehållet i framtida beslut. I en rullande planering är uppföljningen vanligtvis även in- ledningen till revision av nya planer och måldokument. De program och planer mot vilka uppföljning och utvärdering skall ske måste därför vara så utformade att de genom sin tydlighet (bl.a. om tids- och resursaspekter) går att utvärdera både på kort och lång sikt även beträffande handikappaspek— ter.

Enligt den nya kommunallagen måste kommunstyrelsen upprätta och förelägga fullmäktige en årsredovisning med bl.a. upplysning om utfallet av verksamheten. Årsredovisning- en skall även omfatta kommunal verksamhet som bedrivs i form av annan juridisk person, t.ex. stiftelse eller kommunalt bolag. Fullmäktige skall meddela närmare föreskrifter om hur årsredovisningen skall utformas. Av propositionen till den nya kommunallagen framgår att redovisningen bl.a. skall ge be- sked om hur riktlinjerna för verksamheten följs och om de politiska målen uppnåtts.

Av förarbetena till kommunallagen framgår att regeringen övervägt att införa mera preciserade regler för redovisningen men har överlämnat detta till kommunerna och landstingen själva.

Det har under vårt utredningsarbete framkommit att arbe-

tet med handikappanpassning i samhället i många avseenden är eftersatt. Vi anser det därför viktigt att markera kommu- nernas och landstingens ansvar genom att föreslå en särskild föreskrift i kommunallagen att årsredovisningen skall ge upp- lysning om vilka åtgärder för handikappanpassning som vid— tagits under året.

Enligt Vår uppfattning skall fullmäktige i årsredovisningen uttryckligt ange vad som .orts inom den kommunala verk- samheten för att beakta funktionshindrades behov, hur målen blivit tillgodosedda, hur verkställigheten fungerat och varför eventuella avvikelser måste göras från den angivna vägen. En sådan redovisning gör det möjligt för bl.a. handikapprörelsen att göra nödvändiga positionsbestämningar och dessutom få en summering av vad som uppnåtts. En sådan redovisning gör det också möjligt att få kontroll över och information om effekter- na och konsekvenserna av fattade beslut och i vilken utsträck- ning de bärande principerna kunnat förverkligas. Redovis- ningen av de beslutade åtgärderna och möjligheter till kontroll av dem är av stor betydelse när det gäller att utöva de demo- kratiska rättigheterna. Vi föreslår därför en komplettering i 8 kap. 17 & kommunallagen.

8.6. Kostnader

I vårt huvudbetänkande har vi föreslagit en lagändring i 5 & SoL för att betona det uppsökande arbetets betydelse. Också i detta betänkande uppmärksammar vi den uppsökande verk— samheten och dess betydelse för att funktionshindrade skall kunna leva ett liv på jämställda villkor.

Det är dock svårt att bedöma i vilken takt den uppsökande verksamheten kan komma igång i full skala och vilka perso- nalinsatser som kommer att behövas för förverkligandet av våra intentioner. Vår bedömning är dock att kommunerna tämligen omgående och aktivt kommer att ta sig än det uppsökande arbetet i enlighet med vårt förslag. Vår bedöm- ning är dessutom att man för detta arbete kommer att behöva erfaren och kunnig personal med samhälls- eller beteendeve— tenskaplig utbildning. Många kommuner har redan nu till- räckligt antal personal för att klara det uppsökande arbetet. Vi räknar dock med att ett visst tillskott behövs och upp-

skattar det extra behovet till mellan 100 och 150 personer. I genomsnitt beräknas alltså personaltillskottsbehovet till en knapp halvtidsbefattning per kommun vilket ger en samman- lagd kostnad på i storleksordningen 36-55 miljoner kronor per ar.

9 Funktionshindrade och utformningen av bostäder och miljö

Förslag

En bred informationskampanj genomförs i syfte att på- verka attityder och höja kunskapen hos politiker, tjäns- temän och allmänhet om fimktionshindrades behov i miljön.

Huvudmännen för olika utbildningar bör få särskilt ansvar för att se till att tillgänglighetsfrågorna blir en naturlig del av olika utbildningar. Fortbildningsinsatser för redan verksamma planerare, arkitekter och byggle- dare genomförs.

Den roll- och ansvarsfördelning som anges i plan- och bygglagen utvecklas i planeringsarbetet. Ett referens- material bör användas vid tolkning av kraven på till- gänglighet och användbarhet för funktionshindrade lik- som vid granskning och tillämpning av kraven.

Översiktsplanens roll i planeringsarbetet utvecklas enligt de intentioner förarbetena till plan- och bygglagen anger. Boverket och länsstyrelserna får ett särskilt an- svar för att se till att bl.a. översiktsplanearbetet ut- vecklas.

Länsstyrelsernas tillsynsroll för tillgänglighetsfrågor- na förstärks. En ändring i plan- och bygglagen genom- förs så att länsstyrelserna skall kunna pröva kommu- nernas beslut om detaljplan/områdesbestämmelser,

Kommunerna skall i högre grad än i dag utnyttja den resurs med kunskap och erfarenhet av tillgänglighets- frågor som den lokala handikapprörelsen har.

Begreppet ”personer med nedsatt rörelse- eller orien- teringsförmåga” ersätts i plan- och bygglagen med be- greppet ”personer med funktionshinder”.

Ombyggnader av bostäder för att förbättra tillgänglig-

heten och användbarheten för funktionshindrade stimule- ras genom att ombyggnader och hissinstallationer blir ekonomiskt fördelaktiga ur lånesynpunkt.

Plan— och bygglagen tillförs bestämmelser om att gatu— miljön skall göras tillgänglig och användbar. Anpassning- en skall vara genomförd inom en tioårsperiod. Denna tidsperiod gäller också anpassningen av terminalbyggna- der och hållplatser. Vi tillför dessutom i plan- och byggla- gen bestämmelser om att lokaler till vilka allmänheten har tillträde (såväl offentligt som privat finansierade) skall vara handikappanpassade inom 15 år fr.o.m lagens ikraft- trädande.

Förslaget till förändringar av plan— och bygglagen skall träda i kraft den 1 januari 1994.

Funktionshindrades rätt till bostadsanpassningsbidrag garanteras i lag eller förordning.

Funktionshindrade hyresgäster ges rätt att anpassa sin bostad enligt förordningen om bostadsanpassningsbidrag. Hyresbestämmelserna i jordabalken kompletteras med en paragraf som garanterar denna rätt för hyresgäster.

9.1. Bakgrund

9.1.1. Nuvarande situation

Offentlig miljö byggd under senare år har generellt sett en relativt bra grundläggande tillgänglighet för framförallt rörel- sehindrade. Men fortfarande är det inte ovanligt att helt nya lokaler byggs med nivåskillnader och trappsteg som måste passeras. Tillgängligheten i och användbarheten av miljön för personer med nedsatt orienteringsförrnåga är i allmänhet då- ligt tillgodosedd.

Nya bostäder har ofta en relativt bra grundläggande till- gänglighet som möjliggör besök av rullstolsanvändare och som efter en begränsad anpassning kan fungera för permanent- boende för funktionshindrade. Gatumiljön och utemiljön uppvisar ofta brister i form av

trottoarkanter, trappor, branta lutningar och dålig orienter- barhet.

De stora problemen vad gäller miljöns tillgänglighet och användbarhet för funktionshindrade utgörs av den äldre be- fintliga miljön. Äldre stadsmiljöer innehåller ofta trappor och andra hinder för tillgänglighet. Äldre bostadshus har ofta trappsteg eller trappor vid entrén och saknar tillgänglig hiss. Utrymmesstandarden i framförallt badrum och kök är låg. Detta gäller i hög grad alla de bostäder som byggdes under 30, 40 och 50- talen och som oftast ligger i trevåningshus utan hiss. Dessa bostäder är svåra att individuellt anpassa så att de fungerar tillfredsställande för funktionshindrade.

Konsekvenserna för enskilda av den otillgänglighet som finns i miljön är att människor lätt blir isolerade eftersom det är förenat med stora svårigheter att ta sig ut. Många männi- skor är tvungna att flytta till institution, servicehus eller mera nybyggda bostäder. Många människor är tvungna att välja affärer, restauranger, teatrar eller bank efter den tillgänglig- het lokalerna har. Människor med funktionshinder blir ofta helt beroende av hjälp från anhöriga, vänner, hemtjänst och färdtjänst.

För den generella tillgängligheten i och användbarheten av miljön är det framförallt behoven från personer med allergi, nedsatt hörsel, nedsatt rörelseförmåga, nedsatt syn eller ut- vecklingsstörning som skall tillgodoses. I bygglagstiftningen används begreppet nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga. Detta begrepp tillsammans med de krav som ställs på hygien och klimat täcker i stort in kraven från dessa grupper. Enligt förarbetena till plan- och bygglagen anges att begreppet ”per- soner med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga” skall ges en vid tolkning och snarast ses som ett samlingsbegrepp för funktionshindrade mera generellt. I konsekvens med detta föreslår handikapputredningen nedan att begreppet ”personer med nedsatt rörelse— eller orienteringsförmåga” i plan- och bygglagen ersätts med begreppet ”personer med funktions- hinder”.

Begreppet ”tillgängligt och användbart” innebär dels att det för funktionshindrade skall vara möjligt att självständigt ta sig till och förflytta sig inom lokalen/byggnaden/utemiljön, dels att denna miljö i sig och de verksamheter som där är

inrymda skall vara möjliga att självständigt kunna användas också av funktionshindrade.

9.2. Planering och byggande

Faktorer i planering och byggande som i hög grad påverkar funktionshindrade människors möjligheter att bo och att kun- na använda miljön är: Den generella tillgängligheten och användbarheten i miljön som bl.a. regleras genom bygglagstiftningen.

Möjligheterna att anpassa bostäder till funktionshindrades individuella behov där den generella tillgängligheten inte räcker till. Planering och byggande av speciella boendeformer för svårt funktionshindrade människor t.ex, handikapplägenheter, gruppbostäder m.m.

i l

9.2.1. Lagstiftning på plan- och byggområdet

Lagstiftningen på plan- och byggområdet är av ganska sent datum. Byggnadslagen och byggnadsstadgan av år 1947 ut- .orde grunden för efterkrigstidens svenska mark- och bo- stadspolitik och syftade till en för hela landet gemensam lag- stiftning för att skapa goda levnadsförhållanden och en god miljö. Tidigare hade främst lokala, kommunala byggordningar styrt utformningen av byggnader och närmiljö. En större över- syn resulterade i 1959 års byggnadsstadga (BS). I samband med framtagandet av BS överfördes också den tekniska detalj- regleringen till särskilda tillämpningsföreskrifter. Lagstift- ningen kompletterades därefter underhand med flera refor- mer. När det gäller tillgänglighet och användbarhet för perso- ner med funktionsnedsättningar infördes från år 1966 krav på allmänna lokaler. Dessa utvidgades år 1974 till att omfatta arbetslokaler och år 1977 bostäder.

Den stora mängden ändringar som tillkom efter hand i alla delar av bygglagstiftningen medverkade till att redan år 1968 startade arbetet med en fullständig revision. Denna resultera— de år 1987 i en helt ny plan— och bygglag, PBL, (prop. 1985/ 86;1) Bland de övergripande politiska syftena som låg bakom

lagförslaget bör nämnas följande som kan ha betydelse för

tillgänglighetsplaneringen:

att decentralisera ansvar för planläggning och lokal miljö till kommunerna genom att begränsa statens kontroll att ge bättre förutsättningar för de boende att delta i plane- ringen och påverka utformningen av närmiljön _ att ge större frihet och ansvar för den enskilda människan — att ge en starkare ställning för sociala och ekonomiska hänsyn i planering och byggande att ge bättre förutsättningar för planering av stadsfömyelse och andra förbättringar i befintliga områden — att förenkla byggprocessen

I den första punkten som berör kommunala planbeslut har staten genom länsstyrelserna möjlighet att ingripa om det kommunala beslutet innebär att en bebyggelse blir olämplig med hänsyn till de boendes och övrigas hälsa eller till behovet av skydd mot olyckshändelser.

Den andra punkten om medborgarinflytande har medfört att även hyresgäster, bostadsrättshavare och boende har sam- ma ställning som sakägare. I PBL anges också att utöver ovanstående skall sammanslutningar (t.ex. en handikapporga- nisation) och enskilda i övrigt som har ett väsentligt intresse av t.ex. ett detaljplaneförslag beredas tillfälle till samråd in- nan planen fastställs. I förarbetena till lagen anges att handi- kapporganisation bör beredas tillfälle till samråd när förslag till översiktsplan och detaljplan/områdesplan utarbetas.

Större frihet och ansvar för enskilda har bl.a. tagit sig ut- tryck i att ansvaret för att lagens krav uppfylls ligger på den som bygger. Samtidigt minskar kraven på kontroll och kom- munernas möjligheter att inte godkänna t.ex. begäran om bygglov.

Kraven på förenkling bör enligt lagförslaget främst åstad- kommas genom mindre detaljrika normer än tidigare samt genom minskade krav på kontroll och besiktningar. Samtidigt slås dock fast att krav i lagstiftningen för att t.ex. tillgodose anspråken från handikappade och äldre inte kan undvaras.

Bygglagstiftningen och dess tillämpningsregler innehåller endast krav på att åstadkomma tillgänglighet och användbar- het för funktionshindrade vid nybyggnad och ombyggnad (som erfordrar bygglov) och ”i skälig utsträckning” vid ändrings-

arbeten. För befintlig bebyggelse finns inte motsvarande krav med undantag för terminalbyggnader. För att tillgodose krav på säkerhet och arbetsmiljö finns krav på att befmtliga bygg- nader skall förbättras utan anslutning till ny- eller ombygg— nad.

9.2.2. Krav på tillgänglighet enligt plan- och bygglagen (PBL) och plan- och byggförordningen (PBF)

I förhållande till tidigare har kravet på tillgänglighet och användbarhet för funktionshindrade skärpts något i PBL. På planområdet har en komplettering skett. Bebyggelsemiljön skall utformas med hänsyn till möjligheterna för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga att använda om- rådet. Planläggningen skall vidare ske så att den ger förut- sättningar för en från social synpunkt god bostads—, arbets—, trafik- och fritidsmiljö. (Enligt förarbetena är tillgänglighet där en viktig faktor). På byggområdet föreligger en skärpning genom att tvåvånings flerbostadshus vid nybyggnad skall ut- föras så att hiss eller annan lyftanordning utan svårighet kan installeras i efterhand. Likaså ställs i PBL krav på tillgänglig- het och användbarhet ”i skälig utsträckning” för andra an- läggningar än byggnader liksom för tomtmark och allmänna platser vilket är en viss skärpning av kraven. För ombyggnad anger lagen att sådana åtgärder för t.ex. tillgänglighet skall tillföras som anges i föreskrifter till lagen. Det finns dock ännu inte några ombyggnadsregler. Arbete pågår för närvarande på Boverket med att få fram regler.

Krav på tillgänglighet och användbarhet för funktionshind- rade regleras på flera håll i PBL. Central är 3 kap. 7 & som för nya byggnader anger att bostäder, arbetsplatser och lokaler till vilka allmänheten äger tillträde skall göras tillgängliga och användbara för personer med nedsatt rörelse- eller oriente- ringsförmåga. Hänvisning till kraven i denna paragraf görs även vad gäller krav på befmtliga byggnader och krav på andra anläggningar än byggnader. För tomter, allmänna plat- ser m.m. anges direkt att de skall kunna användas av personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga.

Plan- och byggförordningen (PBF) anger i föreskrifter bl.a. hur PBL skall tillämpas. Den behandlar främst ombyggnad.

Den anger att de ombyggda delarna av en byggnad skall tillföras de egenskaper om tillgänglighet som finns i PBL 3 kap. 7 &, om det inte är uppenbart oskäligt med hänsyn till

ombyggnadens omfattning och byggnadens standard. Förordningen anger att mindre undantag från bestämmel-

serna i 3 kap. 1 — 6 och 8 — 18 åå PBL i enskilda fall och i experimentsyfte kan medges av Boverket. Att observera är att

detta inte gäller kraven på tillgänglighet och användbarhet för funktionshindrade i 7 &. Undantagsmöjligheterna från kra- ven på tillgänglighet är mycket begränsade och skall prövas av regeringen efter yttrande av Boverket.

Sammanfattningsvis ställer PBL krav på tillgänglighet och användbarhet för flmktionshindrade på allt som byggs, byggs om eller anläggs med undantag för:

Nybyggda bostäder på andra våningen i tvåvånings flerbos- tadshus eftersom hiss inte krävs i dessa hus. — Vid ombyggnad kan lägre krav på tillgänglighet och an- vändbarhet ställas i detaljplan eller områdesbestämmelse om ett område ändå får ”långsiktigt godtagbara egenska- per”. Enskilda fritidshus som är helt undantagna kravet på till- gänglighet. ”Skälighetsbedömning” vid ombyggnad med hänsyn till om- byggnadens omfattning och byggnadens standard liksom för ändringsarbeten som inte kräver bygglov. — För småhus och för tomter kan krav på tillgänglighet ställas lägre om det är befogat med hänsyn till terrängens be- skaffenhet. En skälighetsbedömning skall göras av krav på tillgänglighet för allmänna platser. Avsteg från tillgänglighetskraven kan göras i arbetslokaler om det är befogat med hänsyn till arten av den verksamhet för vilken lokalerna är avsedda.

9.2.3 Tillämpningsbestämmelser till PBL

Vid utformningen av tillämpningsbestämmelserna till PBL fick Statens planverk särskilda direktiv från regeringen. Di- rektiven byggde i sin tur på den s.k. förenklingspropositionen 1983/84:119 och statsrådsberedningens handbok om hur myn- digheter bör utforma sina författningar. I direktiven anges att endast nödvändiga föreskrifter och sådana allmänna råd som

är oundgängliga för förståelse eller som behövs för en ensartad tillämpning i byggnadsnämnderna är tillåtna. Föreskrifterna skall i möjligaste mån ange funktioner och inte tekniska lös- ningar.

Dessutom angavs i direktiven att samhällets reglering bör inriktas främst på målen för byggandet och lämna största möjliga frihet i fråga om de medel och metoder som utnyttjas för att förverkliga målen.

Tillämpningsbestämmelser till PBL finns i Nybyggnadsreg- ler (NR). Kraven på tillgänglighet i NR är uttryckta som översiktliga funktionskrav. För ett fåtal av dessa krav finns s.k. allmänna råd som anger godtagbara lösningar med detal— jerad information. Oftast anges att t.ex. en lokal, en byggnads- del eller ett hygienrum skall utformas så att de kan användas av funktionshindrade — men det anges inte hur det skall lösas eller vilka minimikrav som skall ställas på ett sådant ut— rymme.

En av de mest genomgripande förändringarna med PBL- systemet jämfört med tidigare är betydligt färre allmänna råd och kommentarer som anger hur lösningar kan se ut för att uppfylla föreskriRernas krav. Föreskrifterna för tillgänglighet och användbarhet för fimktionshindrade är i huvudsak lika som tidigare. En jämförelse mellan NR och de tidigare be- stämmelserna i Svensk byggnorm (SBN) visar att det mesta av SBN:s allmänna råd och kommentarer om tillgänglighetsfrå— gor har försvunnit. Detta ut-orde ett lättillgängligt och myck- et använt informationsmaterial och utgjorde en grund för tolk- ning och tillämpning av tillgänglighetskraven. Ett tydligt ex- empel på skillnaden är att NR, i motsats till SBN, inte innehåller något exempel på hur ett tillgängligt och använd- bart toalett- eller badrum för funktionshindrade kan utformas. I PBL-systemet är det byggnadsnämndens sak att göra en tolkning av hur ett sådant hygienrum skall se ut.

Nybyggnadsreglema håller för närvarande på att omarbe- tas för att anpassas till EG:s krav på föreskrifters och reglers utformning. De föreskrifter som rör tillgänglighet och använd- barhet för funktionshindrade är enligt Boverket inte aktuella att förändra.

9.2.4 Tillsyn

Länsstyrelsen har förutom sin allmänna tillsynsuppgift för plan- och byggväsendet en tillsynsuppgift klart definierad i PBL. Länsstyrelsen kan pröva en. kommuns beslut om detalj- plan/områdesbestämmelser om det kan befaras att en bebyg- gelse blir olämplig med hänsyn till de boendes och Övrigas hälsa eller till behovet av skydd mot olyckshändelser.

Kommunen har genom byggnadsnäIImden ett tillsynsan- svar att övervaka efterlevnaden av PBL och med stöd av lagen meddela föreskrifter och beslut. Några tillämpningsregler för tillsynen finns inte.

En del av bristerna i den fysiska miljöns tillgänglighet och användbarhet för funktionshindrade beror på eftersatt under- håll. Detta har kommit till uttryck i PBL. Särskilt anges att anordningar som avser att tillgodose tillgänglighetskraven skall hållas i stånd. Någon tillsyn i form av kontroll eller inspektion förekommer troligtvis ännu inte på detta område.

9.2.5 EG och tillgänglighet för funktionshindrade

I en promemoria 1991-06-18 har Bostadsdepartementet redovi- sat konsekvenserna inom sitt ansvarsområde av ett svenskt medlemsskap i EG. Det grundläggande direktivet på byggom- rådet är byggvarudirektivet (89/106/EEC), som omfattar såväl byggnader som anläggningar. Det trädde i kraft den 27 juni 1991. I korthet innebär direktivet att medlemsstaterna skall ställa krav på byggnader och anläggningar när det gäller hälsa och säkerhet. Vidare gäller att byggvaror som rätt använda — uppfyller dessa krav skall få försäljas fritt inom och mellan länderna och användas för sina avsedda ändamål. Di- rektivtextens krav motsvarar de krav som ställs i PBL om hälsa och säkerhet även om formuleringarna är olika. PBL:s krav på tillgänglighet har däremot ingen motsvarighet. Promemorian behandlar även bl.a. EG:s hissdirektiv som om de genomförs kan omöjliggöra användningen av ett flertal av de hissar som utvecklats i Sverige för handikappanpassning av befintlig bebyggelse. Vidare konstateras i promemorian att inga regler tycks lägga hinder för att kräva handikappan- passning av bostäder. Bland pågående arbeten inom EG nämns ett tillgänglighetskrav om transporter till och från

arbetsplatsen för rörelsehindrade arbetstagare.

Ett annat arbete som pågår inom EG är att ta fram en handbok ”European manual for an accessible built environ- ment”. Arbetet bekostas av EG och utförs av en holländsk kommitté med tillhörande referensgrupp från medlemsländer- na. Den första utgåvan som utkommit motsvarar inte den nivå som uppnåtts inom de nordiska länderna. Detta har också framförts vid ett seminarium i Budapest i september 1991 som behandlade änmet ”Access Legislation and Design Solutions”. Sverige ansvarade för sekretariatet för den arbetsgrupp, CIB Working Commission 84 Building Non-Handicapping Envi- ronments, som arrangerade mötet. (CIB är den internationella byggforskningsorganisationen.) Nordiska nänmden för handi- kappfrågor, som sorterar under Nordiska ministerrådet, arbe- tar för närvarande med att ta fram en manual för byggnads- planering vad gäller frågor om krav på tillgänglighet och användbarhet för funktionshindrade. Arbetet syftar till att ta fram ett material som kan användas för att påverka EG:s krav på byggnader och miljö.

En annan typ av problem är skillnaderna på teknikområdet bl.a. beträffande ombyggnadshissar. Främst gäller problemen de alternativa säkerhetssystem för hissarna som standardise- rats i Sverige. Exempelvis kan nämnas att det i Sverige an- vända systemet med enkla slagdörrar direkt till hisschaktet såväl vid nybyggnad som ombyggnad inte accepteras ute i Europa — där krävs en extra dörr på hisskorgen. Eftersom hissar i stor utsträckning tillverkas av multinationella företag som strävar efter en enhetlig och variantbegränsad produktion betraktas de svenska särreglerna som ett handelshinder som skall undanröjas.

9.3 Bostadsanpassning

De bostäder som byggs eller som finns i befintliga hus behöver ofta anpassas individuellt för att möjliggöra permanentboende för funktionshindrade. Det statskommunala bostadsanpass- ningsbidraget fungerar som ett komplement till den generella tillgänglighet som finns i bostäderna. 1991 anpassades med stöd av bidraget ca 32 000 bostäder i landet till en kostnad av ca 650 miljoner kronor. Bidraget är avsett för att möjliggöra ett

kvarboende och ett så normalt boende som möjligt samt att möjliggöra för människor att flytta hem från institution. Näs- tan samtliga funktionshindrade kan i dag bo i vanliga bo- städer som anpassats individuellt med stöd av bidraget.

Bostadsanpassningsbidraget infördes 1959 och gällde för rö- relsehindrade och synskadade. 1973 utvidgades bidraget till att gälla alla former av bestående funktionsnedsättningar. 1981 82 genomfördes en omfattande översyn av bidraget. Det resulterade bl.a. i att det tidigare maxbeloppet för bidraget togs bort 1983 och året därefter flyttades beslutsrätten för bidragen från länsbostadsnämndema till kommunerna. 1988 delades kostnadsansvaret så att staten stod för 60 % av kostna- derna och kommunerna för 40 %. 1989 blev fördelningen i stället att kommunerna står för 60 % och staten för 40 %.

Riksdagen har under våren 1992 i samband med behand- lingen av den kommunalekonomiska propositionen 1991/ 921150 del 2, beslutat att bostadsanpassningsbidragen skall upphöra som ett eget bidrag fr.o.m. den 1 januari 1993. Med hänsyn till bostadsanpassningsfrågornas stora betydelse för den enskilde avser emellertid föredragande statsrådet att åter- komma med ett förslag om särskilda regler avseende formerna för bostadsanpassningsbidrag i framtiden.

Bostadsanpassningsbidraget var fram till 1988 i förordning- en formulerad som en rätt för enskilda att få bidrag om för- ordningens krav uppfylldes. När kommunerna fick ett delat kostnadsansvar omformulerades förordningen så att den kom att gälla kommunernas möjligheter att få statsbidrag. Dock utgår hanteringen av bidraget vad gäller bl.a. överklagande m.m. fortfarande från enskildas rätt.

Bidraget utgår till åtgärder för att möjliggöra primära bo- stadsfunktioner som att vila, sova, äta, laga mat, sköta sin hygien, ta sig in i och ut ur bostaden m.m. Bidraget täcker fiilla kostnaden för de åtgärder som är bidragsberättigade. När det gäller s.k. standardhöjande åtgärder är bidragsbeloppet maximerat till 30 000 kronor. Bidraget kan inte användas till underhållsåtgärder eller som ett led i en större upprustning. Bidrag kan utgå för alla former av bestående funktionsned- sättningar. Hyresgäst, bostadsrättsinnehavare och fastighets- ägare kan få bidrag. En förutsättning för en anpassning är fastighetsägares tillstånd att utföra åtgärderna.

Bidraget handläggs av kommunerna som också beslutar om

bidrag. Beslut om bidrag kan överklagas till länsbostads- nämnd, boverket och regeringen.

Vanliga anpassningsåtgärder är tröskelborttagning, instal- lation av timer, ombyggnad av badrum till duschrum, installa- tion av handikapphissar och trapphissar, automatiska dör- röppnare, anpassningar i kök, ramper, hårdgöring av mark m.m.

Generellt sett är de anpassningar som behövs i nybyggda bostäder begränsade — mindre anpassningar i kök och bad- rum, balkongtrallar, automatiska dörröppnare m.m. Den gene- rella utformningen av bostäderna påverkar i mycket hög grad behovet av anpassning.

9.3. 1 Specialbostäder

Som ett komplement till de vanliga bostäder som byggs har sedan 1950-talet också byggts Specialbostäder för funktions- hindrade. Det började med de s.k. Focus-lägenhetema och har sedan via insprängda handikapplägenheter, boendeserviceen- heter med dygnet runt service, inackorderingshem m.m. ut- vecklats till dagens Specialbostäder. Ju bättre tillgänglighet de normala bostäderna fått efterhand desto mindre har behovet av Specialbostäder blivit. Det finns dock ett stort behov främst beroende på att allt fler människor flyttar från institution till ett mera självständigt boende.

För den förhållandevis lilla grupp människor som i dag inte kan bo i vanliga, anpassade bostäder behövs Specialbostäder. Det kan vara bostäder för svårt rörelsehindrade personer med behov av extra utrymmesstandard och med en redan från början hög grad av speciell utrustning i t.ex. kök och badrum. På flera håll i landet pågår försöksverksamhet med att bygga speciella bostäder för mycket svårt allergiska personer. Grupp- bostäder för t.ex. utvecklingsstörda blir allt vanligare.

Planering och byggande av denna typ av Specialbostäder är ett ansvar för kommunerna och för landstingen. Allt större delar av landstingens verksamhet flyttar över till kommuner- na, nu senast genom ÄDEL-reformen. En trolig utveckling är att nya boendeformer mellan institution och helt självständigt boende måste byggas och prövas i kommunerna. Boendeservi- cedelegationen har under flera år lämnat stöd till projekt i syfte att pröva och förnya boende— och servicefrågor.

För specialutrustning och merkostnader som kan hänföras till speciella åtgärder för funktionshindrade utgår bostads- anpassningsbidrag när denna typ av Specialbostäder byggs.

9.4 Diskussion

9.4.1 Utgångspunkter

Stora delar av miljön är i dag otillgänglig och inte möjlig att använda för människor med funktionshinder. Det är många gånger förhållandevis små detaljer som sammantaget skapar denna otillgänglighet. I den allmänna miljön kan det vara trottoarkanter, enstaka trappsteg eller nivåskillnader, tunga entrédörrar eller olämplig färgsättning och olämpligt materi- alval. För bostäder är det grundläggande problemet att det ofta saknas hiss och är trappsteg vid entrén. Vår bedömning är att endast 10-20 % av det befintliga bostadsbeståndet i dag är tillgängligt för funktionshindrade.

För funktionshindrade människors möjligheter att på ett likvärdigt, jämlikt och delaktigt sätt delta i olika samhälls- aktiviteter är en tillgänglig och användbar miljö av avgörande betydelse. Människor skall ha möjligheter att besöka sina vänner, besöka affärer och restauranger, post och bank, gå på bio eller teater, ta promenader och att resa osv.

För att uppnå denna situation krävs dels att ny miljö som tillförs fimgerar på ett tillfredsställande sätt, dels att befintlig miljö får en förbättrad tillgänglighet och användbarhet för funktionshindrade.

En bra tillgänglighet vid nybyggnad är en viktig utgångs- punkt eftersom åtgärder för tillgänglighet vid nybyggnad en- dast medför marginella merkostnader medan det är avsevärt mycket kostsammare att förbättra tillgängligheten i befintlig miljö.

Avgörande för möjligheterna att åstadkomma en mer till- gänglig och användbar miljö för funktionshindrade är följande grundläggande faktorer: — Den attityd och det förhållningssätt de personer som agerar i plan- och byggprocessen har till funktionshindrades krav på miljön samt vilken kunskap man har om dessa behov och miljökrav.

— Hur PBL tillämpas. — Formerna för planering och byggande. Planeringens inne- håll, roll- och ansvarsfördelning, möjligheter till inflytande från t.ex. handikapprörelsen, möjligheter för t.ex. kommu— nerna att styra verksamheten m.m. — Ambitionsnivåer för kraven på tillgänglighet och använd- barhet för funktionshindrade. Vilka delar av miljön skall göras tillgängliga? Vilken nivå på tillgänglighet skall upp- nås, dvs. vilka krav skall tillgodoses?

9.4.2 Problembild

Plan— och bygglagen (PBL) innebär en ny grundsyn på plane- ring och byggande. Den nya grundsynen, understödd också av den samhälleliga utvecklingen, bygger på en ökad frihet och ett ökat ansvar för enskilda och för dem som agerar i plan- och byggprocessen. Det är inte längre föreskrifter och regler som skall styra planering och byggande. Staten anger mål och det är de som agerar i processen som har att se till att målen uppfylls. PBL är en ramlag.

PBL-systemet har funnits för kort tid för att några slutsat- ser skall kunna dras om konsekvenserna av målstyrningen för t.ex. tillgängligheten och användbarheten för funktionshind- rade i miljön. Lagen infördes 1987 men det var först vid års- skiftet 1990/91 som Svensk byggnorm försvann. Resultaten av det som projekteras i dag ser vi först om några år. Det kommer att ta lång tid innan PBL-systemet helt slagit igenom.

9.4.3 Attityder, förhållningssätt och kunskap

Ett grundläggande problem för frågan om miljöns tillgänglig- het och användbarhet för funktionshindrade är att tillgänglig- hetskraven betraktas som något tillkommande utöver det som är ”normalt”. Kraven tillgodoses för att man måste enligt gällande regler. Med en sådan attityd blir tillgänglighetsfrå- gorna en belastning i stället för något som tillgodoser många människors nödvändiga behov.

Detta problem i kombination med PBL:s nya grundsyn på planering och byggande skapar en ny situation där mycket stora krav ställs på den attityd, den vilja och den kunskap människor har. Ansvaret för att miljön blir tillgänglig enligt

de mål PBL ställer ligger på byggherre och projektör. Ansvaret för att tolka målen och att granska det som byggs så att det uppfyller PBL:s krav ligger på kommunen.

För att möta denna nya situation krävs, i högre grad än tidigare, att tillgänglighetskraven ingår som en naturlig del i de funktionskrav som är grunden för all planering och allt byggande. Alla de som agerar i plan- och byggprocessen måste tillgodose tillgängligheten i det vanliga arbetet. Det normala måste inkludera krav från människor med funktionsnedsätt- ningar. Att uppfylla funktionshindrades behov skall inte vara en anpassning av ett normaltillstånd som är otillgängligt —- utan det är normaltillståndet som skall vara tillgängligt och användbart även för funktionshindrade. Först i en sådan situ- ation skapas lösningar med en helhetssyn på tillgänglighet. Först då måste avsteg från detta normala motiveras i stället för att som hittills motivera varför lagstadgade krav måste uppfyllas.

Stora krav på insikt och kunskap om funktionshindrades behov och miljökrav ställs i PBL-systemet. Denna kunskap behöver generellt sett förbättras hos alla de som agerar i plan- och byggprocessen. Det gäller alla ifrån politiker och planerare till ansvarig byggledare och hantverkare.

9.4.4 Tillämpning av PBL

Formerna för planering och byggande regleras i PBL. PBL anger bl.a. vilka planinstrument som skall och kan användas i planeringen, vad olika planer skall och kan innehålla samt hur planerna skall tas fram med samråd, inflytande m.m. Det finns dock en stor frihet i PBL att använda dessa planer på olika sätt beroende på vilken ambition kommunen har. Det finns i PBL-systemet stora möjligheter att använda planering- en på ett långsiktigt och öppet sätt i dialog med kommunmed- borgarna som ges information och ett reellt inflytande. Det finns dock också möjlighet att göra endast det som är absolut nödvändigt med ett minimum av information och därigenom med små möjligheter för kommunrnedborgama att påverka planeringen. Hur planeringen i PBL-systemet kommer att fungera är för tidigt att säga. Det är ur handikappsynpunkt viktigt att planeringen utvecklas i en riktning som innebär att

frågor om t.ex. tillgänglighet och användbarhet beaktas och att bl.a. handikapprörelsen ges ett reellt inflytande över plane- ringen.

Eftersom den inre och yttre miljön är av avgörande be- tydelse för en person med funktionshinder måste handikap- paspekterna enligt vår mening få ett starkare genomslag i den kommunala planeringen i framtiden. Det kan ske genom att handikapprörelsen ges en starkare roll i planeringsarbetet liksom i arbetet med att förändra attityder samt i utbildning av planerare och arkitekter m.m.

Förarbetena till PBL beskriver de intentioner föredragande statsråd hade för införandet av PBL. Särskilt kan framhållas att översiktsplanens roll enligt intentionerna är att ange hur PBL:s krav i 2 kap. på bebyggelsemiljön skall uppfyllas och därmed vilka riktlinjer och ambitioner som skall styra den framtida bebyggelseutvecklingen i kommunen. Bland de krav som särskilt nämns i 2 kap. PBL, dels direkt, dels för att en ur social synpunkt god bebyggelsemiljö skall uppnås, är tillgäng- ligheten och användbarheten för funktionshindrade. Det inne- bär att frågor som ambitionsnivåer samt riktlinjer och in- tentioner för tillgängligheten bör finnas med i översiktspla- nen.

Ett annat viktigt syfte med översiktsplanen är enligt för- arbetena att informera kommunmedborgarna om dessa rikt- linjer och intentioner för miljöns utveckling för att därmed möjliggöra en diskussion om dessa frågor och därigenom få ett ökat lokalt inflytande över samhällsplaneringsfrågoma.

Den första generationens översiktsplaner från kommunerna skulle ha varit färdigställda senast den 1 juli 1990. De behand- lar i allmänhet inte frågor om tillgänglighet och användbarhet för funktionshindrade utan är i de flesta fall rena markan- vändningsplaner. För tillgänglighetsfrågorna är det av stor vikt att översiktsplanearbetet förändras och utvecklas i den riktning som anges i förarbetena till PBL.

Ambitionsnivåema och kraven på tillgänglighet och an- vändbarhet för funktionshindrade regleras i PBL-systemet dels i allmänna bestämmelser som anges direkt i PBL och NR, dels i lokala bestämmelser som fastläggs av kommunerna. I PBL anges översiktligt vad som skall göras tillgängligt. Kom- munernas roll är att tolka och ange vilka krav som skall

tillgodoses för att tillgängligheten enligt PBL skall anses vara uppfylld.

Den roll- och ansvarsfördelning som PBL anger innebär att byggherre/projektör har ansvaret för att PBL:s och NR:s krav på tillgänglighet uppfylls. Kommunen skall genom gransk- ning och besiktning se till att kraven uppfylls. Det innebär att en tolkning av PBL:s och NR:s översiktliga krav på tillgäng- lighet måste göras. Tidigare .ordes den största delen av denna tolkning genom detaljerade normkrav i SBN. I PBL-systemet är det kommunerna som skall göra tolkningen.

I denna situation kan ett referensmaterial med rekommen- dationer om krav på tillgänglighet och användbarhet för funk— tionshindrade underlätta arbetet för alla parter. Ett sådant kunskapsmaterial kan användas av kommunen vid tolkning av lagens krav liksom vid bygglovgranskning och besiktning samtidigt som byggherre/projektör vet vad kommunen utgår från i dessa frågor och kan därmed använda samma material vid planering och projektering. En god hjälp i detta samman- hang kan t.ex. vara att använda handboken ”Bygg ikapp han- dikapp” utgiven av handikappinstitutet och Svensk Bygg- tjänst. Det är den för närvarande mest kompletta handboken inom området och den kan användas direkt vid projektering, granskning och tolkning av tillgänglighetskrav liksom i grundutbildning och fortbildning.

9.5 Förslag

9.5.1 Åtgärder för att förändra attityder och förbättra kunskapen

Åtgärder för att påverka grundutbildningen av arkitekter, planerare och andra projektörer behöver vidtas i frågor som gäller fiinktionshindrades behov och krav på miljön. I ut— bildningen grundläggs kunskap, attityd och förhållningssätt till planering och byggande. I undervisningen bör kraven från filnktionshindrade vara normgivande för allt som ritas och projekteras. Fortbildning av lärare och assistenter i tillgäng- lighetsfrågor bör genomföras. Kurslitteraturen bör innefatta tillgänglighetsfrågor. Enligt handikapputredningens mening är det angeläget att utbildningshuvudmännen får ett särskilt

ansvar att beakta behovet av kunskap om funktionshinder i aktuella utbildningar.

På motsvarande sätt behöver fortbildning av verksamma planerare, arkitekter och projektörer i tillgänglighetsfrågor anordnas. För att bl.a. motivera för fortbildning föreslås en riksomfattande informationssatsning genomföras i likhet med den som genomfördes för ROT-programmet. Denna innehöll bl.a. information riktad till allmänheten, tjänstemän och poli- tiker. Syftet med informationssatsningen är att påverka och ändra attityder och förhållningssätt samt att visa på de svårig- heter funktionshindrade möter i otillgängliga miljöer och de konsekvenser detta har för möjligheterna att delta i sam- hällets olika aktiviteter. Handikapputredningen föreslår att statliga medel med i storleksordningen 5 miljoner kronor av- sätts för nämnda informationssatsning.

Attityder och förhålhiingssätt kan också förändras i direkt kontakt mellan människor samtidigt som insikt och kunskap byggs upp. Samverkan mellan den lokala handikapprörelsen och kommunens planerare och granskare liksom mellan han— dikapprörelsen och projektörer måste därför stimuleras. Bil- dandet av arbetsgrupper för byggnads- och samhällsplane- ringsfrågor inom handikapprörelsen bör stödjas. Genom en organiserad och planmässig samverkan ökar förståelsen för och kunskapen om funktionshindrades behov.

9.5.2 Åtgärder i samband med tillämpningen av PBL

Tillgänglighetsfrågorna har en uttalad plats bland de allmän- na krav som PBL ställer på bebyggelsemiljön och det som byggs, byggs om eller anläggs. Det kan synas som en själv- klarhet men det är av avgörande betydelse för miljöns till- gänglighet och användbarhet för funktionshindrade att lagen verkligen följs av alla de som agerar i plan- och byggprocessen.

För tillgänglighetsfrågorna är det viktigt att planeringen utvecklas enligt intentionerna i förarbetena till PBL. Handi- kapputredningen vill där särskilt peka på översiktsplanens roll enligt PBL.

Handikapputredningen vill understryka vikten av att in- tentionerna med översiktsplanen uppfylls. Det innebär att frå- gor som rör ambitionsnivåer, riktlinjer och intentioner för mil-

jöns tillgänglighet och användbarhet för funktionshindrade skall behandlas i planen. Det är viktigt eftersom dessa rikt- linjer styr och påverkar övrig planering och byggandet. Det är också väsentligt för att dessa frågor kan diskuteras och på- verkas av kommunmedborgarna. Handikapputredningen vill särskilt peka på vikten av att bygga upp en samverkan med lokala handikapporganisationer.

För att få denna utveckling till stånd,i enlighet med in- tentionerna i förarbetena till PBL, och för att särskilt tillse tillgänglighetsfrågorna föreslår handikapputredningen att länsstyrelsens roll i detta sammanhang förstärks (se nedan). Handikapputredningen anser dessutom att Boverket måste informera och sprida goda exempel till kommunerna och andra berörda på hur planeringen kan utvecklas för att få en bättre tillgänglighet och användbarhet för funktionshindrade i mil- jon.

I PBL anges att miljön skall göras tillgänglig och användbar för ”personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga”. Vi föreslår att detta begrepp genomgående i PBL ersätts med begreppet ”personer med funktionshinder”.

De handikappgrupper som ställer krav på den generella utformningen av miljön är i första hand människor med rörel- sehinder, synskador, hörselskador, överkänslighet/allergi samt utvecklingsstörning.

PBL:s nuvarande begrepp ”personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga” täcker gruppema rörelsehindrade, synskadade, utvecklingsstörda och hörselskadade (se nedan). Även en del allergiker kan genom andningsbesvär m.m. få rörelsehinder.

Synen på PBL:s begrepp utvecklas i specialmotiveringarna till 3 kap. 7å i propositionen (1985/86:1) till ny plan- och bygglag. Där anförs följande:

”Funktionsnedsättningar (handikapp) av olika slag, t.ex. ned- satt rörelseförmåga, synskador, nedsatt hörsel, påverkar in- dividens möjligheter att använda den byggda miljön. Bebyggel- sen skall anordnas med hänsyn till detta. I 42 aå BS finns uppräknat faktorer — ålder, handikapp eller sjukdom — som kan medföra funktionsnedsättningar. Enligt min mening är det i detta sammanhang utan intresse att relatera handikappbe-

greppsnedsättningarna. Denna uppräkning finns följaktligen inte med i 7 &. Det innebär t.ex. att personer med hörselskador också omfattas av bestämmelserna. Praxis har också utvecklats i denna riktning, men då viss tveksamhet alltjämt tycks före- ligga anser jag det vara på sin plats att detta kommer till tydligare uttryck i PBL...”

Detta innebär att handikapputredningens förslag om att i stället för begreppet ”personer med nedsatt rörelse- eller orien— teringsförmåga” införa begreppet ”personer med funktions- hinder” medför att personkretsen utvidgas något i 3 kap. 7 &. Utvidgningen gäller delar av gruppen överkänsliga/allergiker.

Denna grupp täcks dock in i 3 kap. 5 & PBL. I specialmotive- ringen till denna paragraf i propositionen (1985/86:1) om ny plan- och bygglag anges:

”Kravet på goda hygieniska förhållanden innebär också att krav kan ställas på att de i byggnaden ingående byggnads- materialen inte medför hygieniska olägenheter därför att de t.ex. avger formaldehyd, strålningsfarliga partiklar eller elak lukt. Jag anser det rimligt att byggnader i möjligaste mån skall fungera väl även för personer som har allergiska besvär. Jag är medveten om att kunskapen i dag om olika materials inverkan på redan utvecklade allergier är bristfällig. Forsknings— och utvecklingsarbete pågår emellertid på området. I förarbetena till hälsoskyddslagen (prop. 1981/82:219) betonas särskilt aller- gikemas problem. Det framhålls bl.a. att vid bedömningen av vad som är sanitär olägenhet hänsyn skall tas till människor som är något känsligare än ”normalt”. Detta synsätt bör prägla även tolkningen av begreppet god hygien i den nu föreslagna 5 &. Om material används som kan väntas medföra besvär för vissa personer, men tekniskt eller ekonomiskt likvärdigt ersätt- ningsmaterial inte finns, bör sådana material anbringas så att de är lätta att byta ut.

Hygienkravet innebär också att det bör finnas goda möjlig- heter att göra rent i de utrymmen som finns i byggnaden. Detta bör särskilt beaktas vid utformning och inredning av t.ex. kök, badrum och toalettrum. Byggnaden bör också ha för sitt ända- mål väl anpassad ljudisolering. Detta gäller såväl ljud som alstras inom byggnaden som buller från verksamheter i om- givningen eller från trafiken.”

Sammantaget innebär därför vårt förslag inte någon utvidg- ning av kraven i PBL utan snarare en mer konsekvent

användning av handikappbegreppet. I kap. 11 om resemöjlig- heter föreslås motsvarande förändring i lagstiftningen inom trafikområdet.

En fördel med detta nya begrepp i PBL är också ett något förändrat synsätt på vilka krav på tillgänglighet som skall ställas på miljön. Avgörande för kraven blir vad som är rimligt att tillgodose generellt i miljön oberoende av vilken typ av funktionsnedsättning det gäller.

9.5.3 Roll- och ansvarsfördelning

Enligt PBL är det byggherren som har ansvaret för att PBL:s och Nybyggnadsreglers (NR) krav på tillgänglighet uppfylls. Han skall genom att välja goda konsulter/projektörer och ha en egenkontroll genom kvalificerade ansvariga arbetsledare kunna garantera att kraven uppfylls. Förutsättningar för det- ta är dels att dessa har kunskap om tillgänglighetskraven dels att den ambitionsnivå och den tolkning kommunen gör av PBL:s krav är fastlagd samt att tolkningen från kommunens sida följs upp vid granskning inför bygglov och vid besiktning av byggnader.

Kommunens ansvar enligt PBL är att ange ambitionsnivåer och att tolka de krav PBL och NR ställer samt att tillse att dessa krav tillgodoses i det som planeras och byggs. Finns ett förtroende mellan kommun och byggherre kan enligt PBL tillsyn och kontroll minska.

Kommunen avgör vilka styrmedel som lokalt behövs för att uppnå den önskade ambitionsnivån på t.ex. tillgängligheten för fimktionshindrade. Aktuella styrmedel kan vara lokala bestämmelser enligt PBL i översiktsplan, detaljplan eller om- rådesbestämmelser liksom lokala program eller andra beslut. Översiktsplanen kan ange ambitionsnivåer och riktlinjer för frågorna medan lokala bestämmelser 1 detaljplan/områdesbe- stämmelser kan lägga fast tolkningen av kraven t.ex. genom att hänvisa till referensmaterial enligt nedan.

Den grundläggande frågan för hur PBL skall tolkas är den Vilja som finns att tillgodose miljökraven från flmktionshind- rade samt den kunskap som finns om tillgänglighetskraven. Ett led i denna tolkning utgörs av Nybyggnadsregler som via översiktliga funktionskrav anger vad som skall göras tillgäng- ligt i miljön. Tblkningen som anger hur miljön skall utformas

för att uppnå detta anges dock inte utan är kommunens an— svar. I denna situation kan ett gemensamt referensmaterial om tillgänglighet underlätta arbetet väsentligt för alla parter. Enligt handikapputredningen är ett sådant material nödvän- digt att använda i det kommunala plan- och byggarbetet. Vi anser vidare att Boverket genom goda exempel bör visa på bra tillämpningar och lösningar på hur kraven på tillgänglighet i PBL och föreskrifter kan uppfyllas.

De föreskrifter som finns om tillgänglighet och användbar- het för funktionshindrade är viktiga i en situation där plane- ring och byggande målstyrs och där kunskap och insikt om miljökraven måste byggas upp hos alla de som agerar i plan- och byggprocessen. I det arbete som för närvarande pågår för att anpassa Nybyggnadsregler till EG:s krav förutsätter han- dikapputredningen att tillgänglighetskraven inte förändras eller att, om förändringar behöver göras detta sker i samråd med handikapprörelsen.

9.5.4 Beskrivning av tillgänglighet

Handikapputredningen föreslår att kommunerna i samverkan med de lokala handikapporganisationerna tar fram s.k. pro- gram som beskriver hur tillgänglighetssituationen ser ut och vad som behöver göras för att förbättra den. Programmen blir en viktig del i översiktsplanearbetet som i sin tur ligger till grund för detaljplanering. De kan också användas som kon- kreta åtgärdsprogram och ange hur man vid vanligt underhåll och med begränsade åtgärder kan förbättra tillgängligheten t.ex. i gatu- och parkmiljö.

9.5.5 Länsstyrelsens roll

Kommunen är enligt PBL skyldig att samråda med länsstyrel- sen i planarbetet. Länsstyrelsen åläggs särskilt i samrådet vid översiktsplan att ge råd om tillämpningen av 2 kap PBL ochi samrådet vid detaljplan/områdesbestämmelser att ge råd vid tillämpningen av 2 och 3 kap PBL. Tillgänglighetskraven är en väsentlig del i dessa kapitel. Länsstyrelsernas roll är viktig

i denna nya situation där regler skall ersättas med målstyr- ning bl.a. för att utveckla planeringen och tillse att PBL:s krav tillgodoses på avsett sätt. Vi föreslår därför att länsstyrelser- nas roll förstärks när det gäller att bevaka och tillse att till- gänglighetsfrågorna hanteras på ett godtagbart sätt. Därige- nom bidrar också länsstyrelserna till att bygga upp kunskap och förhållningssätt till frågorna. Ytterligare ett skäl är att det enligt vår mening ofta behövs oberoende rådgivare i det kommunala planarbetet eftersom kommunen ibland är såväl beställare, byggare, markägare, granskare och kontrollant.

Länsstyrelsen har enligt PBL möjlighet att pröva kommuns beslut om detaljplan/områdesbestämmelser om det kan be- faras att beslutet innebär att en bebyggelse blir olämplig med hänsyn till de boendes och övrigas hälsa eller till behovet av skydd mot olyckshändelser. Handikapputredningen föreslår att motsvarande skall gälla för frågor om tillgänglighet och användbarhet för funktionshindrade och att detta regleras genom en förändring av PBL. Konsekvensen av detta blir att länsstyrelsen kan riva upp fattade beslut. Därigenom för- stärks också länstyrelsens roll i att ge råd i planeringen och särskilt tillse tillgänglighetsfrågorna.

Handikapputredningen föreslår också som en konsekvens av detta att länsstyrelsernas roll vid bedömning av påföljder förstärks (se nedan).

9.5.6 Ombyggnad

Den befintliga miljön utgör i dag det allt överskuggande pro- blemet för tillgängligheten och användbarheten för funktions- hindrade. Det skapar en obalans människor emellan bl.a. när det gäller möjligheterna att besöka vänner, att förflytta sig och resa, att göra inköp, besöka myndigheter och delta i fritids- aktiviteter. Eftersom en grundläggande tillgänglighet är en absolut förutsättning för bärande principer som likvärdighet, jämlikhet och full delaktighet krävs mycket kraftfulla insatser för att få en förbättring till stånd. Detta skall också ses i ljuset av att vi haft krav på tillgänglighet i bygglagstiftningen i 26 år. För att bli trovärdiga i förhållande till uppsatta mål är det nödvändigt att dessa insatser genomförs. För att tillgänglig- heten och användbarheten skall kunna förbättras krävs om-

byggnader. Handikapputredningen föreslår att kommunerna får ett särskilt ansvar att på ett planmässigt sätt förbättra tillgängligheten i miljön.

Vi anser mot denna bakgrund att det är mycket angeläget att se till att gatumiljön och allmänna lokaler görs tillgängliga så att de kan användas av funktionshindrade eftersom för- hållandena i gatumiljön och lokalmiljön är så avgörande för den enskildes möjligheter att leva ett aktivt och varierat liv likvärdigt med andra människor.

Handikapputredningen föreslår därför att det i PBL tillförs en bestämmelse att gatumiljön i områden med sammanhållen bebyggelse skall vara tillgänglig och användbar för funktions- hindrade. Till gatumiljön bör räknas terminaler för kollektiv- trafik och hållplatser. Ambitionsnivån bör vara att det skall vara frarnkomligt för rullstolsanvändare och möjligt att orien- tera sig för personer med nedsatt orienteringsförmåga liksom att hållplatser och terminaler skall vara möjliga att använda för funktionshindrade. Det betyder även att övergångsställen skall vara plana utan trottoarkanter. För att plana övergångar inte skall utgöra problem för synskadade föreslås att över- gångarna utmärks med en tydlig materialkontrast t.ex. kan prövas lösningen som används i Nederländerna med en gum- mimatta med knottror eller andra lösningar som är anpassade till vårt klimat. Boverket föreslås få i uppdrag att skyndsamt ta fram de krav som kan ställas på gatumiljön för att uppnå denna grundläggande tillgänglighet. Handikapputredningen föreslår att tillgängligheten skall ha uppnåtts inom en 10- årsperiod.

På motsvarande sätt föreslår vi att till PBL föra en be- stämmelse om att lokaler till vilka allmänheten har tillträde skall vara tillgängliga så att de kan användas av personer med funktionshinder enligt 3 kap 7å PBL och motsvarande till- lämpningsföreskrifter i Nybyggnadsregler. Handikapputred- ningen anser att det bör ställas extra höga krav på att denna typ av lokaler är utformade på ett sätt som inte utestänger människor.

De krav på tillgänglighet som ställs på dessa lokaler bör dock ses i relation till omfattningen och typen av den verksam- het som bedrivs i lokalerna så att konsekvenserna inte blir orimliga och leder till att verksamheten måste flytta eller läggas ner. Det gäller t.ex. småbutiker, skomakerier m.m. där

t.ex. en hissinstallation kan vara ekonomiskt och tekniskt orimlig.

I dessa fall bör verksamheten på annat sätt kunna göras tillgänglig i enlighet med handikapputredningens förslag om att näringsidkare skall få en skyldighet att göra den verksam- het som bedrivs tillgänglig för ftmktionshindrade.

Eftersom denna uppgift är omfattande och kräver resurser anser utredningen att tidsrummet till dess att alla lokaler till vilka allmänheten har tillträde — offentligt eller privat finans- ierade — skall vara tillgängliga och användbara för funktions- hindrade inom en 15—årsperiod fr.o.m. lagens ikraftträdande.

Handikapputredningen föreslår att PBL kompletteras med en ny rubrik ”Särskilda krav på befintliga byggnader” införs under 3 kap.(Denna rubrik finns redan under 17 kap. PBL.) Under rubriken tillförs ett par paragrafer med ovanstående innehåll.

Dessutom föreslås att bestämmelserna i 17 kap. 21å PBL flyttas till att ingå under föreslagen rubrik. Paragrafen anger att bestämmelserna i 82 aå tredje stycket byggnadsstadgan om handikappanpassning av vissa byggnader fortfarande skall tillämpas. Byggnadsstadgans text bör med smärre ändringar föras in i en ny paragraf, 3 kap. 21 &.

Bestämmelserna i 17 kap. 21% PBL gäller anpassning av terminalbyggnader. HAKO-utredningen föreslog att denna be- stämmelse skulle tillföras byggnadsstadgan och föreslog att anpassningen skulle vara slutförd efter tio år. Bestämmelsen infördes 1983 och någon tidpunkt för när anpassningen skulle vara slutförd har inte fastlagts. Hittills har endast begränsade åtgärder vidtagits för att anpassa terminalbyggnader. Handi- kapputredningen anser att en tidsgräns bör sättas upp för när anpassningen skall vara slutförd. Av praktiska skäl föreslår vi också för dessa byggnader samma period som för gatumiljöer dvs. en anpassningsperiod på 10 år.

Detta förslag skall också ses i kombination med vårt förslag om att näringsidkare skall få en skyldighet att göra den verk- samhet som bedrivs tillgänglig för funktionshindrade. Till- sammans kan dessa båda förslag få betydande effekt för att förbättra funktionshindrades möjligheter att på ett likvärdigt sätt delta i olika samhällsaktiviteter.

När det gäller byggnader med historiskt värde måste tas

särskilda hänsyn vid ombyggnad och tillgänglighetsskapande åtgärder så att inte byggnadens karaktär går förlorad. Det kan gälla kyrkor eller andra byggnader med stort antikvärde. And- ra tillgänglighetsskapande åtgärder kan då behöva ordnas.

Handikapputredningen anser att det också är av största vikt att befintliga otillgängliga bostadshus byggs om. Den fråga som vid ombyggnad av bostadshus ofta är den avgörande är installation av hiss. PBL:s krav blir aktuella först när sådana ändringar utförs som föranleder bygglov. Många gånger väljer fastighetsägare att i stället för att göra en större ombyggnad göra ändringsarbeten eller mindre åtgärder som inte är bygg- lovpliktiga för att slippa kostnaden för hissinstallation. Arbete under senare år med att förbilliga hissinstallationer liksom med olika stöd för att stimulera installationer har fått viss effekt men inte tillräcklig effekt. Ombyggnader som leder till hissinstallationer måste även fortsättningsvis stimuleras för att förbättra tillgängligheten i den befintliga bostadsmiljön.

Bostadsfinansieringssystemet har under lång tid använts som styrmedel för att få kvalitativt bra boendemiljöer. För närvarande pågår arbete med att se över bostadsfinansiering- en. I detta arbete bör beaktas att ombyggnader som förbättrar tillgängligheten och användbarheten för funktionshindrade skall stimuleras. Handikapputredningen föreslår att bostadsfi- nansieringssystemet utformas på ett sätt som gör ombyggna- der där hiss installeras ekonomiskt mycket fördelaktiga.

Vidare anser utredningen att Boverket bör sprida goda ex- empel på lösningar på hissinstallationer. Flera kommuner har under ett flertal år haft en hög ambitionsnivå när det gäller att installera hiss vid ombyggnader. T.ex. har Malmö speciellt hårt drivit kraven på hissar vid ombyggnad vilket bl.a. med- fört att ingångsvärdena för flerbostadshus anpassat sig till en realistisk prisnivå. Detta har i sin tur medfört att ombyggna- derna kunnat ske inom de statliga låneramarna.

9.5.7 Granskning och uppföljning

PBL utgör till stora delar en reglering av förhållandet mellan allmänna intressen och enskilda intressen. Det ligger i sakens natur att dessa inte alltid sammanfaller. Där intressena sam- manfaller uppstår inte några problem. Problemen uppstår när byggherre och/eller projektör inte uppfyller sitt ansvar och

t.ex. inte tillgodoser krav på tillgänglighet enligt PBL. Ett sätt att förebygga denna situation är att den ambitionsnivå och den tolkning av tillgänglighetskraven som kommunen gör är känd av byggherre/projektör t.ex. genom en hänvisning till ett refe- rensmaterial enligt tidigare förslag. Därigenom underlättas samarbetet mellan kommun och byggherre och PBL ger möj- ligheter för kommunen att förenkla sin kontroll om förtroende finns mellan kommunen och byggherren.

Kommunens ansvar är att tillse att PBL:s och NR:s krav på tillgänglighet och de tolkningar kommunen gjort av dessa krav är uppfyllda av byggherre/projektör/byggare i det som byggs. Det görs genom granskning av bygglovhandlingar och besiktningar.

När intressekonflikter uppstår är det viktigt att kommunen företräder tillgänglighetsfrågorna enligt den ambitionsnivå som är angiven. I detta sammanhang är den lokala handikapp- rörelsen en viktig resurs med praktisk kunskap och erfaren- heter om tillgänglighetslösningar och de problem som finns. Av bl.a. detta skäl bör det ligga i kommunens intresse att i planprocessen samråda med handikapprörelsen i ett tidigt ske- de. Samrådsförfarandet bör utvecklas så att det blir en reell kanal för inflytande och påverkan. Bildandet av arbetsgrupper inom handikapprörelsen för byggnads— och samhällsplane- ringsfrågor bör stödjas och stimuleras.

Handikapputredningen vill dessutom peka på den möjlighet som redan i dag finns för handikapprörelsen att överklaga beslut i planärenden genom att begära att bli remissinstans för planförslag och bygglovansökningar.

9.5.8 Påföljder

Handikapputredningen bedömer att de möjligheter som finns till rättelse och påföljder i sig är tillräckliga men att de inte utnyttjas på ett sätt som gör att byggherre/projektör tar sitt ansvar fullt ut. Problemen ligger alltså oftast inte i möjlig- heterna till rättelse utan i att man inte upptäcker de brister som finns alternativt att kommunen inte vill driva frågan om påföljd. Handikapputredningen menar därför att besiktnings- arbetet behöver utvecklas. En resurs som bör utnyttjas är den lokala handikapprörelsen som har praktisk kunskap och er- farenhet av olika utformningar av miljön.

Handikapputredningen har tidigare föreslagit att länssty- relsen får ett utökat ansvar för tillgänglighetsfrågorna vid planeringen. För att fullfölja detta ansvar föreslår vi att läns- styrelsen också får en förstärkt roll i fråga om påföljder. Det kan också vara en fördel i de fall där kommunen har en roll både som beställare och granskare. Vi föreslår därför att ett obligatoriskt samråd med länsstyrelsen införs för att avgöra påföljd i frågor som gäller tillgänglighet för funktionshindra- de.

För att tydliggöra vikten av att tillgänglighetsfrågorna och att ansvaret för att tillgodose dem ligger på byggherre/pro- jektör är det väsentligt att påföljder blir kännbara och verk- samma för att tvinga fram rättelse. Ovilja till rättelse bör förutom att rättelsen genomförs föranleda kännbara viten. Om brister inte följs upp fmns risk för att kravnivån successivt sjunker.

En väsentlig uppgift i arbetet med att tillse att tillgänglig- hetsaspektema löses får handikappombudsmannen som vi fö- reslagit skall inrättas. Handikappombudsmannens roll i en situation med ökad målstyrning och omfattande organisa- tionsförändringar i kommunerna blir särskilt viktig. Ombuds- mannen kommer därför som oberoende bevakare av att handi- kappaspekterna tillgodoses i planeringen och i verkställig- heten att spela en betydelsefull roll. Dessutom föreslås att ombudsmannen kan förelägga vite om krav på tillgänglighet och användbarhet för funktionshindrade inte tillgodoses.

9.5.9 Bostadsanpassning

Handikapputredningen gör bedömningen att verksamheten med bostadsanpassningsbidrag i stort sett fungerar på ett till- fredsställande sätt i landet. De grundläggande behoven i boen- det kan i flertalet fall tillgodoses på en rimlig nivå. Det finns en Väl utvecklad praxis som gör att människor behandlas på ett likartat sätt. Detta bekräftades av en undersökning som bl.a. Bostadsstyrelsen genomförde 1985.

1991 anpassades bostäder för ca 32 000 personer i landet för en total kostnad av ca 650 miljoner kronor: Det ger en genom- snittkostnad på ca 20 000 kronor per ärende. Rent ekonomiskt kan denna kostnad sättas i relation till den kostnad man i

samband med ÄDEL-reformen beräknar för en institutions- plats — 1 300-1 800 kronor per dygn.

Behovet av bostadsanpassningar bedöms öka framgent be- roende på alltfler äldre, avinstitutionaliseringen, kortare vård- tider, nya boendeformer m.m. Eftersom behovet av bostads- anpassningsbidrag också är beroende av hur de bostäder som byggs utformas och utrustas kan en lägre standard i det som byggs också påverka behovet av anpassningar. Det finns en tendens i dag att standarden sänks för att minska kostnaderna för bostadsbyggandet.

Handikapputredningen vill understryka vikten av att bo- stadsanpassningsbidraget finns kvar eftersom det möjliggör för många människor att kunna bo kvar hemma på ett så självständigt sätt som möjligt. Utredningen anser att bostads- anpassningsbidraget skall betraktas som en rätt för funktions- hindrade garanterad i lag eller förordning i enlighet med för- ordningen som gällde fram till 1988 och i enlighet med nuva- rande hantering av bidraget. Detta blir särskilt viktigt genom riksdagens beslut med anledning av den kommunalekonomis- ka propositionen (1991/92:150 del 2) om att helt kommunalise— ra bidraget.

Även fortsättningsvis blir det möjligt att överklaga beslut om bostadsanpassning enligt särskild förordning. Möjligheten att överklaga har bidragit till att skapa en enhetlig praxis i landet för hur bidraget skall tillämpas så att människor be- handlas lika oberoende av var de bor.

Ett problem som uppstått under senare år är att enstaka kommuner har lagt sådana ekonomiska begränsningar på verksamheten att nödvändiga anpassningar för enskilda för- dröjts. Handikapputredningen anser att det är viktigt att ut- vecklingen av denna fråga noga följs.

Ett annat problem med bostadsanpassningsverksarnheten är att vissa fastighetsägare i framförallt storstäderna inte ger sitt tillstånd till anpassning. Ett sådant tillstånd krävs för att bidrag skall kunna beviljas i dag. Det innebär att funktions- hindrade hyresgäster inte får sin nödvändiga anpassning. Det innebär i sin tur att fastighetsägare kan hindra människor från att bo kvar. Handikapputredningen föreslår att fastig-

hetsägare inte skall kunna neka hyresgäster att få nödvändig anpassning utförd genom en förändring av. Vi föreslår en ny paragraf i hyresbestämmelserna i jordabalken där hyresgäs- ters rätt att få göra nödvändig anpassning för ett funktions- hinder slås fast. Rätten bör kopplas till kommunens bedöm- ning av behovet av anpassning enligt förordningen om bo- stadsanpassningsbidrag. Erfarenhetsmässigt sänker en bostadsanpassning inte bruksvärdet för en bostad. Större in- stallationer av typ handikapphissar och trapphissar m.m. åter- används och tas bort när de inte längre behövs. I övrigt är det få åtgärder som kräver återställning vilket bl.a. utnyttjandet av det statskommunala återställningsbidraget visar det är mycket få bidrag som söks varje år. Gäller det större an- passningar som rör planlösningar, gemensamma utrymmen m.m. skall anpassningen lösas i samförstånd med fastighets- ägaren.

9.6 Kostnader

Kostnaderna för våra förslag att göra allmänna lokaler och gatumiljön tillgängliga för funktionshindrade är mycket svåra att uppskatta. Det finns i dag inte någon samlad bild av vad som behöver göras. Det finns inte heller några studier som visar vad en otillgänglig och oanvändbar miljö kostar sam- hällsekonorniskt och mänskligt.

De lokaler som förslaget gäller är de som är byggda före 1966 eftersom det då infördes krav på tillgänglighet i bygg- nadsstadgan. Alla lokaler som byggts eller byggts om eller fått förändrat innehåll efter 1966 skall redan uppfylla kraven på tillgänglighet och användbarhet. Praktiskt kan det dock gälla fler lokaler då lagen inte alltid följts. I huvudsak innebär handikapputredningens förslag att gamla lokaler byggs om och får en förbättrad tillgänglighet och användbarhet för flmk- tionshindrade. För terminalbyggnader finns redan i dag en bestämmelse i PBL om att de skall göras tillgängliga och användbara för funktionshindrade.

En avgörande faktor för en kostnadsbedömning är vilken ambitionsnivå på tillgänglighet och användbarhet för funk- tionshindrade som skall sättas. Handikapputredningen utgår ifrån i ett första steg en grundläggande nivå som i sina huvud- drag motsvarar den nivå Svensk Byggnorm representerade.

Tillgängligheten och användbarheten för funktionshindrade kan i de flesta fall förbättras avsevärt genom enkla åtgärder. Aktuella åtgärder kan vara ramper, enkla s k handikapphis- sar eller trapplyftar, dörröppnare, färgsättning och val av yt- material m.m. Dessa åtgärder är inte särskilt kostsamma. En anpassning med en handikapphiss kostar i storleksordningen 100 000 kr. I de flesta fall kan enklare lösningar väljas.

Kunskap om lösningar och lämpliga produkter m.m. finns bl.a. hos de tjänstemän inom kommunerna som handlägger bostadsanpassningsbidragen.

I gatumiljön är det oftast ganska enkla åtgärder som be— höver vidtas t.ex. att åstadkomma plana övergångar utan trot- toarkanter för rullstolsanvändare och att variera ytmaterial för att underlätta orienteringen eller att utforma inforrnatio— nen vid hållplatser så att de kan användas av synskadade.

Handikapputredningen anser att förbättringen av tillgäng- ligheten kan göras som ett led i normalt underhållsarbete, vid upprustningar och vid ombyggnader. Med kunskap om kraven på tillgänglighet kan åtgärder vidtas utan stora merkostnader. I flera kommuner har ett sådant arbete genomförts i gatumil- jön där tillgängligheten kunnat förbättras avsevärt utan stora merkostnader. I program har där beskrivits vilka åtgärder som behöver vidtas och när gatan ändå är uppgrävd kan åtgärder- na enkelt tillgodoses.

En typ av lokaler som kan vara kostnadskrävande att göra tillgängliga och användbara för funktionshindrade är gamla skolbyggnader och motsvarande där alla lokaler i hela byggna- den skulle behöva göras tillgängliga. Ett undantag bör här kunna göras så att en rimlig andel av lokalerna skall göras tillgängliga och att verksamheter anpassas på ett sådant sätt att funktionshindrade inte hindras att delta.

Sammantaget kan bedömningen göras att det inte behöver bli särskilt betungande ekonomiskt att genomföra utredning- ens förslag sett i det perspektiv som presenterats ovan. I nuva- rande arbetsmarknadsläge bör särskilda satsningar på till- gänglighetsskapande åtgärder kunna göras. Åtgärderna kom- mer på så sätt att påverka såväl infrastrukturen som konjunkturen. Om en plan görs för hur tillgängligheten och användbarheten för funktionshindrade kan förbättras bedö- mer vi att dessa förbättringar endast behöver betyda mindre

tillägg i det ekonomiska utrymme som måste finnas avsatt för normala ombyggnader, upprustningar och underhåll.

Om man ser de tillkommande anpassningsåtgärderna helt isolerade innebär utredningens förslag en kostnad som kan uppskattas till flera miljarder kronor. Vissa beräkningar som .orts av Transportrådet antyder att kostnaden för att uppnå en grundläggande tillgänglighet i utemiljön vad gäller gator, terminaler och hållplatser kan uppgå till ca 1 miljard kronor (se kap. 11). Totalt kan kostnaden för utredningens förslag vad gäller gatumiljön och lokaler till vilka allmänheten har till- träde uppskattas till ca 5 mdkr (såväl offentligt som privat finansierade lokaler). Uppskattningen byggerpå antagandet att 75 000-100 000 lokaler behöver anpassas i landet med en genomsnittlig kostnad på 50 000 kr. Antagandet grundas på en genomgång av s.k. handikappguider där allmänna lokalers tillgänglighet kartlagts. Utifrån genomgången har en upp- skattning gjorts av antalet svårtillgängliga lokaler i hela lan- det. I många fall är det ganska enkla åtgärder som behöver vidtas för att förbättra tillgängligheten t.ex. någon ramp eller dörröppnare. Kostnaden för sådana åtgärder är 10 000—20 000 kr. Kostnaden för en handikapphiss är ca 100 000 kr. An- passningen av t.ex. skolor, förvaltningsbyggnader och vårdin- rättningar kräver ofta omfattande förändringar för att vara tillgängliga. Många byggnader som skall anpassas är också relativt gamla vilket ytterligare ökar ändringskostnaderna.

Eftersom gatumiljöerna nästan uteslutande är kommunala och lokalerna merendels är kommunala eller landstingskom- munala faller uppskattningsvis ca 70 % av kostnaderna på kommun och landsting. Årskostnaden för anpassning av gatu- miljön under en tioårsperiod beräknas till ca 100 mkr och kostnaden för anpassning av offentligt finansierade lokaler till ca 133 mkr per år under en 15-årsperiod. Årskostnaden för att anpassa privat finansierade lokaler är också enligt vår be- dömning ca 133 mkr per år under 15 år.

Ytterligare en kostnadspost som redovisas i dessa kapitel är den riksomfattande informationskampanj som vi föreslår skall genomföras för att förändra attityder och förbättra kunskapen och tillgänglighetsfrågan. Kostnaden som är av engångska- raktär beräknas till 5 mkr.

Kostnaderna per år för den av oss föreslagna handikappan- passningen blir enligt vår bedömning störst under de inledan- de åren för att sedan kraftigt plana ut. De angivna beloppen skall därför ses som genomsnittsbelopp.

Sett i perspektivet att anpassningen görs som ett led i upp- rustning, underhåll och andra förbättringsåtgärder blir kost- naderna avsevärt lägre än de som uppskattats ovan.

I dessa uppskattningar har hänsyn inte tagits till alternativ- kostnaderna dvs. vad det kostar att inte anpassa miljön. Alter- nativkostnader kan gälla kostnader för färdtjänst, personlig hjälp m.m. och för den enskilde minskad valfrihet, minskad självständighet, liksom minskad likvärdighet och delaktighet.

10 Kultur, medier och läromedel — viktiga vägar till delaktighet och likställighet

Förslag Stora ansträngningar måste göras så att kulturutbudet blir tillgängligt för människor med funktionshinder.

Vissa kulturaktiviteter måste dessutom utformas med särskild tanke på behoven hos exempelvis döva, döv- blinda, hörselskadade, synskadade och utvecklingsstör- da. För att möjliggöra riktade kulturinsatser av detta slag föreslås en engångsinsats från statens sida till kul- turskapande verksamhet (2 mkr).

Personer med funktionshinder skall kunna utöva sina demokratiska rättigheter. Alla till buds stående möjlig- heter att göra radio- och TV-utbudet tillgängligt tillva- ratas. Framför allt måste nyhetsutbudet göras tillgäng- ligt.

Som en miniminivå föreslår vi därför att 50 % av den dagliga nyhetsinformationen och 10 % av den egna pro- ducerade verksamheten skall vara tillgänglig för funk- tionshindrade vid utgången av år 1996. Förslaget avser olika tillgänglighetsskapande åtgärder bl.a. direkttext— ning, teckenspråkstolkning och, med inriktning på ut- vecklingsstörda, ett regelbundet återkommande pro- gramutbud.

I framtida koncessionsavtal mellan staten och aktuel— la programföretag föreslår vi att samma krav på pro- gramutbudet ställs som på företagen inom nuvarande Sveriges Radio. Kostnader skall bäras av alla nyttjare dels genom avgifter, dels genom reklamintäkter.

Nuvarande system med stöd över statsbudgeten till

taltidningar bibehålls. Förutsättningar för andra lösningar prövas om fem år.

Vissa behöver nyhetsinformation på ett tillrättalagt och enkelt språk. Tidningen 8 SIDOR med lättläst informa- tion ger denna möjlighet. Vi föreslår att 2,5 mkr fördelat på fem år anslås för att utveckla tidningen och sprida den till en vidare läsekrets.

Utgivningen av inlästa böcker måste enligt vår mening stimuleras ytterligare och stora ansträngningar göras för att nå fler läsare. Ny teknik bör tas till vara. Också ut— givningen av s.k. lättläst litteratur måste öka och nås av flera. Anslagen till TPB och LL- stiftelsen bör därför öka med 25 mkr fördelat på fem år — en omprövning föreslås därefter.

Läromedelstillgången för funktionshindrade har visat sig bristfällig såväl kvantitativt som kvalitativt. Den tek— niska utvecklingen, som ger stora möjligheter till goda och ändamålsenliga läromedel har bara slagit igenom i be- gränsad utsträckning. Vi föreslår bl.a. därför att skollagen förstärks till förmån för funktionshindrade elever, att tal— bokstillgången för synskadade grundskole- och gymnasie- elever rustas upp, att ny teknik tas till vara och att lärome- delsutbudet förstärks för döva och hörselskadade och för vissa rörelsehindrade. Behovet av läromedel för elever med stora läs- och skrivsvårigheter (dyslexi) måste särskilt uppmärksammas.

Vi föreslår mot denna bakgrund en engångsanvisning till SIH på 4 mkr för upprustning av läromedelsenheterna m.m. och 1 mkr till TPB. Vi föreslår ett kommunalt an- svar fr.o.m. den 1 januari 1995 fullt ut för erforderligt anpassade läromedel till funktionshindrade elever. j

10.1. Målet står kvar — förverkligandet stärks

Tre Väsentliga områden för funktionshindrades delaktighet och likställighet i samhället behandlas i detta kapitel: Kultur, medier och läromedel.

Kulturell verksamhet ger tillfällen att använda kreativ, konstnärlig och intellektuell förmåga, inte bara för egen del utan också för att berika samhället. Kulturlivet ger tillgång till andras konstnärliga verk, till gemenskap, till nya perspek- tiv och till ett gemensamt kulturarv inom det egna landet och andra länder.

Vägar till kultur öppnas på flera sätt. Väsentliga roller spe- lar skolan, folkbildningen och utbildningsväsendet i övrigt. Läromedels tillgänglighet för funktionshindrade är i dessa sammanhang en avgörande men delvis mycket försummad fråga.

TV och radio, tidningar och tidskrifter samt böcker är i sig betydelsefulla kulturförmedlare men har också funktionen att inspirera till och upplysa om olika möjligheter att ta del av och utöva kulturverksamhet.

Funktionshindrade har svårigheter att på lika Villkor ta del av kulturutbudet. Det finns brister i tillgänglighet, dvs. kul- turinstitutioner, medier, etc. har inte den utformning som med- ger att alla människor kan ta del av det innehåll eller de verk som förmedlas genom institutionerna och medierna. I stor utsträckning kan denna brist på tillgänglighet kompenseras genom att ett annat medium används, t.ex. genom att en bok läses in på band, genom att en kulturinstitution byggs om eller på annat sätt anpassas för funktionshindrades behov etc.

I andra fall kan bristen på tillgänglighet bara minskas ge- nom att ett verk omarbetas eller utformas för vissa mottagar- grupper. Enbart det faktum att t.ex. en bok faktiskt går att köpa på marknaden och att alla i den bemärkelsen har till- åång till den betyder således inte att den är tillgänglig för alla.

andra sidan kan inte innehållet i all information och alla konstnärliga verk vara möjligt att tillgodogöra sig för alla människor. Inte bara funktionshinder utan också andra förut- sättningar sätter gränser.

Funktionshindrade är emellertid alltjämt — om man tar de tekniska möjligheterna i beaktande missgynnade i förhål- lande till andra invånares möjligheter att välja eller fördjupa sig inom något område. Ett exempel är att facktidskrifter för att kunna utveckla specifika yrkeskunskaper eller veckotid- ningar av underhållningskaraktär sällan anpassas för synska- dade. På motsvarande sätt saknas breda, reguljära lösningar

för att inom TV—utbudet tillgodose behov av olika sorters pro- gram på teckenspråk (dövas första språk) och varierande pro— gram (nyheter, samhällsinformation, omvärldskunskap, teater etc.) med lättillgängligt språk i textning eller beledsagande muntliga kommentarer, viktiga åtgärder bl.a. för utvecklings- störda. Vanligen har fimktionshindrade konsumenter mycket begränsat inflytande över urvalet som blir föremål för till- gänglighetsskapande insatser.

Vi anser att det mål som en tidigare handikapputredning föreslog i betänkandet Kultur åt alla (SOU 1976:20) skall gälla:

Människor med funktionshinder skall ha tillgång till samma kulturutbud som andra.

Målet kompletteras av ett Väsentligt förtydligande som vi också vill betona:

Särskilda åtgärder måste vidtas för dem som på grund av funktionshinder är utestängda från viss kulturell verksamhet.

Flera undersökningar liksom bl.a. erfarenheter från handi- kapporganisationer har visat att det finns starka samband mellan enskildas livsvillkor i stort (ekonomi, bostads— och ar- betssituation, resemöjligheter, utbildningsnivå m.m.) och möj- ligheter att ta del av kulturutbud. Handikapputredningen har lagt ett flertal individinriktade och generella förslag som var för sig och tillsammans syftar till att överbrygga klyftor i välfärden för funktionshindrade. Därmed ökar förutsättning- arna för delaktighet i kulturverksamhet. Samtidigt visar ut- vecklingen att det inte räcker att förbättra sådana levnads- förhållanden. Det krävs också specifika satsningar inom om- rådet för kulturpolitiska åtgärder.

Det finns skäl att uppmärksamma att det för andra in— vånare under senare år skett en kraftig ökning av det inter- nationella medieutbudet i olika avseenden. För funktionshind- rade har detta i många fall skapat nya orättvisor och klyftor, då de inte haft motsvarande tillfällen att följa med i utveck- lingen eller ta ställning till nya fenomen.

Enskilda blir genom dessa olika brister berövade många upplevelser av gemenskap. Dessutom uppstår, vilket också är allvarligt för samhällsutvecklingen, ett demokratiskt under- skott genom att grundlagsfästa fri- och rättigheter inte kan utnyttjas av vissa grupper. I vårt land finns traditionen att kulturpolitiken skall främja yttrandefriheten för alla. Många

enskilda inom vår utrednings personkrets har nu ytterst be- gränsade möjligheter att förmedla sina synpunkter, ta del av debatter etc. som förs i samhället. Begreppet ”eftersatta grup- per” vilket använts för att beskriva reformbehov i en följd av kulturpolitiska beslut sedan 1970-talet har ännu aktualitet.

10.2. Kulturinstitutionerna

....”tillgång till samma kultur som andra” När vi tidigare behandlat frågor om fritids- och rekreations- möjligheter betonar vi att huvuduppgiften är att allsidigt ska- pa förutsättningar för den enskildes egna val av fritidsverk- samhet och -innehåll. Detta är i linje med vår ambition att hävda möjligheter till självbestämmande och inflytande. Det gäller också kulturområdet.

Målet att funktionshindrade skall ha ”tillgång till samma kultur som andra” behandlades av den föregående handikapp- utredningen utifrån aspekter på språkets betydelse, förenings- liv (inkl. handikapprörelsen) och folkbildning, kulturinstitu- tionerna, radio och television samt böcker, tidningar och tid- skrifter. Vi kompletterar dessa aspekter med vissa frågor om läromedel som har samband med de nämnda områdena.

I andra delar av vårt utredningsarbete har vi lagt förslag om åtgärder som ytterligare underlättar möjligheter till språklig kommunikation för olika grupper (bl.a. i vårt betänkande om tolktjänst m.m. SOU 1991:97). Vi har också uppmärksammat frågor som rör föreningsliv och folkbildning.

Det tillgänglighetsbegrepp som vi använt i vårt utrednings- arbete är både så generellt och har ett så sammansatt innehåll att det kan sägas beröra hela fältet av kulturverksamhet och kulturinstitutioner. Till kulturinstitutioner räknas vanligen teatrar, bibliotek, muséer, konsthallar, konsertlokaler, biogra- fer, kyrkor m.fl. Institutionsbegreppet täcker många gånger både lokaler och verksamheter.

När vi här behandlar funktionshindrades möjligheter att använda sig av kulturinstitutionerna avser vi fysisk—teknisk, ekonomisk, psykosocial och organisatorisk tillgänglighet. Dess kvalitet och omfattning bestämmer om funktionshindrade har

tillgång till samma kultur som andra. Ibland finns ett för- stärkt behov av att anpassa och rikta kulturverksamhet till vissa grupper (exempelvis utvecklingstörda, synskadade, döva och dövblinda). Det skall ses som kompensation för att de är utestängda från andra delar av kulturutbudet. Men också denna särskilda kulturaktivitet bör vara en naturlig del av ett varierat utbud och kunna stå öppen också för andra än de särskilda målgrupperna.

Hindren

Brister i uppsökande verksamhet och i information om kulturutbudet

Ett grundläggande problem är den kombination av okunnig- het och bristfälligt utvecklad medvetenhet som utestänger funktionshindrade när kulturinstitutioners utbud inte mark- nadsförs genom tillräckligt anpassade informationsvägar. Döv- blinda t.ex. har vanligen extremt stora svårigheter att få aktu- ell och konkret information om olika evenemang. Problemen förstoras genom de brister i uppsökande verksamhet som vi funnit i många kommuner. Vi avser då både den del av den uppsökande verksamheten som syftar till att möta den en- skildes behov och den kartläggande verksamhet som t.ex. be- lyser infi'astruktur, fi'ågor om närservice etc. i en kommun.

Brister i fysisk-teknisk tillgänglighet och i information om tillgänglighet

Ett annat generellt problem (som ökar snabbt) är att s.k. teknikstyrd service (vid exempelvis bokning och biljettinköp) utformas på ett sätt som för många skapar nya hinder. Detta belyses för närvarande genom ett särskilt regeringsuppdrag till Konsumentverket och Handikappinstitutet. (Uppdraget re- dovisas i juni 1992.)

När det gäller att belysa och undanröja vanligen förekom- mande brister i fysisk-teknisk tillgänglighet (gäller alla slags kulturinstitutioner) hänvisar vi till våra överväganden och förslag i det särskilda kapitlet om bostäders och miljöers till- gänglighet (kap. 9).

På många håll finns tillgänglig och spridd information om olika kvaliteter hos kulturinstitutionemas lokaler (bl.a. i s.k.

handikappguider). Vi har emellertid erfarit att det återstår brister i detta hänseende. Företrädare för s.k. medicinska han- dikappgrupper (som bl.a. mag— och tarmsjuka) har bl.a. på- pekat bristen på information om befintliga toalettutrymmen, personer med astma/allergi kan möta oväntade stora svårig- heter på grund av material i inredningen osv. Det bör också här påpekas att tillgängligheten måste underhållas: Hörsling- or som uppges finnas fungerar inte, skyltade s.k. handikappto- aletter används som förråd m.m.

Brister i personlig hjälp och bemötande

Ett hinder är också att den individuella hjälp som kan behövas av personal vid kulturinstitutionerna inte alltid ges med kun- skap om fimktionshindrades villkor och rättigheter eller med det bemötande som tillkommer andra konsumenter.

Utsatta grupper drabbas hårdare än andra av nedskärningar

Vi har också kunnat konstatera en viss pågående försämring när det gäller att från kulturinstitutionerna anordna verk- samhet särskilt riktad till vissa grupper. Det innebär att dessa — t.ex. svårt och måttligt utvecklingsstörda och dövblinda —— inte ens får tillgång till den smala kompenserande del av kulturutbudet som de kan ta del av. De drabbas alltså hårdare än andra av nedskärningar. Detta förhållande blir också all- varligare i de situationer när enskilda för att få del av kultur- utbud är beroende av personal (t.ex. ledsagarservice, personal vid gruppbostäder och vårdhem) som också är föremål för inskränkningar.

Ett exempel är det fåtal teatergrupper som med blygsamt ekonomiskt stöd skapat särskilda produktioner för vissa mål- grupper. Oavsett om deras verksamhet byggt på medel från staten (genom kulturrådet) eller kommuner och landsting (för lokal verksamhet) har de fått vidkännas minskade bidrag som förändrat deras möjligheter att bidra till kulturlivet för myck- et eftersatta grupper.

Detsamma gäller teater- och musikverksamhet m.m. som syftar till att funktionshindrade själva skall vara utövare

också här har, trots en omvittnat stor betydelse, skett be- tydande inskränkningar.

För närvarande ifrågasätts biblioteksverksamhetens om- fattning och innehåll.På många håll spelar biblioteken en avsevärd roll för funktionshindrades livskvalitet, inte bara genom sin kostnadsfria utlåning av böcker och talböcker etc. utan också genom den uppsökande verksamhet som etablerats som ”bokbussar” eller ”boken kommer”. Till detta kommer den programverksamhet som finns rikt utvecklad också på biblio- teksfilialer. Stora hinder uppstår om biblioteken tvingas lägga ner filialer, minska sin uppsökande verksamhet, sin inläs- ningstjänst etc. Särskilt vill Vi uppmärksamma bibliotekens roll för att funktionshindrade barn och ungdomar skall få del av barn- och ungdomskultur och den uppsökande verksam- hetens värde för att bryta isolering för svårt funktionshindra- de.

10.3. Radio och television Behov av preciseringar för att öka tillgänglighet

Handikapporganisationerna har vid upprepade tillfällen pekat på svårigheterna för funktionshindrade att ta del av radio- och TV—utbudet som har en avgörande betydelse för delaktighet i samhället. De har också hävdat att det finns en alltför svag uppmärksamhet på såväl hot som möjligheter i den snabba tekniska utvecklingen och i den ökande intemationalisering- en. Dessutom finns uppfattningen att SR—koncernen hittills inte i nämnvärd grad tagit tillvara synpunkter och erfaren- heter från funktionshindrade själva.

I det tidigare avtalet mellan SR-koncernen och staten regle- rades koncernens åtagande beträffande människor med funk— tionshinder mer i detalj än i det nya avtal som löper mellan den 1 januari 1993 till 31 december 1996. Där anges i allmän- na ordalag Sveriges Radios skyldighet att ”ta särskild hänsyn till olika grupper av handikappade”. Avtalet innehåller inte några preciseringar i sändningstimmar etc. vad gäller handi- kappanpassade program. I stället upprättas en ”handlingsplan för prograrnverksamheten”. Planen revideras fortlöpande och avrapporteras i särskild ordning till Radionämnden i enlighet

med gällande avtalsbestämmelser. Ansvaret för att verksam- hetsplanen förverkligas vilar i den nuvarande organisationen på moderbolaget.

I prop. 1991/92:140 om ”Den avgiftsfinansierade radio— och TV-verksamheten 1993 till 1996” kommenteras framställning- ar som .orts bl.a. från Statens handikappråd och olika handi- kapporganisationer om behovet av handikappanpassning av medieverksamheten (sid. 56 ff). Några förslag till stora för- ändringar finns dock inte vilket framgår av nedanstående citat:

”Med hänvisning till vad jag tidigare anfört om riktlinjer för programverksamheten bör staten inte rikta detaljerade krav i fråga om programinnehållet till programföretagen. De krav som bör riktas mot programföretagen om att ta särskild hänsyn till olika grupper av funktionshindrade bör därför i huvudsak överensstämma med de nuvarande riktlinjerna. Jag förutsätter att programföretagen i avtal sig emellan kommer att fördela ansvar för olika slags insatser. Genom en sådan frivillig sam- ordning kan de skilda förutsättningarna för radio och TV tas till vara på bästa sätt. Därvid bör gälla att de totala resurserna för detta ändamål minst bör vara oförändrade i jämförelse med vad som gäller under verksamhetsåret 1992. Betydelsen av att public service-företagens programutbud görs tillgängligt för funktionshindrade motiverar att de årliga anslagsframställ- ningarna även bör innehålla en redovisning av respektive pro- grambolags ekonomiska insatser på detta område. Utformning- en av dessa villkor är enligt min mening tillräckligt tydlig för att syftet med kraven skall framgå. Jag anser det vara an- geläget att programföretagen och företrädare för funktions- hindrade i det nya publikrådet ges ett forum för återkommande diskussioner om hur programverksamheten fungerar.”

För att undvika styrning av programutbudet eller program- innehållet ges av princip inte några specialdestinerade anslag till SR—koncernen från staten över statsbudgeten. Anledningen är att detta bedöms strida mot radiolagens bestämmelser om programföretagens frihet. Inte heller ges särskilda anslag för att öka möjligheterna för personer med funktionshinder att ta del av programutbudet. Ett av få undantag är de statliga medel som anslagits i särskild ordning för inköp av utrustning och för utbildning av personal för att möjliggöra direkttext- ning av TV—program.

I SR—koncernens handikapplan för 1991 framgår vilken verksamhet respektive bolag bedriver för att öka tillgänglig- het och tillgång till programutbudet. Planen omfattar infor- mation om tekniska förbättringar vad gäller mottagning av program, information om direkttextade program för döva och hörselskadade respektive särskilt producerade program för dö- va, hörselskadade m.fl.

Nyhetsprogrammen på teckenspråk sänds för närvarande varje vecka. Någon plan eller budget som anger förutsätt— ningarna under de kommande åren för särskilt anpassade program finns inte.

Inte heller finns någon plan för att utveckla tillgänglig programinformation.

Vi kan konstatera att det utbud som är tillgängligt för personer med funktionshinder främst avser Utbildningsra- dions verksamhet. Direkttextningen av TV-program på sven- ska uppgick förra året till ca 10 timmar per vecka och var i första hand nyhetsprogram. Till detta kom den speciella di- rekt-kommenteringen av sport under ca 6 timmar per vecka.

N är det gäller den nya reklamfinansierade marksändnings- baserade TV—kanalen har ett avtal nyligen slutits mellan sta- ten och Nordisk Television AB. I detta avtal ställer staten inte några krav på särskilda insatser för att programutbudet skall göras tillgängligt för funktionshindrade. Det finns dock inget som hindrar staten från att ställa krav på handikappanpass- ning av det programutbud som exempelvis Nordisk Television AB tillhandahåller.

Det stora antalet satellitsända TV-kanaler som hushållen i dag har tillgång till berörs inte alls av de krav på handikapp- anpassning av programutbudet som ställs i avtalet mellan den nuvarande SR—koncernen och staten. Detta beror bl.a. på att det inte är möjligt enligt internationella avtal att ställa denna typ av krav på utländska företag från statens sida.

Den tekniska utvecklingen har öppnat nya möjligheter för en övergång till digitala radio— och TV-sändningar. Denna innovation kommer att mot slutet av 1990-talet ge möjlighet till bl.a. ytterligare teckenspråkstolkning av program.

10.4. Tidningar och tidskrifter

Tidnm' gar För framställning av s.k. taltidningar för i första hand synska- dade anslås årligen drygt 60 mkr över statsbudgeten. Merpar- ten av medlen disponeras av taltidningsnämnden som svarar för utbetahringen enligt förordningen om statligt stöd till ra- dio- och kassettidningar (SFS 1988:582). Statsanslaget avser dels driftkostnader för framställning av tidningar, dels finans— iering av inköp av radiotidningsmottagare, utbildningsverk— samhet samt ersättning till televerket för service, sändnings- kostnader etc.

1992 ges 50 av 184 dagstidningar ut i talupplagor. Merpar- ten utkommer som radiotidning, som sänds till prenumeranter på natten. Av de radiosända tidningarna distribuerades ett fåtal tidningar genom den s.k. RATS-metoden (radiosända tal- syntestidningar för synskadade) som ger synskadade tillgång till hela det oavkortade tidningsinnehållet genom syntetiskt tal. För 1992/93 har Taltidningsnämnden bedömt det vara möjligt att sammanlagt 69 tidningar utges i talupplagor.

Ett betydande hinder för synskadade är bristen på tillgång till rikstäckande tidningar den aktuella utgivningsdagen.

Taltidningsnämnden har i mars 1991 lämnat en särskild rapport om bl.a. olika distributionsformer för taltidningar. Nämnden räknar med att utbyggnaden av verksamheten un- der den kommande treårsperioden i huvudsak kommer att gälla distribution enligt RATS-metoden. För att möjliggöra en sådan teknikförändring har nämnden föreslagit att det nuva- rande stödet ändras, vilket innebär att riksdagens beslut (prop 1987/88:145, KU39, rskr. 291) om utgivningsformer för taltid- ningsverksamheten inte längre är nödvändigt. I årets budget- proposition (prop 1991/92:199 bil. 12 s. 130) föreslås att taltid- ningsnämndens förslag till förändring i detta avseende genom- förs vilket innebär att en satsning på RATS-tekniken möjliggörs. Förändringen föreslås träda i kraft 1 juli 1992.

Kostnaderna för taltidningama varierar, bl.a. beroende på att antalet prenumeranter varierar (mellan 6 000 och 40 000 kronor per prenumerant). Det totala antalet prenumeranter uppgår för närvarande till knappt 6 000 varav merparten, ca 5 000, avser radiotidningar.

Stiftelsen för lättläst nyhetsinformation och litteratur (LL— stiftelsen) har enligt de nuvarande stadgarna (fastställda 1988) bl.a. till uppgift att äga och ge ut en nyhetstidning för personer med begåvningshandikapp. Stiftelsen finansieras ge- nom statsbidrag. För innevarande budgetår uppgår bidraget till drygt 7,6 mkr varav ca 3,7 mkr avser utgivningen av nyhetstidningen 8 SIDOR. Varje prenumeration subventione- ras med knappt 600 kronor. Som jämförelse kan nämnas att det presstöd som finansieras direkt över statsbudgeten för Svenska Dagbladets räkning (prenumerationer och lösnum- mer vardagar) uppgår till ca 220 kronor per prenumeration.

8 SIDOR är en självständig, journalistisk produkt, för närva- rande den enda i sitt slag. Materialet bearbetas redaktionellt för att motsvara läsarnas behov av information på enkelt och konkret språk. Kostnadsökningar för tidningens produktion har inte kompenserats av motsvarande ökning av de statliga bidragen. Målgruppen för nyhetstidningen 8 SIDOR omfattar inte ba- ra personer med begåvningshandikapp. I allt större omfatt- ning uppskattas den av barndomsdöva, personer med afasi, personer med läs- och skrivsvårigheter (exempelvis med dys- lexi) och i Viss mån även av invandrare som är ovana vid svenska språket. 8 SIDOR utges även på kassett. Tidningsupp- lagan uppgår till 6 200 exemplar. Det är en låg siffra med tanke på att den presumtiva målgruppen är avsevärt mycket större. Enligt LL-stiftelsen förklaras detta av svårigheterna att marknadsföra tidningen. Traditionell kommersiell mark- nadsföring har inte visat sig ändamålsenlig. När det gäller utvecklingstörda har det visat sig att spridningen av tidningen i hög grad är beroende av närståendes initiativ och av materia- lets användning inom bl.a. särskola och dagcenter.

Tidskrifter För anpassning av tidskrifter till personer med funktions- hinder avsätts för närvarande inte några särskilda medel över

statsbudgeten. Dock statsfinansieras viss tidskriftsutgivning via SRF. Stöd till utgivning av kassettidningar och tidskrifter delas också ut av Kulturrådet. Veckotidningar, fackpress, fack- tidskrifter och annan periodisk press är tillgängliga endast i begränsad omfattning. Utöver tidskrifter från förbund inom handikapprörelsen utges periodiskt vissa tidskrifter bl.a. från sammanslutningar med anknytning till religiösa samfund och fackföreningsrörelsen. Samhall utger sin tidskrift ”Arbetsliv” i kassettversion.

Tidskrifter som är nödvändiga för att bedriva ett visst arbete kan inläsas på bekostnad av arbetsgivare eller genom bidrag från försäkringskassan i det fall den önskade tidskriften inte kan erhållas från TPB.

Den tekniska utvecklingen öppnar stora möjligheter bl.a. genom s.k. OCR-utrustning. Denna typ av utrustning kan optiskt direkt läsa och överföra text till syntetiskt tal eller punktskrift vilket öppnar nya möjligheter för synskadade att få del av olika slags tryckt information.

10.5. Böcker Talböcker, punktskriftsböcker och kassettböcker

Tal- och kassettböcker är böcker inlästa på kassettband. Be- greppet punktskriftsböcker talar för sig själv. Gemensamt för utgivningen av talböcker och punktskriftsböcker är att ut- givningen regleras i upphovsrättslagen (URL, se 10.7), enligt vilken en tryckt bok får framställas som talbok eller i punkt- skrift utan upphovsmannens samtycke (se nedan). En restrik- tion är att böckerna då inte får säljas utan bara lånas ut till vissa. Gruppen talboksberättigade har utvidgats genom ett avtal mellan staten och Sveriges Författarförbund och om- fattar utöver synskadade och svårt rörelsehindrade också per- soner med afasi, hörselskador, dyslexi och psykisk utvecklings- störning. Även konvalescenter och långtidssjuka är talboksbe- rättigade.

Kassettböcker finns däremot att köpa i bokhandel (och även att låna på biblioteken).

Det nuvarande stödsystemet för talboksproduktionen med- för i vissa fall att samma bok kan finnas tillgänglig både som talbok och kassettbok.

En särskild myndighet, Talboks- och punktskriftsbiblioteket

(TPB), har enligt sin instruktion att i samverkan med andra bibliotek i landet arbeta för att synskadade och människor med andra funktionsnedsättningar får tillgång till litteratur. TPB skall framställa och låna ut talböcker och punktskrifts- böcker samt vid behov lämna information och råd till folkbib- liotek och andra. I fråga om talböcker fungerar TPB numera endast som lånecentral för andra bibliotek. Punktskriftslån till enskilda kan däremot ske direkt från TPB.

Flertalet talböcker och punktskriftsböcker som produceras i Sverige tas fram genom TPB:s försorg. För TPB anslås årligen drygt 22 mkr Vilket täcker bl.a. utlåningsverksamheten. Till detta kommer ett särskilt anslag för produktionskostnaderna som för innevarande budgetår uppgår till närmare 40 mkr. AV detta belopp avser drygt 9 mkr bidrag som betalas till Sveriges Dövas Riksförbund för produktion av videogram för döva.

Kostnaderna för talboksproduktionen kan hållas relativt låga (i jämförelse med kassettboksproduktionen) på grund av det nämnda undantaget i lagen (1960:7 29) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (URL).

Upphovsrättsutredningen har föreslagit ändrade upphovs- rättsregler för talböcker. Förslaget innebär att det nuvarande undantaget i URL ersätts med ett avtalsförfarande som bl.a. ger upphovsmannen, till skillnad från idag, rätt att inlägga veto mot att hans tryckta bok framställs som talbok. Enligt TPB vore detta ett ingrepp i informationsfriheten för männi- skor med funktionshinder.

Den nuvarande undantagsbestämmelsen i upphovsrätten för produktion av talböcker minskar dock något i betydelse för tillgängligheten på sikt. Genom olika typer av OCR-utrust- ning kan böcker göras tillgängliga direkt för den enskilde antingen i form av syntetiskt tal eller punktskrift. Helt andra typer av reglering av upphovsrätten kan således komma att krävas i framtiden. Många böcker och tidskrifter framställs i dag med en teknik som innebär att tryckoriginalet finns i digital form, t.ex. på en CD-Rom-skiva. Därmed är också inne- hållet tillgängligt för återgivning i syntetiskt tal eller punkt- skrift. Denna teknik, som på sikt skulle kunna ersätta delar av den nuvarande talboksproduktionen, framför allt på lärome- delssidan, är i dag upphovsrättsligt skyddad.

Det nuvarande ekonomiska stödet från staten för utgivning av talböcker bidrar till att säkerställa tillgången till böcker för

märmiskor med funktionsnedsättningar. Själva talboksbegrep— pet innebär emellertid också betydande brister i tillgänglig- heten eftersom det inte går att köpa en talbok i bokhandeln o.dyl. vilket är möjligt för andra i läsekretsen.

Framställningen av talböcker, som all biblioteksanskaffning för övrigt, föregås av någon form av granskning och kvalitets- urval. Det har inneburit att tillgången till viss populärlittera- tur blivit begränsad.

Lättlästa böcker (LL)

Utöver de särskilda insatserna för synskadade m.fl. finans- ieras över statsbudgeten även den utgivning av lättläst littera- tur som LL-stiftelsen svarar för. För innevarande budgetår uppgår bidraget till knappt 4 mkr. Det statliga stödet inne- fattar såväl själva bokproduktionen som informations- och marknadsföringsåtgärderna. Produktionen uppgår årligen till ca 15-20 titlar och målgruppen är i första hand personer med begåvningshandikapp. Också här finns emellertid en stor mer eller mindre dold målgrupp bestående av samma grupper som nämndes i fråga om den lättlästa nyhetstidningen 8 SIDOR. Stiftelsen har som målsättning att minst 20 LL-böcker skall produceras per år: Under senare år har emellertid antalet publikationer minskat något.

När det gäller den lättlästa litteraturen finns inte stöd t.ex. i form av undantag i upphovsrätten. Medan framställningen av talböcker subventioneras genom att royaltykostnaderna näs- tan helt år slopade så finns inte motsvarande subventionering för LL-böckerna. Det leder till högre kostnader för framställ- ningen och därmed ökas också statens kostnader i samman- hanget.

10.6. Läromedel ”En skola för alla”

Gällande läroplaner är tydliga vad avser alla elevers rätt till likvärdig utbildning. I regeringens direktiv till läroplanskom- mittén (Dir 1991:117) framhålls även betydelsen av att all utbildning måste ta hänsyn till varje elevs särskilda förut- sättningar och behov. I regeringens förordning om läroplan för gymnasieskolan (regeringsbeslut 1992-02-27) framhålls i det nya avsnittet om mål och riktlinjer följande.

”Gymnasieskolan skall vara en skola för alla ungdomar. Var och en skall kunna finna sin plats och få möta respekt för sin person och sina prestationer. Hänsyn skall tas till varje elevs särskilda förutsättningar och behov. Särskild uppmärksamhet skall ägnas åt elever som av olika skäl har behov av stöd, exempelvis handikappade elever. Detta är ett gemensamt an- svar för alla som arbetar i skolan.”

Enligt skollagen skall eleverna i grundskolan ”utan kostnad ha tillgång till böcker, skrivmateriel, verktyg och andra hjälp- medel som behövs för en tidsenlig och god utbildning” (Skolla- gen 4 kap. 4 å). Motsvarande bestämmelser finns för gymna- sieskolan (Skollagen 5 kap.).

Läroplanen för grundskolan betonar också betydelsen av att det finns tryckt material som täcker väsentliga delar av ett ämne, en ämnesgrupp eller ett kursmoment så att fasthet och sammanhang uppnås i studierna. Vissa sådana läromedel el- ler väsentliga hjälpmedel som lexikon och kartböcker skall eleverna få som gåva. Valet av läromedel är en del av under- visningsplaneringen. Genom ett lokalt val av läromedel, med utgångspunkt i skolstyrelsens beslut, knutet till lärare och elevers val av delmål och metod, kan läromedlen bli avpassade till de skilda förhållanden som gäller i olika skolor.

Stöd till elever

Den förändrade styrningen av skolan innebär att kommuner— na numera har det hela och odelade ansvaret för att skolans verksamhet bedrivs i enlighet med skollagen och läroplanerna de grundläggande styrdokumenten för undervisningen.

Med ett förändrat synsätt, där ett handikapp ses som en relation mellan krav och förmåga samt mellan miljö och in- divid, har förutsättningar skapats för ett nytt arbetssätt i skolan.

För att en elev med funktionshinder skall kunna vara en elev bland övriga elever i det offentliga skolväsendet, enligt de mål och ambitioner som riksdagen fastlagt, är det angeläget att det finns tillgång till såväl kompletterande som kompense- rande läromedel som stödjer och stimulerar utvecklingen av goda kunskaper och färdigheter.

Elever med fimktionshinder är en liten målgrupp med på- följd att de kommersiella läromedelsförlagen endast undan- tagsvis utvecklar och producerar specialpedagogiska lärome- del för dessa elever.

Den 1 juli 1991 inrättades en ny statlig myndighet SIH, Statens Institut för Handikappfrågor i skolan, med ansvar för särskilda stödåtgärder till elever i grundskolan och gymnasie- skolan. SIH övertog det ansvar som tidigare låg på länsskol- nämnderna när det gällde de specialpedagogiska konsulenter- nas stöd till kommunerna och Statens Institut för Läromedels (SIL) ansvar när det gällde specialpedagogisk läromedelspro- duktion.

SIH Läromedel har som sin huvuduppgift att utveckla, pro- ducera, informera om och försälja pedagogiska läromedel för funktionshindrade barn, ungdomar och vuxna i utbildning. Läromedelsproduktionen utförs vid fyra enheter:

SIH Läromedel i Göteborg ansvarar för utveckling och pro- duktion av läromedel för barn, ungdomar och vuxna med rörel- sehinder.

SIH Läromedel i Solna ansvarar dels för transformeringen av enskilda elevers läromedel från svartskrift till punktskrift alternativt talböcker dels för en generell utveckling och pro- duktion av läromedel för synskadade elever.

SIH Läromedel i Umeå ansvarar för utveckling och pro- duktion av läromedel för begåvningshandikappade elever i alla åldrar.

SIH Läromedel i Örebro ansvarar för utveckling och pro- duktion av läromedel för döva/hörselskadade elever både till

teckenspråkiga elever och till elever som inte har teckensprå- ket som sitt första språk.

Avgifter och finansiering

Enligt skollagen har eleverna i grund— och gymnasieskolan fria läromedel. Kommunen står för kostnader för läromedel. Beträffande läromedel för funktionshindrade elever föreligger i Vissa fall oklarheter vad gäller kostnadsansvaret.

Läromedelsutvecklingen och produktionen vid SIH:s läro— medelsenheter är i första hand anslagsflnansierad. (Budgetå- ret 1990/91 9,6 mkr.) Med de intäkter som erhålls genom försäljning av läromedel finansieras i första hand mångfaldi- gandet av produkterna samt till viss del även utveckling av läromedel.

Talboks- och punktskriftsbiblioteket (TPB) har för motsva- rande produktion för studerande på högskolenivå medel som medger att man kan garantera att alla synskadade studerande har möjlighet att få sin studielitteratur transformerad. Någon garanti av det slaget ges inte för elever i det offentliga skolvä- sendet för barn och ungdom.

När det gäller folkbildningen (huvudsakligen folkhögskolor och studieförbundens verksamhet) finansieras läromedel Via Nämnden för vårdartjänst.

Produktion av specialpedagogiska läromedel för funktions- hindrade bam i förskolan är starkt eftersatt. De anslag som ges till SIst läromedelsproduktion räcker inte för att också tillgodose denna målgrupp bl.a. avseende ny teknik som visat sig vara ett positivt medel för kommunikationsutveckling.

Teknikens möjligheter

Modern teknik ger nya möjligheter för elever med olika funk- tionshinder att självständigt ta till sig, bearbeta och skriva texter. Många synskadade elever har i dag tillgång till en dator som personligt och pedagogiskt hjälpmedel i undervis- ningen. Detta innebär förändrade möjligheter när det gäller textbaserade läromedel.

För alla studier kan tillgång till datateknik, bl.a. CD-ROM- teknik och läsning via OCR-apparater innebära att man med talsyntes kan höra texten eller avläsa den via en punktdisplay.

För elever i grundskolan är detta inte alltid möjligt. Läro- böcker för de yngre eleverna är ofta uppbyggda med ett rik— haltigt bildmaterial med kompletterande texter. Det gör att dessa läromedel i hög grad behöver bearbetas pedagogiskt. Transformeringen av svartskrift till punktskrift och den där- till hörande pedagogiska bearbetningen med kompletterande reliefbilder kommer även fortsättningsvis att vara ett viktigt inslag i läromedelsproduktionen. En teknisk upprustning och modernisering av produktionen bör göras för att bättre mot- svara den utveckling som har skett under de senaste åren.

Produktionen av talböcker som en del av läromedelsutveck- lingen har ett antal upphovsrättsliga problem. SIH har i dag inte rätt att producera talböcker utan att särskild överenskom- melse har träffats med Författarförbundet. Det är önskvärt att likartade regler som gäller för TPB även skall gälla för SIH vilket förutsätter beslut av regeringen.

Läromedel på svenska behöver översättas till teckenspråk så att eleverna får möjlighet till kunskapsinhämtning utan hinder av ett ”främmande” språk. Att för en hörselskadad/döv elev kunna ta med sig en video hem, som hemläxa, skall vara lika naturligt som att andra elever tar med sig sina svenska böcker hem. Det finns ett stort behov av materialutveckling på teckenspråk i olika former.

Elever med rörelsehinder har inte sällan flera flmktionsned- sättningar (t.ex. utvecklingsstörning, synskada, hörselskada eller tal- och språkstörning).

De resurser som hittills har stått till förfogande för lärome- delsproduktion för elever med svåra motoriska störningar har t.ex. bara delvis räckt till att ta fram årskurstäckande lärome- del för ämnet matematik i grundskolan. För de elever som behöver en alternativ språklig kommunikation (som det s.k. Bliss-systemet) och som är helt beroende av dator för att utföra sina arbetsuppgifter är behovstäckningen ännu sämre. Sär- skilt stora problem föreligger beträffande läromedelsförsörj- ning för synskadade elever och för elever med svåra läs- och skrivsvårigheter (dyslexi).

Den pågående kommunaliseringen av särskolan och en ökad

decentralisering av dess verksamhet ställer nya krav på in- formation och läromedel. Den reformerade gymnasieskolan innebär också förändringar i gymnasiesärskolans yrkesinrik- tade linjer vilket medför nya läromedelsbehov.

10.7. Upphovsrättsliga frågor

Med upphovsrätt avses här den rätt som författare, kompositö- rer, konstnärer och andra upphovsmän har till sina verk. Be- stämmelserna om denna rätt finns i lagen (1960:729) om upp- hovsrätt till litterära och konstnärliga verk (URL). I lagen finns också bestämmelser om rättigheter som anses stå upp- hovsrätten nära, de s.k. närstående rättigheterna. Dessa be- stämmelser ger utövande konstnärer, (musiker, sångare m.fl.), producenter av fonogram, grammofonskivor och andra ljudins- pelningar, producenter av filmverk (filmer och videogram)m.fl. vissa tidsbegränsade rättigheter att bestämma över sina pre- stationer. Bestämmelserna om rätt till fotografisk bild är be- träffande kopiering desamma som för upphovsrättsliga verk, men finns samlade i en särskild lag, lagen (1960:730) om rätt till fotografisk bild (fotoL).

Syftet med denna lagstiftning är att skydda skapandet på det litterära och konstnärliga området. Detta sker genom att den som skapat ett verk, producerat ett fonogram eller en film ges en principiell ensamrätt att bestämma om utnyttjandet av verket. Denna ensamrätt ger också upphovsmännen ett ekono- miskt underlag för verksamheten.

Det finns olika typer av undantag från upphovsrätten. En inskränkning är att enstaka exemplar av ett offentliggjort verk får framställas för enskilt bruk (11 & URL). Med stöd av denna inskränkning kan var och en utan att begära tillstånd och utan att betala ersättning för enskilt bruk kopiera bl.a. radio— och TV-program samt musik- och videokassetter. Då bestämmelserna tillkom förutsattes i huvudsak manuell kopi- ering utan ekonomisk betydelse för rättighetshavaren.

Ett upphovsrättsligt problem som aktualiseras i detta sam- manhang gäller det nuvarande undantaget i upphovsrättsla- gen för framställningen av talböcker. Undantaget möjliggör att talböckerna blir billigare i fråga om framställningskostna— den. Dessa bestämmelser får dock även den effekt att talböcker

inte kan köpas — endast lånas. Vissa böcker utges såväl i talboks- som kassettboksversion vilka då kan sägas konkurre- ra med varandra.

Ett problem som hänger nära samman med ovanstående är att det för närvarande inte finns några upphovsrättsliga un- dantag, som minskar framställningskostnaderna för lättlästa böcker. För specialproduktioner blir därför kostnaderna myck- et höga.

Den nya tekniken för översättning av tryckt text till synte— tiskt tal som kan bandas och kopieras är inte tydligt intäckt i nuvarande lagstiftning. Det bör därför klaras ut i vilken ut- sträckning den nuvarande lagstiftningen kan behöva ändras eller förtydligas i förhållande till utvecklingen av ny teknik (t.ex. OCR-utrustning). Det bör vidare klarläggas om det nu- varande undantaget i lagstiftningen täcker in de nya formerna för mångfaldigande eller om särskilda ersättningar och avtal av generell art liknande BONUS-avtalen (för koptiering i sko- lor och högskolor) eller STIM-ersättningen (inom musikområ- det) — måste kopplas till innehavet av detta slag av utrust— ning.

10.8. Förslag

10.8.1 Ansvars- och finansieringsprincipen är en naturlig utgångspunkt En utgångspunkt för våra förslag är att varje sektor har ett ansvar när det gäller att skapa och säkra förutsättningar för delaktighet och tillgänglighet för funktionshindrade. De kost- nader som därvid kan uppstå för anpassning av verksamheten skall finansieras som den övriga verksamheten inom området, dvs. i regel genom priser eller avgifter som alla berörda är med och betalar. I de fall denna lösning av oss bedömts som mindre lämplig eller otillräcklig lägger vi förslag om olika former av i nuläget motiverade särlösningar. Uppgifter som avser funktionshindrades villkor skall inom ett samhällsområde fullgöras integrerat med andra uppgifter inom detta område. En annan viktig utgångspunkt för utredningen är att för- slagen inte skall vara kopplade till en Viss teknik. Den teknis- ka utvecklingen går fort och ibland ryckvis vilket gör att ekonomiskt stöd till viss teknik t.o.m. kan motverka att män-

niskor med funktionsnedsättningar får tillgång till den mest moderna och ändamålsenliga tekniken.

10.8.2. Kulturinstitutioner

Betydelsen av handikapputredningens tidigare förslag

Eftersom möjligheten att ta del av verksamhet genom olika kulturinstitutioner är starkt beroende av en rad olika faktorer, bland dem tillgång till stöd och service, hjälpmedel, färdtjänst, tolktjänst etc. spelar kommuners och landstings verksamhet en väsentlig roll. Handikapputredningen har i sitt huvudbe- tänkande (SOU 1991:46) och i ett delbetänkande om tolktjänst m.m. (SOU 1991:97) lagt förslag för att stärka det helhets- perspektiv som är avgörande för att enskilda skall kunna ta del i kulturutbud och även kunna välja efter egna intressen och önskemål. Genom Vårt förslag till den nya lagen, LSS, skapas förutsättningar för grupper och enskilda som är sär- skilt eftersatta.

Förslag i andra delar av detta betänkande

Vi tog inledningsvis upp ett antal generella hinder oavsett art av kulturinstitution. De gällde

— brister i information om kulturutbud och om tillgänglig- hetsaspekter brister i uppsökande verksamhet — brister i lokalers tillgänglighet/utrustning samt underhåll av bl.a. tillgänglighetsskapande utrustning.

Dessa hinder har blivit föremål för förslag i andra delar av föreliggande betänkande och i vårt huvudbetänkande. Vi vill hänvisa till förslag om rätt till grundläggande samhällsinformation åtgärder mot diskriminering i näringsverksamhet — förstärkningar av den uppsökande verksamheten inom kommunerna jämte förslag om komplettering till kommu- nallagen för att hävda funktionshindrades likställighet med andra — förändringar i plan- och bygglagen.

Vi vill här särskilt återkomma till frågan om biblioteken och deras väsentliga verksamhet för funktionshindrade. Vi menar att de funktioner som utvecklats inom ramen för biblioteks- verksamhet måste säkras, inte minst för svårt funktionshind- rade. I de fall utvecklingen leder till att hela eller delar av verksamheten kommer att drivas av annan (entreprenader o.dyl.) menar vi att kommunerna utifrån vårt förslag till änd- ring i kommunallagen har skyldighet att även fortsättningsvis Värna om att tillgänglighetsaspekter för funktionshindrade tillgodoses. Det gäller bl.a. utlåningen av talböcker.

Genom vårt förslag om en särskild Handikappombudsman blir möjligheterna större att bevaka att svårt funktionshindra- de inte missgynnas och att deras behov och rättigheter på bl.a. kulturområdet tillgodoses.

Förslag om stöd till särskilda kulturinsatser

Kommuner och landsting har stor betydelse för att ett lokalt och regionalt utbud inom förenings- och organisationsliv får förutsättningar och ekonomiska medel att särskilt anpassa verksamhet för vissa grupper.

Handikapputredningens bedömning är att nödvändiga in- skränkningar och rationaliseringar i första hand borde aktua- liseras för de delar av befolkningen som inte på grund av sina funktionsnedsättningar är beroende av ett Visst utbud. Vägle- dande bör enligt vår mening vara en överblick över antalet valmöjligheter som exempelvis står till förfogande för flertalet ungdomar i förhållande till det smala kulturskapande område som kompenserar ungdomar med bl.a. dövblindhet.

Det är också av stort värde att slå vakt om funktionshindra- des möjligheter att själva utöva skapande verksamhet (t.ex. mimteater, musikaktiviteter).

Eftersom dessa behov av kultursatsningar är stort hos ex- empelvis döva, dövblinda, svårt hörselskadade, synskadade och utvecklingsstörda är det angeläget att deras situation sär- skilt uppmärksammas genom riktade produktioner. Vi menar att vissa för nämnda målgrupper kulturskapande åtgärder bör komma till stånd och att staten, med hänsyn till att det är små produktioner som här täcker hela landet, skall stödja sådana initiativ med ett belopp i storleksordningen 2 mkr.

10.8.3. Radio och television

Det nyhets- och informationsutbud som medborgarna i dag har tillgång till förmedlas i ökad utsträckning via radio och tele- v1s1on.

Riksdagen har beslutat, på grundval av regeringens pro- position 1991/92:140, om nytt avtal mellan staten och den nuvarande SR-koncernen. Flera förändringar sker fr.o.m. den 1 januari 1993 (bl.a. bildas tre fiistående företag och moderbo- laget upplöses.) Några förändringar i form av krav på fler tillgänglighetsskapande åtgärder och ökad anpassning av pro- gramutbudet till människor med funktionshinder föreslås in— te.

Funktionshindrade får ej utestängas

Det har ibland hävdats att yttrandefriheten och rundradioföre- tagens självständighet skulle begränsas om utbudet styrdes genom krav på tillgänglighetsskapande åtgärder. Vi menar att detta ensidigt ser till majoritetsbefolkningens intressen. I ett demokratiskt samhälle finns definitionsmässigt också en skyl- dighet att uppmärksamma utsatta, mindre gruppers behov utifrån grundsatsen att alla människors Värde är lika. Det kan inte, menar vi, ligga i grundlagens mening att vissa med- borgare skall utestängas från en allmän information på grund av sitt funktionshinder. Vi anser därför att staten i avtal med rundradioföretagen skall precisera minimikrav på service som riktar sig till funktionshindrade. Staten har i sammanhanget status av köpare som kan ställa krav på programföretagens tjänster.

Förslag om preciserade krav

Handikapputredningen anser att de stora bristerna i tillgäng- lighet och tillgång till ett varierat programutbud måste un— danröjas. Framtida avtal mellan staten och public service- företagen måste kompletteras med preciserade krav på åt- gärder för att tillgodose olika målgruppers behov. Tillgänglig- hetsskapande åtgärder inom programutbudet behöver därför preciseras bl.a. vad avser tid, typ av insats, andel aktivitet för att tillgodose olika gruppers behov etc. Särskilt tänker vi på dövas och hörselskadades behov.

Vi menar att en miniminivå på tillgängligt programutbud

bör vara att 50 % av det dagliga nyhetsutbudet och 10 % av den egna producerade verksamheten skall vara tillgängligt vid utgången av den avtalsperiod som löper t.o.m. 1996. För perioden därefter bör målsättningen höjas.

Vi avser också tillgång till särskilt riktade produktioner. En väsentlig precisering är att utvecklingsstörda skall ha tillgång till ett regelbundet och behovsanpassat utbud av program. Riksdagen bör därför enligt handikapputredningen fatta er- forderliga kompletterande beslut som täcker in även utveck- lingsstördas behov under avtalsperioden. I första hand tänker vi då på nyheter och samhällsinformation. Av erfarenhet vet vi både från vårt land (exempelvis genom målgruppen för 8 SI- DOR) och från andra länder (t.ex. Danmark) att denna åtgärd kommer att vara mycket positiv för en betydligt vidare krets av konsumenter.

Riksdagen avslog i juni 1992 regeringens förslag om in- rättandet av ett programråd med bl.a. företrädare för funk- tionshindrades organisationer. Handikapputredningen vill ut- tala att det även utan ett föreslaget programråd är väsentligt att finna reguljära former för samverkan mellan respektive programföretag och handikapporganisationerna. Vi menar att ovan nämnda frågor om tillgänglighet och tillgång för olika grupper bör bli föremål för behandling inom ramen för sådana reguljära samverkansformer.

Ansvars- och finansieringsprincipen skall förverkligas

Mot denna bakgrund föreslår handikapputredningen att upp- gifter att tillgodose funktionshindrades behov av radio och TV också i framtiden skall vara en uppgift som är integrerad i de avgiftsfinansierade företagens ordinarie arbete. Ansvars— och finansieringsprincipen skall alltså gälla. Kostnaderna för till- gänglighetsskapande åtgärder bl.a. anpassning av programut- budet skall liksom all annan programverksamhet finansieras med avgiftsmedel.

Förslag om insatser för att stödja framtida utveckling

Genom den tekniska utvecklingen och övergången till digitala sändningar blir det möjligt att sända handikappanpassade program eller radiotidningar utan att inkräkta på andra sänd-

ningar. Handikapputredningen föreslår därför att det genom avtal mellan programföretagen och staten reserveras sänd- ningsutrynnne för denna typ av sändningar.

Förslag om krav på andra marksända kanaler

Handikapputredningen har konstaterat att tillgången till ett brett radio-TV—utbud relativt sett har minskat för människor med funktionshinder. Andra invånare kan nu nås av satellit- sända TV-kanaler genom kabelnätens utbyggnad och möjlig- heten att ta emot dessa sändningar med egna parabolanten- ner. Tillkomsten av den tredje marksända, reklamfinansierade TV—kanalen påverkar också relationen.

När det gäller de TV-företag som sänder från andra länder kan den svenska staten inte av dem kräva särskilda åtgärder för anpassning för människor med funktionshinder. Sverige skall dock enligt handikapputredningens mening i olika inter- nationella sammanhang verka för att behoven av tillgänglig- hetsskapande åtgärder uppmärksammas och tillgodoses. När det gäller den nya TV-kanalen (TV 4) eller eventuella ytter- ligare TV-kanaler, där staten är koncessionsgivare, kan krav på programutbudet regleras i avtalen utan att detta kommer i strid med radiolagen eller lagen om yttrandefrihetsgrundla- gen.

Handikapputredningen föreslår därför att man i framtida koncessionsavtal mellan staten och fristående tv-företag i sändningstimmar anger respektive företags åtagande. Enligt utredningens mening bör samma krav på anpassning av ut- budet ställas som på de avgiftsänansierade företagen, dvs. 50 % av det dagliga nyhetsutbudet och 10 % av det egenpro- ducerade programutbudet skall vara handikappanpassat. Samma genomförandeperioder bör också gälla.

Handikapputredningens förslag inom radio-TV-området bygger sålunda på en tillämpning av ansvars- och finans- ieringsprincipen.

10.8.4. Tidningar och tidskrifter

När det gäller att utveckla funktionshindrades möjligheter att ta del av tidningar och tidskriRer m.m. finns det enligt vår mening i princip två vägar:

1. en reformering av de nuvarande stöden genom att sär- lösningarna byggs ut

2. ett konsekvent genomförande av ansvars- och finansie- ringsprincipen En tillämpning av ansvars- och finansieringsprincipen fullt ut innebär att samtliga kostnader för tillgängligheten bärs av alla prenumeranter och annonsörer. Då kostnaderna för fram- för allt taltidningar är höga skulle en tillämpning av detta alternativ leda till kraftiga höjningar av såväl prenumera- tionsavgiftema som annonspriserna.

Handikapputredningen har bedömt att en sådan omlägg- ning för närvarande inte är realistisk med hänsyn till de ekonomiska problem som råder inom stora delar av tidnings— branschen.

Ett annat alternativ är att man riktar en del av presstödet till taltidningsproduktionen, utan att för den skull höja nivån på det totala presstödet. En sådan lösning skulle emellertid också medföra andra svårigheter. För det första skulle med stor sannolikhet fler tidningar än i dag bli beroende av det direkta presstödet. För det andra skulle en sådan omfördelning inom ramen för presstödet öka de ekonomiska problemen för de tidningar vilkas totala presstöd härigenom skulle minska.

Bibehållet system — omprövning om 5 år Ett tredje alternativ som handikapputredningen vill förorda är att nuvarande system med stöd över statsbudgeten till taltid- ningsverksamheten och till utgivningen av nyhetstidningen 8 SIDOR bibehålls. Utredningens ställningstagande grundas på sektorns samlade ekonomiska problem och behovet av att slå vakt om yttrandefriheten. Mot denna bakgrund finner vi att det nuvarande stödsystemet visat sig vara effektivt. Ett annat skäl är att det finns stora skillnader i ekonomiska förutsätt- ningar hos olika aktörer. Ett stöd via statsbudgeten ser vi därför som en garanti för en fortsatt och utbyggd tidnings- och tidskriftsutgivning.

Efter förslagsvis fem år bör det enligt handikapputredning- ens mening prövas på nytt om förutsättningarna då är bättre för att övergå till en lösning som bygger på ansvars- och finansieringsprincipen och som inte innebär minskat utbud för funktionshindrade.

Särskilt stöd till nyhetstidningen 8 SIDOR

När det gäller tidningen 8 SIDOR krävs dock enligt utred- ningens mening att ytterligare resurser satsas på åtgärder som syftar till att ge tidningen en större spridning, så att upplagan och därmed intäkterna kan öka.

Handikapputredningen föreslår därför en höjning av an- slaget med totalt 2,5 mkr under en femårsperiod.

1085. Böcker Stöd via statsbudgeten

För utgivning av böcker och läromedel anvisas medel direkt över statsbudgeten. Stödsystemet har vissa nackdelar och är alltför teknikanpassat. Finansieringsmodellen innebär dess- utom ett avsteg från vårt grundläggande synsätt att berörd sektor skall bära kostnaderna för den nödvändiga handikap- panpassningen (ansvars- och finansieringsprincipen).

Handikapputredningen har analyserat konsekvenserna av några andra alternativ.

Ett alternativ är att staten sluter avtal med bokbranschen som svarar för utgivningen. Kostnaderna finansieras sedan genom höjda försäljningspriser generellt.

En möjlighet att minska kostnadsstegringen är också att staten ger kostnadskompensation genom en utvidgning av litteraturstödet.

Ett ytterligare alternativ är att genom kraftiga prissänk- ningar t.ex. genom slopad moms på kassettböcker och LL- böcker öka försäljningen och på så sätt få bättre lönsamhet.

Även alternativet att genom branschvisa avgifter inrätta en mediafond har övervägts.

Efter prövning av de olika alternativen har vi funnit att inget av dem är genomförbart under de närmaste åren. An- ledningen är att bokbranschen i likhet med tidningsbranschen brottas med betydande ekonomiska problem när det gäller utgivning av böcker med liten upplaga. Vi hyser därför en allvarlig farhåga för att en övergång till något av nämnda stödsystem kan få till följd att färre böcker blir tillgängliga.

Mot denna bakgrund anser handikapputredningen att det nuvarande systemet med utgivningsstöd till talböcker och LL- böcker via statsbudgeten bör kvarstå och byggas ut.

På samma sätt som föreslagits när det gäller tidningsbrans- chen bör dock stödet omprövas efter 5 år. Även här gäller att uppmärksamhet måste riktas på att nya lösningar för finans- iering inte minskar utbudet.

Då talböcker inte kan köpas, endast lånas, ser vi det som en kommunal uppgift, i likhet med annan biblioteksverksamhet, att sörja för utlåningen av talböcker. Kommunerna har också numera byggt upp ett eget bestånd av såväl talböcker som kassettböcker. Genom vårt förslag till komplettering av kom- munallagen (kap. 25 2 a) vill vi markera kommunernas an- svar för människor med funktionshinder. Detta omfattar också skyldigheten att se till att bok- och tidningsutbudet hålls till- gängligt oavsett om en kommun i framtiden kommer att be- driva kommunal biblioteksverksamhet i övrigt eller inte.

På senare tid har ett stigande intresse förmärkts vad gäller möjligheten att genom egna inköp få tillgång till inläst littera- tur. Enligt vår mening finns det skäl att stimulera detta in- tresse och därigenom få till stånd ett ökat utbud för bredare konsumentgrupper.

Staten anslår i dag ca drygt 60 mkr. till talboksutgivning. Merparten av detta avser TPB:s verksamhet inklusive hög- skolelitteraturframställningen. Knappt 4 mkr avser framställ- ningen av LL-litteratur.

Handikapputredningens förslag innebär att detta stöd kvar- står att finansiera via statsbudgeten under den kommande 5-årsperioden. För att nå fler grupper av funktionshindrade och ökad mångfald i utbudet bör en nivåhöjning ske av an- slagen till TPB och LL—stiftelsen med 25 mkr fördelade på fem ar.

10.8.6 Läromedel

För att läromedelstillgången inom förskolan och det offentliga skolväsendet skall utvecklas och elever med funktionshinder verkligen skall få förutsättningar för en likvärdig utbildning är det nödvändigt med förstärkningar i olika avseenden. Vi menar att detta skall komma till uttryck i skollagen.

Det är viktigt att den nya tekniken dels får ett genomslag i

läromedelsproduktionen så att den blir rationell och effektiv dels ges ett ökat utrymme i läromedelsutvecklingen i form av datorprogram som särskilt utformas för att stimulera och un- derlätta undervisningen för elever med fimktionshinder.

Vi menar vidare att uppmärksamhet också bör riktas på möjligheter att använda den nya tekniken inom förskolan för att bl.a. stärka kommunikationsutveckling för olika grupper barn med funktionshinder.

Handikapputredningens förslag om läromedel

1. Kommunernas särskilda ansvar för elever med funktions- hinder tydliggörs enligt vårt förslag i skollagen. Alla barns rätt till lika förutsättningar betonas. I begreppet ”likvärdig utbildning” ingår läromedel och material som till sin funk- tion, aktualitet etc. är jämförbara oavsett medium och sär- skild anpassning till vissa behov. Elever med funktions- hinder skall ha tillgång till erforderligt anpassade lärome- del.

2. Elever med funktionsnedsättningar bör i skolan få möjlig- het att använda och dra nytta av ny teknik som pedago- giskt hjälpmedel. Detta kräver samverkan i utvecklings- arbete mellan aktörer som kommuner, landsting, SIH och Handikappinstitutet.

Här vill vi särskilt framhålla ett väsentligt motiv för att be— akta behov och bruk av ny teknik utöver det värde som är uppenbart i skolsituationen. Funktionshindrade har (vilket framgår av vårt utredningsarbete) mycket stora svårigheter att få tillträde till arbetslivet eller till en utvecklande och planerad sysselsättningsverksamhet. Vi menar att förutsätt- ningarna skulle kunna öka betydligt om man redan i barn- och ungdomsåren genom ny teknik kunde ge vana, metodik och självförtroende som breddar den enskildes register när det gäller senare arbete/sysselsättning.

3. Talbokstillgången för synskadade måste oundgängligen rustas upp så att grundskole- och gymnasieelever får till- gång till modern litteratur.

Vår bedömning är att behovet också finns hos en vidare mål- grupp som vi belyser i andra sammanhang: elever inom folk- bildning, sfi (svenska för invandrare) och funktionshindrade elever vid aktiveringskurser på folkhögskolor.

4. Förstärkning av läromedelsutbudet behövs vidare till döva, hörselskadade och till vissa personer med rörelsehinder. Här avses såväl aktualisering av förekommande utbud som en bredare användning av ny teknik.

5. SIH föreslås ges i uppdrag av regeringen att analysera hur behov av läromedel för elever med svåra läs- och skrivsv- årigheter (dyslexi) kan tillgodoses.

SIH bör för att förverkliga förslag enligt 3-5 ovan mot denna bakgrund som en engångsanvisning tillföras 4 mkr. för upp- rustning av läromedelsenheterna och för fortsatt utvecklings- arbete rörande tillgänglighetsskapande åtgärder inom olika ämnens läromedel för funktionshindrade. Ytterligare 1 mkr föreslås för stöd till de läromedel som TPB står för.

För närvarande svarar staten för merparten av kostnaderna för läromedelsförsörjningen för elever med funktionsnedsätt- ningar i grundskolan och gymnasieskolan. Eftersom det kom- munala ansvaret för skolan gäller alla elever menar vi att det är naturligt att kommunen aktivt tar det fulla ansvaret för erforderligt anpassade läromedel och pedagogiska hjälpmedel till elever med funktionshinder. Ett sådant förslag bör träda i kraft fr.o.m. den 1 januari 1995.

SIH och Skolverket bör i samverkan analysera kostnadskon- sekvenserna för en generell tillämpning av ny teknik inom olika ämnen, på olika stadier och för elevgrupper med olika teknikbehov på grund av funktionshinder. Analysen bör även uppta frågor som rör behov av personalutbildning (lärare, elevvårdspersonal m.fl.) för att den nya tekniken skall an- vändas effektivt.

10.9. Kostnader

Handikapputredningens förslag i detta kapitel leder till vissa merkostnader för staten. Förslagen innebär dock huvudsak- ligen merkostnader av engångskaraktär under den kommande femårsperioden.

Utredningens förslag för att möjliggöra vissa riktade in- satser inom kulturinstitutioners verksamhet medför en en- gångssatsning om 2 mkr som finansieras över statsbudgeten.

Inom radio- och tv-området medför förslaget om en utökning av direkttextade TV-sändningar och ett ökat antal specialpro- duktioner inte några merkostnader som belastar statsbud- geten, då publicservice-företagen finansieras av TV-avgiftsme- del. Kostnaderna för direkttextning av sändningstid uppgår enligt uppgift från SVT till ca 10 000 kronor per program- timme. En textning av halva nyhetsutbudet skulle uppgå till ca 75 000 kronor per vecka eller knappt 4 mkr årligen. Detta skall ses mot bakgnmd av att publicservice-företagen av riks- dagen tilldelas 2,6 mdkr av TV-avgiftsmedlen årligen under den kommande avtalsperioden. Direkttextningen av hälften av nyhetsprogrammen skulle således kosta knappt 2 promille av tilldelade medel. (Till detta kommer en andel för anpass- ning av 10 % av de egenproducerade programmen.)

Merkostnader för direkttextning uppstår dock också då ut- bildningstiden för personalen kan beräknas till ca 1,5 årslöner.

För övriga markbaserade TV—kanaler tillkommer motsva- rande kostnader som får täckas på det sätt företaget i övrigt finansierar sin verksamhet (väsentligen reklamintäkter).

Handikapputredningen föreslår vidare att de nuvarande statsanslagen till tidningar och tidskrifter bibehålls. Därut- över föreslås för att täcka insatser för att sprida LL-tidningen 8 SIDOR successivt under fem år 0,5 mkr/år, dvs. totalt 2,5 mkr. Denna kostnad finansieras över statsbudgeten.

Även förslagen som gäller bokområdet bygger på nuvarande system med särskilda statsbidrag. Här innebär utredningens förslag en uppräkning av anslagen till TPB och LL-stiftelsen med totalt 25 mkr för en femårsperiod. Finansieringen av detta får ske över statsbudgeten.

På läromedelssidan innebär utredningens förslag att 4 mkr ges som engångsanvisning för att upprusta läromedelsenhe—

terna vid SIH. Anslaget belastar statsbudgeten. 1 mkr anslås ytterligare till de läromedel som TPB står för.

Sammanfattningsvis innebär handikapputredningens för- slag en utgiftsökning om 48 mkr under den närmaste femår- sperioden för insatser inom områdena kultur-medier-lärome- del. Ökningen avser både kostnader av engångskaraktär och sådana som fördelas över vissa år för successivt genomförande.

Därtill kommer de samlade förslagen i andra delar av slut- betänkandet och huvudbetänkandet vilka underlättar till- gängligheten till kultur, exempelvis ändringar i plan- och bygglagen respektive rätten till grundläggande samhällsin- formation.

11 Resemöjligheter

Förslag

Kollektivtrafiken är basen i trafikförsörjningen. Den en— skilde skall kunna resa på egen hand även med de all- männa trafikmedlen. Kollektivtrafiken bör samordnas med färdtjänst och sjukresor på länsnivå.

Vi föreslår ändringar i lagen om handikappanpassad kollektivftrafik. Bussar skall ha plana insteg eller vara försedda med rullstolslyft. Långväga linje- eller beställ- ningstrafik skall ha rullstolstillgängliga toaletter. Rull- stolsbuma skall även kunna färdas kollektivt i tätort- strafiken. Tåg och motorvagnar skall ha minst en vagn som är fullständigt anpassad till funktionshindrade per- soners behov genom plant insteg eller rullstolslyft. Rull- stolstillgängliga toaletter skall finnas vid regional och interregional trafik.

Minst 50 % av alla avgångar skall ha anpassade färd- medel till år 2002. Samtliga skall vara fullt tillgängliga från år 2012 och vid flygplatser som inte har nosbryggor skall finnas lyftanordningar. Biljett-, kontroll- och in- formationssystem i samband med kollektivtrafik skall vara utformade och ha en teknik som kan användas och förstås av alla människor.

Regeringen eller myndighet som regeringen utser får meddela närmare föreskrifter om tidpunkt och genom- förande av våra förslag.

11.1. Inledning

Funktionshindrades resemöjligheter behandlades i vårt hu- vudbetänkande genom förslag om förbättringar av färdtjäns- ten. Förslagen innebar dels allmänna förbättringar genom avgifter i nivå med kollektivtrafiktaxan och införande av läns—

färdtjänst i hela landet, dels särskilda förbättringar för special- fordonsresenärer genom förslag till utvidgning av resandet under dygnet och kortare förbeställningstid. En utökning av antalet servicelinjer i kommunerna var ytterligare en del av våra förslag.

11.2. Anpassning av kollektivtrafiken

11.2.1 Trafikpolitiska beslut om handikappanpassning Utgångspunkten för arbetet med handikappanpassningen un- der 1980-talet har varit 1979 års trafikpolitiska beslut (prop. 1978/79:99, TU 18). I beslutet slogs fast att målet för trafik- politiken bör vara att tillförsäkra medborgarna en tillfreds- ställande transportförsörjning. Som en följd därav tillkom la- gen (1979:538) om handikappanpassad kollektivtrafik. I prop. 1978/79:99 anslöt sig föredragande statsrådet, i lik- het med samtliga instanser som yttrat sig över HAKO- ut- redningens betänkande, Handikappanpassad kollektivtrafik (SOU 197 5:68), till utredningens principförslag att målet bör vara en så långt möjligt fullständig anpassning av den kol— lektiva trafikapparaten till de funktionshindrades behov.

1979 års trafikpolitiska beslut innebar att statsmakterna valde att bedriva arbetet med handikappanpassningen genom att prioritera generella åtgärder. En utgångspunkt var att kollektivtrafiken skulle planeras så att permanenta speciallös- ningar för handikappade inte valdes som väg att lösa för- flyttningsproblemet.

I 1988 års trafikpolitiska beslut (prop. 1987/88:50, TU 15, rskr. 201) angavs att en helhetssyn borde anläggas på sam- hällets olika insatser — kommunal färdtjänst, bilstöd, handi- kappanpassning av kollektiva färdmedel och riksfärdtjänst — för att säkerställa handikappades förflyttningsmöjligheter så

att resurserna fördelades på ett så ändamålsenligt sätt som möjligt. Valfrihet angavs i beslutet som en grundläggande princip. För att stimulera anpassningen av kollektivtrafiken beslutade riksdagen om ett engångsstöd på 50 mkr till in- vesteringar i kollektivtrafikens terminaler och fordon, utöver de krav som fastställts av transportrådet i föreskrifter.

11.2.2. Lag, förordning och föreskrifter om handikappanpassning

Som en följd av 1979 års trafikpolitiska beslut tillkom lagen (1979:558) om handikappanpassad kollektivtrafik. Av lagen framgår att handikappades särskilda behov skall beaktas så långt det är möjligt i samband med att kollektivtrafik planeras och genomförs.

De två första paragraferna har följande lydelse.

1 5 Denna lag gäller handikappanpassning av kollektivtrafik. Med kollektivtrafik avses i lagen sådan trafik för personbe- fordran som tillhandahålls allmänheten mot ersättning. (änd- rad genom lag 1988:268)

2 & Den som har tillsyn över kollektivtrafik och den som utövar sådan trafik skall se till att trafiken anpassas med hänsyn till handikappade. Därvid skall följande iakttas.

När kollektivtrafik planeras och genomförs skall handikap- pades särskilda behov beaktas så långt det är möjligt.

De färdmedel som används skall så långt det är möjligt vara lämpade för handikappade resenärer.

Fram till den 31 december 1988 begränsades handikappan- passad kollektivtrafik enligt definitionen i 1 & till ”trafik för personbefordran som tillhandahålls allmänheten mot ersätt- ning och som bedrivs enligt turlista eller som taxitrafik”. Lag- ändringen innebär att i princip all trafik som erbjuds allmän- heten, även beställnings— och turisttrafik, täcks av lagen från och med den 1 januari 1989.

I förordningen (1980:398) om handikappanpassad kollektiv- trafik anger 2 och 3 åå den närmare inriktningen av anpass- ningen.

2 å Anpassningen skall ske i den takt och i den omfattning som bedöms skälig med hänsyn till syftet och till de tekniska och ekonomiska förutsättningarna hos dem som utövar trafiken.

3 5 Vid anpassningen skall hänsyn tas till de särskilda för— hållandena för kollektivtrafiken i tätortsområden. Vidare skall särskilt beaktas att kraven på säkerhet för resenärer och övriga tillgodoses.

De av transportrådet utfärdade föreskrifterna har utformats så att kraven på befintliga färdmedel är lägre än kraven på färdmedel som skall byggas. Så omfattar t.ex. de 1982 utgivna föreskrifterna för tunnelbanevagnar ett krav på att ventila- tionsfläktsystemet skall medge minst 25 luftomsättningar per timme om tunnelbanevagnen är byggd efter 1983. Är den byggd tidigare ställer föreskrifterna inga krav på ventilation.

11.2.3. Utvärdering av tio års anpassningsarbete

I rapporten (1990z3), Handikappanpassning av kollektivtrafi- ken — utvärdering av tio års anpassningsarbete, gör trans- portrådet en jämförelse av nuläget med målsättningen från 1979.

Transportrådet konstaterar att för människor med mer om- fattande förflyttningshandikapp har det inte skett några stör- re förbättringar. En fullständig tillgänglighet till de kollektiva färdmedlen, dvs. plana insteg, lyftar eller ramper vid alla färdmedel och alla knutpunkter/anhalter såsom terminaler, busshållplatser, järnvägsstationer etc. har hittills inte kunnat genomföras. Det har tidigare funnits tekniska problem som lagt hinder i vägen och det finns fortfarande en hel del problem att lösa vad gäller tillgänglighet. T.ex. är många av dagens

busshållplatser för små för att bussar med rullstolslyftar sä- kert skall kunna sätta av rullstolsburna passagerare.

Vidare påpekas att det återstår många brister i närmiljön, t.ex. Vägen mellan hemmet och tågstationen.

Förflyttningsvägar i gatumiljöer är riskfyllda. Enligt upp- gift i trafiksäkerhetsprogram 1990 om vårdstatistik för trafik- skador, var singelolyckor orsak till ca 90 % av ungefär 25 000 skadefall bland fotgängare per år och ca 70 % av 20 000 skade- fall bland cyklister. Vid singelolyckor utgör äldre personer en klar majoritet. I perspektiv av denna olycksstatistik och med tanke på vikten av bra förflyttningsvägar för att funktions- hindrade och äldre personer skall kunna ha möjlighet att använda kollektivtrafiken , behöver förbättringar genomföras.

För gravt förflyttningshandikappade är bristerna i den tota- la reskedjan hemmet — färdmedel — slutmål alltför stora. För dem har hittills andra lösningar erbjudits; lokal färdtjänst, riksfärdtjänst och egna speciellt handikappanpassade bilar.

En delinventering av terminaler och hållplatser med total uppräkning för hela landet gjordes av dåvarande statens plan- verk för några år sedan. En total upprustning till högsta tillgänglighetsstandard av hela kollektivtrafiknätet med ca 20 000 stadstrafikhållplatser och ca 100 000 landsbygdshåll- platser beräknades kosta omkring 3 miljarder kronor. Den prioriteringsordning som fastlades i utredningen, där en första etapp beräknades kosta knappt 1 miljard kronor, blev aldrig antagen. En viss upprustning har trots detta skett under sena- re ar.

Under den tioårsperiod som förflutit sedan lagen tillkom har emellertid trafikföretagens inställning till anpassningsfrågor- na blivit mer positiv. I dag finns kontakter etablerade mellan funktionshindrades organisationer och en hel del av trafikföre- tagen.

Transportrådet anser dock att trafikföretagen, och därmed också färdmedelstillverkarna, alltför ofta arbetar utifrån ett snävt företagsekonomiskt betraktelsesätt. De föredrar särlös- ningar framför en generell anpassning av trafiksystemet. Det vore enligt rådet en överdrift att säga att de är medvetna om den s.k. ansvars- och finansieringsprincipen, vilket för deras

del skulle innebära att de som en självklarhet beaktade an- passningsproblematiken redan på konstruktionsstadiet och tog kostnaderna därför som en naturlig del av den totala

kostnadsbilden.

11.2.4. Transportrådets synpunkter på målgrupper

Transportrådet framhåller att HAKO-utredningens bedöm- ning av antalet förflyttningshandikappade bör revideras. Rådet presenterar två olika statistiska bedömningar. Den ena är Handikappinstitutets rapport, Hur många? Statistik om handikapp, 1989. Antalet personer i åldersgrupperna 16-84 år med funktionsnedsättningar som kan innebära varierande grad av förflyttningshandikapp är enligt rapporten

1 140 000 personer med nedsatt rörelseförmåga — 108 000 personer med nedsatt syn — 682 000 personer med nedsatt hörsel 2 000 000 personer med allergier

Den andra bedömningen är .ord av Bertil Wilhelmson vid Göteborgs universitet. En rimlig uppskattning kan göras med följande indelning;

A. Mycket gravt för flyttningshandikappade. Användare av specialfordon i lokal färdtjänst. Riksfärdtjänstens potentiella målgrupp. Ofta rullstolsbrukare. Ca 50 000 personer.

B. Gravt förflyttningshandikappade. Taxianvändare i lokal färdtjänst (potentiellt). Ca 500 000 personer.

C. Lindrigt förflyttningshandikappade. Personer som med vissa svårigheter kan resa kollektivt. Ca 500 000 personer.

Omkring 80 % av ovanstående dryga miljonen människor är enligt denna bedömning 65 år eller äldre.

Målgruppen i samband med diskussionen om handikappan— passning är ofta ”äldre och handikappade”. Denna avgräns- ning innebär, enligt Wilhelmson, ett tillägg av en mycket stor grupp nämligen;

D. Äldre personer utan förflyttningshandikapp. Ofta an- vändare av olika anpassningsåtgärder, t.ex. servicelinjer. Ca 700 000 personer.

Vidare påpekas att uppskattningsvis 300 000 barnvagnar och barnkärror rullas omkring och ställer i princip samma krav på plant insteg som rullstolsbrukare.

11.2.5. Transportrådets framåtsyftande förslag

Transportrådet framhåller att under 1990-talet är det nödvän- digt att ytterligare steg tas mot en allt tillgängligare kol- lektivtrafik. När det gäller färdmedlen kan det viktigaste må- let sammanfattas i orden ”plant insteg”. I kombination med en helhetssyn på kollektivtrafiken där anpassningsåtgärderna samordnas till en användbar helhet är detta nyckeln till en kollektivtrafik som är tillgänglig för stora grupper rörelse- hindrade personer och som samtidigt blir enklare och smidiga- re att använda även för dem som inte är rörelsehindrade.

Följande framåtsyftande förslag lämnas av rådet med målet att nå en tillgänglig kollektivtrafik.

Den interregionala tågtrafiken bör anpassas så att rullstols- burna enkelt kommer på och av alla tåg, åtminstone i en vagn i varje tågsätt.

Service och information måste förbättras inom tågtrafiken. Därtill måste astmatiker och allergiker erbjudas en ren miljö.

Regionaltåg bör konstrueras med plant insteg. Bussar i tätortstrafik bör ha ett helt plant insteg. Det är viktigt att det går snabbt och enkelt att komma på och av bussen. Rullstolslyftar är av det skälet mindre lämpliga.

Information skall vara lätt att förstå, lätt att nå, uttömmande och korrekt. Trafikpersonalen måste ha den utbildning som krävs för att kunna möta behoven hos funktionshindrade och äldre.

Gatukontor och vägverk måste ta sitt ansvar för att göra den omgivande gatumiljön så framkomlig som möjligt. Särskilt un- der vintertid behövs speciella insatser.

Servicelinjer är en trafikform som uppfyller kraven på lättåt- komlighet, enkelt insteg och trygghet under resan och som därför bör utvecklas.

Bussar i långväga trafik eller beställningstrafik måste göras tillgängliga genom lyftar eftersom det är tekniskt mycket svårt att åstadkomma så låga golv att insteget blir plant.

Transportrådet har i sin rapport inte närmare belyst situatio- nen inom luftfarten eller inom fartygsområdet.

11.3. Utvecklingen av transporters anpassning i USA och EG 11.3.1 Anpassning i USA

I Americans with Disabilities Act (ADA) som gäller från den 1 juli 1990, anges regler för allmänna färdmedel, dvs. bussar, rälsfordon och motsvarande fordon samt tillhörande byggna- der och serviceinrättningar. ADA reglerar även flygterminal er och serviceinrättningar vid sådana terminaler samt allmänna transportmedel till och från flygplatser. Däremot är flyg som färdmedel reglerat i en annan lag.

ADA omfattar allmänna färdmedel oavsett om de drivs av samhälleliga eller privata företag. När det gäller färdmedel och byggnader är det t.ex. inte tillräckligt att en buss eller byggnad är utrustad med hiss. Hissen måste också fungera och finnas till hands när den behövs. Personalen måste därtill klara av att använda utrustningen och att bemöta funktions- hindrade personer på ett lämpligt sätt. För detta ställer ADA krav på utbildning av personalen.

N är det gäller nya fordon anger lagen ett förbud för allmän- na transportföretag att köpa in eller hyra nya bussar (oavsett storlek) för linjetrafik, nya tåg (pendeltåg, snabbtåg, regional- tåg osv.) senare än 30 dagar efter det att lagen trätt i kraft om dessa inte är tillgängliga för handikappade inklusive rull- stolsburna. Vid inköp eller hyra av begagnade buss- och räls- fordon skall demonstrerbara försök göras att skaffa fordon som är tillgängliga för funktionshindrade. På existerade tåg skall snarast möjligt, eller senast inom fem år minst en vagn vara tillgänglig för personer med funktionshinder.

Renoverade fordon som har en avsedd livslängd av minst tio år, skall så långt det är möjligt göras tillgängliga för personer med funktionshinder.

Om transportföretag inte kan leva upp till dessa regler, måste man erbjuda speciallösningar som ger funktionshindra- de samma transportservice som det ordinarie systemet erbju- der.

Nya anläggningar som tas i bruk för transportverksamhet skall vara tillgängliga för personer med funktionsnedsättning.

Vid renovering av befintliga anläggningar måste försök göras att anpassa dessa till funktionshindrades behov.

Nyckelstationer i alla slags tågsystem skall göras tillgäng- liga snarast möjligt och senast tre år efter att lagen trätt i kraft. Om det är fråga om extraordinärt kostsamma ombygg- nader av nyckelstationer kan ministern för transportfrågor ge respit upp till 20 år. Alla stationer för intercity-tåg skall göras tillgängliga snarast möjligt, dock ej senare än 20 år efter lagens ikraftträdande.

Transportföretagens nyinköp av bussar beräknas mot bak- grund av vad lagen föreskriver bli i genomsnitt 4 300 fordon per år under de kommande fem åren. Av dessa nya bussar bedöms 55-60 % bli utrustade med liftar oavsett ADA. Mer- kostnaden per buss, 10 000-15 000 USD (1990 års priser) be- räknas därför på 1 900 bussar och ger en sammanlag merkost- nad på 20-30 miljoner USD per år. Merkostnaderna för under- håll bedöms bli 1 500 USD per fordon och år. Detta ger en ökning från 2 miljoner USD år 1990 (befintliga bussar) till 15 miljoner USD år 1994.

För tåg och stationer bedöms att kostnaden blir avsevärd — flera hundra miljoner USD — fördelade under de närmaste tjugo åren.

Följden av diskriminering kan bli bötesstraff på upp till 50 000 USD och vid upprepad diskriminering 100 000 USD. Andra verkningar kan bli att skadestånd utdöms och/eller att domstolen ålägger vederbörande person eller verksamhet att vidta åtgärder för att undvika fortsatt diskriminering.

11.3.2. Utvecklingen inom EG

Mellan 12 och 14 % av EG—s invånare bedöms ha någon form av funktionshinder som gör det svårt eller omöjligt för dessa personer att använda konventionella allmänna transporter. Den aktuella utvecklingen av regleringar på EG-nivå följer två linjer. Den ena avser pågående arbete inom EG-kommis— sionen och EGs ministerråd (COM/90/588 final). EG-kommis— sionen har i februari 1991 formulerat förslag som syftar till att förbättra funktionshindrade personers möjligheter på arbets- marknaden. För att de bättre skall kunna ta och klara av ett

arbete måste, enligt kommissionen, bl.a. säkerhets- och hälso- riskerna minimeras i samband med transporter till och från arbetet. För detta krävs att resornas tillgänglighet förbättras. Kommissionen föreslår att kostnadsfrihet för ledsagare skall gälla ialla länder vid ingången till 1995 och att transportsys- temen skall vara tillgängliga från 1998. När det gäller medel för att göra transportsystemen tillgängliga lämnas utrymme för flexibilitet. Om inte tillgänglighet kan nås genom teknisk anpassning av fordon och terminaler tillåts personell assi- stans.

Den andra utvecklingslinjen utgår från European Conferen- ce of Ministers of Transport (CEMT), där även Sverige med- verkar med representanter. Det arbete som har utförts inom CEMT handlar om hur fordon bör utformas och hur system och linjer bör sammanfogas. Tekniskt, ekonomiskt och driftsmäs— sigt mycket goda låg-golvsbussar har t.ex. utvecklats och kom- mit till användning i bl.a. f.d. Västtyskland och Nederländer- na. CEMT har i november 1990 antagit en resolution som om- fattar ställningstaganden i fråga om bussar och tåg. De anser att de internationella regleringar som finns för bussar måste skärpas så att bl.a. mer ledstänger och kontrastfärger blir norm för all allmän trafik. CEMT vill även ha till stånd en internationell reglering som försäkrar att nya bussar är av låggolvskaraktär. Om aktuella driftsförhållanden hindrar an— vändning av låggolvsbussar bör alternativa medel för nivåtill- gänglighet utforskas.

Alla nya trafiksystem på räls och snabba transitsystem i tätorter bör, enligt CEMT, utformas med plant insteg mellan plattform och fordon. Snabba förbättringar bör också ske i fråga om tillgängligheten till nationella och lokala tågsystem. Även för den internationella tågtrafiken behövs snabbt nya normer för tillgänglighet bl.a. normer för liftar, storlek på lyftplattformar, lyftkapacitet, säkerhetsåtgärder, tillgänglig- het till toaletter och utformning av tågens inre i andra av- seenden. Ett mål är att både stationer och vagnar skall vara tillgängliga så att rullstolsburna inte skall behöva lämna sina rullstolar vid förflyttning.

Ekonomiska bedömningar har gorts i viss utsträckning när det gäller anpassning av den ordinarie kollektivtrafiken. EG- kommissionen anger därmed att låggolvsbussar är upp till

20— % dyrare än ordinarie bussar och att anpassade spårvagnar höjer kostnaderna ytterligare 10 %. Successivt ökad konkur- reins antas av kommissionen leda till kostnadsreduktioner. Kommissionen gör en jämförelse mellan handikappanpassad kollektivtrafik och specialiserad transportservice och anger att den senare är 30 % dyrare än transporter med bussar som gorts tillgängliga.

11.4. Diskussion 11.4.1 Samma möjligheter för funktionshindrade som för andra att resa och förflytta sig

I vårt huvudbetänkande redovisar vi som mål att fimktions- hindrade personer skall kunna tillförsäkras samma villkor när det gäller resor och möjligheter att förflytta sig som med- borgarna i gemen. Vi anger vidare att kollektivtrafiken skall vara basen i trafikförsörjningen även för funktionshindrade och att färdtjänst skall vara ett komplement till de allmänna kommunikationerna. Vårt mål är en kollektivtrafik för alla, där inriktningen är en klar förbättring av förflyttningsmiljöer, terminaler och färdmedel.

Våra förslag om färdtjänsten innebär förutom förbättringar i resevillkor, bl.a. länsfärdtjänst, att färdtjänstresor skall kunna ske med taxor motsvarande kollektivtrafiktaxan i den kom- mun och i det län där den enskilde är hemmahörande. Syftet med förslaget är i första hand att tillförsäkra en god standard för människor med omfattande funktionshinder som i nuläget är helt beroende av att använda färdtjänst, antingen med taxi eller med specialfordon.

Vi vill markera hur viktigt det är att den enskilde skall kunna resa på egen hand även med de allmänna trafikmedlen. Den service som ges funktionshindrade i samband med färd- tjänst måste på motsvarande sätt, anser vi, ges av kollektiv- trafikens anställda. Vi menar därför att den enskilde måste ges det stöd som behövs till följd av funktionsnedsättningen antingen detta gäller hjälp vid på- och avstigning, fastspän- ning av rullstol, hjälp under resan, hjälp med bagage eller annan liknande service.

11.4.2. En effektivare trafikorganisation i län och kommuner

Vi vill här fördjupa frågan om ett samlat ansvar för färdtjänst och kollektivtrafik och redovisar två modeller för att genom- föra detta. En modell är, menar vi, att trafikhuvudmannen i länet ges ett lagfäst ansvar för både kollektivtrafik och färdtjänst. Ett sådant samlat ansvar för ordinarie kollektivtrafik, servicelin- jer och färdtjänst kan regleras i lagen (1978:438) om huvud- mannaskap för viss kollektiv persontrafik. I lagen kan skrivas in att trafikhuvudmannen, förutom ansvar för lokal och regio- nal linjetrafik för persontransporter, har ansvar även för be- ställningstrafik i form av färdtjänst. Överflyttningen av färd- tjänstansvaret innebär i sin tur att ändring bör ske i social- tjänstlagen (1980:620) så att stadganden om färdtjänst i 10 å tas bort.

En annan modell är att kommunerna och trafikhuvudman- nen i respektive län avtalar om att trafikhuvudmannen skall upphandla och samordna färdtjänsten samt ombesörja legiti— mering.

Lagreglering om samlat ansvar

I den lagreglerade modellen ges trafikhuvudmannen det sam- lade ansvaret för all trafikförsörjning i länet och kan styra upphandling och samordning av trafik inom de olika trafiksys- temen. Det är en direkt tillämpning av vårt synsätt angående ansvars- och finansieringsprincipen, dvs. att varje sektor i samhället skall tillse att funktionshindrade på ett så järn- bördigt sätt som möjligt kan få del av serviceutbudet inom varje sektor. Kostnader för anpassning skall finansieras på samma sätt som sektorns verksamhet i övrigt. Med en sådan lösning bör också tydliga incitament för huvudmannen skapas för att ordna transportlösningar som är kostnadseffektiva. Minskade kostnader inom färdtjänsten till följd av förbättrad samordning mellan trafiksystemen och anpassning av kol-

lektivtrafiken kan tillgodoräknas kollektivtrafiken och stan- nar inte inom färdtjänsten. Finansieringen av färdtjänsten och den kollektiva trafiken får därigenom formen av kommunice- rande kärl. Effektivare lösningar ger i sin tur finansiellt ut- rymme för att förbättra färdtjänsten för de personer som ound- gängligen behöver den och för att genomföra högre anpassning av kollektivtrafiken. För att påskynda denna utveckling har vi i huvudbetänkandet föreslagit ett stimulansbidrag på 50-100 mkr per år i 4-5 år.

Utöver fördelar när det gäller att nå fram till en god balans mellan olika kollektivtrafiksystem har en sådan organisering också betydelse för kollektivtrafikens attraktivitet mer all- mänt. Genom större kunskapsmässig, personell och finansiell styrka kan lättare olika gruppers särskilda resbehov tillfreds- ställas genom kollektivtrafik. Bekväma och flexibla lösningar kan nås för alla resande genom användning av bättre sam- ordningsteknik, introduktion av nya typer av kombifordon, varierande fordonsstorlekar, ”ring-så-hämtar-vi-strategier”, mer utvecklade modeller för matartrafik etc. För funktions- hindrade innebär ett samlat ansvar också att den undantagssi- tuation som kan uppfattas gälla med nuvarande särskilt orga- niserade färdtjänst kan bytas ut mot delaktighet i en allmän trafikform. En sådan förändring har på sikt en attitydpå- verkande funktion. Genom att forma en kollektivtrafik för alla blir det också självklart för var och en att ingen skall ute- stängas. Ett samlat ansvar kan också anses ligga i linje med EG—kommissionens förslag om transportsystemens tillgänglig- het från år 1998 m.m. enligt ovan.

Överföring av färdtjänsten till trafikhuvudmannen innebär kompetensförändringar eftersom trafikhuvudmannen är kon- stituerad på olika sätt i landet. Huvudprincipen är att lands- ting och kommuner gemensamt är huvudman men varianter finns där landsting ensamt samt stad och landsting gemen- samt är huvudman. I samtliga fall kommer överförandet av ansvar för färdtjänst att innebära väsentliga finansiella för- ändringar. Skatteväxling mellan kommuner och landsting blir sannolikt nödvändig.

Till ett lagfäst samlat ansvar hör att ge legitimation för färdtjänst till personer som på grund av funktionshinder eller besvärliga resrelationer inte kan använda aktuella ordinarie trafikmedel eller servicelinjer. Färdtjänstlegitimering ges i dag antingen som en allmän service enligt 5 och 10 åå social- tjänstlagen eller som bistånd enligt 6 å samma lag. Kommu- nerna ansvarar för legitimering förutom i Stockholms län där en särskild nämnd under landstinget legitimerar och ansvarar för färdtjänsten i länet med utgångspunkt från avtal med länets kommuner. Legitimeringen bygger i detta fall på ut- redningar som görs av kommunernas hemtjänstassistenter.

En legitimeringsfunktion hos trafikhuvudmannen innebär att myndighetsuppgifter som i dag sköts av kommunen tillförs trafikhuvudmannen. Flertalet trafikhuvudmän i landet har organiserat sin länstrafik i form av aktiebolag. Regerings- formen 11 kap. 6å anger att förvaltningsuppgift som inne- fattar myndighetsutövning kan överlämnas till bl.a. bolag un- der förutsättning att det sker med stöd av lag. För att tyd- liggöra att trafikhuvudmannen ensam har färdtjänstansvar kan, utöver borttagande av stadgande om färdtjänst i 10 å socialtjänstlagen, en särskild lag behöva införas som anger att färdtjänst söks hos trafikhuvudmannen och inte kan sökas hos kommunen i samband med biståndsprövning.

En lagreglerad modell av detta slag bör enligt vår mening ge den enskilde förvaltningsrättsliga besvärsmöjligheter i fråga om färdtjänst så att i lagen anges såväl färdtjänstens service- funktion som den enskildes rätt att besvära sig hos domstol.

Lagreglering för att nå ett samlat ansvar kan antas ha olika fördelar. Den främsta är givetvis en full tillämpning av an- svars- och finansieringsprincipen. Därtill kommer positiva in- citamentseffekter och att det skapas entydighet om färdtjäns- tens funktion som komplement till kollektivtrafiken. Andra fördelar är att även samhällsbetalda resor i övrigt sjukresor och riksfärdtjänst — kan anknytas vid samma tidpunkt och lagfästas som ett trafikhuvudmannaskapsansvar. Ändringar i kompetensfrågor mellan landsting och kommuner till följd av att huvudmannen tar över färdtjänst ger i så fall skäl, menar vi, att ta ett samtidigt och samlat grepp även över sjukresor och riksfärdtjänst.

Finansiella underskott i nuvarande länstrafik bekostas av ägarna — i allmänhet kommuner och landsting — med ut- gångspunkt i avtal. Avtalskonstruktionerna för denna finans- iering skiftar mellan länen. En modell med lagfäst ansvar för trafikhuvudmannen att ombesörja färdtjänst och eventuellt sjukresor och riksfärdtjänst innebär inte någon ändring när det gäller avtalsförfarande eller möjligheten att ha varierande typer av avtal. Problemet gäller istället kompetensfrågorna och att fördelningen av skatteuttag mellan huvudmännen måste ha lösts som en bas för avtal.

Avtal om om samlat ansvar

Den andra modellen för ett samlat ansvar för färdtjänst och kollektivtrafik bygger på avtal mellan kommunerna och tra- fikhuvudmannen i länet. Genom avtal ges trafikhuvudman- nen finansiella resurser och uppdrag att upphandla och att samordna lokal och regional färdtjänstservice. Denna uppgift utförs av huvudmannen utifrån en helhetssyn på transport- efterfrågan och trafiklösningar. I förhållande till entreprenörer sluter trafikhuvudmannen avtal som ger bästa pris i förhål- lande till specificerade kvaliteter.

Samordning av samhällsbetald trafik genom avtal förekom- mer redan i landet. För sådan samordning finns ett stort och växande intresse till följd av behovet att minska kostnaderna för olika slag av beställningstrafik. I flera län tar länstrafiken aktiv del i utredningar och genomförande. Idén är att sam- ordna genom beställningscentraler som ägs av dotterbolag till länstrafiken eller av de parter som medverkar. Målet är att samordna ansvar, administration och själva transporterna som utöver färdtjänst och sjukresor även kan omfatta skolskjuts- verksarnhet. Samordningen av kompletterande beställnings- trafik med personbil och normal linjetrafik är mer ovanlig men har förutsättningar att utvecklas. Kopplingen mellan taxitra- fik och ordinarie kollektivtrafik finns bl.a. i Östergötlands länsfärdtjänst.

Kommunal legitimering samt upphandling och samordning genom länstrafiken tillämpas bl.a. i en del av Örebro län. I ett kostnadsavtal mellan var och en av fyra anslutna kommuner och länstrafiken garanteras en takkostnad för respektive kom- mun. Takkostnaden baseras på tidigare års färdtjänstkostna-

der plus index för prisökningar. Om länstrafikens verkliga kostnader överstiger takkostnaden plus index så att förlust uppstår, kan förlusten kvittas mot eventuell Vinst under näst- följande två år. Utöver denna regel om kvittning av förlust finns en om delning av vinst. Om en effektiv samordning hos länstrafiken innebär vinst delas denna mellan länstrafiken och kommunerna. Konstruktionen med en takkostnad innebär en press på länstrafiken att vara effektiv.

Fördelen med legitimering genom respektive kommun är närheten mellan sökande och beslutande myndighet. Nack- delen är risken för bristande information hos legitimeraren om de transportlösningar som finns utöver färdtjänst med taxifor- don. En annan nackdel är att ansvars- och finansieringsprinci- pen naggas i kanten. Trafikhuvudmannen har inte hela an- svaret i sin hand och har därmed inte lika stort incitament att förbättra anpassningen av den ordinarie kollektivtrafiken. Risk finns att trafikhuvudmannen enbart blir en administra- tör av färdtjänsten istället för en kreatör av nya trafiksystem som kan minska volymen av färdtjänstresande.

Besvärsmojligheter

Avtalsmodellen förutsätter ingen ändring av nuvarande praxis i det fall legitimeringsfunktionen kvarstannar hos kommuner- na. Om däremot en central legitimering genomförs inom län kommer färdtjänst att ges som en allmän service enligt regler som alla kommuner i länet är överens om. För personer som i sin kommun tidigare fått legitimation genom biståndsbeslut blir det en ändring i fråga om typ av beslut, men ingen mar- kant ändring i sak eftersom biståndsansökan i den egna kom- munen och besvärsmöjlighet utgör en grund för den enskildes rättigheter.

En lagreglerad modell med överföring av färdtjänstansvar till trafikhuvudmannen och upphävande av stadganden om färdtjänst i socialtjänstlagen, innebär behov att stärka den enskildes rättsmöjligheter genom att besvärsrätt införs i hu- vudmannaskapslagen och dessutom att färdtjänstens service- funktion definieras. För att tydliggöra att beslut om färdtjänst enbart fattas av trafikhuvudmannen kan det bli nödvändigt att lagfästa att färdtjänst fortsättningsvis inte är ett kommu- nalt ansvarsområde.

Slutsats

Utvecklingen runt omkring i landet går mot allt mer av sam- verkan mellan huvudmän och samordning av kollektivtrafik, färdtjänst och sjukresor, vilket har sin yttersta grund i behovet av att bromsa kostnadsutvecklingen för samhällsbetalda transporter med ett samtidigt bibehållande av utveckling av kvalitet. Dessa förhållanden samt överförandet av det admini- strativa och ekonomiska ansvaret för sjukresor till landstingen från den 1 januari 1992, en förväntad kommunalisering av ansvaret för riksfärdtjänsten, liksom vårt eget förslag i huvud- betänkandet om specificerade mål för färdtjänsten, bl.a. läns- färdtjänst, talar entydigt för en länssamordning av de sam- hällsbetalda transporterna.

En lagfäst modell kan i förhållande till avtalsmodellen be- dömas vara ett mer kraftfullt instrument för samordning av kollektivtrafik samt kompletterande färdtjänst och sjukresor. Istället för nuvarande organisatoriska splittring får, enligt denna modell, en enda myndighet ansvar för upphandling och samordning av all trafik i länet. Legitimering för färdtjänstre- sande sköts då av samma organisation oberoende av om resan- det sker lokalt, i län eller interregionalt.

En lagfäst modell som omfattar kollektivtrafik, färdtjänst på alla nivåer och sjukresor är alltså en tilltalande lösning. Vi konstaterar också att en utveckling pågår mot frivillig sam- verkan samtidigt som betydande andra förändringar sker i kommunerna. Under de närmaste åren får de exempelvis ett utvidgat avsvar för äldre och funktionshindrade personer till följd av den s.k. ädelreformen, våra egna förslag med bl.a. nytt kommunalt ansvar enligt LSS samt förändrade statsbidrags- regler (prop. 1991/92:150). Detta gör sammantaget att vi i första hand förordar en konsekvent tillämpning av den s.k. avtalsmodellen inom ramen för nuvarande regelsystem för kollektivtrafiken, färdtjänsten och sjukresorna. Det bör därför ankomma på huvudmännen i varje län att besluta när och hur en sådan modell skall tillämpas.

Erfarenheterna av avtalsmodellens tillämpning skall, anser vi, samlat följas upp och en prövning av en framtida modell ske senast år 1996. Därmed möjliggörs också en kontrollstation

innan en eventuell förändring om enhetlighet inom EG träder i kraft fr.o.m. år 1998.

För att prövningen av en lagfäst modell skall kunna ske senast år 1996 skall de kompetens- och finansieringsmässiga förutsättningarna för modellen klaras ut genom att besluts- underlag tas fram som bl.a. omfattar effekterna av en lagregle- ring.

11.5. Anpassning av färdmedel, terminaler och miljöer 11.5.1 Handikapporganisationernas förändringskrav

AV transportrådets utvärderingsrapport och remissinstanser- nas synpunkter framgår att problemen i trafikförsörjningen för funktionshindrade personer, inte bara gäller kollektivtrafi- ken utan i än högre grad miljöförhållanden som regleras i plan- och bygglagstiftningen. Därutöver vill vi betona vikten av god information och service för ett tryggt och ändamålsen- ligt resande.

Bristerna i hela reskedjan miljöer, terminaler, färdmedel samt även information och service — bekräftas av handikapp- organisationerna i svar på en enkät som vår utredning till- ställt dem. Frågorna i enkäten har bl.a. gällt uppenbara och väsentliga hinder i användningen av kollektivtrafiken samt organisationernas tre viktigaste förändringskrav när det gäl- ler anpassning. Elva riksorganisationer har svarat. Föränd- ringskraven redovisas kortfattat enligt följande.

De handikappades riksförbund (DHR) uppger som sina vikti- gaste krav: Plana insteg. Bättre miljö i och utanför färdmedel och terminaler. Praktisk hjälp.

Synskadades riksförbund (SRF): Förbättrad orienterbarhet i miljöer och terminaler. Personlig service. Tillgänglig informa- tion.

Neurologiskt handikappades riksförbund (NHR): Nivåfria in- steg. Tillgängliga toaletter. Personlig service och hjälp med bagage.

Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar

(RBU): Tillgänglighet för rullstolsburna personer genom till- räckligt breda dörrar och plana insteg.

Förbundet blödarsjuka i Sverige (FBIS): Terminaler och färd- medel som är anpassade till rörelsehindrades behov. Närhet till kommunikationer. Ingen trängsel, inga köer och sittplatser un- der väntan och på färdmedlet.

Hjärt- och lungsjukas riksförbund (RHL): Bussar i beställ- nings- och längre linjetrafik med hiss, plant golv och rymlig toalett. Åtgärder för att minska gångavstånd.

Hörselskadades riksförbund (HRF): All information som idag ges akustiskt om avgångar, ankomster, förseningar etc. skall även ges visuellt. Bra ljudmiljö och teleslingor installerade vid kassor och informationsdiskar. Ökad handikappkunskap hos anställda som leder till positiva attityder.

Riksförbundet mot astma-allergi (RmA): Rätt till helt rökfri miljö. Möjlighet att åka kollektivt utan att behöva ha närkon- takt med djur. Bättre städning av de gemensamma färdmedlen.

Riksförbundet för mag— och tarmsjuka (RMT): Toaletter på terminaler och i fordon. Vid längre resor, kost som är lämplig.

Svenska Celiakiförbundet: Vid längre resor med tåg, flyg eller båt önskas bröd utan gluten-, komjölks- och sojaprotein. Utbildning och information till personalen i kollektivtrafiken.

Riksförbundet för Social och Mental Hälsa (RSMH): För per- soner med fobisk ångest, rätt till individuella transportlösning- ar.

Betydelsen av trygghet i resandet — service, information och attityder bekräftas både av handikapporganisationerna och genom senare års forsknings- och utvecklingsarbete. Vi förut- sätter att arbetet med detta fortsätter att utvecklas, bl.a. ge- nom diskussioner mellan handikapporganisationer och myn- digheter/entreprenörer och genom forskning.

11.5.2. Lagstiftningen

Lagen (1979:558) om handikappanpassad kollektivtrafik gäl- ler sådan trafik för personbefordran som tillhandahålls all- mänheten mot ersättning. Av 2 å framgår att lagen är koncen- trerad till anpassning av färdmedlen.

2 å Den som har tillsyn över kollektivtrafik och den som utövar sådan trafik skall se till att trafiken anpassas med hänsyn till

handikappade. Därvid skall följande iakttas.

När kollektivtrafik planeras och genomförs skall handikap- pades särskilda behov beaktas så långt det är möjligt.

De färdmedel som används skall så långt det är möjligt vara lämpade för handikappade resenärer.

Plan- och bygglagen (1987 :10) omfattar, som framgår av kapit- let om plan- och byggfrågor, bestämmelser för planering av mark och vatten och för byggande. I lagens 2 och 3 kap. finns bestämmelser om tillgänglighetskrav i samband med bebyg- gelsemiljöns utformning, ny- och ombyggnation av byggnader samt krav som gäller vid ianspråkstagande av tomter och anordnande av allmänna platser. I 17 kap. 21 å finns bestäm- melser med referens till lagen om handikappanpassad kol- lektivtrafik. Paragrafen har följande lydelse.

21å Bestämmelserna i 82aå tredje stycket byggnadsstadgan (1959:612) om handikappanpassning av vissa byggnader skall fortfarande tillämpas.

82 a å tredje stycket byggnadsstadgan har följande lydelse:

Bestämmelserna i 42 aå första stycket om handikappanpass- ning skall tillämpas även i fråga om byggnad, som har uppförts före den 1 juli 1977 eller för vilken byggnadslov har beviljats före nämnda dag, om det i byggnaden finns utrymme för resan- de i sådan kollektivtrafik som avses i lagen (1979:558) om handikappanpassad kollektivtrafik. Därvid skall tillses att så- dant utrymme anordnas så att det uppfyller skäliga anspråk på handikappanpassning. Regeringen eller myndighet som rege- ringen utser föreskriver vid vilken tidpunkt anpassningen skall vara slutförd.

Plan- och bygglagen täcker in krav på tillgänglighet i nybygg- nad eller nyanläggning av byggnader, tomter och allmänna platser. Vidare är om- och tillbyggnad av byggnader reglerad. Även bestämmelser för äldre terminalbyggnader finns knutna till lagen. Någon 1 föreskrifter avgränsad tidpunkt då äldre terminalbyggnader skall vara anpassade finns dock inte.

Vad som saknas i plan- och bygglagen är bestämmelser om hållplatser för kollektivtrafik där hållplatsen inte finns i en byggnad. AV det skälet föreslår vi i kap. 9 att ett stadgande om hållplatser sker i 3 kap. 20 å plan- och bygglagen.

11.5.3. Plan— och byggfrågomas betydelse för resandet

I kapitel 9 om utformning av boende och miljö för funktions- hindrade föreslår vi ändring i plan- och bygglagen så att till- gänglighetsaspekter ges samma dignitet som hälsa och säker- het m.fl. frågor när det gäller länsstyrelsens möjlighet att häva kommunala planer. Vidare föreslår vi att en skärpning av plan- och bygglagen skall ske i fråga om tillgänglighet till gatumiljöer och allmänna lokaler. Vi understryker hur viktigt det är med en ordentlig upprustning av gator och lokaler och lägger förslag om ett tioårigt anpassningprogram.

I detta avsnitt skall vi ge några ytterligare synpunkter på frågan om förflyttningsmiljöer. Det stora problemet är, menar vi, de många befintliga terminalerna, hållplatserna och gatu- miljöema som är dåligt anpassade till personer med rörelse— och orienteringshinder.

Från vår sida vill vi särskilt understryka vikten av att terminaler har tillgängliga och användbara toaletter och att information vid stationer kan ges så att personer med hörsel- och synnedsättningar kan tillägna sig informationen. Vi vill också framhålla att ramper måste finnas vid terminaler och hållplatser i den mån kraven på tillgänglighet inte uppfylls genom fordon med plana insteg eller installerad lyft.

När det gäller gatumiljöer vill vi framhålla att trottoarkan- ter skall fasas så att rullstolsburna kan komma fram samt att gångstråk görs hinderfria med tanke på personer som har synnedsättningar. I det senare fallet finns erfarenhet från bl.a. Nederländerna och Storbritannien där systemlösningar med ledstråk har prövats. För att inte avfasade trottoarkanter skall ge upphov till problem för personer som har synnedsättningar förslår vi att avfasade kanter förses med gurnmimatta med knottrer enligt modell som har prövats i Nederländerna.

11.5.4. Ändring i lagen om handikappanpassad kollektivtrafik

Funktionshindrades möjligheter att resa med kollektivtrafi- ken förutsätter att såväl färdmedel som gatumiljöer, terrnina-

ler och hållplatser är tillgängliga. Det förutsätter också att väghållningen inte minst vintertid är sådan att funktions- hindrade kan ta sig fram.

Lagen om handikappanpassad kollektivtrafik anger regler för färdmedlens anpassning. För att tydliggöra att kollektiv- trafiken sett från den funktionshindrades synvinkel är en hel- het och bygger på ett samspel av anpassning i hela reskedjan anser vi att det är motiverat att ange detta samspel genom att i lagen om handikappanpassad kollektivtrafik införa en para— graf som hänvisar till de delar i plan- och bygglagen som gäller tomter, allmänna platser, byggnader och terminaler.

Vidare menar vi att lagen om handikappanpassad kollektiv- trafik behöver ändras så att begreppet resenär med funktions- hinder används istället för ordet handikappad. Ändringsför- slaget följer av Vårt synsätt att handikapp inte skall ses som en egenskap hos en person utan som ett förhållande mellan en funktionshindrad person och omgivningen.

Vi anser också att 2 å, andra stycket bör utgå. Efter mer än tio års anpassningsarbete finns inte skäl, menar vi, att ha kvar skrivningar i lag som har en diskriminerande utformning genom att ange att handikappades särskilda behov skall be- aktas ”så långt det är möjligt”. Funktionshindrade personers behov skall självklart beaktas fullt ut och utan inskränk- ningar.

I fråga om anpassning av färdmedel vill vi göra en viss ändring i lagen och markera att regeringen eller myndighet som regeringen utser skall föreskriva vid vilken tidpunkt an- passningsåtgärderna skall vara slutförda. Vi anger i nästa avsnitt de tidpunkter som vi anser lämpliga.

Vi vill även lagfästa att handikappombudsmannen får med- dela förelägganden om föreskriven anpassning av färdmedel. I beslut om föreläggande skall handikappombudsmannen kun- na sätta ut vite. Handikappombudsmannens roll och rättsme- del redovisas i kapitel 15 om bevakning av funktionshindrades likställighet med andra invånare.

11.5.5. Standard på färdmedel

Vi anför i huvudbetänkandet att vi delar transportrådets syn- sätt i utvärderingsrapporten (1990:3) att anpassningen av kol-

lektivtrahken spårbunden trafik, bussar, flyg och fartyg — skall fortgå och vidareutvecklas under 1990-talet för att en kollektivtrafik för alla skall kunna skapas. Vår kritik av rå- dets mål för 1990-talet gäller i huvudsak oklarhet angående tidpunkterna för genomförande av nya åtgärder. Vår avsikt här är att ange tidpunkt och krav beträffande nya färdmedel som går utöver transportrådets föreskrifter. Vidare skall vi ange operationella mål för trafikering vilket innebär krav riktade till transportföretag även i fråga om befintliga fordon.

Bussar

Totalt finns det omkring 13 500 bussar i landet. AV dessa används ca 10 000 i tätorts— och länstrafik. Antalet nyregistre- rade bussar per år är drygt 1 000 vilket innebär att mer än 3 000 fordon är anpassade enligt de föreskrifter som gäller för 1989 och senare års modeller. Livslängden för bussar brukar vanligen beräknas till ca 15 år.

Transportrådets föreskrifter för bussar åtskiljer sådana for- don som är byggda för 13 eller fler passagerare och fordon för mindre antal passagerare. Kraven på insteg i de större fordo- nen är att i minst en dörröppning skall den första fotstegshöj- den över vägbanan inte överstiga 200 mm. Bussen skall vara eller bli lättillgänglig för rullstol.

På bussar vill vi ställa det generella kravet att dessa från 1995 års modell antingen skall vara av låggolvskaraktär med plant insteg eller vara försedda med rullstolslyft.

Därtill vill vi ställa kravet på bussar som används i lång- väga linje- och beställningstrafik att dessa från 1995 års mo- dell skall omfattas av krav på rullstolstillgängliga toaletter.

När det gäller tätortstrafik vill vi göra en markering i för- hållande till den situation som gäller enligt lagen och för- ordningen om handikappanpassad kollektivtrafik. I förord- ningens 3å anges att hänsyn skall tas till de särskilda för- hållanden för kollektivtrafiken som gäller i tätortsområden. Förordningen har i denna del inneburit att föreskrifter gort undantag från tillgänglighet för bussar som är konstruerade för renodlad stadstrafik. Skälet för detta undantag har varit att rullstolsburnas behov av att färdas med dessa bussar har ansetts krocka med andra resenärers behov av att komma till

och från arbetet snabbt. Förordningen skrevs med utgångs- punkt från situationen att lyftar behövde användas om rull- stolsburna skulle färdas och att ombordtagningen skulle ta alltför lång tid. Detta menar vi inte gäller i samband med låggolvsbussar, som är det alternativ som är mest adekvat i tätortstrafik. Ett argument att säkringen av rullstolen tar tid anser vi i och för sig är riktigt men att denna tid är så liten att argumentet inte har tillräcklig tyngd. Rullstolsburna bör allt- så kunna färdas kollektivt i tätortstrafiken i nya bussar från och med 1995 års modeller.

Spårbundna fordon

Spårbundna fordon används i drift betydligt längre än bussar. En vanlig livslängd är 30 år. Tid från beställning till leverans är för dessa fordon betydligt längre än för bussar. Fordonen delas in i loktågvagnar, motorvagnssätt, förortståg, spårvagns- sätt och tunnelbanesätt.

* Loktågvagnar

I landet finns drygt 1 300 loktågvagnar i drift, varav omkring 1 100 är sov-, ligg- och sittvagnar. Av dessa har 374 eller 34 % den högre grad av anpassning som gäller för fordon som har levererats fr.o.m. år 1984. Kraven innebär i förhållande till tidigare årgångar bl.a. att instegs- och inre dörrar är bredare och att toalettutrymmet är dimensionerat för resenär i trans- portstol. För 38 av nämnda vagnar har SJ genomfört en än- passning som överstiger kraven i föreskrifterna. Dessa s.k. farniljevagnar som är avsedda för InterCity-trafik, har lyft på ömse sidor om vagnen och två platser där personer kan sitta i egen rullstol under färd. Sista leverans av vagnar sker under år 1992. Kostnaderna för lyft på ömse sidor av en vagn är enligt SJ 250 000 kronor. Planer finns inte på ytterligare an— passning av befintliga vagnar. Under perioden fram till år 1994 skrotas omkring 100 vagnar till följd av förbud att ha material i vagnar som innehåller asbest.

* Motorvagnar i länstrafik

Som en följd av 1988 års trafikpolitiska beslut överfördes 76 motorvagnar till trafikhuvudmännen i länen för användning i länstrafiken. 24 vagnar är kvar i SJ:s regi för trafikering av

inlandsbanan. Vagnarna är byggda under slutet av 1970-talet och i början av 1980-talet. De omfattas därför inte av de krav som ställs i föreskrifter om nya vagnar levererade fr.o.m. år 1984. I samverkan med Transportforskningsberedningen har i Värmlands län och i Jönköpings län sammanlagt 10 vagnar byggts om och anpassats till viss del för funktionshindrade personer. Dörrar mellan vestibul och salong har breddats och plats för en resenär i rullstol har iordningställts. Toaletten var tidigare inte anpassad och har inte åtgärdats. Den handikapp- anpassning som har .orts beräknas kosta 20 000 kronor per vagn. Anpassning av ytterligare vagnar är inte planerad.

* Förortståg

Som förortståg för pendling i storstadsregionerna används knappt 200 fordonssätt med vardera två vagnar. Hälften av sätten är av äldre typ medan de övriga med beteckningen X 10 är levererade under 1980-talet. De omfattas i merparten fall av de senaste föreskrifterna som gäller nya fordon fr.o.m. år 1985. Fortfarande pågår beställningar av denna typ av for- donssätt. Utöver två sittplatser, särskilt avsedda och markera- de för funktionshindrade personer, finns ingen högre grad av anpassning. Trapporna är höga och lyftar och ramper saknas. Toalett är inte installerad till följd av att resorna bedöms som tidsmässigt korta. Kostnaden för ett nytt X 10-tåg är 20-30 miljoner kronor. Mot slutet av decenniet finns behov av att ta äldre fordonssätt ur trafik. Från samma tidpunkt finns därför skäl att upphandla en förnyad version av förortståg.

Utöver nämnda pendeltrafik har Stockholmsregionen även trafik genom tunnelbana och särskilda banor såsom Saltsjö- badsbanan, Roslagsbanan, Lidingöbanan och Nockebybanan. För tunnelbanan används idag 875 vagnar i tågsätt om 4, 6 eller 8 vagnar. En förnyelse är planerad från år 1996 med 40 nya och större vagnar per år. Bl.a. avses utrymmen för rull- stolsburna personer att förbättras. Saltsjöbadsbanan trafike- ras av 28 fordon med i stort sett tunnelbanestandard. Någon förnyelse ärinte planerad. För Roslagsbanan med ca 80 fordon pågår en förnyelse. Hela vagnsparken skall ersättas med 100 vagnar som är under leverans. På grund av låga plattformar har även den nya materielen utformats med steg inne i vag- narna. Lidingö— och Nockebybanorna utnyttjar äldre spårvag-

nar som har moderniserats under 1980- och 1990-talen. Vag- narna som är avsedda att köras till ca år 2005 har inre steg.

* Regional tågtrafik

För den längre regionala trafiken, utöver länstrafiken och pendlingstrafiken i storstadsregionerna, används bl.a. en va- riant av X 10 som har benämningen X 12. X 12-trafiken som består av åtta fordonssätt är bättre anpassad till långväga trafik än ursprungsvarianten. Även detta fordonssätt har nackdelar ur handikappsynpunkt. 'Ibaletterna är t.ex. små. För rullstolsburna finns dock en rullstolsramp som medföljer varje fordonssätt. X 12-trafiken ägs av Storstockholms lokal- trafik AB och hyrs av SJ. Hyrtiden går ut år 1996. AV det skälet anser SJ att möjligheter saknas att genomföra en högre grad av anpassning till funktionshindrade personers behov.

För regional trafik finns planer på ett nytt tåg med in- stegsmått som motsvarar svenska genomsnittsplattformar. Tanken är att varje fordonssätt skall ha en vagn som är till- gänglig i alla avseenden för funktionshindrade. Två versioner av tåget diskuteras, dels en större variant med omkring 200 platser, dels en mindre på 100-120 platser. Intressenter i fråga om ett nytt regionaltåg är såväl SJ som några av läns- trafikbolagen. Beslut om upphandling har ännu inte fattats. Det innebär att det kommer att ta minst fem år innan ett nytt tåg tas i drift.

Under år 1992 har Blekinge länstrafik investerat i ett nytt regionaltåg. Upphandlingen gäller sju dansktillverkade tåg- sätt där varje sätt har tre permanent hopkopplade delar. Varje sätt har en hög grad av handikappanpassning. Utrymme finns för personer sittande i rullstol. Servering sker vid den en- skildes plats. Dörrar öppnas genom att en knapp berörs. 'Iba- letter är anpassade. En särskild karta finns med ljussignaler som visar till vilken station tåget är på väg och vid vilken station tåget har stannat. Tåget saknar plana insteg eller fast monterad lyft. Som alternativ finns vid samtliga stationer en lyft som drivs elektriskt.

I fråga om motorvagnssätt finns ytterligare en modern va- riant. Det är det nya X 2000-tåget mellan Stockholm och Göteborg. 20 tågsätt med fem vagnar vardera är i drift. I varje tågsätt finns en vagn med rullstolslyft på ömse sidor av tåget

och fullständig anpassning i övrigt. Kostnaden för ett. sätt med drivenhet och fem vagnar uppges av SJ vara ca 90 miljoner kronor.

* Spårvagnar

Stockholm, Norrköping och Göteborg använder spårvagnar i den lokala trafiken. Antalet spårvagnar i dessa städer var år 1990 knappt 300 stycken. Göteborg som har den mest om- fattande trafiken har sedan år 1985 investerat i 80 nya fordon varav inget är tillgängligt för rullstolsburna personer annat än med manuell lyR. I Stockholm pågår diskussion om låg- golvsspårvagnar för en ny snabbspårlinje som avses byggas fr.o.m. år 1995. Den modell för spårvagn som diskuteras har ca 60 % av golvytan liggande i nivå med låga plattformar. Samt- liga dörrar är anslutna till det låga golvet. En ny låggolvsspår- vagn kostar 13-15 miljoner kronor. En spårvagn utan låggolv är ca 2 miljoner kronor billigare.

Flyg

Föreskrifterna för flygplan och båtar omfattar trafik i inrikes- fart. För flygtrafik uppmärksammar vi i vårt huvudbetänkan- de behovet av att stolskonstruktioner vidareutvecklas så att individuella behov bättre kan tillgodoses. Vi vill här anföra att det även är angeläget med en snabb utveckling av lyftanord- ningar för användning vid flygplatser som saknar direktinsteg till flygplanen.

Under 1980-talet prövades olika idéer om lyftar. Bl.a. gor— des experiment med gaffeltruckslyft, lyftkorg på lyftarm till lastbil och lyftplatta från VW- buss. Även trapprullstolslyftar diskuterades. Inget av förslagen ledde fram till föreskrifter om lyftar.

På marknaden finns nu flera varianter av steglyftar. En arbetsgrupp vid Handikappinstitutet har påbörjat arbete med standardiseringsfrågor, bl.a. av dessa typer av lyftar. Ett antal år anses behövas för att utveckla en god standard. Kostnaden för nuvarande trappstegslyftar är ca 50 000 kronor. Antalet lyftar som behövs per flygplats beror på flygplatsens storlek och intensitet i fråga om avgångar. Flertalet flygplatser torde klara sin service med en lyft.

Informationssystem m.m. Inom den kollektiva trafiken tillämpas alltmer teknikstyrd service, dvs självbetjäningssystem. Informationssystem, bil- jettförsäljning och biljettkontroll automatiseras.

De aktuella föreskrifterna gäller färdmedlen och i viss mån informationssystem. Nya krav måste omfatta informations- frågan i en vidare bemärkelse, dvs även biljett- och kontroll- system m.m. som kan komma att teknikstyras. Det måste, anser vi, säkras att funktionshindrade får möjlighet att skaffa upplysningar om reseförbindelser, tider m.m. Funktionshind- rade måste också kunna få del av information på terminaler, hållplatser och färdmedel. Det måste därtill säkras att perso- ner med olika firnktionshinder kan förstå och använda ut- rustningen. Ytterligare krav är att biljettförsäljning, biljett- kontroll, spärrsystem m.m. ges en utformning så att personer med olika funktionshinder kan förstå och använda utrust— ningen.

Automatiska stationsutrop saknas i många bussar, tunnel- banevagnar och spårvagnar. Detta anser vi bör åtgärdas. Kost- naderna för sådana tekniska system understiger 10 000 kronor per fordon.

11.6. Förslag

Vårt mål är en kollektivtrafik för alla, där inriktningen är en klar förbättring av de allmänna förflyttningsmiljöerna, termi- nalerna och färdmedlen. Den enskilde skall kunna resa på egen hand även med de allmänna trafikmedlen.

En ejjfektivare trafikorganisation i län och kommuner

Med ansvars— och finansieringsprincipen som grund har vi diskuterat olika lösningar för att få till stånd ett samlat ansvar på länsnivån för kollektivtrafik och färdtjänst. Även riksfärd- tjänst och sjukresor har behandlats liksom för- och nackdelar med en avtalsmodell respektive en lagreglerad modell.

När det gäller avtal mellan huvudmän om samordning kon- staterar vi att samverkan mellan länstrafik, kommuner och landsting har ökat under den senaste tiden och att samordning av samhällsbetalda transporter prövas och utvecklas runt om- kring i landet. Särskilt gäller detta ifråga om färdtjänst och

sjukresor. Kostnadsskäl driver på utvecklingen i riktning mot en högre grad av samordning. Mot den bakgrunden gör vi bedömningen att en potential finns även i fråga om sam- ordning mellan kollektivtrafik och kompletterande trafiksys- tem.

Vi har diskuterat en lagreglerad modell för ett samlat an- svar och samordning av kollektivtrafik, färdtjänst i lokalt, regionalt och interregionalt resande och sjukresande och .ort bedömningen att en lagreglerad modell är ett kraftfullt in- strument för att realisera ansvars- och finansieringsprincipen. Vi stannar emellertid för att i nuläget inte föreslå en sådan lösning eftersom avtalslösningar träffas i ökad utsträckning ute i landet. De olika former för avtal om samlat ansvar och finansiering bör därför ges tid för uppbyggnad.

Vi föreslår att frågan om lagreglering av ett samlat ansvar på länsnivån för kollektivtrafik, färdtjänst i lokalt, regionalt och interregionalt resande samt sjukresor skall prövas senast år 1996. En bedömning skall då göras om lagreglering behövs för att nå ett samlat ansvar för nämnda trafik. För att pröv- ningen skall kunna ske senast år 1996 föreslår vi därtill att förutsättningarna för en lagfäst modell skall klaras ut dessför- innan genom att beslutsunderlag tas fram som bl.a. omfattar effekterna av en lagreglering för kommuner och landsting i fråga om kompetens- och finansieringsfrågor. Genom att frå- gan om lagreglering prövas år 1996 möjliggörs också en kon- trollstation innan en eventuell förändring om enhetlighet in- om EG träder i kraft fr.o.m. år 1998.

Ändring i lagen om handikappanpassad kollektivtrafik

Vi har diskuterat resandemöjligheter med utgångspunkt från Såväl färdmedelsförhållanden som förflyttningsmiljöer. Därvid har vi berört både lagen (1979:558) om handikappanpassad kollektivtrafik och plan- och bygglagen (1987:10). Förslag om ändringar i plan- och bygglagen redovisas i kapitel 9 Funk- tionshindrade och utformningen av bostäder och miljöer. I före- liggande kapitel har dessa ändringar undersökts med referens till enskildas möjligheter att förflytta sig till och från färdme- del.

När det gäller färdmedel har vi diskuterat såväl behovet av ändringar i lagen om handikappanpassad kollektivtrafik som nya krav på fordonens tillgänglighet.

Vi föreslår att lagen om handikappanpassad kollektivtrafik (1979:558) tillförs en ny paragraf som hänvisar till plan- och bygglagen (1987:10) för de delar i plan- och bygglagen som gäller tomter, allmänna platser, byggnader och terminaler. Avsikten med den nya paragrafen är att tydliggöra att resan- demöjligheter för firnktionshindrade förutsätter att inte bara färdmedlen anpassas utan att detta även sker i övriga delar av reskedjan. Utöver handikappanpassning av exempelvis trotto- arer, terminaler, hållplatser och gator måste också väghåll- ningen fungera.

Vidare föreslår vi att lagen om handikappanpassad kol- lektivtrafik ändras så att begreppet resenär med funktions- hinder används istället för ordet handikappad.

Vi föreslår också att 2 å, andra stycket skall utgå. I texten anges att handikappades särskilda behov skall tillgodoses så långt det är möjligt i samband med planering och genomföran- de av kollektivtrafik. Efter mer än tio års anpassningsarbete finns inte skäl, menar vi, att ha kvar skrivningar i lag som har en diskriminerande utformning genom att ange att handikap— pades särskilda behov skall beaktas ”så långt det är möjligt”. Funktionshindrade personers behov skall, anser vi, självklart beaktas fullt ut och utan inskränkningar.

I fråga om anpassning av färdmedel föreslår vi en viss änd- ring i lagen och markerar att regeringen eller myndighet som regeringen utser skall föreskriva vid vilken tidpunkt anpass- ningsåtgärderna skall vara slutförda.

Vi föreslår även att lagen tillförs en paragraf som anger att handikappombudsmannen får meddela de förelägganden som behövs för att föreskriven anpassning av färdmedel skall ge— nomföras. I beslut om föreläggande skall handikappombuds- mannen kunna sätta ut vite.

Anpassning av färdmedel

Ifråga om krav på bussar föreslår vi att dessa från 1995 års modell antingen skall vara av låggolvskaraktär med plant insteg eller vara försedda med rullstolslyft. Vi föreslår även att

bussar som används i långväga linje- eller beställningstrafik från 1995 års modell skall omfattas av krav på rullstolstill- gängliga toaletter. Vi föreslår därtill att rullstolsburna skall kunna färdas kollektivt i tätortstrafiken i nya bussar från och med 1995 års modell och att därmed nuvarande undantag från tillgänglighet för bussar som är konstruerade för renodlad stadstrafik upphör.

Vi framhåller i kapitlet att spårbundna trafikslag har en dubbelt så lång livslängd som bussar och att enbart krav på nya fordon därför inte kan anses tillräckligt för att nå en högre grad av anpassning inom en rimlig tid. Krav på nya fordon bör därför, anför vi, kompletteras med krav på installationer och ombyggnader i befintliga materiel. Utöver tidsskäl är kostna- der för nya fordon ytterligare ett skäl till detta.

Vi föreslår mot given bakgrund att för samtliga rälsburna trafikslag skall nya fordonssätt som levereras fr.o.m. år 1997 ha minst en vagn som är fullständigt anpassad till funktions- hindrade personers behov. Det innebär bl.a. att vagnen skall vara konstruerad för plant insteg i förhållande till en normal- hög plattform alternativt att rullstolslyft skall finnas. Det innebär Vidare att rullstolstillgängliga toaletter skall finnas i fordonssätt som används i regional och interregional trafik.

För att därutöver öka graden av anpassning föreslår vi dessutom att vid trafikering minst 50 % av alla avgångar med rälsburna fordon i regional och interregional trafik år 2002 skall ske med fordon som är tillgängliga i fråga om toaletter och passage till och från vagn och station. För år 2012 anger vi att 100 % av alla avgångar skall ha nämnda anpassning. Anpassning i fråga om insteg kan utöver komplettering eller ombyggnad av färdmedel även tillåtas ske genom anpassning av plattform eller genom användning av ramp eller lyft vid plattform. För rälsburna fordon i lokal trafik skall gälla sam- ma krav, dock med undantag för toalett.

I fråga om flygtrafik föreslår vi att lyftanordningar skall finnas inom en tvåårsperiod fr.o.m. lagens ikraftträdande vid landets samtliga flygplatser som i dag saknar direktinsteg.

Beträffande biljett-, kontroll— och informationssystem i sam- band med kollektivtrafik föreslår vi att dessa skall vara ut- formade och ha en teknik som medger användbarhet och för- ståelse även för funktionshindrade personer. Vi föreslår vidare att automatiska stationsutrop skall vara installerade och an-

vändas i samtliga bussar, tunnelbanevagnar och spårvagnar från år 1995 i tätortstrafik.

11.7. Kostnader

För de reformförslag som lämnas till förbättring av funktions— hindrades resemöjligheter beräknas merkostnader enligt föl- jande i 1991 års prisläge.

Bussar

Totalt finns det omkring 13 500 bussar i landet. Av dessa används ca 10 000 i tätorts- och länstrafik. Antalet nyregistre- rade bussar per år är ca 1 000.1

Vanliga 12-metersbussar för 13 eller fler passagerare kostar i inköp ca 1 300 000 kr. Ett låggolvsfordon med plant insteg i samma storlek beräknas för närvarande vara ca 20 % dyrare till följd av utvecklingskostnader. En successivt utvidgad pro- ducentkonkurrens antas medföra en halvering av denna mer- kostnad till ca 10 %. Merkostnaden per fordon blir med denna lägre procentandel ca 130 000 kr.2

För bussar i långväga linje- och beställningstrafik är lyft i merparten fall det alternativ som är mest lämpligt. Lyft i mittdörren till en buss innebär en merkostnad med ca 75 000 kr och en rullstolstillgänglig toalett längst bak i bussen en merkostnad med ytterligare omkring 45 000 kr.3 Totalt alltså 120 000 kr.

Prisuppgift finns för en långfärdsbuss med rullstolslyft, rull- stolstillgänglig toalett, installation av hörselslinga och fästan- ordningar för tio rullstolar. Merkostnaden är ca 155 000 kr.4

Eftersom flertalet nyregistrerade bussar kommer att an— vändas i tätorts- och länstrafik antar vi att merkostnaden i genomsnitt för ovan angiven anpassning blir 130 000 kr per fordon.

Den årliga merkostnaden per år fr.o.m. år 1995 till år 2010 beräknas till 130 mkr.

1 Källa: Kommunikationsdepartementet och trafiksäkerhetsverket 2 Källa: Uppsala Buss AB 3 Källa: Oscarshamns Omnibuss AB 4 Källa: Oscarshamns Omnibuss AB

Trafikföretagen får bära merkostnaderna. För den trafik som omfattas av trafikhuvudmännens ansvar blir det dock kommuner och landsting som ytterst får bära kostnaderna.

Rälsburna fordonssätt

Kostnader för anpassningsåtgärder i nya fordonssätt kan inte anges innan upphandling har skett. Vi gör bedömningen att anpassningskostnaderna för nya tågsätt ingår som en naturlig del i totalkostnaderna och därför inte kan anges. För nya spårvagnar redovisar vi dock en uppskattad merkostnad.

Krav på installationer och ombyggnader i befintliga materi- el innebär merkostnader. För såväl loktågvagnar, förortståg som spårvagnar uppskattar vi kostnaden till 300 000 kr per fordonssätt. Summan motsvarar kostnader för lyftar på SJ:s familjevagnar plus 50 000 kr för kompletterande anpassning. I fråga om regional trafik och länstrafik, utöver storstadsregio- nernas pendeltrafik, förutsätter vi att en övergång sker till nya fordon under perioden 1997-2002. Ombyggnad av äldre fordon i länstrafik för att tillmötesgå våra krav på tillgänglig- het bedömer vi som mindre trolig.

* loktågvagnar

För loktågvagnar gör vi följande kalkyl på grundval av under— lag från SJ. Fr.o.m. 1994 beräknas SJ ha 1 000 vagnar för persontransporter. Med utgångspunkt från kravet att en vagn per fordonssätt skall anpassas räknar vi med att 100 vagnar behöver anpassas fram till år 2002. Hälften av dessa är model- ler som har tillverkats under 1980-talet och den andra hälften tidigare. Anpassningskostnaden per vagn är ca 300 000 kr för dem som tillverkats under 1980-talet. Kostnaden blir då 15 mkr för 50 vagnar. För resterande hälft som kostar dubbelt så mycket att anpassa, dvs. 600 000 kr blir totalkostnaden ca 30 mkr. Sammanlagd kostnad under perioden 1997-2002 blir knappt 45 mkr. Om kostnaden fördelas per år blir årskostna- den 9 mkr.

Under perioden 2002-2012 räknar vi med att endast 50 vagnar behöver anpassas på grund av att lika många fort- löpande anpassas vid nyinköp. Merkostnaden för att anpassa

de äldre vagnarna blir 15 mkr, vilket ger en årskostnad på 1,5 mkr.5 SJ förväntas bära de angivna merkostnaderna.

* Förortståg

Enligt vad vi inhämtat finns för närvarande knappt 200 tåg- sätt med två vagnar i varje som betraktas som förortståg. Vi antar att 50 sätt förnyas fram till år 2002 och att motsvarande antal får byggas om för 300 000 kr per tågsätt för att uppfylla kraven år 2002. Merkostnaden för ombyggnaden blir 15 mkr. För nyinvesteringen beräknas ingen merkostnad. Årskostna- den under perioden 1997-2002 blir därmed 3 mkr.

Givet samma nytillskott och ombyggnad under perioden 2002-2012 blir kostnaden densamma medan årskostnaden hal- vera? på grund av den längre perioden. Årskostnaden blir 1,5 mkr.

Lokaltrafikbolagen i Stockholm och Göteborg samt Länstra- fikbolaget i Malmöhus får bära kostnaderna.

* Regionaltåg

För regionaltåg räknar vi med att kraven på handikappan- passning klaras genom att helt nya fordonssätt levereras mel- lan år 2002 och 2012. SJ uppger att anpassningskostnader för nya regionaltåg inte skall betraktas som merkostnader, efter- som anpassningen naturligt ingår.

* Spårvagnar

Mot bakgrund av våra förslag Skall 50 % av alla spårvagnar (ca 300) handikappanpassas fram till år 2002. Kostnaden be- räknas till 300 000 kr per fordonssätt och den totala merkost- naden till 45 mkr. Per år blir det 9 mkr.

Vi räknar vidare med att 30 Spårvagnar tas ur drift under perioden 2002-2012 och att 30 nya tillkommer. Merkostnaden för handikappanpassning av dessa beräknas till 2 mkr per Språrvagnssätt vilket ger en sammanlagd merkostnad på 60 mkr.7 Resterande icke anpassade fordon, 120 till antalet, byggs

5 Kostnader och antaganden har diskuterats med SJ 6 Kostnader och antaganden har diskuterats med Stockholms Lokaltra- fik AB 7 Källa: Stockholms lokaltrafik. Antaganden om helt nya spårvagnssätt har .orts mot bakgrund av att Göteborgs spårvägar har 140 gamla sätt av 220 stycken totalt.

om till en kostnad av totalt ca 36 mkr. Per år blir den summe- rade merkostnaden knappt 10 mkr.

Kostnadsbärare blir Lokaltrafiken och kommunerna i re- spektive ort.

Flyg

Fyra flygplatser i landet har nosbryggor. Resterande 37 saknar sådana och har inte heller lyftanordningar. Enligt vårt förslag skall lyftanordningar installeras senast två år efter det att Våra förslag i denna del trätt i kraft till en kostnad som antas bli 75 000 kr per lyft. Den antagna kostnaden är 50 % dyrare än de lyftar för andra liknande ändamål som finns i dag. Sammantaget blir kostnaden för alla flygplatserna knappt 3 mkr.8

Flygplatsägaren, i allmänhet luftfartsverket, får bära de nya kostnaderna i form av en engångsinvestering.

Summerad kostnad: Merkostnaden för redovisade insatser under perioden 1997- 2002 beräknas till 755 mkr eller drygt 150 mkr per år. Under perioden 2002-2012 beräknas merkostnaden till drygt 1 430 mkr eller ca 140 mkr per år.

8 Källa: Luftfartsverket om antal flygplatser samt Jan Petzäll, transport- forskare om kostnader.

(abnorm %- län mot #3- hållits MIM-sm mur! ,, |” -' .,, 'ithiild E%hanis .

.äio w.,tueaqe

111

.... 45, C..., . mutat! i'iirmALf warm—59131”?!

"%# mg.-"m: istf Han åf. växte-w. 33,1 0 f_[ .,agé” ”lilltån ”ff.-:i ' " EMO?” :ir:

' .,... ,:qssnsmrneä

,,,, .-.* "n.

, , .: Jai ml midi ' .b. iirföi & uhiafrnJ-m.» f. YU] .bmväeos bensinare.

alla åå ? HU Wine—d 9.00 | Siijtilwf =f' Dm ibm ':): 1 sardin) fifi'frmmii

,5- man... .. :..—..

| . lf ' 'Il IF,-Tri l' :*

'l en.-A.J prLLF' ';;Awf' Härmed.- r,, yu,

,. , ii! ' "Ä "Jill [hff-10753;

=" 53.1] "J .lr'ffl .:P'zll'i'” .. 1," lt” r 'h'l'e-rfmgtjmduri T'r_':... '..': 2 r:.Jr'r mv .::;ii IF.-3. " :ii'tnari på 16! : l'tn .ii'. rin1.ilur_h.f-'L'.= ,.nl'l':

. 31 L .:".2', Sini-hhehris *, ..sz-

' "pw-WEMWHMJ ' ” ”"—%mu'lnwi [

12 Rätt till grundläggande telekommunikation

Förslag Allas lika rätt till grundläggande telekommunikationer på lika villkor garanteras i den kommande telelagen. En telefond inrättas. Den Skall lämna stöd till en- skilda för anskaffning av dyrbar telekommunikationsut- rustning samt för merutgifter. Funktionshindrade Skall inte betala mer än andra för teletjänster. Telefonden stöder även forskning och utveckling m.m. Fondens verksamhet finansieras genom solidarisk be- talning från teleoperatörerna (i proportion till deras res- pektive omsättning). Telefonden förvaltas av den nya telemyndigheten, inrättad fr.o.m. den 1 juli 1992. Utredningar av enskildas behov av telehjälpmedel Skall ingå i landstingens skyldigheter avseende hjälp-

medel. En frivillig varudeklaration av teleterminaler införs.

12.1. Grundläggande telekommunikation — funktionshindrades behov

I vårt land är telefontätheten hög och telefonen ett Självklart kommunikationsmedel. För många människor med firnktions- nedsättningar är telefonen helt nödvändig för kontakt med släkt och vänner, för att erhålla varor och tjänster, för in- formation om samhällsfunktioner osv. Andra grupper, t.ex. döva kan inte använda telefonen. De tvingas ofta göra person- liga besök för att kunna uträtta ärenden, som andra klarar av med ett enkelt telefonsamtal. Därför krävs förändringar som kan likställa funktionshindrade med andra telekunder och

abonnenter. Vi avser både kostnads- och utrustningsaspekter. För att ge en inblick i olika gruppers behov redovisar vi in- ledningsvis några Situationsbilder.

12.1.1. Hörselskadade och döva

I SCB:s undersökning om Ohälsa och sjukvård (Rapport nr 68, 1989) angav 800 000 personer (11,7 %) i åldern 16 år och däröver att de har svårt att även med hörapparat höra vad som Sägs i samtal mellan flera personer”. Beräkningar visar att ca 250 000 personer bär hörapparat. Detta innebär att över 550 000 icke-hörapparatbärande personer är beroende av god eller mycket god akustisk förstärkning vid telefonsamtal.

I det femte betänkandet från 1989 års handikapputredning, En väg till delaktighet och inflytande tolk för döva, döv- blinda, vuxendöva, hörselskadade och talskadade (SOU 1991:97), anges att mellan 48 000 och 65 000 personer har en så svår hörselnedsättning att de är i behov av tolk, tekniska hjälpmedel eller alternativa kommunikationssätt för att kun- na kommunicera med andra och med varandra. Av dessa per- soner är 8 000- 10 000 personer barndomsdöva, ca 1 000 perso- ner dövblinda och ca 4 000 personer vuxendöva. Övriga är hörselskadade som har uppenbara svårigheter att kunna höra vad som sägs i telefonen, även om de har tillgång till hög förstärkning.

Texttelefonen är ett viktigt kommunikationsmedel för många. Samtidigt finns det komplikationer. Det går mycket fortare att tala än att skriva på tangentbord. Ett samtal via texttelefon tar 3-10 gånger längre tid än motsvarande munt- liga samtal. Detta leder till mycket höga telefonräkningar för många döva och hörselskadade personer. En annan nackdel med de långa samtalen är att telefonen är upptagen långa perioder till hinder för personer i omgivningen.

Alla döva/hörselskadade har inte tillräcklig hjälp av en text- telefon. Många barndomsdöva har t.ex. svårt att klara en skriftlig kommunikation. Bildtelefonen är därför en utmärkt lösning för dem, eftersom den möjliggör (visuell) kommunika- tion på teckenspråk; deras första språk.

12.1.2. Synskadade

I den tidigare nämnda undersökningen av SCB angav 144 000 personer (2,1 %) i åldern 16 år och däröver att de ”kan inte utan svårighet läsa vanlig text i en dagstidning (med eller utan glasögon)”. Synskadades Riksförbund anger att det finns ca 30 000 personer med allvarliga synnedsättningar, varav ca 20 000 personer är helt beroende av att få dagstidning på kassett.

Telefonitjänster har stor betydelse för synskadade bl.a. för att inhämta information som på annat sätt är tillgänglig för flertalet (t.ex. nummerupplysning, tågtider). Den tekniska ut- formningen av bl.a. telefoner måste kunna medge ett säkert och smidigt bruk.

För de allra flesta synskadade är knappsatsen på de moder- na telefonerna att föredra framför fmgerskivan men hinder kan finnas: — På många telefoner sitter knapparna för tätt och saknar fördjupning. Det medför att fingrarna lätt halkar över till intilliggande knappar.

Knappsatsens utformning är på de flesta telefoner 4 rader med 3 kolumner med 1 längst upp till vänster. På Tele- verkets Voco-telefoner utgörs knappsatsen av sex rader med 2 kolumner. Detta kan ställa till svårigheter i nya situatio- ner t.ex. hotellrum. — Många tjänster som banker och andra företag erbjuder, t.ex. upplysning om behållningen på bankkontot (DataSvar), bygger på användningen av knapparna märkt * respektive #. En taktil märkning av dessa knappar skulle i hög grad underlätta för synskadade. — På många telefoner är siffertangenterna ”blandade” med andra funktionstangenter, t.ex. för olika programmerings— funktioner, vilket ger avsevärda orienteringssvårigheter.

En högtalande telefon eller telefon med headset kan anses vara en del i en grundläggande utrustning för dem som under ett telefonsamtal vill göra anteckningar med punktskrift, vil- ket kräver att båda händerna används.

Myntautomaterna (Speciellt de som är avsedda för kredit- kort) ger problem för synskadade. Alla meddelanden som pre- senteras visuellt på telefonens display (teckenfönster), t.ex.

”Kortet felvänt”, ”Slå din personliga kod”, ”X kronor kvar”, måste därför även kunna ges som talad information.

Ett annat problem utgör de telefonautomater där man an- vänder s.k. smarta kort. Dessa kort köper man i kiosker m.fl. försäljningsställen. Korten finns för närvarande i tre valörer, med 25, 50 respektive 100 markeringar. Under telefonsamta- lets gång ”tappas” kortet successivt på markeringar tills kortet är tomt. Detta visas på telefonens display och är inte åtkomligt för synskadade. Dessutom tillkommer problemet att orientera sig om var de smarta korten säljs.

12.1.3. Rörelsehindrade

Ca 1 miljon personer i åldern 16-74 år är rörelsehindrade eller begränsat rörliga. Minst 250 000 personer har nedsatt kraft och/eller rörlighet i hand/arm.

Många rörelsehindrade har på grund av funktionsnedsätt- ningar svårt att hinna fram till telefonen när det ringer: För deras del är en fungerande telefonutrustning att exempelvis ett antal telefoner är utplacerade i bostadens olika rum,

— en telefonsvarare ger ett inspelat meddelande som ber den uppringande vänta tills man hinner fram, en Sladdlös telefon finns, som ger större flexibilitet och obe- roende.

Många rörelsehindrade har svårt att använda fingerskivan eller knappsatsen. För dem kan en telefon med stora knappar alternativt en numrnerslagare vara till stor hjälp. En röststyrd numrnerslagare skulle innebära ytterligare fördelar. Högta- lande telefon eller telefon med headset underlättar i hög grad för personer med minskad kraft och rörlighet i händer/armar.

Myntautomaternas utformning utgör stora problem för många rörelsehindrade. Endast i ett fåtal telefonautomater är myntapparaten så lågt placerad att en rullstolsburen kan nå den. Även då kan det vara omöjligt att använda den, då mynt- inkastet sitter för högt upp. Många behöver också en krok eller bygel att hänga luren på medan numret slås.

12.1.4. Utvecklingsstörda

Närmare 40 000 personer är utvecklingsstörda och får i något eller flera avseenden Särskilt stöd enligt omsorgslagen. (Där- utöver finns många som har mindre uttalade begåvningsned-

sättningar men svårigheter bl.a. när det gäller att inhämta skriftlig information.)

Utvecklingsstörda personer har behov av lång inlämingstid och behöver konkret information. Symboler (som vid läsning, skrivning och räkning) är hindrande och för vissa omöjliga att använda. Personlig hjälp är väsentlig. Många utvecklings- störda har större svårigheter att använda moderna telefoner än äldre utrustning. Utbudet av olika tjänster ökar, vilket bl.a. medför flera symboler och variationer. Många är i behov av enkla numrnerslagare med stora knappar.

Det skulle även vara till stor hjälp för utvecklingsstörda personer om det fanns plastkort av kreditkortstyp med ett förprograrnmerat nummer som kunde användas i telefonauto- mater och automatiskt Slå numret.

Utvecklingsstörda på tidig utvecklingsnivå meddelar sig med signalord/-ljud, mimik, gester osv. Bildtelefonen skulle därför kunna vara ett betydelsefullt hjälpmedel och en trygg- het både för dem och deras närstående.

Symbolspråk (som pictogram eller bliss) används av allt flera utvecklingsstörda. För dem är stillbildstelefon eller tele- fax ett bra hjälpmedel.

12.1.5. Talskadade

Personer med talskador utgör en mycket heterogen grupp med språkrubbningar, talrubbningar eller röstrubbningar. Ca 40 000 personer kan antagas ha så omfattande talskador, att de har svårigheter att göra sig förstådda. Det totala antalet personer med talstörningar är emellertid flera gånger större.

Många talskadade använder texttelefon på samma sätt som hörselskadade och döva. Det finns dock många talskadade som har någon form av tilläggshandikapp, t.ex. nedsatt rörlighet i armar och/eller händer. Detta omöjliggör användning av de texttelefoner som nu finns på marknaden. I stället används datorer med speciellt anpassade tangentbord som texttelefoner eller datorer med utrustning för syntetiskt tal. Den text som skrivs in i datorn, ”läses” upp av talsyntesutrustningen. På så sätt kan talskadade personer kommunicera direkt med andra personer via vanlig (högtalande) telefon, utan att behöva gå via Förmedlingstjänsten för texttelefoner, FÖC.

Många talskadade använder också symboler (pictogram el- ler bliss) i sin kommunikation med omgivningen och skulle ha nytta av stillbildstelefon eller telefax. Även telefoner med rör- liga bilder (bildtelefoner) kan antagas bli av betydelse för vissa talskadade.

En del talskadade har svaga röster och skulle behöva tele- foner med lurar som förstärker det utgående talet. Någon sådan utrustning finns inte på marknaden i dag.

12.1.6. Personer med dyslexi (läs- och skrivsvårigheter)

Dyslexi innebär Särskilda läs- och/eller skrivsvårigheter av varierande grad. Vissa har stora svårigheter att förstå text som de själva läser och behöver höra texten. Andra har svårt att stava eller Skriva siffror i korrekt ordningsföljd. Personer med dyxlexi har inte någon begåvningsnedsättning.

Enligt uppgifter från Föreningen mot läs- och skrivsvårig- heter (FMLS) har ca 500 000 personer i Sverige någon form av läs- och/eller skrivsvårigheter.

Vid telekommunikation är följande problem vanliga:

Man kastar ofta om ordningsföljden mellan siffror i tele- fonnummer. Man glömmer ofta bort koder som ej är betydelsebärande. — Många har svårt att hitta telefonnummer i telefonkatalogen

efter ordningsföljden i alfabetet. Dessutom är det liten text i

katalogen, vilket ytterligare försvårar.

12.1.7 ”Flerhandikappade”

Många har flera funktionsnedsättningar. Det gäller bl.a. ut- vecklingsstörda (med rörelsehinder, synskador, hörselskador) och flera andra, bl.a. dövblinda (ca 1 200 personer). De är extremt handikappade ur informationssynpunkt och har t.ex. inte tillgång till dagliga nyheter via massmedia. Många lever mycket isolerade.

Telefonkommunikation kan ske med hjälp av utrustning bestående av dator, punktskriftsbord och modern. Kommuni- kationen bygger på existerande texttelefonstandard. Det är således möjligt att kommunicera med andra personer som har texttelefon, eller via FÖC. Kommunikationen går dock mycket långsamt, i genomsnitt ett tiotal ord i minuten.

12.2. Nya möjligheter för telekommunikation

Detta avsnitt beskriver några exempel på ny teknologi inom telekommunikationsområdet. Utvecklingen inger stora för- hoppningar om att funktionshindrades möjligheter till ett ak- tivt och självständigt liv kan ökas. Detta kräver dock ut- rustning som flertalet saknar, framför allt i hemrniljön. För att enskilda skall kunna dra fördel av den nya teknologin krävs att samhället på olika sätt satsar på att tillgodose behovet av utrustning som kan öppna nya möjligheter.

12.2.1. Telefoni

Under överskådlig tid kommer den vanliga telefonitjänsten att vara fortsatt dominerande. Den kommer att kompletteras med olika typer av s.k. intelligenta nättjänster, t.ex. vidarekopp- ling. Dessa tjänster kan dock vara komplicerade att använda för dem som har firnktionsnedsättningar. Stor uppmärksamhet måste ägnas åt att deras behov av varierade lösningar till- godoses vid framtagningen av nya telefoner och terminaler. Belysande exempel som tillgodoser olika gruppers behov är bl.a.

hög akustisk och induktiv förstärkning, — stark ringklocka, — bra kontrast på knappsatsen, enkel och ändamålsenlig utformning av knappsatsen, — greppvänlig lur, — enkel och överskådlig tillgång till ”intelligenta” nättjänster.

12.2.2. Datorkonferenser

Personer med funktionsnedsättningar riskerar i större om- fattning än andra att bli isolerade. Som en ny väg att etablera kontakt med andra människor har s.k. datorkonferenser och elektronisk post börjat prövas med stor framgång. Många kan deltaga i datorkonferenser på Sina egna villkor, dvs. läsa och Skriva i sin egen takt.

Datorkonferenser har visat sig minska handikapp på flera Sätt, ökar självförtroendet och ger sociala kontakter som skulle vara svåra att få med telefonkommunikation eller andra kon- taktvägar.

Tillgången till datorkonferenser betraktas av många perso- ner med funktionsnedsättningar som en nödvändighet och bor- de vara en grundläggande rättighet. Det behövs därför finans- ieringsformer som möjliggör för enskilda att utnyttja dator- konferenser på samma ekonomiska villkor som andra har i Sina sociala kontakter med vänner och anhöriga via vanlig telefonkommunikation. Detta behov förstärks av att datorkon- ferenser för vissa också blir en ersättning för eller komplette- ring av möjligheten att kunna besöka andra personer.

12.2.3. Databaser, TeleGuide, m.m.

Televerket, Esselte och IBM driver tillsammans en ny tjänst, kallad TeleGuide som kan bli en väsentlig hjälp i den dagliga livsföringen för många funktionshindrade. En viktig del i Tele- Guide-konceptet är ett s.k. smart kort. Varje användare får sitt eget kort som förs in i en TeleGuide-terminal varefter en personlig kod knappas in på tangentbordet. Uppkoppling sker automatiskt till TeleGuide, så att det blir möjligt att t.ex. kunna göra banktransaktioner (flytta pengar mellan egna konton eller betala räkningar, etc.). I oktober 1991 började de första 50 000 terminalema samt 20 000 PC-tillsatser (kort- läsare med programvara, som ansluts till en PC) att delas ut. Inom ett par år hoppas konsortiet att kunna ha delat ut 200 000 terminaler. I framtiden skall man även kunna utföra ärenden i TeleGuide från terminaler, utplacerade på offentliga platser.

Antalet tjänster är än så länge begränsat, men på sikt hoppas man kunna erbjuda samma tjänster som det nuvaran- de Videotex-systemet. Där kan man få uppgifter om väderleks- utsikter, resor och tidtabeller för buss, båt, flyg och tåg, offent- lig statistik ur SCB:s register, valutakurser, telefonnummer till viss abonnent (Nummervisionen), uppgifter från gula si- dorna i telefonkatalogen, kommunal information, m.m. Dess- utom kan man beställa ur t.ex. postorderkataloger, spela hos Tipstjänst och AB Trav och Galopp, beställa taxi, färdtjänst, m.m.

En annan tanke med TeleGuide är att äldre och handikappa- de personer med hjälp av en terminal skall, tillsammans med hemtjänstpersonalen om man så önskar, kunna beställa mat- varor, medicin, etc. och få varorna hemkörda. Ett sådant pro-

jekt inom Videotex, det s.k. komtex-projektet, har prövats med framgång.

12.2.4. Brev via Posten eller TeleGuide

För många kan det vara frustrerande och integritetskränkan- de: att på grund av sina skrivsvårigheter behöva diktera med- delanden och brev och vara beroende av andra.

En lösning på detta problem kan vara en tjänst för bl.a. pc.-rsondatoranvändare, som Posten kommer att introducera under sommaren 1992. I korthet fungerar det så att en person med funktionsnedsättningar, antingen denne är rörelsehind- rand eller synskadad, skriver sitt brev i sin persondator. Genom att persondatorn är försedd med modern, kan brevet sändas över till postens centraldator, tillsammans med uppgift om vem som Skall ha brevet. Postens dator skriver då automatiskt ut brevet och stoppar det i kuvert.

Om mottagaren har tillgång till telefax, kan man via sin persondator (med ett s.k. fax-modem) Skicka brevet i form av ett fax till denne.

1225. Låsservice per telefon

Många synskadade personer är hänvisade till läshjälp av an- höriga eller andra. Det kan innebära långa intervaller mellan lästillfällena och en oönskad anpassning till de tider som pas- sar omgivningen.

Med hjälp av en telefax skulle synskadade personer kunna faxa över dokument till en läscentral. Personalen där ringer sedan tillbaka och läser upp dokumenten via telefon. Ett så- dant försök har genomförts och blev mycket lyckat.

12.2.6 ISDN

ISDN står för Integrated Services Digital Network, eller på svenska det tjänsteintegrerade digitala nätet. ISDN möjliggör digital överföring av tal, bild (också rörliga bilder) och text mellan två abonnenter. Detta ger nya möjligheter för personer med funktionsnedsättningar.

Dagens bildtelefoner kostar mellan 75 000 och 300 000 kro- nor. De är ännu ganska utrymmeskrävande. Inom ett par år finns det bildtelefoner i form av ett instickskort till en person- dator och till en avsevärt lägre kostnad. Ytterligare ett par år fram i tiden kommer bildtelefonens elektronikdel att kunna inrymmas i ett par integrerade kretsar vilket ytterligare kom- mer att förbilliga detta system.

Den mest uppenbara tillämpningen är möjligheten för döva personer att kommunicera på teckenspråk med hjälp av bild- telefon. Men även gravt hörselskadade, talskadade, utveck- lingsstörda, m.fl. kommer att ha stor hjälp av en bildtelefon som ett stöd vid fjärrkommunikation. Bildkvaliteten är för närvarande inte tillfredsställande för dövas teckenspråkskom- munikation, men projekt pågår i syfte att förbättra den.

En intressant möjlighet är tolkning på distans. Tolkarna behöver inte vara fysiskt närvarande utan kan sitta i en tolk- central någon annanstans. Med en bildtelefon i t.ex. ett sam- manträdesrum, kan tolkarna höra vad som sägs, och en döv person kan i bildtelefonen se tolken. Även en talskadad person kan använda denna teknik i omvänd riktning, dvs tolken översätter för övriga personer vad den talskadade personen sager.

Dagliga nyhetstidningar på teckenspråk kan överföras nat- tetid till en döv abonnent via ISDN och lagras i en videoband- spelare. På morgonen finns en färsk dagstidning att läsa och bläddra i med hjälp av videobandspelarens fjärrkontroll.

Hos de flesta ISDN-abonnenter kommer det att finnas nå- gon form av multiterminal, dvs en telefon kombinerad med ett alfanumeriskt tangentbord och tillhörande skärm. Med hjälp av denna terminal kan man skriva texter till varandra, även under pågående samtal.

12.2.7 Mobiltelefoni

En mycket snabb ökning av mobiltelefonin har skett under den senaste tioårsperioden. Sedan utvecklingen bl.a. möjlig- .ort små bärbara ficktelefoner, har antalet abonnemang ökat närmast explosionsartat. (I Sverige finns i dag drygt 800 000

abonnemang.)

Under 1992 introduceras GSM, en ny mobiltelefonistandard. (GSM står för Global System for Mobile telephone, och är en gemensam standard för hela Europa.) Man kommer alltså att kunna använda sin mobiltelefon var man än befinner sig i Europa. Varje GSM-användare har sitt eget s.k. smarta kort. Det sticker man in i telefonen. GSM-systemet känner då av var man befinner sig och dirigerar automatiskt alla samtal till rätt apparat. Det är således inte längre nödvändigt att ta med sig apparaten. Det räcker med kortet. Kostnaden för samtal debiteras automatiskt rätt konto, oavsett från vilken apparat man ringer.

GSM är ett digitalt mobiltelefonisystem, vilket innebär många förbättringar (bl.a. av ljudet) jämfört med det nuvaran- de systemet. I GSM kommer det också att finnas en funktion för korta textmeddelanden. Upp till 160 tecken kan skickas till en GSM-abonnent. Man kan också skicka meddelanden till alla inom ett Visst område.

Många GSM-telefoner kommer att vara försedda med en Speciell larmknapp. När denna knapp aktiveras, rings när- maste larmcentral upp. Personalen där kan pejla in var man befinner sig och skicka hjälp.

12.2.8 Personsökning

Personsökning är ett enkelt och billigt system som möjliggör att Skicka meddelanden till personer, var de än befinner sig. Nuvarande system tillåter bara överföring av telefonnummer. Sedan några år tillbaka finns det ett annat personsökningssys- tem, kallat Minicall Text. Detta system möjliggör överföring av text till en personsökare. Personsökarna har ett tecken- fönster, och texten rullar sakta förbi när man läser den. Per- sonsökarna klarar att lagra flera meddelanden på tillsammans flera tusen tecken. Flera tillverkare tillhandahåller laddnings- aggregat med skrivare. När man sätter sökaren i aggregatet för uppladdning, kan man få meddelandena utskrivna. Personsökarna blir allt mindre efterhand som tekniken ut- vecklas. Numera finns personsökare i form av en arrnbands- klocka. Urtavlan fimgerar samtidigt som display för personsö- karen som kan visa mottagna meddelanden (telefonnummer).

12.2.9 RDS

Radio Data System (RDS) är ett system för överföring av data på FM-bandet. Data överförs i de ohörbara delarna av FM- signalen. RDS introducerades för något år sedan och används än så länge uteslutande i bilradioapparater för bl.a. identifie— ring av radiosändare och för automatiskt kanalval.

RDS kan erbjuda flera tjänster. Alla RDS-apparater är för- sedda med en display (teckenfönster). Det är fullt möjligt att överföra text, t.ex. information om olyckor. Detta borde vara av stort värde för döva och hörselskadade, som i dag inte har några möjligheter att höra VMA—larmet (Viktigt Meddelande till Allmänheten). Ett europeiskt konsortium har med svensk medverkan nu bildats inom ramen för ett EG—projekt, med syfte att utveckla och harmonisera denna teknik på europeisk niva.

12.3. En nordisk och internationell utblick 12.3.1 Nordiska frågor

Nordiska rådet antog den 2 mars 1991 nedanstående rekom- mendation (nr 26/1990) efter förslag av social- och miljöut- skottet (A 864/s):

Nordiska rådet rekommenderar Nordiska ministerrådet att vidta åtgärder som garanterar handikappade med behov av tjänster och utrustning via telekommunikation generösa vill- kor samt att verka för att dessa behov beaktas i det inter- nationella samarbetet.

Utskottet noterade att flera remissinstanser förordade till- sättandet av en nordisk arbetsgrupp, med representanter för de nordiska teleförvaltningarna. Dess uppgift skulle bli att undersöka frågor om teleutrustning och teletjänster för funk- tionshindrade personer, inklusive specialutrustningar som texttelefon och nya tjänster som teledata, Videotex och bildtele- fon. Arbetsgruppen skulle bl.a. få i uppdrag att:

formulera handikappkrav på produkter och system, utarbeta förslag till garantier för hur handikappade per- soner skall få tillgång till telekommunikationer,

verka för att Norden blir en gemensam hemmamar- knad för handikapprodukter, — verka för lagstiftning om anpassning av dator- och teleutrustning till handikappades krav, samt — för att myndigheter i de nordiska länderna också granskar produkter, som skall anslutas till telenätet, ur handikappsynpunkt, och hur detta kan ske utan produktfördröjande merkostnader.

Arbetsgruppen skulle även ta upp frågor om kostnader och finansiering av extra utrustning och service för funktions- hindrade. Utskottets grundinställning är att merkostnader (som uppstår på grund av funktionsnedsättning) för tillgång till telekommunikationer måste bestridas av offentliga medel.

Handikapputredningen delar utskottets uppfattning om be- hovet av en sådan arbetsgrupp, samt förslagen till arbetsupp- gifter för denna grupp. Vad gäller frågan om finansiering, har vi en annan syn än utskottet. Vi anser att kostnaderna skall bestridas av aktörerna på telekommunikationsmarknaden, i linje med ansvars- och finansieringsprincipen. Vi återkommer till detta i avsnitt 12.5.2.

12.3.2. EG-frågor

EG-kommissionen har hittills antagit två direktiv som rör teleområdet, ett tjänstedirektiv och ett rådsdirektiv (Open Network Provisions (ONP)). Tjänstedirektivet kommer att medföra att teletjänstmarknaden öppnas helt för konkurrens. Detta gäller dock ej telefoniområdet, som även frarndeles får förbehållas en monopoloperatör. Vidare får restriktioner fin- nas beträffande rätten att upprätta nät. I direktivet från kom- missionen sägs vidare att medlemsstaterna skall säkerställa att beviljande av driftlicenser, kontroll över typgodkännanden och andra myndighetsuppgifter, utförs av ett organ som är oberoende av teleorganisationerna.

Syftet med ONP-direktivet är att främja ett fullständigt genomförande av en marknad för teletjänster genom harmoni- serade principer och betingelser för att tillhandahålla öppna nät. Tillgången till nåt får inte förhindras annat än av hänsyn till allmänintressen vilka betecknas som ”väsentliga krav”. Inskränkningar skall vara objektivt motiverade och får inte

överdrivas i förhållande till det mål som eftersträvas. Av ovan- stående framgår att staten kan ställa krav med hänsyn till allmänintressen, till vilka i allra högsta grad måste räknas behov hos personer med funktionsnedsättningar.

Ett direktiv om teleterminaler kom i maj 1991. Det behand- lar de krav, framförallt elektriska, som måste ställas på tele— terminaler för anslutning till telenätet. Däremot finns ingen- ting skrivet om gränssnittet mellan ”människa och maskin”, dvs. krav på ergonomi, användarvänlighet, osv.

Experter på EG-lagstiftning menar enligt underhandskon- takter med handikapputredningen att det är omöjligt för Sve- rige att ställa ensidiga nationella krav på att t.ex. alla tele- foner skall vara handikappanpassade. Detta kommer från EG:s sida att uppfattas som ett handelshinder. Det är tveksamt om det ens är möjligt att ålägga leverantörerna att även till- handahålla handikappanpassade produkter. Däremot torde fö- retag och myndigheter ha möjligheter att i sin upphandling t.ex. kurma skriva att ”offererande av en handikappanpassad produkt kommer att betraktas som en fördel vid bedömning av offerten”.

Sverige har tillsammans med övriga nordiska länder aktivt drivit frågor om telekommunikation och handikapp på europe- isk nivå, även inom olika EG-fora. Delvis som ett resultat av detta har man i flera EG-länder börjat bli medveten om dessa frågor och ett arbete pågår med syfte att försöka få till stånd EG-direktiv som beskriver handikappanpassning av teleter- minaler.

12.3.3. Lagstiftningen i USA

Sommaren 1990 antogs Americans with Disabilities Act (ADA) i kraft. ADA är en antidiskrimineringslag, som behand-

lar handikapptillgänglighet på fyra områden, bl.a. telekom- munikationer. Lagen omfattar

— alla privata företag, som ägnar sig åt handel och vänder sig till allmänheten, — hela den privata sektorn med 15 eller fler anställda, alla samhälleliga delstatliga och lokala organ som inte er- håller federalt stöd, alla telefonbolagen i USA (ca 1500 st).

ADA ersätter inte tidigare antagna lagar, utan är ett kom- plement till dem. Värt att notera är att lagen ger telefon- bolagen möjlighet att samarbeta eller att köpa tjänster av tredje part för att leva upp till lagens krav. Detta kan sägas vara en motsvarighet till den kollektiva tillämpningen av ansvars— och finansieringsprincipen, som handikapputred- ningen föreslår skall införas på det svenska telekommunika- tionsområdet.

Enligt ADA, skall telefonbolagen senast fr.o.m. juli 1993 tillhandahålla förmedlingstjänster för texttelefoner. Federal Communications Commission (FCC) skall före augusti 1992 ge ut föreskrifter. Där skall särskilt fastställas att förmedlingstjänsten skall hållas öppen dygnet runt, Sju da-

gar i veckan. användarna skall inte betala högre taxor än för funktionellt likvärdig röstkommunikation. ADA ställer krav på arbetsgivare att genomföra skälig an- passning av arbetsplatsen för en enskild arbetstagare med funktionsnedsättningar, om detta kan göras utan betydande svårigheter eller kostnader.

Enligt ADA skall medborgare, såväl med som utan funk- tionsnedsättningar, ha likvärdig tillgång till telekommunika- tioner, som erbjuds av offentliga och allmänna inrättningar. Detta kan t.ex. gälla telefonautomater i restauranger eller bankservice per telefon. På detta området kompletteras ADA av Hearing Aid Compatibility Act of 1988. Den säger att alla viktiga telefoner (publika telefonautomater, larmtelefoner, på arbetsplatser, på hotell, m.m.) och alla importerade telefoner skall erbjuda sådan funktion att en hörapparat effektivt kan kopplas till den.

På det federala området finns The Telecommunications Ac- cessibility Enhancement Act of 1988. Enligt denna lag skall det federala telekomrnunikationssystemet vara tillgängligt för döva, hörselskadade och talskadade personer. Ansvaret för det- ta åvilar General Services Administration (GSA), motsvarig- heten till Statskontoret här i Sverige.

För närvarande installeras ett stort federalt teletjänstnät, The Federal Telecommunications System 2000 (FPS 2000) un- der överinseende av GSA. Systemet skall bl.a. tillhandahålla

röst-, text- och videokommunikation samt elektronisk post och höghastighetsfax.

12.4. Diskussion

Den tekniska utvecklingen på telekommunikationsområdet har varit och är stadd i mycket snabb utveckling. Gårdagens system kunde i stort sett bara erbjuda punkt-till—punkt för- bindelse mellan telefonapparater. Dagens och morgondagens teleteknik kan öppna stora möjligheter — inte minst för perso- ner med funktionsnedsättningar — att kommunicera med and- ra, ta del av information från radio och TV och tillgodogöra sig innehållet i tidningar och tidskrifter. Teleteknologin kan dess- utom medverka till att den enskilde på egen hand kan utföra serviceärenden till bank och detaljhandel osv. från bostaden. För personer med funktionsnedsättningar kommer därför tele- området att bli ett område som kan erbjuda mycket betydelse- fulla, i Vissa fall unika, möjligheter att ge våra bärande princi- per substans och vidga enskildas tillgång till tjänster av olika slag på samma villkor som för icke-funktionshindrade med- borgare.

Insatser inom handikappområdet har hittills haft låg eller mycket låg prioritet bland företagen på teleområdet. Det finns därför anledning att såväl via lagstiftning som via olika stimu- lansåtgärder åstadkomma förutsättningar och utvecklingsmil- jöer som ökar teleteknisk forskning, utveckling och framtag- ning av produkter och tjänster till stöd för personer med funk- tionsnedsättningar.

Det handlar enligt vår uppfattning om att inom ramen för ansvars— och finansieringsprincipen hitta en lösning både för finansiering av den teletekniska forskningen och utvecklingen samt för finansiering av tillhandahållandet av utrustning och hjälpmedel till enskilda brukare. Det rör sig ofta om hjälpme- del som är mycket dyra att utveckla, tillhandahålla och för- nya. Det krävs därför en väl fungerande organisation för att sakkunnigt ta fram, demonstrera, utprova och tillhandahålla hjälpmedel, som ofta ligger på en hög teknisk nivå. Det krävs även en lösning för att utjämna de merkostnader som den enskilde drabbas av vid apparatinköp och vid användning av utrustningen.

I det telepolitiska beslut som riksdagen tog 1988 (prop. 87/ 88:118, TU 28, rskr. 402) angavs att det övergripande målet skall vara att medborgarna, näringslivet och den offentliga förvaltningen i landets olika delar skall erbjudas en tillfreds- ställande tillgång till telekommunikationer till lägsta möjliga samhällsekonomiska kostnad. Detta mål vidareutvecklades sedan i fem delmål. Enligt ett av delmålen skall telesystemet utformas så att det bidrar till regional balans och möjliggör sociala hänsynstaganden. Det sociala ansvaret har bl.a. defini- erats som att telepolitiken skall syfta till att alla skall ha råd att utnyttja grundläggande telekommunikationer.

År 1988 tillsattes en parlamentarisk kommitté, Post- och Teleutredningen (PTU), med uppdrag att utreda statens regio- nalpolitiska och sociala ansvar inom post- och teleområdena och föreslå de åtgärder som kunde krävas. Vidare skulle kom- mittén överväga och föreslå vilka telekommunikationer som bör betraktas som grundläggande.

PTU framhöll i sitt betänkande ”Post & Tele — Affärsverk med regionalt och socialt ansvar” (SOU 1990:27) följande:

Även om grundläggande telekommunikation även för handi- kappade i första hand är en fungerande telefontjänst så menar vi att det också är något mer. Det är möjligheten att med telekommunikationer i kombination med datateknik kunna ut- föra vardagliga sysslor, upprätthålla sociala kontakter, och del- ta i samhällslivet. (sid 120)

Handikapputredningen ansluter sig till denna definition av grundläggande telekommunikation för människor med funk- tionshinder.

En av de principer som handikapputredningen vill pröva inom telekommunikationsområdet, är ansvars- och finansie- ringsprincipen (af-principen). Den innebär att alla varor eller tjänster som företag, organisationer och myndigheter produce- rar, även Skall göras tillgängliga för personer med funktions- nedsättningar. De tillgänglighetsskapande åtgärderna skall vidtas av dem som tillhandahåller varan eller tjänsten. Kost- naderna för eventuella handikappanpassningar skall belasta respektive producent.

12.5. Handikapputredningens förslag

12.5.1. Behov av en telelag

Vi har kunnat konstatera att af-principen ännu inte fått ge- nomslagskraft på något område. Oftast tas det mycket få eller inga hänsyn till behov hos funktionshindrade vid utformning av produkter och tjänster. Detta leder till dyrbara anpass- ningar i efterhand, vilka ofta får bekostas med samhällsmedel. Dessa kostnader skulle i de flesta fall ha varit försumbara, om hänsyn tagits redan vid planering, i utvecklingsstadiet av en produkt osv.

Det är därför vår bestämda uppfattning att det i en kom- mande telelag krävs en portalparagraf, som garanterar allas lika rätt till telekommunikationer. Det skall klart framgå att personer med funktionsnedsättningar har rätt till grundläg- gande telekommunikationer på lika villkor som övriga med- borgare. Dessutom skall det enligt vår mening i portalpara- grafen tydligt framgå att grundläggande telekommunikation för personer med funktionsnedsättningar är något mer än den vanliga telefonitjänsten. Vi hänvisar här till Post- och Teleut- redningens förslag. Utifrån denna portalparagraf skall sedan operatörerna på den svenska marknaden åläggas att ta ansvar enligt af-principen.

I arbetet med den kommande telelagen bör man även över- väga förutsättningarna att införa en överklagningsmöjlighet och en möjlighet för en telemyndighet att utfärda sanktioner, t.ex. i form av vite, för de operatörer som ej följer telelagen och dess föreskrifter. Det borde även finnas möjlighet för tele- myndigheten att dra in tillstånd vid upprepade förseelser.

I kapitel 15 föreslår vi inrättandet av en särskild handikap— pombudsman. En viktig uppgift för denne blir att övervaka att de nämnda intentionerna i telelagen förverkligas.

12.5.2. Ansvars- och finansieringsprincipen inom teleområdet

Frågan om finansiering av handikappinriktade åtgärder inom teleområdet, har tidigare behandlats av riksdagen. Regering- en skriver i sin proposition 1990/91:87, Näringspolitik för till- växt, följande (sid. 151);

.Mot bakgrund av att det nu finns fler operatörer på teletjänst- marknaden, bör frågan ställas om även övriga operatörer skall omfattas av förpliktelser angående handikappanpassning. Som tidigare nämnts kommer den nya strukturen på teletjänst- marknaden i Sverige att kräva en mer utförlig författnings- mässig reglering. I detta sammanhang faller det sig naturligt att överväga eventuella krav vad gäller handikappanpassning av tjänster och terminaler.

I kommittédirektiven (dir. 1991:34) till telelagsutredningen konstateras bl.a. att på en konkurrensutsatt marknad måste självfallet inte bara rättigheter utan även skyldigheter för- delas rättvist. Det statliga ansvar som har fastlagts av riks- dagen i det telepolitiska beslutet år 1988 måste, i den del det är kommersiellt betungande, fördelas rättvist mellan mark- nadens alla aktörer. Telelagsutredningen skall lämna sitt för- slag senast den 1 juli 1992.

Kravet att varje enskild operatör skall tillhandahålla billiga och goda lösningar menar vi inte är effektivt vare sig från samhälls- eller företagsekonomisk synpunkt. Ett exempel är den särskilda förmedlingstjänsten för texttelefoner. Det torde med stor sannolikhet vara mest ekonomiskt om ett enda före- tag, Televerket eller någon annan, drev denna tjänst. Övriga företag inom telekommunikationsområdet skulle då betala för driften av denna tjänst enligt vissa fastlagda kriterier, t.ex. i proportion till det antal hörselskadade och döva kunder som respektive operatör har. Detta skulle totalt sett bli billigare än om varje operatör skulle tillhandahålla egna förmedlingstjäns- ter.

Den tekniska utvecklingen sker snabbt och är ofta förenad med stora kostnader. Den enskildes kostnader för inköp av telehjälpmedel är också ofta höga. Det påverkar självfallet möjligheten att få del av, inte bara de senaste tekniska land- vinningarna, utan även i dag kommersiellt tillgängliga pro- dukter, såsom telefax, stillbildstelefoni, etc.

Vi menar att ingen skall behöva betala extra för den service som behövs på grund av funktionsnedsättningen. Vi tror dock att det blir svårt att få alla teleoperatörer och företag att fullt ut tillämpa af-principen i sin egen verksamhet. Därför för- ordar vi en enskild respektive en kollektiv tillämpning av af-principen på detta område.

Med enskild tillämpning menar vi att respektive teleopera- törer så långt möjligt skall anpassa sin verksamhet till funk- tionshindrades möjligheter och begränsningar. Det kan t.ex. gälla frågan om att tillhandahålla telefonkataloger gratis för alla, dvs att synskadade, rörelsehindrade och andra som inte kan hantera eller läsa telefonkatalogen, kostnadsfritt skall kunna ringa Nummerupplysningen. Denna typ av verksam- het menar vi skall rymmas inom normala affärsmässiga hän- syn, och således bekostas av operatörerna själva.

Med en kollektiv af-princip menar vi att operatörerna till- sammans skall svara för varandras, samhällets och den en- skildes kostnader inom området. Detta innebär konkret att man finansierar varandras kostnader för t.ex. text- och tecken- språkstelefonins förmedlingstjänst (FÖC), enskildas behov av dyrbar utrustning, forskning och utveckling på området, etc. En motsvarighet till den av oss föreslagna kollektiva af-princi- pen finns i den amerikanska ADA-lagstiftningen. Där ges tele- fonbolagen möjlighet att samarbeta eller att köpa tjänster av tredje part för att leva upp till lagens krav.

Gränsdragningen mellan det enskilda och det kollektiva af-åtagandet kan vara svår att göra. Vi menar att det blir en uppgift för en kommande telemyndighet att lämna föreskrifter i samband med tillståndsgivningen till operatörer som vill verka på den svenska marknaden.

12.5.3. Inrättande av en telefond

Telelagsutredningen skall enligt sina direktiv föreslå ett be- talningssystem för bidrag till finansieringen av kostnaderna för olika samhällsuppdrag.

Vi vill för vår del starkt förorda inrättandet av en organisa- tion för finansiering, utveckling och tillhandahållande av tele- teknik till personer med fiinktionsnedsättningar. Vi har funnit att våra ambitioner på teleområdet bäst låter sig utvecklas inom ramen för en särskild fond (i fortsättningen kallad tele- fond). Telefonden skall kunna lämna stöd till: —- enskilda för anskaffning av dyr telekommunikationsutrust— ning (t.ex. bildtelefon) efter rekommendation från lands— tingens hjälpmedelsverksamhet, enskilda för dagliga merkostnader som avser grundläggan- de telekommunikation,

forskning och utveckling med inriktning på funktionshind- rades behov av telekommunikation,

operatörer och företag som erbjuder tjänster och service för personer med funktionsnedsättningar (ex.vis förmedlings- tjänsten för texttelefoner), operatörer och företag för produktutveckling, m.m.,

— varudeklaration av teleterminaler.

Den kollektiva tillämpningen av af—principen för företagens del skall bestå i att de finansierar fondens verksamhet. Som framgår av ovanstående, skall företagen och operatörerna ock- så få ersättning från telefonden för den verksamhet de be- driver inom handikappområdet.

12.5.4. Finansiering av telefonden

Vi uppskattar mycket grovt medelsbehovet, som telefonden har att täcka, till 156 miljoner kronor per år under de närmas- te åren. I avsnitt 12.6 ger vi en mer detaljerad ekonomisk redovisning av medelsbehovet.

Handikapputredningen har ingående diskuterat olika for- mer för finansiering av medelsbehovet. Det finns åtminstone tre olika principer för finansiering, nämligen via statsbud- geten, från de olika teleoperatörerna eller direkt från enskilda teleabonnenter. I alla tre fallen kommer kostnader att läggas på den enskilde medborgaren, antingen Via skatter eller via telefonräkningen. Vi har valt af-principen som form för finans- iering av våra förslag eftersom det är den finansieringsform som bäst tillgodoser Våra krav på ett gemensamt ansvarsta- gande.

I alternativet med finansiering direkt från enskilda abon- nenter skulle årskostnaden bli 16 kronor per person. Denna summa är baserad på en avgift på 0,4 öre per markering för en genomsnittlig abonnent med 1 000 markeringar per kvartal. Vi bedömer dock att det kommer att bli ett för stort admini- strativt system med debitering direkt till enskilda abonnenter.

Vi anser att den bästa formen för finansiering av insatser inom telekommunikationsområdet för funktionshindrade, är att teleoperatörerna betalar en årlig koncessions- eller licen- savgift till fonden. Vi föreslår att avgiftens storlek sätts i proportion till operatörernas respektive omsättning. På detta

sätt uppnås en solidarisk finansiering av telefonden. Denna finansieringsform gör det möjligt för teleoperatörerna att själva bestämma hur kostnaderna skall fördelas mellan deras företagskunder respektive hushåll, samt om det t.ex. skall vara fasta och/eller rörliga avgifter.

Vi vill påpeka att vårt förslag till finansiering av telefonden innebär att de kostnader som staten i dag har på detta område, kommer att övertagas av teleoperatörerna. För staten innebär detta en inbesparing på 73 miljoner kronor per är, baserad på 1991 års kostnadsläge.

12.5.5. Behov av en myndighet

Telekommunikationsområdet i Sverige befinner sig i snabb utveckling. Televerkets associationsform kommer den 1 janua- ri 1993 att förändras till bolagsform. Det ansvar som åvilat Televerket vad gäller handikappanpassning av teleterminaler och -tjänster, kommer därmed sannolikt att försvinna. Dess- utom kan vi förvänta oss flera tillkommande teleoperatörer.

Vi menar därför att det finns behov av ett samhällsorgan, som har ansvar för handikappfrågor inom telekommunika— tionsområdet. Detta organ torde med fördel kunna ingå i den nya myndighet, som regeringen har för avsikt att inrätta fr.o.m. den 1 juli 1992.

Uppgiften för denna myndighet skall vara att övervaka att föreskrifterna angående insatser och service till funktions- hindrade efterlevs. Myndigheten Skall vidare kunna vidtaga åtgärder om så inte blir fallet. Till sin hjälp bör myndigheten ha en beslutande (eller rådgivande) referensgrupp med repre- sentanter från handikapporganisationer, Handikappinstitutet, samhället, operatörer, företag, m.fl. för bevakning av funk- tionshindrades intressen.

Den nya myndigheten skall enligt vår uppfattning ansvara för att handikappanpassade teleterminaler finns att tillgå på den svenska marknaden. Om någon terminal ej finns i sorti- mentet hos någon nätoperatör eller terminaltillverkare, skall myndigheten genom upphandling trygga tillgången på sådana terminaler.

Myndigheten skall ansvara för telefonden samt noga följa den tekniska utvecklingen och forskningen inom telekommu- nikationsområdet, speciellt med inriktning mot handikappom-

rådet. Den skall kunna initiera forskning och utveckling i sy'Re att ta fram och göra nya produkter eller tjänster till- gängliga. Medel för upphandling respektive forskning och ut- veckling föreslås ställas till förfogande från telefonden.

12.5.6. STATTEL

Regeringen har utsett en delegation med uppgift att genom- föra åtgärder för att effektivisera statliga myndigheters tele- kommunikation. Inom tre år skall statliga myndigheter där- med ges möjlighet att köpa gemensamma tjänster för 1990- talets behov.

STATTEL-delegationen skall primärt ägna sig åt att så långt möjligt, genom effektiv upphandling och rationalisering, minska statliga myndigheters kostnader för telekommunika- tion.

Det är handikapputredningens bestämda uppfattning att staten och dess myndigheter genom STATTEL-delegationen har ett speciellt ansvar att vid upphandling av telekommuni- kationssystem så långt möjligt se till att de blir tillgängliga för personer med olika fimktionsnedsättningar.

12.5.7. Tillhandahållande av teletekniska hjälpmedel

I vårt huvudbetänkande (SOU 1991:46) föreslog vi att 1 å HSL kompletteras med en skyldighet för landstingen att ansvara för hjälpmedelsförsörjningen. Härmed avses en skyldighet att tillhandahålla och finansiera hjälpmedel för den dagliga livs— föringen för funktionshindrade personer och för egen vård och behandling, samt en organisation för kartläggning och utpro- vning av Sådana och andra hjälpmedel. När denna organisa- tion utnyttjas för andra hjälpmedel än dem som landstingen skall tillhandahålla, kan landstingen ta ut ersättning fullt ut av berörd arbetsgivare, myndighet eller kommun.

Flertalet hjälpmedel inom teleteknikområdet kan rubrice- ras som hjälpmedel för den dagliga livsföringen och kan där- med ingå definitionsmässigt i landstingens ansvar. Som sagts tidigare är emellertid resultaten av de teletekniska landvin-

ningarna ofta förenade med jämförelsevis stora kostnader, så- väl i utvecklingsskedet som vad gäller inköp, förnyelse, service etc.

Eftersom teletekniken kan ge den enskilde stora möjligheter till självständighet i det dagliga livet, till delaktighet, in- flytande och självbestämmande, bör finansieringen av den en- skildes hjälpmedel vara helt säkerställd.

Vi föreslår att landstingens rehabiliterings- och hjälpmedelsenheter (t.ex. logopedmottagning, hörcentral, syn- central, hjälpmedelscentral, bamhabilitering) blir skyldiga att ta emot personer med funktionsnedsättningar för behovsutred- ningar som avser grundläggande telekommunikation. Vi före- slår dessutom att landstingen skall stå för kostnaderna för sådana behovsutredningar.

Om behov av teletekniska hjälpmedel konstateras, skall rekvisition skrivas ut. Med hjälp av en sådan rekvisition kan en person med funktionsnedsättning själv införskaffa lämplig utrustning och få ersättning för den från telefonden. Vi före- slår att telefonden formellt äger utrustningen, men att den disponeras av den funktionshindrade personen, så länge behov föreligger.

När behov ej längre föreligger, skall utrustningen återläm- nas till lämplig enhet inom landstinget. På så sätt kan tele- hjälpmedel återanvändas precis som övriga hjälpmedel.

Rekvisitionen är en viktig del i vårt förslag. Utan en sådan skall en enskild person ej kunna få utrustning installerad och bekostad av telefonden. En rekvisition kan endast skrivas ut av landstingens rehabiliterings- och hjälpmedelsenheter eller motsvarande enheter som landstingen har tecknat avtal med. På detta sätt får telefonden garantier för att en funktionsned- sättning föreligger och att de rekvirerade hjälpmedlen mot- svarar ett faktiskt behov.

Utbudet av produkter på telekommunikationsområdet blir allt större och mera komplext. Det kan därför vara svårt för den enskilde att själv införskaffa lämpliga produkter. Det skall därför, som ett alternativ till vårt huvudförslag, finnas möjlig- het för den enskilde att få hjälp från landstingen med inköp och installation av teletekniska hjälpmedel. Vi föreslår att landstingens merkostnader för detta skall betalas av telefon- den.

Kommunikation via texttelefon, telefax, bildtelefon, etc. kräver att motsvarande utrustning finns hos mottagare. Det skall därför även vara möjligt för anhöriga att kunna få ut- rustning på samma villkor, i syfte att underlätta direkt kom- munikation med en familjemedlem med fimktionsnedsätt- ningar.

12.5.8. Varudeklaration av teleterminaler

Utbudet på teleområdet är ofta svårt att överblicka för den enskilde. Ofta krävs specialkunskaper för att förstå och be- mästra olika tekniska lösningar. Genom en varudeklaration skulle det bli enklare för en person med funktionsnedsätt- ningar att själv kunna välja produkter.

Vi menar därför att en frivillig form av varudeklaration, utförd av terminaltillverkare och importörer, bör införas. Av varudeklarationen bör lämpligen framgå på vilket sätt en produkt underlättar kommunikation vid olika funktionsned- sättningar. En sådan varudeklaration kan med fördel göras på nordisk nivå av någon institution med erfoderlig handikapp- kunskap. Kostnaderna för de svenska insatserna i detta nor- diska arbete kan då finansieras av den av oss föreslagna tele- fonden.

Ett sådant nordiskt samarbete skulle kunna innebära en mycket stark påverkan på EG-kommissionen när EG-direkti- vet om teleterminaler skall revideras.

12.6. Kostnader

De direkta utgifter som staten i dag har för telekommunikatio- ner för personer med funktionsnedsättningar är av tre Slag; — Staten finansierar efter ordination texttelefoner till döva, hörselskadade och talskadade samt driften av Televerkets förmedlingstjänst för texttelefoner. I budgetframställningen för 1992/93 (prop. 1992/93:100, bil. 6, anslag G 5,ersättning för texttelefoner) beräknas kostnaden för kommande bud- getår bli 61,4 mkr.

— Staten finansierar numera sedan 1991 indirekt Televerkets insatser på telekommunikationsområdet för funktionshind- rade abonnenter. Televerket får av den vinst som Skall

betalas in till staten dra av kostnader inom handikappområ- det. Enligt Televerkets treårsplan för 1992-95 beräknas kost— naderna för 1992 bli 11,5 mkr. Av detta går 6, 5 mkr till forsk- ning och utveckling och 1,6 mkr till det s. k. handikappansla- get. Övriga medel disponeras av Televerkets marknadsav- delning. Staten finansierar genom den s.k. Dagmaröverenskommel- sen till viss del landstingens kostnader för sjukvård och hjälpmedel. Tidigare fanns speciellt avsatta medel till hjälp- medel (inklusive telehjälpmedel) på i medeltal 80 kr. per person (1990). Dessa medel ingår nu i den allmänna ersätt- ningen till landstingen. Tillförlitlig statistik saknas men vi gör uppskattningen att det i dag ordineras telehjälpmedel för 2 mkr per år.

Det ackumulerade behovet av telehjälpmedel är stort. Som exempel kan nämnas bildtelefoner för döva och hörselskadade, telefax och stillbildstelefoner för utvecklingsstörda, telefax för synskadade och personer med dyslexi. Vi uppskattar kostna— der för att täcka dessa behov till ytterligare 20 mkr per år.

Utvecklingen inom telekommunikationsområdet går allt fortare och blir allt mer ”teknifierad”. Möjligheterna ökar för att kunna bereda funktionshindrade medborgare service och tillgänglighet genom högre utnyttjande av telekommunikatio- ner. Produkterna och tjänsterna tillskapas inte automatiskt. Kraven på FoU ökar i takt med utvecklingen. Därför bör telefonden få ökade ekonomiska resurser att stödja forskning och utveckling. En studie (utförd Våren 1992) av Televerkets kompetenscenter inom handikappområdet tillsammans med handikappförbunden, visar att behoven av FoU de närmaste åren motsvarar kostnader om 15 mkr per år.

Telefonden skall, enligt vår mening, även lämna stöd till enskilda för t.ex. dyra telefonräkningar. Motiven är bl.a. att det tar lång tid att skriva på texttelefon, många talskadade talar långsamt, uppkopplingstider mot TeleGuide och andra databaser är långa, osv.). Målsättningen skall vara att perso- ner med funktionsnedsättningar ej skall behöva betala mer än vad icke funktionshindrade medborgare betalar för motsva- rande telefonsamtal.

Vi föreslår att denna ”rabattering” görs på telefonräkning- en, och att teleoperatörerna får ekonomisk kompensation för

detta i efterhand från telefonden. Kostnaderna uppskattar vi enligt följande:

Det tar i snitt 5 (3-8) gånger längre tid att genomföra ett texttelefonsamtal än ett normalsamtal. Om en genomsnittlig telefonräkning ligger på 1 000 markeringar per kvartal, blir merkostnaden för 4 000 texttelefonanvändare = 4 000 använ- dare x 4 000 markeringar x 30 öre = 4,8 mkr per kvartal eller 19,2 mkr per år.

Vi uppskattar att minst 20 000 personer med funktionsned— sättningar har direkt nytta av TeleGuide (för att handla mat, utföra bankärenden, etc.) Om de använder TeleGuide 15 min per vecka blir kostnaden = 52 veckor x 15 min )( 1,50 kr. per min = 23,4 mkr per år.

Många personer med funktionsnedsättningar är i hög grad hänvisade till sociala kontakter via elektroniska konferenssys- tem. Vi bedömer att det finns minst 20 000 personer som har sådana behov. Det finns i dag några baser som direkt vänder sig till dem. Vi föreslår att dessa baser införskaffar 020-num- mer, som möjliggör för funktionshindrade personer att gratis ringa dessa baser. Basernas kostnader för 020-nummer före- slås belasta telefonden. Vi uppskattar dessa kostnader till 20 000 x 52 veckor x 15 min per vecka x 1,00 kr. per min = 15,6 mkr per år.

De totala kostnaderna för enskilda personers grundläggan- de telekommunikation uppskattar vi således till ca 58 mkr per ar.

Sammantaget innebär detta att medelsbehovet avrundat per år för telefonden under de närmaste åren något över- siktligt kan beräknas enligt följande:

Årlig kostnad. Miljoner kronor

Forskning och utveckling 15 Texttelefoner 61 Fördyrade teleräkningar 58 Telehjälpmedel 22

Summa 156

13 Arbetslivets tillgänglighet för människor med funktionshinder

Förslag

— Vägarna till sysselsättning och arbete utvecklas och förstärks Lagstadgade praktikplatser införs Arbetslivets tillgänglighet för människor med funk- tionshinder fastställs i lag — Arbetsgivare åläggs att undersöka behovet av och genomföra åtgärder som främjar anställnings- och ar- betsmöjligheter för människor med funktionshinder — Missgynnande av arbetstagare eller arbetssökande på grund av hans eller hennes funktionshinder förbjuds Ekonomiska incitament för arbetsgivare utvecklas i syfte att främja anställningsmöjligheterna för männi- skor med funktionshinder

13.1. Arbetslinjen

I betänkandet Handikapp Välfärd Rättvisa (SOU 1991:46) ut— talade handikapputredningen att arbetslinjen måste hävdas även för personer med svåra fiinktionshinder. Det innebär att arbete och arbetsförberedande åtgärder så långt möjligt skall erbjudas i stället för mer eller mindre aktiva insatser vid sidan av arbetslivet.

För den som inte kan erbjudas arbete eller arbetsförbe- redande åtgärder inom arbetsmarknadspolitikens ram skall anordnas annan meningsfull och utvecklande sysselsättning. Arbetslinjen innebär dock att även dessa sysselsättningsfor- mer vid sidan av arbetslivet måste utformas så att de stärker den enskildes möjligheter att efter sina förutsättningar finna vägarna till arbete.

Med dessa utgångspunkter föreslog handikapputredningen ett antal åtgärder för att främja möjligheterna till sysselsätt- ning och arbete för utredningens personkrets. Särskilt be- tydelsefullt och långtgående var utredningens förslag om in- förandet av en kommunal sysselsättningsgaranti. I föreliggan- de betänkande har utredningen valt att mer generellt se över arbetslivets tillgänglighet för personer med funktionshinder och då särskilt med avseende på förutsättningarna för ut- redningens personkrets.

13.2. Utgångspunkter

Den av statsmakterna uttalade målsättningen om ”det goda arbetet åt alla” innebär att alla människor måste ha rätt till arbete oberoende av individuella skillnader i förutsättningar och behov av stödinsatser. Denna målsättning måste alltså gälla också för personer med svåra funktionshinder. I det rå- dande mycket besvärliga arbetsmarknadsläget har statsmak- terna också framhållit de arbetshandikappades situation. I 1992 års budgetproposition (prop. 1991/92:100) betonar rege- ringen att arbetshandikappade inte får trängas undan eller prioriteras mindre högt när det totala antalet arbetssökande ökar. Från utredningens sida vill vi hävda att detta i särskilt hög grad måste gälla utredningens personkrets med svåra funktionshinder.

Utredningens personkrets kan sägas alltid befinna sig ”längst bak i kön till arbetslivet”. Det innebär att denna grupp ofta får stå tillbaka ytterligare när andra grupper också drab- bas av svårigheter på arbetsmarknaden. En försämrad situa- tion på arbetsmarknaden skapar behov av särskilda insatser för andra utsatta grupper i arbetslivet som ungdomar, invand- rare, lindrigt arbetshandikappade, äldre m.fl. En stor del av den arbetsmarknadspolitiska åtgärdsarsenalen får då en själv- klar inriktning mot stöd till dessa grupper. Det innebär också en påtagligt ökad konkurrens inte bara om de lediga jobben utan även om arbetsförmedlingens och arbetsmarknadsinsti- tutens resurser, olika arbetsmarknadspolitiska stödinsatser, praktikplatser m.m. Utvecklingen under 1990-talets inledning har tydligt Visat på sådana tendenser.

En mycket viktig utgångspunkt är att Vissa arbetsmark-

nadspolitiska resurser/medel alltid måste förbehållas (”öron- märkas”) personer med svårare funktionshinder. Enligt vår uppfattning gäller detta framför allt insatser som lönebidrag, AMI med särskilda resurser, Samhall och insatser motsvaran- de ”särskilda inskolningsplatser” i enlighet med vad vi ut- vecklade i vårt huvudbetänkande. Det gäller också att arbets- förmedlingar/AMI avsätter tillräckliga förrnedlings-och väg- ledningsresurser särskilt för dessa grupper. På motsvarande sätt menar vi att den av oss föreslagna sysselsättningsgaran- tin skall förbehållas personer med omfattande funktionshin- der.

13.3. Arbetsmarknaden och människor med funktionsnedsättningar

Under 1990-talets inledning har det skett en dramatisk för- sämring på arbetsmarknaden med en kraftigt stigande allmän arbetslöshet som följd. Under år 1991 har arbetslösheten i stort sett fördubblats jämfört med situationen är 1990. Under första halvåret 1992 har arbetslöshetsnivån passerat 4 % av arbetskraften.

Det aktuella arbetsmarknadsläget har också påtagligt för- sämrat möjligheten till arbete för arbetshandikappade. An- talet arbetshandikappade sökande ökar nu snabbt vid landets arbetsförmedlingar. Det gäller särskilt arbetshandikappade som är helt arbetslösa. Denna grupp uppgår nu till ca 28 000 personer varje månad att jämföra med ett genomsnitt på 17 400 personer under 1989/90. Mellan budgetåren 1989/90 och 1990/91 minskade också antalet arbetshandikappade som fick arbete på den reguljära arbetsmarknaden genom arbets- förmedlingarna från 24 200 till 20 800 personer.

När det gäller antalet personer med ”arbetshandikapp” som registreras vid arbetsförmedlingarna måste beaktas att man här avser en betydligt vidare personkrets än utredningens primära målgrupp. Det absoluta flertalet i utredningens mål- grupp är inte heller registrerade som arbetssökande vid ar- betsförrnedlingarna. För närvarande uppbär ca 370 000 perso- ner förtidspension eller sjukbidrag. Enligt utredningen bör en betydande del i denna grupp ha arbetsförutsättningar som kan jämställas t.ex. med förutsättningar hos arbetshandikappade anställda inom Samhall.

Antalet personer i lönebidragsanställningar ligger nu om- kring 43 000 och i OSA (offentligt skyddat arbete) omkring 5 000 personer. Antalet arbetshandikappade anställda inom Samhall ligger strax under 30 000 personer.

Fr.o.m. budgetåret 1991/92 har det nya systemet med flex- ibla lönebidrag införts fullt ut vid nya beslut. Det innebär att det inte längre finns några skilda bidragsnivåer för olika ar- betsgivarkategorier. I stället fastställs nivån för bidraget i en förhandling mellan arbetsförmedlingen och arbetsgivaren med utgångspunkt från den enskildes arbetsförmåga och omfatt- ning av funktionsnedsättningen. De högre bidragsnivåema förutsätts därmed användas för personer med svårare fiink- tionsnedsättning. Det är ännu för tidigt att bedöma effekterna av det nya flexibla lönebidragssystemet. Det finns dock an- ledning till en Viss vaksamhet med hänsyn till utredningens personkrets och dess möjligheter att i ett svårt arbetsmark- nadsläge konkurrera om arbetstillfällen.

Den nu pågående utvecklingen med insatser för aktivare rehabilitering m.m. innebär att arbetsgivare åläggs ett utvid- gat ansvar för sjuklön, för förebyggande arbetsmiljöarbete och för den yrkesinriktade rehabiliteringen. Dessa åtgärder kan förväntas bidra till att utslagningen från arbetslivet minskar och att nya arbetsmiljöer blir tillgängliga för funktionshindra- de. I huvudbetänkandet framhöll dock utredningen att denna utveckling samtidigt kan leda till utestängningseffekter för de grupper, bl.a. utredningens personkrets, som aldrig fått något fotfäste i arbetslivet. Det finns uppenbara risker för att arbets- givare med de nya rehabiliterings- och sjuklönesystemen kom- mer att bli ytterst försiktiga och noggranna i sin prövning vid nyanställningar. Utredningen kan inte nu se att det finns någon anledning att ompröva detta ställningstagande. Den försämrade arbetsmarknadssituationen har snarare stärkt farhågorna för att arbetsmöjligheterna för utredningens per- sonkrets nu är på väg att ytterligare försämras.

Under 1970- och 1980-talen vidtogs en rad reformer och förändringar som på olika sätt bidrog till att förbättra situatio- nen för arbetshandikappade. Detta gällde bl.a.: den arbetsrättsliga lagstiftningens reformering med lagen

om anställningsskydd, ny arbetsmiljölag m.m.; utvecklingen av den yrkesinriktade rehabiliteringen;

— utvecklingen av arbetshjälpmedel, lönebidrag m.fl. arbets— marknadspolitiska stödformer; Samhalls etablering och utveckling som företag.

Parallellt intensifierades strukturförändringarna i arbetslivet. Gamla arbetsuppgifter försvann och förändrades samtidigt som nya arbetsuppgifter tillkom inte minst inom service- och tjänsteområdena. Datoriseringen av arbetslivet tog fart och gav en del personer med funktionsnedsättningar nya möjlig- heter både beträffande arbetsuppgifter och hjälpmedel. Inom industrin försvann dock en hel del arbetsuppgifter, t.ex. monte- rings- och serviceuppgifter; som i många fall varit lämpliga ”ingångsjob ”. Under 1980-talet ökade antalet förtidspensio- nerade och långtidssjukskrivna, bl.a. som en följd av ökade förslitningsskador främst bland kvinnor.

En del av dessa utvecklingstendenser kommer att hålla i sig och kanske t.o.m. intensifieras under 1990-talet. Under 1990— talets inledning har två viktiga faktorer tillkommit, vilka riskerar att på ett dramatiskt Sätt medverka till att förändra och försämra arbetsmöjligheterna för människor med funk- tionshinder som befinner sig utanför arbetslivet. Dessa fakto- rer ar — den dramatiskt försämrade allmänna arbetsmarknadssitua-

tionen med stigande arbetslöshetstal; — det utvidgade arbetsgivareansvaret för sjuklön och insatser inom arbetsmiljö- och rehabiliteringsområdena vilka pri- märt tar sikte på redan anställda.

Mot denna bakgrund anser utredningen att det nu krävs ytter- ligare och riktade åtgärder för att arbetslinjen på ett verkligt och trovärdigt sätt skall kunna hävdas för utredningens per- sonkrets. Enligt utredningens uppfattning måste också prövas i vilken mån mer styrande åtgärder kan vidtas från sam- hällets sida för att främja anställningsmöjligheterna för perso- ner med omfattande funktionshinder.

13.4. Arbetslivets tillgänglighet — vissa föreskrifter

Generellt kan konstateras att arbetsmarknaden är just en ”marknad”, där den enskilde arbetsgivaren har en mycket hög

grad av handlingsfrihet i fråga om vilken arbetssökande som skall erbjudas anställning. Den arbetsrättsliga lagstiftningen innehåller endast ett mindre antal regler som särskilt tar sikte på Situationen i det reguljära arbetslivet för människor med funktionsnedsättningar. Till helt övervägande del gäller detta dock regler som på olika sätt värnar om förhållanden för dem som redan har en anställning. I huvudsak är det fråga om följande lagar: — Lag (1974:13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder

(Främjandelagen)

Arbetsmiljölagen (1977:1160)Lag (1982:80) om anställningsskydd (LAS) Främjandelagen innehåller bl.a. regler som syftar till att ge äldre och arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga bättre möj- ligheter att få eller behålla en anställning på den reguljära arbetsmarknaden. Lagen bygger i stort på frivillighet och på samverkan mellan arbetsgivare, fackliga organisationer och arbetsförmedlingar. Lagen innehåller inte några uttalade ni- våer (”kvoter”) för hur många funktionshindrade personer ar- betsgivarna bör anställa. Under 1970-talet utgjorde främjan- delagen en utgångspunkt för uppbyggnaden av de s.k. an- passningsgruppema, vilkas verksamhet senare kommit att övertas av arbetsgivares egna anpassnings— och rehabilite- ringsverksamhet. Främjandelagen innehåller vissa tvångsme- del, ytterst arbetsförmedlingstvång, som aldrig kommit till användning. Det kan konstateras att främjandelagen i dag inte har några effekter på anställningsmöjligheterna för män- niskor med funktionshinder. Lagen har egentligen aldrig hel- ler tagit sikte på utredningens personkrets. AMS har under 1990 i en särskild framställning till regeringen föreslagit en översyn av främjandelagen. I framställningen framhåller AMS bl.a. att ”Den roll som arbetsmarknadsverket har enligt främjandelagen är i dag inte förenlig med intentionerna i arbetslivsreformen och de uppgifter som försäkringskassan kommer att få i det framtida rehabiliteringsarbetet”.

Från utredningens sida vill vi framhålla att vi anser att främjandelagen spelat ut sin roll vad avser anställningsfräm- jande åtgärder för människor med funktionshinder.

Arbetsmiljölagen anger kraven på en god arbetsmiljö i vid bemärkelse och vägarna för att nå dit. Lagen ändrades den 1 juni 1991, varvid bl.a. infördes nya och tydligare krav på

arbetsmiljöns utformning och på arbetsgivarnas ledning och organisation av arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverk- samheten. Arbetsmiljölagen innehåller i sig inga särregler som avser människor med funktionshinder. Den är dock ändå sådan till sin uppläggning att den har mycket stor betydelse för arbetsförhållanden för personer med olika funktionsned- sättningar. Arbetsmiljölagen innehåller även en del regler och generella krav som direkt eller indirekt tar sikte på att främja arbetsmöjligheterna för dem som har funktionshinder och sö- ker arbete. Enligt lagens andra kapitel om arbetsmiljöns be- skaffenhet anges bl.a. att arbetsförhållandena skall anpassas till människors olika förutsättningar i fysiskt och psykiskt avseende. I förarbetena (prop. 1976/77:149) har man med dessa generella regler på olika sätt gett uttryck för att man vid planering av arbetsmiljön måste beakta att människor är oli- ka och att arbetshandikapp är vanliga i arbetslivet. I för- arbetena sägs också att arbetsplatserna skall utformas så att inte stora grupper av arbetstagare utestängs. Vid 1991 års ändringar i arbetsmiljölagen förtydligades också kraven på att arbetsförhållanden skall anpassas till den enskilde arbetstaga- rens förutsättningar.

Det är något oklart hur långt arbetsgivarens ansvar sträck- er sig när det gäller anställningsfrämjande åtgärder i arbets- miljön. Enligt utredningens bedömning ger dock arbetsmiljö- lagen viktiga utgångspunkter och förutsättningar för arbetar- skyddsstyrelsen och yrkesinspektionerna att tillse att den generella utvecklingen av arbetsmiljön också tar sikte på ut- formningen av en arbetsmiljö som möjliggör anställning av människor med funktionshinder.

Lagen om anställningsskydd (LAS) innehåller framför allt regler som på olika sätt tar sikte på att skydda arbets- tagarna i situationer där anställningens upphörande aktuali- seras. LAS innehåller egentligen bara en regel som direkt tar upp situationen för människor med funktionsnedsättningar. I lagens 23% anges: ”Arbetstagare som har nedsatt arbetsför- måga och som på grund därav har beretts särskild sysselsätt— ning hos arbetsgivaren skall, om det kan ske utan allvarliga olägenheter, få företräde till fortsatt arbete oberoende av tu- rordningen.”

Även om LAS i övrigt inte innehåller några särskilda regler som avser anställda med funktionsnedsättningar så är lagen

betydelsefull, inte minst när det gäller att reglera grunderna för uppsägning av personliga skäl. I princip gäller att sjukdom/ handikapp inte utgör saklig grund för arbetsgivaren att säga upp en anställd av personliga skäl. Utredningen förutsätter att denna princip, som har särskilt stor betydelse för männi- skor med funktionshinder, ligger fast i samband med den över- syn av den arbetsrättsliga lagstiftningen som inletts.

13.5. Anställningsfrämjande åtgärder i ett internationellt perspektiv

Många länder har i likhet med Sverige särskilt anordnade arbetstillfällen för personer med arbetshandikapp. Formerna liksom inriktningen varierar dock betydligt från industriell verksamhet i företagsmässiga former till mer av terapi- och vårdinstitutioner. Löne- och anställningsvillkor varierar också i hög grad. Anknytningen till arbetslivet är i många fall gans- ka svag. T.ex. har få verksamheter ett uttalat rehabiliterings— mål för övergångar till arbete på den reguljära arbetsmark- naden i den form som Samhall har. Målgrupperna är ofta begränsade till vissa handikappgrupper och omfattningen va- rierar. Nederländerna och Frankrike har två av de mest om- fattande verksamheterna med ca 80 000 respektive 70 000 an- ställda med funktionshinder.

När det gäller arbetsmarknadspolitiska insatser saknar dock Sverige någon form av kvotsystem som tillämpas i va- rierande utsträckning i en rad andra länder. Kvotsystem byg- ger på en lagstiftning som reglerar att arbetsgivare, oftast med ett angivet minsta antal anställda, skall ha en viss minsta andel personer med funktionshinder anställda. Kvotlagstift- ningar förekommer eller har förekommit i många länder både i väst- och östeuropa, Japan m.fl. Däremot har de skandinavis- ka länderna, USA m.fl. inte valt sådana lösningar.

Under senare år har, främst i USA och Canada, utvecklats en ny anställningsfrämjande åtgärd för personer med funk- tionshinder, s.k. ”supported employment”, vilken väckt en del internationell uppmärksamhet. Denna verksamhet bygger på att den enskilde får stöd av en s.k. ”job-coach”, som gör allt ifrån att leta upp ett lämpligt arbete till att svara för in- troduktion och träning på arbetsplatsen. Till skillnad från

olika lönebidragssystem erhåller arbetsgivaren ingen ekono— misk kompensation för den enskildes nedsatta arbetsförmåga. ”Supported employment” bygger på att den enskilde får en fast avlönad anställning i det reguljära arbetslivet.

Det är svårt att direkt och fullt ut tillämpa erfarenheterna från ”supported employmen ” på svenska förhållanden med hänsyn till de skilda förutsättningar som gäller för de olika arbetsmarknaderna, uppsättningen av olika arbetsmarknads— politiska åtgärder, lagstiftning m.m. Det kan dock konstateras att ”supported employmen ” innehåller vissa viktiga inslag och utgångspunkter som att -— verksamheten tar sikte mer på den enskildes möjligheter än

på begränsningarna i arbetssituationen;

— utan direkta ekonomiska bidrag till arbetsgivaren ger den enskilde ökade möjligheter att konkurrera om arbetstill- fällena; handlar om rehabilitering i och genom arbete snarare än rehabilitering till arbete; — innehåller stöd, vägledning, instruktioner, prövning, trä- ning etc. i en reell arbetssituation och en reell arbetsmiljö.

13.6. Styrning och stimulans — några alternativ

När det gäller styrande eller stimulerande anställningsfräm- jande åtgärder har hittills i stor utsträckning diskuterats föl- jande tre alternativa former eller kombinationer av dessa:

a) Lönesubventioner

b) Kvotsystem

c) Andra ekonomiska incitament för arbetsgivare

Handikapputredningen har .ort följande analyser och be— dömningar av dessa alternativ.

Lönesubventioner i form av lönebidrag kan beskrivas som en ekonomisk stimulans till arbetsgivare samtidigt som de skall kompensera arbetsgivare för arbetstagarens nedsatta ar- betsförmåga. Med det nya flexibla lönebidraget har den senare aspekten kommit att betonas. Det flexibla lönebidraget skall fastställas med hänsyn till den enskildes arbetsförmåga och omfattningen av funktionsnedsättningen.

Lönebidragsnivån fastställs efter förhandlingar mellan ar-

betsförmedlingen och arbetsgivaren. Nivån blir alltså till stor del beroende på arbetsförmedlingens möjligheter och kompe- tens att föra denna förhandling. Utan tvekan är det också så att arbetsmarknadssituationen i sig påverkar utgången av förhandlingarna. I ett försämrat läge på arbetsmarknaden, med ökad arbetslöshet och ett minskat utbud av lediga arbets- tillfällen, är risken stor för att arbetsförmedlingen tvingas erbjuda högre bidragsnivåer för att anstälhiingar skall komma till stånd. Dessutom är risken att arbetsförmedlingen i ett sådant läge måste använda lönebidrag för personer som an- nars skulle ha erhållit en anställning på den reguljära arbets- marknaden utan någon form av lönestöd.

Ett kvotsystem skulle innebära att arbetsgivare åläggs att ha en viss andel anställda med funktionshinder. Fördelen med sådana system är att målgruppen på ett mycket konkret sätt garanteras sin rättmätiga del av den reguljära arbetsmark- naden. Erfarenheterna från användningen av sådana kvotsys- tem i en rad länder har dock bl.a. visat på följande negativa effekter och svårigheter:

— den fastställda kvoten uppfylls inte; — det är svårt att inordna mindre arbetsgivare med få an- ställda i ett sådant system. Därmed går man miste om en hel del lämpliga arbetstillfällen inte minst för personer med svårare funktionshinder;

arbetsgivare köper sig ”fria” från kvoten (vissa kvotsystem är direkt uppbyggda på ett sådant sätt);

även personer som har funktionshinder, men inte har några svårigheter att få eller behålla ett arbete, omfattas av kvo- ten;

arbetsgivaren vill tillgodoräkna sig kvotplatser för redan anställda som fått nedsatt arbetsförmåga, arbetsskador m.m.;

— de personer som anställs med stöd av kvoten riskerar att inte få meningsfulla arbetsuppgifter. De riskerar också att mötas av negativa attityder från arbetskamrater eftersom de ”forcerats” (kvoterats) in på arbetsplatsen. Ett A- och B-lag kan uppstå; kvoten fokuserar intresset till den enskildes funktionshin- der och döljer det faktum att arbetsmiljön och arbetsför- hållandena är viktiga orsaker till att personer med funk- tionshinder inte får arbete;

— kvotering leder lätt till byråkratiska och ”stelbenta” regi- streringssystem, där relationen mellan den enskildes funk- tionshinder och förutsättningarna att utveckla en anpassad arbetssituation tappas bort.

Vi anser mot denna bakgrund att införandet av eventuella kvotsystem måste komma i andra hand och är inte helt främ- mande för att frågan om eventuella kvotsystem måste tas upp till förnyad prövning.

Andra ekonomiska incitament skulle kunna innebära att arbetsgivare på ett mer direkt och påtagligt sätt får ta de ekonomiska konsekvenserna av sin rekryteringspolitik. De arbetsgivare som vidtar olika arbetsfrämjande åtgärder för och anställer personer med funktionsnedsättningar skulle t.ex. kunna få minskade arbetsgivaravgifter samtidigt som de som inte vidtar sådana åtgärder och inte anställer arbetssökande med funktionsnedsättningar får högre avgifter. Den nu på- gående utvecklingen med ett utvidgat arbetsgivaransvar inom arbetsmiljö- och rehabiliteringsområdena, införandet av en sjuklöneperiod m.m. har bl.a. till syfte att ge arbetsgivare ekonomiska incitament för att vidta åtgärder som förhindrar utslagning, förtidspensioneringar, långtidssjukskrivningar etc. En del av dessa nu genomförda förändringar har sin grund i arbetsmiljökommissionens betänkande ”Arbete och hälsa” (SOU 1990:49). Arbetsmiljökommissionen föreslog också inför- andet av en differentierad arbetsgivaravgift (”arbetslivsav- gift”) som skulle finansiera delar av de kostnader som upp- kommer vid långtidssjukskrivning, förtidspensioneringar och arbetsskador. Den differentierade arbetslivsavgiften, som hit- tills inte har genomförts, skulle enligt förslaget till viss del fastställas för det enskilda företaget med utgångspunkt från de kostnader som sjukfrånvaro, arbetsskador och förtidspen- sioner hos företagets anställda medfört för socialförsäkringen. Den under våren 1992 tillsatta utredningen om översynen av arbetsskadeförsäkringen har enligt sina direktiv att också överväga förutsättningarna för ett avgiftsuttag som differenti- eras med hänsyn till skaderiskerna.

Enligt handikapputredningens uppfattning finns det positi- va inslag i en utveckling av ekonomiska incitament och styr- medel på det sätt som arbetsmiljökommissionen föreslagit. Samtidigt är dock risken uppenbar för att ett sådant system

kan leda till alltför passiva åtgärder. Vid utarbetandet av ett sådant system måste mycket stor omsorg ägnas åt att fast- ställa tydliga och enkla regler för avgiftsnivåer, kriterier för nedsättning av avgifter etc. I annat fall riskerar hanteringen av ett sådant system att kräva en omfattande byråkrati, sam- tidigt som effekterna för den enskilde arbetsgivaren blir svåra att överblicka.

13.7. Diskussion

Med anknytning till tidigare förslag i vårt huvudbetänkande (SOU 1991:46) vill vi framhålla betydelsen av såväl generella som individuella insatser i arbetslivet för människor med funktionshinder.

Åtgärder för att främja anställnings- och arbetsmöjligheter- na för personer med funktionshinder måste beaktas vid ut- formningen av arbetsmiljön i vid bemärkelse. Vi vill särskilt betona att detta inte enbart gäller den fysiska arbetsmiljön utan i lika hög grad utformningen av arbetsorganisation, ar- betsledning, personligt stöd, utvecklingsmöjligheter, ledarut- veckling m.m. I enlighet med vad vi tidigare redovisat inne- håller arbetsmiljölagen regler som innebär långtgående krav på arbetsgivare att vidta åtgärder som gör arbetsmiljön till- gänglig för människor med funktionshinder. Enligt handikap- putredningens uppfattning är dock arbetsmiljölagen i sig otill- räcklig för att garantera personer med funktionshinder en med andra likvärdig ställning i arbetslivet.

Med utgångspunkt från vad utredningen tidigare redovisat beträffande arbetslivets utveckling under 1990-talet anser vi nu att det finns starka skäl för införande av mer styrande anställningsfrämjande åtgärder. Samtidigt är vi dock ytterst tveksamma till effekterna av ett eventuellt införande av nå— gon form av direkta kvotsystem. Allmänt vill vi dock fram- hålla vikten av att den fortsatta utvecklingen inom arbetsmil- jö- och rehabiliteringsområdena måste åtföljas av en utveck- ling av klara styrmedel och ekonomiska incitament för arbets-

givare att anställa personer med funktionsnedsättningar. I annat fall kommer en växande grupp, och då inte minst ut- redningens primära personkrets, att helt utestängas från ar- betslivet.

13.8. Förslag

Mot bakgrund av vad vi tidigare anfört vill vi föreslå en utveckling av följande fyra huvuddelar i de anställningsfräm- jande åtgärderna för personer med funktionshinder: (1) Förberedande insatser (2) Likvärdig ställning i arbetslivet (3) Insatser för att stärka den enskildes förutsättningar (4) Ekonomiska incitament De fyra huvuddelarna kommenteras närmare i det följande.

13.8.1. Förberedande insatser

Vägarna till sysselsättning och arbete måste utvecklas och förstärkas i enlighet med tidigare förslag i utredningens hu- vudbetänkande. Dessa förslag innebär i huvudsak följande:

— en kommunal sysselsättningsgaranti införs för personer med svåra funktionshinder; en funktion som kommunala arbetsanpassare införs; — arbetsförberedande insatser tas upp som ett led i en in- dividuell rehabiliteringsplan för svårt funktionshindrade; — försäkringskassorna åläggs ett ansvar för uppföljning av insatser i individuella planer om sysselsättning och arbete; arbetsförmedlingen/AMI skall ha kontaktpersoner till landstingens habiliterings/rehabiliteringsorganisation; — personer med svåra funktionshinder ges vidgade möjlig- heter till ”särskilda inskolningsplatser”; — en utbyggnad av antalet arbetstillfällen inom Samhall in- riktad på personer med stora funktionshinder.

Lagstadgad praktikplats

I vårt huvudbetänkande föreslog vi att det på sikt borde över- vägas att garantera utredningens personkrets praktik— eller inskolningsplatser över hela arbetsmarknaden. Vi finner nu anledning att återkomma till detta förslag bl.a. med utgångs- punkt från att riksdagen under våren 1992 i enlighet med proposition 1991/92:124 om arbetsmarknadspolitiska åtgärder för ungdomar under 25 år beslutat om ett nytt åtgärdssystem i form av arbetsmarknadsutbildning med arbetsplatsförlagd praktik benämnd ungdomspraktik. Den nya åtgärdsformen innebär att systemet med särskilda inskolningsplatser hos offentliga arbetsgivare upphävs. Den nya ungdomspraktiken skall kunna fullgöras under en tid av sex månader. Tiden kan i vissa fall förlängas med ytterligare sex månader. Utbildnings- bidrag utgår till dem som deltar i praktiken. För funktions- hindrade ungdomar föreslås särskilda regler innebärande att ungdomspraktiken för dem skall kunna förlängas med sex månader åt gången till dess de fyller 25 år. De ungdomar med funktionsnedsättningar som föreslås omfattas av dessa sär- skilda regler är de som omfattas av omsorgslagen, som fått sin skolgång fördröjd till följd av ett varaktigt funktionshinder eller som fått sin skolgång avbruten eller förlängd på grund av psykisk störning eller till följd av psykiatrisk vård. Även ung- domar som på annat sätt har en dokumenterad, långvarig kontakt med den psykiatriska vården, föreslås omfattas av dessa särskilda regler.

Handikapputredningen här tidigare starkt betonat behovet av att vissa arbetsmarknadspolitiska åtgärder förbehålls per- soner med omfattande funktionshinder. Utredningen har ock- så framhållit att det nu finns behov av mer styrande åtgärder för att garantera arbetsmöjligheter för dessa grupper. Sam- tidigt har vi redovisat stora tveksamheter till införande av någon form av kvotsystem innebärande tvång för arbetsgivare att anställa en viss andel funktionshindrade. Med dessa ut- gångspunkter anser vi att det dock kan finnas skäl att

under en begränsad försöksperiod pröva en starkare styrning för att garantera utredningens personkrets tillgång till prak- tikplatser i hela arbetslivet. Förutom att öppna fler vägar till arbetslivet för dessa grupper skulle ett sådant försök, för- slagsvis under en 3-årsperiod, vara ett sätt att verkligen pröva en form av kvotsystem på den svenska arbetsmarknaden.

Med dessa utgångspunkter föreslår utredningen att det på försök införs ett system med en lagstadgad skyldighet för alla arbetsgivare, med ett visst minsta antal anställda (förslagsvis 25), att tillhandahålla praktikplatser för personer med om- fattande funktionshinder. Målgruppen för denna garanti bör vara den personkrets som omfattas av lagen om stöd och servi- ce till vissa funktionshindrade (LSS) i enlighet med utred- ningens förslag i betänkandet SOU 1991:46. Arbetsgivares skyldighet att tillhandahålla dessa praktikplatser föreslås bli reglerad enligt föreskrifter i en av handikapputredningen före- slagen ny lag om arbetslivets tillgänglighet för personer med funktionshinder.

Arbetsgivare, såväl offentliga som privata, med mellan 25- 50 anställda, föreslås åläggas att ställa minst en sådan sär- skild praktikplats till förfogande och arbetsgivare med mellan 51-250 anställda minst två sådana platser. Arbetsgivare med mer än 250 anställda föreslås åläggas att ställa till förfogande ett antal sådana praktikplatser som minst motsvarar en pro- cent av det totala antalet anställda. När det gäller de mindre arbetsgivarna, med mellan 25-50 anställda, skall skyldigheten avse en total praktikperiod om minst 12 månader under en fyraårsperiod. Praktiken kan härvid gälla en eller flera perso- ner under denna period. För de större arbetsgivarna bör dock gälla en kontinuerlig skyldighet att ställa minst det angivna antalet årsplatser till förfogande. När en ”praktikan ” härvid slutar sin praktik är alltså arbetsgivaren skyldig att ställa platsen till förfogande för en ny ”praktikant”.

Dessa särskilda praktikplatser föreslås ställas till arbetsför- medlingens disposition för anvisning av praktik för LSS-la- gens personkrets. Praktikplatserna bör härvid också kunna användas av de kommunala arbetsanpassare, vilka utredning- en i sitt huvudbetänkande föreslagit, skall inrättas. Arbetsför- medlingen bör ha huvudansvaret för att dessa praktikplatser kommer till stånd. Arbetsgivarens skyldighet att tillhandahål- la praktikplatser bör aktualiseras först i samband med att

arbetsförmedlingen eller den kommunala arbetsanpassaren begär att en sådan praktikplats skall anordnas. Med utgångs- punkt från att skyldigheten att tillhandahålla dessa praktik- platser föreslås regleras i lagen om arbetslivets tillgänglighet för personer med funktionshinder har den av utredningen föreslagna handikappombudsmannen också det yttersta an- svaret att tillse att arbetsgivaren efterlever lagen i detta av- seende.

En förutsättning för rätten till dessa praktikplatser bör vara att praktiken i fråga tagits upp som ett led i en individuell plan enligt den av oss tidigare föreslagna lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Syftet med prakti- ken skall vara att ge den enskilde en form av arbetsplatsför- lagd arbetsträning och yrkesinriktad rehabilitering. I enlighet med vad som angavs vid riksdagsbehandlingen av den nya ungdomspraktiken vill utredningen framhålla att de som an- visas de särskilda praktikplatserna inte är anställda hos dem som upplåter praktikplatserna. Syftet med praktiken är inte att fylla ett produktionsbehov hos arbetsgivaren även om praktikanter naturligtvis i utbildnings- och träningssyfte kommer att få utföra vissa arbetsuppgifter. Till den som deltar i denna praktik föreslås utgå utbildningsbidrag eller mot- svarande ersättning på det sätt som avses gälla inom ramen för den av riksdagen nu beslutade nya formen för ungdoms- praktik. Vad gäller försäkringsskydd bör praktiken jämställas med arbetsmarknadsutbildning. Även vad gäller tillgång till arbetshjälpmedel och arbetsbiträde bör praktiken jämställas med arbetsmarknadsutbildningen och den nya formen för ung- domspraktik.

Anvisningstiden för personer på de särskilda praktikplatser- na bör uppgå till högst 12 månader. För ungdomar under 25 år, inom den berörda personkretsen, förutsätts dock gälla samma möjligheter till förlängning av anvisningstiden som föreslagits för funktionshindrade ungdomar inom det nya systemet för ungdomspraktik. För att de särskilda praktikplatserna skall ge den enskilde en meningsfull praktik och inskolning i ar- betslivet förutsätts att arbetsgivaren tillhandahåller särskild praktikhandledning. Det bör dock även uppmärksammas att den enskilde kan ha rätt till personlig assistent i enlighet med vad utredningen tidigare föreslagit i sitt huvudbetänkande.

Handikapputredningen förutsätter att de särskilda praktik- platserna främst kommer att efterfrågas av personer under 45 år, vilka flertalet annars har sin dagliga verksamhet inom den av oss tidigare föreslagna kommunala sysselsättningen. Mot denna bakgrund och med utgångspunkt från att praktiken skall användas som en väg ut i arbetslivet bedömer vi att ca 5-7 000 personer från utredningens personkrets utgör den di- rekta målgruppen för praktiken. Av dessa bedöms ca 1 OOO-2 000 personer årligen efterfråga sammanlagt ca 1 000 praktik- platser under de närmaste åren.

I enlighet med vad vi tidigare framhållit kan en form av lagstadgad praktik för utredningens personkrets också vara en lämplig väg att pröva en form av kvoteringssystem. Verksam- heten med de särskilda praktikplatserna bör därför utvärderas efter en treårsperiod. Erfarenheterna från försöket bör bl.a. kunna ligga till grund för fortsatta överväganden om införan- det av en eventuell kvotlagstiftning när det gäller anställ— ningsmöjligheter för människor med funktionshinder.

Styrning av Afzs/AMlzs resurser

Utredningen vill betona att funktionshindrades behov av sär- skilda stöd- och vägledningsinsatser måste beaktas vid det av regeringen aviserade upphävandet av arbetsförmedlingsmono- polet. Utredningen har inte närmare övervägt vad en sådan utveckling kan innebära för arbetssökande med funktions- hinder: Utredningen förutsätter dock att eventuellt tillkomm- mande arbetsförmedlingar vid sidan av den offentliga också måste ha en lagfäst skyldighet att biträda arbetssökande med funktionshinder.

Utbildning i olika former är av mycket stor betydelse när det gäller att förbereda inträdet i arbetslivet och förstärka ställningen på arbetsmarknaden för personer med omfattande funktionshinder. Utredningen anser det därför angeläget att denna personkrets garanteras omfattande utbildningsinsatser inom ramen för såväl de arbetsmarknadspolitiska anslagen som de insatser som finansieras genom socialförsäkringen.

Arbetsmarknadsinstituten med särskilda resurser

Vissa vägledningsresurser måste alltid förbehållas personer med omfattande funktionshinder. Detta gäller inte minst ar-

betsmarknadsinstituten med särskilda resurser för hörselska— dade och vuxendöva, döva, synskadade, rörelsehindrade, in- tellektuellt arbetshandikappade, psykiskt arbetshandikappa- de och socialmedicinskt arbetshandikappade. Dessa institut utgör en betydelsefull rehabiliteringsresurs för utredningens personkrets. För närvarande genomförs förändringar av in- stitutens organisation, bl.a. en decentralisering av resurserna Över landet och en förstärkning av resurser för grupperna med socialmedicinska och psykiska arbetshandikapp. Handikap- putredningen har kunnat konstatera att tidigare betydande resurser för boendeträning och grundrehabilitering successivt avvecklats vid dessa institut. Dessa insatser har inte primärt ansetts ligga inom ramen för den yrkesinriktade rehabilite- ringen och faller därmed inte heller under arbetsmarknads- institutens ansvar. Vi vill dock framhålla vikten av att en helhetssyn också måste prägla den yrkesinriktade rehabilite- ring som arbetsmarknadsinstituten med särskilda resurser skall erbjuda. Det är särskilt väsentligt för utredningens per- sonkrets. Insatserna för att skapa förutsättningar för arbete kan inte bara ta vid när övriga delar i den enskildes situation fungerar. Olika stöd- och rehabiliteringsinsatser måste sam- verka på ett systematiskt sätt med utgångspunkt från skiftan- de individuella behov. Enligt vår uppfattning måste detta kun- na innebära att vissa inslag av grundrehabilitering också skall kunna erbjudas t.ex. inom ramen för arbetsmarknads- institutens insatser förutsatt att detta ingår som ett plane- rat led i en direkt arbetsförberedande rehabilitering. Det inne- bär dock inte att kommunens, landstingskommunens m.fl. ansvar för denna typ av insatser skall inskränkas.

13.8.2. Likvärdig ställning i arbetslivet

Vi anser att det nu finns starka skäl för att arbetslivets till— gänglighet för personer med funktionshinder lagfästs på ett tydligt sätt.

I grunden vill vi hävda att ansvars— och finansieringsprinci— pen skall gälla även för arbetslivet och dess tillgänglighet för människor med funktionshinder. Rent principiellt skulle detta alltså innebära att samtliga arbetsmiljöer och verksamheter i arbetslivet skulle vara utformade och bedrivas så att de blir

tillgängliga för alla människor. Kostnaderna för de anpass- ningsåtgärder som krävs skulle då bäras av respektive arbets- givare och finansieras på samma sätt som verksamheten i övrigt. Det är dock av ekonomiska, praktiska, konkurrens- mässiga m.fl. skäl uppenbart orealistiskt att i denna mening tillämpa ansvars- och finansieringsprincipen fullt ut för alla enskilda arbetsgivare i arbetslivet.

Enligt vår uppfattning måste utgångspunkten i stället vara att ansvars- och finansieringsprincipen tillämpas på sektorn, dvs. på samtliga arbetsgivare som kollektiv. Detta innebär krav om att arbetslivet generellt sett blir tillgängligt för män- niskor med funktionshinder, men att merkostnaderna för de anpassningsåtgärder m.m. som krävs bärs av arbetsgivarkol- lektivet gemensamt. Den enskilde arbetsgivaren bör alltså vara skyldig att vidta olika åtgärder, t.ex. tillse att erforderliga arbetshjälpmedel tillhandahålls, för att främja arbetsmöjlig- heter för funktionshindrade i sin verksamhet. Men samtidigt bör arbetsgivaren kunna erhålla ekonomisk ersättning i form av lönebidrag, bidrag till arbetshjälpmedel m.m. för de mer- kostnader dessa insatser innebär. Kostnaderna för dessa er- sättningsformer bör sedan bäras av arbetsgivarkollektivet i sin helhet, t.ex. genom någon form av differentierade arbetsgi- varävgifter i enlighet med utredningens överväganden.

Vid överväganden om hur ett sådant lagfäst tillgänglighets- krav kan utformas har vi bl.a. studerat den amerikanska lagstiftningen (Americans with Disabilities Act, ADA, från 1990), som innehåller vissa bestämmelser om sanktioner mot de arbetsgivare som missgynnar funktionshindrade. Vi har bl.a. också kunnat konstatera att viss svensk lagstiftning mot diskriminering, t.ex. jämställdhetslagen (1991:433) som har till ändamål att främja kvinnors och mäns lika rätt i fråga om arbete m.m., uppenbart har haft vissa effekter på arbetslivets utveckling.

Den nya lagen

Vi föreslår nu införande av en ny lagstiftning om arbetslivets tillgänglighet för människor med funktionshinder. Denna lag ställer krav på arbetsgivare att vidta såväl generella som

individuella åtgärder för att främja anställnings— och arbets- möjligheter för personer med funktionshinder. Arbetsgivare får heller inte enligt denna lag missgynna en arbetstagare eller arbetssökande på grund av hans eller hennes funktions- hinder. Lagen föreslås avse arbetslivets tillgänglighet ur alla aspekter, alltså såväl fysiskt-tekniskt som socialt, psykolo- giskt, ekonomiskt och organisatoriskt. Detta innebär t.ex. att det inte räcker att en arbetsmiljö bara ur rent fysiska aspekter är tillgänglig för personer med funktionshinder. Tillgänglig- heten måste också ta sikte på vilken plats den funktions- hindrade erhåller i arbetsplatsens organisation, vilka ekono- miska förhållanden den enskilde erbjuds etc.

Lagen om arbetslivets tillgänglighet för personer med funk- tionshinder föreslås bli en form av pluslag till den redan be- fintliga arbetsrättsliga lagstiftningen. Det innebär att denna lag inte på något sätt inskränker de skyldigheter som åligger arbetsgivare eller de insatser och rättigheter som tillkommer den enskilde enligt arbetsmiljölagen, lagen om anställnings- skydd m.m. Lagen om arbetslivets tillgänglighet är i stället avsedd att förstärka och komplettera de rättigheter som enligt dessa lagar tillkommer den enskilde med funktionshinder.

Personkretsen för den typ av lagstiftning om arbetslivets tillgänglighet som vi föreslår kan av naturliga skäl inte i sin helhet avgränsas till utredningens personkrets. Utgångspunk— ten för lagen måste vara alla olika former av funktionsned- sättningar, alltså såväl fysiska som psykiska och begåvnings- mässiga. Det är funktionsnedsättningen i sig och inte graden av funktionsnedsättning som här utgör det viktiga kriteriet för personkretsen. Tillgänglighetskravet och förbudet mot missgynnande måste gälla oavsett om funktionshindret inne- bär ett arbetshandikapp eller ej. Lagens bestämmelser i detta avseende måste också gälla oavsett om funktionshindret med- för behov av särskilda stöd- och anpassningsinsatser i arbets- situationen.

När det gäller tillgänglighetskraven är avsikten att den nya lagen skall ålägga arbetsgivare att undersöka behovet av och genomföra åtgärder som främjar anställnings- och arbetsmöj- ligheterna för personer med funktionshinder. Detta krav avser såväl generella som individuella insatser och tar sikte på såväl arbetssökande som anställda. Tillgänglighetskraven bygger

vidare på arbetsgivaransvaret enligt arbetsmiljölagens be- stämmelser och innebär här ett mer uttryckligt och långt- gående krav på åtgärder för att också främja arbetsmöjligheter för personer med svåra funktionshinder. Framför allt ställer detta direkta krav på arbetsgivaren att vidta aktiva åtgärder och även att faktiskt anställa personer med funktionshinder. Vi anser vidare att arbetsgivare också aktivt måste planera för olika typer av anställningsfrämjande åtgärder i sin verksam- het även om ett sådant krav inte uttryckligen anges i lagen. Enligt utredningens uppfattning bör åtgärder för att främja anställning för personer med funktionshinder integreras i de planer arbetsgivaren i övrigt har att upprätta för sin arbets- miljö- och rehabiliteringsverksamhet och för sitt jämställd- hetsarbete. Framför allt yrkesinspektionen och försäkrings- kassan bör ha till uppgift att tillse att dessa aspekter också beaktas i arbetsgivarens arbetsmiljö- och rehabiliteringsin- satser. Tillgänglighetskraven förutsätter att arbetsgivare har en hög grad av flexibilitet och anpassningsförrnåga i sin verk- samhet med hänsyn tagen till de mycket skiftande förutsätt- ningar och behov som olika funktionsnedsättningar kan inne- bära. Samtidigt måste kraven naturligtvis också utgå ifrån och anpassas till de faktiska och realistiska förutsättningar som en arbetsplats kan erbjuda.

Behovet av stöd på arbetsplatsen

Förslaget till lag om arbetslivets tillgänglighet för människor med funktionshinder behandlar inte uttryckligen det ekono- miska ansvaret för de olika åtgärder som arbetsgivaren har att vidta. Som vi tidigare framhållit är det vår uppfattning att den enskilde arbetsgivaren skall erhålla kompensation och ekono- miskt stöd för de merkostnader som stöd- och anpassningsåt- gärderna kan innebära. Här får arbetsmiljölagens bestämmel- ser och Arbetarskyddsstyrelsens tillämpningsföreskrifter ut- göra utgångspunkt för vad som normalt kan anses åligga arbetsgivaren att bekosta. Utan att i sig behandla det ekono- miska ansvaret ålägger däremot lagförslaget om arbetslivets tillgänglighet arbetsgivaren ett direkt ansvar att vidta vissa åtgärder. De viktigaste kraven handlar om arbetshjälpmedel och arbetsbiträde i arbetet. Arbetsgivaren skall enligt för

slaget till ny lag tillse att arbetstagaren erhåller de arbets- hjälpmedel som krävs för att denne skall kunna utföra arbetet. Härvid avses då sådana arbetshjälpmedel och anordningar på arbetsplatsen som den enskilde själv inte kan söka bidrag för och anskaffa med stöd av arbetsförmedlingen eller försäk- ringskassan. Arbetsgivaren skall också aktivt tillse att en arbetstagare med funktionshinder får sådant personligt bi— träde som denne behöver för att kunna utföra sina arbetsupp- gifter och i övrigt fungera i och vara delaktig i arbetsplatsens gemenskap. Vad gäller såväl arbetshjälpmedel som arbetsbi- träde så är det fråga om insatser utöver vad som i övrigt normalt krävs av en arbetsgivare när det gäller anpassning, arbetsledning, arbetsorganisation etc. Detta gäller insatser där arbetsgivaren i sin tur har möjlighet att få ekonomisk kompensation från arbetsförmedling eller försäkringskassan i de fall detta kan anses innebära en direkt merkostnad för arbetsgivaren. När det gäller arbetsbiträde måste detta anses innebära att arbetsgivaren också måste tillse att en arbets- tagare vid behov i arbetet får tillgång till tolk för döva, döv- blinda, vuxendöva, hörselskadade och talskadade. Utredning- en har tidigare i ett särskilt betänkande (SOU 1991:97) läm- nat förslag beträffande ansvar, finansiering m.m. beträffande tolktjänsten för dessa grupper.

När det gäller frågan om arbetsbiträde vill utredningen erinra om sitt förslag om personlig assistent i huvudbetänkan- det. För den därvid föreslagna LSS-lagens personkrets gäller alltså en rätt till biträde av personlig assistent eller ekono- miskt stöd för sådan assistans från kommunen och social- försäkringen. Den av utredningen nu föreslagna lagen om arbetslivets tillgänglighet avses inte på något sätt förändra eller inskränka den enskildes rätt till personlig assistent. Här- vid måste också beaktas att lagen om arbetslivets tillgänglig- het har en betydligt vidare målgrupp än LSS-lagens personk- rets.

Den föreslagna lagen om arbetslivets tillgänglighet inne- håller också i övrigt direkta krav på arbetsgivaren att anpassa introduktion, utbildning m.fl. åtgärder för personalutveckling samt arbetsledning och instruktioner till varierande förut- sättningar och behov hos arbetstagare med olika funktions- nedsättningar. Härvid avses alltså insatser som inte på samma

direkta sätt är förknippade med olika ekonomiska stödformer för arbetsgivaren. När det gäller nyanställning av personer med funktionshinder kan dock lönebidraget anses vara en ekonomisk stödforrn som också delvis har att kompensera för att den anställde behöver särskilda stödinsatser.

Utredningen är medveten om att den föreslagna lagens krav om tillgänglighetsskapande åtgärder också kräver ett visst kunnande och en viss kompetens hos arbetsgivaren när det gäller stöd och anpassning m.m. med hänsyn till olika funk- tionsnedsättningar. Utredningen inser också att det är orim- ligt att förvänta sig att samtliga arbetsgivare, och då inte minst arbetsgivare med få anställda, skall besitta sådan bred kompetens. Enligt utredningens uppfattning bör därför i första hand arbetsförmedlingen/AMI, yrkesinspektionen och försäk- ringskassan bistå arbetsgivare med stöd i dessa frågor. Inför eller i en anställningssituation bör arbetsgivaren kunna vän- da sig till arbetsförmedlingen/AMI och när det gäller de redan anställda till yrkesinspektionen och försäkringskassan för att få råd och stöd i dessa frågor. Det bör sedan vara upp till dessa instanser att hänvisa arbetsgivaren till andra kunskaps- och informationskällor i de fall det gäller olika former av special- kompetens m.m. Företagshälsovård är också en viktig resurs för arbetsgivaren i detta avseende.

Sanktioner om någon missgynnas

En del av förslaget till lag om arbetslivets tillgänglighet inne- håller ett sanktionssystem riktat mot de arbetsgivare som missgynnar arbetssökande eller arbetstagare på grund av hans eller hennes funktionshinder. Förbudet mot missgynnan- de gäller oavsett om funktionshindret innebär ett arbetshandi- kapp och behov av särskilda stöd- och/eller anpassningsåt— gärder i arbetet eller ej. Förbudet mot missgynnande skall gälla såväl vid anställningstillfället och under introduktions- perioden som fortlöpande i arbetssituationen. Ett missgynnan- de kan t.ex. anses föreligga när en arbetsgivare vid anställ— ning förbigår en arbetssökande med funktionshinder trots att denne uppenbart har bättre eller likvärdiga förutsättningar för arbetet än andra sökande. Det kan också t.ex. gälla till- fällen i en arbetssituation när en redan anställd på grund av

sitt funktionshinder uppenbarligen missgynnas vad avser an— ställningsvillkor, befordringsmöjligheter m.m. eller diskrimi- neras på annat sätt. En missgynnande situation kan också anses föreligga i de fall arbetsgivaren inte vidtar de åtgärder som han enligt den föreslagna lagens tillgänglighetskrav är skyldig att vidta, t.ex. tillse att arbetshjälpmedel erhålls, att praktikplatser kommer till stånd etc.

Bedömningen av om en missgynnandesituation föreligger eller ej måste naturligtvis utgå ifrån vad som ur saklig syn- punkt kan anses vara rimliga krav och förutsättningar för att klara ett visst arbete. En del arbetsuppgifter ställer mycket specifika krav, vilka inte kan uppfyllas med väl så kvalificera- de stöd- och anpassningsåtgärder för att kompensera arbets- tagarens funktionshinder. Vissa arbetsuppgifter ställer t.o.m. sådana krav på utövaren att en person med vissa funktions- hinder uppenbarligen skulle innebära en fara för sig själv och/eller omgivningen i en sådan situation. Krav får inte utan saklig grund utformas på ett sådant sätt att de utestänger personer med vissa funktionshinder från vissa arbeten eller arbetsuppgifter. Vid utformningen av eventuella generella krav måste hänsyn också tas till att stöd- och anpassningsåt- gärder kan möjliggöra att även personer med olika funktions- hinder kan utföra arbetet.

Vi vill betona att avsikten med denna lagstiftning inte är att tillskapä tvingande regler som garanterar en enskild person ett visst arbete. Sådana tvingande regler skulle riskera att leda till en rad negativa effekter för den enskilde i enlighet med vad vi tidigare framhållit beträffande ett eventuellt kvot- system. I stället vill vi lägga tyngdpunkten vid krav på vissa aktiva anställningsfrämjande åtgärder och vid att motverka olika missgynnandesituationer. Vi vill också ge den enskilde en lagfäst möjlighet och rätt att väcka talan mot den arbetsgi- vare som missgynnar honom/henne på grund av hans/hennes funktionshinder. Samtidigt ger också en sådan lag arbetstaga- rorganisationer och den av oss föreslagna handikappombuds- mannen (jfr förslag kapitel 15) möjligheter att agera och upp- märksamma de arbetsgivare som bryter mot lagens intentio- ner.

Handikappombudsmannen bör ha det övergripande ansva- ret för att tillse efterlevnaden av en lag om arbetslivets till- gänglighet för personer med funktionshinder och allmänt ver-

ka för att lagen blir känd och efterlevs, och i vissa fall föra den enskildes talan vid arbetsdomstolen. Handikappombudsman- nen skall också i direkta kontakter med arbetsgivare och ar- betsgivarorganisationer verka för att dessa följer lagens före- skrifter. Utredningen vill dock betona att detta på intet sätt är uppgifter som enbart kan och skall ligga på en handikappom- budsman. En viktig del i ombudsmannens arbete bör därför vara att i samverkan med och genom olika myndigheter och andra aktörer på arbetsmarknaden tillse att arbetslivet blir tillgängligt för personer med funktionshinder.

Vi är övertygade om att en lag om arbetslivets tillgänglighet för personer med funktionshinder också kan medverka till att allmänt påverka opinionsbildningen vad avser anställnings- främjande åtgärder för denna målgrupp. Vi anser att lagen också direkt kan ersätta de anställningsfrämjande delarna i den nuvarande främjandelagen. De delar av främjandelagen som reglerar varselskyldighet vid driftinskränkningar m.m. bör kunna överföras till annan lagstiftning, lämpligen an- ställningsskyddslagen, som för närvarande också är föremål för en särskild översyn och därmed kan främjandelagen upp- hävas. Handikapputredningen har under hand haft kontakter med den berörda arbetsrättsliga översynsutredningen i denna fråga.

13.8.3. Insatser för att stärka den enskildes förutsättningar

Personer med funktionshinder måste ges förutsättningar att på likvärdiga Villkor med andra söka, erhålla och utföra ett arbete. Dels måste den enskilde ges rätt till nödvändiga ar- betshjälpmedel och personlig assistans/arbetsbiträde, dels måste arbetsgivare ges kompensation för den nedsatta arbets- förmåga som ett funktionshinder kan innebära.

Arbetshjälpmedel

Tillgången till arbetshjälpmedel är av särskilt stor betydelse för anställnings- och arbetsmöjligheterna för många männi- skor med funktionshinder. Utredningen har därför valt att utförligt behandla frågan om arbetshjälpmedel i ett särskilt kapitel (kap. 17).

Starta eget

Personer med funktionshinder måste också på likvärdiga vill- kor med andra arbetssökande ges förutsättningar att starta eget företag. Stöd i detta avseende erbjuds för närvarande inom ramen för de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna ”star- ta-eget-bidrag” och Näringshjälp. Det senare vänder sig sär- skilt till funktionshindrade som inte kan få lämpligt arbete på den reguljära arbetsmarknaden. Näringshjälp förutsätter att verksamheten kan antas ge ett väsentligt tillskott till för- sörjningen.

Enligt handikapputredningens uppfattning bör även ut- gångspunkten för näringshjälpen vara att för personer med funktionshinder tillskapa arbetsförutsättningar likvärdiga med andra. N äringshjälpens personkrets bör därför mera jäm- ställas med lönebidragets än utgå från att den arbetssökande inte kan få anställning på den reguljära arbetsmarknaden, med eller utan lönestöd. Järnställs näringshjälpen på detta sätt med lönebidragsformen bör också en höjning av bidragsbe- loppet kurma övervägas. Enligt utredningen bör det maximala bidragsbeloppet höjas till minst 50 000 kronor. I det fall en lönebidragsanställning på de högre procentnivåema i stället blir aktuell skulle det många gånger innebära betydligt högre kostnader för staten. När det gäller möjligheterna till stöd för att starta eget företag bör enligt utredningens uppfattning, utöver nämnda bidrag, även de regionalpolitiska stödformerna särskilt kunna beakta funktionshindrades behov av stöd för att uppnå en likvärdig ställning på arbetsmarknaden. Även kooperativa företagsformer, där flera personer med funktions- hinder samarbetar, bör härvid kunna ges ett särskilt stöd.

Lönebidrag m.m. AMS har i sin anslagsframställning för 1992/93 föreslagit en förändring av lönebidragsformen till ett särskilt anställnings- stöd. Förslaget, som också utvärderats av Riksrevisionsverket

(Riksrevisionsverkets rapport F 1992:10 ”Enklare och effekti- vare lönesubventioner”), innebär främst att lönebidraget till arbetsgivaren skulle fastställas som ett antal basbidrag per anställningsmånad, alltså ett fast krontal, i stället för den nuvarande formen med en procentsats beräknad på de faktis- ka lönekostnaderna. Ett basbidrag föreslås 1992 uppgå till 1 000 kronor och därefter årligen indexregleras i någon form. Enligt AMS skulle den föreslagna förändringen innebära be- tydande rationaliseringsvinster för administrationen av löne- bidragen samtidigt som det ger bättre förutsättningar att följa kostnadsutvecklingen för lönebidragen.

Vid en eventuell övergång till den av AMS föreslagna for- men måste särskilt beaktas lönebidragets betydelse och till- gänglighet för personer med svårare funktionshinder. För den- na grupp kan många gånger behövas en betydande kompensa- tion till arbetsgivaren för att en anställning skall komma till stånd. Enligt utredningens uppfattning är det därför av stor vikt att taket för den ersättningsnivå som kan utgå, uttryckt i ett visst antal basbidrag, inte sätts på en sådan låg nivå att gruppen med svåra funktionshinder helt utestängs från löne- bidragsformen och därmed från anställningsmöjligheter på den reguljära arbetsmarknaden. De högre ersättningsnivåer- na bör i stället helt förbehållas dessa grupper. I det fall stöd till arbetsbiträde m.m. också skall inräkas i anställningsstödet, enligt den av AMS föreslagna modellen, blir det än viktigare att beakta att taket för ersättningsnivån inte sätts för lågt för dessa grupper.

Lönebidrag, arbetshjälpmedel och arbetsbiträde är tillsam- mans och var för sig nödvändiga åtgärder för att bistå den enskilde i konkurrensen på arbetsmarknaden. Samtidigt ga- ranterar dessa åtgärder i sig inte alltid en person med funk- tionshinder en meningsfilll och i förhållande till andra an- ställda likvärdig arbetssituation. För att detta skall uppnås krävs också att den enskilde får en uttalad plats i en arbets- organisation och samtidigt möjligheter till inflytande över sin arbetssituation. Han/hon måste också få del av den introduk- tion, träning, utbildning, instruktioner och arbetsledning som med utgångspunkt från individuella förutsättningar krävs för arbetet. Erfarenheterna, bl.a. från Samhalls verksamhet, har också visat att ett arbete, utformat med utgångspunkt från personliga förutsättningar, i sig kan utgöra en betydande del i rehabiliteringen för personer med funktionshinder.

Försöksverksamhet: supported employment

Utredningen anser att det eventuellt kan finnas anledning att i viss utsträckning pröva en åtgärd liknande ”supported emp- loymen ”. Det måste dock beaktas att den svenska arbets- marknadspolitiska åtgärdsarsenalen, inklusive de förbättring- ar utredningen tidigare föreslagit, redan inrymmer en hel del av det stöd som ”supported employmen ” kan erbjuda. Inte minst lönebidrag och arbetsbiträde/personlig assistent samt Samhalls utveckling av s.k. inbyggda verksamheter och entre- prenader innebär liknande stödformer. I en mindre försöks- verksamhet skulle dock kunna prövas de positiva erfarenheter av vissa delar av denna nordamerikanska modell. En mindre försöksverksamhet med denna typ av anställningsstöd skulle t.ex. kunna ha sin utgångspunkt i arbetsmarknadsinstitutens, den kommunala sysselsättningsverksamhetens och/eller i Samhalls verksamhet. Modellen skulle också t.ex. kunna prö- vas vid övergången från arbete inom Samhall till anställ- ningar på den reguljära arbetsmarknaden. Något lönebidrag skulle då inte utgå till den nye arbetsgivaren. I stället skulle den berörda myndigheten/organisationen garantera att ar- betsuppgiftema hos den nye arbetsgivaren utförs till fullo. Detta skulle ske genom att den berörda myndigheten/organi- sationen tillhandahåller en ”stödperson” (motsvarande job-co- ach) som bistår arbetstagaren i arbetet och svarar för delar av introduktionen och träningen på den nya arbetsplatsen.

Undantag från sjuklön

Fr.o.m. ingången av 1992 har införts sjuklön för de första 14 dagarna av en sjukskrivning för den som är anställd. Detta innebär att arbetsgivare, och inte som tidigare försäkrings- kassan, har att stå för ersättningen till den anställde under kortare sjukskrivningsperioder. Enligt de nya bestämmelserna om sjuklön kan dock den som lider av en sjukdom som medför risk för särskilt omfattande sjukfrånvaro ges möjlighet att ansöka hos försäkringskassan om att ersättning skall kunna utges från sjukförsäkringen för kostnader för sjuklönen. Vad utredningen erfarit är avsikten att denna undantagsregel

skall användas mycket restriktivt. Denna möjlighet till un- dantag från sjuklönesystemet kan dock samtidigt anses inne- bära en väg för personer med svåra funktionshinder att söka och upprätthålla en anställning på mera likvärdiga villkor. Den framtida utvecklingen får dock visa om en sådan typ av ”grönt kort” för ersättning från försäkringskassan kan leda till att arbetsgivaren bedömer den arbetssökandes möjligheter till arbete alltför negativt. En utvärdering av sjuklönereformens effekter i dessa avseenden bör enligt handikapputredningens uppfattning genomföras under år1993.

13.8.4. Ekonomiska incitament

I den fortsatta utvecklingen av ekonomiska incitament för arbetsgivare inom arbetsmiljö- och rehabiliteringsområdena måste på olika sätt också inkluderas anställningsfrämjande åtgärder för personer med funktionshinder. Detta gäller såväl generella som individuella insatser. Vi anser därför att möjlig- heterna att utveckla ett system med någon form av differentie— rade arbetsgivaravgifter bör övervägas. Ett sådant system skulle kunna innebära att en arbetsgivare som vidtar arbets- miljöåtgärder och har en rekryteringspolitik som främjar an- ställnings— och arbetsmöjligheterna för personer med funk- tionshinder erhåller en nedsättning av arbetsgivaravgiften. Den arbetsgivare som avstår från att vidta sådana åtgärder skulle i stället påföras en särskild extra arbetsgivaravgift. Enligt utredningens uppfattning är det nödvändigt att denna typ av åtgärder vidtas i det fortsatta utvecklingsarbetet inom arbetsmiljö- och rehabiliteringsområdena. På sikt bör också övervägas i vilka former ett sådant system med differentierade arbetsgivabaravgifter kan samordnas med lönebidragsformen. En samordning skulle kunna innebära att också lönebidragen finansieras med arbetsgivaravgifter i stället för över statsbud- geten. Med en sådan ordning skulle kostnaderna för lönebidra- gen mera direkt få bäras av de arbetsgivare som konsekvent väljer att inte anställa personer med funktionshinder. Ett så- dant system skulle därmed också innebära att ansvars- och finansieringsprincipen mera fullt ut tillämpas på arbetsgivar- kollektivet i sin helhet.

Vi anser det dock inte möjligt att nu lägga fram något direkt förslag avseende ett sådant system med differentierade arbets- givaravgifter som utgår från om arbetsgivaren vidtar anställ— ningsfrämjande åtgärder för personer med funktionshinder eller ej. Utredningen bedömer att det nu i första hand finns behov av att utvärdera effekterna av sjuklönereformen m.fl. genomförda förändringar på arbetsmiljö- och rehabiliterings- områdena. Det kan också finnas anledning att pröva denna fråga i ett EG-perspektiv.

13.8.5. Utvärdering och forskning/utveckling

Vi vill poängtera betydelsen av uppföljningar och kvalitets- kontroll av den arbetsmarknadspolitiska åtgärdsarsenalen för människor med funktionsnedsättningar.

Från utredningens sida vill vi föreslå att sammantagna bedömningar och översyner bör göras avseende åtgärder som arbetsförmedlingens väglednings— och platsförrnedlingsinsat— ser, arbetsmarknadsinstituten med särskilda resurser för vissa grupper och den nya formen för flexibla lönebidrag. Vid dessa bedömningar bör utvärderas i vilken mån avsedda och be- stående effekter uppnåtts beträffande arbetsmöjligheterna för personer med svåra funktionshinder. Sådana bedömningar, präglade av en helhetssyn på enskildas behov, bör längre fram också omfatta utvecklingen av individuella insatser i enlighet med vad vi tidigare och även i detta betänkande föreslagit. Det gäller t.ex. våra förslag om personlig assistent, kommunala sysselsättningsformer och lagstadgade praktikplatser. Med hänsyn till de stora förändringar som nu sker inom arbetsmil- jö- och rehabiliteringsområdena, och med utgångspunkt från de av utredningen framlagda förslagen, bör en genomgång och utvärdering av dessa nya åtgärder genomföras under mitten av 1990-talet.

Utveckling av anställningsfrämjande åtgärder för männi- skor med funktionshinder måste också få en tydlig plats vad gäller all forskning och kunskapsutveckling inom arbetslivet. Detta bör även gälla områden som inte alltid primärt för- knippas med sådana frågor, allt ifrån produktionsteknik och företagsekonomi till organisation och personalledning. Även i

den rena teknikutvecklingen bör beaktas dessa aspekter på olika funktionshinder. Utvecklingen av ny teknik och kvalifi- cerade hjälpmedel, t.ex. datorbaserade, kan öppna helt nya arbetsområden för människor med funktionshinder.

Forskningen inom området ”funktionsnedsättning — arbets- liv arbetshandikapp” bör ges en betydligt mer framträdande och tydligare plats inom såväl de olika generella forsknings- områdena som den särskilda handikapp- och arbetslivsforsk- ningen. Forskningen bör enligt utredningens mening inriktas på att utveckla såväl vägarna in till arbetslivet som åtgärder för att förhindra utslagning av människor med funktions- hinder. Det är även betydelsefullt att forskningen berör gränstrakterna mellan arbete och sysselsättning.

När det gäller den särskilda arbetslivsforskningen vill vi hänvisa och anknyta till vad vi särskilt behandlar om forsk- ningen och utvecklingen beträffande arbetshjälpmedel under kapitel 17. Vi tar där särskilt upp Arbetsmiljöinstitutets verk- samhet och förordar att institutet bygger upp ett särskilt pro- grarnområde med inriktning på arbetsmiljön för personer med olika slags funktionsnedsättningar. Enligt utredningens upp- fattning bör härvid även övervägas inrättandet av en särskild professur i metodikutveckling gällande arbetslivets tillgäng- lighet för dessa grupper. En sådan professur, som förslagsvis bör inrättas vid Arbetsmiljöinstitutet eller vid universitetet med former för tvärvetenskaplig samverkan som de särskilda centrumbildningarna för handikappforskning (se kap. 22), bör med utgångspunkt från ett tekniskt-fysiskt forskningsområde knyta an till en helhetssyn på arbetslivets och olika arbetsmil- jöers tillgänglighet för människor med olika funktionsned- sättningar.

13.9. Kostnader

Våra förslag under detta avsnitt innehåller arbetsmarknads- inriktade insatser och belastar därmed främst de statliga ar- betsmarknadspolitiska anslagen. Det absoluta flertalet i den personkrets som berörs av förslagen uppbär förtidspension] sjukbidrag. Då förslagen till insatser har till syfte att skapa aktiva arbetsmöjligheter som alternativ till de passiva pen-

sionsforrnerna motsvaras kostnaderna för insatserna till stor del av motsvarande kostnader för KBT— och socialförsäkrings- systemet.

De lagstadgade praktikplatsema för utredningens personk- rets beräknas omfatta ca 1 000 årsplatser under en 3-årspe- riod. Kostnaderna för utbildningsbidrag för deltgarna i dessa praktikplatser beräknas till ca 100 000 kr. per plats eller totalt 100 mkr årligen. Den fulla effekten för dessa platser beräknas dock komma först under tredje året efter det att den lagstad- gade skyldigheten att ställa praktikplatser till förfogande trätt i kraft. Under den 3-åriga försöksperioden beräknas därför den årliga kostnaden till 50, 75, respektive 100 mkr. En viss del av dessa lagstadgade praktikplatser, uppskattningsvis 300-400 platser, kan direkt anses ersätta nuvarande särskilda inskol- ningsplatser eller den av riksdagen beslutade nya formen för ungdomspraktik vad avser utredningens personkrets. En ut- ökning av de arbetsmarknadspolitiska anslagen för de lagstad- gade praktikplatserna, i den storleksordning som utredningen här angivit, bör därför även rymma kostnader för den till- kommande administration, arbetshjälpmedel, arbetsbiträde, försäkringsskydd m.m. som hanteringen av dessa praktikplat— ser kan komma att innebära.

De 1 000 praktikårsplatserna beräknas ge praktikmöjlig- heter för i storleksordningen 1 000-2 000 personer, vilka an- nars har sin dagliga verksamhet inom den av utredningen tidigare föreslagna kommunala sysselsättningen. Behovet av och kostnaderna för sådana kommunala sysselsättningsplat- ser minskar i stort alltså i motsvarande grad som de särskilda praktikplatserna kommer till stånd. Behovet av kommunala sysselsättningsplatser skulle därmed stanna mellan 32—33 000 att jämföra med de av utredningen tidigare angivna 34 000 personer. Ersättningen till den enskilde praktikanten i form av utbildningsbidrag m.m. förutsätts, motsvaras av minskade pensionskostnader och förhåller sig därför kostnadsneutral sett till de totala samhällsfinanserna.

Utredningen föreslår nu en förstärkning av funktionshind- rades möjligheter att starta eget framför allt genom en höjning av det maximala bidragsbeloppet för näringshjälp från 30 000

till 50 000 kr. Höjningen av bidragsbeloppet och en viss ut- ökning av antalet mottagare av bidraget beräknas kosta ca 10 mkr årligen. Det arbetsmarknadspolitiska anslaget ”Särskilda åtgärder för arbetshandikappade” föreslås därför utökas med det beloppet. I de fall näringshjälpen på ett framgångsrikt sätt kan användas som alternativ till lönebidrag måste beaktas att detta innebär en betydligt lägre kostnad för det arbetsmark- nadspolitiska anslaget.

Den begränsade försöksverksamhet som utredningen före- slår avseende supported employment föreslås ske inom ramen för ett tillägg om 10 mkr till Samhallanslaget, och ett tillägg om 10 mkr till anslaget ”Särskilda åtgärder för arbetshandi- kappade”, som bl.a. omfattar stöd till lönebidragsanställning- ar. På forsknings- och utvecklingsområdet föreslår vi inrättan- det av en särskild professur i metodutveckling gällande arbets- livets tillgänglighet för personer med funktionshinder. Kostna- den för en sådan professur beräknar utredningen till 1,5 mkr.

14. Diskriminering i näringsverksamhet

14.1. Inledning

I vilken utsträckning det i Sverige faktiskt förekommer att funktionshindrade diskrimineras i näringsverksamhet på grund av sina funktionshinder är inte känt. Det torde dock vara klart att sådan diskriminering förekommer. Genom me- dia, erfarenheter från enskilda och handikapporganisationer m.fl. har handikapputredningen tagit del av många exempel. Aven personal, exempelvis ledsagare och fritidspersonal, har påpekat för oss att diskriminerande situationer inte sällan förekommer och leder till negativa och upprörande komplika- tioner t.ex. vid tillfällen som förväntats ge rekreation, positiv omväxling osv. Det kan t.ex. vara fråga om att en utvecklings- störd person inte släpps in på en restaurang, att en rullstols- bunden person nekas använda visst kommunikationsmedel eller att en affärslokal eller offentlig lokal inte är tillgänglig för den funktionshindrade. Vi har belyst detta bl.a. i vårt betänkande Handikapp och Välfärd? — en lägesrapport (SOU 1990:19, sid. 87 ff).

14.2. Nuvarande ordning

Det finns för närvarande inte några lagbestämmelser som skyddar funktionshindrade mot diskriminering i näringsverk- samhet.

I 16 kap. 9 & brottsbalken stadgas om olaga diskriminering. Stadgandet tar upp straff för näringsidkare som i sin verksam-

het diskriminerar någon på grund av hans ras, hudfärg, natio- nella eller etniska ursprung, trosbekännelse eller homosexuel— la läggning. Begreppet näringsidkare skall fattas i vidsträckt mening och omfattar varje fysisk eller juridisk person som yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk art. Verksam- heten behöver inte vara inriktad på vinst vare sig för utövaren eller någon annan. Även verksamhet som främjar ett ideellt eller välgörande syfte omfattas. Inte bara verksamhet inom handel och industri är näringsverksamhet. Till näringsidkare räknas också hantverkare, lantbrukare och utövare av s.k. fria yrken, konstnärer, författare, fotografer, arkitekter, advokater, läkare m.fl. Annons— och reklambyråer, mäklare och speditörer samt konsulterande ingenjörer och andra självständigt verk- samma konsulter. ,

När det gäller bostadsmarknaden omfattar bestämmelsen den som yrkesmässigt tillhandahåller allmänheten fastigheter eller yrkesmässigt utbjuder hyres- eller bostadsrätter. För- budet omfattar alltså t.ex. byggnadsföretag, som producerar och till allmänheten utbjuder hus eller andra egnahem för försäljning, samt sådana fastighetsägare som anses hyra ut bostäder yrkesmässigt.