Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att tobakslagen (1993:581) och lagen (2017:425) om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare ska upphävas och ersättas av en ny lag om tobak och liknande produkter.

Flertalet av bestämmelserna i tobakslagen och lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare förs i sak oförändrade över till den nya lagen. Därutöver lämnas ett antal förslag som syftar till att minska bruket av tobak och till att motverka illegal handel med tobak.

Det införs en tillståndsplikt för handel med tobak. Detaljhandel och partihandel med tobaksvaror ska få bedrivas endast av den som har tillstånd för sådan handel. Som en följd av kravet på tillståndsplikt införs en ny sekretessbestämmelse i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).

Nuvarande rökförbud utvidgas till att omfatta vissa allmänna platser utomhus, nämligen uteserveringar, entréer till rökfria lokaler och andra utrymmen som allmänheten har tillträde till, områden utomhus som är avsedda att användas av den som reser med färdmedel i inrikes kollektivtrafik, inhägnade platser huvudsakligen avsedda för idrottsutövning och lekplatser som allmänheten har tillträde till. Rökförbudet utvidgas också till att omfatta bl.a. elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare, örtprodukter för rökning och njutningsmedel som till användningssättet motsvarar rökning men som inte innehåller tobak.

Möjligheterna att marknadsföra tobaksvaror genom kommersiella meddelanden på försäljningsställen tas bort. Marknadsföring i form av uppvisande av tobaksförpackningar och varu- och prislistor är dock även fortsättningsvis tillåten.

• Sida 2
•  Original

I propositionen lämnas också förslag till genomförande av tobaksproduktdirektivets (2014/40/EU) regler om spårbarhet och säkerhetsmärkning.

I propositionen föreslås att styckförpackningar med portionsförpackat snus måste innehålla minst 20 portioner. Vidare föreslås en delvis ändrad tillsynsorganisation, nya bestämmelser om straffansvar och förverkande samt tydligare överklagandebestämmelser. I propositionen föreslås också att riksdagen godkänner att regeringen ratificerar WHO:s protokoll för att eliminera olaglig handel med tobaksvaror.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2019. Bestämmelserna om spårbarhet och säkerhetsmärkning förslås träda i kraft den 20 maj 2019 vad gäller cigaretter och rulltobak och den 20 maj 2024 vad gäller andra tobaksvaror. Två bestämmelser om märkning av tobaksvaror föreslås träda i kraft den 1 september 2018.

• Sida 3
•  Original

1. Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen

dels antar regeringens förslag till

1. lag om tobak och liknande produkter,

2. lag om ändring i lagen (1994:1551) om frihet från skatt vid import, m.m.,

3. lag om ändring i lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen,

4. lag om ändring i lagen (1998:506) om punktskattekontroll av transporter m.m. av alkoholvaror, tobaksvaror och energiprodukter,

5. lag om ändring i marknadsföringslagen (2008:486),

6. lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400),

7. lag om ändring i radio-_och_tv-lagen (2010:696),

8. lag om ändring i lagen (2014:1470) om beskattning av viss privatinförsel av cigaretter,

dels godkänner

9. att regeringen ratificerar Världshälsoorganisationens protokoll för att eliminera olaglig handel med tobaksvaror (avsnitt 20).

• Sida 8
•  Original

2. Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1. Förslag till lag om tobak och liknande produkter

Härigenom föreskrivs¹ följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

Lagens syfte och innehåll 1 § Denna lag syftar till att begränsa de hälsorisker och olägenheter som är förbundna med bruk av tobak och liknande produkter samt med exponering för rök från tobak och utsläpp från liknande produkter.

2 § Denna lag innehåller bestämmelser om tobak, elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare, örtprodukter för rökning och om användningen av njutningsmedel som till användningssättet motsvarar rökning men som inte innehåller tobak.

I lagen finns bestämmelser om – produktkrav och rapporteringsskyldighet (2 kap.), – märkning och förpackning (3 kap.), – marknadsföring (4 kap.), – handel (5 kap.), – rökfria miljöer (6 kap.), – tillsyn (7 kap.), – avgifter (8 kap.), – överklagande (9 kap.), – straffbestämmelser och förverkande (10 kap.), och – bemyndiganden (11 kap.).

Uttryck i lagen 3 § I denna lag avses med

1. elektronisk cigarett: produkt som kan användas för konsumtion av nikotinånga via ett munstycke, eller beståndsdel av den produkten, inbegripet en patron, en tank och anordningen utan patron eller tank,

2. påfyllningsbehållare: behållare som innehåller vätska som innehåller nikotin och som kan användas för att fylla på en elektronisk cigarett,

¹ Jfr Europarlamentets och rådets direktiv 2014/40/EU av den 3 april 2014 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror och relaterade produkter och om upphävande av direktiv 2001/37/EG, i den ursprungliga lydelsen. Se även Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/1535 av den 9 september 2015 om ett informationsförfarande beträffande tekniska föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster.

• Sida 9
•  Original

3. örtprodukter för rökning: produkter som är baserade på växter, örter eller frukter som inte innehåller tobak och som kan förbrukas via förbränning,

4. detaljhandel: försäljning till konsumenter,

5. partihandel: annan försäljning än detaljhandel,

6. försäljningsställe: en viss lokal eller ett annat avgränsat utrymme för detaljhandel,

7. specialbutik för tobaksvaror: försäljningsställe där det enbart säljs tobaksvaror och tillbehör till sådana varor,

8. gränsöverskridande distansförsäljning: försäljning där, vid tidpunkten för beställningen av varan eller produkten, konsumenten finns i Sverige och återförsäljningsstället i ett annat land, eller där återförsäljningsstället finns i Sverige och konsumenten i en annan medlemsstat, och

9. medlemsstat: en stat som är medlem i Europeiska unionen eller en annan stat som omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och som har genomfört bestämmelserna i direktiv 2014/40/EU i nationell rätt.

Förhållandet till andra lagar 4 § Lagen ska inte tillämpas på produkter som är klassificerade som narkotika enligt narkotikastrafflagen (1968:64) eller som hälsofarliga varor enligt lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor.

I fråga om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare ska lagen inte tillämpas på läkemedel eller medicintekniska produkter som omfattas av läkemedelslagen (2015:315) eller lagen (1993:584) om medicintekniska produkter.

I fråga om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare gäller även produktsäkerhetslagen (2004:451).

2 kap. Produktkrav och rapporteringsskyldighet

Tobaksvaror och örtprodukter för rökning

Smaker, tillsatser och gränsvärden 1 § Cigaretter och rulltobak med karakteristisk smak och tobaksvaror som innehåller tillsatser som har förbjudits enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 11 kap. 1 § får inte tillhandahållas konsumenter på marknaden.

Tobaksvaror som inte uppfyller de föreskrifter om tillåtna gränsvärden eller mätning och övervakning av sådana gränsvärden som har meddelats med stöd av 11 kap. 1 § får inte tillverkas eller tillhandahållas konsumenter på marknaden.

Varor som avses i andra stycket får inte föras ut till ett land utanför Europeiska unionen.

Rapportering av ingredienser 2 § Tillverkare och importörer av tobaksvaror eller örtprodukter för rökning ska till Folkhälsomyndigheten lämna uppgifter om ingredienser och kvantiteter av dessa ingredienser i tobaksvaror och i örtprodukter för rökning.

• Sida 10
•  Original

Tillverkare och importörer av tobaksvaror ska till Folkhälsomyndigheten även lämna uppgifter om ingrediensernas effekter på hälsan och genomföra analyser av tillsatser i cigaretter och rulltobak samt lämna uppgifter om resultatet av analyserna till Folkhälsomyndigheten.

Tobaksvaror och örtprodukter för rökning får inte tillhandahållas konsumenter på marknaden om den rapporteringsskyldighet som följer av första och andra styckena eller av föreskrifter som har meddelats med stöd av 11 kap. 2 § inte har uppfyllts.

Anmälan av nya tobaksvaror 3 § Tillverkare och importörer ska till Folkhälsomyndigheten anmäla nya tobaksvaror som de avser att tillhandahålla konsumenter på den svenska marknaden.

En ny tobaksvara som inte har anmälts i enlighet med första stycket eller föreskrifter som har meddelats med stöd av 11 kap. 3 § får inte tillhandahållas konsumenter på den svenska marknaden.

4 § Tillverkare och importörer av sådana nya tobaksvaror som har anmälts enligt 3 § ska varje år till Folkhälsomyndigheten lämna in alla nya eller uppdaterade uppgifter om de studier, undersökningar och annan information som ska redovisas i eller i samband med anmälan.

Tobaksvaror får inte tillhandahållas konsumenter på marknaden om den rapporteringsskyldighet som följer av första stycket eller av föreskrifter som har meddelats med stöd av 11 kap. 3 § inte har uppfyllts.

Rapportering av marknadsföringskostnader 5 § Tillverkare, partihandlare och importörer av tobaksvaror ska till

Folkhälsomyndigheten lämna uppgifter om de kostnader som de har haft för reklam, annan marknadsföring och sponsring för sådana varor.

6 § Tillverkare och importörer av tobaksvaror ska varje år till Folkhälsomyndigheten lämna in marknadsundersökningar, studier, rapporter om försäljningsvolymer och i förekommande fall sådana sammanfattningar av marknadsundersökningar som utförs i samband med lanseringen av nya tobaksvaror.

Tobaksvaror får inte tillhandahållas konsumenter på marknaden om den rapporteringsskyldighet som följer av första stycket eller av föreskrifter som har meddelats med stöd av 11 kap. 4 § andra stycket inte har uppfyllts.

Elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare

Produktanmälan 7 § Tillverkare och importörer av elektroniska cigaretter eller påfyllningsbehållare ska till Folkhälsomyndigheten anmäla alla sådana produkter som de avser att tillhandahålla konsumenter på den svenska marknaden. En ny anmälan ska lämnas in för varje väsentlig ändring av produkten. Anmälan ska lämnas in senast sex månader innan produkten är avsedd att tillhandahållas konsumenter på marknaden. Anmälan ska även

• Sida 11
•  Original

göras när produkten återkallas från marknaden av tillverkaren eller importören.

Elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare får inte tillhandahållas konsumenter på den svenska marknaden om en anmälan enligt första stycket inte har gjorts. Detsamma gäller om anmälan inte uppfyller de föreskrifter om hur anmälan ska vara utformad och vad den ska innehålla som har meddelats med stöd av 11 kap. 6 § 1.

Innehåll och utformning 8 § Tillverkare och importörer av elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare ansvarar för att produkterna uppfyller de krav som följer av föreskrifter om innehåll och utformning som har meddelats med stöd av 11 kap. 6 § 2.

Elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare som inte uppfyller de föreskrifter om innehåll och utformning som har meddelats med stöd av 11 kap. 6 § 2 får inte tillhandahållas konsumenter på marknaden.

Rapportering av försäljningsvolymer 9 § Tillverkare och importörer av elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare ska varje år till Folkhälsomyndigheten lämna in

1. fullständiga uppgifter om försäljningsvolym, uppdelade på varumärke och produktsort,

2. uppgifter om preferenserna hos olika konsumentgrupper, inbegripet unga människor, icke-rökare och de viktigaste typerna av nuvarande konsumenter,

3. uppgifter om det sätt på vilket produkterna säljs, och

4. sammanfattningar av och kommentarer till eventuella marknadsundersökningar om sådana uppgifter som anges i 1–3, med en översättning till engelska.

Elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare får inte tillhandahållas konsumenter på marknaden om den rapporteringsskyldighet som följer av första stycket inte har uppfyllts. Detsamma gäller om rapporteringen inte uppfyller föreskrifter om rapporteringsskyldighet som har meddelats med stöd av 11 kap. 6 § 3.

Produktkontroll 10 § Tillverkare, importörer och distributörer av elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare ska upprätta och upprätthålla ett system för att samla in information om alla misstänkta skadliga effekter som dessa produkter har på människors hälsa.

Informationen ska på begäran lämnas till Folkhälsomyndigheten.

11 § Om en tillverkare, importör eller distributör av elektroniska cigaretter eller påfyllningsbehållare anser, eller har skäl att anta, att en sådan produkt inte är säker eller av god kvalitet eller att den på annat sätt inte är förenlig med denna lag eller anslutande föreskrifter, ska denne omedelbart

1. vidta de korrigerande åtgärder som är nödvändiga för att den berörda produkten ska bli förenlig med denna lag,

2. dra tillbaka produkten, eller

• Sida 12
•  Original

3. återkalla produkten. När en åtgärd enligt första stycket vidtas, ska Folkhälsomyndigheten omedelbart underrättas om produktens brister, vilken åtgärd som vidtagits och resultaten av åtgärden.

3 kap. Märkning och förpackning

Hälsovarningar

Tobaksvaror och örtprodukter för rökning 1 § Förpackningar till tobaksvaror och örtprodukter för rökning som är avsedda att tillhandahållas konsumenter på marknaden ska förses med texter och illustrationer som upplyser om de hälsorisker som är förenade med bruk av tobak och örtprodukter för rökning samt om rökavvänjning (hälsovarningar).

Tillverkare och importörer ansvarar för att förpackningar till tobaksvaror och örtprodukter för rökning förses med hälsovarningar.

Om en förpackning till en tobaksvara eller en örtprodukt för rökning saknar hälsovarningar, får varan eller produkten inte tillhandahållas konsumenter eller, när det gäller tobaksvaror, detaljhandlare på marknaden. Detsamma gäller om hälsovarningarna inte uppfyller föreskrifter om utformningen av varningarna som har meddelats med stöd av 11 kap. 7 §.

Elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare 2 § Förpackningar till elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare ska förses med hälsovarningar.

Tillverkare och importörer av elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare ansvarar för att förpackningar till sådana produkter förses med hälsovarningar.

Om en förpackning till en elektronisk cigarett eller en påfyllningsbehållare saknar hälsovarningar, får produkten inte tillhandahållas konsumenter på marknaden. Detsamma gäller om hälsovarningarna inte uppfyller föreskrifter om utformningen av varningarna som har meddelats med stöd av 11 kap. 7 §.

Produktpresentation och medföljande information

Tobaksvaror och örtprodukter för rökning 3 § Märkningen på förpackningar till tobaksvaror och örtprodukter för rökning och på själva tobaksvaran får inte

1. antyda att en viss tobaksvara eller örtprodukt för rökning är mindre skadlig än andra sådana varor eller produkter,

2. innehålla information om halten av nikotin, tjära eller kolmonoxid i tobaksvaror eller örtprodukter för rökning, eller

3. likna ett livsmedel eller en kosmetisk produkt. Märkningen på förpackningar till tobaksvaror eller på själva tobaksvaran får inte heller

1. antyda att en viss tobaksvara har miljöfördelar, eller

2. hänvisa till smak, doft eller tillsatser.

• Sida 13
•  Original

Förbudet mot att hänvisa till smak, doft eller tillsatser gäller dock inte snus.

Elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare 4 § Märkningen på elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare eller på sådana produkters förpackningar får inte

1. antyda att en viss elektronisk cigarett eller påfyllningsbehållare är mindre skadlig än andra sådana produkter,

2. innehålla information om halten av tjära eller kolmonoxid i produkten,

3. likna ett livsmedel eller en kosmetisk produkt,

4. antyda att en viss produkt har miljöfördelar, eller

5. hänvisa till doft eller tillsatser, utom när det gäller smaktillsatser. Styckförpackningar och eventuell ytterförpackning till elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare får inte antyda ekonomiska fördelar genom att innehålla tryckta kuponger, erbjudanden om rabatt, gratisutdelning, två varor till priset av en eller liknande erbjudanden.

5 § Styckförpackningar till elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare ska innehålla ett informationsblad.

Tillverkare och importörer av elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare ansvarar för att styckförpackningar till sådana produkter innehåller ett informationsblad.

Om en styckförpackning till en elektronisk cigarett eller en påfyllningsbehållare saknar informationsblad, får produkten inte tillhandahållas konsumenter på marknaden. Detsamma gäller om informationsbladet inte har det innehåll och den utformning som följer av föreskrifter som har meddelats med stöd av 11 kap. 6 § 6.

6 § Förpackningar till elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare ska förses med en innehållsdeklaration.

Tillverkare och importörer ansvarar för att förpackningar till elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare förses med en innehållsdeklaration.

Om en förpackning saknar innehållsdeklaration, får produkten inte tillhandahållas konsumenter på marknaden. Detsamma gäller om innehållsdeklarationen inte uppfyller de föreskrifter om innehåll och utformning som har meddelats med stöd av 11 kap. 6 § 7.

Spårbarhet och säkerhetsmärkning av tobaksvaror 7 § Styckförpackningar till tobaksvaror ska förses med en unik identitetsmärkning och en säkerhetsmärkning.

Tillverkare och importörer ansvarar för att styckförpackningar till tobaksvaror förses med sådan märkning.

Tobaksvaror får inte tillhandahållas konsumenter eller detaljhandlare på marknaden, om sådan märkning saknas.

8 § En näringsidkare som deltar i handeln med tobaksvaror utan att bedriva detaljhandel ska se till att alla styckförpackningar registreras när de kommer i respektive lämnar dennes besittning. Även åtgärder som rör

• Sida 14
•  Original

styckförpackningar och som vidtas under den tid som besittningen pågår ska registreras. Registrerade uppgifter får inte ändras eller raderas.

Tillverkare av tobaksvaror ska tillhandahålla de näringsidkare som deltar i handeln med tobaksvaror den utrustning som är nödvändig för att registrera tobaksvaror som köps, säljs, lagras, transporteras eller hanteras på annat sätt.

9 § En näringsidkare som deltar i leveranskedjan för tobaksvaror ska upprätthålla register över samtliga relevanta transaktioner.

10 § Tillverkare och importörer av tobaksvaror ska sluta avtal om datalagring med en oberoende tredje part, som ska vara värd för datalagringsanläggningen för alla relevanta uppgifter. Datalagringsanläggningen ska vara fysiskt belägen på Europeiska unionens territorium. Avtalet och den tredje partens lämplighet ska godkännas av Europeiska kommissionen.

Den tredje partens verksamhet ska övervakas av en extern revisor, som ska föreslås och betalas av tillverkaren av tobaksvaror och godkännas av Europeiska kommissionen. Den externa revisorn ska varje år lämna in en rapport till Europeiska kommissionen och den myndighet som regeringen bestämmer.

11 § Europeiska kommissionen, den myndighet som regeringen bestämmer, behöriga myndigheter i andra medlemsstater och den externa revisorn ska ha full tillgång till datalagringsanläggningarna.

Den myndighet som regeringen bestämmer får, när det är motiverat, bevilja tillverkare och importörer tillgång till de lagrade uppgifterna. Även Europeiska kommissionen kan fatta ett sådant beslut.

4 kap. Marknadsföring

Reklam och annan marknadsföring

Tobaksvaror 1 § En näringsidkare som marknadsför tobaksvaror till konsumenter får inte använda kommersiella annonser i

1. periodiska skrifter eller andra jämförbara skrifter på vilka tryckfrihetsförordningen är tillämplig,

2. ljudradio- eller tv-program eller tv-sändningar över satellit som omfattas av radio-_och_tv-lagen (2010:696), eller

3. andra överföringar eller tekniska upptagningar på vilka yttrandefrihetsgrundlagen är tillämplig.

2 § Även annan marknadsföring av tobaksvaror till konsumenter än som avses i 1 § är förbjuden. Detta gäller dock inte

1. i tryckta skrifter på vilka tryckfrihetsförordningen är tillämplig eller i överföringar eller tekniska upptagningar på vilka yttrandefrihetsgrundlagen är tillämplig,

2. marknadsföring som endast består i att tillhandahålla tobaksvaror för försäljning,

3. marknadsföring inne på försäljningsställen som består i uppvisande av tobaksförpackningar,

• Sida 15
•  Original

4. varu- och prislistor där tobaksvaror tillhandahålls för försäljning, eller

5. kommersiella meddelanden inne i specialbutiker för tobaksvaror. Sådan marknadsföring som avses i första stycket 3–5 får inte vara påträngande, uppsökande eller uppmana till bruk av tobak.

Tobaksförpackningar, varu- och prislistor och andra kommersiella meddelanden ska placeras så att de inte är synliga från utsidan av ett försäljningsställe.

Elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare 3 § En näringsidkare som marknadsför elektroniska cigaretter eller påfyllningsbehållare till konsumenter får inte använda kommersiella annonser i periodiska skrifter eller andra jämförbara skrifter på vilka tryckfrihetsförordningen är tillämplig.

4 § En näringsidkare får inte marknadsföra elektroniska cigaretter eller påfyllningsbehållare till konsumenter

1. inom informationssamhällets tjänster, eller

2. i ljudradiosändningar, tv-sändningar eller beställ-tv som omfattas av radio-_och_tv-lagen (2010:696).

Förbudet i första stycket gäller dock inte

1. marknadsföring som endast består i att tillhandahålla elektroniska cigaretter eller påfyllningsbehållare för försäljning, eller

2. marknadsföring i överföringar eller tekniska upptagningar på vilka yttrandefrihetsgrundlagen är tillämplig, med undantag för marknadsföring genom kommersiella annonser.

Användning av varukännetecken 5 § En näringsidkare som marknadsför antingen en annan vara än en tobaksvara eller en tjänst till konsumenter får inte använda ett varukännetecken som helt eller delvis används för en tobaksvara eller enligt gällande bestämmelser om varumärken är registrerat eller inarbetat för en sådan vara, om marknadsföringen sker i kommersiella annonser i

1. periodiska skrifter eller i andra jämförbara skrifter på vilka tryckfrihetsförordningen är tillämplig,

2. ljudradio- eller tv-program eller i tv-sändningar över satellit som omfattas av radio-_och_tv-lagen (2010:696), eller

3. andra överföringar eller tekniska upptagningar på vilka yttrandefrihetsgrundlagen är tillämplig.

6 § Om en näringsidkare använder ett sådant varukännetecken som avses i 5 § vid marknadsföring till konsumenter på något annat sätt än som sägs där, ska näringsidkaren iaktta den måttfullhet som är betingad av att kännetecknet också kan förknippas med tobaksvaran.

7 § Bestämmelserna i 5 och 6 §§ tillämpas inte

1. i fråga om ett varukännetecken som i endast begränsad omfattning förekommer vid marknadsföring av tobaksvaror,

2. i fråga om ett varukännetecken som framträder i en form som tydligt skiljer sig från utseendet på tobaksvarans kännetecken, eller

• Sida 16
•  Original

3. i andra fall om det är oskäligt.

Sponsring och produktplacering 8 § Tillverkare, partihandlare och importörer av tobaksvaror, elektroniska cigaretter eller påfyllningsbehållare får inte sponsra ett evenemang eller en verksamhet dit allmänheten har tillträde eller som kan antas få gränsöverskridande effekt, om sponsringen kan antas medföra att avsättningen av tobaksvaror, elektroniska cigaretter eller påfyllningsbehållare främjas.

Bestämmelser om förbud mot sponsring av program i radio och tv samt om produktplacering i tv finns i radio-_och_tv-lagen (2010:696).

5 kap. Handel

Försäljning av tobaksvaror

Tillstånd 1 § Endast den som har tillstånd får bedriva detaljhandel eller partihandel med tobaksvaror.

Tillstånd krävs inte för detalj- eller partihandlare som varken har säte eller fast driftställe för näringsverksamhet i Sverige.

Ett tillstånd kan gälla för viss tid eller tills vidare. Om den som ansöker om tillstånd avser att bedriva detaljhandel från ett försäljningsställe, ska tillståndet avse försäljningsstället.

2 § Ett tillstånd får beviljas endast den som visar att han eller hon med hänsyn till sina personliga och ekonomiska förhållanden och omständligheterna i övrigt är lämplig att utöva verksamheten samt att verksamheten kommer att drivas i enlighet med de krav som ställs upp i denna lag.

3 § En ansökan om tillstånd ska vara skriftlig.

Tillstånd för detaljhandel meddelas av den kommun där försäljningsstället är beläget. Om försäljningsställe saknas meddelas tillstånd av den kommun där det företag som vill bedriva sådan handel har sitt säte eller, om företaget saknar säte inom landet, av den kommun där företaget har ett fast driftställe.

Tillstånd för partihandel meddelas av den kommun där det företag som vill bedriva sådan handel har sitt säte eller, om företaget saknar säte inom landet, av den kommun där företaget har ett fast driftställe.

4 § Vid prövningen av en ansökan om tillstånd för detaljhandel får kommunen inhämta ett yttrande från Polismyndigheten. En ansökan om tillstånd för partihandel får inte bifallas utan att Polismyndighetens och

Tullverkets yttranden har inhämtats.

Myndigheterna ska yttra sig om sökandens allmänna lämplighet för verksamheten och ska i sina yttranden redovisa de omständigheter som ligger till grund för deras bedömning i det enskilda fallet.

• Sida 17
•  Original

Gränsöverskridande distansförsäljning till Sverige 5 § En näringsidkare som inte omfattas av tillståndsplikten i 1 § får inte bedriva gränsöverskridande distansförsäljning av tobaksvaror till Sverige utan att först ha registrerat försäljningen hos Folkhälsomyndigheten och fått registreringen bekräftad. Bekräftelsen ska lämnas skyndsamt.

Egenkontroll och uppgiftslämnande 6 § Den som bedriver tillståndspliktig försäljning av tobaksvaror eller gränsöverskridande distansförsäljning ska utöva särskild kontroll (egenkontroll) över försäljningen och ansvara för att det finns ett för verksamheten lämpligt egenkontrollprogram.

7 § Till ansökan om tillstånd enligt 3 § eller registrering enligt 5 § ska egenkontrollprogrammet och de övriga uppgifter som behövs för kommunens prövning och tillsyn eller Folkhälsomyndighetens tillsyn bifogas.

Ändrade uppgifter ska utan dröjsmål anmälas till kommunen respektive Folkhälsomyndigheten.

Tillstånd vid förändringar av verksamheten 8 § Om den som har försäljningstillstånd enligt denna lag har avlidit eller fått förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken med uppdrag som omfattar rörelsen och om dödsboet eller förvaltaren vill fortsätta rörelsen, ska anmälan göras hos kommunen. Anmälan ska ha kommit in senast två månader efter dödsfallet eller beslutet om förvaltare. Har anmälan inte kommit in inom denna tid, upphör tillståndet att gälla.

Om den som har tillstånd till detaljhandel överlåter rörelsen får även lagret av tobaksvaror ingå i överlåtelsen om förvärvaren har tillstånd till detaljhandel.

9 § Ett försäljningstillstånd upphör att gälla om tillståndshavaren försätts i konkurs. Vill konkursboet fortsätta rörelsen ska en ny ansökan göras hos kommunen. Kommunen ska behandla en sådan ansökan med förtur.

Ett konkurs- eller dödsbo eller, i fråga om utmätt egendom, Kronofogdemyndigheten får trots denna lag sälja tobaksvaror till den som har försäljningstillstånd till handel med sådana varor. Detsamma gäller när en verksamhet måste avvecklas till följd av att tillståndet har återkallats.

Partihandlares kontrollskyldighet 10 § Den som bedriver partihandel med tobaksvaror får endast sälja sådana varor till den som har försäljningstillstånd. Säljaren ska förvissa sig om att köparen har sådant tillstånd.

Information 11 § Kommunen ska tillhandahålla information om vad som gäller enligt denna lag och anslutande föreskrifter.

• Sida 18
•  Original

12 § En näringsidkare som tillhandahåller tobaksvaror för försäljning ska ge personalen den information och det stöd som behövs för att personalen ska kunna följa denna lag och anslutande föreskrifter.

Förbud mot självbetjäning av tobaksvaror 13 § Vid detaljhandel får tobaksvaror inte tillhandahållas så att kunden får tillgång till varorna innan de har betalats. Detta gäller dock inte specialbutiker för tobaksvaror.

Styckförsäljning av cigaretter, rulltobak och snus 14 § En styckförpackning med

1. cigaretter ska innehålla minst 20 cigaretter,

2. rulltobak ska innehålla tobak som väger minst 30 gram, och

3. portionsförpackat snus ska innehålla minst 20 portioner. Cigaretter, rulltobak och portionsförpackat snus får inte tillhandahållas konsumenter på marknaden i mindre mängd än vad som anges i första stycket.

Försäljning av elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare

Anmälan 15 § En näringsidkare som har säte eller fast driftställe för näringsverksamhet i Sverige får inte bedriva detaljhandel med elektroniska cigaretter eller påfyllningsbehållare utan att först ha anmält försäljningen till den kommun där försäljningen ska ske.

Gränsöverskridande distansförsäljning 16 § En näringsidkare får inte bedriva gränsöverskridande distansförsäljning av elektroniska cigaretter eller påfyllningsbehållare utan att först ha registrerat försäljningen hos Folkhälsomyndigheten och fått registreringen bekräftad. Bekräftelsen ska lämnas skyndsamt.

Egenkontroll och uppgiftslämnande 17 § Den som bedriver försäljning enligt 15 eller 16 § ska utöva egenkontroll över försäljningen och hanteringen i övrigt av elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare och se till att det finns ett för verksamheten lämpligt egenkontrollprogram.

Till anmälan om försäljning enligt 15 § eller registrering enligt 16 § ska egenkontrollprogrammet och de övriga uppgifter som behövs för kommunens och Folkhälsomyndighetens tillsyn bifogas. Ändrade uppgifter ska utan dröjsmål anmälas till kommunen respektive Folkhälsomyndigheten.

Åldersgräns 18 § Tobaksvaror, elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare får inte säljas eller på annat sätt lämnas ut i näringsverksamhet till den som inte har fyllt 18 år. Den som lämnar ut en sådan vara eller produkt ska förvissa sig om att mottagaren har uppnått nämnda ålder.

• Sida 19
•  Original

Om det finns särskild anledning att anta att varan eller produkten är avsedd att lämnas över till någon som inte har fyllt 18 år, får den inte lämnas ut.

På försäljningsställen ska det finnas en tydlig och klart synbar skylt med information om förbudet mot att sälja eller lämna ut sådana varor eller produkter som avses i första stycket till den som inte har fyllt 18 år.

19 § Tobaksvaror, elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare som säljs till konsumenter ska tillhandahållas på ett sådant sätt att det går att kontrollera mottagarens ålder. Detta gäller även när försäljningen sker genom automat, via postorder, distansförsäljning eller på liknande sätt.

20 § Tobaksvaror, elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare får föras in i landet endast av den som har fyllt 18 år.

Personuppgifter vid gränsöverskridande distansförsäljning 21 § En näringsidkare som bedriver gränsöverskridande distansförsäljning med tobaksvaror, elektroniska cigaretter eller påfyllningsbehållare får inte lämna ut personuppgifter om konsumenten till tillverkaren av sådana varor och produkter eller till företag som ingår i samma koncern eller till andra tredje parter. Personuppgifter får inte heller användas eller överföras för andra ändamål än det aktuella köpet.

6 kap. Rökfria miljöer

Tillämpningsområde 1 § Med rökning avses vid tillämpningen av bestämmelserna i detta kapitel

1. rökning av tobak,

2. inhalering efter förångning eller annan upphettning av tobak,

3. användning av elektroniska cigaretter,

4. rökning av örtprodukter för rökning, och

5. användning av njutningsmedel som till användningssättet motsvarar rökning men som inte innehåller tobak.

Rökförbud 2 § Rökning är förbjuden

1. i lokaler avsedda för barnomsorg, skolverksamhet eller annan verksamhet för barn eller ungdom samt på skolgårdar och på motsvarande områden utomhus vid förskolor och fritidshem,

2. i lokaler som är avsedda för hälso- och sjukvård,

3. i lokaler som är avsedda för gemensamt bruk i bostäder och inrättningar med särskild service eller vård,

4. på färdmedel i inrikes kollektivtrafik eller i lokaler och andra utrymmen som är avsedda att användas av den som reser med sådana färdmedel och på motsvarande områden utomhus,

5. i restauranger och på andra serveringsställen,

6. i andra lokaler än sådana som avses i 1–5 när en allmän sammankomst eller en offentlig tillställning som avses i 2 kap. 1–3 §§ ordnings-

• Sida 20
•  Original

lagen (1993:1617) anordnas och i lokaler som är avsedda att användas av den som deltar i sammankomsten eller tillställningen,

7. i andra lokaler än sådana som avses i 1–6 om allmänheten har tillträde till lokalerna,

8. på inhägnade platser utomhus huvudsakligen avsedda för idrottsutövning,

9. på lekplatser som allmänheten har tillträde till, och 10. vid entréer till sådana lokaler och andra utrymmen som avses i 1–7 som allmänheten har tillträde till.

3 § I hotell och andra inrättningar där tillfällig bostad yrkesmässigt upplåts, ska i ett visst antal av de rum eller liknande som upplåts rökning vara förbjuden. I fråga om sovkupéer och andra utrymmen som upplåts för tillfällig bostad på färdmedel i inrikes kollektivtrafik gäller i stället 2 § 4.

Undantag från rökförbudet 4 § Bestämmelserna i 2 § gäller inte i fråga om bostäder och andra lokaler för boende som inte är tillfälligt.

5 § Rökning är trots 2 § 2–4, 6 och 7 tillåten i delar av de lokaler eller andra utrymmen som avses där, om dessa delar särskilt avsatts för rökning. Detsamma gäller lokaler som avses i 2 § 1 och som är upplåtna enbart för personal.

6 § Trots 2 § 5 får rökning tillåtas i restauranger och på andra serveringsställen i separata rum som särskilt avsatts för rökning. Rum där rökning tillåts får endast utgöra en mindre del av serveringsställets yta.

Rummen ska vara belägna så att besökare inte måste passera genom dessa. Arbetstagare ska endast tillfälligtvis behöva vistas i rummen när rökning pågår. Servering eller annan liknande verksamhet får inte bedrivas i rummen när rökning pågår. Detta gäller dock inte sådan verksamhet som har direkt samband med rummens funktion. Mat eller dryck får inte föras med in i dessa rum.

7 § Avvikelse från 2 § 1–3, 6 och 7 och 3 § får göras om det finns särskilda skäl till det på grund av utrymmets eller områdets beskaffenhet eller användningssätt eller av omständigheterna i övrigt. Detsamma gäller för sådana färdmedel, lokaler och andra utrymmen som avses i 2 § 4.

Ansvar för att upprätthålla rökförbudet 8 § Den som i egenskap av ägare eller på annan grund disponerar över en lokal, ett annat utrymme eller ett område utomhus som omfattas av någon av bestämmelserna i 2 § 1–9 eller 3 § ansvarar för att bestämmelserna följs.

För områden som omfattas av 2 § 10 ansvarar i stället den som i egenskap av ägare eller på annan grund disponerar över lokalen eller utrymmet innanför entrén.

• Sida 21
•  Original

9 § Den som är ansvarig enligt 8 § ska genom skyltning tydligt informera om rökförbudet och vid behov ingripa med information och tillsägelser. Om någon trots tillsägelse röker där rökning inte är tillåten, får denne avvisas.

Rökfri arbetsmiljö 10 § I andra fall än som avses i 2 och 3 §§ ansvarar arbetsgivaren för att en arbetstagare inte mot sin vilja utsätts för tobaksrök eller utsläpp från produkter som anges i 1 § 2–5 i den arbetslokal eller det liknande utrymme där arbetstagaren är verksam. Som arbetstagare räknas här personer som avses i 1 kap. 2 § första stycket och 3 §arbetsmiljölagen (1977:1160).

7 kap. Tillsyn

Tillsynsansvar 1 § Folkhälsomyndigheten ansvarar för tillsynsvägledning när det gäller kommunens tillsyn enligt 3 § 1, 2 och 4 och kommunens och

Polismyndighetens tillsyn enligt 4 §.

Den myndighet som regeringen bestämmer ansvarar dock för tillsynsvägledning när det gäller kommunens tillsyn enligt 3 § 1 över bestämmelserna om identitets- och säkerhetsmärkning i 3 kap. 7 §.

Konsumentverket ansvarar för tillsynsvägledning när det gäller kommunens tillsyn enligt 3 § 3.

2 § Länsstyrelsen utövar inom länet tillsyn enligt 3 och 4 §§. I tillsynen ingår att

1. följa kommunernas verksamhet och biträda kommunerna med information och råd, och

2. främja samarbete mellan olika tillsynsmyndigheter och mellan tillsynsmyndigheter och andra.

3 § Kommunen utövar tillsyn över att denna lag och anslutande föreskrifter följs när det gäller

1. hälsovarningar, produktpresentation och identitets- och säkerhetsmärkning enligt 3 kap. 1, 3, 4 och 7 §§ på försäljningsställen,

2. tillhandahållande av elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare enligt 2 kap. 7–9 §§ och 3 kap. 2, 5 och 6 §§ på försäljningsställen,

3. marknadsföring enligt 4 kap. 1, 2 och 5–7 §§ när det gäller marknadsföringsåtgärder på eller i anslutning till försäljningsställen, och

4. rökfria miljöer som avses i 6 kap. 2 § och som inte är upplåtna enbart för personal samt lokaler som avses i 6 kap. 3 §.

4 § Kommunen och Polismyndigheten utövar tillsyn över att denna lag och anslutande föreskrifter följs när det gäller

1. tillhandahållande av nya tobaksvaror enligt 2 kap. 3 § på försäljningsställen,

• Sida 22
•  Original

2. försäljning av tobaksvaror, i andra fall än när det gäller gränsöverskridande distansförsäljning, enligt 5 kap. 1, 6–10 och 12–14 §§,

3. anmälan om försäljning av elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare samt egenkontroll, i andra fall än när det gäller gränsöverskridande distansförsäljning, enligt 5 kap. 15 och 17 §§, och

4. åldersgräns enligt 5 kap. 18 och 19 §§.

5 § Folkhälsomyndigheten utövar tillsyn över att denna lag och anslutande föreskrifter följs när det gäller

1. produktkrav och rapporteringsskyldighet, i andra fall än som avses i 4 §, enligt 2 kap. 1 § första och andra styckena och 2 kap. 2–11 §§,

2. hälsovarningar, produktpresentation och medföljande information, i andra fall än som avses i 3 §, enligt 3 kap. 1–6 §§,

3. registrering enligt 5 kap. 5 och 16 §§ vid gränsöverskridande distansförsäljning och egenkontroll enligt 5 kap. 6, 7 och 17 §§ vid sådan distansförsäljning, och

4. förbud mot sådan tillverkning eller införsel som avses enligt föreskrifter meddelade med stöd av 11 kap. 5 §.

6 § Den myndighet som regeringen bestämmer utövar tillsyn över att denna lag och anslutande föreskrifter följs när det gäller spårbarhet och säkerhetsmärkning, i andra fall än som avses i 3 §, enligt 3 kap. 7–11 §§.

7 § Arbetsmiljöverket utövar tillsyn över att denna lag och anslutande föreskrifter följs när det gäller lokaler och andra utrymmen som avses i 6 kap. 2 § och som är upplåtna enbart för personal samt lokaler och andra utrymmen som avses i 6 kap. 10 §.

8 § Konsumentverket utövar tillsyn över att denna lag och anslutande föreskrifter följs när det gäller marknadsföring, i andra fall än som avses i 3 §, enligt 4 kap. 1–8 §§.

Vid Konsumentverkets tillsyn tillämpas bestämmelserna i marknadsföringslagen (2008:486).

En marknadsföringsåtgärd som strider mot 3 kap. 3 eller 4 § eller 4 kap. 1–8 §§ ska, vid tillämpningen av 5, 23 och 26 §§marknadsföringslagen, anses vara otillbörlig mot konsumenter. En marknadsföringsåtgärd som strider mot 4 kap. 1 § 2 eller 3, 3 § första stycket 2, 4 § eller 5 § 2 eller 3 kan medföra marknadsstörningsavgift enligt bestämmelserna i 29–36 §§marknadsföringslagen.

Befogenheter

Tobaksvaror och örtprodukter för rökning 9 § En tillsynsmyndighet som anges i 2–7 §§ får i sin tillsynsverksamhet meddela de förelägganden eller förbud som behövs för att denna lag och anslutande föreskrifter ska följas.

I beslut om föreläggande eller förbud får tillsynsmyndigheten sätta ut vite. Vitet får inte omvandlas till fängelse.

10 § En kommun får återkalla ett försäljningstillstånd om

1. tillståndet inte längre utnyttjas,

• Sida 23
•  Original

2. tillståndshavaren inte uppfyller de krav som gällde för tillståndets meddelande,

3. det med tillståndshavarens vetskap har förekommit brottslig verksamhet på försäljningsstället, eller i anslutning till detta, eller annars inom den tillståndspliktiga verksamheten utan att tillståndshavaren har ingripit, eller

4. tillståndshavaren har tilldelats varning utan att de förhållanden som föranlett varningen har rättats till.

11 § I stället för återkallelse enligt 10 § får kommunen meddela tillståndshavaren en varning, om varning kan anses vara en tillräckligt ingripande åtgärd.

En varning får också meddelas tillståndshavare vid allvarliga eller upprepade överträdelser av det som gäller enligt denna lag eller anslutande föreskrifter.

Elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare 12 § En tillsynsmyndighet som anges i 3–7 §§ får i sin tillsynsverksamhet meddela de förelägganden eller förbud som behövs för att bestämmelserna i denna lag och anslutande föreskrifter ska följas.

13 § Vid allvarliga eller upprepade överträdelser av denna lag får kommunen förbjuda den som bedriver detaljhandel med elektroniska cigaretter eller påfyllningsbehållare att fortsätta försäljningen eller, om förbud får anses vara en alltför ingripande åtgärd, meddela varning.

Kommunens beslut gäller omedelbart, om inte något annat anges i beslutet.

Ett förbud får meddelas för en tid av högst sex månader.

14 § Om Folkhälsomyndigheten konstaterar eller har rimliga skäl att anta att en typ av eller specifika elektroniska cigaretter eller påfyllningsbehållare kan utgöra en allvarlig risk för människors hälsa, trots att produkten uppfyller kraven i denna lag, får myndigheten förbjuda att produkterna tillhandahålls konsumenter på marknaden. Om sådana produkter redan har tillhandahållits konsumenter på marknaden, får Folkhälsomyndigheten förelägga tillverkaren, importören eller distributören av produkterna att dra tillbaka eller återkalla dessa.

Folkhälsomyndigheten ska omedelbart underrätta Europeiska kommissionen och de behöriga myndigheterna i andra medlemsstater om åtgärder som vidtagits enligt första stycket och översända annan relevant information.

När Europeiska kommissionen har meddelat om den anser att en åtgärd enligt första stycket är motiverad ska Folkhälsomyndigheten besluta om åtgärden ska bestå.

15 § Beslut om föreläggande eller förbud enligt 12 och 14 §§ får förenas med vite. Vitet får inte förvandlas till fängelse.

• Sida 24
•  Original

Marknadskontroll 16 § Folkhälsomyndigheten ska i fråga om sådana krav på innehåll och utformning som följer av 2 kap. 8 § utöva marknadskontroll av elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare som omfattas av denna lag.

Bestämmelser om marknadskontroll finns i artiklarna 15.3 och 16–29 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93.

Rätt till upplysningar och tillträde 17 § En tillsynsmyndighet har rätt att på begäran få de upplysningar, handlingar, varuprover och liknande som behövs för myndighetens tillsyn enligt denna lag.

18 § För att fullgöra sina uppgifter enligt denna lag har en tillsynsmyndighet rätt att få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen som berörs av denna lag eller anslutande föreskrifter och får där göra undersökningar och ta prover. För uttagna prover betalas inte ersättning.

19 § Polismyndigheten ska på begäran av en annan tillsynsmyndighet lämna den hjälp som behövs vid tillämpningen av 18 §.

En begäran enligt första stycket får göras endast om

1. det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att en polismans särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas, eller

2. det annars finns synnerliga skäl.

Underrättelser 20 § Kommunen och Polismyndigheten ska underrätta varandra om förhållanden som är av betydelse för tillsynen.

En kommun som har fattat beslut i ett ärende enligt denna lag ska skicka en kopia av beslutet till Folkhälsomyndigheten, Polismyndigheten och den länsstyrelse som berörs av beslutet.

21 § Kommunerna ska underrätta Folkhälsomyndigheten om de i sin verksamhet får kännedom om något som kan ha betydelse för Folkhälsomyndighetens tillsyn.

Kontrollköp 22 § I syfte att ge underlag för en dialog mellan kommunen och den som lämnar ut tobaksvaror, elektroniska cigaretter eller påfyllningsbehållare om skyldigheten att förvissa sig om att mottagaren har fyllt 18 år, får kommunen genomföra kontrollköp. Vid ett sådant köp får kommunen endast anlita en person som har fyllt 18 år.

Ett kontrollköp får genomföras utan att näringsidkaren underrättas i förväg om kontrollköpet. Kommunen ska snarast efter ett genomfört kontrollköp underrätta näringsidkaren om kontrollköpet.

• Sida 25
•  Original

23 § Vad som framkommit genom kontrollköp får inte utgöra grund för kommunen att meddela föreläggande, förbud, återkallelse eller varning enligt 9–13 §§.

Tystnadsplikt 24 § Den som har tagit befattning med något ärende enligt denna lag får inte obehörigen röja eller på annat sätt utnyttja vad han eller hon då har fått veta om yrkeshemligheter eller affärsförhållanden.

I det allmännas verksamhet tillämpas bestämmelserna i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).

8 kap. Avgift er

Avgift för ansökan om försäljningstillstånd 1 § Kommunen får ta ut en avgift för prövningen av ansökan om försäljningstillstånd enligt 5 kap. 1 § enligt de grunder som beslutas av kommunfullmäktige.

Avgift för tillsyn 2 § En kommun får ta ut avgifter för sin tillsyn av den som bedriver tillståndspliktig försäljning enligt 5 kap. 1 § och av den som bedriver anmälningspliktig försäljning enligt 5 kap. 15 §.

3 § Folkhälsomyndigheten får ta ut avgifter för sin tillsyn över att tillverkare och importörer av tobaksvaror följer 2 kap. 1, 2 och 6 §§.

Avgift för produktanmälan 4 § Folkhälsomyndigheten får ta ut avgifter av tillverkare och importörer av elektroniska cigaretter eller påfyllningsbehållare för att ta emot, lagra, hantera och analysera de uppgifter som enligt 2 kap. 7 § lämnas till myndigheten.

9 kap. Överklagande

1 § Beslut enligt denna lag eller anslutande föreskrifter får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

10 kap. Straffbestämmelser och förverkande

1 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet säljer tobaksvaror utan tillstånd ska, om försäljningen inte är tillåten enligt 5 kap. 8 eller 9 §, dömas för olovlig tobaksförsäljning till böter eller fängelse i högst två år.

Om ett brott som anges i första stycket har begåtts uppsåtligen och är grovt, ska dömas till fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gär-

• Sida 26
•  Original

ningen har utgjort ett led i en verksamhet som bedrivits yrkesmässigt eller i större omfattning eller har varit inriktad mot underåriga.

2 § Den som uppsåtligen i strid med förbudet i 3 kap. 1 § tredje stycket tillhandahåller tobaksvaror som saknar föreskrivna hälsovarningar, ska dömas för olovlig tobakshantering till böter eller fängelse i högst sex månader.

Detsamma gäller den som uppsåtligen eller av oaktsamhet säljer eller lämnar ut tobaksvaror i strid med 5 kap. 18 § första eller andra stycket.

Om gärningen är ringa, ska den inte medföra ansvar.

3 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot registreringsskyldigheten i 5 kap. 5 § första stycket ska dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

Om gärningen är ringa, ska den inte medföra ansvar.

4 § Den som uppsåtligen bryter mot 3 kap. 2 § tredje stycket eller 6 § tredje stycket, eller säljer elektroniska cigaretter eller påfyllningsbehållare i strid med ett förbud som har meddelats enligt 7 kap. 13 §, ska dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

Detsamma gäller den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 5 kap. 15 eller 16 §, eller säljer eller lämnar ut elektroniska cigaretter eller påfyllningsbehållare i strid med 5 kap. 18 § första eller andra stycket.

Om gärningen är ringa, ska den inte medföra ansvar.

5 § Den som har överträtt ett vitesföreläggande eller ett vitesförbud ska inte dömas till ansvar enligt denna lag för den eller de gärningar som omfattas av föreläggandet eller förbudet.

6 § Bestämmelser om ansvar för olovlig införsel och olovlig utförsel av tobaksvaror, elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare finns i lagen (2000:1225) om straff för smuggling.

7 § Tobaksvaror, elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare som varit föremål för brott enligt denna lag eller deras värde samt utbyte av sådant brott ska förklaras förverkade, om det inte är uppenbart oskäligt.

11 kap. Bemyndiganden

Tobaksvaror och örtprodukter för rökning

Produktkrav och rapporteringsskyldighet 1 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. vilka cigaretter och vilken rulltobak som ska anses ha karakteristisk smak,

2. vilka tillsatser i tobaksvaror som ska förbjudas,

3. gränsvärden för skadliga ämnen som tobaksvaror får innehålla eller ge upphov till, och

4. mätning och övervakning av sådana gränsvärden.

• Sida 27
•  Original

2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om den uppgiftsskyldighet som anges i 2 kap. 2 §.

Krav på anmälan av nya tobaksvaror 3 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. hur anmälan av nya tobaksvaror ska göras enligt 2 kap. 3 § första stycket, och vad den ska innehålla, och

2. den rapporteringsskyldighet som anges i 2 kap. 4 § första stycket.

Rapportering av marknadsföringskostnader för tobaksvaror 4 § Regeringen får meddela föreskrifter om omfattningen av den rapporteringsskyldighet som anges i 2 kap. 5 §.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om den rapporteringsskyldighet som anges i 2 kap. 6 §.

Förbud mot viss tillverkning och införsel 5 § Regeringen får, om det finns särskilda hälsoskäl, meddela föreskrifter om att vissa slag av tobaksvaror inte får tillverkas i eller föras in till Sverige för försäljning till konsumenter.

Elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare 6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. hur en anmälan enligt 2 kap. 7 § ska vara utformad och vad den ska innehålla,

2. produktinnehåll och utformning av elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare enligt 2 kap. 8 §,

3. fullgörandet av den rapporteringsskyldighet som anges i 2 kap. 9 §,

4. det system för informationsinsamling som anges i 2 kap. 10 § första stycket,

5. underrättelseskyldigheten enligt 2 kap. 11 § andra stycket,

6. vilka uppgifter informationsblad enligt 3 kap. 5 § ska innehålla och hur de ska utformas, och

7. innehållet i och utformningen av innehållsdeklarationen enligt 3 kap. 6 §.

Hälsovarningar 7 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur hälsovarningar enligt 3 kap. 1 och 2 §§ ska utformas.

Spårbarhet och säkerhetsmärkning 8 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om utformningen av den unika identitetsmärkningen och säkerhetsmärkningen enligt 3 kap. 7 §.

• Sida 28
•  Original

9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. registreringsskyldigheten och skyldigheten att upprätthålla register enligt 3 kap. 8 och 9 §§, och

2. tekniska standarder för inrättande och drift av ett system för spårning.

Varu- och prislistor 10 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur varu- och prislistor enligt 4 kap. 2 § ska utformas och vilka uppgifter sådana listor ska få innehålla.

Tidsfrister för beslut om försäljningstillstånd 11 § Regeringen får meddela föreskrifter om den tid inom vilken kommunen ska fatta beslut om tillstånd för försäljning enligt 5 kap. 1 §.

Egenkontrollprogram 12 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om utformningen av egenkontrollprogram som anges i 5 kap. 6 och 17 §§.

Utformningen av styckförpackningar för cigaretter och rulltobak 13 § Regeringen får, utöver de krav som följer av 5 kap. 14 §, meddela ytterligare föreskrifter om styckförpackningar för cigaretter och rulltobak.

Krav i fråga om ventilation av rum som särskilt avsatts för rökning 14 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om utformning och ventilation av sådana rum som enligt 6 kap. 6 § särskilt avsatts för rökning.

Kontrollköp 15 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om genomförandet av kontrollköp enligt 7 kap. 22 §.

Avgifter 16 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet att ersätta en tillsynsmyndighets kostnader för provtagning och undersökning av prov enligt 7 kap. 18 §.

17 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om avgifter enligt 8 kap. 3 §.

• Sida 29
•  Original

18 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om storleken på de avgifter som anges i 8 kap. 4 §.

1. Denna lag träder i kraft den 1 september 2018 i fråga om 3 kap. 7 § och 11 kap. 8 §, den 20 maj 2019 i fråga om 3 kap. 8–11 §§ och 11 kap. 9 §, samt i övrigt den 1 januari 2019.

2. Genom lagen upphävs a. tobakslagen (1993:581), b. lagen (2017:425) om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare.

3. När det gäller cigaretter och rulltobak tillämpas bestämmelsen i 3 kap. 7 § första gången för tid från och med den 20 maj 2019.

4. När det gäller andra tobaksvaror än cigaretter och rulltobak tillämpas bestämmelserna i 3 kap. 7–11 §§ och 11 kap. 9 § första gången för tid från och med den 20 maj 2024.

5. En detaljhandlare som före lagens ikraftträdande har anmält försäljning av tobaksvaror enligt 12 c § tobakslagen får fortsätta att bedriva sådan försäljning, om detaljhandlaren senast den 1 april 2019 ansöker om tillstånd till försäljning enligt den nya lagen. Försäljning får efter en sådan ansökan fortsätta i avvaktan på tillståndsmyndighetens beslut. För försäljning som sker innan tillståndsmyndigheten har meddelat beslut i tillståndsfrågan ska bestämmelserna i tobakslagen gälla.

6. Partihandel med tobaksvaror får bedrivas utan tillstånd fram till den 1 april 2019. Har en ansökan om tillstånd till partihandel kommit in till tillståndsmyndigheten före detta datum, får verksamheten fortsätta till dess att beslut i tillståndsfrågan meddelats.

7. Styckförpackningar med portionsförpackat snus som har tillverkats före den 1 januari 2019 och som inte innehåller minst 20 portioner ska få fortsätta tillhandahållas konsumenter på marknaden efter ikraftträdandet, dock längst till och med den 30 juni 2019.

8. Cigaretter och rulltobak med karakteristisk smak som vid ikraftträdandet har en marknadsandel om minst 3 procent i Europeiska unionen i en viss produktkategori får fortsätta att tillhandahållas konsumenter på marknaden efter ikraftträdandet, dock längst till den 20 maj 2020.

• Sida 30
•  Original

2.2. Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1551) om frihet från skatt vid import, m.m.

Härigenom föreskrivs att 3 kap.4 och 7 §§ lagen (1994:1551) om frihet från skatt vid import, m.m. ska ha följande lydelse

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

4 § ¹

Frihet från skatt ska under de förutsättningar som anges i 1 § samt med de begränsningar som framgår av 7 och 8 §§ medges en resande för import av

1. 200 cigaretter eller 100 cigariller eller 50 cigarrer eller 250 gram röktobak eller en proportionell blandning av dessa tobaksvaror,

2. en liter spritdryck eller två liter starkvin,

3. fyra liter vin, och

4. sexton liter starköl. Bestämmelser om hinder för den som inte fyllt 20 år att föra in spritdrycker, vin och starköl i landet finns i 4 kap. 4 § alkohollagen (2010:1622). En bestämmelse om förbud för den som inte fyllt 18 år att föra in tobaksvaror i landet finns i13 § tobakslagen (1993:581).

Bestämmelser om hinder för den som inte fyllt 20 år att föra in spritdrycker, vin och starköl i landet finns i 4 kap. 4 § alkohollagen (2010:1622). En bestämmelse om förbud för den som inte fyllt 18 år att föra in tobaksvaror i landet finns i 5 kap. 20 § lagen (2018:000) om tobak och liknande produkter.

I denna lag förstås med spritdryck: alkoholdryck med en alkoholhalt som överstiger 22 volymprocent,

starkvin: alkoholdryck med en alkoholhalt som överstiger 15 volymprocent men inte 22 volymprocent samt mousserande vin,

vin: annat vin än starkvin samt annan alkoholdryck med en alkoholhalt som överstiger 3,5 men inte 15 volymprocent och som inte är starköl,

starköl: öl med en alkoholhalt som överstiger 3,5 volymprocent.

7 § 2

Frihet från skatt enligt detta kapitel ska medges en besättningsman på ett fartyg eller ett luftfartyg som kommer från tredje land endast för besättningsmannens personliga bagage, när detta tillfälligt förs in eller återinförs efter en tillfällig utförsel, samt för 100

Frihet från skatt enligt detta kapitel ska medges en besättningsman på ett fartyg eller ett luftfartyg som kommer från tredjeland endast för besättningsmannens personliga bagage, när detta tillfälligt förs in eller återinförs efter en tillfällig utförsel, samt för 100

¹ Senaste lydelse 2010:1627. ² Senaste lydelse 2008:1413.

• Sida 31
•  Original

cigaretter eller 20 cigarrer eller 20 cigariller eller 100 gram röktobak eller en proportionell blandning av dessa tobaksvaror, om bagaget och varorna förs in när besättningsmannen reser i samband med sitt arbete.

En bestämmelse om förbud för den som inte fyllt 18 år att föra in tobaksvaror i landet finns i 13 § tobakslagen (1993:581).

cigaretter eller 20 cigarrer eller 20 cigariller eller 100 gram röktobak eller en proportionell blandning av dessa tobaksvaror, om bagaget och varorna förs in när besättningsmannen reser i samband med sitt arbete.

En bestämmelse om förbud för den som inte fyllt 18 år att föra in tobaksvaror i landet finns i 5 kap. 20 § lagen (2018:000) om tobak och liknande produkter.

Begränsningen av rätten till frihet från skatt enligt första stycket gäller inte om besättningsmannen

1. inför varorna i samband med att han slutar sin anställning hos rederiet eller flygföretaget eller hos annan som driver rörelse ombord, eller

2. gör ett uppehåll i tjänstgöringen ombord för semester eller annan ledighet och ledigheten avses vara minst 15 dagar, eller

3. är bosatt i Sverige och har vistats utomlands minst 15 dagar. Begränsningen av rätten till frihet från skatt enligt första stycket gäller endast personal som utför arbete som sammanhänger med transportmedlets gång eller med servicen ombord. Till service ombord på transportmedlet hänförs förutom sedvanliga tjänster som servering, uppassning och städning även sådana tjänster som lämnas av frisörer, butikspersonal, underhållningsartister och andra jämförbara personalgrupper.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2019.

• Sida 32
•  Original

2.3. Förslag till lag om ändring i lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 § ¹

Lagen är tillämplig endast beträffande följande varor:

1. krigsmateriel som avses i lagen (1992:1300) om krigsmateriel, och produkter som avses i lagen (2000:1064) om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd,

2. narkotika som avses i narkotikastrafflagen (1968:64),

3. vapen och ammunition som avses i vapenlagen (1996:67),

4. injektionssprutor och kanyler,

5. dopningsmedel som avses i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel,

6. springstiletter, springknivar, knogjärn, kaststjärnor, riv- eller nithandskar, batonger, karatepinnar, blydaggar, spikklubbor och liknande,

7. kulturföremål som avses i 5 kap. lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.,

8. hundar och katter för annat ändamål än handel,

9. spritdrycker, vin, starköl och andra jästa alkoholdrycker, teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat enligt alkohollagen (2010:1622), samt tobaksvaror och elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare vid kontroll av åldersgränsen i 13 § tobakslagen (1993:581) och 19 § lagen (2017:425) om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare,

9. spritdrycker, vin, starköl och andra jästa alkoholdrycker, teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat enligt alkohollagen (2010:1622), samt tobaksvaror och elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare vid kontroll av åldersgränsen i 5 kap. 20 § lagen (2018:000) om tobak och liknande produkter,

10. nötkreatur, svin, får, getter, fjäderfän, fisk och reptiler, 11. andra djur än sådana som anges ovan och produkter av djur, om det finns särskild anledning att misstänka att smittsam sjukdom förekommer, att djuret eller djurprodukten på annat sätt utgör en allvarlig hälsorisk för människor eller djur, att medföljande dokument är ofullständiga eller felaktiga, att erforderliga dokument saknas eller att de villkor som i övrigt gäller för införseln inte är uppfyllda,

12. barnpornografi enligt lagen (1998:1443) om förbud mot införsel och utförsel av barnpornografi,

13. varor som avses i lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor,

¹ Senaste lydelse 2017:626.

• Sida 33
•  Original

14. varor som ska beskattas enligt lagen (2014:1470) om beskattning av viss privatinförsel av cigaretter,

15. sprängämnesprekursorer enligt artikel 4.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 98/2013 om saluföring och användning av sprängämnesprekursorer och 3 § lagen (2014:799) om sprängämnesprekursorer,

16. explosiva varor som avses i lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2019.

• Sida 34
•  Original

2.4. Förslag till lag om ändring i lagen (1998:506) om punktskattekontroll av transporter m.m. av alkoholvaror, tobaksvaror och energiprodukter

Härigenom föreskrivs att 2 kap.13 a och 16 a §§ lagen (1998:506) om punktskattekontroll av transporter m.m. av alkoholvaror, tobaksvaror och energiprodukter¹ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap. 13 a § ²

Skatten på varan ska efterges om Tullverket har beslutat om skatt på

1. en sådan beskattad alkoholvara som avses i 7 a § lagen (1994:1564) om alkoholskatt och den som kan antas göra anspråk på varan om omhändertagandet skulle upphävas enligt 15 § saknar rätt enligt 4 kap. 4 § eller 6 kap. 1 §alkohollagen (2010:1622) att föra in varan,

2. en sådan beskattad tobaksvara som avses i 8 a § lagen (1994:1563) om tobaksskatt och den som kan antas göra anspråk på varan om omhändertagandet skulle upphävas enligt 15 § är under 18 år, eller

3. en sådan beskattad tobaksvara som avses i 8 a § lagen om tobaksskatt och det är sannolikt att varan är avsedd att bjudas ut till försäljning i Sverige och en sådan försäljning uppenbart skulle strida mot 11 § tobakslagen (1993:581) eller 4 § lagen om tobaksskatt.

3. en sådan beskattad tobaksvara som avses i 8 a § lagen om tobaksskatt och det är sannolikt att varan är avsedd att bjudas ut till försäljning i Sverige och en sådan försäljning uppenbart skulle strida mot 3 kap. 1 § tredje stycket lagen (2018:000) om tobak och liknande produkter eller 4 § lagen om tobaksskatt.

16 a § ³

Om omhändertagandet av en tobaksvara upphävs men det är sannolikt att varan är avsedd att bjudas ut till försäljning i Sverige och en sådan försäljning uppenbart skulle strida mot 11 § tobakslagen(1993:581) eller 4 § lagen (1994:1563) om tobaksskatt, ska beslut fattas om att varan inte ska lämnas ut.

Om omhändertagandet av en tobaksvara upphävs men det är sannolikt att varan är avsedd att bjudas ut till försäljning i Sverige och en sådan försäljning uppenbart skulle strida mot 3 kap 1 § tredje stycket lagen (2018:000) om tobak och liknande produkter eller 4 § lagen (1994:1563) om tobaksskatt, ska beslut fattas om att varan inte ska lämnas ut.

¹ Senaste lydelse av lagens rubrik 2006:1510. ² Senaste lydelse 2013:1076. ³ Senaste lydelse 2013:1076.

• Sida 35
•  Original

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2019.

• Sida 36
•  Original

2.5. Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen (2008:486)

Härigenom föreskrivs att 1 och 29 §§marknadsföringslagen (2008:486) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

1

Denna lag har till syfte att främja konsumenternas och näringslivets intressen i samband med marknadsföring av produkter och att motverka marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter och näringsidkare.

Bestämmelser om marknadsföring finns bl.a. i – lagen (1992:1672) om paketresor, – tobakslagen (1993:581), – lotterilagen (1994:1000), – sjölagen (1994:1009), – lagen (1995:1571) om insättningsgaranti, – lagen (1996:1006) om valutaväxling och annan finansiell verksamhet,

– lagen (1996:1118) om marknadsföring av kristallglas, – lagen (1999:158) om investerarskydd, – lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster,

– lagen (2004:46) om värdepappersfonder, – lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet, – prisinformationslagen (2004:347), – lagen (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler, – försäkringsavtalslagen (2005:104), – lagen (2005:405) om försäkringsförmedling, – lagen (2006:484) om franchisegivares informationsskyldighet, – lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, – lagen (2010:510) om lufttransporter, – radio-_och_tv-lagen (2010:696), – alkohollagen (2010:1622), – konsumentkreditlagen (2010:1846), – lagen (2011:914) om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende eller långfristig semesterprodukt,

– lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder, – lagen (2013:1054) om marknadsföring av modersmjölksersättning och tillskottsnäring,

– lagen (2014:1344) med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar,

– lagen (2015:671) om alternativ tvistlösning i konsumentförhållanden, – lagen (2015:953) om kollektivtrafikresenärers rättigheter, – lagen (2016:415) om förmedlingsavgifter för kortbaserade betalningstransaktioner,

¹ Senaste lydelse 2017:1309.

• Sida 37
•  Original

– lagen (2016:915) om krav på installationer för alternativa drivmedel, och

– lagen (2017:425) om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare.

– lagen (2018:000) om tobak och liknande produkter.

29 §

2

En näringsidkare får åläggas att betala en särskild avgift (marknadsstörningsavgift) om näringsidkaren, eller någon som handlar på näringsidkarens vägnar, uppsåtligen eller av oaktsamhet har brutit mot

– 7 §, – 8 § och någon av bestämmelserna i 9, 10, 12–17 §§, – 18 §, – 20 §, eller – någon av bestämmelserna i bilaga I till direktiv 2005/29/EG. Detsamma gäller om en näringsidkare uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot någon av bestämmelserna i

– 14 § första stycket 2 eller 3 eller 14 a § första stycket 2 eller 3 tobakslagen (1993:581) ,

– 7 kap. 3 § alkohollagen (2010:1622), – 8 kap. 7 § första stycket, 8, 9 eller 14 § första eller andra stycket samt 15 kap. 4 § radio-_och_tv-lagen (2010:696),

– 11 § lagen (1995:1571) om insättningsgaranti eller 8 § lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet när det gäller ett erbjudande som inte är riktat bara till andra än konsumenter,

– 11 § första stycket 2 eller 12 § lagen ( 2017:425 ) om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare.

– 11 § lagen (1995:1571) om insättningsgaranti eller 8 § lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet när det gäller ett erbjudande som inte är riktat bara till andra än konsumenter,

– 4 kap. 1 § 2 eller 3, 3 § första stycket 2, 4 § eller 5 § 2 eller 3 lagen ( 2018:000 ) om tobak och liknande produkter.

Vad som sägs i första och andra styckena gäller också en näringsidkare som uppsåtligen eller av oaktsamhet väsentligt har bidragit till överträdelsen.

Avgiften tillfaller staten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2019.

² Senaste lydelse 2017:427.

• Sida 38
•  Original

2.6. Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)

Härigenom föreskrivs att 30 kap. 20 § och rubriken närmast före 30 kap. 20 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Alkohol Alkohol och tobak

30 kap.

20 §

1

Sekretess gäller hos tillstånds- eller tillsynsmyndighet enligt alkohollagen (2010:1622) för uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men om uppgiften röjs.

Sekretess gäller hos tillstånds- eller tillsynsmyndighet enligt alkohollagen (2010:1622)och hos kommun i ärenden om tillståndspliktig tobaksförsäljning enligt lagen (2018:000) om tobak och liknande produkter för uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men om uppgiften röjs.

Sekretessen gäller inte beslut i ärende om tillstånd. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2019.

¹ Senaste lydelse 2010:1633.

• Sida 39
•  Original

2.7. Förslag till lag om ändring i radio- och tv-lagen (2010:696)

Härigenom föreskrivs att 6 kap. 2 §, 7 kap. 2 §, 8 kap. 13 § och 15 kap. 5 och 9 §§ radio-_och_tv-lagen (2010:696) ska ha följande lydelse.

Lydelse enligt lagrådsremiss En omreglerad spelmarknad

Föreslagen lydelse

6 kap.

2 §

1

Leverantörer av medietjänster får på de villkor som anges i 3 och 4 §§ sända filmer, tv-serier, sportprogram och program med lätt underhållning där det förekommer produktplacering.

Första stycket gäller dock inte program som huvudsakligen vänder sig till barn under tolv år och inte heller program där det förekommer produktplacering av

1. alkoholdrycker och tobaksvaror,

2. andra produkter som kommer från företag vars huvudsakliga verksamhet är att tillverka eller sälja alkoholdrycker eller tobaksvaror,

3. receptbelagda läkemedel och sådan medicinsk behandling som bara är tillgänglig efter ordination,

4. modersmjölksersättning,

5. sådana elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare som avses i lagen (2017:425) om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare, eller

5. sådana elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare som avses i lagen (2018:000) om tobak och liknande produkter, eller

6. spelprodukter från ett företag som inte har nödvändig licens enligt spellagen (2018:000).

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 kap.

2 § ²

Program i tv-sändningar, sökbar text-tv eller i beställ-tv får inte sponsras av någon vars huvudsakliga verksamhet är att tillverka eller sälja alkoholdrycker, tobaksvaror eller sådana elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare som avses i lagen (2017:425) om elektroniska cigaretter och

Program i tv-sändningar, sökbar text-tv eller i beställ-tv får inte sponsras av någon vars huvudsakliga verksamhet är att tillverka eller sälja alkoholdrycker, tobaksvaror eller sådana elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare som avses i lagen (2018:000) om tobak och liknande produkter.

¹ Senaste lydelse 2017:428. ² Senaste lydelse 2017:428.

• Sida 40
•  Original

påfyllningsbehållare.

8 kap.

13 § ³

Bestämmelser om förbud mot reklam för alkoholdrycker, tobaksvaror samt elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare finns i 7 kap. 3 § alkohollagen (2010:1622), i 14 § tobakslagen (1993:581) samt i 11 och 12 §§ lagen (2017:425) om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare.

Bestämmelser om förbud mot reklam för alkoholdrycker, tobaksvaror samt elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare finns i 7 kap. 3 § alkohollagen (2010:1622)och i 4 kap.1–4 §§ lagen (2018:000) om tobak och liknande produkter.

15 kap.

5 § ⁴

Bestämmelser om förbud mot reklam för alkoholdrycker, tobaksvaror samt elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare finns i 7 kap. 3 § alkohollagen (2010:1622), i 14 § tobakslagen (1993:581) samt i 11 och 12 §§ lagen (2017:425) om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare.

Bestämmelser om förbud mot reklam för alkoholdrycker, tobaksvaror samt elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare finns i 7 kap. 3 § alkohollagen (2010:1622)och i 4 kap.1–4 §§ lagen (2018:000) om tobak och liknande produkter.

9 § 5

Program i ljudradiosändning får inte sponsras av någon vars huvudsakliga verksamhet är att tillverka eller sälja alkoholdrycker, tobaksvaror eller sådana elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare som avses i lagen (2017:425) om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare.

Program i ljudradiosändning får inte sponsras av någon vars huvudsakliga verksamhet är att tillverka eller sälja alkoholdrycker, tobaksvaror eller sådana elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare som avses i lagen (2018:000) om tobak och liknande produkter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2019.

³ Senaste lydelse 2017:428. ⁴ Senaste lydelse 2017:428. ⁵ Senaste lydelse 2017:428.

• Sida 41
•  Original

2.8. Förslag till lag om ändring i lagen (2014:1470) om beskattning av viss privatinförsel av cigaretter

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (2014:1470) om beskattning av viss privatinförsel av cigaretter ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

En enskild person som har förvärvat och som själv, för sitt eller sin familjs personliga bruk, till Sverige för in cigaretter från Bulgarien, Kroatien, Lettland, Litauen, Rumänien eller Ungern ska, om inte annat följer av 2 §, betala skatt med 1 krona och 51 öre per cigarett.

Cigaretter med en längd, exklusive filter eller munstycke, som överstiger 8 centimeter men inte 11 centimeter anses som två cigaretter. Är cigaretten längre anses varje påbörjad ytterligare längd av 3 centimeter som en cigarett.

En bestämmelse om förbud för den som inte fyllt 18 år att föra in tobaksvaror i landet finns i 13 § tobakslagen (1993:581).

En bestämmelse om förbud för den som inte fyllt 18 år att föra in tobaksvaror i landet finns i 5 kap. 20 § lagen (2018:000) om tobak och liknande produkter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2019.

• Sida 42
•  Original

3. Ärendet och dess beredning

Regeringen beslutade den 10 juli 2014 (dir. 2014:108) att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att ge förslag kring det nationella genomförandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/40/EU om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror och relaterade produkter och om upphävande av direktiv 2001/37/EG. I denna proposition används nedan benämningen tobaksproduktdirektivet. Tobaksproduktdirektivet finns i bilaga 1.

Utredningen antog namnet Tobaksdirektivsutredningen. I delbetänkandet Mer gemensamma tobaksregler – ett genomförande av tobaksproduktdirektivet (SOU 2015:6) redovisade utredningen sina förslag till genomförande av de delar av direktivet som skulle vara genomförda i medlemsstaterna senast den 20 maj 2016. Förslagen behandlas i proposition Åtgärder för ökad folkhälsa på tobaksområdet – genomförandet av EU:s tobaksproduktdirektiv (prop. 2015/16:82). Därefter överlämnade utredaren förslaget Genomförande av tobaksproduktdirektivets bestämmelser om e-cigaretter (S2016/01612/FS). Förslagen behandlas i proposition Genomförande av tobaksproduktdirektivets bestämmelser om e-cigaretter (prop. 2016/17:132).

I ursprungsdirektivet ingick även att analysera och vid behov lämna förslag om bl.a. en ändamålsenlig reglering av snus, begränsning av rökning av t.ex. e-cigaretter och örtprodukter för rökning i rökfria miljöer samt förslag till ett nationellt genomförande av WHO:s protokoll om eliminering av illegal handel med tobaksvaror (The Protocol to Eliminate Illicit Trade in Tobacco Products, the first Protocol to the Convention, adopted on 12 November 2012).

Riksdagen har tillkännagett för regeringen som sin mening vad utskottet anför om att regeringen ska göra en översyn för att möjliggöra tillståndsplikt för försäljning av tobak och därefter skyndsamt återkomma till riksdagen med ett förslag på hur en sådan ska utformas (bet. 2013/14:SoU13 s. 8 f.). Av detta skäl ingick i ursprungsdirektivet även att se över frågan om tillståndsplikt för försäljning av tobak.

I tilläggsdirektiv den 19 februari 2015 (dir. 2015:16) beslutade regeringen att utredaren även skulle få i uppdrag att lämna förslag på en reglering för att begränsa tobaksrökning och rökning av tobaksrelaterade produkter på vissa allmänna platser. Utredaren skulle också utreda möjligheten att införa exponeringsförbud för tobaksprodukter och krav på neutrala tobaksförpackningar.

I mars 2016 överlämnade utredningen slutbetänkandet En översyn av tobakslagen – Nya steg mot ett minskat tobaksbruk (SOU 2016:14). I betänkandet lämnas bl.a. förslag på en tillståndsplikt för försäljning av tobaksvaror, en utvidgning av nuvarande rökförbud i tobakslagen till att omfatta fler miljöer och fler produkter, ett förbud mot exponering av tobaksvaror i butiker och vissa förändringar i regleringen av snus och tillsynsorganisationen. Det lämnades också förslag till genomförande av tobaksproduktdirektivets bestämmelser om spårbarhet och säkerhetsmärkning. En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 2. Betänk-

• Sida 43
•  Original

andets författningsförslag finns i bilaga 3. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4.

Vid framtagandet av lagrådsremissen uppmärksammades ett behov av att föreslå ändrade överklagandebestämmelser. Socialdepartementet lämnade till följd av detta ett förslag om sådana bestämmelser i en särskild promemoria. Promemorian finns i bilaga 5. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 6. En sammanställning av remissvaren finns tillgänglig i Socialdepartementet (dnr S2016/01610/FS).

I bilaga 7 finns WHO:s protokoll om eliminering av illegal handel med tobaksvaror.

I bilagorna 8–10 finns tabeller för jämförelser mellan tobakslagen (1993:581), lagen (2017:425) om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare och den nya lagen om tobak och liknande produkter.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 25 januari 2018 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 11. Lagrådets yttrande finns i bilaga 12. Lagrådets synpunkter behandlas i avsnitt 7.1, 7.3, 10.1, 10.2, 15 och 17 och i författningskommentaren. Regeringen har i allt väsentligt följt Lagrådets synpunkter. I förhållande till lagrådsremissen har därutöver vissa språkliga och redaktionella ändringar gjorts.

4. De tobakspolitiska målsättningarna

Det övergripande målet för folkhälsopolitiken är att skapa samhälleliga förutsättningar för en god hälsa på lika villkor för hela befolkningen (prop. 2002/03:35, bet. 2002/03:SoU7, rskr. 2002/03:145). Regeringen arbetar även utifrån sitt långsiktiga mål om att sluta de påverkbara hälsoklyftorna inom en generation. Arbetet för en god hälsa i befolkningen ska ske utifrån regeringens ambition vad gäller jämställdhet mellan kvinnor och män respektive flickor och pojkar.

År 2011 beslutade riksdagen att målet för alkohol-, narkotika-, dopnings- och tobakspolitiken (ANDT) är ett samhälle fritt från narkotika och dopning, minskade medicinska och sociala skador orsakade av alkohol och ett minskat tobaksbruk (prop. 2010/11:47, bet. 2010/11:SoU8, rskr. 2010/11:203). Målet med ett minskat tobaksbruk innebär att allt tobaksbruk ska minska och att förhindra att minderåriga börjar använda tobak.

I februari 2016 beslutade regeringen om en ny ANDT-strategi för perioden 2016–2020 (skr. 2015/16:86). Det övergripande målet för ANDT-politiken från 2011 ligger fast. I strategin betonas vidare vikten av att tre perspektiv ska genomsyra allt ANDT-arbete. Dessa är jämlikhets-, jämställdhets- och barn- och ungdomsperspektiven. I strategin betonas även att hälsofrämjande och preventiva åtgärder inom ANDTområdet är av största vikt samt att ett strategiskt samlat ANDT-arbete på samhällets alla nivåer bidrar till minskad förekomst av alkohol- och narkotikamissbruk, minskat bruk av tobak samt minskad användning av dopningspreparat.

• Sida 44
•  Original

Det finns i dag många olika produkter som innehåller tobak, till exempel cigaretter, snus, vattenpipstobak och tuggtobak. Förutom tobaksbrukets stora inverkan på hälsan ger det upphov till stora kostnader för stat, landsting, kommuner, arbetsgivare och brukaren själv. Tobakens skadeverkningar kan bara minskas genom ett brett arbete som omfattar många olika strategier och målgrupper. Särskilt viktiga åtgärder är information, utbildning, opinionsbildning, målgruppsanpassad tobaksavvänjning, rökfria miljöer, skyddande och begränsande lagstiftning med syfte att kontrollera tobaksindustrin och en aktiv prispolitik, allt för att minska tillgängligheten och förändra människors attityder till tobak.

År 2003 antogs WHO:s ramkonvention om tobakskontroll. Hittills har 180 parter anslutit sig till konventionen. Konventionen innehåller metoder och strategier med vetenskapligt stöd för att både minska efterfrågan på och tillgången till tobak. Konventionen ger stöd för att vidta åtgärder för att förebygga och minska alla former av tobaksbruk, nikotinberoende och passiv rökning. Sverige ratificerade konventionen 2005 och förstärkte i samband med det tobakslagen (1993:581) på några punkter. Bland annat skärptes reglerna om marknadsföring av tobak, och ett förbud mot lågpriscigaretter och förpackningar med mindre än 19 cigaretter infördes. År 2005 förbjöds även rökning i serveringsmiljöer och 2010 förändrades reglerna om försäljning av tobak, för att öka efterlevnaden av tobakslagen. Det finns flera direktiv och rådsrekommendationer från EU som påverkar den svenska tobakspolitiken.

Även Barnkonventionens fastställande av att barn har rätt till en god hälsa (artikel 24), rätt att skyddas mot droger (artikel 33) och att barns bästa ska komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn (artikel 3) är en viktig utgångspunkt i framtagandet av en ny tobakslagstiftning. Regeringen har också uppmärksammat att Barnrättskommittén i en allmän kommentar rörande ungdomars hälsa och utveckling uttryckt oro över det inflytande som marknadsföring av ohälsosamma produkter har på ungdomars hälsobeteenden och uppmanat konventionsstaterna att reglera eller förbjuda information om och marknadsföring av ämnen som alkohol och tobak, särskilt när målgruppen är barn och ungdomar (CRC/GC/2003 nr 4, punkt 25).

4.1. Ett rökfritt Sverige år 2025

Rökningens kostnader för samhälle och individ

Tobaksrökning är fortfarande västvärldens enskilt största folkhälsoproblem som kan förebyggas och beskrivs av Världshälsoorganisationen (WHO) som en global epidemi som årligen dödar 5,4 miljoner människor.

Tobaksbruk är den ledande påverkningsbara dödsorsaken i höginkomstländer och flera studier har visat en betydande koppling mellan rökning och sjukdom. Institutet för Hälso- och Sjukvårdsekonomi (IHE) har på uppdrag av Cancerfonden och Skandia genomfört beräkningar av de samhällsekonomiska kostnaderna för rökning under år 2015 (Samhällskostnaden för rökningsrelaterad sjuklighet i Sverige, IHE Rapport 2017:4).

• Sida 45
•  Original

Resultat från studien från IHE pekar på förändringar i kostnadsbilden sedan en tidigare rapport som publicerades av Statens folkhälsoinstitut och påvisar samhällsbesparingar när en lägre andel av befolkningen röker.

Rökning är den enskilt största påverkbara orsaken till en rad allvarliga sjukdomar. Ändå röker i dag var fjärde gymnasieelev och hela tio procent av Sveriges befolkning. Konsekvenserna är stora för den enskilde men även för hela samhället.

Enligt studiens beräkningar uppgick de totala samhällsekonomiska kostnaderna för rökning till 31,5 miljarder kronor år 2015. Hjärt- och kärlsjukdomar var den rökningsrelaterade sjukdomsgrupp som utgjorde störst andel av kostnaderna och beräknades till 7,6 miljarder kronor. Cancer beräknades generera nästan lika höga kostnader och svarade för 7,1 miljarder kronor. Den rökningsrelaterade sjukdom som enskilt svarade för störst andel av de totala kostnaderna var lungcancer som beräknades uppgå till 3,6 miljarder kronor. Den största kostnadsposten var bortfall i marknadsproduktion följt av sjukvårdskostnaderna.

Trots att andelen rökare har minskat skattade denna studie de samhällsekonomiska kostnaderna för rökning år 2015 till 5,1 miljarder mer än rapporten från Statens folkhälsoinstitut som belyste förhållandena för år 2001.

Behovet av fler åtgärder för att minska tobaksbruket

I propositionen Mål för folkhälsan (prop. 2002/03:35) antogs fyra delmål för ett minskat tobaksbruk som skulle vara uppnådda till 2014. Trots att tobaksbruket under denna period minskade och utvecklingen har gått åt rätt håll uppnåddes inte målen.

Tobaksmålen har nu ersatts av det övergripande tobakspolitiska målet att minska allt tobaksbruk och att förhindra att ungdomar börjar använda tobak. I regeringens ANDT-strategi för perioden 2016–2020 ställer sig regeringen även bakom målet om ett rökfritt Sverige till år 2025. Det innebär en utfasning av rökningen i Sverige och målet är att mindre än fem procent av befolkningen då röker. Det är en nivå som kommer att göra rökningen till ett betydligt mindre dominerande folkhälsoproblem.

Mer än varannan rökare dör av sina cigaretter och i genomsnitt förlorar varje rökare mer än tio år av sitt liv. Att minska rökningen genererar vinster för såväl individen som samhället.

Sedan år 2014 har regeringen vidtagit ett antal åtgärder för att minska tobaksbruket. Genomförandet av tobaksproduktdirektivet har varit ett viktigt steg framåt i det tobaksförebyggande arbetet inom EU. Det har inneburit flera viktiga förändringar som kan bidra till minskad rökning, utjämnade hälsoklyftor och minskade kostnader för samhället i stort.

Ungdomar är en viktig målgrupp då de allra flesta börjar röka i tonåren. Tillgänglighetsbegränsande åtgärder, exempelvis en effektiv tillsyn har stor betydelse för att förhindra att unga börjar använda tobak. För att minska ungas exponering för tobaksbruk krävs rökfria miljöer och en bättre efterlevnad av tobakslagen, inte minst bestämmelsen om rökfria skolgårdar. Utvecklingen av nya tobaksprodukter och tobaksrelaterade produkter måste följas och ungdomars användning av elektroniska cigaretter är oroande. De ideella organisationernas opinionsskapande

• Sida 46
•  Original

arbete för att nå framför allt ungdomar är en viktig del av de samlade insatserna inom området. Regeringen beslutade därför den 22 juni 2017 att ge flera uppdrag till Folkhälsomyndigheten och länsstyrelserna för att minska tobaksbruket i Sverige. Uppdragen innebär en förstärkning av tillsynen, med särskilt fokus på ungdomar. Folkhälsomyndigheten får vidare i uppdrag att fördela ytterligare medel till ideella organisationer som arbetar tobaksförebyggande.

I juni 2015 beslutade regeringen att inrätta en kommission för jämlik hälsa. Kommissionens huvudsakliga fokus har varit hälsoskillnader mellan olika socioekonomiska grupper i samhället. Därutöver ska hälsoskillnader mellan könen genomgående uppmärksammas i kommissionens arbete. Till grund för kommissionens uppdrag var regeringens mål om att de påverkbara hälsoklyftorna ska slutas inom en generation. Kommissionen lämnade sitt slutbetänkande i juni 2017. Betänkandet har remitterats och bereds för närvarande inom Regeringskansliet.

Sammantaget innebär detta att regeringen genomför ett antal åtgärder på olika nivåer för att minska tobaksbruket och uppnå målet om ett rökfritt Sverige till år 2025.

Det tobaksförebyggande arbetet behöver emellertid förstärkas ytterligare. I propositionen lämnas därför förslag på en ny lag om tobak och liknande produkter som kan bidra till att minska bruket av tobak och tobaksrelaterade produkter och därmed stärka möjligheterna att nå ett rökfritt Sverige till år 2025.

5. Regelverk kring tobak och liknande produkter

I detta avsnitt ges en översiktlig redovisning över den svenska och internationella tobakslagsregleringen. Närmare beskrivning av relevanta bestämmelser finns i respektive skälavsnitt nedan.

5.1. Tobakslagen och lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare

I tobakslagen (1993:581) finns bestämmelser som syftar till att minska hälsorisker och olägenheter som är förbundna med bruk av tobak och exponering för tobaksrök. I lagen finns bl.a. bestämmelser om rökförbud i vissa lokaler och områden, hälsovarningar, begränsningar av handel och införsel, marknadsföring, innehållsreglering och produktkontroll. Vissa av bestämmelserna är även tillämpliga på örtprodukter för rökning. Lagen kompletteras av bestämmelser i tobaksförordningen (2016:354) och Folkhälsomyndighetens föreskrifter.

I lagen (2017:425) om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare finns bl.a. bestämmelser om anmälan, produktkrav, försäljning och marknadsföring av elektroniska cigaretter (e-cigaretter) och påfyllnings-

• Sida 47
•  Original

behållare. I förordningen (2017:429) om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare finns kompletterande bestämmelser.

5.2. Tobaksproduktdirektivet

Europaparlamentet och Europeiska unionens råd antog den 3 april 2014 direktiv 2014/40/EU om tillnärmning av medlemsstatarenas lagar och andra författningar om tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror och relaterade produkter och om upphävande av direktiv 2001/37/EG (tobaksproduktdirektivet). Direktivet ersätter direktiv 2001/37/EG (märkningsdirektivet) som genomfördes i Sverige år 2002, se prop. 2001/02:162.

Genom tobaksdirektivet harmoniseras bestämmelser om bl.a. ingredienser i och utsläpp från tobaksvaror och därmed sammanhängande rapporteringsskyldigheter samt vissa aspekter av märkning och förpackning av tobaksvaror, inbegripet hälsovarningar samt spårbarhet och säkerhetsmärkning. Direktivet innehåller också bestämmelser om utsläppandet på marknaden och märkning av e-cigaretter och påfyllningsbehållare samt örtprodukter för rökning.

Direktivet syftar till att underlätta att den inre marknaden för tobaksvaror och relaterade produkter fungerar smidigt. Samtidigt är utgångspunkten en hög skyddsnivå för folkhälsan, särskilt för ungdomar. Genom direktivet ska unionen uppfylla sina skyldigheter enligt WHO:s ramkonvention om tobakskontroll.

Direktivet omfattar olika sorters tobaksvaror, bl.a. tobak för användning i munnen, dvs. snus. I ingressen till direktivet konstateras att i rådets direktiv 89/622/EEG förbjöds försäljning av vissa sorters tobak för användning i munnen i medlemsstaterna. Förbudet bekräftades i direktiv 2001/37/EG. Sverige har beviljats ett undantag från detta förbud genom artikel 151 i anslutningsakten för Österrike, Finland och Sverige. Vidare konstateras att förbudet mot försäljning av tobak för användning i munnen bör behållas för att förhindra att en beroendeframkallande produkt med skadliga hälsoeffekter införs i unionen (med undantag för Sverige).

I ingressen anförs även att, med tanke på det allmänna förbudet mot försäljning av tobak för användning i munnen i unionen, bör ansvaret för att reglera ingredienserna i tobak för användning i munnen, vilket kräver djupgående kunskap om särdragen för denna produkt och dess konsumtionsmönster, i enlighet med subsidiaritetsprincipen förbli hos Sverige där försäljning av denna produkt är tillåten. Däremot omfattas snus av direktivets övriga bestämmelser om rökfria tobaksvaror, t.ex. bestämmelserna om märkning och rapporteringsskyldigheter.

Genom ändringar i tobakslagen och tobaksförordningen samt antagandet av lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare med tillhörande förordning har tobaksproduktdirektivet, med undantag för direktivets bestämmelser om spårbarhet och märkning, genomförts i svensk rätt.

• Sida 48
•  Original

5.3. Marknadsföring av tobak

Marknadsföring av tobak aktualiserar frågeställningar om yttrandefrihet och i vilken utsträckning yttrandefriheten kan begränsas. Både Europakonventionen och Europeiska unionens stadga om de grundläggande friheterna innehåller skydd för yttrandefriheten, se artikel 10 respektive artikel 11. Skyddet omfattar även yttranden som utgör kommersiell reklam, oavsett i vilka medier ett yttrande förekommer. Både konventionen och stadgan ger dock utrymme för inskränkningar av yttrandefriheten om de är föreskrivna i lag, kan motiveras av vissa viktiga samhällsintressen och är proportionerliga.

Av 2 kap. 1 § regeringsformen (RF) framgår bl.a. att varje medborgare gentemot det allmänna är tillförsäkrad yttrandefrihet, dvs. frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor. Yttrandefriheten får begränsas genom lag men endast för att tillgodose vissa särskilda ändamål, och begränsningen måste vara proportionerlig, se 2 kap. 20, 21 och 23 §§.

Yttranden som faller under tryckfrihetsförordningens (TF) eller yttrandefrihetsgrundlagens (YGL) tillämpningsområde har ett särskilt skydd. Tryck- och yttrandefriheten enligt dessa grundlagar är dock inte utan begränsningar. Exempelvis följer det av 1 kap. 9 § TF att det är möjligt att i lag förbjuda kommersiella annonser i den mån annonsen används vid marknadsföring av tobaksvaror. TF möjliggör även förbud mot viss s.k. indirekt reklam. Detsamma gäller enligt 1 kap. 12 § YGL.

Bestämmelser om reklam för tobaksvaror finns också i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/33/EG av den 26 maj 2003 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om reklam för och sponsring till förmån för tobaksvaror.

Möjligheterna i TF och YGL att förbjuda vissa kommersiella annonser och indirekt reklam för tobaksvaror har utnyttjats genom bestämmelser i 14 och 14 a §§tobakslagen. Genom ändringar i de bestämmelserna har direktiv 2003/33/EG genomförts i svensk rätt (se prop. 2004/05:118).

5.4. Övergripande EU-rättslig reglering

I fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) regleras frågor om inrättande av och upprätthållandet av den inre marknaden inom EU. Principerna om fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital är grundläggande för en välfungerande inre marknad. Vad gäller regleringen på tobaksområdet är det framför allt frågor kring fri rörlighet av varor och tjänster samt rätten att etablera sig i ett annat EU-land som aktualiseras. Generellt sett är åtgärder som ställer upp hinder för den fria rörligheten förbjudna, om de inte är icke-diskriminerande, proportionerliga och kan motiveras med hänsyn till tvingande allmänintressen som t.ex. allmän säkerhet eller skydd av människors hälsa och liv.

För att förebygga att medlemsstaterna antar bestämmelser som kan hindra handeln på den inre marknaden finns krav på att sådana bestäm-

• Sida 49
•  Original

melser ska anmälas till kommissionen. Detta regleras i anmälningsdirektivet¹och tjänstedirektivet². Dessa direktiv ställer krav på att medlemsstaterna anmäler förslag till nya lagar och andra författningar som innehåller vissa krav eller tekniska föreskrifter till kommissionen.

I avsnitt 21 finns närmare beskrivning av EUF-fördraget och direktiven samt bedömningar av om regeringens förslag i denna proposition överensstämmer med EU-rätten och om de bör anmälas.

5.5. Internationella avtal och riktlinjer på tobaksområdet

WHO:s Världshälsoförsamling antog den 21 maj 2003 ramkonventionen om tobakskontroll (nedan kallad ramkonventionen). Ramkonventionen ger stöd till enskilda länder att utveckla sin nationella lagstiftning och politik och är en regelsamling för de områden som påverkar tobakskonsumtionen. Länderna kan ha strängare nationell lagstiftning. Sverige ratificerade konventionen 2005, se prop. 2004/05:118 Tobakskontroll – genomförande av WHO:s ramkonvention om tobakskontroll.

I dag pågår ett omfattande arbete för att omsätta ramkonventionen till praktisk handling inom och mellan anslutna länder. Detta innebär bland annat att det har tagits fram riktlinjer och protokoll för hur konventionens 38 artiklar kan tolkas. Riktlinjer (Guidelines) är en icke-bindande rekommendation som har arbetats fram av de anslutna länderna tillsammans. Protokoll är juridiskt bindande och förhandlas fram under officiella förhandlingsmöten mellan de länder som har anslutit sig till ramkonventionen. Syftet är att stödja och hjälpa länderna med genomförandet och tillämpningen av de olika artiklarna i ramkonventionen. Ett exempel är WHO:s protokoll om eliminering av illegal handel med tobaksvaror.

6. Allmänt om regeringens förslag

I nedanstående skälavsnitt presenteras innehållet i regeringens förslag till ny lag om tobak och liknande produkter som ska ersätta tobakslagen (1993:581) och lagen (2017:425) om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. Ett flertal bestämmelser i de lagarna förs över till den nya lagen utan att det görs några ändringar i sak. Sådana bestämmelser berörs inte närmare i skälavsnitten. Samtliga bestämmelser i den nya lagen kommenteras dock i avsnitt 25 Författningskommentar.

¹ Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/1535 av den 9 september 2015 om ett informationsförfarande beträffande tekniska föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster ² Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden

• Sida 50
•  Original

I det följande används förkortningen e-cigaretter för elektroniska cigaretter, förutom vid hänvisningar till lagtext (jfr användningen av de begreppen i prop. 2016/17:132).

Särskilt om neutrala tobaksförpackningar

I tilläggsdirektiven till Tobaksdirektivsutredningen fick den särskilda utredaren i uppdrag att utreda frågan om neutrala tobaksförpackningar.

När det i tobaksförebyggande sammanhang talas om neutrala förpackningar är det i allmänhet en standardisering av tobaksförpackningar enligt den modell som Australien har infört som avses. Australien var nämligen först i världen med att införa neutrala förpackningar år 2012. Den australiensiska lagstiftningen föregicks av ett flertal vetenskapliga studier som syftade till att fastställa vilken effekt neutrala tobaksförpackningar skulle få för tobakskonsumtionen och hur kravet på förpackningarnas utseende närmare bör utformas för att få en så stor effekt som möjligt. Flera länder har därefter följt Australiens exempel och beslutat att införa krav på neutrala förpackningar i sin nationella lagstiftning, bl.a. Storbritannien, Irland, Norge och Frankrike. Dessa länders lagstiftningar tar sin utgångspunkt i hur Australien utformat sin reglering och lagstiftningarna är mycket lika, även om det finns vissa mindre skillnader.

Utredningen gjorde bedömningen att ett införande av neutrala förpackningar kan förväntas leda till minskad andel tobakskonsumenter i Sverige, vilket skulle få en positiv effekt på folkhälsan. Vidare bedömde utredningen att ett krav på att tobak endast får säljas i neutrala förpackningar bör kunna anses förenligt med Europakonventionen, varumärkesrätten, mönsterrätten, WTO-rätten och EU-rätten. Däremot bedömde utredningen att åtgärden inte är förenlig med tryckfrihetsförordningens bestämmelser.

Utredningen hade inte i uppdrag att lämna förslag till grundlagsändringar. Regeringen gav dock, genom tilläggsdirektiv i februari 2016, i uppdrag till Mediegrundlagskommittén (Ju 2014:17) att analysera hur en reglering om s.k. neutrala tobaksförpackningar förhåller sig till tryckfrihetsförordningen. I betänkandet Ändrade mediegrundlagar (SOU 2016:58) bekräftade Mediegrundlagskommittén att ett krav på neutrala tobaksförpackningar inte är förenligt med tryckfrihetsförordningens bestämmelser.

Regeringen lämnade i prop. 2017/18:49 Ändrade mediegrundlagar inte något förslag till grundlagsändring i denna del. Något förslag om ändring av grundlag med anledning av frågan om neutrala tobaksförpackningar är därmed för närvarande inte aktuellt. Det kan dock finnas anledning för regeringen att återkomma till den frågan.

• Sida 51
•  Original

7. En ny lag om tobak och liknande produkter

7.1. Den nya lagens utformning

Regeringens förslag: Bestämmelserna i tobakslagen och i lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare ska föras över till en ny lag benämnd lagen om tobak och liknande produkter.

Den nya lagen ska vara indelad i kapitel med löpande paragrafnumrering och innehålla huvud- och underrubriker.

Med anledning av den nya lagen ska följdändringar göras i vissa andra lagar.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.

I utredningens lagförslag är inte bestämmelserna i lagen (2017:425) om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare införda i den nya lagen. Utredningens lagförslag har en delvis annan lagteknisk lösning med färre kapitel.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna har inte kommenterat den lagtekniska lösningen. Förvaltningsrätten i Malmö anser att det vore lämpligt att samla bestämmelserna om tobak och e-cigaretter i samma lag.

Skälen för regeringens förslag: Tobakslagen (1993:581) har sedan sin tillkomst varit föremål för ett flertal ändringar och tillägg. Genomförandet av tobaksproduktdirektivet har medfört en rad nya bestämmelser, bl.a. har bestämmelser om örtprodukter för rökning införts i lagen. Regeringen föreslår nu en rad ändringar som ytterligare kommer att utöka antalet bestämmelser. Ett viktigt syfte med de förändringar som görs är att förenkla tillämpningen av lagen för bl.a. företagare och kommuner. Om de nya bestämmelserna läggs in i nuvarande tobakslag kommer den lagen att bli mycket svåröverskådlig. Av detta skäl bör en ny lag tas fram.

Vid genomförandet av tobaksproduktdirektivets bestämmelser om ecigaretter gjordes överväganden om regleringen av e-cigaretter och påfyllningsbehållare borde föras in i tobakslagen eller i en egen lag. Bland remissinstanserna var meningarna delade. För att så snabbt som möjligt få en lagstiftning på plats som genomförde tobaksproduktdirektivets bestämmelser om e-cigaretter togs de nödvändiga bestämmelserna in i en egen lag. Med hänsyn till att e-cigaretter och tobaksvaror regleras på ett liknande sätt i flera avseenden konstaterade regeringen emellertid då att det kunde finnas anledning att på nytt överväga om bestämmelserna om e-cigaretter borde föras in i tobakslagen (prop. 2016/17:132, s. 23–24).

I ingressen till tobaksproduktdirektivet slås det fast att en hög folkhälsoskyddsnivå bör tas i beaktande vid regleringen av e-cigaretter samt att dessa kan utvecklas till en inkörsport till nikotinberoende och resultera i traditionell tobakskonsumtion, eftersom de efterliknar och normaliserar rökning (se skäl 36 och 43 i ingressen). E-cigaretter är således inte vilken konsumentprodukt som helst, utan en produkt som är i behov av en särskild skyddsreglering.

• Sida 52
•  Original

Sammantaget talar den likartade regleringen av tobaksprodukter och ecigaretter för att bestämmelserna förs samman i en ny lag som reglerar tobak och tobaksrelaterade produkter.

I den nya lagen kommer således inte bara tobaksvaror att regleras. Utöver e-cigaretter och påfyllningsbehållare finns det bl.a. bestämmelser om örtprodukter för rökning och om användningen av andra produkter som till användningssättet motsvarar rökning men som inte innehåller tobak. Regeringen anser därför att den nya lagen ska benämnas lag om tobak och liknande produkter.

Nuvarande bestämmelser i tobakslagen och lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare om innehåll, utsläpp och produktkrav förs över utan ändring i sak till den nya lagen. Lagrådet konstaterar att det i flera av dessa bestämmelser, som förs in i 2 och 3 kap. den nya lagen, anges att varor och produkter inte får tillverkas eller tillhandahållas om inte föreskrifter som har meddelats ”med stöd av” någon av bestämmelserna i 11 kap. den nya lagen har uppfyllts. En stor del av de föreskrifter som avses där torde emellertid vara sådana som kan meddelas utan stöd av bemyndigande från riksdagen eftersom de utgör verkställighetsföreskrifter eller faller under regeringens restkompetens enligt 8 kap. 7 § regeringsformen. Lagrådet anser att det bör uppmärksammas vad det betyder för tillämpningen om de meddelade föreskrifterna inte har krävt sådant stöd som anges i 11 kap.

Regeringen konstaterar att de föreskrifter som kan meddelas med stöd av 11 kap. är sådana där det har bedömts att riksdagens bemyndigande krävs. Det kan dock inte uteslutas att regeringen i framtiden kommer att besluta förordningar som rör produktkrav, märkning eller liknande och som meddelas med stöd av regeringens restkompetens eller som utgör verkställighetsföreskrifter. Eftersom en sådan förordning inte skulle vara meddelad med stöd av 11 kap. kan de nu aktuella bestämmelserna i 2 och 3 kap. inte användas som grund för att förbjuda tillverkning eller tillhandahållande av varor eller produkter som inte uppfyller förordningens krav.

Bestämmelserna i tobakslagen om hälsovarningar och om produktpresentation förs över till den nya lagen i huvudsak utan ändring i sak, se dock avsnitt 17. Utöver begränsningen av marknadsföring för tobaksvaror (se avsnitt 9) gäller detsamma tobakslagens bestämmelser om marknadsföring. Även vissa bestämmelser om handel förs över utan några sakliga ändringar, såsom bestämmelserna om åldersgräns och kontrollköp. Vad gäller regleringen av e-cigaretter och påfyllningsbehållare förtydligas bestämmelserna om överklagande och det görs en mindre ändring om vem som ska anmäla försäljning. I övrigt görs inga ändringar i sak.

I flera lagar finns hänvisningar till tobakslagen eller lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. Som en följd av den nya lagen ska dessa hänvisningar ändras. De lagar som avses är lagen (1994:1551) om frihet från skatt vid import, m.m., lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen, lagen (1998:506) om punktskattekontroll av transporter m.m. av alkoholvaror, tobaksvaror och energiprodukter, marknadsföringslagen (2008:486), radio-_och_tv-lagen (2010:696) och lagen (2014:1470) om beskattning av viss privatinförsel av cigaretter.

• Sida 53
•  Original

7.2. Lagens syfte och tillämpningsområde

Regeringens förslag: Lagen ska syfta till att begränsa de hälsorisker och olägenheter som är förbundna med bruk av tobak och liknande produkter samt med exponering för rök från tobak och utsläpp från liknande produkter.

Lagen ska innehålla bestämmelser om tobak, e-cigaretter och påfyllningsbehållare, örtprodukter för rökning och om användningen av njutningsmedel som till användningssättet motsvarar rökning men som inte innehåller tobak.

Lagen ska inte tillämpas på produkter som enligt annan lagstiftning är klassificerade som narkotika eller som hälsofarliga varor.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Utredningens förslag innehåller inte bestämmelser om e-cigaretter och påfyllningsbehållare.

Remissinstanserna: De remissinstanser som tillstyrkt utredningens förslag instämmer också i huvudsak i de syften som den nya lagen avser att uppnå.

Skälen för regeringens förslag: De stora hälsoriskerna med bruk av tobaksprodukter och framför allt tobaksrökning innebär att tobak och bruk av tobak är föremål för en strikt reglering. Rökningen har stadigt minskat vilket bidrar till att det i samhället finns en vilja att fler miljöer ska vara rökfria. Regeringen vill se ett fortsatt minskat tobaksbruk där rökningen ska vara starkt reducerad och inte längre utgöra ett dominerande folkhälsoproblem. Regeringen har därför ställt sig bakom målet om att nå ett rökfritt Sverige till år 2025. I regeringens ANDTstrategi för 2016–2020 slås det tobakspolitiska målet fast att allt tobaksbruk ska minska (se även avsnitt 4).

Regeringens avsikt är att den nya lagen ska bidra till att uppnå de tobakspolitiska målen. Lagen ska därför syfta till att begränsa de hälsorisker och olägenheter som är förbundna med bruk av tobak och de andra produkter som regleras i lagen, dvs. e-cigaretter, örtprodukter för rökning och njutningsmedel som till användningssättet motsvarar rökning men som inte innehåller tobak. För dessa produkter används benämningen liknande produkter. Ett viktigt medel för regeringen för att uppnå målen är att avnormalisera rökningen, framförallt för att skydda barn och unga från exponering av tobak.

Vad gäller lagens förhållande till andra lagar finns i dag en bestämmelse i 1 § b tobakslagen om att lagen inte ska tillämpas på rökbara produkter som är klassificerade som narkotika eller hälsofarliga varor. Syftet med att införa bestämmelsen var att klargöra att örtprodukter för rökning som är klassificerade som narkotika eller hälsofarliga varor inte ska omfattas av tobakslagens bestämmelser (se prop. 2015/16:82 s. 24). Den nya lagen omfattar fler produkter än sådana som röks, bl.a. sådana som inhaleras. Regeringen anser att det ska framgå tydligt att lagen inte ska tillämpas på några produkter som enligt annan lagstiftning är klassificerade som narkotika eller som hälsofarliga varor. Begreppet ”rökbara” ska därför tas bort.

• Sida 54
•  Original

7.3. Uttryck i lagen

Regeringens förslag: Befintliga definitioner i tobakslagen och i lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare ska föras över till den nya lagen. Därutöver ska följande definitioner föras in i lagen:

Detaljhandel: försäljning till konsumenter. Partihandel: annan försäljning än detaljhandel. Försäljningsställe: en viss lokal eller ett annat avgränsat utrymme för detaljhandel.

Specialbutik för tobaksvaror: försäljningsställe där det enbart säljs tobaksvaror och tillbehör till sådana varor.

Gränsöverskridande distansförsäljning: försäljning där, vid tidpunkten för beställningen av varan eller produkten, konsumenten finns i Sverige och återförsäljningsstället i ett annat land, eller där återförsäljningsstället finns i Sverige och konsumenten i en annan medlemsstat.

Medlemsstat: en stat som är medlem i Europeiska unionen eller en annan stat som omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och som har genomfört bestämmelserna i direktiv 2014/40/EU i nationell rätt.

Regeringens bedömning: Det bör inte införas någon definition av tobak, tobaksrelaterade begrepp eller andra begrepp i lagen.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens, men i utredningens lagförslag är definitionerna inte samlade i en paragraf. Utredningen lämnar inte heller förslag till definition av specialbutik för tobaksvaror, gränsöverskridande distansförsäljning eller medlemsstat.

Remissinstanserna: Åklagarmyndigheten framhåller att det skulle vara positivt med en definition av vad tobak är. Varbergs kommun lyfter fram att det behövs tydligare definitioner initialt i lagtexten för nikotin, tobak, tobaksvara, örtprodukt för rökning, råtobak och rulltobak m.m.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Tobakslagen reglerar bl.a. bruk av tobak och tobaksrök. Lagen innehåller inte en samling definitioner trots att märkningsdirektivet³ innehåller definitioner av tobaksvaror, tjära, nikotin, tobak och ingrediens. Tobaksproduktdirektivet innehåller också definitioner av ett flertal begrepp och företeelser.

Vid införlivandet av märkningsdirektivet gjorde regeringen bedömningen att några sådana definitioner inte borde införas i tobakslagen, eftersom innebörden av dessa begrepp är väl etablerade i svensk rätt (se prop. 2001/02:162 s. 12). Regeringen anförde vid införlivandet av tobaksproduktdirektivet att det finns skäl att hålla fast vid den bedömning som gjordes i samband med införlivandet av märkningsdirektivet. Regeringen konstaterade att tobaksproduktdirektivet innehåller definitioner av olika begrepp och företeelser och anförde att tobakslagen inte behöver belastas med definitioner av tobak och olika tobaksprodukter, eftersom dessa

³ Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/37/EG av den 5 juni 2001 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror

• Sida 55
•  Original

begrepp är väl inarbetade i svensk rätt. En definition av örtprodukter för rökning infördes dock eftersom regleringen kring sådana produkter var ny (se prop. 2015/16:82 s. 23 f.). Regeringen finner inte skäl att nu göra en annan bedömning vad gäller definitioner av tobak och andra tobaksrelaterade begrepp.

Lagrådet anser dock att det är missvisande att det i lagen förekommer termer och uttryck som har en annan allmänspråklig innebörd än den innebörd som följer av direktivet. Med en direktivkonform tolkning blir definitionen i direktivet utslagsgivande. Lagrådet anser därför att termerna nya tobaksvaror, tillverkare och importör bör definieras i lagen med utgångspunkt i de definitioner som ges i direktivet.

Regeringen har tidigare gjort bedömningen att definitioner av dessa begrepp inte bör föras in i tobakslagen och finner inte nu skäl att göra en annan bedömning. Vid tillämpningen av bestämmelser som genomför direktivet måste alltid en direktivkonform tolkning av bestämmelserna göras. Regeringen anser därför att det inte är nödvändigt att tynga lagen med dessa definitioner. I relevanta delar av författningskommentaren görs hänvisningar till direktivets definitioner.

Lagrådet anför också att anpassningar av lagen kan behöva göras för det fall en utvidgning av direktivets tillämpningsområde till andra länder än EU:s medlemsstater är att vänta. Regeringen konstaterar att tobaksproduktdirektivet ännu inte är införlivat i EES-avtalet men att ett sådant arbete är påbörjat. Begreppet medlemsstat bör därför definieras i lagen så att EES-stater som har införlivat bestämmelserna i direktivet i sin nationella rätt anses vara medlemsstater och inte tredjeländer. Om ett land, exempelvis Schweiz, i ett senare skede ingår ett bilateralt avtal med EU om att tillämpa direktivet kan detta kräva att ändringar och tillägg görs i lagen.

I den nya lagen förs det in ett antal nya uttryck som bör definieras. Regeringen föreslår att det ska införas tillståndskrav för handel med tobaksvaror, se avsnitt 8. De nya bestämmelserna måste vara tydliga för såväl näringsidkare som kommunerna. Av detta skäl bör uttrycken detaljhandel, partihandel och försäljningsställe definieras.

I den nya lagen används uttrycket försäljningsställe bl.a. i bestämmelser om marknadsföring och försäljning. För att förtydliga att de bestämmelser i lagen som innehåller uttrycket försäljningsställe inte omfattar lokaler där det t.ex. bedrivs partihandel anser regeringen, i likhet med Lagrådet, att det ska förtydligas att med försäljningsställe avses en viss lokal eller ett annat avgränsat utrymme för detaljhandel.

I 21 § lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare finns en definition av gränsöverskridande distansförsäljning. Regeringen anser att en sådan definition bör finnas även i den nya lagen. Den föreslagna definitionen utgår ifrån artikel 2.34 i tobaksproduktdirektivet men är anpassad till svenska förhållanden.

I den nya lagen görs undantag från vissa bestämmelser om marknadsföring och handel för specialbutiker för tobaksvaror. För tydlighetens skull anser regeringen att även specialbutik för tobaksvaror ska definieras.

De definitioner i övrigt som finns i tobakslagen och lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare (dvs. örtprodukter för

• Sida 56
•  Original

rökning, elektronisk cigarett och påfyllningsbehållare) bör föras över till den nya lagen.

För överskådlighetens skull samlas alla definitioner i den nya lagens första kapitel.

8. Tillståndsplikt för tobaksförsäljning

8.1. Tillståndsplikt för detaljhandel införs

Regeringens förslag: Detaljhandel med tobaksvaror ska få bedrivas endast av den som har tillstånd till sådan handel. Tillståndskravet ska inte omfatta detaljhandlare som saknar säte eller fast driftställe för näringsverksamhet i Sverige.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens.

Utredningen föreslår att samtliga detaljhandlare, dvs. även sådana som inte är etablerade i Sverige, ska omfattas av tillståndskravet.

Remissinstanserna: Ungefär hälften av remissinstanserna, däribland

Folkhälsomyndigheten och flertalet kommuner och länsstyrelser, tillstyrker förslaget. De tillstyrkande instanserna framför bland annat att en tillståndsplikt skulle få mer tyngd än den nuvarande anmälningsplikten.

Ett antal instanser, däribland flertalet kommuner, tillstyrker förslaget men påpekar att det kommer att innebära ökade kostnader för kommunerna till följd av ökad tillsyn. Vidare framförs bland annat att det bör övervägas om tillståndsplikten även ska omfatta örtprodukter för rökning, att man bör införa åldersgräns för tillståndshavare och att det bör tas fram tillståndsbevis. Ett tiotal instanser, däribland Konkurrensverket, EMAB, JTI Sweden, Näringslivets regelnämnd, Skruf och Visita, motsätter sig eller avstyrker förslaget, främst med hänvisning till att förslaget innebär en inskränkning av näringsfriheten, är en onödig byråkratisk process, samt får konsekvenser i form av ökade kostnader för kommuner och företag. Vidare framförs att det finns risk att förslaget inte får de effekter man avser åstadkomma, t.ex. vad gäller illegal handel.

Skälen för regeringens förslag: Riksdagen har tillkännagett för regeringen som sin mening vad utskottet anför om att regeringen ska göra en översyn för att möjliggöra tillståndsplikt för försäljning av tobak och därefter skyndsamt återkomma till riksdagen med ett förslag på hur en sådan ska utformas (bet. 2013/14:SoU13 s. 8 f.). Frågan om tillståndsplikt för tobaksförsäljning har varit föremål för utredning vid ett flertal tidigare tillfällen. En aspekt som inte tidigare har vägts in i bedömningen vid vägvalet mellan anmälningsplikt och tillståndsplikt för tobaksförsäljning är hur de olika systemen är ägnade att stötta arbetet mot den illegala handeln med tobaksvaror. Utredningen pekar på att den illegala tobakshandeln i Sverige enligt tobaksbranschen uppskattas stå för 10,3 procent av konsumtionen. Skattebortfallet från den illegala handeln uppskattas till drygt 1,3 miljarder kronor, under antagandet att dessa cigaretter i stället hade beskattats fullt ut. Med illegala cigaretter avses

• Sida 57
•  Original

t.ex. cigaretter tillverkade för en utländsk marknad, dvs. med utländska varningstexter.

Undersökningar av den olagliga handelns omfång och omfattning inom EU bekräftar att det är svårt att mäta olaglig handel just på grund av att det rör sig om en illegal och därigenom hemlig typ av verksamhet.

Illegal handel med tobak är problematisk av flera skäl. Staten går miste om skatteintäkter, kriminella aktörer profiterar på hanteringen och konkurrensen blir osund mellan hederliga och ohederliga handlare. Kontrollen av försäljningen blir också sämre. Det förhållandet att tobaksvarorna, främst cigaretter, säljs utan punktskatt gör dem prismässigt överkomliga inte minst för barn och ungdomar. Illegal handel med tobak innebär följaktligen ett hot mot de folkhälsopolitiska målen. Problemet med försäljning av illegala cigarretter inom detaljhandeln har påtalats av bl.a. Polismyndigheten och Tullverket.

Konkurrensverket menar att det inte är motiverat att införa ett system med säljtillstånd för detaljhandel med tobaksvaror för att stävja den illegala handeln och skydda seriösa näringsidkare mot oseriös konkurrens. Myndigheten menar att för att beivra oseriös handel bör kommunens tillsyn över tobakshandeln i stället ges förutsättningar att vara tillräckligt effektiv för att få bort oseriösa näringsidkare från marknaden.

En majoritet av de tillsynsmyndigheter som besvarat utredningens enkätundersökning har ställt sig positiva till en tillståndsplikt för försäljning av tobaksvaror. Regeringens bedömning är att en tillståndsreglering, som innefattar en möjlighet att på förhand pröva näringsidkarens lämplighet och vandel samt en möjlighet att senare återkalla tillståndet, är en ändamålsenlig åtgärd för att begränsa förekomsten av illegal tobak inom detaljhandeln och att en sådan plikt, tillsammans med de föreslagna reglerna om spårbarhet och märkning, kan bidra till att stävja den illegala handeln inom alla led av leverans- och försäljningskedjan.

En tillståndsreglering ligger väl i linje med de strävanden som framhålls i artikel 6.2 a i WHO:s protokoll för att eliminera olaglig handel med tobaksvaror.

Den främsta förtjänsten med en tillståndsreglering är enligt regeringen att en sådan, till skillnad från det nuvarande anmälningssystemet, ger möjlighet att på förhand pröva näringsidkarens lämplighet och vandel. Eftersom en vandelsprövning ger möjlighet att sålla bort sådana personer som tidigare har gjort sig skyldiga till exempelvis brottslig verksamhet, kan det momentet i en tillståndsprövning antas begränsa de illegala eller annars oseriösa inslagen inom detaljhandeln. Till skillnad från systemet med anmälningsplikt innebär en tillståndsprövning också att tillståndet kan återkallas. Möjligheten till återkallelse av tillståndet ger tillståndsmyndigheterna tillgång till en mer ingripande sanktion än vad som finns i dag. Skarpare sanktionsmöjligheter är något som efterfrågats av ett stort antal tillsynsmyndigheter och regeringen bedömer att blotta möjligheten till tillståndsåterkallelse kan få en viktig preventiv effekt.

Den främsta nackdelen med en tillståndsplikt kan sägas vara den ökade administrationen, vilket förs fram av branschföreträdare, och de ökade kostnader som en sådan skulle innebära för tillsynsmyndigheterna, i vart fall i ett initialt skede. Kommunen ska få ta ut avgift för prövning av

• Sida 58
•  Original

ansökan om tillstånd till försäljning av tobaksvaror enligt de grunder som beslutas av kommunfullmäktige, se avsnitt 14.

Många tillsynsmyndigheter har påtalat att en alltför administrativt betungande reglering av tobakshandeln skulle kunna leda till att tillsynsmyndigheterna får mindre tid för faktisk tillsyn. Denna farhåga, som inte bör ignoreras, utgör inte ett tillräckligt skäl för att avstå från att föreslå en tillståndsordning. Däremot är det viktigt att ett tillståndsförfarande ges en så pragmatisk och enkel utformning som möjligt. Även om ett tillståndsförfarande generellt sett är mer administrativt betungade än ett anmälningsförfarande, vilket påtalats av ett par remissinstanser, kan det dessutom medföra vissa effektivitetsvinster i tillsynen. Genom en förhandsprövning av tobaksförsäljaren och en möjlighet att, innan försäljningen påbörjas, granska och avhjälpa brister i egenkontrollprogrammen kan behovet av tillsynsinsatser minska och den operativa tillsynen på så sätt bli mer effektiv.

Sammantaget bedömer regeringen att fördelarna med en tillståndsplikt överväger nackdelarna. Regeringen föreslår därför att detaljhandel med tobaksvaror ska få bedrivas endast av den som har tillstånd för sådan handel.

För tillstånd för distanshandel och gränsöverskridande distanshandel av tobaksvaror anser Folkhälsomyndigheten att problemen ur folkhälsosynpunkt som följer med svårigheter att utöva tillsyn över regelefterlevnaden är påtagliga. Folkhälsomyndigheten anser att det saknas klargörande regler kring vilken typ av distanshandel, inhemsk eller gränsöverskridande, som kan ges tillstånd enligt den nya lagen.

Regeringen instämmer i att det innebär praktiska svårigheter att upprätthålla ett tillståndskrav för utländska näringsidkare som saknar anknytning till Sverige. Tillståndskravet ska därför inte omfatta detaljhandlare som saknar säte eller fast driftställe för näringsverksamhet i Sverige. Begreppet fast driftställe för näringsverksamhet har i detta sammanhang samma innebörd som i inkomstskattelagen (1999:1229). Med begreppet avses sålunda en stadigvarande plats för affärsverksamhet, varifrån verksamheten helt eller delvis bedrivs, se 2 kap. 29 § i den lagen. Som en följd av tobaksproduktdirektivets bestämmelser om gränsöverskridande distansförsäljning behålls dock nuvarande reglering om att sådan handel ska registreras innan försäljningen får påbörjas, se avsnitt 8.10.

Den föreslagna tillståndsplikten gäller endast försäljning av tobaksvaror. Regeringen delar utredningens bedömning att de skäl som motiverar en tillståndsplikt för tobaksförsäljning inte gör sig gällande med samma styrka när det gäller örtprodukter för rökning. Handeln med sådana produkter är relativt begränsad. Örtprodukter för rökning har inte heller tidigare omfattats av någon anmälningsplikt. I dagsläget framkommer inte några vägande skäl som kan motivera en tillståndsplikt för försäljning av sådana produkter.

• Sida 59
•  Original

8.2. Tillståndsplikt för partihandel införs

Regeringens förslag: Partihandel med tobaksvaror ska endast få bedrivas av den som har tillstånd för sådan handel. Tillståndskravet ska inte omfatta partihandlare som saknar säte eller fast driftställe för näringsverksamhet i Sverige.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Enligt utredningens förslag ska även partihandlare som inte har verksamhet i Sverige omfattas av tillståndskravet.

Remissinstanserna: Ungefär hälften av remissinstanserna, däribland

JTI Sweden, tillstyrker förslaget. Ett par instanser är i huvudsak positiva till förslaget men påpekar att det krävs tydlighet i genomförandet, då det t.ex. inom partihandeln är vanligt med flera verksamheter i samma bolag.

Tullverket är positivt till den föreslagna regleringen. En stor förtjänst med en sådan tillståndsplikt är förhandsprövningen av näringsidkarens lämplighet och vandel. Omständigheten att tillståndsplikten även ska omfatta partihandeln innebär dessutom att tobakshandeln blir mer reglerad och kontrollerad. Tullverket framhåller att myndigheten utgår ifrån att även råtobak räknas som en tobaksvara och således omfattas av förslaget om tillståndsplikt för försäljning av tobaksvaror vid partihandel.

Länsstyrelsen i Stockholm är positiv till att tillståndsplikt införs även för partihandel med tobak. Länsstyrelsen anser att det måste utredas grundligt hur detta ska genomföras på ett korrekt sätt.

Skälen för regeringens förslag: Diskussionen om tillståndsplikt tar ofta sikte på detaljhandel med tobak. Flera myndigheter har enligt utredningen påpekat att det finns en problematik i att det kan vara svårt kontrollera och ingripa mot partihandel med illegal tobak. Med utgångspunkten att en tillståndsplikt är ett verksamt verktyg för att motverka illegal handel kan en tillståndsplikt för partihandlare motiveras utifrån i allt väsentligt samma skäl som en tillståndsplikt för detaljhandlare. Liksom den föreslagna tillståndsplikten för detaljhandel med tobaksvaror ligger en tillståndsplikt för partihandlare väl i linje med WHO:s protokoll om eliminering av illegal handel med tobaksprodukter, se avsnitt 20. Att ställa krav på tillstånd för de aktörer som handlar med tobaksvaror i partihandelsledet är därför, enligt regeringens mening, både ändamålsenligt och konsekvent. Regeringen bedömer att en i detta avseende enhetlig reglering av försäljningen, dvs. även partihandeln, kan antas öka förutsättningarna för att endast korrekt märkta förpackningar når slutkonsumenten. Regeringen föreslår därför att tobaksvaror som på grund av bristfällig eller felaktig märkning inte får tillhandahållas konsumenter inte heller ska få tillhandahållas detaljhandlare, se avsnitt 8.7.

Många aktörer som bedriver partihandel med tobaksvaror finns visserligen redan i dag registrerade hos Skatteverket som t.ex. godkända upplagshavare, lagerhållare eller registrerade varumottagare enligt lagen (1994:1563) om tobaksskatt. För godkännande krävs bl.a. att den som ansöker är lämplig med hänsyn till sina ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt. Det finns dock aktörer som kan bedriva partihandel utan att omfattas av kraven på godkännande i skattelagstiftningen. Den nuvarande ordningen medger alltså inte någon generell förhandsgranskning av samtliga aktörer som bedriver eller avser att

• Sida 60
•  Original

bedriva partihandel med tobaksvaror. Det skatterättsliga kravet för registrering är alltså, i förhållande till den nu föreslagna tillståndsplikten, inte heltäckande.

Mot denna bakgrund bedömer regeringen att det skatterättsliga registreringskravet inte är tillräckligt för att säkerställa att en nödvändig förhandsgranskning av samtliga aktörer som bedriver partihandel med tobaksvaror sker.

Regeringen föreslår alltså att även partihandel med tobaksvaror ska få bedrivas endast av den som har tillstånd till sådan handel. Att även partihandlare omfattas av en tillståndsplikt är inte unikt. Motsvarande ordning gäller t.ex. partihandel med läkemedel. I jämförelse med antalet försäljningsställen i detaljistledet är antalet partihandlare i princip försumbart. Att låta även partihandlare omfattas av tillståndsplikten innebär därför inte någon nämnvärd ökning av den totala administrationen av tillstånden. I likhet med vad som gäller för detaljhandel med tobaksvaror ska tillståndskravet inte omfatta partihandlare som saknar försäljningsställe, säte eller fast driftställe för näringsverksamhet i Sverige.

Den som bedriver partihandel med tobaksvaror utan tillstånd kan dömas för olovlig tobaksförsäljning, se avsnitt 16.

Tullverket utgår i sitt remissvar ifrån att även råtobak räknas som en tobaksvara och således omfattas av förslaget om tillståndsplikt för försäljning av tobaksvaror vid partihandel. Då utredningen inte har analyserat frågan om hur råtobak i framtiden bör hanteras, saknas beredningsunderlag för regeringen att lägga fram förslag om råtobak.

8.3. Tillstånd till detaljhandeln med tobak ska avse ett särskilt försäljningsställe

Regeringens förslag: Om den som ansöker om tillstånd avser att bedriva detaljhandel från ett försäljningsställe, ska tillståndet avse försäljningsstället.

Ett tillstånd kan gälla för viss tid eller tills vidare.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: Ungefär hälften av de remissinstanser som särskilt kommenterar förslaget tillstyrker. Ett tiotal instanser avstyrker förslaget. Bland annat Visita framför att förslaget innebär en orimlig administrativ börda för företagen och föreslår att det ska vara tillräckligt att bli beviljad tillstånd för detaljhandel en gång i stället för att beviljas ett tillstånd per försäljningsställe.

Skälen för regeringens förslag: Den nuvarande skyldigheten för tobaksförsäljare att anmäla försäljningen till kommunen är knuten till försäljningsstället. Detta sammanhänger med att flera av tobakslagens (1993:581) försäljningsregler är kopplade just till försäljningsstället.

Regeringen anser att det finns goda skäl för att hålla fast vid den systematik som redan finns i tobakslagen även vad gäller den nu föreslagna tillståndsplikten. Eftersom vissa särskilda regler gäller för specialbutiker för tobaksvaror (se avsnitt 9) är det nödvändigt att vid

• Sida 61
•  Original

tillståndsprövningen kunna pröva om det aktuella försäljningsstället är en sådan butik.

Den föreslagna ordningen innebär att en detaljhandlare som har flera olika försäljningsställen måste söka tillstånd för vart och ett av dem och att möjligheterna att marknadsföra tobaksvaror kan skilja sig åt mellan olika försäljningsställen, beroende på om tillståndet avser en specialbutik eller inte.

Med beaktande av att partihandel bedrivs på ett annat sätt än detaljhandel bedömer regeringen att det inte är nödvändigt när det gäller partihandel att knyta tillståndet till en särskild plats. Ett tillstånd för partihandel föreslås alltså gälla generellt för sådan handel. Detsamma gäller detaljhandel som bedrivs av en näringsidkare med säte eller fast driftsställe i Sverige men som saknar försäljningsställe, t.ex. då försäljningen sker via internet.

Regeringen föreslår vidare att ett försäljningstillstånd ska gälla tills vidare om det inte av ansökan framgår att den avser en viss tidsperiod eller ett enstaka tillfälle. Tidsbegränsade tillstånd skulle visserligen ge tillsynsmyndigheterna en naturlig möjlighet att ompröva om tillståndshavaren lever upp till de krav som ställs på verksamheten, men skulle samtidigt öka såväl tillståndsinnehavarnas som tillståndsmyndigheternas administrativa börda i en utsträckning som inte kan anses motiverad. Kontrollen av att tillståndsinnehavarna lever upp till de krav som ställs på verksamheten kan i stället tillgodoses inom ramen för tillsynen.

I fråga om tillståndsförfarandet föreslår regeringen inte några skillnader mellan tidsbegränsade tillstånd och sådana tillstånd som gäller tills vidare (jfr 8 kap. 11 § första stycket alkohollagen).

8.4. Ansökan om tillstånd prövas av kommunen

Regeringens förslag: Tillstånd till detaljhandel ska meddelas av den kommun där försäljningsstället är beläget. Om försäljningsställe saknas ska tillstånd meddelas av den kommun där det företag som vill bedriva sådan handel har sitt säte eller, om företaget saknar säte inom landet, av den kommun där företaget har ett fast driftställe.

Tillstånd till partihandel ska meddelas av den kommun där det företag som vill bedriva sådan handel har sitt säte eller, om företaget saknar säte inom landet, av den kommun där företaget har ett fast driftställe.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Utredningen föreslår ingen forumregel för detaljhandlare som saknar försäljningsställe.

Remissinstanserna: Ungefär hälften av remissinstanserna tillstyrker förslaget.

Kammarrätten i Stockholm anser att det i lagen bör införas en

^{uttrycklig forumregel som omfattar företag som säljer varor via internet.}

Skälen för regeringens förslag: Kommunerna utövar i dag den omedelbara tillsynen över detaljhandelsförsäljningen av tobak. Regeringen bedömer att det finns klara fördelar med att ansökningar om detaljhandelstillstånd prövas av samma myndigheter som ansvarar för tillsynen över lagens försäljningsregler. Därtill kommer att kommunerna

• Sida 62
•  Original

har andra arbetsuppgifter som i många fall berör försäljare av tobaksvaror, t.ex. tillsyn över livsmedelshantering och över detaljhandel med folköl. Kommunerna har också genom reglerna om serveringstillstånd för alkoholdrycker vana av att hantera liknande tillståndsprövningar. Regeringen bedömer därför att ansökningar om tillstånd för detaljhandel med tobaksvaror bör hanteras av kommunen – en ordning som har förordats av en majoritet av de tillsynsmyndigheter som besvarat utredningens enkätundersökning.

Enligt nuvarande bestämmelser i tobakslagen ska en anmälan om försäljning göras till den kommun där försäljningen ska ske. Regeringen föreslår i linje med detta att tillstånd till detaljhandel ska meddelas av den kommun där försäljningsstället är beläget. För detaljhandlare som omfattas av tillståndsplikt men som saknar försäljningsställe ska i stället tillstånd meddelas av den kommun där den som vill bedriva detaljhandel har sitt säte eller, om säte saknas, av den kommun där företaget har ett fast driftställe.

Partihandel är inte i samma utsträckning som detaljhandel kopplad till en särskild plats. Antalet aktörer som bedriver partihandel med tobaksvaror är mycket begränsat i förhållande till antalet aktörer som bedriver detaljhandel med sådana varor. Med hänsyn till detta ifrågasatte utredningen om det är nödvändigt och rationellt att ett företag som bedriver partihandel i flera kommuner ska behöva ansöka om tillstånd i varje kommun där sådan handel bedrivs. Enligt regeringens bedömning kan syftet med tillståndsplikten uppfyllas på ett tillfredställande sätt genom att ansökan prövas enbart av en kommun. Regeringen föreslår därför att tillstånd till partihandel ska meddelas av den kommun där det företag som vill bedriva partihandel har sitt säte. Om ansökan avser ett företag som saknar säte inom landet, ska tillstånd meddelas av den kommun där företaget har ett fast driftställe.

8.5. Krav för försäljningstillstånd

Regeringens förslag: Försäljningstillstånd ska endast meddelas den som visar att han eller hon med hänsyn till sina personliga och ekonomiska förhållanden samt omständigheterna i övrigt är lämplig att utöva verksamheten samt att verksamheten kommer att drivas i enlighet med lagens krav.

Den som bedriver tillståndspliktig försäljning med tobaksvaror ska utöva särskild kontroll (egenkontroll) över försäljningen och ansvara för att det finns ett för verksamheten lämpligt egenkontrollprogram.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om utformningen av egenkontrollprogram för försäljning av tobaksvaror.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Något bemyndigande avseende föreskrifter om egenkontrollprogram för försäljning av tobaksvaror föreslås dock inte.

Remissinstanserna: Ungefär hälften av remissinstanserna tillstyrker förslaget. Folkhälsomyndigheten förhåller sig neutral vad gäller vandelsprövning då en sådan inte framstår som helt motiverad, men till-

• Sida 63
•  Original

styrker förslaget om ekonomisk prövning. Folkhälsomyndigheten anser att myndigheten bör få rätt att meddela föreskrifter om egenkontroll vid tobaksförsäljning. Vidare efterfrågas kunskapsprov för bättre egenkontroll av flera länsstyrelser och kommuner. Ett par instanser, däribland

Läkare mot Tobak, vill kunna väga in i lämplighetsprövningen om försäljningsstället ligger nära skola, fritids osv. Bland annat Swedish Match framför att man vill se en enhetlig mall för egenkontroll.

^{Ett tiotal instanser motsätter sig förslaget.}

Tobaksleverantörsföre-

ningen framför att många försäljare kan bli nekade försäljningstillstånd av andra skäl än hur de bedriver tobaksförsäljning vid en prövning i enlighet med förslaget.

Skälen för regeringens förslag

Lämplighetsprövning – vandel och ekonomiska förhållanden

Regeringen bedömer att det är både nödvändigt och ändamålsenligt att uppställa vissa krav i fråga om lämpligheten hos den som avser att bedriva tobaksförsäljning. Lämplighetsprövningen bör i allt väsentligt kunna ske på samma sätt som vid en ansökan om serveringstillstånd. Prövningen bör sålunda avse dels sökandens s.k. vandel – i huvudsak ekonomisk skötsamhet och eventuell förekomst av tidigare brottslig belastning, dels sökandens ekonomiska förhållanden i övrigt. Hur brottslighet ska påverka bedömningen kan inte sägas generellt. När det framgår att sökanden varit inblandad i brottslig verksamhet måste en bedömning göras i varje enskilt fall utifrån brottets art, svårighetsgrad och relevans för sökandens lämplighet att bedriva tobaksförsäljning. Särskilt graverande bör vara t.ex. brott som har anknytning till rörelsen, ekonomisk brottslighet och tobaksrelaterad brottslighet. Innan försäljningstillstånd kan komma i fråga för någon som är brottsligt belastad, har varit ekonomiskt misskötsam eller fått ett tidigare försäljningstillstånd återkallat måste sökanden visa att han eller hon under viss tid har levt laglydigt och varit ekonomisk skötsam. Hur lång karenstid som är lämplig får bedömas utifrån förhållandena i det enskilda fallet, dvs. karenstiden måste kunna variera med hänsyn till bl.a. brottets art.

I ansökningsärenden som rör ett nytt företag eller ny företagare kan det vara befogat att sökanden visar en finansieringsplan, varav framgår varifrån kapitalet kommer, för att motverka tillkomsten av försäljningsställen som finansieras med illegala medel. Det kan också vara motiverat för att kontrollera att sökanden inte är ekonomiskt beroende av någon som är olämplig att bedriva tobaksförsäljning eller är underkastad sådana ekonomiska åtaganden som väsentligt begränsar sökandens möjlighet att bestämma över försäljningsställets drift.

När en juridisk person ansöker om försäljningstillstånd bör lämplighetsprövningen avse såväl den juridiska personen som den eller de fysiska personer som har ett betydande inflytande i rörelsen. Det är viktigt att tillståndsmyndigheten är uppmärksam på ansökningar där sökanden i själva verket företräder någon som vill undandra sig prövning, dvs. när det är fråga om ett s.k. bulvanförhållande. Exempel på situationer när sådana misstankar torde föreligga – och då en närmare utredning är påkallad – är bl.a. när en sökande inkommer med en ansökan strax efter det att en ”närstående” (släkting, f.d. kompanjon eller liknande)

• Sida 64
•  Original

bedömts som olämplig eller den personkrets som har redovisats i ansökan återkommande ändras. Sådan misstanke torde också kunna uppkomma när en person som i ansökan inte är redovisad som en person med betydande inflytande i rörelsen ändå har undertecknat viktiga handlingar, dvs. personen har agerat som om han eller hon är en person med betydande inflytande.

Det kan diskuteras om det finns skäl att uppställa ytterligare krav eller förutsättningar för ett försäljningstillstånd såsom flera remissinstanser påpekar. Några kommuner har i sina svar på den enkätundersökning som genomförts av utredningen föreslagit att tobaksförsäljning ska begränsas till vissa typer av försäljningsställen eller förbjudas på vissa typer av platser, t.ex. i närheten av skolor. Till skillnad från alkoholservering gör sig de huvudsakliga skälen bakom en sådan ordning – risken för ordningsstörningar – inte gällande med någon nämnvärd styrka när det gäller tobaksförsäljning. Regeringen ser inte heller några andra vägande skäl för att, utifrån de utgångspunkter som nu är aktuella, införa en generell möjlighet till motsvarande begränsning av tobaksförsäljning inom ramen för vissa verksamheter eller på särskilda platser. Regeringen föreslår sålunda inte att ansökningsförfarandet ska innefatta någon förprövning av försäljningsstället, annat än när ansökan avser en specialbutik.

En klar majoritet av de kommuner som besvarat tobaksutredningens enkätundersökning har också förordat att en allmän lämplighetsprövning ska förenas med ett kunskapsprov. Regeringen bedömer emellertid att det huvudsakliga problem som den föreslagna tillståndsplikten riktar sig mot – illegal handel med tobaksvaror – inte har sin primära grund i kunskapsbrist. Ett testförfarande skulle dessutom riskera att göra tillståndsprövningen mer administrativt betungande än vad som kan anses nödvändigt för att tillgodose syftet. Eftersom tillståndshavaren har ett ansvar för att inom ramen för egenkontrollen utbilda och se till att personalen följer gällande regler bedömer regeringen det inte heller nödvändigt att uppställa särskilda krav för den personal som sköter den faktiska försäljningen.

När det gäller det underlag som krävs för att en myndighet ska kunna fatta beslut gäller normalt den s.k. officialprincipen, som innebär att det är myndigheten som har det yttersta ansvaret för ärendets utredning. När det däremot gäller ärenden där den enskilde ansöker om en förmån eller ett tillstånd är den normala ordningen att sökanden visar att förutsättningarna för förmånen eller tillståndet är uppfyllda. För att markera detta föreslås att det direkt i lagtexten anges att tillstånd ska beviljas den som visar att han eller hon har förutsättningar att uppfylla villkoren. En bestämmelse med motsvarande utformning finns i 8 kap. 12 § alkohollagen. Sökanden kan sålunda åläggas att komma in med behövligt underlag från t.ex. myndigheter som har etablerade rutiner för hantering av relevanta intyg av olika slag, så som Kronofogdemyndigheten och Skatteverket.

I avsnitt 9 föreslår regeringen begränsningar i möjligheterna att marknadsföra tobaksvaror på försäljningsställen, liksom ett förbud mot självbetjäning av sådana varor. Undantag görs dock för specialbutiker för tobaksvaror, dvs. sådana försäljningsställen som endast säljer tobaksvaror och tillbehör till sådana varor. Om ansökan avser en specialbutik för tobaksvaror ankommer det på sökanden att visa, och kommunen att pröva, om försäljningsstället uppfyller kriterierna för att kunna anses vara en sådan butik.

• Sida 65
•  Original

Egenkontrollprogram och övriga upplysningar

Den nuvarande skyldigheten för detaljhandlare att utöva egenkontroll över försäljningen och ansvara för att det finns ett för verksamheten lämpligt egenkontrollprogram bör kvarstå. Däremot måste den nuvarande egenkontrollen anpassas utifrån de nya regler som nu föreslås, t.ex. i fråga om förbudet mot självbetjäning.

För att säkerställa att egenkontrollprogram ges in i föreskriven ordning – och ges en lämplig utformning – föreslås i enlighet med utredningens förslag att programmet ska fogas till ansökan och utgöra en nödvändig del av underlaget för beslutet i tillståndsfrågan. En ansökan bör följaktligen kunna avslås såväl på den grunden att ett egenkontrollprogram saknas som att egenkontrollprogrammet inte är lämpligt.

Det nuvarande kravet på egenkontroll ska utsträckas till att gälla även för partihandlare. Utan ett egenkontrollprogram skulle tillsynen behöva vara mer omfattande, något som i sig skulle kunna innebära en administrativ börda för företagen och tillsynsmyndigheterna. Egenkontrollen måste naturligtvis anpassas till de särskilda regler som gäller – och föreslås gälla – för partihandel, t.ex. de föreslagna reglerna om spårbarhet och säkerhetsmärkning.

För att Folkhälsomyndigheten ska kunna ge bättre stöd för myndighetstillsynen bör myndigheten kunna meddela föreskrifter om utformningen av egenkontrollprogram riktade mot de som handlar med tobaksvaror. Regeringen föreslår därför att det införs ett bemyndigande i den nya lagen på samma sätt som i dag gäller enligt 48 § 9 lagen (2017:425) om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare (jfr prop. 2016/17:132 s. 62).

8.6. Tillståndsförfarandets utformning

Regeringens förslag: En ansökan om försäljningstillstånd ska vara skriftlig. Till ansökan ska näringsidkaren bifoga ett egenkontrollprogram och de övriga uppgifter som behövs för kommunens tillsyn. Om uppgifterna ändras, ska det anmälas till kommunen utan dröjsmål.

Vid prövningen av en ansökan om tillstånd för detaljhandel ska kommunen få inhämta ett yttrande från Polismyndigheten. En ansökan om tillstånd för partihandel ska inte få bifallas utan att Polismyndighetens och Tullverkets yttrande har inhämtats. Myndigheterna ska yttra sig om sökandens allmänna lämplighet för verksamheten och ska i sina yttranden redovisa de omständigheter som ligger till grund för deras bedömning i det enskilda fallet.

Beslut i tillståndsfrågan ska fattas inom den tid som regeringen föreskriver.

Kommunen ska tillhandahålla information om vad som gäller enligt lagen och anslutande föreskrifter.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens.

Utredningen föreslår att kommunen inte ska få bevilja en ansökan om tillstånd för detaljhandel utan att yttrande har inhämtats från Polismyndigheten. Det föreslås också att Skatteverket och Kronofogde-

• Sida 66
•  Original

myndigheten på begäran av kommunen ska lämna de uppgifter som kommunen behöver för sin tillståndsprövning. Vidare föreslår utredningen att kommunerna ska ta fram riktlinjer för tillämpning av lagen och anslutande föreskrifter.

Remissinstanserna: Ett par instanser, däribland Swedish Match, framhåller att tillståndsprövningen bör förenklas. Tullverket tillstyrker att kommunen inte ska få bifalla en ansökan om partihandel utan att Tullverkets yttrande inhämtats men anför att uppgifter från myndighetens underrättelseverksamhet inte kan omfattas av uppgiftsskyldigheten.

Datainspektionen efterlyser en kartläggning och integritetsanalys över vilka personuppgifter som kommer att behandlas, vilken reglering som ger stöd för behandlingen samt övervägningar kring vilka konsekvenser förslagen kan medföra för den personliga integriteten.

Skälen för regeringens förslag

Ansökan

Regeringen anser att en ansökan om försäljningstillstånd, i likhet med vad som gäller t.ex. ansökan om serveringstillstånd, ska lämnas i skriftlig form. Som anges i avsnitt 8.5 är det den som ansöker om ett tillstånd som ska visa att förutsättningarna för tillståndet är uppfyllda. Utöver kravet på egenkontrollprogram bör det i lagen anges att sökanden även ska tillhandahålla de uppgifter som behövs för att kommunens tillsyn ska kunna genomföras. För att skapa förutsebarhet och underlätta hanteringen av ansökan bör det av ansökningsformuläret framgå vilka handlingar utöver egenkontrollprogrammet som ska bifogas ansökan.

Som en konsekvens av att sökanden ska ge in de uppgifter som behövs för att kommunens tillsyn ska kunna genomföras, ska tillståndshavare ha en skyldighet att anmäla om de lämnade uppgifterna ändras. Uppgifter som ska anmälas kan t.ex. vara förändrade ägarförhållanden.

Yttranden

Utredningen föreslår, med regleringen om serveringstillstånd i 8 kap. 11 § alkohollagen som förebild, att det i lagen ska ställas ett krav på att kommunen inhämtar ett yttrande från Polismyndigheten innan den beviljar en ansökan om tillstånd för detalj- eller partihandel. Vidare föreslås att yttrande ska inhämtas från Tullverket innan ett tillstånd om partihandel beviljas.

Regeringen anser att kommunen har behov av att i samband med tillståndsprövningen kunna inhämta yttranden från både Polismyndigheten och Tullverket. Regeringen anser dock, till skillnad från utredningen, att det inte ska vara obligatoriskt att inhämta yttrande från Polismyndigheten innan en ansökan om detaljhandelstillstånd beviljas. Kommunen ska i stället få inhämta ett sådant yttrande i de fall kommunen finner skäl till det. Ett av huvudskälen till det obligatoriska remissförfarandet i alkohollagen är att kommunen, enligt 8 kap. 17 § alkohollagen, vid beviljande av serveringstillstånd ska ta hänsyn till platsens lämplighet. Polisen kan i sådana fall ha relevant information som kommunen inte kan få ta del av på annat sätt. Några liknande hänsyn ska inte tas enligt lagen om tobak och liknande produkter utan det

• Sida 67
•  Original

är enbart den enskildes lämplighet som ska bedömas. Kommunen har i dag tillsynsansvar över anmälningspliktig försäljning och förutsätts ha viss förkunskap om de flesta sökandes lämplighet. Om alla de försäljningsställen som i dag har anmält tobaksförsäljning vill fortsätta försäljningen handlar det om drygt 11 000 ärenden. Regeringen bedömer att Polismyndigheten i långt ifrån alla dessa ärenden kommer kunna tillföra information som är nödvändig för att kommunen ska kunna fatta sitt beslut. Som anges nedan anser regeringen att införandet av tillståndsplikt för försäljning av tobaksvaror innebär att kommunen bör kunna få ta del av uppgifter i polisens belastningsregister. Om en sökande inte finns i belastningsregistret och kommunen inte heller i övrigt har anledning att misstänka att denne varit inblandad i brottslig verksamhet, innebär en ordning med ett obligatoriskt remissförfarande onödigt merarbete både för kommunen och Polismyndigheten. Regeringen finner därför att det inte ska vara nödvändigt att inhämta Polismyndighetens yttrande innan kommunen beviljar en ansökan om tillstånd för detaljhandel.

Däremot kan det i vissa fall uppstå behov för kommunen att få in Polismyndighetens bedömning om huruvida en sökande bör kunna få tillstånd eller inte. Det ska därför finnas en möjlighet för kommunen att inhämta yttrande från Polismyndigheten innan beslut fattas i ett ärende om ansökan om tillstånd för detaljhandel. Exempelvis kan uppgifter i belastningsregistret eller information som inhämtats i samband med kommunens tillsyn innebära att kommunen behöver mer information för att kunna avgöra ett ärende. När ärendet gäller en juridisk person kan omdöme om personer med betydande inflytande behöva inhämtas genom särskild remiss till Polismyndigheten.

Regeringen anser att det ska vara obligatoriskt för kommunen att, innan den beviljar en ansökan om partihandel, inhämta yttrande från både Polismyndigheten och Tullverket. Dagens anmälningsskyldighet i tobakslagen omfattar inte partihandel med tobaksvaror. Kommunerna kan därför inte förväntas ha någon förkunskap om den som ansöker om tillstånd för sådan handel. Behovet av yttrande från Polismyndigheten är därför större i ärenden om tillstånd för partihandel än i ärenden om tillstånd för detaljhandel. Tullverkets yttrande behövs för att kunna motverka förekomsten av oseriös verksamhet inom partihandelsledet. Det finns i dag ett mycket begränsat antal partihandlare. Ett obligatoriskt remissförfarande i ärenden om partihandelstillstånd torde därför knappast vara särskilt betungande för kommunen, Polismyndigheten eller Tullverket.

Syftet med att kunna inhämta yttranden från Polismyndigheten och Tullverket är att kommunen ska få underlag för att fatta beslut i ärenden om tillstånd till detalj- och partihandel. Det som myndigheterna ska yttra sig om är därför sökandens allmänna lämplighet för verksamheten. Myndigheterna ska i sina yttranden redovisa de omständigheter som ligger till grund för deras bedömning i det enskilda fallet, jfr 8 kap. 11 § alkohollagen. De uppgifter som Polismyndigheten kan grunda sina yttranden på är i första hand sådana som finns i belastnings- och misstankeregistren. Tullverket kan framför allt grunda sina yttranden på uppgifter om transport- och tulltillägg, viten och uppgifter som relaterar till administrativa brister hos sökanden. Tullverket har framfört att uppgifter

• Sida 68
•  Original

som finns i myndighetens underrättelseverksamhet inte borde omfattas av uppgiftsskyldigheten. Regeringen konstaterar att myndigheterna får göra en bedömning i varje enskilt fall av vilka uppgifter som bedöms kunna lämnas ut. Det kan tilläggas att regeringen föreslår att uppgifter om enskilds personliga och ekonomiska förhållanden ska omfattas av sekretess hos kommun i ärenden om tillståndspliktig tobaksförsäljning, se avsnitt 18.

Utredningen föreslår att Skatteverket och Kronofogdemyndigheten på begäran av en kommun ska lämna ut sådana uppgifter som kommunen behöver för sin tillståndsprövning. Någon beskrivning av vilka uppgifter det skulle kunna röra sig om saknas i betänkandet. Regeringen konstaterar att det enligt den föreslagna lagen är sökanden som ska visa att denne uppfyller lagens krav för att kunna få ett tillstånd, se även avsnitt 8.5. Regeringen ser inte att det finns behov för kommunen att, utöver de uppgifter som sökanden kan lämna in från Skatteverket och Kronofogdemyndigheten, inhämta ytterligare uppgifter från dessa myndigheter. Någon sådan möjlighet finns inte heller på alkoholområdet, se 8 kap.11 och 12 §§alkohollagen och prop. 1994/95:89 s. 64. Till skillnad från utredningen gör regeringen därför bedömningen att en sådan bestämmelse inte bör införas.

Som tillstånds- och tillsynsmyndighet bör kommunen ges möjlighet att inhämta uppgifter om sökanden ur belastningsregistret för att kontrollera vandeln hos de personer som ansöker om att få bedriva tillståndspliktig verksamhet eller som redan bedriver sådan verksamhet. Kommunerna har i dag möjlighet att inhämta sådana uppgifter i ärenden om tillstånd för alkoholservering. Det är regeringen som ska överväga anpassningar i förordningen (1999:1134) om belastningsregister. I ärenden om serveringstillstånd kan en kommun få uppgift ur belastningsregistret endast i fråga om den som ärendet gäller. Motsvarande bör gälla vid tillståndsprövningen enligt lagen om tobak och liknande produkter. Det innebär att när ärendet gäller en juridisk person får omdöme om personer med betydande inflytande inhämtas genom särskild remiss till Polismyndigheten.

Behandling av personuppgifter i tillståndsärenden

En förutsättning för att kommunen ska kunna inhämta yttrande från Polismyndigheten och Tullverket och använda uppgifterna i sin tillståndsprövning är att dessa aktörer har lagligt stöd för behandlingen av sådana personuppgifter som förekommer i ärendet.

Från och med den 25 maj 2018 kommer reglering om behandling av personuppgifter att finnas i EU:s dataskyddsförordning⁴och dataskyddslagen (2018:000), såsom en del av EU:s dataskyddsreform (se prop. 2017/18:105 Ny dataskyddslag). Reformen, som just nu genomförs

⁴ Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning)

• Sida 69
•  Original

i svensk rätt, består även av ett nytt dataskyddsdirektiv⁵som bl.a. reglerar personuppgiftsbehandling i brottsförebyggande syfte. Gränsdragningen mellan dataskyddsförordningen och det nya dataskyddsdirektivet är inte helt utredd vad gäller behandling av uppgifter om brott och brottsmisstankar i tillståndsärenden. Utredningen om 2016 års dataskyddsdirektiv har emellertid gjort bedömningen att sådan behandling ligger utanför direktivets område (SOU 2017:29 s. 216) och i Ds 2017:58 kommer man inte till någon annan slutsats (s. 156 f.).

Enligt dataskyddsförordningen är behandlingen av personuppgifter laglig bl.a. om behandlingen är nödvändig för att fullgöra en rättslig förpliktelse som åvilar den personuppgiftsansvarige (artikel 6.1 c) eller om behandlingen är nödvändig för att utföra en uppgift av allmänt intresse eller som ett led i den personuppgiftsansvariges myndighetsutövning (artikel 6.1 e). Medlemsstaterna får enligt artikel 6.2 behålla eller införa mer specifika bestämmelser för att anpassa tillämpningen av bestämmelserna i förordningen med hänsyn till behandling för att efterleva artikel 6.1 c och e genom att närmare fastställa specifika krav för uppgiftsbehandlingen och andra åtgärder för att säkerställa en laglig och rättvis behandling. Den grund för behandlingen som avses i artikel 6.1 c och e ska enligt artikel 6.3 fastställas i enlighet med unionsrätten eller en medlemsstats nationella rätt som den personuppgiftsansvarige omfattas av. För behandling som grundar sig på artikel 6.1 c ska syftet med behandlingen fastställas i den rättsliga grunden. Utöver att laglig behandling av personuppgifter endast kan ske om behandlingen är förenlig med något av de villkor som uppställs i artikel 6, måste all behandling även uppfylla förordningens principer om laglig behandling enligt artikel 5, exempelvis att uppgifterna behandlas på ett korrekt och öppet sätt i förhållande till den registrerade samt att de samlas in för särskilda, uttryckligt angivna och berättigade ändamål och inte senare behandlas på ett sätt som är oförenligt med dessa ändamål.

Vad gäller kommunens personuppgiftsbehandling i tillståndsärenden bedömer regeringen att sådan behandling är nödvändig för att kommunen ska kunna fullfölja sin uppgift som tillståndsmyndighet och att behandlingen därmed är nödvändig för att fullgöra en rättslig förpliktelse, utföra en uppgift av allmänt intresse eller som ett led i myndighetsutövningen. Syftet med behandlingen är även fastställt i nationell rätt. Rättslig grund för behandlingen finns i artikel 6.1 c och e samt i 5 kap. 3 och 4 §§ den föreslagna lagen.

De uppgifter som det kan bli aktuellt att behandla för kommunen är sådana som identifierar sökanden, t.ex. personnummer, organisationsnummer, namn och kontaktuppgifter. Även uppgifter om att en person förekommer i Polismyndighetens belastnings- eller misstankeregister eller att Tullverket fattat administrativa beslut gentemot en person måste

⁵ Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/680 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behöriga myndigheters behandling av personuppgifter för att förebygga, förhindra, utreda, avslöja eller lagföra brott eller verkställa straffrättsliga påföljder, och det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av rådets rambeslut 2008/977/RIF

• Sida 70
•  Original

kunna behandlas. När ansökan avser en juridisk person måste motsvarande personuppgifter som avser personer med betydande inflytande kunna behandlas (se avsnitt 8.5). Regeringen ser inte att det finns behov av att i tillståndsärenden behandla sådana särskilda kategorier av personuppgifter som enligt huvudregeln i artikel 9 i dataskyddsförordningen ska vara förbjuden (t.ex. personuppgifter som avslöjar ras eller etniskt ursprung, politiska åsikter, religiös eller filosofisk övertygelse eller uppgifter om hälsa).

Enligt artikel 87 i dataskyddsförordningen får medlemsstaterna närmare bestämma på vilka särskilda villkor bl.a. ett nationellt identifikationsnummer får behandlas. I 3 kap. 10 § förslaget till dataskyddslag anges att personnummer och samordningsnummer får behandlas utan samtycke endast när det är klart motiverat med hänsyn till ändamålet med behandlingen, vikten av en säker identifiering eller något annat beaktansvärt skäl. Regeringen anser att skälen till att det införs en tillståndsplikt, bl.a. att förhindra den illegala handeln med tobaksvaror, motiverar att kommunen behandlar uppgifter om personnummer eller samordningsnummer i sin tillståndsverksamhet.

Enligt 2 kap. 6 § andra stycket regeringsformen (RF) är var och en gentemot det allmänna skyddad mot betydande intrång i den personliga integriteten, om det sker utan samtycke och innebär övervakning eller kartläggning av den enskildes personliga förhållanden. Denna rättighet kan begränsas genom lag men endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den (2 kap. 20 och 21 §§ RF).

Det intrång i den personliga integriteten som den nu aktuella personuppgiftsbehandlingen kan innebära ska ställas mot det allmänna intresset av att försäkra sig om att det enbart är lämpliga personer som får tillstånd att sälja tobaksvaror. Syftet med tillståndsförfarandet är främst att minska förekomsten av illegal handel med tobaksvaror. Illegal handel innebär bl.a. att kriminella aktörer profiterar på hanteringen, att konkurrensen blir osund mellan hederliga och ohederliga handlare och att det säljs illegala tobaksvaror som är prismässigt överkomliga för barn och ungdomar. Illegal handel är således ett hot mot de tobakspolitiska målen. Det måste också beaktas att det naturligtvis är frivilligt för den enskilde om den vill bedriva handel med tobaksvaror och att personuppgiftsbehandlingen sker i en tillståndsprocess som kan utmynna i ett gynnande beslut för den enskilde. Regeringen bedömer därför att intrånget i den personliga integriteten är proportionerligt.

Om en annan lag eller en förordning innehåller någon bestämmelse som avviker från dataskyddslagen, ska enligt 1 kap. 6 § dataskyddslagen den bestämmelsen gälla. Särskilda bestämmelser om behandling av personuppgifter hos Polismyndigheten finns i polisdatalagen (2010:361). Enligt 2 kap. 8 § andra stycket polisdatalagen får personuppgifter behandlas bl.a. när det är nödvändigt för att tillhandahålla information till andra än riksdagen och regeringen – exempelvis kommuner – i den utsträckning skyldighet att lämna uppgifter följer av lag eller förordning. För behandling av personuppgifter i belastnings- eller misstankeregistret gäller i stället lagen (1998:620) om belastningsregister respektive lagen (1998:621) om misstankeregister. Enligt 2 § 4 lagen om belastnings-

• Sida 71
•  Original

register ska belastningsregistret föras för att bl.a. ge information om sådana belastningsuppgifter som behövs i verksamhet hos Polismyndigheten och andra myndigheter vid sådan lämplighetsprövning, tillståndsprövning eller annan prövning som anges i författning. Misstankeregistret ska enligt 2 § 3 lagen om misstankeregister föras för att bl.a. underlätta tillgången till sådana uppgifter om skälig misstanke om brott som behövs i verksamhet hos Polismyndigheten och andra myndigheter vid sådan lämplighetsprövning, tillståndsprövning eller annan prövning som anges i författning.

För behandling av personuppgifter hos Tullverket finns särskilda bestämmelser i lagen (2001:185) om behandling av uppgifter i Tullverkets verksamhet. Enligt 1 kap. 5 § andra stycket får uppgifter behandlas för att tillhandahålla information i den utsträckning som en skyldighet att lämna uppgifterna följer av lag eller förordning. Det kan inte uteslutas att Tullverket bedömer att yttrandet bör grunda sig på personuppgifter som förekommer i myndighetens brottsbekämpande verksamhet. Särskilda bestämmelser om behandling av sådana personuppgifter finns i tullbrottsdatalagen (2017:447). Av 2 kap. 6 § andra stycket följer att personuppgifter får behandlas om det är nödvändigt för att tillhandahålla information till riksdagen och regeringen samt, i den utsträckning skyldighet att lämna uppgifter följer av lag eller förordning, till andra.

Regeringen bedömer att den personuppgiftsbehandling som behöver göras hos Polismyndigheten och Tullverket är laglig då den har stöd i de speciallagstiftningar som gäller för dessa myndigheters verksamhet.

Handläggningsfrist

Med anledning av tjänstedirektivets krav i fråga om förfarandena och formaliteterna för tillståndsgivningen måste det säkerställas att tillståndsförfarandet fullgörs inom rimlig tid och att de tidsfrister inom vilka tillståndsmyndigheten måste agera fastställs och offentliggörs. En bestämmelse måste därför införas som fastställer den yttersta tidsgräns inom vilken tid en kommun ska fatta beslut i ett tillståndsärende. En sådan bestämmelse bör införas i förordning, jfr 8 kap. 10 § alkohollagen och 5 § alkoholförordningen (2010:1636).

Eftersom lämplighetsprövningen av sökanden utgör själva grunden för tillståndsförfarandet är det nödvändigt att en förhandsprövning görs och att det inte är möjligt att låta tjänstedirektivets mekanism med tyst beviljande medföra att tillstånd medges automatiskt efter viss tid, utan någon som helst prövning (jfr prop. 2008/09:187 s. 98).

Information

Regeringen bedömer att det för att förenkla för den som vill ansöka om tillstånd är viktigt att det är tydligt vilka krav som ställs i lagen och i anslutande föreskrifter till lagen. Det underlättar också för kommunen om den som ansöker om tillstånd har kunskap om gällande regler. Att kommunen ger sådan information ökar också förutsebarheten för den som har tillstånd. Informationsskyldigheten kan fullgöras genom information på kommunens webbplats och genom kontakter mellan kommunen och enskilda som överväger att ansöka om ett tillstånd.

• Sida 72
•  Original

Utredningen föreslår, med 8 kap. 9 § alkohollagen som förebild, att kommunen även ska ta fram riktlinjer för tillämpningen av den nya lagen och anslutande föreskrifter i kommunen. Skälet till regleringen om kommunala riktlinjer i alkohollagen är att den lagen ger ett visst utrymme till lokal anpassning av när och var servering av alkoholdrycker ska tillåtas i kommunen (se prop. 2009/10:125 s. 94). Något motsvarande utrymme ges inte i lagen om tobak och liknande produkter. Regeringen anser att det är ofrånkomligt att variationerna mellan kommunernas riktlinjer skulle bli stora. Det är också oklart vilken rättslig status sådana riktlinjer skulle ha (jfr Lagrådets yttrande i prop. 2009/10:125). Regeringen anser därför att det inte ska införas bestämmelser om kommunala riktlinjer i den nya lagen.

Folkhälsomyndigheten och länsstyrelserna får en viktig roll när det gäller att lämna information och råd om de nya bestämmelserna till kommunerna (se även avsnitt 23).

8.7. Regler för den tillståndspliktiga partihandeln

Regeringens förslag: Tobaksvaror som till följd av felaktig märkning inte får tillhandahållas konsumenter på marknaden ska inte heller få tillhandahållas detaljhandlare.

Den som bedriver partihandel med tobaksvaror ska endast få sälja sådana varor till den som har tillstånd att bedriva partihandel eller detaljhandel med sådana varor. Säljaren ska förvissa sig om att köparen har sådant tillstånd.

En partihandlare som tillhandahåller tobaksvaror för försäljning ska ge sin personal den information och det stöd som behövs för att personalen ska kunna följa den nya lagen och anslutande föreskrifter.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ungefär hälften av remissinstanserna tillstyrker förslaget. Swedish Match anför att det inte är rimligt att ansvaret för kontroll av tillstånd åligger leverantören vid varje givet leveranstillfälle.

Skälen för regeringens förslag: Tobakslagens nuvarande bestämmelser om försäljning avser i stor utsträckning försäljning till konsument, dvs. detaljhandel. Regeringen föreslår inte några genomgripande förändringar av detta regelverk. Införandet av en tillståndsplikt för partihandel med tobaksvaror motiverar emellertid en anpassning av vissa försäljningsbestämmelser. Inom detaljhandeln råder i dag förbud mot att tillhandahålla tobaksvaror eller örtprodukter för rökning till konsumenter på marknaden om förpackningen saknar eller har uppenbart oriktiga hälsovarningar (se 11 § tobakslagen). Regeringen föreslår att förbudet mot att tillhandahålla konsumenter varor också ska gälla när bristerna i märkningen avser identitets- och säkerhetsmärkningar, se avsnitt 12.1.

Regeringen ser inga principiella eller praktiska skäl för att det nuvarande och föreslagna förbudet ska vara begränsat till detaljistledet. En enhetlig reglering av försäljningen, dvs. även partihandeln, kan antas öka förutsättningarna för att endast korrekt märkta förpackningar når slutkonsumenten. Därför föreslås att tobaksvaror som på grund av bristfällig

• Sida 73
•  Original

eller felaktig märkning inte får tillhandahållas konsumenter inte heller ska få tillhandahållas detaljhandlare.

Som en naturlig konsekvens av den föreslagna tillståndsplikten för partihandel är det också befogat att i den nya lagen införa en bestämmelse som föreskriver att den som bedriver sådan handel får sälja tobaksvaror endast till den som har tillstånd till partihandel eller detaljhandel. Denna skyldighet bör förenas med ett krav för säljaren att förvissa sig om att köparen har rätt att sälja tobaksvarorna vidare. I allmänhet borde det räcka att partihandlaren begär en kopia av tillståndsbeslutet. Kravet innebär inte någon generell skyldighet att vid varje transaktionstillfälle kontrollera mottagarens rätt att sälja varorna vidare. Om en initial kontroll har gjorts av mottagarens tillstånd bör partihandlaren kunna förlita sig på detta, i vart fall om det är fråga om en mottagare som partihandlaren har regelbundna leveranser till.

Enligt 12 d § tobakslagen ska en näringsidkare som tillhandahåller tobaksvaror för försäljning till konsument ge personalen den information och det stöd som behövs för att personalen ska kunna följa tobakslagen och anslutande föreskrifter. Det är rimligt och konsekvent att en partihandlare ges en motsvarande informationsskyldighet gentemot sin personal. Därför föreslås att den informationsskyldighet som i dag är begränsad till detaljistledet ska utvidgas till att omfatta alla näringsidkare som tillhandahåller tobaksvaror, dvs. även partihandlare.

Tobakslagen innehåller vidare bestämmelser om åldersgräns vid försäljning, se 12 § första och andra stycket. Bestämmelserna har en generell utformning och gäller all försäljning eller allt utlämnande i näringsverksamhet. Bestämmelsen omfattar sålunda till sin lydelse även partihandeln. Regeringen föreslår inte någon förändring i detta avseende.

Vid detaljhandel ska tobaksvaror tillhandahållas på ett sådant sätt att det går att kontrollera mottagarens ålder, se 12 a § tobakslagen. Regeringen bedömer att regleringen saknar större praktisk betydelse vid partihandelsförsäljning, varför någon utvidgning av bestämmelsens tillämpningsområde inte föreslås.

Tobakslagen innehåller i 12 b § ett förbud mot styckförsäljning av cigaretter till konsumenter. Regeringen bedömer att det saknas skäl att utvidga det förbudet till att omfatta försäljning inom partihandeln.

I tobakslagen finns en bestämmelse som föreskriver att det på de försäljningsställen där det bedrivs detaljhandel med tobaksvaror ska finnas en tydlig och klart synbar skylt med information om förbudet mot att sälja eller lämna ut sådana varor till den som inte har fyllt 18 år, se 12 § tredje stycket. Ett tillstånd till partihandel behöver inte vara knutet till en viss plats, till skillnad från ett tillstånd till detaljhandel Av den anledningen föreslås inte att kravet på skyltning ska utvidgas till att gälla även för partihandeln.

• Sida 74
•  Original

8.8. Särskilda bestämmelser vid förändringar i tillståndspliktig verksamhet

Regeringens förslag: Om den som har försäljningstillstånd har avlidit eller fått förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken med uppdrag som omfattar rörelsen, och dödsboet eller förvaltaren vill fortsätta rörelsen ska anmälan göras hos kommunen. Anmälan ska ha kommit in senast två månader efter dödsfallet eller beslutet om förvaltare. Har anmälan inte kommit in inom denna tid ska tillståndet upphöra att gälla.

Ett försäljningstillstånd ska upphöra att gälla om tillståndshavaren försätts i konkurs. Vill konkursboet fortsätta rörelsen ska en ny ansökan göras hos kommunen. Kommunen ska behandla en sådan ansökan med förtur.

Om den som har tillstånd till detaljhandel överlåter rörelsen ska även lagret av tobaksvaror kunna ingå i överlåtelsen, om förvärvaren har tillstånd till detaljhandel.

Ett konkurs- eller dödsbo eller, i fråga om utmätt egendom, Kronofogdemyndigheten ska trots bestämmelserna i lagen få sälja tobaksvaror till den som har försäljningstillstånd till handel med sådana varor. Motsvarande ska gälla när en verksamhet måste avvecklas till följd av att tillståndet har återkallats.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ungefär hälften av remissinstanserna tillstyrker förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Detalj- eller partihandel med tobaksvaror ska som huvudregel få bedrivas endast av den som har ansökt om och beviljats tillstånd till sådan handel. En förutsättning för att beviljas ett sådant tillstånd är att sökanden med hänsyn till sina personliga och ekonomiska förhållanden samt omständigheterna i övrigt bedöms vara lämplig att utöva verksamheten samt att verksamheten kommer att drivas i enlighet med lagens krav. Ur ett principiellt perspektiv saknas det enligt regeringen anledning att möjliggöra undantag från dessa grundläggande krav. Det finns dock ett antal situationer där ett ovillkorligt tillståndskrav skulle leda till orimliga praktiska konsekvenser. Det är fråga om situationen när tillståndshavaren på ett eller annat sätt har förlorat rådigheten över verksamheten. Så är fallet t.ex. när tillståndshavaren försatts i konkurs eller fått en förvaltare utsedd för sig enligt föräldrabalken. Motsvarande läge inträder när tillståndshavaren har avlidit. Även i vissa andra fall, t.ex. när en tillståndshavare fått sitt försäljningstillstånd återkallat eller när tobaksvaror har utmätts för tillståndshavarens skulder, bedömer regeringen att det kan vara praktiskt motiverat att göra avkall på tillståndskravet.

Därför föreslår regeringen att en rörelse som innefattar tobaksförsäljning ska kunna drivas vidare, i vart fall under en begränsad tid, även om tillståndshavaren avlider eller får en förvaltare utsedd för sig enligt föräldrabalken. Det är alltså fråga om situationer som kan uppkomma mer eller mindre oförutsett och där de ekonomiska konsekvenserna av ett avbrott i verksamheten kan bli mycket stora. Dödsboet eller förvaltaren bör i dessa fall ges en skälig frist för att göra nödvändiga överväganden i fråga om

• Sida 75
•  Original

rörelsens fortsatta drift. En motsvarande reglering finns i fråga om serveringstillstånd i 9 kap. 12 § alkohollagen. Enligt den bestämmelsen är fristen två månader. Det framstår som lämpligt att tillämpa samma frist i nu aktuella fall. Om en anmälan om fortsatt drift inte inkommer inom denna tid bör emellertid tillståndet upphöra att gälla. Om en anmälan kommer in, fortsätter dödsboet eller förvaltaren att driva den tillståndspliktiga verksamheten. I likhet med all övrig sådan verksamhet kan tillståndet komma att återkallas om kraven för tillståndet inte följs löpande, se avsnitt 8.9.

Om en tillståndshavare försätts i konkurs framstår det som rimligt att tillståndet upphör att gälla omedelbart. Detta bör framgå av lag (jfr 9 kap. 12 § andra stycket alkohollagen). Även ett konkursbo bör, liksom en förvaltare enligt föräldrabalken och dödsbon, ha möjlighet att fortsätta rörelsen. I det fallet bedömer regeringen dock inte att ett avsteg från tillståndskravet är motiverat. Det är svårt att tänka sig situationen att bolaget i konkurs ska kunna driva en rörelse vidare, medan det i så fall är mer troligt att konkursboet vill fortsätta försäljningen av tobaksvaror. I en sådan situation ska det krävas att en ny ansökan om försäljningstillstånd görs hos kommunen. För att begränsa de ekonomiska konsekvenser som ett avbrott i försäljningen kan tänkas medföra bör en sådan ansökan behandlas med förtur.

Det finns också anledning att särskilt reglera den situationen att en rörelse som innefattar detaljhandel med tobaksvaror överlåts. Ett tillstånd till detaljhandel innefattar endast en rätt att sälja tobaksvaror till konsument. Det framstår som motiverat att man vid företagsöverlåtelse ska få sälja hela rörelsen, dvs. även sitt lager av tobaksvaror, till efterträdaren utan särskilt tillstånd till partihandel. En förutsättning bör dock vara att efterträdaren har tillstånd till detaljhandel med tobaksvaror. Därigenom säkerställs att den fortsatta omsättningen av varorna sker inom ramen för den kontrollerade tobakshandeln. En partihandlares tillstånd har inte motsvarande begränsning, vilket innebär att denne redan genom partihandelstillståndet har samma möjlighet att i samband med en överlåtelse av verksamheten också överlåta lagret.

Slutligen bedömer regeringen att det ska vara möjligt för konkurs- eller dödsbo eller, i fråga om utmätt egendom, Kronofogdemyndigheten att – utan tillstånd – sälja tobaksvaror till en näringsidkare som ett led i att verksamheten avvecklas. En förutsättning för att försäljning ska vara tillåten ska här vara att köparen har tillstånd till antingen detalj- eller partihandel med tobaksvaror. Motsvarande bör gälla när en verksamhet måste avvecklas till följd av att tillståndet har återkallats. En näringsidkare som avser att upphöra med tillståndspliktig handel med tobaksvaror ska anmäla detta till kommunen som då ska återkalla tillståndet. Först när så har skett ska näringsidkaren ha rätt att sälja de tobaksvaror som finns i lager.

• Sida 76
•  Original

8.9. Återkallelse av försäljningstillstånd

Regeringens förslag: Den nuvarande möjligheten för kommunen att meddela en näringsidkare försäljningsförbud ska tas bort. I stället ska kommunen få återkalla ett meddelat tillstånd om

1. tillståndet inte längre utnyttjas,

2. tillståndshavaren inte uppfyller de krav som gällde för tillståndets meddelande,

3. det med tillståndshavarens vetskap har förekommit brottslig verksamhet på försäljningsstället, eller i anslutning till detta, eller annars inom den tillståndspliktiga verksamheten utan att tillståndshavaren har ingripit, eller

4. tillståndshavaren har tilldelats varning utan att de förhållanden som föranlett varningen har rättats till.

Kommunen ska, i stället för att återkalla tillståndet, kunna få meddela tillståndshavaren en varning, om varning kan anses vara en tillräckligt ingripande åtgärd. En varning ska också kunna få meddelas vid allvarliga eller upprepade överträdelser av bestämmelserna i lagen eller anslutande föreskrifter.

Vad som framkommit genom kontrollköp ska inte få utgöra grund för kommunen att återkalla tillståndet eller meddela en varning.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ungefär hälften av remissinstanserna tillstyrker förslaget. Ett par kommuner framför att möjligheten till erinran bör införas i regleringen av sanktioner. Konkurrensverket påpekar risken för konkurrensnackdelar vid återkallelse av försäljningstillstånd. Ett tiotal instanser avstyrker förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Som en följd av införandet av tillståndsplikt för tobaksförsäljning föreslår regeringen att kommunens nuvarande möjlighet att meddela försäljningsförbud tas bort. I stället föreslås en möjlighet att återkalla tillståndet. Återkallelse av tillståndet bör kunna komma i fråga inte bara vid överträdelser av den nya lagen utan också om det visar sig att det finns brister hos en tillståndshavare som är av sådant slag att de skulle utgöra hinder mot att meddela tillstånd. Detsamma gäller naturligtvis om bristen fanns redan vid tillståndsgivningen, men uppdagas senare.

Eftersom försäljningen är knuten till tillståndet kan detta också återkallas när tillståndet inte längre utnyttjas. Som anges i avsnitt 8.6 har en tillståndsgivare en skyldighet att anmäla ändrade uppgifter till kommunen. Återkallelse får också ske om tillståndshavaren inte uppfyller de krav som gällde för tillståndets meddelande, dvs. inte längre bedöms vara lämplig för att bedriva tobaksförsäljning. Därutöver får återkallelse ske om det med tillståndshavarens vetskap har förekommit brottslig verksamhet på försäljningsstället, eller i anslutning till detta, eller annars inom den tillståndspliktiga verksamheten utan att tillståndshavaren har ingripit.

I den mån en återkallelse bedöms vara alltför ingripande, ska de nuvarande möjligheterna att meddela varning användas. I de fall tillståndshavaren har tilldelats varning utan att de förhållanden som föranlett varningen har rättats till får dock tillståndet återkallas.

• Sida 77
•  Original

Möjligheten i 22 a § tobakslagen för kommunen att genomföra kontrollköp kommer att föras över till den nya lagen. Nuvarande bestämmelse i 22 b § tobakslagen om att det som framkommit vid kontrollköp inte får utgöra grund för kommunen att meddela administrativa sanktioner ska dock anpassas till det nya systemet med tillståndskrav för tobaksförsäljning. Regeringen föreslår därför, i linje med de uttalanden som görs i prop. 2013/4:56 s. 20 f., att vad som framkommit genom kontrollköp inte ska få utgöra grund för kommunen att återkalla tillståndet eller meddela en varning.

Som anges i avsnitt 8.1 bedömer regeringen att en tillståndsplikt har sådana fördelar att det överväger intrånget i näringsfriheten och de konkurrensnackdelar som systemet innebär för näringsidkare som nekas tillstånd. Konkurrensverket invänder att även återkallelse av ett tillstånd kan innebära stora konkurrensnackdelar. Regeringen konstaterar dock att grunderna för återkallelse i huvudsak avser att träffa sådana verksamheter som kan vara skadliga för konkurrensen bland seriösa aktörer. Risken för att möjligheten att återkalla tillstånd skulle medföra allvarliga ingrepp i näringsfriheten är därför begränsade. Till skillnad från dagens system där kommunen har möjlighet att förbjuda tobaksförsäljning vid allvarliga eller upprepade överträdelser, specificeras nu tydligt på vilka grunder som återkallelse kan ske. Syftet är att skapa bättre förutsebarhet och mer likartad rättstillämpning, vilket stärker näringsidkarnas rättssäkerhet.

8.10. Gränsöverskridande distansförsäljning av tobaksvaror ska registreras

Regeringens förslag: Gränsöverskridande distansförsäljning av tobaksvaror till Sverige ska registreras hos Folkhälsomyndigheten, som skyndsamt efter en registrering ska bekräfta denna. Försäljning ska inte få bedrivas förrän näringsidkaren har fått registreringen bekräftad.

Till registreringen ska egenkontrollprogram lämnas in till Folkhälsomyndigheten. Detsamma gäller de övriga uppgifter som behövs för Folkhälsomyndighetens tillsyn. Ändrade uppgifter ska utan dröjsmål anmälas till Folkhälsomyndigheten.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår ingen särskild reglering för gränsöverskridande distansförsäljning av tobaksvaror utan föreslår att all detaljhandel med tobaksvaror ska vara tillståndspliktig.

Remissinstanserna: Folkhälsomyndigheten anför att det finns påtagliga svårigheter med att utöva tillsyn över regelefterlevnaden vid gränsöverskridande distansförsäljning. Det saknas klargörande regler kring vilken typ av distanshandel, inhemsk eller gränsöverskridande, som kan ges tillstånd enligt lagen. För den verksamhet som möjligen inte uppfyller förutsättningar för tillstånd, men som kan antas vara tillåten, ges inte någon klarhet kring hur den typen av verksamhet ska kunna bedrivas i enlighet med tobaksproduktdirektivets regler. Folkhälsomyndigheten

• Sida 78
•  Original

föreslår att myndigheten ska ansvara för registrering av anmälningar av gränsöverskridande distansförsäljning.

Skälen för regeringens förslag: Med gränsöverskridande distansförsäljning avses enligt 1 kap. 3 § den föreslagna lagen försäljning där, vid tidpunkten för beställningen av varan eller produkten, konsumenten finns i Sverige och återförsäljningsstället i ett annat land, eller där återförsäljningsstället finns i Sverige och konsumenten i en annan medlemsstat. Enligt artikel 18 i tobaksproduktdirektivet måste medlemsstater som inte förbjuder gränsöverskridande distansförsäljning av tobaksvaror införa en registreringsskyldighet för sådan försäljning.

Registreringsskyldigheten i artikel 18 omfattar således både detaljhandlare som är etablerade i Sverige och som säljer tobaksvaror till konsumenter i en annan medlemsstat och detaljhandlare som är etablerade i en annan medlemsstat eller ett tredjeland och som säljer tobaksvaror till konsumenter i Sverige.

Gränsöverskridande distansförsäljning av tobaksvaror är inte förbjuden i Sverige. Regeringen bedömde i propositionen Åtgärder för ökad folkhälsa på tobaksområdet – genomförandet av EU:s tobaksproduktdirektiv (prop. 2015/16:82 s. 49 f.) att det inte var lämpligt eller ändamålsenligt att införa ett sådant förbud. Regeringen finner inte i nuläget skäl att frångå de bedömningar som gjorts tidigare och föreslår därför inte att gränsöverskridande distansförsäljning ska förbjudas. Kravet på registreringsskyldighet ska därför kvarstå.

Utredningen anför att registreringsskyldigheten i direktivet uppfylls genom kravet på tillstånd och föreslår därför ingen särskild bestämmelse om gränsöverskridande distansförsäljning. Regeringen instämmer i detta vad gäller detaljhandlare som bedriver gränsöverskridande distansförsäljning av tobaksvaror från Sverige. Sådana har rimligtvis säte eller i vart fall fast driftställe för näringsverksamhet i landet och omfattas därför av kravet på tillstånd. Eftersom regeringen föreslår att detaljhandlare som saknar säte eller fast driftställe för näringsverksamhet i landet inte ska omfattas av tillståndskravet, måste den nuvarande anmälningsskyldigheten föras över till den nya lagen vad gäller dessa aktörer för att artikel 18 även fortsättningsvis ska vara uppfylld. Ordet ”anmält” ska dock ersättas med ”registrerat” för att stämma bättre överens med artikel 18, se även 21 § lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare och prop. 2016/17:132 s. 51.

Enligt 12 c § tobakslagen ska anmälan om tobaksförsäljning göras till den kommun där försäljningen ska ske. Vid gränsöverskridande distansförsäljning av tobaksvaror från ett annat land är det svårt att på förhand avgöra i vilken kommun försäljningen ska ske. Näringsidkare som omfattas av registreringskravet saknar säte eller fast driftställe för näringsverksamhet i landet. Registreringen kan därför inte heller ske till någon kommun som företaget har anknytning till. Regeringen anser därför att det är mest praktiskt och förutsebart att registreringarna görs till en statlig aktör med nationellt ansvar. Enligt lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare ska registrering av gränsöverskridande distansförsäljning av sådana produkter göras till Folkhälsomyndigheten. Regeringen anser att det är lämpligt med samma lösning för tobaksvaror. För att uppfylla direktivets krav ska det föras in i den nya lagen att försäljning inte får påbörjas förrän näringsidkaren har fått registreringen

• Sida 79
•  Original

bekräftad. Folkhälsomyndigheten ska skyndsamt efter en registrering bekräfta denna.

Det nuvarande kravet på egenkontroll vid gränsöverskridande distansförsäljning samt skyldighet att anmäla ändrade uppgifter ska föras över till den nya lagen. Som en följd av att Folkhälsomyndigheten övertar kommunens ansvar ska egenkontrollprogram och övriga uppgifter som behövs för tillsynen samt anmälan om ändrade uppgifter lämnas in till myndigheten. Straffansvaret för den som bryter mot skyldigheten att registrera gränsöverskridande distansförsäljning förs över från tobakslagen, se även avsnitt 16.

9. Möjligheten att marknadsföra tobaksvaror begränsas och självbetjäning förbjuds

Regeringens förslag: Marknadsföring i form av kommersiella meddelanden för tobaksvaror inne på försäljningsställen ska vara förbjuden. Marknadsföring i form av uppvisande av tobaksförpackningar inne på försäljningsställen samt varu- och prislistor ska vara tillåten, om den inte är påträngande, uppsökande eller uppmanar till bruk av tobak.

Marknadsföring i form av kommersiella meddelanden för tobaksvaror som inte är påträngande, uppsökande eller uppmanar till bruk av tobak ska vara tillåten inne i specialbutiker för tobaksvaror.

Tobaksförpackningar, varu- och prislistor och andra kommersiella meddelanden ska placeras så att de inte är synliga från utsidan av ett försäljningsställe.

Tobaksvaror som säljs till konsumenter ska inte få tillhandahållas så att kunden får tillgång till varorna före betalning (förbud mot självbetjäning). Förbudet ska inte gälla i specialbutiker för tobaksvaror.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela närmare föreskrifter om hur varu- och prislistor ska utformas och vilka uppgifter sådana listor ska få innehålla.

Regeringens bedömning: Det bör inte införas ett exponeringsförbud för tobaksvaror. Försäljning av tobaksvaror i varuautomater bör inte förbjudas.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens.

Utredningen föreslog också att det ska vara förbjudet att förvara tobaksvaror och deras förpackningar synligt för kunder på försäljningsställen (s.k. exponeringsförbud).

Remissinstanserna: Knappt hälften av remissinstanserna tillstyrker förslaget. Flera av dessa efterfrågar ytterligare åtstramningar. T.ex. föreslår bland andra Cancerfonden, IOGT-NTO, Sveriges Tandläkarförbund,

Svenska Läkaresällskapet, Läkareförbundet, Tobaksfakta, Yrkesföreningar mot Tobak och Läkare mot Tobak att exponeringsförbudet även

• Sida 80
•  Original

ska gälla tobaksrelaterade varor såsom e-cigaretter. Folkhälsomyndigheten tillstyrker förslaget i stort, men menar att det kräver informationsinsatser, samt att lagen bör omformuleras till en förbudstext. Vidare delar

Patent- och registreringsverket utredningens bedömning att förslaget inte strider mot varumärkesrätten.

Ett 30-tal instanser avstyrker förslaget, däribland EMAB, Svensk handel och British American Tobacco.

Flera instanser så som Svensk Bensinhandel, Svensk Handel, Tobaksleverantörsföreningen, Svensk dagligvaruhandel och Marknadsförbundet framför att konsekvensanalysen är bristfällig, i synnerhet när det gäller små butiker. Vidare framhåller ett flertal instanser risken för ökad illegal handel samt piratkopiering, närmare bestämt JTI Sweden, Phillip Morris,

Skruf, Svensk Handel, Svensk Servicehandel & Fast Food, Tobaksleverantörsföreningen, SACG samt ISDP.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Nuvarande regler om marknadsföring av tobaksvaror

I 14 § tobakslagen (1993:581) finns reglering om marknadsföring av tobaksvaror som riktar sig till konsumenter. Med marknadsföring avses samma sak som i 3 § marknadsföringslagen (2008:486), dvs. reklam och andra åtgärder i näringsverksamhet som är ägnade att främja avsättningen av och tillgången till produkter inbegripet en näringsidkares handlande, underlåtenhet eller någon annan åtgärd eller beteende i övrigt före, under eller efter försäljning eller leverans av produkter till konsumenter eller näringsidkare. Även själva saluhållandet av en vara omfattas av begreppet marknadsföring, även om saluförandet är rent passivt (se prop. 1975/76:34 s. 124). Bestämmelserna i tobakslagen bygger delvis på Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/33/EG av den 26 maj 2003 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om reklam för och sponsring till förmån för tobaksvaror. Av detta direktiv framgår bl.a. att all reklam för tobaksvaror riktad mot konsumenter i tidningar, andra tryckta publikationer, radiosändningar och i informationssamhällets tjänster ska vara förbjuden. Med reklam avses enligt artikel 2 b i direktivet varje form av kommersiella meddelanden vars syfte eller direkta eller indirekta verkan är att främja en tobaksvara.

I 14 § första stycket tobakslagen finns förbud mot kommersiella annonser för tobaksvaror i skrifter som omfattas av tryckfrihetsförordningen (TF), i ljudradio- eller tv-program eller tv-sändningar som omfattas av radio-_och_tv-lagen (2010:696) och i andra överföringar eller tekniska upptagningar på vilka yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) är tillämplig.

Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/13/EU av den 10 mars 2010 om samordning av vissa bestämmelser som fastställs i medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster (det s.k. AV-direktivet) är till största delen genomfört i radio-_och_tv-lagen. AV-direktivet är för närvarande föremål för omförhandling. Enligt kommissionens förslag ska det utvidgas till att också omfatta s.k. videodelningsplattformar där tjänsteleverantörerna inte har redaktionellt ansvar men kontrollerar hur innehållet organiseras.

• Sida 81
•  Original

Beroende på slutlig utformning av direktivet kan förbudet mot kommersiella annonser för tobaksvaror eventuellt utökas. Regeringen avser att under våren 2018 ge en särskild utredare i uppdrag att bl.a. analysera vilka författningsändringar som krävs med anledning av det reviderade direktivet.

Även annan marknadsföring av tobaksvaror till konsumenter än sådana kommersiella annonser är enligt 14 § andra stycket tobakslagen förbjuden. Det innebär att även kommersiella annonser utanför TF:s och YGL:s tillämpningsområde är förbjudna. Exempel på annan marknadsföring som är förbjuden är gratisutdelning av tobaksvaror eller varuprover till konsumenter, PR-material, liksom säljfrämjande åtgärder mot konsumenter i form av t.ex. rabatter, prissubventioner, gåvor, premier eller möjlighet att delta i reklamtävlingar och spel (se prop. 2004/05:118 s. 59).

Från marknadsföringsförbudet görs i 14 § andra stycket tobakslagen tre undantag. Förutom förbudet mot kommersiella annonser i medier som skyddas av TF och YGL, är det tillåtet med marknadsföring i grundlagsskyddade tryckta skrifter, överföringar och tekniska upptagningar.

Som anges ovan omfattas även själva saluhållandet av en vara av begreppet marknadsföring. För att inte i praktiken omöjliggöra försäljning av tobaksvaror finns ett undantag från marknadsföringsförbudet för sådan marknadsföring som endast består i att tillhandahålla tobaksvaror för försäljning.

Marknadsföring i form av kommersiella meddelanden inne på försäljningsställen är också tillåten, under förutsättning att marknadsföringen inte är påträngande, uppsökande eller uppmanar till bruk av tobak. Skälet är att sådan marknadsföring från tobaksköparens synpunkt kan fylla en informativ funktion. Det har även ansetts rimligt att inte helt hindra en varumärkeshavare från att utnyttja varumärket. Som exempel anges i förarbetena att neutral information om att man säljer tobaksvaror måste godtas, liksom varu- och prislistor och liknande kommersiella meddelanden som endast fyller funktionen att göra det möjligt för konsumenter att skilja mellan olika tobaksvaror. Vidare tillåts reklamskyltar av måttfull karaktär och diskreta logotyper på exempelvis kyldiskar för snusförpackningar (a. prop. s. 36–37 och 59). Uppvisandet av en tobaksvara anses vara ett kommersiellt meddelande.

Möjligheten att marknadsföra tobaksvaror ska begränsas

En konsekvens av att tobaksförpackningar och deras varumärken förvaras synliga på försäljningsställen är att försäljningsställenas kunder inte kan undvika kommersiella meddelanden samt förpackningarnas reklameffekt. Detta gäller oavsett om kunderna är tobakskonsumenter eller inte. Exponering för tobaksvaror i butiker har bl.a. befunnits öka sannolikheten för att vara rökare, att röka fler cigaretter, ökad mottaglighet för rökning samt svårigheter att sluta röka. Även barn och ungdomar, som på grund av 18-årsgränsen inte får köpa tobaksvaror, påverkas av kommersiella meddelanden och de synliga förpackningarnas reklameffekt. Forskningen har kunnat visa att ett marknadsförings- och exponeringsförbud på försäljningsställena kan minska ungdomars exponering för tobaksprodukter och påverka deras uppfattning av tobaks-

• Sida 82
•  Original

märken. Ungdomar som ofta besöker försäljningsställen med en utbredd marknadsföring har upp till dubbelt så stor risk att börja röka jämfört med andra.

Mot denna bakgrund konstaterar utredningen att det finns skäl att införa exponeringsförbud för tobaksvaror i Sverige. Utredningen föreslog därför ett förbud mot att förvara tobaksvaror och förpackningar synliga för kunder och ett förbud mot andra kommersiella meddelanden för tobaksvaror, med undantag för neutrala varu- och prislistor.

Knappt hälften av remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag. En stor del av dessa tillstyrker förslaget men efterfrågar ytterligare åtstramningar. Till exempel föreslår bland andra Cancerfonden, IOGT-

NTO, Sveriges Tandläkarförbund, Svenska Läkaresällskapet, Läkarförbundet, Tobaksfakta, Yrkesföreningar mot Tobak och Läkare mot Tobak att exponeringsförbudet även ska gälla tobaksrelaterade varor såsom e-cigaretter.

Företrädare för branschen och näringslivet riktar kritik mot utredningens förslag och anser bland annat att förslaget är oproportionerligt och innebär försämrad konsumentinformation. Enligt Svensk Handel skulle införandet av ett exponeringsförbud slå hårt mot små butiker, särskilt på landsbygden. Flera instanser så som Svensk Bensinhandel,

Svensk Handel, Tobaksleverantörsföreningen, Svensk dagligvaruhandel och Marknadsförbundet framför att konsekvensanalysen är bristfällig, i synnerhet gällande små butiker. Svensk dagligvaruhandel framför att det med anledning av införandet av tobaksproduktdirektivet finns anledning att utvärdera denna lagstiftning innan ytterligare lagstiftning införs.

Utredningen överväger som alternativ till ett exponeringsförbud att som ett första steg mot ytterligare marknadsföringsrestriktioner endast förbjuda kommersiella meddelanden inne på försäljningsställen och låta möjligheten att exponera tobaksförpackningar vara kvar. Ett argument för en sådan lösning är att konsumenten fortfarande skulle ha större möjligheter att orientera sig när det gäller varuutbud och priser. Den skulle också minska reklameffekten genom att ta bort de mer kvalificerade kommersiella meddelandena på försäljningsställen.

Utredningen anser dock att en sådan lösning inte är tillräcklig för att bidra till avnormaliseringen av tobaksbruket. Exponeringen av tobaksförpackningar på försäljningsställen skulle fortfarande innebära en viss reklameffekt, både för de kunder som redan är tobakskonsumenter och för de kunder som inte använder tobak.

I denna proposition lämnar regeringen flera förslag som kan bidra till ett minskat tobaksbruk. Tillsammans med de förändringar som redan införts i samband med genomförandet av tobaksproduktdirektivet innebär det att en omfattande reglering på tobaksområdet införs på kort tid. Regeringen gör därför bedömningen att det i detta skede är mer lämpligt att införa förbud mot kommersiella meddelanden på försäljningsställen, med undantag för uppvisandet av tobaksförpackningar och varu- och prislistor, samt att behålla kravet på att den tillåtna marknadsföringen inte får vara uppsökande, påträngande eller uppmana till bruk av tobak.

Regeringen bedömer att det för närvarande är en tillräcklig åtgärd för att skydda konsumenter från att exponeras från marknadsföring av tobaksvaror samtidigt som det fortfarande finns möjligheter att orientera sig när det gäller varuutbud och priser. Regeringen avser dock att följa

• Sida 83
•  Original

utvecklingen. Om de föreslagna marknadsföringsbegränsningarna skulle visa sig vara otillräckliga, kan regeringen återkomma i frågan.

Det införs förbud mot vissa kommersiella meddelanden inne på försäljningsställen och förbud mot självbetjäning

Regeringen föreslår alltså att möjligheten att inne på försäljningsställen marknadsföra tobaksvaror genom kommersiella meddelanden tas bort. Undantag gäller för specialbutiker för tobaksvaror, se nedan. Detta innebär att det exempelvis inte får finnas reklamskyltar eller logotyper på kyldiskar för snusförpackningar. Tobaksförpackningar får dock även fortsättningsvis visas upp och förvaras synligt inne på försäljningsställen. Sådan marknadsföring får inte utformas på ett sådant sätt att den är påträngande, uppsökande eller uppmanar till bruk av tobak. Den nuvarande praxisen vid bedömning av om ett kommersiellt meddelande uppfyller lagens krav är fortfarande tillämplig. Det borde således vara uteslutet att förvara tobaksförpackningarna på ett sätt som drar till sig uppmärksamheten t.ex. genom att förse förvaringsutrymmen med starka färger, ljud eller ljus. Med hänsyn till förslaget om förbud mot självbetjäning, se nedan, torde det vara uteslutet att förvara tobaksvaror någon annanstans i butiken än i anslutning till kassan. I vart fall kan förvaring på en annan plats anses vara uppsökande.

Marknadsföring som endast består i att tillhandahålla tobaksvaror för försäljning ska även fortsättningsvis vara tillåten. Eftersom undantaget omfattar rent passivt saluhållande (se prop. 1975/76:34 s. 124 och prop. 2004/05/118 s. 33) anser regeringen att det saknas behov av att införa krav på att sådan marknadsföring inte får vara påträngande, uppsökande eller uppmana till bruk av tobak.

De flesta försäljningsställen förvarar regelmässigt tobaksvaror antingen bakom/ovanför kassan eller i varuautomater. Att kunden själv får hämta cigaretter i butiken och ta med sig dem till kassan, dvs. självbetjäning, är ovanligt. Däremot kan snus förvaras i kylskåp ute i butiken där kunden själv kan plocka snusdosor innan han eller hon har betalat för dessa.

Förbudet mot kommersiella meddelanden för tobaksvaror på försäljningsställen samt begränsningarna av på vilket sätt tobaksförpackningar får visas upp, syftar till att begränsa marknadsföringen av tobaksvaror. En person som uppsöker en vanlig butik, dvs. inte en specialbutik för tobaksvaror, och inte har för avsikt att inhandla tobak ska inte behöva bli utsatt för sådan marknadsföring. Åtgärden är särskilt angelägen för att skydda barn och ungdomar. Som konstateras ovan torde förvaring av tobaksvaror inne i butiken anses vara uppsökande och därmed inte vara ett tillåtet tillhandahållande av tobaksvaror. För att uppnå syftet med de begränsningar vad gäller marknadsföring av tobaksvaror som nu föreslås bör även självbetjäning av tobaksvaror vara förbjudet. De begränsningar som föreslås avseende marknadsföring av tobaksvaror på försäljningsställen kompletteras därför, i enlighet med utredningens förslag, med ett förbud mot självbetjäning av tobaksvaror.

Syftet med ovanstående förslag, dvs. att minska tobakskonsumtionen och avnormalisera bruk av tobaksvaror, gör sig gällande med samma styrka oberoende av på vilket slags försäljningsställe som tobaksförpackningarna exponeras. Begränsningen av marknadsföring i form av kom-

• Sida 84
•  Original

mersiella meddelanden och förbudet mot självbetjäning ska därför gälla på alla försäljningsställen. Det innebär att bestämmelserna gäller i dagligvarubutiker, kiosker, bensinstationer, barer, restauranger osv. Vidare bör andra försäljningsställen än de traditionella omfattas av förbudet, t.ex. tillfälliga försäljningsställen i samband med konserter, utställningar och festivaler och försäljningsställen vid arenor. Även s.k. tax free-butiker enligt lagen (1999:445) om exportbutiker omfattas av förbudet.

Utredningen föreslår, som en konsekvens av att kravet på pris- och konsumentinformation måste kunna tillgodoses även vid ett exponeringsförbud av tobaksvaror, att kommersiella meddelanden i form av neutrala varu- och prislistor ska vara tillåten marknadsföring på försäljningsställen. Regeringen föreslår att alla kommersiella meddelanden, förutom uppvisandet av tobaksförpackningar, ska vara förbjudna på försäljningsställen. Det skulle innebära att varu- och prislistor också förbjuds (jfr prop. 2004/05:118 s. 59). Beroende på hur försäljaren väljer att förvara tobaksvarorna kan det finnas behov av att kunna tillhandahålla listor där konsumenten får information om vilka varor som säljs och priset på dessa. Ett undantag för sådan marknadsföring ska därför göras i den nya lagen. Inte heller sådan marknadsföring får vara påträngande, uppsökande eller uppmana till bruk av tobak.

Regeringen instämmer i utredningens bedömning att det är lämpligt att den närmare utformningen av varu- och prislistor regleras i myndighetsföreskrifter. Ett sådant bemyndigande ska därför föras in i lagen.

För att begränsa reklameffekten av exponerade tobaksförpackningar föreslår regeringen att sådana förpackningar samt varu- och prislistor inte ska få placeras så att de är synliga från utsidan av försäljningsstället.

Ett antal remissinstanser har framfört att bestämmelserna om marknadsföring av tobaksvaror och förbud mot självbetjäning av tobaksvaror som utredningen föreslår även bör omfatta andra tobaksrelaterade produkter som t.ex. e-cigaretter. Huruvida bestämmelserna i den nya lagen ska omfatta även andra produkter än tobaksvaror kräver ytterligare analyser. Regeringen utesluter dock inte att det framöver kan finnas anledning att se över behovet av att också reglera marknadsföringen av tobaksrelaterade produkter.

Specialbutiker för tobaksvaror undantas från förbudet mot kommersiella meddelanden samt förbudet mot självbetjäning

Med specialbutiker för tobaksvaror avses försäljningsställen där det enbart säljs tobaksvaror och tillbehör till sådana varor, se avsnitt 7.3. För specialbutiker är försäljning av tobaksvaror kärnområdet för verksamheten. Den föreslagna begränsningen av möjligheten till marknadsföring av tobaksvaror skulle vara ett större ingrepp för sådana försäljningsställen än för försäljningsställen där andra typer av varor utgör en större del av omsättningen. De kunder som besöker specialbutiker för tobak torde vidare göra det av en egen önskan om att köpa tobaksvaror eller få information om sådana varor. Det är alltså fråga om en annan situation än att i det dagliga mötas av exponerade tobaksförpackningar och tobaksreklam i butiker utan en medveten önskan om det. Det finns därför skäl att undanta specialbutiker för tobak från det föreslagna förbudet mot kommersiella meddelanden.

• Sida 85
•  Original

Regeringen föreslår därför att kommersiella meddelanden för tobaksvaror även fortsättningsvis ska vara tillåtna i specialbutiker för tobak. Inte heller i fortsättningen får sådana kommersiella meddelanden vara påträngande, uppsökande eller uppmana till bruk av tobak.

Kommersiella meddelanden i specialbutiker ska placeras så att de inte är synliga från utsidan av försäljningsstället. Specialbutiker kan således inte inrättas i exempelvis förbutiker i stora livsmedelsaffärer eller sådana lokaler i köpcenter där det inte finns väggar som skyddar specialbutiken mot insyn från personer som bara passerar förbi utanför butiken utan att ha för avsikt att besöka den.

Av samma skäl som specialbutiker för tobaksvaror undantas från förbudet mot kommersiella meddelanden ska sådana butiker också vara undantagna från förbudet mot självbetjäning.

Regeringens förslag är förenligt med grundlagarna, Europakonventionen och varumärkesrätten

Regeringen föreslår inget exponeringsförbud. Även i fortsättningen kommer tobaksförpackningar att få förvaras synliga på försäljningsställen. I och med att varumärket får visas behöver därför inte samma övervägningar som utredningen gjort göras när det gäller om åtgärden är förenlig med grundlagarna, Europakonventionen eller varumärkesrätten.

Regeringen föreslår att möjligheten att ha kommersiella meddelanden på försäljningsställen, förutom varu- och prislistor och sådana kommersiella meddelanden som finns på förpackningen till en tobaksvara, ska tas bort. Det kan inte uteslutas att vissa kommersiella meddelanden som träffas av förbudet, t.ex. reklamskyltar, ljudmeddelanden eller meddelanden på bildskärmar, kan omfattas av TF eller YGL. Det finns dock möjlighet att i lag förbjuda marknadsföring i form av kommersiella annonser för tobaksvaror i grundlagsskyddade medier, se 1 kap. 9 § TF och 1 kap. 12 § YGL. Det torde enligt regeringens bedömning vara väldigt få kommersiella meddelanden på försäljningsställen som inte också är att betrakta som kommersiella annonser. Regeringen bedömer därför att en utvidgning av marknadsföringsförbudet på nu aktuellt sätt är förenligt med bestämmelserna i TF och YGL. Meddelanden som framställs i medieformer som omfattas av TF eller YGL och som inte uppfyller definitionen av kommersiell annons, är dock även fortsättningsvis tillåtna.

Utöver det skydd för yttrandefriheten som finns i TF och YGL finns bestämmelser om yttrandefrihet i RF och Europakonventionen, vilket framför allt aktualiseras för sådana kommersiella meddelanden som inte omfattas av TF eller YGL. Som framgår av avsnitt 5.3 kan yttrandefriheten enligt RF och Europakonventionen begränsas under vissa förutsättningar, bl.a. om begränsningen föranleds av ett samhälleligt intresse och begränsningen står i proportion till det ändamål som ska tillgodoses. Syftet med att förbjuda andra kommersiella meddelanden än uppvisandet av tobaksförpackningar och varu- och prislistor är att minska tobakskonsumtionen. Ändamålet med lagstiftningen är således att skydda folkhälsan. Regeringen anser att inskränkningen i yttrandefriheten står i rimlig proportion till det ändamål som ska tillgodoses med lagstiftningen och gör därför bedömningen att förbudet mot kommersiella meddelanden

• Sida 86
•  Original

är förenligt med RF:s och Europakonventionens bestämmelser om skyddet för yttrandefriheten.

Regeringen finner inte heller att förslagen skulle strida mot bestämmelserna i Europakonventionen eller RF om rätten till egendom eller rätten till näringsfrihet.

Utredningen har bedömt att förslaget om exponeringsförbud är förenligt med varumärkesrätten, vilket Patent- och registreringsverket instämmer i. Med hänsyn till att regeringens förslag innebär en mindre inskränkning i möjligheten att marknadsföra tobaksvaror än utredningen föreslog, finner regeringen inte skäl att göra någon annan bedömning än att de nu aktuella förslagen är förenliga med varumärkesrätten.

Marknadsföring av tobaksvaror på internet

Innehållet på webbsidor på internet faller vanligen utanför YGL:s tillämpningsområde. Om webbsidan drivs av någon med utgivningsbevis eller av traditionella medier, kan den dock ha skydd enligt databasregeln i 1 kap. 9 §. YGL är också enligt 1 kap. 6 § tillämplig på webbsändningar.

I betänkandet anges att internet omfattas av det generella marknadsföringsförbudet i 14 § andra stycket tobakslagen, i den mån det inte är fråga om sådana överföringar eller tekniska upptagningar som omfattas av YGL. Vid distansförsäljning, vilken inbegriper försäljning via internet, gäller enligt utredningen som huvudregel marknadsföringsförbud (s. 315 och 468).

Konsumentverket har i sitt remissvar anfört att det inte för verket eller branschen varit uppenbart att det enligt nuvarande lagstiftning skulle råda ett totalt förbud mot marknadsföring av tobaksvaror på internet. Verket anser att lagstiftningen i vart fall torde tillåta marknadsföring som endast består i att tillhandahålla tobaksvaror för försäljning även på internet. Det är vidare enligt verket tveksamt om skrivningen ”inne på försäljningsställen” helt utesluter webbutiker.

Regeringen konstaterar att det inte är helt tydligt vad som är tillåten marknadsföring för tobaksvaror på internet, utöver i YGL-skyddade medier. Det går dock inte att utläsa vare sig av nuvarande lagtext eller tidigare förarbeten att marknadsföringsbestämmelserna skulle innebära att försäljning av tobaksvaror via internet i praktiken är förbjuden (se prop. 2004/05:118 s. 35). Ett sådant förbud går inte heller att utläsa av direktiv 2003/33/EG som förbjuder reklam avsedd för konsumenter i informationssamhällets tjänster, dvs. varje form av kommersiella meddelanden vars syfte eller direkta eller indirekta verkan är att främja en tobaksvara (se artikel 2 och 3). Det skulle inte heller vara möjligt att utnyttja möjligheten i artikel 18 i tobaksproduktdirektivet att tillåta gränsöverskridande distansförsäljning av tobaksvaror om det var förbjudet att tillhandahålla tobaksvaror för försäljning på internet. Att undantaget från marknadsföringsförbudet i 14 § andra stycket 2 tobakslagen även möjliggör marknadsföring på internet som endast består i tillhandahållande av tobaksvaror för försäljning förefaller därför stå klart.

Vad gäller undantaget för kommersiella meddelanden inne på försäljningsställen är rättsläget mer oklart. Att avsikten är att själva exponeringen av tobaksvaran och dess förpackningar ska anses ingå i begreppet

• Sida 87
•  Original

kommersiellt meddelande framgår av prop. 2004/05:118 s. 59. Utredningen anför att undantaget för kommersiella meddelanden på försäljningsställen möjliggör exponering av tobaksförpackningar (s. 285 och 466), vilket inga remissinstanser har invänt mot. Frågan är i stället vad som avses med försäljningsställe.

Begreppet försäljningsställe är inte definierat i något tobaksrättsligt sammanhang och några uttalanden om tolkningen av begreppet finns inte heller i förarbetena till tobakslagen. Regleringen av tillsynsorganisationen i tobakslagen där kommunen ansvarar för tillsyn över bestämmelserna om marknadsföring på eller i anslutning till försäljningsställen talar för att det är ett fysiskt försäljningsställe som avses. Något annat går inte heller att utläsa av förarbetsuttalandena till bestämmelsen om kommersiella meddelanden, se prop. 2004/05:118 s. 36 f. och 59. Frågan har inte varit uppe för prövning i domstol. Marknadsdomstolen prövade i och för sig i MD 2015:13 om kommersiella meddelanden avseende snus på en webbsida uppfyllde kraven i tobakslagen. Några långtgående slutsatser kan dock inte dras av avgörandet eftersom ingen av parterna förde något resonemang om huruvida undantaget för kommersiella meddelanden ska anses vara begränsat till fysiska försäljningsställen eller inte.

Regeringen anser att utformningen av nuvarande lagstiftning, förarbetsuttalanden och bestämmelserna i direktiv 2003/33/EG talar för att marknadsföring av tobaksvaror är tillåten på internet så länge det rör sig om att enbart tillhandahålla varorna för försäljning. Övrig marknadsföring på webbsidor som inte skyddas av YGL torde vara förbjuden. Detta bör klargöras i den nya lagen.

Som framgår av avsnitt 7.3 föreslår regeringen att begreppet försäljningsställe i lagen ska definieras som en viss lokal eller ett annat avgränsat utrymme för detaljhandel, dvs. en fysisk plats. Möjligheten till marknadsföring i form av tillhandahållande av tobaksvaror för försäljning knyts inte till ett försäljningsställe. Sådan marknadsföring är därför tillåten även på internet. Övrig marknadsföring, t.ex. uppvisande av bilder på tobaksvaror och deras förpackningar eller andra kommersiella meddelanden, är förbjuden på internet. Undantag gäller dock för YGL-skyddade webbsidor. För att inte omöjliggöra försäljning av tobaksvaror på internet tillåts dock neutrala varu- och prislistor. Undantaget för specialbutiker för tobaksvaror gäller inte internetförsäljning då även specialbutiker är försäljningsställen.

Försäljning av tobak i varuautomater är fortsatt tillåten

En särskild fråga är hur de begränsningar av marknadsföringen av tobaksvaror som föreslås bör påverka försäljningen av tobak i varuautomater. Den övervägande delen av den försäljning av tobaksvaror som äger rum i varuautomater förefaller i dag ske i de större dagligvarubutikerna. I många av dessa butiker används varuautomater som förutom tobaksvaror även innehåller t.ex. rakblad, saffran och kondomer. På en del automater finns reklam för tobaksvaror. I WHO:s riktlinjer anges att tobaksvaruautomater bör förbjudas eftersom de i sig utgör marknadsföring av tobaksvaror. Det skulle också kunna hävdas att det skulle vara konsekvent att även förbjuda försäljning av tobak i varuautomater om det införs ett förbud mot självbetjäning. Om varuautomater

• Sida 88
•  Original

ska vara tillåtna, kommer varuautomaterna inte få ha kommersiella meddelanden. Däremot får tobaksvarorna vara synliga. Marknadsföringseffekten av sådana automater skulle då enligt regeringens bedömning vara relativt liten. Detta talar för att försäljning ur varuautomater inte bör förbjudas. I den riktningen talar också att det skulle minska omställningskostnaderna för i vart fall vissa av butikerna om försäljningen i varuautomater kan fortsätta.

Regeringen gör därför bedömningen att det inte finns anledning att förbjuda försäljning av tobak i varuautomater. Sådana automater ska därför även fortsättningsvis vara tillåtna men omfattas av de föreslagna marknadsföringsreglerna. Detta innebär att det inte får finnas några kommersiella meddelanden för tobaksvaror på varuautomaterna, däremot får tobaksvarorna i automaten vara synliga.

10. Utvidgat rökförbud

10.1. Fler utomhusmiljöer ska vara rökfria

Regeringens förslag: Rökning ska vara förbjuden: – på uteserveringar, – vid entréer till rökfria lokaler och andra utrymmen som allmän-

heten har tillträde till, – i områden utomhus som är avsedda att användas av den som reser

med färdmedel i inrikes kollektivtrafik, – på inhägnade platser utomhus huvudsakligen avsedda för idrotts-

utövning, och – på lekplatser som allmänheten har tillträde till.

Regeringens bedömning: Avvikelse från rökförbudet bör inte vara tillåten för nämnda utomhusområden.

Nuvarande förbud i ordningslagen mot rökning på ett trafikföretags område bör behållas.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens, utredningen föreslår dock att rökförbudet inom kollektivtrafik enligt ordningslagen (1993:1617) ska upphävas.

Remissinstanserna: Knappt hälften av remissinstanserna tillstyrker förslaget. Av dessa vill flera remissinstanser, bland andra Länsstyrelsen i

Kronobergs län, Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Länsstyrelsen i Dalarnas län, Astma- och allergiförbundet, A Non Smoking Generation, Cancerfonden, Svenska Läkaresällskapet, Vårdförbundet, Yrkesföreningar mot Tobak, RCC i Samverkan och Läkare mot tobak, att förbudet utvidgas till att omfatta ytterligare områden utöver dem som nu föreslås.

Några remissinstanser, däribland Kammarrätten i Stockholm, Varbergs kommun, Astma- och allergiförbundet och Svenska läkaresällskapet efterfrågar ett förtydligande av gränsdragningar då vissa platser kan bli svåra att tillämpa lagen på. Även Åklagarmyndigheten pekar på tillämpningsproblem.

• Sida 89
•  Original

Ett par instanser, däribland British American Tobacco, Visita och

Sveriges advokatsamfund, avstyrker förslaget. De menar framför allt att ett rökförbud medför risker på uteserveringar, att det saknas vetenskaplig grund för förslaget samt att det är en oproportionerlig detaljreglering.

Folkhälsomyndigheten tillstyrker förslagen om rökförbud på uteserveringar, i områden utomhus som är avsedda att användas av den som reser med färdmedel i inrikes kollektivtrafik och på inhägnade platser utomhus huvudsakligen avsedda för idrottsutövning där myndigheten menar att det finns möjlighet att precisera området. Myndigheten avstyrker däremot förslag om rökförbud vad avser entréer till rökfria lokaler och andra utrymmen som allmänheten har tillträde till samt lekplatser som allmänheten har tillträde till. Myndigheten menar att det tänkta området för rökförbud inte är tillräckligt precist och anser att förslaget behöver utredas ytterligare.

Stockholms läns landsting och Folkhälsomyndigheten anser att rökförbudet inom kollektivtrafiken ska ligga kvar i ordningslagen då rökförbudet finns av ordnings- och brandsäkerhetsskäl inom kollektivtrafiken.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Det finns skäl att utvidga nuvarande rökförbud till att omfatta vissa allmänna platser utomhus

Den 1 mars 2012 fick Folkhälsomyndigheten regeringens uppdrag att utreda och analysera förekomsten av passiv rökning på allmänna platser, i synnerhet där barn vistas, och att lämna förslag på åtgärder för att ytterligare minska den passiva rökningen. Folkhälsomyndigheten redovisade resultatet av utredningen den 15 oktober 2014 (Utredning om framtida rökfria miljöer på allmänna platser, i synnerhet där barn vistas, Folkhälsomyndigheten, 2014). Myndigheten kom till slutsatsen att det finns goda skäl att, som en del i ett samlat tobaksförebyggande arbete, med legala medel införa rökfria allmänna platser utomhus. Det bedömdes finnas skäl till det när det gäller entréer till byggnader som allmänheten har tillträde till, platser där allmänheten väntar på kollektivtrafik, uteserveringar samt lekplatser, sportanläggningar och arenor utomhus som allmänheten har tillträde till. Utredningen har följt myndighetens förslag.

Flera remissinstanser tillstyrker förslaget om att utvidga nuvarande rökförbud men vill se att förbudet utvidgas till att omfatta ytterligare områden utöver dem som nu föreslås.

Några remissinstanser har invändningar mot förslaget. Sveriges advokatförbund menar bland annat att det utgör ett oproportionerligt angrepp på den personliga friheten och integriteten att införa ett utvidgat rökförbud avseende vissa allmänna platser. BAT och Tobaksleverantörsföreningen menar bland annat att förslaget inte kan motiveras utifrån folkhälsoskäl.

Regeringen konstaterar att det finns ett starkt vetenskapligt stöd för att införandet av rökfria inomhusmiljöer har minskat rökningen och risken för tobaksröksrelaterade sjukdomar. Det får antas att ett rökförbud på allmänna platser utomhus skulle få en motsvarande effekt, även om det vetenskapliga stödet för detta inte är lika starkt som för inomhusmiljöer.

• Sida 90
•  Original

Det är vidare inte ovanligt att personer som är överkänsliga för rök måste undvika att besöka miljöer där rökning tillåts. Barn vars luftvägar är särskilt känsliga bör också så långt som möjligt skyddas från tobaksrök. Även andra som inte röker känner sig ofta besvärade av att utsättas för tobaksrök. Eftersom rökning kan antas begränsa tillgängligheten för personer som inte vill utsättas för tobaksrök framstår det som angeläget att utvidga nuvarande rökförbud till att omfatta även vissa allmänna platser utomhus.

Därtill kommer att en minskning av den sociala exponeringen för rökning är en viktig åtgärd för att avnormalisera rökning. Enligt WHO:s undersökningar är ungdomar särskilt känsliga för visuella signaler och sociala normer. Att införa rökförbud på fler allmänna platser kan bidra till att uppnå målen i regeringens ANDT-strategi att minska tobaksbruket, minska den passiva rökningen samt uppnå målet om ett rökfritt Sverige till år 2025. Åtgärden ligger vidare i linje med WHO:s ramkonvention om tobakskontroll samt EU:s rådsrekommendationer om rökfria miljöer från år 2009.

Mot denna bakgrund anser regeringen att det finns skäl att utvidga nuvarande rökförbud till att även omfatta vissa allmänna platser utomhus enligt förslagen nedan. Regeringen gör bedömningen att det för närvarande inte finns skäl att utvidga rökförbudet ytterligare till andra områden än vad som nu föreslås.

Folkhälsomyndigheten har tillstyrkt rökförbud på uteserveringar, områden utomhus som är avsedda att användas av den som reser med färdmedel i inrikes kollektivtrafik och inhägnade platser utomhus huvudsakligen avsedda för idrottsutövning. Myndigheten har dock framfört att förslagen om rökförbud vad avser entréer till rökfria lokaler och andra utrymmen som allmänheten har tillträde till samt lekplatser som allmänheten har tillträde till inte är tillräckligt precisa för att kunna genomföras. Kammarrätten i Stockholm anser att det finns anledning att överväga om de delar av förslaget som gäller entréer, områden utomhus för den som reser med inrikes kollektivtrafik och lekplatser (på t.ex. gräsmattor), som inte nödvändigtvis är inhägnade eller annars tydligt avgränsade, kan förtydligas. Kammarrätten befarar att förslagen i dessa delar annars kan resultera i praktiska tillämpningssvårigheter såväl för den som ska se till att förbuden efterlevs som för den som har att rätta sig efter dem. Även Åklagarmyndigheten pekar på tillämpningsproblem.

Ett rökförbud på allmän plats måste, för att tillgodose behovet av förutsebarhet och tydlighet, uppfylla vissa krav på precision. Till skillnad från de inomhusmiljöer som i dag omfattas av rökförbud är flera av de nu aktuella utomhusmiljöerna inte nödvändigtvis inhägnade eller annars särskilt markerade. Ett sätt att förekomma eventuella oklarheter beträffande rökförbudets geografiska gränser på sådana platser skulle kunna vara att införa särskilda säkerhets- eller buffertzoner. Så har gjorts i vissa andra länder.

Enligt regeringens mening framstår det som svårt att fastställa enhetliga och ändamålsenliga avstånd. De aktuella rökfria miljöerna kan skilja sig åt avsevärt, både i fråga om storlek och utformning. Ett säkerhetsavstånd skulle dessutom i vissa fall riskera att inkräkta på t.ex. angränsande privatfastigheter. Mot denna bakgrund bedömer regeringen att både lämpligheten och genomförbarheten av enhetligt fastställda

• Sida 91
•  Original

säkerhetszoner kan ifrågasättas. Regeringen anser därför att rökförbudet ska knytas till särskilda, i möjligaste mån avgränsade geografiska platser eller miljöer. Det innebär att det får accepteras att rökförbudets yttre gränser i vissa fall kommer att vara något oskarpa.

Folkhälsomyndighetens utredning om framtida rökfria miljöer på allmänna platser har visat att det finns ett stöd bland allmänheten för införandet av rökförbud på de platser som nu föreslås. Såsom också konstateras nedan under avsnitt 10.2–10.4, vad gäller frågan om ansvar och möjligheten att ingripa vid överträdelser av rökförbudet, torde det därför i allmänhet vara tillräckligt med information och tillsägelser för att bestämmelserna om rökfria miljöer ska respekteras. Det kan också läggas till att någon straffsanktion inte är kopplad till överträdelser av rökförbudet. Se även nedan angående Lagrådets synpunkter på förslaget att införa rökförbud vid vissa entréer.

Rökfria platser utomhus bör regleras i lag

I Sverige finns i dag flera frivilliga initiativ till rökfria miljöer utomhus, till exempel entréer, nöjesparker, sportanläggningar och hållplatser för busstrafik.

Stockholms läns landsting beslutade den 1 januari 2015 om rökförbud på perrongerna till tunnelbanan i Stockholm. Rökförbudet omfattar inte pendeltågsperrongerna eftersom landstinget inte äger pendeltågsstationerna. Flera sjukhus har infört rökfria sjukhusområden. Exempelvis införde Sahlgrenska Universitetssjukhuset ett sådant rökförbud den 1 mars 2014. Vidare drev Astma- och Allergiförbundet under åren 2012– 2014 projektet ”Vi gillar rökfritt”. Det övergripande målet med projektet, som finansierades av Statens Folkhälsoinstitut, var att skapa fler rökfria uteserveringar på frivillig väg och på sikt också utöka rökförbudet enligt tobakslagen (1993:581).

Erfarenheterna av frivilliga initiativ har varit blandade och det kan finnas svårigheter vad gäller möjlighet att upprätthålla förbuden.

I WHO:s policyrekommendationer för skydd mot tobaksrök anges att det krävs lagstiftning för att skydda människor mot exponering av tobaksrök då frivilliga regleringar anses vara ineffektiva och ge otillräckligt skydd. Samtidigt kan det konstateras att det finns flera exempel på positiva effekter av frivilliga rökförbud, som dessutom har den fördelen att de enklare kan anpassas utifrån förutsättningarna i det enskilda fallet. Problemen med att upprätthålla det nuvarande rökförbudet på skolgårdar visar också att även effektiviteten av lagreglerade rökförbud på vissa platser kan ifrågasättas.

Oavsett effektiviteten av frivilliga och lagreglerade rökförbud i enskilda fall bedömer regeringen att en lagreglering är ägnad att skapa större enhetlighet och förutsebarhet än frivilliga lösningar. En sådan enhetlighet kan antas öka medvetenheten om gällande rökförbud i vissa miljöer, minska behovet av lokala informationsinsatser och i förlängningen skapa bättre förutsättningar för följsamhet.

Regeringen anser därför att ett utvidgat rökförbud ska regleras i lag. Det hindrar inte att frivilliga initiativ fortfarande kan komplettera den lagreglering som nu föreslås.

• Sida 92
•  Original

Det saknas skäl att tillåta avvikelser från bestämmelserna om rökförbud

I sammanhanget bör det påpekas att det i dag finns möjlighet att avvika från bestämmelserna om rökförbud om det finns särskilda skäl på grund av utrymmets eller områdets beskaffenhet eller användningssätt, eller av omständigheterna i övrigt. Avvikelse från rökförbudet tillåts dock inte för restauranger och andra serveringsställen, se 6 § tredje stycket tobakslagen. Av motiven till tobakslagen framgår att särskilda skäl kan vara relaterade till utrymmets beskaffenhet, såsom att det gäller en lokal med en öppen planlösning med mycket god ventilation eller då krav ställs på avsättning av rökfria områden och det med hänsyn till lokalens ringa storlek m.m. inte framstår som rimligt att kräva sådan avsättning, se prop. 1992/93:185 s. 27.

De skäl som ligger bakom den nuvarande möjligheten att i vissa fall avvika från bestämmelserna om rökförbud kan av naturliga skäl inte anföras till stöd för att utsträcka möjligheten till de nu föreslagna utomhusmiljöerna. Regeringen bedömer att det även i övrigt saknas vägande skäl för en sådan undantagsmöjlighet. Regeringen bedömer alltså att möjligheten att göra avvikelser från rökförbudet inte ska gälla i de nu föreslagna rökfria utomhusmiljöerna.

Uteserveringar

Det är sedan år 2005 förbjudet att röka på restauranger och andra serveringsställen. Undantag gäller dock när servering sker utomhus.

Regeringen föreslår att undantaget tas bort och att samtliga serveringsmiljöer görs rökfria för att ytterligare minska den passiva rökningen.

Enligt det nuvarande regelverket är det möjligt att avsätta särskilda delar av en serveringsmiljö för rökning. För sådana rökrum i restauranglokaler uppställs särskilda krav på utformning och ventilation, se 5 § tobaksförordningen (2001:312). Regeringen föreslår inte några ändringar vad gäller möjligheten att inrätta särskilda rökrum inne i serveringsmiljöer. Det kan dock diskuteras om det på motsvarande sätt bör vara möjligt att tillåta rökning på särskilda delar av en uteservering. Som argument för en sådan lösning kan anföras risken för ordningsstörningar när gäster – i synnerhet berusade sådana – samlas utanför en restaurang för att röka. Motsvarande argument framfördes under det lagstiftningsarbete som mynnade ut i den nuvarande regleringen och risken för ordningsstörningar framhölls som ett skäl för att tillåta rökning i särskilt avgränsade utrymmen. Under lagstiftningsärendet påtalade regeringen då att för de restauranger och andra serveringsställen som av utrymmesskäl inte hade möjlighet att avsätta separata rökrum kunde möjligheten att röka utanför lokalen utnyttjas. Så kunde enligt regeringen bli aktuellt för serveringsställen med begränsad yta och ett förhållandevis begränsat antal gäster. Risken för ordningsstörningar utanför dessa ställen förväntades därför bli begränsad (prop. 2003/04:65 s. 22).

Några remissinstanser, bland andra BAT, Visita och Sveriges advokatsamfund, är kritiska till förslaget på rökförbud på uteserveringar. Visita menar bland annat att det krävs tungt vägande och övertygande skäl för att införa en lagstiftning som belastar företagen på det sätt som ett införande av rökförbud på uteserveringar skulle göra och att utredningen inte visar belägg som övertygar om att införandet av ett rökförbud på

• Sida 93
•  Original

uteserveringar skulle ha några positiva effekter ur hälsosynpunkt. Vidare anser Visita att det finns en uppenbar risk för uppkomst av trängsel, bristande framkomlighet och tillgänglighet samt oordning och nedskräpning om gäster från restauranger ska hänvisas ut på trottoaren för att röka.

Erfarenheterna av rökfria serveringar är i princip genomgående positiva. I en Temo-undersökning som dåvarande Statens Folkhälsoinstitut lät genomföra några månader efter införandet av rökfria restauranger ställde sig 90 procent av de tillfrågade – och 80 procent av de tillfrågade rökarna – positiva till rökförbudet. Undersökningen visade också att förbudet respekterades i stor utsträckning och att besöksfrekvensen inte hade påverkats negativt av rökförbudet, snarare tvärtom.⁶Flera senare undersökningar visar på positiva erfarenheter av rökförbudet på serveringar inomhus, både när det gäller restaurangernas lönsamhet, arbetsmiljön för personalen och miljön för gästerna. Hotell- och restaurangfacket framhåller i remissvar alla arbetstagares rätt till ett lagligt skydd mot exponering av tobaksrök. Sedan rökförbudet på restauranger infördes har anställda fått en betydligt förbättrad inomhusmiljö och både serviceprofessionen och gäster har uppskattat den förbättrade inomhusluften. Hotell- och restaurangfacket menar att det därför är viktigt att gå vidare med ett utökat rökförbud.

Möjligheten för restauranger att inrätta rökrum kvarstår, liksom möjligheten för gäster att röka utanför serveringsområdet. Det finns därför inte skäl att också tillåta inrättandet av särskilda rökområden på uteserveringar. Eftersom det i en utomhusmiljö dessutom rimligen är mycket svårt att genom utformning eller ventilation säkerställa att tobaksrök inte sprider sig till serveringsstället, skulle ett sådant undantag också riskera att undergräva ett av huvudsyftena med rökförbudet – att skydda gäster och personal från exponering för tobaksrök.

Det är enligt regeringen inte möjligt att lagstiftningsvägen genom inrättandet av rökfria miljöer lösa alla de situationer där konflikter kan uppstå mellan dem som önskar röka och dem som blir besvärade av röken. Även om ambitionen är att åstadkomma helt rökfria serveringsställen är det i praktiken endast möjligt att genom rökförbud reducera röken på sådana platser. Ett rökförbud på uteserveringar kan av naturliga skäl inte garantera att gäster och personal inte exponeras för rök som kommer från rökning utanför serveringsstället.

Mot denna bakgrund anser regeringen att övervägande skäl talar för att alla serveringsmiljöer ska vara rökfria. Undantaget i lagen för utomhusmiljöer tas därför bort. Någon möjlighet att inrätta särskilda rökområden på uteserveringar föreslås inte.

Entréer till rökfria lokaler och andra utrymmen som allmänheten har tillträde till

För närvarande råder rökförbud i ett antal uppräknade lokaler och andra utrymmen. Begreppet ”utrymme” är vidsträckt. Det används i tobaks-

⁶ Temoundersökning genomförd genom 1 000 telefonintervjuer under perioden den 28 november till och med den 8 december 2005.

• Sida 94
•  Original

lagen som samlingsbeteckning och inkluderar såväl lokaler som andra inomhusutrymmen. Samtliga i 2 § 1–6 tobakslagen uppräknade lokaler och utrymmen är sådana som allmänheten normalt sett har tillträde till, dvs. lokaler och utrymmen som är öppna för allmänheten. Därutöver finns i 2 § 7 en bestämmelse som innebär att även andra lokaler än sådana som avses i 1–6 ska vara rökfria under förutsättning att allmänheten har tillträde till lokalerna. För tillämpningen av bestämmelsen saknar det betydelse om det är ett offentligt organ eller en person, fysisk eller juridisk, som disponerar eller äger lokalen.

Lagrådet avstyrker förslaget till rökförbud vid entréer i den utformning som förslaget har i lagrådsremissen. Lagrådet konstaterar att förslaget om utvidgat rökförbud i vissa fall tar sikte på områden som inte har preciserats på det sätt som är fallet för dagens förbud. De problem som i detta avseende kan uppstå framträder med särskild tydlighet när det gäller ansvaret för att upprätthålla rökförbudet vid entréer till sådana lokaler och andra utrymmen som allmänheten har tillträde till. Ett viktigt skäl till förslaget torde vara att få bort rökningen från entréer till bl.a. restauranger och krogar. Att i sådana miljöer upprätthålla rökförbudet för den som driver verksamheten kan enligt Lagrådet många gånger vara en svår och riskfylld uppgift, inte minst i ljuset av att gränserna för förbudets närmare omfattning i regel torde vara oklara. Regleringen av ansvaret bygger på att det är den som i egenskap av ägare eller på annan grund disponerar över en lokal, ett annat utrymme eller ett område som ska se till att förbudet följs. När det gäller upprätthållandet av ett rökförbud vid entréer handlar det inte sällan om områden som den ansvarige inte disponerar över. Det torde i stället många gånger vara fråga om trottoarer och gator. Men det kan också vara privat mark som ägs av någon annan. Det framstår enligt Lagrådet från principiella utgångspunkter som mycket tveksamt att på det sätt som föreslås ålägga enskilda ett ansvar för att upprätthålla lagregler på platser som de inte äger eller på annan grund disponerar över. Ansvaret för att ordningen upprätthålls på allmänt tillgängliga platser är i grunden en uppgift för polisen.

Regeringen konstaterar inledningsvis att förbud mot rökning vid entréer till lokaler och utrymmen ökar tillgängligheten för personer som inte bör eller vill utsättas för tobaksrök eller rök eller utsläpp från andra produkter. Ett sådant förbud kan också bidra till att avnormalisera rökning. Det är – utifrån syftet med ett utvidgat förbud – naturligt att begränsa utvidgningen av rökförbudet till att gälla endast sådana entréer dit allmänheten har tillträde.

Regeringen instämmer i att ett rökförbud som innebär att ansvar åläggs enskilda måste vara tydligt utformat. Ett sätt kan vara att införa säkerhets- eller buffertzoner inom vilka rökförbud gäller. Som anges ovan anser dock regeringen att det är svårt att på förhand fastställa enhetliga och ändamålsenliga regler kring detta. I stället anser regeringen att kommunen vid sin tillsyn i varje enskilt fall får bedöma hur långt det rökfria området vid en entré sträcker sig och ha en kommunikation kring detta med den som ansvarar för att upprätthålla rökförbudet. Utgångspunkten vid en sådan bedömning måste vara syftet med bestämmelsen, framför allt att skydda barn och andra känsliga personer. Det ska vara möjligt för t.ex. allergiker att ta sig in i och ut ur en lokal eller ett

• Sida 95
•  Original

utrymme där det råder rökförbud utan att exponeras för tobaksrök eller rök eller utsläpp från andra produkter. I normalfallet bör rökförbudet därför gälla i vart fall inom ett par meters avstånd från entrén. Det rökfria området måste vara så pass stort att tobaksrök eller rök eller utsläpp från andra produkter inte kommer in i lokaler eller utrymmen där det råder rökförbud. Regeringen bedömer att det utifrån dessa utgångspunkter i de allra flesta fall kommer att vara tydligt var rökning kan ske utan att andra som passerar entrén besväras. Området där det råder rökförbud får därför anses kunna preciseras på ett godtagbart sätt.

Det som Lagrådet i huvudsak invänder emot är att den som äger eller på annan grund disponerar över lokalen eller utrymmet innanför entrén är ansvarig för att rökförbudet upprätthålls. För bemötande av denna synpunkt, se avsnitt 10.2 nedan.

Platser utomhus som är avsedda att användas av den som reser med kollektivtrafik

I dag råder enligt tobakslagen rökförbud i lokaler och andra utrymmen som är avsedda att användas av den som reser med på färdmedel i inrikes kollektivtrafik. Regeringen föreslår att förbudet utvidgas till att omfatta motsvarande områden utomhus. Syftet är att alla ska kunna utnyttja kollektivtrafiken utan att besväras av rökning. Rökning kan antas begränsa tillgängligheten för personer som t.ex. inte vill utsättas för tobaksrök. Regeringen anser därför att det är angeläget att rökförbudet gäller såväl utomhusområden i anslutning till av- och påstigning, t.ex. busshållplatser, perronger och taxizoner, som andra utomhusområden som är avsedda för resenärer, t.ex. biljettområden och gångbanor i anslutning till spårområden.

Regeringen är medveten om att det inte alltid kommer att vara möjligt att knyta rökförbudet till särskild avgränsade geografiska platser eller miljöer. Det innebär att det får accepteras att rökförbudets yttre gränser i vissa fall kommer att vara något oskarpa. Under förutsättning att rökförbudet kommuniceras på ett tydligt sätt bör emellertid detta förhållande inte få några egentliga konsekvenser i fråga om förutsättningarna för att följa förbudet. Som anges ovan torde det i allmänhet torde vara tillräckligt med information och tillsägelser för att bestämmelserna om rökfria miljöer ska respekteras. Någon straffsanktion är inte kopplad till överträdelser av rökförbudet.

I 4 kap. 6 § 2 ordningslagen finns en bestämmelse om förbud mot att röka tobak inom ett trafikföretags område som är beläget inomhus eller under jord och på andra färdmedel än som ingår i taxitrafik. Bestämmelsens tillämpningsområde överlappar enligt utredningen i stor utsträckning bestämmelserna om rökfria miljöer i tobakslagen. Nuvarande rökförbud i tobakslagen omfattar t.ex. väntsalar, biljetthallar, korridorer och hissar. Även exempelvis tunnelbaneperronger insprängda i ett bergrum hör dit. Detta innebär att de delar av ett trafikföretags område som är belägna inomhus eller under jord omfattas av rökförbudet i 2 § 4 tobakslagen i den mån dessa områden är avsedda för resande. Många andra delar, t.ex. lokstallar och bussgarage, torde i stället omfattas av tobakslagens regler om rökfri arbetsmiljö. Mot denna bakgrund anser utredningen att rökförbudet i ordningslagen är överflödigt.

• Sida 96
•  Original

Syftena bakom rökförbuden i ordningslagen respektive tobakslagen skiljer sig emellertid åt. Reglerna om rökfria miljöer i tobakslagen syftar till att motverka de hälsorisker och olägenheter som är förbundna med bruk av tobak och exponering för tobaksrök. Rökförbudet i 4 kap. 6 § 2 ordningslagen syftar i stället till att upprätthålla ordning och säkerhet inom kollektivtrafiken. Det innebär att även ingripandemöjligheterna skiljer sig åt mellan de olika lagarna. Det i ordningslagen intagna rökförbudet är, till skillnad från rökförbudet i tobakslagen, straffsanktionerat. Det kan därför diskuteras om det, trots de till stora delar överlappande regelverken, finns anledning att utifrån ordnings- och säkerhetsskäl behålla rökförbudet i ordningslagen.

Stockholms läns landsting och Folkhälsomyndigheten anser att rökförbudet bör finnas kvar i ordningslagen då förbudet i lagen finns av ordnings- och brandsäkerhetsskäl. Stockholms läns landsting framför bland annat att regleringen i ordningslagen är straffsanktionerad, vilket innebär att den som bryter mot reglerna kan dömas till penningböter, något som enligt Stockholms läns landsting är angeläget mot bakgrund av lagens syfte.

Med hänsyn till att syftet bakom rökförbudet i ordningslagen respektive tobakslagen skiljer sig åt bedömer regeringen, till skillnad från utredningen, att det av ordnings- och säkerhetsskäl finns anledning att behålla bestämmelsen om rökförbud i ordningslagen.

Idrottsanläggningar utomhus

Regeringen föreslår att det ska råda rökförbud på inhägnade platser utomhus som är huvudsakligen avsedda för idrottsutövning. Begreppet ”idrottsanläggning” förekommer t.ex. i 5 kap. 2 § ordningslagen och 1 § lagen (2005:321) om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang. I dessa bestämmelser definieras en idrottsanläggning som ”en inhägnad plats huvudsakligen avsedd för idrottsutövning”. Definitionen förefaller överensstämma väl med vad som i vardagligt tal ofta benämns som arena eller stadion, dvs. utomhusanläggningar huvudsakligen avsedda för olika idrotts- och nöjesarrangemang.

Den närmare preciseringen av begreppet idrottsanläggning bör ske utifrån den definition av begreppet som görs i nämnda lagar. Samtidigt är den definitionen mycket vid och det är tveksamt om ett förbud är ändamålsenligt eller behövligt för alla anläggningar som faller inom definitionen. Genom att uppställa ett krav på att idrottsplatsen ska vara inhägnad knyts förbudet till tydligt avgränsade geografiska platser. Samtidigt kan det konstateras att lösningen innebär en viss begränsning av rökförbudets räckvidd, eftersom förbudet inte kommer att träffa friluftsområden eller motions- och idrottsanläggningar som inte är inhägnade. Många sådana platser torde dock ofta vara större till ytan och möjligheten att förflytta sig inom området är inte lika begränsad som på t.ex. en läktare. Rent generellt gör sig alltså de ovan nämnda motiven bakom ett rökförbud på idrottsanläggningar inte gällande med samma styrka på sådana platser. Det kan dock på ett mer principiellt plan argumenteras för att utomhusmiljöer avsedda för aktiviteter som främjar hälsa och välmående – och som ofta besöks av barn och ungdomar – bör vara rökfria i sin helhet. Med ett sådant resonemang skulle rökförbudet emellertid bli mycket

• Sida 97
•  Original

vidsträckt och till exempel omfatta friluftsområden, löpar- och vandringsspår och golfbanor. Avgränsningen blir otydligare och kan skapa gränsdragningsproblem. Regeringen anser också att en alltför vidsträckt definition av de rökfria miljöerna i detta avseende skulle medföra svårigheter att förena rökförbudet med nödvändiga ansvars- och tillsynsbestämmelser. En sådan lösning skulle riskera att underminera de positiva effekter som ett rökförbud kan antas få.

Rökförbud ska införas på lekplatser som allmänheten har tillträde till

Regeringen föreslår att det ska införas rökförbud på lekplatser som allmänheten har tillträde till. När det gäller lekplatser så anser regeringen att det är en viktig plats att göra rökfri eftersom sådana platser är avsedda för barn.

Det finns ingen legaldefinition av begreppet lekplats. Begreppet förekommer dock t.ex. i 8 kap. 15 § plan- och bygglagen (2010:900) där det föreskrivs vissa krav på utformning och underhåll av lekplatser och fasta anordningar på lekplatser. Utifrån de krav som uppställs i plan- och bygglagen förefaller begreppet lekplats närmast syfta på ett för lek avsett och iordninggjort område med lekredskap, t.ex. gungor och rutschkanor. En sådan definition torde under alla förhållanden överensstämma väl med den gängse uppfattningen om vad en lekplats är och erbjuder därför en ändamålsenlig beskrivning av rökförbudets tilltänkta räckvidd i detta avseende. Rökförbudet bör begränsa sig till sådana lekplatser som allmänheten har tillträde till.

I de fall en lekplats som allmänheten har tillgång till inte är tydligt avgränsad måste bedömningen av rökförbudets räckvidd göras i varje enskilt fall utifrån syftet med bestämmelsen. En plats som är inrättad för barns lek måste kunna användas av barn utan att de riskerar att besväras av t.ex. tobaksrök eller på annat sätt uppfatta att någon röker.

10.2. Ansvariga för att upprätthålla rökförbudet

Regeringens förslag: Den som i egenskap av ägare eller på annan grund disponerar över ett område utomhus som omfattas av rökförbud ska ansvara för att rökförbudet upprätthålls.

När det gäller entréer till lokaler och andra utrymmen som allmänheten har tillträde till ska den som i egenskap av ägare eller på annan grund disponerar över lokalen eller utrymmet ansvara för att rökförbudet vid sådana entréer upprätthålls.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Knappt hälften av remissinstanserna tillstyrker förslaget. Folkhälsomyndigheten har framfört att det kan finns svårigheter att utpeka en ansvarig för flera av de föreslagna platser som föreslås bli rökfria.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 7 § tobakslagen är det den som i egenskap av ägare eller på annan grund disponerar över en lokal, ett annat utrymme eller ett område utomhus som omfattas av ett föreskrivet rökförbud som svarar för att bestämmelserna följs. Samma princip bör

• Sida 98
•  Original

gälla i fråga om de nu aktuella utomhusmiljöerna. Det borde därför som regel inte råda några tvivel om vem som ansvarar för att rökförbudet upprätthålls på uteserveringar och idrottsanläggningar.

Folkhälsomyndigheten menar att det kan finnas svårigheter att avgränsa och utpeka en ansvarig för de rökförbud som föreslås gälla för entréer till lokaler och andra utrymmen som allmänheten har tillträde till samt allmänna lekplatser.

Regeringen konstaterar att utrymmen avsedda för kollektivtrafik utomhus och de flesta lekplatser som allmänheten har tillträde till i stor utsträckning är belägna på kommunal mark. Det förefaller i de fallen vara svårt att hålla någon annan än kommunen ansvarig för att rökförbudet upprätthålls där. Även om rökförbudets yttre gränser i vissa fall kommer att vara något oskarpa torde det i allmänhet inte heller innebära några svårigheter att fastställa rökförbudets tilltänkta räckvidd, och tillhörande ansvar, i detta avseende, se avsnitt 10.1 ovan.

Som anges i avsnitt 10.1 avstyrker Lagrådet förslaget till rökförbud vid entréer. För att den föreslagna skyldigheten att upprätthålla rökförbudet ska kunna föreskrivas anser Lagrådet att det måste vara möjligt för den ansvarige att i rimlig grad få klart för sig var gränserna går för det rökförbud som ska upprätthållas. Detta gäller särskilt som den ansvarige inom ramen för den tillsyn som utövas enligt lagen kan bli föremål för olika förelägganden och också drabbas av viten om föreläggandena inte följs. Lagrådet anför att det från principiella utgångspunkter framstår som mycket tveksamt att på det sätt som föreslås ålägga enskilda ett ansvar för att upprätthålla lagregler på platser som de inte äger eller på annan grund disponerar över. Ansvaret för att ordningen upprätthålls på allmänt tillgängliga platser är enligt Lagrådet i grunden en uppgift för Polismyndigheten.

Regeringen konstaterar i avsnitt 10.1 att räckvidden av rökförbudet vid entréer till lokaler och utrymmen som allmänheten har tillträde till inte bör avgränsas geografiskt. Regeringen bedömer att det i de allra flesta fall kommer vara tydligt på vilket avstånd från entrén som rökning kan ske för att syftet med rökförbudet ska uppfyllas. När det gäller entréer till lokaler som allmänheten har tillträde till måste det dock övervägas vem som bör ha ansvaret för att rökförbudet upprätthålls. Området utanför entrén kan ägas av någon annan än den som äger eller disponerar över lokalen innanför entrén. Ofta rör det sig om kommunal mark men det kan också vara en privat markägare.

Utgångspunkten för regeringens förslag är att ansvaret för att upprätthålla rökförbudet ska ligga på den som har praktiska möjligheter att ta detta ansvar. Den som äger eller disponerar en lokal eller ett utrymme där det råder rökförbud befinner sig ofta själv där eller har anställda på plats, och har därför möjlighet att direkt ingripa i fall rökning sker vid entrén. Denne har också ett intresse av att rökning inte sker vid entrén, inte minst för att rökförbudet inne i lokalen eller utrymmet ska kunna upprätthållas. Det finns vidare redan i dag en möjlighet att i vissa fall utvidga ansvaret för fastighetsägare till att omfatta områden i anslutning till fastigheten, se 3 § lagen (1998:814) med särskilda bestämmelser om gaturenhållning och skyltning där kommunen kan ålägga en fastighetsinnehavare att utföra bl.a. renhållnings- och snöröjningsåtgärder på t.ex. gångbanor utanför

• Sida 99
•  Original

fastigheten. Regeringen anser att det är lämpligt att ha en liknande ansvarsfördelning vad gäller upprätthållandet av rökförbudet vid entréer.

Till skillnad från vad som gäller enligt 14 § lagen med särskilda bestämmelser om gaturenhållning och skyltning finns inte någon straffrättslig sanktion för den som inte tar sitt ansvar för att upprätthålla rökförbudet. Däremot kan kommunen meddela ett föreläggande förenat med vite riktat mot en ansvarig som inte vidtar tillräckliga åtgärder för att rökförbudet ska kunna upprätthållas. Vite får dock inte föreläggas om adressaten kan antas sakna faktisk eller rättslig möjlighet att följa föreläggandet, se 2 § lagen (1985:206) om viten.

Det är kommunen som i varje enskilt fall ska bedöma om ett föreläggande med vite är en lämplig tillsynsåtgärd. Utgångspunkten är att det vid tillsynen i första hand ska eftersträvas att rättelse sker frivilligt. Förelägganden bör komma i fråga först om frivillig rättelse inte sker, om det är uppenbart att så inte kommer att ske eller om saken brådskar (se prop. 1992/93:185 s. 43 f.). Vid vitesföreläggande måste kommunen ta hänsyn till adressatens faktiska och rättsliga möjligheter att följa föreläggandet. Eftersom de yttre gränserna för rökförbudet vid entréer inte är lagfästa och den ansvarige kan behöva vidta åtgärder på någon annans mark för att upprätthålla rökförbudet, bör det endast i undantagsfall blir aktuellt att förena ett föreläggande med vite. Det skulle t.ex. kunna handla om att omgivningen påtagligt besväras av den rökning som sker vid entrén och adressaten trots upprepade förelägganden inte vidtagit tillräckliga åtgärder, eller att adressaten uttryckt att denne inte tänker följa ett föreläggande.

Regeringen finner mot denna bakgrund att det är godtagbart att ålägga den som äger eller på annan grund disponerar över en rökfri lokal eller ett utrymme ansvar för att upprätthålla rökförbudet vid entrén, oavsett om någon annan äger eller disponerar området utanför entrén.

Om utrymmet närmast innanför entrén inte angränsar till en lokal eller ett utrymme för vilken ansvar kan framställas, ska ansvaret ligga på den som äger eller på annat sätt disponerar över byggnaden. För en entré till exempelvis ett köpcentrum eller ett kontorskomplex som inrymmer flera olika affärsrörelser eller verksamheter torde sålunda ansvaret normalt ligga på fastighetsägaren.

10.3. Krav på den som ansvarar för rökförbudet

Regeringens förslag: Den som ansvarar för att rökförbudet upprätthålls ska genom skyltning tydligt informera om rökförbudet och vid behov ingripa med information och tillsägelser.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Knappt hälften av remissinstanserna tillstyrker förslaget. Ett par av dessa, såsom Länsstyrelsen Stockholm, Dalarnas läns landsting och Astma- och allergiförbundet, framhåller behovet av informationskampanjer och att tillräckliga resurser måste avsättas.

Skälen för regeringens förslag: I 7 § tobakslagen anges vem som är ansvarig för att reglerna om rökförbud upprätthålls, men av lagen går det inte att utläsa innebörden av detta ansvar. I förarbetena till bestämmelsen

• Sida 100
•  Original

uttalas att det åligger den ansvarige att tydligt markera var rökning är respektive inte är tillåten och att detta kan ske genom skyltning. Vidare anges att den ansvarige, eller företrädare för denne, också måste övervaka att reglerna inte överträds och vid behov ingripa med information och tillsägelser (prop. 1992/93:185 s. 56).

Regeringen anser att det i lag ska anges vad ansvaret inbegriper. Det innebär att det i den nya lagen ska införas en bestämmelse som ålägger den ansvarige att genom skyltning tydligt informera om rökförbudet och vid behov ingripa med information och tillsägelser.

Bestämmelsen ska omfatta samtliga rökfria lokaler och miljöer. Samtidigt måste det beaktas att vissa utomhusmiljöer som nu föreslås bli rökfria, till skillnad från lokaler, inte alltid är tydligt avgränsade. I vissa fall torde det inte ens vara möjligt att på objektiva grunder göra en sådan avgränsning, i vart fall inte med någon precision. Det framstår mot den bakgrunden inte som rimligt att kräva att den ansvarige tydligt ska markera var rökning inte är tillåten. Däremot bör det åligga den ansvarige att på ett tydligt sätt informera om rökförbudet genom skyltning. Exempelvis måste befintliga askkoppar inom det rökfria området och markerade områden där rökning tidigare varit tillåten tas bort.

Regeringen anser att det framstår som befogat att den ansvarige vid behov, t.ex. efter påpekanden om regelmässiga överträdelser av rökförbudet, ingriper med information och tillsägelser. Någon allmän skyldighet för den ansvarige att informera om var rökning kan ske bör däremot inte finnas.

Bestämmelsen, som bör vara tillämplig oavsett om ansvaret avser en inomhus- eller utomhusmiljö, är inte avsedd att vare sig inskränka eller utvidga det ansvar som gäller för de i dag rökfria miljöerna.

10.4. Ingripandemöjligheter vid överträdelse av rökförbudet

Regeringens förslag: Möjligheten att avvisa en person som trots tillsägelse röker där rökning inte är tillåten ska gälla samtliga rökfria miljöer.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Knappt hälften av remissinstanserna tillstyrker förslaget. Folkhälsomyndigheten avstyrker förslaget om att införa en möjlighet att avvisa någon som trots tillsägelse röker i en rökfri utomhusmiljö. Myndigheten anser att rätten att genomföra den typen av åtgärd utomhus bör vara exklusivt förbehållen polisman eller ordningsvakter.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 7 § andra stycket tobakslagen får en person som trots tillsägelse röker där rökning är förbjuden, avvisas.

Vid införandet av den bestämmelsen konstaterades det att det i allmänhet torde vara tillräckligt med information och tillsägelser för att bestämmelserna om rökfria miljöer ska respekteras men att det även ska finnas en möjlighet att avvisa en person som röker. Vidare sägs att avvisning inte torde behöva komma i fråga så ofta och när så måste ske torde det

• Sida 101
•  Original

vanligen fungera utan att polis behöver tillkallas. Skulle det bli aktuellt med ett polisingripande kan det också antas att situationen ofta är sådan att ett ingripande ändå skulle ha skett av andra skäl (prop. 1992/93:185 s. 44).

Det finns ingen anledning att anta att förhållandena skulle vara annorlunda för de nya miljöer som nu föreslås bli rökfria. Samtidigt är det viktigt att det finns förutsättningar för att upprätthålla rökförbudet. Rätten för den som ansvarar för området att avvisa en person som trots tillsägelser röker där rökning är förbjuden bör därför även finnas för utomhusmiljöer.

Tobakslagen innehåller däremot inte någon uttrycklig möjlighet att avlägsna en person som bryter mot ett rökförbud. Rätten att avlägsna någon från allmänna utomhusplatser är förbehållen polismän och ordningsvakter. För att ge den ansvarige bättre möjligheter att upprätthålla ett rökförbud, skulle denne kunna ges befogenhet att även avlägsna personer som efter tillsägelse bryter mot förbudet. Det finns emellertid betänkligheter mot att ge någon annan än polismän och ordningsvakter rätt att ingripa på allmän plats utomhus. Detta särskilt eftersom det handlar om att den som bryter mot rökförbudet endast behöver flytta sig några meter bort från platsen. Någon rätt för den ansvarige att avlägsna personer som efter tillsägelse bryter mot förbudet föreslås därför inte.

10.5. Rökförbudet ska omfatta användningen av andra produkter än tobaksvaror

Regeringens förslag: Med rökning ska vid tillämpningen av bestämmelserna om rökförbud avses

1. rökning av tobak,

2. inhalering efter förångning eller annan upphettning av tobak,

3. användning av e-cigaretter,

4. rökning av örtprodukter för rökning, och

5. användning av njutningsmedel som till användningssättet motsvarar rökning men som inte innehåller tobak.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Knappt hälften av remissinstanserna tillstyrker förslaget. Några instanser, däribland BAT, JTI Sweden, Visita och

Sveriges advokatsamfund, avstyrker förslaget. De menar bland annat att förslaget inte kan motiveras utifrån folkhälsoskäl. JTI Sweden och Vape Sweden menar att det inte finns skäl att inkludera e-cigaretter i förbudet.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 1 § tobakslagen omfattar den lagen bruk av tobak och exponering för tobaksrök. Nuvarande reglering om rökfria miljöer omfattar endast rökning av tobak. Regeringen ser ett behov av att begränsa rökning och liknande användning även av tobaksrelaterade produkter, såsom exempelvis e-cigaretter och örtprodukter för rökning. Detta är ett viktigt led i att avnormalisera rökning.

• Sida 102
•  Original

Örtprodukter för rökning

Örtprodukter för rökning innehåller med nödvändighet organiskt material, eftersom produkterna enligt tobaksproduktdirektivets definition utgörs av växter, örter eller frukter. Rök från förbränning av organiskt material innehåller hälsofarliga ämnen, t.ex. kolmonoxid som ökar risken för hjärt- och kärlsjukdomar. Det kan också bildas cancerframkallande ämnen vid förbränning av organiskt material. Från de få studier som finns gällande örtcigaretter och liknande produkter framgår att de ämnen som frigörs vid förbränning är jämförbara med tobakscigaretter. Förbränningen av dessa produkter innebär alltså hälsorisker som liknar dem för traditionella fabrikstillverkade cigaretter, även om de inte har samma beroendeframkallande egenskaper och inte innehåller tobak. Exponering för röken är alltså förknippad med hälsorisker och olägenheter.

Mot denna bakgrund anser regeringen att det ska vara förbjudet att röka örtprodukter för rökning i de rökfria miljöerna.

E-cigaretter

Det är i stor utsträckning oklart exakt vad e-cigaretter innehåller. Forskningen om e-cigaretter är fortfarande i inledningsskedet och det finns endast ett fåtal studier om vilka hälsorisker som rökning av e-cigaretter kan medföra. E-cigaretter marknadsförs bl.a. som en metod för att sluta röka eller minska konsumtionen samt för användning på platser där rökning är förbjuden.

E-cigaretten avger en form av ånga som kan irritera luftvägarna hos andra människor, men man vet ännu inte hur farlig den är. Folkhälsomyndigheten rekommenderar att rökfria miljöer hålls fria även från ecigarettrök. Myndigheten framhåller bland annat att det är svårt att avgöra om en e-cigarett innehåller tobak eller inte och att det finns en risk för att de rökfria miljöerna luckras upp om exempelvis e-cigaretter tillåts där. En allmän acceptans av rökning på offentliga platser kommer också troligen att medföra en ökning av antalet användare av denna typ av produkter. Även WHO:s rekommendation om e-cigarettsrökning är att låta e-cigaretter omfattas av rådande tobaksrökningsförbud. Skälen för detta är att omgivande personer rimligen bör kunna förvänta sig inte bara en minskad risk i jämförelse med exponering för tobaksrök; de bör rimligen kunna förvänta sig att de inte utsätts för någon förhöjd risk alls till följd av utsläpp från någon produkt i den luft som de andas in.

Det råder oklarheter beträffande skadligheten av den ånga som ecigaretter avger. Utifrån denna osäkerhet kan man argumentera för att det saknas tillräckligt stöd för att utifrån ett hälsoperspektiv förbjuda användningen av dessa produkter på vissa platser. I den riktningen går flera remissvar, bland annat från olika tillverkare samt Sveriges advokatsamfund. Det går å andra sidan att argumentera för att en försiktighetsprincip bör tillämpas och användningen av e-cigaretter på vissa platser bör begränsas så länge det saknas klara belägg för att ångan från sådana produkter inte medför några hälsomässiga risker för personer i omgivningen som utsätts för sådan ånga.

Vidare syftar rökförbudet inte bara till att minimera risker för att utsättas för passiv rökning. Ett annat syfte är att undanta vissa platser från det rökande beteendet, för att på så sätt inte locka eller fresta till rökning.

• Sida 103
•  Original

E-cigaretter är en produkt som efterliknar det rökande beteendet både genom anordningens utformning och på grund av ångutsläppen, som kan liknas vid rök. Det finns även tydliga tecken på att e-cigaretter som företeelse attraherar unga personer i stor utsträckning. Det är därför angeläget att rökförbudet även omfattar produkter vars användning tydligt påminner om rökning.

Av denna anledning föreslås att rökförbudet även ska omfatta användning av e-cigaretter. Liknande förslag har lagts fram i Danmark, Finland och Norge.

Andra produkter

Det kommer hela tiden ut nya produkter på marknaden vars användningsändamål motsvarar tobaksprodukternas, särskilt produkter som inte innehåller egentlig tobak men som till användningssättet motsvarar rökning av tobak. Ett exempel är e-cigaretter som inte innehåller nikotin och därför inte faller under lagens definition för elektronisk cigarett. I sammanhanget kan också nämnas vattenpipsrökning av en mineralmassa bestående av mikroskopiska stenar, smaksatta på olika sätt. När stenarna hettas upp med hjälp av glödande kol, precis som vid annan vattenpipsrökning, avger de vad som ser ut som rök men som, enligt producenterna, i huvudsak är vattenånga. Oavsett vad ”röken” faktiskt innehåller kan det konstateras att det i vart fall inte är fråga om rök i egentlig mening, eftersom det inte sker någon förbränning av organiskt material.

Det finns också e-cigarettliknande anordningar som innehåller tobak, men som vid användningen aldrig når förbränningspunken utan endast värmer tobaken på elektronisk väg och på så sätt avger inhalerbara partiklar. Dessa s.k. ”heat-not-burn”-produkter marknadsförs av flera stora tobaksbolag under olika produktnamn.

Användning av ovan angivna produkter i rökfria miljöer skulle, på motsvarande sätt som för e-cigaretter, medföra svårigheter att upprätthålla rökförbudet. Regeringen föreslår därför att rökförbudet utsträcks till att omfatta även bruk av sådana produkter.

När det gäller frågan om vilka lokaler, utrymmen eller platser utomhus som bör omfattas av ett sådant förbud finns ingen anledning att frångå vad som i dag gäller – och som nu föreslås gälla – beträffande rökning av tobak. Omfattningen av rökförbudet bör alltså vara densamma för tobak som för de andra produkterna.

11. Reglering av snus

Snus och tuggtobak regleras av bestämmelser i både tobakslagstiftningen och livsmedelslagstiftningen. Med tobakslagstiftningen avses bestämmelserna i tobakslagen (1993:581), tobaksförordningen (2016:354) och Folkhälsomyndighetens föreskrifter om varningstexter på tobaksvaror samt innehållsdeklaration för och begränsning av halten av vissa beståndsdelar i cigarrettrök (FoHMFS 2016:46). Med livsmedelslagstiftningen avses bestämmelserna i livsmedelslagen (2006:804), livsmedelsförordningen

• Sida 104
•  Original

(2006:813) och Livsmedelsverkets föreskrifter om snus och tuggtobak (LIVSFS 2012:6).

Riktlinjerna till WHO:s ramkonvention om tobakskontroll (nedan kallad ramkonventionen) innehåller rekommendationer om reglering av tobaksvarors innehåll och reglering av information om tobaksvaror som särskilt syftar till att avlägsna ingredienser som gör produkterna mer välsmakande, ger intryck av att tobaksvarorna har hälsofördelar, är förknippade med energi och vitalitet eller har färgande egenskaper. Dessa riktlinjer har använts som stöd vid utformningen av den innehållsreglering som finns i tobaksproduktdirektivet.

Snus är undantaget från innehållsregleringen i tobaksproduktdirektivet, vilket innebär att ansvaret för att reglera innehållet i snus har överlämnats till Sverige. Bakgrunden till detta är att snus är en produkt som inom EU endast är tillåten att saluföras i Sverige.

Under 2000-talet har det skett en betydande produktutveckling när det gäller snus då ett stort antal nya snusmärken och märkesvarianter har lanserats, samtidigt som användningen av smaktillsatser kraftigt har ökat. Numera finns snus med smak av t.ex. mint, vanilj, lakrits, tranbär, citrus och lingon.

I 2016 års undersökningar var omkring 18 procent av männen och 4 procent av kvinnorna i befolkningen dagligsnusare (Drogutvecklingen i Sverige år 2017). Av CAN:s statistik kan det utläsas att andelen kvinnliga snusare i befolkningen har ökat väsentligt sedan mitten av 1990-talet. Det saknas oberoende svenska undersökningar av i vilka åldersgrupper smaksatt snus är särskilt populärt.

11.1. Minsta innehåll i styckförpackningar med portionsförpackat snus

Regeringens förslag: En styckförpackning med portionsförpackat snus ska innehålla minst 20 portioner. Styckförpackningar med färre portioner ska inte få tillhandahållas konsumenter.

Regeringens bedömning: Snus bör även fortsättningsvis jämställas med livsmedel i livsmedelslagen.

Någon reglering av smaker i snus bör inte ske. Märkningen på förpackningar till snus eller på själva varan bör även fortsättningsvis få hänvisa till smak, doft eller tillsatser.

Utredningens förslag och bedömning: Överensstämmer delvis med regeringens men utredningen föreslår att snus inte längre ska jämställas med livsmedel i livsmedelslagen samt att märkningen på förpackningar till snus eller på själva varan inte ska få hänvisa till smak, doft eller tillsatser. Utredningen bedömer att Folkhälsomyndigheten bör få meddela föreskrifter om gränsvärden för skadliga ämnen i snus och tuggtobak och om förbud mot vissa tillsatser i snus.

Remissinstanserna: Knappt hälften av remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag. Ett flertal av dessa (bland andra Länsstyrelsen i

Stockholm, Länsstyrelsen i Kronobergs län, Länsstyrelsen i Skåne län, Länsstyrelsen i Dalarnas län, Länsstyrelsen Västernorrland län,

• Sida 105
•  Original

Landstinget i Dalarnas län, Stockholms läns landsting, A Non Smoking Generation, Cancerfonden, VISIR, Sveriges tandläkarförbund, Svenska läkaresällskapet och Sveriges kommuner och landsting) anser dock att även smaktillsatser bör regleras.

Flera remissinstanser, t.ex. British American Tobacco och Livsmedelsarbetareförbundet, motsätter sig förslaget om att snus inte ska jämställas med livsmedel och anför att Livsmedelsverket har hög kompetens samt att nuvarande ordning säkrar en hög kvalitet. Enligt remissinstanserna riskerar förslaget försämra en väl fungerande kontroll av svensk snusproduktion.

Livsmedelsverket tillstyrker förslaget och ställer sig positivt till att kontrollen av tobak samordnas hos Folkhälsomyndigheten.

Folkhälsomyndigheten avstyrker förslaget i sin helhet förutom vad avser antalet portioner i styckförpackningar med styckportionerat snus.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Flera studier och litteraturgenomgångar under de senaste åren visar att det finns tillräcklig kunskap om snusets skadeverkningar för att avråda från snusbruk. Nikotinet i snus är beroendeframkallande. Snus orsakar reversibla förändringar på munslemhinnan och det kan även uppstå permanenta skador på tandköttet på de ställen där snuset vanligtvis placeras. Snusanvändning vid graviditet ökar risken för t.ex. för tidig födsel och intrauterin fosterdöd (Snusbruk och hälsorisker, Folkhälsomyndigheten, 2016, hämtad den 10 januari 2017 från www.folkhalsomyndigheten.se). Andra ohälsoeffekter är i dagsläget inte så tydligt belagda för snus som för tobak avsedd för rökning.

Den övergripande tobakspolitiska målsättningen är att minska allt tobaksbruk och att förhindra att minderåriga börjar använda tobak.

Till skillnad från andelen rökare har andelen snusare legat på en mer stabil nivå sedan år 2007, särskilt sett till utvecklingen bland männen. Bland kvinnor har andelen snusare ökat något – från 4 % år 2007 till lite drygt 6 % år 2016 (CAN, Tobaksvanor i Sverige, 2017).

Sedan år 2012 har nivån av snusanvändning bland niondeklassarna varit relativt stabil kring de nivåer som även uppmättes i den senaste undersökningen år 2016 då 9 % av pojkarna och drygt 1 % av flickorna klassades som snusare. Även i gymnasiets årskurs 2 har nivån varit förhållandevis stabil. Ingen signifikant skillnad kan uppmätas mot den nivå som uppmättes år 2012, 21 % bland pojkarna och 4 % bland flickorna, varken bland pojkarna eller bland flickorna.

Flera av de åtgärder som nu föreslås träffar samtliga tobaksprodukter, inklusive snus, medan andra endast omfattar röktobak, till exempel förslag om nya rökfria miljöer. Snusbruket har inte minskat i samma utsträckning som rökning. För att uppnå de tobakspolitiska målsättningarna att minska allt bruk av tobak och förhindra att minderåriga börjar använda tobak finns därför skäl att införa ytterligare reglering även av snus.

Reglering av minsta innehåll i snusförpackningar

Det framgår av artikel 16.3 i ramkonventionen att små förpackningar ökar cigaretters tillgänglighet för minderåriga. För närvarande gäller att cigaretter inte får säljas i paket om mindre än 20 cigaretter. Någon mot-

• Sida 106
•  Original

svarande reglering finns i dag inte vad gäller snus. En åtgärd som skulle minska snusets tillgänglighet för minderåriga är att förbjuda försäljning av snus i små och prismässigt attraktiva förpackningar. Att en reglering av minsta förpackningsstorlek för snus skulle ha någon annan effekt än motsvarande regler för cigaretter framstår som osannolikt.

Redan en översiktlig granskning av snusutbudet på marknaden visar att variationer förekommer mellan olika produktkategorier såväl vad gäller pris som mängden snus i förpackningarna. En särskild produktkategori på marknaden utgörs av mindre snuspåsar, ofta benämnda miniportioner. Förpackningar med sådana miniportioner väger ofta hälften så mycket som förpackningar med ”vanligt” portionssnus eller ännu mindre. Prismässigt ligger dock dessa ofta klart högre än de billigare dosorna med vanligt portionssnus, även om det finns några få undantag. Det finns också varianter med större portionspåsar. En dosa med snus innehåller normalt omkring 20 portionspåsar, oavsett om det är fråga om minisnus eller vanligt portionssnus.

Det förekommer snusförpackningar som innehåller så lite som fem portionspåsar med snus på marknaden och som endast kostar några kronor. Så små förpackningar kan närmast jämställas med styckförsäljning. Även om dessa typer av produkter inte förefaller vara vanligt förekommande, kan ett förbud mot små snusförpackningar motiveras av samma skäl som ligger bakom införandet av minsta förpackningsstorlekar för cigaretter och rulltobak, nämligen att göra varan mindre attraktiv för ungdomar. Det finns därför skäl att införa en minimireglering av innehållet i snusförpackningar.

En utgångspunkt för en sådan reglering är lämpligen vad som gäller för cigaretter, dvs. att antalet portioner inte bör understiga 20. En sådan reglering får inte några produktionsmässiga konsekvenser för största delen av det portionsförpackade snuset. För de snusprodukter som i dag innehåller strax under 20 portionspåsar per förpackning borde förslaget inte leda till något behov av genomgripande omställningar av produktionen.

I fråga om rulltobak finns krav på en minimivikt om 30 gram per förpackning. Om en motsvarande viktreglering skulle införas för snus, skulle bl.a. mängden snus i de förpackningar med s.k. minisnus som i dag finns på marknaden, dvs. dosor som normalt innehåller upp till 10 gram tobak per förpackning, behöva öka väsentligt. För att uppnå en sådan minimivikt skulle i vissa fall snusdosorna behöva innehålla minst 100 portioner. En sådan reglering skulle följaktligen få stora konsekvenser för denna produktkategori.

Det finns i dagsläget inte anledning att anta att dessa produkter på grund av priset skulle göra snus mera tillgängliga för ungdomar. Med hänsyn till detta bedöms inte att en viktreglering avseende portionssnus är motiverad.

Lössnus förekommer i dag inte i förpackningar som väger mindre än 30 gram. En minsta försäljningsvikt motsvarande den som gäller för rulltobak skulle därför inte få någon praktisk konsekvens för det befintliga utbudet av lössnus. En reglerad minsta vikt skulle visserligen kunna motverka en framtida produktutveckling där lössnus saluförs i mycket små förpackningar. I dagsläget framstår en sådan utveckling emellertid som osannolik. Regeringen ser därför inte heller någon anledning att med hänsyn till lössnuset nu införa en minsta tobaksvikt i snusförpackningar.

• Sida 107
•  Original

Regeringen föreslår därför att styckförpackningar med portionsförpackat snus ska innehålla minst 20 portioner och att det ska vara förbjudet att tillhandahålla konsumenter snus i förpackningar som innehåller färre portioner än så.

Snus bör även fortsättningsvis jämställas med livsmedel

Tobaksvaror exkluderas uttryckligen från definitionen av livsmedel, se 2 § livsmedelslagen. Att snus inte är ett livsmedel står därför klart. Vid införandet av livsmedelslagen konstaterades dock bland annat att det finns moment i produktionen av snus och tuggtobak som medför risker som kan jämföras med dem som finns vid livsmedelsberedning. Det bedömdes därför finnas skäl att låta snus och tuggtobak även fortsättningsvis omfattas av livsmedelslagens bestämmelser. Lagtekniskt löstes detta genom att livsmedelslagens bestämmelser generellt gjordes tillämpliga på dessa produkter (prop. 2005/06:128 s. 194–195).

Det övergripande syftet med livsmedelslagen är att säkerställa en hög skyddsnivå för människors hälsa och för konsumenternas intressen när det gäller livsmedel. Grunden för reglerna i livsmedelslagstiftningen är att konsumenten inte ska behöva riskera att bli sjuk för att maten innehåller farliga bakterier, främmande ämnen och föremål eller saknar information om allergiframkallande ämnen. Konsumenten ska inte heller bli vilseledd eller lurad av märkning, presentation eller information om livsmedlet. Eftersom snus och tuggtobak omfattas av såväl livsmedelslagen som tobakslagen finns i detta avseende parallella och delvis överlappande regler.

Utredningen menar att snus och tuggtobak är en lågriskprodukt sett ur ett livsmedelsperspektiv och att mikrobiologiska risker genom kontaminering i det närmaste är försumbara. Vidare menar utredningen att användningen av tobak är förenad med hälsorisker oavsett hur produkten bereds. Det framstår mot den bakgrunden som motsägelsefullt att samtidigt låta sådana produkter omfattas av livsmedelslagstiftningens övergripande skyddsintresse. Att associera snus och tuggtobak med livsmedel på det sätt som nu sker riskerar enligt utredningen att skapa falska föreställningar om att snus är en säker eller till och med hälsosam produkt. Utredningen föreslår därför att snus och tuggtobak inte längre ska jämställas med livsmedel i livsmedelslagen.

Flera remissinstanser, bl.a. British American Tobacco, Livsmedelsarbetareförbundet, Livsmedelsföretagen, Skruf, Svensk snustillverkarförening, Swedish Match och Gotlands snus, motsätter sig förslaget. Bland annat framförs att förslaget riskerar att försämra en väl fungerande kontroll av svensk snusproduktion. Även Folkhälsomyndigheten avstyrker förslaget. Myndigheten menar att Livsmedelsverkets roll som kontrollorgan och föreskrivande myndighet i hög grad har inverkat positivt på de kvalitetskrav som råder inom snustillverkningen. Även om riskerna med snustillverkning av utredningen beskrivs som ”närmast försumbara” anser Folkhälsomyndigheten att Livsmedelsverkets kontroll av de hygieniska aspekterna är väsentlig och bygger det på bl.a. den omständligheten att 45–60 % av snuset består av vatten (och 40–45 % är tobak). Myndigheten menar att det saknas förutsättningar, både formellt

• Sida 108
•  Original

och materiellt, för att genomföra det omfattande uppdrag som utredaren föreslår ska läggas på Folkhälsomyndigheten.

Mot denna bakgrund gör regeringen bedömningen att det inte är lämpligt att genomföra utredningens förslag. Snus bör därför även fortsättningsvis, i enlighet med nuvarande ordning, jämställas med livsmedel.

Reglering av innehåll i snus och hänvisning till smak på snusförpackningar

I ingressen till tobaksproduktdirektivet anges att tobaksvaror med en annan smak än tobak skulle kunna göra att människor lättare börjar konsumera tobak eller påverka konsumtionsmönster. Skälen bakom förbudet i direktivet mot tobaksvaror med karakteristisk smak verkar alltså vara att smaksatta tobaksvaror kan göra att fler börjar konsumera tobak. Förbudet begränsas till att avse endast cigaretter och rulltobak eftersom dessa varor dels i högre utsträckning än andra tobaksvaror tilltalar ungdomar, dels har störst marknadsandelar på tobaksmarknaden inom EU.

Under det senaste årtiondet har antalet snussorter ökat i stor utsträckning och det har tillkommit fler smaksatta sorter. Syftet med denna produktutveckling kan knappast vara något annat än att göra produkterna attraktivare och skapa möjligheter för snustillverkarna att rikta sig till så många konsumenter som möjligt.

Att snus har en stor marknadsandel och i stor utsträckning tilltalar ungdomar innebär enligt såväl WHO:s rekommendationer som de resonemang som ligger bakom tobaksproduktdirektivets reglering i och för sig att det finns sakliga skäl att förbjuda karakteristiska smaker i snus.

Det finns dock svårigheter med en sådan reglering. En granskning av de uppgifter om innehållet i snus som tillverkare och importörer enligt 16 § tobakslagen är skyldiga att varje år lämna till Folkhälsomyndigheten, visar att samtliga snussorter med något enstaka undantag innehåller smaktillsatser. Det har också i marknadsföringen av snus framförts att viss smaksättning, bl.a. bergamott och enbär, har traditioner sedan 1800-talet. Det innebär alltså att snuset som produkt i allt väsentligt är en smaksatt tobaksprodukt.

Att snus av tradition är smaksatt, och att i princip allt snus som säljs i dag är smaksatt, innebär att snus i detta avseende skiljer sig från cigaretter. Ett förbud mot karakteristiska smaker i snus skulle kunna få till följd att nästan inga av de produkter som finns på marknaden i dag skulle få säljas.

Utredningen bedömer att det finns starka folkhälsoskäl som talar för att sådana smaker i snus som riktar sig mot unga eller som lockar till sig nya användare inte bör få förekomma. Utredningen anser emellertid, med hänsyn till de praktiska svårigheterna att skapa ett rättssäkert och förutsebart regelverk, att det inte är möjligt att förbjuda vissa smaker i snus. Regeringen gör samma bedömning som utredningen i den delen och föreslår därför inte någon reglering av smaker i snus.

Trots att utredningen inte föreslår någon smakreglering av snus anser utredningen att det bör vara förbjudet att hänvisa till smak på förpackningarna till snus, då det skulle begränsa möjligheten att använda smak som en del av marknadsföringen på förpackningar.

• Sida 109
•  Original

I regeringens proposition 2015/16:82 Åtgärder för ökad folkhälsa på tobaksområdet – genomförandet av EU:s tobaksproduktdirektiv fastslogs att då ansvaret för att reglera ingredienserna i snus vilar på Sverige bör även ansvaret för att reglera hänvisningar till smak, doft eller tillsatser vara Sveriges ansvar, något som också kräver djupgående kunskap om särdragen för produkten och dess konsumtionsmönster. Regeringen föreslog därför, till skillnad från utredningen, att artikel 13.1 c i tobaksproduktdirektivet, som förbjuder hänvisning till smak, doft, eventuella smaksatser eller andra tillsatser, inte ska omfatta snus. Regeringen aviserade dock samtidigt att den avsåg att återkomma och ta förnyad ställning till frågan i samband med beredningen av utredningens slutbetänkande.

Mot bakgrund av att det nu inte föreslås något förbud mot smaksatt snus finner regeringen ingen anledning att ändra ståndpunkt i frågan. Det bör därför även fortsättningsvis vara tillåtet att hänvisa till smak, doft, eventuella smaksatser eller andra tillsatser på snusförpackningar.

12. Genomförande av tobaksproduktdirektivets bestämmelser om spårbarhet och säkerhetsmärkning

Tobaksproduktdirektivet är genomfört i svensk rätt bl.a. genom ändringar i tobakslagen (1993:581) och genom antagandet av lagen (2017:425) om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. Undantag gäller för direktivets artikel 15 och 16 om spårbarhet och säkerhetsmärkning. Dessa bestämmelser ska enligt direktivet börja tillämpas först den 20 maj 2019 när det gäller cigaretter och rulltobak och den 20 maj 2024 när det gäller andra tobaksvaror. I denna proposition lämnas förslag till ett nationellt genomförande av dessa direktivbestämmelser.

Bestämmelserna om spårbarhet i artikel 15 och om säkerhetsmärkning i artikel 16 syftar till att motverka illegal handel med tobaksvaror. I direktivets ingress framhålls att olagliga produkter undergräver den fria rörligheten för produkter som uppfyller kraven och det skydd som lagstiftningen om tobakskontroll ger. Vidare påpekas att unionen enligt WHO:s ramkonvention om tobakskontroll är skyldig att bekämpa olagliga tobaksvaror, inbegripet sådana som importeras olagligt till unionen, som en del av en övergripande unionspolitik för tobakskontroll. Mot den bakgrunden konstateras att det är nödvändigt att införa bestämmelser om att styckförpackningar till tobaksvaror ska märkas med en unik identitetsmärkning och en säkerhetsmärkning och att transporten av tobaksvaror ska registreras så att de kan spåras i hela unionen (ingresspunkt 29). Vidare anges att ett driftskompatibelt system för spårning och säkerhetsmärkning bör utvecklas på unionsnivå. För att säkerställa oberoende och öppenhet för systemet för spårning bör tillverkare av tobaksvaror sluta avtal med oberoende tredje parter (ingresspunkt 30 och 31).

Direktivets bestämmelser är av övergripande slag och måste kompletteras med mer detaljerade bestämmelser. Kommissionen ska därför

• Sida 110
•  Original

enligt artikel 15.11 och 16.2 genom genomförandeakter fastställa tekniska standarder för inrättande av drift av systemet för spårning och för säkerhetsmärkningen. Kommissionen ges också enligt artikel 15.12 befogenhet att anta delegerade akter för att definiera centrala delar av det datalagringsavtal som ska slutas med en oberoende tredje part. Kommissionen antog sådana genomförandeakter och delegerade akter i december 2017.

Närmare beskrivning av innehållet i artikel 15 och 16 finns under respektive avsnitt nedan.

12.1. Identitetsmärkning och säkerhetsmärkning av tobaksvaror

Regeringens förslag: Styckförpackningar till tobaksvaror ska förses med en unik identitetsmärkning och en säkerhetsmärkning. Tillverkare och importörer ska ansvara för att förpackningar till tobaksvaror förses med sådana märkningar.

Tobaksvaror som saknar sådan märkning ska inte få tillhandahållas konsumenter eller detaljhandlare på marknaden.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om märkningarnas utformning och föreskrifter om tekniska standarder för inrättande och drift av ett system för spårning.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanser som har kommenterat förslaget tillstyrker eller anför att de inte har några synpunkter. Ett antal instanser, däribland Skruf och Svenska Snustillverkarföreningen, avstyrker förslaget och framhåller att förslaget inte bör gälla snus.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 15.1 ska medlemsstaterna se till att alla styckförpackningar med tobaksvaror förses med en unik identitetsmärkning. Den unika identitetsmärkningen är en grundläggande förutsättning för att systemet för spårning av tobaksvaror ska fungera. Enligt artikel 15.2 ska den unika identitetsmärkningen göra det möjligt att fastställa bl.a. datum och plats för tillverkningen, tillverkningsanläggningen, den faktiska leveransvägen från tillverkning till det första återförsäljningsstället och identiteten på alla köpare från tillverkning till det första återförsäljningsstället. Vissa av dessa uppgifter ska ingå i själva identitetsmärkningen. När det gäller vissa andra uppgifter ska medlemsstaterna säkerställa att dessa är elektroniskt tillgängliga genom en koppling till den unika identitetsmärkningen, se artikel 15.3 och 15.4.

För att kunna kontrollera om en tobaksvara är äkta eller inte ska medlemsstaterna enligt artikel 16.1 även kräva att alla styckförpackningar med tobaksvaror som släpps ut på marknaden är försedda med en säkerhetsmärkning.

Regeringen anser att direktivets bestämmelser i dessa delar bör genomföras genom att kraven på märkning förs in i den nya lagen.

• Sida 111
•  Original

Ett system för spårning och märkning ska enligt direktivet utvecklas på EU-nivå och de närmare bestämmelserna har fastställts av kommissionen i genomförandeakter och delegerade akter. Utarbetandet av dessa akter har skett i kommissionens särskilda expertgrupper samt i tobaksproduktdirektivets genomförandekommitté. I detta arbete har regeringen verkat för att systemet för spårbarhet och säkerhetsmärkning ska vara effektivt och anpassat för samtliga tobaksprodukter som finns på den svenska marknaden. Vidare har regeringen arbetat för att riskerna för oegentligheter i systemet ska minimeras och att systemet som utvecklas ska vara kostnadseffektivt såväl för myndigheter som för näringsliv.

Kommissionen antog den 15 december 2017 med stöd av artikel 15.11 en genomförandeförordning i vilken tekniska standarder för inrättande och drift av spårningssystemet regleras, inbegripet bl.a. utformningen av den unika identitetsmärkningen, och med stöd av artikel 16.2 ett genomförandebeslut där tekniska standarder för säkerhetsmärkningen regleras. Dessa rättsakter är ännu inte publicerade.

I den mån närmare detaljer om märkningarnas utformning måste införas i nationell rätt bör det lämpligen ske i förordning och myndighetsföreskrifter. Det ska därför i den nya lagen föras in ett bemyndigande till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om utformningen av den unika identitetsmärkningen och säkerhetsmärkningen. Det bör också finnas möjlighet att meddela föreskrifter om spårningssystemets utformning. Regeringen föreslår därför att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få bemyndigande att meddela föreskrifter om tekniska standarder för inrättande och drift av ett system för spårning.

Av artikel 23.2 följer att medlemsstaterna ska se till att tobaksvaror som inte uppfyller kraven i direktivet inte släpps ut på marknaden. Tillverkare och importörer ansvarar enligt 10 § tobakslagen för att förpackningarna till tobaksvaror förses med varningstexter och innehållsdeklaration. Regeringen anser att detta ansvar ska utsträckas till att gälla även identitets- och säkerhetsmärkningar. Regeringen föreslår därför att tillverkarnas och importörernas ansvar i detta avseende ska fastslås i den nya lagen. Enligt 11 § tobakslagen är det förbjudet att tillhandahålla konsumenter felaktigt märkta tobaksvaror. Regeringen anser att det är ändamålsenligt och konsekvent att utvidga det förbudet till att omfatta tobaksvaror som saknar föreskriven identitets- eller säkerhetsmärkning. För att uppfylla skyldigheten i artikel 23.2 föreslår därför regeringen att det i den nya lagen införs ett förbud mot att tillhandahålla konsumenter tobaksvaror som saknar sådan märkning.

Utöver de krav som följer av direktivet anser regeringen att det ska vara förbjudet för partihandlare att tillhandahålla detaljhandlare tobaksvaror som saknar identitets- eller säkerhetsmärkning. Som framgår av avsnitt 8.1 och 8.2 föreslår regeringen att både detalj- och partihandel med tobaksvaror ska vara tillståndspliktig. Syftet är bl.a. att motverka illegal handel. Regeringen ser inga principiella eller praktiska skäl för att det föreslagna förbudet ska vara begränsat till detaljistledet. En i detta avseende enhetlig reglering av försäljningen, dvs. även partihandeln, kan antas öka förutsättningarna för att endast korrekt märkta förpackningar når slutkonsumenten.

• Sida 112
•  Original

Kraven på unik identitetsmärkning och säkerhetsmärkning avser tobaksvaror. Med begreppet tobaksvaror avses enligt artikel 2.4 alla produkter som kan förbrukas och som består av tobak. Snus är en tobaksvara och omfattas således av kraven i artikel 15 och 16. Snus undantas från direktivets bestämmelser om innehållsreglering (se ingresspunkt 20 och artikel 7.15). Något liknande undantag finns inte vad gäller bestämmelserna i artikel 15 och 16. Bestämmelserna i den nya lagen som avser genomförandet av dessa artiklar ska därför även inkludera snus. Det kan även framhållas att bestämmelserna om spårbarhet och säkerhetsmärkning syftar till att motverka handel med olagliga produkter (ingresspunkt 29) och därför även är av intresse för svenska snustillverkare.

12.2. Krav på registrering av styckförpackningar och registerföring av relevanta transaktioner

Regeringens förslag: En näringsidkare som deltar i handeln med tobaksvaror utan att bedriva detaljhandel ska se till att alla styckförpackningar registreras när de kommer i respektive lämnar dennes besittning. Även åtgärder som rör styckförpackningar och som vidtas under den tid som besittningen pågår ska registreras.

Registrerade

uppgifter ska inte få ändras eller raderas.

En näringsidkare som deltar i leveranskedjan för tobaksvaror ska upprätthålla register över samtliga relevanta transaktioner.

Tillverkare av tobaksvaror ska tillhandahålla de näringsidkare som deltar i handeln med tobaksvaror den utrustning som är nödvändig för att registrera tobaksvaror som köps, säljs, lagras, transporteras eller hanteras på annat sätt.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om registreringsskyldigheten och skyldigheten att upprätthålla register.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna kommenterar inte detta förslag särskilt. Ett tiotal instanser avstyrker förslaget i och med att utredningen avstyrks i sin helhet.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 15.5 i tobaksproduktdirektivet ska medlemsstaterna se till att alla ekonomiska aktörer som är inblandade i handel med tobaksvaror, från tillverkaren till den sista ekonomiska aktören före det första återförsäljningsstället, registrerar alla styckförpackningar som kommer i deras besittning. I artikel 15.9 anges att registrerade uppgifter inte ska ändras eller raderas. Medlemsstaterna ska enligt artikel 15.6 säkerställa att alla fysiska och juridiska personer som deltar i leverenskedjan för tobaksvaror upprätthåller fullständiga och korrekta register över samtliga relevanta transaktioner. Vidare ska medlemsstaterna se till att tillverkarna av tobaksvaror tillhandahåller alla ekonomiska aktörer som är inblandade i handel med tobaksvaror, från tillverkaren till den sista ekonomiska aktören före det första återförsäljningsstället, inbegripet importörer, lageranläggningar och transport-

• Sida 113
•  Original

företag, den utrustning som är nödvändig för att registrera tobaksvaror som köps, säljs, lagra, transporteras eller hanteras på annat sätt.

Regeringen anser att direktivet i dessa delar ska genomföras på så sätt att skyldigheten som åläggs näringsidkare att registrera styckförpackningar till tobaksvaror och att föra register förs in i den nya lagen. Skyldigheten för tillverkare att tillhandahålla utrustning som är nödvändig för registreringen innebär ett intrång i ett annars civilrättsligt förhållande. Även denna skyldighet ska därför regleras i den nya lagen.

I artikel 15 används både begreppen ”ekonomisk aktör” och ”fysiska och juridiska personer”. I direktivet klargörs inte närmare vad som avses med dessa begrepp. Begreppet ”ekonomisk aktör” är kopplat till handeln och hanteringen av tobaksvaror och inte till aktörens särskilda status. Begreppet omfattar i vart fall alla aktörer som köper, säljer, transporterar eller på annat sätt hanterar tobaksvaror (se artikel 15.7), dvs. tillverkare, importörer, partihandlare, transportföretag och lageranläggningar. Det framstår som klart att det är näringsidkare i vid bemärkelse som avses, dvs. fysiska eller juridiska personer som yrkesmässigt bedriver verksamhet av ekonomisk natur (jfr prop. 1983/84:92 s. 15 f.).

Det kan diskuteras om begreppet ”fysiska och juridiska personer” kan ha en annan innebörd än ”ekonomisk aktör”. Transportföretag anges i direktivet som ett exempel på en ekonomisk aktör (se artikel 15.7). Samtidigt kan transportverksamhet bedrivas av såväl fysiska som juridiska personer. Det kan inte utläsas av direktivet att det finns någon relevant skillnad mellan innebörden av dessa begrepp. Regeringen anser därför att både registreringskravet och skyldigheten att föra register ska omfatta näringsidkare.

Näringsidkare ska föra register över samtliga relevanta transaktioner. När det gäller frågan om vilka uppgifter som i sammanhanget är relevanta måste svaret rimligtvis sökas i de kriterier som den unika identitetsmärkningen syftar till att fastställa, men som inte ingår i själva märkningen, t.ex. leveransens destination, avreseplats och mottagare. Regeringen bedömer att förandet av registret inte innebär ett betydande intrång i den personliga integriteten och inte heller att registreringen innebär övervakning eller kartläggning av den enskildes personliga förhållanden.

Kommissionens genomförandeförordning om fastställande av tekniska standarder för inrättande och drift av spårningssystemet innehåller mer detaljerade bestämmelser om bl.a. registreringsskyldigheten. Det kan finnas behov av en möjlighet att i förordning eller myndighetsföreskrifter reglera de mer detaljerade bestämmelserna om nu aktuella skyldigheter. Ett bemyndigande ska därför införas för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om registerföringen och registreringsskyldigheten. Bemyndigandet omfattar inte skyldigheten för tillverkare att tillhandahålla viss utrustning.

• Sida 114
•  Original

12.3. Datalagring

Regeringens förslag: Tillverkare och importörer av tobaksvaror ska sluta avtal om datalagring med en oberoende tredje part, som ska vara värd för datalagringsanläggningen för alla relevanta uppgifter. Datalagringsanläggningen ska vara fysiskt belägen på Europeiska unionens territorium. Avtalet och den tredje partens lämplighet ska godkännas av Europeiska kommissionen.

Den tredje partens verksamhet ska övervakas av en extern revisor, som ska föreslås och betalas av tillverkaren av tobaksvaror och godkännas av Europeiska kommissionen. Den externa revisorn ska varje år lämna in en rapport till Europeiska kommissionen och den myndighet som regeringens bestämmer.

Europeiska kommissionen, den myndighet som regeringen bestämmer, behöriga myndigheter i andra medlemsstater och den externa revisorn ska ha full tillgång till datalagringsanläggningarna. Den myndighet som regeringen bestämmer får, när det är motiverat, bevilja tillverkare och importörer tillgång till de lagrade uppgifterna. Det ska upplysas om att även Europeiska kommissionen kan fatta ett sådant beslut.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Utredningen föreslår att Folkhälsomyndigheten ska utpekas som ansvarig myndighet i Sverige. Utredningen föreslår också ett bemyndigande avseende datalagringsavtalet.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna kommenterar inte förslaget särskilt eller tillstyrker förslaget. Ett tiotal instanser avstyrker förslaget i och med att utredningen avstyrks i sin helhet.

Tullverket framför att det vore mycket värdefullt för Tullverkets verksamhet att ha tillgång till uppgifterna. Svenska Infobyte AB anser att eftersom datalagringsanläggningarna troligtvis även kommer att användas till lagring av andra data tillhörande andra än tobaksbranschens aktörer, är kravet på att flera aktörer ska ha ”full tillgång” till datalagringsanläggningen alltför långtgående.

Skälen för regeringens förslag: Medlemsstaterna ska enligt artikel 15.8 se till att tillverkare och importörer av tobaksvaror sluter avtal om datalagring med en oberoende tredje part som ska vara värd för datalagringsanläggningen för alla relevanta uppgifter. Datalagringsanläggningen ska vara fysiskt belägen på unionens territorium. Avtalet och den tredje partens lämplighet, särskilt dennes oberoende och tekniska kapacitet, ska godkännas av kommissionen. Den tredje partens verksamhet ska övervakas av en extern revisor som ska föreslås och betalas av tobakstillverkaren och godkännas av kommissionen. Den externa revisorn ska lämna in en årsrapport till de behöriga myndigheterna och kommissionen.

Vidare ska medlemsstaterna säkerställa att kommissionen, behöriga myndigheter i medlemsstaterna och den externa revisorn har full tillgång till datalagringsanläggningarna. I motiverade fall får kommissionen eller medlemsstaterna bevilja tillverkare och importörer tillgång till de lagrade uppgifterna, förutsatt att kommersiellt känsliga uppgifter på ett adekvat sätt förblir skyddade i enlighet med relevant unionsrätt och nationell rätt.

• Sida 115
•  Original

Syftet med bestämmelserna är att säkerställa oberoende och öppenhet för systemet för spårning. Uppgifter från systemet för spårning bör hållas åtskilda från andra företagsrelaterade uppgifter och ständigt stå under kontroll av och vara tillgängliga för de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna och för kommissionen (se ingresspunkt 31).

Huvudregeln inom svensk avtalsrätt är att ingen kan tvingas att ingå avtal mot sin vilja, utan var och en har rätt att välja om avtal ska ingås eller inte. Den i artikel 15.8 föreskrivna kontraheringsplikten för tillverkare och importörer av tobaksvaror innebär ett undantag från denna huvudregel. Regler om kontraheringsplikt finns dock även i svensk rätt och motiveras av olika skäl. Exempelvis kan det nämnas att man inom sjukvård och transport måste tillhandahålla tjänster och prestationer till ett förutbestämt pris. Vidare kan kontraheringsplikt motiveras av främjande av den fria konkurrensen. Därför kan vissa producenter som tillhandahåller särskilt attraktiva varor underkastas ett säljtvång. Sociala skyddsaspekter kan också föranleda kontraheringsplikt. Även t.ex. säkerhet och miljö utgör i vissa fall motiv för att begränsa avtalsfriheten. Exempelvis innehåller lagen (2008:286) om kvalitets- och säkerhetsnormer vid hantering av mänskliga vävnader och celler krav på att vissa vävnadsinrättningar ska ingå skriftliga avtal med leverantörer och det regleras vad avtalet ska innehålla (se prop. 2016/17:88 s. 44 f.).

Den i tobaksproduktdirektivet föreskrivna kontraheringsplikten syftar till att säkerställa oberoende och öppenhet för systemet med spårning. Regeringen delar utredningens bedömning att det inte finns några rättsliga hinder mot genomförandet av direktivets bestämmelser även i de fall de medför ett ingrepp i rent civilrättsliga förhållanden. Det är dock nödvändigt att bestämmelserna om lagring av uppgifter – inbegripet den föreskrivna avtalsskyldigheten, kravet på godkännande och reglerna om extern övervakning samt tillgång till lagrade uppgifter – regleras i lag. Sådana bestämmelser ska därför föras in i den nya lagen.

I direktivet anges att kommissionen, behöriga myndigheter i medlemsstaterna och den externa revisorn ska ha full tillgång till datalagringsanläggningarna. För ett korrekt genomförande av direktivet föreslår regeringen att samma formulering används i den nya lagen. Tillverkare och importörer ska enligt direktivet sluta avtal om datalagring med en tredje part som ska vara värd för datalagringsanläggningen för alla relevanta uppgifter. Mot bakgrund av detta kan ”full tillgång till datalagringsanläggningarna” bara avse tillgång till de uppgifter som ska lagras enligt direktivet. Någon rätt att få tillgång till eventuellt andra uppgifter som lagras finns inte.

Vad gäller lagkravet på att datalagringsanläggningarna ska vara belägna på Europeiska unionens territorium kan det inte uteslutas att lagändringar kan behöva göras i fall tobaksproduktdirektivet införlivas i EES-avtalet eller om EU sluter bilaterala avtal med tredjeland, se även avsnitt 7.3.

Utredningen föreslår att Folkhälsomyndigheten ska vara den myndighet som ska ta emot årsrapporter, som ska ha tillgång till datalagringsanläggningarna och som ska kunna bevilja tillgång till de lagrade uppgifterna. Enligt artikel 15.1 ska kommissionen i genomförandeakter fastställa tekniska standarder för inrättande och drift av spårningssystemet. Kommissionen har också enligt artikel 15.12 befogenhet att i

• Sida 116
•  Original

delegerade akter definiera centrala aspekter av datalagringsavtalet såsom varaktighet, förnybarhet, nödvändig sakkunskap eller konfidentialitet inbegripet regelbunden övervakning. Dessa genomförandeakter och delegerade akter antogs av kommissionen den 15 december 2017.

De närmare detaljerna för spårnings- och märkningssystemet har alltså inte förrän helt nyligen fastställts. Folkhälsomyndigheten har haft regeringens uppdrag att förbereda för genomförandet av tobaksproduktdirektivets bestämmelser om spårbarhet och säkerhetsmärkning. Den 1 februari 2018 redovisade myndigheten hur kommissionens genomförandeakter och delegerade akter påverkar det svenska genomförandet av direktivets artikel 15 och 16. Regeringen anser att det är för tidigt att utpeka Folkhälsomyndigheten som ansvarig myndighet i detta avseende. Det är tänkbart att det är lämpligare att ansvaret helt eller delvis läggs på någon annan myndighet. Frågan om ansvarig myndighet bör därför regleras i förordning.

För att möjliggöra en nationell anpassning till innehållet i den delegerade akten om datalagringsavtalet föreslår utredningen ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om datalagringsavtalet. Regeringen konstaterar att sådana föreskrifter avser civilrättsliga förhållanden som inte kan regleras i förordning eller i myndighetsföreskrifter. Kommissionens delegerade förordning om datalagringsavtalet ger inte heller utrymme för medlemsstaterna att anta kompletterande föreskrifter i detta avseende. Därför föreslår regeringen inte något sådant bemyndigande.

13. Frågor om tillsyn

Som framgår av avsnitten nedan lämnar regeringen förslag som endast marginellt ändrar dagens tillsynsorganisation. Vissa tillsynsmyndigheters ansvar ändras dock som en följd av regeringens förslag om tillståndsplikt för försäljning av tobaksvaror, styckförsäljning av snus, begränsade marknadsföringsmöjligheter vid tobaksförsäljning, utökat rökförbud samt spårbarhet och säkerhetsmärkning. Vidare föreslås vissa ändringar vad gäller myndigheternas skyldigheter och befogenheter i samband med tillsynen.

13.1. Nuvarande tillsynsorganisation

Tillsyn över bestämmelserna i tobakslagen (1993:581) och lagen (2017:425) om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare bedrivs av kommunen, Polismyndigheten, Folkhälsomyndigheten, Arbetsmiljöverket, länsstyrelsen och Konsumentombudsmannen respektive Konsumentverket, se 19 och 19 a §§tobakslagen och 24–26 §§ lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. Tillsynsorganisationen och myndigheternas ansvar och befogenheter är, med några undantag, identiska för tobaksvaror, e-cigaretter och påfyllningsbehållare.

• Sida 117
•  Original

I båda lagarna görs en distinktion mellan central tillsyn och omedelbar tillsyn. Den centrala tillsynen innefattar bl.a. samordnande, uppföljande och vägledande uppgifter. Myndigheter som ansvarar för sådan tillsyn förutsätts utfärda allmänna råd beträffande den regionala och omedelbara tillsynen. Den centrala tillsynen innefattar inte handläggning av enskilda ärenden. Den omedelbara tillsynen innefattar den faktiska kontrollverksamheten över att lagens bestämmelser upprätthålls. Bland annat ska tillsynsmyndigheten företa inspektioner (se prop. 1992/93:185 s. 43 och 59).

Arbetsmiljöverkets tillsyn

Enligt tobakslagen ansvarar Arbetsmiljöverket för central tillsyn över bestämmelserna om rökfria lokaler och andra utrymmen som är upplåtna enbart för personal eller där arbetstagare är verksamma. Arbetsmiljöverket utövar också omedelbar tillsyn över sådana lokaler. Eftersom det saknas bestämmelser om rökförbud i lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare, har Arbetsmiljöverket inget tillsynsansvar enligt den lagen.

Konsumentverkets och Konsumentombudsmannens tillsyn

Konsumentombudsmannen utövar central tillsyn över tobakslagens bestämmelser om marknadsföring men har inget ansvar för omedelbar tillsyn. Enligt lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare är det Konsumentverket som utövar omedelbar tillsyn över bestämmelserna om marknadsföring, ingen myndighet utövar central tillsyn.

Folkhälsomyndighetens tillsyn

Folkhälsomyndigheten ansvarar för central tillsyn enligt båda lagarna. Ansvaret enligt tobakslagen omfattar bestämmelserna om sådana rökfria miljöer och lokaler som inte faller under Arbetsmiljöverkets tillsynsansvar. Vidare har myndigheten ansvar för central tillsyn vad gäller bestämmelserna om hälsovarningar, åldersgräns, styckförpackningar, anmälningspliktig försäljning, egenkontroll, anmälan av nya tobaksvaror, innehållsreglering och produktkontroll. Folkhälsomyndighetens ansvar omfattar också central tillsyn över bestämmelserna om inrapportering av marknadsundersökningar, uppgifter om studier etc. som rör nya tobaksvaror samt kostnader för marknadsföring. Vad gäller e-cigaretter och påfyllningsbehållare utövar Folkhälsomyndigheten central tillsyn på de områden som kommunen och Polismyndigheten har omedelbar tillsyn över, se nedan.

Folkhälsomyndigheten har enligt tobakslagen inget ansvar för omedelbar tillsyn. Enligt lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare har dock myndigheten ansvar för omedelbar tillsyn vad gäller bestämmelserna om produktkontroll och gränsöverskridande distansförsäljning. Myndighetens ansvar omfattar också bestämmelserna om produktanmälan, produktkrav, informationsblad, innehållsdeklaration, produktpresentation och hälsovarningar samt rapportering av försäljningsvolymer m.m. Ansvaret i den delen gäller endast i de fall som inte kommunen utövar omedelbar tillsyn.

• Sida 118
•  Original

Kommunens och Polismyndighetens tillsyn

Kommunen utövar enligt tobakslagen omedelbar tillsyn över bestämmelserna om rökförbud, förutom sådana rökfria miljöer och lokaler som faller under Arbetsmiljöverkets tillsynsansvar. Kommunen bedriver också på försäljningsställen omedelbar tillsyn över bestämmelserna om hälsovarningar, märkning och marknadsföring. Därutöver har kommunen tillsammans med Polismyndigheten tillsynsansvar när det gäller bestämmelserna om åldersgräns, styckförpackningar, anmälningsplikt för försäljning och anmälningsplikt av nya tobaksvaror.

När det gäller e-cigaretter och påfyllningsbehållare har kommunen ansvar för omedelbar tillsyn på försäljningsställen över att det enbart tillhandahålls produkter som uppfyller lagens krav på produktanmälan, produktkrav, informationsblad, innehållsdeklaration och hälsovarningar. Kommunen ansvarar också för tillsyn på försäljningsställen vad gäller bestämmelserna om produktpresentation och att det enbart tillhandahålls produkter där skyldigheten att rapportera in försäljningsvolymer m.m. till Folkhälsomyndigheten har uppfyllts. Kommunen har tillsammans med Polismyndigheten ansvar för omedelbar tillsyn över bestämmelserna om åldersgräns, att försäljningen av e-cigaretter eller påfyllningsbehållare är anmäld och att den som bedriver försäljningen utövar egenkontroll.

Länsstyrelsens tillsyn

Enligt båda lagarna utövar länsstyrelsen inom länet tillsyn över de områden där kommunen eller kommunen och Polismyndigheten har ansvar för den omedelbara tillsynen. Länsstyrelsen ska följa kommunernas verksamhet, biträda kommunerna med information och råd samt främja samarbete mellan olika tillsynsmyndigheter och mellan tillsynsmyndigheter och andra.

13.2. Ett tydliggörande av tillsynsansvaret

Regeringens förslag: Uttrycken central tillsyn och omedelbar tillsyn ska bytas ut mot tillsynsvägledning och tillsyn. uttrycket regional tillsyn ska inte användas.

Folkhälsomyndighetens och Konsumentverkets ansvar för tillsynsvägledning och för att utöva tillsyn ska tydliggöras.

Arbetsmiljöverket ska inte ansvara för tillsynsvägledning.

Regeringens bedömning: Polismyndigheten och kommunen bör inte ha ett likvärdigt tillsynsansvar.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Utredningen föreslår dock att kommunen och Polismyndigheten ska ha ett likvärdigt tillsynsansvar. Utredningen föreslår inga ändrade begrepp.

Remissinstanserna: Folkhälsomyndigheten anser att det är av betydelse att begreppet tillsynsvägledning definieras och särskiljs från den operativa tillsynen, som i tobakslagen kallas omedelbar tillsyn. Konsumentverket anför att eftersom det är Konsumentverket som har tillsynsansvaret över marknadsföringsbestämmelserna medan Konsument-

• Sida 119
•  Original

ombudsmannen ansvarar för rättsliga åtgärder bör detta också återspeglas i lagtexten och förarbeten.

De remissinstanser som kommenterat förslaget om likvärdigt tillsynsansvar för kommunen och Polismyndigheten är positiva.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Regeringen har i

ANDT-strategin slagit fast att en fortsatt effektiv och likvärdig tillsyn utgör en grundbult i det tillgänglighetsbegränsande ANDT-arbetet. Regeringen bedömer i strategin att en fortsatt utveckling av tillsynen är viktig (skr. 2015/16:86 s. 39). Utgångspunkten för regeringens förslag som rör tillsynsfrågor är därför att ge förutsättningar för en välfungerande tillsyn som bl.a. syftar till att förhindra att unga börjar använda tobaksvaror och liknande produkter.

På några få punkter avviker bestämmelserna om tillsyn i lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare från motsvarande bestämmelser i tobakslagen, exempelvis vad gäller länsstyrelsens befogenheter vid tillsyn. Det har inte i detta lagstiftningsärende funnits beredningsunderlag för att ändra sakinnehållet i tillsynsbestämmelserna som rör e-cigaretter och påfyllningsbehållare.

Uttrycken central tillsyn och omedelbar tillsyn byts ut

I enlighet med vad regeringen uttalat i skrivelsen En tydlig, rättssäker och effektiv tillsyn (skr. 2009/10:79) bör uttrycket tillsyn främst användas för verksamhet som avser självständig granskning för att kontrollera om tillsynsobjekt uppfyller krav som följer av lagar och andra bindande föreskrifter och vid behov kan leda till beslut om åtgärder som syftar till att åstadkomma rättelse. I skrivelsen framhålls vidare att det för varje tillsynsområde där tillsynen utförs av mer än ett organ bör finnas en statlig myndighet som ansvarar för samordningen av tillsynen och som vid behov kan utfärda föreskrifter kring tillsynen. Denna funktion – tillsynsvägledning – bör bestå av utvärdering, uppföljning och samordning av tillsynsverksamheten samt stöd och råd till tillsynsorganen.

Det görs således skillnad mellan den tillsyn som utövas direkt gentemot ett tillsynsobjekt och tillsynsvägledning. I tobakslagen och lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare används uttrycken central tillsyn och omedelbar tillsyn. Regeringen anser att det mot bakgrund av vad som framförs i skrivelsen bör framgå tydligt av den nya lagen vilka myndigheter som har ansvar för tillsynsvägledning och vilka myndigheter som har ansvar för tillsyn. Uttrycken central tillsyn och omedelbar tillsyn bör därför bytas ut mot tillsynsvägledning och tillsyn, någon ändring i sak är inte avsedd.

I lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare används uttrycket regional tillsyn som benämning på den tillsyn som länsstyrelsen utövar inom länet. I den ovan nämnda skrivelsen anges att detta uttryck inte bör användas. Uttrycket förs därför inte över till den nya lagen.

Folkhälsomyndighetens ansvar för tillsynsvägledning och tillsyn tydliggörs

Folkhälsomyndighetens tillsynsansvar är inte tydligt reglerat i tobakslagen. Det anges enbart att Folkhälsomyndigheten har ett centralt tillsynsansvar, myndigheten finns inte med i den uppräkning av myndig-

• Sida 120
•  Original

heter som enligt 19 a § tobakslagen har ansvar för omedelbar tillsyn. Trots detta anges i 20 § första stycket tobakslagen att Folkhälsomyndigheten t.ex. får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att bestämmelserna om hälsovarningar och innehållsreglering ska följas. Folkhälsomyndigheten har alltså möjlighet att besluta om sanktioner vid överträdelser av bestämmelser som ingen myndighet, i vart fall formellt sett, utövar omedelbar tillsyn över. Av motiven till bestämmelsen i 20 § tobakslagen framgår att befogenheten syftar till att möjliggöra en effektiv kontroll av att tillverkare, lokalinnehavare m.fl. fullgör sin skyldighet enligt lagen och med stöd av de meddelade föreskrifterna (prop. 1992/93:185 s. 59–60). Folkhälsomyndigheten har således ansvar för att bedriva tillsyn direkt mot vissa tillsynsobjekt.

Regeringen instämmer med Folkhälsomyndigheten att det är viktigt att särskilja myndighetens ansvar för tillsynsvägledning från ansvaret att utöva tillsyn. En sådan uppdelning finns i lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. Regeringen föreslår därför att myndighetens olika tillsynsuppgifter tydliggörs i den nya lagen. Någon ändring i sak är inte avsedd, myndigheten behåller det tillsynsansvar den har enligt tobakslagen och lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. Myndighetens ansvar för tillsynsvägledning kommer dock utökas till följd av de förslag som regeringen lägger om tillståndsplikt för tobaksförsäljning, styckförsäljning av snus, begränsade möjligheter till marknadsföring av tobaksvaror och ett utökat rökförbud, se avsnitt 13.5, 7 och 8 nedan.

Konsumentverkets tillsynsansvar tydliggörs

Enligt tobakslagen ansvarar Konsumentombudsmannen (KO) för den centrala tillsynen över lagens bestämmelser i 14–14 b §§ om marknadsföring. Kommunen utövar den omedelbara tillsynen över bestämmelserna om reklam och annan marknadsföring i 14 § och om varukännetecken i 14 a §, när det gäller marknadsföringsåtgärder på eller i anslutning till försäljningsställen. I fråga om marknadsföringsåtgärder som inte vidtas på försäljningsställen finns, i vart fall formellt sätt, ingen utpekad myndighet med ansvar för den omedelbara tillsynen. Inte heller finns det några regler om omedelbar tillsyn knutna till bestämmelserna i 14 b § om sponsring.

Som Konsumentverket anför är det verket och inte Konsumentombudsmannen som ska ha tillsynsansvar. Detta överensstämmer också med utformningen av 26 § lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. Regeringen föreslår därför en sådan ändring.

Regeringen anser att det i den nya lagen ska tydliggöras i vilken utsträckning Konsumentverket har ansvar för tillsynsvägledning respektive tillsyn. Konsumentverket ska ansvara för tillsynsvägledning när det gäller kommunens tillsyn över bestämmelserna om marknadsföring av tobaksvaror på eller i anslutning till försäljningsställen. Det förtydligas att Konsumentverket ska ansvara för att utöva tillsyn över bestämmelserna om marknadsföring av tobaksvaror i de fall inte kommunen har detta ansvar, dvs. sådan marknadsföring som inte sker på eller i anslutning till försäljningsställen. Det förtydligas också att Konsumentverket utövar tillsyn över bestämmelsen om sponsring. Något behov av

• Sida 121
•  Original

tillsynsvägledning över den bestämmelsen finns inte. I och med att det införs begränsade möjligheter att marknadsföra tobaksvaror utökas verkets tillsynsansvar i samma omfattning, se avsnitt 13.7 nedan.

I tobakslagen och lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare finns bestämmelser om sanktioner enligt marknadsföringslagen (2008:486). I dessa anges bl.a. att vissa marknadsföringsåtgärder som strider mot lagarnas bestämmelser om reklam, varukännetecken, sponsring och produktpresentation ska anses vara otillbörliga mot konsumenter. Konsumentverket anser att eftersom verket inte längre har tillsyn över bestämmelserna om produktpresentation bör hänvisningen till dessa tas bort. Regeringen anser dock att det även fortsättningsvis bör göras en sådan hänvisning, detta för att möjliggöra att Konsumentverket med stöd av marknadsföringslagen ska kunna ingripa mot en marknadsföringsåtgärd som strider mot de bestämmelserna (jfr prop. 2016/17:132 s. 65 och 98 f.).

Arbetsmiljöverket ska inte ansvara för tillsynsvägledning

Arbetsmiljöverket har enligt tobakslagen ansvar både för central tillsyn och omedelbar tillsyn när det gäller bestämmelserna om rökfria lokaler och andra utrymmen som är upplåtna enbart för personal eller där arbetstagare är verksamma. Vid tobakslagens tillkomst hade Arbetarskyddsstyrelsen central tillsyn och Yrkesinspektion omedelbar tillsyn över de bestämmelser som styrelsen hade central tillsyn över. Vid den tidpunkten fanns det alltså anledning att göra en distinktion mellan den centrala och omedelbara tillsynen. Numera finns ingen formell eller praktisk betydelse av en sådan distinktion. Eftersom ingen annan myndighet än Arbetsmiljöverket har ett tillsynsansvar eller utför tillsynsuppgifter i detta avseende, finns inte något behov av samordning av tillsynen genom centrala föreskrifter eller på annat sätt. Därför föreslås att Arbetsmiljöverket enbart ska ansvara för att utöva tillsyn, inte tillsynsvägledning. Förslaget får inga praktiska konsekvenser i fråga om tillsynens utövande och begränsar inte Arbetsmiljöverkets möjligheter att enligt arbetsmiljölagstiftningen meddela föreskrifter om arbetsmiljö.

Polismyndigheten och kommunen bör inte ha ett likvärdigt tillsynsansvar

Enligt tobakslagen har Polismyndigheten, tillsammans med kommunen, ansvar för omedelbar tillsyn över bestämmelserna om åldersgräns, styckförsäljning, anmälningsplikt för försäljning och anmälningsplikt för nya tobaksvaror. Utredningen föreslår att kommunen och Polismyndigheten ska ha ett likvärdigt tillsynsansvar. Det skulle innebära att Polismyndighetens tillsynsansvar utökas till att omfatta bestämmelserna om rökfria miljöer, hälsovarningar, produktpresentation och marknadsföring.

Regeringen anser att det i nuläget inte är lämpligt att utöka Polismyndighetens tillsynsansvar på det sätt som utredningen föreslår. Behovet av att renodla polisens arbetsuppgifter har aldrig varit större än nu. Flera faktorer har på den senaste tiden påverkat Polismyndighetens arbete, vilket bl.a. har lett till ett försämrat resultat i brottsutredningsverksamheten. Någon entydig förklaring till vad det försämrade resultatet beror på finns inte men sannolikt har det sin grund i flera samverkande faktorer, kopplade både till Polismyndigheten och till förändringar i

• Sida 122
•  Original

omvärlden. Bland annat har polisorganisationens ombildning medfört en stor påfrestning på verksamheten. Samtidigt som ombildningen har genomförts har arbetsbelastningen för polisen ökat. I samband med de stora migrationsströmmarna hösten 2015 infördes gränskontroller och arbetet med inre utlänningskontroller och verkställigheter intensifierades. Myndigheten har också under de senaste åren arbetat för att höja förmågan att bekämpa terrorism. Den grova brottsligheten med ett ökat antal skjutningar, många av dem med dödlig utgång, har ökat. Dessa brott, som ofta inträffar i de socialt mest utsatta områdena, är svåra att klara upp och tar stora resurser i anspråk vilket medför negativa konsekvenser för övrig polisverksamhet. Det finns också tecken på att brottsligheten till sin karaktär har blivit alltmer komplex och tidskrävande att utreda. För att upprätthålla förtroendet för Polismyndighetens arbete med utredning och lagföring måste fler brott klaras upp. Det är därför viktigt att den negativa resultatutvecklingen bryts. Att utreda brott är en av polisens kärnuppgifter och måste, tillsammans med övriga kärnuppgifter, prioriteras för att Polismyndigheten med sin verksamhet ska kunna bidra till att nå det övergripande målet för den nuvarande kriminalpolitiken, dvs. att minska brottsligheten och öka människors trygghet (prop. 2016/17:1 utgiftsområde 4 s. 13).

Regeringen anser dock att det för en effektiv tillsyn är av vikt att Polismyndigheten är fortsatt delaktig i tillsynen över tobaksförsäljningen. Myndighetens nuvarande tillsynsansvar ska därför, med några mindre avvikelser (se avsnitt 13.5 och 13.7), vara oförändrat.

13.3. Införande av en underrättelseskyldighet för kommunerna

Regeringens förslag: Kommunerna ska underrätta Folkhälsomyndigheten om de i sin verksamhet får kännedom om något som kan ha betydelse för myndighetens tillsynsuppdrag.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De remissinstanser som har yttrat sig, däribland

Folkhälsomyndigheten, är positiva till förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Folkhälsomyndigheten har i dag ett centralt tillsynsansvar för efterlevnaden av en stor del av de materiella bestämmelserna i tobakslagen och lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. Genom de förslag som regeringen nu lämnar t.ex. i fråga om handel med tobaksvaror och rökförbud, utvidgas tillsynsansvaret i viss utsträckning. För att Folkhälsomyndigheten ska kunna fullgöra sin uppgift att ge råd och annan vägledning till länsstyrelser och kommuner i deras tillsynsverksamhet krävs att myndigheten har möjlighet att på ett strukturerat sätt följa utvecklingen och analysera sakförhållanden.

Regeringen anser därför att det ska införas en skyldighet för kommunerna att underrätta Folkhälsomyndigheten om de i sin verksamhet får kännedom om något som kan ha betydelse för Folkhälsomyndighetens tillsynsuppdrag. En liknande reglering finns i 9 kap. 10 § alkohollagen

• Sida 123
•  Original

(2010:1622). Det som avses är endast underrättelser om iakttagelser som har gjorts i verksamheten, någon särskild utredning från kommunernas sida bör inte krävas. Kommunen ska bara behöva lämna Folkhälsomyndigheten sådana uppgifter som kommunen har tillgängliga på grund av sin egen tillstånds- eller tillsynsverksamhet och som inte behöver efterforskas särskilt. Folkhälsomyndigheten bör vid behov ge kommunerna råd och stöd avseende fullgörandet av underrättelseskyldigheten. På så sätt kan myndigheten styra och effektivisera informationsflödet.

Även om underrättelser inte behöver lämnas på en detaljerad nivå med information om enskilda personer, kan det inte uteslutas att kommunen i vissa fall kommer att behöva behandla personuppgifter i samband med att underrättelser görs till Folkhälsomyndigheten. Det torde då i huvudsak röra sig om uppgifter som behövs för att identifiera t.ex. en tillståndshavare, exempelvis person- eller organisationsnummer eller adressuppgifter. I avsnitt 8.6 görs en analys av den rättsliga grunden för behandling av personuppgifter i samband med tillståndsprövningen. På samma grunder som anges i det avsnittet bedömer regeringen att den nu aktuella personuppgiftsbehandlingen har stöd i dataskyddsförordningen. Det intrång i den personliga integriteten som regeringens förslag skulle kunna innebära måste ställas mot behovet av en välfungerande och effektiv tillsyn över bestämmelserna i den nya lagen. Att både den kommunala och nationella tillsynen fungerar är en förutsättning för att Sverige ska kunna uppfylla de krav som ställs i tobaksproduktdirektivet. Regeringen bedömer mot bakgrund av detta och med hänsyn till de tobakspolitiska målsättningarna att intrånget i den personliga integriteten är proportionerligt.

Som anges i avsnitt 18 införs sekretess hos kommunen för uppgift om enskilds personliga och ekonomiska förhållanden i ärenden om tillståndspliktig verksamhet enligt lagen om tobak och liknande produkter. Enligt 11 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) blir den sekretessbestämmelsen tillämplig på uppgifter även hos Folkhälsomyndigheten.

13.4. Möjligheten att omhänderta tobaksvaror tas bort

Regeringens förslag: Tillsynsmyndigheterna ska inte längre ha möjlighet att besluta om omhändertagande av tobaksvaror.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De remissinstanser som har kommenterat förslaget är positiva.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 21 § tobakslagen får en tillsynsmyndighet besluta att en tobaksvara ska tas om hand om den bjuds ut till försäljning eller uppenbart är avsedd att bjudas ut till försäljning i strid med tobakslagen eller anslutande föreskrifter. Om en vara har tagits om hand, får ägaren vidta de rättelser som behövs för att varan ska få säljas. Varan ska återlämnas om det görs sannolikt att den inte kommer

• Sida 124
•  Original

att säljas i strid med tobakslagen eller anslutande föreskrifter. I annat fall får varan förstöras genom tillsynsmyndighetens försorg. Bestämmelsen kan exempelvis aktualiseras om en näringsidkare tillhandahåller felaktigt märkta tobaksvaror till försäljning till konsumenter.

Av befintlig statistik och utredningens enkätundersökning framgår att möjligheten till omhändertagande används i mycket begränsad utsträckning och att många kommuner anser att bestämmelsen är svårtillämpad. Gränsdragningen mellan vad som utgör ett omhändertagande och vad som utgör ett beslag är svår att göra i praktiken, vilket ibland kan innebära att kommunen i sin tillsyn beslagtagit tobak utan att ha laglig möjlighet till det.

Mot bakgrund av detta anser regeringen att det saknas vägande skäl att behålla den nuvarande omhändertagandebestämmelsen. Tillsynsmyndigheterna ska därför inte längre ha möjlighet att besluta om omhändertagande av tobaksvaror.

13.5. Tillsyn över tillståndspliktig tobaksförsäljning

Regeringens förslag: Kommunen och Polismyndigheten ska utöva tillsyn över bestämmelserna om tillståndspliktig försäljning av tobaksvaror och om styckförsäljning av portionsförpackat snus.

Folkhälsomyndigheten ska ansvara för tillsynsvägledning. Länsstyrelsen ska ansvara för tillsyn inom länet.

Utredningens förslag: Motsvarar i huvudsak regeringens förslag.

Utredningen anger inga skäl för förslaget.

Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har kommenterat förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Kommunen och Polismyndigheten ansvarar enligt 19 a § 3 tobakslagen för omedelbar tillsyn när det gäller lagens bestämmelser om handel och Folkhälsomyndigheten utövar central tillsyn. Länsstyrelsen utövar tillsyn inom länet.

Den omedelbara tillsynen omfattar i dag bestämmelserna om åldersgräns, styckförsäljning, att näringsidkare som tillhandahåller tobaksvaror för försäljning till konsumenter har anmält försäljningen samt att sådana näringsidkare utövar egenkontroll. Tillsynen omfattar också att sådana näringsidkare ger personalen den information och det stöd som behövs för att personalen ska funna följa gällande regler. Kommunen och Polismyndigheten utövar också omedelbar tillsyn över att det inte säljs nya tobaksvaror till konsumenter som inte har anmälts till Folkhälsomyndigheten.

Regeringen föreslår att både detalj- och partihandel ska vara tillståndspliktig, se avsnitt 8. Mot bakgrund av det tillsynsansvar som kommunen och Polismyndigheten har i dag vad gäller bestämmelserna om handel anser regeringen att det är naturligt att de myndigheterna utövar tillsyn över de nya bestämmelserna om tillståndspliktig handel. Detta innebär delvis en ändring och utökning av kommunens och Polismyndighetens tillsynsansvar jämfört med tobakslagen. Tillsynsansvaret ändras från att ha avsett bestämmelser om anmälningsplikt till att avse bestämmelser om tillståndsplikt för handel med tobaksvaror. Tillsynsansvaret utökas också

• Sida 125
•  Original

till att avse partihandlare som, till skillnad från bestämmelserna om anmälningsplikt, omfattas av tillståndsplikt.

Kommunen och Polismyndigheten utövar i dag omedelbar tillsyn över bestämmelserna om styckförsäljning av cigaretter och rulltobak. Regeringen anser därför att det är naturligt att de även ska utöva tillsyn över att bestämmelserna om minsta tillåtna innehåll i styckförpackningar med portionsförpackat snus följs.

Som anges i avsnitt 13.2 pågår ett arbete med att renodla Polismyndighetens arbetsuppgifter. Utökningen av Polismyndighetens tillsynsansvar vad gäller bestämmelserna om handel är dock av begränsad omfattning och ligger i linje med myndighetens nuvarande tillsynsansvar. Regeringen anser därför Polismyndigheten och kommunen ska ha ett fortsatt delat ansvar vad gäller tillsyn över bestämmelserna om handel.

Folkhälsomyndighetens och länsstyrelsens ansvar för tillsynsvägledning respektive tillsyn inom länet ska justeras så att det motsvarar den ändring och utökning som görs av kommunens och Polismyndighetens ansvar för tillsyn.

13.6. Tillsyn över gränsöverskridande distansförsäljning av tobaksvaror

Regeringens förslag: Folkhälsomyndigheten ska utöva tillsyn över bestämmelserna om gränsöverskridande distansförsäljning av tobaksvaror.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår inga särskilda bestämmelser om gränsöverskridande distansförsäljning av tobaksvaror utan sådan försäljning inkluderas i förslaget om tillståndsplikt för detaljhandel med tobaksvaror. Utredningen föreslår att kommunen och Polismyndigheten ska utöva tillsyn över sådan handel.

Remissinstanserna: Folkhälsomyndigheten föreslår att myndigheten ska ansvara för registrering av anmälningar av gränsöverskridande distansförsäljning.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen föreslår i avsnitt 8.10 att gränsöverskridande distansförsäljning av tobaksvaror, i likhet med vad som gäller för e-cigaretter, ska registreras hos Folkhälsomyndigheten.

Som en följd av detta föreslår regeringen, i enlighet med vad som i dag gäller enligt 26 § lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare, att ansvaret för att utöva tillsyn över den gränsöverskridande distansförsäljningen av tobaksvaror ska ligga på Folkhälsomyndigheten. Det innebär att Folkhälsomyndigheten ska utöva tillsyn över att ingen försäljning påbörjas förrän registrering har skett och näringsidkaren har fått en bekräftelse på registreringen från Folkhälsomyndigheten. Tillsynen omfattar också att den som bedriver gränsöverskridande distansförsäljning utövar egenkontroll och har ett egenkontrollprogram.

• Sida 126
•  Original

13.7. Tillsyn över bestämmelserna om marknadsföring och förbudet mot självbetjäning

Regeringens förslag: Tillsyn över de ändrade bestämmelserna om marknadsföring av tobaksvaror ska utövas av kommunen i de fall marknadsföringen sker på eller i anslutning till försäljningsställen. I andra fall ska tillsynen utövas av Konsumentverket.

Kommunen och Polismyndigheten ska utöva tillsyn över förbudet mot självbetjäning.

Konsumentverket ska ansvara för tillsynsvägledning vad gäller de ändrade bestämmelserna om marknadsföring. Folkhälsomyndigheten ska ansvara för tillsynsvägledning vad gäller förbudet mot självbetjäning. Länsstyrelsen ska utöva tillsyn inom länet vad gäller de bestämmelser som faller under kommunens tillsynsansvar.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens. I utredningens förslag används begreppen omedelbar tillsyn och central tillsyn. Utredningen föreslår att Konsumentombudsmannen ska ha tillsynsansvar. Utredningen föreslår att kommunen och Polismyndigheten ska ha ett delat tillsynsansvar över bestämmelserna om marknadsföring av tobaksvaror.

Remissinstanserna: Inga av remissinstanserna har invänt mot förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Som anges i avsnitt 9 föreslår regeringen att möjligheten att marknadsföra tobaksvaror till konsumenter inne på försäljningsställen genom kommersiella meddelanden i huvudsak ska tas bort. Det ska även vara förbjudet med självbetjäning. Detta får återverkningar på bestämmelserna om tillsyn. Enligt tobakslagen utövar i dag Konsumentombudsmannen den centrala tillsynen över lagens bestämmelser om marknadsföring och kommunen utövar den omedelbara tillsynen över dessa bestämmelser på eller i anslutning till försäljningsställen.

Införandet av förbud mot kommersiella meddelanden för tobaksvaror inne på försäljningsställen och förbud mot självbetjäning kräver enligt regeringens bedömning inte några övergripande förändringar av tillsynsorganisationen. Utredningen föreslog dock att kommunen och Polismyndigheten skulle ha ett delat tillsynsansvar över bl.a. bestämmelserna om marknadsföring av tobaksvaror på försäljningsställen och förbudet mot självbetjäning. Med hänsyn till de skäl som redovisas i avsnitt 13.2 bedömer regeringen att det i nuläget inte är lämpligt att utöka Polismyndighetens tillsynsansvar på det sättet.

Regeringen föreslår därför att kommunen även fortsättningsvis ska utöva tillsyn på och i anslutning till försäljningsställen över att bestämmelserna om marknadsföring följs. Skillnaden är att tillsynen även ska omfatta att det inte förekommer otillåtna kommersiella meddelanden för tobaksvaror på försäljningsställena, och att marknadsföring i form av uppvisande av tobaksförpackningar samt varu- och prislistor inte är påträngande, uppsökande eller uppmanar till bruk av tobak.

• Sida 127
•  Original

Vad gäller ansvaret för tillsynsvägledning ska det, som Konsumentverket anför, vara Konsumentverket och inte Konsumentombudsmannen som ska ha tillsynsansvar, se även avsnitt 13.2. I linje med nuvarande tillsynsansvar ska Konsumentverket ansvara för tillsynsvägledning när det gäller kommunens tillsyn över marknadsföringsåtgärder som sker på eller i anslutning till försäljningsställen, och ansvara för att utöva tillsyn över marknadsföringsbestämmelserna i andra fall.

Vad gäller förbudet mot självbetjäning anser regeringen att tillsyn ska utövas av kommunen och Polismyndigheten samt att Folkhälsomyndigheten ska ansvara för tillsynsvägledning. Dessa myndigheter har i dag tillsynsansvar över bestämmelserna om handel. Eftersom förbudet om självbetjäning har nära anknytning till de övriga områden på försäljningsställen som kommunen och Polismyndigheten redan utövar tillsyn över anser regeringen att det är rimligt att myndigheternas tillsynsansvar utökas till att omfatta detta förbud. Även om det, som anges i avsnitt 13.2, finns behov av att renodla Polismyndighetens uppdrag anser regeringen att denna utökning av tillsynsansvaret enbart påverkar myndighetens verksamhet högst marginellt.

Specialbutiker för tobaksvaror är undantagna från förbudet mot kommersiella meddelanden och självbetjäning. Tillsynsmyndigheterna kan i sin tillsyn utgå ifrån det meddelade försäljningstillståndet för att avgöra om lagens bestämmelser om specialbutiker för tobaksvaror ska tillämpas på det aktuella tillsynsobjektet.

Länsstyrelsen utövar i dag tillsyn inom länet över de bestämmelser som kommunen har tillsynsansvar för, se 19 a § andra stycket tobakslagen. Regeringen anser att länsstyrelsens tillsynsansvar ska justeras så att det även omfattar de nu aktuella bestämmelserna om marknadsföring och förbudet mot självbetjäning som kommunen utövar tillsyn över.

13.8. Tillsyn över rökfria utomhusmiljöer

Regeringens förslag: Tillsynen över de föreslagna rökfria utomhusmiljöerna ska utövas av kommunen. Folkhälsomyndigheten ska ansvara för tillsynsvägledning. Länsstyrelsen ska utöva tillsyn inom länet.

Utredningens förslag: Utredningens lagförslag innebär, till skillnad från regeringens, att tillsynen över de föreslagna rökfria utomhusmiljöerna även ska utövas av Polismyndigheten.

Remissinstanserna: Ett par länsstyrelser och kommuner framför att det krävs tydliga föreskrifter och vägledning, samt vissa förtydliganden, för att det operativa tillsynsarbetet ska fungera.

Skälen för regeringens förslag: Kommunen har i dag enligt tobakslagen ansvar för omedelbar tillsyn över bestämmelserna om rökförbud, förutom vad gäller sådana lokaler och utrymmen där Arbetsmiljöverket utövar sådan tillsyn. Folkhälsomyndigheten utövar central tillsyn.

Länsstyrelsen utövar tillsyn inom länet.

Regeringen förslår i avsnitt 10.1 och 10.5 att rökförbudet ska utökas till att omfatta olika områden utomhus och användningen av flera typer av produkter. Det saknas skäl att i fråga om tillsyn avvika från vad som

• Sida 128
•  Original

gäller enligt tobakslagen. Tillsynen över de rökfria utomhusmiljöerna ska följaktligen utövas av kommunerna, vilka i sin tillsynsverksamhet ska kunna meddela de förelägganden eller förbud som behövs för att bestämmelserna om rökförbud ska följas. Som anges i avsnitt 13.2 föreslår regeringen dock att uttrycken omedelbar tillsyn och central tillsyn ska bytas ut mot tillsyn och tillsynsvägledning.

Som en följd av kommunens utökade tillsynsansvar ska Folkhälsomyndigheten ansvara för tillsynsvägledning och länsstyrelsen ansvara för tillsyn inom länet även vad gäller de rökfria utomhusmiljöerna.

Av utredningens lagförslag framgår att även Polismyndigheten ska utöva tillsyn över bestämmelserna om rökförbud. Mot bakgrund av vad som anges i avsnitt 13.2 bedömer regeringen att Polismyndighetens tillsynsansvar i huvudsak inte bör utökas i förhållande till vad som gäller enligt tobakslagen och lämnar därför inget sådant förslag i denna del.

13.9. Tillsyn över bestämmelserna om spårbarhet och säkerhetsmärkning

Regeringens förslag: Kommunen ska utöva tillsyn på försäljningsställen över förbudet mot att i näringsverksamhet tillhandahålla tobaksvaror som saknar identitets- och säkerhetsmärkning.

Länsstyrelsen ska utöva tillsyn inom länet.

Den myndighet som regeringen bestämmer ska i andra fall utöva tillsyn över att bestämmelserna om spårbarhet och säkerhetsmärkning följs. Den myndighet som regeringen bestämmer ska ansvara för tillsynsvägledning.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens.

Utredningen föreslår att även Polismyndigheten ska utöva tillsyn på försäljningsställen över förbudet mot att tillhandahålla tobaksvaror som saknar identitets- och säkerhetsmärkning. Vidare föreslås att Folkhälsomyndigheten ska ha ansvar för tillsyn och tillsynsvägledning. I utredningens förslag används begreppen ”omedelbar tillsyn” och ”central tillsyn”.

Remissinstanserna: De remissinstanser som har kommenterat förslaget är positiva. Philip Morris anser dock att det vore mer logiskt att ge

Polismyndigheten eller Tullverket tillsynsansvar.

Skälen för regeringens förslag: I avsnitt 12.1 föreslås att tobaksvaror som saknar föreskriven identitets- och säkerhetsmärkning inte ska få tillhandahållas konsumenter i näringsverksamhet. Regeringen föreslår också ett förbud för partihandlare att tillhandahålla detaljhandlare tobaksvaror som på grund av bristfällig eller felaktig märkning inte får tillhandahållas konsumenter, se avsnitt 8.7.

För att säkerställa efterlevnaden av de föreslagna reglerna om spårbarhet och märkning krävs tillsyn. Utredningen föreslår att både Polismyndigheten och kommunen ska utöva tillsyn på försäljningsställen över förbudet mot att i näringsverksamhet tillhandahålla tobaksvaror som saknar identitets- och säkerhetsmärkning. Att kommunen ska ansvara för att utöva tillsyn över detta förbud framstår enligt regeringen som

• Sida 129
•  Original

naturligt eftersom kommunen enligt tobakslagen utövar den omedelbara tillsynen på försäljningsställen över bestämmelserna om varningstexter och produktpresentation. Som anges i avsnitt 13.2 bedömer regeringen att Polismyndighetens tillsynsansvar inte bör utökas i förhållande till vad som gäller enligt tobakslagen. Regeringen föreslår därför att enbart kommunen ska ha detta tillsynsansvar.

Länsstyrelsen ansvarar i dag för tillsyn inom länet vad gäller de bestämmelser som kommunen utövar tillsyn över. Regeringen föreslår därför att länsstyrelsens tillsynsansvar även ska omfatta förbudet mot att i näringsverksamhet tillhandahålla tobaksvaror som saknar identitets- och säkerhetsmärkning.

Utredningen föreslår att Folkhälsomyndigheten ska ansvara för tillsynsvägledning när det gäller kommunens tillsynsansvar över bestämmelserna om identitets- och säkerhetsmärkning. Därutöver föreslås att Folkhälsomyndigheten ska utöva tillsyn över lagens övriga bestämmelser om spårbarhet och märkning.

Kommissionen har i en genomförandeförordning fastställt tekniska standarder för inrättande och drift av spårningssystemet, inbegripet bl.a. märkningen med den unika identitetsmärkningen. När det gäller säkerhetsmärkningen har tekniska standarder fastställts i ett genomförandebeslut. Rättsakterna antogs av kommissionen den 15 december 2017 men är ännu inte publicerade.

Den närmare regleringen av spårnings- och märkningssystemet har alltså helt nyligen fastslagits. Regeringen anser att det ännu är för tidigt att utpeka Folkhälsomyndigheten som tillsynsmyndighet i detta avseende, då det är tänkbart att det är lämpligare att lägga tillsynsansvaret helt eller delvis på någon annan myndighet (se även avsnitt 12.3). Ett tillsynsansvar på nationell nivå bör därför inte slås fast i den nya lagen utan regeringen anser att det är lämpligare att tillsynsansvaret beslutas på förordningsnivå.

14. Avgifter

Regeringens förslag: Kommunen ska få ta ut en avgift för prövning av ansökan om tillstånd till försäljning av tobaksvaror enligt de grunder som beslutas av kommunfullmäktige.

Kommunen ska få ta ut avgifter för sin tillsyn av den som bedriver tillståndspliktig försäljning av tobaksvaror.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ett par instanser, däribland Swedish Match, framhåller att det krävs nationell enhetlighet vad gäller kommunernas avgifter. Reitan Convenience Sweden AB anför att för att inte en avgift ska slå oproportionerligt hårt mot mindre butiker är det angeläget att avgifterna som kommunerna får ta ut är anpassade till de mindre butikernas omsättning och lika för alla.

Skälen för regeringens förslag: Kommunen har enligt 8 kap. 10 § alkohollagen (2010:1622) rätt att ta ut avgift för prövning av ansökan om

• Sida 130
•  Original

serveringstillstånd. Regeringen anser att kommunen på motsvarande sätt ska ha rätt att ta ut en avgift för prövningen av en tillståndsansökan för att sälja tobaksvaror. Grunderna för avgiftsuttaget får bestämmas av kommunfullmäktige (jfr RÅ 1994 ref. 72) och ska följa de allmänna krav om självkostnadsprincipen som finns beträffande kommunala taxor (jfr RÅ 1986 ref. 30). Avgifterna ska sålunda spegla kommunernas faktiska kostnad för hanteringen av tillståndsansökningar vilket innebär att avgifterna kommer att variera mellan kommunerna. I det avseendet kan nämnas att Näringslivets regelnämnd i en rapport från 2013 (Serveringstillstånd – handläggningstider, servicegarantier, avgifter och tillsyn) har undersökt bl.a. vilka avgifter kommunerna tar ut för serveringstillstånd. Uppgifterna, som baseras på svaren på enkätfrågor riktade till kommunerna, visar på kraftiga skillnader mellan kommunernas tillståndsavgifter. Den kommun som redovisade lägst avgift tog ut 1 000 kronor för efterfrågat serveringstillstånd medan den dyraste kommunen som medverkade i undersökningen tog ut en avgift på drygt 12 000 kronor.

Med hänsyn till att det föreslagna tillståndsförfarandet för tobaksförsäljning har klara beröringspunkter med det förfarande som gäller vid tillståndsgivning enligt alkohollagen bör angivna siffror kunna tjäna som riktmärke. Den nu föreslagna tillståndsordningen innehåller emellertid färre bedömningskriterier och är inte fullt lika komplex. Regeringen bedömer därför att kommunernas kostnad för att hantera ansökningar om tillstånd för tobaksförsäljning generellt sett kan komma att vara något lägre än motsvarande kommunala kostnader för serveringstillstånd.

Kommunen får enligt 19 b § tobakslagen ta ut avgift för sin tillsyn av den som bedriver anmälningspliktig näringsverksamhet med tobaksvaror. Som en följd av att anmälningsplikten ersätts med tillståndsplikt ska kommunen få möjlighet att ta ut avgift av den som bedriver tillståndspliktig försäljning.

15. Överklagande

Regeringens förslag: Beslut enligt den nya lagen eller anslutande föreskrifter ska kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd ska krävas vid överklagande till kammarrätten. Beslut om myndighetsföreskrifter ska inte kunna överklagas.

Utredningens förslag: Avviker från regeringens på så sätt att det bara anges att beslut av en kommun eller Arbetsmiljöverket eller tillsynsbeslut av Folkhälsomyndigheten får överklagas. Utredningen föreslår att beslut om vissa föreskrifter även fortsättningsvis ska kunna överklagas hos regeringen.

Remissinstanserna: Förvaltningsrätten i Malmö och Kammarrätten i

Stockholm anför att även Polismyndighetens beslut om förelägganden och förbud bör kunna överklagas. Kammarrätten i Stockholm anför också att om avsikten är att andra beslut än förelägganden och förbud ska kunna överklagas, bör det införas en bestämmelse som möjliggör detta.

• Sida 131
•  Original

Promemorians förslag: Överensstämmer i sak med regeringens. I promemorians lagförslag görs en uppräkning av de myndigheter vars beslut kan överklagas.

Remissinstansernas synpunkter på promemorians förslag:

Länsstyrelsen i Norrbottens län och Länsstyrelsen i Södermanlands län framhåller att länsstyrelsens tillsynsbeslut är riktade mot kommunerna, inte enskilda, och sällan innehåller förelägganden eller förbud. Besluten grundar sig i stället direkt på 19 a § tobakslagen (1993:581) och kan innebära att länsstyrelsen finner brister eller riktar kritik mot kommunen.

I vissa fall kan det krävas åtgärder för att komma tillrätta med de brister som uppmärksammats. Det efterfrågas därför ett förtydligande om vilka beslut som ska kunna överklagas.

Folkhälsomyndigheten anför att även beslut om att bevilja eller inte bevilja tillverkare och importörer tillgång till lagrade uppgifter i en datalagringsanläggning kan komma att omfattas av överklagandebestämmelsen. Innan myndigheten enligt 5 § tobaksförordningen (2016:354) offentliggör inrapporterade uppgifter på en webbplats, fattas ett publiceringsbeslut riktat till tillverkaren eller importören. Både myndigheten och förvaltningsdomstolarna kommer att ha en omfattande ärendehantering när det gäller överklagande i dessa ärenden.

Skälen för regeringens förslag

Behovet av en tydligare överklagandebestämmelse

Enligt 25 § tobakslagen får beslut som en kommun har fattat enligt lagen överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Detsamma gäller beslut som Arbetsmiljöverket har meddelat. Vidare anges att beslut som Folkhälsomyndigheten har meddelat med stöd av 20 § första stycket, dvs. tillsynsbeslut i form av förelägganden och förbud, eller 21 §, dvs. omhändertagande av en tobaksvara, får överklagas. En liknande lösning finns i 41 § lagen (2017:425) om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. Där anges att beslut som en kommun har fattat enligt lagen och beslut som Folkhälsomyndigheten har meddelat med stöd av 31 och 33 §§, bl.a. förbud och föreläggande, får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

Det framgår således varken av tobakslagen eller av lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare om beslut fattade av andra tillsynsmyndigheter eller andra beslut än tillsynsbeslut som Folkhälsomyndigheten fattar är överklagbara.

I Lagrådets yttrande över lagrådsremissen Genomförande av tobaksproduktdirektivets bestämmelser om e-cigaretter anges att det ligger nära till hands att uppfatta regleringen om överklagande i lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare som att beslut av Polismyndigheten, andra beslut av Folkhälsomyndigheten än förelägganden och förbud, och beslut av länsstyrelserna inte är överklagbara. Enligt Lagrådet bör det övervägas om inte förvaltningslagens bestämmelser om överklagande bör gälla alla beslut som fattas med stöd av den föreslagna lagen. Under alla förhållanden bör det särskilt motiveras varför avsteg i något fall ska göras från denna ordning. Regeringen konstaterade dock i efterföljande proposition att det saknades beredningsunderlag för att i det

• Sida 132
•  Original

lagstiftningsärendet överväga en annan ordning än den föreslagna, se prop. 2016/17:132 s. 73 och 189 f.).

Med anledning av Lagrådets yttrande och remissynpunkter från Förvaltningsrätten i Malmö och Kammarrätten i Stockholm, har en kompletterande promemoria remitterats där det föreslås att alla beslut enligt lagen om tobak och liknande produkter eller anslutande föreskrifter som fattas av en kommun, Folkhälsomyndigheten, Polismyndigheten, Arbetsmiljöverket eller en länsstyrelse ska få överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Eftersom regeringen föreslår att bestämmelserna i lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare förs in i den nya lagen, omfattas även beslut om sådana produkter av den föreslagna lagens överklagandebestämmelse.

Lagförslaget i promemorian är utformat med 10 kap. 1 § alkohollagen (2010:1622) som förebild. Regeringen anser att överklagandebestämmelsen i den nya lagen ska förenklas på så sätt att det inte räknas upp vilka myndigheters beslut som kan överklagas. De som kan fatta beslut enligt den nya lagen är en kommun, Folkhälsomyndigheten, Polismyndigheten, Arbetsmiljöverket och en länsstyrelse. Beslut kan även fattas av den myndighet som regeringen bestämmer när det gäller bestämmelserna om spårbarhet och säkerhetsmärkning.

Beslut om föreläggande och förbud kan ha betydande rättsverkningar. Regeringen anser därför att det ur rättssäkerhetssynpunkt är av vikt att det tydliggörs i lagen att sådana beslut kan överklagas, oavsett vilken tillsynsmyndighet som fattat beslutet. Regeringen anser dock att överklagandemöjligheterna inte ska begränsas till enbart tillsynsbeslut. Folkhälsomyndigheten fattar i dag även andra beslut än tillsynsbeslut och regeringen har inte för avsikt att göra några förändringar av myndighetens uppdrag i dessa hänseenden. Myndigheten har möjlighet att ta ut och i vissa fall sätta ner avgifter, se 19 b § tobakslagen, 47 § lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare, 7–10 §§tobaksförordningen och 6 a–d §§ förordningen (2017:429) om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. Myndigheten ansvarar också för att offentliggöra vissa uppgifter som har lämnats eller rapporterats in enligt tobakslagen och lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare, se 5 § tobaksförordningen och 19 § förordningen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. Det kan inte uteslutas att myndigheten i samband med denna hantering fattar beslut som påverkar den enskilde. Någon anledning att undanta sådana beslut från överklagandemöjligheterna finns inte.

Ett flertal länsstyrelser har, mot bakgrund av att de i sin tillsyn över kommunerna fattar särskilda tillsynsbeslut som inte innehåller förelägganden eller förbud, efterfrågat förtydligande om vilka beslut som ska anses vara överklagbara. Regeringen konstaterar att det är svårt att i den nya lagen räkna upp alla beslut som kan överklagas. Det är vanligt att överklagandebestämmelser i specialförfattning saknar en sådan uttömmande uppräkning av överklagbara beslut och att de i stället är utformade så att det anges allmänt t.ex. att ”beslut enligt denna lag” får överklagas. Detta innebär dock inte att alla tänkbara beslut enligt lagen därmed görs överklagbara. Frågan om en länsstyrelses beslut gentemot en kommun i ett tillsynsärende ska anses vara överklagbart eller inte får ytterst avgöras av rättstillämparen som i varje enskilt fall får avgöra

• Sida 133
•  Original

frågan med ledning av allmänna förvaltningsrättsliga principer (jfr förarbetena till nya förvaltningslagen, prop. 2016/17:180 s. 254).

Regeringen konstaterar att det inte kan uteslutas att Polismyndigheten i samband med ett tillsynsärende enligt den föreslagna lagen även fattar polisiära beslut. Sådana beslut ska inte anses fattade enligt den föreslagna lagen eller anslutande föreskrifter och kan följaktligen inte överklagas särskilt. Beslut om exempelvis förverkande får i stället överklagas enligt allmänna straffprocessuella regler.

I likhet med 10 kap. 1 § alkohollagen bör det anges i lagen om tobak och liknande produkter att även beslut som myndigheterna fattar enligt anslutande föreskrifter, dvs. bestämmelser som har meddelats med stöd av ett bemyndigande av regeringen i en förordning, kan överklagas (jfr prop. 2016/17:180 s. 251–255 samt Lagrådets yttrande i fråga om en ny alkohollag, prop. 2009/10:125 s. 263, och Lagrådets yttrande i fråga om olovlig tobaksförsäljning, prop. 2009/10:207 s. 58).

Enligt 10 kap. 1 § alkohollagen gäller beslut enligt denna lag omedelbart om inte något annat anges i beslutet. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i tobakslagen. Däremot anges i 20 a § tobakslagen att beslut om att förbjuda en näringsidkare att sälja tobaksvaror till konsumenter eller beslut om att meddela varning gäller omedelbart, om inte något annat anges i beslutet. En motsvarande bestämmelse finns i 32 § lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. Regeringen föreslår att den sistnämnda bestämmelsen i sak ska överföras till den nya lagen, se 7 kap. 13 §. I och med att det införs tillståndsplikt för handel med tobaksvaror ersätts möjligheten att meddela förbud mot försäljning av tobaksvaror med återkallelse av försäljningstillstånd, se avsnitt 8.9.

Lagrådet konstaterar att det, förutom i 7 kap. 13 §, inte föreslås några uttryckliga bestämmelser om omedelbar verkställbarhet av överklagbara beslut. Det ligger därför nära till hands att dra slutsatsen att dessa beslut inte får verkställas förrän klagotiden gått ut. Det bör enligt Lagrådet klargöras om detta är avsikten eller om frågan om när beslutet får verkställas ska prövas enligt de allmänna bestämmelserna i 35 § förvaltningslagen (2017:900).

Regeringen konstaterar att lagen om tobak och liknande produkter i likhet med alkohollagen är en social skyddslagstiftning. Det finns dock på tobaksområdet inte lika ofta behov av att förelägganden eller förbud ska gälla omedelbart. De grunder som kan föranleda återkallelse av ett försäljningstillstånd är inte heller sådana att beslutet som huvudregel ska gälla omedelbart. En sådan generell bestämmelse som finns i 10 kap. 1 § alkohollagen är därför mer långtgående än vad som framstår som rimligt med hänsyn till ändamålet. Den myndighet som fattar ett beslut enligt den nya lagen har dock alltid möjlighet att bedöma om förutsättningarna i 35 § förvaltningslagen är uppfyllda för att ett beslut ska kunna verkställas omedelbart.

Rätten att överklaga vissa myndighetsföreskrifter tas bort

Tillverkare och importörer av tobaksvaror får enligt 26 § tobakslagen överklaga vissa myndighetsföreskrifter hos regeringen. Utredningen föreslår att tillverkare och importörer även fortsättningsvis ska kunna överklaga myndighetsföreskrifter om hälsovarningar. Vidare föreslår utred-

• Sida 134
•  Original

ningen att sådana aktörer ska kunna överklaga myndighetsföreskrifter om spårbarhet och säkerhetsmärkning. Några närmare skäl för förslaget anförs inte.

Någon möjlighet att överklaga föreskrifter finns inte i lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. Regeringen övervägde om föreskrifter om innehållsdeklaration borde få överklagas men bedömde att sådan överklagandemöjlighet var obehövlig. Skälet var att regleringen av innehållsdeklaration finns i tobaksproduktdirektivet och det finns inte anledning för tillverkare och importörer att ha särskild rätt att överklaga en myndighets beslut att meddela föreskrifter. Vidare anförde regeringen att huvudregeln enligt 30 § myndighetsförordningen (2007:515) är att föreskrifter inte ska kunna överklagas (se prop. 2016/17:132 s. 73).

Regeringen konstaterar att det saknas skäl i förarbetena till tobakslagen om varför beslut att anta vissa myndighetsföreskrifter ska kunna överklagas. Huvudregeln enligt myndighetsförordningen är att myndighetens beslut i ärenden om meddelande av föreskrifter som avses i 8 kap. regeringsformen inte får överklagas. Utformningen av hälsovarningar regleras i stor utsträckning av tobaksproduktdirektivet och kommissionens genomförandeakter och delegerade akter. Detsamma kommer att gälla regleringen kring spårbarhet och säkerhetsmärkning. Någon anledning att just tillverkare och importörer ska kunna överklaga sådana myndighetsföreskrifter särskilt finns inte. Regeringen anser därför att det i den nya lagen inte ska finnas någon sådan överklagandemöjlighet.

16. Straffansvar och förverkande

Regeringens förslag: Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet säljer tobaksvaror utan tillstånd ska, om inte undantag från tillståndskravet föreligger, dömas för olovlig tobaksförsäljning till böter eller fängelse i högst två år. Om brottet har begåtts uppsåtligen och är grovt, ska dömas till fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen har utgjort ett led i en verksamhet som bedrivits yrkesmässigt eller i större omfattning, eller har varit inriktad mot underåriga.

Brott mot förbudet att tillhandahålla tobaksvaror som saknar föreskrivna hälsovarningar och mot bestämmelserna om åldersgräns ska rubriceras som olovlig tobakshantering.

Tobaksvaror som varit föremål för brott enligt lagen om tobak och likande produkter eller deras värde samt utbyte av sådant brott ska kunna förklaras förverkade, om det inte är uppenbart oskäligt.

Straffansvaret för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot kravet att registrera gränsöverskridande distansförsäljning av tobaksvaror ska kvarstå.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Enligt utredningens förslag kan även oaktsamhet föranleda att brottet bedöms som grovt. Utredningen har föreslagit att näringsidkare som bedriver gränsöverskridande distansförsäljning från land utanför Sverige

• Sida 135
•  Original

ska omfattas av tillståndskrav och har som en följd föreslagit att straffansvaret för sådan försäljning som sker utan tillstånd ska bestraffas som olovlig tobaksförsäljning.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker förslagen. Några instanser, däribland British American Tobacco, vill se en strängare straffskala. Bland annat Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten ser positivt på en förverkanderegel. Åklagarmyndigheten anför att om straffskalorna ändras kan en konkurrenssituation ur straffrättsligt hänseende förutses när det gäller brotten olovlig befattning med punktskattepliktiga varor respektive olovlig befattning med smuggelgods.

Åklagarmyndigheten anser att en förändring av de subjektiva rekvisiten beträffande grovt brott, i likhet med vad som gäller enligt alkohollagen (2010:1622), bör övervägas.

Skälen för regeringens förslag

Straffansvar

I dag kan den som uppsåtligen tillhandahåller tobaksvaror som saknar föreskriven hälsovarning eller som säljer tobaksvaror i strid med meddelat försäljningsförbud, dömas för olovlig tobaksförsäljning till böter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma gäller den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot bestämmelserna om åldersgräns eller som säljer tobaksvaror utan att först ha anmält försäljningen, se 27 § tobakslagen (1993:581). Är gärningen att anse som ringa döms inte till ansvar.

Som anges i avsnitt 8 föreslår regeringen att anmälningsplikten för handel med tobaksvaror ska ersättas av tillståndsplikt. Tillståndsplikten omfattar både detalj- och partihandel med tobaksvaror. Regeringen anser att detalj- och partihandel med tobaksvaror utan tillstånd ska vara straffbart på samma sätt som i dag gäller försäljning i strid med anmälningsskyldigheten. Undantag ska göras för de fall tillstånd inte krävs, se avsnitt 8.8.

Brottsrubriceringen olovlig tobaksförsäljning omfattar i dag flera olika gärningar, bl.a. försäljning i strid med gällande åldersgräns och försäljning av förpackningar utan hälsovarning. Regeringen föreslår att rubriceringen förbehålls utpräglad illegal verksamhet, dvs. tobaksförsäljning utan tillstånd. Övriga straffbelagda gärningar bör i stället rubriceras som olovlig tobakshantering. Därigenom tydliggörs skillnaden mellan illegal handel och olovliga förfaranden som förekommer inom ramen för annars legala försäljningsverksamheter. Liknande brottsrubriceringar används i 11 kap.3 och 9 §§alkohollagen.

Skälet till att det införs tillståndsplikt för handel med tobaksvaror är framför allt att motverka illegal handel med tobaksvaror, se avsnitt 8.1. Sådan handel är problematisk av flera skäl, t.ex. leder den till uteblivna skatteintäkter, osund konkurrens och sämre kontroll av försäljningen. Illegal handel med främst cigaretter är också en viktig inkomstkälla i den organiserade brottsligheten. Illegala tobaksvaror är prismässigt överkomliga, inte minst för barn och ungdomar, vilket innebär att illegal handel med tobak är ett hot mot de folkhälsopolitiska målen.

Regeringen anser att den illegala tobaksförsäljningen utgör en allvarlig form av brottslighet, vilket bör komma till tydligare uttryck i lagstiftningen och rättstillämpningen. Nuvarande straffskala ska därför skärpas.

• Sida 136
•  Original

Vid bedömningen av hur straffskärpningen bör utformas konstaterar regeringen att det finns många likheter mellan olovlig försäljning av tobaksvaror och olovlig försäljning av alkohol. Syftena med både alkohollagen och lagen om tobak och liknande produkter är att uppnå den folkhälsopolitiska målsättningen att sänka den totala konsumtionen av alkoholdrycker respektive tobaksvaror. Olovlig försäljning av alkoholdrycker och tobaksvaror motverkar detta mål. Sådan olovlig försäljning får också likartade negativa konsekvenser vare sig det rör sig om alkoholdrycker eller tobaksvaror; försäljningen gynnar den organiserade brottsligheten och riktar ofta in sig mot sådana målgrupper som regleringen är till för att skydda, främst barn och unga (jfr prop. 2004/05:126 s. 34 f.).

Regeringen anser därför att brottet olovlig tobaksförsäljning ska anses vara lika allvarligt som olovlig försäljning av alkohol. Nuvarande straffmaximum med fängelse i högst sex månader är inte tillräckligt för att kunna beakta allvaret i samtliga fall som kan uppkomma inom ramen för normalgraden av brottet. Regeringen föreslår därför att straffmaximum för den som gör sig skyldig till olovlig tobaksförsäljning ska höjas till fängelse i högst två år, vilket motsvarar straffet för olovlig försäljning av alkohol enligt 11 kap. 3 § alkohollagen.

Regeringen anser att ringa gärningar, i enlighet med vad som gäller enligt tobakslagen i dag, inte bör föranleda straffansvar.

Vid allvarliga fall av olovlig tobaksförsäljning måste det vara möjligt att döma ut ett straff som står i proportion till brottets allvar. Regeringen föreslår därför att grovt brott ska kunna föranleda fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Motsvarande reglering för grova fall av olovlig försäljning av alkohol finns i 11 kap. 4 § alkohollagen. För att skapa förutsebarhet och ge bättre ledning och enhetlighet i rättstillämpningen ska det i lagen anges vilka omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt. Mot bakgrund av de likartade skyddsintressen som finns bakom regleringen av hanteringen av alkohol och tobak anser regeringen att samma kvalifikationsgrunder ska gälla vid grovt olovlig tobaksförsäljning som vid grova fall av olovlig försäljning av alkohol.

Det ska alltså särskilt beaktas om gärningen har utgjort ett led i en verksamhet som bedrivits yrkesmässigt eller i större omfattning, eller har varit inriktad mot underåriga (jfr 11 kap. 4 § alkohollagen). Omständigheter som kan innebära att brottet bedöms som grovt är att den olovliga försäljningen omfattat en större mängd tobaksvaror, omsatt stora belopp eller att det varit fråga om mer avancerad affärsmässig verksamhet. Av betydelse är också om verksamheten har haft underåriga som målgrupp, exempelvis genom att underåriga har uppsökts och erbjudits att köpa tobaksvaror. Domstolen måste dock alltid göra en helhetsbedömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Vid bedömningen av om brottet ska anses vara grovt bör domstolen kunna ta hänsyn till den praxis som utarbetats på alkoholområdet.

Utredningen föreslår att de subjektiva rekvisiten även vid grovt brott ska vara uppsåt eller oaktsamhet. De omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt innebär dock att det i praktiken inte finns något utrymme för att begå grovt brott av oaktsamhet, se även prop. 2004/05:126 s. 36. Även i övrigt är det svårt att se

• Sida 137
•  Original

att ett brott av oaktsamhet skulle kunna bedömas som grovt. Regeringen instämmer därför med Åklagarmyndigheten att grovt brott ska kräva uppsåt.

Den föreslagna straffskalan för grovt brott innebär att det ges möjlighet att använda vissa straffprocessuella tvångsmedel. Om domstolen gör bedömningen att brottets straffvärde är högre än två år kan beslut fattas om hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation och om hemlig kameraövervakning. Förslaget innebär också att preskriptionstiden förlängs från två till fem år för brott av normalgraden och till tio år för grovt brott. Regeringen anser att dessa konsekvenser är rimliga mot bakgrund av brottets allvarlighet. Regeringen ser inte anledning att i detta hänseende behandla olovlig tobaksförsäljning på annat sätt än olovlig försäljning av alkohol.

Åklagarmyndigheten anför att den höjning av straffskalorna som nu sker innebär risk för straffrättslig konkurrens mellan brottet olovlig tobaksförsäljning och brotten olovlig befattning med punktskattepliktiga varor och olovlig befattning med smuggelgods. Straffet för normalgraden av de senare brotten är också böter eller fängelse i högst två år, se 5 kap. 1 a § lagen (1998:506) om punktskattekontroll av transporter m.m. av alkoholvaror, tobaksvaror och energiprodukter och 12 § lagen (2000:1225) om straff för smuggling. Regeringen anser dock inte att det finns tillräckliga skäl för att ange en prioritetsordning mellan brotten. Om det skulle bli fråga om konkurrens mellan brottet olovlig tobaksförsäljning och ett annat brott med samma skyddsintresse får domstolen göra en prövning i varje enskilt fall enligt gällande konkurrensprinciper.

Regeringen föreslår att den som bedriver detaljhandel med tobaksvaror till svenska konsumenter men som saknar försäljningsställe, säte eller fast driftsställe för näringsverksamhet i Sverige (gränsöverskridande distansförsäljning), inte ska omfattas av tillståndsplikt. Däremot ska bestämmelsen om anmälningsskyldighet i tobakslagen föras över till den nya lagen avseende dessa aktörer, se avsnitt 8.10. Regeringen finner inga skäl att avkriminalisera försäljning som sker i strid mot detta krav. Den nuvarande straffbestämmelsen i 27 § andra stycket tobakslagen ska därför föras över till den nya lagen vad gäller gränsöverskridande distansförsäljning. Sådan försäljning av tobaksvaror är fortfarande av begränsad omfattning. De överväganden som ligger bakom höjningen av straffskalan vad gäller tobaksförsäljning i strid med kravet på tillstånd gör sig inte gällande vid gränsöverskridande distansförsäljning, där det enbart ställs krav på att näringsidkaren registrerar försäljningen. Regeringen bedömer därför att det i nuläget inte finns skäl att höja straffskalan för försäljning som sker i strid med kravet på registrering. Den som bedriver gränsöverskridande distansförsäljning med tobaksvaror utan att ha registrerat försäljningen ska därför även i fortsättningen dömas för olovlig tobaksförsäljning till böter eller fängelse i högst sex månader. Ringa gärningar ska liksom i dag inte leda till straffansvar.

Förverkande

Avsaknaden av en särskild förverkandebestämmelse i tobakslagen medför att det inte är lagligen möjligt att förverka tobak enbart på den grunden att tobaken varit föremål för brott. I stället måste grunder för

• Sida 138
•  Original

förverkande sökas i de allmänna regler om förverkande som finns i 36 kap. brottsbalken.

I 36 kap. 3 § första stycket 1 brottsbalken finns en möjlighet att förverka föremål som på grund av sin särskilda beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan befaras komma till brottslig användning. Förverkande är en särskild rättsverkan av brott och förutsätter att brott har konstaterats. Det är en del av den samlade reaktionen på brottet men utgör inte någon brottspåföljd. Utgångspunkten vid förverkande av utbyte är att den som har begått ett brott inte ska göra någon vinst på sin brottslighet. Den vinning som har uppkommit till följd av verksamhet som utgör brott bör därför kunna bli föremål för förverkande.

Enligt utredningen har svårigheterna att i avsaknad av en särskild förverkandebestämmelse förverka tobak som varit föremål för brott enligt tobakslagen påtalats av bl.a. Polismyndigheten. Av de stickprovsvisa nedslag som utredningen har gjort framgår också att domstolarna har behandlat frågan om förverkande av tobak med stöd av reglerna i 36 kap. brottsbalken på skiftande sätt.

Regeringen anser att förverkande fyller en viktig funktion, eftersom det inte bara hindrar gärningsmannen från att göra vinning på sin brottslighet utan även kan motverka fortsatt brottslighet. Detta gäller såväl vid grov brottslighet som vid brottslighet av mindre allvarligt slag. Med beaktande av detta – och med hänsyn till de övriga förslag som lämnas för att beivra problemet med illegal tobaksförsäljning – föreslår regeringen att tobaksvaror som varit föremål för brott eller dess värde samt utbyte av sådant brott ska kunna förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt. Genom förslaget blir regleringen om förverkande likadan för tobaksvaror och e-cigaretter, se 44 § lagen (2017:425) om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare som kommer att föras över till den nya lagen.

Förslaget innebär bl.a. att den som bedriver tillståndspliktig verksamhet utan att ha beviljats tillstånd och fälls till ansvar för detta kan få tobaksvarorna eller dess värde samt utbyte av brottet förverkat. Bestämmelsen täcker också in situationen då tobaksvaror i och för sig har varit föremål för brott men det inte ska utdömas något ansvar, eftersom överträdelsen är ringa. Presumtionen är alltså att förverkande ska ske, men åtgärden får underlåtas om det föreligger starka skäl som talar mot ett förverkande.

• Sida 139
•  Original

17. Vissa övriga ändringar

Regeringens förslag: Förbudet mot att tillhandahålla förpackningar till en tobaksvara eller en örtprodukt för rökning som har uppenbart oriktiga hälsovarningar tas bort. Det läggs till att det är förbjudet att tillhandahålla tobaksvaror eller örtprodukter för rökning vars förpackningar har hälsovarningar som inte uppfyller de föreskrifter som har meddelats av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Skyldigheten att anmäla detaljhandel med e-cigaretter eller påfyllningsbehållare ska gälla näringsidkare som har säte eller fast driftställe för näringsverksamhet i Sverige.

Regeringens bedömning: Möjligheten för en kommun att träffa avtal med en annan kommun om utförandet av tillsynsuppgifter bör inte föras in i den nya lagen.

Utredningens förslag: Motsvarande förslag och bedömning saknas i betänkandet.

Remissinstanserna: Inga remissinstanser tar uttryckligen upp frågan om reglering av hälsovarningar men ett flertal remissinstanser lyfter allmänt behovet av mer enhetlig reglering av tobaksvaror och e-cigaretter och påfyllningsbehållare.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Hälsovarningar

I 11 § tobakslagen (1993:581) anges att om en förpackning till en tobaksvara eller en örtprodukt för rökning saknar hälsovarning eller denna är uppenbart oriktig, får varan eller produkten inte tillhandahållas konsumenter på marknaden. Förbudet mot att tillhandahålla varor som har uppenbart oriktiga hälsovarningar har funnits med i tobaksregleringen sedan lagen (1975:1154) om varningstext och innehållsdeklaration på tobaksvaror, dvs. innan Sverige omfattades av reglering på EU-nivå.

Av 10 § lagen (2017:425) om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare följer att om en förpackning till en elektronisk cigarett eller en påfyllningsbehållare saknar hälsovarning, får produkten inte tillhandahållas konsumenter. Förbud mot att tillhandahålla produkter som har uppenbart oriktiga hälsovarningar finns inte. Enligt 7 och 8 §§ samma lag gäller detsamma om en förpackning saknar informationsblad och innehållsdeklaration. Regeringen konstaterade i prop. 2016/17:132 s. 32 f. att det saknas stöd i tobaksproduktdirektivet för att införa förbud mot försäljning i de fall informationsblad och innehållsdeklaration har uppenbart oriktigt innehåll. Regeringen bedömde att en sådan reglering inte heller är nödvändig, om innehållet är i enlighet med föreskrivna krav är det inte sannolikt att det skulle kunna vara uppenbart oriktigt.

Regeringen anser att samma resonemang bör tillämpas vid utformningen av bestämmelsen om hälsovarningar på tobaksvaror och örtprodukter för rökning. Hur sådana hälsovarningar ska utformas regleras i

• Sida 140
•  Original

detalj i artikel 8–12 tobaksproduktdirektivet och, vad gäller vissa tobaksvaror, även i genomförandeakter som kommissionen beslutat.

I likhet med regleringen av e-cigaretter och påfyllningsbehållare ska det läggas till att förbudet mot att tillhandahålla tobaksvaror eller örtprodukter för rökning även ska gälla i de fall hälsovarningarna inte uppfyller bestämmelser i förordning eller myndighetsföreskrifter om hur sådana varningar ska vara utformade.

Anmälan av försäljning av e-cigaretter och påfyllningsbehållare

Av 20 § lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare följer att en näringsidkare som har sitt säte eller sin affärsverksamhet i Sverige inte får tillhandahålla e-cigaretter eller påfyllningsbehållare för försäljning till konsumenter utan att först ha anmält försäljningen till den kommun där försäljningen ska ske. Syftet med användningen av begreppen säte och affärsverksamhet är att tydliggöra att anmälningsskyldigheten inte omfattar gränsöverskridande distansförsäljning, sådan försäljning ska i stället registreras till Folkhälsomyndigheten (se prop. 2016/17:132 Genomförande av tobaksproduktdirektivets bestämmelser om e-cigaretter). I lagrådsremissen Lag om tobak och liknande produkter föreslås att bestämmelsen med språkliga ändringar förs över till lagen om tobak och liknande produkter.

Lagrådet konstaterar att tillståndsskyldigheten för handel med tobaksvaror enligt 5 kap. 1 § den föreslagna lagen omfattar den som har säte eller fast driftställe för näringsverksamhet i Sverige. Lagrådet anser att den anknytning som fordras till Sverige bör vara densamma oavsett om det är fråga om handel med tobaksvaror eller handel med e-cigaretter och påfyllningsbehållare. Samma anknytningspunkter till Sverige bör därför användas i båda dessa fall.

Begreppet fast driftställe för näringsverksamhet är definierat i 2 kap. 29 § inkomstskattelagen (1999:1229) och är ett väletablerat begrepp. Regeringen anser därför att det begreppet ska användas i stället för affärsverksamhet för att avgöra vem som är skyldig att anmäla försäljning av e-cigaretter och påfyllningsbehållare. Regeringen bedömer att denna ändring inte innebär en utvidgning av vilka näringsidkare som i praktiken kan komma att träffas av anmälningsskyldigheten.

Kommunala avtal om samarbete

I 19 c § tobakslagen och 29 § lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare anges att en kommun får träffa avtal med en annan kommun om att tillsynsuppgifter som kommunen har enligt dessa lagar ska ombesörjas helt eller delvis av den andra kommunen. I lagrådsremissen En generell rätt till kommunal avtalssamverkan föreslås bl.a. att det ska införas en generell möjlighet till avtalssamverkan mellan kommuner i kommunallagen (2017:725). Detta innebär att en kommun eller ett landsting får träffa avtal om att dess uppgifter helt eller delvis ska utföras av en annan kommun eller ett annat landsting. Som en följd föreslås att vissa bestämmelser om samarbetsavtal mellan kommuner i speciallagstiftning tas bort, däribland 19 c § tobakslagen och 29 § lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. Planeringen är att en proposition ska beslutas under våren 2018. Av detta skäl bedömer

• Sida 141
•  Original

regeringen att det inte bör föras in en bestämmelse om avtal mellan kommuner i den nya lagen.

18. Sekretess för uppgifter hos kommun

Regeringens förslag: Sekretess ska gälla för uppgift hos kommun i ärenden om tillståndspliktig tobaksförsäljning enligt lagen om tobak och liknande produkter om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men om uppgiften röjs.

Sekretessen ska inte gälla beslut i ärende om tillstånd. För uppgift i en allmän handling ska sekretessen gälla i högst femtio år.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Utredningens föreslår att sekretess ska gälla för uppgift hos tillstånds- eller tillsynsmyndighet enligt den av utredningen föreslagna tobakslagen.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget eller framför att de inte har några synpunkter.

Skälen för regeringens förslag: För kommunernas tillsynsverksamhet på tobaksområdet gäller i dag sekretess enligt 30 kap. 27 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), OSL, för bl.a. uppgift om en enskilds affärs- eller driftförhållanden om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs. Motsvarande sekretess gäller i den tillsynsverksamhet som bedrivs av statliga myndigheter enligt tobakslagen (1993:581) och lagen (2017:425) om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare, se 30 kap. 23 § OSL samt 9 § offentlighets- och sekretessförordningen (2009:641) och punkten 61 i bilagan till den förordningen.

Det i avsnitt 8 föreslagna tillståndsförfarandet innebär bl.a. att kommunerna i egenskap av tillståndsmyndigheter kommer att få tillgång till uppgifter om t.ex. en sökandes ekonomi eller en tillståndshavares personliga vandel. Bestämmelsen i 30 kap. 27 § OSL omfattar inte sådana uppgifter, vilket innebär att de saknar sekretesskydd hos kommunen. På alkoholområdet gäller sekretess hos tillstånds- eller tillsynsmyndighet enligt alkohollagen (2010:1622) för uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men om uppgiften röjs (se 30 kap. 20 § OSL). Regeringen anser mot bakgrund av den föreslagna tillståndsplikten att ett i princip motsvarande sekretesskydd är motiverat även på tobaksområdet.

Uppgifter om enskildas personliga och ekonomiska förhållanden kommer att finnas hos kommunerna i ärenden om tillståndspliktig tobaksförsäljning, dvs. vid prövning av ansökan om tillstånd att bedriva detalj- eller partihandel med tobaksvaror samt vid tillsyn över sådan tillståndspliktig försäljning. I kommunens övriga tillsynsverksamhet och i andra tillsynsmyndigheters verksamhet enligt lagen om tobak och liknande produkter torde det inte förekomma sådana uppgifter. Till

• Sida 142
•  Original

skillnad från vad som gäller på alkoholområdet anser regeringen därför att sekretessen endast ska omfatta kommunens verksamhet i ärenden om tillståndspliktig tobaksförsäljning.

Regeringen föreslår att sekretessbestämmelsen ska innehålla ett rakt skaderekvisit, dvs. att det ska råda en presumtion för offentlighet. Regeringen finner inte skäl att avvika från den reglering som i dag gäller på alkoholområdet. Uppgifterna förekommer i kommunens tillståndsverksamhet. Det är frivilligt för den enskilde att bedriva tillståndspliktig tobaksförsäljning och denne är medveten om att tillstånd endast kan beviljas om kravet på lämplighet är uppfyllt. Uppgifterna kan i det sammanhanget inte anses vara så skyddsvärda att det ska råda presumtion för sekretess.

Sekretessen hos tillstånds- eller tillsynsmyndighet enligt alkohollagen omfattar inte beslut i tillståndsärenden. Sekretesstiden för uppgifter i allmänna handlingar är högst femtio år. Regeringen föreslår att motsvarande ska gälla i kommunens ärenden om tillståndspliktig tobaksförsäljning.

19. Register

Regeringens bedömning: Det bör inte föras in särskilda bestämmelser om register i den nya lagen.

Utredningens förslag: Överensstämmer inte med regeringens. Utredningen föreslår att det i lagen ska införas bestämmelser om att Folkhälsomyndigheten ska föra ett register bl.a. för tillsyn, uppföljning och utvärdering av lagens tillämpning.

Remissinstanserna: Folkhälsomyndigheten anför att ett nationellt register över alla tillstånd för detaljhandel och partihandel skulle vara ett stort steg framåt vad gäller effektivisering av tillsynen. Datainspektionen efterlyser en kartläggning och integritetsanalys över vilka personuppgifter som kommer att behandlas, vilken reglering som ger stöd för behandlingen samt övervägningar kring vilka konsekvenser förslagen kan medföra för den personliga integriteten.

Skälen för regeringens bedömning

Särskilt om behandling av personuppgifter

Enligt 2 kap. 6 § andra stycket regeringsformen (RF) är var och en gentemot det allmänna skyddad mot betydande intrång i den personliga integriteten, om det sker utan samtycke och innebär övervakning eller kartläggning av den enskildes personliga förhållanden. Denna rättighet kan begränsas genom lag men endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Begränsningen får inte göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning, se 2 kap. 20 och 21 §§ RF.

• Sida 143
•  Original

Behandling av personuppgifter regleras från och med den 25 maj 2018 av EU:s dataskyddsförordning och dataskyddslagen (2018:000), se även avsnitt 8.6. Dataskyddsförordningen påverkar inte möjligheten att ålägga någon att föra ett visst register. Behandlingen av personuppgifter i registret måste dock vara förenlig med dataskyddsförordningens bestämmelser.

Personuppgifter ska enligt artikel 5 i dataskyddsförordningen bl. a. behandlas på ett lagligt, korrekt och öppet sätt i förhållande till den registrerade. De ska samlas in för särskilda, uttryckligt angivna och berättigade ändamål och inte senare behandlas på ett sätt som är oförenligt med dessa ändamål.

Behandlingen av personuppgifter är laglig bl.a. om den registrerade har lämnat sitt samtycke till att dennes personuppgifter behandlas för ett eller flera specifika ändamål (artikel 6.1 a), om behandlingen är nödvändig för att fullgöra en rättslig förpliktelse som åvilar den personuppgiftsansvarige (artikel 6.1 c) eller om behandlingen är nödvändig för att utföra en uppgift av allmänt intresse eller som ett led i den personuppgiftsansvariges myndighetsutövning (artikel 6.1 e).

Av 2 kap. 1 § dataskyddslagen följer att personuppgifter får behandlas med stöd av artikel 6.1 c i dataskyddsförordningen, om behandlingen är nödvändig för att den personuppgiftsansvarige ska kunna fullgöra en rättslig förpliktelse som följer av lag eller annan författning, av kollektivavtal eller av beslut som har meddelats med stöd av lag eller annan författning. Personuppgifter får enligt 2 kap. 2 § behandlas med stöd av artikel 6.1 e i dataskyddsförordningen, om behandlingen är nödvändig för att utföra en uppgift av allmänt intresse som följer av lag eller annan författning, av kollektivavtal eller av beslut som har meddelats med stöd av lag eller annan författning, eller som ett led i den personuppgiftsansvariges myndighetsutövning enligt lag eller annan författning.

Det saknas ett behov av särskilda bestämmelser om register i lagen om tobak och liknande produkter

Folkhälsomyndigheten har ett vidsträckt centralt tillsynsansvar enligt lagen om tobak och liknande produkter och myndigheten har också ett särskilt ansvar för den samordnade uppföljningen inom tobaksområdet, se 3 § 7 förordningen (2013:1020) med instruktion för Folkhälsomyndigheten. Fullgörandet av myndighetens uppföljande, rådgivande och vägledande verksamhet kräver en bred informationsbas. Utredningen har mot bakgrund av detta föreslagit att det ska införas särskilda bestämmelser om register hos Folkhälsomyndighetens i den nya lagen. Förslaget är utformat med 13 kap. alkohollagen (2010:1622) som förebild.

Regeringen anser att införandet av en tillståndsplikt för tobaksförsäljning motiverar ett liknande nationellt tillstånds- och statistikregister även på tobaksområdet. Uppgifterna i registret ska kunna lämnas ut till kommunerna i den mån uppgifterna är av betydelse för tillståndsprövningen eller tillsynen. Ett centralt register kan sålunda fylla en praktisk funktion. Regeringen bedömer dock att det finns stöd för den behövliga personuppgiftsbehandlingen i dataskyddsförordningen.

• Sida 144
•  Original

Det kan noteras att bestämmelserna i alkohollagen har sin grund i tidigare förhållanden då Alkoholinspektionen förde ett tillståndsregister som fick innehålla bl.a. uppgifter om dom i brottmål, förekomst av ärende hos polis- eller åklagarmyndighet och konkurser (se prop. 1994/95:89 s. 77 f.).

Uppgifterna i registret bör bygga på de beslut som kommunerna enligt 7 kap. 20 § andra stycket den föreslagna lagen ska skicka till Folkhälsomyndigheten. Det innebär att registret bör innehålla uppgift om alla beslut som en kommun fattat enligt den föreslagna lagen. Även sådana uppgifter som tillverkare och importörer är skyldiga att rapportera in till Folkhälsomyndigheten kan ingå i registret.

Det är upp till Folkhälsomyndigheten som personuppgiftsansvarig myndighet att avgöra om behandlingen av personuppgifter överensstämmer med gällande rätt, däribland de grundläggande principerna om behandling enligt artikel 5 i dataskyddsförordningen. De personuppgifter som det kan finnas behov av att behandla är sådana som gör det möjligt att identifiera tillståndshavaren, t.ex. namn, adress, person- och organisationsnummer. Även uppgifter om den verksamhet som tillståndet avser kan behöva behandlas. Regeringen ser inte att registret behöver innehålla sådana personuppgifter som enligt artikel 9.1 i dataskyddsförordningen är förbjudna att behandla (t.ex. personuppgifter som avslöjar ras eller etniskt ursprung, politiska åsikter, religiös eller filosofisk övertygelse eller medlemskap i fackförening, uppgifter om hälsa eller uppgifter om en fysisk persons sexualliv eller sexuella läggning). Inte heller finns behov av att behandla uppgifter om t.ex. fällande domar i brottmål eller förekomst i misstankeregister.

Regeringen bedömer att det finns rättslig grund för behandlingen av personuppgifter enligt artikel 6.1 c och 6.1 e i dataskyddsförordningen då behandlingen är nödvändig för att fullgöra en rättslig förpliktelse som åvilar Folkhälsomyndigheten som personuppgiftsansvarig och som ett led i myndighetsutövningen. Att Folkhälsomyndigheten måste föra register följer bl.a. av att myndigheten kommer ha tillsynsansvar enligt den nya lagen. Myndigheten har också enligt sin instruktion ansvar för den samordnade uppföljningen inom tobaksområdet och har i uppgift att framställa statistik inom folkhälsoområdet. Kravet i artikel 6.3 på att grund för behandlingen som avses i punkt 1 c och e ska fastställas i enlighet med en medlemsstats nationella rätt borde därför vara uppfyllt.

I propositionen Genomförande av tobaksproduktdirektivets bestämmelser om e-cigaretter (prop. 2016/17:132 s. 66) gjordes bedömningen att stöd fanns i dataskyddsförordningen för att behandla personuppgifter i register över näringsidkare som har skyldighet att anmäla vissa produkter och försäljning till Folkhälsomyndigheten. Regeringen finner inte skäl att göra en annan bedömning i detta lagstiftningsärende.

• Sida 145
•  Original

20. Godkännande av WHO:s protokoll för att eliminera olaglig handel med tobaksvaror

Regeringens förslag: Riksdagen godkänner att regeringen ratificerar

WHO:s protokoll för att eliminera olaglig handel med tobaksvaror.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens vad gäller vilka lagändringar som krävs för att protokollet ska kunna ratificeras. Utredningen har inte gjort någon bedömning av om riksdagens godkännande måste inhämtas.

Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig i frågan, däribland Folkhälsomyndigheten, tillstyrker utredningens bedömning att genomförandet av protokollet i svensk rätt inte kräver några andra författningsändringar än de som följer av förslagen om spårbarhet och säkerhetsmärkning av tobaksvaror.

Skälen för regeringens förslag: WHO antog år 2003 ramkonventionen om tobakskontroll (nedan ramkonventionen), som syftar till att minska antalet tobaksrelaterade dödsfall och sjukdomar i hela världen. EU ingick ramkonventionen genom rådets beslut 2004/513/EG av den 2 juni 2004 och

Sverige ratificerade konventionen den 7 juli 2005.

I artikel 15 i ramkonventionen erkänns att eliminering av olaglig handel med tobaksvaror, inklusive smuggling, olaglig framställning och förfalskning, utgör fundamentala delar av tobakskontrollen, och parterna åläggs att besluta om och genomföra effektiva åtgärder för att eliminera olaglig handel. Partskonferensen beslutade därför år 2007 att inrätta ett mellanstatligt förhandlingsorgan för att utarbeta och förhandla fram ett protokoll för att eliminera olaglig handel med tobaksvaror (nedan protokollet). Protokollet antogs år 2012.

EU godkände protokollet genom rådets beslut (EU) 2016/1749 och (EU) 2016/1750 av den 17 juni 2016. Genom denna åtgärd är EU bunden av protokollet, och ska säkerställa att det finns bestämmelser i EU-rätten som genomför protokollet i de delar som omfattas av EU:s befogenhet. För närvarande har 54 parter undertecknat protokollet och 34 parter har ratificerat protokollet. Sverige undertecknade protokollet år 2014. Det krävs att 40 av parterna till ramkonventionen ratificerar protokollet innan det kan träda i kraft.

Syftet med protokollet är att eliminera alla former av olaglig handel med tobaksprodukter. Med ”olaglig handel” avses i detta sammanhang produktion, leverans, mottagande, besittning, distribution, försäljning eller köp av tobaksvaror som är förbjudet enligt lag. För att motverka den illegala handeln, syftar protokollet till att säkra leveranskedjan av tobaksvaror genom en rad åtgärder från parterna. Protokollet kräver bl.a. upprättande av ett internationellt spårnings- och märkningssystem och ett globalt informationsutbyte. Andra regler för att säkerställa kontrollen av leveranskedjan inkluderar bl.a. licensiering, registerföring, och reglering av internetförsäljning. För att kunna hantera den illegala handeln fastställer protokollet vissa otillåtna förfaranden samt behandlar frågor om

• Sida 146
•  Original

ansvar, betalningar, beslag och omhändertagande av beslagtagna produkter. Andra skyldigheter syftar till att stärka det internationella samarbetet genom bl.a. åtgärder för informationsutbyte, brottsbekämpande samarbete, ömsesidig rättslig och administrativ hjälp och utlämning. Protokollet innehåller särskilda skyldigheter när det gäller kontakterna med tobaksindustrin.

Protokollet är omfattande och innehåller en komplex uppsättning av åtgärder och regler. Många av dessa åtgärder och regler är emellertid mycket allmänt hållna eller utformade som mer allmänt hållna strävanden. Även flera av de mer konkreta skyldigheter som kommer till uttryck i protokollet är villkorade på olika sätt, t.ex. på så vis att åtgärderna endast behöver vidtas i den mån så bedöms vara ”lämpligt” eller om åtgärderna är förenliga med nationell lagstiftning eller nationella rättsprinciper. Det sagda innebär att det inte finns någon ovillkorlig skyldighet i nationell rätt att skapa ett regelsystem som fullt ut överensstämmer med protokollet. Flera bestämmelser i protokollet har dessutom en närmast administrativ karaktär eller rör annars tillämpningen av protokollet som sådant, och är inte avsedda att genomföras i den nationella lagstiftningen. Regeringen bedömer att genomförandet av protokollet i svensk rätt inte kräver några andra författningsändringar än de som följer av regeringens förslag om spårbarhet och säkerhetsmärkning av tobaksvaror, se avsnitt 12.

För att motverka den illegala handeln med tobaksprodukter och stärka genomförandet av WHO:s ramkonvention om tobakskontroll anser regeringen att det är angeläget att protokollet kan träda i kraft så snart som möjligt. Regeringen anser därför att Sverige ska ratificera protokollet.

Enligt 10 kap. 3 § regeringsformen krävs riksdagens godkännande innan regeringen ingår en för riket bindande internationell överenskommelse som förutsätter att en lag ändras eller upphävs eller att en ny lag stiftas, eller i övrigt gäller ett ämne som riksdagen ska besluta om. Som anges ovan förutsätter en ratifikation av protokollet att nya lagbestämmelser om spårbarhet och säkerhetsmärkning antas. Enligt regeringens uppfattning ska protokollet därför underställas riksdagen för godkännande.

21. EU-rättsliga aspekter

Ett flertal av de förslag som regeringen lämnar har EU-rättslig anknytning. Förslaget om tillståndsplikt för tobaksförsäljning aktualiserar bestämmelserna i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUFfördraget) om rätten till fri etablering och den fria rörligheten för tjänster. EUF-fördragets bestämmelser om fri rörlighet för varor har relevans för förslagen om utökat rökförbud, begränsade möjligheter till marknadsföring och förbud mot självbetjäning. Ett flertal av förlagen bör också anmälas enligt de s.k. anmälnings- och tjänstedirektiven. Nedan redogörs översiktligt för bestämmelserna i EUF-fördraget och nämnda direktiv. En analys av förslagens förenlighet med EU-rätten görs därefter för varje enskilt förslag.

• Sida 147
•  Original

21.1. Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt

Tobaksproduktdirektivet harmoniserar inte bestämmelserna om rökfria miljöer, inhemska försäljningsarrangemang eller inhemsk reklam (jfr ingresspunkt 48). I den omfattning förslagen inte omfattas av sekundärrätt ska förslagen prövas mot EU:s primärrätt och då närmast EUF-fördraget. I denna prövning ska även EU-domstolens praxis beaktas.

Principen om fri rörlighet för varor regleras i artikel 34 och 35 i EUFfördraget. Av dessa artiklar framgår att kvantitativa import- och exportrestriktioner samt åtgärder med motsvarande verkan är förbjudna. EUdomstolen har definierat ”åtgärder med motsvarande verkan” som ”alla handelsregler antagna av medlemsstater som kan utgöra ett hinder, direkt eller indirekt faktiskt eller potentiellt, för handeln inom unionen (se mål 8/74, Åklagaren mot Dassonville, REG 1974, svensk specialutgåva, volym 2). Om nationella åtgärder har handelshindrande effekter (om än bara potentiella) spelar det mindre roll vilken exakt rättslig form de har. Enligt EU-domstolens avgörande i den s.k. Keck-domen faller dock vissa typer av försäljningsåtgärder utanför tillämpningsområdet för artikel 34 (se de förenade målen C-267/91 och C-268/91 Keck och Mithouard, REG 1993, s. I-6097).

I artikel 36 anges att artiklarna 34 och 35 inte ska hindra sådana förbud mot eller restriktioner för import eller export som grundas på hänsyn till de olika skyddsgrunder som anges i artikeln, bl.a. folkhälsa. Handelshinder som är icke-diskriminerande kan utöver artikel 36 i fördraget även motiveras genom åberopande av s.k. tvingande hänsyn som har skapats genom praxis. Oavsett om den nationella restriktionen grundar sig på artikel 36 eller på att det föreligger tvingande hänsyn, måste restriktionen vara proportionerlig i förhållande till det syfte som avses skyddas. I bedömningen om restriktionen är proportionerlig ligger att det inte ska finnas mindre ingripande sätt att uppnå samma ändamål.

I artikel 49–55 finns grundläggande bestämmelser om rätten till fri etablering. Artikel 49 innebär att det inom ramen för de aktuella bestämmelserna inte får finnas inskränkningar för medborgare i en medlemsstat att fritt etablera sig på en annan medlemsstats territorium. Etableringsfriheten innefattar rätt att starta och utöva verksamhet som egenföretagare samt rätt att bilda och driva företag på de villkor som etableringslandets lagstiftning föreskriver för egna medborgare. Etableringsfriheten hindrar enligt artikel 52.1 inte tillämpning av bestämmelser i lagar och andra författningar som föreskriver särskild behandling av utländska medborgare och som grundas på hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa.

De grundläggande bestämmelserna om fri rörlighet för tjänster finns i artikel 56–62 i EUF-fördraget. Enligt artikel 56.1 ska, inom ramen för bestämmelserna, inskränkningar i friheten att tillhandahålla tjänster inom unionen förbjudas beträffande medborgare i medlemsstater som har etablerat sig i en annan medlemsstat än mottagaren av tjänsten. Som ”tjänster” i fördragens mening ska enligt artikel 57 anses prestationer som normalt utförs mot ersättning, i den utsträckning de inte faller under bestämmelserna om fri rörlighet för varor, kapital och personer. Med tjänster ska särskilt avses bl.a. verksamhet av kommersiell natur. Utan att

• Sida 148
•  Original

det påverkar tillämpningen av bestämmelserna om etableringsrätt får den som tillhandahåller en tjänst tillfälligt utöva sin verksamhet i den medlemsstat där tjänsten tillhandahålls på samma villkor som denna stat uppställer för sina egna medborgare.

21.2. Anmälningsdirektivet

Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/1535 av den 9 september 2015 om ett informationsförfarande beträffande tekniska föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster (anmälningsdirektivet) syftar till att förebygga att nya nationella krav hindrar handeln på ett sätt som strider mot EU-rätten. Enligt artikel 5 ska alla utkast till tekniska föreskrifter överlämnas till kommissionen tillsammans med en redovisning av skälen till varför det är nödvändigt att utfärda en sådan teknisk föreskrift, om dessa inte redan framgår av förslaget. Av definitionen till begreppet teknisk föreskrift i artikel 1.1 f framgår att till detta begrepp räknas bl.a. ”tekniska specifikationer och andra krav eller föreskrifter för tjänster, inbegripet tillämpliga administrativa bestämmelser, som är rättsligt eller faktiskt tvingande vid saluföring, tillhandahållande av tjänster, etablering av en aktör som tillhandahåller tjänster eller användning i en medlemsstat eller en större del därav”.

Direktivet syftar till att garantera att den inre marknaden fungerar smidigt och att säkerställa att nationella initiativ till nya tekniska föreskrifter som kan orsaka handelshinder är nödvändiga och väsentliga samt har ett mål av allmänt intresse. Kommissionen granskar förslagen till tekniska föreskrifter och gör en bedömning av om dessa är motiverade med hänsyn till allmänintresset, t.ex. för skydd av hälsan och om de är proportionerliga och därmed kan rättfärdigas under artikel 36 i EUF-fördraget eller sådan annan tvingande hänsyn som erkänns i praxis. Kommissionen underrättar även övriga medlemsstater om förslagen och dessa ges möjlighet att lämna synpunkter på förslagen till nationella föreskrifter. Från det att kommissionen mottagit förslagen gäller vissa tidsfrister inom vilka dessa inte får antas. Efter att tidsfristerna löpt ut kan medlemsstaten anta förslagen.

21.3. Tjänstedirektivet

Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden (tjänstedirektivet) syftar till att fastställa bestämmelser som ska underlätta utövandet av etableringsfriheten för tjänsteleverantörer och den fria rörligheten för tjänster. Direktivet innehåller bestämmelser om både etableringsfrihet för tjänsteleverantörer och fri rörlighet för tjänster och reglerar bl.a. tillståndsförfaranden, villkor för tillståndsgivning och vilka krav som får ställas. Direktivet är enligt artikel 2.1 tillämpligt på tjänster som tillhandahålls av tjänsteleverantörer som är etablerade i en medlemsstat i EU. Med tjänst

• Sida 149
•  Original

avses enligt artikel 4.1 all förvärvsverksamhet som egenföretagare utövar.

Enligt artiklarna 15.7 och 39.5 är medlemsstaterna skyldiga att till kommissionen anmäla nya författningsförslag eller ändringar av befintliga författningar som innehåller vissa krav. Med krav avses enligt artikel 4.7 bl.a. skyldigheter, förbud, villkor eller begränsningar. Anmälningsplikten innebär inte att medlemsstaterna är skyldiga att vänta med att anta de aktuella bestämmelserna. Vid anmälningar av bestämmelser som innefattar krav för etablering av tjänsteleverantörer ska dock kommissionen inom tre månader undersöka om kraven är förenliga med gemenskapsrätten och vid behov fatta ett beslut om att begära att medlemsstaten i fråga ska avstå från att anta dem eller upphäva dem.

21.4. Tillståndsplikt för försäljning av tobaksvaror

Regeringens bedömning: Förslagen är förenliga med EU-rätten.

Anmälan bör ske enligt tjänstedirektivet.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Kommerskollegium delar utredningens bedömning att det föreslagna tillståndskravet bör anmälas enligt artikel 39.5 i tjänstedirektivet.

Skälen för regeringens bedömning: Den föreslagna tillståndsplikten kommer att omfatta såväl svenska näringsidkare som utländska näringsidkare som vill bedriva försäljning av tobaksvaror i Sverige. Det kan röra sig om dels utländska detaljhandelskedjor som vill öppna fysiska butiker i Sverige, dels

utländska näringsidkare som har sitt säte eller fast drift-

ställe för näringsverksamhet i Sverige och som vill bedriva handel via internet i Sverige.

En grundläggande princip i EUF-fördraget och i tjänstedirektivet är att en tjänsteleverantör fritt ska kunna etablera sig inom EU. Tillståndsförfaranden är en av de vanligaste formaliteterna som tillämpas på tjänsteleverantörer i medlemsstaterna och de utgör en begränsning av etableringsfriheten, vilket EU-domstolen genomgående har fastställt i sin rättspraxis. Begreppet tillståndsförfarande omfattar alla förfaranden som innebär att en tjänsteleverantör eller tjänstemottagare måste vända sig till en behörig myndighet för att få ett formellt eller ett indirekt beslut om att få tillträde till eller utöva en tjänsteverksamhet.

Det föreslagna tillståndsförfarandet innebär en begränsning av etableringsfriheten och ett krav som bör bedömas utifrån artiklarna 9–15 i tjänstedirektivet. Med hänsyn till att tobak är en vara där det råder internationell enighet om dess skadlighet för folkhälsan kan den föreslagna tillståndsplikten för försäljning av tobaksvaror motiveras utifrån såväl folkhälsoskäl som konsumentskyddsintressen. Kravet på försäljningstillstånd är icke-diskriminerande och går inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det avsedda syftet. De kriterier som ställs upp för tillståndsgivningen är motiverade av tvingande hänsyn till allmänintresset och uppfyller även i övrigt de krav som följer av EU-rätten. Förslaget innebär inte att det ställs sådana krav som strider mot bestämmelserna i EUF-

• Sida 150
•  Original

fördraget eller artikel 14–16 i tjänstedirektivet. Regeringen bedömer därför att den föreslagna tillståndsplikten är förenlig med EU-rätten.

Eftersom tillståndskravet påverkar tillträde till marknaden, dvs. etablering, ska det anmälas enligt artikel 15.7 i tjänstedirektivet.

Tillståndskravet gäller inte detalj- och partihandlare som saknar säte eller fast ställe för näringsverksamhet i landet. Anmälningsskyldigheten enligt artikel 39.5 som avser krav på tjänsteleverantörer som är etablerade i ett annat land inom EU/EES och som vill tillhandahålla tjänster i Sverige utan att etablera sig här, är därför inte aktuell.

21.5. Krav på partihandlare

Regeringens bedömning: Förslagen är förenliga med EU-rätten.

Anmälan bör ske enligt tjänstedirektivet.

Utredningens bedömning: Utredningen har inte analyserat om de nya krav som ställs på partihandlare är förenliga med EU-rätten eller om förslagen ska anmälas enligt tjänste- eller anmälningsdirektivet.

Remissinstanserna: Inga remissinstanser har yttrat sig i denna del. Skälen för regeringens bedömning: Regeringen föreslår i avsnitt 8.7 och 12.1 att tobaksvaror som till följd av felaktig märkning (dvs. som saknar hälsovarningar, identitets- eller säkerhetsmärkningar) inte får tillhandahållas konsumenter på marknaden, inte ska få tillhandahållas detaljhandlare. Detta förslag går utöver kravet i artikel 23.2 i tobaksproduktdirektivet att tobaksvaror som inte uppfyller direktivets krav inte ska få släppas ut på marknaden, dvs. tillhandahållas konsumenter.

Vidare föreslår regeringen att partihandlare endast ska få sälja tobaksvaror till den som har försäljningstillstånd och att säljaren ska förvissa sig om att köparen har sådant tillstånd. Partihandlare får också skyldighet att ge sin personal den information och det stöd som behövs för att personalen ska kunna följa lagen och anslutande föreskrifter.

Förslagens förenlighet med EUF-fördraget

Förslagen innebär inte att själva tobaksvarorna regleras utan tar i stället sikte på saluföringen av dessa varor. Detta talar för att åtgärderna bör betraktas som en försäljningsform i enlighet med EU-domstolens avgörande Keck och Mithouard. Åtgärden kan då inte anses utgöra en kvantitativ importrestriktion enligt artikel 34. Eftersom förslagen är ickediskriminerande är de förenliga med EUF-fördraget. För det fall förslagen skulle anses falla innanför tillämpningsområdet för artikel 34 anser regeringen att de omfattas av undantaget i artikel 36 i EUFfördraget eftersom de grundas på hänsyn till intresset av att skydda människors hälsa och liv. Förslagen är icke-diskriminerande och går inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det avsedda syftet.

Tjänstedirektivet

De krav som ställs på att partihandlare ska försäkra sig om att köpare av tobaksvaror har försäljningstillstånd samt att partihandlare ska ge sin per-

• Sida 151
•  Original

sonal viss information och stöd kan i vissa fall komma att innebära krav på hur en tillfällig tjänsteutövning bedrivs. Förslagen kan därför komma att falla under artikel 16.3 i tjänstedirektivet. Anmälan bör därför ske enligt artikel 39.5.

21.6. Marknadsföring av tobaksvaror och förbud mot självbetjäning

Regeringens bedömning: Förslagen är förenliga med EU-rätten.

Anmälan bör ske enligt tjänstedirektivet och anmälningsdirektivet.

Utredningens bedömning: Utredningen föreslår ett exponeringsförbud vilket inkluderar ett förbud mot kommersiella meddelanden. Utredningen bedömer att förslagen är förenliga med EU-rätten och att de bör anmälas enligt anmälningsdirektivet.

Remissinstanserna: Kommerskollegium instämmer i utredningens bedömning att förslagen bör anmälas enligt anmälningsdirektivet.

De

verksamheter där exponeringsförbudet föreslås gälla utgör i många fall tjänsteverksamhet. Kollegiet bedömer därför att tjänstedirektivet är tillämpligt på förslaget. Eftersom vissa av verksamheterna kan bedrivas i Sverige på tillfällig basis och exponeringsförbudet således kan påverka tillfällig tjänsteverksamhet, bedömer kollegiet att förslaget bör anmälas enligt artikel 39.5 i tjänstedirektivet.

Skälen för regeringens bedömning

Förslagets förenlighet med EUF-fördraget

Ett förbud mot kommersiella meddelanden på försäljningsställen är inte en åtgärd som reglerar själva tobaksvarorna. Ett sådant förbud tar i stället sikte på saluföringen av dessa varor. Detta talar för att åtgärden bör betraktas som en försäljningsform i enlighet med EU-domstolens avgörande Keck och Mithouard.

Det innebär att utgångspunkten är att ett sådant förbud inte är en åtgärd med motsvarande verkan som en kvantitativ importrestriktion; det är fråga om en sådan åtgärd endast om det bevisats att åtgärden i praktiken innebär en uppenbar diskriminering på grundval av produktens tillverkningsursprung. En möjlig konsekvens av förbudet mot kommersiella meddelanden på försäljningsställen är att etablerade och större tobaksvarumärken kan få en fördel i förhållande till nya och mindre varumärken eftersom förbudet skulle minska marknadsföringsmöjligheterna, vilket skulle göra det svårare för nya och mindre märken att bli kända på marknaden. Denna potentiella effekt skulle emellertid drabba mindre nationella och mindre importerade varumärken i lika hög grad. Någon diskriminering mellan nationella och importerade varor skulle då inte föreligga. Om de etablerade varumärkena i hög utsträckning är nationella, skulle emellertid nationella varor kunna få en fördel. Ett förbud skulle i så fall kunna anses diskriminera gentemot importerade varor.

När det gäller cigarettmarknaden finns det inte någon industriell cigarettproduktion kvar i Sverige. EFTA-domstolen har emellertid i fallet

• Sida 152
•  Original

som gällde det norska exponeringsförbudet angett att om exponeringsförbudet leder till att varor som tidigare tillverkades nationellt får en fördel i förhållande till andra varor så är det fråga om en åtgärd med motsvarande verkan som en kvantitativ restriktion. Samma resonemang skulle kunna användas på nu aktuellt förslag om kommersiella meddelanden. I Sverige finns det, liksom i Norge, cigarettvarumärken som tidigare tillverkades i Sverige men som nu tillverkas i andra EU-länder. Om ett förbud mot kommersiella meddelanden på försäljningsställen skulle leda till att varor som fram till nyligen tillverkades i Sverige skulle få en fördel i förhållande till andra varor så skulle förbudet alltså kunna anses vara diskriminerande.

Den svenska tobaksmarknaden omfattar också snus. Den helt övervägande delen av allt snus som säljs i Sverige är nationellt tillverkat, även om flera varumärken och produktionsanläggningar har utländska ägare. Eftersom förbudet mot kommersiella meddelanden omfattar alla produkter på den svenska tobaksmarknaden bör också frågan om en eventuell diskriminerande effekt för importerade varor bedömas utifrån hela marknaden för tobaksvaror, inklusive snusmarknaden. På den marknaden finns i och för sig såväl stora svenska snustillverkare som cigaretter av varumärken som fram till nyligen tillverkades i Sverige. Detta förhållande i sig innebär inte att förbudet skulle få en diskriminerande effekt på importerade tobaksvaror. Det förefaller visserligen rimligt att ett förbud skulle kunna leda till att mindre varumärken får det svårare att öka sina marknadsandelar eftersom möjligheterna till marknadsföring minskar. Ett förbud skulle emellertid också kunna leda till negativa konsekvenser för etablerade varumärken. Exempelvis har de större snustillverkarna, sannolikt genom avtal med försäljningsställena, redan i dag ofta en mer framträdande exponering av sina kommersiella meddelanden på försäljningsställen än de mindre märkena. Denna marknadsföringsfördel skulle försvinna med det nu aktuella förbudet.

Det finns alltså omständigheter som talar både för och emot att ett förbud skulle få en diskriminerande effekt. Sammanfattningsvis bedömer regeringen att det inte finns stöd för att ett förbud mot kommersiella meddelanden skulle vara uppenbart diskriminerande mot importerade tobaksvaror och utgöra en åtgärd med motsvarande verkan som en kvantitativ importrestriktion.

Oavsett bedömningen i förhållande till artikel 34 anser regeringen att förbudet omfattas av undantaget i artikel 36 i EUF-fördraget eftersom det grundas på hänsyn till intresset av att skydda människors hälsa och liv. Även om det finns svårigheter med att särskilja effekterna av olika tobakspolitiska åtgärder anser regeringen att ett förbud mot kommersiella meddelanden på försäljningsställen är en välgrundad och lämplig åtgärd.

I proportionalitetsbedömningen ingår också att bedöma nödvändigheten av åtgärden. Frågan är då om åtgärden är begränsad till vad som krävs för att uppnå det legitima målet att skydda folkhälsan, dvs. om det finns mindre ingripande åtgärder som kan uppnå ett lika högt eller högre skydd för folkhälsan. Regeringen lämnar i den här propositionen en rad förslag på åtgärder inom tobaksområdet. Inget av de övriga förslag som nu lämnas tar emellertid sikte på möjligheterna att marknadsföra tobaksvaror. Regeringen anser därför att det nu aktuella förbudet är nöd-

• Sida 153
•  Original

vändigt och att det inte finns någon annan mindre ingripande åtgärd som skulle kunna få en motsvarande effekt.

Vad gäller förbudet mot självbetjäning tar även det sikte på saluföringen av dessa varor. Förbudet drabbar inhemska och utländska produkter lika. Förslaget är således icke-diskriminerande och strider inte mot artikel 34 i EUF-fördraget. Oavsett bedömningen i förhållande till artikel 34 anser regeringen att förbudet omfattas av undantaget i artikel 36 i EUF-fördraget eftersom det grundas på hänsyn till intresset av att skydda människors hälsa och liv och är proportionellt.

Anmälningsdirektivet

Det föreslagna förbudet mot kommersiella meddelanden på försäljningsställen och förbudet mot självbetjäning, kan betraktas som en teknisk föreskrift. Regeringen bedömer därför att förslagen ska anmälas enligt anmälningsdirektivet.

Tjänstedirektivet

Bestämmelserna om marknadsföring och förbudet mot självbetjäning gäller alla försäljningsställen, oavsett om verksamheten är permanent eller tillfällig. Kommerskollegium bedömer i sitt remissvar att då tillfälliga verksamheter i många fall utgör tjänsteverksamhet, är tjänstedirektivet tillämpligt på förslaget. Förslagen bör därför anmälas enligt artikel 39.5. Regeringen instämmer i denna bedömning.

21.7. Utvidgat rökförbud

Regeringens bedömning: Förslagen är förenliga med EU-rätten.

Anmälan bör ske enligt tjänstedirektivet och anmälningsdirektivet.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Kommerskollegium delar utredningens bedömning.

Skälen för regeringens bedömning

Förslagets förenlighet med EUF-fördraget

Ett utvidgat rökförbud omfattar både produkter som ger upphov till tobaksrök och andra produkter som till användningssättet motsvarar rökning men som inte ger upphov till tobaksrök, t.ex. e-cigaretter. Rökförbudet innebär att vidgade användningsbegränsningar införs för dessa produkter. Ur ett EU-rättsligt perspektiv har brukanderegler prövats i kontexten av artikel 34 EUF-fördraget och om åtgärderna kan anses störa marknadstillträdet för utländska produkter på ett för ingripande sätt (se EU-domstolens mål C‑142/05 Kommissionen mot Italien och Mickelsson). Även om de föreslagna åtgärderna är icke-diskriminerande har EU-domstolen rest frågan om en nationell åtgärd kan leda till en sneddriven konkurrens inom EU:s inre marknad och därmed bör föranleda en tillämpning av artikel 34. EU-domstolen har här gett vägledning för när en brukanderegel kan anses störa marknadstillträdet. Hänsyn

• Sida 154
•  Original

ska tas till ”begränsningens räckvidd”, dess ”inverkan på konsumenternas beteende” och om den ”kraftigt begränsar” varans användning (Mickelsson).

I detta sammanhang går det att konstatera att rökförbudet till sin utformning inte gör skillnad på inhemska och utländska produkter. Det går också att konstatera att begränsningens räckvidd och omfång inte kan anses vara så långtgående att varans användning kraftigt begränsas. Rökförbudet omfattar endast ett antal platser, vilket måste sättas i förhållande till alla de andra platser där det är tillåtet att röka. Däremot förefaller det mer troligt att rökförbudet påverkar konsumenternas beteende. Mot bakgrund av de svenska tobakspolitiska målen är dock åtgärden motiverad. Tobaksrök är hälsovådligt och bör därför begränsas. Rökförbudet kan därför motiveras utifrån intresset att skydda människors hälsa och liv enligt artikel 36 EUF-fördraget.

Regeringen bedömer att den föreslagna utvidgningen av rökförbudet är icke-diskriminerande, uppfyller principerna om nödvändighet och proportionalitet. Förslagen är också motiverade av folkhälsoskäl. Regeringen bedömer mot bakgrund av det sagda att det utvidgade rökförbudet är förenligt med EU-rätten.

Tjänstedirektivet

De krav som nu uppställs i fråga om ansvar för upprätthållandet av det föreslagna rökförbudet kan i vissa fall komma att innebära krav på hur en tillfällig tjänsteutövning bedrivs. Förslagen kan därför komma att falla under artikel 16.3 i tjänstedirektivet. Anmälan bör därför ske enligt artikel 39.5.

Anmälningsdirektivet

Regler om rökförbud kan ses som ett ”annat krav” enligt artikel 1.1 d i anmälningsdirektivet. Anmälningsskyldighet kan därför uppkomma även enligt det direktivet. Med ett sådant ”annat krav” avses ett krav som inte är en teknisk specifikation och som ställs på en produkt framför allt av skyddshänsyn och i synnerhet för att skydda konsumenterna eller miljön. Det kan t.ex. röra sig om villkor för användning av en produkt. En förutsättning för att anmälningsskyldighet ska uppkomma är emellertid att föreskrifterna på ett väsentligt sätt kan påverka produktens sammansättning, natur eller saluföringen av den. EU-domstolen har inte slagit fast den närmare innebörden av begreppet väsentlig påverkan.

Även om det utvidgade rökförbudet primärt syftar till att förhindra att personer ofrivilligt utsätts för bl.a. tobaksrök kan förbudet på sikt komma att förändra konsumtionsmönstren genom avnormalisering av rökning till följd av en minskad social exponering. Det utvidgade rökförbudet kan sålunda påverka saluföringen av de tobaksvaror och de andra produkter som omfattas av rökförbudet. Det saknas i dagsläget underlag för att med någon grad av säkerhet fastslå att denna påverkan ska bedömas som väsentlig i direktivets mening. Av transparensskäl och med hänsyn till den osäkerhet som råder i detta avseende gör regeringen bedömningen att de föreslagna reglerna om utvidgat rökförbud bör anmälas enligt anmälningsdirektivet.

• Sida 155
•  Original

21.8. Reglering av styckförpackningar med snus

Regeringens bedömning: Förslaget är förenligt med EU-rätten.

Anmälan bör ske enligt anmälningsdirektivet.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Kommerskollegium delar utredningens bedömning.

Skälen för regeringens bedömning: Regeringen föreslår en reglering av minsta antal portioner i styckförpackningar med portionsförpackat snus, se avsnitt 11. Tobaksproduktdirektivet reglerar endast innehållet i styckförpackningar med cigaretter och rulltobak. Direktivet ställer inte upp hinder mot att införa regler om innehåll av snus i detta avseende (jfr artikel 24).

Att införa nationella bestämmelser som ställer krav på minsta innehåll i förpackningar torde normalt sett kunna anses hindra den fria rörligheten för varor. Snus är emellertid en speciell vara såtillvida att den inom EU endast får säljas i Sverige, se artikel 17 i tobaksproduktdirektivet. Snus får inte heller föras ut från Sverige till ett annat land inom EU, se förordningen (1994:1266) om förbud mot export av snus. Det finns emellertid inget generellt EU-rättsligt hinder mot att tillverka snus i en annan medlemsstat under förutsättning att produkten inte tillhandahålls konsumenter i tillverkningslandet. Det är alltså tillåtet att till Sverige föra in snus som tillverkats i andra EU-länder.

Förslaget till reglering av minsta antal portioner i styckförpackningar med portionsförpackat snus innebär att snustillverkare i andra medlemsstater måste uppfylla nya krav för att få tillhandahålla portionsförpackat snus till konsumenter i Sverige. Enligt regeringens bedömning kan regleringen inte anses ha en diskriminerande verkan gentemot importerade varor eftersom snus inte får tillhandahållas konsumenter i andra medlemsstater än Sverige.

Under alla förhållanden bedömer regeringen att åtgärden omfattas av undantaget i artikel 36 i EUF-fördraget eftersom den syftar till att skydda folkhälsan och är proportionerlig. Inte heller i övrigt bedömer regeringen att det med hänsyn till EU-rätten finns några hinder mot att införa den föreslagna regleringen.

Förslagen innefattar krav som är tvingande vid saluföring av snus. Dessa krav kan betraktas som tekniska föreskrifter enligt anmälningsdirektivet. Regeringen bedömer därför att förslagen ska anmälas enligt det direktivet.

22. Tillkännagivande om tillståndsplikt för försäljning

Riksdagen har beslutat om ett tillkännagivande om att regeringen ska göra en översyn för att möjliggöra tillståndsplikt för försäljning av tobak och därefter skyndsamt återkomma till riksdagen med ett förslag på hur

• Sida 156
•  Original

en sådan ska utformas (bet. 2013/14:SoU13 s. 8 f.). Genom denna proposition tillmötesgås tillkännagivandet i och med att regeringen föreslår tillståndsplikt för tobaksförsäljning. Riksdagens tillkännagivande bör därför kunna slutbehandlas i samband med att en proposition lämnas till riksdagen.

23. Konsekvenser

Regeringens förslag i denna proposition berör statliga och kommunala myndigheter samt näringsidkare på olika sätt. De statliga myndigheter som primärt berörs av förslagen är Folkhälsomyndigheten, länsstyrelserna, Polismyndigheten och domstolarna.

Huvuddragen av förslagen är: – införandet av en tillståndsplikt för försäljning av tobaksvaror, – införandet av en begränsad marknadsföring av tobak, – införandet av ett utvidgat rökförbud, och – införandet av regler om spårbarhet och säkerhetsmärkning av

tobaksvaror.

På ett övergripande plan innebär regeringens förslag att Folkhälsomyndigheten, i egenskap av central tillsynsmyndighet på tobaksområdet, får en viktig roll när det gäller att lämna information och råd om de nya bestämmelserna till länsstyrelserna och kommunerna. Vidare kommer länsstyrelserna att få en betydelsefull roll när det gäller att lämna information och råd till kommunerna om de nya reglerna. Dessa uppgifter ligger till stor del inom ramen för länsstyrelsernas och Folkhälsomyndighetens nuvarande uppgifter på tobaksområdet även om ökade kostnader för myndigheternas verksamhet på sikt inte kan uteslutas.

Flera av de åtgärder som föreslås syftar till att minska tobaksbruket för att därigenom förbättra folkhälsan. Detta motiverar att förslag läggs fram även om de i vissa avseenden innebär en ökad reglering och ökad börda för en del aktörer. Syftet har varit att åstadkomma en så enkel och effektiv reglering som möjligt för att underlätta tillämpning och förståelse hos både myndigheter och näringsidkare. Ett minskat tobaksbruk leder på sikt till en minskad försäljning av tobaksvaror. Med hänsyn till tobakens hälsofarlighet och de folkhälsopolitiska målen bör denna effekt betraktas som enbart positiv.

I det följande redovisas de konsekvenser som de olika förslagen kan förväntas få för berörda myndigheter och i förekommande fall näringsidkare.

Enligt regeringens bedömning får förslagen inga konsekvenser för sysselsättning och offentlig service i olika delar av landet, för jämställdheten mellan kvinnor och män eller för möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen. Regeringen bedömer inte heller i övrigt att förslagen får några sådana konsekvenser som anges i kommittéförordningen (1998:1474).

• Sida 157
•  Original

23.1. Tillståndsplikt för tobaksförsäljning

23.1.1. Myndigheterna

Den nuvarande anmälningsplikten för försäljning av tobaksvaror ska ersättas av en tillståndsplikt. Även partihandel med tobaksvaror ska underkastas en sådan tillståndsplikt. Den främsta förtjänsten med en tillståndsreglering är enligt regeringen att en sådan, till skillnad från det nuvarande anmälningssystemet, ger möjlighet att på förhand pröva näringsidkarens lämplighet och vandel.

Ett tillståndsförfarande är i grunden mer administrativt betungande än ett anmälningsförfarande. Utgångspunkten har varit att tillståndsförfarandet för tobaksförsäljning ska utformas på ett så enkelt och effektivt sätt som möjligt, men det kommer att innebära en administrativ merkostnad jämfört med i dag. Kommunerna får därför möjlighet att täcka dessa kostnader genom avgifter.

Vid bedömningen av kostnaden av ett enskilt tillståndsärende bör vägledning kunna hämtas från kommunernas hantering av ärenden om serveringstillstånd. Kostnaden för ansökningsförfarandet i sådana ärenden finansieras genom avgifter, vilka får bestämmas av kommunfullmäktige och ska följa de allmänna krav om självkostnadsprincipen som finns beträffande kommunala taxor. Avgifterna ska sålunda spegla kommunernas faktiska kostnad för hanteringen av tillståndsansökningar. I det avseendet kan nämnas att Näringslivets regelnämnd i en rapport från 2013, Serveringstillstånd – handläggningstider, servicegarantier, avgifter och tillsyn, har undersökt bl.a. vilka avgifter kommunerna tar ut för serveringstillstånd. Uppgifterna, som baseras på svaren på enkätfrågor riktade till kommunerna, visar på kraftiga skillnader mellan kommunernas tillståndsavgifter. Den kommun som redovisade lägst avgift tog ut 1 000 kronor för efterfrågat serveringstillstånd medan den dyraste kommunen som medverkade i undersökningen tog ut en avgift på drygt 12 000 kronor.

Med hänsyn till att det föreslagna tillståndsförfarandet för tobaksförsäljning har klara beröringspunkter med det förfarande som gäller vid tillståndsgivning enligt alkohollagen (2010:1622) bör angivna siffror kunna tjäna som riktmärke. Den nu föreslagna tillståndsordningen innehåller emellertid färre bedömningskriterier och är inte fullt lika komplex. Regeringen bedömer därför att kommunernas kostnad för att hantera ansökningar om tillstånd för tobaksförsäljning generellt sett kan komma att vara något lägre än motsvarande kommunala kostnader för serveringstillstånd.

Regeringen gör bedömningen att kommunernas kostnader i anslutning till tillståndshanteringen till fullo bör kunna finansieras genom ansökningsavgifter.

Kommunerna utövar i dag den omedelbara tillsynen över detaljhandelsförsäljningen av tobak. Regeringen bedömer att det finns klara fördelar med att ansökningar om detaljhandelstillstånd prövas av samma myndigheter som ansvarar för tillsynen över lagens försäljningsregler. Tillståndsprövningen innebär en helt ny uppgift på området för kommunerna och är därmed en inskränkning av självstyret. Kommunerna har redan andra arbetsuppgifter som i många fall berör försäljare av tobaksvaror, t.ex. tillsyn över livsmedelshantering och över detaljhandeln med folköl.

• Sida 158
•  Original

Kommunerna har också genom reglerna om serveringstillstånd för alkoholdrycker vana av att hantera liknande tillståndsprövningar. Regeringen anser mot denna bakgrund att kommunerna har goda förutsättningar att hantera denna nya uppgift. Med hänsyn till detta och vikten av att säkerställa ålderskontrollen och motverka illegal handel med tobaksvaror anser regeringen att förslaget i denna del är proportionerligt till ingreppet i det kommunala självstyret.

Förslaget om informationsskyldighet innebär en ny uppgift som kan fullgöras genom information på kommunens webbplats och genom kontakter mellan enskilda som överväger att ansöka om ett tillstånd och kommunen. Förslaget får därmed anses innebära ett begränsat ingrepp i självstyrelsen som med hänsyn till intresset för att det föreslagna systemet med tillståndsprövning ska fungera får anses vara motiverat. Informationsskyldigheten syftar till att för verksamhetsutövarna tydliggöra regelverket, vilket bör leda till effektivitetsvinster. En delvis motsvarande skyldighet föreligger redan i dag enligt alkohollagen. Skyldigheten ligger i linje med kommunernas nuvarande uppgifter och bör inte medföra några nämnvärda ekonomiska konsekvenser för kommunerna.

Kommunernas skyldighet att lämna uppgifter till Folkhälsomyndigheten är begränsad till uppgifter som kommunen har tillgängliga på grund av sin egen tillstånds- eller tillsynsverksamhet och som inte behöver efterforskas särskilt. De kostnader som uppstår med anledning av detta är således endast för bedömningen att uppgiften kan ha betydelse och för kontakter med Folkhälsomyndigheten vid ett eventuellt överlämnande. Regeringen bedömer, särskilt mot bakgrund av att Folkhälsomyndigheten kommer att kunna lämna vägledning om vilka uppgifter myndigheten vill få del av, att även detta förslag inte kommer leda till några märkbart ökade kostnader.

Den föreslagna tillståndsordningen innebär att en kommun får inhämta ett yttrande från Polismyndigheten innan beslut i kommunen fattar beslut i ärende om ansökan om detaljhandelstillstånd, om kommunen finner skäl för det. Detta kommer att leda till ett begränsat merarbete för Polismyndigheten. Regeringen bedömer att uppgiften bör kunna hanteras av Polismyndigheten inom ramen för den nuvarande verksamheten och utan särskilt resurstillskott.

Regeringens förslag innebär också att Polismyndigheten och Tullverket ska yttra sig över sökandens lämplighet om ansökan avser partihandel. Med hänsyn till det mycket begränsade antalet partihandlare bör förslaget dock inte få några egentliga konsekvenser för myndigheternas verksamhet i stort.

Även om ett tillståndsförfarande generellt sett är mer administrativt betungade än ett anmälningsförfarande är bedömningen att det kommer att medföra effektivitetsvinster för tillsynen. Förhandsprövningen av tobaksförsäljaren och möjligheten att, innan försäljningen påbörjas, granska och avhjälpa brister i egenkontrollprogrammen bör leda till ett minskat behov av tillsynsinsatser. Detta bör på sikt få till följd att den operativa tillsynen kan effektiviseras.

Tillståndsplikten ska förenas med en möjlighet att under vissa förutsättningar varna tillståndshavaren eller återkalla försäljningstillståndet. Eftersom de föreslagna sanktionerna utformats efter mönster av mot-

• Sida 159
•  Original

svarande sanktioner i alkohollagen torde inom kommunerna redan finnas kunskap och rutiner som kan förenkla tillämpningen av de nya reglerna. Inte heller det nya sanktionssystemet bör därför medföra några konsekvenser av betydelse för det kommunala tillsynsarbetet.

Folkhälsomyndigheten har redan i dag det centrala tillsynsansvaret för bestämmelserna om handel m.m. i tobakslagen (1993:581). Införandet av en tillståndsplikt förväntas, utöver de aspekter som berörs inledningsvis, påverka myndighetens verksamhet i mindre omfattning.

Folkhälsomyndigheten får ansvar för registrering av gränsöverskridande distansförsäljning av tobaksvaror, i likhet med vad i dag gäller för gränsöverskridande distansförsäljning av e-cigaretter. Enligt utredningen har det inte gjorts några anmälningar om gränsöverskridande distansförsäljning av tobak till kommunerna. Regeringen bedömer därför att denna uppgift endast får mindre konsekvenser för myndighetens verksamhet.

Tobaksvaror som varit föremål för brott enligt lagen om tobak och liknande produkter eller deras värde samt utbyte av sådant brott ska förklaras förverkade, om det inte är uppenbart oskäligt. Förslaget om förverkande bör inte innebära någon nämnvärd ökning av arbetsbelastningen för rättsväsendet. Förverkande kommer att ske i förhållandevis få fall. När det gäller Polismyndighetens hantering innebär förslaget en obetydlig ökning av arbetsbelastningen. Förslaget utgör närmast ett komplement till de befogenheter myndigheten har redan i dag enligt rättegångsbalken. Åklagarmyndigheten och de allmänna domstolarna handlägger i normalfallet förverkandefrågan tillsammans med ansvarsfrågan. Handläggningen av förverkandefrågan ingår alltså vanligtvis i hanteringen av ärendet i övrigt. Förslaget innebär därför inte heller för dessa myndigheter någon ökad arbetsbelastning.

Om ansökan avser partihandel ska den inte bifallas utan att Tullverkets yttrande har inhämtats. Uppgifterna bedöms kunna hanteras inom myndighetens anslagsram.

23.1.2. Domstolarna

Den föreslagna tillståndsplikten innebär dels att en ansökan om försäljningstillstånd kan avslås, dels att ett beviljat tillstånd under vissa förutsättningar kan återkallas. Sådana beslut, som fattas av kommunen, kan överklagas till förvaltningsrätten. Ansökningsförfarandet innefattande bl.a. en prövning av sökandens lämplighet är nytt och kan förväntas generera överklaganden som inte förekommer inom ramen för det nuvarande anmälningsförfarandet.

Det är dels initialt fråga om ett stort antal verksamheter som redan bedriver tobaksförsäljning som behöver ansöka om tillstånd för att få fortsätta bedriva sin försäljning, dels fråga om löpande ansökningar från verksamheter som vill börja bedriva tobaksförsäljning. Det går på förhand inte att förutse antalet överklaganden. Det saknas relevant jämförelsematerial, t.ex. central statistik beträffande antalet överklaganden av avslagna ansökningar om serveringstillstånd. Även om det initialt, när befintliga verksamheter ska tillståndsprövas, kan bli fråga om en något större mängd överklaganden saknas anledning att anta annat än att antalet

• Sida 160
•  Original

överklaganden på längre sikt kommer att ligga på en förhållandevis låg nivå. Tillståndsprövningen bör därför på sikt inte leda till annat än en liten ökning av arbetsbelastningen i de allmänna förvaltningsdomstolarna.

Den nuvarande möjligheten för kommunerna att förbjuda tobaksförsäljning ska ersättas med en möjlighet att återkalla ett meddelat försäljningstillstånd. Möjligheten att återkalla ett meddelat försäljningstillstånd kan förväntas leda till en viss ökning av antalet överklaganden eftersom återkallelse kan ske på fler grunder än meddelande av försäljningsförbud. Även detta kan därför på sikt leda till en liten ökning av arbetsbelastningen i förvaltningsdomstolarna.

Liksom tidigare ska det också vara möjligt att meddela en tobaksförsäljare en varning. Även varningar kan enligt förslaget meddelas på fler grunder än i dag, vilket sannolikt kommer att innebära att fler varningar meddelas jämfört med i dag. Med hänsyn till att ett beslut om varning inte får några direkta rättsverkningar för den som beslutet riktar sig mot, bedömes dock att antalet överklagade beslut om varning inte kommer att öka i någon nämnvärd utsträckning.

Tillståndsplikten ska omfatta även partihandeln. Det har tidigare inte uppställts några krav för att bedriva partihandel med tobaksvaror. Det innebär att tillståndsförfarandet såvitt avser partihandeln kommer att generera en helt ny typ av beslut, vilka i någon utsträckning kan förväntas leda till överklaganden. Mot bakgrund av att det i dag endast finns ett fåtal aktörer som bedriver partihandel med tobak, saknas anledning att anta att en sådan ökning blir annat än marginell.

Sammanfattningsvis bedöms handläggningen av ärenden om försäljningstillstånd inte att medföra någon nämnvärd ökad arbetsbelastning för de allmänna förvaltningsdomstolarna. Den ökning som kan förutses bör kunna hanteras inom ramen för den nuvarande verksamheten utan särskilda resurstillskott.

Den föreslagna regleringen av partihandeln innebär också en utvidgning av det i dag kriminaliserade området såtillvida att försäljning som inom partihandeln sker utan tillstånd föreslås vara brottslig. Detta förhållande, liksom den föreslagna höjningen av straffmaximum för olovlig tobaksförsäljning, får troligen en i huvudsak brottsförebyggande effekt. Liksom för övriga brott mot tobakslagen kan det antas att antalet anmälda brott och lagföringar avseende de nya brotten kommer att ligga på en mycket låg nivå. Regeringen bedömer därför att förslaget inte bör leda till några kostnadsökningar för de allmänna domstolarna och rättsväsendets övriga aktörer. Den föreslagna tillståndsplikten kan, i förening med de straffrättsliga förändringar som föreslås och förändringarna i tillsynen, sammantaget antas bidra till ett mera effektivt brottsförebyggande arbete. Förslagen kan därför på längre sikt antas leda till en minskad tobaksrelaterad brottslighet och sålunda en lägre belastning för rättsväsendet.

23.1.3. Företagen

Kostnaden för tillståndsförfarandet för kommunerna som bör finansieras genom avgifter, kommer att belasta de näringsidkare som avser bedriva

• Sida 161
•  Original

tillståndspliktig försäljning med tobaksvaror, vilket även kommer att omfatta partihandlare.

De ytterligare krav som följer av tillståndsplikten överensstämmer i allt väsentligt med vad som gäller för den i dag anmälningspliktiga tobaksförsäljningen. Redan i dag finns ett krav på att näringsidkaren ska ansvara för att det finns ett egenkontrollprogram för verksamheten. Det föreslagna kravet på att detta program ska fogas till tillståndsansökningen utgör därför inte någon tillkommande börda för näringsidkaren utöver den vandelsprövning som tillkommer. Detsamma gäller kravet på inlämnande av andra uppgifter som behövs för kommunens tillsyn. Partihandlare har emellertid inte haft någon anmälningsplikt enligt tobakslagen och kravet på tillstånd blir för dessa aktörer därför nytt.

En annan konsekvens av tillståndsplikten kan bli att vissa av de näringsidkare som i dag bedriver försäljning av tobaksvaror inte bedöms uppfylla de krav som tillkommer när sådan verksamhet görs tillståndspliktig. Detta är det huvudsakliga syftet med införande av tillståndsplikten. Eftersom en vandelsprövning ger möjlighet att sålla bort sådana personer som tidigare har gjort sig skyldiga till exempelvis brottslig verksamhet, kan det momentet i en tillståndsprövning antas begränsa de illegala eller annars oseriösa inslagen inom detaljhandeln. Förslaget kan därmed bidra till en sundare konkurrens inom detaljhandeln och möjliggöra en effektivare tillsyn, något som i sin tur kan få positiva ekonomiska konsekvenser för företagen.

Införandet av den föreslagna tillståndsplikten innebär bl.a. att de försäljningsställen som i dag anmält tobaksförsäljning – drygt 11 000 – måste ansöka om och beviljas tillstånd för att få fortsätta bedriva sådan försäljning. För att ge företagen möjlighet att vidta nödvändiga åtgärder vid övergången till det nya tillståndsförfarandet har lagens övergångsbestämmelser utformats med detta i beaktande.

I sammanhanget kan nämnas den överenskommelse som slutits mellan regeringen och Sveriges Kommuner och Landsting om ett enklare företagande med digital förvaltning för perioden 2017–2019 (dnr N2017/04297/FF). Syftet med överenskommelsen är att göra det enklare att starta och driva företag genom att erbjuda digital information, guidning och tjänster som utgår från företagens förutsättningar och behov.

Det är lämpligt att de näringsidkare som redan anmält försäljning enligt nuvarande regler får fortsätta bedriva verksamheten till dess att tillståndsmyndigheten har haft möjlighet att hantera tillståndsansökan. Därför föreslås att försäljningen ska kunna fortgå under förutsättning att näringsidkaren inom tre månader ger in en tillståndsansökan. Försäljningen ska även därefter kunna fortsätta till dess tillståndsmyndigheten beslutat i tillståndsfrågan.

För att underlätta för företagen att börja tillämpa det nya regelverket bör företagen informeras om de ändrade förutsättningarna.

• Sida 162
•  Original

23.2. En begränsad marknadsföring av tobaksvaror

23.2.1. Tillsynsmyndigheterna

Möjligheten att marknadsföra tobaksvaror genom kommersiella meddelanden på försäljningsställen ska, med två mindre undantag, tas bort. Tobaksvaror ska inte få tillhandahållas genom självbetjäning. Särskilda regler föreslås gälla för specialbutiker.

Införandet av en begränsad marknadsföring av tobaksvaror föranleder inte några övergripande ändringar av tillsynsorganisationen. Även med de förändringar som föreslås i fråga om tillsynsansvaret kommer kommunen även fortsättningsvis att i praktiken utöva tillsyn av lagens marknadsföringsbestämmelser på försäljningsställen. Med hänsyn till att bestämmelserna om egenkontroll ska omfatta även en begränsad marknadsföring av tobaksvaror kan behovet av särskilda operativa tillsynsåtgärder i detta avseende antas bli begränsat. När det gäller specialbutiker för tobaksvaror ska bedömningen visserligen ske utifrån i princip de regler som gäller i dag. Antalet specialbutiker bedöms emellertid bli lågt.

Förslaget bedöms inte få några konsekvenser av nämnvärd betydelse för de övriga tillsynsmyndigheterna, dvs. Folkhälsomyndigheten, Länsstyrelserna och Konsumentverket.

23.2.2. Domstolarna

Bestämmelserna om marknadsföring av tobaksvaror på försäljningsställen har i flera fall varit föremål för rättslig prövning. Sådana prövningar har behandlat frågan om kommersiella meddelanden på försäljningsställen varit att anse som påträngande, uppsökande eller uppmanar till bruk av tobak. Mot bakgrund av den begränsade möjligheten att marknadsföra tobaksvaror kommer behovet av sådana prövningar att vara nödvändiga i mindre utsträckning än i dag, eftersom de endast är relevanta i förhållande till specialbutiker för tobaksvaror. Därmed kan också antas att antalet mål avseende marknadsföring enligt den nya lagen kommer att minska, låt vara från en redan låg nivå. Det innebär att belastningen på patent- och marknadsdomstolarna och i någon utsträckning även de allmänna domstolarna kommer att minska i motsvarande grad. Några egentliga kostnadsbesparingar kan dock inte förutses.

23.2.3. Företagen

Till skillnad mot utredningen föreslår regeringen inte att det ska införas ett exponeringsförbud för tobaksprodukter. Möjligheten att marknadsföra tobaksvaror på försäljningsställen begränsas dock ytterligare. Det innebär att det exempelvis inte får finnas reklamskyltar eller logotyper på kyldiskar för snusförpackningar. Även självbetjäning av tobaksprodukter förbjuds. Undantag kommer att gälla för specialbutiker för tobaksprodukter. Även om förslagen innebär vissa begränsningar för hur tobaksprodukter kan säljas är de inte så ingripande att det bör få nämnvärda konsekvenser för näringsidkarna. En tänkbar konsekvens av minskade möjligheter att marknadsföra tobaksvaror kan emellertid vara minskad

• Sida 163
•  Original

försäljning av tobaksprodukter, något som får anses positivt ur ett folkhälsoperspektiv.

Möjligheten att även i fortsättningen använda varuautomater för tobaksförsäljning borde också bidra till att hålla nere omställningskostnaderna för butiker.

Förslagen är avsedda att vara konkurrensneutrala. Några konkurrensfördelar för exempelvis en viss kategori av företag bör alltså inte uppkomma.

23.3. Utvidgat rökförbud

Regeringens förslag innebär dels att ett antal utomhusmiljöer görs rökfria, dels att begreppet rökning i detta sammanhang utvidgas till att avse användningen av vissa andra produkter än tobaksvaror. Regeringen föreslår att det liksom i dag som huvudregel ska vara den som i egenskap av ägare eller på annan grund disponerar över en rökfri miljö som i första hand ska ansvara för att rökförbudet där upprätthålls. Det undantag regeringen föreslagit från denna huvudregel gäller rökfria utomhusområden i anslutning till entréer till vilka allmänheten har tillträde. Detta undantag syftar primärt till att motverka gränsdragningsproblem i fråga om ansvaret och på så sätt förenkla tillämpningen. För att tydliggöra innebörden av ansvaret ska det framgå att den som ansvarar för att rökförbudet upprätthålls genom skyltning tydligt ska informera om rökförbudet och vid behov ingripa med information och tillsägelser. Ansvaret överensstämmer i allt väsentligt med vad som uttalas i förarbetena till de nuvarande bestämmelserna om rökförbud och innebär därför i praktiken inte någon utvidgning eller inskränkning av det ansvar som finns vad gäller de i dag rökfria miljöerna. För de nya miljöer som föreslås göras rökfria innebär dock regleringen ett utvidgat ansvar för de myndigheter, organisationer och företag som ansvarar för att upprätthålla rökförbudet där.

Kravet på skyltning är allmänt formulerat och ger den ansvarige stora möjligheter att individuellt anpassa skyltningen utifrån de särskilda förhållanden som råder i de olika rökfria miljöerna. Kravet bör i de allra flesta fall kunna tillgodoses med förhållandevis enkla medel. Samtidigt innebär det utvidgade rökförbudet att ett stort antal miljöer behöver förses med skyltning. För de flesta miljöer torde skyltningen vara oproblematisk och inte medföra några nämnvärda kostnader, t.ex. på uteserveringar eller i anslutning till butiksentréer.

Vissa av miljöerna, t.ex. allmänna lekplatser och busshållplatser, avser förvisso platser som den ansvarige inte har anledning att frekvent inspektera eller besöka för andra ändamål. Inte desto mindre sker även på sådana platser besök eller inspektioner med någon grad av regelbundenhet. När det gäller t.ex. allmänna lekplatser måste kommunen uppfylla föreskrivna krav på utformning och underhåll. På busshållplatser anslås med viss regelbundenhet nya tidtabeller och annan information riktad till resenärerna. Förutsatt att skyltningen av rökförbudet görs i samband med att den ansvarige besöker miljön för andra ändamål torde merarbetet för skyltningen bli ytterst begränsat.

• Sida 164
•  Original

Regeringen föreslår inga förändringar av tillsynen av de rökfria miljöerna. Detta innebär bl.a. att kommunerna ska bedriva tillsyn av att den ansvarige gör vad som ankommer på honom eller henne. Tillsynen ska liksom tidigare utövas genom bl.a. inspektioner av miljöerna, men lagen uppställer inga närmare krav på hur tillsynen ska utövas. Kommunerna har under inga förhållanden ansvar för att upprätthålla rökförbudet i en rökfri miljö utan endast att kontrollera att den ansvarige uppfyller sina skyldigheter i detta avseende. Många gånger torde det vara tillräckligt att miljöerna inspekteras när kommunen uppmärksammas på t.ex. brister i fråga om skyltningen. Förslagen i denna del kommer inte att påverka kommunernas tillsynsarbete nämnvärt eller medföra några nämnvärda ekonomiska konsekvenser på tobaksområdet i någon beaktansvärd utsträckning.

Mot samma bakgrund anser regeringen vidare att det utökade rökförbudet får anses innebära en mycket begränsad inskränkning av självstyrelsen. Denna är vidare nödvändig mot bakgrund av intresset av att minska rökningen och risken för tobaksrelaterade sjukdomar.

Det saknas anledning att anta att förslaget kommer att medföra några negativa ekonomiska konsekvenser för restaurangnäringen.

En konsekvens av förslaget att utvidga rökförbudet till att omfatta användningen av andra produkter än tobaksvaror är att rökning av t.ex. vattenpipa förbjuds i bl.a. serveringsmiljöer inomhus och utomhus även om rökmassan inte innehåller tobak. Det kommer sannolikt innebära att de vattenpipscaféer som finns i dag kommer att tvingas lägga ner sina verksamheter eller ändra verksamheternas inriktning. Det saknas underlag för att fastställa hur många verksamhetsutövare som berörs av förslaget. Det står emellertid klart att även om det finns undersökningar som tyder på att vattenpipsrökningen i Sverige ökar, är sådan rökning än så länge en begränsad företeelse och antalet vattenpipscaféer få.

23.4. Regleringen av snus

Snus och tuggtobak ska fortsätta att jämställas med livsmedel i livsmedelslagen (2006:804). Regeringen frångår i denna fråga utredningens förslag. En styckförpackning med portionsförpackat snus ska innehålla minst 20 portioner. Innehåller sådana styckförpackningar färre portioner ska de inte få tillhandahållas konsumenter. Märkningen på förpackningar till snus eller på själva varan ska även fortsättningsvis få hänvisa till smak, doft eller tillsatser.

När det gäller frågan om portionsförpackat snus föreslås en reglering av minsta antal portionspåsar per styckförpackning. Regleringen bedöms inte komma att få några produktionsmässiga konsekvenser för merparten av det portionsförpackade snus som säljs i dag. För de snusprodukter som i dag innehåller strax under 20 portionspåsar per förpackning torde förslaget inte leda till något behov av mer genomgripande omställningar av produktionen. Med hänsyn till de ikraftträdande- och övergångsbestämmelser som föreslås ges också tillverkarna en rimlig tid att vidta nödvändiga förändringar av produktionen samt en möjlighet att även efter det att regleringen trätt i kraft sälja sådana produkter som tillverkats

• Sida 165
•  Original

dessförinnan. Kommunernas tillsyn i detta avseende bör kunna hanteras inom ramen för den tillsyn som i övrigt bedrivs på försäljningsställen och regeringen bedömer inte att förslaget leder till ett behov av ökade resurser. Förslaget bedöms inte heller få några konsekvenser av betydelse för övriga tillsynsmyndigheter.

23.5. Spårbarhet och säkerhetsmärkning

Anpassningar av svensk rätt behöver göras för att genomföra tobaksproduktdirektivets regler om spårbarhet och säkerhetsmärkning. Eftersom de föreslagna bestämmelserna baseras på ett EU-direktiv, som förutsätter att vissa nationella anpassningar görs, begränsas i viss mån utrymmet för alternativa lösningar. I sammanhanget bör också framhållas att tobaksproduktdirektivet har föregåtts av ett omfattande arbete på EUnivå inklusive konsekvensanalys där berörda aktörer har haft möjlighet att yttra sig.

23.5.1. Tillsynsmyndigheterna

Den myndighet som regeringen bestämmer kommer att ansvara för tillsynsvägledning när det gäller kommunernas tillsyn över bestämmelserna om identitets- och säkerhetsmärkning på försäljningsställen. I de fall kommunen inte ansvarar för tillsyn kommer den myndighet som regeringen bestämmer att ansvara för tillsyn över bestämmelserna om spårbarhet och säkerhetsmärkning.

Reglerna om spårbarhet- och märkningssystemet ska träda i kraft den 20 maj 2019 för cigaretter och rulltobak och 20 maj 2024 för övriga tobaksprodukter. För att uppfylla kraven i kommissionens genomförandebeslut om tekniska standarder för säkerhetsmärkning av tobaksvaror (ännu inte publicerat) ska dock bestämmelserna om att tobaksvaror ska vara försedda med en unik identitetsmärkning och en säkerhetsmärkning träda i kraft den 1 september 2018 men tillämpas för tid från och med den 20 maj 2019.

23.5.2. Domstolarna

Den nya regleringen om spårbarhet och säkerhetsmärkning kan komma att leda till beslut av kommunerna och den myndighet som regeringen bestämmer. Sådana beslut kan överklagas i enlighet med den föreslagna regleringen. Omfattningen av antalet överklaganden är svår att förutse men eftersom det rör sig om beslut som i stor utsträckning riktar sig mot tillverkare och importörer, snarare än detaljistledet, är det rimligt att anta att det rör sig om endast ett fåtal mål som kan komma under förvaltningsdomstolarnas prövning. Regleringen kan därför inte beräknas få vare sig ekonomiska eller andra konsekvenser för domstolarnas verksamhet.

• Sida 166
•  Original

23.5.3. Företagen

Reglerna kommer, med undantag för detaljhandlare, i någon mån påverka samtliga näringsidkare som på ett eller annat sätt är delaktiga i handeln med eller transporten av tobaksvaror. Regleringen innefattar krav på såväl särskild märkning på förpackningarna som skyldigheter i fråga om registrering av styckförpackningar och registerföring avseende relevanta transaktioner. Det står klart att de nya krav som ställs på näringsidkarna i dessa avseenden kommer att medföra kostnader. Hur spårningssystemet närmare kommer att utformas är emellertid beroende av delegerade akter från kommissionen och det går därför i dagsläget inte att med säkerhet uttala sig om i vilken utsträckning och på vilket sätt regleringen kommer att påverka berörda företag. Därmed är det också mycket vanskligt att uttala sig om de förväntade kostnaderna. I sammanhanget kan dock framhållas att den ovan nämnda konsekvensanalysen, som gjorts på EU-nivå, bl.a. har tagit i beaktande hur det föreslagna regelverket påverkar större och mindre företag. Vidare bör ändamålet med regleringen beaktas – att motverka illegal handel med tobaksvaror. Olagliga produkter undergräver den fria rörligheten för produkter som uppfyller kraven och det skydd som lagstiftningen om tobakskontroll ger. Ett skarpare och tydligare regelverk i nu berört avseende kan följaktligen antas gynna sunda konkurrensförhållanden för företagen.

23.6. Sammantagna konsekvenser för kommunerna och den kommunala självstyrelsen

När det gäller lagstiftning som inskränker kommunernas självbestämmande ska en avvägning göras mellan de kommunala självstyrelseintressena och de nationella intressen som den föreslagna lagstiftningen ska tillgodose.

Regeringens förslag innebär nya obligatoriska uppgifter för tillståndsprövning, utökat tillsynsansvar framför allt med anledning av utökat rökförbud, informationsskyldighet och underrättelseskyldighet gentemot Folkhälsomyndigheten. Regeringen har ovan bedömt att dessa förslag var för sig utgör nödvändiga inskränkningar av den kommunala självstyrelsen. Även om varje tobakspreventiv åtgärd, med påverkan på självstyrelsen, sedd isolerad i och för sig kan anses verksam för att nå de tobakspolitiska målen, är en särskild fråga om det är proportionerligt att införa ett flertal åtgärder samtidigt. Regeringen bedömer att även förslagens samlade effekt på den kommunala självstyrelsen är proportionerlig för att uppnå de nationella målen med förslagen. Att de olika förslagen i första hand tar sikte på olika delar av det tobakspreventiva arbetet innebär också att man kan förvänta sig att den sammantagna effekten av att genomföra samtliga de förslag som regeringen föreslår blir större än om varje förslag genomförs var för sig.

När staten inför nya obligatoriska uppgifter till kommuner ska den kommunala finansieringsprincipen tillämpas. Principens innebörd är att kommuner och landsting inte ska behöva höja skatten eller prioritera om annan verksamhet för att finansiera nya uppgifter som staten ålägger

• Sida 167
•  Original

dem. Staten ska kompensera kommuner och landsting för de merkostnader som ett utökat åtagande innebär.

Regeringen bedömer, utöver vad som angetts om de enskilda förslagen ovan, att de ekonomiska konsekvenserna av förslagen, även sammantaget, är så marginella att kompensation i enlighet med den kommunala finansieringsprincipen inte aktualiseras.

23.7. Tydligare överklagandebestämmelser

Förslaget innebär att det i lagtexten anges att beslut enligt lagen eller anslutande föreskrifter får överklagas. Något uttryckligt överklagandeförbud har inte funnits tidigare. Så vitt är känt har frågan om vilka beslut enligt nuvarande tobakslag som får överklagas aldrig prövats i domstol. Majoriteten av de beslut som fattas med stöd av nuvarande tobakslag torde vara beslut som fattas av kommunerna, och i viss utsträckning Folkhälsomyndigheten, inom ramen för tillsynsverksamheten. Att sådana beslut får överklagas framgår tydligt av nuvarande reglering. Det förefaller vara mycket ovanligt att Polismyndigheten eller länsstyrelserna fattar beslut om förelägganden eller förbud i sin tillsynsverksamhet. Konsekvenserna för kommuner, tillsynsansvariga myndigheter och domstolarna bedöms därför vara ytterst små. Förslaget bedöms dock stärka rättssäkerheten för de näringsidkare och enskilda personer som träffas av det aktuella beslutet.

24. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Regeringens förslag: Den nya lagen ska träda i kraft den 1 januari 2019, förutom bestämmelserna om spårbarhet och säkerhetsmärkning som ska träda i kraft den 20 maj 2019. Bestämmelserna om att styckförpackningar till tobaksvaror ska förses med en unik identitetsmärkning och en säkerhetsmärkning samt tillhörande bemyndigande ska träda i kraft den 1 september 2018.

Övriga lagändringar ska träda i kraft den 1 januari 2019. När det gäller cigaretter och rulltobak ska bestämmelserna om krav på unik identitetsmärkning och säkerhetsmärkning tillämpas första gången för tid från och med den 20 maj 2019.

När det gäller andra tobaksvaror än cigaretter och rulltobak ska bestämmelserna om spårbarhet och säkerhetsmärkning tillämpas första gången för tid från och med den 20 maj 2024.

Tobakslagen och lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare ska upphöra att gälla den dag den nya lagen träder i kraft.

En detaljhandlare som före lagens ikraftträdande har anmält försäljning av tobaksvaror enligt 12 c § tobakslagen ska få fortsätta att bedriva sådan försäljning, om detaljhandlaren senast den 1 april 2019

• Sida 168
•  Original

ansöker om tillstånd till försäljning enligt den nya lagen. Försäljning ska efter en sådan ansökan få fortsätta i avvaktan på tillståndsmyndighetens beslut. För försäljning som sker innan tillståndsmyndigheten har meddelat beslut i tillståndsfrågan ska bestämmelserna i tobakslagen tillämpas.

Partihandel med tobaksvaror ska få bedrivas utan tillstånd fram till den 1 april 2019. Har en ansökan om tillstånd till partihandel kommit in till tillståndsmyndigheten före detta datum, får verksamheten fortsätta till dess att beslut i tillståndsfrågan meddelats.

Styckförpackningar med portionsförpackat snus som har tillverkats före den 1 januari 2019 och som inte innehåller minst 20 portioner ska få fortsätta tillhandahållas konsumenter på marknaden efter ikraftträdandet, dock längst till och med den 30 juni 2019.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.

I betänkandet föreslås ett tidigare ikraftträdandedatum.

Remissinstanserna: Folkhälsomyndigheten förordar ett stegvist införande med fler steg än de som utredningen föreslår. Visita anser att bestämmelserna om tillståndsplikt endast bör omfatta nya försäljningsställen som tillkommer efter att lagen trätt i kraft.

Skälen för regeringens förslag

Ikraftträdande

Förslaget till ny lag om tobak och liknande produkter innehåller ett flertal större förändringar i förhållande till gällande rätt, bl.a. ett tillståndsförfarande för försäljning av tobaksvaror, begränsning av marknadsföringsmöjligheterna på försäljningsställen, ett utvidgat rökförbud, införandet av ett system för spårbarhet och säkerhetsmärkning, reglering av storleken på styckförpackningar med snus och en något förändrad tillsynsordning. Förslagen innebär tillsammans en genomgripande reform av tobakslagstiftningen. En sådan reform förutsätter att det vidtas ett flertal anpassningsåtgärder och utbildningsinsatser hos berörda myndigheter och näringsidkare.

Förslagen läggs fram som en enhet, där vissa förslag bygger på att även andra delar genomförs. Exempelvis förutsätter de föreslagna bestämmelserna om marknadsföring av tobaksvaror att näringsidkare inom ramen för egenkontrollen anpassar verksamheten utifrån de nya kraven, samtidigt som ett ändamålsenligt utformat egenkontrollprogram kommer att utgöra en ovillkorlig förutsättning för att kunna beviljas tillstånd för tobaksförsäljning.

För att tillgodose såväl näringsidkares som myndigheters berättigade behov av tid för nödvändiga omställnings- och anpassningsåtgärder är en viss omställningsperiod motiverad. Detta bör beaktas vid bestämmandet av tidpunkten för lagens ikraftträdande. Vid bestämmandet av denna tidpunkt måste det också beaktas att det ska finnas tid för att göra nödvändiga kompletteringar i förordningar och myndighetsföreskrifter. Såvitt nu går att bedöma är det knappast realistiskt att den reform som föreslås kan träda i kraft tidigare än den 1 januari 2019.

Även om en längre omställnings- och administrationsperiod är motiverad för flera av förslagen, torde vissa andra förslag i och för sig kunna

• Sida 169
•  Original

genomföras med kortare framförhållning. Exempelvis skulle de föreslagna reglerna om ett utvidgat rökförbud kunna träda i kraft tidigare, under förutsättning att bestämmelserna tas in i tobakslagen (1993:581). Om tillståndsplikten skulle träda i kraft före bestämmelserna om marknadsföring av tobaksvaror, vilket i och för sig skulle vara möjligt, skulle egenkontrollprogrammen för de verksamheter som redan beviljats tillstånd behöva omarbetas. Detta skulle leda till en ökad administrativ hantering, och ökade kostnader, hos såväl tillståndshavarna som tillståndsmyndigheterna.

Mot bakgrund av att de föreslagna ändringarna kommer att kräva utbildnings- och informationsinsatser görs bedömningen att klara effektivitetsvinster kan uppnås för såväl myndigheter som näringsidkare genom att reformen genomförs i ett sammanhang. En sådan lösning kan också antas bidra till att reformen får en större uppmärksamhet och därmed också ett större genomslag bland allmänheten. Det är därför regeringens uppfattning att bestämmelserna i den nya lagen så långt som möjligt bör träda i kraft vid samma tidpunkt.

Vad gäller bestämmelserna om spårbarhet och märkning i 3 kap. 7– 11 §§ den föreslagna lagen, genom vilka artikel 15 och 16 i tobaksproduktdirektivet genomförs, krävs särskild reglering kring ikraftträdande och när bestämmelserna ska börja tillämpas. Bestämmelserna innebär att det ställs krav på tillverkare och importörer att styckförpackningar till tobaksvaror ska förses med en unik identitetsmärkning och en säkerhetsmärkning. Därutöver ställs det bl.a. krav på att näringsidkare ska registrera de åtgärder som vidtas med styckförpackningarna, att näringsidkare ska upprätthålla register samt att tillverkare och importörer ska sluta avtal med en tredje part som ska vara värd för en datalagringsanläggning (se avsnitt 12).

Enligt direktivet ska bestämmelserna om spårbarhet och säkerhetsmärkning i fråga om cigaretter och rulltobak tillämpas från och med den 20 maj 2019 och när det gäller andra tobaksvaror från och med den 20 maj 2024. För att uppfylla direktivets krav behöver alltså bestämmelserna inte tillämpas vid någon tidigare tidpunkt. Regleringen förutsätter också att ett EU-gemensamt spårningssystem har tagits fram av kommissionen och tillämpas av samtliga medlemsstater. Framtagandet av detta system kommer att anpassas till ikraftträdandetidpunkterna i direktivet, vilket innebär att det också är praktiskt svårt att genomföra förändringarna tidigare. Regeringen föreslår därför att bestämmelserna om spårbarhet och säkerhetsmärkning av tobaksvaror ska träda i kraft den 20 maj 2019 (se undantag nedan) men att bestämmelserna inte ska tillämpas på andra tobaksvaror än cigaretter och rulltobak förrän den 20 maj 2024.

Direktivets krav på att styckförpackningar till tobaksvaror ska förses med säkerhetsmärkningar kompletteras av bestämmelser i kommissionens genomförandebeslut om tekniska standarder för säkerhetsmärkning av tobaksvaror (ännu inte publicerat). Enligt artikel 3 i detta beslut får medlemsstaterna viss valfrihet att själva besluta hur säkerhetsmärkningen ska vara utformad. Senast den 20 september 2018 ska varje medlemsstat lämna besked till tillverkare och importörer som vill släppa ut tobaksvaror på medlemsstatens marknad hur säkerhetsmärkningen ska vara utformad. Regeringen anser att den

• Sida 170
•  Original

närmare utformningen av säkerhetsmärkningen bör regleras på föreskriftsnivå. Ett bemyndigande måste därför finnas på plats före den 20 september 2018. Regeringen anser, mot bakgrund av det pågående arbetet inom EU att ta fram ett gemensamt system för spårbarhet och säkerhetsmärkning, att det även är lämpligt att ett bemyndigande om utformningen av den unika identitetsmärkningen finns på plats så snart som möjligt.

Det föreslås därför att bestämmelserna i den nya lagen om att styckförpackningar till tobaksvaror ska vara försedda med en unik identitetsmärkning och en säkerhetsmärkning samt tillhörande bemyndigande om märkningarnas utformning ska träda i kraft den 1 september 2018. Bemyndigandet ska tillämpas från och med ikraftträdandet men bestämmelserna om att tobaksvaror ska vara försedda med sådana märkningar ska tillämpas första gången för tid från och med den 20 maj 2019 vad gäller cigaretter och rulltobak och första gången från och med den 20 maj 2024 för andra tobaksvaror.

Regeringen föreslår en ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), se avsnitt 18. Därutöver föreslås följdändringar i ett antal andra lagar. Dessa lagändringar bör i, likhet med majoriteten av bestämmelserna i den nya lagen om tobak och liknande produkter, träda i kraft den 1 januari 2019.

Övergångsbestämmelser

Genom den nya lagen upphävs tobakslagen och lagen (2017:425) om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. Utredningen föreslår en övergångsbestämmelse där det anges att föreskrifter som har meddelats med stöd av dessa lagar och som gäller när den nya lagen träder i kraft ska anses meddelade enligt den nya lagen. Regeringen anser dock att en sådan övergångsbestämmelse är överflödig.

Om den föreslagna tillståndsplikten inte skulle omfatta sådan tobaksförsäljning som är anmäld enligt 12 c § tobakslagen, vilket Visita föreslår, skulle hela syftet med att tillståndsplikt införs undermineras. Införandet av den föreslagna tillståndsplikten innebär bl.a. därför att de detaljhandlare som i dag anmält försäljning av tobaksvaror till konsumenter – drygt 11 000 – måste ansöka om och beviljas tillstånd för att få fortsätta bedriva sådan försäljning.

Det är lämpligt att de detaljhandlare som redan anmält försäljning enligt nuvarande regler får fortsätta bedriva verksamheten till dess att kommunen har haft möjlighet att hantera tillståndsansökan. Därför föreslås att försäljningen ska kunna fortgå under förutsättning att detaljhandlaren inom tre månader från det att lagen träder i kraft ger in en tillståndsansökan. Försäljningen ska även därefter kunna fortsätta till dess att kommunen har beslutat i tillståndsfrågan. Under denna övergångsperiod bör de bestämmelser som gäller för anmälningspliktig försäljning enligt tobakslagen tillämpas. En övergångsbestämmelse med detta innehåll bör tas in i den nya lagen. Det innebär bl.a. att en kommun får ta ut avgift för sin tillsyn av en sådan näringsidkare och att försäljningsförbud kan meddelas vid överträdelser.

Den som bedriver partihandel med tobaksvaror behöver i dag inte anmäla försäljningen. Även partihandlare omfattas av den föreslagna

• Sida 171
•  Original

tillståndsplikten. Utan en övergångsbestämmelse som reglerar försäljningen inom partihandeln skulle sådan handel omöjliggöras under en inledande övergångsperiod. Detta framstår inte som rimligt. Liksom i fråga om den tidigare anmälningspliktiga detaljhandeln görs bedömningen att partihandlare bör ha möjlighet att bedriva försäljning till dess att beslut i tillståndsfrågan har meddelats. En förutsättning bör dock vara att partihandlaren ansöker om tillstånd inom en viss tid. Den ovan föreslagna tidsfristen för detaljhandlare om tre månader från lagens ikraftträdande framstår som lämplig även i detta avseende. Partihandel med tobaksvaror omfattas inte av tobakslagens bestämmelser om anmälningsplikt. Något behov av att ange att tobakslagens bestämmelser om försäljning gäller under övergångsperioden finns därför inte när det gäller sådan handel.

Förslaget om att portionsförpackat snus inte ska få säljas i förpackningar som innehåller färre än 20 portioner kräver ett visst förberedelsearbete för tobaksindustrin. Det finns därför behov av övergångsbestämmelser som ger snustillverkare möjlighet att tillhandahålla produkter som tillverkats i enlighet med äldre krav under en övergångsperiod. Regeringen anser att en övergångsperiod om sex månader från ikraftträdandet av den nya lagen är rimlig. Regeringens bedömning är att förslaget inte torde leda till något behov av mer genomgripande omställningar av produktionen. Med hänsyn till de ikraftträdande- och övergångsbestämmelser som föreslås ges också tillverkarna en rimlig tid att vidta nödvändiga förändringar av produktionen samt en möjlighet att även efter det att regleringen trätt i kraft sälja sådana produkter som tillverkats dessförinnan.

Som anges ovan ska bestämmelserna om att styckförpackningar till cigaretter och rulltobak ska vara försedda med en unik identitetsmärkning och en säkerhetsmärkning börja tillämpas den 20 maj 2019. För andra tobaksvaror tillämpas bestämmelserna för tid från och med den 20 maj 2024. Det bör dock uppmärksammas att övergångsbestämmelser finns i artikel 37 i kommissionens genomförandeförordning om tekniska standarder för inrättandet och drift av ett system för spårning av tobaksvaror och i artikel 9 i kommissionens genomförandebeslut om tekniska standarder för säkerhetsmärkning av tobaksvaror. I huvudsak får cigaretter och rulltobak som tillverkats i unionen eller importerats till unionen före den 20 maj 2019 och som inte har föreskrivna identitets- och säkerhetsmärkningar, fortsätta vara i fri omsättning till den 20 maj 2020. Andra tobaksvaror som tillverkats i unionen eller importerats till unionen före den 20 maj 2024 och som inte har föreskrivna identitets- och säkerhetsmärkningar, får fortsätta vara i fri omsättning till den 20 maj 2026.

• Sida 172
•  Original

25. Författningskommentar

I följande avsnitt kommenteras förslaget till ny lag om tobak och liknande produkter och förslaget till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Övriga lagförslag innebär endast att hänvisningar till tobakslagen (1993:581) och lagen (2017:425) om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare, eller vissa bestämmelser i dessa lagar, ersätts med hänvisningar till motsvarande bestämmelser i lagen om tobak och liknande produkter. Dessa lagförslag kommenteras därför inte särskilt.

I författningskommentaren görs hänvisningar till de förarbeten som bedöms mest relevanta. Författningskommentarer till motsvarande bestämmelser i tobakslagen och lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare ska alltjämt äga giltighet, om inte annat anges i denna författningskommentar.

Vid hänvisning i författningskommentaren till tobaksproduktdirektivet eller direktivet avses Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/40/EU av den 3 april 2014 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror och relaterade produkter och om upphävande av direktiv 2001/37/EG.

I författningskommentaren används förkortningen e-cigaretter för elektroniska cigaretter, förutom vid hänvisningar till lagtext, jfr användningen av de uttrycken i prop. 2016/17:132 Genomförande av tobaksproduktdirektivets bestämmelser om e-cigaretter.

25.1. Förslaget till lag om tobak och liknande produkter

Den nya lagen innebär till stora delar en redaktionell omarbetning av den nuvarande tobakslagen. Det görs ett flertal ändringar i sak vad gäller regleringen av tobaksvaror. Vidare inarbetas bestämmelserna i lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare i den nya lagen.

Uppbyggnaden av lagen har delvis utformats med tobaksproduktdirektivet som förlaga och följer i viss mån ett kronologiskt förlopp från tillverkning till försäljning.

1 kap. Inledande bestämmelser

Lagens syfte och innehåll 1 § Denna lag syftar till att begränsa de hälsorisker och olägenheter

som är förbundna med bruk av tobak och liknande produkter samt med exponering för rök från tobak och utsläpp från liknande produkter.

Paragrafen anger den nya lagens syfte. Bestämmelsen motsvarar delvis 1 § tobakslagen men anpassas till att lagen även reglerar andra produkter än tobak. Med uttrycket liknande produkter avses sådana produkter utöver tobak som regleras i lagen, dvs. e-cigaretter och påfyllningsbehållare, örtprodukter för rökning samt njutningsmedel som till använd-

• Sida 173
•  Original

ningssättet motsvarar rökning men som inte innehåller tobak, se 1 kap. 2 §.

Förarbeten finns i prop. 1992/93:185 s. 50, prop. 2004/05:118 s. 44 f. och 56 samt prop. 2015/16:82 s. 69.

Övervägandena finns i avsnitt 7.2.

2 § Denna lag innehåller bestämmelser om tobak, elektroniska

cigaretter och påfyllningsbehållare, örtprodukter för rökning och om användningen av njutningsmedel som till användningssättet motsvarar rökning men som inte innehåller tobak.

I lagen finns bestämmelser om – produktkrav och rapporteringsskyldighet (2 kap.), – märkning och förpackning (3 kap.), – marknadsföring (4 kap.), – handel (5 kap.), – rökfria miljöer (6 kap.), – tillsyn (7 kap.), – avgifter (8 kap.), – överklagande (9 kap.), – straffbestämmelser och förverkande (10 kap.), och – bemyndiganden (11 kap.).

I första stycket, som delvis motsvarar 1 a § tobakslagen, anges vilka produkter som regleras i lagen. Av respektive bestämmelse i lagen, eller i rubriken till bestämmelsen, framgår på vilken eller vilka produkter bestämmelsen är tillämplig.

I andra stycket, som delvis motsvarar 1 § tobakslagen och 1 § lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare, ges en översiktlig redovisning av lagens innehåll. Som framgår av redovisningen är den nya lagen indelad i kapitel.

Övervägandena finns i avsnitt 7.2.

Uttryck i lagen 3 § I denna lag avses med

1. elektronisk cigarett: produkt som kan användas för konsumtion av nikotinånga via ett munstycke, eller beståndsdel av den produkten, inbegripet en patron, en tank och anordningen utan patron eller tank,

2. påfyllningsbehållare: behållare som innehåller vätska som innehåller nikotin och som kan användas för att fylla på en elektronisk cigarett,

3. örtprodukter för rökning: produkter som är baserade på växter, örter eller frukter som inte innehåller tobak och som kan förbrukas via förbränning,

4. detaljhandel: försäljning till konsumenter,

5. partihandel: annan försäljning än detaljhandel,

6. försäljningsställe: en viss lokal eller ett annat avgränsat utrymme för detaljhandel,

7. specialbutik för tobaksvaror: försäljningsställe där det enbart säljs tobaksvaror och tillbehör till sådana varor,

• Sida 174
•  Original

8. gränsöverskridande distansförsäljning: försäljning där, vid tidpunkten för beställningen av varan eller produkten, konsumenten finns i Sverige och återförsäljningsstället i ett annat land, eller där återförsäljningsstället finns i Sverige och konsumenten i en annan medlemsstat, och

9. medlemsstat: en stat som är medlem i Europeiska unionen eller en annan stat som omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och som har genomfört bestämmelserna i direktiv 2014/40/EU i nationell rätt.

I paragrafen, som delvis motsvarar 1 a § tobakslagen och 2 § lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare, definieras vissa av de uttryck som används i lagen. Paragrafen är i huvudsak utformad i enlighet med Lagrådets förslag.

Punkterna 1 och 2 motsvarar 2 § lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. Definitionen är hämtad från artikel 2.16 och 2.17 i tobaksproduktdirektivet. Förarbeten finns i prop. 2016/17:132 s. 24 f. och 83. I den mån e-cigaretter och påfyllningsbehållare till någon del innehåller tobak ska produkten anses vara en tobaksvara, se definitionen av tobaksvara i artikel 2.4 i tobaksproduktdirektivet. Sådana produkter faller därför under lagens bestämmelser om tobaksvaror, se även prop. 2016/17:132 s. 27.

Punkt 3 motsvarar 1 a § tobakslagen. Definitionen är hämtad från artikel 2.15 i tobaksproduktdirektivet. Förarbeten finns i prop. 2015/16:82 s. 23 f. och 69.

Punkterna 4 och 5 saknar motsvarighet i tobakslagen och lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. Definitionerna har utformats med 1 kap. 11 § andra stycket alkohollagen (2010:1622) som förebild. Verksamhet som endast inbegriper anskaffning och innehav utgör inte detalj- eller partihandel. Definitionen är inte begränsad till försäljning av en viss typ av tobaksvaror eller andra produkter.

Punkt 6 saknar motsvarighet i tobakslagen och lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. Det som avses är fysiska försäljningsställen för detaljhandel, t.ex. omfattas inte webbsidor och inte heller lokaler eller utrymmen där det bedrivs partihandel.

Punkt 7 saknar motsvarighet i tobakslagen. Med specialbutiker för tobaksvaror avses sådana försäljningsställen där det enbart säljs tobaksvaror och tillbehör till sådana varor, exempelvis tändare, tändstickor, cigarrettpapper, cigarrettfilter, pipor och förvaring för cigarrer, s.k. humidorer. En butik som säljer andra varor, exempelvis kosmetiska produkter eller kläder, är inte en specialbutik även om varorna har samma varumärke som de tobaksvaror som finns till försäljning i butiken. Försäljningsställen som erbjuder spel och tobak, frukt och tobak eller liknande är inte att anse som specialbutiker. Vid bedömningen av om ett försäljningsställe är att bedöma som en specialbutik saknar det betydelse hur innehavaren själv titulerar försäljningsstället. Att en butik är en specialbutik för tobaksvaror bör framgå av försäljningstillståndet, se kommentaren till 5 kap. 2 §.

Punkt 8 saknar motsvarighet i tobakslagen och lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. Definitionen utgår ifrån artikel 2.34 i

• Sida 175
•  Original

tobaksproduktdirektivet. Bestämmelser om gränsöverskridande distansförsäljning finns i lagens femte och sjunde kapitel.

Punkt 9 saknar motsvarighet i tobakslagen och lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. Det får i varje enskilt fall avgöras om en bestämmelse i den nya lagen är aktuell i förhållande till en EES-stat.

Detta beror vid ett eventuellt införlivande av tobaksproduktdirektivet i EES-avtalet på hur direktivets bestämmelser har genomförts i EESstatens nationella rätt.

Övervägandena finns i avsnitt 7.3.

Förhållandet till andra lagar 4 § Lagen ska inte tillämpas på produkter som är klassificerade som

narkotika enligt narkotikastrafflagen (1968:64) eller som hälsofarliga varor enligt lagen ( 1999:42 ) om förbud mot vissa hälsofarliga varor.

I fråga om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare ska lagen inte tillämpas på läkemedel eller medicintekniska produkter som omfattas av läkemedelslagen (2015:315) eller lagen ( 1993:584 ) om medicintekniska produkter.

I fråga om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare gäller även produktsäkerhetslagen (2004:451) .

Bestämmelsen i första stycket motsvarar i huvudsak 1 b § tobakslagen och 3 § första stycket 2 lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. I förhållande till tobakslagen har uttrycket ”rökbara produkter” ersatts med enbart ”produkter”.

Andra stycket motsvarar 3 § 1 lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare.

Tredje stycket innehåller en upplysningsbestämmelse som motsvarar 4 § lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare.

Förarbeten finns i prop. 2015/16:82 s. 23 f. och 69 samt prop. 2016/17:132 s. 25 f. och 83 f.

Övervägandena finns i avsnitt 7.3.

2 kap. Produktkrav och rapporteringsskyldighet

Tobaksvaror och örtprodukter för rökning

Smaker, tillsatser och gränsvärden

1 § Cigaretter och rulltobak med karakteristisk smak och tobaksvaror

som innehåller tillsatser som har förbjudits enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 11 kap. 1 § får inte tillhandahållas konsumenter på marknaden.

Tobaksvaror som inte uppfyller de föreskrifter om tillåtna gränsvärden eller mätning och övervakning av sådana gränsvärden som har meddelats med stöd av 11 kap. 1 § får inte tillverkas eller tillhandahållas konsumenter på marknaden.

Varor som avses i andra stycket får inte föras ut till ett land utanför Europeiska unionen.

• Sida 176
•  Original

Bestämmelserna i första och andra styckena motsvarar 18 § andra och tredje styckena tobakslagen.

Bemyndigandet i 18 § första stycket tobakslagen har flyttats till 11 kap. 1 §. Förarbeten finns i prop. 2015/16:82 s. 33 f. och 74 f. Vad gäller utformningen av andra stycket, se avsnitt 7.1 där Lagrådets synpunkt på regleringen behandlas.

Tredje stycket motsvarar 18 a § tobakslagen.

Förarbeten finns i prop. 2001/02:162 s. 13 och 24 samt prop. 2015/16:82 s. 76.

Rapportering av ingredienser

2 § Tillverkare och importörer av tobaksvaror eller örtprodukter för

rökning ska till Folkhälsomyndigheten lämna uppgifter om ingredienser och kvantiteter av dessa ingredienser i tobaksvaror och i örtprodukter för rökning.

Tillverkare och importörer av tobaksvaror ska till Folkhälsomyndigheten även lämna uppgifter om ingrediensernas effekter på hälsan och genomföra analyser av tillsatser i cigaretter och rulltobak samt lämna uppgifter om resultatet av analyserna till Folkhälsomyndigheten.

Tobaksvaror och örtprodukter för rökning får inte tillhandahållas konsumenter på marknaden om den rapporteringsskyldighet som följer av första och andra styckena eller av föreskrifter som har meddelats med stöd av 11 kap. 2 § inte har uppfyllts.

Paragrafen motsvarar med språkliga ändringar 16 § första, andra och fjärde styckena tobakslagen. Paragrafen är utformad i enlighet med

Lagrådets förslag. Med tillverkare avses enligt artikel 2.37 i direktivet varje fysisk eller juridisk person som tillverkar en produkt eller som låter konstruera eller tillverka en produkt och saluför produkten i eget namn eller under eget varumärke. Med importör avses enligt artikel 2.39 ägaren till, eller en person som har rätt att förfoga över, tobaksvaror och relaterade produkter som har förts in till unionens territorium. Med import avses enligt artikel 2.38 införsel till unionens territorium av sådana produkter om inte produkterna placeras i ett suspensivt tullförfarande eller arrangemang vid införseln till unionen, samt deras frisläppande efter ett sådant suspensivt tullförfarande eller arrangemang.

Bemyndigandet i 16 § tredje stycket tobakslagen har flyttats till 11 kap. 2 §. Se även kommentaren till 2 kap. 1 § andra stycket.

Förarbeten finns i prop. 2015/16:82 s. 26 f., 58 f. och 74.

Anmälan av nya tobaksvaror

3 § Tillverkare och importörer ska till Folkhälsomyndigheten anmäla

nya tobaksvaror som de avser att tillhandahålla konsumenter på den svenska marknaden.

En ny tobaksvara som inte har anmälts i enlighet med första stycket eller föreskrifter som har meddelats med stöd av 11 kap. 3 § får inte tillhandahållas konsumenter på den svenska marknaden.

Paragrafen motsvarar 12 f § första och tredje styckena tobakslagen. Med ny tobaksvara avses enligt artikel 2.14 i direktivet en tobaksvara som inte

• Sida 177
•  Original

tillhör någon av kategorierna cigaretter, rulltobak, piptobak, tobak för vattenpipa, cigarrer, cigariller, tuggtobak, tobak för användning i näsan eller tobak för användning i munnen, och som släpps ut på marknaden efter den 19 maj 2014.

Bemyndigandet i 12 f § andra stycket tobakslagen har flyttats till 11 kap. 3 § 1. Se även kommentaren till 2 kap. 1 § andra stycket.

Förarbeten finns i prop. 2015/16:82 s. 55 f. och 73 f.

4 § Tillverkare och importörer av sådana nya tobaksvaror som har

anmälts enligt 3 § ska varje år till Folkhälsomyndigheten lämna in alla nya eller uppdaterade uppgifter om de studier, undersökningar och annan information som ska redovisas i eller i samband med anmälan.

Tobaksvaror får inte tillhandahållas konsumenter på marknaden om den rapporteringsskyldighet som följer av första stycket eller av föreskrifter som har meddelats med stöd av 11 kap. 3 § inte har uppfyllts.

Första stycket motsvarar med språkliga ändringar 18 d § första stycket tobakslagen. Andra stycket motsvarar med redaktionella ändringar 18 d § tredje stycket tobakslagen. Bestämmelsen är utformad i enlighet med Lagrådets förslag.

Bemyndigandet i 18 d § andra stycket tobakslagen har flyttats till 11 kap. 3 § 2. Se även kommentaren till 2 kap. 1 § andra stycket.

Förarbeten finns i prop. 2015/16:82 s. 57 f. och 77 f.

Rapportering av marknadsföringskostnader

5 § Tillverkare, partihandlare och importörer av tobaksvaror ska till

Folkhälsomyndigheten lämna uppgifter om de kostnader som de har haft för reklam, annan marknadsföring och sponsring för sådana varor.

Paragrafen motsvarar 18 b § första stycket tobakslagen. Bemyndigandet i 18 b § andra stycket tobakslagen har flyttats till 11 kap. 4 § första stycket.

Förarbeten finns i prop. 2004/05:118 s. 41 f. och 61.

6 § Tillverkare och importörer av tobaksvaror ska varje år till Folk-

hälsomyndigheten lämna in marknadsundersökningar, studier, rapporter om försäljningsvolymer och i förekommande fall sådana sammanfattningar av marknadsundersökningar som utförs i samband med lanseringen av nya tobaksvaror.

Tobaksvaror får inte tillhandahållas konsumenter på marknaden om den rapporteringsskyldighet som följer av första stycket eller av föreskrifter som har meddelats med stöd av 11 kap. 4 § andra stycket inte har uppfyllts.

Paragrafen motsvarar med språkliga och redaktionella ändringar 18 c § första och tredje styckena tobakslagen. Paragrafen är utformad i enlighet med Lagrådets förslag.

Bemyndigandet i 18 c § andra stycket har flyttats till 11 kap. 4 § andra stycket. Se även kommentaren till 2 kap. 1 § andra stycket.

Förarbeten finns i prop. 2015/16:82 s. 30 f. och 76 f.

• Sida 178
•  Original

Elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare

Produktanmälan

7 § Tillverkare och importörer av elektroniska cigaretter eller

påfyllningsbehållare ska till Folkhälsomyndigheten anmäla alla sådana produkter som de avser att tillhandahålla konsumenter på den svenska marknaden. En ny anmälan ska lämnas in för varje väsentlig ändring av produkten. Anmälan ska lämnas in senast sex månader innan produkten är avsedd att tillhandahållas konsumenter på marknaden. Anmälan ska även göras när produkten återkallas från marknaden av tillverkaren eller importören.

Elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare får inte tillhandahållas konsumenter på den svenska marknaden om en anmälan enligt första stycket inte har gjorts. Detsamma gäller om anmälan inte uppfyller de föreskrifter om hur anmälan ska vara utformad och vad den ska innehålla som har meddelats med stöd av 11 kap. 6 § 1.

Paragrafen motsvarar med en språklig ändring 5 § lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. Det förtydligas att anmälan ska göras när produkten återkallas från marknaden av tillverkaren eller importören.

I 11 kap. 6 § 1 finns bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om hur en produktanmälan ska vara utformad och vad den ska innehålla. Se även kommentaren till 2 kap. 1 § andra stycket.

Förarbeten finns i prop. 2016/17:132 s. 27 f. och 84 f.

Innehåll och utformning

8 § Tillverkare och importörer av elektroniska cigaretter och

påfyllningsbehållare ansvarar för att produkterna uppfyller de krav som följer av föreskrifter om innehåll och utformning som har meddelats med stöd av 11 kap. 6 § 2.

Elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare som inte uppfyller de föreskrifter om innehåll och utformning som har meddelats med stöd av 11 kap. 6 § 2 får inte tillhandahållas konsumenter på marknaden.

Paragrafen motsvarar med redaktionella ändringar 6 § lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare.

I 11 kap. 6 § 2 finns bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om produktinnehåll och utformning av e-cigaretter och påfyllningsbehållare. Se även kommentaren till 2 kap. 1 § andra stycket.

Förarbeten finns i prop. 2016/17:132 s. 29 f. och 85.

Rapportering av försäljningsvolymer

9 § Tillverkare och importörer av elektroniska cigaretter och påfyll-

ningsbehållare ska varje år till Folkhälsomyndigheten lämna in

1. fullständiga uppgifter om försäljningsvolym, uppdelade på varumärke och produktsort,

• Sida 179
•  Original

2. uppgifter om preferenserna hos olika konsumentgrupper, inbegripet unga människor, icke-rökare och de viktigaste typerna av nuvarande konsumenter,

3. uppgifter om det sätt på vilket produkterna säljs, och

4. sammanfattningar av och kommentarer till eventuella marknadsundersökningar om sådana uppgifter som anges i 1–3, med en översättning till engelska.

Elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare får inte tillhandahållas konsumenter på marknaden om den rapporteringsskyldighet som följer av första stycket inte har uppfyllts. Detsamma gäller om rapporteringen inte uppfyller föreskrifter om rapporteringsskyldighet som har meddelats med stöd av 11 kap. 6 § 3.

Paragrafen motsvarar med språkliga ändringar 14 § lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. Paragrafen är utformad i enlighet med Lagrådets förslag.

I 11 kap. 6 § 3 finns bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om fullgörandet av rapporteringsskyldigheten. Se även kommentaren till 2 kap. 1 § andra stycket.

Förarbeten finns i prop. 2016/17:132 s. 53 f. och 91.

Produktkontroll

10 § Tillverkare, importörer och distributörer av elektroniska ciga-

retter och påfyllningsbehållare ska upprätta och upprätthålla ett system för att samla in information om alla misstänkta skadliga effekter som dessa produkter har på människors hälsa.

Informationen ska på begäran lämnas till Folkhälsomyndigheten.

Paragrafen motsvarar 15 § lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. I 11 kap. 6 § 4 finns bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om systemet för informationsinsamling.

Förarbeten finns i prop. 2016/17:132 s. 55 f. och 92.

11 § Om en tillverkare, importör eller distributör av elektroniska ciga-

retter eller påfyllningsbehållare anser, eller har skäl att anta, att en sådan produkt inte är säker eller av god kvalitet eller att den på annat sätt inte är förenlig med denna lag eller anslutande föreskrifter, ska denne omedelbart

1. vidta de korrigerande åtgärder som är nödvändiga för att den berörda produkten ska bli förenlig med denna lag,

2. dra tillbaka produkten, eller

3. återkalla produkten. När en åtgärd enligt första stycket vidtas, ska Folkhälsomyndigheten omedelbart underrättas om produktens brister, vilken åtgärd som vidtagits och resultaten av åtgärden.

Paragrafen motsvarar 16 § lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. Det läggs till att skyldigheten i första stycket även gäller

• Sida 180
•  Original

om produkten inte är förenlig med anslutande föreskrifter. Med anslutande föreskrifter avses både föreskrifter som har meddelats med direkt eller indirekt stöd av lagen och föreskrifter som har meddelats med stöd av restkompetensen eller rätten att meddela verkställighetsföreskrifter enligt 8 kap. 7 § regeringsformen.

I 11 kap. 6 § 5 finns bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om underrättelseskyldigheten enligt andra stycket.

Förarbeten finns i prop. 2016/17:132 s. 55 f. och 93 f.

3 kap. Märkning och förpackning

Hälsovarningar

Tobaksvaror och örtprodukter för rökning

1 § Förpackningar till tobaksvaror och örtprodukter för rökning som

är avsedda att tillhandahållas konsumenter på marknaden ska förses med texter och illustrationer som upplyser om de hälsorisker som är förenade med bruk av tobak och örtprodukter för rökning samt om rökavvänjning (hälsovarningar).

Tillverkare och importörer ansvarar för att förpackningar till tobaksvaror och örtprodukter för rökning förses med hälsovarningar.

Om en förpackning till en tobaksvara eller en örtprodukt för rökning saknar hälsovarningar, får varan eller produkten inte tillhandahållas konsumenter eller, när det gäller tobaksvaror, detaljhandlare på marknaden. Detsamma gäller om hälsovarningarna inte uppfyller föreskrifter om utformningen av varningarna som har meddelats med stöd av 11 kap. 7 §.

Paragrafens första stycke motsvarar 9 § första stycket tobakslagen.

Andra stycket motsvarar med en språklig ändring 10 § tobakslagen.

Med tillverkare avses enligt artikel 2.37 i direktivet varje fysisk eller juridisk person som tillverkar en produkt eller som låter konstruera eller tillverka en produkt och saluför produkten i eget namn eller under eget varumärke. Med importör avses enligt artikel 2.39 ägaren till, eller en person som har rätt att förfoga över, tobaksvaror och relaterade produkter som har förts in till unionens territorium. Med import avses enligt artikel 2.38 införsel till unionens territorium av sådana produkter om inte produkterna placeras i ett suspensivt tullförfarande eller arrangemang vid införseln till unionen, samt deras frisläppande efter ett sådant suspensivt tullförfarande eller arrangemang.

Tredje stycket motsvarar delvis 11 § tobakslagen. Förbudet mot att tillhandahålla tobaksvaror eller örtprodukter för rökning som har uppenbart oriktiga hälsovarningar har tagits bort. Det har lagts till att det även är förbjudet att tillhandahålla tobaksvaror som inte uppfyller bestämmelser om hälsovarningar som har meddelats i förordning eller myndighetsföreskrifter med stöd av bemyndigande i lagen. Därutöver har förbudet utvidgats så att det även är förbjudet att tillhandhålla detaljhandlare sådana varor. Tillhandahållande av tobaksvaror som saknar föreskrivna hälsovarningar är enligt 10 kap. 2 § straffbart.

• Sida 181
•  Original

Bemyndigandet i 9 § tredje stycket tobakslagen för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om hur hälsovarningar ska utformas har flyttats till 11 kap. 7 §. Se även kommentaren till 2 kap. 1 § andra stycket.

Förarbeten finns i prop. 1992/93:185 s. 32 f. och 57 samt prop. 2015/16:82 s. 36 f., 58 f. och 69 f.

Övervägandena finns i avsnitt 8.7 och 17.

Elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare

2 § Förpackningar till elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare

ska förses med hälsovarningar.

Tillverkare och importörer av elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare ansvarar för att förpackningar till sådana produkter förses med hälsovarningar.

Om en förpackning till en elektronisk cigarett eller en påfyllningsbehållare saknar hälsovarningar, får produkten inte tillhandahållas konsumenter på marknaden. Detsamma gäller om hälsovarningarna inte uppfyller föreskrifter om utformningen av varningarna som har meddelats med stöd av 11 kap. 7 §.

Paragrafen motsvarar med språkliga ändringar 10 § lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare.

I 11 kap. 7 § finns bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om hur hälsovarningar ska utformas. Se även kommentaren till 2 kap. 1 § andra stycket. Tillhandahållande av e-cigaretter eller påfyllningsbehållare i strid med tredje stycket är enligt 10 kap. 4 § straffbart.

Förarbeten finns i prop. 2016/17:132 s. 37 f. och 88.

Produktpresentation och medföljande information

Tobaksvaror och örtprodukter för rökning

3 § Märkningen på förpackningar till tobaksvaror och örtprodukter för

rökning och på själva tobaksvaran får inte

1. antyda att en viss tobaksvara eller örtprodukt för rökning är mindre skadlig än andra sådana varor eller produkter,

2. innehålla information om halten av nikotin, tjära eller kolmonoxid i tobaksvaror eller örtprodukter för rökning, eller

3. likna ett livsmedel eller en kosmetisk produkt. Märkningen på förpackningar till tobaksvaror eller på själva tobaksvaran får inte heller

1. antyda att en viss tobaksvara har miljöfördelar, eller

2. hänvisa till smak, doft eller tillsatser. Förbudet mot att hänvisa till smak, doft eller tillsatser gäller dock inte snus.

Paragrafen motsvarar med en språklig ändring 9 a § tobakslagen.

Förarbeten finns i prop. 2001/02:162 s. 20 f. och 23, prop. 2004/05:118 s. 56 f. samt prop. 2015/16:82 s. 41 f. och 70 f.

Övervägandena finns i avsnitt 11.

• Sida 182
•  Original

Elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare

4 § Märkningen på elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare

eller på sådana produkters förpackningar får inte

1. antyda att en viss elektronisk cigarett eller påfyllningsbehållare är mindre skadlig än andra sådana produkter,

2. innehålla information om halten av tjära eller kolmonoxid i produkten,

3. likna ett livsmedel eller en kosmetisk produkt,

4. antyda att en viss produkt har miljöfördelar, eller

5. hänvisa till doft eller tillsatser, utom när det gäller smaktillsatser. Styckförpackningar och eventuell ytterförpackning till elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare får inte antyda ekonomiska fördelar genom att innehålla tryckta kuponger, erbjudanden om rabatt, gratisutdelning, två varor till priset av en eller liknande erbjudanden.

Paragrafen motsvarar med en språklig ändring 9 § lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare.

Förarbeten finns i prop. 2016/17:132 s. 35 f. och 87 f.

5 § Styckförpackningar till elektroniska cigaretter och påfyllnings-

behållare ska innehålla ett informationsblad.

Tillverkare och importörer av elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare ansvarar för att styckförpackningar till sådana produkter innehåller ett informationsblad.

Om en styckförpackning till en elektronisk cigarett eller en påfyllningsbehållare saknar informationsblad, får produkten inte tillhandhållas konsumenter på marknaden. Detsamma gäller om informationsbladet inte har det innehåll och den utformning som följer av föreskrifter som har meddelats med stöd av 11 kap. 6 § 6.

Paragrafen motsvarar med redaktionella ändringar 7 § lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare.

I 11 kap. 6 § 6 finns bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vilka uppgifter som informationsblad ska innehålla och hur de ska utformas. Se även kommentaren till 2 kap. 1 § andra stycket.

Förarbeten finns i prop. 2016/17:132 s. 31 f. och 86.

6 § Förpackningar till elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare

ska förses med en innehållsdeklaration.

Tillverkare och importörer ansvarar för att förpackningar till elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare förses med en innehållsdeklaration.

Om en förpackning saknar innehållsdeklaration, får produkten inte tillhandahållas konsumenter på marknaden. Detsamma gäller om innehållsdeklarationen inte uppfyller de föreskrifter om innehåll och utformning som har meddelats med stöd av 11 kap. 6 § 7.

Paragrafen motsvarar med språkliga ändringar 8 § lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. I 11 kap. 6 § 7 finns bemyndigande

• Sida 183
•  Original

för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om innehållet i och utformningen av innehållsdeklarationen. Se även kommentaren till 2 kap. 1 § andra stycket. Tillhandahållande av e-cigaretter eller påfyllningsbehållare i strid med tredje stycket är enligt 10 kap. 4 § straffbart.

Förarbeten finns i prop. 2016/17:132 s. 33 f. och 86 f.

Spårbarhet och säkerhetsmärkning av tobaksvaror 7 § Styckförpackningar till tobaksvaror ska förses med en unik

identitetsmärkning och en säkerhetsmärkning.

Tillverkare och importörer ansvarar för att styckförpackningar till tobaksvaror förses med sådan märkning.

Tobaksvaror får inte tillhandahållas konsumenter eller detaljhandlare på marknaden, om sådan märkning saknas.

Paragrafen är ny. Genom bestämmelsen genomförs artikel 15.1–15.4 och 16.1 i tobaksproduktdirektivet. Enligt 9 § andra stycket tobakslagen ska förpackningar till tobaksvaror som är avsedda att tillhandahållas konsumenter på marknaden förses med uppgifter för att säkerställa identifikation av platsen och tiden för tobaksvarans tillverkning. De nya utökade kraven i fråga om identifikationsmärkning ersätter den bestämmelsen.

De krav på unik identitetsmärkning och säkerhetsmärkning som ställs i första stycket syftar till att, tillsammans med register- och registreringsskyldigheten enligt 3 kap. 8 och 9 §§, möjliggöra spårning av tobaksvaror inom EU för att lättare kunna säkerställa att varorna uppfyller de krav som ställs i direktivet. I 11 kap. 8 § ges bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om utformningen av den unika identitetsmärkningen och säkerhetsmärkningen. Bestämmelser om tekniska standarder för inrättande och drift av systemet för spårning och för säkerhetsmärkning finns i kommissionens genomförandeförordning om tekniska standarder för inrättandet och drift av ett system för spårning av tobaksvaror och i kommissionens genomförandebeslut om tekniska standarder för säkerhetsmärkning av tobaksvaror (ännu inte publicerade), jfr artikel 15.11 och 16.2 i direktivet.

I 11 kap. 9 § finns bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om tekniska standarder för inrättande och drift av ett system för spårning.

I likhet med regleringen av hälsovarningar i 3 kap. 1 § ansvarar tillverkare och importörer enligt andra stycket för att förpackningar till tobaksvaror förses med identitets- och säkerhetsmärkningar.

I tredje stycket uppställs, i likhet med regleringen av hälsovarningar i 3 kap. 1 §, ett förbud mot att tillhandahålla konsumenter och detaljhandlare på marknaden sådana tobaksvaror som saknar föreskriven märkning.

I ikraftträdandebestämmelserna till lagen anges att bestämmelserna i 3 kap. 7 § träder i kraft den 1 september 2018 och tillämpas från och med den 20 maj 2019. För andra tobaksvaror än cigaretter och rulltobak tillämpas bestämmelserna i 3 kap. 7 § för tid från och med den 20 maj

• Sida 184
•  Original

2024. Övergångsbestämmelser finns dock i artikel 37 i genomförandeförordningen om tekniska standarder för inrättandet och drift av ett system för spårning av tobaksvaror och i artikel 9 i genomförandebeslutet om tekniska standarder för säkerhetsmärkning av tobaksvaror. I huvudsak får cigaretter och rulltobak som tillverkats i unionen eller importerats till unionen före den 20 maj 2019 och som inte har föreskrivna identitets- och säkerhetsmärkningar, fortsätta vara i fri omsättning till den 20 maj 2020. Andra tobaksvaror som tillverkats i unionen eller importerats till unionen före den 20 maj 2024 och som inte har föreskrivna identitets- och säkerhetsmärkningar, får fortsätta vara i fri omsättning till den 20 maj 2026. Övervägandena finns i avsnitt 12.1 och 22.

8 § En näringsidkare som deltar i handeln med tobaksvaror utan att

bedriva detaljhandel ska se till att alla styckförpackningar registreras när de kommer i respektive lämnar dennes besittning. Även åtgärder som rör styckförpackningar och som vidtas under den tid som besittningen pågår ska registreras. Registrerade uppgifter får inte ändras eller raderas.

Tillverkare av tobaksvaror ska tillhandahålla de näringsidkare som deltar i handeln med tobaksvaror den utrustning som är nödvändig för att registrera tobaksvaror som köps, säljs, lagras, transporteras eller hanteras på annat sätt.

Paragrafen, som är ny, är i huvudsak utformad i enlighet med Lagrådets förslag. Genom bestämmelsen genomförs artikel 15.5, 15.7 och 15.9 i tobaksproduktdirektivet. Paragrafen är i huvudsak utformad i enlighet med Lagrådets förslag.

Med näringsidkare avses fysiska eller juridiska personer som yrkesmässigt bedriver verksamhet av ekonomisk natur (jfr. prop. 1983/84:92 s. 15 f.). Registreringsskyldigheten i första stycket inträder både när en tobaksvara kommer i och lämnar näringsidkarens besittning. Därutöver ska varje åtgärd som rör en styckförpackning och som vidtas under tiden den är i näringsidkarens besittning registreras. Både åtgärder kopplade till kravet på att tobaksvaran ska kunna spåras och ekonomiska transaktioner ska registreras. Närmare bestämmelser finns i artikel 32 och 33 i kommissionens genomförandeförordning om tekniska standarder för inrättandet och drift av ett system för spårning av tobaksvaror.

Alla aktörer som är inblandade i handel med tobaksvaror, från tillverkaren till den sista ekonomiska aktören före det första återförsäljningsstället, inbegripet importörer, lageranläggningar och transportföretag, omfattas av registreringsskyldigheten (jfr artikel 15.5 och 7). Registreringsskyldigheten får enligt artikel 15.5 uppfyllas genom märkning och registrering av aggregerad förpackning så som limpor, kartonger för limpor eller lastpallar, under förutsättning att spårning av styckförpackningar fortfarande är möjlig. Skyldigheten innefattar även ett förbud mot att ändra eller radera registrerade uppgifter (jfr artikel 15.9).

Genom andra stycket åläggs tillverkare av tobaksvaror en skyldighet att tillhandahålla näringsidkare den utrustning som krävs för att registre-

• Sida 185
•  Original

ringsskyldigheten enligt första stycket ska kunna fullgöras (jfr artikel 15.7).

I 11 kap. 9 § ges bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om registreringsskyldigheten, se även kommentaren till 3 kap. 9 §.

Övervägandena finns i avsnitt 12.2.

9 § En näringsidkare som deltar i leveranskedjan för tobaksvaror ska

upprätthålla register över samtliga relevanta transaktioner.

Paragrafen är ny. Genom bestämmelsen genomförs artikel 15.6 i tobaksproduktdirektivet. För att avgöra vilka uppgifter som ska registreras kan ledning tas av den information som ska gå att fastställa med hjälp av den unika identitetsmärkningen, exempelvis leveransens destination, avreseplats och mottagare (jfr artikel 15.2).

Rättslig grund för behandling av eventuella personuppgifter i registret finns i artikel 6.1 c och e i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning).

I 11 kap. 9 § ges bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om skyldigheten att upprätthålla register.

Övervägandena finns i avsnitt 12.2.

10 § Tillverkare och importörer av tobaksvaror ska sluta avtal om

datalagring med en oberoende tredje part, som ska vara värd för datalagringsanläggningen för alla relevanta uppgifter. Datalagringsanläggningen ska vara fysiskt belägen på Europeiska unionens territorium. Avtalet och den tredje partens lämplighet ska godkännas av Europeiska kommissionen.

Den tredje partens verksamhet ska övervakas av en extern revisor, som ska föreslås och betalas av tillverkaren av tobaksvaror och godkännas av Europeiska kommissionen. Den externa revisorn ska varje år lämna in en rapport till Europeiska kommissionen och den myndighet som regeringen bestämmer.

Paragrafen är ny. Genom bestämmelsen genomförs artikel 15.8 första och andra styckena i tobaksproduktdirektivet. Rapporten som den externa revisorn enligt andra stycket ska lämna in ska framför allt innehålla en bedömning av eventuella oegentligheter i fråga om tillgång, se artikel 15.8 andra stycket i direktivet.

Centrala delar i datalagringsavtalet regleras i kommissionens delegerade förordning om datalagringsavtal (ännu inte publicerad), jfr artikel 15.12.

Övervägandena finns i avsnitt 12.3.

11 § Europeiska kommissionen, den myndighet som regeringen

bestämmer, behöriga myndigheter i andra medlemsstater och den externa revisorn ska ha full tillgång till datalagringsanläggningarna.

• Sida 186
•  Original

Den myndighet som regeringen bestämmer får, när det är motiverat, bevilja tillverkare och importörer tillgång till de lagrade uppgifterna. Även Europeiska kommissionen kan fatta ett sådant beslut.

I paragrafen, som är ny, regleras tillgången till de uppgifter som enligt 3 kap. 8 och 10 §§ ska registreras och lagras. Paragrafen är utformad i enlighet med Lagrådets förslag. Genom regleringen genomförs artikel 15.8 tredje stycket i tobaksproduktdirektivet. Definition av uttrycket medlemsstat finns i 1 kap. 3 §.

I de fall kommissionen eller den myndighet som regeringen bestämmer beviljar tillverkare och importörer tillgång till de lagrade uppgifterna, ska det säkerställas att kommersiellt känsliga uppgifter på ett adekvat sätt förblir skyddade i enlighet med relevant unionsrätt och nationell rätt, se artikel 15.8 tredje stycket i direktivet.

Övervägandena finns i avsnitt 12.3.

4 kap. Marknadsföring

Reklam och annan marknadsföring

Tobaksvaror

1 § En näringsidkare som marknadsför tobaksvaror till konsumenter

får inte använda kommersiella annonser i

1. periodiska skrifter eller andra jämförbara skrifter på vilka tryckfrihetsförordningen är tillämplig,

2. ljudradio- eller tv-program eller tv-sändningar över satellit som omfattas av radio-_och_tv-lagen ( 2010:696 ), eller

3. andra överföringar eller tekniska upptagningar på vilka yttrandefrihetsgrundlagen är tillämplig.

Paragrafen motsvarar 14 § första stycket tobakslagen. Se även avsnitt 9 där kommande ändringar i radio-_och_tv-lagen med anledning av omförhandling av Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/13/EU av den 10 mars 2010 om samordning av vissa bestämmelser som fastställs i medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster (det s.k. AV-direktivet) behandlas.

Förarbeten finns i prop. 1992/93:185 s. 33 f. och 57 och prop. 2004/05:118 s. 29 f. och 58 f.

2 § Även annan marknadsföring av tobaksvaror till konsumenter än

som avses i 1 § är förbjuden. Detta gäller dock inte

1. i tryckta skrifter på vilka tryckfrihetsförordningen är tillämplig eller i överföringar eller tekniska upptagningar på vilka yttrandefrihetsgrundlagen är tillämplig,

2. marknadsföring som endast består i att tillhandahålla tobaksvaror för försäljning,

3. marknadsföring inne på försäljningsställen som består i uppvisande av tobaksförpackningar,

4. varu- och prislistor där tobaksvaror tillhandahålls för försäljning, eller

5. kommersiella meddelanden inne i specialbutiker för tobaksvaror.

• Sida 187
•  Original

Sådan marknadsföring som avses i första stycket 3–5 får inte vara påträngande, uppsökande eller uppmana till bruk av tobak.

Tobaksförpackningar, varu- och prislistor och andra kommersiella meddelanden ska placeras så att de inte är synliga från utsidan av ett försäljningsställe.

Första stycket första meningen motsvarar 14 § andra stycket första meningen tobakslagen. Huvudregeln är således även fortsättningsvis att utöver kommersiella annonser i radio och tv och grundlagsskyddade medier är även annan marknadsföring av tobaksvaror riktad mot konsumenter förbjuden. Undantag från marknadsföringsförbudet finns i punkterna 1–5.

Punkt 1 motsvarar 14 § andra stycket 1 tobakslagen. Punkt 2 motsvarar 14 § andra stycket 2 tobakslagen. Med uttrycket marknadsföring avses även själva saluhållandet av en vara, även om saluhållandet är rent passivt (se prop. 1975/76:34 s. 124 och prop. 2004/05:118 s. 33). Sådan marknadsföring ska även fortsättningsvis vara tillåten. Bestämmelsen i punkt 2 är inte knuten till ett försäljningsställe.

Det är således även tillåtet med marknadsföring i form av tillhandahållande av tobaksvaror på internet.

Bestämmelsen i 14 § andra stycket 3 tobakslagen förs inte över till den nya lagen. Det innebär att möjligheten att marknadsföra tobaksvaror genom kommersiella meddelanden inne på försäljningsställen tas bort. Det får exempelvis inte längre visas upp reklamskyltar för tobaksvaror på försäljningsställen eller finnas logotyper på kyldiskar för snusförpackningar.

Uppvisandet av tobaksförpackningar är en form av kommersiellt meddelande. I punkt 3 görs det undantag från marknadsföringsförbudet på så sätt att tobaksförpackningar får förvaras synliga på försäljningsställen. Sättet som tobaksförpackningarna visas upp på ska dock även fortsättningsvis inte få vara påträngande, uppsökande eller uppmana till bruk av tobak, se andra stycket. Att visa upp tobaksvarorna på andra platser i butiken än vid kassan torde anses vara uppsökande, se även förbudet mot självbetjäning av tobaksvaror i 5 kap. 13 §. Det bör också vara uteslutet att förse kyldiskar och andra förvaringsutrymmen för tobaksvaror med t.ex. ljus- eller ljudanordningar som drar till sig uppmärksamheten.

Genom att undantaget i punkt 3 endast gäller inne på försäljningsställen innebär det att bilder av tobaksförpackningar t.ex. inte får visas upp på sådana webbsidor där tobaksvaror säljs. Webbsidor som omfattas av yttrandefrihetsgrundlagen omfattas dock av undantaget i punkt 1.

För att tillgodose intresset av konsumentinformation tillåts i punkt 4 marknadsföring i form av varu- och prislistor där tobaksvaror tillhandahålls för försäljning. Undantaget är inte knutet till ett försäljningsställe utan det får finnas sådana listor även på webbsidor. Enligt andra stycket får inte marknadsföring i form av varu- och prislistor vara påträngande, uppsökande eller uppmana till bruk av tobak. Listorna ska fylla en för konsumenterna rent informativ funktion och enbart innehålla sakliga uppgifter. Om det på listorna skulle finnas uppgifter som är förbjudna på förpackningar till tobaksvaror borde det kunna anses vara påträngande, uppsökande eller uppmanande (jfr prop. 2015/16:82 s. 44). Eftersom

• Sida 188
•  Original

marknadsföring i form av uppvisande av tobaksförpackningar enbart är tillåtet inne på försäljningsställen kan varu- och prislistor som publiceras på internet inte innehålla bilder på tobaksförpackningar.

I 11 kap. 10 § finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om hur varu- och prislistorna ska utformas och vilka uppgifter sådana listor ska få innehålla.

Förbudet mot andra kommersiella meddelanden än uppvisandet av tobaksförpackningar och varu- och prislistor samt kraven i andra stycket gäller alla försäljningsställen, även om vissa undantag görs för specialbutiker för tobak. Det innebär att även tillfälliga försäljningsställen vid exempelvis konserter, utställningar, festivaler och arenor samt s.k. tax free-butiker enligt lagen (1999:445) om exportbutiker omfattas av bestämmelserna.

Förbudet mot kommersiella meddelanden gäller enligt punkt 5 inte specialbutiker för tobaksvaror. Med specialbutiker för tobaksvaror avses försäljningsställen som enbart säljer tobaksvaror och tillbehör till sådana varor, se 1 kap. 3 §. Undantaget i punkt 5 från marknadsföringsförbudet gäller således inte sådan försäljning som sker på internet. I specialbutiker för tobaksvaror är det även fortsättningsvis tillåtet med marknadsföring av tobaksvaror i form av kommersiella meddelanden. Marknadsföringen får dock enligt andra stycket inte vara påträngande, uppsökande eller uppmana till bruk av tobak.

Tredje stycket motsvarar delvis 14 § tredje stycket tobakslagen.

Kommersiella meddelanden som får finnas inne på försäljningsställen, dvs. tobaksförpackningar, varu- och prislistor och sådana andra kommersiella meddelanden som får finnas i specialbutiker för tobaksvaror, ska placeras så att de inte är synliga från utsidan av försäljningsstället. Detta gäller alla försäljningsställen, såväl permanenta som tillfälliga. Specialbutiker för tobaksvaror kan således inte inrättas i exempelvis förbutiker i stora livsmedelsaffärer eller sådana lokaler i köpcenter där det inte finns väggar som skyddar specialbutiken mot insyn från personer som bara passerar förbi utanför butiken utan att ha för avsikt att besöka butiken.

Förarbeten finns i prop. 2004/05:118 s. 29 f. och 58 f. Övervägandena finns i avsnitt 9.

Elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare

3 § En näringsidkare som marknadsför elektroniska cigaretter eller

påfyllningsbehållare till konsumenter får inte använda kommersiella annonser i periodiska skrifter eller andra jämförbara skrifter på vilka tryckfrihetsförordningen är tillämplig.

Paragrafen motsvarar 12 § lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare.

Förarbeten finns i prop. 2016/17:132 s. 39 f. och 89 f.

4 § En näringsidkare får inte marknadsföra elektroniska cigaretter

eller påfyllningsbehållare till konsumenter

1. inom informationssamhällets tjänster, eller

• Sida 189
•  Original

2. i ljudradiosändningar, tv-sändningar eller beställ-tv som omfattas av radio-_och_tv-lagen ( 2010:696 ).

Förbudet i första stycket gäller dock inte

1. marknadsföring som endast består i att tillhandahålla elektroniska cigaretter eller påfyllningsbehållare för försäljning, eller

2. marknadsföring i överföringar eller tekniska upptagningar på vilka yttrandefrihetsgrundlagen är tillämplig, med undantag för marknadsföring genom kommersiella annonser.

Paragrafen motsvarar 11 § lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. Se även kommentaren till 4 kap. 1 §.

Förarbeten finns i prop. 2016/17:132 s. 39 f. och 89 f.

Användning av varukännetecken 5 § En näringsidkare som marknadsför antingen en annan vara än en

tobaksvara eller en tjänst till konsumenter får inte använda ett varukännetecken som helt eller delvis används för en tobaksvara eller enligt gällande bestämmelser om varumärken är registrerat eller inarbetat för en sådan vara, om marknadsföringen sker i kommersiella annonser i

1. periodiska skrifter eller i andra jämförbara skrifter på vilka tryckfrihetsförordningen är tillämplig,

2. ljudradio- eller tv-program eller i tv-sändningar över satellit som omfattas av radio-_och_tv-lagen ( 2010:696 ), eller

3. andra överföringar eller tekniska upptagningar på vilka yttrandefrihetsgrundlagen är tillämplig.

Paragrafen motsvarar 14 a § första stycket tobakslagen. Se även kommentaren till 4 kap. 1 §.

Förarbeten finns i prop. 2001/02:64 s. 27 f. och 56 f. samt prop. 2004/05:118 s. 29 f. och 60.

6 § Om en näringsidkare använder ett sådant varukännetecken som

avses i 5 § vid marknadsföring till konsumenter på något annat sätt än som sägs där, ska näringsidkaren iaktta den måttfullhet som är betingad av att kännetecknet också kan förknippas med tobaksvaran.

Paragrafen motsvarar med en språklig ändring 14 a § andra stycket tobakslagen.

Förarbeten finns i prop. 2001/02:64 s. 27 f. och 56 f.

7 § Bestämmelserna i 5 och 6 §§ tillämpas inte

1. i fråga om ett varukännetecken som i endast begränsad omfattning förekommer vid marknadsföring av tobaksvaror,

2. i fråga om ett varukännetecken som framträder i en form som tydligt skiljer sig från utseendet på tobaksvarans kännetecken, eller

3. i andra fall om det är oskäligt.

Paragrafen motsvarar 14 a § tredje stycket tobakslagen.

Förarbeten finns i prop. 2001/02:64 s. 27 f. och 56 f.

• Sida 190
•  Original

Sponsring och produktplacering 8 § Tillverkare, partihandlare och importörer av tobaksvaror, elek-

troniska cigaretter eller påfyllningsbehållare får inte sponsra ett evenemang eller en verksamhet dit allmänheten har tillträde eller som kan antas få gränsöverskridande effekt, om sponsringen kan antas medföra att avsättningen av tobaksvaror, elektroniska cigaretter eller påfyllningsbehållare främjas.

Bestämmelser om förbud mot sponsring av program i radio och tv samt om produktplacering i tv finns i radio-_och_tv-lagen ( 2010:696 ).

Paragrafen motsvarar 14 b § tobakslagen och 13 § lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare.

Förarbeten finns i prop. 2004/05:118 s. 38 f. och 60 f. samt prop. 2016/17:132 s. 45 f. och 90 f.

5 kap. Handel

Försäljning av tobaksvaror

Tillstånd

1 § Endast den som har tillstånd får bedriva detaljhandel eller parti-

handel med tobaksvaror.

Tillstånd krävs inte för detalj- eller partihandlare som varken har säte eller fast driftställe för näringsverksamhet i Sverige.

Ett tillstånd kan gälla för viss tid eller tills vidare. Om den som ansöker om tillstånd avser att bedriva detaljhandel från ett försäljningsställe, ska tillståndet avse försäljningsstället.

Paragrafen är ny. Genom första stycket ersätts anmälningsplikten i 12 c § tobakslagen för försäljning av tobak till konsumenter, med en tillståndsplikt. Den omfattar både detalj- och partihandel med tobaksvaror. I 1 kap. 3 § definieras detaljhandel som försäljning till konsumenter och partihandel som annan försäljning än detaljhandel. Försäljning av tobaksvaror utan tillstånd är straffbart, se 10 kap. 1 §.

Av andra stycket följer att aktörer som saknar anknytning till Sverige är undantagna från kravet på tillståndsplikt. Med uttrycket fast driftställe för näringsverksamhet avses samma sak som i 2 kap. 29 § inkomstskattelagen (1999:1229), dvs. en stadigvarande plats för affärsverksamhet varifrån verksamheten helt eller delvis bedrivs, alternativt att någon som är verksam för en näringsverksamhet i Sverige har fått och regelmässigt använder fullmakt att ingå avtal för verksamhetens innehavare. Så länge detalj- eller partihandlaren har anknytning till Sverige omfattar tillståndsplikten all försäljning av tobaksvaror som sker i Sverige, oavsett om mottagaren befinner sig i Sverige eller utomlands, se även författningskommentaren till 5 kap. 5 §.

Paragrafens tredje stycke anger tillståndets räckvidd. Tillfälliga tillstånd kan avse exempelvis olika typer av festivaler eller andra evenemang. Tillståndsförfarandet är likadant oavsett om ansökan avser ett tidsbegränsat tillstånd eller ett tillstånd som gäller tills vidare och samma förutsättningar och krav gäller för den tillståndspliktiga verksamheten.

• Sida 191
•  Original

Någon möjlighet för kommunen att meddela ett tidsbegränsat tillstånd när ansökan avser ett tillstånd tills vidare finns inte, jfr 8 kap. 2 § andra stycket alkohollagen (2010:1622).

Med försäljningsställe avses enligt 1 kap. 3 § en viss lokal eller ett annat avgränsat utrymme för detaljhandel. Detaljhandlare som har flera försäljningsställen måste ansöka om tillstånd för vart och ett av dem. Ett tillstånd till partihandel eller till detaljhandel som inte sker från ett försäljningsställe, t.ex. vid internetförsäljning, är inte knutet till en fysisk plats utan avser verksamheten som sådan.

Övervägandena finns i avsnitt 8.1–3.

2 § Ett tillstånd får beviljas endast den som visar att han eller hon med

hänsyn till sina personliga och ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt är lämplig att utöva verksamheten samt att verksamheten kommer att drivas i enlighet med de krav som ställs upp i denna lag.

Paragrafen, som är ny, är utformad med 8 kap. 12 § första stycket alkohollagen (2010:1622) som förebild. Förarbeten till den bestämmelsen finns i prop. 1994/95:89 s. 102 f. och prop. 2009/10:125 s. 168.

Prövningen av lämpligheten ska avse sökandens personliga och ekonomiska förhållanden i vid mening. Det ankommer på sökanden att visa att lämplighetskravet är uppfyllt. Sökanden kan av kommunen åläggas att ge in utdrag från myndigheter som har etablerade rutiner för hantering av relevanta intyg eller handlingar. Vid prövningen av en ansökan om tillstånd för detaljhandel kan kommunen inhämta ett yttrande från Polismyndigheten. En ansökan om tillstånd för partihandel får inte bifallas utan att Polismyndighetens och Tullverkets yttrande har inhämtats, se 5 kap. 4 §.

När det gäller en juridisk person måste lämplighetskraven även riktas mot den eller de fysiska personer som har ett betydande inflytande i rörelsen i egenskap av exempelvis verkställande direktör, styrelseledamot, bolagsdelägare eller aktieägare med betydande aktieinnehav. Även annan ekonomisk intressent bakom en rörelse kan komma att innefattas i prövningen (jfr prop. 1994/95:89 s. 102).

Som framgår av 5 kap. 7 § ska ändringar avseende uppgifter av betydelse för tillsynen anmälas till kommunen. Detta innebär bl.a. att betydande förändringar av ägarförhållandena måste anmälas. Kravet på skötsamhet och personlig lämplighet kvarstår även efter det att tillstånd meddelats. Om brister konstateras finns inte längre de förutsättningar som gäller för meddelande av tillstånd, vilket innebär att tillståndet kan återkallas, se 7 kap. 10 §.

Ansökningsförfarandet innefattar inte någon förprövning av försäljningsstället, förutom när ansökan avser en specialbutik för tobaksvaror, se definition i 1 kap. 3 §. Särskilda regler gäller för marknadsföring i sådana butiker, se 4 kap. 2 §. Sådana butiker omfattas inte heller av förbudet mot självbetjäning i 5 kap. 13 §. För att kommunen ska kunna bedöma att verksamheten kommer att drivas i enlighet med de krav som ställs upp i lagen måste sökanden visa att försäljningsstället uppfyller kriterierna för att kunna anses vara en specialbutik för tobaksvaror.

• Sida 192
•  Original

Övervägandena finns i avsnitt 8.5.

3 § En ansökan om tillstånd ska vara skriftlig.

Tillstånd för detaljhandel meddelas av den kommun där försäljningsstället är beläget. Om försäljningsställe saknas meddelas tillstånd av den kommun där det företag som vill bedriva sådan handel har sitt säte eller, om företaget saknar säte inom landet, av den kommun där företaget har ett fast driftställe.

Tillstånd för partihandel meddelas av den kommun där det företag som vill bedriva sådan handel har sitt säte eller, om företaget saknar säte inom landet, av den kommun där företaget har ett fast driftställe.

Paragrafen är ny. Enligt första stycket ska tillståndsansökningar vara skriftliga, se även 8 kap. 10 § första stycket alkohollagen (2010:1622).

Enligt andra stycket ska ansökan om tillstånd till detaljhandel prövas av den kommun där försäljningsstället är beläget. Med försäljningsställe avses enligt 1 kap. 3 § en viss lokal eller ett annat avgränsat utrymme för detaljhandel. Regleringen innebär att det kan vara nödvändigt för en näringsidkare som avser att bedriva såväl detalj- som partihandel med tobaksvaror att ansöka om tillstånd i olika kommuner. För de detaljhandlare som saknar fysiskt försäljningsställe, exempelvis vid försäljning av tobaksvaror via internet, ska ansökan i stället göras där företaget har sitt säte eller ett fast driftställe, se även kommentaren till 5 kap. 1 §.

Partihandlare ansöker enligt tredje stycket om tillstånd i den kommun där det företag som vill bedriva sådan handel har sitt säte eller, om företaget saknar säte inom landet, i den kommun där företaget har ett fast driftställe.

Övervägandena finns i avsnitt 8.4 och 8.6.

4 § Vid prövningen av en ansökan om tillstånd för detaljhandel får

kommunen inhämta ett yttrande från Polismyndigheten. En ansökan om tillstånd för partihandel får inte bifallas utan att Polismyndighetens och Tullverkets yttranden har inhämtats.

Myndigheterna ska yttra sig om sökandens allmänna lämplighet för verksamheten och ska i sina yttranden redovisa de omständigheter som ligger till grund för deras bedömning i det enskilda fallet.

Paragrafen, som är ny, är delvis utformad med 8 kap. 11 § alkohollagen (2010:1622) som förebild. I paragrafen behandlas vilka yttranden som får eller måste inhämtas för att en ansökan om tillstånd ska kunna beviljas.

Det är enligt första stycket första meningen frivilligt för kommunen att inhämta ett yttrande från Polismyndigheten innan beslut fattas om ansökan om tillstånd för detaljhandel.

Innan kommunen beviljar tillstånd för partihandel ska kommunen enligt första stycket andra meningen inhämta yttrande från Polismyndigheten och Tullverket. Yttranden måste inte inhämtas om det är uppenbart att ansökan kommer att avslås av andra skäl, exempelvis att sökanden inte lämnar in ett egenkontrollprogram, se 5 kap. 7 §.

I andra stycket anges vad yttrandena ska innehålla. Yttranden från Polismyndigheten kan framför allt baseras på vad som förekommer i

• Sida 193
•  Original

belastnings- och misstankeregistren för den eller de personer som berörs av anmälan. De uppgifter som Tullverket kan grunda sitt yttrande på är framför allt uppgifter om transport- och tulltillägg, viten och uppgifter som relaterar till administrativa brister hos sökanden. Myndigheterna får i varje enskilt fall göra en bedömning av vilka uppgifter som bedöms kunna lämnas ut. Hos kommunen gäller sedan sekretess för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden i ärenden om tillståndspliktig tobaksförsäljning, se avsnitt 18 och kommentaren i avsnitt 25.2.

De yttranden som inhämtas måste kommuniceras med sökanden i enlighet med 25 § förvaltningslagen (2017:900).

Övervägandena finns i avsnitt 8.6.

Gränsöverskridande distansförsäljning till Sverige

5 § En näringsidkare som inte omfattas av tillståndsplikten i 1 § får

inte bedriva gränsöverskridande distansförsäljning av tobaksvaror till Sverige utan att först ha registrerat försäljningen hos Folkhälsomyndigheten och fått registreringen bekräftad. Bekräftelsen ska lämnas skyndsamt.

Paragrafen som delvis motsvarar 12 c § första stycket tobakslagen är utformad i enlighet med Lagrådets förslag. Se även kommentaren till 5 kap. 16 §. Förarbeten finns i prop. 2015/16:82 s. 48 f.

Bestämmelsen grundar sig på artikel 18 i tobaksproduktdirektivet. Gränsöverskridande distansförsäljning definieras i 1 kap. 3 §.

Detaljhandlare som säljer tobaksvaror till konsumenter i andra medlemsstater och som är etablerade i Sverige omfattas av kravet på tillstånd i 5 kap. 1 §. De aktörer som träffas av bestämmelsen i 5 kap. 5 § är således detaljhandlare som är etablerade i ett annat land och som säljer tobaksvaror till konsumenter i Sverige. Sådana aktörer har tidigare omfattats av anmälningsskyldigheten i 12 c § tobakslagen. Uttrycket registrering innebär ingen ändring i sak utan används enbart för att överensstämma med artikel 18.1 i direktivet. Det läggs också uttryckligen till att försäljning får påbörjas först när näringsidkaren har fått en bekräftelse på registreringen, se artikel 18.2 i direktivet. Till registreringen ska bifogas ett egenkontrollprogram, se 5 kap. 7 §.

I likhet med regleringen av gränsöverskridande distansförsäljning av ecigaretter och påfyllningsbehållare ska registreringen ske hos Folkhälsomyndigheten. Folkhälsomyndigheten får en skyldighet att skyndsamt bekräfta registreringen.

Folkhälsomyndigheten utövar enligt 7 kap. 5 § tillsyn över att bestämmelsen följs. Att bedriva gränsöverskridande distansförsäljning utan att först ha registrerat försäljningen kan enligt 10 kap. 3 § vara straffbart.

Övervägandena finns i avsnitt 8.10.

Egenkontroll och uppgiftslämnande

6 § Den som bedriver tillståndspliktig försäljning av tobaksvaror eller

gränsöverskridande distansförsäljning ska utöva särskild kontroll (egenkontroll) över försäljningen och ansvara för att det finns ett för verksamheten lämpligt egenkontrollprogram.

• Sida 194
•  Original

Paragrafen motsvarar i sak 12 c § andra stycket tobakslagen. Förarbeten finns i prop. 2004/05:118 s. 46 f. och 58.

Som framgår av 5 kap. 7 § utgör egenkontrollprogrammet en förutsättning för att sökanden ska beviljas försäljningstillstånd. Kravet gäller för såväl detalj- som partihandlare. I 11 kap. 12 § finns bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om utformningen av egenkontrollprogram.

Övervägandena finns i avsnitt 8.5 och 8.10.

7 § Till ansökan om tillstånd enligt 3 § eller registrering enligt 5 § ska

egenkontrollprogrammet och de övriga uppgifter som behövs för kommunens prövning och tillsyn eller Folkhälsomyndighetens tillsyn bifogas.

Ändrade uppgifter ska utan dröjsmål anmälas till kommunen respektive Folkhälsomyndigheten.

Paragrafen motsvarar delvis 12 c § tredje stycket tobakslagen. Förarbeten finns i prop. 2009/10:207 s. 15 f. och 35. Paragrafen är i huvudsak utformad i enlighet med Lagrådets förslag.

Första stycket motsvarar 12 c § tredje stycket första meningen tobakslagen men justeringar görs med anledning av att det införs ett tillståndskrav för försäljning av tobaksvaror. Bestämmelsen ändras också som en följd av att ansvaret för att ta emot registreringar om gränsöverskridande distansförsäljning flyttas från kommunen till Folkhälsomyndigheten. En ansökan eller registrering är inte komplett utan ett egenkontrollprogram och de övriga uppgifter som behövs för kommunens eller Folkhälsomyndighetens tillsyn. Vilka uppgifter som är nödvändiga att lämna bör tydligt framgå av ansöknings- eller registreringsblanketten.

Andra stycket motsvarar 12 c § tredje stycket andra meningen tobakslagen men justering görs som en följd av att ansvaret för att ta emot registreringar om gränsöverskridande distansförsäljning flyttas från kommunen till Folkhälsomyndigheten. Sådana förändringar i tillståndspliktig verksamhet som ska anmälas kan vara ägarförhållanden eller kontaktuppgifter till tillståndshavaren. En tillståndshavare måste givetvis också anmäla till kommunen om verksamheten läggs ner eller om avbrott sker i den, se även 7 kap. 10 §. Av 5 kap. 8 och 9 §§ framgår att kravet på tillstånd i vissa fall inte längre gäller om förändringar sker i verksamheten.

Övervägandena finns i avsnitt 8.6 och 8.10.

Tillstånd vid förändringar av verksamheten

8 § Om den som har försäljningstillstånd enligt denna lag har avlidit

eller fått förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken med uppdrag som omfattar rörelsen och om dödsboet eller förvaltaren vill fortsätta rörelsen, ska anmälan göras hos kommunen. Anmälan ska ha kommit in senast två månader efter dödsfallet eller beslutet om förvaltare. Har anmälan inte kommit in inom denna tid, upphör tillståndet att gälla.

• Sida 195
•  Original

Om den som har tillstånd till detaljhandel överlåter rörelsen får även lagret av tobaksvaror ingå i överlåtelsen om förvärvaren har tillstånd till detaljhandel.

Paragrafen, som är ny, är i huvudsak utformad i enlighet med Lagrådets förslag. Enligt första stycket måste dödsbon och förvaltare som vill fortsätta att bedriva tillståndspliktig detalj- eller partihandel anmäla detta till kommunen. Om en anmälan inte har kommit in inom två månader från dödsfallet eller beslutet om förvaltare upphör försäljningstillståndet att gälla automatiskt. Kommunen behöver således inte fatta ett beslut om återkallelse av tillstånd, jfr 7 kap. 10 §. Om en anmälan har kommit in måste kommunen pröva om verksamheten ska få bedrivas vidare utifrån förutsättningarna i 5 kap. 2 §, eller om försäljningstillståndet ska återkallas. Om dödsboet eller förvaltaren driver verksamheten vidare gäller samma krav för försäljningen som tidigare. Bestämmelsen i första stycket är utformad med 9 kap. 12 § alkohollagen (2010:1622) som förebild.

Genom bestämmelsen i andra stycket ges detaljhandlare en möjlighet att vid överlåtelse av rörelsen sälja sitt innestående lager av tobaksvaror till efterträdaren, under förutsättning att efterträdaren har tillstånd till detaljhandel med tobaksvaror. Försäljning av tobaksvaror till en annan näringsidkare är alltså i denna situation tillåten även om överlåtarens tillstånd endast innefattar försäljning till konsument. Bestämmelsen gäller endast vid överlåtelse av en rörelse. Försäljning som inte innefattar en överlåtelse av en rörelse, exempelvis försäljning av delar av ett innestående lager, omfattas inte av undantaget.

Ett motsvarande undantag behövs inte för partihandlare eftersom den som har tillstånd till sådan handel har rätt att sälja tobaksvaror till andra näringsidkare.

Övervägandena finns i avsnitt 8.8.

9 § Ett försäljningstillstånd upphör att gälla om tillståndshavaren

försätts i konkurs. Vill konkursboet fortsätta rörelsen ska en ny ansökan göras hos kommunen. Kommunen ska behandla en sådan ansökan med förtur.

Ett konkurs- eller dödsbo eller, i fråga om utmätt egendom, Kronofogdemyndigheten får trots denna lag sälja tobaksvaror till den som har försäljningstillstånd till handel med sådana varor. Detsamma gäller när en verksamhet måste avvecklas till följd av att tillståndet har återkallats.

Paragrafen är ny. Om en innehavare av ett försäljningstillstånd försätts i konkurs upphör enligt första stycket tillståndet att gälla utan att kommunen behöver fatta ett beslut om återkallelse, jfr 7 kap. 10 §. Ett bolag i konkurs torde inte uppfylla det krav på ekonomisk vandel som är en förutsättning för tillstånd. Ett konkursbo som vill driva rörelsen vidare kan dock ansöka om nytt tillstånd. En sådan ansökan ska behandlas med förtur. En motsvarande bestämmelse finns i 9 kap. 12 § alkohollagen (2010:1622) som reglerar situationen att en innehavare av serveringstillstånd försätts i konkurs. I förarbetena till den bestämmelsen anges att en rimlig handläggningstid är längst en vecka, se prop. 1994/95:89 s. 109

• Sida 196
•  Original

och prop. 2000/01:97 s. 54 f. Motsvarande handläggningstid bör som utgångspunkt även gälla för nu aktuella fall. Bestämmelsen i 5 kap. 4 § om yttranden från Polismyndigheten och Tullverket gäller även vid vandelsprövningen av företrädaren för konkursboet, dvs. konkursförvaltaren. Vad gäller prövningen i övrigt bör utgångpunkten vara att en förordnad konkursförvaltare uppfyller vandelskraven för försäljningstillstånd.

Enligt andra stycket första meningen behöver inte konkurs- eller dödsbo eller, i fråga om utmätt egendom, Kronofogdemyndigheten tillstånd för att få sälja tobaksvaror. Detta gäller dock bara om köparen har tillstånd till detalj- eller partihandel med sådana varor. Det är alltså fråga om försäljning till näringsidkare, inte konsumenter. Bestämmelsen möjliggör för dödsbon i vilka det inte har bedrivits tillståndspliktig verksamhet att sälja exempelvis en privat cigarrsamling som finns i boet.

En möjlighet till försäljning utan tillstånd finns enligt andra stycket andra meningen även när en verksamhet måste avvecklas på grund av att tillståndet har återkallats. Återkallelse kan ske som en sanktion vid misskötsamhet eller på egen begäran. En näringsidkare som avser att upphöra med detalj- eller partihandel måste enligt 5 kap. 7 § anmäla detta till kommunen som då har att återkalla tillståndet, se 7 kap. 10 §. När tillståndet är återkallat kan näringsidkaren sälja kvarvarande tobaksvaror till köpare som har tillstånd till detalj- eller partihandel. En motsvarande bestämmelse finns i 3 kap. 11 § alkohollagen.

Övervägandena finns i avsnitt 8.8

Partihandlares kontrollskyldighet

10 § Den som bedriver partihandel med tobaksvaror får endast sälja

sådana varor till den som har försäljningstillstånd. Säljaren ska förvissa sig om att köparen har sådant tillstånd.

Paragrafen är ny och är utformad i enlighet med Lagrådets förslag. Partihandlare får endast sälja tobaksvaror till köpare som har tillstånd till detalj- eller partihandel. Bestämmelsen är inte straffsanktionerad men vid överträdelser kan tillsynsmyndigheten vidta åtgärder enligt 7 kap. 9–11 §§. Partihandlaren har en skyldighet att kontrollera att köparen har tillstånd att sälja tobaksvarorna vidare. Partihandlaren bör inom ramen för egenkontrollen ha tydliga rutiner för hur detta krav ska uppfyllas. I allmänhet borde det räcka att partihandlaren begär en kopia av tillståndsbeslutet. Kravet innebär inte någon generell skyldighet att vid varje transaktionstillfälle kontrollera mottagarens rätt att sälja varorna vidare. Om en initial kontroll har gjorts av mottagarens tillstånd bör partihandlaren kunna förlita sig på detta, i vart fall om det är fråga om en mottagare som partihandlaren har regelbundna leveranser till. Om partihandlaren får kännedom om väsentligen ändrade förhållanden hos mottagaren, exempelvis ändrade ägarförhållanden, eller annars har anledning att ifrågasätta tillståndets giltighet bör en ny kontroll göras. En skyldighet att göra en förnyad kontroll bör också föreligga om partihandlaren endast vid enstaka tillfällen har sålt tobaksvaror till mottagaren eller om en lång tid har förflutit sedan den senaste kontrollen gjordes.

• Sida 197
•  Original

Övervägandena finns i avsnitt 8.7.

Information

11 § Kommunen ska tillhandahålla information om vad som gäller

enligt denna lag och anslutande föreskrifter.

Paragrafen, som är ny, är delvis utformad med 8 kap. 9 § alkohollagen (2010:1622) som förebild. Informationsskyldigheten kan fullgöras genom information på kommunens webbplats och genom kontakter mellan enskilda som överväger att ansöka om ett tillstånd och förvaltningen. Med ”anslutande föreskrifter” avses både föreskrifter som har meddelats med direkt eller indirekt stöd av lagen och föreskrifter som har meddelats med stöd av restkompetensen eller rätten att meddela verkställighetsföreskrifter enligt 8 kap. 7 § regeringsformen.

Övervägandena finns i avsnitt 8.6.

12 § En näringsidkare som tillhandahåller tobaksvaror för försäljning

ska ge personalen den information och det stöd som behövs för att personalen ska kunna följa denna lag och anslutande föreskrifter.

Paragrafen motsvarar delvis 12 d § tobakslagen med den ändringen att informationsskyldigheten inte begränsas till de som tillhandahåller tobaksvaror till konsumenter, utan även partihandlare omfattas. För uttrycket ”anslutande föreskrifter”, se kommentaren till 5 kap. 11 §.

Förarbeten finns i prop. 2009/10:207 s. 16 f. och 35. Övervägandena finns i avsnitt 8.7.

Förbud mot självbetjäning av tobaksvaror

13 § Vid detaljhandel får tobaksvaror inte tillhandahållas så att

kunden får tillgång till varorna innan de har betalats. Detta gäller dock inte specialbutiker för tobaksvaror.

Paragrafen är ny. Det är inte tillåtet att förvara tobaksvaror på ett försäljningsställe, exempelvis i kylskåp eller kyldiskar för snus, så att kunden får tillgång till varorna innan betalning skett. Förbudet hindrar inte försäljning i varuautomater, så länge kunden inte får tillgång till varorna innan de har betalats. Förbudet mot självbetjäning innebär att det inte är möjligt att köpa tobaksvaror på kredit.

Självbetjäningsförbudet gäller inte specialbutiker för tobak, se definition i 1 kap. 3 §.

Övervägandena finns i avsnitt 9.

Styckförsäljning av cigaretter, rulltobak och snus

14 § En styckförpackning med

1. cigaretter ska innehålla minst 20 cigaretter,

2. rulltobak ska innehålla tobak som väger minst 30 gram, och

3. portionsförpackat snus ska innehålla minst 20 portioner. Cigaretter, rulltobak och portionsförpackat snus får inte tillhandahållas konsumenter på marknaden i mindre mängd än vad som anges i första stycket.

• Sida 198
•  Original

Paragrafens första stycke punkt 1 och 2 motsvarar med en språklig ändring 12 b § första och andra styckena tobakslagen.

Bestämmelsen i första stycket punkt 3 är ny. Lössnus som inte är portionsförpackat omfattas inte av bestämmelsen.

Andra stycket motsvarar 12 b § tredje stycket tobakslagen men har anpassats utifrån den nya mängdregleringen för snus i första stycket.

Bemyndigandet i 12 b § fjärde stycket tobakslagen för regeringen att meddela föreskrifter om styckförpackningar för cigaretter och rulltobak har flyttats till 11 kap. 13 §.

Förarbeten finns i prop. 2004/05:118 s. 20 f. och 57 f. samt prop. 2015/16:82 s. 48 och 72.

Övervägandena finns i avsnitt 11.1.

Försäljning av elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare

Anmälan

15 § En näringsidkare som har säte eller fast driftställe för

näringsverksamhet i Sverige får inte bedriva detaljhandel med elektroniska cigaretter eller påfyllningsbehållare utan att först ha anmält försäljningen till den kommun där försäljningen ska ske.

Paragrafen motsvarar med språkliga ändringar 20 § lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. Uttrycket affärsverksamhet byts ut mot fast driftställe för näringsverksamhet, se även kommentaren till 5 kap. 1 §. Överträdelse av bestämmelsen kan föranleda straffansvar, se 10 kap. 4 § andra stycket.

Förarbeten finns i prop. 2016/17:132 s. 60 f. och 94 f. Övervägandena finns i avsnitt 17.

Gränsöverskridande distansförsäljning

16 § En näringsidkare får inte bedriva gränsöverskridande

distansförsäljning av elektroniska cigaretter eller påfyllningsbehållare utan att först ha registrerat försäljningen hos Folkhälsomyndigheten och fått registreringen bekräftad. Bekräftelsen ska lämnas skyndsamt.

Paragrafen, som med redaktionella ändringar motsvarar 21 § lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare, är utformad i enlighet med Lagrådets förslag. Bestämmelsen grundar sig på artikel 18 och 20.6 i tobaksproduktdirektivet, se även kommentaren till 5 kap. 5 §. Överträdelse av bestämmelsen i första stycket kan föranleda straffansvar, se 10 kap. 4 § andra stycket.

Förarbeten finns i prop. 2016/17:132 s. 47 f. och 95.

Egenkontroll och uppgiftslämnande

17 § Den som bedriver försäljning enligt 15 eller 16 § ska utöva

egenkontroll över försäljningen och hanteringen i övrigt av elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare och se till att det finns ett för verksamheten lämpligt egenkontrollprogram.

• Sida 199
•  Original

Till anmälan om försäljning enligt 15 § eller registrering enligt 16 § ska egenkontrollprogrammet och de övriga uppgifter som behövs för kommunens och Folkhälsomyndighetens tillsyn bifogas. Ändrade uppgifter ska utan dröjsmål anmälas till kommunen respektive Folkhälsomyndigheten.

Paragrafen motsvarar med redaktionella ändringar 23 § lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. Paragrafen är i huvudsak utformad i enlighet med Lagrådets förslag. I 11 kap. 12 § finns bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om utformningen av egenkontrollprogram.

Förarbeten finns i prop. 2016/17:132 s. 60 f. och 96.

Åldersgräns 18 § Tobaksvaror, elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare får

inte säljas eller på annat sätt lämnas ut i näringsverksamhet till den som inte har fyllt 18 år. Den som lämnar ut en sådan vara eller produkt ska förvissa sig om att mottagaren har uppnått nämnda ålder.

Om det finns särskild anledning att anta att varan eller produkten är avsedd att lämnas över till någon som inte har fyllt 18 år, får den inte lämnas ut.

På försäljningsställen ska det finnas en tydlig och klart synbar skylt med information om förbudet mot att sälja eller lämna ut sådana varor eller produkter som avses i första stycket till den som inte har fyllt 18 år.

Paragrafen motsvarar med språkliga ändringar 12 § tobakslagen och 17 § lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. Paragrafen är utformad i enlighet med Lagrådets förslag.

Förarbeten finns i prop. 1995/96:228 s. 17 f. och 25 f., prop. 2004/05:118 s. 20 f. och 57 samt prop. 2016/17:132 s. 59 f. och 93 f.

19 § Tobaksvaror, elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare

som säljs till konsumenter ska tillhandahållas på ett sådant sätt att det går att kontrollera mottagarens ålder. Detta gäller även när försäljningen sker genom automat, via postorder, distansförsäljning eller på liknande sätt.

Paragrafen motsvarar med språkliga ändringar 12 a § tobakslagen och 18 § lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare.

Förarbeten finns prop. 2004/05:118 s. 20 f. och 57 samt prop. 2016/17:132 s. 59 f. och 94.

20 § Tobaksvaror, elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare får

föras in i landet endast av den som har fyllt 18 år.

Paragrafen motsvarar med en språklig ändring 13 § tobakslagen och 19 § lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare.

Förarbeten finns prop. 1995/96:228 s. 17 f. och 26 samt prop. 2016/17:132 s. 59 f. och 94.

• Sida 200
•  Original

Personuppgifter vid gränsöverskridande distansförsäljning 21 § En näringsidkare som bedriver gränsöverskridande distans-

försäljning med tobaksvaror, elektroniska cigaretter eller påfyllningsbehållare får inte lämna ut personuppgifter om konsumenten till tillverkaren av sådana varor och produkter eller till företag som ingår i samma koncern eller till andra tredje parter. Personuppgifter får inte heller användas eller överföras för andra ändamål än det aktuella köpet.

Paragrafen motsvarar med språkliga ändringar 12 e § tobakslagen och 22 § lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. Paragrafen är utformad i enlighet med Lagrådets förslag. En definition av gränsöverskridande distansförsäljning finns i 1 kap. 3 §, se även 5 kap. 5 och 16 §§.

Förarbeten finns i prop. 2015/16:82 s. 48 f. och 72 f. samt prop. 2016/17:132 s. 47 f. och 95 f.

6 kap. Rökfria miljöer

Tillämpningsområde 1 § Med rökning avses vid tillämpningen av bestämmelserna i detta

kapitel

1. rökning av tobak,

2. inhalering efter förångning eller annan upphettning av tobak,

3. användning av elektroniska cigaretter,

4. rökning av örtprodukter för rökning, och

5. användning av njutningsmedel som till användningssättet motsvarar rökning men som inte innehåller tobak.

Paragrafen, som är ny, anger på vilken typ av produkter som bestämmelserna om rökfria miljöer är tillämpliga. Till skillnad från regleringen i tobakslagen omfattas inte bara tobaksrökning utan även inhalering av tobak, rökning av örtprodukter för rökning och användning av e-cigaretter och njutningsmedel som till användningssättet motsvarar rökning men som inte innehåller tobak.

Punkterna 1 och 2 omfattar användningen av produkter som innehåller tobak. Annan användning av tobak än genom rökning eller inhalering, exempelvis snusning, faller utanför bestämmelsernas tillämpningsområde. Punkt 1 avser rökning av exempelvis cigaretter, cigarrer, cigariller, piptobak och tobak för vattenpipa. Definitioner av dessa produkter finns i artikel 2.10–2.13 i tobaksproduktdirektivet. Punkt 2 avser exempelvis produkter som liknar e-cigaretter och som innehåller tobak men som vid användningen aldrig når förbränningspunkten utan endast värmer tobaken på elektronisk väg och på så sätt avger inhalerbara partiklar, så kallade ”heat-not-burn”-produkter.

Punkterna 3–5 omfattar användning av produkter som inte innehåller tobak. I 1 kap. 3 § finns definitioner av e-cigaretter och örtprodukter för rökning. E-cigaretter används för konsumtion av nikotinånga, dvs. någon förbränning sker inte. I uttrycket ”användning” innefattas inhalering men det kan inte uteslutas att det kan utvecklas produkter där nikotinångan konsumeras på något annat sätt. Även användning av sådana produkter

• Sida 201
•  Original

omfattas av bestämmelserna om rökfria miljöer under förutsättning att produkten faller under definitionen av e-cigarett.

Vissa produkter liknar e-cigaretter men innehåller inte nikotin och är därför inte e-cigaretter i lagens mening, se 1 kap. 3 §. Sådana produkter utgör i stället sådana njutningsmedel som faller under punkt 5. Under den punkten faller även exempelvis användningen av vattenpipor där inhalering sker efter upphettning av så kallade rökstenar, dvs. en mineralmassa som har besprutats med nikotin eller annan substans. Punkterna 1 och 5 samt förbudet i 6 kap. 2 § 5 mot rökning i restauranger och på andra serveringsställen innebär i praktiken ett förbud mot vattenpipscaféer.

Som framgår av 1 kap. 4 § första stycket ska lagen ska inte tillämpas på produkter som är klassificerade som narkotika eller som hälsofarliga varor. Användning av sådana produkter omfattas således inte av rökförbudet i lagen även om de till användningssättet motsvarar rökning. Användning eller innehav av sådana produkter är straffrättsligt sanktionerat, se 1 § första stycket 6 narkotikastrafflagen (1968:64) och 4 § lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor. Det innebär att användning eller innehav av sådana produkter, oavsett om det sker i miljöer där det råder rökförbud, är en fråga för de brottsbekämpande myndigheterna.

I fråga om e-cigaretter ska lagen inte tillämpas på läkemedel eller medicintekniska produkter, se 1 kap. 4 § andra stycket och prop. 2016/17:132 s. 25–26. Om en e-cigarett också skulle anses vara ett läkemedel eller en medicinteknisk produkt, omfattas användningen av en sådan inte av rökförbudet.

Övervägandena finns i avsnitt 10.5.

Rökförbud 2 § Rökning är förbjuden

1. i lokaler avsedda för barnomsorg, skolverksamhet eller annan verksamhet för barn eller ungdom samt på skolgårdar och på motsvarande områden utomhus vid förskolor och fritidshem,

2. i lokaler som är avsedda för hälso- och sjukvård,

3. i lokaler som är avsedda för gemensamt bruk i bostäder och inrättningar med särskild service eller vård,

4. på färdmedel i inrikes kollektivtrafik eller i lokaler och andra utrymmen som är avsedda att användas av den som reser med sådana färdmedel och på motsvarande områden utomhus,

5. i restauranger och på andra serveringsställen,

6. i andra lokaler än sådana som avses i 1–5 när en allmän sammankomst eller en offentlig tillställning som avses i 2 kap. 1 – 3 §§ ordningslagen (1993:1617) anordnas och i lokaler som är avsedda att användas av den som deltar i sammankomsten eller tillställningen,

7. i andra lokaler än sådana som avses i 1–6 om allmänheten har tillträde till lokalerna,

8. på inhägnade platser utomhus huvudsakligen avsedda för idrottsutövning,

9. på lekplatser som allmänheten har tillträde till, och

• Sida 202
•  Original

10. vid entréer till sådana lokaler och andra utrymmen som avses i 1–7 som allmänheten har tillträde till.

I paragrafen, som delvis motsvarar 2 § tobakslagen, regleras i vilka miljöer som det råder rökförbud. Med rökning jämställs enligt 6 kap. 1 § rökning och användning av vissa andra produkter, bl.a. e-cigaretter och örtprodukter för rökning. I 6 kap. 4–7 §§ finns bestämmelser som medger vissa undantag från rökförbudet. Tillsyn över bestämmelserna om rökförbud utövas av kommunen, se 7 kap. 3 §.

Punkterna 1–3, 6 och 7 motsvarar 2 § 1–3, 6 och 7 tobakslagen. Förarbeten finns i prop. 1992/93:185 s. 21 f. och 50 f. samt prop. 1993/94:98 s. 11 f. och 26 f.

Punkterna 4 och 5 motsvarar delvis 2 § 4 respektive 5 tobakslagen.

Förarbeten finns i prop. 1992/93:185 s. 25 och 51 f. respektive prop. 2003/04:65 s. 13 f. och 28 f.

I punkt 4 utvidgas rökförbudet till att även omfatta områden utomhus. Områden där det råder rökförbud är sådana som är avsedda att användas av den som reser med färdmedel i inrikes kollektivtrafik. I tidigare förarbeten anges att med kollektivtrafik avses i tobakslagen trafik för personbefordran som tillhandahålls allmänheten mot ersättning. Som exempel nämns bussar, tåg, spårvagnar, flygplan och fartyg i linjetrafik, så kallade turistbussar och turistbåtar, bilar och bussar i färdtjänst samt taxi i allmänhet. Det saknar betydelse vem som är huvudman för trafikverksamheten, se prop. 1992/93:185 s. 52.

Det utvidgade rökförbudet omfattar således bl.a. perronger och hållplatser utomhus samt taxizoner. Även andra utomhusområden som är avsedda för resenärer, exempelvis biljettområden och gångbanor i anslutning till spårområdet omfattas av förbudet. Områden som resenärer inte behöver vistas i för att kunna använda kollektivtrafiken faller utanför regleringen.

I punkt 5 tas undantaget från rökförbudet för uteserveringar bort. Rökning är alltså helt förbjuden i samtliga serveringsmiljöer oavsett om de är belägna inom- eller utomhus. Rökning är dock fortfarande tillåten i separata rum som avsatts särskilt för rökning, se 6 kap. 5 §. Någon möjlighet att tillåta rökning på en del av en uteservering finns inte, oavsett hur serveringsmiljön är utformad.

Punkt 8 saknar motsvarighet i tobakslagen. Det införs ett förbud mot rökning på inhägnade platser utomhus huvudsakligen avsedda för idrottsutövning, dvs. idrottsanläggningar. Att anläggningen huvudsakligen är avsedd för idrottsutövning innebär att den kan användas även för andra aktiviteter och arrangemang, t.ex. konserter och mässor, och ändå omfattas av rökförbudet. I de fall ett idrottsarrangemang anordnas, eller idrott annars utövas, på en plats som i andra fall har ett helt annat användningsområde omfattas platsen inte av rökförbudet. Exempelvis medför inte löpar- eller skidtävlingar i stadsmiljö att allmänna platser som vägar och torg omfattas av rökförbudet, även om delar av staden har hägnats in med anledning av idrottsarrangemanget. Tillämpningen av bestämmelsen förutsätter inte heller att ett idrottsarrangemang eller annan offentlig tillställning anordnas på platsen. Rökförbudet är alltså inte inskränkt till vissa händelser eller tider utan gäller ständigt.

Rökförbudet gäller inte bara platser för själva idrottsutövandet utan även

• Sida 203
•  Original

platser som används för andra ändamål, exempelvis försäljning, under förutsättning att platserna ligger inom det inhägnade området.

Punkt 9 saknar motsvarighet i tobakslagen. Genom bestämmelsen införs rökförbud på lekplatser. Det saknar betydelse om det är ett offentligt organ eller en privat fysisk eller juridisk person som disponerar över eller äger lekplatsen. Förbudet gäller dock bara lekplatser som allmänheten har tillträde till. Med allmänheten avses varje person till skillnad från en särskild krets av personer. Lekplatser som är tillgängliga för en sluten krets av personer, exempelvis medlemmarna i en bostadsrättsförening, omfattas inte av rökförbudet. Tillgänglighetsbegränsningen måste dock vara tydlig, exempelvis genom att lekplatsen är inhägnad och låst eller att tillgänglighetsbegränsningen är tydligt markerad med skyltning.

I de fall en lekplats som allmänheten har tillgång till inte är tydligt avgränsad måste bedömningen av rökförbudets räckvidd göras i varje enskilt fall utifrån syftet med bestämmelsen. En plats som är inrättad för barns lek måste kunna användas av barn utan att de riskerar att besväras av t.ex. tobaksrök eller på annat sätt uppmärksammas på att någon röker.

Punkt 10 saknar motsvarighet i tobakslagen. Genom bestämmelsen införs ett förbud mot rökning vid entréer till sådana lokaler och andra utrymmen som omfattas av rökförbud enligt paragrafens övriga punkter och som allmänheten har tillträde till. Entréer till lokaler och utrymmen som endast är tillgängliga för en begränsad krets personer, exempelvis de anställda på en arbetsplats, medlemmarna i en förening eller särskilt inbjudna, omfattas inte av rökförbudet. Personalingångar och varuintag kan vara sådana entréer som inte omfattas av rökförbudet.

Någon geografisk avgränsning av det område som omfattas av rökförbudet görs inte i lagen. I stället får rökförbudets räckvidd bedömas i det enskilda fallet utifrån syftet med bestämmelsen, framför allt skyddet av barn och andra känsliga personer. Det ska vara möjligt för t.ex. allergiker att ta sig in i och ut ur en lokal eller ett utrymme där det råder rökförbud utan att exponeras för tobaksrök eller rök eller utsläpp från andra produkter. I normalfallet bör rökförbudet därför gälla i vart fall inom ett par meters avstånd från entrén. Det rökfria området måste vara så pass stort att tobaksrök eller rök eller utsläpp från andra produkter inte kommer in i lokalerna eller utrymmena innanför entrén.

Övervägandena finns i avsnitt 10.1.

3 § I hotell och andra inrättningar där tillfällig bostad yrkesmässigt

upplåts, ska i ett visst antal av de rum eller liknande som upplåts rökning vara förbjuden. I fråga om sovkupéer och andra utrymmen som upplåts för tillfällig bostad på färdmedel i inrikes kollektivtrafik gäller i stället 2 § 4.

Paragrafen motsvarar med en språklig ändring 4 § tobakslagen. I och med regleringen i 6 kap. 1 § utökas rökförbudet till att avse bruk av de produkter som nämns i den paragrafen.

Förarbeten finns i prop. 1992/93:185 s. 21 f. och 54. Övervägandena finns i avsnitt 10.5.

• Sida 204
•  Original

Undantag från rökförbudet 4 § Bestämmelserna i 2 § gäller inte i fråga om bostäder och andra

lokaler för boende som inte är tillfälligt.

Paragrafen motsvarar 5 § tobakslagen.

Förarbeten finns i prop. 1992/93:185 s. 21 f. och 55.

5 § Rökning är trots 2 § 2–4, 6 och 7 tillåten i delar av de lokaler eller

andra utrymmen som avses där, om dessa delar särskilt avsatts för rökning. Detsamma gäller lokaler som avses i 2 § 1 och som är upplåtna enbart för personal.

Paragrafen motsvarar med en språklig ändring 6 § första stycket tobakslagen. Paragrafen avser inomhusmiljöer. Det är således inte möjligt att tillåta rökning i delar av områden utomhus som är avsedda att användas av den som reser med färdmedel i inrikes kollektivtrafik, se även 6 kap. 2 § 4. Inte heller finns det möjlighet att tillåta rökning i delar av sådana idrottsanläggningar, lekplatser eller entréer som avses i 6 kap. 2 § 8–10.

Förarbeten finns i prop. 1992/93:185 s. 21 f. och 55. Övervägandena finns i avsnitt 10.1.

6 § Trots 2 § 5 får rökning tillåtas i restauranger och på andra

serveringsställen i separata rum som särskilt avsatts för rökning. Rum där rökning tillåts får endast utgöra en mindre del av serveringsställets yta. Rummen ska vara belägna så att besökare inte måste passera genom dessa. Arbetstagare ska endast tillfälligtvis behöva vistas i rummen när rökning pågår. Servering eller annan liknande verksamhet får inte bedrivas i rummen när rökning pågår. Detta gäller dock inte sådan verksamhet som har direkt samband med rummens funktion. Mat eller dryck får inte föras med in i dessa rum.

Paragrafen motsvarar med språkliga ändringar 6 § andra stycket tobakslagen. I 11 kap. 14 § finns bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om utformning och ventilation av rum som särskilt avsatts för rökning i restauranger och på andra serveringsställen.

Förarbeten finns i prop. 2003/04:65 s. 16 f. och 29 f.

7 § Avvikelse från 2 § 1–3, 6 och 7 och 3 § får göras om det finns

särskilda skäl till det på grund av utrymmets eller områdets beskaffenhet eller användningssätt eller av omständigheterna i övrigt. Detsamma gäller för sådana färdmedel, lokaler och andra utrymmen som avses i 2 § 4.

Paragrafens första mening motsvarar delvis 6 § tredje stycket tobakslagen. Förarbeten finns i prop. 1992/93:185 s. 21 f. och 55 samt prop. 2003/04:65 s. 16 f. och 29 f.

Avvikelser från rökförbudet inom kollektivtrafiken (se 6 kap. 2 § 4) regleras i en ny andra mening. Det finns ingen möjlighet att göra

• Sida 205
•  Original

avvikelser från rökförbudet på områden utomhus som är avsedda att användas av resande inom kollektivtrafiken. Möjligheten till avvikelser från rökförbudet gäller inte heller sådana idrottsanläggningar, lekplatser eller entréer som avses i 6 kap. 2 § 8–10.

Övervägandena finns i avsnitt 10.1.

Ansvar för att upprätthålla rökförbudet 8 § Den som i egenskap av ägare eller på annan grund disponerar över

en lokal, ett annat utrymme eller ett område utomhus som omfattas av någon av bestämmelserna i 2 § 1–9 eller 3 § ansvarar för att bestämmelserna följs.

För områden som omfattas av 2 § 10 ansvarar i stället den som i egenskap av ägare eller på annan grund disponerar över lokalen eller utrymmet innanför entrén.

Första stycket motsvarar med en språklig ändring huvudsakligen 7 § första stycket tobakslagen. Bestämmelsen ändras på så sätt att den även omfattar den som i egenskap av ägare eller på annan grund disponerar över områden utomhus som är avsedda att användas av den som reser med färdmedel i inrikes kollektivtrafik, uteserveringar, inhägnade platser utomhus huvudsakligen avsedda för idrottsutövning och lekplatser som allmänheten har tillträde till, jfr 6 kap. 2 § 4, 5, 8 och 9. Exempelvis tomträttshavare, hyresgäst eller annan nyttjanderättshavare kan vara en sådan person som på annan grund disponerar över en lokal, ett annat utrymme eller ett område utomhus. Ansvaret ligger på den som har praktiska möjligheter att se till att bestämmelserna om rökförbud följs.

Andra stycket är nytt och reglerar vem som ansvarar för att bestämmelserna om rökförbud följs vid entréer till sådana lokaler och andra utrymmen som avses i 6 kap. 2 § 1–7 som allmänheten har tillträde till.

När det gäller sådana entréer ska den som i egenskap av ägare eller på annan grund disponerar över lokalen eller utrymmet innanför entrén ansvara för att rökförbudet vid entrén upprätthålls, oavsett om denne äger eller disponerar över området utanför entrén. Om utrymmet närmast innanför entrén inte angränsar till en lokal eller ett utrymme för vilket ansvar kan framställas enligt första stycket ska ansvaret ligga på den som äger eller på annat sätt disponerar över byggnaden. För en entré till exempelvis ett köpcentrum eller ett kontorskomplex som inrymmer flera olika affärsrörelser eller verksamheter torde sålunda ansvaret normalt ligga på fastighetsägaren. Vad gäller avgränsningen av det rökfria området vid entréer, se kommentaren till 6 kap. 2 § 10.

De områden som omfattas av andra stycket är entréer till lokaler och utrymmen. Eventuella entréer till rökfria områden utomhus omfattas inte.

Förarbeten finns i prop. 1992/93:185 s. 21 f. och 56. Övervägandena finns i avsnitt 10.2.

9 § Den som är ansvarig enligt 8 § ska genom skyltning tydligt

informera om rökförbudet och vid behov ingripa med information och tillsägelser. Om någon trots tillsägelse röker där rökning inte är tillåten, får denne avvisas.

• Sida 206
•  Original

Paragrafens första mening är ny. I bestämmelsen fastslås innebörden av det ansvar som ligger på den som ska se till att bestämmelserna om rökförbud följs. Bestämmelsens lydelse överensstämmer i allt väsentligt med vad som uttalas i förarbetena till 7 § tobakslagen, se prop. 1992/93:185 s. 28 och 56. Bestämmelsen är inte avsedd att vare sig inskränka eller utvidga ansvaret beträffande de miljöer som tidigare varit rökfria. Till följd av utvidgningen av rökförbudet i 6 kap. 2 § innebär dock bestämmelsen ett utökat ansvar för den som ansvarar för sådana miljöer som nu blir rökfria. Att fler utomhusmiljöer blir rökfria innebär att befintliga askkoppar inom det nu rökfria området behöver tas bort. Detsamma gäller markerade områden där rökning tidigare varit tillåten.

Andra meningen motsvarar ordalydelsen i 7 § andra stycket tobakslagen. Till följd av utvidgningen av rökförbudet i 6 kap. 2 § och den nya bestämmelsen i 6 kap. 1 § blir dock bestämmelsen tillämplig i fler rökfria miljöer och på användning av fler typer av produkter.

Kraven på den som ansvarar för att rökförbudet upprätthålls i sådana rökfria utomhusmiljöer där det inte tydligt går att avgränsa det rökfria området kan inte vara alltför höga. Exempelvis torde det vara uteslutet att meddela ett tillsynsbeslut för att det inte är helt tydligt skyltat var rökning är förbjuden. Inte heller kan det ställas krav att den ansvarige på ett mer systematiskt sätt övervakar att rökförbudet upprätthålls, se även kommentarerna till 6 kap. 2 § och 7 kap. 3 §.

Övervägandena finns i avsnitt 10.3–4.

Rökfri arbetsmiljö 10 § I andra fall än som avses i 2 och 3 §§ ansvarar arbetsgivaren för

att en arbetstagare inte mot sin vilja utsätts för tobaksrök eller utsläpp från produkter som anges i 1 § 2–5 i den arbetslokal eller det liknande utrymme där arbetstagaren är verksam. Som arbetstagare räknas här personer som avses i 1 kap. 2 § första stycket och 3 § arbetsmiljölagen (1977:1160) .

Paragrafen motsvarar med en språklig ändring i huvudsak 8 § tobakslagen. Paragrafen har därutöver gjorts tillämplig på utsläpp från sådana produkter som anges i 6 kap. 1 § 2–5. Det innebär att en arbetstagare inte mot sin vilja ska behöva utsättas för exempelvis ånga från e-cigaretter.

Förarbeten finns i prop. 1992/93:185 s. 21 f. och 56 samt prop. 1993/94:98 s. 14 f. och 28.

Övervägandena finns i avsnitt 10.5.

7 kap. Tillsyn

Tillsynsansvar 1 § Folkhälsomyndigheten ansvarar för tillsynsvägledning när det

gäller kommunens tillsyn enligt 3 § 1, 2 och 4 och kommunens och Polismyndighetens tillsyn enligt 4 §.

Den myndighet som regeringen bestämmer ansvarar dock för tillsynsvägledning när det gäller kommunens tillsyn enligt 3 § 1 över bestämmelserna om identitets- och säkerhetsmärkning i 3 kap. 7 §.

• Sida 207
•  Original

Konsumentverket ansvarar för tillsynsvägledning när det gäller kommunens tillsyn enligt 3 § 3.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 19 § första stycket 2 och 3 tobakslagen samt 24 § lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. Till skillnad från tobakslagen så delas bestämmelsen om Folkhälsomyndighetens och Konsumentverkets tillsynsansvar upp i två paragrafer. I den nu aktuella paragrafen regleras myndigheternas ansvar för tillsynsvägledning. I 7 kap. 5 och 8 §§ regleras i vilka fall Folkhälsomyndigheten respektive Konsumentverket ansvarar för tillsyn, dvs. tillsyn direkt mot verksamheter.

Uttrycket ”central tillsyn” i tobakslagen och lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare har i enlighet med regeringens skrivelse 2009/10:79 s. 14 f. ersatts med ”tillsynsvägledning”. Någon ändring i sak med anledning av detta är inte avsedd. Myndigheterna som ansvarar för tillsynsvägledning har även fortsättningsvis till uppgift att utvärdera, följa upp och samordna tillsynsverksamheten samt ge stöd och råd till andra tillsynsorgan.

Av första stycket framgår att Folkhälsomyndigheten ansvarar för tillsynsvägledning när det gäller kommunens tillsyn enligt 7 kap. 3 § över bestämmelserna om hälsovarningar och produktpresentation. Folkhälsomyndigheten ansvarar också för tillsynsvägledning när det gäller kommunens tillsyn över förbudet mot att tillhandahålla e-cigaretter och påfyllningsbehållare samt vad gäller kommunens tillsyn över bestämmelserna om rökfria miljöer.

Vidare ansvarar Folkhälsomyndigheten för tillsynsvägledning när det gäller kommunens och Polismyndighetens tillsyn enligt 7 kap. 4 § över bestämmelserna om anmälan av nya tobaksvaror, försäljning av tobaksvaror, anmälan om försäljning av e-cigaretter och påfyllningsbehållare och egenkontroll vid försäljning av sådana produkter, i andra fall än vid gränsöverskridande distansförsäljning, och bestämmelserna om åldersgräns.

När det gäller tillsynsvägledning för kommunens tillsyn enligt 7 kap. 3 § 1 över förbudet i 3 kap. 7 § mot att tillhandahålla tobaksvaror som saknar identitets- och säkerhetsmärkning, pekas i andra stycket inte någon ansvarig myndighet ut. Avsikten är att detta ska regleras i förordning. Se även 7 kap. 6 §.

Av tredje stycket framgår att Konsumentverket ansvarar för tillsynsvägledning när det gäller kommunens tillsyn över bestämmelserna om marknadsföring av tobaksvaror. I förhållande till 19 § första stycket 3 tobakslagen förtydligas att det är Konsumentverket och inte Konsumentombudsmannen som ansvarar för tillsynsvägledning. Området för verkets tillsynsansvar justeras något i och med de ändrade bestämmelserna om tillåten marknadsföring på försäljningsställen.

Förarbeten finns i prop. 2004/05:118 s. 46 f. och 62, prop. 2015/16:82 s. 29, 31, 46 f., 55 f. och 78 samt prop. 2016/17:132 s. 62 f. och 97.

Övervägandena finns i avsnitt 13.2, 13.5 och 13.7–9.

2 § Länsstyrelsen utövar inom länet tillsyn enligt 3 och 4 §§. I tillsynen

ingår att

• Sida 208
•  Original

1. följa kommunernas verksamhet och biträda kommunerna med information och råd, och

2. främja samarbete mellan olika tillsynsmyndigheter och mellan tillsynsmyndigheter och andra.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 19 a § andra stycket tobakslagen och 25 § lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. Paragrafen är utformad i enlighet med Lagrådets förslag. Området för länsstyrelsens tillsyn ändras något som en följd av de nya bestämmelserna om tillståndsplikt, begränsad marknadsföring, förbud mot självbetjäning, styckförsäljning av portionsförpackat snus, utökat rökförbud och om spårbarhet och säkerhetsmärkning.

Förarbeten finns i prop. 2004/05:118 s. 46 f. och 62 f. samt prop. 2016/17:132 s. 62 f. och 97.

Övervägandena finns i avsnitt 13.5 och 13.7–9.

3 § Kommunen utövar tillsyn över att denna lag och anslutande

föreskrifter följs när det gäller

1. hälsovarningar, produktpresentation och identitets- och säkerhetsmärkning enligt 3 kap. 1, 3, 4 och 7 §§ på försäljningsställen,

2. tillhandahållande av elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare enligt 2 kap. 7–9 §§ och 3 kap. 2, 5 och 6 §§ på försäljningsställen,

3. marknadsföring enligt 4 kap. 1, 2 och 5–7 §§ när det gäller marknadsföringsåtgärder på eller i anslutning till försäljningsställen, och

4. rökfria miljöer som avses i 6 kap. 2 § och som inte är upplåtna enbart för personal samt lokaler som avses i 6 kap. 3 §.

Paragrafen motsvarar delvis 19 a § första stycket 2 tobakslagen och 26 § 1 lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. Med ”anslutande föreskrifter” avses såväl föreskrifter som har meddelats med direkt eller indirekt stöd av lagen som föreskrifter som har meddelats med stöd av restkompetensen eller rätten att meddela verkställighetsföreskrifter enligt 8 kap. 7 § regeringsformen.

Punkt 1 motsvarar 19 a § första stycket 2 b tobakslagen och 26 § 1 b lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. Kommunen har enligt de bestämmelserna tillsynsansvar över att bestämmelserna om hälsovarningar på tobaksvaror och örtprodukter för rökning samt om produktpresentation av tobaksvaror, örtprodukter för rökning, e-cigaretter och påfyllningsbehållare följs.

Det läggs till i punkt 1 att kommunen har tillsynsansvar över bestämmelserna i 3 kap. 7 §, dvs. att styckförpackningar med tobaksvaror som saknar identitetsmärkning och säkerhetsmärkning inte tillhandahålls konsumenter eller detaljhandlare. Vidare utvidgas kommunens tillsynsansvar till att omfatta förbudet i 3 kap. 1 § mot att till detaljhandlare tillhandahålla tobaksvaror som saknar hälsovarningar.

Kommunens tillsynsansvar gäller på försäljningsställen. Försäljningsställen definieras i 1 kap. 3 § som en viss lokal eller ett annat avgränsat utrymme. Tillsynsansvaret för de bestämmelser som räknas upp i punkt 1 i andra fall än på försäljningsställen utövas enligt 7 kap. 5 § av

• Sida 209
•  Original

Folkhälsomyndigheten, med undantag för tillsynen över 3 kap. 7 § som utövas av den myndighet som regeringen bestämmer.

Punkt 2 motsvarar 26 § 1 a lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. Kommunen har således på försäljningsställen tillsynsansvar över att e-cigaretter och påfyllningsbehållare inte tillhandahålls konsumenter i de fall lagens bestämmelser om produktanmälan, innehåll och utformning, informationsblad, innehållsdeklaration, hälsovarningar eller rapporteringsskyldigheter inte har följts. Folkhälsomyndigheten har enligt 7 kap. 5 § tillsynsansvar över dessa bestämmelser i andra fall än på försäljningsställen.

Punkt 3 motsvarar i huvudsak 19 a § första stycket c tobakslagen.

Innehållet i kommunens tillsynsansvar ändras dock i och med att införs förbud mot kommersiella meddelanden inne på försäljningsställen. Kommunen har således tillsynsansvar på och i anslutning till försäljningsställen vad gäller bestämmelserna om förbud mot reklam och annan marknadsföring av tobaksvaror samt varukännetecken som används för tobaksvaror. I andra fall utövar Konsumentverket tillsyn över dessa bestämmelser, se 7 kap. 8 §.

Punkt 4 motsvarar 19 a § första stycket 2 a tobakslagen, dvs. kommunen ansvarar för tillsyn vad gäller bestämmelserna om rökfria miljöer som inte är upplåtna enbart för personal och om rökförbud på hotell och andra inrättningar för yrkesmässig upplåtelse av tillfälliga bostäder. Som en följd av att rökförbudet utökas till att omfatta flera produkter och andra miljöer (uteserveringar, utomhusområden avsedda för de som åker med kollektivtrafik, vissa idrottsplatser, lekplatser och entréer) utökas även kommunens tillsynsansvar. I tillsynen måste beaktas att vissa av de rökfria områdena är svåra att geografiskt avgränsa.

Möjligheten att besluta om förbud och förelägganden gentemot den som enligt 6 kap. 9 § ansvarar för att bestämmelserna följs kan således vara mer begränsad än vad gäller rökfria inomhusmiljöer, se även kommentaren till 6 kap. 9 §.

Förarbeten finns i prop. 2004/05:118 s. 46 f. och 62 f., prop. 2009/10:207 s. 20 f. och 25 f. samt prop. 2016/17:132 s. 62 f. och 97 f.

Övervägandena finns i avsnitt 13.7–9.

4 § Kommunen och Polismyndigheten utövar tillsyn över att denna lag

och anslutande föreskrifter följs när det gäller

1. tillhandahållande av nya tobaksvaror enligt 2 kap. 3 § på försäljningsställen,

2. försäljning av tobaksvaror, i andra fall än när det gäller gränsöverskridande distansförsäljning, enligt 5 kap. 1, 6–10 och 12–14 §§,

3. anmälan om försäljning av elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare samt egenkontroll, i andra fall än när det gäller gränsöverskridande distansförsäljning, enligt 5 kap. 15 och 17 §§, och

4. åldersgräns enligt 5 kap. 18 och 19 §§.

Paragrafen motsvarar delvis 19 a § första stycket 3 tobakslagen och 26 § 2 lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare.

Bestämmelsen i punkt 1 överförs i sak oförändrad från 19 a § första stycket 3 tobakslagen, dvs. kommunen och Polismyndigheten har ett

• Sida 210
•  Original

gemensamt tillsynsansvar över att nya tobaksvaror som inte har anmälts till Folkhälsomyndigheten inte tillhandahålls konsumenter på den svenska marknaden.

Punkt 2 innebär en utökning av kommunens och Polismyndighetens tillsynsansvar jämfört med tobakslagen. Tillsynsansvaret ändras från att ha avsett de tidigare bestämmelserna om anmälningsplikt till att avse de nya bestämmelserna om tillståndsplikt för handel med tobaksvaror. Tillsynsansvaret utökas också till att avse partihandlare som omfattas av tillståndsplikt. Kommunen och Polismyndigheten ska alltså utöva tillsyn över att bestämmelserna om krav på tillstånd för detalj- och partihandel med tobaksvaror, egenkontroll, skyldighet att anmäla ändrade uppgifter, tillstånd vid förändringar i verksamheten, partihandlares skyldighet att endast sälja tobaksvaror till den som har försäljningstillstånd, att näringsidkare ger personalen information och stöd samt om förbud mot självbetjäning av tobaksvaror följs. Kommunen och Polismyndigheten ska även utöva tillsyn över bestämmelserna om styckförsäljning. Tillsynsansvaret utökas i denna del som en följd av att det regleras att även snus bara får säljas i vissa minsta styckförpackningar.

Den som bedriver gränsöverskridande distansförsäljning ska även i fortsättningen registrera sådan försäljning och utöva egenkontroll, men registreringen ska ske till Folkhälsomyndigheten som också utövar tillsyn, se 7 kap. 5 §.

Punkt 3 motsvarar 26 § 2 b lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. Folkhälsomyndigheten utövar tillsyn över bestämmelserna om registrering av försäljning av e-cigaretter och påfyllningsbehållare samt om egenkontroll i de fall det rör sig om gränsöverskridande distansförsäljning, se 7 kap. 5 §.

Punkt 4 motsvarar 19 a § första stycket 3 tobakslagen och 26 § 2 a lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. Kommunens och Polismyndighetens tillsynsansvar över bestämmelserna om åldersgräns är således oförändrat.

Förarbeten finns i prop. 2009/10:207 s. 21 f. och 35 f., prop. 2015/16:82 s. 55 f. och 78 f. samt prop. 2016/17:132 s. 62 f. och 97 f.

Övervägandena finns i avsnitt 13.5 och 13.7.

5 § Folkhälsomyndigheten utövar tillsyn över att denna lag och

anslutande föreskrifter följs när det gäller

1. produktkrav och rapporteringsskyldighet, i andra fall än som avses i 4 §, enligt 2 kap. 1 § första och andra styckena och 2 kap. 2–11 §§,

2. hälsovarningar, produktpresentation och medföljande information, i andra fall än som avses i 3 §, enligt 3 kap. 1–6 §§,

3. registrering enligt 5 kap. 5 och 16 §§ vid gränsöverskridande distansförsäljning och egenkontroll enligt 5 kap. 6, 7 och 17 §§ vid sådan distansförsäljning, och

4. förbud mot sådan tillverkning eller införsel som avses enligt föreskrifter meddelade med stöd av 11 kap. 5 §.

Paragrafen motsvarar delvis 19 § första stycket 2 tobakslagen och 26 § 3 lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. Paragrafen är i huvudsak utformad i enlighet med Lagrådets förslag.

• Sida 211
•  Original

Till skillnad från tobakslagen så delas bestämmelsen om Folkhälsomyndighetens tillsynsansvar upp i två paragrafer. I 7 kap. 1 § första stycket anges i vilka fall myndigheten har ansvar för tillsynsvägledning. I den nu aktuella paragrafen anges i vilka fall Folkhälsomyndigheten har ansvar för att utöva tillsyn.

Punkt 1 motsvarar delvis 19 § första stycket 2 d–f tobakslagen samt delvis 26 § 3 a och b lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. Tillsynsansvaret utökas inte men det förtydligas att vad gäller bestämmelserna om anmälan om nya tobaksvaror i 2 kap. 3 § så har myndigheten tillsynsansvar endast i de fall som kommunen och Polismyndigheten inte har tillsynsansvar.

Punkt 2 motsvarar 19 § första stycket 2 c tobakslagen och delvis 26 § 3 a lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare.

Folkhälsomyndighetens tillsynsansvar utökas som en följd av att förbudet mot att tillhandahålla tobaksvaror vars förpackningar saknar hälsovarningar, även omfattar tillhandahållande till detaljhandlare. Myndighetens tillsynsansvar enligt denna punkt gäller inte på försäljningsställen. I de fallen har kommunen enligt 7 kap. 3 § tillsynsansvar.

Punkt 3 motsvarar 26 § 3 c lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. Det läggs till att Folkhälsomyndigheten även utövar tillsyn över bestämmelserna om gränsöverskridande distansförsäljning av tobaksvaror i 5 kap. 5–7 §§. Tillsynen över bestämmelserna om egenkontroll i samband med handel som inte är gränsöverskridande distansförsäljning, utövas enligt 7 kap. 4 § av kommunen och Polismyndigheten.

Punkt 4 motsvarar 19 § första stycket 2 e vad gäller tillsyn över förbudet mot tillverkning eller införsel av vissa slag av tobaksvaror.

Förarbeten finns i prop. 2004/05:118 s. 46 f. och 62, prop. 2015/16:82 s. 29, 31, 46 f., 55 f. och 78 och prop. 2016/17:132 s. 62 f. och 97 f.

Övervägandena finns i avsnitt 13.2 och 13.6.

6 § Den myndighet som regeringen bestämmer utövar tillsyn över att

denna lag och anslutande föreskrifter följs när det gäller spårbarhet och säkerhetsmärkning, i andra fall än som avses i 3 §, enligt 3 kap. 7–11 §§.

Paragrafen är ny. På försäljningsställen utövar kommunen tillsyn över att förbudet mot att tillhandahålla tobaksvaror som saknar identitets- och säkerhetsmärkning följs, se 7 kap. 3 § 1. Vad gäller tillsyn över den bestämmelsen vid handel som inte sker på försäljningsställen, samt övriga bestämmelser om spårbarhet och säkerhetsmärkning, pekas inte någon ansvarig myndighet ut i lagen. Avsikten är att detta ska regleras i förordning.

Övervägandena finns i avsnitt 13.9.

7 § Arbetsmiljöverket utövar tillsyn över att denna lag och anslutande

föreskrifter följs när det gäller lokaler och andra utrymmen som avses i 6 kap. 2 § och som är upplåtna enbart för personal samt lokaler och andra utrymmen som avses i 6 kap. 10 §.

Paragrafen motsvarar delvis 19 § första stycket 1 och 19 a § första stycket 1 tobakslagen. I paragrafen förtydligas Arbetsmiljöverkets

• Sida 212
•  Original

tillsynsansvar på så sätt att verkets centrala tillsynsansvar tagits bort. Som en följd av att rökförbudet utöver rökning av tobak även omfattar användningen av flera produkter, utökas verkets tillsynsansvar.

Förarbeten finns i prop. 1992/93:185 s. 41 f. och 58 f. samt prop. 1993/94:98 s. 14 f. och 30 f.

Övervägandena finns i avsnitt 13.2.

8 § Konsumentverket utövar tillsyn över att denna lag och anslutande

föreskrifter följs när det gäller marknadsföring, i andra fall än som avses i 3 §, enligt 4 kap. 1–8 §§.

Vid Konsumentverkets tillsyn tillämpas bestämmelserna i marknadsföringslagen (2008:486) .

En marknadsföringsåtgärd som strider mot 3 kap. 3 eller 4 § eller 4 kap. 1–8 §§ ska, vid tillämpningen av 5 , 23 och 26 §§ marknadsföringslagen , anses vara otillbörlig mot konsumenter. En marknadsföringsåtgärd som strider mot 4 kap. 1 § 2 eller 3, 3 § första stycket 2, 4 § eller 5 § 2 eller 3 kan medföra marknadsstörningsavgift enligt bestämmelserna i 29 – 36 §§ marknadsföringslagen .

Paragrafens första och andra stycken motsvarar delvis 19 § första stycket 3 och andra stycket tobakslagen samt 26 § 4 och 27 § första stycket lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. Förarbeten till de bestämmelserna finns i prop. 2004/05:118 s. 46 f. och 62, prop. 2015/16:82 s. 46 f. och 78 samt prop. 2016/17:132 s. 62 f. och 97 f.

Till skillnad från tobakslagen så tydliggörs att det är Konsumentverket och inte Konsumentombudsmannen som har tillsynsansvar. I paragrafen förtydligas också i vilka situationer som verket har i uppgift att utöva tillsyn. Att verket även har ansvar för tillsynsvägledning följer av 7 kap. 1 § andra stycket.

Konsumentverkets tillsyn gäller i de fall kommunen inte har tillsynsansvar enligt 7 kap. 3 §, dvs. verket utövar tillsyn över att bestämmelserna följs vid sådan marknadsföring som inte sker på försäljningsställen. Verkets tillsynsansvar ändras i och med att det införs förbud mot i princip alla kommersiella meddelanden förutom i specialbutiker för tobaksvaror, se 4 kap. 2 §.

Tredje stycket motsvarar 15 § tobakslagen och 27 § andra stycket lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. Förarbeten till de bestämmelserna finns i prop. 1992/93:185 s. 57, prop. 1995/96:160 s. 208 f. och 132 f., prop. 2001/02:64 s. 59, prop. 2001/02:162 s. 20 f. och 23, prop. 2002/03:87 s. 14 f., prop. 2004/05:118 s. 61 samt prop. 2016/17:132 s. 39 f. och 98 f.

Övervägandena finns i avsnitt 13.2 och 13.7.

Befogenheter

Tobaksvaror och örtprodukter för rökning

9 § En tillsynsmyndighet som anges i 2–7 §§ får i sin tillsynsverk-

samhet meddela de förelägganden eller förbud som behövs för att denna lag och anslutande föreskrifter ska följas.

I beslut om föreläggande eller förbud får tillsynsmyndigheten sätta ut vite. Vitet får inte omvandlas till fängelse.

• Sida 213
•  Original

Första stycket motsvarar i sak 20 § första och andra styckena tobakslagen. Med anledning av den i 5 kap. 1 § införda tillståndsplikten för försäljning av tobaksvaror har det i 7 kap. 10 och 11 §§ införts möjligheter för kommunen att i vissa fall meddela en tillståndshavare varning eller återkalla ett försäljningstillstånd.

I enlighet med vad som anges i 20 § andra stycket tobakslagen har även länsstyrelserna befogenhet att meddela förelägganden och förbud. Då länsstyrelserna utövar tillsyn över kommunernas verksamhet torde det vara mycket sällsynt att deras tillsyn utmynnar i ett beslut om föreläggande eller förbud. Däremot meddelar länsstyrelserna ofta tillsynsbeslut som kan utmynna i kritik. Ett sådant beslut är inte ett sådant beslut som avses i den nu aktuella bestämmelsen. Även Polismyndigheten har enligt 20 § tobakslagen möjlighet att meddela förelägganden och förbud. Det vanligaste torde dock vara att Polismyndigheten fattar polisiära beslut som en följd av den information som kommit fram i ett tillsynsärende. Sådana polisiära beslut är inte sådana beslut som avses i den nu aktuella bestämmelsen. Se även kommentaren till 9 kap. 1 §.

Genom tillägget ”och anslutande föreskrifter” tydliggörs att tillsynen omfattar efterlevnaden av såväl föreskrifter som meddelats med stöd av lagen som sådana föreskrifter som meddelats av en myndighet med stöd av bemyndigande i en av regeringen beslutad förordning. Se även Lagrådets yttrande i fråga om olovlig tobaksförsäljning, prop. 2009/10:207 s. 35 och 58.

Andra stycket motsvarar 20 § tredje stycket tobakslagen.

Förarbeten finns i prop. 1992/93:185 s. 41 f. och 59 f., prop. 2004/05:118 s. 63 samt prop. 2015/16:82 s. 80.

10 § En kommun får återkalla ett försäljningstillstånd om

1. tillståndet inte längre utnyttjas,

2. tillståndshavaren inte uppfyller de krav som gällde för tillståndets meddelande,

3. det med tillståndshavarens vetskap har förekommit brottslig verksamhet på försäljningsstället, eller i anslutning till detta, eller annars inom den tillståndspliktiga verksamheten utan att tillståndshavaren har ingripit, eller

4. tillståndshavaren har tilldelats varning utan att de förhållanden som föranlett varningen har rättats till.

I paragrafen, som är ny, regleras i vilka situationer en kommun får återkalla ett försäljningstillstånd. Bestämmelsen är utformad med 9 kap.17 och 18 §§alkohollagen (2010:1622) som förebild.

Enligt punkt 1 är en följd av att ett försäljningstillstånd inte längre utnyttjas att tillståndet får återkallas. Återkallelse kan ske både på kommunens initiativ och på tillståndshavarens egen begäran. En tillståndshavare har enligt 5 kap. 7 § en skyldighet att utan dröjsmål anmäla ändrade förhållanden till kommunen. Vid en begäran om att tillståndet ska upphöra gäller tillståndet till dess att kommunen har meddelat beslut om återkallelse.

Återkallelse med stöd av punkt 2 kan aktualiseras om det uppstår sådana brister i tillståndshavarens personliga eller ekonomiska för-

• Sida 214
•  Original

hållanden att dessa, om förhållandena förelegat vid tillståndsprövningen, inneburit att sökanden inte skulle ha uppfyllt lämplighetskraven i 5 kap. 2 § för att få tillstånd. Avsikten är att varning ska ske i första hand, se kommentaren till 7 kap. 11 §. Det kan dock finnas tillfällen då återkallelse av försäljningstillståndet måste ske utan föregående varning. Det kan exempelvis röra sig om allvarlig ekonomisk misskötsamhet eller att tillståndshavaren gjort sig skyldig till brottslighet som innebär att denne inte längre är lämplig att utöva verksamheten.

Om det med tillståndshavarens vetskap har förekommit brottslig verksamhet på försäljningsstället eller i anslutning till detta, och tillståndshavaren inte har ingripit kan grund för återkallelse finnas enligt punkt 3. Detsamma gäller om brottslighet förekommit inom verksamheten men inte på ett fysiskt försäljningsställe. En tillståndshavare är skyldig att ingripa mot brottsliga förfaranden inom såväl tillståndspliktig detalj- som partihandel. Den brottslighet som avses är sådan brottslighet som skulle innebära att tillståndshavaren själv hade ansetts olämplig vid tillståndsprövningen. Vilka åtgärder som tillståndshavaren måste vidta för att undvika att riskera återkallelse av försäljningstillståndet får avgöras i det enskilda fallet.

Återkallelse med stöd av punkt 4 aktualiseras i situationer där kommunen tidigare meddelat tillståndshavaren en eller flera varningar utan att denne vidtagit rättelse.

Kommunen har bevisbördan för att förutsättningarna för återkallelse är uppfyllda. Vad gäller de krav som ska ställas på bevisningen bör vägledning kunna hämtas från den praxis som utarbetats i fråga om serveringstillstånd enligt alkohollagen.

Övervägandena finns i avsnitt 8.9.

11 § I stället för återkallelse enligt 10 § får kommunen meddela till-

ståndshavaren en varning, om varning kan anses vara en tillräckligt ingripande åtgärd.

En varning får också meddelas tillståndshavare vid allvarliga eller upprepade överträdelser av det som gäller enligt denna lag eller anslutande föreskrifter.

Paragrafen är ny. Av första stycket framgår att kommunen i stället för återkallelse enligt 7 kap. 10 § får meddela tillståndshavaren en varning i vissa fall. Återkallelse av ett försäljningstillstånd är en mycket ingripande åtgärd och bör därför förekomma endast i de allvarligaste fallen. Utgångspunkten är därför att varning ska användas i första hand, se även kommentaren till 7 kap. 10 §. Syftet med en varning är att tillståndshavaren ska ges en möjlighet att rätta till de förhållanden som föranlett varningen. Samtidigt utgör varningen en administrativ sanktion som i förlängningen, om förhållandena som föranlett varningen inte rättas till, kan leda till att tillståndet återkallas, se 7 kap. 10 § 4. Varning är därför avsedd att utfärdas i allvarligare fall eller vid upprepade överträdelser.

Enligt andra stycket får en varning även meddelas tillståndshavare vid allvarliga eller upprepade överträdelser av lagens bestämmelser eller anslutande föreskrifter. Det kan vara överträdelser av bestämmelser som andra tillsynsmyndigheter än kommunen har tillsyn över. För att det ska

• Sida 215
•  Original

vara aktuellt att meddela varning ska det vara fråga om brister eller förhållanden som motiverar ett särskilt påtryckningsmedel.

Det tydliggörs att varning kan meddelas vid överträdelse av såväl föreskrifter som meddelats med stöd av lagen, som sådana föreskrifter som meddelats av en myndighet med stöd av bemyndigande i en av regeringen beslutad förordning. Se även kommentaren till 7 kap. 9 §.

Övervägandena finns i avsnitt 8.9.

Elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare

12 § En tillsynsmyndighet som anges i 3–7 §§ får i sin tillsyns-

verksamhet meddela de förelägganden eller förbud som behövs för att bestämmelserna i denna lag och anslutande föreskrifter ska följas.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 31 § lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. Som en följd av att rökförbudet utökas till att omfatta även bl.a. användning av e-cigaretter, utökas Arbetsmiljöverkets befogenheter vid tillsynen till att omfatta även sådana produkter. Det tydliggörs att tillsynen också omfattar efterlevnaden av föreskrifter som meddelats av en myndighet med stöd av bemyndigande i en av regeringen beslutad förordning, se även kommentaren till 7 kap. 9 §.

Förarbeten finns i prop. 2016/17:132 s. 71 och 99 f.

13 § Vid allvarliga eller upprepade överträdelser av denna lag får

kommunen förbjuda den som bedriver detaljhandel med elektroniska cigaretter eller påfyllningsbehållare att fortsätta försäljningen eller, om förbud får anses vara en alltför ingripande åtgärd, meddela varning. Kommunens beslut gäller omedelbart, om inte något annat anges i beslutet.

Ett förbud får meddelas för en tid av högst sex månader.

Paragrafen motsvarar med språkliga och redaktionella ändringar 32 § lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. Till skillnad från tobaksvaror finns inget krav på försäljningstillstånd för att få handla med e-cigaretter eller påfyllningsbehållare. Av detta skäl måste det fortfarande finnas en möjlighet att förbjuda försäljning i fall en näringsidkare inte följer lagens bestämmelser.

Förarbeten finns i prop. 2016/17:132 s. 71 och 100.

14 § Om Folkhälsomyndigheten konstaterar eller har rimliga skäl att

anta att en typ av eller specifika elektroniska cigaretter eller påfyllningsbehållare kan utgöra en allvarlig risk för människors hälsa, trots att produkten uppfyller kraven i denna lag, får myndigheten förbjuda att produkterna tillhandahålls konsumenter på marknaden. Om sådana produkter redan har tillhandahållits konsumenter på marknaden, får Folkhälsomyndigheten förelägga tillverkaren, importören eller distributören av produkterna att dra tillbaka eller återkalla dessa.

Folkhälsomyndigheten ska omedelbart underrätta Europeiska kommissionen och de behöriga myndigheterna i andra medlemsstater om åtgärder som vidtagits enligt första stycket och översända annan relevant information.

• Sida 216
•  Original

När Europeiska kommissionen har meddelat om den anser att en åtgärd enligt första stycket är motiverad ska Folkhälsomyndigheten besluta om åtgärden ska bestå.

Paragrafen motsvarar 33 § lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare.

Förarbeten finns i prop. 2016/17:132 s. 57 f. och 100 f.

15 § Beslut om föreläggande eller förbud enligt 12 och 14 §§ får förenas

med vite. Vitet får inte förvandlas till fängelse.

Paragrafen motsvarar 34 § lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare.

Förarbeten finns i prop. 2016/17:132 s. 57 f., 71 och 101.

Marknadskontroll 16 § Folkhälsomyndigheten ska i fråga om sådana krav på innehåll

och utformning som följer av 2 kap. 8 § utöva marknadskontroll av elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare som omfattas av denna lag.

Bestämmelser om marknadskontroll finns i artiklarna 15.3 och 16–29 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93.

Paragrafen motsvarar med en språklig ändring 28 § lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare.

Förarbeten finns i prop. 2016/17:132 s. 62 f. och 99.

Rätt till upplysningar och tillträde 17 § En tillsynsmyndighet har rätt att på begäran få de upplysningar,

handlingar, varuprover och liknande som behövs för myndighetens tillsyn enligt denna lag.

Paragrafen motsvarar 22 § tobakslagen och 35 § lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare.

Förarbeten finns i prop. 1992/93:185 s. 41 f. och 59 f. samt prop. 2016/17:132 s. 68 f. och 101.

18 § För att fullgöra sina uppgifter enligt denna lag har en tillsyns-

myndighet rätt att få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen som berörs av denna lag eller anslutande föreskrifter och får där göra undersökningar och ta prover. För uttagna prover betalas inte ersättning.

Paragrafen motsvarar med en språklig ändring 23 § första stycket tobakslagen och 36 § lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. Bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om skyldighet att ersätta

• Sida 217
•  Original

en tillsynsmyndighets kostnader för provtagning och undersökning av prov finns i 11 kap. 16 §.

Förarbeten finns i prop. 1992/93:185 s. 41 f. och 59 f. samt prop. 2016/17:132 s. 68 f. och 101.

19 § Polismyndigheten ska på begäran av en annan tillsynsmyndighet

lämna den hjälp som behövs vid tillämpningen av 18 §.

En begäran enligt första stycket får göras endast om

1. det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att en polismans särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas, eller

2. det annars finns synnerliga skäl.

Paragrafen motsvarar delvis 23 b § tobakslagen och 39 § lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. Den tidigare möjligheten för en tillsynsmyndighet att omhänderta tobaksvaror har tagits bort, se avsnitt 13.4. Som en följd av detta har möjligheten att begära hjälp från Polismyndigheten begränsats till de situationer som anges i 7 kap. 18 §, jfr 23 b § första stycket tobakslagen.

Förarbeten finns i prop. 2009/10:207 s. 21 f. och 37 samt prop. 2016/17:132 s. 68 f. och 102.

Underrättelser 20 § Kommunen och Polismyndigheten ska underrätta varandra om

förhållanden som är av betydelse för tillsynen.

En kommun som har fattat beslut i ett ärende enligt denna lag ska skicka en kopia av beslutet till Folkhälsomyndigheten, Polismyndigheten och den länsstyrelse som berörs av beslutet.

Paragrafen motsvarar 23 a § tobakslagen och 30 § lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare.

Förarbeten finns i prop. 2009/10:207 s. 20 f. och 37 samt prop. 2016/17:132 s. 68 f. och 99.

21 § Kommunerna ska underrätta Folkhälsomyndigheten om de i sin

verksamhet får kännedom om något som kan ha betydelse för Folkhälsomyndighetens tillsyn.

Paragrafen är ny. Det som kommunen ska underrätta Folkhälsomyndigheten om kan exempelvis vara iakttagelser som kommunen gjort vid sin tillsyn på försäljningsställen eller vid tillsynen av rökfria miljöer, som är av intresse för Folkhälsomyndighetens tillsynsverksamhet. Det är kommunen som avgör vad Folkhälsomyndigheten bör underrättas om. Folkhälsomyndigheten kan vid behov ge kommunerna information om vilken typ av underrättelser som kan vara relevanta för myndighetens tillsyn. Underrättelseskyldigheten innebär inget särskilt krav på utredning från kommunens sida utan underrättelserna ska avse uppgifter som kommunen har tillgängliga på grund av sin egen tillstånds- eller tillsynsverksamhet enligt lagen om tobak och liknande produkter och som inte behöver efterforskas särskilt.

• Sida 218
•  Original

Övervägandena finns i avsnitt 13.3.

Kontrollköp 22 § I syfte att ge underlag för en dialog mellan kommunen och den

som lämnar ut tobaksvaror, elektroniska cigaretter eller påfyllningsbehållare om skyldigheten att förvissa sig om att mottagaren har fyllt 18 år, får kommunen genomföra kontrollköp. Vid ett sådant köp får kommunen endast anlita en person som har fyllt 18 år.

Ett kontrollköp får genomföras utan att näringsidkaren underrättas i förväg om kontrollköpet. Kommunen ska snarast efter ett genomfört kontrollköp underrätta näringsidkaren om kontrollköpet.

Paragrafen motsvarar med en språklig ändring 22 a § tobakslagen och 37 § lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare.

Förarbeten finns i prop. 2013/14:56 s. 20 f. och 28 f. samt prop. 2016/17:132 s. 68 f. och 101 f.

23 § Vad som framkommit genom kontrollköp får inte utgöra grund för

kommunen att meddela föreläggande, förbud, återkallelse eller varning enligt 9–13 §§.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 22 b § första stycket tobakslagen och 38 § lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. Bestämmelsen har anpassats till de införda möjligheterna att återkalla ett försäljningstillstånd eller att meddela innehavaren av tillståndet en varning.

Förarbeten finns i prop. 2013/14:56 s. 20 f. och 29 samt prop. 2016/17:132 s. 68 f. och 102.

Tystnadsplikt 24 § Den som har tagit befattning med något ärende enligt denna lag

får inte obehörigen röja eller på annat sätt utnyttja vad han eller hon då har fått veta om yrkeshemligheter eller affärsförhållanden.

I det allmännas verksamhet tillämpas bestämmelserna i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) .

Paragrafen motsvarar med en språklig ändring 24 § tobakslagen och 40 § lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare.

Förarbeten finns i prop. 1992/93:185 s. 46 f. och 59 f. samt prop. 2016/17:132 s. 72 och 103.

8 kap. Avgift er

Avgift för ansökan om försäljningstillstånd 1 § Kommunen får ta ut en avgift för prövningen av ansökan om

försäljningstillstånd enligt 5 kap. 1 § enligt de grunder som beslutas av kommunfullmäktige.

• Sida 219
•  Original

Paragrafen är ny. Kommunen har möjlighet att ta ut en avgift för sin prövning av ansökan om tillstånd för att få sälja tobaksvaror. Grunderna för avgiftsuttaget får bestämmas av kommunfullmäktige, jfr RÅ 1994 ref. 72, och ska följa de allmänna krav om självkostnadsprincipen som finns beträffande kommunala taxor, jfr RÅ 1986 ref. 30. En motsvarande bestämmelse finns i 8 kap. 10 § andra stycket alkohollagen (2010:1622).

Övervägandena finns i avsnitt 14.

Avgift för tillsyn 2 § En kommun får ta ut avgifter för sin tillsyn av den som bedriver till-

ståndspliktig försäljning enligt 5 kap. 1 § och av den som bedriver anmälningspliktig försäljning enligt 5 kap. 15 §.

Paragrafen motsvarar delvis 19 b § första stycket tobakslagen och 46 § lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. Som en följd av att det införs tillståndsplikt för försäljning av tobaksvaror får kommunen möjlighet att ta ut avgifter för tillsynen över sådan försäljning. Kommunen har även fortsättningsvis möjlighet att ta ut avgifter för sin tillsyn av den som bedriver anmälningspliktig försäljning med ecigaretter eller påfyllningsbehållare.

Förarbeten finns i prop. 2001/02:64 s. 47 f. och 60 samt prop. 2016/17:132 s. 70 f. och 105.

Övervägandena finns i avsnitt 14.

3 § Folkhälsomyndigheten får ta ut avgifter för sin tillsyn över att

tillverkare och importörer av tobaksvaror följer 2 kap. 1, 2 och 6 §§.

Paragrafen motsvarar 19 b § andra stycket tobakslagen. Paragrafen är utformad i enlighet med Lagrådets förslag. Med tillverkare avses enligt artikel 2.37 i tobaksproduktdirektivet varje fysisk eller juridisk person som tillverkar en produkt eller som låter konstruera eller tillverka en produkt och saluför produkten i eget namn eller under eget varumärke. Med importör avses enligt artikel 2.39 ägaren till, eller en person som har rätt att förfoga över, tobaksvaror och relaterade produkter som har förts in till unionens territorium. Med import avses enligt artikel 2.38 införsel till unionens territorium av sådana produkter om inte produkterna placeras i ett suspensivt tullförfarande eller arrangemang vid införseln till unionen, samt deras frisläppande efter ett sådant suspensivt tullförfarande eller arrangemang.

I 11 kap. 17 § finns bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela ytterligare föreskrifter om avgifterna.

Förarbeten finns i prop. 2015/16:82 s. 61 f. och 79 f.

Avgift för produktanmälan 4 § Folkhälsomyndigheten får ta ut avgifter av tillverkare och impor-

törer av elektroniska cigaretter eller påfyllningsbehållare för att ta emot, lagra, hantera och analysera de uppgifter som enligt 2 kap. 7 § lämnas till myndigheten.

• Sida 220
•  Original

Paragrafen motsvarar med en språklig ändring 47 § lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. I 11 kap. 18 § finns bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om storleken på avgifterna.

Förarbeten finns i prop. 2016/17:132 s. 70 f. och 105.

9 kap. Överklagande

1 § Beslut enligt denna lag eller anslutande föreskrifter får överklagas

till allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Första stycket motsvarar delvis 25 § första och andra styckena tobakslagen och 41 § första och andra styckena lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare men det tydliggörs vilka beslut som kan överklagas. Bestämmelsen innebär att alla beslut som en kommun, Folkhälsomyndigheten, Polismyndigheten, Arbetsmiljöverket eller en länsstyrelse fattar med stöd av lagen eller anslutande föreskrifter får överklagas.

Dessa aktörer får inom ramen för sin tillsynsverksamhet fatta beslut om administrativa sanktioner i form av förelägganden eller förbud. Kommunerna och i vissa fall Folkhälsomyndigheten får också ta ut avgifter för sin tillsyn. Sådana avgiftsbeslut kan överklagas. Vidare fattar kommunerna beslut om tillstånd för försäljning av tobaksvaror och återkallelse av sådana tillstånd.

Även beslut rörande begäran från tillverkare och importörer att få tillgång till uppgifter i datalagringsanläggningen enligt 3 kap. 11 § kan överklagas. I lagen pekas inte ansvarig myndighet ut, detta kommer i stället att regleras på förordningsnivå. Även sådana beslut ska kunna överklagas med stöd av överklagandebestämmelsen i den nya lagen.

Länsstyrelsens tillsyn är inriktad mot kommunernas verksamhet och ofta fattar länsstyrelserna tillsynsbeslut där kritik kan uttalas mot kommunen. Frågan om ett sådant beslut ska anses vara överklagbart får avgöras i rättstillämpningen.

Polisiära beslut som fattas i samband med att Polismyndigheten utövar tillsyn kan inte överklagas särskilt enligt lagen om tobak och liknande produkter. Beslut om förverkande enligt 10 kap. 7 § överklagas enligt allmänna straffprocessuella regler.

Beslut av kommunalfullmäktige om grunderna för en kommuns rätt att ta ut avgift för prövningen av en ansökan om försäljningstillstånd (jfr 8 kap. 1 §) får överklagas i den ordning som gäller för laglighetsprövning enligt 13 kap. kommunallagen (2017:725).

Vid Konsumentverkets tillsyn tillämpas enligt 7 kap. 8 § andra stycket marknadsföringslagen (2008:486). Verkets beslut om förelägganden och vite i fråga om marknadsföring av tobaksvaror, e-cigaretter och påfyllningsbehållare överklagas enligt 51 § marknadsföringslagen till Patent- och marknadsdomstolen.

Bestämmelsen är utformad med 10 kap. 1 § alkohollagen (2010:1622) som förebild. Genom tillägget ”eller anslutande föreskrifter” tydliggörs att även beslut som ovanstående myndigheter eller kommuner har fattat

• Sida 221
•  Original

med stöd av föreskrifter som har meddelats med stöd av restkompetensen eller rätten att meddela verkställighetsföreskrifter enligt 8 kap. 7 § regeringsformen, får överklagas. Se även kommentaren till 7 kap. 9 §.

Andra stycket motsvarar 25 § tredje stycket tobakslagen och 41 § tredje stycket lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare.

Förarbeten finns i prop. 1992/93:185 s. 41 f. och s. 60, prop. 2009/10:207 s. 26 f. och 37 f. samt prop. 2016/17:132 s. 73 och 103.

Övervägandena finns i avsnitt 15.

10 kap. Straffbestämmelser och förverkande

1 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet säljer tobaksvaror utan

tillstånd ska, om försäljningen inte är tillåten enligt 5 kap. 8 eller 9 §, dömas för olovlig tobaksförsäljning till böter eller fängelse i högst två år.

Om ett brott som anges i första stycket har begåtts uppsåtligen och är grovt, ska dömas till fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen har utgjort ett led i en verksamhet som bedrivits yrkesmässigt eller i större omfattning eller har varit inriktad mot underåriga.

Paragrafen är ny. Av första stycket följer att brottsrubriceringen olovlig tobaksförsäljning numera förbehålls bedrivandet av tobaksförsäljning utan tillstånd. Som framgår av 5 kap. 1 § får detalj- och partihandel med tobaksvaror endast bedrivas av den som har tillstånd, att bedriva sådan handel utan tillstånd är straffbart. Detta gäller dock inte i fall när sådan handel får ske utan tillstånd, se 5 kap. 8 och 9 §§. I förhållande till vad som gäller enligt 27 § tobakslagen för försäljning av tobaksvaror utan fullgjord anmälningsplikt, höjs straffmaximum till fängelse i högst två år.

I andra stycket införs en särskild straffskala för det fall brottet är grovt. Bestämmelsen är utformad med 11 kap. 4 § alkohollagen (2010:1622) som förebild. Förarbeten till den bestämmelsen finns i prop. 2000/01:97 s. 72 och prop. 2004/05:126 s. 34 f. Omständigheter som kan innebära att brottet bedöms som grovt är att den olovliga försäljningen omfattat en större mängd tobaksvaror, omsatt stora belopp eller att det varit fråga om mer avancerad affärsmässig verksamhet. Av betydelse är också om verksamheten har haft underåriga som målgrupp, exempelvis genom att underåriga har uppsökts och erbjudits att köpa tobaksvaror.

Övervägandena finns i avsnitt 16.

2 § Den som uppsåtligen i strid med förbudet i 3 kap. 1 § tredje stycket

tillhandahåller tobaksvaror som saknar föreskrivna hälsovarningar, ska dömas för olovlig tobakshantering till böter eller fängelse i högst sex månader.

Detsamma gäller den som uppsåtligen eller av oaktsamhet säljer eller lämnar ut tobaksvaror i strid med 5 kap. 18 § första eller andra stycket.

Om gärningen är ringa, ska den inte medföra ansvar.

Bestämmelsen i första stycket motsvarar med språkliga ändringar 27 § första stycket tobakslagen vad gäller ansvar för den som tillhandahåller

• Sida 222
•  Original

tobaksvaror som saknar hälsovarningar. Brottsrubriceringen ändras från olovlig tobaksförsäljning till den nya brottsrubriceringen olovlig tobakshantering. Det straffbara området utvidgas på så sätt att det även omfattar den som tillhandahåller en detaljhandlare tobaksförpackningar som saknar föreskrivna hälsovarningar. Straffansvaret för den som säljer tobaksvaror i strid med ett meddelat försäljningsförbud tas bort eftersom anmälningsplikten ersätts med tillståndsplikt. Straffansvar för brott mot tillståndsplikten finns i 10 kap. 1 §.

Andra stycket motsvarar 27 § andra stycket tobakslagen. Straffansvaret för den som säljer tobaksvaror utan att ha anmält försäljningen tas bort eftersom anmälningsplikten, förutom vid gränsöverskridande distansförsäljning av tobaksvaror, ersätts med en tillståndsplikt. I 10 kap. 3 § finns bestämmelser om straffansvar för den som inte uppfyller registreringsskyldigheten vid gränsöverskridande distansförsäljning av tobaksvaror.

Tredje stycket motsvarar 27 § tredje stycket tobakslagen.

Förarbeten finns i prop. 1995/96:228 s. 19 f. och 27 f., prop. 2004/05:118 s. 42 f. och 64 samt prop. 2009/10:207 s. 27 f. och 38.

Övervägandena finns i avsnitt 16.

3 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot

registreringsskyldigheten i 5 kap. 5 § första stycket ska dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

Om gärningen är ringa, ska den inte medföra ansvar.

Paragrafen motsvarar delvis 27 § andra och tredje styckena tobakslagen. Straffbestämmelsen avser de fall en näringsidkare bedriver gränsöverskridande distansförsäljning med tobaksvaror utan att ha registrerat försäljningen. Till skillnad från de fall då någon bedriver tillståndspliktig handel med tobaksvaror utan tillstånd, finns ingen särskild straffskala för grova brott (jfr 10 kap. 1 §).

Förarbeten finns i prop. 2009/10:207 s. 27 f. och 38. Övervägandena finns i avsnitt 16.

4 § Den som uppsåtligen bryter mot 3 kap. 2 § tredje stycket eller 6 §

tredje stycket, eller säljer elektroniska cigaretter eller påfyllningsbehållare i strid med ett förbud som har meddelats enligt 7 kap. 13 §, ska dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

Detsamma gäller den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 5 kap. 15 eller 16 §, eller säljer eller lämnar ut elektroniska cigaretter eller påfyllningsbehållare i strid med 5 kap. 18 § första eller andra stycket.

Om gärningen är ringa, ska den inte medföra ansvar.

Paragrafen motsvarar 42 § lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare.

Förarbeten finns i prop. 2016/17:132 s. 74 f. och 104 f.

5 § Den som har överträtt ett vitesföreläggande eller ett vitesförbud

ska inte dömas till ansvar enligt denna lag för den eller de gärningar som omfattas av föreläggandet eller förbudet.

• Sida 223
•  Original

Paragrafen motsvarar med språkliga ändringar 27 a § tobakslagen och 43 § lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare.

Förarbeten finns i prop. 1995/96:228 s. 19 f. och 27 f. samt prop. 2016/17:132 s. 74 f. och 104.

6 § Bestämmelser om ansvar för olovlig införsel och olovlig utförsel av

tobaksvaror, elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare finns i lagen ( 2000:1225 ) om straff för smuggling.

Paragrafen motsvarar 28 § tobakslagen och 45 § lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare.

Förarbeten finns i prop. 1995/96:228 s. 27 f. och prop. 2016/17:132 s. 105.

7 § Tobaksvaror, elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare som

varit föremål för brott enligt denna lag eller deras värde samt utbyte av sådant brott ska förklaras förverkade, om det inte är uppenbart oskäligt.

Vad gäller förverkande av e-cigaretter och påfyllningsbehållare, motsvarar paragrafen 44 § lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. Förarbeten till den paragrafen finns i prop. 2016/17:132 s. 74 f. och 104 f. Motsvarande bestämmelse saknas i tobakslagen.

I paragrafen införs en möjlighet att förverka även tobaksvaror. Ett förverkande förutsätter att den gärning som har begåtts är ett brott enligt de principer som 1 kap. 1 § brottsbalken ger uttryck för. Det är dock inte nödvändigt att gärningen har lett till lagföring. Ett förverkande kan alltså ske även om gärningsmannen inte har uppnått straffbarhetsåldern. Med utbyte av brott avses detsamma som i brottsbalken. Om ett förverkande framstår som alltför betungande mot bakgrund av brottet eller om ett förverkande annars är påfallande oskäligt bör förverkande kunna underlåtas eller jämkas till att avse endast en del av ett varuparti eller dess värde. Förverkande bör dock inte underlåtas eller jämkas om det rör sig om tobaksvaror som brister i föreskrivna krav i sådan mån att det krävs omfattande rättelseåtgärder för att få varorna förenliga med kraven. Konsumentskyddsintresset ska i sådana fall väga tyngre än skyddet mot alltför betungande förverkanden (jfr prop. 2016/17:132 s. 104).

Övervägandena finns i avsnitt 16.

11 kap. Bemyndiganden

Tobaksvaror och örtprodukter för rökning

Produktkrav och rapporteringsskyldighet

1 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela föreskrifter om

1. vilka cigaretter och vilken rulltobak som ska anses ha karakteristisk smak,

2. vilka tillsatser i tobaksvaror som ska förbjudas,

3. gränsvärden för skadliga ämnen som tobaksvaror får innehålla eller ge upphov till, och

• Sida 224
•  Original

4. mätning och övervakning av sådana gränsvärden.

Paragrafen motsvarar 18 § första stycket tobakslagen.

Förarbeten finns i prop. 2001/02:162 s. 13 f. och 23 samt prop. 2015/16:82 s. 33 f. och 74 f.

2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela ytterligare föreskrifter om den uppgiftsskyldighet som anges i 2 kap. 2 §.

Paragrafen motsvarar 16 § tredje stycket tobakslagen.

Förarbeten finns i prop. 1992/93:185 s. 36 f. och 57 f., prop. 1993/94:98 s. 23 f. och 30 samt prop. 2015/16:82 s. 26 f. och 74.

Krav på anmälan av nya tobaksvaror

3 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela föreskrifter om

1. hur anmälan av nya tobaksvaror ska göras enligt 2 kap. 3 § första stycket, och vad den ska innehålla, och

2. den rapporteringsskyldighet som anges i 2 kap. 4 § första stycket.

Punkt 1 motsvarar 12 f § andra stycket tobakslagen. Punkt 2 motsvarar 18 d § andra stycket tobakslagen.

Förarbeten finns i prop. 2015/16:82 s. 55 f., 73 f. och 77 f.

Rapportering av marknadsföringskostnader för tobaksvaror

4 § Regeringen får meddela föreskrifter om omfattningen av den

rapporteringsskyldighet som anges i 2 kap. 5 §.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om den rapporteringsskyldighet som anges i 2 kap. 6 §.

Första stycket motsvarar 18 b § andra stycket tobakslagen. Andra stycket motsvarar 18 c § andra stycket tobakslagen.

Förarbeten till bestämmelsen i första stycket finns i prop. 2004/05:118 s. 41 f. och 61. Förarbeten till bestämmelsen i andra stycket finns i prop. 2015/16:82 s. 30 f. och 76 f.

Förbud mot viss tillverkning och införsel

5 § Regeringen får, om det finns särskilda hälsoskäl, meddela

föreskrifter om att vissa slag av tobaksvaror inte får tillverkas i eller föras in till Sverige för försäljning till konsumenter.

Paragrafen motsvarar med språkliga ändringar 17 § tobakslagen.

Förarbeten finns i prop. 1992/93:185 s. 36 f. och 58.

Elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare 6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela föreskrifter om

• Sida 225
•  Original

1. hur en anmälan enligt 2 kap. 7 § ska vara utformad och vad den ska innehålla,

2. produktinnehåll och utformning av elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare enligt 2 kap. 8 §,

3. fullgörandet av den rapporteringsskyldighet som anges i 2 kap. 9 §,

4. det system för informationsinsamling som anges i 2 kap. 10 § första stycket,

5. underrättelseskyldigheten enligt 2 kap. 11 § andra stycket,

6. vilka uppgifter informationsblad enligt 3 kap. 5 § ska innehålla och hur de ska utformas, och

7. innehållet i och utformningen av innehållsdeklarationen enligt 3 kap. 6 §.

Paragrafen motsvarar med redaktionella ändringar 48 § 1–4 och 6–8 lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare.

Förarbeten finns i prop. 2016/17:132 s. 27 f., 53 f. och 105.

Hälsovarningar 7 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela föreskrifter om hur hälsovarningar enligt 3 kap. 1 och 2 §§ ska utformas.

Paragrafen motsvarar delvis 9 § tredje stycket tobakslagen och 48 § 5 lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. Bemyndigandet i 9 § tredje stycket tobakslagen avseende utformningen av uppgifter för att kunna identifiera platsen och tiden för en tobaksvaras tillverkning ersätts av bemyndigandet i 11 kap. 8 §.

Förarbeten finns i prop. 1992/93:185 s. 32 f. och 57, prop. 2015/16:82 s. 36 f. och 69 f. samt prop. 2016/17:132 s. 37 f. och 105.

Spårbarhet och säkerhetsmärkning 8 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela föreskrifter om utformningen av den unika identitetsmärkningen och säkerhetsmärkningen enligt 3 kap. 7 §.

Paragrafen är ny. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om utformningen av den unika identitetsmärkningen och säkerhetsmärkningen som ingår i systemet för spårbarhet och säkerhetsmärkning som regleras i lagens tredje kapitel. Närmare bestämmelser om detta system finns i kommissionens genomförandeförordning om tekniska standarder för inrättandet och drift av ett system för spårning av tobaksvaror och i kommissionens genomförandebeslut om tekniska standarder för säkerhetsmärkning av tobaksvaror (ännu inte publicerade).

I artikel 15.1–15.4 och 16.1 i tobaksproduktdirektivet finns detaljerade bestämmelser bl.a. om vilka uppgifter som den unika identitetsmärkningen ska göra det möjligt att fastställa samt om hur säkerhetsmärkningen ska utformas. I kommissionens genomförandebeslut ges

• Sida 226
•  Original

medlemsstaterna viss valfrihet att bestämma bl.a. hur säkerhetsmärkningen ska utformas.

Övervägandena finns i avsnitt 12.1.

9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela föreskrifter om

1. registreringsskyldigheten och skyldigheten att upprätthålla register enligt 3 kap. 8 och 9 §§, och

2. tekniska standarder för inrättande och drift av ett system för spårning.

Bestämmelsen är ny. Bemyndigandet i punkt 1 avser föreskrifter om näringsidkares skyldighet att registrera alla styckförpackningar av tobaksvaror samt att upprätthålla register över samtliga relevanta transaktioner av tobaksvaror. Bestämmelser om dessa skyldigheter finns i artikel 15.5 och 15.6 i direktivet.

Bemyndigandet i punkt 2 ger möjlighet att vid behov anta föreskrifter som kompletterar kommissionens genomförandeförordning om tekniska standarder för inrättandet och drift av ett system för spårning av tobaksvaror (ännu inte publicerad).

Övervägandena finns i avsnitt 12.1 och 12.2.

Varu- och prislistor 10 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela föreskrifter om hur varu- och prislistor enligt 4 kap. 2 § ska utformas och vilka uppgifter sådana listor ska få innehålla.

Paragrafen, som är ny, innehåller ett bemyndigande att meddela föreskrifter om utformningen av och innehållet i sådana varu- och prislistor som utgör tillåten marknadsföring enligt 4 kap. 2 §.

Övervägandena finns i avsnitt 9.

Tidsfrister för beslut om försäljningstillstånd 11 § Regeringen får meddela föreskrifter om den tid inom vilken

kommunen ska fatta beslut om tillstånd för försäljning enligt 5 kap. 1 §.

Paragrafen, som är ny, införs som en följd av tillståndsförfarandet för handel med tobaksvaror. Bestämmelsen är utformad med 8 kap. 10 § alkohollagen (2010:1622) som förebild, se även prop. 2008/09:187 s. 90 f. och prop. 2009/10:125 s. 168. Enligt artikel 13.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden (tjänstedirektivet) ska ansökningar om tillstånd behandlas så snart som möjligt inom en rimlig tidsfrist som ska fastställas och offentliggöras i förväg.

Övervägandena finns i avsnitt 8.6.

• Sida 227
•  Original

Egenkontrollprogram 12 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela föreskrifter om utformningen av egenkontrollprogram som anges i 5 kap. 6 och 17 §§.

Paragrafen motsvarar 48 § 9 lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare men saknar motsvarighet i tobakslagen.

Förarbeten finns i prop. 2016/17:132 s. 60 f. och 105. Övervägandena finns i avsnitt 8.5.

Utformningen av styckförpackningar för cigaretter och rulltobak 13 § Regeringen får, utöver de krav som följer av 5 kap. 14 §, meddela

ytterligare föreskrifter om styckförpackningar för cigaretter och rulltobak.

Paragrafen motsvarar i sak 12 b § fjärde stycket tobakslagen.

Förarbeten finns i prop. 2015/16:82 s. 48 och 72.

Krav i fråga om ventilation av rum som särskilt avsatts för rökning 14 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela föreskrifter om utformning och ventilation av sådana rum som enligt 6 kap. 6 § särskilt avsatts för rökning.

Paragrafen motsvarar i sak 6 a § tobakslagen.

Förarbeten finns i prop. 2003/04:65 s. 22 f. och 30.

Kontrollköp 15 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela föreskrifter om genomförandet av kontrollköp enligt 7 kap. 22 §.

Paragrafen motsvarar 22 b § andra stycket tobakslagen och 48 § 11 lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare.

Förarbeten finns i prop. 2013/14:56 s. 25 f. och 29 samt prop. 2016/17:132 s. 68 f. och 105.

Avgifter 16 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela föreskrifter om skyldighet att ersätta en tillsynsmyndighets kostnader för provtagning och undersökning av prov enligt 7 kap. 18 §.

Paragrafen motsvarar med en språklig ändring 23 § andra stycket tobakslagen och 48 § 10 lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare.

Förarbeten finns i prop. 1992/93:185 s. 59 f. och prop. 2016/17:132 s. 68 f. och 105.

17 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela ytterligare föreskrifter om avgifter enligt 8 kap. 3 §.

• Sida 228
•  Original

Paragrafen motsvarar 19 b § tredje stycket tobakslagen med förtydligandet att bemyndigandet endast avser sådana avgifter som Folkhälsomyndigheten får ta ut.

Förarbeten finns i prop. 2015/16:82 s. 61 f. och 79 f.

18 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela föreskrifter om storleken på de avgifter som anges i 8 kap. 4 §.

Paragrafen motsvarar 48 § 12 lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare.

Förarbeten finns i prop. 2016/17:132 s. 70 f. och 105.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 september 2018 i fråga om 3 kap. 7 § och 11 kap. 8 §, den 20 maj 2019 i fråga om 3 kap. 8–11 §§ och 11 kap. 9 §, samt i övrigt den 1 januari 2019.

2. Genom lagen upphävs a. tobakslagen (1993:581) , b. lagen ( 2017:425 ) om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare.

3. När det gäller cigaretter och rulltobak tillämpas bestämmelsen i 3 kap. 7 § första gången för tid från och med den 20 maj 2019.

4. När det gäller andra tobaksvaror än cigaretter och rulltobak tillämpas bestämmelserna i 3 kap. 7–11 §§ och 11 kap. 9 § första gången för tid från och med den 20 maj 2024.

5. En detaljhandlare som före lagens ikraftträdande har anmält försäljning av tobaksvaror enligt 12 c § tobakslagen får fortsätta att bedriva sådan försäljning, om detaljhandlaren senast den 1 april 2019 ansöker om tillstånd till försäljning enligt den nya lagen. Försäljning får efter en sådan ansökan fortsätta i avvaktan på tillståndsmyndighetens beslut. För försäljning som sker innan tillståndsmyndigheten har meddelat beslut i tillståndsfrågan ska bestämmelserna i tobakslagen gälla.

6. Partihandel med tobaksvaror får bedrivas utan tillstånd fram till den 1 april 2019. Har en ansökan om tillstånd till partihandel kommit in till tillståndsmyndigheten före detta datum, får verksamheten fortsätta till dess att beslut i tillståndsfrågan meddelats.

7. Styckförpackningar med portionsförpackat snus som har tillverkats före den 1 januari 2019 och som inte innehåller minst 20 portioner ska få fortsätta tillhandahållas konsumenter på marknaden efter ikraftträdandet, dock längst till och med den 30 juni 2019.

8. Cigaretter och rulltobak med karakteristisk smak som vid ikraftträdandet har en marknadsandel om minst 3 procent i Europeiska unionen i en viss produktkategori får fortsätta att tillhandahållas konsumenter på marknaden efter ikraftträdandet, dock längst till den 20 maj 2020.

Den nya lagen om tobak och liknande produkter ska enligt punkt 1 träda i kraft den 1 januari 2019.

• Sida 229
•  Original

Särskilda datum för ikraftträdande gäller dock för bestämmelserna om spårbarhet och säkerhetsmärkning. Bestämmelsen i 3 kap. 7 § om att tobaksvaror ska förses med en unik identitetsmärkning och en säkerhetsmärkning samt tillhörande bemyndigande i 11 kap. 8 § ska träda i kraft den 1 september 2018. Övriga bestämmelser om spårbarhet och säkerhetsmärkning, dvs. 3 kap. 8–11 §§ och 11 kap. 9 §, ska träda i kraft den 20 maj 2019.

Därutöver ska enligt punkt 3 och 4 vissa av bestämmelserna om spårbarhet och säkerhetsmärkning börja tillämpas först efter det att de träder ikraft. När det gäller cigaretter och rulltobak ska 3 kap. 7 § träda i kraft den 1 september 2018 men tillämpas första gången för tid från och med den 20 maj 2019. När det gäller andra tobaksvaror än cigaretter och rulltobak ska bestämmelserna i 3 kap. 7–11 §§ och bemyndigandet i 11 kap. 9 § tillämpas första gången från och med den 20 maj 2024. Se även artikel 15.13 och 16.3 i tobaksproduktdirektivet.

Övergångsbestämmelser finns i artikel 37 i kommissionens genomförandeförordning om tekniska standarder för inrättandet och drift av ett system för spårning av tobaksvaror och i artikel 9 i kommissionens genomförandebeslut om tekniska standarder för säkerhetsmärkning av tobaksvaror (ännu inte publicerade). I huvudsak får cigaretter och rulltobak som tillverkats i unionen eller importerats till unionen före den 20 maj 2019 och som inte har föreskrivna identitets- och säkerhetsmärkningar, fortsätta vara i fri omsättning till den 20 maj 2020. Andra tobaksvaror som tillverkats i unionen eller importerats till unionen före den 20 maj 2024 och som inte har föreskrivna identitets- och säkerhetsmärkningar, får fortsätta vara i fri omsättning till den 20 maj 2026.

Enligt punkt 2 upphävs tobakslagen (1993:581) och lagen (2017:425) om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare.

Med anledning av de nya bestämmelserna i 5 kap. 1 § om tillståndsplikt för detalj- och partihandel med tobaksvaror införs övergångsbestämmelser i punkterna 5 och 6. Detaljhandel med tobaksvaror är enligt tobakslagen anmälningspliktig. Enligt punkt 5 tillämpas under en övergångsperiod tobakslagens bestämmelser om försäljning. Det innebär bl.a. att försäljningsförbud kan meddelas vid överträdelser. Partihandel med tobaksvaror är inte anmälningspliktig enligt tobakslagen. Av detta skäl anges inte i punkt 6 att tobakslagens bestämmelser om försäljning gäller under övergångsperioden.

I punkt 7 införs en övergångsbestämmelse med anledning av att det i 5 kap. 14 § finns en reglering om minsta styckförpackningar med portionsförpackat snus.

Övergångsbestämmelsen i punkt 8 motsvarar med en språklig ändring punkt 4 i övergångsbestämmelserna till lagen (2016:353) om ändring i tobakslagen. Se även artikel 7.14 i tobaksproduktdirektivet.

Förarbeten finns i prop. 2015/16:82 s. 67 f. och 81. Övervägandena finns i avsnitt 24.

• Sida 230
•  Original

25.2. Förslaget till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)

30 kap. 20 § Sekretess gäller hos tillstånds- eller tillsynsmyndighet enligt alkohollagen (2010:1622)och hos kommun i ärenden om tillståndspliktig tobaksförsäljning enligt lagen (2018:000) om tobak och liknande produkter för uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men om uppgiften röjs.

Sekretessen gäller inte beslut i ärende om tillstånd. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

Genom ändringen i första stycket utvidgas bestämmelsens tillämpningsområde till att omfatta uppgifter som förekommer i kommunens verksamhet om tillståndspliktig tobaksförsäljning enligt lagen om tobak och liknande produkter. Kommunerna ansvarar enligt den lagen för att pröva ansökningar om tillstånd för att få bedriva detalj- eller partihandel med tobaksvaror. Tillstånd beviljas endast den som visar att han eller hon med hänsyn till sina personliga och ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt är lämplig att utöva verksamheten, se 5 kap. 2 §. Kommunen utövar enligt 7 kap. 4 § tillsyn över bestämmelserna om tillståndspliktig tobaksförsäljning och ska enligt 7 kap. 10 § återkalla ett försäljningstillstånd bl.a. om tillståndshavaren inte uppfyller de krav som gällde för tillståndets meddelande. Sekretessen gäller hos kommunen i alla ärenden som rör tillståndspliktig tobaksförsäljning, dvs. både ärenden som rör ansökan om tillstånd och tillsynsärenden.

Paragrafen föreskriver ett rakt skaderekvisit, dvs. det råder en presumtion för offentlighet. Konkreta uppgifter om en sökandes eller tillståndshavares ekonomi eller personliga vandel är uppgifter som normalt bör omfattas av sekretess. Däremot bör uppgifter om vem som är tillståndshavare, vad tillståndet avser och vilka eventuella villkor som föreskrivits för tillståndet normalt kunna lämnas ut, se även prop. 1994/95:89 s. 122 f.

Av paragrafens andra stycke framgår att sekretess enligt första stycket inte gäller beslut i ärende om tillstånd. Tillägget i första stycket innebär alltså att uppgifter om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden som förekommer i beslut om försäljningstillstånd enligt lagen om tobak och liknande produkter inte omfattas av sekretess. Det förhållandet att endast beslut är undantagna innebär att uppgifterna omfattas av sekretess tills de eventuellt kommer till uttryck i ett beslut. Bestämmelsen omfattar inte andra typer av beslut än sådana som fattas i tillståndsärenden. Det innebär att andra beslut som fattas inom ramen för myndigheternas tillsynsarbete, t.ex. beslut om förelägganden, omfattas av sekretess enligt första stycket i de delar de innehåller uppgifter om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men om uppgiften röjs.

Enligt tredje stycket gäller sekretessen för uppgift i allmän handling i högst femtio år.

Övervägandena finns i avsnitt 18.

• Sida 231
•  Original

Prop. 2017/18:156 Bilaga 1

Detta dokument är endast avsett som dokumentationshjälpmedel och institutionerna ansvarar inte för innehållet

►B EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2014/40/EU

av den 3 april 2014

om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror och relaterade produkter och om upphävande av direktiv

2001/37/EG

(Text av betydelse för EES)

(EUT L 127, 29.4.2014, s. 1)

Ändrad genom:

Officiella tidningen

nr sida datum

►M1 Kommissionens delegerade direktiv 2014/109/EU av den 10 oktober

2014

L 360 22 17.12.2014

Rättad genom:

►

C1

Rättelse, EUT L 150, 17.6.2015, s. 24 (2014/40/EU)

2014L0040 — SV — 06.01.2015 — 001.002 — 1

• Sida 232
•  Original

232. Prop. 2017/18:156 Bilaga 1

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV

2014/40/EU

av den 3 april 2014

om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror och relaterade produkter och om upphävande av direktiv 2001/37/EG

(Text av betydelse för EES)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR AN­ TAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, sär­ skilt artiklarna 53.1, 62 och 114,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella par­ lamenten,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ytt­ rande ( ¹ ),

med beaktande av Regionkommitténs yttrande ( ² ),

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet ( ³ ), och

av följande skäl:

(1)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/37/EG ( ⁴ ) fastställer bestämmelser på unionsnivå om tobaksvaror. För att återspegla utvecklingen inom vetenskapen, på marknaden och på internatio­ nell nivå skulle väsentliga ändringar av det direktivet vara nöd­ vändiga och det bör därför upphävas och ersättas med ett nytt direktiv.

(2)

I de rapporter om tillämpningen av direktiv 2001/37/EG som

kommissionen lade fram 2005 och 2007 identifierade kommis­ sionen områden inom vilka ytterligare åtgärder ansågs vara lämp­ liga för att den inre marknaden ska kunna fungera smidigt. Veten­ skapliga kommittén för nya och nyligen identifierade hälsorisker tillhandahöll 2008 och 2010 vetenskapliga råd till kommissionen om rökfria tobaksvaror och tillsatser i tobak. Under 2010 genom­ fördes ett omfattande samråd med berörda parter, som följdes av riktade samråd med berörda parter och studier av externa kon­ sulter. Medlemsstaterna rådfrågades under hela processen. Euro­ paparlamentet och rådet har vid upprepade tillfällen uppmanat kommissionen att se över och uppdatera direktiv 2001/37/EG.

▼B

2014L0040 — SV — 06.01.2015 — 001.002 — 2

( ¹ ) EUT C 327, 12.11.2013, s. 65. ( ² ) EUT C 280, 27.9.2013, s. 57. ( ³ ) Europaparlamentets ståndpunkt av den 26 februari 2014 (ännu ej offentlig­

gjord i EUT) och rådets beslut av den 14 mars 2014.

( ⁴ ) Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/37/EG av den 5 juni 2001 om

tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillverk­ ning, presentation och försäljning av tobaksvaror (EGT L 194, 18.7.2001, s. 26).

• Sida 233
•  Original

Prop. 2017/18:156 Bilaga 1

(3)

På vissa av de områden som omfattas av direktiv 2001/37/EG är

medlemsstaterna, på grund av rättsliga förpliktelser eller i prakti­ ken, förhindrade att anpassa sin lagstiftning till ny utveckling. Detta gäller särskilt reglerna om märkning, som innebär att med­ lemsstaterna inte har fått öka hälsovarningarnas storlek, ändra deras placering på ett enskilt paket (nedan kallad styckförpack­ ning) eller ersätta vilseledande varningar om utsläppsnivåerna av tjära, nikotin och kolmonoxid.

(4)

På andra områden finns det fortfarande stora skillnader mellan de olika medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillverk­ ning, presentation och försäljning av tobaksvaror och relaterade produkter, vilket utgör hinder för att den inre marknaden fungerar smidigt. Med anledning av utvecklingen inom vetenskapen, på marknaden och på internationell nivå förväntas dessa skillnader öka. Detta gäller även elektroniska cigaretter och påfyllnings­ behållare för elektroniska cigaretter (nedan kallade påfyllnings­ behållare), örtprodukter för rökning, ingredienser och utsläpp från tobaksvaror, vissa aspekter rörande märkning och förpack­ ning samt gränsöverskridande distansförsäljning av tobaksvaror.

(5)

Dessa hinder bör undanröjas och därför bör bestämmelserna om

tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror och re­ laterade produkter bli föremål för ytterligare tillnärmning.

(6)

Storleken på den inre marknaden för tobaksvaror och relaterade

produkter, den allt mer vanligen förekommande företeelsen att tillverkare av tobaksvaror koncentrerar tillverkningen för hela unionen till endast ett fåtal anläggningar i unionen samt den betydande gränsöverskridande handel med tobaksvaror och rela­ terade produkter som blir följden, gör att antagandet av verk­ ningsfullare lagstiftningsåtgärder snarare bör genomföras på unionsnivå än på nationell nivå, så att den inre marknaden kan fungera smidigt.

(7)

Lagstiftningsåtgärder på unionsnivå är också nödvändiga för att

genomföra Världshälsoorganisationens (WHO) ramkonvention om tobakskontroll (nedan kallad ramkonventionen) från maj 2003, vars bestämmelser unionen och dess medlemsstater är bundna av. Ramkonventionens bestämmelser om reglering av tobaksvarors innehåll, reglering av information om tobaksvaror, förpackning och märkning av tobaksvaror, tobaksreklam, mark­ nadsföring och sponsring och olaglig handel med tobaksvaror är av särskild betydelse. Vid ett antal konferenser antog parterna i ramkonventionen, inbegripet unionen och dess medlemsstater, i samförstånd en uppsättning riktlinjer för genomförandet av ram­ konventionens bestämmelser.

(8)

I enlighet med artikel 114.3 i fördraget om Europeiska unionens

funktionssätt (EUF-fördraget) bör utgångspunkten för lagstift­ ningsförslag vara en hög hälsoskyddsnivå och framförallt bör ny utveckling som grundas på vetenskapliga fakta särskilt beak­ tas. Tobaksvaror är inte vanliga varor och med hänsyn till toba­ kens särskilt skadliga verkningar på människors hälsa, bör hälso­ skydd ges hög vikt, särskilt för att minska förekomsten av rök­ ning bland ungdomar.

▼B

2014L0040 — SV — 06.01.2015 — 001.002 — 3

• Sida 234
•  Original

234. Prop. 2017/18:156 Bilaga 1

(9)

Det är nödvändigt att fastställa ett antal nya definitioner för att

säkerställa att detta direktiv tillämpas på ett enhetligt sätt av medlemsstaterna. När olika skyldigheter enligt detta direktiv gäl­ ler för olika produktkategorier och den relevanta produkten om­ fattas av mer än en av de kategorierna (t.ex. pipa, rulltobak), bör de strängare skyldigheterna tillämpas.

(10)

I direktiv 2001/37/EG fastställs högsta tillåtna nivåer för halterna

av tjära, nikotin och kolmonoxid i cigaretter, vilka även bör till­ lämpas för cigaretter som exporteras från unionen. Dessa högsta tillåtna halter och detta synsätt är fortsatt giltiga.

(11)

Vid mätningen av halterna av tjära, nikotin och kolmonoxid från

cigaretter (nedan kallade utsläppsnivåer) bör de internationellt erkända ISO-standarderna användas som referens. Kontrollproces­ sen bör vara skyddad mot påverkan från tobaksindustrin genom att oberoende laboratorier används, inbegripet statliga laborato­ rier. Medlemsstaterna bör kunna utnyttja laboratorier i andra av unionens medlemsstater. För andra utsläpp från tobaksvaror finns det inga internationellt överenskomna standarder eller undersök­ ningar för att kvantifiera de högsta tröskelvärdena. Det pågående arbetet på internationell nivå för att utveckla sådana standarder eller undersökningar bör uppmuntras.

(12)

Vad gäller fastställandet av högsta utsläppsnivåer kan det vid ett

senare tillfälle bli nödvändigt och lämpligt att minska utsläpps­ nivåerna för tjära, nikotin och kolmonoxid eller att fastställa högsta tröskelvärden för utsläpp från tobaksvaror, med hänsyn till deras toxicitet och beroendeframkallande egenskaper.

(13)

För att kunna utöva sina tillsynsuppgifter behöver medlemssta­

terna och kommissionen omfattande information om ingredien­ serna i och utsläppen från tobaksvaror för att bedöma tobaksva­ rornas attraktionskraft, beroendeframkallande egenskaper och tox­ icitet samt hälsoriskerna i samband med konsumtion av dessa produkter. Därför bör den gällande skyldigheten att rapportera ingredienser och utsläpp skärpas. Ytterligare, utökade rappor­ teringsskyldigheter bör fastställas vad gäller tillsatser som tas upp på en prioritetsförteckning för bedömning av bland annat toxicitet, beroendeframkallande egenskaper och cancerframkallan­ de, mutagena eller reproduktionstoxiska egenskaper, även i för­ bränd form. Bördan av dessa utökade rapporteringsskyldigheter för små och medelstora företag bör i möjligaste mån begränsas. Sådana rapporteringsskyldigheter är förenliga med unionens skyl­ dighet att säkerställa en hög hälsoskyddsnivå för människor.

(14)

För närvarande används olika rapporteringsformat och det gör det

svårt för tillverkare och importörer att uppfylla sin rapporterings­ skyldighet och det är betungande för medlemsstaterna och kom­ missionen att jämföra, analysera och dra slutsatser på grundval av

▼B

2014L0040 — SV — 06.01.2015 — 001.002 — 4

• Sida 235
•  Original

Prop. 2017/18:156 Bilaga 1

de uppgifter som mottas. Det bör därför finnas ett gemensamt obligatoriskt format för rapportering av ingredienser och utsläpp. Allmänheten bör tillförsäkras största möjliga öppenhet angående produktinformationen, samtidigt som tobaksvarutillverkarnas fö­ retagshemligheter beaktas på lämpligt sätt. Befintliga system för rapportering av ingredienser bör beaktas.

(15)

Avsaknaden av en harmoniserad inställning till regleringen av

ingredienserna i tobaksvaror påverkar den inre marknadens sätt att fungera smidigt och har en negativ inverkan på den fria rör­ ligheten för varor inom unionen. Vissa medlemsstater har antagit lagar eller ingått bindande avtal med branschen, varigenom vissa ingredienser tillåts eller är förbjudna. Det har fått till följd att vissa ingredienser regleras i vissa medlemsstater, men inte i an­ dra. Medlemsstaterna har också olika syn på tillsatser i filtret på cigaretter samt tillsatser som färgar tobaksröken. Utan en harmo­ nisering kan det förväntas att hindren för att den inre marknaden ska fungera smidigt ökar under de kommande åren, med tanke på genomförandet av ramkonventionen och ramkonventionens rele­ vanta riktlinjer i hela unionen och mot bakgrund av de erfaren­ heter som har gjorts i andra jurisdiktioner utanför unionen. Ram­ konventionens riktlinjer om reglering av tobaksvarors innehåll och reglering av information om tobaksvaror syftar särskilt till att avlägsna ingredienser som gör produkterna mer välsmakande, ger intryck av att tobaksvarorna har hälsofördelar, är förknippade med energi och vitalitet eller har färgande egenskaper.

(16)

Sannolikheten för olikheter i regleringen ökar ytterligare genom

farhågor beträffande tobaksvaror med en annan karakteristisk smak än tobak, vilket skulle kunna göra att människor lättare börjar konsumera tobak eller påverka konsumtionsmönster. Åt­ gärder som leder till omotiverade skillnader i behandlingen av olika typer av smaksatta cigaretter bör undvikas. Produkter med en karakteristisk smak med en större försäljningsvolym bör dock fasas ut under en längre period för att ge konsumenterna tillräck­ ligt med tid för att gå över till andra produkter.

(17)

Förbudet mot tobaksvaror med karakteristisk smak utesluter inte

användningen av enskilda tillsatser, men tvingar tillverkarna att minska mängden av tillsatsen eller kombinationen av tillsatser i sådan utsträckning att tillsatserna inte längre leder till en karak­ teristisk smak. Användningen av tillsatser som behövs för till­ verkning av tobaksvaror, till exempel socker som ersättning för socker som går förlorat under torkningen, bör tillåtas, under för­ utsättning att de inte leder till en karakteristisk smak eller ökar varans toxicitet, beroendeframkallande egenskaper eller can­ cerframkallande, mutagena eller reproduktionstoxiska egenskaper. En oberoende europeisk rådgivande panel bör bistå vid sådana beslut. Tillämpningen av detta direktiv bör inte göra åtskillnad mellan olika tobakssorter och inte heller hindra produktdifferen­ tiering.

▼B

2014L0040 — SV — 06.01.2015 — 001.002 — 5

• Sida 236
•  Original

236. Prop. 2017/18:156 Bilaga 1

(18)

Vissa tillsatser används för att skapa intrycket att tobaksvaror har

hälsofördelar, utgör en mindre hälsorisk eller ökar mental upp­ märksamhet och fysisk prestation. Dessa tillsatser samt tillsatser som är har cancerframkallande, mutagena eller reproduktionstox­ iska egenskaper i oförbränd form bör förbjudas i syfte att säker­ ställa enhetliga regler i hela unionen och en hög skyddsnivå för folkhälsan. Tillsatser som förstärker de beroendeframkallande egenskaperna eller toxiciteten bör också förbjudas.

(19)

Eftersom detta direktiv främst är inriktat på ungdomar, bör andra

tobaksvaror än cigaretter och rulltobak beviljas ett undantag från vissa krav för ingredienser, så länge det inte sker någon bety­ dande förändring av omständigheterna när det gäller försäljnings­ volymer eller ungdomars konsumtionsmönster.

(20)

Med tanke på det allmänna förbudet mot försäljning av tobak för

användning i munnen i unionen, bör ansvaret för att reglera in­ gredienserna i tobak för användning i munnen, vilket kräver djupgående kunskap om särdragen för denna produkt och dess konsumtionsmönster, i enlighet med subsidiaritetsprincipen förbli hos Sverige där försäljning av denna produkt är tillåten i enlighet med artikel 151 i anslutningsakten för Österrike, Finland och Sverige.

(21)

I linje med syftena med detta direktiv, nämligen att underlätta att

den inre marknaden för tobaksvaror och relaterade produkter fun­ gerar smidigt, med utgångspunkt i en hög hälsoskyddsnivå, sär­ skilt för ungdomar, och i linje med rådets rekommendation 2003/54/EG ( ¹ ), bör medlemsstaterna uppmuntras att förhindra försäljning av sådana produkter till barn och ungdomar, genom att vidta lämpliga åtgärder för att fastställa åldersgränser och se till att de följs.

(22)

Det finns fortfarande skillnader mellan olika nationella bestäm­

melser om märkning av tobaksvaror, särskilt avseende använd­ ningen av kombinerade hälsovarningar bestående av både bild och text, information om avvänjning och marknadsföring i och på styckförpackningar.

(23)

Sådana olikheter skulle kunna utgöra hinder för handeln och leda

till att den inre marknaden för tobaksvaror inte fungerar smidigt och bör därför undanröjas. Det är även möjligt att konsumenter i vissa medlemsstater är bättre informerade om hälsoriskerna med tobaksvaror än konsumenter i andra medlemsstater. Utan ytterli­ gare åtgärder på unionsnivå kommer de befintliga olikheterna antagligen att öka under de närmaste åren.

▼B

2014L0040 — SV — 06.01.2015 — 001.002 — 6

( ¹ ) Rådets rekommendation 2003/54/EG av den 2 december 2002 om förebyg­

gande av rökning och om initiativ för en effektivare tobakskontroll (EUT L 22, 25.1.2003, s. 31).

• Sida 237
•  Original

Prop. 2017/18:156 Bilaga 1

(24)

En justering av bestämmelserna om märkning är också nödvändig

för att anpassa reglerna som gäller på unionsnivå till den inter­ nationella utvecklingen. I ramkonventionens riktlinjer om för­ packning och märkning av tobaksvaror uppmanas exempelvis till stora varningsbilder på förpackningens båda huvudytor, obli­ gatorisk information om avvänjning och strikta regler för vilsele­ dande information. Bestämmelserna om vilseledande information kommer att komplettera det allmänna förbudet mot vilseledande affärsmetoder som fastställs i Europaparlamentets och rådets di­ rektiv 2005/29/EG ( ¹ ).

Medlemsstater som använder skattemärken eller nationella iden­ tifieringsmärken för skatteändamål på tobaksvarors förpackningar kan i vissa fall bli tvungna att se till att dessa skattemärken och identifieringsmärken flyttas så att bildvarningarna kan placeras högst upp på förpackningens huvudytor i enlighet med detta direktiv och ramkonventionens riktlinjer. Övergångsarrangemang bör införas, så att medlemsstaterna kan behålla skattemärken eller nationella identifieringsmärken för skatteändamål högst upp på styckförpackningarna under en viss period efter detta direktivs införlivande.

(25)

Bestämmelserna om märkning bör också anpassas till nya veten­

skapliga rön. Att ange utsläppsnivåer för tjära, nikotin och kol­ monoxid på styckförpackningar för cigaretter har exempelvis vi­ sat sig vara missledande, eftersom det leder konsumenterna att tro att vissa cigaretter är mindre skadliga än andra. Det finns också belägg för att stora kombinerade hälsovarningar bestående av en varningstext och ett tillhörande färgfoto är mer effektiva än var­ ningar som endast består av text. Därför bör kombinerade hälso­ varningar bli obligatoriska i hela unionen och täcka betydande och synliga delar av styckförpackningens yta. Minimistorlek bör fastställas för alla hälsovarningar för att säkerställa deras synlig­ het och effekt.

(26)

Tobaksvaror för rökning, annat än cigaretter och rulltobak, som

framför allt används av äldre konsumenter och små befolknings­ grupper, bör även fortsättningsvis kunna beviljas ett undantag från vissa bestämmelser om märkning, så länge det inte sker någon betydande förändring av omständigheterna när det gäller försäljningsvolymer eller ungdomars konsumtionsmönster. Märk­ ningen av dessa andra tobaksvaror bör följa särskilda regler. Häl­ sovarningarnas synlighet på rökfria tobaksvaror bör säkerställas. Hälsovarningarna bör därför placeras på de två huvudytorna av

▼B

2014L0040 — SV — 06.01.2015 — 001.002 — 7

( ¹ ) Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om

otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot kon­ sumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (direktiv om otillbörliga affärsmetoder) (EUT L 149, 11.6.2005, s. 22).

• Sida 238
•  Original

238. Prop. 2017/18:156 Bilaga 1

förpackningar med rökfria tobaksvaror. För tobak för vattenpipa, som ofta uppfattas som mindre skadlig än traditionella tobaksva­ ror för rökning, bör hela märkningssystemet tillämpas för att undvika att konsumenterna vilseleds.

(27)

Tobaksvaror eller deras förpackningar skulle kunna vilseleda kon­

sumenter, särskilt ungdomar, om de skapar ett intryck av att dessa produkter är mindre skadliga. Detta är till exempel fallet om vissa ord eller andra inslag används, till exempel ord som ”låg tjärhalt”, ”light”, ”ultralight”, ”mild”, ”naturlig”, ”ekologisk”, ”utan tillsat­ ser”, ”utan smaktillsatser” eller ”slim”, eller vissa namn, bilder och figurativa eller icke figurativa symboler. Annan vilseledande information kan omfatta, men är inte begränsad till, material som läggs i förpackningen eller annat tilläggsmaterial, såsom självhäf­ tande etiketter, klistermärken, skrapfält eller hylsor eller något som har anknytning till själva tobaksvarans form. Vissa förpack­ ningar och tobaksvaror skulle också kunna vilseleda konsumen­ terna genom att de skapar föreställningar om fördelar i form av viktminskning, sexuell dragningskraft, social status, socialt liv eller egenskaper såsom kvinnlighet, manlighet eller elegans. På samma sätt skulle de enskilda cigaretternas storlek och utseende kunna vilseleda konsumenterna genom att skapa ett intryck av att vara mindre skadliga. Varken styckförpackningar med tobaksva­ ror eller dessas ytterförpackningar bör innehålla tryckta kuponger, erbjudanden om rabatt, gratisutdelning, två varor till priset av en eller liknande erbjudanden som skulle kunna signalera ekono­ miska fördelar för konsumenter och därmed locka dem att köpa tobaksvarorna i fråga.

(28)

För att säkerställa hälsovarningarnas integritet och synlighet samt

maximera deras effekt bör bestämmelser införas om hälsovarning­ arnas dimensioner och om vissa aspekter av utformningen av styckförpackningar för tobaksvaror, däribland formen och öpp­ ningsmekanismen. När rätblocksform föreskrivs för styckförpack­ ningar, bör rundade eller fasade kanter anses vara tillåtna, för­ utsatt att hälsovarningen täcker en yta som motsvarar ytan på en styckförpackning utan sådana kanter. Medlemsstaterna tillämpar olika bestämmelser om minsta antal cigaretter per styckförpack­ ning. Dessa bestämmelser bör tillnärmas för att säkerställa de berörda produkternas fria rörlighet.

(29)

Betydande mängder av olagliga produkter, som inte uppfyller

kraven i direktiv 2001/37/EG, släpps ut på marknaden och upp­ gifter tyder på att mängderna kan komma att öka. Sådana olagliga produkter undergräver den fria rörligheten för produkter som upp­ fyller kraven och det skydd som lagstiftningen om tobakskontroll ger. Dessutom är unionen skyldig enligt ramkonventionen att bekämpa olagliga tobaksvaror, inbegripet sådana som importeras olagligt till unionen, som en del av en övergripande unionspolitik för tobakskontroll. Därför bör det införas bestämmelser om att styckförpackningar med tobaksvaror ska märkas med en unik identitetsmärkning och säkerhetsmärkning och om att transporten av dem ska registreras, så att dessa produkter kan spåras i hela unionen och det blir möjligt att övervaka och lättare säkerställa

▼B

2014L0040 — SV — 06.01.2015 — 001.002 — 8

• Sida 239
•  Original

Prop. 2017/18:156 Bilaga 1

att de är förenliga med detta direktiv. Dessutom bör det fastställas bestämmelser om införande av en säkerhetsmärkning som under­ lättar kontrollen av huruvida tobaksvarorna är äkta eller inte.

(30)

Ett driftskompatibelt system för spårning och en säkerhetsmärk­

ning bör utvecklas på unionsnivå. Systemet för spårning och säkerhetsmärkning bör under en inledande period endast omfatta cigarretter och rulltobak. Detta skulle ge tillverkare av andra tobaksvaror möjlighet att dra nytta av de erfarenheter som har gjorts innan systemet för spårning och säkerhetsmärkning blir till­ lämpligt på de övriga produkterna.

(31)

För att säkerställa oberoende och öppenhet för systemet för spår­

ning bör tillverkare av tobaksvaror sluta avtal om datalagring med oberoende tredje parter. Kommissionen bör godkänna lämplighe­ ten hos dessa tredje parter och en oberoende extern revisor bör övervaka deras verksamhet. Uppgifter från systemet för spårning bör hållas åtskilda från andra företagsrelaterade uppgifter och ständigt stå under kontroll av och vara tillgängliga för de behö­ riga myndigheterna i medlemsstaterna och för kommissionen.

(32)

I rådets direktiv 89/622/EEG ( ¹ ) förbjöds försäljning av vissa

sorters tobak för användning i munnen i medlemsstaterna. För­ budet bekräftades i direktiv 2001/37/EG. Sverige har beviljats ett undantag från detta förbud genom artikel 151 i anslutningsakten för Österrike, Finland och Sverige. Förbudet mot försäljning av tobak för användning i munnen bör behållas för att förhindra att en beroendeframkallande produkt med skadliga hälsoeffekter in­ förs i unionen (med undantag av Sverige). För andra rökfria tobaksvaror som inte tillverkas för massmarknaden anses strikta bestämmelser om märkning och vissa bestämmelser om deras ingredienser vara tillräckligt för att förhindra en marknadsexpan­ sion utöver traditionellt bruk.

(33)

Gränsöverskridande distansförsäljning av tobaksvaror skulle

kunna underlätta tillgången till tobaksvaror som inte är förenliga med detta direktiv. Detta medför också ökad risk för att ung­ domar skulle kunna få tillgång till tobaksvaror. Följaktligen ris­ kerar lagstiftningen om tobakskontroll att undergrävas. Därför bör medlemsstaterna ges möjlighet att förbjuda gränsöverskridande distansförsäljning. I fall där gränsöverskridande distansförsäljning inte är förbjuden är gemensamma bestämmelser om registrering av återförsäljningsställen som bedriver sådan försäljning lämpliga för att detta direktiv ska bli verkningsfullt. Medlemsstaterna bör i

▼B

2014L0040 — SV — 06.01.2015 — 001.002 — 9

( ¹ ) Rådets direktiv 89/622/EEG av den 13 november 1989 om tillnärmning av

medlemsstaternas lagar och andra författningar om märkning av tobaksvaror samt förbud för utsläppande på marknaden av vissa tobakstyper för använd­ ning i munnen (EGT L 359, 8.12.1989, s. 1).

• Sida 240
•  Original

240. Prop. 2017/18:156 Bilaga 1

enlighet med artikel 4.3 i fördraget om Europeiska unionen (EU- fördraget) samarbeta för att underlätta genomförandet av detta direktiv, särskilt vad avser de åtgärder som vidtas i fråga om gränsöverskridande distansförsäljning av tobaksvaror.

(34)

Alla tobaksvaror kan potentiellt orsaka dödsfall, sjuklighet och

funktionsnedsättning. Tillverkningen, distributionen och konsum­ tionen av dem bör därför regleras. Av detta skäl är det viktigt att övervaka utvecklingen av nya tobaksvaror. Tillverkare och im­ portörer bör vara skyldiga att anmäla nya tobaksvaror, utan att detta påverkar medlemsstaternas befogenhet att förbjuda eller att godkänna sådana nya produkter.

(35)

För att säkerställa lika konkurrensvillkor bör nya tobaksvaror som

är tobaksvaror enligt definitionen i detta direktiv uppfylla kraven i detta direktiv.

(36)

Elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare bör regleras ge­

nom detta direktiv, såvida de inte, på grund av sin presentation eller funktion omfattas av Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/83/EG ( ¹ ) eller rådets direktiv 93/42/EEG ( ² ). Det råder skillnader mellan olika medlemsstaters lagstiftning och praxis när det gäller dessa produkter, även i fråga om säkerhetskrav, vilket innebär att det krävs åtgärder på unionsnivå för att den inre marknaden ska kunna fungera smidigt. En hög folkhälso­ skyddsnivå bör tas i beaktande vid regleringen av dessa produk­ ter. För att ge medlemsstaterna möjlighet att utöva sina övervak­ nings- och kontrolluppgifter bör tillverkare och importörer av elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare vara skyldiga att anmäla de relevanta produkterna innan de släpps ut på mark­ naden.

(37)

Medlemsstaterna bör säkerställa att elektroniska cigaretter och

påfyllningsbehållare uppfyller kraven i detta direktiv. Om tillver­ karen av den relevanta produkten inte är etablerad i unionen, bör importören av den produkten bära ansvaret för att dessa produkter överensstämmer med detta direktiv.

(38)

Vätska som innehåller nikotin bör endast tillåtas att släppas ut på

marknaden enligt detta direktiv, om nikotinkoncentrationen inte överstiger 20 mg/ml. Denna koncentration ger en nikotindos som är jämförbar med den tillåtna nikotindosen från en standardciga­ rett under den tid det tar att röka en sådan cigarett. För att begränsa de risker som är förknippade med nikotin bör maximis­ torlekar för påfyllningsbehållare, tankar och patroner fastställas.

▼B

2014L0040 — SV — 06.01.2015 — 001.002 — 10

( ¹ ) Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/83/EG av den 6 november 2001

om upprättande av gemenskapsregler för humanläkemedel (EUT L 311, 28.11.2001, s. 67).

( ² ) Rådets direktiv 93/42/EEG av den 14 juni 1993 om medicintekniska produk­

ter (EGT L 169, 12.7.1993, s. 1).

• Sida 241
•  Original

Prop. 2017/18:156 Bilaga 1

(39)

Endast elektroniska cigaretter som avger nikotindoser på en jämn

nivå bör tillåtas att släppas ut på marknaden enligt detta direktiv. Avgivande av nikotindoser på en jämn nivå under normala an­ vändningsförhållanden är nödvändigt av hälsoskydds-, säkerhets- och kvalitetsskäl, bland annat för att undvika risken att höga doser konsumeras oavsiktligt.

(40)

Elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare skulle kunna ge

upphov till hälsorisker i händerna på barn. Det är därför nödvän­ digt att säkerställa att dessa produkter är garantiförseglade och barnsäkra, inklusive att de har barnsäker märkning, förslutning och öppningsmekanism.

(41)

Mot bakgrund av att nikotin är ett giftigt ämne och med tanke på

de potentiella hälso- och säkerhetsriskerna även för personer som produkten inte är avsedd för, bör vätska som innehåller nikotin enbart släppas ut på marknaden i elektroniska cigaretter eller påfyllningsbehållare som uppfyller vissa säkerhets- och kvalitets­ krav. Det är viktigt att säkerställa att elektroniska cigaretter inte går sönder eller läcker vid användning och påfyllning.

(42)

För att människors hälsa och säkerhet ska skyddas bör det på

dessa produkters märkning och förpackningar finnas tillräcklig och lämplig information om säker användning samt lämpliga hälsovarningar, utan några vilseledande beståndsdelar.

(43)

Skillnader mellan olika länders nationella rätt och praxis i fråga

om reklam och sponsring rörande elektroniska cigaretter utgör ett hinder för den fria rörligheten för varor och friheten att tillhan­ dahålla tjänster och skapar en avsevärd risk för snedvridning av konkurrensen. Utan ytterligare åtgärder på unionsnivå är det tro­ ligt att dessa skillnader kommer att öka de kommande åren, också med hänsyn till den växande marknaden för elektroniska cigaret­ ter och påfyllningsbehållare. Det är därför nödvändigt med en tillnärmning av nationella bestämmelser om reklam och sponsring av dessa produkter med gränsöverskridande verkan, med utgångs­ punkt i en hög skyddsnivå för folkhälsan. Elektroniska cigaretter kan utvecklas till en inkörsport till nikotinberoende och resultera i traditionell tobakskonsumtion, eftersom de efterliknar och norma­ liserar rökning. På grund av detta är det lämpligt att inta ett restriktivt förhållningssätt till reklam för elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare.

(44)

För att kunna utöva sina tillsynsuppgifter behöver kommissionen

och medlemsstaterna omfattande information om marknads­ utvecklingen vad gäller elektroniska cigaretter och påfyllnings­ behållare. Tillverkare och importörer av dessa produkter bör där­ för omfattas av skyldigheter att rapportera om försäljningsvoly­ mer, olika konsumentgruppers preferenser samt försäljningsmeto­ der. Det bör säkerställas att denna information görs tillgänglig för allmänheten samtidigt som vederbörlighänsyn tas till behovet av skydd av företagshemligheter.

▼B

2014L0040 — SV — 06.01.2015 — 001.002 — 11

• Sida 242
•  Original

242. Prop. 2017/18:156 Bilaga 1

(45)

För att säkerställa lämplig marknadsövervakning från medlems­

staternas sida är det nödvändigt att tillverkare, importörer och distributörer använder ett lämpligt system för övervakning och registrering av misstänkta skadliga effekter och informerar behö­ riga myndigheter om dessa effekter, så att lämpliga åtgärder kan vidtas. Det är befogat att införa en skyddsklausul som skulle göra det möjligt för medlemsstaterna att vidta åtgärder för att bekämpa allvarliga hot mot folkhälsan.

(46)

Inom ramen för den framväxande marknaden för elektroniska

cigaretter är det möjligt att specifika elektroniska cigaretter eller påfyllningsbehållare eller en typ av elektroniska cigaretter eller påfyllningsbehållare som släpps ut på marknaden skulle kunna ge upphov till en oförutsedd risk för människors hälsa, även om de är förenliga med detta direktiv. Det är därför lämpligt att fastställa ett förfarande för att hantera sådana risker, vilket bland annat bör innebära möjlighet för en medlemsstat att vidta provisoriska lämpliga åtgärder. Sådana provisoriska lämpliga åtgärder skulle kunna innebära förbud mot att specifika elektroniska cigaretter eller påfyllningsbehållare eller en typ av elektronisk cigarett eller påfyllningsbehållare släpps ut på marknaden. I detta sammanhang bör kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter för att förbjuda att specifika elektroniska cigaretter eller påfyllnings­ behållare eller en typ av elektroniska cigaretter eller påfyllnings­ behållare släpps ut på marknaden. Kommissionen bör ges befo­ genhet att göra detta om minst tre medlemsstater har förbjudit de berörda produkterna av vederbörligen motiverade skäl och det är nödvändigt att utvidga detta förbud till att gälla i alla medlems­ stater för att den inre marknaden ska kunna fungera smidigt för produkter som är förenliga med detta direktiv men inte innebär samma hälsorisker. Kommissionen bör rapportera om de potenti­ ella risker som är förknippade med påfyllningsbara elektroniska cigaretter senast den 20 maj 2016.

(47)

Detta direktiv harmoniserar inte alla aspekter av elektroniska ci­

garetter och påfyllningsbehållare. Till exempel har medlemssta­ terna fortfarande ansvaret för att anta regler om smaker. Det skulle kunna vara till nytta för medlemsstaterna att överväga att tillåta utsläppandet av smaksatta produkter på marknaden. De bör dock vara uppmärksamma på dessa produkters potentiella attrak­ tionskraft för ungdomar och icke-rökare. Alla förbud av sådana smaksatta produkter måste motiveras och anmälas i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG ( ¹ ).

(48)

Detta direktiv harmoniserar dessutom inte bestämmelserna om

rökfria miljöer eller om inhemska försäljningsarrangemang, in­ hemsk reklam eller varumärkesutvidgning (brand stretching) och inför inte heller någon åldersgräns för elektroniska cigaretter eller påfyllningsbehållare. Utformningen av eller reklamen för de produkterna bör emellertid under inga omständigheter främja to­ bakskonsumtion eller ge upphov till förväxling med tobaksvaror. Medlemsstaterna har rätt att reglera sådana frågor inom ramen för den egna jurisdiktionen och uppmuntras att göra detta.

▼B

2014L0040 — SV — 06.01.2015 — 001.002 — 12

( ¹ ) Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG av den 22 juni 1998 om ett

informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster (EGT L 204, 21.7.1998, s. 37).

• Sida 243
•  Original

Prop. 2017/18:156 Bilaga 1

(49)

Regleringen av örtprodukter för rökning varierar mellan med­

lemsstaterna och dessa produkter uppfattas ofta som oskadliga eller mindre skadliga trots de hälsorisker som deras förbränning orsakar. I många fall känner konsumenterna inte till innehållet i dessa produkter. För att säkerställa att den inre marknaden fun­ gerar smidigt och förbättra informationen till konsumenterna, bör gemensamma märkningsregler och rapportering om ingredienser för dessa produkter införas på unionsnivå.

(50)

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av detta

direktiv bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter när det gäller upprättande och uppdatering av en prioritetsförteck­ ning över tillsatser för utökad rapportering, fastställande och upp­ datering av formatet för rapportering av ingredienser och för spridningen av den informationen, beslut om huruvida en tobak­ svara har karakteristisk smak eller förhöjd grad av toxicitet, be­ roendeframkallande egenskaper eller cancerframkallande, muta­ gena eller reproduktionstoxiska egenskaper, metoden för att av­ göra om en tobaksvara har en karakteristisk smak, förfarandena för inrättande av och verksamheten för en självständig rådgivande panel för antagande av beslut beträffande tobaksvaror med karak­ teristiska smaker, den exakta placeringen för hälsovarningar när det gäller rulltobak i påsar, de tekniska specifikationerna för kom­ binerade hälsovarningars utformning, layout och form, de tek­ niska standarderna för upprättandet och driften av spårningssyste­ met, för att säkerställa kompatibiliteten av systemen för de unika identitetsmärkningarna och för säkerhetsmärkning samt upprättan­ det av ett gemensamt format för anmälan av elektroniska cigaret­ ter och påfyllningsbehållare och de tekniska standarderna för på­ fyllningsmekanismer för dessa produkter. Dessa genomförandebe­ fogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 ( ¹ ).

(51)

I syfte att säkerställa att detta direktiv är fullt fungerande och

anpassa det till den tekniska, vetenskapliga och internationella utvecklingen inom tobakstillverkning, -konsumtion och -reglering bör befogenheten att anta delegerade akter i enlighet med arti­ kel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen med avse­ ende på att anta och anpassa högsta tillåtna utsläppsnivåer och mätmetoder för dessa, fastställa högsta tillåtna nivåer för tillsatser som skapar en karakteristisk smak eller som ökar toxicitet eller förstärker beroendeframkallande egenskaper, återkalla vissa un­ dantag som beviljats för andra tobaksvaror än cigaretter och rull­ tobak, anpassa hälsovarningarna, upprätta och anpassa bildarki­ vet, fastställa de viktigaste delarna i de avtal om datalagring som ska ingås för spårningssystemet och utvidga åtgärder som antagits av medlemsstaterna eller hela unionen vad gäller specifika elek­ troniska cigaretter eller påfyllningsbehållare eller en typ av elek­ tronisk cigarett eller påfyllningsbehållare. Det är av särskild vikt att kommissionen genomför lämpliga samråd under det förbere­ dande arbetet, inklusive på expertnivå. Kommissionen bör, då den

▼B

2014L0040 — SV — 06.01.2015 — 001.002 — 13

( ¹ ) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den

16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och principer för med­ lemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebe­ fogenheter (EUT L 55, 28.2.2011, s. 13).

• Sida 244
•  Original

244. Prop. 2017/18:156 Bilaga 1

förbereder och utarbetar delegerade akter, se till att relevanta handlingar översänds samtidigt till Europaparlamentet och rådet och att detta sker så snabbt som möjligt och på lämpligt sätt.

(52)

Kommissionen bör övervaka utvecklingen vad gäller genom­

förandet och resultatet av detta direktiv och lägga fram en rapport senast den 21 maj 2021 och därefter vid behov, för att bedöma om det krävs ändringar av detta direktiv. I rapporten bör det ingå information om styckförpackningsytor för tobaksvaror som inte omfattas av detta direktiv, marknadsutvecklingen av nya tobak­ svaror, marknadsutveckling som innebär en väsentlig förändring av omständigheter, marknadsutvecklingen av och konsumenters uppfattning i fråga om slimcigaretter, vattenpipstobak och elek­ troniska cigaretter och påfyllningsbehållare.

Kommissionen bör utarbeta en rapport om genomförbarheten, nyttan och verkan av ett europeiskt system för reglering av in­ gredienser i tobaksvaror, inbegripet genomförbarheten och nyttan av att upprätta en förteckning över ingredienser på unionsnivå som får användas eller förekomma i eller tillsättas i tobaksvaror (en så kallad positivlista). Vid utarbetandet av rapporten bör kom­ missionen bland annat utvärdera tillgängliga vetenskapliga rön om ingrediensernas toxiska och beroendeframkallande effekter.

(53)

Tobaksvaror och relaterade produkter som uppfyller kraven i

detta direktiv bör dra fördel av varornas fria rörlighet. Mot bak­ grund av de olika graderna av harmonisering som uppnås genom detta direktiv bör medlemsstaterna emellertid under vissa villkor behålla befogenheten att införa ytterligare krav i vissa avseenden för att skydda folkhälsan. Så är fallet när det gäller presentationen och förpackningen av tobaksvaror, bland annat färger, utöver hälsovarningar, för vilka detta direktiv tillhandahåller en första uppsättning gemensamma grundläggande regler. Därmed skulle medlemsstaterna exempelvis kunna införa bestämmelser om ytter­ ligare standardisering av förpackningarna för tobaksvaror, för­ utsatt att dessa bestämmelser är förenliga med EUF-fördraget och skyldigheterna inom WTO samt inte påverkar den fulla till­ lämpningen av detta direktiv.

(54)

För att ta hänsyn till den eventuella framtida marknadsutveck­

lingen bör medlemsstaterna dessutom även få förbjuda en viss kategori tobaksvaror eller relaterade produkter med hänvisning till specifika förhållanden i den berörda medlemsstaten och under förutsättning att bestämmelserna är motiverade med hänsyn till

▼B

2014L0040 — SV — 06.01.2015 — 001.002 — 14

• Sida 245
•  Original

Prop. 2017/18:156 Bilaga 1

behovet av att skydda folkhälsan, med beaktande av den höga nivå av skydd som uppnås genom detta direktiv. Medlemsstaterna bör anmäla sådana strängare nationella bestämmelser till kommis­ sionen.

(55)

En medlemsstat bör ha frihet att behålla eller införa nationell

lagstiftning som gäller för alla produkter som släpps ut på dess nationella marknad i frågor som inte regleras i detta direktiv, förutsatt att den är förenlig med EUF-fördraget och inte äventyrar den fulla tillämpningen av detta direktiv. Följaktligen och på dessa villkor skulle en medlemsstat bland annat kunna reglera eller förbjuda föremål som används för tobaksvaror (inklusive vattenpipor) och för örtprodukter för rökning och dessutom re­ glera eller förbjuda produkter som till utseendet liknar någon sorts tobaksvara eller relaterade produkt. För nationella tekniska föreskrifter krävs förhandsanmälan enligt direktiv 98/34/EG.

(56)

Medlemsstaterna bör säkerställa att personuppgifter endast be­

handlas i enlighet med de regler och skyddsåtgärder som fastställs i Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG ( ¹ ).

(57)

Detta direktiv påverkar inte tillämpningen av unionsrätt om an­

vändning och märkning av genetiskt modifierade organismer.

(58)

I enlighet med den gemensamma politiska förklaringen av den

28 september 2011 från medlemsstaterna och kommissionen om förklarande dokument ( ² ), har medlemsstaterna åtagit sig att, i de fall detta är berättigat, låta anmälan av införlivandeåtgärder åtföl­ jas av ett eller flera dokument som förklarar förhållandet mellan de olika delarna i direktivet och motsvarande delar i de nationella instrumenten för införlivande. När det gäller detta direktiv anser lagstiftaren det vara motiverat att sådana dokument översänds.

(59)

Skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheter och

rättsprinciper som stadfästs i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna förändras inte genom detta direktiv. Ett flertal grundläggande rättigheter påverkas av detta direktiv. Det är därför nödvändigt att säkerställa att de skyldigheter som åläggs tillverkare, importörer och distributörer av tobaksvaror och relaterade produkter inte bara garanterar en hög nivå av skydd för människors hälsa och konsumentskydd utan också värnar om alla andra grundläggande rättigheter och är proportionella med hänsyn till den inre marknadens sätt att fungera. Tillämpningen av detta direktiv bör ske i enlighet med unionsrätten och relevanta inter­ nationella åtaganden.

(60)

Eftersom målen för detta direktiv, nämligen att tillnärma med­

lemsstaternas lagar och andra författningar om tillverkning, pre­ sentation och försäljning av tobaksvaror och relaterade produkter inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av deras omfattning och verkningar kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i EU-fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

▼B

2014L0040 — SV — 06.01.2015 — 001.002 — 15

( ¹ ) Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om

skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (EGT L 281, 23.11.1995, s. 31).

( ² ) EUT C 369, 17.12.2011, s. 14.

• Sida 246
•  Original

246. Prop. 2017/18:156 Bilaga 1

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

AVDELNING I

GEMENSAMMA BESTÄMMELSER

Artikel 1

Syfte

Syftet med detta direktiv är att tillnärma medlemsstaternas lagar och andra författningar om

a) ingredienser i och utsläpp från tobaksvaror och därmed samman­

hängande rapporteringsskyldigheter, inklusive högsta tillåtna ut­ släppsnivåer av tjära, nikotin och kolmonoxid för cigaretter,

b) vissa aspekter av märkning och förpackning av tobaksvaror, inbegri­

pet de hälsovarningar som ska finnas på styckförpackningar med tobaksvaror och eventuella ytterförpackningar samt spårbarhet och säkerhetsmärkning som tillämpas på tobaksvaror för att säkerställa att de är förenliga med detta direktiv,

c) förbudet mot utsläppande på marknaden av tobak för användning i

munnen,

d) gränsöverskridande distansförsäljning av tobaksvaror,

e) skyldigheten att göra en anmälan om nya tobaksvaror, och

f) utsläppandet på marknaden och märkning av vissa produkter som

liknar tobaksvaror, nämligen elektroniska cigaretter och påfyllnings­ behållare samt örtprodukter för rökning

för att underlätta att den inre marknaden för tobaksvaror och relaterade produkter fungerar smidigt, med utgångspunkt i en hög skyddsnivå för folkhälsan, särskilt för ungdomar, och för att uppfylla unionens skyldig­ heter enligt WHO:s ramkonvention om tobakskontroll (nedan kallad ramkonventionen).

Artikel 2

Definitioner

I detta direktiv avses med

1. tobak: blad och andra naturliga, bearbetade eller obearbetade delar

av tobaksväxter inklusive expanderad och rekonstituerad tobak,

▼B

2014L0040 — SV — 06.01.2015 — 001.002 — 16

• Sida 247
•  Original

Prop. 2017/18:156 Bilaga 1

2. piptobak: tobak som kan förbrukas via förbränning och uteslutande

är avsedd för användning i pipa,

3. rulltobak: tobak som konsumenter eller återförsäljningsställen kan

använda för att göra cigaretter,

4. tobaksvaror: produkter som kan förbrukas och som helt eller delvis

består av tobak, även genetiskt modifierad sådan,

5. rökfri tobaksvara: en tobaksvara som inte konsumeras genom för­

bränning, bland annat tuggtobak, tobak för användning i näsan och tobak för användning i munnen,

6. tuggtobak: en rökfri tobaksvara uteslutande avsedd att tuggas,

7. tobak för användning i näsan: en rökfri tobaksvara som kan kon­

sumeras via näsan,

8. tobak för användning i munnen: alla tobaksvaror för användning i

munnen, utom sådana som är avsedda att inhaleras eller tuggas, som helt eller delvis är framställda av tobak, i pulver- eller par­ tikelform eller i någon kombination av dessa former, särskilt sådana som tillhandahålls i portionspåsar eller porösa påsar,

9. tobaksvaror för rökning: andra tobaksvaror än en rökfri tobaksvara,

10. cigarett: en rulle av tobak som kan förbrukas via förbränning och

som definieras närmare i artikel 3.1 i rådets direktiv 2011/64/EU ( ¹ ),

11. cigarr: en rulle av tobak som kan förbrukas via förbränning och

som definieras närmare i artikel 4.1 i direktiv 2011/64/EU,

12. cigarill: en liten sorts cigarr som definieras närmare i artikel 8.1 i

rådets direktiv 2007/74/EG ( ² ),

13. tobak för vattenpipa: en tobaksvara som kan förbrukas genom en

vattenpipa. Vid tillämpningen av detta direktiv ska tobak för vat­ tenpipa anses vara en tobaksprodukt för rökning. Om en produkt kan användas både genom vattenpipor och som rulltobak, ska den anses vara rulltobak,

14. ny tobaksvara: en tobaksvara

▼B

2014L0040 — SV — 06.01.2015 — 001.002 — 17

( ¹ ) Rådets direktiv 2011/64/EU av den 21 juni 2011 om strukturen och skatte­

satserna för punktskatten på tobaksvaror (EUT L 176, 5.7.2011, s. 24).

( ² ) Rådets direktiv 2007/74/EG av den 20 december 2007 om undantag från

mervärdesskatt och punktskatt på varor som införs av resande från tredje­ länder (EUT L 346, 29.12.2007, s. 6).

• Sida 248
•  Original