SOU 2007:60

Sverige inför klimatförändringarna - hot och möjligheter

Till statsrådet och chefen för Miljödepartementet

Genom regeringsbeslut den 30 juni 2005 gavs en särskild utredare i uppdrag att kartlägga det svenska samhällets sårbarhet för globala klimatförändringar och de regionala och lokala konsekvenserna av dessa förändringar samt bedöma kostnader för skador som klimatförändringarna kan ge upphov till. Som utredare förordnades Bengt Holgersson. Utredningen har antagit namnet Klimat- och sårbarhetsutredningen.

Den 7 april 2006 förordnades en rådgivande kommitté med experter till utredningen bestående av följande företrädare: Markku Rummukainen, Sveriges Meteorologiska och hydrologiska Institut, Lars Westermark, Naturvårdsverket, Fredrik Hassel, Krisberedskapsmyndigheten, Staffan Moberg, Försäkringsförbundet, Birgitta Resvik, svenskt Näringsliv, Elisabeth Söderberg, Statens Räddningsverk, Elvin Ottosson, Statens Geotekniska Institut, Michaela Schulman, Boverket, Andres Muld, Statens Energimyndighet, Ann-Sofie Eriksson, Sveriges kommuner och landsting, Lars-Håkan Jönsson, Länsstyrelsen i Dalarna, Carl-Johan Lidén, Statens Jordbruksverk, Magnus Fridh, Skogsstyrelsen, Åsa Ekman, Socialstyrelsen, Christina Oettinger-Biberg, Näringsdepartementet, Anna Forsgren, Miljödepartementet, Per Brandtell, Försvarsdepartementet, Ulrika Jardfeldt, Näringsdepartementet, Ingela Byfors, Jordbruksdepartementet och Peter Frykblom Finansdepartementet. Den 1 april 2007 entledigades Ulrika Jardfelt och från och med den 1 april 2007 förordnades Elisabeth Lidbaum, Näringsdepartementet som expert.

Som huvudsekreterare förordnades från den 26 september 2006 Tom Hedlund, som sekreterare förordnades från den 25 oktober 2005 Christina Frost, från den 20 november 2005 Per Rosenqvist, från den 1 augusti 2006 Sofia Ahlroth och från den 1 mars 2007 Philip Thörn.

I sitt arbete har utredningen dessutom använt sig av tre expertgrupper med experter från berörda myndigheter, forskningsinstitutioner, näringsliv och andra organisationer.

Textbearbetning och layout har utförts av kanslisekreterarna Gunilla Malmqvist, Monica Berglund och i Bilagedelen även Camilla Kivanç, FA, kommittéservice.

Utredningen överlämnar härmed sitt slutbetänkande Sverige inför klimatförändringarna

  • hot och möjligheter. Uppdraget är

härmed slutfört.

Stockholm i oktober 2007

Bengt Holgersson

Tom Hedlund Sofia Ahlroth Christina Frost Per Rosenqvist Philip Thörn

Sammanfattning

Våra viktigaste slutsatser och förslag

1. Det är nödvändigt att påbörja anpassningen till klimatförändringarna i Sverige. Huvuddragen i klimatscenarierna är trots osäkerheter tillräckligt robusta för att användas som underlag.

2. Risken för översvämningar, ras, skred och erosion ökar på många håll så mycket att förstärkta insatser för förebyggande åtgärder är motiverade. Ett statligt klimatanpassningsanslag bör inrättas som stöd för storskaliga kostnadskrävande insatser.

3. Skogstillväxten ökar kraftigt, förutsättningarna för jordbruksproduktion förbättras. Det krävs dock anpassningsåtgärder för att minimera skadorna och bevara den biologiska mångfalden.

4. Östersjön riskerar dramatiska förändringar av ekosystemen. Klimatförändringarna förvärrar dagens situation och arbetet med att minska utsläppen bör intensifieras.

5. Vattenkvaliteten i sjöar och vattendrag kommer att försämras, vilket kräver insatser för att upprätthålla en god dricksvattenkvalitet.

6. Fjällen förbuskas till stor del och rennäringen och fjällturismen kan drabbas.

7. Det varmare klimatet påverkar hälsan och leder till fler dödsfall på grund av värmeböljor och ökad smittspridning.

8. Sveriges energibalans gynnas genom minskat värmebehov och ökad vattenkraftpotential.

9. Länsstyrelserna bör få en central roll i klimatanpassningsarbetet. En särskild klimatanpassningsdelegation bör inrättas vid varje länsstyrelse, som ett förstärkt stöd till framför allt kommunerna. 10. Vi föreslår att ett nytt institut för klimatforskning och anpassning inrättas.

Sammanfattning SOU 2007:60

Upplägg

Vi utgår i detta betänkande från de globala klimatförändringarna. Vi har i utredningen analyserat hur Sveriges klimat kan utvecklas under de kommande 100 åren. Vi har också analyserat konsekvenserna för en rad olika sektorer och områden. Viktiga aspekter har varit sårbarheten för översvämningar, ras, skred och stormar. Vi föreslår olika åtgärder för att minska sårbarheten och anpassa samhället till långsiktiga klimatförändringar och extrema väderhändelser.

Sverige blir varmare och blötare

FN:s klimatpanel IPCC har dragit slutsatsen att den hittillsvarande uppvärmningen globalt uppgår till drygt 0,7 grader de senaste 100 åren. Uppvärmningen har gått nästan dubbelt så snabbt de senaste 50 åren jämfört med hela 100-årsperioden och det är mycket sannolikt att detta till största delen är orsakat av mänskliga aktiviteter. Den globala medeltemperaturen kommer med stor sannolikhet att öka med ytterligare 1,8

  • grader till slutet av detta sekel, jämfört med 1990. Om kraftfulla globala utsläppsminskningar genomförs kan temperaturhöjningarna begränsas på sikt. Viss fortsatt uppvärmning går dock inte att undvika.

Temperaturen kommer att stiga mer i Sverige och Skandinavien än det globala genomsnittet. De modellscenarier vi utgått ifrån pekar på att medeltemperaturen i Sverige stiger med 3

  • grader till

2080-talet jämfört med åren 1960

  • Vintertemperaturen kan öka med 7 grader i norra Sverige. Mälardalens klimat kommer att likna klimatet i norra Frankrike idag.

Nederbördsmönstren kommer också att förändras. Nederbörden kommer att öka i större delen av landet under höst, vinter och vår. Sommartid får vi ett varmare och torrare klimat, särskilt i södra Sverige.

Havsnivån förväntas stiga med 0,2

  • meter globalt de närmaste 100 åren för att sedan fortsätta att stiga under många hundra år. Någon avsmältning av isarna på Grönland och Antarktis är då inte inräknad för detta århundrade. Havsnivån stiger med upp till 0,2 meter mer i våra angränsande hav.

SOU 2007:60 Sammanfattning

Vad beträffar vindar och stormar i framtiden i Sverige är resultaten mer osäkra. Tendensen från våra modellscenarier är att såväl medelvinden som högsta byvind ökar.

Höga flöden, översvämningar, ras, skred och erosion

Antalet dagar med kraftig nederbörd ökar under vinter, vår och höst i större delen av landet. Ser man till de intensivaste regnen är det fråga om betydande ökningar.

Avrinningen ökar i större delen av landet, mest i väster. Höga flöden, med en återkomsttid på i genomsnitt 100 år, det s.k. 100årsflödet, ökar kraftigt i framför allt västra Götaland, sydvästra Svealand och nordvästra Norrland. På andra håll minskar dessa höga flöden eftersom varmare vintrar ger mindre kvarliggande snötäcke, vilket leder till en mindre vårflod. Lokala häftiga regn, skyfall, som förekommer mest på sommarhalvåret, ökar i intensitet över hela landet.

Översvämningar drabbar bebyggelse och infrastruktur

De senaste åren har flera stora översvämningar drabbat Sverige. Översvämningarna i Vänern 2000/2001 och Arvika 2000 är två exempel.

Den ökade översvämningsrisken drabbar framför allt bebyggelse, vägar och järnvägar. Annan infrastruktur, industri och jordbruk kan också vara utsatt. Dricksvattenförsörjningen riskerar att slås ut genom förorening av vattentäkter eller genom ledningsbrott. Översvämningar av elstationer kan leda till långvariga elavbrott.

Det ökade intresset av att bo sjönära har gjort att bostäder i många fall har byggts i områden som är översvämningshotade. I dagens klimat riskerar drygt 6 miljoner m

2

byggnadsyta längs

vattendrag att översvämmas i genomsnitt en gång per 100 år. Denna yta kommer sannolikt att öka.

Lokala skyfall med översvämningar av dag- och avloppssystem är redan i dag ett stort problem. Detta leder bland annat till källaröversvämningar och utsläpp av avloppsvatten. Problemet kommer att bli ännu större i framtiden.

Sammanfattning SOU 2007:60

Ras och skred ökar risken för människoliv

De senaste två åren har Sverige drabbats av flera ras och skred där konsekvenserna kunde blivit mycket allvarliga. I Ånn i Jämtland fick ett lokalt skyfall både järnväg och väg att rasa. I Munkedal raserades E6:an längs en sträcka på flera hundra meter. Ras och skred har tidigare krävt dödsoffer i vårt land vid ett flertal tillfällen.

Kraftig nederbörd och ökade flöden i vattendrag liksom höjda och varierande grundvattennivåer ökar risken för ras och skred. De ökade riskerna uppstår framför allt i områden där risken är hög redan idag. Det gäller Vänerlandskapen, Göta älvdalen, östra Svealand och nästan hela ostkusten. Vi har uppskattat att över 200 000 byggnader ligger nära vatten i områden där ras- och skredrisken ökar. De lokala förhållandena avgör var riskerna kommer att vara störst.

Kusterosion och havsnivåhöjning – hot mot lågt liggande bebyggelse

Havsnivåhöjningen pågår och kommer att fortsätta i många hundra år. Vi har i våra beräkningar utgått från IPCC:s bedömning från 2001 med en havsnivåhöjning på mellan 9 och 88 cm. Den högre nivån svarar ungefär mot den bedömning IPCC gör i sin senaste rapport om man tar hänsyn till att havsnivåhöjningen är större i våra närliggande havsområden. I norra delen av landet motverkas havsnivåhöjningen av landhöjningen. De sydligaste delarna av landet, Skåne, Blekinge, Halland och Västkusten blir mest utsatta. Lågtrycksbanor och vindar betyder också mycket för havsnivån och risken för översvämningar och erosion längs kusterna. Med en större dominans av västvindar kommer de högsta högvattennivåerna i Östersjön att stiga kraftigt. I Karlskrona ligger i dag den högsta högvattennivån en meter över dagens medelvattenstånd. I slutet av seklet beräknas den ligga två meter över. Detta ställer ökade krav på planering av nybebyggelse och förebyggande åtgärder.

Kusterosion drabbar områden som består av lättrörlig jord eller sand. De mest utsatta kuststräckorna finns i Skåne, Blekinge samt på Öland och Gotland. Enligt de beräkningar vi gjort så ligger cirka 150 000 byggnader inom erosionsbenäget område vid en havsnivåhöjning på 88 cm.

SOU 2007:60 Sammanfattning

Vattenkraftproduktionen ökar kraftigt

Ökningen i vattentillrinning, framförallt i landets norra delar, kommer att ske successivt. Detta skapar mycket goda förutsättningar för en ökad vattenkraftproduktion. Beräkningar visar på en möjlig ökning av kraftpotentialen med 15

  • procent i snitt till slutet på seklet. För att hela potentialen ska kunna utnyttjas fordras dock att kraftverkens kapacitet och magasinen byggs ut.

Dammsäkerheten bör ses över

I Sverige finns cirka 10 000 dammar av varierande storlek, typ och ålder spridda över landet. De flesta av de större dammarna är kraftverksdammar, men även några större dammar finns för att ta hand om gruvavfall. Två dammar högre än 15 meter, gruvdammen vid Aitik samt Noppikoskidammen, har havererat under åren. Inga personskador inträffade.

De största dammarna, av riskklass I, är byggda för att kunna hantera mycket extrema flöden. Klimatförändringarna innebär en risk för att det flöde som är dimensionerande för dessa dammar ökar inom delar av landet, men stora osäkerheter finns. 100årsflödet ökar kraftigt framförallt i västra Götaland och sydvästra Svealand, med ökade risker framförallt för de mindre dammarna i riskklass II. Även i fjälltrakterna ökar 100-årsflödet med risken att detta kan fortplanta sig i hela vattendragen ner till mynningen. På många andra håll väntas dagens 100-årsflöden bli mindre vanliga.

Riksrevisionen har granskat de statliga insatserna för dammsäkerhet vid kraftverksdammar. Riksrevisionen anser att det finns behov av att förbättra och utveckla statens insatser för dammsäkerhet och rekommenderar regeringen att ta initiativ till en översyn. Vi instämmer i detta.

Tillstånd för vattenverksamhet – omprövningar av gamla vattendomar

Vi har i vårt delbetänkande om översvämningsriskerna i bland annat Vänern sett att en ändrad regleringsstrategi kan bidra till att minska översvämningriskerna. Vi bedömer också att det kan bli aktuellt med omprövning eller revidering av ett antal tillstånd på grund av förändrade flöden som följer av en klimatförändring, eller

Sammanfattning SOU 2007:60

i samband med utbyggnaden av vattenkraften. Detta är i många fall en mycket omfattande och komplicerad process. Vi anser därför att lagstiftningen bör ses över.

Ökade sammanlagda intäkter och ökade skadekostnader för översvämningar, ras, skred, erosion och vattenkraft 2010

Intäkter miljarder kronor

Kostnader miljarder kronor

Statliga, kommunala och enskilda vägar

10

Översvämning av bebyggelse, sjöar och vattendrag

50

Översvämning av bebyggelse, kust

10

Ras och skred

10

Kusterosion 20

Ökad vattenkraftproduktion

190

Summa 190−260 100-240

Åtgärder och förslag

Den fysiska planeringen bör anpassas efter de framtida riskerna. Som stöd för planeringen och förebyggande åtgärder i övrigt bör staten informera och ta fram underlag. Principiellt bör ansvaret för åtgärder ligga på fastighetsägaren och kommunen.

Information och utbildning av personal inom bl.a. kommuner är mycket viktigt för att öka kunskapen om klimatförändringarna och anpassningsåtgärder.

Vi bedömer att det i dag finns vissa brister i försäkringsskyddet mot naturolyckor. Dessa brister motiverar dock inte ett särskilt statligt stöd för naturskador. De luckor som finns bedöms vara av en art som kan hanteras av privata försäkringsbolag. Det privata försäkringsskyddet behöver dock utvecklas vad gäller skador på grund av naturolyckor.

Vi föreslår följande för att minska sårbarheten för översvämning, ras, skred och erosion:

  • Kommunernas skyldighet att ta hänsyn till risker för översvämningar, ras och skred i den fysiska planeringen bör bli tydligare i lagstiftningen och vägledningar bör tas fram. Preskriptionstiden för kommunernas skadeståndsplikt bör ökas från 10 till 20 år.

SOU 2007:60 Sammanfattning

  • Karteringar, höjddata, geotekniska data m.m. samt varningssystem som krävs för att minska sårbarheten behöver tas fram. SGI bör få ansvar för en reglerad jourverksamhet för ras och skred.
  • Länsstyrelsen bör få en central roll i anpassningsarbetet och en särskild klimatanpassningsdelegation bör inrättas på länsstyrelsen.
  • Anpassningar av transportinfrastrukturen till ett förändrat klimat bör ingå i de transportpolitiska målen. Medel till klimatanpassning av transportinfrastrukturen bör avsättas. Riskerna, framför allt i väg- och järnvägsnäten, bör kartläggas och åtgärder genomföras.
  • Ett särskilt klimatanpassningsanslag bör skapas för större investeringar med syfte att minska sårbarheten för extrema väderhändelser och långsiktiga klimatförändringar. Anslaget ska kunna användas för att bidra till finansieringen av större projekt för att förebygga framför allt översvämningar, ras, skred och erosion. Vi uppskattar behovet till i storleksordningen 100

miljoner kronor per år för de närmaste 10 åren.

  • En särskild förhandlingsman bör tillsättas för att fördela kostnaderna mellan staten och andra intressenter för att genomföra förslagen i vårt delbetänkande om åtgärder i Vänern och Mälaren.
  • Räddningsverkets anslag för bidrag till kommunernas förebyggande insatser bör behållas på nuvarande nivå, 40 miljoner kronor per år. Erosion bör inkluderas i bidraget. Bidragen reduceras till högst 60 procent av åtgärdskostnaden.
  • Klimatförändringarnas påverkan på tillrinningsförhållanden och hur detta kan påverka säkerheten och översvämningsriskerna i riskklass I- och II-dammar bör analyseras. En analys av gruvdammar bör genomföras.
  • En utredning bör se över lagstiftningen kring vattenverksamhet i sin helhet och analysera behovet av omprövningar med hänsyn till översvämningsrisker och markavvattning. Utredningen bör även behandla tillstånds- och ägarlösa dammar, efter inventering av Länsstyrelsen.

Sammanfattning SOU 2007:60

  • En översyn bör göras av dammsäkerhetsområdet om det nuvarande ansvarssystemet svarar mot de krav på säkerhet som samhället ställer i dag.

Areella näringar och landekosystem

De stora temperaturförändringarna och de förändrade nederbördsmönstren leder till en kraftfull förändring av de naturliga förutsättningarna för jord- och skogsbruk, renskötsel och vinterturism liksom för de naturliga landekosystemen. Generellt kommer arters utbredning att förskjutas norrut.

Ökad produktion i skogsbruket, men också ökade skador

Det allmänt varmare klimatet, en längre vegetationssäsong och ökad koldioxidhalt i atmosfären ger en ökad tillväxt. Nya trädslag och andra sorter kan ge ännu högre produktion.

Beräkningar visar att tillväxten av tall, gran och björk successivt kommer att öka så att den i slutet av seklet är 20

  • procent högre än idag. I söder innebär torrare somrar att granen växer sämre mot slutet av seklet. Ädla lövträd skulle kunna öka i skogsbruket, men betande vilt utgör ett hinder.

Modellresultat visar att ökande skogstillväxt och högre träd leder till ökad risk för vindfällning, även om inte stormfrekvensen ökar. Minskad tjäle i marken och blötare förhållanden vintertid bidrar också till ökad risk för stormfällning och gör det svårare att avverka, ta sig fram på skogsbilvägar och få ut virket.

Det varmare klimatet gör skogen mer utsatt för brand, svamp- och insektsangrepp, t.ex. från granbarkborre.

Större skördar i jordbruket, men också fler skadegörare

EU:s gemensamma jordbrukspolitik har stor betydelse för jordbrukets omfattning, inriktning och lönsamhet, vilket gör att klimatförändringarnas inverkan på jordbruksproduktionen är svår att bedöma.

Vegetationsperioden och odlingsperioden förlängs väsentligt enligt klimatscenarierna. De förbättrade odlingsförutsättningarna innebär möjligheter till ökade skördar i hela landet. T.ex. kan

SOU 2007:60 Sammanfattning

skördarna i Mälardalen komma att öka med cirka 20 procent och i Västerbotten med drygt 50 procent om samma grödor odlas som idag. Höstsådda grödor kommer att öka och nya grödor kan introduceras. Förutsättningarna för djurhållningen förbättras genom längre betessäsong och ökade vallskördar. Den ökade produktionen kräver dock en ökad användning av gödselmedel.

Problemen med skadegörare som insekter, svamp och virus kommer att öka i ett varmare klimat. Ogräsfloran förväntas bli mer artrik. Om bekämpningsmedelsanvändningen skulle öka till dansk nivå innebär detta nästan en fördubbling mot dagens nivå.

Vattentillgången i det framtida klimatet kommer att se annorlunda ut än dagens. Mer nederbörd vintertid men mindre sommartid kommer att ställa nya krav på både dränering och bevattning.

De ökade temperaturerna sommartid kan ställa till problem särskilt för svin och fjäderfäuppfödningen. Ett flertal vektorburna infektioner sprids nu norrut. Nya sjukdomar som kan drabba djur är främst zoonoser som sprids av bl.a. fästingar och gnagare samt virussjukdomar.

Ändrade förutsättningar för rennäringen

Förutsättningarna för att bedriva rennäring i Sverige kommer påverkas betydligt av klimatförändringarna. Vegetationsperioden förlängs och växtproduktionen under sommarbetet ökar. Insektsplågan kan förvärras. Kalfjällsarealerna förväntas minska och trycket på kustnära vinterbete kan öka, i takt med svårare snöförhållanden i inlandet och fjällen, vilket kan leda till fler intressekonflikter med andra näringar. Den allvarligaste konsekvensen är att den samiska kulturen hotas om förutsättningarna för att bedriva renskötsel försämras.

Sämre för vinterturismen kanske bättre för sommarturismen

Den snabbt växande turistnäringen kan få ytterligare ökade möjligheter i ett förändrat klimat med varmare somrar och högre badtemperaturer. Vattenresurser och kvalitet blir dock en nyckelfråga. Vinterturism och friluftsliv kommer att möta successivt snöfattigare vintrar, särskilt i de södra fjällen och anpassningsåtgärder kommer att fordras.

Sammanfattning SOU 2007:60

Landekosystemen står inför stora omvälvningar och förlusten av biologisk mångfald kan öka

Landekosystemen i Sverige står inför stora omvälvningar och förlusten av biologisk mångfald ökar på grund av klimatförändringarna. Anpassningsåtgärderna i sig kan också leda till negativ påverkan på biologisk mångfald, t.ex. i jord- och skogsbruket. De negativa effekterna kan dock begränsas.

De olika naturtyper som i dag är en viktig del av Sverige och som utgör en viktig kulturell bas för en stor del av befolkningen kommer att förändras. De naturskogar vi har i dag omvandlas både som en följd av klimatförändringen i sig och på grund av ett förändrat skogsbruk.

Fjällmiljön är mycket känslig. Den temperaturökning som pågår är huvudorsaken till att trädgränsen de senaste 100 åren har stigit med 100

  • meter. Den kommande temperaturhöjningen på uppemot 5-6 grader de kommande 100 åren leder till att stora delar av kalfjället förbuskas.

Klimatförändringen påverkar starkt möjligheten att nå bl.a. miljömålen Ett rikt växt och djurliv, Storslagen fjällmiljö och Myllrande våtmarker.

Ökade sammanlagda intäkter och ökade skadekostnader för jord- och skogsbruk samt rennäring i Sverige 2010

Intäkter miljarder kronor

Kostnader miljarder kronor

Skogsbruket ökad tillväxt

300

skador av storm brand etc.

50

övriga skador

50

Jordbruket ökad avkastning

40

ändrad arealanvändning 40

bekämpningsmedelsanv.

20

ökad bevattning

15

fler stormar

0

Rennäringen 1

Summa 380−740 135−370

SOU 2007:60 Sammanfattning

Åtgärder och förslag

Vi föreslår följande för att uppnå en hållbar anpassning till ett förändrat klimat av de areella näringarna och landekosystemen.

  • Skogsvårdslagen och tillhörande föreskrifter bör ses över mot bakgrund av klimatförändringarna.
  • Skötsel och stödformer för kombinationen biobränsleproduktion och naturvård bör utvecklas.
  • Behoven av framtida bevattning inom jordbruket bör kartläggas.
  • Ett utvecklat system för stöd till våtmarker bör tas fram.
  • Djurskyddsregler och rekommendationer för djurstallar bör ses över.
  • Rapporteringen av skogsskador och skördeskador i jordbruket bör förbättras.
  • Informationsinsatser riktade mot skogsägare, jordbrukare och turistnäringen bör genomföras.
  • Utvecklingen av smittsamma djursjukdomar bör följas och skyddsåtgärder och vidareutbildning av personal genomföras.
  • Riksintressen för naturvård, turism, rennäring och friluftsliv bör pekas ut liksom områden där konkurrens om mark kan uppstå. En dialog bör också utvecklas mellan rennäring och turism.
  • Hänsynen i renbetesområdet bör förstärkas och Skogsvårdslagen ändras så att skyldigheten till samråd inför avverkning utökas till hela renbetesområdet.
  • Miljömålsansvariga myndigheter bör bedöma hur de aktuella miljömålen ska nås, utvärdera dagens skyddssystems effektivitet samt föreslå förbättringar.

Sötvatten, hav och fiske

Enligt hydrologiska beräkningar ökar den årliga avrinningen över större delen av landet, framför allt i Norrlands fjällkedja och i västra Götaland. Tillsammans med temperaturhöjningen och tidigare islossning påverkar detta vattenkvaliteten i både inlandsvatten och hav.

Sammanfattning SOU 2007:60

Sötvattenmiljön – svårare nå miljömålen

Klimatförändringarna ökar utlakningen av näringsämnen och humus. Högre humushalter ger mer brunfärgade vatten. Vattenfärgen påverkar det biologiska livet och försämrar råvattenkvaliteten för vattenverken.

Den ökade tillförseln av näringsämnen, som kväve och fosfor, leder till ökad övergödning och tillsammans med temperaturhöjningen sannolikt också till ökad algblomning i sötvatten. Sammantaget medför detta försämrad vattenkvalitet vilket gör det mycket svårt att nå miljömålen, Ingen övergödning och Levande sjöar och vattendrag.

Dricksvattnet kan försämras

Sverige har goda tillgångar på vatten med god kvalitet. Även om konsekvenserna för dricksvattenförsörjningen blir avsevärda, så kommer Sverige att drabbas i mindre utsträckning än många andra länder.

Kvaliteten på råvattnet i vattentäkterna kommer att försämras med ökade humushalter, ökad algblomning och ökad förorening av mikroorganismer. Dagens reningsteknik är inte tillräcklig utan ny teknik måste införas, vilket ökar kostnaderna för dricksvattenreningen.

Östersjön ett hotat hav

Temperaturen i Östersjön ökar med flera grader och istäckets utbredning minskar kraftigt. Med ökande västvindar och kraftigt ökad nederbörd kommer salthalten i stort sett att halveras. I så fall sker dramatiska förändringar där nästan alla marina arter försvinner.

Även om effekterna på salthalten blir mer måttliga leder dessa tillsammans med temperaturhöjningen och en ökad tillförsel av näringsämnen sannolikt till storskaliga konsekvenser och en ökad belastning på ett redan förorenat hav. Algblomningarna ökar enligt modellresultat i södra Östersjön medan de kan minska på andra håll. Det finns stora osäkerheter om hur de samlade förändringarna påverkar biologin.

SOU 2007:60 Sammanfattning

Fiskerinäringen – en trängd näring

Stora förändringar av ekosystemen och fisket väntar i ett varmare klimat. Torsken kan komma att slås ut helt i Östersjön och ersättas av sötvattenarter. Torskfisket representerar i dag 25 procent av totala fångstvärdet för svenskt fiske. Likaså kommer plattfiskar att minska i Östersjön. Varmvattenarter som abborre, gädda och gös kommer att öka och etablera sig mycket starkare mot norr. Klimatförändringarna motiverar ytterligare insatser för att motverka överfiskningen i Östersjön. Fisket på västkusten gynnas troligen av klimatförändringarna.

Nya arter kommer successivt att kolonisera våra vatten och kan allvarligt störa ekosystemen. Ett exempel är den amerikanska kammaneten som är på väg att etablera sig i Östersjön. Den har tidigare omvandlat ekosystemen och förstört fisket i Svarta Havet.

I sötvatten kommer varmvattenarter att ersätta kallvattenarter. Fångsterna av kräfta och gös i de stora sjöarna bedöms kunna öka med ett värde motsvarande 15

  • miljoner kronor per år. I norrländska vattendrag och i Vättern kommer röding att minska ytterligare medan laxen hotas i södra Sveriges vattendrag.

Ökade sammanlagda intäkter och ökade skadekostnader för dricksvattenförsörjning och fiske i Sverige 2010

Intäkter miljarder kronor

Kostnader miljarder kronor

Fiskerinäringen 3

Dricksvattenförsörjning 60

Summa 60−140

Åtgärder och förslag

Vi föreslår åtgärder för att anpassa dricksvattenförsörjningen till ett förändrat klimat. Vi föreslår också EU-åtgärder för att minska Östersjöns sårbarhet och utredningar om det framtida fisket.

  • Livsmedelsverket bör få samordningsansvaret för dricksvattenfrågorna och se över skydd och kontrollrutiner för framställning av dricksvatten samt informera om risker och skyddsåtgärder för enskilda brunnar.

Sammanfattning SOU 2007:60

  • Sverige bör vara pådrivande för åtgärder på EU-nivå som minskar Östersjöns sårbarhet i ett förändrat klimat. Ökat fokus bör läggas vid näringsämnesproblematiken och påverkan på Östersjön vid kommande översyner av EU:s jordbrukspolitik.
  • Effekterna för svensk fiskerinäring om torsken försvinner från

Östersjön bör utredas och prioriterade åtgärder för spridning av fisk i sötvatten identifieras.

Hälsoeffekter samt uppvärmnings- och kylbehov

Medeltemperaturen sommartid stiger med 2

  • grader. Antalet extremt varma dagar blir fler. Antalet tropiska nätter, dvs. dygn då temperaturen aldrig går under 20 grader, kommer att öka kraftigt i södra och mellersta delarna av landet och utmed Norrlandskusten. Mot slutet av seklet kan vi få lika många som i dag i Sydeuropa. De riktigt kalla dagarna kommer att bli färre.

Mer extrema värmeböljor leder till ökad dödlighet

Då Europa drabbades av en svår värmebölja i augusti 2003 beräknas över 33 000 personer ha avlidit som en direkt följd av värmen.

Framförallt löper äldre och sjuka personer stor risk vid extrem värme. Känsligheten för värme är olika i olika områden beroende på hur anpassad befolkningen är till höga temperaturer. I Stockholm är dödligheten lägst vid 11

  • grader medan den optimala temperaturen i Aten är 25 grader. En tydligt ökad dödlighet har iakttagits redan efter 2 dagars ihållande värme.

Beräkningar för Stockholmsområdet visar att en höjning av medeltemperaturen med 4 grader ökar dödligheten med drygt 5 procent. Vi bedömer att antalet dödsfall per år i värmeböljor har ökat med drygt 1 000 fall mot slutet av detta sekel. Minskningen av antalet riktigt kalla dagar ger en minskad dödlighet, men denna effekt är mindre.

SOU 2007:60 Sammanfattning

Ett varmare klimat med ökad nederbörd ger ökad smittspridning

Spridningen av smittämnen ökar med ökad nederbörd och temperatur. Vid översvämningar, ras och skred kan smittämnen som förekommer i jord och mark förorena vattentäkter, betesmark, badvatten i utomhusbad och bevattningsvatten. Avloppsvatten kan läcka in i dricksvattentäkter och i ledningar.

Badsårsfeber är ett exempel på ett för Sverige nytt allvarligt problem. Dessa smittämnen finns i svenska vatten men tillväxer inte förrän vid vattentemperaturer över 20 grader. Sjukdomen, som i media kallades kolera i samband med ett utbrott sommaren 2006, gav upphov till tre dödsfall. Risken för utbrott av badsårsfeber kommer att öka i Östersjön ända upp mot Bottenviken under detta sekel.

Ett varmare klimat under sommarmånaderna förväntas öka antalet matförgiftningar. Vi får ett klimat som ställer högre krav på livsmedelshygien än vi är vana vid.

Förskjutning av årstider kan få effekter för ett flertal s.k. vektorburna sjukdomar där smittämnena i naturen överförs av olika djurarter, som gnagare, fåglar och rävar, hos insekter, mygg, knott m.m., eller av spindeldjur, framför allt fästingar. Det finns ett antal exempel på spridning norrut i takt med ett varmare klimat, t.ex. fästingspridningen och med den sjukdomar som borrelia och TBE.

Risk för ökade mögelproblem i byggnader

Klimatförändringarna kan allvarligt påverka befintliga och framtida byggnadskonstruktioner. Ökad luftfuktighet och ökade temperaturer medför större risk för fukt och mögelskador som kan leda till ökade hälsoproblem.

Överfulla avloppssystem och översvämningar av källare leder till stora skador. Byggnaders yttre underhållsbehov kommer också att öka markant på grund av ökad nederbörd och högre temperatur.

Sammanfattning SOU 2007:60

Det framtida uppvärmningsbehovet minskar kraftigt medan kylbehovet ökar

Klimatförändringarna kommer att starkt påverka värme- och kylbehovet. Värmebehovet minskar kraftigt till följd av temperaturhöjningen medan kylbehovet ökar. Minskningen av värmebehovet innebär stora kostnadsbesparingar i form av mycket lägre energikostnader. Energianvändningen för uppvärmning minskar med cirka 30 procent eller 23,5 TWh till 2080-talet. Kylbehovet väntas däremot öka cirka 5 gånger, vilket motsvarar en ökad elförbrukning med 8,5 TWh under samma period.

Ökade sammanlagda intäkter och skadekostnader för hälsoeffekter, byggnadskonstruktioner, uppvärmnings- och kylbehov i Sverige 2010

Intäkter miljarder kronor

Kostnader miljarder kronor

Värmerelaterade dödsfall

500

Smittspridning 70

Byggnadskonstruktioner 50

Minskat uppvärmningsbehov

600-690

Ökat kylbehov

130

Summa 600−690 750−1 050

Åtgärder och förslag

Vi föreslår följande för att minska hälsoeffekterna och anpassa byggnader till ett förändrat klimat.

  • Riktlinjerna för livsmedelshanteringen bör ses över och allmänheten informeras.
  • Kunskapsunderlag för kommuner och landstings beredskap för värmeböljor bör utarbetas.
  • Utvecklingen av smittsamma sjukdomar bör följas och skyddsåtgärder genomföras. Allmänheten bör informeras och vidareutbildning av personal genomföras.
  • Byggreglerna bör ses över.

SOU 2007:60 Sammanfattning

Vind och stormar

Stormen Gudrun

Sverige har under årens lopp drabbats av ett antal kraftiga stormar. Stormen Gudrun som drabbade Sverige den 8

  • januari 2005 har hittills gett de svåraste konsekvenserna. De kraftigaste vindbyarna nådde 42 meter per sekund. Småland, Halland och norra Skåne drabbades värst. Skogsskadorna blev omfattande. Fallande träd orsakade kraftiga störningar och skador på elförsörjningen, telenäten, vägar och järnvägar. 17 människor omkom och de direkta kostnaderna uppgick till 21 miljarder kronor.

Blåsigare eller inte?

Huruvida det blir blåsigare eller inte är inte helt klarlagt. Olika modeller ger delvis olika resultat. De flesta modeller visar en något ökad medelvind. Förändringen av de allra kraftigaste vindbyarna har bara beräknats med den ena av de modeller vi använder. Resultaten visar på en viss ökning i större delen av landet. Det finns alltså en risk att stormar liknande Gudrun blir värre.

Skogsbruket mest utsatt

Oavsett om stormarna blir värre eller inte så ökar stormfällningen av skog på grund av mer snabbväxande träd, minskad tjäle och blötare mark vintertid. Om stormarna dessutom blir kraftigare kan skadorna bli mycket stora.

De lokala el- och telenäten fortsatt stormkänsliga – men känsligheten minskar

För att minska sårbarheten i de lokala elnäten pågår en omfattande markförläggning av kablar i landets södra delar som kommer att fortsätta under flera decennier. Luftledningar kommer dock att finnas kvar i lokalnäten i främst norra Sverige. Regionnäten kommer fortsatt att utgöras av luftledningar. I telenäten pågår en övergång till trådlös överföring. Vi bedömer att det även framöver

Sammanfattning SOU 2007:60

blir störningar till följd av stormar som drabbar samhällsfunktioner och allmänhet, men att känsligheten i näten successivt minskar.

Stamnätet för överföring av el och näten för radio- och tvdistributionen är dimensionerade för att klara höga vindhastigheter. Dessa bedöms inte i någon nämnvärd grad påverkas av vindökningarna.

Järnvägsnätets luftledningar är känsliga för kraftiga vindar och stormfällning av skog. Banverket har aviserat åtgärder för att minska sårbarheten, bland annat att genom att se över ledningsgatorna längs järnvägen.

Vindkraften kommer att gynnas om medelvinden ökar. Produktionen kan öka med 5

  • procent redan till 2020-talet.

Ökade sammanlagda intäkter och skadekostnader för vind och stormar i Sverige 2010

Intäkter miljarder kronor

Kostnader miljarder kronor

Vindkraft 0

Stormfällning av skog*

50

Stormskador i jordbruket*

0

Kommunernas kostnader för stormar

0

Summa 0−25 50−110 *Stormskador på skog och jordbruk tas även upp i tabellen om areella näringar.

Konsekvenserna av en svår storm som Gudrun är avsevärda. Förutom kostnaderna så störs viktiga samhällsfunktioner och sårbara grupper som äldre, sjuka och funktionshindrade riskerar att drabbas.

Åtgärder och förslag

För att sårbarheten ska minska är det viktigt att beredskapen höjs i kommuner, näringsliv och statliga myndigheter.

Vi föreslår följande åtgärder.

  • Post- och telestyrelsen bör få ett förtydligat ansvar för att telenäten är robusta. Telekomsektorns sårbarhet för stormar m.m. bör analyseras.

SOU 2007:60 Sammanfattning

  • Energimarknadsinspektionen bör få ett förtydligat ansvar för att elnäten är robusta. Energisektorns sårbarhet för stormar m.m. bör analyseras.
  • Järnvägens kontaktledningar bör ses över och åtgärder för att öka robustheten mot kraftig vind bör genomföras.

Ansvar och organisation

Klimatförändringarna påverkar de grundläggande förutsättningarna inom ett stort antal verksamheter. Anpassningen till ett förändrat klimat bör därför genomsyra i stort sett hela samhället. Det praktiska arbetet kommer i stor omfattning att genomföras på lokal nivå, av enskilda, företag och kommuner. Vi behandlar här i huvudsak ansvarsförhållanden och organisation inom den statliga sfären.

Förslag till ändrad ansvarsfördelning

Ansvaret för anpassning till ett förändrat klimat är fördelat mellan enskilda, kommuner och staten. Vi föreslår att länsstyrelserna får en drivande roll och uppgiften att hålla ihop klimatanpassningsarbetet i respektive län. Naturvårdsverket får ansvaret för uppföljning av anpassningsarbetet och rapportering. SMHI får ansvar för kunskapsförsörjningen om klimatförändringar. Vi föreslår också utökade ansvar för SGI, Post- och telestyrelsen, Energimarknadsinspektionen och Livsmedelsverket. Slutligen föreslår vi att ett stort antal sektorsmyndigheter får ett förtydligat ansvar för klimatanpassningen inom respektive ansvarsområde.

  • Länsstyrelserna bör få en central roll i klimatanpassningen till klimatförändringar och samordna arbetet gentemot kommuner, näringsliv och regionala sektorsmyndigheter. Regionala analyser bör utföras i länen som underlag för planering, bland annat bör den långsiktiga vattenförsörjningen analyseras tillsammans med vattenmyndigheterna. En särskild klimatanpassningsdelegation bör inrättas i varje län med uppgift att stödja kommunernas insatser, bidra till kunskapsförsörjningen, sammanfatta, tillhandahålla, tolka och vidareförmedla information samt sam-

Sammanfattning SOU 2007:60

ordna, driva på och följa upp arbetet. Bland annat ingår att initiera bildandet av och stödja arbetet i älvgrupper.

  • SMHI bör få ansvaret för kunskapsförsörjningen om klimatförändringar och bör därvid skapa en förstärkt informationsfunktion gentemot olika grupper, särskilt kommuner, sektorsmyndigheter och länsstyrelser.
  • Naturvårdsverket bör få ansvar för en samlad nationell och internationell uppföljning och rapportering av klimatanpassningsarbetet.
  • Samtliga berörda sektorsmyndigheter bör få ett tydligt ansvar för anpassningen till ett ändrat klimat inom sitt eget ansvarsområde. Ansvaret omfattar både risken för extremhändelser och kontinuerliga klimatförändringar. I instruktionen för respektive myndighet införs att myndigheten ska initiera, stödja och följa upp arbetet med anpassning till klimatförändringar inom sitt verksamhetsområde. Räddningsverket, SMHI, Naturvårdsverket, SGI, SGU och Boverket bör dessutom få ett uttalat ansvar att bistå länsstyrelserna i deras arbete med klimatanpassning.

Forskning och utveckling

Beskrivningarna av kommande klimatförändringar är relativt grova. Kunskapen om hur klimatförändringarna kommer att påverka olika delar av samhället och vilka anpassningsåtgärder som bör vidtas är fortfarande begränsad. De slutsatser vi drar om sårbarhet, anpassningsbehov och kostnader i olika delar av samhället vilar i många fall på en relativt osäker grund. Kunskapsuppbyggnad och forskning är viktiga inom många av de områden utredningen studerat.

Skapa ett nytt institut för klimatforskning och anpassning

För att få en kraftsamling kring forskningen för klimatanpassning föreslår vi att ett nytt institut med inriktning på klimatforskning och klimatanpassning skapas och tillförs nya resurser.

Ansatsen för ett sådant institut bör vara tvärvetenskaplig och insatserna bör omfatta forskning om klimatet såväl som mer

SOU 2007:60 Sammanfattning

tillämpad forskning med inslag av utvecklingsinsatser. Bl.a. bör insatserna omfatta följande:

  • vidareutveckling av klimatmodeller,
  • anpassning av samhällets tekniska system med fokus på höga flöden, översvämningar, stormar, ras, skred och erosion,
  • markekosystem, vattenresurser (sötvatten och dricksvatten), samt effekter på areella näringar och miljö,
  • ekosystem i hav, särskilt Östersjön, samt effekter på ekosystemtjänster, turism och fiske,
  • klimat- och ekosystemförändringars påverkan på smittspridning.

Stommen i ett institut skulle kunna utgöras av delar av befintliga forskningsresurser inom SGI, SMHI, IVL, Smittskyddsinstitutet, SVA och SLU.

Formerna för institutet bör utredas. En möjlighet är att skapa ett ”nätverksinstitut”. En annan möjlighet är att helt lyfta ut existerande verksamheter från de berörda myndigheterna och institutionerna för att skapa en fysiskt/geografiskt helt ny organisation.

Klimatförändringar i Sverige och omvärlden, socioekonomiska effekter, anpassningsåtgärder och påverkan på samhällsekonomin

Effekterna i Sverige av klimatförändringarna kan väntas bli betydande. På global skala ser emellertid situationen betydligt allvarligare ut med risker för utslagning av stora jordbruksområden, översvämningar av kustområden och folkomflyttningar. Klimatförändringarna kommer att medföra direkta effekter och socioekonomiska effekter också i andra länder, regioner och sektorer. Dessa effekter kommer att återverka på utvecklingen i Sverige och på våra behov av anpassning.

Vi anser dessa frågeställningar vara angelägna forskningsområden. De gränsar till det forskningsinitiativ som nyligen tagits av Mistra, bl.a. i och med skapandet av Stockholm Resilience Center och forskningsprogrammet Swecia.

Sammanfattning SOU 2007:60

Förslag

  • Ett nytt institut för klimatforskning och anpassning bör inrättas. Formerna för institutet bör utredas närmare.
  • 100 miljoner kronor per år tillförs den forskning som samlas i det nya institutet.

1. Författningsförslag

1 Förslag till lag (2008:000) om vissa kommunala befogenheter beträffande förebyggande åtgärder mor naturolyckor

Härigenom föreskrivs följande. Kommun får vidtaga åtgärder för att förebygga översvämning, erosion, ras och skred som omfattar enskilda fastigheter alternativt bidra till finansieringen av sådana åtgärder.

Denna lag träder i kraft den xx

Författningsförslag SOU 2007:60

2. Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10)

Härigenom föreskrivs att det i plan- och bygglagen (1987:10) skall införas en ny paragraf, 8 kap. 28 a § av följande lydelse.

Fastighetsägares fordran om ersättning enligt skadeståndslagen (1972:207), för skada till följd av att kommunen vid beslut enligt denna lag inte tillräckligt beaktat risker för översvämningar, ras, skred och erosion, preskriberas tjugo år efter tillkomsten, om inte preskriptionen bryts dessförinnan.

Denna lag träder i kraft den xx

3. Förslag till lag om ändring i skogsvårdslagen (1979:429)

Härigenom föreskrivs att 20 § skogsvårdslagen (1979:429) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 §

Innan avverkning sker inom ett område där renskötsel får bedrivas enligt rennäringslagen (1971:437) under hela året (renskötselns året-runt-marker) skall berörd sameby beredas tillfälle till samråd enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Innan avverkning sker inom ett område i Dalarnas, Jämtlands, Norrbottens, Västerbottens och Västernorrlands län där renskötsel får bedrivas enligt rennäringslagen (1971:437) skall berörd sameby beredas tillfälle till samråd enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Områden där det uppenbart inte föreligger renbetesrätt är dock undantagna från samråd.

Denna lag träder i kraft den xx

Författningsförslag SOU 2007:60

4. Förslag till förordning om ändring i förordningen (2002:864) med länsstyrelseinstruktion

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2002:864) med länsstyrelseinstruktion

dels att 3 § skall skall ha följande lydelse, dels att det i förordningen skall införas en ny paragraf, 28 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §

Länsstyrelsen har bland annat uppgifter i fråga om:

1. naturvård och miljöskydd,

2. social omvårdnad,

3. kommunikationer,

4. livsmedelskontroll, djurskydd och allmänna veterinära frågor,

5. lantbruk,

6. rennäring m.m. i förekommande fall,

7. fiske,

8. jämställdhet mellan kvinnor och män,

9. kulturmiljö, 10. regional utveckling, 11. hållbar samhällsplanering och boende, 12. civilt försvar, fredstida krishantering och räddningstjänst, 13. mottagande av skyddsbehövande som beviljats uppehållstillstånd m.m.

13. mottagande av skyddsbehövande som beviljats uppehållstillstånd m.m,

14. anpassning till ett förändrat klimat.

Klimatanpassningsdelegation

28 a §

Inom varje länsstyrelse ska det finnas en klimatanpassningsdelegation till stöd för länsstyrelsens samordnande och pådrivande roll i klimatanpassningsarbetet.

Klimatanpassningsdelegationen har till uppgift att:

1. utföra regionala analyser av hur länet eller regionen kommer påverkas av klimatförändringarna,

2. initiera, stödja och följa upp kommunernas klimatanpassningsarbete,

3. stödja och följa upp näringsliv och regionala sektorsmyndigheters klimatanpassningsarbete,

4. bidra till kunskapsförsörjningen, sammanfatta, tillhandahålla, tolka och vidareförmedla information, och

5. initiera bildandet av och stödja arbetet i älvgrupper.

Författningsförslag SOU 2007:60

5. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1998:1392) med instruktion för Banverket

Härigenom föreskrivs att 2 § förordningen (1998:1392) med instruktion för Banverket ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

Banverket skall särskilt verka för att

1. järnvägstransportsystemet är tillgängligt, trafiksäkert, framkomligt, effektivt och miljöanpassat,

2. trafiksäkerhetsarbetet inom de svenska järnvägssystemen samordnas,

3. den spårbundna kollektivtrafikens konkurrenskraft stärks och att den lokala, regionala, interregionala och internationella järnvägstrafiken samordnas,

4. hänsyn tas till funktionshindrade personers behov inom järnvägstransportsystemet,

5. samhällsmotiverad tillämpad forsknings-, utvecklings- och demonstrationsverksamhet inom järnvägstransportsystemet planeras, initieras, genomförs, dokumenteras och utvärderas samt att resultatet av detta sprids.

6. trafikinformationen före, under och efter en järnvägstransport förbättras, samt

7. tillvarata Sveriges intressen i det internationella arbetet som rör järnvägstransportsystemet.

6. trafikinformationen före, under och efter en järnvägstransport förbättras,

7. tillvarata Sveriges intressen i det internationella arbetet som rör järnvägstransportsystemet, och

8. anpassa verksamheten till ändrade klimatförhållanden samt initiera, stödja och följa upp arbetet med anpassning till klimatförändringar inom sitt verksamhetsområde.

6. Förslag till förordning om ändring i förordningen (2004:1258) med instruktion för Boverket

Härigenom föreskrivs att 5 § förordningen (2004:1258) med instruktion för Boverket skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §

Boverket skall inom sitt verksamhetsområde

1. meddela föreskrifter, ha uppsikt och tillsyn samt handlägga förvaltningsärenden i enlighet med lag eller förordning,

2. informera om nya eller ändrade regler,

3. följa tillämpningen av lagar och förordningar, utvärdera effekterna av tillämpningen och lämna förslag till regeringen om de åtgärder som behövs för att syftet med reglerna skall nås,

4. bygga upp och sprida kunskap om sektorns miljöpåverkan och dess utveckling,

5. verka för samordning av de statliga myndigheternas arbete med underlag för tillämpningen av 3 och 4 kap. och 6 kap. 19

6. biträda regeringen med yttranden och utredningar m.m.,

7. bidra med underlag och expertkunskap för det arbete som regeringen bedriver nationellt och internationellt,

8. medverka i internationellt samarbete som syftar till att harmonisera regler för fysisk planering, hushållning med mark och vattenområden samt egenskapskrav på byggnader och byggprodukter, och

9. verka för en omställning till ett ekologiskt uthålligt energisystem och särskilt främja utbyggnaden av vindkraft i enlighet med det av riksdagen beslutade planeringsmålet.

9 verka för en omställning till ett ekologiskt uthålligt energisystem och särskilt främja utbyggnaden av vindkraft i enlighet med det av riksdagen beslutade planeringsmålet,

10. initiera, stödja och följa upp arbetet med anpassning till klimatförändringar samt bistå länsstyrelserna i deras uppgifter med anpassning till ett förändrat klimat.

Författningsförslag SOU 2007:60

7. Förslag till förordning om ändring i förordningen (2006:1022) med instruktion för Finansinspektionen

Härigenom föreskrivs att 3 § förordningen (2006:1022) med instruktion för Finansinspektionen ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §

Finansinspektionen har utöver vad som anges i 1 § till uppgift att

1. följa och analysera utvecklingen inom verksamhetsområdet samt rapportera till regeringen om inspektionen bedömer att

instabilitet i finanssektorn riskerar att negativt påverka det svenska finansiella systemets funktionssätt,

2. biträda regeringen med yttranden och utredningar,

3. fullgöra sina uppgifter enligt förordnanden med stöd av 22 § första stycket atomansvarighetslagen (1968:45) och 10 kap. 12 § sjölagen (1994:1009),

4. fullgöra uppgifter enligt förordningen (2006:942) om krisberedskap och höjd beredskap,

5. fullgöra de uppgifter som ankommer på behörig myndighet enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 av den 27 oktober 2004 om samarbete mellan de nationella tillsynsmyndigheter som ansvarar för konsumentskyddslagstiftningen, i fråga om efterlevnaden av sådana regler som inspektionen har tillsyn över,

6. medverka i internationellt samarbete som rör inspektionens verksamhetsområde,

7. ansvara för officiell statistik enligt förordningen (2001:100) om den officiella statistiken, och

8. fullgöra kanslifunktionen åt Bokföringsnämnden.

7. ansvara för officiell statistik enligt förordningen (2001:100) om den officiella statistiken,

8. fullgöra kanslifunktionen åt Bokföringsnämnden, och

9. initiera, stödja och följa upp arbetet med anpassning till klimatförändringar inom sitt verksamhetsområde.

8. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1996:145) med instruktion för Fiskeriverket

Härigenom föreskrivs att 1 § förordningen (1996:145) med instruktion för Fiskeriverket skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Fiskeriverket är central förvaltningsmyndighet för bevarande och nyttjande av fiskresurserna. Verket har ett samlat ansvar, sektorsansvar, för miljöfrågor med anknytning till verkets verksamhetsområde. Verket skall inom ramen för detta ansvar vara samlande, stödjande och pådrivande i förhållande till övriga berörda parter.

Fiskeriverket skall

1. verka för ett rikt och varierat fiskbestånd, en ekologiskt hållbar förvaltning av fiskresurserna samt ett ekologiskt hållbart och miljöanpassat fiske och vattenbruk,

2. ha ett särskilt sektorsansvar för miljömålsarbetet,

3. medverka i Sveriges strävan att inom den gemensamma fiskeripolitiken uppnå ett ekologiskt och ekonomiskt hållbart fiske,

4. bidra till en livskraftig och miljöanpassad livsmedelsproduktion till nytta för konsumenterna,

5. följa, utvärdera och hålla regeringen informerad om fiskresursernas tillstånd och utvecklingen inom fiskerinäringen,

6. bistå regeringen och medverka i arbetet med internationella fiskefrågor och förhandlingar,

7. medverka till att öka allmänhetens fiskemöjligheter,

8. främja och bedriva forskning och utvecklingsverksamhet inom fiskets område,

9. medverka i genomförandet av politiken för regional utveckling, och

10. ha det övergripande ansvaret för fiskerikontrollen.

9. medverka i genomförandet av politiken för regional utveckling,

10. ha det övergripande ansvaret för fiskerikontrollen, och

11. initiera, stödja och följa upp arbetet med anpassning till klimatförändringar inom sitt verksamhetsområde.

Författningsförslag SOU 2007:60

9. Förslag till förordning om ändring i förordningen (2002:518) med instruktion för Krisberedskapsmyndigheten

Härigenom föreskrivs att 2 § förordningen (2002:518) med instruktion för Krisberedskapsmyndigheten ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

Krisberedskapsmyndigheten skall inom sitt område

1. bedriva omvärldsbevakning och genomföra omvärldsanalyser,

2. initiera forskning och studier samt ta del av, analysera och förmedla forskningsresultat, samt

3. sammanställa risk- och sårbarhetsanalyser och genomföra övergripande analyser av dessa.

3. sammanställa risk- och sårbarhetsanalyser och genomföra övergripande analyser av dessa, samt

4. initiera, stödja och följa upp arbetet med anpassning till klimatförändringar.

10. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1995:1418) med instruktion för Lantmäteriverket

Härigenom föreskrivs att 4 § förordningen (1995:1418) med instruktion för Lantmäteriverket ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §

Lantmäteriverket skall

1. leda och utöva tillsyn över verksamheten vid lantmäterimyndigheterna i länen,

2. ansvara för försörjning med grundläggande geografisk information och fastighetsinformation,

3. ansvara för framställning och utgivning av information från den allmänna kartläggningen,

4. ansvara för de geodetiska rikssystemen och stöd för mätning som innefattar satellitbaserad lägesbestämning och navigering,

5. verka för ett ändamålsenligt och vårdat ortnamnsskick samt fastställa ortnamn i den utsträckning inte någon annan myndighet har sådan befogenhet,

6. ansvara för redovisning, tillsyn och skötsel av Sveriges riksgräns på land mot Finland,

7. ge råd och stöd inom verksamhetsområdet,

8. utreda och avge yttranden i ärenden eller mål hos domstolar eller andra statliga myndigheter på framställning av sådana myndigheter,

9. samverka med myndigheter och organisationer i andra länder vad gäller förhållanden som är av betydelse för verket, och

10. i övrigt fullgöra de uppgifter som följer av annan författning.

9. samverka med myndigheter och organisationer i andra länder vad gäller förhållanden som är av betydelse för verket,

10. i övrigt fullgöra de uppgifter som följer av annan författning, samt 11. i sin verksamhet ta hänsyn till ändrade klimatförhållanden.

Författningsförslag SOU 2007:60

11. Förslag till förordning om ändring i förordningen (2001:1259) med instruktion för Livsmedelverket

Härigenom föreskrivs att 2 § förordningen (2001:1259) med instruktion för Livsmedelverket skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

Livsmedelsverket skall

1. utarbeta regler inom livsmedelsområdet,

2. utöva offentlig kontroll enligt livsmedelslagen (2006:804) samt leda och samordna livsmedelskontrollen,

3. hålla regeringen informerad om utvecklingen på livsmedelsområdet,

4. bistå regeringen i och medverka i EU-arbetet och annat internationellt arbete på livsmedelsområdet,

5. genomföra utredningar och praktiska vetenskapliga undersökningar om livsmedel och matvanor samt utveckla metoder

för livsmedelskontrollen,

6. informera konsumenter och intressenter i livsmedelskedjan om gällande regelverk och andra viktiga förhållanden på livsmedelsområdet,

7. medverka i genomförandet av politiken för regional utveckling,

8. verka för en utveckling av landets skolmåltider,

9. samordna frågor som rör spädbarnsnutrition inklusive amning, och

10. ha ett särskilt sektorsansvar för miljömålsarbetet och vara samlande, stödjande och pådrivande i förhållande till övriga berörda parter.

9. samordna frågor som rör spädbarnsnutrition inklusive amning,

10. ha ett särskilt sektorsansvar för miljömålsarbetet och vara samlande, stödjande och pådrivande i förhållande till övriga berörda parter,

11. ansvara för samordningen av dricksvattenfrågorna på nationell nivå, och

12. initiera, stödja och följa upp arbetet med anpassning till klimatförändringar inom sitt verksamhetsområde.

12. Förslag till ändring i förordningen (2004:1120) med instruktion för LFV

Härigenom föreskrivs att 1 § förordningen (2004:1120) med instruktion för LFV ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Luftfartsverket är en central förvaltningsmyndighet som på ett företagsekonomiskt sätt och inom ramen för en samhällsekonomiskt effektiv och långsiktigt hållbar transportförsörjning skall bidra till att de transportpolitiska målen uppnås.

Verkets huvuduppgifter är att ansvara för drift och utveckling av

1. statens flygplatser för civil luftfart,

2. flygtrafiktjänst i fred för civil och militär luftfart och utbildning av flygledare.

Luftfartsverket får överlåta åt annan att ombesörja verksamhet som avses i andra stycket. Verksamhet som rör militära förhållanden får överlåtas endast i samråd med Försvarsmakten.

Luftfartsverket får överlåta åt annan att ombesörja verksamhet som avses i andra stycket. Verksamhet som rör militära förhållanden får överlåtas endast i samråd med Försvarsmakten.

Verksamheten ska anpassas till ändrade klimatförhållanden.

Författningsförslag SOU 2007:60

13. Förslag till förordning om ändring i förordningen (2004:1110) med instruktion för Luftfartstyrelsen

Härigenom föreskrivs att 1 § förordningen (2004:1110) med instruktion för Luftfartstyrelsen ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Luftfartsstyrelsen är central förvaltningsmyndighet med ett samlat ansvar, sektorsansvar, för den civila luftfarten. Luftfartsstyrelsen skall verka för att de transportpolitiska

målen uppnås. Myndighetens huvuduppgifter är att

1. främja en säker, kostnadseffektiv och miljösäker civil luftfart,

2. pröva frågor om tillstånd inom civil luftfart,

3. utöva tillsyn av den civila luftfarten, särskilt flygsäkerheten,

4. följa luftfartsmarknadens utveckling och i samråd med Konkurrensverket övervaka att verksamheten fungerar effektivt ur ett konkurrensperspektiv samt anmäla missförhållanden till Konkurrensverket,

5. ha ett övergripande ansvar för flygtransportsystemets miljöanpassning,

6. svara för de myndighetsuppgifter som rör flygtrafiktjänst för civil luftfart och i fred för militär luftfart,

7. ha samordningsansvaret för krisberedskapsarbetet inom den civila luftfarten,

8. verka för att hänsyn tas till funktionshindrade personers behov inom den civila luftfarten,

9. ha samordningsansvaret för trafiksäkerhetsarbetet inom den civila luftfarten.

9. ha samordningsansvaret för trafiksäkerhetsarbetet inom den civila luftfarten, och

10. initiera, stödja och följa upp arbetet med anpassning till klimatförändringar inom sitt verksamhetsområde.

14. Förslag till förordning om ändring i förordningen (2001:1096) med instruktion för Naturvårdsverket

Härigenom föreskrivs att 3 § förordningen (2001:1096) med instruktion för Naturvårdsverket skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §

Verket skall särskilt

1. vägleda, samordna, följa upp och utvärdera miljö- och tillsynsarbetet i förhållande till sektorsmyndigheterna och andra centrala, regionala och lokala myndigheter och vid behov föreslå åtgärder för miljömålsarbetets, tillsynsarbetets och det övriga miljöarbetets utveckling,

2. bevaka allmänna miljövårdsintressen i mål och ärenden som handläggs hos myndighet och i domstol och därvid följa hur miljöbalken tillämpas,

3. ansvara för genomförandet av miljöövervakning samt beskriva och analysera miljötillståndet och miljöutvecklingen,

4. se till att kunskaperna om miljön och miljöarbetet görs tillgängliga,

5. bevaka att miljöaspekterna blir en integrerad del inom alla sektorer,

6. bevaka och verka för att avfallshanteringen i fråga om kapacitet och metoder är miljömässigt godtagbar, effektiv för samhället och enkel för konsumenterna,

7. finansiera miljöforskning till stöd för verkets arbete,

8. för statens räkning förvärva värdefulla naturområden,

9. följa olika styrmedels effektivitet för att nå miljökvalitetsmålen,

10. analysera och väga in samhällsekonomiska, juridiska och internationella aspekter i fråga om åtgärder inom miljöområdet,

11. ansvara för officiell statistik enligt förordningen (2001:100) om den officiella statistiken, och

12. bidra med analys-, metod- och kompetensstöd i det regio-

11. ansvara för officiell statistik enligt förordningen (2001:100) om den officiella statistiken,

12. bidra med analys-, metod- och kompetensstöd i det regio-

Författningsförslag SOU 2007:60

nala tillväxt- och utvecklingsarbetet avseende miljöfrågor.

nala tillväxt- och utvecklingsarbetet avseende miljöfrågor,

13. initiera, stödja och följa upp arbetet med anpassning till klimatförändringar inom sitt verksamhetsområde,

14. ansvara för en samlad nationell och internationell uppföljning och rapportering av arbetet med anpassning till klimatförändringa, och

15. bistå länsstyrelserna i deras uppgifter med anpassning till ett förändrat klimat.

15. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1997:401) med instruktion för Post- och Telestyrelsen

Härigenom föreskrivs att 3 § förordningen (1997:401) med instruktion för Post- och telestyrelsen ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §

Området för elektronisk kommunikation

Post- och telestyrelsen skall

1. främja tillgången till säkra och effektiva elektroniska kommunikationer enligt de mål som anges i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation,

2. svara för att möjligheterna till radiokommunikation och andra användningar av radiovågor utnyttjas effektivt,

3. främja en sund konkurrens,

4. övervaka pris- och tjänsteutvecklingen,

5. följa utvecklingen inom området för elektronisk kommunikation, särskilt vad gäller säkerhet vid elektronisk informationshantering och vad gäller uppkomsten av eventuella miljö- och hälsorisker,

6. pröva frågor om tillstånd och skyldigheter, fastställa och analysera marknader samt utöva tillsyn och pröva tvister enligt lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation,

7. på begäran överlämna information till Europeiska gemenskapernas kommission om utförda kontroller på slutkundsmarknaden och, vid behov, om de system för kostnadskalkyler som används av de berörda företagen,

8. meddela föreskrifter enligt förordningen (2003:396) om elektronisk kommunikation,

9. upprätta och offentliggöra planer för frekvensfördelning till ledning för radioanvändningen samt offentliggöra

information av allmänt intresse om rättigheter, villkor, förfaranden och avgifter som rör radiospektrumanvändningen,

10. utöva tillsyn enligt lagen (2000:121) om radio- och teleterminalutrustning samt meddela föreskrifter enligt förordningen (2000:124) om radio- och teleterminalutrustning,

Författningsförslag SOU 2007:60

11. utöva tillsyn enligt lagen (2000:832) om kvalificerade elektroniska signaturer samt meddela föreskrifter enligt förordningen (2000:833) om kvalificerade elektroniska signaturer,

12. utöva tillsyn enligt lagen (2006:24) om nationella toppdomäner för Sverige på Internet samt meddela föreskrifter enligt förordningen (2006:25) om nationella toppdomäner för Sverige på Internet.

12. utöva tillsyn enligt lagen (2006:24) om nationella toppdomäner för Sverige på Internet samt meddela föreskrifter enligt förordningen (2006:25) om nationella toppdomäner för Sverige på Internet,

13. säkerställa att näten för elektronisk kommunikation är robusta mot klimatförändringar och extrema väderhändelser, samt

14. initiera, stödja och följa upp arbetet med anpassning till klimatförändringar inom sitt verksamhetsområde.

16. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1997:1171) med instruktion för Riksantikvarieämbetet

Härigenom föreskrivs att 2 § förordningen (1997:1171) med instruktion för Riksantikvarieämbetet ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

Riksantikvarieämbetet skall särskilt

1. värna om kulturvärdena i bebyggelsen och i landskapet samt bevaka kulturmiljöintresset vid samhällsplanering och byggande,

2. verka för att hoten mot kulturmiljön möts samt att kontinuitet bibehålls i utvecklingen av miljön,

3. leda och delta i arbetet med att bygga upp kunskapen om kulturmiljöer, kulturminnen och kulturföremål,

4. bedriva informations- och rådgivningsverksamhet samt främja utbildning om kulturmiljön, kulturminnen, kulturföremål och om vård av dessa,

5. verka för att resultat från forsknings-, utvecklings- och undersökningsverksamhet utnyttjas inom kulturvården,

6. ha överinseende över och handlägga frågor om vård och bevarande av kulturmiljön, kulturminnen och kulturföremål,

7. medverka i det internationella arbetet med kulturmiljön, kulturminnen och kulturföremål,

8. följa det regionala kulturmiljöarbetet samt biträda länsstyrelserna och de regionala museerna i frågor som rör detta,

9. vårda och visa de kulturmiljöer och kulturminnen som står under myndighetens förvaltning, och

10. utföra arkeologiska undersökningar och svara för konservering samt vård av kulturminnen och kulturföremål.

9. vårda och visa de kulturmiljöer och kulturminnen som står under myndighetens förvaltning,

10. utföra arkeologiska undersökningar och svara för konservering samt vård av kulturminnen och kulturföremål, och

11. anpassa verksamheten till ändrade klimatförhållanden samt initiera, stödja och följa upp arbetet med anpassning till kli-

Författningsförslag SOU 2007:60

matförändringar inom sitt verksamhetsområde.

17. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1995:589) med instruktion för Sjöfartsverket

Härigenom föreskrivs att 1 § förordningen (1995:589) med instruktion för Sjöfartsverket skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Sjöfartsverket är central förvaltningsmyndighet med ett samlat ansvar, sektorsansvar, för sjöfarten. Sjöfartsverket skall verka för att de transportpolitiska målen uppnås. Verkets huvuduppgifter är att

1. utöva tillsyn över sjösäkerheten och ha samordningsansvaret för trafiksäkerhetsarbetet inom sjöfarten,

2. tillhandahålla lotsning,

3. svara för farledshållning och vid behov inrätta nya farleder,

4. svara för sjöräddning,

5. svara för isbrytning,

6. svara för att sjöfartens påverkan på miljön minimeras,

7. svara för sjögeografisk information inom Sjöfartsverkets ansvarsområde (sjökartläggning),

8. svara för samordning av sjögeografisk information inom Sverige,

9. redovisa och dokumentera Sveriges gränser till havs samt svara för skötsel och tillsyn av dessa gränsers utmärkning,

10. svara för beredskapsplanläggning i fråga om sjötransporter, 11. föreskriva om högstprisreglering m.m. som avser godstransporter med bil till och från Gotland,

12. med stöd av Rederinämnden årligen göra en utvärdering av den svenska sjöfartens konkurrenssituation inom ramen för

verkets näringspolitiska uppgifter, 13. verka för att hänsyn tas till funktionshindrade personers behov inom sjöfarten,

14. vara registermyndighet enligt 1 kap. 2 § sjölagen (1994:1009),

15. svara för registrering av avtal enligt lagen (1975:605) om registrering av båtbyggnadsförskott,

Författningsförslag SOU 2007:60

16. utöva tillsyn över sjöfartsskyddet och hamnskyddet samt ha samordningsansvaret för sjöfartsskyddsarbetet och hamnskyddsarbetet,

17. fullgöra de uppgifter som Sverige i egenskap av medlemsstat har ålagts enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/59/EG av den 27 juni 2002 om inrättande av ett övervaknings- och informationssystem för sjötrafik i gemenskapen och om upphävande av rådets direktiv 93/75/EEG i den mån dessa uppgifter inte på annat sätt fullgörs genom lag eller förordning, och även ansvara för att de uppgifter som enligt direktivet ankommer på en behörig myndighet, hamnmyndighet eller landcentral fullgörs.

18. planlägga, samordna och genomföra kultur- och fritidsverksamhet för sjöfolk i enlighet med bestämmelserna i ILOkonventionen (nr 163) om sjömäns välfärd till sjöss och i hamn.

17. fullgöra de uppgifter som Sverige i egenskap av medlemsstat har ålagts enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/59/EG av den 27 juni 2002 om inrättande av ett övervaknings- och informationssystem för sjötrafik i gemenskapen och om upphävande av rådets direktiv 93/75/EEG i den mån dessa uppgifter inte på annat sätt fullgörs genom lag eller förordning, och även ansvara för att de uppgifter som enligt direktivet ankommer på en behörig myndighet, hamnmyndighet eller landcentral fullgörs,

18. planlägga, samordna och genomföra kultur- och fritidsverksamhet för sjöfolk i enlighet med bestämmelserna i ILOkonventionen (nr 163) om sjömäns välfärd till sjöss och i hamn, och

19. anpassa sin verksamhet till ändrade klimatförhållanden samt initiera, stödja och följa upp arbetet med anpassning till klimatförändringar inom sitt verksamhetsområde.

18. Förslag till förordning om ändring i förordningen (2005:1160) med instruktion för Skogsstyrelsen

Härigenom föreskrivs att 2 § förordningen (2005:1160) med instruktion för Skogsstyrelsen skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

Skogsstyrelsen skall

1. verka för att skogen och skogsmarken utnyttjas effektivt och ansvarsfullt så att den ger en uthålligt god avkastning,

2. följa skogsbrukets utveckling och vidta lämpliga åtgärder för att följa skogsnäringen,

3. leda och samordna de statliga åtgärderna på skogsbrukets område,

4. ha ett särskilt sektorsansvar för miljömålsarbetet,

5. ansvara för samordning, utveckling, uppföljning, utvärdering, rapportering och information i fråga om miljökvalitetsmålet Levande skogar,

5 a. anpassa verksamheten till ändrade klimatförhållanden samt initiera, stödja och följa upp arbetet med anpassning till klimatförändringar inom sitt verksamhetsområde,

6. utöva tillsyn över efterlevnaden av sådan lagstiftning beträffande vilken Skogsstyrelsen angetts som tillsynsmyndighet,

7. medverka i frågor om hushållning med naturresurser,

8. medverka i den yttre rationaliseringen av skogsfastigheter,

9. medverka i genomförandet av den regionala utvecklingspolitiken,

10. bedriva rådgivning samt informera om landets skogar och skogsbruk i syfte att främja ett rationellt skogsbruk och biologisk mångfald,

11. utarbeta statistik och prognoser till ledning för skogsbruket och för samhällets och näringslivets planering på områden med anknytning till skogsbruket samt ansvara för officiell statistik enligt förordningen (2001:100) om den officiella statistiken,

Författningsförslag SOU 2007:60

12. verka för att skog och skogsmark skyddas mot skador av luftföroreningar, djur och sjukdomar,

13. vidta åtgärder för att bevara den ärftliga variationen hos de inhemska skogsträden,

14. verka för utveckling och tillämpning av skogsbruksmetoder anpassade till de naturgivna förutsättningarna,

15. verka för en långsiktig och god försörjning med skogsodlingsmaterial,

16. verka för aktivt svenskt deltagande i internationellt skogssamarbete och medverka i internationell rapportering,

17. ha tillsyn över virkesmätningen, 18. förvalta myndighetens fasta egendom och andra tillgångar, 19. besluta om statligt stöd till skogsbruket, 20. i den utsträckning tillgång på medel och personal medger hjälpa andra myndigheter att planera och utföra åtgärder inom Skogsstyrelsens verksamhets- och kompetensområden, och

21. i den utsträckning tillgång på medel och personal medger utföra sådana tjänster åt skogsägare som bidrar till en hållbar utveckling av skogarna.

19. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1996:570) med instruktion för Socialstyrelsen

Härigenom föreskrivs att 2 § förordningen (1996:570) med instruktion för Socialstyrelsen ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

Socialstyrelsen skall särskilt

1. följa utvecklingen inom och utvärdera verksamheterna samt därvid samverka med andra samhällsorgan i den utsträckning det

behövs,

2. vaka över verksamheterna vad gäller kvalitet och säkerhet samt den enskildes rättigheter,

3. svara för kunskapsutveckling och kunskapsförmedling i vård och omsorg,

4. samordna de statliga insatserna inom socialtjänst och hälso- och sjukvård vad gäller barn och ungdom,

5. med hjälp av det epidemiologiska centret och på annat sätt följa, analysera och rapportera om hälsoutvecklingen i landet samt belysa epidemiologiska konsekvenser av olika åtgärder,

6. följa forsknings- och utvecklingsarbete av särskild betydelse inom sitt ansvarsområde och verka för att sådant arbete kommer till stånd,

7. svara för tillsyn i frågor som gäller hälsoskydd enligt 2, 5, 6 och 9 kap. miljöbalken samt tillhandahålla underlag för

tillämpningen av 3

(1987:10),

8. ha det övergripande ansvaret för hälsofrågor inom samtliga miljökvalitetsmål,

9. ansvara för officiell statistik enligt förordningen (2001:100) om den officiella statistiken,

10. delta i internationellt samarbete inom sitt ansvarsområde, 11. fortlöpande ta fram underlag för sin analys avseende tillgången och efterfrågan på hälso- och sjukvårdspersonal, särskilt vad gäller läkare med specialistkompetens,

12. genom det nationella kunskapscentret för frågor om dentala material svara för kunskapsutveckling och kunskapsförmedling om dentala material,

Författningsförslag SOU 2007:60

13. samverka med Försäkringskassan, Arbetsmarknadsstyrelsen och Arbetsmiljöverket i syfte att uppnå en effektivare användning av tillgängliga resurser inom rehabiliteringsområdet,

14. med hjälp av Institutet för utveckling av metoder i socialt arbete främja utvecklingen av metoder och arbetsformer i socialt arbete genom systematisk prövning och värdering av utfall och effekter av socialtjänstens insatser samt förmedla kunskap om verkningsfulla metoder och arbetsformer,

15. efter samråd med Myndigheten för internationella adoptionsfrågor utarbeta den särskilda information som behövs för bedömning av ett hems lämplighet att ta emot ett barn med hemvist utomlands i syfte att adoptera det,

16. genom Socialstyrelsens institut för särskilt utbildningsstöd följa och utvärdera den verksamhet som bedrivs med statligt bidrag som administreras av institutet.

16. genom Socialstyrelsens institut för särskilt utbildningsstöd följa och utvärdera den verksamhet som bedrivs med statligt bidrag som administreras av institutet, samt

17. initiera, stödja och följa upp arbetet med anpassning till klimatförändringar inom sitt verksamhetsområde.

20. Förslag till förordning om ändring i förordningen (2001:309) med instruktion för Statens folkhälsoinstitut

Härigenom föreskrivs att 2 § förordningen (2001:309) med instruktion för Statens folkhälsoinstitut ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

Statens folkhälsoinstitut skall särskilt

1. analysera utvecklingen av folkhälsan med utgångspunkt i de faktorer som påverkar denna,

2. förse regeringen med information och med underlag för beslut,

3. ställa samman och till kommuner och landsting sprida forskningsresultat om metoder och strategier inom folkhälsoområdet,

4. samarbeta med myndigheter som har uppgifter inom institutets ansvarsområden,

5. svara för tillståndsgivning, tillsyn och föreskrifter i enlighet med vad som anges i alkohollagen (1994:1738) och lagen

(1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor,

6. bevaka och utreda behovet av narkotikaklassificering av sådana varor som inte utgör läkemedel samt behovet av kontroll av varor enligt lagen om förbud mot vissa hälsofarliga varor,

7. svara för tillsyn och föreskrifter i enlighet med vad som anges i tobakslagen (1993:581),

8. främja tillgången på statistik av god kvalitet inom alkohol-, narkotika- och tobaksområdena,

9. följa och aktivt medverka i det internationella folkhälsoarbetet.

9. följa och aktivt medverka i det internationella folkhälsoarbetet, samt

10. initiera, stödja och följa upp arbetet med anpassning till klimatförändringar inom sitt verksamhetsområde.

Författningsförslag SOU 2007:60

21. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1997:1294) med instruktion för Statens geologiska undersökning

Härigenom föreskrivs att 5 § förordningen (1997:1294) med instruktion för Statens geologiska undersökning ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §

SGU skall i övrigt

1. handlägga ärenden enligt minerallagstiftningen och lagstiftningen om kontinentalsockeln,

2. inom sitt verksamhetsområde tillhandahålla underlag för tilllämpningen av 3

(1987:10),

3. ansvara för samordning, utveckling, uppföljning, utvärdering, rapportering och information i fråga om miljökvalitetsmålet Grundvatten av god kvalitet, och

4. främja och stödja riktad grundforskning och tillämpad forskning inom det geovetenskapliga området.

3. ansvara för samordning, utveckling, uppföljning, utvärdering, rapportering och information i fråga om miljökvalitetsmålet Grundvatten av god kvalitet,

4. främja och stödja riktad grundforskning och tillämpad forskning inom det geovetenskapliga området,

5. anpassa verksamheten till ändrade klimatförhållanden samt initiera, stödja och följa upp arbetet med anpassning till klimatförändringar inom sitt verksamhetsområde, och

6. bistå länsstyrelserna i deras uppgifter med anpassning till ett förändrat klimat.

22. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1996:285) med instruktion för Statens geotekniska institut

Härigenom föreskrivs att 2 § förordningen (1996:285) med instruktion för Statens geotekniska institut ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

Institutet skall särskilt

1. initiera, bedriva och samordna geoteknisk forskning,

2. utveckla metoder för

a) bestämning av jords och bergs egenskaper,

b) identifiering och hantering av föroreningar i mark och vatten,

c) riskbedömning vid markanvändning, samt

d) grundläggning och jordförstärkning, 3. informera om forskning och forskningsresultat samt bearbeta och sprida geoteknisk kunskap.

3. informera om forskning och forskningsresultat samt bearbeta och sprida geoteknisk kunskap,

4. anpassa verksamheten till ändrade klimatförhållanden samt initiera, stödja och följa upp arbetet med anpassning till klimatförändringar inom sitt verksamhetsområde, och

5. bistå kommuner och länsstyrelser i den kommunala planeringsprocessen i frågor avseende ras, skred och erosion samt bistå med jourverksamhet avseende befarade eller akut inträffade händelser.

Författningsförslag SOU 2007:60

23. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1996:280) med instruktion för Statens meteorologiska och hydrologiska institut

Härigenom föreskrivs att 2 § förordningen (1996:280) med instruktion för Statens meteorologiska och hydrologiska institut skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 §

Institutet skall inhämta och förmedla kunskaper om landets meteorologiska, hydrologiska och oceanografiska förhållanden.

Institutet skall inhämta och förmedla kunskaper om landets meteorologiska, hydrologiska och oceanografiska förhållanden och förväntade effekter av klimatförändringar.

Institutet skall särskilt

1. svara för den allmänna vädertjänsten,

2. svara för den allmänna hydrologiska och oceanografiska tjänsten,

3. bedriva uppdragsverksamhet samt tillämpad forskning och utveckling inom sitt verksamhetsområde,

4. samarbeta med svenska myndigheter, utländska institutioner och internationella organisationer,

5. samråda med Försvarsmakten i frågor av allmän militär betydelse.

5. samråda med Försvarsmakten i frågor av allmän militär betydelse, och

6. initiera, stödja och följa upp arbetet med anpassning till klimatförändringar inom sitt verksamhetsområde samt bistå länsstyrelserna i deras arbete med anpassning till ett förändrat klimat.

24. Förslag till förordning om ändring i förordningen (2005:890) med instruktion för Statens räddningsverk

Härigenom föreskrivs att 4 § förordningen (2005:890) med instruktion för Statens räddningsverk skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §

Utöver vad som följer av 1

  • §§ skall Räddningsverket särskilt

1. samordna samhällets verksamhet för olycks- och skadeförebyggande åtgärder enligt lagen (2003:778) om skydd mot olyckor och inom räddningstjänsten samt verka för att organisation, ledning och ledningsmetoder samt materiel utvecklas så att samhällets räddningstjänstorgan arbetar och samverkar effektivt,

2. följa utvecklingen av forskning och teknik inom verksamhetsområdet samt på egen hand eller genom någon annan bedriva forsknings-, utvecklings- och försöksverksamhet,

3. arbeta med omvärldsbevakning och omvärldsanalys inom verksamhetsområdet, ansvara för att statistik tas fram inom området skydd mot olyckor, samt i samverkan med berörda myndigheter och organisationer tillhandahålla ett nationellt centrum för lärande från olyckor, så att en samlad bedömning av olycksutvecklingen och säkerhetsarbetet i Sverige kan göras som tillgodoser nationella, regionala och lokala behov,

4. i samverkan med berörda myndigheter och organisationer utveckla och stödja lokalt förebyggande arbete för att motverka olycksfall som leder till personskador,

5. samordna arbetet för barns och ungas säkerhet, när det gäller att motverka olycksfall som leder till personskador,

6. ansvara för utveckling av system för varning av befolkningen under höjd beredskap och vid olyckor i fred och därvid särskilt verka för ändamålsenliga varningssystem runt kärnkraftverken,

7. tillhandahålla underlag inom verksamhetsområdet för tillämpningen av 3

8. inhämta erfarenheter från allvarliga olyckor och katastrofer i Sverige och i andra länder,

9. verka för att förebyggande åtgärder mot naturolyckor vidtas, 10. samordna beredskapsplanläggningen mot kärnenergiolyckor och andra allvarliga olyckor,

Författningsförslag SOU 2007:60

11. planera för att, på regeringens särskilda uppdrag, kunna bistå regeringen vid kärnenergiolyckor och andra allvarliga olyckor med att inhämta expertbedömningar och annat underlag från myndigheter och andra organ,

12. samordna planläggningen på regional nivå för sanering efter utsläpp av radioaktiva ämnen från en kärnteknisk anläggning,

13. samordna säkerhetsföreskrifterna för transporter på land samt sjö- och lufttransporter av farligt gods, det svenska arbetet i internationella organ och transportmyndigheternas arbete i övrigt inom området transport av farligt gods,

14. samordna tillsynsmyndigheternas verksamhet i fråga om transporter av farligt gods, bistå med teknisk sakkunskap till de myndigheter som utövar tillsyn över transporter på land av farligt gods och ansvara för tillsyn inom verksamhetsområdet i övrigt,

15. utveckla, anskaffa och underhålla förstärkningsresurser för räddningstjänst och sanering,

16. samarbeta med och nyttja resurserna vid Försvarsmakten (Totalförsvarets ammunitions- och minröjningscentrum) när det gäller forskning och metod- och teknikutveckling avseende minröjning,

17. informera inom sitt verksamhetsområde, stödja organisationers utbildningsverksamhet samt genom forsknings- och utvecklingsverksamhet sprida kunskap som syftar till att enskilda genom egna åtgärder skall kunna bidra till att skyddet mot olyckor stärks, och

18. ha ett särskilt sektorsansvar för miljömålsarbetet.

17. informera inom sitt verksamhetsområde, stödja organisationers utbildningsverksamhet samt genom forsknings- och utvecklingsverksamhet sprida kunskap som syftar till att enskilda genom egna åtgärder skall kunna bidra till att skyddet mot olyckor stärks,

18. ha ett särskilt sektorsansvar för miljömålsarbetet,

19. anpassa verksamheten till ändrade klimatförhållanden samt initiera, stödja och följa upp arbetet med anpassning till klimatförändringar inom sitt verksamhetsområde, samt

20. bistå länsstyrelserna i deras arbete med anpassning till klimatförändringar.

25. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1999:341) med instruktion för Statens Veterinärmedicinska anstalt

Härigenom föreskrivs att 2 § förordningen (1999:341) med instruktion för Statens Veterinärmedicinska anstalt

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

Veterinärmedicinska anstalten skall särskilt

1. utreda smittsamma djursjukdomars uppkomst, orsak och spridningssätt,

2. vara veterinärmedicinskt centrallaboratorium,

3. utföra diagnostik av djursjukdomar inklusive den diagnostik som föreskrivs i EG:s regelverk,

4. vara nationellt referenslaboratorium för zoonoser och zoonotiska agenser,

5. medverka i förebyggande och bekämpande av djursjukdomar,

6. bedriva forsknings- och utvecklingsarbete inom sitt verksamhetsområde, samt

7. följa och analysera utvecklingen av resistens mot antibiotika och andra antimikrobiella medel bland mikroorganismer hos djur.

6. bedriva forsknings- och utvecklingsarbete inom sitt verksamhetsområde,

7. följa och analysera utvecklingen av resistens mot antibiotika och andra antimikrobiella medel bland mikroorganismer hos djur, och

8. initiera, stödja och följa upp arbetet med anpassning till klimatförändringar inom sitt verksamhetsområde.

Författningsförslag SOU 2007:60

26. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1991:2013) med instruktion för Svenska kraftnät

Härigenom föreskrivs att 2 och 2 b § förordningen (1991:2013) med instruktion för Svenska kraftnät ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

Svenska kraftnät skall också

1. bygga ut stamnätet för el baserat på samhällsekonomiska lönsamhetsbedömningar,

2. främja konkurrensen på el- och naturgasmarknaderna,

3. främja forskning, utveckling och demonstration av ny teknik av betydelse för verksamheten,

4. svara för den operativa beredskapsplaneringen inom sitt verksamhetsområde under kris- eller krigsförhållanden,

5. bedriva tjänsteexport inom sitt verksamhetsområde,

6. främja dammsäkerheten i landet,

7. främja tele- och datakommunikation genom att installera och använda teleledningar, främst på stamnätet, samt genom att upplåta nätkapacitet i dessa,

8. svara för uppgifter som följer av att verket är kontoförande myndighet enligt lagen (2003:113) om elcertifikat,

9. handlägga frågor om ursprungsgarantier enligt lagen (2006:329) om ursprungsgarantier för högeffektiv kraftvärmeel och förnybar el, och

10. svara för tillsyn i frågor om driftsäkerhet hos det nationella elsystemet enligt ellagen (1997:857) och förordningen (1994:1806) om systemansvaret för el.

9. handlägga frågor om ursprungsgarantier enligt lagen (2006:329) om ursprungsgarantier för högeffektiv kraftvärmeel och förnybar el,

10. svara för tillsyn i frågor om driftsäkerhet hos det nationella elsystemet enligt ellagen (1997:857) och förordningen (1994:1806) om systemansvaret för el, och

11. anpassa verksamheten till ändrade klimatförhållanden samt initiera, stödja och följa upp arbetet med anpassning till klimatför-

ändringar inom sitt verksamhetsområde.

2 b §

Svenska kraftnät skall i fråga om dammsäkerhet

1. följa och medverka i utvecklingen i landet,

2. verka för att möjligheterna att minska skador till följd av höga flöden utvecklas och tas till vara,

3. regelbundet rapportera till regeringen om utvecklingen och vid behov föreslå åtgärder,

4. uppmärksamma behovet av forskning,

5. svara för tillsynsvägledning enligt förordningen (1998:900) om tillsyn enligt miljöbalken, och

6. vid behov samråda med berörda myndigheter och organisationer.

6. vid behov samråda med berörda myndigheter och organisationer,

7. ta hänsyn till klimatförändringar.

Författningsförslag SOU 2007:60

27. Förslag till förordning om ändring i förordningen (2000:1178) med instruktion för Verket för näringslivsutveckling

Härigenom föreskrivs att 1 § förordning (2000:1178) med instruktion för Verket för näringslivsutveckling skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Verket för näringslivsutveckling skall genom företagsfinansiering, information och rådgivning samt stöd till program och processer stärka näringslivets förutsättningar och främja regional tillväxt. Verket skall därvid dels verka för förbättrade förutsättningar för nyetablering av företag samt ökad tillväxt och livskraft i befintliga företag, dels särskilt främja näringslivets utveckling i regionalpolitiskt prioriterade områden och i övrigt verka för en balanserad regional utveckling. Verket skall underlätta strukturomvandling och internationalisering.

Inom sitt verksamhetsområde skall verket

1. följa den internationella utvecklingen,

2. främja svenskt deltagande i internationellt samarbete,

3. arbeta för att uppnå de miljömål som regeringen har beslutat och ha sektorsansvar för ekologiskt hållbar utveckling, och

4. främja integration och jämställdhet.

3. arbeta för att uppnå de miljömål som regeringen har beslutat och ha sektorsansvar för ekologiskt hållbar utveckling,

4. främja integration och jämställdhet, och

5. initiera, stödja och följa upp arbetet med anpassning till klimatförändringar.

28. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1997:652) med instruktion för Vägverket

Härigenom föreskrivs att 2 § förordningen (1997:652) med instruktion för Vägverket skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

Vägverket skall särskilt verka för att

1. vägtransportsystemets tillgänglighet, framkomlighet och effektivitet samt bidrag till regional balans säkras,

2. vägtransportsystemet anpassas och utformas utifrån högt ställda krav på miljö och trafiksäkerhet,

3. fordonens säkerhets- och miljöprestanda utvecklas,

4. väginformatik utvecklas och utnyttjas effektivt,

5. kollektivtrafikens konkurrenskraft stärks,

6. hänsyn tas till funktionshindrades behov inom hela vägtransportsystemet,

7. färdtjänsten skall vara av god kvalitet i hela landet, samt ansvara för redovisning, analys och utvärdering av utvecklingen inom färdtjänsten,

8. yrkestrafiken blir trafiksäker, miljöanpassad och effektiv samt bedrivs under lika villkor mellan företagen,

9. samhällsmotiverad tillämpad forsknings-, utvecklings- och demonstrationsverksamhet inom vägtransportsystemet planeras, initieras, genomförs, dokumenteras och utvärderas samt resultaten sprids, och

10. nödvändig kunskap och information inom verkets ansvarsområde sprids.

9. samhällsmotiverad tillämpad forsknings-, utvecklings- och demonstrationsverksamhet inom vägtransportsystemet planeras, initieras, genomförs, dokumenteras och utvärderas samt resultaten sprids,

10. nödvändig kunskap och information inom verkets ansvarsområde sprids, och

11. anpassa verksamheten till ändrade klimatförhållanden samt initiera, stödja och följa upp arbetet med anpassning till klimatförändringar inom sitt verksamhetsområde.

Författningsförslag SOU 2007:60

29. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1996:609) med instruktion för Smittskyddsinstitutet

Härigenom föreskrivs att 2 § förordning (1996:609) med instruktion för Smittskyddsinstitutet skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

Smittskyddsinstitutet skall särskilt

  • följa och analysera det epidemiologiska läget nationellt och internationellt i fråga om smittsamma sjukdomar och skyddet mot dessa,
  • lämna Socialstyrelsen och andra berörda information om det epidemiologiska läget och föreslå åtgärder som detta kan föranleda,
  • följa och analysera immunitetsläget i utvalda befolkningsgrupper efter genomförda vaccinationsprogram och föreslå vaccinationsåtgärder,
  • ta initiativ till åtgärder som medför ett gott skydd i landet mot smittsamma sjukdomar, även i kris och krig,
  • upprätthålla kompetens att utföra diagnostiska undersökningar av unik natur som ett led i landets smittskydd,
  • upprätthålla ett för landets smittskydd relevant förråd av bakterier, virus och andra ämnen,
  • svara för kvalitetsstöd till landets mikrobiologiska och infektionsimmunologiska diagnostik,
  • bedriva forskning, metodutveckling och utbildning inom smittskyddsområdet,
  • delta i internationellt samarbete inom smittskyddsområdet,
  • följa och analysera utvecklingen i fråga om vårdrelaterade sjukdomar, antibiotikaresistens och annan antimikrobiell resistens samt lämna Socialstyrelsen och andra berörda information om utvecklingen och föreslå åtgärder som denna kan föranleda.
  • följa och analysera utvecklingen i fråga om vårdrelaterade sjukdomar, antibiotikaresistens och annan antimikrobiell resistens samt lämna Socialstyrelsen och andra berörda information om utvecklingen och föreslå åtgärder som denna kan föranleda, och

initiera, stödja och följa upp

arbetet med anpassning till klimatförändringar.

2 Uppdraget och bakgrunden

2.1. Uppdraget, avgränsningar och arbetssätt

2.1.1. Bakgrund

Klimatfrågan har varit aktuell såväl nationellt som internationellt sedan början av 1990-talet. FN:s klimatpanel IPCC (Intergovernmental Panel on Climate Change) kom med sin första rapport 1990. Risken för storskaliga förändringar över hela jorden drivna av de ökande utsläppen av växthusgaser blev i och med detta tydlig. Fokus för de politiska ansträngningarna internationellt såväl som nationellt har alltsedan dess legat på att begränsa utsläppen. FN:s klimatkonvention förhandlades fram 1992 och i Sverige infördes en koldioxidsskatt vid ungefär samma tidpunkt.

Utvecklingen har därefter gått snabbt framåt. Inom klimatforskningen har verktygen och kunskapen utvecklats och under år 2007 kommer IPCC med sin fjärde utvärdering. Den övergripande bilden är i stort sett likadan som för 15 år sen, men slutsatserna är idag betydligt säkrare, och hotbilden har förstärkts.

Inom det politiska området har också mycket hänt, även om mycket återstår innan vi får en global överenskommelse som är tillräckligt kraftfull. Internationellt antogs Kyotoprotokollet 1997. Protokollet trädde ikraft 2005 och den första genomförandeperioden börjar nästa år, 2008. Det internationella klimatarbetet koncentreras nu på att få USA, Kina, Indien och u-länderna att acceptera utsläppsbegränsningar framöver. Inom EU har klimatfrågan kommit alltmer i centrum och ett mål har antagits om att begränsa den globala klimatpåverkan till en höjning av medeltemperaturen med högst 2 grader över förindustriell nivå. Även det svenska klimatarbetet har utvecklats, ett nationellt mål om att minska utsläppen med 4 procent från 1990 års nivå till genomsnittet för perioden 2008

  • gäller idag.

Uppdraget och bakgrunden SOU 2007:60

Med all rätt har arbetet med att begränsa de ökande utsläppen stått i centrum. Det finns idag en ökad kunskap om trögheten i klimatsystemet. Klimatförändringarna de närmaste 30

  • åren beror till största delen på historiska utsläpp. Olika framtida utsläppsscenarier påverkar temperaturökningen under denna period endast i mindre omfattning. Däremot är utsläppen idag och de kommande decennierna avgörande för hur stor klimatförändringen kommer att bli under andra halvan av detta århundrade.

Detta innebär att Sverige liksom andra länder måste anpassa sig till en klimatförändring som redan pågår. Vi kan nu se en global antropogen uppvärmning som pågått åtminstone sedan mitten av 1900-talet och som kommer att bli omfattande och sannolikt dramatisk under det kommande seklet. Det är därför naturligt att ansträngningarna för att minska utsläppen kompletteras med strategier för hur vi ska anpassa samhället och minska sårbarheten för klimatförändringar.

Samtidigt med den ovan beskrivna långsiktiga förändringen av klimatet så har sårbarheten för extrema väderhändelser uppmärksammats. Under senare år har ett antal översvämningar och stormar med stora konsekvenser drabbat Sverige, se avsnitt 3.2. Dessa väderhändelser är inte nödvändigtvis kopplade till en klimatförändring. Först i en framtid, då ett statistiskt material över en längre period finns tillgängligt, är det möjligt att fastställa sambandet. Klimatscenarierna visar dock på en ökning av bl.a. extrem nederbörd och höga temperaturer. En minskning av sårbarheten gentemot extrema väderhändelser är därför angelägen både utifrån dagens situation och utifrån pågående och kommande klimatförändringar.

SOU 2007:60 Uppdraget och bakgrunden

2.1.2. Utredningens direktiv

Utredningens direktiv beslutades 30 juni 2005, se bilaga A 1. Direktivens sammanfattning lyder som följer.

Sammanfattning av uppdraget

En särskild utredare skall kartlägga det svenska samhällets sårbarhet för globala klimatförändringar och de regionala och lokala konsekvenserna av dessa förändringar samt bedöma kostnader för skador som klimatförändringarna kan ge upphov till. Den särskilde utredaren skall föreslå åtgärder som minskar samhällets sårbarhet för både successiva klimatförändringar och enstaka extrema väderhändelser samt redovisa om det finns behov av ändrade uppgifter och förbättrad beredskap vid berörda myndigheter. Av särskilt intresse är klimatförändringarnas påverkan på infrastruktur, t.ex. vägar, järnvägar, telekommunikation, byggnadsbestånd, energiproduktion och elförsörjning, areella näringar, vattenförsörjning och avloppssystem och på människors hälsa samt på den biologiska mångfalden. Behovet av anpassning till de förväntade klimatförändringarna och ekonomiska effekter för samhället och olika näringar skall redovisas baserat på möjliga scenarier.

För att inhämta så bred erfarenhet och sakkunskap som möjligt skall utredaren samråda med berörda aktörer, bl.a. myndigheter, kommuner, näringsliv, vetenskapliga institutioner och enskilda organisationer. Utredaren bör också se över det samlade forskningsbehovet avseende samhällets sårbarhet och beredskap för klimatförändringar. Erfarenheter från andra länders arbete med sårbarhetsfrågan skall tas till vara.

En redovisning om översvämningsrisker och avtappningsmöjligheter när det gäller Mälaren, Hjälmaren, Vänern och ytterligare områden där konsekvenserna blir stora vid översvämningar skall senast den 1 juni 2006 (genom tilläggsdirektiv ändrat till 1 november 2006) lämnas till regeringen.

Ett slutbetänkande skall lämnas senast den 1 oktober 2007.

Uppdraget och bakgrunden SOU 2007:60

2.1.3. Avgränsningar

Kärnan i uppdraget är att kartlägga samhällets sårbarhet för extrema väderhändelser och långsiktiga klimatförändringar samt bedöma behovet av anpassning till ett förändrat klimat för olika sektorer i samhället. Vi har tolkat uppdraget så att det gäller såväl extrema väderhändelser i dagens klimat, som förändringar av intensitet och frekvens av dessa i ett förändrat klimat. Till detta kommer kontinuerliga klimatförändringar som påverkar t.ex. förutsättningar för ekosystem, areella näringar eller spridning av parasiter och sjukdomar.

Vi har koncentrerat oss på de direkta effekterna inom landet. Indirekta effekter av klimatförändringar i andra länder som kan ändra förutsättningar för produktion i olika delar av världen och betydelsen av detta för svenska näringar som jordbruk, skogsbruk, turism och ändrade konkurrensförutsättningar i övrigt behandlar vi bara översiktligt. Likaså har vi bedömt att konsekvenser av folkomflyttningar och ett eventuellt ökat invandringstryck som följd av förändrade levnadsbetingelser i andra länder ligger utanför uppdraget. I avsnitt 4.7 ger vi dock en översiktlig beskrivning av möjlig påverkan genom indirekta effekter.

Vi ska enligt direktiven belysa hur förebyggande åtgärder mot naturolyckor hanteras. Specifikt ska vi föreslå hur systemet för statliga bidrag till förebyggande åtgärder beträffande översvämningar, ras och skred kan effektiviseras. Vi ska också inventera nyckelaktörer och vid behov föreslå organisationsförändringar eller förtydligat myndighetsansvar. Vidare ska vi identifiera eventuella organisatoriska brister vad gäller ansvaret för beredskap vid extrema väderhändelser och för anpassning till ett förändrat klimat. Vi har tolkat direktiven så att vi behandlar organisation och ansvar vad gäller det förebyggande arbetet. Däremot behandlar vi inte krishanteringsfrågor, som organisation och ledning i ett akut skede.

Vi har i vårt arbete fokuserat på uppgifter för offentliga aktörer. Detta innebär inte att industri och näringsliv inte behöver vidta åtgärder till följd av ett ändrat klimat. Sådana åtgärder kommer framför allt att komma till stånd genom interna beslut i näringslivet. Samhällets huvudsakliga uppgift är dels att tillhandahålla information för att främja sådana åtgärder, dels att genom forskning öka kunskapen om klimatförändringar. Samhällets uppgift är också att se till att grundläggande funktioner upprätthålls och att potentialer för utveckling tas tillvara. Samverkan mellan näringsliv,

SOU 2007:60 Uppdraget och bakgrunden

stat och kommun är mycket viktig. Åtgärder i näringslivet krävs för att upprätthålla den allmänna säkerheten, t.ex. vid risk för översvämningar, ras och skred.

2.1.4. Arbetsgång och metod

Vi har, enligt direktiven, i vårt arbete utgått ifrån de bedömningar om den globala klimatutvecklingen som gjorts av FN:s klimatpanel, IPCC.

För att belysa sårbarheten i ett framtida klimat utgår vi från ett antal globala scenarier för klimatförändringar. Dessa utgörs av två globala klimatmodeller och två globala utsläppsscenarier från IPCC. Utifrån dessa fyra scenarier har Rossby Centre vid SMHI gjort beräkningar i sina regionala modeller. I dialog med utredningen och olika sektorer har SMHI tagit fram ett 40-tal specifika klimatindex som underlag för bedömning av sektorernas framtida sårbarhet. Totalt har över 10 000 klimatkartor som visar indexens utveckling tagits fram. Beräkningarna har gjorts i olika tidsperspektiv, 2020-talet, 2050-talet och 2080-talet. Underlag har även tagits fram för utvecklingen de senaste 15 åren. Vi har hela tiden jämfört det framtida klimatet med den senaste fullbordade referensperioden som används i klimatologiska sammanhang (1961

  • Utgångspunkten för sårbarhetbedömningen har varit sektors eller områdesspecifika analyser. Dessa har utförts i tre huvudarbetsgrupper och undergrupper till dessa. Huvudarbetsgrupperna har varit: Teknisk infrastruktur, fysisk planering och bebyggelse; Jord- och skogsbruk samt naturmiljö; Hälsa och vattenresurser. I arbetsgrupperna har ingått deltagare med expertkunskaper från centrala och regionala myndigheter, kommuner, näringsliv, organisationer samt från forskningsinstitutioner. Förutom arbetet i arbetsgrupperna har bl.a. effektiviseringen av de statliga bidragen till förebyggande åtgärder och bedömningen av behovet att förstärka försäkringsskyddet för särskilda grupper utretts separat.

Uppdraget och bakgrunden SOU 2007:60

Figur 2.1 Organisationsskiss för Klimat- och sårbarhetsutredningen

Klimat- och sårbarhetsutredningen

Rådgivande kommitté

Särskilda projekt:

-Statsbidrag till kommuner -Försäkringsskyddet

Transporter

1a

Energi,elektroniska kommunikationer

1b

Fysisk planering, byggnader

1c

AG1

Teknisk infrastruktur,

fysisk planering

Fiske o havsmiljö

Turism

Rennäring o fjällmiljö

AG2

Jord- och skogsbruk, naturmiljö

AG3

Hälsa, vattenresurser

Mälaren

Vänern

AG4

Översvämning stora sjöar mm

Sekretariat Bengt Holgersson

utredare

Totalt har över 150 experter deltagit i de olika arbetsgrupperna där många också haft stöd från sina organisationer och av konsultinsatser. Vid de olika seminarierna som utredningen genomfört har många fler deltagit. Ett stort arbete har lagts ned på att få fram breda analysunderlag från berörda samhällssektorer. Till stor del är det ett pionjärarbete som arbetsgrupperna utfört.

En av regeringen tillsatt rådgivande kommitte har bidragit med synpunkter på framför allt slutsatser och förslag. I kommitten har företrädare för centrala och regionala myndigheter, kommuner, näringsliv, forskningsinstitutioner och flera departement deltagit. Se bilaga A 3.

Metoddiskussion

Utredningens grund utgörs av sårbarhetsanalyserna, dels inom sektorer, dels med fokus på specifika konsekvenser av klimatförändringar som berör flera sektorer. En sårbarhetsanalys består

SOU 2007:60 Uppdraget och bakgrunden

av de tre delarna orsak, system/problemområde samt konsekvenser. Olika ingångsvärden och avgränsningar har stor betydelse för analysen. När sårbarhetsanalysen är genomförd vidtar bedömningar av åtgärder och kostnader.

Utredningen har haft fyra styrande ingångsvärden från direktivet: långsiktiga klimatförändringar och extrema väderhändelser; regionala klimatscenarier från Rossby Center; tidsperspektiven kort, medellång respektive lång sikt samt ett stort antal samhällssystem och naturmiljön.

Den första delen i sårbarhetsanalysen, ”orsaken”, består av olika viktiga och styrande påverkansfaktorer relevanta för problemet, i vårt fall de klimatfaktorer som har bedömts viktiga för de olika sektorerna och problemområdena. Det har varit viktigt att belysa tidsperspektiv, och faktorernas intensitet, varaktighet, frekvens, årstids- och månadsvariationer.

Den andra delen, ”system/problemområde”, utgörs av de viktiga, känsliga delar eller karaktäristika som belyser aktuellt system/problemområde och som är avgörande för dess funktion. De utgörs av specifika systemtyper eller samband, eventuell anläggningsnivå, geografiska aspekter, livslängd, utveckling, omställningstid, redundans samt beroenden av andra system/områden.

Den tredje delen, ”konsekvenserna”, kan vara av olika karaktär, direkta för systemet/problemområdet, indirekta för samhället, positiva, negativa, acceptabla respektive ej acceptabla. Allvarligheten i konsekvenserna är av betydelse.

Sårbarhetsanalyser kan genomföras med olika metoder. Vilken som väljs beror bl.a. på problemets syfte, komplexitet och storlek. Givet enligt direktiven var att utredningen skulle genomföras med scenarioteknik. Vi har valt att genomföra analyserna i samverkan med representanter för ett stort antal sektorer, för att med större säkerhet kunna bedöma sårbarheterna i ett framtida klimat. Scenariotekniken har även kompletterats med fallstudier, som framförallt har beaktat inträffade extremhändelser hittills.

Som stöd för arbetet med sårbarhetsanalyserna har vi tagit fram ett antal analysfrågor som gäller för de olika systemen/problemområdena, se bilaga A 4.

Uppdraget och bakgrunden SOU 2007:60

Mot bakgrund av den valda metodiken redovisas sårbarhetsanalyserna inom respektive sektor och problemområde, se kapitel 4, i stort på följande sätt:

  • system/problemområdesbeskrivning,
  • sårbarheter idag med bl.a. beaktande av inträffade extrema väderhändelser och känsliga klimatfaktorer,
  • konsekvenser av framtida klimatförändringar och extremhändelser samt skadekostnader,
  • anpassningsåtgärder inklusive kostnader samt
  • forskningsbehov.

Direktiven lägger stor vikt vid kostnadsbedömningar. Vi vill dock framhålla metodproblemen med att göra kostnadsbedömningar för effekten av klimatförändringar på lång sikt. För att kunna bedöma framtida kostnader krävs för det första bedömningar av hur utvecklingen tekniskt, socialt och ekonomiskt kommer att te sig det kommande århundradet. Detta är problematiskt då långsiktiga ekonomiska analyser för Sverige saknar så långa perspektiv. Konjunkturinstitutets långtidsbedömningar sträcker sig som längst till 2030. För att göra bedömningar av kostnader som klimatförändringarna kan föra med sig, för anpassningsåtgärder och för den marginella nyttan av åtgärder, fordras en uppskattning av framtida effekter till följd av ett förändrat klimat. I många fall är såväl effekterna som kostnaderna för skador samt för eventuella anpassningsåtgärder svåra att kvantifiera. Detta gäller effekter som styrs av förändringar i såväl samhälle som ekosystem. Vi har också haft svårt att få fram heltäckande underlag med kostnader uppdelade på kort, medellång och lång sikt. Vi har därför endast gjort översiktliga bedömningar av kostnader på kort och medellång sikt.

De kostnadsbedömningar vi redovisar är därför av naturliga skäl osäkra och till viss del ofullständiga. De anger dock storleksordningarna i ett långsiktigt perspektiv.

SOU 2007:60 Uppdraget och bakgrunden

2.2. Det internationella arbetet

2.2.1. Globalt klimatsamarbete

Klimatkonventionen och Kyotoprotokollet

FN:s ramkonvention om klimatförändringar ”Klimatkonventionen” och Kyotoprotokollet utgör tillsammans en internationell respons på det hot som klimatförändringarna utgör. Klimatkonventionen, som öppnades för undertecknande i samband med Riomötet 1992, utgör basen för det internationella samarbetet inom klimatområdet. I april 2007 var 195 länder parter till konventionen (UNFCCC, 2007).

Klimatkonventionens övergripande mål är att stabilisera halten av växthusgaser i atmosfären på en nivå som förebygger farlig mänsklig inverkan på klimatsystemet. I klimatkonventionen fastställs också ett antal centrala och övergripande principer för det internationella klimatarbetet. Enligt dessa bör parterna skydda klimatsystemet åt nutida och kommande generationer i överensstämmelse med sitt gemensamma men differentierade ansvar och respektive förmåga. Det ankommer på industriländerna att ta ledningen i detta arbete. Konventionen innehåller inga konkreta och bindande åtaganden om kvantifierade utsläppsbegränsningar för enskilda länder.

Vid konventionens första partsmöte i Berlin 1995 inleddes en process för att ta fram ett juridiskt bindande dokument med tydliga åtaganden för industriländerna. De fortsatta förhandlingarna resulterade 1997 i Kyotoprotokollet som innehåller bindande, kvantifierade åtaganden om utsläppsbegränsningar för de industrialiserade länder som är förtecknade i annex 1 till klimatkonventionen (de s.k. annex 1-länderna). Tillsammans åtar sig industriländerna att minska sina nettoutsläpp av de sex viktigaste växthusgaserna med drygt fem procent som ett genomsnitt under åren 2008

jämfört med 1990 års nivå. Kyotoprotokollets bestämmelser har ytterligare preciserats och konkretiserats i en överenskommelse i Marrakech 2001 som antogs i Montreal 2005. Kyotoprotokollet trädde i kraft den 16 februari 2005. Konkreta förhandlingar om åtaganden efter 2012 har ännu inte inletts.

Uppdraget och bakgrunden SOU 2007:60

Aktiviteter inom Klimatkonventionen rörande sårbarhet och anpassning

I Klimatkonventionen finns också principer och åtaganden om samarbete kring hur arbetet med anpassning till ett förändrat klimat ska ske. Enligt artikel 4.1 ska parterna till konventionen vidta åtgärder och samarbeta för att underlätta anpassning till klimatförändringarna samt så långt som möjligt integrera anpassningsåtgärderna i relevanta politikområden. Enligt artikel 4.4 ska också i-länderna (annex 1-länderna) stödja de utvecklingsländer som är mest sårbara för klimatförändringar.

Under konventionens första decennium har man arbetat med att operationalisera dessa principer och arbetet har i hög grad inriktats på att stödja utvecklingsländerna. T.ex. har industriländerna gett stöd till de minst utvecklade länderna (MUL) att ta fram s.k. NAPA:s National adaptation programmes of action utifrån ländernas egna bedömningar om vilka aktiviteter i samhällena som är särskilt sårbara för extremt väder och klimatförändringar och som behöver anpassas i första hand. Hittills har 13 länder lämnat sina NAPAs. Dessa dokument är avsedda att utgöra underlag för bistånd inom området.

I samband med överenskommelsen i Marrakech 2001 inrättades fyra, av industriländerna finansierade, fonder ur vilka utvecklingsländerna kan söka stöd för sitt klimatarbete. En av dessa är endast inriktad på anpassning till klimatförändringar. Fonden finansieras genom en avgift på s.k. CDM-projekt (Mekanismen för ren utveckling) under Kyotoprotokollet och bedöms bli den största fonden med säker finansiering. Arbetet med att operationalisera fonden är ännu inte helt slutfört. Flera av de andra fonderna kan också till vissa delar användas för finansiering av anpassningsåtgärder.

Ett annat betydelsefullt initiativ som syftar till att underlätta arbetet med att bedöma sårbarhet och planera för anpassning är framtagandet av en handbok med metoder och verktyg. Klimatkonventionens sekretariat publicerade 1999 för första gången en sådan handbok (Compendium of Decision Tools to Evaluate Strategies for Adaptation to Climate Change). Denna uppdateras regelbundet.

SOU 2007:60 Uppdraget och bakgrunden

Det femåriga arbetsprogrammet

År 2005 enades parterna om ett femårigt arbetsprogram för anpassningsåtgärder inom ramen för klimatkonventionen. Programmet syftar till att stödja parternas förståelse och analys av effekter av klimatförändringar och sårbarhet och genomförande av praktiska anpassningsåtgärder. Den första delen av programmet har två delar:

  • Effekter och sårbarhet
  • Planering för anpassning, insatser och åtgärder

Inom programmet ska man ta fram metodik, öka förståelsen för och tillgängligheten till klimatdata, modellresultat, socioekonomisk information samt skapa och sprida verktyg och information för planering och genomförande av anpassningsåtgärder. Man ska också underlätta forskning inom området samt sprida teknik och kunskap rörande anpassningsstrategier och åtgärder, även sådana som syftar till diversifiering av sårbara ekonomier och sektorer. Programmet ska genomföras genom arbete i konventionens regi, bl.a. genom särskilda workshops, rapporter och web-baserad information. Genomförandet inleddes under 2006 och vid konventionens partsmöte i Nairobi i november 2006 antogs det s.k. Nairobi Work-programme on impacts, vulnerability and adaptation to climate change som ger en mer detaljerad plan för det fortsatta arbetet med genomförandet av den första delen av programmet. Innehållet i den andra delen ska börja diskuteras våren 2008.

Frågor kring anpassning förväntas bli ett viktigt inslag i en överenskommelse om en framtida klimatregim. På vilket sätt är dock ännu för tidigt att säga.

IPCC ger vetenskapligt underlag

År 1988 bildades FN:s klimatpanel, the Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC), av FN:s miljöorgan UNEP och World Meteorological Organization. IPCC fick i uppdrag att utvärdera den vetenskapliga informationen kring klimatförändringar. IPCC kom med sin första utvärdering av klimatfrågan 1990. Rapporten blev ett viktigt underlag till klimatkonventionen. IPCC samlar flera tusen forskare världen över och organisationens viktigaste roll är att göra regelbundna utvärderingar av det vetenskapliga läget i frågan om klimatförändringar. Dessa utvärderingar

Uppdraget och bakgrunden SOU 2007:60

utgör allmänt accepterat vetenskapligt underlag för aktiviteterna inom klimatkonventionen. Utvärderingarna är uppdelade i tre delar där den första handlar om vetenskapen kring klimatsystemet, den andra om sårbarhet och anpassning och den tredje om möjliga åtgärder och metoder för att minska utsläppen av växthusgaser. Därtill görs sammanfattningar som är mer lättillgängliga för allmänheten. Den tredje utvärderingsrapporten kom 2001 och den fjärde rapportens olika delar har

  • eller kommer att − publiceras

under 2007, se vidare avsnitt 3.3.

2.2.2. EU:s arbete

ECCP2

Hösten 2005 lanserade EU-kommissionen det andra europeiska klimathandlingsprogrammet ECCP II. Inom ECCP II ska man förbereda och vidareutveckla existerande policys på klimatområdet, men även undersöka och utveckla nya policyområden. Åtgärder inom ECCP II är tänkta att komplettera medlemsstaternas egna åtgärdspaket. ECCP II är indelat i ett flertal arbetsgrupper, varav en är inriktad på anpassning. Arbetsgruppen undersöker vilka behov och möjligheter som finns för att ta fram en strategi för klimatanpassning på EU-nivå. Arbetsgruppen ordnade under år 2006 arbetsmöten i tio olika sektorsgrupper. Rapporterna från dessa möten utgjorde basen till den grönbok som presenterades sommaren 2007.

Europeiska kommissionens grönbok

Den 3 juli 2007 lanserades grönboken Anpassning till klimatförändringarna i Europa – tänkbara EU-åtgärder, vilken är tänkt att följas av en vitbok någon gång under 2008. I grönboken pekas Skandinavien ut som ett av Europas mest sårbara områden, på grund av förväntad ökad nederbörd. Anpassningsåtgärder på EU-nivå motiveras av det faktum att klimatförändringarna inte tar hänsyn till nationella gränser och därför kan gränsöverskridande anpassningsåtgärder vara mer effektiva än strikt nationella. I grönboken föreslås det att man inom ramen för EU-arbetet bör överväga insatser inom fyra områden:

SOU 2007:60 Uppdraget och bakgrunden

1. Tidiga åtgärder i EU. På områden där tillräckliga kunskap redan finns bör man utveckla anpassningsstrategier för att möjliggöra optimal resursallokering.

  • Anpassningsåtgärder integreras i samband med genomförande och ändring befintlig och kommande lagstiftning och politik (t.ex. i samband med genomgången av EU:s jordbrukspolitik 2008).
  • Anpassning integreras med gemenskapens nuvarande finansieringsprogram (t.ex. sammanhållningsfonden, regionala utvecklingsfonden, föranslutningsinstrument, program för transeuropeiska nät och infrastrukturåtgärder inom fonden för landsbygdsutveckling, socialfonden, strukturfonden för fiske).
  • Nya initiativ utvecklas (t.ex. bedömning av befintliga offentliga och privata naturkatastroffonders riskstrukturer)

2. Integrering av anpassning i EU:s externa politik. EU måste uppmärksamma hur effekter och anpassning ser ut i omvärlden och bygga nya allianser med partners runtom i världen, särskilt i u-länderna.

  • Klimatanpassning är ett gränsöverskridande fenomen varför det måste integreras i externa relationer, t.ex. EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP), strategier för fattigdomsbekämpning (Poverty Reduction Strategy Paper, PRSP) samt europeiska grannskapspolitiken. Man föreslår även skapandet av en global allians mot klimatförändringar (Global Climate Change Alliance), vilken ska stödja utvecklingsländerna i deras klimatanpassningsarbete. Kommissionen har avsatt sammanlagt 50 miljoner euro för perioden 2007
  • till dialogverksamhet och stöd åt utvecklingsländer genom målinriktade åtgärder för att mildra effekterna och anpassningsåtgärder.

3. Minskad osäkerhet genom utvidgad kunskapsbas med hjälp av integrerad klimatforskning. På områden där det fortfarande finns kunskapsluckor ska forskning inom gemenskapen och utbyte av information och förberedande arbete bidra till att minska osäkerheter och öka kunskapsbasen. Arbetet med att integrera forskningsresultat i policy- och praktiskt arbete ska stärkas.

Uppdraget och bakgrunden SOU 2007:60

  • Grönboken framhåller att även om stora framsteg har gjorts mot en förståelse av jordens klimatsystem kvarstår vissa osäkerheter, framför allt när det gäller mer tillförlitliga och detaljerade scenarier om klimatförändringarnas effekter på regional och lokal nivå samt kostnad och nytta för anpassningsåtgärder i ett kortare tidsperspektiv som 2020– 2030. En integrerad, sektorsövergripande helhetssyn bör främjas. EU:s sjunde ramprogram för forskning (2007– 2013) lägger stark tonvikt på klimatförändringar, när det gäller både prognoser, modeller och anpassningsstrategier. Större EU-finansierade forskningsprojekt, inom sjätte ramprogrammet som bedrivs med fokus på bl.a. klimatprognoser, effekter och anpassning är ADAM, CIRCLE, ENSEMBLES, PESETA samt PRUDENCE. Ansökningarna inom den första utlysningen inom miljöområdet i sjunde ramprogrammet evalueras fortfarande.

4. Europeiska samhällets, näringslivets och offentliga sektorns deltagande i utarbetandet av samordnande och heltäckande anpassningsstrategier.

  • Som ett led i det europeiska klimatförändringsprogrammet kommer kommissionen att överväga att inrätta en europeisk rådgivande grupp för anpassning till klimatförändring, som ska fungera som kommissionens expertgrupp och bestå av ett representativt urval beslutsfattare, ledande forskare och organisationer från det civila samhället. Denna grupp skulle lämna synpunkter på arbetet i ett antal specifika arbetsgrupper under en tolvmånadersperiod med början i november 2007.

Under hösten 2007 kommer ett antal regionala workshops att hållas runt om i Europa för att grönboken förslag ska förankras hos alla inblandade parter. Den workshop som behandlar Nordeuropa, Baltikum och Arktis kommer att arrangeras i Helsingfors. Det pågår även en publik debatt om grönboken på Internet (web-based public consultation) där intresserade kan komma med kommentarer och förslag.

SOU 2007:60 Uppdraget och bakgrunden

EU:s uppdrag till FN:s Klimatkonvention (UNFCCC)

Samtidigt som varje enskilt land redovisar nationalrapporter (National Communications) i enlighet med Förenta Nationernas ramkonvention om klimatförändringarna (UNFCC) så lämnar EU-kommissionen en nationalrapport för EU som helhet. I rapporten till UNFCCC framhåller EU-kommissionen att European Environment Agency (EEA) år 2005 publicerade rapporten Vulnerability and adaptation to climate change in Europe samt år 2004 rapporten Impacts of Europe’s changing climate. Dessa rapporter är övergripande analyser av hur Europa kan komma att påverkas av klimatförändringarna och vilka anpassningsmöjligheter man har.

Översvämningsdirektivet

Den 25 april 2007 nådde Europeiska parlamentet och rådet en kompromisslösning om utformande av översvämningsdirektivet och det kommer antagligen formellt antagas av rådet under hösten 2007. Översvämningsdirektivet innebär i stort ett krav på att översvämningsrisker ska kartläggas och planer för åtgärder utarbetas inom känsliga områden. Den valda skyddsnivån ska bestämmas av länderna själva. Enligt direktivet indelas arbetet i tre etapper: Första etappen innebär att medlemsländerna ska genomföra en översiktlig bedömning av översvämningsriskerna inom alla avrinningsområden till år 2011. Andra etappen innebär att känsliga områden ska har riskkarterats senast år 2013. Karteringen ska innefatta såväl sannolikheten för höga flöden och nivåer som de potentiella konsekvenserna för valda återkomsttider. Tredje etappen innebär att senast år 2015 ska åtgärdsprogram för vald skyddsnivå ha utarbetats. Åtgärdsprogrammen ska både minimera risken för översvämningar såväl som begränsa skadeverkan. När det gäller internationella vattendrag ska medlemsstaterna verka för att översvämningsproblematiken inte skjuts över på annat medlemsland. Programmen ska präglas av stor öppenhet och vara tillgängliga för allmänheten. Planerna ska omprövas var sjätte år. I praktiken pågår i Sverige redan en hel del av det arbete som omfattas av direktivet.

Uppdraget och bakgrunden SOU 2007:60

Vattendirektivet

Vattendirektivet, Ramdirektivet för vatten, trädde i kraft i december 2000. En helhetssyn på Europas och de enskilda ländernas vattenresurser ska skapas, inte bara i teorin utan också i dagligt praktiskt arbete. Syftet är att låta alla olika krav på vattenstatus ingå i ett system och samla ihop alla olika motiv för skydd av vatten och vattenmiljöer. Likväl som det handlar om kvaliteten på vattnet handlar det också om att sörja för ett gott tillstånd för vattenmiljön i sin helhet (t.ex. vattenberoende landekosystem, våtmarker, grunda och högproduktiva kustområden), eftersom många livsmiljöer är beroende av god vattentillgång och vatten av god kvalitet. En sammanhållen och övergripande vattenlagstiftning som ser till helheten, tillsammans med nya arbetssätt och en organisation som utgår från avrinningsområden, ska leda till att EU-ländernas resurser samordnas bättre, inom och mellan länderna, och att man kommer till rätta med brister i förvaltningen och vården av vatten. Direktivet omfattar naturliga respektive av människan kraftigt påverkade sjöar och floder, ytvatten i flodmynningsområden och deltan, grundvatten samt kustvatten. De enda vatten som inte omfattas av direktivet är öppna havsområden samt våtmarker, om dessa inte direkt påverkar ytvattnet. I gengäld knyts strategin för skydd och bevarande av EU:s havsområden samman med arbetet inom ramen för Vattendirektivet. Det övergripande målet är god vattenstatus, bevarad och förbättrad vattenkvalitet och ingen försämring, samt att trygga en långsiktig vattenförsörjning. Detta ska vara genomfört i samtliga EU-länder i december 2015, men det finns under vissa omständigheter möjligheter till olika tidsfrister ända upp till tolv år efter denna tidpunkt.

Solidaritetsfonden

För att snabbt, effektivt och flexibelt kunna vidta åtgärder i nödsituationer har EU inrättat en solidaritetsfond. Fonden kan i första hand utnyttjas när det har inträffat en större naturkatastrof med allvarliga återverkningar på medborgarnas levnadsvillkor, miljön eller ekonomin i en eller flera regioner i ett medlemsland eller kandidatland.

SOU 2007:60 Uppdraget och bakgrunden

En naturkatastrof betecknas som ”större” när:

  • den i ett land orsakar skador för vilka kostnaderna uppskattas antingen överstiga 3 miljarder euro (2002 års priser) eller utgöra mer än 0,6 procent av bruttonationalinkomsten
  • i fallet regioner, där nationella tröskeln på 0,6 procent inte har uppnåtts, den fått följder för större delen av den berörda regionens befolkning, med allvarliga och bestående återverkningar på levnadsvillkoren och den ekonomiska stabiliteten.

Bistånd från fonden sker i form av ett samlat och övergripande bidrag, utan att någon medfinansiering behövs, som kompletterar mottagarlandets offentliga insatser. Krisinsatser, som är avsedda att lindra icke försäkringsbara skador berättigar till stöd från fonden. Återställande av infrastruktur, provisoriska åtgärder för att tillhandahålla bostäder och räddningstjänst, skydd av kultur arv och röjning av katastrofdrabbade områden är exempel på stödberättigade insatser. Enligt kommissions praxis kan ett medlemsland maximalt erhålla bidrag motsvarande 2,5 procent av total direkt skada upp till tröskelvärdet (0,6 procent av BNI) och 6 procent av den del som överstiger tröskelvärdet. Sverige lämnade in en ansökan till fonden i samband med stormen Gudrun. I den svenska ansökan uppskattas kostnaden för total direkt skada till 20,8 miljarder kronor eller 0,86 procent av BNI. Därav ingår skadan på skogen med 15,8 miljarder kronor. Den 23 mars 2007 betalade Solidaritetsfonden ut 600 miljoner kronor till Sverige för de skador som uppkom till följd av stormen Gudrun.

EU:s gemenskapsmekanism

Länderna i EU har förbundit sig, enligt ministerrådets beslut 2001/792/EG, att hjälpa varandra i nödsituationer, oavsett det handlar om naturkatastrofer som stormar och översvämningar eller om terroristattacker. En del i hjälpen är den så kallade gemenskapsmekanismen som är öppen för alla medlemsstater i EU samt EES- och kandidatländerna. Även länder utanför dessa kan begära hjälp. Om det inträffar en olycka eller katastrof som är så pass stor att det drabbade landets egna resurser inte räcker till eller om olyckan riskerar att få gränsöverskridande konsekvenser, kan det drabbade landet ansöka om omedelbar hjälp från andra EU-länder. För att det ska gå lätt och smidigt för ett land att begära hjälp har

Uppdraget och bakgrunden SOU 2007:60

länderna och EU-kommissionen upprättat speciella kommunikationskanaler. Vid en hjälpinsats står det drabbade landet för kostnaderna, om inte de hjälpande länderna väljer att avstå från ersättning. För att gemenskapsmekanismen ska fungera finns det en rad resurser och funktioner att använda sig av:

  • Ett övervaknings- och informationscenter som kallas MIC

(Monitoring and Information Centre).

  • Ett gemensamt kommunikations- och informationssystem för olyckor, CECIS (Communitiy Emergency Communication and Information System).
  • En databas med tillgängliga team, experter och andra resurser som länderna ställer till förfogande. Det kan vara allt från motorsågar och skogsbrandsflygplan till personal.

MIC är operativ kontaktpunkt vid EU-kommissionen och har till uppgift att emot information och begära hjälp från medlemsländerna, sprida det till de andra länderna samt meddela det drabbade landet vilken hjälp som finns att tillgå. Räddningsverket är Sveriges kontaktpunkt för gemenskapsmekanismen. I händelse av en svår olycka eller katastrof i Sverige är det Räddningsverket som skickar begäran om hjälp till MIC, som i sin tur kontaktar de andra ländernas kontaktpunkter.

En begäran om hjälp gick, för första gången i Sveriges historia, ut efter stormen Gudrun i januari 2005. På kvällen den 1 februari skickades en förfrågan till MIC, där Sverige begärde hjälp i form av elverk för privatbostäder, och dagen därpå hade flera länder erbjudit hjälp. Av de många länder som kunde ge stöd valde Sverige att acceptera Tjeckiens och Tysklands erbjudanden om elverk.

Varningssystem

EU-kommissionen hanterar också två förvarningssystem för väderrelaterade naturolyckor: EFAS (European Flood Alert System) samt EFFIS (European Forest Fire Information System), vilka båda utvecklats av Joint Research Centre. EUMETNET, ett nätverk för de europeiska vädertjänsterna vilket inte styrs av EU, har tagit fram samarbetet METEOALARM. På

www.meteoalarm.eu

sammanfattas och presenteras all viktig vädervarningsinformation som utsänds av de nationella väderinstituten.

SOU 2007:60 Uppdraget och bakgrunden

2.2.3. Anpassningsarbete i andra länder

Enligt kommittédirektivet ska utredningen beakta motsvarande arbete och beskriva hur några med Sverige jämförbara länder behandlar frågan om samhällets sårbarhet och förebyggande åtgärder samt förekomsten av statliga bidrag till sådana åtgärder.

Nedan följer en övergripande genomgång av hur andra länder arbetar med klimatanpassning samt beredskap för extrema väderhändelser. Med tanke på den oerhörda mängden material presenteras endast anpassningsåtgärder vilka för utredningen är av särskild relevans. För en längre redogörelse se bilaga B 35.

Man kan enligt OECD urskilja två typer av klimatanpassningsåtgärder: 1) generella, bredare, institutionella åtgärder vilka lägger grunden för anpassning på en rad olika besluts- och sektorsområden 2) specifika åtgärder på policy eller projektnivå (OECD, 2006).

Klimatanpassningsstrategier

Finlands nationella strategi för anpassning till klimatförändringarna publicerades 2005 och syftar till att minska klimatförändringarnas kostnader för samhället. Jord- och skogsbruksministeriet (i samarbete med övriga ministerier och bl.a. forskningsprojektet FINADAPT) var det samordnande ministeriet vid upprättandet av Finlands anpassningsstrategi. Då det inte ingick i arbetet att presentera en exakt tidsplan för föreslagna åtgärder och då man inte heller ger förslag för hur föreslagna åtgärder ska finansieras används termen strategi och inte program. Strategin försöker ge en uppfattning om kommande utmaningar fram till år 2080 med hjälp av långsiktiga klimatscenarier, scenarier som beskriver den ekonomiska utvecklingen samt med en översikt av natursystemen. Målen för den nationella strategin för anpassning till klimatförändringarna är att förstärka och öka anpassningsförmågan till klimatförändringar i Finland. Den offentliga förvaltningen har centrala styrfunktioner inom klimatförändringsberedskapen och olika förvaltningsområden har påbörjat verkställandet av anpassningsstrategin. Ett stort antal aktörer och intressentgrupper samarbetar med den offentliga förvaltningen i syfte att anpassa det finska samhället till klimatförändringarna.

Uppdraget och bakgrunden SOU 2007:60

I Storbritannien inrättade Defra (Department for Environment, Food and Rural Affairs) 1997 ett särskilt program kallat UK Climate Impacts Programme (UKCIP) med uppgift att samordna forskningen kring effekterna av klimatförändringar på regional och nationell nivå. UKCIP är knutet till universitet i Oxford och finansieras av Defra. UKCIP samarbetar med the Met Office Hadley Centre som är Storbritanniens officiella center för klimatforskning. UKCIP ska utgöra en brygga mellan forskare och beslutsfattare i regering och privata företag samt hjälpa organisationer och företag att utvärdera hur de kan påverkas av klimatförändringar så att de kan förbereda sig i tid. Defra arbetar tillsammans med UKCIP för att ta fram nationella strategier för klimatanpassning. Det handlar om såväl kapacitetsbyggande, forskning, konkreta verktyg som erfarenhetsutbyte mellan olika aktörer. Hadley Centre analyserar klimatsystem och tar fram modeller för att förutspå klimatförändringar. UKCIP paketerar denna information och gör den möjlig att använda rent praktiskt för lokala och regionala myndigheter i deras anpassningsarbete.

Bland de olika operativa verktyg och data som UKCIP erbjuder för att hjälpa och underlätta för myndigheter att utveckla anpassningsstrategier kan nämnas:

  • Socioekonomiska scenarier för att lokala myndigheter ska kunna bedöma och analysera hur klimatförändringarna påverkar deras respektive regioner. Scenarierna skräddarsys för att passa Storbritanniens olika regioner.
  • Kostnadsberäkning av den påverkan som klimatförändringarna innebär för samhället. En metod har tagits fram för att kunna räkna ut vilka kostnader olika klimatförändringar kan medföra för en organisation, en händelse eller ett område.
  • En databas för den samlade anpassningsverksamheten i Storbritannien. I databasen finns information som visar hur organisationer och sektorer i Storbritannien anpassar sig till klimatförändringarna.
  • Riktlinjer för identifiering och urval av anpassningsmöjligheter som kan användas för att minska sårbarheten .

Den brittiska regeringen har valt att inte föreskriva detaljåtgärder eftersom behoven skiftar mellan olika regioner och över tid. Man anser att regeringens roll främst är att uppmuntra till tidig bedömning av klimatriskerna på lokal och regional nivå. Subsidiaritets-

SOU 2007:60 Uppdraget och bakgrunden

principen anses gälla, dvs. arbetet bör genomföras på mest lämplig nivå. En stor del av klimatanpassningsarbetet sker i regionala samverkansformer (Regional Climate Change Partnerships), som omfattar ett flertal olika aktörer. Deras uppgifter är bland annat att öka kännedomen på regional och lokal nivå. De finansieras bl.a. av den brittiska miljöbyrån (Environment Agency).

I slutet av 2007 avser den brittiska regeringen presentera ett ramverk för en anpassningsstrategi the Adaptation Policy Framework, APF, med åtgärder för en hållbar anpassningspolitik. Följande åtgärder väntas bl.a. föreslås:

  • Tvärsektoriellt arbete inom det brittiska regeringskansliet för att kunna fatta gemensamt beslut om hur statens egendomar och fastigheter ska anpassas och skyddas (inte minst försvarsdepartementet som har ett betydande mark- och fastighetsinnehav).
  • Skydd av viktig infrastruktur, inkl. översyn av järnvägsnätet som påverkas av högre temperatur.
  • Ökad beredskap för översvämningar och landförskjutningar, inkl. översyn av vägnätet.
  • Skydd av men också ett bättre utnyttjande av naturresurser.

Ekosystemets egna funktioner, såsom vattenabsorbering, ska kunna användas bättre.

Frankrike håller för närvarande på att ta fram en nationell anpassningsstrategi (Plan national d’adaptation au changement climatique) för att minska sårbarheten och förbereda samhället för de konsekvenser klimatförändringar medför. Strategin baseras på en omfattande utredning genomförd av övervaknings/expertgruppen ONERC (l’Obeservatoire national sur les effets du réchauffement climatique) från år 2006. Strategin finns som en bilaga i den utvärdering av Klimatplanen 2004

  • som offentliggjordes i slutet på förra året. Till sommaren 2007 skulle en operationell anpassningsplan ha varit färdigställd, men man har drabbats av förseningar. Strategin har som mål att skydda personer och egendom, integrera de sociala aspekterna av klimatfrågan, begränsa kostnader för samhället och bevara naturtillgångar. Genom forskning, observation, information och utbildning ska man anpassa samhället till klimatförändringar. Informationskampanjer riktade till medborgare och folkvalda kommer att genomföras framöver. Den franska regeringen är mån om att integrera

Uppdraget och bakgrunden SOU 2007:60

den lokala och regionala nivån i planen eftersom denna besitter bäst kunskap om exempelvis infrastruktur och byggnader. Lokala nivån bearbetas genom förbättrad dialog om klimatförändringarnas verkningar/risker, kostnader som kan uppstå lokalt, sårbarhet etc.

Anpassningsplanen kommer att fokusera på:

  • Jordbruk: Anpassning av mark, grödor och vattenresurser behövs i samband med förändrat klimat.
  • Energi och industri: Ökad temperatur och minskad nederbörd förutspås öka efterfrågan på el (till klimatanläggningar/luftkonditionering). Tillgång till vattenkraft tros minska till följd av minskad mängd smältsnö.
  • Transport, bostadssektorn: Översvämningar kan komma att påverka både bil- och färjetrafiken i framtiden. Kostnader för vägunderhåll väntas öka. Storstädernas sårbarhet till följd av klimatförändringar kommer att undersökas närmare. Katastrofer till följd av värmebölja måste undvikas
  • Turism: De franska turistregionerna måste anpassa utbudet till följd av ändrat klimat.
  • Banker och försäkringsbolag: Bättre samarbete mellan banker och försäkringsbolag eftersträvas.
  • De utomeuropeiska territorierna (Guadeloupe, Guyana, Martinique, Réunion) ska förberedas för både extrema väderförhållanden och klimatförändringarnas verkningar.

Frankrike kommer från och med 2008 att till budgetpropositionen bifoga en redogörelse för vilka åtgärder som genomförs av regeringen/ministerierna på klimatområdet (document de politique transversale). Planen, som främst är riktad till nationalförsamlingen och senaten, är ett sätt att göra klimatpolitiken mer synlig och transparent och ska bidra till förbättrad samstämmigheten för hela politikområdet samt till effektivare användning av offentliga resurser. Den franska regeringens utgifter till förmån för klimat uppskattas till över 2 miljarder euro per år.

Nederländerna arbetar för tillfället med det nationella programmet Anpassning, utrymme och klimat, ARK. Programmet som ska tas fram ska bidra till att utveckla en samsyn om effekterna av klimatförändringen samt föreslå konkreta anpassningsåtgärder.

SOU 2007:60 Uppdraget och bakgrunden

Arbetet delas upp på tre parallella huvudspår och i tre faser: 1. att höja det nationella medvetandet, forma nätverk, utveckla en

strategi. 2. öka kunskapen och utveckla en samsyn på risker och ansvars-

fördelning. 3. utveckla instrument och regelverk, stimulera innovation på kort

och lång sikt.

I den första fasen ska en Nationell anpassningsstrategi och en Nationell agenda tas fram. Den här fasen handlar om att definiera vad som måste göras och när. Under den här fasen arbetar man med de tre spåren ovan parallellt. För att höja den allmänna kunskapsnivån om problematiken ska seminarier med regionala och lokala myndigheter, näringslivet och NGO:s hållas. Det andra spåret innebär att man identifierar Nederländernas klimatbeständighet idag och gör en översikt över vilka kunskapsluckor som måste fyllas. Handlingsalternativen på kort sikt (upp till 10 år), medellång sikt (10

  • år) och lång sikt (efter 2025) ska identifieras och analyseras. Det tredje spåret omfattar en analys av nödvändiga investeringsbeslut, det längre finansiella perspektivet samt förvaltningsfrågor. Arbetet ska ledas av en styrgrupp bestående av representanter på direktörsnivå för jordbruks-, trafik- och vatten-, ekonomi- och miljöministerierna. Dessa kommer också att samarbeta med diverse organisationer, företag, branschföreningar etc. Framförallt kommer man att involvera de s.k. ”planbyråerna” (institut som finansieras med statliga medel, men är politiskt oberoende och utför analysarbete på olika sakområden). Förutom styrgruppen sätts ett programteam samman med 6
  • medarbetare från varje relevant departement, från fackföreningar, försäkringskassan, och en grupp som kallas ”de Routeplanner” (vägvisaren ungefär). Routeplanner består av en grupp vetenskapsmän som studerat klimatförändringarna. Hela organisationen leds av miljöministeriet. Första fasen av ARK (2006-början av 2007) har en budget om 800 000 euro. För fas två, som ska inledas under 2007, har ett anslag på 800 000 euro avsatts. För den tredje fasen (2008
  • finns ännu inga medel avsatta. Klimatförändringarnas förväntade effekter på det danska samhället har utretts och utvärderats ett antal gånger sedan 1988, senast i Danish EPA report of 2004: Adapting to Climate Change. Den generella slutsatsen är att Danmark inte kommer att drabbas

Uppdraget och bakgrunden SOU 2007:60

särskilt hårt av klimatförändringarna, om man utgår från de moderata klimatscenarierna, och att lämpliga ad hoc åtgärder är tillräckliga för att skydda samhället. I oktober 2005 initierade den danska staten förberedelser för att möta de primära effekterna av klimatförändringarna. Syftet är att med utgångspunkt i tre möjliga framtida klimatscenarier skapa en katalog där man listar förmodade konsekvenser och hur man bemöter dessa. Från och med 2005 ger Beredskapsstyrelsen (motsvarande SRV och KBM) ut en Nationell Sårbarhetsrapport, vilken har som mål att främja en beredskapskultur inom både den offentliga och privata sfären. I rapporten redovisar man de mest väsentliga inträffade incidenterna under föregående år samt vilka åtgärder som har vidtagits.

Miljøverndepartementet i Norge menar att det ännu inte finns något samordnat ansvar för vilka åtgärder som bör vidtagas för att anpassa samhället till pågående klimatförändringar. Ett koordineringsarbete under ledning av Miljøverndepartementet och Justisdepartementet förväntas dock påbörjas efter att regeringen gett formellt klartecken. Den norska regeringen avser att tillsätta en styrningsgrupp som ska behandla ärendet under våren 2007. I mitten av 2006 publicerades en skriftlig uppföljning till seminariet Rapport om sårbarhet och anpassning till klimatförändringar i sektorer i Norge, där ett stort antal departement deltog, vilken får anses vara första ansatsen till en nationell anpassningsstrategi. Alla deltagande departement uppmanades göra en värdering av deras egna sektorers sårbarhet för klimatförändringar. Rapporten framhåller vikten av bättre samordning och ett informationsflöde som fungerar både horisontellt och vertikalt.

Skydd mot extrema väderhändelser

Ett viktigt politikområde i Nederländerna gäller vattenförvaltningen och kanske främst skyddet mot översvämningar. Stora översvämningar har inträffat flera gånger i Nederländernas historia. Nederländerna kan nu, med hjälp av väldiga dammluckor, effektivt skydda sig mot hotet från havet. De översvämningar som drabbat Nederländerna under 1990-talet har nästan undantagslöst handlat om onormalt höga flöden i de många floderna. Klimatförändringarna förväntas innebära att risken för översvämningar ökar i framtiden. År 2003 slöts en nationell vattenpolitisk överenskommelse (NBW) mellan staten, provinserna, kommunerna och

SOU 2007:60 Uppdraget och bakgrunden

waterschappen om en gemensam plan för den framtida vattenvården, framför allt för att motverka de negativa följderna av klimatförändringar. I första hand sträcker sig NBW fram till 2015, men det blickas även framåt så långt som till 2050. Man beräknar att den totala kostnaden för utbyggnad och underhåll under perioden 2003

  • kommer att uppgå till cirka 16 miljarder euro. För tillfället pågår arbetet med att ersätta åtta lagar som alla främst berör vattenvård med en enda lag, ”Vattenlagen” (Waterwet). Lagen ska innebära såväl en tydligare fokusering på de centrala målsättningarna, förbättra samarbetet mellan de berörda myndigheterna som att minska den administrativa bördan för dem som använder vatten. Tanken är att vattenfrågorna inte ska behandlas som ett antal fristående frågor utan som en helhet, samtidigt som de ska integreras i t.ex. miljöpolitiken och fysisk planering. De senaste åren har den politiska grundsynen när det gäller översvämningsförebyggande förändrats. Man har utvecklat en ny policy som kallas ”Rum för vatten”. Tanken är att vattnet måste få tillbaka en del av det land som torrlagts, i alla fall tillfälligtvis under perioder med höga översvämningsrisker. Genom att skapa områden som kan läggas under vatten minskar riskerna att fördämningarna brister på andra ställen. Det kommer dessutom att finnas ”katastrofzoner” som kan tillåtas översvämmas under extrema förhållanden. Ett annat exempel på hur man ger vattnet mer utrymme är att flodbäddarna breddas. Den nederländska kunskapen om vatten, och i synnerhet översvämningsförebyggande, har allt mer börjat betraktas som en exportvara. För att främja både nederländsk export och internationellt samarbete har branschorganet Netherlands Water Partnership (NWP) skapats av privata och offentliga aktörer. Det mest uppmärksammade exemplet inom detta område är kontakterna som Nederländerna haft med Lousiana efter översvämningarna i New Orleans.

I Italien har Dipartimento di Protezione Civile (motsvarande SRV och KBM) noterat en ökning av de extrema vädersituationerna, och då främst i form av: värmeböljor, torka, översvämningar och skogsbränder. Sedan 2003 finns ett nationellt nätverk, för att skydda befolkningen mot negativa hälsoeffekter till följd av värmeböljor. Protezione Civile koordinerar och fördelar resurser med hjälp av en central databas, övervakning, prognoser, observationsstationer och man försöker utarbeta åtgärdsplaner anpassade efter enskilda regioner och städer. I Rom sammanställs under sommarhalvåret varje dag en bulletin över temperaturen. Vid tre

Uppdraget och bakgrunden SOU 2007:60

dagars extrem värme sätts en rad åtgärder från regioner och kommuner igång. Detta kan t.ex. vara att utfärda varningar till allmänheten, öka antalet sjukhusplatser och preventivt skriva in vissa gamla på vårdanstalter. En högre frekvens av torrperioder är ett fenomen som man redan sett mer av. De ekonomiska skadorna för jordbruket, särskilt i Po-dalen med omfattande konstbevattning, kan bli avsevärda. Juridiska instrument för vattenransonering finns och kan sättas i kraft på kort varsel, vilket också skedde i samband med värmeböljan år 2003. Samtidigt med allt fler torrperioder har också frekvensen av översvämningar ökat. Sådana uppkommer också betydligt fortare vid Medelhavet än i norra Europa (s.k. ”Fast floods”). Man räknar med att risk för översvämning råder på 60 procent av landets yta. Nyligen har 150 miljoner euro anslagits på nationell nivå för förebyggande investeringar (plus 50 miljoner för underhåll av existerande skydd). Man har också satsat betydande medel på att öka kapaciteten att bekämpa skogsbränder, man förfogar t.ex. över Europas största flotta av flygplan och helikoptrar, och man har vid ett flertal tillfällen lånat ut sina plan till Frankrike och Spanien. Den höga beredskapen är resurskrävande, men har visat goda resultat: år 2000 hade 6 600 bränder förstört 58 000 hektar skog medan nästan lika många bränder år 2006 endast förstörde 16 000 hektar. Protezione Civile anser sig ha en fungerande organisation med hög beredskap och stor kapacitet att hantera klimatförändringarnas effekter. Anpassningar till de höjda temperaturerna har redan inletts. Några egentliga organisatoriska förändringar med anledning av klimatförändringarna är därmed inte att vänta.

I Frankrike är Miljöministeriet ansvarigt för att förebygga naturkatastrofer och minska samhällets sårbarhet. Politiken handlar om att förbättra medborgarnas kunskap om risker, organisera övervakning och anta regelverk och krisplaner. Förebyggande av risker handlar till största delen om informationsåtgärder vilket de franska medborgarna enligt lag från 1987 har rätt till. Län/departement (96 i Frankrike) och kommuner i utsatta områden utformar, enligt lag sedan 1995, regionala krisplaner (Plans de prévision des risques naturelles, PPR) i syfte att skydda samhället mot extrema väderförhållanden (översvämningar, laviner, skogsbränder mm.). Målet med dessa är att bättre lära känna fenomenen, inrätta en form av övervakning, informera medborgarna om riskerna och hur man kan skydda sig etc. Krisplanerna finansieras delvis av staten som under de senaste tio åren uppges ha bidragit med över

SOU 2007:60 Uppdraget och bakgrunden

800 miljoner euro för detta ändamål. Värmeböljan 2003, vilken orsakade i ett stort antal dödsfall i Frankrike, innebar att franska Ministerè de la Santé, de la Jeunesse et des Sportes (motsvarande Socialstyrelsen) tog fram en nationell beredskapsplan mot värmeböljor. Planen ska implementeras på lokal nivå och i ett antal städer och är uppbyggd på fyra informations-/varningsnivåer (från ökad prognosverksamhet till aktiva åtgärder). Sjukhus och ålderdomshem ska utrustas med luftkonditionerade sektioner och få personalförstärkningar motsvarande 13 200 anställningar senast år 2007.

I Storbritannien har man utvecklat, och fortsätter att utveckla, en plan (A Flood Risk Management Plan) för hur man ska kunna anpassa översvämningsskyddet längs med Themsen (The Thames Barrier) till ett förändrat klimat. Med hjälp av UKCIP:s scenarier samt HadCM2 modelleringar har man gjort bedömningen att en 20-procentig ökning av de högsta flödena är att räkna med i framtiden. Man har infört en klausul om hänsynstagande till klimatförändringarna i Storbritannien motsvarighet till plan- och bygglagen (the Building Regulations) samt även tagit fram Planning Policy Guidance, vilken ger riktlinjer för hur man bör bygga i översvämningsbenägna områden.

I Tyskland finns sedan år 2005 ett nationellt varningssystem för värmeböljor, vilket sköts av Deutscher Wetterdienst (motsvarande SMHI). Varningssystemet reagerar ifall vissa gränsvärden, beroende på region, passeras och utfärdar då varningar till allmänhet, offentlig sektor samt sjukvård. Delstaten Hessen har i samarbete med DWD utvecklat ett eget lokalt vädervarningssystem. I delstaten Mecklenburg-Vorpommern tas en havsnivåhöjning motsvarande 25

  • cm, och i delstaten Niedersachsen en höjning motsvarande 60 cm, med i beräkningarna vid byggande av kustskydd. I delstaterna Bayern och Baden-Wuerttemberg har man efter studier av klimatscenarier, vilka visade att risken för översvämning kommer öka till år 2050, infört att man vid byggandet av nya översvämningsskydd ska räkna med 15
  • procent kraftigare högsta

flöden.

Staden Toronto i Kanada har implementerat ett varningssystem för värmeböljor samt kyla (Heath Alert and Emergency Response System; Cold Weather Alert System). Varningssystemet är tänkt att varna stadens mest utsatta befolkningsgrupper (barn, äldre, sjuka och fattiga) för annalkande fara genom: varningar i media, distribution av vatten sommartid, distribution av varm mat

Uppdraget och bakgrunden SOU 2007:60

vintertid samt utdelning av transportpolletter till dem som behöver ta sig till luftkonditionerade centra. Under år 2007 kommer studien National Climate Change and Health Vulnerability publiceras, vilken kartlägget hur Kanadas folkhälsa kommer påverkas av klimatförändringarna

I Finland försöker man undvika översvämningsskador genom att redan på planeringsstadiet av ny bebyggelse ta hänsyn till översvämningsrisker. Byggansvarig kan ta kontakt med Västra Finland miljöcentral för utlåtande om lägsta rekommenderade bygghöjd.

Många länder i Alpregionen har tagit fram program för hur man ska förebygga naturolyckor och extrema väderhändelser, t.ex. PLANAT (Schweiz), FeWIS (Tyskland) och Mapping of Hazard Zones (Österrike). Man har även tagit fram det gränsöverskridande samarbetsramverket Alpine Convention Framework. Länderna i Alpregionen har arbetat med åtgärder syftandes till att minska skador från skyfall, störtflod, lavin och liknande i mer än hundra år. I Österrike, som drabbades svårt av översvämningar år 2002 och 2005, har man startat projektet FLOODRISK, som studerar konsekvenserna av översvämningarna och föreslår förebyggande åtgärder för att minska sårbarheten. Man har tagit fram en Verksamhetsplan för översvämningsskydd – vattenutveckling till år 2015 vilken föreslår åtgärdsprogram på medellång sikt och en prioriteringslista för framgångsrik kontroll av översvämningar. Myndigheten Forest Engineering Service in Torrent and Avalanche Control arbetar med att skydda befolkning, samhälle och kulturområden från stormflod, laviner och erosion. Man använder sig av skogsbiologiska såväl som tekniska lösningar och planlösningar. Skogar utgör ett naturligt skydd mot stormflod, laviner och erosion och cirka 20 procent av all skog i Österrike har någon fomr av skyddande funktion. År 2002 tog man fram Austrian Protection Forest Strategy där man fastställer vilka syften man ser för skogen och dess skyddande funktion och hur man ska bedriva skogsvård så att dessa egenskaper hålls intakta. Redan i dagsläget är 75 procent av alla kommuner i Österrike i riskzonen för ras och skred, översvämningar och/eller laviner och riskerna kommer att öka i ett förändrat klimat. Forest Engineering Service in Torrent and Avalanche Control arbetar därför med att förbereda och utvärdera framtagandet av s.k. Hazard zone maps (kartor över riskzoner) och numera är nästan hela Österrike kartlagt. Kartorna används sedan av Länderna (regionerna) och byggsektorn, även om de inte är juridiskt skyldiga att efterfölja dessa kartor, som underlag vid

SOU 2007:60 Uppdraget och bakgrunden

framtagandet av översikts- och detaljplaner. År 2005 spenderade Österrike sammanlagt 122 miljoner euro på skyddsåtgärder mot stormflod, laviner och erosion, varav den federala regeringen stod för 69 miljoner euro.

Försäkringar mot naturolyckor (egendomsförsäkringar)

Tabell 2.1 Ersättning vid naturolyckor

Länder utan statligt skydd Länder med statliga garantier Länder där systemen är

under utveckling

Grekland Danmark Finland Italien Frankrike Nederländerna Norge Storbritannien Schweiz Sverige Spanien Turkiet Tyskland Österrike

Källa: CEA, 2005.

I Norge finns en delad ekonomisk ersättningsordning vid naturskador fördelat på privat och offentlig sektor. Vem som ersätter skadan beror på om den är möjlig att försäkra eller inte. Naturskador ersätts i allmänhet genom Norsk Naturskadepool som utgörs av en sammanslutning av Norges försäkringsbolag. Enligt Naturskadeforsikringsloven är byggnader och lösöre som täcks av brandförsäkring även försäkrade mot naturskador. Naturskadepoolen är organiserad som en distributionspool, vilket innebär att varje försäkringsbolag ansvarar för sina egna kunder och där poolen sedan omfördelar medlemsbolagens omkostnader över samtliga poolmedlemmar i proportion till hur många brandförsäkringar varje försäkringsbolag tecknat. Egendom som inte kan försäkras på den privata försäkringsmarknaden kan ersättas via Statens naturskadefond, vilket är det offentliga organet för ersättning vid naturskador. Naturskadepoolen betalar ett normalår ut mellan 100 och 200 miljoner norska kronor i ersättning för naturskador. Ersättning från den statliga naturskadefonden är betydligt lägre och uppgår till några miljoner norska kronor årligen.

Uppdraget och bakgrunden SOU 2007:60

Storbritannien har ett marknadsbaserat system där den direkta statliga inblandningen är obefintlig. Det är standard att egendomsförsäkringar, privata såväl som kommersiella, skyddar mot stormar, hagel, snö skador, laviner, översvämningar, jordbävningar och frost. Skydd mot marksättningar är inte lika vanligt. Försäkringsbolagen har träffat en överenskommelse med staten om att fortsätta försäkra alla områden mot att staten lovar vidta vissa förebyggande åtgärder, t.ex. byggande av skyddsvallar mot översvämningar. I fråga om konsekvenser av svår påverkan av klimatet, t.ex. översvämningar, har dock Defra öppnat för att det möjligen kan bli fråga om kompensation via en krisfond. Man anser dock att regeringens roll främst är att uppmuntra till anpassningsåtgärder samt riskförebyggande arbete på lokal och regional nivå. Försäkringsbranschen arbetar med att försöka hantera de nya risker som klimatförändringarna medför genom att i högre grad integrera försäkringsprodukterna med kapitalmarknaden. Blott genom sin storlek, värdet på den globala finansiella marknaden är i dagsläget cirka 120 000 miljarder USD, erbjuder den globala kapitalmarknaden oerhörda möjligheter till riskdiversifiering. Nya försäkringsprodukter vilka håller på att utvecklas är bl.a. väderderivat (Weather derivatives) och katastrofobligationer (Catastrophe bonds). Transaktionskostnaderna på dessa riskerar dock att bli höga då investerare inte är vana vid dessa nya försäkringsprodukter.

I Frankrike är alla försäkringstagare, privatpersoner såväl som kommersiella verksamheter, vilka tecknar brandförsäkring även försäkrade mot skador orsakade av storm. Hagelskador, skador uppkomna till följd av liggande snö, åskskador, vattenskador samt skador på avlopps- och vattenrör till följd av frost skyddas beroende på avtal. Skador uppkomna till följd av andra naturkatastrofer än ovan nämnda försäkras via Catastrophes Naturelles (CatNat) programmet, vilket inrättades 1982 till följd av det årets allvarliga översvämningar i södra Frankrike. Försäkringstagare vilka har försäkrat sin egendom, privat såväl som kommersiell, är också försäkrade mot naturkatastrofer. Det finns ingen lagstadgad definition av vad en naturkatastrof är utan regeringen utfärdar ett dekret som deklarerar ifall en händelse är att betrakta som en naturkatastrof eller ej. Försäkringarna mot naturkatastrofer finansieras genom att försäkringsbolagen tar ut en lagstadgad och uniform tilläggspremie på 12 procent på egendomsförsäkringen. Även självrisknivåerna vid naturkatastrofer är lagstadgade. Försäkringsbolagen kan sedan antingen återförsäkra sig på den privata

SOU 2007:60 Uppdraget och bakgrunden

återförsäkringsmarknaden eller statliga Caisse Centrale de Réassurance (CCR). CCR erbjuder obegränsat återförsäkringsskydd, vilket garanteras av franska staten i det fall CCR skulle förbruka sina resurser. För att erhålla den statliga garantin måste ett försäkringsbolag förlägga hälften av sina naturkatastrofs- återförsäkringar hos CCR. Detta har fått som effekt att de flesta försäkringsbolag återförsäkrar sig hos CCR. Sedan programmet startade 1982 har 110 000 händelser deklarerats vara naturkatastrofer och cirka 6,4 miljarder euro har betalats ut i ersättning. På senare år har självrisken höjts för kommuner vilka inte tagit fram riskförebyggande planer, s.k. PPR-planer. Sedan 1982 finns även en fond, Barnierfonden, för förebyggande av naturkatastrofer. Fonden används för att finansiera statlig exproprierande av privat egendom vilken anses vara utsatt för synnerligen överhängande risk för naturolycka. Sedan 2003 har Barnierfondens åtaganden utökats till att även delfinansiera förebyggande åtgärder vilka, efter att PPR undersökningar genomförts, funnits nödvändiga att vidta.

Även Tyskland har ett marknadsbaserat system där den statliga inblandningen är obefintlig. Inte förrän år 1991 blev det möjligt för privata affärsverksamheter att teckna utökade försäkringar vilka även ger skydd mot översvämningar, jordbävningar, jordskred, marksättning, laviner, snö, vulkanutbrott och vatten. Det finns överlag två kategorier av egendomsförsäkringar: 1) kommersiella försäkringar, för företag som själva väljer att skräddarsy sitt försäkringsskydd efter egna önskemål och riskbenägenhet 2) privata försäkringar, för privatpersoner och mindre affärsverksamheter vilka erbjuds ett försäkringspaket där skydd mot naturkatastrofer utgörs ett tillägg till den vanliga egendomsförsäkringen. Privatpersoner och mindre affärsverksamheter ges inte möjlighet att försäkra sig mot enskilda naturfenomen, såsom industrin/företag kan göra. I Tyskland är det tillåtet att bygga nära vattenlinjen vid stranden av en flod, men ägaren informeras i samband med att byggnadstillståndet beviljas att det inte går att teckna någon försäkring för översvämningsskador för fastigheten. Försäkringsbranschen i Tyskland har utvecklat ett riskbedömningssystem vilket kategoriserar fastigheter i olika zoner beroende på risken för översvämning, skyfall samt bakvattenuppbyggnad i avloppssystem. Systemet används av försäkringsbolag när de ska erbjuda kunder översvämningsförsäkringar. Efterfrågan på dessa översvämningsförsäkringar har än så länge varit relativ låg. I syfte att uppmuntra

Uppdraget och bakgrunden SOU 2007:60

riskaversion hos allmänheten har det diskuterats om att göra tecknande av översvämningsförsäkring obligatorisk.

Sektorspecifika åtgärder

Danmark har Kustskydd som prioriterat samhällsproblem och man har utvecklat en nationell strategi för att komma tillrätta med detta problem. En särskild myndighet, Kustinspektoratet, har ansvar för Kustskyddet. Den nationella strategin går ut på att vissa kuststräckor ska skyddas genom att man fastställer ett mål/gräns för hur många meter man tillåter strandlinjen retirera. Längs med vissa kuststräckor tillåts inte strandlinjen retirera alls medan man vid andra tillåter en naturlig erosion. Sammanlagt 1 800 km kust skyddas i dagsläget av pirer (hövder) eller andra fasta installationer. Man försöker dock att frångå denna metod och använda sig mer av kustfodring, en metod där man kompensatoriskt pumpar in sand nära strandlinjen. Danish Board of Technology arbetar med att hitta flera tekniska lösningar på problemet och man hoppas på att kunna utveckla metoder för att i möjligaste mån följa den naturliga kustutvecklingen. Ett särskilt problem uppstår när man försöker skydda kustbebyggelse nära flodmynningar från att översvämmas. Att bygga pirer är ingen långsiktig lösning då detta endast förskjuter översvämningsproblematiken. En lösning som diskuteras är att man återskapar naturliga floddalar uppströms inåt landet, vilket skulle minska påfrestningarna vid mynningarna.

När man i Danmark byggde bostadsområdet Örestad tog man med en förväntad 50 cm havsnivåhöjning när man uppförde metrostationerna.

När man byggde Confederation Bridge, vilken förväntas har en livslängd på hundra år, i Kanada år 1997 tog man med en förväntad havsnivåhöjning på en meter när man beräknade hur hög den behövde vara för att fartyg skulle kunna passera under. Man tog även fram prognoser för framtida vinterförhållanden och hur mycket is som kan förväntas passera genom Northumberland sundet, som bron korsar, för att pirerna skulle få rätt dimensioner.

Italien inledde 2003 arbetet med Mosesprojektet, vilket ska skydda Venedig från dagens högvatten och den framtida havsnivåhöjningen. Projektet innebär att 79 jättelika stålbarriärer monteras fast på havsbottnen vid infarterna till Venediglagunen. Moses-

SOU 2007:60 Uppdraget och bakgrunden

projektet ska vara klart 2010 och bedöms kosta minimum cirka 3,5 miljarder euro.

I Finland har Kommunikationsministeriet via fallstudier granskat vilka utmaningar vägförvaltningen kommer att ställas inför till följd av klimatförändringarna. Resultaten från studierna följs sedan upp av de regionala/lokal vägdistrikten.

I Tyskland stadgar Federal Nature Conservation Act 2002 att varje delstat (Land) ska etablera ett sammanlänkande nätverk av biotoper motsvarande 10 procent av den totala ytan i delstaten. Syftet är att bevara den biologiska mångfalden och skydda det existerande ekosystemet mot klimatförändringar.

Danmark har utarbetat ett National Forest Programme, the Forest Act, vilken arbetar för att skogssektorn ska bli mer robust och anpassad till ett förändrat klimat. Det nationella målet är att skogsarealen ska öka och utgöra 25 procent av ytan inom loppet av en trädgeneration (80

  • år).

Stormarna 1999 samt torkan till följd av värmeböljan 2003 har lett till att skogsvårdare i Frankrike arbetar med att öka skogarnas robusthet. Tillvägagångssättet är bl.a. att öka biodiversiteten och plantera arter vilka är bättre anpassade efter lokala förhållanden i dagens och i ett framtida klimat. Man försöker även gallra i ett tidigare skede för att därmed minska risken för stormskador.

2.3. Tidigare utredningar

Nationell klimatpolitik i global samverkan (Prop. 2005/06:172)

I juni 2006 antog riksdagen propositionen Nationell klimatpolitik i global samverkan (prop. 2005/06:172). Där fastställs att det nationella klimatmålet som antogs för klimatpolitiken år 2002, ligger fast. Klimatpropositionen är huvudsakligen inriktad på hur man ska begränsa Sveriges utsläpp av växthusgaser men även klimatanpassning behandlas. Man konstaterar att klimatförändringarna är en realitet i dag och även med kraftfulla och omedelbara åtgärder kommer klimatet att förändras. Hur sårbart samhället är för klimatförändringar beror delvis på hur stora dessa blir. Men sårbarheten kan också påverkas genom planering och genom att vi tar hänsyn till de förväntade klimatförändringarna. Sårbarheten är även beroende av vilken beredskap samhället har till de förväntade förändringarna. Det senare gäller särskilt eftersom extrema väder-

Uppdraget och bakgrunden SOU 2007:60

händelser, t.ex. stormar och omfattande nederbörd, kan förväntas bli vanligare i framtiden. För att kunna bygga upp en god beredskap för anpassningsåtgärder krävs kunskap om de förväntade klimatförändringarna. Regeringen beslutade med anledning av ovanstående att tillsätta Klimat- och sårbarhetsutredningen.

Sårbarhets- och säkerhetsutredningen (SOU 2001:41)

I juni 1999 beslutade regeringen om att tillkalla en särskild utredare med uppdraget att föreslå principer för att åstadkomma en förbättrad helhetssyn när det gäller planeringen för civilt försvar och beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället i fred. I uppdraget ingick också att bedöma vilken organisatorisk eller strukturell indelning som bör finnas och vilka mål som ska gälla för samhällets förmåga under höjd beredskap och vid svåra påfrestningar på samhället i fred. Utredningen redovisade sitt betänkande Säkerhet i en ny tid (SOU 2001:41) i maj 2001. I betänkandet lämnade utredningen förslag till ett nytt planeringssystem för samhällets insatser inom krishanteringsområdet. Den redovisade också huvuddragen i ett nytt system för arbetet med att leda och samordna hanteringen av allvarliga kriser i samhället. Beträffande de olika skedena i en kris ansåg utredningen att offentliga organ måste ta på sig ett ansvar för ledning, samordning och prioritering av krishanteringsinsatserna i akuta krissituationer. I betänkandet redovisades en grundstruktur för hur detta borde organiseras. Utredningen ansåg att ansvars-, likhets- och närhetsprinciperna bör vara vägledande för förändringsarbetet inom detta område:

i) Ansvarsprincipen innebär att den som har ansvar för en verksamhet under normala förhållanden ska ha motsvarande ansvar under kris- och krigssituationer. ii) Likhetsprincipen innebär att en verksamhets organisation och lokalisering så långt som möjligt ska överensstämma i fred, kris och krig. iii) Närhetsprincipen innebär att kriser ska hanteras på lägsta möjliga nivå i samhället. Utredningen ansåg att det på varje nivå ska finnas ett organ som har det yttersta ansvaret för krishanteringen. På nationell nivå föreslogs att detta ansvar borde utövas av regeringen med stöd av ett nationellt krishanteringsorgan. Detta organ skulle knytas till Regeringskansliet och främst ha samordnande uppgifter. Sårbarhets- och säkerhetsutredningen konstaterade också att samhället har blivit starkt beroende av IT och att information är en av de

SOU 2007:60 Uppdraget och bakgrunden

mest värdefulla tillgångarna i dagens samhälle. Därför ansåg utredningen att det är motiverat att betrakta IT som ett separat men samtidigt tvärsektoriellt område som behöver ägnas särskild uppmärksamhet ur krishanteringens alla aspekter.

Samhällets säkerhet och beredskap (Prop. 2001/02:158)

Regeringen ansåg i propositionen Samhällets säkerhet och beredskap (2001/02:158) att målet bör vara att upprätthålla en hög informationssäkerhet i hela samhället som innebär att man ska kunna förhindra eller hantera störningar i samhällsviktig verksamhet. Principiellt borde den som ansvarar för informationsbehandlingssystem även ansvara för att systemet har den säkerhet som krävs för att systemet ska fungera tillfredsställande. En viktig roll för staten var därför att se till hela samhällets behov av informationssäkerhet samt vidta åtgärder som rimligen inte kan åligga den enskilde systemägaren. Regeringen bedömde vidare att de förslag som Sårbarhets- och säkerhetsutredningen föreslagit skulle genomföras och lämnade förslag på hur strukturerna för samhällets krishanteringsförmåga skulle stärkas. Vidare redovisades en handlingsplan för ett antal aktiviteter i Regeringskansliet avseende flera frågor såsom informationsberedskap, telekommunikationer och IT-stöd och elsäkerhet. Dessutom framhölls att avsikten var att lägga särskild vikt vid att utveckla utbildnings- och övningsverksamheten, främst inriktad på nyckelpersoner i Regeringskansliet med en betydligt ökad övningsfrekvens. I propositionen namngavs också den nya myndigheten med planeringsuppgifter för beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället i fred och höjd beredskap – KBM. Som en följd av ställningstagandena i propositionen har regeringen beslutat om förordningen (2002:472) om åtgärder för fredstida krishantering och höjd beredskap. Av förordningen följer att de statliga myndigheterna årligen ska analysera om det finns sårbarheter och risker inom myndigheternas ansvarsområde som synnerligen allvarligt kan försämra förmågan till verksamhet. Vissa utpekade myndigheter har även ett särskilt ansvar att vidta åtgärder i form av planering och förberedelser.

Uppdraget och bakgrunden SOU 2007:60

Försvarsberedningens rapport 2006

Försvarsberedningen utarbetade på regeringens uppdrag förslaget En strategi för Sveriges säkerhet (DS 2006:1). I rapporten konstaterar beredningen att det fortlöpande arbetet med säkerhet bör hållas samman bättre i Regeringskansliet samt att ansvarsfördelningen mellan departementen bör ses över. Försvarsberedningen konstaterade även att en mer samlad hantering av säkerhetsfrågorna ligger i linje med den utveckling som sker inom EU. Beredningen lämnade också förslag på mål för samhällets säkerhet:

  • att värna vår förmåga att upprätthålla våra grundläggande värden såsom demokrati, rättsäkerhet och mänskliga fri- och rättigheter
  • att värna befolkningens liv och hälsa
  • att värna samhällets funktionalitet

Vidare ansåg beredningen att den enhet som inrättats i Regeringskansliet med uppgift att stödja regeringens krishantering borde utvecklas. För situationer med extra allvarliga sektorsövergripande konsekvenser ansåg beredningen att en utpekad krisledningsfunktion på myndighetsnivå borde införas med uppgift att bedriva omvärldsbevakning och analys. Rapporten konstaterar att klimatförändringar kan på sikt påverka vattenflöden och skapa risk för översvämningar eller ge upphov till andra naturkatastrofer. Sårbarheter i samhället kan minskas genom att våra system görs mer robusta och att olika säkerhets- och kontrollåtgärder vidtas.

Samverkan vid kris – för ett säkrare samhälle (Proposition 2005/06:133)

I propositionen Samverkan vid kris – för ett säkrare samhälle (prop. 2005/06:133), även kallad Krisberedskapspropositionen, instämde regeringen i de förslag som lämnades av Försvarsberedningen vad gäller den nationella krishanteringsförmågan. Regeringen anförde dock att den föreslagna krisledningsfunktion på central myndighetsnivå skulle ha som uppgift att leda den operativa krishanteringen och bestå av två komponenter. Den ena avser regeringens möjlighet att utse en krisledande myndighet. Den andra innebär att det bör finnas en funktion på myndighetsnivå som kan identifiera allvarliga kriser och förse aktörer på nationell,

SOU 2007:60 Uppdraget och bakgrunden

regional och lokal nivå med en samlad nationell lägesbild samt tvärsektoriell analys. Vidare ansåg regeringen att det för regeringens behov dessutom krävs en egen förmåga vid Regeringskansliet att ta fram en samlad lägesbild och sektorsövergripande analyser. Det s.k. geografiska områdesansvaret på nationell nivå utvecklades därmed, dvs. regeringens ansvar att säkerställa en tvärsektoriell samordning, samverkan och prioritering vid kriser. Regeringen anförde vidare att förslaget om samordning och beslut av de centrala operativa insatserna delegerades till myndighetsnivå inte förändrade regeringens yttersta ansvar på nationell nivå. I stället skulle detta ses om ett sätt att tydliggöra vikten av att krishanteringen bör ledas av personer med stor kompetens vad gäller den operativa verksamheten. I propositionen beskrivs regeringens syn på en utvecklad strategi på informationssäkerhetsområdet och ett nationellt program för säkerhetsforskning. Dessutom beskrivs behovet av en utökad användarkrets för radiokommunikationssystemet Rakel för att stärka samhällets arbete med ordning, säkerhet och krisberedskap. I propositionen föreslås en ändring av lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation. Lagändringen innebär att kravet på inbjudningsförfarande inför beslut om att meddela tillstånd att använda radiosändare vid frekvensbrist inte ska gälla sådan radioanvändning som behövs för verksamhet som bedrivs i syfte att tillgodose allmän ordning, säkerhet eller hälsa. I propositionen föreslås vidare en lag om kommuners och landstings åtgärder inför och vid extraordinära händelser i fredstid och höjd beredskap. Bestämmelserna i lagen syftar till att kommuner och landsting ska minska sårbarheten i sin verksamhet och ha en god förmåga att hantera krissituationer i fred. Därigenom uppnås också en grundläggande förmåga för civilt försvar. Den nya lagen ersätter lagen (2002:833) om extraordinära händelser i fredstid hos kommuner och landsting samt vissa delar av lagen (1994:1720) om civilt försvar som upphävs. Regleringen av verkskydd, hemskydd, mörkläggning och varning i den sistnämnda lagen avskaffas helt. Vidare föreslås vissa ändringar i sekretesslagen (1980:100) och plan- och bygglagen (1987:10) samt ett antal andra lagar som en följd av de nya lagar som föreslås.

Uppdraget och bakgrunden SOU 2007:60

Alltid redo! En ny myndighet mot olyckor och kriser (2007:31)

Regeringen beslutade den 29 juni 2006 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att genomföra en översyn av verksamheterna vid Statens räddningsverk, Krisberedskapsmyndigheten och Styrelsen för psykologiskt försvar i syfte att lämna förslag till en preciserad uppgifts-, ansvars- och resursfördelning. En grundläggande utgångspunkt för utredningens förslag är behovet av att stärka och tydliggöra ansvaret för krisberedskapsarbetet i samhället, framförallt på statlig nivå. Utredningen föreslår en utveckling och förenkling av krisberedskapsarbetet bland annat med hjälp av en striktare tillämpning av ansvarsprincipen och en tydlig tvärsektoriell samordning. Man föreslår en slopad planeringsprocess och en renodling av anslaget 7:5 Krisberedskap samt att systemet med risk- och sårbarhetsanalyser utvecklas. Utredningens förslår att en ny myndighet för skydd mot olyckor, krisberedskap och civilt försvar inrättas från och med den 1 juli 2008. De nuvarande myndigheterna, KBM, SRV och SPF, upphör i takt med att den nya myndigheten etableras.

Referenser

CEA, (2007). Reducing the Social and Economic Impacts of Climate

Change and Natural Catastrophes. Report. CEA, (2005). The Insurance of natural events on European markets.

Report. DS 2006:1. En strategi för Sveriges säkerhet. Försvarsberedningens

rapport 2006. EEA, (2006). Vulnerability and Adaptation to Climate Change in

Europe. EEA Report no 7/2005. EEA, (2005). Vulnerability and adaptation to climate change in

Europe. EEA Technical Report No 7/2005. EEA, (2004). Impacts of Europe’s changing climate. EEA Report

No 2/2004. EU-kommissionen, (2007). Anpassning till klimatförändringarna i

Europa – tänkbara EU-åtgärder. Grönbok. EU-kommissionen, (2006). Fourth National Communication from

the European Community under the UN Framework Convention on Climate Change. KOM 2006:40.

SOU 2007:60 Uppdraget och bakgrunden

EU-kommissionen, (2000). Upprättande av en ram för gemen-

skapens åtgärder på vattenpolitikens område. Ramdirektivet för vatten 2000/60/EG. Ministerrådet och Europaparlamentet, (2006). Om bedömning och

hantering av översvämningsrisker. Gemensam ståndpunkt (EG) nr 33/2006. Ministerrådet, (2002). Inrättande av Europeiska unionens soli-

daritetsfond. Rådets förordning (EG) nr 2012/2002. Ministerrådet, (2001). Inrättande av en gemenskapsindustri för att

underlätta ett förstärkt samarbete vid biståndsinsatser inom räddningstjänsten. Rådets beslut 2001/792/EG, Euratom. OECD, (2006). Progress on Adaptation to Climate Change in Deve-

loped Countries. Paper. Prop. 2001/02:158. Samhällets säkerhet och beredskap. Prop. 2005/06:133. Samverkan vid kris – för ett säkrare samhälle. Prop. 2005/06:172. Nationell klimatpolitik i global samverkan. SOU 2001:41. Sårbarhets- och säkerhetsutredningen. SOU 2007:31. Alltid redo! En ny myndighet mot olyckor och

vändpunkter. UNFCCC, (2007). www.unfccc.org,

http://unfccc.int/essential_background/convention/status_of_ratifi cation/items/2631.php)

3 Klimatet hittills och i framtiden

3.1. Klimatets regionala utveckling fram till idag

3.1.1. Typiska drag i Sveriges klimat

Sveriges närhet till norra Atlanten och de dominerande sydvästliga till västliga vindarna ger ett för latituden förhållandevis milt klimat under vinterhalvåret. De förhärskande vindarna för in förhållandevis varm och fuktig luft i samband med lågtryck och fronter som förflyttar sig in över landet utefter den nordatlantiska polarfronten.

Växlingsrikt med nederbörd året om

De vandrande lågtrycken ger varierande väderleksförhållanden med stora växlingar från dag till dag och från år till år. Klimatet kategoriseras som tempererat fuktigt, i kustområdena i söder varmtempererat och i större delen av landet kalltempererat, där som regel varaktigt snötäcke förekommer vintertid. Lågtrycken ger ett tämligen nederbördsrikt klimat med nederbörd året om. Mest nederbörd faller i de västra delarna av landet. Långa perioder med torrt väder kan dock förekomma i samband med att högtryck styr lågtrycken norr och/eller söder om Sverige. De högsta partierna av fjällen har polarklimat. Mindre områden i södra Sverige t.ex. södra Öland, har torrare, s.k. semiarida klimatförhållanden, dvs. nederbörden är ungefär lika stor som avdunstningen.

Klimatet hittills och i framtiden SOU 2007:60

Maritimt klimat med ganska små skillnader mellan sommar och vinter

Närheten till hav ger relativt små skillnader i temperatur mellan sommar och vinter, i synnerhet i västra Götaland och i ett smalt bälte utmed östkusten samt i västra delen av fjällkedjan. Områden med lokalt betingat kontinentalt klimat och större temperaturskillnader under året, förekommer i de inre delarna av norra Norrland, västra Värmland, Dalarna och Härjedalen i lä av Norges fjäll samt i det inre av Sydsvenska höglandet.

3.1.2. Klimatet sedan istiden

Omväxlande varmt och kallt sedan istiden

En växling mellan kalla istider (glacialer) och förhållandevis korta och varma mellanistider (interglacialer) inleddes för cirka 2,5 miljoner år sedan. Den värmetid vi nu lever i har varat i cirka 10 000 år. Tidigare mellanistider har varit olika långa, från några tusen till närmare 30 000 år. Solstrålningens geografiska och säsongsmässiga fördelning variarar cykliskt med regelbundenheter i jordens omloppsbana runt solen. Dessa regelbundenheter går att räkna även fram i tiden. En sådan förändring i instrålningen som markerat slutet av tidigare mellanistider förväntas först om knappt 30 000 år (IPCC, 2007).

Paloeklimatologiska studier visar att jordens klimat även har varierat en del under den nuvarande interglacialen. Variationerna syns i viss mån på den globala skalan men än mer så regionalt. Perioden för 5000

  • år sedan var relativt varm medan en förhållandevis kall period, den s.k. fimbulvintern, kulminerade för cirka 2500 år sedan. Det blev åter förhållandevis varmt under Vikingatiden kring år 1000. Några hundra år senare inleddes sedan en förhållandevis kall period på norra halvklotet som ofta går under namnet den lilla istiden.

Betydande variationer även under historisk tid

Klimatet varierade en del även under den lilla istiden. Under 1800talet betraktas den ändå ha lidit sig mot sitt slut. Med hjälp av bl.a. trädringar och sediment har forskarna kartlagt temperaturvaria-

SOU 2007:60 Klimatet hittills och i framtiden

tionerna före tillkomsten av moderna mätningar. Resultat för norra halvklotet, för vilket mest data är tillgängligt, visas i figur 3.1.

Figur 3.1 Rekonstruktion av senaste 1300 årens temperatur på norra halvklotet, avvikelser från perioden 1961

  • Färgskalan beskriver säkerheten i data. Ju fler studier som visar samma resultat desto mörkare färg

Källa: IPCC, 2007.

Variationerna i tidigare temperaturer i Sverige har sannolikt varit likartade som för norra halvklotet i stort. Några exempel på extrema väderhändelser under det senaste millenniet samt effekter av dessa i framförallt Sverige ges i tabellen nedan.

Klimatet hittills och i framtiden SOU 2007:60

Tabell 3.1 Väder och klimat i Sverige och vårt närområde under de senaste 1000 åren

År Händelse 1007 I Sverige är våren så regnig att Mälaren svämmar över våldsamt 1186 och 1290 Mycket milda vintrar 1300 Lilla istiden börjar och pågår i 600 år. Klimatet blir allt kärvare och vikingabosättningar försvinner på Grönland och Island under 1300- och 1400talet 1306 och 1323 Mycket stränga vintrar 1400 och 1402 Östergötland drabbas av extremt svåra vårfloder 1544 En av de värsta översvämningarna i Dalälven genom åren 1566 Den 29 juli mister 4000 danska örlogsmän livet vid en nordlig storm på Östersjön strax utanför Visby. Troligen den svåraste väderrelaterade katastrofen någonsin inom nuvarande Sveriges gränser 1598 Svåra översvämningar i Dalälven 1658 Det berömda tåget över Bält genomförs, då en svensk här går från Jylland till Fyn och vidare till Själland den 5-6 februari. 1659, 1661 Åter två svåra översvämningar i Dalälven 1700 En period med bättre klimat inleds. Speciellt 1730-talet tycks vara varmt med lika milda vintrar som under 1930-talet och som på senare år 1789 Rekordvarmt i Skandinavien följt av skyfall från 21 juli som leder till jordskred med över 60 dödsoffer i sydöstra Norge. Tio människor mister livet i samband med ett blixtnedslag i en kyrka i Dalsland 1630

En av de kallaste perioderna under millenniet. Flera missväxtår, bl.a. 1867-1868 och många emigrerar till Amerika

1850 Över 100 människor mister livet i snöstorm över Sörmland och Östergörland under den s.k. yrväderstisdagen 1867 I maj snöar det inte mindre än åtta dagar i Skara, och i Umeå ligger isen på Umeälven ända till midsommardagen den 24 juni

1868 En av de varmaste och torraste somrarna någonsin i Sverige. Skörden torkar bort och Sverige drabbas av det andra nödåret i rad

Källa: SMHI (2001).

Den konstaterade globala uppvärmningen mellan 1800-talet och början av 1900-talet ligger fortfarande i linje med det senaste millenniets varmaste faser. Uppvärmningen under de senaste 50 åren avviker däremot från tidigare variationer.

SOU 2007:60 Klimatet hittills och i framtiden

3.1.3. Klimatet under 1900-talet

Värmeperiod under 1930-talet och i slutet av seklet

Klimatet i Sverige har varit förhållandevis varmt under de senaste 75 åren, särskilt under 1930-talet och efter 1987. Från slutet av 1800-talet steg temperaturen betydligt fram till 1930-talet. Särskilt stor var ökningen av vintertemperaturen i norra Sverige som ökade med cirka 2,5 grader. Från 1930 talet till 1980-talet gick årsmedeltemperaturen åter ned med cirka 0,8 grader i norr och hälften så mycket i Södra Sverige. Ansamlingar av riktiga vargavintrar inträffade också under 1900-talet, t.ex. 1940

  • och 1985−87. Från slutet av 80-talet har en tydlig uppvärmning skett.

Figur 3.2 Vintertemperatur (december-februari) i Sverige 1860

  • den

svarta linjen visar löpande 10-årsmedelvärden

Källa: SMHI.

De senaste 15

  • åren har varit markant varma. I genomsnitt har t.ex. medeltemperaturen för Sverige under vintern varit drygt en grad högre jämfört med för hundra år sedan. Även i ett kortare perspektiv har förändringen varit stor. Skillnaden vintertid mellan 1991
  • och 1961−90 är kring två grader, se avsnitt 3.1.4. Jämfört med vintern, varierar temperaturen på sommaren i regel mindre mellan åren. Toppen på 1930-talet och temperaturuppgången i slutet av seklet är ändå tydliga även på sommaren, se figur 3.3.

Klimatet hittills och i framtiden SOU 2007:60

Figur 3.3 Sommartemperatur i Sverige 1860

  • (juni−augusti), den svarta linjen visar löpande 10-årsmedelvärden

Källa: SMHI.

Ökande nederbörd

Även om nederbörden inte är lätt att sammanfatta i ett medelvärde för hela landet står det klart att nederbörden ökat betydligt i Sverige som helhet under 1900-talet. De lägre nederbördsmängderna före 1920 kan bero på att nederbördsmätarna då var annorlunda än idag, samt att deras placering då ofta var mer vindutsatt. Uppgången efter 1970-talet är emellertid odiskutabel. Ökningen stöds också av andra indikationer såsom att milda höstar, vintrar och vårar, som varit vanliga på senare tid, igenomsnitt ger mer nederbörd än kalla. Under sommaren är det däremot i regel tvärtom.

SOU 2007:60 Klimatet hittills och i framtiden

Figur 3.4 Årsnederbörd, Sverige 1860-2006 i millimeter, den gröna linjen visar löpande 10-årsmedelvärden

Källa: SMHI.

3.1.4. Klimatet under de senaste decennierna

Tydlig uppvärmning de senaste decennierna och ännu mer nederbörd

Under åren 1991

  • var årsmedeltemperaturen i genomsnitt knappt 1 grad högre än under perioden 1961
  • se figur 3.5.

Ökningen var allra tydligast under vintern med drygt två grader i landets mellersta och norra delar, och minst under hösten med lokalt nästan oförändrad temperatur främst i sydvästra Sverige. Nederbörden har ökat under samtliga årstider utom under hösten, på en del håll med 15

  • procent.

Klimatet hittills och i framtiden SOU 2007:60

Figur 3.5 Förändring av årsmedeltemperatur respektive årsnederbörd 1991

  • jämfört med perioden 1961−1990

Källa: www.smhi.se (klimat/sveriges klimat).

Ingen tydlig trend för kraftiga vindar

Riktigt svåra stormar är sällsynta hos oss. Svåra stormar drabbade Sverige under 1900-talet år 1902, 1943, 1954, 1967, 1969 och 1999. Med så få fall är det mycket osäkert att identifiera trender. En mycket svår storm inträffade emellertid den 8

  • januari 2005

(Gudrun) med orkanvindar i byarna över södra Sverige varvid stormfällningen av träd blev den i särklass mest omfattande på minst 100 år. Stormen Per i januari 2007 orsakade också betydande skador.

SOU 2007:60 Klimatet hittills och i framtiden

År 2006 och inledningen av år 2007-exempel på vad vi kan vänta oss framöver?

Även om Sveriges klimat alltid har varierat, har de senaste 15 årens temperaturöverskott och nederbörd varit ovanligt stora i ett 100årigt perspektiv. Även år 2006 blev ett varmt år i Sverige trots en kall inledning, där särskilt mars var en mycket kall månad i hela landet. Under samtliga sex månader juli

  • sattes nya värmerekord åtminstone på någonplats i landet när det gäller månadsmedeltemperatur. I juli sattes rekord på många platser i södra Götaland, i augusti mer lokalt i Västerbottens kustland, i september inom stora områden i södra och mellersta Sverige, i oktober längs Götalands kuster, i november lokalt vid västkusten och till slut i december i mycket stora delar av landet. Flera absoluta temperaturrekord slogs också. Under inledningen av år 2007 har ytterligare flera rekord för hög månadsmedeltemperatur slagits (januari, mars och april). I januari drabbades landet av flera svåra stormar där stormen Per blev den allvarligaste, SMHI 2007.

3.1.5. Klimatet under olika årstider under referensperioden 1961-1990

Eftersom variationerna är stora mellan åren fordras studier över längre tidsrymder för att kunna göra någorlunda rättvisande jämförelser. SMHI, liksom andra meteorologiska institut, använder perioden 1961

  • som referensperiod för sina jämförelser. Vi har i vårt arbete också valt att jämföra scenarierna för ett framtida klimat med denna period.

Våren under referensperioden

Våren (dygnets medeltemperatur är över noll men under 10 grader) kommer normalt till sydligaste Skåne redan i slutet av februari och är normalt sett i höjd med södra Värmland och södra Dalarna i slutet av mars. Våren sprider sig till det mesta av Sverige under april och bara i delar av fjälltrakterna är medeltemperaturen under noll grader fortfarande i maj. Den genomsnittliga nederbörden är liten under vårmånaderna med cirka 30

  • mm/månad i stora delar av landet. I de västra delarna förekommer dock större mängder, särskilt i fjällen.

Klimatet hittills och i framtiden SOU 2007:60

Figur 3.6 Medeltemperatur under mars respektive juli under perioden 1961

Källa: www.smhi.se (klimat/klimatindikatorer och observationer/klimatkartor/temperatur).

Sommaren under referensperioden

I genomsnitt kommer sommaren (dygnets medeltemperatur är över 10 grader) till landets södra halva under senare delen av maj. I juni råder sommar överallt utom i fjällen. Medeltemperaturen i juni når i genomsnitt knappt 15 grader i stora delar av Götaland och Svealand. Temperaturen är något lägre i östra Norrland och bara knappt 10 grader i fjälltrakterna, i högre terräng ännu lägre. I juli, som i regel är den varmaste månaden, blir det i genomsnitt knappt 17 grader i sydöstra Sverige. I östra Norrland är det fråga om cirka 15 grader, se figur 3.6. De lägsta julimedeltemperaturerna återfinns

SOU 2007:60 Klimatet hittills och i framtiden

på fjälltopparna i Lapplandsfjällen och bland SMHI:s stationer var Tarfala i Kebnekaiseområdet svalast med cirka 7 grader. I augusti börjar temperaturen att sjunka något, mest i de norra delarna av landet. Nederbörden är i genomsnitt under juni mellan 40 och 50 mm i östra delarna av landet men uppåt 70

  • mm i delar av de västra. Juli och augusti brukar i stora delar av landet bli årets nederbördsrikaste månader. Den genomsnittliga nederbörden varierar då från 50
  • mm/månad i östra Sverige till över 100 mm lokalt i västra Götaland och fjälltrakterna.

Hösten under referensperioden

Medeltemperaturen i september är från cirka 12 grader runt Götalands och Svealands kust till cirka 10 grader längs Norrlandskusten och ner till cirka 5 grader i fjälltrakterna. Till början av september har hösten (dygnets medeltemperatur är mellan 0 och 10 grader) tagit fjällen och en stor del av Norrlands inland i besittning. Nederbörden uppgår både i september och oktober till 50

  • mm/månad i östra Sverige, men upp till drygt 100 mm i västra Götaland och i delar av fjällen. Under september fortsätter hösten mot söder och i början av oktober är det bara Götalands kusttrakter som fortfarande i genomsnitt har sommar. I Norrlands fjälltrakter inleds samtidigt vintern. I mitten av november har vintern i genomsnitt kommit även till Svealand. Höstmånaderna är tämligen nederbördsrika. På många håll faller lika mycket eller till och med mer nederbörd än under sommarmånaderna.

Vintern under referensperioden

I slutet av december täcker vintern (dygnets medeltemperatur är under 0 grader) i genomsnitt hela landet utom Götalands kustområden. Medeltemperaturen för december är några plusgrader längs Götalands kuster och cirka 0 grader vid Svealands kust, några minusgrader i inre Götaland och Svealand samt längs södra Norrlandskusten och mellan -5 och -10 grader i stora delar av inre Norrland. Kallast med en medeltemperatur på nästan -15 grader är det i dalgångarna i delar av norra Norrlands inland. I januari och februari är det knappt vinter vid Skånes sydkust, medan de kallaste dalgångarna i inre Lappland har -16 till -17 grader. Nederbörden

Klimatet hittills och i framtiden SOU 2007:60

under vintermånaderna är ganska jämnt fördelad över landet. Stora områden får i medeltal mellan 40

  • mm i december och januari men mindre i februari. Västra delen av sydsvenska höglandet och västra fjällen får i genomsnitt uppåt 100 mm per månad i december och januari (lokalt ännu mer i fjällen) men mindre även här i februari.

Figur 3.7 Medeltemperatur under oktober respektive januari under

perioden 1961

Källa: www.smhi.se (klimat/klimatindikatorer och observationer/klimatkartor/temperatur).

SOU 2007:60 Klimatet hittills och i framtiden

Temperatur och nederbörd på årsbasis under referensperioden 1961

Mönstret från de flesta enskilda månaderna känns igen i fördelningen av medeltemperatur och nederbörd under helåret. Varmast är det längs Västkusten och i södra Götaland, men skillnaderna är ganska små i medeltemperatur upp till Mälardalen. Norrland, särskilt den inre delen och fjällen, har ett markant kallare klimat än resten av Sverige. Nederbörden visar en tydlig gradient från väst till öst med de största mängderna i västra Götaland och delar av fjälltrakterna.

Figur 3.8 Årsmedeltemperatur och årsmedelnederbörd under perioden 1961

Källa: www.smhi.se (klimat/klimatindikatorer och observationer/klimatkartor).

Klimatet hittills och i framtiden SOU 2007:60

Nederbörden är i genomsnitt över landet cirka 600

  • mm per år.

I gränstrakterna mellan Halland och Småland faller cirka 1 100 mm och i västra delen av fjällkedjan lokalt 1500

  • 000 mm. Minst nederbörd faller i de södra delarna av Öland samt i nordligaste Norrland, omkring 400
  • mm per år.

Snötäcket under referensperioden 1961-1990

De inre delarna av Norrland har landets största snödjup, vanligtvis under vårvintern, på i medeltal 80

  • cm, i fjällen ännu mer. I södra Sverige är det största snödjupet i medeltal 20
  • cm. Varaktigheten för snötäcket är cirka 230 dagar i Lapplandsfjällen, minskar till cirka 100 dagar i södra Svealand och Götalands inre, och ytterligare till Götalands kuster. Snön lägger sig första gången i oktober i Lapplandsfjällen. I början av november brukar större delen av Norrland och nordvästligaste Svealand ha blivit snötäckta. I början av december är endast Götalands kusttrakter i regel snöfria. Snötäcket försvinner från desamma i slutet av mars och från övriga delar av Götaland till mitten av april. Till 1 maj är i regel även Svealand och större delen av Norrlandskusten snöfria medan norra Norrlands fjälltrakter blir snöfria i början av juni.

SOU 2007:60 Klimatet hittills och i framtiden

Figur 3.9 Medelvärde för största snödjup respektive antal dagar med snötäcke under perioden 1961

Källa: www.smhi (klimat/klimatindikatorer och observationer/klimatkartor).

Solstrålning under referensperioden

Solstrålningen varierar naturligt med årstiden men också med molnigheten. Figur 3.10 visar globalstrålningsförhållanden, solenergin på en horisontell yta. I allmänhet är solstrålningen störst längs kusterna och vid de stora sjöarna då molnigheten där är lägre. Eftersom solstrålningen är mycket beroende av hur högt solen står så är det framförallt molnighetens fördelning under sommarhalvåret som påverkar fördelningen av solstrålning. Minst globalstrålning erhålls i Götalands inland och i nordvästra Norrland.

Klimatet hittills och i framtiden SOU 2007:60

Figur 3.10 Solstrålning i medeltal under perioden 1961

Källa: www.SMHI.se (klimat/klimatindikatorer och observationer/klimatkartor).

3.2. Inträffade extrema väderhändelser under de senaste åren

Förändringar i klimatet kan ge upphov till stora effekter på samhällets funktioner och på naturmiljön, vilket kan leda till svåra påfrestningar för samhället. Samhällets sårbarhet vid klimatförändringar beror bl.a. på hur stora förändringarna blir samt hur vi i dag planerar vår beredskap och tar hänsyn till dessa förväntade förändringar. Dagens beredskap har också stor betydelse för extrema vädersituationer som stormar, omfattande nederbörd, ras och

SOU 2007:60 Klimatet hittills och i framtiden

skred, i nuvarande klimat och i ett framtida. Dessa extremer förväntas bli mer vanligt förekommande.

3.2.1. Stormar

Sverige har under årens lopp drabbats av ett antal kraftiga stormar. Stormen Gudrun, som hittills gett de svåraste konsekvenserna, drabbade landet natten mellan den 8 och 9 januari 2005. Stormen tog också sjutton människors liv bl.a. under uppröjningsarbete och återuppbyggnad av elnäten. I de kraftigaste uppmätta vindbyarna nådde vinden 42 m/s på Hanö. Nästan lika starka vindar uppmättes på flera håll utefter västkusten och på Gotland. Anmärkningsvärt hårda vindbyar uppmättes också i inlandet, t.ex. 33 m/s i Ljungby och Växjö, och det var där skadorna blev som störst. Framförallt Kronobergs län och angränsande delar av omkringliggande län drabbades hårt.

Den kraftiga vinden under stormen Gudrun, fallande träd och kringflygande träddelar orsakade kraftiga störningar och skador på infrastrukturen för elförsörjning, elektronisk kommunikation, vägar och järnvägar. På grund av samhällets stora beroende av el och tele blev de indirekta konsekvenserna stora. Olika funktioner drabbades, som vattenförsörjning, äldrevård, värmeförsörjning, transporter m.m.

Konsekvenser för skog av stormen Gudrun

Den stormfällda volymen skog uppgick i vissa skogsvårdsdistrikt till cirka 10 års normala avverkningar. Stormen fällde totalt omkring 75 miljoner m

skog, dvs. mer än dubbelt så mycket som

under de svåra stormarna 1969 och motsvarade nästan ett helt års avverkning i hela landet. Det milda vädret med brist på tjäle i marken gjorde skogen mer känslig för de hårda vindarna, varför stormfällningen blev extra kraftig. En annan orsak till de stora volymerna stormfälld skog är det faktum att vi fått mer skog i Sverige under 1900-talet och att skogstillståndet och trädslagssammansättningen förändrats. Framför allt var det gran som fälldes, medan skadorna på lövskog var små. De direkta kostnaderna för stormen uppskattades till nära 21 miljarder kronor (Näringsdepartementet, 2005).

Klimatet hittills och i framtiden SOU 2007:60

Tidigare svåra stormar har inträffat september 1969, då 25 miljoner m

3

skog föll i Svealand och norra Götaland. Före det får man gå

tillbaka till vintern 1954, då 18 miljoner m

skog knäcktes, främst i

Uppland och Södra Norrland.

Figur 3.11 Årlig stormskadad volym skog, miljoner kubikmeter/år. Uppgifter före 1930 saknas i huvudsak. Kartorna visar länsvis utbredning för de större stormskadorna

Källa: Bearbetning av C. Nilsson (baserad på Nilsson, C et al, 2004).

Konsekvenser för eldistribution och kraftstationer av stormen Gudrun

Stormen Gudrun medförde stora konsekvenser för främst de lokala elnäten. Fler än 660 000 abonnenter blev utan el och närmare 30 000 km av ledningsnäten skadades, varav cirka 2 700 km krävde komplett nybyggnation. Många abonnenter saknade el fortfarande efter en vecka och för vissa permanentboende på landsbygden varade avbrottet i upp till 45 dagar.

Både isolerade och oisolerade luftledningar slogs ut av stormen. Träden föll i vissa områden i sådan omfattning att de skadade isoleringen, knäckte stolpen eller fick linan att gå av. Trots att regionnäten till stor del består av oisolerade ledningar drabbades

0 5 10 15 20 25 30 35 40 45 50 55 60 65 70

19 00

19 05

19 10

19 15

19 20

19 25

19 30

19 35

19 40

19 45

19 50

19 55

19 60

19 65

19 70

19 75

19 80

19 85

19 90

19 95

20 00

20 05

M m

3

1931

1967

1999 2005

1969

1943 1954

1981 1995

0.5 1 3 6 9 12 15 22 M m

SOU 2007:60 Klimatet hittills och i framtiden

dessa förhållandevis lindrigt, då näten huvudsakligen löper genom bredare ledningsgator. Totalt sett hade nätföretag med större andel nedgrävda ledningar en lägre andel drabbade kunder. (Energimyndigheten, 2005; Energimyndigheten, 2005b).

Den s.k. Elsamverkansorganisationen för storstörningar trädde i funktion. Beredskapen höjdes snabbt och resurser från övriga ej drabbade områden tillfördes de drabbade. Utöver denna organisation och företagens egna resurser erhölls internationell hjälp. Röjnings- och återuppbyggnadsarbetet försenades framförallt av icke fungerande telekommunikationer och bristande vägröjning. Investeringstakten för säkrare matning till tätorter och landsbygd har intensifierats efter stormen. De större elledningarna i det s.k. storkraftnätet skonades under Gudrun. Inga stolphaverier inträffade. I stormens inledningsskede inträffade saltbeläggningar, som gav överslag i ställverk och medförde att kärnkraftverken på västkusten stängdes av. Enstaka stolphaverier har däremot inträffat vid tidigare stormar. Inga av haverierna orsakade några större störningar i elnätet, då redundans fanns. (Svenska kraftnät, 2006).

Under stormen Gudrun uppstod problem för många vattenkraftstationer inom drabbade områden. Ett flertal av dessa löste ut på grund av skador på elnäten. Problem uppstod med kommunikationer mellan stationer och personal på fältet. Dammarnas katastrofskydd fungerade och inga dammbrott inträffade.

Konsekvenser för uppvärmningen av stormen Gudrun

Under stormen Gudrun rådde ovanligt milt väder och uppvärmningsbehovet var mindre än normalt för årstiden. Elvärmda bostäder på landsbygden och mindre orter med små fjärrvärmesystem, som var beroende av el från kraftledningar på mellanspänningsnivå, fick i vissa fall problem. Till del kunde dessa svårigheter lösas med alternativa uppvärmningsmöjligheter eller via mobil reservkraft.

Klimatet hittills och i framtiden SOU 2007:60

Konsekvenser för elektroniska kommunikationer av stormen Gudrun

Tillgängligheten till både fast och mobil telefoni liksom internet påverkades kraftigt under stormen Gudrun. Lokalnäten slogs ut i stor omfattning i södra Sverige och över en kvarts miljon abonnenter kunde omedelbart efter stormen inte telefonera. Orsakerna till utslagningen var telekommunikationernas elberoende, att reservkraften var otillräcklig samt att stormen förstörde teleutrustning som kretskort, master och luftledningar. Inom några dagar kunde flertalet abonnenter kommunicera elektroniskt genom främst mobil telefoni, men för abonnenter i glesbygd med framförallt fast telefoni blev avbrottet månadslångt eller mer.

Post- och telestyrelsen öppnade alla operatörers nät (s.k. roaming) i den akuta fasen, så att vissa funktioner i samhället kunde nyttja sina mobila nät oavsett operatör. En nationell telesamverkansgrupp bildades som finns kvar även efter det akuta skedet. (Post- och telestyrelsen, 2005).

Utsändningen av radio och TV påverkades endast i liten omfattning. Slavstationer som saknade reservkraft stoppade och vissa lokala radio/TV-länkar tappade riktning på grund av stormen. Sändningarna klarades genom att uteffekten ökades, så att full täckning erhölls.

Blockerade vägar utgjorde ett problem, som hindrade transporter av mobil reservkraft och drivmedel till reservkraftaggregat. Kommunikation och koordinering av insatser försvårades betydligt utan fast eller mobil telefoni.

Konsekvenser för transportsektorn av stormen Gudrun

Transportsystemen drabbades i olika omfattning under stormen Gudrun. Järnvägsnätet slogs ut i framförallt de södra och västra järnvägsregionerna och till del även i de mellersta och östra områdena. De materiella skadorna omfattade i första hand avbrutna och förstörda kontaktledningsstolpar samt nedfallna kontaktledningar. Ett omfattande röjningsarbete krävdes på grund av nedfallna träd. Prioriterade transporter under återuppbyggnaden var i första hand industritransporter. Beroendet av telekommunikationer och elförsörjning var gränssättande vid återuppbyggnaden. I

SOU 2007:60 Klimatet hittills och i framtiden

södra banregionen, som drabbades hårdast, varade avbrottet drygt en månad (Banverket, 2005).

Vägnäten i de södra delarna av landet drabbades likaså kraftigt av nedfallna träd. Inom ett dygn var stamvägnätet (europavägar, riksvägar, större länsvägar) farbara. Det tog dock upp till en vecka innan övriga allmänna vägar var framkomliga. Stora efterkostnader har tillkommit på grund av tunga laster på vägar med dålig bärighet under röjningsarbetet. Både väg- och järnvägssektorn hade problem med uthålligheten, avseende materiel, personal och information.

Flygtransporterna påverkades endast i mindre omfattning. Landvetter tvingades stänga, däremot inte Arlanda.

Kustradionätet för sjötrafiken uppvisade brister. Nödradiosystemet AES, automatiskt identifieringssystem, används av alla fartyg över 300 ton brutto. Sjöfartsverket har efter stormen påbörjat uppbyggnaden av ett kompletterande radiokommunikationssystem i Teracoms master.

Trots Gudrun och Per – ingen långsiktig trend mot fler stormar

  • ännu

I januari 2007 drabbade stormen Per Sverige. Skadorna blev inte lika omfattande som vid stormen Gudrun, men cirka 16 miljoner m

skog beräknas ändå ha stormfällts. Skogsskadorna drabbade ett geografiskt större område i Götaland och södra Svealand och blev också mer utspridda. Även vid stormen Per drabbades framförallt eldistributionen och telekommunikationerna, men inte i samma omfattning som vid Gudrun.

Huruvida de senaste årens svåra stormar är inledning på en ökande trend eller ej, kan i dagsläget inte avgöras. Ser man några år tillbaka är det svårt att urskilja någon tydlig trend, åtminstone sett i ett längre perspektiv, se figur 3.11.

Klimatet hittills och i framtiden SOU 2007:60

Figur 3.12 Antal fall med beräknade vindhastigheter överskridande 25 m/s för södra Sverige, 1881

  • Beräkningarna är baserade på lufttrycksmätningar gjorda i Göteborg, Falsterbo och Visby. Kurvan visar löpande 10-års medelvärden.

Källa: SMHI.

3.2.2. Översvämningar och höga flöden

Översvämningar och höga flöden inträffar regelbundet. Korta intensiva regn orsakar höga flöden i främst små vattendrag med åtföljande översvämningar. Sådana regn kan också orsaka översvämning inom tätbebyggelse på grund av överfulla dagvattensystem. Mer utdragna regnperioder höjer flödena i stora vattendrag och sjöar. Bebyggelse och infrastruktur som expanderar närmare vattendrag, sjöar och kust leder till ökade risker för översvämningar med stora konsekvenser.

Många översvämningar sedan år 2000

Sedan år 2000 har ett antal översvämningar drabbat flera områden i landet. Värmland, Dalsland och Västra Götaland drabbades hösten 2000/vintern 2001 av långa utdragna regnperioder med omfattande konsekvenser. Några andra exempel är de intensiva regn som drabbade södra Norrland under sommaren 2000, Orust sommaren 2002, Småland sommaren 2003 och 2004. Långvariga regn drabbade

SOU 2007:60 Klimatet hittills och i framtiden

senhösten 2006 västra Götaland och sommaren 2007 delar av Småland, Västergötland, Östergötland och Skåne.

Översvämningarna under hösten och vintern 2000/2001

Under de svåra översvämningarna hösten 2000/vintern 2001 i Värmland och Västra Götaland uppskattades flödena vara de högsta på 200 år. Arvika drabbades hårt. Länsstyrelsen tog tillfälligt över ansvaret för tappningen från Vänern, med stöd av Räddningstjänstlagen, och ålade Vattenfall att öka tappningen till mer än vad vattendomen medgav. Skadorna i samband med översvämningarna blev betydande. De kraftiga översvämningarna under 2000/2001 påverkade också Mälaren och Hjälmaren, även om de inte blev lika dramatiska som i Dalsland och Värmland. I Mälaren uppmättes i december 2000 det högsta vattenståndet under reglerad tid. Situationen visade att det finns säkerhetsproblem som bl.a. kan komma att beröra centrala Stockholm. I Hjälmaren blev flera invallningar genombrutna och ytterligare ett antal var nära brott (SOU 2006:94).

Konsekvenser av senare års översvämningar för transporter

Vägsektorn har drabbats hårt av senare års kraftiga vattenflöden och översvämningar. De höga flödena har i många fall motsvarat återkomsttider på upp till 100 år, men även högre flöden har förekommit, bl.a. sommaren 2004 i Värmland och i Småland. Vägverkets Region Väst, i stort motsvarande Västra Götaland, har drabbats av flest antal skador medan region Mitt har haft de största kostnaderna och då framförallt under åren 2000

  • Åren
  • inträffade cirka 200 större skador orsakade av höga flöden. (Vägverket, 2002).

De höga vattenflödena år 2000 kring Arvika, Vänerområdet och i mellersta Norrland, hösten 2001 i Sundsvallstrakten liksom sommaren 2004 i Småland, orsakade omfattande skador på järnvägar, såsom raserade järnvägsbankar, spårrörelser, nedsatt bärighet och överspolningar av spår. Detta innebar inställd trafik och hastighetsnedsättningar. Banverkets inventering av skador mellan år 2000 och hösten 2001 visade på totalt 200 skador (Banverket, 2001).

Klimatet hittills och i framtiden SOU 2007:60

De höga flödena och vattenstånden år 2000 i Göta älv innebar också problem för sjöfarten då flödena ökade till en nivå som motorsvaga fartyg inte klarar.

De kraftiga regnen i Sundsvallstrakten sommaren 2004 orsakade översvämningar och erosionproblem som drabbade Midlanda flygplats (Sundsvall/Härnösand).

Konsekvenser av översvämningar för dammar

I mitten av 1980-talet inträffade flera höga flöden och översvämningar på olika håll i landet. I samband med ett högt flöde hösten 1985 rasade en dammbyggnad vid Noppiskoski kraftverk i Dalarna. Andra dammhaverier har varit Sysslebäck år 1973 och Aitik år 2000. Haverierna har berott på en kombination av kraftig nederbörd, överrinning och tekniska problem.

Under de höga flödena (uppskattade till 100-årsflöden) i södra Norrland i juli 2000 inträffade ingen större dammolycka, men ett 50-tal incidenter med dammbyggnader rapporterades. Vid närmare hälften av dem var flödena större än maximal avbördningskapacitet hos de utskov som kan användas utan att extraordinära åtgärder vidtas. Juliflödena år 2000 i Norrland har överträffats flera gånger under 1900-talet inom berörda områden. Sannolikheten att de ska upprepas inom en nära framtid bedöms som stor (SMHI, 2001).

Det både intensiva och långvariga regnandet i Sundsvallstrakten augusti/september 2001 resulterade i att en mindre damm brast med översvämmade mindre vägar som följd. Ytterligare dammar i riskklass 2 (se avsnitt 4.2.2) eller lägre löpte också risk för överdämning.

3.2.3. Ras, skred, erosion

Nederbörd påverkar bl.a. markens vattenförhållanden, som portryck och grundvattennivåer, vilket tillsammans med jordarten har stor betydelse för markens hållfasthet och stabilitet. Snabba kortvariga förändringar, som intensiva regn, växlande vattennivåer och erosion leder till stor försämring av stabiliteten. Mänsklig påverkan och yttre belastning påverkar situationen ytterligare. Skred, ras och slamströmmar är plötsliga och snabba processer som kan få katastrofala följder.

SOU 2007:60 Klimatet hittills och i framtiden

En förutsättning för erosion i rinnande vatten är tillgång på lösa jordmaterial, och en flödeshastighet som är tillräckligt hög för att lossgöra och transportera materialet. Erosion från vågor kan orsakas av vindvågor, vid tappning av exempelvis dammar eller dämningskatastrofer och av svallvågor från fartyg.

Skred med stora konsekvenser

Mer än 55 stora jordskred, med en utbredning på minst en hektar har drabbat Sverige under de senaste hundra åren. Mest skredbenägna är havsavsatta leror, som till följd av landhöjningen kommit över havsytans nivå (kvicklera). Särskilt utsatta områden är Götaälvdalen och andra dalgångar i Västsverige. Dagens landskapsbild längs Göta älv har till stor del formats genom ett antal större skred. Skredbenägna leror förekommer även i Stockholmstrakten, längs Norrlandskusten och på många andra platser i landet. Ras i sand- och siltslänter är vanliga i norrländska älvdalar.

Exempel på stora skred är Surteskredet 1950, Götaskredet 1957 och Tuveskredet 1977 samt skredet i Vagnhärad 1997. Surte-, Göta- och Tuveskreden krävde alla dödsoffer. Skreden orsakade stora skador främst på bebyggelse, men också på infrastruktur. I Götaälvdalen påverkas sjöfarten ofta genom undervattensskred. Mer detaljerade beskrivningar av skred i Göta älvdalen finns i utredningens delbetänkande (SOU 2006:94).

I december 2006 inträffade ett stort skred söder om Munkedal. Skredet omfattade en sträcka på 550 meters längd och 250 meters bredd i en dalsänka där E6 och Bohusbanan hade sin dragning. Som mest rörde sig marken i dalgången cirka 20 meter i sidled och 7 meter i höjdled. I dalgången finns kvicklera. Flera bilar hamnade i området och några personer skadades. Ett tåg stoppades cirka 1 km från olycksplatsen (Banverket, 2006). Skredet orsakade omfattande skador för väg och järnväg liksom för telekablar som låg i bankarna. Den totala återuppbyggnaden tog närmare två månader.

Ras med konsekvenser för väg och järnväg

Sommaren 2006 spolades en vägbank och en järnvägsbank bort vid Ånn i Jämtland, se bild 3.1, efter intensivt regn uppströms med åtföljande högt flöde och erosion. Vattendraget utgjorde i normal-

Klimatet hittills och i framtiden SOU 2007:60

fallet endast en liten bäck, men på grund av den kraftiga nederbörden blev den till en fors som drog med allt i sin väg. Ett tåg hade strax innan passerat olycksplasten. Återuppbyggnaden tog ett par veckor.

Bild 3.1 Raset i Ånn sommaren 2006

Källa: Vägverket, 2006.

Erosion längs kust och i vattendrag

Längs kuster i främst Halland, Skåne, på Öland och Gotland pågår stranderosion. Mest omfattande är stranderosion längs Skånes sydkust. I Ystads kommun har erosion konstaterats sedan 1800talet och både naturmark och bebyggelse har drabbats. Under den senaste 30-årsperioden har strandlinjen förskjutits över 150 meter inåt land vid Löderups strandbad (Rankka och Rydell, 2005).

I samband med höga flöden kan erosion och ras förekomma längs vattendrag. Exempelvis utlöstes ett antal skred som år 1995 fick flera ekonomibyggnader vid Västra Tandö att glida ner i Västerdalälven (SGI, 2005).

SOU 2007:60 Klimatet hittills och i framtiden

3.2.4. Extremtemperaturer

Europa drabbades av en ihållande värmebölja under 2 veckor i augusti 2003. Studier har visat att mer än 33 000 personer då avled som en direkt följd av värmen i Frankrike, England, Wales, Holland, Spanien, Italien och Portugal. Dödsfall på grund av andra orsaker har inte räknats med. Enbart i Frankrike noterades över 14 800 dödsfall, framförallt hos äldre. Samma maximitemperaturer gav olika effekter i olika städer och regioner i Frankrike. Orsaken till detta kan vara olikheter vad gäller stadsstorlek, ”urban heat island” effekt, befolkningens ålder, marknära ozon, kulturella skillnader och anpassning till höga temperaturer (kylning inomhus, mänskligt beteende, etc.). För hela sommaren 2003 beräknas antalet värmeorsakade dödsfall i Västeruopa uppgå till mer än 44 000, se Bilaga B 34.

3.2.5. Nedisning

Nedisning innebär, förutom för sjöfarten, också problem för system som har luftledningar och master. Stolphaverier har inträffat i storkraftnätet vid fem tillfällen orsakade av extrem tillväxt av islast tillsammans med endast måttlig vind. Detta har förekommit som lokala fenomen i norra Sverige ned mot norra Dalsland och främst i höglänt terräng. Vid två av fallen rasade sex respektive åtta stolpar.

3.2.6. Kraftiga snöoväder

Kraftiga snöoväder, som bland annat drabbat infrastrukturen, inträffade 1995 i Göteborg, 1998 i Gävle och 2001 i Stockholm. Tillfällen med stora snölaster som orsakat skador på byggnadskonstruktioner har, förutom vid snöovädret i Gävle, bl.a. inträffat vintern 1976

  • och 1985 i östra Småland, 1987−88 längs norra

Norrlandskusten och 1992

  • i Örnsköldsvik.

Snöovädret i Gävle med omgivning, innebar kraftigt snöfall under flera dagar. Det maximala snödjupet uppmättes till nära 140 cm (nysnö). All trafik förbi och genom centrala Gävle stängdes av. Endast trafik med bandfordon var möjlig. Flera vägar var farbara först efter närmare en vecka. Det extrema snöovädret drabbade

Klimatet hittills och i framtiden SOU 2007:60

förutom vägnätet även järnvägsnätet. Byggnader utsattes för framförallt takras på grund av de stora snölasterna (SMHI, 1998).

En vanlig bidragande orsak till stora och ofta blöta snöfall är närheten till ett öppet och förhållandevis varmt hav. Framförallt gäller detta för pålandsvind från Bottenviken, Bottenhavet och Östersjön, när de inte är istäckta. Detta innebär ofta att temperaturen vid snöfallen eller vid skadesituationen ligger kring 0 grader.

3.3. Globala förändringar i klimatet

3.3.1. Ökad säkerhet kring orsakerna till hittills observerad global uppvärmning

Ökad halt växthusgaser och drygt 0,7 graders uppvärmning senaste 100 åren

Den globala medeltemperaturen har ökat med i genomsnitt 0,74 grader de senaste 100 åren (1906

  • Den viktigaste växthusgasen från mänskliga aktiviteter är koldioxid. Utsläppen av koldioxid kommer främst från förbränning av fossila bränslen som kol, olja och naturgas. Koldioxidhalten i atmosfären har sedan mitten av 1800-talet ökat från cirka 280 ppm år 1850 till 379 ppm år 2005. Halterna metan och dikväveoxid har också ökat som ett resultat av människans aktiviteter. IPCC slår i sin senaste utvärdering från 2007 (Assessement report 4, AR4) fast att

Huvuddelen av den uppvärmning som skett sedan år 1950 är mycket sannolikt orsakad av ökande halter av växthusgaser i atmosfären (IPCC 2007).

Partiklar bromsar uppvärmningen

Halterna av partiklar i atmosfären har också ökat bl.a. till följd av utsläpp av svavel och sot som skapas vid förbränning. Den ökande partikelhalten verkar främst avkylande på jordytans temperatur och maskerar därför sannolikt en del av den uppvärmning som annars skulle ha skett.

SOU 2007:60 Klimatet hittills och i framtiden

Stigande världshav

Under perioden 1961–2003 har världshavens nivå stigit med knappt åtta centimeter. Denna stigning kan dels förklaras med en expansion av havsvattnet i samband med uppvärmning av världshaven och dels med avsmältningen av glaciärer. Under perioden 1993

  • har stigningen varit ungefär dubbelt så snabb som under de senaste fyrtio åren. Ökningen av stigningshastigheten beror främst på en ökande expansion av havsvattnet som en följd av uppvärmningen.

Figur 3.13 Havsnivåhöjningen under de senaste drygt 100 åren (0-nivån

utgör medelvärdet för perioden 1961

Källa IPCC, 2007.

Vissa extrema väderhändelser vanligare

Vissa extrema väderhändelser har blivit vanligare, andra ovanligare. Antalet kalla vinternätter och frostdagar över landområden har minskat medan antalet mycket varma sommardagar och varma sommarnätter ökat. Båda dessa trender beror sannolikt på en ökad växthuseffekt. Antalet intensiva tropiska cykloner har ökat de

Klimatet hittills och i framtiden SOU 2007:60

senaste 35 åren, särskilt över Atlanten, och det är ganska troligt att detta kan förknippas med den globala uppvärmningen.

Bättre förståelse av interaktion mellan jordyta och atmosfär

Uppvärmning har skett både vid markytan och i troposfären (nedersta 10 km av atmosfären). Denna samstämmighet i observationer var inte tydlig när den föregående IPCC rapporten (IPCC, 2001: Third Assessment Report, TAR) togs fram. Atmosfärens innehåll av vattenånga har ökat, i linje med uppvärmningen i atmosfären och i enlighet med klimatmodellerna.

3.3.2. Ökande halter av växthusgaser leder till fortsatt uppvärmning

Olika scenarier för utsläppen ger olika stor uppvärmning i framtiden

De scenarier för växthusgasutsläpp som IPCC använder innehåller allt från mycket kraftiga ökningar av växthusgaskoncentrationer i scenario A1FI till begränsade ökningar i scenario B1 och en rad mellanliggande scenarier. I de högre scenarierna antas en fortsatt ökande användning av fossila bränslen och därmed en fortsatt snabbt ökande koldioxidhalt. Runt år 2100 ligger koldioxidkoncentrationen nära tre gånger högre än den förindustriella nivån i scenariot A1FI. I scenario B1 antas en teknologi- och samhällsutveckling som möjliggör ett minskat utnyttjande av fossila bränslen. I detta fall beräknas koldioxidhalten fortsätta att öka, men stabiliseras på en nivå som är ungefär dubbelt så hög som den förindustriella nivån. Inget av IPCC:s scenarier innehåller antaganden om internationella överenskommelser för att begränsa utsläppen.

En rad olika klimatmodeller från forskningsinstitut runt hela världen har använts för att beräkna de klimatändringar som ökande halter av växthusgaser kan medföra. Jämfört med den förra IPCC utvärderingen, IPCC 2001:TAR, har betydligt fler simuleringar genomförts med ett större antal modeller. Därför finns nu ett mycket bredare modellunderlag att basera bedömningarna på. Klimatsimuleringarna har gjorts för tidsperioden 1990

  • B1 scenariot ger en ökning av den globala medeltemperaturen med

SOU 2007:60 Klimatet hittills och i framtiden

1,8 grader med ett osäkerhetsintervall mellan 1,1 och 2,9 grader. Det högsta utsläppsscenariot (A1F1) ger en global temperaturökning på 4,0 grader med ett osäkerhetsintervall mellan 2,4 och 6,4 grader. Det sammanlagda osäkerhetsintervallet, från 1,1

  • grader är inte direkt jämförbart med det som angavs i TAR eftersom en annan metodik använts för att beräkna osäkerheten. Den nya metodiken har kunnat användas framförallt därför att så många olika simuleringar funnits tillgängliga. De nya scenarieresultaten är i god överensstämmelse med de resultat som presenterades i TAR. Sammantaget ger detta en stor säkerhet i slutsatsen att:

Fortsatta utsläpp av växthusgaser med stor sannolikhet leder till en fortsatt uppvärmning under 2000-talet som är större än den vi upplevt under 1900-talet (IPCC, 2007).

Fortsatt stigande havsyta

Havsytans nivå kommer att fortsätta höjas. Det lägsta utsläppsscenariot (B1) ger en global medelhöjning mellan 18 och 38 cm medan det högsta scenariot (A1FI) ger mellan 26 och 59 cm från kring år 1990 till år 2095. Det sammanlagda osäkerhetsintervallet är inte direkt jämförbart med det som angavs i TAR eftersom en annan metodik använts för att beräkna osäkerheten. I dessa beräkningar har inte inkluderats möjligheten att isavsmältningsprocesser på Grönland och i Antarktis kan accelerera som en följd av den fortsatta uppvärmningen. Sådana processer skulle kunna ge en ytterliggare höjning av havsytans nivå redan under detta århundrade. Ökningen väntas fortsätta under flera hundra år även om halterna av växthusgaser stabiliseras. Det bör också noteras att ökningen inte fördelar sig jämnt över världshaven. Regionalt, t.ex. i Östersjön och Nordsjön, väntas höjningen bli 10

  • cm större än det globala genomsnittet (IPCC, 2007b).

Ojämn uppvärmning

Uppvärmningen kommer inte vara jämt fördelad över världen. Över Arktis och landområden på norra halvklotet väntas uppvärmningen bli betydligt större, över Arktis ungefär dubbelt så stor som det globala medelvärdet. Över södra halvklotets havsområden och i

Klimatet hittills och i framtiden SOU 2007:60

centrala delarna av norra Atlanten väntas uppvärmningen bli mindre än det globala medelvärdet.

Värmeböljor och kraftiga regn vanligare

Det är mycket sannolikt att värmeböljor, kraftiga regn och snöfattiga vintrar blir vanligare i ett varmare klimat. I det arktiska området kan havsisen helt försvinna under sommarmånaderna under detta århundrade. Det är sannolikt att antalet intensiva tropiska cykloner kommer att öka i ett varmare klimat. Västvindbältet på våra breddgrader tenderar att förskjutas norrut och med detta lågtrycksbanor och nederbördsmönster. Denna tendens stämmer med observerationer under de senaste 50 åren.

3.3.3. Återkopplingsmekanismer, klimatet på längre sikt och risk för plötsliga klimatförändringar

Klimatet efter år 2100

Även om växthusgaskoncentrationerna i atmosfären stabiliseras under det kommande seklet kommer en fortsatt uppvärmning sannolikt ske under många decennier. Såsmåningom skulle dock temperaturen plana ut. Havsytan kommer dock att fortsätta stiga under mycket lång tid. Den fortsatta expansionen av havsvattnet på grund av uppvärmningen skulle kunna höja havsytans nivå med någon meter på lång sikt. (Vetenskapliga rådet för klimatfrågor, 2007)

Farhågor om större havsnivåhöjning på grund avsmältande glaciärer

IPCC pekar i sin fjärde utvärderingsrapport på att speciellt den övre gränsen för hur stor höjningen av havsytans nivå kan bli under de kommande hundra åren är osäker. Havsnivåhöjningen skulle kunna accelerera och överstiga det intervall på 18

  • cm som

IPCC ger vid ökad avsmältning av Grönlandsisen och delar av Antarktis isar. Denna effekt var i TAR delvis inbakad i intervallet 9

  • cm. Andra skillnader i metodiken mellan TAR och AR4 är att i resultat om framtida havsnivå i AR4 gäller för en något kortare

SOU 2007:60 Klimatet hittills och i framtiden

period än resultat i TAR. Dessutom omfattas en något smalare andel av sannolikhetsfördelningen i AR4 än i TAR (IPCC, 2007b). Jämfört med glaciärerna i världens olika bergstrakter finns det mycket mer vatten i ismassorna på Grönland och i Antarktis. Eftersom ismassorna tillväxer och avsmälter beroende på nederbörd och temperatur påverkas balansen av klimatförändringar. Om Grönlandsisen och isen på Antarktis helt smälte skulle världshavet stiga med cirka 7 respektive drygt 62 meter. Tillskott av dessa vattenmassor överstiger alltså vida det som smältningen av mindre glaciärer och havsvattnets termiska expansion kan åstadkomma. Isarna är dock tröga system och reagerar långsamt.

Grönlandsisen

Grönland är genom sitt topografiska läge med de högt belägna centrala delarna en relativt stabil inlandsis. Isen reagerar genom smältning på ett någorlunda förutsägbart sätt på ett varmare klimat. Smältzonerna finns framför allt längs kusterna. Nya studier tyder på att avsmältningen under senare år varit mer omfattande än tidigare. I ett varmare klimat kommer de områden där isen smälter av att expandera inåt centrala Grönland, se figur 3.14. En uppvärmning som pågår i flera hundra år, i linje med den som förutses i IPCC:s scenarier, kan leda till att hela Grönlandsisen smälter inom några tusen år. Detta skulle alltså leda till en höjning av havsytans nivå med cirka 7 meter. Vissa studier som publicerats under de senaste åren tyder på att avsmältningen av Grönlandsisen kan gå snabbare än man tidigare trott, se t.ex. Meier, F, 2007.

Klimatet hittills och i framtiden SOU 2007:60

Figur 3.14 Principiell bild av isbalans för en inlandsis

Källa: Johan Kleman, 2007.

Antarktis

För Antarktis isar beräknas en mycket stor uppvärmning krävas för att initiera en mer omfattande avsmältning. Antarktis utgör en jättelik ismassa som vilar på den antarktiska kontinenten. S.k. shelfisar, tjock, kompakt glaciäris, omger betydande delar av kontinenten. Dessa shelf-isar bidrar till att hålla inlandsisen på plats. Klimatet på Antarktis är mycket kallt året om och förhållandena skiljer sig på ett avgörande sätt från Grönland genom en närmast total avsaknad av smältzoner. Någon omfattande ökning av smältzoner är inte heller att vänta i ett varmare klimat. Antarktis is

SOU 2007:60 Klimatet hittills och i framtiden

bedöms därför vara relativt okänslig för måttlig uppvärmning. Ismassorna i Antarktis kan t.o.m. komma att öka till en början, vid en fortsatt uppvärmning av klimatet, eftersom nederbörden i området förväntas öka samtidigt som det fortfarande kommer vara tillräckligt kallt för isbildning.

Delar av landisen, främst isen i Västantarktis, kan dock ligga i farozonen. Den västantarktiska isen innehåller cirka 5 meter vatten i termer av världshavets vattenstånd. Förhållandevis snabba och stora förändringar av kontinentalisarna kan inte uteslutas varken på Grönland eller på Antarktis, men kunskapsläget räcker inte för kvantifiertade bedömningar (IPCC, 2007).

Under den antarktiska sommaren 2002 kollapsade en del av den s.k. Larsen shelf-isen vid Västantarktis. Under loppet av fem år har 5 700 km

av isen försvunnit. Kollaps av shelf-isar kan utlösas av

uppvärmning. Eftersom shelf-isarna vilar på havsytan har en kollaps ingen direkt effekt på havsytans nivå. Bakomliggande landis kan dock röra sig snabbare och tunnas ut om shelf-isen försvinner.

Mer omfattande kollapser av shelf-isar skulle kunna leda till en partiell kollaps av större delar av isen i Västantarktis och isen skulle kunna glida ut i havet. Sådana kollapser är väldokumenterade från den senaste istidens inlandsisar i Nordamerika och Skandinavien, men har ännu inte observerats i dagens kvarstående inlandsisar. Kollapser av detta slag styrs av komplexa återkopplingsmekanismer vid isens botten. Friktionen mot bergrunden är en faktor som styr. Vid en stigande havsnivå skulle friktionen kunna minska vilket kan öka risken för utglidning.

Risken för en kollaps av den Västantarktiska isen är emellertid inte heller försumbar ens utan klimatförändringarna. Det undre gränsskiktet är väl isolerat från klimatsystemet och huvuddelen av istransporten till havet sker genom snabba isströmmar (se figur 3.15). Dessa ändrar mönster och kan slå av och på med en livscykel på några hundra eller några få tusen år. Klimatförändringen kan alltså öka risken för en kollaps genom att havsnivån stiger. I dagsläget är det dock inte möjligt att beräkna eller förutse risken för en sådan kollaps av delar av den Antarktiska isen.

Klimatet hittills och i framtiden SOU 2007:60

Figur 3.15 Rörelsehastighet hos Antarktis is (meter/år)

Källa: Johan Kleman, 2007.

Den framtida massbalansen för Antarktis inlandsis är alltså svårförutsägbar. Antarktis är genom sin stora volym och den lilla men inte obefintliga risken för partiella kollapshändelser en riskfaktor. IPCC anger ett stort osäkerhetsintervall för hur balansen av Antarktis is hittills (1961-2003) bidragit till att höja den globala havsytenivån med 0,14±0,41 mm/år (IPCC, 2007).

Golfströmmen

Frågan om huruvida Golfströmmen kommer att stanna av eller rent av vända i ett förändrat klimat samt om detta i sin tur kommer att leda till att vi går in i en ny istid kommer ofta upp. För att kunna besvara dessa frågor behöver man en viss förståelse för hur värmetransporten över jorden ser ut och vad som driver havsström-

SOU 2007:60 Klimatet hittills och i framtiden

marna. Golfströmmen är en del av världshavets s.k. termohalina cirkulation som till viss del drivs av densitetsskillnader mellan vattenmassorna som uppstår på grund av skillnader i temperatur och salthalt. Djupvatten bildas främst i norra Nordatlanten. Det nordatlantiska djupvattnet rör sig sydvart i Atlanten på två till tre kilometers djup och vidare in i Stilla Havet och Indiska Oceanen. Detta utflöde av kallt djupvatten balanseras av ett ytnära inflöde till Atlanten. Den ström som nära ytan går norrut i Atlanten är det som kallas Golfströmmen. Vinden har också stor betydelse för Golfströmmen som transporterar stora mängder värme till Nordatlanten. Ökad nederbörd och smältvatten från smältande isar skulle kunna minska salthalten i norr, bromsa cirkulationen och minska dess transport av värme med följder för klimatet speciellt runt Nordatlanten. Att detta har hänt förr diskuteras ofta i termer av en händelse för cirka 11 500 år sedan, i slutet av förra istiden, då stora mängder smältvatten hade dämts i Nordamerika. När detta sötvatten sedan strömmade ut i Nordatlanten blev effekten så pass stor att Golfströmmen påverkades och klimatet blev i alla fall regionalt flera grader kallare för en tid. Golfströmmen återhämtade sig dock såsmåningom (IPCC 2007b).

Figur 3.16 Schematisk bild av den globala havscirkulationen

Källa: Johan Nilsson, MISU.

Klimatet hittills och i framtiden SOU 2007:60

Haven och havsströmmarna spelar en betydande roll, särskilt för värmetransporten på lägre breddgrader. Hos oss är visserligen Golfströmmen, eller egentligen dess nordostliga fortsättning som kallas den Nordatlantiska strömmen, av betydelse men den har inte själv en sådan kraft att den ensamt kan förklara det förhållandevis milda klimat vi har. Värmetransporten till våra breddgrader via atmosfären är betydligt större (se figur 3.17).

Figur 3.17 Värmetransport från låga till höga breddgrader. X-axeln visar

breddgrad och y-axeln anger transport av värme. Den finsträckade linjen anger transport via atmosfären och den grövre streckade transport via havsströmmar. Den heldragna linjen anger den totala värmetransporten

Källa: Cecilie Mauritzen, 2007.

Hur Golfströmmen och den termohalina cirkulationen förändras har dock betydelse för klimatet i det Nordatlantiska området. Kontinuerliga studier av hur strömmen förändras har bara pågått i cirka 10 år. Vissa mätdata finns att tillgå för ungefär de 50 senaste åren.

Det kan konstateras att vattnet i Nordatlanten har blivit mindre salt och varmare under de senaste 50 åren. Den Nordatlantiska strömmen har också tappat i styrka. Det är dock osäkert hur stor förändringen är. Modellberäkningar från tänkbara utsläppsscenarier tyder på en viss avmattning av Golfströmmen på grund av klimatförändringen, men den upphör inte och ändrar inte heller

SOU 2007:60 Klimatet hittills och i framtiden

riktning under detta sekel. En mycket stor majoritet av klimatmodellerna visar att den allmänt sett stora uppvärmningen på nordliga breddgrader visserligen kan komma att dämpas något i området söder om Grönland men det är inte frågan om någon absolut temperaturminskning.Påverkan på det nordiska området är bara marginell.

Frisättning av metan

Metan är den näst viktigaste växthusgasen. Utsläpp sker både från mänskliga aktiviteter och från t.ex. våtmarker. Metan finns naturligt lagrad i olika former och utsläppen från dessa lager kan påverkas av en klimatförändring. Hur metan lagrad i permafrost reagerar vid en klimatförändring är en komplex fråga. Sannolikt frigörs metan i betydande omfattning redan i dag då permafrost eroderar och smälter, men detta utgör troligtvis en relativt liten del av de sammanlagda utsläppen av metan. Smältning av s.k. diskontinuerlig permafrost leder redan i dag till expanderande våtmarker i arktiska områden med ökande metanutsläpp. Även dessa utsläpp är dock relativt blygsamma. Utsläppen från sjöar i tundra och skogsområden är en annan källa som ökar. Metanhydrater som finns på större djup är en potentiell mycket stor utsläppskälla. Stora mängder metan finns lagrade som metanhydrater i havsbottnar och en del även i permafrost i form av metangas inkapslad i is. Uppskattningsvis finns det mer kol i dessa metanhydrater än i de kända reserverna av kol, olja och naturgas sammanlagt, se figur 3.18.

Klimatet hittills och i framtiden SOU 2007:60

Figur 3.18 Fördelning av kol i olika källor på jorden i dag (miljoner ton)

Källa: Anpassad från Torben Christensen, 2007.

Metanhydrater är värmekänsliga och en uppvärmning som når ner till havsbottnarna har spekulerats kunna leda till en frigörelse av stora mängder metan till atmosfären. Eftersom metan är en effektiv växthusgas skulle detta kunna öka den globala uppvärmningen mycket kraftigt jämfört med påverkan av utsläpp från mänsklig aktivitet. En destabilisering av metanhydrater i havet kan ha skett för cirka 55 miljoner år sedan med en plötslig uppvärmning som följd. Det skulle också möjligen kunna vara en förklaring till vissa andra katastrofala perioder i jordens tidigare klimathistoria. Dagens klimatscenarier omfattar inte bidrag från metanhydrater. Hur stor risken är för en större frisättning av metanhydrater, är i dag svårbedömt. (Torben Christensen, 2007).

3.4. Val av scenarier och modeller

3.4.1. Egenskaper hos utsläppsscenarier

IPCC:s klimatscenarier bygger på framtagna socio-ekonomiska scenarier. De senaste presenterades i rapporten Special Report on Emissions Scenarios, SRES (IPCC, 2000). Dessa scenarier motsvarar konsistenta utvecklingsvägar för de huvudsakliga faktorer som driver utsläppen av växthusgaser, nämligen demografi, social, ekonomisk och teknisk utveckling. Däremot omfattar scenario-

500000

830000

1400000 5000000

980000

Metanhydrater

torv

biomassa på land

markkol

fossila bränsletillgångar

lösta organiska ämnen

SOU 2007:60 Klimatet hittills och i framtiden

beskrivningarna inte antaganden om direkta åtgärder för att minska utsläppen.

SRES omfattar fyra huvudspår som betecknas A1, A2, B1, och B2. Dessa är egentligen fyra familjer av scenarier, men det finns ett huvudalternativ för varje grupp. En betydelsefull skillnad mellan scenarierna är graden av globalisering, vilken antas påverka ekonomisk och teknisk utveckling kraftigt med påföljande påverkan på utsläppen. I A-scenarierna ligger fokus på ekonomisk tillväxt, medan B-scenarierna visar en mer hållbar utveckling.

Figur 3.19 Olika utsläppsscenariers egenskaper

Källa: IPCC 2000.

Scenario A1 beskriver en värld som karakteriseras av hög ekonomisk och kulturell globalisering, låg befolkningstillväxt och snabb ekonomisk tillväxt. Det sker en snabb introduktion av nya teknologier och snabb spridning av dem över klotet. Hur kolintensiv den nya teknologin är spelar stor roll för hur de årliga utsläppen av koldioxid blir. Efter en initial ökning i varje A1-alternativ, divergerar utsläppsnivåerna mellan de olika alternativen. Vid år 2100 kan det vara fråga om drygt 30 Gigaton kol (GtC) enligt scenario A1FI eller cirka 4 GtC enligt scenario A1T. Den globala uppvärmningen blir mot slutet av seklet betydligt mindre med mindre samlade utsläpp och beräknas för A1T till 2,4 grader, men 4,0 grader för A1FI under samma period.

Scenario A2 representerar en heterogen värld med mycket olika regional utveckling. Befolkningen fortsätter öka på grund av ojämn utveckling och långsamt konvergerande fertilitetsmönster. Den

Klimatet hittills och i framtiden SOU 2007:60

ekonomiska tillväxten per capita och den teknologiska utvecklingen är mer fragmenterad och långsammare än i de andra scenarierna. Utsläppen fortsätter att öka till knappt 30 GtC kring år 2100. Temperaturen ökar i scenario A2 med 3,4 grader till seklets slut.

Figur 3.20 Koldioxidutsläpp och koncentration enligt olika scenarier

Källa: IPCC, 2000.

Scenario B1 beskriver en konvergerande värld med samma befolkningsutveckling som i A1, men med snabba förändringar mot en tjänste- och informationsekonomi. Detta resulterar i minskad materialintensitet, och snabbare introduktion av rena teknologier. Scenariot kännetecknas också av en ökad global jämlikhet och betoning på hållbar utveckling. Koldioxidutsläppen planar ut och minskar bortom 2040. De blir som mest 10

  • GtC och ligger under 1990 års nivå år 2100. Temperaturökningen till slutet av seklet beräknas till 1,8 grader.

I scenario B2 introduceras lokala lösningar på ekonomisk, social och ekologisk hållbarhet. Befolkningen ökar, dock inte lika snabbt som i scenario A2. Den ekonomiska utvecklingen är god men inte anmärkningsvärd, och den tekniska utvecklingen är mindre snabb än i A1- och B1-scenarierna. Utvecklingen är inriktad på hållbarhet, men lokalt och regionalt orienterad. Utsläppen ökar förhållandevis långsamt, och ligger kring 10

  • GtC vid år 2100. Temperaturökningen beräknas till 2,4 grader.

SOU 2007:60 Klimatet hittills och i framtiden

3.4.2. Vårt val av scenarier och modeller

Val av scenarier

Utredningen har valt att fokusera på scenarierna A2 och B2. Dessa scenarier har valts av flera nationella anpassningsstudier under senare år (t.ex. Finland). Även i Europeiska kommissionens PESETA-studie, där en sårbarhetsanalys görs för Europa, har samma scenarier valts. Vidare är tillgängligheten till globala och regionala modeller som körts med dessa scenarier stor. Både A2 och B2-scenarierna beskriver en tämligen fragmenterad värld med ökande befolkning och långsam teknikspridning. I B2-scenariot är dock utvecklingen mer fokuserad mot en hållbar utveckling, i alla dess tre aspekter. Energianvändningen är större i A2- än i B2scenariot. Den faktiska energianvändningen ökar i båda scenarierna, men energieffektiviteten ökar samtidigt så att energianvändningen per dollar minskar med cirka 50 procent till 2100 i båda scenarierna. Andelen kol är mindre i B2-scenariot än i A2-scenariot och ökar endast lite, och kolfria energislag ökar snabbare. Flera faktorer, bl.a. den snabbare befolkningsutvecklingen i A2scenariot, gör att utsläppen ökar mer än i B2-scenariot. Fram till cirka 2050 är dock skillnaden mellan de båda scenarierna vad gäller utsläppsutveckling relativt liten. De två scenarierna täcker ett spann mellan låga och höga utsläpp. Utsläppsbanan i B2-scenariot ger en koncentration av koldioxid runt 550 ppm vid slutet av seklet, vilket är en fördubbling jämfört med förindustriella koncentrationer. I A2-scenariot tredubblas koldioxidkoncentrationen till cirka 850 ppm. En diskussion om den socioekonomiska utvecklingen i Sverige på sikt förs i avsnitt 4.8.1

Vårt val av scenarier har inte gjorts utifrån de socio-ekonomiska förutsättningarna utan mer utifrån utsläppsutvecklingen där syftet är att få ett rimligt spann. Vi har valt ett medelhögt scenario A2, och ett medellågt B2. B2-scenariot landar i en global temperaturhöjning om hundra år som är ungefär lika med ett annat scenario A1T. A1T är ett scenario med snabb global utveckling och en snabb spridning av ny teknologi som håller utsläppen nere.

Klimatet hittills och i framtiden SOU 2007:60

Figur 3.21 Globala temperaturförändringar enligt olika klimatscenarier

Källa: IPCC, 2001.

Globala och regionala klimatmodeller – vårt val av modeller

Globala klimatmodeller beskriver atmosfärens och oceanernas cirkulation samt interaktioner mellan dessa och landytor, vegetation, m.m. Regionala klimatmodeller används för att skala ned resultaten från de globala modellerna till lokal och regional skala. Deras huvudsakliga fördel är att de tillåter en bättre beskrivning av lokal topografi och fördelningen mellan land, hav och sjöar. Den finare upplösningen i regionala modeller medger också bättre simulering av väderföreteelser på lokal och regional skala som frontsystem. Det är därför önskvärt att kunna grunda en sårbarhetsanalys av samhället på resultat från regionala klimatmodeller.

Även om olika globala modeller ger ganska jämförbara globala och även kontinentala medelvärden för uppvärmning m.m., varierar deras beskrivning av vissa storskaliga cirkulationsmönster en hel del, vilket kan ha stor påverkan i regionala betraktelser. Således är det lämpligt att studera effekter på det regionala klimatet med hjälp av flera globala modeller som skalas ned med en regional modell. Vi har använt oss av två globala klimatmodeller. De fullständiga

SOU 2007:60 Klimatet hittills och i framtiden

beteckningarna på dessa är HadAM3H och ECHAM4/OPYC3. Valet av dem har i stor utsträckning styrts av det faktum att de är de två modeller som SMHI Rossby Centre skalat ned med sina regionala modeller. ECHAM4 är den enda modellen som hittills (sommaren 2007) skalats ned inom vår region med en regional modell för de olika tidsintervall, från nutid till slutet av 2000-talet, som utredningen studerat. ECHAM4/OPYC3 är en kopplad atmosfär-ocean modell utvecklad vid DKRZ, Deutsches Klimarechenzentrum GmbH och Max-Planck Institutet. HadAM3H är en atmosfärsmodell som är den del av den kopplade klimatmodellen HadCM3.

För jämförelser med historiskt klimat har vi använt oss av data från ERA40, ett datamaterial framtaget genom återanalys av observationsdata från perioden 1961

  • eftersom detta ger en bättre verklighetsbeskrivning av det historiska klimatet än klimatmodeller (se nedan). Resultat från ECHAM4/OPYC3 och HadAM3H nedskalade med regionala modeller ger sinsemellan relativt stora skillnader för vissa klimatparametrar. Det är framför allt nederbördsmängderna och vindklimatet som skiljer sig åt, medan överensstämmelsen är större mellan de båda modellerna när det gäller temperaturen och nederbördsmönstren. För många klimatparametrar är skillnaderna mellan modellerna också större än skillnaderna mellan utsläppsscenarierna A2 och B2 i samma modell vid seklets slut.

Egenskaper hos de regionala klimatmodeller vi använt

Osäkerheterna i globala klimatscenarier påverkar naturligtvis även regionala klimatscenarier. Samtidigt finns det ytterligare orsaker till osäkerhet i regionala bedömnigar. Kunskaperna är fortfarande begränsade om partiklars klimatpåverkan. Klart är dock att partiklarnas påverkan på klimatet är större i vissa regioner än globalt. En och samma beräknad global uppvärmning kan också leda till olika ändringar i den allmänna cirkulationen och därmed till osäkerhet kring hur stor uppvärmningen blir regionalt. Till sist är de naturliga variationerna i temperatur, nederbörd osv. i allmänhet mycket större regionalt än på den globala skalan. Sammantaget innebär detta att det behövs flera regionala scenarier både för att belysa vilka resultat som är robusta och likartade mellan scenarierna och vilka de huvudsakliga osäkerheterna är.

Klimatet hittills och i framtiden SOU 2007:60

Inom utredningens arbete har vi använt oss av två regionala klimatmodeller från Rossby Centre vid SMHI. Dels har vi använt atmosfärsmodellen RCA3 och dels den kopplade modellen RCAO som består av atmosfärsmodellen RCA2 och den oceanografiska modellen RCO. RCA3 modellen använder ett rutnät med ungefär 50*50 km upplösning. RCO har en ännu finare upplösning för havet. RCAO, RCO och RCA3 har utvärderats mot dagens klimat i tidigare studier (Jones et al. 2004; Kjellström et al. 2005; Meier et al. 2003). Dessa studier visar att de regionala modellerna väl kan återskapa många egenskaper i dagens klimat för den nordiska regionen, det gäller såväl nederbörd som temperatur.

Några egenskaper avviker dock från observationsdata. Bl.a. finns i RCAO en tendens till att visa på för många tillfällen med svag nederbörd. RCA3 tenderar också att överskatta nederbörden i Nordeuropa under sommaren. RCA3 är annars generellt en förbättrad modell jämfört med den landmodell som finns i RCAO när det gäller att återskapa temperatur och nederbörd. RCA3 visar dock på för höga vintertemperaturer i nordöstra Europa, ett område som berör Sverige. Modellen visar också för liten dygnsvariation. Generellt underskattas 95-percentilen av de högsta temperaturerna med upp till cirka 6°C. Likaså överskattas de lägsta temperaturerna. Detta för med sig att modellresultaten ger vissa systematiska fel t.ex. när det gäller klimatindexen för tropiska nätter, högsommardagar och graddagar. De gängse definitionerna (Tmin >20 grader och Tmax > 25 grader och CDDmedel >25 grader) har därför anpassats i de analyser vi gjort till Tmin >17 grader, T max >20 grader och CDDmedel > 20 grader.

I betänkandet refererar vi i de flesta fall till nedskalningarna av de globala modellerna med de regionala modellerna enligt följande. ECHAM4/OPYC3 nedskalad med RCA3 modellen för scenario A2 kallar vi RCA3-EA2. Regionala nedskalningar med RCAOmodellen av HadAM3H modellen betecknas på samma sätt t.ex. RCAO-HB2.

SOU 2007:60 Klimatet hittills och i framtiden

Hydrologiska modeller

Den hydrologiska avrinningsmodell som vi använt vid våra sårbarhetsanalyser gällande översvämningar är den s.k. HBV-modellen som utvecklades vid SMHI i början av 70-talet. Vidareutveckling av modellen har sedan dess skett fortlöpande. I HBV-modellen är avrinningsområdet indelat i delområden inom vilka höjder och vegetationszoner (skog, öppet landskap, sjöar och glaciärer) klassificeras. Modellen utgör en kombination av en fysikalisk och empirisk modell, där fysikaliska lagar används i förenklad form. HBVmodellen har en enkel struktur och är i grunden uppbyggd av tre huvudmoduler, en för beräkning av snösmältning och snöackumulation, en för beräkning av markfuktighet och den tredje modulen för beräkning av vattnets vägar genom grundvatten, vattendrag och sjöar. Förutom nederbörd och temperatur används även potentiell avdunstning för att driva HBV-modellen.

Vi har låtit göra beräkningar av förändringar i avrinning över hela landet med fyra olika klimatscenarier för perioden 2071

jämfört med perioden 1961

  • Beräkningarna har utgått från

SMHIs regionala modell RCAO baserad på fyra globala klimatscenarier, ECHAM4, A2 respektive B2 samt HadAM3H A2 respektive B2. Utöver dessa fyra scenarier har även en kontinuerlig simulering för hela tidsperioden 1961

  • med den regionala modellen RCA3, den globala modellen ECHAM4 B2 gjorts. Här har en nyutvecklad metod (den s.k. Scalingmetoden) använts. Det är troligare att förändringarna för extremer (100-årsflöden) enligt Scalingmetoden underskattas än att de överskattas. Det bör noteras att beräkningarna baserade på Scalingmodellen är mer preliminära än de övriga beräkningarna. Metoden är fortfarande under utveckling. Vidare bör alla resultat från HBV modellen i första hand användas för en översiktlig tolkning och identifiering av var fördjupade studier kan vara av särskilt behov.

Osäkerheter vid analys av samhällets sårbarhet.

Vi har haft ambitionen att belysa hur olika samhällssektorer och miljön påverkas vid alla de fyra olika klimatscenarier vi studerat. Genom att HadAM3H inte finns nedskalad till regional nivå annat än för 30-årsperioden 2071

  • har vi för att se trender över det kommande seklet hänvisats till att i första hand studera nedskal-

Klimatet hittills och i framtiden SOU 2007:60

ningen av ECHAM4-modellen. Eftersom vi bara haft tillgång till nedskalade klimatdata med den regionala RCA3-modellen för hela tidsperioden från nutid till slutet av seklet har analyserna av olika sektorers sårbarhet i första hand grundat sig på bedömningar utifrån resultaten av denna regionala modell.

Vi har också i vissa fall fokuserat sårbarhetsanalyserna på ECHAM4, A2-scenariot. Det faktum att vi haft begränsade resurser och tid till förfogande samt att en kraftigare klimatförändring ger mer tydliga utslag och större möjligheter att se förändringar i olika samhällssektorer är framförallt skälen till att vi valt att fokusera på detta scenario. På så sätt täcks ett större spektra av konsekvenser in. Däremot kan vi ha överskattat effekterna av klimatförändringarna i vissa fall, då A2 är ett scenario med relativt omfattande - dock inte extrema - klimatförändringar. Samtidigt har vi strävat efter att göra känslighetsanalyser med B2-scenariot och med både A2- och B2-scenarierna modellerade med HadAM3H där märkbara skillnader föreligger. Likaså har vi i möjligaste mån jämfört resultat från två olika regionala modeller, RCA3 och RCAO. Med detta val av tillvägagångssätt bedömer vi att vi i rimlig grad täckt in de osäkerheter som kan föreligga.

3.5. Hur förändras klimatet i Sverige och i vårt närområde?

Uppvärmningen i Sverige väntas bli större än det globala genomsnittet. Klimatförändringarna under de närmaste decennierna beror till största delen på historiska utsläpp av växthusgaser på grund av tröghet i klimatsystemet. Hur stor temperaturökningen blir mot slutet av seklet beror på hur stora de framtida globala utsläppen av växthusgaser blir. Stora förändringar väntas också i nederbördsmönster medan det är mer osäkert i vilken utsträckning vindklimatet ändras i Sverige.

I detta avsnitt beskriver vi hur klimatförändringen tar sig uttryck enligt de scenarier vi valt som utgångspunkt. Dessa scenarier speglar en trolig utveckling, men osäkerheterna är stora och förändringen kan bli både större eller mindre och också skilja sig åt i geografiska detaljer om andra scenarier används. De stora dragen i de valda scenarierna är dock gemensamma med de regionala klimatförändringssignaler som ges av ett stort antal globala klimatmodeller i den senaste IPCC-rapporten (Christensen

SOU 2007:60 Klimatet hittills och i framtiden

et al., 2007). Det innebär bl.a. en uppvärmning som är störst vintertid och då framförallt i nordöst. Nederbörden förväntas öka sett över hela året och hela landet. I de södra delarna av landet visar scenarierna dock på en minskning under sommaren. Alla förändringar som beskrivs i detta avsnitt utgår ifrån medelvärden under referensperioden 1961

  • Vi refererar till perioden
  • som 2020-talet osv. I tabell 3.2, nedan, ges huvuddragen i klimatförändringarna i Sverige för de valda scenarierna i de olika tidsintervallen. Intervallen i tabellen svarar mot skillnaderna mellan olika delar av landet. Kartunderlaget i avsnitt 3.5.1
  • baseras på underlag från SMHI

till utredningen.

Tabell 3.2 Förändringar över land i Sverige av medeltemperatur, medelnederbörd och medelvind enligt olika scenarier jämförda med motsvarande medelvärden under referensperioden 1961

1991−2005 2011−2040 2041−2070 2071−2100 Medeltemperatur,

o

C

Vinter RCA3-ERA40 + 1

RCA3-EA2 + 2

  • +

3

  • +

4

RCA3-EB2 + 1

  • +

2

  • +

3

RCAO-HA2

+ 3

RCAO-HB2

+ 2

Sommar RCA3-ERA40 + 0

RCA3-EA2 + 1

  • +

1

  • +

2

RCA3-EB2 + 0

  • +

1

  • +

2

RCAO-HA2

+ 2

RCAO-HB2

+ 1

Medelnederbörd, mm/mån Vinter RCA3-ERA40 + 0-50 RCA3-EA2 + 20-50

1

+ 40-50

1

+ 40-50

1

RCA3-EB2 + 20-50

1

+ 30-50

1

+ 40-50

1

RCAO-HA2

+ 40-50

1

RCAO-HB2

+ 30-50

Sommar RCA3-ERA40 + 0

  • 50

RCA3-EA2 -30

  • +30

-30

2

  • +20

-30

2

  • +40

RCA3-EB2 -30

  • +30

-30

  • +30

-30

2

  • +30

RCAO-HA2

-30

2

  • +30

RCAO-HB2

-30

2

  • +20

Klimatet hittills och i framtiden SOU 2007:60

1991−2005 2011−2040 2041−2070 2071−2100 Medelvind, m/s Vinter RCA3-EA2 + 0

+ 0,2

RCA3-EB2 + 0

+ 0,0

RCAO-HA2

-0,2

  • +0,2

RCAO-HB2

-0,2

  • +0,2

Sommar RCA3-EA2 -0,2

  • +0,2

-0,4

  • +0,2

RCA3-EB2 -0,2

  • +0,2

-0,2

  • +0,2

RCAO-HA2

-0,2

  • +0,2

RCAO-HB2

-0,2

  • +0,2

1)

Ökningen kan vara större än 50 mm. 2)

Minskningen kan vara större än 30 mm.

3.5.1. Betydligt varmare i framtiden

Medeltemperaturen ökar successivt och klimatzonerna förskjuts norrut

Ser man till medeltemperaturen så är uppvärmningen till 2020-talet omkring 2 grader, mest under vintern, något mindre under vår och höst och minst på sommaren. Redan med denna uppvärmning kommer Skånes tidigare medeltemperatur att återfinnas i Mälardalen. Mellersta Norrlandskusten får en årsmedeltemperatur likt Smålandskustens i det tidigare klimatet. Till 2050-talet är uppvärmningen 2

  • grader med samma säsongsvisa fördelning. Till

2080-talet är uppvärmningen cirka 3

  • grader, mest i de nordöstra delarna av landet. Mälardalens temperaturklimat kommer då att likna det i Norra Frankrike idag.

Vintertid upp till 7 grader varmare i slutet av seklet

Till 2020 ökar medeltemperaturen i januari med mellan 1,5 och 2,5 grader i större delen av landet. Till 2050-talet är ökningen cirka 2,5

  • grader och till 2080-talet är det fråga om 5 -6 graders ökning i Götaland och 6
  • i stora delar av Norrland enligt RCA3-EA2 scenariot. En av huvudorskakerna till denna kraftiga uppvärmning är att snötäckets varaktighet och tjocklek minskar.

SOU 2007:60 Klimatet hittills och i framtiden

Figur 3.22 Förändring i medeltemperatur i januari, RCA3-EA2

2020-talet 2050-talet 2080-talet

Norrlandskusten får de största ökningarna och förutom det minskande snötäcket, är sannolikt en minskad isutbredning i Bottniska viken en bidragande faktor. I februari är mönstren likartade, möjligen med en ännu mer uttalad uppvärmning längs Norrlandskusten. I december är ökningen generellt något mindre än i januari och februari. I RCA3-EB2 är ökningarna generellt 1

  • grader mindre till 2080-talet än i RCA3-EA2. I RCAO-HA2 är ökningarna också mindre. Ökningen stannar där vid cirka 3
  • grader med ett tydligt maximum i östra delen av landet. I RCAO-HB2 är ökningen ännu något mindre. I december ger dock de båda RCAO-H-scenarierna en något större ökning än de båda RCA3-Escenarierna åtminstone i nordöstra Norrland.

Även somrarna blir betydligt varmare

Medeltemperaturen i juli stiger enligt RCA3-EA2 med 0,5

  • grader till 2020-talet, med cirka 1,5 till 2,5 till 2050-talet och med 2
  • grader till 2080-talet. Generellt är ökningarna störst längs kusterna, särskilt runt och över Östersjön. Ökningarna är ungefär lika stora i juni och augusti.

Klimatet hittills och i framtiden SOU 2007:60

Figur 3.23 Förändring av medeltemperatur i juli, RCA3-EA2

2020-talet 2050-talet 2080-talet

I RCAO-HA2 är ökningen av sommartemperaturen över land till 2080-talet ungefär lika stor men i RCAO-HB2 scenariot stannar ökningen på 1

  • grader i juli i större delen av landet. Generellt ger RCAO-H-scenarierna en ännu kraftigare ökning av temperaturen över Östersjön sommartid med upp till 5 grader i juli över de centrala delarna i A2-scenariot för 2080-talet.

Figur 3.24 Förändring av medeltemperatur i juli till 2080-talet, RCAO-H

A2-scenariot B2-scenariot

SOU 2007:60 Klimatet hittills och i framtiden

Uppvärmningen under vår och höst blir större än under sommaren

Uppvärmningen under april är cirka 1,5

  • grader till 2020-talet i

större delen av landet, cirka 2

  • grader till 2050-talet och 3,5 till

5 grader i slutet av seklet enligt RCA3-EA2. Största uppvärmningen tycks ske i mellersta delen av Sverige, särskilt längs ostkusten. Detta mönster bekräftas i stora stycken av resultaten från de båda RCAO-H-scenarierna. Både RCA3-EB2 och RCAO-HB2 visar i på en uppvärmning som stannar kring 2,5

  • grader vid slutet av seklet med i stort sett samma geografiska mönster.

Figur 3.25 Ökning av medeltemperatur i april, RCA3-EA2

2020-talet 2050-talet 2080-talet

Under mars är uppvärmningen generellt större, nästan jämförbar med januari och februari, under maj något mindre.

Under hösten är uppvärmningen störst i november i norra Sverige, mot slutet av seklet upp mot cirka 6 grader. Under oktober och i södra delen av landet under november är uppvärmningen mindre, cirka 1,5

  • grader till 2020-talet, cirka 2,5−3 grader till

2050-talet och cirka 4

  • grader till 2080-talet enligt RCA3-EA2.

I september är uppvärmningen något mindre.

Klimatet hittills och i framtiden SOU 2007:60

Figur 3.26 Ökning av medeltemperatur i oktober, RCA3-EA2

2020-talet 2050-talet 2080-talet

Enligt båda RCAO-H-scenarierna är uppvärmningen under höstmånaderna något större till 2080-talet än i motsvarande RCA3-Escenarier, detta gäller särskilt havsområdena. Enligt både RCA3-EB2 och RCAO-HB2 stannar uppvärmningen kring 2

  • grader för större delen av landet, dock mer i november enligt RCAO-HB2.

Kraftig ökning av varma dagar och tropiska nätter i främst södra Sverige

Ett uttryck för det varmare klimat vi har att vänta är antalet dagar under sommaren med maxtemperatur över 20 grader ökar. Enligt scenarierna kommer vi att få många fler varma dagar, särskilt i södra Sverige.

Till 2020-talet är ökningen blygsam, med som mest knappt tio fler sådana dagar, men redan till 2050-talet är ökningen över 20 dagar i stora delar av södra Sveriges kusttrakter och till 2080talet är det fråga om över 40 fler dagar med över 20 grader enligt RCA3-EA2 modellen. I RCA3-EB2-scenariot är ökningen mindre, som mest cirka 30 dagar i östra delarna av Götaland och Svealand till slutet av seklet. RCAO-H-scenarierna ger liknande resultat, men ökningen är här mer uttalad i hela södra Sverige.

Det bör observeras att modellerna som används är behäftade med systematiska fel som gör att såväl dygnsamplitud som årsamplitud underskattas. En högsta temperatur på 20 grader torde

SOU 2007:60 Klimatet hittills och i framtiden

därför i verkligheten motsvara närmare 25 grader, dvs. den temperatur man brukar använda för att definiera en högsommardag, se även avsnitt 3.4.1.

Figur 3.27 Ökning av antalet varma dagar med högsta temperatur över 20 grader, RCA3-EA2

2020-talet 2050-talet 2080-talet

Den ökade sommartemperaturen innebär också att värmeböljor med många högsommardagar i följd kommer att bli vanligare och långvarigare. Figur 3.28 nedan visar hur många fler dagar i följd temperaturen kommer att överstiga 20 grader i genomsnitt under en sommar i slutet av seklet jämfört med referensperioden 1961

  • enligt de två scenarierna. Som synes rör det sig om en tredubbling av antalet dagar i södra Sverige redan i RCA3-EB2 scenariot. I A2 scenariot är ökningen ännu större. Enligt RCAO-H-scenarierna är ökningarna något mindre, men det är ändå frågan om en fördubbling i Sydsverige.

Klimatet hittills och i framtiden SOU 2007:60

Figur 3.28 Antal dagar i följd under perioden 1961

  • som temperaturen överstigit 20 grader, RCA3-ERA40 och ökning av antal dagar i följd som temperaturen överstiger 20 grader till 2080talet, RCA3-E

1961

  • 2080-talet,

A2

2080-talet, B2

Ett annat exempel på ett varmare klimat är förekomsten av s.k. tropiska nätter, då temperaturen inte faller under 20 grader. Även här ska det framhållas att modellernas systematiska fel har kompenserats genom att ett lägre tröskelvärde, 17 grader, har använts. Detta kan anses motsvara 20 grader som är den gängse gränsen för tropiska nätter.

Mot slutet av seklet kan vi längs södra Sveriges kuster få upp till 40 tropiska nätter per år enligt scenariot RCA3-EA2, i RCA3-EB2 scenariot blir ökningen mindre. I dagens klimat förekommer

SOU 2007:60 Klimatet hittills och i framtiden

tropiska nätter i stort sett bara längs kusterna och även under varma somrar är det sällan fråga om mer än en handfull.

Figur 3.29 Antal tropiska nätter under perioden 1961

  • RCA3-ERA40 och antal sådana nätter per år under 2080-talet, RCA3-E
  • 2080-talet,

A2

2080-talet, B2

Klimatet hittills och i framtiden SOU 2007:60

3.5.2. Blötare vintertid, torrare sommartid i söder, högre flöden

Trender och storskaliga mönster för nederbördsförändringarna är likartade i de av utredningen studerade klimatscenarierna. Nederbörden ökar generellt, mest i västra Sverige och under vinterhalvåret.

Ökad nederbörd under vintern

Enligt RCA3-EA2 scenariot ökar nederbörden med cirka 20

  • mm, eller cirka 50 procent, i januari redan till 2020-talet. Ökningarna är mindre i absoluta termer längre österut och längre norrut. Till 2050-talet uppgår ökningen till 40
  • mm i delar av västra Sverige, mindre i öst. Till 2080-talet är ökningen mer än 50 mm i de mest utsatta områdena, vilket är nära nog en fördubbling jämfört med perioden 1961
  • Ökningarna är generellt mindre i februari medan förändringarna i december liknar dem i januari.

Figur 3.30 Förändring av månadsmedelnederbörden i januari, RCA3-EA2

2020-talet 2050-talet 2080-talet

Enligt RCAO-H-scenarierna minskar, till skillnad från RCA3-Escenarierna, nederbörden i Norrlandsfjällen. Minskningen är störst i Jämtlands- och Lapplandsfjällen och i A2 scenariot. Ökningen i Västra Götaland och Svealand är dock likartad som i RCA3-E scenariot.

SOU 2007:60 Klimatet hittills och i framtiden

Figur 3.31 Förändring av månadsmedelnederbörden i januari till 2080talet, RCAO-H

A2

B2

Allt mer av vinternederbörden faller som regn

Redan till 2020-talet väntas en fördubbling av den del av nederbörden vintertid som faller som regn upp till norra Svealand. Samtidigt minskar den mängd nederbörd som faller som snö, utom i inre norrland där en liten ökning väntas. Regnmängderna vintertid ökar dock också i norr. Successivt ökar sedan regnandelen allt längre upp i landet. Till 2080-talet har den mängd nederbörd som faller som snö minskat kraftigt i större delen av landet. I stora delar av Svealand faller då endast några decimeter snö på hela vintern medan snöfall blir mycket sällsynta i Götalands kusttrakter. Regnmängderna ökar kraftigt i nästan hela landet. I norra Norrlands inland kan dock fortfarande vara fråga om en liten ökning också av snöfall under vintern.

Klimatet hittills och i framtiden SOU 2007:60

Figur 3.32 Förändringar av nederbördsmängder i form av snö respektive regn under vintermånaderna (december-februari) till 2020-talet respektive 2080-talet, RCA3-EA2

2020-talet 2080-talet

Minskad nederbörd i södra Sverige under sommaren

Klimatscenarierna är lite mer svårtolkade då det gäller förändringar i sommarnederbörden. I större delen av Norrland väntas en ökning medan det i de södra delarna av landet oftast är fråga om en minskning. Detta gäller särskilt under hög- och sensommar (juliseptember). Exakt var gränsen mellan ökad och minskad nederbörd kommer att gå beror på vilken modell man väljer att studera. De modeller vi studerat är dock ense om att det kommer att bli torrare i Götaland under sommarmånaderna. Andra globala modeller (Christensen et al. 2007) visar på att gränsen mellan torrare och

Snö

Regn

SOU 2007:60 Klimatet hittills och i framtiden

blötare förhållanden kan hamna söder om Sverige och att även södra Sverige kan få något blötare under sommaren.

Figur 3.33 Förändring av månadsmedelnederbörden under sommarmånaderna (juni

  • RCA3-EA2

2020-talet 2050-talet 2080-talet

Figur 3.34 Förändring av månadsmedelnederbörden under sommarmånaderna (juni

  • till 2080-talet, RCAO-H

2080-talet, A2 2080-talet, B2

Klimatet hittills och i framtiden SOU 2007:60

Mer nederbörd också under hösten i större delen av landet

Under hösten kommer nederbörden att öka enligt samtliga scenarier och i samtliga tidsperspektiv enligt RCA3-E. Ökningen blir mer uttalad ju längre in på hösten vi kommer och ju längre åt nordväst i landet vi förflyttar oss. Till 2020-talet är det dock fråga om minskningar i delar av södra och östra Sverige. Enligt RCAO-H överväger den torra sensommaren jämfört med de ökningar som kan väntas senare på hösten i slutet av seklet.

Figur 3.35 Förändringar av månadsmedelnederbörden under höstmånaderna (september

  • RCA3-EA2

2020-talet 2050-talet 2080-talet

Fuktigare vår

Nederbörden väntas öka i större delen av landet, särskilt på längre sikt enligt RCA3-E och särskilt i landets västra delar. Till 2020talet väntas en minskning i delar av östra Sverige. Ökningarna på längre sikt är likartade i A2- respektive B2-scenariot. Skillnaderna är dock stora mellan RCAO-H:s A2- och B2-scenario. Medan resultaten i RCAO-HA2 scenariot ger liknande nederbördsökningar som de i RCA3-E-scenariot blir det enligt RCAO-HB2scenariot torrare i Norrlandsfjällen.

SOU 2007:60 Klimatet hittills och i framtiden

Figur 3.36 Förändringar av månadsmedelnederbörden under våren (mars

maj), RCA3-EA2

2020-talet 2050-talet 2080-talet

Ökning av antalet kraftiga regn under höst och vinter, minskning under sommaren

Antalet dagar med kraftig nederbörd under vintern ökar betydligt enligt RCA3-EA2. Även i B2 sker en betydande ökning som dock är något mindre. RCAO-H ger en något mindre ökning både i A2- och B2-scenariot. Även under vår och höst finns en tendens till ökningar av kraftig nederbörd, åtminstone på längre sikt, även om den inte är lika uttalad som under vintern. Under sommarmånaderna sker istället en minskning av antalet dagar med mer än 10 mm regn, åtminstone i södra Sverige enligt alla modeller och scenarier.

Klimatet hittills och i framtiden SOU 2007:60

Figur 3.37 Förändring av antal dagar med mer än 10 mm nederbörd under vintermånaderna (december

  • RCA3-EA2

2020-talet 2050-talet 2080-talet

Figur 3.38 Förändring av antal dagar med mer än 10 mm nederbörd under sommarmånaderna (juni

  • RCA3-EA2

2020-talet 2050-talet 2080-talet

Ökning av de intensivaste regnen

Ser man till de intensivaste regnen är det frågan om ganska betydande ökningar. Ökningarna accentueras på längre sikt och är störst i de västra delarna av landet. En tendens till denna utveckling kan redan skönjas från perioden 1991

  • enligt modellkörningar baserade på återanalys av observationsdata, RCA3-ERA 40.

SOU 2007:60 Klimatet hittills och i framtiden

Figur 3.39 Intensitet i de kraftigaste regnen under perioden 1961

  • och förändringar i förhållande till detta, RCA3-ERA 40 och RCA3-EA2.

Genomsnitt 1961-1990, ERA 40 Förändring till 1991-2005, ERA 40

2020-talet 2050-talet 2080-talet

Högre flöden och frekventare översvämningar men inte i hela landet

Enligt hydrologiska beräkningar vid SMHI ökar den genomsnittliga årliga avrinningen över större delen av landet, framför allt i Norrlands fjällkedja och i västra Götaland, se figur 3.40. Kartorna visar förändringar i den lokala avrinningen och är inte ackumulerade längs vattendragen.

Klimatet hittills och i framtiden SOU 2007:60

Figur 3.40 Förändring av lokal avrinning i Sverige 2071

  • relativt

1961

  • under ett normalår enligt de olika klimatscenarierna

RCAO-EA2

RCAO-EB2

RCAO-HA2

RCAO-HB2

Källa: Bergström m.fl., 2006.

SOU 2007:60 Klimatet hittills och i framtiden

Ser man i stället till förändringarna i mer extrema flöden är det främst västra Götaland, sydvästra Svealand och nordvästra Norrland som utmärker sig, med en ökning av lokala 100-årsflödena i samtliga scenarier. Ett 100-årsflöde är det statistiskt sett högsta flödet i ett vattendrag under en 100-årsperiod, dvs. flödet har en återkomsttid på 100 år.

Figur 3.41 Förändring i lokala 100-årsflöden i Sverige 2071

  • relativt

RCAO-EA2 RCAO-EB2 RCAO-HA2 RCAO-HB2

Källa: Carlsson m.fl., 2006.

Den återkomsttid som dagens lokala 100-årsflöden väntas få i ett framtida klimat ändras därmed också. Kortare återkomsttider för dagens 100-årsflöden och mer frekventa svåra översvämningar väntas i ovan nämnda delar av landet. I andra delar av landet kan återkomsttiden istället komma att öka, särskilt om det mest gynnsamma klimatscenariot slår in. Risk finns dock att de ökade lokala hundraårsflödena i fjälltrakterna kan fortplanta sig längs de reglerade vattendragen. Beräkningar för dessa har dock i allmänhet inte kunnat utföras, se dock avsnitt 4.2.2 och 4.3.1. Det är mer troligt att förändringskartorna för 100-årsflödena underskattar framtida extremer än att de överskattas.

Klimatet hittills och i framtiden SOU 2007:60

3.5.3. Blåsigare eller inte?

Huruvida det blir blåsigare eller inte är inte helt klarlagt. Olika modeller ger delvis olika resultat. Således visar RCA3-E på en ökad genomsnittlig vindhastighet (7

  • procent vintertid i A2 scenariot) medan RCAO-H visar på små förändringar för större delen av landet. Ser man till vad andra modeller visar för resultat för Skandinavien så finns en tendens till en ökning av genomsnittlig vindhastighet i de flesta modeller. Men, en del modeller ger istället minskad vindhastighet och det går inte att statistiskt säkerställa någon förändring (Hovsenius och Kjellström, 2007).

Figur 3.42 Medelvind. Kartorna på övre raden visar de successiva förändringarna under seklet enligt RCA3-EA2. Kartorna på nedre raden visar medelvindhastigheten under perioden 1961

  • enligt

RCA3-ERA 40 och förändringarna till 2080-talet enligt RCAO-H

2020-talet 2050-talet 2080-talet

RCA3-ERA40 RCAO-HA2 RCAO-HB2 1961-1990 2080-talet 2080-talet

SOU 2007:60 Klimatet hittills och i framtiden

Ökade vindstötar?

Byvindhastighet har bara kunnat beräknas med RCA3-E modellen. Här visar resultaten på en viss ökning i större delen av landet, störst i kustnära trakter samt i Götaland och i norra Norrland. En modellstudie av återanalysdata från perioden 1991

  • (RCA3-

ERA 40) visar ett liknande mönster som det som modellen förutsäger.

Figur 3.43 Genomsnittlig årlig högsta byvindhastighet under perioden

  • ERA 40 och förändringar till 1991−2005, RCA3-

ERA40 samt under 2000-talet, RCA3-EA2.

1961-1990, ERA 40 1991-2005 RCA3-ERA40

2020-talet 2050-talet 2080-talet

Klimatet hittills och i framtiden SOU 2007:60

3.5.4. Förändringar i Östersjön

Med stigande lufttemperatur kommer också ytvattentemperaturen i havet att stiga. Förändringarna på årsbasis varierar mellan scenarierna. I RCA3-EA2 ökar temperaturen med över 4 grader i hela egentliga Östersjön. Ökningarna avtar sedan mot norr. Ökningarna är mindre i RCA3-EB2 och RCAO-HA2 och i RCAO-HB2 stannar de vid cirka 2 grader i genomsnitt.

Ser man till hur temperaturen förändras under olika årstider enligt ett genomsnitt av klimatscenarierna blir ökningen liten vintertid i norra delen av Bottenviken och i övrigt längs kusterna i Bottniska viken, då istäcke fortfarande förväntas finnas här i slutet av seklet. Även under våren är temperaturökningen liten i Bottenviken, vilket också kan förklaras av att is kommer att finnas under åtminstone en del av tiden. Sommartid är istället ökningarna störst i Bottniska viken, med mer än 4 grader på flera håll. I övrigt varierar temperaturökningarna mellan drygt 2 och 3,5 grader.

SOU 2007:60 Klimatet hittills och i framtiden

Figur 3.44 Förändring av ytvattentemperaturen enligt ett genomsnitt av klimatscenarier under 2080-talet (vinter, vår, sommar, höst)

Källa: Meier, 2006, med tillstånd av Springer Science and Business Media.

Förändringar av istäcket

Havsisen väntas minska kraftigt. Det blir både frågan om en minskad maximal geografisk utbredning och en kortare issäsong, framförallt betingad av en tidigare smältning. Enligt både RCAO-E och RCAO-H kommer det knappast att förekomma is till sjöss i Östersjön och Bottenhavet mot slutet av seklet. Endast i Botten-

Klimatet hittills och i framtiden SOU 2007:60

viken kommer havsis att förekomma i någon större omfattning och då endast under cirka 1

  • månader per år beroende på klimatscenario. Bara i de allra nordligaste skärgårdarna kommer istäcket att ligga lite längre.

Figur 3.45 Antal dagar/år med istäcke enligt ett genomsnitt av RCAO-H och RCA3-E

1961

2080-talet B2 2080-talet A2

Källa: Meier et al., 2004.

Salthaltsförändring

Salthalten i Östersjön kommer att förändras till följd av förändrad tillförsel av sötvatten från floder, älvar och vattendrag, men också på grund av förändringar i vindmönster. Osäkerheten är emellertid stor beträffande förändringens omfattning. SMHI har analyserat 16 olika modeller för salthaltsförändringar baserade på olika globala klimatmodeller. Resultaten skiljer sig åt med allt från en genomsnittlig minskning av salthalten vid ytan med 45 procent till en icke statistiskt signifikant ökning med 4 procent. Medan de modeller som grundar sig på Hadleys globala klimatmodell ger måttliga minskningar av salthalten ger de som grundar sig på ECHAM:s modell betydande minskningar. RCA3-E A2 ger de allra största minskningarna på grund av kraftigt ökad nederbörd och tillförsel av sötvatten kombinerat med vindförhållanden som minskar möjligheterna för stora saltvatteninflöden. Språngskiktet mellan

SOU 2007:60 Klimatet hittills och i framtiden

saltvatten och sötare ytvatten (haloklinen) kommer dock att bestå men kommer att hamna minst cirka 10 meter djupare än idag.

Figur 3.46 Salthaltsförändring vid ytan, RCA3-EA2. 5 psu betyder 5

promilles salthalt

Källa: Meier, 2006b med tillstånd av Springer Science and Business Media.

Förändringar av havsvattenståndet

Ökningen av havsvattenståndet globalt kommer att medföra ökande vattenstånd också i Östersjön. Denna ökning motverkas av landhöjningen, men förstärks av att frekvensen västvindar väntas öka. Simuleringar vid SMHI av hur Östersjöns vattennivå förändras mot slutet av seklet vid olika scenarier för globala havsnivån visar att nivån längs Sveriges kuster kommer att öka med allt från några cm till 80 cm i södra Östersjön, medan det vid Svealandskusten blir fråga om allt från en minskning med knappt en halv meter till en lika stor ökning. Längs norra Norrlandskusten blir det fråga om allt ifrån en fortsatt landhöjning med knappt 1 meter till att land- och

Klimatet hittills och i framtiden SOU 2007:60

havsnivåhöjning kompenserar varandra, se figur 3.47. De extrema högvattnen väntas öka mer än medelvattenståndet, se figur 3.48.

Figur 3.47 Medelvattenstånd vintertid i slutet av seklet enligt ett lågscenario (mittersta bilden) och ett högscenario (bilden till höger) jämfört med medelvattenståndet under perioden 1903

Vänster bild anger vattenståndet 1961

  • relativt samma

referensperiod. Skala i cm.

Källa: Meier et al., 2004b, med tillstånd av Inter-Research.

Figur 3.48 100-årsvattenstånd vintertid i slutet av seklet enligt ett lågscenario (mittersta bilden) och ett högscenario (bilden till höger) jämfört med medelvattenståndet under perioden 1903

Vänster bild anger vattenståndet 1961

  • relativt samma

referensperiod. Skala i cm.

Källa: Meier et al., 2006 med tillstånd av Springer Science and Business Media.

SOU 2007:60 Klimatet hittills och i framtiden

Den havsnivåhöjning som sker på grund av klimatförändringarna väntas fortsätta under flera hundra år nästan oavsett framtida begränsningar av växthusgasutsläppen på grund av havens inneboende tröghet.

3.5.5. Särskilda klimatindex för analyser av sårbarhet

Utredningen har i dialog med sektorsföreträdare och SMHI identifierat ett stort antal klimatparametrar eller index som är av intresse vid analyser av sårbarhet och effekter inom olika samhällssektorer. De parametrar som tagits fram för utredningens räkning redovisas i tabell 3.2 nedan. Utredningen har vidare haft tillgång till ytterligare ett mindre antal parametrar och index av liknande slag som primärt tagits fram av SMHI för andra ändamål. Totalt har vi använt oss av nära 60 olika parametrar och index. Fler kartor som beskriver hur dessa index och parametrar förändras enligt klimatscenarierna redovisas i SMHI:s rapport Climate indices for vulnerability assessments (Persson et.al, 2007). Där specifika index varit av särskild betydelse för analyser av sårbarheten i en sektor redovisas dessa i kapitel 4 eller i de underlagsrapporter som återfinns i bilaga B.

Tabell 3.3 Klimatparametrar och -index som tagits fram av SMHI för utredningens räkning

Klimatindex Enhet Tidsperiod Antal dagar med molnbas under 100 m dagar säsong Evapotranspiration mm månad, säsong, år Underkylt regn (maxtemperatur < 0 och minst 0,5 mm nederbörd)

dagar år

Medelvindhastighet m/s säsong, år Maximal byvind m/s år Antal dagar med byvind > 21 m/s dagar år Islossning i sjöar dagnr år Istjocklek i sjöar > 15 cm dagar år Långvågig inkommande strålning W/m2 säsong Effektiv nederbörd = nederbördevapotranspiration

mm säsong/år

Högsta nederbörd under 7 dagar

mm

år

Längsta torrperiod (med < 1 mm/dag)

dagar

säsong

Klimatet hittills och i framtiden SOU 2007:60

Klimatindex Enhet Tidsperiod Torra dagar (med nederbörd < 1 mm) dagar månad Kraftig nederbörd > 10 mm/dygn dagar säsong/år Extrem nederbörd > 25 mm/dygn dagar säsong/år Summa nederbörd mm månad, säsong, år Maximal nederbördsintensitet mm/h år Summa regn mm säsong/år Summa snö mm säsong/år Nettoavrinning mm månad (april-september) Relativ fuktighet > 90

% och medel-

temp. > 10ºC

dagar säsong

Snötäcke dagar år Snödjup 0

  • cm

dagar

år

Snödjup 10

  • cm

dagar

år

Maximalt snödjup (räknat som vatteninnehåll) mm

år

Soltimmar timmar år Kortvågig inkommande strålning W/m

säsong

Kylgraddagar(maxtemperatur > 20ºC)

CDD

månad/år

Värmebölja (dagar i följd med maxtemperatur > 20ºC)

dagar år

Dygnsmaxtemperatur

ºC månad, säsong, år

Varma dagar/högsommardagar (Maxtemperatur >20 ºC) *

dagar säsong/år

Kalla dagar (maxtemperatur < -7ºC)

dagar

år

Vegetationsperiodens slut (sista dag i samman- hängande 4-dags period med medeltemp > 5ºC

dagnr år

Vegetationsperiodens slut för vissa arter (sista dag i sammanhängande 4-dags period med medeltemp > 2ºC)

dagnr år

Vegetationsperiodens början (sista dag i sammanhängande 4-dags period med medeltemp > 5 ºC)

dagnr år

Vegetationsperiodens längd (medeltemp > 2ºC) antal dagar år Vegetationsperiodens längd (medeltemp > 5ºC) antal dagar år Graddagar med medeltemp >20 ºC graddagar år Graddagar med medeltemp > 8ºC under vegetationssäsong (> 5ºC)

graddagar år

Graddagar för uppvärmning (med medeltemp < 17ºC)

graddagar månad, år

Dygnsminimitemperatur

ºC månad, säsong, år

sista vårfrost (minimitemperatur < 0ºC)

dagnr

år

SOU 2007:60 Klimatet hittills och i framtiden

Klimatindex Enhet Tidsperiod Frostdagar (minimitemperatur < 0ºC ) dagar säsong Tropiska nätter (minimitemperatur >17ºC)* dagar år Dygnsminimitemperatur °C månad, säsong, år Nollgenomgångar (Antal dagar med högsta temp > 0ºC och lägsta temp < 0ºC)

dagar säsong

Dagar med marktemperatur -7ºC

dagar

år

* Indexet har anpassats för att ta hänsyn till att modellerna ger systematisk avvikelse.

Resultaten med det fullständiga kartunderlaget finns på SMHI:s hemsida (http://www.smhi.se/cmp/jsp/polopoly.jsp?d=8783&l=sv) alternativt (www.smhi.se >Klimat >Klimatscenarier > Klimatscenariokartor)

Referenser

Andréasson, J. (2007). Resultat från modellen HBV Sverige. SMHI. Banverket (2001). Utredning enligt Banverkets regleringsbrev –

behov av åtgärder inom banhållningen med anledning av i framtiden befarade plötsliga högre vattenstånd. Utredning 2001-12-20. Banverket (2005). Banverket och orkanen Gudrun. Rapport från

workshop den 27

  • april 2005.

Banverket (2006). Raset i Västsverige. Pressmeddelande 2006-12-21 Christensen, J.H., B. Hewitson, A. Busuioc, A. Chen, X. Gao,

I. Held, R. Jones, R.K. Kolli, W.-T. Kwon, R. Laprise, V. Magaña Rueda, L. Mearns, C.G. Menéndez, J. Räisänen, A. Rinke, A. Sarr and P. Whetton. (2007). Regional Climate Projections. In: Climate Change (2007). The Physical Science Basis. Contribution of Working Group I to the Fourth Assessment Report of the Intergovernmental Panel on Climate Change [Solomon, S., D. Qin, M. Manning, Z. Chen, M. Marquis, K.B. Averyt, M. Tignor and H.L. Miller (eds.)]. Cambridge University Press, Cambridge, United Kingdom and New York, NY, USA. Christensen, T. (2007). Föredrag vid regeringens klimatseminarium

den 7 mars 2007.

Klimatet hittills och i framtiden SOU 2007:60

DS 2005:55. Sveriges fjärde nationalrapport om klimatförändringar. Försäkringsförbundet (2007). Statistik från Försäkringsförbundet

beräkningar och uppskattningar från de fyra största försäkringsbolagen åren 1997–2007. Hovsenius, G. och Kjellström, E. (2007). Konsekvenser för vind-

kraften i Sverige av klimatförändringar. Elforsk rapport nr 07:33. IPCC (2000). Emissions Scenarios. Special report of the Inter-

governmental Panel on Climate Change. [Nakicenovic, N. and Swart, R. (eds.)] Cambridge University Press, UK. pp 570. IPCC (2001). Climate Change 2001: The Scientific Basis. Contri-

bution of Working Group I to the Third Assessment Report of the Intergovernmental Panel on Climate Change [Houghton, J.T., Y. Ding, D.J. Griggs, M. Noguer, P.J. van der Linden, X. Dai, K. Maskell, and C.A. Johnson (eds.)]. Cambridge University Press, Cambridge, United Kingdom and New York, NY, USA, 881 pp. IPCC (2007). The Physical Science Basis, AR 4, WG1. Summary for

policymakers. IPCC (2007b). Climate Change 2007: The Physical Science Basis.

Contribution of Working Group I to the Fourth Assessment Report of the Intergovernmental Panel on Climate Change [Solomon, S., D. Qin, M. Manning, Z. Chen, M. Marquis, K.B. Averyt, M. Tignor and H.L. Miller (eds.)]. Cambridge University Press, Cambridge, United Kingdom and New York, NY, USA, 996 pp. [Under tryckning, se även (senast verifierad 27 augusti 2007) http://ipcc-wg1.ucar.edu/wg1/wg1-report.html Jones, C.G., et al. (2004). The Rossby Centre Regional Atmospheric

Climate Model Part I: Model Climatology and Performance for the Present Climate over Europe. Ambio 33:4

  • 199−210.

Kjellström, E., Bärring, L., Gollvik, S., Hansson, U., Jones, C.,

Samuelsson, P., Rummukainen, M., Ullerstig, A., Willén U. and Wyser, K. (2005). A 140-year simulation of European climate with the new version of the Rossby Centre regional atmospheric climate model (RCA3). Reports Meteorology and Climatology 108, SMHI. Kleman, J. (2007). Föredrag vid regeringens klimatseminarium den 7

mars 2007.

SOU 2007:60 Klimatet hittills och i framtiden

Mark F., Meier F., Mark B., Dyurgerov, Ursula K. Rick , Shad

O'Neel , W. Tad Pfeffer, Robert S. Anderson , Suzanne P. Anderson, Andrey F. Glazovsky (2007). Glaciers Dominate Eustatic Sea-Level Rise in the 21st Century. Science 19 July 2007 Mauritzen, C. (2007). Föredrag vid regeringens klimatseminarium

den 7 mars 2007. Meier, H. E. M., et al. (2003). A multiprocessor coupled ice-ocean

model for the Baltic Sea: Application to salt inflow. J. Geophys. Res. 108:C8,/ 3273, doi:10.1029/2000JC000521. Meier, H.E.M. (2006). Baltic Sea climate in the late twenty-first

century: a dynamical downscaling approach using two global models and two emission scenarios. Clim. Dyn., 27(1), 39

doi: 10.1007 / s00382-006-0124-x. Meier, H.E.M., E. Kjellström, and L. P. Graham (2006). Estimating

uncertainties of projected Baltic Sea salinity in the late 21

st

century. Geophys. Res. Lett, Vol. 33, No. 15, L15705, doi: 10.1029/2006GL026488 Meier, H.E.M., R. Döscher, and A. Halkka (2004). Simulated

distributions of Baltic sea-ice in warming climate and conesquences for the winter habitat of the Baltic ringed seal. Ambio, 33, 249

Meier, H.E.M., B. Broman, and E. Kjellström (2004b). Simulated

sea level in past and future climates of the Baltic Sea. Clim. Res., 27, 59

Näringsdepartementet (2005). PM 2005-03-10. Naturvårdsverket (2007). FN:s klimatpanel 2007. Den Naturveten-

skapliga grunden. Rapport 5677. Nilsson C, Stjernquist, I, Bärring, L, Schlyter P, Jönsson A-M,

Samuelsson H. (2004). Recorded Storm Damage in Swedish Forests 1901

2000. Forest Ecology and Management,

199:165

Persson, G, Bärring, L., Kjellström E., Strandberg, G. och

Rummukainen, M. (2007) Climate indices for vulnerability assessments, SMHI Reports Meteorology and Climatology, No 111. Post- och Telestyrelsen (2005). Elektroniska kommunikationer och

stormen den 8

9 januari 2005. Hur uppnås robustare elektroniska

kommunikationer? Rapport nr PTS-ER-2005:9.

Klimatet hittills och i framtiden SOU 2007:60

Rankka, K. och Rydell, B. (2005). Erosion och översvämningar.

Underlag för handlingsplan för att förutse och förebygga naturolyckor i Sverige vid förändrat klimat. Deluppdrag 2. SGI, Varia 560:2. SGI (2006). På säker grund för hållbar utveckling. Förslag till

handlingsplan för att förutse och förebygga naturolyckor i Sverige vid förändrat klimat. Dnr 3-0503-0151. Skogsstyrelsen (2006). Stormen 2005 – en Skoglig analys. Skogs-

styrelsen meddelande 1. SMHI (1998). Väder och Vatten, december 1998. SMHI (2001). Höga flöden juli år 2000. Sammanställning av hydro-

logiska förhållanden, skador, räddningsåtgärder och problem vid dammar. SMHI rapport. Uppdragsgivare Svenska Kraftnät, 2001 Nr 15. SMHI (2001b). Väder och Vatten under ett århundrade 1900

1999,

(december 1999, nytryck juni 2001), Faktablad nr 7 (tidigare Fakta nr 3). SMHI (2006). Klimat i förändring. En jämförelse av temperatur och

nederbörd 1991

2005 med 1961

1990. SMHI Faktablad nr 29

(oktober 2006). SMHI (2007). Väder och vatten juli 2006

juli 2007.

SOU 2006:94 Översvämningshot, Risker och åtgärder för Mälaren,

Hjälmaren och Vänern. Delbetänkande Klimat och sårbarhetsutredningen. Statens energimyndighet (2005). Stormen Gudrun och uppvärm-

ningen. Erfarenheter från elavbrott med inriktning på uppvärmning av byggnader. ER 2005:033. Statens energimyndighet (2005b). Stormen Gudrun – Konsekvenser

för nätbolag och samhälle. ER 2005:16. Svenska Kraftnät (2006). Kort information angående tidigare

väderrelaterade haverier och åtgärder i Svenska stamnätet, PM 2006-06-26. Vaughan, D.G. (2007). West Antarctic Ice Sheet collapse – the fall

and rise of a paradigm. Climatic Change. (Under tryckning, se även http://nora.nerc.ac.uk/769/). Vedin, H., Raab, B. (2005). Klimat sjöar och vattendrag. Sveriges

Nationalatlas.

SOU 2007:60 Klimatet hittills och i framtiden

Vetenskapliga rådet för klimatfrågor (2007). Vetenskapligt underlag

för klimatpolitiken. Miljövårdsberedningens rapport 2007:03. Vägverket (2002). Ökade vattenflöden – Behov av åtgärder inom

väghållningen. Publikation 2002:156. Vägverket (2006). OH-presentation.

4 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

I detta kapitel behandlas sårbarhetsanalyser av ett stort antal sektorer och områden. Varje underavsnitt följer i princip strukturen:

  • beskrivning av system och bakgrund,
  • sårbarheter i dag och inträffade svåra händelser,
  • konsekvenser och kostnader av klimatförändringar och extrema väderhändelser,
  • anpassningsåtgärder och överväganden,
  • forsknings- och utvecklingsbehov samt
  • förslag.

I avsnitt 4.8 sammanfattas konsekvenser och åtgärder i ekonomiska termer. Underlagen till sårbarhetsanalyserna finns i bifogade Bbilagor (DVD-skiva).

4.1. Kommunikationer

4.1.1. Vägar

Konsekvenserna för vägnäten av klimatförändringar kommer att bli betydande. Den ökande nederbörden och ökade flöden innebär översvämningar, bortspolning av vägar och vägbankar, skadade broar samt ökade risker för ras, skred och erosion. En ökad temperatur innebär att skador förskjuts från tjälerelaterade till värme- och vattenbelastningsrelaterade samt minskade underhållskostnader för betongbroar.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Ansvarsförhållanden

Transportpolitikens övergripande mål är att säkerställa en samhällsekonomiskt effektiv och långsiktigt hållbar transportförsörjning för medborgare och näringsliv i hela landet, vilket ställer krav på tillgänglighet, framkomlighet och säkerhet. Vägverket är ansvarig sektorsmyndighet. Väghållaren har det juridiska ansvaret för vägen, även för att vägen är farbar för främmande/genomgående trafik. Statsbidrag ges till enskilda väghållare för att sköta cirka en fjärdedel av de enskilda vägarna. Vid allvarliga skador kan ansvariga för enskilda vägar söka ekonomisk kompensation hos Vägverket, exempelvis för körskador.

Vägnätet i dag

Sveriges vägar kan delas in efter ansvar, betydelse eller efter vikt för riket som helhet. En indelning efter ansvarsförhållanden ger att vägnätet består av 9 800 mil statliga vägar, 3 700 mil kommunala och 28 000 mil enskilda, varav 15 000 mil är skogsbilvägar. Det statliga vägnätet är indelat efter betydelse i europa-, riks- och länsvägar. Dessutom finns ett av regeringen utpekat stamvägnät som utgör ett riksintresse enligt Miljöbalken, vilket till stor del består av europa- och riksvägar. De svenska europavägarna ingår i det transeuropeiska transportnätverket.

Vägnätet har delats in i fem anläggningstyper vid beaktande av klimatpåverkan:

  • väg (beläggning, överbyggnad, undergrund och trummor),
  • bro,
  • tunnel,
  • färjeläge samt
  • drift och underhåll.

Livslängden varierar kraftigt, från vägbeläggningars cirka 20 års tekniska livslängd, till broars och tunnlars på över 100 år. Sårbarhetsanalysen utgår från befintligt vägsystem samt från en geografisk fördelning som i stort sammanfaller med Vägverkets organisation och de naturliga gränser som kan uttolkas av klimatförändringar, framförallt mellan sydöstra och sydvästra delen av landet, samt mellan södra delen och Mälardalen.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Figur 4.1 Geografisk indelning av landet som grund för sårbarhetsanalyser samt Vägverkets regionindelning.

Källa: Vägverkets rapport till Klimat- och sårbarhetsutredningen

  • gruppen transporter, bilaga B 1.

Stora delar av det glesa statliga vägnätet saknar goda omledningsalternativ. I tätbefolkade delar där större topografiska barriärer saknas finns i regel goda möjligheter att leda om trafiken vid vägavbrott. På landsbygd finns möjligheter att leda om trafiken från nya vägavsnitt om den äldre vägen finns kvar. Vid långvariga avbrott kan provisoriska broar och vägar byggas för att minska samhällsförlusterna.

I den analys som redovisas i Vägverkets rapport till Klimat- och sårbarhetsutredningen – gruppen transporter, bilaga B 1, ingår det statliga vägnätet, däremot inte gator och vägar med kommunalt och enskilt ansvar. Skogsbilvägar har översiktligt studerats inom analysen för skogssektorn, avsnitt 4.4.1. Sårbarhetsanalysen utgår främst från den globala modellen Echam4, utsläppsscenario A2 och tidsperspektivet 2071-2100. Hänsyn tas till övriga scenarier om kraftiga skillnader finns. De anläggningstyper som bedöms påverkas mest av klimatförändringar är i fokus.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Känsliga klimatfaktorer och inträffade extremhändelser

De klimatfaktorer som i första hand påverkar vägnäten är nederbörd, höga flöden, isbeläggning, temperatur, havsnivå och vind.

Nederbörd påverkar väganläggningar i första hand genom grundvattenbildning och avrinning i vattendrag direkt efter regn eller genom snösmältning. Långvarigt regn höjer grundvattennivån och ger förhöjda portryck i jorden, vilket försämrar den naturliga släntstabiliteten. Höga flöden i stora och medelstora vattendrag innebär erosionsrisk med påverkan på slänter vid vattendrag och med åtföljande risk för skred samt även påverkan på brostöd och broöverbyggnader. Höga flöden inträffar i södra Sverige framförallt under senhöst, förvinter och tidig vår, i norra Sverige under snösmältningen. Intensiva regn ger höga flöden i små vattendrag, framförallt under sommar och höst, med risk för erosion, översvämning, bortspolning av väg samt påverkan på bl.a. trummor. Intensiva regn innebär också risk för översvämning vid exempelvis vägunderfarter.

Snö eller underkylt regn på vägbanan påverkar framkomlighet och trafiksäkerhet. Tjälförekomst, medel- och höga temperaturer har betydelse för vägens bärighet och beständighet. Temperaturväxlingar påverkar också brokonstruktioner, liksom vind och isförhållanden. Havsnivåer har betydelse för färjetrafik och lågt liggande tunnlar.

Flertalet av åren 1994 till 2001 var nederbördsrika. Under den perioden inträffade cirka 200 större skador orsakade av höga flöden. Skadorna fördelade sig enligt följande: översvämning 25 procent, bortspolad väg 50 procent, skred och ras 20 procent och underspolade brostöd 5 procent. Störst antal skador inträffade i västra Götaland och Värmland upp till mellersta Norrland. Orsaken till skadorna utgjordes av en kombination av extrema väderhändelser samt geologiska och topografiska förhållanden.

Efter 2001 har några stora skador inträffat. Flera höga vägbankar spolades bort vid Hagfors 2004 efter intensivt regn. Totalkostnaderna översteg 20 miljoner kronor. Sommaren 2006 spolades en vägbank vid Ånn bort efter intensivt regn med åtföljande högt flöde. Vägen var återställd efter två veckor till en kostnad av 6 miljoner kronor. I december 2006 inträffade ett stort skred söder om Munkedal. Skredet omfattade en sträcka på 550 meters längd och 250 meters bredd i en dalsänka där E6 har sin dragning. Återställandet tog närmare två månader. De direkta kostnaderna för

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

återuppbyggnad av vägnätet inklusive återställande av förbiledningsvägar samt färjförbindelse under avbrottstiden uppgick till cirka 120 miljoner kronor, återställningskostnader för Taske å oräknade. Omledningskostnader m.m. utgjorde mer än 50 procent av de direkta kostnaderna. De indirekta konsekvenserna blev omfattande. De två anvisade omledningsvägarna för fjärrtrafik medförde 40 respektive 55 km vägförlängning. De indirekta kostnaderna har uppskattats vara av samma storleksordning som de direkta. Kostnaderna för samtliga stora skador på grund av höga flöden och skred de senaste 12 åren är uppskattad till 1 200 miljoner kronor.

Arbete pågår på Vägverket med att ta fram nya dimensioneringsbestämmelser för nybyggnad och förbättring. Dessa kommer att innehålla riskbaserade funktionskrav med avseende på höga flöden och beaktar konsekvenser av skada. För det befintliga vägnätet har en riskinventering och riskanalys påbörjats. Tyngdpunkten ligger på erosions-, ras- och skredrisker samt sårbara avsnitt för avstängning. Utveckling av metoder för att finna vägtrummor med höga risknivåer vid intensivt regn har påbörjats. En modernisering av metoder för bestämning av dimensionerande vattenflöde och vattennivåer pågår. En översyn av reglerna för erosionsskydd är också planerad.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser samt skadekostnader - nederbörd, flöden och havsnivå

Enligt scenarierna ökar nederbörden i stort över hela landet under vinter, vår och höst. Snötäckets varaktighet och snöns totala vatteninnehåll minskar över hela landet. Mängden snönederbörd minskar i de södra delarna, medan den ökar något i de norra delarna på kort sikt för att därefter successivt minska. Totalt ger detta en ökning av den effektiva nederbörden (nederbörd minus avdunstning), synonymt med avrinning. En minskad tjälförekomst på grund av högre temperatur kommer då att leda till ökad grundvattenbildning under vinterperioden, vilket har betydelse för förutsättningar för ras och skred. Figur 4.2 visar förändringen i effektiv nederbörd under årets olika säsonger och figur 4.3 förändringen i maximal återkomsttid av dagens 100-årsflöde samt den förändrade medelavrinningen.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Figur 4.2 Förändring i effektiv nederbörd, mm/säsong (nederbörd minus avdunstning), 2071

  • relativt 1961−1990 (RCA3-EA2).

Staplarna anger från vänster till höger: vinter, vår, sommar, höst (bilaga B 1).

40,0%

18,8%

-13,3%

26,7%

DJF MAM JJA SON

40,0%

-20,0% -20,0%

22,9%

DJF MAM JJA SON

40,0% 40,0%

-100,0%

33,3%

DJF MAM JJA SON

26,7%

-40,0%

-85,7%

20,0%

DJF MAM JJA SON

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Figur 4.3 Förändrad maximal återkomsttid 2071

  • av dagens lokala

100-årsflöden (RCAO-EA2, RCAO-EB2, RCAO-HA2, RCAO-HB2) samt förändrad lokal medelavrinning 2071

  • relativt

1961

  • (RCAO-EA2)

Kortaste Längsta

Källa: Andréasson et al, 2007b och bilaga B 14; Bergström et al, 2006b.

Skredfrekvensen väntas öka i de områden som redan i dag har höga risker, västra Götaland och västra Svealand, samt längs större delen av ostkusten. Särskilt allvarligt bedöms läget vara i Göta älvdalen, Bohuslän och längs en del av Vänerns tillflöden, men läget kan bli allvarligt även i andra delar av landet. Bedömningen av ras- och skredriskerna grundar sig på en analys från SGI om förändrad jordstabilitet vid klimatförändringar, se vidare avsnitt 4.3.2 (Fallsvik et al, 2007).

Detta samt nästa avsnitt med konsekvensbedömningar bygger på Vägverkets rapport till Klimat- och sårbarhetsutredningen

gruppen transporter, bilaga B 1.

Ett flertal olika konsekvenser bedöms inträffa i vägnätets olika anläggningstyper/delar. Det äldre vägnätet bedöms vara särskilt utsatt beroende på att höga portryck inte beaktats fullt ut vid dimensioneringen. Till stor del är det okänt vilka vägavsnitt som har för låga säkerhetsmarginaler.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Lokala intensiva kortvariga regn ökar i stort sett i hela landet. Antal dagar med kraftigt regn ökar under höst, vinter och vår. Detta kan medföra bortspolning av vägar eller del av väg beroende på erosion. Skador på grund av dämning inträffar ofta vid korsande trummor och mindre rörbroar, vilka i dag dimensioneras för 50årsflöde. Området från västra Götaland och Värmland till mellersta Norrland bedöms vara mest drabbat. För större broar och vägar intill vattendrag bedöms skador på grund av intensiva regn och extrem lokal tillrinning kunna öka väsentligt inom västra Götaland och västra Vänernområdet. Risken för personskador går inte att bortse från.

Ökad frekvens av översvämning av vägar och vägunderfarter förväntas i hela landet vid små vattendrag och för lågt belägna vägar vid medelstora/stora vattendrag i södra och västra Götaland. Utöver konsekvenserna för trafiken innebär översvämningar risk för personskador samt ett ökat underhållsbehov på grund av bärighetsskador.

I bilaga B 1 har en uppskattning gjorts av framtida större årliga skador och skador med några års mellanrum på vägnätet. Kostnaden för skador är svårbedömd på grund av skillnader mellan scenarier. Likaså är frekvensen av stora allvarliga händelser svårbedömd. Stora skred med skadekostnader över 100 miljoner kronor bedöms komma att öka i framtiden. Dessa ingår inte i sammanställningen. I avsnitt 4.3.2 behandlas förändrade risker för ras, skred och erosion.

Tabell 4.1 Skadekostnader på vägnätet för större skador av översvämning, erosion, ras och skred (dagens penningvärde). Skadekostnaderna på lång sikt utgör ett påslag på dagens skadekostnader på grund av klimatförändringar. Stora framtida skred ingår ej (bilaga B 1).

Skadekostnad

1994

(miljoner kronor)

Indirekta kostnader

1994-2006 (procent av skadekostnader)

Ökning av skadekostnader

lång sikt (miljoner kronor)

Översvämning, erosion

65 5

  • 50−150

Ras, skred (ej Munkedal)

15 5

  • 20−50

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Förändringen i snömängder bedöms inte medföra några extra kostnader. Det kommer i stort att innebära en omfördelning av pengar från landets södra delar till de norra, på lång sikt.

I vilken mån lågt liggande broar påverkas av höga flöden beror på brons nivå över högsta högvatten (HHW), vilket för moderna broar är räknat på 50-årsflöde. Mest utsatta är de som byggts de senaste tjugo åren och de äldre broar som är kortare än 8 meter. Vid byggandet av dessa broar har kravet på fri höjd varit 0,3 meter. Om vattnet stiger upp över brons underkant kan konsekvensen bli att vägbanken spolas bort eller att broöverbyggnaden förskjuts i sidled. För broar över små vattendrag gäller liknande förhållanden. Broar grundlagda på grundplattor som vilar direkt på underliggande jord är känsliga för erosion. Broar där brospann är fritt upplagda, dvs. inte är fast förbundna med brostöden eller med angränsande spann, är extra känsliga för erosion.

En höjning av havsnivån i kombination med vind bedöms ge problem för lågt liggande vägtunnlar och vägar i södra Sverige, t.ex. Tingstadstunneln och Götatunneln i Göteborg samt väg E6 vid Ljungskile. Utöver översvämningsrisken finns risk för att konstruktionen kan lyftas. Anpassningsåtgärder förutsätts för att förhindra skador. Det är dock svårt att bedöma omfattning på eventuella skador och åtgärder. Färjelägen, främst på västkusten, kan också behöva anpassas. Några direkta skador bedöms enligt bilaga B 1 inte uppstå, däremot samhällsekonomiska konsekvenser om trafiken inte kan upprätthållas.

I analysen ingår som nämnts ovan endast det statliga vägnätet. Vår mycket övergripande bedömning är att de kommunala och enskilda vägnäten drabbas av konsekvenser av liknande typ som de statliga vägarna avseende ökad nederbörd, flöden och havsnivåer, som översvämning, bortspolning, ras, skred och erosion.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser samt skadekostnader

  • temperatur och vind

Enligt bilaga B 1 bedöms en ökad temperatur och minskat tjäldjup leda till olika konsekvenser för vägöverbyggnad och vägbeläggning. En kortare tjälad period ger minskade deformationer i över- och underbyggnad, men kan kräva större underhåll om tjälen används som en resurs. Slitaget kan även komma att minska på beläggningen. Högre temperaturer och grundvattennivåer ger ökande

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

spårbildning genom deformation. Underhåll för spårbildning bedöms öka med fem procent utom i norr vid låga trafikflöden, där underhållet minskar med fem procent. Ojämnheter bedöms minska med tio procent. I stort förskjuts åtgärderna från tjälerelaterade till värme- och vattenbelastningsrelaterade.

Betongkonstruktioner är känsliga för salt och upprepade fryscykler. Antal nollgenomgångar

  • antalet dagar då temperaturen

passerar noll grader

  • har betydelse för vägnät, broar och vinterväghållning, se figur 4.4.

Figur 4.4 Förändring i antal nollgenomgångar 2011

  • 2041−2070,

2071

  • relativt 1961−1990 under vintersäsongen (RCA3-

EA2), (bilaga B 1).

Antalet nollgenomgångar ökar i Norrland och norra Svealand under vintern, men minskar i övrigt. Bedömningen är att kostnaden för betongreparationer på grund av förändring i antalet nollgenomgångar minskar med 50

  • miljoner kronor per år. En eventuell tösaltning i Norrlands inland kan dock innebära en ökning.

35,7%

64,3%

64,3%

2011-2041 2041-2070 2071-2100

21,1%

36,8%

26,3%

2011-2041 2041-2070 2071-2100

-10,5%

-21,1%

-63,2%

2011-2041 2041-2070 2071-2100

-15,8%

-31,6%

-63,2%

2011-2041 2041-2070 2071-2100

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Temperaturintervallet mellan högsta och lägsta temperatur ökar inte i klimatscenarierna och någon ytterligare säsongsmässig förändring påverkar inte broar. Kunskap saknas i dag om daglig temperaturförändring och dess klimatpåverkan på betongbroar. I de delar av landet som får ett fuktigare klimat kan träbroars livslängd kortas. Ett fåtal stora häng- och snedkabelbroar på västkusten och vid höga kusten drabbas ibland av nedisning, vilket utgör en trafikfara. Nedisning antas i analysen vara beroende av nollgenomgångar. På västkusten minskar dessa, vilket ger ett minskat behov av omledning av trafik. Konsekvenserna vid Höga kusten är svårbedömda.

Stora häng- och snedkabelbroar är känsliga även för kraftiga vindar som kan åstadkomma svängningsproblem. Totalt uppskattas 10

  • höga broar kunna bli påverkade av högre vindlaster och vindhastigheter än i dag. En ökad frekvens av de vindstyrkor som i dag betraktas som kraftiga innebär däremot inte någon ökad risk.

Vår övergripande bedömning är att de kommunala vägnäten drabbas av konsekvenser på liknande sätt som statliga vägar avseende förändrade temperaturer, som slitage, spårbildning, deformationer och betongreparationer samt de enskilda vägnäten till del.

Anpassningsåtgärder och överväganden

Analysen enligt bilaga B 1 visar att väghållningen kommer att påverkas påtagligt. De naturolyckor som skett under 2006 illustrerar det vi kan förvänta oss i framtiden.

Vi anser det mycket viktigt att föreslagna åtgärder, enligt bilaga B 1, vidtas för att öka säkerheten i vägnäten. Åtgärder bör i första hand prioriteras som minskar riskerna för ras, skred och bortspolning av vägar och vägbankar, med hänsyn till de allvarliga konsekvenser detta kan medföra. Klimatförändringar bör ingå som en förutsättning. Områden med befarade ökade flöden bör ges högst prioritet. Detta innebär:

  • fortsatt utveckling och användning av modellen för riskbaserade funktionskrav,
  • riskinventering av känsliga vägavsnitt i befintligt vägnät,
  • tydligare hänsynstagande till risker för ras och skred vid dimensionering och utförande av vägkonstruktioner,
  • fördjupning och tidigareläggning av studie avseende åtgärder kring igensättning av trummor och mindre rörbroar,

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

  • krav på vägars höjdsättning i förhållande till vattennivåer vid nyprojektering,
  • översyn av dimensioneringskrav för vägar avseende återkomsttider och nivåer för flöden, förslagsvis utifrån en återkomsttid på 100 år i stället för 50 år,
  • ökad tillsynsverksamhet och uppföljning efter nybyggnation.

Åtgärder avseende broar och deras sårbarhet för ökade flöden i ett förändrat klimat har likaså hög prioritet. Detta innebär:

  • inventering av broar med en fri höjd <0,3 meter över HHW över hela landet,
  • inventering av broar med en fri höjd <0,5 meter över HHW i de områden där ökade flöden väntas,
  • översyn av krav avseende fri höjd över vatten vid ombyggnation och nyprojektering, förslagsvis utifrån en återkomsttid på 100 år i stället för 50 år,
  • översyn av regler för erosionsskydd,
  • kartläggning av skador på erosionsskydd samt åtföljande åtgärdsprogram avseende sårbarhet mot höga flöden,
  • komplettering av databasen i broförvaltningssystemet med relevanta uppgifter avseende vatten.

Vägverket och Banverket bör samverka vid översyn och utveckling av krav för höjdsättning avseende fri höjd över vatten vid ombyggnation eller nyprojektering.

Vid kartläggningen av risker för översvämning, ras, skred och erosion bör de översiktliga karteringar som Räddningsverket tar fram utgöra ett underlag.

Exploatering av markområden kan bl.a. markant förändra avrinningsförhållanden, med konsekvenser för exempelvis infrastruktur. Vi anser att samverkan och informationsutbyte mellan olika verksamhetsutövare måste öka för att minska risker som påverkar sårbara konstruktioner.

Övriga aktörer inom vägsektorn, kommuner och enskilda väghållare, bör genomföra en motsvarande översyn av vägnätens sårbarhet för klimatförändringar inom eget ansvarsområde.

Ämnet klimatförändringar bör inkluderas i den grundläggande tekniska högskoleutbildningen så att kunskapen höjs om hur klimatförändringar kan påverka konstruktioner inom väg- och

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

brobyggnad. Kunskap om hur de geotekniska förhållandena påverkas av ett förändrat klimat är likaså viktigt i utbildningen. Kostnader för anpassningsåtgärder

I bilaga B 1 redovisas mer utförligt Vägverkets kostnadsbedömningar för förebyggande åtgärder. Kostnaderna för att förebygga större erosions- och översvämningsskador har uppskattats till 150

  • miljoner kronor på kort sikt. Motsvarande kostnader för att förebygga skred uppgår till minst 200 miljoner kronor. För det långa tidsperspektivet är kostnaderna mer osäkra, beroende på om åtgärderna kan vidtas i samband med ordinarie ombyggnad eller ej. En bedömning är att åtgärder för att förebygga erosions-, översvämnings-, ras- och skredskador på lång sikt totalt rör sig om 1 000
  • 000 miljoner kronor. Anpassning av vinterväghållningen innebär att beredskapen i de norra delarna av landet bör höjas. Den totala kostnaden bedöms i stort bli oförändrad med en förskjutning norrut.

Broar över små vattendrag samt längre broar med fri höjd över HHW på mindre än 0,5 meter i områden med risk för ökade flöden kan behöva bytas ut tidigare. Merkostnaden för utbyte av 20 procent av dessa är uppskattad till 720 miljoner kronor fördelat över perioden 2011

  • I landet i övrigt finns ytterligare ett antal små rörbroar med fri höjd mindre än 0,3 meter över HHW. Med samma antagande fås en ökad kostnad på 20 miljoner kronor för dessa. Åtgärder mot ökade vindlaster är kostsamt. Ett fåtal stora broar kan behöva åtgärdas. Ingen anpassningskostnad har kunnat beräknas.

En ombyggnation kan krävas av ett antal färjelägen, främst på västkusten. Någon total kostnad har inte angetts, men en genomsnittlig åtgärdskostnad på ett färjeläge bedöms vara cirka 10 miljoner kronor.

Forskning och utveckling

Vi anser att den pågående forskningen kring prognosmetoder för att bedöma grundvattentryck och portryck i ett förändrat klimat bör breddas till att även omfatta metoder vid förändrad markanvändning, då detta har betydelse för släntstabiliteten.

Forskning om utveckling av sensorer för mätning av tillstånd i bl.a. vägbankar för att ge förvarning om sättningar eller skred bör vara prioriterat.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Förslag

  • I instruktionen till Vägverket ska framgå att myndigheten får ansvar för anpassning till ett förändrat klimat inom sitt ansvarsområde, se avsnitt 5.10.2.
  • Vägverket bör få i uppdrag att kartlägga och vid behov åtgärda risker för skred, ras, bortspolning, översvämning och erosion på grund av förändrad nederbörd och ökade flöden som kan drabba vägnätet. I uppdraget bör ingå att se över dimensionerande normer för flöden och höjdsättning samt utveckla modeller till stöd för riskarbetet. En plan bör redovisas som underlag för nästa transportpolitiska beslut.

4.1.2. Järnvägar

Klimatförändringarna kan allvarligt påverka järnvägsnätet. Större nederbördsmängder och intensivare nederbörd innebär översvämningar, genomspolning av bankonstruktioner med risk för åtföljande ras och skred. Ökade flöden ger ökad risk för erosion vid brostöd och anslutande bankar. Den ökade temperaturen under vintern minskar risken för rälsbrott, medan den under sommaren innebär ökat underhåll. Kraftigare vindar och ökade risker för stormfällning av skog ger konsekvenser för kraftmatningen.

Ansvarsförhållanden

Banverket är ansvarig myndighet med ett samlat ansvar för att järnvägssektorn utvecklas enligt transportpolitiska mål. Ansvaret innebär drift och förvaltning av statens spåranläggningar, samordning av lokal, regional och interregional järnvägstrafik samt stöd till forskning. Planering av järnvägsbyggande regleras i Lagen om byggande av järnväg. Planeringsprocessen syftar till att ge byggandet av järnvägar anknytning till övrig samhällsplanering och miljölagstiftning. Tillkomsten av vissa järnvägar ska enligt Miljöbalken tillåtlighetsprövas.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Järnvägsnätet i dag

Det svenska järnvägsnätet består av närmare 12 000 spårkilometer. Banverket förvaltar cirka 90 procent av dessa. Övriga förvaltare är bl.a. Inlandsbanan AB, Arlandabanan och Öresundskonsortiet. Det kapillära nätet ägs av kommuner eller privata intressen. Järnvägsnätet är uppbyggt av spår, ballast, banunderbyggnad, undergrund, växlar, avvattningsanläggningar, broar, stödmurar och tunnlar. Kontaktledningar, kraftmatning, signalsystem, kablar med gravar, trummor m.m. krävs för drift av järnvägsnätet. Vissa kontaktledningar har dimensionerats för särskilt hög vindlast. Ett mindre antal skred- och lavinvarningsanläggningar finns. Banverket förvaltar också fastigheter där förorenad mark kan förekomma.

Anläggningarnas livslängd påverkas av trafikintensiteten, underhållsfrekvensen och anläggningsår. Signalsystemen har kort livslängd på grund av snabb teknikutveckling. Växlar har en livslängd på 20 år, trummor och broar på uppemot 100 år. Banverket underhåller och utvecklar järnvägen för att möta omgivningens krav, som främst är inriktat på ökade hastigheter, tyngre tåg, ökad hänsyn till miljön, buller, vibrationer m.m.

Sårbarhetsanalysen utgår från befintligt system

  • anläggningar på stambanor med högsta tillåtna hastighet på 200 km/h, största tillåtna axellast på 25 ton och med aktuell livslängd, kontinuerligt underhåll samt byte av materiel. Rullande material och utrustning inomhus ingår inte i analysen.

Systemets redundans består av omledning på andra linjer, dubbelspår och täthet mellan stationer där trafikreglering kan ske. Cirka 70 procent av nätet är enkelspårigt och då främst i norra Sverige. Från Västerbotten finns inte tillräcklig omledningsmöjlighet för trafiken på övre Norrland.

Järnvägsdriften är kraftigt elberoende. I stort sett all trafik sker med eldrivna fordon. Störningstoleransen bedöms redan utan extrema väderhändelser som relativt låg, bl.a. beroende på att cirka en tredjedel av nätet har trafikmängder som ligger nära kapacitetstaket.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Figur 4.5 Det svenska järnvägsnätet

Källa: Banverket, 2007.

Känsliga klimatfaktorer och inträffade extremhändelser

Järnvägsnätet är känsligt mot klimatfaktorer med kraftig intensitet kopplat till nederbörd och höga flöden, långvarig nederbörd och större snömängder. Högre temperaturer, också i kombination med ökad luftfuktighet, ökat antal nollgenomgångar liksom ökad vindhastighet och förändringar i åskfrekvens har också stor betydelse.

Södra och västra banregionerna drabbades kraftigt vid stormen Gudrun 2005 på grund av nedfallna träd, förstörda kontaktledningar och utebliven elförsörjning. Bristen på fungerande telekommunikationer och elförsörjning försenade återuppbyggnaden.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Stormen Per 2007 orsakade också stora skador, men inte i samma omfattning som Gudrun. Skadekostnaderna uppgick till 132 respektive 50 miljoner kronor. Ett program för trädsäkring har tagits fram som innebär att träd utmed banor avverkas eller hålls låga. Tilläggsanslag med totalt 50 miljoner kronor har begärts för åren 2008

  • När denna första insats är genomförd bedöms kostnaden för vidmakthållande bli 5 miljoner kronor per år.

Sommaren 2006 rasade en järnvägsbank i Ånn på grund av intensivt regn uppströms och därav högt flöde med åtföljande erosion och ras. Ett tåg passerade olycksplatsen strax innan raset. En olycka med risk för liv eller personskador var med andra ord inte långt borta. Återuppbyggnaden innebar en kostnad på 7 miljoner kronor. I december samma år inträffade ett stort skred vid Munkedal. Skredet omfattade en sträcka på 550 meters längd och 250 meters bredd i en dalsänka där bl.a. Bohusbanan var dragen och medförde stora skador. Återuppbyggnaden kostade 23,5 miljoner kronor. Järnvägsnätet drabbas också av översvämningar, exempelvis i Mölndal december 2007 till en kostnad av 5 miljoner kronor.

Följande generella uppskattning kan göras av avbrottstider med anledning av skador. En reparation av en bortspolad järnvägsbank kan normalt utföras inom några dagar till några veckor. Byte av en mindre bro som allvarligt skadats tar cirka 6

  • månader. Allvarlig skada av en stor bro innebär två à tre år för byte. Tillfälliga förbindelser kan oftast upprättas genom reservbromateriel.

Efter raset i Ånn fick Banverket i uppdrag av regeringen att redovisa bl.a. vilka åtgärder som vidtagits eller planeras att vidtas för att bedöma och förebygga risker mot ras, skred och erosion. Förslag på åtgärder på kort sikt som lämnats är utökad tillsyn, underhåll och upprustning, komplettering av anläggningsregistret, kompetensutveckling samt utveckling av ett system för riskbaserad tillståndsbedömning av anläggningar liknande det system Vägverket använder. På medellång och lång sikt har förslag lämnats om utökad kunskap och forskning, anpassning av regelverk och metoder till nya förhållanden samt förändrade dimensioneringsgrunder. (Banverket, 2006)

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Både positiva och negativa konsekvenser förväntas utifrån de olika klimatscenarierna. Konsekvenserna enligt Klimat och sårbarhetsutredningen

Påverkan på järnvägssystemet, bilaga B 2, är en

genomsnittlig bedömning utifrån de olika klimatscenarierna och tidsperspektiven samt gäller i huvudsak för landet generellt.

Nederbördsmängderna ökar enligt scenarierna i större delen av landet, i synnerhet under höst och vinter, intensiteten likaså. De större mängderna nederbörd medför ökad risk för infiltration och erosion av ballast och banunderbyggnad och därmed minskad bärighet. Figur 4.6 visar maximal nederbörd under sju dygn i följd, vilket främst påverkar mindre och medelstora vattendrag.

Figur 4.6 Förändrad maximal nederbörd under sju dygn i följd för tidsperioderna 2011

  • 2041−2070, 2071−2100 relativt

1961

  • (RCA3-EA2)

Källa: SMHI, 2007.

Plötsliga stora flöden innebär risk för genomspolning av bankroppen och undergrunden med åtföljande ras och skred. Vid fjällnära sluttningar ökar risken för slamströmmar. Ökade flöden medför också starkt ökad risk för erosion vid brostöd, landfästen och anslutande bankar. Förutsättningarna för erosion, ras, skred och slamströmmar bedöms öka i flera delar av landet, se vidare avsnitt 4.3.2.

Lågt liggande tunnlar, som är relativt okänsliga för andra klimatfaktorer, kan drabbas av översvämning. Även elektroniska anläggningar är känsliga. Vid översvämning av förorenade områden finns

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

en ökad risk för urlakning av farliga ämnen. Figur 4.7 visar förändringar av medelflödet, lokal avrinning, vid ett förändrat klimat.

Figur 4.7 Flödesförändringar lokalt för de tre framtidsperioderna 2011

  • 2041−2070, 2071−2100 relativt 1961−1990

(RCA3-EB2)

Källa: Bergström et al, 2007.

Snötäckets utbredning samt snöns totala vatteninnehåll minskar generellt sett över hela landet. För Norrland kan man däremot se att snömängden ökar under december, januari och februari till 2020-talet för att därefter minska, vilket kan medföra större röjningsbehov och avsmältningsvolymer.

De högre sommartemperaturerna ger ökad risk för solkurvor. Ett varmt klimat skulle kunna leda till mer lövinslag i skogen med mer lövhalka och åtföljande trafikstörningar samt höjd humusinblandning i ballast och i avrinningsanläggningar, vilket ställer krav på ökat underhåll. Ökade vintertemperaturer, närmare noll grader, kan påverka växlarnas rörlighet, då is från fordon lättare lossnar och blockerar växlarna. En positiv konsekvens med högre vintertemperaturer är minskad risk för rälsbrott. Nedisning av kontaktledningar bedöms inte öka. Nedisning kan annars innebära ökad risk för trafikstörningar, då främst i övre Norrland, och i kombination med ökade vindar.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Olika klimatmodeller ger olika resultat avseende vind. De pekar dock generellt på en liten ökning av medelvinden. I Echam4modellen ökar den maximala byvinden i större delen av landet, störst i kustnära trakter, i södra Sverige och i norra Norrland. Frekvensen av byvind ökar också något, främst längs de södra och sydvästra kusterna. Detta kan medföra ökade krav på kraftigare konstruktioner av kontaktledningar. Dessutom ökar risken för fallande träd, se avsnitt 4.4.1, och därmed behovet av att fälla träd på annans mark för att minska skadorna.

Klimatunderlag saknas avseende åska. Ingen konsekvensbedömning har därför kunnat göras. Åska är en faktor som kan påverka både elleveranser och icke EMP-skyddade elektroniksystem (elektromagnetisk puls).

Anpassningsåtgärder och överväganden

Järnvägsnätet är känsligt för ett flertal klimatfaktorer. Störningar i driften ger omfattande konsekvenser för samhället och allmänheten. Analyserna över ändrade förutsättningar för olika jordrörelser i ett förändrat klimat påverkar olika tekniska system däribland järnvägsnäten. De ras och skred som inträffat under förra året understryker vikten av förebyggande åtgärder.

I bilaga B 2 föreslås olika åtgärder. Behovet av systemförändringar anges främst omfatta den tekniska utvecklingen av järnvägssystemet med inriktning på robusthet och säkerhetshänsyn i planeringen, att systemet utformas för att tåla störningar i högre grad än idag. Ett slimmat system anges inte garantera framkomlighet i ett framtida klimat.

Vi anser det angeläget att föreslagna åtgärder, enligt bilaga B 2 och enligt Banverkets förslag i sin redovisning av tidigare nämnda regeringsuppdrag, vidtas för att öka säkerheten i järnvägssystemet. Vi anser att åtgärder i första hand bör prioriteras som beaktar risken för skador på grund av ökad nederbörd och ökade flöden och med beaktande av klimatförändringar, med tanke på de allvarliga konsekvenser detta kan medföra avseende ras, skred och erosion och risk för människoliv. Detta innebär:

  • kartering av riskområden,
  • utökning av resurser för besiktning, underhåll och banupprustning av befintliga anläggningar, t.ex. avvattningsanläggningar,

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

  • förbättrat erosionsskydd vid broar, trummor och andra platser med stora flöden,
  • upprättande av en modell för riskbaserad bedömning och identifiering av riskobjekt, t.ex. objekt som belastas högre än vad de dimensionerats för och objekt utsatta för höga flöden,
  • översyn av dimensioneringskrav avseende återkomsttider och nivåer för flöden med beaktande av förändringar i klimatet,
  • kompetenshöjning.

Vägverket och Banverket bör samverka vid översyn och utveckling av krav för höjdsättning avseende fri höjd över vatten vid ombyggnation och nyprojektering.

Vid kartläggningen av risker för översvämning, ras, skred och erosion bör de översiktliga karteringar som Räddningsverket tar fram utgöra ett underlag.

Vi anser också att övriga åtgärder bör vidtas som nämns i bilagan. Det gäller översyn av standarden för dimensionering av kontaktledningsanläggningar, översyn av trädgator intill elektrifierad bana samt en fortsatt strävan att göra planeringen mer inriktad på att skapa robusta och säkra system enligt Banverkets handbok (BVH). Åtgärderna har betydelse för att minska skador till följd av ökade vindhastigheter.

Exploatering av markområden kan förändra bl.a. avrinningsförhållanden markant, med konsekvenser för exempelvis infrastruktur. Vi anser att samverkan och informationsutbyte mellan olika verksamhetsutövare måste öka, exempelvis mellan markägare och drift- och underhållsansvariga av järnvägsnät, så att risker som påverkar sårbara konstruktioner minskar.

I den grundläggande tekniska högskoleutbildningen bör ämnet klimatförändringar och dess effekter inkluderas så att kunskapen höjs om hur klimatförändringar kan påverka konstruktioner inom järnvägsbyggandet. Viktigt område med betydelse för bankonstruktioner är hur ett förändrat klimat påverkar de geotekniska förhållandena.

Banverkets bedömning av kostnaden för förebyggande åtgärder inledningsvis framgår av tabell 4.2.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Tabell 4.2 Kostnad för anpassningsåtgärder, miljoner kronor per år, 2007 (bilaga B 2)

Åtgärder Kostnad

Avvattningsanläggning, erosionsskydd

10

Underhållskostnad (besiktning, utökade åtgärder)

15

Trädsäkring 50 (åren 2008-2009)

5 (från år 2009)

Utbildning 1

Forskning och utveckling

Banverket bedriver i dag egen sektorsforskning avseende material och utformning av laster och hastigheter. Denna forskning anser vi bör beakta dimensionering vid förändrade flöden.

Banverket deltar i dag i forskning om övervakning av infrastruktur med hjälp av sensorer som mäter tillstånd i bankar, spår och broar för att ge förvarning om sättningar eller skred. Denna forskning är viktig med avseende på ökad nederbörd och ökade flöden.

Vi anser det viktigt att ytterligare klimatindex beräknas som är av vikt för järnvägssystemet. I nuläget saknas index för åska avseende frekvens och intensitet. Behov finns också av fler och säkrare scenarier avseende vind.

Förslag

  • I instruktionen till Banverket ska framgå att myndigheten får ansvar för anpassning till ett förändrat klimat inom sitt ansvarsområde, se avsnitt 5.10.2.
  • Banverket bör få i uppdrag att kartlägga och vid behov åtgärda risker för skred, ras, bortspolning, översvämning och erosion av förändrad nederbörd och ökade flöden som kan drabba järnvägsnätet. I uppdraget bör ingå att se över dimensionerande normer för flöden och höjdsättning samt utveckla modeller till stöd för riskarbetet. En plan bör redovisas som underlag för nästa transportpolitiska beslut.
  • Banverket bör få i uppdrag att göra en översyn av standarden för dimensionering av kontaktledningsanläggningar samt de ytter-

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

ligare åtgärder som kan krävas för att öka robustheten avseende framförallt kraftig vind.

4.1.3. Sjöfart

Sjöfarten påverkas inte i någon större utsträckning av klimatförändringarna. En minskad förekomst av havsis, både vad gäller säsong och utbredning, är positivt för sjöfarten. Ett högre vattenstånd kan påverka hamnverksamheten negativt längs Sveriges sydligaste kuster. En eventuell ökning av extrema vindar skulle kunna medföra problem för sjöfarten.

Systembeskrivning av sjöfarten

Sjöfarten består i huvudsak av följande delsystem:

  • hamnar (allmänna i huvudsak kommunägda hamnar, industriägda lastageplatser samt fritidsbåtshamnar och marinor),
  • Sjöfartsverkets ansvarsområde i form av farleder, kanaler isbrytning, sjögeografisk information, sjötrafikinformation, lotsning, sjöräddning och sjöfartsinspektion (kanalerna i Mälaren och Hjälmaren har behandlats i SOU 2006:94),
  • rederinäring (svensk och utländsk) samt underleverantörer och serviceföretag.

Det finns ett 50-tal allmänna hamnar längs Sveriges kust. Till dessa ska läggas ett betydande antal industriägda hamnar av vilka åtminstone ett 10-tal är av stor betydelse för svensk industri och näringsliv. Hamnar som i dag har omfattande färje- och/eller kryssningstrafik är på västkusten Göteborg, Halmstad och Varberg, på sydkusten Helsingborg, Malmö, Trelleborg, Ystad, Karlshamn och Karlskrona, på östkusten Oskarshamn, Nynäshamn, Stockholm och Kapellskär. Kombinationsfärjetrafiken svarar för cirka 30 procent av utrikeshandeln mätt i ton och cirka 60 procent i värde. Av dessa hamnar svarar Göteborg, Trelleborg och Stockholm för två tredjedelar av godsvolymen.

Det svenska farledsnätet i form av kustleder och skärgårdsleder omfattar cirka 6 000 nautiska mil, vilket motsvarar ungefär 1 100 mil. Till detta kommer cirka 300 nautiska mil (55 mil) insjöleder. Säkerhetsanordningarna i dessa farleder utgörs av 1 100 fyrar och

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

5 000 bojar och prickar. Hamnarna ansvarar normalt för verksamheten inom ett fastställt hamnområde. Det finns även ett stort antal säkerhetsanstalter i anslutning till hamnarna vilka sköts av Sjöfartsverket, de allmänna hamnarna eller annan huvudman, t.ex. kommuner.

Sjöfarten svarar för cirka 90 procent av den svenska utrikeshandeln. För importen av råolja, oljeprodukter och annan energiråvara finns knappast något annat alternativ. Samma förhållande gäller export av malm, stål- och skogsprodukter. Logistik- och transportsystemens utveckling och integrering i s.k. intermodala transportlösningar, med krav på säkra, regelbundna och tidsanpassade flöden, bl.a. för att undvika lageruppbyggnad, har medfört att hela transportkedjan generellt blivit mer känslig för störningar. Under dagens förhållande kan transport-, energi- och kommunikationssystemen lokalt tillfälligt kan slås ut av oförutsedda oväder.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser samt kostnader

De klimatfaktorer som har störst betydelse för sjöfartssektorn är förändrat vattenstånd samt förändrade vind- och isförhållanden, se Underlag för Klimat- och sårbarhetsutredningen om sjöfartssektorn, bilaga B 3.

Allmänt kan sägas att högt vattenstånd från sjösäkerhetssynpunkt är bättre än lågt. Ett högre vattenstånd ökar säkerhetsmarginalerna i farleder och hamnbassänger. Landhöjningen i norra Sverige skapar på sikt problem då säkerhetsmarginalerna mellan fartygens lägsta punkt och farledsbotten blir allt mindre. För särskilt känsliga farledsavsnitt finns därför kontrollprogram utarbetade för att tillgodose säkerhetsmarginalerna. I några fall, t.ex. på avsnitt i farlederna i Mälaren, har tillåtet leddjupgående fått minskas.

Högscenariot med en global havsnivåhöjning på 88 cm och 100årsvattenstånd år 2071

  • ger med hänsyn tagen till landhöjning/sänkning en högvattennivå i södra Sverige på uppemot 2 meter över dagens medelvattenstånd, se avsnitt 3.5.4. Hamnarna kan inte fungera om vattennivån når över kajkrönen, som i genomsnitt ligger cirka 2,0
  • meter över medelvattennivån, i vissa fall lägre. Då ligger inte bara kajer, utan också tillfartsvägar under

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

vatten. Konsekvensen blir att hamnverksamheten upphör. Av säkerhetsskäl bör fartyg inte ligga kvar vid förtöjningsanordningar som ligger under vattenytan. Vid det framtida 100-årsvattenståndet skulle konsekvenser kunna uppstå för hamnar i de sydligaste delarna av landet. I andra områden längs kusten samt vid lägre havsnivåhöjningar bedöms konsekvenserna bli ringa enligt bilaga B 3. Fasta utmärkningar är placerade så att de inte ligger under vattenytan ens vid mycket höga vattenstånd. Farleder förblir fullt brukliga även vid mycket höga vattenstånd.

Klimatförändringar ökar på många håll risken för höga vattennivåer i insjöar och andra vattendrag. Vid en vattennivå motsvarande en 100-årsnivå skulle t.ex. sjöfarten på Vänern allvarligt störas och vid än högre nivåer accentueras problemen, se SOU 2006:94.

Vid enstaka störningar blir konsekvenserna utebliven produktion under en period. Vid återkommande störningar kan det däremot orsaka allvarliga problem och påverka förtroendet för sjöfarten. Vår region av världen kommer dock i relation till andra delar av världen inte att drabbas särskilt hårt av klimatrelaterade störningar. En djupare analys av kostnader till följd av störningar är svår att genomföra på grund av osäkerhet om vilka industrier som kommer att drabbas.

Det finns i dagsläget restriktioner som anger högsta tillåtna vindstyrka och våghöjd för när olika typer av fartyg får anlöpa eller avgå från hamn och passera känsliga farledsavsnitt. Sådana restriktioner, som är beroende av farledens utformning och utsatthet för väder och vind, tillämpas vid lotsning av fartyg. Särskilda restriktioner gäller för passagerarsjöfart som färje- och kryssningstrafik samt för så kallade bilfartyg, som genom sin stora överbyggnad är mer vindkänsliga än andra fartyg.

Med ökade vindar skulle trafiken på vissa hamnar tvingas till mer eller mindre långa avbrott med en ökad oregelbundenhet i trafiken som följd. För kombinationsfärjetrafiken skulle detta leda till stora effekter för den svenska utrikeshandeln med risk för konsekvenser för hela transportkedjan, från producent till konsument.

Havsisen väntas minska kraftigt både vad gäller utbredning och issäsong. Endast i Bottenviken kommer havsis i slutet på seklet att förekomma i någon större omfattning och då endast under någon/några månader beroende på klimatscenario, se avsnitt 3.5.4. Detta innebär att vintersjöfarten på svenska hamnar underlättas,

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

särskilt på hamnarna från Gävle och norrut. Behovet av isbrytarassistans, och därmed såväl Sjöfartsverkets som hamnarnas kostnader för isbrytning, minskar. i dag kan kostnaderna för Sjöfartsverkets isbrytning variera från cirka 150 miljoner kronor en mild vinter, 200 miljoner kronor en normal vinter till cirka 250 miljoner kronor en svår vinter. Kostnadseffekterna till följd av en minskad isutbredning är avhängigt när beredskapen kan sänkas, vilket i dagsläget är svårt att bedöma utifrån klimatscenarierna. En annan positiv effekt är att de tidsfördröjningar som vintersjöfart normalt innebär, till följd av ökade väntetider och reducerad fart, minskar, vilket i sin tur minskar behovet av exempelvis lageruppbyggnad.

Med ökande vindar kan enligt bilaga B 3 den sjöräddning som Sjöfartsverket ansvarar för komma att bli utsatt för hårdare påfrestningar. Detta gäller även den sjötrafikinformation som syftar till att öka sjösäkerheten.

Anpassningsåtgärder och överväganden

Klimatförändringarna medför sannolikt inte några större konsekvenser för sjöfarten. Höga vattenstånd kan påverka hamnverksamheten längs Sveriges sydligaste kuster. En eventuell ökning av vindstyrkorna kan ge ökad frekvens av stängning av vissa hamnar med konsekvenser för transportsektorn. Sjöfartsverket bör ges i uppdrag att närmare studera hur ökade vindstyrkor samt ett högre vattenstånd kan påverka hamnverksamheten i Sverige.

Forskning och utveckling

En viktig klimatfaktor för sjöfarten är vind. Klimatunderlaget från Rossby Center är begränsat vad gäller denna faktor. Vi anser det angeläget att forskningen kring förändringar i vindklimatet fortsätter.

Förslag

  • I instruktionen till Sjöfartsverket ska framgå att myndigheten får ansvar för anpassning till ett förändrat klimat inom sitt ansvarsområde, se avsnitt 5.10.2.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

  • Sjöfartsverket bör få i uppdrag att studera risken för avstängning av hamnar till följd av högre vattenstånd och eventuellt ökade vindar samt vid behov ge förslag till åtgärder.

Förslag lämnas också rörande batymetriskt underlag, vilket beskrivs vidare i:

  • avsnitt 5.2.7: Databaser inom olika sektorer och geografiska ansvarsområden.

4.1.4. Flyg

Luftfarten påverkas inte i någon allvarligare grad av klimatförändringarna. Ett varmare klimat kan påverka tjäldjupet med konsekvenser för flygfältens bärighet. Ökade nederbördsmängder belastar flygplatsernas dagvattensystem och kan föranleda en tidigareläggning av planerade ombyggnader. Behovet av avisnings- och halkbekämpningsmedel minskar i de södra delarna av landet, men ökar i stället i norr.

Ansvarsförhållanden

LFV är ett affärsdrivande statligt verk som ska bidra till att de transportpolitiska målen uppnås. Verkets huvuduppgifter är att ansvara för drift och utveckling av statens flygplatser, flygtrafiktjänst i fredstid, civil och militär luftfart samt utbildning av flygledare.

Den 1 januari 2005 avskiljdes LFV:s myndighetsrelaterade avdelningar Luftfartinspektionen samt Luftfart och Samhälle. Dessa avdelningar bildade den nya myndigheten Luftfartstyrelsen. Luftfartstyrelsen har ett samlat ansvar för den civila luftfarten, vilket också inkluderar ett övergripande ansvar för flygtransportsystemets miljöanpassning.

Systembeskrivning och sårbarhet idag

Det finns i dag 42 svenska flygplatser för civil luftfart. Reguljärtrafik bedrivs även vid flygplatser i annan ägo än LFV:s. De flesta av LFV:s flygplatser är byggda mellan 1930

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Tabell 4.3 Sammanställning av flygplatsägare (bilaga B 4)

Flygplatsägare/operatör

Antal Miljoner passagerare

2005

%

LFV, helägda 14 27,6 86,3 LFV, på militär flygplats 2 1,1 3,4 Kommunal/privatägda flygplatser 26 3,3 10,3 Totalt 42 32,0 100

Flygplatserna har omfattande försörjningssystem. Hanteringen av dagvatten är viktig för vattenavrinningen på flygfältsytorna. Andra försörjningssystem som krävs är t.ex. vatten- och spillvattensystem, elkraft-, data- och telesystem samt tekniska försörjningssystem för flygplan inklusive bränsleförsörjning.

Dagvattensystemen på LFV:s flygplatser är i dagsläget till viss del åldersstigna och underdimensionerade. De är i behov av successiv renovering och kapacitetsutbyggnad. Systemet är inte helt redundant vad gäller elförsörjning.

Cirka 60 procent av Sveriges flygplatser där civil flygtrafik bedrivs ligger i närheten av vattendrag och kan drabbas av översvämning. De mest utsatta är:

  • Sundsvall-Härnösand flygplats belägen i Indalsälvens delta,
  • Kalmar flygplats,
  • Göteborg-Säve flygplats med hög grundvattennivå och belägen vid Osbäcken, vilken är översvämningsbenägen,
  • Västerås flygplats utsätts för vattennivåer nära en kritisk gräns vid en 100-årsnivå. Vid en dimensionerande nivå skulle flygtrafiken begränsas, då delar av landningsbanan och trafikledningssystemet berörs (SOU 2006:94).

De stora flygplatserna Arlanda, Landvetter och Luleå har reservlandningsplatser men dessa utgör inga transportalternativ vid längre stopp.

De senaste 10

  • åren har flera extrema väderhändelser verkat störande på flygtrafiken (t.ex. stormen Gudrun 2005, översvämningarna i Mellannorrland juli 2000). Flygtrafiken har dock endast påverkats under en kortare tid vid dessa händelser. För gods är det lättare att hitta alternativa transportvägar än för persontrafiken.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser samt kostnader

Sårbarhetsanalysen utgår främst från den globala modellen Echam4, utsläppsscenario A2 och tidsperspektivet 2071

  • se Redovisning av sårbarhetsanalys inom flygsektorn, bilaga B 4. Den fokuserar på de anläggningstyper som bedöms påverkas mest av klimatförändringar. Hänsyn har tagits till kraftiga skillnader mellan scenarierna.

Känsliga klimat- och väderfaktorer för flygsektorn är: häftiga snöfall, kraftig nederbörd, höga flöden, höjd havsnivå, isbeläggning, mycket kraftig sidvind, dimma, tjäle samt åska. I figur 4.8 visas risk för isbeläggning, uttryckt som antal dagar då maxtemperaturen är under noll grader och nederbörden är större än 0,5 mm.

Figur 4.8 Förändring av isbeläggning, antal dagar per år, för tidsperioderna 2011

  • 2041−2070, 2071−2100 relativt 1961−1990

(RCA3-EA2)

Källa: SMHI, 2007.

Behovet av avisnings- och halkbekämpningsmedel bedöms minska i södra Sverige vid ett varmare klimat, däremot kan det öka längst i norr. De stora flygplatserna är belägna i de södra delarna, varför det totala behovet av avisnings- och halkbekämpningsmedel bör minska. Minskningen av avisningsbehovet bedöms vid 2050-talet kunna uppgå till 50

  • procent, vilket motsvarar en kostnadsminskning med cirka 35
  • miljoner kronor per år. Halkbekämpning bedöms kunna minska med cirka 70
  • procent, vilket

motsvarar en kostnadsminskning med 18

  • miljoner kronor per

år.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Till de negativa konsekvenserna räknas en ökad frekvens av intensiva regn, med följdverkningar för lågt liggande flygplatser samt för flygplatsernas dagvattensystem, se figur 4.9. Dagvattenanläggningarnas kapacitet är ansträngd redan i dagsläget och kommer att belastas ytterligare i ett framtida klimat.

Figur 4.9 Förändring i intensiv nederbörd, mm/h och år, för tidsperioderna 2011

  • 2041−2070, 2071−2100 relativt 1961−1990

(RCA3- EA2)

Källa: SMHI, 2007.

Kalmars flygplats reningsanläggning påverkas av en höjd vattennivå och ökad frekvens av kraftiga regn. Sundsvall-Härnösands flygplats landningsbana kan påverkas negativt till följd av högre vattenföring med ökad erosion.

Ökad nederbörd, högre grundvattennivåer och ökade vattenflöden kan påverka flygfältsytornas bärighet negativt, varför effektiva dagvattensystem kommer att bli än mer betydelsefulla i framtiden.

Vid dimensionering av flygfältets överbyggnad, dvs. den del av vägkonstruktionen som bl.a. har funktionen att utbreda trafikbelastning, är det ofta tjäldjupet som är den styrande faktorn för hur tjock den totala överbyggnaden måste vara och inte lastpåverkan. Ett varmare klimat kan medföra ett minskat tjäldjup vilket i sin tur påverkar dimensionering av flygfälts överbyggnad.

Ökar åskfrekvensen innebära det problemen för flygtrafiken. Framtiden flygtrafik förväntas vara mer beroende av elektronik och därmed mer sårbar för åska. Någon bedömning av konsekvenser av åska har dock inte kunnat göras då underlag om förändringar i åskfrekvens saknas.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Dimma kan påverka flygplatser lokalt. Klimatförändringarna förväntas dock inte påverka förekomsten av dimma i någon högre grad.

Anpassningsåtgärder, kostnader och överväganden

I bilaga B 4 framgår att flygplatserna bedöms vara i bruk verksamma även i utredningens långa tidsperspektiv, 2080-talet. Till 2050-talet är inga särskilda åtgärder planerade ur klimatsynpunkt utan normalt underhåll bedöms komma att vidtas, liksom en löpande anpassning till rådande klimat. Flygplan, vilka har en normal livslängd på 30 år, byts ut efterhand. Underhållsåtgärder som diskuterats är tjockare överbyggnad för att öka flygfältsytornas bärighet och ombyggnader av dagvattensystem på grund av förändrat tjäldjup och ökad nederbörd.

Förändrade tjälförhållanden kan påverka bärigheten hos flygfältsytorna. Rent teoretiskt skulle behov av tjockare överbyggnad på de befintliga asfaltsytorna till följd av minskad tjäle innebära en merkostnad på cirka 300 miljoner kronor fram till år 2080. En stor del av dessa åtgärder bedöms komma att vidtas inom ramen för det kontinuerliga underhållet eller andra förbättringsåtgärder.

Ökad nederbörd kommer att belasta de redan i dag underdimensionerade dagvattensystemen hårdare. Tidigareläggning av redan planerade ombyggnader kan bli nödvändiga. Renoveringen av Kirunas flygplats, en genomsnittsflygplats, dagvattensystem 2002

  • kostade cirka 5,5 miljoner kronor. Med utgångspunkt i vad det kostade att bygga om Kiruna flygplats kan man anta att en ombyggnad av samtliga flygplatsers dagvattensystem i södra Sverige innebär en kostnad i storleksordningen många hundra miljoner kronor. Då dagvattensystemen redan är underdimensionerade i dagsläget är inte hela denna kostnad klimatrelaterad.

Kalmar, Västerås och Sundsvall-Härnösand flygplatser kan behöva vidta åtgärder för att minska risken för översvämningar. Anpassningsåtgärder, i form av utökat erosionsskydd, vid Sundsvall-Härnösands flygplatsflygplats bedöms kosta några tiotal miljoner kronor. En ny reningsanläggning i Kalmar Dämme bedöms kosta cirka 15-20 miljoner kronor.

Vi anser att Luftfartsstyrelsen bör få i uppdrag att tillsammans med LFV göra en sårbarhetsanalys av banors förändrade bärighet på grund av förändrade förhållanden avseende tjäle och grund-

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

vatten. Underlaget avseende förändringar av tjäle med avseende på klimatförändringar bedöms ha varit otillräckligt för att kunna göra en relevant analys. Vi bedömer också att en kartläggning bör göras av behovet av en eventuell tidigareläggning av renovering av flygplatsers dagvattensystem utifrån ökad nederbörd i ett förändrat klimat.

Indirekta kostnader för samhället vid stängning av en flygplats är svåra att kvantifiera. Många gånger är flygplatser öppna, trots svåra väderförhållanden. Däremot kan passagerare ha svårt att transportera sig till flygplatsen. En grov uppskattning av hur stora indirekta kostnader som uppstår ifall Arlanda stängs under ett dygn har gjorts baserat på att kostnaden för endast passagerarnas tidsförluster uppskattas. En försening på fyra timmar per passagerare har uppskattats innebära en kostnad på 50 miljoner kronor per dygn. Om även intäktsförluster medräknas för flygplatsen torde det röra sig om ytterligare cirka 50 miljoner kronor och lika mycket till för flygbolag m.fl., alltså totalt 150 miljoner kronor. För en medelstor flygplats blir siffrorna cirka femtio gånger mindre, cirka 3 miljoner per dygn, se bilaga B 4.

Flygtransportsektorn är kraftigt elberoende. Ett förändrat klimat kan innebära ökad risk för störningar i elförsörjningen. Vi förordar att respektive verksamhetsansvarig för lufttrafiken ges ett uttalat ansvar för att nödvändig reservkraft finns för att upprätthålla driften vid anläggningarna.

Forskning och utveckling

Viktiga klimatfaktorer för flyget är vind, åska och tjäle. Klimatunderlaget från Rossby Center är begränsat vad gäller dessa faktorer. Vi anser det angeläget att forskningen kring dessa klimatfaktorer fortskrider.

Förslag

  • I instruktionen till Luftfartsstyrelsen och LFV ska framgå att myndigheterna får ansvar för anpassning till ett förändrat klimat inom respektive ansvarsområde, se avsnitt 5.10.2.
  • Luftfartsstyrelsen bör få i uppdrag att göra en sårbarhetsanalys av banors förändrade bärighet på grund av förändrade förhållan-

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

den avseende tjäle och grundvatten samt att kartlägga behovet av en tidigareläggning av renovering av flygplatsers dagvattensystem utifrån framtida ökad nederbörd.

4.1.5. Telekommunikationer

Ökade risker för stormfällning påverkar system med luftledningar och även master. Luftledningar kommer att finnas kvar under ett antal år även om utvecklingen går mot radiolösningar och nedgrävning av kablar. De elektroniska kommunikationerna är även kraftigt elberoende. Med hänsyn tagen till både förändringar av klimatet och skogstillståndet samt den pågående ombyggnaden av elsystemet kommer störningar sannolikt fortsatt att drabba de elektroniska kommunikationerna.

Ansvarsförhållanden

Elektroniska kommunikationer utgör en allt viktigare del av vår samhällsinfrastruktur. En avreglering inleddes i början på 1990talet. Post- och telestyrelsen (PTS) är central förvaltningsmyndighet med sektorsansvar inom området, vilket bl.a. innebär att främja tillgången till säkra och effektiva kommunikationer, utöva tillsyn, besluta om skyldigheter och stärka samhällets beredskap mot allvarliga störningar av elektronisk kommunikation. I dag finns omkring 500 teleoperatörer registrerade hos PTS, varav ett mindre antal av dessa äger egen infrastruktur. Den som tillhandahåller allmänna nät eller tjänster ska enligt lagen om elektronisk kommunikation tillse att verksamheten uppfyller rimliga krav på god funktion och teknisk säkerhet samt på uthållighet och tillgänglighet vid extraordinära händelser i fredstid.

Telenäten i dag

Elektroniska kommunikationsnät är system och utrustning för överföring, koppling eller dirigering av signaler via tråd, radiovågor eller på optisk väg. I princip består systemen av terminaler hos användaren, accessnät, transportnät och centrala stödsystem. Accessnät kopplar terminaler till transportnät och består i det fasta telenätet ofta av koppartråd. Radioförbindelse mellan mobiltele-

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

foner och basstationer utgör en annan form av accessnät. Transportnät överbryggar avstånd och förbindelserna utgörs oftast av optisk fiber eller radiolänk. Transportnäten är i stort gemensamma för olika tjänster för elektronisk kommunikation som tele- och datatrafik.

Mängden accessmetoder ger redundans. Utbyggnaden är bättre inom tättbebyggda områden, men i mer glesbebyggda områden finns oftast i dag mer än ett mobilnät och utbyggnaden fortsätter.

Telekommunikationerna är kraftigt elberoende. Stora noder har stationär reservkraft med uthållighet för cirka en veckas drift. Mindre stationer, exempelvis koncentratorer i det fasta telenätet och basstationer i mobilnäten, har batteridrift med varierande uthållighet från tre, fyra timmar och uppåt.

Det gemensamma nödradiosystemet Rakel är under uppbyggnad. Användare av systemet är bland annat verksamheter inom allmän ordning, säkerhet och hälsa. Systemet består av egna mobilstationer, basstationer, växlar och centraler, men kommer till övervägande delen att använda master i befintliga kommunikationsnät. Radiosystemet är likt andra nät elberoende, men har reservkraft med längre uthållighet än övriga nät.

Utöver tillsynsarbetet genomför PTS, i samverkan med operatörer, bl.a. olika typer av robusthetsprojekt i syfte att stärka infrastrukturen för att klara extraordinära situationer där kommersiella grunder saknas. Reservkraftverk, mobila basstationer, redundanta förbindelsevägar och en utveckling av samarbetet mellan el- och telekomoperatörerna är exempel på sådana åtgärder. Åtgärder har vidtagits med beaktande av exempelvis kraftig vind. Andra åtgärder har indirekt haft effekt mot konsekvenser av kraftig vind. Nuvarande strategi är förlängd och gäller till år 2008 (PTS, 2003). PTS budget för robusthetshöjande åtgärder är cirka 200 miljoner kronor per år.

PTS anser inte att det är möjligt att bedöma utvecklingen i de tidsperspektiv som utredningen behandlar på grund av den snabba omsättningstakten och utvecklingen inom sektorn under senare år. Till 2020-talet, som är utredningens korta tidsperspektiv, bedömer PTS dock att mängden luftledningar har minskat. Trenden går mot optisk fiber och trådlös access, som inte är lika väderkänsliga.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Känsliga klimatfaktorer och inträffade extrema händelser

Det fasta nätets luftledningar och de mobila nätens master och antenner är känsliga främst för kraftiga vindar, nedisning, åska, kraftig nederbörd och höga flöden med åtföljande översvämning. Även stationsbyggnader i näten kan vara utsatta. Många av de större stationerna ligger i skyddade utrymmen som inte är väderkänsliga.

Stormarna Gudrun och Per drabbade telekommunikationerna hårt och flera hundratusen abonnenter var utan kommunikationer. Det fasta nätet drabbades hårdast, på vissa håll med veckolånga avbrott eller längre. De mobila näten slogs ut framför allt på grund av elberoendet. En stor del av mobilnäten var igång efter några timmar, andra efter några dagar. Ersättningssystem från operatörer finns för privata kunder beroende på avbrottets längd, medan ingångna avtal med operatören gäller för företagskunder. Systemens tillgänglighet har starka kopplingar till priset på tjänsterna.

Merparten av de fasta accessnäten byggdes upp efter stormen Gudrun, däremot inte efter stormen Per. Dessa ersattes då av trådlös access, som inte är lika väderkänslig som luftledningar. Operatörerna prioriterar återuppbyggnaden av mobila system, inte det fasta nätet. Bedömningen från telekomsektorn är att konsekvenserna på grund av väderstörningar får allt mindre omfattning, då övergången mot radiolösningar och nedgrävning av kablar ökar, medan mängden luftledningar minskar. En avsaknad av fast access bör dock till del innebära att redundansen minskar. Gudrun beräknas ha kostat Telia omkring 500 miljoner kronor i direkta kostnader samt återuppbyggnad. Indirekta kostnader har inte beräknats.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Enligt Elektronisk kommunikation

Tele- och datakommunikations-

system. Möjlig påverkan av förändrade klimat- och väderbetingelser i ett längre tidsperspektiv, bilaga B 5, är PTS bedömning för utredningens korta tidsperspektiv, att även om enskilda delar av systemen går ner på grund av vädret, så kommer de olika systemens robusthet och redundans tillsammans göra att det blir alltmer sällsynt med avbrott. Utrustningen i systemen byts ut så pass

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

frekvent att ingen utrustning uppskattas bli äldre än 10

  • år.

Således skulle inte ens stora förändringar i klimatet ge allvarliga konsekvenser, då en successiv anpassning bedöms ske, enligt PTS.

Vår bedömning enligt klimatscenarierna är att riskerna för stormfällning kan komma att öka till följd av förändrat skogstillstånd, minskad tjälförekomst och ökade extrema vindhastigheter, vilket framförallt påverkar system med luftledningar, men även master, se avsnitt 4.4.1. Utredningens korta tidsperspektiv omfattar 2011

  • Även om utvecklingen går mot radiolösningar och nedgrävning av kablar kommer sannolikt luftledningar att finnas kvar under åtminstone delar av denna tidsperiod. Detta anser vi kan innebära fortsatta störningar i de elektroniska kommunikationerna med allvarliga konsekvenser för viktiga samhällsfunktioner och allmänhet.

De elektroniska kommunikationerna, fast liksom mobil telefoni, är mycket elberoende. Även om en kraftig markförläggning pågår av elkablar under ytterligare ett antal år, så är elbranschens bedömning att luftledningar inom elnäten kommer att finnas kvar i de södra och mellersta delarna av landet i cirka 20

  • år till.

Elnäten i landets norra delar kommer även i framtiden i huvudsak att utgöras av luftledningar, även om dessa i större utsträckning kommer att vara isolerade. (Gode et al, 2007) Med hänsyn tagen till både förändringar av klimatet och den pågående ombyggnaden av elsystemet bedömer vi att störningar sannolikt fortsatt kommer att drabba eldistributionen. I vilken omfattning är dock svårbedömt. Detta innebär följdkonsekvenser för andra system, som telesystemen.

Höga flöden i vattendrag och sjöar anses enligt bilaga B 5 utgöra en osäker faktor som skulle kunna ge konsekvenser för anläggningar nära vatten. Vi bedömer att översvämningar kan vara ett allvarligt problem, särskilt längs vissa vattendrag i sydvästra och västra Sverige. Ingen konsekvensanalys har dock gjorts av vad som skulle kunna drabbas eller vid vilka nivåer störningar kan ske. Av utredningens delbetänkande framgick att det finns stationer och ledningsnät nära vatten som är utsatta (SOU 2006:94).

Ledningar och master är särskilt känsliga för kombinationen hård vind, kraftig nederbörd samt pendling kring noll grader. Förändringar av denna kombination av väderparametrar har vi inte kunnat analysera, varför ingen bedömning av konsekvenser av en förändring av sådana väderleksförhållanden har kunnat göras.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Anpassningsåtgärder och överväganden

Delar av näten för överföring av elektroniska kommunikationer är väderkänsliga. Överföringen är också mycket elberoende. Elsystemet är likaså väderkänsligt. Enligt Förordning (1997:401) med instruktion för PTS framgår av § 3 att PTS ska främja tillgången till säkra och effektiva elektroniska kommunikationer enligt de mål som anges i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation. PTS är enligt denna lag tillsynsmyndighet, vilket bland annat innebär att tillse att operatörernas elektroniska kommunikationstjänster håller god funktion och teknisk säkerhet. Erfarenheter från de senaste årens stormar visar att telenäten inte varit säkra. Ökad redundans och större säkerhet med egen elförsörjning minskar risken för avbrott i de elektroniska kommunikationerna. Vi bedömer det angeläget att PTS får ett förtydligat ansvar för att genom avtalen med operatörerna, eller på annat sätt, säkerställa att telenäten blir mer robusta.

Vår bedömning enligt klimatscenarierna är att riskerna för stormfällning kan komma att öka med åtföljande risk för elavbrott. Vi förordar att respektive verksamhetsansvarig ges ett uttalat ansvar för att nödvändig reservkraft finns för att upprätthålla de egna anläggningarnas funktion.

PTS bör också få ett uppdrag att ytterligare analysera telekomsektorns sårbarhet för extrema väderhändelser inklusive förslag till åtgärder, bl.a. konsekvenser av framtida höjda flöden och vattennivåer. Den av PTS föreslagna studien avseende effekter av störningar för tredje man beroende på klimatfaktorer, se bilaga B 5, bör särskilt beaktas.

Många anläggningar är ensligt belägna. Vi anser att ägare av nät bör tillse att det finns nödvändiga avtal mellan markägare och ägare av tillfartsvägar som säkerställer framkomligheten till anläggningar.

Forskning och utveckling

Känsliga klimatfaktorer för överföring av elektroniska kommunikationer är vind och åska samt kombinationen av hård vind, kraftig nederbörd och pendling kring noll grader. Vi anser det viktigt att klimatforskningen utvecklas kring dessa faktorer.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Förslag

  • PTS bör få ett förtydligat ansvar för att genom avtalen med operatörerna, eller på annat sätt, säkerställa att telenäten är robusta mot klimatförändringar och extrema väderhändelser.
  • I instruktionen till PTS ska framgå att myndigheten får ansvar för anpassning till ett förändrat klimat inom sitt ansvarsområde, se avsnitt 5.10.2.
  • PTS bör få i uppdrag att analysera telekomsektors sårbarhet för framtida extrema väderhändelser som stormar, översvämningar, ras, skred och föreslå åtgärder. Särskilt bör störningar för tredje man beaktas.

4.1.6. Radio- och TV-distribution

Radio- och tv-distributionen bedöms inte påverkas i någon väsentlig grad, men det är angeläget att klimatfrågan och dess påverkan på systemet fortsättningsvis beaktas. Utsändningar av radio och tv är beroende av el. Ett förändrat klimat kan komma att innebära mer stormfälld skog med konsekvenser för eldistributionen och indirekt för radio- och tv-distributionen.

Ansvarsförhållanden

Teracom AB är ett statligt bolag med ansvar att förmedla marksänd radio och tv från public service bolagen. Bolaget har ett rikstäckande länknät som 2007 täcker 99.8 procent av alla svenska hushåll. Teracom har ansvar för att förmedla viktigt meddelande till allmänheten (VMA) och kärnkraftslarm. Post- och telestyrelsen reglerar de frekvenser som Teracom kan utnyttja.

Systembeskrivning och sårbarheter idag

Programutsändningen för radio och tv initieras från Kaknästornet i Stockholm och sprids via det nationella länknätet till 54 storstationer, mellanstationer och slavstationer, varifrån sändningar sker. Storstationerna har master som är 320 meter höga, medan

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

mellanstationernas är 100 meter. Anläggningarna ligger på höjder för att uppnå maximal täckning.

Livslängden beräknas till 60 år för större stationer. På grund av den snabba globala utvecklingen inom området uppger Teracom att det är svårförutsägbart att uppskatta infrastrukturens utveckling i framtiden. En bedömning är att behoven av placering av sändningsutrustning i master kommer att öka, liksom att sändning med fiber eller satellit kan utgöra framtida alternativ.

Länknätet är byggt med krav på redundans. Teracom har en reservplats samt reservvägar för delar av Kaknästornets funktioner. Vid ett bortfall från en storstation kan lokala master i viss mån riktas om samt förstärkas med mobila master. Hela täckningsområdet kan normalt dock ej behållas. För mellanstationer är möjligheten till täckning större. Teracoms stationer har reservsändare att koppla in vid elavbrott. Större stationer kan kompenseras med reservkraft, medan mindre anläggningar som regel inte har någon reservkraft.

Vid stormen Gudrun fungerade nätet i stort. Vissa lokala radio/tv-länkar tappade riktning varvid länkningen stördes. Utsändningen i vissa små områden tystnade på den för området tilldelade frekvensen, men närliggande stationer täckte genom sändning på andra frekvenser. Utsändningarna är beroende av elförsörjning och de slavstationer som saknade reservkraft stoppade. Många stationer är ensligt belägna och behov fanns av transporter för reparation av stationer, mobil reservkraft, service och drivmedel. Den dåliga framkomligheten på vägarna efter stormen utgjorde ett problem. Kommunikation försvårades också utan fungerande telekommunikationer.

Känsliga klimatfaktorer

Länknätet är känsligt för kraftig vind och nedisning samt givetvis också dessa i kombination, vilket kan innebära hög last med risk för haveri. Kraftiga stormar med kringflygande objekt, som t.ex. träd, kan slå av masters staglinor. Vindar som genererar egensvängningar i staglinorna, s.k. högfrekventa svängningar, minskar livslängden på linorna på kort tid, vilket också ökar risken för haveri. Vid ogynnsamma väderbetingelser såsom skiktningar i atmosfären kan så kallad fading uppträda, som hindrar utsändningar. Stationer-

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

na är även känsliga för åska. Surt regn och salt påverkar masterna genom korrosion, vilket förkortar livslängden.

Den geografiska aspekten har stor betydelse. Utsatta områden är västkusten med saltpåverkan från havsvindar samt Höga kusten och fjälltrakterna med nedisning i hög terräng.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Vindunderlaget är svårbedömt och olika klimatmodeller ger olika resultat, men de pekar i stort på en liten ökning av medelvinden. Den maximala byvinden ökar också något i Echam4, främst längs kusterna samt i de södra delarna och i norra Norrland. Enligt Rapport för Klimat och sårbarhetsutredningen från Teracom AB, bilaga B 6, bedöms inte några konsekvenser uppstå som skiljer sig från normala variationer av byvind. Bedömningen anses kunna komma att förändras framöver om ytterligare underlag framkommer. Samma bedömning gäller för nedisning.

Scenarier över åska, högfrekventa vindar och salt saknas och någon kvantitativ bedömning av konsekvenser av dessa faktorer har därför enligt bilaga B 6 inte kunnat göras. En ökning av byvinden längs de södra kusterna skulle dock kunna tänkas ge ökad risk för saltbeläggningar. Kraftig nederbörd bedöms kunna försvaga vägar och försvåra tillträdet till anläggningarna.

Den sammanfattande bedömningen, enligt bilaga B 6, är att radio- och tv-distributionen inte påverkas i någon väsentlig grad utifrån det scenariounderlag som finns framtaget.

Anpassningsåtgärder och överväganden

Vi bedömer att det i nuläget bara finns begränsade behov av anpassningsåtgärder inom radio- och tv-distributionen avseende klimatförändringar utifrån nu befintligt klimatunderlag. Vi anser att Teracom fortsättningsvis bör beakta klimatförändringars och extrema väderhändelsers påverkan på distributionen av radio och tv.

Utsändningar av radio och tv är kraftigt beroende av el och telekommunikationer. Ett förändrat klimat kan komma att innebära kraftigare och mer frekventa starka vindar med ökad storm-

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

fällning och med åtföljande risk för elavbrott. Vi anser därför att Teracom bör inneha nödvändig reservkraft vid sina anläggningar för att kunna upprätthålla radio- och tv-sändningar vid elavbrott.

Radio- och tv-distributionen är beroende av framkomlighet på vägar till ensligt belägna anläggningar samt av vägunderhåll. Vi anser att Teracom bör tillse att det finns nödvändiga avtal som reglerar framkomligheten på vägar till Teracoms anläggningar.

Skadekostnader vid t.ex. masthaveri varierar stort ifrån låga kostnader upp till 10-tals miljoner kronor. Eventuella kostnader för åtgärder för utökning av redundans, mobila reservutrustningar, alternativ distributionsteknik mellan Kaknäs och master samt utbyte av svaga länkar i systemen ligger i storleksordningen mellan 10 och 100 miljoner kronor.

Forskning och utveckling

Det är viktigt att klimatforskningen fortsätter kring extrema väderhändelser i ett förändrat klimat, så att byggnormer och andra underlag för dimensionering av t.ex. master i fortsättningen kan beakta eventuella sådana förändringar. Viktiga klimatfaktorer för utsändning av radio och tv är vind och is, åska samt förändrad koncentration av salt och sur miljö. Upprättande av en strategisk åtgärdsplan för radio- och tv-distributionen för att möta framtida klimatförändringar kräver tillförlitligt underlag om dessa faktorer.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

4.2. Tekniska försörjningssystem

4.2.1. Elsystem och kraftpotentialer

Klimatförändringarna innebär ökad nederbörd vilket skapar mycket goda förutsättningar för en successivt ökad vattenkraftproduktion. Detta kommer dock att kräva vissa investeringar i kraftverken. Även vindkraftproduktionen bedöms kunna öka något. En ökad stormfällning på grund av förändrat skogtillstånd, minskad tjäle och kraftigare vindar kommer säkerligen fortsatt att påverka elnäten negativt, trots den omfattande markförläggning av kablar som nu pågår.

Ansvarsförhållanden

Den 1 januari 1996 reformerades elmarknaden i Sverige och nya regler infördes. Dessa innebar att konkurrens infördes för handel och produktion av el. Nätverksamhet förblev ett reglerat monopol.

Energimyndigheten är central förvaltningsmyndighet angående användning och tillförsel av energi. Myndigheten ska verka för att på kort och lång sikt trygga tillgången på el och annan energi på med omvärlden konkurrenskraftiga villkor. Inom Energimyndigheten finns Energimarknadsinspektionen som övervakar och utövar tillsyn på el-, naturgas- och fjärrvärmemarknaderna. Energimarknadsinspektionen är även expertmyndighet vad gäller elhandelsfrågor. Inspektionen utfärdar föreskrifter, granskar tariffer samt beviljar koncessioner för drivande av nätverksamhet. Elnätsföretag lyder under koncessionsplikt.

Svenska Kraftnät förvaltar och driver det svenska stamnätet, inklusive tillhörande anläggningar samt utlandsförbindelser. Svenska Kraftnät har systemansvaret med övervakning och ansvar för den kortsiktiga balansen mellan tillförd och uttagen el i det svenska elsystemet samt motsvarande ansvar för naturgas. Svenska Kraftnät är elberedskapsmyndighet, med ansvar att tillgodose samhällets behov av el i kriser och krig. Svenska Kraftnät har föreskriftsrätt om förhållanden som säkerställer att elförsörjningen fungerar så långt möjligt vid ansträngda situationer.

Elproduktion grundar sig på miljötillstånd enligt Miljöbalken. Länsstyrelser har tillsynsansvar enligt Miljöbalken, i vissa fall även SMHI vad gäller vattenkraft. Statens kärnkraftsinspektion är tillsynsmyndighet för kärnkraftsproduktion enligt kärnenergilagen.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Följande sårbarhetsanalys fokuserar främst på vattenkraftproduktion och elnät.

Kraftproduktionen i dag

Elproduktionen i Sverige domineras av vattenkraft och kärnkraft, se figur 4.10. Utbyggnaden av vindkraft har ökat under senare år, men produktionen är ännu så länge låg. Värmekraft eldad med fossil- och biobränslen (kondenskraft, mottryckskraft m.m.) utgör cirka 5

  • procent, varav den förnybara andelen har ökat de senaste åren. Den nordiska elmarknaden och elutbytet med grannländerna har blivit en förutsättning för Sveriges elförsörjning. Stora sammanbyggda system ger fördelar genom användning av varandras produktionsapparat, men samtidigt minskar reservkapaciteten vilket kan innebära problem vid effekt- och energibrist. Elproduktionen är både effekt- och energimässigt jämt fördelad över landet. Vattenkraften dominerar i norr och kärnkraften i söder. Elanvändningen från Dalarna och söderut utgör 80 procent av den totala användningen. En betydande överföring av elkraft sker därför från norr till söder.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Figur 4.10 Elproduktion i Sverige fördelad på kraftslag, TWh/år

Källa: Bilaga B 8.

Kärnkraftverken bedöms ha en maximal livslängd på cirka 60 år, alltså som längst till cirka 2030. Kraftvärmen körs mest under vintern beroende på produktion av både kraft och värme. Livslängden för kraftvärmeverk är cirka 20

  • år. Anläggningar för kondenskraft har lång livslängd, främst beroende på att de inte ingår i baskraften och därmed har kort drifttid. Vindkraften ger mest kraft under vintern. Vindkraftens variationer behöver regleras med annan kraft, främst vattenkraft. Vindkraftverkens livslängd är 20
  • år. Solfångare används i Sverige i begränsad utsträckning för att producera värme, medan solceller används för produktion av el. En förhållandevis snabb teknisk utveckling pågår av solceller, men fortfarande har dessa svårt att konkurrera med andra elproduktionstekniker.

Vattenkraften körs året runt och används även som reglerkraft. Om det nationella kraftnätet drabbas av avbrott är avsikten att vattenkraften ska återstarta nätet. Den mer storskaliga vatten-

0 20 40 60 80 100 120 140 160

1950 1957 1964 1971 1978 1985 1992 1999 2006

TWh/år

Kondenskraft mm Mottryckskraft Kärnkraft Vindkraft Vattenkraft

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

kraften byggdes ut under 1950- och 1960-talen. Anläggningarna rustas kontinuerligt. Vattenkraftverk har en mycket lång teknisk livslängd, men delar av anläggningar behöver rustas med olika tidsintervall. i dag finns cirka 1 800 vattenkraftstationer, flest i södra Sverige, men med den största installerade effekten i norr. Variationen är stor i antalet drifttimmar beroende på hur utbyggt kraftverket är i förhållande till tillrinningen. Produktionen av vattenkraft varierar betydligt mellan olika år beroende på nederbörd och tillrinning. Magasinsvolymerna är i dag i Sverige 35 TWh. Variationerna kan till dels utjämnas av flerårsmagasin, främst i Norge. Figur 4.11 visar tillrinningsvariationen över året.

Figur 4.11 Tillrinningsvariation i de kraftproducerande älvarna år 2006. Svart kurva – medianvärde; grön kurva – 2006; gråmarkerat fält

  • tillrinning med bedömd sannolikhet 10−90-percentilen senaste 55 åren.

Källa: Bilaga B 8.

Enligt senaste energiproposition ska användningen av förnybara energislag öka och energianvändningen effektiviseras. Biobaserad och naturgasbaserad kraftvärme bedöms enligt Energimyndigheten komma att öka. Användningen av fossila bränslen ska minska.

0 1 2 3 4 5 6 7 TWh/vecka

10% resp 90% sannolikhet, senaste 55 åren Median 2006

J F M A M J J A S O N D

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Vindkraften ska sträva mot en ökning upp till 10 TWh till 2015 från dagens 1 TWh, främst till havs och i fjälltrakterna.

System för överföring och distribution av el

Det svenska elnätet kan delas in i tre nivåer, lokala och regionala elnät samt stamnätet. Till de lokala lågspänningsnäten är 5,2 miljoner elanvändare anslutna och till de lokala högspänningsnäten cirka 6 500. De lokala näten är anslutna till de regionala som i sin tur är anslutna till stamnätet. Totalt omfattar det svenska elnätet 528 000 km ledningar, se tabell 4.4.

Tabell 4.4 Den svenska elnätsstrukturen, 2007 (km; bilaga B 8)

Elsystemet Lokala nät Regionala nät Stamnätet Lågspänning

(400/230 V)

Högspänning

(10-20 kV)

40-130 kV 220 kV 400 kV

Luftledning

95 000 114 000 36 000 4 400 10 600

Jordkabel

200 000 68 000

-

-

-

Stamnätet sträcker sig över hela landet mellan de olika produktions- och överföringsanläggningarna, se figur 4.12. Till stamnätet hör 135 stationer för främst koppling och transformering. Stamnätet är anslutet via luftledningar med Norge, Finland och via sjökabel med Själland, Jylland, Polen och Tyskland. Till stamnätet hör ett landsomfattande telekommunikationsnät baserat på optisk fiber och som utgör stommen för drift, styrning och övervakning av det nationella kraftnätet.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Figur 4.12 Kraftnätet i nordvästeuropa

Källa: Bilaga B 7.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Den största utbyggnaden av stamnätet skedde under 1960

  • Livslängden för ledningarna bedöms variera från 80 till över 100 år och för stationerna 15
  • år. Två stationer förnyas per år.

Svenska Kraftnät bedömer enligt Konsekvenser för Svenska Kraftnäts anläggningar på grund av klimatförändringar, bilaga B 7, att stamnätet under de närmaste 25

  • åren, fram till 2030−2040, kommer att se ut ungefär som i dag med majoriteten av ledningsnätet som luftledningar. En viss utbyggnad kommer att behövas för att klara efterfrågan och redundans.

Stamnätet var tidigare enbart dimensionerat för samtidig vind- och islast. Belastningsfallet vind utan islast infördes med högre vindtryck/hastighet 1993. Kraftledningar i fjällen och på västkusten dimensioneras för högre vindtryck/hastighet samt i vissa fall också för större islast. Vid nybyggnation av kraftledningar utförs i dag analys av maximal byvind för 30 år framåt. Stamnätet och de regionala näten på 130 kV utförs med trädsäkra ledningsgator, vilket innebär bredder över 24 meter. Vid dimensionering av stamnätets stationer tas hänsyn till is- och vindlaster.

Det finns 168 lokala elnätsföretag i Sverige. Storleken på dessa företags elnät varierar kraftigt, från 3 till 115 000 km. Svensk Energi bedömer enligt Klimat- och sårbarhetsutredningen, elförsörjning i Sverige, bilaga B 8, den ekonomiska livslängden på lokala och regionala elnät till cirka 25

  • år. Den tekniska livslängden är längre. Huvudproblemet bakom de oväderrelaterade avbrotten är de ursprungligen cirka 57 000 km oisolerade ledningar på 10
  • kV som löpte genom skogsmark. Om 20−25 år bedöms det lokala högspänningsnätet (10
  • kV) bestå av isolerade luftledningar norr om Dalälven, söder därom till största delen av markkablar och regionnätet till övervägande delen av luftledningar i hela landet (Gode et al, 2007). Större delen av lågspänningsnätet antas då bestå av markkablar.

Sårbarheter i dag och inträffade extremhändelser

I tabell 4.5 visas de mest utsatta geografiska områdena i Sverige på grund av besvärliga väderförhållanden idag. Bedömningar har gjorts avseende storm, snö, saltbeläggning och åska. En sammanvägd bedömning av de olika riskerna har också gjorts av Svensk Energi. (Bilaga B 8)

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Tabell 4.5 Risker i förhållande till meteorologiska omständigheter (bilaga B 8)

Regioner

Väder- lekstyp

Fjälltrakt ern a

Norrlands inlan d,

Dalarna o ch n orra

Värmlan d

Södr a Norrlan ds

kustlan d oc h norr a

Upplan d

Mälard alen o ch

Götala nds inland

Norra Kalm ar län

Jön köpin gsområ de t och

Dalsland

Västk usten

Västra Gö tala nd,

östra Hallan d, östra

Skå ne o ch Gotla nd

Åska låg medel medel medel låg hög medel hög

Snö hög hög hög medel hög hög låg medel

Storm hög låg låg medel medel medel hög hög

Salt medel medel låg låg låg medel hög medel

Total risk hög medel medel medel medel hög hög hög

Stolphaverier har inträffat inom stamnätet. I fyra fall har dessa berott på extremt hög vind och har inträffat i Norrbotten, Jämtland, Västmanland och längs Skånes ostkust. I ytterligare fyra fall har de berott på extrem islast och inträffat i Norrbotten och Dalarna samt i två fall på grund av is och vind, också i Dalarna. Som mest har åtta stolpar raserats. Haverierna på grund av extrem islast har varit lokala och skett i höglänt terräng. En anledning till dessa ras har varit att man utnyttjat maximala belastningsspannlängder vid passage av de höglänta områdena. Inga av nämnda haverier har orsakat avbrott i elförsörjningen. Bildandet av islaster har visat sig till del bero på nytillkomna kalhyggen. (Bilaga B 7)

Främst lokalnäten är känsliga för kraftiga vindar. Den storm som gett de svåraste konsekvenserna är Gudrun. Många län i södra och mellersta Sverige drabbades. Det milda vädret med brist på tjäle i marken gjorde skogen mer känslig för de hårda vindarna, varför stormfällningen blev kraftig. De två största nätbolagen fick tillsammans 30 000 km ledningar förstörda varav nio procent krävde total nybyggnation. Även regionnät slogs ut. Skadornas omfattning skilde sig inte mycket mellan isolerade och oisolerade ledningar. Totalt berördes 730 000 abonnenter. Fortfarande efter en vecka saknade många abonnenter el. På landsbygden varade avbrottet som längst i upp till 45 dagar. Skadekostnaderna uppgick till 1 950 miljoner kronor och avbrottsersättningarna 650 miljoner kronor.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Genom dem så kallade Elsamverkansorganisationen samarbetar nätbolag och Svenska Kraftnät vid stora störningar. Svenska Kraftnät har också avtal med Försvarsmakten om bistånd vid stora störningar, som vid stormarna Gudrun och Per.

Efter stormen Gudrun fattade riksdagen beslut om skärpt lagstiftning, bl.a. om att:

  • funktionskrav införs fr.o.m. 2011, viket innebär att elavbrott inte får överstiga 24 timmar,
  • elnätskunden fr.o.m. 2006 har rätt till ersättning för elavbrott efter 12 timmar,
  • elnätsföretagen ska lämna information om leveranssäkerhet och genomföra risk- och sårbarhetsanalyser m.m.,
  • regionnät ska trädsäkras fr.o.m. 2006.

För att säkra elnäten ersätter nätföretagen nu i första hand luftledningar med nergrävd kabel, i andra hand byts oisolerad luftledning mot isolerad. Totalt investeras i dag 10 miljarder kronor per år varav hälften avser de accelererade planerna för att träd- och vädersäkra näten. Takten innebär att cirka 20 procent av de ledningsavsnitt som löper genom skogsmark och som nu bedömts som kritiska åtgärdas varje år. Elbranschen räknar med att merparten av dessa sträckor ska vara åtgärdade före utgången av 2010. (Bilaga B 8)

Känsliga klimatfaktorer för elnät och kraftproduktion

Viktiga klimatfaktorer för stamnätets ledningar är isbarkstorm, extrema islaster med måttlig vind, extremt höga vindar utan is samt salthaltig isbeläggning. Motsvarande för stationer är isbarkstorm och extremt höga vindar. Ändrad åskfrekvens och åskintensitet kan också utgöra känsliga faktorer. Sårbara klimatfaktorer för övriga nät är kraftig vind, isbildning, åska, saltbeläggning samt vattentillgången i mark.

Huruvida det blir blåsigare eller inte är inte helt klarlagt, då olika modeller delvis ger olika resultat. Den maximala byvindhastigheten har betydelse för elnäten. Echam4 ger en viss ökning i större delen av landet, störst i Götaland, i fjälltrakterna och i norra Norrland, se figur 4.13. För kombinationen isbildning och vind finns inget klimatunderlag framtaget.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Figur 4.13 Förändring i högsta byvindhastighet under ett år, 2041

och 2071

  • relativt 1961−1990 (RCA3-EA2)

Källa: SMHI, 2007.

Kraftanläggningar för vindkraft och naturgasplattformar är likaså känsliga för extremvindar. Vindkraftverk är även känsliga för nedisning. Både Echam4 och HadAM3H visar på minskat antal dagar med maxtemperaturen <0 grader och samtidig nederbörd, vilket kan användas som indikator för risken för nedisning, se figur 4.14.

Figur 4.14 Förändrat antal dagar med risk för nedisning för 2011

2041

  • 2071−2100 relativt 1961−1990 (RCA3-EA2)

Källa: SMHI, 2007.

Vattenkraftproduktionens regleringsgrad påverkas av ändringar i nederbörd. Anläggningar är dimensionerade för en viss medelvattenföring. Vårflodens storlek, nederbördens fördelning över året och vattendragens förmåga att hantera flöden har betydelse för vilken tillrinning som kan utnyttjas. Regnnederbörden kommer enligt klimatscenarierna att öka förutom i södra Sverige under

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

sommaren. Avrinningen ökar i västra Götaland, västra Svealand och i stora delar av Norrland, se figur 4.15. Antal dagar med extrem nederbörd ökar i stort sett över hela landet, vilket ger lokala extrema flöden. 100-årsflödena ökar främst i västra Götaland och västra Svealand, men även i delar av fjällen och östkusten. Snötäckets utbredning och vatteninnehåll minskar generellt över hela landet. I norra Sverige kan snömängden öka något särskilt på kort sikt, för att därefter avta.

Figur 4.15 Förändring i lokal medelavrinning 2071

  • relativt 1961−1990

under ett normalår

RCAO-EA2 RCAO-EB2 RCAO-HA2 RCAO-HB2

Källa: Bergström et al, 2006b.

Kärnkraften är känslig för höga temperaturer i havet. Östersjöns medeltemperatur på årsbasis bedöms öka med mellan två och fyra grader beroende på modell och utsläppsscenario. Ökningen är något större under sommaren.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser avseende kraftpotentialer

Förändringar i klimatet och i den hydrologiska cykeln leder till att förutsättningarna för vattenkraften förändras. Medeltillrinningen bedöms i nästan samtliga fall öka enligt fem testområden spridda över landet på lång sikt, se tabell 4.6 samt avsnitt 4.2.2. Enligt klimatscenarierna kommer nederbörden att öka successivt under

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

seklet. Redan till 2020 kommer sannolikt en betydande ökning att ske av tillrinningen, se tabell 4.7.

Tabell 4.6 Förändring i medeltillrinning i procent för fem testområden och fyra klimatscenarier, 2071

  • relativt 1961−1990

Suorva Torpshammar Trängslet Vänern Torsebro

RCAO-HA2 12 9 13 1 -6 RCAO-HB2 8 10 12 3 -2 RCAO-EA2 53 22 18 22 17 RCAO-EB2 35 17 15 16 12

Källa: Andréasson et al, 2006

Tabell 4.7 Förändring i medeltillrinning i procent för fem testområden, 2011

  • relativt 1961−1990, framtagen genom linjär interpolation av tabell 4.6, medelvärden för A2- och B2-scenarierna

Suorva Torpshammar Trängslet Vänern Torsebro

Medel A2 14,8 7,0 7,0 5,2 2,5 Medel B2 9,8 6,1 6,1 4,3 2,3

Källa: Gode et al, 2007.

Höst- och vintertillrinningarna beräknas öka för samtliga områden fram till 2071

  • (Andréasson et al, 2006). De norra delarna av landet kommer även i fortsättningen att ha en tydlig vårflod, även om den infaller tidigare och dess maximala flöden minskar på grund av avsmältning vid flera tillfällen och även på grund av nederbörd i form av regn i stället för snö. Mer nederbörd och vid andra tillfällen än i dag kan innebära en större känslighet då magasinen redan är välfyllda. I söder ändras tillrinningsmönstret kraftigt. Dagens vårflod, där snösmältning under kort tid orsakar stora flöden, ersätts av ökade flöden under en längre period vintertid, med maximala tillrinningar som på många håll överstiger dagens. Tillrinningarna under sommarmånaderna kommer att minska betydligt. (Gode et al, 2007)

En ökad årsavrinning och vattenföring ger en högre kraftpotential. Störst förväntas ökningen bli för norra Sverige. Simuleringar för Luleälvens avrinningsområde 2071

  • relativt

1961

  • visar på en medelökning av vattenkraftpotentialen med omkring 34 procent, en ökad tillrinning framförallt under höst och

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

vinter samt en vårflodstopp cirka en månad tidigare än i dagens klimat (Carlsson et al, 2005). Linjär interpolation ger en ökning med cirka 15 procent redan till tidsperioden 2011

För de fyra klimatscenarierna har beräkningar gjorts för landets alla större älvar över tillrinningen uttryckt i energi för tidsperioden 2071

  • relativt 1961−1990, figur 4.16. Vattenkraftpoten- tialen uppskattas öka med 7
  • procent för B2-scenarierna och

10

  • procent för A2-scenarierna (Andréasson, 2006 b; Gode et al, 2007), en potential i snitt på cirka 15
  • procent. De största ökningarna kommer att ske i de nordligaste älvarna, där större delen av kraftproduktionen redan finns (Fenger, 2007). Enligt Hadammodellen minskar potentialen något i de sydvästra/västra delarna av landet. Eftersom avrinningen minskar i de östra delarna av Götaland och Svealand kan man tänka sig att produktionspotentialen kommer att minska här. Alla scenarierna pekar på en förändrad tillrinningscykel med högre tillrinning under de kalla månaderna och mindre under de varma. För 2011
  • motsvarar

detta en ökning av vattenkraftpotentialen på 3

  • procent (linjär

interpolation).

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Figur 4.16 Årlig ökning i vattenkraftpotential 2071

  • jämfört 1961−1990

för fyra klimatscenarier

Källa: Andréasson, 2006; Climate and Energy, 2007.

Beräkningar med EMPS-modellen

1

har gjorts för B2-scenarierna

och visar tillrinningsvärden av samma storlek som redovisats ovan, 8

  • procent, och lika tillrinningsmönster. Ökningen i produktion är enligt modellen inte lika stor som tillrinningsökningen, 6
  • procent, vilket kan antyda ett ökat spill, se tabell 4.8. (Mo et al, 2006) En omräkning av produktionsökningen, på lika sätt som tidigare, till 2011
  • ger 2−9 procent för B2-scenarierna. Detta intervall är troligen något i underkant eftersom nuvarande vattenkraftsystem bör kunna ta tillvara en större andel av en liten än en stor tillrinningsökning. Förhållandet mellan ökad tillrinning och ökad produktion är inte helt linjärt. Den relativa produktionsökningen avtar med ökande tillrinning. För att tillvarata mer vatten krävs förmodligen i de flesta fall en utbyggnad av kraft-

1

En modell för marknadsanalys, drifts- och investeringsplanering för produktion och trans-

mission, som simulerar drift av ett givet kraftsystem och som beräknar hur mycket av en ökad tillrinning som kan utnyttjas för produktion. Modellen har körts med förväntad kraftsystemkonfiguration för år 2010.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

verkens kapacitet. (Gode et al, 2007) Ett nytt tillrinningsmönster riskerar att öka trycket på spillvägarna, vilka förmodligen kommer att användas oftare under vintern vid kraftiga flöden och fulla magasin (Fenger, 2007).

Tabell 4.8 Förändrad tillrinning och produktion enligt beräkningar med EMPS-modellen för RCAO-EB2 och RCAO-HB2, 2071

relativt 1961

1961

  • 2071−2100 2071−2100

vinter sommar år vinter sommar år vinter sommar år

Tillrinning 12,5 53,5 66,0 21,5 49,8 71,3 30,4 51,2 81,6 Produktion 34,2 28,1 62,3 34,8 31,5 66,3 39,4 35,1 74,5

Källa: Mo et al (2006); Gode et al (2007).

Vindens energiinnehåll, förekomst av hård vind och nedisning, som kan orsaka driftstopp och skador, är viktiga faktorer för vindkraften. Enligt flera globala modeller bedöms vindens energiinnehåll öka långsiktigt i Östersjöregionen och skulle därmed kunna ge en ytterligare ökning av vindkraftproduktionen med cirka 5

  • procent om 20−30 år, dvs. öka från 10 till cirka 12 TWh. För tidsperioden 2030
  • tyder klimatscenarierna på att vindstyrkor på 25 m/s eller mer och på 70 meters höjd ökar marginellt. Nedisning av vindkraftanläggningar anses vara svårbedömt, bl.a. för att det förekommer olika typer av nedisning. (Gode et al, 2007)

Enligt det nordiska projektet Climate and Energy indikeras enligt Echam4 och HadAM3H inga kraftiga genomsnittliga höjningar av vindens energiinnehåll under detta sekel. Vissa områden visar på ökningar, andra på minskningar. Den maximala vindhastigheten över Östersjön visar på en ökning i båda modellerna. Nedisningsrisken bedöms bli försumbar i södra Sverige och runt Östersjön samt kraftigt reducerad i norra Sverige, vilket skulle möjliggöra vindkraftproduktion inom nya områden. (Fenger, 2007)

Solstrålning, temperatur och snötäcke påverkar produktionen av solenergi. Molnighet är också en viktig faktor. De soligaste platserna på jorden mottar årligen cirka 2 500 kW/m

2

solenergi.

Förutsättningarna är sämre i Norden, som dock ändå årligen tar emot 700

  • 100 kWh /m

2

. Instrålningen är starkt koncentrerad till sommarhalvåret. Solstrålningen väntas minska något över Norrland sommartid, men öka något i söder. Vintertid gäller det omvända. Högre temperatur medför att solcellernas verkningsgrad och

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

energiproduktion minskar. Kortare snösäsong och geografisk utbredning av snötäcket kan också försämra förutsättningarna för elproduktion i solceller genom minskad reflektion av solljus. Förutsättningarna för solenergiproduktion med dagens teknik kommer sammantaget att försämras i ett förändrat klimat. (Fidje och Martinsson, 2007)

Högre kylvattentemperatur ger lägre verkningsgrad i kärnkraftsanläggningar. Begränsningar finns för hur hög termisk effekt anläggningar får drivas vid, bl.a. beroende på havsvattentemperatur och temperatur i kondensationsbassäng. Varje anläggning är optimerad för en viss specifik kylvattentemperatur. För Forsmark kan sägas att en vattentemperatur på tjugo grader ger ett effektbortfall på cirka 5 procent mot normal drift, ungefär 50 MW per anläggning. Måttliga temperaturhöjningar i storleksordningen två grader bedöms inte kräva några särskilda åtgärder vid anläggningarna. En temperaturhöjning på fyra grader, vilket mycket väl kan ske till slutet av seklet, skulle ge ett något större effektbortfall. Skulle problemet bli av sådan dignitet att investeringar i kylvattenförsörjning krävs, bedöms detta som tekniskt möjligt. Kortare isläggningstid påverkar inte kylvattenförsörjningen. En högre havsvattennivå bedöms ha en något positiv påverkan, medan en högre algtillväxt inverkar negativt. (Hartman-Persson, 2007) Vid reinvesteringar i några anläggningar har redan hänsyn tagits till förhöjda vattentemperaturer. En successiv anpassning kan ske, men det bedöms innebära långa ledtider (Gode et al, 2007).

Den naturgas som används i Sverige kommer huvudsakligen från danska gasfält i Nordsjön. Störningar i utvinningen påverkar den svenska gasbaserade kraftproduktionen. Plattformarna är dimensionerade för att klara en 100-årsstorm. Decemberstormen 1999 med medelvindar på 38 m/s och byvindar på upp till 50 m/s uppges inte ha påverkat dessa plattformar. Naturgasutvinningen vid dessa bedöms inte påverkas av klimatförändringar, då förekomsten av kraftiga vindar över Nordsjön endast ökar marginellt. (Gode et al, 2007)

Kraftvärmen i framförallt fjärrvärmenät kommer att få ett minskat värmeunderlag när medeltemperaturen ökar. Enligt bilaga B 8 bedöms därför antalet fjärrvärmenät med kraftvärmeanläggningar öka.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Den sammantagna bedömningen av kraftpotentialer i ett förändrat klimat domineras av ökningar i tillrinning och vattenkraftpotential. Konsekvenserna för den svenska elförsörjningen bör på sikt bli mycket positiva. För att kunna tillgodogöra sig hela den ökade potentialen kommer dock investeringar att behöva göras i kraftverken.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser samt skadekostnader avseende överföring och distribution

Ökad vattenkraftproduktion, framförallt i de norra delarna, ställer krav på överföringskapacitet söderut. Ökad tillrinning under de årstider som redan i dag har god tillgång på vatten ger ett ökat tryck på överföringsnätet.

Något ökade extrema vindhastigheter bedöms endast få en ringa påverkan på stamnätet utifrån dagens dimensioneringskrav (bilaga B 7). På västkusten skulle en ökad byvind tillsammans med sydvästliga vindar innebära att salt kommer att spridas över större landytor och längre in i landet, vilket kan medföra störningar. Detta kan ställa större krav på spolningsutrustning. (Gode et al, 2007)

Klimatscenarierna pekar på en minskad isbildning, vilket är en fördel för luftledningar och stationer. Nedisningsmönstret skulle dock kunna komma att ändra karaktär. Nederbördsnedisning i form av blötsnö skulle kunna öka och då i kombination med kraftig vind. Då vintertemperaturen ökar kan problem med nedisning och blötsnö inträffa på andra platser än idag. Mer regn vintertid i norra Sverige kan också öka risken för nederbördsnedisning. Extremnederbörden förväntas också öka, vilket skulle kunna ge snabbare förlopp. (Gode et al, 2007)

För åska saknas underlag. Ett generellt resonemang från Svenska Kraftnät baseras på att åskintensiteten även fortsättningsvis kommer att vara störst under sommaren samt att antalet nedslag per ytenhet och intensitet i blixtarna ökar. Ökat underhåll och förnyelse av anläggningsskydd på stamnätet kan krävas. Bedömningen är att detta sker successivt i takt med förändringarna (bilaga B 7).

Översvämning längs vattendrag under långsamma och lugna vindförhållanden medför inte skador på kraftledningsstolpar, då inga dynamiska krafter överförs till konstruktionerna. Stolpar är

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

däremot känsliga för vattenmättad mark under längre perioder, vilket ger upphov till sättningsskador. Väderomslag till kraftig vind efter översvämning kan innebära ras. Vid översvämning av ett 100-årsvattenstånd i Mälaren, Hjälmaren och Vänern skulle ett antal stolpar inom stamnätet drabbas, främst kring Mälaren. Inom stamnätet ligger två kuststationer nära havet. (Carlshem, 2006; bilaga B 7)

Inom Västra Götaland, ett i dagens klimat känsligt område avseende skred, bedöms endast några stolpar och några stationer inom stamnätet ligga på skredkänslig mark. Ras- och skredrisken förväntas öka i ett förändrat klimat (Fallsvik, 2007), vilket skulle kunna innebära större konsekvenser, se vidare avsnitt 4.3.2. Reparationskostnader för enskilda haverier uppgår till 0,5

  • miljoner

kronor för brytare i stationer samt 3

  • miljoner kronor för mindre

stolpras med 2

  • stolpar.

Kraftbranschen räknar med att praktiskt taget alla de kritiska ledningssträckorna skall hinna åtgärdas före utgången av 2010 samt att inga ytterligare ut- eller ombyggnader bedöms nödvändiga på grund av klimatförändringar, se bilaga B 8. Enligt Elforsks bedömning (Gode et al, 2007) kommer klimatförändringar att påverka elnäten negativt, men då mycket görs i dag för att näten ska bli mindre väderkänsliga, är deras bedömning att klimatförändringar under de närmaste 20

  • åren endast kommer att påverka elnäten i mindre omfattning. Däremot uppges det vara av intresse att se vilka faktorer som kan påverka näten på längre sikt.

En ny möjlig konsekvens vid den ökade markförläggningen av kablar uppges vara skador på kablarna på grund av ökat antal rotvältor beroende på ökade vindhastigheter och minskad tjälförekomst. Då vattenmängden i mark förväntas öka på grund av ökad nederbörd ökar risken för korrosion på metallstolpar och kablar som skadas. Ökad risk finns även för inträngning av fukt i isoleringen i markkablarna med åtföljande kortare livslängd och högre felfrekvens. Den nuvarande snabba förläggningstakten av kablar kan innebära risker. (Gode et al, 2007)

En följdkonsekvens av vatteninträngning är att kabeln blir känsligare för åska. Den ökade markförläggningen bör annars innebära minskade risker för skador vid förändrat åskmönster. (Gode et al, 2007)

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Ökade temperaturer kommer att medföra snabbare tillväxt av vegetation i ledningsgator, vilket ger ökat behov av röjning.

Vår övergripande bedömning enligt klimatscenarierna är att riskerna för stormfällning kommer att öka till följd av förändrat skogstillstånd, minskad tjälförekomst och ökade extrema vindhastigheter, vilket framförallt påverkar system med luftledningar, se avsnitt 4.4.1. Utredningens korta tidsperspektiv omfattar 2011

  • Även om markförläggningen av kablar ökar kraftigt och lokalnäten i huvudsak bedöms vara kablifierade inom 20
  • år i södra och mellersta Sverige, kommer luftledningar finnas kvar i dessa delar under ett flertal år till. Elnäten i landets norra delar kommer även i framtiden i huvudsak att utgöras av luftledningar, även om dessa i större utsträckning kommer att vara isolerade. Med hänsyn tagen till både förändringar av klimatet, ändrat skogstillstånd och den pågående ombyggnaden av elsystemet bedömer vi att störningar sannolikt fortsatt kommer att drabba eldistributionen med följdkonsekvenser för viktiga samhällsfunktioner och allmänheten. I vilken omfattning är dock svårbedömt.

Anpassningsåtgärder och överväganden

Ökningen i vattentillrinning, framförallt i landets norra delar, kommer att ske successivt. Detta skapar mycket goda förutsättningar för en successivt ökad vattenkraftproduktion med ökade intäkter. Beräkningarna enligt ovan visar en möjlig ökning av kraftproduktionen på 15

  • procent i snitt enligt A2 och B2scenarierna. Den relativa produktionsökningen avtar dock med ökande tillrinning om inte kraftverkens kapacitet byggs ut. För att undvika ett ökat spill kommer ombyggnader av kraftverk och regleringsmagasin att bli nödvändiga.

Med befintlig utbyggnad av kraftstations- och överföringskapacitet bedömer Svenska Kraftnät att det finns utrymme att energimässigt nyttja en ökad tillrinning genom produktion under de tider då överföringskapaciteten inte utnyttjas fullt. En ytterligare förstärkning av stamnätets överföringsförmåga bedöms kunna bli aktuell vid ytterligare utbyggnad av produktionskapaciteten i nya eller befintliga vattenkraftstationer. (Svenska Kraftnät, 2007b) Eventuella flaskhalsar i överföringen mellan landets norra och södra delar kan medföra att vattenkraften inte kan användas fullt ut som reglerkraft i söder. Detta behöver beaktas vidare.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Vattenkraften är viktig för momentan och långsam reglering av elsystemet och kommer att vara det i än högre grad med mer förnybar energi i ett framtida system. Ökad vindkraftproduktion kommer att ställa krav på elnätens förmåga och ytterligare tillgång till reglering med hjälp av vattenkraft. Förutsättningar för vattenkraften att verka som reglerkraft i ett framtida energisystem där intermittenta energikällor ökar behöver utredas vidare.

Vi anser det angeläget att analyser görs av hur en förändrad tillrinningsdynamik i vattendrag och eventuell förändrad drift av vattenkraftsystem kan påverka dammsäkerheten samt risken för översvämningar, se vidare avsnitt 4.2.2. Det är även angeläget att analysera hur den ökande vattenkraftspotentialen kan tas om hand.

Vi bedömer det viktigt att elnätens robusthet ökas. Ett omfattande ombyggnadsarbete av de lokala elnäten pågår med markförläggning av kablar. Vi bedömer dock med hänsyn till de ökande risker för stormfällning som finns i stora delar av landet att denna kablifiering bör ske även i de områden där branschen i dag inte planerar för detta, bland annat i norra Sverige. I första hand gäller detta lokalnäten.

Energimyndigheten bör efter samråd med Svenska Kraftnät analysera energisektorns sårbarhet för framtida extrema väderhändelser. Störningarna för tredje man bör beaktas.

Olika åtgärder föreslås i bilagorna B 7 och B 8. Vi vill framhålla följande:

  • studier för att identifiera anläggningar med risk för ras, skred och översvämningar,
  • röjning samt breddning av ledningsgator inom regionala och lokala ledningsnät,
  • förnyade korrosionsskydd för kraftledningsstolpar i områden med ökad nederbörd,
  • identifiering av områden med förhöjd risk för saltbeläggningar.

För många anläggningar, särskilt i stamnätet, görs bedömningen att en successiv anpassning kommer att ske sett utifrån olika anläggningsdelars livslängd. Underhållskostnader på grund av extremväder och ökad tillväxtperiod uppskattas i stamnätet öka med 10

  • miljoner kronor per år.

Många anläggningar är ensligt belägna. Vi anser att ägare av nät och stationer bör tillse att det finns nödvändiga avtal som reglerar framkomligheten till anläggningar på enskilda vägar.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Vi förespråkar att Svensk Energi arbetar med att stödja branschen genom att ta fram underlag samt sprida kunskap inom branschen om hur klimatförändringar kommer att kunna påverka elsystemet.

Forskning och utveckling

Det är angeläget med fortsatt klimatforskning om extrema is- och vindförhållanden, var för sig liksom i kombination. Kartläggning behövs av bl.a. nedisningsfenomen med avseende på återkomsttid, intensitet och geografiska områden. Mer kunskap behövs om maximal byvindshastighet månadsvis. Åska är ytterligare en faktor som det i dag saknas underlag för.

För att stödja planläggning av insatser för att säkra elnäten mot stormfällning behövs ökad kunskap om risk för stormfällning av skog i olika delar av landet baserat på lokala skogsförhållanden, framtida vindförhållanden, tjälförhållanden och markfuktighet.

Behov finns av studier över ekosystems påverkan i reglerade vattendrag till följd av ett förändrat klimat. Ökat antal översvämningar, ökad erosion på grund av högre flöden, förändrade vattentemperaturer och isförhållanden kan påverka exempelvis fiskpopulationen i reglerade vattendrag.

Förslag

  • I instruktionerna till Energimyndigheten respektive Svenska

Kraftnät ska framgå att myndigheterna får ansvar för anpassning till ett förändrat klimat inom eget ansvarsområde, se av- snitt 5.10.2.

  • Energimyndigheten bör få i uppdrag att, efter samråd med

Svenska Kraftnät, analysera energisektorns sårbarhet för framtida extrema väderhändelser som stormar, översvämningar, ras och skred och föreslå åtgärder. Särskilt bör störningar för tredje man beaktas.

  • Energimarknadsinspektionen bör få ett förtydligat ansvar för att säkerställa att regionala och lokala elnät är robusta mot klimatförändringar och extrema väderhändelser.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Förslag lämnas också angående följande och beskrivs vidare i nämnda avsnitt:

  • avsnitt 4.2.2: översyn av dammsäkerheten avseende statens roll och dammägarnas egenkontroll,
  • avsnitt 4.2.2: kartläggning av sårbarheten hos dammar av riskklass I och II,
  • avsnitt 4.2.2: analyser av flöden av betydelse för dammar av riskklass I och II,
  • avsnitt 4.2.2: analys av hur förändrad tillrinningsdynamik i vattendrag och drift av vattenkraftsystem kan påverka dammsäkerheten och risken för översvämningar.

4.2.2. Dammar

Klimatförändringarna innebär en risk för att det flöde som är dimensionerande för dammar av riskklass I ökar inom delar av landet, men stora osäkerheter finns. 100-årsflödet visar på kraftiga ökningar framförallt i västra Götaland och västra Svealand, med ökade risker främst för dammar av riskklass II. Även i fjälltrakterna ökar 100-årsflödet med risken att detta kan fortplanta sig i hela vattendragen ner till mynningen. På många andra håll väntas dagens 100-årsflöden bli mindre vanliga.

Ansvarsförhållanden

Enligt Miljöbalken har den underhållsansvarige, i regel ägaren, strikt ansvar för konsekvenserna av dammbrott med undantag av krigshandling eller liknande. För dammar klassade som anläggning med farlig verksamhet skall ägaren hålla skälig beredskap enligt lagen om skydd mot olyckor. Enligt förordningen om tillsyn enligt Miljöbalken har Svenska Kraftnät centralt ansvar för tillsynsvägledning inom dammsäkerhetsområdet och länsstyrelserna har operativt tillsynsansvar. Kommunen utövar tillsyn vid dammar klassade som farlig verksamhet enligt lagen om skydd mot olyckor. Räddningsverket har det centrala tillsynsansvaret enligt samma lag.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Systembeskrivning och klassificering av dammar

I Sverige finns cirka 10 000 dammar av varierande storlek, typ och ålder spridda över landet. Merparten av de ur säkerhetssynpunkt intressantaste ligger i Norrland. De flesta är byggda innan 1980talet och är kraftverksdammar. Någon större nybyggnation förväntas inte ske inom överskådlig tid. Livslängden är lång och löper under de tidsperspektiv utredningen omfattar. Några dammar används av gruvnäringen för att ta hand om gruvavfall och nya gruvdammar byggs för deponering av avfall. Om gruvdammar används med vattentäckning av gruvavfall som efterbehandlingsmetod är den planerade livslängden i princip för all framtid. Det förekommer dammar som saknar underhållsansvarig, exempelvis dammar för nedlagda flottleder där ansvaret för underhållet inte reglerats.

Konsekvenser vid ett dammbrott beror på många faktorer som flödessituation, magasinsstorlek, dammhöjd, dammtyp och nedströmsförhållanden. För styrning av dammsäkerhetsarbetet tillämpas inom kraft- och gruvindustrin olika klassificeringssystem. Dammarna indelas i konsekvensklasser med hänsyn till de konsekvenser som kan bli följden av ett dammbrott, oavsett vad som orsakar dammbrottet. Cirka 200 kraftverksdammar och några gruvdammar tillhör de högsta konsekvensklasserna 1A och 1B. Dammbrott vid dessa anläggningar kan ge mycket stora konsekvenser för liv, infrastruktur och miljön. (Svensk Energi, 2002; SveMin, 2007)

Dammarna klassificeras också enligt Flödeskommitténs riktlinjer i riskklasser

2

för att avgöra vilket dimensionerande flöde

dammarna ska kunna hantera (Flödeskommittén, 1990). Arbete pågår med en nyutgåva av riktlinjerna och som beräknas komma ut under hösten 2007. Det är främst denna klassificering i riskklasser som är intressant för utredningens syfte. Rekommendationen är att dammar i riskklass I ska kunna hantera en mycket extrem flödessekvens utan allvarlig skada på dammen, bestämt genom hydrologisk modellering, ett dimensionerande flöde. Riskklass IIdammar rekommenderas vid dämningsgräns kunna släppa fram ett tillrinnande flöde med återkomsttid av minst 100 år, vilket även gäller för dammar i riskklass I. Nya dammar av riskklass II ska enligt nyutgåvan också anpassas till ett flöde som bestäms genom

2

Begreppet ”riskklass” som används i Flödeskommitténs riktlinjer (Flödeskommittén, 1990)

ersätts med ”flödesdimensioneringsklass” i den nyutgåva av riktlinjerna som beräknas komma ut under år 2007. I vårt betänkande använder vi det i dag gällande begreppet riskklass.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

kostnads/nyttoanalys, vilket också ska gälla för befintliga dammar. Se tabell 4.9 om klassificering.

Tabell 4.9 Klassificering enligt Flödeskommitténs riktlinjer

Riskklass Typ av risk vid dammbrott

I Icke försumbar risk för människoliv eller annan personskada; beaktansvärd risk för allvarlig skada på viktig trafikled, dammbyggnad eller därmed jämförlig anläggning eller på betydande miljövärde; uppenbar risk för stor ekonomisk skadegörelse.

II Icke försumbar risk för skada på trafikled, dammbyggnad eller därmed jämförlig anläggning, miljövärde eller annan än dammägaren tillhörig egendom i andra fall än som angetts vid riskklass I.

Källa: Flödeskommittén (1990); Bilaga B 9.

Dimensionerande flöden har beräknats för dammarna i de större vattendragen utifrån dagens klimat. Cirka 120 anläggningar ägda av Svensk Energis medlemsföretag har av dammägarna klassats som tillhöriga riskklass I.

Svensk Energi och Svenska Kraftnät har under senare år upprättat ett system för klassificering av dammsäkerhetsanmärkningar, så kallade standardiserade bedömningsklasser. Systemet är avsett att användas i dammägarnas egenkontrollarbete och för rapportering till myndigheter av eventuella svagheter. Bedömningsklasserna syftar till att, i en femgradig skala, värdera hur allvarlig en identifierad svaghet är för den aktuella dammens säkerhet.

Känsliga klimatfaktorer och konsekvenser av inträffade extremhändelser

Extrema flöden är den klart viktigaste klimatfaktorn för kraftverksdammar. Otillräcklig avbördningskapacitet kan leda till överströmning, vilket särskilt fyllningsdammar är känsliga för. Vind, tjäle och is är andra faktorer av betydelse, men de är inte av samma vikt. Gruvdammar är känsliga för långvarig torka.

Två dammar högre än 15 meter, gruvdammen vid Aitik samt Noppikoskidammen, har havererat under åren. Noppikoskidammen rasade genom överströmning av dammkrönet. Inga personskador inträffade. Vid de höga flödena i Norrland 2000 raserades några mindre dammar. Vid stormen Gudrun löste en del

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

vattenkraftstationer ut på grund av skador på transmissionnät och problem uppstod med kommunikation mellan kraftstationer, fältpersonal och driftcentral. Dammarnas katastrofskydd fungerade dock och inga dammbrott inträffade.

Pågående anpassningsarbete utifrån dagens klimat

Enligt Svenska Kraftnäts avrapportering till regeringen år 2007 har 14 län under 2006 lämnat årsrapport om dammsäkerhet till Svenska Kraftnät. Dammägarna har rapporterat ett 40-tal identifierade svagheter fördelade på ett 30-tal anläggningar. Liksom under 2005 utgjorde de flesta svagheterna problem kopplade till avbördningsanordningar. (Svenska Kraftnät, 2007)

I den så kallade Flödeskonferensen, ett samarbete mellan Svensk Energi, Svenska Kraftnät och SMHI, sker en uppföljning av det pågående arbetet med att anpassa dammarna av riskklass I för att kunna hantera extrema flöden enligt Flödeskommitténs riktlinjer. I mars 2006 hade åtgärder genomförts eller påbörjats vid cirka 60 procent av de anläggningar där riktlinjerna lett till ett konstaterat åtgärdsbehov, vilket utgjorde cirka två tredjedelar av de 120 riskklass I-anläggningarna. Anpassningen sker till beräknade extrema flöden i dagens klimat. En uppföljning av högsta observerade flöde i förhållande till dimensionerande görs årligen för några platser. Dessa bedöms inte ha visat på någon ökning av flödet. Kostnaderna för denna anpassning till Flödeskommitténs riktlinjer uppskattas till totalt 2 miljarder kronor. (Svenska Kraftnät, 2007; Bilaga B 9)

För att ytterligare utveckla dammsäkerhetsarbetet och utreda möjligheterna att tillgodose såväl dammägarnas som samhällets behov av särskild granskning av dammsäkerhet av dammar med mycket stora konsekvenser vid dammbrott, beslutade Svenska Kraftnät och Svensk Energi år 2005 att gemensamt genomföra ett pilotprojekt, en internationell granskning av Trängslet. Efter pilotprojektet beslutades om en utökad försöks- och utvecklingsperiod till och med år 2008 där ytterligare fem dammar skulle granskas av internationell expertis. Den modell som valts efter diskussion mellan branschen, Svenska Kraftnät och länsstyrelser är, liksom för Trängslet, att den internationella granskningen är en del av ägarnas egenkontroll med egen finansiering. Tillsynsmyndigheterna ges möjlighet till insyn och påverkan. I granskningen ingår Höljes-

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

dammen, Suorva, Håckren, Ajaure och Hällbydammen. Av dessa har Höljesdammen nu också granskats.

De utländska expertgranskarna har lämnat kritiska synpunkter vid de två granskade dammarna. Angående Trängslet ansågs att tidigare utvärderingar av säkerhetsaspekterna varit otillräckliga. Bristerna ansågs vara allvarligare än vad som framgår av klassificeringen av anmärkningarna. Av granskningen av Höljesdammen i maj 2007 framgår bland annat att de säkerhetsstudier som tidigare genomförts visade betydande brister i fråga om såväl djup som omfattning. Experterna drog också slutsatsen att dammbrott på grund av yttre erosion i fyllningsdammen kan ske under avbördning av flöden med betydligt kortare återkomsttid än det dimensionerande flödet. Övervakningen av dammen ansågs för närvarande inte heller skötas på lämpligt sätt. (Riksrevisionen, 2007)

Utveckling pågår av att samordna beredskapen avseende dammbrott i de stora kraftverksälvarna. För Ljusnan har ett gemensamt planeringsunderlag för berörda aktörer med bland annat larmplan och informationsbroschyr tagits fram. Motsvarande arbete har påbörjats i Luleälven, Ljungan, Dalälven och Göta älv.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Dimensionerande flöde har beräknats för sex områden med beaktande av förändringar i klimatet. Beräkningarna är gjorda för fyra klimatscenarier och tidsperioden 2071-2100 (Andréasson et al, 2006). För hela den reglerade Umeälven, ovanför sammanflödet med den oreglerade Vindelälven, har för ett förändrat klimat dimensionerande flöden och ackumulerade 100-årsflöden beräknats. Vid beräkningarna har använts tappningsstrategier som är anpassade till ett framtida klimat. (Andréasson, 2007; bilaga B 10). I stort visar klimatscenarierna på ökad nederbörd, medan det för vårfloden dimensionerande snötäcket minskar. Beroende på hur faktorerna samspelar visar scenarierna på både ökningar och minskningar i det dimensionerande flödet, se figur 4.17. Enligt Klimatet och dammsäkerheten i Sverige, bilaga B 9, uppges det vara svårt att dra generella slutsatser om hur de dimensionerande flödena kommer att påverkas av en klimatförändring. Det framgår dock att klimatfrågan tillför en extra osäkerhet som motiverar fortsatta studier av effekterna på dimensionerande flöden och

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

ökade säkerhetsmarginaler vid dimensioneringsarbete (Svenska Kraftnät, 2007).

En översyn pågår för närvarande av Flödeskommitténs riktlinjer. En nyutgåva kommer att komma ut under hösten 2007. Metoderna i riktlinjerna uppges av Svenska Kraftnät inte revideras i denna utgåva med hänsyn till klimatförändringar, däremot kommer deras tillämpning i ett föränderligt klimat att behandlas (bilaga B 9).

Figur 4.17 Procentuell förändring i dimensionerande flöde 2071

  • i

förhållande till 1961

  • (RCAO-EA2, RCAO-EB2, RCAO-

HA2, RCAO-HB2).

Källa: Andréasson et al, 2007.

Beräkningar av framtida lokala 100-årsflöden visar på ökningar framförallt i västra Götaland och västra Svealand, men även i fjällen och nordöstra Götaland, figur 4.18 (Carlsson et al, 2006). På många håll i landet väntas dagens 100-årsflöden bli mindre vanliga på grund av en mindre vårflod, men även på grund av ökad avdunstning. Det finns en risk att ökningen av dagens 100-årsflöden i fjällen i framtiden kan fortplanta sig i hela vattendragen ner till mynningen. Situationen behöver alltså inte vara lika problemfri

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

som kartorna över det lokala 100-årsflödet kan ge sken av (bilaga B 14). För Umeälven visar de ackumulerade 100-årsflödena på ökningar från 0 till 34 procent, samt att de högsta värdena framförallt infaller under hösten i stället för som nu under våren (Andréasson et al, 2007; bilaga B 10). Vi bedömer att risken för dammbrott vid mindre dammar och invallningar kan komma att öka.

Figur 4.18 Procentuell förändring i lokala 100-årsflöden (2071

  • rela-

tivt 1961

  • Resultatet visas för 4 olika klimatscenarier

RCAO-EA2 RCAO-EB2 RCAO-HA2 RCAO-HB2

Källa: Carlsson et al, 2006.

Scenarierna visar på en förändrad tillrinningscykel med högre tillrinning under de kalla månaderna och mindre under de varma, samt på en tidigare vårflod. Detta kan innebära problem bland annat för fyllnadsperioder som pågår från vårflod till höst. Ökad avrinning, och då särskilt vid hög fyllnadsgrad i magasinen, kan leda till ökade översvämningsproblem för bland annat bebyggelse, då vattendraget uppträder som oreglerat. Detta kan leda till förväntningar på flödesdämpning vilket de svenska vattenkraftdammarna inte är konstruerade för. Dämpning kan öka riskerna för dammen genom att magasinens dämpande kapacitet eventuellt utnyttjas innan tillflödet kulminerat. Flödesdämpning ställer stora krav på bl.a. marginaler och kunskap, på vattendragets hydrologi och dammars förmåga att motstå och släppa fram höga flöden, för att bli effektiv och säker. Nedanstående kurvor i figur 4.19 visar på

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

förändringar i medeltillrinningen över året i fyra framtidsscenarier jämfört med dagens klimat.

Figur 4.19 Tillrinningens säsongsdynamik, 30-årsmedelvärden för perioden 2071

  • referensperiod 1961−1990. Tillrinningsområden, se figur 4.17 (RCAO-EA2, RCAO-EB2, RCAO-HA2, RCAO-HB2).

Källa: Andréasson et al, 2006.

Kraftig vind kan påverka dammar. Förändringen i extrema vindar bedöms enligt bilaga B 9 inte vara av den storleksordningen att den leder till ökade problem för dammar. I ett varmare klimat torde generellt sett inte heller problem med is och tjäle öka. Däremot kan tillgängligheten till dammarna försvåras i samband med t.ex. kraftig nederbörd med konsekvenser för vägar.

Den största risken vid äldre eller pågående gruvverksamhet uppstår vid dammbrott i sandmagasin eller andra olyckor som påverkar gruvavfall. Längre perioder med torka skulle kunna frilägga avfall och öka utlakningen av metallföroreningar, se vidare avsnitt 4.3.6. Gruvdammar för deponering av gruvavfall under drift byggs ofta på i etapper och utskov flyttas eller byggs om i samband med detta. Gruvdammars konstruktion anses, enligt bilaga B 9, vara tillräckligt robusta att motstå stora förändringar i klimatet, då deras

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

livslängd är stor. Problem väntas inte uppkomma under de tidsperspektiv utredningen behandlar. Bedömningen är att konstruktionerna successivt kan anpassas till nya förhållanden.

Riksrevisionens granskning av dammsäkerheten vid vattenkraftdammar

Riksrevisionen har granskat de statliga insatserna för dammsäkerhet av kraftverksdammar (Riksrevisionen, 2007). Rapporten lämnades i maj 2007 till regeringen. Riksrevisionens slutsats är att det, trots att staten vidtagit åtgärder som stärkt och förtydligat statens ansvar för dammsäkerhet, förekommer problem och brister i arbetet. Riksrevisionen har bland annat berört följande:

  • statens styrning av dammägarnas egenkontroll avseende den bristande möjligheten till författningsmässig reglering. Riksrevisionen anser att detta försvårar de statliga myndigheternas möjlighet att anpassa och utveckla kraven på egenkontroll till ändrade förutsättningar. Ett exempel som nämns är Flödeskommitténs riktlinjer, som inte är juridiskt bindande.
  • de ändrade förutsättningar ett förändrat klimat kan innebära för dammsäkerheten. Man konstaterar att den pågående anpassningen till kraven i Flödeskommitténs riktlinjer avser extrema flöden i dagens klimat, utan direkt koppling till frågan om klimatförändringar.
  • länsstyrelsernas tillsyn. Denna bedöms vara begränsad till att omfatta granskning av dammägarnas årliga rapport till länsstyrelsen. Man konstaterar att tillsynen inte har identifierat väsentliga brister som de två hittills genomförda internationella granskningarna redovisat.
  • Svenska Kraftnäts rapportering till regeringen av utvecklingen av dammsäkerheten. Man uppger att det saknas redovisning av på vilket sätt tillsynen och tillsynsvägledningen borde förändras, utifrån att nämnda brister inte upptäckts.
  • ansvaret för genomförandet av de internationella granskningarna inom dammägarnas egenkontroll. Man ifrågasätter myndigheternas möjlighet till insyn. Man anser även att Svenska Kraftnäts bedömningar av vilka dammar som ska granskas behöver tydliggöras.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Riksrevisionen anser att det finns behov av att förbättra och utveckla statens insatser för dammsäkerhet och rekommenderar regeringen att ta initiativ till en översyn av dessa. En sådan översyn skulle pröva om nuvarande system, som i hög grad vilar på att dammägarna själva anger nivån på och omfattningen av dammsäkerhetsarbetet, svarar mot de krav på säkerhet som samhället ställer idag. Översynen föreslås pröva en tydligare reglering av dammägarnas egenkontroll, liksom tillsynsvägledningens och tillsynens omfattning, organisation och krav på kompetens samt finansieringen av tillsynen. Det anses värdefullt att jämföra med vad staten gör på andra områden med risker för stora konsekvenser av brister i säkerhet, t.ex. statens insatser för säkerhet vid kärnkraftverk, eller vad staten gör i andra länder inom dammsäkerhetsområdet.

Riksrevisionen rekommenderar tillsynsmyndigheterna att ta ställning till om det finns skäl att tro att motsvarande brister i dammsäkerheten även förekommer vid andra dammar där dammbrott skulle få stora konsekvenser, än vid de som nu granskats av internationell expertis.

Anpassning utifrån ett förändrat klimat samt överväganden

Vi anser, i likhet med Riksrevisionen, att en översyn behöver göras av dammsäkerhetsområdet. Översynen bör syna om det nuvarande systemet svarar mot de krav på säkerhet som samhället ställer idag. Översynen är angelägen utifrån dagens klimat och utifrån förändringar i klimatet. Vi bedömer att översynen bör pröva samhällets behov av att tydligare reglera dammägarnas egenkontroll, tillsynsvägledningens och tillsynens omfattning, liksom krav på kompetens och hur tillsynen ska finansieras. Vi anser vidare att det finns skäl att överväga ett tydligt uttalat centralt tillsynsansvar med föreskriftsrätt. Vid översynen bör också jämförelser göras med statens insatser för andra områden där konsekvenser av bristande säkerhet kan bli mycket allvarliga samt med hur andra länder hanterar området.

Det är angeläget att det pågående arbetet med att anpassa dammar till Flödeskommitténs riktlinjer fortskrider, vilket beskrivs i bilaga B 9. Framtida klimatförändringar och extrema väderhändelser bör ingå som en förutsättning. Anpassningen bör gälla dammar av riskklass I och II.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Det är viktigt att utvecklingen av höga flöden och risker i de reglerade vattendragen analyseras med avseende på ett förändrat klimat, vilket innebär beräkningar av bland annat de dimensionerande flödena. Detta kräver metodutveckling, eftersom beräkningsteknik som tar hänsyn till framtida regleringsstrategier för närvarande saknas. Svenska Kraftnät bör, i samverkan med SMHI, få ansvar för att detta genomförs. Svenska Kraftnät bör också få i uppdrag att utveckla lämpliga metoder för kartläggning av sårbarheten hos dammar av riskklass I och II med avseende på ett förändrat klimat, samt genomföra en sådan kartläggning.

Vissa klimatscenarier visar på ökning av dimensionerande flöden, medan andra tyder på minskningar. Skillnaderna är också betydande inom landet. Vi anser att det är angeläget att diskussionerna mellan SMHI, Svenska Kraftnät, länsstyrelserna och kraftbranschen fördjupas kring hur metodiken och resultaten av flödesberäkningarna ska hanteras, exempelvis spännvidden i resultaten. Det är också angeläget att uppföljning och jämförelser görs mellan inträffade flödessituationer och beräknade dimensionerande flöden.

Enligt klimatscenarierna ändras karaktären på tillrinningsdynamiken på sikt. Även elbehoven kan komma att förändras över året. Detta kan innebära att vattenkraftsystemet kan behöva drivas på annat sätt än idag. Det är angeläget att studera om och hur detta kan påverka dammsäkerheten och även risken för översvämningar. Möjligheten att med hjälp av vattenmagasin minimera översvämningar bör också belysas. Svenska Kraftnät bör i samarbete med kraftbranschen få ett sådant uppdrag.

I utredningen har främst vattenkraftdammar behandlats, medan gruvdammar och konsekvenser av dammbrott i dessa behandlats mer översiktligt. Vi anser att det är angeläget att även dessa analyseras mer ingående med avseende på ett långsiktigt förändrat klimat.

Det förekommer dammar som saknar underhållsansvarig. Vi anser att det är angeläget att inventera alla dammar inom länet och utreda ägarförhållandena. Ett sådant uppdrag bör lämnas till länsstyrelserna, se vidare avsnitt 5.4.

Det är angeläget att ämnet klimatförändringar och dess effekter beaktas i utbildningar som rör dammkonstruktioner och dammsäkerhet liksom i den hydrologiska utbildningen. Vidare är det viktigt med insatser för att förmedla kunskap om klimatförändringar till ansvariga dammägare. Vi förespråkar att Svensk Energi

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

arbetar med att stödja branschen genom att ta fram underlag samt sprida kunskap inom branschen om hur klimatförändringar kommer att kunna påverka dammsäkerheten.

Ett förändrat klimat kan komma att innebära kraftigare och mer frekventa starka vindar med åtföljande risk för elavbrott. Vi anser att respektive dammägare bör ha nödvändig reservkraft för att upprätthålla dammens säkerhet.

Dammanläggningar är ofta ensligt belägna. Dammägare bör tillse att det finns nödvändiga avtal mellan markägare och ägare av tillfartsvägar som reglerar framkomligheten på vägar till anläggningarna.

Kostnaderna för anpassning har, enligt bilaga B 9, bedömts kunna bli av samma storleksordning som den anpassning som nu pågår, med andra ord cirka 2 miljarder kronor.

Forskning och utveckling

Vi anser att det finns behov av att i första hand fördjupa flödesanalyser inom de områden där en kraftig ökning av avrinningen kan väntas. Kraftindustrin och Svenska Kraftnät har av SMHI via Elforsk beställt en fortsättning på känslighetsanalysen av hur dimensionerande flöden påverkas av ett förändrat klimat. Projektet pågår mellan 2007 och 2010. SMHI kommer också att utföra analyser för samtliga platser med tillgång till flödesmätningar och dimensioneringsberäkningar samt utveckling av metodiken.

Det är av vikt att hög kompetens upprätthålls inom landet, hos såväl dammägare som hos övriga aktörer. Svenskt Vattenkraftcentrum bildades 2005 som ett led i denna satsning.

Förslag

  • En översyn bör göras av dammsäkerhetsområdet om det nuvarande systemet svarar mot de krav på säkerhet som samhället ställer idag. Översynen bör pröva samhällets behov av att tydligare reglera dammägarnas egenkontroll, tillsynsvägledningens och tillsynens omfattning liksom krav på kompetens och hur tillsynen ska finansieras. Översynen är angelägen utifrån dagens klimat och utifrån förändringar i klimatet.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

  • I instruktionen till Svenska Kraftnät ska framgå att myndigheten får ansvar för anpassning till ett förändrat klimat inom sitt ansvarsområde, se avsnitt 5.10.2.
  • Svenska Kraftnät bör få i uppdrag att utveckla metoder för kartläggning av sårbarheten hos dammar av riskklass I och II med avseende på klimatförändringar, samt att genomföra en sådan kartläggning.
  • Svenska Kraftnät bör, i samarbete med SMHI, få i uppdrag att utveckla metoder för samt beräkna flöden av betydelse för dammar av riskklass I och II i ett förändrat klimat.
  • Svenska Kraftnät bör, i samarbete med kraftbranschen, få i uppdrag att analysera hur förändrade tillrinningsförhållanden på grund av klimatförändringar och drift av vattenkraftsystem kan påverka dammsäkerheten samt risken för översvämningar.
  • Svenska Kraftnät bör få i uppdrag att i samarbete med gruvindustrin genomföra en analys av gruvdammar med avseende på långsiktiga klimatförändringar.

Angående inventering av dammar avseende ägarförhållanden, se avsnitt 5.4 om vattendomar.

4.2.3. Värme- och kylbehov

Klimatförändringarna kommer kraftigt att påverka värme- och kylbehoven. Värmebehovet kommer att minska kraftigt till följd av temperaturhöjningen medan kylbehovet kommer att öka. Det minskade värmebehovet kommer att innebära stora kostnadsbesparingar i form av minskad energianvändning.

I detta avsnitt behandlas hur värme- och kylbehoven i bostäder och lokaler kan komma att förändras i ett förändrat klimat. Vi har inte behandlat fritidshus som inte är permanentbebodda eftersom de står för en liten del av energianvändningen samtidigt som bra statistik saknas. Industrilokaler berörs vi endast översiktligt eftersom statistik över energiåtgången för uppvärmning saknas, se bilaga B 11.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Dagens värme och kylbehov

Behovet av värme och kyla är beroende både av klimatrelaterade och icke klimatrelaterade faktorer. Vid en bedömning av framtida energianvändning för värme och kyla är det således av stor vikt att bedöma tänkbar utveckling i relation till både de klimatrelaterade och de icke klimatrelaterade faktorerna.

Klimatfaktorer av betydelse för värme- och kylbehovet är i huvudsak temperatur och solinstrålning, men även molnighet och vind påverkar.

Exempel på icke klimatrelaterade faktorer som påverkar värme- och kylbehov är byggnadens beskaffenhet, dvs. isolering, fönstertyp, fönsterplacering och fönsterytor, ventilation, uppvärmningssystem, kylsystem, solavskärmning m.m. Andra påverkansfaktorer är vad byggnaden används till, hur många personer som vistas i byggnaden, och i vilken utsträckning värmealstrande apparater används.

Fastighetsbeståndet i dag och energianvändning för uppvärmning av småhus, flerbostadshus och lokaler, exklusive industrilokaler, framgår av tabell 4.10.

Tabell 4.10 Fastighetsbeståndet i Sverige (2005) och dess energianvändning

för uppvärmning

Fastighetstyp Yta,

miljoner m

2

Energianvändning för

uppvärmning, TWh

Anmärkning

Fritidshus, icke permanentbebodda

40

3,2 Mycket grov uppskattning av ytan, total energianvändning

Småhus inkl. permanent- bebodda fritidshus

260 37,5

Flerbostadshus 165 24,8 Lokaler exkl. industrilokaler 144 16,4 Industrilokaler 88 ? Yta avser uppvärmd yta

Källa: Bilaga B 11.

Figur 4.20 visar vilka energislag som används för uppvärmning av olika fastighetstyper. El eller kombinationer av el/bränsle dominerar för småhus, medan fjärrvärme dominerar för flerbostadshus och lokaler.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Figur 4.20 Energianvändning för uppvärmning i bostäder och lokaler

Källa: SCB, 2006; SCB, 2006b; SCB, 2006c.

Tillförlitlig statistik vad gäller användningen av energi för kylbehov saknas i dag (bilaga B 11; IVL, 2007). Kylning förekommer för närvarande i ett stort antal lokaler, men den exakta omfattningen är okänd. Enligt en utredning av Energimyndigheten, den s.k. STILutredningen (Energimyndigheten, 2006) hade 91 av 123 inventerade lokaler tillgång till kyla. För de lokaler som hade tillgång till kyla utgjorde elanvändning för kylning 12 procent av den totala elanvändningen. Det totala kylbehovet för lokaler baserat på dessa uppgifter är i dagsläget cirka 2,5 TWh.

Det är i dag endast få bostäder som har tillgång till kyla. I den mån kylning finns är det huvudsakligen luft/luftvärmepumpar som används som kylmaskiner under sommartid.

Förändringar av klimatet som påverkar värme- och kylbehovet

De klimatfaktorer som är av störst betydelse för värme- och kylbehovet förväntas förändras enligt följande i ett framtida klimat.

Temperaturen ökar generellt enligt klimatscenarierna med upp till cirka 4 grader i genomsnitt över landet. Ökningen väntas bli störst vintertid i Norrland. Sommartid är ökningen störst i södra Sverige. Med ökad temperatur följer även minskat antal värme-

Energianvändning för uppvärmning i bostäder och lokaler

0 5 10 15 20 25 30 35 40

Småhus Flerbostadshus Lokaler (exkl,

industri)

TW h

Övrigt

Värmepump

Kombinationer el/bränsle

Naturgas

Fjärrvärme & närvärme

Biobränsle

Olja

Elvärme

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

graddagar, HDD

3

, och ökat antal kylgraddagar, CDD

4

, se bilaga

B 11.

Klimatscenarierna visar en minskning av solinstrålning sommartid i norra Sverige, men en ökning vintertid. I södra Sverige sker en ökning av solinstrålning sommartid och en minskning vintertid.

Klimatscenarierna är mer osäkra och svårbedömda avseende de övriga klimatfaktorerna, molnighet och vind, som kan påverka behovet av värme och kyla.

Framtida uppvärmningsbehov

Analysen av det framtida värmebehovet för lokaler och bostadsuppvärmning utgår från dagens bebyggelsebestånd och baseras på klimatscenariet RCA3-EA2. En känslighetsanalys med RCA3-EB2 har dock utförts. Beräkningarna av klimatförändringarnas påverkan på energibehovet för uppvärmning baseras på antagandet att det finns ett linjärt samband mellan antalet graddagar, HDD och energibehov, se bilaga B 11. Det förmodade antalet graddagar i ett framtida klimat har jämförts med referensperioden 1961

Vidare inkluderar analysen en studie av effekten av att EU:s mål för energieffektivisering av bygg- och fastighetssektorn uppnås. Målet innebär att det finns en effektiviseringspotential för Sveriges bostads- och fastighetsbestånd på 30 procent till 2020 (EUkommissionen, 2006c).

3

Med HDD avses antal dagar som utomhustemperaturen understiger 17ºC multiplicerat

med antalet grader som understigandet uppgår till.

4

Med CDD avses antal dagar som utomhustemperaturen överstiger 20ºC multiplicerat med

antal grader som överstigandet uppgår till.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Figur 4.21 Förändrat antal värmegraddagar samt energieffektiviseringars

betydelse för värmebehovet i befintligt bostadsbestånd 2011

  • 2041−2070 och 2071−2100 (RCA3-EA2).

Industrier och fritidshus ingår ej.

Källa: IVL, 2007

Figur 4.21 visar resultatet av beräkningarna. Med antagandet att effektiviseringar motsvarande EU-målet genomförs minskar energibehovet för uppvärmning med cirka 22 TWh (28 procent) fram till 2020-talet, cirka 25 TWh (32 procent) fram till 2050-talet samt cirka 29 TWh (37 procent) till 2080-talet.

Använder man klimatscenariot RCA3-EB2 blir skillnaderna försumbara jämfört med scenariot RCA3-EA2 till 2020- och 2050-talen, men bara 25 procent till 2080-talet.

Om man ser enbart till effekten av ett förändrat klimat utan att anta någon effektivisering så minskar ändå energianvändningen med cirka 12 TWh till 2020 talet, 17,5 TWh till 2050-talet och 23,5 TWh till 2080-talet i RCA3-EA2.

När det gäller behovet av uppvärmning vintertid kan solinstrålningen minska uppvärmningsbehovet i norra Sverige. I södra Sverige kan den minskade solinstrålningen vintertid innebära att det minskande uppvärmningsbehovet på grund av temperaturhöjningen, inte blir fullt så stor som beräknat.

0

20 000 40 000 60 000 80 000 100 000

GW h

Effektivisering av dagens stock med 30% fram till 2020

Effekter av klimat på nuvarande

stock

Effekter av klimatet på framtida effektiviserade stock (30% till 2020)

Effektivsiering av dagens stock med 30% fram till 2020

78 748 62 998 62 998 62 998

Effekter av klimat på nuvarande stock

78 748 66 258 61 274 55 209

Effekter av klimatet på framtida effektiviserade stock (30% till 2020)

78 748 56900 53735 49828 Nuläge 2011-2040 2041-2070 2071-2100

0

20 000 40 000 60 000 80 000 100 000

GW h

Effektivisering av dagens stock med 30% fram till 2020

Effekter av klimat på nuvarande

stock

Effekter av klimatet på framtida effektiviserade stock (30% till 2020)

Effektivsiering av dagens stock med 30% fram till 2020

78 748 62 998 62 998 62 998

Effekter av klimat på nuvarande stock

78 748 66 258 61 274 55 209

Effekter av klimatet på framtida effektiviserade stock (30% till 2020)

78 748 56900 53735 49828 Nuläge 2011-2040 2041-2070 2071-2100

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Energibehovet minskar särskilt i lokaler och bostäder vilka i dagsläget till stor andel använder fjärrvärme.

Förändringar av kylbehovet

Det är svårare att uppskatta hur klimatförändringar kommer att påverka kylbehovet. Analysen nedan bygger på uppgifter från EUprojektet Euroheatcool, där bl.a. kylbehovet för olika länder uppskattas utifrån utomhustemperaturen (Ecoheatcool, 2006). För de olika tidsperioderna har det förenklade antagandet gjorts att Sverige till 2020-talet får ett klimat motsvarande det man har i Tyskland/Sverige, till 2050-talet motsvarande det man har i Frankrike/Tyskland samt till 2080-talet det man har i Frankrike/Spanien. Beräkningen utgår endast från dagens bostadsbestånd och ingen hänsyn tas till effektivisering.

Tabell 4.11 visar uppskattat framtida kylbehov.

Tabell 4.11 Uppskattat kylbehov i bostäder och lokaler för 2020-talet,

2050-talet, 2080-talet räknat som elbehov i TWh

Kylbehov Sverige bostäder Elbehov (TWh) 2011

  • (Klimat som i Tyskland/Sverige

2,0

2041

  • (Klimat som i Frankrike/Tyskland

2,2

2071

  • (Klimat som i Frankrike /Spanien

2,8

Kylbehov Sverige lokaler Elbehov (TWh) Nuläge 2,0 2011

  • (Klimat som i Tyskland/Sverige

2,5

2041

  • (Klimat som i Frankrike/Tyskland

3,0

2071

  • (Klimat som i Frankrike /Spanien

7,7

Källa: IVL, 2007.

Enligt uppskattningarna kommer kylbehovet i bostäder och lokaler öka kraftigt fram till 2100. Om trenden med stora glasade ytor i bostäder fortsätter, är det troligt att kylbehovet ökar ytterligare.

Förändringarna av solstrålningen innebär att resultaten kan överskatta behovet av kylning i norra Sverige underskatta dem i södra Sverige. Eftersom huvuddelen av bebyggelsen är belägen i södra Sverige är sannolikt det totala kylbehovet något underskattat.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Kostnadsuppskattningar

Våra kostnadsberäkningar bygger på ett elpris på 40 öre kWh samt ett fjärrvärmepris på cirka 45 öre kWh. Fjärrvärmepriset motsvarar medelvärdet på fjärrvärme de senaste 10 åren.

Med dessa förutsättningar minskar energikostnaderna för uppvärmning av det befintliga bostadsbeståndet kraftigt i ett förändrat klimat. Kostnaderna för kylning ökar däremot. Sammantaget förväntas energikostnaderna för värme- och kylbehov minska betydligt i ett framtida klimat. Eventuella effektiviseringar är inte medtagna i beräkningarna. På kort sikt, till 2020-talet, skulle kostnaderna minska med cirka 4,5 miljarder per år, på medellång sikt, till 2050-talet med cirka 6,4 miljarder kronor per år och på lång sikt, till 2080-talet med cirka 6,9 miljarder kronor per år jämfört med dagens kostnader, se tabell 4.12 (IVL, 2007; bilaga B 11; bilaga A 6).

Tabell 4.12 Uppskattning av energikostnader (miljoner kronor per år) för

uppvärmning, kylning och totalt för befintlig bebyggelse

Tidsperiod

Kostnad för uppvärmning

Kostnad för kylning Totala kostnader

Nuläge (2006)

33 780

991

34 771

2011

28 426

1 791

30 217

2041

26 284

2 077

28 361

2071

23 686

4 216

27 902

Källa: IVL, 2007.

4.2.4. Fjärrvärme

Ökad nederbörd med höjda grundvattennivåer ger ökad risk för markförskjutningar och översvämningar, företeelser som allvarligt kan skada fjärrvärmenäten. Då fjärrvärmesystemen successivt bedöms kunna anpassas till ett förändrat klimat bör de inte i någon större utsträckning påverkas av klimatförändringarna.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Produktion av fjärrvärme

Det finns i dagsläget ett trettiotal fjärrvärmesystem i Sverige, främst i de större och medelstora städerna. Fjärrvärmen utgör i dag till volymen den största uppvärmningsformen i Sverige. Fjärrvärmen har byggts upp sedan slutet av 1940-talet, till en början i kommunal regi. En del av fjärrvärmeföretagen har under senare år övergått i bolagsform med både privata och internationella ägare. Fjärrvärme produceras vanligen i värmeverk, där vattnet värms upp genom förbränning av bränsle, exempelvis grenar, toppar, ris och bark från skogen. Fjärrvärme produceras också genom att man tillvaratar spillvärme från industri eller avloppsnät.

Dagens fjärrvärmesystem och sårbarheter idag

Värmen distribueras via fjärrvärmeledningar till bostäder, kontor, sjukhus, industrier etc. Fjärrvärmeledningsnäten har i dagsläget en längd på cirka 16 000 km. Förnyelsetakten är cirka 3 procent per år (cirka 50 km) till en kostnad av 250 miljoner kronor.

Fjärrvärmekulvertar är lagda i många olika typer av mark och geologiska förhållanden, från norr till söder. De första fjärrvärmeledningarna byggdes genom att rör av stål placerades i betongkulvertar. Äldre betongkulvertar är till del utsatta för vittring. Rören kan även rosta sönder och läcka om fogarna är otäta. Plaströrskulvert, isolerade stålrör med mantelrör av plast, ersatte successivt den äldre typen betongkulvert på 1970-talet och har i dag blivit standard. Även moderna standardiserade fjärrvärmerör har sin akilleshäl i form av att det varje år förekommer ett stort antal skador på skarvar.

Vissa städer har tunnelsystem med ledningar för fjärrvärme, VA, el och elektronisk kommunikation. Översvämmas ett sådant tunnelsystem kan det leda till avbrott i fjärrvärmedistributionen.

Drift- och underhåll av ledningsnät är avgörande för leveranskvalitet och livslängd. Olika övervakningsmetoder för fjärrvärmenäten finns och många företag har lokaliserat svaga ledningsavsnitt.

Markförskjutning, till följd av en förhöjd grundvattennivå eller dålig dränering, kan leda till att fjärrvärmerörens naturliga fixering försvinner med allvarliga mekaniska påfrestningar som följd. En markförskjutning kan vara direkt katastrofal för ledningarna och medföra stora kostnader.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

De senaste 20 åren har det förekommit cirka 20 stora läckor, dvs. läckor som är så stora att själva produktionen hotas genom lågt systemtryck och brist på matarvatten. Drift-, distributions- och underhållsystem är starkt beroende av el, trafikerbara vägar samt kommunikationssystem. Fjärrvärmeledningar riskerar att frysa vid produktionsbortfall eller haverier vintertid.

Fjärrvärmedistributionen är framförallt känslig mot kraftiga nederbördsmängder, översvämningar samt höga grundvattennivåer.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Fjärrvärmeanalysen Fjärrvärme bygger på klimatscenariot RCA3-EA2, se bilaga B 12.

Klimatförändringarna medför ökad nederbörd i hela landet. Fjärrvärmeledningar som ligger torrt och i väldränerad mark har betydligt längre livslängd än ledningar i blötare mark. Risken för markförskjutning ökar till följd av den ökade nederbörden. En högre grundvattennivå och en ökad mängd nederbörd medför att dräneringssystemen behöver förbättras. Figur 4.22 visar förändring i maximal nederbörd under sju dygn i följd.

Figur 4.22 Förändring i maximal nederbörd under sju dygn i följd dec-feb för tidsperioderna 2011

  • 2041−2070, 2071−2100

relativt 1961

  • (RCA3-EA2)

Källa: SMHI, 2007.

Klimatförändringar innebär på många håll också ökad risk för översvämningar, vilket kan leda till allvarliga konsekvenser för fjärrvärmeledningar placerade i tunnlar som ligger nära vattendrag,

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

t.ex. Slussen i Stockholm. Översvämning av produktionsanläggningar kan orsaka haveri och värmebortfall. En total nedkylning av näten resulterar i kontraktion av ledningarna, vilket svaga komponenter eventuellt inte klarar, med i värsta fall rörbrott som konsekvens. Risk finns också att fjärrvärmedistribution kan av risk ras, skred och översvämningar.

Med ökade mängder regn och vatten sätts främst de äldsta kulvertarna på prov. Dessa har ofta de största dimensionerna och ligger närmast produktionsanläggningarna, varför konsekvenserna av haverier där blir ojämförbart störst. Enligt bilaga B 12 bedöms cirka 270 km kulvert ligga i särskilt utsatta lägen. Även de fasta och flexibla fjärrvärmerören, byggda fram till slutet på 1970-talet, kan få ökade problem ökad nederbörd när skarvarna blir gamla.

Fjärrvärmeproduktionen är beroende av tillgång till bränsle, vilket i sin tur kräver att logistiken fungerar, exempelvis vägar, vattenvägar, lastning och lossning. Ett förändrat klimat med påverkan på logistik, t.ex. störningar av vägtransporter till följd av storm eller översvämningar, kan indirekt allvarligt påverka fjärrvärmesektorn. Fjärrvärmeproduktionen påverkas även indirekt ifall bränslelager blir översvämmade.

Anpassningsåtgärder och överväganden

Svensk Fjärrvärmes Läggningsanvisningar utgör byggnadsnorm för nya fjärrvärmesystem. Läggningsanvisningarna uppdateras kontinuerligt. Genom att sätta fokus på klimatförändringar i nästa utgåva av Läggningsanvisningarna bedömer Svensk Fjärrvärme att det framgent kommer att kunna byggas fjärrvärme- och fjärrkylsystem som är anpassade till ett förändrat klimat. Vi rekommenderar att Svensk Fjärrvärme i samband med nästa uppdatering av Läggningsanvisningarna tar klimatförändringar i beaktande. Vi menar vidare att det är angeläget att Svensk Fjärrvärme fortsätter arbetet med att sprida kunskap inom branschen om hur klimatförändringar kommer att kunna påverka fjärrvärmesystemen.

Svensk Fjärrvärme menar att det till stor del är möjligt att anpassa fjärrvärmesystemen successivt i takt med klimatförändringarna. År 2020 bedöms hälften av de äldsta systemen vara förnyade och år 2050 kommer sannolikt alla betongkulvertar att vara borta.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Vi anser att det är viktigt att Svensk Fjärrvärme identifierar vilka fjärrvärmesträckningar som är särskilt känsliga för klimatförändringar. Förnyelsetakten av fjärrvärmenäten bör öka i dessa särskilt känsliga områden och även av de äldsta systemen där konsekvenserna av haverier kan bli stora.

En förnyelse av de sårbara kulvertlängderna (270 km) uppskattas enligt bilaga B 12 kosta 1 350 miljoner kronor. Drift- och underhållskostnaderna kommer även att öka.

4.2.5. Dricksvattenförsörjning

Konsekvenserna för dricksvattenförsörjningen blir avsevärda. Kvaliteten på råvattnet i vattentäkterna kommer sannolikt att försämras med ökade humushalter och ökad förorening av mikroorganismer. Risken för avbrott och förorening av dricksvattnet ökar med ökade risker för översvämningar, ras och skred.

En stor del av underlaget till detta avsnitt kommer från rapporten Dricksvattenförsörjning i förändrat klimat, utarbetad av en arbetsgrupp inom utredningen, se bilaga B 13.

Systembeskrivning och sårbarhet i dag

Allmän vattenförsörjning är en förutsättning för att vi ska kunna leva och fungera i moderna samhällen. Kommunen är huvudman för gator och allmänna platser i huvuddelen av landets större tätorter liksom den är ansvarig för vatten och avlopp.

För cirka 150 år sedan började dagens VA-system att utvecklas på grund av ideliga vattenburna sjukdomsutbrott i svenska städer. Under en period dog fler människor i städerna än på landsbygden på grund av dessa vattenburna sjukdomar, huvudsakligen orsakade av bakterier. Först byggdes vattenverk, vatten och avloppsledningar och så småningom även avloppsreningsverk.

Sverige har varit gynnat ur vattenförsörjningssynpunkt. Det har varit relativt lätt att finna bra vattentäkter med tillräcklig kapacitet. Vattenförsörjning består av en kedja av funktioner från tillrinningsområdet, vattentäkten, vattenverket samt ett distributionssystem med ledningsnät, tryckstegringsstationer och vattenreservoarer, se figur 4.23.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Figur 4.23 Dricksvattenförsörjning är en ”kedja” från tillrinningsområdet fram till konsumenternas kranar

Källa: Dricksvattenförsörjning i förändrat klimat, bilaga B 13.

Hälften av Sveriges kommunala vattenförsörjning kommer från ytvatten, dvs. från sjöar och rinnande vattendrag. Den andra hälften kommer från grundvatten, där ofta infiltration av ytvatten utgör en viktig del i nybildningen av grundvatten. En god kvalitet på råvattnet från dessa vattentäkter har gjort att reningstekniken i Sverige är relativt enkel. Cirka 8 miljoner av Sveriges invånare försörjs från en allmän vattentäkt medan cirka 1,2 miljoner har en enskild/privat vattenförsörjning, där grundvatten utgör den dominerande delen.

De flesta ytvattenverk i Sverige tillämpar en relativt enkel behandling/reningsteknik, som är anpassad för hygieniskt bra råvatten. Processen utgörs i regel av följande steg: a) Grovsilning alternativt mikrosilning av inkommande råvatten

för avskiljning av grövre partiklar (fisk, zooplankton m.m.).

b) Vid behov höjning av vattnets alkalinitet med hjälp av

kalk/kolsyra.

c) Kemisk fällning med ett järn- eller aluminiumsalt. d) Avskiljning av fällning genom sedimentering och filtrering. e) Reduktion av eventuella lukt- och smakstörande ämnen

genom antingen adsorption på aktivt kol eller mikrobiologisk reduktion i s.k. långsamfilter.

f) pH-justering för att minska vattnets korrosiva egenskaper. g) Desinfektion med klor, klordioxid eller UV-ljus.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Vattenverk som använder grundvatten som råvatten har ofta en enklare behandling än ytvattenverk.

Svenska vattenverk är konstruerade för att klara smittämnen i form av bakterier. I ytvattenverk är kemisk fällning och filtrering som avskiljningsbarriär samt klor som desinfektion vanligast. I grundvattenverk används ofta klor (ibland UV-ljus) som desinfektion eller som desinfektion i beredskap. Under senare år har den mikrobiologiska hotbilden börjat förändras både genom ökande kunskaper och faktiska förändringar.

En annan del av dagens hotbild är risken för att kemiska föroreningar av olika slag kan hamna i en vattentäkt. Vid exempelvis extrem nederbörd, skyfall eller översvämningar finns stor risk att föroreningar på olika sätt mobiliseras och sprids.

Sveriges VA-ledningsnät räcker cirka 160 000 km, motsvarande cirka 4 varv runt jorden och cirka hälften av detta är för distribution av dricksvatten. I samband med skyfall som orsakar ras och skred kan delar av distributionsnätet skadas. T.ex. försvann i ett samhälle utanför Sundsvall 100 meter av en dricksvattenledning i samband med höga flöden 2001.

Enskild (privat) vattenförsörjning fungerar på ett liknande sätt, men med ett mindre ledningsnät, ofta utan vattenbehandling och vanligtvis med en trycktank/hydrofor som reservoar/tryckutjämnare. Den vanligaste formen av enskild vattenförsörjning är bergborrade brunnar. Kontrollen av vattenkvaliteten i enskilda brunnar är betydligt sämre än för dricksvatten från större anläggningar. De flesta tar ett vattenprov när brunnen anläggs och därefter tas ofta inga nya prover för att följa upp vattenkvaliteten och dess variationer. Brunnens omgivning är avgörande för hur den klarar av extremväder och ett förändrat klimat utan att sina eller förorenas. Enskilda grundvattentäkter kan ofta ha en avsiktlig eller oavsiktlig avloppsinfiltration i närområdet, vilket innebär en förhöjd risk för mikrobiologisk förorening speciellt i samband med väder som skapar höga grundvattennivåer. Enskild vattenförsörjning i samband med jordbruk och boskapsskötsel kan också förorenas från gödselhantering.

I samband med de senaste årens översvämningar har flera svenska vattentäkter förorenats, bland annat mikrobiologiskt. Det har inneburit att på många ställen har konsumenter tvingats att koka vattnet. Den längsta kokningsperioden, som varade nästan fyra veckor, orsakades av översvämningar i Alvesta sommaren 2004. I södra Norrland sommaren 2000 och även hösten 2001

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

orsakade höga flöden och intensiva regn förutom kokningspåbud i flera vattentäkter också ras och skred på vattenledningsnäten. I Bergen i Norge hösten 2004 inträffade ett vattenburet sjukdomsutbrott orsakad av en klortålig parasit (Giardia). I händelsekedjan som lede fram till sjukdomsutbrottet ingår häftiga regn. Trots att utbrottet var begränsat till en mindre del av vattenförsörjningen uppstod samhällskostnader för cirka 46 miljoner norska kronor och än i dag har inte alla skadeståndsanspråk processats färdigt. Även under de kraftiga regnen i södra Sverige sommaren 2007 förorenades vattentäkter. I samband med stormen Gudrun blev flera mindre vattentäkter strömlösa och reservkraft krävdes för distribution av dricksvatten. Se även bilaga B 13.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Klimatscenarierna pekar på en ökad nederbörd och avrinning i hela landet, utom i södra delarna av landet sommartid. De sydöstra delarna kan t.o.m. få en minskad årsavrinning. Särskilt stor blir ökningen vintertid. Risken för stora översvämningar ökar markant i de västra delarna av Götaland och Svealand, liksom i delar av Norrland. Intensiteten i kraftiga regnskurar har ökat de senaste åren enligt SMHI:s statistik och kommer att fortsätta öka enligt scenarierna.

När klimatet förändras, ändras förutsättningarna för vattenförsörjning. Sverige kommer även fortsättningsvis att vara gynnat från vattenförsörjningssynpunkt. Vattentillgångarna kommer att öka på många håll, förutom i de sydöstra delarna av landet där tillgångarna minskar med viss risk för vattenbrist. För att kunna tillgodogöra oss den fördel ett modernt samhälle har av en fungerande vattenförsörjning, med hög kvalitet på dricksvattnet, måste vi dock hantera några hotbilder. Det gäller såväl dagens hotbilder, som kan förstärkas i ett förändrat klimat, som nya hotbilder eller nya förutsättningar.

Riskerna för vattenburen smitta genom encelliga parasiter (t.ex. amöbor) och virus kommer sannolikt att öka ännu mer på grund av successiva klimatförändringar med temperaturökningar och ökad risk för kraftig nederbörd. De klordoser som tillämpas i Sverige är i stort sett verkningslösa på parasiter och har måttlig effekt på virus. Avskiljningen via kemisk fällning/filtrering är då den enda

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

barriären i många ytvattenverk och den är inte fullständig. För grundvatten är avskiljningen av virus i marken starkt beroende av olika klimat- och grundvattenförhållanden, som snabbt kan förändras vid extremväder.

Det finns skäl att tro att risken för att kemiska föroreningar hamnar i vattentäkterna ökar på grund av klimatförändringar. I en enkät till svenska kommuner bedömer ansvariga för vattenförsörjning att risken för en allvarlig förorening i samband med översvämningar och/eller skyfall ökar för 86 procent av vattentäkterna, se bilaga B 13. Skydd av vattentäkter/dricksvattenförekomster blir således ännu viktigare i samband med klimatförändringar.

Dagens relativt enkla beredning av råvatten, yt- eller grundvatten, till dricksvatten räcker i många fall sannolikt inte till i ett förändrat klimat. Förutom de mikrobiologiska riskerna kommer många svenska vatten successivt att få en ändrad kemi/biologi, till exempel ökar humushalter och algblomningar redan i dag i många vattentäkter. Med högre temperaturer och längre tider med isfria sjöar och vattendrag samt ökad avrinning på många håll kommer såväl övergödning som humushalter att öka, se avsnittet om sötvattenmiljön, 4.5.2.

Även distributionen av dricksvatten i ledningsnät kan på olika sätt få ökade påkänningar i ett klimat med större variationer, bl.a. genom en ökad risk för ras, skred och översvämningar. En höjning av havsnivån ökar risken för saltvatteninträngning för vattentäkter som ligger nära kusten.

Enskilda brunnar är ofta mer utsatta än gemensamma vattentäkter för klimatförändringar.

Skadekostnader för vattenförsörjningen och samhället i övrigt uppgår sannolikt till mångmiljardbelopp om åtgärder inte vidtas eller om de görs för sent.

Anpassningsåtgärder och kostnader

Den arbetsgrupp inom utredningen som tagit fram underlag om dricksvattenförsörjning har pekat ut ett antal åtgärder som väsentliga för att trygga försörjningen av vatten med god kvalitet, se bilaga B 13. Följande åtgärder rekommenderas.

  • Sårbarheter i de lokala förhållandena bör analyseras för varje vattenförsörjningssystem. Detta bör göras av kommunerna med

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

stöd av livsmedelsverket och länsstyrelserna som en fortsättning och permanentning av Livsmedelsverkets så kallade Starthjälp till kommunerna.

  • Vattentäkter bör skyddas mot ökande risker för både kemiska och mikrobiologiska föroreningar. Det bör noggrannare utredas om kraven att inrätta bra vattenskyddsområden för viktiga kommunala vattentäkter bör skärpas. I de nationella miljömålen är ett delmål att alla vattentäkter som försörjer mer än 50 personer eller producerar mer än 10 m

3

per dygn ska ha vatten-

skyddsområde, men det finns inget absolut krav. En hänsynsfull fysisk planering i tillrinningsområden för vattentäkter är också en mycket viktig och grundläggande faktor för dricksvattnets säkerhet. Bland annat bör man ta hänsyn till utvecklingen inom jord- och skogsbruk, liksom jord- och skogsbruket bör ta hänsyn till dricksvattentäkter. Det finns skäl att förtydliga detta och även att ge möjlighet att klassa viktiga vattenförekomster som riksintressen.

  • Där behov finns, bör den mikrobiologiska säkerheten vid beredning av dricksvatten i vattenverken ökas. En översyn av föreskrifter som behandlar mikrobiologiska krav i dricksvatten behövs, det gäller exempelvis mikrobiologiska barriärer i grundvatten och i vattenverk samt provtagnings- och övervakningsrutiner.
  • Åtgärder bör vidtas för att klara de förändringar som uppstår i råvattnets kemiska/biologiska kvalitet och temperatur. Det finns ett stort behov av att förtydliga vad dagens regelverk innebär och formulera en vägledning för kontroll av råvattenkvaliteten i svenska vattentäkter. Viktigt är också att denna vägledning tydligt omfattar den mikrobiologiska råvattenkvaliteten.
  • Åtgärder bör vidtas för att hantera en minskad vattentillgång i främst sydöstra Sverige. Vattenbesparande åtgärder kan bestå av att byta de delar av ledningsnät, ledningar, ventiler, m.m., som läcker. Tillfälligt kan också restriktioner för vattenanvändning meddelas, exempelvis bevattningsförbud. Sannolikt kommer dock detta inte att räcka. Att anlägga nya vattentäkter är ett alternativ liksom att bygga överföringsledningar från en annan vattentäkt.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

  • Distributionssystem som kan utsättas för större påfrestningar bör säkras. Exempel på åtgärder är dubblering av ledningar. Inom vissa områden ökar till exempel ras- och skredrisker med konsekvenser för vattenledningsnätet. Dubbla matningar ska ej lokaliseras i närheten av varandra.
  • Beredskapen bör öka för att hantera störningar på grund av extremväder eller andra effekter av klimatförändringar som kan påverka vattentäkter, vattenverk och distributionsanläggningar. Beredskapsfrågor hanteras i samverkan mellan myndigheter sedan 2002 inom ramen för krishanteringssystemets samverkansområden. Krisberedskapsmyndigheten är den myndighet som håller samman verksamheten. För närvarande ingår cirka 30 centrala myndigheter i samarbetet, där också regional och lokal nivå är representerade. Det är viktigt att denna samverkan fördjupas på dricksvattenområdet på grund av de ökande risker som finns i samband med klimatförändringar.
  • Det krävs utbildnings- och informationsinsatser om klimatförändringarnas betydelse för vattenförsörjningen. För kommunal vattenförsörjning finns ett informations- och utbildningsbehov för att kunna hantera möjliga och troliga förändringar/effekter av ett förändrat klimat. Det finns likaså ett stort utbildnings- och informationsbehov för ägare av privata/enskilda vattentäkter. Ansvariga myndigheter, branschorganisationer (framförallt Svenskt Vatten), med flera bör bidra med utbildning, informationsmaterial och rådgivning för att både öka medvetenheten och kunskaperna om pågående klimatförändring och behovet av anpassning.

Den samlade kostnaden för att successivt anpassa svensk vattenförsörjning till ökande risker och till nya förutsättningar på grund av klimatförändringar under perioden 2011 – 2100 uppgår i mycket grova drag till minst 5,5 miljarder kronor för kommunal vattenförsörjning, sannolikt mer. En stor del av dessa kostnader, 4,25 miljarder kronor, bedöms dessutom uppstå redan under perioden 2011

  • För enskild vattenförsörjning bedöms anpassningskostnaderna uppgå till omkring 2 miljarder kronor. Se tabell 4.13. I bilaga B 13, beskrivs närmare hur dessa kostnader har tagits fram. De åtgärder som nämns kommer att kräva forsknings-, utrednings- och utvecklingsinsatser för att säkerställa ett bra resultat. Därtill kommer ökande driftskostnader och kostnader för

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

att vidta lokala åtgärder för att minska föroreningsrisker i skyddsområden för vattentäkter/vattenförekomster.

Sverige har i dag internationellt sett låga kostnader för dricksvattenförsörjning. Även om kostsamma åtgärder kan kräva en märkbar ökning av vattenavgifterna för kommunal vattenförsörjning, kommer den reella kostnaden per brukare (en ökning med någon/några kronor per m

3

) ändå att vara låg i ett internationellt

perspektiv. Som exempel kan nämnas att kostnaden 2006 var 5,5 kronor per m

3

i storstäderna i Sverige medan kostnaden i

England och Wales var 9,5 kronor per m

3

, i Skottland och i

Nederländerna 11,3 kronor per m

3

och i USA 8,4 kronor per m

3

.

En rimlig bedömning är att kostnader i Sverige på grund av klimatförändringarna ökar med cirka 2 kronor per m

3

. Detta ger en

ökad årskostnad på 2 miljarder kronor.

Tabell 4.13 Sammanställning av uppskattade storleksordningar av kostnader

för ökat investeringsbehov. Till dessa kostnader kommer ökande driftkostnader för exempelvis olika behandlingsutrustning i vattenverk.

Åtgärd

2011

  • 2041−2070 2071−2100

Åtgärder för vattenbrist vid vattentäkter (minskad tillrinning)

500

miljoner 800 miljoner 700 miljoner

Ökat behov av avskiljning i vattenverk av naturligt förekommande ämnen från grundvatten

50 miljoner 75 miljoner ?

Ökat behov av avskiljning i vattenverk av humusämnen från ytvatten.

400 miljoner 300 miljoner ?

Ökat behov av avskiljning i vattenverk av alger från ytvatten.

50 miljoner 50 miljoner ?

Ökat behov av avskiljning/inaktivering av mikroorganismer i vattenverk. Åtgärderna motverkar de ökande riskerna för vattenburna sjukdoms-utbrott. Ytterligare förändringar av de mikrobiologiska riskerna längre fram är svåra att bedöma, men sannolikt ger lägre kostnader.

1300

miljoner ? ?

Behov av kylning av vatten i vattenverk (beror delvis av konsumenters acceptans av varmare dricksvatten och anpassning av riktlinjer).

--- ? ?

Kostnader för framtagande av skyddsområden för vattentäkter.

250 miljoner ---

---

Kostnader för åtgärder som minskar de ökande föroreningsriskerna inom skyddsområden för vattentäkter (lokala förhållanden måste studeras).

?

?

?

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Ökat behov av avskiljning av kemiska föroreningar i vattenverk (kostnaden är beroende av ämne och halt, vid inträffad förorening).

? ? ?

Ökat behov av redundans vid distribution av vatten samt andra förebyggande åtgärder och krisberedskap.

600 miljoner ?

?

Konsekvenser av stigande havsnivå (Göteborgs vattentäkt)

400 miljoner

Kostnader för åtgärder inom enskild vattenförsörjning 750 miljoner 750 miljoner 500 miljoner

Summa investeringskostnader i miljarder kr (i dagens värde)

Minst 4,25 Minst 1,9 Minst 1,2

Exempel på skadekostnader

Kostnader för vattenburna sjukdomar

Samhällskostnaden för ett mikrobiellt vattenburet sjukdomsutbrott är från några miljoner till flera 100-tals miljoner kr per tillfälle, beroende av utbrottets omfattning och ortens storlek.

Kostnader för att ersätta en vattentäkt som förorenats så allvarligt att det inte går att sanera

Kostnaderna för att ersätta mindre vattentäkter är från några 10-tals miljoner kronor till mer än en miljard för större vattentäkter.

Kostnader vid ras och skred på viktiga huvudvattenledningar och utebliven vattenleverans i flera dygn.

En samhällskostnad på 10 – 50 miljoner per tillfälle (om reserv-ledningar saknas). Dessutom finns en ökad risk för inläckage av förorenat och smittat vatten i ett trycklöst ledningsnät.

Källa: Bilaga B 13.

Överväganden

Vi bedömer att klimatförändringar och extrema väderhändelser kommer att ge problem för den framtida vattenförsörjningen. Riskerna för smittspridning och förorening av dricksvattentäkter är stora och åtgärder måste vidtas. Den ökade koncentrationen av humus i vattnet innebär också problem då temperatur och avrinning ökar. Vi anser att de åtgärder som rekommenderas ovan är väsentliga för att en god vattenförsörjning ska kunna upprätthållas i framtiden.

Ansvaret för Sveriges vattenförsörjning är i dag delat mellan olika nationella, regionala och lokala myndigheter. Huvudansvaret för genomförandet av de rekommenderade åtgärderna ovan ligger på kommuner och/eller den entreprenör som fått i uppdrag att sköta dricksvattenförsörjningen. Branschorganisationer framför allt Svenskt Vatten har en viktig roll att spela i den omställning av dricksvattenförsörjningen som kommer att krävas framöver. Det är

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

viktigt att Svenskt Vatten kan ta ett stort ansvar för information och utbildning av medlemmarna.

Mot bakgrund av de förändringar i dricksvattenkvalitén som klimatförändringar kan innebära bör kontrollen förstärkas. Vi anser att Livsmedelsverket bör se över kontrollen av dricksvattenkvalitén längs hela framställningskedjan.

De enskilda brunnarna har inte samma reningsteknik och kontroll som den kommunala vattenreningen. Det är därför viktigt att informera om risker och skyddsåtgärder. Livsmedelsverket har bl.a. gett ut en informationsbroschyr tillsammans med SGU. Livsmedelsverket bör få i uppdrag att tillsammans med andra ansvariga myndigheter sprida information om enskilda brunnar.

Länsstyrelserna bör i linje med utredningens övergripande förslag ha ett samordnings- och drivansvar för att en klimatanpassning genomförs för att trygga en försörjning av dricksvatten av god kvalitet. I denna uppgift bör också ingå att i samverkan med andra aktörer initiera en strategisk vattenplanering.

Det centrala myndighetsansvaret är delat. Naturvårdsverket ansvarar för frågor om skydd av vattentäkter. SGU har ansvar för grundvatten som naturresurs och är miljömålsansvarig myndighet för grundvatten. Socialstyrelsen har ansvar för enskild vattenförsörjning. Vattenmyndigheterna ansvarar för att ta fram förvaltningsplaner och åtgärdsprogram för svenska vatten. Livsmedelsverket ställer krav på vattenkvalitet från vattenverket och hos konsument. Livsmedelsverket hanterar också säkerhets- och beredskapsfrågor för vattenförsörjning. Boverket har rekommendationer om tryck på vatten i kranen hos konsument och vid behov krav på återströmningsskydd för att förhindra att förorenat vatten kan tränga baklänges in på vattenledningsnätet från en fastighet. Boverket ansvarar också för den övergripande miljömålsfrågan om fysisk planering och hushållning med mark och vatten. Det splittrade ansvaret är inte ändamålsenligt mot bakgrund av de kommande riskerna och de åtgärder som bör vidtas. Vi anser att ansvaret bör samlas och att samordningen förbättras. Vi föreslår att Livsmedelsverket får ett huvudansvar för dricksvattenfrågorna på nationell nivå. I detta ingår att samverka med övriga myndigheter och att följa upp de åtgärder som rekommenderas ovan.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Forskning och utveckling

Uppföljande studier och forskning om klimatförändringarnas påverkan på svensk vattenförsörjning bör genomföras. Det finns ett behov av att komplettera kunskaper om vattenförsörjning på det lokala planet hos kommuner och behov av forskning på det nationella planet. Till exempel går det inte att importera reningsteknik rakt av från varmare länder i Europa eller i världen i våra internationellt sett humusrika och även med ett varmare klimat relativt kalla vatten.

Branschorgansiationerna, särskilt Svenskt Vatten, bör bidra till att få till stånd forskning och utveckling kring de strategiska frågorna för anpassningen av VA-verksamheten till klimatförändringarna.

Förslag

  • Livsmedelsverket bör få samordningsansvaret för dricksvattenfrågorna på nationell nivå. Detta inkluderar informationsinsatser, identifiering av forsknings- och utvecklingsbehov, behov av kontroll av råvatten m.m.
  • Livsmedelsverket bör få i uppdrag att:
  • följa upp hur anpassningen av dricksvattensystemet genomförs,
  • tillsammans med berörda myndigheter se över skydd och kontrollrutiner längs hela kedjan för framställning av dricksvatten, från skydd av råvattentäkter till rening och distribution,
  • tillsammans med berörda myndigheter informera om risker och skyddsåtgärder för enskilda brunnar.
  • Länsstyrelserna får enligt vårt förslag ett utökat ansvar för klimatanpassningen inom länet. Detta innefattar en strategisk planering av vattenresurserna i länet och samverkan med kommuner, vattenmyndigheterna och andra intressenter, se 5.10.2.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

4.3. Bebyggelse och byggnader

4.3.1. Översvämning av strandnära bebyggelse

Landets västra och sydvästra delar väntas få översvämningar längs vattendrag oftare eller mycket oftare i ett förändrat klimat. De ökade 100-årsflödena i fjälltrakterna kan också fortplanta sig längs vattendragen med översvämningar som följd, men här finns en osäkerhet då vattendragen är reglerade. I andra områden minskar risken för översvämningar eller kvarstår på dagens nivå. En höjd havsnivå ställer ökade krav på åtgärder och planering vid nybebyggelse framförallt längs landets södra kuster, men även längs de mellersta.

Hur definieras översvämning?

Översvämning definieras som att vatten täcker ytor av land utöver den normala gränsen för sjö, vattendrag eller hav (Räddningsverket, 2000). Översvämning längs vattendrag och sjöar innebär att mer vatten tillförs vattendragen än de kan leda bort. De överströmmade markområdena kan inte ta upp eller dränera bort vattnet om de redan är vattenmättade. Översvämning kan även drabba hårdgjorda bebyggda områden beroende på kraftig nederbörd, vilket behandlas närmare i avsnitt 4.3.4.

Ansvarsförhållanden

Räddningsverket har i uppdrag att arbeta för ett säkrare samhälle från vardagens olyckor till katastrofer och krig. Myndigheten ska skapa förutsättningar för olika aktörer att samverka och vidta förebyggande åtgärder mot naturolyckor. Översiktliga översvämningskartor framställs för riskområden utmed vattendrag som stöd för räddningstjänstens planering och kommuners översiktliga fysiska planering. Räddningsverket följer också utvecklingen av höga flöden och rapporterar löpande till Försvarsdepartementet, bistår vid större olyckor som översvämningar med förstärkningsresurser samt för bildandet av älvgrupper.

SMHI förvaltar och utvecklar information om väder, vatten och klimat för samhällsfunktioner, näringsliv och allmänhet. SMHI har en prognosavdelning med ständig beredskap att utfärda varningar som ska hindra och begränsa skador på människor, egendom och

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

miljö, bl.a. avseende höga vattenflöden, rikliga regnmängder och höga havsvattenstånd. Vid svåra flödessituationer kan även personal från SMHI stationeras på berörd plats som stöd för räddningstjänst och länsstyrelse.

Bebyggelsens storlek och geografiska läge

Totalt finns 3,1 miljoner fastigheter i Sverige (2005), varav en tredjedel finns i de tre storstadsregionerna. Den större andelen av fastigheterna utgörs av småhus och fritidshus. Kustzonen, definierad som alla öar samt fastlandet fem km in från strandlinjen inklusive kusten på Gotland, utgör 6,5 procent av landets areal. I den zonen finns drygt 30 procent av landets totala antal fastigheter och den befolkas av cirka 3,5 miljoner invånare. Den södra delen av kusten är bebyggd i något större omfattning än den norra. Omkring 30 procent av den svenska kusten är bebyggd inom 100 meter. Närmare 120 000 byggnader finns inom 100 meter från strandlinjen. (Boverket, 2006)

Byggandet har under senare år varit betydligt lägre än under 1970- och 1980-talen. I kustzonen har dock den procentuella andelen av byggandet ökat och då framförallt i södra Sverige. Mellan 2000

  • uppgick den till närmare hälften. Andelen hus som byggts inom 100 meter från stranden har mer än fördubblats, från 2 procent på 1970-talet till drygt 5 procent i slutet på 1990talet. Det råder ett särskilt stort bebyggelsetryck längs västkusten, utmed den skånska kusten och Blekinges södra kustområde samt längs hela kust- och skärgårdsområdet i Stockholmsregionen. En trend är även att attraktiva hamnområden bebyggs. Det finns också en tendens att fritidshus nära större orter i kustområdena övergår till permanentbebyggelse.

Närheten till vatten, och kanske framförallt till hav, med bl.a. stora naturvärden, gör kustlandskapet attraktivt för både boende, turism och olika näringar. Enligt SCB:s prognos för befolkningsutvecklingen 2006

  • förväntas en befolkningsökning med

1,4 miljoner invånare under denna period. Fortsätter trenden enligt ovan kommer större delen av dessa att vara bosatta i kustzonen.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Klimatfaktorer som påverkar översvämning längs vattendrag och hav

Nederbörd och temperatur kommer enligt klimatscenarierna att öka i hela landet förutom nederbörden i södra Sverige där det blir torrare under sommarperioden. Antalet dagar med extrem nederbörd väntas också öka i stort sett över hela landet. Sådan nederbörd ger lokala extrema flöden. Medelavrinningen lokalt, räknat på cirka 1 000 avrinningsområden à 400 km

2

, ökar i västra Götaland, västra

Svealand och i stora delar av Norrland. Ser man till förändringarna i de mer extrema flödena med 100-års återkomsttid är det främst västra Götaland och västra Svealand som utmärker sig, men även delar av fjällen och nordöstra Götaland. Andra delar av landet väntas få oförändrade eller minskade 100-års flöden, vilket framförallt beror på en utjämnad snösmältningssäsong med mindre vårflod, men även på ökad avdunstning, se figur 4.24. Ett 100-årsflöde innebär att sannolikheten är 1 på 100 för varje enskilt år att flödet uppnår samt 63 procent risk för att det inträffar någon gång under 100-årsperioden.

Figur 4.24 Procentuell förändring i lokala 100-årsflöden, 2071

relativt 1961

  • Resultatet visas för 4 olika klimatscenarier

(från vänster RCAO-EA2, RCAO-EB2, RCAO-HA2, RCAO-HB2)

RCAO-EA2 RCAO-EB2 RCAO-HA2 RCAO-HB2

Källa: Carlsson et al, 2006.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

En höjd havsnivå väntas längs stora delar av kusten på grund av världshavens höjning. Detta medför konsekvenser för bl.a. bebyggelsen. Vi har utgått från SMHI:s klimatscenarier med havsnivåhöjningar på 9 cm, 48 cm och 88 cm, vilka grundar sig på IPCC:s scenarier från den tredje utvärderingsrapporten. I scenarierna har hänsyn tagits till landhöjning, vilken varierar mellan minus 0,5 mm per år i sydligaste Sverige till plus 8 mm per år vid Bottenvikens kust. Längst i norr kompenseras alltså havsnivåhöjningen i stort av landhöjningen även i fallet med stor havsnivåhöjning. De högsta vattenstånden kommer att förändras på ett liknande sätt som medelvattenståndet. Här spelar även lågtryckens förändrade banor och förändrade vindmönster en roll. Vi har studerat det högsta förväntade vattenståndet om hundra år, se figur 4.25.

Figur 4.25 Vänster bild visar 100-årsvattenstånd 1961

  • höger bild

100-årsvattenstånd 2071

  • (RCO-EA2) vid en global havsnivåhöjning på 88 cm. Nivåerna är givna i cm över medelvattenståndet för perioden 1903

Källa: Meier, 2006, med tillstånd av Springer Science and Business media.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Konsekvenser av översvämning längs vattendrag i dagens klimat samt skadekostnader

Perioden från början av 1960-talet till början av 1980-talet var relativt nederbördsfattig och tillfällen med höga flöden var relativt sällsynta. Allteftersom regleringsgraden hos reglerade vattendrag ökade minskade också frekvensen av höga flöden, då snösmältningen i regel kunde tas om hand i magasinen. Magasinen har också ofta kunnat fungera som buffert vid regnperioder och bebyggelsen har kommit att krypa allt närmare vattendragen. Sedan början på 1990-talet har vid flera tillfällen höga flöden och översvämningar inträffat på grund av långa och intensiva regnperioder som inträffat vid andra årstider än vid vårfloden. Flödena har medfört skador på byggnader, infrastruktur och miljö. Reglerade vattendrag kan uppträda som oreglerade om t.ex. långvariga regn inträffar efter en kraftig vårflod och fyllnadsgraden i magasinen redan är hög. Överskottet måste då släppas förbi magasinet.

Att bebyggelsen kryper närmare vattendrag och sjöar är ett generellt problem och förekommer i såväl reglerade som oreglerade vattendrag. En analys har gjorts inom utredningen för att få en övergripande uppfattning om hur stor del av den befintliga bebyggelsen vid vattendrag som ligger i riskzonen för att översvämmas av dagens 100-årsflöde samt vilka kostnader det skulle medföra, se Översiktlig sårbarhetsanalys för översvämning, skred, ras och erosion i bebyggd miljö i ett framtida klimat, bilaga B 14. Beräkningarna utgår från Räddningsverkets översiktliga översvämningskarteringar och från Lantmäteriets så kallade GSD-Terrängkartan. Dessa karteringar omfattar 800 mil i de 56 vattendrag som hittills bedömts vara de högst prioriterade. De uppgifter som fås är översvämmad areal uppdelad per markklass (låg, sluten och hög bebyggelse, fritidshus, friliggande bebyggelse och industrier). Beräkningen av byggnadsytor har gjorts utifrån schabloner över några tätorter av olika storlek och läge och från GSD-Fastighetskartan. Skadekostnadsberäkningarna grundar sig på försäkringsbranschens uppgifter om skadekostnader för översvämmade byggnader, och ligger inom intervallet 1 000

  • 950 kronor per m

2

beroende på byggnadstyp och omfattar främst saneringskostnader. Analysen beaktar inte översvämningar på grund av intensiva regn. Detta behandlas i avsnitt 4.3.4. Tabell 4.14 visar arealen översvämmad befintlig bebyggelse med dagens 100-årsflöde samt skadekostnader.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Tabell 4.14 Översvämmad befintlig bebyggelse (2006) längs vattendrag vid

100-årsflöde i dagens klimat samt beräknade kostnader per översvämningstillfälle (km

2

, miljoner kronor, bilaga B 14)

Låg

bebyggelse Fritidshus Friliggande

bebyggelse

Sluten och hög

bebyggelse

Industrier Summa

Byggnadsarealer 1,6

0,1 1,0

0,8

2,7 6,2

Skadekostnader 7 700

250 5 700

2 150 2 700 18 500

Om dagens 100-årsflöde skulle inträffa i alla översiktligt översvämningskarterade vattendrag skulle den totala skadekostnaden för befintliga byggnader uppgå till 18,5 miljarder kronor för ett sådant översvämningstillfälle. Detta motsvarar cirka 2,3 miljoner kronor per km vattendrag och drabbar främst låg och friliggande bebyggelse. I detta ingår inte översvämningar vid lägre eller högre flöden, utan bara vid just det aktuella 100-årsflödet. Klimatförändringar är inte beaktade. De 800 milen karterade vattendragen motsvarar 8 procent av landets totala andel vattendrag.

Konsekvenser av översvämning längs vattendrag i ett förändrat klimat

Figur 4.26 visar den återkomsttid dagens lokala 100-årsflöde kan komma att få i ett framtida klimat. Ändringarna i extremvärden har beräknats med en modell utvecklad för att räkna förändringar i medelvärden, vilket gör dem något osäkra. Mycket tyder på att ett ändrat klimat innebär ökad variabilitet med större ändringar i extremer än i medelklimatet, vilket gör det troligt att resultaten snarare visar för långa återkomsttider än för korta (bilaga B 14).

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Figur 4.26 Den återkomsttid dagens lokala 100-årsflöde väntas få

2071

  • kortaste tiderna (vänster bild) respektive längsta tiderna (höger bild), (RCAO-EA2, RCAO-EB2, RCAO-HA2 och RCAO-HB2)

Källa: Andréasson et al, 2007b och bilaga B 14.

I bilaga B 14 har den förändrade frekvensen för dagens lokala 100årsflöden uppskattats för de oreglerade eller lågt reglerade vattendragen i ett förändrat klimat, se figur 4.27. För övriga reglerade vattendrag är osäkerheterna för stora kring framtida tappningsstrategier för att en bedömning ska kunna göras. Det finns dock en risk att de ökade lokala 100-årsflödena i fjälltrakterna kan fortplanta sig i hela vattendragen ned till mynningen, eftersom avrinningen från fjälltrakterna dominerar flödet i flera av dessa vattendrag. Situationen behöver därför inte vara så problemfri som kartorna över den lokala avrinningen antyder. En beräkning av den reglerade Umeälven visar på detta resultat, se bilaga B 10. Det är dock svårt att dra generella slutsatser för andra reglerade Norrlandsälvar ur ett specifikt resultat.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Figur 4.27 Förändrad frekvens av dagens 100-årsflöden i oreglerade och

lågt reglerade vattendrag 2071

  • Kraftigt reglerade vatten-

drag ingår ej (bilaga B 14)

Delar av de områden som redan i dag har problem med höga flöden väntas oftare eller mycket oftare få återkommande översvämningar, medan andra områden får mer sällan återkommande höga flöden. Tabell 4.15 visar översvämning av befintlig bebyggelse och skadekostnader av dagens 100-årsflöde enligt bilaga B 14 fördelade efter den bedömda frekvens dagens 100-årsflöde får i framtiden. Bedömningarna visar att de byggnadsarealer som riskerar att översvämmas av dagens 100-årsflöde i ett framtida klimat minskar i omfattning, baserat på de 8 procent av vattendragen som är karterade i dag.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Tabell 4.15 Översvämmad befintlig bebyggelse längs vattendrag av 100-

årsflöde i dagens klimat, fördelat efter 100-årsflödets förändrade frekvens 2071

  • (km

2

, miljoner kronor)

Förändring i frekvens Mindre ofta Ungefär lika ofta Oftare Mycket oftare Reglerat

Byggnadsarealer 2,9 0,8 0,3 0,8 1,4 Skadekostnader idag 8 300 2 500 1 100 2 100 4 400

Vattendrag med hög regleringsgrad ingår inte, varför det inte går att få en total bild av den förändrade risken.

5

Som framgår ovan

finns det en risk att de ökade 100-årsflödena i fjälltrakterna fortplantar sig i hela vattendragen med översvämningar som följd. Översvämningar med lägre eller högre flöden än just vid dagens 100-årsflöde ingår inte i analysen. Enligt figur 4.27 kommer dagens 100-årsflöde i landets västra/sydvästra delar att återkomma mycket oftare. Denna kortare återkomsttid gör att de kan inträffa flera gånger under seklet. Detta betyder också att 100-årsflödet i ett förändrat klimat inom dessa områden kommer att bli betydligt högre och innebära att större områden blir översvämmade. Inom landets östra delar tenderar i stället återkomsttiderna att bli längre.

Konsekvenser av översvämning längs hav i ett förändrat klimat samt skadekostnader

Längs havet finns ingen översvämningskartering utförd som den för vattendragen. För att få en översiktlig bild av mängden bebyggelse i riskzonen för översvämning på grund av ökade havsnivåer har två övergripande analyser gjorts, bilaga B 14. I den ena har bebyggelseytan lokaliserad lägre än den första höjdkurvan (+5 meter över havet) uppskattats på lika sätt som arealberäkningarna för vattendragen, se tabell 4.16. I den andra har översvämmad befintlig bebyggelse vid 100-årsvattenstånd och en global havsnivåhöjning på 88 cm kartlagts i tre referenskommuner. Anledningen till att analysen längs hela kusten inte gjorts noggrannare beror på att det saknas mer detaljerad höjdinformation.

5

De reglerade vattendragen är Faxälven, Fjällsjöälven, Göta älv och Nordre älv, Indalsälven, Klarälven, Lagan, Ljungan, Ljusnan, Luleälven, Skellefteälven och Ångermanälven.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Tabell 4.16 Befintlig byggnadsyta (km

2

) mellan karterad strandlinje och

höjdkurvan +5 m, 2006 (bilaga B 14)

Sluten och

hög

bebyggelse

Låg

bebyggelse Fritidshus Friliggande

byggnader

Industrier Summa

Södra*) Sverige

9,6 18,8 3,2 3,0 14,9 49,5

Norra Sverige

1,1 3,4 0,3 0,4 5,3 10,5

*) Södra Sverige omfattar i analysen kuststräckan t.o.m. Uppsala län.

Kusterna längs västra, södra och sydöstra Sverige samt Stockholms län har stor mängd bebyggelse under 5 metersnivån. Dessa områden utgör cirka 75 procent av den totala ytan enligt den övergripande analysen. I Skåne befinner sig 5 metersnivån långt in i landet på grund av flack terräng och bebyggelsen under 5 metersnivån motsvarar närmare 30 procent av den totala bebyggelseytan under denna nivå. I Stockholms län är bebyggelsen relativt tät på öar och längs kusten.

Värdet på byggnadsytan under 5-metersnivån beräknat på schablonen från försäkringsbranschen blir för södra Sverige 164,1 miljarder kronor. Inget av klimatscenarierna som utredningen grundar sig på tyder emellertid på en sådan stor havsnivåhöjning under de kommande 100 åren. Mot slutet av seklet kommer 100-årsvattennivån i havet i södra Sverige bli cirka 0,8 till 2,0 meter över dagens medelvattennivå 2071

  • beroende på

klimatscenario, se avsnitt 3.5.4.

Tre referenskommuner, Göteborg, Ystad och Sundsvall, har kartlagt den befintliga bebyggelse som skulle översvämmas vid en global havsnivåhöjning på 88 cm. Valet av detta högscenario, se figur 4.25, grundar sig på att bebyggelsen utgör ett system med mycket lång livslängd samt att havsnivåerna bedöms fortsätta stiga även efter detta århundrade. Höjningen av 100-årsvattenståndet 2071

  • relativt dagens 100-årsvattenstånd är med hänsyn tagen till landhöjning/sänkning 0,18 meter i Sundsvall, 0,95 meter i Ystad och 0,90 i Göteborg. I beräkningarna ingår lågtrycks- och vindpåverkan samt landhöjning.

Problembilden varierar högst avsevärt mellan kommunerna. Med den lilla ökningen i havsnivå beroende på landhöjningens inverkan och den topografi som råder i Sundsvallstrakten, blir konsekvenserna små. Skadekostnaden bedöms bli 18 miljoner

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

kronor enligt schablonen från försäkringsbranschen. Att extrapolera resultatet till övriga delen av Norrlandskusten är vanskligt då Höga kusten skiljer sig från t.ex. Västerbottens och Norrbottens mer flacka kustlinje. I södra Sverige blir konsekvenserna större. Skillnaden mellan dagens medelvattenstånd och det framtida 100-årsvattenståndet är närmare 2 meter. I Ystads kommun beräknas totalt 4,1 km

2

översvämmas av kommunens totala 352 km

2

. Till stor del utgörs dessa arealer av naturmark, men även bebyggelse och infrastruktur skulle drabbas. Skadekostnaden för översvämning av bebyggelsen beräknas till 172 miljoner kronor. Om man däremot antar att hälften av havsnivåhöjningen utgörs av ett ökat medelvattenstånd skulle skadekostnaden öka till 580 miljoner kronor, då marknadsvärdet utgör beräkningsgrund. För Göteborg skulle en havsvattennivå på 0,9 meter global höjning över högsta högvatten innebära en försäkringsskada på 7 500 miljoner kronor. Den totala översvämmade byggnadsarean är beräknad till 2,1 km

2

av totalt 23,0 km

2

i de tre studerade zonerna inom Göteborg.

Antal översvämmade byggnader i Ystads och Sundsvalls kommun respektive antal byggnader inom höjdkurvan +5 meter är för Ystad 168 respektive 859 och för Sundsvall 50 respektive 849. Den grova analysen över översvämningshotad bebyggelse inom 5 meters höjdkurvan överskattar följaktligen antalet hotade byggnader i Ystad 5 gånger och i Sundsvall 17 gånger. Dessa resultat ger en mycket översiktlig bild av översvämningsförhållanden längs kusten av ett 100-årsvattenstånd vid en global havsnivåhöjning på 88 cm. Detta skulle i mycket grova drag innebära en översvämningsrisk på cirka 20 procent av bebyggelsen under 5-meterskurvan i landets södra delar och cirka 5 procent i landets norra delar.

Den globala havsnivåhöjningen på 88 cm enligt klimatkartorna, se avsnitt 3.5.4, ger en höjning av medelvattenståndet på cirka 80 cm i södra Sverige i slutet på seklet, med hänsyn tagen till landsänkning. I norra Sverige kompenserar i stort sett landhöjningen och havsnivåhöjningen varandra. I södra delarna av landet innebär höjningen inte enbart översvämningar, utan att områden permanent sätts under vatten. Detta innebär större skadekostnader samt givetvis kostnader för förebyggande åtgärder. Falsterbohalvön är ett exempel på ett mycket utsatt område.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Möjliga tekniska åtgärder för att minska översvämningsskador

Olika tekniska åtgärder finns för att minska skaderiskerna framförallt i befintlig bebyggelse. Möjliga åtgärder är:

  • dämpning av flöde genom ändrad hantering av reglering alternativt avledning till andra områden,
  • ökning av avbördningskapaciteten genom ökning av vattendragets tvärsektion, ombyggnad av dammar, alternativ fåra,
  • invallning,
  • uppfyllnad/höjning av fastigheter,
  • anpassning av byggnader samt av nyttjandet.

Samtliga åtgärder kan tillämpas på översvämning i vattendrag, medan möjligheterna vid ökade havsnivåer är begränsat till de tre sista. De två första utförs som regel i större sammanhang, medan uppfyllnad och anpassning och i viss mån invallning kan genomföras av den enskilde. Tidsaspekten har också betydelse. Vid högflöde är som regel förvarningstiden kort, vilket ställer krav på förebyggande och helst permanenta åtgärder. Om man inte vidtagit permanenta lösningar, står i första hand tillfällig invallning och pumpning till buds. Även dessa åtgärder behöver planeras. Krav ställs på tillgång till material, personal, kännedom om dagvattensystems läge och geotekniska kunskaper.

Anpassningsåtgärder mot översvämning av strandnära bebyggelse och överväganden

Ett säkert sätt att minska risker för översvämningsskador är att undvika nybyggnation inom riskområden för översvämning. I synnerhet som klimatet förändras successivt och bebyggelsen har mycket lång livslängd är det viktigt att tidigt beakta och ta hänsyn till de förväntade ökade översvämningsriskerna till följd av förändrad nederbörd, förändrade flöden och höjda havsnivåer, samt de osäkerheter som råder kring hur omfattande riskökningarna blir, se vidare avsnitt 5.5. I proposition (2006/07:122) Ett första steg för en enklare plan- och bygglag har regeringen i de grundläggande bestämmelserna förtydligat att bebyggelse ska lokaliseras till mark som är lämpad för ändamålet med hänsyn till de boendes och övrigas hälsa, till deras säkerhet, samt med hänsyn till risken för olyckor, översvämning och erosion.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Kommunerna behöver ta ökad hänsyn till översvämningsrisker i översikts- och detaljplaneringen. Ökad hänsyn till klimatförändringar behöver också tas vid planering av infrastruktur. Länsstyrelserna har här en viktig roll, se avsnitt 5.10. Översvämningsriskerna kommer att öka längs vattendrag framförallt i västra och sydvästra Sverige, men även inom andra områden, liksom längs kusten. I andra delar av landet kan riskerna minska.

I många kommuner finns behov av att kompetensen höjs kring översvämningsrisker. Vi bedömer att denna kompetenshöjning bör kunna åstadkommas genom att Sveriges Kommuner och Landsting sprider information till kommunerna om klimatförändringar och dess effekter som grund för en säker lokalisering av bebyggelsen.

SMHI bör få ett utökat ansvar att svara för kunskapsförsörjning om klimatförändringar och skapa en förstärkt informationsfunktion gentemot olika grupper, särskilt gentemot kommuner, sektorsmyndigheter och länsstyrelser, se vidare avsnitt 5.10.

Kommunerna har en viktig roll att identifiera, analysera och prioritera områden med risk för olika naturolyckor, bl.a. översvämningar. Kommuner och fastighetsägare bör inom prioriterade områden genomföra åtgärder för att anpassa den bebyggda miljön för att undvika skador samt ha beredskap och resurser för att minska konsekvenserna vid inträffade olyckor. Ovanstående permanenta tekniska åtgärder är lösningar som, vid tydliga krav och rätt utformning, kan skydda befintliga och nya byggnader.

Räddningsverket ansvarar i dag för översvämningskarteringar längs vattendrag. Vi anser att det är viktigt att dessa karteringar fortsätter och utökas till att omfatta även förändringar i klimatet. Räddningsverket bör också klargöra behovet av översyn av redan karterade områden med avseende på klimatförändringar, se vidare avsnitt 5.1. Detta arbete ställer krav på topografisk information av god kvalitet. Det finns därför behov av en nationell höjddatabas med högre precision än dagens GSD-Höjddata, se avsnitt 5.2. Genomförda karteringar kan även behöva ses över när en ny höjddatabas finns tillgänglig.

Tillförlitliga data om nederbörd och flöden är en viktig förutsättning för en säker samhällsplanering. SMHI har i dag en prognos- och varningsverksamhet vad gäller bl.a. höga flöden och ett nät av nederbörds- och flödesstationer som täcker landet, se vidare avsnitt 5.2 och 5.3.

Älvgrupper finns för flertalet stora vattendrag. Uppgiften att regionalt samverka om frågor som rör flöden och flödeshantering,

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

förebyggande åtgärder m.m. mot översvämningar specifika för varje vattendrag kommer att vara viktig framöver. Vi anser att länsstyrelserna bör vara den part som tar initiativ till att älvgrupper bildas, se vidare avsnitt 5.10.

Forskning och utveckling

Frågor kring extremväder och klimatförändringar och dess konsekvenser rör många samhällssektorer vilket aktualiserar ett nära samarbete mellan flera myndigheter, exempelvis Räddningsverket, Boverket, SGU, SGI, SMHI och Naturvårdsverket. Det finns behov av forskningsprogram för frågor som fokuserar på samhällskonsekvenser och åtgärder kring mark, miljö och byggande. Ett sådant forskningsprogram bör kunna utformas i samverkan med Räddningsverkets uppdrag om Nationell plattform för arbete med naturolyckor. Viktiga uppgifter är att:

  • öka kunskapen om samspelet mellan den bebyggda miljön och marken,
  • anpassa befintliga byggnader och infrastruktur för stora vattenflöden och vattennivåer,
  • anpassa samhällsutvecklingen och att utforma nya konstruktioner för de klimatförhållanden som förväntas de närmaste 50
  • åren.

Förslag

Vi lämnar förslag angående flera områden. Förslagen rör följande och beskrivs vidare i nämnda avsnitt:

  • avsnitt 5.1: översvämningskarteringar,
  • avsnitt 5.2: höjddatabas, observationsdata,
  • avsnitt 5.5: fysisk planering, myndighetsstöd i den fysiska planeringen,
  • avsnitt 5.10: ansvarsförhållanden,
  • avsnitt 5.10: älvgrupper.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

4.3.2. Ras, skred och erosion

Klimatförändringarna med större och intensivare nederbördsmängder liksom förändrade grundvattennivåer ökar sannolikt benägenheten för ras, skred och erosion. Särskilt landets sydvästra/västra delar och delar av den östra kusten är utsatta. Framförallt låg bebyggelse ligger inom de skredbenägna områdena. Inom andra områden minskar i stället risken då snösmältningssäsongen blir förlängd och vårfloden minskar liksom de höga flödena.

Landskap i förändring

Landskapet är under ständig förändring. De geologiska processerna bygger upp och bryter ned landskapsformationer i ett mycket stort geologiskt kretslopp. Dessa processer påverkar markens egenskaper som grund för infrastruktur, bebyggelse och miljön. Förståelsen av hur de geologiska processerna uppträder och verkar är grundläggande för att rätt tolka hur klimatet påverkar olika typer av jordrörelser och de konsekvenser detta får för markens byggbarhet.

Jordars hållfasthet liksom benägenheten för olika typer av massrörelser är starkt beroende av jordens inre fördelning mellan fasta partiklar, vatten och porgas. I grova jordar verkar friktionen som sammanhållande kraft och storleken på denna är beroende av vattentrycket i jorden. Jordrörelser i friktionsjordar sker exempelvis som långsamma sättningar eller som snabba ras vid stora rasvinklar. I finkorniga jordar, som lera och silt, verkar även den molekylära attraktionskraften, kohesion, mellan de minsta partiklarna. Jordrörelserna kan, förutom långsamma sättningar eller kryprörelser, vara snabba skred där stora jordmassor glider ut. Exempelvis Göta älvdalen och andra delar av Västsverige utgör skredkänsliga områden med kvicklera. Kvicklera kan förlora sin hållfasthet och bli flytande vid störning, vilket medför att sådana skred kan drabba stora områden med åtföljande konsekvenser för samhället. De mest erosionsbenägna jordarna har en kornstorlek mellan fin- och mellansand. I Sverige har främst vattenerosion betydelse för bebyggd miljö. Erosionsbenägenheten är begränsad i jordar av många kornstorlekar.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Ansvarsförhållanden idag

SGI ska som statens sakkunnigorgan i skred-, ras- och erosionsfrågor medverka till att minska riskerna inom det geotekniska området med utgångspunkt att människor ska kunna bo på säker grund, så att liv och egendom inte går till spillo vid naturolyckor av typen skred, ras, erosion. SGI har ett särskilt ansvar att övervaka stabilitetsförhållanden i Göta älvdalen och utgör stöd till länsstyrelsen och kommuner inom Västra Götaland. Myndigheten medverkar också som tekniskt stöd åt Räddningsverket vid behandling av anslag till förebyggande åtgärder mot naturolyckor. I akuta lägen, när ras och skred inträffat eller befaras inträffa, biträder SGI bl.a. den kommunala räddningstjänsten. Till SGI är också knuten en delegation för ras- och skredfrågor, ett kontakt- och samverkansorgan för myndigheter som är involverade i ras- och skredfrågor.

SGU ansvarar för frågor som rör landets geologiska beskaffenhet och mineralhantering och har till uppgift att tillhandahålla geologisk information avseende miljö och hälsa, fysisk planering m.m. Genom SGU:s berggrunds- och jordartsinformation finns tillgång till grundläggande geoinformation vid planering av byggande och undersökning av mark. Vid SGU genomförs grundvattenkartering och -dokumentation. SGU deltar i bl.a. i skredundersökningar och i Delegationen för ras- och skredfrågor.

Områden som i dag är utsatta för ras, skred och erosion i vatten

Stora skred som fått omfattande konsekvenser för människoliv och bebyggelse har framförallt inträffat längs Göta älvdalen – Surteskredet, Götaskredet, Tuveskredet. I Vagnhärad inträffade också ett stort skred 1997. Den direkta kostnaden för skredet i Vagnhärad har beräknats till 120

  • miljoner kronor. Under perioden

1996

  • har 64 kommuner utfört 131 räddningsinsatser beroende på jordskred eller jordras, och fram till 2006 har 73 kommuner ansökt om statligt bidrag drygt 400 gånger för förebyggande åtgärder. Det finns alltså ett uttalat problem med skredrisker redan idag.

I Översiktlig sårbarhetsanalys för översvämning, skred, ras och erosion i bebyggd miljö i ett framtida klimat, bilaga B 14, redovisas en analys av hur förutsättningarna för skred, ras och erosion i

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

vatten kan komma att förändras i samband med en klimatförändring. För detta ändamål har översiktliga kartor sammanställts över förutsättningar för erosion, skred och ras, ravinutveckling i slänter av lera, silt och sand samt moränskred och slamströmmar inklusive ravinutveckling i moränslänter i dagens klimat, se figur 4.28. Kartorna bygger främst på underlag från SGU, SGI och Räddningsverket. Erosion längs kusten redovisas separat i avsnitt 4.3.3.

Figur 4.28 Olika riskområden i dagsläget. Från vänster erosionskänsliga jordar; ras- och skredrisk i lera och silt; ravinrisk i lera, silt och sand; risk för moränskred, slamströmmar och raviner i moränslänter

Källa: Fallsvik et al, 2007.

Klimatfaktorer som påverkar jordars stabilitet

Klimatscenarierna pekar generellt på både ökad och intensivare nederbörd i stora delar av landet. Den lokala avrinningen ökar i större delen av landet, medan de lokala 100-årsflödena ökar framförallt i sydvästra/västra delarna liksom i fjälltrakterna.

Nederbördsökningar påverkar jordars stabilitet negativt med inverkan på skredbenägenheten. Ett ökat vattentryck i markens porer minskar hållfastheten. Grundvattenförändringar påverkar portrycket. Ökad nederbörd kan också leda till ökad avrinning och

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

erosion vilket påverkar släntstabiliteten. Höga flöden, både extrema och mer frekventa, ökar erosionen längs vattendrag och sjöar. Långa perioder med hög nederbörd som ger vattenmättad mark samt intensiva regn med ytavrinning och erosionsangrepp bidrar till ravinutveckling. Intensiva regn och vattenmättade jordlager ökar också benägenheten för skred i moränmark och slamströmmar.

Klimatscenarierna visar att nederbördsökningen blir störst under vinterhalvåret när avdunstningen är låg, vilket ger höga vattennivåer. Sommartid blir förhållandena torrare särskilt i södra Sverige. Vattennivåerna sjunker när sommaren kommer och den mothållande kraften minskar. Detta medför att skredrisken ökar på grund av att markens vattentryck fortfarande kan vara förhöjt.

Förändrad benägenhet för ras, skred och erosion i ett framtida klimat

I bilaga B 14 redovisas bedömningar av ändrad benägenhet för:

  • erosion i vattendrag och sjöar,
  • skred och ras,
  • ravinutveckling,
  • moränskred och slamströmmar,

samt en översiktlig bedömning av konsekvenserna för den bebyggda miljön. Bedömningarna av jordrörelser har utarbetats av en arbetsgrupp knuten till utredningen i samverkan med SGI, SGU, SRV, SMHI och Vägverket Konsult (Fallsvik et al, 2007).

Bedömningarna av jordrörelser har gjorts i tre klasser, ingen större förändring, ökad respektive minskad förändring av respektive jordrörelses frekvens. Bedömningarna är avgränsade till att omfatta de områden som i dag är kända problemområden redovisade på underlagskartorna ovan, figur 4.28. Dagens stabilitetsrisker i jordar har sammanvägts med de klimatfaktorer som bedömts ha störst betydelse för respektive jordrörelse. De klimatindex som använts är intensiva regn >25 mm/dygn, lokala 100årsflöden, lokal avrinning och säsongsnederbörd under sommaren. Samtliga ingående värden, underlagskartor och klimatindex, har viktats lika utom för moränskred och slamströmmar där ökningen av den intensiva nederbörden bedömts ha tre gånger så stor betydelse som förändringen i medelnederbörden. Ravinbildningar finns även i brantare slänter där jordlagren huvudsakligen består av morän. Utvecklingen av dessa ravinbildningar innefattas i bedömningarna för moränslänter. Analysen utgår från EA2. Bedöm-

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

ningarna av förändrad benägenhet för olika jordrörelser på grund av förändringar i klimatet visas i figur 4.29.

Den valda modellen bygger på vissa förenklingar, t.ex. ett enkelt samband mellan avrinning, grundvattenbildning och portryck. Ingen hänsyn har heller tagits till topografi. Den svenska naturen kännetecknas av stora variationer inom korta avstånd. Resultaten kan därför endast användas för generella bedömningar av konsekvenser för hela landet eller regioner, inte för lokala bedömningar. En analys av sådan detaljeringsgrad har inte varit möjlig att genomföra inom utredningens ram.

Figur 4.29 Förändrad benägenhet för erosion, ras, skred, ravinutveckling och slamströmmar, 2071

  • relativt 1961−1990

(RCA0/RCA3-EA2). Från vänster erosion; ras och skred i lera och silt; ravinutveckling i lera, silt och sand; moränskred, slamströmmar och raviner i moränslänter.

Källa: Fallsvik et al, 2007.

Erosion bedöms öka främst i sydvästra och västra Sverige och delar av mellersta Norrland beroende på ökad intensiv nederbörd och ökade höga flöden. Den bedöms vara oförändrad eller minska i östra Mellansverige samt i delar av Norrland beroende på en

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

förlängd och utjämnad snösmältningssäsong, minskad vårflod och minskade höga flöden. Ras- och skredrisken bedöms öka inom stora delar av landet beroende på ökad erosion och ökade lokala flöden med ökade grundvattennivåer och portryck. I vissa områden i östra och norra Sverige bedöms situationen bli mer eller mindre oförändrad. Anledningen är där minskad erosion. Ökad benägenhet för ravinutveckling förväntas i delar av Svealand, västra och södra Götaland, delar av mellersta och norra Norrland beroende på ökad intensiv nederbörd och ökade höga flöden. Detta leder till vattenmättade jordlager och erosion, liksom ökad grundvattenbildning och inre erosion. I delar av Norrlands kustland och Svealand kan problemen minska eller vara oförändrade på grund av minskad frekvens av höga flöden. I Norra fjälltrakterna, i större delen av södra Norrland och norra Svealand bedöms benägenheten öka för moränskred, slamströmmar och ravinutveckling i moränslänter på grund av ökad frekvens av intensiva regn och ökad medelnederbörd under sommaren. I Norrlands inland bedöms situationen i stort bli oförändrad. Av kartorna sammantaget framgår att vissa områden riskerar att vara mer utsatta än andra. Västkusten, Klarälven och mellersta Norrlandskusten är sådana områden.

Konsekvenser för den bebyggda miljön av klimatförändringar samt skadekostnader

Förändringar av markens egenskaper påverkar bl.a. bebyggelsen. Sårbarheten beror på hur väl samhället har anpassat sig till olika förändringar, i vilken mån hänsyn har tagits i den fysiska planeringen och i utformningen av infrastruktur och byggnader.

Erosion längs vattendrag och sjöar påverkar naturmiljö och bebyggelse. Erosion i vattendrag innebär också sedimenttransport med konsekvenser utanför själva angreppet. Många skred och ras har initialt startat med erosionsangrepp. Raviner kan utvecklas långsamt genom inre grundvattenerosion eller snabbt genom yttre erosion och utvecklas ofta genom skred. Raviner hotar sällan bebyggd miljö i någon större utsträckning. Områden med högst benägenhet för moränskred och slamströmmar är mindre befolkade. Dock utgör ofta ansamlingsområdet för jordmassorna intressanta platser för bebyggelse, nedanför sluttningar, nära vatten och på fast mark. Faran för konsekvenser av nya strömmar är stor på dessa platser.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Skred och ras är de jordrörelser som kan drabba den bebyggda miljön med störst konsekvens. Även människoliv riskerar att gå till spillo. Vi har dock inte kunnat beräkna omfattningen för människoiv på grund av ökad skredrisk. För att få en översiktlig bild av hur stor andel av den i dag befintliga bebyggelsen och vilka värden som hotas inom de områden där benägenheten för ras och skred bedöms öka, har en översiktlig beräkning gjorts av antalet fastigheter och deras värde, se tabell 4.17 och 4.18, bilaga B 14. Eftersom problem med skred i huvudsak uppstår i närheten till vatten har beräkningarna begränsats till att gälla en 100 meter bred zon från sjö, vattendrag och hav. Detta innebär ändå sannolikt en överskattning av problemet då all bebyggelse inte kommer att vara hotad inom dessa områden. Markslagen är uppdelade efter låg, hög respektive sluten bebyggelse, fritidshus, industrier. Även åker- och skogsmark ingår. Inventeringen av markslag har skett utifrån Lantmäteriets GSD-Terrängkartan. Antal fastigheter per markslag bygger på statistik från SCB (Statistikdatabasen, SCB).

Tabell 4.17 Ökad benägenhet för ras och skred år 2071

  • jämfört med

1961

  • antal befintliga fastigheter inom 100 meter från vatten (bilaga B 14)

Låg

bebyggelse Fritidshus Hög och sluten

bebyggelse

Friliggande byggnader

Industrier

Fastigheter

(antal)

36 800 25 000 1 900 151 600 3 600

Framförallt är det låg bebyggelse, fritidshus och friliggande hus som ligger inom områden med ökad skredbenägenhet. Närmare 40 procent ligger i Stockholms och Västra Götalands län. Skogsmark och åkermark m.m. som bedömts vara utsatt motsvarar 6 910 respektive 759 km

2

, till stor del i Västra Götaland, Värmland och

Västernorrland.

En övergripande beräkning av vilka värden som hotas har utförts. Kostnadsberäkningen grundar sig på genomsnittliga tomtarealer per kommun och fastighetsslag samt på genomsnittligt pris för respektive fastighetsslag och kommun (SCB, Statistikdatabasen). Åkermark har värderats efter ett genomsnittspris per hektar och län. Värderingen av skogsmark utgår från taxeringsvärde med justering till marknadsvärde och närhet till vattendrag.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Tabell 4.18 Totalt värde på befintlig bebyggelse med ökad benägenhet för

ras och skred inom 100 meter från vatten, år 2071

relativt 1961

  • 2005 års prisnivå (miljoner kronor, bilaga

B 14)

Låg

och friliggande bebyggelse

Fritidshus Hög

och sluten bebyggelse Industrier Summa

233 000

30 300

37 300

15 600 316

200

Det saknas underlag för att kostnadsbedöma ökad benägenhet för erosion och ravinutveckling. Båda kan dock ses som ett skredproblem och har därför ansetts ligga i kostnaden för ökad benägenhet för skred och ras i bebyggelse. Någon kostnadsbedömning av moränskred har inte gjorts på grund av brist på underlag.

Hotade värden för skogs- och åkermark utgör i 2005 års prisnivå cirka 14 respektive 1,5 miljarder kronor. Kostnader för skador på va-system har uppskattats till cirka 16 miljarder kronor.

Beräkningarna ska tolkas som en mycket övergripande uppskattning av det hotade kapitalet. Alla dessa värden kommer inte att förstöras. Vissa områden kommer sannolikt inte alls att drabbas. Hela fastigheter kommer inte heller alltid att drabbas utan endast delar. En successiv anpassning kommer även att ske genom förebyggande åtgärder m.m. Hotade värden inom områden som inte ligger i närheten till vatten ingår inte i beräkningarna. Det kan även finnas ett visst överlapp avseende hotade värden i kustområden till följd av stranderosion.

Enligt den statistik SGI har för Göta älv, så kommer minst 2 procent av den skredbenägna sträckan (områden med lera) att drabbas av skred under en tidsperiod av 50 år (SGI, 2007). Om detta scenario skulle gälla för hela landet, så innebär det att 4 procent av de skredbenägna områdena inom landet skulle drabbas av skred under de närmaste 100 åren. Detta motsvarar enligt beräkningarna ovan fastighetsvärden för cirka 12 miljarder kronor samt värden för va-nät, skogs- och jordbruksmark motsvarande drygt 1 miljard kronor.

Skred i förorenade massor längs vattendrag påverkar miljön. Kunskapen om hur olika jordrörelser kan komma att samverka vid ett förändrat klimat är i dag bristfällig och det saknas en samlad bild av hur den bebyggda miljön kan komma att påverkas inom olika delar av landet, se vidare avsnitt 4.3.6.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Möjliga förstärkningsåtgärder i fin- och grovkorniga jordar

Det finns olika typer av förstärkningsmetoder för att motverka skred och ras i finkorniga jordar. Metoder samt ungefärliga kostnader för dessa är:

  • erosionsskydd längs vattendragets kant (400−450 kronor per m

3

),

  • stödfyllning, schaktning, utflackning (200−500 kronor per m

3

),

  • förstärkning med kalkcementpelare (t.ex. 25 000 kronor per m för skivor med cc 2,0 m, bredd 10 m, djup 15 m),
  • sänkning eller begränsning av grundvattentryck (40 000 kronor per brunn),
  • jordspikning (t.ex. 1,3 miljoner kronor för en yta på 1 300 m

2

).

För att skydda bebyggelse i och nedanför långa, branta slänter i grovkorniga jordar väljs metoder med hänsyn till terrängen och lokala nederbördsförhållanden. Dräneringssystem syftar till att långsiktigt dränera fuktiga släntavsnitt och sänka grundvattenytan. Vegetation kan etableras för att minska risken för skred, ras och slamströmmar. Dammar kan också anläggas. Metoder att skydda mot raviner i grovkorniga jordar är:

  • erosionstrappor (t.ex. 1,35 miljoner kronor för sex erosionstrappor samt skydd av mellanliggande sträckor, totalt 45 meter),
  • sedimentationsdammar (t.ex. 5,3 miljoner kronor för en dammvolym på 10 000 m

3

),

  • kanalisering av strömfåra.

De olika jordrörelserna är naturliga processer i det geologiska kretsloppet. När dessa hotar den bebyggda miljön uppstår konsekvenser som kan medföra stora kostnader och lidande. Tabell 4.19 visar på beräknade skadekostnader och kostnader för förebyggande åtgärder från en studie över tre exempelområden. För varje område har tre omfattningar av ett skred bedömts, vilka bygger på geotekniska utredningar. Resultaten visar att kostnader för att förstärka är mycket låga i relation till de skadekostnader som kan uppstå (Räddningsverket, 1996).

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Tabell 4.19 Beräknade exempel på skadekostnader och kostnader för

förstärkningsåtgärder, 1996 års penningvärde (miljoner kronor, bilaga B 14)

Område Liten

omfattning Mest sannolik omfattning Stor omfattning Förstärknings åtgärder

Lilla Edet 34

209

1401

9

Lidköping 66

616 489 4

Umeå 5 13 80 6

Anpassningsåtgärder mot ras, skred och erosion samt överväganden

Den kommunala fysiska planeringen enligt PBL är det viktigaste instrumentet för att undvika att ny bebyggelse kommer till stånd inom områden som är hotade eller med tiden kan komma att bli hotade, se vidare avsnitt 5.5. Ett förändrat klimat skapar förändrade geotekniska förutsättningar, vilket bl.a. innebär behov av ökade säkerhetsmarginaler som ökad säkerhet mot markbrott. Åtgärder måste väljas i förhållande till de geologiska lokala förhållandena. Det är viktigt att valet av förstärkningsåtgärd syftar till att motverka orsaken till den otillfredsställande stabiliteten, med andra ord att motverka problemet och inte symtomen. Nya områden kommer att hotas av ras och skred i ett förändrat klimat. Det finns därför behov av att kompetensen i många kommuner höjs kring dessa företeelser. Det är likaså viktigt att Sveriges Kommuner och Landsting sprider information till kommunerna om klimatförändringar och dess effekter som grund för en säker lokalisering av bebyggelsen.

SGI har i dag ansvar att stödja länsstyrelsen och kommuner inom Västra Götaland i den kommunala planeringsprocessen. De ökade risker som förändrad stabilitet i jordar innebär för bebyggd miljö anser vi utgör grund för att SGI:s ansvar ska utökas till att stödja länsstyrelser och kommuner i andra områden som är känsliga ur stabilitetssynpunkt i samband med kommuners översikts- och detaljplanering. Detta innebär en utökad kostnad med 4,7

  • miljoner kronor per år, se vidare avsnitt 5.5. SGI bör också verka för att miljögeotekniska frågor granskas i planer, då risken bedöms öka som en följd av förändringar i klimatet. Kostnaden bedöms utgöra 1,3
  • miljoner kronor per år. Kostnaderna härrör från SGI:s handlingsplan och är i den beräknad för en period under tre år. (SGI, 2006)

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Räddningsverket ansvarar i dag för framställande av stabilitetskarteringar av bebyggda områden med förutsättningar för skred. Utifrån den beskrivna analysen om jordars förändrade stabilitet anser vi att det är viktigt att dessa karteringar fortsätter och utökas till att även beakta förändringar i klimatet. Räddningsverket bör också klargöra behovet av översyn av redan utförda karteringar med beaktande av klimatförändringar, se vidare avsnitt 5.1.

Det är angeläget att en fördjupad analys utförs av geografiska områden med förutsättningar för ras och skred mot bakgrund av klimatförändringar. En sådan analys är värdefull inom fysisk planering av bebyggelse och inom potentiella exploateringsområden. Analysen bör utgöra en fortsättning på arbetet med övergripande kartor över jordars förändrade stabilitet som tagits fram inom utredningen under SGI:s ansvar (Fallsvik et al, 2007). Denna geografiska fördjupning kan lämpligen inledningsvis ingå i den föreslagna nationella skreddatabasen, se avsnitt 5.2, för att begränsa och fokusera kartdatabasens omfattning.

SGI har i samarbete med SGU, Lantmäteriet och Räddningsverket tidigare redovisat en modell för en nationell översiktlig kartdatabas över skredförutsättningar i ler- och siltjordar, som stöd för översiktlig planering. Vi anser att det är viktigt att denna övergripande nationella kartdatabas inom bebyggda och obebyggda områden upprättas, och som också beaktar klimatförändringar, se vidare avsnitt 5.2.

SGI stödjer i dag bl a. den kommunala räddningstjänsten när ras och skred inträffat eller befaras inträffa. Denna typ av insatser har ökat under senare år och bedöms öka framöver till följd av bl.a. erosion. Vi föreslår att detta arbete förstärks.

Kunskap om hur de geotekniska förhållandena påverkas av ett förändrat klimat är mycket viktig och har grundläggande betydelse för många olika infrastruktursystem. Ämnet klimatförändringar bör inkluderas i den tekniska högskoleutbildningen.

Forskning och utveckling

Marken utgör ett komplext system av fast materia, gas och vatten. Dess respons på förändrad nederbörd och temperatur är svår att förutsäga i detalj. I samspelet mellan den bebyggda miljön och marken krävs överväganden och bedömningar kring risker och åtgärder. En ökad kunskap om förändrade förutsättningar för

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

erosion, ras och skred i ett förändrat klimat är grundläggande. En viktig uppgift framåt är att anpassa befintlig bebyggelse. En annan är att anpassa samhällsutvecklingen och utforma nya konstruktioner.

Utvecklad geoteknisk och miljögeoteknisk kunskap kommer att krävas till stöd för planering och byggande. Det rör bl.a. modeller för spridning av föroreningar i mark, kunskap om metoder för att kartlägga och förebygga moränskred, studier av ravinbildningar, metoder för yttäckande kartering av områden med kvicklera, utvärdering av förstärkningsmetoder och utveckling av riskbaserade beslutsstödmodeller.

Det är angeläget att befintlig och ny kunskap implementeras, vilket förutsätter ett nära samarbete mellan olika parter. Effektivt vid tvärvetenskaplig forskning är att denna knyts direkt till infrastrukturprojekt.

Förslag

  • I instruktionen till SGI och SGU ska framgå att respektive myndighet får ansvar för anpassning till ett förändrat klimat inom eget ansvarsområde, se avsnitt 5.10.2.

Förslag lämnas också rörande ett antal uppgifter, vilka beskrivs vidare i nämnda avsnitt:

  • avsnitt 5.1: kartering av risker för ras och skred i bebyggd miljö,
  • avsnitt 5.2: kartdatabas över skredförutsättningar,
  • avsnitt 5.3: jourverksamhet m.a.p. ras, skred och erosion,
  • avsnitt 5.5: fysisk planering och myndighetsstöd i den kommunala planeringsprocessen.

4.3.3. Kusterosion

Ökade havsnivåer och kraftigare vindar kan komma att innebära väsentligt ökade problem med stranderosion längs kusten med konsekvenser för bebyggelse och infrastruktur. Detta kan medföra stora värdeförluster. Framförallt landets sydligaste kuster är utsatta.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Stranderosion

Längs Sveriges 11 500 km långa kust finns olika kustformationer representerade. Dessa kan indelas i sandkust, klintkust, deltakust och landhöjningskust. Erosion av berggrund är en mycket långsam process. Vår analys inriktar sig därför på erosion i jordtäcke längs havet, och framförallt erosion vid sandkuster där förändringar innebär snabbare processer.

Med stranderosion avses den process som leder till förlust av material, som sand och grus, från stranden och botten i strandområdet. Erosion och sedimentation är en ständigt pågående naturlig process i landskapet. Det kan råda balans både tvärs en strand och längs den genom omväxlande erosion och ackumulation. Den naturliga balansen kan störas av mänskliga aktiviteter, exempelvis genom konstruktioner i vatten, fartygstrafik, avverkning av strandnära skog m.m. Under vissa betingelser sker mer omfattande erosionsangrepp, särskilt vid stormar.

Ansvarsförhållanden i dag

SGI har ansvar att medverka till att minska riskerna inom det geotekniska området med utgångspunkt att människor ska kunna bo på säker grund. SGI ansvarar för samordning av frågor om stranderosion mellan olika myndigheter, är kontaktorgan mot myndigheter inom EU och remissinstans till länsstyrelser och kommuner vid förebyggande insatser och åtgärder mot stranderosion i fysisk planering samt biträder miljödomstolar vid tillståndärenden.

SGU ansvarar för bl.a. frågor om landets geologiska beskaffenhet. Vid SGU genomförs grundvattenkartering och grundvattendokumentation, liksom maringeologisk kartläggning, som har betydelse för att klarlägga materialdynamiken på havsbotten, vilket påverkar kusterosion.

Områden som i dag är utsatta för stranderosion längs kusten

Det finns många platser längs Sveriges kuster där det finns erosionsbenägen jord. Detta är särskilt framträdande för stora delar av kusterna i Skåne, Halland, på Öland och Gotland. Mest frekvent är stranderosion längst Skånes sydkust, främst kusterna i Ystads

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

kommun där erosion har konstaterats sedan början på 1800-talet. De svåraste skadorna har uppkommit vid högvatten och sydostliga vindar då strandlinjen förskjutits tiotals meter. Vid Löderups Strandbad har under den senaste 30-årsperioden strandlinjen förskjutits på över 150 meter inåt land. Enligt SGI:s översiktliga inventering finns förutsättningar för stranderosion vid cirka 15 procent av Sveriges kuster, motsvarande cirka 1 800 km (Rydell et al, 2006). Värden som kan vara i riskzonen är bebyggelse, infrastruktur som vägar, järnvägar, va-system, turistanläggningar, värdefull mark, värdefulla naturmiljöer och rekreationsområden (Rankka et al, 2005).

Faktorer som påverkar erosion längs kusten

Huvudsakligen påverkas kusterosion av följande förhållanden:

  • vattennivåer i havet med hänsyn tagen till landhöjning,
  • vågförhållanden – höjd, frekvens, riktning, extrema förhållanden,
  • vind- och strömförhållanden - riktning, intensitet,
  • geologi/jordarter på land och havsbotten,
  • topografi och morfologi – höjder på dyner och bakomliggande områden samt strandlinjens utformning,
  • batymetri – nivåförhållanden och lutningar på havsbotten.

De tre förstnämnda är direkt kopplade till klimatet och påverkar de senare. Enligt klimatscenarierna kommer havsnivåerna att öka då havet stiger globalt och når därmed tidigare opåverkade strandområden. Medelvattennivån bedöms vara den dominerande med en långsam kontinuerlig påverkan över året. Lokalt kan mycket kraftiga vågor i kombination med högt vattenstånd orsaka stor påverkan. Huruvida nuvarande erosiondrivande förhållanden kommer att förstärkas på grund av vindar och stormar till följd av ändringar i klimatet är däremot inte helt klarlagt. Enligt Echammodellen kommer medelvinden att öka något liksom byvinden, medan Hadammodellen visar på obetydliga ökningar av medelvinden. Kraftigare vindar kan ge högre vågor och därmed större eroderande krafter. Figur 4.30 visar medelvattenståndet längs Sveriges kust i slutet av seklet vid en global höjning av havsnivån med 88 cm, det högscenario som beskrivs i avsnitt 3.5.4.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Figur 4.30 Havets medelvattennivå 2071

  • relativt 1903−1990 vid en global höjning av havsnivån med 88 cm (RCO-EA2)

Källa: Meier et al, 2004, med tillstånd av Inter Research.

Konsekvenser av stranderosion längs kusten i ett förändrat klimat samt skadekostnader

I Översiktlig sårbarhetsanalys för översvämning, skred, ras och erosion i bebyggd miljö i ett framtida klimat, bilaga B 14, redovisas en mycket översiktlig analys av hur stor del av den kustnära bebyggelsen som kan vara utsatt för erosion 2071

  • Analysen utgår från SGI:s översiktliga inventering av kustområden med förutsättningar för erosion utifrån geologiska förhållanden (Rydell et al, 2006). De redovisade sträckorna i inventeringen avser områden där kusten främst utgörs av sand och silt. Utifrån en global havsnivåhöjning på 88 cm har landet delats i tre zoner med 80 cm höjning av havsnivån i södra Sverige (t.o.m. Östergötland), 50 cm i de mellersta delarna (t.o.m. Uppland) och 20 cm i de norra delarna.

Uppgifter om höjdförhållanden med tillräcklig noggrannhet saknas för huvuddelen av de svenska kuststräckorna. För bedömning av vilka strandnära områden som kan komma att påverkas har

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

därför en modell använts som bygger på ett samband mellan havsnivåhöjning och påverkan på stränder (Bruun, 1988). En generell uppskattning är, enligt modellen, att 1 cm höjning av havsnivån har påverkan 1 meter upp på stranden. Ett tillägg har gjorts med cirka 25 procent på bredden av den antagna påverkade kustremsan för lokala effekter som stormar m.m. De zoner som därmed bedöms påverkas får bredderna 100, 65 respektive 30 meter räknat från söder till norr. Den globala höjningen på 88 cm (högscenariot) har valts med tanke på att bebyggelse utgör ett system med lång livslängd, samt att havet fortsatt bedöms stiga även efter detta århundrade, se avsnitt 3.5.4.

Drabbade arealer för respektive markslag och kustkommun har räknats utifrån Lantmäteriets terrängkartor. Markslagen är uppdelade efter låg och hög bebyggelse, fritidshus och industrier samt åkermark. Antal fastigheter per markslag bygger på statistik från SCB (Statistikdatabasen, SCB).

Totalt beräknas drygt 1 135 km

2

kunna drabbas, varav låg

bebyggelse motsvarar 222 km

2

, fritidsbebyggelse 84 km

2

, hög

bebyggelse 0,5 km

2

, industrier 62 km

2

och åker m.m. 767 km

2

.

60 procent av den totala erosionsbenägna ytan ligger i Skåne. Skogsmark och övrig mark ingår i markslagen, men har inte beräknats eller värderats.

I tabell 4.20 framgår antal befintliga fastigheter som enligt de övergripande beräkningarna hotas av erosion längs kusten år 2071

  • I tabell 4.21 visas det totala värdet på den hotade bebyggelsen och åkermarken. Kostnadsberäkningen av värdet av hotad bebyggelse grundar sig på genomsnittliga tomtarealer och pris per fastighetsslag och kommun (SCB, Statistikdatabasen). Åkermark har värderats efter ett genomsnittspris per hektar och län. Beräkningarna avser perioden 2071

Tabell 4.20 Ökad risk för stranderosion längs kusten vid en global

havsnivåhöjning på 88 cm år 2071

  • antal hotade befint-

liga fastigheter (bilaga B 14)

Låg bebyggelse Fritidshus Hög bebyggelse Industrier Summa

116 900

32 400

100

3 500

152 900

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Tabell 4.21 Totalt värde på hotad befintlig bebyggelse år 2071

  • samt åkermark, 2005 års prisnivå (miljoner kronor, bilaga B 14)

Låg bebygg. Fritidshus Hög bebygg. Industrier Åker Summa 168 400 33 900 1 200 16 900 4 000 224 400

Värdet på den hotade bebyggelsen av kusterosion i Skåne, Halland, Blekinge och Stockholms län utgör cirka 75 procent av det totala hotade värdet, Skåne ensamt utgör cirka 40 procent. Låg bebyggelse är mest utsatt. Hotad småhusbebyggelse beräknas motsvara drygt 4 procent av det totala småhusbeståndet vilket motsvarar cirka 10 procent av dess värde. Utöver skador på drabbad bebyggelse så tillkommer även skador på lokal infrastruktur som gator, va-system, el- och teleledningar. I bilaga B 14 har kostnader för skador på va-system fram till fastighet på grund av stranderosion överslagsmässigt beräknats till 10,7 miljarder kronor.

Sannolikt kommer inte alla dessa värden att förstöras. Bristen på höjddata med tillräcklig noggrannhet har medfört att en förenklad modell har använts för beräkningarna av den påverkade strandens bredd. Detta gör att beräkningarna av antalet utsatta fastigheter samt det totala värdet på dessa är osäkra. Vissa områden kommer sannolikt inte alls att vara hotade. Hela fastigheter kommer inte heller alltid att drabbas utan endast delar. En successiv anpassning kommer även att ske genom förebyggande åtgärder m.m. som minskar riskerna för erosion.

En analys från Ystad kommun visar på konsekvenser samt värden som kan gå förlorade på grund av stranderosion vid en havsnivåhöjning på 0,5 meter inom 100 år om inga åtgärder vidtas. Detta skulle medföra att strandlinjen flyttas i genomsnitt 100 meter inåt varvid 415 000 m

2

av strandzonen skulle gå förlorad.

Den sammanlagda förlusten uppskattas till 488 miljoner kronor i 2005 års prisnivå. I beräkningarna ingår inte att turismen skulle drabbas i så stor omfattning då det skulle vara möjligt att bygga ett nytt strandområde längre in.

Utöver att badstränder, campingplatser kan komma att drabbas längs kustavsnitten, med förlorade intäkter och kostnader som följd, riskerar även naturmiljövärden att gå förlorade. Många naturområden, som strandängar, har en begränsad bredd och gränsar till vägar och bebyggelse. Om sådana områden eroderar bort riskerar den bebyggda miljön att utsättas för erosion och översvämning.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Möjliga åtgärder för skydd av kustområden samt kostnader för dessa

Det finns olika åtgärder för att begränsa och förhindra erosion och eventuella översvämningar av kustområden. Syftet med ett kustskydd/erosionsskydd är att:

  • utgöra en barriär mellan vattnet och det erosionskänsliga strandmaterialet,
  • dämpa energin i vågor och strömmar,
  • styra vattenströmmar och sedimentströmmar så att önskvärd transport och sedimentation sker,
  • förhindra vatten att översvämma byggd miljö och andra områden.

Olika typer av kustskydd finns. Vilken typ av skydd som väljs beror på tekniska och miljömässiga faktorer, lokala förhållanden som topografi, vattendjup och vågklimat samt ekonomiska faktorer. Ofta kombineras flera typer. Effektiviteten hos olika skydd är i dag inte helt klarlagd. Exempel på skydd och kostnader för dessa är:

  • strandskoning, sponter, kajkonstruktioner (800−1 200 kronor/m

2

),

  • strandfodring (fyllning med sand, 40−100 kronor per m

3

),

  • vågbrytare (exempel från Ystad 1,25 miljoner kronor, längd

50 meter, djup 3 meter),

  • hövder (enkla 10 000−20 000 kronor per meter, brygga 30 000−

40 000 kronor per meter),

  • förstärkning av naturliga kustskydd, dyner eller bukter mellan uddar (beror av lokala förhållanden),
  • vegetation (armerad sandvall med plantering 200 kronor per m

2

),

  • stranddränering (200 meter samt pumpstation 1,5 miljoner kronor),
  • fenor på botten (ännu ej färdigutvecklat).

SGI har gjort en överslagsberäkning för hur långa kuststräckor som kan behöva skyddas mot erosion (Rydell, 2007). I denna beräkning antas att kustskydden utförs genom strandfodring i kombination med strandskoning med släntskydd av sten. Enligt Lantmäteriets fastighetskarta finns bebyggelse längs cirka 220 km av de sträckor

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

som har förutsättningar för erosion, motsvarande cirka 12 procent av den totala erosionsbenägna sträckan. Detta stämmer väl överens med en jämförelse med kända erosionsområden i Ystads kommun, där bebyggelse finns inom cirka 15 procent av de erosionskänsliga avsnitten i kommunen. Anläggningskostnaden för både strandfodring och strandskoning har i beräkningarna antagits till cirka 15 000

  • 000 kronor per meter kust. Strandfodring behöver underhållas ungefär vart femte år, och strandskoning vart 30 år. Investeringskostnaden av skydd längs en sträcka på 180–270 km motsvarande 10
  • procent av den erosionsbenägna sträckan bedöms med nämnda förutsättningar ligga inom intervallet 2 700
  • 400 miljoner kronor. Detta bör ställas i relation till de översiktliga beräkningarna av hotade värden som uppgår till 224 miljarder kronor enligt ovan.

Anpassningsåtgärder mot stranderosion längs kusten samt överväganden

Vi anser att erosion längs kusten bör ses i ett helhetsperspektiv utifrån samhällets intressen. Utgångspunkten bör vara att naturen har sin gång i områden där det inte finns enskilda eller allmänna intressen eller värden som hotas. Kommunen ansvarar genom planprocessen för att bebyggelse lokaliseras till mark som är lämpad för ändamålet. Om värden av vikt hotas, som bebyggelse, infrastruktur och andra skyddsvärda områden, kan det bli aktuellt att vidta åtgärder, se vidare avsnitt 5.6. I figur 4.31 visas olika strategier för att skydda stränder mot erosion.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Figur 4.31 Strategier för skydd av kustområden

Källa: Bilaga B 14.

Klimatförändringar måste beaktas i den fysiska planeringen. Den kommunala fysiska planeringen är ett av de viktigaste instrumenten för att undvika ny bebyggelse i områden med risk för bl.a. kusterosion. Bebyggelse ska enligt PBL lokaliseras till mark som är lämpad för ändamålet. Ett hållbart samhälle ställer krav på att markanvändning sker med ett långsiktigt perspektiv. Bebyggelse

byggnader och infrastruktur

  • har lång livslängd, vilket gör att erosionsrisker behöver bedömas mycket långsiktigt. Vid nyprojektering av konstruktioner i havet är det likaså viktigt att hänsyn tas till de eventuella konsekvenser som dessa kan medföra för erosionskänsliga områden. Kommunerna måste därför i ökad utsträckning ta hänsyn till risker för framtida kusterosion i sitt planarbete. Se vidare avsnitt 5.5.

För att stärka den fysiska planeringen bör länsstyrelsens skyldighet att tillhandahålla underlag för kommunernas planering utökas och förtydligas, se vidare avsnitt 5.5. SGI bör få i uppdrag

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

att stödja länsstyrelser och kommuner i arbetet med den kommunala planeringsprocessen.

SGI har genomfört en nationell översiktlig kartläggning över kustområden med förutsättningar för stranderosion som analysen ovan är byggd på. Vi anser att denna bör fullföljas med en kartläggning av risker för stranderosion i bebyggda områden och som kan ligga till grund för mer detaljerade utredningar och behov av förstärkningsåtgärder, se vidare avsnitt 5.1. Hänsyn behöver tas till klimatförändringar. Områden av stort natur- och rekreationsvärde kan också vara viktiga att skydda, men bör komma i andra hand.

Karteringar ställer krav på uppgifter om höjdförhållanden med tillräcklig noggrannhet. Sådana saknas i dag för huvuddelen av de svenska kusterna. Det finns behov av en nationell höjddatabas med tätare och noggrannare höjddata än dagens höjddatabas. Lantmäteriet bör därför få i uppdrag att utveckla en sådan, se avsnitt 5.2. Det saknas också generellt batymetriska uppgifter samt uppgifter om havsbottens förändringar till följd av erosion och ackumulation med betydelse för kustnära processer. Sjöfartsverket bör få i uppgift att sammanställa och tillgängliggöra batymetriskt kartunderlag för den svenska havskusten, se vidare avsnitt 5.2.

Vi anser att ersättningssystemet för förebyggande åtgärder vid naturolycka även ska omfatta stranderosion. Erosion har hittills tolkats som naturolycka med långsamt förlopp, trots att det slutligen kan leda till snabba förlopp med stor förlust av mark eller bebyggelse. Klimatförändringar med höjda havsnivåer, ökade vindar och eventuellt förändrade strömmar kan leda till att hotade värden riskerar att öka, se vidare avsnitt 5.6.

Forskning och utveckling

Det finns ett fortsatt behov av ökad kunskap och erfarenhet om kusterosion och effekter av skyddsåtgärder. I MESSINA-projektet, där SGI och Erosionsskadecentrum deltagit, har avsikten varit att samla och byta erfarenheter om hur strandområden kan skyddas. Arbetet har genomförts i samverkan mellan myndigheter, kommuner, universitet och praktiskt verksamma på lokal och regional nivå i olika europeiska länder. Vi anser det viktigt att denna typ av kunskapsutbyte och kunskapsåterföring sker mellan olika aktörer och länder.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Det är osäkert hur olika konstruktioner i vatten påverkar förekomsten och utvecklingen av strömmar med åtföljande erosion och ackumulation, avseende både erosionsskydd och andra vattenkonstruktioner. Vi anser att fortsatt forskning krävs för att öka kunskapen om olika åtgärders påverkan på strömbildning, förflyttning av sediment m.m.

Förslag

Förslag lämnas rörande ett flertal uppgifter och beskrivs vidare i nämnda avsnitt:

  • avsnitt 5.1: kartläggning av risker för erosion i bebyggd miljö,
  • avsnitt 5.2: höjddatabas,
  • avsnitt 5.2: batymetriskt kartunderlag,
  • avsnitt 5.5: fysisk planering,
  • avsnitt 5.5: myndighetsstöd i den kommunala planeringsprocessen,
  • avsnitt 5.6: ersättningssystemet för förebyggande åtgärder.

4.3.4. Dagvattensystem och bräddning av avloppsvatten

Avloppssystemen kommer att belastas kraftigt i ett förändrat klimat på grund av ökade regnmängder och en omfördelning av regn till höst, vinter och vår när avdunstningen är låg och marken är vattenmättad. Extrema skyfall innebär att ledningarna bli överbelastade. Riskerna för bakåtströmmande vatten med källaröversvämningar som följd ökar, liksom bräddning av avloppsvatten med åtföljande hälsorisker.

Ansvarsförhållanden

Ansvar för allmänna avloppssystem ligger på den kommunala VAhuvudmannen och omfattar ledningar inom fastställda verksamhetsområden fram till förbindelsepunkt till abonnenter. Innanför förbindelsepunkten är fastighetsägaren ansvarig. Kommunen har ett lagstadgat ansvar genom plan- och bygglagen och översiktplaneringen att förebygga översvämningar. VA-huvudmannen kan

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

vara ansvarig vid översvämningsskada vid uppträngning via allmänna avloppsledningar beroende på omständigheterna i det särskilda fallet. Den nya lagen om allmänna vattentjänster utvidgade skadeståndsansvaret till att även omfatta översvämning av ytledes rinnande vatten från öppna dagvattenlösningar som tillhör den allmänna VA-anläggningen. Det förutsätts i lagstiftningen att översvämningsskadan har uppstått i ett VA-förhållande, det vill säga i förhållandet mellan VA-huvudman och abonnent/avgiftsskyldig.

Avloppsnäten i dag

Begreppet avloppsledningsnät omfattar både spillvattenförande ledningar och dagvattenledningar. I princip finns tre systemtyper för avloppsnät. I ett kombinerat system avleds spill-, dag- och dräneringsvatten i en gemensam ledning. I systemet ingår bräddavlopp för att skydda lågt liggande bebyggelse vid kraftig nederbörd. Duplikatsystem avleder spill- och dagvatten i olika ledningar. Dräneringsvattnet kan avledas till någon av dessa. I separatsystem avleds spillvattnet i egen ledning. Dagvattnet hanteras lokalt eller i diken och dräneringsvattnet avleds i egen ledning eller tillsammans med de övriga. Separatsystemet kan ses som en föregångare till det som i dag benämns långsiktigt hållbar dagvattenhantering och började användas i villaområden under början av 1900-talet.

Utbyggnaden av avloppssystemen startade i större städer i slutet av 1800-talet. Utbyggnaden ökade kraftigt från 1950-talet i takt med övrig samhällsutbyggnad, men också beroende på att man övergick från kombinerat till duplikat system. Längden på näten är drygt 100 000 km varav 90 procent är byggt från 1950-talet och hälften från 1970-talet. Dagvattenledningarna utgör 35 procent, spillvattenledningarna 57 procent och de kombinerade 8 procent. En tredjedel av kommunerna har avloppsnät som delvis består av kombinerade delar, oftast belägna i städernas centrala och äldre delar. Servisledningarnas tillkommer med en längd på cirka 20

  • 000 km. Den genomsnittliga utspädningsgraden av spillvattnet i reningsverk beroende på tillskottsvatten är i dag 200 procent, dvs. andelen tillskottsvatten är lika stor som andelen spillvatten.

Ledningars livslängd varierar. Vid bristande funktion kan även yngre ledningar kräva åtgärder samtidigt som andra avlopps-

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

ledningar kan fungera utan problem i mer än 100 år, allt beroende på markförhållanden, anläggningssätt och kvalitet. Ofta är det därför delar av en avloppsanläggning som förnyas och inte hela anläggningen. Förnyelsetakten av både spill- och dagvattenledningar är i dag lägre än en procent per år.

Sedan 10

  • år pågår ett systemskifte avseende dagvattenhanteringen. Syftet är att minimera de avledda dagvattenflödena, behålla grundvattenbalansen inom bebyggelseområdena, göra områdena tåliga mot kraftig nederbörd samt minska föroreningsbelastningarna på recipienten, se figur 4.32.

Figur 4.32 En långsiktigt hållbar dagvattenhantering

Källa: Klimatförändringarnas inverkan på allmänna avloppssystem

– Problembeskrivning,

kostnader och åtgärdsförslag, bilaga B 16.

Sårbarheter i dagens system och inträffade extremhändelser

Kombinerade system innebär översvämningsrisk för lågt belägna källare med risk för bakåtströmning vid överfullt system. Till det kombinerade systemet hör bräddavlopp för att skydda lågt liggande byggnader. Avvattning från garagenedfarter till dag- eller kombinerad ledning kan vid mycket kraftig nederbörd ge översvämmade källare, på grund av att flödena leds ned mot nedfarten och inte avbördas i tillräcklig omfattning. Situationen kan förvärras om avloppsledningen är överbelastad och bakåtströmning sker. Lågt belägna dräneringssystem anslutna till dagvattensystem till fastigheter med källare kan också belastas med bakåtströmmande dagvatten, vilket ställer krav på att källarmurar ska tåla att stå under

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

kortvarig dämning. Av antalet anmälda översvämningsskador till försäkringsbolagen utgör cirka 75

  • procent översvämning som uppstått genom bakåtströmmande vatten via spillvattenavloppet.

Extrema skyfall kan vålla skador i minst samma storleksordning som översvämningar vid höga vattenstånd i vattendrag och sjöar. Stora översvämningar beroende på skyfall inträffade 2002 och 2003 på Orust och i Kalmar med kostnader på 123 respektive 63 miljoner kronor. Totalt antal källaröversvämningar åren 2003

  • redovisade till Svenskt Vatten samt extrapolerade till att gälla för hela landet uppgår till 5 700 sammantaget under dessa tre år, varav en extrem händelse, skyfallet i Kalmar 2003, svarar för drygt 600 av dessa. (Svenskt Vatten VASS; Bilaga B 16)

Konsekvenser av kraftig nederbörd och höga vattennivåer samt skadekostnader

Korttidsnederbörd är av stor betydelse för avloppssystem då intensiva, kortvariga regn ger ökade volymer att avleda med risk för översvämning och bräddning. I modellerna som används i klimatscenarierna har varje ruta en storlek på 2 500 km

2

. Tidssteget för beräkningarna är 30 minuter. Översvämning av avloppssystem kan dock ske till följd av mer lokala skyfall och under kortare tid. Bedömningarna enligt bilaga B 16 har därför utgått från dagens nederbördsmönster med hänsyn tagen till nederbördsförändringar enligt klimatscenarierna. Dessa visar att nederbördsmängden, frekvensen och intensiteten kommer att öka, vilket ger värre översvämningar. Figur 4.33 visar den årliga förändringen av nederbördens intensitet i ett förändrat klimat.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Figur 4.33 Intensiteten i de kraftigaste regnen, mm/h och år, för perioderna 2011

  • 2041−2070, 2071−2100 relativt 1961−1990

(RCA3-EA2)

Källa: SMHI, 2007.

Årsnederbörden ökar totalt medan sommarnederbörden minskar i landets södra och mellersta delarna. Denna omfördelning av regn till höst-, vinter- och vårperiod med låg avdunstning och vattenmättad mark ger ökad tillförsel av tillskottsvatten till avloppssystemen, vilket kommer att ställa ökande krav på systemen som helhet. Figur 4.34 visar förändring i vinternederbörd i form av regn.

Figur 4.34 Förändring i regnmängder, dec-jan, perioderna 2011

  • och

2071

  • relativt 1961−1990 (RCA3-EA2)

Källa: SMHI, 2007.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Utsläppsscenario B 2 uppvisar samma mönster, men med något mindre nederbörd. De områden som i dag är kritiska kommer fortsatt att vara detta och utbredningen av översvämningarna kommer att bli större. Nya kritiska områden kan tillkomma.

Även höga vattenstånd i hav, vattendrag och sjöar kan ge stora ökningar av volymen tillskottsvatten på grund av ökad dränering. Medelavrinningen väntas öka i stora delar av landet och 100årsflödet bedöms öka framförallt i västra Götaland och västra Svealand, men även i delar av fjällen och nordöstra Götaland. De ökade havsnivåerna drabbar framförallt södra delarna av landet, där landhöjningen är obefintlig eller låg. Avledning av dagvatten försvåras om recipienten dämmer längre in i systemen. Dagvattenförande ledningar med utlopp under vattenytan är utsatta vid en höjning av vattennivån genom risk för bakåtströmning. Risk finns även för återströmning i brädd- och nödavlopp. Figur 4.35 visar höga nivåer i recipienten med åtföljande dämning. I bilaga B 16 redovisas exempel från Malmös och Göteborgs kommuner avseende fysisk planering med hänsyn tagen till VA-system och risker för översvämning.

Figur 4.35 Mycket höga vattennivåer med dämda servisledningar och över-

svämmade källare

Källa: Bilaga B 16.

Det är svårt att uppskatta framtida skadekostnader till följd av mer kraftig korttidsnederbörd då klimatscenarierna inte har den upplösning som är bestämmande för avrinning från hårdgjorda ytor. För att få en bild av skadekostnadernas storlek görs en uppskattning enligt dagens situation. Skadekostnaderna grundar sig på inträffade översvämningar från Malmö och Göteborg åren 2003

  • med ett kostnadsintervall på 15 000–50 000 kronor per

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

fastighet, se tabell 4.22. Siffrorna är sannolikt något överskattade, då även översvämningar som beror på stopp i avloppsledningsnät ingår, vilket inte behöver vara relaterat till kraftig nederbörd.

Tabell 4.22 Uppskattad årlig total kostnad för källaröversvämningar åren

2003

  • (miljoner kronor; bilaga B 16)

Årtal Uppskattat antal

översvämningar

Total kostnad (15 000 kr/fastighet)

Total kostnad (50 000 kr/fastighet)

2005 1600 24

80

2004 1700 26

85

2003 2400 36

120

Bräddning av avloppssystem

Vid höga flöden i anslutning till kraftig nederbörd överskrids stundtals ledningskapaciteten i kombinerade system och överskottsflödet passerar då utspätt med regnvatten, men orenat, ut till recipienten via bräddutlopp. Även vid avloppsreningsverk sker bräddning vid inflöden som överskrider vad som kan hanteras. Avledning till recipienten sker då vanligen efter grovrensningssteget. Principen vid bräddning, både i ledningsnät och på avloppsreningsverk, är att avloppsvattnet avleds till recipienten via en överfallskant.

Nödavledning, exempelvis i samband med pumpstopp i pumpstationer, innebär utsläpp av orenat spillvatten. Sådana utsläpp innebär spridning av mikrobiologiska halter i högre koncentration jämfört med koncentrationerna vid bräddning av kombinerade system, där en utspädning sker med dagvatten. I Sverige ställs i dag inga mikrobiologiska krav på avloppsvatten som når recipient, även om det finns vissa krav på registrering av exempelvis volym vid bräddpunkter.

Kommunala avloppsreningsverk är ofta lågt belägna, då strävan i så stor utsträckning som möjligt är att använda självfall. Anläggningarna är därför ibland känsliga för översvämningar.

Ökad nederbörd i ett förändrat klimat, och då framförallt ökad frekvens av intensiva skyfall, kan innebära mer frekventa och mer omfattande bräddningar. Detta kan medföra ökad mikrobiologisk belastning med åtföljande hälsorisker för råvattnet, se avsnitt 4.3.6. Åtskilliga studier har visat på kopplingen mellan kraftig nederbörd och vattenburna sjukdomsutbrott. Statistik från utbrott i USA

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

under åren 1948 till 1994 visar att 51 procent av de vattenburna sjukdomsutbrotten föregicks av kraftiga regnhändelser, se även avsnitt 4.6. (Åström et al, 2007)

Anpassningsåtgärder mot höjda vattennivåer och kraftig nederbörd, kostnader samt överväganden

Krav på höjdsättning av mark och högsta tillåtna nivå för vatten och avlopp uppges inte alltid få den roll som krävs för ett säkert byggande. Avloppsvattenhanteringen måste, i ett klimat med ökad och intensivare nederbörd samt höjda vattennivåer, i än högre grad än i dag säkerställas tidigt i kommunens planprocess. Planeringsprocessen måste ses som en helhet och säkerhetsfrågorna lyftas fram tidigt så att de kan ses i samspel också med eventuella andra åtgärder som ligger utanför PBL:s ramar. Behov finns också av en tydlig ansvarsfördelning vid olika typer av översvämningar.

Det säkraste sättet att undvika problem i framtida bebyggelseområden vid vattendrag, sjöar och hav är att med en framsynt planering säkerställa en säker höjdsättning i förhållande till omgivande vatten. I denna planering måste ett förändrat klimat beaktas i ett långsiktigt perspektiv och med den osäkerhet som råder, se avsnitt 4.3.1 och avsnitt 5.5 om översväming av strandnära bebyggelse samt fysisk planering. I proposition (2006/07:122) Ett första steg för en enklare plan- och bygglag, har regeringen i de grundläggande bestämmelserna förtydligat att bebyggelse ska lokaliseras till mark som är lämpad för ändamålet med hänsyn till de boendes och övrigas hälsa, till deras säkerhet, samt med hänsyn till risken för olyckor, översvämning och erosion.

Boverket bör upprätta allmänna råd för planering, lokalisering och höjdsättning av bebyggelse inklusive VA-system med hänsyn tagen till översvämning, ras, skred och erosion som stöd till kommuner och länsstyrelser. Boverket bör också upprätta allmänna råd för planering och säkerställande av åtgärder för att skydda befintlig bebyggelse mot ovannämnda naturolyckor liksom avseende vatteninträngning i avloppssystem, se vidare avsnitt 5.5.

Befintliga dagvattenledningar är dimensionerade för att klara normala regn idag. Nederbördsmängderna i ett förändrat klimat bedöms öka i stort, frekvensen och intensiteten likaså. Extrema skyfall kan innebära att ledningarna bli tillfälligt överbelastade. Behov kommer att finnas av att säkra dagvattensystemen, så att

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

inte befintlig bebyggelse översvämmas av bakåtströmmande vatten från recipient under exempelvis byggda skyddsvallar. Genom att förse ledningarna med backventil eller pumpar kan fastigheter skyddas mot bakåtströmmande vatten från dagvattenledningar.

Strävan ska rimligen vara att så långt möjligt minska mängden dagvatten som behöver avledas i ledningssystem. En lokalt inriktad dagvattenhantering med inslag av öppna lösningar tillsammans med en genomtänkt höjdsättning av hela bebyggelseområdet minimerar risken för översvämningar. Vid överbelastning av rörsystem behöver flöden kunna styras mot okänsliga områden eller avledas ytligt på säkert sätt, med exempelvis utjämningsmagasin, kompletterande kanaler, diken m.m. Andra tekniska åtgärder är byggande av alternativ dagvattenledning för toppflöden och utökad ledningskapacitet. Tekniska åtgärder kommer också att behöva vidtas mot högvatten, som invallning och dag- och dränvattenpumpning. (Svenskt Vatten, 2004)

Vi bedömer risken som stor att översvämningar ökar i befintliga avloppssystem på grund av ökad kraftig nederbörd om inga ytterligare åtgärder vidtas. Förnyelsetakten är i dag cirka 0,4 procent per år av ledningsnäten och bedöms gradvis komma att öka under de närmaste decennierna och nå ett balansläge om 25

  • år.

En beräkning har gjorts i bilaga B 16 över kostnaden för dagens förnyelse, en bedömd gradvis ökande förnyelse under 25 år samt en extra satsning på hydrauliskt kritiska områden motsvarande 10

  • procent av avloppsnäten. I kostnaden har även hänsyn tagits till överlapp i förnyelsen, se tabell 4.23.

Tabell 4.23 Anpassningskostnad av avloppsnät under den kommande 25-års

perioden, dagens penningvärde (miljoner kronor, bilaga B 16)

Normal förnyelse

Gradvis ökad normal förnyelse

Kritiska områden (visst överlapp med förnyelse)

Kritiska områden (inget överlapp med förnyelse)

25 25 24

  • 10−20

Kostnaden för anpassning till klimatförändringar enligt tabell 4.23 av det allmänna avloppssystemet med beaktande av kraftigt ökad nederbörd innebär en ökning på 10-20 miljarder kronor utöver den normala och gradvis ökande normala förnyelsen på 50 miljarder kronor. Vi bedömer det som viktigt att förnyelsetakten ökar.

Anpassning till ett framtida klimat måste bygga på ett helhetsperspektiv som omfattar såväl privata som allmänna ledningsnät för

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

att vidtagna åtgärder ska få så stor effekt som möjligt. Ingen bedömning finns angående hur privata VA-installationer påverkas av det framtida klimatet. Det finns ett stort behov av att utreda hur förnyelsen av de privata VA-ledningarna ska genomföras där även hänsyn tas till klimatförändringar. En grov bedömning enligt bilaga B 16 är att kostnaderna för förnyelse av de privata VA-installationerna (servisledningarna) torde uppgå till cirka 40 procent av de allmänna kostnaderna, vilket ger en tillkommande förnyelsekostnad på 4

  • miljarder kronor under 25−års perioden. Viktiga frågor som behöver lösas är hur anpassningen i de allmänna näten ska koordineras med de privata, och vilken part som ska vara drivande för klimatanpassningen på privat mark.

Vi förespråkar att Svenskt Vatten fortsätter arbetet med att stödja branschen genom rekommendationer och kompetensspridning om att bygga översvämningssäkert i dagens och framtidens klimat.

Ämnet klimatförändringar och dess effekter behöver inkluderas i utbildningarna avseende teknisk infrastruktur. Väsentliga områden är bland annat den fysiska planeringen av bebyggelse och infrastruktur samt dimensionering av VA-system.

Forskning och utveckling

Det finns behov av mer högupplösta regnserier för olika tätorter i Sverige som grund för dimensionering av VA-system, exempelvis tio minuters till två timmars varaktighet och med utbredning på cirka en km

2

. Se vidare avsnitt 5.2. och 5.9. Inom VA-branschen pågår olika projekt om nederbörd och dimensionering av avrinning på tätortsnivå. Det är viktigt att projekten bedrivs i ett nära och utökat samarbete med SMHI. Behov finns också av forskning kring hur förnyelseplanering ska bedrivas för att förnya VA-systemen på ett så kostnadseffektivt sätt som möjligt med hänsyn till framtida klimat. Forskningen bör bedrivas i nära samarbete med branschorganisationen Svenskt Vatten, dess medlemmar och teknisk högskola.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Förslag

Förslag lämnas rörande följande punkter vilka beskrivs vidare i nämnda avsnitt:

  • avsnitt 5.5: fysisk planering
  • avsnitt 5.10: ansvarsförhållanden.

4.3.5. Byggnadskonstruktioner

Klimatförändringarna kan allvarligt påverka befintliga och framtida byggnadskonstruktioner. Ökad nederbörd medför större risk för fukt och mögelskador samt överfulla avloppssystem och översvämningar av källare. Det yttre underhållsbehovet kommer att öka. Den ökade temperaturen ger ett minskat uppvärmningsbehov, men samtidigt kommer kylbehovet att öka.

Ansvarsförhållanden

Boverket är den nationella myndigheten för frågor om samhällsplanering, stads- och bebyggelseutveckling, byggande och förvaltning och för bostadsfrågor. Boverket tar bl.a. fram föreskrifter för nya byggnader och följer hur den fysiska planeringen utvecklas och föreslår förändringar i planlagstiftningen.

En beskrivning av byggnadsbeståndet och dess sårbarhet idag

Det finns cirka 3,1 miljoner fastigheter i Sverige av olika byggnadstyper och varierande ålder. Ett sätt att klassificera byggnader är att göra en indelning i flerbostadshus och lokalbyggnader, småhus och fritidshus samt industrier. För bakgrund till detta avsnitt, se Byggnader i förändrat klimat, bilaga B 17.

Sveriges befolkning har 1996

  • ökat med 169 000 invånare.

Samtidigt har 97 procent av de nya bostäderna tillkommit i kustzonen, de närmaste 5 kilometrarna från havet (Boverket, 2006). I kustzonen finns nära en miljon av landets totalt 3,1 miljoner fastigheter. Bebyggelsens lokalisering framgår i avsnitt 4.3.1.

Flerbostadshus och lokalbyggnader: I Sverige finns cirka 125 000 fastigheter med hyreshus och andra kommersiella byggnader (SCB, 2005). Därtill kommer ytterligare cirka 87 000 specialfastigheter

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

med bl.a. distribution, vård, undervisning, bad-, sport- och idrottsanläggning, kultur, kommunikation och offentliga byggnader. Den totala arean för flerbostadshus är cirka 157 miljoner m

2

och för

lokaler cirka 166 miljoner m

2

. Flerbostadshus är ofta byggda av betongstomme med fasad av puts eller tegel. Andra vanliga fasadmaterial är trä, framförallt för byggnader uppförda under 80- och 90-talen samt plåt, för byggnader uppförda under 60- och 70talen. Kalksandsten och asbestcement förekommer i mindre utsträckning. I moderna byggnader finns allt oftare stora ytor av glas. Vanligaste materialet för takbeläggning är tegel- eller betongpannor. Plåt respektive pappmaterial finns i något mindre omfattning. Småhus och fritidshus: Antal småhusfastigheter inklusive jordbruks- och fritidshusfastigheter är cirka 2,6 miljoner. Dessa byggnader har vanligtvis en stomme av trä. Fasadmaterialet är också i stor utsträckning trä. Tegel användes under främst 60- och 70-talen och puts under 40- och 50-talen. Även kalksandsten förekommer. I ordningsföljd är taktäckning av betongpannor vanligast följt av tegelpannor, papp, stålplåt, aluminiumplåt och asbestcement. Grundläggningsförhållanden är källare till 60 procent, kryprum 20 procent och platta på mark 20 procent. Platta på mark har ökat sedan 1970-talet. Industribyggnader: Ungefär 150 000 industrifastigheter finns varav drygt 50 000 är bebyggda. Industribyggnader består ofta av en pelarstomme av stål eller betong. I byggnader uppförda innan 1960-talet är även bärande väggar vanliga. Takmaterial av papp dominerar, men korrugerad plåt är även vanligt förekommande. Fasader av tegel är vanliga i byggnader uppförda innan 1960-talet. Från 1980 och framåt förekommer ett flertal fasadkonstruktioner, t.ex. lättbetongelement eller stålregelväggar.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Analysen i bilaga B 17 utgår främst från klimatscenariot RCA3-EA2 och tidsperspektivet 2071

  • Fokus ligger på hur olika klimatfaktorer kan komma att påverka byggnaders klimatskal (ytterväggar, fönster, dörrar, tak och grund). Hänsyn har tagits till skillnader mellan scenarierna. Tabell 4.24 visar de klimatfaktorer

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

som främst har betydelse för byggnadskonstruktioner samt en översiktlig beskrivning av deras påverkan.

Tabell 4.24 Olika klimatfaktorers övergripande påverkan på byggnader

(bilaga B 17)

Klimatförändring Effekt Snölast Maximal snölast räknat som snöns vatteninnehåll minskar generellt. Av klimatscenarierna framgår enstaka höga extremvärden i södra Sverige. Detta indikerar snarast ett behov av ökad forskning kring denna faktor.*

Nederbörd Ökad nederbördsmängd ökar risken för översvämningar av avloppssystem och källare samt risken för ras och skred, se 4.3.1, 4.3.2, 4.3.3., samt ökat slitage av utvändiga material.

Slagregn (horisontell nederbörd) Ökad frekvens av intensiva regn och slagregn ger ökad risk för fukt- och rötskador samt eventuell frostsprängning på byggnadsmaterial.

Temperaturökning Ökad temperatur ger minskat uppvärmningsbehov med 10-40 procent, beroende på landsdel, samt ökat kylbehov, se 4.2.3. En temperaturökning kan medföra allvarliga hälsokonsekvenser ifall inte åtgärder vidtas, se 4.6.

Nollgenomgångar Antal nollgenomgångar ökar i norra Sverige under dec-feb samt minskar i övriga landet. Sammantaget innebär detta minskat slitage, då majoriteten av bebyggelsen ligger i södra Sverige.

Högre luftfuktighet Luftfuktigheten ökar i norr under hela året, medan den minskar i söder under sommaren. Detta innebär ökad risk för fuktskador och korrosion, ökat antal frostsprängningar i putsade fasader i norr och snabbare nedbrytning av utvändiga material.

Högre luftfuktighet och högre temperatur Kombinationen ger ökad risk för mögel, röta (rötskadat trä har nedsatt hållfasthet) och insektsangrepp.

Extrema vindlaster En eventuell ökning av extremvind ger ökat antal stormskador**. Luftrörelser inuti byggnader påverkas, vilket ger ökat värmebehov.

Källa: Bilaga 17.

*Maximal snölast ligger till grund för byggnaders dimensioneringsregler. Större säkerhet krävs angående framtida förändringar av klimatfaktorerna snömängd och snöns vatteninnehåll som grund för ändrade dimensioneringsregler. En ökning av maximal snölast skulle innebära behov av förstärkning av takbalkar och underhåll. **Enligt uppgifter från Länsförsäkringar uppgick bolagets kostnader för stormskador på byggnader till nära 1,3 miljarder kronor mellan åren 1999

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Konsekvenser för tak och fasader, fönster samt grunder

Takmaterial: Låglutande platta tak klädda med papp förekommer både på småhus, lokaler som industrier. Pappens beständighet är temperaturberoende och stark sol eller kyla och is ökar förslitningen. Högre temperaturer kan förkorta papptakens livslängd med 10 procent (från 20 till 18 år). Ökade vindlaster kan förväntas öka skadorna på plåt och takpannor. Plåtpannor är känsliga för temperaturvariationer.

Fasadmaterial: En träfasads färgförslitning är beroende av hur mycket den utsätts för solens ultravioletta strålar och höga temperaturer. Tydliga skillnader i underhållsintervall kan ses mellan norr- och söderfasader. Med ökad solstrålning och nederbörd kan underhåll (ommålning) behöva ske i genomsnitt vart nionde år och inte som i dagsläget vart tionde år. Oskadade tegelfasader är mycket tåliga och ska i normala fall inte påverkas av temperaturvariationer. Dock måste avrinningen från tak vara väl fungerande, för att teglet ska behålla livslängden. Puts tål inte konstant väta och det är därför av vikt att takavvattning fungerar väl. En ökning av frekvensen extrema regn samt direkta slagregn kan leda till ett ökat antal frostsprängningar. Spricker putsen förlorar den sin funktion med risk för att underliggande konstruktion skadas.

Fönster: Träfönster kan komma att behöva underhållas oftare. En eventuell ökad kondens kan innebära en snabbare nedbrytning med ommålning i genomsnitt vart sjätte år, istället för vart sjunde.

Grunder: Om perioder med ökad luftfuktighet förlängs kommer risken för skador relaterade till krypgrunder att öka. Det finns också risk för ökat antal källaröversvämningar på grund av högre vattennivåer i hav, sjöar och vattendrag samt ökade extrema nederbördsmängder, se avsnitt 4.3.1 och 4.3.4.

Konsekvenser av klimatförändringar för kulturellt värdefull bebyggelse

Den kulturellt värdefulla bebyggelsen kan till viss del drabbas av samma problem som övrig bebyggelse vid en klimatförändring. Ett varmare och fuktigare klimat kan innebära större mögel- och rötproblem än de man har i dagsläget. Även inomhusmiljön, inte minst i byggnader som helt eller delvis står ouppvärmda, kyrkor och slott samt de inventarier som förvaras i den kulturellt

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

värdefulla bebyggelsen kan påverkas. Det faktum att många äldre byggnader har överlevt till dags datum tyder på en viss robusthet mot förändringar i klimatet. Ett förändrat klimat kan dock innebära att den kulturellt värdefulla bebyggelsens nedbrytningstakt ökar, såvida inte underhållsåtgärder sätts in i tid. Underhållskostnaderna, vilka redan i dagsläget är stora för dessa byggnader, kommer sannolikt att öka i ett förändrat klimat. Även olika typer av anpassnings- och skyddsåtgärder, exempelvis invallningar, kan påtagligt påverka kulturmiljöerna.

Anpassningsåtgärder, kostnader samt överväganden

Analysen visar att byggnaders klimatskal kommer att påverkas av klimatförändringar, framförallt i negativ riktning. I bilaga B 17 lämnas ett flertal förslag på anpassningsåtgärder, som behöver utföras för att skadekostnaderna ska minimeras. Vi bedömer att det är av vikt att sådana åtgärder vidtas. Vi anser det angeläget att Boverket får i uppdrag att göra en översyn av Boverkets byggregler, BBR, och Boverkets ändringsråd, BÄR, samt anpassa dessa till ett förändrat klimat.

Generellt kommer det i ett framtida klimat bli viktigt att byggnadskonstruktörer använder sig av byggnadsmaterial som håller nere underhållsbehoven. Det kan även bli nödvändigt med nyttjande av nya material. Underhållsåtgärderna bedöms generellt öka.

Avrinnings- och avloppssystem behöver dimensioneras efter en förväntad ökad nederbörd. Befintliga dagvattenledningar är dimensionerade för att klara ”normala” regn idag. Nederbördsmängderna bedöms öka i stort, frekvensen och intensiteten likaså. Extrema skyfall kan innebära att ledningarna bli tillfälligt överbelastade. Genom installation av backventil eller pump kan fastigheter skyddas mot bakåtströmmande vatten från dagvattenledningar, som orsakar vattenskador. Avrinnings- och avloppssystem måste även regelbundet rensas och ses över för att undvika att stopp uppstår vid höga vattenflöden, se även avsnitt 4.3.4.

För att minska risken för fuktskador bör fuktskydd ges högre prioritet vid nybyggnad, ombyggnad och tillbyggnad. Fuktkvoten bör i ökad utsträckning kontrolleras under byggtiden.

Risk finns för ökade mögelskador. Detta kan motverkas genom att byggnaders grunder värms med inneluft eller med värmefläkt.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

För att motverka att kylbehovet ökar i större omfattning vid ett varmare klimat bör solavskärmning användas i ökad utsträckning.

En eventuell ökning av den maximala byvinden och vindlaster kan innebära behov av vissa förebyggande förstärkningar som att takstolar, takpannor, plåtar och åsar kan behöva förankras bättre i byggkonstruktionen.

Generellt minskar snöns vatteninnehåll och snötäckets utbredning. Snömängderna minskar i södra Sverige, men ökar något i norra Sverige på kort sikt, för att sedan successivt avta. Klimatscenarierna uppvisar enstaka extrema värden på maximalt vatteninnehåll i snön inom begränsade geografiska områden i södra Sverige. Takkonstruktioner dimensioneras efter maximal snölast och större laster kan innebära behov av förstärkning av takbalkar eller aktiva system. Vi anser att det finns behov av ytterligare forskning kring dessa snöfaktorer för att säkerställa eventuellt behov av förändringar av dimensionerande värde för snölast för nybyggnad. Aktiva system avseende snölaster är t.ex. varningssystem för nedböjning av takbalkar. Råd och information om hur packningsgrader och varningssignaler ska tolkas är andra typer på åtgärder.

Underhållskostnaderna avseende tak och fasader förväntas öka i södra Sverige och minska i norra. Nedanstående tabell 4.25 visar nuvärdet av ökade underhållskostnader orsakade av klimatförändringar i olika framtidsperspektiv.

Tabell 4.25 Nuvärde av ökade underhållskostnader för tak och fasader med

avseende på tidsperspektiven 2011

  • 2041−2070,

2071

  • miljoner kronor (bilaga B 17)

Tidsperiod Papptak Tegel och putsfasader Träfasader Ommålning fönster Summa 2011-2040 0 0 1 000 1 000 2 000 2041-2070 4 000 1 000 4 000 6 000 15 000 2071-2100 7 000 2 000 8 000 8 000 25 000

Källa: Bilaga 17.

Kunskapen om klimatförändringar och dess effekter för byggnadskonstruktioner liksom för uppvärmnings- och kylbehov behöver ökas. Vi anser det angeläget att ämnet klimatförändringar inkluderas i den grundläggande tekniska högskoleutbildningen.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Forskning och utveckling

Behov finns av fortsatt forskning kring extrema snölaster och dess vatteninnehåll samt av ändringar i solinstrålning i ett förändrat klimat.

Förslag

  • I instruktionen till Boverket och Riksantikvarieämbetet ska framgå att respektive myndighet får ansvar för anpassning till ett förändrat klimat inom eget ansvarsområde, se avsnitt 5.10.2.
  • Boverket bör få i uppdrag att göra en översyn av Boverkets byggregler, BBR, och Boverkets ändringsråd, BÄR, och anpassa dem till ett förändrat klimat.

4.3.6. Föroreningsspridning vid översvämningar, ras och skred

Den ökade risken för översvämningar och särskilt för ras och skred innebär att kemiska ämnen och smittämnen kan spridas från förorenad mark och gamla deponier. Det finns därför en ökad risk för förorening av framför allt lokala vattentäkter och betesmarker.

Klimatförändringarna ökar riskerna för spridning av föroreningar

De scenarier vi arbetat med pekar mot ökad medelnederbörd i större delen av Sverige. Det kommer att bli fler nederbördsdagar och häftigare regn. Nederbörden ökar på hösten, vintern och våren. Under dessa årstider kommer skyfallen att bli kraftigare, men inte mer än som kan förväntas på grund av medelförändringen i nederbörden. På sommaren däremot beräknas nederbörden bli intensivare trots att nederbörden i medeltal minskar i de södra delarna av landet. De högsta flöden, 100-årsflödena, kommer att öka framför allt i västra delarna av Götaland och Svealand samt i Norrland, särskilt i fjälltrakterna. I övriga delar kan en minskad vårflod leda till minskade 100-årsflöden. Den höjda havsnivån samt förändringarna i nederbörd och snösmältning kommer att påverka vattenflöden och grundvattennivåer.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

En effekt av översvämningar, höga och kraftiga flöden samt skyfall är den ökade risken för spridning av föroreningar i miljön. Föroreningarna kan vara metaller eller organiska ämnen, men även riskerna för smittspridning ökar. De flesta ämnen, lösta såväl som partikelbundna, spolas med ytvatten ut i sjöar och vattendrag. Extrema regn leder till snabbare transporter av vatten vilket kan ge föroreningspulser till yt- och grundvatten. En höjning av yt- och grundvattennivåer leder till ökad risk för utlakning av föroreningar i och med att nya områden utsätts för vattengenomströmning.

Fluktuerande grundvattennivåer gör att kemiska förhållanden i marken påverkas avsevärt och de flesta markföroreningar blir då betydligt mer mobila. Till exempel kan sulfidmineral oxideras vid låga grundvattennivåer under torra perioder. Metallföreningar som är mer vattenlösliga än de ursprungliga sulfiderna kan då spridas långa sträckor. Detta gäller för både naturliga förekomster och gruvavfall.

Ändrade nederbördsförhållanden, yt- och grundvattennivåer ökar risken för erosion, ras och skred, vilket kan frigöra kemiska ämnen och smittämnen. Markföroreningar som i dag ligger relativt orörliga i marken kan, som en följd av ras, skred och erosion, komma upp i markytan, där de kan utgöra ett hot mot människor och djur på plats eller längre ned i vattnets flödesriktning. Spridning av föroreningar riskerar påverka ekosystem, dricksvattenkvalitet, jordbruksmark, fiske mm.

Av speciellt intresse är en ökad spridning av bakterier och andra mikroorganismer. Under vissa förhållanden kan även översvämning av förorenad mark med höga halter lätt urlakningsbara ämnen hamna i brunnar vars vattenkvalitet kan påverkas.

Jordbruks-, åker- och betesmark kan påverkas av föroreningar som sprids och kommer i omlopp i samband med översvämningar. För betesmark är ökad spridning av mikroorganismer och andra föroreningar en risk som kan påverka betande djur. För uppodlad mark är metaller och bioackumulerbara ämnen, liksom toxiska mikroorganismer av störst intresse för hälsoeffekter på människa.

De områden och verksamheter som kan bidra till en spridning av föroreningar vid översvämning eller ras, skred och erosion är bl.a. förorenad mark, deponier, industrier och industrimark, avloppsrening, bensinstationer, upplag av miljöskadliga ämnen m.m. Förorenad mark kan vara områden för soptippar, deponier, gruvavfall, gamla bensinstationer, impregneringsanläggningar,

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

föroreningar avsatta i sediment i sjöar och vattendrag m.m. (Andersson-Sköld et al, 2007)

Föroreningsspridning från olika verksamheter

Statens geotekniska institut (SGI) har på utredningens uppdrag gjort beräkningar för riskerna vid översvämningar eller ras och skred för ett antal fall (Andersson-Sköld et al, 2007b). De verksamheter eller områden som studerats är följande:

  • kloralkalifabrik,
  • impregneringsanläggning,
  • glasbrukstomt och markföroreningar vid metallverksamhet.

Slutsatsen från beräkningarna är att skred eller motsvarande händelse i dessa fall leder till kortvarigt förhöjda halter som påverkar dricksvattenkvalitén för samtliga studerade områden. Översvämning ger i sig inte någon direkt akut effekt på halter i närliggande vattendrag. Dricksvatten i närliggande brunnar bedöms inte heller påverkas av enstaka översvämningar som drabbar någon av de studerade verksamheterna på grund av samtidig utspädning. Om flera verksamheter ligger nära varandra och samtidigt påverkar en recipient så kan enskilda brunnar påverkas betydligt mer.

Gruvor och gruvavfall innehåller stora mängder metaller som vid en spridning i miljön skulle ge stor påverkan på miljön och kunna förorena vattentäkter m.m. Generellt anses inte gruvor utgöra någon risk för förorening vid översvämningar. Den största risken vid äldre eller pågående gruvverksamhet uppstår vid dammbrott i sandmagasin eller andra olyckor som påverkar gruvavfall, se avsnitt 4.2.2. Större avdunstning och periodvis mindre nederbörd sommartid skulle kunna frilägga avfall med metallsulfider i vattentäckta magasin som vid exponering för luft kan öka utlakningen av metallföroreningar.

En studie av konsekvenserna vid ett eventuellt haveri i ett sandmagasin har utförts av ett konsultbolag (Golder Associates AB, 2004). För ett av magasinen innebär det att totalt 12,9 miljoner m

3

vatten kan frigöras och därutöver cirka 3,5 miljoner m

3

sand.

Dammbrott under dessa förhållanden innebär stora konsekvenser med en flodvåg som följd. Flodvågens maximala höjd beräknas bli 5,5 meter. Närliggande brunnar bedöms översvämmas. Efter cirka en och en halv timme når vattnet enligt beräkningarna den näralig-

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

gande älven, som är en ytvattentäkt. Totala halterna av cyanid, bly och arsenik i älven kommer sannolikt att överskrida de gränsvärden som anges i dricksvattennormen. För att minska konsekvenser för dricksvattnet bör därför intaget av råvatten temporärt stoppas i vattenverk nedströms.

Sannolikheten för ett dammbrott är låg, se avsnitt 4.2.2. Det har dock skett dammbrott tidigare. Vid det dammbrott som skedde i Aitik den 8 september år 2000, fann man en såväl haltmässig som tidsmässig begränsad förhöjning av kopparhalten i vattnet. Kopparutsläppet var i detta fall inte högre än vad som var tillåtet. Några biologiska effekter har inte kunnat konstateras, förutom en tendens till försämring i bottenfaunsamhället. Det är dock osäkert om detta kan kopplas till dammhaveriet. (Benckert och Göransson, 2001)

Det finns i dag inventeringar av deponier och förorenad mark vid länsstyrelserna. Det kan finnas brister i underlaget och allt är inte sammanställt. Bland annat finns gravar med djur som dött i antrax (mjältbrand). Smittorisken finns kvar i många årtionden och kan komma att utgöra en risk vid översvämning, ras eller skred.

Föroreningsbelastningen ökar i Göta älv vid ökad nederbörd

Vid mätningar i Mölndalsån, Säveån och Göta älv visar preliminära resultat på att halterna av miljögifter var högre 2006 än 2005. Den mest troliga förklaringen är att halterna ökat på grund av att nederbörden och flödena i vattendragen var högre 2006 än året innan. Ökad nederbörd leder till att bland annat oljerester spolas av vägbanor och att olika föroreningar i ökad utsträckning lakas ut från förorenad mark.

Länsstyrelsen i Västra Götaland har låtit utföra beräkningar av vad en ökad nederbörd sammantaget skulle medföra för hela Göta älv. Tidigare fallberäkningar har endast avsett påverkan från enstaka verksamheter eller markområden var för sig, för enstaka översvämningstillfällen.

Rapporten visar att en ökning av nederbörden med 30 procent ger en ökning av föroreningsbelastningen med 23 procent. Tabell 4.26, visar resultaten för metaller, men trenden bedöms vara likartad för suspenderat material och organiskt material.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Tabell 4.26 Uppskattad mängd metaller som årligen tillförs Göta älv via

dagvatten vid en bedömd årlig ökning av nederbörden med 30

procent

800 mm/år +30 % nederbörd

Pb Kg/år 625 769 Cu Kg/år 1 064 1 309 Cd Kg/år 12 15 Cr Kg/år 172 212 Ni Kg/år 219 269 Hg Kg/år 2,4 3 Zn Kg/år 4 089 5 029

Källa: Länsstyrelsen i Västra Götaland, Publikation 2003:57.

Kartering av verksamheter och förorenad mark som kan bidra till ökad föroreningsspridning vid översvämning

På uppdrag av utredningen har SGI tillsammans med Räddningsverket inventerat verksamheter och förorenad mark inom riskområden för översvämningar vid dagens 100-årsflöden (Andersson-Sköld et al, 2007b). Karteringen bygger på Räddningsverkets översiktliga översvämningskartering och på databaserna MIFO och EMIR. MIFO innehåller data om potentiellt förorenade områden. EMIR innehåller information om miljöfarlig verksamhet enligt Miljöbalken, så kallad A- och B-verksamheter. Figur 4.36 visar den geografiska fördelningen av förorenade områden och miljöfarliga verksamheter som ligger inom riskområden för översvämningar.

Vidare har även påverkansområden inventerats. Brunnsarkivdata har använts för att beskriva antalet brunnar inom det potentiella översvämningsområdet. Figur 4.37 visar den geografiska fördelningen. Resultaten från studien visar följande:

Det finns totalt 376 pågående A- och B-verksamheter (EMIR) inom riskområden för översvämning av dagens 100-årsflöden. Inom riskområdena finns också 932 områden som kan vara förorenade. Bredden och variationen inom de miljöfarliga verksamheterna och de förorenade områdena är mycket stor. Beroende på typ av händelse kan dessa potentiella föroreningskällor bidra till en ökad föroreningsspridning i samband med översvämningar. Förorenings-

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

belastningen kan påverka vattendrag och sjöar samt de slutliga utloppsområdena Östersjön och Västerhavet.

Längs de översvämningskarterade vattendragen finns ett stort antal enskilda brunnar och även andra vattentäkter. Inom riskområdet för översvämningar (100-årsflöden) finns enligt SGU:s brunnsarkiv cirka 3 300 brunnar. 2 500 av dessa finns i Svealand. I Västra Götaland finns betydligt färre antal brunnar. Göta älv är å andra sidan vattentäkt för Göteborgsområdet.

De översvämningskarterade riskområdena längs vattendragen består av 82 000 hektar öppen mark varav 38 000 hektar åker. Såväl potentiella föroreningskällor som brunnar och öppen mark ligger ofta väl spridda längs hela vattendragen.

För den mer detaljerade informationen om ovanstående karteringar hänvisas till underlagsrapporterna från SGI (Andersson-Sköld et al, 2007 och 2007b).

Figur 4.36 Pågående miljöfarliga verksamheter (EMIR) och förorenade

markområden (MIFO) inom riskområden för översvämning, dagens 100-årsflöden

Norrland

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Svealand

Västra Götaland Östra Götaland

Källa: Föroreningsspridning vid översvämningar. Etapp II, Statens geotekniska institut, 2007.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Figur 4.37 Brunnar inom riskområden för översvämning, dagens 100-

årsflöden

Norrland

Västra Götaland

Svealand Östra Götaland

Källa: Föroreningsspridning vid översvämningar. Etapp II, Statens Geotekniska institut, 2007.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Figur 4.38 Brunnar inom riskområden för översvämning, dagens 100-

årsflöden

Norrland

Västra Götaland

Svealand Östra Götaland

Källa: Föroreningsspridning vid översvämningar. Etapp II, Statens Geotekniska institut, 2007.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Anpassningsåtgärder och överväganden

Det förändrade klimatet kommer att öka översvämningsriskerna inom vissa områden i landet. Särskilt utsatt är Västra Götaland och delar av Norrland. Intensiteten i kortvariga regn kommer också att öka på de flesta håll, vilket gör att risken för lokala översvämningar ökar.

Karteringar visar att ett stort antal föroreningskällor och dricksvattentäkter och ligger inom översvämningshotade områden. Underlag i form av uppdaterade översvämningskarteringar är därför viktigt för att kunna bedöma riskerna för föroreningsspridning, se avsnitt 5.1.

Länsstyrelserna bör inom ramen för det utvidgade ansvar för klimatanpassning som vi föreslår kartlägga kända deponier, industrimark och antraxgravar etc. mot bakgrund av de ökade översvämningsriskerna. Särskilt riskerna för förorening av dricksvattentäkter och betesmark bör uppmärksammas.

Förslag

Förslag lämnas inom följande områden.

  • 4.2.5: förslag angående uppdrag att se över skyddet av dricksvattentäkter.
  • 5.10: förslag angående länsstyrelsernas utvidgade ansvar för klimatanpassning.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

4.4. Areella näringar och turism

4.4.1. Skogsbruket

Konsekvenserna för den svenska skogen och skogsbruket kommer att bli betydande. Ökad tillväxt ger större virkesproduktion, men ökad frekvens och omfattning av skador från främst insekter, svampar och storm samt blötare skogsmark kan föra med sig stora kostnader.

Skogsbruket och skogsindustrin – varandras förutsättningar

Den svenska skogen och skogsbruket är grunden för den svenska skogsindustrin, som är en av landets viktigaste näringar. År 2003 var skogsindustrins produktionsvärde 181 miljarder kronor vilket utgjorde 13 procent av tillverkningsindustrins totala förädlingsvärde. Skogsindustrins och skogsbrukets samlade förädlingsvärde utgjorde 3 procent av BNP (SCB, 2006). Pappers- och kartongproduktionen är viktigast sett till det totala förädlingsvärdet medan produktionen av timmer för trävaror står för 2/3 av virkets värde (SOU 2006:81). Tall och gran är de viktigaste trädslagen i svenskt skogsbruk och -industri. Under senare decennier har biobränslen från skogen åter blivit viktiga sortiment vid sidan av sortimenten för trävaru-, pappers- och förpackningsändamål.

Av Sveriges totala yta på 41 miljoner hektar är 23 miljoner hektar produktiv skogsmark. Av virkesförrådet på cirka 3 miljarder skogskubikmeter (m

3

sk) utgörs av 42 procent av gran, 39 procent

av tall, 11 procent av björk och cirka 6 procent av övrigt löv. År 2000 fanns cirka 354 000 skogsägare, många privata med små skogsinnehav.

Inom skogsbruket varierar normal slutavverkningsålder varierar från cirka 45 år till över 100 år. Klimatet kommer därför sannolikt att hinna ändras påtagligt för den skog som tillskapas idag. Skogens tillväxt varierar starkt med klimat, växtplatsens övriga förutsättningar och trädslag, från mer än 10 m

3

sk per ha och år (skogs-

kubikmeter/hektar) på goda marker i södra Sverige ner till gränsen för vad som kallas produktiv skogsmark, 1 m

3

sk per ha och år, på

magra, blöta eller fjällnära marker. Volymtillväxten är liten i plantstadiet men ökar snabbt när träden växer till Den vanligaste skötselformen i Sverige är trakthyggesbruk. När beståndet är tillräckligt gammalt görs en slutavverkning av merparten av träden,

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

efter vilken det fordras återbeskogningsåtgärder via naturlig föryngring eller plantering.

Under 1600- och 1700-talen minskade virkesförråden i tätare befolkade delar av Sverige på grund av bl.a. svedjebränning, bete samt ved- och timmerfångst. Under sågverksboomen under 1800talet och början av 1900-talet tömdes Norrlands skogar i hög grad på sågbart virke, utan att man säkrade återväxten. Mycket till följd av denna utveckling infördes lagkrav på föryngring år 1902.

Sedan 1920-talet har en betydande ökning av tillväxten och virkesförrådet i svenska skogar ägt rum. Sedan över femtio år bekämpas dessutom skogsbränder relativt effektivt. Dessa skulle annars ha en betydande inverkan på skogslandskapet.

Skogens tillväxt sker genom omvandling, via fotosyntes, av luftens koldioxid till kolhydrater. Tillgången på vatten och näringsämnen, speciellt kväve, och vegetationsperiodens längd är faktorer som påverkar tillväxten. I sydöstra Sverige är det inte ovanligt att vattentillgången begränsar trädens tillväxt delar av sommaren.

Skador som drabbar skog och skogsbruk

Skador på skogen orsakas främst av insekter, svampar, betande djur, fällande stormvindar samt tung blötsnö. Skogsbruket kan också drabbas av vädermässiga begränsningar på annat sätt. Riklig nederbörd och ringa tjälbildning hämmar möjligheterna till drivning, dvs. avverkning och uttransport från skog till skogsbilväg. Översvämningar kan ge liknande problem men skadar sällan stående skog i någon större omfattning. Tjällossning kan göra det svårt att frakta virket vidare från uppläggsplats via skogsbilväg- och det allmänna vägnätet.

Historiskt har stormar stått för de största ekonomiska skadorna i skogsbruket. Stormen Gudrun 2005 fällde eller skadade cirka 75 miljoner m

3

sk (skogskubikmeter) vilket nästan motsvarar en

årsavverkning i Sverige. De totala kostnaderna för skogsbruket beräknades till mellan 11

  • miljarder kronor (Skogsstyrelsen, 2006).

Stormen Per i januari 2007 beräknas ha fällt cirka 16 miljoner m

3

sk.

Även tidigare har stormar stått för stora enskilda skador. Mer dolda skadegörare, som t.ex. rotröta på gran beräknas årligen kosta cirka 500

  • 000 miljoner kronor i nedsatt virkesvärde. Snytbaggeangrepp i planteringar och viltskador är också ekonomiskt betydelsefulla. I dag är betestrycket från främst älg mycket allvarligt. Skogsstyrelsen

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

har i sin senaste utvärdering slagit fast att Skadenivån i ungskogarna ligger på en mycket hög nivå. För närvarande är 46 procent av tallstammarna skadade. Trädbildning av asp och rönn i ungskog har avtagit sedan sekelskiftet (Skogsstyrelsen, 2007). Detta är en av orsakerna till att gran i dag väljs på upp till 38 procent av de marker i Götaland där tall annars skulle vara det mest lämpliga trädslaget (SOU 2006:81). Lönsamheten för ädellövskogsbruk begränsas starkt av att det kräver kostsam stängsling.

Ökad tillväxt och fler trädslag i ett varmare klimat.

Det allmänt varmare klimatet, en längre vegetationssäsong och ökad koldioxidhalt i atmosfären väntas föra med sig att tillväxten i skogen ökar. Stående, befintlig, skog kommer dock att vara sämre anpassad till det nya klimatet och kommer därmed inte fullt ut att kunna utnyttja en längre vegetationsperiod. Nya trädslag och träd med andra härkomster (provenienser) kan då i vissa fall ge en ännu högre produktion förutsatt att de kan klara det kritiska plantstadiet i dagens klimat. Utan ett aktivt skogsbruk skulle på sikt betydande förändringar ske i skogen i takt med klimatförändringarna. Ädla lövträd skulle vandra allt längre norrut i landet och granen skulle tryckas tillbaka, se bilaga B 23.

I en studie för utredningen har framtida tillväxt hos några av våra vanligaste skogsträd på den vanligaste marktypen, frisk mark, beräknats med hjälp av en skogsproduktionsmodell avpassad för boreala skogar, se bilaga B 19. Resultaten baseras på studier av scenarierna EA2 respektive EB2 och visar att tillväxten av såväl tall, gran och björk successivt kommer att öka så att den i slutet av seklet är cirka 20

  • procent större än idag. Ökningen väntas bli relativt sett störst i norr och i huvudsak större i EA2 än i EB2. Gran och björk förbättrar sin konkurrenskraft gentemot tallen i Norrland medan det omvända gäller i Svealand och Götaland. I söder innebär torrare somrar att tillväxtökningen för gran vänds till en minskning under senare delen av seklet. Även bok och sitkagran har studerats med hjälp av modellen. Bok ökar sin tillväxt ungefär lika mycket som tall. Sitkagranens tillväxt utvecklas som granens eller något sämre. Med ett antaget genomsnittligt nettovirkesvärde på 230 kr per m

3

fub (kronor/kubikmeter, fast mått under bark)

skulle tillväxtökningen kunna ge skogsägarna ökade inkomster med

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

5

  • miljarder kronor per år. Därtill kommer ett ökat förädlingsvärde i industrin förutsatt att virket kan tas om hand inom landet.

Figur 4.39 Relativa produktionsförändringarna enligt EA2 scenariot hos tall, gran och björk för perioden 2071

  • jämfört med perioden

1961

Källa: Bilaga B 19.

Med högre tillväxt kan omloppstiderna, från planta till fullvuxet träd, kortas. Ett varmare klimat ger också möjlighet till odling av nya trädslag för virkesproduktion vars nordgräns i dag går genom de sydligaste delarna av vårt land eller ännu längre söderut.

Bland de ädla lövträden nämns ofta ek och bok som möjliga att expandera norrut. Alm är sedan många år på stark tillbakagång till följd av almsjukan som sprids av almsplintborren. Sedan 2005 är ask drabbad av en ny sjukdom kallad askskottsjuka. Snabbväxande lövträd som hybridasp och poppel kan bli betydelsefulla med ett ökande sug efter biobränslen.

Generellt gäller dock att lövträden är hårt utsatta för betning av klövvilt vilket ofta i praktiken kräver kostsam stängsling vid plantering. Förekomsten av betande vilt kommer enligt våra bedömningar att öka ytterligare i ett varmare klimat med oförändrat jakt- och rovdjurstryck. I så fall begränsas möjligheterna att sprida risker och

Gran

Björk

Tall

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

anpassa skogsbruket via trädslagsval påtagligt. Dessutom försämras möjligheterna att skydda den biologiska mångfald som är knuten till de trädslag som betas hårt, se bilaga B 18.

Främmande barrträd som redan i dag odlas i begränsad skala är hybridlärk och sitka- och douglasgran. Förutsättningarna för att odla dessa kommer att förbättras i en stor del av landet i det framtida klimatet, men sannolikt inte mer än för vissa av våra inhemska trädslag. Dessutom påverkar de främmande barrträden natur och kulturmiljön, landskapsbilden och biologisk mångfald, i många fall i negativ riktning.

Risk för sämre kvalitet på barrträd i varmare klimat

  • bättre för

vissa lövträd

Med hög kvalitet på sågtimmer avses ofta rakt, kvistfritt virke utan skador och missfärgningar. Relativt grova dimensioner och hög densitet eftersträvas också. Med snabbare tillväxt minskar densiteten hos barrträden medan kvistigheten ökar. Krökar kan också bli vanligare. För befintlig, lite äldre, skog kan ett varmare klimat främst komma att avspeglas i en snabbare volymstillväxt. Kvaliteten grundas främst i trädens ungdom och i ett kortare perspektiv kan kvalitén därför komma att öka för stående skog. Ett förändrat klimat kan alltså leda till försämrad kvalitet i ordets traditionella bemärkelse för barrsågtimmer. Samtidigt kan vi förvänta oss grövre dimensioner, en kvalitetsfaktor som förändras i positiv riktning. För massaved och energived är en densitetsminskning negativt på så sätt att volymer som ska hanteras och transporteras ökar utan att fiberutbytet ökar i samma grad.

För s.k. bandporiga lövträd, t.ex. ek, ask och alm, är ett varmare klimat med en snabbare tillväxt positivt även ur densitets- och kvalitetssynpunkt, se bilaga B 18.

Effekter på skogen av förändrade nederbördsförhållanden

Klimatscenarierna pekar på minskad sommarnederbörd, framför allt i Götaland och Svealand. På torra marker kommer detta att innebära att torkkänsliga trädslag som gran och björk missgynnas, medan mer torktåliga som tall och ek gynnas. På marker med bättre vattentillgång, friska och fuktiga marker, kan sannolikt gran och

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

björk hävda sig väl i stora delar av landet åtminstone fram till mitten av seklet. I sydöstra Götaland kan dock torkan bli ett betydande problem, särskilt mot slutet av seklet. Långliggande fältförsök kan ge svar på olika trädslags utveckling i ett torrare klimat. Risken för försumpning som leder till nedsatt tillväxt i områden där nederbörden ökar bedömer vi som relativt begränsad eftersom avdunstningen också ökar. Möjligen kan en viss ökning ske i Norrland och i områden där torvjordars nedbrytning leder till sjunkande marknivå. Försumpade marker är ofta värdefulla ur biologisk mångfaldssynpunkt.

Ökad risk för vindfällning i ett förändrat klimat

Gran är det mest stormkänsliga trädslaget följt av tall. Lövträden klarar sig i regel bättre eftersom de oftast är avlövade under den blåsiga höst- och vintersäsongen. Vindfällningar har historiskt sett gett upphov till stora och kostsamma skador. Klimatscenarierna pekar inte entydigt på att frekvensen hårda vindar kommer att öka. Enligt HadAM3H ökar inte förekomsten av hårda vindar i Sverige, utom vintertid i sydligaste Sverige. Enligt Echam4 sker dock en mer uttalad ökning av hårda vindar (över 21 m/s), framför allt i södra Sverige.

SLU Alnarp har på utredningens uppdrag studerat risken för vindskador i ett framtida klimat med hjälp av olika vind- och skogsproduktionsmodeller i två fallstudier, se Bilaga B 19. Resultaten visar att ökande tillväxt och det därmed förändrade skogstillståndet, med bl.a. högre träd, i sig leder till ökad risk för vindfällning. Likaså kan en ändring i trädslagsfördelningen leda i samma riktning. Trädens förankring påverkas också negativt av minskad tjälförekomst, särskilt i södra Sverige. Hur tjälförekomsten förändras i norr är mer osäkert. Blötare förhållanden vintertid bidrar också till ökad risk för stormfällning. Om frekvensen hårda vindar dessutom ökar bidrar detta ytterligare till en ökning av risken för vindfällning. Ökningen är påtaglig redan till 2020-talet, se figur 4.40.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Figur 4.40 Sannolikheten för vindfällning i ett skogsområde i Asa försökspark (södra Småland) under 2011

  • samt 2071−2100 i dagens klimat, i ett framtida skogstillstånd samt i ett förändrat klimat och skogstillstånd

Källa: Bilaga B 19.

Risken för snöbrott kommer sannolikt att minska i södra Sverige i det framtida klimatet, men kan istället öka i Svealand och Norrland, där tung blötsnö kan bli vanligare, se bilaga B 18.

Risk för mer brand, svamp-, insekts- och viltskador i ett förändrat klimat

Under 1900-talet har skogsbränder i Sverige sällan lett till särskilt omfattande virkesförluster. Kostnaderna för släckning uppgick under 90-talet och inledningen av 2000-talet till i genomsnitt 7

  • miljoner kronor, baserat på utbetalad ersättning enligt 37 § Räddningstjänstlagen. Totala släckningskostnaderna är dock större och till detta kommer förlorat virkesvärde. Enligt en studie för utredningen av SMHI, SLU och Räddningsverket kan skogs-

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

brandsfrekvensen komma att öka påtagligt i ett förändrat klimat enligt de klimatscenarier vi studerat. Ökningen väntas bli störst i södra Sverige. Enbart släckningskostnaderna kan årligen komma att uppgå till 200

  • miljoner kronor ganska snart, se vidare

bilaga B 21.

Rotröta, som orsakas av rottickan och främst drabbar gran, innebär i dag skador på i storleksordningen 500

  • 000 miljoner kronor per år, se bilaga B 18. Rottickan sprids i samband med avverkning eller annan blottläggning av ved och rötter vid lufttemperaturer på mer än cirka 5 grader. Den tränger in i granarnas rotsystem och sprider sig mellan träden. Biologiska motmedel finns och används idag, främst vid gallring. I ett varmare klimat kan rotrötan, som i dag är vanlig främst i södra Sverige och längs Norrlandskusten, bli vanligare i en större del av landet.

Insekter som snytbagge och granbarkborre orsakar omfattande skador i skogen. De kemiska behandlingsmetoder som i dag används utbrett för att motverka snytbaggeskador i planteringar ska avvecklas senast 2009 enligt gällande tidplan (Kemikalieinspektionen, 2005). Skogsbrukets kostnad för snytbaggeskador utan fungerande plantskydd har beräknats till 0,5

  • miljarder kronor per år, medan kostnaden för plantbehandling kan beräknas till i storleksordning 100 miljoner kronor per år, se bilaga B 18. För närvarande pågår försök att hitta tillräckligt väl fungerande alternativa metoder på flera håll. I ett varmare klimat riskerar snytbaggeskadorna att öka.

Granbarkborren gynnas av stor förekomst av nyligen död granved följt av en varm torr sommar. Efter stormen Gudrun 2005 och den varma sommaren 2006 har skadorna ökat snabbt i omfattning. Motåtgärder är bl.a. att forsla bort allt virke från skogen innan svärmningen på våren/försommaren och att anlägga speciella fällor. I ett varmare klimat kommer granbarkborren regelmässigt att hinna med fler svärmningar under ett och samma år. I kombination med risken för ökad vindfällning innebär klimatscenarierna betydande risker för svåra och kostsamma angrepp från granbarkborre på stående granskog i framtiden.

Insekter som orsakar stora skador på andra håll i världen kan i ett varmare klimat komma att spridas i vårt land. Ett par arter som skulle kunna skapa problem framöver är tallprocessionsspinnare och tallvedsnematod. Den senare har medfört mycket stora skador i bl.a. Japan. Tallvedsnematoden finns i dag i Portugal, sannolikt införd med förpackningsvirke via båt.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Diffusa skador med t.ex. ökade kådflöden och nedsättning av vitalitet hos gran har observerades i början av 1990-talet i Danmark och Sverige. Skadorna i Sverige har dock hittills varit begränsade och bestånden har ofta återhämtat sig. Orsakerna till denna typ av skador är inte klarlagd men risken finns att denna typ av skador som främst drabbar granen på randen av eller utanför dess naturliga utbredningsområde kan komma att öka i ett varmare klimat. På danska jordar med mycket hög lerhalt (>20 procent) dör ofta granarna vid cirka 45

  • års ålder, men kan växa mycket bra innan

dess, se bilaga B 18.

Ett varmare klimat innebär ökad nettoprimärproduktion av växtmaterial. Med kortare rotationstider kommer också andelen ungskog att öka vilket ger större fodermängder. Detta torde ge förutsättningar för ökade viltstammar. Med kraftigt ökade temperaturer kan älgen komma att missgynnas, medan annat klövvilt inte är lika temperaturkänsligt. Sammantaget kommer ett varmare klimat sannolikt få tätare stammar av och högre betningstryck från växtätande vilt. Rovdjurs- och jakttryck är dock avgörande för dessa viltstammars storlek. Skadornas omfattning är också sannolikt beroende av skogsskötseln. Med mer satsning på lövföryngring bör betningstrycket på enskilda bestånd kunna minska. I annat fall kan skadorna komma att öka om inte rovdjursstammarna eller jakttrycket ökar.

Svårare drivningsförhållanden

Skogsindustrin är beroende av ett kontinuerligt virkesflöde. Minskad förekomst av stabil tjäle vintertid och ökad nederbörd under vinterhalvåret kommer sannolikt att försvåra drivning, dvs. avverkning och uttransport till bilväg, av virke under denna tid på året. Körning över fuktiga marker leder också till körskador och ökar utlakningen av organiska ämnen, sediment och kvicksilver. Detta kan medföra skador på den biologiska mångfalden i avrinnande vatten, se Bilaga B 18.

Upprepade och längre tjällossningsperioder riskerar också öka framkomlighetsproblemen på skogsbilvägar och allmänna vägar vintertid. Dessa problem kommer inledningsvis antagligen att vara störst i södra Sverige men kan successivt förskjutas norrut under seklets gång.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Anpassningsåtgärder för att utnyttja klimatförändringar och minimera skador samt överväganden

Ett framtida klimat kommer att innebära ökad tillväxtpotential för våra viktigaste trädslag, men också ökande risker för skador. Granen är sannolikt det trädslag för vilket de största farhågorna finns. Granen hotas av exempelvis ökad stormfällning och barkborrar samt, tillsammans med flera lövträd, av extrem torka vissa år, speciellt i södra Sverige. Samtidigt har granen i dag den högsta värdeproduktionen på medelgoda och bättre skogsmarker i landet. Det är inte omöjligt att den sammantaget behåller en ledande position, i större delen av landet, trots ökande skador under åtminstone de närmaste decennierna.

Den ökade risken för vindfällning kan i viss mån motverkas med kortare omloppstider. Man kan gallra hårt och tidigt och på så sätt få mer stormfast skog i vindutsatta bestånd. Vidare bör man kunna hitta system som förbättrar möjligheterna för mindre skogsägare att anpassa sin avverkningsplanering till grannarnas, så att uppkomsten av extremt vindutsatta hyggeskanter minskar, bilaga B 18.

Hur pass framgångsrika metoderna för att bekämpa granbarkborre genom bortforsling av död granved från skogen och anläggning av fällor kan bli i praktiken är osäkert. Ett framtida klimat kommer sannolikt att öka riskerna för omfattande barkborreangrepp och ställa krav på utvecklade metoder för omhändertagande av skadad skog samtidigt som de beaktar fördelarna med förekomst av död ved ur biologisk mångfaldssynpunkt.

Risken för torkskador och minskad tillväxt kan motverkas genom en ökad satsning på exempelvis tall, blandbestånd och ek på framför allt de redan i dag torrare markerna i södra Sverige.

Osäkerheten kring den exakta klimatutvecklingen och framtida efterfrågan på olika trädslag är betydande. Markägarna måste dock vara beredda på att riskerna, särskilt i ett traditionellt skogsbruk inriktat på maximal produktion, ökar över tiden. Den ökade produktionen kommer för många att väga upp skadorna, men enskilda markägare kan drabbas hårt.

Ur ett samhällsperspektiv bör man också väga in de negativa effekter som särskilt stormfällning av skog har på många andra samhällsfunktioner som el, tele, vägar och järnvägar och de verksamheter som är beroende av dessa. Det kan vara motiverat att vidta särskilda åtgärder i speciellt vindutsatta bestånd. Styrmedel för att åstadkomma sådana åtgärder bör övervägas. Även i övrigt

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

förefaller det klart att klimatförändringarna motiverar en ökad variation och riskspridning i skogsbruket i hela landet, särskilt i södra Sverige där risken för stormskador och andra klimatrelaterade skador sannolikt kommer att vara störst.

Försäkringar mot skogsbrand och stormfällning erbjuds av försäkringsbranschen, men ger knappast ett heltäckande skydd. Villkoren ger sällan full ersättning för skador i virkesrika bestånd medan skador som bara drabbar små områden men kanske flera bestånd i regel inte alls ersätts. En uppföljning av hur skador och gällande försäkringsvillkor påverkar ekonomin för enskilda skogsägare bör komma till stånd.

Ökad variation i skogsbruket kan åstadkommas på flera olika sätt, t.ex. genom användning av fler trädslag. Björken kan odlas mer aktivt, gärna i blandbestånd med barrträd. Den släpper in mer ljus än granen och är därigenom positiv för den biologiska mångfalden. Tall bör komma ifråga på torrare marker. Ek och bok har lång omloppstid. Framför allt eken är mer torktålig än granen. Både ek och bok har för närvarande lägre lönsamhet än granen och väljs kanske främst av den som vill sprida riskerna, tror på en gynnsam utveckling av efterfrågan på dessa trädslag på sikt, värderar landskapsbilden högt och/eller vill gynna den biologiska mångfalden. Andra ädla lövträd kan också vara aktuella. Nya och snabbväxande trädslag som hybridasp poppel, sitkagran och hybridlärk är andra alternativ som dock, i varierande utsträckning, har nackdelar ur naturmiljösynpunkt eftersom de är främmande trädslag. Jämfört med rena granbestånd kan dessa medföra ökad variation och i de flesta fall ökat ljusinsläpp till marken. Kunskapen om optimal skötsel av blandbestånd och andra trädslag än gran och tall är dock bristfällig och behöver utvecklas för att kvaliteten i en bredare rådgivning ska bli god.

Ytterligare sätt att sprida riskerna är användning av olika, dock tillräckligt härdiga, provenienser, ökad variation i gallringsregim och avverkningsform, t.ex. kontinuitetsskogsbruk på vissa marker.

Det finns således ett behov av översyn av regler och rekommendationer för trädslagsval, proveniensval, röjning, gallring och slutavverkning liksom för gödsling, användning av främmande trädslag, omloppstider och regler syftande till minimering av skadegörare. Översynen bör inriktas på att stärka möjligheterna att i ett förändrat klimat nå skogspolitikens båda målsättningar om god avkastning och skydd av biologisk mångfald i ett hållbart skogsbruk.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Vilt orsakar stora skador på skogen och skadorna riskerar öka i ett förändrat klimat. Förvaltningen av älgstammen (eller annat vilt) sker i dag inte primärt utifrån uppgifter om foderbetingelser eller skadenivå. Förutsättningarna för odling av de flesta lövträd saknas på många håll med dagens viltstammar utan kostsam stängsling. På vissa marker skulle lövträd i högre grad än i dag kunna bli ett komplement till det dominerande barrskogsbruket och ett viktigt inslag för att stärka den biologiska mångfalden i ett förändrat klimat. Då fordras emellertid nya kostnadseffektiva skyddsmetoder för plantor och ungskog eller en anpassning av viltförvaltningen. Sannolikt kan en större tillgång på bete i skogen, genom att skogsbruket i högre grad tillåter eller satsar på löv, ge mindre skador på ungskog. Med oförändrad betestillgång kan istället större avskjutning fordras för att möjliggöra användning av t.ex. ädla lövträd. Överhuvudtaget bör viltförvaltningen i högre grad utvecklas mot att balansera olika samhällsnyttor och kostnader. Målet bör vara att hålla viltstammarna på en nivå där god (ädel)lövföryngring kan åstadkommas samtidigt som meningsfull jakt kan bedrivas. För att möjliggöra en sådan förändring fordras ett bättre kunskapsunderlag om bl.a. viltets födoval, populationsdynamik och effekter av ett förändrat klimat och skogstillstånd.

Förebyggande åtgärder mot rotröta genom stubbehandling vid avverkning, är en relativt billig åtgärd som bör kunna löna sig i ökad utsträckning om man tar klimatförändringarna med i kostnads/nyttoanalysen. Kemiska motmedel mot snytbagge finns, men deras negativa miljöeffekter och planerade förbud mot de pesticider som används gör att nya metoder behöver utvecklas.

Skogsbränderna kommer av allt att döma att öka. Förebyggande insatser kommer att bli viktigare. Dels är det fråga om att kommunicera eldningsrestriktioner och se till att dessa efterlevs. Det kan också bli nödvändigt att avstå från vissa skogsbruksåtgärder under extremt torra perioder. Brandövervakning är en central uppgift som bör tillförsäkras resurser även i framtiden eftersom tidig upptäckt av bränder är avgörande för hur snabbt de kan släckas och hur stor resursåtgången blir. Vidare bör Sverige tillsammans med övriga länder i nordligare delen av Europa dra nytta av erfarenheter från Sydeuropa och utveckla den operativa beredskapen och förmågan genom att i större omfattning planera, delta och bidra med resurser i det internationella samarbetet. Även samarbetet med östeuropeiska länder bör stärkas då klimat- och skogsförhållandena i dessa i många fall liknar de svenska.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Generellt bör systemen för rapportering, uppföljning och utvärdering av skador i skogen till följd av storm, insekter, svampar, viltbete, körskador och skador på biologisk mångfald utvecklas. Även de ekonomiska effekterna av skador för enskilda skogsägare bör följas upp. Detta behövs av flera skäl. Förutom att i allmänhet ge underlag för framtida anpassningsåtgärder kan en sådan rapportering, uppföljning och utvärdering användas för att urskilja trender i skademönster, ge underlag för forskning om klimatfaktorers betydelse för olika skador samt möjligheter till snabba förebyggande insatser vid och efter inträffad omfattande vindfällning. Det kan också vara lämpligt att etablera fler försöksytor i olika delar av landet där olika skötselmetoder och trädslagsval provas. Samarbete med intresserade skogsägare bör eftersträvas för att hålla nere kostnaderna.

Klimatscenarierna talar entydigt om betydligt mildare vintrar med mer nederbörd i form av regn. Detta innebär att bärigheten såväl i skog och mark som på allmänna vägar och skogsbilvägar kommer att försämras. Förhållandena som rådde under senhösten och vintern 2006

  • i Mellansverige riskerar bli allt vanligare och ännu värre. Kostnaden för stängning av allmänna vägnätet motsvarar i dag en total årlig kostnad på cirka 750 respektive 900 miljoner kronor per år eller 13
  • kronor per m

3

fub (kubik-

meter fast mått under bark). För att motverka dessa problem kan lagren vid skogsindustrierna ökas. Merkostnaden för en lagerökning på 50

  • procent jämfört med i dag kan vara

9

  • kronor per m

3

fub i dagens penningvärde, se bilaga B 20.

Kostnaden för olika tekniska hjälpmedel vid avverkning som skulle kunna minska problemen vid drivning bedöms vara beskedliga cirka 2 kronor per m

3

fub. Sådana hjälpmedel skulle

också påtagligt kunna motverka risken för skador på den biologiska mångfalden i avrinnande vatten. Regler behöver således utvecklas som medför att sådana hjälpmedel tas i bruk där behov finns eller uppstår. Metoderna och hjälpmedlen kan också behöva förbättras.

Nya skogsbilvägar över myrstråk kan i framtiden komma att vara en förutsättning för avverkningar på områden som i dag kan nås vid tjäle. Här bör dock en noggrann utvärdering av de biologiska värdena i de våtmarker som påverkas krävas, innan sådana åtgärder medges. Reglerna och rekommendationerna för drivning och anläggning av skogsbilväg i fuktiga områden och vid vattendrag bör ses över. Risken finns annars för negativ påverkan på miljömålen Levande sjöar och vattendrag och Myllrande våtmarker.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Eventuellt kan ett särskilt prövningsförfarande vid nyanläggning av skogsbilväg behöva införas.

Ökad dikesrensning inom skogsbruket är en annan åtgärd som skulle kunna bidra till minskade problem vid drivning men som ofta missgynnar den biologiska mångfalden. I dag gäller generellt förbud mot nyanläggning av diken. Här bör miljöaspekterna och risken för negativ påverkan, främst på nyss nämnda miljömål, beaktas.

En förbättring av standarden på existerande skogsbilvägar och allmänna vägar är angelägen med ett mer instabilt vinterklimat. Att förbättra 70 procent av skogsbilvägarna till en högre standard som medger tranport under en större del av året och att utrusta en lika stor andel av lastbilarna med variabelt lufttryck skulle kosta cirka 2 kronor per m

3

fub respektive 1,5 kronor per m

3

fub, se bilaga B 20.

Kostnaden för förbättringar av det allmänna vägnätet är sannolikt i samma storleksordning. Åtgärder för att höja standarden i vägnäten, såväl skogsbilvägar som allmänna vägar och förbättra lastbilarna kan således motiveras ur samhällsekonomisk synvinkel. Detta bör beaktas av Vägverket när framtida underhållsplaner för det allmänna vägnätet utarbetas medan det i första hand bör bli fråga om att informera skogsägarna om nyttan med högre standard på skogsbilvägar.

Tydligare inkludering av frågor kring klimatförändringar i all grundläggande skoglig utbildning och fortbildning är ett viktigt inslag för att höja kunskapen om hur klimatförändringarna kan påverka skogen och skogsnäringen. Vidare behövs uthålliga och omfattande insatser för att förmedla kunskap om klimatförändringarna och dess effekter på skogen till de många enskilda skogsägarna. Den avreglerade skogspolitiken innebär att det i hög grad är skogsägarnas egna beslut i dag och under de närmaste decennierna som styr det skogstillståndet under detta sekel, vilket har stor betydelse för en av våra viktigaste näringar liksom för andra samhällsfunktioner. De många privata skogsägarna äger en stor del av Sveriges skogsmark. De utgör en heterogen grupp, många har skogsbruk som en bisyssla. I allmänhet har de privata skogsägarna begränsade möjligheter att ta till sig ny kunskap. En viktig kanal för informationsförmedling är skogsstyrelsens regionala organisation. Skogsstyrelsen, dess regionala organisation och skogsnäringens organisationer bör samverka kring en informationskampanj för att förmedla kunskap kring klimatförändringarna

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

och skogsbruk till i första hand de privata skogsägarna. Särskilda resurser bör tillföras Skogsstyrelsen för genomförandet.

Kunskapsuppbyggnad, forskning och utveckling

Kunskapen om hur klimatförändringarna påverkar skogen och skogsekosystemen är fortfarande begränsad. Kunskapen kring skötsel av lövträd, blandbestånd och nya trädslag är generellt svag. Vidare behövs ökad kunskap om genetiska variationer hos skogsträd och hur man kan dra nytta av dessa. Skador på skog följer ofta komplexa samband där många olika faktorer spelar in. Förståelsen kring dynamiken bakom vindskadors omfattning och utbredning samt kopplingen till olika klimatvariabler behöver öka. Likaså behöver forskningen kring skogsbränder förstärkas. Olika skadegörares populationsdynamik, känslighet för klimatfaktorer och förmåga att sprida sig har stor betydelse för vilka effekter som uppstår. Mer övervakning och uppföljning av skador och långliggande försök är en viktig grund för den utökade forskning som måste till om skogsnäringen ska kunna dra nytta av den potentiellt större tillväxten i ett varmare klimat.

Sammanfattningsvis ser vi ett behov av utökad forskning, utveckling och kunskapssammanställningar kring:

  • Klimatscenarier, klimatindex och lokala variationer.
  • Metoder för riskspridning inklusive kartläggning av marker och geografiska områden och deras lämplighet för olika trädslag/provenienser/förädlat material i förändrat klimat.
  • Kunskapsuppbyggnad kring optimal skötsel av blandbestånd, lövbestånd och kontinuitetsskogar, inklusive avsättningsmöjligheter, bl.a. genom långliggande försök.
  • Utvecklade/anpassade generella hänsynsåtgärder för det praktiska skogsbruket som kan balansera negativa effekter av klimatförändringar på den biologiska mångfalden i skogen.
  • Skadegörare (granbarkborre, snytbagge m.fl. lövträdssjukdomar) och motmedel.
  • Viltets födoval, populationsdynamik, effekter av ett förändrat klimat och skogstillstånd.
  • Utvecklade verktyg för beståndsplanering och avverkningsplanering inklusive modellering och minimering av vindfällning.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

  • Utveckling av nya verktyg för att underlätta virkesfångst och minimera skador i samband med drivning på fuktig, otjälad, mark.
  • Konsekvenser avseende skogsbränders intensitet, spridning, omfattning och förlopp i ett förändrat klimat med förändrat skogstillstånd inklusive koppling av klimatscenarier till brandriskmodeller.
  • Konsekvenser för miljö och biologisk mångfald av anpassningsåtgärder i skogsbruket.

Förslag

  • Instruktionen för Skogsstyrelsen ändras så att ansvaret för anpassning till ett förändrat klimat tydliggörs, se avsnitt 5.10.2.
  • Skogsstyrelsen bör få i uppdrag att:
  • i samråd med berörda myndigheter och organisationer genomföra en översyn av skogsvårdslagen och Skogsstyrelsens tillhörande föreskrifter och allmänna råd mot bakgrund av att klimatförändringarna innebär att betingelserna successivt ändras.
  • i samråd med SLU utveckla ett system för rapportering, uppföljning och utvärdering av skador orsakade av vilt, storm, insekter m.m. inklusive de ekonomiska effekter skadorna har samt att etablera försöksytor med olika skötselsätt och trädslagsval.
  • utvärdera och bedöma huruvida möjligheten att uppnå miljömålet Levande skogar påverkas av klimatförändringarna dels inom de tidsperioder målet gäller, dels på längre sikt samt huruvida miljömålet och delmålen är relevanta i ett föränderligt klimat. Skogsstyrelsen bör vid behov föreslå förändringar i målformuleringar och åtgärdsprogram.
  • genomföra en bred informationskampanj till skogsägare i samverkan med LRF skogsägarföreningar m.fl. skogliga aktörer om klimatförändringar och effekter av ett förändrat klimat på skogsbruket. Skogsstyrelsen tillförs 10 miljoner kronor under tre år för genomförandet.
  • Fortsatt statlig finansiering av brandövervakning och luftburen övervakning i samband med omfattande skadeutbrott.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

4.4.2. Jordbruket

Förutsättningarna för jordbruket förbättras i huvudsak med klimatförändringarna. Längre växtsäsonger ger ökade skördar och möjlighet förnya grödor. Samtidigt kommer fler skadegörare och ogräs in och nya behov av bevattning och dränering kan uppstå på grund av de ändrade nederbördsmönstren.

Jordbruket i Sverige

Jordbruket är en av de näringar där klimatet och vädret är avgörande för produktion och lönsamhet. Åkerarealen i Sverige omfattar cirka 2,7 miljoner hektar eller cirka 6,5 procent av totalarealen. Betesmarker, slåtterängar, vattendrag och kulturmiljöer har stora estetiska värden och är värdefulla inslag i det svenska landskapet. Många av dessa är dessutom värdefulla för den biologiska mångfalden.

Det ekonomiska värdet av jordbruksproduktionen, inklusive direktstöd, uppgick år 2003 till cirka 44 miljarder kronor. Växtproduktionen representerade ett värde av 19,3 miljarder kronor och djurproduktionen 21,1 miljarder kronor. En stor del av livsmedelsindustrin är beroende av råvaror från svenskt jordbruk. Strukturomvandlingen inom det svenska jordbruket har de senaste decennierna inneburit färre men större företag och framför allt minskat antal mjölkkor. Flest jordbruksföretag har lagts ned i Götalands skogsbygder och i norra Sverige. Andelen sysselsatta inom jordbruket minskar och i dag arbetar cirka 175 000 inom näringen (SOU 2007:36).

Jordbrukets struktur och produktion skiljer sig mycket åt i olika delar av landet. I Norrland dominerar husdjursföretagen och andelen småbruk är stor. I Svealand och norra Götaland finns många och stora växtodlingsgårdar och få småbruk. I Götalands skogslän dominerar husdjursföretagen med nötkreatur medan växtodlingsföretagen dominerar det skånska jordbruket. Växtodlingen domineras av spannmålsodling, främst korn, vete och havre, samt av vallodling. Spannmålsodlingen omfattar cirka 42 procent av åkerarealen. De skilda klimatförhållandena påverkar grödornas fördelning över landet. Vegetationssäsongens längd och temperaturen är begränsande faktorer för många grödor. I norr är växtodlingen främst inriktad på vall, grönfoder och fodersäd. Produk-

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

tionen av brödsäd är koncentrerad till Götalands och Svealands slättbygdsområden. Spannmål har minskat sedan 1990 medan vall och träda ökat, se tabell 4.27.

Tabell 4.27 Åkerarealens fördelning på grödor, tusen hektar

År 1990 2006

Spannmål, totalt

1 336

978

Baljväxter 33 36 Oljeväxter 168 48 Vall (inklusive ensilageväxter) 970 1 113 Potatis 36 28 Sockerbetor 50 44 Helträda 176 307 Summa 2 769 2 572

Källa: Jordbruksverket (2006); SOU 2007:36.

Idag skördas energigrödor på knappt 3 procent av landets totala åkermark om cirka 2,7 miljoner hektar. Det rör sig dels om restprodukter från växtodling, halm och blast, dels av odlade energigrödor. En ökad efterfrågan på biobränslen kan förväntas under de närmaste decennierna som ett resultat av politiska beslut om minskade koldioxidutsläpp och ökad satsningar på förnybara bränslen. Huruvida efterfrågan slår igenom på jordbrukets energigrödor och hur odlingen utvecklas beror av en rad faktorer som oljepris, energiskatter och attityder till att odla energigrödor. Salix är den gröda som bedöms ha störst potential men andra grödor som säd, poppel, hybridasp och hampa kan också bli betydelsefulla. (SOU 2007:36)

Jordbrukspolitiken

EU:s Gemensamma Jordbrukspolitik (GJP) har stor betydelse för jordbrukets omfattning, inriktning och lönsamhet. Konkurrensen inom jordbruket begränsas genom det gränsskydd och de marknadsregleringar som GJP medför men förändringar som minskar gränsskyddet sker. GJP:s direktstöd till grödor har från 2005 till stor del förts över till ett generellt gårdsstöd som betalas oavsett gröda. Dessutom har medlen till programmet för landsbygdsutveckling ökat. Den reform av direktstödet som genomförts

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

beräknas på sikt kunna innebära att cirka 20

  • procent av dagens jordbruksföretag i Sverige blir olönsamma. Det gäller främst mjölkföretag (Statens Jordbruksverk, 2006). Statens Jordbruksverk administrerar EU:s jordbrukspolitik och har även i övrigt ett centralt ansvar inom jordbruksområdet. Statens veterinärmedicinska anstalt, SVA, är specialiserat på djurs sjukdomar och arbetar också med bl.a. foderfrågor.

Växtodlingens känslighet för klimatfaktorer

För bästa tillväxt och kvalitet fordras en gynnsam kombination av många väderparametrar. Lagom mycket solsken, lagom mycket regn och frånvaro av extremväder är grovt sett vad som eftersträvas.

Under torra år fordras bevattning av torkkänsliga grödor, främst grönsaker och potatis. Totalt bevattnas torra år cirka 100 000 hektar jordbruksmark, andra år är arealerna mindre. Bevattningsdammar används för cirka 20 procent av den bevattnade arealen, vattendrag eller sjöar för cirka 65 procent och grundvatten för cirka 15 procent, se bilaga B 24. Vid ihållande torka sker ofta betydande skördebortfall på arealer som inte bevattnas.

Markavvattning fordras i dag på en stor del av Sveriges jordbruksmarker. Ofta är dagens dräneringssystem inte tillräckliga för att klara de högsta flödena. Skördeförluster förekommer särskilt i samband med ihållande regn och översvämningar. Invallningar förekommer främst kring Vänern och Hjälmaren och skyddar förutom jordbruksmark också annan mark, bebyggelse och infrastruktur. Invallningarna är inte alltid i bästa skick och vid översvämningarna 2000/2001 i Vänern sattes stora arealer under vatten under ansenlig tid med skördeförluster som följd, särskilt gällde detta höstsådda grödor.

Häftiga kortvariga regn och hagel kan också ge omfattande skördeförluster. Ihållande regn och hög fuktighet kan allvarligt försämra grödornas kvalitet.

Förhållandena under vintern är betydelsefulla för höstsådda grödor. Sådd bör inte ske för tidigt eftersom grödorna då kan bli för stora och skadas av hårt vinterklimat.

Kemiska bekämpningsmedel används i Sverige främst för bekämpning av skadeinsekter, sjukdomar och ogräs, se tabell 4.28. Användningen per hektar är betydligt mindre än längre söderut i

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Europa, delvis på grund av att många skadegörare inte klarar vintern i Sverige.

Tabell 4.28 Försåld mängd bekämpningsmedel inom svenskt jordbruk

Typ av bekämpningsmedel Miljoner kronor

Betningsmedel 62,8 Fungicider 173,4 Herbicider 413,5 Insekticider 45,4 Övriga 2,0 Summa 697,1

Källa: Bilaga B 24.

Djurproduktionen och känslighet för klimatfaktorer

Djurproduktionen är för lantbruket ungefär lika viktig ekonomiskt sett som växtodlingen. Betande djur är en förutsättning för bevarandet av biologisk mångfald i Jordbrukslandskapet. År 2004 fanns omkring 1,6 miljoner nötkreatur i Sverige, varav cirka 400 000 mjölkkor. Den senaste tioårsperioden har antalet mjölkkor minskat med cirka 15 procent, men samtidigt har medelavkastningen per ko ökat kraftigt. Denna utveckling förväntas fortsätta kommande år. Slaktkycklingar och i viss mån får och lamm har ökat medan antalet djur bland övriga djurslag varit tämligen oförändrat (Statens Jordbruksverk, 2006). I Sverige finns i dag också cirka 300 000 hästar och internationellt sett är kvoten hästar per invånare hög. Antalet har ökat kraftigt under de senaste 30 åren. Hästarna omsätter cirka 20 miljarder kronor och är i dag den femte största inkomstkällan inom svenskt jordbruk.

Generellt sett är hälsoläget bland svenska djur mycket gott i jämförelse med omvärlden. Svåra sjukdomar, som t.ex. svinpest och mul- och klövsjuka, har inte påvisats i landet under flera decennier. Svenska animalieproducerande djur är i praktiken fria från salmonella till skillnad från stora delar av övriga världen.

Dagens animalieproduktion sker till övervägande och ökande del i stora specialiserade besättningar. Sådana är i hög grad beroende av säker strömförsörjning för ventilation, utfodring, mjölkning m.m. men också känsliga för störningar i transporter av foder och djur för slakt.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Tillgång till tillräcklig mängd foder och vatten av god kvalitet är avgörande för animalieproduktionen. Särskilt för storskalig djurhållning är säker tillgång på vatten av god kvalitet avgörande, inte minst gäller detta i mjölkproduktionen. I samband med extrema väderförhållanden som översvämningar eller långvarig torka kan betesbrist bli ett problem. Betesbrist kan få djuren att börja beta av giftiga växter eller utsätta dem för parasitsmitta t.ex. genom att de då betar närmare marken. Stödutfodring kan då bli nödvändig. Foder kan också skadas, t.ex. vid fuktig väderlek.

Ekologisk produktion med djurhållning utomhus ökar. Denna kräver ekologisk växtodling för att förse djuren med foder, detta innebär oftast att hemmaproducerat foder. Extremväder som ger skördeskador kan bli mycket kännbara för denna produktion.

Efterfrågan på jordbruksmark i ett förändrat klimat och till följd av förändringar av andra omvärldsfaktorer

Många faktorer påverkar den framtida användningen av svensk jordbruksmark. På kortare sikt verkar avregleringar mot ökad internationell konkurrens inom jordbruket såväl i Sverige som i övriga Europa. På längre sikt är omvärldsutvecklingen svårbedömd men av stor betydelse för hur jordbruket i Sverige kommer att utvecklas.

SLU har för utredningens räkning utvärderat två markanvändningsmodeller kallade ATEAM respektive ACCELERATES och de resultat de visar på för Sverige och EU. I modellerna beskrivs utvecklingen av jordbruksarealer som ett resultat av den globala socioekonomiska utvecklingen och klimatförändringarna baserat på några av IPCC:s utsläppsscenarier, däribland A2 och B2 fram till slutet av seklet. Den historiskt snabba produktivitetsutvecklingen antas fortsätta men varierar mellan scenarierna. De tre faktorer som antas bestämma produktivitetsutvecklingen är teknisk utveckling, ökad koldioxidkoncentration i atmosfären samt klimatförändringar. Till 2050 antas produktivitetsökningen ge kraftigt ökade skördar/ha med 85

  • procent. På längre sikt blir ökningen ännu större. Behovet av jordbruksmark minskar då trots befolkningsökningen. I B2-scenariot, som visar på mindre klimatförändringar men dyra insatsvaror som gödsel, energi m.m., antyder ACCELERATES-modellen att i princip all jordbruksmark läggs ned utom i södra Götaland. Med de större klimatförändringarna

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

som A2-scenariot visar, kan den svenska odlade arealen istället öka enligt ACCELERATES-modellen. ATEAM-modellen ger genomgående betydande minskningar av jordbruksarealen i såväl Europa som vårt land. Modellerna omfattar inte produktion av biobränslen på åkermark.

Tabell 4.29 Förändring av mängd jordbruksmark för matråvara i Sverige och

Europa enligt två modeller, se vidare bilaga B 24

Område A2 B2

Modell

ATEAM, år 2080

Sverige

-48%

-33%

Europa -45% -28%

ACCELERATES år 2050

Sverige

-21%

-72%

EU -1% +5%

ACCELERATES år 2050,

Sverige

+21%

+21%

endast klimat

EU

+16%

+15%

Ser man isolerat till effekten av klimatförändringar med nuvarande socioekonomiska förutsättningar skulle svensk åkermarks konkurrenskraft för mat- och foderproduktion öka enligt ACCELERATES-modellen, vilket skulle ge ökade jordbruksarealer i både A2- och B2-scenariot. Osäkerheten i modellerna är dock betydande, se vidare bilaga B 24.

Jordbrukets tunga investeringar i ett förändrat klimat

Den tekniska livslängden på jordbrukets maskiner, byggnader och inventarier är relativt kort. I allmänhet kan man räkna med att omsättningstakten för jordbruksmaskiner är cirka 15 år. För djurstallar är den något långsammare, cirka 20 år. En successiv anpassning till ett varmare klimat bör därför i de flesta fall vara möjlig i samband med nyinvesteringar. Ett undantag är system för markavvattning och dränering samt invallningar. Täckdikningens livslängd på lättlera kan uppgå till 50

  • år (Statens Jordbruksverk,

2006). Med den enligt klimatscenarierna kraftigt ökade nederbörden, särskilt vintertid, finns en påtaglig risk för att kapaciteten hos anläggningar för markavvattning regelmässigt inte kommer att räcka till. Otillräcklig avvattning kan komma att försena vårsådden väsentligt i framtiden med ökad risk för skadedjursangrepp och

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

ogräsproblem men kan också, liksom otillräckliga invallningar, innebära risk för skador på höstsådda grödor, infrastruktur och bebyggelse. Sannolikt uppstår betydligt ökade problem redan till 2020-talet och kanske särskilt i Västra Götaland.

Grödors utveckling och kvalitet i ett förändrat klimat

Vegetationsperioden och odlingsperioden förlängs väsentligt enligt klimatscenarierna, se figur 4.41. Ökad temperatur leder till ökad tillväxt, speciellt på våren när tillväxten i dagsläget är starkt temperaturbegränsad.

Figur 4.41 Antal dagar som starten på vegetationssäsongen tidigareläggs jämfört med perioden 1961

  • (RCA3-EA2)

2020-talet 2050-talet 2080-talet

Källa: SMHI, 2007.

Nederbörden väntas öka från oktober till mars och vara oförändrad i april. Från maj till september väntas mindre nederbörd, åtminstone i södra Sverige. Upptorkningen av marken kommer ske betydligt senare än vegetationsperiodens start och kommer därmed att begränsa när vårbruk och vårsådd kan ske. Skörden av vårsådda grödor bedöms ändå bli cirka tre veckor tidigare än idag. Enligt klimatscenarierna förlängs vegetationssäsongen med mer än en månad på hösten och höstsådden kommer då att kunna senareläggas i motsvarande utsträckning. För t.ex. höstvete tidigareläggs ändå blomning och mognad med cirka tre veckor jämfört med idag. Högre temperaturer och mindre nederbörd sommartid väntas öka bevattningsbehoven samtidigt som tillgången på vatten minskar.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Beräkningar tyder dock på att tillväxten för t.ex. gödslad gräsvall för 2080-talet inte hämmas mer än att den i juli-augusti kan förbli på dagens nivå Höstgrödor som skördas tidigt, innan torkan hunnit bli ett problem, kommer gynnas i jämförelse med vårsådda grödor, se bilaga B 24.

Ökad koldioxidhalt i atmosfären innebär att växterna hushållar bättre med vattnet. Bevattningsbehovet styrs också av nederbördens tidsmässiga fördelning, olika jordars vattenhållande förmåga, grödoval m.m. Det gör det svårt att kvantifiera det ökade bevattningsbehovet.

Förväntade förändringar i odlingsförutsättningar kan exemplifieras med två områden i Sverige, Mälardalen och Västerbotten. I Mälardalen, som får ett klimat liknande dagens klimat i Skåne, kan höstvete ersätta stora delar av havrearealen. I Västerbotten kan stora delar av vallarealen ersättas med stråsädesodling, främst höstvete. Skördarna väntas öka för alla grödor och båda områdena, se tabell 4.30. De relativa ökningarna blir väsentligt högre för Västerbotten än för Mälardalen och varierar mellan grödor.

Tabell 4.30 Relativa förändringar för den sammanlagda regionala skörden för

sex grödor vid klimatförändringar motsvarande nuvarande skillnader mellan regionerna

År 2000 Ändring i regional skörd vid en klimatförändring Total areal (10

3

ha)

Total regional skörd (10

3

ton/år)

Ingen ändring i areal fördelning

Arealfördelning enligt den sydligare regionen

Västerbotten 59

257

- 56%

+ 26%

Mälardalen 280

1

527

+ 19%

+ 27%

Skåne 307

2

128

Källa: Bilaga B 24.

Avsikten med växtodlingen är att få fram en produkt med en viss kvalitet, där varje produkt definieras av flera olika kvalitetsparametrar. Sannolikt påverkas den hygieniska kvaliteten negativt eftersom växtskadeangreppen väntas öka bl.a. till följd av ökande temperatur. Vårsådda grödor drabbas sannolikt hårdare än höstsådda grödor och södra Sverige drabbas mer än norra. Den näringsmässiga kvaliteten bestäms av proteinhalten i växten och är proportionell mot kvävehalten. Vad grödan ska användas till har

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

betydelse för vilken proteinhalt som önskas. Höga temperaturer under kärnfyllnaden kan försämra inlagringen av protein och proteinsammansättningen. Dessa faktorer talar också för en ökning av höstsådda grödor. Dynamiken i grödors tillväxt och proteinuppbyggnad i ett förändrat klimat är komplex och även gödslingsregimen spelar roll. När det gäller andra kvalitetsparametrar saknas i dag metoder att förutse effekter på kvalitet av givna förändringar i klimatet, se bilaga B 24.

Ogräs och skadegörare i ett förändrat klimat

Problemen med skadegörare som insekter, svampar och virus kommer att öka i ett varmare klimat. Vid en ökad temperatur med 3

  • grader vintertid mot mitten av seklet torde ett flertal bladlusarter kunna övervintra på olika grödor och ogräs även i Sverige. Negativa effekter kan då uppstå både i form av direkta skador och indirekt genom spridning av olika virussjukdomar, t.ex. rödsotvirus, flera sjukdomar som drabbar potatis och sockerbetor. Förmodligen kommer bladlössen också att gynnas mera än vårsådda grödor eftersom lössen kommer utvecklas tidigare än nu i förhållande till grödans utveckling. Detta förhållande kan också gynna fritfluga som ger skador på stråsäd. Störst problem kan väntas i torra områden, särskilt de sydöstra delarna av Sverige. Även i norra Sverige kan problemen bli betydande bl.a. vid odling av potatisutsäde.

Rostsvampar och gräsmjöldagg som drabbar stråsäd samt svampsjukdomar som drabbar oljeväxter kommer antagligen att gynnas av högre temperatur då dessa inte är så beroende av ett fuktigt klimat. Andra, mer fuktkrävande, svampsjukdomar, t.ex. bladfläcksvampar kommer antagligen att minska, åtminstone i södra Sverige.

Bland insekter som kan komma att etablera sig i de södra delarna av landet märks koloradoskalbaggen som skadar potatis. Andra arter kan spridas norrut, t.ex. rapsjordloppan.

Ogräsfloran förväntas blir mer artrik men det är inte nödvändigtvis enbart konkurrensstarka ogräs som ökar. En mer utdragen uppkomst av grödorna i relation till vegetationsperiodens start innebär i sig ett ökat och upprepat behov av bekämpning (mekaniskt och/eller kemiskt). Mer odling av konkurrenssvaga grödor som majs verkar i samma riktning. Det är dock osäkert hur

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

mycket behovet av ogräsbekämpning kan förändras. Om bekämpningsmedelsanvändningen skulle öka till dansk nivå så är det fråga om nästan en fördubbling. Kostnaden för detta skulle bli cirka 600 miljoner kronor per år.

Effekter på djurhållningen i ett förändrat klimat

Ett varmare klimat med längre vegetationssäsong kommer leda till större och fler vallskördar och ökade möjligheter till bete under en större period av året. Torra perioder sommartid kan det dock i ökad utsträckning behövas stödutfodring.

De ökade temperaturerna sommartid kan ställa till problem särskilt för svin och fjäderfäuppfödningen. Smågrisar har gärna cirka 30 grader, medan större grisar föredrar temperaturer på 15

  • grader. Stora fjäderfäbesättningar kräver hög ventilationskapacitet. Ett elavbrott kan snabbt leda till hög dödlighet. Höns föredrar en temperatur runt 20 grader. En högre frekvens av t.ex. plötslig hjärtdöd uppstår vid för hög temperatur.

Översvämningar och bräddning av avloppsvatten kan leda till att djuren får i sig såväl förorenat dricksvatten som att beten förorenas. Ökande problem med angrepp av mikroorganismer i växande gröda, men även tillväxt i skördat foder, kan bli en följd av högre temperatur och ökad relativ luftfuktighet under lagringssäsongen vintertid. Mer mögelgifter i foder och salmonella i industriell foderproduktion är en annan konsekvens som t.ex. kan störa reproduktion och tillväxt hos grisar.

En spridning norrut avseende smittöverföring har redan konstaterats för ett flertal vektorburna infektioner (Bluetounge, West Nile feber, Borrelios). Hur dessa första kan komma att orsaka sjukdomsutbrott och etablera sig i Sverige är osäkert, se vidare bilaga B 34. Om så sker kan nya problem uppstå för svensk djurhållning. Nya sjukdomar som kan drabba djur är främst zoonoser som sprids av bl.a. fästingar och gnagare samt virussjukdomar. Se tabell 4.31 Erlichios som förekommer hos får, nöt och häst. Babesios är en malarialiknande, fästingöverförd sjukdom som i dag är vanlig bland kor och får i södra Sverige och som kan öka i ett varmare klimat. I dag drabbas cirka 3 000 nötkreatur drabbas årligen. Virussjukdomar som kan komma att etableras i Sverige är t.ex. Bluetongue, som sprids av svidknott och ger allvarlig sjukdom

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

främst hos får. Under 2006 spreds sjukdomen till mer än 2 000 besättningar i bl.a. Nederländerna, Belgien och Tyskland.

Tabell 4.31 Sammanfattande klimatrisk

  • konsekvensbedömning för infektionssjukdomar i Sverige hos djur. Riskbedömningen bygger dels på hur starkt sambandet är mellan sjukdomsriskökning och en klimatförändring i Sverige och dels på hur viktig sjukdomen är, dvs. dess konsekvens för hälsoläget i Sverige, se vidare bilaga B 34.

Källa: Bilaga B 34.

Mycket

starkt

samband

5

BORRELIAINF:-

fästing

ALGTOXIN-

vatten

ANAPLASMOS-

fästing; febersjd

BABESIOS-

fästing;

malarialiknande sjd

Starkt samband

4

CRYPTOSPORIDIUM- INF. -

mat/vatten;

diarrésjd

FODERBOTULISM-

andningsförlamning

CAMPYLOBACTER- INF.

mat/vatten;

diarrésjd

BLUETONGUE –

svidknott; dödlig sjd

VISCERAL LEISHMANIASIS*-

mygga; febersjd

Medel-

starkt

samband

3

LEPTOSPIRAINF. –

gnagare; febersjd

VTEC-

mat/vatten/bete;

ger smittbärare

WEST NILE FEBER

*-

mygga; febersjd, neurlogiska symtom

Svagt samband

2

MJÄLTBRAND-

bete/

inandning/ foder; dödlig akut febersjd

HARPEST-

mygga;

dödlig sjd, bölder

GIARDIAINF.-

mat/vatten/kontakt smitta; diarrésjd

LISTERIAINF.-

jord/bete; missfall, symtom fr centrala nervsystemet

SALMONELLAINF.-

mat/vatten; ger smittbärare

FRASBRAND –

bete;

akut dödlig febersjd

Mycket

svagt

samband

FÅGELINFLUENSA –

kontakt smitta; dödlig febersjd

STELKRAMP

jord;

dödlig sårinfektion

PARATUBERKULOS-

betesmark/gödsel; dödlig tarmsjd

NÖTKREATURSTBC-

inandning/bete; dödlig lungsjd

USUTU VIRUS-

mygga;

inre organ förstörs, död

EEE/WEE/VEE*-

mygga;

dödlig hjärninflammation

RIFT VALLEY FEBER*-

mygga/

luftburen; hemorragisk feber

AFRIKANSK HÄSTPEST*

svidknott;

dödlig febersjd

1 2 3 4 5

Mycket begränsade

Begränsade Allvarliga Mycket allvarliga Katastrofala

Risk vid klimatförändring: Mycket Hög Risk Hög Risk Medelhög Risk Låg Risk Mycket Låg Risk

Kl ima tko pp ling i Sv erig e

Konsekvens för hälsoläget i Sverige

* Stark klimatkoppling utomlands

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Växtnäringsläckage i ett förändrat klimat

Flera faktorer pekar mot ökat kväveläckage från svensk jordbruksmark. Högre temperaturer och höjda produktionsnivåer som ökar mängden skörderester ökar kvävemineraliseringen. Större nederbörd och större andel regn vintertid ger mer omfattande utlakning. I samma riktning verkar ökad sommartorka, som kan fördröja nedbrytning av färskt organiskt material till hösten. Behovet av kvävegödsling ökar under vissa tidpunkter, särskilt för vissa grödor som fodermajs, och därmed risken för kväveläckage. En förväntad minskning av vallarealen medför att en större areal bearbetas och plöjs varje år, vilket ökar kväveutlakningen. Samtidigt ger en längre växtsäsong och högre tillväxt möjlighet att föra bort en större andel kväve via skörd. Likaså kan ökad areal höstsådd mark fungera som ”fånggrödor” under milda höst/vinter perioder. Men effekterna av dessa faktorer är osäkra. Flera studier som genomförts pekar också på att kväveläckaget sannolikt kommer att öka väsentligt, se bilaga B 24.

Det finns också en risk att läckaget av fosfor kan öka från jordbruksmark men här bedömer vi läget som mer osäkert. Med ökad nederbörd under vintern och ökad frekvens av intensiv nederbörd kommer risken för partikelerosion och därmed partikelbunden förlust av fosfor från jordbruksmark att öka. Mer frekventa perioder med omväxlande frysning/tining kan öka utlakningen av fosfor från höstsådda grödor och vallar. Högre produktionsnivåer kräver också ökad fosforgödsling, särskilt om större arealer fodermajs och mindre vall kommer odlas. En minskad areal av vall leder dock till en minskning av fosforutlakningen från fryst växtmaterial. Vid minskat snötäcke och mindre tjäle minskar ytavrinningen i samband med snösmältning, vilket i sin tur kan minska fosforförlusterna. Det är troligt att åtminstone en del av det ökade läckaget av kväve och fosfor kommer att fångas upp genom ökat upptag i vattendragen på vägen till havet, se vidare av- snitt 4.5.3.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Åtgärder för att utnyttja möjligheter och undvika risker i ett förändrat klimat samt överväganden

Vi anser att mycket talar för att det svenska jordbruket kommer att gynnas genom längre vegetationssäsong, möjlighet till ökade och i vissa fall fler skördar samt nya grödor. Ett antal orosmoment finns dock och en planerad anpassning av jordbruket till nya förhållanden kan stärka möjligheterna till en positiv utveckling.

Vattentillgången i det framtida klimatet kommer att se annorlunda ut än dagens. Mer nederbörd vintertid men mindre sommartid kommer att ställa nya krav avseende både dränering och bevattning. För att klara bevattningsbehoven kan nya vattenreservoarer behöva anläggas, medan diken och täckdiken kan behöva breddas eller dimensioneras om, särskilt i västra Götaland.

Invallningar kan också behöva förstärkas. De olika systemens status inom olika geografiska områden, behovet av åtgärder och kostnader såväl för nya bevattningssystem och reservoarer som för insatser för markavvattning behöver närmare utredas. Effekterna på miljön och på t.ex. bebyggelse och infrastruktur av olika möjliga insatser bör då också beaktas.

Åtgärder för markavvattning, ändringar av invallningar eller vattenuttag fordrar ändrade tillstånd eller ibland nya vattendomar. Det kan i många fall vara en komplicerad process att ändra tillstånden och vattendomarna. I ett förändrat klimat kommer den ursprungligen avsedda funktionen som tillståndet eller vattendomen en gång avsåg att säkerställa i många fall inte att kunna upprätthållas. Lagstiftningen inom området bör därför ses över med utgångspunkt i förväntade klimatförändringar med syftet att markavvattningsföretagen och invallningar ska kunna behålla sin funktion utan en omfattande rättslig process, se vidare avsnitt 5.4. I översynen av lagstiftningen bör vikten av hänsyn till andra samhällsfunktioner, biologisk mångfald och infångning av näringsämnen beaktas eftersom det kan vara ett alternativ att på vissa lågt liggande marker anlägga våtmark.

Våtmarker i jordbrukslandskapet kan tjäna flera syften. Förutom att utjämna flöden kan de också fungera som fällor för näringsämnen. Våtmarkens utformning och läge har stor betydelse för hur väl näringsämnen kan fångas in och effektiviteten kan skilja med en faktor 10 (Svensson et al, 2002). Nuvarande stödsystem för anläggning och skötsel av våtmarker på jordbruksmark bör utvecklas så att de områden och typer av våtmarker där nyttan av åtgärden

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

för infångning av näringsämnen blir störst prioriteras. Möjligheten att kombinera åtgärden med flera syften, t.ex. reservoar för bevattning och gynnande av biologisk mångfald bör också vara en utgångspunkt för prioriteringarna.

För att minska utlakningen av näringsämnen i ett framtida klimat bör också utveckling av odlingssystem och växtföljder ske. Bl.a. bör större arealer besås med grödor som fångar upp näringsämnen under höst och vinter och höstbearbetning av jord bör minimeras. Informationsinsatser kan här bli viktiga. Vidare bör kunskapen om variationer i kväve- och fosforläckage lokalt och regionalt ökas. Betydelsen av grödoval, jordar, gödslings- och bearbetningsåtgärder för läckaget bör studeras utifrån förväntade förändringar i klimatet, inklusive klimatets variabilitet.

Förutsättningarna för djurhållning förbättras allmänt med det varmare klimatet. Risken för extremt höga temperaturer kommer emellertid att öka påtagligt och djurstallar för främst gris och fjäderfä bör anpassas för större möjligheter till god ventilation. Byggnormer och rådgivning för byggnation av djurstallar bör ses över. Med ökad risk för översvämning i framför allt västra Götaland bör riskerna för spridning av smitta från betesmark vid vattenuttag för djur och människor kartläggas och motåtgärder planeras, t.ex. i form av restriktioner för bete nära vattendrag eller varningsfunktioner när översvämningsrisk föreligger. Risken för att nya djursjukdomar når Sverige är också påtaglig. Det finns därför ett behov av att noga följa utvecklingen och vid behov vidta åtgärder.

Nya grödor, förändrade odlingsmetoder och -system, tidpunkter för sådd och skörd samt anpassade gödselgivor och bekämpningsinsatser kommer att fordras för att jordbruket ska kunna dra den fulla nyttan av de i grunden förbättrade odlingsbetingelserna som ett förändrat klimat kommer att föra med sig. Flera faktorer, som blötare vintrar, torrare somrar och förändringar av skadegörarförekomst talar också för att andelen höstgrödor bör öka. Mer kunskap om samspelet kring grödors tillväxt, skadegörare, ogräs och kvalitet i ett förändrat klimat behövs dock. Fortsatt växtförädling och utveckling av grödospecifika tillväxtmodeller, där skadegörare och kvalitetsaspekter också ingår, anpassade till förändringar i klimatet är exempel på viktiga områden. Nya ekologiskt anpassade odlingsmetoder och odlingssystem behöver utvecklas med hjälp av experiment och fältförsök. Insatser för ökad kunskap om tillväxtanpassad gödsling och

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

ekologiskt hållbara sätt att minimera skadegörare bör också prioriteras. Bioteknik och genteknik kan också erbjuda möjligheter att ta fram nya skräddarsydda sorter men negativ miljöpåverkan och svag kundacceptans kan utgöra hinder. Det är därför angeläget med ökade forskningsinsatser inom området jordbruk och förändrat klimat.

Trots att förutsättningarna för jordbruk i Sverige generellt förbättras kommer sannolikt riskerna för stora skördeskador till följd av extrema väderhändelser som torka, intensiva regn och översvämning att öka. Ett antal länder har i dag ett utbyggt statligt finansierat eller subventionerat skördeskadeskydd. Sådana nationella system medges enligt EG:s regelverk under vissa förutsättningar. Däremot finns, såvitt vi kan bedöma, inte i något europeiskt land heltäckande försäkringssystem utan statlig subventionering. Gårdsstödet under EG:s gemensamma jordbrukspolitik ger i de flesta fall en grundinkomst oavsett skördeutfall. Vi bedömer att det i dagsläget inte är aktuellt att införa något särskilt system baserat på statlig subventionering för skördeskador. Situationen kan emellertid ändras om det skulle visa sig att skördeskadorna blir mer omfattande än vi nu kan förutse och om det grundstöd som gårdsstödet innebär minskas eller fasas ut. För att skapa en grund för framtida beslut bör en noggrannare uppföljning av skördeskador som är kopplad till meteorologiska och klimatologiska data komma till stånd. Härvid bör även skadornas ekonomiska betydelse för enskilda jordbrukare dokumenteras.

Många jordbruksföretag är småföretag eller enmansföretag ofta med begränsade möjligheter och resurser att inhämta information. Klimatförändringarna kommer att få betydande effekter på svenskt jordbruk. Det finns därför ett stort behov av att utveckla effektiva metoder för att förmedla information om klimatförändringar och effekter av ett förändrat klimat i jordbruket. Frågor som bör tas upp innefattar grödoval, fördelning höst/vårsådd, dräneringssystem, bevattning, skadegörare, gödsling/näringsämnesläckage inklusive effektiva fånggrödor, utvecklade odlingssystem och bekämpningsmedelsanvändning samt åtgärders påverkan på miljö och biologisk mångfald. Av särskild vikt är rådgivning om långsiktiga investeringar.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Forskning och utveckling

Ett omfattande forskningsbehov finns för att en effektiv anpassning av jordbruket ska komma till stånd. Ökad samordning av forskningen inom området är också önskvärd. Vi ser främst behov av:

  • dynamiken kring klimatförändringar och grödors tillväxt, påverkan på populationer av skadegörare, ogräs och kvalitet.
  • utvecklade regionaliserade klimatscenarier, modellering på lokal/gårdsnivå.
  • klimatets inverkan på tillväxt, kvalitet, skadegörare och ogräs samt hur utvecklade odlingssystem, växtförädling och biologiska bekämpningsmedel kan minska skadegörarproblem och bekämpningsmedelsbehov. Såväl modellering som fältförsök bör ingå.
  • forskning kring näringsämnesläckage i ett förändrat klimat beroende på jordart, gröda, gödslingsregim, bearbetningsåtgärder, förändrad tillväxt och kring påverkan på näringsämnesomsättningens påverkan på andra miljömål, t.ex. biologisk mångfald samt metoder att minimera negativ påverkan.
  • Forskning kring djurhälsa, foderproduktion och metoder för styrning av djurhållning för största miljönytta.
  • Konsekvenser för miljö och biologisk mångfald av olika anpassningsåtgärder inom jordbruket.

Förslag

  • Instruktionerna för Statens Jordbruksverk och Statens veterinärmedicinska anstalt ändras så att ansvaret för anpassning till ett förändrat klimat tydliggörs, se avsnitt 5.10.2.
  • Statens Jordbruksverk bör få i uppdrag att:
  • i samråd med berörda myndigheter och organisationer göra en kartläggning av behoven av framtida bevattning och markavvattning samt befintliga dräneringssystems och invallningars status och behov av åtgärder. Kartläggningen bör åtföljas av förslag till åtgärder inklusive bedömning av kostnader och behov av eventuella stödsystem.
  • i samråd med Naturvårdsverket föreslå ett utvecklat stödsystem till våtmarker där deras effektivitet för näringsämnes-

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

infångning och funktion för kombinerade ändamål som biologisk mångfald och skapande av bevattningsreservoarer premieras.

  • se över djurskyddsregler inklusive byggnormer och rekommendationer kring stallar för främst gris och fjäderfä med hänsyn till risk för ökad värmestress och lösdrift utomhus.
  • i samråd med SMHI och SLU och berörda organisationer utveckla ett system för skördeskadeuppföljning där vädersituationen vid skadans uppkomst och den ekonomiska skadan dokumenteras.
  • i samarbete med Jordbrukets organisationer genomföra utökade informationsinsatser till jordbrukare kring klimatförändringen och dess effekter på jordbruket och miljön.
  • Statens Veterinärmedicinska anstalt bör få i uppdrag att i samverkan med Statens Smittskyddsinstitut:
  • följa utvecklingen av epidemilogin hos nya och kända infektioner till följd av klimatförändringar och vid behov ta initiativ till åtgärder för att upprätthålla ett gott smittskydd.
  • ta initiativ till forskning och utarbeta kunskapsunderlag för fortbildning om infektionssjukdomar för veterinärmedicinsk personal.

4.4.3. Fiskerinäringen

Stora förändringar av ekosystemen och fisket väntar i ett varmare klimat. Torsken kan komma att slås ut helt i Östersjön och istället ersättas av sötvattenarter. Varmvattenarter kommer att ersätta kallvattenarter i insjöar. Fisket i Västerhavet och i vissa insjöar kan komma att gynnas.

Fiskerinäringen

  • en trängd näring

Svenskt fiske, vattenbruk och beredningsindustri sysselsätter totalt cirka 5 000 personer och omsätter cirka 5 miljarder kronor per år. Fisket är helt beroende av de biologiska resurser som hav och vattendrag producerar. Yrkesmässigt fiske sker, förutom i Östersjön inklusive Bottniska viken och Västerhavet, även i de stora sjöarna samt i ett antal mindre, fiskrika, sjöar.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Fiskekvoter, som fastställs inom EU, begränsar fisket efter många arter. Bland de nio viktigaste arterna är det bara ål och rödtunga som inte är kvoterade. Trots begränsningar har många fiskbestånd minskat på senare år. Det svenska saltvattensfisket har under de senaste åren upplevt en kraftig nedgång i intäkter och lönsamhet. Från 2002 till 2004 har landningsvärdet minskat från 1 174 till 830 miljoner kronor, eller med närmare 30 procent. Fördelningen på olika artgrupper och fiskeområden framgår av figur 4.42. Insjöfisket omsätter totalt cirka 50 miljoner kronor.

Figur 4.42 Geografisk fördelning av totala fångstvärdet i svenskt marint yrkesfiske (genomsnittliga landningspriser år 2004)

Källa: Bilaga B 26.

Totala antalet licensierade fiskare minskade mellan 1995 och 2002 från 2 900 till 1 900. Under samma period minskade antalet fartyg i havsfiskeflottan totalt från 2 540 till 1 597 fartyg, främst på grund av en nedgång i kustfisket. Bland stora fartyg inriktade på pelagiska arter ökade ändå totala bruttotonnaget med 19 procent.

Atl

anten

Nordsj

ön

S

ka

g/K

at

t

Ö

st

er

sj

ön

0 50 100 150 200 250 300 350 400

V ä rde ( m ilj k r)

Pelagisk Kräftdjur Bottenfisk

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Fiskets inriktning i olika områden

Fiske med passiva redskap (nät, ryssjor, burar och långrev) bedrivs i huvudsak nära hemmahamnen. Detta gäller även de syd- och ostkustbaserade fartyg som fiskar med aktiva redskap (trål, not). Större västkustfartyg, som fiskar efter pelagiska arter som sill/strömming och makrill samt torsk, bedriver sitt fiske i alla för svenskt fiske tillgängliga vatten (Atlanten, Nordsjön, Skagerrak, Kattegatt och Östersjön). Den största kvantiteten fångad fisk, cirka 60 procent, utgörs av foderfisk.

Det kustnära fisket i Bottniska viken bedrivs huvudsakligen med mindre skepp och båtar. De viktigaste arterna är siklöja, lax, sik och strömming. Fritidsfisket är betydande och inriktas främst på abborre, gädda, lake och öring.

Kustfisket i egentliga Östersjön domineras av fiske med garn efter torsk och ål, ofta kombinerat med fiske efter skrubbskädda, piggvar, sill/strömming, gädda, sik och gös. Det kustnära fritidsfisket i Östersjön är ungefär lika stort som yrkesfisket om man bortser från ålfisket.

I de saltare vattnen i Skagerrack och Kattegatt finns betydligt fler kommersiella fiskarter och det finns en rik förekomst av skaldjur. Ål, havskräfta, krabba, hummer och musslor är viktiga arter. Yrkesfisket efter makrill är av liten omfattning, men för fritidsfisket är makrillen en av de viktigaste arterna.

I Vänern utgör gös och siklöja de ekonomiskt viktigaste arterna. I Vättern är kräftfisket av störst betydelse. I Mälaren och Hjälmaren är i dag fisket av gös viktigast, men även kräftfiske har betydelse i Hjälmaren. I de norrländska sjöarna domineras avkastningen av sik och röding. I de näringsrika sydliga mindre sjöarna dominerar fiske av ål och gös.

Torsk, tillsammans med de pelagiska arterna, står för cirka ¾ av svenskt fiskes totala fångstvärde. Figur 4.43 visar proportionerna artvis för de nio värdemässigt dominerande arterna, vilka år 2004 svarade för >90 procent av fångstvärdet. Resterande 10 procent är fördelade på 56 olika arter.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Figur 4.43 Fördelning av fångstvärdet för de nio viktigaste arterna i havs- och kustfiske 2004. Totala fångstvärdet var cirka 870 miljoner kronor

Källa: Bilaga B 26.

Den svenska beredningsindustrin har ett stort produktutbud, alltifrån filéad sill och strömming och torsk till färdigrätter och rökta produkter. Huvuddelen av värdet kommer från olika former av sillprodukter. Beredningsindustrin och den specialiserade handeln omsätter cirka 4 miljarder/år och sysselsätter cirka 1 700 personer.

Vattenbruk inklusive fiskodling har relativt liten betydelse i Sverige och odlingen av matfisk har minskat de senaste decennierna. Totalt finns cirka 200 odlingar med i huvudsak produktion av laxfisk, ett hundratal kräftodlingar och cirka 20 ostron- och blåmusselodlingar, bilaga B 34. Många företag har gått över till att i princip bara odla för utsättning i naturvatten. Vattenbruk omsätter cirka 220 miljoner kronor per år och sysselsätter cirka 200 personer.

Temperaturhöjning, salthaltsminskning och andra klimatfaktorer ändrar förutsättningarna för fiskbestånden

Temperaturen utgör en av de mest grundläggande faktorerna för fiskars överlevnad och tillväxt. Med ökad temperatur ökar ämnesomsättningen upp till en för varje fiskart optimal temperatur och avtar sedan vid högre temperaturer. För kallvattenarter, t.ex. sik, sill/strömming, simpor och torsk, ligger den optimala tempe-

Rödtunga Ål

Havskräfta

Nordhavsräka

Tobis Makrill

Skarpsill

Sill/Strömming

Torsk

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

raturen ofta kring 15 grader och för varmvattenarter (t.ex. abborre, gädda, karpfiskar, ål och strandkrabba) mellan 20 och 25 grader. Plattfiskarna skrubbskädda och piggvar är exempel på arter som intar en mellanställning.

En temperaturhöjning med 2,5

  • grader, vilket förutses i scenarierna mot slutet av seklet, kommer att få olika effekt på fisksamhällen beroende på djupförhållandena i den aktuella miljön. Temperatursprångskiktet, den s.k. termoklinen, kommer att förskjutas utåt från kustlinjen och ligga djupare. Detta innebär att varmvattenarternas levnadsutrymme kommer att öka på bekostnad av kallvattenarternas. Förändringens omfattning kommer att bero av den aktuella miljöns djupförhållanden. Livsutrymmet för marina arter i Östersjön väntas minska på grund av den salthaltsminskning som förutses i de flesta klimatscenarier, se även avsnitt 4.5.3. Hur omfattande förändringarna blir beror på hur stor minskningen av salthalten blir.

Flödessituationen i tillrinnande sötvattendrag kommer att förändras med mindre årstidsvariation men större totalt utflöde från främst de norrländska vattendragen. De förväntade minskande årstidsvariationerna av flödet i främst norrländska större vattendrag kan förändra förutsättningarna för de fiskarter som företar årstidsvandringar eftersom lek- och yngeluppväxt är anpassade till toppar i planktonproduktionen i samband med vår- och försommartoppar i flödena.

Under tidiga livsstadier påverkas fiskynglens överlevnad starkt av variationer i födotillgången i form av djurplankton. Förändringar av djurplanktonbeståndet kommer sannolikt att ske som en följd av ett förändrat klimat. Planktonproduktionen kan påverkas av flera klimatberoende faktorer. T.ex. kan den ökade avrinningen med ökad uttransport av humus i havet leda till minskad planktonproduktion. En minskad landhöjning och sedimentation kan dock gynna planktonproduktionen. Det är därför osäkert vilka effekter klimatförändringarna får på planktonbestånden och vilka de sekundära effekterna på fiskbeståndet blir.

Klimatförändringarna kan utplåna torskfisket i Östersjön

Hur starkt de marina arterna går tillbaka i Östersjön beror på hur mycket salthalten minskar. Den reducerade salthalten förskjuter de marina arternas reproduktionsområden söderut. Med de större

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

minskningar i salthalt som skisseras enligt Echam4:s scenarier blir förändringarna mer dramatiska. Sannolikt kommer då den för yrkesfisket viktiga torsken helt att utplånas från Östersjön på grund av att reproduktionsområdena med tillräcklig salthalt och syresättning försvinner.

Torskfisket representerar i dag 25 procent av totala fångstvärdet för svenskt fiske eller cirka 200 miljoner kronor per år. En total förlust av torskfisket i Östersjön skulle slå mycket allvarligt mot stora delar av det svenska fisket eftersom den främsta värdeskapande arten i Östersjön då skulle gå förlorad. Detta skulle sannolikt också leda till betydande konsekvenser för såväl sysselsättning som kulturmiljö på mindre orter och fiskelägen i främst sydöstra Sverige.

Stora förändringar också för övriga arter i Östersjön och Västerhavet

Plattfiskar som piggvar, skrubbskädda, rödspätta och sandskädda kommer att minska. De viktigaste pelagiska arterna bland de marina fiskarna som är av betydelse för kustfisket är sill/strömming och skarpsill. Den senare kommer förmodligen att påverkas positivt av ökad vattentemperatur relativt strömmingen, en utveckling som kan ses redan i dag. Minskad salthalt innebär emellertid ökad fysiologisk stress även för skarpsillen. Nya arter kan också komma att allvarligt störa ekosystemen. Den amerikanska kammaneten, som tidigare bidragit till stora förändringar av ekosystemen i Svarta havet kan nu vara på väg att etablera sig i Östersjön (Fiskeriverket, 2007).

Vid en temperaturökning med 2,5 till 4,5 grader kommer varmvattenarter som abborre, gädda och gös och deras bytesfiskar som karpfiskar att etablera sig mycket starkare mot norr. För abborre och gös finns klara samband mellan årsklasstyrka och varma utdragna somrar. Gädda påverkas sannolikt på samma sätt. Yrkesfisket efter gös, abborre och gädda torde kunna ökas från dagens låga nivåer förutsatt att den dåliga återväxten som för närvarande förekommer i egentliga Östersjön kan bemästras, se tabell 4.32.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Tabell 4.32 Fångster av vissa arter av svenskt yrkes- och fritidsfiske i

Östersjön inklusive Bottniska viken (ton/år)

Abborre Gädda Gös Sik Siklöja Öring Torsk Sill/

strömming

Skarp-

sill

Platt-

fisk

Yrkesfiske 105 47 35 200 800−900 30 10 000 70 000 100 000 500 Fritidsfiske 1 000 1 300 75 400−600 litet >30 litet litet litet litet

Källa: Bilaga B 26.

Förutsättningarna för den ål som kommer till våra kustvatten kommer också att förbättras, men tillförseln av invandrande glasål är avgörande för bestånden. Kallvattenarter som sik, siklöja och öring missgynnas av högre temperaturer med sämre förutsättningar för romutveckling och kläckning. Utbredningen av sik och siklöja söderut gynnas dock av en förväntad lägre salthalt. Den kustlevande öringen kommer att missgynnas, framförallt i landets sydligaste delar.

I den marina miljön på västkusten blir det sannolikt ett större inslag av fisk- och skaldjursarter som nu har en sydligare utbredning. Under sommaren 2007 har stora mängder av det Japanska ostronet (Crassostrea Gigas) upptäckts längs Västkusten, vilket kan vara en effekt av högre vattentemperaturer (Dagens Nyheter, 2007). Kustbestånd av varmvattenarter med sötvattensursprung kan förväntas få en ökad produktion som ger förutsättningar för en ökad avkastning. En ökad avkastning av marina varmvattenarter kan förutses genom invandring söderifrån av t.ex. multe och havsabborre. Ökad bottenvattentemperatur medför också högre tillväxt för hummer, krabba och havskräfta. Fångsten av havskräfta har t.ex. ökat med 30 procent under de två senaste varma åren, se bilaga B 26.

Förskjutning från kallvattenarter till varmvattenarter i sötvatten

En medeltemperaturökning på 2,5

  • grader kommer radikalt att förändra utbredningsmönstret för olika sötvattensarter och vandrande arter. Sjöar i Gävleborg kommer att få samma temperaturregimer som dagens skånska sjöar, vilka klimatmässigt hamnar i mellersta Frankrikes lågland. Flera av de kallvattenanpassade arterna röding, lake, nors, siklöja, sik, harr, lax och öring är eko-

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

nomiskt viktiga och några av de icke kommersiella arterna, t.ex. nors, är nyckelarter och viktiga bytesfiskar. I södra Sverige har många bestånd av siklöja redan blivit svagare, sannolikt som ett resultat av kortare vintrar och minskat istäcke. I Vättern finns indikationer på att rekryteringen av sik och röding följer samma mönster. Med högre sommartemperaturer blir temperaturskiktningen sommartid kraftigare och långvarigare. I kombination med ökad tillförsel av näringsämnen och förhöjd produktion ökar risken för syrgasbrist och svavelvätebildning i bottenvattnet. Detta riskerar leda till att unika storrödingsbestånd i södra Sverige slås ut. Ytterligare varmare vintrar kommer också att inverka negativt på rekryteringen av laxfisk, trots en viss successiv anpassning till ändrade förhållanden. Totalt sett kommer trots detta fiskproduktionen sannolikt att öka i sötvattnen då varmvattenarterna, inklusive kommersiellt betydelsefulla sådana som gädda, gös och abborre, kommer att kunna breda ut sig i landet på grund av högre temperaturer och en högre tillförsel av näringsämnen till vattendragen som en följd av ökad avrinning. Även utbredningen av kräftor torde öka i norra Sverige.

Ökad frekvens av extrema högflöden innebär att flodfåror kommer att ändras och inom fårorna kommer sedimenttransporten att förändras. I dag har generellt alla större vattendrag aktivt rensats och kanaliserats i någon omfattning och för många arter, t.ex. laxfiskar och nejonögon, har viktiga leksubstrat som grus försvunnit. Ökad avrinning kan ytterligare bidra till att utarma fiskfaunan, särskilt laxfiskproduktionen. Varmare somrar innebär längre perioder med låg vattenföring. Vid sommartorka dör redan i dag upp till cirka 10 procent av den naturliga produktionen av smolt, dvs. ung utvandrande lax, i sydvästra Sverige.

Ökade fångster i de stora sjöarna i ett varmare klimat

I Vänern bedöms sik och siklöja minska, se bilaga B 26. Siklöja som leker tidigt på hösten har redan försvunnit, medan siken ännu inte påverkats. Siklöjan betingar för närvarande (2006) ett värde på 6,4 miljoner kronor medan siken ger 2,5 miljoner kronor. Övriga sjölekande arter, inklusive gädda, gös och abborre, kommer att gynnas. Gösen är redan nu Vänerns ekonomiskt viktigaste art, 5,5 miljoner kronor år 2006. Avkastningen av gös kan komma att fördubblas på knappa 100 år.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

I Vättern torde de typiska kallvattenarterna sik och särskilt röding minska ytterligare. Sannolikt kommer det inte att gå att bedriva något kommersiellt fiske på dessa arter över huvud taget. Varmvattenarterna, som mest finns i skärgårdsområdena, kommer att kunna breda ut sig. Ingen av dessa arter har i dag något större ekonomiskt värde. Fångsten av signalkräfta, den i dag viktigaste arten bör kunna öka väsentligt, kanske med cirka 50 procent, från dagens fångst som motsvarar cirka 11 miljoner kronor under förutsättning att dödlighet och stressfaktorer hålls nere.

I Mälaren kommer gädda, abborre och gös att öka. En avkastningsökning på i storleksordningen minst 50 procent för gös från dagens 8,2 miljoner kronor är möjlig.

Hjälmaren domineras av varmvattenarter, lake och nors. Genom att sjön är grund och totalcirkulerande har hela vattenmassan samma vattentemperatur sommartid. Fångsten av gös har ökat från 167 ton till 288 ton till ett värde motsvarande 13,7 miljoner kronor under de två senaste åren tack vare varma somrar och höstar, ett skonsamt fiske samt ett höjt minimimått. En ytterligare ökning mer cirka 25 procent bör vara möjlig i framtiden.

Totalt bör avkastningen av kräfta och gös i de stora sjöarna kunna öka med 15

  • miljoner kronor per år.

Mer abborre och gädda i norrländska sjöar – mindre öring och röding

Även i mindre sjöar kan betydande förändringar väntas. Utifrån avkastningsdata och klimatdata från svenska insjöar under perioden 1920-1960 har Fiskeriverket simulerat hur avkastningen i sjöar i storleksintervallet 1 000-10 000 hektar kan förändras i ett förändrat klimat i fyra regioner i Sverige, se bilaga B 26. Utifrån förväntade förändringar i artstruktur och avkastning vid en årsmedeltemperaturökning på 3 grader blir de biologiska effekterna stora. De ekonomiska effekterna varierar mellan olika regioner i Sverige men totalt beräknas avkastningen öka med 10-20 procent eller med 1

  • miljoner kronor per år . Detta beror tills stor del på att kilopriset för gös, som gynnas, är högre än för andra arter, undantaget röding. I Norrlands inland förutspås en minskning av avkastningen med cirka 10 procent, då en förlust av öring och röding inte kompenseras av en ökning av abborre och gädda i motsvarande utsträckning. Skulle fiskarna ha möjlighet att fritt sprida sig och

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

kolonisera nya vattensystem så skulle den ekonomiska avkastningen i medeltal öka med cirka 20

  • procent.

Laxen hotas i södra Sveriges vattendrag

Ett varmare klimat kommer att göra att laxproduktionen upphör i de sydliga vattendragen, t.ex. Mörrumsån. Däremot torde produktionen av ung lax, s.k. smolt, kunna öka betydligt i Norrländska vattendrag. Hur bytesfisktillgången utvecklas i dessa vattendrag är dock avgörande liksom i vilken utsträckning högre temperatur ger bättre produktion av smolt. Huruvida ökad laxproduktion i Norrlandsälvarna kan tas tillvara av fisket beror bl.a. av tämligen komplexa samband mellan temperaturer och isförhållanden i olika delar av Östersjön och Bottniska viken samt hur avrinningsförhållandena ändras i Norrlandsälvarna.

Minskat antal fiskedagar i ett förändrat klimat

Den mest påtagliga effekten av klimatändringar på fiskerinäringens möjligheter att bedriva fiske är effekten på vindförhållandena. Garnfiske och trålfiske med mindre fartyg är t.ex. starkt väderberoende. För garnfiske är den begränsande faktorn i många fall att bottenströmmarna ökar vid högre vindstyrkor och lösdrivande material som rödalger förs in i garnen. I södra Östersjön är detta ett stort problem som i praktiken sätter en övre gräns för fisket vid en vindhastighet av cirka 10 m/s. Bottentrålning efter havskräfta på västkusten sker i stor utsträckning med små enmansbåtar. Här är möjligheten att arbeta vid vindstyrkor över 12

  • m/s starkt begränsade. Även burfiske efter kräfta och hummer har problem vid dessa vindstyrkor.

En uppskattning av hur många fler dagar de mest väderkänsliga fiskeaktiviteterna beräknas förlora på grund av för hård vind enligt de av utredningen studerade klimatscenarierna redovisas i tabell 4.33. Alla scenarier innebär ett ökat antal förlorade fiskedagar och därmed en totalt minskad fångst. Det bör noteras att ett minskat antal fiskedagar inte nödvändigtvis innebär minskade fångster totalt sett. Skillnaden mellan Echam4:s och HadAM3H:s klimatmodeller är större än skillnaderna mellan scenarierna A2 och B2, se även bilaga B 26.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Tabell 4.33 Effekter av ökad frekvens av höga vindstyrkor på olika typer av

fiske. Antal fartyg och fiskedagar gäller data för 2005 och fartyg med en total infiskning över två basbelopp.

Fiskekategori Aktiva fartyg

Fiskedagar

Väder-

gräns

Ökning av dagar över vädergräns

Procentuell

ökning

Minskad infiskning

miljoner kronor

Antal Antal m/s EC A2 EC B2 EC A2 EC B2 EC A2 EC B2

Torskgarn Östersjön

171 123 10 15 10 8% 5% 7.3 4.9

trålare <24 m Östersjön

49 148 14 20 15 13% 10% 12.3 9.2

Burfiske kräfta

45 113 10 15 10 8% 6% 1.4 0.9

Kräfttrål 67 120 14 25 20 21% 17% 14.1 11.3

Räktrål 46 161 14 25 20 19% 15% 19.0 15.2

Totalt 54 41

Källa: Bilaga B 26.

Övriga delar av fisket sker med större fartyg och är mindre väderkänsligt, men ett ökat antal tillfällen med storm kommer att begränsa fiskemöjligheterna även för denna kategori. En viss anpassning av utrustningen till försvårade klimatförhållanden bedöms ske över tid.

Anpassningsåtgärder och överväganden

Förändringar i klimatet kommer att medföra betydande förändringar av förutsättningarna för fisket. De biogeokemiska processerna i havet och den påverkan som klimatförändringarna har på dem är fortfarande dåligt kända. Detsamma gäller effekterna av klimatförändringar på läckage av näringsämnen och omfattningen av förändringar i salthalten i Östersjön, se vidare avsnitt 4.5.3. Trots en relativt god uppfattning om vilka temperaturförändringar som klimatförändringarna kommer att föra med sig är det därför svårt att dra mer långtgående slutsatser om hur fiskbestånden och förutsättningarna för fiske kan förändras i ett förändrat klimat, särskilt i Östersjöns komplexa brackvattensystem. Därmed är det också svårt att identifiera lämpliga anpassningsåtgärder och hur fiskerinäringen kan påverkas. Som underlag för framtida beslut

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

vore det dock lämpligt att närmare studera konsekvenserna av att den viktigaste arten, torsken, skulle sluta reproducera sig i Östersjön.

På kort sikt är ett fortsatt arbete med att begränsa fiskeuttag sannolikt överordnat effekten av klimatförändringarna. Forskning om förändringarna på längre sikt, t.ex. vad gäller utsötning och näringsämnestillförsel samt kring de biogeokemiska processerna i havet och kring planktonproduktion behövs för att klarlägga vilken verkan beslut om fiskebegränsningar kan få på olika arter, se även avsnitt 4.5.3.

I sötvattnen samt i västerhavet är den trend mot större inslag av varmvattenarter och en större utbredning norrut av dessa tydligare. För att underlätta för arter att spridas till nya sjösystem och för att därmed möjliggöra upprätthållandet av ett visst fiske även när kallvattenarter på grund av klimatförändringarna går tillbaka är det väsentligt att vandringsmöjligheter mellan och inom vattensystemen bibehålls eller ökar. Alternativt kan man överväga artificiell spridning av fisk.

Forskning och utveckling

Forskningsbehoven när det gäller förståelsen av Östersjöns komplicerade förhållanden och ekosystem är betydande och vi bedömer att ytterligare insatser kommer att behövas för att öka den grundläggande förståelsen av systemet och hur det påverkas av klimatförändringarna, se även avsnitt 4.5.3. Mer specifika forskningsinsatser för att beskriva fiskpopulationer och förändringar innefattar utvecklande av artspecifika modeller avseende s.k. bioenergetik och tillväxt, rekrytering och energiallokering. Vidare behöver populations- och samhällsmodeller utvecklas. Modellerna behöver också prövas och verifieras mot existerande och nyinsamlat material avseende effekter i och av t.ex. naturliga mellanårsvariationer i temperatur, t.ex. kan 1980-tal jämföras med 1990-tal, nord-, sydliga gradienter i temperatur och effekter i kylvattenrecipienter.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Förslag

  • Instruktionen för Fiskeriverket ändras så att ansvaret för anpassning till ett förändrat klimat tydliggörs, se 5.10.2.
  • Fiskeriverket bör få i uppdrag att i samråd med Naturvårdsverket identifiera prioriterade åtgärder för spridning av fisk, t.ex. borttagande av vandringshinder för att kunna upprätthålla/skapa nya fiskbestånd och fiske i sötvatten i ett förändrat klimat.
  • Fiskeriverket bör få i uppdrag att utreda effekterna för svensk fiskerinäring om torsken slutar reproducera sig i Östersjön.

4.4.4. Rennäringen

Förutsättningarna för att bedriva rennäring i Sverige kommer allvarligt att påverkas av klimatförändringarna. Vegetationsperioden kan förlängas och växtproduktionen under sommarbetet förväntas öka. Insektsplågan kan förvärras och snöförhållandena vintertid blir besvärligare. Kalfjällsarealerna förväntas minska vilket kan leda till frekventare intressekonflikter med andra näringar.

Renskötselrätten är i Sverige förbehållen samerna och grundar sig på urminnes hävd. Renskötselrätten är av avgörande betydelse för bevarandet av den samiska kulturen och identiteten. Det finns cirka 3 500 renägande samer och drygt 900 renskötselföretag i Sverige. Därutöver finns det ungefär 1 000 renägare, med icke-samisk härkomst, åt vilka samer bedriver renskötsel i s.k. koncessionssamebyar. Sammanlagt finns cirka 230 000 renar i Sverige men antalet varierar betydligt mellan åren (Moen & Danell, 2003). Rennäringens ekonomiska omfattning är i relation till Sveriges totala ekonomi liten. Den är dock viktig för den lokala ekonomin i glesbefolkade områden i Norrlands inland och fjälltrakter. Senare tids forskning har också visat att renbetet är av stor betydelse för upprätthållande av öppna marker i fjällen och för bevarandet av biologisk mångfald, se avsnitt 4.5.1.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Renens årstidsbundna vandringar och födosök och renskötselns sårbarhet för extremt väder

Renen lever naturligt i hjordar. På våren/försommaren föds kalvarna. Under sommaren bygger renarna upp kroppens reserver med fett och protein. De lever då mest på gräs och örter som finns i fjällen. Renarna uppehåller sig sommartid gärna i högre terräng (på kalfjället) eller på snölegor för att få svalka och skydd mot insekter. På vintern betar renarna i huvudsak lav, främst markväxande renlavar, som växer i skogsområdena i inlandet och ned mot kusten. Vid svåra betesförhållanden är tillgången på hänglavar ett viktigt komplement. Stödutfodring kan då också fordras. Renhjordarna förflyttas mellan sommar- och vinterbetesmarkerna. Förflyttningarna sker som regel längs älvdalarna. Utökad infrastruktur, ändrad markanvändning, tät oröjd ungskog och svåra snö- och isförhållanden kan utgöra problem vid förflyttningarna. Under det att renen betar rör den sig över stora ytor för att hitta de växter som är mest lämpade som föda. Den renstam som finns i Sverige är domesticerad, men mycket av dess ursprungliga livsmönster finns kvar.

Rennäringen regleras i rennäringslagen från 1971 (SFS 1971:437) jämte vissa andra lagar och förordningar. Renskötsel får enligt denna lag utövas av personer som är medlemmar i samebyar. Samebyar är såväl juridiska personer som ett särskilt bestämt betesområde som omfattar mark med olika ägare.

Renskötsel utövas efter renens behov under olika tider av året genom att marker som är belägna inåt landet får användas året runt. Marker belägna nedåt svenska kusten får endast användas för renbete vintertid, dvs. 1 oktober

De samebyar som flyttar renskötseln från fjällområdet ned mot skogs- och kustlandet brukar benämnas fjällsamebyar medan skogssamebyar brukar flytta efter samma mönster men då inom områden som inte är lika vidsträckta.

Rennäringen bedrivs i Sverige i stort sett i hela Norrbotten, Västerbotten och Jämtlands län samt i delar av Dalarnas och Västernorrlands län. Renskötselområdet utgör omkring en tredjedel av Sveriges yta (Gränsdragningskommissionen, 2006). Rätten att bedriva renskötsel är en grundlagskyddad civil rättighet på motsvarande sätt som äganderätt. På en och samma mark kan bedrivas olika sorters näringar och verksamheter. Marken belastas således av rättigheter i olika skikt. Genom att renskötselrätten är en

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

så speciell rätt till fast egendom är rennäringslagen uppbyggd på ett sådant sätt att den stundtals avviker från gängse systematik inom rättsordningen. Konstruktionen gör att tillämpningssvårigheter kan uppstå i vissa avseenden. En sådan svårighet är att det för vinterbetesområdet endast anges att den innefattar mark där urminneshävd föreligger. Området är således inte geografisk bestämt. Otydligheten har i flera fall gett upphov till tvister, som drivits till domstol av markägare som yrkat få fastställt att betesrätt inte föreligger på deras fastigheter. I de fall domstolarna gjort en sakprövning har denna föregåtts av en synnerligen långvarig handläggning och de utrednings- och rättegångskostnader som belastat parterna i målen har blivit betydande. Samebyarnas kostnader endast för Härjedalsmålet uppgick till cirka 15 miljoner kronor. I några fall har dock domstolsavgörande kommit till stånd utan att domstolen gjort någon prövning i sak, något som i samtliga fall berott på att man från samernas sida inte ansett sig ha ekonomiska möjligheter att gå i svaromål (Gränsdragningskommissionen, 2006; Samernas Riksförbund, 2007).

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Till de positiva effekterna av de klimatförändringar som scenarierna visar hör att växtproduktionen under barmarkstiden (sommarbetet) kan öka med 20 till 40 procent och vegetationsperioden kan förlängas med cirka en månad (Danell, 2007). Mot slutet av seklet kan förlängningen av vegetationsperioden bli upp till 2-3 månader. Förlängningen av barmarkssäsongen och förkortandet av vintrarna är positiv för renarna. Barmarksbetet är mer näringsrikt än vinterbetet och det är under denna säsong som renen bygger upp sina reserver av fett och protein inför vintern. Förekomst av små träd, örter och gräs i fjällregionen förväntas öka vilket är positivt för renen då det innebär en ökad tillgång på föda. Beteskvalitén är viktig för renens tillväxt och välbefinnande. Det är dock oklart hur denna kommer att påverkas i ett förändrat klimat (Arvidsjaur, 2007; Danell, 2007; Moen, 2006). Överlag är fjällfloran relativt robust mot miljöförändringar och har en stor buffertförmåga. Ifall denna buffertförmåga överskrids finns det dock risk för abrupta och omfattande förändringar i fjällfloran (Moen, 2006). Klimatförändringar kan dock medföra att växter, vilka tidigare inte kunnat

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

överleva i fjällmiljön, men som är konkurrenskraftigare än fjällfloran i ett mildare klimat sprids i fjällmiljön. Det finns redan indikationer på stora förändringar i fjällfloran.

Till de negativa effekterna hör att kalfjällsarealerna väntas krympa vilket, särskilt på sikt, kommer öka betestrycket i fjällen om nuvarande renbestånd bibehålls. Särskilt utsatta torde de södra delarna av fjällkedjan vara. De förväntade högre temperaturerna sommartid kan innebära problem för renarna, då dessa inte trivs i värme. Ett förändrat klimat med högre temperaturer och ökad nederbörd kan allvarligt förvärra insektsplågan t.ex. från nässvalgkorm (Cephenemyia trompe) och renstyng (Hypoderma tarandi) (Danell, 2007; Moen, 2006). De värsta insektssituationerna uppstår vid värme och fukt, förhållanden som tenderar att bli vanligare enligt klimatscenarierna. Insektsplågan kan dessutom bli svårare för renarna att undkomma i takt med krympande kalfjällsmiljöer och färre snölegor. Förekomsten av parasiter, bl.a. bindvävsmask och hjärnhinnemask, kan öka till följd av en högre temperatur. Det finns även risk för att nya parasiter och sjukdomar sprids.

Vintrarna kommer enligt klimatscenarierna att bli varmare och blötare, se bilaga B 27. Risken för svåra snöförhållanden med is och skare som är mycket svårgenomträngliga för renen när den letar föda ser ut att öka då mängden regn vintertid ökar enligt scenarierna samtidigt som temperaturen oftare kommer växla mellan plus- och minusgrader vintertid. Norrlands kustområden kan dock bli snöfria under längre perioder även under högvintern. En ökad förekomst av is och skare kan innebära att renen får ett sämre vinterbete och i större utsträckning måste använda sig av de under sommarbetet uppbyggda kroppsfettreserverna med nedsatt kondition som följd (Moen, 2006). De problematiska förhållanden som rått i stora delar av renbetesområdet under vintern 2006

  • riskerar alltså att bli vanligare. Det finns ett samband mellan vintrar med svåra snöförhållanden och kraftiga nedgångar i renpopulationens storlek (Callaghan et al., 2004). Svåra snö-, skar- och isförhållanden innebär att man i ökad utsträckning måste stödutfodra renarna. Stödutfodring är kostsamt. Det kan kosta cirka 4 kronor per dag och ren eller 2 000 kronor per dag för en renhjord på 500 renar. För en ägare av en renhjord på 500 renar, med en omsättning på kanske 400 000
  • 000 kronor per år (SSR, 2005), blir ekonomin snabbt ansträngd vid längre perioder av stödutfodring. I statsbudgeten finns ett anslag (45:1 Främjande av

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

rennäring m.m.) på 46,7 miljoner kronor (år 2007) för stöd till främjande av rennäringen som bl.a. skall täcka prisstöd vid slakt och kostnader vid stödutfodring. De svåra snöförhållandena vintern 2006/2007 medförde att anslaget behövde tillföras 37 miljoner kronor till följd av omfattande stödutfodring. En eventuell vanligare förekomst av tall i områden där det traditionellt vuxit gran i kombination med tätare skog kan även ställa till problem för vinterbetet.

Ökad nederbörd kan få negativa konsekvenser då möjligheterna att förflytta renarna försämras vid höga vattenflöden (Arvidsjaur, 2007). Det är kanske särskilt renarnas möjligheter att förflytta sig från sommarbete till vinterbete som kan komma att försämras. Renflyttningslederna går ofta över istäckta vattendrag. Mildare vintrar, med tunnare isar och kortare perioder då vattendragen är isbelagda, kan innebära att dessa leder inte längre är farbara.

Skogsbruket är den näring vilken kanske mest påverkar förutsättningarna för att bedriva renskötsel. I dag ska dialog mellan skogsägare, främst skogsbolag, och renägare ske inom året-runtmarkerna enligt 20 § Skogsvårdslagen. Vissa andra regler för hänsyn till rennäringen finns också i skogsvårdslagen. I ett framtida klimat kommer möjligheterna att bedriva skogsbruk antagligen att förskjutas norrut och högre upp i fjällen, samtidigt kommer skogstillväxten att öka i hela renskötselområdet. Detta torde främja ett intensivare skogsbruk och en vilja att expandera skogsbruket till områden där i dag inte är möjligt med skogsbruk. Samtidigt kan klimatförändringarna komma att verka mot en ökad koncentration av renar till vissa områden, särskilt nära kusten, under svåra betesår. Därmed ökar risken för intressekonflikter mellan skogsbruk och rennäring.

Klimatförändringarna kommer tillsammans med den socioekonomiska utvecklingen, med en trolig framtida intensifiering av skogsbruket, utbyggnad av infrastruktur, ökande turism m.m., med stor sannolikhet att öka risken för intressekonflikter mellan rennäringen och andra intressen gällande nyttjandet av marken. Vissa former av turism hamnar redan i dagsläget i konflikt med rennäringen. T.ex. kan hundspann och skoteråkning störa renhjordarna. Med minskade kalfjällsområden kommer sannolikt turism såväl som rennäring att koncentreras till de fjällområden som finns kvar med potentiellt ökad risk för intressekonflikter.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Det finns även en risk för markanvändningskonflikter mellan rennäring infrastruktur, gruvdrift, vindkraft, rymdverksamhet och militärövningar.

Ett varmare klimat som gynnar jordbruk i norra Sverige kan också bli en källa till ökade markanvändningskonflikter. Ny beteskonkurrens om sommarbetet kan också uppstå med t.ex. rådjur som sprider sig norrut. En ökning av rådjursstammen och andra bytesdjur kan i sin tur öka förekomsten av rovdjur. En sådan ökning kan också bli effekten av mer skogsklädda fjäll (Arvidsjaur, 2007).

Anpassningsåtgärder och överväganden

Rennäringen är nationalekonomisk inte av någon större vikt, men har desto större betydelse för den lokala ekonomin i glesbygd och för upprätthållandet av fjällmiljöerna. Samerna som urfolk och renskötseln tillför kultur och miljövärden vilka är svåra att översätta till ekonomiska termer. Rennäringspolitiken bör utformas så att den skapar förutsättningar för en hållbar och livskraftig rennäring i ett förändrat klimat.

Det finns allt att döma ett antal åtgärder som kan vidtas till låga kostnader eller som t.o.m. är lönsamma. Exempel på sådana åtgärder är ökad röjning, återplantering med tall (ej gran), skonsammare markberedning samt utökade hänsyn vid avverkning av torra tallmarker med stor andel renlav i markvegetationen. Vidare skulle ökat uttag av biobränsle också gynna framkomligheten för renarna vid förflyttningar. Skogsstyrelsen bör få i uppdrag att tillsammans med Sametinget identifiera essentiella vinterbetesområden där t.ex. skonsammare markberedning skall användas. Utgångspunkt bör vara det material om olika områdens beteskvalitet som länsstyrelserna har tagit fram. Skogsstyrelsen och Sametinget bör även analysera och ge förslag på andra åtgärder vilka möjliggör ett undvikande av intressekonflikter mellan skogs- och rennäring. Dessutom bör kraven på samråd enligt 20 § i Skogsvårdslagen utökas till samtliga renbetesmarker.

Turistnäringen verkar redan i dagsläget i vissa fall störande på rennäringen. I ett framtida klimat kommer rennäring och turism konkurrera om krympande fjällområden. Det bör kunna finnas förutsättningar för rennäringen att verka sida vid sida med turismindustrin så länge man visar ömsesidig hänsyn. Rennäringen bidrar

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

till upprätthållande av öppna fjällvidder, det landskap som turismen i området i hög grad är baserad på. Viss reglering av turismverksamhet i för rennäringen känsliga områden kan bli nödvändig och att samerna ges utökade möjligheter att påverka hur turismen utformas i dessa områden. Man bör även se över vilka områden som är av störst betydelse för respektive näring och var samverkan är möjlig. Utpekande av riksintressen är en möjlig väg att gå, se även avsnitt 4.4.5. Samrådsformer mellan rennäring och turismbranschen är också nödvändiga att utveckla och formalisera.

Det bör också övervägas om samebyar ska ges möjligheten att bedriva andra verksamheter, vilka är förenliga med renskötsel och samisk kultur, än renskötsel. Exempel på sådana verksamheter är turism och naturförvaltning. En ny rennäringspolitik – öppna samebyar och samverkan med andra markanvändare (SOU 2001:101) föreslår att förbudet för samebyn att bedriva annan verksamhet än renskötsel ska tas bort. Förslaget bereds för närvarande i Regeringskansliet. Utredningen stödjer förslaget att samebyar ska ges möjligheten att bedriva andra verksamheter, vilka är förenliga med renskötsel och samisk kultur, än renskötsel.

Vid planeringen av infrastruktur och andra anläggningar bör hänsyn tas till att rennäringen kan komma att behöva finna alternativa förflyttningsleder i ett förändrat klimat. I en del fall gäller det områden där man tidigare inte har behövt ta hänsyn till rennäringen. Framtida infrastrukturlösningar bör utformas så att renarnas framkomlighet garanteras. I samband med tillämpningen av Miljökonsekvensbeskrivning (MKB) samt Strategisk miljöbedömning (SMB) vid infrastruktursatsningar bör ökad hänsyn tas till klimatförändringens effekter på rennäringen.

Rennäringens förändrade förutsättningar i ett framtida klimat ställer ökade krav på flexibilitet. Tidsperioden, i dagsläget den 1 oktober till den 30 april, då mark belägen nedåt svenska kusten får begagnas för vinterbete kan i framtiden behöva anpassas efter en kortare vintersäsong. En sådan anpassning skulle kunna tänkas göra markägare mer välvilligt inställda till andra föreslagna anpassningsåtgärder.

Nuvarande rennäringslags utformning leder till omfattande och kostnadskrävande domstolsprocesser vid markkonflikter. Lagstiftningen framstår i många avseenden som föråldrad. Gränsdragningskommissionen ansåg utifrån detta att konflikter om samernas markrättigheter i första hand bör lösas avtalsvägen i samförstånd mellan sakägarna. I ett framtida klimat där man kan förvänta sig

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

svårare snöförhållanden, motsvarande de som rådde vintern 2006/2007, kommer sannolikt andra vinterbetesmarker än de som nyttjas i dag att vara av intresse för rennäringen. År då det visar sig att de bäst lämpade vinterbetesmarkerna helt eller delvis är marker utan fastslagen renbetesrätt skulle renbetesavtal kunna tecknas, där den privata markägaren erhåller kompensation. Anslaget för stöd till främjande av rennäringen bör kunna användas till att finansiera sådana avtalslösningar med markägare. Genom att teckna avtalslösningar ad hoc, där man finner lämpliga vinterbetesmark med hänsyn till det aktuella årets särskilda omständigheter, begränsar man behovet av kostsam stödutfodring samt antalet mycket kostsamma domstolsprocesser. Med anledning av att anslaget 45:1 Främjande av rennäring m.m. framöver även ska belastas av utgifter uppkomna till följd av ingångna avtal med markägare om vinterbete bör ifrågavarande anslag utökas. Anslaget bör utökas från nuvarande nivå på 46,7 miljoner kronor (2007) till 60 miljoner kronor per år. En utökning på 13,3 miljoner kronor per år för att täcka kostnader uppkomna till följd av ingångna avtal om vinterbete är motiverad då det kan begränsa kostnader för såväl stödutfodring som domstolsprocesser. Kostnader vilka sammantaget, såväl som enskilt, vida överstiger föreslagna 13,3 miljoner kronor per år. Resultatet och effekterna av anslaget 45:1 utökas till 60 miljoner kronor per år samt framgent även belastas av utgifter uppkomna till följd av ingångna avtal med markägare om vinterbete bör utvärderas efter tio år.

Forskning och utveckling

Det finns ett behov av att undersöka hur rennäringens och samernas villkor kommer att påverkas av klimatförändringarna.

Ett utvecklande av analysmetoder och modellering av betesbiotoper för att man bättre ska kunna uppskatta den framtida betestillgången sommar- respektive vintertid är exempel på forskning vilken skulle kunna underlätta för rennäringen i ett förändrat klimat.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Förslag

  • Skogsstyrelsen bör få i uppdrag att i samråd med Sametinget föreslå ytterligare åtgärder inklusive ändringar i gällande regelverk för att skogsbruket ska visa förstärkt hänsyn i renskötselområdet, samt identifiera essentiella vinterbetesområden där t.ex. skonsam markberedning skall användas.
  • Anslaget 45:1 Främjande av rennäringen m.m. bör framöver även kunna användas för utgifter uppkomna till följd av ingångna avtal med markägare om vinterbete.
  • Anslaget 45:1 Främjande av rennäringen m.m. bör utökas till

60 miljoner kronor per år med anledning av att anslaget framöver även ska kunna användas för utgifter uppkomna till följd av ingångna avtal med markägare om vinterbete.

  • Skogsvårdslagens (1979:429) 20 § ändras så att skyldigheten till samråd inför avverkning utökas till hela renbetesområdet (se kap 1).
  • Länsstyrelserna i Dalarna, Jämtland, Norrbotten, Västerbotten och Västernorrland bör i samråd med Nutek och Sametinget få i uppdrag att utveckla former för dialog mellan rennäring och turism samt andra verksamheter inom renbetesområdet.
  • Nutek, Naturvårdsverket och Sametinget bör få i uppdrag att, inom sina respektive ansvarsområden och i samråd med varandra, peka ut områden i fjällvärlden av riksintresse för turism, friluftsliv och rennäring, se även avsnitt 4.5.1.
  • Naturvårdsverket, Boverket och Sametinget bör få i uppdrag att föreslå hur klimatförändringars effekter på rennäringen kan beaktas vid Miljökonsekvensbeskrivningar (MKB) och Strategiska miljöbedömningar (SMB).

4.4.5. Turism och friluftsliv

Den snabbt växande turistnäringen kan få ytterligare ökade möjligheter i ett förändrat klimat med varmare somrar och högre badtemperaturer. Vattenresurser och kvalitet blir dock en nyckelfråga. Vinterturism och friluftsliv kommer att möta successivt snöfattigare vintrar, särskilt i de södra fjällen. Med framsynt anpassning kan

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

konkurrenskraften sannolikt bibehållas under åtminstone de närmaste decennierna.

Turistnäringen

  • en växande näring

Turistnäringen är en för Sverige betydelsefull och växande näring. År 2006 var den samlade omsättningen cirka 215 miljarder kronor eller knappt 3 procent av BNP i total omsättning. Detta var nästan 11 procent mer än året innan och 90 procent mer än 1995 mätt i löpande priser. Den starka tillväxten följer i stort den internationella trenden av starkt expanderande turism. Intäkterna i turistnäringen uppkommer främst inom varuhandel, boende och restaurangbesök, se figur 4.44.

Figur 4.44 Fördelning av turismnäringens totala omsättning 2005, tusental kronor

Källa: Nutek/SCB.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Branschen är också viktig för sysselsättningen. År 2005 var nästan 140 000 personer sysselsatta, räknat som årsverken. Regionalt är turismen särskilt betydelsefull i vissa glest befolkade delar av landet. Jämtlands län, Dalarnas Län och Gotlands län intar toppositionerna om man ser till andelen logiintäkter per invånare (Nutek , 2007).

Många svenskar ägnar en stor del av sin fritid till friluftsliv. Friluftsfrämjandet kanaliserar en del av detta intresse med sina cirka 10 000 ledare och 100 000 medlemmar (Friluftsfrämjandet, 2007).

Såväl aktiviteterna turism och friluftsliv som turistnäringen är mycket komplexa företeelser och det finns knappast några enkla metoder att på ett entydigt sätt vare sig definiera eller beskriva dem. Genom att studera de primära anledningarna bakom valet av besöksort får man dock en god översikt. Reseanledningen är ofta att hälsa på vänner och bekanta, konferensdeltagande eller liknande och här spelar klimatfaktorer i regel en underordnad roll för valet av resmål. En vanlig reseanledning är också deltagande i någon aktivitet, t.ex. skidåkning.

Om man ser till den regionala fördelningen av turism som har utövandet av en aktivitet som reseanledning ligger ”skidlänen” i topp. År 2003 hade Dalarna över 3 miljoner besökare, Jämtland följde på andra plats (Turistdelegationen, 2005). Antal dagar som spenderas av besökare vid liftanläggningar utgör cirka 7 procent av alla besöksdagar vid de cirka 2000 vanligaste besöksmålen i Sverige, se tabell 4.34. Totala omsättningen för den svenska alpina industrin var säsongen 2004

  • cirka 900 miljoner kronor (Moen et al,

2007).

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Tabell 4.34 Antal besökare som primärt valt ett resmål för en speciell

aktivitet (statistik från de cirka 2

000 vanligaste besöksmålen i

Sverige)

Huvudkategori Underkategori Antal

besöksmål

Summa

1998

Summa

2003

Aktivitet

Bad

60 8 740536 10 867 768

Golf

Golf

131 905 719 1 039 283

Liftanläggning Liftanläggning

66 5 428 917 6 914 313

Övriga inomhus

20 959 868 1 442 995

Övriga utomhus

103 1 226 716 1 361 836

Totalt aktivitet

380 17 261 756 21 626 195

Totalt (även andra reseanledningar)

2 123 103 744 916 110 260 370

Källa: Turistdelegationen, 2005.

Besök i fritidshus är en annan ofta förekommande reseanledning. Attraktionskraften och därmed förekomsten av fritidshus påverkas på längre sikt av en orts klimatologiska förhållanden.

Klimatförändringar

  • en av många styrande omvärldsfaktorer

Många omvärldsfaktorer påverkar våra val när det gäller turism och friluftsliv. Den generella socioekonomiska utvecklingen, såsom befolkningens åldersstruktur, ekonomisk tillväxt och kostnader för transporter är några av faktorerna som styr resandet. Klimatfaktorer är emellertid också viktiga och samspelar med de ovan nämnda socioekonomiska faktorerna. Turistnäringen och friluftslivet är i varierande grad väder- och klimatberoende.

Klimatförändringarna kommer att påverka turisters val av resmål och detta kan leda till förändrad lönsamhet och i förlängningen utslagning av företag knutna till vissa resmål medan andra kan gynnas och nya kan växa fram.

Turism knuten till utomhusaktiviteter är särskilt väder- och klimatberoende. Bad- och skidturism har av andra utredningar (t.ex. Sievänen et al, 2005) identifierats som betydelsefulla och dessa står också för en betydande volym i Sverige. Vidare kan klimatförändringar direkt komma att påverka förutsättningarna för vissa former av friluftsliv, t.ex. längdåkning på skidor. Även indirekta effekter såsom ett förändrat skogslandskap, fler fästingar

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

eller andra obehagliga djur kan påverka friluftslivet. Det har redan visats att befolkningens preferenser för rekreation och friluftsliv förändras med klimatet. T.ex. minskar den andel av befolkningen som ägnar sig åt längdskidåkning när snötillgången minskar där folk bor (Sievänen et al, 2005).

Klimatförändringarna påverkar också investeringsstrategier hos företag i turistnäringen. Det faktum att turistnäringen är förhållandevis fragmenterad med många små aktörer gör att få av dessa hittills kunnat bygga upp kunskap och agera strategiskt inför kommande klimatförändringar. Små och lokalt baserade företag har också begränsade möjligheter att styra sina investeringar till andra områden. Större företag har i regel andra möjligheter att ta hänsyn till ändringar i klimatet vid investeringsbeslut och kan allokera dessa till områden och aktiviteter som tros komma att gynnas av klimatförändringar. Sådana hänsyn har redan börjat tas. Ett exempel på detta är Holiday Club (Östersund, 2007).

Klimatförändringarnas effekter på sommarturism

Ett varmare klimat innebär en förlängning av sommarsäsongen. Villkoren för sommaraktiviteter som bad, camping, vandring och golf förbättras genom att säsongen förlängs. Mot slutet av seklet kan september ha ungefär samma månadsmedeltemperatur som augusti har i dag och maj månads medeltemperatur kan börja närma sig den vi i dag har i juni. Badtemperaturerna kommer att bli behagligare under sommaren längs våra kuster och i våra insjöar. Mot slutet av seklet kommer vattentemperaturen i Östersjön sommartid (juni-augusti) att vara 2

  • grader högre än i dag, se avsnitt 3.5.4. Sommartid kommer nederbörden liksom antalet dagar med nederbörd att minska i södra Sverige, samtidigt som antalet soltimmar förväntas öka något. Detta bör gynna badturism och friluftsliv knutet till hav och sjöar. Ett orosmoment är den ökande risken för erosion längs främst södra Sveriges kuster som kan leda till att stränder som i dag är populära förstörs.

Mycket tyder på att sommarturismen vid Medelhavet kommer att drabbas hårt som ett resultat av att temperaturerna där sommartid förväntas stiga betydligt mer än det globala genomsnittet samtidigt som färskvattentillgången väntas minska (Viner, 2007). Årligen sker över en miljard övernattningar i de fyra Medelhavsländerna Frankrike, Italien, Spanien och Grekland. Det motsvarar

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

ungefär hälften av alla övernattningar i EU25. Spanien, Frankrike och Italien står ensamma för mer än 1/3 av alla turistresor inom EU med minst 4 övernattningar (Eurostat, 2007). Sannolikt kommer turistflödet till Medelhavet att minska under de varmaste sommarmånaderna till förmån för Östersjöområdet, bilaga B 28. Om så bara en liten andel av de som i dag reser till Medelhavsländerna istället reser till Skandinavien kommer detta att innebära ett betydligt ökat besökstryck i Sverige. I ett räkneexempel där 1 procent av Medelhavsturismen flyttar till Sverige ökar antalet övernattningar med 10 miljoner nätter vilket skulle innebära ungefär en fördubbling jämfört med den totala mängden övernattningar under hela året i hela Sverige. Det skulle, räknat på dagens intäkter för boende, motsvara nära 30 miljarder kronor/år räknat i dagens penningvärde, allt annat än boendet oräknat.

Vattenkvalitén i våra sjöar och hav samt förekomsten av algblomningar blir sannolikt en nyckelfråga för sommarturismens utveckling. En försämrad vattenkvalité på vissa turistorter kan drabba dessa medan andra mer ”lyckligt” lottade destinationer kan komma att se överbeläggning, köbildning och trängsel (Sievänen et al., 2005). En intervjuundersökning som utredningen låtit genomföra och som redovisas i bilaga B 29 visade att algblomningen spelar en begränsad roll för Ölandsturisters val av destination. Urvalet i intervjuundersökningen var dock relativt litet och bestod till största delen av personer med anknytning till Öland.

Med ökade turistströmmar till vårt land sommartid kan även andra effekter uppstå. En trend som rått i flera år är ökande inslag av aktiviteter i naturnära turism som forsränning, canyoning, mountainbike, skärmflygning m.m. Traditionell fjäll- och vandringsturism är samtidigt fortfarande betydelsefull. På sikt kan kalfjällen komma att retirera betydligt uppåt och mot norr, se figur 4.45. Med en fortsatt expansion av olika former av aktivitetsbaserad turism med anknytning till fjällmiljö, kan risken för markkonflikter, bl.a. med rennäringen komma att öka.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Figur 4.45 Exempel på hur kalfjällsarealen skulle kunna minska i ett

varmare klimat

Källa: Naturvårdsverket & SMHI, 2003.

Klimatförändringarnas effekter på vinterturism

Den betydande ökningen i vintertemperatur som förutses i klimatscenarierna kommer innebära stora förändringar i vinterdynamik, även i fjällvärlden. Till 2020-talet höjs medeltemperaturen med ungefär 2

  • grader under i princip hela vintersäsongen

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

(november

  • Ett normalår kommer således temperaturen i november och mars närma sig noll grader i Dalafjällen. Om man utgår från samma avvikelse som under 1900-talet kommer medeltemperaturen ett mycket varmt år att överstiga noll grader även i januari på flera håll och egentligen är det bara Lapplandsfjällen och de högst belägna delarna av södra Norrlands fjälltrakter som undgår detta.

Till 2050-talet ökar temperaturen med mellan 2,5 och 4 grader under november-mars. Under högvintern (december

  • kommer man ett normalår fortfarande ha medeltemperaturer på några minusgrader. Ett varmt år kan dock medeltemperaturen gå över noll utom längst i norr. I mars kommer medeltemperaturen ett varmt år att vara flera plusgrader utom längst i norr.

I slutet av seklet kommer medeltemperaturen fortfarande att ligga något under noll grader under högvintern (december

  • på de flesta håll i fjällkedjan. Långa perioder med plusgrader kommer dock sannolikt att förekomma även under normala år. Enskilda år kan medeltemperaturen hamna på flera plusgrader även under januari och februari i större delen av fjällkedjan. I B2scenariot blir förändringarna, främst mot slutet av seklet, något mindre men det kommer fortfarande vara fråga om ett radikalt mildare vinterklimat och en kortare snösäsong.

Snötäckets varaktighet i fjällkedjan kommer under ett normalår att minska från dagens 6

  • månader till 3−6 månader mot slutet av seklet. Det maximala snödjupet kommer att minska från 80
  • cm under 1961−90 till 20−80 cm på 2080-talet. För de i Svealand och södra Norrland belägna skidområdena utanför fjälltrakterna kommer snödjupet redan på 2020-talet vara mindre än 10 cm under mer än hälften av det totala antalet dagar med snötäcke under ett normalår. Minimigränsen för längdskidåkning brukar uppskattas till cirka 10 cm och för alpin skidåkning till cirka 30 cm.

Enligt en studie inom ramen för Fjällmistra (Moen et al, 2007) minskar antalet skiddagar i Sälen med 60 procent i slutet av seklet i Sälen enligt scenario A2 och säsongen fram till nyår och efter mitten av mars raderas ut helt.

Andra områden i Europa, t.ex. Alperna, kan komma att drabbas ännu hårdare, se bilaga B 28. Med minskande skidområden i Centraleuropa ändras villkoren för alpin vinterturism i hela Europa. I en studie om förutsättningarna för alpin skidsport i Åre fram till 2030-talet (Edberg, 2006) framhålls visserligen att skidsäsongen i

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Åre fram till 2039 kan komma att minska med upp till 5 veckor men detta bedöms inte medföra några större förändringar för Åre som turistdestination. Istället framhålls möjligheten att Åre i ett 30-års perspektiv kan vara en vinnare när andra destinationer i Europa drabbas hårdare av klimatförändringen

Klimatförändringarna till 2020-talet drabbar sannolikt först längdåkning och skoteråkning, då anpassningsåtgärder i form av konstsnötillverkning och liknande inte i lika hög grad är möjligt för dessa aktiviteter som för alpin skidåkning. Utövare av t.ex. alpin skidåkning, har en högre betalningsvilja och därmed förmåga att betala ökade kostnader för konstsnö. Dessa är också vana att resa längre sträckor för att utöva sin aktivitet jämfört med flertalet längdskidåkare och skoteråkare (Sievänen et al, 2005). Relativt sett mindre förändringar på de svenska alpina orterna än på många andra håll i Europa kan sannolikt bidra till att upprätthålla konkurrenskraften hos de flesta svenska alpina skidorter.

Mot slutet av seklet är det emellertid troligt att problemen ökar. Enligt studien för Fjällmistra (Moen et al, 2007) kommer de förkortade skidsäsongerna till slutet av seklet att innebära väsentligt minskade intäkter för den svenska skidindustrin. Med linjära trender för omsättning i skidindustrin skulle förlusten i slutet av seklet uppgå till mellan 0,9 och 1,8 miljarder kronor per år vilket är mer än dagens samlade omsättning i den alpina skidturismen i Sverige. Studien tar dock inte hänsyn till möjligheten att göra konstsnö. Sammantaget bedömer vi inte att klimatförändringarna till 2020-talet på egen hand och på ett avgörande sätt kommer att förändra den rådande strukturen inom svensk alpin vinterturism, även om vissa orter i de södra fjällen och utanför fjällkedjan kan få problem.

Anpassningsåtgärder och överväganden

Sommarturismen i Sverige kan komma att gynnas kraftigt av klimatförändringarna under vissa förutsättningar. Ett scenario med ökande turistströmmar till Skandinavien på bekostnad av Medelhavsområdet under högsommaren är inte osannolikt. Det innebär förstås stora möjligheter för expansion av turistnäringen och stora samhällsintäkter. Samtidigt riskerar trängseln att öka liksom belastningen på miljön. Mer ansträngda vattenresurser kan bli ett stort problem, särskilt som jordbruket kan behöva öka

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

bevattningen, se kapitel 4.4.2. Redan nu bör samhället i ökad utsträckning planera för ökad konkurrens om snåla vattenresurser m.m. särskilt i södra Sverige. En översyn av situationen och eventuellt nya utpekanden av områden för Riksintressen, inklusive för turismen, längs främst södra Sveriges kuster bör därför göras.

Mycket talar därför för att rent vatten fritt från algblomningar är en viktig konkurrensfördel i kampen om internationella turister. Detta utgör ytterligare ett skäl att intensifiera insatser för att minska näringsämnestillförseln till våra vattendrag och hav, se avsnitt 4.4.2. Vidare är det viktigt med fortsatt forskning för bättre förståelse av sambanden kring de biogeokemiska processer som tillsammans med klimatfaktorer påverkar vattenkvalitet och förekomst av algblomning.

Större sammanhängande kalfjällsområden kommer mot slutet av seklet sannolikt bara att återfinnas i de norra Lapplandsfjällen. Detta kan öka konkurrensen om markanvändningen i norra norrlands fjälltrakter och öka risken för förslitning av miljö och kulturvärden samt leda till konflikter mellan olika aktörer och branscher. Risken för sådana konflikter kan i många fall minskas med bättre planering och dialog. Samverkansformer och prioriteringar kring turism, friluftsliv och rennäring bör därför ses över redan nu som underlag för framtida samhällsplanering. En noggrann genomgång och kartläggning av vilka områden som bör kunna utnyttjas för olika turismändamål såväl som för andra ändamål bör ske. Även här skulle instrumentet Riksintressen kunna användas.

För de svenska skidanläggningarna i fjällvärlden ska kunna leva vidare och utvecklas i ett förändrat klimat fordras sannolikt en hel del anpassningsåtgärder. Möjliga tekniska åtgärder som föreslagits i andra sammanhang är schaktning och avverkning vid skidpister, förflyttning av pister till norrläge och högre höjder. Flera av dessa åtgärder påverkar emellertid även sommarturismen negativt genom att naturmiljön förfulas. Vidare ökar erosionsrisken och biologisk mångfald påverkas negativt liksom risken för konflikter med andra samhällsintressen. Ytterligare begränsningar för möjligheterna att utnyttja sådana åtgärder är turisters preferenser för soliga sydvända pister, höga kostnader för att anlägga nya pister på hög höjd, ökad risk för laviner och dåligt väder.

Den viktigaste enskilda anpassningsåtgärden är kanske tillverkning av konstsnö. Tillverkning av konstsnö för dock också med sig miljöpåverkan och begränsas av kostnaderna för energi- och vatten-

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

användning. När temperaturen stiger mot noll ökar kostnaderna snabbt, även om en successiv utveckling av snökanonsystem skett så att energieffektiviteten i dag är flera gånger högre än i snökanonernas barndom på 1970-talet. Eftersom klimatscenarierna pekar mot att risken för sådana temperaturer kommer att öka väsentligt blir insatser för fortsatt effektivisering av konstsnötillverkning viktiga. En möjlighet är att utnyttja högt belägna vattenmagasin. Sådana har i regel en lägre vattentemperatur och detta tillsammans med det faktum att pumpning av vatten kan undvikas kan minska energiåtgången och kostnaderna.

Vi gör bedömningen att hittills gjorda anpassningsåtgärder vid alpina skidorter tillsammans med fortsatta sådana för att bör kunna räcka för att behålla en stor del av vintersäsongen på de flesta fjälldestinationer fram till åtminstone 2020-talet. Förutom anpassningsåtgärder i form av ökad tillverkning av konstsnö kan en ökad diversifiering av verksamheterna vid fjälldestinationerna vara en viktig anpassningsmetod.

Redan i dag har flera destinationer utökat sina sommaraktiviteter med t.ex. cykling och ridning och därmed fått en jämnare beläggning under året. Det är osäkert om en förlängning av sommarsäsongen kombinerat med anpassningsåtgärder inom vinterturismen ekonomiskt uppväger nackdelarna av en förkortad skidsäsong. Här bör betonas att det råder betydande ortsspecifika skillnader och behovet av lokalt förankrade management- och anpassningsstrategier för anpassning kan inte nog understrykas. För att möjliggöra att sådana strategier utvecklas krävs ökad kunskap om klimatförändringarna hos alla näringens aktörer. Nutek bör inom ramen för sitt sektorsansvar kunna utarbeta en strategi för informationsspridning och kunskapsöverföring gällande klimatförändringar och anpassning.

Efter år 2040 ser läget för vinterturismen mer allvarligt ut. Högsäsongsveckorna vid jul- och nyår samt påsk kommer då i ökad utsträckning att vara ”gröna”. Mot slutet av seklet förstärks av allt att döma denna utveckling. En strukturell förskjutning av vinterturismen mot mer snösäkra områden i de nordligaste delarna av landet kan då bli nödvändig.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Forskning och utveckling

Avsaknaden av systematiserad kunskap om hur existerande anpassningsstrategier förmår att hantera extrema säsonger är stor. Kunskapen om snöprocesser m.m. är också begränsad. Likaså är kunskapen om samspelet mellan klimatförändringar och socioekonomiska förändringar samt dessas påverkan på turistströmmarna liten.

Vidare är kunskapen om hur sårbara olika utomhusaktiviteter är för ett förändrat klimat begränsad. Kunskapen behöver också ökas om hur turister värderar och väljer resmål. Här behövs bl.a. ökad kännedom om vilken roll destinationens stöd för åtgärder som syftar till att minska klimatförändringar kan spela samt hur turisternas uppfattning om klimatförändringarna styr deras val av resmål. För att ge underlag för adekvata åtgärder till skydd för miljön och för framtida samhällsplanering finns ett stort behov av kunskapsuppbyggnad och forskning kring resandeanledningar och framtida turistströmmar. Utvecklingen av nya tekniska, finansiella och organisatoriska lösningar liksom kunskap om lokalt förankrad produktutveckling och nya managementstrategier är också områden som bör prioriteras.

Förslag

  • Instruktionen för Nutek ändras så att myndigheten får ett tydligt ansvar för klimatanpassning inom området turism, se avsnitt 5.10.2.
  • Nutek bör få i uppdrag att utarbeta en strategi för informationsspridning och kunskapsöverföring till aktörer inom vinterbaserad turism om klimatförändringar och anpassningsmöjligheter.
  • Nutek, Naturvårdsverket, Statens Jordbruksverk, Sveriges Geologiska Undersökning och berörda länsstyrelser bör få i uppdrag att peka ut områden där ökad konkurrens om bl.a. vattenresurser kan uppstå främst längs södra Sveriges kuster samt inom sina verksamhetsområden peka ut riksintressen för turism, naturvård och friluftsliv.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

  • Nutek, Naturvårdsverket, Sametinget och berörda länsstyrelser bör få i uppdrag att peka ut områden där ökad konkurrens om markområden i fjällvärlden kan uppstå samt inom sina ansvarsområden peka ut riksintressen för naturvård, turism, rennäring och friluftsliv.

4.5. Naturmiljön och miljömålen

4.5.1. Landekosystem, biologisk mångfald och andra miljömål

Landekosystemen i Sverige står inför stora omvälvningar och förlusten av biologisk mångfald kan komma att öka på grund av klimatförändringarna. Åtgärder för anpassning till ett förändrat klimat riskerar också leda till negativ påverkan på biologisk mångfald, men de negativa effekterna kan begränsas.

Fungerande ekosystem - basen för ett hållbart och fungerande samhälle

Biologisk mångfald bygger upp jordens ekosystem och klimatförändringarnas effekter på de tjänster dessa ekosystem erbjuder kommer att påverka människor och samhällen. FN:s klimatpanel förutspår t.ex. stora folkförflyttningar till följd av att ekosystem blir obrukbara för de samhällen som i dag nyttjar och bebor dem.

En betydande del av samhällets framtida sårbarhet inför klimatförändringarna kommer också att bero på minskad och mer osäker tillgång till ekosystemtjänster, se bilaga B 31. Tillgång till biologisk mångfald och livskraftiga ekosystem är även en viktig resurs för att hantera och klara av klimatrelaterade kriser. T.ex. kan våtmarker buffra mot översvämningar och kustnära vegetation kan skydda mot erosion. Genom att bevara ekosystemens förmåga att hantera stress och chocker - deras resiliens - hjälper vi dem således att skydda oss.

Begreppet biologisk mångfald

Av konventionen om biologisk mångfalds (CBD) definitioner framgår att biologisk mångfald innefattar mångfald inom arter, mellan arter och av ekosystem. I ett naturvårdssammanhang priori-

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

terar man ofta skyddsvärda arter, nyckelarter, signalarter etc. utifrån bl.a. hotbild och konsekvenser för andra arter av en viss arts försvinnande. Begreppet ”hög biologisk mångfald” innebär vanligen att ett område eller en naturtyp fungerar ekologiskt och har alla arter knutna till livsmiljöerna. Eftersom antalet arter per ytenhet, per naturtyp etc. ökar söderut i Sverige och Europa skulle ökat antal arter i vissa naturtyper kunna förväntas i ett varmare klimat. Detta skulle kunna tolkas som att klimatförändringar kan bli positiva för biologisk mångfald i Sverige. En ökning av det totala antalet arter är dock i naturvårdssammanhang ingen kompensation för eventuell förlust av nordliga arter och arter från nordliga biotoper eftersom dessa, med avsaknaden av stora landmassor norr om Skandinavien, ofta inte har någonstans att ta vägen.

Klimatförändringar och andra faktorer som påverkar landekosystem

Förändringar i klimatet under det senaste århundradet har redan satt sina spår. De observerade förändringarna med ökad koncentration av växthusgaser, ökade temperaturer på land och i hav, förändringar i nederbörd och havsytans nivå, har haft effekter på växters och djurs reproduktion, växtsäsongens längd, fördelning och storlek hos populationer samt utbrott och förekomst av skadeorganismer och sjukdomar över hela jorden. IPCC bedömer att klimatförändringarna kommer att vara den vanligaste orsaken till arters utdöende i slutet av detta århundrade (IPCC, 2007). Klimatförhållanden bestämmer i stor utsträckning om en art kan leva i ett område, både genom direkta effekter på arterna och genom effekter på de ekosystem i vilka de lever. Flera modelleringsstudier har visat att även relativt små förändringar, även mindre än 1 grad i global medeltemperatur, får tydliga effekter i särskilt artrika områden, så kallade ekologiska hotspots. Betydande effekter på många platser och regioner i världen kan väntas om uppvärmningen överstiger 2 grader. Den arktiska regionen är också mycket sårbar.

Störst påverkan på biologisk mångfald hittills har dock vårt nyttjande av naturresurser haft. Detta gör det ofta svårt att detektera och förutsäga effekter av klimatförändringar eftersom effekterna av markanvändning vanligen har varit, eller är, så mycket kraftigare. Förändringar i resursnyttjande som genomförs i syfte

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

att anpassa samhället till klimatförändringar kan också få stor effekt på biologisk mångfald.

Förändringar i landekosystemen till följd av ett förändrat klimat kommer också att påverka möjligheten att nå flera andra miljömål och i vissa fall också relevansen i deras nuvarande utformning. Miljömålen storslagen fjällmiljö, myllrande våtmarker och ingen övergödning är sannolikt de som påverkas mest.

Generella effekter av klimatförändringar på biologisk mångfald, överväganden och åtgärder

Effekter av klimatförändringar på biologisk mångfald måste bedömas i relation till effekterna av andra omgivningsfaktorer, framför allt människans nyttjande av natur och naturresurser. Det innefattar areella näringars markanvändning, reglering av sjöar och vattendrag, nyttjande av havens resurser, utsläpp till vatten och luft etc.

I nuläget går biologisk mångfald i jordbrukslandskapet tillbaka främst genom igenväxning i övergivna slåtter- och betesmarker, felaktig skötsel i ännu hävdade marker och genom den fragmentering som orsakas av igenväxningen och av tidigare rationaliseringar av jordbruksmarken. Biologisk mångfald i skogsbiotoper går tillbaka genom att arealen naturskog fortfarande minskar genom avverkning, och genom att få skogsarter kan ha livskraftiga populationer i produktionsskog som skapas. Biologisk mångfald i sjöar och vattendrag är redan kraftigt förändrad av eutrofiering, reglering och introduktion av främmande arter. Biologisk mångfald i våtmarker är, främst i södra Sverige, kraftigt förändrad av reglering av vattendrag, markavvattning och upphörd traditionell hävd.

En stor andel av Sveriges naturtyper och geografiska områden är påverkade av människan och det framtida nyttjandet har stor betydelse för vilka effekterna blir av ett förändrat klimat blir.

Särskilt artrika områden är extra känsliga för klimatförändringar genom att där finns många krävande och specialiserade arter, vilka utnyttjar en specifik livsmiljö. I regel har sådana områden lång kontinuitet, dvs. de har fått utvecklas ostört under lång tid. I områden som genomgått kraftiga markanvändningsförändringar har redan de specialiserade arterna slagits ut, endast generalisterna

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

finns kvar, och sådana platser blir därför mindre känsliga för klimatförändringar, se bilaga B 30.

Arter som riskerar drabbas hårt är bl.a. de som har få eller inga reträttvägar, t.ex. ishavsrelikter i Östersjön och i kalla djupa insjöar, arter beroende av landhöjningskust och arter knutna till mellan- och högalpin region i fjällen.

Ökad konkurrens kan väntas mellan arter som anpassat sig på plats och arter som flyttar in. Risken att främmande arter sprids snabbt ökar när den klimatstress de tidigare utsatts för upphör eller minskar.

Nuvarande system med s.k. rödlistning av hotade arter är ett av de viktigaste planeringsinstrumenten för skyddet av biologisk mångfald. Rödlistningssystemet baseras på internationella överenskommelser inom IUCN (World Conservation Union) och bygger främst på retrospektiva studier av hur arternas numerär och utbredning förändras.

Vi bedömer att rödlistningssystemet behöver kompletteras för att stärka förutsättningarna för bedömningar av effekter på biologisk mångfald av ett framtida förändrat klimat. Detta behövs för att stärka möjligheterna att skydda de miljöer som har störst förutsättningar att främja biologisk mångfald men också för att ge underlag för en ansvarsfördelning mellan olika delar av landet och mellan länder vad gäller bevarandet av arter, ekosystem och genetiska resurser. Starkt klimatberoende ekosystem/arter bör identifieras bl.a. genom att klassificera olika naturtyper i olika klimatzoner och söka skilja ut klimatfaktorns betydelse för ekosystemets/artens fortlevnad från andra faktorer som påverkar ekosystemet/arten, t.ex. markanvändningen. En kartläggning bör därför genomföras där ekosystemen lämpligen delas in i följande kategorier, se även bilaga B 30:

  • påverkas starkt oavsett markanvändning,
  • påverkas relativt lite av klimatförändringar jämfört med markanvändning,
  • klimatpåverkan förstärks av förväntade förändringar i markanvändning,
  • klimatpåverkas motverkas av förväntade förändringar i markanvändning,
  • klimatpåverkan kan motverkas genom val av markanvändning
  • klimatförändringar ger möjlighet att med rätt skötsel/markanvändning förbättra situationen för biologisk mångfald.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Ett varmare klimat kan ge incitament till intensifierad markanvändning eller konkurrens om markresurserna, t.ex. för skogsbruk, livsmedelsproduktion och produktion av biobränsle. Detta kan minska utrymmet för biologisk mångfald om inte åtgärder vidtas för att stärka den. Sådana åtgärder kan innefatta utvecklade former för förvaltning på ekosystem- och landskapsnivå. Bl.a. bör systemet med landskapsstrategier utvecklas och skalas upp till nationell och internationell skala.

De förändringar av ekosystemens och arters livsbetingelser som klimatförändringarna för med sig kommer att starkt påverka möjligheten att på längre sikt nå samma ambitionsnivå som det ges uttryck för i främst miljömålet ett rikt växt- och djurliv och därtill hörande delmål. Vi bedömer därför att det behövs en genomgripande översyn av nuvarande strategier inom området samt en analys av huruvida miljömålens och delmålens utformning är relevanta i ett föränderligt klimat. Vidare bör en strävan att ta hänsyn till klimatförändringarnas effekter på biologisk mångfald integreras i samhällsplanering och byggande av anläggningar och infrastruktur, särskilt vid upprättande av miljökonsekvensbeskrivningar (MKB) och strategiska miljöbedömningar (SMB).

För att spegla att naturliga utbredningsområden för naturtyper och arter ändras i ett förändrat klimat bör EU:s naturvårdspolitik ses över. Politiken bör i ökad utsträckning fokusera på skapandet av korridorer och reträttvägar för arter som retirerar norrut. Vid översynen bör behovet av ändringar i EU:s habitatdirektiv (92/43/EEG) övervägas.

Klimatförändringarnas effekter på fjällekosystemen, överväganden och åtgärder

Fjällekosystem påverkas i hög grad av snöförhållandena vintertid i kombination med vind, kyla m.m. Förekomsten av vindblottor, läsidor och snölegor påverkar i hög grad vegetationen i ett intrikat samspel där även bete ingår. Högre temperaturer och minskad förekomst av snölegor har redan haft effekter på fjällbjörksskog som lokalt drabbats av torkstress (Kullman, 2007). Mer kunskap om dessa samspel, inklusive extremernas inverkan är nödvändig för att närmare kunna bedöma de framtida effekterna på ekosystemen.

Trädgränsen i de svenska fjällen har höjts cirka 100

  • meter under 1900-talet. Detta är sannolikt främst en effekt av förändrat

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

klimat men även fördröjda effekter av upphört fjällbete spelar in. Det är troligt att trädgränsen höjs med flera hundra meter ytterligare under det kommande seklet. Denna beskogning är ett hot mot många artgrupper. Renbetets betydelse för läside-snölegavindblottemosaiken är ännu dåligt känd och skulle behöva studeras mer ingående. Ett något kraftigare renbete skulle dock sannolikt kunna motverka igenväxning av kalfjället, se Bilaga B 30. Kvarvarande kalfjällsmiljöer kommer också att förändras och det är sannolikt oundvikligt att flera alpina arter med låg konkurrensförmåga kommer att slås ut i stora områden i ett varmare klimat.

Arter som är beroende av de i dag snabbt retirerande områdena med palsmyrar (permafrost) kommer också att försvinna. Andra myrområden, särskilt kalkrika sådana, hyser många arter idag. Det är angeläget att närmare studera och modellera effekter på dessa i ett förändrat klimat. Samspelet med ändrad markanvändning och effekterna på olika ekosystem och biologisk mångfald, t.ex. ökad turism och anläggning av infrastruktur, är också dåligt känd och behöver studeras i ökad utsträckning.

Klimatförändringarna kommer alltså att påverka den biologiska mångfalden i fjällen. Därmed kommer de också att påverka möjligheten att nå miljökvalitetsmålen ett rikt växt- och djurliv och storslagen fjällmiljö. Gällande delmål för målet en storslagen fjällmiljö omfattar inte vidmakthållandet av kalfjällen och förhindrande av förbuskning och igenväxning av kalfjäll till följd av klimatförändringar och minskat renbete. I kommande översyner bör det övervägas att komplettera miljömålen inom storslagen fjällmiljö med ett delmål som tydligt värderar kalfjällen.

Klimatförändringarnas effekter på skogsekosystemen, överväganden och åtgärder

I dag används mer än 90 procent av skogsmarken för skogsproduktion. Arealen icke brukad naturskog, i vid mening, minskar fortfarande. Fragmentering av naturskogen liksom bristen på störningsregimer som brand, påverkar den biologiska mångfalden negativt. Många syd- och mellanboreala ekosystem och arter är beroende av de olika skyddsformer som finns, inklusive naturreservat. I sådana biotoper kan man förvänta sig en förflyttning av vissa arter in i den fjällnära zonen, där i dag en relativt stor andel av arealen är skyddad i reservat. Det behöver utvärderas vilka arter

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

och ekosystem som på så vis skulle klara en sådan förflyttning och kanske t.o.m. gynnas.

Den snabba förflyttningen av vegetationszoner som följer med det varmare klimatet kan också leda till utdöende av många arter på grund av förändrade ekosystem. Detta gäller främst arter som inte kan anpassa sig, som är konkurrenssvaga, svårspridda med nuvarande markanvändning, eller som saknar områden att flytta till.

Effekten på biologisk mångfald av de hänsyn som tas i dag vid skogsavverkningar är dåligt känd. Det finns indikationer på att hänsynen inte räcker för att hysa livskraftiga populationer av vissa arter om inte relativt stora områden icke-produktionsskog finns i närheten, se bilaga B 30. I ett föränderligt klimat kommer behovet av spridningskorridorer och reträttvägar norrut att öka. För att åstadkomma detta krävs sannolikt att ett omfattande system av naturskogskorridorer byggs upp. För att bli effektiva måste korridorer också skapas i ren produktionsskog, vilket innebär att det tar lång tid innan de får sådan kvalitet att naturskogsarter kan leva i dem. Korridorerna och de befintliga naturskogsfragmenten måste sedan sparas tillräckligt länge för att önskad kolonisation och spridning skall hinna ske. Nuvarande skydds- och skötselstrategier behöver därför ses över.

Ett tämligen snävt fokus på bevarande av befintliga livsmiljöer för enskilda arter som hittills ofta varit vägledande för arbetet med biologisk mångfald behöver ändras så att man i ökad utsträckning går mot att skapa förutsättningar för lokala nyetableringar av önskade arter. Möjligheterna att skapa områden med förstärkt hänsyn i produktionsskogsbruket jämfört med de generella hänsyn som tas i dag bör utredas. En möjlighet är att vidareutveckla systemet med naturvårdsavtal med temporärt skydd med vissa möjligheter till virkesuttag. Med tanke på de långa tider som behövs för att bygga upp skogliga ekosystem och deras biologiska mångfald kan skydd under längre tid än i dag fordras. Eventuellt skulle den generella hänsyn som ska tas enligt skogsvårdslagens 14 §, på vissa för biologisk mångfald och andra ekosystemtjänster som friluftsliv, jakt m.m., ointressanta marker som kompensation kunna sänkas. Hur detta skulle gå till i praktiken samt hur missgynnade skogsägare skulle kunna kompenseras bör utredas närmare.

Rådande trend med ökat uttag av biobränsle från skogsmark kan antas fortsätta. Formerna för biobränsleutvinning spelar stor roll för möjligheterna att skapa förutsättningar för en rik biologisk mångfald. Alternativa metoder som skottskogsbruk och hävd av

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

igenväxande hagmarker är sannolikt betydligt mer positiva ur biologisk mångfaldssynpunkt än t.ex. stubbrytning och uttag av grenar och toppar följt av gödsling. Sådana alternativa former av biobränsleuttag bör studeras med avseende på lönsamhet och effekt på biologisk mångfald och åtgärder för stöd och information kring sådana alternativ bör utredas.

Kortare omloppstider, ökad gödsling och ökad användning av nya trädslag, som är negativa för naturlig biologisk mångfald, t.ex. Sitkagran, är sannolika anpassningsåtgärder till ett varmare klimat som ger ökad risk för vindfällning. Fördjupade studier av effekterna av sådana åtgärder på den biologiska mångfalden bör komma till stånd och regelverk kring dem ses över i samband med en allmän översyn av skogspolitiken i ett förändrat klimat, se avsnitt 4.4.1.

Klimatförändringarnas effekter i jordbrukslandskapet, överväganden och åtgärder

Fragmentering, igenväxning av övergivna slåtter- och betesmarker, brist på hävdad mark, skötsel av den samt brist på våtmarker är faktorer som minskar den biologiska mångfalden. EU:s jordbrukspolitik och dess tillämpning genom landsbygdsprogrammets olika stödformer har stor betydelse för jordbrukets utveckling. Jordbruket i Skandinavien kommer i viss mån att gynnas av klimatförändringarna och detta kan delvis gynna den biologiska mångfalden i jordbrukslandskapet, under förutsättning att ett ökat antal jordbruksföretag bidrar till att sköta biologiskt värdefulla marker.

Behovet av pesticider mot skadegörare kommer av allt att döma att öka liksom gödselanvändningen. Hur jordbruket möter denna utveckling påverkar den biologiska mångfalden. Utveckling av odlingssystem, gödslingsregimer, växtföljd m.m. kan minska näringsämnesläckage och behovet av pesticider, se avsnitt 4.4.2.

Vissa betesmarker är ur biologisk mångfaldssynpunkt några av de viktigaste ekosystemen inom jordbrukslandskapet. Klimatscenarierna tyder på ökad sommartorka i södra Sverige vilket kan vara gynnsamt för vissa växter i, det på naturbetesmarker relativt rika, sydöstra Sverige. Det totala behovet av betesdjur för att upprätthålla god hävd i sådana naturbetesmarker minskar då vilket kan gynna en hög biologisk mångfald. Stödet till naturbetesmarker och andra ur biologisk mångfaldssynpunkt värdefulla marker bör prio-

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

riteras vid kommande översyner av EU:s jordbrukspolitik och klimatförändringarnas effekter bör beaktas.

Det förändrade klimatet kommer sannolikt att påverka möjligheten att nå miljömålen ett rikt odlingslandskap, myllrande våtmarker och ett rikt växt och djurliv. I ännu högre grad riskerar emellertid anpassningsåtgärder som vidtas inom jordbruket, t.ex. mot mer gödslingskrävande grödor, att påverka miljömålen. En sådan utveckling skulle allvarligt försämra möjligheterna att nå miljömålen ingen övergödning och hav i balans. Bl.a. bör informationsinsatser kring dessa frågor komma till stånd, se avsnitt 4.4.2. Ökad vinternederbörd kan göra lågt liggande områden mer svårodlade. Förbättrad dränering av dessa områden kan möjliggöra fortsatt odling men riskerar samtidigt att öka uttransporten av näringsämnen. Återskapande av våtmarker i jordbrukslandskapet kan ha starkt positiva effekter på biologisk mångfald samtidigt som läckaget av näringsämnen till vattendrag, sjöar och hav skulle kunna minskas. Systemet för stöd till skapande av våtmarker bör därför vidareutvecklas, se avsnitt 4.4.2.

Klimatförändringarnas effekter på havs- och sötvattenstränder, överväganden och åtgärder

I stort sett saknas sammanställningar om hur isförhållanden och stormfrekvens i Östersjön och våra sjöar påverkar strandekosystemen. Med minskande vårflod och högre vinterflöden torde de strandnära våtmarkernas utbredning komma att minska. Möjligheterna till islyft kommer också att minska vilket skulle kunna minska mekanisk påverkan på vass. Mer vass missgynnar den biologiska mångfalden i många sjöars strandekosystem och öka behoven av skötselåtgärder.

Kunskapen är begränsad om vilken roll tidpunkten för vattentillförsel spelar för olika ekosystem. I reglerade vattendrag skulle en större årsvariation eventuellt kunna kompensera utebliven islyftning. Dessa frågor bör dock studeras vidare. Ökad havsnivå kan förväntas ha liten påverkan på biologisk mångfald i områden där det i dag råder landsänkning. I områden med betydande landhöjning kan stora effekter på den biologiska mångfalden förväntas om landhöjningen och därmed nybildningen av strandängar och andra strandzonsekosystem upphör. Havsstrandängar, i främst södra Sverige, kommer att klämmas mellan ökad havsnivå och

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

innanförliggande markanvändning. Utökade skötselåtgärder kan på sikt bli nödvändiga för att upprätthålla vissa arters livsrum.

Vattenbrist, direkt eller genom ökat behov av bevattning, kan leda till utarmning av ekosystem i vattendrag, framför allt i Sydsverige. En kartläggning av områden där vattenresurser riskerar bli särskilt ansträngda bör genomföras och risk för negativa effekter på miljön inklusive den biologiska mångfalden bör beaktas, se avsnitt 4.4.2 och 4.4.4.

Behov av ökad kunskap, forskning och utveckling

Trots växande insikt om att ekosystemen förändras i ett förändrat klimat råder generellt stor brist på kunskap om hur olika ekosystem kommer att förändras och vilken roll markanvändningen spelar. Det är svårt att med nuvarande kunskap lägga fast övergripande riktlinjer för hur skyddet av naturmiljön och biologisk mångfald bör förändras med hänsyn till klimatförändringarna.

En sammanställning utifrån dagens kunskap om klimatförändringarnas effekt på olika ekosystem bör komma till stånd (se ovan) och skulle utgöra en bra grund också för att identifiera ytterligare forskningsbehov. Redan nu kan vi emellertid se ytterligare behov av kunskapshöjande insatser som både innefattar forskning inklusive modellering, fältförsök och långliggande försök, miljöövervakning och sammanställningar av befintlig kunskap. Det gäller bl.a.:

  • Nedskalning av klimatmodeller på ekosystemnivå utifrån förhållanden och processer som är av avgörande betydelse för biologisk mångfald.
  • Arters spridningsbenägenhet, tillgång på spridningsvägar samt arternas förmåga att etablera sig.
  • Klimatförändringars och extremers betydelse för populationsförändringar och nyckelarter kontra, och i interaktion med, människans/markanvändningens roll.
  • Nya arters grad av ”invasivitet” i olika ekosystem och befintliga arters känslighet.
  • Utökad miljöövervakning bl.a. i fjällen samt stöd till relevant forskningsinfrastruktur, t.ex. forskningsstationer i fjällen.
  • Kunskap om förändringar i migrerande arters mönster.
  • Landhöjningens och isens betydelse för strandekosystem samt i vilken utsträckning utökad skötsel kan bidra till att upprätthålla ekosystemens värden.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

  • Effekter av biobränsleproduktion, inklusive regional påverkan och alternativa produktionsmetoders betydelse för biologisk mångfald samt deras ekonomiska förutsättningar.
  • Effekter av förändrad markanvändning som intensifierad turism, infrastrukturbyggande, förändrad intensitet i renbete.
  • Risker med och behov av strategier för aktiv flytt av arter.
  • Fältstudier t.ex. områden med lågt liggande skogs- respektive jordbruksmark i syfte att beskriva vilka typer av sumpskog/våtmark som kan komma att bildas vid fri utveckling i ett blötare klimat och som underlag för planering av insatser inom jord- och skogsbruk.

Flera av forskningsinsatserna som nämns i avsnitt 4.4.1 är också av intresse här.

Förslag

  • Naturvårdsverket bör få i uppdrag att i samråd med SLU kartlägga olika ekosystems/arters känslighet för ett förändrat klimat med beaktande av markanavändningen samt därvid peka ut starkt klimatberoende arter, arter med särskilda krav på livsmiljö, nyckelarter, hotade arter regionalt i Sverige, ansvarsarter för Sverige och föreslå åtgärder för skydd av dessa inklusive eventuella förändringar i Habitatdirektivet.
  • Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen bör få i uppdrag att med utgångspunkt i olika ekosystems/arters klimatkänslighet utvärdera dagens skyddssystems effektivitet för skapandet av spridningskorridorer för ekosystem/arter i förändrat klimat, föreslå förändringar i regelverk, riktlinjer och stödsystem, t.ex. möjligheterna att införa förstärkt skydd i produktionsskog, utvecklade skogsvårdsavtal, uppskalning av verksamheten med landskapsstrategier till regional, nationell eller gränsöverskridande skala.
  • Naturvårdsverket bör få i uppdrag att utvärdera och bedöma huruvida möjligheten att uppnå de miljömål vilka verket är ansvarigt för påverkas av klimatförändringarna dels inom de tidsperioder målen gäller, dels på längre sikt samt huruvida miljömålen och delmålen är relevanta i ett föränderligt klimat. Naturvårdsverket bör vid behov föreslå förändringar i målformuleringar och åtgärdsprogram.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

  • Skogsstyrelsen bör få i uppdrag att i samråd med Statens

Jordbruksverk utveckla skötselanvisningar och stödformer för kombination av biobränsleproduktion och naturvård.

4.5.2. Sötvattenmiljön

Ökad temperatur i sjöar och vattendrag, en tidigare islossning och en ökad avrinning kommer att öka utlakningen av närsalter och humus. Resultatet i form av färgade vatten, ökad övergödning och sannolikt ökad förekomst av alger och cyanobakterier medför en försämrad vattenkvalitet och gör det mycket svårt att nå miljömålen.

Systembeskrivning och miljömålen

Sjöar och vattendrag är ett viktigt inslag i det svenska landskapet och är en viktig resurs för hela samhället. Användningen av sjöar och vattendrag är viktig för en rad olika sektorer och områden, dricksvattenförsörjning, fiske, jordbruk, industri, sjöfart, vattenkraft, rekreation och bevarande av arter och naturmiljöer. De olika verksamheterna påverkar miljön kring sjöarna och vattendragen.

Enligt Riksdagens beslut om miljömålen, Miljömålspropositionen, prop. 2004/05:150, innebär ett hållbart brukande av mark och vatten att biologisk mångfald värnas samtidigt som produktionsförutsättningarna inte försämras, att miljö- och naturresurser samt kulturmiljön och de historiska värden tas tillvara som tillgångar i samhällsutvecklingen och att skador som inte kan undvikas återställs. På lång sikt är ett hållbart brukande en förutsättning för en sund ekonomisk utveckling.

Miljömålet Levande sjöar och vattendrag innebär att sjöar och vattendrag ska vara ekologiskt hållbara, och deras variationsrika livsmiljöer ska bevaras. Naturlig produktionsförmåga, biologisk mångfald, kulturmiljövärden samt landskapets ekologiska och vattenhushållande funktion ska bevaras, samtidigt som förutsättningar för friluftsliv värnas. Inriktningen är att miljökvalitetsmålet ska nås inom en generation.

Förutsättningarna för att uppnå målet Levande sjöar och vattendrag är beroende av måluppfyllelse för miljömålen, Ingen övergödning, Bara naturlig försurning och Giftfri miljö.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Miljömålet Ingen övergödning innebär att halterna av gödande ämnen i mark och vatten inte ska ha någon negativ inverkan på människors hälsa, förutsättningarna för biologisk mångfald eller möjligheterna till allsidig användning av mark och vatten. Inriktningen är att miljökvalitetsmålet ska nås inom en generation.

Vattenkvalitén är avgörande för uppnåendet av miljömålet Levande sjöar och vattendrag. Övergödningen är tydligt kopplad till klimatförändringen. Den förändrade temperaturen och avrinningen kommer sannolikt att innebära ökade halter av kväve och fosfor i våra vattendrag, vilket leder till ökad algtillväxt och igenväxning. En ökad temperatur och avrinning påverkar sannolikt även försurningen negativt, storleken på denna påverkan är dock osäker. Omsättningen av miljögifter i miljön påverkas också, se avsnitt 4.3.6.

Miljökvalitetsnormer

Miljökvalitetsnormerna är ett styrmedel för att genomföra vissa EG-direktiv och kunna uppnå de nationella miljökvalitetsmålen. Miljökvalitetsnormerna skall utgå ifrån vad människan och naturen tål och är bindande. För vatten finns än så länge bara miljökvalitetsnormer för fisk- och musselvatten.

Vattendirektivet är ett EG-direktiv som syftar till att få en sammanhållen och övergripande lagstiftning som utgår från avrinningsområden. Målet är bevarad och förbättrad vattenkvalitet. En viktig princip är att inget vatten får försämras. Förutom vattenkvaliteten så handlar det om att sörja för vattenmiljön i sin helhet, tillgång på rent vatten, vattenplanering etc. Administrationen skall byggas upp vattendragsvis vilket ställer krav på samarbete för alla parter inom området. Fem vattenmyndigheter har inrättats i Sverige vid olika länsstyrelser.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Påverkan på vattenkvaliteten av hittillsvarande förändringar

I bilaga B 32 beskrivs klimatförändringens påverkan på ytvattenkvaliteten, bilagan har utgjort underlag för nedanstående analys.

I Sverige har årsmedeltemperaturen i genomsnitt stigit med nästan 1,5 grader under perioden 1984

  • det vill säga med

ungefär 0,07 grader per år.

Vattenkemiska förändringar sker i första hand på grund av depositions- och klimatförändringar. En jämförelse över tiden visar att av alla testade kemiska variabler visar vattenfärg den starkaste kopplingen till klimatförändringen. Vattenfärg är dessutom den kemiska variabel som ökat snabbast under perioden 1984

  • med mer än 10 procent ökning i södra Sverige och mer än 1 procent i norr. Ökningen av vattenfärg orsakas mest av ökade humushalter. Konsekvenserna av en ökad humushalt är många. Den påverkar bland annat energibalansen i ekosystemen, transporten av miljögifter, vattnets ljusklimat och därmed förekomsten av alger. Dessutom påverkar humushalten dricksvattenkvaliteten. Humushaltigt råvatten är svårt att rena i vattenverken och kan också leda till mikrobiologisk tillväxt i dricksvattennätet, se avsnitt 4.2.5.

Utom vattenfärg påverkas förmodligen även de flesta andra vattenkvalitetsvariabler, t.ex. ökar totalkvävehalterna trots att den atmosfäriska kvävedepositionen minskar.

De biologiska processerna är mer komplicerade och en tydlig koppling till klimatförändringarna är därför svårare att göra. Det har dock visat sig att biomassan av guldalger ökar i takt med klimatförändringarna. Det finns också tecken på att den biologiska mångfalden minskar och att fiskbeståndets artsammansättning förändras. En tidigare utveckling av cyanobakterier i takt med högre sommartemperaturer har observerats.

Konsekvenser av framtida klimatförändringar

Enligt de scenarier vi studerat kommer lufttemperaturerna att stiga, särskilt på vintern, och även nederbördsmängden kommer att öka. Skyfall med stora regnmängder under kort tid kommer att bli mer intensiva och värmeböljor blir hetare och vanligare.

Nedanstående två figurer illustrerar hur vattenkvalitet kan komma att förändras när lufttemperaturen, figur 4.46 och avrin-

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

ningen, figur 4.47, ökar. Figurerna är baserade på internationella studier.

Figur 4.46 Konsekvenser för vattenkvalitén av en gradvis ökad lufttemperatur

Källa: Bilaga B 32.

Högre lufttemperaturer under vintern leder till en tidigare islossning, som leder till bättre ljusförhållanden under vatten. Detta i sin tur leder till en tidigare våralgblomning och en tidigare uppkomst av djurplankton. I samband med att det biologiska livet utvecklas tidigare förbrukas även närsalter tidigare. Varmare vintrar kan även leda till en ökad vattenfärg på grund av en ökning av den mikrobiella aktiviteten. Fisksammansättningen och fiskens livs-

Biologiska processer

Vinter/vår - tidigare vårblomning - förändrad algsamman-

sättning - tidigare uppkomst av

djurplankton - tidigare uppkomst av

cyanobakterier - dominans av varmvatten-

fiskar - utbredning av främmande

arter

Sommar/höst - ökad algblomning - minskad biodiversitet - dominans av varmvatten-

fiskar - ökad bakterietillväxt - utredning av främmande

arter

Kemiska processer

Vinter/vår - mer närsalter under isen - ökad vattenfärg - tidigare minskning av

biotillgängliga näringsämnen under våren - minskat tillflöde av när-

salter på våren

Sommar/höst - närsaltbrist - syrgasbrist

Fysikaliska processer

Vinter/vår - mindre snö på isen - tidigare islossning - tidigare och minskat vårvattenflöde - bättre ljusförhållande under vatten - högre vatten

Sommar/höst - högre vatten - starkare och längre vattenskiftning

Högre lufttemperatur

Biologiska processer

Vinter/vår - tidigare vårblomning - förändrad algsamman-

sättning - tidigare uppkomst av

djurplankton - tidigare uppkomst av

cyanobakterier - dominans av varmvatten-

fiskar - utbredning av främmande

arter

Sommar/höst - ökad algblomning - minskad biodiversitet - dominans av varmvatten-

fiskar - ökad bakterietillväxt - utredning av främmande

arter

Biologiska processer

Vinter/vår - tidigare vårblomning - förändrad algsamman-

sättning - tidigare uppkomst av

djurplankton - tidigare uppkomst av

cyanobakterier - dominans av varmvatten-

fiskar - utbredning av främmande

arter

Sommar/höst - ökad algblomning - minskad biodiversitet - dominans av varmvatten-

fiskar - ökad bakterietillväxt - utredning av främmande

arter

Kemiska processer

Vinter/vår - mer närsalter under isen - ökad vattenfärg - tidigare minskning av

biotillgängliga näringsämnen under våren - minskat tillflöde av när-

salter på våren

Sommar/höst - närsaltbrist - syrgasbrist Kemiska processer Vinter/vår - mer närsalter under isen - ökad vattenfärg - tidigare minskning av

biotillgängliga näringsämnen under våren - minskat tillflöde av när-

salter på våren

Sommar/höst - närsaltbrist - syrgasbrist

Fysikaliska processer

Vinter/vår - mindre snö på isen - tidigare islossning - tidigare och minskat vårvattenflöde - bättre ljusförhållande under vatten - högre vatten

Sommar/höst - högre vatten - starkare och längre vattenskiftning Fysikaliska processer Vinter/vår - mindre snö på isen - tidigare islossning - tidigare och minskat vårvattenflöde - bättre ljusförhållande under vatten - högre vatten Sommar/höst - högre vatten - starkare och längre vattenskiftning

Högre lufttemperatur

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

cykler kommer att förändras, se avsnitt 4.4.3. I samband med ökade sommartemperaturer kommer framförallt vattenskiktningen att förändras vilket kan leda till syrgasbrist i bottenvatten och närsaltbrist i ytvatten. En ökning av skadliga algblomningar på grund av en intensivare vattenskiktning har redan observeras. Detta leder förmodligen till att fler badplatser behöver stängas under extremt varma perioder på sommaren på grund av en ökad bakterietillväxt.

En uppvärmning kommer även att leda till en utbredning av främmande arter. Simuleringar har bl.a. visat att 6 nya makrofytarter kan tillkomma fram till 2100.

Figur 4.47 Konsekvenser för vattenkvaliteten av en ökad avrinning

Källa: Bilaga B 32.

Konsekvenserna av ökad avrinning är i allmänhet en ökning av partikelmängd, vattenfärg och närsalthalter. En konsekvent ökad övergödning och ett försämrat ljusklimat kommer förmodligen att minska den biologiska mångfalden. Dessutom är det känt att översvämningar kan leda till en ökad frigöring av skadliga ämnen som t.ex. kvicksilver. I Kanada uppmättes höga kvicksilverhalter i fisk och även i människor när bygget av det stora vattenkraftverket i James Bay ledde till stora översvämningar.

Biologiska processer

- minskad biodiversitet p.g.a. eutrofiering och

försämrat ljusklimat - ökad bakterietillväxt

Kemiska processer

- ökad tillförsel av närsalter - ökad turbiditet - ökad vattenfärg - ökad tillförsel av skadliga ämnen t.ex.

pesticider och kvicksilver - ökad utspädning

Fysikaliska processer

- försämrat ljusklimat under vatten p.g.a. ökad partikel-

tillförsel - högre vattenstånd

Ökad avrinning

Biologiska processer

- minskad biodiversitet p.g.a. eutrofiering och

försämrat ljusklimat - ökad bakterietillväxt

Kemiska processer

- ökad tillförsel av närsalter - ökad turbiditet - ökad vattenfärg - ökad tillförsel av skadliga ämnen t.ex.

pesticider och kvicksilver - ökad utspädning

Fysikaliska processer

- försämrat ljusklimat under vatten p.g.a. ökad partikel-

tillförsel - högre vattenstånd Fysikaliska processer - försämrat ljusklimat under vatten p.g.a. ökad partikel-

tillförsel - högre vattenstånd

Ökad avrinning

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Inom VASTRA projektet (Vattenstrategiska forskningsprogrammet) beskrivs Sveriges vattenkvalitet i ett framtida klimat på följande sätt:

I medeltal beräknades kväveläckaget från åkermark öka med 15

  • procent beroende på vilket klimatscenario som användes. Ökningen berodde främst på den ökade avrinningen och ökad mineralisering under vintern när kväve inte tas upp av grödor. Även om växtsäsongen förlängdes och tidpunkten för till exempel jordbearbetning, skörd och skötsel anpassades till det nya klimatet, så kompenserade detta inte för det ökade läckaget. (Jöborn et al, 2006)

Det ökade markläckaget leder till förhöjda kvävekoncentrationer i vattendragen med 7

  • procent, beroende på scenario, och till en ökning med 20–50 procent i den årliga kvävetransporten som påverkar även havsvattnet. Deras resultat stämmer överens med den observerade ökningen i totalkvävekoncentrationer från 1984 till 2004, trots den minskade kvävedepositionen. Dock verkar nitratkvävehalterna minska över tiden så prognoserna bör behandlas med försiktighet när det gäller att dra slutsatser om det biologiska livet. En studie som gjorts för vår räkning, se bilaga B 24, kommer till liknande resultat angående läckaget från jordbruksmark.

Slutsatser om vattenkvaliteten

Alla framtidssimuleringar visar mycket tydligt att markläckaget kommer att öka i ett varmare och blötare klimat. Därmed krävs kraftfulla åtgärder för att nå miljömålen och miljökvalitetsnormerna. Redan i nuläget är många sjöar i behov av åtgärder för att de uppnå god ekologisk status, särskilt i södra Sverige.

Läget är sämst för vattenfärg där upp till 90 procent av alla sjöar i de södra delarna av landet behöver någon form av åtgärd. Läget riskerar att fortsätta försämras i takt med klimatförändringen.

Även totalkvävehalterna är alldeles för höga för att en god ekologisk status ska kunna uppnås, men eftersom det atmosfäriska nedfallet troligen fortsätter att minska förväntas ingen drastisk försämring av nuvarande situation.

Läget för totalfosforhalterna är något bättre än för kvävehalterna men i södra Sverige behöver många sjöar minskade totalfosforhalter för att kunna nå god ekologisk status. Om fosforhalterna ökar med 50 procent kommer många sjöar få problem med

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

växtplankton och i 20

  • procent av sjöarna i södra Sverige behöver åtgärder vidtas.

Det minskade kvävenedfallet innebär sannolikt att fosforhalterna ökar snabbare än kvävehalterna, vilket leder till att risken för skadliga algblomningar ökar.

Anpassningsåtgärder och överväganden

Sammanfattningsvis kommer klimatförändringen att göra det mycket svårare för att inte säga omöjligt att nå miljömålen om övergödning och levande sjöar och vattendrag.

För att nå målen kommer behovet av åtgärder att öka jämfört med dagens situation. Vi vill särskilt peka på vikten av åtgärder för att minska utsläppen av kväve och fosfor. Det innebär bl.a. att. åtgärder för att minska kväve- och fosforavgången från jordbruk, luftnedfall och punktkällor behöver intensifieras.

En genomgång behöver göras av det framtida miljömålsarbetet mot bakgrund av klimatförändringarna, särskilt på lång sikt. Åtgärdsstrategier och delmål kan komma att behöva revideras. Detta gäller en stor del av delmålen och åtgärdsstrategierna. En genomgång bör göras av respektive miljömålsansvarig myndighet.

Forskning och utveckling

Kunskapen om klimatförändringens påverkan på övergödning, försurning, miljögifters omsättning och den biologiska mångfalden är till stora delar bristfällig. En intensifiering och en ökad inriktning mot klimataspekten i pågående forskning är väsentlig.

Forskning om processer kring och konsekvenser av den ökade vattenfärgen och de ökade humushalterna är viktig.

Forskning och utveckling om åtgärder för att motverka eller anpassa sig till de förändringar som följer av ett ändrat klimat bör initieras. Det gäller bl.a. den ökade färgningen av ytvattnet på grund av ökade humushalter.

Förslag

Förslag angående översyn av miljömålen lämnas i avsnitt 4.5.1.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

4.5.3. Östersjön och den marina miljön

Temperaturen i Östersjön ökar med flera grader och istäckets utbredning minskar kraftigt. Detta tillsammans med förändringar i tillförseln av näringsämnen leder sannolikt till storskaliga konsekvenser och en ökad belastning på ett redan förorenat hav. Om vi får ökade västvindar och kraftigt ökad nederbörd kommer salthalten i stort sett att halveras. Detta leder till dramatiska förändringar där nästan alla marina arter inklusive torsken försvinner.

Östersjön i dag

Östersjön är ett unikt innanhav med bräckt vatten och speciella ekosystem. Förhållandena styrs till stor del av faktorer som har en potential att förändras om klimatet ändras. Havsvattentemperaturen påverkas direkt av en stigande lufttemperatur. Salthalt och syrehalt påverkas av vattenomsättningen som i sin tur styrs av nederbörd och vindförhållanden. Tillförseln av kväve, fosfor och organiskt material liksom omsättningen i Österjön styrs delvis av klimatparametrar och har en stor påverkan på ekosystem och på t.ex. algblomning.

Östersjön är i dag kraftigt påverkad av mänskliga aktiviteter. Övergödningen har inneburit stora förändringar av ekosystemen. Vattnet har blivit grumligare på grund av ökad mängd växtplankton och utbredningen av blåstång i Egentliga Östersjön och södra Bottenhavet minskade fram till början av 1990-talet. På Östersjöns grunda mjukare bottnar har vassbältet istället ökat i utbredning. Artsammansättningen av växtplankton har förändrats och algblomningar blivit vanligare. Vi har vant oss vid återkommande stora årliga blomningar av cyanobakterier (blågrönalger) under sommaren i egentliga Östersjön. 2006 års blomning var den mest omfattande som registrerats under den senaste tioårsperioden. Sedan 1990 talet är blomningar av cyanobakterier vanliga även i Bottenhavet. Övergödningen orsakar också syrebrist på bottnarna och utslagning av bottenfaunan i stora delar av Östersjön. Tillfälliga förbättringar har inträffat i samband med saltvatteninbrott från Kattegatt. I ett långsiktigt perspektiv är dock trenden entydig mot allt lägre syrgashalter över allt större områden. Syrebrist förekommer också i stora delar av Kattegatt under sensommar och tidig höst.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Utsläppen av kväve och fosfor från framför allt jordbruk och avloppsrening har dock minskat under senare år. Effekterna i miljön av denna minskning är emellertid långsamma och förbättringarna än så länge små. Det finns en potential att framöver minska utsläppen betydligt i de forna öststaterna, i vilken grad och när detta kan åstadkommas är dock osäkert.

Halterna av många organiska miljögifter i svensk natur har minskat sedan 1970-talet. Till exempel har halten PCB minskat påtagligt i sillgrisslans ägg i Östersjön. Skadorna på djurlivet minskar också och både havsörn och säl som drabbades kraftigt av DDT och PCB har återhämtat sig. Men bilden är inte enbart positiv. Halten dioxin i Östersjöfisk är så gott som oförändrad sedan 1990-talet. Samtidigt fortsätter användningen av kemikalier att öka, ämnen som återfinns bland annat i olika produkter och som så småningom riskerar att hamna i naturen.

Situationen för flera kommersiellt viktiga fiskbestånd, särskilt bottenlevande arter är sedan flera år kritisk. Kollaps hotar särskilt bestånden av torsk i Östersjön, Kattegatt och Nordsjön. Det höga fisketrycket har lett till att fisken har minskat i medelstorlek och att storvuxna exemplar numer utgör en mindre del av den totala biomassan, se avsnitt 4.4.3.

Överfiskningen av torsk i Östersjön är tillsammans med den goda rekryteringen av skarpsill under de senaste årens varma vintrar den troligaste orsaken till att det pelagiska ekosystemet i Östersjön har övergått från att vara torskdominerat till att vara dominerat av skarpsill. Minskningen av torsk kan också kopplas till förändringar längre ner i näringsväven i Östersjöns östra bassänger, där mängden djurplankton under vår

  • försommar minskat, vilket korrelerar med betningen från det stora beståndet av skarpsill. Det finns också ett samband mellan mängden växtplankton och de låga tätheterna av djurplankton. Mycket tyder på att torskens minskade betydelse i ekosystemet har gett konsekvenser i flera steg, vilket inneburit att ett regimskifte ägt rum i Östersjön. Skarpsillens betning på djurplankton, som också är föda för torsklarver och ungtorsk, riskerar också att befästa denna situation. Sammantaget medför det att återuppbyggnadsplanerna för Östersjöns torskbestånd i högsta grad är osäkra, se bilaga B 33.

Regimskiftet i Östersjön kan också ha ett samband med rekryteringsproblemen för kustfiskbestånden av bland annat abborre och gädda som är kraftigt försvagad i Egentliga Östersjöns ytterskärgårdsområden. Fältstudier och experiment indikerar att till-

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

gången på lämplig föda (djurplankton) under fiskarnas tidiga livsstadier kan vara orsaken till rekryteringsproblemen.

Sammantaget blir det svårt att nå miljökvalitetsmålet Hav i balans samt levande kust och skärgård till år 2020, möjligen kan vi uppfylla förutsättningarna för en god havsmiljö till år 2020. De marina ekosystemens återhämtningsförmåga och kommande förändringar i belastningen samt klimatförändringarna är avgörande för när miljökvalitetsmålet kan uppnås i sin helhet.

Klimatförändringar i Östersjöområdet

Den globala uppvärmningen har varit cirka 0,05 grader per decennium från 1861 till år 2000, medan den i Östersjöområdet har varit 0,08 grader per decennium. Detta har visat sig bl.a. i att antalet mycket kalla dagar har blivit färre. Scenarierna för det framtida klimatet visar att atmosfären kommer att fortsätta att bli varmare i alla delar av Östersjöområdet. Regionala modeller visar en uppvärmning med cirka 3

  • grader för hela området under detta århundrade. Den största uppvärmningen förväntas norr och öster om Östersjön under vintermånaderna och söder om Östersjön under sommaren. Se avsnitt 3.5.4.

Det finns också en trend mot minskad förekomst av havsis. Den största förändringen har skett genom att issäsongen blivit kortare, den har minskat med 14

  • dagar under det förra århundradet.

Den största förändringen har skett under andra halvan av seklet och de senaste 10 åren har alla varit genomsnittliga, milda eller extremt milda.

Östersjöns genomsnittliga ytvattentemperatur förväntas öka med mellan 2 och 4 grader enligt de scenarier vi använt. Detta leder bl.a. till en drastisk minskning i havsisens utbredning. Vid slutet av detta århundrade kommer Bottenhavet, stora delar av Finska viken, Rigabukten och de yttre delarna av Finlands sydvästra skärgård ett genomsnittsår att vara isfria även under högvintern.

Det varmare klimatet i Östersjöområdet leder enligt de regionala klimatmodellerna till förändrade nederbördsmönster, generellt ökar årsnederbörden i den norra delen av avrinningsområdet och ökningen väntas bli större vintertid än sommartid. Regionalt kan de södra delarna bli torrare, särskilt sommartid. Dessa nederbördsförändringar ökar tillrinningen till Östersjön på årsbasis från de

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

norra delarna medan den minskar i de sydligaste delarna. (Helsinki Commission, 2007).

Utredningen anordnade tillsammans med Naturvårdsverket ett seminarium om effekterna på Östersjön av en klimatförändring. Resultaten från seminariet finns sammanfattade i bilaga B 33. Redovisningen nedan bygger på detta seminarium samt på Helsingforskommissionens sammanfattning (Helsinki Commission, 2007).

Salthalts- och temnperaturförändringar

Östersjön är ett brackvattenhav där det biologiska livet har sitt ursprung antingen i saltvattenmiljöer eller i sötvattenmiljöer. Många arter lever på randen av sitt utbredningsområde och är utsatta för stress och därför känsliga för förändringar. Det finns en gradvis förändring från en låg salthalt i Bottenviken med relativt låg artrikedom till en betydligt högre salthalt i sydväst, väster om Bornholm.

Resultatet av RCAO-EA2-scenariet visar att i slutet av seklet kommer salthalten i ytvattnet att minska kraftigt. Haloklinen, språngskiktet mellan salt djupvatten och sötare ytvatten, kommer att ligga minst 20 m djupare än idag, vilket får stora effekter på det biologiska livet. Effekterna av RCAO-HB2-scenariet blir betydligt mindre.

En sådan förändring av salthalten i Östersjön ger mycket stora förändringar av det biologiska livet. Arter med marint ursprung som är beroende av en viss salthalt kommer i stort sett att försvinna från Östersjön norr och öster om Bornholm, se figur 4.48. Torsken försvinner med stor sannolikhet. Större delen av Östersjön kommer att domineras av ekosystem som mer liknar insjöförhållanden och den biologiska mångfalden minskar.

Denna utveckling bygger dock på ett globalt scenario som är relativt extremt vad gäller nederbörd och vind, Echam4. Om dagens vindförhållanden fortsätter gälla och nederbördsökningen blir mindre i enlighet med de scenarier som bygger på den andra globala modellen som vi använt i utredningen, HadAM3H så blir förändringarna mindre dramatiska. Vi saknar dock modellresultat som kan visa salthalten enligt detta scenario.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Figur 4.48 Salthalten i ytvattnet i dagens klimat och 2071

  • enligt

scenariet RCAO-EA2

Källa: Meier et al, 2006 med tillstånd av Springer Science and Business Media.

Alla scenarierna vi använt oss av visar en uppvärmning av Östersjön. Uppvärmningen av ytvatten beräknas bli mellan 2 och 4 grader i genomsnitt över året för olika scenariekörningar i olika delar av Östersjön. Detta ger bland annat en förändring i artsammansättningen och en förskjutning från kallvattenarter till varmvattenarter. Det kan också förväntas leda till invasion av främmande arter.

Förändringar i omsättning och tillförsel av näringsämnen

De historiskt sett stora utsläppen av kväve och fosfor har skapat problem med övergödning i Östersjön som beskrivits ovan. Hur en klimatförändring påverkar omsättningen av kväve och fosfor i Östersjön är komplicerat och flera olika processer, delvis motverkande, är inblandade.

Tillrinningen beräknas öka med upp till 15 procent totalt för hela Östersjöområdet, mest i de centrala och norra delarna.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Eftersom det finns en samvariation mellan ökade flöden och ökad tillförsel av näringsämnen talar detta för en ökning av tillförseln av näringsämnen från dessa delar. Nya modellresultat från SLU, se bilaga B 33, visar dock att retentionen, dvs. upptaget av näringsämnen i sjöar och vattendrag ökar vid en förhöjd temperatur. Relativt lite av det ökade läckaget från jordbruksmark skulle därför nå Östersjön och istället leda till en ökad övergödning av sjöar och vattendrag.

Förutom utsläppens storlek påverkar en rad andra faktorer tillförseln av kväve och fosfor till Östersjön. Bl.a. bestämmer tidpunkter och omfattning av isläggning, snötäcke, vårflod, vegetationssäsong m.m. hur mycket kväve och fosfor som når Östersjön. Klimatförändringen kan också väntas påverka omsättningen och fördelningen av näringsämnen i Östersjön genom förändringar i haloklinens djup, syrgashalter, förändringar i omblandning m.m. En klimatförändring som leder till en sänkning av haloklinen bör leda till att kvävehalterna ökar och fosforhalterna minskar.

Det är svårt att beräkna förändringarna i totalbalansen och det finns för närvarande ingen övergripande vetenskaplig samsyn om klimatförändringens påverkan på den totala näringstillförseln till Östersjön.

Biogeokemisk modellering

Syrehalter, kväve- och fosforhalter samt planktonförekomst i ett förändrat klimat har modellerats av SMHI. Resultaten från modelleringen med RCAO-EA2 visar att mot slutet av seklet minskar syrehalterna i ytskiktet som följd av lägre syremättnadsnivåer. Syreförhållandena förbättras i norra Egentliga Östersjön på grund av att haloklinen ligger djupare. Syrehalterna minskar i södra Egentliga Östersjön och i de djupare delarna av Egentliga Östersjön. Resultaten visar vidare att fosforhalterna minskar något i Egentliga Östersjön medan kvävehalterna ökar.

Resultaten från modelleringen av fytoplankton och cyanobakterier enligt samma scenario visar att biomassan sommartid kommer att minska i norra Egentliga Östersjön medan biomassan ökar i den södra delen. Andelen cyanobakterier minskar i norra Östersjön medan den ökar i den södra delen av området. Se figur 4.49.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Figur 4.49 Fytoplankton (till vänster) repektive andelen cyanobakterier (till

höger) enligt RCAO-EA2 mot slutet av seklet jämfört med dagens nivå, säsongsmedelvärde för juni-september. Enligt SMHI:s SCOBI-modell, dagens kväve- och fosforbelastning från atmosfären och dagens koncentrationer i sjöar och vattendrag har använts i modellen

Phytoplankton − Seasonal mean (0−10 m june-september 1969−1998

Källa: Kari Eilola, 2007.

Anpassningsåtgärder och överväganden

Problemen i Östersjön är stora och har funnits länge. Klimatförändringen kommer sannolikt att medföra stora förändringar som påverkar biologin i Östersjön kanske dramatiskt. Det som står klart är att om salthalten minskar med 45 procent, enligt ett av våra scenarier, så kommer förändringarna att bli dramatiska. I detta fall kommer Östersjön att likna Bottenviken och domineras av sötvattenarter.

Utvecklingen enligt det andra av de scenarier vi utgår ifrån, kommer inte att innebära någon sådan dramatisk förändring av salthalten. Temperaturen kommer dock att stiga med 2

  • grader och istäcket minska kraftigt. Detta leder också till stora förändringar i biologin, men det är svårt att närmare precisera dessa. Algblomningen kan både öka och minska. Hur tillförseln och

2007-05-24

ECHAM4 A2

Reference

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

omsättningen av närsalter påverkas är komplicerat och några säkra slutsatser verkar inte kunna dras utifrån nuvarande kunskap.

Det är svårt att nå miljömålen i dagens situation och det kommer sannolikt att bli svårare mot bakgrund av klimatförändringen. Detta ökar trycket på att genomföra de åtgärder som tagits fram inom ramen för Helcom. Särskilt angeläget mot bakgrund av en klimatförändring är att minska utsläppen av näringsämnen samt att minska överfiskningen.

Forskning och utveckling

De potentiella effekterna i Östersjön är mycket omfattande med stora konsekvenser för bl.a. fiske, turism och friluftsliv. Det är därför angeläget att öka kunskapen. Det behövs enligt vår mening mer forskning kring klimatförändringarna och effekterna på Östersjöns biogeokemi. Vi anser också att forskningen bör samordnas i ökad utsträckning. På grund av de komplicerade sambanden inom och mellan olika processer bör inriktningen vara att skapa modeller som kan samverka. Till detta behövs en ökad satsning, men också ett fokus som kan ge ökad samverkan.

4.6. Människors hälsa

Detta avsnitt bygger till stor del på rapporten Hälsoeffekter av en klimatförändring i Sverige, bilaga B 34.

Vissa sjukdomar och befolkningsgrupper är av speciellt intresse när man talar om hälsokonsekvenser av en klimatförändring. De viktigaste av dessa sjukdomar och grupper och deras samband med klimatförändringen beskrivs närmare i bilaga B 34.

Dagens hälsoläge i Sverige

Allt färre insjuknar och dör i hjärt- och kärlsjukdomar. Det är dock den grupp sjukdomar som orsakar flest förtida dödsfall, samtidigt som dessa sjukdomar ofta innebär långvariga hälsoproblem och funktionsnedsättningar.

Allergierna fortsätter att öka. Drygt 30 procent av männen och 40 procent av kvinnorna i Sverige uppges ha astma, allergier eller

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

annan överkänslighet. Dessa besvär har mer än fördubblats de senaste 20

  • åren.

Hälsan förbättras för äldre, men detta gäller inte för de allra äldsta. De äldres sjukdomar kommer att ställa allt större krav på samhället och hälso- och sjukvården.

Infektionssjukdomarna är fortfarande ett väsentligt samhällsproblem. De var förr en dominerande dödsorsak, men har minskat drastiskt under 1900-talet. På senare tid har emellertid antibiotikaresistens gjort det svårare att behandla vissa infektionssjukdomar. Tillförlitliga data om förekomsten av infektionssjukdomar finns framför allt för de sjukdomar som omfattas av smittskyddslagens anmälningsskyldighet.

Ansvarsförhållanden

Socialstyrelsen ansvarar för frågor som rör bland annat hälso- och sjukvård, hälsoskydd, smittskydd och epidemiologi. Smittskyddsinstitutet har till uppgift att bevaka det epidemiologiska läget i fråga om smittsamma sjukdomar bland människor och främja skyddet mot sådana sjukdomar. Utöver dessa myndigheter så har Folkhälsoinstitutet uppgifter vad gäller folkhälsan. Sjukvården tillhandahålls naturligtvis i först hand av landstingen, men också privat. Kommunerna har ansvar för omvårdnad, bland annat hemvården.

4.6.1. Extremtemperaturer

Perioder med höga temperaturer blir vanligare och de högsta temperaturerna högre än i dag, vilket leder till en ökad dödlighet, särskilt för sårbara grupper. Framtida värmeböljor kan bli ett betydande problem som kräver motåtgärder.

Olika gruppers känslighet för höga temperaturer

Extrem värme medför olika stora risker för olika individer beroende på deras hälsotillstånd. Det är framförallt äldre personer som löper stor risk. Denna grupp uppvisar flest antal dödsfall i samband med värmebölja. Sjukdomar som innebär särskild känslighet för värme är främst hjärt- och kärlsjukdomar, lungsjukdomar

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

och försämrad njurfunktion. Vissa läkemedel kan också förändra värmereglering, cirkulation och vätskebalans, särskilt betablockerare (hjärtmedicin) och vätskedrivande mediciner. Psykiska funktionshinder, inklusive demenssjukdomar, kan medföra att man inte uppfattar riskerna med värmen.

Beroende på dagens klimat och på lokal anpassning är den ur hälsosynpunkt, dvs. i detta fall det lägsta antalet dödsfall, optimala temperaturen olika för olika delar av världen. I Finland är den optimala temperaturen beräknad till 14 grader, i London cirka 20 grader, i Aten cirka 25 grader .

Den första svenska studien av hur temperaturen och värmeböljor påverkar dödligheten har nyligen genomförts och fokuserar på 41 församlingar inom Stor-Stockholm med cirka 1,1 miljoner invånare under 1998

  • (Rocklöv och Forsberg, 2007).

Studien visar att dödligheten som beroende av dygnsmedeltemperaturen sett över helår har ett V-format utseende, se figur 4.50. Dödligheten är justerad för andra faktorer som influensa, säsong, tidstrend och veckodag. Vid den lägsta relativa risken enligt figuren har man en optimal temperatur motsvarande den temperatur där dödligheten är lägst, för Stockholm 11

  • grader. Av figuren framgår att snittet av den procentuella ökningen av dödligheten är uppemot 15 procent vid 25 grader och uppemot 10 procent vid -15 grader. Det framgår också att dödligheten ökar betydligt kraftigare för höga temperaturer än för låga.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Figur 4.50 Effekten av dygnsmedeltemperaturen på dagligt antal dödsfall justerad för årstid, tidstrend, veckodag och influensa

Källa: Rocklöv och Forsberg, 2007.

Konsekvenser av höga temperaturer

Då Europa drabbades av en svår värmebölja i augusti 2003 beräknas över 33 000 personer ha avlidit som en direkt följd av värmen, ett antal som inte kunde förutsägas av normaldata. Vid framtida värmeböljor med högre temperaturer än vi hittills varit vana vid kan effekterna komma att bli mer dramatiska än vad befintliga data förutsäger.

En tydligt ökad dödlighet har iakttagits redan efter 2 dagars ihållande värme. Perioder med höga temperaturer förväntas bli vanligare i Sverige och de högsta temperaturerna högre än i dag. I de sydligaste delarna av landet kommer temperaturen under de varmaste dagarna proportionellt sett öka mer än medeltemperaturen. Antalet tropiska nätter, dygn då temperaturen aldrig går under 20 grader, kommer att öka kraftigt i södra och mellersta delarna av landet och utmed Norrlandskusten och kan under perioden 2071

  • komma att motsvara dagens antal i Sydeuropa, se figur 4.51. Scenariet som åskådliggörs i figuren bygger på den modell och det utsläppscenario som ger den största temperaturökningen, RCA3-EA2.

G ra d er C e ls iu s

R is kök ni ng (% )

-10

0

10

20

0 5 10 1 5

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Figur 4.51 Antal tropiska nätter per år. Övre vänstra kartan visar perioden 1961

  • därefter följer modelleringar för perioderna

2011

  • 2041−2070, och 2071−2100. (RCA3-EA2)

1961-1990

2011-2040

2041-2070

2071-2100

Källa: SMHI, 2007.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Effekten av ett varmare klimat på dödligheten i Stockholmsområdet har studerats av Rocklöv och Forsberg, 2007, se figur 4.52.

Figur 4.52 Fördelning av sommartemperaturer i Stockholm 1961

(grått) och 2071

  • (rött). Den vänstra figuren bygger på

IPCC:s utsläppsscenerio A2 och den högra på utsläppsscenario B2. Blå medianer 1961

  • och 2071−2100.

A2

B2

Källa: Rocklöv och Forsberg, 2007.

Utgående från datamaterialets temperaturer för år 1998

  • så kan sommartemperaturerna i Storstockholmsområdet tänkas öka med ytterligare 3
  • grader i scenario A2 och 2−3 grader i scenario

B2 fram till år 2100. Den ökade dödligheten redovisas i tabell 4.35.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Tabell 4.35 Ökad dödlighet i Storstockholm för ökade sommartemperaturer,

jämfört med 1998

  • och vid vilka år denna temperatur uppnås enligt scenarierna A2 och B2

Temperaturökning

Ökning av

dödligheten

Tidpunkt

A2

Tidpunkt

B2

Grader Antal % År År

1 29 1,2 2025

  • 2025−2040

2 60 2,4 2060

  • 2080−2090

3 94 3,8 2090 2100 4 131 5,3 2100 -

Källa: Rocklöv och Forsberg, 2007.

En viktig osäkerhet i skattningen är antagandet att människornas känslighet är densamma i framtiden utan hänsyn tagen till åldersfördelning i populationen eller acklimatisering. Detta kan innebära att effekterna överskattas. Å andra sidan kan man förvänta sig en kraftig underskattning av effekter av temperaturer som överskrider de som använts vid framtagandet av modellen, i synnerhet vid längre sammanhängande perioder med höga temperaturer. Likaså torde antal fall underskattas att den genomsnittliga åldern ökar. Vi kan inte heller vara säkra på att den fördelning av sommartemperaturer som uppmätts i datamaterialet är representativ för framtiden. Det är sannolikt att temperaturen ökar mer de allra varmaste dagarna än den gör i genomsnitt.

Färre köldknäppar ger positiva hälsoeffekter

Kyla är också förknippat med dödsfall och hälsoeffekter. Ett mildare vinterklimat i Sverige, med färre så kallade köldknäppar, kommer därför att innebära positiva effekter med en minskning av antalet direkt köldrelaterade dödsfall och förfrysningar. Mildare vintrar bidrar också till att minska antalet episoder med försämring av hälsotillståndet hos personer med kärlkramp, kroniska hjärt- och lungsjukdomar samt reumatiska besvär. Färre riktigt kalla vinterdygn kan å andra sidan ge en ökad förekomst av fästingar och parasiter.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Anpassningsåtgärder och överväganden

Det höga antalet dödsfall som förekom på kontinenten i samband med värmeböljan 2003 visar på ett behov av snabb anpassning. Detta gäller även om de temperaturer vi har att vänta i Sverige inte blir lika höga, eftersom känsligheten för höga temperaturer är större hos oss. Frankrike införde redan året därefter ett varningssystem där meteorologiska prognoser kopplades direkt till hälso- och sjukvårdsresurser. I USA har noterats markant lägre antal dödsfall i områden med effektiv kylning inomhus.

Det är väsentligt att möjligheter till kylning finns på sjukhus, sjukhem och andra lokaler där sjuka eller äldre vistas, så att inomhustemperaturen kan hållas inom rimliga värden även om det blir en värmebölja. Detta kan åstadkommas genom att nya lokaler planeras så att höga temperaturer förhindras, t.ex. genom byggnadstekniska åtgärder eller genom luftkonditionering. I befintliga lokaler kan luftkonditionering behöva installeras. Solavskärming, markiser, skuggande träd är andra alternativ.

I stadsplaneringen bör även de ökande temperaturerna sommartid beaktas vid utformningen av bebyggelsen. Detta kan kräva ett nytänkande eftersom det framtida klimatet högst sannolikt kommer att medföra extrema värmeböljor som vi tidigare i vårt land inte har någon erfarenhet av. Byggnader har en mycket lång livslängd och en omställning bör därför inledas tidigt för att anpassningen ska kunna göras vid nybyggnation och vid renoveringar och ombyggnader, se avsnitt 4.3.5.

Avkylningsmöjligheter på akut-, intensiv- och hjärtavdelningar bör införas som standard över hela landet. Behovet av avkylning bör inventeras för andra lokaler än de ovan nämnda. Energieffektiva lösningar som fjärrkyla bör eftersträvas.

Beredskapen för värmeböljor bör ses över och sårbara grupper bör identifieras. Exempelvis bör handlingsplaner utarbetas för hur t.ex. hemtjänsten kan bistå utsätta grupper i samband med en värmebölja.

Ett tidigt varningssystem för värmeböljor motsvarande det som infördes i Frankrike i juni 2004 men skräddarsytt utifrån svenska förhållanden skulle kunna utvecklas av SMHI i samarbete med kommuner och landsting. Ett sådant varningssystem bör samordnas med de etablerade varningssystemen som utvecklats av SMHI och Räddningsverket, se avsnitt 5.3.1.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Forskning och utveckling

Det behövs mer forskning kring höga temperaturer och hälsoeffekter, bl.a. för att precisera vilka temperaturvariabler som bäst uttrycker riskförändring i olika delar av landet.

Förslag

  • I instruktionen till socialstyrelsen ska framgå att myndigheten får ansvar för anpassning till ett förändrat klimat inom sitt ansvarsområde, se avsnitt 5.10.2
  • Socialstyrelsen bör få i uppdrag att ta fram ett kunskapsunderlag för kommuner och landstings beredskap för värmeböljor. Underlaget bör innefatta förslag på åtgärder för att kyla lokaler och för att identifiera och nå känsliga grupper.
  • SMHI bör få i uppdrag att utreda möjligheterna till varningssystem, se avsnitt 5.3.1.

4.6.2. Ändrad luftkvalitet

Luftföroreningarna kan väntas öka något på grund av klimatförändringen, men andra faktorer ger större förändringar.

Koncentrationen av luftföroreningar och depositionen av försurande och övergödande ämnen kommer inte vara densamma i framtiden jämfört med i dag. En rad internationella överenskommelser, senast det så kallade Göteborgsprotokollet talar för signifikanta minskningar i Europas utsläpp, i framtiden. Även utsläppsförändringar i Nordamerika och Asien kommer att påverka luftföroreningshalter och deposition i Europa.

En klimatförändring kommer att påverka vindriktningar och nederbördsmönster liksom många andra väderberoende processer i atmosfären, som kemisk och fysikalisk omvandling som styr halten av luftföroreningar. En framtida klimatförändring kommer dessutom sannolikt leda till förändringar av mänskliga och naturliga utsläpp.

Hälsoeffekter av luftföroreningar är i dag ett stort problem i Europa. Utsläppen kommer att påverkas av många faktorer fram-

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

över. I nedanstående avsnitt har endast hänsyn tagits till effekter av en framtida klimatförändring utifrån dagens utsläppsnivå.

Klimatförändringens påverkan på marknära ozon

Förhöjda ozonhalter försämrar hälsan för astmatiker och andra känsliga grupper. Ozonhalten kan samverka med höga temperaturer, som är en risk för gamla och svaga personer, och på så sätt påverka dagligt antal dödsfall.

Utsläppen av kväveoxider och kolväten (flyktiga organiska ämnen), som bildar marknära ozon, förväntas minska i Sverige, liksom i övriga Europa, framöver. Modellsimuleringar av effekterna på luftmiljön av ett förändrat klimat, antyder en möjlig ökning av ozonhalten med 1

  • procent per decennium fram till 2050 i centrala och södra Europa, framförallt under sommaren vid oförändrade utsläpp och bakgrundshalter. Maxhalterna ökar mer än medelhalterna. I Skandinavien beräknas ozonkoncentrationerna ändra sig endast lite. Södra Sverige kan möjligen få en svag ökning av ozonhalterna under vår, sommar och höst medan norra Skandinavien kan vänta sig minskade ozonhalter. Se figur 4.53. (Engardt och Foltescu, 2007)

Klimatförändringens påverkan på partiklar

Sambandet mellan partikelhalten och mortaliteten är liksom sambandet med lung- och även hjärtbesvär mer väldokumenterat än motsvarande samband för ozonhalter. Redan måttligt förhöjda partikelhalter ökar antalet fall av akut hjärtsjukdom.

Modellsimuleringar som enbart visar effekten av förändringar i klimatet, se figur 4.53, visar att halten av sekundära oorganiska partiklar (SIA), bestående av sulfat, nitrat och ammonium, kan komma att öka signifikant, med 3

  • procent per decennium, fram till 2050. Detta gäller i hela kontinentala Europa under alla årstider förutom vintern. Södra Skandinavien torde få en måttlig ökning av SIA med upp till 2 procent per decennium under framför allt vår och sommar, medan de norra delarna av Skandinavien uppvisar minskande SIA-halter under alla årstider enligt scenarierna. Den totala mängden partiklar i atmosfären kan dock komma att påverkas ännu kraftigare av klimatförändringarna, eftersom upp-

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

virvlat stoft från uttorkade marker i södra och centrala Europa förväntas öka då nederbörden beräknas minska i dessa områden. (Engardt och Foltescu 2007; Kjellström et al. 2005)

Figur 4.53 Modellerad förändring i sekundära oorganiska partiklar (SIA) och marknära ozon

Vänstra kartsekvensen visar relativ procentuell förändring av dygnsmedel-koncentrationen av sekundära oorganiska partiklar (SIA) över Norden mellan dagens och framtida klimat under olika säsonger. Högra kartsekvensen visar modellerad 3-månaders medelhalts (dag + natt) förändring av marknära ozon. Kartraderna från topp till botten visar följande perioder: vinter (dec-feb), vår (mars-maj), sommar (juni-aug), höst (sep-nov). Inom kartsekvenserna visar vänstra kartraden förändringen mellan 1960

  • och 2021−2050, samt den högra förändringen mellan

1960

  • och 2071−2100.

Sekundära oorganiska partiklar 1960-1991 2021-2050

Vinter

Vår

Sommar

Höst

Sekundära oorganiska partiklar 1960-1991 2021-2050

Vinter

Vår

Sommar

Höst

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Källa: Engardt och Foltescu, 2007.

Pollenallergier

I Sverige är cirka 15

  • procent av unga vuxna allergiska mot pollen. Totalt står pollenallergierna, för cirka 40 procent av alla allergier i Sverige. Björk, al och hassel framkallar flest allergier av lövträden. Många olika gräsarter kan ge upphov till allergi, även om mängden producerad pollen varierar avsevärt mellan olika arter.

Marknära ozon

1960-1991

2071-2100

Vinter

Vår

Sommar

Höst

Marknära ozon

1960-1991

2071-2100

Vinter

Vår

Sommar

Höst

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Björk, gräs och gråbo är i dag de vanligaste enskilda allergiframkallande växterna i Sverige.

Ett flertal rapporter från Europa och Nordamerika har visat att pollensäsongen under senare år startar allt tidigare (IPCC, 2007; Menzel et al, 2006).

Laboratorieförsök har visat att en ökad halt av koldioxid i luften ökar mängden pollen hos ambrosiaarter, främst malörtsambrosia eller ragweed, som i USA är en av de mest allergiframkallande av de pollenproducerande växterna (Wayne et al., 2002). Malörtsambrosia har kommit till Europa via förorenat utsäde och har med början i Ungern respektive Rhônedalen i Frankrike spridits kraftigt, framför allt i Öst- och Centraleuropa. Överallt där den fått fäste, bidrar den till sensibilisering, dvs. ökad benägenhet att få allergier. Malörtsambrosia finns nu också på många olika platser i södra Sverige och upp längs Norrlandskusten.

Förändrade årstider och en förlängd växtsäsong kan komma att ge en förändring i utbredningen av pollenproducerande arter och i pollensäsongens start, längd och intensitet. I de södra och framförallt mellersta delarna av landet kommer lövträd att bli alltmer konkurrenskraftiga gentemot barrträden. Detta kan resultera i en större förekomst av lövträd, se avsnitt 4.4.1 och leda till en ökning av pollenallergier.

Inomhusluft

Sverige har tillsammans med övriga nordiska länder och Kanada världens tätaste bostäder. En ökning av utomhustemperaturen kommer att betyda en ökad fuktbelastning inomhus, vilket kan medföra mer mikrobiell belastning och mer husdammskvalster. Detta, tillsammans med effekter av ökad nederbörd och frekventare översvämningar ökar risken för mögel- respektive kvalsterallergier.

Anpassningsåtgärder och överväganden

Klimatförändringarna kommer att ändra förutsättningarna för arbetet med att minska luftföroreningarna. Det är viktigt att scenarier för klimatförändringar integreras i modeller och åtgärdsplaner för framför allt marknära ozon och partiklar. Bland annat

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

bör effekter av klimatförändringen beaktas vid arbete med miljömålet Frisk luft, som Naturvårdsverket ansvarar för.

Ökad fönstervädring på sommarhalvåret, eller ventilation på annat sätt, kan motverka ökad fukthalt och därmed mögel- och kvalsterproblem. Socialstyrelsen bör bevaka problemet och om det ökar, informera kring frågan.

Boverket bör vid utformningen av regelverk och rekommendationer beakta behovet av att använda andra material i bostäder och arbetsplatser i områden där problem med fukt kan uppkomma. Se avsnitt 4.3.5 och bilaga B 17.

Forskning och utveckling

Det behövs mer forskning kring den samlade effekten av förändrade emissioner och förändrat klimat för den framtida luftkvaliteten i Sverige. En kritisk faktor i beräkningarna är också prognostiseringen av regional nederbörd i Europa. Södra Skandinavien ligger i gränsområdet mellan ökad och minskad nederbörd, i norra Europa respektive Centraleuropa. Här råder det starka nord-syd gradienter hos de föroreningar vars förekomst till stor del styrs av nederbörden. Det innebär att södra Skandinavien i synnerhet är känsligt för förändringar. Om gränsen till torka skulle flyttas något norrut kan åtminstone södra Sverige få betydligt högre halter av både marknära ozon och sekundärt bildade partiklar. Simuleringarna av atmosfärskemi bör upprepas med indata från flera olika globala klimatscenarier och/eller klimatmodeller på global- och regionalskala för att göra en analys som beaktar osäkerheten hos nederbördsförekomsten i gradientområdet.

Forskning kring bl.a. orsaker till uppkomsten av allergier, spridning av pollen och möjliga motmedel är viktig mot bakgrund av den ökning av allergier som kan förväntas vid klimatförändringen.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

4.6.3. Hälsoeffekter av översvämningar, stormar, ras och skred

Den ökade risken för översvämningar, ras och skred ger risk för personskador och ökade problem för bl.a. sjukvård och hemtjänst.

Konsekvenser av en klimatförändring

Extrema väderhändelser som stormar, översvämningar, ras, och skred kan skapa problem med allt från personolyckor till avbrott i el- och vattenförsörjning, se bland annat avsnitt 4.3.1 och 4.3.2. Detta kan ge problem för hälso- och sjukvården genom att t.ex. ambulanstransporter och hemtjänsten lamslås.

Risken för infektionssjukdomar ökar efter en översvämning, till exempel genom otillräcklig nedkylning av livsmedel på grund av elavbrott eller på grund av inläckage av smittämnen i dricks- och utomhusbadvatten. Risk för vattenburen exponering för kemiska ämnen kan också förekomma på grund av läckage från industrimark, gamla deponier och serviceanläggningar. Särskilt utsatta är sårbara grupper som äldre, handikappade och sjuka. Psykologiska effekter är också vanliga efter större katastrofer.

Lokalt finns risk för att översvämningar, ras och skred kan frilägga gamla kemisk-toxiska deponier liksom nedgrävda antraxsmittade (mjältbrand) djurkadaver. Det senare skapar framförallt smittorisk för utegående djur i området, men även människor kan utsättas.

Anpassningsåtgärder och överväganden

Samhället bör vara förberett på fler och intensivare extrema väderhändelser och naturolyckor. Vid krislägen bör fokus ligga på sårbara grupper. Ensamboende äldre liksom fysiskt och psykiskt handikappade bör aktivt uppsökas.

Länsstyrelserna bör kartlägga kända deponier, industrimark och antraxsmittade djurgravar etc. för att få en heltäckande karta över riskområden vid översvämningar, ras, skred och erosion, se avsnitt 4.3.6.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

4.6.4. Smittspridning

Ett varmare klimat med ökad nederbörd ger en ökad risk för smittspridning. Spridningsmönster för smittsamma sjukdomar kommer sannolikt att förändras och helt nya sjukdomar och sjukdomsbärare kan komma in i landet. Osäkerheterna och risken för överraskningar är dock stora.

Spridning av virus, bakterier och parasiter orsakar många slags sjukdomar. Spridningen bl.a. genom vatten, livsmedel och olika vektorer, dvs. djur, insekter, spindeldjur m.m. kommer sannolikt att öka i ett varmare klimat.

Hälsoeffekter av klimatpåverkan på vattenflöden och vattenkvalitet

Ändrade vattenflöden, såväl ökande som minskande, kan ge upphov till negativa hälsoeffekter. Vid översvämningar, ras och skred kan spridning av smittämnen och kemisk-toxiska ämnen som förekommer i jord och mark förorena vattentäkter, betesmark, badvatten i utomhusbad, och bevattningsvatten. Avloppsvatten kan läcka in i dricksvattentäkter och i ledningar. Riskerna för vattenburna sjukdomsutbrott ökar då. De smittämnen man mest oroar sig för hos människa är Cryptospiridium, Giardia, Campylobacter, norovirus och VTEC (EHEC), varav den senaste vanligen ger de allvarligaste sjukdomssymtomen, se bilaga B 34.

Hur stora utbrotten kommer att bli beror inte bara på omfattningen av t.ex. översvämningar i olika områden utan också på andra förhållanden, som förekomst av smittämnen och olikheter i utformningen av de lokala vatten- och avloppssystemen. Ett enda utbrott kan omfatta allt ifrån några tiotal till flera tiotusentals fall.

Ökade vattenflöden kan bidra till läckage av smittämnen från avlopp och förorenade betesmarker till badplatser. Med ett ändrat klimat kommer badsäsongen också att förlängas och fler människor kommer att bada oftare. Detta i kombination med högre vattentemperaturer kan öka risken för spridning av vissa mag-tarm bakterier, hudinfektioner som badklåda och systeminfektioner.

Badsårfebersvibrioner är ett för Sveriges del nytt allvarligt problem. Dessa smittämnen finns i svenska vatten men tillväxer inte förrän vid vattentemperaturer över 20 grader. Den optimala

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

salthalten för dessa vibrioner är 0,4

  • procent, alltså som i

Östersjön sommartid, men de påträffas även i sötvatten. Risken för utbrott av badsårsfeber kommer att öka under detta sekel i Östersjön ända upp mot Umeåtrakten.

Toxiska algblomningar (cyanobakterier) uppträder i både sött och bräckt vatten. De gynnas av högre vattentemperaturer och kan i näringsrika vatten ge upphov till hälsovådliga koncentrationer. Algblomningar kommer sannolikt att öka i sjöar och vattendrag. För Östersjön råder en viss osäkerhet om utvecklingen, se avsnitt 4.5.2 och 4.5.3. Det är framför allt småbarn och djur som riskerar att insjukna om de badar eller dricker av vatten med pågående skadlig algblomning.

Hälsoeffekter av klimatpåverkan på livsmedel

Ett varmare klimat under sommarmånaderna förväntas öka antalet matförgiftningar genom att risken ökar för att livsmedel utsätts för höga temperaturer genom att kylkedjan för livsmedel bryts eller att maten inte hanteras adekvat vid tillredning och förvaring hos konsumenterna. Mikroorganismer som Staphylococcus aureus, Clostridium perfringens och Salmonella, tillväxer snabbt i många livsmedel om de inte kylförvaras.

Smittspridning genom bevattning med förorenat vatten vid livsmedelsproduktion kan komma att öka genom en ökad risk för översvämningar.

Svensk livsmedelsproduktion kommer att behöva anpassa sig till en högre temperatur och högre luftfuktighet och till perioder med extrem nederbörd och torka. Detta kommer att medföra ökade kostnader och ökade krav på kvalitetsstyrning för att förhindra en ökning av livsmedelsburna sjukdomsfall och utbrott.

Ändrade smittspridningsmönster

Förändringar i årstidernas längd och klimat påverkar ekosystemen och den biologiska mångfalden. Tidiga tecken på klimateffekter syns ofta tydligast i områden nära arternas utbredningsgränser både vid den nordliga gränsen och på höga höjder. Där är ofta klimatet den begränsande faktorn genom att säsongerna kan vara för kalla eller för korta för en arts överlevnad, förökning eller tillväxt.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Under de senaste decennierna har ett flertal europeiska arter ändrat sina utbredningsområden. Bland annat har fågelarter och insekter expanderat norrut. Fästingar finns i dag spridda över nästan hela landet.

Förskjutning av årstider kan få effekter för ett flertal s.k. vektorburna sjukdomar där smittämnena i naturen överförs av olika djurarter, som gnagare, fåglar och rävar, hos insekter, mygg, knott mm, eller av spindeldjur framför allt fästingar. Mildare vintrar ger ökad överlevnad för smittspridande arter. Det finns också risk för indirekta effekter som att mildare vintrar, mindre skarsnö och en förlängd växtsäsong ökar antalet värddjur i ett område, vilket gör att exempelvis fästingar lättare hittar blodföda och därmed i sin tur kan öka i antal.

Ekosystemsförändringar kan uppkomma successivt eller abrupt. Helt nya artsammansättningar kan uppstå i ett område och detta kan skapa möjligheter för nya smittämnen att etablera sig lokalt. Ett smittämne kan t.ex. komma att spridas med en ny typ av vektor.

Ändrad risk för infektionssjukdomar

I tabell 4.36 redovisas en riskbedömning för olika sjukdomar vid en klimatförändring. Riskbedömningen tar hänsyn både till sambandet med klimatförändringen och till hur allvarliga konsekvenserna kan bli för hälsoläget i Sverige. Djursjukdomar behandlas i avsnitt 4.4.2.

Bland de infektionssjukdomar som ger de största riskerna vid en klimatförändring märks olika vektorburna sjukdomar. Det gäller både de i dag i Sverige förekommande fästingburna sjukdomarna borrelios och TBE och vissa andra vektorburna sjukdomar som i dag inte betraktas som inhemska. Endast borreliainfektion bedöms ha mycket hög risk. Uppskattningvis insjuknar varje år cirka 10 000 personer i landet. En förväntad ökad risk för borreliainfektion i södra och mellersta delarna av landet kommer att innebära betydligt fler fall i dessa områden samtidigt som sjukdomen förväntas spridas till stora delar av Norrland, undantaget fjälltrakterna.

En mycket allvarlig europeisk vektorburen sjukdom som skulle kunna komma att etablera sig i Sverige under detta sekel är visceral leishmaniasis, som sprids av sandmygga och har en direkt temperaturkoppling. Det är vanligt att man kan bli övergående infekterad med Leishmania-parasiten utan att utveckla symtom, men om en

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

person samtidigt är HIV-infekterad blir sjukdomsförloppet synnerligen allvarligt med en medelöverlevnad på endast 13 månader.

Badsårsfeber hos människa ingår också i högriskgruppen av infektionssjukdomar genom att sjukdomen har så allvarliga följder. Sjukdomen kan ge blodförgiftning med hög risk för dödsfall. Den är direkt kopplad till vattentemperaturen och drabbar framför allt äldre. Sjukdomen som i media kallades kolera i samband med ett utbrott sommaren 2006 gav upphov till tre dödsfall.

Några livsmedels- och vattenburna infektionssjukdomar uppvisar också en förhöjd risk (medelhög) för vid en klimatförändring. Det gäller framförallt VTEC, cryptospiridos, campylobacterinfektion, algtoxinförgiftning, legionella och toxinmatförgiftning.

West Nile virus är en myggöverförd sjukdom som finns i Europa. Fåglar fungerar som som reservoardjur och som kan drabba människa och häst. West Nile virus kan tänkas etablera sig i Sverige. Myggorna som sprider sjukdomen finns redan i landet, men ännu har ingen smittspridning påvisats.

Malaria, som ofta förekommer i debatten, kommer sannolikt inte att bli ett problem i Sverige, trots en trolig ökad förekomst av malariamyggor i de södra och mellersta delarna av landet. All smittspridning upphör nämligen om alla infekterade personer i ett område ges behandling, vilket svensk sjukvård bör ha goda möjligheter att erbjuda.

Sverige kommer också att få ett ökat antal fall av infektionssjukdomar där smittan erhållits utomlands på grund av ett ökat globalt smittryck.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Tabell 4.36 Sammanfattande klimatrisk-konsekvensbedömning för infek-

tionssjukdomar i Sverige hos människa. Riskbedömningen bygger dels på hur starkt sambandet är mellan sjukdomsriskökning och en klimatförändring i Sverige och dels på hur viktig sjukdomen är, dvs. dess konsekvens för hälsoläget i Sverige. För närmare sjukdomsbeskrivningar se bilaga B 34. INF=infektion, sjd=sjukdom.

Mycket starkt samband

5

BADKLÅDA

–

advatten

ALGTOXIN

-badvatten

BADSÅRSFEBER (VIBRIO)-

badvatten;

dödlig blodförgiftning

BORRELIAINF:

-

fästing; följdbesvär fr leder, hjärta, nervsystem, hjärnhinneinflamm.

Starkt samband

4

CRYPTOSPORIDUM- INF-

mat/vatten; diarrésjd

LEGIONELLAINF. -

vattendroppar/luftkond.; svår lunginflam.

TOXINMATFÖRGIFTN.-

diarrésjd

TBE –

fästing;

hjärninflammation

CAMPYLOBACTER- INF-

mat/vatten;

diarrésjukdom

VTEC-

mat/vatten; blodig

diarré, HUS

VISCERAL LEISHMANIASIS* -

Sandmygga; inre organ angrips, dödlig

Medelstarkt samband

3

MALARIA* -

mygga;

allvarlig febersjd

LEPTOSPIRAINF: –

gnagare; allvarlig febersjd

CALICIVIRUS –

vatten/mat/bad/direkt kontakt; diarrésjd

HARPEST-

mygga;

bölder, lunginflammation

SALMONELLA- INF. -

mat/vatten;

diarrésjd, ledbesvär

WEST NILE FEBER

*

mygga; febersjd, neurlogiska symtom

Svagt samband

2

AEROMONASINF.

-

mat/vatten; diarrésjd

GIARDIAINF.-

mat/vatten/kontakt smitta; diarrésjd

LISTERIAINF.-

mat; febersjd, ev blodförgiftning, hjärnhinneinflammation

DENGUEFEBER

* -

mygga; febersjd

Mycket svagt samband

ROTAVIRUS-

mat

/

vatten; diarrésjd

STELKRAMP –

jord;

dödlig sårinfektion

HEPATIT A -

mat/vatten;

gulsot

TYFOID/PARATYFOID

*-

mat/vatten/kontakt smitta diarrésjd; komplikationer

SHIGELLAINF.

*

mat/vatten/kontakt smitta; diarrésjd,

1 2 3 4 5

Mycket begränsade

Begränsade Allvarliga Mycket allvarliga Katastrofala

Risk vid klimatförändring: Mycket Hög Risk Hög Risk Medelhög Risk Låg Risk Mycket Låg Risk

Kl imatko ppl in g i S verig e

Konsekvens för hälsoläget i Sverige

* Stark klimatkoppling utomlands

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Anpassningsåtgärder och överväganden

Ökad risk för smittspridning vid en klimatförändring är ett betydande potentiellt problem. Ett antal olika sjukdomar och sjukdomsbärare kan identifieras som kan komma att spridas in över landet. Det är dock svårt att förutsäga och beräkna effekterna. Det finns ett antal exempel på spridning norrut i takt med ett varmare klimat, t.ex. fästingspridningen och med den borrelia och TBE. En skärpt uppmärksamhet inriktad på nya sjukdomar och sjukdomsbärare är ytterst viktig.

Riskerna för spridning av vattenburen smitta kan minskas genom en effektivare rening av dricksvattnet. Kostnaderna för en ökad avskiljning/inaktivering av mikroorganismer i vattenverk har uppskattats till 1 300 miljoner för 2011

  • se avsnitt 4.2.5 och bilaga B 13. Åtgärderna motverkar de ökande riskerna för vattenburna sjukdomsutbrott. Ytterligare förändringar av de mikrobiologiska riskerna längre fram i tiden är svåra att bedöma, men ger sannolikt lägre kostnader.

Vid planering och drift av badplatser bör risken för smittspridning från betesmark beaktas. Längre avstånd krävs mellan badande och betande djur på grund av risken för betesmarksläckage. Provtagning och övervakning kan behövas i ökad omfattning på badplatser där risker ändå finns. Det är angeläget att allmänheten får riskinformation om bl.a. badsårsfeber, t.ex. vid översvämningar eller långvariga höga vattentemperaturer.

De högre temperaturerna under fler månader ger oss fler rötmånader och ökade problem med livsmedelshanteringen. Vi får ett klimat som ställer högre krav på livsmedelshygien än vi är vana vid. Information behövs till konsumenterna om basal hygien samt hur livsmedel bör hanteras vid höga temperaturer.

Klimatförändringen och den ökade globala rörligheten ger en ökad risk för smittspridning. Genom att den globala utbredningen av många infektionssjukdomar kommer att förändras framöver så kommer riskinformation, vaccinationsrekommendationer och dylikt behöva uppdateras kontinuerligt.

Sverige har i dag 2 miljoner individer som använder enskilda vattentäkter. Socialstyrelsen och SGU bör informera permanentboende och sommarboende med enskilda vattentäkter om risken för sämre vattenkvalitet. Se vidare avsnitt 4.2.5.

Utökad fortbildning i infektionssjukdomar av personal inom hälso- och sjukvårdssektorn respektive av veterinärmedicinsk per-

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

sonal behövs med tanke på ett ökande smittryck globalt och risk för att helt nya infektionssjukdomar kan komma att etablera sig i landet, se avsnitt 5.9.

Forsknings- och utvecklingsfrågor

  • Ny effektiv och snabb sanering av dricksvattensystem behöver utvecklas.
  • Nya metoder bör utvecklas, eller anpassas för svenska förhållanden, för hantering och lagring av livsmedel vid ett varmare och fuktigare klimat.
  • Ökad kunskap behövs om smittämnens överlevnad i mark, efter föroreningar i samband med översvämningar och mer långsamt ökade flöden, samt om möjliga motåtgärder. Detta gäller bland annat Salmonella och VTEC.
  • De finns kunskapsluckor om klimatets betydelse inom:
  • Vektorförekomst för aktuella infektionssjukdomar och utbredning i landet, nuläge och förändringar.
  • Förekomst respektive utbredning i landet av vektorburna smittämnen såsom West Nile virus och Borrelia.
  • Forskning bör också öka om skydd mot vektorburna sjukdomar, t.ex. de fästingburna TBE och Borrelia.
  • Nätverk bör etableras internationellt avseende FoU om klimatsambandet för aktuella infektionssjukdomar på människor och djur.
  • En större mer samlad satsning på forskning kring klimatanpassning föreslås. Här ingår utökad forskning kring smittspridning se avsnitt 5.9

Förslag

  • I instruktionen till Livsmedelsverket, Socialstyrelsen och Smittskyddsinstitutet ska framgå att myndigheterna får ansvar för anpassning till ett förändrat klimat inom sina ansvarsområden, se avsnitt 5.10.2.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

  • Livsmedelsverket bör få i uppdrag att se över regler och riktlinjer för livsmedelshanteringen mot bakgrund av den ökade temperaturen sommartid och den ökade risken för perioder med extremt höga temperaturer. Verket bör också löpande informera allmänheten om risker och försiktighetsmått vid livsmedelshantering.
  • Socialstyrelsen bör få i uppdrag att:
  • följa utvecklingen av epidemiologin hos nya och kända infektioner till följd av klimatförändringar och vid behov ta initiativ till åtgärder för att upprätthålla ett bra smittskydd,
  • utarbeta kunskapsunderlag som kan användas i en utökad fortbildning om infektionssjukdomar för personal inom hälso- och sjukvården.
  • Smittskyddsinstitutet bör få i uppdrag att i samverkan med

Statens Veterinärmedicinska anstalt:

  • följa och analysera utvecklingen av epidemiologin hos nya och kända infektioner till följd av klimatförändringar och vid behov ta initiativ till ny forskning inom berörda områden på grund av klimatförändringar.
  • utarbeta kunskapsunderlag och informera om den ökade risken för smittspridning och om nya sjukdomar till följd av klimatförändringar samt analysera möjliga motåtgärder och rapportera dessa till övriga berörda myndigheter.

4.7. Förändringar i vår omvärld och deras påverkan på Sverige

Klimateffekter på människans aktiviteter och system är svårbedömda. Samhällets system är föränderliga vilket gör det komplicerat att bedöma klimateffekter, särskilt långt in i framtiden. Antalet tillgängliga observationer och studier av klimateffekter är i dagsläget betydligt fler, enligt IPCC:s utvärderingsrapport 2007, jämfört med hur förhållandena var i samband med utvärderingsrapporten 2001. Samtidigt är skillnaderna stora mellan kontinenterna vad gäller antal observationer och studier. Tillgängligheten av underlag är bäst för Europa, sämre för Nordamerika och betydligt sämre för övriga världsdelar (IPCC, 2007).

Nedanstående analyser och sammanställningar baseras IPCC:s utvärderingsrapport 2007, vilken i sin tur baseras på flera olika

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

socioekonomiska framtidsscenarier och ett urval av resultat från olika klimatmodeller och scenarioperioder. Allmänt gäller att klimateffekterna blir flera, och att deras storlek ökar, när klimatförändringarna blir mer omfattande. Hur olika effekter slår in varierar beroende på sektor, region samt anpassningskapacitet. Sårbarheten för klimateffekter kan också öka på grund av andra stressfaktorer såsom miljöutsläpp, fattigdom, konflikter, epidemier och brist på mat. Oavsett regioner finns det grupper (barn, fattiga, sjuka och äldre) vilka är särskilt sårbara för klimatförändringarna (IPCC, 2007).

Påverkan på olika geografiska områden

I nedanstående tabeller presenteras kortfattat utvalda klimateffekter i olika geografiska områden. Analyserna och sammanställningarna bygger på IPCC:s rapport om anpassning och Naturvårdsverkets rapport Klimateffekter, anpassning och sårbarhet.

Tabell 4.36 Afrika

Sektor Förväntad effekt Vatten

Mellan 75

  • miljoner exponerade för vattenstress år 2020.

Jordbruksproduktion Produktionen minskar till följd av att arealerna lämpliga för produktion minskar samtidigt som vegetationsperioden förkortas.

Livsmedelstillgång Minskad jordbruksproduktion. Minskat fiskbestånd i sjöar på grund av stigande vattentemperaturer. Kustområden Lågt liggande kustområden riskerar att översvämmas.

Hälsa Stora regionala skillnader, t.ex. ökning eller minskning av utbredningen av och smittorisken för malaria.

Nya studier bekräftar att Afrika är en av de mest sårbara kontinenterna för klimatvariabilitet och klimatförändringar på grund av flera samtidiga påfrestningar och låg anpassningskapacitet. Kostnaden för anpassning kan komma att uppgå till minst 5

  • procent av BNP kring 2080-talet.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Tabell 4.37 Asien

Sektor Förväntad effekt

Vatten Glaciäravsmältning i Himalaya innebär:

  • ökning av antalet översvämningar och ras och skred (kort sikt).
  • minskad avrinning och tillgång på färskvatten framför allt längs de stora floderna (medellång och lång sikt). Sammantaget kan över en miljard människor komma att påverkas negativt kring 2050.

Jordbruksproduktion Spannmålsskördarna kring 2050:

  • ökning med upp till 20 procent i östra och sydöstra Asien.
  • minskning med upp till 30 procent i centrala och södra Asien.

Kustområden Ökad risk för översvämning, framför allt i de tätbefolkade deltaregionerna i södra, östra och sydöstra Asien.

Hälsa Ökad dödlighet till följd av diarrésjukdomar, huvudsakligen relaterade till översvämningar och torka, i östra, södra och sydöstra Asien.

Befolkningstillväxten i Asien medför en ökad efterfrågan på de minskande vattenresurserna. Sammantaget och med beaktande av effekterna av snabb befolkningstillväxt och urbanisering förväntas risken för svält ligga kvar på en mycket hög nivå i flera utvecklingsländer i regionen.

Tabell 4.38 Australien och Nya Zeeland

Sektor Förväntad effekt Vatten Ökade problemen med vattentillgångar fram till 2030 i södra och östra Australien samt i delar av Nya Zeeland.

Jordbruksproduktion Minskad jordbruksproduktion fram till 2030 på grund av ökad torka och fler bränder.

Skogsbruk Minskad skogsproduktion fram till 2030 på grund av ökad torka och fler bränder (i de södra och västra delarna av Nya Zeeland förväntas dock skogsbrukets förutsättningar på kort sikt förbättras).

Kustområden Ökad risk för och kraftfullare översvämningar fram till 2050.

Biologisk mångfald Signifikanta förluster (t.ex. Stora Barriärrevet) förväntas fram till 2020.

Regionen har betydande anpassningskapacitet tack vare välutvecklade ekonomier samt vetenskapliga och tekniska resurser, men det finns påtagliga hinder för implementering av anpassningsåtgärder.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Extrema väderhändelser utgör stora utmaningar. De naturliga systemen har begränsad anpassningskapacitet.

Tabell 4.39 Latinamerika

Sektor Förväntad effekt

Vatten Glaciäravsmältning och förändrad nederbörd innebär minskad vattentillgång i stora områden.

Jordbruksproduktion Ökad försaltning och ökenspridning. Försämrad produktivitet för vissa viktiga grödor och boskapsskötsel, med negativa konsekvenser för livsmedeltillgången. Skogsbruk De tropiska skogarna i östra Amazonas ersätts gradvis av savann. Vegetationen i halvtorra områden ersätts vegetation typisk för torra marker.

Kustområden Ökad risk för översvämningar. Biologisk mångfald Signifikant förlust av arter.

Vissa länder i Latinamerika har gjort insatser för anpassning. Regionens anpassningskapacitet är dock begränsad på grund av bland annat avsaknad av grundläggande informations-, observations- och övervakningssystem. De politiska, institutionella samt tekniska ramverken är också bristfälliga.

Tabell 4.40 Nordamerika

Sektor Förväntad effekt

Vatten Minskad tillgång och ökad efterfrågan. Minskade sommarflöden och fler vinteröversvämningar.

Jordbruksproduktion

Totalt ökade skördar från regnvattnat jordbruk med 5

  • procent på kort

sikt.

Skogsbruk Störningar till följd av skadedjur, sjukdomar och brandrisk.

Kustområden Befolkningstillväxten och det stigande värdet på infrastrukturen i kustområdet ökar sårbarheten för klimatvariabilitet och framtida klimatförändringar. Hälsa Städer som redan är drabbade av värmeböljor förväntas drabbas ytterligare.

Tropiska stormar

Skadekostnaderna kan öka med 70

  • procent (ABI, 2005).

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Samhällen och biotoper vid kusterna kommer att drabbas allt mer av klimatförändringarnas effekter i kombination med ökad exploatering. Anpassning i Nordamerika sker i dag ojämnt och beredskapen för ökade exponeringar är låg.

Tabell 4.41 Europa

Sektor/område Förväntad effekt Vatten Ökad risk för översvämningar till följd av skyfall samt mer frekventa kustöversvämningar och ökad erosion.

Sydeuropa Förvärrade förhållanden med höga temperaturer, torka, skogsbränder och ökad risk för värmeböljor. Minskad tillgång på dricksvatten, skördevolymer, turism, vattenkraftsproduktion.

Central- och Östeuropa

Minskad sommarnederbörd och ökad vattenstress. Ökad risk för värmeböljor och torvbränder. Skogsproduktiviteten förväntas minska.

Nordeuropa Positiva effekter på kort sikt: minskat uppvärmningsbehov, större skördar, ökad skogstillväxt och ökad vattenkraftproduktion. Negativa effekter på lång sikt: Mer frekventa vinteröversvämningar, kustöversvämningar, översvämningar på grund av skyfall, hotade ekosystem och ökad markinstabilitet med ras och skred.

Biologisk mångfald

Stora förluster (särskilt i bergsområdena)

Klimatförändringarna förväntas öka de regionala skillnaderna vad gäller naturresurser och tillgångar i Europa. Europas tidigare erfarenheter av extrema klimathändelser kan underlätta en klimatanpassning.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Tabell 4.42 Övergripande trender

Sektor Förväntad effekt

Vattenresurser Tillgången ökar på höga breddgrader och i vissa tropiska områden.

Tillgången minskar på vissa medelhöga och låga

breddgrader (torra områden).

Ekosystem

En temperaturökning på 1,5

  • leder till att 20−30 procent av jordens arter riskerar utrotning.

Jordbruksproduktion

1

  • temperaturökning positiv för produktion. En kraftigare uppvärmning har negativ påverkan.

Skogsbruk Den kommersiella virkesproduktiviteten bedöms öka måttligt på kort till medellång sikt, dock med stora regionala variationer.

Kustområden Stor risk för översvämningar. Låglänta tätbefolkade kustområden i Afrika, Asien samt önationer kommer drabbas särskilt hårt. Industri, bebyggelse och samhälle

Kustområden och floddalar är särskilt sårbara för översvämningar, förändrad markstabilitet m.m. Sammantaget tenderar nettoeffekterna att bli mer negativa ju större klimatförändringarna blir.

Hälsa Ökad undernäring

Ökat antal dödsfall till följd av extrema väderhändelser Ökad frekvens av diarrésjukdomar Ökad frekvens av hjärt- och lungsjukdomar på grund av marknära ozon Ändrad utbredning av smittbärande infektionsjukdomar

Påverkan på migrationsmönster

Forskningen om kopplingen mellan klimatförändringar och internationella flyktingar/internflyktingar börjar bli etablerad. Forskningsresultaten pekar dock i olika riktningar på flera punkter, bl.a. kring huruvida det finns några egentliga klimatflyktingar, hur många flyktingarna blir och även vart flyktingströmmarna går (Haldén, 2007). Flera beräkningar pekar på potentiellt stora flyktingströmmar till följd av klimatförändringar, t.ex. i Afrika kommer år 2020 75

  • miljoner människor vara utsatta för vattenstress, men dessa bedöms vara geografiskt begränsade. Framtida klimatflyktingar hamnar sannolikt i läger i hemlandet, s.k. internflyktingar, eller i grannländerna. I stora delar av världen pågår omfattande migrationsrörelser, framför allt i form av intern urbanisering, och det är rimligt att anta att klimatförändringar kommer att förstärka denna process. Städer i relativ närhet till områden som drabbas av negativa klimateffekter kommer att utgöra mål för flyktingströmmar, vilket i sin tur sannolikt leder till slumspridning. Slumspridning verkar destabiliserande och är dessutom ekonomisk

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

kostsamt för regioner. Destabilisering, i formen av långsam utarmning snarare än plötsligt sönderfall, av regioner kan i kombination med fattigdom och institutionell svaghet förvärra existerande konflikter eller skapa nya. Planerad migration, vilket innebär att man flyttar befolkningen från områden som kan bli utsatta för tillfälliga eller permanenta översvämningar eller torka, kan komma att förekomma i vissa områden i syfte att begränsa anpassningskostnader, mänskligt lidande och instabilitet (Haldén, 2007; WBGU, 2007).

Påverkan på europeisk och svensk säkerhetspolitik

Mycket lite forskning har bedrivits på området klimatförändringars betydelse för internationella och regionala samarbetsmönster (Haldén, 2007). På senare tid har dock frågan aktualiserats och väckt större uppmärksamhet internationellt. Bland annat har Storbritannien tagit upp ämnet i FN:s Säkerhetsråd och ett antal f.d. amerikanska generaler och amiraler lyfte fram klimatförändringarna som det största hotet mot global säkerhet i den uppmärksammade rapporten National Security and the Threat of Climate Change.

Klimatförändringar bedöms inte i första hand skapa nya konflikter utan snarare förstärka och förvärra redan existerande konfliktmönster. I ett längre perspektiv, efter 2050, finns det dock risk för att nya konflikter uppkommer till följd av klimatförändringar eftersom klimateffekterna vid det laget kan vara mer kraftfulla och omvälvande. I regioner där mellanstatliga och inomstatliga samarbetsformerna är välutvecklade, t.ex. Europa, är sannolikheten för konflikt mindre. I regioner där samarbetsformerna är mindre välutvecklade, t.ex. Afrika och Mellanöstern, är riskerna för konflikt större. En kraftigt försämrad världsekonomi kan försvaga många stater och begränsa deras förmåga till att skapa ordning och säkerhet. Samtidigt kan en försämrad världsekonomi begränsa staters förmåga att föra krig (CNA, 2007; Haldén, 2007; Stern, 2006; WBGU, 2007).

Klimatförändringar kommer sannolikt att påverka olika områden i Europa på olika sätt. På kort sikt kommer de främst att medföra vissa fördelar för Nordeuropa, medan Sydeuropa i huvudsak kommer att utsättas för påfrestningar. Europa, hela eller delar,

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

kan komma att få problem med de från ett säkerhetspolitiskt perspektiv intressanta sektorerna energiförsörjning och jordbruk.

Europas importberoende av energi kan komma att öka i framtiden. År 2030 kan uppemot 70 procent, mot 50 procent idag, av EU:s energibehov att täckas av import. Cirka en tredjedel av Sveriges energibehov, nästan uteslutande olja, importeras (KOM 2006:105; IEA, 2004). Ett ökat importberoende från regioner vilka är instabila i dagsläget, men som dessutom kan destabiliseras ytterligare i ett framtida klimat, utgör en risk för störningar i försörjningstryggheten. EU har delvis med anledning av de framtida riskerna tagit fram grönboken En europeisk strategi för en hållbar, konkurrenskraftig och trygg energiförsörjning samt rapporten Att hantera yttre energirisker.

Jordbruket och livsmedelsförsörjningen, globalt såväl som inom EU, är intressant ur säkerhetspolitisk synvinkel, men också för andra politikområden. Inom klassisk geopolitik betonas vikten av inhemsk försörjning för ett lands fortlevnad. Fram till 2050 bedöms EU inte ha några problem att trygga den inhemska livsmedelsproduktionen inom unionen (Haldén, 2007). Vissa medlemsländer kan dock få problem med minskande skördar varför det är av vikt att det finns en välfungerande europeisk livsmedelsmarknad. Det ursprungliga syftet med den europeiska jordbrukspolitiken (CAP) var att trygga att Europa skulle vara självförsörjande i händelse av ett kraftigt försämrat världsläge. Klimatförändringarna kan medföra att länder vilka i dagsläget är globala exportörer av livsmedel (t.ex. Australien och Nya Zeeland) får en försämrad kapacitet att producera livsmedel. Detta kan medföra att det ursprungliga syftet med EU:s jordbrukspolitik, vilket i dagsläget kan framstå som föråldrat, återigen blir aktuellt. Det kan bli ett ökat tryck på att omdirigera jordbruksstödet till de områden som drabbas särskilt hårt av torka eller extrema väderhändelser. Det kan även bli aktuellt att de områden i Europa där förutsättningarna för jordbruk kommer att förbättras i högre utsträckning används för att garantera EU:s förmåga till självförsörjning. En viktig prioriteringsfråga kan även bli huruvida jordbruksmark ska användas till odling av grödor avsedda för biobränslen eller livsmedel (Haldén, 2007; IPCC, 2007).

Europeisk och svensk säkerhetspolitik, men också andra politikområden, kommer med anledning av klimatförändringar med stor sannolikhet vara avhängiga händelser i andra, ofta fattiga, delar av världen varför säkerhetspolitiken kan behöva integreras närmare

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

med biståndspolitiken i framtiden. Genom omfattande humanitära interventioner och fredsbyggande kan man möjligen förebygga destabilisering av regioner, svältkatastrofer, spridning av epidemier, flyktingströmmar etc. (CNA, 2007; WBGU, 2007). Figur 4.54 visar potentiella oroshärdar med anledning av klimatförändringar.

Figur 4.54 Potentiella oroshärdar med anledning av klimatförändringar

Källa: WBGU, 2007.

Påverkan på svensk biståndspolitik

Svensk biståndspolitik och Sidas övergripande mål är fattigdomsbekämpning, dvs. att verka för att fattiga människors levnadsstandard ska höjas. Utifrån detta ska Sida, i fråga om klimatfrågan, dels bidra till åtgärder som förebygger eller minimerar utsläpp av växthusgaser, dels minska fattiga länders och människors sårbarhet och stärka deras förutsättningar att anpassa sig till klimatförändringar. Klimatarbetet styrs av ett antal principer: att det är bättre att förebygga än att bota, försiktighetsprincipen samt att klimatfrågan ska integreras i Sidas verksamhet utifrån det övergripande

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

perspektivet att bekämpa fattigdom. Sidas nuvarande synsätt är att ansvaret för klimatfrågan ska spridas inom organisationen på ett sådant sätt att en integrering av klimatfrågan blir möjlig. Verksamheter inriktade på energi, transporter och näringsliv är i huvudsak inriktade på att begränsa utsläpp av växthusgaser, medan arbete med hälsa och vattenresurser främst har fokus på att motverka följderna av klimatförändringar. Tyngdpunkten i Sidas agerande ligger i dagsläget på insatser som bidrar till att förebygga och minimera utsläpp av klimatgaser (Sida, 2004).

Det faktum att den fattiga delen av världen drabbas särskilt hårt av klimatförändringar i kombination med att fattiga människor är särskilt sårbara för dessa innebär att biståndspolitik har en viktig roll att spela i klimatanpassningsarbetet. Enligt Klimatkonventionens (UNFCCC) artikel 4.4 ska I-länderna (Annex – länderna) stödja de utvecklingsländer som är mest sårbara för klimatförändringar. Industriländerna har gett stöd till de minst utvecklade länderna (MUL) att ta fram National Adaptation Programmes of Action (s.k. NAPA:s). Programmen utgår från ländernas egna bedömningar om vilka sektorer i samhällena som är särskilt sårbara för extremt väder och klimatförändringar och som behöver anpassas i första hand. Ett effektivt biståndsarbete, där hänsyn tas till klimatförändringarna, kan innebära en begränsning av klimatförändringars negativa effekter, t.ex. uppkomsten av klimatflyktingar, politisk instabilitet och/eller eskalering av existerande konflikter, och behovet av akuta humanitära insatser.

Påverkan på världsekonomin

Enligt Stern-rapporten kan klimatförändringarnas totala kostnader uppgå till minst 5 procent av världens BNP per år, nu och för all framtid, ifall inga åtgärder vidtas. Om man vidgar skalan av risker och följder kan skadorna komma att uppgå till så mycket som 20 procent av världens BNP per år. Klimatförändringarnas effekter på ekonomin är i paritet med hur världskrigen eller 1930-talets ekonomiska depression påverkade sin samtid. Rapporten fastslår att klimatförändringarna, såvida inte åtgärder vidtas för att begränsa deras omfattning, kommer att skada världens förutsättningar för tillväxt. Nordeuropa tillhör den del av världen som inte kommer drabbas särskilt hårt, åtminstone på kort sikt, och till viss del även gynnas av ett förändrat klimat (IPCC, 2007; Stern, 2006).

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

En liten öppen ekonomi som Sverige kan dock indirekt påverkas ifall klimatförändringar resulterar i en global lågkonjunktur med global minskad efterfrågan som följd. Ifall klimatförändringar däremot resulterar i ett minskat globalt utbud men bibehållen global efterfrågan kan dock länder, vilka inte i någon högre grad påverkas av klimatförändringars negativa effekter, komma att ekonomiskt gynnas såvida världsmarknaden fortfarande fungerar effektivt.

Det faktum att extrema väderhändelser förväntas bli vanligare i stora delar av världen i ett förändrat klimat kan påverka de globala finansiella marknaderna. Extrema väderhändelser, vilka orsakat omfattande förödelse, kan påverka världens börser och kan medföra att förtroendet för finansiella institutioner minskar. Störningar i den tekniska infrastrukturen kan resultera i likviditetsproblem i den finansiella sektorn, vilket man t.ex. erfor i samband med de omfattande elavbrotten i nordöstra USA och Ontario 2003. Betalningslikviditeten är kritisk för kommersiella banker eftersom det är kärnan i bankernas kapacitet att utföra in- och utbetalningar. Ett framtida scenario där ett antal extrema väderhändelser samtidigt orsakar omfattande skada på olika geografiska platser runt om i världen skulle allvarligt kunna skada förtroendet för de finansiella institutionerna och därmed världens ekonomiska system (Finansinspektionen, 2004; Stern, 2006).

Extrema väderhändelser och klimatförändringar är även ett globalt problem för försäkringssektorn på grund av återförsäkringssystemet. Återförsäkring innebär att primärförsäkringsgivare försäkrar sig hos återförsäkringsbolag, vilka ofta är multinationella företag. Riskspridningen blir därmed global. Enligt uppskattningar gjorda av det brittiska försäkringsförbundet (ABI) kommer försäkringskostnaderna för skador orsakade av tropiska stormar att öka kraftigt i ett förändrat klimat. Man bedömer även att försäkringssystemet har ett kapitalunderskott i förhållande till dessa nya risker och att det finns behov av mer återförsäkringsskydd. Ifall återförsäkringar blir dyrare till följd av ökad risk för klimatrelaterade skador kan priserna på den svenska försäkringsmarknaden komma att påverkas (ABI, 2005).

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Påverkan på svenskt näringsliv

En nyckel till ekonomisk framgång i framtiden och i ett framtida klimat är ett lands förmåga till strukturomvandling. Strukturomvandlingar inkluderar dels förändringar mellan olika branscher, t.ex. omflyttning av arbetskraft från varuproduktion till tjänsteproduktion, men även förändringar inom en bransch, som förändringar inom ett företag till följd av utveckling av nya produktionsprocesser. Näringslivets omvandlingsförmåga är avgörande för en hög tillväxttakt och ett effektivt resursutnyttjande. En förmodad ökad globalisering leder till ökad konkurrens, vilket i sin tur väntas leda till ett större behov av goda strukturomvandlingsmöjligheter. Ett näringsliv med god strukturomvandlingsförmåga kommer att vara mer konkurrenskraftigt i och med att man förmår utnyttja sina komparativa fördelar i en föränderlig omvärld och snabbt kan anpassa produktionen efter förändringar i (andra länders) utbud och efterfrågan. Detta är extra viktigt för en liten öppen ekonomi som Sverige, vilken är starkt beroende av omvärlden. I internationella jämförelser konstateras att svensk strukturomvandlingstakt är något högre än för flertalet av de övriga OECD-länderna. Svensk strukturomvandlingstakt är dock, beräknat på svenska officiella sysselsättningsdata, svagt minskande under åren 1988

  • Sammanfattningsvis talar faktumet att Sverige har en relativt hög strukturomvandlingstakt för att svenskt näringsliv kommer att ha relativt goda förutsättningar i ett framtida klimat. Att den svenska strukturomvandlingstakten, enligt vissa undersökningar, minskar kan dock ses som ett oroväckande tecken (Långtidsutredningen, 2007).

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Tabell 4.43 Påverkan på Sverige av klimatförändringar i andra delar av

världen

– översikt

Sektor i Sverige Förväntad effekt Jordbruks- och livsmedelsproduktion

Minskat utbud av livsmedel på världsmarknaden, beroende på hur stora klimatförändringarna blir. Kan innebära ökad efterfrågan på svenska livsmedel.

Skogsnäring Stora regionala skillnader i utbudet av kommersiellt virke kan påverka svensk skogsindustri.

Vattentillgångar Ökad efterfrågan på vatten på världsmarknaden. Eventuell framtida exportvara för Sverige.

Turism Regionala klimateffekter i t.ex. Medelhavet och Alperna kan leda till ökad turism i Skandinavien.

Energi Ökad efterfrågan på el från Europa. Risk för störningar i importen av vissa energislag, t.ex. olja.

Försäkringsverksamhet Återförsäkringssystemet kan drabbas med dyrare försäkringar som följd.

Biologisk mångfald Ökad migration av arter. Hälsa Ett försämrat globalt hälsotillstånd, bl.a. till följd av ett ökat antal konflikter, kan leda till ökad risk för smittspridning av sjukdomar.

Svensk näringsliv Förändrade globala förutsättningar ställer krav på att länder har hög strukturomvandlingstakt för att vara konkurrenskraftiga. Säkerhetspolitik Förnyat fokus på EU:s jordbrukspolitik (CAP). Ökad integrering med biståndspolitiken. Ökat fokus på vatten.

Ökat fokus på energi.

Biståndspolitik Ökat fokus på klimatanpassningsfrågor.

Flyktingströmmar Ökat behov av samordning på europeisk nivå och beredskap för

ökade klimatflyktingströmmar

4.8. Samlade effekter på samhället

4.8.1. Socioekonomisk utveckling i Sverige

Utsläppsscenarierna i IPCC:s SRES-rapport (Special Report on Emission Scenarios) baserar sig på antaganden om utvecklingen av ett antal socioekonomiska parametrar, uppdelat på cirka tio regioner. Utvecklingen i enskilda länder berörs inte. För att få en uppfattning om en möjlig utveckling i Sverige under scenarierna A2 och B2 redovisar vi en nedskalning till Sverige av BNP-tillväxten och befolkningsutvecklingen i de olika SRES-scenarierna, och jämför med några svenska långsiktiga scenarier.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Ekonomiska scenarier för Sverige

I Konjunkturinstitutets (KI) simuleringar med allmän-jämviktsmodellen EMEC för arbetet med kontrollstation 2008 resulterar de antaganden som gjorts om bl.a. produktivitetsutveckling och tillväxt i olika branscher i en BNP-tillväxt på drygt 2 procent fram till 2025 i referensalternativet. Exporten antas fortsätta att växa relativt kraftigt. Investeringarna utvecklas betydligt gynnsammare än under det senaste decenniet och växer med 4,2 och 2,1 procent årligen under perioden 2002

  • respektive 2015−2025. I de alternativa scenarierna med ett högre pris på utsläppsrätten antas att marginalprissättningen på el leder till kraftigt stigande elpris, vilket medför en viss avmattning i den ekonomiska tillväxten.

Produktivitetsutvecklingen skiljer sig ganska mycket mellan olika sektorer. Verkstadsindustri, läkemedelsindustri och kemisk industri har en hög tillväxttakt (mellan 2 och 3,5 procent per år) medan massa-, pappers- och grafisk industri, järn- och stålverk samt metallverk har en lägre tillväxttakt än genomsnittet för näringslivet. Byggnadsindustrin förväntas ha en stark utveckling som ligger över genomsnittet för näringslivet. Antagandena om kraftigt stigande elpriser till 2015 leder till ökad övergång till fjärrvärme och kraftig tillväxt för värmeverken. Det stigande elpriset påverkar även tillväxten för elintensiva sektorer som järn- och stålverk samt metallverk, vilket i sin tur påverkar efterfrågan på gruvsektorns produkter. Jordbruket väntas ha en relativt låg tillväxttakt, cirka 1 procent per år, medan skogsbruket ligger något högre. (Östblom, 2007)

KI:s scenarier sträcker sig som nämnts fram till 2025. De stora skillnaderna mellan de olika SRES-scenarierna kommer emellertid inte förrän efter 2050. För den tidsperioden finns inga ekonomiska scenarier framtagna för Sverige.

I SRES-rapporten rapporterades resultat endast för fyra regioner: OECD, Asien, Östeuropa och f.d. Sovjetunionen samt övriga världen. Utsläppsscenarierna genererades i modeller som hade en upplösning på mellan 9 och 11 regioner. Några länderspecifika projektioner gjordes inte. Center for International Earth Science Information Network (CIESIN) vid Columbia University I USA har gjort nedskalningar av IPCC:s scenarier från de 11 regionerna till nationsnivå (CIESIN, 2002). Beräkningarna gjordes med en linjär nedskalning, där varje lands årliga tillväxttakt

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

för befolkningen och BNP antas vara lika med tillväxten för den region det tillhör.

Figur 4.55 BNP-utvecklingen i Sverige fram till 2100 nedskalat från SRESscenarierna

Källa: CIESIN, 2002.

Jämfört med KI:s scenarier blir BNP-utvecklingen fram till 2025 något lägre i SRES-scenarierna, figur 4.56. A2 ökar dock efter 2025 och är vid år 2100 högre än B1 och B2.

Figur 4.56 BNP-utvecklingen i Sverige fram till 2025 enligt nedskalade SRES-scenarier och Konjunkturinstitutet.

Källa: CIESIN, 2002 och Östblom, 2007.

0

2 000 4 000 6 000 8 000 10 000 12 000 14 000

1990 2000 2010 2020 2030 2040 2050 2060 2070 2080 2090 2100

M ilja rd e r 1990 S E K

A2 B2 A1 B1

0 500 1 000 1 500 2 000 2 500 3 000 3 500 4 000 4 500

1990 1995 2000 2005 2010 2015 2020 2025

M ilja rd e r 1990 S E K

A2 B2 A1 B1 KI

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Den demografiska utvecklingen har visat sig vara en god prediktor på BNP-utvecklingen (Lindh och Malmberg 1999; Malmberg 1994). Den analys som Institutet för Framtidsstudier gjort utgör en skarp kontrast mot gängse ekonomiska scenarier, figur 4.57. I analysen har SCB:s prognoser för befolkningsutvecklingen använts.

Figur 4.57 Sveriges ekonomiska tillväxt 1970

  • enligt den

demografiska modellen

Det är ålderssammansättningen som har störst betydelse för BNPutvecklingen. En åldrande befolkning, som vi har i Sverige, ger lägre BNP-tillväxt. Om denna modell håller, kommer den ekonomiska utvecklingen se mycket annorlunda ut än i gängse antaganden i ekonomiska analyser.

Befolkningstillväxten

SCB gör framskrivningar av befolkningsutvecklingen fram till 2050. Där räknar man med att befolkningen växer till 10,5 miljoner år 2050. Detta baseras på antaganden om att både livslängden och fertiliteten ökar, samt att Sverige fortsätter att vara ett invandringsland.

För vissa av scenarierna i CIESIN:s beräkningar var befolkningstillväxten fram till 2050 tagen från FN:s befolkningsprognoser, som görs för varje enskilt land. Nedskalningsmetoden

-2% -1%

0% 1% 2% 3% 4% 5%

1970 1975 1980 1985 1990 1995 2000 2005 2010 2015 2020 2025 2030 2035 2040 2045 2050

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

användes då endast efter 2050. Resultaten för Sverige visas i figur 4.58.

Figur 4.58 Befolkningstillväxten i Sverige: SCB:s framskrivning till 2050 samt SRES-scenarierna nedskalade för Sverige fram till 2100

Källa: SCB samt CIESIN, 2002.

En jämförelse med SCB:s framskrivning visar att SRES-scenarierna ligger en bra bit lägre än den svenska prognosen vid år 2050. A2 och B2, där man antar en högre befolkningsutveckling än i A1 och B1, ligger närmast. Även de ligger dock en bra bit lägre än den svenska prognosen. B2 ligger högst vid 2050, medan A2 har en högre tillväxt takt under slutet av seklet. Om de antaganden som den svenska framskrivningen bygger på stämmer, kan man således anta att folkmängden 2100 hamnar på högre nivåer än vad diagrammet med de nedskalade SRES-scenarierna visar.

Regional utveckling

Institutet för Framtidsstudier har gjort scenarier för den regionala befolkningsutvecklingen i Sverige och det därmed förknippade bostadsbyggandet. De trender man ser är att storstadsregionerna fortsätter att växa, medan utflyttningen från mindre städer fortsätter. Mälardalen, västkustlandskapen, Skåne, Åre-Östersund samt Umeå är några av de områden där befolkningen ökar mest. I dessa områden blir åldersstrukturen mer gynnsam, och bostadsinvesteringarna ökar. Liksom under tidigare århundraden ökar

6000000 7000000 8000000 9000000 10000000 11000000

19 90

20 05

20 20

20 35

20 50

20 65

20 80

20 95

A2 B2 A1 och B1 SCB

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

befolkningen mycket längs kusten, men också i områden i det inre av Götaland ökar befolkningen ganska kraftigt, 2,5–4 procent över en femårsperiod.

Socioekonomiska faktorers betydelse för konsekvenser av klimatförändringarna

De konsekvensbedömningar och beräkningar av kostnader och intäkter som görs i detta betänkande är i allmänhet gjorda utan hänsyn till förändringar i socioekonomiska faktorer. Antaganden om sådana utvecklingsfaktorer skulle med stor sannolikhet överskugga konsekvenserna av klimatförändringarna, och göra det svårt att se vilka effekter som beror på att klimatet förändras, och vilka som beror på de socioekonomiska antaganden som gjorts. För att bedömningarna inom olika sektorer skulle bli konsistenta, skulle det också krävas ett övergripande socioekonomiskt scenario för ekonomisk, teknisk och regional utveckling fram till 2100. Detta är svårt att ta fram eftersom det finns mycket lite bedömningar för så långa tidsperioder. Kostnadsscenarierna som presenteras i detta kapitel är därför beräknade för dagens situation, och illustrerar hur klimatförändringarna skulle kunna påverka Sverige, givet att ingenting annat förändras.

I det fortsatta arbetet med klimatanpassning finns det dock anledning att ta hänsyn till socioekonomiska effekter. Generellt sett kan sägas att både befolkningsutvecklingen och den regionala utvecklingen påverkar hur stora konsekvenserna blir av ökad frekvens av översvämning, stormar, erosion, ras och skred. En ökad befolkning innebär att behovet av både bebyggelse och infrastruktur kommer öka. En ökning av kapitalstocken innebär att det finns större värden som kan skadas. Samtidigt förbättras förutsättningarna för att anpassa samhället till ett förändrat klimat, och omställningstakten ökar vilket gör anpassningen lättare. Konsekvenserna av väderrelaterade händelser i storstadsregionerna kommer att bli större om koncentrationen av befolkningen till dessa områden ökar. Det kommer att vara av stor vikt att den fysiska planeringen i dessa områden görs med hänsyn till kommande förändringar i klimatet.

En stark ekonomi med hög omvandlingstakt har naturligtvis bättre möjligheter än en svag ekonomi att möta påfrestningar och vidta nödvändiga omstruktureringar och förebyggande åtgärder.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Hur priserna utvecklas påverkar också i hög grad både sårbarheten och möjligheterna till att ta tillvara förbättrade produktionspotentialer på grund av klimatförändringarna. Utvecklingsmöjligheterna för bl.a. turistnäringen, jordbruket och skogsbruket, vilka alla till stor del är beroende av klimatet, beror till stor del på prisutvecklingen och konkurrensen med omvärlden. För energisektorn är prisutvecklingen för olika energislag av stor betydelse, liksom exportmöjligheterna. Denna typ av frågor diskuteras i sektorsanalyserna för de sektorer där det ansetts vara relevant och där underlag funnits tillgängligt.

I och med att klimatförändringarna är en viktig faktor för den samhälleliga utvecklingen, kan det vara av intresse att utveckla scenarier och modeller som kan användas för analyser på lång sikt. Det gäller både ekonomiska modeller med hög sektorsupplösning och regionala modeller med bäring på regional utveckling och fysisk planering.

4.8.2. Samlade kostnadsbedömningar

I sektorsanalyserna har uppskattningar av skadekostnader och åtgärdskostnader gjorts i möjligaste mån, liksom i förekommande fall beräkningar av intäktsökningar. I det följande görs en sammanställning av de ekonomiska konsekvenser som har kunnat beräknas. Många konsekvenser på betydelsefulla områden, som påverkan på naturmiljön, kulturvärden och risk för människoliv, är inte inkluderade. En beskrivning av viktiga konsekvenser som inte kunnat kostnadsberäknas eller inte är av ekonomisk karaktär görs i avsnitt 4.8.4. I det följande redovisas en sammanställning av skadekostnader och åtgärdskostnader för klimatanpassning, främst baserat på underlag från de expertgrupper som varit knutna till utredningen.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Vilka kostnader har vi räknat med?

Skadekostnader är kostnaden för de skador som skulle uppstå, om inga åtgärder vidtas för att mildra konsekvenserna av olika väderhändelser. De kan utgöras av kostnaden för att reparera och återställa det skadade objektet, i det fall det är möjligt, eller av värdet av det som förstörts.

Skadekostnaderna innefattar bara en delmängd av de ekonomiska konsekvenser som kan uppstå. Kostnader som inte ingår är de som beror på skador på kommunala och enskilda vägar och VAnät, samt produktionsbortfall och inkomstbortfall för enskilda. Kostnader till följd av indirekta konsekvenser av el- och teleavbrott, avbrott i vattenförsörjning, väg- och järnvägstrafik samt sjöfart är inte heller medräknade, annat än i viss mån för översvämning av de stora sjöarna. Vid naturkatastrofer kan också småföretag i utsatta områden drabbas, dels av direkta skador, men också av konsekvenser på andra system, som elavbrott, teleavbrott och brutna kommunikationer via väg, järnväg och sjöfart. Inte heller dessa kostnader har räknats med.

Av de positiva effekter som inte räknats med är det viktigaste området ökad turism.

Begränsade möjligheter att utföra detaljerade kostnadsberäkningar och kostnads-nyttoanalyser

I de flesta fall har konsekvensbeskrivningarna baserats på scenariet RCA3-EA2. Eftersom scenario A2 innebär högre utsläpp och därmed större klimatförändringar än B2, betyder det att konsekvenserna, och därmed de ekonomiska effekterna, blir lägre om utvecklingen skulle följa B2-scenariot.

Att utifrån klimatscenarier med kartor över olika klimatindex bedöma hur olika tekniska och ekologiska system kommer att påverkas är en svår uppgift. Dessa klimatscenarier är i sig osäkra, se avsnitt 2.2.1. Till detta tillkommer stora osäkerheter om olika systems livslängd och framtida utveckling. De konsekvensbedömningar och kostnadsberäkningar som presenteras här bör därför tolkas med stor försiktighet. De syftar framförallt till att visa på möjliga storleksordningar.

Åtgärdskostnader är oftast lättare att beräkna än skadekostnader även om det även för de förstnämnda råder osäkerheter, särskilt på

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

längre sikt. I de fall både åtgärdskostnader och skadekostnader finns beräknade kan en kostnadsnyttobedömning göras. För flera sektorer är det tydligt att det är samhällsekonomiskt lönsamt med förebyggande åtgärder istället för att vänta tills skadan uppkommer. Det gäller bland annat väg- och järnvägssektorerna, dag- och spillvattensystemen och åtgärder mot ras och skred i vissa områden. I de flesta fall kan förebyggande åtgärder vidtas successivt i samband med nyinvesteringar och regelmässigt underhåll. På så sätt kan större merkostnader undvikas.

För många sektorer har det inte varit möjligt att göra någon generell bedömning av huruvida det är kostnadseffektivt att vidta förebyggande åtgärder nu eller om man bör vänta. Kostnaderna för att vidta förebyggande åtgärder mot effekterna av en klimatförändring kan minskas med förbättrad teknologi och förbättrade metoder, vilket talar för att vänta med åtgärder som inte bedöms vara kostnadseffektiva nu. I många fall är dock åtgärdskostnaderna redan nu lägre än skadekostnaderna, särskilt om åtgärderna görs samtidigt med löpande underhållsarbete.

Sektorvis redovisning av beräknade kostnader och intäkter

Vägar

Merkostnaderna för reparationer på vägar och broar på grund av skred, ras, bortspolad väg och översvämningar har uppskattats till mellan 80 och 200 miljoner kronor per år. Om risken antas öka successivt under seklet och skadorna når den angivna kostnadsnivån vid 2080, så ligger den totala kostnaden fram till 2100 på mellan 9 och 13 miljarder kronor. Kostnaderna för att förebygga 50 procent av dessa skador bedöms ligga mellan 2

  • miljarder kronor. Åtgärderna är således mycket lönsamma, se bilaga B 1.

Kostnaderna för vissa typer av skador är inte medräknade i ovanstående kalkyler, framförallt kostnader för stora skred. Kostnaderna för skredet i Munkedal uppgick till 120 miljoner kronor, varav omledningskostnader utgjorde mer än 50 procent, se avsnitt 4.1.1.

Översvämning av de stora sjöarna kan betinga stora kostnader för återställning av vägar. Den totala kostnaden för dagens 100årsnivå i Vänern beräknades till cirka 900 miljoner kronor, och 1,9 miljarder kronor vid dagens dimensionerande nivå. Totalkost-

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

naden vid översvämningar av Mälaren beräknades till 8 miljoner kronor vid en 100-årsnivå och 150 miljoner kronor vid dimensionerande nivå, se delbetänkandet, SOU 2006:94.

Vi har inga uppgifter på kostnader för kommunala och enskilda vägar.

Järnvägar

De senaste åren har järnvägsnäten drabbats av både stormar, översvämningar och skred. Skadekostnaderna för raset i Ånn, skredet i Munkedal och översvämningen i Mölndal uppgick sammantaget till 35 miljoner kronor, och skadorna efter stormen Gudrun och stormen Per kostade cirka 180 miljoner kronor tillsammans. Banverket har bedömt att kostnaderna för trafikstörningar och återställande vid översvämning vid Vänern skulle kunna uppgå till 150

  • miljoner kronor, beroende på vattennivå och varaktighet. Höga vattennivåer i Mälaren kan drabba järnvägsspåren genom Stockholm, med stora kostnader för trafikstörningar som följd, se SOU 2006:94.

Anpassningsåtgärder för att minska riskerna innefattar bland annat utbildning av personal, kartläggning av riskområden, ökat underhåll, utbyte av avvattningsanläggningar och erosionsskydd, översyn av dimensioneringskrav samt trädsäkring för att förebygga elavbrott. Kostnaderna för att genomföra dessa åtgärder bedöms uppgå till cirka 100 miljoner kronor. Därefter krävs cirka 20 miljoner kronor om året i ökade underhållskostnader, se bilaga B 2.

Flyg

Flyget beräknas få sänkta kostnader för avisning och halkbekämpning med cirka 60 miljoner kronor per år. Vissa anpassningsåtgärder, såsom tjockare överbyggnad på landningsbanor och förbättrade reningsanläggningar på några flygplatser, måste genomföras. Kostnaden för detta beräknas ligga på drygt 300 miljoner kronor fram till år 2080, se avsnitt 4.1.4. Den på många flygplatser redan i dagsläget påkallade renoveringen av dagvattensystem är än mer angelägen på grund av den ökad nederbörd som klimatförändringar ger upphov till. Ombyggnad av ledningar innebär en merkostnad på cirka 100 miljoner kronor, se bilaga B 4. Endast en

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

del av denna kostnad är dock klimatrelaterad. De skadekostnader som skulle kunna uppstå om dessa åtgärder inte genomförs har inte uppskattats.

Sjöfart

Mildare vintrar innebär att behovet av isbrytarassistans minskar. Kostnaderna för Sjöfartsverkets isbrytning uppgår i dag till mellan 150 och 250 miljoner kronor per år. En stor del av kostnaderna är fasta beroende på att isbrytare måste hållas i beredskap. Hur mycket kostnaderna kan minskas beror på när förändringen i klimatet förefaller så stabil att beredskapen kan sänkas och viss isbrytarkapacitet avvecklas, se avsnitt 4.1.3.

Telekommunikationer samt radio- och tv-distribution

Kostnaderna vid teleavbrott kan bli höga, men har inte kunnat beräknas. Stormen Gudrun beräknas ha kostat Telia 500 miljoner kronor i direkta kostnader för återställande av ledningsnät, reservkraft, mobila master etc., se bilaga B 5. Kostnaderna för alla abonnenter som drabbades har inte kunnat beräknas. Att telenäten inte fungerar kan orsaka betydande problem i nödsituationer, se avsnitt 4.1.5 och 4.1.6. Inga stora kostnader beräknas uppstå för förebyggande åtgärder eftersom förnyelsetakten i telekommunikationerna är relativt hög. Inga kostnader för förebyggande åtgärder uppstår heller i radio- och tv-distributionen, eftersom denna inte bedöms vara känslig utifrån nuvarande klimatunderlag.

Elsystem och kraftpotentialer

Ökad vattenföring gör att produktionspotentialen för vattenkraft successivt ökar under seklet (Andréasson, 2006b). Ökningen har i modellsimuleringar beräknats ligga mellan 7 och 22 procent för B2scenarierna och mellan 10 och 32 procent för A2-scenarierna fram till slutet på seklet. En successiv ökning på upp till 15

  • procent,

ger ökade intäkter med cirka 190

  • miljarder kronor fram till

2100, baserat på ett elpris på 40 öre. Detta kommer dock att kräva vissa ombyggnader av kraftverk och regleringsmagasin.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Enligt RCA3-EA2 kommer även vindens energiinnehåll att öka. Vindkraftpotentialen uppskattas kunna öka med 5

  • procent de närmaste 30 åren, vilket motsvarar cirka 2 TWh, givet att planerna på att bygga ut vindkraften till 10 TWh genomförs (Gode et al, 2007). Med ett elpris på 40 öre och en successiv ökning av vindenergin ökar intäkten med 26 miljarder kronor fram till 2100 enligt RCA3-EA2. Båda dessa beräkningar är bruttointäkter, dvs. kostnader för ökade investeringar är inte medräknade.

Stormen Gudrun medförde kostnader på 2,6 miljarder kronor för kraftbolagen, varav 650 miljoner var avbrottsersättning till kunderna (Energimyndigheten, 2005). Efter Gudrun ändrades ersättningsreglerna, och vid stormen Per var skadekostnaderna totalt 1,4 miljarder kronor, varav 750 miljoner kronor var avbrottsersättningar (Svensk Energi, 2007). Elnäten bedöms inte drabbas av lika stora skadekostnader efter att nuvarande planer med åtgärdande av kritiska ledningssträckor genomförts, men betydande skadekostnader kan fortfarande uppstå.

Ras och skred kan drabba ställverk och stolpar. Reparationskostnader för enskilda haverier uppgår till 0,5

  • miljoner kronor för brytare i stationer samt 3-5 miljoner kronor för mindre stolpras med 2
  • stolpar, se avsnitt 4.2.1. Översvämning kan drabba nätstationer med elavbrott och kostnader för återställande som följd. Skadekostnaderna för en översvämning kring Vänern har för elnäten beräknats till 100
  • miljoner kronor. Till detta kommer kostnader för driftsavbrott, vilka kan uppgå till cirka 1 miljon kronor per dygn (SOU 2006:94).

Dammar

Klimatförändringarna innebär en risk för att det dimensionerande flödet ökar för dammar av den högsta riskklassen, men stora osäkerheter finns fortfarande. 100-årsflödet ökar på vissa håll i landet och minskar i andra. Kostnaderna för anpassning till klimatförändringar har bedömts kunna bli av samma storleksordning som anpassningen för dagens klimat enligt Flödeskommitténs riktlinjer, dvs. cirka 2 miljarder kronor, se avsnitt 4.2.2.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Värme- och kylbehov

Värmebehovet kommer att minska i ett varmare klimat. Beräkningar av det minskade värmebehovet har gjorts baserat på förändringen i antal graddagar, befintligt byggnadsbestånd och oförändrade priser. Ingen effektivisering antas ske, se bilaga B 11. Under perioden fram till 2040 beräknas kostnaden för uppvärmning minska med cirka 4,7 miljarder kronor per år för A2-scenariot jämfört med nuläget. 2041

  • minskar kostnaden med 6,6 miljarder kronor och från 2071 fram till sekelskiftet minskar det med cirka 9 miljarder kronor jämfört med nuläget. Kostnadssänkningen över hela perioden 2010
  • skulle bli cirka 690 miljarder kronor.

Enligt B2-scenariot uppskattas energibehovet vara 12 procent högre, vilket innebär att besparingen blir cirka 600 miljarder kronor.

Kylbehovet beräknas öka i framtiden, delvis på grund av klimatförändringar. Beräkningarna för lokaler baseras på dagens lokalyta och oförändrade priser. Med dessa förutsättningar beräknas den klimatrelaterade efterfrågeökningen på kyla i lokaler och bostäder öka energikostnaderna med cirka 150 miljarder kronor under perioden 2011

  • för A2-scenariot, se bilaga A 6. För B2scenariot ökar energikostnaderna med cirka 135 miljarder kronor.

Fjärrvärmesystem

Med ökade nederbördsmängder och konsekvenser som översvämningar och höjda grundvattennivåer ökar påfrestningarna på kulvertarna för fjärrvärme. En ökad förnyelsetakt av de sårbara kulvertlängderna uppskattas kosta 1,35 miljarder kronor fram till år 2020, se avsnitt 4.2.4.

Dricksvattenförsörjning

De totala kostnaderna för skador på grund av störningar i dricksvattenförsörjningen är svåra att beräkna och har inte uppskattats eftersom det är svårt att bedöma i hur många fall dricksvattnet blir otjänligt och vilka konsekvenser detta får för allmänheten.

Samhällskostnaden för ett mikrobiellt vattenburet sjukdomsutbrott kan variera från några miljoner till flera 100-tals miljoner kronor per tillfälle, beroende på utbrottets omfattning. Kostna-

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

derna för att ersätta mindre vattentäkter om de förorenas eller blir otjänliga på grund av höga humushalter kan variera från några 10tals miljoner kronor till mer än en miljard för större vattentäkter. Om vattenledningar blir förstörda av ras eller skred kan samhällskostnaden bli mellan 10 och 50 miljoner kronor per tillfälle.

I en situation där kranvattnet inte är drickbart, blir kostnaden för konsumenterna mycket stor, liksom de ökade transportkostnaderna och därmed förknippade utsläpp. En liter vatten på flaska kan kosta mellan 5 och 15 kronor litern, medan en liter vatten ur kranen i dag kostar några öre. Sämre råvattenkvalitet och ökade reningskostnader kommer göra att dricksvattenpriset ökar och närmar sig priserna i Europa och USA, se avsnitt 4.2.5.

Kostnaderna för att anpassa svensk dricksvattenberedning till ett förändrat klimat uppgår enligt en grov uppskattning till 5,5 miljarder kronor för kommunal vattenförsörjning och omkring 2 miljarder kronor för enskild vattenförsörjning.

Dag- och spillvattensystem

Ökad nederbörd och överfulla avloppssystem ger ökade risker för översvämning på grund av bland annat bakåtströmmande vatten. Åren 2004 och 2005 inträffade cirka 1 600 källaröversvämningar per år. Den större delen av dessa är inte naturskaderelaterade. År 2003 och 2002 inträffade två händelser med extrem nederbörd, i Kalmar och på Orust, som innebar kostnader för 60 respektive 120 miljoner kronor.

För att avloppssystemen ska klara kraftigt ökad nederbörd måste förnyelsetakten öka. Merkostnaderna för en ökad förnyelsetakt är troligen i storleksordningen 10

  • miljarder kronor, se bilaga B 16. Andra tänkbara åtgärder, som att minska mängderna av tillskottsvatten till spillvattensystemen och anlägga utjämningsmagasin, har inte kostnadsberäknats. I ovanstående kostnader ingår inte förnyelsekostnaderna för privata servisledningar. En grov bedömning är att de privata kostnaderna för förnyelse av vainstallationerna inom privata fastigheter uppgår till cirka 40 procent av de allmänna, vilket ger en kostnad på cirka 4
  • miljarder kronor

under 25-årsperioden, se bilaga B 16.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Påverkan på byggnadskonstruktioner

Högre temperatur och fuktigare klimat ger upphov till kostnadsökningar på grund av ökat underhållsbehov och kortare livslängd för byggnaders klimatskal. Kostnadsökningarna har beräknats bli sammanlagt cirka 100 miljarder kronor fram till 2080 (ej diskonterade värden, jämför med diskonterade värden i bilaga B 17). Skadekostnader som uppstår om detta underhåll inte görs har inte beräknats. Det torde främst röra sig om hälsoeffekter av mögel och kostnader för mer omfattande reparationer än regelmässigt underhåll, se avsnitt 4.3.5.

Översvämningar av strandnära bebyggelse

Havsnivåhöjningen och ökade flöden i vattendrag gör att riskerna för översvämning längs kust, vattendrag och sjöar ökar. I utredningens delbetänkande (SOU 2006:94) redovisades beräkningar över översvämningar av Vänern, Mälaren och Hjälmaren. I det fortsatta arbetet har motsvarande beräkningar gjorts för vattendrag och kust. Det har emellertid inte varit möjligt att beräkna förändrade återkomsttider för höga flöden på samma sätt som för de stora sjöarna. Detta gör att en uppskattning av de sammantagna kostnaderna fram till 2100 blir mer översiktliga.

Inom de områden längs vattendrag som har hög risk att drabbas av ett hundraårsflöde i dagens klimat finns villor, fritidshus, flerbostadshus, kontor och industrilokaler till en sammanlagd yta av 6 miljoner kvadratmeter. Givet att dessa i dag befintliga byggnader drabbas av en sådan översvämning en gång under det närmaste seklet blir kostnaden för att återställa dem drygt 18 miljarder kronor, bilaga B 14. Till detta kommer översvämningar med kortare återkomst som sannolikt kommer att inträffa flera gånger under seklet. Dessa har inte kostnadsberäknats.

Dessa skadekostnader omfattar endast bebyggelsen. Skador på vägar och annan infrastruktur kan betinga betydande belopp. Tidigare översvämningar kan ge en uppfattning av hur stora skadekostnader det kan röra sig om. Översvämningen av Arvika år 2000 kostade totalt cirka 200 miljoner kronor (räddningstjänst, skyddsinsatser och skador på kommunaltekniska anläggningar samt skador på privata byggnader, anläggningar och företag). Av detta var 29 miljoner kronor kostnader för räddningstjänst och

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

100 miljoner kronor kostnader för privata byggnader, företag och anläggningar. Kostnaderna för skyddsinsatser och skador på kommunaltekniska anläggningar uppgick till cirka 59 miljoner kronor. Dessa fördelade sig enligt tabell 4.44 nedan.

Tabell 4.44 Fördelning av Arvika kommuns skadekostnader för översväm-

ningen år 2000

Ledning och samordning

300 tkr

Byggnader och fastigheter

7 900 tkr

Gator, vägar, kajer, p-platser

7 700 tkr

Vatten och avlopp Pumpstationer

1 200 tkr

Avloppsreningsverk

1 500 tkr

Ledningsnät

35 900 tkr

Parker och grönområden

4 000 tkr

Summa 58 500 tkr

Källa: Arvika kommun.

I Arvika var således kommunens kostnader för skador på gator etc. lika stor som kostnaderna för skador på byggnader. Proportionerna mellan kostnader för skador på byggnader och infrastruktur i Arvika kan användas som en grov skattning av kostnaderna för infrastruktur på nationell nivå. Om vi antar att hälften av de permanentbostadshus och industrilokaler som är översvämningshotade ligger inom tätbebyggda områden så uppgår skadorna på infrastruktur till cirka 6 miljarder kronor.

Kostnaden fram till 2100 för översvämning av byggnader vid de stora sjöarna, Vänern, Mälaren och Hjälmaren beräknades i delbetänkandet (SOU 2006:94) uppgå till sammanlagt 7,9 miljarder kronor vid dagens hundraårsflöde. Skadekostnader för sjöfart, vägar, järnvägar, jordbruk, skogsbruk, vattenverk, avloppssystem, elverk och industrier tillkom till en storlek av 3,2 miljarder kronor.

Dagens hundraårsflöde, liksom mindre flöden med kortare återkomsttider, kommer i delar av landet att få en minskad återkomsttid. I Vänerområdet räknar man t.ex. med att hundraårsflöden får en återkomsttid på tjugo år. Hundraårsflödena i ett förändrat klimat blir därmed i dessa områden högre än dagens, vilket betyder att större områden blir översvämmade. Inom andra delar av landet blir återkomsttiderna längre, se avsnitt 4.3.1.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Den vanligaste åtgärden för att minska översvämningsrisken är invallning av hotade områden. Kostnaden för vallar varierar mellan 300 kronor per m

2

och 10 000 kronor per m

2

, beroende på markför-

hållanden och om vallen ligger inne i tättbebyggt område (Räddningsverket, muntlig kommunikation). Det krävs också pumpstationer. I vilken mån det är kostnadseffektivt att bygga permanenta vallar beror på hur stora värden som hotas och hur stor översvämningsrisken bedöms vara. Beredskap att lägga ut provisoriska vallar kompletterat med pumpning kan vara ett alternativ.

Vid översvämning av Vänern och Mälaren bedömdes de mest kostnadseffektiva åtgärderna vara att öka avtappningsmöjligheterna. Kostnaderna för detta omfattar cirka 650 miljoner kronor för Mälaren. För Vänern har kostnaderna angivits ligga inom spannet 1 till 6 miljarder kronor. En säkrare kostnadsuppskattning för Vänern kräver skredkarteringar av Götaälvdalen.

För bebyggelse längs kusten finns för närvarande inga höjddata som är tillräckligt detaljerade för att kunna avgöra reella översvämningsrisker. Den byggnadsareal som ligger lägre än 5 meter över havet uppgår till cirka 60 miljoner m

2

. De tre kommuner som detaljstuderats visar på stora variationer för hur stor andel av byggnadsytorna under 5-meterskurvan som ligger på översvämningshotat område i slutet på seklet. I Ystad hamnar cirka 20 procent av antalet byggnader som befinner sig under 5-meterskurvan under hundraårsvattennivån vid en global havsnivåhöjning på 88 cm. För Sundsvall är motsvarande relation 6 procent, se avsnitt 4.3.1 och bilaga B 14. Dessa relationer mellan faktiskt hotad byggnadsyta och byggnadsytan under 5-meterskurvan kan användas som en grov tumregel vid kostnadsberäkningar. Om vi antar att den andel av ytan under 5-meterskurvan som är översvämningshotad är 20 procent i Skåne och Blekinge, 10 procent i resten av Götaland och Svealand samt 5 procent i Norrland, så blir återställningskostnaderna cirka 25 miljarder kronor för hela landet.

Ras och skred

Ras- och skredrisken beräknas öka inom många områden i landet. Mot slutet av seklet beräknas antalet fastigheter som ligger inom skredbenägna områden uppgå till cirka 220 000. Värdet av dessa uppgår till närmare 320 miljarder kronor. Kostnaderna för skador på el- och va-system har uppskattats till cirka 15 miljarder kronor.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Värdet av den skogs- och åkermark som ligger inom områden med ras- och skredrisk är cirka 14 respektive 1,5 miljarder kronor, se bilaga B 14.

Det är mycket svårt att göra någon bedömning av hur stor del av dessa områden som kan komma att drabbas inom den närmaste hundraårsperioden. Enligt den statistik SGI har för Göta älv så har minst 2 procent av den skredbenägna sträckan (lermarken) drabbats av skred under en tidsperiod av 50 år (SGI, 2007). Om detta skulle gälla för hela landet, så innebär det att 4 procent av de skredbenägna områdena i Sverige skulle drabbas av skred under de närmaste 100 åren. Detta motsvarar fastighetsvärden för 12 miljarder kronor samt el- och va-nät, skogs- och jordbruksmark för drygt en miljard kronor.

Räddningsverkets har gjort några fallstudier med beräkningar av kostnaderna för att förebygga skred jämfört med de kostnader som skulle uppstå om skredet inträffade, se avsnitt 4.3.2. De visar att förebyggande åtgärder i de allra flesta fall kostar betydligt mindre än om ett skred inträffar, även om det är av liten omfattning. Det är därför av vikt att samhället vidtar åtgärder för de platser där skredrisken bedöms som stor. Riskerna på en enskild plats går dock inte att bedöma utifrån denna övergripande analys, utan måste göras från fall till fall. Det är därför inte meningsfullt att göra en beräkning av kostnader och nytta på nationell nivå.

Kusterosion

Stranderosionen längs kusterna kommer att påverkas av höjda havsnivåer, ändrade våg- och vindförhållanden. Förutsättningar för erosion finns vid cirka 15 procent av Sveriges kuster. Cirka 220 km av dessa sträckor är bebyggda. Uppskattningar av påverkan på erosionskänsliga kuststräckor visar att cirka 150 000 fastigheter ligger inom riskområdet, se bilaga B 14. Värdet på dessa fastigheter uppgår till cirka 220 miljarder kronor, se avsnitt 4.3.3.

SGI har gjort en överslagsberäkning av kostnaden för skydd mot stranderosion inom dessa 220 km (Rydell, 2007). Investeringskostnaden för strandskoning och strandfodring bedöms ligga i intervallet 2,7

  • miljarder kronor. Till detta kommer underhåll på

3 000

  • 000 kronor per år och meter kust.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Skogsbruk

Ett varmare klimat beräknas ge upphov till ökad skogstillväxt i Sverige, mot slutet av seklet med 20

  • procent högre än dagens cirka 100 miljoner m3fub. Det motsvarar ökade intäkter på 4,5
  • miljarder årligen, räknat med ett genomsnittligt rotnettovärde på cirka 230 kronor per m

3

fub. För perioden 2010

  • betyder det ökade intäkter på mellan 300 och 600 miljarder kronor.

Ökad förekomst av skadegörare väntas emellertid öka kostnaderna i skogsbruket. Skadekostnaderna för ökade skador av granbarkborre har uppskattas till cirka 300 miljoner kronor per år. Kostnader uppstår också på grund av svårighet att avverka, frakta ut virke till bilväg och vidare till industri på grund av blötare vintrar och mindre tjäle. Kostnaderna för dyrare avverkningar har uppskattats till 600

  • 200 miljoner kronor per år. Kostnaden för olika tekniska hjälpmedel som skulle kunna minska problemen vid drivning samt att förbättra 70 procent av skogsbilvägarna till en högre standard bedöms vara cirka 300 miljoner kronor per år, se avsnitt 4.4.1. Dessa åtgärder skulle således vara mycket lönsamma.

Skadorna till följd av stormar, torka och brand väntas också öka. Kostnaderna för detta är svåra att beräkna men kan uppgå till mångmiljardbelopp.

Jordbruk

Det varmare klimatet gör att jordbruksmarkens avkastning ökar och att växtzonerna förskjuts norrut. En bedömning är att avkastningen ökar med 50 procent i Norrland, 30 procent i Svealand och 20 procent i Götaland, se Bilaga B 23. Om priser, arealen och valet av grödor är oförändrade skulle detta ge ökade spannmålsskördar till ett värde av 1 miljard per år i dagens priser. Om vi antar att fördelningen mellan grödorna dessutom optimeras, ökar intäkterna med cirka 60 procent eller 2,8 miljarder kronor per år. Givet att inga extra investeringar behövs skulle skördeökningarna betyda ökade intäkter med 65 miljarder kronor fram till 2100 för ökad avkastning, och 180 miljarder kronor vid optimerat grödoval.

En ökad förekomst av skadegörare och ogräs väntas öka skördebortfallet. Hur mycket bortfallet skulle kunna öka har inte kunnat uppskattas. Troligen får det dock till följd att bekämpningsmedelsanvändningen ökar. En rimlig gissning är att den ökar

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

till dansk nivå, vilket nästan motsvarar en fördubbling. Kostnaden skulle då öka med cirka 600 miljoner kronor per år, se avsnitt 4.4.2. Räknat på en linjär ökning över seklet på samma sätt som för tillväxten blir det cirka 40 miljarder kronor fram till sekelskiftet.

Kostnadsuppskattningarna inkluderar inte omställningskostnader, ökade kostnader för förbättrad dränering, ökade kostnader för insatsvaror. T.ex. ingår inte kostnader för ökad gödsling som bedömts vara nödvändigt för att nå få den högre avkastningen. En översiktlig uppskattning har emellertid gjorts av vilka ökade kostnader för bevattning som kan uppstå. Utifrån antagandet att 40 procent av arealen behöver bevattnas vid slutet av seklet och ett pris på 10 kronor per m

3

för vatten blir kostnaden cirka 500 mil-

joner kronor per år.

Skyfall, översvämningar av vattendrag och sjöar samt stormar är andra faktorer som troligen kommer att ge ökade skadekostnader för jordbruket. Den framtida omfattningen av skyfall är svår att uppskatta. Översvämning av vattendrag beräknas kunna påverka cirka 2 procent av åkerarealen, se avsnitt 4.3.1. Två procent av den svenska årsproduktionen av spannmål motsvarar cirka 90 miljoner kronor. Värdet av jordbruksmark som ligger inom riskområde för ras och skred uppgår till cirka 1,6 miljarder kronor. Baserat på historisk skredfrekvens inom riskområden kan cirka 2

  • procent av mark med hög skredrisk förväntas skreda inom 100 år. Det motsvarar jordbruksmark till ett värde av cirka 65 miljoner kronor.

Ökade kostnader för djurhållning har inte kunnat beräknas på grund av bristande underlag. Enligt Näringsdepartementets sammanställning (Näringsdepartementet, 2005) drabbades uppgick jordbrukets kostnader för stormen Gudrun till 750 miljoner kronor.

Fiskerinäring

Den minskade salthalt som förutspås i RCA3-EA2 får till följd att torsken utplånas i Östersjön, vilket orsakar minskade fångster motsvarande 200 miljoner kronor per år. Ökade vindstyrkor får till följd att fisket försvåras. Det uppskattas ge upphov till minskade fångster motsvarande 50 miljoner kronor om året. Insjöfisket beräknas däremot öka motsvarande ett värde av 15

  • miljoner kronor om året, främst på grund av förbättrade förhållanden för kräfta och gös. Sammanlagt får fiskerinäringen förluster med

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

omkring 230 miljoner kronor om året, se avsnitt 4.4.3. Räknat på en successiv förändring fram till 2100 ger det upphov till minskade intäkter på cirka 15 miljarder kronor.

Rennäring

Svåra snö-, skar- och isförhållanden innebär att man i ökad utsträckning måste stödutfodra renarna, se avsnitt 4.4.4. Stödutfodring kostar cirka 4 kronor per dag och ren. Renstammen omfattar cirka 200 000 djur. En ökad stödutfodring med 50 dagar per år skulle innebära en ökad årlig kostnad med 40 miljoner kronor. Räknat på en successiv ökning av stödutfodringen blir kostnaden fram till 2100 cirka 2,6 miljarder kronor. Därtill kommer andra kostnader men också möjliga besparingar.

Naturmiljön

Konsekvenserna har inte värderats i ekonomiska termer.

Turism

Förutsättningarna för vinterturismen kommer troligen bli sämre till följd av sämre snötillgång. Med linjära trender för omsättning i skidindustrin skulle förlusten i slutet av seklet kunna uppgå till mellan 0,9 och 1,8 miljarder kronor per år (Moen et al, 2007). Den sammanlagda förlusten fram till sekelskiftet skulle därmed kunna uppgå till cirka 20 miljarder kronor, under antagandet att förändringarna börjar bli märkbara kring 2050. Denna uppskattning tar dock inte hänsyn till möjligheten att göra konstsnö.

Samtidigt kan sommarturismen antas öka. Dels kommer svenska turister förmodligen stanna i Sverige i större utsträckning, dels kan en del av medelhavsturismen förmodas styras om till Nordeuropa. Det finns inga direkta kvantitativa beräkningar över detta, men tendenserna bekräftas i flera rapporter (European Commission 2007 samt Hamilton et al 2003), se även avsnitt 4.4.5.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Hälsa

Att bedöma vilka hälsoeffekter som kan uppkomma på grund av klimatförändringarna, se avsnitt 4.6, är svårt. Kostnadsbedömningar baserade på uppskattningar av ökade frekvenser av sjukdomsfall har bara kunnat genomföras för hälsoeffekter av extrema temperaturer. Hur mycket antalet sjukdomsfall på grund av ökad smittspridning via livsmedel och dricksvatten kan komma att öka går inte att bedöma, utan detta illustreras endast med några räkneexempel

Registrerade sjukdomsfall orsakade av smittspridning via dricksvatten är under de senaste 25 åren 63 000 och det anses finnas ett betydande mörkertal. Kostnaden per insjuknad har i olika studier beräknats till mellan 160 och 28 000 kronor. Det stora spannet beror till stor del på att det skiljer mellan studierna vilka kostnader som inkluderats. I Bilaga B 34 citeras kostnadsuppskattningar för några olika sjukdomsutbrott, se t.ex. s. 47 och 50.

Från olika studier har beräknats att 340 000–500 000 matförgiftas i Sverige varje år, till en beräknad kostnad av cirka 730 miljoner kronor. Den genomsnittliga kostnaden ligger då mellan 1 500 och 2 000 kronor per insjuknad. Detta innefattar endast vård- och medicinkostnader. Studier av salmonellautbrott i Sverige visar på kostnader mellan 10 000–160 000 kronor per insjuknad, se bilaga B 34. I dessa siffror ingår inte kostnader för sveda och värk. I betalningsviljestudier har obehaget av en sjukdag värderats till cirka 350 kronor per dag. Den akuta fasen av en salmonellainfektion varar i snitt en vecka, vilket skulle betyda ytterligare 2 500 kronor per insjuknad. Besvär kan kvarstå upp till flera månader, varför detta är en underskattning.

Om frekvensen av sjukdomsutbrott skulle öka med 10 procent, och man antar en snittkostnad på 10 000 kronor per insjuknad, blir kostnaden på grund av ökad smittspridning via vatten cirka 250 miljoner kronor fram till sekelskiftet. Kostnaden för ökad smittspridning via livsmedel skulle vara betydligt större, mellan 34 och 50 miljarder kronor.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Kostnader för räddningstjänst

Kommunen får ersättning av staten om dess kostnader överstiger en självrisk som uppgår till 0,02 procent av skattekraften. Under de senaste decennierna har ett antal ansökningar om sådan ersättning inlämnats. De kostnader för räddningstjänst som kommunerna sökt ersättning för redovisas i tabell 4.45. Den höga siffran år 2000 härrör till största delen från Arvika kommun, vars sökta belopp uppgick till 23 miljoner kronor.

Tabell 4.45 Räddningstjänstkostnader för översvämningar, sammanställning

av kostnader för kommuner som sökt ersättning från staten

År Räddningstjänstkostnader, tusen kr 1990 387 1991 1992 1993 227 1994 1995 1996 1997 1 091 1998 525 1999 2000 35 991 2001 5 762 2002 6 087 2003 1 244 2004 13 066 Summa 71 898

Källa: Räddningsverket.

Medelvärdet över perioden uppgår till 5 miljoner kronor per år. Detta exkluderar räddningstjänstkostnader som inte överstigit självrisken för kommunerna, och som således inte ingår i kostnaderna i tabellen ovan.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Kostnader vid inträffade extrema väderhändelser

De skadekostnader som redovisas ovan kan ställas i förhållande till faktiska kostnader för naturskador i dagens klimat. Under de senaste tio åren har flera stora skred, stormar och översvämningar inträffat i Sverige. Hur stora kostnader dessa orsakat finns endast i undantagsfall sammanställningar för. En indikation är försäkringsbolagens ersättningar för naturskador. I tabell 4.46 återges de fyra största bolagens uppskattningar av sina ersättningsutbetalningar för ett antal stora naturskadehändelser. Till detta ska läggas självriskerna, som kan uppgå till 10 procent av skadekostnaden.

Tabell 4.46 Skadeersättningar inom försäkringsbranschen för stora

naturskador under 1997

Händelse

År Antal skador Skadekostnad (miljoner kronor) Kommentar

Privat- personer/ boende

Företag Totalt

antal

Privat- personer/ boende

Företag Total

kostnad

Jordskred Vagnhärad 1997 34 0 34 50 0 50

Storm Anatol

1999 15 620 6 745 22 365 202 768 970

Översvämning Vänern 2000 951 84 1 035 38 19 57

Översvämning Mellannorrland

2000 1 908 192 2 100 73 18 91

Översvämning Orust 2002 4 663 190 4 853 106 17 123 Skyfall

Översvämning Kalmar 2003 977 117 1 094 42 21 63 Skyfall

Översvämning Småland, Norra Skåne

2004 626 147 773 21 20 41

Storm Gudrun

2005 56 917 33 303 90 220 604 3 361 3 965

Översvämning Västsverige

2006 833 248 1081 19 79 98 Långvarigt regn

Storm Per

2007 7 537 9 623 16 334 78 473 551

Statistiken bygger på beräkningar och uppskattningar från de fyra största sakförsäkringsbolagen (Folksam, If, Länsförsäkringar och Trygg Hansa), vilka tillsammans har en marknadsandel på 67,8 procent av företags- och fastighetsmarknaden och 80,6 procent av hem- och villahemsmarknaden avseende försäkringar år 2005.

Noteras kan att stormen Gudrun orsakade dubbelt så stora kostnader som de andra väderhändelserna i tabellen tillsammans. Ändå innefattas inte stora delar av skogsägarnas förluster, som uppgick till 16 miljarder kronor. Sveriges kostnader för stormen Gudrun

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

beräknades till sammanlagt 20,8 miljarder kronor (Näringsdepartementet, 2005). De största kostnadsposterna för Gudrun listas i tabell 4.47 nedan. Som synes är den helt dominerande posten skador på skogen, men även flera andra sektorer fick kännbara kostnader.

Tabell 4.47 Skadekostnader för stormen Gudrun. Miljoner kronor.

Skogsbruket 15 800 Kraftbolagen 1 750 Jordbruket 750 Kommuner 305 Banverket 180 Vägverket 180

Källa: Näringsdepartementet, 2005.

Det finns dock händelser som kanske inte ger upphov till så stora ekonomiska konsekvenser, men ändå är att betrakta som katastrofer. Skredet i Tuve 1997 är exempel på en sådan händelse, där de sammanräknade kostnaderna kanske inte är så stora, men där många drabbades hårt och flera människoliv förlorades. Skreden i Ånn och Munkedal 2006 är andra händelser där det var mycket nära en katastrof för dem som färdades på de drabbade sträckorna.

Uppskattningarna av potentiella kostnader för katastrofer i den engelska Sternrapporten (Stern, 2006) baserar sig bl.a. på försäkringsbranschens kostnader till följd av extrema väderhändelser, som har ökat med 2 procent per år sedan 1970-talet. I rapporten hävdas att om denna trend fortsätter, kan de årliga kostnaderna förorsakade av extrema väderhändelser öka till 0,5

  • procent av globala

BNP år 2050. Någon motsvarande analys för Sverige kan inte göras, eftersom heltäckande statistik som urskiljer kostnaderna för naturskador i Sverige saknas. Försäkringsersättningarna endast för stora naturskador under perioden 1997

  • där kostnaderna för stormen Gudrun dominerar, var i snitt 600 miljoner kronor per år. Om detta extrapoleras med 2 procent per år, blir de årliga kostnaderna 1,4 miljarder kronor vid år 2050 och 3,8 miljarder kronor år 2100. Till detta skall läggas självrisker och kostnader som överstiger ersättningsbeloppet.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

4.8.3. Skadekostnadsscenarier

Två scenarier för kostnader och intäkter

För att få en uppfattning om storleksordningen på de kostnader som kan uppkomma i och med att klimatet förändras har vi gjort kostnadsberäkningar för två möjliga scenarier, Hög- och Lågscenariet. Högscenariot är baserat på RCA3-EA2, som är det scenario utredningen utgått från. Det representerar en medelhög utvecklingsbana för klimatförändringarna. Låg-scenariet är baserat på RCAO-HB2, som är ett medellågt klimatscenario.

Syftet med att redovisa skadekostnader i två scenarier är framförallt att belysa hur samhället kan komma att påverkas av klimatförändringarna i ekonomiska termer. Det är inte meningsfullt att ställa skadorna i Sverige mot åtgärder för att minska de svenska utsläppen av växthusgaser, eftersom klimatförändringarna sker globalt. Däremot illustrerar skillnaden mellan hög- och lågscenariet nyttan av en global utveckling mot lägre utsläpp. Beräkningarna av de ekonomiska effekterna av klimatförändringarna ger också en indikation om på vilka områden anpassningsåtgärder kan behövas. Kostnadsnyttoanalys av sådana åtgärder får genomföras för varje åtgärd för sig, och en bedömning av det aktuella kostnadsläget, förutsättningarna för teknisk utveckling och möjlig kostnadsutveckling vägas gentemot de skador som ska förhindras.

Scenarierna avser kostnader för skador som kan uppkomma om inga förebyggande åtgärder vidtas. Förutsättningen är således att inga invallningar, erosionsskydd, höjningar av vägar etc. har gjorts. I fall där det är möjligt att förutse skador är det sannolikt att åtgärder vidtas innan skadorna uppträder. Tidsperspektivet är fram till 2100. Beräkningarna utgår från systemens sårbarhet och omfattning idag.

Det finns i de flesta fall inte regelrätta sannolikhetsberäkningar för de olika väderhändelser som orsakar skadorna. I många fall gäller kostnadsberäkningarna för en avgränsad händelse, t.ex. att en vägsträcka spolas bort eller att en vattentäkt blir förorenad. Det är dock i de flesta fall inte möjligt att utifrån klimatscenarierna och de framtagna klimatindexen göra någon uppskattning av hur ofta sådana händelser inträffar. Detta innebär att en sammanställning av kostnaderna över hela tidsperioden fram till 2100 inte är möjlig att

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

göra annat än i form av ett övergripande räkneexempel som illustrerar vad kostnaden kan bli vid några möjliga händelseförlopp.

I tabell 4.48 ges en översikt över de antaganden som gjorts för olika sektorer. För en mer detaljerad redovisning hänvisas till bilaga A 6. För fjärrvärmesystem och dammar finns inga uppgifter på skadekostnader, endast åtgärdskostnader. De saknas därför i scenarierna. Även turistnäringen har utelämnats. De positiva effekterna för sommarturismen bedöms bli väsentligt större än de negativa konsekvenserna för vinterturismen. Att lägga in enbart den ena sidan skulle därför ge en skev bild.

Tabell 4.48 Antagna förändringar avseende väderhändelser och skador.

Ökning fram till 2100 jämfört med idag. Beräkningar och antaganden redovisas i Bilaga A 6.

Lågscenario (baserad på RCAO-HB2)

Högscenario (baserad på RCA3-EA2)

Vägar Nedre gräns för Vägverkets kostnadsberäkningar.

Övre gräns för intervallet i Vägverkets kostnadsberäkningar.

Järnvägar Hälften så mycket som för RCA3-EA2 Tre stora skred, två stora stormar

Sjöfart Hälften så mycket som för RCA3-EA2 Halverade isbrytningskostnader

El- och telenät Något ökade skador pga ökad stormfällning av skog

Fler och kraftigare stormar*

Vattenkraft Ökning med 14 % Ökning med 20 %

Vindkraft Ingen ökning Ökning med 10 %

Dricksvattenförsörjning

Hälften så stora kostnader som i högscenariot

Större ökning av skador på vattenledningar och vattentäkter. Ökade kostnader för dricksvattenberedning.

Värme/kylbehov 12 procent lägre än i högscenariot Minskat uppvärmningsbehov baserat på ökat antal graddagar

Byggnadskonstruktioner

Hälften så mycket som för högscenariot Boverkets beräkningar av ökat underhållsbehov under EA2

Översvämning av byggnader Kust Hälften så stor översvämmad yta som i högscenariot

Hotad yta beräknad med GIS-data och fallstudier. En översvämning av samtliga byggnader på hotad yta.

Vattendrag Ökad frekvens och omfattning enligt regionala förändringar i nederbörden

Ökad frekvens och omfattning enligt regionala förändringar i nederbörden

Skyfall Ökad frekvens extrem nederbörd över stad baserad på nederbördsindex

Ökad frekvens extrem nederbörd över stad baserad på nederbördsindex

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Lågscenario (baserad på RCAO-HB2)

Högscenario (baserad på RCA3-EA2)

Översvämning av de stora sjöarna Vänern Fem högvattennivåer på 46,5 m En högvattennivå på 47,5 m och fem högvattennivåer på 46,5 m Mälaren Ingen ökning En hundraårsnivå Hjälmaren Ingen ökning En hundraårsnivå

Ras och skred Skred inträffar på 2 % av hotad yta (ökning med 50 %)

Skred inträffar på 4 % av hotad yta (ökning med 100 %)

Kusterosion 10 % av hotad yta eroderar 40 % av hotad yta eroderar

Skogsbruk tillväxt Ökning 20 % Ökning 40 % skadegörare mm lägre gräns angivet intervall högre gräns angivet intervall stormskador Ej ökad stormfrekvens men ökade skador på grund av vindkänsligare skog, cirka 50 % av Högscenariet

Fler och kraftigare stormar*

Torka och brand Cirka 50% av Högscenariot Ca 9 stora bränder och 5 tillfällen med extrem torka

Jordbruk ökad avkastning Hälften så mycket som för Högscenariet Enligt SLU:s uppskattningar för RCA3-EA2 skadegörare, bekämpningsmedel

50 % ökning av bekämpningsmedelsanvändningen

Fördubbling av bekämpningsmedelsanvändningen

stormskador 0 Fler och kraftigare stormar* bevattning Bevattning av 20 % av arealen Bevattning av 40 % av arealen

Fiskerinäring Minskade torskfångster, bättre insjöfiske Torsken försvinner, försvårat fiske pga ökad vind, bättre insjöfiske

Hälsa värme Ökning antal dödsfall enligt Stockholmsstudie och scenario B2

Ökning antal dödsfall enligt Stockholmsstudie och scenario A2

smittspridning Ökning med 25 procent mot slutet av seklet

Ökning med 50 procent mot slutet av seklet

Stormar, kostnader för kommuner

0 Fler och kraftigare stormar*

* 5 stormar av Pers storlek, 2 stormar av Gudruns storlek, 2 stormar med 50 procents högre kostnader än Gudrun.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Förutsättningar för Hög- och Lågscenarierna

Den bedömning vi gjort av ökningen i antalet stormar och styrkan i stormarna i Högscenariot är baserade på klimatindex för medelvind, antal dagar med byvind över 21 m/s samt ökning av maximal hastighet i byarna. I RCAO-HB2 som Lågscenariot baseras på beräknas ingen vindökning uppstå, och stormfrekvensen antas därför inte öka. Antagandena för översvämning av byggnader längs vattendrag är baserade på förändring i återkomsttid för dagens hundraårsflöden, samt klimatindex för extrem nederbörd. Andra översvämningsnivåer (med längre och kortare återkomsttid) är inte beaktade. Beräkningarna för Vänern, Mälaren och Hjälmaren är tagna från utredningens delbetänkande.

Ökningen av kusterosion beror dels på havsnivån, dels på vågrörelserna. Hur stor skillnaden blir avseende kusterosion är svårt att uppskatta. De antaganden som gjorts här är ganska försiktiga, och endast tillagda för att visa möjliga storleksordningar på de kapitalförluster som kan uppstå.

Ökningen av ras och skredbenägenheten grundar sig på hundraårsflöden, medelavrinning, intensiv nederbörd och nederbörd under sommaren. SGI har beräknat att skred har inträffar på cirka 2 procent av de skredbenägna områden i landet under de senaste 50 åren. Om skred inträffar på de ytor som beräknas få högre skredbenägenhet med samma frekvens som tidigare skulle alltså 4 procent av den hotade ytan skreda under de närmaste 100 åren.

Uppskattningarna av ökade kostnader för skogsbruket på grund av skadegörare, försvårad drivning mm har tagits fram av SLU och Skogforsk för A2- och B2-scenarierna. Stormskadorna i skogen förväntas öka även i Lågscenariot trots att stormfrekvensen inte antas öka i detta scenario, eftersom skogsbeståndet kommer bli vindkänsligare. För jordbruket används förändringar i medeltemperatur samt vegetationsperiodens början och slut. Skillnaderna mellan RCAO-HB2 och RCA3-EA2 för dessa index är cirka 50 procent.

Fisket beräknas för RCA3-EA2 påverkas av ökade vindstyrkor, högre temperaturer och en minskad salthalt i Östersjön. I RCAO-HB2 antas inte vinden öka, och salthalten i Östersjön minskar inte lika drastiskt. Det gör att förlusterna begränsas till mindre än hälften än vid A2-scenariot.

Vägverket har beräknat ett spann för de skadekostnader som beräknas uppstå i ett förändrat klimat. Här har den nedre gränsen i

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

kostnadsintervallet använts i lågscenariet och den övre gränsen i högscenariet. Antaganden för vatten- och vindkraft baseras på bedömningar i (Gode et al, 2007).

De kostnader som kan uppstå på grund av brister i vattenförsörjningen är svårt att bedöma frekvens och omfattning av. Kostnadsexemplen för vattenförsörjningen är således endast indirekt kopplade till de procentuella skillnaderna för olika index i klimatscenarierna. För illustrationens skull har vi här gjort två olika sammanställningar för de skador som finns kostnadssatta: dels med låg frekvens och låg omfattning, dels med högre frekvens och större omfattning. Vi har också räknat på ökade kostnader för dricksvattenberedning på grund av sämre råvattenkvalitet.

Ökningen av värmerelaterade dödsfall har skalats upp till nationell nivå från en studie för Stockholm från Umeå universitet. De värderas med ett standardvärde för ett statistiskt liv, motsvarande de som används i infrastrukturplaneringen. Beräkningarna av ökad smittspridning bygger på ett schablonantagande baserat på ökningen i medeltemperatur. Sjukdomsfallen värderas med en snittkostnad av ett antal studier av sjukdomsutbrott, och omfattar vård, mediciner och ett visst påslag för indirekta kostnader som kan innefatta t.ex. sveda och värk och produktionsbortfall.

Resultat

De beräknade kostnaderna och intäkterna för de två scenarierna visas i tabell 4.49. Samtliga beräkningar bygger på antagandet att förändringarna sker successivt fram till 2080 och därefter är förutsättningarna konstanta. Detta beror på att de skadekostnader och intäkter som används i scenarierna i de flesta fall baseras på hur klimatet beräknas bli år 2080 eller i snitt under perioden 2070

Beräkningarna redovisas i Bilaga A 6.

De klimatindex som påverkar de olika sektorerna förändras i många fall cirka dubbelt så mycket i RCA3-EA2 som i RCAO-HB2. I de fall bättre underlag saknats har därför kostnader och intäkter antagits vara hälften så stora i Låg-scenariot som i Högscenariot.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Tabell 4.49 Kostnadsberäkningar för scenario Låg och Hög. Sammanlagda

skadekostnader för perioden 2011

  • Miljarder kronor.

Låg (RCAO-HB2)

Hög (RCA3-EA2)

Intäkter Kostnader Intäkter Kostnader

Vägar Statliga vägar

-9

-13

Kommunala och enskilda vägar

-3

-9

Järnvägar

-0,2 -1

Flyg

2 -0,2 4 -0,4

Sjöfart

2 5

Telenät

0 -1

Elnät

-1 -4

Kraftpotentialer Vattenkraft 193

261

Vindkraft 0

26

Värme- och kylbehov Minskat värmebehov

606

689

Ökat kylbehov

-135

-153

Fjärrvärme

-1 -1

Dricksvattenförsörjning

-62

-124

Byggnadskonstruktioner

-50

-100

Översvämning av bebyggelse Vattendrag

-24 -48

Kust

-12 -23

Skyfall

-1 -3

Översvämning av Vänern, Mälaren och Hjälmaren Byggnader

-29 -53

Infrastruktur, industrier m.m.

-53

-87

Areella näringar

-0,4

-1

Ras och skred (skada på bebyggelse, el och VA, jord- och skogsbruk)

-7 -14

Kusterosion (skada på bebyggelse, VA och jordbruk)

-22 -88

Skogsbruk Ökad tillväxt

307

614

Skador av storm, brand, m.m.

-49

-97

Övriga skador (drivning m.m.)

-48

-184

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Låg (RCAO-HB2)

Hög (RCA3-EA2)

Intäkter Kostnader Intäkter Kostnader

Jordbruk Ökad avkastning

36

72

Ändrad arealanvändning

37

74

Ökade utgifter för bekämpningsmedel

-20 -39

Ökade kostnader för bevattning

-16 -33

Stormar

0 -4

Fiskerinäringen

-3 -15

Rennäringen

-1 -3

Hälsa Värmerelaterade dödsfall

-502

-661

Smittspridning

-69 -138

Kostnader för kommuner Stormar

0 -2

Översvämningar

0 -1

Summa

1 183

-1 118

1 745

-1 900

Totalt sett motsvarar kostnaderna i Högscenariot ett bortfall under detta sekel på cirka två tredjedelar av ett års bruttoproduktion, mätt mot dagens BNP (2 600 miljarder kronor år 2006). Intäkterna ökar med ungefär lika mycket. Eftersom det till stor del är andra aktörer och geografiska områden som får del av intäkterna än de som drabbas av kostnaderna, är det viktigt att studera hur kostnader och intäkter fördelar sig.

Uppbyggnaden av scenarierna skiljer sig åt mellan olika områden, vilket bör tas hänsyn till då man tolkar resultaten. Flera av de positiva effekterna, som minskat uppvärmningsbehov och ökad skogstillväxt, är mer direkt kopplade till utvecklingen av olika klimatindex än sådant som t.ex. sjukdomsutbrott. Frekvensen av extrema väderhändelser är också svårt att bedöma.

Den största enskilda posten i beräkningarna är minskade kostnader för uppvärmning av bostäder och lokaler. Denna kostnadsminskning kommer de flesta i samhället till godo. Den kräver heller ingen särskild anpassning för att komma till stånd. Den ökade kraftpotentialen för vind- och vattenkraft kan däremot kräva investeringar för att kunna tas till vara. Skogsbruk och jordbruk får förbättrad avkastning på grund av det varmare klimatet, något som

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

till viss del motverkas av ökade skador. Det finns stor potential att öka avkastningen och minska skadorna med aktiva anpassningsåtgärder. Kostnaden för sådana åtgärder har inte kunnat uppskattas.

En potentiellt betydande positiv effekt som inte finns med i de kvantitativa beräkningarna är de förbättrade förutsättningarna för sommarturism. Dessa delar av turistnäringen kan förväntas få ökad tillväxt. De negativa konsekvenserna för vinterturismen väntas inte bli lika stora som de positiva för sommarturismen i kronor räknat.

De största negativa posterna är hälsoeffekter, översvämning, kusterosion, effekter av stormar, ökade kostnader för underhåll av byggnader samt ökat kylbehov. De sammanlagda kostnaderna för översvämning av bebyggelse och översvämning av de stora sjöarna, vilka innefattar effekter på flera samhällssektorer, är 80 miljarder kronor i Lågscenariot och 140 miljarder kronor i Högscenariot. Det bör understrykas att alla dessa kostnadsposter, liksom för dricksvattenförsörjningen, är baserade på bedömningar, inte sannolikhetsberäkningar.

Konsekvenserna av naturskador som översvämning, ras och skred kommer troligen att få en ganska ojämn fördelning över landet. De företag och hushåll som drabbas kommer då få bära en ganska stor del av klimatförändringarnas kostnader.

Skillnaderna mellan låg- och högscenariot är störst för de negativa effekterna. Det beror framförallt på antagandena om fler stormar, översvämningar och stora skred i Högscenariot, som baserats på skillnaderna i nederbörd och vind i de olika scenarierna. Uppvärmningskostnaderna minskar kraftigt även i Lågscenariot, eftersom medeltemperaturen ökar betydligt även i RCAO-HB2.

Skadekostnaderna kan påverkas både uppåt och neråt av ett förändrat kostnadsläge. Värdena för fastigheter i attraktiva lägen, vilket ofta innebär sjönära lägen, kan ha stigit mångfalt om efterfrågan ökar pga befolkningstillväxt och bättre ekonomi. Under det senaste seklet har utbyggnaden av infrastruktur i form av fastigheter, vägar, VA, el- och telesystem varit kraftig. Exempelvis skulle en översvämning i Mälaren motsvarande den som inträffade 1924 orsaka många gånger större skador idag. Det finns i dag inga tecken på att denna utveckling stannar av. Nya system kan dock vara både mer eller mindre sårbara än de nuvarande. Samhällets stora elberoende innebär en större sårbarhet än tidigare, medan trådlösa telenät är mindre känsliga för stormar än de fasta näten.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

De ekonomiska effekterna kommer att påverkas av många faktorer som inte är inkluderade i analysen, som priser, kapitalbildning, världsmarknadsutvecklingen och utvecklingen för utrikeshandeln. I Konjunkturinstitutets ekonomiska scenarier fram till 2025 antas att den ekonomiska tillväxten blir god, och att investeringstakten och byggandet får en gynnsam utveckling. Befolkningen kommer öka, och det finns tecken som tyder på att det kommer bli en ökad centralisering till vissa storstadsområden, se avsnitt 3.4.1. Det innebär att samhället kommer få goda ekonomiska resurser att investera i åtgärder för att möta klimatförändringarna, men också att större värden drabbas vid extrema väderhändelser och därmed att kostnaderna kan bli större än vid samma händelser idag. Det krävs en god framförhållning av berörda sektorer och i den fysiska planeringen för att inte sårbarheten ska öka.

Effekter på kort och medellång sikt

Det är svårt att säga något om hur snart vissa av effekterna av det förändrade klimatet kommer. I de scenarier vi utgått från ger RCAO-HB2 bara en bild av hur klimatet är i slutet av seklet medan RCA3-EA2 ger resultat för hela seklet, uppdelat på tre perioder.

I de beräkningar som presenterats ovan antas effekterna av klimatförändringen öka linjärt i båda scenarierna. Både kostnaderna och intäkterna stiger från 3

  • miljarder kronor år 2020 till cirka

25

  • miljarder kronor år 2100, beroende på scenario. Om vi räknar med en BNP-tillväxt på 2 procent så motsvarar kostnaderna cirka 0,2 procent av BNP både år 2050 och år 2100. Som påpekats ovan är dock troligen även kapitalstocken större, så andelen av BNP blir förmodligen i realiteten större än så.

Om BNP-tillväxten istället utvecklas som i de beräkningar som Institutet för Framtidsstudier gjort baserat på befolkningsutvecklingen och åldersstrukturen, avsnitt 3.4.2, kommer tillväxten minska och blir noll från 2030 fram till 2050. Kostnaderna kommer då att utgöra en större andel av BNP. Andelen av BNP år 2050 blir i detta fall 0,5 procent.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Figur 4.59 Årliga kostnader och intäkter för Hög- och Lågscenariet givet en linjär ökning av klimatförändringarna. Miljarder kronor.

För att illustrera hur kostnaderna skulle påverkas om klimatförändringarna sker snabbare har en alternativ utvecklingsbana tagits fram baserad på RCA3-EA2. De årliga kostnaderna och intäkterna jämfört med en linjär utveckling visas i figur 4.60.

Figur 4.60 Ackumulerade kostnader och intäkter för RCA3-EA2 för olika

utvecklingsbanor. Miljarder kronor

-50 -40 -30 -20 -10

0 10 20 30 40 50

Intäkter Kostnader Intäkter Kostnader

RCAO-HB2

RCA3-EA2

2020 2050 2080 2100

-2 500 -2 000 -1 500 -1 000

-500

0 500 1 000 1 500 2 000 2 500 3 000

2020

2050

2080

2100

Linjärt

Icke-linjärt

Linjärt

Icke-linjärt

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Många av klimatparametrarna förändras linjärt, men några kan ha en annan utveckling. Havsnivåhöjningar är trögare och kan öka mer mot slutet av seklet, medan det finns indikationer på att medelnederbörden och medelvinden kan stiga kraftigt redan vid 2020 på grund av ändringar i vädersystemens banor. Detta skulle kunna medföra att både kostnader och intäkter stiger tidigare och därmed ökar de sammanlagda kostnaderna och intäkterna under seklet. Med den utveckling som visas i figur 4.60 skulle kostnaderna bli uppåt 20 procent högre än med en långsammare, linjär klimatförändring, medan intäkterna skulle bli cirka 30 procent högre. Skillnaden beror på vilka klimatfaktorer som är drivande för de ingående posterna. Om en positiv diskonteringsränta används blir skillnaden ännu större, eftersom intäkter och kostnader som sker närmare i tiden får en större vikt.

Diskontering

Ekonomiska effekter som inträffar i framtiden brukar diskonteras med en diskonteringsränta, som avser att likställa inkomster och kostnader i dag med inkomster och kostnader i framtiden. Den diskonteringsränta som i dag vanligen används i kostnadsnyttoanalyser vid infrastrukturinvesteringar är 4 procent. Av detta motsvarar 2 procent den förväntade genomsnittliga tillväxten i den svenska ekonomin, och 2 procent motsvarar en antagen tidspreferens. Denna rena tidsdiskontering grundar sig på att vi har en tendens att värdera inkomster i dag högre än inkomster imorgon, något som bl.a. avspeglar sig i hur stort sparandet är. Det beror bl.a. på osäkerhet om framtida utfall.

Förfarandet att diskontera framtida effekter är standard i ekonomisk analys, och görs för att kunna jämföra ekonomiska effekter som sker nu och i en osäker framtid. Detta har emellertid ifrågasatts, med motiveringen att det inte är rimligt att framtida generationers nytta nedvärderas i förhållande till nyttan för nu levande generationer, då det gäller handlingar som ger välfärd nu men vars kostnad uppstår långt senare, eller vice versa. Diskussionen har varit särskilt livlig då det gäller miljöekonomisk analys, eftersom det då gäller negativa effekter som påverkar framförallt kommande generationer, men som uppkommer av konsumtion som ger nytta till dagens generationer.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Den engelska Stern-rapporten redovisade stora skadekostnader på grund av klimatförändringarna, vilka beräknades vara långt större än kostnaderna för att minska utsläppen av växthusgaser (Stern 2006). Resultaten berodde delvis på att Stern valt att använda en diskonteringsränta för de rena tidspreferenserna som var nära noll (0,1 procent). Motivet till detta var att en högre diskonteringsränta indikerar att framtida generationers välfärd inte är viktig, vilket Stern ansåg inte stämmer med samhällets preferenser. I Sternrapporten påpekas att kostnaderna för att minska utsläppen av växthusgaser alltid kommer vara för höga om kostnaderna i framtiden ges mycket låga vikter, eftersom effekterna av utsläppen kommer långt senare.

Valet att i princip inte diskontera kostnaderna har gett upphov till en livlig debatt bland ekonomer (se t.ex. Weitzman, 2007; Nordhaus, 2006; Sterner och Persson, 2007). Argumentet mot en så låg diskonteringsränta är i huvudsak att det innebär att nuvarande generationer måste göra stora uppoffringar för att undvika osäkra effekter i framtiden, till förmån för en framtida generation som har mångdubbelt mycket högre inkomst, och för vilka samma kostnader skulle vara en relativt liten del av inkomsten. Man har också diskuterat att använda olika diskonteringsräntor beroende på vilken typ av skador och åtgärder som analysen avser, t.ex. ifall de effekter som ska avvärjas är reversibla eller ej. För miljöeffekter har en avtagande ränta diskuterats, där räntan går mot noll för effekter långt fram i tiden. Klimatförändringarna är ett typiskt exempel på ett fall där förändringarna är irreversibla ur mänsklig synvinkel och där effekterna av både utsläpp och åtgärder har en lång eftersläpning. Att minska utsläppen i slutet av seklet är inte ekvivalent med att minska dem nu, vilket bör beaktas då man gör en kostnads-nyttoanalys av utsläppsminskningar.

Valet av diskonteringsränta påverkar storleken på framtida intäkter och kostnader kraftigt. De resultat som redovisats ovan är inte diskonterade. I figur 4.61 nedan visas resultaten för Hög- och Lågscenarierna diskonterat med 2 och 4 procent.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Figur 4.61 Intäkter och kostnader enligt Låg- och Högscenarierna,

diskonterat med 0,2 och 4 procents kalkylränta

Som nämnts ovan består en viss del av kalkylräntan av förväntad reell tillväxt i ekonomin. Det är rimligt att beakta att en stor del av kostnaderna som klimatförändringarna kan ge upphov till kommer att uppkomma i en ekonomi som är betydligt starkare än nu. Samtidigt är det troligt att det kommer finnas byggnader och infrastruktur till mycket högre värden på de områden som drabbas översvämningar, ras, skred och stormar än det finns nu, vilket betyder att det kommer vara större värden som hotas än om samma händelser inträffade idag. Våra scenarier är beräknade för oförändrad kapitalstock, vilket innebär att kostnaderna troligen underskattats.

4.8.4. Övriga konsekvenser

I avsnitt 4.8.2 beskrivs de effekter av klimatförändringar som kunnat kostnadsberäknas. Många av de effekter som kan förmodas uppkomma har emellertid inte någon direkt effekt på ekonomin, eller har effekter som är svåra att kostnadsberäkna. Påverkan på ekosystemen, kulturmiljön och människors hälsa är exempel på sådana effekter. Det finns också effekter på de tekniska systemen som inte varit möjliga att kvantifiera och kostnadsberäkna. Nedan ges en sammanfattning av dessa konsekvenser.

-2000 -1500 -1000

-500

0 500 1000 1500 2000

Intäkter Kostnader Intäkter Kostnader

Låg

Hög

0%

2%

4%

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

De flesta av de förändringar som förutses kommer att ske successivt. Det gör att konsekvenserna troligen inte kommer att upplevas som så dramatiska. En successiv anpassning genom medveten planering kan också göra att de negativa konsekvenserna mildras.

Naturmiljön

Effekter av klimatförändringar på miljömålen beror i stor utsträckning på hur anpassningsåtgärder kommer att utformas. Klimatförändringarna i sig kommer dock att medföra en direkt påverkan på möjligheterna att nå flera miljömål. De mål som vi bedömer att påverkan kommer vara störst på är Ett rikt växt och djurliv, Levande skogar, Ett rikt odlingslandskap, Storslagen fjällmiljö, Ingen övergödning, Hav i balans-levande kust och skärgård, Levande sjöar och vattendrag samt Frisk luft.

Artbevarandet i skogsekosystemen försvåras i dagsläget av fragmentering, försämring och förstörelse av livsmiljöer, spridning av invasiva främmande arter och föroreningar. Detta medför att en stor mängd arter hotas av utrotning. Klimatförändringar, inklusive väderextremer, förstärker denna effekt eftersom förutsättningarna på en viss plats ändras. Mildare och fuktigare vintrar samt ökad näringsomsättning gör i många fall att fler arter kommer att kunna vara med och konkurrera om utrymmet på en viss ståndort, ibland till nackdel för en art med skyddsbehov på plats, ibland till fördel för en art söderifrån. Arter som nu finns naturligt i landskapet riskerar således att ersättas av andra, mer konkurrensstarka arter. Arter med begränsad spridningsförmåga och speciella ståndortskrav, t.ex. kalkkrävande arter, eller krav på ljusklimat kan få särskilt svårt att hinna flytta norrut. Valet av anpassningsstrategier inom skogsbruket, t.ex. trädslagsval och omloppstider kommer ha stor betydelse för den biologiska mångfalden och miljömålen ett rikt växt och djurliv samt levande skogar.

De i många fall hittills relativt opåverkade fjällekosystemen kommer förändras i takt med stigande temperaturer, förändrade snöförhållandena och förhöjd trädgräns. Igenväxningen är ett hot mot många artgrupper. Om renbetestrycket minskar sker igenväxningen än snabbare. Flera alpina arter och arter beroende av palsmyrar med låg konkurrensförmåga kommer ändå att konkurreras ut i ett varmare klimat. Möjligheterna att nå och upprätthålla

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

miljökvalitetsmålet storslagen fjällmiljö kommer därmed också att försämras.

Möjligheterna att upprätthålla öppna landskap och att därmed bidra till miljömålet ett rikt odlingslandskap bör gynnas av klimatförändringarna. Behovet av pesticider mot skadegörare och gödsling för optimering av skördar kommer dock av allt att döma att öka. Hur jordbruket möter denna utveckling påverkar en rad miljömål: ett rikt växt och djurliv, en giftfri miljö, ingen övergödning, levande sjöar och vattendrag samt hav i balans. Utvecklingen av odlingssystem, gödslingsregim, växtföljd mm kan minska behoven av pesticider och näringsämnesläckage. Ett ökat återskapande av våtmarker i jordbrukslandskapet skulle t.ex. ha starkt positiva effekter på biologisk mångfald samtidigt som läckaget av näringsämnen till vattendrag, sjöar och hav skulle kunna minskas.

Biologisk mångfald inom kust- och strandekosystem kommer också påverkas av ett varmare klimat. Minskade islyft, minskande vårflod och högre vinterflöden torde minska strandnära våtmarkers utbredning. I områden där det i dag pågår en betydande landhöjning och speciella biotpoper bildas, kan stora effekter på den biologiska mångfalden förväntas när havsnivåhöjningen kompenserar för landhöjningen. Detta påverkar miljömålet ett rikt- växt och djurliv. Kustnära naturtyper, som havsstrandängar i främst södra Sverige, kommer att klämmas mellan ökad havsnivå och innanförliggande markanvändning.

Sötvattenmiljön kommer att påverkas dels av en förhöjd temperatur, dels av en ökad avrinning. Alla framtidssimuleringar visar tydligt att markläckaget av närsalter kommer att öka i ett varmare och blötare klimat. Detta leder till en ökad igenväxning av sjöar och vattendrag. Redan i nuläget är många sjöar i behov av åtgärder för att de ska uppnå god ekologisk status, särskilt i södra Sverige. Det innebär att det blir svårt att nå målen ingen övergödning och levande sjöar och vattendrag.

Vattnet blir mer färgat i upp till 90 procent av alla sjöar södra Sverige. Läget kommer att fortsätta försämras i takt med klimatförändringen. Det minskade kvävenedfallet innebär sannolikt att totalfosforhalterna ökar snabbare än totalkvävehalterna, vilket leder till att risken för skadliga algblomningar ökar. Förändringarna i Östersjöns miljö och ekosystem kan bli dramatiska om Echam4modellens scenarier slår in. Den salthalt vi har nu i Norra Kvarken kommer att vara förhärskande så långt söderut som Bornholmsdjupet. Sötvattenmiljöer ersätter då marina miljöer. Torsken

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

försvinner med stora konsekvenser för hela marina ekosystemet. Echam4-modellen är extrem vad gäller nederbörd och vind. Hadam3H-modellens scenarier ger andra, mildare effekter, främst förskjutningar mellan kall- och varmvattenarter. Kväve- och fosforbelastningen kommer sannolikt att öka även i Östersjön. Tillsammans med den ökade ytvattentemperaturen finns en risk för storskaliga förändringar av de biologiska systemen, bl.a. ökad algblomning. Det finns dock brister i kunskapen om detta. Forskningsläget är osäkert med delvis motstridiga resultat.

Rekreationsmönster och friluftsliv kan förväntas påverkas av de förändrade förutsättningarna i naturmiljön. Förbuskningen av kalfjället kommer påverka fjällturismen. Trycket på kvarvarande kalfjäll riskerar att öka med mer turism och bullerstörningar som påverkar helhetsintrycket. De kvalitéer som utgör hörnstenar för friluftslivet i fjällen riskerar gå förlorade.

Andra aspekter som sannolikt påverkar friluftslivet negativt är minskad förekomst av ädelfisk (röding, öring) i många vatten. Alternativa arter som gädda, abborre och karpfiskar som kan komma i deras ställe upplevs knappast vara av samma värde.

Möjligheterna till jakt bör kunna förbättras i det framtida klimatet med bl.a. större foderproduktion. Älgen kan dock komma att minska i Sydsverige vilket kan minska älgjaktsmöjligheterna här. Å andra sidan bör förutsättningarna för annat hjortvilt förbättras.

Renskötande samers hävdvunna levnadssätt riskeras då anpassning till en för renarna inte helt naturlig årscykel kan komma att fordras. Det handlar både om ökat behov av stödutfordring, ökade behov av förflyttning av renar med lastbil och liknande. Det kan leda till att det emotionella värdet av renskötseln upplevas som urholkat och att en näring djupt rotad i kulturhistoriska traditioner hotas.

Hälsa och förlust av människoliv

I Sverige har vi tack vare vårt kalla klimat varit relativt förskonade från smittspridning av bakterier som gynnas av varmare temperaturer. Det betyder också att vi kunnat ha enklare livsmedelshantering. Den högre medeltemperaturen gör att vi får flera rötmånader i stället för som nu endast i augusti. En försiktigare livsmedelshantering blir nödvändig för att skydda sig mot matförgiftning. Vi har också en enklare dricksvattenberedning än i

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

utvecklade länder med sämre råvatten. Den försämrade råvattenkvalitén på grund av mer regn och extremt väder bedöms kräva anpassningsåtgärder.

Även smittspridning via dricksvattnet kommer öka. Översvämningar kan också ge upphov till att gifter kommer ut i dricksvattentäkter genom t.ex. överspolning av betesmark, bräddning av avloppsvatten och urlakning av förorenad mark. Antalet fästingar och andra sjukdomsbärare blir fler, vilket medför att risken för att smittas då man är ute i skog och mark ökar. Ett allvarligt hot är risken för att nya, potentiellt livshotande sjukdomar etableras.

Obehaget av att vara sjuk är en kostnad utöver den rent ekonomiska konsekvenser i form av produktions- och inkomstbortfall. Den ökade risken att smittas av sjukdomar innebär också obehag och ökad oro, liksom ökade besvär och kostnader för att skydda sig.

Höga temperaturer under sommarhalvåret kan orsaka ett betydligt förkortat liv för sjuka och äldre. Det får också andra, mindre dramatiska men ändå betydelsefulla effekter, som obehag och nedsatt hälsotillstånd med följd att produktiviteten påverkas negativt. Under vinterhalvåret får vi däremot en motsatt effekt, då dödligheten minskar som en följd av förre kalla dagar. Denna effekt är dock inte lika stor som den ökade dödligheten till följd av varma temperaturer.

Den ökande frekvensen av ras, skred, översvämningar och stormar för med sig risker för att människor skadas eller omkommer. Om vägar och järnvägar berörs medför det stora risker för de som färdas på de utsatta avsnitten. Utöver den direkta risken att skadas vid själva stormen eller skredet uppstår också risker vid räddningsarbete och arbete med återställning av mark, ledningsnät och byggnader efteråt.

I stort sett alla samhällssektorer drabbas av indirekta konsekvenser av översvämningar och stormar genom att de ofta ger upphov till elavbrott. Många viktiga samhällssektorer saknar reservkraft eller har reserver i otillräcklig omfattning. De som har reservkraftanläggningar har ofta begränsad tillgång till bränsle för att driva dem. Samtidigt är det ofta problemfyllt med bränsletransporterna i krislägen. El- och telesektorn är dessutom oerhört beroende av varandra. Flertalet samhällssektorer är kraftigt beroende av fungerande telekommunikationer.

En ökad stormfrekvens kan väntas till havs i södra Östersjön enligt Echam4- modellen. Riskerna inom fisket kan därför komma

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

att öka om inte vederbörlig hänsyn till vädersituationen tas eller om kommunikationen av vädervarningar inte fungerar fullt ut. Hur stormfrekvensen förändras över land i Sverige är osäkert, men allt tyder på att risken för stormfällning av skog kommer att öka. Riskerna i samband med upparbetning av vindfällen är alltid stora. I samband med upparbetning av vindfällen efter stormen Gudrun omkom tio personer. Nedstämdhet och depression bland skogsägare uppmärksammades som ett förhållandevis utbrett fenomen i samband med Stormen Gudrun. Rapporter om självmord förekom också. En ökad stormfällning av skog kan också innebära negativa konsekvenser för system med luftledningar.

Högre flöden gör att risken för damm- och vallbrott ökar. Om man i högre grad skyddar översvämningshotade områden genom invallning, så medför det också risk för att vallarna brister vid höga flöden och vattennivåer. Det medför risker för skador och dödsfall. Ofta är de områden som invallas stadsområden där många människor bor och vistas, vilket understryker vikten av att bygga med hög säkerhet.

Kultur och kulturmiljöer

Ett varmare klimat kan på många sätt vara positivt för Sverige. Högre medeltemperatur och fler soliga dagar under sommarhalvåret ger i många fall högre komfort och livskvalitet. De ljummare vintrarna gör att snöiga vinterlandskap blir mer sällsynta, men det kan också upplevas positivt med färre dagar med minusgrader. Antalet regndagar kommer dock öka under vintern.

Ett förändrat klimat ger sannolikt upphov till förändringar i kulturmönster och levnadsvanor. Det finns en potential för framväxande av nya miljöer och kulturmönster som är förknippade med ett varmare klimat. Till den negativa sidan hör att befintliga värden hotas.

Drabbade områden kan få stora skador vid naturkatastrofer. Det kan vara miljöer med stor betydelse för lokalbefolkningen och kulturmiljöer med ett mer allmänt kulturhistoriskt värde. Påfrestningarna på kulturhistoriskt intressanta byggnader kan bli större i ett varmare och fuktigare klimat. Åtgärder som t.ex. invallningar kan också påverka kulturmiljöer som gamla stadskärnor och kulturhistoriskt värdefulla byggnader i jordbrukslandskapet. Likaså hotas marina samhällen längs kuster och i

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

skärgårdar i södra halvan av landet. Genom en ytterligare minskad lönsamhet i kustfisket kan kulturhistoriskt värdefulla kustmiljöer som fiskelägen förloras. Med en ökad lönsamhet för jordbruket som kan följa av en klimatförändring kan å andra sidan möjligheterna att bevara kulturhistoriskt intressanta byggnader i jordbrukslandskapet förbättras. Samernas kultur, kulturhistoriskt intressanta byggnader och andra kulturmiljöer riskerar att drabbas om lönsamheten för rennäringen minskar och renskötseln går tillbaka.

Sysselsättning i turistnäringen och areella näringar

Turistnäringen expanderar snabbt. Antalet sysselsatta ökar år från år och uppgick 2006 till cirka 152 000 personer. En generell fortsatt ökning kan väntas med undantag för vissa vintersportberoende orter. På längre sikt kan en expansion av turistnäringen baserad på sol- och badturism leda till stora positiva sysselsättningseffekter. Stora möjligheter för tillväxt i de delar av turistnäringen kommer sannolikt att skapas i takt med att uppvärmningen över Sydeuropa accentueras och luft- och vattentemperaturer sommartid längs våra kuster och insjöar ökar, förutsatt att vattenkvalitet och dricksvattentillgång är tillräckliga.

Förutsättningarna för vinterturism blir däremot sämre med betydligt kortare vintersäsonger. Delar av den på alpin turism baserade turistnäringen med dess många småföretag riskerar drabbas av intäktsbortfall och försämrad konkurrenskraft p.g.a. minskad snötillgång vintertid, kortare säsong och ökade kostnader för produktion av konstsnö. Detta gäller framför allt anläggningar och orter i Götaland och Svealand, samt södra Norrland utom fjällen i det kortare perspektivet. I det längre perspektivet även främst södra Norrlands fjälltrakter. Hur utvecklingen blir är också starkt beroende av turistanläggningarnas möjligheter att diversifiera verksamheten.

Glesbygden kan gynnas av att förutsättningarna för jord- och skogsbruk förbättras. Den ökade produktionen i skogen och i jordbruket gynnar värdetillväxt och lönsamhet i skogs- och jordbruk, vilket är särskilt positivt för de många småföretagen inom dessa sektorer. Förädlingsindustrin bör också kunna dra nytta av den ökade tillväxten, men investeringar för ökad produktion krävs då i många fall i nya anläggningar för förädling av

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

träråvara, massaved och vedråvara respektive anläggningar för livsmedelsförädling. Företag inom fiskerinäringen, särskilt de som specialiserat sig på torskfiske, kan drabbas hårt om klimatscenarierna som ger kraftigt minskad salthalt i Östersjön slår in.

Sysselsättningen inom jord- och skogsbruk samt fiske har minskat under många decennier. Inom jordbruket var 2005 knappt 174 000 sysselsatta (SCB, 2007), inom skogsnäringen arbetade cirka 95 000 personer 2006 (Skogsstyrelsen, 2007) medan fiskerinäringen, beredningsindustri och vattenbruk sysselsätter cirka 5 000 personer (bilaga B 26). En fortsatt minskning av sysselsättningen i dessa näringar kan väntas till följd av fortsatta rationaliseringar även i ett varmare klimat. Minskningen kan dock komma att bli mindre än den annars skulle ha blivit med en ökad produktionspotential i jord- och skogsbruk. Förädlingen av jordbruks-, skogsbruks- och fiskprodukter sysselsätter också många personer men en stark rationalisering pågår också här. En ökad råvarubas inom jord- och skogsbruk ökar förutsättningarna för fler sysselsättningstillfällen inom förädlingsindustrin. Närhet till infrastruktur för export eller till konsument styr ofta lokaliseringen av förädlingsindustrin. Sannolikt kommer detta förhållande att kvarstå, vilket betyder att de regioner som redan i dag har anläggningar för förädling att gynnas.

Rennäringen utgörs väsentligen av små företag och en försämring av förutsättningarna för renskötsel riskerar drabba dessa. I norra Norrlands fjälltrakter kommer, trots vissa minskningar, förhållandevis snörika vintrar och betydande kalfjällsområden fortfarande att vara ett kännetecken. Möjligheterna att kombinera renskötsel med olika turistverksamheter kommer därmed sannolikt att stärkas i detta område som, sett ur ett europeiskt perspektiv, kommer att bli alltmer unikt i takt med klimatförändringarna.

Vid naturkatastrofer som översvämningar och stormar kan företag i de utsatta områdena drabbas, dels av direkta skador, men också av effekter på andra system, som elavbrott och brutna kommunikationer. Om inte el- och telesystemen är robusta kan det också få mer långsiktiga effekter som att glesbygdskommuner får svårt att få företag att etablera sig.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

4.8.5. Globala och regionala studier av klimatkonsekvenser

Det finns många analyser över klimatförändringarnas påverkan på världsekonomin. De flesta är gjorda med simuleringsmodeller av typen Integrated Assessment Models (IAM), som innefattar dynamiska funktioner för både ekonomi och klimateffekter, varav (Nordhaus och Boyer, 2000), (Tol, 2002) och Sternrapporten (Stern, 2006) är några av de mest omfattande studierna. Sternrapporten fick ett stort genomslag när den kom på grund av sina kraftfulla resultat, som skiljde sig från tidigare studier flera punkter. Modellerna som använts i de nämnda studierna innefattar både marknadsrelaterade och icke marknadsrelaterade effekter av en klimatförändring.

Resultaten i Nordhaus och Tol visar på en ganska stor påverkan på globala BNP, trots sina mer försiktiga antaganden. Vid en uppvärmning på 2

  • grader väntas den globala produktionen minska med mellan 0,5 och 2 procent. De största effekterna väntas komma i utvecklingsländerna. I norra Europa beräknas effekterna initialt kunna bli positiva. Vid en kraftigare uppvärmning, 4
  • grader, visar Nordhaus modell på BNP-förluster mellan 4 och 6 procent, medan BNP-förlusten i Tols analys inte blir större än 2 procent vid 6 graders uppvärmning. Skillnaden dem emellan ligger främst i att Nordhaus innefattar sannolikhetsuppskattningar för katastrofer och kostnader för dessa.

IPCC:s fjärde utvärderingsrapport

IPCC gör inga kvantitativa beräkningar av effekterna av klimatförändringarna i olika regioner. I Nordeuropa förväntas både positiva och negativa effekter uppstå. De positiva effekter som lyfts fram är minskat uppvärmningsbehov, ökade skördar och ökad skogtillväxt. Negativa effekter, främst mer frekventa översvämningar vintertid, hotade ekosystem och ökad frekvens av ras, skred och kusterosion, väntas dock uppväga fördelarna varefter klimatförändringarna förstärks.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Sternrapporten

Den största skillnaden mellan Sternrapporten och tidigare analyser är att katastrofrisker inkluderas på ett mer omfattande sätt, så att potentiellt mycket stora kostnader inkluderas i analysen. De får ett stort genomslag trots att den statistiska sannolikheten antas vara låg. Analysen täcker också en lång tidsperiod, fram till 2200, vilket gör att osäkerheten ökar. De beräknade kostnaderna under nästa sekel får en stor vikt genom att en mycket låg diskonteringsränta använts, vilket gör att kostnader i framtiden får nästan lika stor vikt som kostnader idag. Allt detta sammantaget gör att skadekostnaderna uppskattas bli mångdubbelt större i Sternrapporten än i andra studier.

Analysen i Sternrapporten bygger både på enskilda studier över effekter av klimatförändringar och simuleringar med en IAMmodell, PAGE 2002, liknande dem i Nordhaus och Tol. Basscenariot, som inkluderar katastrofrisker men inte icke marknadsrelaterade effekter, visar på en minskning av BNP per capita globalt med 0,9 procent vid år 2100. BNP-förlusterna stiger drastiskt till 5,3 procent vid år 2200. Utöver basscenariet görs även simuleringar av ett High Climate scenario som innefattar effekterna vid förekomsten av återkopplingsmekanismer för klimatförändringarna (ökad växthuseffekt på grund av en försvagning av naturliga kolsänkor och ökade metanutsläpp från bl.a. områden som nu har permafrost). Med dessa antaganden ökar kostnaderna till cirka 2 procent år 2100 och 7,3 procent år 2200. Läggs dessutom ickemarknadsrelaterade effekter till så blir uppskattningen 13,8 procent vid år 2000.

Osäkerheten ökar kraftigt över tiden, vilket avspeglar sig i de beräknade konfidensintervallen. År 2100 ligger konfidensintervallet för basscenariet mellan 0,1 till 3 procent av globala BNP per capita, och år 2200 mellan 0,6 och 13,4 procent. För High-climatescenarierna är intervallet mångdubbelt större. Den övre gränsen för kostnaderna går vid 35 procents förlust av globala BNP.

PESETA-studien

The Joint Research Centre vid Europeiska Kommissionen, DG Research, har initierat en studie, PESETA, som avser att analysera effekter av klimatförändringar i Europa för tidshorisonterna

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

2011

  • och 2070−2100 med en kvantitativ modellbaserad approach (European Commission, 2007). Två globala scenarier har valts, som ansetts täcka osäkerhetsspannet över drivkrafterna för de global utsläppen: demografisk, ekonomisk och teknisk utveckling. De två scenarier som valts är huvudscenarierna från A2 och B2-grupperna från IPCC:s Special Report on Emissions Scenarios (SRES), dvs. samma som i denna utredning.

De områden som studien fokuserar på är effekter på jordbruk, hälsa, kustskydd, översvämningsrisker vid vattendrag och turism. Endast få resultat finns ännu tillgängliga. Preliminära resultat visar att jordbrukets avkastning kan öka med 3

  • procent i vissa nordliga regioner, givet en viss anpassning till det förändrade klimatet, medan avkastningen förväntas minska i sydliga regioner med mellan 2 och 22 procent. I nästa fas avser man beräkna vilka ekonomiska värden detta kan motsvara. I Sverige uppskattas avkastningen öka med 5
  • procent i södra Sverige och med

15

  • procent i norra Sverige under A2-scenariot. I B2-scenariot beräknas ökningen bli något mindre, 5
  • procent i södra Sverige

och 10

  • procent i norra Sverige. På hälsoområdet redovisas preliminära resultat kring köld- och värmerelaterad mortalitet. Analysen visar att ökningen i värmerelaterade dödsfall förmodligen blir större än minskningen i köldrelaterade dödsfall fram till 2080. Man beräknar att antalet dödsfall kan öka med 86 000 per år under scenario A2, med en global temperaturökning kring 3 grader 2070
  • Under scenario

B2 blir ökningen hälften så stor, cirka 36 000. Dessa resultat innefattar inga acklimatiseringseffekter och heller inga anpassningsåtgärder.

Vidare har beräkningar gjorts av skador på grund av höjd havsvattennivå. Man har räknat med en medelnivåhöjning på 47 cm för scenario A2 och 36 cm för scenario B2. För det senare scenariot uppskattades skadorna till 9,3 miljarder Euro per år vid 2080 om inga skyddsåtgärder vidtogs. Om vissa skyddsåtgärder, som strandfodring och vallar, vidtas beräknas den totala kostnaden för både åtgärder och kvarvarande skador uppgå till cirka 1,3 miljarder Euro. Motsvarande siffror för A2-scenariot är 42 miljarder Euro per år respektive 11 miljarder Euro om skyddsåtgärder vidtas.

Turistströmmen till södra Europa är den enskilt största flödet av turister över hela klotet. Det omfattar 100 miljoner människor per år, vilka spenderar omkring 100 miljarder Euro. De resultat som redovisas pekar på att området med perfekta förhållanden, som

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Medelhavet i dag anses ha särskilt för badturism, flyttar norrut, kanske så långt som till Nordsjön eller Östersjön (European Commission, 2007). Förhållandena under vår och höst beräknas däremot bli bättre, och hur detta kan komma att påverka resandemönstren är av avgörande betydelse. Spanien, Italien och Grekland väntas få försämrade förutsättningar för badturism, medan norra Frankrike, Storbritannien, Irland, Nederländerna, Danmark, norra Tyskland, Polen, de baltiska staterna, Finland och Sverige väntas få bättre förutsättningar.

Studier av turism

Modellstudier i (Hamilton et al, 2005) visar att klimatförändringarna flyttar den internationella turismen uppåt polerna och uppåt bergen. Det totala antalet turister minskar dock, eftersom den internationella turismen domineras av engelsmän och tyskar, och dessa väntas föredra att stanna hemma om klimatet blir varmare i deras egna länder. Denna minskning förväntas dock försvinna i den ökning av turismen som väntas uppkomma på grund av befolkningsökningar och ekonomisk tillväxt.

(Lise and Tol, 2002) visar att turister från hela världen verkar föredra det klimat som i dag finns i Sydfrankrike och Kalifornien, dvs stabilt , varmt och soligt klimat. Ett varmare klimat kanske inte ökar attraktiviteten så mycket om det inte åtföljs av stabilitet vad avser sol och uppehållsväder.

(Berritella et al, 2004) har i en kvantitativ analys med en global allmänjämviktsmodell (GTAP5) funnit att turismen totalt sett inte påverkas av en klimatförändring, men att en signifikant omfördelning mellan destinationer sker. Nordamerika, Östeuropa, f.d. Sovjetunionen samt Australasien väntas få positiva effekter. De negativa förändringarna uppgår till 0,3 procent av globala BNP vid år 2050 och de positiva till 0,5 procent av globala BNP.

Nationella analyser

Konsekvenserna för Skandinavien skiljer sig rätt markant från de globala analyserna, eftersom de stora negativa effekterna av klimatförändringarna kommer att uppstå i länder på sydligare breddgrader, medan effekterna initialt beräknas kunna bli positiva

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

längre norrut, t.ex. i norra Europa. Det finns många nationella studier av sårbarheten för klimatförändringar, bl.a. för Nederländerna (Netherlands Environmental Assessment Agency, 2005), Tyskland (Zebisch et al, 2005) och Danmark (Danmarks miljøundersøgelser, 2002). Det är dock huvudsakligen kvalitativa analyser, i vissa fall med kvantitativa beräkningar för några sektorer, som jordbruk och skogsbruk. De beskrivningar av effekterna som görs stämmer väl överens med resultaten för Sverige.

I det finska forskningsprogrammet FINADAPT har man gjort beräkningar av påverkan av klimatförändringarna på areella näringar, turism och energibranschen samt översvämning av byggnader. Beräkningarna visar på en svagt positiv nettoeffekt, främst på grund av förbättrade högre tillväxt i skogsbruket och ökad turism (Perrels et al, 2005). Jordbruket förväntas få ökad produktivitet och minskade produktionskostnader, negativa effekter från översvämningar mm ej medräknade. Nettot för minskat uppvärmningsbehov och ökat kylbehov beräknas bli positivt, liksom vattenkraftpotentialen. Man räknar med en ökad turistinströmning från Europa både för sommar- och vinterturism, trots den kortare vintersäsongen. Skadekostnaderna för översvämning och kostnader för förebyggande åtgärder mot översvämning väntas öka med sammanlagt cirka 200 miljoner kronor per år. Allt som allt blir det en liten positiv effekt, motsvarande cirka 0,06 procent av BNP år 2020 och 0,02 procent år 2080. Ökade kostnader för transportinfrastruktur, industri- och tjänstesektorer är inte inkluderade i analysen. Kostnader för stormar, ras och skred har heller inte behandlats.

Jämförelse med kostnadsscenarierna för Sverige

Utöver skillnaden i geografisk omfattning skiljer sig våra beräkningar på många sätt från de globala studier som ofta citeras. Analyserna i denna utredning bygger inte på modellsimuleringar utan på en bottom-up-metod med sektorvisa studier. Våra resultat bygger på scenarier endast för de kommande hundra åren, och på att uppvärmningen i vår region inte blir högre än cirka 3,5 grader. Återkopplingsmekanismer som de i Sterns High Climate-scenario är inte inkluderade. Scenarierna innefattar en ökad frekvens av vissa extrema väderhändelser: några fler stormar av Gudruns dignitet och en kraftig översvämning av Vänern. Risken för katastrofer med

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

konsekvenser som är större eller av annan art än vid tidigare händelser, exempelvis en kraftig översvämning i Mälardalen eller Göteborg, har inte inkluderats. Beräkningarna innefattar heller inga icke-marknadsrelaterade kostnader.

Det kan noteras att de stora kostnaderna i Sternrapporten främst uppträder efter 2100. Vi har inte gjort några beräkningar som sträcker sig längre än till 2100. Beräkningar så långt fram i tiden blir av naturliga skäl mycket osäkra, och har inte setts som meningsfulla att göra i denna utredning. Icke desto mindre är det viktigt att understryka att klimatförändringarna fortsätter även efter sekelskiftet, och kan medföra mycket kraftigare effekter än de som tagits upp här.

I Peseta-studien har man gjort uppskattningar av ökningen i jordbrukets avkastning. De är lägre än de uppskattningar som gjorts i expertgrupperna som varit knutna till denna utredning. Särskilt avkastningen av jordarna i Norrland beräknas öka mer. Kostnaderna för havsnivåhöjningen har bara beräknats på europeisk nivå i Peseta. De antaganden som gjorts för Högscenariot i våra beräkningar innebär att kostnaderna för översvämning av kustnära områden och kusterosion skulle uppgå till 0,7 miljarder kronor per år vid 2080, vilket skulle motsvara cirka 0,2 procent av kostnaderna för hela Europa. Det är svårt att bedöma om detta är rimligt eller inte, eftersom de bakomliggande beräkningarna inte redovisas i den övergripande rapport som PESETA hittills lämnat, och kostnaderna beror både på hur låg kusten är i olika länder samt hur mycket bebyggelse och infrastruktur som befinner sig på hotade områden.

Kostnadsberäkningarna i den finska studien i FINADAPTprogrammet omfattar bara en delmängd av det som ingår i våra scenarier, men resultaten för de sektorer som inkluderats ligger i samma storleksordning som beräkningarna för Sverige.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Referenser

Agrawala, S. (ed.) (2007). Climate Change in the European Alps.

Adapting Wintertourism and Natural Hazards Management. OECD Publishing. Andersson-Sköld, Y. (2007). Föroreningsspridning vid översväm-

ningar. Etapp I. Statens Geotekniska Institut. Varia 576. Andersson-Sköld, Y., Nyberg, H., Göransson, G., Lindström, Å.,

Nordbäck, J., Gustafsson, G. (2007). Föroreningsspridning vid översvämningar. Etapp II. Statens Geotekniska Institut, Varia 577. Andréasson, J., Gardelin, M., Hellström, S-S., Bergström, S.

(2006). Dammsäkerhet

Känslighetsanalys av Flödeskommitténs

riktlinjer i ett framtida förändrat klimat. Elforsk rapport 06:80. Andréasson, J. (2006). Hydropower production in future climates –

an example from Sweden. Climate Change and Energy, SMHI. No 3. Andréasson, J., Gardelin, M., Hellström, S.-S., Bergström, S.

(2007). Känslighetsanalys av Flödeskommitténs riktlinjer i ett framtida förändrat klimat, andra upplagan, kompletterad med analyser för Umeälven. Elforsk rapport 07:15. Andréasson, J., Hellström, S-S., Rosberg, J., Bergström, S. (2007b).

Översiktlig kartpresentation av klimatförändringars påverkan på Sveriges vattentillgång – Underlag till Klimat- och sårbarhetsutredningen. SMHI Hydrologi, Nr 106. Arvidsjaur (2007). Seminarium Arvidsjaur 22

23 mars 2007.

Association of British Insurers (2005). The Financial Risks of

Climate Change. ABI Rapport. Banverket (2003). Robusthets- och säkerhetsaspekter i järnvägs-

planering. BVH (Banverkets handböcker) 806.7. Banverket (2007). Uppdrag att redovisa åtgärder för att bedöma och

förebygga risk för erosion, ras och skred m.m. HK 06-4027/BA30. Benckert, A. och Göransson, T. (2001). Slutrapport Dammhaveri i

Aitik den 8 september 2000, Rapport Boliden 2001-03-30. Bergström, S., Hellström, S-S., Andréasson, J. (2006). Framtidens

översvämningsrisker. SMHI Reports Hydrology Nr. 19. Bergström, S., Hellström, S-S., Andréasson, J. (2006b). Nivåer och

flöden i Vänerns och Mälarens vattensystem. Hydrologiskt under-

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

lag till Klimat- och sårbarhetsutredningen. SMHI Reports Hydrology Nr. 20. Berrittella, M., Bigano, A., Roson,R., Tol, R. (2004). A General

Equilibrium Analysis Of Climate Change Impacts On Tourism. FEEM Working Paper No. 127.04. Fondazione Eni Enrico Mattei, Milano. Boverket (2006). Vad händer med kusten – Erfarenheter från kom-

munal och regional planering samt EU-projekt i Sveriges kustområden. Rapport. Bruun, P. (1988). Profile nourishment: Its background and economic

advantages. Journal of Coastal Research 4. Callaghan, T.V., Björn, L.O., Chernov, Y., Chapin., Christensen,

T.R., Huntley, B., Ims, R.A., Johansson, M., Jolly, D., Jonasson, S., Matveyeva, N., Panikov, N., Oechel, W., Shaver, G., Elster, J., Jónsdottir, I.S., Laine, K., Taualavuori, K. Taulavuori, E. & Zöckler, C. (2004). Climate changeand UV-B imapacts on arctic tundra and polar desert ecosystems. Responses to projected changes in climate and UV-B at the species level. Ambio 33: 418

Carlshem, L. (2006). Kort information angående konsekvenser för

Svenska stamnätet vid förhöjda vattenstånd i Vänern, Mälaren och Hjälmaren. Information Svenska Kraftnät. Carlsson, B., Graham, L.P.,Rosberg, J. (2005). Exploring the range

of uncertainty in climate change impacts on runoff and hydropower for the Luleälven River. 15

th

International Northern Research

Basins Symposium and Workshop, Luleå to Kvickjokk, Sweden, August 29

th

  • 2

nd

.

Carlsson. B., Bergström, S., Andréasson, J., Hellström, S-S. (2006).

Framtidens översvämningsrisker. SMHI Reports Hydrology Nr 19. CIESIN (2002). Country-level GDP and Downscaled Projections

based on the A1, A2, B1, and B2 Marker Scenarios, 1990

2100,

[digital version]. Palisades, NY: Center for International Earth Science Information Network (CIESIN), Columbia University. http://www.ciesin.columbia.edu/datasets/downscaled. (070625) Climate and Energy (2007). Impacts of climate change on river

runoff, glaciers and hydropower in the Nordic area. Report no. CE-6. Nordic Project on Climate and Energy.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

CNA Corporation (2007). National Security and the threat of

Climate Change. Rapport. Dagens Nyheter (2007). Japanska jätteostron har invaderat väst-

kusten. Artikel 2007-08-27. Danell, Öje (2007). Rennäring och annan markanvändning. Pre-

sentationsmaterial Arvidsjaur 22

  • mars 2007.

Danmarks miljøundersøgelser (2002). Dansk tilpasning til et ændret

klima. Faglig rapport fra DMU, nr 401. DMU/Miljøministeriet.Dnr 393-2006-BE90. Ecoheatcool (2006). The European Cold Market. Work Package II

Final report. Edberg O. (2006). An assessment of the impacts of climate change

upon the winter tourism industry in Åre Sweden. Engardt M, Foltescu V. (2007). Luftföroreningar i Europa under

framtida klimat. SMHI, Meteorologi 2007:nr.125. EU-kommissionen (2006). Att hantera yttre energirisker S160/06,

2006. Rapport från kommissionen/generalsekreteraren/den högre representanten till Europeiska rådet EU-kommissionen (2006b). En europeisk strategi för en hållbar, konkurrenskraftig och trygg energiförsörjning. KOM 2006:105. EU-kommissionen (2006c). Handlingsplan för energieffektivitet: att förverkliga möjligheterna. KOM (2006)545. EU-kommissionen (2007), Limiting Global Climate Change to 2 degrees Celsius

The way ahead for 2020 and beyond. Com-

mission staff working document. Accompanying document to the Communication from the Commission Impact Assessment. {COM(2007) 2 final}{SEC(2007) 7} Eurostat (2007). Inbound and outbound tourism in Europe

Issue

number 52/2007(http://epp.eurostat.ec.europa.eu/portal/page?_pageid=10 73,46587259&_dad=portal&_schema=PORTAL&p_product_cod e=KS-SF-07-052). F-213-507-04, F-2278-548-04, 2005 Fallsvik, J., Hågeryd, A.-C., Lind, B., Alexandersson, H., Edsgård,

S., Löfling, P., Nordlander, H., Thunholm, B. (2007). Klimatförändringens inverkan i Sverige. Översiktlig bedömning av jordrörelser vid förändrat klimat. SGI dnr 1-0611-0652. Fenger, J. (ed.) (2007). Impacts of Climate Change on Renewable

Energy Sources. Their role in the Nordic energy system. A com-

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

prehensive report resulting from a Nordic Energy research project. Nord 2007:003. Fidje, A., Martinsson, T. Solar energy. Fenger, J. (ed.) (2007).

Impacts of Climate Change on Renewable Energy Sources. Their role in the Nordic energy system. A comprehensive report resulting from a Nordic Energy research project. Nord 2007:003. Finansinspektionen (2004). Från elavbrott till 11 september.

Rapport. Fiskeriverket (2007), Amerikanska kammaneter i svenska vatten

oroar Fiskeriverket, 2007-08-09, http://www.fiskeriverket.se/ Flödeskommittén (1990). Riktlinjer för bestämning av dimen-

sionerande flöden för dammanläggningar

Slutrapport från

Flödeskommittén. Statens vattenfallsverk, Svenska Kraftverksföreningen, SMHI. Friluftsfrämjandet (2007). www.frilufts.se German Advisory Council on Global Change (WBGU) (2007).

World in Transition

Climate Change as a Security Risk.

Summary for Policy-Makers. Gode, J., Axelsson, J., Eriksson, S., Hovsenius, G., Kjellström, E.,

Larsson, P., Lundström, L., Persson, G. (2007). Tänkbara konsekvenser för energisektorn av klimatförändringar. Effekter, sårbarhet och anpassning. Elforsk rapport nr 07:39. Golder Associates AB (2004). Bedömning av konsekvenser vid ett

eventuellt dammhaveri, dammanläggningar för ett nytt sandmagasin, på uppdrag av Boliden Mineral AB, januari 2004. Rapport. Haldén, P. (2007) Rapport om klimatförändringarnas samhälleliga

och säkerhetsmässiga konsekvenser. Climatools. Rapport till Miljövårdsberedningen. Hamilton, J.M., D.J. Maddison and R.S.J. Tol (2005). The Effects of

Climate Change on International Tourism, Climate Research, 29, 245

Hartman-Persson, A. (2007). Personlig kommunikation Forsmark

kärnkraftverk om kärnkraftsverks känslighet mot förhöjda vattentemperaturer 2007-06-15. Helsinki Commission (2007). Climate Change in the Baltic Sea

Area, Helcom Thematic Assessment in 2007. Baltic Sea Environment Proceedings No 111.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

IPCC (2007). Climate Change: Impacts, Adaptation and Vul-

nerability. Summary for Policy Makers. WGII. IVL Svenska Miljöinstitutet (2007). Kompletteringar

Analys av

värme- och kylbehov för bygg- och fastighetssektorn i Sverige. Elektronisk kommunikation 2007-08-24. Jord- och skogsbruksministeriet, (2005). Nationell strategi för

anpassning till klimatförändringen. Finlands anpassningsstrategi. Jöborn, A., I. Danielsson, H. Oscarsson (red.) (2006). På tal om

vatten. Alfa print. Kemikalieinspektionen (2005). PM 2005-12-19. Diarienummer

F-213-507-04, F-2278-548-04, 2005. Kjellström E, Bärring L, Gollvik S, Hansson U, et al. (2005) A 140-

year simulation of the European climate with the new version of the Rossby Centre regional atmospheric climate model (RCA3). SMHI, 2005; No.108. Kullman, L. (2007). Föredrag vid Rennäringsseminarium i Arvids-

jaur 22

23 mars 2007.

Lindh, T. and B. Malmberg (1999). Age structure effects and growth

in the OECD, 1950

1990. Journal of Population Economics

12(3): 431

Lise, W. and Tol, R.S.J. (2002): Impact of climate on tourism

demand. Climatic Change, 55(4), 429

Långtidsutredningen (2007). Strukturomvandlingstakten i Sverige

1988

2004. Underlagsrapport. Malmberg, B. (1994). Age structure effects on economic growth

Swedish evidence. Scandinavian Economic History Review 42(3): 279-95. Meier, H.E.M. (2006). Baltic sea climate in the late twenty-first

century: a dynamical downscaling approach using two global models and two emission scenarios. Clim. Dyn., 27(1) 39

Springer Science and Business Media. Meier, H.E.M., Broman, B., Kjellström, E. (2004). Simulated

sealevel in past and future climates of the Baltic Sea. Clim. Res., 27, 59

  • Inter Research.

Menzel, A., Sparks, TH, Estrella, N., Anto, A.A., et al. (2006)

European phenological response to climate change matches the warming pattern. Global Change Biology 2006;12:1969–1976. Miljömålsportalen (http://www.miljomal.nu/)

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

Mo, B., Doorman, G. & Grinden, B. (2006). The impact of climate

change on the Nord Pool electricity market. European Conference on Impacts of Climate Change on Renewable Energy Sources Reykjavik, Iceland, June 5

  • 2006.

Moen J., Fredman P. (2007). Effects of climate change on alpine

skiing in Sweden. Under publicering i Journal of Sustainable Tourism. Moen, J. and Danell, Ö. (2003). Reindeer in the Swedish Mountains:

An Assessment of Grazing Impacts. Ambio 32. Moen, J. (2006). Climate change, reindeer, and forage: effects on the

ecological basis for reindeer husbandry. Utkast artikel 2006-09-19. Naturvårdsverket (2007). Klimateffekter, anpassning och sårbarhet.

Rapport 5704. Netherlands Environmental Assessment Agency (2005). The effects

of climate change in the Netherlands. MNP Bilthoven. Nordhaus, W. och J.Boyer (2000). Warming the World – the Eco-

nomics of the Greeenhous Effect. MIT Press, Cambridge, MA. Nutek (2007). Årsbokslut för svensk turism och turistnäring 2006. Näringsdepartementet(2005). Fakta om Sveriges ansökan om

bistånd från EU:s solidaritetsfond. PM 2005-03-10. Perrels, A., Rajal, R. and Honkatukia, J. (2005). Appraising the

socioeconomic impacts of climate change for Finland. FINADAPT Working paper 12, Finnish Environment Institute Mimeographs 342, Helsinki. Prop. 2006/07:122. Ett första steg för en enklare plan- och bygglag. PTS (2003). Robusta elektroniska kommunikationer. Strategi för åren

2003

2005. PTS-ER-2003:13. Rankka, K., Rydell, B. (2005). Erosion och översvämningar. Underlag för handlingsplan för att förutse och förebygga naturolyckor i Sverige vid förändrat klimat. Deluppdrag 2. SGI Varia 560:2. Riksdagen (2002). Sveriges säkerhetspolitiska linje, fastslagen den 11 februari 2002. Riksrevisionen (2007). Säkerheten vid vattenkraftdammar. RiR 2007:9. Rocklöv J, Forsberg B. (2007). Dödsfallen i Stockholm ökar med värmen – värmeböljor kan bli ett hälsoproblem i Sverige. Manus accepterat för publicering i Läkartidningen.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Rydell, B. (2007). Skydd av byggd miljö – stranderosion. PM till

utredningen, SGI. Rydell, B., Angerud, P., Hågeryd, A.-C., Nyberg, H. (2006).

Omfattning av stranderosion i Sverige. Översiktlig kartläggning av erosionsförhållanden. SGI Varia 543. Räddningsverket (1996). Lönar det sig att förebygga skred? R53-

151/96. Räddningsverket (2000). Översvämning. ISBN 91-7253-081-2. Samernas Riksförbund (2007). www.sapmi.se SCB (2005). Rikets fastigheter 2005, del 1. Statistiska meddelanden

BO 27 SM 0501. SCB (2006). Energistatistik för flerbostadshus 2005. Statistiskt med-

delande EN 16 SM0603. SCB (2006b). Energistatistik för lokaler 2005. Statistiskt med-

delande EN 16 SM0603. SCB (2006c). Energistatistik för småhus 2005. Statistiskt med-

delande EN 16 SM0601. SCB (2006d). Skogsstatistisk årsbok 2006. SCB (2007). Boende, byggande och bebyggelse. Statistikdatabasen. Scott, D. och Jones, B. (2006). Climate Change & Seasonality in

Canadian Outdoor Recreation and Tourism. Waterloo, ON: University of Waterloo, Department of Geography SGI (2006). På säker grund för hållbar utveckling – förslag till hand-

lingsplan för att förutse och förebygga naturolyckor i Sverige vid förändrat klimat. Handlingsplan. SGI (2007). Skreddrabbade sträckor i Sverige. PM Frekvens av skred

i Sverige. SIDA (2004). Klimat och utveckling – Sidas synsätt. PM. Sievänen, T., Tervo, K., Neuvonen, M., Pouta, E., Saarinen, J. and

Peltonen, A. (2005). Nature-based tourism, outdoor recreation and adaptation to climate change. FINADAPT Working Paper 11, Finnish Environment Institute Mimeographs 341. Skogsstyrelsen (2006). Stormen 2005

en skoglig analys. Skogs-

styrelsen meddelande 1. Skogsstyrelsen (2007). Personlig kommunikation Christer Kalén. SMHI (2007). Klimatunderlag från SMHI till Klimat- och sårbar-

hetsutredningen.

Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser SOU 2007:60

SMHI och Naturvårdsverket (2003). En Varmare Värld. Moni-

tor 18. SOU 2001:101 En ny rennäringspolitik – öppna samebyar och sam-

verkan med andra markanvändare. SOU 2006:14 Samernas sedvanemarker. Gränsdragningskommis-

sionen. SOU 2006:81 Mervärdesskog. Slutbetänkande av Skogsutredningen

2004. SOU 2006:94 Översvämningshot. Risker och åtgärder för Mälaren, Hjälmaren och Vänern. Delbetänkande Klimat- och sårbarhetsutredningen. SOU 2007:36 Jordbruket som bioenergiproducent. Statens Energimyndighet (2006). Förbättrad energistatistik för lokaler – Stegvis STIL, Rapport för år 1. Statens Energimyndighet (2005). Stormen Gudrun – konsekvenser för nätbolag och samhälle. ER 16:2005. Statens Jordbruksverk (2006) PM till utredningen. Stern, N. (2006). The Economics of Climate Change – The Stern Review. Cambridge University press, United Kingdom. Sterner, T. och Persson M. (2007). An Even Sterner Review: Introducing Relative Prices into the Discounting Debate. Resources for the Future Discussion Paper, RFF DP 07-37. Washington, D.C. SveMin (2007). GruvRidas – Gruvindustrins riktlinjer för dammsäkerhet. Svensk Energi (2002). RIDAS – Kraftföretagens riktlinjer för dammsäkerhet. Riktlinjer reviderade 2002. Svensk Energi (2007). Stormen Per kostade 1,4 miljarder. Artikel Svenskenergi.nu nr 3: 2007. Svenska Kraftnät (2007). Dammsäkerhetsutvecklingen i Sverige. En sammanställning baserad bl.a. på dammägarnas årsrapportering till länsstyrelserna om dammsäkerhet årsskiftena 2004/2005 och 2005/2006. Dnr 393-2006-BE90. Svenska Kraftnät (2007b). Kommunikation med Sture Larsson, Svenska Kraftnät, augusti 2007. Svenskt Vatten (2004). En långsiktigt hållbar dagvattenhantering.

SOU 2007:60 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Svenskt Vatten VASS (2007). Svenskt Vattens webbaserade statistik-

system. Svensson, J., Strand, J., Sahlén, G., Weisner, S. (2002). Biotopskydd

för vattenanknutna biotoper. Naturvårdsverket rapport 5262. Tol, R. S.J. (2002). Estimates of the damage costs of climate change –

part II: dynamic estimates. Environmental and Resource Economics 21: 135

Turistdelegationen. (2005). Besöksmål i Sverige. Viner, D. (2006). Tourism and its Interactions with Climate Change.

Journal of Sustainable Tourism. Vol. 4:317

Viner, D. (2007). OH-presentation vid konferensen Water and

Climate, 12

14 februari, Berlin.

Wayne P, Foster S, Connolly J, Bazzaz F, Epstein P. (2002).

Production of allergenic pollen by ragweed (Ambrosia artemisiifolia L.) is increased in CO2-enriched atmospheres. Ann Allergy Asthma Immunol 2002; 88(3):279–282. Weitzman, M. (2007). The Stern review of the economics of climate

change. Forthcoming, Journal of Economic Literature. Zebisch, M., Gorthmann T., Schröter, D., Hasse, C., Fritsch, U.,

Cramer, W. (2005). Climate Change in Germany. Vulnerability and Adaptation of climate sensitive Sectors. Federal Environmental Agency, Research Report 201 41 253. Dessau. Åström, J., Fellman, M., Pettersson, T. (2007). Förekomsten av

bräddning i ljuset av framtida klimatförändringar. Material till Klimat- och sårbarhetsutredningen. Intern rapport Chalmers. Östblom, G. (2007). Samhällsekonomiska kalkyler för kontroll-

station 2008, PM 2007:06, Konjunkturinstitutet. Östersund (2007). Seminarium om turism och klimatförändringar

genomfört av Klimat och sårbarhetsutredningen tillsammans med ETOUR 16 april 2007.

Bilageförteckning B

Vägverkets rapport till Klimat- och sårbarhets- utredningen

  • gruppen transporter

Vägverket

................................................................ Bilaga B 1

Klimat- och sårbarhetsutredningen

  • Påverkan på

järnvägssystemet

Banverket

................................................................ Bilaga B 2

Underlag för Klimat- och sårbarhetsutredningen (M 2005:03) om sjöfartssektorn

Sjöfartsverket

........................................................... Bilaga B 3

Redovisning av sårbarhetsanalys inom flygsektorn

Luftfartsverket och Luftfartsstyrelsen

............................. Bilaga B 4

Elektronisk kommunikation

  • Tele- och datakommunikationssystem

Möjlig påverkan av förändrade klimat- och väderbetingelser i ett längre perspektiv Post- och telestyrelsen

............................................... Bilaga B 5

Rapport för Klimat- och sårbarhetsutredningen från Teracom AB

  • Radio- och TV-distribution

Teracom AB

............................................................. Bilaga B 6

Konsekvenser för Svenska Kraftnäts anläggningar p.g.a. klimatförändringar

Svenska Kraftnät

....................................................... Bilaga B 7

Bilageförteckning B SOU 2007:60

Klimat- och sårbarhetsutredningen, elförsörjning i Sverige

Svensk Energi

...........................................................Bilaga B 8

Klimatet och dammsäkerheten i Sverige

Arbetsgruppen om dammsäkerhet

................................Bilaga B 9

Höga flöden i Umeälven i ett framtida förändrat klimat

  • rapport till Elforsk och Klimat- och sårbarhetsutredningen SMHI

....................................................................Bilaga B 10

Analys av värme- och kylbehov för bygg- och fastighetssektorn i Sverige

IVL Svenska Miljöinstitutet

........................................Bilaga B 11

Fjärrvärme

Svensk Fjärrvärme AB

...............................................Bilaga B 12

Dricksvattenförsörjning i förändrat klimat

  • Sårbarheter för klimatförändringar och extremväder, samt behov av anpassning och anpassningskostnader Arbetsgruppen för dricksvatten

...................................Bilaga B 13

Översiktlig sårbarhetsanalys för översvämning, skred, ras och erosion i bebyggd miljö i ett framtida klimat

Arbetsgruppen för översvämning, ras, skred och kusterosion

............................................................Bilaga B 14

Inventering av kommunernas hantering av över- svämning, ras och skred

Inom den kommunala planeringsprocessen Inregia AB

.............................................................Bilaga B 15

SOU 2007:60 Bilageförteckning B

Klimatförändringarnas inverkan på allmänna avlopps- system

  • Problembeskrivning, kostnader och åtgärdsförslag

Arbetsgruppen för va-system

...................................... Bilaga B 16

Byggnader i förändrat klimat

Bebyggelsens sårbarhet för klimatförändringar och extrema väder exkluderat översämningar, ras och skred samt dagvatten Boverket

............................................................... Bilaga B 17

Svenskt skogsbruk möter klimatförändringar

Skogsstyrelsen

........................................................ Bilaga B 18

Effekter av ett förändrat klimat på skogen och implikationer för skogsbruket

Institutionen för Sydsvensk skogsvetenskap, Sveriges lantbruksuniversitet, Alnarp, Arbetsrapport 34

............... Bilaga B 19

Klimatförändringarnas inverkan på drivning och logistik i skogsbruket

Skogforsk

.............................................................. Bilaga B 20

Vegetationsbrand 2020, 2050 och 2080

Räddningsverket med stöd av SMHI och SLU

................ Bilaga B 21

Omvärldsanalyser och skogsnäringens utveckling. Skogsnäringens utveckling

  • strukturomvandling, rationalisering, internationell konkurrens, efter- frågan på olika skogsprodukter inklusive bio- bränslen (2020 med utblick mot 2050 och 2080)

Skogsindustrierna

................................................... Bilaga B 22

Modellering av vegetationsförskjutningar i Sverige under framtida klimatscenarier

Lunds universitet, Centrum för geobiosfärsvetenskap, Institutionen för naturgeografi och ekosystemanalys

........ Bilaga B 23

Bilageförteckning B SOU 2007:60

Bedömningar av klimatförändringars effekter på växtproduktion inom jordbruket i Sverige

Sveriges Lantbruksuniversitet

.....................................Bilaga B 24

Klimatförändringarnas påverkan på markavvattning och bevattning

Jordbruksverket

.......................................................Bilaga B 25

Klimateffekter på svenskt fiske

Fiskeriverket

...........................................................Bilaga B 26

Rennäringen

Klimat- och sårbarhetsutredningen

..............................Bilaga B 27

Naturbaserad turism och klimatförändring

ETOUR

.................................................................Bilaga B 28

Öland

  • Turism, algblomning och klimatförändring

En fallstudie av 3 klimatscenariers ekonomiska effekter på turismen till Öland på 2020-talet Resurs AB

..............................................................Bilaga B 29

Biologisk mångfald och klimatförändringar

Vad vet vi? Vad behöver vi veta? Vad kan vi göra? Centrum för Biologisk Mångfald

..................................Bilaga B 30

Klimatförändringar och resiliens

  • Underlagsrapport till Klimat- och sårbarhetsutredningen Environmental Change Institute, Oxford University Centre for the Environment Beijerinstitutet för ekologisk ekonomi, Kungliga Vetenskapsakademien centrum för tvärvetenskaplig miljöforskning (CTHM), Stockholms universitet Institutionen för Systemekologi, Stockholms universitet Stockholm Resilience Centre, Stockholms universitet

......Bilaga B 31

SOU 2007:60 Bilageförteckning B

Klimatförändringars påverkan på ytvattenkvaliteten

Sveriges Lantbruksuniversitet

..................................... Bilaga B 32

Klimateffekter på Östersjön

  • resultat från ett

seminarium

Naturvårdsverket och Klimat- och sårbarhets- utredningen

........................................................... Bilaga B 33

Hälsoeffekter av en klimatförändring i Sverige

En nationell utvärdering av hälsokonsekvenser hos människa och djur. Risker, anpassningsbehov och kostnader Arbetsgruppen för hälsa

............................................ Bilaga B 34

Anpassningsåtgärder i andra länder

Klimat- och sårbarhetsutredningen

.............................. Bilaga B 35

Bilaga B 28

Naturbaserad turism och klimatförändring

ETOUR

Underlagsrapport utarbetad för Klimat- och sårbarhetsutredningen, maj 2007

Bilaga B 28 SOU 2007:60

SOU 2007:60 Bilaga B 28

Referenser

Agrawala, S., ed. (2007). Climate Change in the European Alps.

Adapting Wintertourism and Natural Hazards Management. ISBN 92-64-03168-5. OECD Publishing. Amelung, B and D. Viner (2006), “Mediterranean Tourism: Explo-

ring the Future with the Tourism Climate”. Journal of Sustainable Tourism Vol 4:376

Amelung, B., Nicholls. S. and D. Viner (2007), “Implications of

Global Change for Tourism Flowes and Seasonality”. Journel of Travel Research., Vol. 45. Feb 2007, 285

  • Sage Publications

Becken, S. och M. Patterson (2006), Measuring National Carbon

Dioxide Emissions from Tourism as a Key Step Towwards Achieving Sustainable Tourism. Journal of Sustainable Tourism. Vol. 4:323-338. Edberg, O. (2006). An assessment of the impacts of climate change

upon the winter tourism industry in Åre, Sweden. Thesis present in part-fulfillment of the degree of Master of Science NR7 7TJ. School of Environmental Science University of East Angelia University Plain. Norwich. Dewar, K. (2006), “Everyone Talks About the Weather” i

Gössling, S and C. M. Hall (Ed), Tourism & Global Environmental Change. Ecological, social, economic and political interrelationships. Rutledge. New York. Ghislain, D. och Ceron, J-P. (2006). “Tourism and Climate

Cahange: Proposals for a Research Agenda”. Journal of Sustainable Tourism. Vol.4:339

Gössling, S and C. M. Hall (2006). Tourism & Global Environmen-

tal Change. Ecological, social, economic and political interrelationships. Rutledge. New York Hall, C. M. och J. Higbam. (2005). Tourism, Recreation and

Climate Change. Aspects of Tourism 22. Channel Vive Publications. Clevdon. Muller, H. och F. Weber (2007). Climate Cange and Tourism –

Scenarios for the Bernese Oberland in 2030. Paper presenterat på TCR seminarium i Bolzano 30.3.-1.4.07.

SOU 2007:60 Bilaga B 28

Scott, D., Jones, B and G. McBoyle (2006), Climate, Tourism &

Recreation. Faculty of Environmental Studies. University of Waterloo. Canada. Viner, D. (2006). “Tourism and its Interactions with Climate

Change”. Journal of Sustainable Tourism. Vol. 4:317

Report Expert Meeting on AM-SD 16-18 February 2005, Reunion

Island. Rummukainen, M., Bergström, S., Persson, G. och Ressner, E.

(2005). Anpassning till klimatförändringar. Kartläggning av arbetet med sårbarhetsanalyser, anpassningsbehov och anpassningsåtgärder i Sverige till framtida klimatförändring. SMHI Repports Meterology and Climatology No.106. Norrköping. Perry, A. (2006). “Will Predicted Climate Change Compromise the

Sustainability of Mediterranean Tourism?”. Journal of Sustainable Tourism 2006. Vol. 4:367

Scott, D. och Jones, B (2006). Climate Change & Seasonality in

Canadian Outdoor Recreation and Tourism. Waterloo, ON: University of Waterloo, Department of Geography. Sievänen, T., Tervo, K., Neuvonen, M., Pouta, E., Saarinen, J. och

Peltonen, A.(2005). Nature-based tourism, outdoor recreation and adaptation to climate Change. FINADAPT WP 11, Finnish Environment Institute Mimeographs 314, Helsinki, 46pp.

Bilaga B 29

Öland – Turism, algblomning och klimatförändring

En fallstudie av 3 klimatscenariers ekonomiska effekter på turismen till Öland på 2020-talet

Resurs AB

Underlagsrapport utarbetad för Klimat- och sårbarhetsutredningen, maj 2007

Bilaga B 29 SOU 2007:60

SOU 2007:60 Bilaga B 29

Sammanfattning

Turismen är en av Ölands viktigaste näringar. Rese- och turistindustrin på Öland omsatte mer än en miljard (1 026 miljoner) kronor och gav arbete åt nästan 1 000 personer (970 årssysselsatta) under år 2005.

Som en delrapport till Klimat- och sårbarhetsutredningen redovisar vi här en fallstudie om algblomningens tänkbara effekter för Ölandsturismen. Studien visar också hur klimatförändringar enligt 3 olika scenarier kan påverka utvecklingen av turismen på Öland till 2020-talet.

Fallstudien består av en kvantitativ analys av statistik som kombineras med en kvalitativ belysning i två fokusgrupper av Ölandsresenärers attityder, åsikter, förväntningar och föreställningar.

Vi har samkört och sammanställt uppgifter och statistik om inkvartering, besöksantal och turism med rapporter om algblomning från SMHI, samt väderdata om luft- och vattentemperatur, antal soldagar etc.

SMHI har övervakat algsituationen via satellit i Östersjön regelbundet sedan år 2002. Det statistiska underlaget är därför begränsat. Satellitövervakning ger en förenklad bild utan detaljer och fungerar inte när det är molnigt. Hela 46 % av perioden rapporterades som ej mätbart på grund av moln.

Sommaren 2005 dominerades media av otaliga larmrapporter om algblomning. Turistnäringen hävdade att Öland förlorade uppåt 200 miljoner kronor på grund av en felaktig mediabild.

År 2006 startade därför projektet ”Fröken Alg”. Lokala algrapportörer tar dagligen prover för att ge en riktig bild av algblomningen. ”Fröken Alg” är tillgänglig via hemsida, SMS och telefon.

Varken tillgänglig statistik eller fokusgrupperna ger något säkert belägg för att algblomning ännu har haft några direkt hämmande effekter på turismen till Öland. Den senaste TEM-rapporten visar tvärtom en ökning av såväl övernattningar som turistintäkter sommaren 2005 jämfört med år 2004.

Fokusgrupperna fick ta ställning till 3 olika klimatscenarier för 2020-talet. Endast scenario 3 ansågs ha någon signifikant påverkan och effekt för deras resande. Detta scenario visar en dygnsmedeltemperatur på 21

o

C, högsta eftermiddagstemperatur på 25

o

C, samt

en medeltemperatur i vattnet på 21

o

C grader i juli månad. Dessa

temperaturer uppmättes för övrigt redan i juli år 2006.

Bilaga B 29 SOU 2007:60

Denna temperaturökning skulle för de allra flesta innebära att man skulle öka sitt resande till Öland. Både antalet resor per sommar samt antalet nätter per resa antogs öka.

Scenario 3 är grunden för vår prognos för utvecklingen av Ölandsturismen till 2020-talet. Vi har utgått från UNWTO:s prognos ”Tourism 2020 Vision” för Europa, vilken har anpassats till Ölands marknadsposition och förutsättningar.

Medeltemperaturen ökar. Säsongen blir längre. Ölands attraktionskraft ökar också när klimatet i Medelhavsområdet blir alltför hett och torrt sommarmånaderna. Antalet besök per år antas öka såväl genom säsongsförlängning som att antalet övernattningar per resa ökar.

Detta skulle kunna ge följande ekonomiska effekter för besöksnäringen och Öland.

  • Antalet övernattningar ökar med omkring 60 % till nära 5,6 miljoner.
  • Den totala turistomsättningen ökar med nära 620 Mkr till över

1,6 Mdr.

  • Sysselsättningen ökar med över 57 % till totalt över 1 500 årssysselsatta.

Rapporten visar på stora utvecklingsmöjligheter för Ölands besöksnäring, men vi behöver också få en tydligare bild av algblomningens och klimatförändringens effekter på turismen.

SOU 2007:60 Bilaga B 29

Förord

Enligt en överenskommelse mellan Klimat- och sårbarhetsutredningen och Resurs AB i april 2007, skall Resurs AB ta fram underlag för bedömningen av algblomningens nuvarande effekter och klimatförändringars inverkan på turismen på Öland.

Rapporten inleds med en genomgång av tillgängligt statistiskt underlag som relateras till turism, väder, algblomning och klimat. Därefter redovisas kompletterande kvalitativa fokusgrupper.

Som avslutning presenterar vi resultatet, beräknar turismens ekonomiska utveckling till 2020-talet, samt diskuterar och lämnar en del frågeställningar. Vi gör också en kort beskrivning av sommarturismen i Sverige år 2005.

Underlagsrapporten har finansierats av Klimat- och sårbarhetsutredningen. Resurs AB har ställt alla statistiska uppgifter och ekonomiska beräkningsmodeller i TDB (Rese- & Turistdatabasen) och i TEM (Turismekonomisk Modell), till utredningens förfogande.

Rapportförfattare Lennart Ågren Hans Remvig

Bilaga B 29 SOU 2007:60

1 Inledning

Klimat- och sårbarhetsutredningen ska kartlägga det svenska samhällets sårbarhet för klimatförändringar, bedöma kostnader som dessa kan ge upphov till samt hur samhället kan anpassas. Berörda myndigheters beredskap och förebyggande arbete ska studeras. Utredningen ska föreslå åtgärder som minskar samhällets sårbarhet för såväl successiva klimatförändringar som enstaka extrema väderhändelser. Ett slutbetänkande ska lämnas senast den 1 oktober 2007.

Utredningen utgår i sitt arbete från klimatscenarier från FN:s klimatpanel, IPCC, samt de regionala klimatmodeller som har tagits fram av SMHI:s forskningsenhet Rossby center. Utredningen ska också se över forskningsbehoven.

1.1. Uppdraget

Som en del av arbetet, vill utredningen också undersöka effekterna och konsekvenserna för den allt mer ökande och betydelsefulla turismen. Detta görs i detta första skede i några fallstudier. En av dessa fallstudier är denna. Den samlar fakta om och belyser algblomningens tänkbara effekter på Ölands turistnäring. Fallstudien ska också ge en bild av hur klimatförändringar kan påverka utvecklingen av turismen på Öland med utgångspunkt från 3 olika klimatscenarier till 2020-talet, som har tagits fram av Klimat- och sårbarhetsutredningen med underlag från bl.a. SMHI.

Vårt uppdrag är därför enbart att försöka uppskatta och bedöma algblomningens och klimatförändringens effekter på Ölandsturismen. Vi vill också ge en fingervisning om turismens utveckling i Sveriges till 2020-talet, samt beskriva Sveriges främsta semesterområden sommartid.

Resurs AB deltar vid ett seminarium om Turism och klimatförändring den 16 april i Östersund.

Resurs AB sammanställer och presenterar en skriftlig underlagsrapport i maj 2007.

SOU 2007:60 Bilaga B 29

1.2. Syfte

Syftet med denna underlagsrapport är att se hur turismen på Öland påverkas i scenarier med två olika faktorer, nämligen algblomningen och klimatförändring med temperaturökning. Rapporten ska även exemplifiera hur turismen i Sverige kan utvecklas till 2020talet.

1.3. Förutsättningar och antaganden

För att skapa scenarier för det framtida klimatet i en region krävs resultat från en global klimatmodell och en regional tolkning av dessa.

1.3.1. Klimatmodeller

Klimat- och sårbarhetsutredningens klimatscenarier för Öland bygger på regionala klimatmodeller, framtagna av Rossby Centre vid SMHI:s forskningsavdelning. Dessa har i sin tur utnyttjat två globala klimatberäkningar, en från Max-Planck Institute for Meteorology (MPI-M) i Tyskland och en från The Met Office Hadley Centre i England.

För att ytterligare belysa osäkerheten i scenarierna har de globala klimatmodellerna körts med två olika antaganden om hur framtidens utsläpp av växthusgaser kommer att utvecklas. Dessa scenarier har tolkats till regional skala med hjälp av regionala klimatmodeller från Rossby Centre (RCAO- resp. RCA3). För vidare studier av klimatmodellerna hänvisar vi till utredningen.

1.3.2. Effekter av klimatscenarierna

På längre sikt visar klimatscenarierna för Sverige en temperaturhöjning på ca 2,5–4,5 grader för perioden 2071–2100 i jämförelse med 1961–1990. Störst är temperaturhöjningen vintertid, där de riktigt låga temperaturerna förväntas stiga mest. Nederbörden beräknas öka framförallt på hösten, vintern och våren. Speciellt mycket ökar nederbörden i norra Sverige samt i de västra delarna av Svealand och Götaland.

Bilaga B 29 SOU 2007:60

Påverkan av den globala uppvärmningen i Sverige, visar likheter med vad som kan förväntas i övriga Norden, men skiljer sig markant från övriga Europa. Speciellt i södra Europa kan stora problem förväntas på grund av mycket höga sommartemperaturer, samt minskad nederbörd som kan leda till vattenbrist.

Med ökad temperatur i Sydeuropa så kommer klimatet vid Medelhavet sommartid att upplevas för torrt och varmt. Men temperaturökningen i Nordeuropa, Östersjön och Öland innebär snarast en förstärkning av attraktionskraften.

1.4. Avgränsningar

Vår rapport berör endast klimatförändring och algblomningens ekonomiska effekter på Ölandsturismen enligt de följande tre scenarier för 2020-talet som presenteras.

Klimat- och sårbarhetsutredningens har också scenarier till år 2050 och år 2080. Dessa har dock fokusgrupperna ansett alltför avlägsna för att kunna bedömas utifrån nuvarande resenärers referensramar. De flesta av deltagarna i fokusgrupperna sa sig inte ens kunna föreställas sig så långt fram, när de själva inte längre var vid liv. Fokus har således fallit på de 3 scenarier som sträcker sig till 2020-talet. Detta är en begränsning, i synnerhet när klimatförändringar bör ses i ett längre perspektiv. Men utan fokusgruppsdeltagarnas referenser, så blir en sådan prognos ett alltför stort teoretiskt spekulerande.

Vi utreder inte och presenterar heller inga orsaker eller lösningar på algblomnings- och klimatproblem. Vi behandlar också algblomning och klimatförändringar endast enligt de förutsättningar som ges i direktiven. Vi förutsätter också att eventuella negativa miljöeffekter minimeras eller kan hanteras så att de inte hämmar turismens utveckling.

När det gäller algblomningen så avgränsas studien till juli månad under mätperioden. När vi däremot beskriver turismens ekonomiska effekter, så gäller såväl nulägesbeskrivningen som prognosen turismens ekonomiska effekter på årsbasis.

För utveckling i Sveriges andra betydande semesterområden sommartid har vi enbart beräknat antal gästnätter och logiomsättning för kommersiellt boende besökare. Det saknas relevanta uppgifter om övriga kategorier.

SOU 2007:60 Bilaga B 29

1.4.1. Scenarier för utveckling av klimat och algblomning till 2020-talet

Klimat- och sårbarhetsutredningen har tagit fram tre olika scenarier för algblomningen och klimatförändring för Öland till 2020-talet. Det är endast dessa tre scenarier som kommer att behandlas i denna rapport: 1. Normalsommar som nu med algblomning under 6 dagar i juli 2. Normalsommar som nu, men med tidigare och längre

algblomningen under 10 dagar i juli 3. Varm sommar med algblomning under 6 dagar i juli

Scenariernas klimatdata presenteras i bilagorna 2–4.

2 Metoder och källor

Fallstudien kombinerar en kvantitativ analys av statistik med en kvalitativ belysning av Ölandsresenärers attityder, åsikter, förväntningar och föreställningar

Resurs AB har samlat in och genomlyst tillgänglig statistiskt material gällande fritidsresor till Öland under en 15 års period. Följande tillgänglig statistik och information har genomlysts och bearbetats:

  • Inkvarteringsstatistik
  • Omsättningsstatistik
  • Sysselsättningsstatistik
  • Campingstatistik
  • Rese- och TuristDataBasen
  • TEM-rapporter
  • SMHI
  • Solligan

Vi har samkört och sammanställt uppgifter/statistik om övernattningar, besöksantal och turism med uppgifter om algblomning

Bilaga B 29 SOU 2007:60

från SMHI samt uppgifter om temperatur, vattentemp, antal soldagar etc.

SMHI har mätt och rapporterat algblomning via satellit sedan år 2002.

Vi har intervjuat och samtalat med 2 fokusgrupper. Dessa belyser hur allmänhetens uppfattning och förväntningar om väder, algblomning och klimat påverkar turismen.

SCB inkvarteringsstatistik/Nutek

Statistiska Centralbyrån (SCB) tar, på uppdrag av Nutek, in inkvarteringsstatistik för hotell, stugbyar och vandrarhem. Anläggningarna rapporterar varje för varje natt antal sålda rum, antal gäster, gästernas nationalitet, samt vilken målgrupp som gästerna tillhör. Svarsfrekvensen från anläggningarna ligger på över 90 %. De som inte svarar vägs i förhållande till likvärdiga anläggningar.

SCB Handelsstatistik

Omsättningsstatistik finns för varje bransch, t.ex. restauranger, bensinstationer och hotell. I statistiken redovisas bland annat antal företag, omsättning och sysselsättning. Resurs har statistik på detta för alla branscher som påverkas av turismen och för alla kommuner i Sverige, år för år de senaste 10 åren.

Rese- och TuristDataBasen, TDB®

Boende i privata fritidshus, hos släkt/vänner, vild camping och andra boendeformer kommer från TDB, liksom även dagbesök avseende resor över 10 mil.

TDB beräknar också besökarnas utlägg och utläggsmönster. Observera att samtliga utlägg och omsättningstal redovisas inklusive moms.

TDB startades i full skala 1989 av Sveriges Turistråd. Från 1999 drivs TDB av Resurs AB och är ett registrerat varumärke. TDB är en marknadsundersökning där 24 000 svenskar (minst 2 000 per månad) tillfrågas om sitt resande. Totalt finns data på 400 000 resor i databasen.

SOU 2007:60 Bilaga B 29

TDB redovisar uppgifter för olika boendekategorier i svenska län, vilket ger en bra regional statistik för de flesta länen. I TDB finns uppgifter på svenskarnas resor, övernattningar, boendeformer vid övernattningar, vad de spenderar och på vad, hur de reser, m.m.

TuristEkonomisk Modell, TEM®

Samtliga uppgifter från statistik och TDB databehandlas i ett dataprogram, TEM, speciellt anpassat för ändamålet att mäta turismens ekonomiska effekter. TEM introducerades av Turistrådet 1988 och ägs numera som ett registrerat varumärke av Resurs AB.

Campingstatistik

Sveriges Campingvärdars Riksförbund för, på uppdrag av Nutek, statistik över antalet gästnätter och övernattningar på camping i husvagn, tält och campingstuga.

Trafikmätningar

Vägverket utför trafikflödesmätningar kontinuerligt till/från Öland vid mätpunkt på Ölandsbron.

Övernattningar/besök

De kommersiella övernattningarna, hotell, stugbyar och vandrarhem kommer från SCB/Nutek och campingstatistik från SCR. Utnyttjande av privata fritidshus, släkt/vänbesök, vild camping och andra boendeformer kommer från TDB, liksom även dagbesök avseende resor över 10 mil.

Utlägg/utläggsmönster

Besökarnas utlägg och utläggsmönster är taget från TDB. Observera att samtliga utlägg och omsättningstal är inklusive moms.

Bilaga B 29 SOU 2007:60

Sysselsättning/Skatteintäkter

För att få fram sysselsättning har omsättningen för varje bransch dividerats med omsättning/anställd i respektive bransch. Här har Resurs AB unika fakta för varje enskild kommun i Sverige. Skatteintäkterna bygger på kommunens egna skatteintäkter i förhållande till skatteutjämning och invånarantal, samt utdebitering av kommunal- och landstingsskatt, alla uppgifter kommer från SCB.

Solligan

Solligan är en topplista som visar antalet soltimmar under sommaren på olika platser i Sverige. Den får mycket utrymme i media och kan därför antas spela en roll för valet av semesterdestination. Denna fallstudies uppgifter om antalet soltimmar har hämtats från SVT Väder.

Resurs AB har genomfört två stycken fokusgrupper med ”Ölandsturister” i Stockholm. Fokusgrupperna har tillfört kvalitativa och mjuka data som kompletterar statistik och fakta, då frågeställningarna har bedömts som mycket komplexa.

Klimat- och sårbarhetsutredningen har tagit fram och försett Resurs AB med statistik och material för samma tidsperiod om medeltemperatur, antal regndagar, antal soldagar, mulna dagar, torrperioders längd, vattentemperatur, algblomningars sannolikhet, frekvens, blomningsperiod och startdatum.

Utifrån de två fokusgrupperna och insamlad statistik har vi gjort bedömningar av förändringar i turismströmmar och hur dessa kan påverkas av klimatförändringar och ge effekter på omsättning, sysselsättning och beläggning inom turistnäringen.

SOU 2007:60 Bilaga B 29

3 Turismen på Öland nuläge och utveckling

Turismen är en av Ölands viktigaste näringar. Resurs AB har, på uppdrag av Ölands Turist AB, beräknat turismens ekonomiska effekter (TEM) för Öland sedan 1997, med undantag av år 1999. TEM mäter och beräknar antalet besökare, övernattningar, omsättning samt sysselsättning och skatteeffekter. Följande uppgifter är hämtade från TEM 2005.

Rese- och turistindustrin i på Öland omsatte mer än en miljard (1 026 miljoner) kronor och gav arbete åt nästan 1 000 personer (970 årssysselsatta) under år 2005. Antalet sysselsatta under den korta och intensiva sommarsäsongen är dock betydligt fler.

Följande diagram visar utvecklingen av antal övernattningar under perioden 1997–2005. Sommaren 2003 var ett rekordår för framförallt camping. Trots detta så minskade antalet övernattningar i eget eller lånat fritidshus enligt TDB jämfört med år 2002. Totalt så genererade Ölandsturismen år 2003 över 4,2 miljoner övernattningar/gästnätter.

Figur 1 Antal övernattningar på Öland i 1

000-tal gästnätter 1997–

1998; 2000–2005.

Källa: Resurs AB/TEM®.

0

2 0 0 4 0 0 6 0 0 8 0 0 10 0 0 12 0 0 14 0 0 16 0 0 18 0 0 2 0 0 0 2 2 0 0 2 4 0 0

19 9 7 19 98 2 00 0 2 0 0 1 2 0 02 2 0 0 3 20 04 2 0 0 5

Kommersiella Fritidshus Släkt/vänner

Bilaga B 29 SOU 2007:60

Det stora antalet övernattningar innebär ett betydande ekonomiskt tillskott för Öland. Turismen är tillsammans med jordbruket öns största näringar.

Nästa tabell visar hur den turistomsättningen har utvecklats på Öland under perioden 1997–2005. Intäkterna följer antalet övernattningar, så toppåret 2003 omsatte turismen över 1,2 Mdr kronor.

Figur 2 Total turistomsättning på Öland under perioden 1997–2005.

Källa: Resurs AB/TEM®.

Den totala turistomsättningen ökade år 2005 med 19 miljoner kronor eller 1,9 % jämfört med 2004. Utvecklingen visar dock stora variationer under hela perioden. Toppåret 2003 visar också att det finns en stor outnyttjad kapacitet och potential för turismen att växa utan alltför stora investeringar. Antalet övernattningar visar därför också stora svängningar under perioden.

0 0,2 0,4 0,6 0,8

1 1,2 1,4

1997 1998 2000 2001 2002 2003 2004 2005

Om sä tt ni ng i M kr

SOU 2007:60 Bilaga B 29

Ölandsturisterna gjorde mer än 3,2 miljoner övernattningar år 2005. Turismen är koncentrerad till sommaren och framförallt perioden från Midsommar till början av augusti. Detta innebär att Öland är ett av Sveriges främsta turistområden sommartid.

På följande sidor visar vi tabeller och diagram som visar antalet övernattningar fördelat på olika boendeformer år 1997–2005.

Tabell 1 Antal övernattningar/gästnätter på Öland under perioden 1997– 2005.

ÖVERNATTNINGAR/

BESÖK

1997 1998 2000 2001 2002 2003 2004 2005

Hotell 153

364 146 299 153 364 166 598 153 699 167 243 160 951 155 500

Stugby 44

891 50 491 39 503 28 754 39 199 33 206 31 137 33 246

Stuga/rum 66

280 75 366 48 716 54 956 54 143 61 223 45 650 42 521

Camping 1

561 999 1 161 243 1 259 918 1 497 299 1 638 615 1 838 425 1 030 674 1 084 339

Vandrarhem

38 263 38 743 41 480 36 148 51 183 50 127 52 535 55 834

Grupplogi

7 986 8 924 9 972 0 0 0 0 0

Gästhamn

14 335 10 991 37 492 31 970 30 256 33 825 31 067 33 882

Fri camping

48 000 31 200 10 375 46 475 38 110 68 600 37 730 24 145

Kommersiella 1 935 118 1 523 257 1 600 820 1 862 200 2 005 205 2 252 649 1 389 744 1 429 467

Fritidshus 1

143 300 990 860 1 371 960 1 486 290 1 676 840 1 333 850 1 364 338 1 265 252

Släkt/vänner 583

188 552 684 694 596 692 440 566 674 737 760 601 080 583 957

Övriga 1

726 488 1 543 544 2 066 556 2 178 730 2 243 514 2 071 610 1 965 418 1 849 209

TOTALT

ÖVERNATTNINGAR

3 661 606 3 066 801 3 667 376 4 040 930 4 248 719 4 324 259 3 355 162 3 278 676

Dagbesök 337

000 280 000 179 000 235 000 292 000 302 000 197 000 233 000

Källa: Resurs AB/TEM®.

Bilaga B 29 SOU 2007:60

Figur 3 Fördelningen av antalet övernattningar på olika boendeformer på Öland 2005

Källa: Resurs AB/TEM®.

Diagrammet visar tydligt att Camping är den största kommersiella boendeformen med hela 31 % av alla övernattningar. Boende i eget eller lånat fritidshus är dock det absolut vanligaste sättet att bo på Ölandssemestern. Inte mindre än 37 % av övernattningarna sker i fritidshus.

Hotell

5%

Fri camping

1%

0%

Gästhamn

1%

Camping

33%

Stuga/rum

1%

Vandrarhem

2%

Fritidshus

38%

Släkt/vänner

18%

Stugby

1%

Hotell Stugby

Stuga/rum Camping

Vandrarhem Gästhamn

Fri camping

Fritidshus Släkt/vänner

SOU 2007:60 Bilaga B 29

Kapacitetsutnyttjande är ett relativt och ibland missvisande begrepp om det anges i procent av disponibel kapacitet. Helårsöppna anläggningar är svåra att jämföra med säsongsöppna.

Campingplatserna på Öland var nära fullbelagda nästan två månader under de solrika somrarna 1997, 2002 samt 2003. De ”sämre” somrarna 1998 och 2000 sjönk kapacitetsutnyttjandet till knappt sex veckor. Den regniga sommaren 2004 resulterade i ett ännu lägre utnyttjande. En mindre ökning uppvisas 2005. Detta visar på en intensiv och relativt kort säsong för camping.

Trots den korta och intensiva högsäsongen visar kapacitetsutnyttjandet att det finns möjligheter till utveckling och ökning av turismen inom den befintliga kapaciteten, utan stora investeringar. Mycket tyder på att det snarare är utveckling av serviceutbudet som krävs för att öka turismen.

Följande tabell visar turismens omsättning på Öland i kkr fördelat per boendeform under perioden 1997–2005.

Bilaga B 29 SOU 2007:60

Tabell 2 Turistomsättningen i kkr på Öland per boendeform under perioden 1997–2005.

Boendeform 1997 1998 2000 2001 2002 2003 2004 2005

Hotell

89 897 92 413 142 459 139 825 152 978 183 002 190 471 190 379

Vandrarhem 10 522 10 654 12 859 11 206 29 942 30 076 34 936 36 571

Stugby

14 590 16 410 15 209 11 502 16 072 16 437 21 485 23 106

Stuga/rum

16 239 18 465 14 371 16 762 18 950 21 428 16 434 15 520

Camping

300 319 213 203 244 785 361 116 430 071 499 116 291 276 311 865

Grupplogi

1 597 1 785 3 191 0 0 0 0 0

Gästhamn

1 433 1 099 4 124 3 996 3 933 4 566 4 660 5 421

Fri camping

8 640 5 616 1 971 8 830 8 003 15 092 8 678 6 036

Dagbesök

69 085 57 400 39 380 55 225 74 460 84 560 61 070 76 890

Summa

Kommersiellt

512 322 417 045 478 349 608 462 734 409 854 277 629 010 665 788

Fritidshus

154 345 133 766 205 794 222 943 268 294 206 747 231 937 221 419

Släkt/vänner 104 974 105 010 145 865 145 412 128 635 167 472 146 062 138 982

Summa övriga 259 319 238 776 351 659 368 355 396 929 374 219 377 999 360 401

TOTALT 771

642 655 820 830 008 976 817 1 131 338 1 228 496 1 007 008 1 026 190

Ölands andel i

länet

38,10% 36,30% 30,90% 36,30% 31,10% 41,70% 34,40% 44,70%

Ölands andel i riket 1,44% 1,22% 1,60% 1,63% 1,46% 1,62% 1,28% 1,35%

Källa: Resurs AB/TEM®.

Omsättningen från kommersiella övernattningar 2005 har ökat med 37 miljoner kronor eller 5,8 % jämfört med 2004. Det totala antalet kommersiella övernattningar har ökat med ca 40 000 gästnätter eller 2,9 % medan omsättningen har ökat med 21 miljoner kronor eller 3,7 % 2005 jämfört med 2004.

Med kommersiell avses de boendeformer som redovisar statistik över antal gäster och omsättning. Besökarna betalar en logiavgift för sitt boende och de påverkas av traditionell marknadsföring att besöka kommunen. Med övriga eller icke kommersiella avses de tre kategorierna:

1. Boende/besök hos släkt/vänner 2. Boende och nyttjande av eget eller lånat fritidshus samt 3. Dagbesök/genomfartsresenärer

SOU 2007:60 Bilaga B 29

Dessa kategorier kan naturligtvis påverkas på samma sätt som den som väljer kommersiellt boende, men det finns, av praktiska skäl, ingen offentlig tillgänglig statistik.

Figur 4 Turistomsättningens fördelningen på kommersiellt- och övrigt boende på Öland år 2005

Källa: Resurs AB/TEM®.

Cirkeldiagrammet visar att de övriga (icke kommersiella) boendeformerna står för hela 35 % av den totala turistomsättningen på Öland år 2005. Detta är en mycket hög andel. Öland har en stor andel av fritidshus jämfört med riksgenomsnittet.

35%

65%

Summa Komm ersiellt

Summa övriga

Bilaga B 29 SOU 2007:60

Figur 5 Fördelningen av turistomstättningen per boendeform på Öland år 2005

Källa: Resurs AB/TEM®.

Camping (inkl campingstugor) är den viktigaste boendeformen med 76 % av samtliga kommersiella övernattningar 2005. Antalet övernattningar 2005 ökade med ca 54 000 eller 5,2 % jämfört med 2004. Campingen genererar också 30 % av den totala turismomsättningen och 53 % av omsättningen för samtliga kommersiella övernattningar 2005. SCR redovisar camping i form av campingnätter, dvs. antal husvagnar/husbilar/tält per dygn. För att beräkna övernattningar använder SCR ett nyckeltal på 3,134 personer per husvagn/husbil/tält, ett tal som nyttjats i drygt 15 år. Analyser i TDB visar att Öland har många större campingstugor som rymmer betydligt fler personer än nyckeltalet. Dessutom har Öland en överrepresentation av barnfamiljer som gör att 3,134 personer ofta blir för lågt. Om varje enhet i stället nyttjas av 3,8 personer innebär

Gästham n

1%

Dagbesök

7%

Vandrarhem

4%

Fritidshus

21%

Fri cam ping

1%

Cam ping

29% Stuga/rum

2%

Stugby

2%

Släkt/vänner

14%

Hotell

19%

Hotell

Stugby

Stuga/rum

Cam ping

Fri cam ping

Vandrarhem

Gästham n

Dagbesök

Fritidshus

Släkt/vänner

SOU 2007:60 Bilaga B 29

detta en ökning med omkring 70 000 gästnätter i tält/husvagn och campingstugor 2005 jämfört med SCR:s redovisning.

Kategorin hotell svarar för nästan 19 % av den totala omsättningen och 32 % av omsättningen för samtliga kommersiella övernattningar 2005. Det lägre antalet övernattningar 2002 berodde på förändringar i SCB:s inkvarteringsstatistik där ett betydande antal turisthotell ”flyttades” till kategorin vandrarhem som icke STFanslutna vandrarhem. Det innebar då att övernattningar i vandrarhem ökade markant.

Boende i fritidshus är beräknade enligt TDB. Trots minskningen, är detta den vanligaste övernattningsformen med 39 % av samtliga övernattningar 2005. De ”icke kommersiella” övernattningsformerna, fritidshus samt släkt/vänner, svarar tillsammans för 56 % av samtliga övernattningar och 38 % av den totala turismomsättningen 2005.

3.3.4. Dagbesökare

Antalet dagbesökare är beräknade enligt TDB, men även relaterad till redovisade besöksantal på ett flertal besöksmål. Antalet dagbesök tenderar att öka sol- och badvänliga somrar på Öland. Dessutom är det sannolikt ett betydande antal övernattande ”Ölandsturister” generar dagbesök till fastlandet, t.ex. Kalmar och Glasriket, vid t.ex. dåligt väder samt resan till/från Öland. År 2005 ökade antalet beräknade dagbesök med 18 % och omsättningen ökade med nära 16 miljoner kronor.

Bilaga B 29 SOU 2007:60

Turistomsättningen påverkar inte bara de traditionella turistnäringarna som hotell och restaurang, utan hela näringslivet. Följande tabell visar turismens omsättning fördelat på olika branscher:

Tabell 3 Turistomsättningens fördelning i olika branscher på Öland år 1997–2005.

(kkr) 1997 1998 2000 2001 2002 2003 2004 2005

Logi 132

433 114 561 163 926 173 509 193 977 226 162 189 146 204 615

Livsmedel 194

090 154 061 179 679 205 117 250 483 288 303 200 038 208 355

Restaurang 127

357 111 371 149 848 174 087 199 920 232 075 192 726 177 934

Transport

inkl bensin

111

531 95 784 121 211 129 508 141 898 137 281 125 024 133 784

Shopping 137

942 133 167 148 360 211 528 249 135 222 562 211 293 214 881

Aktiviteter 68

288 46 877 66 985 83 068 95 925 112 112 88 783 86 621

Källa: Resurs AB/TEM®.

Omsättningens fördelning på olika branscher kan också visas med den s k ”Turistkronan”. Den visar hur stor andel i % av varje krona som turisterna spenderar i olika branscher. Logi och restaurang får ofta högst andel av turistomsättningen. Men under den senaste 10årsperioden har stora förändringar skett, oftast för restauranger, transport och shopping. Den höga omsättningsandelen för livsmedel på Öland beror på den stora andelen av boende med självhushåll – fritidshus, camping och boende hos släkt/vänner. Dessa boendeformer samt dagbesök genererar också en relativt hög omsättningsandel för shopping.

SOU 2007:60 Bilaga B 29

Figur 6 Turistkronan visar turistomsättningens fördelning på olika branscher på Öland år 2005

Källa: Resurs AB/TEM®.

Turistkronan för Öland 2005 visar tydligt att de traditionella turistnäringarna logi och restaurang endast får 37 % av den totala turistomsättningen. Handel med livsmedel och shopping samt transport står för hela 55 % av den totala turistomsättningen. Detta betyder mycket för att dessa näringar ska kunna verka året runt på ön.

Logi 20%

Restaurang

17%

Transport

13%

Shopping

22%

Aktiviteter

8%

Livsm edel

20%

Logi

Livsm edel

Restaurang

Transport

Shopping

Aktiviteter

Bilaga B 29 SOU 2007:60

Från 2002 utvecklade Resurs AB, i samarbete med SCB, en ny metod som kan redovisa sysselsättningen i form av antal anställda. Detta innebär också att vi kan redovisa sysselsättning med regionalt och ibland lokalt anpassade tal för Öland. Av detta skäl finns dubbel redovisning för 2002.

Tabell 4 Turistnäringens bidrag till sysselsättningen på Öland under perioden 1997–2005

BRANSCH 1997 1998 2000 2001 2002 ny2002 2003 2004 2005 Livsmedel 108,1 81,7 87,9 97,4 116,0 103,4 115,5 78,0 78,7

Restaurang 143,1 119,1 148,4 164,2 183,7 275,0 309,8 250,6 224,1

Transport 40,7 33,3 38,8 39,7 42,4 53,2 49,9 44,3 45,9

Shopping 80.0 73,6 75,7 105,0 120,5 154,9 134,2 124,2 122,3

Aktivitet 105,1 68,9 91,1 107,9 121,4 152,3 172,5 133,1 125,7

Logi 251,1 202,9 270,8 273,2 301,1 361,3 459,7 351,7 361,7

Administration 14,0 15,0 13,0 13,0 14,0 14,0 14,0 13,0 13,0

TOTALT 742 595 726 800 899 Årssysselsatta, ny metod 1 114 1 256 995 971 Beräknat antal

årsanställda

890 715 870 960 1 080

Källa: Resurs AB/TEM®.

Observera att ovanstående siffror ej anger ett faktiskt resultat av sysselsättningen utan enbart vilka volymer inom sysselsättningen som omsättningen ger underlag till. Med tanke på att Öland är ett utpräglat ensäsongsområde, så är dock antalet sysselsatta under sommarperioden betydligt högre.

3.6. Regional Handelsstatistik (SCB)

Följande fakta avser år 2004. Statistiken bygger på företagens omsättningsredovisning till Skatteverket och är exklusive moms. Omsättning per invånare över rikssnittet är markerat i fet stil.

SOU 2007:60 Bilaga B 29

Tabell 5 Omsättning per bransch och invånare på Öland år 2004 jämfört med riket.

Kommun Bransch Inrikes oms

exkl. moms Mkr

Antal anställda

Antal enheter

Oms per invånare

Oms per invånare rikssnitt

Oms jmf rikssnitt +/- Mkr

MÖRBYLÅNGA

505 Bensinstationer

71 14 7 5 327 8 462 -42,0

521 Butiker, varuhus

och stormarknader

298 102 13 22 202 18 356

51,6

522 Specialiserad

livsm, sprit & tobak

31 18 6 2 318 3 449 -15,2

524 Övriga special-

butiker med nya varor

206 148 41 15 386 17 797 -32,3

551 Hotell

16 14 6 1 219 2 395 -15,7

552 Camping, vandrar-

hem, stugbyar m.m.

32 24 10 2 369

201 29,1

553 Restauranger

37 65 22 2 774 4 764 -26,7

BORGHOLM

505 Bensinstationer

51 15 5 4 559 8 462 -43,5

521 Butiker, varuhus

och stormarknader

278 117 21 24 945 18 356

73,4

522 Specialiserad

livsm, sprit & tobak

34 14 14 3 026 3 449 -4,7

524 Övriga special-

butiker med nya varor

125 82 50 11 243 17 797 -73,0

551 Hotell

119 160 15 10 689 2 395

92,3

552 Camping, vandrar-

hem, stugbyar m.m.

80 69 26 7 221

201 78,2

553 Restauranger

88 119 48 7 900 4 764

34,9

Källa: Resurs AB/TEM®.

Tyvärr förekommer olika former av registerförändringar, avgränsningar, sättet att redovisa moms etc. Uppgifterna bör därför användas försiktigt för att belysa förändringar mellan närliggande år. Av sekretesskäl har uppgifter från branscher med färre än tre enheter slagits samman med den bransch med näst minst enheter inom samma huvudbransch. Omsättning och antal anställda redovisas för dessa branscher sammanslaget. För varje separat bransch redovisas endast antal arbetsställen.

Butiker, varuhus och stormarknader (livsmedel) innefattar oftast mycket mer än livsmedel vilket försvårar gränsdragningen mellan dagligvaru- och sällanköpshandel. Detsamma gäller övriga

Bilaga B 29 SOU 2007:60

specialbutiker med nya varor (shopping) inräknade i sällanköpshandeln vilka kan ha ett bredare sortiment innefattande produkter tillhörande dagligvaruhandeln.

Observera att i hotellens redovisade omsättning till SCB ingår ofta även omsättning för restaurangverksamhet, dans och andra säljintäkter (garage, garderob, hygienartiklar, etc.).

3.7. Skatteintäkter

Skatteintäkterna delas in i två delar: DIREKTA avser de skatteintäkter som kommer från sysselsättningen i de företag som direkt påverkas av besökarens utlägg.

TOTALA avser alla företag som påverkas, ex tvätteriet som tvättar hotellets linne. Totala skatteintäkten är detsamma som den samhällsekonomiska effekten.

Skatteintäkten avser bruttobelopp utan hänsyn taget till skatteutjämningsbidraget.

Tabell 6 Ölandsturismens direkta och totala skatteintäkter perioden 1997–2005.

(kkr) 1997 1998 2000 2001 2002 2003 2004 2005 DIREKTA Kommun 27 502 23 374 29 894 38 182 40 748 45 423 37 233 37 943 Landsting 13 718 11 659 14 429 16 982 20 248 21 987 18 023 18 366 TOTALA Kommun 49 361 41 511 58 223 69 018 81 508 113 687 90 251 91 331 Landsting 24 621 20 706 28 103 33 314 40 502 55 030 43 687 44 208

Källa: Resurs AB/TEM®.

En ökad skatteintäkt för kommunen innebär motsvarande minskning av skatteutjämningsbidraget. Kommunens “vinst” vid ökad sysselsättning innebär alltså inte direkt mer pengar i kommunkassan i form av skatteintäkter utan istället minskade kostnader för arbetsmarknadsåtgärder och olika former av bidrag. Den viktigaste effekten är dock att en ökad sysselsättning också kan innebära en

SOU 2007:60 Bilaga B 29

inflyttning och därmed ökat skatteunderlag eller förhindra utflyttning och därmed bibehållet skatteunderlag.

4 Genomförande

Det statistiska underlaget har granskats. Olika uppgifter har kontrollerats och samkörts/matchats mot varandra, för att se om några samband orsak-verkan finns eller är sannolika.

Turiststatistiken från SCB, TEM och TDB har kombinerats med väderrapporter från SMHI, Solligan från SVT Väder, samt SMHI:s algövervakning via satellit för åren 2002–2006.

År 2005 ”upplevdes” Öland som mycket hårt drabbat av algblomningen. Media rapporterade med katastrofrubriker. Därför har vi också gjort en analys dag för dag under juli månad 2005 år för att hitta några samband som går att belägga.

Tidningsrubriker har matchats mot algövervakningsrapporter samt Vägverkets trafikflödesmätningar för Ölandsbron.

Fokusgrupperna har använts för att komplettera och fördjupa och ge perspektiv.

5 Resultat

Resultatet av studien visar följande i korthet: Regelbundna och metodiska bedömningar av algblomning har gjorts kontinuerligt av SMHI sedan år 2002. Det statistiska underlaget är därför begränsat och kanske inte tillräckligt för att med säkerhet kunna indikera eller påvisa några direkta samband mellan Algblomning (tidig, sen eller längd) och:

  • Vattentemperatur
  • Lufttemperatur
  • Soligt
  • Regnigt
  • Trafik till/från Öland, dvs. minskad eller ökad turism

Metoden att mäta algblomning med satellit har två begränsningar:

  • Bilden blir förenklad, utan detaljer i för stor skala

Bilaga B 29 SOU 2007:60

  • Går inte att mäta när det är molnigt. Ger ett stort bortfall och osäkerhet

Vid en genomgång av samtliga satellitbilder, dag för dag under hela perioden 2002–2006 så har himlen rapporterats molntäckt hela 72 dagar av 155 dagar. Totalt så har algblomningen vid hela 46 % av samtliga dagar ej kunnat mätas på grund av moln.

Detaljinformation om lokal algsituation/förhållande är också bristfällig pga. den stora skalan. Det är svårt att få en klar bild av den faktiska algblomningen vid badstränderna. Det verkar dock som om västra kusten i Kalmarsund mot fastlandet inte har drabbats riktigt lika ofta och hårt som östra kusten.

5.1. Algblomning temperatur i luft och vatten i juli månad

Underlaget ger viss information om algblomningens samband temperatur i luft och vatten. Att undersöka detta samband faller dock utanför ramen för denna fallstudie. Vi har tittat på detta utan att dra några egna slutsatser. I tabell bilaga 1 kan finns dock information om detta.

5.2. Algblomning och antal soldagar i juli månad

Antalet soldagar anses ha stor betydelse för turismen generellt. Vi har dock inte kunna belägga något säkert och direkt samband mellan antalet soltimmar och algblomning. Somrar med många soltimmar verkar inte har drabbats av kraftigare och besvärligare algblomning.

5.3. Algblomning och antal regndagar i juli månad

Precis som med antalet soldagar så har vi inte kunna se något klart och direkt samband mellan antal regndagar och algblomningens utbredning.

SOU 2007:60 Bilaga B 29

5.4. Algblomning och trafik till/från Öland över Ölandsbron

Medias larmrapporter har ansetts ha stor betydelse för att bromsa, hejda och till och med minska turisttrafiken till Öland. Vi har dock inte kunnat påvisa något direkt samband mellan algblomning, algrapporter från SMHI och/eller medias larm om algblomning. Trafiken till/från Öland verkar vare sig ha ökat eller minskat pga. algrapporter eller tidningsrubriker. Vägverkets statistik säger däremot inget om att trafiken skulle kunna ha ökat om inte algblomning och larmrapporter dominerat mediabilden.

Denna bild stöds av turiststatistiken i TEM 2005 i kapitel 3. Den visar en liten ökning från år 2004. En komplett och grundlig undersökning av medias faller utanför ramarna för denna fallstudie, men borde kanske utredas vidare.

5.4.1. Vägverket jmf med algblomning

En samkörning mellan vägverkets trafikflödesmätning och SMHI:s samt medias rapporter och nyhetsförmedling om algblomning visar följande för perioden år 2002–2006.

År Samband 2002 Algblomning rapporteras omkring den 15 juli. Månadens period med tätaste trafik till/från Öland infaller den 12– 18 juli. 2003 Algblomning rapporteras omkring den 21–24 juli. Månadens period med tätaste trafik till/från Öland infaller den 14–25 juli. 2004 Algblomning rapporteras omkring den 29–30 juli. Inga mätningar från VV. 2005 Algblomning rapporteras omkring den 8–14 juli. Trafiken till/från Öland avviker från tidigare år med att inte ha mer än enstaka toppdagar, i e den 15 juli. 2006 Algblomning rapporteras omkring den 10–15 juli. Vägverkets mätningar visar på en trafik på något över medeltrafiken.

Bilaga B 29 SOU 2007:60

5.5. Fokusgrupper

Fokusgrupp är en typ av gruppintervju, där en specifik frågeställning ställs i fokus för en diskussion. Gruppen leds av en moderator som introducerar ämnet och kommer med följdfrågor om det behövs.

Fokusgruppen används ofta som komplement till kvantitativa metoder för att få fram fördjupade perspektiv på ett ämne.

Fokusgrupper kan eliminera en del av det som brukar kallas för intervjueffekt. Intervjuaren har en tillbakadragen roll och kan därmed undvika att få svar som anpassas till forskaren.

Genom fokusgrupper kan också gruppeffekter studeras. Deltagarna både ifrågasätter och förklarar för varandra i samtalen, därför kan fokusgruppen sägas vara mer än summan av separata individuella intervjuer.

Syftet med fokusgrupperna var att belysa hur eventuella förändringar i väder och miljö påverkar respondenternas sommarsemester i allmänhet och på Öland i synnerhet. Fokusgrupperna genomfördes under april 2007 i Stockholm.

Deltagarna rekryterade via en annons i Metro. Samtliga inbjudna kom och deltog i fokusgrupperna. Två fokusgrupper hölls med nio deltagare i den första gruppen och tio i den andra. Respondenterna hade samtliga semestrat på Öland minst två gånger under de senaste fem åren, dvs. under samma period som SMHI har rapporterat om algblomning.

Diskussionerna följde en intervjuguide och spelades in på DVD och band. Direkta citat från deltagarna redovisas därför i kursiv stil.

SMHI:s tre scenarier för 2020-talet presenterades och diskuterades i grupperna.

  • Scenario 1 – Normal sommar 2020-talet.
  • Scenario 2 – Sommar med längre algblomning 2020-talet
  • Scenario 3 – Varm sommar 2020-talet.

5.5.1. Sammanfattning

  • Respondenterna oroar sig inte för väder- och klimatförändringar i sin vardag.
  • Man upplever inte förekomsten av en ökad algblomning särskilt alarmerande.

SOU 2007:60 Bilaga B 29

  • Massmedia anses ha en tendens att överdriva klimat- och miljöproblem.
  • Deltagarna ändrar inte sina semesterplaner såvida inte ett väder- eller miljöproblem förekommer flera år i rad.

5.5.2. Semestervanor

Deltagarna representerar ett tvärsnitt av Ölandsbesökarna. Många är frekventa sommargäster på Öland och reser dit i stort sett varje sommar. Ungefär hälften har vänner eller familjer med anknytning till Öland och semestrar hos släkt och vänner eller i lånad stuga. Camping var väl representerad. Även hotell-/pensionatsgäster samt endagsbesökare från Kalmar län är representerade.

Förutom att hälsa på släkt och vänner anges vädret vara av betydelse för valet av Öland som resmål. De flesta upplever Öland som solsäkert och man vet att Öland och Gotland ofta har flest soltimmar i Sverige. Öland är framförallt sol och bad samt annorlunda och exotisk natur. Semesterperioden är koncentrerad till juli. Någon nämnde också Öland utanför sommarperioden och hade gästat Ölands skördefest.

Man är överens om att den svenska sommaren är fantastisk och de flesta väljer att lägga eventuella utlandsresor under andra delar av året.

De flesta väljer att semestra på Öland i juli eller början på augusti. Vädret upplevs bra och det har hunnit bli varmt i vattnet. Väder med sol och värme är viktiga skäl till att man väljer just Öland. Dåligt väder enstaka dagar med regn verkar inte oroa eller avskräcka dessa besökare. Flera tröstar sig med att om det regnar på Öland, så är det värre på annat håll.

Andra aspekter som gör att man väljer att semestra i Sverige är ekonomin och att det känns tryggare när man har barn.

Boendet varierar beroende på omständigheter och familjesituation. Man bor hos släkt och vänner, i hyrd stuga, på camping, på hotell eller sover i bilen.

När man väl har bestämt att vara på Öland under en speciell period åker man inte därifrån även om vädret inte är bra. Har man bokat boende stannar man perioden ut. Man åker på utflykter och hoppas på bättre väder. Enstaka dagar med regn eller dåligt väder stör inte. Perioder med långvarigt dåligt väder kan dock få deltagarna att ändra sina semesterplaner helt.

Bilaga B 29 SOU 2007:60

Endast ett par av deltagarna har lämnat Öland när vädret inte varit bra.

5.5.3. Orosmoment

Deltagarna kan i nuläget inte se något som skulle göra att de inte skulle semestra på Öland i framtiden. Man diskuterar kring den korta säsongen och att man måste boka boende ett halvår i förväg. Att det är mycket folk under högsäsong innebär en del olägenheter i form av t.ex. långa köer på restauranger och liknande.

De som har möjlighet väntar gärna med att boka för att se hur vädret blir. Några påpekar att om vädret är dåligt på Öland är det ännu sämre på övriga platser i Sverige.

En deltagare som sportdyker nämner att algblomningen har blivit värre överallt, men värst på östkusten. De övriga deltagarna håller med om att den ökande förekomsten av algblomning inte är trevlig, men man upplever det inte som ett direkt hot. Är det för sörjigt, så badar man inte, helt enkelt.

Deltagarna tycker att rapporterna om algblomning i media är överdrivna och att det man läser sällan stämmer överens med verkligheten.

Medias bevakning beskrevs som lösnummerförsäljning med sensationsrubriker som ”nakenchock” och ”algchock”, utan större trovärdighet. Ingen hade avbokat, avstått från att boka eller resa, eller rest från ön trots medias rapportering. De allra flesta bokar i så god tid, eller har inga val, att de åker ändå.

Flera hade också upptäckt öns möjligheter att åka och bada på östra- eller västra sidan, beroende på algsituationen.

5.5.4. Begreppet ”Normalsommar”

Deltagarna får uppskatta hur vädret och temperaturen brukar vara under en normal sjudagarsperiod i juli- början av augusti.

  • Antal soldagar 5–6 dagar
  • Antal regndagar 0–2 dagar
  • Medeltemperatur i luften 22–25 grader
  • Medeltemperatur i vattnet 17–24 grader
  • Antal badbara dagar 5–7 dagar

SOU 2007:60 Bilaga B 29

Man är överens om att det i allmänhet är soligt, varmt och torrt. Vattentemperaturen är det som varierar mest beroende på att man befinner sig på olika platser på Öland. De flesta säger sig kunna bada varje dag, medan några få tycker att vattnet är för kallt att bada i över huvudtaget.

Deltagarna tenderar dock att överskatta temperatur och antal soldagar, medan antalet regndagar underskattas jämfört med SMHI:s statistik. Minnet kan svika och försköna ibland.

5.5.5. Förändringar i väder och temperatur

Deltagarna har givetvis noterat att det skett förändringar i väder och temperatur. Man är dock osäker på vad som är normala svängningar i vädret och vad som är tecken på en mer bestående förändring. Den första spontana reaktionen är att det är skönt att det blivit varmare. Tänker man efter finns det naturligtvis skäl till oro sett ur ett längre och mer globalt perspektiv.

Man skall inte tänka i dom termerna – viktigt att inte dra paralleller mellan global miljöförstöring och semester – jag njuter av min semester – vad som kommer att hända om 350 år – det kan man oroa sig för på vintern. Speciellt genom massmedia bjuder man in orosmomentet i vardagsrummet – TV är det största hotet som finns för familjen.

Nästan fel att inte ha dåligt samvete för någonting – jag tycker att man skall jobba med att få bort det – njuta av livet i stället.

Fågelinfluensan siktades på Öland – förstorade upp allting – var ju inga smittade fåglar där – de mindre barnen var jätterädda – det enda de pratade om på dagis.

Matad med det hela tiden – ja ha nu skall man oroa sig för det också.... tänker på något annat när man äter sina kroppkakor – njuter av det i stället. Har inte nått den nivån i Sverige när man ser effekterna av förändringarna. Kommer inte märka någon större förändring under vår livstid.

Om det blir varmare vill man inte åka till Medelhavet.

Bilaga B 29 SOU 2007:60

5.5.6. Information och kännedom

Det man känner till om väder- och miljöförändringar är det man läst i tidningar och sett på TV. Morgontidningarna upplevs mer trovärdiga än kvällspressen. Någon påpekar att morgontidningarna kan ha väldigt bra och djuplodande serier om t.ex. miljön. Kvällstidningarnas miljöbevakning upplevs överdriven.

5.5.7. Algblomning

Deltagarna har noterat en ökad förekomst av algblomning de senaste åren. Dock upplever man medias rapportering om algblomningen på Öland överdriven.

De lokala tidningarna ger en mer sanningsenlig bild av situationen. Om det är mycket alger på en plats kan man alltid åka någon annanstans för att bada. Eftersom det blåser mycket på Öland blåser algerna ofta bort.

Man känner till att barn kan bli sjuka av vattnet, men tycker inte att det är så stort problem eftersom barnen inte vill bada i alla fall när det är mycket alger i vattnet.

Om det var väldigt mycket alger flera år i rad skulle det kanske påverka semesterplanerna negativt. Man påverkas också mer av vad tidningarna skriver om det gäller ett resmål man inte känner till.

Har funnits ganska länge – men nu har det blivit värre – kanske för att temperaturen har stigit – men jag vet inte… Nu har jag ju stora barn och då behöver man ju inte bekymra sig längre. Vet inte mer än det jag ser – sörjan – skrivs att det kan ge utslag och feber. Mindre barn kan bli jättesjuka.

Om det blir mycket algblomning försvinner barnfamiljerna – men då blir det något annat – golfbanor – konstnärer.

Om det är mycket alger flera år i sträck skulle Öland tappa som turistmål.

SOU 2007:60 Bilaga B 29

5.6. Scenario 1 – Normal sommar 2020-talet

14 av 19 respondenter upplever scenariot trovärdigt.

Man tycker inte att förändringarna är så stora och alltså fullt sannolikt enligt många. De som inte tycker det verkar trovärdigt tror att en grads ökning är för mycket under en så pass kort tidsperiod. Några tror också att det kommer att bli ännu varmare och vara fler soldagar än vad man uppger.

Om detta scenario var verklighet skulle det inte påverka resandet till Öland.

5.7. Scenario 2 – Sommar med längre algblomning 2020-talet

16 av 19 respondenter upplever scenariot trovärdigt.

Några tycker att antalet dagar med algblomning stämmer bättre överens med verkligheten i dag. Man tror att om temperaturen stiger blir det ännu mer algblomning än vad som anges i scenariot.

En återkommande ökad algblomning i enlighet med scenariot skulle påverka resandet till Öland. Några skulle kanske åka till Västkusten i stället. Man tror också att barnfamiljer skulle välja bort Öland som turistmål. Andra skulle dock föredra Öland framför andra resmål, t.ex. Stockholms Skärgård, eftersom det blåser mer på Öland.

Det är ändå äckligare” att bada i en insjö. Hela ön är ju inte täckt av alger! Det är ofta värre i t.ex. Stockholms skärgård.

5.8. Scenario 3 – Varm sommar 2020-talet

10 av 19 respondenter upplever scenariot trovärdigt.

Detta scenario väcker en del tankar om väder och miljö. Varför har det blivit så mycket varmare? Hur påverkar det miljön? Det är inte alla deltagare som upplever scenario 3 särskilt alarmerande eftersom siffrorna påminner om förra årets sommar.

Om det var så här varmt och fint väder skulle man säkert åka till Öland. Några tror att de skulle resa oftare om vädret var bättre och mer stabilt.

Bilaga B 29 SOU 2007:60

Skulle nog fundera lite varför det blivit så varmt – mycket avgaser – växthuseffekt. (Flera håller med)

Drömsemester – fast lite oroväckande. Verkar som det skulle bli väldigt torrt.

Mer jämt klimat. Palmer på väg.

Helt osannolikt – från 17,5 till 21 grader. Hela Ölands alvar skulle nog övergå till någon form av öken.

Fullständigt osannolikt – skulle nog vara ännu mer alger i så fall. Vad har hänt med ozonskiktet?

Scenario 3 visar ungefär samma klimat- och temperaturdata som sommaren 2006! Om detta skulle inträffa, så skulle de flesta klart överväga att semestra mera på Öland. Att det också skulle attrahera och locka till sig betydligt flera européer från ff a Nordeuropa (Tyskland, Polen) sågs inte som något stort problem. Någon ansåg att detta skulle kunna betyda mycket för utvecklingen av Öland som turistmål.

Scenario 3 upplevs som både positivt och negativt. Oroväckande är vad det skulle kunna innebära för miljön och klimatet i stort. Positivt är att det blir varmare och skönare, mera solsäkert och badvänligt. Ökad internationell turism upplevs också av de flesta som något positivt. Fokusgrupperna indikerar också att algblomningen, i sig, inte är ett tillräckligt stort problem eller hinder från att avstå från att resa till Öland. Ingen hade tagit något avgörande beslut på grund av algblomning eller rapporter om algblomning.

5.9. Ökad turism till Öland

Flera av deltagarna tror inte att en höjning av temperaturen runt Medelhavet skulle märkas så tydligt på grund av det fuktigare klimatet.

Deltagarna ser positivt på en ökad turism till Öland från Nord- och Centraleuropa. Det är bra för ekonomin och kan ge fler arbetstillfällen. Man tror inte heller att det skulle påverka den egna semestern i så stor utsträckning eftersom européerna ofta har

SOU 2007:60 Bilaga B 29

semester senare på året. Om temperaturen stiger och vädret blir bättre måste säsongen på Öland bli längre.

6 Turismens utveckling i Europa till 2020-talet

World Tourism Organization (UNWTO) har gjort en långtidsprognos och bedömning av turismens utveckling fram till år 2020. Tourism 2020 Vision gör en kvantitativ prognos för en 25-årsperiod, med 1995 som basår och prognoser för år 2010 och år 2020.

Trots att turismen har utvecklats oregelbundet och ryckvis senare år, så bedöms de bakomliggande och drivande faktorerna och trenderna inte förändras nämnvärt. Erfarenheter visar att korta perioder av snabb utveckling följs av korta perioder av långsam utveckling. På lång sikt kan man därför räkna med en någorlunda kontinuerlig utveckling. En genomsnittlig utveckling per år kan därför ge en god bild av hela perioden.

Figur 7 Prognos för den internationella turismens utveckling till år

2020.

Källa: UNWTO, Tourism 2020 Vision.

Bilaga B 29 SOU 2007:60

Tourism 2020 Vision beräknar att internationell turism gör nära 1.6 miljarder resor år 2020. Av dessa beräknas 1.2 miljarder vara intraregionala medan 378 millioner är långdistansresor.

De populäraste regionerna år 2020 är Europa med 717 millioner turister, Sydostasien och the Stilla Havsområdet (397 millioner) samt Nord- och Sydamerika (282 millioner).

Tabell 7 Utvecklingen av den internationella turismen under perioden 1995–2020

Base Year Forecasts 2010 2020

Market share (5) Average annual growth rate (%)

(Million)

1995 2020 1995

World

565 1006 1561 100 100 4.1

Africa 20 47 77 3.6 5.0 5.5 Americas 110 190 282 19.3 18.1 3.8 East Asia and the Pacific 81 195 397 14.4 25.4 6.5 Europé 336 527 717 59.8 45.9 3.1 Middle East 14 36 69 2.2 4.4 6.7 Soth Asia 4 11 19 0.7 1.2 6.2

Källa: UNWTO, Tourism 2020 Vision.

Tillväxten Europa förväntas öka långsammare än i nya tillväxtområden som Asien, Mellanöstern och Afrika. Europa behåller den högsta marknadsandelen av den globala turismen, men andelen beräknas minska från 60 % år 1995 till 46 % år 2020.

Långdistansresor förväntas öka med 5,4 % per år under perioden 1995–2020. Intra-regionala resor beräknas öka mindre med 3,8 % under perioden. Förhållandet mellan intra-regionalt resande och långdistansresor kommer därav att förändras från 82:18 år 1995 till nära 76:24 år 2020.

Denna beräkning och prognos visar att det kan vara mycket stora regionala och lokala variationer. Dessa kan bero på en mängd olika omvärldsfaktorer som infrastruktur, miljö, väder och marknadsföring.

Att här ta hänsyn till och väga in eventuella positiva effekter av högre temperatur i luft och vatten är inte helt lätt.

Även om klimatet under högsommar i Medelhavsområdet blir mycket varmt och torrt, så kan man även där räkna med att säsongen förändras från idag en utpräglad topp till att bli ett

SOU 2007:60 Bilaga B 29

flersäsongsområde med säsongsförlängning till två toppar och kanske nedgång och rentav nedstängning under den allra varmaste och torraste högsommaren.

Under denna varmaste period, så borde rimligen turismen söka sig till andra mera attraktiva destinationer i Europa, däribland Norra Europa.

Att därför säga att Norra Europa, Östersjön och Öland vinner ökad attraktionskraft mot Medelhavsområdet är kanske inte helt rätt. Båda turistområdena får någon form av säsongsförlängning. Det kan hända att det blir ett slags nollsummespel. Ökningar, möjligheter och eventuella hot slår lika i slutändan. Klimatfrågan är i högsta grad global.

7 Ölandsturismens utveckling till 2020-talet

Översätter vi Tourism 2020 Vision till Öland, så utgår vi från den genomsnittliga årliga ökningen av turismen i Europa med 3,1 %. Europa tar emot såväl intra-regionala resenärer som långdistansresor.

Öland, Östersjön och Norden har i allmänhet en låg marknadsandel av turismen i Europa. Öland kan med nuvarande struktur och resemönster rimligen inte heller förväntas ta emot några långdistansresor. Ökningstakten för intra-regionala resor är lägre än för långdistansresor. Vi kan därför anta att utvecklingen för Öland är lägre än för Europa. Ökningstakten för Öland är i detta scenario sänkt till en genomsnittlig ökning på 2,5 % med basår 2005.

Med tanke på att fokusgrupperna och de faktiska klimatförändringarna enligt scenario 1 eller 2 inte ansågs påverka resandet till Öland, så har vi här valt att fokusera på och resonera om effekterna av scenario 3.

7.1. Antalet övernattningar/besökare 1997–2025

En genomsnittlig ökning av antalet övernattningar på 2,5 % per år innebär att Öland år 2025 kan ha uppemot totalt 5,6 miljoner besökare!

Bilaga B 29 SOU 2007:60

Figur 8 Utvecklingen av antalet miljoner övernattningar år 1997–2005 med prognos till år 2025.

Källa: Resurs AB.

För år 2025 kan detta tyckas vara anmärkningsvärt höga siffror, men tittar vi på några historiska toppår för turismen på Öland, så är ökningen inte lika anmärkningsvärd.

År 2003 så redovisade kommersiella boendeanläggningar nära 2,25 miljoner övernattningar. År 2025 beräknas dessa uppgå till uppåt 2,28 miljoner gästnätter. Den totala ökningen från toppåret blir då bara ca 30 000 gästnätter. Denna ökning borde kunna klara med en liten utveckling av kapaciteten.

Boende i eget fritidshus samt hos släkt och vänner nådde år 2002 en topp med över 2,2 miljoner gästnätter. Prognosen för år 2025 är ca 2,9 miljoner gästnätter. Detta ger en avsevärd ökning på över 700 000 gästnätter.

I båda fallen så är det troligt att kapaciteten inte behöver utökas särskilt mycket för att klara ökningen. Säsongsförlängning, tack vare ett varmare klimat bidrar till att öka turismen totals och därmed också stärka de ekonomiska effekterna både besöksnäringen och övriga branscher. Precis som UNWTO, så kommer enstaka år att avvika kraftigt såväl uppåt som nedåt från en genomsnittlig ökningstakt, men enstaka kraftiga avvikelser påverkat inte gen långsiktiga trenden.

0 1 2 3 4 5 6 1997 1998 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2010 2015 2020 2025

Miljontal

År

Antal Miljoner övernattningar

Kom ersiellt boende Fritidshus/Släkt & vänner Dagsbesökare

SOU 2007:60 Bilaga B 29

Vi menar att klimatutvecklingen enligt scenario tre innebär följande möjligheter, förutsatt att den potentiella miljömässiga hoten kan hanteras.

Antalet resenärer ökar. Nuvarande områden som genererar resor till Öland kommer även i framtiden att svara för majoriteten av resorna. Öland har en mycket stor andel svenska resenärer. Vi kommer även i fortsättningen att resa till Öland.

Svenska resenärer kommer att kunna öka sitt resande på två olika sätt.

Under högsäsong kan antalet övernattningar/resa öka Stora möjligheter att man går flera resor per år pga. säsongsförlängningen

Tillgängligheten och närheten är fortfarande störst för svenskar. Det blir inte någon invasion av Sydeuropéer som flyt från den torra och heta Medelhavsområdet. Här är tillgängligheten förmodligen för dåligt genom långa avstånd och bristfälliga kommunikationer.

Däremot så kan vi räkna med en ökning av turister från länder som redan visar ett stort intresse för Sverige. Andelen turister från Tyskland, Holland, Danmark och Norge borde rimligen kunna öka. De väljer bort hettan och torkan vid Medelhavet och semestrar på betydligt närmare håll.

Kapacitet på boende kan vara en trång sektor. Öland är ett av Sveriges mest campingtäta turistområden. Goda campingår är campingplatserna i stort sett fullbelagda på Öland under högsommaren.

En ökning av campingturismen kan åstadkommas genom säsongsförlängning tack vare ett varmare klimat. För detta behöver befintlig kapacitet inte utvecklas.

För att klara ett ökat tryck under högsommaren, så behöver kapaciteten utökas. Campingen är den boendeform som allra snabbast och mest kostnadseffektivt kan utökas. Investeringarna i nya campingenheter kan snabbare och lättare göras.

Det ökande antalet besökare betyder naturligtvis mycket för de ekonomiska effekterna för Öland.

Bilaga B 29 SOU 2007:60

7.2. Turistomsättning 1997–2020-talet

Turistomsättningen har beräknats utifrån samma tankegångar och förutsättningar som prognosen för antalet övernattningar. Omsättningen baseras på 2005 års prisnivå. Vi har inte justerat omsättningen för sedvanliga prisökningar eller inflation.

Vi antar också att den totala turistomsättningen fördelas enligt ”Turistkronan” med samma relationer som år 2005.

Den totala turistomsättningen kommer då att öka med ca 600 Mkr från ca 1 Mdr år 2005 till över 1,6 Mdr år 2025.

Kommersiellt boende på hotell, vandrarhem, camping och stugbyar skulle då omsätta över 900 Mkr. Boende i fritidshus samt hos släkt och vänner skulle svara för nära 600 Mkr i omsättning. Dagbesökare skulle generera en omsättning på över 100 Mkr.

Omsättningsutvecklingen visas i diagrammet på nästa sida

Figur 9 Utvecklingen av turistomsättningen i kkr år 1997–2005 med prognos till år 2025

Källa: Resurs AB.

7.3. Omsättning och sysselsättning – prognos för 2020-talet

Med utgångspunkt i TEM 2005 års beräkningar av sysselsättningen för olika branscher, så har vi beräknat turismens effekter för sysselsättningen till 2020-talet efter samma fördelning av ”Turistkronan”. Denna ger då en omsättning som fördelas på olika branscher enligt följande tabell:

0 200 400 600 800 1 000 1 200 1 400 1 600 1 800

1997 1998 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2010 2015 2020 2025

År

Omsättning kkr

Komersiellt boende Fritidshus/släkt & vänner Dagsbesök

SOU 2007:60 Bilaga B 29

Tabell 8 Prognos för utvecklingen av turistomsättningen på Öland till 2020-talet.

Bransch % andel av

Turistkronan

Omsättning år 2005

kkr

Omsättning 2020-

talet kkr

TOT TURIST-OMSÄTTNING

100

% 1 026 189 1 643 756

Logi 20

% 204 615 328 751

Restaurang 17

% 177 934 279 439

Livsmedel 20

% 208 355 328 752

Transport inkl drivmedel

13

% 133 784 213 688

Shopping 22

% 214 881 361 626

Aktiviteter 8

% 86 621 131 500

Källa: Resurs AB.

Sysselsättningen inom de olika branscherna kan då beräknas till följande antal årssysselsatta jämfört med år 2005.

Tabell 9 Prognos för turismens effekter på sysselsättningen på Öland till 2020-talet.

Bransch Sysselsatta år 2005 Nyckeltal kkr/anställd Sysselsatta 2020-talet Logi 361,7 567 580 Restaurang 224,1 794 352 Livsmedel 78,7 2

647 124

Transport inkl drivmedel

45,9

2

915

73

Shopping 122,3 1

757 206

Aktiviteter 125,7 689 191 TOTALT 971 1

057 1 526

Källa: Resurs AB.

7.4. Sammanfattning av Ölandsturismens utvecklingen till 2020-talet

Helhetsbilden enligt våra antaganden och beräkningar för 2020talet framgår av nedanstående tabell.

Bilaga B 29 SOU 2007:60

Tabell 10 Utvecklingen av turismens totala ekonomiska effekter på Öland till 2020-talet

Utfall År 2005

Prognos 2020-talet

Ökning Ökning i %

Antal övernattningar (1000-tal)

3.511

5.625 2.114 60,2

Total turistomsättning (Mkr)

1.026

1.644 618 60,2

Sysselsättning (årssysselsatta)

971

1.526 555 57,1

Källa: Resurs AB.

Turismen har goda utvecklingsmöjligheter och Öland kan växa som turistdestination. Som avslutning gör vi I nästa kapitel en summarisk beskrivning av turismen i Sverige.

8 Turismen i Sverige 2005 – några nyckeltal

Vi vill här också lyfta fokus från klimatförändringar och algblomning och ge en kort översikt av svensk turistnäring idag.

Turismen är idag en betydande näring, inte bara på Öland, utan i hela Sverige. Nutek konstaterar följande i Årsbokslut för svensk turistnäring 2005 att:

Turismen i Sverige år 2005 genererade totalt:

  • 190,9 miljarder kronor i total omsättning
  • 2,79 procent av Sveriges totala BNP.
  • 62,3 miljarder kronor i exportintäkter/utländsk konsumtion i

Sverige.

  • 138 166 sysselsatta (årsverken).

Andelen av Sveriges totala BNP är i nivå med energisektorn och betydligt större än jordbruk, skogsbruk och fiske.

Exportvärdet, som är utländska turisters konsumtion i Sverige, uppgick till 62 miljarder kronor. Detta är något mer än exportvärdet av svenska personbilar. Turismens exportintäkter är också den enda exportnäring som genererar direkta momsintäkter till statskassan.

Sysselsättningen inom många traditionella basnäringar i Sverige minskar. Turistnäringen har dock vuxit med drygt 35 000 nya

SOU 2007:60 Bilaga B 29

heltidsarbeten sedan 1995. Under 2005 sysselsatte turistnäringen hela 138 000 årsverken. Det är flera än i de nio största svenska storföretagen. Det är också fler än inom till exempel jordbruk, skogsbruk och fiske.

Turismens utgifter gynnar hela det svenska näringslivet. Varuhandel omsätter drygt 74 miljarder kronor, eller 39 % av den totala turistomsättningen. Därefter kommer boende och restaurang, med 57 miljarder kronor, eller nära 30 % av omsättningen. Transportsektorn med intäkter från exempelvis tågbiljetter, flygstolar och hyrbilar står för 44,5 miljarder kronor eller drygt 23 %.

8.1. Olika sätt att beräkna turismens ekonomiska effekter

Nutek använder ett s.k. satellitkonto, TSA (Tourism Satellite Account), för att mäta turismens effekter på ekonomi och sysselsättning. TSA-modellen är framtagen av World Tourism Organization (UNWTO) i nära samarbete med OECD och turistnäringens organisationer. Metoden är på väg att bli en etablerad standard i hela världen för att mäta turismens effekter. TSA-beräkningarna görs från år 2006 på Nuteks uppdrag av SCB i Nationalräkenskaperna.

I Sverige används också, sedan 1988, TEM för att beräkna turismens ekonomiska effekter, framförallt på lokal och regional nivå. Dessutom tillför TDB ett värdefull information om turisternas utlägg.

Satellitkontot visar en total turistomsättning på 190,9 miljarder kronor. TEM Sverige 2005 redovisar en omsättning på 78,9 miljarder kronor för 2005. Det är 112,1 miljarder lägre än Nuteks siffror! Varför skiljer det hela 112,1 miljarder kronor mellan TEM och Nuteks TSA?

TEM redovisar enbart den konsumtion som sker direkt på respektive destination. Men besökarna spenderar också mycket på själva resan till sitt resmål, både inköp före resan, reskostnader samt utlägg under resan till resmålet. Utlägg för detta kartläggs för svenska resenärer i TDB, men kan inte särredovisas per område.

Detta ger följande omsättningsstruktur:

  • Konsumtion på svenska destinationer 78,9 miljarder

Bilaga B 29 SOU 2007:60

  • Utlägg före och under resa till svenska destinationer 26,0 miljarder
  • ÖVRIGT 86,1 miljarder
  • TOTAL TURISMOMSÄTTNING SVERIGE 191,0 miljarder kronor

Posten ”Övrigt” svarar för hela 45 % av turismomsättningen. Här ingår främst följande konsumtion:

  • Utländska besökares utlägg för resor i Sverige
  • Svenska resenärers resor till utlandet generar omsättning i

Sverige hos researrangörer, resebyråer, transportörer och många andra i form av provisioner, bokningsavgifter, försäkringar och pålägg.

  • Gränshandel, främst norska inköp i län som gränsar till Norge
  • Utländska dagbesök i Sverige, främst affärsresenärer
  • Utländska övernattningar i fritidshus som ägs av utländska medborgare, framförallt danska och tyska i södra Sverige, samt norska i västra och norra Sverige.

Turistnäringen är inte en bransch i traditionell mening. Den ingår som en naturlig och själklar del i många andra branscher som handel och transportsektor. Men vem är turist och vem är lokal kund?

Det är ibland mycket svårt att urskilja turister från vanliga ortens ”vanliga” kunder, gäster och besökare. Det finns idag inga praktiska kassasystem som kategoriserar kunderna.

Vi kan knappast heller ha separata entréer till muséer, evenemang och attraktioner för turister. Här talas det om besökare, som ofta är kommunens egna invånare.

Det är därför svårt att få fram statistik för turisternas inverkan på ekonomi och sysselsättning på samma sätt som för andra näringar.

Många turister kommer heller inte ihåg var eller i vilket område eller län de stannade för att tanka eller fika.

Definitionen av ordet ”turist” är inte heller självklar och kan skapa svårigheter när det gäller avgränsningar och beräkningar.

Våra kommande räkneexempel använder uppgifterna i TEM som utgångspunkt och beräknar därför enbart turismens direkta effekter. De bör närmast ses mera som räkneövningar än som beräkningar och prognoser över framtiden.

SOU 2007:60 Bilaga B 29

Som tidigare är detta ett räkneexempel för Sverige, en återhållsam prognos som svarar mot lågt ställda förväntningar med en ökningstakt på en blygsam nivå. Det finns ett otal faktorer som skulle kunna påverka utvecklingen positivt. Det är lätt att överskatta dessa faktorers påverkan. Vi har dock valt att inte spekulera över eller räkna med politiska beslut, turismens övergripande organisation, marknadsföring och regleringar eller statliga övergripande turistiska initiativ.

Vår bedömning är ett exempel på ett scenario över en låg ökningstakt, som inte förväntas innehålla några extraordinära, stora regionala och nationella satsningar på turismen.

Våra exempel indikerar dock att turismen har stora möjligheter att få en starkare ställning och betydelse för svensk ekonomi i framtiden.

8.2. Turismens ekonomiska effekter i Sverige år 2005-2025

Med TEM Sverige 2005 som grund kan vi göra samma beräkningar för Sverige som vi gjorde för Öland. Nyckeltalen skiljer beroende på att Sverige består av många olika län, med sinsemellan mycket olika utläggs- och omsättningsmönster.

Observera att för Sverige gör vi beräkningarna av de ekonomiska effekterna per helår, inte som på Öland enbart för sommaren.

Vi låter diagram och tabeller tala för sig själva.

Bilaga B 29 SOU 2007:60

8.2.1. Scenario för utvecklingen av antalet gästnätter i Sverige till år 2025

Figur 10 Antalet miljoner gästnätter i Sverige år 2005 med prognos till år 2025

Källa: Resurs AB.

8.2.2. Scenario för utvecklingen av total turistomsättning i Sverige till år 2025

Figur 11 Total turistomsättning i Mdr SEK för Sverige år 2005 med prognos till år 2025

Källa: Resurs AB.

0 50 100 150 200 250 300

2005 2010 2015 2020 2025

Miljontal

År

Gästnätter

Miljoner gästnätter

0 20 40 60 80 100 120 140

2005 2010 2015 2020 2025

Miljardtal

År

Omsättning

Total turistomsättning Mdr

SOU 2007:60 Bilaga B 29

8.2.3. Utvecklingen av turistomsättningen i olika branscher till år 2025

Tabell 11 Prognos för utvecklingen av turistomsättningen i Sverige till år 2025

Bransch

% andel av Turistkronan

Omsättning År 2005 Mkr SEK

Omsättning År 2025 Mkr SEK

Logi

28% 22 098 440 36 210 867

Restaurang

19% 14 995 370 24 571 660

Livsmedel

12%

9 470 760 15 518 943

Shopping

20% 15 784 600 25 864 905

Aktivitet

7%

5 524 610

9 052 717

Transport

14% 11 049 220 18 105 433

TOTAL TURISTOMSÄTTNING

100% 78 923 000 129 324 525

Källa: Resurs AB.

8.2.4. Turismens effekter på sysselsättningen i Sverige till år 2025

Tabell 12 Prognos för turismens effekter på sysselsättningen i Sverige till år 2025

Bransch Sysselsatta

År 2005

Nyckeltal Kkr/anställd

Sysselsatta 2020-talet

Logi

30 800

717

50 469

Restaurang

18 300

819

29 987

Livsmedel

3 900

2 428

6 391

Shopping

8 100

1 149

13 273

Aktivitet

8 100

682

13 273

Transport

3 700

2 986

6 063

TOTALT

72 900

119 455

Källa: Resurs AB.

Notera att vi har gjort dessa exempel med antagande att inga stora politiska beslut förändrar villkoren för svensk turism, eller att inga stora och betydande nationella eller regionala satsningar sker.

Bilaga B 29 SOU 2007:60

8.3. Sommarturismen i Sverige år 2005

Det är naturligtvis inte bara turismen på Öland som påverkas av utvecklingen och förändringar i klimat och resemönster. Vi kan på goda grunder anta att Sverige kommer att gynnas och öka sin andel av den europeiska sommarturismen, under förutsättning att vi klarar att hantera de negativa effekter som klimatförändringen i sig innebär. Men vi måste också klara de högre krav och belastningar som en ökande turism ställer på såväl infrastruktur som miljö.

Att belysa den totala sommarturismen i Sverige faller utanför ramen för detta uppdrag, och skulle ta bort fokus från huvuduppgiften. Vi beskriver därför kortfattat, som exempel, några av de mest välbesökta destinationerna och turistlänen under sommarperioden juni-augusti. Vi redovisar däremot inte några beräkningar av ekonomiska effekter.

Denna beskrivningen av sommarturismen i Sverige, har vi begränsat till de besökare som använder sig av någon form av kommersiellt boende på hotell, vandrarhem, stugby eller camping. För övernattningar på hotell, vandrarhem och stugbyar gäller uppgifterna juni-augusti. Statistiken för camping gäller dock för hela året. Ett rimligt antagande är dock att: en överväldigande majoritet av campingnätterna sker under sommaren, med undantag av fjällvärldens relativt få vintercampare.

Uppgifter om gästnätter och omsättning från boende i eget/lånat fritidshus, hos läkt/vänner och övriga boendekategorier saknas i vissa län/områden eller är osäkra på grund av olika metoder och modeller för beräkningar.

De län och områden som idag har de största turistströmmarna sommartid i Sverige, är framförallt kustlän med goda möjligheter till sol och bad. Undantag är Dalarna och Värmland. Dalarna erbjuder sommartid såväl tradition, natur och kultur som bad i Siljan. Värmland har också en rik turistisk tradition och en betydande gränshandel. Stockholm har också en särställning. Här lockar ett enormt utbud av aktiviteter av alla olika slag. Men Stockholm har också en stor attraktionskraft i Skärgården, som ofta betraktas som något helt unikt, men som idag inte riktigt har en kommersiell boendekapacitet att ta emot en betydande turistström.

Sommarturismens vanligaste kommersiella boendeform i Sverige är camping, förutom i Stockholms län där hotellövernattningar dominerar. Campingen förknippas med sol och bad vid kusten. Vi

SOU 2007:60 Bilaga B 29

har här nedan sorterat ut de största och mest besökta länen under sommaren, perioden juni-augusti.

Dessa är i tur och ordning, sorterade efter antalet gästnätter på kommersiella boendeanläggningar under perioden juni-augusti år 2005:

1. 17,6 % Västra Götalands län, framförallt Göteborg och

Bohuslän

2. 12,4 % Stockholms län 3. 9,7 % Skåne län 4. 8,5 % Kalmar län med Öland 5. 6,5 % Hallands län 6. 6,5 % Dalarnas län 7. 4,5 % Värmlands län 8. 1,9 % Norrbottens län

Dessa åtta län står för ungefär 68 % av det totala antalet övernattningar på kommersiella boendeanläggningar som hotell, vandrarhem, stugbyar och camping i Sverige under perioden juni-augusti. Omkring 75% av logiintäkterna för kommersiellt boende i Sverige skapas i dessa åtta län!

Som en liten tankeställare beskriver också mycket vi kort några destinationer som anses vara stora, men som i verkligheten sommartid endast tar emot en liten andel av turistströmmarna, nämligen:

  • Gotland
  • Åre
  • Sälen

Turismen i Sverige visar också på stora skillnader mellan närliggande områden som kan väcka frågor. Kronobergs län i ”mörkaste Småland” har nära 35 % utländska gästnätter av inkommande turism, medan typiska badområden som Kalmar län knappt når 14 % och Hallands län en ännu lägre andel med knappt 9 % utländska övernattningar. Utländska turister kanske i dag efterfrågar annat än sol och bad.

Skåne, Halland och Västra Götaland har alla mycket god tillgänglighet med goda kommunikationer, väl utbyggd infrastruktur och en närhet till stora befolkningscentra. De har således nära

Bilaga B 29 SOU 2007:60

till sina besökare. Närheten till stora befolkningscentra är både geografisk och ekonomisk.

Norrbottens län ligger mycket avsides och kan naturligtvis inte räkna med någon större turistinvasion från Europa. Norrbotten har dock en mycket stor andel norska gästnätter. Vi tror också att andelen norska turister kommer att öka.

Kalmar och Öland ligger avsides i sydost och har därför hinder i tillgänglighet och kommunikationer. E 22:an är en betydligt ”sämre” väg än t ex Skånes och västkustens E 6:a.

8.3.1. Västra Götalands län

Västra Götalands län ligger i topp med nära 18 % av antalet gästnätter på kommersiellt boende i Sverige under sommaren. Framförallt Göteborg och Bohuslän ligger mycket väl till med goda kommunikationer och en väl utbyggd infrastruktur och förbindelser med vägar, järnvägar, flyg och båt. En vacker skärgård med klippor, många campingplatser, fiskelägen, badorter och hällristningar är naturliga fördelar. Utbudet av boende är också komplett med väl utbyggd hotellkapacitet i städerna, samt ett pärlband av många campingplatser längs kusten. Kommunikationerna är goda och tillgängligheten hög. Sträckan Oslo-Göteborg-Malmö-Köpenhamn har mycket goda kommunikationer med motorväg och järnväg. Här finns en stor marknad på relativt nära håll. Avståndet till Mälardalen och Storstockholm är också inte längre än ca 500 km, d v s ungefär samma avstånd som det är från Norra Öland till Mälardalen. Västra Götaland ligger klart i topp som största turistområde sommartid för såväl svenskar som utländska besökare, framförallt norrmän.

8.3.2. Stockholms län

Stockholms län med huvudstadens aktiviteter, shopping, restauranger, evenemang och näringsliv generar ett resande året runt av alla såväl affärsgäster som fritidsresenärer. Stockholm har ungefär 12 % av de kommersiellt boende sommarturisterna i Sverige. Goda kommunikationer med flyg och tåg gör att Stockholm har den största andelen besökare som inte kommer med bil. På senare år

SOU 2007:60 Bilaga B 29

har också en internationell kryssningstrafik vuxit sig stark med otalig anlöp till Stockholm.

Infrastrukturen framställs ofta som ett stort hinder för utveckling i regionen. Regeringen har nyligen tagit beslut om den s k Citybanan. Den är beräknad att tas i drift successivt år 2013-2016. Detta ökar tillgängligheten. Många europavägar som E4, E18, E20 bär alla till Stockholm, men huvudstaden saknar fortfarande effektiva kringleder, så stora trafikstockningar är vanliga. En trängselskatt införs i augusti år 2006.

8.3.3. Skåne län

Skåne har såväl god hotellkapacitet som ett antal betydande campingområden. Hotell dominerar i Malmö och Helsingborg, medan Camping är helt dominerande i områden som Ystad, Åhus, Landskrona och Höganäs. Skåne bjuder också på slott, herrgårdar och gästgiverier. Några stora betydande sommarevenemang lockar stor publik, t ex Kiviks- och Sjöbo marknader. Närheten till Danmark och Europa ger också goda förutsättningar för turismen. Kommunikationerna är goda. I Skåne är det nära till allt.

8.3.4. Kalmar län

Kalmar län saknar de goda kommunikationerna och närheten till stora marknader. Med tanke på läget som en avkrok i sydost, är det närmast uppseendeväckande att Kalmar län har en tätposition i Sommarsverige när det gäller camping. Endast Västra Götaland är större. Detta säger något om den verkliga potentialen och möjligheterna för Kalmar och Öland. Campingen är hårt koncentrerade till Öland, men några starka orter är också Västervik, Oskarshamn och Vimmerby.

Satsningar på infrastruktur, kommunikationer och tillgänglighet planeras. Flygplatsen förväntas få ett uppsving i samband med den omtalade Kina-satsningen, där det kinesiska företaget Fanerdun bygger ett stort utställningsexpo, där europeiska köpare kan möta kinesiska produkter. De mest optimistiska gissar på nära 2 miljoner besökare per år när centrat är väl etablerat. Flygplatsen klarar idag en utökning av flygtrafiken till ca 500 000 passagerare årligen. Satsningen gynnar inte bara Kinacentrat. En utökad flygtrafik,

Bilaga B 29 SOU 2007:60

tätare linjenät och en byggnad av flygplatsen ökar också möjligheten för lågprisflyg och charter till Kalmar och Öland.

E 22:an håller, framförallt i Bleking och Kalmar län, en alltför låg standard. Vägverket har tillsammans med berörda kommuner och intressenter startat ett s.k. PPP/OPS-projekt (Public Private Partnership/Offentlig Privat Samverkan) med planer att uppgradera och bygga ut E 22:an till en betydligt bättre framkomlighet. Planerna räknar med att E 22 ska vara full utbyggd till minst 2+1 väg senast till år 2016.

8.3.5. Hallands län

Halland saknar något av hotellkapacitet, men har en mycket väl utbyggd campingkapacitet med tätt mellan campingplatserna. Här bytts Bohusläns klippor mot långa sandstränder. Tillgängligheten är god med såväl E 6:an som järnväg.

8.3.6. Dalarnas län

Dalarna har ofta framställts som själva sinnebilden av svensk sommar med lövad midsommarstång och folkdans. Dalarna är ett av Sveriges få tvåsäsongsområden. Här finns såväl camping som annat kommersiellt boende vid Siljan och Sälenfjällen. Camping dominerar sommartid, medan hotell och stugor vintersäsongen. En betydande andel (nära 82 %) av intäkterna från hotell och stugor skapas vintertid. Siljan är också, inte att förglömma, ett av få turistområden som, i dag, fungera både vinter och sommar. Vintersäsongen kan dock komma att hotas på sikt av klimatförändringarna.

8.3.7. Värmlands län

Värmland ligger i topp när det gäller andel utländska turister. Hela 40% av turisterna kommer från utlandet, framförallt från Norge. Gränshandeln är betydande. Även camping har en stor andel. Värmland har också en kuststräcka vid Sveriges största insjö, Vänern, men det är snarare älvarna, bruksbygderna och skogarna som präglar turistbilden. Värmland står också för svensk turisttradition. Värmland är också det län som har störst andel

SOU 2007:60 Bilaga B 29

inkommande utländsk turism med över 40 % i huvudsak norrmän. Även Norrbottens län har 35 % inkommande turism från Norge.

8.3.8. Norrbottens län

Norrbotten har vid kusten Piteå Nordens Riviera. Luleå, Haparanda och Kalix. Här är huvuddelen av sommarturismen lokaliserad. Fjällen med Gällivare och Dundret samt Jokkmokk med marknaden, samt skogar och älvar, orörd vildmark och naturupplevelser lockar inte några betydande skaror av besökare. En betydande del av turismen i Norrbotten kommer från Norge.

8.3.9. Gotland

Gotland anses allmänt som en sommarö. Här är det betydligt färre antal besökare än man kan tro. Tillgängligheten är ett stort hinder. Färja och flyg är de enda alternativen. Det gör att det krävs enorma satsningar för att nå upp till de områden som idag är mera lättillgängliga. Gotland ligger faktiskt på näst sista plats av Sveriges län när det gäller kommersiella gästnätter juni-augusti. Endast Västmanlands län har färre övernattningar på kommersiellt boende. Andelen som bor hos släkt/vänner eller i eget/lånat fritidshus är dock relativt hög. Gotland har också en relativt liten andel som väljer camping.

8.3.10. Årefjällen

Åre har en mycket liten andel sommarturism, men arbetar med att bredda sitt utbud för att öka attraktionskraften sommartid med aktiviteter av olika slag.

8.4. Camping i förändring

Försäljningen av husbilar och husvagnar slår nya rekord. Denna trend har hållit i sig under några år. De senaste tio åren har försäljningen av nya husbilar och husvagnar ökat med hela 350%. Campingen har förändrats. Campare är inte längre familjerna i matchande träningsoveraller och träskor. Töntstämpeln tvättas

Bilaga B 29 SOU 2007:60

bort. Standarden ökar och allt fler väljer camping sommartid. Formerna för camping och camparnas resemönster förändras. Utvecklingen av campingen är både nödvändig och viktig för utvecklingen av svensk sommarturism.

8.5. Vägen till framtiden börjar nu

Som avslutning kan det vara på sin plats att diskutera rimligheten av dessa beräkningar. Som alla prognoser så rymmer de ett antal antaganden. Prognosen stämmer så länge förutsättningarna inte ändras utanför de ramar som avgränsar. Precis som alla tankar om framtiden, så kan de aldrig tas för absoluta sanningar.

Rapporten visar på stora utvecklingsmöjligheter för Ölands besöksnäring. Men studien väcker också en del nya frågor som kanske behöver belysas närmare, för att vi ska få en skarpare bild av algblomningens och klimatförändringens effekter på turismen.

Hur påverkar algblomning uppfattningen om Öland och öns image som turistområde?

Om sambandet mellan algblomning och högre vattentemp beläggs, så kanske detta rimligen motverkar den långsiktliga ökningen av attraktionskraften.

Redan idag kan Öland sommartid drabbas av vattenbrist med bevattningsförbud. Hur bli och utvecklas tillgången på rent och tjänligt dricksvatten i framtiden?

Transporterna till/från Öland står för stora koldioxidutsläpp. Utvecklingen av oljepriset är osäker. Hur påverkar och begränsar energiskatter och ökade oljepriser tillgängligheten, framförallt transporterna.

Vad gör besöksnäringen på Öland? Hur kommer turistnäringen att arbeta för att utveckla och stärka Ölands attraktionskraft, image och varumärkesvärde? Hur kommer kapaciteten och infrastrukturen att utvecklas för att klara och möjliggöra en ökad turism?

Medias roll och påverkan kan granskas ytterligare, så att sambanden mellan medias larmrapporter och antalet avbokningar, inställda resor eller avvaktan tydligare beläggs.

Således finns det en hel del spännande frågor att jobba med. Framtiden må medföra stora utmaningar för att klara klimatförändringar, men här finns också möjligheter till utveckling för turistnäringen som kan gå hand i hand med aktiv miljövård, ansvarsfull resurshantering och klimathänsyn.

SOU 2007:60 Bilaga B 29

Referenser

Resurs AB, TEM, TuristEkonomisk Modell, Öland 2005, Resurs

Ab, Malmö 2006 Sveriges Television SVT, Solligan

[www] <http://www.svt.se/>, Stockholm 2006 Resurs AB, TDB, Rese- & TuristDataBasen, Resurs AB, Åre 2007 Vägverket, Holmgren Poul, Trafikflöden Ölandsbron 1995

[e-post]poul.holmgren@vv.se E-brev med bifogade statistikfiler för traikflöden över Ölandsbron 1995

UNWTO, Tourism 2020 Vision [www]

<http://www.world-tourism.org/ SMHI, Algsituationen 2002

[www] http://www.smhi.se/weather/baws_ext/balt/ Klimat- och sårbarhetsutredningen

[www]<http://www.sou.se/klimatsarbarhet/ Statistiska Centralbyrån, SCB, Inkvarteringsstatistik

[www]<www.scb.se> Nutek Högskolan i Kalmar, Fröken Alg [www]<http://www.hik.se/alg/

Övriga ej refererade källor

IPCC Intergovernmental Panel on Climate Change,

[www]http://www.ipcc.ch/ HELCOM, Helsingforskommissionen

[www]<http://www.helcom.fi/ Svenska Naturskyddsföreningen, Algblomning

[www]<www.snf.se/ Planbleu UNEP Mediterranean

Tourism[www]<http://www.planbleu.org/ WWF, Tourism threats in the Mediterranean WWF, Living Planet Report 2006 Hamilton, Jaqueline M m fl, Climate change and international

tourism: a simulation study, University of Hamburg, Viner, David & Agnew, Maureen, Climate Change and Its Impact

on Tourism, Report perpared for WWF, UK, Norwich juli 1999 Giannakopoulus, C m fl, Climate change impact in the Mediter-

ranean resulting from a 2ºC global temperature rise, WWF, juli 2005

Bilaga B 29 SOU 2007:60

Definitioner

Algblomning Algblomning kallas fenomenet när planktonalger tillväxer kraftigt och på kort tid bildar mycket stora populationer, i Östersjön av ff a blågröna alger (cyanobakterier).

Algövervakning SMHI driver sedan 2002 "Baltic Algae Watch

System", ett satellitbaserad övervakningssystem för blågröna (cyanobakterie) algblomningar i Östersjön. Tolkade satellitbilder presenteras dagligen under hela sommaren

Avgränsningar Rapporten avgränsas till tillgänglig turiststatistik och de mätningar som gjorts om/av väder, klimat och algblomning till huvudsak juli månad, år 2002-2006 (Källor:SMHI, samt SCB, TDB och TEM år 1997-2006).

Dagbesök Besökande på Öland som inte övernattar på ön. Fröken Alg Ett pilotprojekt för lokal algövervakning i Kalmar och på Öland. Lokala algspanare rapporterar dagligen algförekomst från ett femtotal stränder till Högskolan i Kalmar. Informationen finns tillgänglig för allmänheten via internet: www.hik.se/alg, mobil: mobil.hik.se och telefon: 0480-44 60 10.

Gästnätter Antalet nätter som en gäst övernattar. Synonymt med övernattningar.

Hadley Centre The Met Office Hadley Centre är Storbritanniens officiella centrum för forskning om klimatförändring. HELCOM Helsingforskommissionen arbetar för att skydda den marina miljön i Östersjön från alla källor till miljöförstöring genom mellanstatligt samarbete mellan Danmark, Estland, EU, Finland, Tyskland, Lettland, Litauen, Polen, Ryssland and Sverige

SOU 2007:60 Bilaga B 29

IPCC Intergovernmental Panel on Climate Change, FN:s vetenskapliga klimatpanel, grundades 1988 av United Nations Environment Programme (UNEP) och World Meteorological Organization (WMO). IPCC publicerade sin 4:e stora utvärdering den 6 april 2007

Klimatförändring Ett omdebatterat fenomen, där forskarvärlden

genom IPCC idag är enig om människans och samhällsutvecklingens påverkan på klimatet.

Klimatmodeller Regionala klimatmodeller har utvecklats av SMHI/Rossby Center med utgångspunkt i globala modeller från IPCC.

Klimatscenarier Regionala klimatscenarier baseras på antaganden enligt de 3 scenarier som SMHI gjort. Max Planck Institite

Max Planck Institute for Meterology i Hamburg (MPI-M).

RCAO-modellen Rossby Centre regional Atmosphere-Ocean

model (Döscher et al. 2002), en regional klimatmodell speciellt utvecklad för norra Europa. Den kombinerar Rossby Centre Regional Atmosphere Model, RCA (Rummukainen et al. 2001, Jones et al. 2004), och Rossby Centre Regional Ocean Model, RCO (Meier et al. 2003).

Rossby center SMHI:s forskningsenhet som arbetar med regionala klimatmodeller.

Bilaga B 29 SOU 2007:60

Bilaga 1 – Kliatmodeller, scenarier, förutsättningar och avgränsningar

SOU 2007:60 Bilaga B 29

Bilaga B 29 SOU 2007:60

Bilaga 2

  • Scenario 1

Normal sommar 2020-talet

Juli Normal

sommar 1991

Normal sommar 2020-talet

Dygnsmedeltemperatur 17,5 18,5 Högsta eftermiddagstemperatur 21 22 Regndagar 10 9 Soldagar 10 10 Vattentemperatur 18 19 Antal dagar med algblomning 5 6

SOU 2007:60 Bilaga B 29

Bilaga 3 − Scenario 2

2020-talet sommar med längre algblomning

Juli

Normal sommar 1991

Normal sommar med

längre algblomning

Dygnsmedeltemperatur 17,5 18,5 Högsta eftermiddagstemperatur 21 22 Regndagar 10 9 Soldagar 10 10 Vattentemperatur 18 19 Antal dagar med algblomning 5 10

Bilaga B 29 SOU 2007:60

Bilaga 4 − Scenario 3

Varm sommar 2020-talet

Juli Normal

sommar 1991

Varm sommar 2020-talet

Dygnsmedeltemperatur 17,5 21 Högsta eftermiddagstemperatur 21 25 Regndagar 10 5 Soldagar 10 15 Vattentemperatur 18 21 Antal dagar med algblomning 5 6

SOU 2007:60 Bilaga B 29

Bilaga 5:1

Samlingstabell med statistiska underlag Öland 1990

Mätenhet 1990 1991 1992 1993 Övernattningar/besök Gästnätter 1000-tal 1464 1693 1417 1529 Hotell\pensionat 0 10 35 72 Stuga\lgh hyrd/förmedlad 0 143 163 137 Camping 0 564 495 395 Stuga\lgh hyrd privat 0 221 191 139 Summa Kommersiella övernattningar 0 938 884 743 Summa släkt & vänner samt vild camping 0 381 180 347 Eget\lånat fritidshus\lägenhet 0 345 313 390

Antal fordon Trafik Ölandsbron juli månad

N/A N/A N/A N/A

Trafik pendlare Ölandsbron okt mån -2004/nov 2004- N/A N/A N/A N/A Trafik Turister/Besökare N/A N/A N/A N/A

Väderdata: SMHI, SVT Väder

Dygnsmedeltemp i luft

N/A N/A N/A N/A

Antal regniga dagar

20 5 8 14

Antal soliga dagar

5 15 8 0

Antal mulna dagar

18 1 4 11

Medel vattentemp

N/A N/A N/A N/A

Algblomning start

N/A N/A N/A N/A

Algblomning stopp

N/A N/A N/A N/A

Algblomning antal dagar

N/A N/A N/A N/A

Solligan: antal soltimmar Öland Södra/Norra

342 410 508

227

Väder allmän omdöme sommar

N/A N/A N/A N/A

TuristEkomisk Modell TEM

TEM Gästnätter komersiellt boende Öland helår

N/A N/A N/A N/A

TEM Gästnätter övriga boendeformer helår

N/A N/A N/A N/A

TEM TOTALT ÖVERNATTNINGAR helår N/A N/A N/A N/A

Bilaga B 29 SOU 2007:60

Bilaga 5:2

Samlingstabell med statistiska underlag Öland 1994

Mätenhet 1994 1995 1996 Övernattningar/besök i gästnätter 1000-tal 1648 2060 1243 Hotell\pensionat 85 33 16 Stuga\lgh hyrd/förmedlad 183 234 190 Camping 535 821 495 Stuga\lgh hyrd privat 285 282 92 Summa Kommersiella övernattningar 1088 1370 793 Summa släkt & vänner samt vild camping 256 417 198 Eget\lånat fritidshus\lägenhet 221 233 196

Trafikmätning Vägverket: Antal fordon Trafik Ölandsbron juli månad

776411 738557

Trafik pendlare Ölandsbron okt mån -2004/nov 2004-

378089 376434

Trafik Turister/Besökare

398322 362123

Väderdata: SMHI, SVT Väder

Dygnsmedeltemp i luft

N/A N/A N/A

Antal regniga dagar

2 9 13

Antal soliga dagar

22 9 8

Antal mulna dagar

1 6 9

Medel vattentemp

N/A N/A N/A

Algblomning start

N/A N/A N/A

Algblomning stopp

N/A N/A N/A

Algblomning antal dagar

N/A N/A N/A

Solligan: antal soltimmar Öland Södra/Norra

522 422

293

Väder allmän omdöme sommar

N/A N/A N/A

TuristEkomisk Modell TEM TEM Gästnätter komersiellt boende Öland helår

N/A N/A N/A

TEM Gästnätter övriga boendeformer helår

N/A N/A N/A

TEM TOTALT ÖVERNATTNINGAR helår N/A N/A N/A

SOU 2007:60 Bilaga B 29

Bilaga 5:3

Samlingstabell med statistiska underlag Öland 1997

Mätenhet 1997 1998 1999 2000 2001 Övernattningar/besök i gästnätter 1000-tal 1317 1272 1689 1120 1870 Hotell\pensionat 0 116 8 23 72 Stuga\lgh hyrd/förmedlad 69 37 60 68 227 Camping 587 433 753 397 786 Stuga\lgh hyrd privat 45 242 220 195 64 Summa Kommersiella övernattningar 701 828 1041 683 1149 Summa släkt & vänner samt vild camping 275 188 191 152 368 Eget\lånat fritidshus\lägenhet 332 114 401 259 275

Trafikmätning Vägverket: Antal fordon Trafik Ölandsbron juli månad 770179 752077 819136 775942 839697 Trafik pendlare Ölandsbron okt mån 380132 382657 396378 387185 399744 Trafik Turister/Besökare 390047 369420 422758 388757 439953 Väderdata: SMHI, SVT Väder Dygnsmedeltemp i luft N/A N/A N/A N/A N/A Antal regniga dagar 5 11 4 15 12 Antal soliga dagar 11 7 13 5 12 Antal mulna dagar 6 8 6 15 8 Medel vattentemp N/A N/A N/A N/A N/A Algblomning start N/A N/A N/A N/A N/A Algblomning stopp N/A N/A N/A N/A N/A Algblomning antal dagar N/A N/A N/A N/A N/A Solligan: antal soltimmar Öland Södra/Norra 435 363 425 327 447 Väder allmän omdöme sommar Sol/lite r Regnigt! Sol/lite r! Regnigt! Sol/lite r! TuristEkomisk Modell TEM TEM Gästnätter komersiellt boende Öland helår 1935118 1523257 N/A 1600820 1862200 TEM Gästnätter övriga boendeformer helår 1726488 1543544 N/A 2066556 2178730 TEM TOTAL ÖVERNATTNINGAR helår 3661606 3066801 N/A 3667376 4040930

Bilaga B 29 SOU 2007:60

Bilaga 5:4

Samlingstabell med statistiska underlag Öland 2002

Mätenhet 2002 2003 2004 2005 2006 Övernattningar i gästnätter 1000-tal 1592 2353 1665 1593 1913 Hotell\pensionat 109 59 59 148 24 Stuga\lgh hyrd/förmedlad 72 40 205 39 103 Camping 434 1295 527 447 672 Stuga\lgh hyrd privat 261 190 161 243 418 Summa Kommersiella övernattningar 876 1584 952 877 1217 Summa släkt & vänner samt vild camping 141 434 192 109 181 Eget\lånat fritidshus\lägenhet 508 163 472 451 359

Trafikmätning Vägverket: Antal fordon Trafik Ölandsbron juli månad 854181 850363

795965 812507

Trafik pendlare Ölandsbron okt mån 410811 433201 373475 387321 402888 Trafik Turister/Besökare 443370 417162 408644 409619 Väderdata: SMHI, SVT Väder Dygnsmedeltemp i luft 18,1 18,8 16,4 19,1 21,2 Antal regniga dagar 12 15 16 11 6 Antal soliga dagar 7 10 6 11 11 Antal mulna dagar 14 13 12 10 4 Medel vattentemp 18,1 18,9 15,8 18,6 21,1 Algblomning start 15 18 29 6 10 Algblomning stopp 17 24 30 14 15 Algblomning antal dagar 3 6 3 8 6 Solligan: antal soltimmar Öland Södra/Norra 489 410 414 497 680 Väder allmän omdöme sommar Sol/lite r! Sol!!! Mkt regn! Växlande! N/A TuristEkomisk Modell TEM TEM Gästnätter komersiellt boende Öland helår 2005205 2252649 1389744 1429647 N/A TEM Gästnätter övriga boendeformer helår 2243514 2071610 1965418 1849209 N/A TEM TOTAL ÖVERNATTNINGAR helår 4248719 4324259 3355162 3278856 N/A

Bilaga B 30

Biologisk mångfald och klimatförändringar

Vad vet vi? Vad behöver vi veta? Vad kan vi göra?

Centrum för Biologisk Mångfald Tommy Lennartsson och Louise Simonsson

Underlagsrapport utarbetad för Klimat- och sårbarhetsutredningen, april 2007

Bilaga B 30 SOU 2007:60

SOU 2007:60 Bilaga B 30

Sammanfattning

Förändringar i klimatet det sista århundradet har redan visat sig ge effekter på växters och djurs reproduktion, växtsäsongens längd, fördelning och storlek hos populationer och utbrott och förekomst av skadeorganismer och sjukdomar. Klimatförändringar har således blivit ytterligare en faktor genom vilken människan påverkar biologisk mångfald, ekosystem och dess tjänster. Gedigna kunskapsbaserade rapporter och organisationer som IPCC (2007), Millennium Ecosystem Assessment (2005), EEA (2005) och IUCN (2005) framhåller klimatförändringar som en av de viktigaste orsakerna till förlust av biologisk mångfald och förändringar av ekosystemstjänster.

Effekter av klimat på biologisk mångfald måste bedömas i relation till effekterna av andra omgivningsfaktorer, framförallt människans nyttjande och hushållning av natur och naturresurser.

Nyttjandet av naturresurser innefattar areella näringars markanvändning, reglering av sjöar och vattendrag, nyttjande av havens resurser, utsläpp till vatten och luft etc. En stor andel av Sveriges naturtyper och geografiska områden är påverkade av människan. Det är viktigt att inse att människans påverkan på biologisk

Bilaga B 30 SOU 2007:60

mångfald även framgent kommer att vara ytterst stark. Markanvändning som idag är negativ för biologisk mångfald kommer att vara det även i ett förändrat klimat. Vill vi bevara biologisk mångfald får vi därför inte flytta fokus från nyttjande till klimat, men vi måste däremot vara medvetna om och förberedda på eventuella ytterligare problem, orsakade av klimatförändringarna.

Vi måste också vara medvetna om att när vi förändrar vårt resursutnyttjande för att anpassa det till klimatförändringar, kan anpassningarna många gånger få större konsekvenser för biologisk mångfald och ekosystemtjänster än klimatförändringarna i sig. Vi kan välja styrmedel och markanvändning som minimerar eller aktivt motverkar klimateffekter på biologisk mångfald eller landskap. Vi behöver därför metoder för att rutinmässigt bedöma ekosystemeffekter av planerade anpassningsåtgärder. Innan anpassningsåtgärder utförs bör vi ha preciserat olika alternativa åtgärder och värderat dem med avseende på bl.a. ekonomi, sociala konsekvenser och biologisk mångfald.

För att kunna göra rimliga förutsägelser om hur klimatförändringar kommer att påverka biologisk mångfald måste effekter av klimat och nyttjande analyseras integrerat. Scenarier för ändrat nyttjande måste i sin tur tas fram genom samarbete mellan olika samhälls- och forskningssektorer, och genom att beakta hur olika regioner kommer att påverkas av klimatförändringarna.

För att ta hänsyn till biologisk mångfald i ett klimatsammanhang krävs ett antal åtgärder omfattande bl.a. policies/lagstiftning/styrmedel, naturvårdsstrategi, praktisk naturvård, forskning, myndighets- och verksamhetssamordning m.m. En utvärdering och revision av regelverk, riktlinjer och stödsystem i internationella konventioner, nationella miljömål och strategier, nationell och europeisk lagstiftning m.m. bör utföras för att säkerställa att klimatpolicy och klimatförändringar tas hänsyn till. Naturvård blir därför ett gränsöverskridande problem mellan sektorer, regioner och nationer när klimatförändringar beaktas.

Denna rapport som baseras på en genomgång av kunskapsläget visar att vi idag saknar nödvändig kunskap om biologisk mångfald i ett klimatsammanhang men mycket av den önskade kunskapen relativt enkelt kan tas fram, genom nya analyser och sammanställningar av befintlig kunskap eller genom enklare undersökningar. För vissa kunskapsluckor krävs dock mer omfattande forskning, teoretisk eller empirisk. Rapporten ger förslag till åtgärder för

SOU 2007:60 Bilaga B 30

kunskapsuppbyggnad som vore önskvärd för anpassningsstrategier och åtgärder.

Varför diskutera biologisk mångfald i relation till klimatförändringar?

Biologisk mångfald, en del av klimatproblemet

Biologisk mångfald är nära kopplad till klimat: förändringar i klimatet påverkar biologisk mångfald och förändringar i naturliga ekosystem påverkar klimatet (t.ex. Reid m.fl. 2004). Biologisk mång- fald bygger upp jordens ekosystem och klimatförändringarnas effekter på dessa eko-

systemtjänster kommer att påverka människor och samhällen. FN:s klimatpanel förutspår exempelvis stora folkförflyttningar till följd av att ekosystem blir obrukbara för de samhällen som idag nyttjar och bebor dem. Tillgång till biologisk mångfald är även en viktig resurs för att hantera och klara av klimatrelaterade kriser. Kunskap om biologisk mångfald är således avgörande för att kunna förutse förändringar i nyttjandepotential och förbereda anpassningar till förändringarna.

Förändringar i klimatet det sista århundradet har redan satt sina spår. De observerade förändringarna som t.ex. ökade växthusgaskoncentrationer, ökade temperaturer på land och i hav, förändringar i nederbörd och havsytans nivå, har haft effekter på växters och djurs reproduktion, växtsäsongens längd, fördelning och storlek hos populationer och utbrott och förekomst av skadeorganismer och sjukdomar (IPCC 2007). Klimatförhållanden bestämmer i stor utsträckning om en art kan leva i ett område, både genom direkta effekter på arterna och genom effekter på de ekosystem i vilka de lever. Mänskligt inducerade klimatförändringar har därför blivit ytterligare en faktor genom vilken människan påverkar ekosystem och dess tjänster. I Millennium Ecosystem Assessment (2005) framhålls klimatförändringar som en av de viktigaste orsakerna till förlust av biologisk mångfald och föränd-

Bilaga B 30 SOU 2007:60

ringar av ekosystemstjänster. IUCN (2005) anser att de beräknade framtida klimatförändringarna under 2000-talet, tillsammans med markanvändningsförändringar och spridning av främmande arter, förväntas begränsa arters förmåga att förflytta sig och att överleva i fragmenterade habitat. För Europa bedömer IPCC (2007) att den stora majoriteten av organismer och ekosystem kommer att ha svårigheter att anpassa sig till klimatförändringarna.

Modellstudier

Flera studier har modellerat, globalt och regionalt, arters förmåga att överleva med de förväntade klimatförändringarna (t.ex. Thomas m.fl. 2004; Leemans & Eickhout 2004; Thuiller m.fl. 2005; Schröter m.fl. 2004). De nämnda studierna har använt olika klimatscenarier men det förefaller som om även relativt små förändringar (även mindre än 1ºC i global medeltemperatur) får effekter i särskilt artrika områden, s.k. ekologiska hotspots. Betydande effekter på många platser och regioner i världen kan väntas om uppvärmningen överstiger 2ºC. Ett särskilt artrikt område blir särskilt känsligt genom att där finns många krävande och specialiserade arter, vilka utnyttjar mycket specifika livsmiljö. I regel har sådana områden lång kontinuitet, d.v.s. de har fått utvecklats ostört under lång tid. I områden som genomgått kraftiga förändringar har redan de specialiserade arterna slagits ut, endast generalisterna finns kvar, och sådana platser blir därför mindre känsliga för klimatförändringar. Leemans & Eickhout (2004) gjorde en integrerad bedömning där konsekvenser för arter, ekosystem och landskap modellerades med flera troliga framtida temperatur- och nederbördsmönster. Analysen visade att även om stora regionala skillnader föreligger kan även små förändringar i global medeltemperatur (1

  • få stora konsekvenser. I en europeisk studie (Thuiller m.fl. 2005) användes IUCN:s rödlistningskrav för att beräkna hur arter kommer att hotas under 2000-talet med de förväntade klimatförändringarna. Mer än hälften av de 1 350 arter som studerades visades då vara hotade år 2080. Schröter m.fl. (2004) modeller visar att år 2050 kan hela 80 % av 2000 undersökta arter i Europa ha försvunnit om de värsta klimatscenarierna och växthusgasutsläppen blir verklighet.

SOU 2007:60 Bilaga B 30

EEA (2005) har sammanställt några möjliga konsekvenser för ekosystem och biologisk mångfald vid temperaturökningar som visas i tabell 1 nedan.

Tabell 1 Konsekvenser för ekosystem och biologisk mångfald vid medeltemperaturökning

Global medeltemperaturökning jämfört med en pre-industriell nivå)

Exempel på möjliga konsekvenser

< 1 ˚C

  • Begränsade förändringar i ekosystems utbredning
  • Hot mot, och förluster av, hotspots som t.ex. våtmarker
  • Hot mot, och förluster av, flora och fauna i den arktiska regionen

1

  • ˚C
  • Allvarliga förluster av områden och arter i vissa bergsområden
  • Svår påverkan på vilda djur i de arktiska ekosystemen
  • Stora konsekvenser för våtmarksekosystem
  • Upptining av permafrost med varierande konsekvenser på miljö och samhällen

> 2 ˚C

  • > 20 % förändringar av ekosystem
  • > 10 % förlust av kustnära våtmarker
  • Storskaliga förluster av arter, t.ex. på bergstoppar

Tolkningar av faktiska observationer

Det finns också flera studier och vetenskapliga teorier som pekar på att de klimatförändringar som redan har observerats (temperaturer och nederbörd) redan har påverkat arter och ekosystem i Europa, vilket indikerar att ekosystem är sårbara för klimatförändringar (se t.ex. Smith & Hitz, 2003). En studie utförd i Storbritannien och Irland av Berry m.fl. (2003) visade att flera av de 50 arter som testades direkt uppvisade respons på förändringar i klimat. Deras studie visade också att om man beaktade förmågan att anpassa sig till ändrade klimatförhållanden, var det arter och habitat i bergsområden (följt av mossar, tallnaturskog och vissa gräsmarkstyper) som var mest sårbara. WBGU (2003) har identifierat tre europeiska regioner med särskilt sårbara ekosystem: den arktiska regionen (som även innefattar delar av Skandinavien och Grönland), bergsområden, samt flera kustområden över hela Europa, särskilt i Östersjön och vissa delar av Medelhavet. Även Thuiller m.fl.’s (2005) europeiska studie visade att bergsområden

Bilaga B 30 SOU 2007:60

var särskilt känsliga (60 % av arterna beräknades försvinna till år 2080). Den boreala regionen beräknades förlora endast ett fåtal arter, men däremot få ett stort tillskott av inflyttade nya arter.

FN:s sammanfattning

FN:s sekretariat för konventionen om biologisk mångfald (2003) har summerat följande generella konsekvenser för biologisk mångfald till följd av framtida förändringar i medeltemperatur, extrema vädertillfällen och variabilitet i klimat: 1. Flera arter kommer att flytta norrut eller till en högre höjd än

deras nuvarande utbredningsområde. Deras möjlighet till förflyttning beror av landskapets fragmentering.

2. Flera arter som är sårbara idag kan komma att utrotas. Detta gäller särskilt de arter som är specialiserade till vissa klimatologiska förhållanden, de som begränsas geografiskt (t.ex. de som befinner sig på en bergstopp, på öar eller halvöar, eller de arter som mest består av små populationer). 3. Naturliga och antropogena störningsregimer i ekosystemen kommer att förändras i termer av frekvens, intensitet, omfattning och plats, och det kommer att påverka på vilket sätt och med vilken hastighet ekosystem förändras. Alla arter i ett ekosystem kommer inte migrera på samma sätt. Ekosystem som påverkas av störningar av hög intensitet och frekvens kan komma att domineras av opportunistiska ”ogräsarter”. 4. Vissa ekosystem är särskilt sårbara för klimatförändringar. Exempel på sådana i Skandinavien är kalfjället, lämningar av naturlig fodermark (halvnaturlig gräsmark) och ekosystem på permafrost.

Biologisk mångfald och ekosystemens stabilitet

Ett argument som ofta i internationella sammanhang framhålls för bevarandet av en rik biologisk mångfald är mångfaldens buffrande förmåga när ett ekosystem är på väg att förändras. En rik biologisk mångfald kan alltså vara en faktor som kan dämpa oönskade effekter av en klimatförändring. Då vi redan upplever en klimatförändring som sker snabbt kommer biologisk mångfald att påverkas negativt och flera ekosystemstjänster bli mindre före-

SOU 2007:60 Bilaga B 30

kommande. Då klimatförändringar förväntas ha denna ökade effekt på distributionen och funktionen hos arter och ekosystem ter det sig uppenbart att naturvård, i praktik och policy, måste beakta och hantera problemet.

Klimatförändringar

  • dagens kunskapsläge och

utgångspunkter

Användande av olika utsläppsscenarier och klimatmodeller leder till en spridning i resultaten över klimatförändring- en framåt i tiden. IPCC (Intergovernmental Panel on Climate Change) bedömer i sin senaste kunskapssammanställning (2007) att den globala temperaturökningen kan kom-

ma att ligga mellan 1,8

  • C för perioden 2090−2099 jämfört med

1980

  • (för att därefter fortsätta). Dessa beräkningar bygger inte på antaganden om direkta beslut om minskade utsläpp. Det totala osäkerhetsintervallet bedöms vara 1,1
  • C. Det är dock viktigt att poängtera att olika regioner påverkas något olika och kontinenterna och Arktis uppvisar snabbare och större uppvärmning än haven. Vid Rossby Centre (SMHI) görs regionala modellberäkningar av Europa, det nordiska området och Sverige. En sammanställning av fyra scenarier pekar på en höjning av årsmedeltemperaturen på mellan 2,5 och 4º C i Sverige för perioden 2071
  • i jämförelse med 1961−1990. Temperaturen förväntas stiga något mer på vintern än på sommaren. Uppvärmningen leder också till att vegetationsperioden förlängs. Generellt sett för Sveriges del kan sägas att klimatscenarierna visar en minskning av antalet frostdagar. Andelen riktigt kalla dagar minskar främst i norra Sverige, medan antalet dagar med högsommarvärme och förekomsten av tropiska nätter ökar för kustområdena i södra Sverige.

En klimatförändring innebär också förändringar i nederbörd. Liksom för temperaturen påverkas olika regioner olika mycket. I Sverige så beräknas årsmängderna av nederbörd öka mer på hösten, vintern och våren. Förändringarna sommartid är små i norra

Bilaga B 30 SOU 2007:60

Sverige men södra delarna av landet ser ut att få klart mindre mängder. Nederbörden blir dock intensivare även på sommaren. Samtliga scenarier tyder på en ökad avrinning från Sverige som helhet på årsbasis, men med stora regionala och säsongsvisa skillnader.

Snö och isförhållanden påverkas givetvis vid en uppvärmning. Detta är en viktig del av den svenska naturmiljön som direkt påverkar ekosystemen och förutsättningarna för turism och friluftsliv. Svenska glaciärer kan befaras försvinna liksom de små områden med permafrost som finns i Sverige.

Klimatstudier vid SMHI tyder på att den storskaliga regionala cirkulationen i Östersjön kan komma att bli påverkad av den globala uppvärmningen. Detta och en del andra faktorer förändrar de nederbörds- och vindförhållanden som styr färskvatten- och saltvatteninflödena till Östersjön.

Klimatet består inte enbart av medelvärden och säsongsmässiga variationer. Klimatextremer kan definieras utifrån att de förekommer sällan (klimatologiskt är extrema) eller utifrån att de påverkar samhälle, miljö och biologisk mångfald på ett kännbart sätt. Extremer är ofta lokala även om t.ex. kraftiga stormar, värmeböljor, torkor och köldknäppar kan täcka stora arealer och även sträcka ut sig över tiden. En ökad risk för översvämningar verkar troligt, särskilt i Västsverige. Studierna hittills visar inte entydigt stora förändringar i kraftiga vindar för Sverige.

Vad behöver vi veta, vad vet vi, och hur kan vi ta reda på mer?

Det finns utan tvekan många skäl att beakta biologisk mångfald i ett klimatsammanhang: bevarande av buffrande förmåga, bevarande av andra ekosystemtjänster, internationella konventioner, nationella miljömål och strategier, nationell och europeisk lagstiftning m.m.

För att ta hänsyn till biologisk mångfald i ett klimatsammanhang krävs ett antal åtgärder omfattande bl.a. policies/lagstiftning/styr-

SOU 2007:60 Bilaga B 30

medel, naturvårdsstrategi, praktisk naturvård, forskning, myndighets- och verksamhetssamordning m.m.

Några exempel är:

  • Utforma målsättning, strategi och rutiner för att beakta biologisk mångfald när vi anpassar samhället och markanvändningen till ett förändrat klimat eftersom, vilket diskuteras närmare nedan, anpassningarna mycket väl kan ge större negativa effekter på biologisk mångfald än klimatförändringarna i sig.
  • Bedöma olika ekosystems sårbarhet för olika sannolika anpassningsåtgärder inom samhälle och areella näringar, dels till stöd för arbetet i föregående punkt, dels i syfte att utpeka ekosystem och markanvändning för vilka en dialog mellan anpassning och naturvård är särskilt angelägen.
  • Utforma klimatanpassade bevarande- och skötselstrategier för områden och naturtyper i syfte att i god tid skapa en beredskap för pågående och kommande sannolika förändringar. Beredskapen innefattar bl.a. åtgärder som behöver lång tid innan de får effekt, exempelvis anläggning av skogs- och vegetationstyper, ökad spridning av vissa organismer, och utveckling nya skötselmetoder.
  • Utforma övervakning av biologisk mångfald som detekterar klimatrelaterade förändringar i så god tid att anpassningsåtgärder kan sättas in.

Den första punkten, och liknande policyrelaterade åtgärder, kan utföras redan idag. Övriga punkter kräver däremot kunskap om hur biologisk mångfald förväntas påverkas av klimatförändringar och anpassningsåtgärder. För att bedöma effekter av anpassningsåtgärder krävs dessutom att kunskap om biologisk mångfald analyseras tillsammans med socioekonomisk kunskap i vid mening. Denna rapport begränsas till kunskap om biologisk mångfald.

Rapportens slutsatser beträffande kunskapsläget

Under arbetets gång har det blivit uppenbart att vi idag saknar nödvändig kunskap om biologisk mångfald i ett klimatsammanhang. Det har också blivit uppenbart att mycket av den önskade kunskapen relativt enkelt kan tas fram, genom nya analyser och sammanställ-

Bilaga B 30 SOU 2007:60

ningar av befintlig kunskap eller genom enklare undersökningar. För vissa kunskapsluckor krävs dock mer omfattande forskning. Rapporten redovisar därför inte nämnvärt många svar, men däremot åtskilliga förslag till åtgärder för kunskapsuppbyggnad (se sammanställning i tabell 2 samt i respektive kapitel där området diskuteras).

Vad är biologisk mångfald i naturvårdssammanhang?

Av konventionens för biologisk mångfald (CBD) definitioner framgår att biologisk mångfald innefattar alla arter och deras genetiska variation, deras livsmiljöer och de förhållanden och ekologiska processer som är grunden för livsmiljöerna. Alla arter är principiellt lika mycket värda, men i

ett naturvårdssammanhang prioriterar man ändå ofta ”skyddsvärda arter”, ”nyckelarter”, ”signalarter” etc. Sådana prioriteringar har praktiska orsaker och uttrycker inte någon värdering. Exempelvis är vanliga och ovanliga arter lika viktiga för naturvården, men naturvårdsbudgeten används främst till att rädda arter som utan åtgärder löper risk att försvinna, exempelvis rödlistade arter. På motsvarande sätt prioriteras ibland nyckelarter vilka skapar förutsättningar för flera andra arter, och signalarter vilka med viss sannolikhet indikerar förekomsten av flera andra arter.

Begreppet ”hög biologisk mångfald” innebär vanligen att ett område eller en naturtyp fungerar ekologiskt, och har alla typiska livsmiljöer och arter knutna till livsmiljöerna. En artfattig mosse som uppfyller dessa kriterier anses vanligen ha högre biologisk mångfald och högre skyddsvärde än en söndergödslad f.d. naturbetesmark, även om den senare kan ha fler arter totalt sett.

Ovanstående resonemang har betydelse för hur vi värderar effekter av klimatförändringar på biologisk mångfald. Eftersom antalet arter per ytenhet, per naturtyp etc. ökar söderut i Sverige och Europa skulle ökat artantal i vissa naturtyper kunna vara en förväntad effekt av ett varmare klimat. Detta kunde tolkas som att

SOU 2007:60 Bilaga B 30

klimatförändringar kan bli positiva för biologisk mångfald i Sverige. En ökning av det totala artantalet är dock i naturvårdssammanhang ingen kompensation för eventuell förlust av nordliga arter och arter från nordliga biotoper. På motsvarande sätt kompenseras inte förlust av krävande biotopspecifika arter av ökat antal vanliga generalistarter.

Klimatförändringar och människans nyttjande av naturen

Effekter av klimat på biologisk mångfald måste bedömas i relation till effekterna av andra omgivningsfaktorer, fr.a. människans nyttjande av natur och naturresurser. Det innefattar areella näringars markanvändning, reglering av sjöar och vattendrag, nyttjande av havens resurser, utsläpp till vatten och

luft etc. En stor andel av Sveriges naturtyper och geografiska områden är påverkade av människan och nyttjande har stor betydelse för vilka effekterna blir av ett förändrat klimateffekterna blir, och för hur vi kan prediktera effekterna.

Nyttjande av naturresurser är det största hotet mot biologisk mångfald idag och i framtiden

I så gott som alla ekosystem på jorden ser vi negativa trender för biologisk mångfald och de kan vanligen hänföras till överutnyttjande eller olämpligt nyttjande av naturresurser. Detta gäller även i Sverige. Även i många ekosystem där trenderna tycks någorlunda stabila är nivåerna för biologisk mångfald låga genom tidigare negativa förändringar.

Exempel Biologisk mångfald i skog går tillbaka genom att arealen naturskog (i vid mening) fortfarande minskar genom avverkning, och genom att få skogsarter kan ha livskraftiga populationer i den produktionsskog som skapas. Därtill påverkas biologisk mångfald negativt av fragmentering,

Bilaga B 30 SOU 2007:60

dvs. av att en stor del av resterande naturskogsfragment är små och isolerade från varandra. Biologisk mångfald i jordbrukslandskapet går tillbaka främst genom igenväxning i övergivna slåtter- och betesmarker, felaktig skötsel i ännu hävdade marker och genom den fragmentering som orsakas av igenväxningen och av tidigare rationaliseringar av jordbruksmarken. Biologisk mångfald i sjöar och vattendrag är redan kraftigt förändrad av eutrofiering, reglering, introduktion av främmande arter. Biologisk mångfald i våtmarker är i södra Sverige kraftigt förändrad av reglering av vattendrag, markavvattning och upphörd traditionell hävd.

Det är viktigt att inse att människans påverkan på biologisk mångfald även framgent kommer att vara ytterst stark. Markanvändning som idag är negativ för biologisk mångfald kommer att vara det även i ett förändrat klimat. Vill vi bevara biologisk mångfald måste vi vara medvetna om, och förberedda på eventuella ytterligare problem, orsakade av klimatförändringarna.

Två effekter av nyttjande

I ett klimatsammanhang får nyttjande av naturresurser två huvudsakliga effekter.

1. ”Motorn” i naturtyper är olika slags ekologiska processer vilka dels skapar livsmiljöer för arter, dels påverkar populationerna direkt. Många av processerna är tydligt klimatrelaterade, medan andra inte är det. Människans aktiviteter utgör ofta mycket kraftfulla ekologiska processer, mot vilka klimatrelaterade processer måste vägas när man bedömer nettoeffekten på biologisk mångfald.

Exempel Ändrad temperatur och humiditet kan antas påverka tidpunkten för och omfattningen av blomning i naturbetesmarker. Blomrikedomen och blomningstiden har i sin tur stor betydelse för växt-, frö-, pollen- och nektarätande insekter, i sin tur föda för predatorer. För växter och insekter i betesmarker är emellertid avbetningen den överlägset viktigaste faktorn (Wissman 2006). Det innebär att smärre klimatbetingade förändringar i blomproduktion och blomningstidpunkt kan antas få liten ekologisk betydelse jämfört med markanvändningen, fr.a. tidpunkten för bete och betesintensiteten.

SOU 2007:60 Bilaga B 30

Tidpunkten för bete påverkar blomrikedomen i gräsmarker betydligt mer än klimatbetingade förändringar i blomningstidpunkt. Bete från mitten av juli i fållan bakom stängslet, från maj i förgrunden.

2. Nyttjande av naturen har stor betydelse för det globala klimatet, exempelvis genom frigörande respektive bindning av koldioxid och metanutsläpp från djurproduktion, har diskuterats i klimatrapporter. Nyttjande av naturen kan bidra direkt och mycket starkt även till lokal- och mikroklimatet genom påverkan på vegetationen, både på träd-, busk-, fält-, och bottenskikt. Vegetationsstrukturen påverkar i sin tur temperatur, solexponering, vindförhållanden, vattentillförsel och avdunstning, d.v.s. sådana faktorer som kommer att förändras med ett förändrat klimat.

Exempel I sedan tre år ohävdad gräsmark med hög vegetation och tjock förna är dygnsmedeltemperaturen vid markytan i maj och juni minst fem grader lägre än i hävdad gräsmark (Clapperton m fl.. 2002). Detta leder till halverad och närmare tre veckor försenad frögroning (Lennartsson opubl.).

Bilaga B 30 SOU 2007:60

På samma sätt leder skillnad i dygnsmedeltemperatur mellan lövdominerad och grandominerad skog till två veckor senare kläckning av grön aspvedbock i grandominerad skog (Lennartsson m.fl. opubl.).

Abundans av flygande fjärilar i kustnära betesmark i juni varierar avsevärt mellan år, bl.a. beroende på vår- och försommarvädret. En nästan lika stor variation finns mellan betesmarker, beroende på innehåll av buskar som ger lä i den blåsiga kustmiljön (Lennartsson m.fl. opubl.). Fuktigheten har stor betydelse för epifytiska lavar på gamla lövträd, och kust- och sjönära lokaler är ofta artrikare än lokaler längre från vatten. Om sly får växa upp bland gammelträden blir artsammansättningen ”torrpräglad”, beroende på att slyet stoppar dimma, nattdagg och i viss mån regn (S. Hultengren, muntl.).

Tidpunkten för och omfattningen av högvatten, exempelvis vårflod, har stor betydelse för biologisk mångfald längs sjöar och vattendrag. Vattenföringen förutsägs påverkas av ett ändrat klimat, men alla aspekter på vattenföring påverkas också mycket kraftigt av reglering (L. Tranvik, muntl.; Upplandsstiftelsen, opubl. data). Vegetationszoneringen på strandängar avgörs till stor del av var medelvattenlinjen ligger på strandängen, i sin tur en effekt av variationerna i vattennivå i vattendrag, sjöar och hav. Vissa slags hävd kan också förskjuta vegetationszonerna många tiotals meter, bl.a. genom att marken kompakteras av betesdjur (Lennartsson & Vessby 1996).

Klimateffekter kan maskeras av mark- och resursanvändningen

Många naturtyper är mycket starkt påverkade eller rentav skapade av människans markutnyttjande, och stora områden kan betraktas som rena kulturlandskap. I sådana fall kan effekterna av klimat vara små jämfört med effekterna av markanvändningen (Jfr Skogsstyrelsen 2001, s. 49 ff.). Även mark som skyddas från markanvändning, som skogsreservat, är ofta föremål för skötselinsatser, dvs. en slags markanvändning med naturvårdssyfte.

Exempel Om en naturskogsbiotop avverkas och omförs till produktionsskog innebär det en närmast total omvandling av biotopens biologiska mångfald. Eventuella effekter av klimatförändringar blir marginella i förhållande till effekter av markanvändningen. I Sverige står skogsbruk för den huvudsakliga påverkan på biologisk mångfald på mer än 90 % av den produktiva skogsmarksarealen.

SOU 2007:60 Bilaga B 30

Motsvarande gäller för biologisk mångfald i hävdskapade naturtyper: även måttliga hävdförändringar får så stora effekter på biologisk mångfald att effekter av klimaförändringar blir små relativt sett.

I havsekosystemen utgör bl.a. fiske en så stor påverkan på ekosystemen att klimateffekter ofta är svåra att modellera (Ojaveer & Lehtonen 2001).

Stor eller liten klimateffekt – en fråga om vald referensnivå

Av ovanstående resonemang framgår att en effektbedömning kan ge mycket olika resultat beroende på vilken referensnivå vi väljer när vi mäter förändring.

Exempel Tar vi naturskogens biologiska mångfald som utgångspunkt skulle de flesta direkta effekter av ändrat klimat vara närmast försumbara jämfört med effekterna av en slutavverkning. Tar vi däremot som referensnivå biologisk mångfald på hygget kan klimateffekten tänkas bli relativt stor, exempelvis genom att ökad avdunstning kan slå ut de sista restförekomsterna av torkkänsliga skogsarter under hyggesfasen.

Klimateffekter kan förstärkas av markanvändningen

Klimatförändringar kommer med säkerhet att leda till modifierade brukningsmetoder och till nya former av nyttjande. Dessa förändringar i markanvändningen kan i sin tur få stora konsekvenser för biologisk mångfald, betydligt större än effekterna av klimatförändringen i sig. Detta har kallats ”tertiära effekter” av klimatförändringar (efter: primära – effekter på växt- och djurindivider, och sekundära – effekter på populationer och arter, se t.ex. Würsig m.fl. 2002).

Bilaga B 30 SOU 2007:60

Exempel Minskad tjäle och ökad stormfrekvens kan komma att framtvinga ökad användning av lövträd på granens bekostnad, vilket kan antas ge stora, huvudsakligen positiva, effekter på biologisk mångfald i produktionsskog. Om skogsbruket å andra sidan väljer andra rotfasta trädslag som sitka-gran, får det stora negativa effekter på biologisk mångfald. I båda fallen är effekterna av klimatbetingade trädslagsbyten större än av klimatförändringarna i sig.

Nya brukningsformer: biobränsleproduktion

Bland förväntade nya brukningsformer kan särskilt nämnas ökad framställning av biobränsle, både på skogs- och jordbruksmark. Effekter på biologisk mångfald av biobränsleproduktion kan variera från positiva till negativa dels beroende på hur (vilka metoder) och var (vilka naturtyper och landskap som tas i anspråk) produktionen sker, dels beroende på i vilken rumslig skala man gör bedömningen.

När biologisk mångfald diskuteras i biobränslesammanhang handlar det ofta om att minimera de negativa effekterna av biobränsleuttag. Även om det till dags dato finns få exempel på produktionsmetoder med otvetydigt positiva effekter på biologisk mångfald skulle det förmodligen gå att skapa både nya och traditionella naturtyper där exempelvis ljus- och värmekrävande biologisk mångfald gynnades av regelbunden skörd av biomassa.

Exempel

  • Skottskog. Skottskogsbruk med traditionella skottskogsträdslag

(ask, lind, bok, hassel etc).

  • Glesa bestånd av gammelträd där djur saknas för hagmarksbete.

Öppethållande med regelbunden röjning av föryngring i ädellövhagar och glesa gammeltallbestånd.

  • Strandäng. Slåtter av vass och annan vegetation.
  • Vidmakthållen öppenhet i gammal fäbodskog. Regelbunden skörd av föryngring i exempelvis fäbodpräglad fjällbjörkskog (inkl. f.d. slåttermyr).
  • Vidmakthållen skogsgräns i fjällen. Regelbunden skörd av fjällbjörk där biologisk mångfald hotas av att trädgränsen höjs.

Att göra: Det är angeläget att se över ekonomiska, praktiska och ekologiska förutsättningar för olika brukningsformer som kombinerar biobränsleproduktion med naturvård.

SOU 2007:60 Bilaga B 30

Om skogsmark tas i anspråk för biobränsleproduktion kan det vara fråga om ökat uttag i samband med skogsbruk, exempelvis uttag av grot. Detta extra uttag har någorlunda begränsade effekter på biologisk mångfald utom i vissa regioner som östra Kalmar län, där det finns en rik insektsfauna knuten till lövgrot (Skogsstyrelsen 2001). Allt ökat uttag av biomassa ökar behovet av återföring av näring till skogsmarken. Gödslingen påverkar exempelvis mossor och mykorrhizasvampar negativt, men effekterna varierar beroende på gödselmedel. Det finns alltid risk för negativa effekter på näringsfattiga våtmarker, sjöar och vattendrag, även utanför det gödslade området.

Om biobränsleproduktion på skogsmark innebär att nya naturtyper, tidigare olönsamma för skogsbruk, tas i anspråk, torde produktionen i de flesta fall få starkt negativa konsekvenser för biologisk mångfald. Undantag är metoder som skapar värdefulla naturtyper, exempelvis av det slag som diskuteras ovan.

Att göra: Effekter av biobränsleproduktion på skogens biologiska mångfald har behandlats av Skogsstyrelsen (2001), men det är angeläget att dels fördjupa utvärderingen regionvis (bl.a. baserat på de värdetrakter som utpekas i regionvisa strategier för skogsskydd), dels genomföra regionvis bedömning av effekter av produktionsformer som tillkommit sedan 2001.

Bilaga B 30 SOU 2007:60

GROT, grenar och toppar, ett av skogens biobränslesortiment

Om åkermark tas i anspråk torde effekterna på biologisk mångfald bli neutrala eller positiva vad gäller själva produktionsområdet. Detta eftersom åkermark idag har mycket låg biologisk mångfald, med undantag för vissa speciella åkerjordar (fr.a. sand) och brukningsformer (t.ex. långliggande träda). Ligger produktionsområdet i helåkersbygd kan biobränsleproduktion sannolikt vara positiv för biologisk mångfald även i produktionsområdets närmaste omgivning, genom att det skapar nya landskapsstrukturer och därigenom ökar variationen. I skogsbygd blir däremot effekterna i närområdet ofta negativa, genom att gamla bryn mellan åker och skog försvinner vid exempelvis energiskogsodling. Påverkan ännu längre från produktionsområdet kan tänkas bli svagt positiva genom minskat läckage av näring och bekämpningsmedel till vattendrag, sjöar och hav jämfört med åkerbruk.

Biobränsleproduktion i semi-naturliga naturtyper, exempelvis naturbetesmark, torde vanligen vara starkt negativ för biologisk mångfald, såvida den inte skapar värdefulla naturtyper av det slag som diskuterats ovan.

SOU 2007:60 Bilaga B 30

Att göra: Sammanställ troliga effekter på biologisk mångfald av olika slags biobränsleproduktion i olika naturtyper i olika jordbrukslandskap. Väg effekterna mot andra värderingskriterier, som lönsamhet i biobränsleproduktion och jordbruk och eventuella andra alternativa nyttjandeformer.

Få enkla orsak-verkan-samband mellan nyttjande och klimatförändringar –därför få enkla samband mellan klimatförändringar och biologisk mångfald

Även om klimatförändringar utan tvekan kommer att på många sätt förändra vårt nyttjande av landskapet, finns det få enkla orsakverkan-mekanismer. Nyttjande av naturresurser är inte bara resultat av naturförutsättningarna utan också i hög grad av politik, attityder och styrmedel. Särskilt uppenbart är det i jordbrukslandskapet där markanvändningen regleras av ett omfattande ersättnings- och regelsystem på europeisk nivå. Även i skogslandskapet är markanvändningen i hög grad ett resultat av nuvarande och tidigare styrmedel, exempelvis bidrag till skogsbilvägar, markavvattning och skogsbruksplaner, skogsvårdslagstiftning, beskattningsregler för virkesuttag och avsättning till naturvård etc. Nyttjande av havens resurser är i stor utsträckning styrt av politiska beslut om uttagskvoter, handelsavtal och stöd till fiskenäringarna.

Vi kan med andra ord i stor utsträckning välja hur vi låter klimatförändringar förändra nyttjandet av naturen, exempelvis markanvändningen. Eftersom nyttjandet har så stor betydelse för biologisk mångfald innebär det att vi i viss utsträckning kan välja hur vi låter klimatförändringar påverka biologisk mångfald.

Exempel Högre nederbörd och flöden i vattendrag kan leda till att lågt liggande skogs- och jordbruksmark, exempelvis i gamla dikningsföretag, blir svåra eller omöjliga att bruka. Vi kan därvid välja att låta sådan mark tas ur traditionell skogs- eller jordbruksproduktion, kanske delvis i avsikt att binda kol och näringsämnen. Detta skulle ge starkt positiva effekter på biologisk mångfald genom ökade arealer våtmark och sumpskog. Vi kan också välja att kompensera ökad fuktighet med nya tröskelsänkningar och dikningsföretag (jfr pågående diskussioner betr. Helgeån), generösare markavvattningslagstiftning etc. Detta skulle kunna skapa ett ännu torrare landskap än vi har idag, med starkt negativa konsekvenser för biologisk mångfald.

Bilaga B 30 SOU 2007:60

Våtmark på sedan länge övergiven försumpad åkermark

Minskad tjäle och ökad stormfrekvens kan försvåra sågtimmerproduktion baserad på gran. Vi kan välja ökad plantering av lövträd och andra mer rotfasta trädslag, vilket kan antas ge positiva effekter på biologisk mångfald i produktionsskog. Vi kan också välja att arbeta med granproduktion i kortare omloppstider, vilket troligen skulle påverka biologisk mångfald negativt genom ökad avverkningsfrekvens och minskad areal äldre skog. Ytterligare en väg är att välja främmande trädslag, vilket skulle ge starkt negativ effekt på biologisk mångfald. Minskad tjäle och ökad stormfrekvens kan förväntas öka frekvensen av vindfällen och barkborredödade träd i produktionsskog. Vi kan välja att låta antalet döda träd per hektar öka, vilket skulle öka mängden död ved och ge positiva effekter på biologisk mångfald. Vi kan också välja juridiska eller ekonomiska styrmedel för att ”städa skogen”, vilket skulle ge neutral eller, om det leder till minskad mängd död ved, negativ effekt på biologisk mångfald. F.n. är det den sistnämnda vägen vi valt i de stormdrabbade områdena i Götaland, och där diskuteras även uttag av död ved från skyddade områden för att undvika ”smitta” på produktionsskog (Skogseko nr 1 2007).

SOU 2007:60 Bilaga B 30

Valet av styrmedel kan, som i exemplen ovan, baseras på prioriteringar beträffande produktionen. Vi kan också välja styrmedel och markanvändning i syfte att aktivt motverka klimateffekter på biologisk mångfald eller landskap.

Exempel Försvårade vinterbetesförhållanden för ren till följd av mildperioder kan leda till minskat renantal och renbetestryck i fjällen. Vi kan å andra sidan välja att med styrmedel gynna rennäringen, generellt eller i vissa områden, om vi tror att ett ökat renbetestryck kan motverka igenväxning på kalfjället.

Är klimateffekter på biologisk mångfald alltid negativa?

Utvärdering av effekter på biologisk mångfald görs lämpligen värdeneutral, dvs. man letar efter en effekt oavsett om den förväntas vara positiv eller negativ. I ett naturvårds- eller åtgärdssammanhang kommer däremot troligen negativa effekter att prioriteras eftersom det är de som innebär problem för biologisk mångfald och som därmed måste åtgärdas. Det finns dock i vissa sammanhang anledning att särskilt leta efter positiva effekter av klimatförändringar på biologisk mångfald. Särskilt i två sammanhang kan biologisk mångfald antas påverkas positivt av klimatförändringar.

  • Arter, naturtyper etc. som idag huvudsakligen hotas av det nuvarande klimatet. Det gäller sådana som så starkt begränsas av klimatfaktorer, exempelvis temperatur och nederbörd, att de riskerar att försvinna. För vissa av dessa kan de förväntade klimatförändringarna innebära att de på sikt kan avföras från hotlistorna (medan för andra kan situationen givetvis komma att förvärras).

Exempel Minst tretton svenska fjärilsarter lever på krissla i Sverige. Av dessa når endast fyra så långt norrut som Uppland, trots att krisslan är mycket vanlig där. Det är troligt att åtminstone några av de mer sydliga arterna har sin utbredning begränsad av klimatet.

Bilaga B 30 SOU 2007:60

  • Situationer där klimatförändringar, beroende på vilka styrmedel vi väljer, erbjuder möjligheter att förbättra förhållandena för biologisk mångfald.

Exempel Växter blir generellt mer beteskänsliga under torra somrar (Lennartsson 2000). Därför kan torrare klimat i delar av Sverige leda negativa trender för många växtarter och deras associerade insekter i betesmarker, om betestrycket i förhållande till produktiviteten hålls konstant. Om vi å andra sidan med styrmedel gynnar restaurering av igenväxande betesmarker kan vi med samma antal betesdjur hävda större arealer, vilket ger positiva effekter på biologisk mångfald.

Krissla

Direkta och indirekta effekter av klimatförändringar på markanvändningen

Klimatförändringar kan, som ovan diskuterats, direkt föranleda förändringar i markanvändningen, eventuellt via förändringar i styrmedel. Det är också möjligt att markanvändningen påverkas indirekt, genom på sikt ökad eller minskad lönsamhet.

SOU 2007:60 Bilaga B 30

Exempel Renbetet och dess påverkan på olika fjällbiotoper kan antas förändras genom ändrad fördelning av betet i fjällen sommartid. Försvårat bete vintertid kan på sikt leda till minskad lönsamhet i rennäringen, minskat renantal och ett svagare bete generellt.

Globala förändringar i jordbruksmarkens produktionsförmåga, exempelvis torrare klimat i delar av Europa, kan på sikt leda till ökad lönsamhet i livsmedelsproduktion i fuktigare områden, som Skandinavien, särskilt mot bakgrund av längre växtsäsong. Detta kan radikalt förändra markanvändningen i exempelvis jordbruksbygder med idag låg lönsamhet i jordbruksproduktion.

Sammanfattning: att bedöma effekter av klimatförändringar respektive människans nyttjande av naturen

För att kunna göra rimliga förutsägelser om hur klimatförändringar kommer att påverka biologisk mångfald måste effekter av klimat och nyttjande analyseras integrerat, se figuren nedan. Scenarier för ändrat nyttjande måste i sin tur tas fram genom samarbete mellan olika samhälls- och forskningssektorer, och genom att beakta hur olika regioner kommer att påverkas av klimatförändringarna. Det är viktigt att, innan anpassningsåtgärder utförs, ha preciserat olika alternativa åtgärder och värderat dem med avseende på bl.a. ekonomi, sociala konsekvenser och biologisk mångfald.

Samband mellan klimatförändringar, nyttjande av naturresurser och biologisk mångfald

Biologisk mångfald

Nyttjande av naturresurser hittills

Klimatförändringar

Ändrat nyttjande av

naturresurser

Beslut och styrmedel

Bilaga B 30 SOU 2007:60

Nyttjande av naturresurser hittills bestämmer i stor utsträckning dagens status för biologisk mångfald. Ändrat nyttjande anpassat till ett förändrat klimat, har diskuterats i det föregående. Notera att vårt val av framtida nyttjande har stor betydelse för vilka klimatförändringarna blir, och att våra möjligheter till olika framtida nyttjandeformer till stor del beror av hur vi hanterar ekosystemens biologiska mångfald.

Att göra: Det är angeläget att kategorisera olika aspekter på biologisk mångfald i termer av hur de påverkas av klimatförändringar och nyttjande av naturresurser:

1. Påverkas starkt av klimatförändringar oavsett val av nyttjande (pil klimatförändringar

→ biologisk mångfald).

2. Påverkas förhållandevis lite av klimatförändringar jämfört med nyttjande och nyttjandet förväntas inte förändras (pil nyttjande hittills

→

biologisk mångfald).

3. Klimatpåverkan förstärks av förväntade förändringar i nyttjande (pil ändrat nyttjande

→ biologisk mångfald).

4. Klimatpåverkan motverkas av förväntade förändringar i nyttjande (pil ändrat nyttjande

→ biologisk mångfald)

5. Klimatpåverkan kan motverkas genom val av viss markanvändning (pil ändrat nyttjande

→ biologisk mångfald)

6. Klimatpåverkan erbjuder möjligheter att med rätt skötsel/markanvändning förbättra situationen för viss hotad biologisk mångfald (pil ändrat nyttjande

→ biologisk mångfald)

Den första kategorin innehåller aspekter på biologisk mångfald för vilka vi inte kan välja/påverka klimateffekterna, medan kategorierna 3 till 5 omfattar aspekter för vilka vi kan det. Den andra kategorin omfattar biologisk mångfald för vilken klimatförändringar kan förväntas få mindre betydelse. Med aspekter avses här exempelvis biotoper, strukturer, processer och arter. Utvärderingen kan göras exempelvis organismgruppsvis, biotopvis eller regionvis. Hotad (idag och förväntat i framtiden) biologisk mångfald prioriteras.

SOU 2007:60 Bilaga B 30

Att kombinera olika slags kunskap för att bedöma effekter av klimatförändringar på biologisk mångfald

Biologisk mångfald – en kombination av rumsliga skalor

Biologisk mångfald i ett landskap består, förenklat, av:

1. Mosaiken av biotoper i landskapet 2. Biotopernas innehåll av strukturer (livsmiljöer för arter inom biotopen) 3. Landskapets innehåll av icke-biotopknutna strukturer (utspridda livsmiljöer) 4. De populationer som utnyttjar strukturerna i biotoperna och i landskapet 5. De populationer som utnyttjar biotoper som helhet (eller komplex av biotoper), dvs. utan att vara knutna till specifika biotopstrukturer 6. De populationer som utnyttjar landskapet som helhet, dvs. utan att vara knutna till specifika biotoper 7. De grundläggande förhållanden som tillsammans med 8 skapar förutsättningar för 1

  • ovan, exempelvis temperatur, humiditet, topografi, jordmån/berggrund, biogeografiskt läge (bestämmer bl.a. ”tillgänglig artpool”).

Bilaga B 30 SOU 2007:60

8. Ekologiska processer som tillsammans med 7 skapar förutsättningar för 1

  • ovan, både abiotiska (t.ex. torka, översvämning, vind, skred, brand, markanvändning) och biotiska (t.ex. herbivori, predation, nedbrytning, symbios, konkurrens).

Punkterna 1

  • innefattar således de element som en stor del av landskapets populationer lever på. Punkterna 4
  • innefattar landskapets innehåll av populationer, vilka vanligtvis kan hänföras till arter, men ibland till lägre taxa eller ekotyper (utöver sådan inomartsvariation har genetisk variation utelämnats i beskrivningen). Vilka arter som faller under respektive punkt 4
  • beror till största delen av arternas storlek och rörlighet. En avsevärd del av ett landskaps biologiska mångfald kan dock sägas vara uppbyggd, så att säga, underifrån, av små arter som utnyttjar småskaliga livsmiljöer; dessa arter och livsmiljöer bygger i sin tur upp biotoper och mosaiken av biotoper bygger upp landskapet. Punkterna 7
  • innefattar ”motorn” i ekosystemen och härvid är klimatet relaterat både till förhållanden (7) och processer (8). Det är här vi måste kunna koppla småskaliga processer och förhållanden till processer och förhållanden på biotopnivå, landskapsnivå och regional nivå. Först då kan vi använda regionala klimatdata för att förutsäga effekter på landskap, biotoper, biotopstrukturer och arter, d.v.s. på biologisk mångfald.

Nedskalning av klimatdata, uppskalning av ekologiska data

Globala klimatförändringar är en rumsligt storskalig process och det finns givetvis begränsningar för hur långt klimatmodeller kan skalas ned för att beskriva regionalt och lokalt klimat. Ur ekologisk synvinkel är det däremot ofta mycket lokala klimatförhållanden som påverkar arter och biotoper, för enskilda arter rentav mikroklimatet i en skala av någon kvadratmeter. För att kunna användas i biologisk mångfald-sammanhang måste alltså klimatmodeller i möjligaste mån skalas ned beskriva vilka effekter mer storskaliga klimatförhållanden får för regional-, lokal- och mikroklimatet. Ekologens uppgift är att definiera sådana klimatrelaterade förhållanden och processer som är av avgörande betydelse för biologisk mångfald, dvs. att formulera behovet av klimatdata. Detta arbete är till stor del en fråga om att skala upp ekologisk kunskap.

SOU 2007:60 Bilaga B 30

Att göra: Utan tvekan finns för vissa ekosystem åtskillig kunskap som skulle kunna bearbetas för att bli användbara i en dialog med klimatmodeller. Det är angeläget att komma igång med sådan bearbetning för att se hur långt den räcker och vilka typer av ny kunskap som behövs. Bearbetningsbehovet belyses närmare under följande punkter.

Kunskap om populationer

Populationsdata finns för en rad organismer, även om det finns stora brister för många taxonomiska grupper och ekosystem (t.ex. Menges 2000). Populationsmodeller beskriver hur en populations tillväxt, utdöenderisk etc. påverkas av olika studerade faktorer, exempelvis genetiska, demografiska, och faktorer relaterade till populationens omgivning, som mellanartsförhållanden, hävd, och klimatiska faktorer. Modellerna möjliggör analys av slumpmässig eller regelbunden variation i omgivningen. De kan ofta identifiera kritiska nyckefaktorer och kvantitativa tröskelvärden.

Ibland har populationernas omgivning manipulerats experimentellt, medan man i andra fall har låtit variationen infinna sig spontant. När man väl har sett effekter av vissa förhållanden, kan populationstillväxt eller utdöenderisk modelleras under olika frekvens av dessa förhållanden. Olika parametrar kan studeras i förhållanden till varandra, exempelvis lokalklimatiska förhållanden i relation till hävd.

Få populationsstudier har direkt analyserat klimatrelaterade faktorer, men i många fall skulle det kunna göras baserat på befintlig kunskap. Exempel på klimatrelaterade faktorer som förekommer i populationsstudier är torka, översvämning, brand, vinterklimat/övervintring och frekvens av exempelvis vindfällen (Menges 2000). Populationsstudier är sannolikt den typ av ekologiska studier som oftast behandlar effekter av klimatrelaterade förhållanden och processer. Detta är möjligt genom att populationsstudierna bygger på så detaljerade data över livsmiljöer och processer. Den lilla skalan är samtidigt ett problem vad gäller att dra generella slutsatser. Avgörande för att kunna använda populationsdata i klimatsammanhang är (1) att kunna bedöma populationens/artens generella relevans för sin biotop och (2) att kunna relatera förhållanden och processer i populationens närmaste omgivning till förhållanden och processer i biotopen. Vidare uppskalning till landskap och region behandlas under nästa punkt, kunskap om naturtyper.

Bilaga B 30 SOU 2007:60

Exempel Effekten av frekvens av olika väderleksförhållanden kan uppskattas, i exemplet nedan i en slumpmässig modell som visar betydelsen av sommartorka i förhållande till hävdmetoden.

Ett annat sätt att indirekt bedöma effekter av klimatförändringar är att studera populationer i olika miljöer, i exemplet nedan på växtplatser med olika markfuktighet. Ett torrare klimat kan antas öka täckningen av torra växtplatser.

0 0.2 0.4 0.6 0.8

1

0

0.1

0.2

0.3

Probability of dry summers

P ro b. o f ext in ct io n o ver 50 yr s.

Grazing July-mowing Mowing & grazing

Utdöenderisk under 50 år för fältgentiana i betesmark, under tre hävdformer och i relation till sannolikheten för sommar(juli)torka. Från Lennartsson & Oostermeijer 2001.

0 0.1 0.2 0.3 0.4 0.5 0.6 0.7 0.8 0.9

1

0 10 20 30 40 50 60 70 80 90

Grazing intensity (% reduction of veg. height)

P rob abi lit y of e xt inc tion ove r 35 y ear s

0.25

0.25

0.10

0.05

0.10

0.05

Utdöenderisk under 35 år för fältgentiana i betesmark, under tre sannolikheter för sommartorka (0,05, 0,1, 0,25) i relation till betestrycket. Streckade linjer visar torr, heldragna frisk växtplats. Från Lennartsson 2000.

SOU 2007:60 Bilaga B 30

Att göra: Gå igenom befintliga publicerade populationsstudier relevanta för svenska naturtyper och bedöm översiktligt studiernas generaliserbarhet. Sammanställ vilka klimatrelaterade parametrar som studerats och utvärdera möjligheterna att relatera parametrarna till biotopprocesser och klimatförändringar.

Kunskap om naturtyper

Som nämnts drivs och definieras varje naturtyp (biotop) till stor del av vissa avgörande förhållanden och processer. Dessa skapar förutsättningar för arter vilka genom återkoppling i sin tur påverkar förhållanden och processer i biotopen. Även om många populationer reagerar på förhållanden och processer i mycket liten rumslig skala (någon kvadratmeter mark, enstaka träd, grenar, lågor, stenar etc.) är denna småskaliga påverkan vanligen resultatet av förhållanden och processer i större skala. Vissa processer försiggår inom biotoper relativt oberoende av förhållandena i landskapet som helhet (exempelvis bete i en betesmark). Andra beror tydligt av förhållanden, ofta relaterade till klimat, i hela landskapet. I vissa fall kan man också se hur förhållanden i en biotop påverkar en annan (exempelvis renbete, där betestillgången i en biotop påverkar betestrycket i en annan).

Förhållandet mellan processer, strukturer och arter i naturtyper har inte sammanställts annat än i enstaka fall (t.ex. Lennartsson m.fl. 2005), och det rör sig då vanligen om kvalitativa förhållanden, d.v.s. vilka faktorer som påverkar biologisk mångfald i en biotop och i vilken riktning. Storleksordningen av påverkan är troligen svår att bedöma, men en kvalitativ bedömning ger ett bra underlag för att påvisa kunskapsbehov beträffande exempelvis kritiska tröskelvärden för vissa klimatrelaterade parametrar. Kvalitativ beskrivning av olika naturtyper är också nödvändig för att kunna utnyttja populationsdata på det sätt som diskuterats ovan.

Exempel: Fjällhed Fjällheden är fjällens vanligaste biotop och förekommer överallt där det är tillräckligt vindexponerat och tillräckligt små snömängder för att en ojämn snöfördelning skall uppkomma, alltså en mosaik av vindblottor, läsidor och snölegor. Fjällhed finns därför från lågalpint och ett gott stycke upp i mellanalpint bälte. På silikatmark är den en av fjällens artfattigaste biotoper, medan den på kalkmark blir en av de artrikaste. En typisk art i kalkhed är fjällsippan, Dryas octopetala, och

Bilaga B 30 SOU 2007:60

kalkfjällheden kallas ofta Dryas-hed. Artsammansättningen på båda jordarterna varierar med altituden. Vindblotte-läside-snölege-mosaiken beror på snöns fördelning vintertid (från Lennartsson m.fl. under publicering) (pil 1 i schemat nedan) i kombination med kyla, isdrev etc. ovan snön vintertid (1a). Vindblottor finns främst på små höjder på fjällheden, där snön lätt blåser av. Större snölegor betraktas ofta som en egen biotop (1). Snötäckningen och graden av fastfrysning påverkar betet av gnagare vintertid (2), vilket har stor betydelse för fördelningen mellan olika ris och örter. Omvänt påverkas snötäckningen i viss mån av betet, eftersom nerbetad vegetation inte kan hålla kvar snön (2). Vindblottor skapas också av att läsidornas risvegetation direkt skadas och trängs tillbaka av bete (3) och tramp (4). Tramp är en störningsfaktor som alltid följer med renbete (5), men inte med gnagarbete. Hårt tramp bidrar till att skapa markblottor utan vegetation av kärlväxter (6), men markblottor på kalk är ofta rika på lavar och mossor. Markblottor är ett naturligt inslag i vindblotte-läsidemosaiken (7), och kan i princip ses som en särskilt utpräglad vindblotta. Snötäckningen påverkar inte bara hur skyddad vegetationen är för det bistra vinterklimatet, utan även vattentillgången (8). Vattentillgången är i sin tur en viktig faktor för fjällhedens vegetation, framför allt för vindblottor (torra) och snölegor (fuktiga, 9). På vissa jordar, nedanför snölegor etc, kan sipperkärr bildas om vattentillgången är god (10). Sipperkärret är en slags våtmarksbiotop utan torvbildning, och den är ofta ett karaktäristiskt inslag i fjällheden. Längst ner i lågalpint bälte förekommer även torvbildande våtmarker (myrar), i kalkområden i form av rikkärr (10). Kraftigt tramp kan i enstaka fall orsaka att vatten leds bort från våtmarksbiotoper, exempelvis genom att stigar fungerar som diken (11). Vattentillgången har betydelse för flytjords- och frysrörelser i markytan, i sin tur en viktig vegetationstypbildande process (15).

SOU 2007:60 Bilaga B 30

Processer, strukturer och artgrupper i fjällhed (svart text) och fjällgräsmark (svart + röd text).

Exempel: Gräsmark i fjällen Till skillnad från fjällheden är fjällgräsmarken, som vi definierar den, till största delen snötäckt under vintern. Vi avser alltså gräsmark som biotop, inte som vegetationstyp (både vindblottor och läsidor kan vara gräsdominerade). Ofta finns inslag av vindblottor och vindblottesnölege-läside-mosaik på högre partier. Där sådana inslag av fjällhed förekommer, fungerar den som tidigare beskrivits och illustrerats i schemat ovan.

Eftersom gräsmarken är snöskyddad vintertid kan högörter och buskar utan vidare överleva där. I fjällgräsmarken tillkommer därför ett par

6

3

Obeskogad mark

Öppenmarks-fåglar

Kärlväxter, lavar, mossor,

fjärilar,

Grässvål/högört/ ris/busk-mosaik

Tramp

12

(Kalk)fjällhed & (Kalk)gräsmark

Bete

Vattentillgång

Markblottor

Snötäckning

Lavar, mossor

Läsida/, vindblotta/

snölega-mosaik

Kärlväxter, lavar, mossor,

skalbaggar

Viktigaste artgrupper

Struktur/ Substrat

Process

Biotop

1

2

4

1

5

7

8

9

9

11

10

Rikkärr Sipperkärr

Snölega

13

14

Stress & störning

ovan snön

1a

Tjäle, flytjords- och frysrörelser

Vegetationstyp

Kärlväxter, lavar, mossor,

skalbaggar

15

Bilaga B 30 SOU 2007:60

tydliga strukturer relaterade till igenväxning (rött i schemat ovan). Balansen mellan grässvål (lågörtvegetation), högörtvegetation och busksnår bestäms troligen till stor del av betet, samtidigt som vegetationen i sin tur styr var renarna främst betar (12). Vid tillräckligt hårt bete, eller efter perioder med mycket hårt bete, bildas en artrik grässvål, särskilt på kalk. Biotopen liknar låglandets naturbetesmarker. Vid svagare bete eller den första tiden utan bete, ersätts grässvålen på fuktig mark med högörter, som så småningom i sin tur ersätts av videsnår. På torrare eller fattigare mark är högörtvegetation ovanlig och där ersätts grässvålen vid svagt bete av risvegetation (exempelvis fjällen och dvärgbjörk) som med tiden kan utvecklas till enbusksnår. Även gnagarbetet påverkar vegetationen och snöförhållandena vintertid, exempelvis förekomsten av subnivalt rum, är viktiga för betet under snön (2). Även trampet har stor betydelse för denna mosaik, kanske särskilt för fördelningen mellan ris och grässvål (13). När en ung fjällbjörk når över det skyddande snötäcket skadas knoppar och kvistar av isdrev och kyla. Om den å andra sidan lyckas överleva denna kritiska höjd och få kronan över isdrevet, kan fjällbjörken många gånger etablera sig långt ovanför skogsgränsen. Det är därför möjligt att betet är en avgörande faktor för att hålla fjällgräsmarken trädfri (14). Snötäcket gör också att gräsmarken blir betydligt fuktigare än heden, med ett större inslag av kärr, och till fuktigheten bidrar också ofta stora snölegor (10).

Exempel: Fjällbjörkskog Även fjällbjörkskogen (se figur 5) är snöskyddad vintertid och betet bidrar, på samma sätt som beskrivits för gräsmarken, till att påverka skogsgränsen (1) och förhållandet mellan grässvål, högörtvegetation, ris- och buskvegetation (2). Betet utgörs av renbete sommartid och gnagarbete sommar- och vintertid. Betet påverkar således vegetationen, men vegetationen påverkar samtidigt betet (2). Exempelvis blir renbetestrycket svagare när videbusksnår breder ut sig genom att renarna söker sig till andra marker. Förr i tiden hade också det traditionella fäbodbruket stor betydelse för vegetationens sammansättning och vice versa i fjällbjörkskogen (2a). Lokalt har fäbodbruket också påverkat skogsgränsen (2b). Fäbodbruket hade förr stor utbredning i många fjälldalar men saknas idag nästan helt (grå pilar och boxar). Betet i fjällbjörkskog är, och har varit dynamiskt och samspelar därmed med naturliga successionsprocesser. Idag består vegetationen i stora områden av olika igenväxningssuccessioner (3). Vid svagt bete i öppna ytor i ängsbjörkskog övergår grässvål i låg- eller högörtvegetation som i sin tur ersätts av videbusksnår och slutligen sluten ängsbjörkskog. I hedbjörkskog går successionen via risvegetation och enbusksnår. Bete kan inte på egen hand öppna fjällbjörkskogen men bete påverkar igenväxningen när gläntorna (eller skogsgränsen) väl finns där (4). Hårt ren- eller boskapsbete kan däremot trycka tillbaka videbusksnår. En vanlig orsak till dagens igenväxning i odlingsdalarnas

SOU 2007:60 Bilaga B 30

närhet är upphört fäbodbruk (5). Igenväxning i fjällbjörkskog är också en helt naturlig process, till följd av tidigare fjällbjörkmätarangrepp eller snöskador (6).

Det traditionella fäbodbruket skapade således öppningar i skogen, vilket i sin tur gav ett antal viktiga biotopstrukturer (grå pilar). Vissa av dessa strukturer, som slåtterkärr, slagen björkskog, skottskog etc., kan betraktas som egna biotoper. Slåttermarken är idag försvunnen, och även i naturliga rikkärr märks en tydlig igenväxning (7) som i viss mån hålls emot av renbete (8). Idag skapas gläntor i fjällbjörkskogen nästan enbart av naturliga processer, som snöskred och liknande samt fjällbjörkmätarangrepp (9). Dessa processer är också viktiga för skapandet av död ved (10). Skredprocesser drivs av tyngdlagen (11) i kombination med snöförhållanden och avblåsning på högre belägna fjällhedar (12). Därför blir skredskador särskilt vanliga under branter i trädgränsen (11), längs fjällbäckar med snöslasklaviner etc. (13).

Till schemat kunde också läggas olika slags modern mänsklig påverkan, vilken lokalt har påverkat fjällbjörkskogen. Exempelvis skapas gläntor i fjällbjörkskog genom skidturismen. Den orsakar också, tillsammans med terrängkörning, dränering av kärr. Det är dåligt känt hur sådana antropogena biotopstrukturer utnyttjas av arter. Exempelvis är spår och nerfarter vanligen alltför störda för att utveckla naturlig vegetation, men det har inte studerats i vad mån sådana öppningar gynnar exempelvis vissa exponeringskrävande artgrupper knutna till ved, eller kan fungera som ersättningsmiljöer för exempelvis fåglar som behöver öppna ytor i fjällbjörkskogen.

Figur nästa sida: Processer strukturer och artgrupper i fjällbjörkskog

Bilaga B 30 SOU 2007:60

Lav ar , m os sor ,

sk al ba gg ar

Lav ar , s ka lb ag ga r

Fjä llb jö rksk og

Öppenm a rk sf å gla r,

fjä rilar

Kä rlvä xt e r,

la va r, mo ss or,

fjär ilar ,

K ärlv ä xter,

la var, mo ss o r,

fjäril a r,

Lav ar , m os sor ,

sk al ba gg ar

B iotoper på

kalfjä llet

Up ph ör d

fäbodhä vd

Igenväxn ing s-

su cce ss io n

Öppna (r ik )k ärr,

slått er kärr et c

Rö nn, s ä lg et c

M ä ta ra ng repp

S nö ska do r

Död v e d

Gl änt or m .

gr äs sv ål /ö rt

Expon e ra d e

subs tr at : v ed,

st e n , jo rd e tc

Vi kt ig as te

ar tg ruppe r

St ru kt ur /

Subs tr at

Pr oc ess

B

iotop

Skog sg rä n s

G rä ssvå l/l å g /hög ö rt /

ris/ b u skm o sa ik

Bet e & tr am p

T ra d itio ne ll

fä bo dh ä vd

B rant er i

fjällb jörk sk og

V att end rag i

fjällb jör ksk og

2

1

3

5

4

6

2a

4

S lått ermar k i

sk og , s kott sko g,

st ubbs ko ttä ng et c

7

8

9

9

10

11

13

2b

12

SOU 2007:60 Bilaga B 30

Att göra: Gå igenom svenska naturtyper, exempelvis enligt klassificeringen i Natura 2000, på liknande sätt som beskrivits ovan för tre fjällbiotoper. Identifiera de avgörande processerna och förhållandena och bedöm deras relation till klimat och klimatförändringar, exempelvis genom att formulera frågor till klimatforskare. Bedöm även biotopers eventuella beroende av varandra samt identifiera behov av ny kunskap, kvalitativ och kvantitativ. Analysen görs lämpligen genom att kombinera biotopkunskap med kunskap om biotoptypiska arters krav.

Kunskap om utbredningsgränser

Flera studier har påvisat en förväntad spridning av arter norrut och uppåt i altitud. Utbredningsgränser för arter i nord-sydlig, oceanisk-kontinentel, kustnära-alpin etc. riktning ger allmänt en möjlighet till deskriptiva studier som kan användas till att förutsäga förändringar. En svårighet med sådana analyser är att jämföra kolonisationsmöjligheter i dagens landskap med kolonisationsmöjligheterna då dagens utbredningsgränser en gång etablerades. (Linkowski & Lennartsson 2002, Edenhamn m.fl. 1999). Sannolikt måste också spridningsvägar (funktionella och strukturella) jämföras på samma sätt. Man kan lätt överskatta arters spridningsförmåga om man baserar bedömningen på deras idag fragmenterade utbredning.

Exempel Exempel: Det är möjligt att många av jordbrukslandskapets arter spritt sig till sina nuvarande områden med människans hjälp i det traditionella jordbrukslandskapet. Isåfall har de inte heller idag möjlighet att själva sprida sig i nödvändig omfattning.

Omvänt torde många skogsarter haft helt andra spridningsmöjligheter innan produktionsskogsbruket omvandlade skogslandskapet. Många arter som idag skulle behöva kapacitet till långdistansspridning mellan naturskogsfragment kunde i det naturliga skogslandskapet sprida sig meter för meter under långa stabila perioder.

Bilaga B 30 SOU 2007:60

Vilka möjligheter har arter att sprida sig i fragmenterade landskap; vilka möjligheter hade de förr?

Även om utbredningsbegränsningar kan studeras deskriptivt finns få studier som påvisar orsaker (Hoffmann & Blows 1994). Vi vet exempelvis mycket lite om vad som begränsar sydliga arter norrut: är det sommartemperatur, växtsäsongens längd, vintertemperatur/övervintringsförhållanden, temperatursummor, extremtemperaturer etc.?

Att göra: Sammanställ kunskap om ekologiska effekter av medelvärden resp. extremvärden. Koppla sammanställningen till utveckling av biotopmodeller som föreslagits ovan.

Ännu mindre vet vi om vad som begränsar nordliga arters utbredning söderut: Ökad konkurrens brukar framhållas, men vi vet egentligen inte hur sådana begränsningar ser ut. Sannolikt skulle en analys av biotopstrukturer och biotopprocesser, som föreslagits ovan, kunna påvisa mekanismer för några utbredningsbegränsningar, relaterade till brist på livsmiljöer.

Att göra: Starta ett försök med reciprok transplantation av ett antal växter och eventuellt insekter längs gradienter för vilka vi kan förvänta oss förskjutningar (t.ex. sydliga populationer flyttas till nordgränsen, nordliga till utbredningscentrum). Följ dessa med populationsmodeller kombinerat med biotopmodeller för att hitta begränsningsmekanismer.

SOU 2007:60 Bilaga B 30

Ekologisk kunskap i större skala

Flera studier där arters förmåga att överleva med de förväntade klimatförändringarna har som tidigare påpekats modellerats globalt och regionalt (t.ex. Thomas m fl. 2004; Leemans & Eickhout 2004; Thuiller m.fl. 2005; Schröter m.fl. 2004). Generellt brottas emellertid storskalig modellering av ekosystem med samma problem som storskalig modellering av klimat, bl.a. att val av modell och scenario betyder mycket för resultatet, och att det är svårt att förutsäga förändringar och mekanismer i den skala som naturvården kan arbeta med (enskilda biotoper, markägare, populationer etc.).

Experimentbaserad kunskap

I princip är det möjligt att experimentellt i liten skala efterlikna vissa aspekter på förväntade klimatförändringar. Det har gjorts bl.a. i alpin/arkiskt miljö i Abisko och Alaska (van Wijk m.fl. 2003) och påvisat stora effekter av högre temperatur. I Abisko har experimenten baserats på tält för att öka temperaturen och pågått sedan 1990 (se www.ans.kiruna.se). Både effekter på enstaka arter och på vegetationen i stort har analyserats.

Svårigheter med experiment av detta slag är att verkligen efterlikna de förändringar vi förväntar oss, dvs. rätt kombinationer av temperatur, nederbörd, solinstråling etc., och utan att skapa andra oönskade mikroklimatförändringar. Det finns också en risk att experimentförhållandena påverkar frekvensen av extremer, vilka kan ha stor betydelse för biologisk mångfald.

Långa tidsserier

Utan tvekan finns flera äldre studier, antingen avslutade eller igång (i det senare fallet som långliggande försök) som skulle kunna användas för att se förändringar hittills och framöver. Avslutade serier kunde återupptas. Det är givetvis inte alltid lätt att frikoppla klimateffekter från exempelvis ändrad markanvändning, men studiernas potential bör utvärderas.

Att göra: Sammanställ potentiella data av den typ som diskuteras ovan och utvärdera deras möjligheter i ett klimatsammanhang.

Bilaga B 30 SOU 2007:60

Effekter av klimatförändringar på enskilda djur- och växtarter

Gustafsson (2006) presenterar en genomgång av olika artgruppers tänkbara respons på klimatförändringar. Genomgången belyser viktiga faktorer för olika grupper och ger artexempel. Som tidigare diskuterats kommer dock klimateffekter på enskilda arter, liksom på ekosystem, i hög grad

att bero på förändrad markanvändning, vilket gör det svårt att bedöma effekter på arter och artgrupper baserat på deras ekologi. De flesta arter kommer att påverkas genom påverkan på naturtyper och effektbedömningar görs troligen lättast genom utvärdering av naturtyperna. Det finns dock ett antal kategorier av arter som förtjänar diskuteras separat.

Hur svarar arter på klimatförändringar?

UNEP (2006) definierar tre sätt på vilket arter kan svara på klimatförändringar:

  • De kan byta utbredningsområde.
  • De kan stanna och anpassa sig, genom evolutionär eller beteendemässig respons.
  • De kan bli utrotade.

Till dessa punkter måste rimligen läggas en fjärde, nämligen att arten redan är så tolerant mot skilda miljöförhållanden (för växter exempelvis genom hög plasticitet) att den överlever utan vidare.

SOU 2007:60 Bilaga B 30

Problem med konkurrensstarka arter

En ofta anförd effekt av klimatförändringar är att främmande konkurrensstarka eller på annat sätt skadliga arter kan komma att hota inhemsk biologisk mångfald. I själva verket kan dessa arter delas upp i fyra kategorier:

1. Invasiva arter, dvs. främmande arter som hotar biologisk mångfald om de introduceras utanför sitt nuvarande eller historiska utbredningsområde (definition enl. CBD). a. För Sverige nya arter b. För regionen nya arter, som tidigare funnits på annat håll i Sverige.

2. Spontant invandrande främmande arter som hotar biologisk mångfald där de nyetablerar sig. a. För Sverige nya arter b. För regionen nya arter, som tidigare funnits på annat håll i Sverige.

3. För regionen naturliga arter som inte tidigare skapat problem, men som blir konkurrensstarka eller på annat sätt problematiska vid ett ändrat klimat.

4. Redan introducerade och etablerade arter som hittills inte spridit sig nämnvärt utöver den aktiva planteringen, men som blir konkurrens- och spridningsstarka vid ett ändrat klimat

I ett klimatsammanhang kan problem med kategori 1a uppstå genom att avsiktligt eller oavsiktligt införda arter allt oftare klarar att etablera sig på våra breddgrader, för att slutligen ha etablerat starka populationer som hotar inhemsk flora och fauna, exempelvis genom konkurrens eller genetisk förorening (CBM 2004). Exempel är akvatiska arter (exempelvis införda med ballastvatten) som kan komma att etablera sig om vattnet blir varmare. Motsvarande gäller för regioner beträffande kategori 1b-arter.

Kategori 2-arter förutspås bli vanliga i takt med att växt- och djursamhällen förflyttar sig norrut (2a och b) och mot högre höjd (2b). Vad gäller 2a, dvs. för landet främmande arter, finns dock få konkreta uppgifter om vilka arter det kan röra sig om.

Kategori 3-arter är vanliga arter som idag hålls tillbaka i många regioner av torka eller temperatur, men som vid ändrat klimat kan komma att ändra vegetationens sammansättning så att vissa arter slås ut. Exempel kan vara starkväxande gräs och halvgräs, och hit

Bilaga B 30 SOU 2007:60

hör också skadeorganismer som granbarkborre och eventuellt även vissa av de svampar som f.n. dödar flera av ädellövträden i Sverige.

Kategori 4-arter blir ett problem när klimatet allt oftare liknar det i arternas ursprungsområden, exempelvis främmande trädslag i produktionsskog som contortatall och cembratall (Gustafsson 2006).

Arter inom kategorierna 2, 3 och 4 behandlas inom Nordiska Ministerrådets nätverk North European and Baltic network on invasive alien species (NOBANIS, www.nobanis.org).

Vad gäller oönskade arter generellt är det angeläget att diskutera både motverkande åtgärder och anpassningsåtgärder. Till de förra hör att motverka införsel, motverka frisläppande/etablering, och i sista hand utrota etablerade arter, (T. Ebenhard, muntl.). Anpassningsåtgärder innebär åtgärder för att minimera negativa konsekvenser av arter vi inte kan undvika.

Vad gäller oönskade arter och klimatförändringar är det viktigt att identifiera klimatförändringarnas del i problemet. Några särskilt viktiga aspekter är:

  • Många invasiva arter har rätt nyligen fått fotfäste i landet eller regionen och deras spridning idag kan många gånger tänkas försiggå oberoende av klimatförändringarna. Svenska troliga exempel är jättebjörnloka, jättebalsamin och hårkvastmossa. Dessutom är det viktigt att komma ihåg att även inhemska arter helt naturligt kan vara stadda i spridning, helt enkelt för att deras hela kolonisationspotential ännu inte realiserats på grund av att spridning är en långsam process. Dagens utbredningsgränser skulle m.a.o. inte ligga fast även om klimatet var oförändrat.
  • Många invasiva arter är aktivt införda och ofta aktivt nyttjade av exempelvis skogs- och jordbruket. I sådana fall är det således markanvändningen som främst orsakar problemet, även om anpassningsåtgärder till ändrat klimat kan förstärka det (exempelvis plantering av sitka-gran, se skogsmark nedan). Exempel på arter som orsakar omfattande ekosystemförändringar är contortatall, blågranar, sykomorlönn och jättegröe.
  • Många nya arter kan givetvis tänkas etablera sig i Sverige utan att det uppenbart hotar biologisk mångfald. Troliga exempel på det i Sverige är etableringen av nya fjärilsarter, exempelvis sälgskimmerfjäril och kartfjäril (J-O Björklund, muntl.).

SOU 2007:60 Bilaga B 30

Att göra: Sammanställ, bl.a. med hjälp av NOBANIS, potentiella problematiska arter enligt kategorierna ovan, bedöm deras relation till klimatförändringarna samt föreslå motverkande åtgärder eller anpassningsåtgärder. Sammanställningen bör inkludera att utvärdera olika arters påverkan på sin miljö i andra klimatregioner, detta för att exempelvis bedöma eventuellt ändrad potens hos skadeorganismer och konkurrensstarka vegetationsbildare, samt lista potentiella invasionsarter från andra klimatzoner.

Vilka arter flyttar norrut/uppåt och vad blir resultatet?

Vid ett varmare klimat kommer många arter att kunna leva längre norrut/högre än idag vilket gäller både för konkurrensstarka och andra arter. De konkurrensstarka arterna kan hota biologisk mångfald dit de kommer och ersätta ett antal utkonkurrerande arter. Följden blir ett lägre artantal totalt sett. Arter som inte blir dominerande på detta sätt kan i stället tänkas fylla på artpoolen dit de kommer, med ökat artantal som följd. Det är i princip denna mekanism som gör att naturtypernas artantal vanligen ökar söderut i landet och Europa.

Vilka arter som flyttar beror dels på spridningsförmågan, dels på förmågan att etablera sig på den nya platsen. Alla arter i exempelvis ett växtsamhälle har inte samma potential vilket gör att endast vissa arter i samhället flyttar. Vi kommer således inte att se en förskjutning av hela samhällen, utan i stället att nya artsammansättningar uppstår.

Migrerande arter

Flyttande arter är i vissa avseenden särskilt känsliga för klimatförändringar genom att de är beroende av många olika områden och naturtyper (UNEP 2006). Svenska flyttfåglar kan alltså drabbas genom att viktiga miljöer längs flyttvägar och på övervintringsområden förändras, även om själva häckningsområdena i Sverige är oförändrade. Flyttande arter som ändrar flyttidpunkt kan också påverkas negativt genom att de kommer i otakt med exempelvis sin födoresurs. Å andra sidan är flyttförmåga i sig en egenskap som buffrar för klimatförändringar genom att migrerande arter har potential att hitta nya områden.

UNEP (2006) framhåller att migrerande arter finns inom många fler artgrupper än som vanligen uppmärksammas, men att kunskapen om många grupper är bristfällig. Exempel på ofta glömda

Bilaga B 30 SOU 2007:60

grupper är fladdermöss, landdäggdjur och marina ryggradslösa djur, fiskar och däggdjur inklusive arter som sälar och isbjörn.

Nyckelarter

Nyckelarter betecknar arter som på något sätt är av stor betydelse för andra arter, exempelvis genom att utgöra födoresurs (smågnagare, olika slags myggor), skapa särskilda livsmiljöer (vednedbrytande svampar, torvbildande mossor och våtmarksväxter), tillgängliggöra föda (stora rovdjur, barkborrar och andra insekter som

dödar träd), eller skapa särskilda biotopstrukturer (hålbyggande hackspettar). Många arter utgör i sig livsmiljö för många andra, antingen på individnivå (gamla hagmarksekar) eller samhällsnivå, (vass, tång, skogstypsbildande träd), och även sådana arter brukar ibland räknas till nyckelarterna.

Tallticka, en nyckelart i boreal skog efter- som den rötar tall och på det sättet gör tallen tillgänglig som boträd åt hackspettar

Med tanke på nyckelarternas stora betydelse finns anledning att särskilt uppmärksamma dem, både i klimat- och markanvändningssammanhang. Det finns indikationer på att nyckelarter kan komma att drabbas av klimatförändringar, exempelvis har minskning av smågnagarstammar i Västerbottens skogsland kopplats till frånvaro av skyddande snötäcke (Ecke & Hörnfeldt 2005).

Att göra: Utred särskilt tänkbara effekter på nyckelarter, med avseende på befintlig kunskap och kunskapsluckor. Initiera forskningsprojekt där kunskapsluckor redan är kända, särskilt i fall där miljöövervakningsdata och andra fältdata redan finns.

SOU 2007:60 Bilaga B 30

Starkt klimatberoende arter

De flesta arter kommer förmodligen att påverkas av klimatförändringar huvudsakligen genom att arternas livsmiljöer och naturtyper förändras. Sådana effekter behandlas under följande rubrik och effekterna på arter bedöms lämpligen genom att bedöma hur naturtyperna förändras. Vissa arter är dock direkt beroende av vissa klimatrelaterade förhållande och livsmiljöer och torde därför kunna bedömas separat. Exempel är skogsharen som är beroende av ett visst snödjup för att nå knoppar och kvistar under vintern, sälar och andra arter som är beroende av is, smågnagare, beroende av ett skyddande snötäcke vintertid, och utpräglade vindblottearter i fjällen, beroende av hårda vinterförhållanden.

Att göra: Utpeka, på basis av expertkunskap om arter (exempelvis genom ArtDatabankens expertkommittéer), starkt klimatberoende arter av det slag som diskuterats ovan, ange hur de kan antas påverkas av klimatförändringar samt föreslå åtgärder.

Arter med ”stationära krav”

Om klimatzonerna gradvis förskjuts har många arter i princip möjlighet att följa med, givet att de klarar att sprida och etablera sig. Det finns dock ett stort antal arter som utöver vissa klimatförhållanden kräver livsmiljöer som inte förskjuts i takt med klimatförändringarna (Gustafsson 2006). Till de mest utpräglat stationära livsmiljöerna hör geologiska (exempelvis kalkkrävande eller sandkrävande arter) och topografiska krav (exempelvis arter i branter). Arter i sådana miljöer måste kunna långdistanssprida sig till närmaste lämpliga lokal.

Att göra: Utpeka, på basis av expertkunskap om arter (exempelvis genom ArtDatabankens expertkommittéer), arter med stationära krav av det slag som diskuterats ovan, ange hur de kan antas påverkas av klimatförändringar samt föreslå åtgärder.

Värmekrävande arter

Många arter är växelvarma och blir därför starkt beroende av temperaturen. Eftersom deras ämnesomsättning är proportionell mot temperaturen gäller temperaturberoendet särskilt starkt för

Bilaga B 30 SOU 2007:60

ettåriga arter, som insekter, som måste hinna fullborda sin reproduktion under exempelvis en sommar. För exempelvis de flesta fjärilar är troligen sommartemperaturen en större begränsningsfaktor än vintertemperaturen, d.v.s. fler arter klarar att övervintra i kalla klimat än som klarar att fullborda sin sommar-livscykel (J-O. Björklund, muntl.). Även om man således kunde anta att många insekter och andra artgrupper som idag begränsas av sommartemperaturen skulle gynnas av förväntade klimatförändringar, är bilden inte entydig. Det kan nämligen tänkas att lufttemperaturen har mindre betydelse jämfört med de riktigt höga temperaturer som skapas av solexponering i skyddade lägen. I ett varmare men molnigare klimat minskar sådana solbetingade varma miljöer och klimatförändringar av det slaget kan alltså komma att missgynna snarare än gynna ett antal särskilt värmekrävande arter.

Solexponerad tall med reliktbock (skalbaggen t.v.) och åttafläckig praktbagge (t.h.).

Nya hot, nya ansvar

Befintliga rödlistor inkluderar endast till mindre del hot orsakade av klimatförändringar och i princip inte alls förväntade hot (rödlistan är huvudsakligen retrospektiv, dvs. baseras på förändringar vi redan kunnat registrera). Även om man skulle kunna utforma modifierade hotlistor som inkluderar prospektiva bedömningar av

SOU 2007:60 Bilaga B 30

förväntade klimatförändringar, skulle bedömningarna sannolikt vara osäkra så länge de inte inkluderar även markanvändningsförändringar (klimatbetingade och andra). Detta eftersom markanvändning och annat nyttjande av naturen i de flesta ekosystem utgör den största delen av hotbilden. Den svenska rödlistan, baserad på IUCNs kriterier, beaktar dessutom endast i mindre grad att arter försvinner från delar av landet, så länge de är livskraftiga i någon region. Det innebär att kriterierna kan visa sig vara ett trubbigt instrument för att fånga in arter som hotas av klimatförändringar (eller andra faktorer) i delar av Sverige.

Många arter kan komma att försvinna från länder och regioner där de idag är vanliga. Det medför ökat ansvar för de områden där arterna fortsättningsvis kommer att finnas, exempelvis Sverige som helhet eller vissa regioner.

Att göra: Sätt samman listor över

  • Hotade arter regionalt i Sverige, i syfte att stödja 16:e miljömålet (arter skall förekomma livskraftigt i sina naturliga utbredningsområden i Sverige) och att täcka in arter som hotas av ändrade utbredningsområden till följd av klimatförändringar.
  • Ansvarsarter för Sverige (arter som är eller kan förväntas bli starkt hotade i andra länder) och för regioner (arter som är eller kan förväntas bli hotade i andra regioner).

Bilaga B 30 SOU 2007:60

Effekter av klimatförändringar på ekosystem och naturtyper

Alpina biotoper och subalpin björkskog

I fjällen är klimaterelaterade processer mer tydliga än i något annat ekosystem och därför har fjällen diskuterats särskilt mycket i samband med klimatförändringar. Bl.a. har man för fjällen med hjälp av pollen- och makrofossilanalys undersökt vegetation under tidigare varma perioder (postglacial värmetid), och den kunskapen skulle i viss mån kunna användas för att förutsäga effekter av kommande uppvärmning.

Hot mot biologisk mångfald i alpina och subalpina miljöer idag

I fjällen har trädgränsen höjts 100

  • m de senaste 100 åren

(Kullman 2003) , vilket medfört även en höjning av skogsgränsen. Det pågår således en igenväxning i den biologiskt rika skogsgränsen vilket är ett hot mot många artgrupper (Linkowski & Lennartsson 2006b, Linkowski m.fl. 2006). Till igenväxningen bidrar emellertid också fördröjda effekter av upphörd hävd, vilka är särskilt märkbara i fjällbjörkskog och i myrar i fjällbjörkskogen (Linkowski & Lennartsson 2006b).

SOU 2007:60 Bilaga B 30

Under de senaste decennierna har det blivit en spridd uppfattning att överbete av ren är ett hot mot fjällen och dess biologiska mångfald. Det finns dock inga belägg för överbete, ekologiskt sett, i fjällen eller för att för hårt bete skulle hota biologisk mångfald. Forskare i FjällMISTRA har avfärdat problembeskrivningen som en myt (Fjällfokus 2003). Bilden lever dock ännu kvar i många nationella sammanhang (Björklund m.fl. in press). Tvärtom är det lika troligt att ett för svagt renbete hotar biologisk mångfald i många områden och fjällbiotoper, och att det problemet kan komma att öka med ett varmare klimat (Linkowski & Lennartsson 2006a).

Det är viktigt att notera att fjällområdet har blivit den sista tillflyktsorten för en rad arter som tidigare var vanliga i jordbrukslandskapet långt söderut. Exempel är stenskvätta, kattfot och norrlandslav.

Allmänt om klimateffekter på biologisk mångfald i alpina och subarktiska områden

Det största hotet mot biologisk mångfald i de svenska fjällområdet är inte en lokal minskning av antal arter, utan förlusten av arktiska och alpina arter i ett regionalt och globalt perspektiv då flera är unika och kommer att förlora en betydande del av deras habitat på grund av de förväntade klimatförändringarna. Mest hotade är arter på mellan- och högalpina zoner samt de som behöver ett visst rumsligt utrymme (Nordic Council of Ministers. 2005). Som tidigare nämnts förväntas medeltemperaturen stiga mer på de nordliga latituderna, och dessutom kommer de att stiga förhållandevis ännu mer i nordliga bergsområden än i bergsområden i tempererade och tropiska områden (Nogues-Bravo m.fl. 2007). Uppvärmningshastigheten i bergsområden förväntas bli två till tre gånger än den som uppmätts under 1900-talet. Detta kommer mycket sannolikt ha effekter på biologisk mångfald, vattenresurser (förändringar i glaciärer och snötäcken), och naturkatastrofer (t.ex. översvämningar och massrörelser). Permafrostområden i norra Europa förväntas också försvinna gradvis med stigande temperaturer (Haeberli & Burn 2002). Förändringar i snötäckningsmönster till följd av förändringar i nederbörd vintertid kan dock komma att minska takten på förändringarna (Harris m.fl. 2003; Stieglitz m.fl. 2003).

Bilaga B 30 SOU 2007:60

Efter fäbodbrukets upphörande i fjällbjörkskog hotas biologisk mångfald på många håll av igenväxning

Flera artiska och alpina växter har egenskaper som gör att de kan överleva korta snöfria växtsäsonger, lite ljus, permafrost och låga marktemperaturer, låg näringstillgång och fysiska störningar. Dessa växter kan antas ha en låg konkurrensförmåga mot immigrerande arter då klimatet ändras. Terrestra djur i Arktis är också särskilt anpassade till stora temperaturskillnader men då de hittills har varit relativt besparade från konkurrenter, sjukdomar, parasiter och fiender kommer de troligen att vara sårbara om somrarna blir varmare och torrare samtidigt som migrationsvägar, snö- och töförhållanden ändras, och nya konkurrenter och predatorer, parasiter och sjukdomar kommer till området. Arktiska växt- och djurarter kommer sannolikt att ändra sin utbredning snarare än att snabbt anpassa sig till ett förändrat klimat (Callaghan m.fl. 2004).

SOU 2007:60 Bilaga B 30

Förändring av skogsgräns och vegetation

Skogsgränsen i fjällen och förhållandet mellan kalfjäll och den boreala zonen kommer troligen att förändras på grund av framtida förändringar i klimat och markanvändning. Moen m.fl. (2004) har beräknat att skogsgränsen till följd av förändringar i temperatur kommer att förskjutas uppåt med 233

  • meter beroende på vilket klimatscenario som används och det geografiska läget i fjällkedjan. Fjärranalysstudier av Arktis visar på att den pågående uppvärmningen redan har lett till förändringar i trädgränsen och en minskning av tundra (Wang & Overland 2004). Skogsgränsen bestäms dock även till stor del av markanvändning och betestryck. En studie gjord i norra Sverige visar att där en hög population av renar finns återfinns också mycket färre träd, varför trädgränsen inte enbart kan beräknas utifrån klimatologiska parametrar (Cairns & Moen 2004).

Naturtyper i skogsgränsen hör till de artrikaste miljöerna i fjällen.

Bilaga B 30 SOU 2007:60

Klimat, markanvändning och biologisk mångfald

Avgörande för bedömning av klimateffekter på biologisk mångfald i arktiska och alpina ekosystem är rent allmänt att förstå vilka processer och förhållanden som skapar biotoper och förutsättningar för arter, och vilka av dessa processer och förhållanden som är klimatrelaterade respektive relaterade till exempelvis markanvändning (Linkowski & Lennartsson 2006a, b, Linkowski m.fl. 2006).

Markanvändning och sektorer i fjällen som direkt påverkas av dessa förändringar är bl.a. rennäringen och turismen. Eftersom vinterturismen i Europas alper kan komma att minska till följd av klimatförändringarna (t.ex. Elsasser & Burki 2002) kan en ökad efterfrågan på skidorter i Sverige och Skandinavien bli verklighet. Detta i sin tur kommer att öka och förändra användningen av naturresurser (bl.a. vatten för produktion av konstsnö) och den fysiska planeringen i fjällområden. Det finns anledning att närmare undersöka positiva och negativa effekter av olika slags turismrelaterad markanvändning i fjällen, för att skapa underlag för prediktion och planering inför en eventuellt intensifierad vinterturism. Till exempelvis biotopschemat för fjällbjörkskog kunde läggas olika slags modern mänsklig påverkan, vilken lokalt har påverkat fjällbjörkskogen.

Rennäringen och tillgång till föda för renar påverkas direkt av förändringar i snö- och isförhållanden. Studier har även visat att varmare och blötare vintrar och hög variabilitet i vinterklimatet ger färre kalvar och en lägre födslovikt. (Lee, m.fl. 2000; Weladji & Holand 2003). Detta har betydelse för bedömningen av hur ekosystem i fjällområden kommer att påverkas av klimatförändringar. Snöförhållanden, vårtemperaturer och topografi visade sig vara de viktigaste faktorerna för vegetationen (Pettorelli m.fl. 2005) som också påverkar rennäringens (och andra gräsätares) möjligheter att expandera, reduceras eller stanna kvar på dagens nivå av betestryck.

Tjäle och permafrost

Tjäle är en viktig process i fjällen genom att den skapar rörelser i markskiktet, vilket i sin tur skapar flytjords- och andra sluttningsprocesser samt uppfrysningspolygoner och andra strukturmarker. Denna dynamik i markskiktet är viktig för att skapa fjällens

SOU 2007:60 Bilaga B 30

vegetationstyper och har även utpekats som en viktig evolutionär process för Skandinaviens flora efter istiden (Jonsell 1990).

En extrem aspekt på tjäle är permafrost. Permafrostområden beräknas minska drastiskt till följd av den globala uppvärmningen. Detta kan också påverka och bidra till en nordlig expansion av busk- och skogsmark (Lawrence & Slater 2005). I norra Sverige är det främst fysiska parametrar som styr permafrostutbredningen och även om mänskliga aktiviteter har pågått i dessa områden under lång tid är de försumbara på avrinningsområdesnivå. Klimatförändringar i dessa områden med ökad nederbörd i form av snö kommer troligen att leda till att permafrosten försvinner inom några årtionden, åtminstone i lägre liggande områden. (Johansson m.fl. 2006). I Sverige förekommer palsar (permafroststrukturer i torvmark) i den sydliga gränszonen för permafrost och dessa ingår som ett prioriterat skyddat habitat i EU:s Habitat Directive. Palsar och den associerade myrmarken är områden som karakteriseras av en hög diversitet av fåglar och även unika geomorfologiska processer. Dessa områden är klimatberoende och påverkas nu negativt av den regionala uppvärmningen. Modellering av dessa områdens utbredning för flera olika klimatscenarier visar att en liten förändring (1ºC och 10 % nederbörd) får stora effekter på utbredningen av palsar. Alla övriga testade scenarier predikterar en total förlust av områden som är lämpliga för palsmyrmarker till slutet av 2000-talet. Detta skulle bl. a. få konsekvenser för bl.a. migrerande fåglar (Fronzek m.fl. 2006).

Snötäckning och vinterförhållanden på fjällhed

Av biotopschemana ovan framgår att minskat snötäcke (genom snöfattigare eller blåsigare klimat) skulle leda till att vegetationen blir mer utsatt vintertid, under förutsättning att vintertemperatur, snö- och isdrev är tillräckliga för att skada icke snöskyddad vegetation. Detta skulle i sin tur leda till ökad utbredning av vindblottor, dvs mer utpräglat kalfjäll. Om, å andra sidan, vinterförhållandena blir alltför milda, innebär minskat snötäcke bara en längre vegetationsperiod, vilket skulle ge ökad tillväxt av ris, buskar och annan snöhållande vegetation, på vindblottornas bekostnad. För att förutsäga hur det blir behöver vi således från klimatforskarna information om vintertemperaturer och från ekologerna

Bilaga B 30 SOU 2007:60

information om vilka vinterförhållanden, exempelvis extremer, som behövs för att skada uppstickande vegetation vintertid.

Mosaik av vindblottor, läsidor och snölegor.

Av detta resonemang framgår att medelvärden i snödjup, temperatur etc. knappast är tillräckliga. För temperatur behöver vi veta extremer, för snötäckning värden för själva kalfjället, inte bara medel för olika fjällregioner (O. Inghe, muntl.).

Snömängd i kombination med avblåsning är också avgörande för biologisk mångfald knuten till snölegor, både små snölegor i vindblotte-läside-snölegemosaiken och stora hängdrivor nedanför fjällhedarna. De senare är i sin tur motorn i en rad alpina biotoper, exempelvis sippervattenkärr (se biotopschema), alpina vattendrag och biotoper präglade av flyjordsrörelser. Generellt innebär förekomsten av stora snölegor att vatten från vinternederbörden blir tillgängligt inte bara under vårsnösmältningen, utan även långt in på sommaren, dvs. under vegetationsperioden. Minskade snölegor, exempelvis genom att mer vinternederbörd kommer som regn eller att snön inte blåser av från fjällheden (t.ex. genom mer vegetation), skulle innebära torrare förhållanden i många sluttningar.

Klimatets respektive markanvändningens betydelse för alpina skogsgränser

Under senare år har man inom centraleuropeisk naturvård alltmer diskuterat vad som egentligen skapar skogsgränser i bergstrakter. Traditionellt har trädfria vegetationstäckta bergsområden ansetts naturliga, men ökad uppmärksamhet mot markanvändningshistoria har väckt frågan om hur många av Europas vegetationstäckta

SOU 2007:60 Bilaga B 30

kalfjäll som egentligen skulle bestå utan fortsatt nyttjande. I exempelvis Karpaterna verkar bergtall kunna kolonisera så gott som all mark med tillräckligt tjock jord. I Skandinaviska fjäll är skogsgränsen otvivelaktigt starkt påverkad av klimatet, men frågan är om inte markanvändningens (rennäringens) betydelse även här har underskattats (Linkowski & Lennartsson 2006, 2006a).

Snötäckning och renbete

Kortare vinter ger längre betessäsong för renarna, vilket i viss mån skulle kunna kompensera för ökad tillväxt. Vi skulle även behöva bättre kunskap om vilken betydelse renbetet (i samspel med gnagarbete) har för vindblotte-läside-snölegemosaiken i relation till betydelsen av vinterförhållanden (föregående punkt). Betet kan antas påverka den dels genom tramp och bete sommartid, dels genom att minska täckningen av snöhållande vegetation.

I brist på renbete (till vänster om stängslet) tar busksnår över vegetationen i artrik alpin kalkgreäsmark. Mittåkläppen, Härjedalen.

Bilaga B 30 SOU 2007:60

Snötäckning och gnagarbete

Frekvensen av milda dagar vintertid avgör hur snön fryser fast på marken, i sin tur avgörande för gnagarbete (och gnagarcykler?) vintertid, vilket starkt påverkar fördelningen mellan olika ris och örter, samt risens utbredning totalt sett. Risens utbredning påverkar i sin tur hur mycket snö som ”fastnar” på fjällheden. Vi vet inte vilken frekvens av milddagar som ger effekt på gnagarpopulationer och gnagarbete.

Renbete som naturvårdsåtgärd?

Vi kommer inte att kunna påverka klimatet i fjällen, men rennäringen kan däremot i viss mån påverka vilka effekterna på fjällens biotoper blir. Det är angeläget att utvärdera markanvändningens respektive klimatrelaterade processers påverkan på biologisk mångfald, för att hitta eventuella möjligheter att kompensera oönskade klimateffekter med ändrad markanvändning.

Klättrar alla vegetationsbälten uppåt?

Det kan antas att vegetationsbältena förskjuts uppåt (mot en högre altitud) i alpin och subalpin miljö vid förväntade klimatförändringar. Vi vet dock inte ifall denna förskjutning inträffar på alla nivåer (vilket skulle slå ut högalpin biologisk mångfald som inte kan klättra uppåt), eller om förhållande i exempelvis högalpint bälte även framgent blir tillräckligt ”högalpina” (vilket skulle slå ut biologisk mångfald i lägre bälten genom att den trängs både nerifrån och uppifrån). Här behövs kunskap om eventuella kritiska gränsvärden i exempelvis snötäckning och vintertemperatur, samt om hur vegetationsbälten fördelar sig i fjällen. För den senare kunskapen torde det vara möjligt att studera befintliga gradienter i fjällen, både nord-sydliga och öst-västliga.

Vandrar alla vegetationszoner norrut?

I många avseenden förändras biologisk mångfald på samma sätt längs en nord-syd-gradient som längs en höjdgradient. De frågor som ovan ställts om klättring uppåt måste på motsvarande sätt

SOU 2007:60 Bilaga B 30

diskuteras för vandringen norrut. I vilka avseenden kan vi, exempelvis, förvänta oss avbrott i migrationspotentialen, och i vilka avseenden kan vi förvänta oss att vår biologiska mångfald kommer att klara sig i arktiska områden i Norge? Ett exempel på avbrott är norra Sveriges palsmyrar (se ovan) vilka saknar potential längre norrut genom avsaknad av myrmarker. Generellt utgör Skandinaviska halvön tillsammans med Kolahalvön en återvändsgränd för åtskilliga arktiska och subarktiska naturtyper (O. Inghe, muntl.).

Humiditet och öst-västgradienten

Fjällens vegetation påverkas i hög grad av fuktigheten under vegetationsperioden, vilken idag varierar från väster (hög humiditet) till öster (låg) i fjällkedjan. Med fuktigare somrar kan renlavar antas bli mer konkurrenskraftiga och få potential att dominera vegetationen vid svagt renbete. Samma sak gäller med varmare vårar och höstar eftersom lavarna har potential att tillväxa vid lägre temperatur än kärlväxter.

Biologisk mångfald och glaciärer

Glaciärer är resultat av hög vinternederbörd i kombination med låg sommaravsmältning. Kraftigt ökade snömängder kan alltså i princip leda till att glaciärer växer även i ett mildare klimat. Sveriges få glaciärer minskar dock f.n. och den vanligaste åsikten är att de kommer att försvinna. Det borde vara möjligt att med befintlig kunskap utvärdera vilka effekter det skulle få på biologisk mångfald knuten till exempelvis jökelälvar, sippervatten och glaciärernas närområde.

Alpina och subalpina myrar

Torvbildning i södra Sverige är till stor del betingad av syrefattiga förhållanden genom stillastående vatten. I kalla områden bildas torv också genom att låg temperatur minskar nedbrytningen av växtmaterial. Alpina myrar bildas och vidmakthålls därför av en balans mellan produktion (ökar med högre temperatur och till en viss gräns större vattentillgång) och nedbrytning (ökar med högre

Bilaga B 30 SOU 2007:60

temperatur). Vattentillgången är i sin tur en kombination av tillflöde och avdunstning, där det senare ökar med högre temperatur. Många alpina och subalpina myrmarker anses ha börjat bildas i samband med ett kallare och därför mer fuktigt klimat omkring 500 B.C (Elven 1990).

Hur balansen kommer att ändras i de svenska fjällen vet vi inte, men eftersom särskilt kalkrika myrmarker hör till fjällens artrikaste biotoper finns anledning att särskilt belysa problemet, exempelvis genom modellering baserat på fältdata och övervakning. Ändrad torvbildning i ett varmare klimat kan antas ha relativt stor betydelse för fjällens biologiska mångfald totalt sett.

Även upphörd traditionell hävd av gamla slåttermyrar bidrar starkt till pågående förändringar i dessa biotoper.

Skoglandskapet

Hot mot skogens biologiska mångfald idag

Totalt sett minskar biologisk mångfald i Sveriges skogsekosystem, genom att arealen naturskog (i vid mening) fortfarande minskar genom avverkning, och genom att få skogsarter kan ha livskraftiga populationer i den produktionsskog som skapas. Idag finns så lite naturskog kvar att biologisk mångfald sannolikt påverkas negativt av fragmentering, dvs. av att en stor del av resterande naturskogsfragment är små och isolerade från varandra. Fragmenteringen gör även att naturliga processer, t.ex. brand, saknas och även att de blir svåra att införa genom skötsel. I många skyddade skogsbiotoper hotas biologisk mångfald av bristen på störningsregimer, exempelvis brand i boreal skog och skogsbete i byarnas närhet.

Effekter av klimat på skogsbruk

I Sverige är skogsbruk pågående markanvändning på mer än 90 % av arealen av de produktiva skogsbiotoperna. Dagens produktionssystem, med slutavverkning (föryngringsavverkning), beståndsanläggning och beståndsvård för volym- och kvalitetsproduktion har så genomgripande effekt på skogsbiotopernas biologiska mångfald att man vanligtvis skiljer mellan produktionsskog och skog där naturliga processer ännu är påtagliga (naturskog, konti-

SOU 2007:60 Bilaga B 30

nuitetsskog, skog med höga naturvärden, nyckelbiotop och liknande begrepp). Vid bedömning av klimateffekter på biologisk mångfald är det därför nödvändigt att skilja mellan produktionsskog (där effekterna till största delen kommer att bero på markanvändningen) och icke-produktionsskog, exempelvis i skyddade områden.

Naturskog

Det är ett pågående arbete att skydda vissa kvarvarande naturskogsfragment från skogsbruk, i princip genom naturreservat (större områden) och biotopskydd (mindre). Sedan 1990-talet tas hänsyn till biologisk mångfald vid avverkning, även om variationen är stor mellan olika delar av Sverige och mellan avverkningsytor. Hänsynen utgörs av exempelvis sparade högstubbar, evighetsträd och hänsynsytor. För att bedöma hur klimatförändringar kan

Bilaga B 30 SOU 2007:60

tänkas påverka mer krävande biologisk mångfald, t.ex. rödlistade arter, i skogen, måste vi först veta hur olika slags skydd och hänsyn idag påverkar biologisk mångfald. Naturreservat och nyckelbiotoper är definierade av att ha hög biologisk mångfald, och skydd av sådana områden har därför i de flesta fall stor positiv effekt. Eftersom skyddade områden i viss mån präglas av naturliga processer kan klimatförändringar tänkas få stor betydelse i vissa skogstyper. Vilka skogstyper det rör sig om torde gå att uppskatta genom att sammanfatta olika skogsbiotopers ekologi som föreslagits under ’klimatförändringar och nyttjande’.

Effekten av hänsyn vid avverkning är däremot förvånansvärt dåligt känd med tanke på hur stora resurser som satsas på hänsynen (K Perhans, muntl.). Studier pågår och medan många anser att hänsynen har stor betydelse indikerar vissa studier att hänsyn i produktionsskog knappast kan hysa livskraftiga populationer av mer krävande arter såvida inte landskapet innehåller relativt stor andel icke-produktionsskog i vilken arterna kan överleva under de långa ogynnsamma perioderna (exempelvis ungskogsfasen) i produktionsbestånden (O. Kindvall, muntl., Ranius & Kindvall 2006). Effekter av klimatförändringar på biologisk mångfald relaterad till hänsyn i produktionsskog kan därför antas vara mycket begränsade jämfört med landskapets innehåll och kontinuitet av livsmiljöer för skogsarter, i sin tur en effekt av hur skogsbruket bedrivs

En förväntad klimateffekt i skyddade områden hänger samman med att utbredningen av de flesta inhemska trädarter i Europa vid ett varmare klimat antas expandera norrut. I Sverige förutspås gran att naturligt dra sig tillbaks från kustområdena i sydöstra och centrala Sverige men kvarstå i de inre delarna av Skandinavien (Bradshaw m.fl. 2000). Även skogsbränder och extrema väderhändelser, angrepp av skadedjur, svampar etc. kan förändra sammansättning och utbredning av skogsbiotoper och arter där dessa tillåts utvecklas fritt (t.ex. Linder 2000).

I produktionsskog väljer vi själva trädslag. J. Bergh (under publicering inom ramen för utredningen) menar att granen även fortsättningsvis kommer att vara gångbar i södra Sveriges produktionsskog. Därtill diskuteras ökad användning av främmande trädslag, exempelvis sitka-gran, som anpassningsåtgärd till ökad risk för barkborreangrepp i ett varmare klimat (t.ex. Skogseko 1:2007).

SOU 2007:60 Bilaga B 30

Ändrad produktionspotential och ekonomiska förhållanden

Både jord- och skogsbruk kommer att direkt påverkas av förändringar i medeltemperatur och variation i klimatet i norra och södra delarna av Europa. I Skandinavien och norra Europa förväntas klimatförändringarna få positiva effekter genom en längre växtsäsong/högre tillväxt, nya områden som lämpar sig för odling samt möjligheter för nya grödor/trädslag.

Å andra sidan kan många aspekter på klimatförändringarna, exempelvis ökad nederbörd, minskat snötäcke, frost och tjäle få negativa effekter på de nuvarande produktionsbestånden vilket kan leda till att de behöver avvecklas i förtid med minskat ekonomiskt utfall som följd (Maracchi m.fl. 2005). Vindskador och ökad frekvens av extrema vindtillfällen (stormar och orkaner) diskuteras givetvis i relation till skog. Det finns dock ännu inget entydigt scenario för huruvida dessa kommer att öka i styrka och/eller antal i Sverige i framtiden.

Då jord- och skogsbruk i de södra delarna av Europa kan komma att påverkas negativt av exempelvis torrare förhållanden, kan ekonomiska konkurrensförhållanden, behov av mat-, energi- och fiberproduktion leda till en intensifiering och förändring av de arellea näringarna i de norra regionerna (Olesen & Bindi 2002). Biologisk mångfald i Sveriges skogar kommer således att påverkas starkt av nationella och internationella förhållanden och policies.

Ändrad produktion skapar nya produktionsproblem

Ett ändrat klimat kan antas leda till ökat behov av pesticider mot sjukdomar, parasiter och skadeorganismer till följd av längre växtsäsong, minskad begränsning av kalla vintrar, inflyttning av nya arter, plantering av nya trädslag osv. Effekterna på biologisk mångfald och miljön av dessa förändringar bestäms till stor del av hur vi väljer att hantera detta ökande behov, samt vilka typer av produktion vi väljer.

På motsvarande sätt kan vi förvänta oss ökat behov av näringstillförsel inom skogsbruket, både genom ökad urlakning och genom nya produktionsformer, exempelvis produktion av biobränsle (t.ex. Skogsstyrelsen 2001).

Så länge skogspolitiken jämställer produktions- och miljömål är säkerställande av biologisk mångfald en fråga för både skogsbruket

Bilaga B 30 SOU 2007:60

och naturvården. Noss (2001) argumenterar att ett skogsbruk som idag tar tillräckliga hänsyn till biologisk mångfald har goda förutsättningar att klara biologisk mångfald även under ett snabbt förändrat klimat. Mer omsorg bör dock ägnas åt att säkerställa skydd för klimatrefuger och spridningskorridorer (Noss 2001).

Biobränsleproduktion

Biobränsleproduktion i skogen diskuteras under rubriken klimatförändringar och nyttjande.

Hotas boreala arter av invasion söderifrån?

Potentialen för sydliga skogsarter att förekomma längre norrut kan antas öka, men vi vet inte (1) om potentialen kommer förverkligas genom spontan spridning, eller (2) om sådan kolonisation innebär att nordliga skogsarter slås ut och därmed skulle behöva sprida sig ännu längre norrut eller till högre altitud. Där skogsbruk är den dominerande störningsfaktorn påverkas konkurrensförhållanden mellan arter fr.a. av markanvändningen, och eventuella ytterligare effekter av klimatförändringar kan antas få begränsad betydelse för skogsarter (se tidigare resonemang om val av referensnivå). I skyddade områden skulle invandring av sydliga arter dock kunna bli ett hot mot biologisk mångfald, exempelvis mot rödlistade arter.

Mer eller mindre död ved i skogen?

Vissa klimatmodeller förutsäger ökad stormfrekvens, och även med konstanta vindförhållanden kan vi antagligen förvänta oss ökade stormskador på skog genom sämre rotfäste i mildare klimat. Detta skulle kunna leda till mer och jämnare flöde av död ved i skogen, med stora positiva effekter på biologisk mångfald. Även kraftigare och mer frekventa barkborreangrepp skulle kunna ge samma resultat. I produktionsskogen är det dock inte självklart att volymen död ved ökar eftersom det är troligt att ökade storm- och insektsskador skador leder till hårdare krav på bortforsling av veden. I Götaland har högsta tillåtna volym nydöd gran redan sänkts från fem till tre kubikmeter per hektar, och restriktionen kan komma att följas upp med krav på ”sök-och-plock-åtgärder”.

SOU 2007:60 Bilaga B 30

Resultatet kan således bli minskad volym död ved, särskilt som alla grövre stormfällen vanligtvis tas ut när man väl söker igenom ett bestånd, inte bara volymen överstigande tre kubikmeter (andelen genomsökta bestånd är därför en viktig faktor, vilken i sin tur beror av gränsvärdet för högsta tillåtna volym). I skyddade områden är det mer troligt att vedvolymen ökar, men även i skyddade områden har bortforsling genomförts för att undvika smitta på intilliggande produktionsskog.

Kortare omloppstider?

En effekt av ökad tillväxt i kombination med ökad risk för storm- och insektsskador vid ett varmare klimat är att omloppstiderna kan komma att sänkas. Detta skulle ytterligare missgynna biologisk mångfald i produktionsskog genom bl.a. klenare och yngre träd, ökad störningsfrekvens och minskad beståndskontinuitet.

Bilaga B 30 SOU 2007:60

Ökad användning av främmande trädslag?

Ett alternativ till kortare omloppstider är att använda trädslag som är mer resistenta mot storm och insektsangrepp och som bättre utnyttjar den ökade tillväxtpotentialen. Contortatall används redan i stor skala och för södra Sverige diskuteras bl.a. sitka-gran. Eftersom få av våra svenska skogsarter kan utnyttja de främmande trädslagen får plantering av sådana nästan alltid kraftigt negativa konsekvenser för biologisk mångfald.

Ökade behov av skogsgödsling.

Ökad produktion i kombination med ökad urlakning och ökat uttag av grot, stubbar etc. för biobränsle kommer att öka kravet på skogsgödsling. Effekterna av skogsgödsling på skogens biologiska mångfald varierar beroende på gödseltyp och gödslingsmetod, men har nästan alltid negativa effekter. Fr.a. mykorrhizasvampar drabbas av de höjda näringsnivåerna efter gödsling, dvs. relativt oberoende av metod och substans.

Skogsbruk i nya områden?

Trots att produktionsskogen redan omfattar mer än 90 % av den produktiva skogsmarksarealen expanderar produktionsskogen fortfarande på naturskogens bekostnad. Vissa skogstyper är dock någorlunda fredade från skogsbruk, exempelvis impediment (alltför lågproduktiv skog) och fjällbjörkskog. I den senaste skogsutredningen (SOU 2005:39) diskuteras emellertid möjligheten att i ett annat klimat expandera skogsbruket även till sådana områden. Även om sådana biotoper bara delvis fungerar som förstärkningsområden för biologisk mångfald i mer produktiva skogstyper, skulle sådan expension bli negativ för biologisk mångfald.

Mer skogsbränder?

Ökad risk för skogsbränder nämns ofta som en förväntad klimateffekt i de delar av Sverige som antas bli torrare sommartid. Detta skulle i så fall ge positiva effekter på de artgrupper som idag är hotade av bristen på bränder och efterföljande succession i

SOU 2007:60 Bilaga B 30

skogsbestånd (arter som klarar sig på brända hyggen har redan börjat visa positiva trender). Vi har emellertid dålig kunskap om framtida brandfrekvens, inte minst mot bakgrund av framtida val av skogsproduktion. Det bör också betonas att effekterna av brand på biologisk mångfald i hög grad beror på hur de brunna bestånden hanteras. Exempelvis har flertalet av dagens naturvårdsbränningar effekt enbart på arter knutna till själva brandfältet, eftersom brandområdena planteras och beståndsvårdas som vanliga ungskogar.

Ändrad nedbrytning av ved?

Vedlevande organismer utgör en avsevärd andel av de minskande skogsarterna. Relativt små förändringar i mängden, flödet av och kvalitén hos den döda veden kan därför antas få stora effekter på skogens biologiska mångfald. Till de viktigaste förutsättningarna för denna grupp är vedens nedbrytningsförhållanden, exempelvis vilken svamp som står för nedbrytningen av cellulosa och lignin. Temperatur och humiditet kan antas påverka nedbrytningsförhållandena men det är dåligt utrett vilken effekt det kan antas få på vedorganismer, relativt andra faktorer.

Ändrad livsmiljö för epifyter och markkryptogamer?

En annan artrik grupp med stor andel hotade arter är epifyter på gamla träd. Särskilt ädellövträd och asp är artrika, men även gran. Många av de mer krävande arterna är utpräglat konkurrenssvaga och utnyttjar t.ex. långsam tillväxt av trädkronan hos gamla träd, nybildningen av hård skorpbark på grovstammiga lövträd, samt näringsbrist och torkstress. Vid fuktigare klimat och mera nederbörd kan konkurrensförhållandena antas ändras. Liknande effekt kan förväntas i bottenskiktet, där snabbt växande väggmossa och husmossa under fuktiga milda höstar kan konkurrera ut både andra mossor, lavar och många kärlväxter.

I vilken mån är bristen på exponering en temperaturfråga?

En lika stor brist i svensk skog som död ved är bristen på solexponering (t.ex. de Jong & Almstedt 2004). I produktionsskog eftersträvas täta bestånd, både för hög volymtillväxt och hög

Bilaga B 30 SOU 2007:60

kvalité. I täta bestånd blir livsmiljön både för kall och för mörk för många organismer. Frågan är i vad mån förhållandena i produktionsskog kan antas förbättras i ett varmare klimat, eller kanske försämras genom ökad molnighet (http://www.smhi.se/sgn0106/ leveranser/Utredningen_diff/index.htm). En viss förtätning av skogen förutspås (Eriksson & Wallin 2005), men i produktionsskog bestäms beståndens täthet till allra största delen av markanvändningen, dvs. stamtäthet och trädslagsval vid beståndsanläggningen, samt röjning och gallring därefter. I Naturskog kan klimatbetingad accelererad förtätning däremot bli ett hot mot biologisk mångfald, särskilt med tanke på pågående förtätning/förgraning till följd av brist på brand. Det är angeläget att i naturskog studera mikroklimat och biologisk mångfald längs befintliga temperatur-, exponerings- och soltimme-gradienter, i syfte att identifiera viktiga mekanismer som underlag för prediktion.

Nya skogsbiotoper

I de delar av Sverige som blir blötare kan en ökad potential för sumpskogsbiotoper förväntas, både genom att skogsmark rent allmänt blir fuktigare, genom ökad översvämning i strandmiljöer och genom att skog inom vissa dikningsföretag blir svårbrukad. Som tidigare nämnts är det emellertid upp till skogsbruket om den potentialen resulterar i ökad areal sumpskog eller om den kompenseras genom ökad markavvattning.

Tydligare uppdelning mellan produktions- och naturskog?

Många av de förändringar i skogsbruk som diskuteras ovan (t.ex. ökad gödsling, användande av främmande trädslag, bortforsling av död ved, kortare omloppstider) skulle kraftigt minska skogsarternas redan dåliga möjligheter att överleva i produktionsskog. Idag minskar därtill andelen icke-produktionsskog kontinuerligt genom avverkning och om den minskningen fortsätter kommer förändringarna sammantaget att bli starkt negativa för biologisk mångfald och för skogsbrukets möjligheter att jämställa produktions- och miljömål. Troligen skulle flera generalistarter som idag klarar sig i produktionslandskapet hamna på rödlistan.

SOU 2007:60 Bilaga B 30

Frågan är hur biologisk mångfald skulle påverkas om intensifiering i produktionsskogen kompenserades med ökad areal ickeproduktionsskog. Detta kunde åstadkommas exempelvis genom omgående stopp för avverkning av naturskog och andra värdekärnor för biologisk mångfald, samt av kontinuitetsskog (www.svo.se) med hög potential att snabbt utvecklas till värdekärnor. En sådan tydligare uppdelning mellan intensivodlad produktionsskog och en större areal skyddad skog är vanlig globalt sett. I Sverige bedrivs skogsbruk på en mycket hög andel av skogsmarksarealen (på mer än 90 % av den produktiva skogsmarken, i många regioner på mer än 95 %). Denna modell försvaras med att skogsbruket tar så stora hänsyn till biologisk mångfald att rimliga överlevnadschanser för krävande arter förhoppningsvis skapas även i produktionsskog. Mot bakgrund av förväntade klimatförändringar skulle en utvärdering av olika modeller vara önskvärd, inte minst med tanke på skogsbrukets svårigheter att nå uppsatta miljökvalitetsmål idag..

Problem med konkurrensstarka invasionsarter?

Invasionsarter behandlas under rubriken effekter på enskilda arter.

Ökat behov av våtmarker?

Se motsvarande rubrik under våtmarker.

Jordbrukslandskapet

Hot mot den biologiska mångfalden i jordbrukslandskapet idag

Biologisk mångfald i jordbrukslandskapet går tillbaka främst genom igenväxning i övergivna slåtter- och betesmarker, brist på hävdad mark av vissa typer (exempelvis torra, sandiga utmarksbeten), brist på våtmarker, felaktig skötsel i ännu hävdade marker och genom den fragmentering som orsakas av igenväxningen och av tidigare rationaliseringar av jordbruksmarken.

Bilaga B 30 SOU 2007:60

Skötselberoende gräsmarks-kärlväxter i ett Uppländskt odlingslandskap. Varje punkt markerar en förekomst; gula punkter är förekomster i hävdad gräsmark, röda i ohävdad f.d. gräsmark. I de senare pågår igenväxning och de röda förekomsterna kommer därför att försvinna om inte igenväxningen hejdas.

Jordbrukslandskapet är skapat av markanvändningen

Som diskuterats för skogslandskapet har markanvändningen avgörande betydelse för biologisk mångfald, och klimateffekter måste bedömas i relation till markanvändningen. I jordbrukslandskapet finns inga ursprungsbiotoper där man strävar efter att minimera markanvändningen, utan man diskuterar i stället att återinföra eller imitera traditionella hävdformer, till vilka hotad biologisk mångfald är knuten.

Ändrad produktionspotential och ekonomiska förhållanden

Liksom för skogsbruket förväntas jordbruket i Skandinavien och norra Europa i viss mån påverkas positivt av klimatförändringarna genom längre växtsäsong, möjligheter för nya grödor, samt ökad

SOU 2007:60 Bilaga B 30

efterfrågan till följd av minskad produktion i torra områden i Europa (Olesen & Bindi 2002).

Å andra sidan förutspås också många negativa effekter på jordbruksproduktionen. Exempelvis kan ökade vattenflöden under framför allt vinterhalvåret i delar av Sverige försvåra nyttjandet av lågt liggande åkermark. Detta skapar potential för större areal våtmark (positivt för biologisk mångfald), men huruvida potentialen utnyttjas beror på hur man inom jordbruket väljer att möta förändringarna. En viktig skillnad mot skogsproduktionen är att valet av gröda och produktionsform snabbt kan ändras, i princip från ett år till ett annat, vilket innebär att man inte behöver särskilt lång framförhållning för att anpassa markanvändningen till klimatförändringarna.

Ändrad produktion skapar nya problem

Ett ändrat klimat kan antas leda till ökat behov av pesticider mot sjukdomar, parasiter och skadeorganismer till följd av längre växtsäsong, minskad begränsning av kalla vintrar, inflyttning av nya arter, nya grödor osv. På motsvarande sätt kan vi förvänta oss ökat behov av näringstillförsel bl.a. genom ökad urlakning och nya produktionsformer. Effekterna på biologisk mångfald och miljön av dessa förändringar bestäms till stor del av hur vi väljer att hantera detta ökande behov, samt vilka typer av produktion vi väljer.

Kravet på hållbar produktion och sektoransvar för miljön säkerställer att frågor om bevarande av biologisk mångfald i odlingslandskapet blir beaktade (J. Gustavsson, muntl.). En pågående överföring av resurser från produktions- till miljöåtgärder inom EU:s gemensamma jordbrukspolitik utgör en stor ekonomisk potential för att gynna miljöanpassad jordbruksproduktion. Förändringar i produktionspotential och produktionsproblem behandlas utförligt i Eckersten m.fl. (underlagsrapport inom klimat och sårbarhetsutredningen).

Bilaga B 30 SOU 2007:60

Biologisk mångfald förekommer mest i de naturtyper som producerar minst

Medan CAP:s (EU:s gemensamma jordbrukspolitik) stödformer, budget och politik huvudsakligen gäller jordbruksmark (åkermark) och djurproduktion förekommer nästan all biologisk mångfald i jordbrukslandskapet i sådana biotoper som, så att säga, blir över. Viktigast är en stor grupp av halvnaturliga biotoper, vilka till skillnad från åkermarken inte helt och hållet skapats av människan utan av människans nyttjande av mer naturliga växt- och djursamhällen. Den areellt viktigaste halvnaturliga biotopgruppen är naturlig fodermark (semi-natural grassland), dvs. slåtter- eller betesmark utan nämnvärd gödsling, insådd eller kultivering.

CAP:s hantering av åkermarkens påverkar inte direkt biologisk mångfald i sådana biotoper, men har givetvis stor betydelse för jordbrukets villkor i stort och därmed indirekt för nyttjandet och skötselpotentialen i de halvnaturliga biotoperna. Jordbrukets framtida struktur och djurhållning kommer med andra ord att ha stor betydelse för möjligheterna att upprätthålla hävden i biologiskt värdefulla marker (J. Gustafsson, muntl.).

SOU 2007:60 Bilaga B 30

Biobränsleproduktion

Nya former av produktion för biobränsle har tidigare berörts. Globalt diskuteras sådan omläggning i termer av konkurrens och matproduktionssäkerhet, men i Sverige finns anledning att även utvärdera olika produktionsformer från biologisk mångfaldsynpunkt.

Förändrad fuktighet i jordbruksmark

Som nämnts kan åkerbruk försvåras i lågt liggande områden. Det kan, särskilt mot bakgrund av behovet av kol- och näringsfångst, leda till att vi satsar på att öka arealen våtmark. Om våtmarken hävdas genom exempelvis slåtter eller bete skapas olika slags fuktängar, om de lämnas utan åtgärd skapas sumpskog. Båda vägarna skulle gynna biologisk mångfald kraftigt.

I halvnaturlig gräsmark kommer tillväxten att öka vid ökad fuktighet, särskilt som ökad nederbörd kan antas öka depositionen av luftburet kväve. Detta ökar behovet av hävd för att inte lågväxta och exponeringskrävande arter skall konkurreras ut. Samtidigt blir det svårare att hitta ett hävdtryck som för bort tillräckligt mycket biomassa och näring utan att alltför mycket skada känsliga växter. Det är viktigt att undersöka sådana effekter och prova alternativa hävdformer, exempelvis sådana som innebär ettåriga hävduppehåll.

Torrare i vissa områden

Torkstress är en viktig faktor i alla torra till friska gräsmarker, som samverkar med hävden till att skapa gräsmarksbiotoperna. Mest utpräglat är detta i stäppbiotoper, där hävden står för relativt liten del av påverkan på vegetationen. Dessa biotoper hör till de artrikaste i jordbrukslandskapet och med högst andel rödlistade arter. Med torrare klimat i sydöstra Sverige kan utbredningen av stäppartade biotoper förväntas öka, liksom torra betesmarker med markblottor. Naturvården bör ha en beredskap för detta, dels genom att lära sig bättre hur stäppartade gräsmarker skall skötas, dels genom att hitta nya marker och avsätta restaurerings- och stängselmedel för dem, när betesdjuren räcker till större areal.

Samtidigt ökar utbredningen av torra småmiljöer även i andra torra-friska gräsmarker. Det innebär dels att behovet av årlig hävd

Bilaga B 30 SOU 2007:60

minskar, dels att många nyckelarter i gräsmarkerna blir känsligare för bete. I båda fallen ger detta en potential att beta större arealer, att ha betesfria år etc., vilket skulle gynna biologisk mångfald.

Båda aspekterna på torrare klimat torde kunna modelleras genom att extrapolera nuvarande fuktighetsmönster inom och mellan gräsmarker.

Ändrad fenologi i gräsmarker

Tiden för reproduktion hos växter och djur är en mycket viktig faktor för biologisk mångfald i slåtter- och betesmarker, eftersom den avgör chansen att reproducera sig innan exempelvis avbetning. Ett varmare klimat kan antas tidigarelägga reproduktionen, vilket skulle gynna biologisk mångfald så länge hävden infaller på samma tidpunkt, vilket är en fråga om val och prioritering.

Ändrad livsmiljö för epifyter och markkryptogamer?

En annan artrik grupp med stor andel hotade arter är epifyter på gamla träd. Särskilt hagmarks-ädellövträd är artrika. Många av de mer krävande arterna är utpräglat konkurrenssvaga och utnyttjar t.ex. nybildningen av hård skorpbark på grovstammiga lövträd, samt näringsbrist och torkstress. Vid fuktigare klimat och mera nederbörd kan konkurrensförhållandena antas ändras. Liknande effekt kan förväntas i bottenskiktet, där snabbt växande hakmossa redan är ett problem för kärlväxter i vissa gräsmarker.

Problem med konkurrensstarka invasionsarter?

Invasionsarter behandlas under rubriken effekter på enskilda arter.

Ökat behov av våtmarker?

Se motsvarande rubrik under våtmarker.

SOU 2007:60 Bilaga B 30

Våtmarker, havs- och sötvattenstränder

Hot mot biologisk mångfald i våtmarker, havs- och sötvattenstränder idag

Som övriga ekosystem är stränder och våtmarker i hög grad påverkade av människans nyttjande, vilket måste vägas in i bedömningar av klimateffekter. Sjöar och vattendrag är starkt påverkade av reglering, särskilt i vattendrag lämpliga för kraftproduktion och i jordbrukslandskapet. Stränderna i starkt reglerade vattendrag kan i princip bli ekologiska öknar, och även måttlig reglering orsakar stora förändringar av biologisk mångfald. Många av dessa förändringar är ännu dåligt kända, exempelvis bristen på naturlig vattenföring i slättsjöar och på högvattenflöden vid naturlig tidpunkt i svämskogar och deltan. Många våtmarker är negativt påverkade av markavvattning och i jordbrukslandskapet har vissa våtmarkstyper nästan helt försvunnit. Våtmarker och produktiva stränder har traditionellt hävdats och bristen på hävd i våta miljöer är idag ett stort hot mot biologisk mångfald. I slättbygden har hävdberoende biologisk mångfald redan försvunnit på de flesta övergivna marker, men i norra Sveriges raningar pågår tillbakagången fortfarande. I många sanddynområden är de naturliga vindgenererade successionsprocesserna starkt begränsade genom att sanden fixerats av planteringar.

Havsytans höjning

Effekter av havsytehöjning har främst diskuterats för exploaterade kuststräckor där vi kan förvänta oss att kustekosystemen kommer att trängas samman mellan hav och bebyggelse (Fankhauser, 1999). I Sverige gäller detta endast lokalt, men däremot är det relativt vanligt att jordbruksmark går nära inpå havet.

I landhöjningsområden runt norra och mellersta Östersjön kommer vi att se stora effekter på biologisk mångfald även vid en högst måttlig (så att landhöjningen stoppas) havsytestigning. Längs norra bottenvikskusten har netto-landhöjningen halverats till ca 5 mm/år (Johansson m.fl. 2004) vilket skulle innebära att upphörd eller reverserad landhöjning redan föreligger längre söderut. Effekter har förutsagts för havsstrandängar (Rautiainen 2006), men förändringarna kommer att påverka ett helt system av artrika biotoper.

Bilaga B 30 SOU 2007:60

Artrik varierad landhöjningskust

Storm och is

Isförhållanden på Östersjön förväntas förändras till följd av klimatförändringarna (t ex Meier m.fl. 2004). Förekomsten av is har även betydelse för strandbiotoperna, exempelvis genom nötning under islossningen (Lennartsson m.fl. 2005) och fastfrysning av vegetation.

Även om ändrad storm- och isfrekvens antas bli effekten av klimatförändringar, vet vi ännu mycket lite om hur sådana förändringar kan tänkas påverka ekosystemen. I stort sett saknas sammanställningar av de ekologiska effekterna av vatten- och isbetingade störningsförhållanden, exempelvis om effekter av enstaka högvatten visavi medelvattenstånd, och av isnötning. Sannolikt kunde vi komma en bra bit på väg med befintlig kunskap kombinerat med enklare fältstudier (se åtgärder).

Ett allmänt problem är att bedöma effekterna av exempelvis is i södra änden av ispåverkan-området, där effekterna redan är sporadiska. I exempelvis norra Bottenviken, där iseffekter är tydliga, kommer kanske isbeläggningen även framgent att vara tillräcklig.

SOU 2007:60 Bilaga B 30

Våtmarker och stränder vid sjöar och vattendrag

Sambanden mellan produktion och nedbrytning i torvbildande våtmarker har berörts under alpina miljöer. För sydligare delar av landet har tidpunkten för vattentillförsel stor betydelse. Klimatmodellerna förutsäger dels mer regn på snöns bekostnad vintertid, dels mer varierande flöden sommartid. Den förstnämnda förändringen innebär minskad vårflod vilket sannolikt kommer att minska de strandnära våtmarkernas utbredning (Nilsson m.fl. 2005). Ökad variation sommartid innebär mer instabila förhållanden under vegetationsperioden, vilket troligen kommer att missgynna många arter som är anpassade till att variationen vanligen kommer under viloperioden, t.ex. under våren eller senhösten. Andra arter kan å andra sidan komma att gynnas. Rent allmänt behöver vi bättre kunskap om hur biologisk mångfald reagerar på tidpunkten för vattentillförseln, för att kunna modellera effekter av klimatförändringar.

I många tidigare öppna våtmarker har en accelererande igenväxning uppmärksammats. Olika förklaringar har föreslagits, fr.a. (1) eutrofiering genom kvävenedfall, (2) ett varmare klimat som exempelvis skulle kunna orsaka ökad nedbrytning av torv, (3) för-

Bilaga B 30 SOU 2007:60

dröjd respons på upphörd hävd, (4) grundvattensänkning och andra effekter av omfattande markavvattning.

Biologisk mångfald i alla ekosystem knutna till vattendrag är särskilt hotad genom att vattendragen riskerar ytterligare utbyggnad när vi idag försöker motverka klimatförändringarna. T.o.m. utbyggnad av de orörda nationalälvarna diskuteras, vilket skulle få internationella konsekvenser för biologisk mångfald genom att dessa utgör Europas i särklass största outbyggda vattensystem.

Havsytans stigning vid olika kusttyper

Även om erosionen kommer att öka synbart kommer en långsam havsnivåhöjning vid en stabil ”vanlig” kust sannolikt att få rätt begränsade effekter på biologisk mångfald, utom på mycket flacka stränder, exempelvis havsstrandängar. Effekterna på mindre flacka stränder torde framför allt vara att befintliga erosionshak, driftvallar etc. flyttar uppåt och med dem vegetationszoneringen.

Vid kust som idag har landsänkning kommer denna att påskyndas, vilket i de flesta fall torde ha neutral eller svagt positiv effekt på biologisk mångfald. Ett undantag kan vara vissa sanddynområden där balansen mellan vattendriven till- och bortförsel av sand kan innebära att de naturliga sanddynprocesserna stoppar. Problemen måste bedömas i relation till befintliga problem med plantering och fixering av sand. Ett annat undantag är marskland där ackumulering av finst slam idag håller jämna steg med en svag landsänkning. Troligen kan många marskland komma att helt försvinna vid en havsytehöjning, medan utbredningen som sådan av naturtypen kan antas öka när nya landsänkningsområden bildas.

Vid landhöjningskust får en havsytehöjning stora konsekvenser eftersom den innebär att den viktigaste processen upphör. Här finns alltså inga möjligheter för naturliga vegetationszoner att vandra uppåt med havsytan, eftersom zoneringen och växtsamhällena kräver en relativ sänkning av havsytan. För landhöjningskust måste därför anpassningsåtgärder diskuteras. Även om inte själva havsytehöjningen kan påverkas kan vi antagligen mildra effekterna av den genom förutseende skötselåtgärder i god tid. Genom att studera olika strandbiotoper längs en gradient längs kusten från områden med hög landhöjning till områden med landsänkning, borde vi kunna ha goda möjligheter att förutsäga effekter.

SOU 2007:60 Bilaga B 30

Högvattenflöden

Vattenföringen är en avgörande faktor för alla strandbiotoper, eventuellt i kombination med hävden, och brist på högvatten i reglerade slättsjöar har utpekats som ett allvarligt problem för biologisk mångfald på strandängar (Lennartsson & Hoflin 2005). För att kunna bedöma effekter av klimatförändringar är det emellertid nödvändigt att i utreda betydelsen av tidpunkt för högvatten. Vilken betydelse har exempelvis högvatten som infaller utanför vegetationsperioden och utanför den tid då islyftning är möjlig?

Framtida högvattenflöden är i stor utsträckning resultat av hur vi framöver reglerar vattendrag. Med åtgärder för att kapa högvattentoppar kan det tänkas att normalflödena snarare blir lägre än idag i de vattendrag där sådan reglering är möjlig.

Ökat behov av våtmarker?

Våtmarker har stor betydelse för klimatförändringar och deras effekter. Våtmarker tillhandahåller flera av de ekosystemtjänster som kommer att bli särskilt viktiga vid ett förändrat klimat, bl.a. för:

  • Näringsfångst i vattendrag. Avsevärt ökat växtnäringsläckage (se

Lewan i Eckersten m fl..) kommer att bli en stor belastning på vattendrag, sjöar och hav. Våtmarker är effektiva näringsfällor och kan visa sig bli det mest kostnadseffektiva sättet att fånga näring. I detta syfte är det troligen främst våtmarker långt ner i avrinningsområdena, dvs. i jordbrukslandskapet som kommer att behövas. Behovet av våtmarker skulle kunna tillgodoses genom att bygga på befintliga och potentiella strandvåtmarker och genom att skapa nya på blöt jordbruksmark. Särskilt den första kategorin skulle få stor positiv effekt på biologisk mångfald.

  • Buffring av vattenflöden. Mer frekventa högvattenflöden kan buffras genom att vattnet måste passera ett antal våtmarker innan det når problemområden, exempelvis bebyggelse. Möjligen är mossar högre upp i avrinningsområdena härvid särskilt viktiga.
  • Kolsänkor. I våtmarker med ofullständig nedbrytning av organiskt material lagras kol. Samtidigt avgår dock växthusgaser,

Bilaga B 30 SOU 2007:60

exempelvis lustgas, vilket dels komplicerar bilden av våtmarkerna generellt, dels indikerar betydelsen av typ av våtmark eftersom exempelvis lustgasavgången beror på våtmarkens kolkvävekvot (LUSTRA årsrapport 2005).

Vid Hjälstaviken i Uppland höjs vattenståndet på konstald väg varje vår för att efterlikna den genom regleringar uteblivna vårfloden

Sjöar, vattendrag och hav

Hot mot biologisk mångfald i akvatiska miljöer idag

Få organismgrupper i akvatiska miljöer är ordentligt utvärderade vad gäller hot. Havens biologiska mångfald är på många håll starkt förändrad genom överutnyttjande, vilket med stor sannolikhet innebär att många fler arter är hotade än vad som visas av rödlistorna. Lokalt, exempelvis i Östersjön, bidrar även eutrofiering, syrefria bottnar etc. mycket starkt till hotbilden.

Även svenska sötvattensmiljöer är starkt förändrade genom regleringar (fr.a. vattendrag och slättsjöar), eutrofiering (fr.a. vatten långt ner i avrinningsområdena), försurning (fr.a. oligotrofa vatten), ändrad markanvändning (vatten i skogs- och jordbruks-

SOU 2007:60 Bilaga B 30

mark) och introduktion av främmande organismer. De större regleringarna för vattenkraft innebär mycket stor påverkan på vattendragen, både genom förändringar av vattenkvalitén i vid mening och genom att dammarna utgör vandringshinder. Även i mindre vattendrag är vandringshinder vanliga och i dessa saknas dessutom i regel vattendomar beträffande bl.a. minsta vattenföring. I jordbrukslandskapet har småvatten i stor utsträckning försvunnit genom utdikning.

Hålldammar utgör vandringshinder för vattenorganismer och orsakar ofta för låga lågvattenflöden nedströms dammen.

Biogeokemiska och fysiska förändringar

Vattenresurser kommer mycket tydligt att påverkas av klimatförändringarna, både till följd av ökad nederbörd och av förändrade avrinningsmönster i tid och rum (t.ex. minskad salthalt och ökad eutrofiering i Östersjön). Förändringar i vattenmiljöer beror i hög grad på hur vi anpassar jord- och skogsbruk till klimatförändringar.

Vattenkvalité i vid mening påverkar biologisk mångfald både direkt, genom effekter på individer och arter, och indirekt, genom förändringar i näringskedjor. Exempel på direkt påverkan är salthalt vilken genom osmotisk påverkan dödar organismer anpassade till annan salthalt.

Bilaga B 30 SOU 2007:60

Effekter på organismsamhällen genom påverkan på näringskedjor är betydligt svårare att modellera, eftersom det på varje nivå i näringskedjan finns olika alternativa förändringar. Till de parametrar som studerats hör transporter av närsalter och toxiska ämnen men även fysiska omblandningsprocesser av vatten. Exempelvis kan sammansättningen av växtplankton påverkas av ett ändrat klimat och studier har gjorts på kiselalger och grönalger (Huisman m.fl. 2004). Växtplankton står för primärproduktionen i vatten och är således basen för alla högre nivåer i näringskedjan. Andra fysiska parametrar som ökad temperatur och kortare isfria perioder har modellerats för att studera ekologiska effekter. Blenckner m.fl. (2002) studie visar att konsekvenser av ett varmare klimat skulle kunna leda till ökad näringsomsättning och produktivitet i sjöar. Sjöar på höga latituder och oligotrofa sjöar allmänt förväntas också påverkas också av en ändrad tillgång på organiskt kol och oorganiska näringsämnen vilket i sin tur beror av den omgivande vegetationen. Resultat från Karlsson m.fl. studie (2005) pekar på att en uppvärmning kan ha snabb effekt på produktiviteten i sjöar på höga latituder till följd av längre isfria perioder, i samband med en förändrad omgivande landmiljö som ger en ökad tillgång på ämnen och som stimulerar produktion i sjöar.

Det förefaller som om långsiktiga prognoser och bedömningar av hur klimatförändringar påverkar artsammansättning och kvantiteter av flora och fauna i havet kräver mer forskning och studier då dagens akuta problem inte ännu förstås till fullo. Studier från Norra Ishavet på fastsittande makrofauna och nematoder (Renaud m.fl. 2006) har visat på mönster och trender som möjligtvis skulle kunna fungera som en bas för design av studier om klimatförändringars påverkan på biologisk mångfald i svenska havsvatten. Generellt kan sägas att antal arter minskar med lägre salthalt, ökad koncentration av näringsämnen och minskat ljusgenomsläpp.

Isförhållanden

Isförhållanden på Östersjön förväntas förändras till följd av klimatförändringarna. Detta påverkar bl.a. Bottnisk vikare (Phoca hispida botnica) och samtliga sydliga populationer hotas då endast Bottniska viken kommer ha tillräckligt goda förutsättningar för havsis under vintern (Meier m.fl. 2004). Under rubriken effekter på

SOU 2007:60 Bilaga B 30

enskilda arter diskuteras kunskapsbehov för bl.a. arter beroende av is.

Klimateffekter respektive effekter av vår användning hushållning av vatten

Av det ovanstående framgår att samhällens utveckling, hantering och behov av vatten, både som livsmedel och för produktion, får stora konsekvenser för ekologiska processer och biologisk mångfald. Som för terrestra ekosystem kan vi förvänta oss stora förändringar i detta nyttjande till följd av klimatförändringarna, vilket kan komma att få större konsekvenser än klimatförändringarna i sig. I det anpassningsarbete som nu påbörjas bör därför en tydlig dialog mellan naturvårdens och samhällsplaneringens intressen inledas.

Eftersom all slags utsläpp, urlakning, erosion etc. slutligen hamnar i vattenmiljöer är förhållandena i vattendrag, sjöar och hav dessutom starkt beroende av terrester markanvändning. Det är därför nödvändigt att förändringar i exempelvis jord- och skogsbruk till följd av klimatförändringar planeras på ett sätt som innefattar påverkan på akvatiska miljöer.

Bilaga B 30 SOU 2007:60

Konsekvenser för fisk i marina ekosystem

Miljöförändringar som eutrofiering och klimatförändringar påverkar reproduktion och tillväxt av flera fiskarter och populationer i Östersjön. Dessa förändringar samverkar även med andra processer och aktiviteter som exploatering av vissa arter, syrefattiga bottnar och inflyttning av nya arter (Ojaveer & Lehtonen 2001). En ökad temperatur och förändrad salthalt kan få allvarliga konsekvenser för fiskar i havet. Följande övergripande trender kan förväntas (Nordic Council of Ministers 2005):

  • Överlevnad, tillväxt och reproduktion kommer att ändras där vissa arter gynnas och andra missgynnas. En förändrad artsammansättning är därför att vänta.
  • Nya arter kommer att tillkomma genom migration från söder vilket kan innebära en ökad konkurrens för dagens arter
  • Nya arter av flora och fauna som introduceras genom sjöfarten kan få en konkurrensfördel mot de inhemska arterna
  • En ändring av de trofiska lagren påverkar bl.a. förhållandet mellan olika ekologiska grupper av fiskarter. Primärproduktionssäsongen förlängs vilket gynnar algätande arter.

Större sjöar och vattendrag

För de stora sjöarna i Sverige kommer olika effekter att uppkomma till följd av klimatförändringarna. Översvämningar och höga flöden i vattendrag och dess konsekvenser beror till stor del på reglering, geografiskt område (särskilt om det förekommer landhöjning), bebyggelse osv. Vänern och Mälarens vattensystem har utretts särskilt av SMHI (Bergström m.fl. 2006). Vänerns vattenstånd kan stiga mycket högt under långvarig hög tillrinning beroende på de reglerings- och tappningsbestämmelser som gäller enligt vattendomen. Höga flöden runt Vänerns stränder förekommer dock trots regleringar vid vissa tillfällen. Klimatscenarier pekar mot en ökad variabilitet i Vänerns vattenstånd, beroende på blötare vintrar och torrare somrar, men Vänerns vattenstånd är mycket känsligt för ändrad tappningsstrategi vilket i sin tur är avgörande för att bedöma påverkan på biologisk mångfald i dess avrinningsområde. Även Mälaren och Hjälmaren kan förväntas få högre vintertillrinning och lägre tillrinning sommartid än idag.

SOU 2007:60 Bilaga B 30

Ökade flöden vintertid kan tänkas få negativa konsekvenser för arter som genom låg temperatur och ämnesomsättning då har sin viloperiod, exempelvis fisk (L. Tranvik, muntl.).

Höga flöden i sjöar och vattendrag kommer att vara ett mycket påtagligt sätt på vilket människan påverkas av klimatförändringarna, och anpassningar till dessa förändringar har diskuterats mycket. De lösningar som därvid föreslagits är i stor utsträckning tekniska och riskerar att minska snarare än ta vara på ekosystemens naturliga buffrande förmåga. ArtDatabanken (L. Tranvik, muntl.) menar att klimateffekterna kommer att påverka möjligheten att upprätthålla och återskapa landskapets ekologiska och vattenhushållande funktion. Ambitionerna att minska de negativa effekterna av översvämningar genom till exempel invallning, rensning eller muddring kan direkt motverka möjligheten att bevara värdefulla livsmiljöer och naturliga processer såsom vattenståndsfluktuationer, erosion och sedimentation.

Förutom att förvärra problemen för samhällen kan biologisk mångfald drabbas direkt av åtgärderna. I bland annat Klarälven vill man bygga erosionsskydd vilket riskerar att ta bort unika erosionspåverkade miljöer och den speciella insektfauna som är beroende av dessa miljöer (L. Tranvik, muntl.).

Vattenmiljöer vid landhöjningkust

I princip skulle landhöjningen kunna vidmakthålla successionsbiotoper även under vattenytan, men hur vanligt det är beror på successionsprocessernas hastighet (t.ex. vegetationsetablering och slamdeposition) relativt uppgrundningen. Denna kunskap är bristfällig idag. Flador, glon och successionshällkar är kända exempel på landhöjningsbetingade akvatiska miljöer, men vi vet lite om landhöjningens betydelse för exempelvis grunda vikar, i förhållande till andra processer som högvatten och islyftning (G. Johansson, J. Persson, muntl.). Som för terrestra landhöjningsbiotoper skulle de akvatiska vara möjliga att utvärdera genom fältstudier i en nordsydgradient.

Bilaga B 30 SOU 2007:60

Salthaltens betydelse för särskilt viktiga kustbiotoper

För att kunna bedöma utsötningens betydelse i Östersjön är det nödvändigt med bättre kunskap om var salthaltsgränserna för olika organismer går idag. Särskilt i kustnära miljöer tycks många arter, både djur och makrofyter idag vara utbredda längs en stor del av saltgradienterna (G. Johansson, muntl.). Det skulle kunna innebära begränsade effekter av utsötning längs långa kuststräckor, men stora effekter i utbredningsgränserna.

Ökad produktivitet och strandnära miljöer

Effekter av ökad produktivitet modelleras, som ovan nämnts, för primärproduktion och näringsvävar i hav och sjöar. Ökad produktivitet kan också få stor betydelse för biologiskt rika miljöer där den ökade produktionen s.a.s. ackumuleras, dels genom ökad tillväxt i miljöerna (av exempelvis vass och alger), dels genom ökad sedimentation av organiskt material, dels genom ökad frekvens av tillfälliga produktivitetsutbrott, som algblomningar.

Även minskad islyftning kan tänkas få stor betydelse genom att exempelvis vass inte längre förs bort vintertid, men det är tänkbart att detta kan komma att kompenseras av ökade vinterhögvatten (G. Johansson, J. Persson, muntl.). Betydelsen av sådana processer är dåligt känd, men det kan antas att många grunda miljöer är resultat av en relativt skör balans mellan uppgrundning/igenväxning och bortförsel.

SOU 2007:60 Bilaga B 30

Produktion av bl.a. vass fyller snabbt upp grunda havsvikar om det inte sker en årlig bortförsel genom is, vinterstormar eller (som här) bete.

Minskad minimivattenföring i vattendrag?

Ökad flödesvariation sommartid kan antas ge fler och längre perioder med mycket låg sommarvattenföring i vattendrag, särskilt om de är reglerade med hålldammar utan krav på minimivattenföring. Detta kommer sannolikt att drabba en lång rad organismer som redan idag lever på marginalen i reglerade vattendrag (J. Berglund, muntl.).

Till minskade sommarvattenflöden kommer troligen också ökat behov av bevattning i jordbruket att bidra, och även denna verksamhet bedrivs vanligen utan vattendom (L. Tranvik, muntl.).

Bilaga B 30 SOU 2007:60

Ekosystemtjänster

Ekosystemtjänster beskriver i princip den antropocentriska aspekten på biologisk mångfald, dvs. att ekosystemen tillhandahåller flera viktiga tjänster och produkter för människan och samhället. Exempel på sådana är tillgången på arter och genetiskt material, mat, fiber, vattenresurser, nedbryt-

ning, pollination, närings- och kolupplagring och rekreation.

Ökade behov av ekosystemtjänster, men kommer behoven att tillgodoses?

Bristen på och nya behov av ekosystemtjänster kan förväntas öka med klimatförändringarna. Dels är det genom förändringar i befintliga ekosystem människan mer än på något annat sätt kommer att globalt drabbas av klimatförändringarna, dels kommer vi att i högre grad behöva tjänster som närings- och kolfångst, erosionsskydd, buffring mot höga vattenflöden etc.

Paradoxalt nog kommer många av de anpassnings- och motverkande-åtgärder som idag diskuteras sannolikt att försvaga ekosystemens förmåga att tillhandahålla önskade tjänster. Det diskuteras i samband med den ekosystemvisa genomgången ovan. Problemen beror dels på okunskap om ekosystemens funktion och känslighet, dels på att biologisk mångfald hittills inte i tillräcklig grad ingått i anpassningsdiskkussioner, dels sannolikt på ett starkt fokus på tekniska, snarare än ekologiska lösningar.

Ekosystemtjänster i klimatdiskussionerna

Kapaciteten hos ekosystem att i framtiden erbjuda ekosystemtjänster bestäms av förändringar i socioekonomi, markanvändning, biologisk mångfald och klimat. Bedömningar av sårbarheten hos regioner bör inkludera dessa förändringar då Metzger m.fl. (2006) hävdar att även om en ekonomisk tillväxt kan öka anpassnings-

SOU 2007:60 Bilaga B 30

kapaciteten hänger den också samman med de största negativa konsekvenserna för miljön. I en europeisk studie bedömdes hur ekosystemtjänster förväntas påverkas av klimat- och markanvändningsförändringar under 2000-talet (Forbes m.fl. 2005). Resultat från denna studie visar att vissa negativa effekter är en minskning av soil fertility, minskad tillgång till vatten, ökad risk för skogsbränder särskilt kan förväntas i Medelhavsregionen och i bergsområden.

Skandinavien anses generellt ha en god kapacitet för att möta klimatförändringarna och den institutionella kontexten påverkar också hur ekosystemtjänster kan fungera som en buffert (upprätthålla resiliens) mot negativa miljöförändringar (Forbes m.fl. 2004). Bevarandet av biologisk mångfald och upprätthållandet av ekosystemsfunktioner är en viktig anpassningsstrategi eftersom genetiskt diversifierade populationer och artrika ekosystem har en större potential att anpassa sig till klimatförändringar. Att bevara biologisk mångfald ger också människor och samhällen fler möjligheter att anpassa sig då t.ex. vissa naturliga kontrollmekanismer för skadeorganismer, markstabiliserande och vattenreningsprocesser och funktioner kan vara svåra och kostsamma att ersätta med tekniska lösningar.

Ekosystemtjänster och biologisk mångfald

Ofta görs en direkt koppling mellan ekosystemtjänst och biologisk mångfald, men utan att sambanden närmare redovisas. Det anses råda samstämmighet om att ett visst minimum av arter behövs för att en ekosystemtjänst skall vara funktionell, men frågan är var detta minimum ligger för olika ekosystem, i förhållande till de minima som krävs för att bevara exempelvis hotad biologisk mångfald. Från biologisk mångfald-synpunkt finns det därför, enligt vår bedömning, fr.a. två aspekter på ekosystemtjänster som behöver belysas betydligt mer ingående än vad som hittills gjorts:

  • Vilka av de önskade ekosystemtjänsterna idag och i framtiden innefattar en diversitet av arter, dvs. rik biologisk mångfald, inte bara grundläggande ekosystemfunktioner? En analys av detta kan lämpligen göras ekosystemvis. Behöver vi exempelvis våtmarksbiotoper med typisk artuppsättning, eller klarar vi oss med kvävefällande monokulturer? Kan vi, för att undvika erosionsproblem när torra biotoper breder ut sig, fixera marken med

Bilaga B 30 SOU 2007:60

monokulturer eller behöver marken koloniseras av torkanpassade arter som bygger upp stabiliserande naturliga växtsamhällen?

  • Vilka av de önskade ekosystemtjänsterna innebär att vi enkelt

(t.ex. med ringa merkostnad) kan bevara diversitetsaspekten på biologisk mångfald även om diversitet inte är helt nödvändig för den önskade tjänsten? Kan vi exempelvis, om vi behöver kvävefällande våtmarksbiotoper, lika gärna skapa/bevara/låta utvecklas våtmarksbiotoper med typisk artuppsättning?

SOU 2007:60 Bilaga B 30

Åtgärder för biologisk mångfald i ett klimatsammanhang

Styrmedel och instrument för beslutsfattande

En utvärdering och revision av regelverk, riktlinjer och stödsystem bör utföras för att säkerställa att klimatpolicy och klimatförändringar tas hänsyn till. De flesta anpassningsaktiviteter kan optimeras om de implementeras på regional nivå. Naturvård blir dock snabbt ett gränsöverskridande problem mellan regioner och nationer när klimatförändringar beaktas, eftersom arter kommer att förflytta sig mellan länder och regioner. Bakkenes m.fl. 2006 visar i en studie att länder i norra Europa

generellt kommer att få ett tillskott av arter (lokalt kan det dock bli en minskning på vissa ställen) medan de sydligare områdena i Europa kommer att få en reduktion av antal arter om klimatförändringarna förväntas bli två graders ökning. Detta innebär bl.a. att Sverige och Norden kan behöva ta ett internationellt ansvar för bevarandet av vissa arter. Det är därför också viktigt att se över hur mål om biologisk mångfald efter 2010 samverkar med andra miljömål, särskilt klimatpolicy post-Kyoto. Även Harrison m.fl. (2006) påpekar att eftersom olika arter kommer att påverkas på olika sätt av klimatförändringar är det viktigt att se över EU:s biologiska mångfalds policies för framtida bevarande av arter och habitat.

Det bör finnas flera möjligheter att implementera aktiviteter som drar nytta av synergier mellan Kyoto protokollet, konventionen om biologisk mångfald och bredare uthålliga utvecklingsmål (se t ex Kim 2004). Detta pågår internationellt, t ex inom UNEP, men man bör studera dessa möjligheter närmare för Sverige.

Resultat från det europeiska forskningsprogrammet ACCELERATES visar vikten av att markanvändning och biologisk mångfald behandlas gemensamt i policies och strategier för att

Bilaga B 30 SOU 2007:60

minska sårbarheten inför klimatförändringar. Förändringar i naturvård eller inom jordbruket kan påverka varandra både positivt och negativt (Rounsevell m.fl. 2006) varför det är viktigt att studera effekter mellan sektorer. Tvärsektoriellt och gränsöverskridande arbete kommer att krävas även för hanteringen av naturresurser där anpassningsarbete och implementering karakteriseras av institutionell samarbete och koordinering.

Då biologisk mångfald har analyserats utifrån antaganden om klimatförändringar, markanvändningsförändringar, fragmentering, kvävedeposition och förändrat skogsbruk visar resultaten att biologisk mångfald kommer att minska i samtliga EU-länder till 2030 (Verboom m.fl. 2007). De största bidragande faktorerna till denna minskning är urbanisering och ökade stressfaktorer vilket visar på vikten av noga genomtänkta naturvårdsstrategier som anpassas till framtida förhållanden på flera olika områden i samhället, lokalt, regional och globalt. Möjligheter och plattformar för flera olika aktörer inom fysiskt planering, ekologer, energisektorn, de areella näringarna, beslutsfattare och många andra bör skapas och vara en del av det institutionella anpassningsarbetet (jfr t.ex. resonemanget i Delbaere 2005).

Som exempel på redan existerande praktiska verktyg som skulle kunna användas är bl.a. miljökonsekvensbeskrivningar och strategiska miljöbedömningar. De är instrument och processer som redan har utvecklats för att inkorporera flera olika tekniker för beslutsfattande, värderingar, kriterier, indikatorer och uppföljning för miljöförändringar.

Nordiska ministerrådet (2005) föreslår följande fyra prioriterade områden för att möjliggöra klimatanpassning inom naturvården:

1) Forskning och kunskapsbyggande som noggrant övervakar

utvecklingen av klimatförändringar och dess effekter och på så sätt bidrar till anpassningsinitiativ

2) Förslag till praktiska åtgärder som direkt eller indirekt stödjer

utvecklingen av ekosystems resiliens, buffrande förmåga och anpassning.

3) Anpassning av lagar och regelverk som möjliggör ett mer

önskvärt beteende och hantering som minskar klimatförändringar och dess negativa konsekvenser.

4) Etablerande av regionalt samarbete för att koordinera anpass-

ningsarbete i strategier och övervakningssystem av klimatförändringar.

SOU 2007:60 Bilaga B 30

Naturreservat, korridorer och förflyttning av arter

Vissa naturvårdsåtgärder för att anpassa biologisk mångfald till klimatförändringar har diskuterats mer än andra. En förändring i klimat kommer att påverka artrikedom och utbredning vilket kan förändra värdet hos en viss yta för bevarande av arter och ekosystem (Burns & al, 2003; Rodrigues & Gaston, 2001). Därför krävs en diskussion om mer dynamisk, flexibel och interaktiv form av naturvård. Exempel på delar att beakta när naturreservat och lokala och regionala naturvårdsinitiativ utvecklas är: framtida klimat- och naturgeografiskgradienter; storleken hos naturreservat; den topografiska representationen av området; och korridorer längs klimatgradienter på mark som är lämplig och möjliggör för arter att migrera. Olika arter och organismer har olika krav på korridorer beroende på deras biologi och förmåga till förflyttning (jfr t.ex. teorier om biogeografi på öar Opdam & Wascher, 2004; Hannah & al., 2002).

För att uppnå ett godtagbart och fungerande bevarande av arter och habitat i ett förändrat klimat är det därför också viktigt att förvissa sig om ”ekologiska kopplingar”, internationellt samarbete och samordning för att bl.a. kunna etablera ekologiska korridorer mellan länder. Fuktig, lågt liggande mark skulle exempelvis kunna utformas och användas till korridorer. Att aktivt flytta arter och artificiell spridning kan också vara en strategi för att bevara vissa hotade arter i ett förändrat klimat. Det krävs dock mer forskning och en diskussion om riskerna med en sådan strategi.

Kan vi bygga naturvårdsstrategier på modellbaserade framtidsscenarier?

Vissa forskare anser att de projektioner och modelleringar av framtida konsekvenser för biologisk mångfald är så varierande att de inte direkt går att använda som policyunderlag (Araujo & New 2006, Brooker m.fl. 2007). Andra, liksom vanligen beslutsfattare, menar att anpassning är nödvändig inte enbart för framtiden utan även för de negativa effekter som påverkar ekosystem idag. Ofta framhålls därtill att de anpassningsstrategier och åtgärder för att minska utsläpp och öka upptag av växthusgaser (mitigation) som tar hänsyn till miljö (inklusive biologisk mångfald), ekonomi och

Bilaga B 30 SOU 2007:60

sociala faktorer, är de som har den största potentialen för positiva synergier.

Rent allmänt torde det emellertid vara en högst befogad fråga, huruvida förutsägelser om klimateffekter på biologisk mångfald är tillräckligt säkra för att motivera anpassningsåtgärder för biologisk mångfald och nya naturvårdsstrategier idag.

Att vänta och se

Alternativet till att arbeta med förutsägelser är att övervaka förändringar i naturen och sätta in åtgärder när vi anser oss veta vad som håller på att hända, dvs. arbeta med adaptiv förvaltning. På många håll i Europa ser vi ökade insatser för miljöövervakning, vilka i Sverige delvis kommer till uttryck genom utveckling av miljömålsuppföljning. Fördelen med att bygga åtgärder på observerade förändringar är att vi undviker felsatsningar, nackdelen att vi inte alltid hinner komma igång i tid för att motverka oönskade effekter.

Att kombinera förutsägelser med övervakning

En tredje väg skulle kunna vara att redan idag försöka förutsäga effekter av klimatförändringar på biologisk mångfald för att genom det arbetet påvisa vilka aspekter av biologisk mångfald-förändringar som sannolikt kan förutsägas och vilka som troligen inte kan det. För de senare kan det vara lämpligt att invänta observerade förändringar, men modelleringsresultaten bör då ligga till grund för målinriktad övervakning, dvs. övervakning där man särskilt tittar efter vissa indikationer på klimateffekter. Utan sådan frågeställningsbaserad övervakning i klimatsammanhang är det stor risk att man missar de första indikationerna på förändringar.

Även säkerhetstänkande motiverar att man i många fall börjar anpassningsarbete baserat på förutsägelser, även om man lämpligen kompletterar med övervakning av i vilken utsträckning förutsägelserna var korrekta.

SOU 2007:60 Bilaga B 30

Direkt tillämpbara kunskaper saknas

Denna studie har tydligt visat att det råder stor brist på direkt tillämpbar kunskap om sambanden mellan klimatförändringar on biologisk mångfald. Samtidigt har det blivit uppenbart att vi behöver relativt ingående kunskap om arter och deras miljöer för att kunna bedriva framgångsrik naturvård. Översiktliga antaganden räcker inte.

Vad gäller biologisk mångfald och markanvändning har sådan kunskap byggts upp sedan början av 1990-talet, men vad gäller klimat återstår det, som sagt, att göra. Det är dock vår bedömning att man i stor utsträckning kan bygga på befintlig kunskap, grundforskning, tillämpad forskning och praktisk naturvårdserfarenhet, analyserad och sammanställd i ett klimatsammanhang.

I det föregående har presenterats ett antal förslag till kunskapsuppbyggnad om biologisk mångfald och klimatförändringar. En stor del av förslagen (se sammanställning i tabell 2 nedan) går ut på att sammanställa befintlig kunskap och utvärdera/analysera den i specifika klimatsammanhang. Sådan utvärdering kommer utan tvivel i många fall att ge ett bra underlag för förutsägelser, medan den i andra fall kommer att påvisa allvarlig kunskapsbrist och behov av fältundersökningar. Följande förslag som presenteras i tabell 2 är exempel på utvärdering av befintlig kunskap som antagits ha stor betydelse för vår hantering av biologisk mångfald i ett klimatsammanhang.

Bilaga B 30 SOU 2007:60

Tabell 2 Sammanfattning av i rapporten föreslagna åtgärder

Tidsomfattning

Förslag Ekosystem/Sektor Typ av åtgärd

<1 år 1

  • år

3

  • år

>10 år

Huvudsakligen baserade på befintlig kunskap

Se över ekonomiska, praktiska och ekologiska förutsättningar för olika brukningsformer som kombinerar biobränsleproduktion med naturvård.

Jordbrukslandskapet; jordbruk; skogsbruk; naturvård; energi; forskning.

Utredning/kunskaps- sammanställning baserad på empiriska och teoretiska fallstudier.

√

Effekter av biobränsleproduktion på skogens biologiska mångfald har behandlats av Skogsstyrelsen (2001), men det är angeläget att dels för- djupa utvärderingen regionvis (bl.a. baserat på de värdetrakter som utpekas i regionvisa strategier för skogsskydd), dels genomföra region- vis bedömning av effekter av produk- tionsformer som tillkommit sedan 2001.

Skog; skogsbruk; natur- vård; energi; forskning.

Utredning baserad på empiriska och teoretiska fallstudier i kombination med tänkbara produktions- förändringar

√

Sammanställ troliga effekter på biologisk mångfald av olika slags biobränsleproduktion i olika natur- typer i olika jordbrukslandskap. Väg effekterna mot andra värderings- kriterier, som lönsamhet i biobränsle- produktion och jordbruk och even- tuella andra alternativa nyttjande- former.

Jordbrukslandskapet; jordbruk; naturvård; energi; forskning.

Utredning baserad på empiriska och teoretiska fallstudier i kombination med tänkbara produktions- förändringar.

√

Kategorisera olika aspekter på biologisk mångfald i termer av hur de påverkas av klimatförändringar och nyttjande av naturresurser:

Samtliga ekosystem; jordbruk; skogsbruk; rennäring; naturvård; forskning.

Utredning/kunskaps- sammanställning i sam- verkan med forskning.

√

1. Påverkas starkt av klimatföränd- ringar oavsett val av nytt.

2. Påverkas förhållandevis lite av klimatförändringar jämfört med nyttjande och nyttjandet förväntas inte förändras.

3. Klimatpåverkan förstärks av förväntade förändringar i nyttjande.

4. Klimatpåverkan motverkas av för- väntade förändringar i nyttjande.

5. Klimatpåverkan kan motverkas genom val av viss markanvänd- ning.

6. Klimatpåverkan erbjuder möjlig- heter att med rätt skötsel/mark- användning förbättra situationen för viss hotad biologisk mångfald.

SOU 2007:60 Bilaga B 30

Tidsomfattning

Förslag Ekosystem/Sektor Typ av åtgärd

<1 år 1

  • år

3

  • år

>10 år

Forts. Huvudsakligen baserade på befintlig kunskap

Gå igenom befintliga publicerade populationsstudier relevanta för svenska naturtyper och bedöm över- siktligt studiernas generaliserbarhet. Sammanställ vilka klimatrelaterade parametrar som studerats och utvärdera möjligheterna att relatera parametrarna till biotopprocesser och klimatförändringar.

Samtliga ekosystem; forskning.

Kunskapssammanställning, bearbetning av befintlig kunskap.

√

Gå igenom svenska naturtyper, exempelvis enligt klassificeringen i Natura 2000, på liknande sätt som beskrivits ovan för tre fjällbiotoper. Identifiera de avgörande processerna och förhållandena och bedöm deras relation till klimat och klimatföränd- ringar, exempelvis genom att formule- ra frågor till klimatforskare. Bedöm även biotopers eventuella beroende av varandra samt identifiera behov av ny kunskap, kvalitativ och kvantitativ. Analysen görs lämpligen genom att kombinera biotopkunskap med kun- skap om biotoptypiska arters krav.

Samtliga ekosystem; forskning.

Bearbetning av befintlig kunskap.

√

Sammanställ kunskap om ekologiska effekter av medelvärden resp. extrem- värden. Koppla sammanställningen till utvecklingen av biotopmodeller som föreslagits ovan. Arbetet är sär- skilt viktigt för vissa naturtyper.

Samtliga ekosystem (särskilt prioriterat är fjällen).

Kunskapssammanställning, bearbetning av befintlig kunskap.

√

Sammanställ data från långliggande och potentiellt långliggande försök och utvärdera deras möjligheter i ett klimatsammanhang.

Samtliga ekosystem; forskning.

Kunskapssammanställning, bearbetning av befintlig kunskap.

√

Sammanställ, bl.a. med hjälp av NOBANIS, potentiella problematiska arter enligt kategorierna ovan, bedöm deras relation till klimatförändring- arna samt föreslå motverkande åtgärder eller anpassningsåtgärder. Sammanställningen bör inkludera att utvärdera olika arters påverkan på sin miljö i andra klimatregioner, detta för att exempelvis bedöma eventuellt ändrad potens hos skadeorganismer och konkurrensstarka vegetations- bildare, samt lista potentiella invasionsarter från andra klimat- zoner.

Samtliga ekosystem; forskning.

Bearbetning av befintlig kunskap.

√

Bilaga B 30 SOU 2007:60

Tidsomfattning

Förslag Ekosystem/Sektor Typ av åtgärd

<1 år 1

  • år

3

  • år

>10 år

Forts. Huvudsakligen baserade på befintlig kunskap

Utred särskilt tänkbara effekter på nyckelarter (dvs. arter av särskild betydelse för andra arter), med avseende på befintlig kunskap och kunskapsluckor. Initiera forsknings- projekt där kunskapsluckor redan är kända, särskilt i fall där miljöövervakningsdata och andra fältdata redan finns.

Samtliga ekosystem; forskning.

Bearbetning av befintlig kunskap.

√

Utpeka, på basis av expertkunskap om arter (exempelvis genom ArtData- bankens expertkommittéer), starkt klimatberoende arter, exempelvis arter beroende av is, ange hur de kan antas påverkas av klimatförändringar samt föreslå åtgärder.

Samtliga ekosystem; forskning.

Bearbetning av befintlig kunskap.

√

Utpeka, på basis av expertkunskap om arter, arter med krav på livs- miljö som inte kan flytta sig, exem- pelvis kalkberoende arter, ange hur de kan antas påverkas av klimatföränd- ringar samt föreslå åtgärder.

Samtliga ekosystem; forskning.

Bearbetning av befintlig kunskap

√

Sammanställ kunskap om värme- krävande arters krav med avseende på medeltemperatur, vintertempera- tur och solbetingad lokaltemperatur.

Samtliga ekosystem; forskning.

Bearbetning av befintlig kunskap, ev. kompletterad av fältstudier.

√

Sätt samman listor över

√

  • Hotade arter regionalt i Sverige, i syfte att stödja 16:e miljömålet (arter skall förekomma livskraftigt i sina naturliga utrednings- områden i Sverige) och att fånga in arter som hotas av ändrade utredningsområden till följd av klimatförändringar.

Samtliga ekosystem; forskning

Bearbetning av befintlig kunskap

  • Ansvarsarter för Sverige (arter som är eller kan förväntas bli starkt hotade i andra länder) och för regioner (arter som är eller kan förväntas bli hotade i andra regioner).

Utvärdera rennäringens resp. klimat- relaterade processers påverkan på biologisk mångfald, i syfte att hitta eventuella möjligheter att kompen- sera oönskade klimateffekter med ändrad markanvändning.

Fjällen; rennäring; naturvård; forskning.

Utredning/kunskaps- sammanställning i sam- verkan med forskning.

√

SOU 2007:60 Bilaga B 30

Tidsomfattning

Förslag Ekosystem/Sektor Typ av åtgärd

<1 år 1

  • år

3

  • år

>10 år

Forts. Huvudsakligen baserade på befintlig kunskap

Utvärdera, tillsammans med Norge, vilka effekter glaciärernas för- svinnande/minskade utbredning skulle få på biologisk mångfald knuten till exempelvis jökelälvar, sippervatten och glaciärernas närområde.

Fjällen; naturvård; forskning.

Utredning/kunskaps- sammanställning i sam- verkan med forskning.

√

Undersök, genom kunskapssamman- ställning och fältundersökningar, positiva och negativa effekter av olika slags turismrelaterad markanvänd- ning i fjällen, för att skapa underlag för prediktion och planering inför en eventuellt intensifierad vinterturism och mot bakgrund av ökad igen- växning i fjällbiotoper.

Fjällen; turismnäring; rennäring; naturvård; forskning.

Utredning/kunskaps- sammanställning i sam- verkan med forskning.

√

Sammanställ, utifrån bästa till- gängliga kunskap, vilka organism- grupper (taxonomiska och ekologiska) som kan tänkas ha naturliga sprid- ningsvägar längs förväntade klimat- gradienter, exempelvis syd-nord och mot högre altitud.

Samtliga ekosystem men fr.a. fjällen; natur- vård; forskning.

Utredning/kunskaps- sammanställning i sam- verkan med forskning.

√

Sammanställ troliga effekter på biologisk mångfald av olika slags tänkbara anpassningar av skogs- bruket till klimatförändringar, exempelvis kortare omloppstider, byte av trädslag etc. Väg effekterna mot andra värderingskriterier, som lön- samhet i biobränsleproduktion och jordbruk och eventuella andra alter- nativa nyttjandeformer.

Skog; skogsbruk; naturvård; energi; forskning.

Utredning baserad på befintlig kunskap i kombination med tänkbara produktionsförändringar.

√

Utred förutsättningslöst möjligheter- na att nå uppsatta miljömål i skogen genom nuvarande skogsbruksmodell (stor andel produktionsskog och hänsyn vid skogsbruk) och en modell med större andel icke-brukad skog men högre intensitet i produktions- skogen.

Skog; skogsbruk; naturvård; forskning.

Utredning baserad på befintlig kunskap i kombination med tänkbara produktionsförändringar

√

Sammanställ kunskap om de detaljerade kraven hos vedlevande organismer, i första hand rödlistade arter, i syfte att förutsäga effekter av exempelvis ändrad fuktighet och temperatur.

Skog; skogsbruk; naturvård; forskning.

Kunskapssammanställning; bearbetning av befintlig kunskap.

√

Kartlägg i vilka områden kusteko- system kan förväntas trängas mellan ett stigande hav och brukad eller bebyggd mark.

Stränder/våtmarker /kust; naturvård.

Fjärranalys, bearbetning.

√

Bilaga B 30 SOU 2007:60

Tidsomfattning

Förslag Ekosystem/Sektor Typ av åtgärd

<1 år 1

  • år

3

  • år

>10 år

Forts. Huvudsakligen baserade på befintlig kunskap

Sammanställ kunskap, eventuellt kompletterat med fältstudier, om hur extrem- och medelvärden i vatten- stånd och is påverkar biologisk mångfald i strandbiotoper och akva- tiska miljöer. Terrester markanvänd- ning, exempelvis strandbete vägs in i effektbedömningen.

Stränder/våtmarker /kust; hav; naturvård; fiskerinäring; forskning.

Bearbetning av befintlig kunskap, fältstudier.

√

Utvärdera vilka arter av havs- och kustfåglar, sälar, utter etc. som kan förväntas påverkas starkt av ändrad isläggning.

Stränder/våtmarker /kust; naturvård.

Bearbetning av befintlig kunskap.

√

Genomför en särskild utredning om hur ett förändrat klimat direkt och indirekt förväntas påverka limnisk och marin fiskfauna.

Limniska och marina ekosystem; fiskeri- näring; forskning.

Bearbetning av befintlig kunskap.

√

Sammanställ troliga effekter på eko- system och biologisk mångfald av tänkbara anpassningsåtgärder till högre vattenflöden, exempelvis invallning och reglering.

Huvudsakligen baserade på ny kunskap

Starta ett försök med reciprok transplantation av ett antal växter och eventuellt insekter längs gradienter för vilka vi kan förvänta oss förskjutningar (t.ex. sydliga populationer flyttas till nordgränsen, nordliga till utredningscentrum). Följ dessa med populationsmodeller kombinerat med biotopmodeller för att hitta begränsningsmekanismer.

I princip samtliga ekosystem, men vissa är prioriterade, t.ex. skog; naturvård; forskning.

Fältstudier.

√

Undersök möjligheten att hitta kritiska gränsvärden i snötäckning, temperatur, fuktighet etc. genom att studera växtsamhällen längs höjd-, nord-syd- och öst-västgradienter i fjällen.

Fjällen; naturvård; forskning.

Bearbetning befintliga data (t.ex. vegetationstyps- kartering), fältstudier.

√

Lägg upp försök för att undersöka vilken betydelse renbetet (i samspel med gnagarbete) har för vindblotteläside-snölegemosaiken i relation till betydelsen av vinterförhållanden. Resultatet har stor betydelse för våra möjligheter att med exempelvis ändrat renbetestryck påverka klimat- effekterna på fjällhed.

Fjällen; rennäring; forskning.

Fältstudier.

√

SOU 2007:60 Bilaga B 30

Tidsomfattning

Förslag Ekosystem/Sektor Typ av åtgärd

<1 år 1

  • år

3

  • år

>10 år

Forts. Huvudsakligen baserade på ny kunskap

Undersök torvbildande våtmarker längs altitudgradienter i syfte att prediktera effekter av ändrade klimatförhållanden.

Våtmarker; fjäll; forskning.

Fältstudier.

√

Undersök konkurrensförhållanden bland epifyter och i bottenskiktet längs fuktighetsgradienter i syfte att prediktera effekter av fuktigare /torrare klimat på kryptogamer och kärlväxter.

Fjäll; skog; jordbruks- landskap; forskning.

Fältstudier, bearbetning av befintlig kunskap.

√

Kartlägg i några pilotområden lågt liggande skogsmark som kan för- väntas bli svårbrukad vid ett blötare klimat. Undersök genom fältstudier vilka typer av sumpskog/våtmark som kan komma att bildas om de får utvecklas fritt. Använd resultatet för att planera skogsbruk och naturvård i denna typ av områden.

Skog; våtmarker; skogsbruk; naturvård; forskning.

Fältstudier kombinerade med landskapsplanering av skogsbruk.

√

Kartlägg i några pilotområden lågt liggande jordbruksmark som kan förväntas bli svårbrukad vid ett blötare klimat. Undersök genom fältstudier vilka typer av sump- skog/våtmark som kan komma att bildas om de får utvecklas fritt. Använd resultatet för att planera jordbruk, biobränsleproduktion, vattenrening och naturvård i denna typ av områden.

Jordbrukslandskap; våtmarker; skogs- marker; naturvård; forskning.

Fältstudier kombinerade med landskapsplanering av jordbruk.

√

Studera arter och processer i gräs- marker längs befintliga geografiska humiditetsgradienter, i syfte att prediktera framtida utbredning av gräsmarkstyper och arter samt att ge anvisningar för modifierad skötsel. Lämpligen utnyttjas även referens- landskap utomlands (t.ex. torra områden i Östeuropa) för detta arbete.

Jordbrukslandskap; jordbruk; naturvård; forskning.

Fältstudier och modellering.

√

Studera reproduktionsfenologi i relation till hävd för gräsmarksarter längs befintliga klimatgradienter i Sverige, i syfte att prediktera effekter av tidigare vårar, varmare somrar etc.

Jordbrukslandskap; jordbruk; naturvård; forskning.

Fältstudier och modellering.

√

Studera och beskriv arter, biotop- strukturer och processer i ett antal viktiga kustbiotoper längs en land- höjningsgradient från exempelvis södra Gästrikland till Skåne, i syfte att prediktera effekter av upphörd och reverserad strandlinjeförskjutning.

Stränder/våtmarker /kust; hav; naturvård; fiskerinäring; forskning.

Fältstudier.

√

Bilaga B 30 SOU 2007:60

Tidsomfattning

Förslag Ekosystem/Sektor Typ av åtgärd

<1 år 1

  • år

3

  • år

>10 år

Miljöövervakning

Se över och modifiera vid behov befintlig miljöövervakning, upp- följning av Natura 2000 samt miljö- målsuppföljning med avseende på att riktat övervaka indikationer på klimatförändringar. Orsakssamband bör påvisas för att ligga till grund för åtgärder.

Samtliga ekosystem; naturvård; forskning.

Utredning, metodutveckling.

√

Utveckling av nya arbetssätt och rutiner

Ta fram rutiner för hantering av biologisk mångfald i arbete med anpassning till klimatförändringar. Arbetet innefattar bedömning av samordningsbehov mellan aktörer, regioner/nationer etc.

Myndigheter; forskning. Utredning baserad på fallstudier.

√ √

Ta fram rutiner för hur klimatförändringar hanteras i biologisk mångfald-sammanhang, exempelvis i existerande verktyg och riktlinjer och lagstiftning, som MKB och SMB. Arbetet innefattar bedömning av samordningsbehov mellan aktörer, regioner/nationer etc.

Myndigheter; forskning. Utredning baserad på fallstudier.

√ √

Utred synerier mellan Kyotoprotokollet, CBD och arbetet för uthållig utveckling.

Myndigheter; forskning. Utredning baserad på fallstudier.

√

SOU 2007:60 Bilaga B 30

Referenser

Araujo, M.B. and New, M. 2006. Ensemble forecasting of species

distributions. Trends in Evolution and Ecology 22(1): 42-47 Bakkenes, M., Eickhout, B., Alkemade, R. 2006. Impacts of

different climate stabilisation scenarios on plant species in Europe. Global Environmental Change 16: 19–28. Bergström, S., Hellström, S. och Andréasson, J. 2006. Nivåer och

flöden i Vänerns och Mälarens vattensystem – Hydrologiskt underlag till Klimat- och sårbarhetsutredningen. SMHI Reports Hydrology No 20. SMHI, Norrköping, Sverige. Berry, P. M. Dawson, T. P.. Harrison, P. A Pearson R. and Butt. N.

2003. The sensitivity and vulnerability of terrestrial habitats and species in Britain and Ireland to climate change. Journal for Nature Conservation 11(1):15-23. Björklund Olovsdotter M., Lennartsson T., Moen, J., Linkowski W. I. In press. Storslagen fjällmiljö, för vem?- En jämförelse mellan odlingslandskapets och fjällens miljömål. I Naturvårdskedjans avnämarbok, CBM) Blenckner, T., Omstedt A. and Rummukainen, M. 2002. A Swedish case study of contemporary and possible future consequences of climate change on lake function. Aquatic Sciences 64(2): 171-184 Brooker, R.W., Travis, J.M.J., Clark, E.J. and Dytham, C. 2007. Modelling species’ range shifts in a changing climate: The impacts of biotic interactions, dispersal distance and the rate of climate change. Journal of Theoretical Biology 245: 59–65. Burns, C.E. & al. 2003. Global climate change and mammalian species diversity in U.S. national parks, Proceedings of the National Academies of Sciences of the United States of America, 100: 11474-11477. Cairns, D.M. and Moen, J. 2004 Herbivory influences tree lines. Journal of Ecology 92(6):1019-1024 Callaghan, T. V., Bjorn, L. O., Chernov, Y., Chapin, T., Christensen, T. R., Huntley, B., Ims, R. A., Johansson, M., Jolly, D., Jonasson, S., Matveyeva, N., Panikov, N., Oechel, W., Shaver, G., Elster, J., Henttonen, H.,. Laine, K., Taulavuori, K., Taulavuori E. and Zockler C. 2004. Biodiversity, distributions

Bilaga B 30 SOU 2007:60

and adaptations of arctic species in the context of environmental change. Ambio 33(7), 404-417 CBM 2004. Sveriges genomförande av konventionen för biologisk

mångfald avseende främmande arter och genotyper, Centrum för biologisk mångfald, regeringsuppdrag 2002-03-21. Clapperton MJ, Kanashiro DA, Behan-Pelletier VM. 2002.

Changes in abundance and diversity of micro-arthropods associated with Fescue Prairie grazing regimes. Pedobiologia 46:496-511. de Jong, J., Almstedt, M. (red.) 2004. Död ved i levande skogar,

hur mycket behövs och hur kan målet nås? Naturvårdsverket Rapport 5413, Stockholm Delbaere, B. 2005. European Policy Review Biodiversity and

climate change. Journal for Nature Conservation 13: 275—276 Ecke, F. & Hörnfeldt, B. 2005. Vådan av varmare vintrar för sork

och lämmel, Miljöforskning nr 5-6 05 Edenhamn, P., Ekendahl, A., Lönn, M., Pamilo, P. 1999.

Spridningsförmåga hos svenska växter och djur. Naturvårdsverket Rapport 4964. Elsasser, H. and Burki, R. 2002. Climate change as a threat to

tourism in the Alps. Climate Research 20(3): 253-257 Elven, R. 1990. Opublicerad fältkursstencil för Telemark och

Oppdal. Oslo. Eriksson, H., Wallin, B. 2005. Påverkar energianvändning och

biologisk mångfald – kommentar. I LUSTRA, årsrapport 2005, SLU/Repro, Uppsala Fankhauser & al. (1999) Weathering climate change: some simple

rules to guide adaptation decisions. Ecological Economics 30: 67-78. Fjällfokus 2003. Storskaligt överbete i fjällen – en myt Fjällfokus

11:2003. Forbes, B. C., Fresco, N., Shvidenko, A., Danell K. and Chapin, F.

S. 2004. Geographic variations in anthropogenic drivers that influence the vulnerability and resilience of social-ecological systems. Ambio 33(6): 377-382

SOU 2007:60 Bilaga B 30

Fronzek, S., Luoto, M. and Carter, T.R. 2006. Potential effect of

climate change on the distribution of palsa mires in subarctic Fennoscandia. Climate Research 32(1): 1-12 Gustafsson 2006. Klimathotet och skogens biologiska mångfald.

Skogsstyrelsen Rapport 6:2006 Hannah, L. & al. (2002) Climate change-integrated conservation

strategies. Global Ecology & Biogeography, 11(6): 485. Harrison, P.A, Berry, P.M. Butt N. and New, M. 2006. Modelling

climate change impacts on species’ distributions at the European scale: implications for conservation policy. Environmental Science & Policy 9: 116–128. Hoffmann, A.A. & Blows, M. W. 1994 Species borders: ecological

and evolutionary perspectives. Trends in Ecology and Evolution 9: 223-227 Huisman, J. Sharples, J.. Stroom, J. M,. Visser, P. M, Kardinaal, W.

E. A., Verspagen J. M. H. and Sommeijer B. 2004. Changes in turbulent mixing shift competition for light between phytoplankton species. Ecology 85(11): 2960-2970 IPCC WG II Contribution to the Intergovernmental Panel on

Climate Change Fourth Assessment Report. 2007. Climate Change 2007: Climate Change impacts, Adaptation and Vulnerability. Summary for Policymakers. Drafting Authors: Adger, N. m fl.. April 6

th

, 2007.

IUCN 2005. Conserving biodiversity to cope with climate change -

An overview of the issues Johansson, M., Christensen, T. R., Akerman H. J. and Callaghan,

T. V. 2006. What determines the current presence or absence of permafrost in the Tornetrask region, a sub-arctic landscape in Northern Sweden? Ambio 35(4):190-197. Johansson, M.M., Kahma, K.K., Boman, H., Launianen, J. 2004.

Scenarios for the sea level on the Finnish coast. Boreal Env. Res. 9:153-166 Jonsell, B. 1990. Fjällendemism och annan endemism i

Skandinaviens flora. Blyttia 48: 79-82. Karlsson, J., Jonsson A. and Jansson M. 2005. Productivity of high-

latitude lakes: climate effect inferred from altitude gradient. Global Change Biology 11(5): 710-715

Bilaga B 30 SOU 2007:60

Kim, J.A. 2004. Regime interplay: the case of biodiversity and

climate change. Global Environmental Change 14: 315–324 Kullman, L. 2003. Förändringar i fjällens växtvärd – effekter av ett

varmare klimat. Svensk botanisk tidskrift 97:5) Lawrence, D.M. and Slater, A.G. 2005. A projection of severe near-

surface permafrost degradation during the 21st century. Geophysical Research Letters 32(24): Lee, S. E., Press, M. C., Lee, J. A, Ingold T. and Kurttila, T. 2000.

Regional effects of climate change on reindeer: a case study of the Muotkatunturi region in Finnish Lapland. Polar Research 19(1): 99-105. Lennartsson T. & J. Oostermeijer, J. G. B. 2001. Demographic

variation and population viability in Gentianella campestris: effects of grassland management and environmental stochasticity. Journal of Ecology 89, 451-463. Lennartsson, T. & Vessby, K. 1996. Ledskärsområdet: naturvärden,

vegetation och förslag till skötselplan. Upplandsstiftelsens stencilserie 1996:6. Lennartsson, T. 2000. Management and population viability of the

pasture plant Gentianella campestris: The role of interactions between habitat factors. Ecological Bulletines 48: 111-121. Lennartsson, T. Linkowski, W. & Björklund M. In press. Biologisk

mångfald i fjällbiotoper. I: Almstedt, M. & Ebenhard, T: Naturvårdskedjans Avnämarbok, Centrum för Biologisk Mångfald 2007. Lennartsson, T. Hoflin, M. 2005. Miljöersättningsrelaterade

skötselproblem i naturbetesmarker, ett regionalt inspel om CAPs miljöeffekter. CBM och Upplandsstiftelsen. Lennartsson, T., Stighäll, K., Blom, G. & Mild, K. 2005.

Landmiljöer i kust och skärgård. Naturvårdsverket Rapport 5482. Linkowski, W. Lennartsson, T. 2002. Biotopfragmentering och

biologisk mångfald – en kunskapssammanställning. Jordbruksverket. Linkowski, W. I. & Lennartsson T. 2006. Renbete och biologisk

mångfald. Dokumentation av seminarium. Länsstyrelsen i Norrbottens län, Rapport 16/2006.

SOU 2007:60 Bilaga B 30

Linkowski, W. I. & Lennartsson T. 2006a. Renbete och biologisk

mångfald. Kunskapssammanställning. Länsstyrelsen i Norrbottens län, Rapport 18/2006. Linkowski, W. I. & Lennartsson T. 2006b. Biologisk mångfald i

fjällbjörkskog - en kunskapssammanställning. Länsstyrelsen i Norrbottens län, Rapport 2/2006. Linkowski, W. I., Lennartsson, T., Hörnberg, G., Ehnström, B.

2006. Naturvärden i fjällbjörkskog. Dokumentation av seminarium. Länsstyrelsen i Norrbottens län, Rapport 3/2006. Maracchi, G. Sirotenko, O. and Bindi, M. 2005. Impacts of present and future climate variability on agriculture and forestry in the temperate regions: Europé. Climatic Change 70(1-2):117-135. Meier, H. E. M., Doscher R. and Halkka A. 2004. Simulated distributions of Baltic Sea-ice in warming climate and consequences for the winter habitat of the Baltic ringed seal. Ambio 33(4-5): 249-256 Menges, E. S. 2000. Applications of population viability analyses in plant conservation. Ecological Bulletines 48: 73-84. Metzger, M.J. Rounsevell, M.D.A., Acosta-Michlik, L., Leemans, , R., Schröter, D. 2006. The vulnerability of ecosystem services to land use change. Agriculture, Ecosystems and Environment 114: 69–85 MICE (2004) Modelling the impacts of climate extremes. EUproject. Millennium Ecosystem Assessment 2005. Ecosystems and human well-being. Biodiversity Synthesis. World Resources Institute, Washington, DC Moen, J. 1, Aune1, K. Edenius,L and Angerbjoörn, A. 2004. Potential Effects of Climate Change on Treeline Position in the Swedish Mountains. Ecology and Society 9(1): 16 Nilsson, C., Jansson, R., Ström, L. 2005. Våtmarkerna drabbas hårt. Miljöforskning 5-6 35-35 Nogues-Bravo, D. Araujo, M.B. Erread, M.P. and Martınez-Rica . J.P. 2007. Exposure of global mountain systems to climate warming during the 21st Century. Global Environmental Change In Press

Bilaga B 30 SOU 2007:60

Nordic Council of Ministers. 2005. Conservation of Nordic nature

in a changing climate. Temanord 2005:572. Copenhagen, Denmark. Noss, R.F. 2001. Beyond Kyoto: Forest management in a time of

rapid climate change. Conservation Biology 15(3): 578-590 Ojaveer, E. and Lehtonen, H. 2001 Fish stocks in the Baltic Sea:

finite or infinite resource? Ambio 30(4-5):217-221 Olesen, J. E. and Bindi, M. 2002. Consequences of climate change

for European agricultural productivity, land use and policy. European Journal of Agronomy 16(4): 239-262 Pettorelli, N. , Weladji, R. B., Holand, O., Mysterud, A., Breie H.

and Stenseth N. C. 2005. The relative role of winter and spring conditions: linking climate and landscape-scale plant phenology to alpine reindeer body mass. Biology Letters 1(1):24-26 Ranius T, Kindvall O. 2006. Extinction risk of wood-living model

species in forest landscapes as related to forest history and conservation strategy. Landscape Ecology 21: 687-698.). Rautiainen, P. 2006. Population biology of the Primula sibirica

group species inhabiting frequently disturbed seashore meadows: implications for management. Thesis, Acta Universitatis Ouluensis, ASRN 453, Oulu Reid, H., Pisupati, B. and Baulch, H. 2004. ‘How Biodiversity and

Climate Change Interact’ SciDev.Net BiodiversityDossier Policy Brief. Renaud, P.E., Ambrose, W.G., Vanreusel, A. and Clough, L.M.

2006. Nematode and macrofaunal diversity in central Arctic Ocean benthos. Journal Of Experimental Marine Biology And Ecology 330(1): 297-306 Rodrigues, A.S.L. & Gaston, K.J. 2001. How large do reserve networks need to be? Ecology Letters, 4: 602 Rounsevell, M. D. A., Berry, P. M. and Harrison, P. A. 2006. Future environmental change impacts on rural land use and biodiversity: a synthesis of the ACCELERATES project. Environmental Science & Policy 9(2):93-100 Schröter, D. Cramer, W., Leemans, R., Prentice, I. C., Araujo, M. B,. Arnell, N. W,. Bondeau, A., Bugmann, H., Carter, T. R.,. Gracia, C. A.,. de la Vega-Leinert, A. C., Erhard, M. Ewert, F.,

SOU 2007:60 Bilaga B 30

Glendining, M., House, J. I., Kankaanpaa, S., Klein, R. J. T., Lavorel, S., Lindner, M., Metzger, M. J., Meyer, J., Mitchell, T. D., Reginster, I., Rounsevell, M., Sabate, S., Sitch, S., Smith, B. , Smith, J., Smith, P., Sykes, M. T., Thonicke, K., Thuiller, W., Tuck, G., Zaehle S. and Zierl, B. 2005. Ecosystem service supply and vulnerability to global change in Europe. Science 310(5752):1333-1337 Secretariat on the Convention of Biological Diversity United

Nations Environmnet Programme. Climate Change and Biodiversity Executive Summary of the report on Interlinkages Between Biological Diversity and Climate Change (CBD Technical Series no. 10 [2003]). http://www.biodiv.org/programmes/crosscutting/climate/interlinkages.asp?thm=bio Accessed 2007-03-15 Skogsstyrelsen 2001. Skogsbränsle, hot eller möjlighet? –

Vägledning till miljövänligt skogsbränsleuttag. Skogsstyrelsens förlag, Jönköping. Thomas, C. D., Cameron, A., Green, R. E., Bakkenes, M.,

Beaumont, L. J.,. Collingham, Y. C., Erasmus, B. F. N., de Siqueira, M. F., Grainger, A., Hannah, L., Hughes, L., Huntley, B., van Jaarsveld, A. S., Midgley, G. F., Miles, L., Ortega-Huerta, M. A., Peterson, A. T., Phillips, O. L. and Williams, S. E. 2004. Extinction risk from climate change. Nature 427(6970), 145-148 Thuiller, W. Lavorel, S. Araujo, M. B. Sykes . M. T. and Prentice, I.

C. 2005. Climate change threats to plant diversity in Europe. Proceedings of the National Academy of Sciences of the United States of America 102(23): 8245-8250 UNEP 2006. Migratory species and climate change – Impacts of a

changing environment on wild animals, United Nations Environment Programme and Convention on Migratory Species van Wijk, M.T., Clemmensen, K.E., Shaver, G.R., Williams, M.

Callaghan, T.V., Chapin III, F.S., Cornelissen, J.H., Gough, L., Hobbi, S.E., Jonasson, S., Lee, J.A., Michelsen, A., Press, M.C., Richardson, S.J., Rueth, H. 2003. Long-term ecosystem level experiments at Toolik Lake, Alaska, and at Abisko, Northern Sweden: generalizations and differences in ecosystem and plant

Bilaga B 30 SOU 2007:60

type responses to global change. Global Change Biology 10: 105-123 Wang, M. Y. and. Overland, J. E. 2004. Detecting arctic climate

change using Koppen climate classification. Climatic change 67(1):43-62 Weladji, R. B. and Holand, O. 2003 Global climate change and

reindeer: effects of winter weather on the autumn weight and growth of calves. Oecologia 136(2):317-323 Verboom, J., Alkemadeb, R., Klijna, J., Metzgerc, M.J, Reijnen, R.

2007. Combining biodiversity modeling with political and economic development scenarios for 25 EU countries. Ecological Economics In Press Wissman, J. 2006. Grazing Regimes and Plant Reproduction in Semi-Natural Grasslands. Acta Universitatis Agriculturae Suecicae 2006:40. Würsig, B., Reeves, R.R., Ortega-Ortiz, J.G. 2002. Global climate change and marine mammals. I: Evans, P.H.G. och Raga, J.A. (red) Marine mammals – biology and conservation. Kluwer Academic/Plenim Publishers, New York

Muntliga referenser

Joel Berglund, Upplandsstiftelsen Jan-Olov Björklund, Naturvårdskonsult, fjärilsexpert Torbjörn Ebenhard, Centrum för Biologisk mångfald Urban Emanuelsson, Centrum för Biologisk mångfald Jan Gustavsson, Jordbruksverket Svante Hultengren, Naturcentrum AB Ola Inghe, Naturvårdsverket Gustav Johansson, Upplandsstiftelsen Oskar Kindvall, ArtDatabanken Karin Perhans, Inst. för Ekologi, SLU Johan Persson, Upplandsstiftelsen Lena Tranvik, ArtDatabanken och Naturvårdsverket

Bilaga B 31

Klimatförändringar och resiliens

Underlagsrapport till Klimat- och sårbarhetsutredningen

Victor Galaz

3,5

(koordinator), Emily Boyd

1,5

, Anne-Sophie

Crépin

2,5

, Jon Norberg

4,5

, Per Olsson

3,5

1. Environmental Change Institute, Oxford University Centre for the Environment. 2. Beijerinstitutet för ekologisk ekonomi, Kungliga Vetenskapsakademin. 3. Centrum för tvärvetenskaplig miljöforskning (CTM), Stockholms universitet. 4. Institutionen för Systemekologi, Stockholms universitet. 5. Stockholm Resilience Centre, Stockholms universitet

Underlagsrapport utarbetad för Klimat- och sårbarhetsutredningen, maj 2007

Bilaga B 31 SOU 2007:60

SOU 2007:60 Bilaga B 31

Sammanfattning för beslutsfattare

Oavsett vad vi gör för att reducera utsläppen av växthusgaser kommer samhället under de kommande 20

  • åren att få uppleva en rad konsekvenser av klimatförändringar. Dessa kan drabba Sverige i huvudsak på tre olika sätt via: 1) direkta effekter i form av förändringar i temperatur, nederbördsmängd och extrema väderhändelser; 2) indirekta interna effekter på grund av klimatstyrda förändringar i våra ekosystem som påverkar deras förmåga att producera varor och tjänster; 3) indirekta externa effekter genom att globala miljöförändringar utlöser överraskande kriser utanför Sveriges gränser som påverkar svenska ekologiska, ekonomiska och sociala förhållanden. Klimatanpassning för minskad sårbarhet innebär således att både samhällets och ekosystemens förmåga att förbereda sig för, klara av, och återhämta sig från klimatrelaterade förändringar måste stärkas. Baserat på det senaste decenniets forskning kring globala miljöförändringar och s.k. komplexa socialekologiska system presenterar vi följande tio konkreta förslag på hur detta kan gå till:

1 Från försiktighetsprincip till komplexitetsprincip

Komplexitetsprincipen lyfter fram behovet av en integrerad förståelse av mänskliga och ekologiska system, möjligheten för irreversibla och snabba förändringar hos ekologiska system, samt behovet av en samhällsorganisation som har en hög kapacitet att hantera hög osäkerhet och ständig förändring. Miljöpolitiskt beslutsfattande hos Regering, Miljödepartementet samt berörda myndigheter bör präglas av ett erkännande av denna komplexitetsprincip.

2 Från bevarandebiologi till förändringsbiologi

I ljuset av globala miljöförändringar och förväntade effekter av klimatförändringar bör tillståndet hos ekologiska system ses som i ständig förändring och som ett rörligt mål, snarare än som ett tillstånd i balans. Målet för naturvården och olika bevarandestrategier bör vara att säkra fortsatt produktion av ekosystemtjänster för mänsklig välfärd, samt att bygga resiliens för en lång-

Bilaga B 31 SOU 2007:60

siktigt hållbar utveckling. Miljödepartementet bör utreda konsekvenserna av ett sådant förändrat synsätt.

3 Utred en statlig innovationsfond

Klimatförändringar innebär inte bara en rad förutsägbara och direkta förändringar hos ekosystem, utan också en rad indirekta och svårförutsägbara effekter. Ett sätt att skapa en ”kunskapsbuffert” mot dessa indirekta effekter är existensen av en mångfald av tekniska, ekologiska, sociala och administrativa initiativ för att förebygga konsekvenserna av klimatförändringar. Dessa så kallade innovationer kan skapa en kunskapsbas med viktiga erfarenheter som beslutsfattare kan använda sig av vid oväntade effekter av klimatförändringar. Miljödepartementet bör utreda möjligheten till en statlig innovationsfond som inkluderar en stark utvärderingsfunktion.

4 Utse en central klimatsamordnare

Den snabba vetenskapliga utvecklingen, mångfalden av initiativ från lokal till internationell nivå, samt den ökade uppmärksamheten från massmedia och allmänhet på klimatfrågan motiverar en central klimatsamordnare som kompletterar Regeringens tre initiativ i klimatfrågan. En central samordnare bör ha som uppgift att garantera en kontinuitet i klimatarbetet, identifiera långsiktiga trender, och underlätta en samordning av myndigheters arbete i ljuset av abrupta överraskande effekter av globala klimat- och miljöförändringar. Regeringen bör utse en central klimatsamordnare.

5 Skapa brobyggande organisationer och arenor för lärande

Internationell forskning visar att s.k. brobyggande organisationer och arenor för lärande spelar en nyckelroll för klimatanpassning och skyddet av ekosystem och ekosystemtjänster. Denna typ av organisationer och arenor saknas dock inom svensk förvaltning. Regeringen bör utreda hur denna typ av organisationer och arenor kan skapas och/eller stimuleras fram inom ramen för svensk förvaltning som en del av en nationell klimatanpassningspolitik.

SOU 2007:60 Bilaga B 31

6 Genomför upprepade klimatutredningar

Regeringen bör överväga att institutionalisera upprepade statliga utredningar om klimatförändringens direkta och indirekta effek- ter för Sverige. Detta motiveras av den snabba kunskapsutvecklingen i området, samt förekomsten av oväntade direkta och indirekta effekter av klimatförändringar i viktiga samhällssektorer. Regeringen bör överväga den modell som finns i Kalifornien med integrerade sårbarhetsutredningar, förslag på möjliga anpassningsåtgärder samt utvärdering av pågående arbete varannat år. Miljödepartementet bör initiera utredningar kring indirekta effekter av klimatförändringar för svensk miljö- och säkerhetspolitik då denna typ av effekter kan ha mycket stora följder för svenska intressen.

7 Överväg en partiöverbryggande kommission för globala miljöförändringar

Klimatfrågan utgör en enorm utmaning för politiskt beslutsfattande på grund av det långa tidsperspektivet och den höga graden av ekologisk, social och ekonomisk osäkerhet. Regeringen bör utreda möjligheterna till ett partiöverbryggande samarbete som skapar både politisk långsiktighet, men också en möjlighet att anpassa samarbetet till större ekonomiska, ekologiska och politiska förändringar.

8 Identifiera behovet för omställning

Klimatförändringar kräver inte bara en uttalad anpassningspolitik, utan även en strategi för omställning. Anledningen är att anpassning inte alltid är tillräckligt

  • eller möjligt − för att säkra ekonomisk, social eller ekologisk hållbarhet. Miljödepartementet bör utreda närmare vilka samhällssektorer och/eller regioner som kan vara i behov av omställning i ljuset av förväntade effekter av klimatförändringar.

9 Utred effekten av traditionella ekonomiska styrmedel på dynamiska ekosystem

Ekonomiska styrmedel är ett viktigt verktyg för att skydda ekosystem och ekosystemtjänster. System med tröskeleffekter innebär

Bilaga B 31 SOU 2007:60

dock att traditionellt beprövade styrmedel som utsläppsskatter nödvändigtvis inte fungerar som förutsett. Miljödepartementet bör utreda effekten av traditionella ekonomiska styrmedel på ekosystem med tröskeleffekter.

10 Utforma värderingsmetoder för ekosystemtjänster

Ekosystemtjänster är fundamentala för mänskligt välbefinnande och välfärd. En betydande del av samhällets framtida sårbarhet inför klimatförändringarna kommer att bero på minskad och mer osäker tillgång till ekosystemtjänster. Trots detta saknas idag värderingsmetoder för dessa tjänster. Miljödepartementet bör utreda möjligheten att göra ekonomiska värderingar av ekosystemtjänster, samt förväntade effekter på dessa i ljuset av klimatförändringar.

SOU 2007:60 Bilaga B 31

Förord

Klimatförändringar innebär en enorm utmaning för samhället. Hur kommer ekosystem och viktiga ekosystemtjänster att påverkas av en temperaturhöjning och andra effekter av globala miljöförändringar? Hur bygger vi en kapacitet att hantera osäkerhet, störningar, och chocker hos starkt sammankopplade och komplexa ekosystem? Och vilka praktiska ekonomiska och administrativa verktyg kan vi använda oss av för att förbereda oss för inte bara förutsägbara effekter, utan också snabba oväntade och ibland oåterkalleliga effekter? Denna rapport gör ett försök att besvara dessa frågor som är helt avgörande för att möta klimatutmaningen.

Denna underlagsrapport har tillkommit efter initiativ från forskare knutna till Centrum för tvärvetenskaplig miljöforskning (CTM) vid Stockholms universitet, och Beijerinstitutet för ekologisk ekonomi vid Kungliga Vetenskapsakademin. Samtliga arbetar dessutom inom ramen för det nybildade Stockholm Resilience Centre, Stockholms universitet. Texten är resultatet av ett tvärvetenskapligt arbete mellan ekologer, ekonomer, statsvetare, och forskare som befinner i gränslandet mellan samhällsvetenskap och naturvetenskap.

I denna rapport sammanfattar vi viktiga insikter från det senaste decenniets forskning kring globala miljöförändringar och vad som i litteraturen kallas komplexa social-ekologiska system. Insikter från denna forskning är fundamentala för att förstå samhällets och ekosystemens förmåga att hantera förändring och stress och fortsätta att utvecklas. Denna senare förmåga till både anpassning och förnyelse kallas inom forskarvärlden för resiliens.

Denna rapport skiljer sig från andra underlagsrapporter till Klimat- och sårbarhetsutredningen. Vi har tagit oss friheten att röra oss utanför utredningens direktiv för att fånga upp forskning som vi anser relevant för beslutsfattare, och den intresserade allmänheten. Detta innebär att vi ibland väljer att tala om globala miljöförändringar som är ett bredare begrepp som inte bara fångar in klimatförändringar, utan också andra globala trender som förlusten av biologisk mångfald, storskaliga förändringar i landskap, globala förändringar i vattnets kretslopp m.m. Anledningen till vår användning av detta bredare begrepp är att samhällets sårbarhet mot klimatförändringar i regel är resultatet av en rad samspelande sociala och ekologiska förändringar (se bilaga 1).

Bilaga B 31 SOU 2007:60

Arbetet med denna rapport har stötts av Swedish Water House genom dess klustergrupp The Resiliense and Freshwater Initiative, Formas, Beijerinstitutet för ekologisk ekonomi, Centrum för tvärvetenskaplig miljöforskning (CTM), samt Stockholm Resilience Centre, Stockholms universitet. Den analys och de rekommendationer som presenteras i rapporten tillhör dock de enskilda rapportförfattarna.

Victor Galaz Rapportkoordinator Stockholm Resilience Centre, Stockholms universitet. 2007-06-11

SOU 2007:60 Bilaga B 31

Rapportens struktur

I det första kapitlet diskuterar vi vikten av de ”gratistjänster” som människan får från ekosystem, s.k. ekosystemtjänster. I denna del diskuterar vi också hur ekosystem svarar på förändring, särskilt i ljuset av globala miljöförändringar, samt hur en minskad och mer osäker tillgång till ekosystemtjänster kan bidra till ökad sårbarhet i samhället.

Kapitel 2 behandlar de utmaningar för samhällets organisering och styrning som följer av det faktum att ekosystem är dynamiska system under ständig förändring. Här diskuterar vi också vilka olika typer av förändringsprocesser samhällets institutioner måste klara av att hantera, samt några viktiga val politiska beslutsfattare ställs inför i valet av ekonomiska styrmedel och värderingsverktyg. I detta kapitel diskuterar vi också politiska och sociala utmaningar förknippade med abrupta ekologiska förändringar.

I kapitel 3 diskuterar vi möjliga centrala klimatanpassningsstrategier. Här presenteras några viktiga val samt erfarenheter från andra länder. Kapitlet analyserar också den viktiga roll som s.k. brobyggande organisationer spelar för att effektivt koppla ihop samhällsaktörer, och för att hantera osäkerhet och förändring. I kapitel 4 presenteras några konkreta strategier för att förstå och hantera resiliensen hos kopplade social-ekologiska system. Vi presenterar ett ramverk för att hantera störningar och förändring hos ekosystem, men också behovet av strategier för att hantera plötsliga negativa förändringar.

Kapitel 5 diskuterar behovet av omställning. Här diskuterar vi möjliga handlingsalternativ när anpassningsstrategier inte kan förväntas skapa social, ekonomisk eller ekologisk hållbarhet.

I rapportens sista kapitel presenterar vi tio konkreta förslag för att förbereda Sverige inför förväntade, och oväntade effekter av globala miljöförändringar.

Tack till

Ett stort tack till kollegor vid CTM, Beijerinstitutet, Albaeco, och naturresursgruppen vid institutionen för Systemekologi, Stockholms universitet. Ett särskilt tack till Elisabet Lindgren (CTM), Annette Löf (CTM) och Fredrik Moberg (Albaeco) för mycket

Bilaga B 31 SOU 2007:60

viktiga synpunkter och tillägg under arbetets gång. Finansiellt stöd har erhållits från Swedish Water House genom dess klustergrupp ”The Resilience and Freshwater Initiative”.

SOU 2007:60 Bilaga B 31

Kapitel 1. Ekosystem, ekosystemtjänster och klimatförändringar

För att säkerställa människans grundläggande behov krävs fungerande ekosystem. De tillgodoser mat- och bränsleproduktion, material för hus och förbrukningsvaror samt ger estetiska upplevelser, som förhöjer vår välfärd. Utredningen kommer i stora delar att analysera de viktigaste ekosystemtjänsterna som tillgodoses genom jord- och skogsbruk samt fiskenäringen i hav och sötvatten. Följande kapitel kommer därför inte att i detalj analysera dessa system, utan istället fokusera på hur ekosystem generellt fungerar, samt hur deras förmåga att upprätthålla processer som är viktiga för människans välfärd påverkas under förändring. Framförallt vill vi belysa hur en sådan förståelse bör påverka riktlinjer för miljöpolicy på nationell nivå.

1.1 Ekosystemtjänster och klimatförändringar

Begreppet ekosystemtjänster har fått ett mycket stort genomslag i forskarvärlden och bland beslutsfattare de senaste åren. Anledningen är att begreppet inte bara tydliggör ekosystemens fundamentala roll för mänskligt välfärd, utan också lyfter fram de ofta ignorerade men livsviktiga gratistjänster som människan får från ekosystem. Exempel på dessa ”gratistjänster” är klimatreglering, vattenrening, matproduktion, kvävefixering, skydd mot jorderosion, och skydd mot extrema väderhändelser. Den globala FN-studien Millennium Ecosystem Assessment (MA) visar tydligt risken för att dessa tjänster – och därmed de samhällen som är beroende av dem – blir mer sårbara som ett resultat av globala miljöförändringar. Enligt MA kommer klimatförändringarna i slutet av århundradet att vara den enskilt viktigaste orsaken till att arter försvinner och att flödet av ekosystemtjänster till samhället minskar. Redan idag migrerar många arter från sina historiska utbredningsområden till kallare breddgrader. Den andra delen i FN:s klimatpanels (IPCC) fjärde rapport om klimatförändringar som släpptes i april 2007 förstärker den bilden och slår fast att det nu finns allt starkare vetenskapliga bevis för att den globala uppvärmningen kommer att leda till katastrofala förluster av arter världen över. Mellan 20 och 30 procent av alla arter riskerar att

Bilaga B 31 SOU 2007:60

utrotas om temperaturen stiger med 1,5 till 2,5 grader, vilket är den mera optimistiska prognosen för världens temperatur fram till slutet av det här århundradet.

Ett flertal andra vetenskapliga artiklar har på senare år också lyft fram klimatförändringars möjliga effekter på ekosystem och ekosystemtjänster. Leemans och Eickhouts modellanalys från 2004 visar till exempel hur även mindre temperaturförändringar (1

  • grader Celsius) får stora effekter för artsammansättning, ekosystem och landskap. Samma slutsats drar Malcolm et. al. (2006) som visar att två graders höjning av jordens medeltemperatur räcker för att tiotusentals växt- och djurarter på land ska utrotas. Resultatet blir en förlust av dessa systems kapacitet att upprätthålla viktiga ekosystemtjänster (Leemans & Eickhout 2004). Dagmar Schröter och kollegor kommer fram till en liknande slutsats för Europa (Schröter et. al. 2005). Förlust av biologisk mångfald kan dessutom göra ekosystem mer sårbara mot störningar och stress (Elmqvist et. al. 2003).

En rad studier (ex. Scheffer et. al. 2001) visar också att ekosystem sällan reagerar gradvis på successiva miljöförändringar. Ett ekosystem kan ofta verka opåverkat tills en störning får systemet att ”flippa” över till ett oönskat tillstånd när vissa tröskelnivåer passeras. En klar sjö kan då plötsligt övergå till ett grumligt tillstånd med bottendöd, gräsmarker förvandlas till buskiga ökenlandskap och korallrev bli övervuxna av alger. Sådana ekosystemskiften kan vara nästan oåterkalleliga och drabba de näringar och samhällen som är beroende av de resurser och ekosystemtjänster som går förlorade hårt.

Kunskapen om förväntade effekter av klimatförändringar på ekosystem och ekosystemtjänster har följaktligen växt markant på senare år, inte minst tack vare tillgången till avancerade modeller (Clark et. al. 2001). Men en rad forskare lyfter fram de mycket stora osäkerheterna förknippade med dessa modeller. Anledningen är att dessa sällan fångar komplexa återkopplingsmekanismer, och interaktioner mellan system och olika skalnivåer. Resultatet blir att det finns en hög risk för att integrerade klimat

  • och ekosystemmodeller antingen innehåller stora osäkerheter vilket omöjliggör planerade anpassningsinitiativ (Higgins & Vellinga 2004, Cramer et. al. 2001) eller starkt underskattar negativa effekter på ekosystemtjänster (Schmitz et. al. 2003, Higgins et. al. 2002). Hur samhället och dess institutioner kan förbereda sig inför denna utmaning diskuterar vi i nästkommande kapitel.

SOU 2007:60 Bilaga B 31

1.2 Ekosystemtjänster som buffert mot klimatförändringar

Under 1990-talet drabbades fler än två miljarder människor av naturkatastrofer, till en kostnad av mer än 608 miljarder amerikanska dollar (Abramovitz, 2001). Det ökade antalet naturkatastrofer tros dels bero på att människan påverkat jordens klimat så att extrema väderfenomen blivit allt vanligare, och dels på att allt fler människor tvingas bosätta sig i sårbara områden. Men enligt Millennium Ecosystem Assessment (2005) beror en del av ökningen av antalet ”naturkatastrofer” också på att vi människor försämrat ekosystemens förmåga att lindra effekten av naturkatastrofer. Det handlar t.ex. om ekosystemtjänster som att våtmarker och skogar kan buffra mot översvämningar, och mangroveskogar, korallrev och andra kustnära ekosystem som skyddar kuster mot stora vågor i samband med stormar, orkaner och tsunamivågor. Genom att bevara ekosystemens förmåga att hantera stress och chocker (deras resiliens) hjälper vi dem således att skydda oss från naturkatastrofer.

1.3 Från ”naturen i balans” till ”naturen under förändring”

De organismer vi ser idag är resultatet av en kontinuerlig förändringsprocess av gener, arter, samhällen, hela ekosystem och biosfären som helhet. Förändringar har skett som svar på externa störningar eller interna förändringar av de ingående komponenterna av biosfären. Den enorma mångfald av gener, arter och ekosystem gör att det ofta finns flera av liknande sort som kan ta över om någon komponent, till exempel en fågelart eller en speciell gen, skulle försvinna. Man föreställer sig därför gärna att naturen är tålig och anpassningsbar, rentav motståndskraftig. Ett resultat av detta synsätt är att det kortsiktigt verkar som om de flesta ekosystem har ett ”naturligt” tillstånd, mot vilket det strävar om man inte stör systemet för mycket. Det innebär att en enkel lösning på oönskade förändringar ter sig att vara att sluta med de aktiviteter som “stör” systemet för att få det att återhämta sig.

Synsättet ”naturen i balans” kommer på sin höjd att vara ett rörligt mål och

i värsta fall ur policy-

synpunkt

ett oförutsägbart tillstånd.

Bilaga B 31 SOU 2007:60

Mycket av klassisk förståelse om ekologiska system bygger på att störningar är externa, det vill säga påverkas utifrån. Den klassiska förståelsen bygger också på att det finns ett tillstånd där ekosystemet är i ”balans” och att hälsa i ett ekosystem kan mätas i hur fort det återhämtar sig efter en störning. Själva benämningen ”bevarandebiologi”, eller ”conservation ecology” som det heter inom internationell vetenskaplig terminologi, återspeglar detta synsätt. Den stora utmaningen ligger i att förändra detta synsätt till ett som återspeglar att människan är en del av ekosystemen och inte en ”extern störning”. Naturens ”balans” kommer på sin höjd att vara ett rörligt mål och i värsta fall (ur policysynpunkt) ett oförutsägbart tillstånd.

En ytterligare svårighet ligger i det faktum att en återhämtning ibland inte sker, eftersom ekosystemet har förändrats i grunden. Det sker antingen genom förändringar i dess sammansättning eller genom att vissa processer har positiva återkopplingar, som gör att när det väl kommit igång så hjälper det inte att häva ”störningen” eftersom de är självförstärkande (Folke et al 2004). Ett dramatiskt exempel på detta är Östersjöns övergång till ett övergött tillstånd, som låst sig på grund av att de genom årtiondena ackumulerade närsalterna i havsbottnarna frigörs ju mera övergödning det blir och således ytterligare förstärker övergödningen.

Den viktiga slutsatsen blir dock att det måste till en förändring av vår uppfattning av ekosystem från ”naturen tillfälligt ur balans” till ”naturen under förändring”. Hanteringen av våra naturresurser bör inriktas på att förstå och underlätta önskvärda förändringar, medan vi identifierar och om möjligt aktivt begränsar oönskade förändringar. Att utgå från ett historiskt referenstillstånd blir ur detta perspektiv mycket svårt. Alternativet är att analysera olika potentiella framtida tillstånd och fundera över hur beslutsfattande kan bidra till att styra utvecklingen mot ett önskvärt tillstånd.

SOU 2007:60 Bilaga B 31

Människan är beroende av ekosystemens tillstånd för sin välfärd. Dessa system är dock inte statiska, utan befinner sig under ständig förändring.

1.4 Vilken biologisk mångfald behövs i ett varmare klimat?

Biologisk mångfald i skog uppskattas idag genom olika program och ligger sedan till grund för artlistor och kategorisering till olika hotklasser. Hotade arter påkallar ökad hänsyn inom förvaltningen samtidigt som Sveriges anslutning till den internationella konventionen om biologisk mångfald. Detta innebär att vi har förbundit oss att kontrollera, utrota eller hindra införseln av de främmande arter som hotar inhemska ekosystem, livsmiljöer eller arter.

Resultatet blir en lista över vad vi ser som den ”naturliga” sammansättningen av arter och att förändringen av denna

  • antingen genom förlust av en art eller genom ett tillskott av en invaderande art
  • kräver åtgärder. Sätter man detta i relation till att vi om cirka 30
  • år kan ha ett helt annat klimat på våra breddgrader − något som mycket väl även kan medföra en i grunden ändrad markanvändning
  • så riskerar denna “bevarande strategi” att bli synner-

Bilaga B 31 SOU 2007:60

ligen ineffektiv. Med detta menas att strategin misslyckas med att uppnå målet att bevara skogens förmåga att både producera varor, i form av timmer, svamp och bär, men också att upprätthålla tjänster som vattenrening, klimatreglering och erosionsskydd, samt en rad estetiska och rekreationsvärden.

Ett synsätt som baserar sig på att naturen är under förändring kräver att vi istället bör fråga oss vilka arter som ”bör” försvinna, och vilka arter som ”bör” tillåtas invadera. Samtidigt finns det ”karaktärsarter”, som är en del av vårt kulturarv och som detta resonemang alls inte ter sig optimalt för. Ett exempel på detta är att rödräv börjar invadera fjällrävens områden och tränger ut dessa (Tannerfeldt et al 2002). Trots att livsbetingelserna för fjällräven kanske inte kommer att vara optimala i Sverige inom en relativt snar framtid, så kan det vara motiverat att aktivt försöka behålla en fjällrävsstam, t.ex. genom jakt på rödräv i dessa områden.

Frågan om huruvida man skall underlätta nyetablering av icke inhemska arter eller avstå från skyddsåtgärder av hotade arter kompliceras naturligtvis ytterligare av att naturen i grunden har en komplexitet som överskrider vår förmåga att göra förutsägelser. Misslyckade försök med etablering av inhemska arter finns det många exempel på (Pimm 1989). Samtidigt ter det sig oundvikligt att klimatförändringar kommer att resultera i att många arter inte kommer att finnas kvar. Enligt konventionen om biologisk mångfald, som Sverige förbundigt sig till, bör vi alltså kontrollera ”främmande arter” som hotar inhemska ekosystem. För att upprätthålla biologisk mångfald som en försäkring mot framtida förändringar, krävs en debatt om huruvida begreppet ”främmande arter” måste omformuleras.

Detsamma gäller vad som ska definieras som inhemska ekosystem. Är det de ekosystemen vi kan förväntas ha om 50

  • år, eller dem som vi har haft de senaste 100 åren? En annan svår fråga av moralisk art är huruvida människan aktivt bör påskynda denna förändringsprocess. Klart är i alla fall att detta kommer vara en naturlig del i den biologiska förändringsprocess under det kommande seklet då det blir lättare för ”främmande arter” att etablera sig om lokala arter inte klarar det framtida klimatet.

SOU 2007:60 Bilaga B 31

Till skillnad från miljögifter utgör övergödningen och utfiskningen av Östersjön en svårare utmaning. Anledningen är att de senare ändrar ekosystemens komplexa återkopplingar och funktion.

1.5 Östersjön och komplexitet i ljuset av klimatförändringar

Östersjön har under lång tid påverkats av människan. De mest uppmärksammade effekterna har varit utsläpp av gifter, överfiske samt närsaltsutsläpp, vilka nu resulterar i algblomningar. Episoden med gifter som ackumulerades i näringskedjan och hotade att helt slå ut havsörnen på östkusten är ett exempel på en relativt enkel och linjär orsakskedja, där mängden gift man tillför med en viss tidsfördröjning hamnar hos organismer som är högst i näringskedjan och höll på att slå ut havsörnen. Det effektiva förbud som infördes mot utsläpp av PCB och DDT har gett tydliga resultat i samband med insatser för att öka överlevnaden hos ungfåglar, och en livskraftig stam av havsörn håller på att bildas igen. I detta fall verkar det ha räckt med att identifiera källan till störningen och reducera denna för att ekosystemet kunde återhämta sig, i linje med synen att naturen är i balans.

Betydligt värre ser det ut att vara med övergödningen och eventuellt även med fisket (Sterner et. al. 2006). Orsaken till

att dessa två miljöproblem är mera svårhanterliga är att grundproblemet

  • dvs. närsaltstillförsel och fiske − ändrar hur själva ekosystemen fungerar. Gifterna som slog ut havsörnen fungerar idag likadant som då. Men effekten av närsaltstillförsel är inte linjär om man ser till hela Östersjön, eftersom det idag finns betydligt mera närsalter i bottensedimenten än när övergödningen började (Carman & Wulff 1989). Majoriteten av närsalter som tillförts Östersjön har tidigare kommit från avrinning från omgivande land, och bidragit till plankton- och fiskproduktion och sedan bundits kemiskt i syrerika sediment. Idag verkar vi har förlorat stora delar av denna ”renande” ekosystemtjänst och istället pumpar stora arealer av Östersjöns bottnar ut sediment i det fria vattnet och ökar därmed ytterligare övergödningen. Detta blir en självförstärkande effekt. Sedimentet binder närsalter så länge det finns syre, men friger närsalterna när syret tar slut.

En annan vanlig mekanism för sådana självförstärkande effekter är interaktioner mellan olika djur. De flesta djur är mindre när de föds än när de blir fertila och skaffar avkommor. Detta innebär att

Bilaga B 31 SOU 2007:60

de under en viktig period av livet är bytesdjur till djur som de eventuellt jagar som vuxna. En sådan födotriangel är inte ovanlig. I Östersjön illustreras detta av skarpsill och torsk (Harvey et. al. 2003). Skarpsillen är en del av den vuxna torskens föda. Men vuxna skarpsillar kan även äta ägg och yngel av torsk. Finns det mycket torsk (som för några årtionden sen) så kommer de att hålla nere beståndet av vuxen skarpsill, vilka då inte nämnvärt påverkar dödligheten av torskyngel. Om torsken minskar som idag, och skarpsillen växer sig stark, finns det risk att återväxten av torsk hämmas och skarpsillen därmed inte begränsas i samma grad. Här ser man alltså två tillstånd som kan förstärka sig själva, via en återkoppling.

Ovanpå detta kommer adaptiva förändringar som till exempel att ett högt fisketryck leder till att fiskarten börjar förändras genetiskt till att reproducera sig vid mindre storlekar (eftersom fisket oftast inriktar sig på de stora individerna) (Conover & Munch 2002). Detta förändrar också de inbördes relationerna mellan olika rov- och bytesdjur. Dessa förändringar är inget som nödvändigtvis återhämtar sig om man häver fisketrycket under en period. Liknande effekter har även kunnat påvisas i terrestra system. Dessa drivs ofta av specifika artinteraktioner, som mellan insekter och växter (tex. granbarkborre i Kanada och norra USA, Ludwig et. al. 1978) eller mellan betande däggdjur och trädpopulationer, vilket kan leda till indirekta effekter till exempel om betningen förändrar sammansättningen av arter från barr till löv eller från kvävefixerande till icke-fixerande (Danell et al 2003).

Konsekvenserna av detta är att det inte nödvändigtvis kommer att fungera med ett fiskestopp för torsk, eftersom det är möjligt att skarpsillen kan komma att ”ta över” fisketrycket på torsk på yngelstadiet. Det viktiga är insikten att det inom ekosystem finns både fysikaliska samt biologiska återkopplingsmekanismer som gör att det inte alltid går

  • ens utan klimatförändring − att tro att naturen återhämtar sig om man häver den störande aktiviteten, eftersom man redan förändrat systemet i grunden.

1.6 Slutsatser

1) Fokus måste skifta från bevarande av befintlig biodiversitet till att skapa förutsättningar för lokala nyetableringar av önskade arter. Detta för att upprätthålla biodiversitet under ett scenario där vi kan förvänta oss att många lokala arter kommer att minska i antal. Att

SOU 2007:60 Bilaga B 31

upprätthålla biodiversitet under klimatförändringar bidrar till att öka anpassningsförmågan i ett växt/djursamhälle samtidigt som de buffrar mot framtida störningar.

2) Ett passivt sätt att underlätta nyetableringar är att se till att spridningskorridorer fungerar och att landskapet kan bilda ett effektivt nätverk av fungerande biotoper. Ett osäkerhetsmoment ligger i att det kan uppstå oförutsägbara artinteraktioner som kan vara negativa för vissa ekosystemtjänster. Med andra ord, en ökad frekvens nyetablering av arter garanter inte att ekosystemtjänsters produktivitet och förmåga att klara störningar alltid ökar på kort sikt. Dock är det ganska väl underbyggt att biodiversitet generellt har positiv effekt både på produktivitet av ekologiska processer samt förmågan att buffra variationer i miljön. Det är viktigt att en tvärvetenskaplig grupp analyserar de etiska aspekterna på riktad och av bästa förmåga vetenskapligt underbyggd främjande av etablering av nya arter. Detta kommer naturligtvis att ske via de stora näringarna jord- och skogsbruk.

3) Det är ganska säkert att det kommer att bli fortsatt och eventuellt påskyndad förlust av lokala arter under de framtidsscenarier vi står inför. Oönskade artinteraktioner kan komma att uppstå på grund av att naturlig biologisk kontroll blir mindre effektiv, till exempel om en insektsätande fågelart blir ovanlig kan vissa skadeinsekter få ökade antal epidemiska utbrott. En viktig insikt från komplexitetsforskningen och den nya förståelsen av ekosystemen är att det inte går att förutsäga alla möjliga effekter som kan uppstå inom ett system. Detta innebär att man måste vidga bredden på de framtidsscenarier man vill förbereda sig på. Till exempel så kan man skapa kontakter och utbyta erfarenheter med kunniga förvaltare och näringsidkare i närliggande länder vars klimat och ekosystem kan tänkas påminna om de förhållanden som kan komma att råda i framtiden. Detta för att bygga upp kunskap i förebyggande syfte för att på bästa sätt kunna hantera osäkerhet och överraskningar i form av t.ex. oväntade artetableringar, som ger stora negativa effekter, eller underlätta för sådana arter som kan vara till gagn i framtiden.

Bilaga B 31 SOU 2007:60

Kapitel 2. Samhällsstyrning och ekonomi under komplexitet och osäkerhet

Klimatförändringar innebär en stor utmaning för samhällets organisation på alla politiska nivåer, från lokal till internationell. Även om det globala samfundet lyckas samla sig kring kraftiga utsläppsminskningar enligt Kyotoprotokollet finns idag en konsensus om behovet av en uttalad anpassningspolitik för att hantera förväntade effekter av klimatförändringar (Pielke 1998, IPCC 2007). Denna måste klara av att hantera såväl irreversibla förändringar i klimatet som dess effekter på infrastruktur, ekosystem och samhället. I följande kapitel fokuserar vi särskilt på de organisatoriska, institutionella och ekonomiska följderna av den starka kopplingen mellan komplexa sociala och ekologiska system.

2.1 Små förändringar kan få stora oväntade effekter

Ekologiska system förändras, eller svarar inte på stress (t.ex. ökad medeltemperatur, ökade utsläpp, extrema väderhändelser) på ett linjärt eller förutsägbart sätt. Tvärtom kan även små störningar utlösa storskaliga och ibland irreversibla förändringar. Det senare är något som skapar mycket stora utmaningar för samhället och dess styrning, och är en punkt som vi kommer att återkomma till upprepade gånger i denna rapport.

Figur 2.1 illustrerar olika typer av förändringsprocesser som samhället och dess institutioner ställs inför, särskilt i ljuset av klimatförändringar. Figuren visar att det finns tre olika förändringsdimensioner att ta hänsyn till i utformningen av policy-initiativ: hastighet (snabb – långsam), geografisk spridning (begräsad – omfattande), samt graden av osäkerhet (låg – hög).

SOU 2007:60 Bilaga B 31

Figur 2.1 Olika former av förändringar i kopplade social-ekologiska system

Figuren illustrerar att det ofta inte bara är frågan om förändringar hos ekosystem med låg eller hög osäkerhet, utan att det även kan handla om förändringar som kan vara mycket snabba (hög förändringshastighet) och storskaliga (omfattande geografisk spridning). I vissa hall är dessa småskaliga (exempelvis en sjö), men i andra fall kan dessa förändringar vara storskaliga (ex. storskaliga landskap, sammanlänkade sjösystem). Dessa olika typer av förändringar kommer att kräva olika angreppssätt från beslutsfattare och myndigheter, något som vi diskuterar nedan.

2.2 Ekonomiska styrmedel och värdering

Två typer av åtgärder är nödvändiga för att kunna hantera klimatförändringar. Den första handlar om åtgärder för att förhindra att växthuseffekten förvärras ytterligare, och den andra för att hantera konsekvenserna av klimatförändringarna.

Åtgärder av den första typen kan underlättas genom olika typer av incitament som gynnar växthusgasneutrala aktiviteter och missgynnar aktiviteter som leder till ökade utsläpp av växthusgaser. Det kan t.ex. handla om bränsle- och utsläppsskatter, olika former

Bilaga B 31 SOU 2007:60

av stöd till ny teknik och till livsstilsförändringar som leder till minskad energiförbrukning. Vid val av incitament riktade mot åtgärder av typ 1 är det viktigt att man studerar eventuella bieffekter. Det kan exempelvis vara fördelaktigt med incitament som inte tvingar till användning av en specifik ny teknik som i framtiden kan visa sig ha nackdelar som nu är okända. Det finns redan en uppsjö av olika typer av incitament för att underlätta åtgärder av typ 1.

En svårighet ligger här i att hitta en politisk konsensus kring den arsenal av incitament som bäst kommer att kunna uppnå målet om att dämpa klimatupp-

värmningen. En annan svårighet är att finna stöd bland allmänheten för denna typ av incitament. På kort sikt leder de nästan enbart till ökade kostnader medan de önskade effekterna och därmed intäkterna av denna typ av åtgärder ofta inträffar först efter många år. Ytterligare en aspekt som försvårar legitimiteten hos den typen av incitament är att deras långsiktiga positiva effekter är avhängiga av att en majoritet av länder också sätter in liknande åtgärder. Uppgiften är dock inte helt omöjlig. Hanteringen på nationell och internationell nivå av utsläpp av klorfluorkarboner (CFC) och det s.k. ozonhålet, visar att det är fullt möjligt att hitta fungerande lösningar. Det finns tyvärr indikationer på att klimatförändringarna till sin natur är svårare att lösa bland annat på grund av bristen på internationell konsensus (Barrett 2003).

Åtgärder av den andra typen handlar däremot snarare om att bygga upp en lämplig beredskap för att kunna hantera både långsamma men också snabba, och ibland oväntade förändringar. Här kan det handla om så vitt skilda saker som att kunna hantera en ökad frekvens av extremväder, kompensera för förlusten av ekosystemtjänster, eller åtgärder för att hantera följderna av plötsliga översvämningar.

Valet av styrmedel är alltså avgörande för framtida möjligheter. Emellertid ignorerar de flesta studier av ekonomiska styrmedel tröskeleffekter i ekosystem trots att väl beprövade styrmedel riskerar att inte fungera som förväntat (ex. Mäler et. al. 2003). Bristen på hänsyn till tröskeleffekter gör också att möjligheten till oåterkalleliga skiften till tillstånd med lägre social välfärd, aldrig kvantifieras eller värderas. Varor och tjänster som inte är prissatta på en

De flesta studier av ekonomiska styrmedel ignorerar dock tröskeleffekter i ekosystem. Detta innebär att traditionellt väl beprövade styrmedel som utsläppsskatter kanske inte fungerar som förväntat.

SOU 2007:60 Bilaga B 31

marknad eller via ekonomiska incitament (skatter, subventioner, mm) blir osynliga för människor som därför tenderar att inte ta hänsyn till dem i sina dagliga beslut. Oavsett förekomsten av trösklar medför dessutom osäkerhet och brist på kunskap att ekosystemtjänster är svåra att kvantifiera och värdera. På flera håll i världen görs dock ansatser för att kvantifiera och värdera ekosystemtjänster (t.ex. studier av avrinningsområdet Goulburn Broken i Australien, och ekosystemtjänster i Stockholms län i Sverige

1

), men det finns behov av mer forskning i fältet.

2.3 Från samhällsstyrning under låg osäkerhet till abrupta förändringar under stor osäkerhet

Samhället verkar i regel ha en hög förmåga att hantera långsamma förändringar med låg osäkerhet (lila cirkeln i figur 2.1). Vanliga strategier för den här typen av förändringar är ny lagstiftning, samhällsplanering och åtgärdsplaner. Exempel här är kommunala översiktsplaneringar för att hantera demografiska och ekonomiska förändringar. Klimatförändringar lägger dock på ytterligare ett lager av komplexitet genom att skapa stora osäkerheter genom indirekta, och svårförutsägbara effekter på ekosystem, samhällsekonomi, och säkerhet. Dessa förändringar kan hanteras med hjälp av avancerade klimatmodeller och scenarioplanering. Ett konkret exempel är användningen av integrerade hydrologiska och meteorologiska modeller (ex. Andreasson et. al. 2004) som kan bidra till kontinuerliga dialoger med intressenter samt uppdateringar av vattenplaner inom ramen för svensk vattenförvaltning.

Samhället har också rutiner för att hantera plötsliga, men delvis förutsägbara förändringar. Ett exempel på detta är krisberedskapen som finns på en rad nivåer för att mildra effekterna av större olyckor som t.ex. trafikolyckor, elavbrott eller större bränder.

Mycket pekar dock på att komplexiteten och den starka kopplingen mellan ekologiska, sociala och ekonomiska system kan leda till mycket snabba, storskaliga och oväntade och ibland också irreversibla förändringar (blåa cirkeln i figur 2.1). Den här typen av förändringar som kallas för ”överraskningar” (Schneider et. al. 1998, Schneider 2004, Streets & Glantz 2000) skiljer sig från det som vanligen kallas för risk. Dessa utgör en mycket stor utmaning

1

Se Anderies, m.fl. (2006) och http://www.webforum.com/IWAP/home.

Bilaga B 31 SOU 2007:60

för samhällsstyrningen då beslutsfattande måste ske relativt snabbt, och dessutom under stor ekologisk och social osäkerhet. En ytterligare komplikation är att samordningen mellan myndigheter och berörda intressenter måste ske innan kritiska trösklar hos ekosystem har passerats (Galaz et. al. 2007).

Exempel på överraskningar i småskaliga system saknas inte. Exempel på detta den snabba spridningen av barkborre som angripit en miljon kubikmeter stående skog (Skogsstyrelsen 2006) i efterspelet efter stormen Gudrun i Sverige. Ett annat är de förändringar i vattenkvalitet som uppmätts i områden som drabbades hårdast av Gudrun på grund av ett ökat läckage av kväve av kvicksilver från stormdrabbad mark (Skogsstyrelsen 2006b). Andra exempel är: spridning av subtropiska cyanobakterier och därmed återkommande förluster av viktiga färskvattenresurser (Great Lakes och sjösystem i norra Mississipi, se St. Armand 2002 och Chorus et. al. 2000), eller massdöd av sjögräs i Floridas kust (Gunderson 2001). Överraskningar i storskaliga system saknas inte heller i litteraturen. Några exempel här är ändringar i regionala klimatmönster på grund av jordbrukets utbredning (Ramankutty et. al. 2006); koleraepidemier och plötsliga fiskekollaps i Latinamerika som utlöses av regionala klimatförändringar (El Niño-Southern Oscillation, se Pascual et. al. 2000, Patz 2002); snabba förändringar i klimatsystemet (inom 10 år, se Taylor 1999, Schneider 2004), eller döda havsbottnar i Mexikos östkust (Kaiser 1996, Diaz 2001).

2

Den politiska styrningsutmaningen påminner i stora drag om spridningen av epidemier som fågelinfluensan, mul- och klövsjukan och Bovine Spongiform Encephalopathy (BSE eller ”galna kosjukan”). Parallellen kan tyckas överdriven men likheten finns i tendensen hos epidemier att uppkomma överraskande, den höga graden av vetenskaplig osäkerhet, risken för att passera kritiska trösklar, samt i dess ekonomiska och ibland politiska återverkningar.

För en beslutsfattare som står inför abrupta förändringar är det viktigt att se till både kortsiktiga och långsiktiga effekter av olika åtgärder och balansera olika intressen. I en sådan situation är det

2

För fler exempel, se Resilience Alliance internetbaserade databas:

http://www.resalliance.org/index.php?id=183.

Den starka kopplingen mellan ekologiska, sociala och ekonomiska system kan leda till snabba, oväntade och ibland också irreversibla förändringar.

SOU 2007:60 Bilaga B 31

I värsta fall kan felaktiga beslut från nyckelaktörer i förvaltningen förvärra snarare än mildra de sociala, ekologiska, ekonomiska och politiska effekterna av en ekologisk kris..

inte fruktbart att enbart ställa olika åtgärder mot varandra och bestämma sig för en av dem. Snabba tekniska lösningar till exempel, har ofta fördelen att de är relativt billiga och har snabba mätbara effekter. De sätts i kontrast mot mer permanenta lösningar som kan vara relativt kostsamma och vars fördelar kanske visar sig först på lång sikt. Istället för att välja mellan dessa två helt olika typer av lösningar kan ett klokt beslut vara att sätta in en mångfald av åtgärder där vissa syftar till att hantera de kortsiktiga effekterna av problemet medan andra angriper orsaken till problemet.

2.4 Ekologiska överraskningar och politiska kriser

Ekologiska kriser förblir alltmer sällan enbart en angelägenhet för ekologer. Tvärtom visar det sig när vi tittar över längre tidsskalor, att dessa kriser ofta sprids till sociala och ekonomiska system. En plötslig och oväntad torka kan exempelvis leda till allvarliga och irreversibla förändringar i människors försörjningsmöjligheter, utlösa snabba hälsoförsämringar, leda till migration, politisk oro, konflikter och ytterligare påfrestningar för redan svaga stater (Young et. al. 2006, Duit & Galaz 2007).

Det finns starka indikationer på att fattiga länder drabbas hårdare av naturkatastrofer (Toya & Skidmore 2007, Re Munich 2006, IPCC 2007) men risken för spridning av ekologiska kriser till socioekonomiska system är inte enbart ett problem för utvecklingsländer. Modern riskforskning visar nämligen upp en rad exempel på hur kriser i utvecklade stater oväntat kan utvecklas till ”megakriser” som i slutändan underminerar människors förtroende för staten som helhet (Boin et. al. 2003, Boin 2004). I värsta fall kan felaktiga beslut från nyckelaktörer i förvaltningen förvärra snarare än mildra de sociala, ekologiska, ekonomiska och politiska effekterna av en ekologisk kris (Holling & Meffe 1998, Pidgeon et. al. 2003, Waugh 2006).

Mekanismen kallas bland riskforskare för ”social förstärkning” av kriser. Denna innebär kortfattat att massmedia, organisationer, experter och allmänheten hamnar i en ond cirkel av bristande och kommunikation, växande missförtroende, och kännbara politiska

Bilaga B 31 SOU 2007:60

och ekonomiska skadeverkningar (Pidgeon et. al. 2003, Petts et. al. 2000, Smith & McCloskey 1998).

När beslutsfattare ställs inför snabba katastrofliknande förändringar som orkanen Katrina eller den plötsliga skogsdöden under 80-talet är provisoriska tekniska lösningar vanliga. Sterner et al (2006) diskuterar förutsättningarna för att den typen av lösningar ska kunna lyckas och visar exempel på mer eller mindre lyckade snabba åtgärder. Det finns många exempel på misslyckade snabba tekniska lösningar. I värsta fall kan denna typ av lösning visa sig vara så olämplig att den bara skjuter fram och kanske t.o.m. förvärrar situationen på lång sikt. Under 1900-talet reglerade man exempelvis Mississippifloden i flera omgångar. Avsikten var att förebygga återkommande översvämningar men det visade sig ha starkt bidragit till att effekterna av orkanen Katrina 2005 blev så omfattande (Barry 1998, Cutter et. al. 2006). Ett annat exempel är den intensiva debatt, och det nationella och internationella politiska efterspel som följt upptäckten av BSE (s.k. ”galna kosjukan”) i Storbritannien under 1990-talet (Eldridge & Reilly 2003, Miller 1999).

Den svenska Krisberedskapsmyndigheten och forskare vid CRISMART har stor erfarenhet och en djup förståelse för de sociala, organisatoriska och politiska processer som bidrar till storskaliga kriser. Det unika som det senaste decenniets tvärvetenskapliga forskning kring social-ekologiska system lyfter fram är dock att klimatförändringar riskerar att dels ytterligare underminera resiliensen hos viktiga ekosystem, dels utsätta dessa för återupprepade chocker (jmf. Nyström et. al. 2000, Paine et. al. 1998). Dessa samspelande förändringar leder till att ekosystem kan skifta irreversibelt med stora ekonomiska och sociala kostnader som följd. Till skillnad från kriser som utlöses av stora elavbrott eller översvämningar, så riskerar de skiften som sker i ekosystem att gå i ”baklås”. Exemplen på den här typen av ekosystemskiften har blivit alltfler de senaste åren (Folke m.fl. 2004). De har medfört en ökad insikt om att det är bättre och mer kostnadseffektivt att vara proaktiv än att försöka restaurera ekosystem eller ersätta ekosystemtjänster med teknik när skadan redan är skedd.

SOU 2007:60 Bilaga B 31

2.5 Storskaliga överraskningar med indirekta effekter för Sverige

De potentiellt snabba och irreversibla förändringar som beskrevs ovan har sitt ursprung i den starka kopplingen mellan sociala och ekologiska system längs en rad olika skalor, från lokalt till globalt (Gunderson & Holling 2002). Dessa typer av förändringar är vanliga i social-ekologiska system men mycket svåra att förutsäga exakt, även med mycket avancerade datormodeller.

Klimatförändringarna kan drabba Sverige i huvudsak på tre olika sätt via: 1) direkta effekter i form av förändringar i temperatur, nederbördsmönster och extrema väderhändelser; 2) indirekta interna effekter på grund av klimatstyrda förändringar i våra ekosystem som påverkar deras förmåga att producera varor och tjänster; 3) indirekta externa effekter genom att globala miljöförändringar utlöser överraskande kriser utanför Sveriges gränser som indirekt påverkar svenska ekologiska, ekonomiska och sociala förhållanden.

Det kan verka omöjligt att förutse exakt vilka dessa överraskningar blir, men Schneider et. al. 1998, och Stern 2007 skissar på en lista av potentiella kandidater som sträcker sig från ekologiska till säkerhetspolitiska överraskningar. Dessa senare publikationer visar på möjliga omfattande konsekvenser som sträcker sig klart bortom Klimat- och sårbarhetsutredningens direktiv, och Miljödepartmentets ansvarsområde. Miljödepartementet och/eller Hållbarhetskommissionen bör trots detta initiera utredningar kring indirekta externa effekter av klimatförändringar för svensk miljö- och säkerhetspolitik då denna typ av följder kan vara mycket omfattande.

Bilaga B 31 SOU 2007:60

Kapitel 3. Hur förbereder vi oss? Anpassningspolitik och adaptiv styrning

Anpassning till de förväntade effekterna av klimatförändringar verkar ofrånkomligt. Oavsett vad vi gör för att reducera utsläppen av växthusgaser kommer samhället under de kommande 20

  • åren att få uppleva konsekvenserna av klimatförändringar. Trots denna kunskap finns i dagsläget ingen nationell anpassningsstrategi i Sverige (Miljödepartementet 2005:88). Anpassningsstrategier inom sektorer som skogsbruk, fysisk planering och infrastruktur, energiproduktion och konsumtion, samt turism är få, disparata och saknar central koordination (Miljödepartementet 2005). Några mindre initiativ har även gjorts i relation till översvämningskatastrofer (Swedish Climate Strategy 2004).

Situationen är dock densamma över hela Europa, något som noterades i en workshop om klimatanpassning under Storbritanniens EU-ordförandeskap: ‘… [medan] en ökande kunskap finns om de potentiella effekterna inom vissa sektorer, har få europeiska medlemsstater undersökt behovet för anpassning för att minska sin sårbarhet och för att öka sin resiliens mot effekterna av klimatförändringar (McKenzie Hedger & Corfee-Morlot 2006:iv). Det pågår dock initiativ på EU-nivå för att definiera en anpassningsstrategi inom ramen för Europasamarbetet (exempelvis det pågående arbetet med ett s.k. ”Green Paper” om klimatanpassning som presenteras under 2007).

I följande kapitel diskuterar vi vad centrala beslutsfattare och myndigheter bör tänka på i utformandet av en klimatanpassningspolitik. Vi lyfter fram några nyckelfrågor, men också konkreta exempel på nya organisatoriska lösningar som kan bidra till att skapa en högre beredskap mot de förväntade effekterna av klimatförändringar.

3.1 Planerad eller oplanerad anpassning?

Klimatanpassning innebär att förbereda sig för, klara av, och återhämta sig från klimatrelaterade förändringar (Tompkins et al. 2005b). En viktig del av klimatanpassning är att fatta politiska beslut som leder till organisationsförändringar eller förändringar i beteende hos enskilda individer eller organiserade samhällsaktörer

SOU 2007:60 Bilaga B 31

(Tompkins et al. 2005b). Olika typer av planer behövs för långsamma och snabba förändringar (se figur 2.1.) Den mänskliga kostnaden av att inte ha någon uttalad anpassningspolitik kan vara mycket hög. I Frankrike dog över 15 000 personer år 2003 av värmeböljan på grund av bristande förberedelse i hälsovården (WHO opublicerat, Elisabet Lindgren pers. komm.).

Det är viktigt att inse att en viktig del av klimatanpassningen i ett samhälle kan ske utan central planering, och dessutom utan att ha någon direkt relation till klimatförändringar.

Anpassning till klimatförändringar kan vara centralt planerad eller oplanerad. Planerade initiativ inkluderar sektorsvisa handlingsplaner och strategier som specifikt behandlar effekterna av klimatförändringar, medan oplanerade anpassningar är åtgärder vilka ofta betecknas som s.k. ‘no regret options’. Ett exempel på det senare är byggandet av Thames-barriären i London. Barriären byggdes inte med klimatförändringar i åtanke men har visat sig ha klar nytta i förhållande till dessa (Tompkins, Boyd et al. 2005a). Exempel på planerad anpassning är att bygga infrastruktur som är ”klimatvänlig”. Ett exempel i Storbritannien kallas ”managed coastal realignment” som är ett försök att skydda kustområden mot en höjning av havsvattennivåer, och relaterade risker (IPCC 2001). Fördelen med planerad anpassning är den minskade risken för allvarliga effekter av klimatförändringar.

Det är dock viktigt att inse att en viktig del av klimatanpassningen i ett samhälle kan ske utan central planering, och dessutom utan att ha en direkt relation till klimatförändringar. Studier av klimatanpassning i Storbritannien visar till exempel att få anpassningar skedde enbart med klimatförändringar i åtanke utan även med ekonomiska besparingar och tvingande lagstiftning (Tompkins et al. 2005a).

Det räcker dock inte enbart med planering, utan det krävs också effektiva medel för att implementera planer (Tompkins et al. 2005b). Det är därför nödvändigt att beslutsfattare tänker på vilka slags anpassningar som behövs för att underlätta allt från ny infrastruktur, forskningsstrategier, till incitament för enskilda individer att t.ex. bygga klimatanpassade hus.

Det är viktigt att inse att en viktig del av klimatanpassningen i ett samhälle kan ske utan central planering, och dessutom utan att ha någon direkt relation till klimatförändringar.

Bilaga B 31 SOU 2007:60

3.2 Nyckelaktörer och ansvar

Erfarenheter från andra länder visar att det är viktigt att beakta en rad strategiska frågor inom statsförvaltningen. Corfee-Morlot föreslår följande ramverk för att förstå de frågor som är viktiga för anpassningsstragier inför klimatförändringar

3

. Tabellen återger information från en workshop om anpassning ,förvaltning och vilka specifika roller, funktioner, och ansvar som tillförs olika nivåer av förvaltningen inom EU.

Tabell 3.1 Strategiska frågor inom statsförvaltningen med avseende på klimatanpassning (efter Corfee-Morlot 2005)

Lokalt Regionalt Nationellt

Vilka är nyckelaktörerna?

Nyckelaktörer inom den privata sektorn samt icke-statliga organisa- tioner som ansvarar för planering, bevarande och andra lokala miljöfrågor?

Nyckelaktörer på regional nivå

Nyckelaktörer på nationell nivå

Vilka är deras roller och ansvarsområden?

Vilka är de uttalat lokala ansvarsområdena, rollerna och förvaltningsstrategierna: lokala anpassningsåtgärder; handlingar; tillgänglig information?

Vilka är de uttalat regionala ansvars- områdena, rollerna och förvaltningsstrategierna?

Nationell lagstiftning och handlingsplaner som styr lokala åtgärder, nationella åtgärder, tidsramar, finansiering.

Hur ser riskernas karaktär ut samt uppfattningarna om dessa?

Vilka är riskernas karaktär, på lokal nivå, samt uppfattningarna om dessa?

Vilka är uppfattningarna om de regionala riskerna?

Riskkaraktärisering. Riskexponering. Sårbarhet: social, eko- nomisk, fysisk. Sannolikhet för att utsättas för fara. Förmåga att hantera riskerna.

Vilka prioriteringar gäller för utveckling?

Vilka är de lokala utvecklings- prioriteringarna?

Vilka är de regionala prioriteringarna? Möjliga vägar för integrering med andra områden?

Vilka är de nationella prioriteringarna? Vilka nationella (offentliga) förväntningar finns på utveckling på lokal och regional nivå?

3

Det finns också andra ramverk se till exempel Tompkins, Boyd et al (2005a), Grimble and

Wellard (1995) eller Turnpenny et al. (2005), Plummer och Armitage (2007).

SOU 2007:60 Bilaga B 31

Lokalt Regionalt Nationellt

Spänningar och möjlig- heter till samarbete (motivation för sam- verkan)

Vilka är de lokala spänningarna eller incitamenten för att samarbeta med andra aktörer? Vad stimulerar till privat engagemang?

Vilka är incitamenten för att samarbeta med tvärregionala sektorer? Vilka strategier och planer finns?

Vilka är spänningarna mellan nationella, regionala och lokala prioriteringar, planer eller möjligheter för incitament? T.ex. finan- sieringsmöjligheter.

Frågorna skildrar också hur aktörer och institutioner på olika nivåer förhåller sig till varandra och svårigheter med anpassning (Corfee Morlot 2005). Följande ramverk kan användas som bas för en diskussion för att arbeta igenom och etablera en mer detaljerad strategi som passar svenska förhållanden.

Som tabellen illustrerar finns det en rad viktiga, men svåra val att beakta i förverkligandet av en anpassningspolitik. Det första valet rör vilka samhällsområden som bör prioriteras. Bör staten exempelvis investera i reglering av byggsektorn, eller skapa ytterligare incitament för bönder att minska sina utsläpp av näringsämnen i vattendrag? En annan fråga rör övervakning och uppföljning. Forskning om anpassning visar att centrala initiativ omsätts till praktisk handling långsamt, något som kräver omfattande procedurer för övervakning och uppföljning för att försäkra sig om att anpassningsplaner förverkligas (Tompkins, Boyd et. al. 2005a).

Även om tydligt centralt ansvar är viktigt för att hantera klimatförändringar krävs dessutom ett samarbete mellan olika samhällssektorer. Såväl statliga myndigheter, som olika samhällssektorer och civilsamhälle kan, och bör bidra till att formulera egna anpassningsstrategier. Samtidigt finns det behov av överblick och integrering mellan sektorer. I denna process blir det viktigt att tydliggöra de olika roller som olika samhällsaktörer har.

3.3 Behovet av brobyggande organisationer

Boyd et al. (2006) diskuterar möjliga målkonflikter mellan olika anpassningsmöjligheter i Storbritannien, och presenterar möjliga strategier för att lösa dessa. Det som i litteraturen kallats brobyggande organisationer (eng. bridging organisations) har visat sig viktiga för både klimatanpassning och förmågan att identifiera och svara på tidiga varningssignaler på överraskande miljöförändringar.

Bilaga B 31 SOU 2007:60

Med brobyggande organisationer menas en organisation som agerar som intermediär mellan olika aktörer som exempelvis kommunala beslutsfattare, forskningsinstitut, och centrala myndigheter (Hahn et. al. 2006, Lorenzoni et al. in press).

De brobyggande organisationer som visat sig viktigast är de som besitter vetenskaplig kunskap om klimatförändringar, samt har kopplingar till andra statliga och icke-statliga organisationer. Ett etablerat samarbete mellan forskargrupper och beslutsfattande inom både den privata och offentliga sektorn har också visat sig viktig.

Brobyggande organisationer som besitter vetenskaplig kunskap om klimatförändringar, samt har kopplingar till andra statliga och icke-statliga organisationer har visat sig mycket viktiga för en lyckad klimatanpassning.

Det finns flera modeller för brobyggande organisationer. Ett exempel är Pacific Islands Climate Change Assistance Programme

(PICAPP) som utvecklades för att bistå med rapportering, utbildning och kompetensutveckling inom FN:s klimatarbete.

4

Modellen är ett tyd-

ligt exempel på ett tätt samarbete mellan den akademiska

världen och beslutsfattande grupper som FN. The UK Climate Impacts Programme (UKCIP) är ett annat exempel på brobyggande organisation som underlättar klimatanpassning. UKCIP bygger på att organisationen har skapat band till akademiska grupper och organ, men även länkat sig till andra typer av organisationer t.ex. myndigheter, departement, och företagsledningar. UKCIP är en statlig organisation som kom till 1997 och har som mål att ge stöd och information till olika samhällsgrupper, och att agera som en länk mellan forskning, politiska beslutsfattare och privata aktörer. Ett annat exempel är Caribbean Planning for Adaptation to Climate Change (CPACC) med målet att öka den nationella och regionala kapaciteten att övervaka förändringar i havsnivån och andra nyckelindikatorer för klimatförändringar. Organisationen har också som uppgift att planera anpassningsåtgärder för kust och marina

4

htpp://www.gefweb.org/Outreach/outreach-Publications/Project_factsheet/Asia_Pacific-

paci-3-cc-undp-eng.pdf

Brobyggande organisationer som besitter vetenskaplig kunskap om klimatförändringar, samt har kopplingar till andra statliga och icke-statliga organisationer har visat sig mycket viktiga för en lyckad klimatanpassning.

SOU 2007:60 Bilaga B 31

resurser. CPACC arbetar aktivt med att skapa ett samarbete mellan nationella departement och myndigheter.

5

Ytterligare exempel finns inom den vetenskapliga litteraturen som behandlar s.k. adaptiv samförvaltning (se definition bilaga 1). Erfarenheter från adaptiv samförvaltning kommer i stor utsträckning från skogsbruk och fiske och ansatsen har utvecklats under de senaste 20 åren. Adaptiv samförvaltning bygger på samverkan mellan olika berörda aktörer som spänner över flera sociala och politiska nivåer, från lokala brukare till kommuner till regionala och statliga eller överstatliga organisationer (Olsson et al. 2004a, Folke et al. 2003, Ruitenbeck & Cartier 2001, Gadgil et al. 2000). Dessa förvaltningsmodeller inkluderar olika värderingar och intressen samt en mängd olika informations- och kunskapskällor och syftar till en ökad förståelse av det ekologiska systemet. Ambitionen är också att kontinuerligt övervaka, utvärdera och anpassa strategier till snabba och långsamma förändringar i omgivningen och ekosystemen. Förvaltningsmodellen syftar till en kontinuerlig läroprocess och är utformad för att stärka kapaciteten att hantera osäkerhet och förändring, samt upprätthålla produktionen av ekosystemtjänster.

I Sverige har Naturvårdsverket en viktig brobyggande roll mellan Miljödepartementet, nationella organ och organisationer. Enligt vår bedömning finns dock ett antal viktiga nationella och internationella akademiska institutioner och forskargrupper som inte är inkluderade i Miljödepartementet organisationsstruktur (Miljödepartementet 2005), vilket riskerar att innebära att departementet och relevanta myndigheter inte kan hålla sig uppdaterad om den snabba vetenskapliga utvecklingen i området. Det är också oklart hur Naturvårdsverket ämnar knyta band till aktörer på lokal och regional nivå i frågor som rör klimatanpassningar. Regeringen bör utreda hur denna typ av organisationer kan skapas inom ramen för svensk förvaltning som en del av en nationell klimatanpassningspolitik.

5

http://www.cipac.org

Bilaga B 31 SOU 2007:60

Kapitel 4. Att stärka resiliens i praktiken – några praktiska metoder

De senaste åren har det vuxit fram en rad metoder för att hantera komplexitet och förändring i social-ekologiska system. I följande kapitel ger vi en kort översikt över praktiska tillämpningar av dessa metoder.

4.1 Resiliensanalys

Brian Walker och kollegor presenterar i sin artikel från 2002 en struktur för vad de kallar resiliensanalys. Denna analys skiljer sig markant från andra former av kartläggningar av naturresurser (exempelvis karaktärisering av vattenresurser enligt EU:s ramdirektiv för vatten, se Alkan-Olsson et. al. 2005) genom en tydlig fokus på osäkerhet och tröskeleffekter i systemet. Metoden följer fyra olika steg. I det första steget skapas en konceptuell modell av systemet för att identifiera de viktigaste drivkrafterna och osäkerheterna. Detta kan med fördel göras i ett samarbete mellan forskning, administration och intressenter. I ett andra steg formuleras ett begränsat antal framtidsscenarier. I dessa tar aktörerna hänsyn till möjliga externa störningar och chocker (ex. upprepade stormar, översvämningar), samt möjliga gemensamma insatser.

SOU 2007:60 Bilaga B 31

Figur 4.1. Resiliensanalysens olika steg (efter Walker et. al. 2002)

I det tredje steget kombineras olika metoder (kvantitativa, kvalitativa, modellbaserade m.m.) för att få en mer detaljerad bild av drivkrafter, och möjliga tröskeleffekter. Detta är ett steg som i praktiken innebär upprepade möten mellan tjänstemän, forskare och intressenter, och som ger en rik bild av hur systemet klarar av att hantera olika former av snabba och långsamma förändringar. I det fjärde och sista steget görs en utvärdering av hela processen, och en detaljerad analys av konsekvenserna för skötseln av resursen. En framgångsrik resiliensanalys leder till en djupare och gemensam förståelse för vilka ekologiska och sociala egenskaper kring systemet (t.ex. ett avrinningsområde) som ökar respektive minskar dess förmåga att hantera förändring och chocker.

4.2 Exempel på praktiska tillämpningar

Processen ovan kan tyckas vara mycket svår att genomföra i praktiken. Det finns dock en lång rad exempel på tillämpningar som kommer mycket nära det beskrivna arbetssättet. Gary Peterson och kollegor (2003) beskriver t.ex. genomförande av scenarioplanering i

Steg 3 Steg 2 Steg 1

3-5 scenarier

Steg 4

Beskrivning av systemet

Identifiera

externa chocker

Möjliga policyinitiativ

Identifiera

visioner

Resiliensanalys

Utvärdering (intressenter, avnämare)

Policy och förvaltnings-

beslut

Ökad förståelse

Bilaga B 31 SOU 2007:60

Northern Highlands Lake District, Wisconsin (USA). I det här fallet utformades tre alternativa scenarier till år 2025 i samarbete med en rad samhällsaktörer för att få en gemensam bild av utvecklingen av olika ekosystemstjänster i området. Ett annat exempel från Krugerparken (Sydafrika) finns beskrivet i Rogers & Biggs (1999). Enligt författarna innefattar förvaltningen ett övervakningssystem för att tidigt upptäcka om systemet rör sig mot en irreversibel tröskel. Detta görs i en öppen process där sam-

hällsaktörer definierar mätbara parametrar som indikerar ”tidiga varningssignaler” som visar en potentiell negativ förändring i systemet s.k. ”thres-

hold of potential concern”. Castella och kollegor (2005) beskriver ett samarbete mellan lokala resursanvändare, lokala beslutsfattare samt forskare för att förstå dynamiken och drivkrafterna bakom landskapsförändringar i norra Vietnam. Metoden visade sig ge en rad nya insikter och perspektiv för både lokala användare och beslutsfattare. Garaway och Arthur (2002) beskriver samarbetet mellan lokala användare, lokala beslutsfattare och biståndsorganisationer som skapats för att hantera osäkerhet och komplexitet hos fiskeresurser. Listan på exempel kan naturligtvis göras längre, och visar på praktiska tillämpningar av metoder för att hantera komplexitet, trösklar och osäkerhet i ekologiska system. För fler exempel se National Research Council (2004) och Walker et. al. (2006).

4.3 Snabba storskaliga överraskningar

  • att styra

nätverk?

Olika styrningsstrategier och administrativa modeller kommer att fungera olika bra beroende på formen av förändring (se figur 2.1.). Metoderna som beskrivits ovan fungerar väl för att hantera långsammare förändringar under stor osäkerhet. I regel kräver arbetssätten att aktörer

  • som naturresursanvändare och myndighetsrepresentanter – ges tillfälle att träffas upprepade gånger och bilda förtroendebaserade sociala nätverk (Jones et. al. 1997, Larson 1992). En utmaning för den här typen av nätverksbaserad styrning utgörs av det faktum att olika chocker som utlöses av effekter av klimatförändringar kan vara storskaliga, och utspela sig mycket

Det finns en rad exempel på tillämpningar för att hantera tröskeleffekter, osäkerhet och överraskningar.

SOU 2007:60 Bilaga B 31

snabbt (Steffen et. al. 2004, Re Munich 2006). Detta ger beslutsfattare kort tid att agera, eller anpassa sig till förändringar.

Ett konkret exempel på detta är avrinningsområdesbaserade organisationer som kan fungera väl om förändringar i landskapet eller vattenresurser är långsamma, och om effekterna matchar avrinningsområdets geografiska skala. Vid större chocker och överraskningar relaterade till vattenresurser (exempelvis möjliga hälsorelaterade kriser, storskaliga översvämningar, snabba förändringar i omgivande mark som indirekt påverkar vattenkvalitén) kan behovet av ett mer omfattande samarbete med samhällsaktörer och myndigheter komma att bli uppenbar. I ett sådant läge finns det ett behov av att på läns- och nationell nivå skapa en kapacitet att bringa samman viktiga expertgrupper, myndigheter och icke-statliga organisationer (se Galaz et. al. 2007, Kickert et. al. 1997, Koppenjan et. al. 2004)

Även om det senare kan tyckas vagt, och/eller falla inom ramen för det arbete som redan nu görs av Räddningsverket och/eller kommunernas krishanteringsenheter, skiljer sig denna ”ihopkoppling” för social-ekologiska system markant från konventionell krisberedskap. För ekologiska system med inneboende tröskeleffekter handlar det inte om att återställa viktiga samhällsfunktioner efter en kris, utan om att samordna kunskapen och agerandet hos statliga organisationer och intressenter innan ekosystemet passerar en möjlig kritisk tröskel. Detta har visat sig svårt då det för tillfället inte finns någon vetenskaplig konsensus om hur man exakt definierar tröskelvärden.

Det finns dock intressanta exempel på där detta visat sig möjligt. De tydligaste exemplen är den brittiska regeringens hantering av mul- och klövsjukan 2001, samt den internationella samordningen i samband med den överraskande spridningen av SARS. Båda exemplen visar på det stora behovet av att snabbt etablera ett nära samarbetet med relevanta forskningsgrupper, samt en mycket snabb samordning av berörda myndigheter (Michelson 2005, Heymann 2006, Galaz 2007).

Bilaga B 31 SOU 2007:60

Kapitel 5. När anpassning inte räcker till

från anpassning till omställning

Förvaltningsformer kan ses som en viktig del av social-ekologiska system. Vi har tidigare konstaterat att det finns mer eller mindre önskvärda tillstånd. Mindre önskvärda tillstånd kallas ibland för sociala fällor, som kan vara svåra att ta sig ur (Costanza 1987) och där anpassningar inte räcker till för att skapa social, ekonomisk eller ekologisk hållbarhet. Ett exempel på detta är anpassningar i jordbrukssystemen i västra Australien inte svarat på signaler på irreversibla miljöförändringar vilket resulterade i en förlust av ekosystemtjänster och social utslagning (Allison & Hobbs 2004). I dessa situationer krävs det istället kapacitet att göra större omställningar i systemet till styrskick som möjliggör framväxten av nya förvaltningsformer, t.ex. adaptiv samförvaltning (Folke et al. 2005, Olsson et al. 2006). I den vetenskapliga litteraturen kallas denna typ av stora omställningar för transformationer (Gunderson & Holling 2002, Walker et al. 2004).

Denna typ av storskaliga omställningar kan ses som övergångar från ett social-ekologiskt tillstånd till ett annat. Vår förståelse för hur sådana omställningar sker är idag begränsad (Gunderson & Holling 2002). Det finns ofta en större kunskap om önskvärda tillstånd, än om vad som krävs för att ta samhällen dit. En framtida forsknings- och policyutmaning blir därför att fokusera på omställningar, och identifiera vilka faktorer som hindrar eller gynnar önskade omställningar i social-ekologiska system. Detta för att förstå hur resurser kan mobiliseras och kapacitet byggas för att genomföra omställningar mot mer flexibla förvaltningsprocesser

som bättre kan svara på snabba förändringar och samtidigt säkerställa ekosystemens långsiktiga förmåga att producera livsviktiga tjänster (Folke et al. 2005).

Ibland räcker inte anpassningsstrategier till för att säkra social, ekonomisk och ekologisk hållbarhet. I dessa situationer krävs istället en kapacitet för omställningar.

SOU 2007:60 Bilaga B 31

5.1 Vad underlättar omställningar? Några insikter från forskningen

Forskning kring omställningar av förvaltningsformer pågår i flera olika vetenskapliga discipliner. Exempel på teoretiska perspektiv som kan hjälpa oss att förstå transformationer i social-ekologiska system är bland annat teorier om institutionell förändring (Hajer 1995), nya styrskick (Kettl 2000), nya former för policy (Baumgartner & Jones 2002), övergångar (eng. transitions) i socio-tekniska system (Rotmans & Kemp 2001, Smith et al. 2005, Berkhout 2002, Geels 2002). Andra teorier behandlar kritiska vägskäl för samhällsutvecklingen (eng. critical junctures) och att samhällsutvecklingen sker språngvis (eng. punctuated equilibrium). Samtliga dessa perspektiv lyfter fram att politisk och institutionell förändring karaktäriseras av längre perioder av mindre gradvisa förändringar, och perioder då stora förändringar sker på kort tid (True et al. 1999). Detta betyder att omställningar inte bara handlar om att veta VAD som behöver förändras utan även NÄR (Pierson 2000). Det finns tidpunkter då systemen är mer öppna för större omställningar. Dessa tidpunkter har kallats möjlighetsfönster eller ”windows of opportunity” (Kingdon 1995).

En del av dessa idéer har tillämpats på naturresurshushållning, ekosystemförvaltning och vattenförvaltning (Bressers & Kuks 2004, van der Brugge et al. 2006), samt organisatorisk förändring för ekosystemförvaltning (Danter et al. 2000).

Claudia Pahl-Wostl 2006 identifierar samhällsförändringar som krävs för att möjliggöra en adaptiv vattenförvaltning: 1) från hierarkisk, centraliserad beslutsstruktur till en mer decentraliserad struktur som möjliggör ett brett deltagande från olika sociala aktörer, 2) från ”stuprörsorganisation” till tvärsektoriellt samarbete, 3) från att hantera olika skalor och nivåer var för sig, till fokus på skalinteraktioner och samverkan mellan olika nivåer, 4) från fragmenterad till integrerad informationshantering 5) från en centraliserad struktur till flera strukturer som anpassas till olika nivåer och 6) diversifiering av finansiella resurser med både offentliga och privata medel

Bilaga B 31 SOU 2007:60

5.2 Omställningen i Kristianstad Vattenrike

Kristianstads Vattenrike utgör ett exempel på en omställning där det också bedrivits intensiv forskning (Olsson et al. 2004b). Under mitten av 80-talet bildades ett nätverk av personer som var intresserade av att hitta nya vägar till hållbart nyttjande av våtmarkerna kring Kristianstad. Detta var en reaktion på att natur- och kulturvärden höll på att försvinna trots en rad olika åtgärder, inklusive reservatsbildning och bildande av ett s.k. Ramsarområde. Några personer insåg att spridda åtgärder inte skulle ge önskvärd effekt utan problemen behövde istället lösas med ett helhetsgrepp som fokuserade på landskapet där kultur- och naturfrågor integrerades. En person var särskilt viktig i mobilisering av kompetenser och finansiärer, på lokal till nationell nivå, som kunde bidra till att utveckla och bygga upp ett stöd för en ny förvaltningsform för området. Ett förslag sammanställdes där en vision utvecklades i syfte att rama in och ge riktning åt arbetet med att bevara natur- och kulturvärdena i området. I förslaget angavs ett geografiskt avgränsat område för arbetet och namnet Kristianstad Vattenrike myntades.

I slutet av 80-talet letade lokalpolitikerna i Kristianstad efter en ny identitet för staden eftersom de inte längre ville bli förknippade med militärstad. Miljöfrågorna hade också hamnat högt på den politiska agendan på grund av ”säldöden” i Östersjön. Detta utgjorde en möjlighet att förankra idén politiskt, institutionalisera den nya förvaltningsmodellen och etablera Ekomuséet Kristanstads Vattenrike som en brobyggande organisation (se kapitel 3) med uppgift att koordinera och underlätta arbetet på landskapsnivå. Vid denna tid fanns det fortfarande en utbredd uppfattning bland många människor att våtmarksområdet med sina periodiska översvämningar, var värdelöst. En betydande del av omställningsprocessen handlade därför om att ändra på människors, och särskilt politikers, uppfattning av området från vattensjukt till vattenrikt.

I oktober 1988 presenterades ett förslag om Kristianstads Vattenrike för några kommunpolitiker som fick dem att se området på ett nytt sätt. I förslaget kopplades frågor som rör skydd av biologisk mångfald och natur- och kulturmiljöer till andra viktiga frågor i kommunen, till exempel regional utveckling. I förslaget framgår även att förvaltningen ska ske genom samverkan. I mars 1989 bestämde sig Kristianstads kommun för att leda arbetet med att förvalta Kristianstads Vattenrike och göra Ekomuséet Kristian-

SOU 2007:60 Bilaga B 31

stads Vattenrike till en del av kommunens organisation och verksamhet. I juni 2005 utsågs Kristianstads Vattenrike till ett av Unescos biosfärområden och Ekomuséet heter idag Biosfärkontoret Kristianstads Vattenrike och har en stab av sex personer. Omställningen ledde till att man idag har en plattform för flexibel förvaltning som möjliggör hantering av osäkerhet och snabba förändringar.

Exemplet Kristianstads Vattenrike bekräftar en del av resultaten i Pahl-Wostl (2006) artikel. Det visar dessutom att omställningar som strategi för att hantera klimatutmaningen inte bara handlar om modellering och ekonomiska beräkningar, utan också om förändring av människors mentala modeller, vikten av ledarskap och förmågan att mobilisera kunskap och resurser för att utnyttja tillfällen då förvaltningssystemen är mer öppna för förändring.

Bilaga B 31 SOU 2007:60

Kapitel 6. Sammanfattande policyrekommendationer

Klimatanpassning för minskad sårbarhet innebär att både samhällets och ekosystemens förmåga att förbereda sig för, klara av, och återhämta sig från klimatrelaterade förändringar måste stärkas. Baserat på det senaste decenniets forskning kring globala miljöförändringar och s.k. komplexa social-ekologiska system presenterar vi följande tio konkreta förslag på hur detta kan gå till:

1 Från försiktighetsprincip till komplexitetsprincip

De senaste decenniernas forskning kring globala miljöförändringar och ekosystem visar att sociala, ekonomiska och ekologiska system är starkt sammankopplade. Dessa kopplingar innebär inte bara osäkerhet och begränsad förutsägbarhet, utan också möjligheten för tröskeleffekter och ekologiska överraskningar med stora konsekvenser för mänskligt välbefinnande och välfärd. Denna princip som vi väljer att kalla komplexitetsprincipen skiljer sig från bl.a. försiktighetsprincipen genom att lyfta fram behovet av en integrerad förståelse av mänskliga och ekologiska system, möjligheten för irreversibla och snabba förändringar hos ekologiska system, samt behovet av en samhällsorganisation som har en hög kapacitet att hantera hög osäkerhet och ständig förändring. Miljöpolitiskt beslutsfattande hos Regering, Miljödepartementet samt berörda myndigheter bör präglas av ett erkännande av denna komplexitetsprincip. Samtliga punkter nedan integrerar denna princip i konkreta förslag.

2 Från bevarandebiologi till förändringsbiologi

Den klassiska förståelsen av ekologiska system bygger på att dessa kan vara i ”balans” vilket också benämningen ”bevarandebiologi” återspeglar. I ljuset av globala miljöförändringar och förväntade effekter av klimatförändringar bör denna förståelse kompletteras med ett synsätt som återspeglar att tillståndet hos ekologiska system är ett rörligt mål: ”naturen under förändring”. Målet för naturvården och olika bevarandestrategier bör vara att säkra fortsatt produktion av ekosystemtjänster för mänsklig välfärd, samt att

SOU 2007:60 Bilaga B 31

bygga resiliens för långsiktigt hållbar utveckling. Miljödepartementet bör utreda de praktiska och etiska konsekvenserna av ett sådant förändrat synsätt.

3 Utred en statlig innovationsfond

Klimatförändringar innebär inte bara en rad förutsägbara och direkta förändringar hos ekosystem, utan också en rad indirekta och svårförutsägbara effekter. Ett sätt att skapa en ”kunskapsbuffert” mot dessa indirekta effekter är existensen av en diversitet av tekniska, ekologiska, sociala och administrativa initiativ för att förebygga konsekvenserna av klimatförändringar. Dessa så kallade innovationer kan skapa en kunskapsbas med viktiga erfarenheter som beslutsfattare kan använda sig av vid oväntade effekter av klimatförändringar. Miljödepartementet bör utreda möjligheten till en statlig innovationsfond som inkluderar en stark utvärderingsfunktion.

4 Utse en central klimatsamordnare

Det pågår redan idag en rad olika initiativ på lokal, nationell och internationell nivå för att hantera förväntade effekter av klimatförändringar. Mycket av detta arbete sker dessutom i flertalet samhällssektorer. Den snabba vetenskapliga utvecklingen, och mångfalden av initiativ från lokal till internationell nivå motiverar en central klimatsamordnare som kompletterar Regeringens tre initiativ i klimatfrågan: Kommissionen för hållbar utveckling, det vetenskapliga rådet för klimatfrågor samt den parlamentariska beredningen. Till skillnad från dessa initiativ – varav de två senare fasas ut under hösten 2007

  • kan en central klimatsamordnare ha till uppgift att fungera som talesman för regeringen i klimatfrågor, samordna myndigheters arbete för att överblicka trender, identifiera tidiga varningssignaler för förlust av viktiga ekosystemtjänster, samt koordinera myndigheters arbete vid snabba oväntade effekter av klimatförändringar. En central klimatsamordnare spelar en viktig roll för att säkra uppföljning och kontinuitet i klimatarbetet, och kan spela en viktig roll i kommunikationen med massmedia och allmänhet. Det senare är viktigt för att undvika en eventuell förstärkning av klimatinducerade kriser (se avsnitt 2.5.)

Bilaga B 31 SOU 2007:60

Jämförelser kan här göras med den svenska narkotikasamordnaren samt den brittiska regeringens vetenskapliga rådgivare Sir David King.

5 Skapa brobyggande organisationer och arenor för lärande

Internationell forskning kring förvaltningen av komplexa socialekologiska system samt anpassning till klimatförändringar visar att s.k. brobyggande organisationer spelar en nyckelroll. Anledningen är att dessa inte bara bidrar till att samordna samhällsaktörer längs en rad olika samhällsnivåer, utan också bidrar till att sprida viktig information till en heterogen grupp av samhällsaktörer. Vi har tidigare poängterat vikten av att skapa lärandeprocesser som inkluderar en rad aktörer och institutioner på flera samhällsnivåer. Det finns därför ett behov av att skapa och/eller stödja arenor för upprepade möten mellan forskare, myndigheter, icke-statliga organisationer och beslutsfattare (Stoll-Kleemann 2005, Hahn et al. 2006 och Olsson et al. in press). Dessa arenor har visat sig viktiga för att stimulera socialt lärande och ger möjligheter att identifiera nya förvaltningsformer för skyddet av ekosystemtjänster i ljuset av klimatförändringar. Ett exempel på sådana arenor är biosfärområden som ingår i Unescos program Man and the Biosphere

6

.

Regeringen bör utreda hur denna typ av organisationer och arenor kan skapas och/eller stimuleras fram inom ramen för svensk förvaltning som en del av en nationell klimatanpassningspolitik.

6 Genomför upprepade klimatutredningar

Regeringen bör överväga att institutionalisera upprepade statliga utredningar om klimatförändringens direkta och indirekta effekter för Sverige. Detta motiveras av den snabba kunskapsutvecklingen i området, samt förekomsten av oväntade direkta och indirekta effekter av klimatförändringar i viktiga samhällssektorer. Utredningarna bör fokusera på både långsamma ekologiska, ekonomiska och sociala förändringar, samt på snabba internationella och nationella förändringar som kan påverka resiliensen hos svenska ekosystem och ekosystemtjänster. Regeringen bör överväga den modell som finns i Kalifornien med integrerade sårbarhetsutred-

6

www.unesco.org/mab

SOU 2007:60 Bilaga B 31

ningar, förslag på möjliga anpassningsåtgärder samt utvärdering av pågående arbete vartannat år. Miljödepartementet bör initiera utredningar kring indirekta effekter av klimatförändringar för svensk miljö- och säkerhetspolitik då denna typ av effekter kan ha mycket stora följder för svenska intressen.

7 Överväg en partiöverbryggande kommission för globala miljöförändringar

Klimatfrågan utgör en mycket stor utmaning för politiskt beslutsfattande på grund av det långa tidsperspektivet och den höga graden av ekologisk, social och ekonomisk osäkerhet. De politiska partierna bör överväga skapandet av en partiöverbryggande kommission för att formulera en svensk politik för att tackla såväl klimatfrågan som globala miljöförändringar i stort. Samarbetet bör präglas av en diskussion kring hur beslutsfattare över partigränserna kan skapa en långsiktig politik för att hantera starkt kopplade globala miljöutmaningar som klimatfrågan, förlusten av biologisk mångfald, en ökad global påfrestning på knappa vattenresurser, mycket storskaliga förändringar i markanvändning m.m. Regeringen bör ta initiativ till ett sådant samarbete som skapar både politisk långsiktighet, men också en möjlighet att anpassa samarbetet till större ekonomiska, ekologiska och politiska förändringar.

8 Identifiera behovet för omställning

Klimatförändringar kräver inte bara en uttalad anpassningspolitik, utan även en strategi för omställning. Anledningen är att anpassning inte alltid är tillräckligt

  • eller möjligt − för att säkra ekonomisk, social eller ekologisk hållbarhet. Exempel på detta är omställningen i Holland från en vattenförvaltningsmodell som bygger på att förutsäga och kontrollera, till en mer adaptiv och lärobaserad modell. Miljödepartementet bör utredare närmare vilka samhällssektorer och/eller regioner som kan vara i behov av omställning i ljuset av förväntade effekter av klimatförändringar.

Bilaga B 31 SOU 2007:60

9 Utred effekten av traditionella ekonomiska styrmedel på komplexa ekosystem

Ekonomiska styrmedel är ett viktigt verktyg för att skydda ekosystem och ekosystemtjänster. System med tröskeleffekter innebär dock att traditionellt beprövade styrmedel som utsläppsskatter nödvändigtvis inte fungerar som förutsett. Denna fråga är dåligt utredd, men är mycket angelägen då globala miljöförändringar riskerar att ekosystem närmar sig kritiska trösklar. Miljödepartementet bör utreda effekten av traditionella ekonomiska styrmedel på ekosystem med tröskeleffekter.

10 Utforma värderingsmetoder för ekosystemtjänster

Ekosystemtjänster är fundamentala för mänskligt välbefinnande och välfärd. En rad studier indikerar att dessa tjänster är starkt hotade av de förväntade effekterna av klimatförändringar. En betydande del av samhällets framtida sårbarhet inför klimatförändringarna kommer därför att bero på minskad och mer osäker tillgång till ekosystemtjänster. Trots detta saknas idag värderingsmetoder för dessa tjänster. Miljödepartementet bör utreda möjligheten att göra tillfredställande ekonomiska värderingar av ekosystemtjänster, samt förväntade effekter på dessa i ljuset av klimatförändringar.

SOU 2007:60 Bilaga B 31

Referenser

Abramovitz, J.N. (2001). Unnatural Disasters. Worldwatch Paper

158. Alkan-Olsson, J. and K. Berg (2005). ”Local stakeholders’ acceptance of model-generated data used as a communication tool in Water Management – The Rönneå Study”, Ambio, 34(7). Allison, H. E., and R. J. Hobbs (2004). Resilience, adaptive capacity, and the ”lock-in trap” of the Western Australian agricultural region. Ecology and Society 9(1): 3. [online] URL: http://www.ecologyandsociety.org/vol9/iss1/art3/ Anderies, J.M., Ryan, P. and B.H. Walker (2007). ”Loss of Resilience, Crisis and Institutional Change: Lessons from an Intensive Agricultural System in Southeastern Australia”, Ecosystems, 9(6):865

  • September.

Andréasson, J., S. Bergström, B. Carlsson, L. P. Graham, and G.

Lindström (2004). ”Hydrological change

  • climate change impact simulations for Sweden”, Ambio, 33, pp. 228

Barrett, S. (2003). Environment & Statecraft – the Strategy of

Environmental Treaty-Making, Oxford University Press. Barry, J.M. (1998). Rising Tide: The Great Mississippi Flood of 1927

and How it Changed America. Simon & Schuster, New York. Baumgartner, F. R. and B. D. Jones, editors (2002). Policy Dyna-

mics. Chicago: University of Chicago Press. Berkhout, F. (2002). ”Technological regimes, path dependency and

the environment”, Global Environmental Change, 12 (1), 1–4. van den Bergh, J.C.J.M, ed, (1999). Handbook of Environmental

and Resource Economics, Edward Elgar. Berkes, F. and C. Folke (eds.) (1998). Linking Social and Ecological

Systems – Management Practices and Social Mechanisms for Building Resilience. Cambridge University Press, Cambridge. Boin, A. (2004). ”Lessons from Crises Research”, International

Studies Review, 6: 165

Boin, A., Lagadec, P. E. Michel-Kann et. al. (2003). ”Critical

Infrastructures under Threat: Learning from the Anthrax Scare”, Journal of Contingencies and Crisis Management, 11(3), pp. 99

Boyd, E., Tompkins, E.L., Nicholson-Cole, S., Adger, N.,

Arnell, N., Weatherhead, K. (2006) Conflicts, tradeoffs and bridges among UK adaptation stakeholders. Manuscript.

Bilaga B 31 SOU 2007:60

Bressers, H., and S. Kuks, (eds.) (2004). Integrated governance and

water basin management: conditions for regime change towards sustainability. Kluwer Academic, Dordrecht, The Netherlands. Brock, W.A. & Starrett, D. (2003). ”Managing Systems with Non-

convex Positive Feedback”, Environmental and Resource Economics, 26(4):575

  • van der Brugge, R., J. Rotmans, and D Loorbach (2006). ”The transition in Dutch water management”, Regional Environmental Change 5:164

Carman, R and Wulff, F , 1989. ”Adsorption Capacity of Phos-

phorus in Baltic Sea Sediments”, Estuarine Coastal and Shelf Science ECSSD3, Vol. 29, No. 5, p 447

Castella, J. C., T.N. Trung, and S. Boissau. (2005). ”Participatory

simulation of land-use changes in the northern mountains of Vietnam: the combined use of an agent-based model, a roleplaying game, and a geographic information system.”, Ecology and Society, 10(1): 27. [online] URL: http://www.ecologyandsociety.org/vol10/iss1/art27/ Chorus, I., I.R. Falconer et. al. 2000. ”Health Risks Caused by

Freshwater Cyanobacteria in Recreational Waters“, Journal of Toxicology and Environmental Health (Part B), 3, 323

Clark, J., S.R. Carpenter, M. Barber et. al. (2001). ”Ecological

Forecast: An Emerging Imperative”, Science, 293, pp. 657

Corfee-Morlot, J., 2005. Preliminary Note for Workshop. Cited in

McKenzie Hedger, M., and Corfee-Morlot, J., (eds) 2006. Adaptation to climate change what needs to happen next. A report of a workshop in the UK EU Presidency November 2005, London. The Environment Agency and Department for Environment, Food and Rural Affairs. Costanza R. (1987). ””Social traps and environmental policy”,

BioScience, 37, pp. 407–12 Conover, D. O., and Munch, S. B. (2002). “Sustaining Fisheries

Yields Over Evolutionary Time Scales”, Science. Vol. 297. no. 5578, pp. 94

Cramer, W., A. Bondeau, F.I. Woodward et. al. (2001). ”Global

response of terrestrial ecosystem structure and function to CO

2

and climate change: results from six dynamic global vegetation models”, Global Change Biology, 7, pp. 357

Cutter S.L. et al 2006. ”The Long Road Home: Race, Class and

recovery from Hurricane Katrina” Environment 48(2):8

March.

SOU 2007:60 Bilaga B 31

Danter K. J., D. L. Griest, G. W. Mullins, and E. Norland. 2000.

Organizational change as component of ecosystem management. Society and Natural Resource 13:537

Diaz, R. J. 2001. “Overview of Hypoxia Around the World”,

Journal of Environmental Quality. 30(2):275

Duit, A. and V. Galaz (2007). ”Governance in a ‘Wired’ World –

Emerging Challenges for Governance Theory”, manuscript accepted in Governance. Eldridge, J. and J. Reilly. 2003. ”Risk and relativity: BSE and British

media” in Pidgeon, N. et. al. (eds.). The Social Amplification of Risk, Cambridge, Cambridge U.P. pp. 138

Folke, C., S. Carpenter, B. Walker, M. Scheffer, T. Elmqvist, L.

Gunderson, C.S. Holling (2004). ”Regime Shifts, Resilience and Biodiversity in Ecosystem Management”, Annual Review of Ecology, Evolution, and Systematics, 35, 557

Folke, C., J. Colding and F. Berkes. 2003. ”Synthesis: building

resilience and adaptive capacity in social-ecological systems”. Pages 352–387 in F. Berkes, J. Colding and C. Folke editors. Navigating social-ecological systems: building resilience for complexity and change. Cambridge University Press, Cambridge, UK. Folke, C., T. Hahn, P. Olsson, and J. Norberg. 2005. Adaptive

governance of social-ecological knowledge. Annual Review of Environment and Resources 30:441

Gadgil, M., P. R. Seshagiri Rao, G. Utkarsh, P. Pramod, A.

Chhatre. 2000. ”New meanings for old knowledge: the people’s biodiversity registers programme”. Ecological Applications 10:1307–1317 Galaz, V., P. Olsson, T. Hahn, C. Folke and U. Svedin (2007).

”The Problem of Fit between Ecosystems and Governance

Insights and Emerging Challenges" in O. Young (ed). Institutional Dimensions of Global Environmental Change. MIT Press. Galaz, V. et. al. (2007). ”Governing Escalating Surprises – Early

Warning and Response in Global Environmental Governance”, manuscript to be presented at the conference “Earth System Governance”, Amsterdam 25th May, 2007.

Bilaga B 31 SOU 2007:60

Garaway, C. and R. Arthur (2002). Adaptive Learning – Lessons

from Southern Lao PDR. MRAG Ldt. (London/UK) and RDC (Savannkahet, Lao) [online]:http://www.worldlakes.org/uploads/Adaptive _Learning_Guidelines.PDF Geels, F., (2002). Technological transitions as evolutionary

reconfiguration processes: a multi-level perspective and case study. Research Policy 31:1257–1274. Grimble, R., and Wellard K. (1995) ”Stakeholder methodologies in

Natural Resource Management: a review of Principles, Contexts, Experiences and Opportunities”, Agricultural Systems 55(2):173

Gunderson, L.H. (2001). ”Managing surprising ecosystems in

Southern Florida”, Ecological Economics, 37, pp. 371

Gunderson, L. H., and C. S. Holling, editors. (2002). Panarchy:

understanding transformations in human and natural systems. Island Press, Washington, D.C., USA. Hahn, T., Olsson, P., Folke, C., and Johansson, K. (2006). Trust-

building, knowledge generation and organizational innovations: the role of a bridging organization for adaptive co-management of a wetland landscape around Kristianstad, Sweden. Human Ecology 34:573

Hajer, M. A. 1995. The politics of environmental discourse: Eco-

logical modernization and the policy process. Oxford: Oxford University Press. Harvey, C.J., S.P. Cox, T. E. Essington, S. Hansson, and J. F.

Kitchell An ecosystem model of food web and fisheries interactions in the Baltic Sea ICES Journal of Marine Science, 60: 939–950. Heymann, D.L. (2006). ”SARS and Emerging Infectious Diseases:

A Challenge to Place Global Solidarity above National Sovereignty”, Annals Academy of Medicine, 35(5), pp. 350

Higgins, P.A.T., M.D. Mastrandrea & S.H. Schneider (2002).

”Dynamics of climate and ecosystem coupling: abrupt change and multiple equilibria”, Phil. Trans. R. Soc. Lond. B., 357, pp. 647

Higgins, P.A.T. & M. Vellinga (2004). ”Ecosystem responses to

abrupt climate change: Teleconnections, scale and the hydrological cycle”, Climatic Change, 64, pp. 127

SOU 2007:60 Bilaga B 31

Holling, C.S. and G.K. Meffe (1996). ”Command and Control and

the Pathology of Natural Resource management”, Conservation Biology, 10(2), pp. 328

IPCC (2001) Impacts, Adaptation and Vulnerability. Contribution

of Working Group II to the Third Assessment Report of the IPCC. Cambridge University Press. Jones, C., W.S. Hesterly, S.P. Borgatti (1997). ”A general theory of

Network Governance: exchange Conditions and Social Mechanisms”, The Academy of Management Review, 22(4), pp. 991

Kaiser J. 1996. Gulf's 'dead zone' worries agencies. Science 274:331. Kettl, D. F. 2000. The transformation of governance: globalization,

devolution, and the role of government. Public Administration Review 60:488

Kickert, W.J.M., E-H Klijn and J.F.M. Koppenjan (eds.) (1997).

Managing Complex Networks – Strategies for the Public Sector. Sage, London. Kingdon, J. W. 1995. Agendas, alternatives, and public policies.

Harper Collins, New York, New York, USA. Klijn, E.H. and J. F. M. Koppenjan . (2004). Managing Un-

certainties in Networks: a Network Approach to Problem Solving and Decision Making. London: Routledge . Kovats, S.,R and Haines, A. (2005) ”Global Climate Change and

Health: Recent Findings and Future Steps”, Canadian Medical Association 172(4). Larson, A. (1992). ”Network Dyads in Entrepreneurial Settings: A

Study of the Governance of Exchange Relationships.” Administrative Science Quarterly, 37(1), pp. 76

Leemans R. & B. Eickhout (2004). ”Another reason for concern:

regional and global impacts on ecosystems for different levels of climate change”, Global Environmental Change, 14, pp. 219

Lorenzoni, I., Jones, M., Turnpenny, J. (in press) ”Climate change,

human genetics, and post-normality in the UK”, Futures. Ludwig, D., Jones, D.D. and Holling, C. S. (1978). ”Qualitative

Analysis of Insect Outbreak Systems: The Spruce Budworm and Forest”, The Journal of Animal Ecology, Vol. 47, No. 1. (Feb., 1978), pp. 315

Malcolm, J.R. et. al. (2006). ”Global Warming and Extinctions of

Endemic Species from Biodiversity Hotspots”, Conservation Biology, Vol 20, Nr 2.

Bilaga B 31 SOU 2007:60

McKenzie Hedger, M., and Corfee-Morlot, J., (eds) 2006. Adapta-

tion to climate change what needs to happen next. A report of a workshop in the UK EU Presidency November 2005, London. The Environment Agency and Department for Environment, Food and Rural Affairs. Miller, D. 1999. ”Risk, science and policy: definitional struggles,

information management´, the media and BSE”, Social Science and Medicine, 49: 1239

Millennium Ecosystem Assessment. 2005. Ecosystems and Human

Well Being – Synthesis. Island Press, Washington. Miljödepartementet/Ministry of Sustainable Development Sweden

(2005). Sweden’s Fourth National Communication on Climate Change under the United Nations Framework Convention on Climate Change. Swedish Government Official Reports. Mäler K-G. och Vincent, J.R., eds (2003). Handbook of Environ-

mental Economics, Volume 1 Environmental Degradation and Institutional Responses, Elsevier. Mäler, K-G, Xepapadeas, A och A de Zeeuw (2003), ”The Eco-

nomics of Shallow Lakes”, Environmental and Resource Economics, vol 26, pp. 603

Michelson, E.S. (2005), ”Dodging a Bullet: WHO, SARS, and the

Successful Management of Infectious Disease”, Bulletin of Science, Technology and Society, 25(5), pp. 379-386. National Research Council (2004). Adaptive Management for Water

Resources Project Planning. National Research Council of the National Academies, The National Academies Press, Washington D.C Nyström, M., C. Folke and F. Moberg (2000). ”Coral reef dis-

turbance and resilience in a human-dominated environment”, Trends in Ecology and Evolution, 15(10), pp. 413

Olsson, P., Folke, C., Berkes, F et al. (2004a) ”Adaptive Co-

management for Building Resilience in Social-Ecological Systems”, Environmental Management, 34:75

Olsson, P., C. Folke, and T. Hahn (2004b). “Social-ecological

transformation for ecosystem management: the development of adaptive co-management of a wetland landscape in southern Sweden”, Ecology and Society, 9(4): 2. [online] URL: http://www.ecologyandsociety.org/vol9/iss4/art2

SOU 2007:60 Bilaga B 31

Olsson, P., L. H. Gunderson, S. R. Carpenter, P. Ryan, L. Lebel, C.

Folke, and C. S. Holling. 2006. ”Shooting the rapids: navigating transitions to adaptive governance of social-ecological systems”, Ecology and Society, 11(1): 18. [online] URL: http://www.ecologyandsociety.org/vol11/iss1/art18/ Olsson, P., C. Folke, V. Galaz, T. Hahn, L. Schultz. In press.

”Enhancing the fit through adaptive co-management: creating and maintaining bridging functions for matching scales in the social-ecological systems of Kristianstads Vattenrike, Sweden”, Ecology and Society. Pahl-Wostl, C. 2006. ”Transitions towards adaptive management of

water facing climate and global change”, Water Resources Management, 21:49

Paine, R.T., M.J. Tegner and E.A. Johnson. 1998. ”Compounded

Perturbations Yield Ecological Surprises”, Ecosystems, 1, pp. 535

Pascual, M., X. Rodo, S.P. Ellner et. al. 2000. ”Cholera Dynamics

and El-Niño-Southern Oscillation.” Science, 289: 1766

Patz, J.A. 2002. ”A Human Disease Indicator for the Effects of

Recent Global Climate Change.” Proceedings of the National Academy of Sciences, 99(20):12506

Pelling, M., (2005) Adaptation and disaster management: Scale

issues. Workshop Background Note. Cited in McKenzie Hedger, M., and Corfee-Morlot, J., (eds) 2006. Adaptation to climate change what needs to happen next. A report of a workshop in the UK EU Presidency November 2005, London. The Environment Agency and Department for Environment, Food and Rural Affairs. Peterson, G. D., T. D. Beard Jr., B. E. Beisner, E. M. Bennett, S. R.

Carpenter, G. S. Cumming, C. L. Dent, and T. D. Havlicek. (2003). ”Assessing future ecosystem services: a case study of the Northern Highlands Lake District, Wisconsin”. Conservation Ecology, 7(3): 1. [online] URL: http://www.consecol.org/vol7/iss3/art1/ Petts, J., Horlick-Jones, T., G. Murdock et. al. (2000). Social

Amplification of Risk: The Media and the Public. Report of Workshop, May 12

th

2000, University of Birmingham.

Pielke, R.A (1998). ”Rethinking the role of adaptation in climate

policy”, Global Environmental Change, 8(2), pp. 159

Bilaga B 31 SOU 2007:60

Pierson, P. 2000. ”Not Just What, but When: Timing and Sequence

in Political Processes”, Studies in American Political Development, 14: 72

Pidgeon, Nick, Roger E. Kasperson and Paul Slovic. (eds.) 2003.

The Social Amplification of Risk: Assessing Fifteen Years of Research and Theory. Cambridge: Cambridge University Press. Pimm, S. L. (1989). ”Theories of predicting success and impact of

introduced species”, in Biological invasions. a global perspective, ed. J. A. Drake, H. A. Mooney, F. di Castri, R. H. Groves, F. J. Kruger, M. Rejm~inek & M. Williamson. Wiley, Chichester, pp. 351

  • M A.

Plummer, R. and Armitage, D. (in press) ”A resilience-based

framework for evaluating adaptive co-management: Linking ecology, economics and society in a complex world”, Ecological Economics. Ramankutty, N., C. Delire and P. Snyder (2006). ”Feedbacks

between agriculture and climate: An illustration of the potential unintended consequences of human land use activities”, Global and Planetary Change, 54, pp. 79

Re Munich (2006). Weather catastrophes and climate change: is there

still hope for us? Münchener Rückversicherungs-Gesellschaft. München, Germany. Rogers, K. and H. Biggs (1999). ”Integrating indicators, endpoints

and value systems in strategic management of the rivers of the Kruger National Park”, Freshwater Biology, 41, pp. 439

Rotmans, J., Kemp, R., 2001. ”More evolution than revolution:

transition management in public policy”, Foresight, 3(1), 15–31. Rothstein, B (2003). Sociala fällor och tillitens problem. SNS,

Stockholm. Ruitenbeck, J., and Cartier., C (2001). The invisible wand: adaptive

co-management as an emergent strategy in complex bio-economic systems. Occassional Paper 34. Centre for International Forestry Research, Bogor, Indonesia. Scheffer, M., Carpenter, S., Foley, J.A., Folke, C. och Walker, B.

(2001). ”Catastrophic shifts in ecosystems”. Nature, Vol. 413, pp. 591

Scheffer, M., F. Westley, W. Brock. (2003). ”Slow response of

societies to new problems: causes and costs”, Ecosystems, 6:493

502.

SOU 2007:60 Bilaga B 31

Schmitz, O.J., E. Post et. al. (2003) ”Ecosystem Responses to

Global Climate Change: Moving beyond Color Mapping”, BioScience, 53(12), pp. 1199

Schneider, S.H. (2004). Abrupt Non-Linear Climate Change,

Irreversibility and Surprise. Working Party on Global and Structural Policies, OECD. Schneider S.H. and T.L. Root (1995). ”Ecological implications of

climate change will include surprises”, Biodiversity and Conservation, 5, pp. 1109

Schneider, S.H., B.L. Turner, H.M. Garriga (1998). ”Imaginable

surprise in global change science”, Journal of Risk Research, 1(2), pp. 165

Schröter, D., Cramer, W., R. Leemans et. al. (2005). ”Ecosystem

Service Supply and Vulnerability to Global Change in Europé”, Science, 310, pp. 1333

Skogsstyrelsen (2006). Stormskadad skog – föryngring, skador,

skötsel. Skogsstyrelsen, Rapport 9. Skogsstyrelsen (2006b). Miljökonsekvenser för vattenkvalitet –

underlagsrapport inom projekt Stromanalys. Skogsstyrelsen, Rapport 10. Smith, A., A. Stirling, and F. Berkhout (2005). ”The governance of

sustainable socio-technical transitions”, Research Policy 34:1491–1510. Smith, S. and J. McCloskey (1998). ”Risk Communication and the

Social Amplification of Public Sector Risk”, Public Money and Management, Oct-Dec, pp. 41

St. Armand, A . (2002). ”Cylindrospermopsis and Invasive Toxic

Alga.” Lake Line, 22(1): 30

Steffen, W, Sanderson, A, Jäger, J, Tyson, P D, Moore III, B,

Matson, PA, Richardson, K, Oldfield, F, Schellnhuber, H-J, Turner II; BL and Wasson, RJ (red) (2004), Global Change and the Earth System: A Planet Under Pressure, IGBP Book Series, Springer-Verlag, Heidelberg. Stern, N. (2007). The Economics of Climate Change: The Stern

Review. Cambridge University Press, Cambridge. Sterner, T, Troell, M, Vincent, J, Aniyar, S, Barrett, S, Brock, W,

Carpenter, S, Chopra, C, Ehrlich, P, Hoel, M, Levin, S, Mäler, K-G, Norberg, J, Pihl, L, Söderqvist, T, Wilen, J, och A Xepapadeas (2006), ”Quick Fixes for the Environment – Part of the Solution or Part of the Problem?”, Environment, vol 48 nr 10, s 20

Bilaga B 31 SOU 2007:60

Streets, D.G. and M.H. Glantz. 2000. ”Exploring the concept of

climate surprise”, Global Environmental Change, 10: 97

Stoll-Kleemann, S. (2005). ”Indicators and Evaluation of

Sustainable Natural Resource Management and Governance in Biosphere Reserves”. In: Global Change Impacts in Mountain Biosphere Reserves, Paris: UNESCO, 237

Swedish Climate Strategy (2004). A Basis for the Evaluation of

Swedish Climate Work. Checkpoint 2004. The Swedish Environmental Protection Agency and the Swedish Energy Agency. Tannerfeldt, M., Elmhagen, B. and Angerbjörn, A. 2002. ”Exclu-

sion by inteference competition? The relationship between red and arctic foxes”, Oicologia, 132: 213

Taylor, K. (1999). ”Rapid climate change”, Am. Sci. 87, 320-327. Tompkins, E., Boyd, E., Nicholson-Cole, S., Adger, N., Arnell, N.,

Weatherhead, K., (2005a) Linking Adaptation Research and Practice; A Report Submitted to Defra as part of the Climate Change Impacts and Adaptation Cross-Regional Research Programme. For access to the report see: http://www.defra.gov.uk/science/project_data/ DocumentLibrary/GA01077/GA01077_2664_FRP.pdf Tompkins, E.L., Sophie A. Nicholson-Cole, Lisa-Ann Hurlston,

Gina Brooks-Hodge, Emily Boyd, Judi Clarke, Gerard Gray, Neville Trotz, Lynda Varlack (2005b). Preparing for and adapting to climate change in small island states: A guide for national level planners. Tyndall Centre for Climate Change Research, School of Environmental Sciences, University of East Anglia, Norwich, NR4 7TJ, U.K. Toya, H. och Skidmore, M., 2007, ”Economic development and the

impact of natural disasters”, Economic Letters, 94(1):20

True, J., Jones, B., & Baumgartner, F. (1999). ”Punctuated-

equilibrium theory: Explaining stability and change in American policymaking”. In P. Sabatier (Ed.), Theories of the policy process (pp. 97–115). Boulder, CO: Westview. Turnpenny, J., Haxeltine, A., Lorenzoni, I., O’Riordan, T., Jones,

M., (2005) Mapping actors involved in climate change policy networks in the UK, Working Paper 66. Tyndall Centre for Climate Change Research, University of East Anglia, Norwich. Walker, B., M. Anderies et. al. (2006). Exploring resilience in Social-

Ecological Systems – Comparative Studies and Theory Development. CSIRO Publishing, Collingwood Victoria, Australia.

SOU 2007:60 Bilaga B 31

Walker, B. H., C. S. Holling, S. R. Carpenter, and A. Kinzig

(2004). ”Resilience, adaptability and transformability in social– ecological systems”, Ecology and Society, 9(2):5. [online] URL: http://www.ecologyandsociety.org/vol9/iss2/art5/. Waugh, W.L. 2006. ”The Political Costs of Failure in the Katrina

and Rita Disasters.” Annals of the American Academy, 604:10

Westley F, Carpenter SR, Brock WA, Holling CS, Gunderson LH.

(2002). ”Why systems of people and nature are not just social and ecological systems”. In: Gunderson, L.H. and C.S. Holling (2002). Panarchy – Understanding Transformations in Systems of Humans and Nature. Island Press, Washington D.C. pp. 103

Young, O., F. Berkhout, G.C. Gallopin et. al. (2006). ”The

Globalization of Socio-Ecological Systems: An Agenda for Scientific Research.” Global Environmental Change, 16(3): 304

Bilaga B 31 SOU 2007:60

Bilaga 1. Några viktiga definitioner

Globala miljöförändringar – inte bara klimatförändringar

I följande rapport väljer vi att använda begreppet globala miljöförändringar. I begreppet globala miljöförändringar ingår förutom klimatförändringar andra mycket omfattande globala miljötrender; den globala förlusten av biologisk mångfald, mycket storskaliga omvandlingar i landskap, storskaliga hydrologiska förändringar m.m. Begreppet är svårt att sammanfatta, men fångar in det komplexa nätverk av förändringar som sker på global nivå. En viktig observation är att klimatförändringar inte kan frikopplas från nämnda andra typer av förändringar. Exempelvis så kan storskaliga landskapsförändringar leda till förändringar i det regionala klimatet (Foley et. al. 2003, Tilman et. al. 2001), eller förlust av biologisk mångfald kan göra ekosystem mer sårbara mot störningar och stress (Elmqvist et. al. 2003). Det är mycket viktigt att förstå att samhällens och ekosystems resiliens och kapacitet att hantera effekterna av klimatförändringar (t.ex. stormar, torka) är starkt beroende av andra parallella biofysiska förändringar.

Ekosystemtjänster – inte bara ekosystem

De senaste åren har forskningen kring ekosystemstjänster tagit fart på allvar. Med ekosystemtjänster menas de ”gratis” tjänster som människan får från ekosystem. Exempel här är vattenrening, kväverening, skydd från översvämningar, matproduktion, rekreation och mycket mer (för en komplett lista, se Millennium Ecosystem Assessment 2005). I rapporten är vi således inte bara intresserade av ekosystemen, utan också deras långsiktiga förmåga att upprätta social och ekonomisk välfärd.

Social-ekologiska system

Samhälle och ekologi är tätt sammankopplade. Ett begrepp som finns i den vetenskapliga litteraturen refererar till vad som kallats social-ekologiska system (Berkes & Folke 1998, Berkes et. al. 2003). Ett grundantagande är att sociala system (institutioner, förvaltning) och ekosystem är så starkt sammankopplade att de

SOU 2007:60 Bilaga B 31

måste studeras inom ett gemensamt ramverk. Se även Westley mfl. (2002) och Holling & Meffe (1998).

Resiliens

Resiliens är ett systems förmåga att klara av förändring och vidareutvecklas. Resiliensperspektivitet handlar om hur vi – i en värld i ständig förändring – kan upprätthålla ekosystemens förmåga att producera de varor, tjänster och andra värden, som människan är beroende av för sitt välbefinnande och sin utveckling. Ekologisk resiliens är förmågan hos ett ekosystem att möta förändringar och störningar – t.ex. stormar, bränder och föroreningar – utan att övergå till ett annat tillstånd. Ekologisk resiliens möjliggör återuppbyggnad och förnyelse efter en störning. Begreppet resiliens kan också användas för sociala system. Social resiliens beskriver samhällets förmåga att hantera förändring och vidareutvecklas utan att minska välfärden eller valfriheten och flexibiliteten inför framtiden. Att stärka resiliensen i kopplade sociala och ekologiska system är själva grunden till en hållbar utveckling.

Adaptiv samförvaltning

Adaptiv samförvaltning är ett angreppssätt som grundar sig på samarbete mellan myndigheter, forskare och lokala resursnyttjare. Förvaltningen av ekosystem ses som styrda experiment, där övervakning, utvärdering och ständiga förbättringar är centrala begrepp. Det krävs samarbete både horisontellt (lokalt) såväl som vertikalt (från lokal via regional till nationell nivå).

Bilageförteckning B

Vägverkets rapport till Klimat- och sårbarhets- utredningen

  • gruppen transporter

Vägverket

................................................................ Bilaga B 1

Klimat- och sårbarhetsutredningen

  • Påverkan på

järnvägssystemet

Banverket

................................................................ Bilaga B 2

Underlag för Klimat- och sårbarhetsutredningen (M 2005:03) om sjöfartssektorn

Sjöfartsverket

........................................................... Bilaga B 3

Redovisning av sårbarhetsanalys inom flygsektorn

Luftfartsverket och Luftfartsstyrelsen

............................. Bilaga B 4

Elektronisk kommunikation

  • Tele- och datakommunikationssystem

Möjlig påverkan av förändrade klimat- och väderbetingelser i ett längre perspektiv Post- och telestyrelsen

............................................... Bilaga B 5

Rapport för Klimat- och sårbarhetsutredningen från Teracom AB

  • Radio- och TV-distribution

Teracom AB

............................................................. Bilaga B 6

Konsekvenser för Svenska Kraftnäts anläggningar p.g.a. klimatförändringar

Svenska Kraftnät

....................................................... Bilaga B 7

Bilageförteckning B SOU 2007:60

Klimat- och sårbarhetsutredningen, elförsörjning i Sverige

Svensk Energi

...........................................................Bilaga B 8

Klimatet och dammsäkerheten i Sverige

Arbetsgruppen om dammsäkerhet

................................Bilaga B 9

Höga flöden i Umeälven i ett framtida förändrat klimat

  • rapport till Elforsk och Klimat- och sårbarhetsutredningen SMHI

....................................................................Bilaga B 10

Analys av värme- och kylbehov för bygg- och fastighetssektorn i Sverige

IVL Svenska Miljöinstitutet

........................................Bilaga B 11

Fjärrvärme

Svensk Fjärrvärme AB

...............................................Bilaga B 12

Dricksvattenförsörjning i förändrat klimat

  • Sårbarheter för klimatförändringar och extremväder, samt behov av anpassning och anpassningskostnader Arbetsgruppen för dricksvatten

...................................Bilaga B 13

Översiktlig sårbarhetsanalys för översvämning, skred, ras och erosion i bebyggd miljö i ett framtida klimat

Arbetsgruppen för översvämning, ras, skred och kusterosion

............................................................Bilaga B 14

Inventering av kommunernas hantering av över- svämning, ras och skred

Inom den kommunala planeringsprocessen Inregia AB

.............................................................Bilaga B 15

SOU 2007:60 Bilageförteckning B

Klimatförändringarnas inverkan på allmänna avlopps- system

  • Problembeskrivning, kostnader och åtgärdsförslag

Arbetsgruppen för va-system

...................................... Bilaga B 16

Byggnader i förändrat klimat

Bebyggelsens sårbarhet för klimatförändringar och extrema väder exkluderat översämningar, ras och skred samt dagvatten Boverket

............................................................... Bilaga B 17

Svenskt skogsbruk möter klimatförändringar

Skogsstyrelsen

........................................................ Bilaga B 18

Effekter av ett förändrat klimat på skogen och implikationer för skogsbruket

Institutionen för Sydsvensk skogsvetenskap, Sveriges lantbruksuniversitet, Alnarp, Arbetsrapport 34

............... Bilaga B 19

Klimatförändringarnas inverkan på drivning och logistik i skogsbruket

Skogforsk

.............................................................. Bilaga B 20

Vegetationsbrand 2020, 2050 och 2080

Räddningsverket med stöd av SMHI och SLU

................ Bilaga B 21

Omvärldsanalyser och skogsnäringens utveckling. Skogsnäringens utveckling

  • strukturomvandling, rationalisering, internationell konkurrens, efter- frågan på olika skogsprodukter inklusive bio- bränslen (2020 med utblick mot 2050 och 2080)

Skogsindustrierna

................................................... Bilaga B 22

Modellering av vegetationsförskjutningar i Sverige under framtida klimatscenarier

Lunds universitet, Centrum för geobiosfärsvetenskap, Institutionen för naturgeografi och ekosystemanalys

........ Bilaga B 23

Bilageförteckning B SOU 2007:60

Bedömningar av klimatförändringars effekter på växtproduktion inom jordbruket i Sverige

Sveriges Lantbruksuniversitet

.....................................Bilaga B 24

Klimatförändringarnas påverkan på markavvattning och bevattning

Jordbruksverket

.......................................................Bilaga B 25

Klimateffekter på svenskt fiske

Fiskeriverket

...........................................................Bilaga B 26

Rennäringen

Klimat- och sårbarhetsutredningen

..............................Bilaga B 27

Naturbaserad turism och klimatförändring

ETOUR

.................................................................Bilaga B 28

Öland

  • Turism, algblomning och klimatförändring

En fallstudie av 3 klimatscenariers ekonomiska effekter på turismen till Öland på 2020-talet Resurs AB

..............................................................Bilaga B 29

Biologisk mångfald och klimatförändringar

Vad vet vi? Vad behöver vi veta? Vad kan vi göra? Centrum för Biologisk Mångfald

..................................Bilaga B 30

Klimatförändringar och resiliens

  • Underlagsrapport till Klimat- och sårbarhetsutredningen Environmental Change Institute, Oxford University Centre for the Environment Beijerinstitutet för ekologisk ekonomi, Kungliga Vetenskapsakademien centrum för tvärvetenskaplig miljöforskning (CTHM), Stockholms universitet Institutionen för Systemekologi, Stockholms universitet Stockholm Resilience Centre, Stockholms universitet

......Bilaga B 31

SOU 2007:60 Bilageförteckning B

Klimatförändringars påverkan på ytvattenkvaliteten

Sveriges Lantbruksuniversitet

..................................... Bilaga B 32

Klimateffekter på Östersjön

  • resultat från ett

seminarium

Naturvårdsverket och Klimat- och sårbarhets- utredningen

........................................................... Bilaga B 33

Hälsoeffekter av en klimatförändring i Sverige

En nationell utvärdering av hälsokonsekvenser hos människa och djur. Risker, anpassningsbehov och kostnader Arbetsgruppen för hälsa

............................................ Bilaga B 34

Anpassningsåtgärder i andra länder

Klimat- och sårbarhetsutredningen

.............................. Bilaga B 35

Bilaga B 32

Klimatförändringars påverkan på ytvattenkvaliteten

Sveriges Lantbruksuniversitet Gesa Weyhenmeyer

Underlagsrapport utarbetad för Klimat- och sårbarhetsutredningen, 2007-03-06

Bilaga B 32 SOU 2007:60

SOU 2007:60 Bilaga B 32

2 Ytvattenkvalitetens sårbarhet

  • en

systembeskrivning

Ytvattenkvalitet definieras med hjälp av fysikaliska, kemiska och biologiska variabler (Naturvårdsverket 1999). De flesta variabler inom ett ekosystem påverkar varandra (figur 5) vilket innebär att en liten förändring i en variabel genom t.ex. klimatförändringar kan påverka hela ekosystemet. Eftersom variabeln som klassas sämst är avgörande för det ekologiska tillståndet av ett vattensystem är sårbarheten av ett vattensystem genom t.ex. klimatförändringar ytterst stor.

SOU 2007:60 Bilaga B 32

Figur 5 Interaktioner i ett sjöekosystem

Förändringar i ytvattenkvalitet sker antingen direkt via vattenytan, t.ex. kan vattentemperaturen och vattencirkulationen förändras, eller genom förändringar i avrinningsområden. Förändringar som sker via vattenytan är jämförbara i stora och små vattensystem medan förändringar i avrinningsområden kan ta en lång tid innan de blir synliga i vattensystemen, beroende på vattnets uppehållstid (Weyhenmeyer 2007a). Ett exempel för en pågående förändring i ytvattenkvalitet via vattenytan är en tidigare islossningsdatumet som förbättrar ljusklimatet, under vatten vilket leder till en tidigare uppkomst av växtplankton och djurplankton under våren och minskade närsalthalter (Straile m.fl. 2003). Därmed påverkas även förekomsten av fisk (Nyberg m.fl. 2001). Eftersom längden av isperioden är också avgörande för bottentemperaturer och syrgashalter som är känd för att påverka bottenfauna (Goedkoop och Johnson 2001), är direkta förändringar på vattenytan mycket betydelsefullt för hela ekosystemet.

Men också förändringar som verkar via avrinningsområden kan ha stor betydelse. Ett exempel är en ökad närsalttransport i samband med ökad nederbörd och temperatur. Förutsatt att under-

Bilaga B 32 SOU 2007:60

vattens ljusförhållande är tillräckligt bra kan en ökad närsalthalt i vatten gynna utvecklingen av plankton och växter. Vissa arter kan bli dominanta och andra arter slåss ut. Detta gäller både för flora och fauna. I slutändan är det människorna som påverkas av konsekvenserna av ytvattenkvalitetsförändringar (figur 5).

3 Hur upptäcks ytvattenkvalitetsförändringar?

Ytvattenkvalitetsförändringar upptäcks genom observationer, dvs. mätningar. Frågan är hur ofta och vad någonstans mätningar behöver genomföras för att kunna säkerställa förändringar och för att kunna följa upp miljömålen och miljökvalitetsnormer. I Sverige finns ett antal olika miljöövervakningsprogram som ligger på national, regional eller lokal nivå. Medan den regionala och lokala miljöövervakningen kan variera mycket beroende på behov och vem som är ansvarig för övervakningen, anpassas den nationala miljöövervakningen till en heltäckande miljöövervakning av miljömålen och miljökvalitetsnormer över Sverige. En stor del av den heltäckande miljöövervakningen utförs från inst. för miljöanalys, SLU som också är datavärd för området sjöar och vattendrag (http://www.ma.slu.se). För att följa upp miljömålen för ytvatten som behandlas i denna kapitel, dvs. bara naturlig försurning, giftfri miljö, ingen övergödning, levande sjöar och vattendrag och ett rikt växt- och djurliv, finns i nuläget följande data tillgängliga för allmänheten:

A. Sjöar Landsomfattande sjöinventeringar Referenssjöar (Tidsseriesjöar), nationella Referenssjöar (Tidsseriesjöar), regionala Referenssjöar, fördjupat program (Integrerad intensiv övervakning av sjöar) Integrerad kalkningseffektuppföljning i sjöar (IKEU) De stora sjöarna (Mälaren, Hjälmaren, Vänern, Vättern)

SOU 2007:60 Bilaga B 32

B. Vattendrag Landsomfattande vattendragsinventeringar Referensvattendrag (Tidsserievattendrag), nationella Referensvattendrag (Tidsserievattendrag), regionala Flodmynningar Integrerad kalkningseffektuppföljning i vattendrag (IKEU) Samordnad recipientkontroll

C. Integrerad övervakning av vegetation, mark och yt - grundvatten ”Integrated monitoring” i referensområden

När det gäller ytvatten används i första hand data från de landsomfattande sjöinventeringarna och vattendragsinventeringarna för att göra en uppföljning av miljömålen så kallade riksinventeringar (fram till 2000) eller MMU (miljömålsuppföljning; år 2005). Riksinventeringar började 1972 och upprepades i mer eller mindre utsträckning åren 1975, 1985, 1990, 1995 och 2000. År 2005 gjordes en MMU undersökning där 2781 sjöar ingick (figur 6).

Sveriges miljöövervakningsdata ger ett unikt underlag för att studera klimatets påverkan på miljömålen och miljökvalitetsnormerna för ytvatten.

Bilaga B 32 SOU 2007:60

Figur 6 Provtagningsplatser av MMU-undersökningen 2005

4 Vilka faktorer styr ytvattenkvalitetsförändringar?

Ytvattenkvalitet styrs av processer i atmosfären och i avrinningsområden. Typiska exempel på varför ytvattenkvaliteten förändras är förändringar i markanvändning, i atmosfärisk deposition och i klimatet. Förändringar i markanvändning har ofta en lokal effekt på ytvattenkvaliteten medan förändringar i atmosfärisk deposition och i klimatet kan leda till storskaliga förändringar. Det visade sig till exempel att nitratkvävehalter i många Europeiska vattensystem minskar på grund av förändringar i atmosfärisk deposition och i klimatet (Weyhenmeyer m.fl. 2007a). Generellt behövs en för-

SOU 2007:60 Bilaga B 32

ståelse för interaktioner mellan atmosfäriska, terrestriska och akvatiska processer för att kunna förstå förändringar i ytvattenkvalitet (figur 7).

Figur 7 Ytvattenkvalitet bestäms av inter-aktioner mellan atmosfäriska, terrestriska och akvatiska processer

De flesta förändringar i atmosfären och i avrinningsområden pågår samtidigt vilket gör en bedömning av de styrande faktorerna för en vattenkvalitetsändring ytterst svår. Fokus i denna rapport är på klimatets påverkan på vattenkvalitet. Klimatbegreppet är komplex. Klimatförändringar kan ske på många olika sätt, i mindre eller större skala och under kortare eller längre tid. Studierna bör betrakta både förändringar i medelvärden och i variabiliteten (minimum och maximum-värden) när det gäller förändringar i t.ex. lufttemperatur, nederbörd, vindhastighet och solinstrålning. Tidsskalan spelar en mycket viktig roll eftersom en förändring som sker under t.ex. bara en dag kan ha stor betydelse för kommande månader och även år. Ibland kan en enda händelse även skifta ett ekosystem från god ekologisk status till dålig ekologisk status. Antingen lyckas ekosystemen återhämtar sig eller inte (figur 8). I följande kapitel beskrivs de observerade klimatrelaterade förändringarna i ytvattenkvalitet i Sverige.

Bilaga B 32 SOU 2007:60

Figur 8 Förändringar i det ekologiska status med tid. Ett ekologisk status kan försämras och sedan återgår till det tidigare status eller det kan försämras och stanna kvar på det sämre status.

5 Observerade klimatrelaterade förändringar i ytvattenkvalitet

Att relatera en ytvattenkvalitetsförändring till klimatförändringar är ofta relativt svårt att göra på grund av andra pågående förändringar i atmosfären och avrinningsområden. Det finns dock variabler som enbart reagerar på klimatförändringar som t.ex. islossningsdatumet. Islossningsdatumet är en utmärkt indikator för klimatförändringar och även vattentemperaturen är en lämplig indikator. Båda indikatorerna tillhör de fysikaliska variablerna. I följande avsnitt behandlas först tidstrender för fysikaliska variabler, sedan för kemiska variabler och till sist för biologiska variabler för sjöar fördelade över hela Sverige sedan 1980 talet.

SOU 2007:60 Bilaga B 32

A. Fysikaliska förändringar

Förändringar i islossningsdatumet, som representerar en typiskt fysikalisk process, kan direkt kopplas till klimatförändringar. I Sverige har årsmedellufttemperaturen i genomsnitt stigit med nästan 1,5°C under perioden 1984

  • dvs. med ungefär 0,07°C per år. Därmed tidigareläggs även islossningsdatumet. Här observerades tydliga skillnader mellan norra och södra Sverige. Trenden mot tidigare islossning skedde snabbare i södra än i norra Sverige (figur 9).

Figur 9 Genomsnittlig förändring i islossningsdatumet längs en nord-syd gradient i dagar per år under perioden 1984 till 2004. Förändringen i islossningsdatumet återspeglar gradienten av det linjära sambandet mellan islossningsdatumet och år under perioden 1984 till 2004. Figuren visar medelvärden per °N och standardavvikelse.

En beräkning av den genomsnittliga förändring i islossningsdatumet längs en nord-syd gradient visade att trenden blev snabbare ju längre söderut sjöarna befann sig (figur 9). Detta trots

Bilaga B 32 SOU 2007:60

att lufttemperaturen ändrade sig likadant i norra och södra Sverige under samma tidsperiod. Bakgrunden till detta är att islossningen reagerar icke-linjärt på en lufttemperaturökning (Weyhenmeyer m.fl. 2004a). Resultaten blir att islossningsdatumet förändrar sig i genomsnitt med bara cirka fyra dagar i norra Sverige när lufttemperaturen stiger med 1°C. I landets södra, relativt sett varmare, delar blir förändringen däremot upp till 35.

I samband med en tidigare islossning borde även vattentemperaturen under våren öka men här var variationerna stora och ingen tydligt nord-syd gradient kunde observeras (figur 10). Över hela Sverige ökade ytvattentemperaturer under våren med i genomsnitt 0,6 %.

Figur 10 Genomsnittlig förändring i vattentemperatur i % per år under perioden 1984 till 2004 för sjöar fördelade över hela Sverige. Förändringen i vattentemperatur återspeglar gradienten av det linjära sambandet mellan vattentemperatur och år under perioden 1984 till 2004. Röda punkter visar en snabb förändring, vita punkter en långsam förändring.

SOU 2007:60 Bilaga B 32

B. Kemiska förändringar

Vattenkemin förändras på grund av ett antal olika processer. Av 19 olika vattenkemiska variabler testade, har vattenfärg i Sverige förändras snabbast under tiden efter islossning sedan 1984 med en genomsnittlig ökning av knapp 3 % per år (tabell 1). Stora förändringar observerades även för sulfat (SO

4

) och för nitratkväve

(NO

-N) med en genomsnittlig minskning av ca 2 % per år

(tabell 1). Endast mycket liten förändring över hela Sverige registrerades för natrium, pH och totalkväve (tabell 1).

I Sveriges referenssjöar där undersökningen har genomförts sker vattenkemiska förändringar i första hand på grund av depositions- och klimatförändringar. Ett sätt att skilja depositionsförändringar från klimatförändringar är att titta på den relativa förändringen över tid istället för den absoluta förändringen (Weyhenmeyer 2007b). Variabler som är direkt kopplade till depositionsförändringar som t.ex. SO

visar ingen skillnad mellan norra

och södra Sverige i sin relativa förändring över tid. Variabler däremot som i första hand är kopplade till klimatförändringar som t.ex. vattenfärg visar liksom islossningsdatumet signifikanta skillnader i sin relativa förändring över tid mellan norra och södra Sverige. Av alla testade kemiska variabler visade vattenfärg den starkaste kopplingen till klimatförändringar och dessutom den snabbaste förändring över tiden med mer än 10 % ökning per år i södra Sverige och 1 % ökning per år i norra Sverige (figur 11).

Bilaga B 32 SOU 2007:60

Tabell 1 Genomsnittlig förändring under våren i vattenkemiska variabler från 79 referenssjöar fördelade över Sverige under perioden 1984

  • Förändringen är angiven i % per år. Förkortningar betyder: Secchi = siktdjupKond = konduktivitet, Ca = kalcium, Mg = magnesium, Na = natrium, K = kalium, Alk = alkalinitet, SO4 = sulfat, Cl = klorid, NH

-N = ammoniumkväve, NO

-N =

nitratkväve, TN = totalkväve, PO

-P = fosfatfosfor, Övrigt P =

övrigt fosfor, TP = totalfosfor, AbsOf = vattnets grumlighet och färg, Absf = vattenfärg, Absdiff = grumlighet, Si = kisel.

Variabel

Median

Min

Max

Secchi 0,0 -0,1 0,1 pH 0,3 -0.4 1,1 Kond -1,1 -3,5 31,5 Ca -1,0 -3,6 22,1 Mg -0,8 -3,0 36,2 Na 0,0 -7,8 97,1 K -0,5 -3,0 11,2 Alk 0,4 -3,8 11,5 SO4 -2,3 -6,3 0,4 Cl -0,4 -16,4 88,7 NH4-N -0,6 -7,6 21,4 NO3-N -2,0 -21,8 22,2 TN 0,3 -3,0 30,9 PO4-P -1,0 -27,7 7,3 Övrigt P -0,9 -10,9 5,9 TP -1,0 -10,0 4,9 Absof 1,8 -6,7 27,1 Absf 2,7 -8,8 31,7 Absdiff 0,4 -9,4 27,0 Si -0,4 -4,4 74,5

SOU 2007:60 Bilaga B 32

Figur 11 Samband mellan latitud och förändringar i vattenfärg, mätt som absorbans på filterat vatten i en 5 cm kuvett vid 420 nm våglängd, i procent per år. Förändringen i vattenfärg återspeglar gradienten av det linjära sambandet mellan vattenfärg och år sedan 1984. Figuren visar medelvärden per °N och standardavvikelse.

Sambandet mellan förändringar i islossningsdatumet och förändringar i vattenfärgen längs en nord-syd gradient är mycket stark (R2 = 0,81, p < 0,001) även om vattenfärgen förmodligen inte påverkas direkt av islossningsdatumet, utan snarare av vintervattenflödet som samvarierar med islossningsdatumet. En ökning i vattenfärg orsakas mest av högre humushalter i vatten. Detta kan ha flera konsekvenser. Steinberg (2003) skrev t.ex. att humusämnen påverkar energibalansen i ett ekosystem. De är också viktiga för transporten och biotillgängligheten av oorganiska och organiska miljögifter genom att dessa binds till humösa ämnen. Humusämnen förändrar vattnets ljusklimat och därmed förekomsten av alger. Dessutom har vissa humusämnen en stor påverkan på dricksvattenkvaliteten genom att de kan reagera med klor, som tillsätts till dricksvatten för desinficering, och bilda klorerade ämnen som kan vara cancerframkallande (Reckhow och

Bilaga B 32 SOU 2007:60

Singer 1990, Nikolau och Lekkas 2001). Humus kan även utnyttjas av bakterier och svampar, vilket bidra till en kraftig tillväxt av mikroorganismer i vattenledningsnätet. Detta kan i sin tur medföra sekundära problem med bakterietillväxt och obehaglig smak och lukt (Löfgen m. fl. 2003).

Vattenfärgen är mycket bra relaterad till siktdjupet (R2 = 0,71, p < 0,001) men relationen är logaritmisk som innebär att bara låg vattenfärg (Absf < 0,1) påverkar siktdjupet mycket starkt medan hög vattenfärg ledar till ett generellt lågt siktdjup (< 2 m). Eftersom de undersökta sjöarna är generellt bruna ses ingen förändring i siktdjupet över Sverige (tabell 1).

Utom vattenfärg påverkas förmodligen även de flesta andra vattenkvalitets-variabler av klimatförändringar, t.ex. ökar totalkvävehalter (tabell 1) trots att kvävedepositionen minskar. Däremot minskar nitratkvävehalter och totalfosforhalter under våren i svenska sjöar (tabell 1). En ökning i totalkvävehalten och en minskning i totalfosforhalten ledar till en förändrad kvävefosforkvot som är avgörande för tillväxten av växtplankton (Naturvårdsverket 1999). Förändringar i närsalthalter diskuteras vidare i nästa avsnitt.

C. Biologiska förändringar

Jämfört med vattenkemiska data finns relativt få fullständiga biologiska tidsserier till förfoga för att kunna få en helhetsbild av Sverige hur förändringar över tid ser ut. Dessutom är biologiska processer för det mesta ännu mer komplexa och sjöspecifika än kemiska processer så att en tydlig koppling till antingen klimat- eller depositionsförändringar är mycket svåra att göra. En analys av växtplanktondata visade dock att biomassan av guldalger ökade snabbare ju längre söderut sjöarna befann sig (Weyhenmeyer 2006). Detta fenomen känner vi igen från islossningsdatumet så att förändringen kan kopplas till klimatförändringar. Utöver biomassan ändras även tidpunkten när en biologisk process börjar och slutar i samband med klimatförändringar (Weyhenmeyer m.fl. 1999, Weyhenmeyer 2001). Vilka konsekvenser detta har för vattenkvalitén återstår dock att undersöka. Det finns även tecken på att biodiversiteten minskar i samband med klimatförändringar, (Johnson 2006) och att fisksammansättningen förändras (Nyberg m.fl. 2001).

SOU 2007:60 Bilaga B 32

I samband med varmare sommartemperaturer observerades också en tidigare utveckling av cyanobakterier (Weyhenmeyer 2001, Weyhenmeyer m.fl. 2002). Cyanobakterier i tillräckligt stora mängder kan ge skadliga algblomningar (Huisman m.fl. 2005) och ett samband mellan varmare temperaturer och minskade nitratkvävehalter sammanföll med en ökning av kvävefixerande cyanobakterier som kan bli toxiska (Weyhenmeyer 2006). Det är därför viktigt att följa upp utvecklingen av biotillgängliga näringsämnen, löst organiskt material, tillväxten av flora och fauna, och biodiversiteten.

Utöver förändringar i biodiversiteten och biomassan av olika växter och djur i vatten ger en global uppvärmning även tillväxt av främmande arter. Hallstan (2005) studerade förekomsten av främmande makrofyter i svenska vatten och kunde se en tydlig koppling till lufttemperaturökningen.

Utöver långsiktiga trender kan vattenkvalitén även plötsligt förändras på grund av extrema händelser. Följande text ger tre exempel hur vattenkvalitet i Sverige påverkades av extrema väderhändelser under de senaste åren.

Konsekvenser på vattenkvalitet av extremt mycket nederbörd

Översvämningar i samband med extremt mycket nederbörd under en kort tidsperiod är välkända. Mindre kända är tillfällen där extremt mycket nederbörd faller ner under en längre tidsperiod. År 2000 är ett exempel där extremt mycket nederbörd kom ner under höstperioden. Detta ledde till larmrapporter om att Mälarens vatten på kort tid blivit grumligare och brunare och dricksvattenkvaliten var i fara (Wallin och Weyhenmeyer 2001). Av alla vattenkemiska variabler var det just vattenfärgen som visade extrema värden (Weyhenmeyer m.fl. 2004b) och i en speciell undersökning kunde en långvarig ökning i framförallt vintervattenflöde kopplas till en vattenfärgsökning (Weyhenmeyer 2005). En mycket grov beräkning visade att en 12 % ökning i vintervattenflöde ledde till en genomsnittlig ökning i mängden löst organiskt material av ca 6,5 % i Mälarens bassäng Ekoln.

Bilaga B 32 SOU 2007:60

Konsekvenser för ytvattenkvalitet av extremt varma vintrar

De varmaste vintrarna över Europa under de senaste 100 åren var 1989 och 1990. Det märktes även i Sverige där flera sjöar i Sverige inklusive Mälaren för första gången saknade ett istäcke. Närsalthalter visade en ökning och cyanobakterier växte tidigare (Weyhenmeyer 2001). I Sveriges stora sjöar förekom även ökade mängder av kiselalgen Aulacoseira som kan ge problem för fiske och för dricksvatten (Livingstone m.fl. 2004). När isen försvinner från vattensystemen förändras hela ekosystemen eftersom perioden där vatten omblandas förlängs drastiskt och därmed finns det helt andra förutsättningar för det biologiska livet att utvecklas. Isens betydelse för ytvattenkvalitén är mycket stor och eftersom det är just vintertemperaturerna som förväntas förändras mest behövs mer resurser att analysera hur vattensystemen kommer att bete sig när istäcken försvinner. Preliminära studier visar ett mycket tydligt positivt samband mellan längden av isfria dagar och alla olika närsalthalter och även av löst organisk material. Kan detta styrkas kommer en ökning i längden av isfria dagar har stor betydelse för ytvattenkvalitén.

Konsekvenser på ytvattenkvalitet av extremt varma somrar

De senaste åren förekom flera extremt varma somrar både i Sverige och i hela Europa. 2002 blev en extremt varm sommar i Stockholmtrakten. Detta påverkade Mälarens ytvattenkvalitet direkt. Cyanobakterier blommade och det förekom ett mycket stort antal potentiellt toxinproducerande cyanobakterier (Weyhenmeyer m.fl. 2003). Vattnet blev mycket starkt skiktat vilket ledde till syrgasfritt bottenvatten och näringsfattigt ytvatten. Hjuldjuret Asplanchna priodonta massutvecklades och i Västeråsfjärden noterades en rekordhög biovolym av cyanobakterier (Weyhenmeyer m.fl. 2003). Det är speciellt vattnets skiktning i samband med extremt varma somrar som påverkar ytvattenkvaliteten. Skiktas vatten förändras hela ekosystemet och konsekvenserna kan bli mycket stora och kostsamma.

SOU 2007:60 Bilaga B 32

6 Framtidens vattenkvalitet som respons på klimatförändringar

Enligt Sweclim kommer lufttemperaturerna att stiga, särskilt på vintern, och även nederbördsmängden kommer att öka. Konsekvenserna av sådana gradvisa klimatförändringar kan ta tid att upptäcka. Sedan kommer förmodligen även extrema händelser som t.ex. kraftig nederbörd och extrem värme att öka. Konsekvenserna blir direkt synliga och kräver snabb insats.

6.1. Ytvattenkvalitet som respons på gradvisa klimatförändringar

Nedanstående två figurer illustrerar hur vattenkvalitet kan komma att förändras när lufttemperaturen (figur 12) och avrinningen (figur 13) ökar.

Bilaga B 32 SOU 2007:60

Figur 14 Konsekvenser av en gradvis lufttemperaturökning på ytvatten

SOU 2007:60 Bilaga B 32

Figur 15 Konsekvenser av en gradvis ökning av avrinningen på ytvatten

Figurerna är baserade på internationella studier. Allmänt accepterade klimatrelaterade förändringar i vattensystemen är förändringar i tidpunkten när någonting händer, dvs. säsongsmönster förändras. Säsongerna har stor betydelse för det biologiska livet. I Sverige styrs säsongerna mycket av isens förhållanden. Varmare vinterlufttemperaturer ledar till en tidigare islossning, som ledar till bättre ljusförhållande under vatten som leder till en tidigare våralgblomning och en tidigare uppkomst av djurplankton (Weyhenmeyer m.fl. 1999, Gerten och Adrian 2000, Straile m.fl. 2003, Blenckner m.fl. 2005). I samband med att det biologiska livet utvecklas tidigare förbrukas även närsalter tidigare (Weyhenmeyer 2001, Weyhenmeyer 2004). Varmare vintrar kan även leda till en ökad vattenfärg på grund av en ökning i mikrobiella processer (Fröberg m.fl. 2006). Fisksammansättningen och fiskens livscykler kommer att förändras (Magnuson m.fl. 1990, DeStasio m.fl. 1996, Nyberg m.fl. 2001, Jeppesen m.fl. 2003, Chu m.fl. 2005, Noges och Järvet 2005). I samband med ökade sommartemperaturer kommer framförallt vattenskiktningen att förändras som kan leda till syrgasbrist i bottenvatten och närsaltbrist i ytvatten (Weyhenmeyer 2002), och en ökning av skadliga algblomningar på grund av en intensivare vattenskiktning har redan observerats (Huisman

Bilaga B 32 SOU 2007:60

m.fl. 2005). Sedan behöver förmodligen flera badplatser stängas under extremt varma perioder på sommaren på grund av en ökad bakterietillväxt.

En uppvärmning kommer även att leda till en utbredning av främmande arter. Hallsten (2005) simulerade att 6 nya makrofytarter kan få sin utbredning fram till 2100.

Konsekvenserna av ökad avrinning är en ökning i partikelmängden, vattenfärgen och närsalthalterna fast utspädning kan också förekomma (Weyhenmeyer m.fl. 2004b). En konsekvent ökad eutrofiering och ett försämrat ljusklimat kommer förmodligen att minska biodiversiteten. Dessutom är det känt att översvämningar kan leda till en ökad frigöring av skadliga ämnen som t.ex. kvicksilver. I Kanada uppmättes höga kvicksilverhalter i fisk och även i människorna när bygget av det gigantiska vattenkraftverket i James Bay ledde till stora översvämningar.

I Sverige finns idag relativt få vattenkvalitetsmodeller som har kopplats till klimatscenarier. Välkända modeller är HBV-NP som används för att beräkna retention och transport av kväve och fosfor i avrinningsområden, SOILNDB som används för att beräkna läckage av kväve från åkermark, ICECREAM som används för att beräkna fosforförluster från åkermark och BIOLA som används för att beskriva hur biogeokemin i sjöar påverkas (Jöborn m.fl. 2006). Inom VASTRA projektet (Vattenstrategiska forskningsprogrammet) beskrivs Sveriges vattenkvalitet i ett framtida klimat på följande sätt (Jöborn m.fl. 2006): ”I medeltal beräknades kväveläckaget från åkermark öka med 15

  • procent beroende på vilket klimatscenario som användes. Ökningen berodde främst på den ökade avrinningen och ökade mineraliseringen under vintern när kväve inte tas upp av grödor. Även om växtsäsongen förlängdes och tidpunkten för till exempel jordbearbetning, skörd och skötsel anpassades till det nya klimatet, så kompenserade detta inte för det ökade läckaget.” Den ökade markläckage leder till förhöjda kvävekoncentrationer i vattendragen med 7
  • %, beroende på scenario,

och till en 20

  • % ökning i den årliga kvävetransporten som påverkar även havsvatten. (Jöborn m.fl. 2006). Deras resultat stämmer överens med den observerade ökningen i totalkväve från 1984 till 2004 (tabell 1) trots minskade kvävedepositionen. Dock verkar nitratkvävehalter minska över tiden så att prognoserna borde tas med försiktighet när det gäller att dra slutsatser om det biologiska livet.

SOU 2007:60 Bilaga B 32

Modellen BIOLA simulerar en 50 % ökning i totalfosforhalter på årsbasis och en 150 till 350 % ökning i mängden cyanobakterier beroende på scenario i en eutrof sjö i södra Sverige (Jöborn m.fl. 2006). Malmaeus m.fl. (2005) modell visar att ökningen i fosforhalten är mycket beroende på vattnets uppehållstid men kan vara upp till 100 % i system med en lång uppehållstid. Markensten (2005) och Arheimer m.fl. (2005) beskriver också en tydlig uppgång av cyanobakterier i framtida klimat.

Alla framtidssimuleringar visar mycket tydligt att markläckaget kommer att öka i ett varmare och blötare klimat. Därmed krävs kraftiga åtgärdar för att nå miljömålen och miljökvalitetsnormer. Redan i nuläget är många sjöar i behov av åtgärdar för att de uppnå god ekologisk status, särskilt i södra Sverige (figurerna 16

Läget är sämst för vattenfärg där upp till 90 % av alla sjöar i den södra regionerna behöver någon åtgärd för att de kan uppnå klass 1 eller klass 2 enligt bedömningsgrunderna (Naturvårdsverket 1999). Och läget blir bara sämre när vattenfärgen kommer att öka i samma takt som tidigare (figur 19). Även totalkvävehalterna är mycket för höga för att en god ekologisk status kan uppnås (figur 17) men eftersom atmosfärisk deposition troligen fortsätter att minska förväntas ingen drastisk försämring av nuvarande situation som kräver ett antal åtgärder i framförallt södra Sverige (figur 19). Läget för totalfosforhalterna är något bättre än för totalkvävehalterna men i södra Sverige behöver många sjöar minskade totalfosforhalter för att kunna nå god ekologisk status (figur 18). Om totalfosforhalterna ökar med 50 % kommer många sjöar får problem med växtplankton och 20

  • % av sjöarna i södra Sverige behöver åtgärder (figur 20). Eftersom det är sannolikt att även totalfosfor/totalkvävekvoten (TN/TP kvoten) minskar på grund av minskad kvävedeposition, som gör att totalfosforhalterna ökar snabbare än totalkvävehalterna, är riskerna för skadliga algblomningar större. Låga TN/TP kvoter som kräver åtgärder förekommer i samma omfattning i norra och södra Sverige (figur 18).

Bilaga B 32 SOU 2007:60

Figur 16 Procent av sjöar som inte når tillståndsklass 1 eller 2 enligt bedömningsgrunderna (Naturvårdsverket 1999), längs en nord-syd gradient. I figuren ingår 11

343 prover från riksinventeringen

1990 till 2005. Situationen idag är situationen från 1990 till 2005. Olika färger demonstrerar förändringar i dagens situation efter en ökning av x

%.

SOU 2007:60 Bilaga B 32

Figur 17 Procent av sjöar som inte når tillståndsklass 1 eller 2 enligt bedömningsgrunderna (Naturvårdsverket 1999), längs en nord-syd gradient. I figuren ingår 11

343 prover från riksinventeringen

1990 till 2005. Situationen idag är situationen från 1990 till 2005. Olika färger demonstrerar förändringar i dagens situation efter en ökning av x

%.

Bilaga B 32 SOU 2007:60

Figur 18 Procent av sjöar som inte når tillståndsklass 1 eller 2 enligt bedömningsgrunderna (Naturvårdsverket 1999), längs en nord-syd gradient. I figuren ingår 11

343 prover från riksinventeringen

1990 till 2005. Situationen idag är situationen från 1990 till 2005. Olika färger demonstrerar förändringar i dagens situation efter en ökning i totalfosforhalten av x

%.

SOU 2007:60 Bilaga B 32

Figur 19 Procent av sjöar som inte når tillståndsklass 1 eller 2 enligt bedömningsgrunderna (Naturvårdsverket 1999), längs en nord-syd gradient. I figuren ingår 14

373 prover från riksinventeringen

1990 till 2005. Situationen idag är situationen från 1990 till 2005. Olika färger demonstrerar förändringar i dagens situation efter en ökning av x

%.

Bilaga B 32 SOU 2007:60

Figur 20 Procent av sjöar som inte når tillståndsklass 1 eller 2 enligt bedömningsgrunderna (Naturvårdsverket 1999), längs en nord-syd gradient. I figuren ingår 11

343 prover från riksinventeringen

1990 till 2005. Situationen idag är situationen från 1990 till 2005. Olika färger demonstrerar förändringar i dagens situation efter en ökning i totalfosforhalten av x %. Växtplanktons biomassa är beräknad enligt bedömningsgrunderna: 0,05 * totalfosfor – 0,2.

6.2. Ytvattenkvalitet som respons på extrema händelsen

Ytvattenkvalitet kan ändras mycket snabbt och dramatiskt i samband med extrema väderhändelsen. I princip är konsekvenserna av extrema händelser som extremt varma temperaturer och extremt mycket nederbörd desamma som illustrerades i figurerna 8 och 9 men förändringar är mycket mer utpräglade och mycket mer kortvariga. Som en extrem händelse betraktas även stormar. Här liknar effekterna på ytvatten de som illustrerades för ökad nederbörd.

SOU 2007:60 Bilaga B 32

7 Förebyggande och skadeavhjälpande åtgärder

Det är uppenbart att åtgärder behövs redan i nuläget om målet är att alla sjöar skall tillhöra tillståndsklasserna 1 eller 2 (figurerna 16

20). Läget är mest akut för vattenfärg. Tillståndet av nästan alla sjöar i södra Sverige är sämre än 2.

1. Vattenfärg:

Om vattenfärgen skulle fortsätta öka med 2,5 % per år har vi en ökning av 50 % efter 20 år. Det betyder enligt figur 19 att tillståndet för 85 % av alla svenska sjöar är sämre än 2 efter 20 år. Efter 50 år är tillståndet för fler än 90 % av sjöarna sämre än 2. Vad kan det kosta? Vilka åtgärdar finns, vad kostar de? Nästan alla sjöar har en siktdjup < 2 m. Vad kostar det att höja siktdjupet från 2 till 5 m i 85 % av alla sjöar efter 20 år?

2. Totalfosfor

Om totalfosforhalterna skulle öka med 0,5 % per år har vi en ökning av 10 % efter 20 år. Det betyder enligt figur 16 att tillståndet för 15 % av alla svenska sjöar är sämre än 2 efter 20 år. Efter 50 år är tillståndet för 19 % av sjöarna sämre än 2. Vad kan det kosta? Vilka åtgärdar finns, vad kostar de? Mycket fosfor frigörs även internt inom ett system så att en förändring i markanvändning inte nödvändigtvis leder till en förbättring i vattensystemen som undersökningar i t.ex. Mälaren visade (Weyhenmeyer och Rydin 2003; Sedimentens bidrag till fosforbelastningen i Mälaren).

3. Totalkväve Om totalkvävehalterna skulle öka med 0,5 % per år har vi en ökning av 10 % efter 20 år. Det betyder enligt figur 17 att tillståndet för 30 % av alla svenska sjöar är sämre än 2 efter 20 år. Efter 50 år är tillståndet för 38 % av sjöarna sämre än 2. Vad kan det kosta? Vilka åtgärdar finns, vad kostar de?

Bilaga B 32 SOU 2007:60

4. Algbiomassa Algbiomassan, s.k. växtplankton, ökar i regel med ökande totalfosforhalter. Om totalfosforhalterna skulle öka med 0,5 % per år har vi en ökning i totalfosforhalterna av 10 % efter 20 år. Det betyder enligt figur 20 att tillståndet för 8 % av alla svenska sjöar är sämre än 2 efter 20 år. Efter 50 år är tillståndet för 10 % av sjöarna sämre än 2. Vad kan det kosta? Vilka åtgärdar finns, vad kostar de?

5. Islossning

Räkna vad det kostar när isförhållanden ändrar sig (se SMHI:s scenario; enligt Räisänen m.fl. 2001 och Persson m.fl. 2005 1

  • månader kortare istäcke över Norra Europa fram till 2100 som innebär att vatten i södra Sverige inte fryser längre). Åtgärdar finns väl inte men en konsekvensbeskrivning, inklusive förändrade friluftsaktiviteter, är angelägen.

6. Vattentemperatur Räkna vad det kostar när vattentemperaturen ändrar sig (utgår från en 1

  • C uppvärmning som räknades fram för finska sjöar (Elo m.fl. 1998) och för sjö Erken (Blenckner m.fl. 2002). Åtgärder finns väl inte men en konsekvensbeskrivning är angelägen. I värsta fall kunde man försöka ventilera vattensystemen för att bryta upp vattenskiktningen.

SOU 2007:60 Bilaga B 32

8 Referenser

Arheimer, B., J. Andreasson, S. Fogelberg, H. Johnsson, C. B. Pers, K. Persson. 2005. Climate change impact on water quality: model results from southern Sweden. Ambio: 34: 559-566. Blenckner, T. 2005. A conceptual model of climate related effects on lake ecosystems. Hydrobiologia 533: 1-14. Blenckner, T., A. Omstedt, M. Rummukainen. 2002. A Swedish case study of contemporary and possible future consequences of climate change on lake function. Aquatic Science 64: 171-184. Blenckner, T., R. Adrian, D. M. Livingstone, E. Jennings, G. A. Weyhenmeyer, C. N. Aonghusa, G. D. George, T. Jankowski, M. Järvinen, T. Noges, D. Straile, K. Teubner. 2007. Large-scale climatic signatures in lakes across Europe: a meta-analysis. Global Change Biology Chu, C., N. E. Mandrak, C. K. Minns. 2005. Potential impacts of climate change on the distributions of several common and rare freshwater fishes in Canada. Diversity and Distributions 11: 299– 310. De Stasio, B. T., D. K. Hill, J. M. Kleinhans, N. P. Nibbelink, and J. J. Magnuson. 1996. Potential effects of global climate change on small, north-temperate lakes: Physics, fish, and plankton. Limnol. Oceanogr. 41: 1136-1149. Elo, A.-R., T. Huttula, A. Peltonen, J. Virta. 1998. The effects of climate change on the temperature conditions of lakes. Boreal Environ. Res. 3: 137-150. Fröberg, M., D. Berggren, B. Bergkvist, C. Bryant, J. Mulder. 2006. Concentration and fluxes of dissolved organic carbon DOC in three Norway spruce stands along a climatic gradient in Sweden. Gerten D., R. Adrian. 2000. Climate-driven changes in spring plankton dynamics and the sensitivity of shallow polymictic lakes to the North Atlantic Oscillation. Limnology and Oceanography 45: 1058-1066. Goedkoop, W., R. K. Johnson. 2001. Factors affecting population fluctuations of the glacial relict amphipod Monoporeia affinis (Lindström) in Sweden’s largest lakes. Ambio 30: 552-558.

Bilaga B 32 SOU 2007:60

Hallstan, S. 2005. Global warming opens the door for invasive macrophytes in Swedish lakes and streams. Master Thesis, Dept. of Envionmental Assessment, SLU. Huisman, J., H. C. P. Matthijs, P. M. Visser (eds.). 2005. Harmful cyanobacteria. Springer-Verlag. Jeppesen, E., M. Sondergard, J. P. Jensen. 2003. Climatic warming and regime shifts in lake food webs-some comments. Limnol. Oceanogr. 48: 1346-1349. Johnson, R. K. 2006. Assessing the recovery of sublittoral macrointertebrate communities of boreal lakes from the effects of acidic deposition and liming. Verh. Internat. Verein. Limnol. 29: 1383-1388. Jöborn, A., I. Danielsson, H. Oscarsson (red). 2006. På tal om vatten. Alfa print. Livingstone, D. M., D. G. George, M. Järvinen, P. Noges, T. Noges, G. A. Weyhenmeyer. 2004. Extreme events. EU-Report EVK1-CT-2002-0012. 41 pp. Löfgren, S., M. Forsius, M. T. Andersen. 2003. Climate induced water color increase in Nordic lakes and streams due to humus. Nordic Council of Ministers, Brochure, Copenhagen, Denmark, 12 pp.. Magnuson, J. J., J. D. Meissner, D. K. Hill. 1990. Potential Changes in thermal habitat of Great Lakes fish after global climate warming. Transacts American Fisheries Society. 119: 254-264. Malmaeus, J. M., T. Blenckner, H. Markensten, I. Persson. 2005. Lake phosphorus dynamics and climate warming: A mechanistic model approach. Ecological Modelling 190: 1-14. Markensten, H. 2005. Climate Effects on Phytoplankton Biomass and Functional Groups. PhD thesis. Uppsala University. Naturvårdsverket. 1999. Bedömningsgrunder för miljökvalitet. Sjöar och vattendrag. Rapport 4913. Nikolau, A.D. T. D. Lekkas. 2001. The role of natural organic matter during formation of chlorination by-products: A review. Acta Hydrochimica et Hydrobiologica 29: 63-77. Nõges, P., A. Järvet. 2005. Climate driven changes in the spawning of roach (Rutilus rutilus (L.)) and bream (Abramis brama (L.)) in

SOU 2007:60 Bilaga B 32

the Estonian part of the Narva River basin. Boreal Environ. Res. 10: 45-55. Nyberg, P., E. Bergstrand, E. Degerman, O. Enderlein. 2001. Recruitment of pelagic fish in an unstable climate: studies in Sweden's four largest lakes. Ambio 30: 559-564. Reckhow, D.A., P. C. Singer. 1990. Chlorination by-products in drinking waters – from formation potentials to finished water concentrations. Journal American Water Works Association 82: 173-180. Riksinventering. 2000. Dept. of Environmental Assessment, SLU. Rapport 2003:1. Steinberg, C.E.W. 2003. Ecology of humic substances in freshwaters. Springer-Verlag Berlin. 429 pp. Straile, D., D. M. Livingstone, G. A. Weyhenmeyer, D. G. George. 2003. The response of freshwater ecosystems to climate variability associated with the North Atlantic Oscillation. In: The North Atlantic Oscillation. Climate Significance and Environmental Impact. Eds.: J. W. Hurrell, Y. Kushnir, G. Ottersen and M. Visbeck. Geophysical Monograph Series 134: 263-279. Wallin, M. and G. Weyhenmeyer. 2002. Mälaren har blivit brun. Sötvatten 2002, pp. 10-15. ISBN 91-620-8076-8. Weyhenmeyer, G. 2005. Automatiska mätningar av löst organiskt material i Mälarens inflöden. SLU-Report, Dept. of Environmental Assessment, Uppsala, Sweden. Report 2005:7, 31 pp. Weyhenmeyer, G. 2006. Klimatförändringarnas påverkan på vattenkvalitén. Sötvatten 2006, pp. 2-5. Weyhenmeyer, G. A. 2001. Warmer winters - are planktonic algal populations in Swedens largest lakes affected? Ambio 30: 565-571. Weyhenmeyer, G. A. 2004. Synchrony in relationships between the North Atlantic Oscillation and water chemistry among Sweden’s largest lakes. Limnol. Oceanogr. 49: 1191-1201. Weyhenmeyer, G. A. 2007a. Global change effects on large lakes - what is similar and what differs from small lakes? Hydrobiologia Weyhenmeyer, G. A. 2007b. Aquatic ecosystem changes along a latitudinal gradient in relation to climate and atmospheric deposition (submitted to Climatic Change).

Bilaga B 32 SOU 2007:60

Weyhenmeyer, G. A., A.-K. Westöö, E. Willén. 2007b. Increasingly ice-free winters and their effects on water quality of Sweden's largest lakes. Hydrobiologia. Weyhenmeyer, G. A., E. Jeppesen, R. Adrian, L. Arvola, T. Jankowski, E. Jennings, P. Noges, T. Noges, D. Straile. 2007a. Increasing occurrence of nitrate depletion in lakes. Limnology and Oceanography. Weyhenmeyer, G. A., E. Willén, L. Sonesten. 2004a. Effects of an extreme precipitation event on lake water chemistry and phytoplankton in the Swedish Lake Mälaren. Boreal Environment Research 9: 409-420. Weyhenmeyer, G. A., M. Meili, D. M. Livingstone. 2004a. Nonlinear temperature response of lake ice breakup. Geophysical Research Letters 31: L07203, doi: 10.1029/2004GL019530. Weyhenmeyer, G. A., R. Adrian, U. Gaedke, D. M. Livingstone, S. C. Maberly. 2002. Response of phytoplankton in European lakes to a change in the North Atlantic Oscillation. Verh. Intern. Verein. Limnol. 28: 1436-1439. Weyhenmeyer, G. A., T. Blenckner, K. Pettersson. 1999. Changes of the plankton spring outburst related to the North Atlantic Oscillation. Limnol. Oceanogr. 44: 1788-1792. Weyhenmeyer, G. A., T. Blenckner, K. Pettersson. 1999. Changes of the plankton spring outburst related to the North Atlantic Oscillation. Limnol. Oceanogr. 44: 1788-1792. Weyhenmeyer, G., E. Rydin. 2003. Sedimentens bidrag till fosforbelastningen i Mälaren. SLU-Report, Dept. of Environmental Assessment, Uppsala, Sweden. Report 2003:14, 29 pp. Weyhenmeyer, G., G. Persson, E. Willén, L. Eriksson. 2003. Miljöövervakning i Mälaren 2002 . SLU-Report, Dept. of Environmental Assessment, Uppsala, Sweden. Report 2003:14, 41 pp.

Bilaga B 33

Klimateffekter på Östersjön − resultat från ett seminarium

Naturvårdsverket och Klimat- och sårbarhetsutredningen

Underlagsrapport utarbetad för Klimat- och sårbarhetsutredningen, 2007-08-15

Bilaga B 33 SOU 2007:60

SOU 2007:60 Bilaga B 33

1 Inledning

De slutsatser som denna rapport presenterar bygger på resultat från klimatmodelleringar för detta sekel (perioderna 2011–2040, 2041– 2070, 2071–2100) som framtagits av Rossbycentret på SMHI. De baseras i sin tur på två av IPCCs utsläppsscenarier. A2 som innebär ekonomisk tillväxt och regional självförsörjning i en heterogen värld (med en kraftig global utsläppsökning från dagens c:a 8 miljarder ton koldioxid/år till c:a 28 miljarder ton/år 2100) och B2 som innebär hållbar utveckling och regional självförsörjning i en heterogen värld (och en motsvarande ökning från 8 till c:a 13 miljarder ton/år).

Sverige kommer att uppleva en markant förändring av årstidernas klimat under detta kommande sekel. Enligt Rossbycentrets modelleringar är det framförallt vintrarna som kommer att bli varmare och kortare med mindre, kvarliggande snömängder. Dessutom kommer antalet riktigt kalla dagar att minska i hela landet. En minskning i antalet köldknäppar kommer att få positiva hälsoeffekter vilket beskrivs i avsnitt 2.2. Den största temperaturökningen under vintern beräknas ske längs Norrlandskusten och i Svealand, och här beräknas också snösäsongen att förkortas med mellan två och fyra månader. För övriga delar av landet kommer perioden med ett sammanhängande snötäcke förkortas med minst en månad fram till perioden 2071–2100, förutom i Skåne och längs Götalandskusten där snösäsongen är kort redan i dagens klimat och där snön försvinner så gott som helt i scenarierna. Ett minskat snötäcke kommer att få effekter på olika arter vilka direkt eller indirekt är involverade i spridningen av ett flertal infektionssjukdomar, vilket beskrivs närmare i kapitel 7 och kapitel 8.

Vårarna kommer allt tidigare och genomsnittstemperaturerna stiger mer under vårsäsongen än på hösten. Somrarna blir också varmare men temperaturstegringen är inte lika uttalad som under resten av året. Den största temperaturökningen sommartid beräknas ske främst i den sydligaste delen av landet, och där förväntas också de varmaste dagarna blir relativt sett ännu varmare och ökningen bli större än för medeltemperaturen. Risken för värmeböljor ökar således här men hälsoeffekter av högre temperaturer (som också hänger samman med lokal anpassning) kan komma att ses i hela landet, mer om detta finns beskrivet i avsnitt 2.1. I övriga landet förväntas temperaturen öka mer likartat både under svala

SOU 2007:60 Bilaga B 34

och varma sommardagar. Ökade sommartemperaturer kommer att få effekter på luft- och vattenkvalitet och öka risken för smittspridning via dricksvatten, utomhusbad men också via livsmedel, vilket tas upp i kapitlen 3, 5, 6 och 8.

Klimatzonerna flyttar norrut. Vegetationsperioden, dvs., den del av året då dygnets medeltemperatur under en sammanhängande period är över 5°C, beräknas öka med mellan en och två månader i hela Sverige utom allra längst i söder där den beräknade ökningen är uppemot tre månader. Detta kommer dels att få effekter för personer med pollenallergi som beskrivs i avsnitt 3.1.2. och dels skapa stora konsekvenser för utbredningen av ett flertal vektorburna sjukdomar, som borreliainfektion, liksom öka risken för att nya sjukdomar kan börja spridas i landet, se mer om detta i kapitel 7 och kapitel 8.

Vindförhållandena förändras endast marginellt under sommaren i de olika scenarierna. Under resten av året och främst under vintern varierar förändringen beroende på vilken global klimatmodell (tyska Max-Planck-Institutet:s eller engelska Hadley Center:s) som använts och det är därför svårt att yttra sig om huruvida risken för stormar kommer att öka eller ej.

Nederbörden som faller över Sverige förväntas öka under det närmaste seklet med mellan knappt 10 och drygt 20 procent. I norra Sverige under sommaren och i hela landet under vintern kommer det att falla totalt sett både mer nederbörd och oftare. För Sydsverige under sommaren kommer det totalt att regna mindre och mindre ofta, men när det regnar kommer regnet i form av kraftiga skurar. Detta kommer att få en hel del hälsokonsekvenser som avhandlas i kapitel 4 och 5.

Genom att extremnederbörden ökar, ökar också risken för översvämningar i hela landet. Minskade snömängder minskar dock risken för vårflod i samband med snösmältning. Ökade flöden skapar risk för dricksvattenburna infektionsutbrott över hela landet eller försämrad dricksvattenkvalitet p.g.a. kemiskttoxiska läckage i riskområden. I regioner med tät djurhållning ökar också risken för läckage av markburen smitta. Detta beskrivs närmare i kapitlen 4, 5 och 8.

Bilaga B 34 SOU 2007:60

1.1.1. Människa

Hälsokonsekvenser av en klimatförändring är, som nämnts i inledningsavsnittet ovan, kopplade till olika typer av klimatförändringar och svårighetsgraden beror på sårbarheten hos lokala ekosystem, befolkningen (näringstillstånd, immunitet, sårbara grupper, etc.) och samhällets kapacitet att hantera störningar och anpassa sig. I ett globalt perspektiv skapar ändringar i vattentillgång och därmed också i jordbruksproduktion stora problem, liksom konsekvenser av en havsnivåstegring, fler väderrelaterade katastrofer, och förändringar i spridningsmönstren hos många infektionssjukdomar (IPCC 2007, Menne & Ebi 2006).

För Sveriges del är de mest bekymmersamma hälsoeffekterna (inklusive dödsfall) de som hänger samman med fler och intensivare värmeböljor, en försämrad vattenkvalitet, samt med påverkan på utbredningen och förekomsten av olika smittspridande och smittbärande arter. I tillägg kommer en ökning av antalet översvämningar i landet att skapa både akuta och långsiktiga hälsoeffekter. Utbrott av livsmedelsburna infektioner och intoxikationer kan komma att bli vanligare men kan också till stor del förebyggas genom information om adekvat förvaring och hantering av livsmedel. Pollenallergirisker och säsonger kommer lokalt att förändras, medan utomhusluftkvalitén för övrigt inte nämnvärt kommer att påverkas. En del andra effekter är också att vänta, som en ökad risk för mögelallergier.

En framtida klimatförändring i Sverige kommer också att ge en del positiva hälsokonsekvenser genom en minskning av effekter som hänger samman med låga vintertemperaturer, som förfrysningar, kärlkramp och reumatiska besvär. Dessutom skulle man kunna tänka sig att en förkortad vintersäsong minskar behovet av inomhusvistelse och därmed bidrar till en förkortad spridningssäsong för vissa infektionssjukdomar som förkylningar och pneumokocker, även om detta inte belagts vetenskapligt. Längre vår, sommar och höstsäsonger ökar möjligheten för friluftsliv och längre perioder av utomhusaktiviteter, inklusive en längre cykelsäsong, vilket bidrar till en bättre folkhälsa.

Vissa positiva effekter har också negativa konsekvenser. Förändringar i klimatet kommer att påverka våra beteenden, t.ex. kommer

SOU 2007:60 Bilaga B 34

utomhusaktiviteter som picknick, grillning utomhus och bad att öka under varmare och längre somrar. Detta kan öka antalet matförgiftningar samt bidra till ökad risk för spridning av vissa magtarm bakterier, hudinfektioner och systeminfektioner genom att fler personer badar oftare och i varmare vatten.

Sverige kommer att få ett ökat antal importfall av infektionssjukdomar p.g.a. ett ökat globalt smittryck.

1.1.2. Husdjur, vilt och fisk

En trend finns i dagens djurhållning, både ekologisk och konventionell, till ökad utedrift även året runt. Detta ger en ökad känslighet för extremväder. Vid stormar och översvämningar är djuren många gånger mer utsatta än människan genom att det kan vara praktiskt mycket svårt att snabbt flytta stora djurgrupper till säkrare områden eller inomhus. Trasiga stängsel eller elstängsel utan el kan göra att djuren bryter sig ut och kommer till skada eller orsakar skador t.ex. i trafiken.

Djurstallar är inte alltid byggda för längre perioder av höga temperaturer. Fjäderfä och svin kan inte svettas och utsätts därför för värmestress redan vid en lufttemperatur strax över 30˚C. Sådan värmestress är ett både omfattande och väldokumenterat problem i varma länder och leder till förhöjd dödlighet, nedsatt immunförsvar, och sänkt tillväxthastighet. Teknisk anpassning av byggnader och andra typer av byggnader än vad vi har idag kan komma att krävas.

Elförsörjning är mycket viktig för ventilation, vattenförsörjning, automatiserad utfodring, mjölkning, utgödsling, mm. I stora besättningar är djurskötseln till stor del automatiserade och elberoende. Även fiskodlingar är vanligen mycket elberoende. Extremväder som orsakar strömavbrott gör animalieproduktionen sårbar. Ett elavbrott under en värmebölja kan snabbt leda till mycket hög dödlighet i en fjäderfäbesättning, om stallarna inte kan ventileras. Reservelaggregat är nödvändigt för t.ex. mjölkproducerande besättningar. Vid elavbrott förändras möjligheterna för djurägaren att sköta djuren. För djuren mycket påfrestande och även livshotande situationer kan uppstå. Hur väl detta tolereras varierar mellan djurslag, besättningstyp, djurens ålder, årstid etc. Utan ventilation så förstörs inomhusklimatet väldigt snabbt, framförallt i lokaler som hyser slaktdjur och har en tät beläggning. I en fjäderfäbesätt-

Bilaga B 34 SOU 2007:60

ning kan djuren börja dö inom en timme. I en mjölkkobesättningar uppstår snabbt djurskydds- och djurhälsosproblem om mjölkningen inte kan genomföras. Reservelaggregat har begränsad kapacitet och driftsäkerhet, t.ex. att traktorn måste startas även vid sträng kyla (utan motorvärmare) för att driva aggregatet. En säker elförsörjning är naturligtvis också viktigt för vattenbruk, såsom matfiskodling, där utfodring, uppvärmning, syresättning, vattenförsörjning är faktorer som kan vara beroende av en fungerande elförsörjning. Ett stopp kan snabbt få konsekvenser t.ex. i form av fiskdöd.

Vattenförsörjning som havererar medför att man måste köra vatten till djuren med tankbil. Detta kan vara mycket arbetskrävande i stora besättningar och förutsätter också att transporter kan ta sig fram och att vatten finns att tillgå på rimligt avstånd. Vattenbrist eller försämrad vattenkvalitet kan omöjliggöra djurhållning i vissa områden. Dålig vattenkvalitet påverkar djurets immunförsvar negativt och gör dem mer känsliga för infektioner och ämnesomsättningsstörningar.

Transporter av foder, djur till slakt, hämtning av kadaver, m.m. är väsentligt för djurhållningen. Vid epizootier då alla transporter stoppats av smittskyddsskäl har detta snabbt orsakat stora problem.

Förändringar i ekosystemen kan ge förändringar avseende förekomst och utbredning av infektionssjukdomar som kan medföra ett sämre hälsoläge för djuren. Den typ av sjukdomar som sprids med vektorer t.ex. insekter och spindeldjur, bedöms kunna öka väsentligt. Detta då nya arter av vektorer förväntas kunna etablera sig i landet samt att redan befintliga vektorers utbredningsområde och populationer kan komma att öka. En generell höjning av medeltemperaturen med någon/några få grader kan ge en längre betesperiod. Detta är övervägande positivt för djurhälsan. Vanliga endemiska virusinfektioner, t.ex. luftvägs- och tarminfektioner, varierar med säsongen och har sin största betydelse under stallperioden. Längre betesperiod kan därmed minska förekomsten av infektionssjukdomar. Längre betesperiod kan förutom att ge bättre ekonomi också ge bättre möjlighet att tömma och rengöra stallar, vilket minskar infektionstrycket. En längre betessäsong är därför positivt på många sätt men ökar exponeringstiden för vektorburna smittor. Blöta beten blir upptrampade och risken ökar då för infektioner i juver, klövar, hud, m.m. Generellt gäller att tillväxten av alla bakterier gynnas vid ett varmare och fuktigare klimat vilket

SOU 2007:60 Bilaga B 34

gör att det blir extra viktigt att hålla god hygien. Översvämningar kan förorena beten, så att djuren måste hållas inne. Betesbrist, t.ex. vid torka eller massförekomst av blodsugande insekter kan också göra att djuren måste hållas på stall.

Djurens parasiter såsom inälvsparasiter, har stor betydelse för djurhälsa, tillväxt och ekonomi. Parasiter sprids med smittade djurs avföring. Förändringar är att vänta både avseende populationstäthet och artsammansättning för parasiter. En ökad tillväxt/förekomst av betesparasiter kan bli ett allvarligt problem, framförallt i ekologisk produktion där avmaskning i sjukdomsförebyggande syfte inte är tillåten. En längre betessäsong ger en ökad exponeringstid för parasitsmittor. Leverflundra (Fasciola hepatica) är starkt klimatbunden, och kan bli ett problem på fuktiga beten och nära våtmarker eftersom en sötvattenssnäcka ingår i dess komplicerade smittcykel. Redan nu ökar problemen med denna parasit. Våtmarkers restaurering gynnar sötvattenssnäckan som ingår i leverflundrans smittcykel. Naturvårdssträvanden att ha öppna landskap med betande djur, ofta i vattennära områden ökar smittspridningen.

Ändrade temperaturer kommer också att leda till att nya marina växt- och djurarter, såväl som nya smittämnen kan invadera svenska vatten och påverka den lokala ekologiska balansen, troligen till nackdel för dagens inhemska arter. En ökad produktion av alger både i Östersjön och i inlandsvatten kommer att påverka faunan negativt.

Fisk och skaldjur är anpassade till vårt nuvarande klimat, med relativt låg vattentemperatur både fysiologiskt och ekologiskt (näringssök, lek etc.). De missgynnas av en temperaturhöjning, medan fiskens parasiter och bakterier däremot kan gynnas. En förändrad artsammansättning i svenska vatten är att vänta. Fisk kan vara bärare av vissa zoonotiska smittor. Kunskap om hur denna risk påverkas av klimatförändringar saknas.

Extremväder såsom stormar kan orsaka skador och översvämningar på fiskodlingar. Fisken kan då smita ut. Vidare kan nederbörd och översvämningar orsaka tillförsel av organiska näringsämnen och föroreningar med försämrad vattenkvalitet som följd.

Positiva effekter av högre temperatur är att värmetåliga arter, t.ex. ål kan gynnas och får förutsättningar att utbreda sig längre norrut. Nya arter kan komma att odlas här. Varmare somrar kan ge tidigare lek och förlängd tillväxtperiod för yngel av flera fiskarter, vilket ger förutsättningar för ökad överlevnad och bättre tillväxt.

Bilaga B 34 SOU 2007:60

Sveriges folkmängd uppgick år 2005 till 9 047 752 invånare. Folkmängden förväntas öka till c:a 10,5 miljoner fram till år 2050 (Statistiska centralbyrån 2006). År 2005 hade endast tre län i landet en befolkning på mer än en miljon invånare. Dessa var Stockholms län, Västra Götalands län samt Skåne län (figur 1.1).

Figur 1.1 Folkmängd i Sverige 2005. Mängdkarta med cirkelstorlek proportionell mot befolkning.

Källa: Statistiska centralbyrån (www.gis.scb.se).

Livslängden fortsätter att öka i Sverige. År 2003 kunde en nyfödd pojke förväntas leva 77,9 år och en nyfödd flicka 82,4 år. Sedan 1984 har spädbarnsdödligheten halverats – 2004 var den så låg som 3,1 döda under första levnadsåret av 1 000 levande födda barn.

Ser man på utvecklingen av medellivslängden och den minskade dödligheten i ett flertal dödsorsaker, i synnerhet den stora nedgången av dödligheten i hjärt-kärlsjukdomar, kan man konstatera att folkhälsan fortsätter att förbättras i Sverige. Studerar man utvecklingen när det gäller sjuklighet är dock bilden inte lika enty-

SOU 2007:60 Bilaga B 34

digt positiv. Vanliga sjukdomar och hälsoproblem som drabbar många i befolkningen är ex. rygg- och ledvärk, smärta och trötthet. Det finns flera tecken på sämre hälsoutveckling, t.ex. när det gäller värk och självrapporterad psykisk hälsa. Övervikt ökar i alla åldrar, främst bland yngre vuxna, medan diabetes ökar bland barn men inte bland vuxna (Socialstyrelsen 2005a).

Vissa sjukdomar och befolkningsgrupper är av speciellt intresse när man talar om konsekvenser av en klimatförändring. De viktigaste av dessa grupper är listade nedan och sambanden med klimat är beskrivet närmare i kommande kapitel.

Figur 1.2 Sveriges befolkning 31 december 2005 efter ålder och kön.

Källa: Sveriges officiella statistik, Statistiska central byrån.

Hjärt-kärlsjukdomar

Allt färre insjuknar och dör i hjärt-kärlsjukdomar. Det är den grupp sjukdomar som orsakar flest förtida dödsfall, samtidigt som de ofta innebär långvariga hälsoproblem och funktionsnedsättningar. Mellan 1987 och 2002 minskade risken att insjukna i kranskärlssjukdom, framförallt i hjärtinfarkt, med cirka 23 procent, och risken att dö i kranskärlssjukdom minskade ännu mer. Detta är den viktigaste förklaringen till att medellivslängden ökat så mycket på senare år. Risken att dö av slaganfall har också minskat något.

Bilaga B 34 SOU 2007:60

Allergier

Allergierna har ökat under flera årtionden. Drygt 30 procent av männen och 40 procent av kvinnorna i Sverige säger sig ha astma, allergier och annan överkänslighet; dessa besvär har mer än fördubblats de senaste 20–30 åren. Allergisjukdomar står för de vanligaste långvariga hälsoproblemen hos barn; omkring en fjärdedel av alla 4-åringar och 12-åringar har någon allergisjukdom. Dödligheten i allergisjukdomar är låg och har fortlöpande minskat sedan mitten av 1980-talet tack vare att behandlingsmetoderna förbättrats påtagligt.

Figur 1.3 Dödsorsaker i Sverige 2003.

Källa: Socialstyrelsen, Epidemiologiskt centrum, Sveriges officiella statistik.

Äldre

Äldres hälsa förbättras, men inte för de allra äldsta. De äldres sjukdomar kommer att ställa allt större krav på samhället och hälso- och sjukvården. Vissa tecken tyder på att det förlängda livet främst medför fler år med lätt ohälsa. Ett tydligt könsmönster finns, där

44.3%

24.3%

6.7% 5.0%

4.4%

3.4%2.0%

9.9%

0.2%

Cirkulationsorganen

Tumörer

Andningsorganen Skador och förgiftningar Psykiska störningar Matsmältningsorganen Symtom och sjukdomstecken Övriga Perinatala tillstånd

SOU 2007:60 Bilaga B 34

kvinnor har en längre period i livets slut med sjukdom och funktionsnedsättningar jämfört med män.

Infektionssjukdomar

Infektionssjukdomarna är fortfarande ett väsentligt samhällsproblem. De var förr en dominerande dödsorsak, men har minskat drastiskt under 1900-talet. På senare tid har emellertid antibiotikaresistens globalt gjort det svårare att behandla vissa infektionssjukdomar.

Figur 1.4 Övervakningspyramid, vägen från att en person smittas tills det blir ett rapporterat fall enligt smittskyddslagen.

Det antal personer som rapporteras smittade av en viss sjukdom enligt smittskyddslagen är bara toppen på isberget. Många personer kan utsättas för smitta, en del blir infekterade. Beroende på sjukdomsagens blir få eller många sjuka, av dessa blir några allvarligt sjuka och söker sjukvård. Den behandlande läkaren beslutar om provtagning ska göras och om typ av analys beroende på vilken sjukdom som misstänks. Om laboratoriet diagnostiserar ett smittsamt agens som tillhör smittskyddslagens sjukdomar rapporteras

Utsatt för smitta

Infekterad

Sjuk, symtom Söker sjukvård

Prov tas Positivt prov Rapporteras

Man hittar det man letar efter

Övervaknings pyramid

Bilaga B 34 SOU 2007:60

det både från laboratoriet och behandlande läkare till Smittskyddsläkaren i landstinget och Smittskyddsinstitutet (figur 1.4). Ju allvarligare sjukdomssymtom, dess större möjlighet att ett fall rapporteras enligt smittskyddslagen.

Smittskyddslagens sjukdomar

I den nuvarande smittskyddslagen finns 61 sjukdomar (den senaste tillkom 1 februari 2007) som skall rapporteras från behandlande läkare och från laboratoriet. Sjukdomarna delas upp i allmänfarliga sjukdomar, sjukdomar med huvudsaklig sexuell smittväg, övriga anmälningspliktiga sjukdomar, samt samhällsfarliga sjukdomar, en del av dessa sjukdomar är även smittspårningspliktiga. Sjukdomarna är av varierande allvarlighetsgrad och vissa sjukdomar finns normalt inte i landet, men kan förekomma som importerade fall. Tabell 1.1 visar totala antalet anmälda fall 2000–2006 samt antalet fall smittade i landet för år 2006. Endast sjukdomar som har/misstänks ha ett klimatberoende har medtagits. För salmonellainfektion rapporteras c:a 3 500–5 000 fall per år varav normalt 400–800 personer smittas i Sverige. För andra sjukdomar som listeria- och yersiniainfektion smittas flertalet i landet.

Antalet dödsfall i infektionssjukdomar är lågt i Sverige jämfört med många andra sjukdomar. Men kostnader för sjukhusvård och sjukskrivningar belastar samhället och den enskilde individen. Sverige har, ur ett internationellt perspektiv ett väl fungerande rapporteringssystem för smittsamma sjukdomar. Detta är nödvändigt för att man ska kunna följa förändringar på såväl kort som lång sikt samt snabbt upptäcka utbrott så att effektiva åtgärder kan vidtas. År 2006 rapporterades totalt 55 776 fall av sjukdomar som omfattas av Smittskyddslagen och av dessa var c:a 66 procent smittade i Sverige. Dessa siffror representerar dock endast en bråkdel av det totala antalet infektioner i landet, se figur 1.4. För t.ex. salmonellainfektion har det beräknats att endast 10 procent av sjukdomsfallen rapporteras (Lindberg et al. 2000).

SOU 2007:60 Bilaga B 34

Tabell 1.1 Antal rapporterade fall 2000–2006 av de av smittskyddslagens sjukdomar som har en känd eller misstänkt klimatkoppling.

Antal

Inhemska

2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2006

Botulism 0 0 0 2 0 1 2 2 Campylobacterinfektion 8414 8577 7137 7149 6169 6796 6078 1781 Cryptosporidiuminfektion* 69 103 31 Denguefeber* 62 54 0 EHEC O157*/EHECinfektion*

96 96 129 73 182 385 265 179

Giardiainfektion 1563 1438 1436 1360 1327 1151 1282 325 Tularemi 464 27 160 698 224 246 241 231 Hepatit A 152 169 76 122 136 93 80 28 Hepatit E 0 2 5 3 7 10 5 0 Legionellainfektion 82 84 94 80 116 107 105 71 Leptospirainfektion 3 2 0 Listeriainfektion 53 67 40 48 45 40 42 35 Malaria 161 161 140 113 109 114 93 0 Paratyfoidfeber 18 21 25 16 30 21 31 2 Q-feber* 3 1 0 Salmonellainfektion 4848 4711 3894 3794 3646 3571 4056 1010 Shigellainfektion 493 540 379 372 470 571 429 68 Sorkfeber 145 361 262 180 451 329 213 188 Stelkramp 0 1 0 0 0 1 1 1 Streptokockinfektion grupp A (invasiv)

252 321 152

Tyfoidfeber 24 10 12 14 8 8 12 1 Vibrioinfektion exkl.kolera* 24 41 23 Virala hemorragiska febrar 1 0 0 0 0 0 Viral meningoencefalit* 278 455 230 Yersiniainfektion 632 579 610 714 804 742 558 395

*Diagnoser där falldefinitionen ändrades och/eller anmälningsplikt infördes 1 juli 2004. Källa: Smittskyddsinstitutet.

Bilaga B 34 SOU 2007:60

Dagens animalieproduktion sker till övervägande och ökande del i stora besättningar. Inom mjölkproduktionen är trenden mycket tydlig. Lönsamhetskraven är stora och vinstmarginalerna vanligen små, kraven på tillväxttakt, reproduktionskapacitet, mjölk- respektive äggproduktion, m.m. är höga. Sveriges animalieproduktion har jämfört med andra länder hög produktionskostnad. Animalieproduktionen är ekonomiskt pressad vilket begränsar möjligheterna att förebygga störningar t.ex. i el och vattenförsörjning. Enligt djurskyddslagen skall djur behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom, så även under strömavbrott, översvämningar m.m. Inför nybyggnation av stallar krävs en plan för hur djurskyddet skall klaras av t.ex. vid strömavbrott och för mekanisk ventilation skall det finnas nödventilation.

Högproducerande djur, avseende mjölk, ägg, reproduktion och tillväxt, kan fysiologiskt sett vara stressade och kan då vara känsligare än djur i mer extensiv djurhållning, för störningar i skötselrutiner, omgivningstemperatur, luftfuktighet samt avseende foder- och vatten tillgång/kvalitet/temperatur. Foderbrist och/eller obalanserad foderstat (t.ex. för litet grovfoder) kan t.ex. ge risk för ämnesomsättningssjukdomar hos idisslare.

Generellt sett är hälsoläget bland svenska djur mycket gott i jämförelse med omvärlden. Epizootisjukdomar, som t.ex. svinpest och mul- och klövsjuka, har inte påvisats i landet under flera decennierna. Svenska animalieproducerande djur är i praktiken fria från Salmonella till skillnad från övriga världen (Finland och Norge undantaget).

Sjukdomsövervakning av djur

Inom veterinärmedicinen i Sverige finns idag c:a.150 sjukdomar hos bl. a. nöt, får, svin, häst, fisk och fåglar, som lyder under olika lagstiftningar. Den svenska epizootilagen omfattar idag 34 allvarliga smittsamma sjukdomar som normalt inte förekommer i landet, där staten finansierar bekämpning och där det är en omedelbar rapportskyldighet både till nationella och internationella myndigheter. För en annan grupp av sjukdomar som är av ekonomisk betydelse för lantbruket eller av annat nationellt

SOU 2007:60 Bilaga B 34

intresse föreligger rapporteringsskyldighet, men staten står inte för kostnaden för bekämpning.

I Sverige sker på uppdrag av EU en fortlöpande övervakning av ett 10-tal nöt, får- och svinsjukdomar, som alla lyder under den svenska epizootilagen. Även ett antal för landet betydelsefulla infektioner övervakas genom svenska kontrollprogram. Medel beviljas på årlig basis från Jordbruksverket och till ansökan läggs aktuella eller hotande sjukdomar beroende på omvärldsläget. Under 2006 gjordes en serologisk screening av antikroppar mot West Nile feber hos häst, och för 2007 görs en inventering av Culicoides spp. som potentiell vektor för att göra en bedömning av risk för introduktion av bluetongue sjuka (se kapitel 8). En kontinuerlig sjukdomsbevakning sker genom att varje veterinär är skyldig att anmäla misstanke om allvarlig smittsam sjukdom till Jordbruksverket eller länsveterinären. Utredningar och uppföljningar av sjukdomar baseras dels på prover från misstänkt sjuka djur, dels genom screening av serum insamlade inom ramen för övervaknings- och bekämpningsprogram samt ur SVAs omfattande serumbank för svin, nöt får och häst. Serumbanken ger en möjlighet att bedöma om ett visst smittämne funnits tidigare i landet men inte undersökts p.g.a. låg misstanke om förekomst.

Djurhållningen är idag specialiserad. Det är ovanligt med flera produktionsformer i samma besättning. Dock finns besättningar med såväl smågris- som slaktsvinsproduktion och mjölkbesättningar som föder upp tjurkalvar för köttproduktion. Storlek och hög specialiseringsgrad gör att animalieproduktionen är sårbar för störningar. Vanligen är det mycket viktigt att transporterna av foder, kadaver, slaktdjur m.m. fungerar. På grund av snabb tillväxt hos djuren blir det snabbt överbeläggning i stallarna om inte slaktleveranserna kan ske, vilket stressar djuren och är ett djurskyddsproblem.

Utedrift året runt av djuren ökar liksom att djuren hålls i kall lösdrift med möjlighet till utevistelse, detta gäller såväl ekologisk som konventionell animalieproduktion. Djuren blir då mer utsatta för extremväder. Ekoproduktion kräver ekologisk växtodling för att förse djuren med foder, detta innebär oftast ett hemmaproducerat foder. Extremväder som ger skördeskador kan bli mycket kännbara här.

Bilaga B 34 SOU 2007:60

Ekoproduktionen är generellt mer känslig för ökande parasitproblem eftersom förebyggande medicinsk behandling inte får göras. Vissa produktionsformer (slaktkyckling, slaktsvin) kan därför vara svåra att bedriva ekologiskt med god tillväxt och djurhälsa.

Gris

I Sverige finns c:a 170 000 suggor som producerar c:a 3,4 milj. slaktsvin/år. Det finns 6 000 gårdar med svin, därav 36 avelsbesättningar med renrasiga djur och 102 gyltproducerande besättningar. Förutom traditionella smågrisproducerande besättningar så finns även så kallade suggpooler (31 st.) och satellitbesättningar (344 st.) där smågrisarna föds och har sällskap av suggan under digivningsperioden. Efter avvänjning sänds suggan till en central gård för seminering. Smågrisar föds upp i slaktsvinsbesättningar eller i integrerade smågris- och slaktsvinsbesättningar. Ett slaktsvin växer på c:a 6 månader från födelsevikten (c:a 1,5 kg) till slaktvikten (c:a 100 kg). Ekoproduktionen utgör c:a 0,5 procent av grisproduktionen. Genom att tillväxten hos grisarna, blir lägre krävs ett högre pris för köttet. Några hälsostörningar som förekommer i dag är ledinflammationer hos smågrisar, diarrésjukdomar i samband med avvänjning samt luftvägsinfektioner hos slaktsvin. Smågrisen har gärna 30°C varmt men större grisar föredrar temperaturer på 15– 20°C.

Nötkreatur

I Sverige finns drygt 1,6 milj. nötkreatur, fördelade på c:a 26 000 besättningar. Mjölk produceras i c:a 8 500 besättningar, medan övriga gårdar har köttdjur (kor för uppfödning av kalvar/ungnöt för slakt) eller specialiserad kalvuppfödning. Antalet mjölkkor i Sverige har stadigt minskat och är nu c:a 395 000. Antalet besättningar har också minskat men de som finns kvar blir större och levererar mer mjölk per ko. Medelstorleken är nu 46 kor per besättning mot 27 för 10 år sedan. Motsvarande siffra för köttdjursbesättningar är 14 respektive 9 kor per besättning. Ekologiska mjölkkor är nu c:a 22 300, motsvarande siffror för dikor respektive övriga nötkreatur är 13 400 respektive 55 300. Detta är en ökning från 2001. Mjölkproduktionen behöver stora mängder vatten av

SOU 2007:60 Bilaga B 34

god kvalitet. En högproducerande mjölkko dricker minst 100 l per dygn. Mjölkningsanläggningen, m.m. kräver också vatten för rengöring. Vidare krävs lämpliga marker för betesgång. Enligt djurskyddslagen måste alla mjölkkor få en period av betesgång under sommaren.

När besättningstorleken ökar finns anledning att vara uppmärksam på försämringar i hälsoläget. Smittsamma sjukdomar har vanligen lättare att sprida sig och även bli kvar i stora besättningar. Det krävs andra lösningar som t.ex. gruppindelning, för att bibehålla en bra miljö och skötsel av djuren i takt med att produktionen ökar. Diarré och lunginflammation är vanligare när kalvar hålls i stora grupper. Bland mjölkkor är bakteriell juverinflammation, klövproblem och ämnesomsättningssjukdomar de vanligaste hälsostörningarna. För vissa viktiga sjukdomar t.ex. tuberkulos och paratuberkulos bevakas förekomsten i nationella kontrollprogram, även om de inte diagnostiserats i Sverige.

Får och get

Fåren har ökat långsamt i antal, medan antalet besättningar minskat. Nu finns c:a 220 000 vuxna får och 250 000 lamm fördelade på 7 600 besättningar. Antalet vuxna får per besättning är 29 st. Produktionen är oftast småskalig och extensiv, baserad på hemmaproducerat foder. Antalet getter i Sverige ligger på en stabil men låg nivå, år 2003 fanns c:a 5 500 vuxna getter. Det finns c:a 14 200 vuxna får och 20 500 lamm i ekoproduktion vilket är en liten minskning från 2001. Generellt sett dominerar parasit- och utfodringsrelaterade sjukdomar. Parasitkontroll är mycket viktigt för fårens hälsa. Varma och fuktiga betessäsonger under en följd av år gör att parasitproblemen bland har ökat. Viktiga får- och getsjukdomar, t.ex. paratuberkulos bevakas i nationella kontrollprogram.

Fjäderfä

Fjäderfäproduktion, särskilt slaktfågeluppfödning, har ökat under de senaste decennierna. Nu finns cirka fem miljoner värphöns i 365 besättningar. År 2005 slaktades 73,5 miljoner kycklingar (130 besättningar), 565 000 kalkoner (25 besättningar), 87 000 ankor och 34 000 gäss i Sverige. Fjäderfäproduktionen är relativt storskalig

Bilaga B 34 SOU 2007:60

och rationaliserad och det förebyggande smittskyddet är långt utvecklat. Produktionen bygger på import av avelsdjur av högproducerande hybrider. För anka och gås sker produktionen i mindre skala. De olika näringsgrenarna, det vill säga olika fågelarter respektive slaktfågel och äggproduktionen är uppdelade på skilda företag och olika hybrider. Värphönsen levereras från kläckerier till speciella unghönsuppfödare som efter c:a 16 veckors uppfödning levererar unghönsen till äggproduktionsanläggningarna. Värphönsen slaktas vid cirka 70–80 veckors ålder. Slaktkycklingarna levereras nykläckta från kläckerier till specialiserade uppfödare. Kycklingarna slaktas efter 33–35 dygn och husen tvättas och desinficeras före nästa djuromgång. Ekoproduktion utgör knappt 7 procent av äggproduktionen. Ekologiska slaktfågeluppfödningen är mycket liten, men ökar. Den begränsas av möjlighet till slakt av ekologisk fågel, parasitproblem samt tillgång till ekologiskt foder. Förekomst av Campylobacter hos slaktkyckling är låg. Förekomst av högpatogen aviär influensa har, förutom bland vilda fåglar, hittills endast påvisats i en viltfågeluppfödning i Sverige. Flera fjäderfäsjukdomar (framförallt virusinfektioner) förebyggs framgångsrikt genom vaccination. Bland värphöns förekommer både parasitära och bakteriella sjukdomar, samt virussjukdomen infektiös bronkit (IB) som kan leda till luftvägsinfektion och produktionsstörningar, sjukdom förebyggs genom vaccination. Stora fjäderfäbesättningar kräver hög ventilationskapacitet, ett elavbrott kan snabbt leda till hög dödlighet. Höns föredrar en temperatur runt 20°C. En högre frekvens av multifaktoriella icke-infektiösa problem framförallt hos slaktkyckling kan ses vid värmestress t.ex. ascitessyndromet och plötslig hjärtdöd.

Hund och katt

Antalet hundar i Sverige är c:a 950 000 och antalet katter c:a 1,6 miljoner. Det finns en hund i nästan vart femte och katt i vart fjärde hushåll. Djuren hålls vanligen som sällskapsdjur i människans närhet; i bostaden och utomhus i den närmaste omgivningen, men katter hålls också enbart inomhus. Uppfödning sker ofta inomhus i bostaden, eller i speciell byggnad med tillhörande rastgårdar. Djurgrupperna är som regel förhållandevis små jämfört med större uppfödningar som kan ses i andra länder.

SOU 2007:60 Bilaga B 34

För svenska hundar är många infektionssjukdomar såsom leptospirainfektion, leishmaniainfektion, monocytär erlichios mycket ovanliga jämfört med andra länder. Vaccination mot allvarliga, smittsamma sjukdomar är väl utbredd och mycket framgångsrik för svenska hundar. För katter är vaccinationsläget sämre.

Flera vektorburna infektioner som är vanligt förekommande hos hund i främst södra Europa och länder med subtropiskt-tropiskt klimat ses i Sverige endast hos hundar som vistats utomlands. Smitta sprids av vektorer som antingen inte förekommer i Sverige, eller som inte klarar att sprida smittan i Sveriges nuvarande förhållandevis kalla klimat. De viktigaste av dessa hos hund är visceral leishmaniasis (L. infantis), dirofilarios (Dirofilaria immitis), babesios (Babesia canis) samt monocytär ehrlichios (Erlichia canis).

Ökade resande med hundar och ökad import har inneburit en ökande förekomst av dessa vektorburna infektioner i Sverige. Katter infekteras endast undantagsvis av dessa sjukdomar även i de länder där dessa infektioner är utbredda.

Häst

I landet finns idag c:a 300 000 hästar och internationellt sett är kvoten hästar/invånare hög. Antalet har ökat kraftigt under de senaste 30 åren. Hästhållningen är jämförelsevis kostnadsokänslig och därmed en relativt anpassningsbar djurhållning. Hästar hålls främst för ridning, trav- och galoppsport samt avel. Hästen har ofta ett betydande liv- och affektionsvärde. Hästarna omsätter c:a 20 miljarder kronor och är idag den femte största inkomstkällan inom svenskt jordbruk. Hästnäringen har blivit en essentiell del i bevarandet av en levande svensk landsbygd, särskilt runt tätorterna. Lantbruket säljer foder, hyr ut byggnader och betesmark till hästhållningen. Besättningsstorleken varierar kraftigt. Hästar hålls oftast på stall med daglig utevistelse i hage. Ofta är rasthagarna relativt små beroende på begränsad tillgång till mark. Miljö- och hälsoproblem kan uppstå när hagarna blir söndertrampade i samband med mycket nederbörd eller utdragna perioder under höst och vår utan tjäle. Kall lösdrift i ligghall med rasthage blir allt vanligare främst för unghästar. Under betesperioden går många hästar ute dygnet runt.

Många hästar vaccineras mot stelkramp och hästinfluensa men vaccination görs också mot herpesvirus (luftvägsinfektion och

Bilaga B 34 SOU 2007:60

virusabort) och botulism (om de äter ensilage). En majoritet av hästarna avmaskas regelbundet mot bl.a. spolmask, blodmask och bandmask. Många hästar passerar gränsen in och ut ur Sverige. Risk finns för nyintroduktion av sjukdomar. Salmonella är i vissa länder vanlig hos häst. I Sverige förekommer sporadiska fall då oftast i samband med import av hästar.

Den största anledningen för veterinärvård och utslagning är ortopediska förslitningsskador. Bland infektionssjukdomar dominerar infektion i hud såsom ringorm (en zoonos) och i övre luftvägarna såsom hästinfluensa och kvarka (Streptococcus equi subsp equi). Fästingburen akut infektion med Anaplasma phagocytophilum (granulocytär ehrlichios) är relativt vanlig i mellersta och södra Sverige. Det är relativt vanligt, särskilt bland islandshästar, med allergi mot svidknottets (Culicoides) saliv, vilket yttrar sig i svåra man- och svanseksem, s.k. sommareksem. En besvärande och svårbehandlad parasit hos hästar som fått ökad utbredning är fotskabb, Chorioptes, som drabbar tyngre hästar med mycket hovskägg. Resistens hos invärtes parasiter förekommer till viss del och i kombination med bristande förebyggande rutiner sker årligen dödsfall hos unghästar i spolmask (Parascaris).

Fisk

Fisk- och skaldjurproduktion i Sverige utgörs dels av levande fisk för uppfödning och utsättning, dels av produktion för livsmedel. Den senare delas i vildfångad och vattenbruksproducerad.

Vildfisk Produktionen av vildfångad fisk uppgick under 2005 till c:a 29 2000 ton i salt- respektive 1 400 ton i sötvatten. Flera vilda fiskarter har minskat under senare år, överfiskning kan vara en orsak, stigande vattentemperaturer en annan. För klimatrelaterade sjukdomar hos fisk se avsnitt 7.4.

Vattenbruk Svenskt vattenbruk består av c:a 200 odlingar med i huvudsak produktion av laxfisk, ett hundratal kräftodlingar och c:a 20 ostron- och blåmusselodlingar. Totalt produceras c:a 10 000 ton, (7 500 ton fisk för livsmedel, 2 000 ton sportfisk för utsättning, 0,5 ton sättfisk för vidareodling, 1 000 ton musslor/ostron och 6 ton kräftor). I verksamheten ingår artbevarande/kompensationsodling av skyddsklassade laxfiskarter för utsättning. Produktionen är mycket blygsam internationellt sett och kan flerdubblas. Vattenbruket får ökad betydelse både för livsmedelsproduktionen och för

SOU 2007:60 Bilaga B 34

att förstärka vildlevande arter. Vattenbruk är beroende av hög vattenkvalitet och stabil tillgång. Hög temperatur är i Sverige ofta förknippad med minskad vattentillgång vilket i en odlingsverksamhet kan få katastrofala följder med försämrad syretillgång, ökad halt organiska ämnen och anaerob nedbrytning med svavelväteproduktion som följd. Extremväder såsom stormar kan orsaka skador och översvämningar på fiskodlingar med innesluten hantering. Detta kan medföra att fiskarter och smittämnen kommer ut och negativt påverka inhemska arter. Nederbörd kan även orsaka tillförsel av organiska föroreningar med försämrad vattenkvalitet som följd.

Betingelserna för vildlevande fisk gäller också för odlad. Algproblematiken är också likartad.

Hälsoläget inom svenskt vattenbruk är mycket gott i ett EU perspektiv och följs kontinuerligt upp genom nationella och frivilliga kontrollprogram. Vårt gynnsamma geografiska läge och att vi odlar laxfiskarter som är optimerade till vårt klimat är en orsak. En odling ställer stora krav på fysikaliska och kemiska parametrar för att fisken ska må bra. Laxfiskar har en temperaturtolerans på mellan 1–25°C. (röding 1–16°C, lax 1–20°C, regnbåge 1–25°C), men stressas och belastas fysiologiskt vid extremvärdena. En ökad förekomst av infektionssjukdomar kan för odlad fisk innebära en ökad antiparasitär/antibiotika behandling som också kan ge åtföljande resistensproblem.

Bilaga B 34 SOU 2007:60

Sjukdomsövervakning av vilda djur

Fallviltundersökningen Sedan mitten av 1940-talet har förekomsten av olika sjukdomar, förgiftningar och andra dödsorsaker bland vilt undersökts vid SVA. Laboratorieundersökningar av döda vilda djur s.k. fallvilt som hittas i skog och mark har bl.a. bekostats av medel från Jaktvårdsfonden. Årligen har mellan 1 500 och 2 000 djur undersökts. Syftet har dels varit att ge underlag för viltvården men även att påvisa smittsamma sjukdomar som kan överföras till tamdjur och människor.

Viltsjukdomsövervakningsprogrammet Från 2006 har SVA ett regeringsuppdrag att övervaka sjukdomsläget hos vilt. I samband med detta har medel från anslaget för biologisk mångfald tillskjutits. Dessa medel bekostar uppbyggnaden av ett nätverk för övervakning av vilthälsa, riktade undersökningar och möjliggör fördjupade analyser och sammanställningar.

Framtida svensk djurhållning

Den svenska animalieproduktionen är i hög grad beroende av politiska beslut på såväl nationell som EU-nivå. Kostnadsläget för vår animalieproduktion är jämförelsevis hög och konkurrensen internationellt är mycket hård. Utvecklingen mot färre men större besättningar kan förväntas fortsätta. En vidare utveckling av det ekologiska lantbruket kan komma att bli en konkurrensfördel. Politiska beslut angående att hålla en viss självförsörjningsgrad och olika typer av miljöstöd kan vara till hjälp för svensk animalieproduktion. Klimatförändringar som medför en längre betesperiod, möjlighet till fler vallskördar och som kanske medför stora svårigheter för djurhållningen i andra länder kan komma att gynna delar av svensk animalieproduktion. För hästantalet kan en fortsatt ökning förväntas speciellt i storstädernas randområden.

Förändringar i miljön som påverkar spridningen av infektionssjukdomar innefattar förutom klimatförändringen även urbanisering, markanvändningsförändringar och andra lokala förändringar av miljön. Viktiga faktorer som är svåra att bedöma är i vilken grad de olika infektionsämnena förmår förändra sig och utveckla nya

SOU 2007:60 Bilaga B 34

smittvägar, liksom vektorernas förmåga att anpassa sig till andra miljöförhållanden än vad respektive vektorart nu är begränsad till. En spridning norrut avseende smittöverföring har redan konstaterats för ett flertal vektorburna infektioner (bluetounge, West Nile feber, borreliainfektions). Hur dessa första kan komma att orsaka sjukdomsutbrott och etablera sig i Sverige är osäkert (se vidare kapitel 7 och 8). Om så sker kan nya problem uppstå för svensk djurhållning.

För sällskapsdjur gäller generellt att branschen är jämförelsevis anpassningsbar eftersom känsligheten för prisökningar m.m. är måttlig.

2 Hälsoeffekter av extrema temperaturer

Under sommaren visar Rossbycentrets scenarier på ett varmare klimat i Sverige, men de riktigt stora förändringarna i varma extremer ligger längre söderut i Europa. I de sydligaste delarna av landet kommer temperaturen under de varmaste dagarna proportionellt sett öka mer än medeltemperaturen. Antalet tropiska nätter (figur 2.1) kommer att öka i södra och mellersta delarna av landet och utmed Norrlandskusten och under perioden 2071–2100 komma dessa att motsvara dagens antal i Sydeuropa.

Bilaga B 34 SOU 2007:60

Figur 2.1 Antal tropiska nätter per år i Europa under detta sekel. Vänstra kartan visar perioden 1961–1990, därefter följer från vänster till höger modelleringar för perioderna 2011–2040, 2041–2070, och 2071–2100. Tropiska nätter definieras som nätter med minimitemperaturer >24°C men värdet är modellanpassat.

Källa: Beräkningar gjorda med Rossby Centrets Atmosfärsmodell, RCA3. Drivdata från den globala klimatmodellen ECHAM4/OPYC3 från Max-Planck-institutet för meteorologi i Hamburg. Utsläppsscenario A2 IPCC, SRES

Sambandet mellan extrem värme och dödlighet är sedan länge känt och på senare tid studerat med allt mer sofistikerade statistiska metoder. Det finns översiktsartiklar som sammanfattar många års forskning om temperatur, värmeböljor och dagligt antal dödsfall (Basu & Samet 2002a–b). Från Norden och Nordeuropa finns få studier av värmeeffekter på dödlighet (Nafstad et al. 2001, Nayha 2005), medan många av de publicerade studierna kommer från USA och Sydeuropa (Basu & Samet 2002a–b).

Sambandet mellan temperatur och mortalitet som är V- eller Uformat enligt de flesta analyserna, gör att en s.k. optimal temperatur kan identifieras. Vid den temperaturen är antalet dödsfall lägst, också med hänsyn till andra inflytelserika faktorer som influensa- och semesterperioder etc. Denna optimala temperatur är olika för olika delar av världen beroende på platsens klimat och anpassningen till detta. I Finland är den optimala temperaturen beräknad till 14°C (Nayha 2005), i London c:a 20°C (Armstrong 2006) och i Aten till c:a 25°C (Nayha 2005). Temperatureffekten på dödligheten modifieras av levnadsstandarden, exempelvis har andelen luftkonditionerade byggnader betydelse. I London har såväl effekterna på mortaliteten av kyla som värme avtagit under 1900-talet, trots en åldrande befolkning, vilket tolkas som en följd av högre levnadsstandard (Carson et al. 2006), och i USA har ökad förekomst av luftkonditionering minskat effekterna av värme.

SOU 2007:60 Bilaga B 34

Vissa studier har analyserat hur temperaturens inverkan på dödligheten kan vara utdragen över flera dagar, där ökat antal dödsfall på grund av värme visar sig tämligen omedelbart och kortvarigt, medan effekten av kyla kan bestå i flera veckor.

Extrem värme medför också olika stora risker för olika individer beroende på deras hälsotillstånd. Överdödligheten domineras av gruppen äldre personer av flera orsaker (Basu & Samet 2002a–b). Med åldrandet följer fysiologiska förändringar i värmeregleringen och vätskebalans, vilket gör att äldre troligen inte lika bra uppfattar och reagerar på effekter av värmen. Av betydelse är också att äldre personer mer ofta har de sjukdomar som ger särskild känslighet för värme, främst hjärt- och kärlsjukdom, lungsjukdom och försämrad njurfunktion. Läkemedel som ofta används av äldre kan också förändra värmereglering, cirkulation och vätskebalans, särskilt betablockerare och vätskedrivande mediciner (Basu & Samet 2002b, Havenith 2001).

Psykiska funktionshinder, inklusive demenssjukdomar, kan också medföra att man inte uppfattar riskerna med värmen (Basu & Samet 2002a–b, Semenza et al. 1996).

Värmen över stora delar av Europa sommaren 2003 fick mycket omfattande konsekvenser, totalt i Europa beräknas 22–45 000 fler dödsfall än normalt under två veckors värmebölja, och episoden drabbade främst äldre personer i städer (Kosatsky 2005, Vandentorren et al. 2004, Conti et al. 2005, Le Tertre et al. 2006).

En ännu inte helt klarlagd frågeställning är hur mycket livet förkortas för personer som avlider i samband med värmeböljor. Ifall det enbart handlar om en kort tidigareläggning av dödsfall som ändå snart skulle inträffa, så kallad ”harvesting” (skördande”), följs dagarna med hög dödlighet av en period med lägre dödlighet än normalt (Kalkstein 1993, Kalkstein 1995). Graden av harvesting tycks skilja sig mellan olika städer och befolkningar, och vara uttalad för värmeeffekten i London (Hajat et al. 2005).

Den första svenska studien av hur temperaturen och värmeböljor påverkar dödligheten fokuserar på 41 församlingars befolkning (c:a 1,1 miljoner inv.) inom Storstockholm under 1998–2003 (Rocklöv & Forsberg 2007). Analysen har byggts upp stegvis för att finna vilken temperatur som är ”optimal” och därefter belysa hur dödlig-

Bilaga B 34 SOU 2007:60

heten ökar vid högre och lägre temperaturer. Årstiderna har dessutom studerats separat, och analyser gjorts för att belysa om det finns en extra kraftig ökning av dödligheten vid varma perioder som skulle kunna betraktas som ”värmeböljor” i svenskt perspektiv.

Studien baseras på dygnsvisa uppgifter om medeltemperatur i Stockholm, antal dödsfall (exkl. externa orsaker) samt antal sjukhusinläggningar för influensa, vilket är en viktig faktor att kontrollera för. Data angående dödsfall och sjukhusinläggningar har hämtats från Dödsorsaksregistret respektive Patientregistret vid Socialstyrelsen.

Studien visar att dödligheten som mjukt beroende av dygnsmedeltemperaturen sett över helår har ett V-format utseende (figur 2.2.) efter kontroll för andra faktorer som influensa, säsong, tidstrend och veckodag. Vid den lägsta relativa risken i figuren har man en ”optimal temperatur” motsvarande den temperatur där dödligheten är lägst, för Stockholm 11–12°C. Av figuren framgår procentuell ökning vid högre och lägre temperaturer, och att mortaliteten ökar kraftigare för höga temperaturer än för låga.

När temperatureffekten beräknades linjärt sågs för sommarperioden den största signifikanta effekten för ett glidande 2-dygnsmedelvärde av dygnsmedeltemperaturen. Den totala relativa ökningen av mortaliteten per grad högre temperatur över de senaste två dygnen var 1.0 procent (med 95 procent konfidensintervall = 0.45–1.6 procent). Om man enbart såg till effekten av temperaturen samma dygn blev ökningen 0,92 procent per grad (med 95 procent konfidensintervall = 0.63–1.2 procent).

Bara 5 procent av dygnen under sommarperioden hade en medeltemperatur på 22,8°C eller högre. Vid minst två dagar i rad med denna temperatur klassades dygnet som infallande under en värmebölja. För en alternativ analys infördes en indikator för värmebölja i analysen. Då reducerades den linjärt specificerade relativa ökningen av daglig mortalitet från 1.0 till 0.69 procent (med 95 procent konfidensintervall = 0.03, 1.4) per grad högre temperatur (figur 2.3), men värmeböljeindikatorn gav dessutom en relativ ökning av mortaliteten på 8.9 procent (med 95 procent konfidensintervall = 0.5–17.3 procent) för dagar under en så definierad värmebölja.

SOU 2007:60 Bilaga B 34

Figur 2.2 Effekten av dygnsmedeltemperaturen på dagligt antal dödsfall beskriven med en mjuk funktion justerad för årstid, tidstrend, veckodag och influensa.

Figur 2.3 Två alternativa modeller som beskriver temperaturens effekt på dödligheten i StorStockholm under den varma årstiden: (---) linjär temperaturmodell, (—) linjär temperaturmodell inkluderande en värmeböljevariabel enligt texten ovan.

G ra d er C e lsiu s

R is kök ni ng (% )

-10

0

10

20

0 5 1 0 1 5

12 14 16 18 20 22 24

0 5 10 15 20

Grader Celsius

R iskö kn in g ( % )

Bilaga B 34 SOU 2007:60

Den optimala dygnsmedeltemperaturen i Stockholm på 11–12°C stämmer bra med resultaten i en studie från Oslo (Nafstad et el. 2001), i vilken effekten av värme under sommaren dock inte blev statistisk säkerställd, troligen på grund av en för vid definition av sommar (april–september). Om man inte kontrollerar för en generell årstidseffekt blev den optimala temperaturen i Stockholm cirka 2 grader högre, vilket stämmer bra med en finsk studie utan justering för årstidsmönstret (Nayha 2005). Sammantaget talar data från Norden för en ökad mortalitet både vid höga och låga dygnsmedeltemperaturer, men den beräknade temperatureffektens storlek beror på flera faktorer, bl.a. hur årstidens betydelse hanteras i analysen.

Eftersom det inte finns några detaljerade analyser från Sverige eller Norden är det ännu inte klarlagt vilken temperaturvariabel som bäst beskriver risken för en ökad dödlighet. Dygnsmedeltemperaturen behöver inte vara den bästa riskindikatorn, nattens lägsta temperatur eller dygnets maximala temperatur skulle kunna visa sig mer relevanta. För Stockholm konstaterades en extra kraftig ökning av dödligheten efter minst två dagars ”värmebölja”, vilket är en effekt som observerats också i andra studier (Hajat et al, 2006). Vid ännu högre temperaturer än vi hittills varit vana vid i Sverige kan effekterna komma att bli mer dramatiska än vad befintliga data förutsäger, vilket var fallet i Frankrike 2003, med relativa risker långt över förväntat från tidigare dagar.

Datamaterial

För att matematiskt kunna skatta framtida direkta effekter av värme enligt temperaturökningar som beräknats från scenario A2 och B2 så byggdes en prediktionsmodell baserad på ett datamaterial från perioden 1998–2003. Detta material består av dygnsmedeltemperatur uppmätt på Södermalm i Stockholm och dagliga antalet dödsfall av sjukdom (exklusive externa orsaker) i Storstockholms området (c:a 1,1 miljoner invånare).

SOU 2007:60 Bilaga B 34

Prediktionsmodell

Eftersom det dagliga antalet dödsfall antas vara poissonfördelade över tiden, så tillämpas en poisson-regression med antalet dödsfall som beroende variabel och dygnsmedeltemperatur som en av de förklarande variablerna. Vi fokuserar här på effekten av varma temperaturer och använder därför endast sommarmånaderna juni, juli och augusti som grund för prediktionmodellen. Detta gör att vi inte behöver kontrollera temperatureffekten för sammanblandning med influensaperioder eftersom dessa är ovanliga sommartid. Vi måste dock, för att uppskatta dag till dag variabiliteten av temperatur-mortalitet i vår modell, kontrollera för kalenderseffekter som trend, säsong, veckodag och helgdag. Detta har gjorts genom att inkludera så kallade kontrollvariabler i modellen, där trend inkluderats linjärt, säsong inkluderats som en faktorvariabel för månad och veckodag och helgdag inkluderats som faktorvariabler. Vidare har vi även tagit hänsyn till kumulativa effekter av temperaturen genom att infoga ett glidande 2-dygnsmedelvärde linjärt som förklarande temperaturvariabel. För att uppskatta extra effekter vid två eller fler extremt varma dagar i sträck har en indikatorvariabel införts då dygnsmedeltemperaturen överstigit 95:e percentilen av sommar temperaturer i datamaterialet under minst två dagar. Detaljerad information om temperatur-mortalitets modellerna för Storstockholms området finns publicerad (Rocklöv och Forsberg 2007).

Uppskattade parametrar

De skattade parametrarna i modellen utgör grunden för prediktionen. De parametrar som svarar enbart mot direkta temperatureffekter är statistiskt signifikanta och tolkas som relativa risker. Den procentuella relativa ökningen av antalet dödfall per dygn under sommaren uppskattades i prediktionsmodellen till 0,7 procent per grad ökning av dygnsmedeltemperaturen samt med ytterligare 8,9 procent då temperaturen går över 95:e percentilen av dygnsmedeltemperaturen (22,8°C) i minst två dygn.

Bilaga B 34 SOU 2007:60

Antaganden

För att rätt skatta framtida konsekvenser utgående från en modell som skapats för perioden 1998–2003 så krävs att dos-responssambandet mellan temperatur och mortalitet inte förändras med tiden. Med detta antar vi att människornas känslighet för värmeexponering i framtiden är densamma som i studien. Vidare krävs att dosrespons sambandet för högre temperaturer än de som uppmätts under perioden 1998–2003 inte skiljer sig från det som uppskattats i prediktionsmodellen. Med stöd av tidigare studier av värmeböljor som den 2003 kan man förvänta att modellen kraftigt underskattar effekten då temperaturen stiger utöver de max-temperaturer som förekommit under 1998–2003.

Eftersom vi uppskattar konsekvenser av extra direkta effekter av temperatur genom att addera en temperaturökning till de sommartemperaturer som uppmätts 1998–2003 på Södermalm i Stockholm, så innebär detta att vi antar att åren 1998–2003 beträffande antalet extremt varma dagar och värmeböljor har en representativ fördelning av sommartemperaturerna.

Konsekvensanalys

Utgående från datamaterialets temperaturer, 1998–2003, så kan sommartemperaturerna i Storstockholms området tänkas öka ytterligare med 3–4 grader i scenario A2 och 2–3 grader i scenario B2 fram till år 2100. För att kunna predikera framtida konsekvenser med modellen har till temperaturserien för 1998–2003 adderats 1, 2, 3 respektiver 4 grader. Detta är givetvis en grov approximation, men enligt klimatmodeller för scenario A2 och B2 så förväntas inte temperaturfördelningen under sommaren ändras nämnvärt i framtiden. De presenterade predikerade ökningarna av mortalitet per sommar beräknas som medelvärdet av de predikerade värdena från de 6 åren i datamaterialet. Information om temperaturförändring och fördelning av temperaturer under sommaren i Mälardalen för de specifika scenarier som använts finns att hämta på www.smhi.se.

Om temperaturen stiger med en grad relativt 1998–2003 så förväntas antalet döda per sommar i StorStockholms området öka med 1,2 procent. Detta motsvarar 29 fler dödsfall än vad som förväntats från modellen utan temperaturökningen. Att temperaturen ökat

SOU 2007:60 Bilaga B 34

med en grad tros inträffa runt 2025–2040 enligt scenario A2 och B2.

Om temperaturen stiger med ytterligare en grad, dvs. totalt två grader, så förväntas antalet döda per sommar i Storstockholms området öka med 2,4 procent. Detta motsvarar 60 fler dödsfall än vad som förväntas från modellen utan temperaturökning. En sådan temperaturökning tros inträffa runt år 2060–2070 enligt scenario A2 och runt år 2080–2090 enligt scenario B2.

Vidare, om temperaturen stiger med tre grader så förväntas antalet döda per sommar i Storstockholms området öka med 3,8 procent. Detta motsvarar 94 fler dödsfall än vad som förväntas från modellen utan temperaturökning. En sådan temperaturökning tros inträffa runt år 2090 enligt scenario A2 och eventuellt 2100 enligt scenario B2.

Slutligen, om temperaturen stiger med fyra grader så förväntas antalet döda per sommar i Storstockholms området öka med 5,3 procent. Detta motsvarar 131 fler dödsfall än vad som förväntas från modellen utan temperaturökning. En sådan temperaturökning kan eventuellt inträffa år 2100 enligt scenario A2.

Diskussion

En viktig osäkerhet i vår skattning är antagandet att människornas känslighet är densamma i framtiden utan hänsyn till åldersfördelning i populationen eller acclimatisering. Detta kan leda till att effekterna överskattas. Å andra sidan kan man förvänta att kraftigt underskatta effekter av temperaturer som överskrider de som använts vid skapande av modellen, speciellt om detta sker i längre sammanhängande perioder. Likaså underskattas antal fall om befolkningen är äldre med högre dödstal. Vi kan inte heller vara säkra på att den fördelning av sommartemperaturer som uppmätts i datamaterialet är representativ för framtiden. Det har bland annat diskuterats att klimatförändringen kan innebära en ökning av antalet extremer, och där ibland temperatur extremer.

Beräkningarna avser församlingar i Storstockholm med drygt 1,1 miljoner invånare. Stockholms län har idag drygt 1,9 miljoner invånare och Sverige drygt 9,1 miljoner invånare. I avsaknad av detaljerade studier för olika delar av landet skulle fallberäkningarna ovan kunna överföras till Stockholms läns nuvarande befolkning genom att multipliceras med c:a 1,7 och till riket med en faktor på

Bilaga B 34 SOU 2007:60

drygt 8. Det är dock inte säkert att ens en lika stor temperaturökning för hela Sveriges befolkning skulle slå på samma sätt i hela landet. Effekterna av höga temperaturer behöver därför studeras både i söder och i norr.

I Sverige kommer vintermedeltemperaturerna att öka mer än under övriga årstider och snötäcket kommer att minska betydligt (Rossbycenter 2007). Speciellt kommer de extremt låga vintertemperaturerna att påverkas med följd att Sverige kommer få betydligt färre s.k. köldknäppar vintertid.

En rad studier har visat samband mellan låga temperaturer och olika sjukdomar. Framförallt gäller detta hjärt- och kärlsjukdomar och lungrelaterade sjukdomar. Den eventuella orsakskedjan är oklar, men kyla kan påverka viktiga fysiologiska variabler som t.ex. blodtryck och blodproppsbildning. Reumatism och vissa muskelsjukdomar kan ge ökade besvär vid nedkylning (Socialstyrelsen 2005b).

Ett mildare vinterklimat i Sverige, med färre s.k. köldknäppar kommer att innebära flera positiva hälsoeffekter. Även om Sverige idag har lägre risk för dödsfall i hjärt- och kärlsjukdomar i samband med köldknäppar (dvs. vid samma temperaturer) än länder, som England och Irland som inte är vinteranpassade i samma utsträckning (Eng & Mercer 1998), så kommer mildare vintrar i Sverige framöver bidra till färre köldrelaterade dödsfall. Antalet förfrysningsskador kommer också att minska liksom antalet episoder med försämring hos personer med kärlkramp, kroniska hjärt- och lungsjukdomar samt reumatiska besvär.

SOU 2007:60 Bilaga B 34

Ökad utedrift som är en trend i dagens djurhållning gör att djuren blir mer utsatta för väder och vind. Det blir också vanligare med oisolerade stallar åt flera djurslag. Kyla kan därför bli ett problem även för djur som hålls på stall. Ett mildare vinterklimat kommer att minska många av de negativa effekter (ex. förfrysningar) som ses av kyla idag, och där framförallt nyfödda och späda djur är speciellt känsliga.

Bristande vattentillgång eller alltför låg vattentemperatur vid köldknäppar kan orsaka hälsostörningar för husdjur. Vatten som fryser i ledningar, vattenkoppar, m.m. begränsar vattentillgången. Låg vattentemperatur kan göra att djuren dricker för lite. Till exempel drabbas ett ökat antal hästar av förstoppningskolik efter en tid med sträng kyla. Djuren behöver mer foder vid kyla för att inte fara illa, c:a 30 procent mer foder kan behövas vid sträng kyla. Dessa problem kommer att minska framöver.

3 Hälsoeffekter av ändrad luftkvalitet

Koncentrationen av luftföroreningar och depositionen av försurande och övergödande ämnen kommer inte vara densamma i framtiden jämfört med idag. En rad internationella överenskommelser (senast det s.k. Göteborgsprotokollet) talar för signifikanta ändringar i Europas utsläpp, även i framtiden. Utsläppsförändringar i Nordamerika och Asien kommer att påverka luftföroreningshalter och deposition i Europa.

En klimatförändring kommer att påverka vindriktningar och nederbördsmönster liksom många andra väderberoende processer i atmosfären (som t.ex. kemisk och fysikalisk omvandling) som styr halten av luftföroreningar. En framtida klimatförändring kan dessutom leda till ändringar i mänskliga och naturliga utsläpp, t.ex. genom förändrad efterfrågan av uppvärmning/kylning av byggnader samt förändringar i naturliga emissioner av många biogena ämnen – som ofta är en funktion av temperatur och fuktighet, etc.

Bilaga B 34 SOU 2007:60

Hälsoeffekter av luftföroreningar är idag ett stort problem i Europa (Forsberg et al 2005). Utsläppen kommer att påverkas av många faktorer framöver. I nedanstående avsnitt har endast hänsyn tagits till effekter (ökning/minskning) av en framtida klimatförändring (enligt Rossbycentrets scenarier) utifrån dagens situation.

Marknära ozon

Hälsoeffekter Förhöjda ozonhalter försämrar astmatiker och andra känsliga. Ozonhalten påverkar även dagligt antal dödsfall, och kan samverka med höga temperaturer som är en risk för gamla och svaga personer (Gryparis et al. 2004).

Utsläppen av kväveoxider och kolväten (flyktiga organiska ämnen), som är föregångare till ozon, förväntas minska i Sverige, liksom i övriga Europa, framöver. Den övervägande delen av kväveoxidutsläppen härrör från trafiken, främst person- och lastbilar men också från fartyg. Åtgärder främst inom vägtrafiken har gjort att utsläppen av kväveoxider i Sverige har minskat från 314 kton 1990 till 205 kton år 2005 och bedöms uppgå till högst 160 kton år 2010 (Naturvårdsverket 2007). Utsläppen av kolväten härrör till stor del från vägtrafik och användning av lösningsmedel m.m. De svenska utsläppen av kolväten har minskat med drygt 45 procent mellan 1990 och 2005. En stor del av minskningen beror på katalysatorreningen hos bilar. År 2010 bedöms kolväteutsläppen i Sverige understiga 241 kton (Naturvårdsverket 2007). Utsläppsminskningarna borde leda till att bildningen av marknära ozon i Europa minskar. Tillgängliga observationer i och kring Europa tyder dock på att bakgrundshalten av marknära ozon ökar (Lelieveld et al. 2004). Utsläppen av ozongenererande ämnen i t.ex. östra och södra Asien ökar och förväntas fortsätta öka under ett antal decennier (Streets & Waldhoff 2000), vilket med största sannolikhet kommer att påverka ozonhalterna även i norra Europa framöver.

Ozonbildning styrs av fotokemiska reaktioner. Förutom ändrade halter av ozongenererande ämnen, kan ändringar i lokal meteorologi påverka potentialen för ozonbildning (och destruktion). Ökande temperaturer och solinstrålning ökar t.ex. bildningen av marknära ozon.

SOU 2007:60 Bilaga B 34

Förväntade effekter av en klimatförändring

Modellsimuleringar genomförda av Engardt & Foltescu (2007), som studerat effekterna på luftmiljön av ett förändrat klimat (genom att hålla emissioner och bakgrundshalter oförändrade), antyder en möjlig ökning av ozonhalten (1–2 procent ökning per decennium fram till 2050) i centrala och södra Europa, framförallt under sommaren. Maximumhalterna ökar mer än medelhalterna. I Skandinavien beräknas ozonkoncentrationerna ändra sig endast lite. Södra Sverige upplever möjligen en svag ökning av ozonhalterna under vår, sommar och höst medan norra Skandinavien (inklusive större delen av Finland) kan vänta sig minskade ozonhalter. Modellsimuleringarna är gjorda med en spridningsmodell (MATCH) som drivs av väderdata (meteorologi) från en regional klimatmodell (RCA3). Den regionala spridningsmodellen drivs på randen av en global klimatmodell (ECHAM4/OPYC3). Klimatmodellerna utgår från SRES A2 emissionsscenario.

Partiklar

Hälsoeffekter Sambandet mellan partikelhalten och mortalitet liksom lung- och även hjärtbesvär är mer väldokumenterat än för ozon (Pope & Dockery 2006). Redan måttligt förhöjda partikelhalter ökar antalet fall av akut hjärtsjukdom (Dockery & Stone 2007).

Skandinavien har – relativt sett i Europa – låga bakgrundshalter av sekundära oorganiska partiklar (SIA, bestående av sulfat, nitrat och ammonium) medan de är betydligt högre över de kontinentala delarna av Europa p.g.a. större utsläpp där.

Förväntade effekter av en klimatförändring

Modellsimuleringar som enbart undersökt effekten av förändringar i klimatet (Engardt & Foltescu 2007), visar att halten av SIA kan komma att öka signifikant (3–5 procent per decennium, fram till 2050) i hela kontinentala Europa under alla årstider förutom vinter. Ökningen är störst runt Medelhavet, på sommaren; halterna under juni–augusti är mer än 20 procent högre under 30-års perioden 2021–2050 jämfört med dagens värden. 2071–2100 beräknas partikelhalterna under sommaren vara 50 procent högre, jämfört med

Bilaga B 34 SOU 2007:60

dagens situation, i stora områden av södra och centrala Europa. Södra Skandinavien torde få en måttlig ökning av SIA med upp till 2 procent per decennium under framförallt vår och sommar, medan de norra delarna av Skandinavien uppvisar minskande SIA halter under alla årstider. Den totala mängden partiklar i atmosfären kan dock komma att påverkas ännu kraftigare av klimatförändringar eftersom uppvirvlat stoft från uttorkade marker i södra och centrala Europa förväntas öka då nederbörden beräknas minska i dessa områden (Kjellström et al. 2005). Framtida luftmiljöstudier bör ta hänsyn till uppvirvlat stoft som kan långdistanstransporteras till Sverige.

SOU 2007:60 Bilaga B 34

Figur 3.1 Modellerad förändring i sekundära oorganiska partiklar (SIA) och marknära ozon. Vänstra kartsekvensen visar relativ procentuell förändring av dygnsmedel-koncentrationen av sekundära oorganiska partiklar (SIA) över Norden mellan dagens och framtida klimat under olika säsonger. Högra kartsekvensen visar modellerad 3-månaders medelhalts (dag + natt) förändring av marknära ozon. Kartraderna från topp till botten visar följande perioder: vinter (dec–feb), vår (mars–maj), sommar (juni–aug), höst (sep– nov). Inom kartsekvenserna visar vänstra kartraden förändringen mellan 1960–1991 och 2021–2050, samt den högra förändringen mellan 1060–1991 och 2071–2100 (Engardt & Foltescu 2007).

Bilaga B 34 SOU 2007:60

Deposition

Våtdeposition är den viktigaste processen att tvätta bort många ämnen, inklusive SIA, ur atmosfären. Minskade nederbördsmängder torde därför vara den främsta anledningen till att partikelhalten förväntas öka i en stor del av Europa under framtida klimat (enligt modellstudien med dagens emissioner och randvärden; Engardt & Foltescu 2007). Norges kust förväntas dock få en ökad våtdeposition av svavel- och kvävehaltiga ämne) i framtida klimat, speciellt under våren och sommaren, medan t.ex. Polen får en ökning av torrdepositionen på grund av ökande halter av partiklar i atmosfären. Ökningen beror på förändrade transportmönster och minskad nederbörd under vissa årstider i detta område. Minskad (ökad) våtdeposition kompenseras i någon mån av ökad (minskad) torrdeposition i modellstudien. För de flesta områdena kommer dock ändringen i totaldeposition att följa mönstret i våtdepositionen. För Sveriges del syns ingen tydlig trend i svavel- eller kvävedepositionen p.g.a. förändrat klimat i framtiden.

I Sverige är c:a 15–20 % av unga vuxna allergiska mot pollen. Totalt står pollenallergierna (till största delen i form av allergisk rhinit) för c:a 40 % av alla allergier i Sverige. Björk, al och hassel framkallar flest allergier av lövträden. Många olika gräsarter kan ge upphov till gräspollenallergi, även om mängden producerade pollen varierar avsevärt mellan olika arter. De flesta svenska gräs tillhör samma underfamilj (Pooidae) inom gräsfamiljen, och har många gemensamma pollenallergen.(Andersson & Lidholm 2003). Gråbo är den ört som flest personer är allergisk mot. Det är vanligt med korsreaktioner, dvs., gräspollenallergiker är ofta allergiska mot flera grässlag och björkpollenallergiker reagerar ofta också mot andra trädpollen, som al, hassel, bok och ek. Korsreaktioner med födoämen förekommer också. Exempelvis reagerar björkpollenallergiker ofta också mot äpplen, nötter och stenfrukter. Gråbopollenallergiker reagerar också på pollen från många andra korgblommiga växter, och bl.a. också mot nyttoväxer bland de flockblommiga växterna, som selleri, morot, palsternacka och kryddor som persilja, dill, körvel m.fl. Björk, gräs och gråbo är i dag de vanligaste enskilda allergiframkallande växterna i Sverige.

SOU 2007:60 Bilaga B 34

Pollensäsong

I Syd- och Mellansverige brukar björkpollensäsongen börja i mitten eller slutet av april. Det skiljer bara några få dagar mellan t.ex. Malmö och Stockholm. I Norrland börjar den två till tre veckor senare. Al- och hasselblomningens början varierar mycket mellan olika år. En mild vinter finns hasselpollen redan i januari eller t o m i december i södra Sverige, medan alpollen ofta registreras från slutet av februari. Är det kallare, börjar båda arterna blomma först i mars. I slutet av maj avtar halterna av björkpollen, men istället ökar mängden gräspollen och finns kvar fram till i början av september. På högsommaren från början av juli och hela augusti ut blommar gråbo. Det är en korgblommig ört som är vanlig på störd mark, t.ex. längs diken och vägkanter. Många allergiker har besvär under hela pollensäsongen.

Figur 3.2 Pollensäsong i Stockholmsområdet

Arternas utbredning

Björk förekommer i hela landet. Vårtbjörk finns i hela landet, utom i Lappland och i fjälltrakterna. Glasbjörk finns i hela landet inklusive fjälltrakterna, på något fuktigare mark än vårtbjörk, bl.a. på myrar, kärr och i sjökanter. Fjällbjörk, som bildar skogar på lågfjäll och som bildar trädgräns, anses vara en underart av glasbjörk. Dvärgbjörk är en typisk fjällväxt, men förekommer sällsynt på

Bilaga B 34 SOU 2007:60

myrar ända ner i Skåne. Dess betydelse för pollenallergier torde vara marginell.

Klibbal har en i huvudsak sydlig utbredning, men förekommer längs kusten ända upp i Bottenviken. Gråal har en nordostlig utbredning och är vanlig i Norrland, men den förekommer också långt söderut i Sverige. Underarten lappal finns i fjälltrakterna.

Ek är ett sydligt inslag i den svenska naturen och dess naturliga nordgräns går i dag ungefär vid Dalälven. Bok förekommer spontant endast i de sydligaste och sydvästligaste delarna av landet, men planteras upp till Dalälven. Hassel är en värmekrävande sydlig växt och finns i större bestånd endast upp till Bergslagen. Enstaka förekomster finns dock ända upp till Örnsköldsvik och på sydberg i det inre av Norrland.

Gräs finns i hela landet. De största pollenproducenterna är ängskavle, timotej och hundäxing. Ängskavle, som är en av de gräsarter som först kommer i blom är ett av Sveriges vanligaste gräs och förekommer i hela landet. Hundäxing och timotej är införda som vallgräs. De är mycket vanliga i nästan hela landet utom i inlandet i norr. De påträffas på snart sagt alla typer av ängsmarker och kulturmark, Eftersom de gynnas av igenväxning och ansamling av kväve, har den blivit allt vanligare under senare tid. Som tidigare nämnts, har ett flertal andra vanliga arter, t.ex. inom svingel- och gröesläktena, också stor betydelse för pollenallergier. Dessa och andra gräs förekommer i gräsfröblandningar för t.ex. gräsmattor av skilda slag och kan vålla gräsallergiker bekymmer i samband med slåtter, även om de ej tillåts gå i blom. Gråbo är allmän upp till Västerbotten och saknas helt endast i fjällen.

Pollenhalternas koppling till dagligt väder

Pollenhalterna i luften varierar från dag till dag, men även mellan olika år. Det finns mest pollen i luften när det är klart väder, låg luftfuktighet och blåser svaga vindar, och när temperaturen och lufttrycket stiger, medan pollenhalterna sjunker vid mulet väder, regn och när vindhastigheten och turbulensen ökar. Lätt regn kan dock leda till att pollenkornen spricker eller urlakas och att pollenallergen frigörs och sprids som fria allergena partiklar (Schäppi et al. 1999).

SOU 2007:60 Bilaga B 34

Stadsmiljö jämfört med landsbygd

Ett flertal studier har visat att barn som växer upp på landet har en minskad risk att som vuxna utveckla allergi i form av rhinit, konjunktivit samt astmasymtom jämfört med barn som växer upp i städer (Kilpelainen et al. 2000). Speciellt tydligt har detta samband visats för allergi mot gräspollen och katt (Leynaert et al. 2001).

Luftföroreningar och pollen

Luftföroreningar som kvävedioxider, svaveldioxider, marknära ozon och luftburna partiklar från t.ex. trafik kan förvärra luftvägsbesvär generellt. Luftföroreningar har visats kunna fastna på pollen (Knox et al. 1997, Namork et al 2006). Ett flertal experimentella humanstudier har visat att luftföroreningar (som marknära ozon och kväveoxider) ökar effekten av allergen hos personer med astma och rhinit. Dessa samband har inte setts i samma grad i epidemiologiska studier. Nya intressanta fynd pekar på att trafikrelaterade luftföroreningar kan trigga frisläppandet av allergen-innehållande granula från gräspollen och därmed öka biotillgängligheten för luftburna pollenallergener (Motta et al. 2006).

Dock förväntas inte en klimatförändring i Sverige påverka halten av marknära ozon och partiklar nämnvärt, se avsnitt 3.1.1. En måttlig ökning kan eventuellt inträffa vår och sommar i Sydsverige.

Redan iakttagna effekter av klimatvariationer

Ett flertal rapporter från Europa och Nordamerika har visat att pollensäsongen under senare år startar allt tidigare (IPCC 2007, Menzel et al. 2006). En studie från Schweiz för perioden 1951–2002 visar att björkpollen uppträdde 3 veckor tidigare och askpollen en månad tidigare under 1990–2001 jämfört med 20 år tidigare (Schneiter et al. 2002). Hassel har vid flera tillfällen under senaste decenniet börjat att blomma redan före nyår i södra Skandinavien (Dahl 2007).

Bilaga B 34 SOU 2007:60

Relation till ökade koldioxidhalter

Laboratorieförsök har visat att en ökad halt av koldioxid i luften ökar såväl biomassan som mängden pollen hos ambrosiaarter, främst Ambrosia artemisiifolia L. (malörtsambrosia eller ”ragweed”), som i USA är en av de mest allergiframkallande av de pollenproducerande växterna (Wayne et al. 2002). Ambrosia artemisiifolia har kommit till Europa via förorenat utsäde och har med början från Ungern respektive Rhônedalen i Frankrike spridits kraftigt, framför allt i Öst- och Centraleuropa. Överallt där den fått fäste, bidrar den till sensibilisering. Det finns en viss korsreaktivitet med gråbo (Hirschweer et al. 1998). Till Sverige kommer malörtsambrosia som inblandning med fågelfrö och i foderpellets allt sedan början av 1990-talet. Den finns registrerad från många olika platser i södra Sverige och upp längs Norrlandskusten. Malörtsambrosia börjar blomma i slutet av augusti och fortsätter tills den första nattfrosten inträffar. Den har vid ett flertal tillfällen iakttagits kunna sätta mogna frön som gror påföljande vår. Hittills har höga pollenhalter främst inträffat i samband med fjärrtransport från kontinenten. och Ryssland (Dahl et al. 1999). Snabbväxande perenna växter, som vissa svenska gräsarter och gråbo, skulle kunna påverkas också av ökade koldioxidhalter i luften, och bilda mer pollen.

Förväntade effekter av en klimatförändring

Förändrade årstider och en förlängd växtsäsong kan komma att ge en förändring i utbredningen av pollenproducerande arter och i pollensäsongens start och längd. I de södra och framförallt mellersta delarna av landet kommer lövträd att bli alltmer konkurrenskraftiga gentemot barrträden, vilket kan resultera i en större förekomst av lövträd (se figurerna 3.3–3.4). Teoretiskt finns det anledning att befara att snabbväxande pionjärträd kommer att gynnas särskilt mycket av de höjda koldioxidkoncentrationerna i atmosfären. De flesta av de trädslag som särskilt förknippas med pollenallergibesvär i Sverige ingår i denna funktionella grupp trädslag (dvs. björk, al, Salix spp., bok, ek). Dessa träd kommer också att gynnas av att man kan förvänta sig nyöppnade marker genom störningar orsakade av stormar, nya växtpatogener etc. Därmed ökar risken för pollenallergier. Dock bestäms naturligtvis rela-

SOU 2007:60 Bilaga B 34

tionen lövträd-barrträd i ett område även i framtiden av andra faktorer som lokal markanvändning, skogsskötsel m.m.

Figur 3.3 Förändring i potentiell vegetation under RCA3-ECHAM4/OPYC3-B2 Figuren visar möjlig förändring i växtlighet. Hänsyn har ej tagits till lokal markanvändning, skogsskötsel, almsjuka, m.m.

Källa: Smith, Hickler & Miller (opublicerat).

Bilaga B 34 SOU 2007:60

Figur 3.4 Utveckling i potentiell vegetation under RCA3-ECHAM4/OPYC3-B2 Figuren visar möjlig förändring i växtlighet. Hänsyn har ej tagits till lokal markanvändning, skogsskötsel, m.m.

Källa: Smith, Hickler & Miller (opublicerat).

En klimatförändring kommer att påverka pollensäsongen, artsammansättningen och öka risken för högre pollenhalter från framförallt gräs i hela landet medan framförallt Norrland kan få högre pollenhalter från träd som björk (Beggs & Bambrick 2005, Rogers et al. 2006). Svenska modeller som visar förändring i biomassa pekar på att lövträden kommer att gynnas i förhållande till barrträd i blandbestånd, se figurerna 3.3 och 3.4 (Koca et al. 2006). Dock noteras i dessa modeller en tillbakagång av björk och gräs i fjällen, där man snarast kunde förvänta sig en ökning.

SOU 2007:60 Bilaga B 34

Tabell 3.1 Möjliga relationer mellan pollenallergier och en klimatförändring i Sverige

  • Förändring i start och längd av pollensäsongen
  • Förändrat säsongsinsjuknande i pollenallergier
  • Mängden pollen kan komma att påverkas dels av ett ändrat klimat, dels (för vissa arter) p.g.a. en ökad mängd CO

2

i luften

  • Pollenhalter sjunker vid större regnmängder. En förväntad ökad nederbörd kan lokalt komma att minska risken för pollenexponering. Lätt regn kan däremot frigöra allergener och öka risken för allergiutbrott.
  • Ändrad latitud och altitud utbredning av inhemska arter.
  • Nya artkombinationer
  • Nya pollenproducerande arter kan komma att etablera sig i landet

Ett inomhusklimat som är eller upplevs som kallt, varmt eller dragit kan ge direkta eller indirekta effekter på människors hälsa. Vid bedömning av ”olägenhet för människors hälsa” bör man bl.a. ta hänsyn till rummets termiska klimat och folks aktivitet i rummet (Socialstyrelsen 2005b), se tabell 3.2.

Temperaturen påverkar också en rad faktorer som är av betydelse för inomhusrelaterade hälsoeffekter, som luftens relativa fuktighet, med effekter på fukt och mögel.

Ökade inomhustemperaturer – ofta i kombination med ökad luftfuktighet – har visats öka risken för emissioner från vissa material, exempelvis vissa typer av byggnads- och heminredningsmaterial samt kemiska produkter, inklusive rengöringsmedel. Materialanvändningen i bostäder och arbetsplatser i Sverige kan därmed eventuellt komma att behöva ses över framöver. Sverige kan ta lärdom från länder i norra och centrala Europa som idag har ett klimat som Sverige kommer att uppleva senare under detta sekel. Se också rapport från Klimat- och sårbarhetsutredningens arbetsgrupp 1.

Bilaga B 34 SOU 2007:60

Tabell 3.2 Inomhustemperatur: Socialstyrelsens värden för bedömning av olägenhet för människors hälsa

Riktvärden Riktvärden för

känsliga grupper

Rekommenderade värden

Rekommenderade värden för känsliga grupper

Operativ temperatur Under 18°C Under 20°C * 20–23°C 22–24°C Yttemperatur golv Under 16°C Under 18°C * 20–26°C Operativ temperatur varaktigt

Över 24°C

Operativ temperatur under sommaren

Högst 26°C

Operativ temperatur kortvarigt

Över 26°C

Operativ temperatur under sommaren

Högst 28°C

* Personer med sjukdomar och funktionsnedsättningar som påverkar rörlighet, ämnesomsättning och förmågan till temperaturreglering t.ex. reumatism och vissa muskelsjukdomar. Källa: Socialstyrelsens allmänna råd om temperaturer inomhus SOSFS 2005:15

Vid ökad inomhustemperatur måste ventilationen ökas i djurstallar p.g.a. risk för värmestress hos besättningarna, se också avsnitt 1.1.2.

Med ökande utomhustemperatur och ökad nederbörd ökar risken för fukt inomhus beroende på byggnadsmaterial och ventilation. Fler översvämningar ökar också risken för fuktskadade byggnader. Ett sätt att förebygga/minska dessa effekter är luftkonditionering som minskar risken för mögel i inomhusluft (Kidon et al. 2004) och som nämnts ovan, användande av andra typer av material.

Det har rapporterats samband mellan inomhusfuktighet och allergiska besvär som astma (Kilpeläinen et al. 2001, Weiland et al. 2004). Mögelsporer kan både direkt ge andningsbesvär och framkalla allergiska reaktioner. Småbarn är känsligare för mögelexponering än tonåringar (Simoni et al. 2005). En intressant teori är att förhöjda inomhuskoncentrationer av mögel skulle kunna öka ris-

SOU 2007:60 Bilaga B 34

ken för allergisk sensibilisering inte bara för mögel utan också för andra vanliga, inandningsbara allergen (Jacob et al. 2002).

Husdammskvalsterallergi blir allt vanligare i Sverige. Kvalster, som är mikroskopiska spindeldjur, finns främst i sängar, men även i stoppade möbler och mattor och frodas vid ökad värme och fuktighet. De är mycket känsliga för uttorkning och brukar på svenska breddgrader i stort dö ut så snart bostäderna värms upp under vinterhalvåret. Flera studier har visat att fuktiga hus ökar risk för kvalsterallergi i tempererade zoner (Hesselmar et al. 2005), liksom att fuktighet är viktigare än inomhustemperatur för kvalsterinfestation (Korsgaard & Harving 2005).

Mildare och kortare vintersäsonger skulle eventuellt kunna bidra till en förlängd exponering för kvalsterallergen i och med att perioden med behov av uppvärmning förkortas. Fuktigare vår–höst säsonger skulle kunna bidra till att såväl förekomsten av kvalster som deras utbredningsområde och aktivitetsperiod kan komma att utökas.

I djurstallar kan djurens hälsa, liksom lagringen av torra fodermedel, påverkas negativt av ökade fukt- och mögelhalter.

4 Hälsoeffekter av översvämningar, stormar och ändrade vattenflöden

Extrema väderrelaterade händelser som stormar, översvämningar, ras och skred kan både i ett akut skede och i efterförloppet påverka människors och framförallt djurs väl och ve. Även mer långsamt ökande vattenflöden kan, direkt eller indirekt, bidra till hälsoeffekter.

Mildare vintrar i Sverige framöver kommer att minska risken för översvämningar kopplade till snösmältning genom att snösäsongen blir kortare samtidigt som snögränsen drar sig norrut. Enligt klimatscenarierna för 2000-talet (Rossbycentret, SMHI) kommer hela landet förutom de sydöstra delarna att få fler nederbördsdagar och häftigare regn med risk för översvämning. Under höst, vinter och vårsäsongerna kommer nederbördsmängderna totalt att öka och skyfallen bli kraftigare. Under sommaren minskar totala nederbördsmängden något, framförallt i södra Sverige, men när regnen

Bilaga B 34 SOU 2007:60

väl kommer är de intensivare än idag. Risken ökar därmed under hela året för översvämningar och skapar problem bl.a. för system som är kopplade till dagvattenhantering och avledning av regnvatten. Ökad risk för översvämning från sjöar och vattendrag beräknas främst drabba de västra fjälltrakterna, västra Götaland och västra Svealand. För Vänern och Göta älv gäller en ökad risk för svårare översvämningar medan situationen för Mälaren och Hjälmaren är bättre. Här kommer dock mer måttliga översvämningar att bli betydligt vanligare än idag.

Större översvämningar kan ge såväl strukturella som funktionella skador med konsekvenser för många av samhällets viktiga servicefunktioner och ge påverkan på el- och vattenförsörjningen, avlopp, trafik, och sjukvårdssektorn (figur 4.2). Stopp i transportsektorn påverkar även områden som kan få mer direkta hälsokonsekvenser, till exempel minskad framkomlighet för ambulans, hemtjänstpersonal, och livsmedelstransporter. Strömavbrott påverkar många funktioner med effekter på allt från livsmedelsförvaring, inomhusvärme, till driften av vatten- och reningsverk.

Stormen Gudrun 2005, stormar kan skapa stora elavbrott

och problem för vattenförsörjningen

Stormen Gudrun i januari 2005 skapade förutom stor skada med fällda träd ett stort elavbrott i södra och mellersta Sverige. Många konsumenter var utan vatten upp till två dygn eller fick hämta vatten från vattentankar under en längre tid. Sättet att lösa vattenförsörjningen i kommunerna varierade beroende på tillgång till reservel, nödvattentankar och personal. I ett 30-tal kommuner tappade man kontakt med vattenverk (för styrning och övervakning), vilket också innebar att larm om feldoseringar inte gått fram, med risk för att konsumenterna kunde erhålla ett otjänligt vatten. Livsmedelverket beräknade merkostnaderna för kommunerna som inte täcktes av försäkringar till 30–60 miljoner vid detta elavbrott. (Hela kostnaden för stormen beräknades till 20 miljarder SEK varav 9,5 miljarder var försäkrade). Ett annat problem när elen fallerar är att avloppsrenings-

SOU 2007:60 Bilaga B 34

verken inte fungerar och bräddning av helt obehandlat avloppsvatten kommer att ske. Då vattenförsörjningen inte fungerar kan undertryck i ledningar uppstå med risk för inträngning av förorenat vatten. Ett exempel på detta är att i slutet av september 2003 drabbades södra Sverige av det då största elavbrottet på 20 år. De kommuner som inte hade reservaggregat eller inte startade dem direkt fick problem med undertyck i ledningarna och tomma ledningsnät. Vid undertryck skedde inläckage av ”annat vatten”, några kommuner drabbades. Denna risk ökar om obehandlat avloppsvatten måste bräddas samtidigt. Risk för vattenburen smitta kan uppstå.

Djur är utsatta för de akuta konsekvenserna i samband med stormar och översvämningar vilka kan orsaka kroppsskador och dödsfall genom att djuret träffas av föremål, drunknar, etc. Skadade elledningar och liknande ger en ökad risk för exponering för oskyddad elektricitet. Brandrisken kan öka. Risken för trafikolyckor ökar genom nedfallna träd, översvämmade vägar med vattenplaningsrisk, etc. Stängsel som förstörs av kullblåsta träd m.m. gör att djur kan smita ut och komma till skada, t.ex. gå ner sig i kärr, eller orsaka skada i trafiken, etc. Vid en akut situation kan djur också snabbt behöva flyttas från utsatta lägen, vilket ytterligare kan kompliceras av rådande kaotiska förhållanden, se också avsnitt 1.1.2.

Vid en katastrof som innebär bortfall av till exempel elektricitet eller andra situationer som förändrar möjligheterna för en djurägare att sköta sina djur på ett normalt vis kan djuren snabbt börja fara illa. Hur väl detta tolereras varierar mellan djurslag, besättningstyp, djurens ålder, årstid etc. (se också avsnitt 1.1.2). Som exempel kan nämnas att i en fjäderfäbesättning kan djuren börja dö inom en timme om ventilationen slutar att fungera och i mjölkkobesättningar uppstår snabbt djurskyddsproblem om mjölkningen ej kan genomföras.

Bilaga B 34 SOU 2007:60

Psykologiska besvär

I efterförloppet av en katastrofsituation uppkommer ofta psykologiska besvär hos befolkningen i området. Detta noterades bl.a. efter stormen Gudrun i Sverige. Personer som bor i katastrofbenägna områden uppvisar ofta olika grad av tecken på oro och stress. Detta har bl.a. rapporterats från översvämningshotade områden i Europa.

Ytvatten

Efter översvämningar föreligger ofta problem med ytvattenkvalitet. Ytvatten kan bli kontaminerat av ex. avloppsvatten, dagvatten liksom av kemiskt-toxiska produkter. Om människor och djur tvingas att vada genom förorenat vatten kan hudinfektioner och andra problem uppstå. Djur kan också bli sjuka av att dricka sådant vatten. Kontaminerat vatten kan också läcka in i byggnader.

Fuktskador

Ökade flöden kan skapa problem med fukt och mögel, se avsnitt 3.2.1.

Kontaminerat dricksvatten

Utbrott av diarrésjukdomar hos människa i samband med översvämningar rapporteras återkommande från en del europeiska länder. Efter de svåra översvämningarna i Centraleuropa 2002 rapporterades utbrott av shigellainfektion (Tuffs & Bosch 2002). Utbrott av infektioner med calicivirus, rotavirus och Campylobacter har rapporterats upprepade gånger efter översvämningar i Finland (Kukkula et al 1997, Miettinen et al. 2001). I Ryssland har utbrott av diarrésjukdomar och hepatit A inträffat i samband med ett flertal översvämningar (Kalashnikov et al. 2003b).

SOU 2007:60 Bilaga B 34

Översvämning i Skåne 1980

Svåra översvämningar i samband med snösmältning orsakade ett vattenburet utbrott i Skåne 1980. I Bjärnum steg vattnet under översvämningen i två bäckar till sina högsta observerade nivåer och stora landarealer ställdes under vatten. Den ena bäcken genombröt den 11 december en skyddsvall norr om vattenverket. Risk fanns att vatten och avloppsledningarna skulle skadas. Vattenverket bevakades så att inte smältvatten skulle tränga in i verket. Ofullständiga ritningar gjorde att man inte kände till att bräddavloppet från vattenverkets lågvattenreservoar gick till en av bäckarna. På grund av den höga vattennivån rann smältvatten in i lågvattenreservoaren och förorenat vatten kom ut på ledningsnätet. Cirka 20 000 av 25 000 (82 procent) personer insjuknade vid detta utbrott. Vilka exakta sjukdomsagens som orsakade detta epidemiska utbrott är okänt. Många idag kända mag-tarminfektionspatogener var ännu ej identifierade 1980.

Vid en översvämning kan man få back-flush i avloppsledningar och därmed inläckage av förorenat vatten i vattenledningar. Privata vattentäkter kan också kontamineras vid en översvämning. Ökande flöden kan på längre sikt öka grundvattennivåerna så att dricksvattenledningarna konstant ligger i vatten. Är då detta förorenat med smittsamma mikroorganismer kan de vid undertyck i ledningarna komma in och ge smärre sjukdomsutbrott.

Läckage av mikroorganismer från mark, gamla deponier, nedgrävt avfall, betesmark och djurhållning

Mark

Frasbrand (drabbar endast djur) smittar via sporer som överlever länge i marken. Förändringar i markytans beskaffenhet och fukthalt som t.ex. ses vid både översvämningar och torka kan föra upp sedan länge begravda sporer till markytan. Frasbrand hos nötkreatur är ett problem i sydöstra Sverige.

Bilaga B 34 SOU 2007:60

Nedgrävda kadaver

Mjältbrand (antrax) som kan orsaka sjukdom hos både människa och djur förekommer inte idag i Sverige. Mjältbrand skulle eventuellt kunna frigöras ifall landskred orsakade av översvämningar skulle öppna gamla gravar med antraxsmittade kadaver. Uppgifter om var dessa är lokaliserade finns hos respektive Länsstyrelse. Risken (se också figur 4.1) torde vara större i de södra och mellersta delarna av landet eftersom djurbesättningarna där är mer frekvent förekommande. I andra länder, som Ryssland där antraxsmitta förkommer kan en ytkontamination av markerna föreligga. Detta kan ha varit orsaken till rapporterade ryska utbrott av antrax hos människa efter översvämningar (Buravtseva et al. 2003).

Figur 4.1 Förändrade ras och skredrisker i samband med klimatförändringar. Rött – ökad skredrisk, gult – oförändrad risk, grönt – minskad risk.

Källa: Klimat- och sårbarhetsutredningen 2007, underlagsrapport från SGI.

SOU 2007:60 Bilaga B 34

Betesmark

Djur kan dricka av ytvatten ute på bete. Översvämningar och ökade flöden kan leda till att djuren får i sig såväl förorenat dricksvatten som att beten förorenas. Även om vattnet inte skulle vara hälsovådligt i sig kan det ändå ge hälsokonsekvenser genom att smak- och luktförändringar som kan göra att djuren dricker för lite.

Utdikning och dränering av våta områden minskar buffertkapaciteten vid höga flöden. Beten kan medvetet användas som buffert för vattenlagring och översvämmas vid stora flöden och hög vattennivå, då avrinning är begränsad. Invallning uppströms kan ge risk för översvämning nedströms. Bräddning av orenat avlopp sker redan idag vid kraftig nederbörd. Om detta sker i ökande omfattning så kan risken för smitta från avlopp till djur öka.

Gödsel och slam kan flyta ut över beten vid översvämning. Gödsel kan t.ex. innehålla bakterier som VTEC/EHEC medan slam t.ex. kan innehålla Salmonella. Även betesparasiter, som gastrointestinala helminter och koccidier, kan spridas över större områden med hjälp av vatten. Det behövs ytterligare kunskap om när det ur smittskyddssynpunkt kan anses säkert att släppa ut djur igen på betesmark som kontaminerats.

Utbrott av VTEC/EHEC i Walkerton, Kanada

Under senare hälften av maj månad år 2000 beräknades att mer än 2 300 av samhället Walkerton:s 4 800 invånare (48 procent) insjuknade med mag- och tarmsymtom efter att ha druckit förorenat dricksvatten. Det rörde sig om en dubbelinfektion med Escherichia coli VTEC/EHEC och Campylobacter jejuni, 65 personer sjukhusvårdades varav 27 personer utvecklade HUS (allvarlig njurpåverkan) och sju personer avled. En av grundvattentäkterna (c:a 15m djup i sprickig kalksten) förorenades efter kraftiga regn med djuravföring från en närbelägen bondgård. Mellan den 8 och 12 maj 2000 regnade det omkring 134 mm, varav det mesta (70 mm) föll den sista dagen, inom en tidsperiod på sex timmar (Auld et al. 2004). Kostnaderna för kommunen och länet (Ontario) har beräknats till hundratals miljoner dollar. Bara rengöring och desinfektion av systemet kostade 12 miljoner dollar. Intressant i detta sammanhang är att ansvarsförsäkringen för kommunerna därefter steg i hela Kanada.

Bilaga B 34 SOU 2007:60

Cryptosporidiosutbrott i Milwaukee, USA

Under mars och april 1993 insjuknade omkring 403 000 personer (67 procent av befolkningen) i staden Milwaukee USA, av förorenat dricksvatten. Av dessa krävde 4 400 sjukhusvård och omkring 50 till 70 avled, av vilka flertalet var AIDS patienter. Parasiten Cryptosporidium parvum var orsaken till utbrottet. Milwaukee har två vattenverk som båda tar sitt råvatten från sjön Michigan. Råvattnet renades med konventionell vattenbehandling bestående av fällning, filtrering och klorering. Vid tiden för utbrottet hade hög turbiditet (grumlighet) konstaterats både i sjön Michigan och i råvatten till flera vattenverk i området. Hög turbiditet påverkar vattenreningen (effekten av fällning och filtrering) och parasiten C. parvum är inte känslig ens för hög klorering vilket innebär att parasiten i större mängder kunde komma ut i dricksvattnet. Strax före utbrottet förekom kraftiga vårstormar med snösmältning och regn (MacKenzie et al. 1994). Det finns två teorier varifrån föroreningen med C. parvum kom. Parasiten kan finnas i avföring hos både djur och människor.

1. Det fanns nötkreatur längs två floder som rinner ut i sjön Michigan samt även ett slakteri som kunnat påverka råvattenkvaliteten 2. Ökat utsläpp av både renat avloppsvatten från avloppsreningsverket och breddning (orenat avloppsvatten) p.g.a. av snösmältning och vårflod.

Senare utredning och undersökning av olika C. parvum stammar gör det troligt att det var framförallt avloppspåverkan som var orsak till utbrottet.

Kostnaderna var 96,2 miljoner dollar varav 31,7 miljoner USD för medicinsk vård samt 64,6 milj USD för produktionsbortfall. Direkta kostnader under och i direkt anslutning till utbrottet för olika myndigheter (hälsosektorn, smittskydd och vattenverk) har beräknats till mer än 2 miljoner dollar (Corso et al 2003).

SOU 2007:60 Bilaga B 34

Läckage av kemiskt-toxiska ämnen

Ökade flöden, akut eller under en längre tid, kan leda till läckage och förflyttning av i marken förekommande kemikalier/toxiska ämnen. Detta gäller mark med olika industri- och serviceanläggningar (som bensinstationer), gamla deponier (t.ex. gamla gruvor), upplag av miljöskadliga ämnen, avloppsrening, jordbruks- och industrimark, samt förorenad mark (se utredningsrapport från SGI). Förorenad mark kan vara områden för soptippar, deponier, gruvavfall, gamla bensinstationer, impregneringsanläggningar, föroreningar avsatta i sediment i sjöar och vattendrag m.m.

Läckage med efterföljande förorening av yt- och grundvatten, jordbruksmark, jordbruksprodukter, etc. kan ge olika hälsokonsekvenser beroende på vilken exponeringsfaktor det är frågan om (ex. tungmetaller som kadmium, pesticider, gödningsmedel, andra kem/ toxiska ämnen).

Gränsvärden (0,1 ug/l enskilda respektive 0,5 ug/l totalhalt) för bekämpningsmedel i dricksvattenföreskrifterna är till skillnad från övriga gränsvärden inte hälsobaserade utan har fastställts mot bakgrund av försiktighetsprincipen. Undantag är aldrin, dieldrin, heptaklor och heptaklorepoxid där 0,03 ug/l som gränsvärde är hälsobaserat. I Rapportering av dricksvattentillsynen år 2005 (Livsmedelsverket 2006) noterades att fluorid och/eller bekämpningsmedel gav upphov till de flesta kemiska hälsomässiga anmärkningarna. Några tillsynsmyndigheter rapporterade dock fynd av radon, arsenik och nitrat. Totalt hade 2,9 procent av de allmänna anläggningarna kemiska hälsomässiga problem.

Bilaga B 34 SOU 2007:60

Figur 4.2 Möjliga direkta och indirekta hälsokonsekvenser hos människa av översvämningar och mer långsamt ökande vattenflöden. Flödesschemat visar komplexiteten hos en översvämnings olika möjliga hälsokonsekvenser. Beige rutor omfattar olika sektorer som kan drabbas, blå rutor visar på vilket sätt en översvämning kan leda till en hälsoeffekt, och gula rutor visar hälsoeffekter.

Källa: Lindgren, Albihn, Andersson, et al. opublicerat

Ökade flödens effekt på vektorburna sjukdomar

Översvämningar skapar förhållanden som kan påverka spridningen av vissa vektorburna sjukdomar. Utbrott hos människa av leptospiros som sprids med gnagare har rapporterats efter översvämningar i Tjeckien (Kriz 1998) och Ryssland (Kalashnikov et al. 2003a, Mezentsev et al. 2003). Utbrott även av andra gnagareöverförda sjukdomar (som hantavirusinfektion) har rapporterats från flera håll i världen i samband med ökade flöden (Ebi et al 2006).

Ökade flöden i våtmarker skapar också gynnsamma förhållanden för insekter med en vattenberoende larvutveckling, som myg-

SOU 2007:60 Bilaga B 34

gor, knott, svidknott och bromsar. Insektspopulationer kan öka drastiskt i efterförloppet av en översvämning. Detta kan skapa svåra problem för både boskap och vilda djur. Vissa insekter såsom översvämningsmyggan Ochlerotatus sticticus vars ägg är mycket torkresistenta kan överleva i marken under många torrår, kan lokalt komma att gynnas. Massförekomst av myggor har iakttagits efter översvämningar vid nedre Dalälven. Det finns exempel från Europa på utbrott hos människa av myggöverförda virusinfektioner (som hantavirusinfektioner och West Nile feber) efter översvämningar (Hubalek et al 1999), t.ex. efter den svåra översvämningen i Centraleuropa 2002 (Hubalek et al. 2004a). Utbrott av tularemi har bl.a. rapporterats efter översvämningar i Ryssland 2002 (Briukhanov et al 2003).

5 Hälsoeffekter av klimatets påverkan på vattentillgång och vattenkvalitet

I Sverige bedöms stora delar av landets södra och mellersta delar kunna få ökande problem med torka under delar av sommarperioden under detta kommande sekel. Sydöstra Sverige kommer även att få totalt sett lägre grundvattentillgång hela året. Redan idag förekommer perioder med låga grundvattennivåer. Då uttaget av vatten till allra största del utgörs av grundvatten (t.ex. finns 25–30 större kommunala grundvattentäkter i Östergötland) kommer en minskad mängd grundvatten medföra diverse frågeställningar och problem, samtidigt som ett förändrat klimat medför andra problem/behov (erosion, konstbevattning, avsaltning, m.m.).

Tillgången på vattenresurser beror främst på grundvattenbildningen som i stort sett utgörs av skillnaden mellan nederbörd och avdunstning. Övriga faktorer som t.ex. jordart (Rodhe et al. 2006) har relativt liten betydelse. Grundvattenbildningen överensstämmer tämligen väl med avrinningen. Grundvattenbildningen varierar avsevärt mellan olika delar av landet; på västkusten kan den överstiga 600 mm per år medan sydöstra Götaland har en grundvattenbildning som kan understiga 100 mm. En minskad grundvattenbildning i denna del av landet är således extra besvärlig med tanke på det relativt svaga utgångsläget.

Bilaga B 34 SOU 2007:60

Om man redan idag upplever perioder med låga grundvattennivåer kommer sannolikt en framtida temperaturökning (följt av ett ändrat nederbördsmönster, ökad avdunstning) medverka till att grundvattenbildningen i landets sydöstra delar inte kommer att nå upp till det behov av vattenuttag som finns. I värsta fall kommer uttaget inom vissa områden att vara större än nybildningen, på lång sikt medför detta en långsiktig sänkning av grundvattennivån. Detta kan i sin tur medföra saltvatteninträngning från hav eller djupt liggande salthaltigt grundvatten, minskad tillrinning av grundvatten till ytvatten vilket kan påverka vattenföringen i åar, bäckar och andra vattendrag.

Konsekvenser av störningar av vattenkvaliteten

Vatten är vårt vanligaste livsmedel och även i ett förändrat klimat är det viktigt att upprätthålla en bra vattenkvalitet med god lukt och smak på vattnet och att man inte riskerar att insjukna på grund av patogener i vattnet. Efter ett vattenburet utbrott kan det vara svårt att få allmänheten att lita på vattenkvaliteten vilket kan göra att man hellre köper flaskvatten. Samma effekt kan det bli om vattnet inte smakar gott, är grumligt, färgat eller har en markant klorsmak. Det är viktigt att tänka på att en liter flaskvatten kostar mellan några till 20 kr medan 1 liter kommunalt dricksvatten kostar c:a 1 öre.

I Sverige beräknas en normal vattenförbrukning ligga på c:a 200 liter per person och dygn. Vid nödvattenförsörjning, exempelvis via tankar, får man räkna med c:a 5–10 liter per person och dygn.

Storskalig djurhållning kräver säker tillgång på vatten av god kvalitet. Brist på vatten av god kvalitet kan bli kraftigt begränsande för djurhållningen i vissa områden, ex. sydöstra Sverige sommartid eller på vissa platser. God tillgång till vatten är en förutsättning t.ex. för mjölkproduktion. En högproducerande mjölkko dricker minst 100 liter vatten per dag.

SOU 2007:60 Bilaga B 34

Ökade respektive minskade flöden samt högre vatten- och lufttemperaturer kan under vissa förhållanden (se beskrivning ovan) påverka dricksvattenkvaliteten negativt.

Ett flertal smittämnen som kan förekomma vid vattenburen smitta kommer att påverkas av ett ändrat klimat (tabell 5.1). Vissa av dessa ger symtom enbart hos människa som calicivirus. Andra påverkar både människa och djur som Campylobacter, Cryptsporidium, Giardia, VTEC/EHEC, Salmonella och Yersinia.

Vinterkräksjuka på sommaren: Smitta via badplats

Ett stort badvattenburet utbrott orsakat av calici/norovirus inträffade under en mycket varm period i Göteborgsområdet 2004. Det fina vädret gjorde att många, ungefär 1 000 personer per dag, sökte sig till badplatsen. Minst 250 personer insjuknade och även en del sekundärfall rapporterades. Den största risken för att smittas var att få kallsupar, eller på annat sätt få vatten i munnen, att bada vid den stora badplatsen, att bada flera gånger per dag och vara länge i vattnet, upp till 60 minuter, samt att leka vid vattenbrynet eller bada eller simma nära stranden mindre än 20 meter ut. Sjukdomssymptom som normalt uppträder på vintern (vinterkräksjuka) kan även dyka upp på sommaren och en tät kontakt mellan människor, speciellt om någon är magsjuk (kräks och/eller har diarré), ökar risken för smittspridning. Intressant vid detta utbrott är att denna sjö förutom att vara en populär badplats även är råvattentäkt till Göteborgs vattenverk. Vattenverket bedömde att inte fanns någon risk för dricksvattenburen smitta under detta utbrott.

Alger

Toxiska algblomningar orsakade av cyanobakterier (s.k. blågröna alger) uppträder i både sött och bräckt vatten. Östersjöns cyanobakterier klarar inte salthalten i Västerhavet (Kattegatt och Skagerrak) och finns därför inte i dessa områden. Algblomningar kan dyka upp under hela året, men de potentiellt skadliga blomningarna är vanligast under högsommaren (juli–augusti) och delar av hösten. Vattentemperaturer på >15°C gynnar toxisk algblomning om vattnen är näringsrika. Giftalger gynnas genom att den

Bilaga B 34 SOU 2007:60

period som vattnet är skiktat sommartid kommer att bli längre vid ett varmare klimat. Lång skiktningsperiod medför en ökad risk för kvävebrist i många vatten, genom att det varma ytvattnet efter en tid utarmas på närsalter, bl.a. lättillgängligt kväve. Vid kvävebrist kommer blågrönalgernas förmåga till kvävefixering skapa en viktig konkurrensfördel gentemot icke kvävefixerande algarter. Dock krävs att vattendragen är näringsrika för att det skall uppstå så pass kraftiga algblomningar att de blir hälsomässigt störande. När det gäller Östersjön råder det idag en viss osäkerhet om giftig algblomning kommer att gynnas eller ej, beroende på om fosfortillgången kommer att minska eller inte.

SOU 2007:60 Bilaga B 34

Figur 5.1 Utbredning av algtoxin. Den övre kartsekvensen visar satellitobservationer av antal dagar med ytansamlingar av cyanobakterier i Östersjön under perioden 1997–2006 och de två nedre kartorna visar modellerad förändring i antal grader 2071–2100. Modell som använts är RCO (Rossby Centre Oceanographic model) som baserats på olika regionala och globala modeller och scenarier.

Källa: SMHI 2006, Meier 2006.

Bilaga B 34 SOU 2007:60

Vid riklig förekomst av algtoxin kan dessa eventuellt tas upp av fisk och skaldjur med risk för att toxiner hamnar i livsmedelskedjan. Blomningar innebär en direkt hälsorisk för djur och människa och problem för rekreation och friluftsliv. Små barn liksom vilda djur, boskap och hundar som dricker av eller badar i kontaminerat ytvatten är speciellt utsatta. Vid varmare klimat ses också ett ökat problem med växt i vattenkoppar och dryckeshoar ute på beten. Blomningar i sjöar som används som ytvattentäkter kan innebära problem vid dricksvattenberedning, toxiska blomningar är en potentiell hälsofara vid otillräcklig rening av vattnet. Det är viktigt att poängtera att sjövatten aldrig bör drickas utan föregående rening.

SOU 2007:60 Bilaga B 34

Tabell 5.1 Klimat-vatten-hälsoeffekter. Hälsoeffekter hos människa och djur som är av intresse för Sveriges del och som har en känd eller misstänkt koppling till vatten, dvs., till översvämningar, ökade flöden och högre vattentemperaturer. x= klart samband. (x)= samband av mindre betydelse.

Hälsoeffekt eller sjukdom Ökade flöden i sig

Markläckage Betessmitta p.g.a. ökade flöden

Badvatten Dricks-

vatten

Vattenansamlingar

Huvudsakligen människa Psykologiska besvär x Allergier (mögelsporer) x Hudinfektioner x Badsårsfeber x Calicivirusinfektion x x Cryptospiridiuminfektion x x x Giardiainfektion x x x Hepatit A x Rotavirusinfektion x Shigellainfektion x Både människa och djur Dödsfall och olycksfall x Andningsbesvär (mögelsporer)

x

Livsmedel + foder (mögelsporer)

x

Algtoxinförgiftning x x x Leptospirainfektion x x x Harpest (tularemi) x x x Insektsbett: Mygg och knott

x

x

West Nile feber

x

x

x

Aeromonasinfektion

x x

VTEC/EHEC x x x x Salmonellainfektion x x x x Campylobacterinfektion x x x Yersiniainfektion x x Huvudsakligen djur Frasbrand x Mjältbrand (antrax) x Paratuberkulos x Mag-tarmparasiter x x

Bilaga B 34 SOU 2007:60

Figur 5.2 Högre vattentemperaturer (dricks- och badvatten) och hälsoeffekter hos människa. Beige rutor omfattar olika vattendrag som kan drabbas, blå rutor visar på vilket sätt högre vattentemperaturer kan leda till en hälsoeffekt, och gula rutor visar hälsoeffekter.

Högre temperaturer i badvatten kan öka tillväxtmöjligheterna av olika mikroorganismer i ytvatten. Under varma sommardagar söker sig fler folk till olika badplatser. Längre somrar ger längre badsäsonger.

Bassängbad

Fler badande i simbassänger ökar risken för smittspridning mellan människor av exempelvis öroninflammationer och andra övre luftvägsinfektioner, samt av mikroorganismer som ger mag-tarmbesvär som Cryptosporidium och calicivirus. Smittrisken ökar ytterligare genom att många smittämnen tillväxer fortare vid högre temperaturer, som exempelvis vissa Pseudomonas-arter, streptokocker och staphylokocker.

Rörledningar

Dricksvatten

Mikroorganismer

Badvatten

Hav Sjöar o vattendrag Simbassänger

Algtoxiner

Högre vattentemperaturer

Alger och

mikroorganismer

Intag/ inhalation / ögon/slemhinna/sår

Enskilda vattentäkter

Ytvatten Grundvatten

Sjukdom

Sjukdom

SOU 2007:60 Bilaga B 34

Strandbad

Algförekomsten ökar vid varmare temperaturer och kan omöjliggöra bad.

Ett flertal smittämnen som kan spridas på badplatser kommer att påverkas av ett ändrat klimat. Risken för mag-tarminfektion orsakad av calicivirus, Giardia och Cryptosporidium ökar vid ökad exponering. Utbrott av VTEC/EHEC vid strandbad kan troligen öka p.g.a. flera faktorer. Dels genom smittoläckage från betande boskap nära badplats, dels genom att sjuka badande personer (framförallt småbarn) kan överföra smittan, och dels p.g.a. möjlig tillväxt av bakterien i vattnet. Smittspridning av Campylobacter till badande kan ske från olika typer av vilda fåglar inklusive kanadagäss och betande boskap nära badplatser. Salmonella kan tillväxa i varmare vatten speciellt ifall mycket näring finns. Vid kraftiga regn kan olika typer av mikroorganismer som finns hos husdjur, vilda djur och fåglar, påverka badvattenkvaliteten.

Badklåda är en i sig ofarlig självläkande parasitorsakad sjukdom som kan drabba människor vid bad i söt- och bräckvatten. Risken ökar vid varmare badvattentemperaturer.

Badvattenkvalitetskontroll

Naturvårdsverket har, utifrån ett EG-direktiv, utfärdat föreskrifter för provtagning av badvatten. Badvatten övervakas i hela EU och provtagning genomförs var fjortonde dag i de bad som har minst 75–100 badande i snitt per dag. Kommunerna sköter provtagningen och rapporterar sina resultat under säsongen till SMI (Smittskyddsinstitutet), som genomför regelbunden kvalitetskontroll av resultaten.

Mindre epidemier av leptospirainfektion har rapporterats när människor smittats vid bad i insjöar eller vattendrag, som förorenats med urin från infekterade gnagare, se också avsnitt 4.2. I Sverige finns smittan hos svenska gnagare men inga kända fall av sjukdomen har setts hos människa på senare år.

Om man badar med sår ökar risken för infektion av följande smittämnen: 1) Vibrioner, som ökar vid varmare vattentemperaturer och har en optimal tillväxt >20

o

C och salthalt på 0,4–1,7 pro-

cent, dock har den även isolerats från insjövatten; 2) Aeromonas som trivs i varmare vatten.

Bilaga B 34 SOU 2007:60

Figur 5.3 Utbredning av badsårsfebersvibrioner idag och i framtiden. Den vänstra kartan markerar områden med utbrott av badsårsfeber under 2004–2006, dvs., de första rapporterade fallen i Sverige. De två vänstra kartorna visar säsongsmedeltemperaturer för juni– aug för 1961–1990 (karta 1) och 1991–2005 (karta 2). Karta 3 visar modellerad ökning i antal grader för medeltemperaturen under april–juni 2071–2100, respektive juli–sep (karta 4). Modell som använts är RCO-H (Rossby Centre Oceanographic model) som baserats på olika regionala och globala modeller och scenarier (Meier 2006)

Källa: Smittskyddsinstitutet, SMHI, Meier 2006, och Andersson et al. (opublic)

1961-1990 1991-2005

2071-2100

2071-2100 karta1 karta 2 karta 3 karta 4

Försommar

Sensommar

Sommar

SOU 2007:60 Bilaga B 34

Utbrott av badsårsfeber (hos känsliga personer) kan komma att bli vanligare i svenska vatten med ökande temperaturer, och sjukdomen kommer att påträffas allt längre norrut.

Varm sommar 2006:

Ökat antal rapporterade infektioner efter bad

Vibrioinfektioner (utom V. cholerae O1 och O139) har bara varit anmälningspliktig sedan 1 juli 2004. Ett fall av badsårsfeber rapporterades 2004 och tre fall 2005. Under den varma sommaren 2006 rapporterades totalt åtta fall av allvarlig vibrioinfektion efter bad, fem fall av Vibrio cholerae (ej O1 ej O139), ett fall av Vibrio vulnificus och två med typ ej angiven. Samtliga personer hade haft sår då de badade och tre av dessa smittade personer avled. Bakterien finns framförallt i bräckta vatten där den ofta förekommer tillsammans med plankton (speciellt blågröna alger) och tillväxer vid högre vattentemperaturer. Begränsade studier har påvisat Vibrio cholerae även i sötvatten. Under sommaren 2006 rapporterades även 4 vattenburna utbrott med calicivirus bland badande personer. Tidigare har bara två sådana utbrott rapporterats i Sverige.

Vibrio vulnificus har även tidigare förekommit i samband med humaninfektioner efter bad under varma somrar. Bakterien förekommer i 2 biotyper, varav 1:an påvisas hos musslor och 2:an orsakar sjukdom på ål (påvisats i odling vid flera tillfällen). Bakterien föredrar saltvatten varför den troligast kommer att utgöra ett problem vid våra kuster. En temperaturökning kommer med stor sannolikhet att öka prevalensen av sjukdomen i vilda ålbestånd.

Det mest effektiva sättet att förebygga infektioner hos människa med av i vatten förekommande vibrioner är att ge information. Varning ska framförallt riktas till befolkning i områden där man vet att det alltid är varmare vatten än på andra ställen t.ex. i Blekinge och vissa insjöar.

Vid höga temperaturer är det viktigt att ersätta den vätska som förloras genom ökad svettning. För vissa grupper – t.ex. äldre och personer som står på viss medicinering – kan detta vara svårt och risken ökar då för intorkning (se figur 5.4). Om ett för litet vätskeintag pågår under en längre period kan det leda till njursten. Ett ökat intag av vätska å andra sidan kan öka risken för diarrésjukdom om dricksvattenkvaliteten p.g.a. värmen är försämrad.

Bilaga B 34 SOU 2007:60

Ett varmare klimat kan komma att öka människors vistelse i naturen. Vid fjällvandring är vatten i bäckar och sjöar ofta det enda tillgängliga dricksvattnet. Fler personer smittade med Campylobacter och Giardia kan bli en följd.

Kostnadsberäkningar vid vattenburna utbrott

Antalet registrerade dricksvattenorsakade sjukdomsfall anges till 63 000 fall i Sverige under 25 år men det finns ett betydande mörkertal. Kostnaden per insjuknad varierar mellan 161 kr och 28 000 kr, enligt en undersökning gjord på Chalmers beroende på vilka kostnader som inkluderats. Kostnadsberäkningarna för EHEC-utbrottet i Walkerton (28 000 kr/insjuknad) och Giardiautbrottet i Bergen (8 000 kr/insjuknad) framstår som de mest fullständiga. Klimat- och sårbarhetsutredningens Dricksvattenrapport 2007 uppger att om man räknar med en kostnad på 10 000 kr/insjuknad och en femfaldig ökning av de vattenburna infektionerna i Sverige fås en kostnad på mer än 100 Mkr per år. Mörkertalet innebär att kostnaden för att inte genomföra riskreducerande åtgärder skulle kunna var betydligt högre. Utöver dessa kostnader finns mänskligt lidande i samband med dödsfall och sjukdom som i vissa fall blir kronisk samt avsevärda kostnader för att återställa förtroendet för dricksvattnet. Drickvattenrapporten 2007 visar på resultaten från en enkätundersökning som angav att föroreningsrisken från kommunal avloppsrening eller djurhållning ökar betydligt vid kraftig nederbörd vid 43 procent av vattentäkterna. Även dagvatten kan innehålla betydande mängder mikroorganismer och vid 21 procent av täkterna anges dagvatten som en föroreningsrisk. Vid 42 procent av täkterna anges att jordbruksmark är en föroreningsrisk.

Vid ett vattenburet utbrott i Marks kommun 1995 insjuknade omkring 3 000 personer med campylobacterinfektion, dvs. 24 procent av de som hade kommunalt vatten. Det var relativt få personer som anmält sig sjuka eller varit hemma för vård av sjukt barn (6,5 procent) eller sökt läkare (5 procent), detta på grund av att det var långhelg. Det verkliga antalet sjuka var säkert betydligt högre. Den totala kostnaden för utbrottet beräknades till 4,7 MSEK. Den högsta kostnaden var, trots att många inte sjukanmälts sig p.g.a. långhelgen, frånvaro från arbetet p.g.a. sjukdom eller vård av sjukt barn 1,5 MSEK, följt av sjuk- och sjukhusvård 1,4 MSEK. Vattenverket i kommunen var

SOU 2007:60 Bilaga B 34

tvunget att anskaffa en UV-utrustning till en kostnad av 1 MSEK. Kostnader för utbrottsutredningen bland olika myndigheter beräknades till 640 TSEK. Till sist kostnader för medicin, taxiresor m.m. 170 TSEK. Produktionsbortfallet har inte beräknats i denna studie.

Vid ett annat vattenburet utbrott i Boden 1988 där omkring 10 700 (41 procent) av de som hade kommunalt vatten insjuknade med mag- och tarmsymtom, kunde sjukdomsagens inte påvisas. (Många idag kända mag-tarminfektioner t.ex. calicivirus kunde på den tiden inte identifieras.) Den totala kostnadsberäkningen är inte fullständig då produktionsbortfall, sjukvårdkostnader, m.m. inte beräknats. Trots detta uppgick kostnaderna till 1,8 MSEK, varav sjukskrivning stod för 1,1 MSEK och kostnaderna för myndigheterna vid utredning av utbrottet omkring 670 000 SEK. Utbrottet orsakades troligen av en bräddning av orenat avloppsvatten och på grund av ombyggnad på vattenverket, fallerande klorering. En konsekvens av detta utbrott var att en ny vattentäkt anordnades.

Figur 5.4 Exempel på möjliga hälsoeffekter p.g.a. ett ändrat beteende vid högre sommartemperaturer. Beige rutor visar vad som ligger till grund för en hälsoeffekt, blå rutor visar på vilket sätt en hälsoeffekt uppstår, och gula rutor visar hälsoeffekter.

Mänskligt beteende

Fontäner

Ökad vatten-

konsumtion

Uttorkning

Njursten

Sjukdom

Badplatser

Förorenat dricksvatten

Infektionssjd

Högre temperaturer

Fler folk samlas

Otillräckligt vattenintag

Bilaga B 34 SOU 2007:60

6 Hälsoeffekter av klimatets påverkan på foder och livsmedel

Foder är definitionsmässigt, enligt EU, första steget i livsmedelskedjan.

Foder är grunden för hälsa och välbefinnande hos djuren. Foder är första steget i produktionen av animaliska livsmedel och måste vara av god kvalitet och utan främmande ämnen som kan ackumuleras och på detta sätt komma in i livsmedelskedjan. I Sverige produceras årligen c:a 2 miljoner ton foder till icke sällskapsdjur. Till detta kommer c:a 3,7 miljoner ton vallfoder samt spannmål, bete och andra råvaror som inte ingår som ingredienser vid industriell foderproduktion. Till Sverige importeras proteinfoderråvaror bl.a. 300 000 ton soya och soyaprodukter per år.

I samband med extrema väderförhållanden som översvämningar eller långvarig torka kan betesbrist bli ett problem. Betesbrist gör att djur måste stödutfodras på betet eller hållas inne och utfodras. Betesbrist kan antas vara negativt för såväl vektorer som parasiter, vilket ju gynnar husdjuren. Betesbrist kan också orsaka att djuren ändrar sitt betesbeteende och börjar beta av giftiga växter eller att de i högre grad utsätts för parasitsmitta genom att de betar närmare marken och närmare fekalt förorenade områden som normalt ratas. Ekologisk produktion är mycket beroende av bete och grovfoder varför den produktionsformen är extra sårbar.

Ett exempel på betesburen smitta är frasbrand (Clostridium chauvoei). Den smittar via sporer som överlever mycket länge i marken. Förutom översvämningar kan även torka (dvs., förändringar i markytans beskaffenhet och fukthalt) föra upp sedan länge begravda sporer till markytan och förorsaka nya utbrott hos betande djur i till synes fria områden (se kapitel 4).

Ökande problem med angrepp av mikroorganismer i växande gröda men även tillväxt i skördade fodermedel kan förväntas som en följd av högre temperatur men också som en följd av ökad relativ luftfuktighet under lagringssäsongen (vinterhalvåret). Större problem kan förväntas med mögelgifter i inhemskt producerade fodermedel men också med Salmonella i den industriella foderpro-

SOU 2007:60 Bilaga B 34

duktionen. En ökad odling av nya fodermedel som t.ex. majs kommer att ge problem med andra mögelgifter än de som hittills förekommit inom stråsädsodlingen.

För svensk stråsädsodling finns en uppenbar risk att fältangreppen kommer att öka när det gäller mögelsvampen Fusarium graminearum. Denna har hittills ansetts vara relativt ovanlig i Sverige men förekommer allmänt i tempererade områden. Svampen angriper vete och majs och producerar främst mögelgiftet deoxynivalenol (DON). En klimatförändring kan medföra att svampens sexuella stadier uppträder i vårt klimat, något som ökar riskerna för en genetisk förändring och därmed en ökad spridning. Vallodlingen kan också påverkas till följd av nya grödor, anpassade till varmare klimat, i vilka angrepp av mögelsvampar är mer vanliga. Mer omfattande angrepp av olika mikroorganismer i växande gröda och lagrade foderprodukter kan medföra konsekvenser för djurs hälsa då de t.ex. exponeras för mögelgifter i fodret. Mögelgifter har olika effekter beroende på vilken substans det handlar om och vilket djurslag som exponeras. Bland annat kan grisars reproduktion och tillväxt störas allvarligt om halterna av mögelgifter från fusariumsvampar är höga i fodret.

Klimatförändringar kombinerade med en alltmer globaliserad livsmedelsproduktion och handel och förändrade matvanor innebär sannolikt stor risk för att livsmedelsburna sjukdomar ökar. Globalt sett kommer en ökande temperatur med extrema händelser som svåra stormar, långa perioder av torka m.m. att negativt påverka tillgången och kvaliteten på vatten och livsmedel (Patz et al 2000).

Kunskap saknas fortfarande om huruvida klimatet har en direkt påverkan på olika mikrobiella livsmedelsburna sjukdomar. Mycket talar dock för sådana samband som 1) varierande prevalens under olika årstider; 2) varierande prevalens mellan olika breddgrader i ett land; 3) ändrade sjukdomsmönster under El Ni ňo; 4) värmeböljor samt dokumenterade samband mellan vatten- och livsmedelsburna sjukdomar och 5) väderstörningar (Checkley et al. 2000, Colwell 1996, Rose et al. 2001, m.fl.). Ett statistiskt samband mellan sjukdom och kortvariga temperaturförändringar tyder också på att långvariga temperaturförändringar kommer att påverka förekomsten av livsmedelsburna sjukdomar (Benton & Langford 1995). I

Bilaga B 34 SOU 2007:60

England rapporteras att för varje grads temperaturökning ökar anmälda salmonellafall med 12 procent (Kovats et al. 2004). Liknande siffror har rapporterats från Peru.

Hur blir vi matförgiftade?

Infektion Maten innehåller mikroorganismer som från mag-tarmkanalen tränger in i tarmväggen och orsakar inflammation t.ex. Salmonella, Shigella, Campylobacter och Yersinia. Inkubationstiden är normalt någon till några dagar. Symtomen är normalt diarré, ibland även feber och kräkningar. Varaktigheten kan vara från några dagar till en vecka, i vissa fall kan infektionen bli allvarligare med blodförgiftning eller följdsjukdomar som ledbesvär.

Intoxikation/förgiftning Maten innehåller bakterier som bildar toxin (bakteriegift) endera i livsmedlet före förtäring t.ex. Staphylococcus aureus, Bacillus cereus (kräktoxin) och Clostridium botulinum eller i tarmen efter förtäring, t.ex. Clostridium perfringens och Bacillus cereus (diarrétyp). I allmänhet har intoxikationer en kort inkubationstid (några enstaka timmar till ett dygn). Symtomen är vanligen kräkningar och/eller diarréer, illamående, feber och varaktigheten är relativt kort, timmar till ett dygn. Drabbade individer tillfrisknar vanligtvis spontant utan efterföljande komplikationer. Undan tag är Clostridiun botulinum som bildar ett mycket allvarligt nervgift (se vidare kapitel 8).

I Sverige liksom i många andra utvecklade länder har de livsmedelsburna sjukdomarna inte minskat under de senaste 50 åren. Detta trots att basala kunskaper om livsmedelshygien har varit väl kända. Förklaringar till detta är säkert många, t.ex. att vi äter allt mindre hemmalagad mat, konsumtionen av take-away och fast-food ökar liksom färdiglagad mat som bara värms. Andra viktiga faktorer är ökad import av varor, både råvaror och färdiga produkter, från alltfler länder och en alltmer globaliserad livsmedelsproduktion och distribution har resulterat i utbrott med en global spridning. Ett salmonellautbrott orsakat av helva (efterrätt med sesamfrön) från samma producent upptäcktes samtidigt i Sverige och Australien. Det bör dock påpekas att storskalig livsmedelsproduktion inte med nödvändighet betyder att livsmedelssäkerheten äventyras. I själva

SOU 2007:60 Bilaga B 34

verket är kvalitetssäkringen ofta betydligt bättre än i mindre företag.

Musselodlingar kommer att bli allt vanligare på Västkusten framöver. Av intresse är att studera eventuell förekomst av musseltoxin liksom av marina algtoxiner samt dessas eventuella relation till klimatförändringar.

Kostnader för livsmedelsburna sjukdomsutbrott

Det finns en mycket stor underrapportering av matförgiftningar i den officiella statistiken. Från olika studier har man beräknat att mellan 338 000–500 000 personer matförgiftas varje år, till en beräknad kostnad av åtminstone 731 miljoner (Livsmedelsverket 1994, Livsmedelsverket 1999, Livsmedelsverket 2005).

Ett viktigt koncept för livsmedelssäkerhet är att hela livsmedelskedjan skall beaktas ”från jord till bord”.

Mikroorganismer som kan förstöra livsmedel finns överallt. Jordbakterier kan medfölja grönsaker, bär och frukt. Fisk och kött kan förorenas av djurens tarmflora vid slakt. Det är viktigt att livsmedel förvaras och hanteras på rätt sätt så att inte onödig tillväxt av mikroorganismer sker. Förvaras mat i rumstemperatur någon längre tid kan en snabb tillväxt ske av mikroorganismer och deras toxiner (gift). Mellan 43–50 procent matförgiftas vid restaurangbesök och mellan 22 och 50 procent i hemmet.

Kostnader vid livsmedelsburna salmonellautbrott

Ett salmonellautbrott inträffade i mitten av 1980, där mer än 100 personer smittades av kontaminerad mjölk. Totalt beräknades kostnaderna för detta utbrott till mer än 16 miljoner. De största kostnaderna orsakades av utgifter för avstängning av livsmedelspersonal och kostnader för mejeriet.

1994 förekom ett salmonellautbrott med c:a 100 smittade personer som hade konsumerat förorenade böngroddar. Kostnaderna beräknades till över 1 miljon kronor.

Ett utbrott av salmonellainfektion inträffade 1999 bland gäster som ätit på ett café på Västkusten. Restaurangen hade haft problem med bl.a. temperaturerna vid kylförvaringen. Av totalt 115 smittade personer hade 111 varit sjuka totalt 2 415 dagar. Två månader efter insjuknandet uppgav 33 procent att de fortfarande inte var återställda och efter fem månader hade 8

Bilaga B 34 SOU 2007:60

procent kvarvarande besvär (led och/eller tarmbesvär). Tjugofem personer hade sjukhusvårdats i totalt 117 dagar och 80 personer hade varit sjukskrivna/avstängda från arbetet/vård av sjukt barn i totalt 1 612 dagar. Totalt beräknades utbrottet ha kostat c:a 3 miljoner kronor.

Tidigare var man mycket observant på livsmedelshantering och livsmedelsförvaring under rötmånaden, som enligt almanackan börjar den 23 juli. Nu för tiden när kylar och frysar finns borde det inte vara något problem med kylförvaring. Många av dagens rapporterade matförgiftningar visar dock på att det är problem med nedkylning och kylförvaring. Detta kan förväntas öka med ett varmare klimat under sommarmånaderna och problem med att kylar och frysar inte klarar av att hålla föreskrivna temperaturer, med risk för matförgiftningar som följd. Listeria monocytogenes och Yersinia enterocolitica tillväxer redan i kylskåpstemperatur (+4°C), även om det går långsamt. Andra mikroorganismer som Salmonella kan föröka sig från +8°C, och flera av de bakterier som bildar toxin tillväxer snabbt med ökande temperaturer. Andra bakterier som Campylobacter kräver höga temperaturer och trivs i låg syrehalt och kan inte tillväxa i flertalet livsmedel. Virus och denna typ av parasiter kan inte föröka sig utanför en levande cell.

Vissa bakterier behövs i normalfallet i stora mängder i livsmedlet för att sjukdom skall uppstå t.ex. Salmonella medan för andra är smittdosen liten (100–500 bakterier) t.ex. Campylobacter, Shigella och VTEC/EHEC.

I Sverige är det sannolikt att ökande vattentemperaturer kommer att medföra ökade problem med patogena Vibrio spp. i marina produkter från skandinaviska vatten.

Vanliga orsaker till matförgiftningar

Vanligaste orsakerna till matförgiftningar är felaktig nedkylning, följt av bristande hygien, smittad person i köket och felaktig hantering och förvaring. De vanligaste livsmedlen som orsakar utbrott är kött/köttprodukter, fisk, skaldjur, fågel och färdigberedda livsmedel. Många gånger är den direkta orsaken till utbrottet okänt. Under senare år kan ett trendbrott skönjas med fler utbrott från frukt och grönt, speciellt från importerade exotiska grönsaker och frukt.

SOU 2007:60 Bilaga B 34

Det förefaller troligt att livsmedelsburna patogener, båda ”nya” och ”gamla”, kommer att orsaka ett ökande antal globala och regionala livsmedelsburna utbrott på grund av ändrad livsmedelsproduktion och distribution, ändrade matvanor och klimatförändringar.

6.3. Svensk fallstudie: VTEC O157 utbrott från lokalt odlad sallad sommaren 2005

VTEC/EHEC är en zoonos, dvs. en sjukdom som kan överföras mellan djur och människa.

Figur 6.1 Antalet humanfall av VTEC i Sverige 1995–2006. 1995 var det en frivillig laboratorierapportering och mellan 1996 och juli 2004 rapporterades enbart VTEC O157. Därefter rapporteras samtliga EHEC-infektioner, vilket gör att siffrorna inte är jämförbara.

Utbrottet

135 personer insjuknade under slutet av augusti och början av september 2005 framförallt på Västkusten (Halland and Västra Götaland) med VTEC/EHEC O157. Elva personer utvecklade HUS (allvarlig njurpåverkan). Undertypning visade på en variant av den på västkusten dominerande klonen (undertypen). Ålders- och könsfördelningen stämde inte med den normala bilden vid ett VTEC/EHEC-utbrott, det var få barn och merparten av de

0 50 100 150 200 250 300 350 400 450

1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006

År

A nta l fa ll

totalantal VTEC inhemska VTEC

Bilaga B 34 SOU 2007:60

smittade var kvinnor (två tredjedelar). Utbrottsutredningen, med epidemiologiska studier, spårandet av olika livsmedel samt provtagning, visade att sallad från en lokal odlare var den troliga orsaken till utbrottet. Efter att salladen dragits tillbaka från handeln kom inga nya humanfall. Salladen hade bevattnats från en liten å nära odlingen.

Den aktuella salladen odlades i ett typiskt jordbruksområde med boskap. Åtta besättningar fanns uppströms från salladsodlingen. Det togs 77 träckprov från djur och 25 av dessa var positiva för VTEC O157. De positiva proven kom från 4 gårdar. På en av dessa hade djuren exakt samma PFGE-mönster som bland de insjuknade personerna. Emellertid låg inte denna gård i direkt anslutning till vattenintaget för bevattning av salladsodlingen. Djuren gick ute men kunde inte komma ända ner till ån. Marken där djuren betade var dränerad vilken kunde underlätta rörelsen av mikroorganismer ut i vattendraget. Vattenprover visade att åvattnet var kontaminerat med avföringsbakterier. Vid mikrobiologisk bedömning skulle vattnet ha varit underkänt som badvatten. I vattenprover från bäck och i intaget till bevattningsvattnet kunde, med PCR, verotoxin konstateras.

Kontroll av vädret visade att det regnat kraftigt före skörd av något sallasparti, men även att bevattning skett av salladen strax före skörd. Ofta bevattnas salladen dagen före skörd för att den skall se fräsch ut.

Trolig förklaring av händelseförloppet och risker

I detta område med nötkreatur, som är bärare av VTEC O157, kan vid kraftiga regn, om marken lutar mot ett vattendrag eller via dräneringssystem, avföringspåverkat dagvatten med VTEC komma ut i vattendrag. Används denna typ av vatten till bevattning av grönsaker och bär, som äts direkt utan upphettning, kan en uppenbar risk finnas för smittspridning både av enstaka fall och större utbrott. Kraftiga regn befaras bli vanligare, då kan denna typ av utbrott med olika typer av mikroorganismer också bli vanligare.

Det är inte ovanligt att ett samhälles renade avloppsvatten släpps ut i en närliggande å, som i detta fall. Vid kraftiga regn kan då reningsverket behöva brädda (släppa ut obehandlat avloppsvatten). Om samma åvatten används för bevattning av grönsaker och

SOU 2007:60 Bilaga B 34

bär kan även patogena mikroorganismer som bara finns hos människor spridas.

Konsekvenser

För att minska risken för smitta av VTEC/EHEC via livsmedelsgröda som konsumeras rå måste hårda hygieniska krav ställas på bevattningsvatten. Praktiskt och ekonomiskt är denna åtgärd ofta svår att genomföra. Ovan beskrivna utbrott beräknas ha kostat 7,5 miljoner SEK vilket omfattar sjukhusvård sjukskrivning produktionsbortfall utredningskostnader men inte kostnader för salladsodlaren (Ledert-Müller, opublic.).

7 Hälsoeffekter av klimatets ekosystemspåverkan

De globalt sett högsta temperaturökningarna förväntas inträffa på de höga nordliga latituderna. Sverige kommer därmed att få stor påverkan på årstidernas klimat och längd, se inledningskapitlet. Rossbycentrets (SMHI) scenarier visar att den största temperaturökningen kommer att ske under vintermånaderna med markant minskat snötäcke som följd. Vårarnas medeltemperatur kommer att öka mer än höstarnas. Somrarna blir varmare men ökningen är proportionellt inte lika stor som under de övriga årstiderna (figur 7.1). Nederbördsmönstret ändras med generellt ökad nederbörd över hela landet förutom i de södra delarna sommartid, där kortare perioder med torka kan uppstå. Växtsäsongerna kan under detta sekel bli upp till tre månader längre i de sydligaste delar medan de i resten av landet förlängs med en till två månader.

Förändringar i arters utbredning

En ändring i årstidernas längd och klimat kommer att påverka strukturen och funktionen hos existerande ekosystem med, för det mänskliga samhället både positiva och negativa konsekvenser. Ur ett biologiskt perspektiv kommer en klimatförändring innebära påverkan på arternas utbredning och antal samt på den biologiska

Bilaga B 34 SOU 2007:60

mångfalden. Detta ger i sin tur effekter på ett flertal sjukdomar som är kopplade till ekosystem, som pollenallergier och vektorburna sjukdomar och där såväl den geografiska utbredningen som sjukdomens intensitet och säsongsinsjuknandet kan komma att påverkas.

Tidiga tecken på klimateffekter syns tydligast i områden nära arternas utbredningsgränser både vid den nordliga gränsen och på höga höjder. Där är ofta klimatet den begränsande faktorn. Säsongerna kan vara för kalla eller för korta för en arts överlevnad, förökning eller tillväxt. Under de senaste decennierna har ett flertal europeiska arter ändrat sina utbredningar, som stora delar av Nordsjöfiskarterna (Science 2005) och ett antal fjäril- och fågelarter (Nature 2002, IPCC 2007). Även arter som framkallar hälsoeffekter, som smittoöverförande fästingar och insekter samt pollenallergiframkallande växter har börjat ändra sina utbredningar (Daniel et al. 2003, Materna et al. 2005, Schneiter et al. 2002, Dahl 2007).

SOU 2007:60 Bilaga B 34

Figur 7.1 Säsongsmedeltemperaturförändring för tre decennier i taget mellan 2011–2100 beräknade data) jämfört med perioden 1961– 1990 (observerade data).

Källa: Beräkningar gjorda med Rossby Centrets Atmosfärsmodell, RCA3. Drivdata från den globala klimatmodellen ECHAM4/OPYC3 från Max-Planck-institutet för meteorologi i Hamburg. Utsläppsscenario B2 IPCC, SRES

Period Vinter

Vår

Sommar

Höst

1961-1990

2011-2040

2041-2070

2071-2100

Bilaga B 34 SOU 2007:60

Tidiga tecken

Under slutet av 1990-talet noterades en spridning norröver i landet av sjukdomsöverförande fästingar i Sverige (latitudförändring) (Jaenson et al. 1994, Tälleklint och Jaenson 1998). Spridningen skedde i första hand utmed hela Östersjökusten och runt större vattendrag i norr där klimatet är mildare än i inlandet. Denna ökade utbredning var statistiskt korrelerad med antalet graddagar som påverkar fästingens överlevnad och utveckling (direkt klimateffekt) och som ofta också gynnar fästingförekomst genom påverkan på värd- och reservoardjurspopulationer samt växtligheten (indirekt klimateffekt) (Lindgren et al 2000). Sedan dessa undersökningar gjordes har fästingar fortsatt att sprida sig norröver och observerades under 2006 överleva även i delar av det norrländska inlandet. Motsvarande spridning har noterats i bergsmassiven i Tjeckien (altitudförändring) där samma bergsområden studerades på 1950talet och 1983 och då fästingar inte förekom över 700 m.ö.h. Då samma ställen studerades igen 2001 samt 2002 påträffades fästingpopulationer ända upp till 1 200 meters höjd (Materna et al. 2005). Under vintern 2006/2007 noterades unika förhållanden i södra och mellersta Sverige med aktiva fästingar ända in i januarimånad (säsongspåverkan).

De arktiska växt- och djurarterna förekommer i Skandinavien inom ett i nord-sydlig riktning avgränsat exceptionellt smalt område. Klimatförändringen bedöms hota de arktiska djurarternas mångfald, spridning och förekomst (ACIA 2005). Trädgränsen kommer att flyttas norrut och högre upp i bergen. Djuren kommer sannolikt att utsättas för allt större stress, när klimatförändringen påverkar tillgången på föda, parningsområden och flyttrutter. Många arter tvingas flytta norröver men spridningen begränsas av Ishavet i norr samtidigt som konkurrens uppkommer från nya arter som invandrar söderifrån. Detta kan konkurrera ut flera idag inhemska arktiska arter. Intåget av de nya arterna ökar sannolikt också risken för införsel och/eller etablering av nya djursjukdomar (ACIA 2005).

SOU 2007:60 Bilaga B 34

Förändringar i ekosystem

Ett varmare klimat med allt kortare vintersäsonger kan bidra till en snabb ökning av arter vilka snabbt reagerar på väderförändringar. Ändringar i årstidernas start och slut kan därför initialt skapa obalans i många ekologiska system. Ett exempel är fjärilar vars populationstoppar snabbt kan tidigareläggas om vårarna startar tidigare, medan vissa fåglar vars ungar normalt livnär sig på dessa insekter inte lika snabbt kan anpassa sig och därmed missar födotillgångstopparna.

De ekologiska effekterna av en klimatförändring kan ske successivt eller språngvis när tröskeleffekter nåtts (Steffen et al 2004). Arter kan vandra in söderifrån, inhemska arter kan konkurreras ut, och nya artkombinationer kan skapa utrymme för nya sjukdomar att spridas och etableras. Överraskande effekter kan uppkomma.

Människans påverkan på det moderna landskapet är påtaglig

Det kan vara svårt att skilja ut hur stora effekterna av klimatologiska faktorer på fauna och flora blir jämfört med den inverkan som kommer av annan mänsklig aktivitet. För svensk del kan en klimatförändring gynna en förskjutning av rödrävens utbredningsområde norrut på fjällrävens bekostnad liksom en fortsatt ökning av fältharens utbredningsområde på bekostnad av skogsharens. Av intresse för smittspridning är eventuella klimatrelaterade förändringar i vissa flyttfågelmönster eller förändrad förekomst av vissa smågnagar- och leddjurspopulationer, etc. Fisk fungerar som en populationsregulator för vissa insekter. Förändringar i fiskpopulationerna kan därmed bidra till förändringar i förekomsten av smittspridande insekter.

Tabell 7.1 Klimatets ekosystemspåverkan med konsekvenser för sjukdomar hos människa och djur

  • Ändrad latitud och altitud utbredning av vektorer, värd- och reservoardjur och växtarter
  • Ändrad sjukdomsrisk (ökad/minskad) i områden där sjukdomen förekommer idag
  • Nya riskområden för ”gamla” sjukdomar
  • Ändrat säsongsinsjuknande/ändrade riskperioder
  • Risk för introduktion av nya sjukdomar

Bilaga B 34 SOU 2007:60

  • Klimatorsakad markanvändningsförändring kan lokalt ge ökad/ minskad risk för sjukdomar
  • Ett ändrat klimat påverkar människors beteenden, t.ex. rekreationsaktiviteter

Genom dagens snabba transportsystem har Sverige hela tiden ett inflöde av nya smittämnen och smittbärande arter. Smittämnen kan t.ex. införas med barlastvatten som släpps ut från fartyg, med flygplan (som flygplatsmalaria i Paris), med livsmedel, eller med människor och djur. Smittämnen kan också införas med flyttfåglar (Hubalek 2004b). De flesta av dessa arter/smittämnen kan dock inte etablera sig under rådande svenska förhållanden. Men genom att en klimatförändring skapar nya ekologiska förhållanden ges möjlighet för vissa av dessa att etablera sig i Sverige och bidra till spridning av nya sjukdomar.

Vektorer

Vektorer utgörs ofta av leddjur som består av insekter som stickmyggor (Culicidae), knott (Simuliidae), svidknott (Ceratopogonidae, Culicoides), bromsar (Tabanidae), och egentliga flugor (Muscidae), samt spindeldjur, där blodsugande kvalster (Acari), däribland fästingar (Ixodidae, Argasidae) ingår. Vektorer kan komma att påverkas och förekomsten förändras med en klimatförändring.

Jaenson et al. (1994) har beskrivit 13 olika arter av fästingar i Sverige. Ixodes ricinus är den dominanta arten. Då fästingen inte har någon direkt värdpreferens angrips flera olika djurarter, inklusive människa, vilket gör den till en effektiv vektor. Haemaphysalis punctata (fårfästing) har en lokal utbredning på Gotland och Öland. Detta släktes naturliga utbredningsområde är runt Medelhavet och österut via Turkiet (Estrada-Pe ňa et al. 2004) och kan redan idag spridas till fastlandet med transporter av infekterade djur. Den bruna hundfästingen, Rhipicephalus sanguineus, kommer till landet med importhundar. Denna fästing har uppvisat en god överlevnadsförmåga i svenska boningar och torde vid en förutspådd klimatförändring kunna etablera sig i Sverige (den förekommer idag upp till 50:e breddgraden). Fågelkvalster kan ha en betydande roll som smittspridare då dessa inte är värdspecifika och därför kan

SOU 2007:60 Bilaga B 34

angripa såväl djur som människor (Chirico et al. 2003). För närvarande studeras dessa kvalsters roll som spridare av zoonotiska smittämnen (Valiente Moro 2007; Arvidsson pers. komm.).

Om man ser till de områden i Centraleuropa som idag har de medeltemperaturer Sverige förväntas få under detta sekel så finns där marginellt fler arter av potentiella leddjursvektorer (dock flera betydelsefulla, som sandmyggor som sprider leishmaniasis).

De insektsvektorer som kommer ifråga i Sverige är framförallt stickmyggor (Dahl 1977; Jaenson 1988, 1990; Lundström et al. 1996; Schäfer 2004) och svidknott (Malmqvist et al., 2004). När det gäller svidknottens utbredning och artsammansättning kommer den första systematiska inventeringen att utföras under 2007 för att utreda huruvida det finns kompetenta vektorer i Sverige för bluetonguevirus, se kapitel 8 (Chirico pers. komm.).

Reservoarer

De arter som blodsugande insekter och fästingar livnär sig på kallas värddjur. De brukar delas in i reservoarkompetenta djur (dvs., reservoarer) och reservoarinkompetenta djur. Gnagare kan både vara en form av vektor (sprider t.ex. hantavirus via sin urin och avföring) och vara s.k. reservoar för ett flertal smittämnen, dvs., koncentrationen av smittämnet i blodet är under vissa perioder så pass hög att blodsugande insekter och fästingar kan smittas. Olika smittämnen har olika arter som reservoarer, som förutom gnagare inkluderar fåglar, hundar, harar, rävar, m.fl. I gruppen reservoarinkompetenta djur ingår s.k. dead-end hosts, dvs., djur som kan bli smittade och sjuka men som inte utvecklar en tillräckligt hög blodkoncentration för att föra smittan vidare. Människa och hundar är t.ex. dead-end hosts för Borrelia.

Sorkfeber (Nefropathia epidemica) hos människa kan öka

under varma vintrar

Under januari månad 2007 anmäldes 265 fall av sorkfeber i Västerbotten jämfört med 47 fall under hela 2006. Smittan överförs från skogssork (som är det vanligaste däggdjuret i Europa) till människa antingen genom inandning av dammpartiklar som förorenats av sorkens urin och avföring eller via annan kontakt med virussmittat material. Det är skogssork norr

Bilaga B 34 SOU 2007:60

om Dalälven som sprider smittan. I genomsnitt är en av sex sorkar i Västerbotten infekterade. Vid brist på ett skyddande snötäcke söker sorkarna sig närmare bebyggelse än normalt och söker skydd inomhus och kan på så sätt effektivt sprida eventuell infektion. Antalet rapporterade humanfall av sorkfeber varierar mellan olika år beroende på sorkpopulationens storlek. 2007 års januaritopp antas dock inte bero på en naturlig variation utan på det förändrade vinterklimatet (EPI 2007). Totalt rapporterades t.o.m. maj 2007 1 162 fall av sorkfeber jämfört med 213 fall under hela 2006.

Arbovirus

Reservoaren för arbovirus (Toga viridae och Flavi viridae) finns vanligen bland vilda däggdjur och fåglar. Hos reservoararterna orsakar arbovirus sällan klinisk sjukdom men ger hos andra arter många gånger upphov till allvarlig sjukdom och dödlighet. Huvudvektorer för Toga viridae och Flavi viridae är stickmyggor och för Flavi viridae fästingar. Exempel på arbovirusorsakade sjukdomar som finns i Sverige idag är TBE och Ockelbosjuka. I södra och mellersta Europa förekommer bl.a. West Nile feber och Usutuvirusinfektion. Ett flertal potentiella vektorer för arbovirus finns i Sverige (t.ex. Culex pipiens, Ae. cinereus, O. sticticus).

Sjukdomsrisk

Smittrisken för vektorburna sjukdomar i ett område bestäms av flera faktorer: 1) vektorförekomst; 2) förekomst av smittämne; samt 3) exponeringstillfälle (djur, människa). Dessa faktorer beror i sin tur på flera faktorer, som typ av växtlighet, hur många värddjur respektive reservoarer som finns i området, hur marken används, riskyrken (ex. skogvaktare, veterinär) och riskbeteenden (orientering, jakt, bärplockning), immunitet hos djur och människor, samt dagligt väder. En del av dessa faktorer kan i sin tur vara klimatberoende eller klimatoberoende. För att en smittöverföring ska ske måste människa eller djur vistas i ett riskområde under en riskperiod.

Skandinaviens förhållandevis utbredda glesbygd erbjuder stora naturområden där vilt utgör en viktig källa både som blodvärdar

SOU 2007:60 Bilaga B 34

och som smittoreservoar för vektorer. För att en sjukdom ska öka i förekomst av en klimatförändring fodras att både vektorer och reservoardjur gynnas i ett område som besöks av människor och djur som kan bli sjuka.

Parasiter som inte överförs med vektorer

I tillägg till zoonosparasiter, som t.ex. Toxoplasma gondii, Trichinella spiralis som inte har något utvecklingsstadium i den yttre miljön finns ett flertal parasiter som kan komma att påverkas av en klimatförändring. De flesta maskar med ägg i miljön (t.ex. Taenia-arter och andra bandmaskar, samt flera stora rundmaskar, som spolmask, hakmask och piskmask) och även vissa urdjur kan komma att öka i områden där isen i vatten och tjälen i marken försvinner vintertid.

Förväntade effekter av en klimatförändring

Ixodes ricinus fästingar har redan börjat sprida sig norröver i landet och förväntas sprida sig ytterligare in i Norrland, förutom fjälltrakterna, under detta sekel vilket innebär nya riskområden för borreliainfektion. Flera djurarter är potentiella reservoarer för Borrelia och smittämnet sprids också på olika sätt med fåglar (Gylfe et al. 2000). Därför följer sjukdomsrisken i stor utsträckning vektorutbredningen till skillnad från TBE som har en annan ekologi, se kapitel 8.

Arbovirus och deras insektsvektorer hör till de arter vars utbredningsområden sannolikt kommer att förskjutas norrut i samband med ett ändrat klimat, dels genom ett varmare åretrunt klimat, dels genom att det norröver i landet kommer att regna mer vilket kan skapa fler vattensamlingar och liknande som stickmyggor kan använda som kläckningsplatser.

Temperatur och luftfuktighet har en direkt påverkan på många vektorer, medan en indirekt påverkan kan ske genom klimatets effekter på växtlighet och värddjurspopulationer. Kortare och mildare vintrar gynnar både leddjur och parasiter som övervintrar på beten. En längre, varmare växtsäsong innebär att fler utvecklingscykler hinns med och bidrar till ökade populationer av många insektsarter och vissa parasiter. Utbredningsområden kan förväntas öka vid vissa biotopförändringar, t.ex. om fjällbjörkskog täcker

Bilaga B 34 SOU 2007:60

stora delar av nuvarande kalfjäll så kan stickmyggornas utbredning öka. Vid frekventa översvämningar av markområden kan förbuskning ske på bekostnad av skogen, vilket kan gynna blodsugande insekter och kvalster. Kortare och mildare vintrar och längre växtsäsonger gynnar förekomsten av många värd- och reservoardjur genom en ökad överlevnad (färre fryser ihjäl och det blir lättare att hitta föda året om). Vektorerna gynnas i sin tur av en ökad värddjurspopulation.

Temperaturer över c:a 30 grader kan ha en negativ inverkan på leddjursarter som är anpassade till det svenska klimatet (Trotta et al. 2006). En radikal temperaturhöjning kan därför initialt påverka vissa befintliga vektorer negativt. Det är dock känt att t.ex. fästingar söker skydd mot uttorkning i markvegetationens fuktighet under varma, torra perioder. Frilevande parasiter kan också påverkas negativt av radikala temperaturhöjningar men ofta är utvecklingsstadierna utanför värden temperaturtoleranta. Både parasiters och leddjurs tolerans för värmeböljor kommer dock vara beroende av vegetationens möjlighet till skydd.

Vissa myggarters ägg är resistenta mot torka och kan överleva länge i markerna för att sedan kläckas i samband med regn och översvämningar, vilket setts vid mygginvasioner vid Dalälven. Dessa arter (som Ochlerotatus spp.) kan komma att gynnas lokalt i ett framtida klimat.

Sårbarhet och risk för uppkomst av nya sjukdomar

Biologisk mångfald i befintliga ekosystem utgör ofta en naturlig kontroll av infektionssjukdomar. När balansen rubbas mellan t.ex. fågel – insekt, rovdjur – bytesdjur, eller generalister – specialister (framförallt fåglar) så ökar känsligheten för infektionssjukdomar. Ofta anses att en minskad biodiversitet medför att den vilda faunan blir mer känslig för förändringar och infektioner.

Sjukdomsutbrott i känsliga/icke-immuna populationer kan få förödande konsekvenser för en art. Som exempel kan nämnas att den svenska rödrävspopulationen decimerades kraftigt efter att rävskabben introducerades i landet i början av 1970-talet. Ett annat exempel är West Nile virus som introducerades till USA i slutet av 1990-talet och sedan spreds som en löpeld i fågel- och myggpopulationer över hela nordamerikanska kontinenten, förutom Alaska

SOU 2007:60 Bilaga B 34

(se kapitel 8). När en smitta har etablerat sig i en reservoarpopulation i miljön så är det mycket svårt att få bort den.

Klimatförändringar kan tvinga många fiskarter att ändra sin utbredning eller helt eller delvis försvinna, beroende på minskad näringstillgång, ökad sjukdomsfrekvens, stress, m.m. I Nordsjön har två tredjedelar av alla fiskarter flyttat norrut under de senaste 25 åren (Science 2005). Sjukdomar som redan nu existerar i svenska vatten kan komma att gynnas av fiskarnas på grund av stress nedsatta immunitet. Nya sjukdomar, som spring vireamia of carp (SVC) och epizootisk hematopoietisk nekros (EHN) kan komma att etableras i svenska vattenområden när temperaturerna stiger. Idag sydligare förekommande fiskarter kan komma att vandra in söderifrån. Detta kommer i förlängningen att medföra förändringar i artsammansättningen i de flesta svenska vatten.

Ökade vattentemperatur kan också medföra att fisk- och skaldjursarter som idag endast överlever i akvarier kan komma att överleva och reproduceras i svenska vatten. Fisk och vattendjur kan också introduceras genom att utländska båtar tömmer barlastvatten i svenska vatten. Smörbulten är exempel på en fisk som etablerats på detta vis och som hotar att utarma den svenska faunan.

Sjukdomsalstrande agens som kommer att gynnas av en högre vattentemperatur är t.ex. Pseudomonas anguilliseptica, olika Aeromonas och vibrioner. Klimatet håller tillbaka vissa smittämnen och gör att vi idag inte har några problem av dem trots deras existens. Så kan vara fallet med Yersinia ruckeri – yersinios/ERM, en bakterie som förekommer i stora delar av Sverige och som idag inte orsakar problem, men som nere i Europa ger hög sjuklighet och dödlighet för fisken. Det kan också förutses att furunkulos kommer att förekomma i väsentligt högre frekvens. Parasiter med musslor och ostron som huvudvärd kan också komma att spridas till svenska vatten. Parasiten Anguillicola crassus (simblåsemask hos ål) kommer att gynnas av en högre vattentemperatur med negativa konsekvenser för ålbeståndet som följd.

Fisk kan vara bärare av vissa zoonotiska smittor. Binnikemask i gädda, Diphylobotrium latum samt Annisakis marina i laxfiskar är ett par exempel på parasitära zoonoser där människa kan ingå i parasitens utvecklingscykel. Av zoonotiska bakterier kan det inte

Bilaga B 34 SOU 2007:60

uteslutas att vissa syrafasta bakterier såsom Mycobakterium marinum och M. avium intracellulare kan komma att gynnas av klimatförändringen. Även ”nya” arter som stafylokocker kan komma att uppträda.

Fiskdöd, algblomning

Fisk inneslutna i kassar, dammar eller levande i små insjöar kan komma att drabbas hårt av en algblomning medan vildlevande fisk i större vatten flyttar sig från det kontaminerade området. Dödlighet i fiskpopulationer som en följd av algblomning är inte primärt orsakat av toxiner utan kan lika gärna bero på algernas syreförtärande egenskaper nattetid eller vid den efterföljande biologiska nedbrytningen. För att en mer omfattande fiskdöd till följd av toxinpåverkan ska kunna uppstå måste gifthalten också vara relativt hög. Det har t.ex. förekommit relativt omfattande blågrönalgblomningar i Mälarens norra del (som är kraftigt övergödd) utan att utbredd fiskdöd har kunnat påvisas. Utbredd fiskdöd beror troligen på en rad samverkande faktorer, såsom typ och koncentration av algtoxin i den fria vattenmassan, halter av toxiner i födan (zooplankton m.m.), möjlighet för fisken att eventuellt simma bort från de mest drabbade vikarna m.m. för att nå vattenmassor med lägre toxinnivåer. När det gäller algers påverkan på fiskpopulationer är med säkerhet de indirekta skeendena av större betydelse än de direkta. Den mer kroniska inverkan en algförekomst kan medföra för fiskpopulationer beror på att algtoxiner kommer in i näringskedjan och den vägen påverkar fisken. I vilken utsträckning detta sker är i dag relativt okänt då säkert fler substanser än de som idag räknas som toxiska kan ha en inverkan. Påverkan på fisken kan vara ökad infektionskänslighet, försämrad reproduktion etc. Ett exempel på en sjukdom där denna orsak inte kan uteslutas är M74 på lax där en uttömning av fiskens antioxidativa system har skett och medför en ökad dödlighet hos avkomman.

Odlad fisk

Betingelserna för vildlevande fisk gäller också för odlad. En ökad förekomst av infektionssjukdomar kan för odlad fisk innebära en ökad antiparasitär/antibiotika behandling som också kan ge åtföljande resistensproblem för antibiotika m.m.

SOU 2007:60 Bilaga B 34

Vattenbruksverksamhet är beroende av hög vattenkvalitet och stabil tillgång. Hög temperatur är i Sverige ofta förknippad med minskad vattentillgång vilket i en odlingsverksamhet kan få katastrofala följder med försämrad syretillgång, ökad halt organiska ämnen och anaerob nedbrytning med svavelväteproduktion som följd. Extremväder såsom stormar kan orsaka skador och översvämningar på fiskodlingar med innesluten hantering. Detta kan medföra att fiskarter och smittämnen kommer ut och negativt påverkar inhemska arter. Nederbörd kan även orsaka tillförsel av organiska föroreningar med försämrad vattenkvalitet som följd.

Klimatförändringen påverkar renskötselns förutsättningar i Skandinavien på kort och lång sikt. De kortsiktiga effekterna är förknippade i första hand med snötäckets egenskaper. En ökning av extrem väderlek med snabba temperaturväxlingar samt utökade regnmängder ökar risken för att ett islager uppstår på marken eller ovanpå snötäcket, s.k. ”låst bete”. Både skaren och nedisningen försvårar renarnas möjligheter att själv kunna gräva fram naturligt bete, vilket leder till ökad dödlighet vintertid. Sannolikt kommer behovet av tilläggsutfodring att öka, vilket i sig medför risker för sjukdomar och dödlighet relaterad till påtvingade foderomställningar. Om tilläggsutfodring blir nödvändig under regelbundna eller längre perioder så drivs näringen mot en uppfödningsform som avviker från det traditionella renskötseln och kulturen som bygger på semidomesticerade fribetande och säsongsmässigt migrerande djur Renen är unikt anpassad till det subarktiska klimatet som domineras av kyla vilket djuren tål väl, men de har lägre tolerans mot värme. Födomässigt innehar renen en särskild niche, särskilt vintertid, som inte konkurrerar med andra djurarter i fjällvärlden. Förändringar i växtsammansättningen kan förmodas påverka renens tillgång på föda. En förskjutning av trädgränsen och minskning av kalfjällsutbredning leder i förlängningen till invandring av andra arter som kan konkurrera med renen.

Ett varmare klimat och ökad skogbeväxning kommer också att minska möjligheterna att undkomma blodsugande, stickande insekter vilket medför ökade störningar i form av stress för djuren under betestiden då de bygger upp sig inför kommande vintersäsong. Reproduktionsförmågan under hösten och överlevnaden

Bilaga B 34 SOU 2007:60

under vintertid är till stor del beroende på att en god näringsreserv från sommar- och höstbete har byggts upp. Det naturliga vinterbetet, vilket är dominerat av lavar, ger energi men inte proteiner för uppbyggnad av kroppen. Ökade temperaturer under sommarhalvåret kommer sannolikt att öka riskerna för parasitsjukdomar som bindvävsmask (Onchocerca) och hjärnhinnemask (Elaphostrongylus) som sprids med knott respektive sniglar.

Sverige är ett för europeiska förhållanden stort och glesbefolkat land med varierade naturförhållanden vilket ger utrymme för rika viltstammar framförallt av hjortdjur och stora rovdjur. Den svenska faunan har utvecklats efter den sista istiden och de arter som vandrat in kännetecknas av god spridnings- och anpassningsförmåga. Endemiska arter saknas nästan helt. Även om Sverige har stora glesbygdsområden är de svenska viltstammarna till artsammansättning och numerär starkt påverkade av människan. Ursprungliga arter har helt eller delvis utrotats och vissa arter har sedan återinplanterats eller genom politiska beslut tillåtits tillväxa och sprida sig. Exempel på detta är de på senare år starkt ökande stammarna av stora rovdjur och bäver. Älgstammen var en gång nästan utrotad med har genom kontrollerad jakt och god födotillgång genom storskaligt skogsbruk kunnat öka till aldrig tidigare sedda nivåer. Genom mänskliga aktiviteter har också ett flertal främmande arter som kanin och mink introducerats. De rika viltstammarna gör att det finns omfattande kontaktytor mellan vilt och tamdjur liksom mellan vilt och människor vilket gör det möjligt att överföra sjukdomar. Internationell handel med domesticerade och vilda djur liksom introduktion av nya viltarter medför alltid en risk för att exotiska parasiter och sjukdomsframkallande mikroorganismer följer med och etablerar sig i landet. Klimatförändringar kan underlätta för nya sjukdomsframkallande organismer att överleva och föra med sig nya vektorer som underlättar spridningen av nya sjukdomar. Utplanteringen och den omfattande spridningen av det en gång utrotade vildsvinet gör att svinpest skulle kunna bli endemisk i landet och detta skulle kunna hota den svenska svinproduktionen. Klimatförändringarna kommer att göra att viltarter som i dag är klimatbegränsade som fält- och skogshare, rådjur, dovhjort och vildsvin kommer att få förändrade utbredningsområden. Detta

SOU 2007:60 Bilaga B 34

kommer också att medföra förskjutning av utbredningen av artegna sjukdomsorganismer och sjukdomsvektorer.

8 Infektionssjukdomar som har en känd eller misstänkt koppling till en klimatförändring

Riskbedömningarna för respektive sjukdom nedan är hämtade från riskbedömningstabellerna A och B som återfinns i kapitlet ”Sammanfattande slutsatser och anpassningsåtgärder”. Vid riskbedömningen har hänsyn dels tagits till hur starkt sambandet är mellan sjukdomsriskökning och en klimatförändring i Sverige, dels till sjukdomens konsekvens för hälsoläget i Sverige. Ett mycket starkt klimatsamband för en helt oviktig sjukdom, som badklåda ger därmed bara en låg risk, osv.

Många av de sjukdomar hos människa som rapporteras enligt smittskyddslagen förekommer både som inhemsk smitta och importerade fall. Importerade fall kan ha betydelse genom att de sprider smittan vidare lokalt, t.ex. genom att avloppsvatten kommer ut i miljön, i samband med bräddning av orenat avloppsvatten vid kraftiga regn eller skyfall.

Ett ökat smittryck globalt p.g.a. en klimatförändring kan komma att öka antalet importerade fall till Sverige. Nya sjukdomar kan komma att etablera sig i Europa. Därmed ökar behovet av uppdaterad information om och utökad utbildning inom infektionssjukdomsområdet av hälso- och sjukvårdspersonal.

För utökad information om respektive sjukdoms förlopp, behandlig, utbredning samt statistik var god se Smittskyddsinstitutets respektive Statens Veterinärmedicinska anstalts hemsidor.

Calicivirus/Norovirus

Calicivirus är en självläkande tarminfektion som ofta börjar med akuta kräkningar, buksmärtor, följt av diarréer. I gruppen humana calicivirus ingår noro- och sapovirus. På grund av diagnostiska svå-

Bilaga B 34 SOU 2007:60

righeter rapporteras från flertalet länder i huvudsak norovirus (vinterkräksjuka). Viruset kan inte föröka sig utanför värdorganismen. Smitta kan ske dels 1) från person till person; 2) från infekterad person som hanterar någon typ av livsmedel som sedan förtärs utan uppvärmning; 3) livsmedelsburen smitta t.ex. importerade frysta hallon, ostron; 4) dricksvattburen smitta; samt 5) via utomhusbad.

Förekomst i Sverige Livsmedels- och vattenburna (både dricks- och badvatten) utbrott av calicivirus förekommer, förutom de vanligt rapporterade utbrotten under vintermånaderna (som ofta inträffar på sjukhus och vårdhem). Många olika typer av viruset finns.

Förväntad effekt av klimatförändring på förekomst och spridning Låg risk. Detta är ett av våra vanligaste mag-tarmsjukeagens och en klimatkomponent kan därför ge upphov till många sjukdomsfall under vissa omständigheter. Detta gäller framförallt översvämningar och kraftiga regn, smitta via bevattning, inläckage i dricksvattensystem och badvattenassocierade utbrott (fler badande, längre säsonger, fler exponeringstillfällen)

Denguefeber

Denguefeber är en ofta allvarlig febersjukdom som orsakas av flavivirus och sprids med myggor av Aedes släktet. Denguefeber har tidigare ansetts förekomma enbart i subtropiska och tropiska områden men vektormyggor (Aedes albopictus) har det senaste decenniet rapporterats även från Sydeuropa. Människan är enda reservoar av betydelse. Sjukdomen är vanlig i urbana miljöer och epidemiska utbrott förekommer. Inget vaccin och ingen specifik behandling finns. Den hemorragiska formen kan vara dödlig framförallt hos små barn.

Förekomst i Sverige Endast importerade fall. Förväntad effekt av klimatförändring på förekomst och spridning Låg risk. Risk för nordlig spridning av vektorn i Europa.

Hepatit A

Hepatit A är allmänt förekommande världen över och orsakas av ett enterovirus som kan ge inflammation i levern (gulsot). Viruset utsöndras med avföringen från människa. Det överlever länge i

SOU 2007:60 Bilaga B 34

vatten och kan anrikas i exempelvis ostron och musslor. Hepatit A virus sprids via förorenat vatten eller förorenade livsmedel men kan även spridas från person till person och sexuellt.

Förekomst i Sverige Endast ett 20-tal inhemska fall rapporteras per år. Vaccin finns.

Förväntad effekt av klimatförändring på förekomst och spridning Mycket låg risk. För att Hepatit A ska bli ett inhemskt klimatrelaterat problem (vattenburen smitta inkl. bad, smitta via bevattning och vid översvämning när orenat avloppsvatten kommer ut) behöver smittämnet vara vanligare förekommande än det är idag. Ifall en ökad smittmängd introduceras till Sverige kan en ökad klimatrelaterad exponering få stora konsekvenser p.g.a. av en stor oskyddad befolkning.

Legionellainfektion

Legionellabakterien är vanligt förkommande i jord och ytvatten. Sjukdomen ger lunginflammation och ev. diarré. Det är framförallt äldre personer, storrökare, och personer med nedsatt immunförsvar som drabbas. Dödsfall inträffar trots modern intensivvård. Flera olika arter inom släkten Legionella kan ge sjukdom hos människa men vanligast är Legionella pneumophila. Under sommaren 2006 sågs en ökning av antalet fall i några europeiska länder inklusive Sverige, Någon direkt förklaring till detta finns inte.

Förekomst i Sverige Omkring 100 fall rapporteras årligen varav drygt häften smittats i Sverige. Vattenklorering är föga effektiv då bakterien lever i symbios med en amöba som klarar hög klorering. Bakteriemängden kan minskas i vattensystemen genom att temperaturen i varmvattenberedaren hålls på minst 60

o

C och minst 50

o

C

ute på ledningsnätet. Kallt vatten skall hållas kallt. Då Legionella bakterien följer med areosoler (små vattendroppar) kan de om vindriktningen är gynnsam spridas långt och även smitta personer som passerar relativt långt från utsläppet.

Förväntad effekt av klimatförändring på förekomst och spridning Medelhög risk. Ökad användning av kylanläggningar kan ge en ökad risk för utbrott av sjukdomen. Betydligt ökade vattentemperaturer i ledningsnätet (från ytvatten) skulle eventuellt kunna öka risken för tillväxt av bakterien i vattenledningar och därmed risken att smittas via dusch. Ökade temperaturer kan också öka

Bilaga B 34 SOU 2007:60

tillväxtmöjligheterna i vattenbassänger (typ biologiska reningsdammar), samt i skrubber och kyltorn.

Malaria

Malaria orsakas av protozoer av släktet Plasmodium av vilka P. falciparum och P. vivax är de viktigast ur sjukdomssynpunkt. Plasmodierna är beroende av två värdorganismer för sin överlevnad och utveckling, dvs., myggor av släktet Anopheles och människan (röda blodkroppar).

Förekomst i Sverige Endast importerade fall. Malaria utrotades i Sverige i början av förra seklet. Fem arter av Anopheles-myggor förekommer dock fortfarande i de södra och mellersta delarna av landet där de övervintrar i stallar och motsvarande (Jaenson 1983, Jaenson et al 1986).

Förväntad effekt av klimatförändring på förekomst och spridning Mycket låg risk: Ett varmare och fuktigare klimat i Europa kommer att gynna förekomsten av Anopheles-myggor i regionen, inklusive i Sverige. Ökad nederbörd kan bidra till fler kläckningsplatser för myggor. Ökade temperaturer förkortar plasmodiernas livscykel. Men så länge ett land har en väl fungerande hälso- och sjukvård som snabbt behandlar alla infekterade personer (som i Sveriges fall har smittats utomlands) innebär en ökning av myggpopulationen i sig inte en ökad risk för inhemsk spridning av malaria.

Rotavirus

Rotavirus är det vanligaste diagnostiserade diarréviruset hos barn i Sverige. Liksom andra virus kan rotavirus inte föröka sig utanför den levande organismen.

Förekomst i Sverige Rotavirus är vanligt förekommande. Förväntad effekt av klimatförändring på förekomst och spridning Mycket låg risk: Utbrott skulle kunna uppkomma genom avloppskontaminerat dricksvatten p.g.a. ökade flöden. Risken för kontamination ökar vid extremväder såsom översvämningar, ras och skred, m.m.

SOU 2007:60 Bilaga B 34

Shigellainfektion/Bacillär dysenteri/Rödsot

Shigellainfektion är en allmänt förekommande mag- och tarmsjukdom i stora delar av världen. Människan är enda reservoar av betydelse. Bakterien kan spridas från avloppspåverkat vatten, både till dricksvatten och via grönsaker som bevattnats med förorenat vatten. Person till personsmitta förekommer också.

Förekomst i Sverige I Sverige rapporteras c:a 500 fall årligen varav flertalet (90 procent) är utlandssmittade.

Förväntad effekt av klimatförändring på förekomst och spridning Mycket låg risk. Risken kan öka för vattenburen smitta vid kraftiga regn när även avloppsanläggningar påverkas (bräddning), men bedöms inte vara stor eftersom antalet smittade personer i landet är relativt få och bärarskapet är kort.

Tyfoidfeber och Paratyfoidfeber

Orsakas av Salmonella thyphi och S. parathyphi. Smittöverföring sker genom förorenat vatten, livsmedel men även från person till person. Symtomen är feber, diarré och buksmärtor men kan kompliceras av infektioner i skelettet, lederna och njurarna samt av blodförgiftning. Utan antibiotikabehandling är dödligheten ganska hög.

Förekomst i Sverige Omkring 20 fall av vardera sjukdomen rapporteras årligen i Sverige. Flertalet har smittats utomlands.

Förväntad effekt av klimatförändring på förekomst och spridning Mycket låg risk: Inhemsk smittspridning via livsmedel är inte trolig. För att bli ett inhemskt klimatrelaterat problem (vattenburen smitta, smitta via bevattning och vid översvämning så att orenat avloppsvatten kommer ut) behöver smittämnet vara vanligare förekommande än det är idag.

Vibrioner

Sjukdomarna orsakas av olika vibriobakterier. De vanligast förekommande på våra breddgrader är Vibrio cholerae (ej O1 eller O139) och V. vulnificus. V. cholerae (ej O1 eller O139) benämns badsårsfeber för att kunna skiljas från V. cholerae O1 och O139, (som smittar via dricksvatten och andra livsmedel) vilka ger de typiska ”kolerasymtomen” med frekventa vattentunna diarréer. V.

Bilaga B 34 SOU 2007:60

cholera (ej O1 eller O139) är vanliga i bräckt vatten, optimal salthalt mellan 0,4 procent och 1,7 procent, men har även isolerats från sötvatten. Bakterierna gynnas av vattentemperaturer över 20ºC och växt av plankton bl.a. blågröna alger. Infektioner med V. cholerae (ej O1 eller O139) ger skilda symtombilder beroende på var bakterien får fäste när man badar; ex. yttre hörselgångsinfektion, eller allvarliga sårinfektioner med efterföljande blodförgiftning. Riskgrupper för allvarliga symtom och dödsfall är äldre immunsvaga personer eller personer med allvarliga bakomliggande sjukdomar. V. vulnificus har liknande tillväxtbetingelser och kan även ge en badsårsliknande symtombild. Livsmedelsburen smitta från okokta skaldjur framförallt ostron har rapporterats från olika delar av världen, dock ej Sverige. Det drabbar framförallt personer med leversjukdom och vid blodförgiftning är dödligheten över 50 procent. En annan vibrion som smittar via rå fisk och skaldjur är V. parahemolyticus. I Sverige har den hittills bara gett utbrott i samband med konsumtion av importerade kräftor.

Förekomst i Sverige Vibrioinfektioner (utom V. cholerae O1 och O139) har bara varit anmälningspliktiga sedan 1 juli 2004. Sedan dess har ett (2004), tre (2005) respektive åtta (ett av fallen var V. vulnificus ) (2006) fall rapporterats av badsårsfeber. Tre av åtta som insjuknade under 2006 avled. Under 2006 rapporterades också flera fall från andra europeiska länder vilket troligen har samband med de relativt höga badvattentemperaturerna under den senare delen av sommaren.

Förväntad effekt av klimatförändring på förekomst och spridning Hög risk. Mikroorganismen finns konstant i t.ex. Östersjön men tillväxer under varma somrar (vattentemperaturer >20ºC), speciellt när algblomning förekommer. Varmare somrar innebär också att fler personer badar längre och oftare vilket ytterligare ökar risken för insjuknande i badsårsfeber. V. parahemolyticus finns normalt inte i svenska vatten men kan eventuellt öka med varmare vattentemperaturer.

SOU 2007:60 Bilaga B 34

Aeromonas

Aeromonas orsakas av en miljöbakterie som kan förekomma i jord och ytvatten. Det finns flera olika serotyper, troligtvis är inte alla patogena för människa. Aeromonas ger mag-tarmbesvär. Vatten- och livsmedelsburen smitta är vanligaste smittvägen. A. hydrofila och A. sobria drabbar även vattenlevande fåglar och ibland däggdjur.

Förekomst i Sverige Det är inte känt hur vanligt förkommande bakterien är hos människa då sjukdomen inte är anmälningspliktig. Enstaka dricksvatten- och livsmedelsburna utbrott har rapporterats. Aeromonas påträffas ibland i vattenledningsvatten utan att den orsakar några kända sjukdomsfall.

Förväntad effekt av klimatförändring på förekomst och spridning Mycket låg risk hos människa. Okänd, men klimatkoppling möjlig (ökade flöden med markläckage med ev. påverkan på vattentäkt/dricks- och bevattningsvatten).

Anaplasmos/Erlichios

Anaplasmos ger sjukdom framförallt hos djur och orsakas av en rickettsiabakterie som sprids med fästingar. Sjukdomen rapporterades första gången från människa 1987 (kallades då ehrlichios). I Sverige förekommer Anaplasma phagocytophilum som sprids med fästingen Ixodes ricinus. Förmodligen är smågnagare och hjortdjur reservoarer i Sverige. Djur får ofta hög feber, trötthet och aptitlöshet men även mag-tarmstörningar (hund), upphörd mjölkproduktion (nötkreatur), och missfall (får) förekommer. Subkliniska infektioner är vanligast hos människa, men sjukdomen kan få ett allvarligt förlopp hos personer med nedsatt immunförsvar.

Förekomst i Sverige Anaplasmos påvisas hos djur i Sverige och utbredningen är relaterad till förekomst av vektorn. Sjukdomen förekommer hos får (tick borne fever), nöt (betesfeber), häst, hund och katt. En undersökning 1997–98 visade att c:a 17 procent av hästar från hela Sverige hade antikroppar mot bakterien. Seroprevalenserna varierade med högre siffror i södra och mellersta Sverige och lägre i norra. Motsvarande undersökning på hundar från hela Sverige 1991–94 visade att c:a 18 procent hade antikroppar. Erlichios är ovanlig hos människa.

Bilaga B 34 SOU 2007:60

Förväntad effekt av klimatförändring på förekomst och spridning Mycket låg risk hos människa. Medelhög risk hos djur. Risken kan öka genom en klimatinducerad ökning av fästing- och/eller gnagarpopulationerna. En ökad utbredning av sjukdomen i landet är trolig p.g.a. nordlig spridning av vektorn.

Babesios

Babesios är en malarialiknande, fästingöverförd (framförallt av Ixodes ricinus) sjukdom, som orsakas av en protozo, Babesia divergens. I Sverige är babesios vanligt förekommande bland kor och får (Babesia motasi). Klinisk sjukdom brukar vanligen uppträda hos vuxna djur under det att kalvar sällan insjuknar, s.k. omvänd åldersresistens. Alla smittade djur blir dock kroniska smittbärare under flera år. Hundar kan insjukna i babesios (Babesia canis) men blir inte kroniska smittbärare. Fästingarna Dermacentor reticularis och den bruna hundfästingen (Rhipicephalus sanguineus) är vektorer för B. canis. Brun hundfästing är idag väletablerad i Europa upp till 50:e breddgraden. Hos människa är babesios mycket allvarlig men extremt sällsynt och drabbar i stort sett bara personer utan mjälte.

Förekomst i Sverige C:a 3 000 nötkreatur drabbas i södra och mellersta Sverige årligen och kan inom riskområdena (idag: landets sydöstra delar) orsaka stora problem för djurhållningen. Ingen av vektorerna som sprider B. canis hos hund är naturligt förekommande i landet. Sporadisk import av babesiasmittade hundar har förekommit.

Förväntad effekt av klimatförändring på förekomst och spridning Försumbar risk hos människa. Hög risk hos djur. Kan bli relevant vid omflyttning av djur och utökad betesgång där vuxna, icke-immuna djur kommer till områden med befintlig förekomst av babesiasmitta och fästingar. Risk ökar med ökad förekomst/utbredning av fästingar. Brun hundfästing, som även sprider andra smittämnen, kan komma att etablera sig i Sverige framöver.

Badklåda/Simmarklåda/Cerkariedermatit

Badklåda är en hos människa helt ofarlig och självläkande parasitorsakad åkomma. Den kan uppkomma efter bad i söt- och bräckvatten. Det är s.k. cerkarier, ett av larvstadierna hos en inälvsmask,

SOU 2007:60 Bilaga B 34

”fågelbilharzia”, där sjöfåglar är huvudvärdar och vissa snäckor är mellanvärdar. Snäckorna är vanliga i många sjöar och om vattentemperaturen är optimal kan stora mängder cerkarier bildas och utsöndras i vattnet. Cerkarier kan hos människa tränga in någon millimeter i huden, där de dock dör relativt snabbt. Symtomen förutsätter att man tidigare utsatts för cerkarier och hunnit bli ”överkänslig” (har sensibiliserats).

Förekomst i Sverige Cerkarierna kan förekomma i söt- och bräckvatten och vissa somrar rapporteras många fall. Då sjukdomssymtomet inte är anmälningspliktigt finns inga exakta uppgifter.

Förväntad effekt av klimatförändring på förekomst och spridning Låg risk hos människa. Med ökade vattentemperaturer ökar antalet cerkarier. Varmare sommardagar ger fler badande vilket ökar exponeringsrisken.

Borreliainfektion/Lyme disease/Borrelios

Borrelios är den vanligaste vektorburna sjukdomen hos människa i tempererade zoner på norra halvklotet och förekommer i ett bälte från Nordamerika via Europa, norra Asien, till Japan. Den sprids av Ixodes fästingar och orsakas av en spiroketbakterie Borrelia burgdorferi s.l. Hos människa är borreliainfektion snarast ett sjukdomskomplex, där man kan se symtom från bl.a. hud, leder, hjärta, och centrala nervsystemet. Behandlas med antibiotika. Såväl däggdjur som fåglar kan infekteras. Hundar får symtom. Reservoardjur är framförallt smågnagare och harar. Till skillnad från TBE sker ingen smittoöverföring av betydelse direkt mellan fästingar som suger blod på samma värddjur (Richter et al. 2002). Stora däggdjur som rådjur och hästar är dead-end hosts men spelar tillsammans med andra värddjur roll för fästingförekomsten. Det mildare klimatet i Sverige sedan mitten av 1980-talet har medfört en spridning av fästingar norröver i landet utmed hela Östersjökusten och runt de stora vattendragen i norr.

Förekomst i Sverige Sjukdomsförekomsten är relaterad till förekomst av vektorn, Ixodes ricinus. Troligen upp emot 10 000 humanfall per år i landet men mörkertalet är stort.

Förväntad effekt av klimatförändring på förekomst och spridning Mycket hög risk hos människa. Klimatet begränsar idag utbredningen av borreliainfektion och sjukdomen kommer därför att kunna spridas ytterligare in i Norrland under detta sekel. I

Bilaga B 34 SOU 2007:60

områden där sjukdomen redan förekommer kan ett ändrat klimat påverka sjukdomsrisken på ett flertal sätt: Genom påverkan på fästingpopulationen (direkt och indirekt), genom påverkan på viktigare värddjur (t.ex. en ökande rådjurspopulation), genom påverkan på reservoardjur (ex. fler gnagare och harar), genom påverkan på interaktionen mellan fästing-värddjur-reservoardjur, genom påverkan på vegetationen där fästingen lever, samt genom påverkan på människors beteende (vistas mer utomhus) och därmed risken för att utsättas för bett från en infekterad fästing.

Campylobacterinfektion

Campylobacter förekommer över hela världen och är idag den vanligaste orsaken till bakteriell diarrésjukdom hos människa i västvärlden. Komplikationer från leder och nervsystem (förlamningar) kan förekomma. Både djur och människor kan infekteras men vanligtvis visar djuren inga symtom. Bakterien utsöndras med avföringen och sprids via förorenade livsmedel (t.ex. otillräckligt upphettad kyckling, opastöriserad mjölk) och via förorenat dricksvatten. Även mekanisk förorening via flugor kan förekomma. Ytvatten kan också vara smittförande. Utbrott av campylobacterinfektion hos människa har rapporterats efter översvämningar i bl.a. Finland (Miettinen et al. 2001)

Förekomst i Sverige Omkring 7 000 fall rapporteras hos människa per år i Sverige. Av dessa är c:a 40 procent smittade inom landet. Förekomsten hos svensk slaktkyckling är låg i ett internationellt perspektiv.

Förväntad effekt av klimatförändring på förekomst och spridning Medelhög risk. Insjuknandet i campylobacterinfektion är ofta säsongsbundet, och en möjlig klimatkoppling kan finnas här men mer kunskap behövs. Däremot finns en känd koppling till ökade flöden samt eventuellt en koppling till ett ändrat ”risk”beteende på sommaren, dvs., med mer utomhusvistelse, bad, grillning, användandet av mindre säkra vattentäkter vid t.ex. sommarstugor, samt ökad närkontakt med djur. Kraftiga regn kan ge utskiljning av bakterien till vattendrag från gödslad mark eller betesmark. Kan vara en risk för smittspridning vid bevattning av grönsaker och bär som sedan förtärs utan värmebehandling samt vid strandbad.

SOU 2007:60 Bilaga B 34

Cryptosporidiuminfektion

Detta är en diarrésjukdom som orsakas av en protozo, Cryptosporidium spp, som finns hos många olika djurslag över hela världen, t.ex. nötkreatur och får. Protozon måste ha en värd (djur eller människa) att föröka sig i. Det är främst unga djur, som kalvar och lamm som får symtom. Smittämnet utsöndras (i s.k. oocystform) med avföringen. Smittspridning sker via mat och förorenat dricksvatten, genom kontaktsmitta (även djur-människa), samt genom badvatten. Cryptosporidium är mycket motståndskraftig mot klorering och normal vattenklorering i Sverige ger inget tillräckligt skydd mot parasiten.

Förekomst i Sverige Trots att cryptosporidiuminfektion är en vanlig orsak till dricksvattenburna utbrott i många länder verkar Norden vara ett undantag. Omkring 100 humanfall rapporteras i Sverige per år varav merparten är utlandssmittade. Smittan finns i nästan alla svenska nötkreatursbesättningar, enligt en pågående (2007) studie vid SVA, men ger endast undantagsvis sjukdomsproblem. Norsk studie från 2006 visar en förekomst av Cryptosporidium om 3,3 procent hos älg och 6,2 procent hos rådjur samt förekomst av parasiterna hos kronhjort och vildren (Hamnes et al. 2006). Det är troligt att det ser likadant ut i Sverige.

Förväntad effekt av klimatförändring på förekomst och spridning Medelhög risk hos människa och djur. Kraftiga regn har lett till stora utbrott av cryptosporidiuminfektion i Europa och USA då människor smittats via förorenat dricksvatten. Förändrat mänskligt beteende under varma somrar kan leda till frekventare bad i bassänger som kan vara förorenade. Ökad utomhushållning av djur kan förmodas öka exponeringen för smitta och det infektiösa stadiet (oocystan) är mycket motståndskraftig för yttre påverkan.

Dirofilarios/Hjärtmask

Hjärtmask orsakas av nematoden D. immitis som sprids av myggor av framförallt släktena Culex och Aedes (Cancrini et al. 2006) och ger sjukdom framförallt hos hundar vilka också är huvudvärdar. Symtom som viktförlust, andningsbesvär och med tiden högersidig hjärtsvikt kan ses. Infektionen förekommer globalt hos hund i främst tropiska och subtropiska klimatzoner men är vanlig i ett flertal stater i USA samt i Europa i Medelhavsområdet. I endemiska

Bilaga B 34 SOU 2007:60

områden kan en mycket stor andel av hundarna vara infekterade. Katter kan infekteras liksom undantagsvis även andra däggdjur. Dirofilarios är fortfarande mycket sällsynt hos människa men enstaka fall har nyligen upptäckts i nya områden som Moskva (2003) och Taiwan (2003). Orsaken anses dels vara en ökad uppmärksamhet inom sjukvården, dels en ökning av myggvektorpopulationerna (Genchi et al. 2005).

Förekomst i Sverige: Endast importerade fall hos hund. Inga fall hos människa.

Förväntad effekt av klimatförändring på förekomst och spridning Mycket låg risk hos djur, försumbar hos människa. Ett varmare klimat snabbar på nematodens livscykel i myggan samt kan påverka vektorutbredningen (Medlock et al. 2007).

EEE/WEE/VEE; Eastern/Western/Venezuelan Equine Encephalitis

Detta är en grupp allvarliga virussjukdomar (Alpha-virus, familj Toga viridae) som hos hästdjur och, mer sällsynt hos människa, kan ge upphov till influensaliknande symptom, hjärninflammation och död. Andra djurarter kan drabbas i vissa fall. Hästar är deadend-hosts för WEE och EEE, dvs., sprider inte smittan vidare. Vissa fågelarter som trivs i våtmarker är reservoar för smittan som sprids via mygg till häst och människa. Sötvattensträsk myggan Culiseta melanura sprider smittan mellan fåglar. Andra stickmyggssläkten (Aedes, Coquillettidia och Culex) överför sedan EEE-smittan från fågel till människa och häst. Sjukdomarna förekommer i Nord- och Latinamerika. Hos häst är VEE den allvarligare av de tre. Den kan även ge spridning direkt mellan hästar. Hos människa är dödligheten högst för EEE (c:a 30 procent). Neurologiska komplikationer är vanliga (50 procent). Sedan mitten av 1960-talet har totalt c:a 220 humanfall av EEE och 640 fall av WEE rapporterats i USA (CDC 2006). Ingen specifik behandling finns. Vaccin mot EEE, WEE och VEE finns endast för hästar.

Förekomst i Sverige Smittämnena är aldrig påvisade i Sverige eller Europa.

Förväntad effekt av klimatförändring på förekomst och spridning Låg risk hos djur. Sjukdomen har en klimatkoppling till högre temperaturer och till förhållanden som ger ökade myggpopulationer.

SOU 2007:60 Bilaga B 34

Fågelinfluensa

Högpatogen aviär influensa orsakar allvarlig akut infektion, vanligen med dödligt förlopp hos fjäderfä. Olika fågelarter är olika mottagliga. Smitta till människa är extremt sällsynt och förekommer endast vid mycket nära kontakt med fåglar, t.ex. hos fågeluppfödare i Sydostasien och Afrika. Under 2006 spreds den högpatogena fågelinfluensan från Sydostasien till Europa och Afrika där man hade svårt att kontrollera den. I Frankrike, Tyskland, Danmark, Ungern och Rumänien drabbades förutom vilda fåglar även fjäderfäbesättningar.

Förekomst i Sverige Högpatogent virus av typen H5N1 har påvisats bland vilda fåglar samt hos gräsand i en viltuppfödning i Sverige under 2006. Inga fall har påvisats hos människa i Sverige (vår 2007)

Förväntad effekt av klimatförändring på förekomst och spridning Mycket låg risk hos svenska fåglar. Försumbar risk hos människa. Utbrott av influensa bland sjöfåglar kan uppvisa säsongsvariation som kan tänkas bero på näringsstatus och populationstäthet bland sjöfåglarna. Men det är oklart om det finns någon koppling till en ändring i klimatet. Översvämningar och en därav följande spridning av sjöfåglar borde enligt erfarenheterna från 2006 års utbrott minska spridningen av viruset mellan fåglarna. Klimatförändringar som förorsakar större förflyttningar av fågelpopulationer och exponering mellan arter som tidigare inte kommit i kontakt med varandra kan tänkas påverka smittspridningen.

Giardiainfektion

Giardiainfektion är en tarminfektion orsakad av en protozo Giradia intestinalis/lamblia som förekommer världen över. Det finns sju olika genotyper A–G, varav av A och B kan infektera både människa och ett flertal däggdjur, medan övriga genotyper är värdspecifika (Thompson & Monis 2004). Hos hund och katt förlöper infektion ofta symtomfritt. Giardia kan inte föröka sig utanför sin värdorganism. Giardia utsöndras via avföringen och smittan sker vanligen via förorenat vatten och ibland via livsmedel (framförallt grönsaker som bevattnats med avloppsförorenat vatten). Person till person smitta förekommer också (ex. på daghem) liksom sexuell överföring. Parasiten är mycket motståndskraftig mot klorering

Bilaga B 34 SOU 2007:60

och normal vattenklorering i Sverige ger inget tillfredställande skydd mot parasiten.

Förekomst i Sverige Omkring 1 100–1 500 humanfall rapporteras per år i Sverige varav c:a 12 procent är smittade inom landet. Prevalensen av värddjursspecifika subtyper av Giardia bland idisslare finns hos 33 procent av individerna och 50 procent av besättningarna, samt hos 25 procent av hundar liksom 25 procent av katter (Dan Christensson, SVA, pers komm.). En pågående SMIstudie pekar på att risken för spridning av Giardia från djur till människa kan betraktas som liten i Sverige, genom att de flesta infekterade djur (studien omfattar bl.a. får, nöt, hund och katt) visar sig ha värdspecifika genotyper. I en norsk studie från 2006 påträffades Giardia hos 12,3 procent av älgarna och 15,5 procent av rådjur samt även hos kronhjort och vildren (Hamnes et al. 2006). Det är troligt att det ser likadant ut i Sverige.

Förväntad effekt av klimatförändring på förekomst och spridning Mycket låg risk: Den zoonotiska formen av Giardia kan ha en koppling till översvämningar och kan ge upphov till smitta hos både människa och djur. Detta torde dock vara av underordnad betydelse jämfört med de humanspecifika formerna av Giardia, vilka också kan spridas med infekterat avloppsvatten till dricksvatten.

Harpest/Tularemi

Tularemi är en mycket smittsam sjukdom som förekommer över hela norra halvklotet och orsakas av en bakterie, Francisella tularensis. Det är främst smågnagare och harar som drabbas och de dör oftast inom några dagar. De är reservoardjur men vissa teorier hävdar att mygg blir infekterade redan som larver i vatten där protozooer kan agera som reservoarer. Bakterien kan infektera över 250 olika djurarter. Vektorer i Sverige är ett flertal Aedes och Ochlerotatus arter samt bromsflugor och fästingar. Kunskap saknas ännu vad gäller sjukdomens epidemiologi. Hos människa kan smittan överföras genom inandning av damm, genom kontaminerat vatten, som laboratoriesmitta, via direktkontakt med sjuka gnagare, m.m., eller genom mygg-, broms- och fästingbett. Människor får influensaliknande symtom och beroende på smittväg uppstår sår med förstoring av de närliggande lymfknutorna eller lunginflammation.

SOU 2007:60 Bilaga B 34

Hos djur varierar symtomen från akut blodförgiftning hos skogshare till kroniska abscesser hos fälthare.

Förekomst i Sverige Sjukdomen påvisas regelbundet i Sverige hos skogs- och fälthare. Sverige har tillsammans med Finland den högsta incidensen i världen av harpest hos människa. Fram till slutet av 1990-talet rapporterades fall i stort sett uteslutande från de norra delarna av centrala Sverige och utmed Norrlandskusten. Förekomstområden ligger alltid i närheten av vatten, t.ex. Dalälven (vilket skulle underbygga hypotesen om vattenprotozoer som smittreservoarer). Det har alltid varit en stor variation i antalet fall mellan olika år, från inga alls till flera hundra. Tularemiutbrott hos människa har kopplats till en ökad förekomst hos gnagare (Tärnvik & Berglund 2003, CDC 2005).

Förväntad effekt av klimatförändring på förekomst och spridning Låg risk hos människa. Mycket låg risk hos djur. Sjukdomen har visat koppling till översvämningar och kraftig nederbörd, vilket bl.a. beskrivits från Ryssland (Briukhanov et al. 2003). Mer forskning behövs för att förklara den nuvarande geografiska utbredningen.

Hepatit E

Hepatit E orsakas av ett virus som liknar calicivirus och symtomen liknar Hepatit A. Dödligheten tycks generellt vara låg men är högre om det är en gravid kvinna som drabbas. Hepatit E virus utsöndras med avföringen och sprids via förorenat vatten eller förorenade livsmedel. Någon specifik behandling finns inte. Sjukdomen kan inte förebyggas genom vaccination eller med gammaglobulin. Större hepatit E utbrott har hitintills endast rapporterats från utvecklingsländer.

Förekomst i Sverige Endast importerade fall. Förväntad effekt av klimatförändring på förekomst och spridning Mycket låg risk. Se Hepatit A.

Leishmaniainfektion/leishmaniasis

Leishmaniasis har på senare år spridit sig norröver i Europa. Den viscerala formen (VL) är allvarligast och kan infektera både människa och hund. Sjukdomen överförs med Phlebotomus sandmyggor

Bilaga B 34 SOU 2007:60

och orsakas av protozoer av släktet Leishmania. I Europa är framförallt hund reservoar. Subkliniska infektioner är vanliga. Hos människa får dock sjukdomen ett galopperande förlopp ifall samtidig infektion med HIV föreligger och leder till en medelöverlevnad på endast 13 månader. Ett tusental humanfall av VL rapporteras årligen i Europa från Medelhavsområdet. Antalet fall har ökat sedan början av 1990-talet vilket delvis kan bero på etableringen av WHO övervakningscenter i området och på fler HIV-infekterade personer i regionen. Vektorn har nyligen upptäckts på betydligt nordligare breddgrader (södra/mellersta Tyskland) och härifrån har även rapporterats ett par inhemska humanfall (Naucke & Schmitt, 2004). En förklaring till detta kan vara den intensiva forskning som förekommit i området. Känt är dock att vektorutbredningen är klart temperaturberoende och följer vissa isotermer (Lindgren & Naucke 2006). Phlebotomus sandmyggor är inte beroende av vattensamlingar, och därmed inte av nederbörd, utan lägger sina ägg i gamla trädstammar, soptippar och vägghåligheter, m.m.

Förekomst i Sverige Inhemska fall förekommer ej. Ett 10-tal importerade fall diagnostiseras årligen hos både människa och hund.

Förväntad effekt av klimatförändring på förekomst och spridning Hög risk hos människa och hund. Sandmyggevektorn skulle möjligen kunna spridas till södra Sverige under detta sekel. Om sjukdomen skulle etablera sig i Sverige är detta mycket allvarligt. Ytterligare forskning behövs för kompletterande riskbedömning.

Leptospirainfektion/Weils sjukdom/Fältfeber

Leptospirainfektion är en akut, bakteriell febersjukdom hos människa och djur, som hos människa kan övergå i gulsot, njursvikt och hög dödlighet. Gnagare är reservoar för bakterien, vilket kan vara av betydelse när de lever nära eller i områden där tamdjur och människor vistas. Andra djur som hund, nöt och svin kan också vara bärare av smittan. Människa och djur smittas främst via kontakt (hudsår, slemhinnor) med urin eller urinkontaminerat vatten från smittade djur. Leptospira kan överleva länge i vatten men också i miljön under lämpliga förhållande, t.ex. i fukt och lera. Tropiskt klimat är optimalt men leptospiros förekommer även i kallare regioner. Mindre epidemier har rapporterats när människor smittats

SOU 2007:60 Bilaga B 34

vid bad i insjöar eller vattendrag med förorenat stillastående vatten. Utbrott av leptospiros hos människa har rapporterats efter översvämningar, ex. Tjeckien 1997 (Kriz 1998), Ryssland 1997 och 2002 (Kalashnikov et al. 2003a, Mezentsev et al. 2003). Hos hund sker smitta framförallt genom kontakt med gnagare, infekterad hundurin och vatten. Svenska hundar vaccineras inför utlandsresa.

Förekomst i Sverige Leptospiros hos människa var i Sverige under 1900-talets första hälft inte ovanligt, numera ses nästan inga fall alls. Det finns inga aktuella uppgifter om förekomst hos svenska gnagare. Studier gjorda i Sverige på 1930-talet visade att 37 procent av undersökta råttor var infekterade med leptospira. I Danmark och Finland har senare studier gjorts på råttor (70 procent) och andra gnagare som åkersork, husmus och skogsmus.

Förväntad effekt av klimatförändring på förekomst och spridning Låg risk hos människa och djur. En klimatförändring kan gynna förekomsten av gnagare och eventuellt påverka överlevnaden av Leptospira i naturen. Fler översvämningar kan bidra till en eventuell ökad risk för leptospirosutbrott.

Listeriainfektion

Listeriainfektion orsakas av en bakterie, Listeria monocytogenes, som är vanligt förekommande i jord, vatten och i tarmen hos många däggdjur, inklusive människan. Hos djur kan sjukdomen ge centralnervösa symtom och missfall. Subklinisk infektion är vanlig hos människa men influensaliknande symtom med komplikationer som blodförgiftning och hjärnhinneinflammation kan förekomma. Allvarliga symtom förekommer framförallt hos personer med nedsatt immunförsvar, bl.a. gravida kvinnor. En graviditet kan sluta i missfall/dödfött barn eller i svår sjukdom hos det levande födda barnet. Människan kan smittas från infekterade djur eller via födan. Listeriabakterien kan tillväxa vid kylskåpstemperatur. Livsmedel som förvarats en längre tid i kylskåp utgör alltså en risk om de äts utan tillräcklig uppvärmning. Detta gäller såväl färdiglagade köttprodukter som fisk, t.ex. kallrökt eller gravad lax. Även mjuka dessertostar, som är tillverkade av opastöriserad mjölk, kan innehålla Listeria. Bakterien kan också smitta andra livsmedel i kylskåpet.

Förekomst i Sverige Ett fyrtiotal fall hos människa rapporteras årligen i Sverige.

Bilaga B 34 SOU 2007:60

Förväntad effekt av klimatförändring på förekomst och spridning Mycket låg risk hos människa och djur. Vid varmare klimat finns en risk för ett ökat antal fall p.g.a. risk för att det blir svårare att behålla låga temperaturer i kylförvaring och vid transport.

Mjältbrand/Antrax

Mjältbrand orsakas av en sporbildande bakterie, Bacillus antracis. Idisslare är mycket känsliga och akut infektion kan ge plötsliga dödsfall utan tydliga symtom, ibland syns blödningar från kroppsöppningar. När bakterien exponeras för syre utanför kroppen utvecklas sporer som är mycket resistenta för fysisk och kemisk påverkan. Mjältbrand överförs genom inandning av sporer, via smittad mat eller genom kontakt med vävnader från sjuka djur, jord, eller produkter som ull, fällar, foder som förorenats med bakterien eller med sporer. Sjukdomsbilden hos människa beror på smittväg, och varierar från bölder, lunginflammation och magtarmbesvär ofta med efterföljande blodförgiftning. Utan snabb behandling med antibiotika är dödligheten stor. Om omgivningen kontamineras kan infektiösa sporer kvarstå i över 50 år och fortsätta att smitta djur via vatten eller bete. Kontaminerad mark är mycket svår att sanera. I områden där smittan förekommer och smittrycket är högt är vaccination av betesdjur enda möjligheten att kontrollera smittspridning.

Förekomst i Sverige Mjältbrand har inte påvisats i Sverige sedan början av 1980-talet på djur och på människa 1965 (smitta från importerad ull). Sporer finns sannolikt i gamla antraxgravar (gravar där antraxsmittade kadaver grävts ner) I Sverige finns flertalet av dessa i Syd- och Mellansverige där flertalet lantbruksdjur finns eller har funnits. Vissa men inte alla antraxgravar finns markerade på kartor hos länsstyrelserna.

Förväntad effekt av klimatförändring på förekomst och spridning Mycket låg risk hos djur. Försumbar risk hos människa. Risk föreligger endast ifall ras, skred eller översvämning sker i områden där det finns gamla nedgrävda antraxsmittade kadaver.

SOU 2007:60 Bilaga B 34

Nötkreaturstuberkulos/Bovin tuberkulos

Bovin tuberkulos orsakas av Mykobacterium bovis. Bakterien kan infektera i princip alla däggdjur inklusive människa. I Europa är nötkreatur, hjort, grävling och vildsvin de viktigaste reservoarerna. Vanligaste smittväg är inandning men kontaminerad mjölk och bete är alternativa vägar. Bakterien är mycket resistent och kan kontaminera mark och överleva i månader. Hos människa är symtomen samma som vid human tuberkulos. Inkubationstiden är lång, ibland flera år. Hos djur ses en lunginflammation som slutligen leder till döden.

Förekomst i Sverige Sjukdomen finns för närvarande inte bland djur i Sverige. Det kan inte uteslutas att bovin tuberkulos kan introduceras t.ex. genom import av levande djur, något som tidigare skett med hägnad hjort. Några fall rapporteras varje år på människa, vanligen hos äldre personer som smittats i sin ungdom då bovin tuberkulos förekom bland svenska nötkreatur eller hos människor med utländsk härkomst som smittats i sitt hemland.

Förväntad effekt av klimatförändring på förekomst och spridning Mycket låg risk hos djur. Försumbar risk hos människa. Även om bovin tuberkulos återintroduceras i landet skulle en förändring i klimatet inte ge en ökad förekomst av sjukdomen. Men översvämningar skulle kunna medverka till att lokalt sprida smitta vidare från kontaminerade beten till intilliggande områden.

Ockelbosjuka/Sindbisfeber/Bärplockarsjuka

Ockelbosjuka ger hos människa feber, hudutslag och ibland långvariga ledbesvär. Djur (fåglar) får troligen inga symtom. I Sverige kan ockelbovirus spridas till människor med stickmyggor av släktet Aedes (Jaenson 1990). Fåglar är den sannolika reservoaren för detta arbovirus.

Förekomst i Sverige Utbredningen i Sverige är begränsad till i stort sett Gästrikland, Hälsingland och Dalarna, motsvarande 60:e– 63:e breddgraderna. Inom ungefär samma breddgrader är sjukdomen (dock under annat namn) rapporterad från Finland och Ryssland. Sjukdomsfallen uppträder framförallt under sensommar och tidig höst och drabbar nästan enbart vuxna personer.

Förväntad effekt av klimatförändring på förekomst och spridning Dagens kunskap om sjukdomens epidemiologi är alltför

Bilaga B 34 SOU 2007:60

begränsad för att en riskbedömning ska kunna göras. Men sjukdomens säsongsanknytning är intressant, även om den begränsade utbredningen mellan de specifika breddgraderna talar emot en klimatförändringspåverkan.

Q-feber

Q-feber orsakas av en rickettsia, Coxiella burnetii och ger influensaliknande symtom hos människa, ofta med komplikationer som lunginflammation och gulsot. Mer sällsynt kan hjärtklaffarna angripas. Förekommer över hela världen. Hos får och get kan infektion orsaka missfall, annars infekteras vanligen djur subkliniskt. Många djur, som nötkreatur, får, getter, katter, diverse smågnagare, fåglar, löss och fästingar, utgör reservoarer. Smitta utsöndras med avföring och kroppsvätskor. En infektion kan förväntas finnas kvar länge i en population även om inga kliniska fall noterats. Vidare så är organismen mycket långlivad i miljön. Smittöverföring är oftast luftburen (aerosol), i områden som förorenats av placentavävnad, fostervätskor och exkrementer från infekterade djur. Antal rapporterade fall visar endast toppen av pyramiden (figur 1.4). Infektionsdosen är mycket låg och en enstaka inandad organism kan ge infektion. Infekterade tackor lammar vanligen normalt. Vid lamning utskiljs stora mängder bakterier, vilket medför smittrisk för lantbrukare, veterinärer och andra personer som kommer i kontakt med de infekterade djuren. Direkt smitta från person till person är mycket sällsynt. Immuniteten efter genomgången sjukdom är troligen livslång.

Förekomst i Sverige I Sverige ses sjukdom hos människa endast som importfall. Smittan finns dock i Sverige, t.ex. i vissa fårbesättningar på Gotland (Schwan et al, 1991).

Förväntad effekt av klimatförändring på förekomst och spridning Smittan finns i Sverige och eftersom infektionsdosen är så låg kan torrare och blåsigare somrar (risken för torka sommartid är bland de högsta på Gotland där Q-feber är endemisk) ev. kunna bidra till smittspridningen (aerosolsmitta) i områden där infektionen finns i miljön eller hos värddjur såsom får.

SOU 2007:60 Bilaga B 34

Rift Valley-feber

Rift Valley-feber (RVF) orsakas av ett myggburet phlebovirus. Sjukdomen förekommer idag i Afrika och ger infektion hos nötkreatur, får, getter, m.fl., samt människor. RVF ger mycket stora ekonomiska förluster för köttproduktionen under epizootier. Mellan utbrotten i endemiska områden cirkulerar RVF i Aedes myggor där smittan kan överföras från mygghona till avkomman. I samband med regn kläcks äggen och antalet infekterade myggor ökar kraftigt. Dessa kan sedan infektera nötkreatur och därefter kan andra stickmyggor som t.ex. Culex-arter föra smittan vidare till andra djur och människor. Olika utbrott har dock olika huvudvektorer. RVF har även hittats i flera arter av Culicoides, men det är dock oklart om dessa kan sprida smittämnet (Lane & Crosskey 1993). Smittan kan även vara luftburen. Hos människa ses influensaliknande symptom med komplikationer i form av blödningar (hemorragisk feber), hjärninflammation, leversvikt, ögonbesvär och en dödlighet på c:a 1 procent. Möjligen finns en antydd ökad risk för missfall även hos människa (Niklasson et al. 1987). Sjukdomen rapporterades för första gången utanför Afrika år 2000 då den påvisades i Saudiarabien och Yemen.

Förekomst i Sverige Sjukdomen förekommer ej i Sverige eller Europa.

Förväntad effekt av klimatförändring på förekomst och spridning Låg risk hos djur. Försumbar risk hos människa. Eftersom RVF kan spridas med ett stort antal stickmyggor är det möjligt att RVF kan spridas till nya områden.

Salmonellainfektion

Salmonellainfektion är en akut diarrésjukdom som kan ge ledkomplikationer hos människa. Salmonella bakterierna är i stora delar av världen vanligt förekommande hos många olika djurslag, t.ex. nötkreatur, gris, hönsfågel, vilda fåglar och sällskapsdjur som hund, katt, orm och sköldpadda i fångenskap. Detta ger en sekundär kontamination av omgivande miljö. Salmonella, tillsammans med Campylobacter, är den internationellt sett vanligaste bakteriella orsaken till diarré hos människor. Avlopp är därför regelmässigt kontaminerade med Salmonella (Sahlström et al. 2004). Bakterierna kan tillväxa i flertalet livsmedel. I flertalet länder förutom Sverige,

Bilaga B 34 SOU 2007:60

Finland och Norge är det vanligt att t.ex. (rå) kyckling och ägg är infekterade med Salmonella. I Europa, förutom Norden, är Salmonella enteritidis från ägg ett särskilt stort problem.

Förekomst i Sverige Svenska djur och livsmedel av animaliskt ursprung är i princip fria från Salmonella. Anledningen till detta är att Sverige liksom Norge och Finland har ett sedan länge väl fungerande salmonellakontrollprogram. I Sverige rapporteras c:a 4 000 human fall per år, varav c:a 85 procent är utlandssmittade. Normalt rapporteras 4 till 8 livsmedelsburna utbrott per år.

Förväntad effekt av klimatförändring på förekomst och spridning Låg risk så länge Sverige bibehåller sitt goda djurhälsoläge avseende Salmonella och fortsätter att ha en kombination av importkontroll och god livsmedelshygien. Ökar importen av salmonellakontaminerade livsmedel kan det förväntas ge ett ökat antal fall hos människor vid ett varmare klimat. Salmonellainfektion kan också uppstå ifall avloppsvatten förorenar dricksvatten i samband med en översvämning.

Sorkfeber/Nefropathia epidemica/Hanta

Sorkfeber är en virussjukdom (hantavirus) som sprids via skogssork. Nära besläktade virus finns på andra håll i världen och kan ge upphov till mycket allvarliga infektioner. I jämförelse med dessa är sorkfebern en ganska mild sjukdom. Skogssorken är reservoar för sorkfeberviruset och är det enda djur som sprider sjukdomen till människa. Infekterade sorkar blir inte sjuka själva, men utsöndrar virus i saliv, urin och avföring. Smittspridning sker framförallt via inandning av damm som förorenats av sorkars urin och avföring. Sorkfeber kan ge hög feber, muskelvärk och ofta svåra buk- och ryggsmärtor samt njursvikt. Dialys kan behövas. Ingen specifik behandling finns, men i stort sett alla tillfrisknar ändå utan kvarstående men.

Förekomst i Sverige Sorkfebern är i princip begränsad till områden norr om Dalälven, även om enstaka fall rapporterats från norra Uppland och Västmanland. Sorkfeber finns både i Tyskland och Danmark, och varför det just i södra Sverige inte finns smittade sorkar är oklart. Antalet rapporterade fall i Sverige varierar från år till år (100–500 fall), mycket beroende på om det är ”sorkår” eller ej. I Norrland ses cykliska toppar med 3–4 års mellanrum. I

SOU 2007:60 Bilaga B 34

t.ex. Västerbotten är 1 av 6 skogssorkar infekterade med sorkfebervirus.

Förväntad effekt av klimatförändring på förekomst och spridning Dagens kunskap om sjukdomens epidemiologi är för begränsad för att en riskbedömning ska kunna göras. Vintern 2006/2007 observerades dock en kraftig ökning av humanfall, vilket antas bero på det förändrade klimatet. Vid brist på ett skyddande snötäcke söker sorkarna skydd inomhus och kan på så sätt effektivt sprida eventuell infektion. Klimatförändringar som gynnar ökad sorkförekomst i kombination med regnrika höstar och vintrar då gnagarna kan drivas inomhus kan öka risken för sorkfeber. I ett längre perspektiv kan dagens nordliga sorkpopulationsdynamik komma att slätas ut och påminna mer om sydliga och kontinentala gnagarpopulationsmönster med små årliga skillnader.

Stelkramp/Tetanus

Stelkramp orsakas av en sporbildande bakterie, Clostridium tetani, som normalt finns i tarmen hos många djur men även i jord som gödslats. Sporerna kan leva ute i det fria i decennier. Bakterien bildar ett gift (toxin) som blockerar nervimpulserna från vissa celler i ryggmärgen. Sjukdomen är hos människa en mycket allvarlig sårinfektion som obehandlad ofta leder till döden. Olika djur drabbas olika hårt av tetanus. Hundar utvecklar sällan symtom medan hästar får allvarliga symtom som ofta leder till döden. I Sverige vaccineras de flesta hästar som föl med booster vart 3:e år.

Förekomst i Sverige I Sverige anmäls årligen 0–1 fall hos människa per år. Det finns ett mycket effektivt vaccin. I regel drabbas äldre, ovaccinerade individer och smittöverföring sker t.ex. via sår, som uppstått i anslutning till trädgårdsarbete. Flertalet svenska hästar är vaccinerade.

Förväntad effekt av klimatförändring på förekomst och spridning Mycket låg risk hos människa och djur. Smittspridning skulle kunna tänkas vid någon typ av katastrof där människor får skador samtidigt som man kommer i kontakt med jord/ytvatten. Då vaccinationstäckningen är hög i Sverige är detta scenario inte troligt.

Bilaga B 34 SOU 2007:60

TBE/Tick-borne encephalitis/Fästingburen hjärninflammation

TBE är en allvarlig sjukdom som orsakas av ett flavivirus och sprids med samma fästingart som borreliainfektion men är betydligt mindre vanlig. Smågnagare är reservoardjur men de spelar mindre roll för smittspridning än vad man tidigare ansett genom att smittoöverföring även kan ske direkt mellan fästingar som suger blod på ett värddjur (Randolph et al. 1999) eller mer sällsynt direkt från fästinghonan till avkomman. TBE är påvisat på hund men det är sällsynt med klinisk sjukdom. Vaccin finns för människa och blir allt vanligare i riskområden. Både TBE och borreliainfektion har rapporterats öka i Europa under de senaste decennierna. Denna ökning är delvis beroende på ökad uppmärksamhet av sjukdomarna. Vissa länder, som Tjeckien, liksom områden, som Stockholms län, har dock under perioder haft omfattande epidemiologiska uppföljningar och registrering av TBE och där har setts en ökande trend.

Förekomst i Sverige TBE förekommer idag i begränsade områden i mellersta och södra delarna av landet. Hela Östersjökusten upp till norra Upplandskusten, inklusive skärgården och Åland, är högriskområden. Upp till 185 fall per år rapporteras hos människa. Trenden är stigande, förutom i Stockholmsområdet där allt fler personer nu har vaccinerat sig. Utbredningen av TBE virus är troligen större än vad som allmänt anses. En nationell geografisk kartläggning vore därför önskvärd antingen genom serologisk undersökning (antikroppar) av reservoardjur eller människor, eller genom analys av andelen infekterade fästingar.

Förväntad effekt av klimatförändring på förekomst och spridning Medelhög risk hos människa. Försumbar risk hos djur. TBE-klimatscenarier för Europa visar på en möjlig minskning av TBE förekomsten i många områden (Randolph & Rogers 2000). Uttökade entomologiska och epidemiologiska studier behövs för att klargöra svenska förhållande i relation till en klimatförändring.

West Nile feber/West Nile encephalitis

West Nile feber är en influensaliknande sjukdom orsakad av ett flavivirus (WNV) som sprids med stickmyggor, Culex pipiens, Aedes spp och Ochlerotatus spp. Fåglar utgör reservoarer och flyttfåglar bidrar till sjukdomens utbredning. Culex myggor sprider

SOU 2007:60 Bilaga B 34

virus mellan fåglar medan Aedes och Ochlerotatus arterna kan överföra virus från fågel till djur/människa. Människa och häst kan insjukna i West Nile feber. Hos människa kan hjärn-/hjärnhinneinflammation med allvarliga neurologiska komplikationer uppstå. Hästar kan uppvisa liknande symtom eller så förlöper infektionen subkliniskt. Epidemiska utbrott förekommer. Sådana epidemier anses kopplade till en kombination av klimatfaktorer inkluderande milda vintrar (fler fåglar), torra, varma somrar (ökad koncentration av fåglar vid vattenpölar) och därefter nederbörd (kläckning av myggor) (Epstein 2001, Paz 2006). Första gången WNV rapporterades från Nordamerika var 1999 vid en epidemi i staden New York. Idag påträffas viruset på hela nordamerikanska kontinenten utom Alaska. WNV finns sedan länge i Syd- och Centraleuropa. Inga tendenser har setts till en ökad spridning i regionen vilket kan bero på ”bakgrundsimmunitet” hos den naturliga reservoaren, dvs., vilda fåglar (Björn Olsen, pers. komm., 2007). West Nile virus kan orsaka dödlighet bland vilda fåglar, framförallt kråkfåglar men betydelsen för vilda fågelpopulationer får anses vara marginell.

Förekomst i Sverige Sjukdomen förekommer ej i Sverige. Under år 2006 undersöktes vid SVA 700 hästar från hela Sverige avseende förekomst av antikroppar mot WNF. Tre hästar uppvisade svagt positivt resultat, vilket även skulle kunna vara en ospecifik reaktion. Konfirmering pågår (maj 2007) vid utländskt laboratorium. Tio potentiella vektorarter för WNV finns redan i landet och ett 60-tal i Sverige förekommande fågelarter är potentiella WNV reservoarer (Hesson 2007). Antikroppar har isolerats från flyttfåglar insamlade på Öland, 2006. Detta visar dock bara att fåglarna varit exponerade för WNV på övervintringsställen eller under flyttningen (Björn Olsen, pers. komm.).

Förväntad effekt av klimatförändring på förekomst och spridning Medelhög risk hos människa och djur. Potentiella vektorer och reservoarer finns redan i Sverige. Kommande klimatförändring i södra delarna av landet (värme, torka och sedan skyfall) ökar risken för sjukdomsutbrott hos människa och häst. Dock behövs mer kunskap för att klargöra vilka faktorer (som bakgrundsimmunitet hos fåglar) som idag är hämmande för virusspridning i landet.

Bilaga B 34 SOU 2007:60

VTEC/EHEC/Enterohemorragisk E. coli infektion

VTEC (verotoxin producerande E. coli) bakterien är spridd över hela världen. Den kan ge upphov till akuta, blodiga diarréer som hos c:a 5 procent av patienterna, framförallt barn och äldre, övergår i ett hemolytiskt-uremiskt syndrom (HUS) med njursvikt, koagulations- och blödningsrubbningar. Även neurologiska symtom kan förekomma. Siffran varierar mycket från utbrott till utbrott. Antibiotikabehandling har ingen effekt mot HUS. Nötkreatur är huvudreservoar för VTEC men även andra djur kan fungera som reservoarer. Det är visat att utsöndringen av VTEC från nötkreatur ökar under sommarmånaderna samtidigt som flest humanfall observeras. Å andra sidan renar sig fler djur från VTEC under sommarbete. Utbrott hos människor har beskrivits från många olika typer av avföringskontaminerade livsmedel. Människor har också insjuknat efter friluftsbad i förorenat vatten eller efter att ha druckit kontaminerat kommunalt vatten. Även kontaktsmitta från person till person har förekommit liksom smitta från djur till människa.

Förekomst i Sverige I Sverige rapporteras c:a 200 inhemska fall bland människor varje år, varav cirka hälften är orsakade av VTEC O157. VTEC O157 finns i 10 procent av svenska nötkreatursbesättningar, men i Skåne och Halland i så hög frekvens som 23 procent (Eriksson et al. 2005). En undersökning från 2005 visade att 3 procent av slaktade nötkreatur var infekterade med VTEC O157. Det är oklart om frekvensen i Sverige skiljer sig från sydligare europeiska länder eftersom adekvata jämförbara studier saknas.

Förväntad effekt av klimatförändring på förekomst och spridning Medelhög risk hos människa. Låg risk hos djur. Sjukdomen uppvisar säsongsvariation men den exakta klimatkopplingen är inte klarlagd. Däremot kan kraftiga regn ge en utskiljning av bakterien från mark som gödslats med gödsel från infekterade djur eller från kontaminerade beten. Bakterien kan sedan rinna ner i vattendrag och smittspridning mellan besättningar kan öka. Vidare kan detta skapa problem vid bevattning av livsmedelsgrödor (se avsnitt 6.3) och vid strandbad. Bakterien kan även tillväxa i många typer av livsmedel vilket kan öka risken för smitta vid varmare klimat om maten inte förvaras på ett adekvat sätt, speciellt då smittdosen för VTEC är låg.

SOU 2007:60 Bilaga B 34

Yersiniainfektion

Yersiniainfektion orsakas av bakterierna Yersinia enterocolitica eller Y. pseudotuberculosis som är vanliga i miljön och förekommer över hela världen. Hos människa ses mag-tarm besvär som kan vara svåra att skilja från blindtarmsinflammation och ibland också ledinflammation och hudutslag (knölros). Antibiotika ges endast vid svårartad sjukdomsbild. Yersinia kan tillväxa redan vid +4°C och kan därför tillväxa i livsmedel som kylförvaras, t.ex. i vacuumförpackat griskött. Smittan utsöndras med avföringen. Smittvägarna är ej helt klarlagda, men spridning sker sannolikt via kontaminerade livsmedel eller förorenat vatten. Svin är huvudreservoar för smittan, men insjuknar inte själva. Bakterien kan även förekomma hos andra djurslag såsom hund, hare, rådjur och fågel.

Förekomst i Sverige Drygt 600 fall på människa rapporteras varje år varav merparten är smittade i Sverige.

Förväntad effekt av klimatförändring på förekomst och spridning Dagens kunskap om sjukdomens epidemiologi är för begränsad för att en riskbedömning ska kunna göras. Dock finns trolig koppling till översvämning. Smittspridning skulle då ske genom att avlopp kontaminerar dricksvatten, eller via avföring från t.ex. utegående grisar (bevattningssmitta).

Afrikansk hästpest

Afrikansk hästpest är en virussjukdom (Orbivirus, familj Rheoviridae, nära besläktat med bluetonguevirus) som ger upphov till allvarlig sjukdom hos hästdjur (häst, zebra, åsna och korsningar däremellan). Allvarliga cirkulationsrubbningar, feber och hög dödlighet ses, även om vissa djur enbart får feber och kan tillfriskna. Åsnor och zebror får mildare symtom eller kan utgöra symtomlösa smittbärare. Smittan sprids enbart via vektorer, främst svidknott, Culicoides spp, framförallt C. imicola. Vektorn kan upprätthålla smittan i ett område. I länder där smittan förekommer måste hästar vaccineras regelbundet för att skyddas mot sjukdom och vaccinstammarna hållas aktuella.

Förekomst i Sverige Sjukdomen är aldrig påvisad i Sverige. Smittan finns i Afrika och har periodvis förekommit i Spanien och Portugal samt i Mellanöstern.

Bilaga B 34 SOU 2007:60

Förväntad effekt av klimatförändring på förekomst och spridning Låg risk: För närvarande ingen risk men klimatförändringar som påverkar utbredningen av Culicoides-arter (se också bluetongue) kan eventuellt bidra till spridning av smittan till nya områden.

Bluetongue

Bluetongue orsakas av ett orbivirus som sprids med svidknott och som ger upphov till allvarlig sjukdom främst hos får. Cirkulationsrubbningar, slemhinneskador, feber och kastningar är några av symtomen. Även nötkreatur och andra idisslare kan infekteras, men vanligen med lindrigare symtom. Vektorer är främst Culicoides imicola, C. obsoletus samt C. pulicaris men flera andra Culicoides-arter tros kunna sprida smittan. Sjukdomen finns endemiskt i Medelhavsområdet. I områden där smittan förekommer krävs regelbunden vaccinering för att förhindra allvarliga sjukdomsutbrott. Under hösten 2006 spreds bluetongue till mer än 2000 besättningar i Nederländerna, Belgien, Luxemburg, och Tyskland. Detta är de nordligaste utbrotten av sjukdomen hittills. Såväl en ny virusstam påvisades som en ny vektor, dvs., en art av svidknott som tidigare inte förekommit som smittspridare.

Förekomst i Sverige Sjukdomen är aldrig påvisad i Sverige. Förväntad effekt av klimatförändring på förekomst och spridning Hög risk. Klimatförändringar som påverkar utbredningen av Culicoides arter förväntas bidra till spridning av smitta till nya områden. Svidknott förekommer i hela Skandinavien och deras utbredning och artsammansättning ska börja att kartläggas i Sverige (Chirico, SMI, 2007).

Monocytär ehrlichios

Monocytär ehrlichios orsakas av Ehrlichia canis, en rickettsie bakterie. Hundar infekteras genom bett från infekterad brun hundfästing, Rhipicephalus sanguineus. Fästingen förekommer idag i Europa upp till 50:e breddgraden.

Förekomst i Sverige Monocytär ehrlichios är, till skillnad från anaplasmos (som tidigare kallades granulocytär ehrlichios), inte en

SOU 2007:60 Bilaga B 34

inhemsk sjukdom men är vanligt förekommande i stora delar av världen inklusive i Sydeuropa.

Förväntad effekt av klimatförändring på förekomst och spridning Mycket låg risk. Denna vektor kan komma att etablera sig i Sverige vid ett varmare klimat.

Ekvin infektiös anemi

Infektiös anemi (smittsam blodbrist) är en allvarlig och många gånger dödlig virussjukdom som drabbar hästar. Sjukdomen sprids med bromsar (Tabanidae) (Lane & Crosskey, 1993). Under 2006 har sjukdomen påvisats i England, Irland, Schweiz och Tyskland. Även Frankrike, Grekland, Österrike, Litauen och Ukraina har drabbats under de senaste fem åren. Sannolikt har det ökande internationella resandet med hästar bidragit till sjukdomens spridning.

Förekomst i Sverige Sjukdomen har inte påvisats i Sverige. Förväntad effekt av klimatförändring på förekomst och spridning Dagens kunskap om sjukdomens epidemiologi är för begränsad för att en riskbedömning ska kunna göras.

Frasbrand

En bakteriesjukdom (Clostridium chauveoi) som drabbar idisslare, främst nötkreatur. Frasbrand ger upphov till akut dödlig sjukdom med feber och lokala muskelsvullnader eller plötsliga dödsfall utan föregående symtom. Bakterierna bildar mycket resistenta sporer som överlever länge i marken. Överlevnaden påverkas bl.a. av jordart och klimat. I smittade områden kan infektionen vissa år ge hög dödlighet, främst bland unga betesdjur. Vaccination skyddar, men måste utföras regelbundet. Djur smittas företrädesvis när de betar på kontaminerad mark, men kan också få i sig sporer via kontaminerat ensilage. Sporerna kan ligga vilande i muskulatur eller lever. Bakterierna kan övergå i aktiv form då djuret försvagas som vid överansträngning, trauma, selenbrist eller mycket snabb tillväxt hos djuret. Unga snabbväxande djur är därför särskilt utsatta.

Förekomst i Sverige Smittan förekommer idag endast i vissa områden i södra delen av landet, främst Ölandsregionen och Skåne.

Bilaga B 34 SOU 2007:60

Varför smittan blir endemisk i vissa områden är inte känt men olika markfaktorer, som pH har betydelse.

Förväntad effekt av klimatförändring på förekomst och spridning Låg risk. Under extrema torrperioder eller perioder av rikligt regnande ökar risken att begravda sporer kommer upp till markytan.

Paratuberkulos

Kroniskt förlöpande bakteriell (Mycobacterium paratuberculosis) tarmsjukdom som främst drabbar idisslare. Ger upphov till långsam avmagring och intermittenta diarréer utan feber och leder så småningom till döden. Sjukdomen förorsakar både produktionsförluster och djurlidande i drabbade besättningar och är näst intill omöjlig att bekämpa i en besättning utan att slakta alla djuren. Spekulationer kring ett ev. samband med Crohn’s sjukdom hos människa har trots mångårig forskning inte kunna beläggas. Smittvägen är fekal-oral och bakterierna sprids främst via gödsel från infekterade djur. Smitta via kontaminerad stallmiljö, spenar eller mjölk ses som den huvudsakliga orsaken till spridning inom en besättning, framförallt från ko till kalv. Spridning via kontaminerad betesmark har också påvisats. Bakterierna är mycket motståndskraftiga i miljön och kan överleva månader–år ute i marken. Flera års karenstid har i Sverige praktiserats innan friska idisslare får släppas på beten där infekterade djur förekommit. Överlevnaden påverkas bl.a. av jordart och klimat.

Förekomst i Sverige Sverige har ett världsunikt läge med dokumenterat låg förekomst av smittan. På grund av otillräckliga testmetoder kan dock inte fullständig frihet säkerställas i något land. Nyintroduktion till Sverige via importerade köttdjur förorsakade ett mångårigt och komplext smittspårningsarbete och utslaktning av många smittade besättningar under 1990-talet.

Förväntad effekt av klimatförändring på förekomst och spridning Mycket låg risk. Ökade flöden, ras och skred kan öka bakterieförekomsten vid markytan medan varmare, torrare somrar skulle kunna minska bakteriens överlevnad.

SOU 2007:60 Bilaga B 34

Usutu virus

Usutu är ett flavivirus som sprids med stickmyggor (Aedes spp, Culex spp, Mansonia spp) och orsakar dödlig sjukdom hos vissa fågelarter. Symtomen beror på förstörelse (nekros) av inre organ som lever, mjälte, hjärta samt ryggmärg. Tidigare förekom sjukdomen enbart i tropiska och subtropiska Afrika men finns sedan 2001 i Österrike, främst runt Wien (Weissenbock et al 2003). Antikroppar har även påvisats på fåglar i Storbritanien. Orsaken till den ändrade liksom den begränsade utbredningen är okänd. Dödlighet har noterats bland vilda fåglar, framförallt koltrast under juli till september. Dödligheten har gått ner kraftigt under 2004 och 2005, vilket sannolikt beror på uppbyggnad av immunitet ibland tättingar. Tamfåglar som höns och gäss drabbas i stort sett inte.

Förekomst i Sverige Har inte påvisats. Förväntad effekt av klimatförändring på förekomst och spridning Mycket låg risk. Arbovirus och deras vektorer hör till de arter vars utbredningsområden kan komma att förskjutas norrut av en klimatförändring.

Algtoxinförgiftning/Blågröna alger/Cyanobakterier

Algtoxinförgiftning utlöses av gifter, toxiner, som frigörs från alger vid nedbrytning och algblomning. I Sverige orsakas flertalet algblomningar i söt- och bräckt vatten av blågröna alger, s.k. cyanobakterier. Blomningen kan ske vid vattentemperaturer mellan 15– 23°C och oftast i övergödda/näringsrika vatten. Normalt noteras algblomningen genom kraftiga färgförändringar på vattnet, med lukt och smakförändringar. Toxinpåverkan hos människa kan ses efter badning samt intag av vatten från sjöar med algblomning. Djur (vilt, kor, hundar m.fl.) kan bli sjuka, dödsfall förekommer, om de dricker av vatten med algblomning. Tre typer av toxin ses i sötvatten: nervtoxin som kan påverka nervimpulserna till andningen, levertoxin som kan ge leverpåverkan och tarmtoxin som kan ge mag- och tarmsymtom.

Förekomst i Sverige Åtminstone åtta toxinbildande typer av blågröna alger/cyanobakterier förekommer i Sverige.

Förväntad effekt av klimatförändring på förekomst och spridning: Medelhög risk hos människa och djur. Varmare tempe-

Bilaga B 34 SOU 2007:60

raturer kan öka risken för algblomning i näringsrika vatten. Ökad nederbörd och översvämningar leder generellt till ökat tillflöde av näringsämnen till vatten.

Botulism

Botulism är en förgiftning som orsakas av ett bakterietoxin som kan ge mycket allvarliga effekter bl.a. förlamningar i andningsmuskulaturen hos både människor och djur. Clostridium botulinum är en i jord, djurexkrementer och bottenslam vanligt, förekommande sporbildande, anaerob bakterie. Förutom smitta från felaktigt beredda livsmedel kan smitta spridas via ensilage till hästar och idisslare. Vaccination av hästar är relativt vanligt. Hos fåglar ses sommartid normalt lokala utbrott av botulism i grunda vattensamlingar framförallt bland änder och vadare. Ökade sommartemperaturer och extremväder med snabbt skiftande vattenstånd kan leda till fler och större botulismutbrott bland fåglar. Det är olika toxintyper som är aktuella för fågel respektive människa.

Förekomst i Sverige Sjukdomen finns över hela världen men är numera mycket sällsynt hos människa i Sverige. Bland hästar och idisslare förekommer dödsfall årligen. Under 2000–2004 sågs en ökad dödlighet bland sjöfågel längs den svenska Östersjökusten och vid större insjöar. Utbredningen och omfattningen av ”fågeldöden” är dock svår att förklara enbart med botulism eftersom detta normalt ger lokala utbrott.

Förväntad effekt av klimatförändring på förekomst och spridning Mycket låg risk för människa. I livsmedel finns en potentiell risk vid felaktig tillredning, hantering eller förvaring. Vid högre temperaturer kan det behöva ställas högre krav på adekvat kylförvaring framförallt av vakuumförpackade livsmedel. I foder är botulismproblemen i praktiken begränsade till ensilage, inplastat vallfoder, gastätt lagrat spannmål och råa köttprodukter till sällskapsdjur som t.ex. BARF (Biologically Appropriate Raw Food) och pälsdjursfoder. En höjd temperatur, ökande temperaturfluktuationer som ökar risken för kondensbildning i lagringsutrymmen (silor, inplastade balar etc.) och ökande luftfuktighet gynnar sporöverlevnad, groning, tillväxt och toxinbildning för C. botulinum. Toxinbildning hos C. botulinum typ B (den typ som brukar förekomma hos hästar) sker vid 20

o

C om vattenaktiviteten är 0,97

(Mitcherlich & Marth 1984). C. botulinum typ E förekommer

SOU 2007:60 Bilaga B 34

naturligt i sediment och i tarm hos fisk. Dödlighet som har kunnat hänföras till clostridier har även rapporterats på fisk från grunda insjöar under perioder med hög vattentemperatur. Även andra anaerober som kan fungera som fiskpatogener (t.ex. Eubacterium tarantellae m.fl.) kan komma att öka i omfattning i samband med en ökande vattentemperatur och en därmed sammanhängande minskning av tillgängligt syre i bottnar. En ökande vattentemperatur kommer därför troligen att innebära ökade problem av denna bakteriegrupp för vattenbruk och vildlevande populationer. Därmed ökar också risken för överföring till livsmedel och människa (Bentham & Langford 1995, Hyytiä et al. 1998).

Bacillus cereus

Bacillus cereus är en i miljön allmänt förekommande sporbildande och toxinbildande bakterie. Bakterien är en relativt vanlig matförgiftningsbakterie som orsakar diarré och/eller kräkningar. B. cereus förekommer inte så sällan i torra livsmedelsprodukter, t.ex. torra soppor, vaniljkräm, ris m.m. Sjukdomsutbrott beror ofta på att ett förorenat livsmedel efter tillagning förvarats för länge vid så hög temperatur att bakterierna kunnat tillväxa och bilda toxin. Det finns två typer av enterotoxin, ett värmetåligt och ett värmekänsligt. Det värmetåliga toxinet (”kräktoxinet”) orsakar framförallt kräkningar. Det är i första hand ris och risrätter som är aktuella. Genom sin sporbildande förmåga överlever bakterien kokning. Vid för långsam nedkylning, eller om maten får stå för länge i rumstemperatur eller på för svag varmhållning, kan bakterien tillväxa och bilda toxin. Det värmekänsliga toxinet (”diarrétoxinet”) kan ge upphov till diarréer och orsakar ofta utbrott via t.ex. kött, grönsaksrätter och desserter.

Förekomst i Sverige Matförgiftningsutbrott rapporteras kontinuerligt.

Förväntad effekt av klimatförändring på förekomst och spridning Vid varmare klimat kan det bli ytterligare problem med nedkylning och fler utbrott kan då förväntas.

Bilaga B 34 SOU 2007:60

Clostridium perfringens

Clostridium perfringens är en anaerob sporbildande bakterie som normalt finns i jord, på grönsaker och i tarmen hos många djur inklusive människa. Den är en vanlig matförgiftningsbakterie (symptom kolik, diarré, buksmärtor) och toxinet bildas i tarmen när bakterien övergår till sporform. Bakterien förökar sig snabbt, den har under goda förhållanden en delningstid i mat på 12 minuter. Den typiska maträtten vid matförgiftning med C. perfringens är någon typ av långkok som görs i stor mängd, t.ex. kalops, chili con carne, kokt lax. Maten får efter tillagning svalna i rumstemperatur eller i ett för stort kärl, så att avsvalningen tar för lång tid. Sporer som överlevt kokningen kan då växa ut igen. Sporerna stimuleras av den höga temperaturen, dessutom har andra bakterier dött och C. perfringens kan tillväxa utan konkurrens. Infektionsdosen är hög, c:a 100 000 bakterier per gram mat krävs för att sjukdom ska uppstå.

Förekomst i Sverige Matförgiftningsutbrott rapporteras kontinuerligt.

Förväntad effekt av klimatförändring på förekomst och spridning Vid varmare klimat kan det bli ytterligare problem med nedkylning och fler utbrott kan då förväntas.

Histaminförgiftning, scombrotoxisk fiskförgiftning

Sjukdomen orsakas av ett bakteriegift som bildats i felaktigt förvarad eller tillredd fisk, som makrill, tonfisk, bonito. Histaminförgiftning har även rapporterats efter förtäring av andra livsmedel med höga halter av histamin, t.ex. vissa hårda ostar. Sjukdomssymtomen kommer mycket snabbt med hettande, stickande känsla, kraftig huvudvärk, intensiv rodnad, främst i ansiktet och hjärtklappning. Symtomen går vanligen över inom några timmar. Fiskköttet blir toxiskt p.g.a. felaktig förvaring/tillredning.

Förekomst i Sverige Matförgiftningsutbrott förekommer säkert betydligt oftare än de rapporteras, då symptomen är relativt snabbt övergående.

Förväntad effekt av klimatförändring på förekomst och spridning. Vid varmare klimat kan bakterietillväxten gå snabbare om livsmedlet förvaras på fel sätt.

SOU 2007:60 Bilaga B 34

Ett flertal toxinförgiftningar med en marin koppling förekommer runtom i världen, som Ciguatera fiskförgiftning, neurologisk skaldjursförgiftning, DSP/Diarré toxin, och PSP/Paralytisk skaldjurs förgiftning. Mer kunskap behövs för att bedöma dessas eventuella koppling till en svensk klimatförändring.

Bilaga B 34 SOU 2007:60

9 Ordlista

Anaerob bakterie Tillväxer endast i syrefri miljö Artropod Leddjur, består bl.a. av insekter och spindeldjur (där kvalster och fästingar ingår) Dead-end hosts Arter som kan bli infekterade men som inte kan föra en smitta vidare El Ni ňo Återkommande klimatfenomen som förstärker torkperioder och översvämningar i olika regioner Epidemi Fler fall än förväntat Epidemiologi Läran om hur smittsamma sjukdomar sprids Epizooti Utbrott av djursjukdom Faeces Avföring Fekal spridning Spridning via avföring Fjäderfä Fåglar som hålls för livsmedelsproduktion eller avel Incidens Antal fall per 100 000 invånare Inhemsk smitta Smittad inom landet Kontaminerad Nedsmittad/förorenad Morbiditet Sjuktal, sjuklighet Mortalitet Dödstal, dödlighet Prevalens Förekomst Reservoardjur Smittreservoar, dvs., infektionen upprätthålls i ett geografiskt område genom att infekterade arter vistas där Rickettsia, protozo Encellig organism, s.k. urdjur Sensibilisering Den process som leder till en allergi Subklinisk infektion Infektion som förlöper utan sjukdomssymtom Toxin Bakterieproducerat gift Transovariell överföring

Smittan passerar direkt från honan till avkomman

Utbrott Minst 2 fall som insjuknat med samma sjukdom Vektorburen infektion Infektion som sprids från en infekterad individ till en annan (djur/människa) genom t.ex. en artropod (som insekt, fästing) eller annan art (smågnagare) Värddjur Djur som en parasit livnär sig på Zoonos Sjukdom som förekommer hos både djur och människa

SOU 2007:60 Bilaga B 34

10 Referenser

Andersson K, Lidholm J. Characteristics and Immunobiology of

Grass Pollen Allergens. Int Arch Allergy Immunol 2003; 130:87–107. Arctic Climate Impact Assessment. Scientific report: Impacts of a

Warming Arctic. Cambridge university press, 2005. Armstrong B. Models for the relationship between ambient tempe-

rature and daily mortality. Epidemiology 2006; 17:624–631. Auld H, MacIver D, Klaassen J. Heavy rainfall and waterborne di-

sease outbreaks: the Walkerton example. J Toxicol Environ Health A. 2004; 67(20–22):1879–87. Basu R, Samet JM. An exposure assessment study of ambient heat

exposure in an elderly population in Baltimore, Maryland. Environ Health Perspect 2002; 110:1219–1224.(a) Basu R, Samet JM. Relation between elevated ambient temperature

and mortality: a review of the epidemiologic evidence. Epidemiol Rev 2002;24(2): 190–202. (b) Beggs PJ, Bambrick HJ. Is the global rise of asthma an early impact

of anthropogenic climate change? Environ Health Perspect. 2005;113(8): 915–919. Bentham G, Langford IH. Climate change and the incidence of

food poisoning in England and Wales. Int J Biometeorol. 1995; 39(2):81–86. Berry MO. Snow and Climate. In: Handbook of Snow. Gray DM,

Male DH, eds. Toronto, Pergamon Press, 1981, p.32–59. Briukhanov AF, Levchenko BI, Tikhenko NI, Degtiareva LV, et al.

[Epidemiological situation on tularemia in the regions of Stavropol Territory affected by flood]. Zh Mikrobiol Epidemiol Immunobiol. 2003; (6):56–59. [Article in Russian] Buravtseva NP, Eremenko EI, Kogotkova OI, Efremenko VI, et al.

[Epidemiological situation on anthrax in the regions of the Southern Federal District in connection with the flood in June 2002]. Zh Mikrobiol Epidemiol Immunobiol. 2003; (6):43–46. [Article in Russian] Cancrini G, Magi M, Gabrielli S, Arispici M, et al. Natural vectors

of dirofilariasis in rural and urban areas of the Tuscan region, central Italy. J Med Entomol 2006; 43(3):574–579.

Bilaga B 34 SOU 2007:60

Carson C, Hajat S, Armstrong B, Wilkinson P. Declining vulnera-

bility to temperature-related mortality in London over the 20th century. Am J Public Health 2006; 164(1):77–84. CDC, Centers for Disease Control and Prevention. Tularemia

transmitted by insect bites--Wyoming, 2001–2003.MMWR Morb Mortal Wkly Rep 2005; 25:54(7):170–173 CDC, Faktablad Eastern Equine Encephalitis, EEE

(http://www.cdc.gov/ncidod/dvbid/arbor/eeefact.htm), 2006 Checkley W, Epstein L, Gilman R, Figueroa D, et al. Effects of El

Ni ňo and ambient temperature on hospital admissions for diarrhoeal diseases in Peruvian children. Lancet 2000; 355:442– 450. Chirico, J., Eriksson, H., Fossum, O., Jansson, D., 2003. The

poultry red mite, Dermanyssus gallinae, a potential vector of Erysipelothrix rhusiopathiae causing erysipelas in hens. Med. Vet. Entomol. 17, 232–234. Colwell R. Global climate and infectious disease: the cholera para-

digm. Science 1996; 274: 2025–2031. Conti S, Meli P, Minelli G, Solimini R, et al. Epidemiologic study

of mortality during the Summer 2003 heat wave in Italy. Environ Res JT – Environmental research 2005; 98(3):390–399. Corso PS, Kramer MH, Blair KA, Addiss DG, et al. Cost of illness

in the 1993 waterborne Cryptosporidium outbreak, Milwaukee, Wisconsin. Emerg Infect Dis 2003; 9(4):426–431. Dahl Å, Strandhede SO, Wihl JÅ. Ragweed, an allergy risk in

Sweden? Aerobiologia 1999;15:293–297. Dahl Å. 2007. Klimatförändringar och pollenallergi. Allergi i Prak-

sis, 2007:1. Dahl C. Taxonomy and geographic distribution of Swedish Culici-

dae (Diptera, Nematocera). Entomol Scand 1977; 8:59–69. Daniel M, Danielová V, Kríz B, Jirsa A, Nozicka J. Shift of the tick

Ixodes ricinus and tick-borne encephalitis to higher altitudes in central Europe. Eur J Clin Microbiol Infect Dis 2003; 22(5):327–328. Desjeux P, Meert JP, Piot B, Alvar J, et al. (2000). Leishmania/HIV

co-infection in south-western Europe 1990–1998. Retrospective analysis of 965 cases. Geneva, World Health Organization (document WHO/LEISH/2000.42), 2000. Dockery DW, Stone PH. Cardiovascular risks from fine particulate

air pollution. N Engl J Med 2007; 356(5):511–513.

SOU 2007:60 Bilaga B 34

Ebi KL, Mills DM, Smith JB, Grambsch A. Climate change and

human health impacts in the United States: an update on the results of the U.S. national assessment. Environ Health Perspect 2006;114(9):1318–1324. Eng H, Mercer JB. Seasonal variations in mortality caused by car-

diovascular diseases in Norway and Ireland. J Cardiovasc Risk. 1998; 5(2):89–95. Engardt M, Foltescu V. Luftföroreningar i Europa under framtida

klimat. SMHI, Meteorologi 2007:nr.125. EPI-aktuellt. Rapport om sorkfeber (nephropathia epidemica) i

Västerbotten. Vol 6, nr 7 (15 februari 2007). Epstein PR. West Nile virus and the climate. J Urban Health 2001;

78(2):367–371. Eriksson E, Aspan A, Gunnarsson A, Vagsholm I. Prevalence of

verotoxin-producing Escherichia coli (VTEC) 0157 in Swedish dairy herds. Epidemiol Infect 2005; 133:349–358. Estrada-Pe ňa A, Bouattour A, Camicas JL, Walker AR. Ticks of

domestic animals in the Mediterranean region. A guide to identification of species. University of Zaragoza, Spain, 2004. Forsberg B, Hansson HC, Johansson C, Areskoug H, et al. Com-

parative health impact assessment of local and regional particulate air pollutants in Scandinavia. Ambio 2005; 34(1):11–19. Gryparis A, Forsberg B, Katsouyanni K, Analitis A, et al. Acute

effects of ozone on mortality from the ”air pollution and health: a European approach” project. Am J Respir Crit Care Med 2004; 170(10):1080–1087. Genchi C, Rinaldi L, Cascone C, Mortarino M, Cringoli G. Is

heartworm disease really spreading in Europe? Vet Parasitol 2005; 133(2–3):137–148. Gylfe A, Bergström S, Lundström J, Olsen B. Reactivation of Bor-

relia infection in birds. Nature 2000; 403(6771):724–725. Hajat S, Armstrong BG, Gouveia N, Wilkinson P. Mortality disp-

lacement of heat-related deaths: a comparison of Delhi, Sao Paulo, and London. Epidemiology 2005; 16(5):613–620. Hajat S, Armstrong B, Baccini M, Biggeri A, et al. Impact of high

temperatures on mortality: is there an added heat wave effect? Epidemiology 2006; 17(6):632–638. Hamnes IS, Gjerde B, Robertson L, Vikoren T, Handeland K. Pre-

valence of Cryptosporidium and Giardia in free-ranging wild cervids in Norway. Vet Parasitol 2006; 141(1–2):30–41.

Bilaga B 34 SOU 2007:60

Havenith G. Individualized model of human thermoregulation for

the simulation of heat stress response. J Appl Physiol 2001; 90(5):1943–1954. Hesselmar B, Åberg B, Eriksson B, Björksten B, Åberg N. Building

characteristics affect the risk of allergy development. Pediatr Allergy Immunol 2005; 16(2):126–131. Hesson J. Will West Nile Virus Become a Problem in Sweden? –

possible impacts of climate change on ecological conditions associated with disease transmission. Master thesis in biology. Stockholm university, 2007. Hielm S, Björkroth J, Hyytiä E, Korkeala H. Prevalence of Clostri-

dium botulinum in Finnish trout farms: pulsed-field gel electrophoresis typing reveals extensive genetic diversity among type E isolates. Appl Environ Microbiol 1998; 64:4161–4167. Hirschwehr R, Heppner C, Spitzauer S, Sperr WR, et al. Identifi-

cation of common allergenic structures in mugwort and ragweed pollen. J Allergy Clin Immunol 1998; 101:196–206. Hubalek Z, Halouzka J, Juricova Z, Prikazsky Z, et al. [Surveillance

of mosquito-borne viruses in Breclav after the flood of 1997]. Epidemiol Mikrobiol Imunol 1999; 48(3):91–96. [Article in Czech] Hubalek Z, Zeman P, Halouzka J, Juricova Z, et al. [Antibodies

against mosquito-borne viruses in human population of an area of Central Bohemia affected by the flood of 2002]. Epidemiol Mikrobiol Imunol 2004; 53(3):112–120. [Article in Czech] Hubalek Z.An annotated checklist of pathogenic microorganisms

associated with migratory birds. J Wildl Dis. 2004 Oct; 40(4):639–59 Hyytiä E, Hielm S, Korkeala H. Prevalence of Clostridium botuli-

num type E in Finnish fish and fishery products. Epidemiol Infect 1998; 120:245–250. IPCC. Climate Change 2007: Impacts, Adaptation and Vulnerabi-

lity. Working Group II Contribution to the Intergovernmental Panel on Climate Change, Fourth Assessment Report. Jacob B, Ritz B, Gehring U, Koch A, et al. Indoor exposure to

molds and allergic sensitization. Environ Health Perspect 2002; 110(7):647–653. Jaenson TGT. Malaria i Sverige – entomologiska synpunkter.

Läkartidningen 1983; 80:2418–2421.

SOU 2007:60 Bilaga B 34

Jaenson TGT, Lokki J, Saura A. Anopheles (Diptera: Culicidae)

and malaria in northern Europe, with special reference to Sweden. J Med Entomol 1986; 23:68–75. Jaenson TGT. Diel activity patterns of blood-seeking anthro-

pophilic mosquitoes in central Sweden. Med Vet Entomol 1988; 2: 177–187. Jaenson, TGT Vector roles of Fennoscandian mosquitoes attracted

to mammals, birds and frogs. Med Vet Entomol 1990; 4:221– 226. Jaenson TGT, Tälleklint L, Lundqvist L, Olsen B, et al. Geographi-

cal distribution, host associations, and vector roles of ticks (Acari: Ixodidae, Argasidae) in Sweden. J Med Entomol 1994; 31:240–256. Kalashnikov IA, Mezentsev VM, Mkrtchan MO, Grizhebovskii

GM, Briukhanova GD. [Features of leptospirosis in the Krasnodar Territory]. Zh Mikrobiol Epidemiol Immunobiol 2003; (6):68–71. [Article in Russian]. Kalashnikov IA, Mkrtchan MO, Shevyreva TV, Kazhekina EF,

Tesheva SCh. [Prevention of acute enteric infections and viral hepatitis A in the Krasnodar Territory appearing in connection with a natural disaster in 2002]. Zh Mikrobiol Epidemiol Immunobiol 2003; (6):101–104. [Article in Russian] Kalkstein LS. Health and climate change: direct impacts in cities.

Lancet 1993; 342:1397–1399. Kalkstein LS. Lessons from a very hot summer. Lancet 1995;

346:857–859. Kidon MI, See Y, Goh A, Chay OM, Balakrishnan A. Aeoroaller-

gen sensitization in pediatric allergic rhinits in Singapore: is airconditioning a factor in the tropics? Pediatr Allergy Immunol 2004;15(4):340–343. Kilpelainen M, Terho EO, Helenius H, Koskenvuo M. Farm envi-

ronment in childhood prevents the development of allergies. Clin Exp Allergy 2000; 30(2):201–208. Kilpeläinen M, Terho EO, Helenius H, Koskenvuo M. Home

dampness, current allergic diseases, and respiratory infections among young adults. Thorax 2001; 56(6):462–467. Kjellström E, Bärring L, Gollvik S, Hansson U, et al. A 140-year

simulation of the European climate with the new version of the Rossby Centre regional atmospheric climate model (RCA3). Swedish Meteorological and Hydrological Institute, 2005; No.108.

Bilaga B 34 SOU 2007:60

Knox RB, Suphioglu C, Taylor P, Desai R, et al. Major grass pollen

allergen Lol p 1 binds to diesel exhaust particles: implications for asthma and air pollution. Clin Exp Allergy 1997; 27(3):246– 251. Koca D, Smith B, Sykes MT. Modelling Regional Climate Change

Effects On Potential Natural Ecosystems in Sweden. Climatic Change 2006; (78)2–4:381–406. Korsgaard J, Harving H. House-dust mites and summer cottages.

Allergy 2005; 60(9):1200–1203. Kosatsky T. The 2003 European heat waves. Euro Surveill 2005;

10:148–149. Kovats RS, Edwards SJ, Hajat S, Armstrong BG, et al. The effect of

temperature on food poisoning: a time-series analysis of salmonellosis in ten European countries. Epidemiol Infect 2004;1 32(3):443–453. Kriz B. Infectious disease consequences of the massive 1997 sum-

mer floods in the Czech Republic. Working Group Paper. 1998, EHRO 020502/12. Kukkula M, Arstila P, Klossner ML, Maunula L, et al. Waterborne

outbreak of viral gastroenteritis. Scand J Infect Dis 1997; 29(4):415–418 Lane RP, Crosskey RW. Medical insects and arachnids. Chapman

& Hall, London, 1993. Le Tertre A, LeFranc A, Eilstein D, Declercq C, et al. Impact of

the 2003 heatwave on all-cause mortality in 9 French cities. Epidemiology 2006; 17(1):75–79. Lelieveld J, van Aardenne J, Fischer H, de reus M, Williams J,

Winkler P. Increasing Ozone over the Atlantic Ocean. Science 2004; 304:1483–1487. Lester R, Carnie J, McLennan L, Lambert S, et al. Salmonella in

Victoria, 1997: the story so far. Comm Dis Intell 1997; 21:120– 123. Leynaert B, Neukirch C, Jarvis D, Chinn S, et al. Does living on a

farm during childhood protect against asthma, allergic rhinitis, and atopy in adulthood? Am J Respir Crit Care Med 2001; 164:1829–1834. Lindberg A, Andersson Y, Engvall A, Hjalt CA, et al. Nya strate-

gier för den svenska paradgrenen salmonellabekämpning. Läkartidningen 2000; 97(30–31):3384–3386. Lindgren E, Naucke T, Davies C, Desjeux P, et al. Leishmaniasis:

Influence of climate and climate change, epidemiology, eco-

SOU 2007:60 Bilaga B 34

logy, and adaptation measures. In: Climate change and adaptation strategies for human health. Menne B, Ebi KL, eds. Springer, 2006. Lindgren E, Tälleklint L, Polfeldt T. Impact of climatic change on

the northern latitude limit and population density of the disease-transmitting European tick, Ixodes ricinus. Environ Health Perspect 2000; 108(2):119–123. Livsmedelsverket. Matförgiftningar i Sverige – resultat av en inter-

vjuundersökning. Rapport nr 41/1994. Livsmedelsverket. MAT UPP – intensivstudie av matförgiftningar i

Uppsala kommun under ett år. Rapport nr 12/1999. Livsmedelsverket. Riskprofil: Dricksvatten och mikrobiologiska

risker Rapport nr 28/2005. Livsmedelsverket. Rapportering av dricksvattentillsynen år 2005.

Rapport nr 12/2006. Lundström JO, Chirico J, Folke A, Dahl C. Vertical distribution of

adult mosquitoes (Diptera: Culicidae) in southern and central Sweden. J Vector Ecol 1996; 21:169–176. MacKenzie WR, Schell WL, Blair KA, Addiss DG, et al. Massive

outbreak of waterborne Cryptosporidium infection in Milwaukee, Wisconsin: recurrence of illness and risk of secondary transmission. Clin Infect Dis 1995; 21(1):57–62. Malmqvist B, Adler PH, Kuusela K, Merrit RW, Wotton RS. Black

flies in the boreal biome, key organisms in both terrestial and aquatic environments: A review. Ecoscience 2004; 11:187–200. Materna J, Daniel M, Danielová V. Altitudinal distribution limit of

the tick Ixodes ricinus shifted considerably towards higher altitudes in central Europe. Cent Eur J Public Health 2005; 13(1):24–28. Medlock JM, Barrass I, Kerrod E, Taylor MA, Leach S. Analysis of

climatic predictions for extrinsic incubation of Dirofilaria in the United Kingdom. Vector-Borne and Zoonotic Dis 2007; 7:4–14. Meier HEM. Baltic Sea climate in the late twenty-first century:

downscaling approach using two global models and two emission Clim Dyn 2006; 27(1):39–68. Menne B, Ebi KL, eds. Climate change and adaptation strategies

for human health. Springer, 2006. Menzel A, Sparks TH, Estrella N, Anto A A, et al. European phe-

nological response to climate change matches the warming pattern. Global Change Biology 2006;12:1969–1976.

Bilaga B 34 SOU 2007:60

Mezentsev VM, Briukhanova GD, Efremenko VI, Kovalev NG, et

al. [Leptospirosis in the Southern Federal District of the Russian Federation]. Zh Mikrobiol Epidemiol Immunobiol 2003; (6):63-7. [Article in Russian]. Miettinen IT, Zacheus O, von Bonsdorff CH, Vartiainen T.

Waterborne epidemics in Finland in 1998–1999. Water Sci Technol 2001; 43(12):67–71. Motta AC, Marliere M, Peltre G, Sterenberg PA, Lacroix G. Traf-

fic-related air pollutants induce the release of allergen-containing cytoplasmic granules from grass pollen. Int Arch Allergy Immunol 2006; 139(4):294-8. Nafstad P, Skrondal A, Bjertness E. Mortality and temperature in

Oslo, Norway, 1990–1995. Eur J Epidemiol 2001; 17(7):621– 627. Namork E, Johansen BV, Lovik M. Detection of allergens adsor-

bed to ambient air particles collected in four European cities. Toxicol Lett. 2006;165(1):71-8. Nature, Vol 416, 28 March 2002, 389–395 Naucke TJ, Schmitt C. Is leishmaniasis becoming endemic in

Germany? Int J Med Microbio 2004; (293), 37(Suppl.):179– 181. Nayha S. Environmental temperature and mortality. Int J Circum-

polar Health 2005; 64(5):451–458. Niklasson B, Liljestrand J, Bergstrom S, Peters CJ. Rift Valley

fever: a sero-epidemiological survey among pregnant women in Mozambique. Epidemiol Infect 1987;99(2):517–522. Patz J, Engelberg E, Last J. The effects of changing weather on

public health. Annu Rev Public Health 2000; 21: 271–307. Paz S. The West Nile Virus outbreak in Israel (2000) from a new

perspective: the regional impact of climate change. Int J Environ Health Res 2006; 16(1):1–13. Pope CA 3rd, Dockery DW. Health effects of fine particulate air

pollution: lines that connect. J Air Waste Manag Assoc 2006; 56(6):709–742. Randolph G. West Nile virus in the United States (1999–2005). J

Am Anim Hosp Assoc 2006; 42(3):170–177. Randolph SE, Miklisova D, Lysy J, Rogers DJ, Labuda M. Inci-

dence from coincidence: patterns of tick infestations on rodents facilitate transmission of tick-borne encephalitis virus. Parasitology 1999;118 (Pt 2):177–186.

SOU 2007:60 Bilaga B 34

Randolph SE, Rogers DJ. Fragile transmission cycles of tick-borne

encephalitis virus may be disrupted by predicted climate change. Proc Biol Sci 2000; 267(1454):1741–1744. Richter D, Allgower R, Matuschka FR. Co-feeding transmission

and its contribution to the perpetuation of the Lyme disease spirochete Borrelia afzelii. Emerg Infect Dis 2002; 8(12):1421– 1425. Rocklöv J, Forsberg B. Dödsfallen i Stockholm ökar med värmen –

värmeböljor kan bli ett hälsoproblem i Sverige. Manus accepterat för publicering i Läkartidningen. Rodhe A, Lindström G, Rosberg J, Pers C. Grundvattenbildning i

svenska typjordar – översiktlig beräkning med en vattenbalansmodell. Uppsala universitet, Institutionen för geovetenskaper, Luft- och vattenlära, Report Series A 2006. No. 66. Rogers CA, Wayne PM, Macklin EA, Muilenberg ML, et al. Inter-

action of the onset of spring and elevated atmospheric CO2 on ragweed (Ambrosia artemisiifolia L.) pollen production. Environ Health Perspect 2006; 114(6):865–869. Rose JB, Epstein PR, Lipp EK, et al. Climate variability and change

in the United States: potential impacts on water and foodborne diseases caused by microbiologic agents. Environ Health Perspect 2001; 109 Suppl 2: 211–221. Sahlström L, Aspan A, Bagge E, Danielsson-Tham M-L, Albihn A.

Bacterial pathogen incidences in sludge from Swedish sewage treatment plants. Water Research 2004; 38:1989–1994. Schneiter D, Bernard B, Defila C, Gehrig R. [Effect of climatic

changes on the phenology of plants and the presence of pollen in the air in Switzerland]. Allerg Immunol (Paris) 2002; 34(4):113-6. [Article in French]. Schäfer M. Mosquitoes as a part of wetland biodiversity. Doctoral

thesis. Uppsala university, 2004 Schäppi GF, Taylor PE, Pain MC, Cameron PA, et al. Concentra-

tions of major grass group 5 allergens in pollen grains and atmospheric particles: implications for hay fever and allergic asthma sufferers sensitized to grass pollen allergens. Clin Exp Allergy 1999; 29(5):633–641. Semenza JC, Rubin CH, Falter KH, Selanikio JD, et al. Heat-rela-

ted deaths during the July 1995 heat wave in Chicago. N Engl J Med 1996; 335(2):84–90.

Bilaga B 34 SOU 2007:60

Simoni M, Lombardi E, Berti G, Rusconi F, et al. [Effects of

indoor exposures on respiratory and allergic disorders]. Epidemiol Prev 2005; 29(2 Suppl):57–61. [Article in Italian] SMHI. Cyanobakterieblomningar i Östersjön, resultat från satel-

litövervakning 1997–2005. Oceanografi Rapport Nr 82, 2006. Socialstyrelsen. Folkhälsorapport 2005. 2005 (a) Socialstyrelsen. Temperatur inomhus. 2005 (b) Statistiska centralbyrån. Sveriges Framtida befolkning 2006–2050.

Sveriges officiella statistik, 2006. Steffen W, Sanderson A, Jäger J, Tyson PD, et al. Global Change

and the Earth System: A Planet Under Pressure. Springer Verlag, Heidelberg, Germany, 2004. Streets DG, Waldhoff ST. Present and Future Emissions of Air

Pollutants in China: SO2, NOX, and CO. Atmospheric Environment 2000; 34:363–374. Tälleklint L, Jaenson TGT. Increasing Geographical distribution

and density of Ixodes ricinus (Acari: Ixodidae) in central and northern Sweden. J Med Entomol 1998. 35:521–526. Tärnvik A, Berglund L. Tularaemia. Eur Respir J 2003; 21(2):361–

373. Thompson RCA, Monis PT. Variation in Giardia: implications for taxonomy and epidemiology. Advances in Parasitology, 2004; 58:69-137. Trotta V, Calboli F.C, Ziosi M, Guerra D, et al. Thermal plasticity in Drosophila melanogaster: a comparison of geographical populations. BMC Evolutionary Biology 2006; 30:67. Tuffs A, Bosch X. Health authorities on alert after extensive flooding in Europe. BMJ 2002; 325:405 Valiente Moro C, Chauve C, Zenner L. Experimental infection of Salmonella Enteritidis by the poultry red mite, Dermanyssus gallinae. Vet Parasitol 2007; 146:329–336. Vandentorren S, Suzan F, Medina S, Pascal M, et al. Mortality in 13 French cities during the August 2003 heat wave. Am J Public Health 2004; 94:1518–1520. Wayne P, Foster S, Connolly J, Bazzaz F, Epstein P. Production of allergenic pollen by ragweed (Ambrosia artemisiifolia L.) is increased in CO2-enriched atmospheres. Ann Allergy Asthma Immunol 2002; 88(3):279–282. Weiland SK, Husing A, Strachan DP, Rzehak P, Pearce N. Climate and the prevalance of symptoms of asthma, allergic rhinitis, and atopic eczema in children. Occup Environ Med 2004;61(7):609–615.

SOU 2007:60 Bilaga B 34

Weissenbock H, Kolodziejek J, Fragner K, Kuhn R, et al. Usutu

virus activity in Austria, 2001–2002. Microbes Infect 2003; 5(12):1132–1136.

Bilaga B 35

Anpassningsåtgärder i andra länder

Philip Thörn, Klimat- och sårbarhetsutredningen

Underlagsrapport utarbetad för Klimat- och sårbarhetsutredningen, 2007

Bilaga B 35 SOU 2007:60

SOU 2007:60 Bilaga B 35

1 Danmark

1 Generella anpassningsstrategier och åtgärdsförslag

Klimatförändringarnas förväntade effekter på det danska samhället har utretts och utvärderats ett antal gånger sedan 1988, senast i the Danish EPA report of 2004: Adapting to Climate Change. Den generella slutsatsen är att Danmark kommer inte att drabbas särskilt hårt av klimatförändringarna, om man utgår från de moderata klimatscenarierna, och att passande ad hoc åtgärder är tillräckliga för att skydda samhället. I oktober 2005 så initierade den danska staten förberedelse för att möta de primära effekterna av klimatförändringarna. Syftet är att med utgångspunkt i tre möjliga framtida klimatscenarier skapa en katalog där man listar förmodade konsekvenser och hur man bemöter dessa.

Man har ännu inte genomfört någon systematisk utvärdering av förmodade sekundära effekter, exempelvis hur turism, klimatflyktingar, jordbrukspriser/subsidier eller vindturbinexporten, kommer att påverkas av klimatförändringarna. Enligt uppskattningar kan man dock förvänta sig att en liten öppen exportorienterad ekonomi som Danmark, i högre grad kommer att påverkas av dessa sekundära effekter än av de primära.

Inrättandet av Beredskapsstyrelsen (motsvarande SRV och KBM), och införandet av dess årliga rapportering om nationella sårbarhet, kan ses som en del i ledet av skapandet av en anpassningsstrategi.

2 Effekter av klimatförändringar och anpassningsåtgärder sektorsvis

Danmark anser sig vara väl förberett för ett förändrat klimat tack vare en lång tradition av lagstiftning, vilken begränsar bebyggelse i floddalar, längs med kusten och i skogsmark. Jordbruket har väl utvecklade avrinningssystem och konstbevattningen fungerar väl under torrperioder. Allmänheten är även väl medveten om riskerna för extrema väderhändelser och man har väl fungerande varningssystem.

DMI (Danish Meteorological Institute) förväntar sig att medeltemperaturen kommer att stiga med 3

  • beroende på vilket utsläppsscenario man utgår ifrån. En högre medeltemperatur

Bilaga B 35 SOU 2007:60

kommer att innebära att antalet dagar med frost eller snö blir färre. Nederbörden förväntas öka med 10

  • % under vinter säsongen medan sommarnederbörden kommer att minska 10
  • %. Nederbörden förväntas bli mer koncentrerad, dvs. man kommer få perioder med intensiv nederbörd vilket sedan kommer att avlösas av torrare perioder, särskilt under höst och sommar. Man förväntar sig vidare en ökad frekvens av västliga vindar och antalet stormar förväntas öka. Havsnivån längs med Danmarks västkust kan öka med upp till 0,3 meter i framtiden till följd av en starkare vind och då räknar man inte in den förväntade generella globala havsnivåhöjningen (enligt IPCC 2001 issmältning samt termisk expansion av vatten) med 0,1
  • meter.

2.1 Jordbruk

Jordbruket i Danmark förväntas generellt gynnas av klimatförändringarna. Man har möjlighet att snabbt ställa om produktionen efter nya omständigheter genom att byta gröda. EU regleringar har inneburit en förskjutning av jordbruksproduktionen från mjölkprodukter mot grisproduktion, klimatförändringarna förväntas accentuera denna utveckling. EU CAP förväntas spela stor roll för den framtida utvecklingen inom jordbruket. Under den extrema värmeböljan 2003 minskade jordbruksproduktionen i Frankrike, Spanien och Tyskland med cirka 30 %, samtidigt så drabbas inte jordbruksnäringen generellt då minskat utbud ledde till högre pris vilket kompenserade produktionsbortfallet. Danmark räknar med att dess gynnsamma geopolitiska läge kommer att innebära överlag positiva effekter på jordbrukssektorn. Högre temperaturer och ökad fuktighet kan dock innebära en ökad risk för växtsjukdomar, vilket kan innebära en ökad användning av bekämpningsmedel. En ökad produktion kan samtidigt innebära en ökad efterfrågan på näringsmedel. Den högre koncentrationen av bekämpningsmedel samt näringsmedel kan, i kombination med den förväntade ökade nederbörden och därmed ökade avrinningen, innebära ökad risk för föroreningar.

SOU 2007:60 Bilaga B 35

2.2 Skogsbruk

Klimatförändringar, exempelvis förändringar vad gäller temperatur, nederbörd och vind, kommer att påverka flora och fauna. Skogsbeståndens relativt långa livscykel (80

  • år) och dess begränsade förmåga till att anpassa sig på kort sikt kommer att innebära att skogssektorn kommer drabbas av problem. Vid en moderat klimatförändring så kommer en majoritet av de existerande trädslagen att fortleva, ett undantag kan dock vara granen (Picea Abies). Granen har redan visat sig känslig för ett varmare klimat och en ökad nederbörd. Samtidigt är granen också känslig för torka då dess rötter inte når särskilt långt ner i jorden, vilket begränsar dess vattenupptagningsförmåga. Granens stora utbredningsområde, 28 % av vegetationsområdet, innebära att en klimatförändring kan få allvarliga konsekvenser för den danska skogssammansättningen. Högre temperaturer och ökad fuktighet kan innebära en ökad risk för växtsjukdomar. Å ena sidan kan en högre koncentration av koldioxid i luften samt en längre växtperiod innebär en ökad skogsproduktion, å andra sidan kan de varmare och torrare somrarna innebär en sämre tillväxt. Man har utarbetat ett National Forest Programme, the Forest Act, vilken arbetar för att skogssektorn ska bli mer robust och mer anpassningsbar till ett förändrat klimat. Det nationella målet är att skogsarealen ska öka och utgöra 25 % av ytan inom loppet av en trädgeneration (80
  • år).

2.3 Naturens mångfald

Generellt förväntas en klimatförändring innebära en större biodiversifiering. Många arter i floran och faunan har gränsen till sitt naturliga utbredningsområde i Danmarks närområde, varför en viss förskjutning norrut av vissa arter kan bli följden av en klimatförändring. Vissa oönskade skadedjur, exempelvis Coloradoskalbaggen och den iberiska snigeln, kan tänkas immigrera vid ett varmare klimat. Man driver i dagsläget ett interdisciplinärt forskningsprogram, CONWOY, vilket ska utreda hur de marina miljöerna kommer att påverkas av klimatförändringarna. CLIMAITE är namnet på ett danskt forskningscenter vilket ska belysa hur de biologiska processerna och ekosystemen påverkas, ifall klimatet förändras.

Bilaga B 35 SOU 2007:60

2.4 Kusterna

Kusterna riskerar att utsättas för både högre havsnivåer, vilket ger större erosionskador, samt ökad avrinning vilket också tär på kustlinjerna. Danmark har Kustskydd som prioriterat samhällsproblem och man har utvecklat en nationell strategi för att komma tillrätta med detta problem. En särskild myndighet, Kustinspektoratet, har ansvar för Kustskyddet. Den nationella strategin går ut på att vissa kuststräckor skall skyddas genom att man fastställer ett mål/gräns för hur många meter man tillåter strandlinjen retirera, på andra kuststräckor tillåts inte strandlinjen retirera alls, och slutligen finns de kuststräckor där man tillåter en naturlig erosion. Sammanlagt 1 800 km kust skyddas i dagsläget av diken (hövder) eller andra fasta installationer. Man försöker dock att frångå denna metod och använda sig mer av kustfordring (beach nourishment), där man kompensatoriskt pumpar in sand nära strandlinjen. Danish Board of Technology arbetar med att hitta flera tekniska lösningar på problemet och man hoppas på att kunna utveckla metoder för att i möjligaste mån följa den naturliga kustutvecklingen. Ett särskilt problem uppstår när man försöker skydda kustbebyggelse nära flodmynningar från att översvämmas. Att bygga diken är ingen långsiktig lösning då detta endast förskjuter översvämningsproblematiken när man hindrar flodvatten från att fritt rinna ut i havet. En långsiktig lösning skulle innebära att man behöver återskapa naturliga floddalar uppströms inåt landet, då man måste tillåta floderna att översvämma för att därmed minska påfrestningarna vid mynningarna. Detta skulle delvis kunna finansieras av EU:s jordbruksstöd, vilket bland annat riktas mot att göra floddalar mer multifunktionella. Danmark är om nödvändigt berett att bevara kustlinjerna om nödvändigt på bekostnad av jordbruket.

2.5 Energi

Överhuvudtaget förväntas energibehovet att minska till följd av att temperaturhöjningen kommer att innebära ett minskat uppvärmningsbehov. Den pågående övergången från fossila bränslen, inklusive gas och olja från Nordsjön, till olika förnybara energikällor kommer att göra Danmark med klimatberoende, då de senare energikällorna är mer känsliga för klimatförändringar. Den ökade nederbörden förväntas öka vattenkraftproduktionen i övriga

SOU 2007:60 Bilaga B 35

Norden, vilket även kommer att öka utbudet på den danska elmarknaden. Det framtida klimatet förväntas dock vara mer instabilt varför det är svårt att uppskatta hur pass mycket vattenkraftproduktionen kommer att öka. Biobränsleproduktionen kommer också att påverkas då denna är avhängig granbeståndet, vilket förmodligen kommer att minska till följd av klimatförändringarna och en högre frekvens av extrema väderhändelser (särskilt stormar).

2.6 Vattenresurser

Danmark kan förvänta sig en ökad efterfrågan på vatten av flera anledningar: ett ökat behov av att bevattna de urbana grönområdena; ett förväntat bibehållet överutnyttjande av grundvattenresurser i tätorter kan få allvarligare konsekvenser än vad som är fallet i dagsläget; ökat behov av konstbevattning på landsbygden; konkurrerande intressen mellan jordbruk och naturliga vattendrag kan tänkas förvärras. Den ökade nederbörden förväntas innebära större grundvattentäkter, hur pass mycket är dock svårt att beräkna. Samtidigt kommer dock saltvatteninträngningen att öka till följd av den högre havsnivån, varför det är svårt att avgöra om sammanlagt blir ett större eller mindre utbud av dricksvatten. Saltvatteninträngningen kan också tänkas påverka vattenkvalitén. Academy of Technical Research understryker i den studie man genomförde 2003

  • behovet av att renovera avlopps- och avrinningssystemen så att de är mer funktionella för ett förändrat klimat. Danish Board of Technology höll ett antal workshops 2003, där syftet var att upplysa allmänheten om vilka lokala anpassningsmöjligheter som finns vid ett scenario där havsytan stigit med en halv meter. Ett av de mer överraskande resultaten var att man kom fram till att nödvändigheten av fasta installationer som skydd mot översvämningar är begränsad, och man nådde ett visst konsensus kring förordandet av anpassningslösningar som bygger på ett hänsynstagande av den naturliga förändringen av kustlinjen. När man i Danmark byggde bostadsområdet Örestad tog man med en förväntad 50 cm havsnivåhöjning när man uppförde metrostationerna.

Bilaga B 35 SOU 2007:60

2.7 Hälsa

Under det kommande seklet kan man förvänta sig ett större antal fall av värmeslag, särskilt bland äldre och sjuka, till följd av klimatförändringarna. Ett illustrativt exempel är värmeböljan 2003 nere i södra Europa, vilken orsakade 30 000 dödsfall utöver det normala. Man kan även förvänta sig en vanligare förekomst av allergier till följd av större pollen mängder samt en tidigare pollensäsong. Det finns även en risk att antalet vektorburna sjukdomar ökar, exempelvis ökad spridning av TBE och Borelia via en ökad utspridning av fästingar eller en ökad spridning av malariamyggor. Det ökade antalet klimatflyktingar kan innebära att nya sjukdomar, eller sjukdomar som man i dagsläget har kontroll över, får fotfäste i Danmark.

3 Forskningssatsningar, program och synteser

Dansk klimatforskning ökade från 94 miljoner DKK år 1998 till 114 miljoner DKK år 2001. Cirka 30 % av forskningen finansierades av utländska medel. Dansk klimatforskning nådde en topp år 2001 och har sedan erhållit minskade anslag.

Dansk forskning på klimatområdet har en bred ansats och täcker flertalet aspekter, både naturvetenskapliga och samhällsvetenskapliga. Danish Meteorological Institute (DMI) bedriver forskning där man med hjälp av klimatmodelleringar försöker kartlägga hur framtida klimatförändringar kommer att påverka Danmark.

National Environmental Research Institute (NERI) övervakar klimatförändringarnas effekt på miljön och naturen.

Man bedriver forskning om fysiska avtryck av tidigare klimatförändringar vid Geological Survey of Denmark and Greenland (GEUS), Köpenhamn universitet (KU) och Aarhus universitet. GEUS bedriver också forskning om hur glaciärerna kommer att påverkas. Den Geologiska avdelningen vid KU respektive Aarhus universitet har internationellt erkänd expertis när det gäller paleoklimatologisk data, och klimatgruppen vid KU är världskända för sina iskärneborrningar.

CONWOY är namnet på ett interdisciplinärt forskningsprogram vilket ska utreda hur de marina miljöerna kommer att påverkas av klimatförändringarna. CLIMAITE är namnet på ett

SOU 2007:60 Bilaga B 35

danskt forskningscenter vilket ska belysa hur de biologiska processerna och ekosystemen påverkas, ifall klimatet förändras.

4 Ansvarsfördelning och organisation vid extrema väderhändelser

Den danska strukturen för krisberedskap

Den danska strukturen för krisberedskap består av sektorerna räddningsberedskap (motsvarar vår räddningstjänst) och den civila sektorns beredskap (motsvarar vårt krishanteringssystem). Båda sektorerna ingår i totalförsvaret. Den 1 juli 2003 byttes det ditintills gällande begreppet ”det civila beredskab” mot beteckningen ”den civila sektors beredskab” och BRS fick då, förutom den roll att koordinera den nationella räddningsberedskapen som man redan innehade, också uppgiften att koordinera planläggningen av den civila sektorns beredskap (lov nr. 293). Begreppsförändringen, liksom överflyttandet av ansvaret till BRS och överflyttandet av BRS från Inriges- og sundhedtsministeriet till Forsvarsministeriet, markerar en förändring i den danska krishanteringsstrukturen.

I Danmark ligger ansvaret för samhällets beredskap hos respektive myndighet (sektorsansvar). Samordningen av planeringen för att hantera såväl militära som civila hot ligger under Försvarsdepartementet. Målet är att skapa en sammanhängande beredskap som kan förebygga, begränsa och hantera alla slags olyckor och katastrofer, inklusive krigs- eller terrorhandlingar i Danmark. Försvarsdepartementet ska koordinera utnyttjandet av samhällets beredskapsresurser och stärka samspelet mellan de civila resurserna (inklusive polisen som ligger under Justitiedepartementet) och de militära resurserna. Försvarsdepartementet har emellertid inte rätt att ta del av andra departements planläggning och kan inte påverka deras krisberedskapsarbete. Försvarsdepartementet har inte heller några operativa uppgifter vid en kris.

Samverkansområden – Faglige koordinationsfora

Med syfte att tillförsäkra konkret samordning av beredskapsplaneringen

  • både i nationella och internationella frågor – har sex s.k. faglige koordinationsfora bestående av sektorer med stora

Bilaga B 35 SOU 2007:60

ömsesidiga beroenden inrättats. Dessa fora motsvarar på många sätt de svenska samverkansområdena och arbetar inom följande beredskaps- och ämnesområden:

  • Energi, it og tele,
  • Transportområdet,
  • Økonomisk sikkerhed,
  • Indsatsberedskaber,
  • CBRN - spredning af og påvirkning fra farlige (skadevoldende) stoffer (agens) samt
  • Koordination af beredskabsplanlægning og krisekommunikation.

De faglige koordinationsfora, vars fokus främst är planering och inte operativt ansvar, har uppgiften att skapa ett ramverk för ett löpande informations-, kunskaps- och erfarenhetsutbyte på säkerhets och beredskapsområdet, i relation till såväl nationella som internationella aktiviteter. Utgångspunkten för deltagandet i koordinationsforaena är, att myndigheterna deltar med sin sektorsspecifika kunskap och bibehåller samma ansvars- och beslutsförhållanden som myndigheten på alla andra områden.

Fora för krisledning och krishantering

På senare tid har ett antal nya krisestyringsfora, krisledningsorgan, tillskapats i Danmark. I regi av statsministeriet finns Regeringens sikkerhedsudvalg med ett antal fasta medlemmar och möjlighet att ta in fler medlemmar efter behov. Den 20 juli 2005 träffades udvalget för första gången med anledning av de hot som framfördes mot Danmark efter händelserna i London den 7 juli. Under sikkerhedsudvalget finns ett Æmbetsmannaudvalg som består av opolitiska departementschefer med uppgift att bereda underlag till sikkerhedsudvalget. Under detta finns den sedan tidigare bildade Kriseberdskabsgruppen där avdelningschefer ingår. Hittills har dessa fora fungerat lite omvänt eftersom den politiska nivån ofta träffats först och fattat vissa beslut fast att ämbetsmannagruppen egentligen är tänkt att rådge den politiska nivån och förse den med underlag.

På lokal nivå ansvarar kommunen för att alla uppgifter som kommunen har i fred också kan utföras under kris eller krig. Amterna, (ungefär motsvarande landstingen) har till uppgift att

SOU 2007:60 Bilaga B 35

planera för att skadade kan behandlas även vid kris eller krig. Polisen koordinerar ledningen vid alla blåljusinsatser, vid vardagsolyckor liksom vid stora olyckor och terroristattacker. På lokal nivå sköts detta av områdets polischef. Vid större olyckor och katastrofer där det behövs tvärsektoriell koordination som inte den lokala nivån mäktar med på egen hand finns på regional nivå en koordineringsstab som leds av chefen för polisregionen. De regionala staberna är operativa och representanter från andra myndigheter ingår. På nationell nivå är en nationell operativ stab under Rigspolitiet under uppbyggnad med uppgiften att bl.a. koordinera insatser vid mycket stora händelser. Ramarna för denna stabs verksamhet och befogenheter är ännu inte helt klarlagda. Krisberedskapsgruppen, som ligger direkt under Statsministeriet och samlar de centrala ministerierna i ett forum för krishantering, råder den högsta beslutande nivån. Krisberedskapsgruppen arbetar i en krissituation efter den nationella beredskapsplanen som innehåller riktlinjer för hur den nationella nivån ska agera i en kris.

Särskilt betydelsefulla myndigheters roller

I den danska strukturen för krisberedskap ingår sektorerna räddningsberedskap (motsvarar vår räddningstjänst) och den civila sektorns beredskap (motsvarar vårt krishanteringssystem). Beredskapsstyrelsen (BRS) (motsvarar i princip KBM och SRV) har rollen att koordinera den nationella räddningsberedskapen och att koordinera planläggningen av den civila sektorns beredskap. Formellt sett ingår polisen och räddningstjänsten i den civila sektorns beredskap men denna påtar sig ingen överordnad roll i förhållande till dessa sektorer.

Räddningsberedskapens mål är att förhindra, reducera och åtgärda skador på liv, egendom och miljö till följd av katastrofer, krig eller fara för krig. De preventiva åtgärderna innefattar varning till allmänheten och planering för evakuering och räddningsberedskapen ansvarar även för kärnenergiberedskap. Vid en insats i samband med en stor olycka, vilket inkluderar insatsen vid en terrorhändelse, ansvarar den kommunala räddningsberedskapen för den inledande hanteringen (s.k. nivå 1). Om en insats så kräver kan den lokala räddningstjänsten få stöd från räddningstjänsterna i omgivande kommuner eller från Beredskabskorpset, den statliga räddningskåren som drivs av BRS. Statliga räddningskåren består av

Bilaga B 35 SOU 2007:60

värnpliktiga och dess uppgift i fred är att stötta kommunal räddningstjänst. I hela Danmark kan stöd ges från 9 kommunala ”stödpunkter” och 5 statliga ”stödpunkter” (regionala centra placerade i Thisted, Herning, Haderslev, Næstved, och Allinge på Bornholm) (s.k. nivå 2). Den statliga regionala räddningskåren ska vidare ge stöd dels vid långvariga miljö- och räddningsinsatser, och dels vid insatser som kräver specialutrustning och specialutbildad insatspersonal (s.k. nivå 3). Statliga räddningskåren utbildar ca 1400 värnpliktiga per år som sedan ingår i kåren.

Vid terrorattentat eller andra stora kriser är Beredskabsstyrelsen bemannad dygnet runt och står i kontakt med polisen och försvaret (samt andra myndigheter efter behov) Den statliga räddningskåren är som vanligt beredd att rycka ut med några minuters varsel och vid de fem statliga regionala beredskapscentrana inrättas dygnetruntbemannade ”utryckningsvakter” från vilka insatspersonal kan rycka ut i samband med terrorhandlingar. Utryckningsvakten vid varje center består av två insatsledare och tolv värnpliktiga förutom på Själland där vakten består av 3 insatsledare och 15 värnpliktiga. Utöver utryckningsvakten kan beredskapscentrana med kort varsel från hela landet ställa upp till 450 värnpliktiga, 200 befäl samt 125 frivilliga till förfogande. Dessutom har Beredskabsstyrelsen tillgång till två frivilliga insatsenheter i Hedehusene och Herning med 325 respektive 95 frivilliga, som kan stödja vid insatser med kort varsel.

Från och med 2005 ger myndigheten ut en Nationell Sårbarhetsrapport, vilken har som mål att främja en beredskapskultur inom både den offentliga och privata sfären. I rapporten redovisar man de mest väsentliga inträffade incidenterna under föregående år samt vilka åtgärder som har vidtagits. Dessutom väljer man varje åt ut ett antal temaområden som man fokuserar extra mycket på. År 2005 var temana: varseblivning och alarmering, kommunikationsberedskap och risk- och sårbarhetsanalyser.

5 Finansieringsformer/Försäkringar för stöd vid extrema väderhändelser

I Danmark uppgick vindhastigheterna till 160 kilometer per timme (44 m/s) under stormen Anatol år 1999 och stormen orsakade nästan 2 miljarder euro i försäkringsersättningar. En så stor skada ansågs allmänt inte ens vara möjligt i Danmark. I en uppdaterad värdering är antagandet att extrema väderhändelsers maximala

SOU 2007:60 Bilaga B 35

skada under en 100-års period i Danmark i storleksordningen cirka 2,5 miljarder euro och den maximala skadan under en 10-års period är 500 miljoner euro. Osäkerheten i värderingarna är dock betydande.

Klimatförändringarna förmodas öka försäkringskostnaderna då man förväntar sig ett ökande antal kraftiga stormar och större risk för stormfloder i framtiden. Man förordar en begränsning av strandnära bebyggelse. Stormklimatet är mycket svårt att förutspå, varför ett riskspridningsystem där man använder sig av återförsäkringar, inte är lika effektivt som under ett mer konstant klimat. Man anser därför att försäkringsbranschen bör utveckla nya och bättre metoder för att utvärdera risk i ett förändrat klimat.

Danmark har i huvudsak ett marknadsbaserat försäkringssystem för extrema väderhändelser men staten har inrättat ett s.k. Stormrådet, vars medlemmar utses av staten. Stormrådet består i dagsläget av representanter från amter (län), kommuner, ministerier, försäkringsbolag samt Kustdirektoratet.

Stormrådet

Den 1 september 2000 inrättades Stormrådet efter antagandet av Lagen om stormflod och stormfald (Lov nr. 349 af 17 maj 2000). Stormrådet ersatte det tidigare Stormflodsrådet vilket uteslutande handlade stormflodsskador. Stormrådet administrerar lagen och avgör huruvida stormflod (översvämning) eller stormfald (stormfall skador på skog) har inträffat på ett visst område vid en viss tidpunkt eller ej.

Alla försäkringstagare, privata hushåll såväl som kommersiell verksamhet och industri, vilka har tecknat brandförsäkring är också, via Stormrådet, försäkrade mot översvämning. Privata skogsägare, vilka tecknat en s.k. basförsäkring, är, via Stormrådet, försäkrade mot stormfall.

Stormrådet kan under vissa särskilda omständigheter erbjuda skogsägare bidrag för återplantering av skog drabbad av stormfald. Bidraget uppgår till av Stormrådet fastställd tariff.

Stormskadefonden finansieras genom en årlig avgift på 20 DKK, vilken pålägges samtliga brandförsäkringar (undantaget olycksfallsförsäkringar för motorfordon) och inkasseras av försäkringsbolagen, staten är garant. Vid utbetalning av ersättning avdrages en självrisk på minst 5 000 DKK, dock oftast 10 000 DKK.

Bilaga B 35 SOU 2007:60

Försäkringsbolagen använder sig av taxeringsmän för konsultationer av stormflodsskador medan Skogs- och Naturstyrelsen beräknar skador på skog.

6 Åtgärder som har vidtagits till dags dato

När man byggde bostadsområdet Örestad tog man med en förväntad 50 cm havsnivåhöjning när man uppförde metrostationerna.

Etablerandet av Beredskapsstyrelsen, Stormrådet och inrättandet av dess uppdrag att publicera en nationell sårbarhetsrapport, vilken har som mål att främja en beredskapskultur inom både den offentliga och privata sfären, bör anses som vidtagna åtgärder. Liksom i övriga länder finns det en rad åtgärder som ligger i startgroparna, men inte mycket har implementerats till dags dato.

2 Finland

1 Generella anpassningsstrategier och åtgärdsförslag

Jord- och skogsbruksministeriet (i samarbete med övriga ministerier och bl.a. forskningsprojektet FINADAPT) var det samordnande ministeriet vid upprättandet av Finlands anpassningsstrategi. Riksdagen använde termen anpassningsprogram, men då det inte ingår i arbetet att presentera en exakt tidsplan för föreslagna åtgärder och då man inte heller ger förslag för hur föreslagna åtgärder ska finansieras, så har arbetsgruppen valt att använda termen strategi.

Med anpassning till klimatförändringarna avses naturens och människans anpassning till förväntade och redan inträffade klimatförändringar antingen genom att dra nytta av fördelarna eller genom att minimera de negativa effekterna.

Eftersom den påbörjade klimatförändringen sker med fördröjning kommer effekterna av dagens beslut och åtgärder att ge effekter långt in i framtiden. Strategin försöker ge en uppfattning om kommande utmaningar ända till år 2080 med hjälp av långsiktiga klimatscenarier, scenarier som beskriver den ekonomiska utvecklingen samt med en översikt av natursystemen. Klimatförändringen, fastslås det i strategin, är inte endast en miljöfråga

SOU 2007:60 Bilaga B 35

utan är även av stor betydelse för den finska ekonomiska, sociala och kulturella utveckling samt har viktiga säkerhetsaspekter.

Målen för den nationella strategin för anpassning till klimatförändringarna är att förstärka och öka anpassningsförmågan till klimatförändringar i Finland. Detta eftersträvas genom att:

  • att beskriva klimatförändringen och dess effekter samt uppskatta verksamhetsområdenas känslighet
  • att uppskatta den nuvarande anpassningsförmågan, sårbarheten samt de möjligheter som klimatförändringarna innehåller
  • att föreslå åtgärder som bör vidtas omedelbart (till exempel forskning och utvecklingsverksamhet) samt åtgärdsriktlinjer för den kommande verksamheten

De omedelbart genomförbara åtgärderna

  • forskning, kommunikation, uppdatering av beredskaps- och riskbedömningssystem, förberedelser för extrema väderförhållanden samt införlivandet av anpassningsfrågor i branschmässiga planeringsprocesser och det internationella samarbetet – är så kallade win-win åtgärder, de har positiva effekter både med hänsyn till branschutvecklingen och för hållbar utveckling.

Genomförandet av den nationella strategin för anpassning till klimatförändringarna omsätts i praktiken av de olika ministerierna i samarbete med olika aktörer. Strategierna kommer att verkställas i första hand genom branschåtgärder, till exempel olika strategier och program. De nuvarande strategierna täcker i allmänhet en relativt kort period, 5

  • år. En viktig del av det framtida anpassningsarbetet kommer att vara regelbunden uppföljning av genomförda program och strategier

Offentlig förvaltning

Den offentliga förvaltningen har centrala styrfunktioner inom klimatförändringsberedskapen. Olika förvaltningsområden har påbörjat verkställandet av anpassningsstrategin. Även flere aktörer och intressentgrupper håller på att inleda en granskning av anpassningsberedskapen. Bl.a. inom studiedagar eller motsvarande tillfällen har representanter för näringslivet, kommunförbundet, räddningsväsendet och sjöstridskrafterna bekantat sig med frågor om anpassning till klimatförändringen.

Bilaga B 35 SOU 2007:60

  • Kommunikationsministeriet Kommunikationsministeriet har granskat klimatförändringens utmaningar inom vägförvaltningen genom fallstudier. Resultaten från studierna granskas vidare inom vägdistrikten. Den största utmaningen inom jord- och skogsbruksministeriet är att definiera anpassningens roll i det nationella skogsprogrammet. Långtida förändringar beaktas inom planeringen av kontrollen av översvämningsrisker. Klimateffekterna kommer att beaktas vid kartering av översvämningsriskerna.
  • Jord- och skogsbruksministeriet Jord- och skogsbruksministeriet koordinerar beredningen av anpassningsstrategin och ansvarar för anpassningsforskningsprogrammet. Femton projekt har satts igång inom det femåriga forskningsprogrammet för anpassning till klimatförändringen (ISTO). Projekten inom anpassningsprogrammet berör skogsbruket, jordbruket, extrema väderförhållanden, översvämningar och torka, klimatet och biodiversiteten. Anpassningsforskningsprogrammet började sin verksamhet i augusti 2006. Skogsforskningsinstitutet METLA har startat forskningsprogrammet MIL 2007
  • som berör skogsekosystemens funktion och skogsbruket i ett föränderligt klimat. Forskningscentralen för jordbruk och livsmedelsekonomi MTT forskar i klimatförändringens möjligheter och risker för växtodlingen.
  • Miljöministeriet Miljöministeriet tillsatte år 2006 ett nätverk inom miljöförvaltningen för att behandla anpassningen till klimatförändringen. Nätverkets målsättning är att underlätta arbetet med anpassningen till klimatförändringen inom miljöförvaltningen och samarbetet i anslutning till detta med olika kontaktgrupper och avnämare. Miljöministeriet bidrar med 550 000 € 2006-2009 till forskningen om anpassning genom att finansiera 8 forskningsprogram inom miljöklusterforskningsprogrrammet. Vid Finlands miljöcentral SYKE forskar man i klimatförändringens effekter och anpassningsåtgärder vid flere enheter och projekt.Speciellt FINADAPT projektet kan nämnas och FINESSI webbsidorna www.finessi.info/finessi. Även annan forskning inom SYKE, speciellt den som berör biodiveriset, hydrologi och vattenresurser ger resultat som har betydelse för anpassningsfrågor. Dessutom ger det nationella miljöövervakningsprogrammet kunskap om miljöeffekter.

SOU 2007:60 Bilaga B 35

  • Handels- och industriministeriet Inom handels- och industriministeriets område är åtgärderna inom industrin och energisektorn centrala för anpassningsstrategin. Ministeriet strävar till att samarbeta med olika organisationer, t.ex. Finsk energiindustri rf och Finlands Näringsliv EK. Utvecklingscentralen för teknologi och innovationer (TEKES) är den främsta kanalen för finansiering av forsknings som berör anpassningsåtgärder inom handels- och industriministeriets område. CLIMBUS-programmet Business från klimatförändringen 2004
  • utreder frågor om ny teknologi och service i anslutning till klimatförändringen.
  • Utrikesministeriet Vid utrikesministeriet strävar man efter att beakta klimatfrågorna i allt utvecklingspolitiskt arbete. Finland samarbetar med FN:s klimatorganisation WMO för att utveckla meteorologitjänsterna i södra och östra Afrika. En viktig kanal för att stöda klimatavtalet i utvecklingsländerna är Globala miljöfonden GEF. Finlands bidrag till GEF 2006 var 31,12 milj. €.
  • Undervisningsministeriet Finlands Akademi (Undervisningsministeriet) finansierar flera projekt som berör klimatförändringen. Programmen Hållbar energi SusEn, Miljö och rätt, samt Östersjöprogrammet BONUS kommer att ge resultat som svarar på anpassningsfrågor. Finlands Akademi deltar i det internationella samarbetet inom ERANET CIRCLE som syftar till gemensam finansiering av forskning om klimatförändring och anpassning.

2 Effekter av klimatförändringar och anpassningsåtgärder sektorsvis

Enligt alla klimatmodelltester så kommer lufttemperaturen i Finland att stiga, osäkerheten om exakt hur många grader är dock stor. De s.k. FINSKEN-scenarierna, (klimatmodeller baserade på utsläppsscenarierna A1F1, A2, B2 och B1) uppskattar att den årliga medel lufttemperaturen i Finland fram till perioden 2040

  • kan

öka med 2,7

  • grader Celsius. Detta sin tur skulle innebära att vegetationsperioden skulle öka med ca 20 dagar, och att antalet frostdagar (dagar med temperaturer under noll grader Celsius) skulle minska med 40
  • dagar.

Bilaga B 35 SOU 2007:60

Klimatuppvärmningen påverkar även insjöarnas temperaturer. Effekterna märks under perioden med öppet vatten i vattendragens ytvatten lager, vattnets skiktning och i bottenvattenlagret. Ytvattnets medeltemperatur och särskilt de högsta temperaturerna förväntas stiga, i vissa fall med uppemot 5 grader Celsius.

Idag är alla Finlands hamnar isbelagda under normala vintrar, åtminstone tidvis. Isvintern varar i genomsnitt 183 dygn i Kemi och 120 dygn i Kotka. Under mycket stränga vintrar kan hela Östersjön ha isbeläggning. Enligt observationer korrelerar isbeläggningens maximala utsträckning starkt med lufttemperaturen och luftströmmar i atmosfären. I enlighet med ovanstående presumtiva förändringar minskar isens största utbredning under vintern med 54

  • % jämfört med den nuvarande utbredningen. Tidpunkten för isläggningen i Bottenviken förskjuts med en knapp månad och längre söderut längs kusten i Finland med cirka en månad. Tidpunkten för issmältningen blir nästan en månad tidigare i sydväst och flera veckor tidigare i Bottenviken. Enligt simuleringarna kommer även isen tjocklek i Bottenviken att minska med ca 50 %. Isvintrarna varierar från år till år även i framtiden, men stränga vintrar enligt dagens sätt att se förekommer alltmer sällan.

Nederbördsmängden förväntas växa i och med klimatförändringarna. Nederbörden förväntas öka mest under vintern, medan vissa modelleringar faktiskt förutspår en nederbördsminskning under sommaren. Enligt data som PRUDENCE-projektet förväntas dygnsnederbördsmängderna att öka med 10

  • %. Uppskattningarna av förändringarna i nederbörden innehåller stor osäkerhet då nederbördsmängdernas naturliga variation är stor.

Vintersäsongens uppvärmning leder till ett minskat snötäcke på det norra halvklotet. Enligt PRUDENCE-projektet kommer det årliga antalet dagar med snötäcke att minska med 20

  • % under seklets senare del. Trots den ökade vinternederbörden minskar perioden med snötäcke med en dryg månad i norra Finland på grund av temperaturhöjningen. I södra Finland blir förändringarna än mer markanta och perioden med snötäcke förväntas minska med c a två månader. Enligt klimatmodelleringarna RCA och HadCM2 kommer tjälens årliga maxdjup på snöfria ytor att minska med 30
  • % i södra och mellersta Finland, och med 50−70 % i norra Finland.

SOU 2007:60 Bilaga B 35

2.1 Jordbruk

Enligt uppskattningarna kan klimatförändringarna innebära att vegetationsperioden förlängs med 3

  • veckor och att vårsådden tidigareläggs med minst 10 dygn till år 2050. Samtidigt innebär en klimatförändring, med en temperatur höjning och ökad fuktighet, att risken för erosion och urlakning av näringsämnen växer. De täta lerjordar, som är särskilt vanliga i södra Finland, riskerar att få en ökad spridning, och sin tur bli mer svårodlade då perioden med tjäle blir kortare.

Skadeinsekter kommer förmodligen att gynnas av det varmare klimatet och den längre vegetationsperioden. Det varmare klimatet kommer att innebära att skadeinsekter ges möjlighet att producera flera generationer per exponeringsfas hos värdväxten. Risken för växtsjukdomsepidemier kommer också att öka då även om klimatförändringarna inte påverkar spridningen av virussjukdomar direkt, så förbättras levnadsförhållandena för de vektorer som sprider sjukdomarna, exempelvis löss. Exempel på nya möjliga skadegörare i norra Finland är koloradoskalbagen och morotsbladsloppan.

Jämfört med näringsgrenar som grundar sig på andra naturtillgångar bedöms jordbruket ha goda möjligheter att reagera snabbt på klimatförändringen, tack vare att odlingscykeln är så kort. Dessutom har odlingsväxterna en allmänt god anpassningsförmåga. De åkerväxter som används i framtiden kommer antagligen inte vara samma arter som odlas idag. Exempelvis kan på vissa ställen vårrybs ersättas med vårraps som ger rikligare skörd. I syfte att försöka kontrollera jordbrukets belastning på vattendragen under de nya förhållandena skall vattenskyddsmetoderna utvärderas med avseende på den ökade mängden näring som rinner ut i vattnet. Planerade föregripande åtgärder på kort sikt, 0

  • år, är att utveckla system för uppföljning av växtsjukdomar och skadegörare. Växtskyddsbehov ska integreras i växtförädlingsprogram. På medellång sikt, 5
  • år, ska system utvecklas för uppföljning av djursjukdomar. I stödpolitiken ska produktionsmetoder beaktas som kan anpassas till klimatförändringen samt produktionens struktur och geografiska läge. Forskning ska fokusera på att utveckla nya tekniker och odlingsmetoder. Skadorna av eventuell ökad användning av bekämpningsmedel ska minimeras.

Bilaga B 35 SOU 2007:60

2.2 Skogsbruk

Klimatförändringarna förväntas öka trädens tillväxttakt, i den boreala skogszonen (norra barrskogsregionen) med 25

  • % och i

södra Finland med 10

  • %, och skogsgränsen förväntas flytta norrut. Detta utgör sammantaget en viktig gynnsam effekt av klimatförändringarna. Man kan även förvänta sig en ökning av andelen lövträd. Växternas tillgång till vatten kan minska om nederbörden endast ökar enligt klimatprognosernas minimimängder. En ökad nederbörd kan i viss mån kompensera den ökade avdunstning som en förmodad uppvärmning väntas medföra, men inom de regioner där snötäcket minskar kommer inte vattenmagasinen att återfyllas på samma sätt som tidigare. Man tror dock inte att torkan kommer att begränsa skogens tillväxt. Risken för skogsbränder kan öka till följd av att somrarna blir längre, klimatet varmare och avdunstningen ökar. När klimatet blir varmare kan detta öka de skador som höststormar orsakar trädbestånden. När klimatet blir varmare förlängs den tjälfria perioden vilket ökar risken stormskador, då tjälen ökar trädens förankring vilket minskar risken för vindfällning. Stigande temperaturer kan öka risken för lokala vindfällningar vid kraftiga vindar i samband med åskväder.

Vid ett varmare klimat förutspås skadeinsektbestånden att öka under detta sekel, men det är svårt att uppskatta i vilken utsträckning då det bland annat är svårt att förutsäga insekternas naturliga fienders förmåga att kontrollera en ökad insektspopulation. Temperaturhöjningen och de förlängda somrarna kommer att gynna insekterna (flera generationer avkommor kommer att kunna produceras per år), särskilt den röda samt den vanliga tallstekeln. Övriga potentiella skadegörare med ökad utbredning är tallbarkstinkfly; märgborre; tallmätare; allmän frostfjäril; almsplintborre; granspinnarstekel; lövskogsnunna och tallfly.

De förändringar som klimatförändringarna medför innebär att förekomsten av gräs ökar och ris-, moss- och lavvegetationen går tillbaka. Vegetationen blir mångsidigare när andelen sydliga arter ökar, växtarterna i norr kan däremot minska och delvis försvinna.

Planerade föregripande potentiella åtgärder på kort sikt, 0

  • år, är att inkludera aspekter i anknytning till klimatförändringarna i det nationella skogsprogrammet och att skydda skogsträdens genreserver. Vidare ska skogsvården utvecklas så att den anpassas till och dämpar klimatförändringen. Underhåll av skogsvägar,

SOU 2007:60 Bilaga B 35

förädling av träd och utveckling av metoder att förutspå förödelser, exempelvis p.g.a. stormar, ska göras. På lite längre sikt, 5

  • år, ska skogsvårdsrekommendationerna justeras så att de svarar mot klimatförändringarna. Metoder för snabbt återställande efter stormskador ska utvecklas och ursprung för nytt skogsodlingsmaterial ska väljas. På lång sikt, 25
  • år, ska man bedöma behovet av att ändra skogslagstiftningen i de föränderliga klimatförhållandena, bekämpa skadegörare och sjukdomar samt utarbeta nya skogsplaner utifrån nya vårdrekommendationer.

2.3 Fiskeri

Klimatförändringarna förväntas påverka sammansättningen av fiskbeståndet i Finland, både vad gäller sötvatten och saltvatten. Kallvattenarterna väntas minska, särskilt i södra Finlands förhållandevis små och grunda vatten, medan fiskarter och kräftdjur som trivs i varmare vatten kommer att gynnas och breda ut sig norrut. Laxens yngelproduktion förväntas minska och även laxens betydelse som fångstobjekt, även om detta till stor del är avhängigt utsättningars omfattning. Fiskodlingar kommer att bli besvärligare att sköta till följd av en ökad förekomst av parasiter och sjukdomar, samtidigt som kvaliteten väntas försämras. Rent allmänt förväntas dock fiskarnas tillväxt att öka, då fiskarnas ungdomsstadier gynnas av vattnens uppvärmning, vilket i sin tur förväntas öka fångsterna.

Planerade anpassningsåtgärder är på kort sikt att effektivisera uppföljningen samt att utveckla samarbetet med berörda parter. Man ska även undersöka hur olika arter och åldersgrupper klarar av att anpassa sig till ett förändrat klimat och utreda beroendeförhållandet mellan arterna och ekosystemen. Vidare ska man planera var nya fiskodlingar skall placeras med hänsyn till förmodade förändringar, reglera vattendragen och kraftverkens ledningar, öka antalet skyddszoner i små vattendrag, och uppmana fiskodlingar till att investera i luftnings- och syresättningsutrustning. På längre sikt kommer man att försöka göra mer genomgripande förändringar i fiskets struktur.

Bilaga B 35 SOU 2007:60

2.4 Rennäringen

Det är svårt att uppskatta huruvida klimatförändringarna sammantaget kommer ha huvudsakligen negativa eller positiva konsekvenser för rennäringen. Till olägenheterna kan räknas att snöförhållandena antagligen blir besvärligare; betena försämras; renarnas konkurrens om födan ökar; tillgången och kvaliteten på renarnas föda försämras; förvinterns vädervariationer och mer regn under vintern ökar risken för mögelbildning i växttäcket; mer parasiter/insekter samt en ökad risk för skogsbränder. Till fördelarna räknas att vårens förmodade tidigare ankomst underlättar anskaffningen av föda; förbättrar renarnas kondition och produktivitet; tagellav- och lavbetenas kondition förbättras samt att vegetationsperioden kommer att förlängas, vilket innebär bättre slakt- och övervintringskondition.

Planerade anpassningsåtgärder är på kort sikt att sammankoppla renskötseln och skogsbrukets intressen; förbättra luftövervakningen för att minska risken för storbränder; förbättra planeringen av markanvändning; informera om de mest kritiska betesområdena; forska i förändringar som skett på betesmarkerna; skilja vinter- och betesområdena åt med hjälp av stängsel samt utveckla system för rotation av betesmarker. På längre sikt planerar man att forska i renarnas anpassningsförmåga till klimatförändringar; forska i miljöförändringarnas ekofysiologiska effekter på växter och jordmånen, särskilt på granlav, renlav och mossor i de nordliga områdena av Finland samt att fastställa största antal tillåtna renar.

2.5 Vilthushållning

Till olägenheterna räknas att minskningen av snömängderna i mellersta och södra Finland förväntas underlätta jakten på rovdjur, vilket kan få konsekvenser för dessa stammar; bestånden av smårovdjur växer vilket ökar rovdjurstrycket samt förekomsten av parasiter och sjukdomsalstrare; den minskade snömängden och den förmodade försämrade kvalitén på skaren försämrar skogshönsfåglarnas övervintringsmöjligheter; den förkortade vintern kommer att innebära att vilt med vinterdräkt kommer att utsättas för ett extra rovdjurstryck; ett tunnare is- och snötäcke kommer att bli ett hot mot Östersjövikaren. Till fördelarna räknas att bestånden av småvilt och små däggdjur stabiliseras och variatio-

SOU 2007:60 Bilaga B 35

nerna i förekomsten jämnas ut; rovdjurstrycket på alternativ föda, såsom fågelvilt, minskar; övervintrande sjöfåglar gynnas av de milda vintrarna; flyttfåglar som anländer tidigare gynnas av att mark- och vattenområdena tidigare blir snöfria; hjortdjuren gynnas av det minskade snötäcket; den längre tillväxt- och fortplantningsperioden gynnar ungarnas utveckling och överlevnad under vintern, tack vare den bättre höstkonditionen.

Planerade anpassningsåtgärder är på kort sikt att sammanställa en vårdplan för viltbeståndet; beakta skogshönsens livsmiljö i anvisningarna för skogsbruket och skogsvården; fortsätta utvecklingen av viltrikedomsindexet och andra metoder för värdering av bestånden; informera om jakt- och fredningsbeslut; undersöka hur viltarterna reagerar på och anpassar sig till klimatförändringarna; förhindra skogs-, jordbruks- och trafikskador med lämpliga medel (bl.a. stängsel, saltstenar och fördrivningsmedel); dämpa tillväxten hos små rovdjur genom fångst; reglera jakten efter viltbestånden; reglera viltbestånden med hjälp av lagstiftningen (jakt- och fredningsbeslut).

2.6 Vattenresurser

Till olägenheterna räknas att antalet exceptionella fenomen kommer att öka; antalet vinteröversvämningar kommer att öka; risken för stora översvämningar kommer att öka; vattenkvalitén kommer att försämras som följd av det ökade antalet översvämningar; den mer allmänt förekommande torkan kommer att skada jord- och skogsbruk, vattenupptagningen, vattenkraftsproduktionen, vattentrafiken och vattnens rekreationsbruk; torkan förmodas även orsaka syrebrist i vattendrag samt försämrade levnadsförhållanden för fiskbestånden. Till fördelarna räknas att ökningen av den totala nederbördsmängden samt de minskade vårflödena kommer att kunna öka mängden energi som kan produceras vid vattenkraftverk; den ökade nederbörden förmodas föra med sig syrerikt vatten till vattendragen.

Planerade anpassningsåtgärder är på kort sikt att planera vattenförsörjningen; kartlägga riskzonerna; anskaffa tillfälliga konstruktioner för bekämpning av översvämningar; beredskapsplanera och planera markanvändningen; beakta översvämningar, till följd av störtregn, i detaljplaneringen och stadsplaneringen; planera ledning av dagvatten; utreda kvalitetskraven gällande vatten för

Bilaga B 35 SOU 2007:60

kreaturs- och mjölkgårdar; höja existerande översvämningsvallar; bygga reservvatten- anläggningar; sammankoppla olika VA-anläggningars nätverk; utvidga vattenlednings och avloppsnätverken; stödja byggandet av bevattningssystem för jordbruket; ändra regleringstillstånden; förbättra bevattningssystemen.

2.7 Naturens mångfald

Till förändringar med varken direkt positiv eller negativ påverkan räknas att många arter i de sydliga skogarna kan vandra flera hundra kilometer norrut; utbredningen av många arter i den nordliga barrskogszonen förändras; skogsgränsen flyttas norrut; antalet arter ökar i Finland. Till olägenheterna räknas att arter som är karaktäristiska för södra Finland får vika undan för sydligare arter; utrotningshotet för vissa arter som lever i kalla miljöer kan öka; nuvarande arter i norra Finland blir lidande; skadeinsekter och ogräs som kommer från söderifrån kan orsaka skador på jord- och skogsbruk. Till fördelarna räknas att mängden rötträd i skogarna ökar; levnadsförhållandena för vissa övervintrade fågelarter förbättras och vissa växtätande däggdjur gynnas; flyttfåglar som övervintrar i närområden immigrerar tidigare och fåglarnas häckningsmöjligheter förbättras.

Planerade anpassningsåtgärder är på kort sikt att bättre styra markanvändningen; bedöma hur väl nätverket av naturskyddsområden uppfyller målen; vid behov ändra riktlinjerna för vården och användningen av skyddsområden; driftsätta datorsystem för naturskyddsområden; anordna rådgivning till skogsägare och utbildning för skogsfackmän; effektivisera uppföljnings-, planerings- och datasystemen för den biologiska mångfalden.

2.8 Industri

Undersökningen av hur industrin kommer att påverkas utgår från det s.k. WM (With Measures) scenariot, vilket har följande ekonomiska utgångspunker:

  • Enligt WM-scenariot är ekonomins tillväxttakt i genomsnitt

2 %.

  • Tillväxttakten är högre i början av undersökningsperioden för att sedan avta mot slutet av perioden.

SOU 2007:60 Bilaga B 35

  • Ekonomin blir allt mer tjänstedominerad.
  • Ekonomins struktur kommer att förändras då processindustrin förväntas ha en sämre tillväxttakt än övrig industri.

Till förändringar med varken direkt positiv eller negativ påverkan räknas att klimatförändringarna effekt på den globala ekonomin kommer ha ett avgörande inflytande på hur den finska industrin kommer att påverkas och utvecklas; trädslagens andelar och kvalitet kommer att förändras. Till olägenheterna räknas att industrins logistik kan försvåras till följd av besvärligare trafikförhållanden; tillgången på träråvaror kan bli mer diversifierad periodvis. Till fördelar räknas att tillgången på inhemska råvaror, virke och jordbruksprodukter kan öka.

Planerade anpassningsåtgärder är att inkludera anpassningen till klimatförändringar i olika industrisektorers långtidsstudier; genomföra branschvisa kartläggningar av anpassnings-, utvecklings- och forskningsbehovet; kartlägga hur och vilka industrier som är förlagda till översvämningskänsliga områden och efter behov fastställa nödvändiga åtgärder; utreda branschvis de ekonomiska konsekvenserna.

2.9 Energi

Undersökningen av hur energisektorn kommer att påverkas utgår från det s.k. WM (With Measures) scenariot, vilket har följande energi- ekonomiska utgångspunkter:

  • Undersökningen är utförd utan hänsyn till eventuella effekter av utsläppshandel med växthusgaser.
  • I dagsläget verksamma åtgärder för att spara energi och minska utsläpp fortsätter att verka med nästan samma intensitet. Det utgås också från att dessa åtgärder är framgångsrika.
  • De viktigaste antagandena och utgångspunkterna för energitillförseln är följande:
  • vattenkraftproduktionen ökar inte
  • det nya kärnkraftverket blir klart år 2009
  • elimporten ökar jämfört med idag
  • naturgasnätets utbredning når Åboregionen vid decennieskiftet
  • konkurrenskraften hos trä förbättras så småningom

Bilaga B 35 SOU 2007:60

  • samproduktion av el och värme ökar så småningom i takt

med att industrins värmebehov och fjärrvärmebelastningen ökar, samt när anläggningsbestånden förnyas.

  • vid samproduktion blir gasen ett naturligt bränsle i nya

anläggningar inom naturgasens distributionsområde

  • i nya kondenskraftverk, vilka ersätter nuvarande kapacitet,

kommer både gas och kol att användas som bränsle

  • i valen av uppvärmning kommer energikällornas andelar att

vara kvar på nuvarande nivå

  • bränslenas reella världsmarknadspris stiger i långsam takt,

priset på olja och gas stiger mest medan kol priset stiget långsammare

Till förändringar med varken direkt positiv eller negativ påverkan räknas att medeltemperaturen ökar och uppvärmningsbehovet minskar. Till olägenheter räknas att vattenproduktionens prognostiserbarhet kommer att försämras i någon mån; torvproduktion blir besvärlig under nederbördsrika somrar och produktionen blir svår att prognostisera; vägnätet skick kan försämras, vilket i sin tur kan störa trä- och åkerbiomassornas energianvändning; förbrukning av energi för kylning och luftkonditionering kommer att öka sommartid. Till fördelar räknas att vattenkraftens produktionskapacitet ökar; torvproduktionen kan öka till följd av torrare somrar och längre produktionsperioder; trä- och åkerbiomassa produktionen kan öka; förbrukningen av energi för uppvärmning minskar, säsongsvariationerna på efterfrågesidan kan komma att utjämnas; ett ökat kylbehov kan komma att utnyttjas vid produktion av mottrycksel.

Planerade anpassningsåtgärder är att inkludera anpassningen till klimatförändringar i den långsiktiga planeringen och strategierna för energisektorn; utreda mer ingående behovet av konkreta anpassningsåtgärder samt kvaliteten, dimensionerna på dessa samt tidpunkten för verkställandet av åtgärderna; förbereda reparationer av vissa energisektorer.

2.10 Trafiken och telekommunikationen

Till förändringar med varken direkt positiv eller negativ påverkan räknas att klimatförändringarna kan förändra attraktiviteten av att använda vissa trafikformer; behovet av vägsaltning kommer både

SOU 2007:60 Bilaga B 35

öka och minska; isförhållandena och snömängden kan komma att växla betydligt mellan olika år. Till olägenheter räknas att banvallarnas och vägarnas rasrisk ökar; översvämningar och störtregn kan skada väg- och järnvägsnätets konstruktione, underhållsproblem kan förväntas speciellt för grusvägsnätet; brokonstruktioner och vägtrummor är dimensionerade för nuvarande flöden, klarar inte av en kraftigt ökad påfrestning; ökade vägunderlags- och reparationskostnader; ökad blåst och den ökade frekvensen av stormar kan komma att ge skador på luftledningsnätet och kan orsaka avbrott i jordkablar. Till fördelarna räknas att den kortare perioden med istäcke minskar sjöfartens och hamunderhållets kostnader; det tunnare snötäcket och den kortare perioden med snö under vintern ger kostnadsbesparingar vad gäller vinterunderhåll av väg- och järnvägsnätet samt flygplatser.

Planerade anpassningsåtgärder är på kort sikt att säkerställa att telekommunikationsnäten (trådnäten) fungerar; kartlägga översvämningskänsliga områden; utveckla vädervarningssystem; intensifiera underhållet av väg- och järnvägsnäten. På längre sikt planerar man att utveckla nya planeringsnormer och anvisningar för väg- och järnvägsbygge.

2.11 Områdesanvändning och samhällsplanering

Trots att de gångna decenniernas flyttrörelser har medfört en kraftig koncentration av boendet till de större tätorterna är förändringens intensitet på lång sikt ändå osäker. Ytterst få undersökningar har utförts av områdesanvändningen och samhällena för tiden efter år 2020. Den demografiska trenden pekar dock mot att befolkningen kommer att minska stadigt efter ha ökat till 5,35 miljoner människor år 2023. Förändringar i befolkningens åldersstruktur, som beror på att antalet unga och människor i arbetsför ålder minskar, påverkar markanvändningen för boende, produktion och tjänster.

Samhällenas utformning påverkas generellt av två krafter som pekar åt olika håll: å ena sidan krafter som främjar en minskad koncentration av samhällena och å andra sidan krafter som främjar en koncentration av stadsfunktionerna och en förtätad samhällsstruktur. Till den första kategorin räknas nya telekommunikationssystem; flexibla logistiska lösningar; tjänster som blir ”förortsorienterade”. Till andra kategorin räknas behovet av personliga

Bilaga B 35 SOU 2007:60

kontakter; växande energikostnader; strängare miljölagstiftning samt förnyelseprojekt och program med syfte att förbättra stadskärnorna.

Man anser generellt att framtidens samhällen kommer att vara mindre koncentrerade till formen, strukturellt mer kaotiska och med en brokigare uppkomsthistoria jämfört med dagens samhällen. Man kan förvänta sig att trycket på att ersätta det sektorstänkande som utgår från ekonomisk tillväxt med tänkande som styrs av hållbar utveckling kommer att öka.

Till olägenheter räknas att när markens vattenhalt ökar kommer markens hållfasthet att minska och risken för erosion kommer därmed att öka; grundvattennivån kommer att variera, vilket kommer att orsaka problem för vattenförsörjningen i glesbygdsområden och i stadsområden finns risk för att gamla byggnaders trägrunder torkar. Till fördelar räknas att växternas mångfald på grön- och rekreationsområden kommer att öka.

Planerade anpassningsåtgärder är att inkludera bedömningar av klimatförändringarnas effekter i långtidsplaneringen av områdes- och samhällsstrukturer; inkludera krav på tilläggsutredningar av särskilt känsliga områden i stadsplaneringsprocessen; utreda behovet av ändringar i markanvändnings- och bygglagen samt kommunernas byggordning.

2.12 Byggande och byggnader

Byggnadsbeståndet och dess egenskaper förändras genom ny- och utbyggnad, rivning av gamla byggnader och renoveringar av byggnader samt ändringar i byggnaders användningssätt. Dagens nybyggnationer planeras ha en livslängd på 50

  • år.

Till förändringar med varken direkt positiv eller negativ påverkan räknas att behovet av tjälskydd för konstruktioner minskar, p.g.a. möjlig förekomst av långa perioder med låga temperaturer är dock ett vidmakthållande av nuvarande skydd motiverat; risken för översvämningar ökar i kustområden till följd av en höjning av havsnivån i kombination med ökad blåst, dock kompenserar landhöjningen till en del/helt de förutsagda olägenheterna. Till olägenheter räknas att nederbörden ökar vilket i sin tur höjer grundvattennivån, sänker markens hållfasthet, ökar erosionsrisken och yttre ytors fuktighetsbelastning, leder till översvämning av källarutrymmen; servicebehoven ökar; korrosionen

SOU 2007:60 Bilaga B 35

ökar; grundvattennivåns höjning kan hindra funktionen hos grundernas torkkonstruktioner och orsaka skador på konstruktionerna; snett inkommande regn orsakar extra belastning på den yttre beklädnaden. Till fördelarna räknas att behovet av energi för uppvärmning av byggnader kan minska; med undantag av de yttre fasaderna och täckningsmaterialen, så kommer konstruktionerna som helhet att bli torrare.

Planerade anpassningsåtgärder är att inkludera klimatförändringarna i byggnadssektorns långsiktiga planerings- och forskningsverksamhet; kartlägga översvämningskänsliga områden; säkerställa kapaciteten hos torksystemen så att den svara mot framtida skyfall; utreda behovet av att sanera regnvattenavloppen i bosättningscentrumen; förhindra vattnets kapillära stigning ovanför översvämningsgränsen; sörja för ventilation av bottenbjälklag; beakta ev. svårare vindförhållanden när det gäller det existerande byggnadsbeståndet och nybyggandet; upprätta anvisningar för behandling av dagvatten och dimensionering av torksystem; bedriva mer forskning på detta tämligen outforskade område.

2.13 Hälsa

I Finland tillhandahålls både hälso- och socialtjänster i huvudsak av den offentliga sektorn. De privata tjänsterna ökar dock speciellt inom socialsektorn och äldreomsorgen. Grundenheten för hälsovårdens bastjänster i Finland är hälsocentralen. Finland har 275 hälsocentraler och 444 kommuner, d.v.s. många kommuner förenar krafterna när det gäller tillhandahållandet av hälsotjänster.

En eventuell ökning av extremt väder, och särskilt perioder av värme och köld, kan innebära en utmaning för hälsosektorn då den demografiska utvecklingen pekar mot en större andel äldre i framtiden.

Direkta hälsoeffekter: En eventuell ökning av medeltemperaturen orsakar i sig inga direkta hälsorisker, utan medeltemperaturens ökning i länder som Finland kommer sannolikt att sänka dödligheten. Detta beror på att mortaliteten är som lägst i Finland vid 14 grader Celsius och att övermortaliteten är betydligt högre vid mycket låga temperaturer, vilka förutspås bli mer sällsynta, än under värmeböljor. Förändringar i andra svårprognostiserade exceptionella klimatfenomens (stormar, översvämningar) frekvens kan i princip orsaka direkta hälsoeffekter även i Finland. De varma

Bilaga B 35 SOU 2007:60

somrarna i början av det nya årtusendet har väckt debatt om värmestressens effekter på folkhälsan i Europa. Speciellt händelserna under de varma perioderna i Frankrike och Italien i augusti 2003 har gett hälsomyndigheterna ökade kunskaper om hur värmeböljor påverkar hälsan och hur myndighetsåtgärder bör dimensioneras under sådana förhållanden. Kunskaperna kan utnyttjas även när förhållandena i Finland undersöks men med reservation att de värmeberoende hälsoeffekterna i Finland kan förväntas vid en lägre temperatur än vad som är fallet i Mellaneuropa. Denna uppfattning stöds speciellt av att den heta perioden år 1972 gav större effekter på överdödligheten i norra Finland än i södra Finland. Ju högre medeltemperaturen stiger desto större anpassning till klimatet kan antagligen förväntas vilket jämnar ut differenserna i överdödligheten mellan norr och söder. Den prognostiserade ökningen av nederbörden i Finland kan också tänkas orsaka hälsoeffekter inom översvämningskänsliga områden (Österbotten). Hälsoolägenheter vid översvämningar kan orsakas av att dricksvattnet förorenas av fekalier. Nyligen gjorda erfarenheter från USA visar dock att hälsoeffekterna av översvämningar är ganska obetydliga. Endast de personer som kom i direkt kontakt med det översvämmade vattnet drabbades av vattenrelaterade sjukdomar, t.ex. diarréer. Erfarenheter visar att hälsoskyddet samt myndighets åtgärder kombinerade med effektiv informationsspridning effektivt förhindrar skadliga hälsoeffekter orsakade av översvämningar i utvecklade länder.

Till klimatförändringarnas indirekta hälsoeffekter räknas att risken för infektionssjukdomar kan öka. Klimatet – särskilt årstidsvariationerna – har en väsentlig betydelse för förekomsten av ett flertal infektionssjukdomar. I nordliga länder innebär dock kallt klimat också ett ökat infektionstryck då kontakten mellan människor är frekventare när människor spenderar mycket tid inomhus. Med dagens teknik och kunskap är möjligheterna stora att förhindra alternativt begränsa utspridningen av eventuella nya infektionssjukdomar. När det gäller vektoröverförda samt zoonotiska sjukdomars förekomst är kausaliteten svårare att kartlägga. Finland har bl.a. tittat på de svenska undersökningar som utförts de senaste decenniet vad gäller bl.a. fästingrelaterade sjukdomar. De svenska resultaten, om än något kontroversiella då de understryker att socioekonomiska förändringar inom jord- och skogsbruk kanske har större förklaringsvärde än klimatförändringarna, pekar mot en ökad förekomst av Kumlingesjukan (vilken orsakas av

SOU 2007:60 Bilaga B 35

TBE-viruset), Lymes sjukdom, fästingencefalit (hjärnfeber) och ehrlichios (tillhör släkten Rickettsie). Det finns en risk för en ökad spridning av rävens dvärgmask, vilken kan vara allvarlig för människor då blåsor kan utvecklas på lever och centrala nervsystemet. Det är dagsläget inte känt i vilken utsträckning klimatet påverkar rävbeståndet. Exponeringen för cyanobakteriernas (algblomning) lever- och nervgifter kan bli vanligare när temperaturen stiger i Östersjön och insjövattendragen.

Genomförda anpassningsåtgärder är att Social- och hälsovårdsministeriet har gett ut en guide för specialsituationer till stöd för de förberedelser som behöver göras så att kommunerna självständigt ska kunna förbereda sig för exceptionella situationer. Guiden innehåller bl.a. instruktioner för hur man kontrollerar epidemier, som potentiellt ökar under varma perioder och i översvämningssituationer, men ger ingen handledning om direkta värmepåverkningar under värmeböljor.

Planerade anpassningsåtgärder är att säkerställa att hälsovårdens kapacitet svarar mot de föränderliga klimatförhållandena; komplettera social och hälsovårdsministeriets guide när det gället värmeböljor; genom energipolitiken säkerställa elförsörjningen; informera allmänheten om potentiella framtida risker; uppmärksamma behovet av reservsystem för eldistribution; säkerställa tillräcklig luftkonditionering och vädring på ålderdomshem och sjukhus, t.ex. genom kvalitetsrekommendationer.

2.14 Turism

Turistnäringen i Finland är en arbetskraftsintensiv industri som kännetecknas av hög hemmamarknadsgrad samt liten eller medelstor företagsverksamhet. År 1999 sysselsatte näringen 114 800 människor, och näringens andel av BNP var 2,4 %(?). År 2003 besöktes Finland av 4, 6 miljoner utländska turister, av vilka över 90 % kom från Europa. Turismen i Finland kan delas in i sommar- och vintersäsongsturism.

Osäkerheten i bedömningarna av klimatförändringarnas effekter på turismen och naturen användning för rekreation är stor. Dels är klimatförändringarnas påverkan svår att avgöra och dels är turismen utvecklingstrender svår att förutspå. Faktorer som påverkar är bl.a. klimat och naturförhållanden; vanor och traditioner; mode och

Bilaga B 35 SOU 2007:60

trender samt globala hot. En högre levnadsstandard med mera fritid kan också påverka mönstret.

Till olägenheter räknas en förväntad ökad algblomning till följd av den högre vattentemperaturen; större snöosäkerhet, särskilt i södra Finland till följd av det varmare klimatet. Till fördelarna räknas att sommarturist- och rekreationssäsongen förlängs; vattentemperaturen höjs vilket förlänger badsäsongen; norra Finland skidturism får ett ökat attraktionsvärde till följd av Alpernas förväntade sämre skidförhållanden; centrala och norra Europa blir populärare turistländer till följd av det förväntade försämrade klimatet kring Medelhavet.

Genomförda anpassningsåtgärder är att Centralen för turismfrämjande har sammanställt scenariobeskrivningar fram till år 2020.

Planerade anpassningsåtgärder är att integrera anpassningen till klimatförändringar i turismstrategierna; utveckla alternativa turisttjänster för att därmed minska beroendet av snö under vintersäsongen; utveckla metoder för att producera konstsnö.

3 Forskningssatsningar, program och synteser

Internationellt sett inleddes forskning om klimatförändringarna och dess effekter tidigt i Finland. Däremot har man forskat förhållandevis lite om anpassning till klimatförändringar.

Åren 1990

  • genomfördes ett finländskt forskningsprogram,

SILMU, om förändringarna i atmosfären. Bl.a. utarbetades de första klimatscenarierna för förändringar i klimatet i Finland och man undersökte hur olika sektorer skulle påverkas.

Akademins andra program, FIGARE, 1999

  • uppdaterade klimatscenarierna och man inkluderade nu även ekonomi och samhällsfrågor i analysen.

Teknologiska utvecklingscentralen (TEKES) bedrev 1999

  • ett program, Climtech, vilket bl.a. hade som mål att främja teknik som begränsar klimatförändringarna.

En fortsättning på detta program, ClimBus, pågår mellan 2004

  • med en budget på 70 miljoner euro. Syftet är att belysa affärsmöjligheter förknippade med klimatförändringarna och att främja finländska aktörers möjligheter att dra nytta av de nya marknader som åtgärderna för att begränsa de globala utsläppen skapar.

SOU 2007:60 Bilaga B 35

Finlands miljöcentral gjorde 2003 en förundersökning om anpassningen till klimatförändringarna i Finland. FINADAPT är namnet på ett projekt som löpte 2004

  • med uppdraget att utarbeta en bedömning av hur samhället och miljön i Finland kan anpassa sig till effekterna av klimatförändringarna och även identifiera kunskapsbristerna och behoven av fortsatt forskning.

Meteorologiska institutet, Havsforskningsinstitutet, Finska ITcentret för vetenskap samt Helsingfors och Kuopio universitet har i internationellt samarbete tagit fram en modell, COSMOS, som beskriver klimatutvecklingen.

Finland deltar även i den mellanstatliga klimatpanelen IPCC samt deltar i det Nordiska samarbetet NORDADAPT.

Identifierade framtida forskningsbehov är bl.a. följande:

  • Tvärsektoriell forskning
  • Jämförbarhet (standardisering) mellan forskningsresultat från olika sektorer
  • Internationellt samarbete
  • Bedömningar av ekonomiska konsekvenser

I dagsläget planerar man att genomföra ett femårigt forskningsprogram om anpassning, med syftet att öka olika sektorers samarbete om forskning. Tanken är att genomföra programmet i två etapper. Åren 2006

  • skall forskningsprogrammet fokusera förutom på forskning om anpassning även på vidareutveckling av det kunskapsstoff som finns om klimatförändringarna och att bättra på olika sektorers kunskaper om effekterna av klimatförändringen. Den andra etappen, 2009
  • ska fokusera på att öka olika branschers beredskap för anpassning. Resultaten är det tänkt ska kunna användas till bland annat att uppdatera anpassningsstrategin och för att informera om anpassningen till klimatförändringarna.

4 Ansvarsfördelning och organisation vid extrema väderhändelser

Statsförvaltning

Ministerierna i Finland är stora och uppbyggda enligt principen om direkt ministeransvar. Presidenten, som har en relativt stark ställning inom utrikes- och försvarspolitik, är landets över-

Bilaga B 35 SOU 2007:60

befälhavare och utser chefstjänstemän inom statsförvaltningen. Ministrarna ansvarar var och en för sitt sakområde och kan ställas till svars inför parlamentet (Eduskunta).

De geografiska ansvarsområdena finns på tre nivåer: ett premiärministerkansli och tolv ministerier på central nivå, sex provinser på regional nivå och ca 450 kommuner på lokal nivå. På lokal nivå finns även närmare 100 distriktskontor som lyder under provinsadministrationen. En autonom region är ögruppen Åland som styrs av ett råd utsett i demokratiska val av Ålands invånare.

Provinsen leds av en guvernör och lyder under inrikesministeriet. Provinsen är en regional myndighet där sju ministerier samarbetar. De utövar tillsyn och stöd till kommunerna, samt styr de lokala distriktskontoren. Kommuner är autonoma och leds av en folkvald fullmäktige.

Finlands polisväsende är indelat efter de sex provinserna. Inrikesministeriet har ansvaret på nationell nivå medan på regional nivå är provinsen högsta polismyndighet. Lokalt är polis och allmän åklagare kopplade till distriktskontoret. Brandkåren organiseras sedan 2004 av provinserna och leds av ett brandbefäl.

Ansvarsprinciper

I Finland är huvudprincipen att varje myndighet ansvarar för sina sakområden inte bara i fredstid utan även vid krig, katastrofer och krissituationer. Detta innebär att regeringen har huvudansvaret för krisberedskap. Ansvaret för hanteringen av kriser och katastrofer vilar på inrikesministeriets ansvar, samtidigt som kommuner/regioner själva skall kunna hantera samtliga olyckor under alla tänkbara förhållanden. Finland tycks därmed följa ansvarsprincipen, likhetsprincipen och närhetsprincipen mer konsekvent än vi gör i Sverige.

Myndigheter på alla nivåer är dock skyldiga att ha beredskapsplaner och att kunna utöva sina funktioner även i en krissituation. På central nivå leder och samordnar varje ministerium krisberedskapsfrågor inom sitt respektive sakområde. På regional nivå spelar provinsadministrationen en huvudroll i att samordna de olika regionala myndigheterna. På lokal nivå är kommunerna ansvariga för krisberedskapen. Borgmästaren har ett övergripande ansvar, medan den praktiska planeringen och krishanteringen sköts av kommunala räddningstjänstemän (rescue officers).

SOU 2007:60 Bilaga B 35

Organisation för krishantering under utveckling

I Finland fick för ett antal år sedan en säkerhets- och försvarskommitté uppdraget att arbeta fram en strategi för krisberedskap, mot bakgrund av behovet av att säkra samhällets funktioner och höja informationssäkerheten och stärka skyddet av kritisk infrastruktur. I november 2003 antog Finland strategin för att stärka samhällets förmåga att motstå hot och störningar – Strategi för att trygga samhällets livsviktiga funktioner.

I strategin identifieras sju brett definierade så kallade livsviktiga funktioner, till exempel ledande av staten, intern säkerhet och ekonomins och samhällets funktionsförmåga. För varje funktions förmåga beskrivs hur ett så kallat måltillstånd ska kunna upprätthållas i alla situationer. Utifrån måltillståndet organiserar de ansvariga ministerierna den prestationsförmåga som krävs för att upprätthålla de livsviktiga funktionerna. Här betonas informationssäkerhet och behovet av skydd av kritisk infrastruktur.

Statsministerns kansli leder statens arbete inom dessa områden. Varje ministerium är dock ansvarigt för sina respektive områden vid en krishantering, men utifrån en gemensam modell och samordnat med varandra. Dokumentet är dock inte bindande och det finns inga sanktioner i händelse av att delar av förvaltningen inte skulle följa strategin. Detta upplevs dock inte som ett problem. Inom den finska förvaltningen anses det alltså räcka med ”peer pressure” samt möjligheten för att utsättas för kritik från premiärministern. Under 2005 planeras en stor övning för statsråd och ministerier.

Vid en kris har regeringen till sin hjälp ett säkerhets- och utrikespolitiskt utskott. Utskottet fungerar som ett rådgivande organ nära den politiska ledningen och har ett brett arbetsområde. Under denna nivå finns säkerhets- och försvarskommittén bestående av höga tjänstemän och statssekreterare.

Beredskapschefer

För att säkerställa samordning mellan de relativt självständiga ministerierna har varje ministerium även en beredskapschef (Chiefs of Readiness). Dessa befäl möts regelbundet under ledning av försvarsministern och organiserar samarbetet på ministernivå ifall av kris eller krig.

Bilaga B 35 SOU 2007:60

Försvarsministeriet

I Försvarsministeriet har ett sekretariat inrättats och givits en koordinerande roll på nationell nivå. Sekretariatet ska betjäna hela regeringskansliet. Den finska försvarsmaktens roll definieras som att först och främst skydda Finland mot krig, vilket resulterar i att försvarsmakten ännu betonar civilt försvar inom sitt arbete. Men även om den militära sektorn växer insikten måste arbeta brett med krisberedskap.

Inrikesministeriet

Inrikesministeriet ansvarar för den allmänna ordningen och säkerheten. Detta omfattar styrningen av räddningstjänsten och befolkningsskyddet. Ministeriet ansvarar även för gränsövervakning, gränskontroll och frågor som gäller finskt medborgarskap, invandring och asyl. Dessa frågor handläggs av ministeriets polisavdelning, räddningsavdelning, utlänningsavdelning och gränsbevakningsavdelning. Inom ministeriet har man även inrättat en ledningsgrupp för interna säkerhetsfrågor. Här diskuteras samverkansfrågor mellan polis, räddningstjänst, gränsbevakning samt internationell civil krishantering.

Transport- och kommunikationsministeriet

Ministeriet har arbetat med informationssäkerhetsfrågor sedan mitten av 1990-talet. På grundval av det arbetet har de övriga ministerierna, och särskilt Finansministeriet, lanserat handlingsplaner för att stärka informationssäkerheten. Idag koncentrerar transport- och kommunikationsministeriet mycket av sin verksamhet inom krishanteringsområdet på skydd av kritisk infrastruktur, d.v.s. skyddet av nätverk och andra tekniska förutsättningar för det moderna informationssamhället. Tillsammans med försörjningsberedskapscentralen har man under 1990-talet tagit fram ett backup-system för telefonnätet, och detta system utvecklas hela tiden.

SOU 2007:60 Bilaga B 35

Försörjningsberedskapscentralen

En annan viktig aktör är Försörjningsberedskapscentralen, en myndighet under Handels- och industriministeriet. Myndigheten är ett operativt, tväradministativt organ som i samverkan med näringslivet arbetar med varuförsörjningsfrågor. Det är framför allt via Försörjningsberedskapscentralen som den offentliga sektorns aktörer inom krisberedskapsfrågor har kontakter med näringslivet. Fokus ligger idag mycket på kritisk infrastruktur, där informationssäkerhet och skydd av olika IT system prioriteras.

Skyddspolisen

När det gäller bekämpning av terrorism leder Skyddspolisen i Finland en arbetsgrupp där ett flertal myndigheter ingår. Gruppen analyserar och planerar för att Finland ska kunna motstå olika typer av terrorhändelser och förbereder även hanteringen av CBRN-hot.

Larmcentralsmyndigheten

I Finland har en nyinrättad, gemensam larmcentral inrättats för alla myndigheter, den s.k. Larmcentralsmyndigheten. Denna utveckling hänger delvis samman med introduktionen av det nya nationella radiokommunikationssystemet Virve som är gemensamt för alla säkerhetsmyndigheter, och som motsvaras av Sveriges nya radiokommunikationssystem RAKEL (Radiokommunikation för effektiv ledning) som KBM har uppdragits av regeringen att utveckla. I Finland har man i samband med Virve skapat gemensamma larmcentraler för blåsljusmyndigheterna. Tidigare hade räddningstjänsten, polisen och sjukvården skilda telefonnummer och skilda larmcentraler. Denna reform är en del i arbetet med att höja informationssäkerheten.

Föreslagna reformer

En översyn av den finska beredskapslagstiftningen är förestående. I Finland antogs för några år sedan en ny grundlag vilket bland annat gör det nödvändigt att reformera beredskapslagen. I Finland är det

Bilaga B 35 SOU 2007:60

möjligt att höja beredskapen i juridisk mening utan att det föreligger någon krigsrisk. Särskilda beredskapsnivåer diskuteras inte, istället talar man om en mer generell undantagslagstiftning som kan aktiveras i kris såväl som vid en krigssituation.

Länsstyrelsernas uppgift är att göra upp räddningsväsendets planer i länens område på basis av olycksriskerna i området, styra den regionala och lokala planeringen samt arrangera övningar för att upprätthålla beredskap mot storkatastrofer (förordning om räddningsväsendet 5 §).

Enligt lagen om miljöförvaltningen (55/1995) har de regionala miljöcentralerna (Miljöministeriet och jord- och skogsbruksministeriet styr miljöcentralerna) dessutom i uppgift att inom sina respektive verksamhetsområden särskilt främja miljövården, bevaka allmänt intresse i vatten- och miljöärenden, handha miljöforskning och övervakning av miljöns tillstånd samt främja vattenförsörjningen och ha hand om nyttjandet och vården av vattnet samt skyddet mot översvämningar. Lagen nämner inte översvämningsskydd, men förebyggandet och bekämpningen av miljöskador och miljöolägenheter har även tolkats betyda översvämningsskydd. Det är även miljöcentralerna som handlägger Statsrådets förordning om stödjandet av vattendragsåtgärder. På basis av denna förordning kan stöd beviljas bland annat för en åtgärd vars syfte är att minska faror, olägenheter och skador som översvämningar förorsakar i vattendraget eller på dess strandområde. Förutsättningen för att vattenåtgärd skall understödjas är att kostnaderna för åtgärden är rimliga jämfört med de fördelar man kan förväntas uppnå. Hänsyn skall också tas till nyttotagarens egna ansvar för åtgärdens kostnad (hur mycket, bidrag?).

Enligt 8 § i den nuvarande förordningen om räddningsväsendet tar miljömyndigheterna hand om högvattenregleringen och dammsäkerheten så att dammsäkerheten och andra säkerhetsfaktorer tas i beaktande så som speciellt stadgats om dem samt att de ger experthjälp i bedömning av skadeverkningar för miljön i samband med räddningsåtgärder.

Dammsäkerhetslagstiftningen stipulerar att för minska den skada som damm kan orsaka skall dammens ägare eller innehavare uppgöra ett säkerhetskontrollprogram som godkänns av den regionala miljöcentralen. Ett sådant program måste utarbetas för varje damm som avses i dammsäkerhetslagen. På basis av 9 § i dammsäkerhetslagen kan den regionala miljöcentralen ålägga dammägaren att att utarbeta en redogörelse för den skaderisk som

SOU 2007:60 Bilaga B 35

dammen kan orsaka. På basis av modellkalkyler visas i redogörelsen med översvämningskartor hur eventuella flodvågor kan tänkas framskrida.

De som äger eller innehar en byggnad eller som utöver industri- eller affärsverksamhet samt ämbetsverk, inrättningar och andra sammanslutningar är skyldiga att på ifrågavarande plats och i sin övriga verksamhet förebygga uppkomsten av farliga situationer samt att ha beredskap att när fara hotar skydda människor, egendom, miljön och att vidta sådana räddningsåtgärder som de på egen hand förmår genomföra (räddningslagen 8 §). I en räddningsplan i enlighet med förordningen om räddningsväsendet (10 §) skall man t.ex. utreda risksituationerna och deras verkningar, åtgärder för förebyggande av risksituationer samt planer om verksamheten i olika olycks-, risk- och skadesituationer.

Den nya finska markanvändnings- och bygglagstiftningen (132/1999) trädde i kraft 1 januari, 2000. Lagen förutsätter att man vid bedömningen av byggplatsens lämplighet bland annat beaktar att det inte finns risk för översvämning, ras eller jordskred på byggplatsen. Kommunen skall sköta områdesplaneringen samt styrningen av och tillsynen över byggandet på sitt område.

Med stöd av vattenlagens 12 kap. 19 § kan miljötillståndsverket på ansökan av den regionala miljöcentralen förordna om temporära åtgärder (skyddsåtgärder), som är oundgängliga för avvärjande av faran eller begränsande av skadorna, om naturförhållanden av undantagskaraktär kan föranleda sådan översvämning som kan förorsaka allmän fara för människoliv eller hälsa eller stor skada för enskilt eller allmänt intresse. En regional miljöcentral måste få jord- och skogsbruksministeriets samtycke innan den gör en sådan ansökan. För de skador som direkt orsakats för egendomen av skyddsåtgärderna måste ersättning betalas från statliga medel med undantag av de förmånsförluster som orsakats av förlust av vattenkraft. Ett sådant tillstånd till skyddsåtgärder har i allmänhet kallats undantagstillstånd i enlighet med vattenlagen.

5 Finansieringsformer/Försäkringar för stöd vid extrema väderhändelser

Skador till följd av klimatförändringarna är ett globalt problem för försäkringsbranschen på grund av återförsäkringssystemet (en metod för att sprida primärförsäkringsgivarnas ansvar på flera

Bilaga B 35 SOU 2007:60

försäkringsbolag). Enligt en undersökning som utförts av amerikanska återförsäkringsförbundet (The Reinsurance Association of America (RAA)) har 50 % av de försäkrade förlusterna i världen under de senaste 40 åren orsakats till följd av naturkatastrofer som skett på 1990-talet. Försäkringsexperter har varnat för att om utvecklingen fortsätter i accelererande takt kommer det leda till kraftigt ökade premienivåer. De stigande kostnaderna för försäkringsbolagen kan också leda till en situation där företagen inte klarar av att leva upp till sina åtaganden, går i konkurs. Konkurshotet kan dock anses vara ytterst osannolik för finländska försäkringsbolag eftersom försäkringsbolagens prissättning och villkor i allmänhet håller finansieringsunderlaget på sund nivå även i undantagslägen. Dessutom har Finland ett tacksam geografiskt läge vilket inneburit att man inte drabbats av den sortens naturkatastrofer som drabbat övriga Norden (särskilt stormar). Sannolikt är dock att klimatförändringar kommer att öka den matematiska osäkerheten vid riskbedömningar och därmed även osäkerheten angående försäkringsmarknadens funktioner (försäkringstjänster, prissättning etc.). Detta kan medföra ett tryck på att klassificera vissa funktioner som försäkringsodugliga, att självrisken höjs eller att ersättningstaket sänks.

Huvudregeln i Finland är att varken fastighets- eller hemförsäkringar ersätter regnvattens- och/eller översvämningsskador. Orsaken är att om ett hus byggs korrekt enligt rådande byggbestämmelser bör inte vatten tränga in i byggkonstruktionen. Ett försäkringsbolag kan emellertid betala ut ersättningar i undantagsfall. Enligt avtalsvillkoren i många bolags hemförsäkringar måste grunden för ersättning vara en situation då annan skada orsakar att vatten tränger in i bostaden. Det är inte klart att störtregn och de skador regnen medför uppfyller de definitioner på oförutseddhet och plötslighet som allmänt anges i fastighets- och hemförsäkringsvillkoren. Till skillnad från vindhastigheterna finns inga enhetliga spelregler för nederbördsmängder som skulle kunna användas när ersättningsbeslut fattas i försäkringsbranschen.

Finska staten ersätter till viss del jordbruksskador som orsakats av extremt väder enligt Lagen om ersättande av skador som förorsakats av exceptionella översvämningar. Skador som orsakats av exceptionella översvämningar i vattendrag samt kostnader för åtgärder som har vidtagit för förebyggande eller begränsning av skador till följd av dylika översvämningar kan enligt denna lag ersättas med statens medel. För utbetalning av ersättningarna skall i

SOU 2007:60 Bilaga B 35

statsbudgeten årligen intas ett reservationsanslag på 841 000 euro. Förorsakas översvämning av åtgärd som vidtagits i strid med vattenlagen eller annan lag, ersätts översvämningsskador dock inte enligt denna lag. Ersättning kan betalas för skada på: växande, skördande eller bärgande trädgårdsprodukter, om inte skadan kan ersättas enligt lagen om skördeskador (530/1975), eller bärgad skörd; växande trädbestånd; enskilda vägar, broar, diken, eller vallar; byggnader eller konstruktioner; lösöre som behövs i hushållen; produkter som tillverkats vid yrkesutövning eller däri erforderligt lösöre. Ersättning kan även betalas för skada som förorsakats odlare på grund av att översvämning omöjliggjort sådd samt för kostnader som föranletts av åtgärder som vidtagits i syfte at förebygga eller begränsa avsedda skador. Ersättning betalas inte, om den skadelindande kunde ha förhindrat skadan genom att vidta skäliga åtgärder då översvämningen inträffade eller om skadan är ringa. Ersättning kan betalas till fysisk person och dödsbo, till bostadsaktiebolag, bostadsandelslag och fastighetsbolag som har grundats för bostadsproduktion samt till väglag som avses i lagen om enskilda vägar (358/1962). Ersättningen uppgår till högst 80 % av det uppskattade skadebeloppet och de kostnader som orsakats av åtgärder som vidtagits för att förebygga eller begränsa skadorna. En översvämning kan anses vara exceptionell när översvämning i samma omfattning uppträder mer sällan än vart tjugonde år.

Praxis har varit att skördeskador vid översvämning ersätts enligt lag (530/1975). För sådana skador finns 3, 4 miljoner euro avsatt i den årliga budgeten, vilket räknas som jordbruksstöd. Övriga anmälda skador, främst på byggnader, uppgick 2004 till 8 miljoner euro och 2005 till 5 miljoner euro. Beviljad ersättning ur statliga medel var 2004 ungefär 50 % av det begärda beloppet och beräknas bli motsvarande siffra för 2005. Statens utgifter överstiger alltså reservationsanslaget, vilket bör ökas såvida man inte inför en annan lösning, alternativa försäkringsmodeller (se diskussion nedan).

Till förändringar med varken direkt positiv eller negativ påverkan räknas den möjliga omfördelningen av den privata och offentliga försäkringsverksamhetens roller inom försäkringsbranschen. Till olägenheter räknas att höga max- och minitemperaturer, stora snö- och nederbördsmängder, översvämningar, värmeböljor, frost etc. medför problem för hälsa, egendom, jordbruksprodukter, trafik och vattenkonstruktioner samt höjer nivån på de ersättningar som måste betalas ut; den matematiska osäkerheten i riskbedömningen ökar; osäkerheten kring försäk-

Bilaga B 35 SOU 2007:60

ringsmarknadens funktion ökar; trycket på att klassificera vissa funktioner som försäkringsodugliga, öka självrisken och/eller sänka ersättningstaket ökar. Till fördelar räknas att nya försäkringsprodukter och försäkringssystem förväntas lanseras på marknaden; ersättningsansvarsfördelningen klarnar.

Planerade anpassningsåtgärder är bl.a. att försäkringsbranschen visat intresse för att grunda en gemensam försäkringspool för ersättningar vid översvämningsskador. Översvämningsskador skulle ersättas enligt en modell där statens andel skulle komma från statsbudgeten och försäkringsbolagen skulle tillföra poolen medel i form av höjda försäkringspremier för hemförsäkringstagare. I Finland är problemet med översvämningsförsäkringar att försäkringsrisken bara gäller en liten grupp försäkringstagare och att största delen av finländarna därmed ligger utanför riskzonen. Om försäkringstagare blir tvungna att teckna en översvämningsförsäkring, t.ex. i anknytning till den obligatoriska brandförsäkringen, skulle detta innebära att majoriteten av försäkringstagarna betalar en premie för en risk som endast gäller en minoritet. Grundandet av en gemensam översvämningsförsäkringspool skulle även förutsätta en omfattande medverkan av utländska företag eftersom riskerna och de relaterade kostnaderna skulle behöva fördelas inom existerande återförsäkringssystem. Ett effektivt system, d.v.s. ett system där man effektivt undviker att ett fåtal företag tvingas axla den kollektiva bördan, förutsätter ett obligatoriskt deltagande av alla försäkringsbolagen i en eventuell översvämningspool. Detta skulle eventuellt kräva ändringar i lagstiftningen. Finland ser i huvudsak två alternativ till rådande modell: 1) en marknadsbaserad översvämningsförsäkring enligt svensk

modell med självriskandelar. 2) en poolmodell enligt norsk modell där översvämnings-

försäkringen ingår i stormförsäkringen. Ytterligare ett alternativ skulle vara att göra översvämningsförsäkringen obligatorisk för vissa utsatta riskområden. Bl.a. Frankrike, Schweiz, Spanien och USA (till viss del) har sådana modeller.

SOU 2007:60 Bilaga B 35

6 Åtgärder som har vidtagits till dags dato

Finland är ett av de länder i världen som kommit längst med klimatanpassningsarbetet, såtillvida att man faktiskt utarbetat en nationell strategi för anpassning till klimatförändringarna. Faktum är dock att väldigt lite konkret har genomförts (se den sektorsvisa genomgången under punkt 3) men en rad åtgärder planeras att kunna genomföras inom en snar framtid.

Ett exempel på vidtagen åtgärd är att man undvika översvämningsskador genom att redan på planeringsstadiet av ny bebyggelse ta hänsyn till översvämningsrisker. Byggansvarig kan ta kontakt med Västra Finland miljöcentral för utlåtande om lägsta rekommenderade bygghöjd.

3 Norge

1 Generella anpassningsstrategier och åtgärdsförslag

Miljøverndepartementet menar att det ännu inte finns något samordnat ansvar för vilka åtgärder som bör vidtagas för att anpassa samhället till pågående klimatförändringar. Ett koordineringsarbete under ledning av Miljøverndepartementet och Justisdepartementet förväntas dock påbörjas efter att regeringen gett formellt klartecken. Regeringen avser att tillsätta en styrningsgrupp som ska behandla ärendet under våren 2007.

I mitten av 2006 publicerades en skriftlig uppföljning till seminariet ”Rapport om sårbarhet och anpassning till klimatförändringar i sektorer i Norge”, vilken får anses vara första ansatsen till en nationell anpassningsstrategi. Alla deltagande departement uppmanades göra en värdering av deras egna sektorers sårbarhet för klimatförändringar och blev ombedda att svara på följande frågor:

1. Vad vet vi om klimatförändringarnas betydelse för departementets ansvarsområde? 1. På lång sikt? 2. I förhållande till en ökad frekvens av extremväder?

2. Vilken ytterligare kunskap behöver vi för att kunna värdera områdets sårbarhet för klimatförändringar?

Bilaga B 35 SOU 2007:60

3. Vilka åtgärder är nödvändiga för att minska respektive departements ansvarsområdes sårbarhet?

Utifrån detta material har Miljövärnsdepartementet sammanfattat och dragit slutsatser, vilket resulterat i ifrågavarande rapport/strategi.

Rapporten framhåller vikten av bättre samordning och ett informationsflöde som fungerar både horisontellt och vertikalt. Även om klimatförändringar är ett globalt fenomen så måste åtgärder implementeras lokalt, varför det är av största vikt att kommunikationen fungerar effektivt mellan central och lokala organ. Man föreslår att man ska organisera sin strategi för att bemöta klimatförändringarna enligt följande:

Åtgärder: Man poängterar vikten av att man vid en ny organisering ges befogenhet att kunna driva på berörda parter att handla, då mycket av ansvaret för anpassningsåtgärderna till klimatförändringarna ligger på lokala aktörer. Det är även av största vikt att ansvarsfördelningen utreds, så att inte dubbelarbete utförs eller att något hamnar mellan stolar.

Informationsutveckling: Vidare bör man säkra att informationsutbytet mellan olika berörda parter fungerar effektivt. Lokala och regionala aktörer behöver få information/kunskap om vilka förändringar som kan ske inom deras ansvarsområden. Man måste säkerställa att nödvändiga resurser finns tillgängliga för lokala och regionala aktörer så att dessa kan utföra sårbarhetsanalyser, och de sedan kan dela med sig av sina kunskaper till andra aktörer.

Kunskapsproduktion: Av största vikt är också att man kan säkra den framtida kunskapsproduktionen om effekterna av klimatförändringar. Dels måste man bygga vidare på de enskilda sektorernas intressen, men man måste även koordinera de enskilda sektorerna, samt främja sektorövergripande kunskap.

2 Effekter av klimatförändringar och anpassningsåtgärder sektorsvis

Enligt RegClims (nordiskt samarbetsprojekt kring klimatutvecklingen) framtagna regionala klimatscenarier så kommer klimatet i Norge att bli varmare och blötare, och frekvensen av extrema nederbördsmängder kommer att öka.

SOU 2007:60 Bilaga B 35

Scenarierna beskriver en ökning av medeltemperaturen med 2,5

  • fram till 2100. Temperaturökningen kommer att vara större i inlandet än längs med kusten, och kommer att vara särskilt stark i de norra delarna av landet. Temperaturförändringarna förväntas bli störst på vinterhalvåret, med en ökning av minimitemperaturen på 2,5
  • jämfört med dagens nivå. Temperaturökningen förväntas bli störst i Finnmark samt de ekologiskt känsliga områdena Svalbard och Barentshav. Rent generellt kommer temperaturökningen att medföra kortare och mildare vintrar medan somrarna blir längre och varmare.

Nederbörden förväntas öka med 5

  • % fram till 2100. Störst blir ökningen längs med kusten i väst och längs uppe i norr. Nederbörden kommer att öka mest på hösten. Samtidigt som nederbördsmängden kommer att öka kommer antalet dygn med nederbörd inte att öka i samma utsträckning, varför förekomsten av extrem nederbörd kommer att öka.

Vindhastigheterna kommer inte förändras särskilt dramatiskt. Störst förväntas förändringarna bli kring Skagerak, med ökningar av vindstyrkan med upp till 0,5 m/s. I Norge blir det sammanlagt ytterligare fyra dygn per år med vindstyrkor på mer än 15 m/s (medelstark/stark kuling).

2.1 Jordbruk

En moderat temperaturökning förmodas ha överlag positiva effekter för produktionen av vissa grödor, då vegetationsperioden förväntas förlängas i stora delar av landet. En förlängd vegetationsperiod möjliggör ett större antal skördar per säsong. En temperaturökning kan också möjliggöra introduktionen av nya grödor.

Klimatförändringarna förväntas dock även ha negativa effekter för jordbruket. En ökad nederbörsmängd kan försvåra skörden, samt ge ökande problem med avrinning och erosion. Detta kan i sin tur leda till problem för färskvattensystemen och en försämrad vattenkvalité.

En temperaturökning kan leda till ökande problem med både existerande, men även med nytillkomna, skadedjur och växtsjukdomar, vilka ofta föredrar ett varmare klimat.

Bilaga B 35 SOU 2007:60

2.2 Skogsbruk

Även skogsbruket kommer förmodligen att gynnas av en klimatförändring, då högre koncentrationer av CO

i luften samt högre

temperaturer är fördelaktigt för skogsproduktion. En temperaturökning på 3ºC förväntas medföra att skogsområdet expanderar 250 km norrut och ytterligare 500 m högre upp över havsytan. Ett varmare klimat förväntas också förändra skogens sammansättning, där de arter som är mest anpassningsbara kommer att förhärska. En möjlig utveckling är att barrträd kommer att ersätta fjällbjörk i lägre fjällområden, medan fjällbjörken kommer att flytta sig högre upp.

Generellt förväntas både skogsområdet och skogsproduktionen gynnas av klimatförändringarna men problem kommer också att medfölja. En temperaturökning kan leda till ökande problem med skadedjur och växtsjukdomar. Skogssektorn kan även tänkas få problem till följd av att vissa arter har svårt att anpassa sig till den nya miljön, att träkvaliteten försämras och att arbetsförhållandena i sektorn försämras.

2.3 Fiskerihushållning

Konsekvenserna av klimatförändringarna för fiskerisektorn är svårbedömda och man poängterar i Norge vikten av ytterligare forskning på området. Man kan förvänta sig en annan sammansättning av fiskebeståndet än vad som är fallet i dagsläget, även förekomsten av nya arter, och man kan förvänta sig att vissa arter gynnas medan andra arter missgynnas. Huruvida detta är positivt eller negativt för näringen som helhet är dock svårt att bedöma. Det är troligt att de områden som är mest ideal för laxproduktion kommer att förskjutas norrut då temperaturen höjs. Till de negativa konsekvenserna räknas att en temperaturökning förväntas medföra en ökad frekvens av giftiga alger, parasiter och sjukdomar. En vanligare förekomst av extremväder kan också tänkas medföra en ökad belastning på teknisk utrustning.

SOU 2007:60 Bilaga B 35

2.4 Naturens mångfald

En klimatförändring kan komma att ha stora effekter på den norska floran och faunan. En temperaturökning kommer leda till att arter från sydligare breddgrader flyttar in, medan arter som är mer anpassade till ett kallare klimat kommer att flytta norrut. Beroende på hur väl flyttvägarna fyller detta syfte, kommer vissa arter att migrera medan andra kommer att utrotas. Särskilt utsatta är de arter som lever i kalla fjällnära habitat, med svårare migrationsvägar.

Förändringar i växtperiodens längd kan komma att ha stor påverkan på flora och fauna. Från 1982 till 1999 har växtperioden förlängts med upp till fyra veckor, längre längs med kusten och kortare i norra delarna. En tidigare start på våren kommer att medföra en tidigare väststart och blomning, eller äggläggning, för många arter. Mossor och lavar kommer dock att bli lidande av en temperaturhöjning och en längre växtperiod. Det är svårt att uppskatta klimatförändringarnas, och därmed de fenologiska förändringarnas konsekvenser för djur- och växtliv. Samtidigt som ett varmare klimat generellt bör erbjuda bättre levnadsförhållanden så är arternas utbredning även avhängigt hur relationen mellan primärproducenter och konsumenter påverkas. Exempelvis kan flyttfåglar att börja återvända tidigare från söder, då ett varmare klimat möjliggör detta, men kan då komma att befinna sig i en situation där tillgången på insekter, deras huvudsakliga föda, har minskat till följd av ifrågavarande förändringar varför fågelpopulationen svälter. För hjortbeståndet verkar milda vintrar generellt ha en positiv inverkan. För renbeståndet däremot förhåller det sig tvärtom, då mildare vintrar kan innebära ökad nederbörd vilket förstör betesområdena. För renbeståndet samt många andra landlevande djur kommer klimatförändringarna att innebära ökad stress till följd av förändrad tillgång till betesmark/föda, häckningsområden, och flyttvägar.

Effekten på färskvattenekosystemet kommer också att vara betydande. En lägre temperatur och en kortare period med istäcke innebär att vissa arter migrerar längre norrut, medan arter från sydligare breddgrader flyttar in. Återigen kommer tillgången till fungerande migrationsvägar att avgöra vissa arters överlevnad. Den största enskilda effekten kommer att bli en förväntad ökad förekomst av översvämningar. De ekologiska effekterna av denna

Bilaga B 35 SOU 2007:60

ökning väntas dock inte bli särskilt stora då översvämningar är ett naturligt inslag i Vestlandet väl anpassat till vattnenas ekosystem.

Atlanten kommer att genomgå betydande förändringar under innevarande århundrade. Ett komplicerat samspel av indirekta effekter på den marina miljön och marina organismer kommer att ske till följd av en förändrad havstemperatur, havsnivå, vindpåverkan, istäckes utbredning och möjligen även ändrade havsströmmar. I Norskahavet har det atlantiska vattnet (allt vatten med en salthalt högre än 35 promille) haft en uppåtgående trend av allt varmare temperaturer. Långtidstrender pekar mot att det atlantiska vattnet blivit ca 0,7 grader varmare från 1978 till 2004. De högsta redovisade temperaturerna under mätperioden har alla inträffat de senaste tre åren. Temperaturökningen har inneburit ett ökat inslag av nya arter längs den norska kusten, endast mellan 1975 och 2000 rapporterades det om 75 nya arter. Särskilt märkbar är den formidabla invasionen av nya planktonarter.

2.5 Infrastruktur och byggnader

Ökad nederbörd och en högre frekvens av extremväder kan leda till högre byggnads- och reparationskostnader av byggnader och infrastruktur. I framtiden kommer det krävas bättre byggnadsplanering och bättre byggnadsmaterial till följd av klimatförändringarna, i form av t.ex. ökad nederbörd och kraftigare vindar, kommer att utsätta dessa för större påfrestningar.

Den ökade risken för jordskred och översvämningar, samt den förmodat ökade storleken på dessa, är också något man måste ta hänsyn till när man planerar nya byggnader och ny infrastruktur. Särskilt de förebyggande åtgärderna, t.ex. i form av bättre avvattningsanordningar, kommer att behöva förbättras för att väg- och järnvägsnätet ska kunna fungera. Risken är överhängande att extremväder kommer orsaka ett ökat antal trafikavbrott vilket i sin tur innebär stora ekonomiska förluster. Risken är också stor att vissa avlägsna samhällen kommer att bli isolerade till följd av ett blockerat vägnät, särskilt under vintern är denna risk påtaglig.

Vägdirektoratet samt Järvägsdirektoratet har startat ett projekt, vilket ska utvärdera vilka konsekvenser av klimatförändringarna kommer att ha på transportsystemet. Man arbetar också med att ta fram ett varningssystem. Den norska kusten och den norska sjöfarten är också känslig för klimatförändringar. Förändrat

SOU 2007:60 Bilaga B 35

vattenstånd och en ökad frekvens av extremväder, särskilt stormar och kraftiga vågor, kan kraftigt påverka sjöfarten varför det är viktigt att utveckla bättre prognostiseringsverktyg.

2.6 Områdesanvändning och samhällsplanering

I dagsläget tar man inte direkt hänsyn till förmodade framtida klimatförändringar när man samhällsplanerar, dock är det mycket som är i görningen. Den lag som reglerar vilken byggnation som är tillåten på ett visst avgränsat område, plan- och byggnadslagen, håller för tillfället på att revideras då man önskar inkludera klimataspekter i dessa bedömningar. Av särskild betydelse för samhällsplanering är den ökade risken för extrem nederbörd, kraftiga vindar, jordskred samt översvämningar. Den nya plan- och byggnadslagen förväntas kräva att risk- och sårbarhetsanalyser, vilka tar hänsyn till ett förändrat klimat, genomförs innan nybyggnation får påbörjas.

Då det är kommunerna som är tillståndsmyndigheter föreslår man även att dessa ska garanteras tillgång till detaljerade klimatprognoser för att kunna utföra kvalificerade bedömningar. Myndigheter med specialkompetens på området ska vara förpliktade att assistera kommunerna i detta arbete.

En framtida temperaturökning kan leda till ett framtida isfritt Barentshav, vilket i sin tur kan innebära att Nordöst- eller Nordvästpassagen kommer att kunna nyttjas för sjöfart under större delen av året. Då man de senaste åren redan märkt av en betydlig ökning av oljetransporter från nordvästra Ryssland kan man förvänta sig ytterligare en ökning av trafiken i framtiden, särskilt oljetrafiken. Risken för oljeolyckor kommer, till följd av denna utveckling, att öka längs med Norges nordliga kust varför man önskar stärka oljekatastrofberedskapen. Bland annat vill man etablera en trafikcentral i Nord-Norge utrustad med s.k. Automatic Identification System (AIS).

2.7 Energi

En förändrad nederbördsmängd kommer att påverka elektricitetsproduktionen i Norge då denna i huvudsak framställs med vattenkraft. Det är dock svårt att uppskatta totalförändringen då vinter-

Bilaga B 35 SOU 2007:60

nederbörden förmodligen kommer att öka, kommer sommarnederbörden förmodligen att minska. Även en temperaturökning, och därmed en ökad snösmältning, kan komma att påverka vattenkraftproduktionen till följd av ökade vattenflöden. Inom ramen för det nordiska forskningsprojektet Climate and Energy ska Sintef Energi AS göra beräkningar på energiproduktionen i Norden, och enligt preliminära resultat kommer man att kunna öka vattenkraftproduktionen i Norge.

Den norska offshore oljeproduktionen kommer till viss grad att påverkas av de förmodade ökade vind- och vågstyrkorna, samt den ökade förekomsten av extremväder. Generellt häftigare väder till havs förmodas innebära mer frekventa driftstopp och därmed minskade intäkter, varför förebyggande åtgärder måste vidtas inom en snar framtid. Sammantaget förväntar man sig dock att oljeindustrin endast marginellt kommer att påverkas av klimatförändringarna.

2.8 Hälsa

Ett varmare klimat kan innebära att fästingar, sniglar och andra smittbärare får ett större utbredningsområde. Fästingen (Ixidus Ricinus) förmodas utgöra det största hotet då det är den vektor som orsakar flest sjukdomsfall i dagsläget. Fästingens nuvarande utbredningsområde är begränsat till kustområdena, vilka inte är så tätt befolkade, men en klimatförändring skulle kunna innebära en utbredning till mer tätt befolkade områden.

En temperaturökning, med förväntade värmeböljor under somrarna, kan förväntas orsaka fler dödsfall bland äldre och sjuka. Riskerna är särskilt stora i de norra delarna, där befolkningen inte har någon erfarenhet av extrema höga temperaturer. Samtidigt orsakar de i dagsläget förekommande extremt kalla vintrarna fler dödsfall än vad de förväntade värmeböljorna troligtvis medför, varför man sammantaget tror att mortaliteten kommer att sjunka till följd av klimatförändringarna.

Översvämningar, jordskred samt stormar kan också tänkas leda till en ökad mortalitet. Förutom den direkta skadeverkan kan skador på avlopps- och dricksvattensystem innebära indirekta hälsovådliga risker i form av smittsamma sjukdomar.

SOU 2007:60 Bilaga B 35

Sammantaget förväntar sig dock Norge att en välfungerande hälsovård ska klara av de eventuellt ökade belastningar som en klimatförändring kan tänkas medföra.

2.9 Arktis

Arktis spelar en nyckelroll för den globala klimatutvecklingen. Rapporten från Arctic Climate Impact Assessment (ACIA) 2004 pekar på att Arktis redan genomgår allvarliga klimatförändringar. Istäckets genomsnittliga utbredning om sommaren har minskat med 15

  • % de senaste 30 åren, och denna utveckling förväntas accelerera. Utvecklingen kan komma att ha dramatiska effekter för befolkningen, faunan och floran.

Ett minskat istäcke skulle innebära nya möjligheter för transporter genom området, vilket i sin tur kan komma att få allvarliga konsekvenser för internationell politik, internationell säkerhet och för den globala marknaden.

Norges ambition är att under sitt ordförandeskap i det Arktiska rådet, 2006

  • sätta fokus på denna regions behov av anpassningsstrategier för ett förändrat klimat.

3 Forskningssatsningar, program och synteser

Norges forskningsråds anslag till forskning som relaterar till klimatförändringar, inklusive anpassning och förebyggande, uppgick till 268 miljoner NOK. Detta är en ökning med 137 % från 1998. Universitetens forskning är inte inräknade i dessa siffror.

Norska forskningsrådet lanserade 2004 forskningsprogrammet ”NORKLIMA: Climate Change and its impact in Norway” vilket kommer löpa fram till 2013. Forskningsprogrammet kom till genom att man kombinerade de tre existerande forskningsområdena: klimatförändringar, effekter av anpassningsåtgärder samt polarforskning. Målet med forskningen är att skaffa kunskap om klimatförändringarnas effekter, historiskt, i dagsläget och i framtiden, på natur och samhälle. Denna kunskap ska sedan ligga till grund för förebyggande- och anpassningsåtgärder. NORKLIMA har en årlig budget på 85 miljoner NOK, och vilket man sprider på ca 60 olika forskningsprojekt.

Bilaga B 35 SOU 2007:60

Inom NORKLIMA bedriver man fyra större koordinerade forskningsprojekt: RegClim, Past Climate of the Norwegian Region (NORPAST), Norwegian Ocean Climate Project (NOClim) samt Aerosols, Ozone and Climate (AerOzClim).

RegClim (vilket existerade redan före skapandet av NORKLIMA) är ett koordinerat forskningsprojekt för utveckling av framtida klimatutvecklingsscenarier i Norden, omkringliggande havsområden och delar av Arktis. RegClims klimatscenarier är baserade på de klimatscenarier som IPCC (mellanstatlig klimatpanel som Norge deltar i) tagit fram.

Norges forskningsråd har etablerat ett forskningsprogram som bevakar den marina och terrestra miljön. Man arbetar också med att utvecklas bevaknings- och övervakningstekniken av hur klimatet förändras. Norska klimatövervakningsstationer ingår också i det internationella nätverket Global Climate Observing System (GCOS).

Norges forskningsråd finansierar även Bjerknes Center for Climate Research (BCCR), vilka fokuserar på atmosfärsprocesser kopplade till oceanernas istäcken, och särskilt Nordatlantens och Nordsjöns utveckling.

Center for International Climate and Environmental Research (CICERO) är namnet på ett oberoende forskningscentrum som bedriver interdisciplinär forskning på fyra huvudområden: 1. Utsläppsminskningars effekter på klimatförändringarna 2. Sårbarhet, anpassningsmöjligheter och kostnader 3. Klimatöverenskommelser: Design, implementering och kost-

nader 4. Nationella klimatpolicys.

RENERGI är namnet på ett omfattande forskningsprogram, med löptiden 2004

  • vilket fokuserar på förnybar energi och hur man kan effektivisera energiförbrukningen.

KLIMATEK var namnet på ett forskningsprogram syftande till att stödja utvecklandet av teknik som kunde minska koldioxidutsläpp. Från och med 2005 tog den nyare versionen CLIMIT över forskningsuppdraget.

I Norge har byggnadssektorn och försäkringsbranschen medfinansierat ett sexårigt forskningsprogram, med start år 2000, vilket undersöker hur byggnadskonstruktioner kommer påverkas av klimatförändringarna och vilka anpassningsåtgärder som bör vidtas.

SOU 2007:60 Bilaga B 35

Forskningsprogrammet ska komma med förslag på hur byggnadskonstruktioner, design, val av material, byggnadsnormer etc. kan anpassas efter ett förändrat klimat (EEA, 2006; Lisö et. al 2003).

Norge medverkar även i de internationella samarbetsprojekten IPCC, ACIA, WCRP samt IGBP.

4 Ansvarsfördelning och organisation vid extrema väderhändelser

Ansvars- och ledningsstruktur

Den norska strukturen för krishantering genomgick under 2003-2004 flera förändringar och det nya systemet gäller från den 1 juli 2003. Civilt skydd och krisberedskapsplanering är i Norge en del av totalförsvaret. Totalförsvaret består av civil beredskap och militärt försvar och civila och militära myndigheter stöttar och kompletterar varandra i arbetet med att på central, regional och lokal nivå tillhandahålla skydd för befolkningen och samhället mot olika hot.

Liksom i det svenska systemet är grundläggande principer i den norska strukturen ansvarsprincipen, likhetsprincipen och närhetsprincipen. Ansvarsprincipen innebär att den som har ansvar för en verksamhet under normala förhållanden har ansvaret för att förbereda sig för att kunna upprätthålla verksamheten i kris. Detta gör att flertalet myndigheter på olika nivåer och i olika stor utsträckning även flera privata organisationer och företag har uppgifter inom civilt skydd och är skyldiga att förbereda och implementera åtgärder för att kunna upprätthålla verksamheten i krissituationer. Likhetsprincipen innebär att en verksamhets organisation ska vara så lik som möjligt i fred, kris och krig. Närhetsprincipen stipulerar att en kris ska hanteras på lägsta möjliga. Därför anses krisberedskapen behöva ha sin bas i den lokala, kommunala nivån, där lokalt definierade risker, sårbarheter och behov styr den centrala nivåns agerande. Utöver ansvarsprincipen så har alla myndigheter ansvar för säkerhet och beredskap inom sina respektive ansvarsområden.

Kommunerna har det primära ansvaret för att hantera de flesta kriser som uppstår i fredstid. Kommunerna är ålagda att genomföra risk- och sårbarhetsanalyser, utarbeta krisplaner och att ha ett krisperspektiv som grund för i sin ordinarie planläggning och verksamhet. Fylkesmännen (landshövdingen) samordnar och

Bilaga B 35 SOU 2007:60

utöver tillsyn på beredskapsplanläggningen i länet. Fylkesmännen vägleder och stödjer kommunernas beredskapsarbete och ansvarar för civil-militär beredskap i länet. Nationella och regionala myndigheter stödjer kommunerna genom att förbättra kompetens och kvalitet inom den lokala krisberedskapen, genom att öka medvetenheten hos kommunernas politiska ledning om möjliga konsekvenser av tekniska och naturrelaterade risker samt genom att erbjuda resurser och samordningsstöd under en kris om en enskild kommun inte själv kan hantera situationen.

Under stora kriser är landshövdingen ansvarig för operationell koordinering, krisledning. Kommunerna är skyldiga att inom vissa sektorer, exempelvis civilt försvar och hälsovård, vidta krisberedskapsåtgärder. Kommunerna är emellertid inte skyldiga att ta ett helhetsansvar för krisberedskapsfrågor och länsstyrelsen försöker därför motivera kommunerna att satsa på frågorna genom utbildning, information och metodstöd, exempelvis för att göra risk- och sårbarhetsanalys och upprätta lokala krishanteringsplaner. Vid en större olycka eller kris leder representanter från polisen, räddningstjänsten eller sjukvården räddningsarbetet ofta koordinerad från polisdistriktet. Civilförsvarsdistrikt, som bland annat har till uppgift att stödja räddningstjänsten, är kopplade till polisdistrikten. Kommunens roll är bland annat att hantera policybeslut och informera allmänhet och media.

Lagstiftning

  • St.meld nr 37 (2004−2005) Flodbölgekatastrofen i Sör-Asia og sentral kriehåndtering.
  • St.meld nr 39 (2003−2004) Samfunnssikkerhet og sivilt-militärt samarbeid.
  • St.meld. nr. 17 (2001−2002) Samfunnssikkerhet − veien til et mindre sårbart samfunn.

Det finns även riktlinjer som säger att risk- och sårbarhetsanalyser måste genomföras i kommunala areal- regulerings- och byggnadsplaner genom ”Retningslinjer for fylkesmannens bruk av innsigelse i plansaker etter plan- og bygningsloven”.

Direktoratet arbetar för att kravet på att genomföra risk- och sårbarhetsanalyser ska framgå i själva plan- och byggnadslagen för

SOU 2007:60 Bilaga B 35

att säkra att själva analysarbetet kommer till stånd så tidigt som möjligt i plan- och byggnadsprocessen.

Särskilt betydelsefulla myndigheters roller

Organisatoriskt har regeringen övergripande ansvar för totalförsvar och krisberedskap. Varje departement är ansvarigt för krisberedskapsplanering och krishantering inom respektive sektor. I Norge delas samhällsviktig verksamhet in i åtta sektorer med ett ansvarigt departement för varje sektor. Det är justitie- och polisdepartementet som har den övergripande koordinerande rollen mellan de åtta sektorerna. Detta innefattar ansvar för att utveckla nya nationella föreskrifter, att fatta principiella beslut rörande det norska krishanteringssystemet samt det administrativa ansvaret för räddningstjänsten. På central nivå har flera förändringar genomförts sedan flodvågskatastrofen 2004. För att förstärka kriskoordineringen inom regeringskansliet inrättades Regjeringens kriseråd. I kriserådet ingår följande fasta medlemmar:

  • regeringsråden vid statsministerns kontor,
  • departementsråden vid Justisdepartementet,
  • departementsråden vid Försvarsdepartementet,
  • departementsråden vid Helse- og omsorgsdepartementet
  • utrikesråden vid Utrikesdepartementet.

Alla departementsråd kan ta initiativ till att kalla in Regjeringesn kriseråd. Rådet kommer att vara det överordnade koordineringsorganet om krisen är av sådan karaktär att flera departement blir inblandade och det behövs en omfattande koordinering inom regeringskansliet. Rådet svarar också för information till allmänheten. Ytterligare en förändring på central nivå är att en funktion med krisstyrning i ledardepartement har inrättats. Som en följd av ansvarsprincipen har det departement som är mest berört av krisen huvudansvaret för att koordinera hanteringen av krisen. Ledardepartementet övertar inget ansvar från andra departement, de svarar fortfarande för sina respektive ansvarsområden. Ledardepartementet ska vid en kris utarbeta situationsrapporter och sprida till andra departement, identifiera och värdera behov på strategisk nivå, se till att nödvändiga åtgärder inom eget ansvarsområde sätts igång samt vid behov säkerställa nödvändig koordinering med andra departement samt säkerställa och koordinera

Bilaga B 35 SOU 2007:60

informationen till allmänhet och media. Den tredje förändringen på central nivå är inrättandet en Sentral krisstötteenhet vilken är tänkt att vara gemensam för alla departement, utgöra fysisk arbetsplats under en kris och kunna ge stöd i att ta fram lägesrapporter. Krisstötteenheten ska utgöra expertstöd för övriga departement i hanterandet av krisen, exempelvis i frågor som rör kriskommunikation. Krisstötteenheten kan även gå in och ”tvinga” ett departement att ta på sig ledarrollen, skulle det inte göra det självmant. Krisestötteenheten ska vara tillgänglig året om.

Direktoratet for samfunnssikkerhet og beredskap (DSB) är den myndighet som under departementet (Justis- og politidepartementet) ansvarar för krisberedskapsåtgärder, utövar tillsyn på den regionala krisberedskapen och ansvarar för det civila försvaret. DSB är den myndighet som KBM främst har kontakter med i Norge, men DSB har ett bredare arbetsområde än KBM och sysslar även med frågor som rör brand-, produkt-, och elsäkerhet. DSBs uppgift är att systematiskt generera, initiera, analysera, evaluera och förmedla kunskap om sårberhets- och riskutvecklingen i samhället. DSB ska också upptäcka strukturella och kompetensmässiga svagheter i samhället genom tillsyn, evalueringar och utredningar. 18 länsstyrelser har befogenhet att koordinera och utöva tillsyn över krisberedskapsåtgärder inom de norska länen. Länsstyrelserna främjar krisberedskapsplanering på lokal nivå, deltar i planeringen för att stödja militären samt ansvarar för vissa miljö- och jordbruksfrågor. Polisens uppgift sträcker sig från att hantera vardagsolyckor till att hantera terroristattacker och större krissituationer. Polisen har ansvar för att rädda liv samt att begränsa skada. Polisdirektoratet har en operativ stab som kan etableras vid terror och vid större olyckssituationer. Räddningstjänst hanterar alla typer av akuta räddningsaktioner där det finns risk för liv och hälsa. Alla offentliga aktörer är förpliktade att vid behov delta i tjänsten med sina resurser. Räddningscentralerna kan rekvirera alla tillgängliga beredskapsresurser. Försvaret vill få vidgat mandat för att kunna användas för att rädda liv och materiel vid större krissituationer då samhällets civila resurser inte räcker till. Det är främst hemvärnet och värnpliktiga som kommer att användas vid olika situationer. Försvaret ansvarar för säkerheten i räddningstjänst. Frivilliga organisationer bidrar främst till beredskapen mot olyckor särskilt på lokal nivå samt till nödsituationer till utlandet.

SOU 2007:60 Bilaga B 35

5 Finansieringsformer/Försäkringar för stöd vid extrema väderhändelser

I Norge finns en delad ekonomisk ersättningsordning vid naturskador fördelat på privat och offentlig sektor. Vem som ersätter skadan beror på om den är försäkringsbar eller inte.

När det gäller privat skadeförsäkring finns en naturskadepool där alla försäkringsbolag är med. Poolen är organiserad som en distributionspool, där varje försäkringsföretag ansvarar för sina egna kunder, och poolen sedan fördelar medlemsbolagens omkostnader över samtliga poolmedlemmar i proportion till det enskilda bolagets andel brandskadeförsäkringar. Varje medlemsbolag skickar kvartalsvis in en redogörelse över vilka ersättningar man betalat ut och sedan avgör en Skadestånds kommitté huruvida dessa krav är rättmätiga. Skadestånds kommittén samordnar också medlemsföretagens insatser och slår fast en enhetlig handlingslinje vid större naturkatastrofer. Hur skada som orsakats av naturfenomen hanteras beskrivs naturskadeförsäkringslagen.

Alla byggnader och allt lösöre som försäkras mot brandskador blir automatiskt försäkrat mot naturskador. Som naturskador räknas jordskred, översvämning ,storm, jordbävning, vulkanutbrott och liknande. 0,15 promille av alla brandförsäkrade objekts försäkringspremier styrs till fonden från vilken man ersätter skador som orsakats av naturfenomen, översvämningar medräknade. Självrisken uppgår till 4 000 NOK. Det maximala ersättningsbelopp som poolen sammanlagt betalade ut per enskild naturskadehändelse var ursprungligen fastställt till 100 miljoner NOK, men från och med 1 januari 2004 är det nya max beloppet 10 miljarder NOK.

Den offentliga skadeförsäkringen hanteras av en statlig naturskadefond som ger ersättning för naturskador som inte täcks av andra försäkringar. Om skadan är försäkrad, eller hade gått att försäkra på den privat försäkringsmarknaden, utgår ingen ersättning från fonden. Skador på statliga eller fylkes (läns) egendomar ersätts inte av fonden. Fonden ska förutom att betala ut ersättning även främja förebyggande åtgärder mot naturskador. Detta sker i formen av att kommuner kan ansöka om bidrag, år 2006 utbetalades 23,3 miljoner norska kronor, till förebyggande insatser, vanligtvis jordskredsförebyggande åtgärder. Administrativt ligger denna fond under lantbruksdepartementet, där statens lantbruksförvaltning sköter praktiska frågor. Krav på skadeersättning ska framställas till länsman senast tre månader efter skadan inträffat.

Bilaga B 35 SOU 2007:60

Antalet naturskador i Norge uppgår till mellan 2 000 och 3 000 årligen under normalår. Enstaka extremår kan de dock överstiga 10 000. Ersättningarnas storlek ligger på mellan 100 och 200 miljoner norska kronor under normalår från naturskadepoolen, men kan enstaka år överstiga en miljard kronor. Ersättning från den statliga naturskadefonden uppgår till betydligt lägre belopp årligen, vanligtvis i storleksordningen några miljoner kronor, men upp till flera hundra miljoner. Orkanen 1992 orsakade försäkringsskador på cirka 40 000 objekt. Naturskadepoolen betalade ut 13, miljarder norska kronor i ersättning medan naturskadefonden betalade ut 200 miljoner norska kronor i ersättning. 60 % av totala ersättningen från naturskadepoolen rör stormskador, 30 % rör översvämningar, medan jordskred, skalv och annat svarar för 10 % i genomsnitt. Ungefär hälften av ersättningen går till skador på infrastruktur, medan den andra hälften rör skador på bostäder och lantbruksegendom.

I vissa fall kan styrelsen för statens naturskadefond bevilja ersättning p.g.a. rimlighetsskäl, även om någon strikt juridisk skyldighet inte föreligger. Det kan gälla exempelvis konsekvenser av kraftig nederbörd eller isbeläggning i vattendrag, händelser som egentligen inte räknas till exceptionella naturfenomen.

6 Åtgärder som har vidtagits till dags dato

Norges enda vidtagna åtgärd till dags dato är begränsat till det interdepartementala seminariet i augusti 2005 om anpassning till klimatförändringarna samt publicerandet av ”Rapport om sårbarhet och anpassning tillklimatförändringar i sektorer i Norge”, vilken får anses vara första ansatsen till en nationell anpassningsstrategi. Skapandet av naturskadeförsäkringslagen samt naturskadepoolen kan dock ses som anpassningsåtgärder till ett förändrat klimat.

SOU 2007:60 Bilaga B 35

4 Frankrike

1 Generella anpassningsstrategier och åtgärdsförslag

Frankrike håller för närvarande på att ta fram en nationell anpassningsstrategi (plan national d’adaptation au changement climatique) för att minska sårbarheten och förbereda samhället för de konsekvenser klimatförändringar medför. Strategin ska baseras på en omfattande utredning genomförd av övervaknings/expertgruppen ONERC (l’Obeservatoire national sur les effets du réchauffement climatique) från år 2006.

ONERC (Observatoire national sur les effets du réchauffement climatique) tillsattes av parlamentet den 19 februari 2001. ONERC består av 26 medlemmar, parlamentsledamöter samt forskare. I dess uppdrag ingår att:

  • Samla och sprida information, utbilda och bedriva efterforskningar kring riskerna associerade med ett förändrat klimat samt extrema väderfenomen.
  • Formulera rekommendationer på förebyggande- samt anpassningsåtgärder för att man därmed sak kunna utveckla riktlinjer för hur man begränsar riskerna associerade med ett förändrat klimat.
  • Tillföra och utveckla en dialog angående ett förändrat klimat med utvecklingsländerna.

Nuvarande strategin finns som en bilaga i den utvärdering av Klimatplanen 2004

  • som offentliggjordes i slutet på förra året.

Till sommaren 2007 skall en operationell klimatanpassningsplan vara färdigställd, vilken även ska översättas till engelska.

Strategin ska ha som mål att skydda personer och egendom, integrera de sociala aspekterna av klimatfrågan, begränsa kostnader för samhället och bevara naturtillgångar. Genom forskning, observation, information och utbildning skall man anpassa samhället till klimatförändringar. Informationskampanjer riktade till medborgare och folkvalda kommer genomföras framöver.

Regeringen önskar integrera den lokala och regionala nivån i planen eftersom denna besitter bäst kunskap om exempelvis infrastruktur och byggnader. Lokala nivån bearbetas genom förbättrad dialog om klimatförändringarnas verkningar/risker, kostnaders om kan uppstå lokalt, sårbarhet etc.

Bilaga B 35 SOU 2007:60

Anpassningsplanen kommer fokusera på;

  • jordbruk
  • energi och industri
  • transport, bostadssektorn, hälsa
  • turism
  • banker och försäkringsbolag

Ambitionen är dessutom att bättre förbereda de franska utomeuropeiska territorierna för både extrema väderförhållanden och klimatförändringarnas verkningar (Guadeloupe, Guyana, Martinique, Réunion).

Frankrike kommer från och med 2008 att bifoga budgetpropositionen en redogörelse för vilka åtgärder som genomförs av regeringen/ministerierna på klimatområdet (document de politique transversale). Planen, som främst är riktad till nationalförsamlingen och senaten, är ett sätt att göra klimatpolitiken mer synlig och transparent och skall bidra till förbättrad samstämmigheten för hela politikområdet samt till effektivare användning av offentliga resurser. Regeringens utgifter till förmån för klimat uppskattas till över 2 miljarder euro per år.

I slutet på 2005 tog miljömyndigheten ADEME fram en klimatuide (un plan climat à l’échelle de mon territoire), riktad till beslutsfattare på lokal nivå (borgmästare, biträdande borgmästare, generaldirektör etc). Målet är att få dessa att agera enhetligt, integrera miljötänkandet i lokala aktionsplaner och bättre använda de metoder och redskap som redan finns tillgängliga.

2 Effekter av klimatförändringar och anpassningsåtgärder sektorsvis

2.1 Jordbruk

Klimatförändringar förväntas medföra både positiva och negativa effekter. Man förväntar sig en utbredning av ogräs, växtsjukdomar samt parasiter. Efterfrågan på konstbevattning, och vatten generellt, förväntas öka. Nederbörden förväntas till en högre grad koncentreras till höst och vintermånaderna, med bl.a. kraftigare skyfall som följd, varför risken för jorderosion kommer att öka. Ökad mortalitetsrisk samt minskad fertilitet hos betesdjur till följd av den förväntade högre värmen. Konsekvenserna av den föränd-

SOU 2007:60 Bilaga B 35

rade nederbörd samt en högre temperatur kan bli att möjligheterna för jordbruksproduktion, i dess nuvarande form, blir begränsade i södra Frankrike.

Planerade anpassningsåtgärder är bland annat att: anpassa grödor, rotation och plöjningsmetoder efter klimatförändringarna; anpassa växtförädlingsprocedurer; förbättra konstbevattningsmetoderna; välja produktionssystem inom ramen för en hållbar jordbruksutveckling; migrering norrut av traditionellt franska jordbruksprodukter och en introduktion av nya grödor och tekniker i södra Frankrike; uppfödnings-/avelsteknikerna måste raffineras och anpassas.

2.2 Skogsbruk

Förväntade förändringar är bl.a.: För skogssektorn kommer klimatförändringarna att innebära både positiva och negativa konsekvenser. Man ser i huvudsak två utvecklingsspår: ett negativt utvecklingsspår associerat med det minskade vattenutbudet och en möjlig ökad frekvens av stormar; och ett positivt förknippat med den förlängda växtperioden.

Planerade anpassningsåtgärder: Stormarna 1999 samt torkan till följd av värmeböljan 2003 har lett till att skogsvårdare i Frankrike arbetar med att öka skogarnas robusthet. Tillvägagångssättet är bl.a. att öka biodiversiteten och plantera arter vilka är bättre anpassade efter lokala förhållanden i dagens och i ett framtida klimat. Man försöker även gallra i ett tidigare skede för att därmed minska risken för stormskador (EEA, 2006).

2.3 Marina/terrestra ekosystem

Förväntade förändringar är bland annat: minskning av antalet habitat (humida zoner); redistribuering av terrestra/marina arter, utrotningshot för vissa arter; förändringar i jordmånen; ökad risk för skogsbränder; ökad risk för erosion vid kustnära områden; risk för försaltning av flodmynningar och utlopp; en ökad frekvens av stormar; risk för övergödning av vattendrag; korallreven förväntas bli mer sårbara till följd av klimatförändrinagarna.

Planerade anpassningsåtgärder är bland annat att: att förbättra landskapsplaneringen; skydda arter och habitat; förebygga skogs-

Bilaga B 35 SOU 2007:60

bränder genom förbättrad skogsskötsel; förbättra stadsplaneringen; begränsa strandnära bebyggelse; anpassa/modifiera jordbrukstekniker (gödsling, bekämpningsmedel); byggande av dammar/vallar.

2.4 Vatten

Förväntade förändringar är bland annat: en ökad frekvens av översvämningar; bristande utbud av vattenresurser till konstbevattning; generellt en försämring av vattenkvalitén.

Planerade anpassningsåtgärder är bland annat att: förbättra stadsplaneringen; förbättra skyddet för existerande resurser; restaurera i dagsläget icke-brukbara vattentäkter; reglera vattenförbrukningen; förbättra skyddet av vattenkvalitén (kanaler, jordbrukstekniker; begränsa utsläpp etc.).

2.5 Energi och industri

Förväntade förändringar är bland annat: en förväntad ökad variation i efterfrågan på el; en ökning av tillhandahållandet av vatten- och avkylningssystem; risk för att elsystem kommer at drabbas av översvämningsskador.

Planerade anpassningsåtgärder är bland annat att: förbättra energisektorns (el-industrins) utvinningsmetoder; förbättra planering och byggande av installationer så att dessa bättre motstår ett förändrat klimat.

2.6 Byggnader och Infrastruktur

Förväntade förändringar är bland annat: inomhustemperaturen i byggnader förväntas bli extremt hög under sommarsäsongen; bildandet av termiska öar i städerna; de torra somrarna förväntas öppnar för risken att byggnaders grunder förflyttas; kraftigare vindar och ökad nederbörd; de fuktigare vintrarna kan framkalla kondensering och utvecklandet av mögel.

Planerade anpassningsåtgärder: förbättra plan- och byggnadslag, normerna för byggnation; förbättra levnadsförhållanden för dem som är extra känsliga för höga inomhustemperaturer; förbättra stadsplaneringen; närmare analys av storstädernas sårbarhet;

SOU 2007:60 Bilaga B 35

förbättra de exteriörernas skyddssystem samt den generella inomhusmiljön.

2.7 Transport

Förväntade förändringar är bland annat: försämrade vägar och järnvägar, samt ökade risker för vägavbrott till följd av jordskred och översvämningar; ökad frekvens av avbrott i vattenvägar till följd av ökad frekvens av stormflod; försämrad bekvämlighet vid resande med kollektivtrafik under sommarmånaderna.

Planerade anpassningsåtgärder är att: fastställa en vägstandard vilken måste uppfyllas; se över existerande brandvägar; reglera inomhustemperaturen på transportmedel inom kollektivtrafiken.

2.8 Turism

Förväntade förändringar är bland annat: att ett varmare sommarklimat kommer att understödja en ökad utomhusaktivitet; att turistflödena kommer att modifieras; att grönområdena kommer grönska snabbare, men samtidigt kommer att förtorka tidigare till följd av den högre sommartemperaturen, de torrare somrarna och de mindre kalla vintrarna.

Planerade anpassningsåtgärder är att: utveckla existerande och nya utomhusaktiviteter; att skaffa bättre snökanonutrustning, samtidigt som man eftersträvar ett större utbud av alternativa aktiviteter till skidåkning; att utveckla lokala förslag till aktiviteter; att anpassa grönområdenas tillsyn efter de nya behoven.

2.9 Avfallshantering

Förväntade förändringar är bland annat: mikroorganismerna i avfall kommer att kompostera snabbare till följd av den högre sommartemperaturen; den högre sommartemperaturen och den allt viktigare vinter nederbörden kommer att påverka uppfattningen och utnyttjandet av soptippar.

Planerade anpassningsåtgärder är att: föregripa de mer frekventa sopansamlingarna, särskilt kommer de som uppkommer under sommarmånaderna, genomgå översyn och övervaka tillståndet för existerande soptippar.

Bilaga B 35 SOU 2007:60

2.10 Hälsa och samhällsservice

Förväntade förändringar är bland annat: en ökad risken för extrema väderhändelser; värmeböljorna förväntas få än mer allvarliga konsekvenser; ett utvecklande och en ökad spridning av vektoriella sjukdomar; förvärrning av de fotokemiska luftföreoreningar; ökad risk för hudcancer och solbrändhet till följd av den ökade utomhusaktiviteten i kombination med den högre temperaturen; den högre temperaturen kommer med all säkerhet att öka antalet fall av matförgiftning.

Planerade anpassningsåtgärder: Värmeböljan 2003, vilken orsakade i ett stort antal dödsfall i Frankrike, innebar att Ministerè de la Santé, de la Jeunesse et des Sportes (motsvarande Socialstyrelsen) tog fram en nationell beredskapsplan mot värmeböljor. Planen ska implementeras på lokal nivå och i ett antal städer och är uppbyggd på fyra informations-/varningsnivåer (från ökad prognosverksamhet till aktiva åtgärder): Nivå 1 innebär att man gör prognoser för sommarsäsongen; Nivå 2 innebär att den offentliga sjukvården mobiliseras och en tredygns prognos görs för att avgöra ifall några meteorologiska gränsvärden (beroende på geografisk område) riskerar överskridas; Nivå 3 innebär att ett antal förberedda medicinska och sociala åtgärder implementeras för att skydda allmänheten; Nivå 4 innebär att exceptionella åtgärder vidtas. Sjukhus och ålderdomshem ska utrustas med luftkonditionerade sektioner och få personalförstärkningar med sammanlagt 13 200 senast år 2007 (ww.sante.gouv.fr/canicule/index.htm).

3 Forskningssatsningar, program och synteser

Det franska forskningsprojektet Programme National D’Étude de la Dynamique du Climat (PNEDC) har en övergripande ansats och försöker innefatta en rad olika discipliner i sin forskning. Forskningen inriktar sig på tre huvudsakliga grenar:

  • globala klimatförändringar, och hur dessa klimatförändringar tett sig från den industriella revolutionen och hur de kommer te sig om de kommande hundra åren.
  • naturen och klimatförändringarnas mekanismer
  • studera potentialen att förutsäga hur säsonger, regioner kommer att påverkas, både märkbara och omärkbara effekter, över tid (man delar in tid i tioårsperioder).

SOU 2007:60 Bilaga B 35

Programmet d’Analyse Multidisciplinaire de la Mousson Africaine (AMMA) är namnet på ett forsknings program med ansatsen: att bättra förstå de mekanismer vilka styr den afrikanska monsunen, för att bättre kunna förutspå dess effekter på det lokala, regional och globala klimatet. Man studerar även hur befolkningen i de olika regionerna påverkas.

ECLIPSE och CEREGE är namnet på två forskningsprogram vilka studerar tidigare klimat, paleoklimatologi. ECLIPSE inriktar sig på sambandet och interaktionen mellan en jord i förändring, klimatet, miljön och människan. CEREGE försöker återskapa tidigare klimat i modeller för att kunna förstå vad som driver dess utveckling.

Centre International de Recherches sur l’Environment et le Dévelopment (CIRED) är ett interdisciplinärt program som utforskar hur klimatförändringarna påverkar ekonomin och den sociala utvecklingen.

Gestion et Impact du Changement Climatique (GICC) är ett avslutat nationellt forskningsprogram. Programmet samordnade en rad andra forskningsprogram och har haft en stor betydelse för fransk klimatforskning.

4 Ansvarsfördelning och organisation vid extrema väderhändelser

Regionala planer för naturkatastrofer och extrema väderförhållanden

Miljöministeriet är ansvarig för att förebygga naturkatastrofer och minska samhällets sårbarhet. Politiken handlar om att förbättra medborgarnas kunskap om risker, organisera övervakning och anta regelverk och krisplaner. Förebyggande av risker handlar till största del om informationsåtgärder vilket de franska medborgare enligt lag (från 1987) har rätt till.

Län/departement (96 i FR) och kommuner i utsatta områden utformar, enligt lag sedan 1995, regionala krisplaner (Plans de prévision des risques naturelles, PPR) i syfte att skydda samhället mot extrema väderförhållanden (översvämningar, laviner, skogsbränder mm.). Målet med dessa är att bättre lära känna fenomenen, inrätta en form av övervakning, informera medborgarna om riskerna och hur man kan skydda sig etc. Krisplanerna finansieras

Bilaga B 35 SOU 2007:60

delvis av staten som under de senaste tio åren uppges bidragit med över 800 miljoner euro för detta ändamål.

Ansvars- och ledningsstruktur

Krisberedskapen i Frankrike är indelad i tre nivåer med lokalt, regionalt och nationellt ansvar. Vid en kris aktiveras kriscentraler på varje nivå, som samarbetar med varandra. Vidare finns ett nära civil-militärt samarbete vid kris, då militär förmåga kan ställas till förfogade åt de civila myndigheterna. Den lokala nivån består av den kommunala verksamheten med räddningstjänst, volontärer, frivilligorganisationer och borgmästare. Dessa samordnas via ett lokalt samordningscenter.

På den regionala nivån ansvarar en försvarsdirektör vid prefekturens (ungefär motsvarande våra Länsstyrelser) beredskapscenter för skydd, beredskap och civilt försvar. Försvarsdirektörens uppgift är att stödja den lokala nivån. Till honom är ett regionalt samordningscenter kopplat samt ett sekretariat och en stab.

På central nivå är det Inrikesministeriet som ansvarar för landets beredskap och riskhantering. Dess enhet för krishantering och civilt försvar, la Direction de la Défence et de la Sécurité civiles (DDSC), har till uppgift att leda och samordna olika former av sektorsövergripande krissituationer, både i förhållande till vardagsolyckor och stora katastrofer. Enheten är indelad i fyra större sektioner; operativa resurser för insatser, räddningstjänst, riskhantering samt administration och logistik.

Sektionen för operativa resurser har materiel, fordon och andra resurser till sitt förfogande för att stödja lokala och regionala insatser samt vid internationella förfrågningar såsom via FN eller samordningsmekanismen för räddningstjänst i EU. Räddningstjänstsektionen ansvarar för brandförsvar och volontärer. Riskhanteringssektionen arbetar med hela krisperspektivet, från den förebyggande fasen till återförande av erfarenheter. Utgångspunkten är all-hazard. Den franska krisberedskapen är indelad i 15 olika specifika områden såsom el, tele, vattenförsörjning, hälsofrågor osv.

Inrikesdepartementet har även inrättat en särskild lägescentral, COGIC, vars uppgift är att övervaka det inrikespolitiska säkerhetsläget. Lägescentralen är ständigt bemannad av representanter från

SOU 2007:60 Bilaga B 35

polis, räddningstjänst, kustbevakning och försvarsmakten. Ett institut för studier av inre säkerhet finns placerat under ministeriet.

Generellt har Inrikesministeriet en hög status i den franska statsförvaltningen och inrikesministern räknas som landets tredje högsta person efter presidenten och premiärministern.

Lagstiftning

Den 30 augusti 2004 lades en ny moderniserad lagstiftning för civil säkerhet fram. Tonvikten ligger på krishantering i den operativa fasen. Rollen för vanliga medborgare i form av frivilligorganisationer och som volontärer vid en krissituation tydliggörs. Fokus ligger även på obligatorisk utbildning i skolor. Tanken är att den nya lagen skall förenkla samordning mellan olika ansvarsnivåer och på så vis underlätta riskhantering av svåra avbrott i infrastruktur.

5 Finansieringsformer/Försäkringar för stöd vid extrema väderhändelser

Alla försäkringstagare, privatpersoner såväl som kommersiella verksamheter, vilka tecknar brandförsäkring är även försäkringsskydd mot skador orsakade av storm. Skador vilka dock är uppkomna till följd av exceptionella stormar (vindstyrkor på över 145 km/h i medelsnitt över en 10 minuters period eller 215 km/h i kastby) ersätts dock enligt den statliga naturkatastroflagen.

Hagelskador, skador uppkomna till följd av liggande snö, åskskador, vattenskador samt skador på avlopps- och vattenrör till följd av frost skyddas varierande på privat avtal.

1982 startade Frankrike Catastrophes Naturelles (CatNat) programmet till följd av det årets allvarliga översvämningar i södra Frankrike. Skador uppkomna av naturkatastrofer anses vara omöjliga att försäkra sig mot på den privata marknaden och därför anses alla vilka har försäkrat sin egendom, privat såväl som kommersiell, vara försäkrade mot skador uppkomna till följd av naturkatastrof. Det finns ingen lagstadgad definition av vad en naturkatastrof är utan regeringen utfärdar ett dekret som deklarerar ifall en händelse är att betrakta som en naturkatastrof eller ej. Försäkringarna mot naturkatastrofer finansieras genom att försäkringsbolagen tar ut en lagstadgad och uniform tilläggspremie på

Bilaga B 35 SOU 2007:60

12 % på egendomsförsäkringen. Även självrisknivåerna vid naturkatastrofer är lagstadgade. Försäkringsbolagen kan sedan antingen återförsäkra sig på den privata återförsäkringsmarknaden eller statliga Caisse Centrale de Réassurance (CCR). CCR erbjuder obegränsat återförsäkringsskydd, vilket garanteras av franska staten i det fall CCR skulle förbruka sina resurser. För att erhålla den statliga garantin måste ett försäkringsbolag förlägga hälften av sina naturkatastrofs- återförsäkring hos CCR. Detta har fått som effekt att de flesta försäkringsbolag återförsäkrar sig hos CCR. Sedan programmet startade 1982 har 110 000 händelser deklarerats vara naturkatastrofer och cirka 6,4 miljarder euro har betalats ut i ersättning. På senare år har självrisken höjts för kommuner vilka inte tagit fram riskförebyggande planer, s.k. PPR-planer. Sedan 1982 finns även en fond, Barnierfonden, för förebyggande av naturkatastrofer. Fonden används för finansiera statlig exproprierande av privat egendom vilken anses vara utsatt för synnerligen överhängande risk för naturolycka. Sedan 2003 har Barnierfondens åtaganden utökats till att även delfinansiera förebyggande åtgärder vilka, efter att PPR undersökningar genomförts, funnits nödvändiga att vidta.

För att jordbrukare ska få ersättning för skördeskador i samband med naturkatastrofliknande händelser måste följande kriterier vara uppfyllda: Händelsen måste klassas som en naturkatastrof av jordbruksministeriet och händelsen som orsakar katastrofen får inte gå att försäkra sig emot. Skadorna ersätts när de påverkar mer än 30 % av skörden och om de innebär en förlust på över 12 % av det totala produktionsvärdet för företaget. Beloppen på skördeskadeersättningarna varierar stort från år till år: 1998 utbetalades 143,9 miljoner euro medan 2001 utbetalades 23,5 miljoner euro.

6 Åtgärder som har vidtagits till dags dato

Klimatstrategierna och inrättandet av ONERC kan ses som vidtagna åtgärder. Försäkringslagarna, med inrättandet Barnierfonden och Caisse Centrale de Réassurance Catastrophe Naturelle (CATNAT) bör också ses som åtgärder vidtagna med hänsyn till ett förändrat klimat. Liksom i övriga länder finns det en rad åtgärder som ligger i startgroparna, men inte mycket har implementerats till dags dato.

SOU 2007:60 Bilaga B 35

5 Italien

1 Generella anpassningsstrategier och åtgärdsförslag

År 1998 satte Ministry of the Environment riktlinjerna för Italiens National Research Plan for Climate Protection. Syftet med planen är stärkandet och analyserandet av reaktiva åtgärder och forsknings aktiviteter syftande till att utveckla nya tekniker att bemöta bland annat ett förändrat klimat.

Den 21 december 1999 godkände the Interministerial Committee for Economic Planning ovanstående plans föreslagna forskningsteman. Man identifierade bland annat följande behov: studier av möjliga konsekvenser av ett förändrat för Medelhavet samt för Italien (land och vattensystem; vattenresurser; livsmedels- och träresurser; folkhälsa).

En National Plan for Sustainable Development, med nationella riktlinjer för hur en hållbar utveckling ska kunna fortskrida, presenterades den 5 december år 2000.

Italien skulle enligt UNFCCC stadgar ha presenterat sin fjärde nationalrapport om klimatförändringar i januari 2006. Denna rapport har man dock inte färdigställt.

Enligt Dipartimento di Protezionen Civile (se punkt 5) har det i Italien inte gjorts någon övergripande nationell utredning av konsekvenserna av klimatförändringarna, men vissa universitet har dock på eget initiativ gjort vissa delstudier. Protezione Civile ansåg sig dock ha en ganska god bild över vilka effekterna var och hur de drabbade Italien. Man hade nämligen redan noterat en ökning av de extrema vädersituationerna, och då främst i form av:

  • värmeböljor;
  • torka;
  • översvämningar;
  • skogsbränder.

Protezione Civile fokus ligger i dagsläget inte på vilka effekter klimatförändringarna kommer medföra på 50 års sikt, utan på dagens nödsituationer. Man anser sig dock ha en fungerande organisation med hög beredskap och stor kapacitet att hantera klimatförändringarnas effekter. Anpassningar till de höjda temperaturerna hade redan inletts. Några egentliga organisatoriska

Bilaga B 35 SOU 2007:60

förändringar med anledning av klimatförändringarna var därmed inte att vänta.

2 Effekter av klimatförändringar och anpassningsåtgärder sektorsvis

2.1 Jordbruk

Endast ett fåtal jordbruksprodukter är känsliga för temperaturökningar. Den extremt varma sommaren 1985 medförde en reduktion av medel- potatisproduktionen med 13 deciton per hektar, vilket motsvarar en kostnad på 194 EURO per hektar. Den extrema sommaren 1994 medförde en reduktion av medelvinproduktionen med 519 000 hektoliter, vilket motsvarar en kostnad på 23 miljoner EURO. Klimatförändringarnas påverkan på jordbrukssektorn är dock inte homogena utan påvisar stora regionala skillnader. Temperaturhöjningar förväntas dock verka gynnsamt för fruktodling, både i norr och söder. Majsproduktionen förväntas inte påverkas i nämnvärd utsträckning.

En högre frekvens av torkor är ett fenomen som man redan sett mer av. De ekonomiska skadorna för jordbruket, särskilt i Po-dalen med omfattande konstbevattning, kan bli avsevärda. Juridiska instrument för vattenransonering finns och kan sättas i kraft på kort varsel, vilket också skedde i samband med värmeböljan år 2003.

2.2 Skogssektorn

För skogssektorn kommer klimatförändringarna att innebära både positiva och negativa konsekvenser. Man ser i huvudsak två utvecklingsspår: ett negativt utvecklingsspår associerat med det minskade vattenutbudet; och ett positivt förknippat med den förlängda växtperioden samt en ökad kvävedeposition. Den ökade torkan i centrala och södra Italien, medför att landets skogar blir mer sårbara för biotiska och abiotiska störningar vilket försämrar deras motståndskraft. Ekbeståndet har utsatts för en utarmning till följd av en tjugoårig påfrestning vad gäller dess vattenförsörjning. Detta är särkilt alarmerande med tanke på att 26,5 % av Italiens skogar består av ek. Skogsbränder förstör cirka 55 000 hektar

SOU 2007:60 Bilaga B 35

skogsmark varje år, vilket är en 10 % ökning de senaste tjugo åren. Cirka 3 % av skogarna är dessutom lokaliserade i områden vilka är utsatta för landsänkningsrisk. Sammantaget uppskattar man att cirka en tredjedel av de italienska skogarna är allvarligt utsatta för risker sammankopplade med klimatförändringar. Detta kommer oundvikligen att innebära en förlust av habitat och en försämrad biologisk mångfald. De norra delarna av Italien förväntas dock bryta det generella mönstret, och här förväntar man sig en expansion av skogsmarkerna. Man förväntar sig också en ökad risk för skogsbränder.

Anpassningsåtgärder: Man har satsat betydande medel på att öka beredskap och kapacitet, med målsättningen att kunna sätta in bekämpning med 30 minuters varsel. Man förfogar över Europas största flotta av flygplan och helikoptrar, och sommartid flyttas den preventivt till de områden där risken för skogsbrand bedöms vara som störst. Man har vid ett flertal tillfällen lånat ut sina plan till Frankrike och Spanien. Även för skogsbränder ges en daglig bulletin ut under de varma månaderna. Den höga beredskapen är resurskrävande, men har visat goda resultat: år 2000 hade 6 600 bränder förstört 58 000 hektar skog – medan nästan lika många bränder år 2006 endast förstörde 16 000 hektar.

2.3 Turism

Inhemsk turism är relativt känslig för klimatförändringar, även om det påvisas stora skillnader i efterfrågan och att regionala skillnader (utbudet) till viss del balanserar. Antalet bokade övernattningar minskar med 39 494 bokningar, 1,22 % mindre än normalfallet, vid mycket varma säsonger. Denna minskning är dock inte generell och antalet bokade övernattningar vid kustnära regioner ökar med 62 294 bokningar, när sommartemperaturen ökar med 1ºC. I den alpina regionen förväntas en högre temperatur och en minskad nederbörd medföra negativa konsekvenser för vinterturismindustrin. En ökning av medeltemperaturen i december med 1ºC, väntas minska antalet bokade övernattningar i januari med 30 368 bokningar.

Bilaga B 35 SOU 2007:60

2.4 Energi

Energisektorn är nära knuten till förändringar i klimatet, och under exceptionella varma år ser man tydliga minskningar i energikonsumtionen. Särskilt milda vintrar minskar energikonsumtionen. Extremt höga temperaturer uppmättes 1994, och detta år minskade gaskonsumtionen vintertid med 510 000 000 oet (oil equivalent tonnes).

Även genereringen av elkraft drabbades negativt under sommaren 2003. Förutom att vattenkraft, vilka drabbades då reservoarerna stod tomma, blev flera termokraftverk tvungna att stänga driften då de är beroende av kylvatten.

2.5 Hälsa

Klimatförändringarna förväntas påverka folkhälsan. Särskilt väntas klimatförändringarna påverka kardiovaskulära samt respiratoriska sjukdomar. Modelleringar visar att höga sommartemperaturer ökar antalet dödsfall medan milda vintrar minskar antalet dödsfall. En ökning av sommarmedeltemperaturen med 1ºC skulle innebära att antalet dödsfall skulle öka med 27.

Vad gäller värmeböljor bygger erfarenheterna i stor utsträckning på sommaren 2003, den hetaste i mannaminne. Den förhöjda dödligheten hade varit mindre i Italien är t.ex. i Frankrike och Grekland, vilket man tolkade som att den italienska beredskapen hade varit bättre. Man hade dock försökt höja och anpassa beredskapen sedan dess.

Anpassningsåtgärder: I Italien finns sedan 2003 ett nationellt nätverk (HHWWWS), för att skydda befolkningen mot negativa hälsoeffekter till följd av värmeböljor, vilket koordineras av Protezione Civile. Departementet koordinerar och fördelar resurser med hjälp av ett central databas, övervakning, prognoser, observationsstationer och man försöker utarbeta åtgärdsplaner anpassade efter enskilda regioner och städer. Norra delen av landet har kommit längre i arbetet medan men södra delen ligger efter. I Rom sammanställs under sommarhalvåret varje dag en bulletin, där tröskeln tre dagars extrem värme utlöser en rad åtgärder från regioner och kommuner. Detta kan t.ex. vara att utfärda varningar till allmänheten, öka antalet sjukhusplatser och preventivt skriva in vissa gamla. Tröskeln är en kombination av temperatur och

SOU 2007:60 Bilaga B 35

fuktighet som varierar mellan olika platser i landet. Erfarenhetsmässigt orsakar värmeböljor störst skada i storstäder, och särskilt viktigt är det att ha beredskap inför den första sommarhettan. Protezione Civile understryker den avgörande betydelsen av att ha en fungerande länk mellan prognoser och konkreta åtgärder.

2.6 Kustnära områden & Höjning av havsnivån

Den förväntade höjningen av havsvattennivån kan komma att utgöra problem för de kustnära områdena. Särskilt kan det uppstå problem länkade med den förväntade bristen på fuktiga områden i anknytning till flodmynningar; en ökad saltvatteninträngning i färskvattenområden, vilket i sin tur påverkar jordbruk och dricksvattensystem; en ökad erosion av låglänta områden; stränders utformning kan förändras till följd av skyddsåtgärder. Dessutom förväntas en höjning av havsnivån påverka jordbruk, industriproduktion, turism, hälsa och framförallt försäkringsbranschen.

Italien inledde 2003 arbetet med Mosesprojektet, vilket skall skydda Venedig från dagens högvatten och den framtida havsnivåhöjningen. Projektet innebär att 79 jättelika stålbarriärer monteras fast på havsbottnen vid infarterna till Venediglagunen. Mosesprojektet ska vara klart 2010 och bedöms kosta minimum cirka 3,5 miljarder euro.

2.7 Jordmånen

Den italienska jordmånen väntas försämras till följd av klimatförändringarna, ifall inte åtgärder vidtas. Norra Italien förväntar man ska drabbas av jordskred och erosion p.g.a. ökad avrinning i slutningar och kuperade områden, medan Po-deltats lågland förväntas drabbas hårt av den stigande havsvattennivån samt den ökade saltvatteninträngningen. I södra Italien väntas risken för ökenomvandling att öka. Två faktorer bidrar till ökenomvandling: att nederbördsmängden understiger 600 mm per år; att torrperioden sträcker sig över flera månader. Den italienska jordmånen, om än konstbevattnad, riskerar att allvarligt försämras om inte nuvarande jordbruksformer, vilka utsätter jorden för stora påfrestningar, ses över.

Bilaga B 35 SOU 2007:60

2.8 Vattenresurser

Italiens vattenresurser väntas utsättas för allvarliga påfrestningar till följd av klimatförändringarna. Den största vattenkonsumenten i Italien är jordbrukssektorn, i norr använder man sig av ytvatten medan man använder sig av artificiella bassänger i centrala och södra delarna. Både grund- och ytvatten är känsliga för klimatförändringarna, då vattenkonsumtionen ständigt ökar medan tillflödet, i form av nederbörd, är konstant eller minskar. Vattentillgången är särskilt viktig i södra Italien då man ofta utsätts för torka. År 2002 var vattentillgången så dålig i södra Italien att man knappt kunde täcka dricksvattenbehovet. Risken för översvämningar såväl som risken för otillräckliga vattenresurser, väntas öka i framtiden. Särskilt södra Italien väntas bli drabbat hårt, vilket ytterligare skulle spä på de regionala skillnaderna mellan norr och söder.

Samtidigt med allt fler torkor har också frekvensen av översvämningar ökat. Sådana kom också betydligt fortare vid Medelhavet än i norra Europa (s.k. ”Fast floods”). Man räknade med att risk för översvämning rådde på 60 % av territoriet.

Anpassningsåtgärder: Nyligen har 150 milj. euro anslagits på nationell nivå för förebyggande investeringar (plus 50 milj. för underhåll av existerande skydd). Till detta ska läggas de betydande resurser som regioner och kommuner investerar i förebyggande åtgärder.

3 Forskningssatsningar, program och synteser

ENEA (the Italian Agency for New Technologies, Energy and Environment) är ett forskningsinstitut som arbetar med klimatmodelleringar och insamlande av klimat data. Man insamlar bl.a. historisk data om hur Medelhavstemperaturen samt saltnivån utvecklats från år 1900.

ENEA jobbar i tätt samarbete med ISAC-CNR (Institute of Atmospheric and Climate Sciences – Italian National Research Council) och man framlagt ett flertal analyser av Medelhavets utvecklingsfaser.

CESI (Italian Electro-Technical Experimental Centre) heter ett forskningscenter vilket har som uppdrag att utröna interaktionen mellan elektriska system (kraftproduktion, transport och distribution) och klimatförändringar.

SOU 2007:60 Bilaga B 35

INGV (Italian Insitute of Geophysics and Volcanology) är ett institut vilket i huvudsak sysslar med geokemiska och vulkanologiska obeservationer, vilka är av vikt för klimatforskning.

NITCAR (Nitrogen and Carbon Balance – Strategic Project CNR) syftar till att utröna vilka som är de viktigaste faktorerna för kol- och nitrogencykeln i jordmånen.

SOMIT (Soil Organic Matter in Italian Agricultural Soils) är ett projekt där ett flertal italienska universitet samarbetar för att utröna hur den jordmånen kommer att utvecklas, bland annat till följd av högre kolhalter.

CLIMAGRI (Climate Change and Agriculture) koordineras av Central Office of Agrarian Ecology in Rome och finansieras av MIPAF (Ministry for Agriculture and Forest Policies). Projektet har som mål att:

  • definiera klimatvariationer på ett nationellt plan i termer av kvantitativ data, med särskild referens till jordbrukssektorn
  • att ge stöd till de politiska beslutsfattarna, både på nationell och internationell nivå, genom att förbättra italienska forskares kredibilitet vid klimatrelaterade händelser
  • att främja allmänhetens kunskapsbas om miljöskydd
  • att stärka agro-meteorologiska strukturer, med särskild avseende på de agro-meteorologiska databaserna.

SINAPSI är ett samarbetsprojekt mellan INGV, ENEA, ett flertal universitet plus flera andra intressenter. Man kartlägger och undersöker hur klimatförändringarna påverkar de marina ekosystemen.

AEROBORG (Climatic Effects of the Organic Component of Aerosols and Clouds) hur de organiska komponenterna i aeosol och moln kommer att påverkas/utvecklas i framtiden.

4 Ansvarsfördelning och organisation vid extrema väderhändelser

Statsförvaltning

Ministerierna är stora och fungerar enligt principen om ministeransvar där ministerierna även handlägger operativa frågor som i Sverige normalt delegeras till myndigheter. Ministerierna är uppdelade i direktorat eller institut som leds av en generaldirektör.

Bilaga B 35 SOU 2007:60

Ministrarna är ansvariga för sina sakområden och kan ställas till svars inför parlamentet.

De geografiska ansvarsområdena finns på fyra nivåer: 14 ministerier, 20 regioner, 95 provinser och ca 8000 kommuner. Fem regioner har särskilt utbrett självstyre: Sicilien, Sardinien, Trentino–Alto Adige (Sydtirolen), Valle d'Aosta och Friuli– Venezia Giulia. Regionernas autonomi har generellt sett ökat de senaste åren. Varje region har ett fullmäktige som väljs i allmänna val var femte år. En regionstyrelse innehar den verkställande makten och är ansvarig inför fullmäktige.

Italiens polisväsende styrs från Inrikesministeriet och direktoratet för den nationella poliskåren. Polisen är sedan representerad på regional nivå. Parallellt med den civila polisen finns de så kallade carabinieri, en semi-militär poliskår som arbetar nationellt och som medverkar i polisens arbete vid utredning av grövre brott och hantering av större kriser.

Ansvarsprinciper

I Italien är huvudprincipen att en kris eller katastrof ska hanteras så lokalt som möjligt, dvs. på kommunal nivå. Om en katastrof är så omfattande att den inte kan hanteras av kommuner själva, aktiveras provinsers krishanteringsresurser.

Varje provins har en prefekt utsedd av regeringen för att övervaka och leda genomförandet av katastrofberedskapsfrågor. Om en katastrof är av så omfattande slag att den involverar provinsnivån, leds krishanteringen av prefekten. Under normala förhållanden ansvarar provinserna för prognoser och förebyggande verksamhet i enlighet med de nationella och regionala programmen.

Regionerna har en planerande funktion. Regioner, provinser och kommuner samordnas och stöds centralt av departementet för civilt skydd, som ligger direkt under premiärministerns kansli. Departementet förbereder nationella räddningsprogram och katastrofplaner.

Vid en kris eller katastrof av nationell omfattning ansvarar Protezione Civile för krishanteringen. Protezione Civile ansvarar även för att definiera procedurer för krishantering och för att övervaka att tillräckliga resurser avsätts inom krisberedskapsområdet.

SOU 2007:60 Bilaga B 35

Vid en kris utomlands där italienska medborgare riskerar eller bekräftas vara berörda, faller ansvaret för krishanteringen på utrikesministeriet och dess krisenhet. Krisenheten ansvarar för att löpande utarbeta och uppdatera hotbildsbedömningar av en rad regioner i världen. Man har också det övergripande ansvaret för kris- och evakueringsplanerna för de italienska beskickningarna utomlands. Vid en insats sker ett nära samarbete mellan utrikesministeriets krisenhet och räddningstjänsten.

Försvarsmaktens roll

Civilt-militärt samarbete sker på flera områden. Vid större katastrofer, till exempel vid jordbävningar, samarbetar inrikesministeriet med försvarsministeriet för att mobilisera resurser och undsätta befolkningen. Vid behov kan räddningstjänsten även begära resurser från Carabinieri.

Ett exempel på civil-militärt samarbete är relationen mellan Carabinieri och Unità di Crisi, utrikesministeriets krisenhet som beskrivs nedan. Unità di Crisi disponerar utöver ordinarie resurser en grupp carabinieri som står beredd på 24/7-basis för att med två dygns varsel resa vart som helst i världen och bidra till italienska medborgares säkerhet på plats eller hjälpa till vid en eventuell evakuering. Sammanlagt hålls ett hundratal soldater på detta vis hålls i beredskap.

Organisation för krishantering

Den italienska författningen inrymmer endast kriser orsakade av krig, och den rättsliga ramen för krishantering är inte anpassad för svåra påfrestningar på samhället i fredstid. Vid en nationell kris krävs därför att parlamentet utfärdar ett ”krigstillstånd” för att regeringen ska få befogenhet att agera. Den politiska ledningen av rådet för civilt skydd, som agerar under premiärministern, kan utfärda ett undantagstillstånd, bestämma dess längd och definiera krisnivån.

Bilaga B 35 SOU 2007:60

Protezione Civile

Protezione Civile är en central krismyndighet direkt underställd regeringschefen. Dess huvuduppgift är att hantera kriser och katastrofer.

Myndigheten agerar direkt på regeringschefens uppdrag. Vid en kris ges myndigheten befälsrätt över övriga statsförvaltningen, efter bemyndigande av regeringschefen d.v.s. premiärministern. Protezione Civile besitter inte egna materiella resurser, förutom den personal som förutsetts leda och samordna en insats. Man vänder sig alltså efter behov till aktörer som brandkåren, försvarsmakten, poliskårerna och frivilligrörelsen.

I en krissituation är myndigheter skyldiga att villfara en begäran från Protezione Civile om resurser. Detta innebär också att samordningsprocesserna är korta och att man snabbt kan bli operativ. Myndighetens eget arbete är samlat kring en central kommitté om 90 personer med teknisk expertis, uppdelad i ett tiotal arbetsgrupper. Varje sådan grupp har ingående kunskap om olika typer av räddningstjänst. På grundval av rekommendationer från arbetsgrupperna och kommittén beslutar generaldirektörer och hans stab vilka resurser som ska rekvireras.

Kontakterna med blåljusmyndigheter och andra aktörer kan ske på chefsnivå, men ofta sköts kontakterna längre ner i hierarkin. I det italienska systemet finns heller inte anledning att förankra ett agerande på generaldirektörsnivå, och chefen för Protezione Civile kan alltså fatta beslut som är bindande för andra myndighetschefer.

Volontärer och frivilligorganisationer

En viktig resurs i det italienska krishanteringssystemet är de närmare sju miljoner frivilliga som i händelse av en kris ställer sig till räddningstjänstens förfogande. Protezione Civile har ett mycket gott anseende i Italien och får gott gehör i sina mer formella kontakter med statliga myndigheter. Såväl Protezione Civile som utrikesministeriets Unità di Crisi har ett nära samarbete med enskilda organisationer i Italien. Röda Korset och Caritas spelar av tradition en mycket viktig roll i allt humanitärt arbete i Italien.

SOU 2007:60 Bilaga B 35

Unità di Crisi – utrikesministeriets krisenhet

Krisenheten på italienska utrikesministeriet har till uppgift att följa internationella krissituationer och konfliktområden, för att på bästa sätt kunna skydda italienska medborgare och ta tillvara italienska intressen utomlands.

Organisatoriskt är enheten direkt underställd ministeriets generalsekreterare. Krisenheten har dock en egen budget. I praktiska termer innebär det att utrikesministeriet, sedan budgeten fastställts, inte har inflytande över resursallokeringen. Detta gör att man vid behov utan onödig byråkrati kan använda sig av privata aktörer. Unità di Crisi har stående fullmakter som möjliggör för enheten att exempelvis utan dröjsmål rekvirera kapacitet för flygtransporter. Det gäller både privat (charterplan, ambulansflyg och om nödvändigt reguljära flighter) och från försvarsmakten.

5 Finansieringsformer/Försäkringar för stöd vid extrema väderhändelser

Italien har uteslutande ett marknadsbaserat försäkringsskydd system mot naturkatastrofer.

Egendomsförsäkringar, privata såväl som för kommersiella verksamheter, ersätter vanligtvis stormskador medan det är mer ovanligt med skydd mot andra extrema väderhändelser. Försäkringsskydd mot skador relaterade till landsänkningar och frost är mycket ovanliga.

I de fall skydd mot naturkatastrofer ingår i tecknad försäkring, är det oftast till följd av att försäkraren valt tilläggsförsäkring med s.k. medium eller stor risk policy. I de fall en försäkrare väljer en liten eller medium (beroende på bolag) policy erhåller den försäkrade inte skydd mot naturkatastrofer. Skydd mot avbrott i affärsverksamhet till följd av naturkatastrof är fortfarande relativt ovanligt.

De senaste åren har det föreslagits att Italien ska närma sig det franska försäkringssystemet vad gäller naturkatastrofer. Det senaste förslaget att införa semiobligatoriskt försäkringsskydd mot naturkatastrofer avvisades dock av regeringen år 2005.

Bilaga B 35 SOU 2007:60

6 Åtgärder som har vidtagits till dags dato

Antagandet av National Research Plan for Climate Protection samt National Plan for Sustainable Development kan ses som vidtagna åtgärder. Italiens centrala krismyndighet, Protezione Civile, samt det italienska utrikesministeriets krisenhet har fått mycket beröm, både internationellt samt nationellt, för sina effektiva insatser i samband internationella katastrofer. Liksom i övriga länder finns det en rad åtgärder som ligger i startgroparna, men inte mycket har implementerats till dags dato.

6 Kanada

1 Generella anpassningsstrategier och åtgärdsförslag

Kanada undersöker för närvarande på nationell basis vilka effekter klimatförändringarna kommer medföra, hur sårbart samhället är för klimatförändringar samt vilka anpassningsmöjligheter man har. Rapporten ska publiceras under år 2007.

Kanadas Climate Change Impact and Adaptation Program, under departementet Natural Resources Canada, är det statliga program som finansierar forskning och aktiviteter för att minska Kanadas sårbarhet mot klimatförändringar. Programmet ska även väga fördelar mot nackdelar med klimatförändringarna, för att man ska kunna vidta adekvate och välunderbyggda åtgärder. Programmet är även en främjare av ökad interaktion mellan forskare och intressenter, genom nätverket Canadian Climate Impacts and Adaptation Research Network (C-CIARN). Man har även en projektdatabas där man publicerar olika rapporter vilka behandlar klimatförändrings- och anpassningsproblematiken.

Man menar att det finns fem grundläggande anpassningsapproacher som kan användas mot en identifierad risk:

1. Förebygga skada – Genomför anpassningsåtgärder för att minska sårbarheten för klimatförändringar. 2. Tolerera skada – Gör inget för att reducera sårbarheten, acceptera eventuella förluster. 3. Sprid eller fördela skadan – Minska inte sårbarheten, men sprid skadebördan över olika system eller olika befolkningsgrupper.

SOU 2007:60 Bilaga B 35

4. Byt ut verksamheter – Substituera verksamheter vilka inte kommer att vara hållbara under ett förändrat klimat, mot verksamheter som kommer vara det. 5. Byt lokalisering – Flytta verksamheten eller systemet

År 2004 publicerade Climate Change Impact and Adaptation Program rapporten ”Climate Change Impacts and Adaptation: A Canadian Perspective”, vilken presenterar en genomgång av hur olika sektorer i Kanada kommer att påverkas av klimatförändringarna. Man identifierade även framtida forskningsbehov (se punkt 4).

År 2003 publicerade Canadian Council of Ministers of the Environment (CCME) rapporten ”Climate, Nature, People – Indicators of Canada’s Changing Climate”, där man fokuserar på vilka effekter klimatförändringarna kommer att innebära för Kanadas natur och människor.

2 Effekter av klimatförändringar och anpassningsåtgärder sektorsvis

2.1 Jordbruk

Kanadas enorma storlek innebär de regionala variationer kommer att vara stora, vad gäller effekter av klimatförändringarna. Generellt förväntas dock den frostfria säsongen att öka med en till nio veckor. En längre frostfri säsong kan tänkas öka möjligheterna att odla fler sorters grödor. En klimatförändring väntas också reducera tiden mellan sådd och skörd, vilket minskar risken för frostrelaterade skador på skörden. Oljeväxtskörden väntas minska till följd av den ökade påfrestning grödan kommer att utsättas för i form av fukt. Man förväntar även att man under vissa säsonger kommer att få en otillräcklig nederbörd, vilket medför allvarliga konsekvenser för Ontario. Man förväntar även att det odlingsbara jordbruksområdet kommer att expandera norrut, vilket kommer möjliggöra en ökad produktion.

Planerade anpassningsåtgärder är bland annat att: se över valet av grödor, så att man får en större variation och därmed minskar sårbarheten; flytta jordbruksproduktionen från mindre lämpade områden till bättre lämpade områden; utveckla grödor vilka tål klimatförändringarna bättre; utveckla varningssystem för extrema

Bilaga B 35 SOU 2007:60

väderhändelser; utveckla och intensifiera konstbevattningssystemen; integrera klimatanpassningsaspekten i jordbrukspolitiken.

2.2 Skogsbruk

Klimatförändringarna förväntas ha både positiva och negativa effekter för skogsnäringen. Precis som för jordbruket kommer det att uppstå stora regionala skillnader. Förväntade generella negativa effekter de närmaste 50

  • åren är: ökad frekvens och förändring i mönstret av naturliga störningar (t.ex. skogsbränder eller skadeinsekter); en minskning av den boreala skogsarean och biomassa; en föryngring av trädstrukturen i skogen; störningar vid skogsgränserna, särskilt vid norra och södra gränserna; en ökad nordlig geografisk spridning av vissa individuella trädarter med mellan 300
  • km (spridningen kan dock begränsas t.ex. till följd av förändringar i jordens karaktär); skogarnas artsammansättning kan förändras; en högre halt av luftföroreningar vilket påverkar skogens hälsa negativt. Förväntade generella positiva effekter de närmsta 50
  • åren är: delar av den boreala skogen kommer att ersättas av tempererad skog, vilken växer fortare och som lagrar kol fortare; expansion norrut av boreala skogar, in områden som nu är trädlösa; ökad biomassastånd i vissa områden; trädens snabbare mognadstakt innebär ökad skogsproduktion, då trädens skördetid tidigareläggs.

Planerade anpassningsåtgärder är bland annat att: koncentrera skogsvårdsinsatserna till de områden som är minst sårbara; anpassa skördetiderna till det förändrade klimatet; återplantera trädarter vilka tål klimatförändringarna bättre; förbättra skyddet av existerande skogar genom att intensifiera antibrand- och antiskadedjursprogram; beakta möjligheten att korta rotationstiden, för att därmed minska antalet risker trädens utsätts för under sin livslängd.

Då risken för skogsbränder förväntas öka har man initierat skogsvårdsprogrammet FireSmart vilket ger rekommenderar bättre bränsleanvändningen i skog. De områden som implementerat programmet har reducerat mängden skadad skog till följd av skogsbränder med 25

  • procent.

SOU 2007:60 Bilaga B 35

2.3 Fiskeri

Under förutsättning att klimatförändringarna innebär ett varmare och torrare klimat i de flesta regioner i Kanada så kommer sektorn att utsättas av en rad förändringar: mindre och mer varierande fångster av lax i de södra Stilla havsområdena; större och mer stabila fångster av lax i de norra Stilla havsområdena; mindre fångster, till följd av en sämre tillförsel av färskvatten, i de Atlantiska havsområdena; ökad fångst i de Arktiska havsområdena till följd av att issmältningen medför en bättre näringsomsättning; ett minskat fiskbestånd i de södra sötvattentäkterna till följd av lägre vattennivåer och sämre näringsomsättning i ifrågavarande områden; en förändrad kvot mellan kall- respektive varmvattenfiskarter i de södra sötvattentäkterna, till de senares fördel; en ökning av fiskbestånden i de norra sötvattentäkterna till följd av längre växtsäsonger; en ökad artdiversifiering i de norra sötvattentäkterna, med en ökad förekomst av fiskarter härstammande från söder, och en minskad förekomst av fiskarter härstammande från Arktiska områden.

Planerade anpassningsåtgärder är bland annat att: förstärka de system som övervakar att överfiske inte förekommer; intensifiera fiskodlingar så att den nuvarande artsammansättningen bibehålls; inplantera robusta fiskarter i områden som kommer drabbas hårt av klimatförändringarna; en ökad hänsyn till fiskhabitat vid planering och byggande i kustnära områden; uppmuntra modernare fiskmetoder.

2.4 Vattenresurser

Klimatförändringarna förväntas innebära stora effekter på Kanadas vattenresurser. Större delarna av Kanada förväntas erfara reducerade vattenflöden i floderna under lågsäsongen, lägre vattennivåer i sjöar och högre vattentemperaturer. I västra Kanada, där vattenflöden är avhängiga snösmältningen, kommer man att få tidigare vårfloder och maxflöden. Dessa förändringar påverkar i sin tur vattenförsörjningen, vattenkraftproduktionen, renhållningssystem och färskvattenförsörjningen. Grundvattnet kommer att utsättas för ökade påfrestningar, särskilt i de södra delarna av landet. Minskad permafrost kan orsaka terrängförändringar, vilket kan leda till att mindre sjöar torkar ut och utsätts för ökad erosion. Man

Bilaga B 35 SOU 2007:60

förväntar sig även högre koncentrationer föroreningar i floderna, både vid lågvatten och vid högvatten, bland annat till följd av den förväntade ökningen av kraftiga skyfall. Den kraftiga nederbörden medför att gödsel och bekämpningsmedel rinner ut i vattendragen.

Planerade anpassningsåtgärder är bland annat: allmän bättre hushållning med vattenresurserna; ökade åtgärder vad gäller förberedelse för torka och allvarliga översvämningar; ökade åtgärder för att skydda vattenkvalitén mot jordbruks-, industriellt- och mänskligtavfall; förnyelse av vattenövervakningssystemen för vattenkvalité och vattenkvantitet; förbättra procedurerna för vattenallokering inom dammar/vattentäkter och mellan provinserna/territorierna. I provinsen Alberta införde man 2001 ett Water Sharing Agreement vilket stadgar hur vattenresurserna ska konserveras samt hur de jämlikt ska fördelas vid torka eller annan vattenbrist.

2.5 Kustnära regioner

Kanada har tre kustnära regioner: Atlant-, Stillahavs- och Arktisområdet. Varje område har unika ekologiska system, utvecklingsmönster, socioekonomisk struktur och resurstillgång. Det är allmänt vedertaget att en global uppvärmning sannolikt kommer att innebära en högre havsnivå. Havsnivåhöjningen kommer att variera stort regional, men förväntas att höjas med mellan 0,2 och 0.65 meter till 2100. År 1998 genomförde Geological Survey Canada en sårbarhetsundersökning av de kustnära regionerna där man uppskattade vilka effekter en havsnivåhöjning skulle ha. Atlantomtådet, särskilt centrala och norra delarna av Prince Edward ön, förväntas att drabbas hårt av klimatförändringarna. Dessa regioner utsätts redan i dagsläget för havsnivåhöjningar, vilka förväntas att accentueras i framtiden.

Planerade anpassningsåtgärder är bland annat att: konstruera vågbrytare, diken och skyddsvallar; stabilisering av det naturliga strandskyddet, t.ex. byggande av sanddyner och artificiell konstruktion av träskmarker; förändringar i plan- och byggnadslagar för att reglera bebyggelse i kustnära områden.

SOU 2007:60 Bilaga B 35

2.6 Hälsa

Klimatförändringarna förväntas innebära både direkta och indirekta hälsoeffekter. Indirekta hälsoeffekter till följd av klimatförändringarna kan vara: antalet fall av värmeslag kan förväntas öka (årligen dör ca tjugotalet människor i Toronto till följd av värmeslag, denna siffra väntas stiga i ett framtida klimat); ökad frekvens av infektionssjukdomar och stressrelaterade sjukdomar; försvagad folkhälsa till följd av ofrivillig klimatrelaterad migration. Direkta hälsoeffekter till följd av klimatförändringarna kan vara: en ökning av vektorburna sjukdomar; equine encefalits (fästingburen TBE), både västlig och östlig, kan tänkas expandera in i Kanada; Malaria kan återvända till södra Kanada, vilket dessutom försvåras p.g.a. en ökad resistans mot bekämpningsmedel hos malariamyggen; en ökad geografisk spridning av Borrelia, Rocky Mountain spotted fever; luftkvalitén förväntas förvärras med en ökning av respiratoriska besvär som följd; den ökade nederbördsmängden kan innebära en ökning av vattenburna sjukdomar och parasiter; den ökade nederbördsmängden, och den ökade risken för översvämningar, utsätter också dricksvattenreservoarer för en större påfrestningar, vilket kan påverka folkhälsan.

Planerade anpassningsåtgärder är bland annat sociala och institutionella (förbättra den offentliga sjukvården och att bättre informera allmänheten), teknologiska (hälsoorienterade miljöåtgärder, förbättra luft-, hus-, mat- och vattenkvalité) samt beteendemässiga.

Toronto har implementerat ett varningssystem för värmeböljor samt kyla (Heath Alert and Emergency Response System; Cold Weather Alert System). Varningssystemet är tänkt att varna stadens mest utsatta befolkningsgrupper (barn, äldre, sjuka och fattiga) för annalkande fara genom: varningar i media, distribution av vatten sommartid, distribution av varm mat vintertid samt utdelning av transportpolletter till dem som behöver ta sig till luftkonditionerade centra.

Under år 2007 kommer studien National Climate Change and Health Vulnerability publiceras, vilken kartlägget hur Kanadas folkhälsa kommer påverkas av klimatförändringarna.

Bilaga B 35 SOU 2007:60

2.7 Samhällen och Infrastruktur

De urbana områdena i Kanada kommer att påverkas av klimatförändringarna. Stora regionala variationer förväntas förekomma men generellt anses förbättrad stadsplanering och arkitektoniska lösningar vara nödvändiga. I dagsläget förbises ofta klimatanpassning i de lokala stads- och byggnadsplaneringarna, till följd av bristande kunskap, information och verktyg. Ursprungsbefolkningens samhällen förväntas vara mer sårbara för klimatförändringarna än urbana samhällen. Ursprungsbefolkningen är starkt beroende av den omkringliggande naturen, och det är väsentligt att den förbereds för ett förändrat klimat och att den ges möjlighet att bevara traditioner såväl som ekonomiska förutsättningar.

Planerade anpassningsåtgärder är bland annat att: inkludera klimatförändringar i stads- och transportplanering; revidera byggnadslagar så att klimatförändringar beaktas, t.ex. revidera byggnadsstadgan för översvämningsskydd, skärpa ventilationskrav för byggnader, förändra vattenprissättningen för att förhindra slöseri; rekonstruera vattentorn för att förhindra avdunstning.

Vid byggandet av Confederation Bridge 1997, vilken förväntas har en livslängd på hundra år, tog man med en förväntad havsnivåhöjning på en meter när man beräknade hur hög den behövde vara för att fartyg skulle kunna passera under. Man tog även fram prognoser för framtida vinterförhållanden och hur mycket is som kan förväntas passera genom Northumberland sundet, som bron korsar, för att pirerna skulle få rätt dimensioner.

2.8 Turism

Turism i Kanada är starkt säsongsbetonat. Ca 50 procent av turismen industrins intäkter inkommer under sommarsäsongen. Temperaturer 1ºC över sommarnormen innebär en kraftig ökning av de inhemska turismintäkterna och stort antal extra säsongsjobb. Omvänt, innebär temperaturer 1 C över vinternormen (varmare), en minskning av vinterturismens intäkter. Klimatförändringarna förväntas förlänga sommarsäsongen, och därmed öka efterfrågan på rekreations- och turismanläggningar. En höjning av havsnivån kan minska strandytan i kustnära områden, och innebära ökade underhållskostnader. I vissa områden kan lägre sötvattennivåer i kombi-

SOU 2007:60 Bilaga B 35

nation med varmare somrar innebära ökad algblomning, vilket skulle ha en negativ påverkan på områdets attraktionskraft som turismområde samt vattenkvalitén. Temperaturhöjningen förväntas förlänga sportsäsongerna i Kanada, t.ex. förväntas golfsäsongen i Quebec att kunna förlängas med 3

  • veckor. Jakt, fiske samt fågelskådningssäsongen förväntas att påverkas till följd av förändringar i artbestånd. Kanada har en mycket omfattande vintersportturism, och en förändring i snöförhållandena skulle ha en stor ekonomisk påverkan.

Planerade anpassningsåtgärder är bland annat att: öka utbudet av turismaktiviteter, d.v.s. komplettera existerande aktiviteter med alternativ vilka inte är beroende av ett visst klimat/väder; utvecklande av nya konstsnömetoder

3 Forskningssatsningar, program och synteser

Kanadas federala regering upprättade år 2001 ett program Climate Change Impacts and Adaptation Program (CCIAP), vilket under de följande fem åren fick 37,5 miljoner CAD för forskning, kapacitets- och nätverksbyggande samt policyskapande. Man har sedan starten finansierat 130 olika forskningsprojekt inom i princip ovan nämnda områden. Utöver detta har även många andra federala organ egna forskningsprogram bl.a. Environment Canada, Natural Resources Canada, Agriculture Canada, Fisheries and Ocean Canada, Health Canada etc. Flera kanadensiska forskningsråd har också gett ekonomiskt stöd för olika projekt, bl.a. ArcticNet, vilket fokuserar på klimatförändringarna i de arktiska områdena. Även flera provinser har initierat olika projekt (ex.vis Alberta, Manitoba och Saskatchewan, BC, Ontario och Quebec) liksom även den privata sektorn (Manitoba Hydro, Quebec Hydro samt Climasapt från Nova Scotia).

År 2005 organiserades konferensen ”Adapting to Climate Change in Canada 2005: Understanding Risks and Building Capacity”, vilken sponsrades av The Government of Canada’s Climate Change Impact and Adaptation Program samt Canadian Climate Impacts and Adaptation Research Network. Konferensen var ett forum där forskare från en rad olika discipliner kunde mötas och dela med sig av resultat och tankar.

Bilaga B 35 SOU 2007:60

I rapporten Climate Change Impacts and Adaptation: A Canadian Perspective identifieras brister i dagens forskning. Man poängeterar att det krävs:

  • bättre förståelse hur klimatförändringar interagerar med ickeklimatrelaterade påfrestningar, exempelvis befolkningstillväxt och landanvändning
  • bättre förståelse/förstärkning av länkarna mellan forskning och policyskapande
  • studier av potentiella sociala, ekonomiska och/eller miljömässiga konsekvenser av att implementera anpassningsförslagen
  • bättre förståelse/uppskattning av nuvarande kapacitet att hantera påfrestningar, för att därmed kunna förbättra kapaciteten
  • förståelse av vilka hinder som står i vägen för en anpassning, och hur man borttager dessa hinder
  • studier hur man inkorporerar klimatförändringar i existerande riskhanterings ramverk och långtidsplaneringar.
  • förbättrad förståelse av hur faktorer som influerar beslutsfattande vad gäller anpassning, och hur man designerar ansvar för utförda åtgärder

Man identifierar också framtida forskningsbehov:

  • ökad koncentration på samhällsrelaterade karakteristiska, t.ex. socioekonomiska, politiska samt kulturella faktorer. Detta för att man ska kunna förse beslutsfattare med bättre underlag, bl.a. kostnadsundersökningar, vilket i sin tur ger en bättre förståelse av regionala klimateffekter.
  • förbättrad förståelse och kvantifiering av förbindelserna mellan olika sektorer och regioner
  • bättre uppskattningar av förluster vad gäller ”non-market goods” (d.v.s. utveckla metoder för att kunna värdera exempelvis frisk luft och vatten, mångfald i naturen etc.)
  • inkorporerande av sårbarhet och anpassningsprocedurer i modelleringar
  • utvärderingar av extrema väderhändelsers samt klimatvariationers betydelse
  • undersökning vilken roll anpassningskapacitet spelar när det gäller att influera omfattningen och formen av kostnader kopplade till klimatförändringar.

SOU 2007:60 Bilaga B 35

Reducing Canada’s Vulnerability to Climate Change (RCVCC), ett forskningsprogram vilket sponsras av Natural Resources Canada, använder sig av geovetenskap för att närma sig frågan hur Kanada kan minska sin sårbarhet för klimatförändringarna (t.ex. ras och skred).

Canadian Climate Impacts and Adaptation Research Network (C-CIARN), vilket skapades 2001, är ett nationellt nätverk syftandes till att generera nya kunskaper om klimatförändringarna genom att sammanbringa forskare med beslutsfattare från näringsliv, det offentliga samt NGOs för att gemensamt ta sig an nyckelfrågor. C-CIARN:s arbete är uppdelat i sex regioner och sju nationella sektorer; Hälsa, Vattenresurser; Kustnära områden; Skogsbruk; Jordbruk; Hot mot Landskapet; Fiskeri. Man har hållit i ett stort antal workshops och minst 18 professurer har tillsatts för att undersöka klimatförändringarnas effekter runt om i landet.

4 Ansvarsfördelning och organisation vid extrema väderhändelser

Ansvarsprinciper:

  • I första hand ansvarar varje kanadensare för sin egen krishantering. Om krisen överstiger den enskilde medborgarens förmåga, har de lokala myndigheterna ansvaret för krishanteringen. Nästa nivå är provinserna, som i sin tur kan begära hjälp från de federala myndigheterna. I vissa fall kan den federala regeringen deklarera ett nationellt kristillstånd.
  • Alla provinser och territorier har en organisation för att hantera svåra kriser, Emergency Measures Organisation (EMO). Vid behov ges stöd till de lokala myndigheterna. I Kanada har provinsregeringarna en stark ställning även inom krishanteringssystemet.
  • En så kallad all-hazards approach tillämpas, som innebär att en allsidig förmåga till hanteringen av konsekvenserna av en kris anses viktigare än bygga specifika förmågor kopplade till vissa hot och risker. Principen har till stor del i praktiken förändrats efter terrorangreppen den 11 september 2001. I allt större grad byggs specifika förmågor upp.
  • Kanada tillämpar Lead Department-principen, det vill säga att en minister normalt har huvudansvaret för planering, hantering och

Bilaga B 35 SOU 2007:60

samordning av kriser inom de områden som ligger närmast departementets ansvarsområde.

Det yttersta ansvaret för hanteringen av nationella kriser har premiärministern, regeringen och statsförvaltningen. Premiärministern har till sitt förfogande två stabsorgan: Prime Ministers Office (PMO) och Privy Council Office (PCO). PCO ansvarar särskilt för frågor om den nationella säkerheten. Dessutom samordnar man verksamheten och ger råd i frågor om säkerhet och underrättelser. Stabsorganet samarbetar med provinsernas och territoriernas regeringar samt den privata sektorn i frågor om skydd av samhällsviktig infrastruktur. Vid en allvarlig nationell kris kan premiärministern etablera en särskild kommitté med de ministrar vars ansvarsområden berörs mest. Uppgiften är att övervaka och besluta om inriktningen av de federala aktiviteterna. För genomförandet ansvarar sedan en kommitté bestående av biträdande ministrar som arbetar utifrån den nationella krishanteringsplanen.

Den federala regeringens krishanteringsstruktur bygger på att ett departement normalt ansvarar för att hantera kriser inom sitt eget ansvarsområde. Om något relevant departement saknas har Department of Public Safety and Emergency Preparedness Canada (PSEPC) huvudansvaret.

Department of Public Safety and Emergency Preparedness Canada

En betydelsefull organisatorisk förändring är bildandet av ett departement för allmän säkerhet och krisberedskap, Department of Public Safety and Emergency Preparedness Canada (PSEPC). I departementet har Office of Critical Infrastructure and Emergency Preparedness (OCIPEP) integrerats. OCIPEP tillhörde förut försvarsdepartementets område. Det nya departementets ansvarsområde omfattar hot från terrorism och andra hot mot samhället som pandemier, naturkatastrofer och sammanbrott i tekniska system. Inom departementet finns säkerhets- och underrättelseorganisationerna Royal Canadian Mounted Police (RCMP) och Canadian Security Intelligence Service (CSIS). Även kriminalvården ingår i departementets ansvarsområde.

PSEPC bemannar och underhåller bland annat den federala regeringens ledningscentral, Government Operations Centre

SOU 2007:60 Bilaga B 35

(GOC), som är bemannad dygnet runt varje dag. GOC svarar för ledning och samordning på startegisk nivå på uppdrag av den kanadensiska regeringen vid framväxande eller akuta kriser som påverkar den nationella säkerheten. De mottar och hanterar information om hot eller händelser som kan påverka den samhällsviktiga infrastrukturen. Information som ges GOC verifieras skyndsamt, analyseras och delges sedan berörda krishanteringsrgaiationer.

Nationellt krishanteringssystem

Den kanadensiska regeringen utarbetar och inför ett ramverk för ett generellt all hazards krishanteringssystem, National Emergency Response System (NERS). Systemet skall kunna hantera framäxande, överhängande och pågående nationella kriser och hot. NERS kommer att svara för effektiv samordning av ett stort antal nationella aktörer vid en nationell krissituation. Systemet stärker kapaciteten för.

  • incidentidentifiering
  • varning och delgivning
  • informationsdelning
  • incidentanalys
  • planering
  • samordning av operativ krishantering

Skydd av samhällsviktig infrastruktur

National Critical Infrastructure Assurance Program (NCIAP) är en nationellt samordnad satsning för att säkra tillgången på tjänster som är beroende av den samhällsviktiga infrastrukturen. Programmet samarbetar med ägare, operatörer och myndigheter så att samhällsviktiga tjänster inte slås ut i onödan vid katastrofer eller andra avbrott. Samarbetet ska bland annat ge en bättre förståelse för ömsesidigt beroende och möjliggöra en bättre riskhantering.

Bilaga B 35 SOU 2007:60

Finansiellt stöd

Departementet hanterar två program för finansiella stöd:

  • Joint Emergency Preparedness Program (JEPP) bildades 1980 för att öka den nationella förmågan att hantera alla typer av kriser och för att möjliggöra en enhetlig krishanteringsförmåga i hela Kanada. Programmet förfogar för närvarande över cirka 50 miljoner kronor årligen. Projektmedel kan sökas av provinsernas och territoriernas regeringar. Syftet är att öka nationens, en provins eller ett territoriums krishanteringsförmåga.
  • Disaster Financial Assistance administreras av PSEPC och är den federala regeringens system för att ge stöd i efterhand till provinsregeringar som inte kan finansiera återställningsarbetet efter en katastrof.

Quebec som Ontario har sedan ett par år tillbaka infört lagar vilka ålägger kommunerna att ha beredskap för extrema väderhändelser. Fler provinser väntas följa dessa exempel.

År 2003 instiftade Ontario en lag (Emergency Management and Civil Protection Act) vilken tvingar dess 444 kommuner att inom tre år ha infört program och beredskapsplaner för att bemöta denna typ av vädermässiga hot. Kommunerna tvingas därmed att undersöka riskerna, både avseende sannolikhet och konsekvenser, för en rad olika händelser, exempelvis dimma, snöstorm, underkylt regn, hagelstorm, åska, orkan, skyfall, virvelvind, smog, extrem hetta och extrem kyla. En särskild hemsida har också upprättats (www.hazards.ca) för att hjälpa kommunerna i dess arbete.

Staden Ottawa blev i januari 2005 den första kommunen i Kanada som ålade sin avdelning för offentliga arbeten och service att följa klimatförändringarna och planera för dess konsekvenser. Stöd i denna process gavs av såväl Environment Canada’s Adaption Impacts Research Division (AIRD) som dess Ontario-kontor. Bl.a. har budgeten för vinterunderhåll föreslagits att öka med 4,7 miljoner CAD/årligen, fr.a. för att hantera de ökande isbeläggningar som – ironiskt nog – uppstått sedan vintertemperaturerna i området blivit högre (med mer underkylt regn, snösmältning som sedan fryser till is etc som följd). I februari 2006 hölls en workshop i staden där man diskuterade denna plan med andra städer i Kanada. Representanter från olika nordiska länder hade inbjudits till mötet.

SOU 2007:60 Bilaga B 35

5 Finansieringsformer/Försäkringar för stöd vid extrema väderhändelser

Vid händelse av en storskalig olycka eller naturkatastrof ersätter den federala regeringen provinser och territorier skador enligt Disaster Financial Assistance Arrangements (DFAA), vilket administreras av PSEPC (motsvarande SRV och KBM, se punkt 5).

Sedan införande 1970 har DFAA betalat ut cirka 1,6 miljarder CAD (cirka 10 miljarder SEK) i post-naturkatastrof assistans för att hjälpa provinser och territorier att återställa infrastruktur och privategendom till ursprungligt skick. Exempel på naturkatastrofer där DFAA har ersatt skador är: Skogsbranden i British Columbia 2003, isstormen i Quebec och Ontario 1998 samt översvämningen i Manitoba 1997.

Det är de regionala provinsiella eller territoriella myndigheterna som bestämmer vilka ersättningsbelopp som ska betalas ut. Den federala regeringen styr inte denna process, utan det är upp till de regionala myndigheterna att avgöra vilka skador som ska ersättas och med hur mycket. PSEPC arbetar dock i nära samarbete med de regionala myndigheterna vad gäller att uppskatta värdet på uppkomna skador, och vad som kan anses vara skäliga ersättningskrav.

DFAA:s finansiella stöd betalas ut indirekt till provinserna eller territorierna, och inte direkt till samhällen eller individer. DFAA och provinserna/territorierna ansvarar för olika delar av skadekostnaderna enligt en skadefördelnings formula (se Appendix A). En provins/territorium kan be om federal ersättning efter det att uppkomna skador överstiger 1 CAD per capita i ifrågavarande provins/territorium.

Skador som är berättigade till ersättning är bland annat: räddningsoperationer; återställande av offentliga arbeten och infrastruktur; återställande/reparerande av grundläggande/essentiell individuell privat egendom/mindre affärsverksamhet/lantbruk (för utförligare beskrivning se Appendix B).

De flesta hemförsäkringar ersätter skador från skogsbränder, blixtnedslag, storm, hagel och tornado. Dock täcker inte försäkringen skador på träd, buskar, antenner eller parabol. Oftast täcker de ersättningskostnader för icke brukbar mat, till följd av elavbrott, till en kostnad på upp till 1 000 CAD. Vattenskador uppkomna till följd av isstormar, oftast till följd av spruckna vattenledningar, täcks av hemförsäkring. Skador uppkomna till följd av jordbäv-

Bilaga B 35 SOU 2007:60

ningar täcks inte av standardförsäkringar utan specialförsäkring krävs. Sekundära effekter till följd av jordbävningar, exempelvis eldsvådor, täcks dock av hemförsäkring. Hemförsäkringar ersätter inte översvämningsskador, men ersätter skador uppkomna till följd av brustna vattenledningar, varför översvämningens karaktär blir avgörande. Försäkringsjurister menar att försäkringar ska skydda mot det oväntade och bor man i ett område vilket har en historia att drabbas av översvämningar, är översvämningar inte att betrakta som oväntade. Man understryker istället vikten av förebyggande åtgärder.

Appendix A

Disaster Financial Assistance Arrangements (DFAA) per capita sharing formula:

Eligible Provincial/Territorial Expenditures Government of Canada Share

First $1 per capita

Nil

Next $2 per capita

50%

Next $2 per capita

75%

Remainder

90%

Example: For a disaster in a province with a population of 1 million where the total eligible expenses for responding to and recovering from a disaster are costed at $10 million, the table below shows how eligible expenditures would be cost-shared through the DFAA.

SOU 2007:60 Bilaga B 35

Eligible Expenditures

Provincial or Territorial Government

Government of Canada

First $1 per capita (100% provincial/territorial)

$1 million Nil

Next $2 per capita (50%) $1 million $1 million

Next $2 per capita (75%) $500,000 $1,500,000 Remainder (90%) $500,000 $4,500,000

TOTAL $3 million $7 million

Appendix B

Examples of expenses that may be eligible for reimbursement: Rescue, transportation, emergency food, shelter and clothing

  • Emergency provision of essential community services
  • Security measures including the removal of valuable assets and hazardous materials from a threatened area
  • Costs of measures taken in the immediate pre-disaster period intended to reduce the impact of the disaster
  • Repairs to public buildings and related equipment
  • Repairs to public infrastructure such as roads and bridges
  • Removal of damaged structures constituting a threat to public safety
  • Restoration, replacement or repairs to an individual’s dwelling

(principal residence only)

  • Restoration, replacement or repairs to essential personal furnishings, appliances and clothing
  • Restoration of small businesses and farmsteads including buildings and equipment
  • Costs of damage inspection, appraisal and clean up
  • Examples of expenses that would NOT be eligible for reimbursement:
  • Repairs to a non-primary dwelling (e.g. cottage, ski chalet or hobby farm)
  • Repairs that are eligible for reimbursement through insurance

Bilaga B 35 SOU 2007:60

  • Costs that are covered in whole or in part by another government program (e.g. crop insurance)
  • Normal operating expenses of a government department or agency
  • Assistance to large businesses and crown corporations
  • Loss of income and economic recovery
  • Forest fire fighting

I Kanada finns en generell skördeskadeförsäkring som lantbrukare kan välja att teckna sig för. Denna tillhandahålls av den lokala provinsens administration med stöd från den federala regeringen i form av bidrag till premiekostnaden och återförsäkring. Lantbrukaren får ersättning om skörden blir lägre till följd av naturen orsakad skada. Lantbrukaren garanteras en viss avkastning per hektar (som bestäms av individens historiska avkastning). Försäkringen täcker maximalt 80 % av den historiska medelavkastningen. Om lantbrukaren vill försäkra sig mot specifika skador från t.ex. torka, översvämningar, hagel, frost etc. måste denne betala ytterligare tilläggspremier.

6 Åtgärder som har vidtagits till dags dato

Ett av de bra exempel på förebyggande åtgärder vilka vidtagits i Kanada är byggandet av Red River Floodway på 1960-talet. Den byggdes för att skydda staden Winnipeg mot översvämningar och kostade 60 miljoner CAD (1960-års valuta) att bygga. Sedan den byggdes har den använts mer än tjugo gånger och den beräknas ha sparat in kostnader på 6 miljarder CAD (38 miljarder SEK). Ett annat exempel på lyckade vidtagna åtgärder är programmet för förebyggande av hagelskador som implementerades 1996 i Alberta.

Skapandet av departementet Public Safety and Emergency Prepardness Canada (PSEPC), Disaster Financial Assistance Arrangements (DFAA), Climate Change Impact and Adaptation Program, Canadian Climate Impacts and Adaptation Research Network kan ses som startskotten för moderna klimatanpassningsstrategier i Kanade. Publicerandet av rapporten ”Climate Change Impacts and Adaptation: A Canadian Perspective” kan även ses som en vidtagen åtgärd. Liksom i övriga länder finns det en rad åtgärder som ligger i startgroparna, men inte mycket har implementerats till dags dato.

SOU 2007:60 Bilaga B 35

7 Nederländerna

1 Generella anpassningsstrategier och åtgärdsförslag

Nationellt program för att göra Nederländerna ”klimatbeständigt” Nederländerna arbetar för tillfället med det nationella programmet ”Anpassning utrymme och klimat” (ARK), vilket omfattar tre faser. Processen beskrivs i ett dokument som tagits fram av miljöministeriet, trafik- och vattenministeriet, jordbruksministeriet och ekonomiministeriet. Meningen är dock att samarbetet ska utvidgas och komma att omfatta flera relevanta aktörer både på nationell och regional/kommunal nivå.

Utgångspunkten är att det inte längre råder något tvivel om att klimatet förändras, och att effekterna av detta till stor del redan nu är känn- och förutsägbara. Kärnfrågor som ska besvaras för ett antal olika sektorer är bl.a:

  • Vilken karaktär och omfattning har de förväntade effekterna (av klimatförändringen)?
  • Vilka problemställningar leder detta till när det gäller fysisk planering?
  • Vilka dilemman – tekniska, ekonomiska, sociala, ekologiska, administrativa – uppstår när dessa problem ska lösas?

Exempel på de sektorer man ska titta på, med utgångspunkt i frågorna ovan, är:

  • Mobilitet: hur påverkas vägtrafiken av väderförändringar, och hur kommer Schiphols flygplats att påverkas av ändrade vindförhållanden t ex?
  • Naturen: hur kommer djur- och växtliv att påverkas, nya arter?
  • Jordbruket: problem som torka och vattenbrist, nya växtsjukdomar, ska nya grödor ersätta tidigare i jordbruket?
  • Vatten: skyddet mot översvämningar, transportsäkerhet runt floder och fördämningar, försörjning av och kvaliteten på dricksvatten etc.
  • Energi: problem med kylning av elektricitetscentraler, industrianläggningar etc.
  • Folkhälsan: hur hantera värmeböljor, framförallt i städer?
  • Boende: stadsplanering, krävs nya bygg- och isoleringsnormer?

Bilaga B 35 SOU 2007:60

  • Industrin: hur undvika att ”skräckscenarier” skrämmer bort investerare, hur ska försäkringsväsendet hantera detta (garantier?), hur försäkra sig om ”level playing field” inom EU?
  • Rekreation: torka i södra Europa, större potential för turism i

Nederländerna?

Man har vidare identifierat ett antal s k svaga länkar: det finns idag ingen gemensam syn på hur klimatet kommer att utvecklas i det långa tidsperspektivet, medvetandet är fortfarande lågt bland allmänheten, det finns ingen gemensam vision om prioriteringar etc, ingen strategi, inget ramverk för eventuella åtgärder och, slutligen, ingen konkret och finansiellt förankrad plan.

Programmet som ska tas fram ska svara på kärnfrågorna ovan och gör något åt de svaga länkarna – det ska bidra till att utveckla en samsyn om effekterna av klimatförändringen, prioriteringar, konkreta åtgärder och hur/av vem dessa ska utföras etc.

Tillvägagångssättet

Arbetet delas upp på tre parallella huvudspår och i tre faser. Det tre huvudspåren är:

  • att höja det nationella medvetandet, forma nätverk, utveckla en strategi;
  • öka kunskapen (faktainsamling etc) och utveckla en gemensam uppfattning/bild av risker och ansvarsfördelning
  • utveckla instrument och regelverk, stimulera innovation; på kort och lång sikt.

I den första fasen (2006-början av 2007) skall en ”Nationell anpassningsstrategi” och en ”Nationell agenda” tas fram. Den här fasen handlar om att definiera vad som måste göras och när. Under den här fasen arbetar man med de tre spåren ovan parallellt. För att höja den allmänna kunskapsnivån om problematiken ska seminarier med regionala och lokala myndigheter, näringslivet och NGOs hållas. Man vill få till stånd en bred debatt om både innehåll och process. Huvudlinjerna, prioriteringar etc läggs fast i den nationella anpassningsstrategin, som ska vara ett levande dokument. Den nationella agendan kommer sedan att lista konkreta åtgärder. Det andra spåret innebär att man identifierar Nederländernas klimatbeständighet idag, startpunkten, och gör en översikt över vilka

SOU 2007:60 Bilaga B 35

kunskapsluckor som måste fyllas. Handlingsalternativen ska identifieras och analyseras – detta ska omfatta alternativa åtgärder på kort sikt (upp till 10 år), medellång sikt (10

  • år) och lång sikt (efter

2025). Vidare ska man under den första fasen utföra ett antal ’case studies’. Det tredje spåret omfattar en analys av nödvändiga investeringsbeslut, det längre finansiella perspektivet samt av administrativa och förvaltningsfrågor.

I fas två ska detta översättas i ett konkret åtgärdsprogram. Organisatoriska frågor ska lösas och en kommunikationsstrategi tas fram. Finansieringen ska läggas fast, varefter hela programmet fastställs.

Tredje fasen är implementeringsfasen. I slutet av fas tre hoppas man att man har vidtagit åtgärder på de områden som kommer att drabbas hårdast av klimatförändringen, att innovativa metoder och processer utvecklats, att det finns en metodik för en långsiktigt hållbar finansiering av omställningen, att landet är klimatbeständigt samt att man skaffat sig en stark position internationellt.

Organisatoriska frågor

Arbetet ska ledas av en styrgrupp bestående av representanter på direktörsnivå för jordbruks-, trafik- och vatten-, ekonomi- och miljöministerierna. Dessa kommer också att samarbeta med diverse organisationer, företag, branschföreningar etc. Framförallt kommer man att involvera de s k ”planbyråerna” (institut som finansieras med statliga medel, men är politiskt oberoende och utför analysarbete på olika sakområden).

Man kommer att anlita externa kommunikationsexperter för att ta fram en kommunikationsstrategi.

Förutom styrgruppen sätts ett programteam samman med 6

  • medarbetare från varje relevant departement, från fackföreningar, försäkringskassan, och en grupp som kallas ”de Routeplanner” (vägvisaren ungefär) – en grupp vetenskapsmän som studerat klimatförändringarna. Varje departement utser dessutom en s.k. strategisk rådgivare. Teamet kan utökas med experter på specifika områden. Hela organisationen leds av miljöministeriet.

Bilaga B 35 SOU 2007:60

Finansiering

Första fasen av ARK (2006-början av 2007) har en budget om 800.000 euro. De tre departement som är mest involverade bidrar med 100.000 euro vardera ur sin ordinarie budget. Routeplanner står för resterande del av budgeten. Budgeten fördelas sedan på de tre olika spåren. För fas två, som ska inledas under 2007, avsätts lika mycket, 800 000 euro. För den tredje fasen (2008

  • finns

ännu inga medel avsatta.

Nederländerna presenterade i februari 2006 rapporten ”The effects of the climate change in the Netherlands”, framtagen av Netherlands Environmental Assessment Agency i samarbete med bland annat KNMI (den nederländska motsvarigheten till SMHI) samt Institute for Inland Water Management and Waste Water Treatment. Rapporten redogör för förmodade framtida känsliga sektorer och hur dessa kommer att påverkas.

2 Effekter av klimatförändringar och anpassningsåtgärder sektorsvis

Extrem varma och torra somrar kommer att förekomma mer frekvent. Regnfallen kommer också att förekomma mer frekvent och kommer att vara tyngre till karaktären, vilket i sin tur kommer att innebära ett ökat antal översvämningar. Förekomsten av extremt kalla vintrar kommer att minska. Medeltemperaturen kommer att öka med 1

  • fram till år 2100. Beroende på ifall länder uppströms Nederländerna vidtar åtgärder för att begränsa översvämningsrisker kommer detta få som följd att risken för översvämning i Nederländerna ökar/minskar.

2.1 Jordbruk

Klimatförändringarna förväntas medföra både positiva och negativa effekter för det nederländska jordbruket. Till det positiva räknas effekten av en högre koldioxidnivå tillsammans med att högre temperaturer leder till en längre växtperiod. I kombination med de försämrade odlingsmöjligheterna i södra Europa, d.v.s. möjlighet till ökade marknadsandelar för den inhemska produktionen, finns det goda ekonomiska möjligheter för det nederländska jordbruket.

SOU 2007:60 Bilaga B 35

Till de negativa effekterna räknas den vanligare förekomsten av extremväder och den förväntade längre varaktigheten av extremväder (vattensjuka eller torka). En temperaturökning kan även leda till ökande problem med både existerande, men även med nytillkomna, skadedjur och växtsjukdomar, vilka ofta föredrar ett varmare klimat. Särskilt Corn rootworm kan förväntas bli ett framtida hot, då den spridits mycket fort de senaste åren. Enbart skördeskadorna på ensilagemajs förväntas öka med 6,5

  • procent,

eller 15

  • miljoner euro per år, till följd av denna skadeinsekts angrepp.

2.2 Naturens mångfald

80 % av de observerbara förändringarna i naturens mångfald är en konsekvens av klimatförändringarna. Klimatförändringarna sätter ytterligare press på naturens artbestånd, vilken redan är utsatt för hot i form av överfiske, övergödsling, minskad tillgång till dricksvatten samt uppdelning och sönderstyckning av revir. Temperaturhöjningen kommer antagligen att ske så snabbt att många djur- och växtarter inte hinner anpassa sig eller migrera. Flertalet arter i Nederländerna riskerar därmed utrotning. Nya arter kommer att immigrera till följd av det förändrade klimatet, men man uppskattar att naturens mångfald kommer att bli lidande. Kvantiteten och kvaliteten av plankton, vilket formar basen för näringskedjan i Nordsjön och Waddensjö, förväntas förändras i framtiden. Observerbara förändringar i dagsläget, bl.a. försämrade reproduktion hos fiskbestånden, minskade fågelpopulationer, tumlarnas förändrade spridningsområde, anses vara förknippade med klimatförändringar, och förväntas accentueras i framtiden.

2.3 Vattenresurser

På grund av den ökade frekvensen av torrår kommer problemet med otillräckliga mängder vatten för avkylning att tillta (se punkt 3.7) och sjöfarten kommer att begränsas om man inte vidtar åtgärder. Den ökade efterfrågan på vatten kommer ytterligare att accentuera dessa effekter. Dricksvatten- samt konstbevattningsproduktionen kan komma att påverkas negativt då den förväntas drabbas av ökad saltvatteninträngning. Mot slutet av århundradet

Bilaga B 35 SOU 2007:60

kan havsnivån ha stigit med 20

  • cm, det stora spännvidden speglar tydligt den stora osäkerhet som fortfarande råder om de framtida effekterna. Aktuell forskning indikerar dock att det är värden i den högre delen av skalan som är mest plausibla. Den pågående utvecklingen av stigande havnivåer, landsänkning och högre avrinningsnivåer i floder kommer att innebära att lågländerna i framtiden utsätts för än större risker.

Planerade anpassningsåtgärder: Ett viktigt politikområde i Nederländerna är vattenpolitiken och kanske främst skyddet mot översvämningar. En stor del av landet ligger under havsnivå och sammanlagt är ca 8 miljoner människor utsatta för översvämningsrisk. Stora översvämningar har inträffat flera gånger under Nederländernas historia. Nederländerna kan nu, med hjälp av väldiga dammluckor, effektivt reagera på hotet från havsvattnet. När Nederländerna även under 1990-talet drabbades av översvämningar har det nästan undantagslöst handlat om onormalt höga flöden i de många floderna. Landet ställs inför en ökad översvämningsrisk i framtiden, som en följd av klimatförändringar. År 2003 slöts en nationell vattenpolitisk överenskommelse (NBW) mellan staten, provinserna, kommunerna och waterschappen om en gemensam plan för den framtida vattenvården, framför allt att motverka följderna av klimatförändringar. I första hand sträcker sig NBW fram till 2015, men det blickas även framåt så långt som till 2050. Kostnaderna för de åtgärder mot översvämningar och dylikt som fastlagts i NBW beräknas uppgå till ca 8 miljarder euro under perioden 2003

  • Av dessa kommer 1,3 miljarder att användas för åtgärder fram till 2007. Under 2006 ska NBW utvärderas inför en nytt åtgärdspaket för 2007
  • Man beräknar att den totala kostnaden för utbyggnad och underhåll under perioden 2003
  • kommer att uppgå till ca 16 miljarder euro. Detta rör alltså endast kostnader för de extra investeringar som kommer att behövas för att "hålla Nederländerna torrt" med anledning av klimatförändringar, sjunkande landnivå mm.

För tillfället pågår arbetet med att ersätta åtta lagar som alla främst berör vattenvård med en enda lag, "Vattenlagen" (Waterwet). Lagen ska både göra en tydligare fokusering på de centrala målsättningarna, förbättra samarbetet mellan de berörda myndigheterna och minska den administrativa bördan för dem som använder vatten. Tanken är att vattenfrågorna inte ska behandlas som ett antal fristående frågor utan som en helhet, samtidigt som de ska integreras i t.ex. miljöpolitiken och fysisk riksplanering.

SOU 2007:60 Bilaga B 35

De senaste åren har den politiska grundsynen när det gäller översvämningsförebyggande förändrats. Man har utvecklat en ny policy som kallas "rum för vatten". Tanken är att vattnet måste få tillbaka en del av det land som torrlagts, i alla fall tillfälligtvis under perioder med höga översvämningsrisker. Genom att skapa områden som kan läggas under vatten minskar riskerna att fördämningarna brister på andra ställen. Det kommer dessutom att finnas "katastrofzoner" som kan tillåtas översvämmas under extrema förhållanden. Ett annat exempel på hur man ger vattnet mer utrymme är att flodbäddarna breddas.

Den nederländska kunskapen om vatten, och i synnerhet översvämningsförebyggande, har allt mer börjat betraktas som en exportvara. För att främja både nederländsk export och internationellt samarbete har branschorganet Netherlands Water Partnership (NWP) skapats av privata och offentliga aktörer. Det mest uppmärksammade exemplet inom detta område är kontakterna som Nederländerna haft med Lousiana efter översvämningarna i New Orleans

2.4 Turism

Klimatförändringarna förväntas innebära en längre sommarsäsong, den huvudsakliga turistsäsongen, för Nederländerna och följaktligen bättre villkor för turism och rekreation. Nederländerna förväntas bli ett alltmer populär resmål för både utländska och inhemska turister, de senare förväntas i ökad utsträckning semestra i det egna landet istället för att resa utomlands. Klimatförändringarna förväntas accentuera efterfrågan på rekreations- och natursköna områden. Den högre vattentemperaturen förväntas dock innebära en ökad förekomst av patogena mikroorganismer, vilket ökar risken för sjukdomsspridning, vilket kan komma påverka turismnäringen negativt. Man poängterar samtidigt att socioekonomiska faktorer antagligen spelar en större roll än de förmodade klimatförändringarna.

Bilaga B 35 SOU 2007:60

2.5 Transport

Klimatförändringarnas effekter på transportsektorn är osäkra. Å ena sidan kommer den förväntade temperaturhöjningen innebära att de värmerelaterade extremväderna kommer att öka, med påföljande störningar på väg-, tåg-, vatten- och luftkommunikationer. Å andra sidan kommer de köldrelaterade extremväderna att minska, vilket innebär minskad belastning på transportnätet. Den sammantagna effekten är dock svår att bedöma. Enligt den s.k. ”Drought study” kommer ökningen av transportkostnaderna, till följd av klimatförändringarna, att vara begränsade till 2

  • procent.

2.6 Byggnader

I samband med att regeringen presenterade den senaste versionen av de nederländska plan- och bygglagarna (Dutch Spatial Policy Paper) satte man fokus på behovet av klimatanpassning i sektorerna: vatten, kustskydd, jordbruk, naturskydd och stadsplanering. Regeringen utfärdar riktlinjer men detaljplanering är regionernas och kommunernas ansvar.

2.7 Energi

De förväntade minskningen i energikonsumtionen, till följd av det varmare klimatet, kommer antagligen att vägas upp av de ökade avkylningskostnaderna. I Nederländerna använder man sig mycket av ytvatten som kylvatten vid elproduktion. Av största vikt är då att vattentemperaturen inte överstiger 23ºC. Antalet dagar med vattentemperaturer över 23ºC har kraftigt ökat de senaste decennierna, varför man förutspår problem med denna sorts produktion i framtiden.

2.8 Hälsa

Klimatförändringarna kan medföra negativa hälsoeffekter för Nederländerna. Den optimala mortalitetstemperaturen i Nederländerna är 16,5ºC, d.v.s. då dör minst människor, vid temperaturer såväl högre som lägre än denna temperatur ökar mortaliteten. De förväntade klimatförändringarna väntas medföra mildare vintrar,

SOU 2007:60 Bilaga B 35

vilket möjligen kan minska antalet köldrelaterade dödsfall, men varmare somrar, vilket kan öka antalet värmerelaterade dödsfall. Den sammantagna effekten är dock svår att uppskatta. Det är särskilt äldre och sjuka som utsätts för hälsorisker till följd av klimatförändringarna. Till de direkta negativa skadeeffekterna räknas temperaturrelaterade effekter samt skador/dödsfall till följd av stormar och/eller översvämningar. Indirekta hälsoeffekter till följd av ett förändrat klimat kan vara en ökad förekomst av smittbärare, t.ex. blodsugare, fästingar och gnagare; försämrad luftkvalité; ökad frekvens av allergier; ökad frekvens av vattenburna sjukdomar, då dessa förväntas erbjuda en bättre grogrund för patogena mikro organismer samt en ökad frekvens av matrelaterade sjukdomar.

3 Forskningssatsningar, program och synteser

Tidigare nämnda rapport ”The effects of the climate change in the Netherlands”, framtagen av Netherlands Environmental Assessment Agency i samarbete med KNMI, Institute for Inland Water Management and Waste Water Treatment, National Institute for Coastal andMarine Management, Alterra Wageningen Unversity and Research Centre, Institute for Environmental Studies Free University of Amsterdam och International Centre for Integrative Studies University of Maastricht försöker ta hänsyn till så mycket av existerande forskning/kunskap som möjligt.

Netherlands Environmental Assessment Agency (MNP) utvecklade år 2006 European Benchmark Indicators (EBI). Genom EBI har man tagit fram ett antal indikatorer som möjliggöra komparationer mellan EU- länderna. Tanken är att länder ska kunna dra nytta av best practice och lära sig av föredömliga medlemsländer. EBI är uppdelat i två kategorier. Första kategorin indikatorer är en socioekonomisk profil som ska reflektera landets ekonomiska presterande, ekonomisk struktur samt andra sociala karakteristiska. Den andra kategorin indikatorer är miljörelaterade, vilka är baserade på OECD Pressure-State-Respons (PSR).

Bilaga B 35 SOU 2007:60

4 Ansvarsfördelning och organisation vid extrema väderhändelser

Ansvars- och ledningsstruktur

Nederländerna saknar självständiga myndigheter direkt under de tretton ministerierna. Ministerierna är istället mycket stora och delas in i direktorat. Respektive minister utövar s.k. ministerstyre och varje ministerium leds på tjänstemannanivå av en generaldirektör. Ministerierna utgör geografiska ansvarsområden på central nivå.

På regional nivå finns tolv provinser och på lokal nivå ca 500 kommuner. Både provinserna och kommunerna har en folkvald förvaltning och administration och är självstyrande i interna angelägenheter. I kommunerna leds kommunfullmäktige av borgmästaren, som inte är folkvald, utan utnämnd av regeringen.

Ansvarsprinciper

Ansvaret för krishantering och säkerhet i allmänhet är decentraliserat till lokal nivå. Polis- och rättsväsende samt brandkåren har tillsammans med staten, provinserna och kommunerna en nyckelroll i att främja allmän ordning och säkerhet i Nederländerna. Stöd kan begäras från nationell nivå om de regionala insatserna inte är tillräckliga. Inrikesministeriet ansvarar för denna samverkan.

I undantagsfall kan stöd begäras från försvarsmakten i räddningsarbete. Försvarsministern beslutar om nödvändiga resurser.

Krishantering på lokal och regional nivå

Det yttersta ansvaret för krishantering ligger på den lokala nivån och på borgmästarna i kommunerna.

På lokal nivå är det de 25 säkerhetsregioner som utgör kärnan i krishanteringen. Detta bygger på strukturen inom räddningstjänsten (brandkår, polis, sjukvård), och stärker också organisationen genom att verka som beslutsfattare regionalt om samverkan eller konsensus saknas mellan de berörda kommunerna.

Kommunerna samverkar regionalt vid olyckor. Om en olycka drabbar flera kommuner, leder borgmästaren i den kommun där olyckan inträffade först räddningsarbetet. Borgmästaren beslutar

SOU 2007:60 Bilaga B 35

även vilka resurser från regionen eller andra regioner som behöver tas i anspråk. Om läget kräver det tar provinsens ombud över ledningen. Om det rör sig om en nationell katastrof kan premiärministern bilda en beslutsgrupp med övriga ministrar.

Krishantering på ministerienivå

Det övergripande koordinerande ansvaret för krishantering vilar på inrikesministeriet (Ministerie van Binnenlandse Zaken en Koninkrijksrelaties, BZK). Inom inrikesministeriet har generaldirektoratet för allmän ordning och säkerhet (Inspectie Openbare Orde en Veiligheid, DGV) ett övergripande ansvar för krisberedskapen. DGV består av fyra direktorat;

Avdelningar inom DGV Ansvarsområde Polis stödja den operativa krishanteringen Brandkår och katastrofmedicin stödja den operativa

krishanteringen

Kriskontroll förbättra krisberedskaps-

organisationen och ministerns position i denna

Strategi driva en sammanhållen policy inom säkerhet, information och internationella ärenden

Generaldirektören ansvarar för det vardagliga arbetet vid General direktoratet för allmän ordning och säkerhet. Generaldirektören fungerar som rådgivare till inrikesministern i frågor som rör strategisk ordning och säkerhet, säkerhetspolitik och generaldirektören beslutar om och genomför det inom området som inte kräver beslut av ministern.

Inrikesministern ansvarar för det förebyggande risk- och säkerhetsarbetet på den administrativa nivån; förberedelser, allmänhetens självförsörjning, samhällets tillgängliga resurser.

Regeringen stiftar lagar och förordningar, kvalitetssäkrar krishanteringskedjan, finansierar delar av den och implementerar större satsningar inom området såsom gemensamma kommunikationssystem, varningssystem och erforderlig utrustning.

Bilaga B 35 SOU 2007:60

Inrikesministern rapporterar om säkerhets- och krishanteringsarbetet till parlamentet minst vart fjärde år. Denna rapport baseras till stora delar på slutsatser från olika kommissioner, Ordnings- och Säkerhetsinspektionen (‘the Public Order and Safety Inspectorate’, the IOOV) och resultat från utredningar av händelser.

Sedan slutet av 1990-talet finns ett samordningsorgan vid inrikesministeriet med egen personal, National Coordination Centre (NCC). Om en kris inträffar aktiveras den operativa funktionen och personalen kompletteras från inrikesministeriet och aktuella fackministerier. I det första läget är det aktuella fackministeriet som ansvarar för krishanteringen, och alltså styr arbetet på NCC. På den politiska nivån kan även ett policy-team kallas samman med de mest berörda ministrarna. Detta team leds av inrikesministern eller premiärministern. I detta fall fungerar NCC som ett krishanteringsstöd och en informationscentral.

Expertise Centre for Risk and Crisis Communication (the ERC) på inrikesministeriet arbetar med att förbättra och utveckla kriskommunikationen; de kan också agera talesperson på regeringens vägnar vid kriser, och även stötta lokala myndigheter med expertstöd vid kriser.

5 Finansieringsformer/Försäkringar för stöd vid extrema väderhändelser

Nederländerna har ett marknadsbaserat naturskadeförsäkringssystem, och tecknande av försäkring är frivilligt. Premiesättningen är inte reglerad.

De flesta egendomsförsäkringar erbjuder skydd mot stormar, åska, hagel, vatten/regn skador (inklusive frost och snö skador). Skador orsakade extrema väderhändelser, som t.ex. översvämningar, jordbävningar, laviner, meteorit nedslag, landsänkning, grund flyttningar eller vulkanutbrott, täcks inte av standard egendomsförsäkringar.

I januari 1998 antogs katastrofersättningslagen (The Calamities Compensation Act

  • WTS) vilken stipulerar att under vissa omständigheter kan staten ersätta skador för vilka det inte går att försäkra sig mot på den privata försäkringsmarknaden. I september 1998 orsakade kraftiga skyfall översvämningsskador för cirka 250 miljoner euro, varav 215 miljoner i jordbrukssektorn, i Nederländerna. Dessa skador kompenserades till stor del av staten med

SOU 2007:60 Bilaga B 35

stöd av katastrofersättningslagen. Till följd av dessa händelser ställdes krav på försäkringsbranschen att ta fram nya försäkringsprodukter och i januari 2000 introducerades en särskild skyfallsförsäkring på den privata marknaden. Skyfallsförsäkringen skyddar mot skyfall enligt följande:

Direkt nederbörd: skador som orsakas till följd av att kraftigt regn, snö, hagel eller smält vatten, oförutsett tar sig in i fastigheten.

Indirekt nederbörd: skador som orsakas till följd av att vatten oförutsett tar sig in i fastigheten. Villkorat att vattnet tar sig in i huset till följd av översvämning orsakad av kraftig lokal nederbörd.

Till följd av stormen 1953 går det inte att försäkra sig mot skador som uppkommer till följd av brister i fördämningarna.

I Nederländerna undersöker man möjligheten till att förbättra skyddet mot skador orsakade av naturkatastrofer. Man har tillsatt de rådgivande organen Advisory Commission Water samt Commission for Compensation in the Event of Disasters and Serious Accidents. Riskerna för översvämningar är olika distribuerade över landet. Detta återspeglas i plan- och säkerhetsstadgarna fastlagda i Flood Defences Act. Det anses trovärdigt att försäkringsskyddet, både det statliga och det privata, kommer att bli avhängigt försäkringstagarens geografiska placering. Man hoppas via det incitament kunna uppmuntra involverade parter till att ta ett mer långsiktigt och hållbart ansvar för landanvänding och bebyggelse i översvämningsdrabbade områden. Det finns byggnadskodex, men dessa är framtagna på frivilligbasis och är inte tvingande.

För att jordbrukare ska få ersättning för skördeskador i samband med naturkatastrofliknande händelser måste följande kriterier vara uppfyllda:

  • Händelsern är av exceptionell karaktär
  • Möjlig skada av nationella intressen
  • Allvarliga sociala påföljder av händelsen

Beloppen på skördeskadeersättningarna varierar stort från år till år: 1999 utbetalades 0,4 miljoner euro medan 2001 utbetalades 115,6 miljoner euro. År 2001 inkluderades dock sannolikt även ersättning för mul- och klövsjuka.

Bilaga B 35 SOU 2007:60

6 Åtgärder som har vidtagits till dags dato

Rapporten ”The effects of the climate change in the Netherlands” kan ses som startpunkten för utvecklandet av nederländsk klimatstrategi. Rapporten redogör för förmodade framtida känsliga sektorer och hur dessa kommer att påverkas, dock fattas fortfarande någon anpassningsstrategi. Liksom i övriga länder finns det en rad åtgärder som ligger i startgroparna, men inte mycket har implementerats till dags dato.

8 Storbritannien

1 Generella anpassningsstrategier och åtgärdsförslag

UKCIP

Inom det brittiska regeringskansliet har Defra en viktig roll vad gäller UK:s klimatanpassningspolitik. Defra inrättade 1997 ett särskilt program kallat UK Climate Impacts Programme (UKCIP) med uppgift att samordna forskningen kring effekterna av klimatförändringar på regional och nationell nivå. UKCIP är knutet till universitet i Oxford och finansieras av Defra. UKCIP skall utgöra en brygga mellan forskare och beslutsfattare i regering och privata företag samt hjälpa organisationer och företag att utvärdera hur de kan påverkas av klimatförändringar så att de kan förbereda sig i tid.

Defra arbetar tillsammans med UKCIP för att ta fram nationella strategier för klimatanpassning. Det handlar om såväl kapacitetsbyggande, forskning, konkreta verktyg som erfarenhetsutbyte mellan olika aktörer.

UKCIP samarbetar med the Met Office Hadley Centre som är UK:s officiella center för klimatförändringsforskning. Hadley Centre finansieras till stor del av Defra och tillhör organisatoriskt det brittiska meteorologiska institutet. Hadley Centre analyserar klimatsystem och tar fram modeller för att förutspå klimatförändringar. UKCIP paketerar denna information och gör den möjlig att använda rent praktiskt för lokala och regionala myndigheter i deras anpassningsarbete.

SOU 2007:60 Bilaga B 35

Bland de olika sorters operativa verktyg och data som UKCIP erbjuder för att hjälpa och underlätta för myndigheter att utveckla anpassningsstrategier kan nämnas:

  • Socio-ekonomiska scenarion för att lokala myndigheter ska kunna bedöma och analysera hur klimatförändringarna påverkar deras respektive regioner. Scenarierna skräddarsys för att passa UK:s olika regioner, och har utvecklats efter uppskattningar av hur klimatförändringarna kommer att förändra UK:s geografi.
  • Kostnadsberäkning av den påverkan som klimatförändringarna åstadkommer i samhället. En metod har tagits fram för att kunna räkna ut kostnaden klimatförändringarna kan medföra för en organisation, en händelse eller ett område.
  • En databas för den samlade anpassningsverksamheten i UK. I databasen finns information som visar hur organisationer och sektorer i UK anpassar sig till klimatförändringarna.
  • Riktlinjer för identifiering och urval av anpassningsmöjligheter som kan användas för att minska klimatriskerna.

Regeringens arbete

Regeringen har valt att inte föreskriva detaljåtgärder eftersom behoven skiftar mellan olika regioner. De olika regionernas behov kan dessutom förändras över tid, både geografiskt och socioekonomiskt. Subsidiaritetsprincipen anses gälla, dvs. arbetet bör genomföras på mest lämplig nivå.

Från regeringens sida arbetar man istället med att göra allmänheten, näringsliv och lokala/regionala myndigheter medvetna om klimatförändringar och nödvändigheten av anpassning. UKCIP har också i uppgift att göra medvetandehöjande satsningar. Regeringen ser detta som en kostnadsbesparande åtgärd. Ju tidigare samtliga intressenter tar med riskerna med klimatförändringarna i sina beräkningar och söker finna lösningar på problemen, desto mindre väntas kostnaderna bli. Detta var också ett huvudargument i Stern-rapporten.

Bilaga B 35 SOU 2007:60

Finansiering

Det finns ingen finansiering som är direkt avsatt till klimatanpassningen i dagsläget, utan finansieringen sker i form av bidrag till forskning. I fråga om konsekvenser av svår påverkan av klimatet (exempelvis översvämningar) menar Defra att det möjligen kan bli fråga om kompensation via en krisfond, men främst anser man att regeringens roll är att uppmuntra till tidig bedömning av klimatriskerna på lokal och regional nivå. Detta är främst en uppgift för regioner och kommuner ute i landet. Därför sker en stor del av arbetet i regionala samverkansformer (Regional Climate Change Partnerships), som omfattar ett flertal olika aktörer. Deras uppgifter är bland annat att öka kännedomen på regional och lokal nivå. De finansieras bl.a. av den brittiska miljöbyrån (Environment Agency).

Regeringens arbete framöver

I det lagförslag till förnyad klimatpolitik (Climate Change Bill) som kom den 13 mars 2007 finns ett avsnitt som behandlar anpassningspolitiken. Där framgår att regeringen arbetar för att utveckla ett tvärpolitiskt ramverk för klimatanpassning. Klimatanpassningen måste fungera både finanspolitiskt och miljöpolitiskt. Även öppenheten gentemot allmänheten nämns. För att garantera ett transparent ramverk föreslås regeringen lämna rapporter vart femte år om hur anpassningsarbetet utformas och hur klimatet förändras.

Den 15 mars 2007 höll Ian Pearson, juniorminister med ansvar för klimatförändringar och miljö, ett tal där han beskrev UK:s anpassningspolitik. Han framhöll bl.a. att man i framtiden kommer att behöva avväga vilka värden som skall bevaras och vilka som inte kan bibehållas i ljuset av klimatpåverkan. Det kan t.ex. handla om att bedöma hur mycket resurser som skall satsas på att bevara vissa känsliga miljöer.

I slutet av 2007 avser regeringen presentera ett ramverk för en anpassningsstrategi (the Adaptation Policy Framework, APF), med åtgärder för en hållbar anpassningspolitik. Följande åtgärder väntas bl.a. föreslås:

  • Tvärsektoriellt arbete inom det brittiska regeringskansliet för att kunna fatta gemensamt beslut om hur statens egendomar och

SOU 2007:60 Bilaga B 35

fastigheter skall anpassas och skyddas (inte minst försvarsdepartementet som har ett betydande mark- och fastighetsinnehav). Redan idag finns en tjänstemannagrupp som arbetar tvärsektoriellt och har kontakter med lokala myndigheter och andra intressenter.

  • Skydd av viktig infrastruktur, inkl. översyn av järnvägsnätet som påverkas av högre temperatur (rälsen kan smälta vid extrema temperaturer).
  • Ökad beredskap för översvämningar och landförskjutningar, inkl. översyn av vägar som riskerar att krackelera vid stora vattenmängder.
  • Skydd av men också ett bättre utnyttjande av naturresurser.

Ekosystemets egna funktioner, såsom vattenabsorbering, ska kunna användas bättre.

Enligt Defra avser regeringen inte tillföra de lokala myndigheterna ytterligare resurser. Genom uppföljning och utvärdering av de lokala myndigheterna kommer det att finnas ett tryck på den lokala/regionala nivån att ta sig an anpassningsarbetet. Defra medger dock att det finns en potentiell risk för att de lokala myndigheterna tvekar att prioritera de långsiktiga klimatutmaningarna före mer trängande uppgifter.

I regeringens omfattande utgiftsöversyn av statens medel som presenteras i juli i år, vill Defra få in text om klimatanpassningsarbetet, inkl. att man bör ta fram indikatorer för att mäta hur långt anpassningen kommit i lokala/regionala myndigheter.

UKCIP:s arbete utvärderades 2004 av ett oberoende organ (Review of UKCIP, ESYS, 2004) och det konstaterades då att programmet varit framgångsrikt och effektivt, varför det rekommenderades att det skulle få ett fortsatt mandat.

UKCIP-rapporten ”Measuring Progress: Preparing for climate change through the UK Climate Impacts Programme” går utförligt igenom hur olika sektorer och regioner påverkas av ett förändrat klimat (se punkt 3).

Bilaga B 35 SOU 2007:60

2 Effekter av klimatförändringar och anpassningsåtgärder sektorsvis

2.1 Jordbruk

Jordbruket förväntas till stor grad påverkas av klimatförändringarna. Enligt undersökningar skulle skördarna öka signifikant, såvida tillgången på konstbevattning och nya grödor är obegränsad. Prognostiseringen kompliceras dock av det faktum att ifall man endast tar hänsyn till ett förändrat klimat så förväntas skördarna minska. Om man däremot samtidigt tar hänsyn till den förväntade ökningen av CO

2

i atmosfären, så förväntas skördarna öka.

Behovet av konstbevattning förväntas öka med upp till 26 % fram till år 2050. Det är osannolikt att enbart de direkta klimatförändringarna drastiskt kommer att påverka hur jordbruket utvecklas. Enligt prognoser så har socioekonomiska faktorer samt översvämningar större betydelse för hur det framtida jordbruket kommer att se ut. Ett exempel är sockerbetor, där man vet om att en framtida produktion kommer att vara direkt avhängig hur pass omfattande skyddsåtgärder som vidtas mot översvämningar.

2.2 Biologisk mångfald

De framtidsscenarier man tagit fram fokuserar på arters förmodade spridningsområden i framtiden, för att man därmed ska få en uppfattning om hur bestånden kommer att påverkas. Det är svårt att uppskatta huruvida den biologiska mångfalden kommer att påverkas negativt eller positivt, då vissa arter antagligen får ett minskat spridningsområde (”wood cranesbill”, bok) medan andra kommer att få ett större spridningsområde (Spanish catchfly, sea purslane). MONARCH var namnet på ett forskningsprojekt som undersökte fåglars utspridningsområde i förhållande till kvaliten på deras habitat. Man kom fram till att klimatförändringar inte kommer att ha någon större påverkan på fågelbestånden. Projektet har dock kritiserats för att ha bortsett från ett flertal parametrar, varför man ska genomföra uppföljningsprojekt där man mer grundligt undersöker den biologiska mångfaldens framtid (se punkt 4). Kärr och träskmarker förväntas drabbas negativt av klimatförändringarna, till följd av den högre havsnivån samt det större antalet stormar. Havsvattentemperaturen förväntas stiga,

SOU 2007:60 Bilaga B 35

och då särskilt vattnet utanför sydöstra Englands kust. Enligt modelleringar kommer detta att resultera i minskade bestånd av brunalger, vilken kommer att tvingas att migrera längre norrut där vattnet är kallare, medan den sydliga havstulipanen samt vissa snäckarter, d.v.s. arter från varmare sydliga breddgrader, förväntas få en större utspridning.

2.3 Vattentillgångar

Enligt alla klimatscenarier kommer vattentillgångarna att påverkas. Flödesnivåerna förväntas minska under samtliga månader förutom januari. Antalet torrperioder förväntas också öka, enligt låga beräkningar från en vart nionde år till två per femtonde år och enlig höga beräkningar till en vart tredje år. Grundvattennivåerna förväntas också påverkas, och enligt vissa beräkningar kommer tillgången i sötvattenreservoarer att minska med så mycket som 10

  • % i södra England fram till år 2020. Efterfrågan på vatten förväntas också öka dramatiskt, även om de socioekonomiska faktorerna har en avgörande betydelse för denna utveckling. Vid år 2050 förväntas efterfrågan, till följd av klimatförändringar, att ha ökat med 1,8
  • % för hushållen, 3,6−6,1 % för industrin och

26 % för jordbruket. Det har i dagsläget endast utförts ett fåtal studier med fokus på vattenkvaliten, men preliminära resultat indikerar att effekten inte kommer vara så stor.

2.4 Översvämningar

En ökad frekvens av översvämningar förväntas bli en av klimatförändringarnas största effekter. Flertalet kvantitativa studier pekar mot att antalet höga vattenstånd i floderna på vinter kommer öka. I Skottland förväntas flöden öka med 10

  • % fram till år 2020, vilket kan resultera i en fördubbling av antalet översvämningar. Översvämningar med en återkomstintervall på en gång vart femtionde år förväntas ha ett återkomstintervall på en gång vart tjugonde år vid år 2080 i Skottland. I hela Storbritannien räknar man med att cirka 2 miljoner hushåll kommer att vara utsätta för översvämningsrisk. Försäkringskostnader förväntas kunna fördubblas ett normalår och tredubblas ett extremår. Man poängterar dock att socioekonomiska förändringar antagligen har en viktigare

Bilaga B 35 SOU 2007:60

betydelse än klimatförändringar när det gäller skadeverkan till följd av översvämningar.

Tabell Preliminära uppskattningar av framtida översvämningsrelaterade försäkringskostnader (miljoner £, valuta år 2004)

Händelse Idag År 2050

Normalår Extremår Normalår Extremår

Inlands översvämning 400

1 500

4 500

Kustöversvämning 5 000 40 000*

*London drabbas.

Anpassningsåtgärder: I Storbritannien har man utvecklat, och fortsätter att utveckla, en plan (A Flood Risk Management Plan) för hur man ska kunna anpassa Londons översvämningsskydd (The Thames Barrier), vilket utvecklades under en 30-års period efter översvämningarna 1953, till klimatförändringarnas effekter. Med hjälp av UKCIP2 scenarier samt HadCM2 modelleringar bedömde man att en 20 % ökning av högsta flöden är att räkna med i ett framtida klimat.

Office of Deputy Prime Minister har tagit fram ”Planning Policy Guidance” vilken ger riktlinjer om hur man bör hantera byggnation i översvämningsbenägna områden.

2.5 Hälsa

Klimatförändringar förväntas ha både positiva och negativa effekter på folkhälsan i Storbritannien. En ökad frekvens av översvämningar kan i sin tur innebära sämre vattenkvalité, högre koncentration av föroreningar och avloppsvatten i dricksvattnet, vilket kan verka negativt på folkhälsan. Reningsverk riskerar också att bli utslagna i samband med översvämningar. Ett mer extremt klimat och en ökad frekvens av översvämningar kan också ha en negativ påverkan på befolkningens mentala hälsa. Utöver den betydande stress som stora skador orsakar kan hotet om en upprepning av översvämningarna verka förödande för den mentala hälsan.

SOU 2007:60 Bilaga B 35

Positiva Hälsoeffekter

  • luftföroreningars negativa hälsopåverkan kan reduceras (fuktighetsrelaterad)
  • fler människor som cyklar och promenerar, till följd av ett förändrat klimat
  • mildare vintrar och varmare somrar ökar utomhusaktiviteten, vilket är gynnsamt för folkhälsan
  • köldrelaterade dödsfall kan minska med upp till 20 000 fall per år

Negativa hälsoeffekter

  • varmare somrar ökar utomhusaktiviteterna, vilket innebär ökad exponering för farlig UV-strålning
  • stormrelaterade dödsfall ökar
  • ökad frekvens av smittbärare, leder till fler sjukdomsfall

År 2050:

  • värmerelaterade dödsfall kan öka från 800 till 2800 per år
  • antalet fall av matförgiftning kan öka med upp till 10 000 fall per år p.g.a. det varmare vädret
  • antalet fall hudcancer kan öka med upp till 5 000 fall per år
  • antalet fall av grå starr kan öka med upp till 2 000 per år
  • ozonrelaterade andningssvårigheter kan bli vanligare, öka med upp till 4 000 fall per år, där hälften av fallen förväntas vara fatala

2.6 Byggande och byggnader

Byggbranschen kommer att påverkas av klimatförändringarna. Antalet uppvärmningsdagar förväntas minska med 35-40 %, medan antalet avkylningsdagar förväntas öka med 200 % fram till 2080. Dessa prognoser kan dock vara underskattningar, då dåliga byggkonstruktioner innebär att inomhustemperaturen kan bli högre än utomhustemperaturen varför antalet avkylningsdagar kan bli än högre.

Bilaga B 35 SOU 2007:60

Tabell Föreslagna design/anpassningsåtgärder för sydöstra England

Byggnads typ Föreslagna design/anpassningsåtgärder Existerande byggnader Nya och framtida byggnader Hus och ägenheter Tillhandahållande av automatisk luftkonditionering och ventilering (mekanisk eller naturlig). Mekaniskt avkylningssystem i utvalda rum.

Samma som för existerande byggnader.

Lättare byggnader (mindre robust konstruktion) med mekaniska luftkonditioneringssystem.

Skolor De skolor som i dagsläget lever upp till byggstandard, men som inte har luftkonditionering/ avkylningssystem kommer behöva byggas om.

Kombinerad approach: Dels bättre byggplanering (för att minska behovet av kylsystem), dels installerandet av mekaniska kylsystem.

Kontor Samma som för skolor Kombinerad approach där full ventilering inte är nödvändigt. Där full ventilering är nödvändigt krävs tekniska lösningar.

Anpassningsåtgärder: I Storbritannien har man infört en klausul om hänsynstagande till klimatförändringarna i ”the Building Regulations”.

2.7 Turism

Många regionala studier indikerar att turismnäringen kommer att gynnas av klimatförändringarna, då de förväntas resultera i varmare somrar. Skottland kommer dock tvingas anpassa sig till ett mer opålitligt snötäcke. År 2006 publicerades rapporten ”Climate Change and the Visitor Economy” vilken särskilt fokuserar på turism i nordvästra England, men som även drar generella slutsatser. Rapporten kommenterar att den tidigare ståndpunkten att turismnäringen kommer att kraftigt gynnas till följd av klimatförändringarna behöver nyanseras. Även om regionen klimatmässigt kommer att gynnas av förändringarna, så kommer socioekonomiska faktorer även att spela en avgörande roll, exempelvis hur människor väljer att spendera sin fritid i framtiden.

SOU 2007:60 Bilaga B 35

3 Forskningssatsningar, program och synteser

UK Department of Environment, Food and Rural Affairs (DEFRA) är ledande när det organiseringen av klimatforskningen. Man bidrar årligen med 12 miljoner £ till forskning syftande till att utveckla och förbättra kunnandet av effekterna av klimatförändringarna.

Hadley Centre (en del av Met office, den brittiska vädertjänsten) är en av de ledande klimatmodelleringscentra i världen. Deras senaste globala modell är Hadley Global Environment Model (HadGEM1). Den innehåller en rad förbättringar jämfört med föregångarna.

Tyndall Centre for Climate Change Research upprättades år 2 000 och bedriver interdisciplinär forskning med fokus på klimatförändringar. Man har analyserat hur en rad olika sektorer kommer att påverkas av klimatförändringarna, bland annat folkhälsa, vattenresurser och översvämningar.

Climate Research Unit vid University of East Anglia är ledande i analys av klimatdata och har också studerat bl.a. extremvädrenas påverkan på olika sektorer och länder.

Advanced Along-Track Scanning Radiometer (AATSR) är namnet på ett klimatinstrument som till stor del designades och byggdes i Storbritannien, och nu utgör en del i det europeiska samarbetet ESA (där ett flertal klimatintrument och satelliter ingår). AATSR har bl.a. bidragit med viktig information om hur klimatförändringarna påverkat oceanerna.

Den internationella konferensen ”Stabilisation of Greenhouse Gases – Avoiding Dangerous Climate Change” anordnades av UK Department of Environment, Food and Rural Affairs (DEFRA) år 2005. Mötet konkluderade att klimatförändringarna är värre än förväntat och att omedelbara åtgärder är nödvändiga.

Monarch 2 och Monarch 3 (Modelling Natural Resource Responses to Climate Change) och ACCELARATES (Assessing Climate Change Effects on Land use and Ecosystems: from Regional Analysis to The European Scale) är namnet på forskningsprogram som ska undersöka arters framtida spridningsområden i ett framtida klimat, där man även väger in socioekonomiska faktorer.

Office of Science and Technology har beställt studien ”The Foresight Future Flooding Study”, vilken är tänkt som ett

Bilaga B 35 SOU 2007:60

oberoende utredning/förslag hur man ska hantera översvämningar och erosionrisker i framtiden (2030

  • i Storbritannien.

UKCIP i samarbete med regeringen håller på att etablera Marine Climate Change Impact Partnership (MCCIP), vilket är ett initiativ till ett långsiktigt multidisciplinärt arbete med att förstå klimatförändringarnas påverkan på den marinamiljön.

4 Ansvarsfördelning och organisation vid extrema väderhändelser

Statsförvaltning

Storbritannien består av England, Wales, Skottland och norra Irland. Sedan 1999 har beslutanderätt på en rad områden överförts till de lokala parlamenten. Det brittiska parlamentet beslutar dock fortfarande om bland annat försvarsfrågor.

Storbritannien har mycket stora ministerier. Förvaltningsstrukturen bygger på principen om att enskilda ministrar har ett direkt ansvar för genomförandet av politiken, så kallat ministeransvar. Ministrar har därför ett intresse av direkt kontroll av den underlydande förvaltningens verksamhet, och krishanteringsfrågor stannar vanligtvis inom ministerierna.

De geografiska ansvarsområdena finns på tre nivåer: På central nivå ca 20 ministerier med ett kabinett av ministrar utsedda av premiärministern. På regional nivå fyra delar (England, Skottland, Wales och Nordirland). Lokal nivå indelas sedan i grevskap, 32 i Skottland, 22 i Wales och 6 på Nordirland. England indelas på lokal nivå i 7 tätortsområden och 33 grevskap.

I England finns så kallade Government Offices for the Region (GOR) som har en likartad roll som Sveriges länsstyrelser. Den lokala nivån i England och Wales, grevskapen (counties) som i sin tur är indelade i ett stort antal mindre distrikt. Det lokala självstyret är starkt begränsad. Mycket verksamhet på lokal nivå sköts idag av halv- och icke-statliga organ.

SOU 2007:60 Bilaga B 35

Ansvarsprinciper

I Storbritannien är huvudprincipen att ansvaret för hanteringen av kriser, inbegripet den första reaktionen på en uppkommen krissituation, ska ligga på lokal nivå. Regioner har idag främst en planerande och förberedande roll i krisberedskapsarbetet. Vid en katastrof eller kris förväntas det att blåljusmyndigheter (polis, brandkår, sjukvård och kustbevakning), det lokala styret och frivilligorganisationer ska agera. Om katastrofen är sådan att lokala resurser inte räcker till kan ytterligare resurser kallas in från närliggande myndigheter och organisationer liksom från regeringen. Riktlinjen är dock att hålla krishanteringen på en så lokal nivå som möjligt. Bara vid omfattande katastrofer leds samordningen från central nivå. I sådana situationer utnämns ett ministerium till Lead Government Department, vilket beskrivs nedan.

Försvarsmaktens roll

I Storbritannien förväntas den lokala nivån hantera kriser utan militärens ingripande. Det är endast i undantagsfall som en begäran om stöd från försvarsmakten i räddningsarbetet kan bli aktuell. Fram tills idag har krishantering varit starkt förknippat med krig och civilt försvar, något som är på väg att ändras. Den lokala nivåns krisberedskap finansieras idag med medel från det civila försvaret.

Organisation för krishantering

I Storbritannien har det under längre tid pågått en reform av lagstiftningen rörande krishantering. Reformförslagen är samlade i den lagtext som presenterats i Draft Civil Contingencies Bill, som antogs i november 2004. Ansatsen är bred. Lagförslaget har en helhetssyn på säkerhets- och beredskapsarbetet. Tio sektorer i samhället har identifierats som livsviktiga och har sedan indelas i 39 underkategorier. Exempel på detta är sektorn ”kommunikation”, som delats in i kategorierna datakommunikation, trådlös information, brevpost, offentlig information osv. Riktlinjen är att samhället behöver ett sammanhängande ramverk för att hantera ett brett spektrum av kriser. Reformerna upphäver den tidigare rådande skiljelinjen mellan det civila försvaret och fredstida krishantering,

Bilaga B 35 SOU 2007:60

och överger den tidigare mer ensidiga betoningen av det civila försvaret.

Krishantering på lokal och regional nivå

I Storbritannien förväntas den lokala nivån hantera kriser som uppstår i grevskap och distrikt, men kapaciteten för detta är dock relativt låg. Planering och förberedelse för kriser baseras till stor del på frivillighet. Finansieringen sker via så kallade Civil Defence Grants som är knutna till det civila försvaret.

Den administrativa strukturen på regional nivå skiljer sig åt för olika delar av Storbritannien. England är indelat i regionala regeringsfilialer, så kallade Government Offices for the Region (GOR). Dessa regionkontor ansvarar för samordningen av förberedelse- och planeringsarbetet inom krisberedskapsfrågor. För detta syfte har kontoren inrättat regionala arbetsgrupper, så kallade Regional Resilience Forums (RRF) där ett brett spektrum av offentliga och privata aktörer (ministerier, lokala organ, blåljusmyndigheter, militär, infrastrukturoperatörer m.fl.) finns representerade. RRF kartlägger risk- och sårbarhet inom regionen, inventerar resurser, upprättar regionala beredskapsplaner och samordnar övningar och utbildninginsatser.

Krishantering på ministerienivå

Vid en nationell kris utses ett så kallat Lead Government Department (LGD), d.v.s. ett ministerium som leder och samordnar de övriga ministeriernas agerande under krishanteringen. LGD ska underlätta en samordnad insats på ministerienivå och innebär inget utökat ansvar för polis, brandkår, räddningstjänst och andra myndigheter som svarar för den operativa krishanteringen.

Sedan 2001 vilar ansvaret för krisberedskapsfrågor på premiärministerns kansli, Cabinet Office. Under kabinettet ligger Kommittén för civila kriser (Civil Contingencies Committee). CCC bereder krishanteringsfrågor för ministern och leds av inrikesministern. Vid en kris samarbetar kommittén nära premiärministerns kriscell (Cabinet Office Briefing Room A, COBRA).

Som stödfunktion till CCC har Sekretariatet för civila kriser (Civil Contingencies Secretariat) bildats. Sekretariatets främsta

SOU 2007:60 Bilaga B 35

uppgift är att stödja regeringen och säkerställa att regeringen kan fortsätta att fungera vid en kris. Man arbetar kontinuerligt med att identifiera och bedöma situationer som kan hota orsaka allvarliga störningar i samhället. CCS spelar en viktig roll i att samordna ministerierna i deras planerings- och förberedelsearbete, bistå med strategisk och operativ analys till andra organ i krishanteringssystemet och erbjuda krishanteringsstöd. Fokus ligger främst på räddningstjänstfrågor. CCS rapporterar direkt till en underrättelse- och säkerhetssamordnare, en hög tjänsteman med ansvar att samordna krisberedskaparbetet med underrättelser kring hot- och hotutveckling. Denne stöder även inrikesministern i hans arbete inom CCC och fungerar därmed som direkt länk mellan organen.

National Infrastructure Security Coordination Centre (NISCC)

NISCC (uttalas “nicey”) är ett tvärministeriellt center som samordnar och utvecklar det pågående arbetet kring informations- och infrastruktursäkerhet. NISCC:s huvuduppgift är att skydda kritisk infrastruktur i Storbritannien mot elektroniska attacker, det vill säga antagonistiska hot. Centret ligger organisatoriskt under MI5 och leds av en styrelse med en representant från inrikesministeriet som ordförande, samt bl.a. Cabinet Office, säkerhetstjänsten, försvarsministeriet, handels- och industriministeriet samt polisen som medlemmar. NISCC agerar larmklocka vid en attack mot kritisk infrastruktur och bistår med expertis vid en inträffad attack eller hot om attack mot kritisk infrastruktur eller informationssystem. Vid en kris har centret mandat att begära resurser från andra myndigheter. Den löpande verksamheten består till stor del i att samla, analysera och sprida information om hotbilder till andra myndigheter och på så vis fungera som en kunskapsbas för regeringen, myndigheter och privata ägare av kritisk infrastruktur. NISCC har även byggt upp ett omfattande nätverk på informationssäkerhetsområdet med det brittiska näringslivet och privata aktörer. I samarbete med lokala myndigheter, främst i London, har man även utvecklat små, lokala och sammanlänkade ”informationsceller”, så kallade Warning, Advice and Reporting Points (WARPs). NISCC anses som ett mycket gott exempel på hur arbetet kring informationssäkerhet kan bedrivas.

Bilaga B 35 SOU 2007:60

En bredare definition av kris

Storbritanniens lösningar och strukturer inom krishantering har varit uppbyggda kring kriget som hotbild. Denna definition har de senaste åren, och särskilt sedan den 11 september 2001, ansetts vara föråldrad. Hotbilden har breddats. En kris beskrivs idag som en situation eller ett förlopp vars konsekvenser hotar förutsättningarna för samhällets fortlevnad. Fyra olika typer av skyddsvärda objekt identifieras: befolkningen, miljön; den politiska, administrativa och ekonomiska stabiliteten, och säkerheten.

Föreslagna reformer

Den nyligen genomförda reformen innebär inga större förändringar för krishanteringssystemet på central nivå. Ett omfattande reformförslag är dock att ge regeringen rätt att vid en kris meddela föreskrifter via förordning som i normala fall meddelas via lag, så kallade emergency powers. Denna normgivningsmakt skulle då gälla för Storbritanniens alla delar, d.v.s. även Skottland, Nordirland och Wales. Någon motsvarande svensk lag finns inte.

En krisplaneringsöversyn på regeringsnivå har även genomförts. I denna har en oklar fördelning av ansvar mellan ministerierna lyfts fram som ett problem. För att underlätta kontakter mellan lokal, regional och central nivå har idén framkommit att skapa en så kallad one-stop shop, en centralpunkt inom regeringen som fungerar som samlande kontaktyta vid en kris.

Den regionala nivån föreslås få en utökad roll i den regionala krisberedskapen. Förslaget går i korthet ut på att regionkontoren (GOR) inte bara ansvarar för planerings- och förberedelsearbete, utan även åläggs en skyldighet att leda och samordna akuta krishanteringsinsatser i regionen. Regionala krisberedskapssamordnare ska utnämnas och dessa ska med stöd av emergency powers kunna agera med förhållandevis stora befogenheter vid en kris. Som stöd för samordnaren ska regionala kommittéer inrättas. Dessa ska aktiveras vid krissituationer och då bestå av samma personer som i de regionala planeringsgrupperna RRF.

För den lokala nivån skapar reformen helt nya förutsättningar för aktörer att ta ett tydligare ansvar och instrument för att bättre hantera kriser. Lokala aktörer är nu skyldiga att utföra hot-, risk- och sårbarhetsbedömningar, upprätta krisplaner samt förbereda

SOU 2007:60 Bilaga B 35

och informera allmänheten. Vidare är grevskap och stadskommuner ålagda att inrätta lokala arbetsgrupper, så kallade Local Resilience Forums (LRF), motsvarande RRF:s på den regionala nivån.

5 Finansieringsformer/Försäkringar för stöd vid extrema väderhändelser

Storbritannien har ett marknadsbaserat system där den statliga inblandningen är obefintlig. I enlighet med det privata marknadsbaserade försäkringssystemet så fördelas kostnaderna/riskerna bland de försäkrade. Med s.k. riskbaserad prissättning så betalar de som utsätter sig för störst risk ett högre pris jämfört med dem som utsätter sig för en lägre risk.

Det är standard att egendomsförsäkringar, privata såväl som för kommersiella samt industriella verksamheter skyddar mot stormar, hagel, snölast, laviner (kategoriserat som ”wind action”), översvämningar, jordbävningar och frost (i termer av vattenskada). Skydd mot landsänkning är inte lika vanligt.

Erfarenheter pekar mot att försäkringsbranschen kommer att påverkas av klimatförändringarna. Försäkringsbranschen är varit väl medvetna om detta och har intagit en mycket proaktiv roll. The Association of British Insurers (ABI) har tagit fram en rapport ”Financial Risks of Climate Change”, vilken redovisar hur klimatförändringarna kan påverka kostnaderna för extremväder i framtiden. Beräkningarna bygger på tidigare efterforskningar och man använder sig av försäkringsbranschens katastrofmodeller för att kvantifiera kostnaderna.

Man kommer fram till att:

  • Årliga kostnader för stormar i Europa kan öka med åtminstone

5 %, till 32

  • miljarder USD per år, till år 2080.
  • Klimatförändringarna kan öka de årliga översvämningskostnaderna i Storbritannien femtonfaldigt till år 2080, enligt worstcase scenarierna. Om dessa scenarier appliceras på hela Europa skulle de årliga kostnaderna bli 120
  • miljarder USD.
  • Större skadeverkan kan leda till ökade kapitalkostnader och kraftigare fluktueringar på försäkringsmarknaden. Enligt worstcase beräkningar kan försäkrares kapitalreserv/garanti komma att öka med 90 % för amerikanska och japanska stormar.

Bilaga B 35 SOU 2007:60

Sammanlagt skulle ytterligare 90 miljarder USD behövas för att täcka gapet mellan genomsnittliga och extrema förluster resulterade av tropiska stormar i Japan och USA. Högre kapitalkostnader kombinerat med högre årliga skadekostnader skulle kunna leda till en ökad premiekostnad på upp till 60 % på dessa marknader.

  • Socioekonomiska faktorer kan accentuera effekterna av klimatförändringar. Ovanstående beräkningar tar inte hänsyn till samhällets förväntade ökade sårbarhet för extrema händelser till följd av en större befolkning, en rikare befolkning och ett högre pris på tillgångar. Exempelvis skulle kostnaderna för stormen Andrew ha blivit dubbelt så höga ifall den inte hade drabbat Florida 1992 utan tio år senare, p.g.a. ökad bebyggelse samt högre fastighetspriser.
  • Klimatförändringarnas påverkan på andra sektorer kan få konsekvenser för försäkringsbranschen. För vissa sektorer är det svårt att avgöra huruvida den sammanlagda effekten kommer att bli positiv eller negativ (jordbruk och hälsa). Man pekar dock på vissa aktuella händelser för att understryka hur pass harmfulla klimatförändringarna kan vara, t.ex. exemplifierar man med stormen Gudrun som innebar den dyraste försäkrade förlusten i Sveriges historia.
  • Man konstaterar att många kostnader skulle kunna undvikas genom förebyggande åtgärder. En jämförelse av olika klimatscenarier visar att om man minskar koldioxidutsläppen från en hög till en låg nivå, kan man minska försäkrarnas kapitalreserv/garanti för stormväder med 80 %. Översvämningsrisker i norra Europa ökar endast 2
  • %, enligt de klimatscenarier där man använder låga nivåer, vilket skulle spara 120 miljarder USD årligen år 2080.
  • Man föreslår att man vid policybedömningar ska ta hänsyn till förväntade klimatförändringar. Policyskapare bör göra costbenefit analyser där man inkluderar finansiella bedömningar av klimatpåverkan, både genomsnittsvärden såväl som extremvärden, för att man ska kunna göra bättre rekommendationer.
  • Man föreslår även att mer forskning ska bedrivas på området, särskilt bör man ytterligare utreda effekterna av europeiska stormar och översvämningar.

SOU 2007:60 Bilaga B 35

Man utreder även den försäkringsmässiga kostnadsfördelningen vid naturkatastrofer och jämför med andra länder (se ABI:s rapport för sammanställning).

Man poängterar att det är av största vikt att återförsäkringssystemet får en större utbredning. Extremväder sätter en oerhörd press på den försäkringsbranschens finansiella kapacitet och kan orsaka konkurser för enskilda företag. Efter att stormen Andrew drabbat Florida 2004, orsakande skador värda 22 miljarder USD, så gick elva försäkringsföretag bankrutt. En förklaring kan vara att storleken på att den globala återförsäkringsmarknaden av egendom år 2004 endast var 55 miljarder USD, vilket innebar att enskilda företag själva fick bära stora kostnader.

Försäkrare skulle kunna begränsa sina risker genom att överföra naturkatastrofsriskerna till kapitalmarknaden. Nya försäkringsprodukter vilka håller på att utvecklas är bl.a. väderderivat (Weather derivatives) och katastrofobligationer (Catastrophe bonds). Endast genom sin storlek, värdet på den globala finansiella marknaden är i dagsläget 120 000 miljarder USD, erbjuder den finansiella marknaden oerhörda möjligheter till riskdiversifiering. Men transaktionskostnaderna förväntas dock bli höga då investerare inte är vana vid dessa nya försäkringsprodukter samt försäkringsrisktagande. Konventionella återförsäkringssystem kommer kanske endast täcka en liten del av de totala förlusterna vid extrema väderhändelser, ifall dessa blir mer vanligt förekommande. Risken finns att det kommer att finnas otillräckligt med kapital för att ersätta uppkomna förluster. Försäkrare håller redan på att titta på alternativa riskmekanismer för att kunna diversifiera sitt kapital:

Bilaga B 35 SOU 2007:60

Källa: ABI Financial Risks of Climate Change.

Hela försäkringsbranschen bygger på att man kan analysera och bedöma risker. Man utvecklar mer sofistikerade riskanalysmodeller hela tiden som tar hänsyn till ett stort antal data, s k probabilitetsmodeller, för att kunna göra realistiska bedömningar:

SOU 2007:60 Bilaga B 35

Det har hittills inte definierats vad som utgör en klimatförändring och vad som är att betrakta som en naturkatastrof och därmed kan falla under ”force majeure”. Generellt sett finns en risk för att försäkringspremier stiger dramatiskt, i synnerhet för företag som löper stor risk att drabbas av påverkan av klimatförändringar, såsom privata energibolag.

Försäkringsbolagen har träffat en överenskommelse med staten om att fortsätta försäkra alla områden mot att staten lovar vidta vissa förebyggande åtgärder, t.ex. byggande av skyddsvallar mot översvämningar. I fråga om konsekvenser av svår påverkan av klimatet, t.ex. översvämningar, har dock Defra öppnat för att det möjligen kan bli fråga om kompensation via en krisfond, även om man fortsatt anser man att regeringens roll främst är att uppmuntra till anpassningsåtgärder samt riskförebyggande arbete på lokal och regional nivå.

I Storbritannien finns inget statlig skördeskadesystem för jordbrukare. För några år sedan startades dock en inkomstförsäkring i jordbruket på privat initiativ. Däri används prisnivån på LIFFE (Londons börs för futureshandel) och jordbruksministeriets regionala statistik som jämförelsegrund.

Bilaga B 35 SOU 2007:60

6 Åtgärder som har vidtagits till dags dato

Storbritannien ligger i framkanten när det gäller anpassningsåtgärder till ett förändrat klimat. Man har publicerat en rad rapporter om hur olika sektorer påverkas (särskilt analysen av försäkringsbranschen bör nämnas). Man ska inom en snar framtid etablera ”UK’s Adaptation Policy Framework” vilken föreslår hur man ska integrera klimatfrågor i samtliga sektorer i ekonomin. Man ska även lansera programmet ”Climate Change Communications Initiative”, med en budget på 12 miljoner £, vilket syftar till att utbilda den brittiska allmänheten om klimatfrågor. Liksom i övriga länder finns det en rad åtgärder som ligger i startgroparna, men inte mycket har implementerats till dags dato.

9 Tyskland

1 Generella anpassningsstrategier och åtgärdsförslag

I Tyskland ligger ansvaret för klimatanpassningsfrågor i huvudsak på delstaterna (Länderna). Den federalregeringen kan inte tvinga delstaterna till åtgärder, utan istället utarbetas ramar och icke bindande riktlinjer. På förbundsnivå har arbetet just påbörjats. Ett arbete att ta fram strategier och riktlinjer pågår, men några konkreta åtgärder finns inte ännu.

Rapporten ”Climate Change in Germany – Vulnerability and Adaptation of Climate Sensitive Sectors”, framtagen av Potsdam Institute for Climate Impact Research år 2005 för Federal Environmental Agency räkning, kan ses som startpunkten för utvecklandet av tysk klimatstrategi. Rapporten utgår från en rad plausibla framtida klimatscenarier och tar även hänsyn till socioekonomiska faktorer, och erbjuder preliminära riktlinjer för framtida anpassningsåtgärder.

Rapportförfattarna menar att socioekonomiska indikatorer kan användas för att få fram en generell bild över vilka åtgärder som är nödvändiga men understryker att anpassningsåtgärder måste till syvende och sist anpassas efter lokala förhållanden. Man efterfrågar därför anpassningsstrategier för varierande nivåer: t.ex. europeisk, regional, nationell samt lokal, samt för varierande sektorer och olika ekosystem.

SOU 2007:60 Bilaga B 35

Man förespråkar även att alla berörda parter ska vara involverade i utarbetandet av anpassningsstrategier, så att denna inte blir en ren akademiskforskningsprodukt utan praktisk användbarhet. Man understryker vikten av att privata och lokala aktörer involveras. En framtida klimatanpassningsstrategi kommer att innebära att intressekonflikter kommer uppenbaras, och man poängterar att dessa måste lösas i konstruktiv dialog innan ett effektivt arbete i form av utformande av anpassningsstrategi kan göras.

Tyska Naturvårdsverket har inrättat kompetenscentrat KOMPASS (Kompetenzzentrum Klimafolgen und Anpassung). KOMPASS skall fungera som en länk mellan forskning och handling samt ge konkreta råd avseende nödvändiga följder av klimatförändringarna.

Från federalt håll har än så länge integrerade sårbarhetsanalyser utförts för Bayern (BayFORKLIM 1990

  • Brandenburg

(Bradenburg-Studies 1997

  • och Baden-Wurttemberg

(KLARA 2003

  • Övriga områden som åtminstone delvis har utvärderats är kustlinjerna längs med Nordsjön och Östersjön, ön Sylt, flodmynningen Weser, Elbes avrinningsområde, Oder, Danube, samt sjön Bornhöveder. Problemet med flertalet av ovanstående utvärderingar är dock att de i alltför hög grad fokuserat på ett avgränsat geografiskt område eller ett avgränsat problemområde, mestadels vattenrelaterade skadeverkningar, och är inte användbara för att ge en övergripande helhetsbild.

Nordrhein-Westfalens Ministerium för miljö, naturskydd, jordbruk och konsumentskydd har, tillsammans med ansvariga myndigheter presenterat en första rapport om hur delstaten kommer påverkas av klimatförändringarna. Först efter en fullständig kartläggning av hur klimatförändringarnas effekter avser man föreslå lämpliga anpassningsåtgärder. Målet är att föreslå konkreta åtgärder.

2 Effekter av klimatförändringar och anpassningsåtgärder sektorsvis

Samtliga framtida klimatscenarier (ATEAM) som använts i Tysklands nationella sårbarhetsrapport pekar mot ett varmare klimat. De olika klimatscenarierna indikerar en temperaturökning på mellan 1,6–3,5ºC. Flertalet scenarier pekar särskilt ut sydöstra och östra Tyskland som områden särskilt utsatta för en tempe-

Bilaga B 35 SOU 2007:60

raturhöjning. Samtliga scenarier indikerar små förändringar vad gäller årlig nederbörd, dock kommer sommar och vintersäsongen att drabbas kraftigare. Vintrarna förväntas få ökad nederbörd medan somrarna förväntas få mindre nederbörd.

2.1 Jordbruk

Jordbruket i Tyskland förväntas att till viss del påverkas tillföljd av klimatförändringarna. Effekterna är dock svåra att förutsäga. Å ena sidan kan en temperaturhöjning i kombination med bristande vattenresurser leda till sämre skördar. Å andra sidan kan en temperaturhöjning i kombination med tillräckliga vattenresurser innebära större och mer varierade skördar, då man får möjlighet att odla ett större antal olika grödor. Vissa regioner, t.ex. norra Tyskland, vilka i dagsläget inte har särskilt gynnsamma förutsättningar att bedriva jordbruk, för kallt eller för varmt, kan förväntas gynnas av de framtida klimatförändringarna. Andra regioner, t.ex. Brandenburg, vilka redan i dagsläget befinner sig i ett utsatt läge vad gäller vattenförsörjning, kan förväntas få problem med jordbruksproduktion till följd av den minskade sommarnederbörden. För Tyskland som helhet förväntas inte effekterna av klimatförändringarna att få några större konsekvenser. Jordbrukssektorn är relativt flexibel, det går fort att ställa om från en gröda till en annan och sektorn har historiskt utsatts för en rad klimatrelaterade utmaningar vilka man stått pall för. Därför bedömer man generellt att sektorns sårbarhet, utifrån antagandet att inga åtgärder vidtas, är moderat med undantaget östra Tyskland vilka till följd av sin utsatthet för torka och sin dåliga jord anses utsatta för hög risk.

Planerade anpassningsåtgärder: anpassa grödor, rotation, plöjningsmetoder och konstbevattning efter klimatförändringarna. Konstbevattningen anses till en viss del redan vara klimatanpassad i östra Tyskland då man redan erfar ett torrare klimat; utvecklande av bättre riskspridningsmekanismer, t.ex. försäkringar mot hagel och uppbyggande av större kapitalreserver i sektorn; integrering av klimatanpassningsaspekten i existerande jordbruks- och landsbygdsprogram.

SOU 2007:60 Bilaga B 35

2.2 Skogsbruk

Klimatförändringarna erbjuder Tyskland både möjligheter och risker när det gäller skogsbruket. Möjligheter i form av att man kan förvänta sig större avkastning på produktion och möjligheten att introducera nya trädslag i det existerande beståndet. Risker i form av att man kan förväntas sig grundläggande förändringar till följd av klimatförändringarna och samt med hänsyn till att det tar lång tid att genomföra förändringar i sektorn. Det vanligaste trädslaget i Tyskland är granen (Picea abies), vilken föredrar fukt och ett kyligare klimat, medan den är känslig för värme och torka. Granen odlas redan i nuläget i en viss utsträckning utanför dess naturliga hemvist, i områden den egentligen är för känslig för att kunna leva i, p.g.a. dess goda avkastningsmöjligheter. Granen är inte bara känslig för de direkta klimatförändringarna, i form av en högre temperatur och periodvis torka, utan även för dess indirekta effekter. En klimatförändring kan exempelvis innebära en ökad förekomst av skadedjur (granbarkborre; sextandad barkborre) samt en högre frekvens av stormar. Då granen är det mest odlade trädslaget i Tyskland har eventuella effekter på dess framtida odlingsmöjligheter stor ekonomisk betydelse. Övriga vanliga trädslag, exempelvis bok, ek, furu och Douglasgran bedöms inte vara lika känsliga för klimatförändringar. En större risk för skogsbränder, till följd av ett varmare klimat, utgör dock en särskild risk för pinjeträden. Liksom för jordbruket är det särskilt sydöstra och östra Tyskland som är känsligt för klimatförändringar, då dessa områden redan i dagsläget har problem med vattenförsörjningen samt odlar utanför granens naturliga hemvist.

Planerade anpassningsåtgärder: Skogssektorn är till viss del förberedd på de framtida klimatförändringarna. Å ena sidan pågår en intensiv debatt inom näringen, jämfört med andra sektorer, och det finns en rad möjliga anpassningsåtgärder, även om dessa är komplicerade. Å andra sidan tar det lång tid att genomföra åtgärder inom skogsbruket. Den åtgärd som på sikt skulle ge bäst resultat är att öka diversifieringen i skogsbeståndet, att öka variationen av trädslag, en åtgärd som dock kräver ett långt tidsperspektiv och avsevärda ekonomiska resurser. Särskilt betungande kan denna ekonomiska börda bli för privata skogsägare, varför riktade statliga stödåtgärder diskuteras. Om föreslagna vidtagna åtgärder genomföres, förbättrad diversifiering av skogsbeståndet, bedöms sektorns sårbarhet för klimatförändringar att vara liten. Åren 1998-2004

Bilaga B 35 SOU 2007:60

finansierade den federala regeringen ”Research for the environment” programmet, vilket hade som syfte att ta fram framtidsorienterade skogsvårdsmetoder.

2.3 Vattenresurser

De kanske mest betydande negativa effekterna till följd av klimatförändringarna är den förväntade ökade risken för översvämningar under vintern samt den förväntat minskade tillgången till vatten under sommarmånaderna. Detta kan bli effekterna av en ökad nederbörd under vintern och en minskad under sommaren. Avdunstning, till följd av den högre temperaturen, kan ytterligare förvärra sommartorkan. Frekvensen av kraftiga skyfall att kan komma att öka under vintern och snötäcket tros komma att minska. Den regionala spridningen är stor, och det är i huvudsak de centrala och de östra delarna som kommer drabbas av den begränsade tillgången på vatten sommartid. Tyskland kan komma att befinna sig in situation där man drabbas av torka och vattenbrist på sommaren, medan man drabbas av översvämningar på vintern. Vattenresurssektorn bedöms generellt vara utsatt för stor risk, särskilt i östra Tyskland, ifall åtgärder inte vidtas.

Planerade anpassningsåtgärder: Det finns i dagsläget en rad tillgängliga åtgärder, de mest effektiva är antagligen ombyggnad av naturliga floder och system samt ökad magasinering av vatten, men dessa kräver omfattande insatser. Delstaterna beroende på erfarenhet av översvämningar har kommit olika långt i klimatanpassningsarbetet.

Förbundsministeriet för miljö, naturskydd och reaktorsäkerhet (BMU) är ansvarigt för den nationella strategin för ett integrerat kustzonprogram. Detta omfattar även ett kapitel om klimatförändringar.

I delstaten Mecklenburg-Vorpommern räknar man med en havsnivåhöjning motsvarande 25

  • och i delstaten Niedersachsen en höjning motsvarande 60 cm, vid byggande av kustskydd. I delstaterna Bayern och Baden-Wuerttemberg har man efter studier av klimatscenarier, vilka visade att risken för översvämning kommer öka till år 2050, infört att vid byggandet av nya översvämningsskydd ska räkna 15
  • % kraftigare högsta flöden.

Försäkringsbranschen (se även punkt 6) i Tyskland har utvecklat ett riskbedömningssystem vilket kategoriserar fastigheter i olika

SOU 2007:60 Bilaga B 35

zoner beroende på risken för översvämning, skyfall samt bakvattenuppbyggnad i avloppssystem. Systemet används av försäkringsbolag när de ska erbjuda kunder översvämningsförsäkringar. Efterfrågan på dessa översvämningsförsäkringar har än så länge varit relativ låg. I syfte att uppmuntra riskaversion hos allmänheten har det diskuterats om att göra tecknande av översvämningsförsäkring obligatoriskt.

2.4 Naturens mångfald

En klimatförändring förväntas medföra stora konsekvenser för den naturliga mångfalden i Tyskland, och en förskjutning norrut av vissa arter är att vänta. Arter som har migrationsmöjligheter, d v s arter som inte hindras av geografiska eller andra hinder, förväntas migrera norrut medan arter som inte har migrationsmöjligheter riskerar att utrotas. Alperna kommer att drabbas särskilt hårt då man har flertalet unika endogena arter i både flora och fauna. På längre sikt är en förändring i artbestånden oundvikligt varför anpassningsåtgärder i huvudsak bör inrikta sig på att främja floran och faunans naturliga anpassningsförmåga.

Planerade anpassningsåtgärder: Till dessa åtgärder räknas att man bör möjliggöra migration, exempelvis genom att sammankoppla naturliga habitat, samt genom göra naturskyddsområdenas gränser mer flexibla (dock svårt eftersom naturskyddsområden enligt tysk lag måste definieras). Det har till dags dato genomförts åtgärder för att bevara naturens mångfald, exempelvis EU initiativet NATURA 2000, men detta har inte varit ett direkt svar på klimatförändringar. Det innebär vissa svårigheter att avgöra sektorns sårbarhet för klimatförändringar, då detta är avhängigt vilken målsättning man har. Sårbarheten för sektorn får anses vara stor om man har som mål att bevara den rådande artsammansättningen. Däremot är sårbarheten mindre, om än fortfarande påtaglig, om man tillåter en viss förändring i artsammansättningen. I Tyskland stadgar Federal Nature Conservation Act 2002 att varje delstat (Land) skall etablera ett sammanlänkande nätverk av biotoper motsvarande 10 % av den total ytan i Landet. Syftet är att skydda det existerande ekosystemet mot klimatförändringar. Klimataspekten håller fortlöpande på att integreras i existerande naturskydds policies.

Bilaga B 35 SOU 2007:60

2.5 Hälsa

Klimatförändringarna kan innebära både direkta och indirekta hälsoeffekter. Värmeslag är den allvarligaste direkta påverkan, då det anstränger det kardiovaskulära systemet. Exempelvis orsakade värmeböljan år 2003 cirka 7 000 dödsfall utöver det normala. Indirekta hälsoeffekter till följd av ett förändrat klimat kan vara en ökad förekomst av smittbärare, t.ex. blodsugare, fästingar och gnagare. Ett varmare och fuktigare klimat förväntas öka riskerna för smittspridning, även om det fortfarande råder osäkerhet om de exakta kausala sambanden mellan klimatförändringar och vektorburna sjukdomar. Ytterligare indirekta hälsoeffekter är att vatten-, luft- och livsmedelskvalité kan tänkas försämras. Redan utsatta grupper, exempelvis sjuka och äldre, är de som förväntas drabbas hårdas av klimatförändringarna. Sociala faktorer kan också vara en avgörande faktor för människors utsatthet. Isolerade människor utan ett socialt kontaktnät löper större risker än andra. Regionalt kan urbana områden, särskilt områden i stängda dalar, samt övre Rhenområdet komma att drabbas särskilt hårt.

Planerade anpassningsåtgärder: Medvetenheten om nödvändigheten av att anpassa hälsovården efter framtida klimatförändringar är i dagsläget fortfarande inte särskilt god i Tyskland. Den federala regeringen gav Working Alliance of Scientific Medical Specialist Assocation (motsvarande Läkarförbundet) i uppdrag att utreda risken för värmeböljor i ett framtida klimat samt rekommendera anpassningsåtgärder. Tyska motsvarigheten till SMHI (Deutscher Wetterdienst

  • DWD) introducerade år 2005 ett nationellt värmevarningssystem som en första anpassningsåtgärd. Varningssystemet reagerar ifall vissa gränsvärden, beroende på region, passeras och utfärdar då varningar till allmänhet, offentlig sektor samt sjukvård. Delstaten Hessen har i samarbete med DWD utvecklat ett eget lokalt vädervarningssystem. Delstaterna Baden-Wuerttemberg, Hesseno och Thuringen har förbättrat sina krisplaner sen värmeböljan 2003. Förslag om att installera ventilationssystem och förbättra isolering finns men ligger fortfarande på planeringsstadiet. Sektorns sårbarhet för framtida klimatförändringar bedöms vara stor om man räknar med att inga anpassningsåtgärder vidtas. Då det finns effektiva förebyggande åtgärder att vidta, exempelvis genom att informera allmänheten och skapa bättre varningssystem, till ett relativt lågt pris kan sektorns beredskap relativt enkelt förbättras och sårbarhetsgraden minska till låg.

SOU 2007:60 Bilaga B 35

2.6 Turism

Klimatförändringarnas effekter på turismnäringen är säsongsavhängigt. Stads- och kulturturism kommer antagligen inte att påverkas i någon större grad, såvida man inte drabbas av översvämning, värmebölja eller någon annan extrem väderhändelse, medan vinterturismen antagligen kommer att påverkas i större utsträckning. De senaste 50 åren har snösäkerheten försämrats påtagligt i Alperna, och i framtiden förväntas vintersportsutövning endast vara möjlig på höjder över 1 500 meter i Alperna och på höjder över 800 meter i lägre bergsområden. Konstsnö förväntas endast kunna mildra effekterna på kort och mellanlång sikt, eftersom temperaturhöjningen omöjliggör brukande på lägre höjder. Förslag finns om att utveckla alternativa vinteraktiviteter, exempelvis hiking, kultur- eller kurresor. Sommarturismen förväntas också påverkas, men i huvudsak i positiv bemärkelse. Då Medelhavsområdet kan tänkas bli mindre attraktivt som semestermål, p.g.a. förväntade temperaturer på över 40ºC under sommarsäsongen, räknar Tyskland med att kunna erbjuda ett alternativ då bad- och strandsäsongen kommer att förlängas till följd av temperaturhöjningen. Det krävs dock en del anpassningsåtgärder, exempelvis etablerandet av väderoberoende aktiviteter vid potentiella semesterorter. Socioekonomiska aspekter kommer dock spela en stor roll för den framtida turistnäringen, t.ex. trender, ålderstruktur, säkerhet etc., varför det är svårt att prognostisera. Sektorns sårbarhet för framtida klimatförändringar bedöms vara stor för vinterturismen, medan den bedöms vara moderat för övriga turismsektorer om inga åtgärder vidtas. Eventuella förluster för vinterturismindustrin kan möjligen kompenseras genom sommarturismens ökade attraktionskraft. Genom vidtagande av anpassningsåtgärder, varav det finns en rad tillgängliga i dagsläget, kan sektorns sårbarhet minska till låg.

Planerade anpassningsåtgärder: användande av konstsnö i alpområdet (anses dock endast vara ekonomisk lönsamt ifall temperaturen är kallare än -4°C.

2.7 Transport

Även klimatförändringarnas effekter på transportsektorn är säsongsavhängigt. Vintertid kommer man att få positiva effekter,

Bilaga B 35 SOU 2007:60

eftersom färre dagar med frost och is innebär färre inskränkningar i framkomligheten för samtliga transportmedel. Sommartid kommer man få ökade problem till följd av att en ökad frekvens av värmeböljor kan öka olycksrisken i trafiken. En ökad frekvens av extrema väderhändelser innebär också ökade risker för samtliga transportmedel under alla säsonger. Vattentransporten kan komma att påverkas till följd av förändrade vattenstånd, särskilt på oreglerade vattendrag som Elbe, Weser och Rhen. Sektorns sårbarhet för framtida klimatförändringar bedöms vara moderat om inga åtgärder vidtas. Transportsektorn är i nuläget inte anpassad för klimatförändringar, och rapportförfattarna ser det som ett problem att ingen diskussion förs om framtida påverkan då sektorn är av vital betydelse för samhället och även små rubbingar innebär stora kostnader. Det finns i dagsläget en rad tänkbara anpassningsåtgärder, men de anses samtliga vara mycket komplicerade att genomföra.

3 Forskningssatsningar, program och synteser

German Climate Computer Centre (DKRZ) grundades 1987 och arbetar med klimatmodellering samt att ge andra forskningscentra dataunderlag. DKRZ koordinerar Europena Climate Computing Networ Centre, ett nätverk av Europas klimatmodelleringscentra. DKRZ, i samarbete med Hadley Centre, koordinerar utförandet av modellkalkyleringar för IPCC. DKRZ utvecklade klimatmodellen ECHAM i samarbete med Max Planck Institutet i Hamburg.

1992 grundades The Potsdam Institute for Climate Impact Research, vilket studerar hur klimatförändringarna påverkar naturliga samt socioekonomiska system samt ger policyrekommendationer. Institutet gav 2005 ”Climate Change in Germany – Vulnerability and Adaptation of Climate Sensitive Sectors” där man framhåller att Tyskland inte har något övergripande integrerande forskningsprogram på nationell nivå, motsvarande UKCIP, vilket man framhåller som exemplariskt.

Den federala regeringen inrättade 1992 Advisory Council on Global Environmental Change (WBGU), vilket har som mål att sammanföra olika vetenskapliga discipliner och perspektiv vad gäller den globala miljöproblem. Man publicerar regelbundet rapporter och rekommendationer. År 2007 publicerade man

SOU 2007:60 Bilaga B 35

rapporten ”World in Transition – Climate Change as a Security Risk”.

På federal nivå bedrivs klimatforskningsprogrammet DEKLIM sedan 2001. Programmet bedriver tvärvetenskaplig forskning och fokuserar bl.a. på klimatförändringarnas effekter på socioekonomiska system.

Federala ministeriet för utbildning och forskning initierade 2004 ramprogrammet Research for Sustainability vilket fokuserar på att presentera hållbarhetskoncept regioner och sektorer.

Forskningsprogrammet Research for Climate Protection and Protection against Climate Impacts, en del av Research for Sustainability, forskar på hur man ska omvandla forskningsresultat till praktiska åtgärder.

4 Ansvarsfördelning och organisation vid extrema väderhändelser

Tysklands krishanteringssystem

Tyskland har som en följd av sitt federala statssystem tidigare valt att dela upp ansvaret för krishanteringsfrågor mellan den federala nivån och delstaterna. Den federala nivån har haft ansvaret för höjd beredskap, skyddet mot militära angrepp, och delstaterna har haft ansvaret för planeringen och skyddet inför civila fredstida kriser, s.k. Civil Emergency Planning (CEP). Ansvaret ligger på „Bundesministerium des Innern” (BMI) vilket leds av inrikesministern. Detta system har dock reviderats sedan 2001. Som en reaktion på det allmänna säkerhetsläget, terrorattentaten mot USA den 11 september 2001 och översvämningskatastrofen i Tyskland år 2002 fattade staten tillsammans med delstaterna beslut om en ny gemensam säkerhetsstrategi och lagreform.

Det nya krishanteringssystemet bygger på att samtliga nivåer tar ett gemensamt ansvar för kriser av nationell dignitet, vilket ställer nya krav på samverkan mellan främst räddningstjänster och andra hjälporganisationer i delstaterna. I praktiken innebär reformen att krisberedskap (Zivilschutz) placeras som en egen, fjärde pelare, i det nationella säkerhetssystemet vid sidan av bl.a. polisen. Denna nya indelning motiveras av det allmänna säkerhetsläget, som innebär att det militära hotet inte upplevs som stort utan

Bilaga B 35 SOU 2007:60

planeringen inriktas istället mot större kriser som kan uppstå genom t.ex. terrorattentat, olyckor eller naturkatastrofer.

Det tyska krishanteringssystemet bygger även i sin nya form fortfarande på den lokala nivåns hanteringssystem som till stor del utgörs av medborgarnas frivilliga arbete i olika organisationer, t.ex. räddningstjänster och brandkårer. Tyskland har en lång tradition av frivilligt arbete som ryggrad i krishanteringsorganisationen och systemet engagerar en ganska stor del av landets befolkning. I grunden bygger systemet på det som i Sverige kallas närhetsprincipen, att krisen skall kunna hanteras där den uppstår.

När en kris blir för stor för att kunna hanteras på den lokala nivån tar delstaterna över ledningen och understödjer de lokala insatserna. Situationen uppstår främst när flera förvaltningsområden, Landkreise, städer eller kommuner drabbas av en kris.

Det är sedan upp till den federala nationella nivån att planera för befolkningsskyddet vid höjd beredskap/krig och att bidra och komplettera delstaternas katastrofskydd när hela nationen drabbats av en kris.

När det nya systemet infördes skapades även, år 2004, „Bundesamt für Bevölkerungsschutz und Katastrophenhilfe“ (BBK) som sorterar under BMI. BBK skall fungera som central myndighet för civil säkerhet, och som koordinator för traditionella verksamhetsområden inom krisberedskapen på alla nivåer i det federala systemet. BBK kan, trots uppenbara skillnader genom de skilda statssystemen, anses vara KBM:s motsvarighet i Tyskland. Myndigheten är ansvarig för att instruera personal som är verksam inom det civila försvaret, men ska också öva ansvariga chefer och lärare i krishantering. Myndigheten har också en skyldighet att ta fram undervisningsmaterial inom krishantering och självskydd. BBK har organiserats i ett antal underlydande kompetenscenter med olika ansvarsområden. Av speciellt intresse är bl.a. följande:

  • Akademie für Krisenmanagement, Notfallsplanung und Zivilschutz (AKNZ) – AKNZ är ett nationellt utbildningscentrum för krisberedskap och arbetar med förebyggande krishantering genom kompetensutveckling för statlig förvaltning. Akademin är också ett nationellt och internationellt forum för experter och för vetenskapligt utbyte.
  • Zentrum Zivilschutzforschung, ABC-Schutz/-Vorsorge – som stöder planering av och förutsättningar för en god krisberedskap genom forskning och utveckling. Centret arbetar med

SOU 2007:60 Bilaga B 35

facklitteratur och expertis, genomför tester i egna kemi- och fysiklaboratorier samt avgör behovet av forskning, sammanställer övergripande planer och driver ett nationellt informationscentrum.

  • Zentrum Schutz Kritischer Infrastrukturen (KRITIS) – som inriktar sig på beroenden och sårbarheter i samhället med inriktning på kritisk infrastruktur. Här sammanställs riskanalyser, och utvecklas riskregister och riskplaner.

Förutom BBK finns även Bundesamt für Sicherheit in der Informationstechnik (BSI). BSI är en federal myndighet för ITsäkerhet som bildades 1991 och även den sorterar under BMI. Dess huvudsakliga uppgifter är att följa utvecklingen av risker kopplade till IT-system, utveckla kriterier, rutiner och verktyg för att testa och utvärdera säkerheten i IT-system och IT-komponenter, utföra certifiering enligt internationella standarder samt utveckla kryptosystem för hemlig information. Därtill skall myndigheten ge råd till användare, tillverkare och leverantörer, råd och stöd till myndigheter och företag, öka medvetenheten hos individuella användare av IT-system samt vara nationell CERT (Computer Emergency Response Team).

Som utgångspunkt för samhällsskyddet skall riskanalyser göras. Detta arbete har redan utvecklats på den lokala nivån och ligger där till stor del som grund för den lokala krishanteringen. Grundtanken är att vidareutveckla systemet för att anpassa det även till nationella hot och risker som t.ex. svåra bränder, oväder, översvämningar, jordbävningar, störningar i kritisk infrastruktur och epidemier.

I det nya systemet finns även ett system för hantering av risker och sårbarheter som består av fyra skyddsnivåer: 1. Det normala vardagsskyddet 2. Ett standardiserat grundskydd 3. Ett högre skydd för regioner och organisationer som kan anses

hotade. 4. Ett specialskydd med hjälp av specialstyrkor för det som i

samarbete mellan nationalstaten och delstaterna definierats som speciella hot och risker.

I den strategi som skapades år 2002 poängteras vikten av utökat samarbete mellan alla nivåer i samhället och mellan statliga

Bilaga B 35 SOU 2007:60

myndigheter för att kunna hantera den nya tidens hot och risker. Vikten av att ta tillvara den kompetens som finns i delstaterna och i lokala organisationer betonas tillsammans med behovet av samordning vid hanteringen av större händelser. Helhetssynen i systemet understryks, vikten av att se bortom sitt eget arbetsområde och kombinera synen på hot och risker för att uppnå en god krisberedskap präglad av samverkan mellan alla olika aktörer med arbetsuppgifter och ansvar inom området.

5 Finansieringsformer/Försäkringar för stöd vid extrema väderhändelser

Tyskland har ett marknadsbaserat system där den statliga inblandningen är obefintlig

Även om försäkringsskydd mot skador orsakade av stormar, blixtnedslag, hagel och frost har funnits länge i Tyskland så var det inte förrän 1991 som Federal Supervisory Office for Insurance (BAV) godtog Special Conditions for the insurance of Further Natural Hazards in Dwelling, Household,/Personal Effects, Commercial and Industrial Insurance. I och med detta godtagande blev det möjligt för privata affärsverksamheter att teckna utökade försäkringar vilka även ger skydd mot översvämningar, jordbävningar, jordskred, landsänkning, laviner, snö, vulkanutbrott och vatten. Före 1991 fanns endast ett litet antal isolerade försäkringserbjudanden i industri sektorn, Baden-Wurttemberg (legalt monopol) och GDR policyn (vilka var en kvarleva från DDR tiden). Det ansågs allmänt omöjligt att kunna erbjuda brett utbud av försäkringar på frivillig privat basis. Den huvudsakliga anledningen till denna inställning var av teknisk natur, dels saknades empiriskt belagda värden och en gemensam jämförelseskala, dels risken för fluktuationer och förändringar, samt risken för en ökad riskbenägenhet (adverse-selection).

I och med lanserandet av det utökade försäkringsskyddet mot naturkatastrofer, valde man dock att helt och hållet använda sig av en marknadsbaserad valfrihets approach, och inte skapa vare sig monopol, obligatorium eller obligatorisk försäkringspool. Det finns överlag två kategorier av egendomsförsäkringar:

SOU 2007:60 Bilaga B 35

1) Kommersiella försäkringar: Industrier/företag förväntas vara

medvetna om vilka risker de utsätter sig för och kan därför välja skräddarsydda försäkringar alltefter egna önskemål. 2) Privat och mindre affärsverksamhets försäkringar: Privatper-

soner och mindre affärsverksamheter erbjuds istället försäkringspacket där skydd mot naturkatastrofer utgörs ett tillägg till den vanliga standard egendomsförsäkringen. Privatpersoner och mindre affärsverksamheter ges inte möjlighet att försäkra sig mot enskilda naturfenomen, såsom industrin/företag kan göra.

I Tyskland är det tillåtet att bygga nära vattenlinjen vid stranden av en flod, men ägaren informeras i samband med att byggnadstillståndet beviljas att det inte går att teckna någon försäkring för översvämningsskador för fastigheten.

Försäkringsbranschen i Tyskland har utvecklat ett riskbedömningssystem vilket kategoriserar fastigheter i olika zoner beroende på risken för översvämning, skyfall samt bakvattenuppbyggnad i avloppssystem. Systemet används av försäkringsbolag när de ska erbjuda kunder översvämningsförsäkringar. Efterfrågan på dessa översvämningsförsäkringar har än så länge varit relativ låg. I syfte att uppmuntra riskaversion hos allmänheten har det diskuterats om att göra tecknande av översvämningsförsäkring obligatoriskt.

I Tyskland betalar delstaterna ut kompensation till jordbrukare vid naturkatastrofliknande händelser. Om katastrofen inträffar på nationell nivå samarbetar delstaterna med förbundsrepubliken som betalar ut delar av kompensationen.

Åren 1990-200 utbetalade den federala regeringen 276,7 miljoner euro i ersättning medan delstaterna utbetalade 137 miljoner euro.

6 Åtgärder som har vidtagits till dags dato

Rapporten ”Climate Change in Germany – Vulnerability and Adaptation of Climate Sensitive Sectors” kan ses som startpunkten för utvecklandet av tysk klimatstrategi. Rapporten utgår från en rad plausibla framtida klimatscenarier och tar även hänsyn till socioekonomiska faktorer, och erbjuder preliminära riktlinjer för framtida anpassningsåtgärder. Liksom i övriga länder finns det en

Bilaga B 35 SOU 2007:60

rad åtgärder som ligger i startgroparna, men inte mycket har implementerats till dags dato.

10 USA

1 Generella anpassningsstrategier och åtgärdsförslag

År 1990 godkände amerikanska kongressen ”Global Change Research Act” (Public Law 101-606), vilket kan ses som startskottet för moderna klimatanpassningsstrategi i USA. År 2000 publicerade man rapporten ”Climate Change Impacts on the United States: the Potential Consequences of Climate Variability and Change”, där man utvärderade hur olika sektorer och regioner skulle påverkas av klimatförändringarna.

År 2002 inrättades Interagency Climate Change Science Program (CCSP), i vilkas uppdrag det bland annat ingick att man skulle publicera en ny utvärderingsrapport. Denna rapport skulle ha publicerats år 2004, men 2005 konstaterade Government Accountability Offices (GAO) i en rapport till Senaten att så inte skulle bli fallet. Man har fortfarande inte publicerat rapporten, men arbetet fortgår.

USA skulle enligt UNFCCC stadgar ha presenterat sin fjärde nationalrapport om klimatförändringar i januari 2006. Inte heller denna rapport har man färdigställt.

CCSP publicerar i sin strategiska rapport ”Our Changing Planet

  • U.S. Climate Change Science Program for Fiscal Year 2006” ett antal prioriterade fokusområden, vilka man anser man bör koncentrera forskningen på (se punkt 4).

Den 1 mars 2003 skapades the Federal Emergency Management Agency (FEMA), vilken lyder under Department of Homeland Security (DHS). FEMA verkställer de federala åtgärderna vid en katastrofsituation i USA, oavsett det är terrorism, jordbävning, översvämning eller annat, och man verkar både proaktivt och reaktivt (se punkt 5).

Amerikanska Government Accountability Office (GAO) genomförde 2005 en undersökning vid namn ”Catastrophe Risk – U.S and European Approaches to Insure Natural Catastrophe and Terrorism Risks” (se punkt 6).

Vissa amerikanska delstater har valt att satsa på klimatpolitik och gå före den federala regeringen, t.ex. Kalifornien, Florida, New

SOU 2007:60 Bilaga B 35

York m.fl. Opinionstrycket är också hårt i nordöstra USA efter det att Union of Concerned Scientists (nätverk av forskare) i rapporten ”Confronting Climate Change in the U.S Northeast” publicerad år 2007 varnar för klimatförändringarna kan innebära förödande effekter på regionen. Man presenterar bl.a. scenarier där nedre Manhattan och delar av Boston läggs under vatten samt jordbruket drabbas av svår torka.

2 Effekter av klimatförändringar och anpassningsåtgärder sektorsvis

2.1 Jordbruk

På nationell nivå förväntas jordbruksproduktionen öka. Grödor som förväntas gynnas av klimatförändringarna är: bomull, majs, sojabönor, durrasirap, korn, sockerbetor, betor och citrusfrukter. För andra grödor, som: vete, ris, havre, hö, sockerrör, potatis och tomater, är framtidsutsikterna mer osäkra, enligt vissa scenarier gynnas de enligt andra missgynnas de. Regionalt förväntas de norra delarna särskilt gynnas, medan mellanvästern och de södra delarna förväntas missgynnas. De scenarier man använt i sina bedömningar, (framtagna av Hadley Centre och CCCma), bygger på antagandena att gödsling inte är begränsad, att sjukdomar, skadedjur och ogräs inte utgör något hot mot grödor eller skörd, dessutom tar man inte hänsyn till eventuella vattenskador. En förväntad ökning av parasiter förväntas att kunna kompenseras av effektivare bekämpningsmedel. Detta innebär att de förväntade gynnsamma effekterna till följd av klimatförändringarna kan vara överskattade. Enligt klimatscenarierna kommer den ekonomiska kostnads-/vinst fördelningen producent/konsument att förskjutas, till konsumenternas fördel. Konstbevattningsbehovet förväntas minska med 5

  • %

fram till 2030, och med 30

  • % fram till 2090, p.g.a. ökad nederbörd samt grödornas ökande förädlingstakt . Användandet av bekämpningsmedel förväntas öka med 2
  • %, beroende på gröda.

Detta förväntas dock inte påverka produktionen i någon större utsträckning, då bekämpningsmedel inte utgör någon större produktionskostnad. Den förväntade ökade frekvensen av extrema väderhändelser kommer antagligen få stora konsekvenser och innebära stora kostnader. Dessa skadeverkningar är dock mycket svåra att uppskatta.

Bilaga B 35 SOU 2007:60

Föreslagna anpassningsåtgärder är bland annat att förbättra grödmixen, för att därmed öka riskspridningen. Vissa anpassningsåtgärder kan tänkas medföra negativa indirekta konsekvenser, till exempel kan ett ökat nyttjande av bekämpningsmedel, till följd av det ökande antalet skadedjur, innebära ökade föroreningar av vattendrag. Implicit antyder man att genmodifierade grödor skulle kunna vara en alternativ lösning till ökad användning av bekämpningsmedel.

2.2 Skogsbruk

Nästan en tredjedel av USA:s yta täcks av skogsmark. Skogarnas kolupptagningsförmåga förväntas öka från 0,1 till 0,3 Pg kol per år. Skogsproduktiviteten förväntas öka till följd av den ökade halten koldioxid i luften, vilket verkar som ett gödningsmedel. Regionala förhållanden, som t.ex. fuktighet och tillgång till näringsämnen, samt mänskliga faktorer, som t.ex. uppdelning av skogsarealer, ökat atmosfäriskt nedfall och troposfärisk ozon, spelar dock en avgörande roll. Socioekonomiska konsekvenser kan vara att priset på skogsprodukter sjunker. Detta är dock avhängigt den globala utvecklingen, vilken är svår att förutsäga. Marknadsförändringar kan tänkas påverka landanvändningskvoten mellan skogs- och jordbruksmark, till den senares fördel. Den förväntade ökade frekvens av extrema väderhändelser kan komma att påverka sektorn. Exempelvis väntas risken för allvarliga skogsbränder öka med 10 % i genomsnitt, med än större risker för sydöstra USA och Alaska. Den förväntade ökningen av antalet stormar, kraftiga vindbyar, sjukdomar, skadeinsekter och jordskred väntas också ha en negativ påverkan på skogssektorn. Antalet Alpina och subalpina arter kommer antagligen att minska till följd av klimatförändringarna, medan ek och furu väntas breda ut sig i östra USA, och Ponderosa pinje samt torra trädslag väntas breda ut sig i västra USA.

Enligt de amerikanska rapportförfattarna kommer eventuella anpassningsåtgärder till stor del att vara avhängiga ekonomiska incitament. Beroende på det globala utbudet och efterfrågan kommer det finnas starkare respektive svagare incitament att bemöta klimatförändringarnas utmaningar.

SOU 2007:60 Bilaga B 35

2.3 Vattentillgångar

Enligt klimatscenarierna kommer vattentillgångarna att påverkas av de framtida klimatförändringarna, till följd av temperaturökningen, förändringar i nederbördsmängd, eller förändringar i avrinningssystem. Nederbördsmängden har ökat med i genomsnitt 10 % i USA, och särskilt antalet kraftiga skyfall har ökat. Strömflödena har blivit oproportionerligt mycket starkare i förhållande till den ökade mängden nederbörd. Regionalt har högre strömflöden observerats i många områden, dock inte i västra USA där högre flöden brukar ske i samband med snösmältning (vårflod). Snötäcket har minskat i Klippiga bergen, och glaciärerna har även dragit sig tillbaka på ifrågavarande bergskedja. Man har noterat att vårfloden, d.v.s. tidigare snösmältning, sker tidigare i snöfrekventa områden. Antalet snöoväder är dock oförändrade. Den årliga nederbördsmängden förväntas variera från år till år, vilket kan innebära allvarligare torka periodvis. Generellt, dock med stora regionala variationer, förväntas antalet översvämningar att öka under vintermånaderna medan risken för torka kommer att öka under somrarna. Enligt de använda klimatscenarierna ökar nederbörden i sydvästra USA. Temperaturökningen förväntas ledda till en minskad fuktighet på de norra präriemarkerna (Northern Great Plains), trots en ökad nederbörd. Snötäcket kommer att få en minskad utbredning. Den ökade nederbördsmängden, särskilt de kraftiga skyfallen, förväntas påverka dricksvattenkvalitén negativt, då detta kan innebära att mer föroreningar tränger in i täkterna Överraskningsmomentet förväntas bli stort då det är mycket svårt att förutsäga effekterna på vattentillgångarna.

Föreslagna anpassningsåtgärder är bland annat att man förändrar damm- och reservoarregleringar, gör dessa mer flexibla för ett förändrat flöde, samt att man bygger infrastruktur. Stora dammbyggen anses dock inte längre vara kostnadseffektivt eller miljövänligt, varför några nya byggen inte är aktuellt. Andra möjliga anpassningsåtgärder är: bevarande av vattentillgångar, ändra vattenpriset, ökad återanvändning av slaggvatten samt bättre marknadsanpassning av vatten (vilket skulle innebära en bättre och effektivare allokering av vatten). Många lösningar kommer dock att kräva både lokala, då det är de enskilda delstaterna som bestämmer över lokala vattentillgångar, samt internationella, då USA delar vattendrag med både Kanada och Mexiko, lösningar för att man ska uppnå en effektiv implementering.

Bilaga B 35 SOU 2007:60

2.4 Hälsa

Klimatförändringarna förväntas innebära både negativa och positiva effekter för hälsosektorn. Rapportförfattarna identifierade fem hälsokategorier vilka kan tänkas påverkas: temperaturrelaterad sjuklighet och mortalitet; hälsoeffekter till följd av extrema väderhändelser (stormar, tornados, kraftiga skyfall); hälsoeffekter relaterade till luftföroreningar; vatten- och matrelaterade sjukdomar; vektorburna sjukdomar (fästingar, insekter, gnagare).

Temperaturrelaterad sjuklighet och mortalitet: Den förväntade temperaturhöjningen kan innebära allvarliga hälsoeffekter, särskilt för äldre och sjuka, då dessa grupper är särskilt känsliga för värmeböljor med ansträngningar på kardiovaskulära systemet. I dagsläget är dock mortaliteten för utsatta grupper högre vintertid, d.v.s. köldrelaterad, varför de mildare vintrarna möjligen skulle kunna kompensera mortalitetsökningen sommartid.

Hälsoeffekter till följd av extrema väderhändelser: En högre frekvens av extrema händelser (översvämningar, storm etc.) kan ha stora hälsorelaterade effekter, allt från direkta dödsfall och skador, till posttraumatiska besvär. Ett aktuellt exempel är stormen Katrina, vilken krävde 1836 liv och orsakade skador på uppemot 80 miljarder USD enligt vissa beräkningar. Räddningsverksamheten i samband med Katrina kritiserades hårt och FEMA:s (se punkt 5) chef tvingades avgå. USA anser sig dock fortfarande ha god kapacitet att skydda sig mot extrema väderhändelser, tack vare ett omfattande räddningsväsende på federal, delstatlig och lokal nivå.

Hälsoeffekter relaterade till luftföroreningar: I dagsläget har de flesta studier koncentrerat sig på hur en temperaturhöjning och hur ultraviolett strålning påverkar ozonlagret. Det är fortfarande osäkert vilka effekter detta kommer ha på folkhälsan. Man har identifierat behovet av fler integrerade luftkvalitetsstudier för att bättre kunna förutse vilka hälsoeffekter klimatförändringarna kan tänkas medföra.

Vatten- och matrelaterade sjukdomar: Ett förändrat klimat kan medföra en ökad risk för att bakterier, mikrober, alger och virus lättare sprids via föda och/eller dricksvattentäkter. I dagsläget skyddas allmänheten mot dylika risker tack vare omfattande och detaljerade federala såväl som delstatliga regleringar. Risken finns dock för att dessa stadgar inte blir möjliga att efterleva i ett förändrat klimat, då exempelvis extrema väderhändelser kommer att utöva ett stort tryck på renings- och vattenanläggningar.

SOU 2007:60 Bilaga B 35

Vektorburna sjukdomar: Klimatförändringarna, och särskilt temperaturhöjningen, skulle kunna innebära bättre levnadsförhållanden för smittobärare, t.ex. gnagare, insekter och fästingar. Dock spelar även ekologiska, demografiska och sociologiska faktorer en viktig roll när det gäller smittspridning från vektorer, och detta förväntas motverka en eventuell större risk för vektorburna sjukdomar.

Planerade anpassningsåtgärder är bland annat att utveckla bättre vädervarningssystem (för att snabbare kunna evakuera vid krissituationer), förbättra avlopps- och reningssystem, satsa mer på forskning och att utbilda allmänheten. Man poängterar att vissa av dessa anpassningsåtgärder är nödvändiga oavsett klimatförändringar.

2.5 Kustområden och marina resurser

USA har mer än 15 200 mil kuststräcka, 17 % av totala ytan. 53 % av befolkningen lever i dagsläget vid ett kustområde och inflyttningstakten fortsätter att öka. Befolkningstätheten i de kustnära områdena har gjort att dessa områden är mycket känsliga för extrema väderhändelser. En höjning av havsnivån skulle även få allvarliga konsekvenser. Havsvattennivån har höjt sig 10

  • cm det senaste århundradet, och enligt vissa beräkningar kommer havsvattennivån att höja sig ytterligare 48 cm till år 2100 (rapportförfattarna räknar med en höjning inom intervallet 13
  • cm).

Frekvensen av extrema väderhändelser har ökat markant de senaste årtiondena. En kraftig havsvattentemperaturhöjning skulle kunna innebära att havsvattenströmmarna, exempelvis Golfströmmen, rubbas och får ett nytt flöde med mycket allvarliga konsekvenser som följd. Träskmarker, vilka hyser mycket produktiva ekosystem (särskilt fisk), förväntas drabbas hårt av klimatförändringarna. Redan i dagsläget förlorar Lousiana 68

  • kvadratkilometer (80 % av landets totala förluster) träskmarker per år till följd av erosion och höjningar av havsnivån. Denna utveckling förväntas accentueras av klimatförändringarna. Även korallrev, vilka hyser en fjärdedel av allt marint liv, har utsatts för stora påfrestningar, särskilt i samband med El Nino. En högre vattentemperatur i kombination med en högre koldioxidhalt i atmosfären skulle allvarligt påverka korallrevens tillbyggnadsförmåga, vilket i sin tur innebär ökad sårbarhet. Korallrevens migrationsmöjligheter är

Bilaga B 35 SOU 2007:60

starkt begränsade varför klimatförändringarna utgör allvarliga hot. Kommersiellt- samt rekreationsfiske omsätter årligen 40 miljarder USD per år i USA. El Ninon 1997

  • orsakade kraftigt minskad fångst av bland annat bläckfisk, sjölejon (Kalifornien) och lax (Alaska), vilket man tar som intäkt på att klimatförändringarna kan förväntas ha stor påverkan på fiskenäringen. Fiskarter som trivs i kallare vatten, exempelvis Stilla havslaxen, förväntas få en mindre utbredning medan fiskarter som trivs i varmare vatten, exempelvis sardin och makrill förväntas få ett större utbredningsområde.

Planerade anpassningsåtgärder är bland annat att ta hänsyn till klimatförändringar i bygg- och planlagar, verka för en utbredning av träskområden (längre inåt land) och utveckla vallar som skyddar mot förhöjda havsnivåer. Flertalet delstater har redan inkluderat havsnivåhöjningar i sina byggplaneringar, exempelvis avsätter New Jersey 15 miljoner USD varje år för strandskydd och man avråder byggnation som vid senare tillfälle kan behöva vallskydd. Maine, Rhode Island, South Carolina och Massachusetts har också infört s.k. ”Rolling easement” policies, vilka ska underlätta förflyttning av stränder och träskmarker längre inåt land.

3 Forskningssatsningar, program och synteser

År 1990 godkände amerikanska kongressen ”Global Change Research Act” (Public Law 101-606), för att därmed garantera en ökad koordinering av de federala forskningsinsatserna på klimatområdet. Ansvaret ligger på Executive Office of the President, och lagen implementeras via Office of Science and Technology Policy (OSTP). OSTP har skapat flertalet interagerande myndigheter, vilka ska implementera policyn, men Climate Change Science Program (CCSP) har det övergripande ansvaret.

CCSP publicerar i sin strategiska rapport ”Our Changing Planet - U.S. Climate Change Science Program for Fiscal Year 2006” ett antal prioriterade fokusområden, vilka man anser man bör koncentrera forskningen på. Programmet har som mål att uppdatera program under varje budgetcykel, så att över en fem års period består cirka en tredjedel av CCSP:s program av nya forskningsprojekt.

SOU 2007:60 Bilaga B 35

CCSP prioriterade fokusområden: 1. Reducera vetenskapliga osäkerheter vad gäller distribution,

tillgångar och klimatpåverkan av aerosoler. 2. Analysera klimatvariationer, känslighet och feedback 3. Intensifiera arbetet med klimatmodellsystem 4. Reducera vetenskapliga osäkerheter vad gäller vattencykeln 5. Reducera vetenskapliga osäkerheter vad gäller kolkällor och

kolsänkor 6. Genomföra klimat-ekosystemforskning 7. Förbättra de beslutsunderstödjande kapaciteterna 8. Intensifiera globala klimatobservationer 9. Förbättra kommunikationen mellan forskare och informations-

användare

Andra subkommittéer vilka sysslar med klimatanpassningsforskning är: Natural Disaster Reduction; Air Quality och Ecological Systems. Dessutom finns ett antal departement vilka på egen hand sysslar med klimatanpassningsrelaterad forskning: U.S. Department of Agriculture; National Oceanic and Atmospheric Administration; U.S. Department of Health and Human Services; U.S. Department of the Interior, U.S.; Department of Transportation; U.S. Environmental Protection Agency.

De senaste 13 åren har USA satsat sammanlagt 20 miljarder USD på klimatrelaterad forskning, världens största satsning. Via U.S. Global Change Research Program (USGCRP) samarbetar man med en rad olika internationella och nationella organ. Det senaste forskningsinitiativet går under namnet Climate Change Research Initiative (CCRI), vilket har som mål att identifiera vetenskaplig forskning vilken kan utvecklas inom 2

  • år, och användas i utvecklandet av en nationell strategi för att bemöta globala hot. För att bättra kunna integrera USGCRP och CCRI har man skapat Interagency Climate Change Science Program, vilken har övergripande ansvar för de båda programmen.

Bilaga B 35 SOU 2007:60

4 Ansvarsfördelning och organisation vid extrema väderhändelser

Nationellt policyperspektiv

I oktober år 2003 presenterades en nationell beredskapsplan, National Response Plan (NRP). I anslutning till denna kommer ett särskilt nationellt tekniskt ledningsstödssystem, National Incident Management System (NIMS), att utvecklas som är tänkt att stödja aktörer på alla nivåer med standardiserade krishanteringsprotokoll, procedurer och rutiner. Den nationella beredskapsplanen innehåller även åtgärder för att stärka den operativa krishanteringsförmågan. Som nav för de operativa åtgärderna på federal nivå har man utsett the National Homeland Security Operations Center (HSOC) i DHS högkvarter i Washington.

Som en del av det reformpaket som presenterades i anslutning till presidentdirektivet i december år 2003 meddelades även att the National Guard (nationalgardet) kommer att få utökade uppgifter när det gäller att hantera inrikespolitiska hot och kriser. Nationalgardet kommer att få ett huvudansvar för att samordna civila och militära resurser vid skydd av vissa samhällsviktiga funktioner och nyckelresurser. Det som har möjliggjort ett nyttjande av nationalgardet för hantering av inrikespolitiska kriser är en översyn och omtolkning av den lag, Posse Comitatus Act, från år 1878 som tidigare förbjudit användande av militära resurser för upprätthållande av inrikes ordning och säkerhet

Totalt erhåller 31 federala departement och myndigheter budgetmedel för att på olika sätt öka samhällets förmåga. Fem departement delar på 93 % av den totala budgeten; DHS, Department of Defense (DOD), Department of Health and Human Services (DHHS), Department of Justice (DOJ) och Department of Energy (DOE). Den nyligen inlämnade budgeten för 2008 innehåller $61 miljarder för Homeland Security.

Department of Homeland Security (DHS) Inrättandet av DHS under år 2003 innebar den största federala omorganisationen sedan år 1947. Departementet förde samman 22 existerande myndigheter och består av fem huvudsakliga direktorat:

1. Border and Transportation Security, 2. Emergency Preparedness and Response 3. Science and Technology

SOU 2007:60 Bilaga B 35

4. Information Analysis and Infrastructure Protection 5. Management.

IAIP (Information Analysis and Infrastructure Protection) är det direktorat som ansvarar för att identifiera och bedöma hot och sårbarheter kopplat till inrikes säkerhet samt att utfärda varningar och vidta förebyggande och proaktiva skyddsåtgärder. Direktoratet fokuserar särskilt på skydd av kritisk infrastruktur och informationssäkerhet (cybersäkerhet). IAIP har en nationell koordinationsroll inom dessa områden och utgör därmed den centrala kontaktpunkten för federala, delstatliga och lokala myndigheter samt för näringslivet.

National Infrastructure Advisory Council (NIAC) är ett rådgivande organ gentemot bl.a. presidentadministrationen avseende frågor som rör skydd av kritisk infrastruktur. Rådet består av ca 30, av presidenten utpekade, representanter från staten, näringslivet och från universitetsvärlden.

Emergency Preparedness and Response (EP&R)

Emergency Preparedness and Response inom DHS består av fem delar: Federal Emergency Management Agency (FEMA), inrikes stöd för krishantering (Domestic Emergency Support team), strategisk lagring (Strategic National Stockpile), katastrofmedicin (National Disaster Medical System) och en grupp för kärnenergi- och energifrågor.

FEMA är en självständig federal myndighet i Department of Homeland Security med ca 2 600 anställda som arbetar vid FEMA:s högkvarter i Washington D.C., vid regionala kontor och områdeskontor i hela landet samt vid FEMA:s utbildningscenter i Emmitsburg, Maryland. FEMA har också runt 4 000 stödpersoner ute i landet som hjälper till efter katastrofer. FEMA arbetar även tillsammans med andra organisationer i USA:s krishanteringssystem som t.ex. myndigheter på delstatsnivå och lokal nivå liksom 27 federala myndigheter och det amerikanska Röda korset.

FEMA:s uppgift är att förbereda, förebygga, hantera och återuppbygga efter katastrofer. Målet är att minska förlusterna av liv och egendom, minska lidandet och avbrott (disruptions) efter katastrofer, förbereda landet på att kunna hantera konsekvenserna

Bilaga B 35 SOU 2007:60

av terrorism och vara den nationella kontaktpunkten för att förmedla information och expertkunskap om krishantering.

Uppgifterna omfattar bl.a.

  • Rådgivning för säkert byggande och översvämningar
  • Undervisning om hur befolkningen ska klara sig under katastrofer
  • Hjälp med utrustning till den lokala nivån och delstatsnivån när det gäller krishantering
  • Koordinering av det federala stödet vid katastrofer
  • Stöd till delstater, näringsliv och individer när det gäller katastrofplanering
  • Utbildning av personal som hanterar katastrofer
  • Stöd till landets räddningstjänster
  • Administrering av statliga översvämnings- och brottsförsäkringar

Krishantering på delstatsnivå och lokal nivå central nivå

På delstatsnivån har guvernören ansvar för krishanteringen. Guvernören kan deklarera kristillstånd (State of emergency) och kalla in nationalgardet. Alla delstater har särskilda myndigheter som samordnar krisberedskapen, genomför utbildning och övning och är guvernörens samordnare i en krishändelse. Om en händelse är så omfattande att delstaten inte kan hantera den ber guvernören att presidenten skall utfärda katastroftillstånd (”major disaster” eller ”emergency”), vilket innebär att den federala nivån stödjer delstatsnivån ekonomiskt och med personal.

På den lokala nivån (community) är borgmästaren, polisen, räddningstjänsten och sjukvården ansvariga inom sina respektive områden och skall bl.a. göra beredskapsplaner. Många ”communities” har ömsesidiga avtal med sina grannkommuner för stöd i kriser inom räddningstjänsten, polisen och sjukvården.

Näringslivssamverkan

Då ca 85 procent av den kritiska infrastrukturen i USA ägs och drivs av det privata näringslivet har en av de viktigaste utmaningarna på området skydd av kritisk infrastruktur varit att förbättra samverkan mellan stat och näringsliv. Redan 1998

SOU 2007:60 Bilaga B 35

uppmanade Bill Clinton näringslivet att i samarbete med den federala statsförvaltningen upprätts s.k. ISAC (Information Sharing and Analysis Center). Successivt har branschvisa ISAC upprättats inom samtliga viktiga samhällssektorer. Emellertid har GAO (General Accounting Office) efter en utvärdering av fem ISAC, redovisat att samverkan med staten inte fungerar.

Enligt uppgift har emellertid FS-ISAC (Financial Sector ISAC) varit mer framgångsrikt i detta avseende, men FS-ISAC ingick inte i GAO:s undersökning. Anledningen till att FS-ISAC förmår att utbyta information, även gentemot staten, sägs vara att en oberoende part anonymiserar all känslig information, typ incidentrapporter, innan de delges. I den fastställda nationella cybersäkerhetsstrategin finns inga tvingande direktiv gentemot näringslivet, men det har med jämna mellanrum förts diskussioner om att införa ny lagstiftning som kräver att företag årligen rapporterar om utvecklingen av den interna informationssäkerheten.

Under februari år 2004 har DHS (Departement of Homeland Security) lanserat en ny samverkansmodell, ”Protected Critical Infrastructure Information program” (PCII). PCII bygger på att näringslivet frivilligt delger information om sårbarheter till DHS som i sin tur garanterar att informationen inte offentliggörs eller sprids vidare. Inledningsvis kommer informationen endast att behandlas av riskanalytiker vid DHS direktorat för informationsanalys och skydd av kritisk infrastruktur. PCII har upprättas med stöd av bestämmelserna i Critical Infrastructure Information Act från år 2002. I denna lag definieras kritisk infrastruktur enligt följande: “Critical infrastructure includes the assets and systems that, if disrupted, would threaten national security, public health and safety, the economy and the nation's way of life.”

Kritiken har riktats mot de prioriteringar som DHS gjort när det gäller vilka regioner/städer som tilldelas medel för olika förebyggande och förmågehöjande åtgärder. Kritik framförs även i samband med de investeringar DHS gör i kostnadsmässigt stora teknologiska program. En av förklaringarna till problemen anses vara att DHS har alldeles för få kvalificerade tjänstemän som har kompetens att upphandla kostnadskrävande och komplicerade projekt. DHS har åtta enheter för inköp (Procurement), sju av dem följde med i skapandet av departementet, och en övergripande organisation skapades 2003. Vidare är DHS mycket beroende av kontraktsanställda, vars oberoende har ifrågasatts.

Bilaga B 35 SOU 2007:60

FEMA kritiserades hårt för sitt arbete i samband med stormen Katrina. Att en svår orkan över det låglänta New Orleans skulle innebära en enorm katastrof är ingen nyhet. I själva verket utgjorde ett sådant scenario temat för FEMA:s stora årliga övning 2004. Kritiken har därför inriktat sig på varför man inte planerat för konsekvenserna av den översvämning som inträffade, trots att man tack vare sina avancerade system för att följa orkaners utveckling hade mer än vecka för att förbereda sig. FEMA:s chef tvingades avgå till följd av den bristfälliga insatsen i samband med Katrina.

Orkanen Katrina 2005 medförde att allt fler amerikaner börjat se klimatförändringarna som ett reellt hot, som på sikt kommer att påverka livsbetingelserna också i USA, och olika opinionsundersökningar visar att människor tillmäter klimatfrågan allt större betydelse. Naturkatastrofen innebar också begreppet säkerhet fått en bredare definition. För den omedelbara säkerheten resoneras det nu allt mer i termer av en så kallad all-hazards approach, dvs. en mer generell förmåga att kunna hantera olika typer av svåra påfrestningar på samhället, oavsett om de skapats av en naturkatastrof eller en olycka, eller om de är aktörsstyrda.

I rapporten ”National Security and the Threat of Climate Change” framhålls att klimatförändringarna utgör ett hot mot USA:s nationella säkerhet eftersom konsekvenserna av klimatförändringarna kan förväntas bidra till ökade politiska spänningar och konflikter i världen. Rapporten, som tagits fram på initiativ av forskningsorganisationen CNA Cooperation, har utarbetats av en panel av pensionerade högt uppsatta amiraler och generaler inom amerikanska försvaret. Klimatförändringar kan enligt rapporten ge upphov till migration, skärpta gränskonflikter, spridning av epidemier och konflikter över livsmedel och vattentillgångar som alla kan leda till att USA:s militär blir direkt involverad. Rapportens författare rekommenderar att klimatfrågan skall integreras i den nationella säkerhetsstrategin. Rapporten som fått mycket uppmärksamhet illustrerar på ett tydligt sätt klimatfrågans ökade politiska betydelse i USA. Det är dock svårt att se någon tydlig politik eller ändrade avvägningar med särskild inriktning på förebyggande säkerhetsåtgärder relaterade till klimat eller väder, eller organisatoriska eller andra förändringar som enbart motiverats av förändrat klimat eller extrema väderhändelser.

SOU 2007:60 Bilaga B 35

5 Finansieringsformer/Försäkringar för stöd vid extrema väderhändelser

De flesta egendomsförsäkringar i USA skyddar mot stormskador. Även skydd mot tropiska stormar och orkaner tillhandahålls av den privata försäkringsmarknaden. I Florida kan dock privata försäkringsbolag (primary insurers) återförsäkra sig hos den delstatliga Florida Hurricane Catastrophe Fund och i Kalifornien finns California Earthquake Authority, hos vilken villaägare (homeowner) kan försäkra sig mot jordbävningsskador. Dessutom har delstaterna Alabama, Florida, Louisiana, Mississippi, North Carolina, South Carolina och Texas s.k. ”beach plans”, vilket är riskfördelande poolsystem, särskilt syftande att tillhandahålla hemförsäkringar vilka skyddar mot orkanskador åt boende i kustnära områden. De flesta privata hemförsäkringar skyddar inte mot översvämningsskador.

Presidenten kan förklara en olycka eller katastrof för ”Nationell katastrof”, vilket innebär att drabbade har rätt till federal finansiell assistans. Detta är dock ett lån, vilket måste återbetalas, med ränta. Staten erbjuder försäkringsskydd mot översvämningar via National Flood Insurance Program, som administreras av FEMA. Fastighetsägare kan försäkra sig mot skador på egendom på upp till 250 000 USD, och på lösöre på upp till 100 000 USD. Hyresgäster kan försäkra lösöre på upp till 100 000 USD. Fastighetsägare som inte använder egendomen som bostad kan försäkra sig upp till 500 000 USD. Försäkringen börjar inte gälla förrän 30 dagar efter teckningstillfälle, varför man inte kan teckna en försäkring några dagar före en förväntad översvämning. I vissa s.k. SFHA (Special Flood Hazard Areas) är det obligatoriskt att teckna en översvämningsförsäkring via FEMA för att en villaägare (homeowner) ska beviljas bostadslån.

Government Accountability Office (GAO) genomförde 2005 en undersökning vid namn ”Catastrophe Risk – U.S and European Approaches to Insure Natural Catastrophe and Terrorism Risks”. Man kommer fram till att försäkringsbranschen, som har omstrukturerats och ökat sin kapacitet för naturkatastrofer kraftigt under senare år, inte har utsatts för någon riktig prövning än (en katastrof som orsakar försäkringskostnader på mer än 50 miljarder USD). 2004 års stormar och orkaner i Florida orsakade försäkringsskador på 20 miljarder USD, vilket orsakade ett försäkringsbolags konkurs. Detta ska dock kontrasteras med att elva försäkringsbolag

Bilaga B 35 SOU 2007:60

gick i konkurs 1992 i samband med orkanen Andrew, vilken enskilt orsakade försäkringskostnader på 20 miljarder USD (enligt 2004 års priser). Rapporten kommenterar hur framväxten av katastrofobligationer (catastrophe bonds) ökat de senaste åren, en 50 % tillväxt 2002

  • men konstaterar samtidigt att dessa fortfarande utgör en försvinnande liten del av den totala marknaden. Många försäkringsbolag anser också att kostnaderna förknippade med katastrofobligationer vida överstiger kostnaderna för traditionella försäkringar. Det har även förekommit förslag om att göra kapital avsatta som katastrofreserv avdragsgilla, för att därmed öka kapaciteten, då man varit orolig för att försäkringsbolag inte avsatt tillräcklig stora buffertar. Experter menar dock att federala skatteinkomster skulle bli lidande, samtidigt som man inte nödvändigtvis skulle få en kapacitetsökning, då det finns en risk för att försäkringsbolag skulle kunna missbruka möjligheten att bygga upp katastrofreserver, t.ex. använda reserven till att täcka kapacitetsbehov.

I USA finns dels olika typer av skördeförsäkringar, dels ett katastrofskydd. Skördeförsäkringar finns för en mängd olika grödor och av en mängd olika typer. Försäkringarna administreras både av staten och försäkringsbolag. Premierna subventioneras ofta. Kostnaderna för staten ligger dels i subventionen av premierna, dels subventioner till de privata aktörer som administrerar försäkringarna samt återförsäkran och administrativa kostnader. Förutom skördeförsäkringar finns också inkomstförsäkringar. En del av dessa är införda på prov. Försäkringsskyddet är inte homogent över hela landet, utan utbudet av försäkringslösningar varierar mellan delstaterna. CAT (Catastrophic Coverage) är ett katastrofskydd som ger 55 % av det fastställda priset på en produkt om skördeförlusterna överstiger 50 %. Premien betalas av staten, men producenterna måste betala en administrativ avgift på 100 dollar för varje försäkrad gröda i varje område. Avgiften kan efterskänkas för brukare med begränsade resurser.

6 Åtgärder som har vidtagits till dags dato

Antagandet av ”Global Change Research Act”, inrättandet av Interagency Climate Change Science Program (CCSP) samt skapandet av Federal Emergency Management Agency (FEMA)

SOU 2007:60 Bilaga B 35

kan ses som startskotten för moderna klimatanpassningsstrategier i USA. Inrättandet av National Flood Insurance Program samt Government Accountability Office:s (GAO) undersökning vid namn ”Catastrophe Risk – U.S and European Approaches to Insure Natural Catastrophe and Terrorism Risks” kan även ses som vidtagna åtgärder. Liksom i övriga länder finns det en rad åtgärder som ligger i startgroparna, men inte mycket har implementerats till dags dato.

11 Österrike

1 Generella anpassningsstrategier och åtgärdsförslag

Österrike har ett rådgivande organ med avseende på klimatförändringar som bildades 1996. Arbetsgruppen är interdisciplinär och består av 11 medlemmar från områdena ekonomi, vetenskap och teknik. Syftet är att utvärdera möjliga anpassningsåtgärder till klimatförändringen, och gruppen är rådgivande till österrikiska regeringen i allt som rör klimatförändringar. I dagsläget har dock bara någon slags anpassningsstrategi lagts upp när det gäller översvämningar.

I sin fjärde rapport till UNFCCC påpekar man att Österrike i nuläget prioriterar att minska sina koldioxidutsläpp men att man som alpintland har en lång erfarenhet av att anpassa sig till naturolyckor och andra miljörelaterade risker.

För övrigt investerar österrikiska regeringen årligen 1 miljard kronor i infrastruktur avsedd att skydda mot laviner och att avleda vatten vid skyfall, och ytterligare 1 miljard kronor för att förbättra skyddet mot översvämning.

Bilaga B 35 SOU 2007:60

2 Effekter av klimatförändringar och anpassningsåtgärder sektorsvis

Fenomen/Sektor vattenkraft försäkringar jordbruk skogsbruk turism sjukvård laviner 1 2 1 3 3 3 översvämningar 3 3 2 1 2 3 stormar 1 3 2 3 2 2 sommartorka 2 3 3 1 1 2

1. Försumbar verkan, 2. Viss betydelse 3. Stor betydelse Källa: FOI.

2.1 Skogsbruket

Kommersiellt skogsbruk i bergsområden kan påverkas negativt av klimatförändringarna, både direkt och indirekt. Direkta effekter i form av problem med återväxt och sämre överlevnadskvot bland utsäde. Indirekta effekter i form av ökad frekvens av bränder, skadeinsekter och sjukdomar.

Planerade anpassningsåtgärder: År 2005 skapades det National Forest Program, vilket bedriva forskning kring hur skogssektorn bäst anpassar sig till ett förändrat klimat samt förmedla framforskad kunskap.

2.2 Jordbruk

Jordbruk i bergstrakter löper större risk för skördebortfall till följd av klimatförändringarna. Den förväntade minskade nederbördsmängden sommartid innebär en ökad risk för torka. Extrem året 2003 medförde skördeskador på 200 miljoner EURO. Det finns också en risk för att jordmånen i bergstrakter försämras till följd av klimatförändringarna.

Planerade anpassningsåtgärder: 1987 initierades byggandet av Marchfeldkanalen, vilken förser den torra Niederösterreich regionen med vatten från Donau, till följd av rådande situation med även med tanke på att efterfrågan på konstvatten förväntas öka i ett framtida klimat. Försäkringsbolaget Österreichische Hagelversicherung, vilka är specialiserade på jordbruk, erbjuder lantbrukare försäkringar vilka skyddar mot skördeskador, samt skador på gräsmark, till följd av vattenstress. Då andra anpassningsåtgärder

SOU 2007:60 Bilaga B 35

har visat sig verkningslösa har man lagt stor vikt vid utformande av lämpliga försäkringslösningar. Genom att anpassa utsädet kan man möjligen kompensera för den ökade risken för torka.

2.3 Extrema väderhändelser

Den stora översvämningskatastrofen i nordöstra Österrike i augusti 2002 kostade omkring 3 miljarder EURO. Den mindre översvämningskatastrofen i augusti 2005 orsakade skador för 500 miljoner EURO. Händelserna, främst den förra, har satt fart på klimatdiskussionen i Österrike. När det gäller just översvämningar har därför en del konkreta åtgärder vidtagits. Direkt efter översvämningskatastrofen i augusti 2002, då delar av nordöstra Österrike drabbades svårt startades projektet ”FLOODRISK”, som studerar konsekvenserna av översvämningarna och föreslår profylaktiska åtgärder för att förhindra upprepning. Eftersom översvämningar inte kan förhindras helt måste adekvata åtgärder fokusera på minimering av konsekvenser och optimal förberedelse för krissituationer. Vid departementet för jord- och skogsbruk, miljö och vattenhantering finns en avdelning för ”skydd mot naturkatastrofer”, bildad efter översvämningarna 2002, som sysslar med utvecklandet av strategier för kontroll av översvämningar i samarbete med ”Bundeswasser-bauverwaltung/BWV (Federal Hydroengineering Administration)” och ”Wildbach- und Lawinenverbauung/WLF (Office for Flood and Avalanche Control)”. Följande riktlinjer för ”integrerad hantering av översvämningar” har utvecklats:

1) Identifiering av begränsningar i nuvarande skydd och ansvars-

förhållanden 2) Förbättring av allmänhetens riskmedvetenhet 3) Skyddandet av befintliga näringar genom adekvat mark-

planering 4) Inrättandet av finansieringssystem som uppmuntrar till privat

underhåll 5) Samordning av all offentlig planering 6) Förbättrandet av det ekonomiska skyddet

En ”Verksamhetsplan för översvämningsskydd – vattenutveckling till år 2015” ska preliminärt innehålla implementeringsprogram på medellång sikt och en prioriteringslista för framgångsrik kontroll

Bilaga B 35 SOU 2007:60

av översvämningar. Åtgärder för att förbättra översvämningsskyddet vidtas redan nu för floderna Leitha och Traisen (Niederösterreich), Stooberbach (Burgenland), Grossarlerache (Salzburg), Lech (Tyrol), Constance (Voralberg) och ett antal mindre floder.

Myndigheten Forest Engineering Service in Torrent and Avalanche Control arbetar med skydda befolkning, samhälle och kulturområden från stormflod, laviner och erosion. Man använder sig av skogsbiologiska såväl som tekniska- och planlösningar. Skogar utgör ett naturligt skydd mot stormflod, laviner och erosion och cirka 20 % av all skog i Österrike har en skyddande funktion. År 2002 tog man fram Austrian protection forest strategy där man stadgar vilka intentioner man för skogen och dess skyddande funktion och hur man ska bedriva skogsvård så att dessa egenskaper hålls intakta. Myndigheten Forest Engineering Service in Torrent and Avalanche Control arbetar tillsammans med lokala organ och skogsvårdsåtgärderna implementeras av de lokala skogsägarana. År 2005 spenderade Österrike sammanlagt 122 miljoner EURO på skyddsåtgärder mot stormflod, laviner och erosion, varav den federala regeringen stod för 69 miljoner EURO.

Risken för ras och skred och stormflod kommer öka i ett förändrat klimat. Redan i dagsläget är 75 % av alla kommuner i Österrike i riskzonen för stormflod, laviner och erosion. Forest Engineering Service in Torrent and Avalanche Control arbetar därför med att förbereda och utvärdera framtagandet av s.k. Hazard zone maps (kartor över riskzoner) och numera är nästan hela Österrike kartlagt. Kartorna används sedan av Länderna (regionerna) att och byggsektorn, även om de inte juridiskt skyldiga att efterfölja dessa kartor, som underlag vid framtagandet av översikts- och detaljplaner.

2.4 Turism

Turismnäringen i Österrike är starkt klimatberoende. Då vinterturismen, särskilt skidturism, är känslig för redan relativt små förändringar i klimatet förväntas näringen allvarligt påverkas av att vintersäsongen förväntas bli kortare och att snötäcket förväntas minska. Sommarturism kan gynnas av ett förväntat varmare klimat.

Planerade anpassningsåtgärder: Forskningsprojektet

STRATEGE

genomför analyser av hur utvalda österrikiska skidorter kommer påverkas av klimatförändringarna och föreslår även anpassnings-

SOU 2007:60 Bilaga B 35

åtgärder. Cirka 40 % av de österrikiska skidområdet (ca 23 000 ha) använder sig av konstgjord snö i dagsläget för en kostnad av 176 miljoner EURO per år. Användandet av konstgjord snö är kontroversiellt då det påverkar miljön och är mycket resurskrävande (cirka 1 000

  • 000+ kubikmeter färskvatten och 25 000 kWh energi per ha går åt varje säsong). En nyutvecklad teknik, där man använder sig av vita lakan vilka man breder över isen för att begränsa issmältningen under sommaren, har påvisat lovande initiala resultat.

2.5 Alpina miljön

Nederbördsmängden i Alperna förväntas öka vintertid men minska sommartid. Tidpunkten för den första snön förväntas försenas och snötäcket förväntas reduceras. Glaciärernas storlek förväntas minska och mängden smältvatten förväntas öka till följd av ett varmare klimat. Undersökningar av två Österrikes viktigaste glaciärer, Ötztaler samt Stubaier, visar att deras volym minskat med 15 procent mellan åren 1969 och 1997. Trädgränsen samt övrig vegetation kommer krypa högre upp längs med bergssidorna. Arter vilka är anpassade efter dagens klimat riskerar utrotning medan nya arter kan göra inträde i den alpina miljön. En omfattande studie baserad på material från Austrian Forest Inventory visade att klimatförändring motsvarande en temperaturhöjning på 1°C samt en nederbördsökning motsvarande +/- 7 % utgör en gränsvärde, efter vilket de negativa effekterna för existerande ekosystem blir påtagliga. Markvegetation utgör ett naturligt skydd mot laviner och ras och skred varför en högre trädgräns kan innebära att risken för dessa naturolyckor minskar.

2.6 Hälsa

Klimatförändringarna förväntas medföra en ökad risk för värmeböljor, vilket ökar risken för bl.a. kardiovaskulära samt respiratoriska åkommor. Det finns även en risk för att sjukdomar vilka tidigare inte funnits i Österrike etablerar sig.

Bilaga B 35 SOU 2007:60

2.7 Vattenkraft

Österrike är i hög grad beroende av vattenkraft. Klimatscenarier pekar mot att sommarnederbörden minskar och vinternederbörden ökar. Den totala nederbördsmängden förväntas dock inte påverkas. Utbudet av vattenkraft kan följaktligen komma att variera stort beroende på årstid.

Ökad avrinning, vilket egentligen är positivt, kan i kombination med ökade sedimentmängder verka störande på vattenkraftsinfrastrukturen.

3 Forskningssatsningar, program och synteser

Hösten 2002, strax efter översvämningskatastroferna i Centraleuropa, startade ett österrikiskt klimatprogram, ”Austroclim”. Snart bildades ett underprogram ”StartClim”, med fokus på klimatpåverkan och rekommendationer för anpassningsåtgärder. Federala miljöinstitutet, Umweltbundesamt, tog över den administrativa samordningen av projektet 2003. StartClim finansieras gemensamt av departement, banker, kraftbolag och försäkringsbolag. Programmet har lagts upp på en år-till-år bas med olika teman. År 2004 var temat Föhnvindar och torka, åren 2005 och 2006 är det hälsa och klimatförändringarnas påverkan på känsliga näringar, exempelvis turism.

År 2005 grundades Alfred Wegener Center for Climate Researsch (WegCenter). På centret arbetar forskare inom natur- och samhällsvetenskap med att utröna hur klimatförändringarna kommer påverka Österrike.

Hösten 2004 lanserade Ministeriet för Utbildning, Forskning och Kultur det nationella forskningsprogrammet Provision, vilket bedriver forskning på temat ”provision for nature and society”, och är en del av det österrikiska hållbara utvecklingsinitiativet.

År 2003 lanserades forskningsprogrammet RECLIP (Research for Climate Protection), vilket ska ta fram regionala klimatmodeller och klimatscenarier för Österrike.

SOU 2007:60 Bilaga B 35

4 Ansvarsfördelning och organisation vid extrema väderhändelser

Ansvars- och ledningsstruktur

Österrike är en federal republik och regeringen består av kanslern och hans ministrar. Presidenten har i huvudsak en representativ funktion. De har en tvåkammarriksdag (Bundesversammlung) som består av Federala rådet (Bundesrat) samt det nationella rådet (Nationalrat). Landet är uppdelat i 9 provinser (Bundesländer) som har långtgående självstyre. Varje provins har sitt eget parlament och regering som leds av en provinsguvernör (Landeshauptmann). Provinserna är indelade i distrikt och kommuner.

Den österrikiska räddningstjänsten och civilförsvaret bygger till stor del på frivilligresurser. Inrikesministeriet ansvarar för samordningen på federal nivå av civilförsvaret och insatser inom Österrike. Hjälpinsatser utanför Österrike samordnas av Förbundskansliet (Bundeskanslerns kansli). Ekonomiministeriet ansvarar för det ekonomiska försvaret. Det militära försvaret har till uppgift att stödja de civila myndigheterna vid katastrofer, hot mot allmän ordning, terrorism och i gränsskyddet.

Det finns inget enskilt departement som ansvarar för CII/CIIP (Critical Information Infrastructure Protection)

  • området utan olika departement ansvarar för olika frågor. Det finns en Chief Information Officer (CIO) på varje departement. Huvudansvariga för området är inrikes- och försvarsministeriet. Försvaret har ett ansvar för försvar av kritisk infrastruktur och samarbetar med civila institutioner som Board of Information and Communication Technology Strategy (IKT Board), Government Headquarters for Information and Communication Thechnology Strategy samt Commission on Data protection (DSK). Landet har en officiell webbplats för datasäkerhet. Österrike har sedan 2003 ett försök med ett chipskort med krypterad information på. Detta kort kallas Citizen Cards (Bürgerkarten).

Lagstiftning

Uppgifterna inom det civila krishanteringsområdet (Civil Protection Sector) fastställdes i den nya säkerhetspolitiska doktrin som antogs av parlamentet i december 2001. Grundprincipen är

Bilaga B 35 SOU 2007:60

helhetssyn på säkerhet (Comprehensive Security). Informationssäkerhet är en viktig del av den nya helhetssynen. Kärnan i den säkerhets- och försvarspolitiska doktrinen är: Säkerhet (security) i alla dess dimensioner är grundförutsättningen för existensen och funktionen av en demokrati och för den ekonomiska välfärden av samhället och dess medborgare. Säkerhet måste därför uppfattas och förverkligas som en på helhetssyn baserad policy.

Särskilt intressanta verksamhetsområden

Österrike satsar mycket på att skydda kritisk informationstekniska infrastrukturer. Som definierade kritiska infrastrukturer kan nämnas: Telekommunikation, banker och finanser, tv, militära försvaret, polisen, post, sjukvård, transporter samt vattenförsörjning.

Regeringen har som mål att utveckla ett nytt nationellt koncept för civil-militär samverkan (CIMIC). I regeringsprogrammet finns också att förena den federala polisen, gendarmeriet och tullen till en federal säkerhetsstyrka i syfte att bättre kunna möta de nya hoten till följd av EU:s utvidgning. Det militära försvaret har som uppgift att även stödja civil krishantering.

Kontakter mellan privata och offentliga aktörer

Inrikesministeriet samt handelskammaren har inlett en arbetsgrupp tillsammans med 80 av de 500 toppnoterade företag som finns i Österrike för att jobba med informationssäkerhetsfrågor inom IT. Generellt satsar man mycket på privat – offentlig samverkan i Österrike.

Sverige har bedrivit ett långsiktigt och förtroendefullt samarbete med Österrike inom krisberedskapsområdet inom olika kunskaps- och forskningsrelaterade områden. Som exempel kan nämnas Comprehensvive Risk Analysis and Management Network (CRN) vilket är ett schweiziskt/svenskt initiativ med f.n. Norge och Österrike som partners. Nätverket syftar till att möta de nya hoten genom internationell dialog kring risker och sårbarheter, skydd av samhällsviktig infrastruktur och krisberedskap. Internetportalen, arbetsmötena och t.ex. CIIP-handbook (Critical Information

SOU 2007:60 Bilaga B 35

Infrastructure Protection) är värdefulla både nationellt och internationellt.

5 Finansieringsformer/Försäkringar för stöd vid extrema väderhändelser

Österrike har ett marknadsbaserat försäkringssystem. Egendomsförsäkringar skyddar vanligtvis mot storm, hagel, översvämning samt snölast.

Österrike har dock även inrättat en nationell katastroffond, vilken i dagsläget innehåller ca 400 miljoner kronor. Beloppet kan dock ändras snabbt genom att omfördelning av skattemedel. Staten har inget ekonomiskt ansvar i Österrike vid naturkatastrofer men kan via naturkatastrofen betala ut en ytterst begränsad ekonomisk ersättning till drabbade.

StartClim (se punkt 4) förslår, utifrån erfarenheterna från översvämningarna 2002, en ökad reglering via obligatoriska försäkringar mot naturkatastrofer. Man anser att staten bör vara med och upprätta en försäkringspool med avseende främst på översvämningskatastrofer. Individer som bor eller har egendom i riskområden drabbas hårt av höga premier och avstår ibland från tillräcklig försäkringsskydd. Ett krav på obligatorisk försäkring menar man skulle innebära ökad riskdiversifiering, lägre premier och ett breddat samhällsansvar. Man anser även att lagstiftningen måste harmoniseras mellan de nio förbundsstaterna angående katastrofhjälp. Kunskaperna om den ökade risken för naturkatastrofer är bristfälliga, varför saken inte beaktas tillräckligt. Tendensen till moralisk risktagning (moral hazard) är hög.

Trenden pekar mot att egendomsförsäkringar bli svårare att teckna i vissa riskområden och, i den mån det går att teckna försäkring, kommer bli det bli dyrare. Om det blir svårt att teckna försäkring det allvarliga sekundära effekter i form av att nya verksamheter inte kan startas upp. Finansiella institutioner kan även i högre grad utsättas för risk när egendomar, vilka har fungerat som garantier vid transaktioner, inte längre kan försäkras.

Forskningsprojektet StartClim2003 fokuserade på hur åtgärder syftandes till att minska risken för naturkatastrofer påverkar försäkringssystemet.

Bilaga B 35 SOU 2007:60

Nationella åtgärder i samband med översvämningarna 2002

Generella åtgärder:

  • 650 miljoner euro utbetaldes till drabbade, varav 500 miljoner från den nationella katastroffonden. Hälften utbetalades till individer och hälften till uppbyggnadsåtgärder t.ex. infrastruktur.
  • 100 miljoner euro till drabbade företag genom en fond hos det österrikiska näringsdepartementet
  • 50 miljoner ur miljö- och vattenvårdsfond
  • 2,7 miljoner för uppköp av foder

Vissa avgifter av administrativ karaktär som uppkommer i samband med uppbyggnaden efter översvämningarna togs bort.

Åtgärder inom jordbrukssektorn: I Österrike räknade man med att 20 000 ha skadats av översvämningarna och att värdet av skadorna uppgick till 30 miljoner euro, exkl. skador på byggnader, maskiner och dyl.

Förutom EU-åtgärder och foderuppköp gavs möjlighet till avbetalningsanstånd på jordbrukets investeringskostnader, alternativt löptidsförlängning.

6 Åtgärder som har vidtagits till dags dato

Österrikes enda vidtagna åtgärd till dags dato är anpassningsstrategin man har lagt upp för skydd mot översvämningar. Den österrikiska regeringens årliga investeringar på ca 1 miljard kronor i infrastruktur avsedd att skydda mot laviner och att avleda vatten vid skyfall, och ytterligare 1 miljard kronor för att förbättra skyddet mot översvämning, kan dock även ses som vidtagna åtgärder.

12 EU

1 Generella anpassningsstrategier och åtgärdsförslag

EU kommissionen, ACACIA-projektet, publicerade år 2000 rapporten ”Assessment of Potential Effects and Adaptations for Climate Change in Europé” och European Environment Agency

SOU 2007:60 Bilaga B 35

(EEA) publicerade år 2005 rapporten ”Vulnerability and adaptation to climate change in Europé” samt år 2004 rapporten ”Impacts of Europé’s changing climate”. Dessa rapporter är övergripande analyser av hur Europa kan komma att påverkas av klimatförändringarna och vilka anpassningsmöjligheter man har.

EU kommissionen rekommenderar i sitt working paperet ”Winning the battle against global climate change” att utförligare forskning på området ska genomföras. De mesta anpassningsåtgärder som föreslås eller genomförs sker på medlemsnivå, vilket tydliggörs med att varje medlemsland publicerar en individuell National Communication (4:e). EU bidrar dock med en egen National Communication rapport (4:e) där man ger en helhetsbild av det gemensamma anpassningsarbetet.

European Climate Change Programme (ECCP) etablerades i juni år 2000 i syfte att implementera Kyotoprotokollet samt att identifiera de mest miljövänliga och mest kostnadseffektiva åtgärderna för att nå det övergripande målet att vara bättre förberedd att möta klimatförändringarna. I dess första fas verkade ECCP främst som en initierare, katalysator och diskussionsforum vilket möjliggjorde att EU kunde presentera sin Action Plan i oktober 2001. ECCP policys och åtgärder är tänkta att komplettera medlemsstaternas egna åtgärdspaket. Action plan identifierade 12 prioriterade åtgärdsförslag (mestadels för att minska växthusgaser) och många av dessa åtgärder har redan, eller är på god väg att bli implementerade.

Hösten 2005 lanserade Europeiska Kommissionen ECCPII, vilket skall förbereda och vidareutveckla existerandepolicys. Programmet ska dessutom undersöka nya policyområden. ECCPII är indelat i flertalet arbetsgrupper, varav en är inriktad på anpassning. Arbetsgruppens mål är att ta fram en anpassningsstrategi på EU-nivå och sommaren 2007 presenterade man en grönbok..

Europeiska Rådet har också beslutat om att EU, i enlighet med Kyotoprotokoller, ska ta fram en EU Climate Change Strategy post-2012.

Bilaga B 35 SOU 2007:60

Europeiska kommissionens grönbok

Den 3 juli 2007 lanserades grönboken Anpassning till klimatförändringarna i Europa – tänkbara EU-åtgärder, vilken är tänkt ska resultera i en vitbok någon gång under 2008. I grönboken pekas Skandinavien ut, p.g.a. förväntad ökad nederbörd, som ett av Europas mest sårbara områden. Anpassningsåtgärder på EU-nivå motiveras av det faktum att klimatförändringarna inte tar hänsyn till nationella gränser och därför kan gränsöverskridande anpassningsåtgärder vara mer effektiva än strikt nationella. Grönboken föreslår att man inom ramen för EU arbetet bör överväga fyra handlingslinjer:

  • Del ett: Tidiga åtgärder i EU
  • Anpassningsåtgärder integreras i samband med genomförande och ändring befintlig och kommande lagstiftning och politik (t.ex. i samband med lägeskontrollen av EU:s jordbrukspolitik 2008)
  • Anpassning integreras med gemenskapens nuvarande finansieringsprogram (t.ex. sammanhållningsfonden, regionala utvecklingsfonden, föranslutningsinstrument, program för transeuropeiska nät och infrastrukturåtgärder inom fonden för landsbygdsutveckling, socialfonden, strukturfonden för fiske)
  • Nya initiativ utvecklas (t.ex. bedömning av befintliga offentliga och privata naturkatastroffonders riskstrukturer
  • Del två: Integrering av anpassning med EU:s yttre åtgärder
  • Klimatanpassning är ett gränsöverskridande fenomen varför det måste integreras i externa relationer, t.ex. EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP),strategier författigdomsbekämpning (Poverty Reduction Strategy Paper, PRSP) samt europeiska grannskapspolitiken. Man förslår även skapandet av en global klimatförändringsallians (Global Climate Change Alliance),vilken ska stödja utvecklingsländerna i deras klimatanpassningsarbete. Kommissionen har avsatt sammanlagt 50 miljoner euro för perioden 2007
  • till dialogverksamhet och stöd åt utvecklingsländer genom målinriktade åtgärder för att mildra effekterna och anpassningsåtgärder.
  • Del tre: Minskad osäkerhet genom utvidgad kunskapsbas med hjälp av integrerad klimatforskning.
  • Grönboken framhåller att även om stora framsteg har gjorts mot en förståelse av jordens klimatsystem kvarstår vissa osäker-

SOU 2007:60 Bilaga B 35

heter, framför allt när det gäller mer tillförlitliga och detaljerade prognoser om klimatförändringarnas effekter på regional och lokal nivå, kostnad och nytta för anpassningsåtgärder i ett kortare tidsperspektiv som 2020

  • En integrerad, sektorsövergripande helhetssyn bör främjas. EU:s sjunde ramprogram för forskning (2007–2013) lägger stark tonvikt på klimatförändringar, när det gäller både prognoser, modeller och anpassningsstrategier. Större EU-finansierade forskningsprojekt som bedrivs med fokus på bl.a. klimatanpassning är ENSEMBLE, PRUDENCE samt ADAM.
  • Del fyra: Europeiska samhällets, näringslivets och offentliga sektorns deltagande i utarbetandet av samordnande och heltäckande anpassningsstrategier
  • Som ett led i det europeiska klimatförändringsprogrammet kommer kommissionen att överväga att inrätta en europeisk rådgivande grupp för anpassning till klimatförändring, som skall fungera som kommissionens expertgrupp och bestå av ett representativt urval beslutsfattare, ledande forskare och organisationer från det civila samhället. Denna grupp skulle lämna synpunkter på arbetet i ett antal specifika arbetsgrupper under en tolvmånadersperiod med början i november 2007.

Under hösten 2007 kommer ett antal regionala workshops att hållas runt om i Europa för att grönboken förslag ska förankras hos alla inblandade parter. Den workshop som behandlar Nordeuropa, Baltikum och Arktis kommer arrangeras i Helsingfors.

2 Effekter av klimatförändringar och anpassningsåtgärder sektorsvis

2.1 Höjning av havsnivån

År 2100 förväntas den globala havsnivån ha stigit med 0,09

  • meter, med ett förmodat medelvärde kring 0,48 meter. Höjningen kommer att innebära en ökad frekvens av översvämningar, kusterosion, och förlusten av flacka kustområden. Högre havsnivåer ökar risken för stormvågor, förvärrar existerande saltvatteninträngning, och hotar kustnära ekosystem och våtmarker. Enligt uppskattningar kommer 68 miljoner av EU:s, som har 89 000 km kust sammanlagt, invånare att drabbas av förändringar i havsnivån.

Bilaga B 35 SOU 2007:60

Förändringarna påvisar dock stora regionala variationer. Åtgärder för att skydda kustområden är kostsamma och kan vara oekonomiska i vissa områden eller ineffektiva vid vissa havsnivåer.

2.2 Energi

Medeltemperaturen förväntas bli högre i Europa, med såväl varmare somrar som mildare vintrar som följd. Man förväntar sig även större temperaturvariationer inom säsongerna, med bland annat en större frekvens av värmeböljor. Förändringarna i medel- och topptemperatur kommer att ha både positiva och negativa effekter för energikonsumtionen. Efterfrågan på energi avsedd för uppvärmning vintertid förväntas att minska, men detta kommer till viss del att jämnas ut av en ökad efterfråga på energi avsedd för avkylning sommartid (luftkonditionering). Förändringar i energianvändning kommer dock att påvisa stora regionala skillnader inom Europa, där de medlemsländerna på mer norra latituder förväntas att bli de största vinnarna.

2.3 Hälsa

Värmeböljor:

Sommaren 2003 dog mer än 20 000 människor, särskilt äldre, utöver det vanliga i södra och västra Europa till följd av den extrema värmen. Värmeböljor förväntas bli vanligare och intensivare under det kommande århundradet, och därmed förväntas även antalet värmerelaterade dödsfall att öka. Samtidigt kommer dock antalet excessiva dödsfall vintertid att minska till följd av temperaturhöjningen. Särskilt norra och östra Europa kommer att gynnas av denna vinteruppvärmning, då man i dagsläget har relativt kalla vintrar, medan Central- och Sydeuropa redan i dagsläget åtnjuter milda vintrar. Det finns dock andra faktorer, exempelvis influensa och pandemier, vilka man måste ta hänsyn till när man extrapolerar vinterrelaterade dödsfall. År 2080 är det sannolikt att stora delar av kontinentaleuropa inte kommer att erfara kalla vintrar längre.

SOU 2007:60 Bilaga B 35

Sjukdomar: Ett förändrat klimat kan erbjuda vektorer en mer fertil levnadsmiljö, vilket skulle innebära att större befolkningsskikt utsätts för risk för smitta samt att smittorisken ökar. I Europa har förekomsten av fästingburen encefalit ökat i Östersjöområdet samt Centraleuropa mellan åren 1980

  • och fortsätter att ligga kvar på en hög nivå. Fästingar kan sprida en rad sjukdomar, bl.a. TBE och Borrelia. Det är inte fastställt hur pass många av de 85 000 fall av borrelia vilka rapporteras varje år som orsakas till följd av klimatförändringar.

Klimatförändringar kan innebära hälsokonsekvenser och en ökad frekvens av antalet extrema väderhändelser. Aktuell forskning indikerar att många klimatrelaterade sjukdomsutbrott är orsakade av specifika väderhändelser, i kombination med icke-klimatrelaterade faktorer.

2.4 Jordbruk

Delar av Europa, särskilt mellan- och norra Europa, förväntas gynnas jordbruksmässigt av klimatförändringarna: högre halter av koldioxid samt högre medeltemperatur. Växtsäsongen förlängs samtidigt som den odlingsbara arealen expanderar norrut. Under förutsättning att tillräckliga vattenresurser är tillgängliga kan detta resultera i bättre skördar. I södra Europa däremot kan klimatförändringarna: anstränga vattenresurser; mer torka samt högre temperaturer, leda till att jordbruksnäringen hotas. I samband med värmeböljan 2003 minskade skördarna i södra Europa med upp till 30 %, medan länderna i norra Europa gynnades av de högre temperaturerna. Dåliga skördeutfall kan bli vanligare till följd av en ökad frekvens av extrema väderhändelser (torka, översvämningar, stormar och/eller hagel). Grödor vilka är känsliga för förändringar i de säsongmässiga förhållandena, exempelvis frukt, kan tänkas bli extra påverkade. Risken finns att de eventuella skördevinster som skulle kunna uppstå, marginaliseras till följd av en ökad förekomst av skadedjur och sjukdomar samt spatiala förändringar.

Bilaga B 35 SOU 2007:60

2.5 Skogsbruk & Ekosystem

Ekosystemen, inklusive skogar, förväntas allvarligt påverkas till följd av de förväntade klimatförändringarna. Vissa arter kan förväntas gynnas av de förmodade varmare vintrarna, exempelvis förväntas fler fåglar överleva, och den förlängda växtperioden förmodas medföra positiva effekter. Samtidigt kommer dock andra arter, särskilt arter hemmahörandes i alpina- och bergsmiljöer, att utsättas för påfrestningar. Den förväntat försämrade tillgången på vatten i kombination med högre sommartemperaturer, kan också verka ansträngande på flertalet arter. Aktuella studier påvisar att en temperaturökning med 1ºC över preindustriella värden, skulle medföra att 10 % av världens ekosystem märkbart påverkades. Förändringar i havsvattentemperaturen förväntas också medföra stora förändringar för de marina ekosystemen.

2.6 Vattenresurser

Klimatförändringarna förväntas medföra stora förändringar i nederbörd i Europa, både vad gäller genomsnittlig nederbördsmängd, säsongsmässiga variationer, samt frekvensen av extrema händelser. Generellt förväntar man sig att nederbördsmängden kommer öka, men stora säsongsmässiga samt regionala variationer kommer att förekomma. Norra Europa kommer antagligen få större mängder regn, och större årliga flöden i floderna. Södra Europa kommer antagligen få mindre mängder regn och mindre årliga flöden i floderna, vilket i sin tur kan medföra ytterligare påfrestningar för vattenförsörjningen.

De stora variationerna i nederbördsmängd och den potentiella risken för vattenbrist i stora delar av Europa, kan i sin tur påverka energiproduktionen. Vattenkraftsproduktionen kan få sämre kapacitet i södra Europa till följd av minskade vattenflöden, samtidigt som även andra kraftstationer kan tvingas minska sin kapacitet till följd av vattenbristen, då vatten är essentiellt för avkylningssystemen. I värsta fall kan kraftverk tvingas att stänga till följd av vattenbrist. I norra Europa däremot förväntas vattenkraftproduktionen att öka, till följd av ökad nederbördsmängd.

Vattenkvalitén är känslig för temperaturhöjningar, låga vattenstånd i floder, havsvattennivåhöjningar med påföljande saltinträngning samt ökade frekvenser av stormar. Låga vattenflöden i

SOU 2007:60 Bilaga B 35

vattendrag är redan ett problem i dagsläget i södra Europa, och klimatförändringarna väntas förvärra dessa. Den stora mängden lokala kontrollorgan har gjort en övergripande europeisk uppskattning av total potentiell skadeverkan, till följd av klimatförändringar, omöjlig att genomföra.

Vattendirektivet

Vattendirektivet

  • Ramdirektivet för vatten − trädde i kraft i december 2000. En helhetssyn på Europas och de enskilda ländernas vattenresurser skall skapas, inte bara i teorin utan också i dagligt praktiskt arbete. Syftet är att låta alla olika krav på vattenstatus ingå i ett system och samla ihop alla olika motiv för skydd av vatten och vattenmiljöer. Likväl som det handlar om kvaliteten på vattnet handlar det också om att sörja för ett gott tillstånd för vattenmiljön i sin helhet (t.ex. vattenberoende landekosystem, våtmarker, grunda och högproduktiva kustområden), eftersom många livsmiljöer är beroende av att det finns vatten och vatten av god kvalitet. En sammanhållen och övergripande vattenlagstiftning som ser till helheten, tillsammans med nya arbetssätt och en organisation som utgår från avrinningsområden, ska leda till att EU-ländernas resurser samordnas bättre, inom och mellan länderna, och att man kommer till rätta med brister i förvaltningen och vården av vatten. Direktivet omfattar naturliga respektive av människan kraftigt påverkade sjöar och floder, ytvatten i flodmynningsområden och deltan, grundvatten samt kustvatten. De enda vatten som inte omfattas av direktivet är öppna havsområden (samt våtmarker, om dessa inte direkt påverkar ytvattnet). I gengäld knyts strategin för skydd och bevarande av EU:s havsområden samman med arbetet inom ramen för Vattendirektivet. Det övergripande målet är god vattenstatus
  • bevarad

och förbättrad vattenkvalitet och ingen försämring

  • samt att trygga en långsiktig vattenförsörjning. Detta skall vara genomfört i samtliga EU-länder i december 2015, men det finns under vissa omständigheter möjligheter till olika tidsfrister ända upp till tolv år efter denna tidpunkt.

Bilaga B 35 SOU 2007:60

2.7 Torka

Klimatförändringarna förväntas medföra att södra Europa drabbas av mer torka. Enligt beräkningar kommer nederbörden att minska med 1 % per decennium, men med upp till 5 % minskning sommartid. Torka kan skapa stora ekonomiska skador, exempelvis orsakade torkan år 1999 i Spanien kostnader på cirka 3 miljarder EURO.

2.8 Översvämningar

Mellan 1998 och 2002 drabbades Europa av över 100 stora översvämningar, bland annat översvämningarna utmed floderna Donau och Elbe 2002. Sedan 1998 har översvämningar orsakat runt 700 dödsolyckor, tvingat omkring en halv miljon människor att flytta och gett upphov till minst 25 miljarder EURO i försäkrade ekonomiska förluster.

Översvämningar kan hota enorma tillgångar. Utmed floden Rhen lever exempelvis över tio miljoner människor i områden som hotas av svåra översvämningar. Översvämningsskadorna i samma område kan komma att uppgå till 165 miljarder EURO. Även kustområden hotas av översvämning. Det totala värdet på de ekonomiska tillgångarna inom 500 meter från den europeiska kustlinjen, inklusive stränder, jordbruksmark och industrianläggningar, uppskattas för närvarande till mellan 500 och 1 000 miljarder EURO.

Vid sidan om de ekonomiska och sociala skadorna kan översvämningar få allvarliga följder för miljön, till exempel när vattenreningsverk eller fabriker med stora mängder giftiga kemikalier drabbas. Översvämningar kan också förstöra våtmarker och minska den biologiska mångfalden.

Två utvecklingslinjer pekar mot en ökad risk för översvämningar i Europa. För det första är det på grund av klimatförändringen (större nederbörd och högre havsnivåer) troligt att översvämningar i framtiden kommer att både bli svårare och inträffa oftare. För det andra har befolkningen och de ekonomiska tillgångarna i riskområdena ökat drastiskt. En temperaturhöjning på 1,4ºC förväntas medföra att antalet människor i farozonen för översvämningar ökar med 10 miljoner, medan en temperatur-

SOU 2007:60 Bilaga B 35

höjning på 3,2ºC väntas medföra att antalet människor farozonen för översvämningar ökar med 80 miljoner.

Man kommer också allt mer till insikt om hur flodöversvämningar påverkar människans hälsa i både fysiskt och psykiskt hänseende. Stora hälsorisker föreligger till exempel om flodvattnet innehåller föroreningar eller blandas med förorenat vatten från avlopp eller jordbruksmark. Även den mentala hälsan påverkas: Utöver den betydande stress som stora skador orsakar kan hotet om en upprepning av översvämningarna, som ibland går hand i hand med att försäkringsskyddet återkallas, göra det omöjligt att sälja fastigheter.

Den 12 juli 2004 gav Europeiska Kommissionen ut en s.k. kommunikation ”Hantering av översvämningsrisker – Förebyggande åtgärder, skyddsåtgärder och skadebegränsande åtgärder”.

Översvämningsdirektivet

Den 25 april 2007 nådde Europeiska parlamentet och rådet en kompromisslösning om utformande av översvämningsdirektivet och det kommer antagligen formellt antagas av rådet under 2007. Översvämningsdirektivet innebär i stort ett krav på att översvämningsriskerna skall kartläggas och planer för åtgärder utarbetas inom känsliga områden. Den valda skyddsnivån ska bestämmas av länderna själva. I förslag till direktiv indelas arbetet i tre etapper: Första etappen innebär att medlemsländerna ska genomföra en översiktlig bedömning av översvämningsriskerna inom alla avrinningsområden till år 2011. Andra etappen innebär att känsliga områden ska har riskkarterats senast år 2013. Karteringen ska innefatta såväl sannolikheten för höga flöden och nivåer som de potentiella konsekvenserna för valda återkomsttider. Tredje etappen innebär att senast år 2015 ska åtgärdsprogram för vald skyddsnivå ha utarbetats. Åtgärdsprogrammen ska både minimera risken för översvämningar såväl som begränsa skadeverkan. När det gäller internationella vattendrag ska medlemsstaterna verka för att översvämningsproblematiken inte skjuts över på annat medlemsland. Programmen ska präglas av stor öppenhet och vara tillgängliga för allmänheten. Planerna ska omprövas var sjätte år. I praktiken pågår i Sverige redan en hel del av det arbete som omfattas av direktivet.

Bilaga B 35 SOU 2007:60

2.9 Stormskador och extrema väderhändelser

Frekvensen av extrema väderhändelser (värmeböljor, stormar, torka, översvämningar) förväntas öka till följd av det förändrade klimatet.

64 % av alla katastrofhändelser sen 1980 är direkt relaterade till klimat- eller väderhändelser. De ekonomiska förlusterna har ökat från mindre än 5 miljarder USD till cirka 20 miljarder USD under de senaste tjugo åren. Detta är dels till följd av en generell värdeökning men även till följd av en ökad frekvens av extrema händelser. Fyra utav de fem år med de allvarligaste ekonomiska kostnaderna har inträffat efter 1997. Antalet klimat- eller väderrelaterade extremhändelser dubblades under 1990-talet jämfört med det föregående decenniet, medan antalet icke klimat- eller väderrelaterade extremhändelser, exempelvis jordbävningar, är konstanta. Man kan därför förvänta sig att skador uppkomna till följd av extrema väderhändelser kommer att öka.

EEA citerar och hänvisar till Association of British Insurers rapport Financial Risks of Climate Change vilken också förutspår att den förväntade ökade frekvens av extrema väderhändelser kommer att medföra att de ekonomiska skadekostnaderna blir större.

4 Forskningssatsningar, program och synteser

Cirka 2,12 miljarder EURO satsas av EU på klimatförändringsforskning, temaområde Sustainable Development, Global Change and Ecosystems, inom ramen för 6th Framework Programme (2002

  • vilket har en sammanlagd budget på 17,5 miljarder

EURO: Sustainable energy systems – 800 miljoner EURO

Sustainable surface transport – 600 miljoner EURO Global change and ecosystems – 700 miljoner EURO

Sjätte ramprogrammet driver även ERA-NET, vilket är ett initiativ för att stödja transnationella nätverk och koordinering av nationella forskningsprogram. Förhoppningen är att man ska kunna etablera betydande samarbete och kunna etablera gemensamma forsknings-

SOU 2007:60 Bilaga B 35

program. Ett exempel på ERA-NET projekt är Climate Impact Research Coordination for a Larger Europé (CIRCLE).

Lissabonprocessen uttalade syfte att göra EU till en dynamisk och forskningsbetonad ekonomi innebär att den europeiska forskningen får ett rejält tillskott framöver. Sjunde ramprogrammet (2007

  • kommer få en sammanlagd budget på cirka 72,7 miljarder EURO. Budgeten för klimatrelaterad forskning kommer att utökas, men är ännu inte exakt fastställd och kommer dessutom att spänna över tre olika forskningsteman varför den är svår att exakt uppskatta.

De forskningsområden som direkt berör klimatförändringarna är:

Tema 5 – Energi (Förmodad budget 2 931 miljoner EURO), vilket har följande fokusområden:

  • Vätgas och bränsleceller
  • Produktion från förnybara energikällor
  • Värme- och kylsystem baserade på förnybara energikällor
  • Utveckling av tekniker för avskiljning/lagring av koldioxidutsläpp, i syfte att uppnå kraftgenerering utan utsläpp
  • Utveckling av rena kolteknologier
  • Utveckling av smart energinätverk
  • Energi effektivitet och besparande
  • Kunskap för utveckling av energipolicys

Tema 6 – Environment (Förmodad budget 2 535 miljoner EURO), vilket har följande fokusområden:

  • Klimatförändringar, föroreningar och risker – särskilt studier av vilka påfrestningar miljön utsätts för, och hur detta är länkade till mänsklig hälsa och hotbilder
  • Hållbar styrning av resursutnyttjande
  • Miljötekniker – för observering, förebyggande, lindring, anpassning, återställande av mänsklig- och/eller naturlig miljö.

Tema 7 – Transport (Förmodad budget 5 940 miljoner EURO), vilket har följande fokusområden:

  • Miljöanpassa flygtrafiken – inklusive att minska utsläpp, utvecklande av alternativa bränslen och flygledning.

Bilaga B 35 SOU 2007:60

  • Miljöanpassa landtrafik – inklusive att minska föroreningar, främjande av effektiva motorer, hybridteknologi och alternativa bränslen.
  • Främja en minskning av trafikstockning i transportintensiva korridorer.

ProPaCC projektet, vilket finansierades av det femte ramprogrammet, samlade på sin hemsida länkar till 160 olika klimatrelaterade projekt.

CarboEurope var ett nätverk bestående av 15 europeiska forskningsprojekt, med målet att förstå och kvantifiera den aktuella terrestriella kolbalansen. Nätverket startade år 2000 under det femte Ramverksprogrammet, men fortsätter under sjätte Ramverksprogrammet som ett projekt under namnet CarboEurope-IP. Det finns även ett Carboocean-IP program, vilket som namnet antyder fokuserar på haven istället.

Projekt med fokus på klimatmodeller och –scenarier:

Tre projekt drevs under det femte ramprogrammet:

PRUDENCE

  • utvecklade regionala klimatscenarier

STARDEX – utvecklade metoder för att kunna förutsäga förändringar i förekomsten av, och intensiteten i, extrema väderhändelser

MICE – använde sig av information framarbetad av klimatmodeller för att förutsäga framtida förekomster av extrema väderhändelser.

Under det sjätte ramprogrammet driver EU projektet ENSEMBLE. Projektets mål är att utveckla och bekräfta ett gemensamt system för att förutsäga globala och regionala klimatförändringar samt en rad av deras tänkbara effekter. Ett större sammanhållet projekt, med bl.a. klimatmodellering, effektstudier och anpassningsforskning på agendan och särskilt fokus på Medelhavsområdet, finns på planeringsstadiet.

SOU 2007:60 Bilaga B 35

Projekt med fokus på socioekonomiska konsekvenser:

Projekt med inriktning på sociala och miljömässiga kostnader förknippade med energisystem är bland annat: NEEDS, METHODEX och GREENSENSE.

Projekt med inriktning på kvantifiering och kvalificering av scenarier: WETO-H2, SENSOR, MOSUS, INSEA, MINIMA-SUD, MATISSE, GECS, GAINS-ASIA, ADAM och TETRIS.

Projekt med fokus på lindring och anpassningsteknologier:

Utöver den basforskning som kommer att drivas av det sjätte ramprogrammet finns även Intelligent Energy for Europé programmet, vilket stödjer icke-tekniska energilösningar. Mellan åren 2003

  • kommer man fördela 250 miljoner EURO på olika projekt uppdelade i fyra olika kategorier:
  • SAVE – vilket har som mål att förbättra energianvändandet inom industrin och fatigheter
  • ALTENER – stödjer nyttjandet av förnybara energikällor vid värme och elektricitetsproduktion
  • STEER – stödjer initiativ syftandes till att öka användandet av alternativa energikällor i transportbranschen
  • COOPENER – stödjer initiativ syftandes till att öka användandet av förnybara energikällor i utvecklingsländer

Andra program (med en sammanlagd budget på cirka 200 miljoner EURO) vilka sysslar med effektivisering av energianvänding i transportsektorn är: EEFAE (Efficient and Environmentally Friendly Aero Engine) samt VITAL (Environmentally Friendly Aero-Engines). CIVITAS, Concerto och CUTE är namnet på projekt som syftar till att stödja utvecklandet av mer energieffektiva och miljövänliga stadsmiljöer. Man hoppas kunna utveckla mer balanserade urbana miljöer och mer hållbara transportlösningar. Projekten har en budget på cirka 100 miljoner EURO.

År 2002 löpte Kol- och stålunionsavtalet ut, efter att ha varit verksamt i 50 år, och resterande finansiella medel fördes över till Europeiska Gemenskapen för att användas till forskning på kol- och stålområdet. Bland annat skapades 2003 Steel Technology

Bilaga B 35 SOU 2007:60

Platform (STP) samt ULCOS, vilka har som mål att främja en effektivare kol- och stålproduktion.

INSEA, SEAMLESS-IF samt MIDAIR är namnet på projekt vilka har som mål att effektivisera och miljöanpassa jordbruks- och skogssektorn.

System med fokus på klimatobservationer:

EU är också part i Group on Earth Observations (GEO), vilka arbetar för etablerandet av världsomfattande observationssystem av klimatförändringar, Global Earth Observation System of Systems (GEOSS). Den 16 februari 2005, tog över 50 länder och 40 internationella forskningsprogram beslutet att man skulle etablera GEOSS vid en konferens i Bryssel organiserad av Europeiska Kommissionen.

Andra forskningsprogram/nätverk/observationssystem med fokus på klimatobservationer som EU deltar i: GCOS (Global Climate Observing System), GUAN (GCOS Upper Air Network), GMES (Global Monitoring for Environment and Security), EARLINET (forskningsprojekt under f5), CREATE (forsk.proj f5) och DAEDALUS (forsk.proj f5), ATEAM (forsk.proj f5), CLIME (forsk.proj f5), ESPON (forsk.proj f5), ALARM (forsk.proj f6), Euro-limpacs (forsk.proj f6).

Projekt med fokus på översvämningar:

Sjätte ramprogrammet stödjer det största EU-forskningsprojektet om översvämningar någonsin, ”FLOODsite”. Inom projektet utvecklas integrerade riskanalyser för översvämningar och riskhanteringsmetoder. Även i det föreslagna sjunde ramprogrammet kommer fortsatt stöd att ges till forskning om riskbedömning och riskhantering vid översvämningar.

SOU 2007:60 Bilaga B 35

5 Ansvarsfördelning och organisation vid extrema väderhändelser

EU:s gemenskapsmekanism

Länderna i EU har förbundit sig att hjälpa varandra i nödsituationer, oavsett om det handlar om naturkatastrofer som stormar och översvämningar eller om terroristattacker. En del i hjälpen är den så kallade gemenskapsmekanismen som är öppen för alla medlemsstater i EU samt EES- och kandidatländerna. Även länder utanför dessa kan begära hjälp. Om det inträffar en olycka eller katastrof som är så pass stor att det drabbade landets egna resurser inte räcker till eller om olyckan riskerar att få gränsöverskridande konsekvenser, kan det drabbade landet ansöka omedelbar hjälp från andra EU-länder. För att det ska gå lätt och smidigt för ett land att begära hjälp har länderna och EU-kommissionen upprättat speciella kommunikationskanaler. Vid en hjälpinsats står det drabbade landet för kostnaderna, om inte de hjälpande länderna väljer att avstå från ersättning. För att gemenskapsmekanismen ska fungera finns det en rad resurser och funktioner att använda sig av:

  • Ett övervaknings- och informationscenter som kallas MIC

(Monitoring and Information Centre).

  • Ett gemensamt kommunikations- och informationssystem för olyckor, CECIS (Communitiy Emergency Communication and Information System).
  • En databas med tillgängliga team, experter och andra resurser som länderna ställer till förfogande. Det kan vara allt från motorsågar och skogsbrandsflygplan till personal.

MIC är operativ kontaktpunkt vid EU-kommissionen och har till uppgift att emot information och begära hjälp från medlemsländerna, sprida det till de andra länderna samt meddela det drabbade landet vilken hjälp som finns att tillgå. Räddningsverket är Sveriges kontaktpunkt för gemenskapsmekanismen. I händelse av en svår olycka eller katastrof i Sverige, är det Räddningsverket som skickar begäran om hjälp till MIC, som i sin tur kontaktar de andra ländernas kontaktpunkter.

En begäran om hjälp gick, för första gången i Sveriges historia, ut efter stormen Gudrun i januari 2005. På kvällen den 1 februari skickades en förfrågan till MIC, där Sverige begärde hjälp i form av elverk för privatbostäder, och dagen därpå hade flera länder

Bilaga B 35 SOU 2007:60

erbjudit hjälp. Av de många länder som kunde ge stöd, valde Sverige att acceptera Tjeckiens och Tysklands erbjudanden om elverk.

Varningssystem

Europeiska kommissionen hanterar två förvarningssystem: EFAS (European Flood Alert System) samt EFFIS (European Forest Fire Information System), vilka båda utvecklats av Joint Research Centre.

6 Finansieringsformer/Försäkringar för stöd vid extrema väderhändelser

Europeiska unionens solidaritetsfond:

För att snabbt, effektivt och flexibelt kunna vidta åtgärder i nödsituationer har EU inrättat en solidaritetsfond. Fonden kan i första hand utnyttjas när det har inträffat en större naturkatastrof med allvarliga återverkningar på medborgarnas levnadsvillkor, miljön eller ekonomin i en eller flera regioner i ett medlemsland eller kandidatland.

En naturkatastrof betecknas som "större" när:

  • den i ett land orsakar skador för vilka kostnaderna uppskattas antingen överstiga 3 miljarder euro (2002 års priser) eller utgöra mer än 0,6 % av bruttonationalinkomsten.
  • i fallet regioner, där nationella tröskeln på 0,6% inte har uppnåtts, den fått följder för större delen av den berörda regionens befolkning, med allvarliga och bestående återverkningar på levnadsvillkoren och den ekonomiska stabiliteten. I detta avseende ska särskild uppmärksamhet ägnas isolerade eller avlägsna regioner, till exempel yttersta randområden och öområden. I dessa specifika fall får det totala årliga biståndet inte överstiga 7,5 % av solidaritetsfondens årliga anslag (dvs. 75 miljoner euro).

Bistånd från fonden sker i form av ett samlat och övergripande bidrag, utan att någon medfinansiering behövs, som kompletterar mottagarlandets offentliga insatser. Följande krisinsatser, som är

SOU 2007:60 Bilaga B 35

avsedda att lindra icke försäkringsbara skador, berättigar till stöd från fonden:

  • Omedelbart återställande av infrastruktur och utrustning inom områdena energi, dricksvatten, avloppsvatten, telekommunikationer, transporter, hälsa och utbildning.
  • Provisoriska åtgärder för att tillhandahålla bostäder och finansiera räddningstjänst riktad till befolkningens omedelbara behov.
  • Omedelbart säkrande av förebyggande infrastruktur och skyddande av kulturarvet.
  • Omedelbar röjning av katastrofdrabbade områden, inklusive naturområden.

Senast tio veckor efter det att de första skadorna i samband med katastrofen uppstod ska det drabbade landet lägga fram en ansökan om bistånd från fonden till kommissionen. Den ska innehålla mesta möjliga information om skadorna och deras inverkan på befolkningen och ekonomin. Landet ska uppskatta kostnaderna för planerade insatser och ange andra eventuella källor till nationell, EUrelaterad och/eller internationell finansiering.

Det mottagande medlemslandet ska söka all ersättning som är möjlig från tredje part.

Ett samlat och övergripande bidrag:

Utifrån denna information ska kommissionen besluta om bidrag från Europeiska unionens solidaritetsfond kan beviljas, och i så fall betala ut detta omedelbart och vid ett enda tillfälle. Om den slutliga värderingen av skadorna är avsevärt lägre än de första beräkningar som låg till grund för mottagarlandets bidragsansökan ska kommissionen kräva att motsvarande belopp återbetalas.

Mottagarlandet ska ansvara för bidragets användning och eventuella samordning med annan EU-finansiering så att de kompletterar varandra. Däremot kan inte insatser som finansieras genom Europeiska unionens solidaritetsfond samtidigt få finansiering från strukturfonderna, Sammanhållningsfonden, Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket (EUGFJ), ISPA eller Sapard.

Ett bidrag ska användas inom ett år från det datum då det utbetalades. Mottagarlandet ska återbetala den del av bidraget som eventuellt inte har använts. Sex månader efter utgången av denna tidsfrist ska mottagarlandet överlämna en rapport till kommis-

Bilaga B 35 SOU 2007:60

sionen om bidragets användning. Rapporten ska innehålla detaljerade uppgifter om de utgifter som berättigat till bidrag från solidaritetsfonden samt alla andra finansieringskällor, inbegripet ersättning från försäkringar och från tredje part.

Minst en fjärdedel av solidaritetsfondens årliga medel bör den 1 oktober varje år vara tillgänglig för att täcka eventuella behov vid årets slut. I undantagsfall och om fondens återstående finansiella medel visar sig alltför knappa får kommissionen besluta att använda en del av medlen för nästa år.

Enligt kommissions praxis kan ett medlemsland maximalt erhålla bidrag motsvarande 2,5 procent av total direkt skada upp till tröskelvärdet (0,6% av BNI) och 6 procent av den del som överstiger tröskelvärdet. Sverige lämnade in en ansökan till fonden i samband med stormen Gudrun. I den svenska ansökan uppskattas kostnaden för total direkt skada till 20,8 miljarder kronor eller 0,86 procent av BNI. Därav ingår skadan på skogen med 15,8 miljarder kronor. Den 23 mars 2007 betalade Solidaritetsfonden ut 600 miljoner till Sverige för de skador som uppkom till följd av stormen Gudrun.

Översvämningar:

Strukturfonderna, särskilt Europeiska regionala utvecklingsfonden, och Sammanhållningsfonden kan finansiera förebyggande (infrastruktur-) investeringar för bland annat översvämningsskydd. Europeiska regionala utvecklingsfonden kan också bidra till finansieringen av infrastruktur för forskning och teknisk utveckling.

Interreg-initiativet inom ramen för Europeiska regionala utvecklingsfonden har bidragit till ett förbättrat gränsöverskridande arbete i fråga om översvämningsskydd. IRMA-projektet (Interregs Rhen-Maas-aktiviteter) är ett bra exempel på internationellt samarbete och ett integrerat tillvägagångssätt i bekämpningen av översvämningar. De skador som orsakades av floderna Rhens och Maas översvämningar 1993 och 1995 gav upphov till ett internationellt förebyggande program där Nederländerna, Belgien, Frankrike, Luxemburg, Tyskland och Schweiz samarbetar. IRMA har en total budget på 419 miljoner euro, varav en tredjedel kommer från Interreg.

SOU 2007:60 Bilaga B 35

SCALDIT-projektet, ett annat Interreg-initiativ, inleddes 2003 och gäller Scheldes avrinningsområde. I projektet, som handlar om avrinningsområdets planering och översvämningsskydd, medverkar Frankrike, Nederländerna och de belgiska regionerna.

SEAREG samt ASTRA är namnet på två Interreg-forskningsprojekt verksamma inom Östersjöområdet med fokus på översvämningar, havsnivå och fysisk planering.

7 Åtgärder som har vidtagits till dags dato

EU kommissionen driver några anpassningsrelaterade aktiviteter, exempelvis varningssystemet för översvämningar European Flood Alert System (EFAS) och varningssystemet för skogsbränder European Forest Fire Information System (EFFIS) utvecklade av Joint Research Center.

Instiftandet av europeiska solidaritetsfonden, Förslag till rådets beslut om gemenskapens räddningstjänstmekanism (KOM 2006/0009), European Climate Change Programme (ECCP och ECCPII) samt den EU:s nationella kommuniké till FN kan ses som vidtagna åtgärder. Liksom i övriga länder/organisationer finns det en rad åtgärder som ligger i startgroparna, men inte mycket har implementerats till dags dato.

5 Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet

I Sverige finns områden som på grund av läge, topografi och markens beskaffenhet utgör riskområden för jordskred, ras och översvämning. Sådana naturolyckor innebär stora kostnader för samhället samt risker för människoliv, men går att förebygga i rimlig grad. Riksdagen antog 1986 en proposition om förebyggande åtgärder mot jordskred och andra naturolyckor (1985/86:150). Räddningsverket fick ansvaret att ta fram översiktliga stabilitetskarteringar samt att fördela statsbidrag till förebyggande åtgärder mot naturolyckor i bebyggda områden. Sedan 1998 utför Räddningsverket även översiktliga översvämningskarteringar längs delar av de större svenska vattendragen enligt uppgifter i myndighetens regleringsbrev.

5.1.1. Befintliga översvämnings- och stabilitetskarteringar samt inventering av stranderosion

Kartläggning av riskområden av översvämningar, ras och skred innebär ett arbete i flera steg - översiktliga karteringar, detaljerade karteringar, vid behov fördjupade karteringar av stabilitet samt förebyggande åtgärder. De översiktliga karteringar som Räddningsverket framställer pekar på områden som inte har tillfredsställande säkerhet och där detaljerade utredningar bör genomföras. De detaljerade utredningarna kan visa att förhållandena är tillfredsställande eller ligga till grund för fortsatt utredning eller projektering av förebyggande åtgärder och ansökan om statsbidrag. För detaljerade utredningar ansvarar i dag kommun eller fastighetsägare.

Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet SOU 2007:60

Översvämningskarteringar

Syftet med översiktliga översvämningskarteringar är att översiktligt identifiera områden med risk för översvämning längs vattendrag. Kartorna utgör ett stöd i räddningstjänstens insatsplanering och handlingsplan samt tjänar som underlag i kommunens översiktliga planering. De används vid länsstyrelsens granskning av kommuners samhällsplanering. Cirka 10 procent av landets vattendrag har prioriterats av Räddningsverket för översiktlig kartering, vilket motsvarar 1 000 mil. Hittills har cirka 800 mil karterats i 56 vattendrag inom 154 kommuner, se figur 5.1.

Figur 5.1 Översiktligt karterade vattendrag (2007)

Källa: Räddningsverket, 2007.

SOU 2007:60 Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet

Karteringarna görs för beräknat 100-årsflöde respektive dimensionerande flöde. 100-årsflödet beräknas utifrån statistisk analys av observerade vattenföringsserier och inträffar med risken 1 på 100 för varje år under en 100-årsperiod. Sannolikheten att flödet inträffar under en 100-årsperiod är 63 procent. Dimensionerande flöde beräknas enligt Flödeskommitténs riktlinjer för dimensionering av dammar av riskklass I, då maximalt ogynnsamma förutsättningar kombineras, se avsnitt 4.2.2.

Beskrivning av vattendraget sker med hjälp av damm- och broritningar, vattendragets egenskaper och omgivande topografi. Vattenståndet beräknas i sektioner tvärs vattendraget med hjälp av en hydraulisk modell och interpoleras fram längs vattendraget. Beräkning av översvämmat område sker med stöd av Lantmäteriets digitala höjddatabas. Kartläggningen sker med hjälp av GIS (geografiskt informationssystem).

Vid detaljplanering av bebyggelse inom riskområden krävs mer detaljerade beräkningar av vattenstånd och noggrannare beskrivning av topografin. Lantmäteriets höjddatabas baseras på höjddata var 50:e meter och har ett medelfel i höjdled på 2,5 meter. Avvikelsen kan vara positiv eller negativ. Databasen är avsedd för övergripande planering. För noggrannare beräkningar och karteringar krävs mer detaljerade höjddata.

Karteringarna överlämnas från Räddningsverket till berörda kommuner och länsstyrelser i rapport- och digital form. De digitala kartskikten kan kopplas till andra lämpliga kartor som visar översvämningsrisker för bl.a. bebyggelse och vägar. Kartskikten kan även kopplas till olika koordinatsatta register som anger riskområden för skred, miljöfarlig verksamhet m.m. Kommunerna rekommenderas av Räddningsverket att vid behov upprätta en åtgärdsplan för vilka områden som bör genomgå en detaljerad utredning och eventuella förebyggande åtgärder.

Stabilitetskarteringar

Till stöd för kommuner och länsstyrelser i arbetet med riskhantering ansvarar Räddningsverket sedan 1987 för att genomföra översiktliga karteringar av markens stabilitetsförhållanden inom bebyggda områden i ler- och siltslänter. Syftet är att identifiera områden som med den översiktliga karteringsmetoden inte kan anses som stabila samt att ge underlag för var detaljerade utred-

Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet SOU 2007:60

ningar bör utföras. År 2006 var 151 kommuner stabilitetskarterade. Tre kommuner var även karterade med avseende på raviner och slänter i morän och grov sedimentjord. Genomförda stabilitetskarteringar överlämnas till berörda kommuner och länsstyrelser i både kartformat och i digital form som kartskikt.

Översiktlig stabilitetskartering genomförs i två steg

  • en förstudie samt en huvudstudie. Förstudien görs mycket översiktligt i samråd med kommunen med syftet att avgränsa områden som ska behandlas i huvudstudien. Huvudstudien genomförs i två etapper och är ett pågående riksomfattande arbete som utförs successivt kommun för kommun. Den första etappen innebär att särskilja områden med respektive utan förutsättningar för ras och skred utifrån jordart, topografi, närhet till vattendrag och grundvattenutströmning. Den andra etappen innebär att utifrån fältundersökningar och beräkningar särskilja områden som inte kan klassas som tillfredsställande stabila eller där stabilitetsförhållandena inte kan klarläggas. För dessa områden bör en detaljerad geoteknisk utredning genomföras. Huvudstudien ger inga exakta svar om skredrisken. Inför upprättande av detaljplaner och bygglov behövs minst en detaljerad geoteknisk utredning för att fastställa markens stabilitet. Figur 5.2 visar vilka kommuner som stabilitetskarterats samt vilka karteringssteg som genomförts.

SOU 2007:60 Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet

Figur 5.2 Totalt antal stabilitetskarterade kommuner förstudie/huvudstudie (2007). I färgade kommuner har någon form av förstudie/huvudstudie utförts.

Källa: Räddningsverket, 2007b.

Inventering av stranderosion

Statens Geotekniska Institut, SGI, genomför en inventering av omfattningen av stranderosion i Sverige i samverkan med berörda kommuner. Syftet med inventeringen är att få en översikt av var stranderosion förekommer utmed landets kuster och vid stränder längs sjöar och vattendrag. Hittills har inventeringen utförts för samtliga kuststräckor inklusive intilliggande större och mindre öar samt de större sjöarna. I det fortsatta arbetet kommer vattendrag att inventeras. Inventeringen kan ligga till grund för en första övergripande bedömning av omfattningen av stranderosion. Kompletterande undersökningar behövs för bestämning av riskområden, behov av förstärkningsåtgärder samt som underlag för fysisk planering.

För varje kommun redovisas kända erosionsförhållanden respektive förutsättningar för erosion. Kända erosionsområden baseras på uppgifter från kommunerna med beskrivning av geolo-

Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet SOU 2007:60

giska förhållanden, erosionsstatus och eventuella erosionsskydds omfattning och typ. Utöver detta ingår en kartläggning över var förutsättningar finns för stranderosion utifrån geologiska förutsättningar. Inventeringen publiceras successivt på SGI:s hemsida.

5.1.2. Användningen av karteringar i den kommunala planeringsprocessen

Inom ramen för utredningen har vi låtit utföra en undersökning om hur kommuner beaktar översvämningar, ras och skred i den kommunala planeringsprocessen, hur de hanterar Räddningsverkets översiktliga karteringar samt i vilken omfattning egna karteringar görs. Enkäten har skickats till samtliga kommuner, alltså både till de som har karterats av Räddningsverket, och de som inte har karterats. Enkäten besvarades av 136 kommuner. Mer än hälften av de som svarat har haft skador till följd av översvämningar, nära hälften till följd av ras/skred och cirka en fjärdedel av både och. Resultaten beskrivs kortfattat nedan, se även Bilaga B 15.

Översvämningar

Av de 136 som svarat har cirka 80 procent beaktat översvämningsrisker i planeringen, framförallt i detaljplaner men även i översiktsplanen. Mer än hälften har inte gjort några egna karteringar. Motiven till detta har varit tillräcklig kännedom om lokala förhållanden och förutsättningar, att ingen exploatering vidtas i riskområden, resursbrist, bristande underlag m.m.

58 kommuner uppger att det finns översiktliga översvämningskarteringar från Räddningsverket, vilket bör betraktas som lågt då Räddningsverket år 2006 hade karterat vattendrag som berörde 154 kommuner. Av dessa har 45 använt sig av karteringarna och ansett att dessa varit till stöd. Karteringarna har framförallt använts i översikts- och detaljplanearbetet, inte alls i samma utsträckning i infrastrukturprojekt. Cirka två tredjedelar av de som använt karteringarna uppger att dessa har påverkat kommunens beslut, att karteringarna är lättförståeliga, men även för grova. En tredjedel av de som använt karteringarna anser att informationen är pålitlig. Två tredjedelar har lagt in karteringarna i kommunens GIS-system. Endast nio kommuner håller karte-

SOU 2007:60 Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet

ringarna à jour, vilket motiveras med resursbrist, bristande erfarenhet samt att eget material finns. Hälften har följt upp karteringarna med egna analyser som maxflöden och fördjupad kartering. Sju har ansökt om bidrag för förebyggande åtgärder.

Drygt hälften av de 136 som svarat och då främst de kommuner som haft översvämningskador uppger att de behöver externt stöd i sin översvämningsplanering. Stödet rör detaljerade karteringar, tydliga klimatscenarier angående havsnivåer, flöden samt oberoende expertstöd.

Ras och skred

Av svarsfrekvensen framgår att 60 procent av de 136 som svarat har beaktat stabilitetsrisker, då främst i detaljplaneringen. Merparten av de övriga uppges sakna sådana risker, men även resursbrist och bristande underlag anges som motiv. Egna karteringar har utförts av 54 kommuner. Att man inte utfört karteringar beror enligt de som svarat främst på avsaknad av risker samt resursbrist.

Endast 29 kommuner uppger att de har tillgång till översiktliga karteringar från Räddningsverket. Räddningsverket hade år 2006 stabilitetskarterat 151 kommuner. Av undersökningen framgår att en relativt stor andel av kommunerna, 40 procent, inte känner till karteringarna överhuvudtaget. I stort sett samtliga som känt till dem har använt sig av karteringarna och ansett att de varit till stöd i översikts- och detaljplanearbetet samt i fördjupningar, men även i infrastrukturprojekt. 19 kommuner anser att karteringarna har påverkat kommunens beslut och att de är förankrade i kommunen, att de är lättförståeliga, till stor del pålitliga, men för grova. Flera förvaltningar använder dem, men sällan räddningstjänsten. Få har lagt in karteringarna i kommunens GIS-system och hållit dem à jour. Anledningar uppges bland annat vara att karteringarna anses för grova, resursbrist, att de inte påverkar kommunens beslut om planering samt att de tidigare ej funnits digitalt. Merparten av de som svarat har följt upp karteringarna med egna fördjupade analyser. Fjorton har ansökt hos Räddningsverket om bidrag för förebyggande åtgärder.

Nästan hälften av de 136 som svarat uppger att de behöver externt stöd i sin planering angående ras och skred, och ett relativt stort antal uppger att de inte har kunskap om området. Stödet omfattar karteringar, uppdateringar av befintligt kartmaterial, för-

Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet SOU 2007:60

djupade analyser, tolkning av karteringar, expertkompetens och ekonomiskt stöd.

Hänsyn till klimatförändringar

Drygt 40 kommuner har på något sätt tagit hänsyn till klimatförändringar. Av dessa har många beaktat förväntat högre vattenstånd i vattendrag och hav i översiktsplanerna. Den vanligaste åtgärden har varit en höjning av den lägsta grundläggningsnivån. Nya regler vid planering av va-system är en annan åtgärd som nämns. Flera uppger att säkerheten höjts genom större hänsyn till översvämning, men utan nedskrivna regler. Två tredjedelar har inte beaktat klimatförändringar. Anledningar anges vara att man inte identifierat riskerna, bristfälligt underlag, resurs- och kompetensbrist samt brist på signaler från myndigheter, politiker och experter.

Närmare 75 procent av kommunerna uppger att de kommer att planera för förändringar framöver av bland annat säkerhetsföreskrifter och säkerhetsmarginaler för översvämningar, ras och skred. Många är dock osäkra och anser att det är för tidigt att ta egna beslut. Man avvaktar tydligare beslutsunderlag från myndigheter m.fl.

Kommunernas önskemål om förbättringar samt behov av stöd

Kommunerna har i undersökningen lämnat förslag för att förbättra Räddningsverkets översiktliga översvämningskarteringar. Det finns önskemål om bättre höjddata, ökad detaljeringsgrad, ökad användning av kommuners primärdatabaser på grund av brister i Lantmäteriets databas, ökad tydlighet avseende det digitala skiktets höjdsystem samt utökad och förklarande information i samband med karteringsarbetet.

Det finns också en uttalad önskan från kommunerna om ökat stöd i planeringsprocessen angående bestämmelser om hur översvämningsrisker ska hanteras, tydligare klimatscenarier, analys- och kompetensstöd, rådgivning från oberoende experter, ökad samverkan mellan kommuner och myndigheter samt resurser till karteringar. Man önskar också mer detaljerade karteringar i områden med stor risk för skada.

SOU 2007:60 Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet

Avseende stabilitetskarteringarna så önskar man fördjupningar för att trovärdigheten ska öka, en ökad täckningsgrad samt mer utförlig information. Man vill få kartlagt högriskområden vad gäller stabilitet i kombination med översvämningsrisker och riskområden utanför tätorter, samt fördjupade inventeringar utmed större vattendrag. Ekonomiskt stöd och kompetensstöd från experter och myndigheter uppges också vara angeläget.

5.1.3. Karteringar i ett förändrat klimat, överväganden och förslag

Räddningsverket bör fortsatt få i uppdrag att ansvara för översiktlig kartering av översvämningsområden samt stabilitetsförhållanden i bebyggda områden, se även avsnitt 4.3.1 och 4.3.2. Det är angeläget att karteringarna fortsättningsvis beaktar förändringar i klimatet. Behovet av en översyn av redan karterade områden med avseende på klimatförändringar behöver klargöras. Där behov finns bör därefter kompletterande karteringar utföras. Vi anser att kartorna ska vara allmänt och kostnadsfritt tillgängliga, och finnas i digital form. Den detaljerade karteringen/utredningen anser vi fortsatt bör vara kommuners och fastighetsägares ansvar. Kostnad för en omräkning av översvämningskarteringar av 100-årsflöde bedöms vara cirka 10,5 miljoner kronor.

Det är angeläget att en översyn av befintliga karteringar i förhållande till ett förändrat klimat i första hand fokuserar på de mest riskutsatta områdena. Flödesbilden över landet kommer att ändra karaktär. I vissa vattendrag bedöms 100-årsflödet få betydligt kortare återkomsttid, medan det i andra råder motsatta förhållanden. I vissa områden ökar risken för ras och skred, medan den i andra bedöms oförändrad eller till och med minska. Nya riskområden kan också tillkomma i icke-karterade vattendrag.

SGI har genomfört en nationell översiktlig kartläggning över kustområden med förutsättningar för stranderosion. Kartläggningen av risker för stranderosion i bebyggda områden bör fördjupas med avsikt att kunna ligga till grund för eventuellt behov av mer detaljerade utredningar och förstärkningsåtgärder, se även avsnitt 4.3.3. Hänsyn bör tas till klimatförändringar som förändringar i havsnivån. Kostnaderna för kartering av stranderosion inom bebyggda områden längs kusten beräknas enligt SGI uppgå till 2 miljoner kronor per år under en femårsperiod. Därtill till-

Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet SOU 2007:60

kommer en kostnad på 1 miljon kronor för utveckling av modeller. Områden med stort natur- och rekreationsvärde är också viktiga att beakta, men bör komma i andra hand. Vår strävan är att samla ansvaret för samtliga översiktliga karteringar. Räddningsverket bör, i samarbete med SGI, få ansvar för kartering av stranderosion inom bebyggda områden.

Det finns behov av att fördjupa den genomförda analysen av geografiska områden med förutsättningar för ras och skred mot bakgrund av klimatförändringarna (Fallsvik et al, 2007). Likaså finns det behov av en översiktlig nationell kartdatabas över förutsättningar för skred inom bebyggda områden och potentiella exploateringsområden. Dessa förslag behandlas vidare i avsnitt 5.2.

Av kommunundersökningen framgår att kommunerna efterfrågar mer detaljerade karteringar och mer detaljerat höjdunderlag. Lantmäteriets höjddatabas är avsedd för översiktlig planering. Med den ökade riskbilden som ett förändrat klimat innebär kan inte databasen anses vara tillfyllest. Behov finns av en ny nationell höjddatabas med större noggrannhet än dagens, se vidare avsnitt 5.2.

Kommunerna efterfrågar kompetensstöd från myndigheter och experter samt mer information i samband med karteringarna. Länsstyrelsen har ansvar för att tillhandahålla underlag för kommunernas samhällsplanering. Detta ansvar bör förtydligas ytterligare, se vidare avsnitt 5.10 om ansvarsförhållanden samt 5.8 om information och kunskapsstöd. Det finns också behov av att expertmyndigheter som SMHI och SGI stödjer kommunerna i planarbetet, vilket behandlas i avsnitt 5.5, 5.8 och 5.10.

Av kommunundersökningen framgår att det finns uppenbara brister i kommunens vetskap om att översiktliga karteringar har genomförts. Vi anser att kommunerna bör se över sina rutiner för hur dessa karteringar ska användas och vidmakthållas. Vi anser också att Räddningsverket bör öka tydligheten i informationen till kommunerna i karteringsarbetet.

SOU 2007:60 Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet

Förslag

  • Räddningsverket bör få fortsatt uppdrag att översiktligt kartera översvämningsrisker och stabilitetsförhållanden av ras- och skred i bebyggda områden samt med hänsyn till klimatförändringar. Räddningsverket bör även klargöra behovet av översyn av redan utförda karteringar med beaktande av förändringar i klimatet, samt utföra sådana kompletteringar. Räddningsverket bör också få i uppdrag att, i samarbete med SGI, kartlägga risker för stranderosion i bebyggda områden. Kartorna ska vara allmänt och kostnadsfritt tillgängliga och i digital form.

En mycket viktig del i arbetet med att anpassa samhället till ett förändrat klimat är tillgången och tillgängligheten till kunskap. Förutom att ta fram ny kunskap finns det ett stort behov av att klargöra vilken kunskap och information som finns och att göra den lätt tillgänglig. Omfattande material relevant för riskanalyser, planering och anpassningsåtgärder finns i dag hos länsstyrelser, andra statliga myndigheter, kommuner, organisationer och forskningsinstitut. Klimatförändringar kommer att påverka alla samhällssektorer men i olika grad och det är angeläget att samtliga ges möjlighet att på ett enkelt sätt tillgodogöra sig det underlag som finns och som krävs för det egna verksamhetsområdets anpassning. I följande avsnitt pekar vi på ett antal databaser som är viktiga för många aktörer vid anpassning till ett förändrat klimat och som bör göras mer lätttillgängliga eller förbättras.

5.2.1. Behov av en bättre nationell höjddatabas

Användningen av digital geografisk information har ökat kraftigt under senare år. Tekniken, kunskapen och möjligheterna kring digitala analysmetoder har utvecklats och möjliggjort nya användningsområden för geografisk information. I många analyser är man beroende av topografisk information av god kvalitet. Den höjddatabas, GSD-Höjddata, som Lantmäteriet slutförde i början på 1990-talet, har inte tillräcklig upplösning och noggrannhet för många av de analyser som det finns behov av att utföra i dag. Höjddatabasen levereras i dag som ett rutnät med ett punktavstånd på

Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet SOU 2007:60

50 meter och med ett medelfel i höjdled på 2,5 meter. För vissa projekt har intressenter själva valt att utföra egna mätningar för att erhålla mer detaljerade höjddata. Den relativt dåliga upplösningen på höjddatabasen gör det svårt att använda den som grund ens för översiktliga karteringar. Kritik har också framförts av olika användare angående den höga kostnaden för användning av den nationella höjddatabasen. Det kan knappast anses rationellt och kostnadseffektivt att olika höjddatabaser skapas samt att det dessutom också uppstår osäkerheter kring vilka höjdsystem som använts.

Lantmäteriet arbetar nu med att ta fram underlag för en ny svensk höjdmodell och vissa tester har gjorts. Beslut har ännu inte fattats om höjdmodellen. Modellen kommer i bästa fall att levereras som ett rutnät med 2,5 meters avstånd mellan punkterna och med ett medelfel på 0,5 meter. Hela Sverige skulle ingå i en sådan modell. Möjligen skulle vissa områden kunna prioriteras högre, beroende på finansiering och intresse. Kostnaden för uppbyggnad av en sådan databas beräknas till cirka 200 miljoner kronor. I denna kostnad ingår vidmakthållande under själva uppbyggnadsfasen. Kostnad för ajourhållning av databasen tillkommer.

Vi anser att det är angeläget att Lantmäteriet snarast får resurser och uppdraget att skapa en ny nationell höjddatabas med tätare och noggrannare höjddata än dagens, i stort i enlighet med det förslag som nu arbetas fram av Lantmäteriet. Vi bedömer det även som viktigt att en sådan höjddatabas kompletteras med ytterligare två höjdkurvor längs kusten på 1- och 2-metersnivån för att underlätta planeringen vid en stigande havsnivå. En sådan databas bör göras allmänt och kostnadsfritt tillgänglig för offentliga aktörer som kommuner och myndigheter.

Förslag

  • Lantmäteriverket bör få resurser för att skapa en ny nationell höjddatabas med tätare och noggrannare höjddata än dagens. Databasen ska vara allmänt och kostnadsfritt tillgänglig för kommuner och myndigheter och i digital form.
  • I instruktionen till Lantmäteriverket bör framgå att myndigheten får ansvar för anpassning till ett förändrat klimat inom sitt ansvarsområde, se avsnitt 5.10.2.

SOU 2007:60 Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet

5.2.2. Nationell databas över skredförutsättningar

Ett klimat med större och även intensivare nederbörd samt ökad avrinning i stora delar av landet förväntas få betydande konsekvenser för markens byggbarhet och för säkerheten och skadebilden hos infrastruktur och bebyggelse. Den översiktliga analysen i avsnitt 4.3.2 pekar på att områden som i dag bedöms ha godtagbar stabilitet kan bli instabila vid ökad nederbörd vilket kan leda till ras och skred. Benägenheten för erosion och ravinbildning förväntas också öka inom delar av landet.

SGI har, i samarbete med SGU, Lantmäteriet och Räddningsverket, på uppdrag av regeringen tidigare redovisat en modell för en nationell översiktlig kartdatabas över skredförutsättningar i ler- och siltjordar. Avsikten var att kartdatabasen skulle vara ett underlag för översiktlig planering, så att släntstabiliteten säkrare skulle kunna hanteras genom plan- och byggprocessen. Databasen föreslogs produceras inom områden med hög eller måttlig skredfrekvens, vilket uppskattningsvis rörde sig om 200

  • kartblad för hela landet. Kostnaden för produktion och förvaltning av 200 kartblad uppskattades år 2001 till 47 miljoner kronor. (SGI, 2001) Denna kostnad bedöms av SGI inte ha ökat.

Intresse för databasen torde, utöver hos kommuner och länsstyrelser, också finnas hos Vägverket, Banverket, Räddningsverket, byggbranschen, försäkringsbolag m.fl.

Vi bedömer att en nationell kartdatabas över skredförutsättningar är angelägen att upprätta. Översiktliga bedömningar över skredförutsättningar behövs även utanför områden med befintlig bebyggelse, då bl.a. infrastruktur riskerar att drabbas av ras och skred i större omfattning än i dag. Databasen bör beakta klimatförändringar och täcka såväl bebyggda områden som potentiella exploateringsområden. Skredförutsättningarna avses kunna bedömas utifrån en GIS-analys baserad på jordarter och topografi. Som stöd för prioritering av vilka områden som ska ingå i databasen bör inledningsvis en fördjupad analys av geografiska områden med förutsättningar för ras och skred genomföras. Den fördjupade analysen bör lämpligen bygga på arbetet med övergripande kartor över jordars förändrade stabilitet som tagits fram inom utredningen (Fallsvik et al, 2007). Databasen bör göras allmänt tillgänglig samt vara kostnadsfri och finnas i digital form.

Avsikten är att kartdatabasen ska komplettera Räddningsverkets översiktliga karteringar. Den bör också kunna samordnas med

Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet SOU 2007:60

karteringar av andra typer av naturolyckor, exempelvis översvämningar.

Förslag

  • SGI bör få i uppdrag att, i samarbete med SGU, Lantmäteriet och Räddningsverket, upprätta en nationell kartdatabas över skredförutsättningar inom bebyggda områden och potentiella exploateringsområden. Kartdatabasen ska beakta klimatförändringar. För prioritering av vilka områden som bör ingå bör en fördjupad analys av geografiska områden med förutsättningar för ras och skred utföras. Inom utredningen utförda analyser bör ligga till grund för den fördjupade analysen. Databasen bör vara allmänt och kostnadsfritt tillgänglig och i digital form.

5.2.3. Meteorologiska, hydrologiska och oceanografiska data och jämförelser med klimatmodeller

Tillgänglighet till tillförlitliga och användbara meteorologiska och hydrologiska data är en viktig förutsättning för planering och beslut inom en rad olika samhällsområden. Tillgång till information om hur ett förändrat klimat kan komma att gestalta sig i termer av olika klimatparametrar på en viss ort och i jämförelse med historiska observationsdata är ett önskemål som ofta framförs. Observationsdata kan emellertid inte alltid enkelt jämföras med de data som tas fram med hjälp av klimatmodeller, då de senare representerar ett geografiskt område snarare än en punkt. Det finns emellertid starka önskemål om att öka möjligheten att jämföra dessa båda datatyper.

SMHI har i dag ett nät av meteorologiska, hydrologiska och oceanografiska mätstationer, där data samlas in punktvis. Dessutom samlas data in via bl.a. radar och satellit och data utbyts med andra nationers vädertjänster. Vissa av SMHI:s stationer rapporterar i realtid medan data från andra samlas in och bearbetas mindre frekvent, t.ex. månadsvis. Ett ganska litet antal av dessa stationer har långa observationsserier som sträcker sig över tidsrymder och som är klimatologiskt intressanta. Många stationer har bara kortare observationsserier och en del historiska observationsdata är inte digitaliserade. För vissa klimatfaktorer, t.ex. förekomst och djup av

SOU 2007:60 Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet

tjäle, liksom vissa oceanografiska parametrar är observationsnätet glest. Observationsdata görs i viss utsträckning tillgängliga för allmänheten via media och internet. SMHI tillhandahåller också data för all icke-kommersiell användning till en kostnad motsvarande arbetet med uttag/distribution. Under 2005 lämnade SMHI avgiftsfritt ut data motsvarande ett värde av 55 miljoner kronor till icke-kommersiell forskning och miljöarbete. Kommersiella användare, inklusive SMHI:s egen affärsverksamhet, debiteras en licensavgift (SMHI, 2007b).

Observationsnätet är inte i alla stycken tillräckligt finmaskigt och tillgängligheten inte så stor att samhällets alla behov och önskemål av data kan mötas. Privata aktörer, exempelvis Vägverket, vattenregleringsföretag och kommunala va-verk, har därför egna mätstationer med varierande detaljeringsgrad.

Olika aktörer har inom ramen för utredningen efterlyst mer information och data, ofta platsspecifik, bl.a. rörande nederbörd och flöden. Det gäller t.ex. aktörer inom dagvattenhantering, som önskar mer högupplösta nederbördsdata för dimensionering av dagvattensystem, och uppföljning av höga flöden som kan ställas i relation till beräknade översvämningsrisker och dimensionerande flöden av betydelse för dammar.

Kunskapsuppbyggnad kring hur klimatfaktorer och extrema väderhändelser påverkar olika samhällssektorer kräver också i regel tillgång till digitaliserade, detaljerade och geografiskt precisa observationsdata. Internationellt, bl.a. som ett resultat av överenskommelser inom GCOS (Global Climate Observing System) och GEO (Group on Earth Observation), går trenden mot ökad tillgänglighet av observationsdata.

Vi anser att det är viktigt att öka tillgängligheten av observationsdata genom återanalys och digitalisering. SMHI bör få i uppdrag att föreslå hur detta ska gå till. SMHI bör vidare få i uppdrag att beskriva hur ett tätare observationsnät, alternativt andra åtgärder, kan bidra till att tillgången till klimatologiska parametrar med högre geografisk upplösning kan förbättras. Konsekvenser av att göra sådant material allmänt och kostnadsfritt tillgängligt, samt hur jämförelser mellan historiska observationsdata och data från klimatmodeller kan underlättas, bör också belysas.

Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet SOU 2007:60

Förslag

  • SMHI bör få i uppdrag att föreslå hur ett ökat tillgängliggörande av data genom återanalys och digitalisering kan komma till stånd.
  • SMHI bör få i uppdrag att beskriva hur tillgången till klimatologiska parametrar med högre geografisk upplösning kan förbättras genom ett tätare observationsnät, alternativt andra åtgärder. Konsekvenser av att göra materialet allmänt och kostnadsfritt tillgängligt bör belysas.

5.2.4. Anpassningsportalen

De konsekvenser klimatförändringar medför ställer krav på att samhället ökar sin kunskap om sårbarhet och anpassningsbehov. Sedan 2005 pågår ett samarbete i ett myndighetsnätverk för att skapa en gemensam portal med samlad kunskap om sårbarhet och klimatanpassning, den s.k. Anpassningsportalen. Boverket, Räddningsverket, SGI, SMHI och Naturvårdsverket samlar kunskap och information om klimatanpassning som stöd för kommuner, länsstyrelser och andra lokala/regionala aktörer.

Arbetet har utmynnat i ett webbaserat hjälpmedel som ligger på SMHI:s hemsida (www.smhi.se/klimatanpassning) och som är allmänt tillgängligt och kostnadsfritt. Ambitionen är att portalen ska uppdateras allt eftersom kunskapen ökar och antalet praktiska lösningar blir fler. Se vidare avsnitt 5.8.

5.2.5. Nationell plattform för samverkan kring naturolyckor och databas över inträffade naturolyckor

Ett omfattande FN-arbete pågår för att förebygga naturolyckor och minimera effekterna av dem. Bland annat har alla medlemsländer åtagit sig att följa Hyogodeklarationen och Hyogo Framework for Action och inrätta en så kallad nationell plattform för arbete med naturolyckor till senast år 2015. I Sverige har Räddningsverket fått regeringens uppdrag att inrätta en sådan plattform för naturolyckor i samverkan med berörda myndigheter och organisationer. Uppgiften är att vidta åtgärder för att förbättra

SOU 2007:60 Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet

samordningen av arbetet med att förebygga och mildra effekterna av naturolyckor.

Räddningsverket fick 2005 i uppdrag att inom Nationellt centrum för lärande av olyckor (NCO), och i samverkan med berörda myndigheter, bygga upp en databas med statistik som ger en samlad bild av naturolyckor i Sverige. Bakgrunden till uppdraget är att det för närvarande inte finns någon samlad information i Sverige om naturolyckor, deras konsekvenser eller erfarenheter och lärdomar från olika aktörer. I samband med större olyckor eller olyckor där väsentliga erfarenheter kan dras genomför Räddningsverket nationella och internationella observatörsinsatser för att lära av såväl insatserna som hur samarbete och förebyggande åtgärder fungerat. Databasens innehåll ska baseras på myndigheternas erfarenhetsåterföring. De naturolyckor som ingår är extrem nederbörd, jordskalv, lavin, ras, skogsbrand, skred, storm, stranderosion och översvämning.

Vi anser det viktigt att information om databasen sprids och att den används i både förebyggande, skadeavhjälpande samt återuppbyggande syfte. Databasen bör bli allmänt och kostnadsfritt tillgänglig och bör kontinuerligt uppdateras. Denna databas kan ses som en del i det uppdrag Räddningsverket har, att i samverkan med berörda myndigheter och organisationer, påbörja inrättandet av den nationella plattformen.

Försäkringsbranschen har omfattande statistik över inträffade extrema väderhändelser. Relevanta delar av denna statistik vore värdefull att knyta till databasen.

5.2.6. Planeringsportalen

Klimatförändringar ställer nya krav på lokalisering och planering av bebyggelse och infrastruktur. Genom att anpassa planering och samhällsbyggnad till ett förändrat klimat samt vidta förebyggande åtgärder kan sårbarheten minskas.

Planeringsportalen är ett pågående projekt som drivs av Boverket för att skapa en webbtjänst till stöd för fysisk planering, regional utvecklingsplanering, infrastrukturplanering, stads- och landsbygdsutveckling samt för lokalisering och tillståndsprövning av byggnader och anläggningar. Via portalen ska företag, kommuner, myndigheter, organisationer och enskilda kunna söka efter

Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet SOU 2007:60

och hämta geografisk information som är relevant för samhällsbyggande och planering.

5.2.7. Databaser inom olika sektorer och geografiska ansvarsområden

Länsstyrelser och kommuner

Information och data värdefull för planering och för beslutsfattande i akuta lägen kan vara spridd på olika förvaltningar inom en kommun eller myndighet. Vi anser att kommuner och myndigheter bör inventera och upprätta sammanställningar över sådan information, exempelvis uppgifter om förhållanden om mark och vatten inom sina verksamhetsområden, så att den blir lätt tillgänglig för användarna. Detta kan åstadkommas genom att uppgifterna samlas i digitala databaser som är integrerade i kommuners och myndigheters GIS-system.

Berggrund, jordarter, grundvatten, havsbotten

Inom SGU finns flera databaser som är fritt tillgängliga och som är värdefulla vid planering av byggande, undersökning av markstabilitet och för vattenförsörjning. Det gäller bland annat information om berggrund, jordarter, grundvatten och brunnar.

SGU har på uppdrag av SGI framställt en karta som visar erosionsförutsättningar längs kuster och vattendrag. I princip utgör stranderosion en gråzon mellan land- och havskartering och har inte beaktats i någon större omfattning hittills. Den information om berg- och jordarter som SGU tillhandahåller har relevans för bedömning av erosionsrisken utmed våra stränder. I samband med maringeologisk kartläggning som numera går in till 3 meters vattendjup (förr 6 meter) söker man klarlägga materialdynamiken på havsbotten, vilken indirekt anses ha påverkan på kusterosion.

Det saknas dock generellt detaljerade uppgifter om havsbottens höjdförhållanden, dess batymetri, och dess förändring till följd av erosion och sedimenttransport. Utredningens arbetsgrupper har uppgett att detta försvårar arbetet med att bedöma utvecklingen av kusterosion och översvämning av strandnära områden. Sjöfartsverket har underlag över sjömätningar i en nationell djupdatabas. Dessa uppgifter är inte allmänt tillgängliga och är i begränsad

SOU 2007:60 Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet

utsträckning digitala. Lokalt kan kommunala hamnar även ha motsvarande uppgifter. Försvarsmakten har även tillgång till djupdata, som i dag är sekretessbelagda, se vidare avsnitt 4.1.3. För havsområden i anslutning till bebyggelse saknas emellertid ofta uppgifter för grunda områden med betydelse för kustnära processer.

För att utöka möjligheterna att bedöma kusterosion avseende klimatförändringar bör Sjöfartsverket få i uppdrag att så långt möjligt sammanställa befintligt underlag och presentera det i digital form. Detta bör ske i samarbete med SGU och Försvarsmakten.

Broregister

I Vägverkets broförvaltningssystem ingår en databas med data över broar, se vidare avsnitt 4.1.1. Vägverket har föreslagit vissa kompletteringar i databasen, exempelvis uppgifter om vilka broar som går över vatten och sökbara uppgifter som identifierar vattendragen. Uppgifter från denna databas bör kunna utgöra värdefullt underlag för de översiktliga översvämningskarteringar som Räddningsverket ansvarar för. Vi anser det viktigt att specifikt sektorsunderlag i så stor utsträckning som möjligt görs tillgängligt för andra sektorer.

Geoteknisk och geologisk information

I dag finns information om geotekniska undersökningar m.m. utspritt hos många aktörer, som SGI, SGU, Vägverket, kommuner med flera. Synpunkter har inkommit under utredningens arbete att det vore värdefullt med en sammanställning av detta befintliga material, så att det finns lätt åtkomligt för olika aktörer. SGI redovisade år 2002 en förstudie som beskriver en nationell databas för geotekniska undersökningar (Rydell, 2002). Vi anser att en sådan nationell databas vore värdefull för anpassningsarbetet framöver. Den bör kunna tas fram inom Vägverkets verksamhet.

Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet SOU 2007:60

Förslag

T

Sjöfartsverket bör få i uppdrag att efter samråd med SGU, Försvarsmakten och andra berörda myndigheter sammanställa och tillgängliggöra befintl

T

igt batymetriskt kartunderlag för den

svenska kusten i digital form.

5.3.1. SMHI:s prognos- och varningstjänst

SMHI:s prognosavdelning har ständig beredskap med en vakthavande meteorolog, en vakthavande hydrolog och dagtid även en vakthavande oceanograf. Ett omfattande prognossystem utgör grunden för arbetsuppgiften att utfärda varningar som ska hindra och begränsa skador på människor, egendom och miljö. Varningarna distribueras till länsstyrelser, kommuner, myndigheter, kraft- och regleringsföretag samt massmedia. Varningarna finns också på SMHI:s hemsida och läses i radio för att informera allmänheten.

Dagens vädervarningar från SMHI ges i tre klasser, från vissa risker för allmänhet och störningar i samhällsfunktioner i klass 1, till mycket extremt väder med stor fara för allmänhet och stora störningar i viktiga funktioner i klass 3. Varningarna gäller för land, hav och fjäll. I klass 2 och 3 uppmanas allmänheten att följa informationen på internet, radio eller TV. Varningar utfärdas för vind, snöfall, isbeläggning, regn, frost, åska och höga flöden. På uppdrag av Räddningsverket utfärdar SMHI också varning för brandrisk.

Avseende flödesvarningar innebär klass 1 högt flöde med återkomsttid på 2

  • år, klass 2 mycket högt flöde med en tid på

10

  • år, vilket medför översvämningsproblem på utsatta ställen. Klass 3 innebär extremt högt flöde med återkomsttid på mer än 50 år och risk för allvarliga översvämningar. Sannolikheten för att flödet ska inträffa är då mer än 50 procent.

Den 20:e varje månad lämnas hydrologisk information om snö, markvatten, grundvatten, vattenstånd och vattenföring. Allmän hydrologisk information lämnas också vid ovanligt låga flöden, efter större flödessituationer och vid risk för höga flöden flera dagar framöver.

SOU 2007:60 Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet

Vid mycket höga flöden erbjuder SMHI stöd till kommunernas räddningstjänster och länsstyrelser i form av specialriktade prognoser och konsultation, i olika omfattning beroende på om förberedda modeller finns eller ej. Vid svåra flödessituationer kan personal från SMHI stationeras på den berörda platsen som stöd till räddningstjänst och länsstyrelse. Snabb lokal information är viktig för prognosverksamheten.

Erfarenheten visar att det behövs kunskap för att tolka varningarna. Dels behövs förståelse för vad varningen betyder meteorologiskt och hydrologiskt, dels vad den faktiskt innebär lokalt i form av möjliga händelser och problemställningar. För detta krävs både erfarenhet, erfarenhetsåterföring, kunskap och utbildning, se vidare avsnitt 5.8.

Varnings- och prognostjänsten vid SMHI har stor betydelse för att minska konsekvenser av naturolyckor. Vi anser att varningssystemet skulle behöva kompletteras ytterligare med risker för intensiva lokala regn, torka, värmeböljor samt stormfällning. Intensiva regn ger översvämningar i bebyggelse framförallt på grund av överfulla avloppssystem. Långa perioder med låg nederbörd, även i kombination med värme, ger problem för areella näringar samt grundvattentillgångar. Hög temperatur under längre perioder drabbar framför allt äldre och sjuka människor med risk för dödsfall. Stormfällning drabbar el, tele och kommunikationer med indirekta konsekvenser för allmänheten och många samhällssektorer.

Förslag

  • SMHI bör få i uppdrag att, i samråd med Jordbruksverket,

SGU, Skogsstyrelsen och Socialstyrelsen, utreda möjligheterna att utöka varningssystemen för extremväder och att införa sådana system där så är lämpligt. Bl.a. bör möjligheten att skapa varningssystem för värmeböljor, torka, stormfällning och intensiva regn analyseras och om så är möjligt bör sådana system utvecklas.

Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet SOU 2007:60

5.3.2. Räddningsverkets stöd och resurser vid naturolyckor

Räddningsverket har en vakthavande tjänsteman, VT, som är utbildat brandbefäl med erfarenhet av att leda insatser vid stora händelser. VT fungerar som stöd åt hjälpsökande kommuner, myndigheter samt internationella organ i samband med olyckor. Denne förmedlar kontakter med experter både inom Räddningsverket och vid andra myndigheter. VT har också kontakt med andra myndigheter och departement som kan beröras av en hjälpinsats från staten.

Vid mer omfattande naturolyckor, som översvämningar och skogsbränder, kan staten genom Räddningsverket bistå kommunerna med expertstöd och med särskilda förstärkningsresurser. Räddningsverket har flera depåer med materiella resurser för översvämning, skogsbrand, oljeskydd och miljöskydd. De två översvämningsdepåerna har exempelvis förstärkningsmateriel som sandsäckar, tillfälliga översvämningsbarriärer och pumpresurser. Personella resurser finns vid de olika skolorna.

Räddningsverket följer utvecklingen av höga flöden i landets vattendrag genom att inhämta uppgifter om flödessituationer från respektive länsstyrelse och från SMHI. Informationen omfattar skadebild och skadeprognos för närmaste veckan, utförda och planerade åtgärder samt behov av och tillgång till materiel och personal. Informationen sammanställs och rapporteras veckovis till Försvarsdepartementet. Genom denna informationsinhämtning erhålls tidiga signaler om behov av materiel och andra stödresurser i händelse av höga flöden och översvämning.

Räddningsverket förfogar över de till översvämningskarteringen tillhörande vattendragsmodellerna. Dessa förvaltas gemensamt av Räddningsverket och SMHI. Vattendragsmodellerna används för att skapa översiktliga översvämningskartor för de områden som riskerar att översvämmas utmed vattendrag. De avses användas i akuta skeden

  • räddningstjänstskede och vid varning för mycket

höga flöden

  • för att räkna fram den sannolika vattenstånds- och vattenföringsutvecklingen under pågående översvämningar. Modellen lånas ut till kommuner och andra aktörer som vill göra lokala eller detaljerade beräkningar och simuleringar. Uppdaterade modeller återlämnas till Räddningsverket för förvaltning, så att mer detaljerade beräkningar av vattenstånd kan utföras vid nya översvämningssituationer.

Vi anser det angeläget att denna insatsberedskap fortsätter.

SOU 2007:60 Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet

5.3.3. SGI:s arbete vid akuta naturolyckor

SGI har ett särskilt ansvar att övervaka stabilitetsförhållanden i Göta älvdalen. Uppdraget omfattar fortlöpande besiktningar speciellt med avseende på inträffade skred och tecken på förestående skred, statur för erosionsskydd, mätningar av markrörelser, portryck m.m.

SGI biträder i dag kommunala räddningstjänster och andra berörda när ras och skred inträffat eller befaras inträffa för att undanröja risker eller reducera skadeverkningar. Insatserna utgörs normalt av besiktning, värdering av risker, bedömning av erforderliga åtgärder samt rådgivning i akuta lägen. SGI upprätthåller däremot inte i dag någon formell jourverksamhet för akuta insatser när skred, ras och stranderosion befaras eller har inträffat. Myndighetens målsättning är att ansvarig personal på SGI ska vara nåbar, men omedelbara insatser kan i dag inte garanteras.

Vi anser inte att tillräcklig jourverksamhet finns i dag för att klara framtida ökade risker för ras, skred och erosion. I SGI:s instruktion bör framgå att SGI ska upprätthålla en reglerad jourverksamhet, med särskild personal avsatt för akut inträffade eller befarade händelser. Kostnad för en sådan verksamhet uppskattas till 0,5

  • miljoner kronor per år (SGI, 2006).

Förslag

  • SGI ges ökade resurser för en reglerad jourverksamhet avseende akut inträffade händelser eller befarade händelser.

5.3.4. Samordningsgruppen för information vid höga flöden

Älvsäkerhetsutredningen (SOU 1995:40) föreslog att regionala samordningsorgan skulle inrättas för hantering av översvämningsrisker utmed de svenska vattendragen. Räddningsverket fick 1997 i uppdrag att initiera bildandet av dessa. Dessa älvgrupper, i dag 25 stycken, har inte formellt någon operativ funktion, utan är ett forum för samverkan med syftet att sprida kunskap om vattendraget som helhet och att verka för att förebyggande åtgärder mot skador till följd av höga flöden vidtas och samordnas längs vattendraget, se vidare avsnitt 5.10.

Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet SOU 2007:60

Utöver dessa älvgrupper har två samordningsgrupper för flera älvgrupper bildats. En av dem är Samordningsgruppen för information vid höga flöden, som omfattar de stora reglerade älvarna från Dalälven i söder till Umeälven i norr. I den gruppen ingår länsstyrelser, räddningstjänsten, SOS Alarm, polisen, SMHI, Vägverket, Banverket och Försvarsmakten. Gruppen verkar operativt. Uppgiften är att vid höga flöden samordna information och lämna förslag till åtgärder för att minska konsekvenser av höga flöden. Vid dammbrott eller fara för detta ska gruppen bistå räddningsledaren med information som grund för beslut om åtgärder.

Normalt möts gruppen vår och höst. Syftet är att lämna information från respektive älvgrupp, utbyta erfarenheter från inträffade flöden samt ge prognoser för vår- och höstflod. Telefonkonferenser hålls dagligen under högflödesperioder inom gruppen, med berörda dammägare, kommuner och andra efter behov. Information lämnas också till bl. a. pressen. Efter överenskommelse vid flödessituationer samlas gruppen hos Vattenregleringsföretagen i Östersund. Drabbad älvs länsstyrelserepresentant arbetar på hemmaplan.

Vi lämnar inget förslag angående bildande av nya älvsamordningsgrupper. Vi anser att länsstyrelserna och andra aktörer successivt bör pröva möjligheten att bilda sådana grupper som eventuellt kan agera operativt. Angående bildandet av älvgrupper, se vidare avsnitt 5.10.

Vi har i vårt delbetänkande Översvämningshot. Risker och åtgärder för Mälaren, Hjälmaren och Vänern (Klimat- och sårbarhetsutredningen, 2006) diskuterat åtgärder mot översvämningar och de vattendomar som gäller för dessa tre sjöar. I detta betänkande behandlar vi bland annat översvämningsrisker, dammsäkerhet, ökad vattenkraftpotential och markavvattningsfrågor. I samband med dessa frågor aktualiseras tillståndsfrågor för vattenverksamhet och ändringar av gamla vattendomar.

I avsnitt 3.2.2 beskriver vi inträffade översvämningar, i 4.2.1 elsystem och vattenkraftpotential, i 4.2.2 dammar, i 4.3.1 översvämning av bebyggelse, i 4.4.2 markavvattning i jordbruket, i 5.5.1 översvämningskarteringar och i avsnitt 5.10 älvgrupper.

SOU 2007:60 Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet

Regler för omprövning av tillstånd till vattenverksamhet

Alla vattenrättsliga tillstånd kan omprövas oavsett om de grundas på miljöbalkens bestämmelser eller på annan lagstiftning som berör vattenrätt. De sakliga kriterierna för omprövning är i princip också desamma oavsett tillståndets ålder. Prövningen sker enligt miljöbalkens bestämmelser, i första hand mot hänsynsreglerna i 2 kapitlet.

Det finns dock skillnader mellan tillstånd av olika ålder som påverkar möjligheterna och förutsättningarna för omprövning. Skillnaderna gäller tidsfristen för omprövning, den andel av förlust av vatten eller fallhöjd som tillståndshavaren ska tåla samt möjligheten att ompröva med hänsyn till att förhållandena i omgivningen har ändrats väsentligt.

Tidsfristerna, det vill säga den tid som måste ha förflutit innan en omprövning kan begäras, varierar mellan 10 och 30 år beroende på när en lagakraftvunnen alternativt en gällande dom meddelades.

Den andel av förlust av vatten eller fallhöjd som tillståndshavaren ska tåla utan ersättning varierar mellan 5 och 20 procent, andelen bestäms i domen. För kraftproduktion gäller lägst 5 procent och högst 20 procent av produktionsvärdet.

Omprövningen kan gå ut på att ändra bestämmelse om ”tillåten produktionsmängd eller liknande bestämmelse om verksamhetens omfattning” samt ”ändra eller upphäva villkor eller andra bestämmelser eller meddela nya sådana”. Det finns alltså inte några begränsningar när det gäller typen av förpliktelser som verksamhetsutövaren kan åläggas vid omprövningen. Begränsningen av hur långt omprövningen kan gå ligger i att omprövningen inte får resultera i så ingripande bestämmelser att verksamheten inte längre kan bedrivas eller att den avsevärt försvåras.

Inskränkningar i tillståndet kan vara ändrade regleringsbestämmelser, minskad regleringsamplitud eller ökad minimivattenföring. Nya villkor kan gälla skyldighet att vidta skadeförebyggande åtgärder t.ex. spegeldammar eller erosionsskydd.

Omprövningen sker vid miljödomstolarna. Ansökan om omprövning får göras av Naturvårdsverket, Kammarkollegiet och länsstyrelsen. Dessutom har Räddningsverket ställning som part i målet och kan komma med direkta yrkanden. Detta gäller också kommuner som vill föra talan om miljöintressen och andra allmänna intressen inom kommunen.

Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet SOU 2007:60

Det åligger sökanden att se till att ansökan innehåller de uppgifter som behövs för att den ska kunna fungera som underlag för prövningen. Enligt bestämmelserna i miljöbalken har också tillståndshavaren en skyldighet att tillhandahålla den utredning om verksamheten som behövs för prövningen.

I andra vattenrättsliga ansökningsmål än omprövningsmål ska sökanden betala alla motparters rättegångskostnader. I omprövningsmålen gäller istället att tillståndshavaren, Naturvårdsverket, Kammarkollegiet och länsstyrelsen ska svara för sina egna kostnader. Däremot står den sökande myndigheten för andra än ovanstående motparters rättegångskostnader.

Handläggningstiden generellt beror naturligtvis på omfattningen av de frågor som domstolen ska pröva i målet. En viktig faktor är vilken inställning tillståndshavaren kan förväntas ha till ansökan. Finns en färdig överenskommelse mellan sökanden och tillståndshavaren blir handläggningen normalt mycket enkel. Tiden påverkas också av om det finns andra enskilda intressen än tillståndshavarens som berörs av omprövningen, och av hur komplex den ansökta ändringen är från teknisk och miljömässig synpunkt.

För ett normalt omprövningsmål som riktas mot ett enskilt tillstånd måste man räkna med en handläggningstid på 10-12 månader. Komplexa omprövningar med många intressen företrädda kan ta avsevärt längre tid, ofta flera år. (Naturvårdsverket, 2007)

Miljöbalkskommitténs bedömningar

Miljöbalkskommittén fick genom tilläggsdirektiv år 2001 i uppdrag att bedöma om förutsättningarna för omprövning av vattendomar är tillräckliga för att förbättra möjligheterna att förebygga och begränsa riskerna för översvämningar. Bakgrunden var bl.a. de stora översvämningarna år 2000. Slutsatserna presenterades 2002 i betänkandet Miljöbalken under utveckling, ett principbetänkande (SOU 2002:50). Slutsatserna i betänkandet (s. 155) är följande.

Vi har inte i de nuvarande vattendomarna kunnat finna några sådana systematiska brister som ökar riskerna för översvämningar i allmänhet. Det beror främst på att det inte är möjligt att med avtappade, utvidgade eller nya magasin undanröja risken för översvämningar. Även om sådana åtgärder i viss mån skulle kunna minska antalet mindre översvämningar, medför de stora kostnader för samhället i form av bortfall av elproduktion och omfattande påverkan på be-

SOU 2007:60 Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet

byggelse och naturmiljö. Det går alltså inte generellt sett att genom omprövning av domar minska problemen med översvämningar. Slutsatsen är istället att vi även framgent måste leva med översvämningar och alltså räkna med att de kommer att inträffa igen. Vi föreslår därför inga ändringar av reglerna för omprövning. Det finns däremot andra åtgärder som förefaller mer ändamålsenliga, till exempel utbyggnad av så kallade älv- och samordningsgrupper och ökad hänsyn till risk för översvämning vid den fysiska planeringen. Vi har inte funnit skäl att öka samhällets möjligheter att besluta att frångå gällande tillstånd till vattenverksamhet. Vi har inte heller funnit skäl att i detta sammanhang föreslå ändringar av reglerna om rättegångskostnader i sådana mål som handlar om att öka säkerheten vid vattenverksamheter.

I motiven till slutsatserna har Miljöbalkskommittén framfört bland annat följande.

Angående möjligheterna att förebygga översvämningar genom aktiv dämping i reglerade vattendrag så diskuterar kommittén tre olika metoder. För det första att inför höga flöden sänka nivåerna i vattenkraftsmagasinen. Detta avförs på grund av svårigheten att prognosticera höga flöden i tillräckligt god tid för att ge effekt. För det andra att skapa nya magasin som kan fånga upp och dämpa höga flöden. Detta bedöms som praktiskt omöjligt på grund av de stora vattenmassor det är fråga om. För det tredje att öka marginalerna i de befintliga magasinen genom att antingen bygga på dammarna eller att ändra dämningsgränserna. En sänkning av dämningsgränsen skulle enligt kommitten medföra så stora kostnader i form av utebliven elproduktion att det inte är motiverat. En svaghet med alla metoderna är att de ändå inte helt skulle eliminera översvämningar.

Miljöbalkskommittén diskuterar även klimatförändringar och konstaterar att resultaten från klimatmodelleringar pekar på att det blir både mildare och blötare i framtiden, speciellt i norra Sverige. Man menar att osäkerheten fortfarande är stor, varför det är svårt att veta hur man skulle kunna motverka detta genom vattenreglering. Avslutningsvis konstaterar man att klimatfrågan och dess betydelse för säkerheten i våra älvar dock måste följas noggrant i framtiden.

Miljöbalkskommittén fann att en omprövning av vattendomar inte är någon lösning på problemet med översvämningar. Någon egentlig utredning av regelverket ansågs av det skälet inte vara nödvändig. Man pekar istället på ökad information och ökad

Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet SOU 2007:60

samordning genom bl.a. älv- och samordningsgrupper. Vidare pekar man på behovet av ökade tillsynsresurser.

Överväganden

Vi delar Miljöbalkskommitténs bedömning att en omprövning av vattendomar inte är ett generellt medel för att komma tillrätta med hela översvämningsproblematiken. Vi anser dock att det framöver med hänsyn till klimatförändringarna kommer att krävas ändringar i många av de nuvarande vattendomarna. Vi grundar detta på förväntade ökade nederbördsmängder, ökade flöden och inte minst en förändrad tillrinningsdynamik i våra vattendrag enligt globala och regionala klimatmodeller och scenarier.

Sedan Miljöbalkskommitténs bedömning 2002 har osäkerheten om klimatförändringarna minskat. Det finns fortfarande osäkerheter om bland annat ändrade nederbördsmönster, men kunskapen är betydligt större idag. Vi står inför en förändring av 100-årsflöden och dimensionerande flöden. 100-årsflödena ökar framför allt i västra Götaland, västra Svealand och i delar av Norrland, se avsnitt 3.5.2, 4.2.1 och 4.2.2. Den nuvarande cykeln med snötäcke och intensiv vårflod kommer sannolikt att bli förskjuten i tid och mindre accentuerad i framtiden. Snöfall kommer till stor del att ersättas med regn i stora delar av landet.

Dessa förhållanden kommer att påverka kraftindustrins förutsättningar och ändrar grunderna för en del av de nuvarande dämnings- och sänkningsgränserna. Det kommer därför att finnas ett behov både från industrins och samhällets sida av att revidera dessa.

Vi har också i fallet Vänern sett att en ändrad regleringsstrategi kan minska 100-årsnivån med cirka 0,4 meter utan större ekonomiska förluster i utebliven elproduktion. En sådan ändrad tappningsstrategi skulle i detta fall inte behöva medföra någon ändring av vare sig lägsta sänkningsgräns eller högsta dämningsgräns. Ändringen kan eventuellt ske genom ett frivilligt åtagande från Vattenfall. Vi har också föreslagit att regeringen ska tillsätta en förhandlingsman för finansieringen av åtgärderna i Vänern. Vid diskussion med berörda har framkommit att Vänerns vattendom är gammal, oerhört omfattande och att en omprövning skulle innebära orimliga resursinsatser, se vårt delbetänkande Översvämnings-

SOU 2007:60 Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet

hot

Risker och åtgärder för Mälaren, Hjälmaren och Vänern (SOU

2006:94).

Vattendomen för Vänern kan vara unik, men det finns många vattendomar som är komplexa och där kostnaden för omprövning är ett avgörande hinder. Ekonomiska överväganden för omprövning med ersättning till andra parter och begränsningar i vad tillståndshavaren får tåla är andra hinder för omprövningar. Dessa begränsningar är ibland orimliga då förändringar krävs för att minska risker för översvämningar.

Det finns naturligtvis rättssäkerhetsaspekter i detta som måste vägas in. Sammantaget anser vi dock att Miljöbalkens 11 kapitel med regler för vattenverksamhet bör ses över, i första hand mot bakgrund av klimatförändringar och de krav dessa kan komma att ställa på ändrade tillstånd för dammar och markavvattning. Eventuell lagstiftning för tillstånds- och ägarlösa dammar bör också behandlas. Det bör också övervägas om inte hela 11 kapitlet bör ses över mot bakgrund av att lagstiftningen på många punkter är ålderdomlig. Då miljöbalken infördes 1999 gjordes ingen grundligare översyn, utan den gamla vattenlagen överfördes i stort sett oförändrad till miljöbalken som ett sammanhållet kapitel.

Inventering av dammar utan tillstånd och ägare

Vid kontakt med länsstyrelserna har framkommit att det finns ett stort antal dammar som saknar tillstånd och/eller ägare. Mot bakgrund av de förändrade översvämningsriskerna bör länsstyrelserna som tillsynsansvariga myndigheter inventera dessa dammar och bedöma problemets storlek. Frågan bör vidare tas upp vid den översyn av vattenlagstiftningen som vi föreslår.

Översyn av lagstiftningen om markavvattning

Åtgärder för markavvattning, ändringar av invallningar eller vattenuttag fordrar ändrade tillstånd eller ibland nya vattendomar. Det kan i många fall vara en komplicerad process att ändra tillstånden och vattendomarna. I ett förändrat klimat med ökad nederbörd och förändrade flöden kommer den ursprungligen avsedda funktionen som tillståndet eller vattendomen en gång avsåg att säkerställa, i många fall inte att kunna upprätthållas.

Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet SOU 2007:60

Lagstiftningen inom området behöver därför ses över med utgångspunkt i förväntade klimatförändringar, med syftet att markavvattningsföretag och invallningar ska kunna behålla sin funktion utan en omfattande rättslig process. I översynen av lagstiftningen bör vikten av naturvårdshänsyn och infångning av näringsämnen beaktas, eftersom det kan vara ett alternativ att på vissa lågt liggande marker anlägga våtmark, se vidare avsnitt 4.4.2.

Förslag

  • En utredning bör genomföras för att analysera behovet av omprövningar av vattendomar med tanke på klimatförändringar. Utredningen bör se över lagstiftningen kring vattenverksamhet i sin helhet och särskilt föreslå förändringar som underlättar omprövningar med hänsyn till översvämningsrisker och markavvattning. Utredningen bör även behandla tillstånds- och ägarlösa dammar.
  • Länsstyrelsen bör få i uppdrag att inventera tillstånd- och ägarlösa dammar samt bedöma problemets storlek som ett underlag till den föreslagna översynen av lagstiftningen kring vattenverksamhet.

Intresset och trycket är i dag stort på byggande i strandnära områden. Många av dessa områden är redan i dag översvämningskänsliga. I ett förändrat klimat kommer situationen att förvärras på många ställen. Översvämningar, ras och skred samt kusterosion kan i ökande utsträckning komma att drabba befintliga bostäder och annan bebyggelse och därtill hörande infrastruktur. Att förebygga skador i befintlig bebyggelse är både komplicerat och kostsamt, varför det är viktigt att man undviker att bygga på mark- och vattenområden med risker för översvämningar eller på mark med dålig stabilitet. Det är angeläget att stärka hänsynstagandet till dessa risker i planeringsprocessen och att förtydliga författningar och ansvar.

En av utredningens arbetsgrupper har haft uppgiften att analysera hur förändringar i klimatet påverkar risken för översvämning av strandnära bebyggelse, ras, skred och kusterosion samt för

SOU 2007:60 Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet

översvämning av hårdgjorda ytor. I detta arbete har den fysiska planeringen och bebyggelsens lokalisering och höjdsättning funnits i fokus, se Översiktlig sårbarhetsanalys för översvämning, skred, ras och erosion i bebyggd miljö i ett framtida klimat, bilaga B 14, samt Klimatförändringarnas inverkan på allmänna avloppssystem

prob-

lembeskrivning, kostnader och åtgärdsförslag, bilaga B 16. Nedanstående avsnitt bygger till stor del på dessa bilagor. Se även avsnitten 4.3.1

Kommunen har ett samlat ansvar för den lokala samhällsutvecklingen och bebyggelseplaneringen inom sitt geografiska område. Med stöd av plan- och bygglagen (1987:10), PBL, svarar kommunen för den fysiska planeringen genom att bl.a. upprätta översiktsplaner för planeringen av mark- och vattenanvändningen. Planerna är strategiska och omfattar hela kommunens yta. Den detaljerade planeringen för ny, förändrad eller befintlig bebyggelse sker framför allt genom detaljplaner och innebär en närmare prövning av markens lämplighet för bebyggelse och reglering av bebyggelsemiljön. Detaljplanerna är juridiskt bindande och ligger till grund för senare bygglovgivning. Kommunen har också ansvar för förebyggande och avhjälpande åtgärder enligt lagen om skydd mot olyckor samt för kommunens vatten och avlopp.

Genom skadeståndslagen har kommunen ett generellt skadeståndsansvar för skada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning, exempelvis ärenden om planläggning och bygglov. Detta ansvar gäller under tio år från den skadegörande handlingen, dvs. det felaktiga eller försumliga planläggnings- eller bygglovbeslutet.

Länsstyrelsen utövar tillsyn över plan- och byggnadsväsendet i länet och ska samverka med kommunen i planprocessen. Länsstyrelsens roller i detta arbete är flera: samordningsrollen avseende olika statliga intressen, myndighetsrollen att bl.a. pröva detaljplaner, tillsynsrollen att verka för exempelvis en god miljö samt rådgivningsrollen att tillhandahålla underlag, ge råd om tillämpning av PBL m.m. Länsstyrelsen har skyldighet enligt PBL att bevaka att hälso- och säkerhetsfrågor tillgodoses i kommunens bebyggelseplanering och att överpröva rättsverkande planer där dessa frågor inte

Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet SOU 2007:60

tillgodoses. Enligt länsstyrelseinstruktionen har man ansvaret att bevaka att risk- och beredskapshänsyn tas i samhällsplaneringen.

Boverket är den nationella myndigheten för frågor om samhällsplanering, stads- och bebyggelseutveckling. Verket har i uppgift att ta fram metoder för och förmedla kunskap om fysisk planering inklusive frågor om riskhänsyn i planeringen. Man ska följa utvecklingen, vägleda kommuner och andra samt informera regeringen om behov av förändringar i lagstiftningen. Av Boverkets instruktion framgår bl. a. att Boverket har det övergripande ansvaret för frågor som avser fysisk planering, byggnader och hushållning med mark och vatten inom samtliga miljökvalitetsmål.

Bebyggelsens lokalisering

Boende vid vatten har blivit alltmer eftertraktat. En allt större del av byggandet sker i kustzonen (5 km från kust), i södra Sverige nära hälften. I kustzonen ligger drygt 30 procent av landets byggnader. Andelen hus som byggts inom 100 m från strand har mer än fördubblats från 1970-talet till slutet av 1990-talet enligt rapport från Boverket. Denna strandnära bebyggelse upptar cirka 30 procent av Sveriges totala kuststräcka, se vidare avsnitt 4.3.1. (Boverket, 2006; Bernes, 2005)

Enligt plan- och bygglagens 2 kap. 3 § ska bebyggelse lokaliseras till mark som är lämpad för ändamålet med hänsyn till bl.a. jord-, berg- och vattenförhållandena. Hälsa och behov av skydd mot olyckshändelser är starka allmänna intressen som tas upp på flera håll i PBL. Enligt PBL ska översiktsplanen redovisa de miljö- och riskfaktorer som bör beaktas vid beslut om användning av mark- och vattenområden. Till riskfaktorerna hör översvämningar, skred, ras och erosion. Med tanke på de större risker för dessa naturolyckor som en långsiktig klimatförändring innebär beroende på ökad och intensivare nederbörd, höga flöden och höjda havsnivåer, se avsnitt 4.3.1

  • är det mycket viktigt att lagstiftningen tydligt framhåller de risker som bör beaktas.

Enligt utredningens erfarenhet är det planerings- och kunskapsunderlag, som ska ligga till grund för kommunernas översiktliga och detaljerade planering, ofta alltför bristfälligt och otillgängligt för att kommunerna ska kunna ta hänsyn till risker för natur-

SOU 2007:60 Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet

olyckor i dagens klimat, liksom i ett framtida klimat. De kommunala planerarna och tekniska förvaltningarna uppger sig vara osäkra om vilka nivåer man ska planera efter. Man ser också svårigheter att argumentera mot önskemål om attraktivt vattennära byggande, även om kunskap finns om risker för översvämningar inom kommunerna.

Utredningens delbetänkande Översvämningshot. Risker och åtgärder för Mälaren, Hjälmaren och Vänern (SOU 2006:94) fokuserade på översvämningsrisker och avtappningsmöjligheter av de stora sjöarna. I delbetänkandet föreslogs att nybyggnation bör undvikas under den framtida dimensionerande vattennivån. Vissa undantag skulle dock kunna göras för t.ex. enstaka villor, fritidshus, vägar med förbifartsmöjligheter. Under 100-årsnivån föreslog vi att endast enkla byggnader, exempelvis uthus, borde komma i fråga. Förslaget bygger på de rekommendationer som länsstyrelserna i Mellansverige lämnade i augusti 2006 Översvämningsrisker i fysisk planering. Rekommendationer för markanvändning vid nybebyggelse, se figur 5.3.

Figur 5.3 Bebyggelsens placering relativt olika flöden enligt rekommendation av länsstyrelserna i Mellansverige

Källa: Länsstyrelserna i Mellansverige, 2006.

Länsstyrelsens roll i planeringen

Med stöd av en enkät inventerade utredningen vintern 2005/2006 kommunernas hantering av översvämning, ras och skred i den kommunala planeringsprocessen utifrån dagens situation liksom i planeringen för ett förändrat klimat, bilaga B 15. En majoritet av de som svarat (svarsfrekvens var cirka 50 procent) har beaktat översvämningsrisker i planeringen och ofta i flera skeden, utifrån Räddningsverkets karteringar eller egna analyser. Drygt hälften har

Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet SOU 2007:60

beaktat riskerna för ras och skred. Vad gäller klimatförändringarnas inverkan på riskerna är motsvarande siffra knappt en tredjedel. Undersökningen pekar på behov av ett utökat och tydligare stöd i planeringsprocessen från länsstyrelser och övriga myndigheter, se avsnitt 5.1.

Länsstyrelsens rådgivningsroll, det vill säga att sammanställa och tillhandahålla relevant planerings- och kunskapsunderlag, inför planläggning och bygglovgivning blir än mer viktig i ett förändrat klimat. Kommunerna måste i dag inte enbart planera för dagens klimat, utan måste även beakta de ökade risker och osäkerheter som ett framtida förändrat klimat kommer att innebära.

När det gäller länsstyrelsens myndighetsroll har vi funnit att det råder brist på erfarenhet om vilket handlingsutrymme länsstyrelsen har i dag för den så kallade överprövningen enligt kap. 12 i PBL. Formuleringarna i lagen om olämpligheten med hänsyn till behovet av skydd mot olyckshändelse eller begreppet olyckshändelse i sig är otydligt. Vi anser att det finns behov av att både förtydliga och förstärka länsstyrelsens roll i processen.

Detaljplan och bygglovgivning

Det finns även svårigheter och oklarheter kring hur säkerhetshöjande och skadeförebyggande åtgärder ska säkerställas i detaljplan. Ibland hänskjuts därför detta till bygglovprövningen. Utredningens arbetsgrupp uppger att det i bygglovprövningen ofta saknas kunskap om hur risk- och säkerhetsfrågor ska hanteras. Vi anser att det finns behov av att i detaljplanen ge tydliga villkor angående skydds- och säkerhetsåtgärder för att säkerställa markens lämplighet. Åtgärder kan även krävas på annan fastighet än den som är aktuell för byggnation för att säkerställa att marken blir lämplig för sitt ändamål, exempelvis geotekniska förstärkningsåtgärder och översvämningsskydd.

Höjdsättning av mark och högsta tillåtna nivå för vatten och avlopp uppges inte alltid tillmätas den betydelse som krävs för ett säkert byggande. Översvämningsskador kan uppkomma både av långvarig nederbörd med översvämning av vattendrag och sjöar och höjda havsnivåer och av kortvarig mycket intensiv nederbörd. Det är viktigt att omhändertagandet av vatten beaktas tidigt i planeringsprocessen. I en säker bebyggelsemiljö måste planeringsprocessen ses som en helhet och säkerhetsfrågorna lyftas fram

SOU 2007:60 Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet

tidigt i den fysiska planeringen, så att de också kan ses i samspel med eventuella andra åtgärder som ligger utanför PBL:s ramar.

Nuvarande plan- och bygglag trädde i kraft 1987. Syftet var att få en samlad och överskådlig plan- och bygglagstiftning. Lagen har justerats flera gånger sedan den trädde i kraft. En omfattande översyn av lagen pågår för närvarande. En parlamentarisk kommitté har under tre års tid gjort en översyn av lagen och lämnade sitt slutbetänkande Får jag lov? Om planering och byggande (SOU 2005:77) i november 2005.

När det gäller den fysiska planeringen, såväl den strategiska översiktsplaneringen som den mer genomförandeinriktade detaljplaneringen, slog PBL-utredningen fast att PBL:s planinstrument är några av de viktigaste instrumenten som kommunerna har. Kommittén ansåg att PBL:s grundläggande syften och struktur står sig, men att lagens tillämpning behöver förbättras. Kommittén lämnade därför flera förslag till förändringar och kompletteringar för att förtydliga, förenkla och effektivisera tillämpningen. Utredningen lyfte fram behovet av att politikerna tar ett ökat ansvar för den fysiska planeringen. De ska som förtroendevalda ta ställning till den önskvärda utvecklingen av mark- och vattenanvändningen i kommunen. Samtidigt ansåg kommittén att staten fortsatt bör ha en stark roll som förutsätter och bygger på dialog mellan stat och kommun om de olika samhällskrav som ska tillgodoses i planeringen. Länsstyrelsens roll att företräda och samordna statens intressen ansågs av kommittén behöva utvecklas liksom uppgiften att ta fram och bidra med ett regionalt samlat planeringsunderlag för olika nationella mål och intressen. Utredningen föreslås också skärpta krav på att kommunerna ska samverka med varandra.

Risken för översvämningar och andra olyckor behandlades i betänkandet. Kommittén konstaterade att det i flera avseenden brister i kommunernas hantering av riskerna, och ansåg att detta i hög grad kan avhjälpas genom ett förbättrat kunskapsunderlag och stöd för en bättre tillämpning av PBL. Kommittén föreslog att specificeringen att bebyggelse ska lokaliseras till mark som är lämpad för ändamålet med hänsyn till bl.a. de boendes hälsa, till jord-, berg- och vattenförhållandena ska tas bort. I stället föreslogs

Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet SOU 2007:60

en mer allmän hänvisning till den fysiska miljöns egenskaper, möjligheterna att undvika och förebygga risker för människors hälsa och säkerhet, där säkerhet och hälsa har en vid betydelse.

Angående den statliga kontrollen som regleras i kap. 12 i PBL ska länsstyrelsen pröva kommunens beslut i detaljplan om det kan befaras att beslutet innebär att frågor om användning av mark- och vattenområden som angår flera kommuner inte har samordnats på lämpligt sätt. Detta krav föreslog kommittén skulle avskaffas.

I betänkandet föreslogs 5 kap. 6 § PBL ändras så att det i detaljplan får bestämmas att bygglov inte ska lämnas till åtgärder som innebär väsentlig förändring av markens användning förrän viss skydds- eller säkerhetsanläggning genomförts för att säkerställa markens lämplighet för byggande.

I PBL-betänkandet föreslogs inte någon möjlighet att införa villkor angående byggande på en fastighet av åtgärder som har betydelse för annan fastighet.

Regeringens fortsatta arbete med att se över plan- och bygglagstiftningen har resulterat i propositionen Ett första steg för en enklare plan- och bygglag, proposition (2006/07:122), som överlämnades till riksdagen i maj 2007. Denna är det första steget i regeringens arbete med att förenkla och förtydliga reglerna i plan- och bygglagen med syftet att underlätta planerings- och byggprocessen. I propositionen föreslås ändringar i bestämmelserna om allmänna intressen som ska beaktas, om översiktsplan och detaljplan, om bygglov samt om påföljder och överklaganden.

Förtydliganden föreslås i de grundläggande bestämmelserna om kommuners skyldigheter. I 2 kap. 3 § PBL föreslås förtydligas att bebyggelse ska lokaliseras till mark som är lämpad för ändamålet med hänsyn till inte bara de boendes och övrigas hälsa, utan även deras säkerhet, med hänsyn till risken för olyckor, översvämning och erosion. I 4 kap. 9 § framgår vidare att det i länsstyrelsens yttrande över översiktsplan ska framgå om bebyggelsen blir olämplig med hänsyn till hälsa, säkerhet, eller till risken för olyckor, översvämning eller erosion. Motsvarande formuleringar föreslås i 12 kapitlet angående länsstyrelsens prövning av kom-

SOU 2007:60 Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet

munens beslut att anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller områdesbestämmelser.

Regeringen motiverar sina förslag med att kommunerna behöver få ett bättre stöd för att hantera risker för olika typer av störningar och olyckor i sin planering. Behovet bedöms som särskilt stort när det gäller översvämningar, inte minst mot bakgrund av klimatförändringar. Även länsstyrelsernas problem vid prövning enligt 12 kapitlet anges vara skäl till ändringarna. Uttrycken ”vattenförhållanden” och ”skydd mot olyckshändelser” har enligt regeringen hittills inte täckt in vad som önskats avseende översvämningar.

Enligt propositionen är strävan att åstadkomma en likartad terminologi mellan lagen (2003:778) om skydd mot olyckor och plan- och bygglagen. Enligt förarbeten till den förstnämnda lagen innebär en olycka en händelse som inträffar plötsligt. Detta medför att långsamma eller ständigt pågående skeenden i naturen inte räknas som olyckor. I propositionen anges att långsamma och ständigt pågående skeenden däremot kan orsaka något som inträffar plötsligt och som medför skada, exempelvis att en sättningsskadad byggnad rasar eller att erosion orsakar ett jordskred. Sådana händelser kan enligt propositionen betraktas som olyckor.

Enligt propositionen är inte översvämning och erosion resultat av en plötsligt inträffad händelse, och betraktas därför inte som olyckor enligt lagen om skydd mot olyckor. För att åstadkomma en likartad terminologi i de båda lagarna har därför regeringen ansett att behovet av skydd mot översvämningar och erosion behöver komma till uttryck i den allmänna bestämmelsen, 2 kap. 3 §, om vad som ska beaktas vid planläggning och lokalisering av bebyggelse, liksom i bestämmelserna om översiktplan och statlig kontroll. Termen olyckshändelse föreslås också bytas mot olycka för att få en överensstämmelse i terminologin.

De föreslagna ändringarna i lagen enligt propositionen uppges också behöva kombineras med kompetensutveckling och rådgivning.

Ökad hänsyn behöver tas till konsekvenserna av klimatförändringar i översikts- och detaljplanering liksom vid planering av infrastruktur. PBL:s krav syftande till att bebyggelse ska lokaliseras till mark som är lämpad för ändamålet anser vi måste tillämpas

Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet SOU 2007:60

strikt. Länsstyrelserna har här en viktig roll vid granskning av kommunernas planer samt vid prövningsförfarandet.

Vårt uppdrag är bl.a. att föreslå åtgärder för att minska sårbarheten för långsiktiga klimatförändringar och extrema väderhändelser. Bebyggelsens sårbarhet för översvämningar, ras, skred och kusterosion är en viktig del i detta arbete. Ett stärkande av planeringsprocessens hänsynstagande till dessa risker i ett tidigt skede samt ett förtydligande av författningar och ansvar är väsentligt. Såvitt vi kunnat bedöma är PBL-kommitténs förslag i (SOU 2005:77) inte tillräckliga. Vi har därför framhållit vår syn på detta i ett brev till Miljödepartementet, se bilaga A 5. Det har framförallt gällt bebyggelsens lokalisering med avseende på risken för översvämning, ras, skred och kusterosion, länsstyrelsens roll i planeringsprocessen samt villkorandet av förebyggande säkerhetsåtgärder i detaljplaneringen.

De förslag som regeringen lägger fram i proposition (2006/07:122) är i huvudsak positiva för att minska risker för olyckor och skador på bebyggelse till följd av översvämning och erosion. Om förslagen genomförs ger de en ökad tydlighet om vad som ska beaktas i planeringen framöver. Förslagen föreslås gälla från 1 januari 2008. Det finns dock ytterligare behov av förtydliganden av lagtexten för att höja säkerheten och förenkla planprocessen.

Ras och skred ingår inte i förslaget till författningstext. Det kan dock uttolkas genom förarbetet att avsikten funnits att även inkludera ras och skred. Av förarbetena framgår att erosion kan orsaka jordskred. Skred behöver inte alltid föregås av erosion, utan kan utlösas av exempelvis kraftig nederbörd, ökat portryck, ändrad grundvattennivå och växlande vattennivåer i vattendrag och kan då ha ett snabbt förlopp. Ras kan likaså inträffa hastigt, t.ex. på grund av kraftiga vattenflöden. Dessa snabba händelser torde falla inom ramen för begreppet olycka.

Ett skäl till att inte uttryckligen nämna ras och skred i författningstexten uppges vara avsaknaden av en definition av termerna i författningstext. Vi anser det angeläget att både ras och skred definieras i författningstext och uttryckligen nämns vid sidan av olyckor, erosion och översvämning, så att innebörden av begreppen blir tydlig, och för att tydliggöra att även dessa risker ska beaktas vid lokalisering av bebyggelse.

SOU 2007:60 Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet

Vi anser det också viktigt att bistå kommuner och förtydliga hur översvämning, erosion, ras och skred till följd av klimatförändringar ska beaktas i den kommunala planeringsprocessen. Boverket bör därför med stöd av andra berörda myndigheter upprätta allmänna råd för planering, lokalisering och höjdsättning av nybebyggelse inklusive va-system med hänsyn till riskerna för översvämning, ras, skred och erosion. Likaså bör Boverket med stöd av andra berörda myndigheter upprätta allmänna råd för planering och säkerställande av åtgärder för att skydda den befintliga bebyggelsen mot ovannämnda situationer, liksom mot vatteninträngning i avloppssystem.

Vi anser att det fortsättningsvis finns behov av att i detaljplan kunna ange tydligare krav på säkerhetshöjande och skadeförebyggande åtgärder för att förhindra eller minska risken för naturolyckor. Funktionsbaserade krav i detaljplanen är en möjlighet som medger anpassning av åtgärder till det specifika fallet.

Länsstyrelsens skyldighet att tillhandahålla underlag för kommunernas fysiska planering bör förstärkas och förtydligas i enlighet med förslag i proposition 2006/07:122. Se vidare avsnitt 5.8 och 5.10.

SGI bör få i uppgift att stödja kommuner och länsstyrelser i hanteringen av risker relaterade till klimatet i kommunernas planärenden, då det inte är rimligt att förutsätta att samtliga länsstyrelser och kommuner har erforderlig kompetens i de frågor som är aktuella. Denna uppgift bör skrivas in i myndighetens instruktion.

Vi ser ett behov av att inkludera frågor kring klimatförändringar i de grundläggande tekniska och samhällsplanerande utbildningarna. Kunskapen om effekterna av klimatförändringar kommer att ha stor betydelse för den fysiska planeringen av bebyggelse och samhällets infrastruktur.

Förslag

  • I instruktionen till Boverket bör framgå att myndigheten får ansvar för anpassning till ett förändrat klimat inom området fysisk planering, se avsnitt 5.10.2.
  • Boverket bör få i uppdrag att i samverkan med SMHI och andra berörda myndigheter upprätta allmänna råd för planering, lokalisering och höjdsättning av nybebyggelse inklusive VA-system

Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet SOU 2007:60

med hänsyn till ökade risker för översvämning, ras, skred och erosion i ett förändrat klimat.

  • Boverket bör få i uppdrag att i samverkan med Räddningsverket och andra berörda myndigheter upprätta allmänna råd för skydd av befintlig bebyggelse mot översvämning, ras, skred och erosion samt vatteninträngning i avloppssystem.
  • PBL bör kompletteras med ett explicit omnämnande av ras och skred vid sidan av olycka, översvämning och erosion, så att det blir tydligt att riskerna för ras och skred ska beaktas vid lokalisering av bebyggelse. Därtill bör begreppen ras och skred definieras i författning, så att innebörden av begreppen blir tydliga.
  • PBL bör kompletteras så att möjlighet ges att fastställa krav i detaljplanen på säkerhetshöjande och skadeförebyggande åtgärder för att förhindra eller minska risken för översvämningar, ras, skred och erosion, genom att exempelvis använda funktionsbaserade krav.
  • PBL bör också kompletteras så att kommun ges rätt att utföra åtgärder på annans mark som har stor betydelse för att skydda omgivande bebyggelse.
  • SGI bör få ansvar för att bistå kommuner och länsstyrelser i den kommunala planeringsprocessen i frågor avseende ras, skred och erosion.

Klimatscenarierna för Sverige visar att väderrelaterade händelser som översvämningar, stormar, ras och skred kommer att öka under den kommande hundraårsperioden. Redan i dag orsakar extrema väderhändelser stora skador, exempelvis översvämningarna kring Vänern vintern 2000/2001 och stormen Gudrun 2005. I framtiden kan vi räkna med att skador av dessa slag kommer öka. I många fall kan skadeverkningarna minskas genom att man anpassar samhället till de förväntade nya förutsättningarna, i andra fall kan det vara en bättre strategi att avvakta och ta hand om skadorna när de uppkommer. Den ökade risk som beskrivits i konsekvensanalyserna i detta betänkande ger upphov till frågor om hur detta ska hanteras av de olika samhällssektorerna. En central fråga är var

SOU 2007:60 Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet

ansvaret ligger för att förebygga alternativt ta hand om eventuella skador.

Sedan 1980-talet har Räddningsverket haft ett anslag om 25 miljoner för att stödja kommuner med förebyggande åtgärder mot naturolyckor. Trycket på detta anslag har successivt ökat. Räddningsverket redovisade 2002 ett uppdrag att göra en översyn av bidragssystemet, och gjorde 2005 en hemställan om vissa förändringar i bidraget. I denna utrednings direktiv inkluderades som en följd av detta ett särskilt uppdrag att föreslå hur systemet för statliga förebyggande åtgärder beträffande översvämningar, ras och skred kan effektiviseras. Förutom frågan om hanteringen av anslaget aktualiseras också den mer grundläggande frågan om finansieringsprinciper

  • när och på vilken grund är det rimligt att staten går in och ger stöd till kommuner och enskilda? Detta är också nära förknippat med var ansvaret ska ligga när skador väl inträffar, och således hur ansvarsförhållanden i samhället fördelas mellan stat, kommun och enskilda, och vilken incitamentsstruktur det skapar.

5.6.1. Räddningsverkets anslag för förebyggande åtgärder mot naturolyckor

Många områden i Sverige är på grund av jordarternas sammansättning samt topografiska förutsättningar utsatta för risk för ras och skred. Även översvämningar är en risk för många bebyggda områden, genom bebyggelsens lokalisering vid sjöar, vattendrag och kust. Flera städer, som anlagts för fler hundra år sedan, ligger delvis på sankmark och före detta sjöbotten.

Efter Tuveskredet 1977 togs ett beslut att staten skulle hjälpa kommunerna att översiktligt kartera skredkänsliga områden. 1983 tillsattes en kommitté, Räddningstjänstkommittén, som lämnade förslag om statsbidrag till kommunerna. Regeringen föreslog med utgångspunkt i kommitténs förslag att kommunerna enligt en särskild lag skulle få rätt att tillträda en fastighet för att utföra detaljerade geotekniska undersökningar. De skulle ha rätt att ta ut ersättning av sina kostnader för förebyggande åtgärder mot jordskred av de fastighetsägare som har nytta av åtgärderna, dock med högst 50 procent av kostnaderna. De kommuner som hade särskilt betungande kostnader skulle få ett extra skatteutjämningsbidrag inom ramen för de regler som redan gällde för sådana bidrag, dock

Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet SOU 2007:60

med högst 20 procent av taxeringsvärdet. Kriterierna för att få sådana bidrag var tillämpliga på kommuner med stora områden med stor risk för ras och skred och andra naturolyckor. Storleken på bidraget var relaterat till kommunens skattekraft.

I enlighet med Jordskredspropositionen 1986 (prop. 1985/86:150 bilaga 3). infördes istället ett anslag som kommunerna kunde söka pengar från för att vidta förebyggande åtgärder ”mot oförutsebara och plötsliga händelser” Det ansvariga statsrådet ansåg att kommunerna i det stora hela skulle ansvara för förebyggande åtgärder själva, men att det i ett tämligen litet antal kommuner fanns större områden med ökade risker för ras och skred och andra naturskador. Dessa mer utsatta kommuner skulle då kunna söka extra bidrag från ett anslag som lades hos Räddningsverket. Bidragsbesluten togs av regeringen, tills Räddningsverket fick egen beslutanderätt på 90-talet.

Räddningsverkets anslag som det ser ut idag

Regler för anslaget 7:2 Förebyggande åtgärder mot jordskred och andra naturolyckor regleras inte i författning. Räddningsverket har utvecklat kriterier för bidragsberättigande baserat på jordskredspropositionen och praxis så som den utvecklats sedan anslaget infördes. Räddningsverkets beslut går inte att överklaga. Anslaget gäller ”Naturhändelse som inte är vanlig eller inte har ett långsamt odramatiskt förlopp”. Erosion inkluderas därför inte.

Många åtgärder är stora och tar flera år att genomföra. För åtgärder som inte redan är genomförda får kommunerna halva det beviljade anslaget då projektet sätts igång och resten då det är genomfört. Ansökningsprocessen tar i allmänhet cirka ett halvår. Räddningsverket delger handlingarna till SGI och SMHI, som bidrar med teknisk granskning och bedömning på de ansökningar som rör deras områden, dvs. geoteknik och hydrologi. Därefter tar myndigheterna kontakt med kommunerna. Ofta görs besök på plats för de ansökningar som kan komma ifråga för bidrag. För ofullständiga ansökningar begärs kompletteringar. Handläggningen av ansökningarna tar cirka 75 procent av en heltidstjänst i anspråk per år, inklusive resor.

Anslaget gäller befintlig bebyggelse. Bidrag beviljas således inte för åtgärder som vidtas i samband med planarbete. Bidragets storlek är inte längre relaterat till kommunens skattekraft utan till

SOU 2007:60 Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet

projektets kostnad. Medel beviljas upp till 80 procent av kostnaden. Räddningsverket har tolkat innebörden av bebyggda områden i propositionstexten till att även omfatta vissa tillfartsvägar samt infrastruktur till samhällets nytta. Räddningsverket framhåller att det är av största vikt att bidrag ska kunna utgå till dessa ändamål då säkerhetsaspekten och framkomligheten i ett räddningstjänstskede är viktig.

Räddningsverket har tagit fram en lista på vilka typer av kostnader som är bidragsberättigade. Kommunen eller fastighetsägaren får betala den detaljerade utredning som ska bifogas ansökan. Om en fördjupad utredning behöver göras kan kommunen däremot få bidrag till det, eftersom det oftast leder till optimerade åtgärder, vilket ger god ekonomi. Det kan även leda till att området bedöms ha tillfredsställande säkerhet, med följd att planerade åtgärder inte behöver genomföras. Ersättning ges till att återställa området till ursprunglig standard, inte till standardhöjningar, t.ex. förbättring av en vägsträckning samtidigt med åtgärden. Ersättning ges inte om åtgärdskostnaden är större än värdet på det objekt som ska skyddas. Om värdet av en byggnad är mindre än kostnaden för förebyggande åtgärder, kan bidrag ges till inlösen och rivning av fastigheten.

I vissa fall kan gränsdragningar vara svåra att göra. Exempelvis har man diskuterat om bidrag ska ges till kostnader för arkeologiska undersökningar som kommunen är tvungen att göra. Åtgärder som utöver skyddet även ger positiva effekter kan också vara svårbedömda. Invallning är ett sådant exempel. Åtgärden kan vara kostnadseffektiv för befintlig bebyggelse men också ge möjlighet att bygga ny vattennära bebyggelse, vilket skapar nya inkomster för kommunen.

I diagrammet nedan visas utvecklingen mellan 1987 och 2007. Det sökta beloppet har ökat, liksom antalet objekt. Antalet kommuner som söker har ökat något men har legat kring 25 stycken de senaste 6

  • åren.

Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet SOU 2007:60

Figur 5.4 Ansökningar om statbidrag till förebyggande åtgärder mot naturolyckor under perioden1987

  • Statistiken omfattar både prövade och icke prövade (dvs. ej bidragsberättigade) projekt

Statistik statsbidrag naturolyckor

0 50 100 150 200 250 300

Mi lj kr

0 5 10 15 20 25 30 35 40 45 50

An ta l

Sökt belopp mkr

Antal objekt

Antal kommuner som sökt bidrag

Sö kt b elo p p mkr

76 9 4 50 79 78 8 2 73 8 4 159 12 7 77 9 9 9 1 8 7 10 2 9 5 16 0 14 4 16 3 2 4 3

A nt al o b jekt

2 3 3 2 2 8 4 2 4 6 4 0 3 9 4 7 4 3 4 4 3 0

A nt al ko mmuner so m sö kt b id rag

19 2 8 18 16 17 16 16 18 2 2 18 2 0 16 2 5 3 0 2 4 2 7 2 7 2 3 2 8 2 1

19 8 7 19 8 8 19 8 9 19 9 0 19 9 1 19 9 2 19 9 3 19 9 4 19 9 5/ 9 6 19 9 7 19 9 8 19 9 9 2 0 0 0 2 0 0 1 2 0 0 2 2 0 0 3 2 0 0 4 2 0 0 5 2 0 0 6 2 0 0 7

Källa: Räddningsverket.

Antalet ansökningar för storskaliga projekt har ökat på senare år, t.ex. för invallningar och skydd av hela stadsdelar. Eftersom anslaget endast är på 25 miljoner kronor per år överstiger ansökningarna det tillgängliga beloppet många gånger om. Flera kommuner återkommer därför år efter år med sina ansökningar. I budgeten för 2007 beslöt regeringen att tillfälligt höja anslaget till 40 miljoner kronor under perioden 2007

Synpunkter på bidraget från berörda aktörer

Enligt Räddningsverket har anslaget blivit svårare att administrera i takt med att trycket har ökat. Ansökningarna gäller allt oftare stora åtgärder som vida överstiger anslaget, och som är svåra att bedöma eftersom de också ger positiva effekter för kommunen. Man får också lägga resurser på att utreda ett stort antal projekt varav endast ett fåtal kan få bidrag.

I en skrivelse till regeringen 2002 (Räddningsverket, 2002) föreslog Räddningsverket följande:

SOU 2007:60 Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet

  • att åtgärder enligt tvingande regler eller myndighetsbeslut som krävs för att genomföra den förebyggande åtgärden ska vara ersättningsberättigade,
  • att framtagande av handlingar, förutom detaljerad undersökning, för genomförande av åtgärden ska vara ersättningsberättigad kostnad,
  • att förebyggande åtgärder avseende kusterosion som hotar bebyggelse ska vara ersättningsberättigade,
  • att rensning och muddring i vattendrag för att förhindra översvämning uppströms ska vara ersättningsberättigat.

Räddningsverket formulerade återigen en skrivelse till regeringen år 2005 (Räddningsverket, 2005) angående problemen kring anslaget 7:2 (bidraget till förebyggande åtgärder) och tog också upp frågor kring anslaget 7:3 (ersättning för räddningstjänst). En större likformighet i styrningen av användningen av de två anslagen efterlystes. 7:2-anslaget angavs vara alldeles för litet för behoven, som ökat dels på grund av ökad kunskap genom allt mer omfattande karteringar, dels på grund av ett ökat miljömedvetande som medför mer komplexa och kostsamma åtgärder, exempelvis för stabilitetsproblem och förorenad mark. Räddningsverket varnade för att risken för naturolyckor kommer att öka liksom kostnaderna för skador, eftersom många åtgärder inte kommer att vidtas.

Räddningsverket anser också att det finns behov av klarare förutsättningar för vilka åtgärder som är bidragsberättigade samt hur prioriteringar ska göras. Räddningsverket skriver vidare att

Uppmärksamheten och intresset för dessa ärenden tilltar och det framstår som helt nödvändigt att ha klara förutsättningar för hanteringen.

En annan aspekt är att om bidraget regleras på samma sätt som räddningstjänstanslaget, så riskerar man att hamna i samma situation, med stor tidsåtgång och höga kostnader för överklaganden. Räddningsverket har också påpekat att det bör finnas tydliga regler för vad de olika parterna har ansvar för och vem som ska bära kostnaden. Detta är viktigt för att få en effektiv hantering av utredningarna. (Räddningsverket 2007)

Experter från Statens Geotekniska Institut, SGI, anser att bidraget gör mycket stor nytta (SGI, 2007). Den entydiga bilden är att den absoluta merparten av åtgärderna inte skulle komma till stånd om bidraget inte fanns, utan att man då skulle avvakta tills en

Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet SOU 2007:60

räddningstjänstsituation skulle inträffa. SGI anser att anslaget bör behållas i sin nuvarande form, men att de stora infrastrukturbetonade åtgärderna kan uteslutas ur anslaget och behandlas i särskild ordning. SGI ser ett behov av att utvidga bidragsberättigade risker till erosion. Detta framhölls även i Räddningsverkets skrivelse till regeringen 2002. Motiven är att det, liksom med ras och skred, är vissa kommuner som är mer utsatta, samt att även erosion kan vara ett mycket snabbt förlopp. SGI har även framhållit att det är viktigt med samordning mellan kustkommuner för att åtgärderna ska bli effektiva. I dessa fall behövs även en regional bedömning.

Experter från SMHI har framhållit att både det faktum att det finns bidrag att söka och själva bidragsprocessen i sig gör att kommunen blir medveten om riskerna och även tar hänsyn till dessa i kommunens fortsatta planering (SMHI, 2007). Ansökningsprocessen fungerar också som en kunskapsöverföring till kommunerna, inte minst genom att inblandade tjänstemän på kommunen får underlag till diskussioner med beslutande politiker.

Utredningens arbetsgrupp, där Räddningsverket, SMHI och SGI ingått, befarar att många åtgärder inte skulle komma till stånd om bidraget inte fanns. Enskilda fastighetsägare har svårt att upphandla både erforderliga detaljutredningar och själva åtgärdsprojekten, enligt flera kommunförvaltningar och de inblandade myndigheterna. I många fall måste åtgärder genomföras på flera markägares tomter. I dessa fall är det inte troligt att åtgärderna skulle komma till stånd utan kommunens övergripande roll. En annan potentiellt problematisk situation är när åtgärder behövs på annans egendom. Exempelvis kan markstabiliserande åtgärder utföras på mark utanför de hotade fastigheterna, t.ex. hus som ligger ovanför en slänt ner mot en älv där slänten inte ingår i tomtmarken. Fastighetsägarna har då ingen möjlighet att åtgärda skredrisken. Ett annat exempel är när mark som behöver åtgärdas ligger i flera kommuner, t.ex. längs en älv. Det är då värdefullt att ansökningarna går till myndigheter med möjlighet att få till stånd kommunövergripande åtgärder, som kan bli mer kostnadseffektiva än om varje kommun planerar sina åtgärder för sig.

Utredningen har haft kontakt med åtta kommuner som sökt bidrag från Räddningsverket (Umeå, Sollefteå, Bollnäs, Trosa, Arvika, Munkedal, Uddevalla och Kristianstad). Kommunerna har i vissa fall fått bidrag, i vissa fall fått avslag. Den bild som framträder är att bidragsprocessen fungerar mycket bra. Kommunerna upp-

SOU 2007:60 Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet

lever att de får bra kunskapsstöd från de inblandade myndigheterna, och att ansökningsprocessen fungerar smidigt. Vissa kommunförvaltningar upplever att det är bekymmersamt att ansökningsprocessen sträcker sig över flera budgetår, eftersom det är svårt att budgetera när man inte vet om man får bidrag eller inte. Flera förvaltningar uppger också att de har svårt att få pengar från kommunens budget för de detaljerade undersökningar som krävs, eftersom de är mycket kostsamma.

De kommuner som haft stora skred eller sedan lång tid haft problem med översvämningar arbetar ofta mer långsiktigt med dessa frågor och avsätter i flera fall regelmässigt pengar i budgeten för förebyggande åtgärder.

Några kommuner har också påtalat de svårigheter som kan uppstå om en markägare vägrar tillträde till sin mark. Kommunen har inte några medel att tvinga någon att vare sig göra åtgärder på egen mark eller ge tillträde för att komma fram till annans mark. En enskild person kan därför stoppa ett projekt helt, eller göra det mycket kostsammare. Det kan röra sig om en fastighetsägare av tio berörda. Vem som har ansvaret om det sedan händer något är oklart.

En annan svårighet är att kommunerna inte har någon modell för att dela kostnaden med enskilda. Med företag kan kommunen teckna ett avtal. Någon sådan möjlighet finns inte med enskilda. Vissa kommuner kommer överens med enskilda om att betala hälften var av ”självrisken”. Det finns önskemål om att även kunna dela på kostnaden för detaljutredningarna.

För båda dessa problem anser man att det behövs en klarare lagstiftning som klargör ansvarsförhållanden samt vilka rättigheter och skyldigheter de olika aktörerna har i dessa frågor.

Ansvarsförhållanden

Skredkommissionen fastlade 1994 ansvarsförhållandena vid naturskador tämligen tydligt (Skredkommissionen, 1994). Ansvaret för att förebygga och återställa skador på grund av extrema väderhändelser skiljer sig inte från ansvaret för annan riskhantering i samhället. Grundprincipen är att samtliga aktörer är ansvariga för sin egen egendom.

Staten ansvarar för nationell infrastruktur som vägar, järnvägar och stamnät för elöverföring. Staten kan också sägas ha ett över-

Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet SOU 2007:60

gripande ansvar för krisberedskap och skydd för storskaliga risker i form av översvämningar, stormar, erosion, ras- och skredrisker och storskaliga epidemier. Då det varit fråga om stora investeringar har staten i vissa fall varit med och finansierat t.ex. vallar, tunnlar och kanaler. Kommuner och landsting har motsvarande ansvar för mer lokala risker för översvämning, ras och skred. De ansvarar också för krisberedskap, sjukvård, dricksvatten och fysisk planering av bebyggelse, kommunala vägar och spårvägar.

De översiktliga karteringar som Räddningsverket framställer pekar ut områden som förefaller ha bristande säkerhet, områden där kommunen alltså bör gå vidare och göra detaljerade undersökningar. Den översiktliga översvämningskarteringen är också ett underlag för kommunernas översiktliga planering och för räddningstjänstens insatsplanering. De översiktliga karteringarna överlämnas till berörda kommuner dels i rapportform, dels digitalt. Kommunerna rekommenderas av Räddningsverket att upprätta en åtgärdsplan för vilka områden som ska genomgå en detaljerad utredning och eventuella åtgärder. Se avsnitt 5.1.

Ett grundkrav i PBL är att mark ska vara lämplig för att få bebyggas ur allmän synpunkt. Lämpligheten bedöms både vid planläggning och vid bygglovprövning, bland annat med hänsyn till hälsa och säkerhet. I den kommunomfattande översiktsplanen ska de miljö- och riskfaktorer redovisas som bör beaktas vid beslut om användningen av mark- och vattenområden. Till riskfaktorerna hör översvämningar, ras, skred och erosion. En revidering av lagen pågår. I Prop. 2006/07:122 föreslogs att det vid prövningen av lokalisering av bebyggelse till viss mark ska tas hänsyn bl.a. till risker för översvämning och erosion (se avsnitt 5.5).

Då bygglov prövas ska kommunen ta hänsyn till om marken är lämplig att bebygga med hänsyn till de boendes hälsa och säkerhet. Kommunen är ansvarig för sitt beslut i 10 år efter beviljad bygglovsansökan. Innan preskriptionstiden har gått ut kan enskilda kräva skadestånd från kommunen. Om kommunen har gjort erforderliga undersökningar enligt den kunskap som fanns då bygglovet gavs så går kommunen fri från ansvar. Byggherren har huvudansvaret för att samtliga byggnads- eller anläggningsarbeten utförs enligt gällande planer och bestämmelser. Han ska även se till att provning och kontroll sker i tillräcklig omfattning (Skredkommissionen avsnitt 1.5.2, samt 9 kap. 1 § PBL 1987).

Gränsdragningen mellan en riskfylld men inte akut situation och en räddningstjänstsituation är inte alltid tydlig. Ansvaret enligt

SOU 2007:60 Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet

PBL är därför i viss mån kopplat till ansvaret för räddningstjänst, vilket regleras i Lagen om skydd mot olyckor (LSO). Staten eller kommunen har skyldighet att ingripa om det är påkallat med hänsyn till 1) behovet av ett snabbt ingripande, 2) det hotade intressets vikt, 3) kostnaderna för insatsen eller 4) omständligheterna i övrigt. Denna skyldighet kan således tolkas tämligen vitt. Kommunen får ersättning av staten om dess kostnader överstiger en självrisk som uppgår till 0,02 procent av skattekraften (7 kap. 3 § lagen (2003:788) om skydd mot olyckor ). Det kan därför finnas visst incitament för kommunen att tänja på räddningstjänstbegreppet då risk för naturskador föreligger.

Överväganden

De studier som genomförts för denna utredning pekar på att risken för naturskador kommer att öka i takt med att klimatet förändras. En viss omfördelning av offentliga medel kan anses motiverad på grundval av att klimatförändringarna slår olika mot olika landsändar och sektorer i Sverige. Vissa kommer att drabbas av ökade kostnader, medan andra får gynnsammare betingelser eller inte påverkas alls. Vissa kommuner har redan i dag drabbats av återkommande översvämningar med åtföljande kostnader för akuta åtgärder och reparationer, liksom inkomstförluster och förlust av realkapital.

Mot en statlig finansiering talar principen om eget ansvar. För att en försäkring ska gälla måste fastighetsägaren efter bästa förmåga skydda sig mot skador, till exempel brand och vattenskador. Åtgärder för att begränsa bränder, t.ex. brandväggar, är reglerade i lag och är i dag en självklar del av byggandet. Vad gäller ras, skred, översvämningar och erosion finns ingen motsvarande lagstiftning idag. En skillnad ligger i att riskerna varierar för olika områden, och de är svårare att bedöma eller skaffa kunskap om för en enskild fastighetsägare. Eftersom riskerna ökar med kommande klimatförändringar kommer också områden som tidigare inte var utsatta att behöva skyddas. I de fall riskerna inte fanns eller inte var kända då marken bebyggdes och kostnaderna blir betydande och svåra för den enskilde personen eller kommunen att bära, kan det vara lämpligt att staten ger ett visst stöd. Samtidigt förefaller det rimligt att preskriptionstiden för kommunernas ansvar för detaljplaner och bygglov förlängs. En sådan

Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet SOU 2007:60

åtgärd klargör kommunernas ansvar för att ta in även framtida förändringar i planeringen. Översvämningar, ras och skred inträffar ofta med långa tidsintervall, vilket kan leda till att riskerna negligeras då det gått en lång tid sedan någon naturolycka inträffade.

Flera kommuner har uttryckt att kunskapsunderlaget och informationen kring klimatförändringarna är bristfälliga, se Bilaga B 15). Räddningsverket bistår dock i dag med översiktliga karteringar som sedan lämnas över till kommunerna, både skriftligt och digitalt. I takt med att kunskapen om klimatförändringarna ökar inkluderas även detta. Vi anser att det kan vara lämpligt med en förlängning av preskriptionstiden från 10 till 20 år vad gäller skadeståndsansvar för översvämningar, ras, skred och erosion. Hänsyn bör därvid tas till den information som kommunerna haft tillgång till via de översiktliga karteringarna, samt till de krav som ställts på kommunerna att komplettera med detaljerade undersökningar.

Bidragsprocessen förefaller i dag fungera bra, både som motor för att förebyggande åtgärder ska komma till stånd och som verktyg för kunskapsöverföring och kvalitetssäkring av åtgärderna. Under de senaste åren, särskilt efter översvämningarna 2000/2001, har belastningen på anslaget dock blivit för stort, i och med att flera kommuner sökt medel för omfattande åtgärder vars kostnader vida överstiger anslagets storlek. Dessa åtgärder, som ofta gäller invallning av stadsområden, ger också ofta mervärden för kommunen, varför det ofta är svårt att bedöma ifall de borde komma ifråga för bidrag. En möjlighet är att begränsa bidraget till att gälla mindre åtgärder. Stöd till sådana mindre åtgärder motiveras av att de ofta i praktiken utgör ett stöd via kommunen till enskilda, för vilka utrednings- och åtgärdskomplexiteten kan bli för stor och därtill överstiga deras betalningsförmåga.

Ett alternativ till det nuvarande bidragssystemet är att återföra bidragspengarna till det kommunala kostnadsutjämningssystemet, som de ursprungligen lyftes ut från, och fördela dem enligt någon fördelningsnyckel för hur utsatta kommunerna är. Det skulle då ingå som en del i den näringsgeografiska modellen. Detta vore i linje med Utjämningskommitténs slutsats att det är effektivare med generella bidrag än med riktade bidrag med åtföljande krav (SOU 2003:88). Det förefaller emellertid vara svårt att fastställa kriterier för hur stor pott som skulle tillfalla olika kommuner, eftersom det med nuvarande kunskap om klimatförändringarna är omöjligt att fastställa hur ofta kommuner drabbas, och eftersom

SOU 2007:60 Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet

kostnaderna för samma typ av åtgärd varierar stort med förutsättningarna på platsen. Det är också svårt att på ett generellt plan fastställa hur utsatta kommunerna är.

Givet de positiva erfarenheterna från bidragsprocessen idag, samt risken för att åtgärder inte kommer till stånd i tillräcklig takt, bedömer vi att det är bättre att behålla bidraget i nuvarande form. Kriterierna för bidraget bör dock förtydligas och skrivas in i Räddningsverkets regleringsbrev. Kriterierna bör tas fram av Räddningsverket efter samråd med SGI, SMHI och kommunerna genom Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Vidare bör ansvaret för underhåll av den förebyggande anläggningen vara klarlagd innan ansökan beviljas. Om åtgärderna skapar mervärden för kommunen eller fastighetsägaren bör bidragsprocenten justeras därefter. För att få en enhetlig hantering bör en mall tas fram för beräkning av vinster för kommunen av att ny bebyggelse möjliggörs. Detta bör ingå i kriterierna för bidraget.

Vi anser att åtgärder mot erosion bör inkluderas i anslaget, i linje med vad Räddningsverket och SGI förordar. Liksom för översvämning, ras och skred gäller att bebyggelse eller infrastruktur ska vara hotat för att bidrag ska kunna komma ifråga. Åtgärderna bör prövas noga så att risken för negativ påverkan i andra delar av vattendraget eller kusten minimeras. För åtgärder mot kusterosion är kunskaperna begränsade vad gäller åtgärder som kan påverka bottenförhållanden och materialtransport som byggande av pirar, hövder och sandsugning i samband med strandfodring. På detta område behövs mer forskning. Bidrag bör därför ges företrädesvis till åtgärder på stranden, som strandskoning och åtgärder för att binda sand.

I dagsläget ges bidrag med upp till 80 procent av åtgärdernas kostnad. Vi anser att bidragsdelen bör minska. Kommunen har det primära ansvaret för plan- och bygglovsgivningen och har ett avgörande inflytande över bebyggelsens lokalisering. Den har också den bästa kännedomen om förhållandena på platsen. Därmed är kommunen den lämpligaste instansen att ta beslut om och åtgärda risker för naturolyckor. Då åtgärderna är av vikt för att säkra kommuninnevånarnas säkerhet, bör det också ligga inom kommunens ansvar att vidta sådana åtgärder, och därmed bör kommunen också stå för en del av kostnaden. Även fastighetsägarna bör ta sin del, i synnerhet som åtgärden i många fall ökar fastigheternas värde. Vi anser att en lämplig bidragsandel är 60 procent. Resterande

Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet SOU 2007:60

40 procent delas mellan kommunen och fastighetsägaren. Hur fördelningen görs får avgöras från från fall till fall.

Vidare anser vi att ansökningar för stora investeringsprojekt bör lyftas ut ur anslaget och hanteras i särskild ordning. Tillsammans med sänkningen av bidragsandelen medför detta att fler projekt kan få bidrag per år. Eftersom ansökningstrycket troligen kommer öka med klimatförändringarna och ökad medvetenhet, anser vi att anslaget trots dessa förändringar inte bör återgå till sin tidigare nivå utan framgent bör ligga kvar på den nivå som fastslagits för perioden 2007

  • dvs. 40 miljoner kronor per år. Förslag angående hantering av stora investeringsprojekt utvecklas i avsnitt 5.6.2.

Bidraget gäller i dag befintlig bebyggelse. Det är dock oklart var gränsen går för hur nybyggt ett område eller en byggnad får vara. Om riskerna för översvämning var kända när ett bostadsområde byggdes så är det inte rimligt att staten ska gå in och betala för att skydda området, utan kostnaden bör tas av kommunen och fastighetsägaren. I dag är riskerna för ras, skred och översvämning betydligt bättre kända än tidigare. Med förbättrade kartunderlag och undersökningsmetoder är det rimligt att kräva att kommunerna tar hänsyn till dessa risker. Vår bedömning är att åtgärder på fastigheter eller infrastruktur som byggdes då riskerna var kända inte bör vara bidragsberättigade. För att förenkla ansökningsförfarandet kan man överväga att sätta en tidsgräns, så att åtgärder på byggnader och infrastruktur som byggts efter ett visst årtal inte är bidragsberättigade. Vi anser att det är rimligt att sätta år 2007 som gräns.

Vissa kommuner har ansett att det strider mot likställighetsprincipen att ge bidrag till enskilda kommunmedlemmar för förebyggande åtgärder. Av förarbetena till kommunallagen (prop. 1990/91:117, s. 29) framgår att likställighetsprincipen innebär att det inte är tillåtet att särbehandla vissa kommunmedlemmar eller grupper av kommunmedlemmar annat än på objektiv grund. Rationella skäl eller sakliga överväganden krävs som grund för att kommunmedlemmar behandlas olika. För att särbehandlingen ska strida mot likställighetsprincipen ska det vara fråga om en ”obehörig” särbehandling. (s. 149) Kommunerna och landstingen ska vara objektiva och rättvisa i sin behandling av kommunmedlemmarna. Vad som är objektiv grund avgörs i rättspraxis. Eftersom de åtgärder som bidraget avser baseras på avgöranden om riskerna för de hotade fastigheterna, torde kriteriet om objektiv

SOU 2007:60 Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet

grund vara uppfyllt. Denna tolkning gjordes också i Jordskedspropositionen. Det faktum att kommuner har tolkat lagen olika, talar emellertid för att kommunernas möjlighet att finansiera åtgärder som syftar till att förebygga naturolyckor regleras i en särskild lag, för att förtydliga ansvarförhållandena och förenkla beslutsprocessen.

Vidare anser vi att kommunerna bör ges lagstöd att utföra åtgärder på annans mark, ifall detta är nödvändigt för att skydda omgivande bebyggelse för naturskaderisker. Kommunen bör även ha rätt till tillträde till annans mark då så krävs för att utföra åtgärder på närliggande mark. Bestämmelserna bör åtföljas av krav på återställande av skador och att negativ inverkan på fastigheten minimeras. Bestämmelser om åtkomst till annans mark finns både i PBL, 7 §, och i anläggningslagen, se vidare avsnitt 5.5.5. Dessa skulle kunna utökas i enlighet med ovanstående förslag.

Förslag

  • Anslaget för förebyggande åtgärder bibehålls på nuvarande nivå om 40 miljoner kronor per år. Belastningen på anslaget minskas genom att storskaliga åtgärder, såsom invallning av städer, lyfts bort och hanteras i särskild ordning. Bidragsprocenten ändras från 80 procent till 60 procent av åtgärdskostnaden.
  • Räddningsverket bör få i uppdrag att efter samråd med SGI,

SMHI och Sveriges Kommuner och Landsting ta fram kriterier för anslaget för att skrivas in i Räddningsverkets regleringsbrev. Följande bör ingå i kriterierna:

  • Erosion bör inkluderas.
  • Statsbidrag bör inte utgå till åtgärder för att skydda byggnad som är byggd efter 2007.
  • Innan ansökan beviljas ska även ansvaret för underhåll av den anläggning som ansökan avser vara klarlagd.
  • En mall för beräkning av vinster för kommunen av att ny bebyggelse möjliggörs bör tas fram.
  • Klimatförändringar ska beaktas vid behovsbedömningen och utformningen av åtgärderna.
  • Kommunens ansvar för detaljplaner och bygglov bör utökas till

20 år vad gäller skadeståndsansvar för översvämning, ras, skred

Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet SOU 2007:60

och erosion. Den utökade preskriptionstiden ska inte gälla retroaktivt.

  • Likställighetsprincipen bör inte utgöra ett hinder för kommuner att finansiera åtgärder på enskilt ägda fastigheter som syftar till att förebygga naturolyckor. För att säkerställa att frågan behandlas lika i alla kommuner bör detta regleras i en särskild lag.

5.6.2. Ett nytt anslag för stora investeringar för att förebygga naturolyckor

Storskaliga åtgärder för att förebygga naturolyckor som överstiger kommunens eller regionens betalningsförmåga, och som bedöms ha hög prioritet ur sårbarhetsperspektiv, bör kunna få bidrag från staten utöver de medel som finns tillgängliga i Räddningsverkets anslag för förebyggande åtgärder. Det kan gälla åtgärder som berör ett stort område som omfattar flera kommuner eller län, skydd av områden av nationellt intresse, eller omfattande åtgärder som t.ex. invallning av hela stadsområden och som betingar en betydande kostnad för kommunen. Exempel på sådana åtgärder är att öka avtappningskapaciteten för Vänern och Mälaren. En särskild anslagspost bör inrättas i statsbudgeten för detta syfte. Storleken på anslaget får anpassas efter det behov som föreligger.

Räddningsverket bör efter samråd med berörda myndigheter ta ställning till när ett äskande om medel från detta anslag bör göras och bereda ärendet. Länsstyrelserna kan lämpligen ha en roll som uppsamlande instans för potentiella projekt och förmedlare av förslag till Räddningsverket. Även ansökningar till 7:2-anslaget som överstiger anslaget och som bedöms angelägna ur sårbarhetssynpunkt kan komma ifråga.

Åtgärderna bör finansieras gemensamt av staten och de aktörer som drar nytta av åtgärderna, såsom kommuner och företag. Ansvar för genomförandet bör läggas på lämplig myndighet beroende på åtgärdernas karaktär.

Ökade avtappningsmöjligheter i av Vänern och Mälaren är angelägna åtgärder som bör påbörjas snarast. I utredningens delbetänkande (SOU 2006:94) föreslogs att Räddningsverket ges ett sammanhållande ansvar för fortsatta utredningar kring ökade avtappningsmöjligheter från Vänern och att senast 2012 presentera ett

SOU 2007:60 Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet

förslag på långsiktig lösning till regeringen. SGI föreslogs få i uppdrag att göra en geoteknisk utredning av att öka avbördningen genom Göta älv. En sådan utredning bedömdes ta cirka tre år och kosta mellan 60 och 110 miljoner kronor. Övriga utredningar bedömdes kunna göras inom befintlig budget. Vi föreslår att en förhandlingsman tillsätts då beslut om långsiktig lösning fattats. Förhandlingsmannens uppgift ska vara att förhandla om kostnadsfördelningen för åtgärderna med berörda parter.

För att öka avtappningen av Mälaren föreslogs åtgärder för att öka utskovet genom Södertälje sluss samt slussen vid Söderström i Stockholm. Åtgärderna bedömdes kosta sammanlagt cirka 650 miljoner kronor, varav 150 miljoner kronor för åtgärder vid Södertälje sluss. Åtgärderna vid Södertälje, som kan genomföras relativt snart, bör prioriteras för att inte riskera en översvämning med stora konsekvenser i Stockholm. Dessa behöver därför finansieras under de närmaste åren.

Vi föreslår att en förhandlingsman tillsätts med syfte att förhandla om kostnadsfördelningen för åtgärder vid både Södertälje sluss och slussen vid Söderström. Kostnaderna bör delas mellan kommunerna runt Mälaren och staten. Vid Södersluss utförs åtgärderna av Stockholms stad som en del av den planerade ombyggnaden. Vid Södertälje sluss bör även Sjöfartsverket såsom ansvarig myndighet bära en del av kostnaderna. Sjöfartsverket bör också vara utförare av projektet i Södertälje. Utbyggnad av utskovsmöjligheterna i slussen vid Söderström bör göras i samband med den ombyggnad av slussen som Stockholms stad planerar.

Vi bedömer att anslaget kan behöva ligga kring 100–300 miljoner kronor per år under den närmaste tioårsperioden. I början av perioden bör anslaget dock kunna vara mindre, eftersom det då främst handlar om utredningar i syfte att identifiera lämpliga åtgärder för Vänern samt åtgärder vid Södertälje sluss.

Förslag

  • Ett anslag för investeringar med syfte att förebygga naturolyckor bör instiftas i statbudgeten. Räddningsverket bör efter samråd med berörda myndigheter ta ställning till när ett sådant äskande bör göras och bereda ärendet. Länsstyrelserna bör fungera som uppsamlande instans för potentiella projekt och förmedlare av förslag till Räddningsverket. Anslagets stor-

Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet SOU 2007:60

lek bör anpassas efter det behov som föreligger. Åtgärderna bör finansieras gemensamt av staten och de aktörer som drar nytta av åtgärderna, såsom kommuner och företag. Fördelningen av kostnaderna bör avgöras i särskild ordning för varje enskilt fall. Grundprincipen bör vara att den som drar nytta av en åtgärd också tar den största delen av kostnaden. Ansvar för genomförandet bör läggas på lämplig myndighet eller annan instans, beroende på åtgärdernas karaktär. Anslaget ska gälla storskaliga projekt med kostnader som

överstiger kommunens eller regionens betalningsförmåga, och som bedöms ha hög prioritet ur ett sårbarhetsperspektiv. Det bör finnas synnerliga skäl till att staten ska bidra till finansieringen av åtgärden. Exempel på kriterier kan vara att åtgärden avser

  • ett stort område som omfattar flera kommuner eller län,
  • skydd av områden av nationellt intresse,
  • omfattande åtgärder, t.ex. invallning av hela stadsområden, som överstiger kommunens betalningsförmåga inom rimlig tidsperiod.
  • En förhandlingsman bör utses för att genomföra en förhandling kring finansieringen av ökat utskov genom Södertälje sluss samt slussen vid Söderström. Förhandling bör ske med kommunerna som ligger kring Mälaren. Även intäkter genom offentlig-privat samverkan kan övervägas. Statens finansiering bör ske via det föreslagna anslaget för storskaliga förebyggande åtgärder. Avseende finansiering av åtgärder vid Södertälje sluss bör även Sjöfartsverket komma ifråga. Förhandlingsmannen ska föreslå en ordning för hur förhandlingens resultat ska säkerställas och genomföras.
  • Då beslut fattats om långsiktig lösning för ökade avtappningsmöjligheter i Vänern bör en förhandlingsman utses. Förhandlingen ska resultera i ett förslag till finansiering av åtgärderna. Kostnaden bör delas mellan staten och de aktörer som drar nytta av åtgärden, såsom kommuner kring Vänern och Göta älv samt innehavare av vattenrättigheter. Även intäkter genom offentlig-privat samverkan kan övervägas. För statens del av finansieringen bör det föreslagna anslaget komma ifråga. Förhandlingsmannen ska föreslå en ordning för hur förhandlingens resultat ska säkerställas och genomföras.

SOU 2007:60 Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet

Under det senaste decenniet har flera stora stormar och översvämningar inträffat i Sverige. I flera fall drabbades enskilda, företag och kommuner hårt. Staten har vid ett antal tillfällen gått in och täckt kostnader för särskilt hårt drabbade. Detta har aktualiserat frågan om det borde införas statliga stöd till enskilda och företag som drabbas av extrema väderhändelser, eller om det privata försäkringssystemet är tillräckligt. Då både stormar, översvämningar och skred kan väntas bli mer frekventa i ett förändrat klimat, är det viktigt att samhällets försäkringsskydd för sådana händelser fungerar. Utredningen har därför fått i uppdrag att redovisa erfarenheter av försäkringsskyddet för allmänheten, bostadsrättsföreningar, ideella föreningar, småföretagen och jordbruket samt bedöma behovet av åtgärder för att förbättra skyddet. En analys av alternativet att införa en naturskadefond liknande den i Norge (se avsnitt 2.2.3) anser vi inte ligga inom utredningens direktiv. En översyn av kommunernas katastrofskydd pågår i Försvarsdepartementets utredning Översyn av katastrofersättningssystemet till kommunerna.

Politiska initiativ kring statligt stöd vid extrema väderhändelser

Riksdagsledamöter från alla de borgerliga partierna har upprepade gånger motionerat om att införa någon form av statligt stöd vid extrema väderhändelser. Den form av statligt stöd som har förordats är i majoriteten av fallen en naturskadefond. Interpellationer om inrättande av naturskadefond har också förekommit ett flertal gånger, se bl.a. riksdagens protokoll 2005/06:116.

Motiveringen har i de flesta fall varit att det inte är rimligt att enskilda och kommuner får bära hela kostnaden själva. Vissa delar av landet är mer utsatta än andra, vilket gör att vissa kommuner får ta stora kostnader. Motionärerna har ansett att det är mer rättvist att kostnaderna bärs av landet som helhet. I motion 2000/01:Fö715 anförs att stora belopp anslagits till drabbade kommuner samt till att återställa väg- och järnvägsnät. Enskilda kommunmedborgare har hänvisats till sina fastighetsförsäkringar. Förslagsställaren menar att stora självrisker äventyrar många familjers ekonomi. Även i motionen 2005/06:Fö215 anförs att självrisken är relativt

Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet SOU 2007:60

hög, och att till detta kommer skador på uthus och tomter som den drabbade får betala själv.

Motionärerna har också lyft upp frågan om enskilda vägar. Flera motioner anför att enskilda vägföreningar har haft svårt att få bidrag till att återuppbygga sina vägar, samt att det ute i landet finns många enskilda vägar vars ägare har svårt att finansiera ett återställande av vägen, se t.ex. motionen 2002/03:Fö231 och interpellation 2000/01:291. I motionen 2002/03:Fö 206 påpekas att staten tilldelat extra medel för Vägverkets och Banverkets reparationskostnader, medan skador på kommunala tillgångar betalas av kommunerna själva. Motionärerna menar att detta inte är rimligt, utan att det blir mer rättvist med en naturskadefond som alla drabbade kan söka medel från.

Försäkringsskyddet mot naturskador i Sverige

Försäkring av egendom och ekonomisk verksamhet har i Sverige i allmänhet lämnats till den privata försäkringsmarknaden. Näringsidkare har ansvar för sin egen verksamhet, liksom hushållen för sin egendom. När stora katastrofer med svåra skadeverkningar inträffar, som vid stormen Gudrun 2005, har det emellertid hänt att staten gått in med stöd till bl.a. skogsägare och jordbrukare. Detta förfarande har kritiserats för att minska incitamenten att försäkra egendom. Statens pengar får dock inte användas på annat sätt än riksdagen har bestämt. Det innebär att det måste finnas ett anslagsbemyndigande från riksdagen som täcker det aktuella ändamålet.

Försäkringar för enskilda, föreningar och företag

Försäkringsbolagen täcker skador från väderhändelser som översvämning, skred och storm för hushåll med hemförsäkring. Ingen riskdifferentiering görs i dag vad gäller olika typer av naturskador, vilket är fallet i flera europeiska länder. Det innebär att hela försäkringskollektivet delar på riskpremien avseende naturskador, vilket generellt gör försäkringarna generellt billigare. Dessutom undviker man kostsamma prövningar för försäkringar som ska tecknas, vilket också håller nere premierna. Å andra sidan får försäkringskollektivet också stå för kostnader som drabbar försäkringstagare med hög risk.

SOU 2007:60 Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet

Villahemförsäkringar täcker skador på bostäder och uthus. Skador på tomtmark, staket etc. ersätts i regel inte. Hos vissa bolag kan man teckna utökat skydd för byggnader och tomtmark. Vissa indirekta kostnader ersätts också, såsom livsmedel som förstörs på grund av elavbrott och merkostnader för kost och logi. Förlorade arbetsinkomster ersätts däremot inte. Skador på bilar av kringflygande objekt täcks av bilens egen vagnskadeförsäkring (Konsumenternas försäkringsbyrå, 2007).

Den 1 januari 2006 infördes bestämmelser i ellagen om avbrottsersättning vid elavbrott. Kunder som drabbas av ett sammanhängande strömavbrott som varar i tolv timmar eller längre har rätt till avbrottsersättning. Ersättning ges i procent av årlig elnätskostnad. I januari 2007 motsvarade det ungefär 900 kronor per dygn.

De skador som bostadsrättsföreningar kan drabbas av kan försäkras på samma sätt som privatbostäder. Skador som uppstår på mark och infartsvägar får i allmänhet bekostas av markägaren själv, men liksom för villaförsäkringar erbjuder vissa bolag tilläggsförsäkringar.

De ideella föreningar som har behov av försäkringsskydd mot naturskador är främst vägföreningar. Riksförbundet Enskilda Vägar (REV) erbjuder en kollektiv försäkringslösning för sina medlemmar. Denna innefattar i dag inte skador på själva vägen, utan främst egendomsskydd (omfattande vägbommar, byggnader etc) samt ansvarsförsäkring. Enskilda vägföreningar består ofta av ett litet antal hushåll. Kostnaderna för att reparera en bortspolad vägsträcka kan då bli mycket kännbara. REV anser att en privat försäkring borde kunna tas fram för att ge föreningarna ett skydd i sådana situationer, och att en bra lösning bör kunna konstrueras med lämplig nivå på självrisker och maxbelopp. Det är dock oklart hur hög premien skulle bli och om hur hög betalningsvilja vägföreningarna har för detta. REV anser också att kommunerna ska ha rätt att ge stöd till enskilda vägföreningar som drabbats svårt vid extrema väderhändelser (Riksförbundet enskilda vägar, 2007).

I tabell 5.1 och 5.2 listas försäkringarna för jordskred och översvämningar för olika aktörer, enligt en enkät som utredningen skickat ut via Försäkringsförbundet. De fem största bolagen svarade på enkäten.

Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet SOU 2007:60

Tabell 5.1 Försäkringar mot jordskred. 1 prisbasbelopp (PBB)=40

300 kronor 2007

Täcks av

försäkring

Särskild självrisk Begränsning

Privata försäkringar Villa och Fritidshus

JA Lägst 10 000:- Ofta knutet till 10 % av skadekostnaden

Åldersavdrag generellt. I något fall undantag för vatten- och vågerosion

Bostads- och kontorsfastigheter

JA Lägst ½ PBB, upp till 5 PBB. I något fall knutet till 10 % av skadekostnaden

Mellan max 3 Mkr upp till 350 PBB

Lantbruk JA Grundsjälvrisk I något fall 1 PBB

I regel max 150 PBB

Små och medelstora företag JA Varierar kraftigt från grundsjälvrisk till ½ PBB till max 5 PBB

Mellan max 3 Mkr till 350 PBB

Stora företag, statliga, landstings- och kommunägda byggnader och anläggningar samt infrastruktur

Varierar Varierar

Varierar

Källa: Försäkringsförbundets enkät till försäkringsbolagen.

Tabell 5.2 Försäkringar mot översvämning

Täcks av

försäkring

Särskild självrisk Begränsning

Privata försäkringar Villa och Fritidshus

JA Lägst 10 000:-, men knutet till 10 % av skadekostnaden

Åldersavdrag

Bostads- och kontorsfastigheter

JA Lägst 10 000:- eller ½ PBB upp till 5 PBB

Mellan, max 4 000:- upp till 350 PBB

Lantbruk

JA Från ½ PBB upp till 1 PBB

400 000:-

  • 150 PBB

Små och medelstora företag

JA Lägst 10 % av skadekostnad Självrisk från ½ PBB och max 5 PBB

Från 400 000:- till max 350 PBB

Källa: Försäkringsförbundets enkät till försäkringsbolagen.

SOU 2007:60 Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet

Räddningsverket och SGI har lyft fram att det finns en icke försäkringsbar gråzon vad gäller ras och skred. Det gäller hus som blivit avspärrat av räddningstjänsten på grund av överhängande skredrisk. Eftersom huset inte är skadat får innehavarna inte ut något på försäkringen, men i praktiken har de blivit av med sin bostad. Detta är en svår fråga, då försäkringar normalt endast täcker kostnaden för uppkomna skador, inte för förutsedda skador. Situationen skulle kunna tolkas som att skada redan inträffat, eftersom huset är obeboeligt.

För företag kan försäkringslösningarna variera. Stora företag brukar ha skräddarsydda försäkringar, där också olika typer av risker försäkras för sig, tex. brand och översvämning. Små och medelstora företag är oftast hänvisade till en samlad försäkringslösning som innefattar alla typer av risker de vill försäkra sig för. Dessa paketlösningar inkluderar skydd vid naturskador som storm, hagel, översvämning, ras, lavin, jordskalv, vulkanutbrott, dammgenombrott. Premierna sätts inte efter var företaget ligger utan brukar vara schablonberäknade. Högsta ersättningsbelopp vid naturskador varierar mellan 6 och 14 miljoner, avbrottsersättning inkluderad. Begränsningar av ersättningen finns t.ex. vid dammgenombrott och naturskada.

Eftersom naturskadeskyddet ingår som en del i paketlösningen så existerar inget separat premie enbart för denna del. Företagarförbundet anser dock att i förhållande till premierna för småföretagarförsäkringar erhålls ett rimligt skydd. Företagarförbundet anser att det i dagsläget är svårt att svara på ifall skyddet mot naturskador är tillfredsställande. Man bedömer att fokus på frågan kommer att öka framöver (Företagarförbundet, 2007).

Kostnader för naturskador är för många aktörer ännu inte någon stor fråga. Ett flertal intresseorganisationer och förbund som tillfrågats har rapporterat att de hittills inte haft anledning att ta upp frågan om naturskadeskydd.

Försäkringsskydd för jordbruket

Jordbruket är känsligt för extrema väderhändelser som kraftiga regn, översvämning och stormar. Det finns ingen samlad dokumentation om inträffade skördeskador på grund av extrema väderhändelser utan endast enstaka rapporteringar. Det är också svårt att avgöra vad som är en extrem väderhändelse. Eftersom skördar

Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet SOU 2007:60

regelmässigt varierar med vädret är det också svårt att avgöra vad som är en regelrätt skördeskada. Omfattningen och frekvensen av tidigare skador är därför inte fullständigt kända. Enskilda lantbrukare drabbas dock ibland hårt. I flera fall har en hel årsskörd gått förlorad.

De försäkringar för lantbruk som anges i tabell 5.1 och 5.2 avser skador på byggnader. Skördeskador och förluster inom djurhållningen ingår inte. Den försäkring som går att teckna på vegetabiliesidan är mot hagelskador och dålig gröduppkomst efter sådd. Däremot går det inte att försäkra sig mot exempelvis totalskador på grund av översvämning. Staten har sedan 1988 ett visst övergripande ansvar vid skördeskador av naturkatastrofkaraktär som drabbar stora områden. Det generella skördeskadeskyddet avvecklades 1994, men även efter detta har riksdagen vid ett flertal tillfällen uttalat att staten har ett övergripande ansvar vid naturkatastrofer. Vid prövning av olika framställningar om ersättning med anledning av bl.a. översvämningarna 2000, 2001 samt 2003 ansåg regeringen emellertid inte att skadorna var av den art att något särskilt statligt ansvar förelåg (prop. 2004/05:1). En arbetsgrupp som tillsattes på Jordbruksdepartementet 2002 fann i sin rapport att det inte var möjligt att kvantifiera hur mycket större än tidigare år skadorna skulle vara för att ett statligt ansvar skulle träda in, eller att definiera om skadan orsakats av ”dåligt väder” eller av en naturkatastrof (Jordbruksdepartementet, 2003). Man fann också att det i dag finns stöd till jordbruket som utgår oavsett skördeavkastning, vilket minskar behovet av särskilt skördeskadeskydd.

Arbetsgruppen övervägde två alternativ. Det ena var att dagens system upprätthålls, med tillägget att staten även fortsättningsvis får tillämpa utbetalningar av skördeskadeersättningar till följd av naturkatastrofer restriktivt. Avsikten var att bibehålla de incitamentsstrukturer som finns på marknaden för att teckna egna försäkringar samt försäkringsbolagens möjlighet att tillhandahålla försäkringar. Det andra alternativet utgick ifrån att statens ansvar för jordbruket bör vara av samma omfattning som för andra företagare och näringar, vilket arbetsgruppen förordade och som regeringen sedermera föreslog i budgetpropositionen 2004/05.

Remissvaren till arbetsgruppens rapport lyfter fram flera brister i de stöd som finns idag. Arealersättning, utan koppling till skördeavkastningen, utgick då inte för matpotatis, frukt, bär, grönsaker, sockerbetor eller konservärter. Dessa undantag tas dock bort från och med 2008.

SOU 2007:60 Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet

Jordbruksverket samt många länsstyrelser instämde i arbetsgruppens förslag och ansåg inte att staten skulle ha något särskilt ansvar för naturskador i jordbruket. Man ansåg att det finns stora möjligheter för flertalet lantbrukare att gardera sig mot alltför stora konsekvenser på grund av naturkatastrofer, utom lantbruk med utpräglad specialisering. Livsmedelsekonomiska institutet stödde i huvudsak arbetsgruppens slutsatser, men konstaterade att stora skördeskador drabbar stora geografiska områden samtidigt vilket gör det svårt för försäkringsbolagen att hantera försäkringar inom jordbruksområdet. De påpekade också att det kommersiella utbudet av försäkringslösningar för jordbruket är begränsat, vilket tyder på ett marknadsmisslyckande. Det låga utbudet kan emellertid också bero på brist på efterfrågan, till följd av jordbrukspolitiken, eftersom jordbrukarna numera får ett gårdsstöd utbetalat från CAP oberoende av skördeavkastningen.

Inom ramen för utredningen har representanter för LRF påpekat att jordbrukarna har svårt med egen fondering eftersom verksamheten har låg lönsamhet. Privata försäkringslösningar för jordbruket kräver ofta höga premier, vilket gör att många länder har ett statligt stöd av typen naturskadefond. Man anser därför att det krävs någon slags kollektiv lösning, exempelvis ett poolsystem eller subventionering av försäkringspremier. LRF menar att redan dagens vädervariationer påkallar ett skördeskadesystem, och att en statlig katastroffond bör inrättas.

Även animalieproduktionen är känslig för extrema väderhändelser. Djurhållningen, exempelvis fjäderbesättningar och mjölkproducerande kor, är mycket känslig för elavbrott, problem med transportsektorn och försämrad vattentillgång (Bilaga B 34, Centrum för Tvärvetenskaplig Miljöforskning, 2007). Stormar och översvämningar kan därför orsaka stora skadekostnader. Djurförsäkringar för lantbruk ger ersättning om djuren dör eller insjuknar alternativt skadas så svårt att de måste avlivas. Det finns även privata försäkringar mot djursjukdomar, t.ex. salmonella. Omfattningen av försäkringen varierar för olika djur. Försäkringar för fjäderfän kan exempelvis ersätta förluster på grund av att besättningen måste avspärras. I ersättningen ingår förlust av djurvärde, saneringskostnader och produktionsavbrott.

Beredskapsskyddet för utbrott av smittsamma djursjukdomar analyserades i STUDS-projektet. Där konstaterades att Sverige internationellt sett har ett unikt generöst ersättningsregelverk och att de statliga kostnaderna vid ett större utbrott därför kan bli

Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet SOU 2007:60

mycket stora (Jordbruksverket 2003, avsnitt 8.5.3). STUDS rekommenderade förbättrade rapporteringsrutiner för att inte gå miste om den medfinansiering från EU som finns tillgänglig. Förutom hjälp till att hantera smittan, avlivning m.m., lämnar staten ersättning för produktionsbortfall.

Skogssektorn

Av de skogsägare som drabbades av stormen Gudrun hade 40 procent en skogsförsäkring för storm. Ersättningsvillkoren varierar mellan försäkringsbolagen. Risken för vindfällning kan i vissa fall minskas genom ett antal förebyggande åtgärder, bl.a gallringsmetoder, plantering av lövträd eller annat barrträd än gran. Skogsstyrelsen fann dock en brist på aktiv riskhantering inom skogsbruket. Risker ingår inte i de formella kalkyler för produktion och intäkter som rutinmässigt görs inom skogsbruket, och vindfällning har historiskt inte varit något stort problem. Stormen Gudrun uppges trots omfattningen på skadorna inte ha ändrat beteendet nämnvärt. (Skogsstyrelsen, 2006, s.132

Skogsstyrelsen anser att det i huvudsak är marknaden som ska styra upparbetningen, vidaretransporten till industrin och virkeslagringen efter inträffade svåra händelser. Men för att marknaden ska fungera väl anser man att det också krävs insatser från staten. Det skadade virket efter en omfattande storm representerar mycket stora värden för skogsägarna, skogsindustrin och samhället. Om inte det mesta av virket tas ut ur skogen, riskerar den växande skogen dessutom att drabbas av kostsamma insektsangrepp. Skogsstyrelsen anser därför att en bra försäkring mot stormskador är av stor betydelse för att upparbetningen av stormvirket genomförs. Skogsstyrelsen anser vidare att det finns en risk för att alltför många skogsägare i hela landet även i fortsättningen kommer att avstå från att teckna stormförsäkring, ofta på grund av dålig kunskap. Det är därför viktigt att skogsägarna får god information i skogsförsäkringsfrågor (Skogsstyrelsen, 2006. s.161).

Försäkringsbranschen planerar och introducerar för närvarande nya produkter som ska vara bättre anpassade till olika skogsägares förutsättningar än de hittillsvarande. Förändringarna i försäkringarna är till stora delar en direkt effekt av stormen Gudrun. Flera områden med bristfälligt försäkringsskydd uppmärksammades. Exempelvis täcktes inte skador på små arealer, trots att den

SOU 2007:60 Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet

totala skadade arealen som en skogsägare drabbades av kunde vara ganska omfattande. En del skogsbilvägar och skogsdiken blev förstörda. Många skogsägare fick också kostnader för att föryngra skogen tidigare än planerat.

Exempel på förändringar som gjorts i skogsförsäkringar är att den minsta skadade arealen som ersätts är 0,5 hektar, istället för som tidigare 1 hektar. Ersättning kan ges för föryngringskostnader, virkesförluster och fördyrad avverkning i växande skog vid skada. Även återställningskostnader på skogsbilväg eller skogsdike kan ersättas. Utökningarna har dock fört med sig att premierna höjts kraftigt. Ersättningsbeloppet per hektar är också fortfarande tämligen lågt, 20

  • 000 kronor per hektar, medan värdet av skogen per hektar kan vara mångdubbelt större. Vidare har gränsen för maximal ersättning sänkts.

Ett alternativ för att få en bättre riskspridning och lägre premier är att lägga samman olika typer av risker i en och samma försäkring. Ett försäkringsbolag har bakat ihop sin skogsskadeförsäkringar för brand och storm, vilket gjort att de fått en mycket högre teckningsgrad för storm bland sina försäkringstagare än tidigare.

Försäkringslösningar i andra länder

Hur försäkringsmarknaden och de statliga stöden för naturskador är utformade skiljer sig mycket från land till land. En redogörelse för detta återfinns i avsnitt 2.2.3 och bilaga B 35. Enligt en sammanställning av CEA (Committé Européen des Assurances) har sex av fjorton länder någon form av statligt skydd, se tabeller 2.1. Det varierar kraftigt vad detta skydd täcker. Norge har en statlig katastroffond och ett poolsystem för de privata försäkringsbolagen där det privata poolsystemet står för merparten av utbetalningarna. Finland har ett statligt skördeskadeskydd mot exceptionella väderhändelser. Danmark har ett marknadsbaserat försäkringssystem för extrema väderhändelser, och staten intervenerar inte. Dock finns en stormskadefond, som finansieras genom en årlig avgift på 20 danska kronor, som läggs på samtliga brandförsäkringar. Även i Frankrike finns en lösning där en obligatoriskt tillägg på premien för hemförsäkringar om 12 procent finansierar skydd mot naturkatastrofer. Det finns dock inga specifika kriterier för om en extrem väderhändelse ska klassas som naturkatastrof utan avgörandet ligger hos regeringen. Storbritannien och Tyskland

Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet SOU 2007:60

låter den privata försäkringsmarknaden sköta all skadereglering. Det samma gäller Italien, Grekland, Nederländerna, Turkiet och Österrike.

Överväganden

Det finns flera områden där de försäkringslösningar som står till buds inte är tillräckliga för att helt skydda den enskilde från ekonomiska skador. Det gäller bl.a. enskilda vägar, skördeskador och stormförsäkring för skog. Inom dessa områden finns dock inga specifika hinder för privata försäkringslösningar. De skadehändelser det handlar om är framförallt kraftiga regn, exceptionellt höga flöden i vattendrag samt stormar. Samtliga dessa händelser är till sin natur plötsliga och oförutsedda, vilket gör att de i princip kan hanteras av ett försäkringssystem. Vi kan därför inte finna att det föreligger några starka skäl för att införa statliga lösningar för naturskador.

Extrema väderhändelser, som stormar och kraftig nederbörd, kan ge upphov till stora påfrestningar på samhället. De har dessutom den egenskapen att de drabbar många samtidigt. Konsekvenserna vid naturskador blir därför ofta mer synliga än för händelser som drabbar enskilda sakägare vid olika tidpunkter. Exempelvis är försäkringsbolagens skadeersättningar för väderrelaterade översvämningar små i jämförelse med översvämningar på grund av brustna vattenledningar och dylikt. Självrisken för den enskilde är densamma oavsett orsak. Det synes inte finnas någon orsak för staten att ge stöd i den ena situationen men inte den andra.

Inom skogssektorn finns i dag vissa brister i försäkringsskyddet mot storm. Främst är det fråga om att ersättningen är förhållandevis låg för virkesrika bestånd och att försäkringen inte täcker spridda skador som är mindre än 0,5 hektar. En viss risk bör dock skogsägaren kunna bära. Skaderisken är av en typ som i princip kan lösas av den privata försäkringsmarknaden. Det är tveksamt om det är möjligt att med rimliga försäkringspremier skapa försäkringar som ger full ersättning. Ett alternativ som kan övervägas är att införa ett obligatoriskt tillägg till befintliga brandförsäkringar inom skogssektorn enligt samma modell som i Danmark och Frankrike, med ett fastställt påslag på premien. Detta skulle leda till god riskspridning och därmed lägre premier och självrisker.

SOU 2007:60 Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet

Vidare har vi inte funnit tillräckliga skäl för att införa ett statligt skördeskadeskydd. Vi drar därmed en liknande slutsats som den Jordbruksdepartementet drog i sin utredning. (Jordbruksdepartementet, 2003). Hur klimatförändringarna kommer att påverka jordbruket är svårt att säga, eftersom det är osäkert hur mycket skördeskadorna kommer att öka i förhållande till avkastningsökningen. Som Jordbruksdepartementet påpekade finns stora svårigheter att definiera vilka skördeskador som skulle vara ersättningsbara. Det finns i dagsläget heller ingen heltäckande statistik att mäta emot. I jordbrukssektorn finns ett visst grundskydd genom gårdsstödet, som inte är kopplat till produktionen av grödor. Det har tidigare funnits försäkringar mot skördeskador, men försäkringsbolagen uppger att efterfrågan på dem inte var tillräckligt hög. LRF menar att premierna var för höga. Liksom för skogsbruket skulle ett tillägg till befintliga skadeförsäkringar, med fastställt påslag på premien, kunna vara en möjlig försäkringslösning.

Om situationen för jordbruket ändras, t.ex. att gårdsstöden minskas, avskaffas eller skördeskadorna blir mer omfattande än vi nu kan förutse, så kan dessa slutsatser behöva omprövas. Vi föreslår att ett system för dokumentation av omfattningen av skördeskador på grund av extrema väderhändelser inrättas så att utvecklingen kan följas, se avsnitt 4.4.2.

En problematik som försäkringssystemet i dag inte hanterar är den situation som uppstår då en byggnad blivit avspärrad på grund av akut skredrisk. Detta bör kunna omfattas av privata försäkringar, genom att definiera en sådan situation som en inträffad skada där kostnaden för att få byggnaden i brukbart skick är ersättningsbar.

Skador på vägar är i dag inte försäkringsbara. Vi anser att det är angeläget att sådana försäkringslösningar tas fram. Detta är angeläget särskilt för enskilda vägar, där ekonomin är sårbar då vägföreningarna ofta består av ett litet antal hushåll.

Försäkringsbolagen menar att en stor del av förklaringen till att vissa skador inte går att försäkra sig mot, beror på att det inte funnits någon efterfrågan. I vissa fall har produkter tagits fram men sedan lagts ner eftersom efterfrågan varit för låg. I de fall som utredningen kunnat identifiera har det handlat om att risken upplevts som låg, premien ansetts för hög och /eller att försäkringen inte täckt tillräckligt stor del av skadan för att vara intressant. I många fall upplever t.ex. jordbrukare, skogsägare och vägföreningar

Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet SOU 2007:60

att premien är för hög i förhållande till skaderisken. Historiskt har skador på grund av stormar och översvämningar varit ganska små i Sverige. Det kan göra att man uppfattar att risken är så låg att det inte lönar sig att försäkra sig mot den. Med de senaste årens många naturskador i samband med översvämningar och skred torde dock medvetenheten om riskerna, och därmed efterfrågan på nya typer av försäkringsprodukter, ha ökat.

I framtiden kan dock förutsättningarna för försäkringssystemet förändras. Den ökande kunskapen om risker för översvämning, ras, skred och erosion, tillsammans med satsningar på förbättrade karteringar, gör att allt mer av dessa risker blir kända. Om skaderiskerna förändras är det tänkbart att försäkringsbolagen inför differentierade premier och självrisker, med följd att objekt i områden med dokumenterat hög risk för en viss naturskada får kraftigt höjda försäkringskostnader eller helt enkelt inte längre är försäkringsbara. Alternativet med en statlig återförsäkring kan då behöva prövas. Det är dock viktigt att man inte skapar ett system som avhåller aktörerna från att vidta förebyggande åtgärder som skulle vara samhällsekonomiskt lönsamma. I privata försäkringsvillkor ingår att rimliga skyddsåtgärder ska ha vidtagits för att ersättning ska betalas ut. Många av de statliga instanser (myndigheter, länsstyrelser och departement) som varit delaktiga i utredningens arbete har understrukit vikten av att lägga ansvaret för lokalisering och utformning av bebyggelse och infrastruktur på de ansvariga aktörerna. Flera förslag i denna riktning läggs i sektorsanalyserna i detta betänkande.

Slutsatser

Vi bedömer att det i dag finns vissa brister i försäkringsskyddet mot naturolyckor. De brister i försäkringsskyddet som föreligger motiverar dock inte ett särskilt statligt stöd för naturskador. De luckor som finns vad gäller försäkringar för naturskador bedöms vara av en art som kan hanteras av privata försäkringsbolag.

Det privata försäkringsskyddet bör dock utvecklas vad gäller skador på grund av naturolyckor. Vi anser att det är viktigt att utveckla fastighetsförsäkringar så att byggnad som är avspärrad på grund av akut skredrisk definieras som försäkringsskada. Vi bedömer vidare att det finns ett starkt behov av att försäkringsbolagen tillsammans med lämpliga representanter för försäkrings-

SOU 2007:60 Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet

tagare utvecklar befintliga försäkringar för skogsbruk och jordbruk samt utvecklar nya försäkringar för enskilda vägar.

Kunskapen om hur olika delar av samhället påverkas av klimatförändringen kommer successivt att öka. Hur sårbara olika områden är och hur samhället kan minska sårbarheten och göra viktiga system robusta är nödvändig kunskap.

Kunskap är avgörande för hur samhället kan anpassas till en kommande klimatförändring, men det är lika viktigt att kunskapen når ut till dem som behöver den. För en stor del av samhället är tillgång till relevant information den absolut viktigaste förutsättningen för att minska sårbarheten och få till stånd en anpassning till ett förändrat klimat. Den långsiktiga kunskapsspridningen är dessutom beroende av att samhället kan integrera ny kunskap om klimatanpassning i utbildningen.

5.8.1. Information

Spridning av information

Information kring klimatförändringar och anpassning bör för det första vara målinriktad och differentierad. Olika grupper i samhället behöver olika typer av information. Det är viktigt att t.ex. teknisk personal i en kommun kan få den information som behövs inför investeringar, val av ut utrustning och för att identifiera eventuella kommande problem. Politiker som ska besluta om framtidsplaneringen behöver en annan typ av information. Informationsspridningen måste anpassas med hänsyn till de strukturella olikheter som finns mellan avnämare i olika sektorer. För vissa områden kan det räcka med huvudsakligen intern informationsspridning inom berörda myndigheter. För sektorer och branscher med stora anpassningsbehov som domineras av små, relativt resurssvaga aktörer behövs mycket mer aktiva, utåtriktade och uppsökande informationsinsatser. Exempel på sådana är jordbrukare med cirka 65 000 företag, ofta enmansföretag, turism som också domineras av småföretag och 354 000 privata skogsägare, som ofta har skogsbruket som en bisyssla.

Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet SOU 2007:60

För det andra måste informationen vara interaktiv, det behövs utrymme för erfarenhetsutbyte, återföring och dialog. Kanaler måste finnas mellan lokal, regional och central nivå, mellan offentlig sektor och näringsliv, mellan företag och branschorganisationer samt mellan forskning och praktik.

För det tredje bör etablerade kanaler och former för spridning av information användas så långt som möjligt. Sektorsmyndigheter, länsstyrelser, kommuner, branschorganisationer och forskningsinstitutioner har alla viktiga roller att spela.

Vad ska förmedlas?

För att nå allmänheten är media absolut viktigast. Det är angeläget att forskningsresultat om klimatförändringar kan göras mer lättillgängliga för media och därigenom spridas till breda grupper. Den stora uppmärksamhet som klimatfrågor haft under senare tid har sannolikt redan bidragit till att höja den allmänna kunskapsnivån.

Kunskap om ändrade förutsättningar för olika verksamheter samt risken för extrema väderhändelser och naturolyckor är viktig att sprida. Det kan handla om att behöver ändra icke författningsreglerade normer, säkerhetsmarginaler och metoder inom olika branscher. Riskbedömningar som påverkas av förändringar i klimatet bör successivt uppdateras. Det handlar exempelvis om säkerhet mot stormar, översvämningar, ras och skred eller risker för smittspridning.

Vem ska stå för informationsspridningen?

Institutioner som arbetar med klimatforskning bör generellt sprida lättillgänglig information om resultaten. Kunskap om klimatförändringarna och konsekvenserna av dem bör fortlöpande uppdateras.

Vi föreslår att SMHI genom ett tillägg i instruktionen får ett särskilt ansvar för att sammanställa och sprida information om klimatförändringar. Särskilt ska SMHI utveckla och sammanställa kunskap om regionala och lokala klimatförändringar som stöd för kommuner, länsstyrelser, sektorsmyndigheter och andra aktörer.

SOU 2007:60 Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet

Vi vill också stödja det initiativ som tagits av Naturvårdsverket, SMHI, Räddningsverket, Statens geotekniska institut och Boverket om att etablera en webbportal, anpassningsportalen. Webbportalen samlar klimatinformation och information kring anpassningsfrågor riktad mot i första hand kommunerna, men bör på sikt kunna omfatta information till fler aktörer i samhället, se avsnitt 5.2.4.

Det vore värdefullt med en samordning av de olika webbportaler som etablerats och som har anknytning till klimatanpassning, särskilt Boverkets planeringsportal och Räddningsverkets information med naturolyckor och extrema väderhändelser. Myndigheterna bör överväga att bilda en samordningsgrupp för den webbaserade information.

Vi anser att de ändringar vi föreslår i sektorsmyndigheternas instruktioner bör tolkas så att uppdraget också innefattar att inom sina respektive ansvarsområden sammanställa kunskap om klimatförändringarnas konsekvenser inom sektorn samt att peka på vilka åtgärder som bör vidtas för att minska sårbarheten. Utbildningsinsatser bör också genomföras för att sprida fördjupad kunskap inom den egna sektorn.

Branschorganisationer och andra samarbetsorganisationer bör spela en viktig roll för att förmedla information till bl.a. näringslivet, exempelvis inom energi-, va- och fjärrvärmesektorerna.

Länsstyrelserna får en nyckelroll i att sprida kunskap om klimatförändringar och hur sårbarheten kan minskas. Länsstyrelserna ska enligt vårt förslag samordna arbetet gentemot kommuner, näringsliv och regionala myndigheter inom olika sektorer. En viktig roll i detta arbete blir att samordna kunskapsförsörjningen. Länsstyrelsen och den till respektive länsstyrelse knutna klimatdelegationen bör utifrån information från SMHI, sektorsmyndigheter med flera anpassa informationen till de regionala förhållandena, exempelvis genom att upprätta en hemsida med länkar för olika typer av information, exempelvis olika databaser.

Kommunerna bör vidareförmedla och anpassa information från länsstyrelsen till relevanta grupper och till allmänheten. Inte minst bör kunskap och information spridas inom den egna förvaltningen och till entreprenörer. Sveriges Kommuner och Landsting bör också utveckla en roll för stöd till och kunskapsförmedling mellan kommuner. Exempelvis skulle en handbok kunna tas fram som stöd för kommunernas förebyggande arbete med översvämningar, ras, skred och erosion.

Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet SOU 2007:60

Exempel på angelägna informationsinsatser

Det finns en rad områden där det behövs mer information kring klimatförändringar och anpassningsåtgärder. I våra förslag om utökat ansvar för länsstyrelser och centrala myndigheter ingår att förstärka informationen till olika grupper som kommuner och näringsliv. Vi har också pekat på kommunernas och branschorganisationernas roll för informationsspridningen. Nedan tar vi upp ett antal exempel på områden där vi ser särskilt stora behov av att förstärka insatserna till breda grupper.

  • En bred informationskampanj om klimatförändringar och effekter av ett förändrat klimat på skogsbruket, bör genomföras av Skogsstyrelsen i samarbete med LRF, skogsägarföreningar med flera skogliga aktörer. Särskild vikt bör läggas vid information kring behov av riskspridning miljövänlig drivning, bättre skogsbilvägar, och förebyggande åtgärder mot skadegörare.
  • Informationsinsatser bör också genomföras av Statens Jordbruksverk i samarbete med LRF, Hushållningssällskapen m.fl. om klimatförändringar och effekter av ett förändrat klimat, bland annat kring grödoval, höst-/vårsådd, dräneringssystem, bevattning, skadegörare, gödsling/näringsämnesläckage inklusive effektiva fånggrödor, utvecklade odlingssystem och bekämpningsmedelsanvändning. Särskilt bör vägledning kring långsiktiga investeringar ingå.
  • Klimatförändringarna och den ökade globala rörligheten ger en ökad risk för smittspridning. Genom att den globala utbredningen av många infektionssjukdomar kommer att förändras framöver så kommer riskinformation, vaccinationsrekommendationer etc. att behöva uppdateras kontinuerligt.
  • Livsmedelsverket, Socialstyrelsen och SGU bör informera permanentboende och sommarboende med enskilda vattentäkter om risken för sämre vattenkvalitet och vattentillgång i områden med risk för markant ändrade vattenflöden. Sverige har i dag 2 miljoner människor som hämtar sitt vatten från enskilda vattentäkter.
  • Kommuner och Svenskt Vatten bör informera privata fastighetsägare om den ökade risken för ökad nederbörd och skyfall

SOU 2007:60 Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet

som klimatförändringarna medför. Förslag på åtgärder bör lyftas fram, t.ex. installation av backventiler i avloppsledningar.

Förslag

Vi föreslår att ett förtydligat ansvar för klimatanpassning ska införas i instruktionen för centrala myndigheter och länsstyrelserna, se 10.2. I ett sådant ansvar bör ingå att informera kring frågan.

5.8.2. Utbildning

Klimatförändringarna påverkar förutsättningarna inom ett antal områden. Grundläggande växtbetingelser för jord- och skogsbruk ändras. Spridningsvägar och utbredning av smittosamma sjukdomar påverkas. Likaså påverkas dimensioneringsvillkor, säkerhetsmarginaler etc. inom en rad tekniska områden. Detta är exempel på områden där beprövade erfarenheter inte kommer att gälla i framtiden eftersom klimatbetingelserna förändras. På många områden krävs fortbildning som uppdaterar kunskapen hos personal som arbetar i berörda branscher. Även i grundutbildningen krävs ett ökat inslag av undervisning kring klimateffekter och åtgärder för att minska sårbarheten och anpassa skötsel och underhåll av olika system till ett förändrat klimat.

Några exempel på angelägna utbildningsinsatser är följande.

  • Utökad fortbildning av personal inom hälso- och sjukvårdssektorn respektive av veterinärmedicinsk personal kring infektionssjukdomar med tanke på ett ökande smittryck globalt och risk för att helt nya infektionssjukdomar kan komma att etablera sig i landet vid en klimatförändring.
  • Inkludering av ämnet klimatförändringar och deras effekter på skogs- och jordbruksproduktion i skoglig utbildning och lantbruksutbildningar.
  • Inkludering av ämnet klimatförändringar och deras effekter för fysisk planering, geoteknik och dimensionering av teknisk infrastruktur inom tekniska högskoleutbildningar. Fortbildning av personal som arbetar inom dessa områden bör också anordnas.

Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet SOU 2007:60

  • Utbildning av personal i kommuner, till exempel räddningstjänst, och olika branscher om hur SMHI:s vädervarningar ska tolkas, vad varningen betyder meteorologiskt och hydrologiskt men också hur varningen omsätts till en lokal plats i form av möjliga händelser och problemställningar. För detta krävs både erfarenhet, erfarenhetsåterföring, kunskap och utbildning.

Beskrivningarna av kommande klimatförändringar är fortfarande relativt grova. Kunskapen om hur klimatförändringarna kommer att påverka olika delar av samhället och vilka anpassningsåtgärder som bör vidtas är fortfarande begränsad. De slutsatser vi drar om sårbarhet, anpassningsbehov och kostnader i olika delar av samhället vilar i många fall på en relativt osäker grund. Kunskapsuppbyggnad och forskning har en betydelsefull roll att spela inom många av de områden utredningen studerat.

Beskrivningar av kedjan klimatförändring-ekosystem-areella näringar/hälsa är förhållandevis rudimentära. För att öka förståelsen av klimatförändringarnas effekter på ekosystemen och hälsa och för att de areella näringarna ska kunna tillgodogöra sig de fördelar som klimatförändringarna för med sig fordras omfattande forskningsinsatser.

Tillämpad forskning kring kopplingar mellan samhällets infrastruktur, tekniska system och effekterna av klimatförändringar saknas i stor utsträckning. Behovet är stort av kunskapsuppbyggnad och forskningsinsatser inom dessa områden för att adekvata anpassningsåtgärder ska kunna vidtas.

5.9.1. Pågående forskning inom området klimatförändringar och anpassning

Ett antal forskningsprogram och projekt som berör klimatförändringar och anpassningsåtgärder pågår med finansiering från olika forskningsfinansiärer.

SOU 2007:60 Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet

Formas

Formas finansierar ett antal klimatrelaterade forskningsprojekt. Några av dessa berör anpassning (t.ex. lokalt kapacitetsbyggande, översvämningsberäkningar, lokal politik, biosfärisk forskning). Formas finansierar dock inga program inom området. Formas har också i uppdrag att initiera samverkan av klimatforskningen, se proposition (2000/01:03).

Mistra

Mistra har nyligen inlett betydande satsningar kring klimatförändringar och anpassning. Stockholm Resilience Centre är ett nybildat internationellt tvärvetenskapligt forskningscenter vid Stockholms universitet som kommer att forska kring det ömsesidiga beroendet mellan samhällsutveckling och livskraftiga ekosystem. Frågor om organisation av samhällen för att klara av framtida klimatförändringar ingår i programmet. Under 2007 har också Swedish Research Programme on Climate, Impacts and Adaptation – SWECIA startats med mål att skapa ett nytt gemensamt ramverk och modellsystem för studier och återkopplingar inom och mellan klimatsystemet och samhället, längs hela kedjan från socioekonomisk utveckling till markanvändning och tillbaka till klimateffekter. Programmet ska i en första fas pågå i fyra år.

Myndigheter

SMHI bedriver vid Rossby Centre tillämpad forskning om klimatmodeller och förser andra aktörer med data, scenarier och verktyg. Klimatologisk forskning som utgår från mätdata präglas i dag även av pågående klimatförändringar och utveckling av kunskapsstöd till samhället ingår. Forskning om en del klimateffekter på vatten, luft och miljö ingår i verksamheten. SMHI:s klimatrelaterade forskning finansieras dels via anslaget och dels med externa medel.

Naturvårdsverket finansierar programmet Climatools från hösten 2006. Syftet är att utveckla verktyg för sårbarhetsanalys och anpassningsåtgärder inom sektorer och samhällssystem som kan behöva strategier för anpassning.

Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet SOU 2007:60

Statens geotekniska institut, SGI, bedriver egen forskning samt finansierar projekt inom geoteknikens område, bland annat med koppling till klimatets förändring.

Räddningsverket finansierar ett antal forskningsprojekt med bäring på klimatförändringar inom forskningsprogrammet 2003– 2006 Forskning för ett säkrare samhälle.

Högskolor och universitet

Universitet och högskolor bedriver viss forskning med koppling till behovet av anpassning till klimat förändringarna i såväl Sverige som andra länder.

5.9.2. Förstärkning och samordning av forskning till stöd för klimatanpassning

De stora omställningar samhället står inför kräver kraftfulla åtgärder för att minska sårbarheten och anpassa olika verksamheter till ett successivt förändrat klimat. För att klara detta krävs ökad kunskap och ökat stöd inom många områden. En samlad resurs för kunskapsutveckling och vidareförmedling av kunskapen är angelägen.

Forskningsområdet klimatförändringar och anpassning är nytt. Viss forskning med koppling till klimat och anpassningsåtgärder har inletts inom ett antal institutioner, organisationer och myndigheter, se avsnitt 5.9.1. Dessa insatser kommer att vara till nytta för anpassningsarbetet inom olika samhällssektorer.

Många av de forskningsfrågor som aktualiserats av arbetet i utredningen är emellertid av en sådan karaktär att de inte enkelt finner finansiering inom nuvarande organisation för forskningsfinansiering. Det gäller t.ex. uppbyggnad, upprätthållande och analys av långa observationsserier, kartläggningsarbete av olika slag, sammanställning och syntes av befintliga forskningsresultat, vissa långliggande försök, utveckling av analysmetoder och tillämpad forskning kring tekniska system.

Vi bedömer det som svårt att inom ramen för nuvarande system för forskningsfinansiering få till stånd den samordning vi anser nödvändig.

SOU 2007:60 Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet

Detta gäller inte minst möjligheterna att genomföra samlad tillämpad forskning för beslutsstöd för insatser rörande samhällets infrastruktur.

Breda forskningsinsatser fordras för att stödja beslut om anpassningsåtgärder. Många frågeställningar är tvärgående och inkluderar såväl mer teorietiskt inriktad som tillämpad forskning. Inom flera områden är koordinerade eller samlade forskningsinsatser en förutsättning för att adekvata anpassningsåtgärder alls ska kunna vidtas. Inom andra områden kan sådana forskningsinsatser bidra till att anpassningsåtgärder utvecklas så att framtida kostnader kan minskas och möjligheterna att tillgodogöra sig de fördelar som klimatförändringarna för med sig kan ökas. En noggrannare forskningsbaserad kartläggning av möjliga anpassningsåtgärder och kostnader är också av vikt för att samhällseffekter och marginalnytta av åtgärder ska kunna analyseras. En kraftfull samordning av forskningsinsatserna är alltså angelägen. Vi anser också att en betydande resursförstärkning bör komma till stånd.

Utred hur ett nytt institut för klimatforskning och anpassning kan skapas

Vi anser att ett nytt institut med inriktning på klimatforskning och klimatanpassning bör skapas för att ge förutsättningar för den kraftsamling vi efterlyser.

Ansatsen för ett sådant institut bör vara tvärvetenskaplig och insatserna bör omfatta forskning om klimatet såväl som mer tillämpad forskning med inslag av utvecklingsinsatser. Bl.a. bör insatserna omfatta följande:

  • vidareutveckling av klimatmodeller,
  • anpassning av samhällets tekniska system med fokus på höga flöden, översvämningar, stormar, ras, skred och erosion,
  • markekosystem, vattenresurser (sötvatten och dricksvatten), samt effekter på areella näringar och miljö,
  • ekosystem i hav, särskilt Östersjön, samt effekter på ekosystemtjänster, turism och fiske,
  • klimat- och ekosystemförändringars påverkan på smittspridning.

Stommen i ett institut skulle kunna utgöras av den geotekniska forskningen och uppdragsverksamheten vid SGI tillsammans med

Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet SOU 2007:60

klimatforskningen, den hydrologiska och oceanografiska forskningen samt uppdragsverksamheten vid SMHI och delar av IVL. Den omfattande forskningen inom areella näringar som i dag bedrivs vid SLU och eventuellt också delar av verksamheten vid SVA och smittskyddsinstitutet bör också knytas till verksamheten. Förutom de medel som de överflyttade verksamheterna i dag disponerar bör ett sådant institut ges ett tillskott på 100 miljoner kronor per år.

Formerna för institutet bör utredas. En möjlighet är att skapa ett ”nätverksinstitut” av den typ som Tyndall Centre i Storbritannien utgör. En annan möjlighet är att helt lyfta ut existerande verksamheter från de berörda myndigheterna och institutionerna för att skapa en fysiskt/geografiskt helt ny organisation. Detta skulle emellertid föra med sig vissa problem. Vid myndigheterna finns ofta ingen tydlig skiljelinje mellan forskning och annan verksamhet. Vid SMHI är t.ex. modeller för väder, klimat och miljö till stor del gemensamma eller nära relaterade med de som används för det mer klimatinriktade arbetet. Detta betyder att gemensamma behov av datorinfrastruktur, databaser, nätverk och utvecklingsinsatser finns.

De föreslagna ökade resurserna och den bredare kompetensen skulle ge ett sådant institut en större samlad kompetens och bör innebära bredare möjligheter till internationell genomslagskraft och samverkan.

5.9.3. Sex områden med behov av utökade och samlade forskningsinsatser

I främst kapitel 4 redogör vi i respektive avsnitt för de forskningsbehov vi identifierat. Här nedan försöker vi sammanfatta dessa forskningsbehov inom sex olika områden. Det sista området Klimatförändringar i Sverige och omvärlden, socioekonomiska effekter, anpassningsåtgärder och påverkan på samhällsekonomin bedömer vi inte bör ingå i förslaget till nytt institut.

SOU 2007:60 Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet

Utveckling av klimatmodeller

Generellt behövs en vidareutveckling både av rumslig upplösning, nedskalning på lokal/ekosystemnivå, och avseende de processer som inkluderas i klimatmodellerna. Vidare behöver metoderna att jämföra observationsdata med modelldata utvecklas. Specifika sektorsvisa klimatindex och kombinationer av index behöver också utvecklas i större utsträckning. Särskilt finns behov av:

  • Utökad förståelse av kopplingar mellan klimat, vegetation och markanvändning innefattande kolcykeln (inklusive metan) och växthusgasbalanser, partikeleffekter, molnprocesser, koppling mellan atmosfär-hav samt mellan snö-is-atmosfär. Utveckling av delar av globala systemmodeller där beskrivningen även omfattar vegetation och biogeokemi.
  • Utveckling av metoder för översättning mellan punktdata och modellernas rutnätsdata. Regionala modeller använder i dag 25-50 km upplösning medan historiska data ges för en viss observationspunkt. Fortsatt förfining av upplösningen i modellerna och utveckling av metoder för tolkning av information i rutnätsskala från scenarier utifrån lokala effekter och extremer behövs.
  • Satsning på utveckling av högupplösta griddade klimatdata både för scenarier och för historiskt klimat utifrån avancerad geografisk och tidsmässig dataanalys som kombinerar modellberäkningar och mätningar.
  • Fortsatt utveckling av hydrologiska metoder för att beräkna flöden i ett förändrat klimat samt metoder för hur resultaten ska tolkas och användas.

Samhällets tekniska system och fysisk planering

För anpassning av de tekniska systemen i vårt samhälle till ett ändrat klimat behövs forskning framför allt om risker och konsekvenser förknippade med höga flöden, översvämning, ras, skred, erosion och stormar. Forskning kring dessa områden samt hur de påverkar bebyggelse, transportinfrastruktur och tekniska försörjningssystem inklusive vattentäkter är angelägen. Behov finns också av teknisk utveckling för att underlätta anpassningsåtgärder till ett förändrat klimat. Mer specifikt behövs forskning kring:

Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet SOU 2007:60

  • Förändringar i havet avseende vattenstånd, strömmar, batymetri, förändrade extremer med koppling till översvämningar och kusterosion, samt utveckling av erosionsskydd.
  • Produktionspotential och effekter inom energiområdet; förändringar för vattenkraft, vindkraft, värmekraft (kylvatten), solenergi, fjärrvärme- och fjärrkyledistribution.
  • Risken för översvämningar av dagvattensystem, förändringar av lokala intensiva regn, tolkning av rutnätsdata till lokala förhållanden.
  • Översvämning i vattendrag med konsekvenser för olika system, behov av ändrad vattenreglering, fördjupade analyser i särskilt utsatta områden, kombinationsrisker som risk för spridning av föroreningar.
  • Erosions-, ras- och skredrisker i ett förändrat klimat, lokala prognosmetoder för att bedöma samband mellan grundvattentryck och portryck, metoder för kartering och kartläggning av jordrörelser, utveckling av varningssystem.
  • Förändringar i tillgång och kvalitet för ytvatten och grundvatten med konsekvenser för dricksvattenförsörjningen inklusive utveckling och anpassning av mer avancerad reningsteknik vid ökande humushalter, risker för smittspridning m.m.
  • Dammsäkerhet i förändrat klimat, förändrade återkomsttider för höga flöden, förändrad tillrinningsdynamik och dess betydelse för dammsäkerhet och risker för översvämningar.
  • Stormar, extrema vindar, lågtrycksbanor och effekter för luftledningar, sjöfart, flyg.
  • Nedisning, saltpåslag och sur nederbörd med hänsyn till effekter för master, luftledningar och vindkraftverk.
  • Förändringar i åskrisk, både vad gäller frekvens och intensitet, främst för system med luftledningar och master.

Forskning kring markekosystem, miljöeffekter och areella näringar

Trots växande insikt om att ekosystemen påverkas kraftigt i ett förändrat klimat råder generellt stor brist på kunskap om hur olika ekosystem kommer att förändras, vilken roll markanvändningen spelar och hur förutsättningarna för denna ändras. Det är svårt att med nuvarande kunskap beskriva hur skyddet av naturmiljö och biologisk mångfald bör förändras med hänsyn till klimatföränd-

SOU 2007:60 Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet

ringarna. Även i övrigt spelar klimatförändringarna en stor roll för hur väl miljömålen kan uppnås på längre sikt och mer forskning krävs. Detta gäller även sötvattensystem och vattenkvalitet där det är särskilt viktigt att utveckla integrerade modeller. De areella näringarna, jord- och skogsbruk samt rennäring bygger på nyttjandet av markekosystemen. Forskning kring hur ekosystemen förändras, hur detta påverkar miljöeffekter och de areella näringarnas förutsättningar är en viktig grund för utveckling inom området. För att kunna slå vakt om värdefulla naturmiljöer och biologisk mångfald, såväl existerande som nytillkommande, är det angeläget att se ekosystemen och de areella näringarna som ett integrerat system. En viktig forskningsuppgift är att utveckla synen på hur ett sådant system skulle kunna se ut i ett förändrat klimat. Mer specifikt finns bl.a. följande uppgifter:

  • Nedskalning av klimatmodeller på ekosystemnivå utifrån förhållanden och processer som är av avgörande betydelse för areella näringar och biologisk mångfald.
  • Utveckling av metoder för riskspridning inklusive kartläggning av marker och geografiska områden och deras lämplighet för olika trädslag/provenienser/förädlat material i ett förändrat klimat.
  • Kunskapsuppbyggnad kring optimal skötsel av blandbestånd, lövbestånd och kontinuitetsskogar, inklusive avsättningsmöjligheter bl.a. genom långliggande försök.
  • Utveckling/anpassning av generella hänsynsåtgärder för det praktiska skogsbruket som kan balansera negativa effekter av klimatförändringar på den biologiska mångfalden i skogen.
  • Forskning kring skadegörare som granbarkborre, snytbagge m.fl., lövträdssjukdomar och motmedel samt kring viltets födoval, populationsdynamik, effekter av ett förändrat klimat och skogstillstånd.
  • Utveckling av verktyg för beståndsplanering och avverkningsplanering inklusive modellering och minimering av vindfällning, utveckling av nya verktyg för virkesfångst och för att minimera skador i samband med drivning på fuktig, otjälad, mark.
  • Konsekvenser avseende skogsbränders intensitet, spridning, omfattning och förlopp i ett förändrat klimat med förändrat skogstillstånd inklusive koppling av klimatscenarier till brandriskmodeller.

Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet SOU 2007:60

  • Konsekvenser för miljö och biologisk mångfald av anpassningsåtgärder i främst areella näringar.
  • Modellering och fältförsök för studier av klimatets inverkan på tillväxt, kvalitet, skadegörare och ogräs samt hur utvecklade odlingssystem, växtförädling och biologiska bekämpningsmedel kan minska skadegörarproblem och bekämpningsmedelsbehov.
  • Forskning kring näringsämnesläckage i ett förändrat klimat beroende på jordart, gröda, gödslingsregim, bearbetningsåtgärder, förändrad tillväxt och kring påverkan på näringsämnesomsättningens påverkan på andra miljömål, t.ex. biologisk mångfald samt metoder att minimera negativ påverkan.
  • Forskning kring djurhälsa, foderproduktion och metoder för styrning av djurhållning för största miljönytta.
  • Forskning kring hur förändringar av ekosystemen påverkar renbetet och renarnas födoval och betesmönster.
  • Forskning kring arters spridningsbenägenhet, tillgång på spridningsvägar samt arternas förmåga att etablera sig, nya arters grad av ”invasivitet” i olika ekosystem och befintliga arters känslighet, förändringar i migrerande arters mönster, risker med och behov av strategier för aktiv flytt av arter.
  • Studier av klimatförändringars och extremers betydelse för populationsförändringar och nyckelarter kontra, och i interaktion med, människans/markanvändningens roll.
  • Utökad miljöövervakning bl.a. i fjällen samt stöd till relevant forskningsinfrastruktur, t.ex. forskningsstationer i fjällen.
  • Studier av landhöjningens och isens betydelse för strandekosystem, skötselmetoders möjligheter att bidra till att upprätthålla ekosystemens värden.
  • Forskning kring effekter av biobränsleproduktion, inklusive regional påverkan och alternativa produktionsmetoders betydelse för biologisk mångfald samt deras ekonomiska förutsättningar.
  • Studier av effekter av förändrad markanvändning som intensifierad turism, infrastrukturbyggande, förändrad intensitet i renbete.
  • Fältstudier t.ex. i områden med lågt liggande skogs- respektive jordbruksmark i syfte att beskriva vilka typer av sumpskog/våtmark som bildas vid fri utveckling i ett blötare klimat.
  • Kunskapsuppbyggnad kring klimatförändringens påverkan på övergödning, försurning, miljögifters omsättning och den biologiska mångfalden.

SOU 2007:60 Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet

  • Forskning om processer och konsekvenser av ökad vattenfärg och ökade humushalter.

Forskning kring ekosystem i hav, effekter på ekosystemtjänster, turism och fiske

Forskning kring hur klimatförändringarna påverkar haven och samspelen med belastning av näringsämnen, biogeokemiska processer och ekosystemens förändring är också angelägen eftersom förståelsen av vilka förändringar i haven som kan väntas av klimatförändringar fortfarande är starkt begränsad. Östersjön riskerar irreversibla och snabba förändringar av salthalt, närsalttillgång, temperatur och av de marina ekosystemen. Samverkan mellan olika discipliner och utveckling av integrerade modeller är väsentligt. Förändringar i havsmiljön har stor inverkan på och påverkas av bl.a. fiskeri- och turistnäringarna. Forskningsbehoven innefattar bl.a. följande:

  • Påverkan på Östersjöns biokemi och ekosystem av förändringar beträffande fysiska betingelser som salthalt, temperatur, inflöden, strömmar m.m.
  • Förändringar i närsaltbelastningen vid våra kuster och totala tillrinningen till havet.
  • Effektiviteten i åtgärder mot eutrofiering i ett framtida klimat.
  • Förändrad omsättning av näringsämnen i Östersjön och

Västerhavet.

  • Biologiska effekter av klimatinducerade förändringar inklusive förekomst av ytansamlingar av alger.
  • Ekosystemförändringar till följd av upphörd landhöjning, ändrade isförhållanden, ändrad salthalt m.m. inklusive effekter på fiske.
  • Utveckling av artspecifika modeller för fisk avseende bioenergetik och tillväxt, rekrytering, energiallokering, populations- och samhällsmodeller. Verifiering av modeller mot effekter i och av t.ex. naturliga mellanårsvariationer i temperatur, nord-sydliga gradienter i temperatur och effekter i kylvattenrecipienter.

Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet SOU 2007:60

Forskning kring smittspridning och hälsa

Kunskapen om risken för spridning av sjukdomar i ett förändrat klimat är till stora delar fragmentarisk. En större kartläggning av förändringar av utbredningen av vektorer för infektioner och smittämnen behövs. Forskningsinsatser krävs kring förutsättningarna för spridning och överlevnad av potentiella smittämnen, bl.a. vattenburen smitta. Bl.a. behövs:

  • Forskning kring klimatets betydelse för förekomst av vektorer för aktuella infektionssjukdomar och utbredning i landet, nuläge och förändringar samt vektorburna smittämnen såsom West Nile virus och Borrelia.
  • Studier av nya metoder för foderproduktion, hantering och lagring av livsmedel vid ett varmare och fuktigare klimat.
  • Studier av smittämnens överlevnad i mark (salmonella, VTEC, etc). efter föroreningar i samband med översvämningar.
  • Etablering av nätverk internationellt avseende FoU om klimatsambandet för aktuella infektionssjukdomar på djur och zoonoser.
  • Forskning kring förändringar av allergier, spridning av pollen och möjliga motåtgärder.

Klimatförändringar i Sverige och omvärlden, socioekonomiska effekter, anpassningsåtgärder och påverkan på samhällsekonomin

Effekterna i Sverige av klimatförändringarna kan väntas bli betydande. På global skala ser emellertid situationen betydligt allvarligare ut med risker för utslagning av stora jordbruksområden, översvämningar av kustområden och folkomflyttningar. Klimatförändringarna kommer att medföra direkta effekter och socioekonomiska effekter också i andra länder, regioner och sektorer. Dessa effekter kommer att återverka på utvecklingen i Sverige och på våra behov av anpassning. Verktyg och dataunderlag för att analysera sådana effekter är i dag otillräckliga. Det behövs också ökad kunskap om påverkan mellan sektorer och regioner. Internationell samordning av forskningen inom detta område bör eftersträvas. Exempel på frågeställningar som bör tas upp inom de olika områdena är:

SOU 2007:60 Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet

  • Länkning av nationella modeller till de globala klimatrelaterade ekonomiska modellerna för att kunna göra nationellt anpassade socioekonomiska scenarier över längre tidsperioder.
  • Kunskap om samspelet mellan klimatförändringar och socioekonomiska förändringar samt dessas påverkan på t.ex. flyktingströmmar och turistströmmar inklusive effekter i Sverige och på den svenska ekonomin.
  • Utveckling av verktyg som sårbarhetsindex i olika skalor för bedömning av effekter och anpassningsbehov i tredje världen.
  • Befintliga långa tidsserier bör upprätthållas liksom arbete med att bearbeta och tillgängliggöra befintligt historiskt material.

Dessa frågeställningar gränsar till det forskningsinitiativ som nyligen tagits av Mistra, bl.a. i och med skapandet av Stockholm Resilience Center och forskningsprogrammet Swecia. Vi förutsätter att de fortsatta forskningsinsatserna inom detta initiativ kommer att täcka en stor del av de frågeställningar vi bedömer som relevanta att ta upp inom detta område.

Förslag

  • Ett nytt institut för klimatforskning och anpassning bör inrättas. Formerna för institutet bör utredas närmare.
  • 100 miljoner kronor per år tillförs den forskning som samlas i det nya institutet.

5.10. Organisations- och ansvarsfrågor

Ett förändrat klimat kommer att kräva anpassning av samhället på ett mycket stort antal områden. En stor del av dessa åtgärder kommer att spridas ut under en lång tid och kan genomföras löpande i takt med nyinvesteringar, utbyggnader, planerade upprustningar och ombyggnader, revidering av standarder etc. Omställningar kommer därför till stor del att ske successivt, under förutsättning att tillräcklig information om klimatförändringar finns tillgänglig och används. Detta kommer troligen att gälla en stor del av näringslivets anpassning och vissa delar av infrastrukturen där den tekniska omvandlingstakten är hög.

Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet SOU 2007:60

För ett antal områden är de investeringar som behövs av långsiktig karaktär, varför aktiva insatser krävs för att anpassa verksamheten redan i dag till ett framtida klimat. Skyddet av människoliv och människors hälsa, miljö- och naturvärden samt kulturvärden är också områden där samhället aktivt bör planera för klimatförändringar. Om inte aktiva insatser genomförs riskerar man förhöjda kostnader och i vissa fall förlust av människoliv och irreversibla miljöeffekter. Samhället bör identifiera sådana områden och en tydlig ansvarsstruktur bör etableras.

En central punkt för utredningen är att se över enskildas, olika myndigheters och organisationers ansvar för arbetet med klimatanpassning.

5.10.1. Nuvarande ansvarsstruktur

Ansvaret för anpassning till ett förändrat klimat är fördelat mellan framför allt enskilda, näringsliv, kommuner och staten. I grunden har var och en ett ansvar för sin egendom och sin egen verksamhet. Kommunen ansvar för de samhälleliga funktionerna på lokal nivå liksom staten har ansvaret på regional och nationell nivå. För en mer detaljerad genomgång, se bilaga B 14.

Den enskildes ansvar

Ansvar för skydd av egendom ligger först och främst på den enskilde. Den enskildes ansvar finns beskrivet i ett antal lagrum. Exempelvis anges i förarbetena till Lag om skydd mot olyckor (Prop. 2002/03:119) följande:

Principen om den enskildes primära ansvar Syftet med gällande räddningstjänstlagstiftning är inte att befria den enskilde från ansvar och kostnader för ingripanden vid olyckshändelser och föra över ansvar och kostnader på det allmänna. Av förarbetena framgår tydligt att lagens syfte i stället är att det allmänna ska hålla en organisation som kan gripa in när den enskilde inte själv eller med anlitande av någon annan klarar av att bemästra en olyckssituation.

SOU 2007:60 Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet

Kommunens ansvar

I Sverige finns 290 kommuner som har ansvar för sina medborgare när det gäller social omsorg, barn- och äldreomsorg, skolor, fysisk planering och bebyggelse, hälsoskydd, vatten och avlopp, sophantering och räddningstjänst.

Beträffande klimatfrågor och kopplingen till naturolyckor som avser planering och bebyggelse har kommunerna ansvar för planering av mark- och vattenanvändning inom sitt område enligt Plan- och bygglagen (PBL). Kommuner svarar för den fysiska planeringen och med stöd av PBL sker planeringen genom att kommunerna upprättar översiktsplaner för den övergripande planeringen av mark- och vattenanvändningen. Dessa planer omfattar hela kommunens yta och är politiskt strategiska för kommunens utveckling. Den detaljerade planeringen för ny, förändrad eller befintlig bebyggelse sker genom detaljplaner som också ligger till grund för bygglovgivning, se avsnitt 5.5.

Kommunen är huvudman för gator och allmänna platser i huvuddelen av landets större tätorter. Ansvaret gäller också vatten och avlopp, räddningstjänst samt förebyggande och avhjälpande åtgärder enligt lagen om skydd mot olyckor (LSO). Kommunen har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp de behöver.

Länsstyrelsens roll

Länsstyrelsen är geografiskt områdesansvarig och statens förlängda arm på regional nivå med ett flertal uppgifter. Länsstyrelsen ska samordna flera sektorers verksamheter i länet och deltar därför i samhällsplanering och regional utveckling.

Länsstyrelsens uppdrag regleras bland annat i länsstyrelsernas instruktioner. Förenklat kan man säga att de består av tre uppdrag:

  • att utveckla länet,
  • att verka för att de nationella politiska målen får genomslag i länet,
  • att vara förvaltningsmyndighet.

Länsstyrelsen har bl.a. ett ansvar att bevaka att risk- och beredskapshänsyn tas i samhällsplaneringen. Enligt länsstyrelseinstruk-

Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet SOU 2007:60

tionen ska länsstyrelsen också verka för att nödvändig samordning kan åstadkommas under kriser.

Länsstyrelsen har tillsyn över plan- och byggnadsväsendet i länet och ska samverka med kommunerna i deras planläggning. Länsstyrelsens roller i detta sammanhang är:

1. Samordningsrollen – som statens företrädare tillvarata, samordna och sammanväga olika statliga intressen vid bl.a samråd om kommunala planförslag. 2. Myndighetsrollen – pröva detaljplaner och upphävande av strandskydd, besluta angående överklagade planer och bygglov. 3. Tillsynsrollen – verka för en god livsmiljö och en hållbar samhällsutveckling, bevaka att lagar följs. Ingripa vid brott mot strandskyddsbestämmelserna. 4. Rådgivningrollen − tillhandahålla planerings- och kunskapsunderlag, ge råd om tillämpning av plan- och bygglagen, föra ut riksdagens beslut och regeringes mål, ge en regional överblick.

I myndighetsrollen ingår bl.a. att länsstyrelsen ska ta till vara och samordna de statliga sektorsintressena i samhällsplaneringen.

Länsstyrelsen har enligt PBL skyldighet att bevaka att hälsa och säkerhetsfrågor tillgodoses i kommunal bebyggelseplanering och att överpröva planer där inte detta tillgodoses. Detta innebär att länsstyrelserna har ett tydligt ansvar att förebygga skador genom att bevaka att t.ex. risker för översvämning, skred, ras och erosion beaktas i de kommunala planerna.

Centrala myndigheter

Ett stort antal centrala myndigheter berörs av klimatförändringarna. Kunskapen om klimatförändringar och anpassningsåtgärder tas ofta fram sektorsvis eller områdesvis i tvärgående funktioner. Det ligger i de allra flesta fall ett ansvar på de centrala myndigheterna att följa utvecklingen inom sitt område och att förmedla den kunskapen vidare. Ofta finns också ett ansvar att se till att ny kunskap kommer fram och sprids.

SOU 2007:60 Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet

Älvgrupperna

Älvsäkerhetsutredningen 1995 (SOU 1995:40) föreslog att regionala samordningsorgan för hantering av översvämningsrisker utmed de svenska vattendragen skulle inrättas. Därefter fick Räddningsverket 1997 i uppdrag att initiera bildandet av dessa.

Älvsäkerhetsutredningen beskrev bland annat lämpliga arbetsuppgifter för älvgrupperna enligt nedan:

  • Att bedöma behovet av planeringsunderlag i fråga om översvämningar.
  • Att överlägga med dammägarna om dammsäkerhetsfrågor utöver den regelmässiga tillsynen och om att utföra eller komplettera studier av flodvågor efter tänkta dammbrott eller utföra andra analyser.
  • Att biträda vid samordningen av planeringen av räddningstjänsten, däribland anskaffandet av uppgifter om flöden med tanke på såväl dammbrott som naturliga höga flöden.
  • Att analysera behovet och värdet av och möjligheterna till flödesdämpning och förtida tappning, att sammanjämka de kommunala intressena samt att överlägga med dammägarna om principerna för sådana åtgärder inklusive ersättningsfrågor.
  • Att bedöma var det bör gälla restriktioner för bebyggelse med hänsyn till att höga flöden kan förekomma.
  • Att se till att informationen planeras och fördelas mellan SMHI, dammägarna, länsstyrelser, räddningstjänst, kommunerna i övrigt och andra berörda organ, dels vad gäller uppgifter dem emellan, dels uppgifter till allmänhet och massmedia.

Älvgrupperna baseras på älvens eller vattendragets avrinningsområde och dess medlemmar består av olika intressenter och aktörer inom avrinningsområdet. Älvgrupperna är ett forum för samverkan och tar inte över eventuellt ansvar som ligger på någon av aktörerna eller intressenterna inom gruppen. Älvgrupperna agerar inte operativt, men det finns i landet två älvsamordningsgrupper med denna uppgift, se avsnitt 5.3.4.

Syftet med älvgrupperna är att sprida kunskap om vattendraget som helhet bland deltagarna och att skapa ett nätverk för att underlätta samarbetet inför framtida högflödessituationer. En annan viktig uppgift är att verka för att förebyggande åtgärder mot skador till följd av höga flöden vidtas och att dessa samordnas

Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet SOU 2007:60

utmed vattendraget så att inte ytterligare skador uppstår vare sig uppströms eller nedströms åtgärden.

I dag finns cirka 25 älvgrupper inom landet med en spridning från norr till söder. För närvarande saknas älvgrupper i landets sydöstra del. Länsstyrelserna brukar, med stöd av sitt regionala samordningsansvar, vara sammankallande och ordförande i dessa grupper.

5.10.2. Behov av ändringar och förtydliganden i ansvarsstrukturen

Klimatförändringarna påverkar de grundläggande förutsättningarna inom ett stort antal verksamheter. Anpassningen till ett förändrat klimat bör därför genomsyra i stort sett hela samhället. Det praktiska arbetet kommer i stor omfattning att genomföras på lokal nivå, av enskilda, företag och kommuner.

Kommunens roll bör stärkas

Kommunen har en central roll som ansvarig för samhällsplanering, beredskapsplanering och räddningstjänst samt som huvudman för viktiga delar av den tekniska försörjningen. Genomförandet av anpassningsåtgärder ligger till stor del på kommunerna. Det gäller bland annat förebyggande skydd mot översvämningar, ras, skred och erosion. För att kunna genomföra åtgärder inom kommunen krävs att både politiker och tjänstemän har tillgång till tillräcklig information om klimatförändringarna.

Särskilt viktigt är riskbedömningar för översvämningar, ras, skred och erosion. Central information i form av översiktliga karteringar och höjddata är väsentliga för kommunala beslut om bl.a. bebyggelseplanering och förebyggande skyddsåtgärder. Det är viktigt att kommunerna ökar hänsynstagandet till översvämningar, ras och skred i linje med de förslag som lagts fram vid översynen av PBL, se avsnitt 5.5. Den tekniska försörjningen, särskilt dagvatten och vattenförsörjning, är sårbara för t.ex. häftiga skyfall och andra översvämningar. Kommunen behöver också underlag och erfarenhetsutbyte om vilka åtgärder som är effektiva. Kommunerna bör i sina risk- och sårbarhetsanalyser till regeringen särskilt rapportera om arbetet med att minska sårbarheten för klimatförändringar.

SOU 2007:60 Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet

Kommunerna efterfrågar generellt stöd för att förstärka sin kompetens att förstå och hantera meteorologiska, hydrologiska och geotekniska data, bl.a. utifrån den utökning av varningssystemen som vi föreslår. Vi bedömer att samordningen mellan olika delar av den kommunala verksamheten bör förbättras. Förändringar i klimatet kommer att öka kraven på samordning. De nya krav som klimatförändringarna ställer på utformning av de tekniska systemen bör beaktas tidigt i planeringsprocessen. Det kan t.ex. handla om utformning av dagvattensystem vid nybebyggelse. Samverkan mellan planeringsfunktionen och räddningstjänsten bör också förstärkas. Detta gäller särskilt vid planering av byggande i översvämningshotade och ras- och skredkänsliga områden.

Branschorganisationernas roll

Branschorganisationer bör kunna spela en stor roll i anpassningen till ett förändrat klimat. Det gäller både industrin och andra delar av det privata näringslivet, och områden där kommuner och landsting är huvudmän. Klimatförändringarna kommer i många fall att ändra förutsättningarna för branschnormer och standardiseringsarbete. Branschforskningen bör också aktivt stödja klimatanpassningen och sprida kunskaper om bl.a. anpassningsteknik vidare till medlemsföretagen.

Som exempel kan nämnas vattenförsörjning och avloppshantering där Svenskt Vatten spelar en aktiv roll samt energiförsörjningen med Svensk Fjärrvärme, Svensk Energi och Elforsk.

Utvidgat ansvar för länsstyrelserna

Länsstyrelserna hanterar ett antal frågor som påverkas av klimatförändringarna. Länsstyrelsens olika roller, framför allt samordningsrollen och den rådgivande rollen gentemot kommunerna, gör att vi anser länsstyrelsen vara det mest lämpliga organet för att hålla ihop arbetet med anpassning till ett förändrat klimat.

Klimatförändringarna ser olika ut i olika delar av landet. De geografiska skillnaderna gör det viktigt att regionala klimatunderlag tas fram. Anpassningsarbetet måste för att få genomslag i de flesta fall genomföras sektorsvis. Den sektorsövergripande samordningen

Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet SOU 2007:60

som också behövs bör enligt vår bedömning framför allt ske på regional nivå.

Vi föreslår att länsstyrelserna får en central roll i arbetet med anpassning till ett förändrat klimat. Syftet blir att stödja kommuner och andra aktörers genomförande av anpassningsåtgärder. Detta bör bland annat ske genom information. Vidareförmedling och sammanställning av underlag från sektorsmyndigheter är viktiga delar av informationen. Tolkning av underlag om klimatförändringar i länet och lokal anpassning av meteorologiska uppgifter och varningar är viktiga delar i detta arbete.

Länsstyrelserna bör också initiera och genomföra regionala analyser. Den långsiktiga vattenförsörjningen bör analyseras tillsammans med vattenmyndigheterna. Andra regionala analyser kan gälla klimatets påverkan på miljö- och naturvård, infrastruktur, bebyggelse och ämnesområden som griper över flera kommuner.

Insatser från ett flertal aktörer, förutom kommuner även näringsliv, organisationer och de statliga myndigheternas regionala organ, som väg- och banverkets regioner och skogsstyrelsens regionala organ behöver samordnas. Länsstyrelsen bör lämpligen ansvara för detta.

Viktiga områden för länsstyrelsens samordnande arbete blir att led utvecklingen av för regionen gemensamma strategier för att minska sårbarheten för översvämningar, ras och skred genom förebyggande åtgärder.

Älvgrupperna spelar på många håll en viktig roll. Deltagarna informerar varandra och underlättar samordningen vid högflödessituationer. På en del håll saknas dock älvgrupper. Vi anser att älvgrupperna bör byggas ut och stärkas i sitt arbete. Vi föreslår att länsstyrelserna får ett ansvar för att initiera bildandet av och stödja arbetet i älvgrupperna.

Till stöd för länsstyrelsens samordnande och pådrivande roll i klimatanpassningen så föreslår vi att det vid varje länsstyrelse inrättas en klimatdelegation. I denna bör ingå kommuner, näringsliv, statliga myndigheter, organisationer och andra som kan vara lämpliga.

Vi föreslår också att länsstyrelserna ges ökade resurser för att samordna arbetet med klimatanpassningen och till verksamheten vid klimatdelegationerna.

SOU 2007:60 Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet

Centrala myndigheters roll

De myndigheter som är att betrakta som sektorsmyndigheter eller har ansvar för ett specifikt område bör få ett tydligt ansvar för klimatanpassningen inom detta område. Det innebär att myndigheten ska verka för en anpassning till en kontinuerlig långsiktig klimatförändring. Det innebär också att minska sårbarheten för extrema väderhändelser där riskerna kan öka vid en klimatförändring.

Myndigheterna ska initiera arbetet med klimatanpassning och stödja de olika aktörerna inom verksamhetsområdet. Det innebär bland annat att myndigheten analyserar läget och riskerna, följer olika aktörers arbete och tar initiativ där det behövs.

Myndigheterna bör också stå för kunskapsförsörjning och se till att information sprids till nyckelgrupper inom området. Det kan gälla såväl specifik information om konsekvenser av klimatförändringar som om tekniska åtgärder.

I arbetet ska myndigheterna bistå länsstyrelserna dels med analysunderlag och information, dels genom samverkan kring prioriterade frågor.

Vi föreslår att de relevanta centrala myndigheterna genom en ändring i instruktionen får ett tydligt ansvar för klimatanpassning. Rapportering av arbetet bör ske till regeringen. Rapportering bör även ske till Naturvårdsverket i linje med det förslag till övergripande uppföljningsansvar som vi föreslår ska ligga på Naturvårdsverket. Vi anser att följande myndigheter bör få detta förtydligade ansvar, listan bör kunna kompletteras. Se förslag till ändringar i instruktionerna i kapitel 1.

Vägverket Banverket Sjöfartsverket Luftfartsstyrelsen Luftfartsverket (LFV) Post- och telestyrelsen Statens energimyndighet Svenska Kraftnät Livsmedelsverket Boverket Lantmäteriverket Statens geotekniska institut Sveriges geologiska undersökningar

Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet SOU 2007:60

Skogsstyrelsen Statens jordbruksverk Statens veterinärmedicinska anstalt Fiskeriverket Verket för näringslivsutveckling (Nutek) Socialstyrelsen Smittskyddsinstitutet SMHI Räddningsverket Krisberedskapsmyndigheten Naturvårdsverket Folkhälsoinstitutet Riksantikvarieämbetet Finansinspektionen

Central samordning

Det är svårt att hitta en myndighet som naturligt kan ansvara för uppföljning och samordning av hela arbetet med att minska sårbarheten för och anpassa samhället till ett förändrat klimat.

Räddningsverket har en central roll för att minska sårbarheten för extrema naturhändelser som översvämningar, ras, skred och stormar. Verket arbetar redan med dessa frågor och det är därför naturligt att inkludera klimatförändringar i riskanalyser och förebyggande arbete. Däremot är det inte lika naturligt att Räddningsverket skulle samordna och följa upp exempelvis jord- och skogsbrukets långsiktiga anpassning.

Det pågår för närvarande en översyn av verksamheterna vid Räddningsverket, Krisberedskapsmyndigheten och Styrelsen för psykologiskt försvar, Alltid redo! En ny myndighet mot olyckor och kriser (2007:31), se avsnitt 2.3. I sitt delbetänkande föreslår utredaren en sammanslagning av bland annat Räddningsverket och Krisberedskapsmyndigheten. Den nya myndigheten ska enligt förslaget disponera anslaget 7:2 Förebyggande åtgärder mot jordskred och andra naturolyckor. Vi anser att om beslut fattas om en sammanslagning bör den nya myndigheten ta över de uppgifter som vi i detta betänkande föreslår ska ligga på Räddningsverket.

Naturvårdsverket är ansvarig för miljömålet Begränsad klimatpåverkan. Detta mål handlar om utsläppsbegränsningar och strävanden efter att minska utsläppen av växthusgaser och öka

SOU 2007:60 Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet

sänkorna. En möjlighet vore att inkludera klimatanpassningen som en ny del av klimatmålet. Naturvårdsverket skulle då få ansvaret för uppföljning och samordning även av anpassningen till ett förändrat klimat. Det skulle då också följas upp och utvärderas av Miljömålsrådet. Anpassningsarbetet är dock till sin natur lokalt och spritt på i stort sett alla sektorer. Det innebär ändrade förutsättningar i många verksamheter. En viktig del av arbetet är att minska sårbarheten för extrema naturhändelser för vilket Räddningsverket i dag har ett övergripande ansvar. Ett helhetsansvar för det operativa genomförandet av anpassningen till ett förändrat klimat ligger därför inte naturligt på Naturvårdsverket.

Ansvaret för internationell uppföljning och rapportering av klimatarbetet, inklusive anpassning, ligger i dag på Naturvårdsverket. Det är därför lämpligt att verket även får ansvar för den nationella uppföljningen av anpassningsarbetet. Uppföljningsansvaret bör innebära att rapportera hur arbetet framskrider samt att i samråd med Räddningsverket och SMHI föreslå ytterligare insatser som kan behövas.

SMHI har ansvaret för väderprognoserna i Sverige och bedriver klimatforskning. SMHI har också verksamhet inom hydrologi och oceanografi. Väderprognoser och information om dessa är anslagsfinansierade. Likaså sprider SMHI information om klimatförändringar. Vi anser att SMHI bör utöka kunskapsförsörjningen och informationen framför allt gentemot kommuner, sektorsmyndigheter och länsstyrelser, se avsnitt 5.2.4. Däremot anser vi inte att det totala uppföljnings- och samordningsansvaret för anpassningen till ett förändrat klimat bör ligga på SMHI. Det skulle kräva en ändrad inriktning och annan kompetens än den SMHI har i dag. Vi anser inte det vore ändamålsenligt.

Sammanfattningsvis anser vi att samordningen av anpassningen till ett förändrat klimat inom respektive län till ett förändrat klimat bör ligga på länsstyrelserna. I förekommande fall bör ansvaret ligga på regionala självstyrelseorgan. Den nationella samordningen bör fördelas på flera myndigheter. Räddningsverket bör liksom i dag ha en central roll för att minska sårbarheten för extrema naturhändelser. Naturvårdsverket bör få ansvaret för att följa upp klimatanpassningen och svara för internationell rapportering. SMHI bör få ansvar för kunskapsförsörjningen om klimatförändringar och en utökad informationsfunktion.

Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet SOU 2007:60

Förslag

  • Länsstyrelserna bör få en central roll i klimatanpassningen och samordna arbetet gentemot kommuner, näringsliv och regionala sektorsmyndigheter. Regionala analyser bör utföras i länen som underlag för planering, bl.a. bör den långsiktiga vattenförsörjningen analyseras tillsammans med vattenmyndigheterna. En särskild klimatanpassningsdelegation bör inrättas i varje län med uppgift att stödja kommunernas insatser, bidra till kunskapsförsörjningen, sammanfatta, tillhandahålla, tolka och vidareförmedla information samt samordna, driva på och följa upp arbetet. Bl.a. ingår att initiera bildandet av och att stödja arbetet i älvgrupper.
  • SMHI bör få ansvaret för kunskapsförsörjning om klimatförändringar och bör skapa en förstärkt informationsfunktion gentemot olika grupper, särskilt kommuner, sektorsmyndigheter och länsstyrelser.
  • Naturvårdsverket bör få ansvar för en samlad nationell och internationell uppföljning och rapportering av klimatanpassningsarbetet.
  • Berörda sektorsmyndigheter bör få ett tydligt ansvar för anpassningen till ett ändrat klimat inom sitt eget ansvarsområde. Ansvaret omfattar både risken för extremhändelser och kontinuerliga klimatförändringar. I instruktionen för respektive myndighet införs att myndigheten ska initiera, stödja och följa upp arbetet med anpassning till klimatförändringar inom sitt verksamhetsområde. Räddningsverket, SMHI, Naturvårdsverket, SGI, Boverket och Livsmedelsansvaret bör dessutom få ett uttalat ansvar att bistå länsstyrelserna i deras arbete med klimatanpassning. Se vidare förslag till författningstext i kapitel 1.

SOU 2007:60 Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet

5.11. Förslag till åtgärder på EU-nivå

Anpassning till ett förändrat klimat kommer att behöva ske över hela världen. Internationellt samarbete kring metodik för anpassning och erfarenhetsutbyte kan underlätta anpassningsarbetet.

Vilken sorts anpassning som fordras och hur omfattande den behöver vara styrs i hög grad av hur system och strukturer är utformade i olika länder och regioner. Vad som är en lämplig anpassningsåtgärd i ett land eller en region, är det inte nödvändigtvis i en annan. Vissa åtgärder, som översvämningsskydd längs en stor flod, kan kräva internationellt samarbete.

Samarbetet på EU-nivå kring anpassning bör därför i första hand komplettera det nationella, regionala och lokala anpassningsarbetet. I några fall kan gemensamma åtgärder vara till stor nytta.

Integrering av klimat och anpassning i EU:s lagstiftning och finansieringsmekanismer

Inom EU finns ett mycket stort antal rättsakter. EG-direktiv och förordningar finns på ett stort antal politikområden. I EU:s grönbok om anpassning KOM(2007)354 föreslås en systematisk genomgång av EU:s lagstiftning med förslag på hur befintlig lagstiftning bör förändras för att ta hänsyn till klimatförändringarna. Vi anser att Sverige bör stödja en sådan genomgång, i syfte att se till att EU:s rättsakter inte hindrar anpassningsåtgärder och, där så är möjligt, främjar att sådana kommer till stånd.

Integrering av klimatanpassning i EU:s strukturfonder och andra finansieringsmekanismer är en möjlig utveckling av EU:s politik. Vi anser att bedömningar av vilka anpassningsåtgärder som kan vara nödvändiga för att t.ex. ett infrastrukturprojekt ska klara temperatur, nederbörd och vattennivåer i ett förändrat klimat bör ingå som en naturlig del i beslutsunderlaget för EU-medel till sådana projekt. Sverige bör verka för en översyn av regelverket för EU:s finansieringsinstrument med detta som utgångspunkt.

I EU:s grönbok om anpassning nämns också möjligheten att tillskapa nya finansiella system för att stödja anpassning i samhällsplaneringen. I Sverige finns redan systemet med stöd för skydd till kommunerna för förebyggande insatser mot översvämning, ras och skred. Vi föreslår vissa förändringar i detta system, se avsnitt 5.7. Vi anser att ett system på EU-nivå kan vara

Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet SOU 2007:60

motiverat men att det i så fall bör finnas möjligheter till nationella avvägningar. Kompletterande system, likt vårt för förebyggande åtgärder, bör få existera parallellt.

Insatser till stöd för Östersjön och andra känsliga ekosystem

Östersjön, dess ekosystem och de ekosystemtjänster detta hav erbjuder, riskerar att drabbas hårt av klimatförändringarna. Det finns en ökande förståelse för att åtgärder som påverkar hela Östersjöns avrinningsområde måste komma till stånd för att stärka förutsättningarna för att Östersjön åter ska bli det rika innanhav det än gång var. Enligt klimatscenarierna och de analyser av bl.a. biogeokemiska processer, marinekologi vi studerat är det en ökande övergödning i kombination med klimatdrivna salthaltsminskningar och temperaturhöjningar som utgör de största hoten mot Östersjön. Medan det finns få rimliga anpassningsåtgärder som kan hindra en uppvärmning och minskad salthalt finns desto fler möjligheter att påverka tillförseln av näringsämnen. Det handlar om åtgärder för att minska punktutsläpp, från bl.a. industrier och reningsverk, åtgärder för att minska utsläpp från hushåll och inte minst åtgärder i jordbruket.

EU har en tydlig roll att spela för att minska tillförseln av näringsämnen till Östersjön. EU:s marina strategi och det till strategin knutna EG-direktivet ökar i någon mån förutsättningarna för insatser till stöd för Östersjön. En gemensam aktionsplan aktionsplan för Östersjön, Baltic Sea Action Plan, som nu (hösten 2007) diskuteras kan ytterligare bidra till att skapa förutsättningar för utökade insatser. Åtgärder på EU nivå bör ges fortsatt hög prioritet och Sverige bör vara pådrivande på EU-nivån.

EU:s gemensamma jordbrukspolitik har utvecklats mot mer miljöstöd på bekostnad av rena prisstöd och liknande direkta subventioner. Vid kommande översyn bör denna utveckling fortsätta. Särskilt viktigt för att minimera näringsämnestillförseln är att incitament skapas för att bevara och nyskapa våtmarker och utveckla odlingssystem med mindre näringsämnesläckage. Låga förluster av näringsämnen m.m. bör vara en förutsättning för att stöd ska kunna utgå. Fler våtmarker kan också vara betydelsefulla för att bevara biologisk mångfald. Även i övrigt bör Sverige verka för att politiken utformas så att miljömålet ett rikt odlingslandskap kan nås även i ett förändrat klimat.

SOU 2007:60 Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet

Åtgärder för att minska diffusa utsläpp av näringsämnen från hushåll mm bör också komma till stånd. Förbud mot fosfater i tvättmedel är ett exempel på en åtgärd med detta syfte.

Fisket i Östersjön, liksom i andra hav gränsande till EU:s territorium styrs av ett kvotsystem som beslutas på EU-nivå. EU:s marina strategi är en grund för åtgärder även inom fiskeförvaltningen. Klimatförändringarna och deras effekter bör i fortsättningen utgöra en viktig utgångspunkt för fiskeförvaltningen och för insatser på EU-nivå inom det marina området. Behovet av att minska dagens överfiskning blir än större.

Flera infrastruktursatsningar, inte minst i de medlemsländer som kommit till vid de senaste utvidgningarna av unionen, finansieras delvis med EU-medel. Satsningar av detta slag kan påverka miljön i Östersjön, men också andra känsliga ekosystem, bebyggelse och infrastruktur. Klimatförändringarna kan delvis ändra förutsättningarna för infrastruktursatsningar. Regelverket för EU:s strukturfonder bör utvecklas så att klimathänsyn tas.

Åtgärder för anpassning till ett förändrat klimat bör utformas så att de inte ökar och helst bidrar till att minska näringsämnestillförseln till Östersjön. Gemensamma eller koordinerade anpassningsåtgärder för översvämningsskydd kring de floder och vattensystem som rinner ut i Östersjön är ett exempel på åtgärder där sådana hänsyn bör tas.

Insatser för att bevara biologisk mångfald

Klimatförändringarna innebär snabba förskjutningar av vegetationszoner och ekosystem i nordlig riktning. Hotade konkurrenssvaga arter riskerar att slås ut när mer konkurrenskraftiga arter i ökad utsträckning slipper den klimatstress de i dag utsätts för. Behovet av reträttvägar norrut kommer att bli stort för många arter.

I ett förändrat klimat kommer vissa naturtyper att gå förlorade oavsett vilka insatser som vidtas för att skydda dem.

I EU:s handlingsplan Att stoppa förlusten av biologisk mångfald till 2010 och därefter, KOM(2006)216 slutlig, nämns klimatförändringarna som ett hot mot biologisk mångfald. Några konkreta förslag för hur den biologiska mångfalden bättre kan skyddas i ett förändrat klimat, utöver komplettering av Natura 2000-nätverket, finns inte.

Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet SOU 2007:60

Vi anser att en översyn av EU:s naturvårdspolitik behövs för att till fullo ta hänsyn till det faktum att vissa klimatförändringar är oundvikliga och för att prioritera insatser för skydd av ekosystem och arter så att reträttvägar norrut skapas. Bl.a. bör Habitatdirektivet (92/43/EEG), som styr arbetet med EU:s bevarandeprogram Natura 2000, ses över. Direktivet bygger på att områden där naturtyper och arter återfinns ska skyddas. Ökad tyngd bör läggas på att skapa miljöer som kan fungera som reträttkorridorer för arter som retirerar norrut. Behovet av aktiv flytt av arter bör också utredas.

Insatser inom EU:s externa politik

Väl genomförda anpassningsåtgärder på den europeiska nivån med synliga, positiva, resultat kan också tjäna som exempel för andra länder och regioner och kan stärka unionens trovärdighet. Samarbete med andra länder och regioner, såväl bilateralt som i internationella fora som klimatkonventionen kan därigenom stärkas. Detta gäller särskilt anpassningsåtgärder som kommer EU:s grannländer till nytta. I stort sett drar EU-kommissionen samma slutsatser i sin grönbok om anpassning.

EU bör också fortsatt ta ledningen i det internationella arbetet främst inom klimatkonventionen och aktivt bidra till att det femåriga arbetsprogrammet från 2006 genomförs och att arbetet med anpassningsfrågor utvecklas vidare inom ramen för klimatkonventionen.

Inom EU:s biståndsbudget bör anpassningsfrågorna ges en framskjuten roll. Klimatförändringarna och deras påverkan på mottagarländerna, de projekt och program som unionen avser stödja bör vara en viktig faktor i avvägningen av vilka satsningar som unionen gör.

Insatser för forskning och kunskapsuppbyggnad

Forskning och kunskapsuppbyggnad kring anpassning kan i viss mån vinna på samordning. Många frågeställningar kring anpassning är specifika för landet eller området i fråga men ibland förekommer mer gränsöverskridande frågeställningar.

SOU 2007:60 Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet

Insatser på EU-nivå inom forskningen kring klimat och anpassning kan vara särskilt lämpade där effekter av en klimatförändring liknar varandra över unionen. Ett sådant område är påverkan på hälsan, t.ex. från höga temperaturer i kombination med ökade halter partiklar och ozon eller från vektorburna sjukdomar. Ett annat område där EU-nivån kan spela en viktig roll är för utvärderingar och kunskapsuppföljningar. Dessa områden nämns också i EU:s grönbok.

I Grönboken nämns också insatser för att bättre förstå effekterna av klimatförändringarna på olika områden. Särskilt pekar man på bättre förståelse av förändringar i ett antal havsområden, Östersjön nämns dock inte. Vi anser att forskning kring förändringar i Östersjön bör vara ett av de centrala områdena för EUgemensam kunskapsuppbyggnad, särskilt mot bakgrund av att Östersjöns, med dess unika miljö, i stort sett är omgivet av åtta EU-länder.

Förslag

  • Sverige bör verka för en översyn av samtliga EU:s rättsakter så att de dels inte hindrar anpassningsåtgärder, dels, där så är möjligt, främjar sådana åtgärder.
  • Sverige bör vara pådrivande för åtgärder på EU-nivå som minskar Östersjöns sårbarhet i ett förändrat klimat inklusive:
  • fosfatförbud för tvättmedel i hela EU,
  • utbyggd rening av punktkällor,
  • integrering av klimathänsyn i fiskeförvaltningen,
  • hänsyn till näringsämnesproblematiken vid EU-finansierade infrastrukturprojekt och anpassningsåtgärder.
  • Sverige bör särskilt verka för att ökat fokus läggs vid näringsämnesproblematiken och påverkan på Östersjön vid kommande översyner av EU:s jordbrukspolitik.
  • Sverige bör verka för en översyn av EU:s naturvårdspolitik i syfte att öka fokus på klimatförändringarnas effekter vid skyddet av ekosystem och arter.
  • Sverige bör verka för att klimathänsyn integreras i EU:s finansieringsinstrument, inklusive strukturfonderna.

Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet SOU 2007:60

  • Sverige bör verka för att EU fortsatt är aktivt i de internationella förhandlingarna kring anpassningsfrågor, för att genomföra anpassningsprojekt som också ger nytta för unionens grannländer och för att klimat och anpassning ges en framskjuten plats i EU:s biståndsarbete.
  • Sverige bör verka för att EU:s forskningsfinansiering inkluderar forskning kring anpassning till klimatförändringar, inklusive kunskapssammanställningar och uppföljningar.

Referenser

Bernes, C. (2005). Monitor 19. Förändringar under ytan. Sveriges

havsmiljö granskad på djupet. Rapport Naturvårdsverket. Boverket (2006). Vad händer med kusten – Erfarenheter från kom-

munal och regional planering samt EU-projekt i Sveriges kustområden. Rapport Boverket. Centrum för Tvärvetenskaplig Miljöforskning, Stockholms univer-

sitet (2007). Personlig kommunikation Elisabeth Lindgren. Fallsvik, J., Hågeryd, A.-C., Lind, B., Alexandersson, H., Edsgård,

S., Löfling, P., Nordlander, H., Thunholm, B. (2007). Klimatförändringens inverkan i Sverige. Översiktlig bedömning av jordrörelser vid förändrat klimat. SGI dnr 1-0611-0652. Företagarförbundet (2007). Naturskador och försäkringsskydd för

småföretag. PM till utredningen. Försäkringsförbundet (2007). PM till Klimat- och sårbarhetsutred-

ningen. Jordbruksdepartementet (2003). Statens ansvar för skördeskador i

samband med naturkatastrofer. PM Dnr Jo2003/1612. Jordbruksverket (2003). STUDS – Större utbrott av smittsamma

djursjukdomar. Huvudrapport. Konsumenternas försäkringsbyrå (2007).

www.konsumenternasforsakringsbyra.se (070625) Länsstyrelserna i Mellansverige (2006). Översvämningsrisker i fysisk

planering. Rekommendationer för markanvändning vid nybebyggelse. Handbok. Naturvårdsverket (2007). Omprövning av vattenverksamhet. Natur-

vårdsverket, Fakta, 8287, april 2007.

SOU 2007:60 Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet

Prop. 2004/05:1. Utgiftsområde 23 Jord- och skogsbruk, fiske med

anslutande näringar. Prop. 1985/86:150. Förebyggande åtgärder m.m. mot jordskred och

andra naturolyckor. Prop. 2006/07:122. Ett första steg för en enklare plan- och bygglag. Riksdagsmotioner rörande naturskadefond:

1997/98:Fö708 2000/01:Fö715 2001/02:MJ523 2002/03:Fö206 2002/03:Fö231 2004/05:Fö226 2005/06:Fö215 2005/06:Fö219 2005/06:Fö222 2005/06:Fö255 Riksdagsprotokoll, övriga:

Interpellation 2000/01:291 Om ersättning för enskilda vägar Försvarsutskottets betänkande 2005/06:FöU12 Behandlades i kammaren 060504, protokoll 2005/06:116 Interpellation 2006/07:172, protokoll 2006/07:51. Om katastroffond Riksförbundet Enskilda Vägar (2007). Personlig kommunikation

Sven Ivarsson. Rydell, B. (2002). Nationell databas för geotekniska undersökningar

– Förstudie. SGI Varia nr 518. Räddningsverket (2002). Regeringsuppdrag, Naturolyckor. PM till

Försvarsdepartementet 2002-06-06. Räddningsverket (2005). Regleringen av bidrag och ersättningar som

belastar anslagen 7:2 och 7:3 inom utgiftsområde 6. PM till Försvarsdepartementet, 2005-06-20. Dnr. 600-3611-2005. Räddningsverket (2007). Personlig kommunikation Susanne

Edsgård, Elisabeth Söderberg och Key Hedström. Räddningsverket (2007b). Räddningsverkets rapportserie översiktliga

stabilitetskarteringar. Räddningsverket (2007c). Räddningsverkets rapportserie översiktliga

översvämningskarteringar.

Stöd och styrmedel för minskad sårbarhet SOU 2007:60

SGI (2001). Nationell översiktlig kartdatabas över skredförutsätt-

ningar i ler- och siltjordar – Utveckling av databasprototyp och förslag till produktion. Diarienr 1-0005-0399. SGI (2006). På säker grund för hållbar utveckling – förslag till hand-

lingsplan för att förutse och förebygga naturolyckor i Sverige vid förändrat klimat. SGI (2007). Personlig kommunikation Bengt Rydell och Elvin

Ottoson. Skogsstyrelsen (2006). Stormen 2005

en Skoglig analys. Skogs-

styrelsens meddelande 1. Skredkommissionen (1994). Ansvars- och ersättningsfrågor vid ras

och skred. Rapport 3:94, Ingenjörsvetenskapsakademien. SMHI (2007). Personlig kommunikation Martin Häggström. SMHI(2007b). Personlig kommunikation Markku Rummukainen.

Elektronisk kommunikation 2007-08-08. SOU 1995:40 Älvsäkerhet. Älvsäkerhetsutredningen. SOU 2002:50Miljöbalken under utveckling, ett principbetänkande.

Miljöbalkskommitten. SOU 2005:77 Får jag lov? Om planering och byggande. PBL-

Kommittén. SOU 2006:94 Översvämningshot. Risker och åtgärder för Mälaren,

Hjälmaren och Vänern. Delbetänkande Klimat- och sårbarhetsutredningen. Stockholm (2007). Seminarium om försäkringar mot naturskador

070418. Viehhauser, M., Schagerström, T., Johnsson, H., Stenberg, P. (2006). Inventering av kommunernas hantering av översvämning, ras och skred inom den kommunala planeringsprocessen. Inregia AB.

6 Slutsatser och förslag

Klimatförändringen – vad vet vi och vilka osäkerheter finns?

FN:s klimatpanel IPCC har dragit slutsatsen att den hittillsvarande uppvärmningen globalt uppgår till cirka 0,7 grader för de senaste 100 åren. Uppvärmningen har gått nästan dubbelt så snabbt de senaste 50 åren jämfört med hela 100-årsperioden och det är mycket sannolikt att detta till största delen är orsakat av mänskliga aktiviteter.

Den globala medeltemperaturen kommer med stor sannolikhet att öka med ytterligare 1,8

  • grader till slutet av detta sekel, jämfört med 1990. I de internationella framtidsscenarier som sammanställts av IPCC styrs utsläppen av drivkrafter som befolkningsutveckling, ekonomisk tillväxt, teknikutveckling osv. Inga antaganden har lagts in om bestämda utsläppsminskningar. Osäkerhetsintervallet blir bredare med hänsyn till att naturliga kolsänkor påverkas av klimatförändringarna, och uppgår då till mellan 1,1 och 6,4 grader. Med bestämda utsläppsminskningar kan temperaturhöjningarna begränsas på sikt. En viss fortsatt uppvärmning går dock inte att undvika. Som ett räkneexempel på detta har IPCC visat att om man antar att växthusgaskoncentrationerna i atmosfären frystes på 2000 års nivå, vilket skulle kräva att utsläppen upphörde helt, så skulle ändå temperaturen stiga med ytterligare cirka 0,6 grader.

Det finns en relativt stor överensstämmelse mellan ett stort antal modeller att temperaturen i Sverige och Skandinavien kommer att stiga mer än det globala genomsnittet. Nederbördsmönstren kommer också att förändras, med ökningar av nederbörden i Skandinavien, men här finns en större osäkerhet. Det är också mer osäkert hur vindar och stormar utvecklas i vår del av världen.

Slutsatser och förslag SOU 2007:60

Havsnivån kommer enligt IPCC:s senaste rapport globalt att stiga med 0,2

  • meter de närmaste 100 åren, något mer i Nordsjön och Östersjön. Nivån kommer sedan att fortsätta att stiga under många hundra år. Den osäkra ytterligare havsnivåhöjning som härrör från avsmältning av isarna på Grönland och Antarktis är då inte inräknad.
  • Sammantaget är det uppenbart att de vetenskapliga resultaten visar att Sverige kommer att påverkas kraftigt av en klimatförändring. Säkerheten i denna slutsats är tillräcklig för att kunna avgöra att långtgående anpassningsåtgärder kommer att krävas.
  • De scenarier som vi tagit fram om hur klimatet kommer att förändras i framtiden i Skandinavien innehåller en del osäkerheter. Huvuddragen i scenarierna är dock så pass robusta att de kan användas som planeringsunderlag för att påbörja en klimatanpassning av det svenska samhället.

Konsekvenser för Sverige

De scenarier vi analyserat visar på dramatiska förändringar i Sveriges klimat vid slutet av seklet. Vinterklimatet i stora delar av Sverige kommer att likna det vi i dag har i norra Frankrike. Nederbörden ökar i större delen av landet under höst, vinter och vår. Sommartid får vi ett varmare klimat och torrare klimat särskilt i södra Sverige. Skyfallen kommer att bli mer intensiva. Analyser gjorda utifrån de scenarier vi studerat visar bl.a. följande konsekvenser.

  • Översvämningsrisken i sjöar och vattendrag ökar främst i västra

Götaland och västra Svealand samt i delar av Norrland. Bebyggelse och teknisk infrastruktur, särskilt vägar, järnvägar och dagvattensystem drabbas. Bland annat är Vänerområdet utsatt. Kostnaderna för ökningen av översvämningar av byggnader de närmaste 100 åren uppskattas till mellan 50 och 100 miljarder kronor.

  • Högre flöden och ändrat tillrinningsmönster riskerar att minska dammsäkerheten, särskilt vid mindre dammar.
  • Havsnivåhöjningen leder till en ökad översvämningsrisk vid högvatten i kustområden särskilt i Götaland, bland annat är Göteborg och Falsterbonäset utsatt. I strandnära kustområden

SOU 2007:60 Slutsatser och förslag

finns risk för omfattande kusterosion, till exempel på Skånes sydkust.

  • Ökningen av intensiv nederbörd över större delen av landet påverkar dagvattensystemen. Källaröversvämningar på grund av överfulla avloppssystem riskerar därmed att öka.
  • Ras- och skredrisken ökar på många håll i landet på grund av ökad nederbörd, intensivare nederbörd och ökade flöden. Utsatt är framför allt bebyggelse och infrastruktur i västra Götaland, östra Svealand och Norrlands kustland. En följdkonsekvens är en ökad risk för förlust av människoliv och för ekonomiska förluster.
  • Den ökade nederbörden leder till förutsättningar för ökad vattenkraftproduktion, framförallt i landets norra delar, med uppskattningsvis 15
  • procent.
  • Temperaturförändringarna leder till ett minskat uppvärmningsbehov. Beräkningar visar på en minskning med cirka 30 procent. Samtidigt ökar kylbehovet cirka fem gånger.
  • Vegetationssäsongen blir längre och temperaturen ökar vilket gynnar skogstillväxten, som ökar med 20
  • procent. Jordbrukets förutsättningar förbättras också. Risken för skador av insektsangrepp ökar dock.
  • Den ökade skogstillväxten kombinerat med blötare mark och mindre tjäle leder till ökad stormfällning av skog, vilket drabbar system med luftledningar, detta oavsett stormarnas intensitet och frekvens.
  • Förutsättningarna för rennäringen förändras. Längre vegetationssäsong och mer bete uppväger knappast försvårade vinterbetesförhållanden.
  • Turistnäringen kan bli en vinnare men vinterturismen får det svårt på längre sikt med försämrad snötillgång.
  • Årstidernas förändrade längd och klimat ändrar förutsättningarna för markekosystemen med en förskjutning mot norr av ekosystem och arter. Kalfjället förbuskas. Den biologiska mångfalden och den lokala förekomsten av växt- och djurarter, inklusive insekter påverkas. Nya arter kommer att få fotfäste i landet.
  • Övergödningen av sjöar och vattendrag ökar. Fisket påverkas starkt genom förändring i artsammansättning och förskjutning mot varmvattenarter. Främmande arter kommer också att breda ut sig. Totala fiskuttaget kan möjligen öka, särskilt i vissa insjöar. Torskfisket i Östersjön riskerar helt försvinna.

Slutsatser och förslag SOU 2007:60

  • Framställningen av dricksvatten försvåras med mer humus i vattnet och större risk för både kemisk och mikrobiell förorening av vattentäkter vid översvämningar.
  • En ökad risk för högre medelvind samt ökad nederbörd minskar salthalten i Östersjön och vi får i så fall en dramatisk förändring av ekologin. Biologin i egentliga Östersjön kommer då att likna den vi har i Bottenviken i dag. Den biologiska mångfalden minskar och många marina arter försvinner, bland annat torsken. Vid mindre dramatiska förändringar av salthalten kommer temperatur, närsaltbalans och ekosystem även att påverkas starkt.
  • Extremt höga temperaturer blir allt vanligare och leder till en ökad dödlighet för utsatta grupper som sjuka och äldre. En ökad frekvens av översvämningar ökar risken för smittspridning, bl.a. genom överspolning av betesmark och bräddning av avloppsvatten. Ett varmare klimat ökar också risken för spridning av både gamla och nya sjukdomar.
  • Bortom år 2100 kommer klimatförändringen att fortsätta. Bland annat kommer havsnivån att fortsätta stiga under många hundra år. Stora kustområden kommer på lång sikt att hotas.

Ökade skadekostnader men också ökade intäkter

De totala skadekostnaderna av kommande klimatförändringar som vi beräknat utifrån sektors-områdesanalyserna uppgår till i storleksordningen 1 100

  • 900 miljarder kronor under de kommande

100 åren, enligt de antaganden som redovisas i avsnitt 4.8.3. Detta är naturligtvis en ansenlig summa. Utslaget över 100 år och mot bakgrund av den förmodade ekonomiska tillväxten är det dock ingen kostnad som på något avgörande sätt påverkar Sveriges ekonomi. Inom vissa sektorer eller områden är emellertid påverkan på ekonomin så stor att det kan ge konsekvenser för näringars överlevnad eller kraftigt förändra strukturen. Exempel på detta är vinterturismen och rennäringen. Enskilda kan också drabbas hårt.

Vi bedömer att det i dag finns vissa brister i försäkringsskyddet mot naturolyckor. Dessa brister motiverar dock inte ett särskilt statligt stöd för sådana olyckor. De luckor som finns bedöms vara av en art som kan hanteras av privata försäkringsbolag. Det privata försäkringsskyddet behöver dock utvecklas vad gäller skador på grund av naturolyckor.

SOU 2007:60 Slutsatser och förslag

Det bör också påpekas att de beräknade skadekostnaderna sannolikt är underskattade. Detta kan bland annat gälla för järnvägar, dammar, skyfall och stormar. Vi kan också räkna med konsekvenser för ett antal verksamheter som vi överhuvudtaget inte fångat in. De indirekta samhällskostnaderna är inte heller medräknade.

Under de kommande 100 åren ökar intäktspotentialen till följd av klimatförändringar med i storleksordningen 1 200

  • 700 miljarder kronor. Framför allt är det minskade kostnader för uppvärmning, ökad vattenkraftproduktion, skogstillväxt och ökade skördar som bidrar till detta. De tre senare posterna kräver dock anpassningsåtgärder och i viss utsträckning investeringar för att potentialen ska kunna realiseras. Turismen är ytterligare ett område där det finns en stor potential till expansion, även om delar av vinterturismen hotas. Se vidare avsnitt 4.8.3.

Det är vanskligt att jämföra kostnader och intäkter på grund av de betydande osäkerheterna. Dessutom är osäkerheterna i kostnadsberäkningarna mycket större än i intäktsberäkningarna. En övergripande slutsats är att posterna i stort sett är av samma storleksordning om klimatförändringarna ligger inom ramen för de scenarier vi utgått i från. Intäkter och kostnader kan dock inte kvittas mot varandra, eftersom de till stor del uppstår i olika sektorer och hos olika aktörer.

Klimatförändringar utöver dessa scenarier, som särskilt plötsliga eller oväntade effekter, kan kullkasta slutsatserna. T.ex. kan en kraftig avsmältning av Grönlandsisen ge högre havsnivåer redan under detta århundrade. Likaså är bedömningarna om den fram- tida stormfrekvensen och stormintensiteten mycket osäkra. Om stormar kraftigare än Gudrun börjar uppträda blir sannolikt kostnaderna för stormar betydligt större.

Mer genomgripande ekonomiska konsekvenser kan befaras som följd av allvarliga händelser utomlands. Störningar i de ekonomiska systemen till följd av orkaner, storskaliga översvämningar etc. kan ge stora konsekvenser för andra länder än de drabbade. Om områden blir obeboeliga på grund av t.ex. torka och utslagen jordbruksproduktion kan detta skapa konflikter och klimatflyktingar, vilket indirekt kan drabba Sverige.

Slutsatser och förslag SOU 2007:60

Andra konsekvenser

Vid sidan av de ekonomiska konsekvenserna hotar en klimatförändring också människoliv och natur- och kulturvärden.

Påverkan på ekosystemen kan i flera fall bli dramatisk. Kalfjället kommer förmodligen att förbuskas, utom i de högalpina områdena i norra Norrland. Skog och andra naturmiljöer kommer att ändras, i vissa fall drastiskt. Östersjön riskerar skiften till helt nya ekosystem om salthalten minskar. Likaså finns hot mot rennäringen och därmed även mot samekulturen.

Ökningen av ras- och skredriskerna liksom den på vissa håll ökade översvämningsrisken kan hota människoliv och livsmiljöer. Höga temperaturer och ökad spridning av sjukdomar påverkar människors hälsa. Detta är värden som i sin helhet inte enbart kan räknas i ekonomiska termer.

Anpassningsåtgärder

Ett förändrat klimat kommer att kräva en anpassning av samhället på ett mycket stort antal områden. Den sammanlagda kostnaden för åtgärderna blir betydande för enskilda anläggningar, insatser och sektorer. En stor del av dessa åtgärder kommer dock att spridas ut under en lång tid och kan genomföras successivt inom olika områden i takt med nyinvesteringar, upprustning, utbyggnader, revidering av standarder etc. Den samhällsekonomiska kostnaden för anpassningsåtgärder blir därför sannolikt inte stor jämfört med skadekostnaderna.

En förutsättning för att omställningar ska kunna ske successivt utan insatser från staten är att tillräcklig information och kunskap om klimatförändringar samt effektiv teknik finns tillgänglig och används. Detta gäller t.ex. en stor del av näringslivets anpassning. Forskning och utveckling, utbildning och information är därför nyckelområden.

Ansvarsfrågor och integrering av klimatanpassning inom olika sektorer är viktiga steg för att utsatta områden ska anpassas till ett förändrat klimat. Vi har därför i förslagen lagt stor tonvikt vid myndigheters roller och uppgifter.

Inom vissa områden är investeringarna av långsiktig karaktär och aktiva insatser krävs för att verksamheten redan i dag ska anpassas till det framtida klimatet, annars riskerar man extra kost-

SOU 2007:60 Slutsatser och förslag

nader och även förlust av människoliv. Exempel på sådana områden är vägar, järnvägar, bebyggelse och dammar. Stora investeringar kommer att krävas även innan anläggningar är avskrivna.

Vi har underlag från några sektorer där kostnader för förebyggande åtgärder jämförs med skadekostnader. I dessa fall är åtgärdskostnaderna mindre än skadekostnaderna. Skadekostnader för det statliga vägnätet uppskattas till 5

  • miljarder kronor fram till 2100. Kostnaden för skadeförebyggande åtgärder som eliminerar 75 procent av skadekostnaden uppgår till 2
  • miljarder

kronor.

Bland de allvarligaste konsekvenserna vi kunnat identifiera är de ökande riskerna för ras, skred och översvämningar. Vi föreslår ett antal åtgärder för att minska riskerna och förebygga allvarliga konsekvenser. Vi bedömer att förutsättningarna är goda för att minska sårbarheten till acceptabla nivåer.

De areella näringarna kräver en aktiv anpassning. På grund av de långa omloppstiderna krävs särskilt i skogsbruket tidiga åtgärder. I jordbruket är anpassningen starkt beroende av världsmarknaden och framtida EU-regler. Både skogs- och jordbruket kommer att bli mer drabbat av skadeangrepp. Rennäringen kräver delvis ändrade regler för att klara förändrade klimatförhållanden som leder till ändrat renbete, ändrade flyttider och nya flyttvägar.

Ekosystemförändringarna blir troligen de mest synliga tecknen på klimatförändringar. Ett ändrat klimat medför en annan natur och en förändrad miljö. Många av miljömålen kommer sannolikt att bli svårare eller omöjliga att nå. Miljömålen behöver därför ses över liksom tillhörande åtgärdsstrategier.

Sammantagen bedömning

Det är ingen tvekan om att klimatförändringarna är ett globalt hot, som sannolikt leder till fler stora hungerkatastrofer beroende på torka, översvämningar, skördar som slår fel, vattenbrist etc. De ekonomiska konsekvenserna blir mycket stora. Det är inte heller någon tvekan om att konsekvenserna i Sverige också blir stora, även om de inte blir av samma dignitet som i många andra länder. Det kommer att krävas aktiva insatser för att klara en klimatanpassning. Vi bedömer att Sverige har resurser och goda förutsättningar att genomföra de omställningar och åtgärder som krävs. I

Slutsatser och förslag SOU 2007:60

många fattiga länder som drabbas saknas till stor del sådana resurser.

Det krävs också aktiva anpassningsåtgärder om den stora potentialen för ökade intäkter från framför allt vattenkraften och jord- och skogsbruket ska kunna tas tillvara. Miljöfrågor, samekulturen och översvämningsriskerna bör få särskilt stor betydelse vid genomförandet av dessa anpassningsåtgärder.

Klimatförändringarna motiverar anpassningsåtgärder inom många områden. Vi lämnar framförallt förslag om förändringar av statliga myndigheters instruktioner, ett antal specifika uppdrag, förstärkningar av länsstyrelsens roll och nya stödfunktioner för kommunernas arbete. Vi lämnar också några förslag till lagändringar samt till insatser på EU-nivå. Slutligen lämnas förslag angående forskning.

Ändring av ansvarsförhållanden

Ansvaret för anpassning till ett förändrat klimat är fördelat mellan enskilda, kommuner och staten. Vi föreslår att länsstyrelserna får en drivande roll och uppgiften att hålla ihop klimatanpassningsarbetet i respektive län. Naturvårdsverket får ansvaret för uppföljning av anpassningsarbetet och rapportering. SMHI får ansvar för kunskapsförsörjningen om klimatförändringar. Vi föreslår också utökade ansvar för Post- och telestyrelsen, Energimarknadsinspektionen, SGI och Livsmedelsverket. Slutligen föreslår vi att ett stort antal sektorsmyndigheter får ett förtydligat ansvar för klimatanpassningen inom respektive ansvarsområde.

1. Länsstyrelserna bör få en central roll i klimatanpassningen till klimatförändringar och samordna arbetet gentemot kommuner, näringsliv och regionala sektorsmyndigheter. Regionala analyser bör utföras i länen som underlag för planering, bland annat bör den långsiktiga vattenförsörjningen analyseras tillsammans med vattenmyndigheterna. En särskild klimatanpassningsdelegation bör inrättas i varje län med uppgift att stödja kommunernas insatser, bidra till kunskapsförsörjningen, sammanfatta, tillhandahålla, tolka och vidareförmedla informa-

SOU 2007:60 Slutsatser och förslag

tion samt samordna, driva på och följa upp arbetet. Bland annat ingår att initiera bildandet av och stödja arbetet i älvgrupper.

2. SMHI bör få ansvaret för kunskapsförsörjningen om klimatförändringar och bör därvid skapa en förstärkt informationsfunktion gentemot olika grupper, särskilt kommuner, sektorsmyndigheter och länsstyrelser.

3. Naturvårdsverket bör få ansvar för en samlad nationell och internationell uppföljning och rapportering av klimatanpassningsarbetet.

4. Post- och telestyrelsen bör få ett förtydligat ansvar för att genom avtalen med operatörerna, eller på annat sätt, säkerställa att telenäten är robusta mot klimatförändringar och extrema väderhändelser.

5. Energimarknadsinspektionen bör få ett förtydligat ansvar för att säkerställa att regionala och lokala elnät är robusta mot klimatförändringar och extrema väderhändelser.

6. Livsmedelsverket bör få samordningsansvaret för dricksvattenfrågorna på nationell nivå. Detta inkluderar informationsinsatser, identifiering av forsknings- och utvecklingsbehov, behov av kontroll av råvatten m.m.

7. SGI bör få ansvar för att bistå kommuner och länsstyrelser i den kommunala planeringsprocessen i frågor avseende ras, skred och erosion. SGI bör få ansvaret för en reglerad jourverksamhet avseende akut inträffade händelser eller befarade händelser. SGI bör få ökade resurser för dessa uppgifter.

8. Samtliga berörda sektorsmyndigheter bör få ett tydligt ansvar för anpassningen till ett ändrat klimat inom sitt eget ansvarsområde. Ansvaret omfattar både risken för extremhändelser och kontinuerliga klimatförändringar. I instruktionen för respektive myndighet införs att myndigheten ska initiera, stödja och följa upp arbetet med anpassning till klimatförändringar inom sitt verksamhetsområde. Räddningsverket, SMHI, Naturvårdsverket, SGI och Boverket bör dessutom få ett uttalat ansvar att bistå länsstyrelserna i deras arbete med klimatanpassning. Instruktionen för följande myndigheter ändras:

Slutsatser och förslag SOU 2007:60

Vägverket Banverket Sjöfartsverket Luftfartsstyrelsen Luftfartsverket (LFV) Post- och telestyrelsen Statens energimyndighet Svenska Kraftnät Livsmedelsverket Lantmäteriverket Boverket Statens geotekniska institut Sveriges geologiska undersökningar Skogsstyrelsen Statens Jordbruksverk Statens veterinärmedicinska anstalt Fiskeriverket Verket för näringslivsutveckling (Nutek) Socialstyrelsen Smittskyddsinstitutet SMHI Räddningsverket Krisberedskapsmyndigheten Naturvårdsverket Folkhälsoinstitutet Riksantikvarieämbetet Finansinspektionen

Uppdrag till myndigheter

En stor del av anpassningsarbetet kan och bör göras sektorsvis. Den svenska samhällsstrukturen med myndigheter som genomförare av politiken gör det lämpligt att fördela specifika uppdrag gällande klimatanpassningen till de myndigheter som berörs. Utredningar, förändringar i planer och strategier, framtagande av allmänna råd är exempel på uppgifter som behöver genomföras av respektive ansvarig myndighet. Vi har därför föreslagit ett stort antal uppdrag till berörda myndigheter. Vidare finns ett stort behov av kart- och dataunderlag hos kommuner och länsstyrelser. Vi föreslår uppdrag till flera expertmyndigheter för att öka tillgängligheten till sådant material.

SOU 2007:60 Slutsatser och förslag

9. Vägverket och Banverket bör få i uppdrag att kartlägga och vid behov åtgärda risker för skred, ras, bortspolning, översvämning, erosion på grund av förändrad nederbörd och ökade flöden som kan drabba väg- och järnvägsnäten. I uppdraget bör ingå att se över dimensionerande normer för flöden och höjdsättning samt utveckla modeller till stöd för riskarbetet. En plan bör redovisas som underlag för nästa transportpolitiska beslut.

10. Banverket bör få i uppdrag att göra en översyn av standarden för dimensionering av kontaktledningsanläggningar samt de ytterligare åtgärder som kan krävas för att öka robustheten avseende framförallt kraftig vind.

11. Luftfartsstyrelsen bör få i uppdrag att göra en sårbarhetsanalys av banors förändrade bärighet på grund av förändrade förhållanden avseende tjäle och grundvatten samt att kartlägga behovet av en tidigareläggning av renovering av flygplatsers dagvattensystem utifrån framtida ökad nederbörd. 12. Sjöfartsverket bör få i uppdrag att studera risken för avstängning av hamnar till följd av högre vattenstånd och eventuellt ökade vindar samt vid behov ge förslag till åtgärder.

13. Sjöfartsverket bör få i uppdrag att efter samråd med SGU, Försvarsmakten och andra berörda myndigheter sammanställa och tillgängliggöra befintligt batymetriskt kartunderlag för den svenska kusten i digital form.

14. PTS bör få i uppdrag att analysera telekomsektorns sårbarhet för framtida extrema väderhändelser som stormar, översvämningar, ras, skred och föreslå åtgärder. Särskilt bör störningarna för tredje man beaktas.

15. Energimyndigheten bör få i uppdrag att, efter samråd med Svenska Kraftnät, analysera energisektorns sårbarhet för framtida extrema väderhändelser som stormar, översvämningar, ras och skred och föreslå åtgärder. Särskilt bör störningar för tredje man beaktas. 16. Svenska Kraftnät bör få i uppdrag att:

  • i samarbete med kraftbranschen analysera hur förändrade tillrinningsförhållanden på grund av klimatförändringar, och drift av vattenkraftsystem kan påverka dammsäkerheten samt risken för översvämningar,

Slutsatser och förslag SOU 2007:60

  • utveckla metoder för kartläggning av sårbarheten hos dammar av riskklass I och II med avseende på klimatförändringar, samt att genomföra en sådan kartläggning,
  • i samarbete med SMHI utveckla metoder för samt beräkna flöden av betydelse för dammar av riskklass I och II i ett förändrat klimat,
  • i samarbete med gruvindustrin genomföra en analys av gruvdammar med avseende på långsiktiga klimatförändringar.

17. Skogsstyrelsen bör få i uppdrag att:

  • Skogsstyrelsen får i uppdrag att i samråd med berörda myndigheter och organisationer genomföra en översyn av skogsvårdslagen och Skogsstyrelsens tillhörande föreskrifter och allmänna råd mot bakgrund av att klimatförändringarna innebär att betingelserna successivt ändras,
  • i samråd med SLU utveckla ett system för rapportering, uppföljning och utvärdering av skador orsakade av vilt, storm, insekter, m.m. inklusive de ekonomiska effekter skadorna har samt att etablera försöksytor med olika skötselsätt och trädslagsval,
  • utvärdera och bedöma huruvida möjligheten att uppnå miljömålet Levande skogar påverkas av klimatförändringarna dels inom de tidsperioder målen gäller, dels på längre sikt, samt huruvida målet och delmålen är relevanta i ett föränderligt klimat. Skogsstyrelsen bör vid behov föreslå förändringar i målformuleringar och åtgärdsprogram,
  • genomföra en bred informationskampanj till skogsägare i samverkan med LRF, skogsägarföreningar m.fl. skogliga aktörer om klimatförändringar och effekter av ett förändrat klimat på skogsbruket, Skogsstyrelsen tillförs 10 miljoner kronor under tre år för genomförandet,
  • i samråd med Sametinget föreslå ytterligare åtgärder inklusive ändringar i gällande regelverk för att skogsbruket ska visa förstärkt hänsyn i renskötselområdet, samt identifiera essentiella vinterbetesområden där t.ex. skonsam markberedning skall användas,
  • i samråd med Statens Jordbruksverk utveckla skötselanvisningar och stödformer för kombination av biobränsleproduktion och naturvård.

SOU 2007:60 Slutsatser och förslag

18. Statens Jordbruksverk bör få i uppdrag att:

  • i samråd med berörda myndigheter och organisationer göra en kartläggning av behoven av framtida bevattning och markavvattning samt befintliga dräneringssystems och invallningars status och behov av åtgärder. Kartläggningen bör åtföljas av förslag till åtgärder inklusive kostnader och eventuella stödsystem,
  • i samråd med Naturvårdsverket föreslå ett utvecklat system för stöd till våtmarker där deras effektivitet för infångning av näringsämnen och funktion för kombinerade ändamål som biologisk mångfald och skapande av bevattningsreservoarer premieras,
  • se över djurskyddsregler inklusive byggnormer och rekommendationer kring stallar för främst gris och fjäderfä med hänsyn till risk för ökad värmestress samt möjligheter till utökad lösdrift utomhus,
  • i samråd med SMHI och SLU utveckla ett system för skördeskadeuppföljning där vädersituationen vid skadans uppkomst och den ekonomiska skadan dokumenteras, utvärdera och bedöma huruvida möjligheten att uppnå miljömålet Ett rikt odlingslandskap påverkas av klimatförändringarna dels inom de tidsperioder målen gäller, dels på längre sikt, samt huruvida målet och delmålen är relevanta i ett föränderligt klimat. Statens Jordbruksverk bör vid behov föreslå förändringar i målformuleringar och åtgärdsprogram,
  • i samarbete med Jordbrukets organisationer genomföra utökade informationsinsatser till jordbrukare kring klimatförändringen och dess effekter på jordbruket och miljön.

19. Statens veterinärmedicinska anstalt bör få i uppdrag att i samverkan med Statens smittskyddsinstitut:

  • följa utvecklingen av epidemilogin hos nya och kända infektioner till följd av klimatförändringar och vid behov ta initiativ till åtgärder för att upprätthålla ett gott smittskydd,
  • ta initiativ till forskning och utarbeta kunskapsunderlag för fortbildning om infektionssjukdomar för veterinärmedicinsk personal.

20. Fiskeriverket bör få i uppdrag att i samråd med Naturvårdsverket identifiera prioriterade åtgärder för spridning av fisk, t.ex. borttagande av vandringshinder för att kunna upprätt-

Slutsatser och förslag SOU 2007:60

hålla/skapa nya fiskbestånd och fiske i sötvatten i ett förändrat klimat.

21. Fiskeriverket bör få i uppdrag att utreda effekterna för svensk fiskerinäring om torsken slutar reproducera sig i Östersjön.

22. Nutek bör få i uppdrag att utarbeta en strategi för informationsspridning och kunskapsöverföring till aktörer inom vinterbaserad turism om klimatförändringar och anpassningsmöjligheter.

23. Nutek, Naturvårdsverket, Statens Jordbruksverk, Sveriges Geologiska Undersökning och berörda länsstyrelser bör få i uppdrag att peka ut områden där ökad konkurrens om bl.a. vattenresurser kan uppstå, främst längs södra Sveriges kuster, samt inom sina verksamhetsområden peka ut riksintressen för turism, naturvård och friluftsliv.

24. Nutek, Naturvårdsverket, Sametinget och berörda länsstyrelser bör få i uppdrag att peka ut områden där ökad konkurrens om markområden i fjällvärlden kan uppstå samt inom sina ansvarsområden peka ut riksintressen för naturvård, turism, rennäring och friluftsliv. 25. Länsstyrelserna i Dalarna, Jämtland, Norrbotten, Västerbotten och Västernorrland bör få i uppdrag att i samråd med Nutek och Sametinget utveckla former för dialog mellan rennäring och turism samt andra verksamheter inom renbetesområdet. 26. Naturvårdsverket bör få i uppdrag att:

  • utvärdera och bedöma huruvida möjligheten att uppnå de miljömål vilka verket är ansvarigt för påverkas av klimatförändringarna dels inom de tidsperioder målen gäller, dels på längre sikt samt huruvida miljömålen och delmålen är relevanta i ett föränderligt klimat. Naturvårdsverket bör vid behov föreslå förändringar i målformuleringar och åtgärdsprogram,
  • i samråd med SLU kartlägga olika ekosystems/arters känslighet för ett förändrat klimat med beaktande av markanvändningen samt därvid peka ut starkt klimatberoende arter, arter med särskilda krav på livsmiljö, nyckelarter, hotade arter regionalt i Sverige, ansvarsarter för Sverige och föreslå åtgärder för skydd av dessa inklusive eventuella förändringar i Habitatdirektivet.

SOU 2007:60 Slutsatser och förslag

  • tillsammans med Skogsstyrelsen och med utgångspunkt i olika ekosystems/arters klimatkänslighet utvärdera dagens skyddssystems effektivitet för skapandet av spridningskorridorer för ekosystem/arter i förändrat klimat, föreslå förändringar i regelverk, riktlinjer och stödsystem, t.ex. möjligheten att införa förstärkt skydd i produktionsskog, utvecklade skogsvårdsavtal, uppskalning av verksamheten med landskapsstrategier till regional, nationell eller gränsöverskridande skala.

27. Livsmedelsverket bör få i uppdrag att:

  • tillsammans med berörda myndigheter se över skydd och kontrollrutiner längs hela kedjan för framställning av dricksvatten, från skydd av råvattentäkter till rening och distribution,
  • tillsammans med berörda myndigheter informera om risker och skyddsåtgärder för enskilda brunnar,
  • se över regler och riktlinjer för livsmedelshanteringen mot bakgrund av den ökade temperaturen sommartid och den ökade risken för perioder med extremt höga temperaturer, verket bör också löpande informera allmänheten om risker och försiktighetsmått vid livsmedelshanteringen.

28. Socialstyrelsen bör få i uppdrag att:

  • ta fram ett kunskapsunderlag för kommuner och landstings beredskap för värmeböljor. Underlaget skall innefatta förslag på åtgärder för att kyla lokaler, identifiera och nå känsliga grupper,
  • följa utvecklingen av epidemiologin hos nya och kända infektioner till följd av klimatförändringar och vid behov ta initiativ till åtgärder för att upprätthålla ett bra smittskydd,
  • utarbeta kunskapsunderlag som kan användas i en utökad fortbildning om infektionssjukdomar för personal inom hälso- och sjukvården.

29. Smittskyddsinstitutet bör få i uppdrag att i samverkan med Statens veterinärmedicinska anstalt:

  • följa och analysera utvecklingen av epidemiologin hos nya och kända infektioner till följd av klimatförändringar och vid behov ta initiativ till ny forskning inom berörda områden på grund av klimatförändringar,

Slutsatser och förslag SOU 2007:60

  • utarbeta kunskapsunderlag och informera om den ökade risken för smittspridning och om nya sjukdomar till följd av klimatförändringar samt analysera möjliga motåtgärder och rapportera dessa till övriga berörda myndigheter.

30. Boverket bör få i uppdrag att:

  • göra en översyn av Boverkets byggregler, BBR, och

Boverkets ändringsråd, BÄR, och anpassa dem till ett förändrat klimat,

  • i samverkan med SMHI och andra berörda myndigheter upprätta allmänna råd för planering, lokalisering och höjdsättning av nybebyggelse inklusive va-system med hänsyn till ökade risker för översvämning, ras, skred och erosion i ett förändrat klimat,
  • i samverkan med Räddningsverket och andra berörda myndigheter upprätta allmänna råd angående åtgärder för skydd av befintlig bebyggelse mot översvämning, ras, skred och erosion samt vatteninträngning i avloppssystem.

31. SMHI bör få i uppdrag att:

  • i samråd med Jordbruksverket, SGU, Skogsstyrelsen och

Socialstyrelsen, utreda möjligheterna att utöka varningssystemen för extremväder och att införa sådana system där så är lämpligt. Bl.a. bör möjligheten att skapa varningssystem för värmeböljor, torka, stormfällning och intensiva regn analyseras, och om så är möjligt, bör sådana system utvecklas,

  • föreslå hur ett ökat tillgängliggörande av data genom återanalys och digitalisering kan komma till stånd,
  • beskriva hur tillgången till klimatologiska parametrar med högre geografisk upplösning kan förbättras genom ett tätare observationsnät, alternativt andra åtgärder. Konsekvenser av att göra materialet allmänt och kostnadsfritt tillgängligt bör belysas.

32. Länsstyrelserna bör få i uppdrag att inventera tillstånds- och ägarlösa dammar samt bedöma problemets storlek som ett underlag till den föreslagna översynen av lagstiftningen kring vattenverksamhet, se punkt 41.

33. Lantmäteriverket bör få resurser för att skapa en ny nationell höjddatabas med tätare och noggrannare höjddata än dagens.

SOU 2007:60 Slutsatser och förslag

Databasen ska vara allmänt och kostnadsfritt tillgänglig för kommuner och myndigheter och i digital form.

34. Räddningsverket bör få fortsatt uppdrag att översiktligt kartera översvämningsrisker och stabilitetsförhållanden av ras- och skred i bebyggda områden samt med hänsyn till klimatförändringar. Räddningsverket bör även klargöra behovet av översyn av redan utförda karteringar med beaktande av förändringar i klimatet, samt utföra sådana kompletteringar. Räddningsverket bör också få i uppdrag att, i samarbete med SGI, kartlägga risker för stranderosion i bebyggda områden. Kartorna ska vara allmänt och kostnadsfritt tillgängliga och i digital form.

35. SGI bör få i uppdrag att, i samarbete med SGU, Lantmäteriet och Räddningsverket, upprätta en nationell kartdatabas över skredförutsättningar inom bebyggda områden och potentiella exploateringsområden. Kartdatabasen ska beakta klimatförändringar. För prioritering av vilka områden som ska ingå bör en fördjupad analys av geografiska områden med förutsättningar för ras och skred utföras. Inom utredningen utförda undersökningar bör ligga till grund för den fördjupade analysen. Databasen bör vara allmänt och kostnadsfritt tillgänglig och i digital form.

Ändrad lagstiftning

Vi anser att kommunerna har ett stort ansvar för att anpassa den fysiska planeringen så att risker för naturolyckor minskas både i dagens klimat och med hänsyn till kommande klimatförändringar. För att underlätta för förebyggande åtgärder och skapa klarare ansvarsförhållanden föreslår vi vissa förändringar i lagstiftningen.

För att öka kommunens ekonomiska ansvar för konsekvenserna av felaktig planläggning med hänsyn till risker för översvämningar, ras, skred och erosion så föreslår vi en förlängning av preskriptionstiden från 10 till 20 år. Vidare föreslår vi att kommunernas rättigheter i samband med stöd till enskilt ägda fastigheter klargörs i lag.

Vi föreslår också att kraven på hänsyn i skogsbruket till renskötseln utvidgas med hänsyn till de påfrestningar rennäringen kan

Slutsatser och förslag SOU 2007:60

ställas inför i ett förändrat klimat och den stora betydelse skogsbruket har för rennäringen.

En revidering av Plan- och bygglagen pågår. En proposition har lagts med förslag som undanröjer flera av de brister vi identifierat. Det gäller ett förstärkt hänsynstagande till översvämnings- och erosionsrisker och skred som orsakas av erosion samt att länsstyrelsen får ett tydligare mandat för sitt yttrande över översiktsplan och överprövning av detaljplan. Vi föreslår att PBL kompletteras ytterligare så att det blir tydligt att ras- och skredrisker ska beaktas vid lokalisering av bebyggelse oavsett orsak, att en möjlighet införs att i detaljplan ställa krav på säkerhetshöjande och skadeförebyggande åtgärder för att bygglov ska beviljas samt att kommunerna ges rätt att vidta åtgärder på annans mark med stor betydelse för att skydda omgivande bebyggelse från naturolyckor.

36. Kommunens ansvar för detaljplaner och bygglov utökas till 20 år vad gäller skadeståndsansvar för översvämning, ras, skred och erosion. Den utökade preskriptionstiden ska inte gälla retroaktivt, se kapitel 1.

37. Likställighetsprincipen bör inte utgöra ett hinder för kommuner att finansiera åtgärder på enskilt ägda fastigheter som syftar till att förebygga naturolyckor. För att säkerställa att frågan behandlas lika i alla kommuner regleras detta i en särskild lag, se kapitel 1. 38. Skogsvårdslagens (1979:429) 20 § ändras så att skyldigheten till samråd inför avverkning utökas till hela renbetesområdet, se kapitel 1.

39. PBL bör kompletteras med ett explicit omnämnande av ras och skred vid sidan av olycka, översvämning och erosion, så att det blir tydligt att riskerna för ras och skred ska beaktas vid lokalisering av bebyggelse. Därtill bör begreppen ras och skred definieras i författningstext, så att innebörden av begreppen blir tydliga.

40. PBL bör kompletteras så att möjlighet ges att fastställa krav i detaljplanen på säkerhetshöjande och skadeförebyggande åtgärder för att förhindra eller minska risken för översvämningar, ras, skred och erosion, genom att exempelvis använda funktionsbaserade krav.

SOU 2007:60 Slutsatser och förslag

41. PBL bör också kompletteras så att kommunen ges rätt att utföra åtgärder på annans mark som har stor betydelse för att skydda omgivande bebyggelse.

Utredningar om ändrad lagstiftning

Inom några områden som vi inte haft möjlighet att utreda i detalj ser vi att det kan finnas behov av att ändra lagstiftningen. Här föreslår vi att särskilda utredningsinsatser görs.

Vi har funnit att det är komplicerat att ompröva vattendomar, särskilt kan äldre domar vara mycket komplicerade. Ändrade klimatförhållanden ökar behovet av omprövning av vattendomar. Vi föreslår att en utredning tillsätts som ser över vattenlagen med syfte att förnya den.

Klimatförändringarna innebär nya förutsättningar för höga flöden och dammsäkerheten. Vi anser därmed att motiven stärks för Riksrevisionens förslag om en översyn av dammsäkerhetsområdet. 42. En utredning bör genomföras för att analysera behovet av

omprövningar av vattendomar med tanke på klimatförändringar. Utredningen bör se över lagstiftningen kring vattenverksamhet i sin helhet och särskilt föreslå förändringar som underlättar omprövningar med hänsyn till översvämningsrisker och markavvattning. Utredningen bör även behandla tillstånds- och ägarlösa dammar.

43. En översyn bör göras av dammsäkerhetsområdet om det nuvarande systemet svarar mot de krav på säkerhet som samhället ställer idag. Översynen bör pröva samhällets behov av att tydligare reglera dammägarnas egenkontroll, tillsynsvägledningens och tillsynens omfattning liksom krav på kompetens och hur tillsynen ska finansieras. Översynen är angelägen utifrån dagens klimat och utifrån förändringar i klimatet.

Statlig finansiering av investeringar

Anpassning av trafikinfrastrukturen kräver långsiktiga investeringar. Vi anser att klimatanpassning bör ingå i de transportpolitiska målen. Fortlöpande anpassning till ett ändrat klimat bör

Slutsatser och förslag SOU 2007:60

ske vid utbyggnad och drift av trafikinfrastrukturen. Särskilda medel för klimatanpassning bör avsättas vid kommande transport- och infrastrukturpolitiska beslut.

Vi föreslår vidare att ett nytt anslag inrättas för större statliga investeringar som syftar till att minska sårbarheten i ett förändrat klimat. Vi bedömer att anslaget kommer att behövas löpande framöver, men att storleken bör anpassas till behoven. För de projekt som är aktuella bör statliga förhandlingsmän utses.

Vi anser att Räddningsverkets anslag 7:2 Förebyggande åtgärder mot jordskred och andra naturolyckor spelar en viktig roll för att initiera förebyggande åtgärder i kommunerna och fungerar som verktyg för kunskapsöverföring och kvalitetssäkring av åtgärderna. Vi föreslår därför att anslaget behålls i sin nuvarande form och på nuvarande nivå, men att vissa förändringar bör göras i utformningen av kriterierna för stöd och att stödnivån bör sänkas.

Framtida snöförhållanden kommer sannolikt att ställa nya krav på vinterbetesmarker för rennäringen. Trycket på betesmarker utan fastslagen renbetesrätt kommer då att öka. Anslaget 45:1 bör därför kunna användas för att teckna renbetesavtal, där markägaren erhåller kompensation. Anslaget 45:1 bör därför också utökas.

Risken för större och mer intensiva skogsbränder kommer att öka i framtiden. Snabb upptäckt och släckning kommer att bli än mer angeläget eftersom stora bränder kan kräva mycket stora resurser och ge höga kostnader. Fortsatt statlig finansiering av brandövervakning är därför motiverad. 44. Anpassning av transportinfrastrukturen till ett förändrat

klimat bör ingå i de transportpolitiska målen. Medel till klimatanpassning av transportinfrastrukturen avsätts årligen.

45. Ett anslag för investeringar för att förebygga naturolyckor bör instiftas i statbudgeten. Räddningsverket bör efter samråd med berörda myndigheter ta ställning till när ett sådant äskande bör göras och bereda ärendet. Länsstyrelserna bör fungera som uppsamlande instans för potentiella projekt och förmedlare av förslag till Räddningsverket. Anslagets storlek bör anpassas efter det behov som föreligger. Åtgärderna bör finansieras gemensamt av staten och de aktörer som drar nytta av åtgärderna, såsom kommuner och företag. Fördelningen av kostnaderna bör avgöras i särskild ordning för varje enskilt fall. Grundprincipen bör vara att den som drar nytta av en åtgärd också tar den största delen av kostnaden. Ansvar för

SOU 2007:60 Slutsatser och förslag

genomförandet bör läggas på lämplig myndighet eller annan instans, beroende på åtgärdernas karaktär. Anslaget ska gälla storskaliga projekt med kostnader som överstiger kommunens eller regionens betalningsförmåga, och som bedöms ha hög prioritet ur sårbarhetsperspektiv. Det bör finnas synnerliga skäl till att staten ska bidra till finansieringen av åtgärden. Exempel på kriterier kan vara att åtgärden avser

  • ett stort område som omfattar flera kommuner eller län,
  • skydd av områden av nationellt intresse,
  • omfattande åtgärder, t.ex. invallning av hela stadsområden, som överstiger kommunens betalningsförmåga inom rimlig tidsperiod.

46. En förhandlingsman bör utses för att genomföra en förhandling kring finansieringen av ökat utskov genom Södertälje sluss samt slussen vid Söderström. Förhandling bör ske med kommunerna som ligger kring Mälaren. Även intäkter genom offentlig-privat samverkan kan övervägas. Statens finansiering bör ske via det föreslagna anslaget för storskaliga förebyggande åtgärder. Avseende finansiering av åtgärder vid Södertälje sluss bör även Sjöfartsverket komma ifråga. Förhandlingsmannen ska föreslå en ordning för hur förhandlingens resultat ska säkerställas och genomföras.

47. Då beslut fattats om långsiktig lösning för ökade avtappningsmöjligheter i Vänern bör en förhandlingsman utses. Förhandlingen ska resultera i ett förslag till finansiering av åtgärderna. Kostnaden bör delas mellan staten och de aktörer som drar nytta av åtgärden, såsom kommuner kring Vänern och Göta älv samt innehavare av vattenrättigheter. Även intäkter genom offentlig-privat samverkan kan övervägas. För statens del av finansieringen bör det föreslagna anslaget komma ifråga. Förhandlingsmannen ska föreslå en ordning för hur förhandlingens resultat ska säkerställas och genomföras.

48. Anslaget 7:2 Förebyggande åtgärder mot jordskred och andra naturolyckor behålls på nuvarande nivå om 40 miljoner kronor per år. Belastningen på anslaget minskas genom att storskaliga åtgärder, såsom invallning av städer, lyfts bort och hanteras i särskild ordning. Bidragsprocenten ändras från 80 procent till 60 procent av åtgärdskostnaden.

Slutsatser och förslag SOU 2007:60

49. Räddningsverket bör få i uppdrag att efter samråd med SGI, SMHI och Sveriges Kommuner och Landsting ta fram kriterier för anslaget för att skrivas in i Räddningsverkets regleringsbrev. Följande bör ingå i kriterierna:

  • Erosion bör inkluderas.
  • Statsbidrag bör inte utgå till åtgärder för att skydda byggnad som är byggd efter 2007.
  • Innan ansökan beviljas ska även ansvaret för underhåll av den anläggning som ansökan avser vara klarlagd.
  • En mall för beräkning av vinster för kommunen av att ny bebyggelse möjliggörs bör tas fram.
  • Klimatförändringar ska beaktas vid behovsbedömningen och utformningen av åtgärderna.

50. Sametingets anslag 45:1 Främjande av rennäringen m.m. bör framöver även kunna användas för utgifter uppkomna till följd av ingångna avtal med markägare om vinterbete. Anslaget 45:1 ska framgent uppgå till 60 miljoner per år. 51. Fortsatt statlig finansiering av brandövervakning och luftburen övervakning i samband med omfattande skadeutbrott bör ges.

EU och internationellt

EU:s regelverk och stödformer påverkar många områden. Det är viktigt EU-reglerna att inte förhindrar eller försvårar anpassningsåtgärder. Tvärtom bör regler utformas så att de stödjer en klimatanpassning.

Behovet av att minska övergödningen och tillförseln av kväve och fosfor, särskilt till Östersjön, kommer att bli större i ett förändrat klimat.

Reformeringen av EU:s jordbrukspolitik kommer att bli särskilt viktig.

Förutsättningarna för naturvårdspolitiken kommer att förändras med ett förändrat klimat, anpassning av regelverk och strategier bör övervägas.

EU:s externa politik får allt större betydelse. Behoven av anpassning till ett förändrat klimat bör integreras, bl.a. i biståndspolitiken.

EU lägger betydande resurser på forskning. Klimatförändringar och anpassning bör ges en framskjuten position.

SOU 2007:60 Slutsatser och förslag

52. Sverige bör verka för en översyn av samtliga EU:s rättsakter så att de dels inte hindrar anpassningsåtgärder, dels, där så är möjligt, främjar sådana åtgärder. 53. Sverige bör verka för att klimathänsyn integreras i EU:s finansieringsinstrument, inklusive strukturfonderna. 54. Sverige bör vara pådrivande för åtgärder på EU-nivå som minskar Östersjöns sårbarhet i ett förändrat klimat inklusive:

  • fosfatförbud för tvättmedel i hela EU
  • utbyggd rening av punktkällor
  • integrering av klimathänsyn i fiskeförvaltningen
  • hänsyn till näringsämnesproblematiken vid EU-finansierade infrastrukturprojekt och anpassningsåtgärder

55. Sverige bör särskilt verka för att ökat fokus läggs vid näringsämnesproblematiken och påverkan på Östersjön vid kommande översyner av EU:s jordbrukspolitik. 56. Sverige bör verka för en översyn av EU:s naturvårdspolitik i syfte att öka fokus på klimatförändringarnas effekter vid skyddet av ekosystem och arter.

57. Sverige bör verka för att EU fortsatt är aktivt i de internationella förhandlingarna kring anpassningsfrågor, för att genomföra anpassningsprojekt som också ger nytta för unionens grannländer och för att klimat och anpassning ges en framskjuten plats i EU:s biståndsarbete. 58. Sverige bör verka för att EU:s forskningsfinansiering inkluderar forskning kring anpassning till klimatförändringar, inklusive kunskapssammanställningar och uppföljningar.

Forskning och kunskapsuppbyggnad

Behoven av forskning och kunskapsuppbyggnad kring ett förändrat klimat, effekter och anpassningsåtgärder är omfattande. Vi bedömer att förstärkningar av nuvarande forskningsfinansiering inom området och en utökad samordning av insatserna är nödvändiga. Vidare ser vi ett omfattande behov av informationsinsatser, se avsnitt 5.8 och 5.9. I det ansvar för klimatförändringar och anpassning som vi föreslår ges till olika myndigheter bör även ingå insatser för att informera om frågan.

Slutsatser och förslag SOU 2007:60

59. Vi föreslår att ett nytt institut bildas med inriktning på klimatforskning och klimatanpassning. Formerna för institutet bör utredas. Vi föreslår att institutet förutom de medel som de överflyttade verksamheterna i dag disponerar får ett tillskott på 100 miljoner kronor per år.

Ett av de viktigaste inslagen i våra förslag är att ett antal myndigheter får nya eller utökade uppgifter. Kostnaderna för de uppdrag och utökade ansvarsområden som vi föreslår för statliga myndigheter får i de flesta fall tas inom befintligt anslag för respektive myndighet. Vi bedömer att uppgifterna är av en storleksordning som kan bäras genom att omprioritera inom myndighetens uppgifter. I de fall vi bedömt att uppgifterna är mycket omfattande har vi föreslagit budgetförstärkningar, se tabell 6.1 i avsnitt 6.4.

Myndigheternas arbete med klimatanpassning syftar till att förebygga framtida skador och därmed också minska framtida kostnader. Åtgärdernas art och geografiska spridning gör att de även bör kunna bidra till ökade arbetstillfällen och regional utveckling.

Kommunernas ansvar för att ta hänsyn till klimatförändringar och risker för naturolyckor i den fysiska planeringen lyfts fram genom att preskriptionstiden förlängs. Det innebär ett ökat ekonomiskt ansvar. Kommuners och fastighetsägares möjlighet att få bidrag för att vidta förebyggande åtgärder mot naturolyckor minskas också något i och med att andelen av kostnaden som är bidragsberättigad sänks. Vi lägger vidare ett lagförslag med innebörden att kommunerna under vissa förhållanden har rätt att bidra till finansiering av förebyggande åtgärder mot naturolyckor på enskilda fastigheter. Förslaget innebär endast ett klargörande av nuvarande lagstiftning för att undvika att sådana bedömningar skiljer sig mellan olika kommuner.

Dessa förslag innebär potentiellt något ökade kostnader för kommunerna. Samtidigt föreslår vi att kommuner och regioner som får bära stora kostnader på grund av risk för naturolyckor ska kunna få stöd från ett nytt anslag för investeringar med syfte att förebygga naturolyckor. Vi bedömer att denna prioritering är rimlig och ger en förbättrad ansvarsfördelning.

SOU 2007:60 Slutsatser och förslag

Vidare föreslår vi att dataunderlag som behövs för den fysiska planeringen förbättras och görs fritt tillgängligt för kommuner och myndigheter. För många små kommuner är detta viktigt eftersom kostnaden för höjddata, fördjupade karteringar och analyser av översvämnings-, ras- och skredrisker är betydande. Vi föreslår också att stödet till kommunerna från SMHI, SGI och länsstyrelserna ökar. Sammantaget innebär detta att betydande nya resurser läggs på stöd till kommunal planering och förebyggande åtgärder. Vi föreslår också utökade informationsinsatser som stöd för kommunerna. Sammantaget bedömer vi att de stöd som vi föreslår ges till kommunerna kommer att innebära betydande förstärkningar av kommunernas möjligheter att planera bebyggelse och verksamhet på ett sätt så att framtida kostnader till följd av klimatförändringar och extrema väderhändelser hålls nere. På sikt innebär alltså våra förslag sannolikt betydande besparingar för kommunerna.

Skogsvårdslagen föreslås ändras så att skyldigheten till samråd inför avverkning utökas till hela renbetesområdet. Detta kan medföra utökade ledtider för beslut i de berörda områdena. Krav finns emellertid redan i dag på anmälan av slutavverkning senast 6 veckor innan åtgärder påbörjas. Den extra tid ett samråd kan ta får bedömas som en rimlig inskränkning och bör ställas i relation till de förbättringar som kan åstadkommas. Vidare föreslår vi att anslaget 45:1 Främjande av rennäringen m.m. utökas. Vi bedömer att detta bör leda till att omfattande och kostnadskrävande domstolsprocesser på grund av markkonflikter undviks. Detta medför kostnadsbesparingar för staten, vilket helt eller delvis kan kompensera för kostnadsökningen.

Finansieringen av de förslag som kräver att extra medel tillförs föreslås ske genom skattehöjningar alternativt offentlig-privat samverkan, se avsnitt 6.4. Skatter har generellt två effekter: de sänker disponibelinkomsten och styr beteendet så att konsumtionen av den beskattade varan minskar.

Två av de alternativ som diskuteras är miljöskatter, dels på växthusgaser, dels miljöskadliga insatsvaror. Syftet med sådana skatter är i huvudsak att vara styrande, dvs. att beteendet ska påverkas så att användningen av den miljöskadliga substansen minskar, och därmed även skattebasen. Den minskade konsumtionen är således en önskvärd effekt. Den kan dock få negativa konsekvenser för de enskilda och företag som omfattas. En ökad skatt på bränsle drabbar hushåll och små företag med hög energikonsumtion, exempelvis hushåll i glesbygd samt transportföretag. De höjningar

Slutsatser och förslag SOU 2007:60

av skattesatserna som krävs för att finansiera våra förslag är dock mycket små per individ räknat. En normalbilist släpper ut omkring 3 ton koldioxid per år, och en långtradare kan under ett år bidra med 150 ton koldioxid (Vägverket 2007). En ökning av koldioxidskatten med 1 procent, dvs. i runda tal 1 öre, motsvarar således en ökad kostnad med cirka 30 kronor per år för en normalbilist och 1 500 kronor per år för en långtradare.

En särskild fastighetsskatt på markvärdet i vattenkraftverk innebär en beskattning av de överskott som stigande elpriser medför i existerande kraftanläggningar. Företagens möjligheter att övervältra en sådan skatt på konsumenterna genom högre elpriser är mycket begränsade, så länge priserna på den nordiska elmarknaden bestäms genom marginalkostnadssprissättning. Hushåll och företag drabbas därför inte av ökade kostnader på grund av skatten.

Vi bedömer inte att våra förslag har negativa konsekvenser för miljön, sysselsättning och offentlig service, jämställdheten mellan män och kvinnor, de integrationspolitiska målen, personlig integritet, brottsligheten eller den kommunala självstyrelsen. De eventuella konsekvenser som våra förslag kan medföra för enskilda, näringsliv och små företag har berörts ovan.

6.4. Finansiering av förslagen

Kostnader

Majoriteten av de förslag som redovisas i avsnitt 6.1 innebär inte ökade statliga kostnader, utan får finansieras inom befintlig budget. Vissa av förslagen innebär omfattande nya uppgifter eller betydligt utökade uppgifter. I några fall ser vi därför ett behov av att berörda myndigheter ges extra medel. Det gäller tillhandahållande och uppbyggnad av en höjddatabas, en geografiska analys över förutsättningar för skred m.m., skredkarteringar med databas, samordningsfunktion på länsstyrelserna, utökat ansvar i planprocessen och jourverksamhet vid SGI, en särskild informationsresurs vid SMHI, ökat anslag till rennäringen samt informationskampanj till skogsägare. Vidare föreslås att forskningen tillförs medel för forskning kring klimatförändringar och klimatanpassning. Beräknade kostnader för dessa åtgärder redovisas i tabell 6.1.

SOU 2007:60 Slutsatser och förslag

Tabell 6.1 Kostnader för föreslagna uppdrag till myndigheter

Uppdrag Kostnad Kommentar

Lantmäteriet: Skapa och tillhandahålla en förbättrad höjddatabas.

200 miljoner kronor Engångskostnad, betalas ut under fem år. Kostnadsberäkning: Lantmäteriet.

Räddningsverket: Utökning av översvämningskartering av vattendragen till att beakta klimatförändringar.

10 miljoner kronor Engångskostnad, betalas ut under fem år. Kostnadsberäkning: Räddningsverket.

Skogsstyrelsen: Informations- kampanj till skogsägare.

10 miljoner kronor Engångskostnad, betalas ut under tre år.

SGI: Utökade skredkarteringar. 47 miljoner kronor Engångskostnad, betalas ut under fem år. Kostnadsberäkning: SGI (2001). SGI: Fördjupade analyser av områden med förutsättningar för ras och skred.

700

000 kronor

Kostnadsberäkning: SGI (2006).

SGI: Kartering av stranderosion. 11 miljoner kronor 1 miljon kronor för utveckling av modell och inventering, därefter 2 miljoner kronor per år under en femårsperiod. Bedömning av SGI. SGI: Stöd till kommuner och länsstyrelser samt jourverk- samhet för akuta händelser.

8 miljoner kronor per år Kostnadsberäkning: SGI (2006).

SMHI: Utökad informations- tjänst.

4 miljoner kronor per år

Förstärkning till läns- styrelserna.

30 miljoner kronor per år

Ökad anslag 45:1 Främjande av rennäringen.

13,3 miljoner kronor per år

Forskningsmedel 100 miljoner kronor per år

Sammanlagt är kostnaden för ovanstående förslag cirka 210 miljoner kronor per år under de första fem åren, och därefter 155 miljoner kronor per år.

Utöver dessa uppdrag föreslår vi ett nytt anslag för investeringar för skydd mot naturolyckor. De åtgärder som skulle finansieras av det nya investeringsanslaget är först och främst åtgärder för att förhindra översvämningar av Vänern och Mälaren. För att kunna bedöma kostnaderna för åtgärder i Vänern krävs fördjupade under-

Slutsatser och förslag SOU 2007:60

sökningar, som i sig beräknas kosta cirka 100 miljoner kronor. Att borra en ny tunnel uppskattas kosta 3,5

  • miljarder kronor, medan merkostnaden för att säkra Götaälvdalen mot ras och skred vid ökad avtappning inte kunnat anges närmare än till ett spann mellan 1,7 och 7,5 miljarder kronor. Kostnaderna för att öka utskovsmöjligheterna ur Mälaren uppgår till cirka 650 miljoner (för en närmare redogörelse av åtgärder och kostnader för att öka utskovet ur Vänern och Mälaren, se utredningens delbetänkande SOU 2006:94). Andra åtgärder som kan komma i fråga för bidrag från ett sådant anslag är invallningar av översvämningshotade städer.

För alla dessa åtgärder gäller att kostnaderna bör delas mellan staten och de som har nytta av åtgärderna. Det går inte att fastställa generellt hur stor del staten bör gå in med i de olika fallen. Osäkerheten om kostnaderna och hur mycket staten ska gå in med gör att det är svårt att fastslå storleken på anslaget för flera år framöver. Vi förordar inte en fondering, eftersom detta i onödan låser statliga medel. Hur mycket pengar som behöver anslås till denna typ av åtgärder kommer variera, och det är därför lämpligt att storleken på anslaget fastläggs årligen i samband med budgetarbetet.

Kartering av Götaälvdalen för att undersöka förutsättningarna för ökat utskov från Vänern bör genomföras. Det innebär en kostnad på mellan 60 och 110 miljoner kronor över en period på cirka tre år, dvs. 20

  • miljoner kronor per år. Tillsammans med de utökade medlen för karteringar, databaser, information och forskning uppgår den summa ska finansieras till cirka 240 miljoner kronor per år de närmaste fem åren. Finansieringen av ytterligare åtgärder får diskuteras då kostnaden för dem är bättre kända. Vi bedömer dock att minst 100 miljoner kronor per år måste anslås till detta. Tillsammans med kostnaderna för de myndighetsuppdrag som redovisats ovan innebär det att minst 260 miljoner kronor per år måste finansieras efter den första femårsperioden.

Finanseringsmöjligheter

Vi ser fyra möjliga principer för att finansiera de ökade kostnader åtgärdsförslagen innebär. Den första principen är att förorenaren betalar, dvs. att klimatanpassningsåtgärderna betalas genom att beskatta de utsläpp som orsakar klimatförändringarna. Den andra

SOU 2007:60 Slutsatser och förslag

principen är att utnyttja intäkterna av klimatförändringarna till att finansiera kostnaderna för dem, vilket kräver en omfördelning mellan de aktörer som får vinsterna och de som får kostnaderna. Den tredje principen är att stävja klimatanpassningsåtgärder som är miljöskadliga genom att öka beskattningen, exempelvis på vissa insatsvaror. Den fjärde principen slutligen är samfinansiering mellan offentlig och privat sektor. För de tre första principerna ger vi några räkneexempel som avser att belysa hur stora skattehöjningar det skulle kunna bli fråga om. En kombination av de olika finansieringsformerna är naturligtvis också möjlig.

1) Förorenaren betalar En skatt på den dominerande växthusgasen, koldioxid (CO

B

2

B

), fyller

två samtidiga syften. Dels betalas kostnaderna för klimatförändringarna av de aktiviteter som orsakar den, dels minskar skattens styrande effekt de framtida utsläppen. Intäkterna från CO

B

2

B

-skatten

var knappt 27 miljarder år 2004 (SCB, Statistikdatabasen). En ökning av den generella CO

B

2

B

-skatten med en procent skulle således

innebära ökade intäkter för staten med 270 miljoner kronor om året, exklusive anpassningseffekter.

Styreffekten för bränsleskatter varierar för olika bränslen och användningsområden. Den största delen av koldioxidskatteintäkterna kommer från skatt på bensin, diesel och eldningsolja. Räknat på 2007 års förbrukning skulle en ökning av skattesatsen med 1 procent, dvs. drygt 2 öre, bara på dessa bränslen ge cirka 270 miljoner i ökade intäkter. På lång sikt beräknar man att priselasticiteten på bensin är cirka -0,7 till -0,8 (Naturvårdsverket, 2006). Det innebär att om priset ökar med 1 procent, så minskar konsumtionen med 0,8 procent. På kort sikt, då utbyte av vagnpark mm inte hunnit ske utan anpassning främst sker via minskade körsträckor, beräknas priselasticiteten vara endast -0,2 till -0,3.

Elasticiteten för dieselanvändning är avsevärt mycket lägre än för bensin, och kan skattas till cirka 0,2 på lång sikt (SIKA, 2004). För villaolja uppskattas priselasticiteten ligga på cirka 0,5 (Miljövårdsberedningen 2004).

Räknat med dessa styreffekter ger en höjning av CO

B

2

B

-skatten

med 2 öre ökade skatteintäkter på cirka 210 miljoner kronor och minskade CO

B

2

B

-utsläpp med cirka 30 ton per år, se beräkningar i

Bilaga A 7. På kort sikt minskar inte bränsleförbrukningen lika mycket. Intäkterna från bensinskatten kan uppskattas minska med

Slutsatser och förslag SOU 2007:60

10 miljoner kronor per år på kort sikt och 40 miljoner kronor på lång sikt på grund av den höjda skattesatsen.

Om bensinskatten ökas med 10 öre så blir intäkten 550 miljoner kronor per år exklusive anpassningseffekter. Anpassningseffekten minskar intäkterna till 500 miljoner kronor per år på kort sikt och 360 miljoner kronor på lång sikt.

2) De som tjänar på klimatförändringarna får vara med och finansiera kostnaderna för de som förlorar på dem

Ett mildare klimat och ökad nederbörd beräknas öka tillväxten i skogs- och jordbruk samt öka potentialen för vattenkraften. I jord- och skogsbruket ökar dock också riskerna för skador. För vattenkraften är de förstärkningar av dammar mm som kan behövas inte i samma storleksordning som intäktsökningarna. En ökad skatt på vattenkraft skulle innebära att staten tar hem något av den ökade naturresursränta som klimatförändringarna ger upphov till, och använder den till att förbättra förutsättningarna för de områden där klimatförändringarna har en negativ påverkan.

Beräkningarna för ökad vattenkraftpotential på grund av klimatförändringar visar på en ökning mellan 7 och 32 procent. I genomsnitt har vattenkraften levererat 66 TWh per år de senaste tio åren. Extrema våtår, som 2000 och 2001, var produktionen uppe i 78 TWh. År 2005, som också var ett år med mycket nederbörd, levererades 72 TWh.

Om den genomsnittliga tillförseln skulle stiga till 72 TWh, dvs. en ökning på 6 TWh (cirka 8 procent) per år, motsvarar det en ökad intäkt på 2,4 miljarder per år vid ett elpris på 40 öre per kWh. I exemplet antas inga åtgärder ha vidtagits för att öka kapaciteten, vilket skulle öka intäkterna ännu mer, men även innebära investeringskostnader. Ökningen av inkomsterna kommer inte omedelbart utan successivt under detta sekel. Dock antas nederbörden stiga kraftigt redan under perioden fram till 2020 i åtminstone ett av klimatscenarierna, se avsnitt 3.5. I enlighet med förslag i tidigare utredningar skulle en sådan skatt konstrueras som en särskild fastighetsskatt på markvärdet i vattenkraftverk. FlexMex2-utredningen (SOU 2003:120) beräknade att en extra fastighetsskatt på omkring 1 procent av markvärdet skulle innebära en nettointäkt på cirka 500 miljoner kronor.

TPF

1

FPT

TP

1

PT

Utredningen följde i sina beräkningar Beräkningskonventioner för 2005 (Finansdeparte-

mentet). Nettointäkterna är intäkterna med hänsyn tagen till indirekta effekter på bolagsskatteintäkterna.

SOU 2007:60 Slutsatser och förslag

3) Beskattning för att motverka oönskade anpassningsåtgärder till klimatförändringarna

Ett tredje alternativ är att beskatta negativa indirekta effekter av klimatförändringarna, till exempel anpassningsåtgärder som är skadliga för miljön. Det skulle skapa incitament för att hitta andra, mindre skadliga lösningar samtidigt som det ger vissa intäkter fram till dess att nya lösningar har tagits fram. Om priselasticiteten är hög, blir skattens styrande effekt god, med följd att skattebasen minskar. Om således syftet med skatten uppnås efter en tid, får nya finansieringskällor sökas.

Exempel på negativa anpassningsåtgärder är ökad användning av bekämpningsmedel och handelsgödsel. Ökade skatter på dessa insatsvaror skulle dock behöva kompletteras med annan finansiering. I dagsläget används bekämpningsmedel för cirka 600 miljoner kronor och handelsgödsel för cirka 1 700 miljoner kronor per år i Sverige (Jordbruksverket, 2006). Dessa skattebaser är således små i förhållande till finansieringsbehovet.

4) Offentlig-privat samverkan (OPS)

Om finansieringen av klimatanpassningsåtgärderna kan spridas över en längre tidsperiod och delas av flera aktörer, blir den ekonomiska bördan för varje aktör mindre. Ett alternativ för finansiering av klimatanpassningsanslaget är att skapa förutsättningar för en lösning genom s.k. offentlig-privat samverkan, OPS. OPS är en form av privat finansiering av offentlig infrastruktur. En sådan finansiering skulle kunna åstadkommas genom att staten eller privata långivare ger ut långfristiga lån i form av obligationer till de kommuner, landsting och företag som deltar i samarbetet. Detta skulle också kunna gynna ett snabbare genomförande än vid traditionell finansiering.

Denna finansieringsmodell är dock inte lämplig för löpande finansiering av myndigheters verksamhet.

Slutsatser och förslag SOU 2007:60

Referenser

Finansdepartementet (2007). Skatt på energi. www.regeringen.se Miljövårdsberedningen (2004). Energieffektiv bebyggelse. Miljö-

vårdsberedningen PM 2004:2B. Naturvårdsverket (2006) Ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken.

Rapport från Naturvårdsverket och Energimyndigheten. SGI (2001). Nationell översiktlig kartdatabas över skredförutsätt-

ningar i ler- och siltjordar. Kartdatabas. SGI (2006). På säker grund för hållbar utveckling. Förslag till

handlingsplan för att förutse och förebygga naturolyckor i Sverige vid förändrat klimat. SIKA (2004). Effekter av prisförändring på drivmedel 1990

2002.

PM 2004:5. SOU 2006:94. Översvämningshot. Risker och åtgärder för Mälaren,

Hjälmaren och Vänern. Delbetänkande Klimat- och sårbarhetstutredningen. SPI (2005). Oljeåret 2005. Sammanfattning Svenska Petroleum-

institutet (SPI). SPI (2007). Statistik/Energiskatter 2007. www.spi.se.

7 Författningskommentarer

Förslag till lag (2008:000) om vissa kommunala befogenheter beträffande förebyggande åtgärder mor naturolyckor

Lagen syftar till att klargöra att kommunerna har rätt att ge stöd till enskilda kommuninnevånare genom att vidta åtgärder på privat ägda fastigheter för att förebygga naturolyckor, eller genom att bidra till finansieringen av sådan åtgärd. I prop. 1985/86:150 bilaga 3 anfördes att

Allmänintresset skall vara normerande för kommunens allmänna kompetens. Att det är ett allmänintresse att befolkningen skyddas mot skador genom jordskred framstår som uppenbart. Uppgiften får därför anses ligga inom kommunens allmänna kompetens och som andra kommunala angelägenheter fullgöras i den utsträckning som kommunens resurser medger.

Tolkningen av likställighetsprincipen, 2 kap. 2 § kommunallagen (1991:900), har emellertid varierat mellan kommuner i frågor angående förebyggande åtgärder mot naturolyckor på enskilda fastigheter. Förslaget syftar till att få en likformig behandling av dessa ärenden.

Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10)

Det har hittills inte funnits några andra regler för preskription av fordringar till följd av naturolyckor än de generella bestämmelserna i preskriptionslagen (1981:130). Förslaget innebär att den nu gällande preskriptionstiden ska förlängas vad gäller naturolyckor. Lagförslaget syftar till att motivera kommunerna att ta ett lång-

Författningskommentarer SOU 2007:60

siktigt ansvar för att den fysiska planeringen sker med hänsyn till ökade naturrisker i ett förändrat klimat.

I naturolyckor inkluderas översvämning, ras, skred och erosion. Begreppet naturolyckor inkluderar inte explicit ras och skred i Plan- och Bygglagen i dess nuvarande lydelse. Vi anser att så bör vara fallet, och har därför inkluderat dessa i lagförslaget.

Förslag till lag om ändring i skogsvårdslagen (1979:429)

Syftet med lagändring är att kravet på samråd inför avverkning utökas från att gälla endast åretrunt-marker till att gälla även vinterbetesmarker. Avsikten är att samtliga av Gränsdragningskommissionen (SOU 2006:14) identifierade renbetesmarker, dvs. områden som kommissionen kategoriserat som mark där renbetesrätt ”föreligger eller sannolikt föreligger” ska innefattas i kravet på samråd. Lagförslaget har dock av praktiska skäl formulerats så att det innefattar Dalarnas, Jämtlands, Norrbottens, Västerbottens och Västernorrlands län. Endast områden där det uppenbart inte föreligger renbetesrätt, dvs. områden där med Gränsdragningskommissionens formulering ”renbetesrätt inte är bevisad eller är mindre sannolik” är undantagna från samråd.

Förslag till ändringar i myndighetsinstruktioner

Ett förändrat klimat kommer att kräva en anpassning av samhället på ett mycket stort antal områden. Samhället bör aktivt planera för att möta klimatförändringarna. Förslagen innebär att myndigheterna ska verka för att integrera hänsyn till klimatförändringar i sitt verksamhetsområde. Syftet är att bidra till att minska sårbarheten i samhället genom att informera om kommande förändringar och ge stöd avseende anpassningsåtgärder hos viktiga aktörer på respektive område. Myndigheter med operativ verksamhet bör ta hänsyn till ändrade klimatförhållanden även i den egna verksamheten. Det gäller Banverket, Räddningsverket, Statens geotekniska institut (SGI), Statens geologiska undersökning (SGU), Sjöfartsverket, Skogsstyrelsen, Svenska Kraftnät och Vägverket.

En statlig myndighet bör ha ansvaret för nationell och internationell uppföljning och rapportering av klimatanpassningsarbetet. Vi föreslår att Naturvårdsverket får detta ansvar.

SOU 2007:60 Författningskommentarer

SMHI:s ansvar för kunskapsförsörjningen inom sitt område föreslås omfatta även förväntade effekter av klimatförändringar. SMHI bör därvid skapa en förstärkt informationsfunktion gentemot olika grupper, särskilt kommuner, sektorsmyndigheter och länsstyrelser.

Vidare är det ur sårbarhetssynpunkt viktigt att el- och telenäten är robusta mot kommande klimatförändringar. Vi föreslår därför att Post- och Telestyrelsen (PTS) och Svenska Kraftnät får ansvar för detta.

Det centrala myndighetsansvaret för dricksvattnet är i dag delat mellan Naturvårdsverket, SGU, Vattenmyndigheterna, Socialstyrelsen, Boverket och Livsmedelsverket. Det splittrade ansvaret är inte ändamålsenligt mot bakgrund av de kommande riskerna och de åtgärder som bör vidtas. Vi föreslår därför att Livsmedelsverket får ett samordningsansvar för dricksvattenfrågorna på nationell nivå. I detta ingår även informationsinsatser och identifiering av forsknings- och utvecklingsbehov.

SGI fungerar redan i dag som remissinstans för kommunernas detaljplanearbete i skredkänsliga områden i Västra Götalands län. Med klimatförändringarna kommer riskerna öka i hela landet. Vi föreslår därför att det ska ingå i SGI:s instruktion att bistå alla kommuner och länsstyrelser i planfrågor avseende ras, skred och erosion.

Länsstyrelserna bör få en central roll i arbetet med anpassning till ett förändrat klimat. Länsstyrelsens olika roller, framför allt samordningsrollen och den rådgivande rollen gentemot kommunerna, gör att vi anser det vara det mest lämpliga organet för att hålla ihop arbetet med anpassning till ett förändrat klimat. Syftet blir att stödja kommuner och andra aktörers genomförande av anpassningsåtgärder. Detta bör bland annat ske genom information. Vidareförmedling och sammanställning av underlag från sektorsmyndigheter är viktiga delar av informationen. Tolkning av underlag om klimatförändringar i länet och lokal anpassning av meteorologiska uppgifter och varningar är viktiga delar i detta arbete. Länsstyrelserna bör också initiera och genomföra regionala analyser. Den långsiktiga vattenförsörjningen bör analyseras tillsammans med vattenmyndigheterna.

Till stöd för länsstyrelsens samordnande och pådrivande roll i klimatanpassningen föreslår vi att det vid varje länsstyrelse inrättas en klimatdelegation. I denna bör ingå kommuner, näringsliv,

Författningskommentarer SOU 2007:60

statliga myndigheter, organisationer och andra som kan vara lämpliga.

Vidare får Räddningsverket, SMHI, SGI, SGU, Boverket och Naturvårdsverket i uppdrag att bistå länsstyrelserna i klimatanpassningsarbetet inom sina respektive specialistkompetenser.

Bilaga A 1

Kommittédirektiv

Effekterna av klimatförändringar och hur samhällets sårbarhet för dessa kan minskas

Dir. 2005:80

Beslut vid regeringssammanträde den 30 juni 2005

Sammanfattning av uppdraget

En särskild utredare skall kartlägga det svenska samhällets sårbarhet för globala klimatförändringar och de regionala och lokala konsekvenserna av dessa förändringar samt bedöma kostnader för skador som klimatförändringarna kan ge upphov till. Den särskilde utredaren skall föreslå åtgärder som minskar samhällets sårbarhet för både successiva klimatförändringar och enstaka extrema väderhändelser samt redovisa om det finns behov av ändrade uppgifter och förbättrad beredskap vid berörda myndigheter. Av särskilt intresse är klimatförändringarnas påverkan på infrastruktur, t.ex. vägar, järnvägar, telekommunikation, byggnadsbestånd, energiproduktion och elförsörjning, areella näringar, vattenförsörjning och avloppssystem och på människors hälsa samt på den biologiska mångfalden. Behovet av anpassning till de förväntade klimatförändringarna och ekonomiska effekter för samhället och olika näringar skall redovisas baserat på möjliga scenarier.

För att inhämta så bred erfarenhet och sakkunskap som möjligt skall utredaren samråda med berörda aktörer, bl.a. myndigheter, kommuner, näringsliv, vetenskapliga institutioner och enskilda organisationer. Utredaren bör också se över det samlade forskningsbehovet avseende samhällets sårbarhet och beredskap för klimatförändringar. Erfarenheter från andra länders arbete med sårbarhetsfrågan skall tas till vara.

En redovisning om översvämningsrisker och avtappningsmöjligheter när det gäller Mälaren, Hjälmaren, Vänern och ytter-

Bilaga A 1 SOU 2007:60

ligare områden där konsekvenserna blir stora vid översvämningar skall senast den 1 juni 2006 lämnas till regeringen.

Ett slutbetänkande skall lämnas senast den 1 oktober 2007.

Bakgrund

Förändringar i klimatet kan ge upphov till stora effekter på samhällets funktioner, t.ex. på infrastruktur såsom elförsörjning, telekommunikationer, vägar och järnvägar samt på naturmiljön. I vissa fall kan detta leda till en svår påfrestning för samhället. Samhällets sårbarhet vid klimatförändringar beror bl.a. på hur stora förändringarna blir samt hur vi i dag planerar och tar hänsyn till dessa förväntade förändringar. Sårbarheten är även beroende av vilken beredskap samhället har. Det senare gäller särskilt eftersom extrema vädersituationer med stormar och omfattande nederbörd kan förväntas bli vanligare i framtiden. En kartläggning av samhällets, näringslivets och de naturliga ekosystemens sårbarhet för klimatförändringar är en förutsättning för en effektiv planering för hur samhällets sårbarhet kan reduceras.

Översvämningar och höga flöden inträffar regelbundet men har sedan sommaren 2000 i ökad omfattning drabbat flera områden i landet i samband med kraftig nederbörd. Översvämningar inträffade i Värmland och Västra Götaland sensommaren 2001 och i Sundsvall och Timrå hösten 2001. Häftiga regnväder och påföljande översvämningar drabbade Orust sommaren 2002 och Småland 2004. Flera ras och skred inträffade också i Värmland sommaren 2004. Vattennivån i älvar och andra vattendrag höjdes kraftigt vilket i sin tur medförde att skador uppkom på såväl statlig som kommunal och enskild egendom.

Natten mellan den 8 och 9 januari 2005 drabbades Sverige av en mycket kraftig storm. Vindbyar med orkanstyrka över det inre av Småland noterades. Stormen orsakade omfattande skador på skog, telekommunikationer och eldistribution. Stormen fällde omkring 75 miljoner kubikmeter skog, dvs. dubbelt så mycket som under de svåra stormarna 1969. De direkta kostnaderna för stormen har uppskattats till 17 miljarder kronor.

Denna typ av extrema väderhändelser kan bli mer vanligt förekommande i framtiden, med ökade kostnader för samhället som följd. Samtidigt sker en successiv förändring av klimatet med stigande temperaturer, förhöjd havsnivå och förändrade livs-

SOU 2007:60 Bilaga A 1

betingelser för flora och fauna. Både de extrema händelserna och den fortgående förändringen måste beaktas vid en bedömning av samhällets sårbarhet och vilken beredskap som behövs.

Sårbarhet och risker i Sverige vid ett förändrat klimat har hittills enbart varit föremål för enstaka analyser. Visst arbete har påbörjats av olika aktörer, t.ex. Boverket, Statens räddningsverk, Lantmäteriverket och Vägverket, med syfte att se över sårbarheten vid översvämningar och behovet av anpassningsåtgärder. Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI) och kraftindustrin har sett över möjliga konsekvenser för vattenkraftsproduktionen och dammsäkerheten. Skogsstyrelsen analyserar fortlöpande på vilka sätt skogsskötsel och naturvård kan behöva anpassas till följd av framtida klimatförändringar och ökad risk för extrema väderhändelser. Ingen sammanhållen analys har dock gjorts av de nya behov som uppstår och kostnader som en klimatförändring kan orsaka.

Inom ramen för FN:s klimatkonvention har anpassningsfrågorna genom det tionde partsmötet i december 2004 fått större utrymme än tidigare. Då fattades beslut om att utarbeta ett femårigt program i syfte att stärka parternas kapacitet för sårbarhetsanalys och anpassningsåtgärder. Vid världskonferensen om riskreduktion och förebyggande av naturkatastrofer i Kobe den 18–22 januari 2005 uppmanades varje land att etablera s.k. nationella plattformar som ett led i att förbättra beredskapen mot naturolyckor. De nationella plattformarna skall vara genomförda senast 2015. Även inom EU har sårbarhetsfrågor uppmärksammats men ännu har inga analyser eller åtgärder påbörjats på gemenskapsnivå. Inom EU beslutade miljöministrarna dock hösten 2004 att uppmana kommissionen att lägga fram ett lämpligt förslag till europeiskt handlingsprogram om hantering av översvämningsrisker. Enskilda medlemsländer, t.ex. Finland och Förenade kungariket, har genomfört analyser av sårbarhet och anpassningsbehov.

Vetenskaplig bakgrund

Enligt FN:s klimatpanels (Intergovernmental Panel on Climate Change, IPCC) senaste utvärdering av klimatförändringar har jordens medeltemperatur ökat med ca 0,6 ºC under de senaste hundra åren. Fram till år 2100 kan temperaturen komma att öka med ytterligare mellan 1,4 och 5,8 ºC, enligt IPCC:s beräkningar.

Bilaga A 1 SOU 2007:60

Det är inte bara den absoluta förändringen av klimatet till slutet av detta sekel som har betydelse när sårbarhet och anpassningsbehov skall kartläggas. Även takten i en klimatförändring bör beaktas och takten beror delvis på resultaten av olika strategier för att begränsa utsläppen av växthusgaser. Modelleringar tyder på att takten på temperaturförändringen kommer att hålla sig på nuvarande nivå under de närmaste 50 åren för att därefter sakta ned. Detta förutsätter dock att effektiva åtgärder för att begränsa utsläppen av växthusgaser vidtas.

För att begränsa klimatförändringarna krävs kraftiga utsläppsminskningar i alla länder, men inte ens drastiskt minskade globala utsläpp kan helt förhindra en klimatförändring. Dock kan en internationell och ambitiös klimatpolitik långsiktigt påverka i vilken hastighet och omfattning en klimatförändring kommer att ske. På kort sikt (10–40 år) är möjligheterna att påverka takten och omfattningen av klimatförändringarna betydligt mindre. Ännu har de internationella överenskommelserna inte lett till något påtagligt trendbrott när det gäller de globalt sett ökande utsläppen av växthusgaser.

De regionala och lokala effekterna på klimatet kommer dock att avvika väsentligt från de globala medelvärdena. I en del regioner kan risken för översvämningar öka medan risken för torka kan öka på andra ställen. Klimatet i Norden bedöms vara känsligare för förändringar än det globala klimatet i genomsnitt. En god prognos av möjliga framtida regionala och lokala klimatförhållanden behövs som underlag för att kunna göra en bedömning av samhällets sårbarhet till förändringarna. Globala klimatsimuleringar som t.ex. tas fram inom ramen för FN:s klimatpanel har inte tillräckligt god upplösning för att ligga till grund för regionala bedömningar. Sådana modeller utgör i stället en utgångspunkt för utvecklingen av regionala klimatscenarier för Norden och Sverige, som vid Rossby Centre vid SMHI. Med dessa modeller kan regionala särdrag, såsom Östersjön, älvsystem, insjösystem och fjällkedjan beskrivas mer realistiskt vilket medger att mer detaljerad information kan tas fram om möjliga klimatförändringar på ett regionalt plan.

I de scenarier som använts i dessa regionala klimatmodelleringar kommer årsmedeltemperaturen i Sverige att ha höjts med i genomsnitt ca 4 ºC under perioden 2071–2100 jämfört med perioden 1961–1990, vilket är mer än vad som förutses i de prognoser som gjorts över den globala medelförändringen. Liknande resultat har rapporterats i rapporten från ACIA (Arctic

SOU 2007:60 Bilaga A 1

Climate Impact Assessment, 2004) som tagits fram på beställning av Arktiska rådet. Flera osäkerhetsfaktorer finns emellertid i antagandena och i modellberäkningarna. Andra utfall, både med större och mindre temperaturförändringar, är därför möjliga. Europeiska miljöbyråns (EEA) rapport Impacts of Europe’s Changing Climate (2004) pekar på att klimatförändringarna blir större i Europa än det globala genomsnittet. Europa måste därför förbereda sig och EEA konstaterar att det behövs strategier för detta på alla nivåer.

Temperaturförändringar påverkar flera olika variabler. De säsongsvisa snöförhållandena och havsisen påverkas också av temperaturen. Som en följd av klimatförändringarna förväntas vegetationsperiodens längd kunna förlängas med en till två månader i Sverige.

Nederbördsförhållandena kan också komma att påverkas i regionen. Längs Norges västkust och i norra Skandinavien förväntas ökad nederbörd medan förhållandena kan bli de omvända under sommaren i delar av sydöstra Sverige. Både snötäckets varaktighet och det maximala snödjupet minskar i Sverige enligt de regionala modellberäkningarna. Vattenföringen bedöms öka i norr och bli oförändrad eller minska något i södra Sverige. Förändringarna i snötäcket och nederbördsmönstren förväntas leda till att översvämningsrisken ökar under hösten och minskar under våren. Tillrinningen till Östersjön ökar i norr och är oförändrad eller minskar något i söder. Vattentemperaturen i Östersjön förväntas stiga med 3 ºC i genomsnitt vilket bl.a. kan medföra en avsevärd minskning av isutbredningen i Östersjön. Den globala uppvärmningen väntas leda till att vattenståndet i världshaven stiger med 0,1–0,9 meter till år 2100 jämfört med år 1990, vilket även kommer att påverka vattenståndet i Östersjön.

Hur kan samhället påverkas av en klimatförändring?

Fysisk planering, infrastruktur, bebyggelse och elförsörjning

Ett förändrat klimat med risk för intensivare nederbörd leder till intensivare hydrologiska förlopp i vattendrag vilket kan få konsekvenser i form av översvämning, skred och ras samt en långsiktig höjning av havsytan. Detta ställer nya krav på planeringen av samhällets infrastruktursystem som vägar, järnvägar,

Bilaga A 1 SOU 2007:60

broar, kraftöverföring, telekommunikation, hamnar, dammar, slussar, avlopps- och vattenförsörjningssystem samt byggnader. Risken för påverkan på byggnader av ett förändrat klimat kan ställa krav på nya riktlinjer för dimensioneringsgrunder och ändrade konstruktioner men också på förändrade underhållsmetoder, t.ex. i form av ökad användning av träskyddsmedel mot mögel. Andra effekter av klimatförändringar som kan ha omfattande inverkan på samhällets infrastruktur och förutsättningarna för vindkraftsproduktion är förändringar i vindklimatet samt förekomsten och intensiteten av stormar.

Ett förändrat nederbördsmönster och ökad temperatur kan vidare påverka vattenföringen i reglerade vattendrag och kan därmed ha stor betydelse för elproduktionen i landet. Förutsättningar förväntas uppstå för en ökad och jämnare produktion av vattenkraft. Den ökade vattenföringen i reglerade vattendrag kan också leda till en förhöjd risk för dammbrott eftersom dammarna har dimensionerats efter dagens vattenföringsförhållanden. Därför arbetar kraftbranschen med att öka dammsäkerheten genom att förstärka och höja dammar samt öka kapaciteten för avtappning. De begränsade avtappningsmöjligheterna från Mälaren, Hjälmaren och Vänern medför risk för översvämning av angränsande mark vilket kan komma att förvärras genom framtida klimatförändringar. Stigande nivåer i världshaven och därmed Östersjön påverkar möjligheterna till avtappning. Detta beror bl.a. på begränsning i slussarnas och vattendragens avtappningskapacitet.

Areella näringar, turism och biologisk mångfald

De biologiska förutsättningarna och de areella näringarna påverkas av förändringar av bl.a. temperatur, vegetationssäsong, vegetationszoner och hydrologiska förhållanden. Risken för spridning av skadeinsekter, sjukdomar och svampangrepp ökar om klimatet blir varmare och fuktigare. Förändringar i vegetationszoner och arters utbredningsområden kan leda till att hotade arter och ekosystem utsätts för ytterligare påfrestningar.

En långsiktig planeringshorisont behövs inom skogsbruket med dess långa omloppstider samtidigt som påverkan på näringen kan vara omedelbar vid till exempel stormar. De långsiktiga förutsättningarna för skogsbruket och svensk skogsindustri kan väsentligen förändras till följd av klimatförändringarna. Därför behöver

SOU 2007:60 Bilaga A 1

bl.a. brukningsformerna inom skogsbruket analyseras och studeras. Ett varmare klimat skulle ge förutsättningar för att öka skogsproduktionen i Sverige. Trädslagens liksom andra skogslevande arters utbredning kommer generellt att förskjutas norrut till följd av högre temperatur och ändrade nederbördsförhållanden. Därför krävs fördjupade studier kring detta.

Jordbruket kommer sannolikt att påverkas vid klimatförändringar vilket kan ge upphov till längre vegetationssäsong, förskjutning av vegetationszoner och förändrade hydrologiska förhållanden.

Förutsättningarna för odling av grödor och djurhållning kan förändras väsentligt vilket i sin tur kan leda till både positiv och negativ påverkan på svensk livsmedelsförsörjning och livsmedelsindustri. Med avseende på livsmedel och foder samt från energisynpunkt kan möjligheten till odling av andra och nya grödor, ökat skördeutbyte och fler antal skördar innebära positiva effekter.

Liksom i skogsbruket kan sjukdomar på djur och grödor få lättare att etablera sig. Förekomsten av skadeinsekter, sjukdomar och svampangrepp kan förvärras och det finns risk för att nya arter etablerar sig i ett varmare och fuktigare klimat. Ökade insekts- eller svampangrepp riskerar även leda till ökad användning av bekämpningsmedel. Klimatrelaterade problem kan även finnas vid större utbrott av djursjukdomar. Utsläppen av växtnäringsämnen till luft och vatten kan förändras både i omfattning såväl som i tid och rum. Förändrade produktionsbetingelser gör det också viktigt att säkra djur- och växtgenetiska resurser med egenskaper som kan komma till användning. Jordbruket och glesbygden kan vara särskilt känsliga vid brott i elförsörjningssystemen liksom i andra system, vilket bör särskilt uppmärksammas.

En högre trädgräns och påverkan på markfloran skulle kunna förändra förutsättningarna för rennäringen, vilket även kan få konsekvenser för den samiska befolkningen som lever på renskötsel.

Turistnäringen kan påverkas av en klimatförändring. T.ex. kan kortare och snöfattigare vintrar och andra effekter, t.ex. förbuskning, av ett förändrat klimat innebära försämrade förutsättningar för turistnäringen i fjällvärlden. Effekter på näringen kan även uppstå på andra håll i Sverige.

Klimatförändringarna kan också påverka många andra miljöfaktorer och därmed även möjligheterna att uppnå miljökvalitetsmålen. Det gäller t.ex. målen om rent vatten och luft samt

Bilaga A 1 SOU 2007:60

biologisk mångfald. Förändringar i vegetationszoner och arters utbredningsområden kan leda till att hotade arter och ekosystem utsätts för ytterligare påfrestningar.

Förändrade förhållanden i våra kusthav och insjöar kan leda till förändrad artsammansättning vilket i sin tur kan få effekter på såväl den marina biologiska mångfalden som fiskerinäringen och fritidsfisket i våra hav och insjöar.

Vattenförsörjning, avloppssystem samt hälsa

En ökad temperatur i våra sjöar och vattendrag kan ha stora effekter på kvaliteten för dricksvatten såsom smak, lukt och färg. Det finns också en ökad risk för spridning av smittämnen och gifter om översvämningar uppströms för ut föroreningar i sjöar och vattendrag som används som dricksvattentäkt. Infrastrukturen för vattenförsörjningen har mycket lång livslängd och kan vara känslig för ett förändrat klimat t.ex. om vattentäkter blir otjänliga. En långsiktigt säkrad försörjning och distribution av vatten är en central fråga för samhällets funktion och vår överlevnad.

Ett varmare och fuktigare klimat kan på sikt leda till att olika sjukdomar som i dag inte förekommer i vårt land får fäste här. Risken är också betydande att fästing- och andra insektsburna sjukdomar som drabbar människor och djur får en ökad spridning. Luftföroreningar och utdragna värmeböljor är andra faktorer som kan påverka hälsan vid klimatförändringar.

Även system för dag- och avloppsvatten måste dimensioneras för att hantera en ökad frekvens av stora nederbördsmängder. Sådana åtgärder stärker indirekt även samhällets allmänna beredskap mot svåra påfrestningar.

Förebyggande insatser och genomförda utredningar

Regeringen har i olika sammanhang pekat på behovet av ökade insatser från samhällets sida för att förebygga skador till följd av naturolyckor. I propositionen Samhällets säkerhet och beredskap (prop. 2001/02:158) fastslog regeringen att det finns ett behov av ökade insatser från samhällets sida för att förebygga skador av höga vattenflöden. Som en följd av ställningstagandena i propositionen har regeringen beslutat om förordningen (2002:472) om åtgärder

SOU 2007:60 Bilaga A 1

för fredstida krishantering och höjd beredskap. Av förordningen följer att de statliga myndigheterna årligen skall analysera om det finns sårbarheter och risker inom myndighetens ansvarsområde som synnerligen allvarligt kan försämra förmågan till verksamhet. Vissa utpekade myndigheter har även ett särskilt ansvar att vidta åtgärder i form av planering och förberedelser. Arbete pågår nu inom Regeringskansliet med att ta fram en proposition om krisberedskap.

Som en följd av det s.k. Tuveskredet 1977 fick Statens räddningsverk 1987 i uppdrag att ta fram översiktliga stabilitetskarteringar och har sedan dess karterat knappt hälften av landets kommuner. Den översiktliga stabilitetskarteringen skall utgöra ett stöd i den ordinarie kommunala riskhanteringen då kunskaper om ras och skred ofta är begränsad i kommunerna. På uppdrag av Räddningsverket utförs förstudierna av Statens geotekniska institut och huvudstudien av konsultfirmor.

Till stöd för den kommunala riskhanteringen utför Räddningsverket sedan 1998 också översiktliga karteringar av översvämningshotade områden utmed de större vattendragen. Hittills har drygt 6 500 kilometer vattendrag karterats. De översiktliga översvämningskarteringarna kan utgöra en bra grund för kommunernas översiktliga fysiska planering och för räddningstjänstens planering. På uppdrag av Räddningsverket utförs karteringarna av SMHI eller konsultfirmor. Stabilitets- och översvämningskarteringar identifierar riskområden och kan också ligga till grund för bedömningar av för vilka områden kommunerna bör gå vidare och utföra detaljerade utredningar.

Miljöbalkskommittén drog slutsatsen i sitt delbetänkande (SOU 2002:50 s. 155) att det finns åtgärder som i viss mån skulle kunna minska antalet översvämningar men att dessa medför stora kostnader för samhället i form av bortfall av elproduktion och omfattande påverkan på bebyggelse och naturmiljö. Kommittén ansåg dock att det inte finns systematiska brister i nuvarande vattendomar och föreslog inga ändringar i reglerna. Utredningen konstaterade däremot att det finns andra åtgärder som förefaller mer ändamålsenliga, t.ex. utbyggnad av så kallade älvsamordningsgrupper och ökad hänsyn till risk för översvämning i den fysiska planeringen. För att förebygga naturolyckor och därmed begränsa såväl kostnader som lidande finns sedan mitten av 1980-talet möjlighet för kommuner att söka statsbidrag för förebyggande åtgärder mot naturolyckor. Statsbidrag medges inte för före-

Bilaga A 1 SOU 2007:60

byggande åtgärder inför nyexploatering av mark och inte heller för underhållsåtgärder som underlåtits av fastighetsägare. Med åren har antalet ansökningar ökat och många av de förebyggande åtgärderna är stora, komplexa och kostsamma. Åtgärderna måste ofta prövas i miljödomstol.

Räddningsverket redovisade den 1 juli 2002 regeringsuppdraget att göra en översyn av nuvarande system för att förebygga naturolyckor såsom t.ex. ras och skred. I rapporten föreslog Räddningsverket att bidragsystemet för förebyggande åtgärder mot naturolyckor även skall omfatta vissa långsamma naturskeden som så småningom kan leda till akuta lägen, samt att tvingande åtgärder, enligt olika myndighetsbeslut och regelsystem t.ex. miljö- och arkeologiska undersökningar, som erfordras för att kunna genomföra den förebyggande åtgärden skall vara bidragsberättigad kostnad. Medel för förebyggande åtgärder mot jordskred och andra naturolyckor utbetalas av Räddningsverket från anslaget 7:2 Förebyggande åtgärder mot jordskred och andra olyckor. Någon särskild lagstiftning för detta finns inte utan reglering sker utifrån tidigare bedömningar och praxis genom årliga beslut.

Regeringen uppdrog åt Skogsstyrelsen i februari 2005 att i samverkan med Naturvårdsverket och andra berörda myndigheter utvärdera de ekologiska, ekonomiska och sociala konsekvenserna för skogsbruket av stormen i januari 2005. Analysen skall utgöra ett underlag för framtida rådgivning och insatser för återbeskogning. Uppdraget skall slutrapporteras senast den 15 januari 2006.

Frågeställningar rörande jordbruket med koppling till sårbarhet och klimatförändringar har behandlats i ett antal rapporter. I rapporten Statens ansvar för skördeskador i samband med naturkatastrofer (dnr Jo2003/1612/Veg) analyseras statens ansvar för dessa skördeskador. Likaså har Jordbruksverket koordinerat ett beredskapsprojekt, STUDS (Större Utbrott av Smittsamma Djursjukdomar), som bör vara en utgångspunkt med avseende på dessa frågeställningar.

Uppdraget

En särskild utredare skall göra en kartläggning av samhällets sårbarhet och beredskap för extrema väderhändelser och långsiktiga klimatförändringar samt bedöma behovet av anpassning till ett förändrat klimat för olika sektorer i samhället. Även positiva

SOU 2007:60 Bilaga A 1

effekter av klimatförändringarna bör beaktas. Den särskilde utredaren skall också identifiera och studera verksamheter som är särskilt sårbara för extrema väderhändelser. Utredaren skall:

  • göra en kartläggning av sårbarheten och sannolikheten för extrema väderhändelser och klimatförändringar på kort, medellång och lång sikt samt bedöma vilka anpassningsåtgärder som behöver vidtas och kostnaderna, totala såväl som marginella, för dessa,
  • bedöma kostnader för skador och kompensationsåtgärder till följd av förväntade klimatförändringar utifrån olika scenarier och extrema väderhändelser på kort, medellång och lång sikt,
  • bedöma vilka konsekvenser klimatförändringar kan få för människors hälsa,
  • identifiera olika nyckelaktörer i samhället som kan minska sårbarheten, såväl inom offentlig verksamhet som i privat näringsliv och på nationell, regional och lokal nivå,
  • redovisa åtgärder som redan vidtas av myndigheter, kommuner och företag för att minska påverkan från extrema väderhändelser och från klimatförändringar,
  • identifiera eventuella organisatoriska brister vad gäller ansvaret för beredskap vid extrema väderhändelser och för anpassning till ett förändrat klimat,
  • föreslå hur systemet för statliga bidrag till förebyggande åtgärder beträffande översvämningar, ras och skred kan effektiviseras,
  • redovisa erfarenheter av försäkringsskyddet för allmänheten, bostadsrättföreningar, ideella föreningar, småföretagen och jordbruket samt bedöma behov av åtgärder för att förbättra skyddet,
  • analysera behovet av fler och mer detaljerade klimatscenarier för att minska osäkerheten i bedömningarna om behoven av anpassningsåtgärder och beskriva möjligheterna till och behoven av att utveckla klimatscenarierna,
  • klargöra behovet av ökad kunskap om sårbarhet för klimatförändringar inom olika samhällssektorer och ange behov av fortsatt arbete inom respektive sektor samt av ytterligare forskning,
  • belysa konsekvenser av kommande klimatförändringar för europasamarbetet inom olika områden, t.ex. bevarandet av biologisk mångfald,

Bilaga A 1 SOU 2007:60

  • vid behov föreslå lagstiftningsåtgärder, organisationsförändringar eller ett ändrat eller förtydligat myndighetsansvar för att förbättra möjligheterna att möta konsekvenserna av framtida extrema händelser och gradvisa klimatförändringar med beaktande av det fredstida krishanteringssystemet i sin helhet,
  • när det gäller Hjälmaren, Mälaren, Vänern och ytterligare områden där konsekvenserna kan bli stora vid översvämningar, redovisa både översvämningsriskerna och avtappningsmöjligheterna samt föreslå åtgärder för att komma till rätta med eventuella problem och föreslå finansiering för de föreslagna åtgärderna,
  • föreslå hur statens och kommunernas förebyggande åtgärder kan utvecklas och lämna förslag till hur de s.k. älvsamordningsgrupperna och länsstyrelsernas roller kan utvecklas och
  • utvärdera genomförda karteringar för att göra en bedömning av kvalitén och användbarheten av dessa samt redovisa hur dessa karteringar hanteras i den kommunala planeringsprocessen.

Arbetets genomförande, tidsplan, m.m.

Den särskilde utredaren skall i sitt arbete utgå från den kunskap som finns om framtida klimatförändringar. Resultaten av den regionala klimatmodellering som utförts vid Rossby Centre och SMHI:s studie Anpassning till klimatförändringar (2005) skall särskilt beaktas. Samhällets sårbarhet bör utifrån detta kartläggas i olika tidsperspektiv och med hänsyn tagen till takten i klimatförändringarna enligt olika scenarier.

Erfarenheterna av tidigare statliga insatser vid extrema väderhändelser och naturolyckor skall tas till vara. De s.k. älvsamordningsgrupperna liksom länsstyrelsernas uppgifter är här betydelsefulla. Erfarenheter av hur statliga myndigheter arbetar med anpassning till förändringar i klimatet skall tas till vara.

Inom ramen för nordisk energiforskning pågår ett större arbete för att kartlägga konsekvenser av klimatförändringar i Norden. Den särskilde utredaren bör beakta resultatet från detta arbete.

Den särskilde utredaren skall följa regerings och riksdags fortsatta arbete med samhällets krisberedskap.

Samråd skall ske med relevanta myndigheter, kommuner, näringslivet, vetenskapliga institutioner, experter, forskare och organisationer.

SOU 2007:60 Bilaga A 1

Utredaren skall beakta motsvarande arbete och beskriva hur några med Sverige jämförbara länder, t.ex. Norge, Finland och Österrike, behandlar frågan om samhällets sårbarhet och förebyggande åtgärder samt förekomsten av statliga bidrag till sådana åtgärder. Vidare skall utredaren följa det arbete som pågår inom FN och EU när det gäller förebyggande åtgärder och anpassning till effekter av klimatförändringar.

För förslag som läggs fram skall samhällsekonomiska och statsfinansiella konsekvenser redovisas. För de förslag som har statsfinansiella konsekvenser skall utredaren föreslå finansiering. I de samhällsekonomiska beräkningarna skall sannolikheten för de olika utfallen beaktas. En bedömning av sociala och ekonomiska konsekvenser för enskilda och näringsliv samt vilken miljöpåverkan förslagen får om de fullföljs skall också genomföras.

Utredaren skall senast den 1 juni 2006 till regeringen redovisa översvämningsrisker och avtappningsmöjligheter när det gäller Mälaren, Hjälmaren, Vänern och ytterligare områden där konsekvenserna blir stora vid översvämningar. Utredaren skall också föreslå åtgärder för att komma tillrätta med eventuella problem.

Ett slutbetänkande skall lämnas senast den 1 oktober 2007.

(Miljö- och samhällsbyggnadsdepartementet)

Bilaga A 2

Kommittédirektiv

Tilläggsdirektiv till utredningen om effekterna av klimatförändringar och hur samhällets sårbarhet för dessa kan minskas (M 2005:03)

Dir. 2006:54

Beslut vid regeringssammanträde den 27 april 2006

Förlängd tid för delredovisning av uppdraget

Med stöd av regeringens bemyndigande den 30 juni 2005 tillkallade miljöministern en särskild utredare att utreda effekterna av klimatförändringar och hur samhällets sårbarhet för dessa kan minskas (dir. 2005:80). Ett slutbetänkande skall lämnas den 1 oktober 2007. Senast den 1 juni 2006 skulle utredaren enligt de ursprungliga direktiven delredovisa uppdraget vad avser översvämningsrisker och avtappningsmöjligheter för Mälaren, Hjälmaren och Vänern och ytterligare områden där konsekvenserna kan bli stora vid översvämningar.

Utredningstiden för att delredovisa uppdraget förlängs. Uppdraget skall delredovisas senast den 1 november 2006.

(Miljö- och samhällsbyggnadsdepartementet)

Bilaga A 3

Klimat- och sårbarhetsutredningens rådgivande kommitté och arbetsgrupper

Klimat- och sårbarhetsutredningens rådgivande kommitté

Per Brandtell, Försvarsdepartementet Ingela Byfors, Jordbruksdepartementet Åsa Ekman, Socialstyrelsen Ann-Sofie Eriksson, Sveriges Kommuner och Landsting Anna Forsgren, Miljödepartementet Magnus Fridh, Skogsstyrelsen Peter Frykblom, Finansdepartementet Fredrik Hassel, Krisberedskapsmyndigheten Elisabeth Lidbaum, Näringsdepartementet, del av tiden Ulrika Jardfelt, Näringsdepartementet, del av tiden Lars-Håkan Jönsson, Länsstyrelsen Dalarnas län Carl-Johan Lidén, Statens jordbruksverk Staffan Moberg, Försäkringsförbundet Andres Muld, Statens energimyndighet Christina Oettinger-Biberg, Näringsdepartementet Elvin Ottosson, Statens geotekniska institut Birgitta Resvik, Svenskt näringsliv Markku Rummukainen, Sveriges meteorologiska och

hydrologiska institut Micaela Schulman, Boverket Elisabeth Söderberg, Räddningsverket Lars Westermark, Naturvårdsverket

Bilaga A 3 SOU 2007:60

Arbetsgruppen för teknisk infrastruktur, fysisk planering och bebyggelse

Banverket, Erika Lidman Banverket, Anki Ingelström Banverket, Anders Svensson Boliden, Raivo Maripuu Boverket, Assar Lundqvist Boverket, Nikolaj Tolstoy Boverket, Martin Karlsson Göteborg Va-verk, Henrik Kant Fastighetsägarna, Bengt Wånggren Försäkringsförbundet, Staffan Moberg IVL, Jenny Gode Krisberedskapsmyndigheten, Kristin Jacobsson Krisberedskapsmyndigheten, Benjamin Escaig Krisberedskapsmyndigheten, Anna Karin Lissel Swenning Lantmäteriverket, Michael Munter Luftfartsstyrelsen, Jenny Ryman Luftfartsverket, Håkan Jonforsen Länsstyrelsen Dalarnas län, Stefan Tansbo Länsstyrelsen Jämtlands län, Staffan Edler Malmö Va-verk, Ulf Thysell Post- och telestyrelsen, Eric Wedin Räddningsverket, Susanne Edsgård Räddningsverket, Barbro Näslund-Landenmark Sjöfartsverket, Tage Edvardsson Statens energimyndighet, Andres Muld Statens geotekniska institut, Bo Lind Statens geotekniska Institut, Bengt Rydell Statens geotekniska institut, Karin Lundström Sundsvalls kommun, Stefan Söderlund Svensk Energi, Folke Sjöbom Svensk Energi, Matz Tapper Svensk Energi, Gun Åhrling-Rundström Svensk Fjärrvärme, Ture Nordenswan Svenska Kraftnät, Lillemor Carlshem Svenska Kraftnät, Tina Fridolf Svenska Kraftnät, Olle Mill Svenskt Vatten, Hans Bäckman

SOU 2007:60 Bilaga A 3

Sveriges kommuner och landsting, Eva Hägglund Sveriges kommuner och landsting, Reigun Thune Hedström Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, Sten Bergström Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, Anna Eklund Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, Håkan Sanner Teracom, Jan-Eric Berg Värnamo kommun, Tomas Johansson Vägverket, Ove Andersson Vägverket, Lena Elvin Vägverket, Per Löfling Vägverket, Håkan Nordlander Ystad kommun, Erling Alm

Arbetsgruppen för jord- och skogsbruk samt naturmiljö

Jordbruksverket, Johan Wahlander Lantbrukarnas riksförbund, Sven Hogfors Lantbrukarnas riksförbund-Skogsägarna, Jan Sandström Lunds universitet, Ben Smith Naturvårdsverket, Ola Inghe Naturvårdsverket, Mattias Lundblad Naturvårdsverket, Karin Tormalm Skogforsk, Johan Sonesson Skogsindustrierna, Linda Eriksson Skogsstyrelsen, Hillevi Eriksson Statens lantbruksuniversitet-Alnarp, Johan Berg Statens lantbruksuniversitet-Alnarp, Kristina Blennow Statens lantbruksuniversitet-Ulltuna, Henrik Eckersten Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, Lars Bärring Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, Gunn Persson Statens veterinärmedicinska anstalt, Karin Persson-Waller

Arbetsgruppen för hälsa och vattenresurser

Folkhälsoinstitutet, Anita Linell Smittskyddsinstitutet, Yvonne Andersson Länsstyrelsen Västmanlands län, Lennart Sorby Mitt Sverige Vatten, Mats Bergmark Naturvårdsverket, Clas Magnusson

Bilaga A 3 SOU 2007:60

Norrvatten, Per Ericsson Svenskt Vatten, Gullvy Hedenberg Sveriges geologiska undersökningar, Bo Thunholm Socialstyrelsen, Irene Andersson Statens lantbruksuniversitet, Gesa Weyhenmeyer Statens livsmedelsverk, Christina Nordensten Statens veterinärmedicinska anstalt, Ann Albihn Stockholms universitet, Elisabeth Lindgren Umeå universitet, Bertil Forsberg

Bilaga A 4

Analysfrågor som stöd vid bedömningen av systemens/områdenas sårbarhet

Följande analysfrågor har utgjort ett av underlagen vid bedömningarna av de olika systemens/områdenas sårbarhet för klimatförändringar och extrema väderhändelser i olika tidsperspektiv. Frågorna berör systemens/områdenas uppbyggnad, konsekvenser, åtgärder och kostnader.

Dagens situation

System/områdesaspekter

  • Vad är systemets/områdets uppgift? Vem/vilka ansvarar för detta och har uppgifter inom området?
  • Vilka typer/delar/samband m.m. bedöms utsatta/känsliga inom systemet/området med avseende på klimatpåverkan?
  • Framträder skillnader beroende på vilken nivå man betraktar systemet/området (nationell, regional, lokal eller annat)? Hur?
  • Har den geografiska aspekten stor betydelse?
  • Hur ser systemets/områdets olika typer/delar/samband ut vad gäller livslängd och omställningstid?
  • I vilken mån är systemet/området redundant/flexibelt i sin helhet eller i olika delar? Gäller det oavsett påfrestning?
  • I vilken mån finns beroenden mellan olika system/områden som kan påverka konsekvenser och åtgärder?

Bilaga A 4 SOU 2007:60

Konsekvensaspekter

  • Vilka konsekvenser – positiva (nytta) eller negativa (skada) – har uppkommit hittills inom olika anläggningstyper/delar/samband i respektive system/område på grund av extremhändelser/olika klimatfaktorer i dag?
  • Beskriv typ av konsekvens − direkta klimatkonsekvenser (t.ex. översvämning, skred, torka), direkta system/områdeskonsekvenser (t.ex. raserade broar, nätskador, stormfällning, sjukdomsutbrott) samt indirekta samhällskonsekvenser (t.ex. störd drift på grund av utebliven elförsörjning och kommunikationer).
  • Hur allvarlig har konsekvensen blivit? Hänsyn bör tas till tid, geografisk utbredning, konsekvensens intensitet.

Skadeavhjälpande, återuppbyggande och förebyggande åtgärder

  • Vilka åtgärder har vidtagits för att återställa systemen/områdena vid skada? De skadeavhjälpande åtgärder som har koppling till klimataspekter i ett längre tidsperspektiv bör framförallt beaktas.
  • Vilka förebyggande åtgärder har vidtagits redan idag för att minska eller motverka befarad konsekvens? I detta ingår även forskningsinsatser.
  • Finns några hinder i dag som omöjliggör förebyggande åtgärder

(kan röra ansvar, organisation, författningar)?

2020-talet respektive 2050-talet

System/sektorsaspekter

  • Hur bedöms systemets/områdets olika typer/delar/samband förändras till de olika tidsperspektiven? Har användningen/behoven av systemen/områdena förändrats? Beakta typer/delar/samband som har planerats i dag och som kommer att finnas inom dessa tidsperioder.
  • Vilka anläggningstyper/delar/samband bedöms utsatta/känsliga?

Det är viktigt att ta hänsyn till geografin.

SOU 2007:60 Bilaga A 4

  • Bedöms en anpassning till klimatförändringar ske successivt? Hur ser denna ut, och mot vilka klimatfaktorer? Kan det finnas geografiska skillnader? Kräver en successiv anpassning styrning?
  • Kan man se behov av nya system/områden eller delar av sådana?

Uppstår nya beroenden som man bör beakta?

  • Har någon förändring skett vad gäller beroenden av andra system?

Konsekvensaspekter

  • Vilka konsekvenser – positiva eller negativa – bedöms uppstå av olika klimatfaktor inom olika typer/delar/samband i systemen/områdena om inga förebyggande åtgärder vidtagits eller ingen successiv anpassning skett?
  • Beskriv typ av konsekvens − direkta klimatkonsekvenser, direkta system/områdeskonsekvenser, indirekta samhällskonsekvenser.
  • Hur allvarlig/positiv blir konsekvensen? Hänsyn bör tas till tid, geografi, intensitet, frekvens.
  • Finns det konsekvenser som är acceptabla på grund av förändringar i klimatet? Detta kan tolkas som att man tar skadan när den kommer och åtgärdar den då, i stället för att förebygga.
  • Kan man se ”brytpunkter” på grund av specifika klimatfaktorer när olika delar/typer/samband inom olika system/områden måste förändras
  • ett osäkerhetsresonemang framförallt på

mycket lång sikt?

Skadeavhjälpande, återuppbyggande och förebyggande åtgärder samt kostnader

  • Vilka åtgärder måste vidtas för att återställa systemen/områdena efter en somskada? Vilken kostnad innebär det?
  • Vilka ytterligare kostnader uppkommer på grund av skadan eller utebliven försörjning m.m., som indirekta kostnader?
  • Vilka förebyggande åtgärder – anpassningsåtgärder

kan vidtas

för att minska eller motverka befarad konsekvens?

  • Vad kostar dessa anpassningsåtgärder? Om man vidtagit förebyggande åtgärder tidigare, i vilken mån behövs nya kompletterande åtgärder?
  • Krävs åtgärder angående ansvar, författningar, finansiering m.m.?
  • Vilka studier/forskning behövs?

Bilaga A 5

Skrivelse

2007-04-20

Klimat- och sårbarhetsutredningen

M 2005:03

Christina Frost, utredningssekreterare

Miljödepartementet

103 33 Stockholm

Klimatförändringar och fysisk planering av bebyggelse

Problembeskrivning

Klimat- och sårbarhetsutredningen har till uppgift att analysera sårbarheten mot extrema väderhändelser och långsiktiga klimatförändringar och föreslå åtgärder för att minska sårbarheten. En betydande del av analysarbetet sker i olika arbetsgrupper med representanter från myndigheter, länsstyrelser, kommuner, Sveriges Kommuner och landsting, branschorganisationer m. fl. En av arbetsgrupperna inriktar sina analyser på förändrade risker för översvämning längs vattendrag och kust med konsekvenser för bebyggelse samt förändrade risker för ras, skred och kusterosion.

Utredningen grundar sina analyser på klimatscenarier framtagna av Rossby Center vid SMHI, vilket var en av utgångspunkterna i direktivet. Scenarierna visar samstämmigt på ökad nederbörd under större delen av året på både kort, medel och lång sikt (2020-, 2050- och 2080-talet), framför allt i västra Sverige samt i fjällen. Flödena bedöms öka på en del håll och minska på andra, beroende på nederbörd, ökad temperatur och avdunstning. Intensiteten i nederbörden förväntas stiga, vilket även påverkar dagvattensystemen med risk för översvämning av hårdgjorda ytor inom bebyggelsen. Havsnivåerna förväntas likaså stiga, olika mycket i olika delar av landet beroende på landhöjningen.

Utredningens delbetänkande ”Översvämningshot. Risker och åtgärder för Mälaren, Hjälmaren och Vänern”, SOU 2006:94,

Bilaga A 5 SOU 2007:60

fokuserade på översvämning och avtappning av de stora sjöarna. I delbetänkandet föreslogs att nybyggnation bör undvikas under den dimensionerande nivån. Vissa undantag skulle dock kunna göras för t ex enstaka villor, fritidshus, vägar med förbifartsmöjligheter, men ej under 100-årsnivån. Förslaget bygger på de rekommendationer som länsstyrelserna i Mellansverige lämnade i augusti 2006 ”Översvämningsrisker i fysisk planering. Rekommendationer för markanvändning vid nybebyggelse”. Rekommendationerna utgick ifrån dagens klimat. De riktar sig i första hand till kommuner, men även andra aktörer inom området fysisk planering. I delbetänkandet gick vi dock inte in på frågan om hur dessa förslag skall implementeras, utan avsåg att återkomma till frågan i huvudbetänkandet.

Med stöd av en enkät inventerade utredningen vintern 2005/2006 kommunernas hantering av översvämning, ras och skred i den kommunala planeringsprocessen utifrån dagens situation liksom i planeringen för ett framtida klimat. En majoritet av de svarande (svarsfrekvens ca 50 %) har beaktat översvämningsrisker i planeringen och ofta i flera skeden, utifrån Räddningsverkets karteringar eller egna analyser. Avseende ras och skred har drygt hälften beaktat riskerna. Knappt en tredjedel av kommunerna har beaktat kommande klimatförändringar. Undersökningen pekar på behov av ett utökat och tydligare stöd i planeringsprocessen.

Boende vid vatten har blivit alltmer eftertraktat. En allt större del av byggandet sker i kustzonen, i södra Sverige nära hälften. I kustzonen (5 km från kust) finns drygt 30 % av landets byggnader. Andelen hus som byggts inom 100 m från strand har mer än fördubblats från 1970-talet till slutet av 1990-talet enligt rapporter från Naturvårdsverket och Boverket.

Denna bebyggelse upptar ca 30 % av kuststräckan. Under utredningens arbete har framkommit att det idag finns ett hårt tryck på byggande i områden som redan idag klassas som översvämningskänsliga. I ett förändrat klimat kan situationen komma att förvärras. Översvämningar, ras och skred samt kusterosion kan i ökande utsträckning komma att drabba befintliga bostäder och annan bebyggelse, varvid åtgärder kan behöva vidtas. Utredningen återkommer i slutbetänkandet med förslag. Att förebygga skador i befintlig bebyggelse är dock både komplicerat och kostsamt. Det är därför viktigt att genom en långsiktig planering av nybebyggelse förebygga skador. Områden med höga

SOU 2007:60 Bilaga A 5

risker idag eller vid framtida klimatförändringar bör inte bebyggas utan särskilda försiktighetsåtgärder.

Enligt utredningens erfarenhet är det planerings- och kunskapsunderlag, som ska ligga till grund för kommunernas översiktliga och detaljerade planering, ofta alltför bristfälligt och otillgängligt för att kommunerna ska kunna ta hänsyn till risker för naturolyckor i dagens klimat liksom i ett framtida klimat. De kommunala planerarna och tekniska förvaltningarna uppger osäkerheter om på vilka nivåer man ska planera framöver och på svårigheten att argumentera mot önskemål om attraktivt vattennära byggande men med risk för översvämningar.

Lagstiftning

I PBL 2 kap 3 § framgår att bebyggelse ska lokaliseras till mark som är lämpad för ändamålet med hänsyn till bl. a. de boendes hälsa, till jord-, berg- och vattenförhållandena. I betänkandet SOU 2005:77 är denna specificering borttagen. I stället anges mer allmänt den fysiska miljöns egenskaper, möjligheterna att undvika och förebygga risker för människors hälsa och säkerhet, där säkerhet och hälsa har en vid betydelse. Med tanke på de större risker för översvämningar, ras, skred och erosion som en långsiktig klimatförändring kan komma att innebära, är det än mer viktigt att lagstiftningen är tydlig, och inte alltför allmänt hållen.

I utredningens arbetsgrupp har det också framkommit att det finns svårigheter och oklarheter kring hur säkerhetshöjande och skadeförebyggande åtgärder ska säkerställas i detaljplan, varför detta ibland hänskjuts till bygglovprövningen. I betänkandets kap 5 § 6 anges att det i detaljplan får bestämmas att bygglov inte skall lämnas till åtgärder som innebär väsentlig förändring av markens användning förrän viss skydds- eller säkerhetsanläggning genomförts för att säkerställa markens lämplighet för byggande. Det torde finnas behov av att ge tydligare villkor angående åtgärder och lämplighetsprövning. Även i bygglovprövningen uppges det saknas kunskap om hur risk- och säkerhetsfrågor ska hanteras. Krav på höjdsättning av mark och högsta tillåtna nivå för vatten och avlopp uppges inte alltid få den roll som krävs för ett säkert byggande. Det är viktigt att detta beaktas tidigt i planeringsprocessen.

Bilaga A 5 SOU 2007:60

Arbetsgruppen har också diskuterat länsstyrelsens roll i planeringsprocessen. Det gäller rådgivningsrollen, att tillhandahålla relevant planerings- och kunskapsunderlag, exempelvis flödesnivåer, som bör beaktas vid planläggning och bygglovgivning. Det gäller också myndighetsrollen, att det råder brist på erfarenhet om vilket handlingsutrymme länsstyrelsen har för den så kallade överprövningen. Angående den statliga kontrollen, kap 12 i PBL, har länsstyrelsen rätt att pröva kommunens beslut i detaljplan, om det kan befaras att beslutet innebär att frågor om användning av mark- och vattenområden som angår flera kommuner inte har samordnats på lämpligt sätt, borttagits i SOU 2005:77. Detta borttagande innebär snarare en inskränkning i länsstyrelsens möjligheter till överprövning. Vi anser att det kan finnas behov av att förtydliga och förstärka länsstyrelsens roll i processen.

Slutsatser

Klimat- och sårbarhetsutredningens uppdrag är bl.a. att föreslå åtgärder för att minska sårbarheten för långsiktiga klimatförändringar och extrema väderhändelser. Bebyggelsens sårbarhet för översvämningar, ras, skred och kusterosion är en viktig del i detta arbete. Ett stärkande av planeringsprocessens hänsynstagande till dessa risker samt ett förtydligande av författningar och ansvar är därför mycket viktigt. Såvitt utredningen kan bedöma är PBLkommittens förslag i SOU 2005:77 inte tillräckligt.

PBL-kommittens betänkande hanteras nu i regeringskansliet. Det är knappast därför lämpligt att Klimat- och sårbarhetsutredningen den 1 oktober 2007 lämnar nya förslag. Utredningen har inte heller den särskilda kompetens som krävs för detta. Vi föreslår därför att regeringskansliet utreder denna fråga ytterligare i samband med de tilläggsutredningar som planeras.

Bengt Holgersson Särskild utredare

Bilaga A 6

Beräkningar för kostnadsscenarierna i avsnitt 4.8.3

I denna bilaga redovisas beräkningarna för de kostnadsscenarier som presenteras i avsnitt 4.8.3.

De beräkningar av skador och intäkter som gjorts i sektorsanalyserna har i många fall gjorts för hur klimatet beräknas bli under perioden 2071

  • eller för år 2080. I kostnadsscenarierna har vi gjort antagandet att skadorna/intäkterna utvecklas linjärt från noll år 2011 till sin fulla nivå år 2080 och därefter ligger konstant. Beräkningar som exemplifierar hur kostnaderna och intäkterna skulle påverkas om utvecklingen inte är linjär redovisas också i avsnitt 4.8.3.

De klimatindex som påverkar de olika sektorerna förändras i många fall cirka dubbelt så mycket i RCA3-EA2-scenariot som i RCAO-HB2-scenariot. I de fall bättre underlag saknats har därför kostnader och intäkter antagits vara hälften så stora i Lågscenariot som i Högscenariot.

Vägar

För statliga vägar används Vägverkets beräkningar av årliga skadekostnader, lägsta och högsta värden i angivet intervall. På kort sikt beräknas skadekostnaderna uppgå till ca 80 miljoner kronor per år. På längre sikt ökar skadorna. I Högscenariot tillkommer skadekostnader om 200 miljoner kronor per år i slutet av seklet och i Lågscenariet ca 70 miljoner kronor per år. Dessa skador antas öka linjärt. Därtill antar vi att ett antal stora skred inträffar; ett i Lågscenariot och fem i Högscenariot.

Bilaga A 6 SOU 2007:60

Tabell 1 Vägar

Lågscenario Högscenario Enhet

Skador på grund av ras, skred, erosion och översvämning fram till 2030

80 80 miljoner kr/år

Skador på lång sikt

200 miljoner kr/år

Stora skred

500 miljoner kr

Summa 2010

  • inkl. ett stort skred

9 300

miljoner kr

För kommunala och enskilda vägar har vi inga kostnadsuppskattningar. För att få någon uppfattning om möjliga skadekostnader har vi gjort en överslagsberäkning baserat på förhållandet mellan antal km väg och skadekostnader för statliga vägar. För de statliga vägarna, som är sammanlagt 9 800 mil, är detta förhållande mellan 7 000 och 20 000 kronor per mil och år. Det finns 3 700 mil kommunala vägar och 13 000 mil enskilda vägar. De kommunala vägarna antar vi drabbas av skador i samma omfattning som de statliga vägarna, de enskilda av storleksordningen 25 procent. Sammanlagt ger detta en skadekostnad på mellan 50 och 140 miljoner kronor per år i slutet av seklet. Om risken liksom för de statliga vägarna antas öka successivt blir den totala kostnaden under perioden 2011

  • 3 miljarder kronor i Lågscenariot och

9 miljarder kronor i Högscenariot.

Järnvägar

Järnvägen beräknas påverkas av den ökade stormfrekvensen i Högscenariot. Skadekostnader motsvarande två Gudrun och två stormar med hälften så stor påverkan antas drabba järnvägen. Därutöver antas också den ökade skredfrekvensen ge upphov till ökade kostnader med 70 miljoner kronor per årtionde mot slutet av seklet, dvs. dubbelt så mycket som händelserna i Ånn, Munkedal och Mölndal under 2006.

SOU 2007:60 Bilaga A 6

Tabell 2 Järnvägar

Lågscenario Högscenario

Stormar Stormar, 2 st Gudrun

0

360 miljoner

kr

Skred Skred, 70 mkr/årtionde mot slutet av seklet

220

450

miljoner kr

Summa Summa

220 810 miljoner kr

Sjöfart

Beräkningarna för sjöfarten är baserat på uppgifter från Sjöfartsverket (Bilaga B 3).

Tabell 3 Sjöfart

Låg Hög

Minskade isbrytningskostnader

75 miljoner kr/år

Summa 2010

2 450

4 900 miljoner kr

El- och telenät

El- och telenäten påverkas främst av stormar, ras och skred. För ras och skred har vi inga beräkningar. Beräkningarna nedan gäller Högscenariot.

Stormen Gudrun orsakade Telia kostnader på 500 miljoner kronor för återställande av det fasta nätet. Livslängden på telenäten är ca 10

  • år. Vi räknar med att 2 Per-stormar och en Gudrunstorm inträffar fram till 2025
  • i Högscenariot, och att de nuvarande systemen finns kvar fram till dess. Vidare antar vi att kostnaderna vid en storm av Pers storlek orsakar hälften så stora kostnader som Gudrun. Det innebär att de sammanlagda kostnaderna blir ca 1 miljard kronor i Högscenariot. Efter 2030 antar vi att nya, mindre klimatkänsliga system byggts upp (t.ex. mobila system).

För elnäten har vi också begränsat oss till konsekvenserna av stormar. Efter stormen Gudrun har ett omfattande arbete inletts för att säkra elnäten mot stormskador. Fram till 2011 ska en stor del av de kritiska ledningsavsnitten ha åtgärdats i södra Sverige. Till 2025

  • ska merparten av de lokala näten i södra Sverige ha markförlagts. I landets norra delar har ledningarna i lokalnäten

Bilaga A 6 SOU 2007:60

bytts till isolerade (se avsnitt 4.2.1). Under seklet har vi antagit att stormfrekvensen ökar motsvarande 5 extra stormar av Pers storlek, två stormar av Gudruns storlek och två stormar som är 50 procent större än Gudrun i Högscenariot. Elbolagens kostnader för stormen Gudrun var ca 2,6 miljarder kronor, varav ca 25 procent var avbrottsersättningar. Efter Gudrun skärptes ersättningskraven vid elavbrott. För stormen Per var kostnaderna ca 1,4 miljarder kronor, varav ungefär hälften var avbrottsersättningar. Avbrottsersättningarna kan ses som en grov uppskattning av de drabbades kostnader. Baserat på de beslut som finns om åtgärder på elnäten har vi gjort antaganden om hur stora kostnader framtida stormar kan tänkas ge, se tabell D nedan. Beloppen innefattar både skadekostnader och avbrottsersättningar.

Tabell 4 Skador på elnäten. Antaganden om antal stormar samt kostnader per storm. Miljoner kronor

Mindre storm (Per) Stor storm (Gudrun) Mycket stor storm (1,5xGudrun) Antal Kostnad Antal Kostnad Antal Kostnad

  • 1

850

2011

  • 1

400

2030

3

100

2 600

Sammantaget blir kostnaden 2011

  • 3 950 miljoner kronor i

Högscenariot. För Lågscenariot beräknas stormfrekvensen inte öka. Stormfällningen i skogen kan öka trots detta på grund av minskad tjäle och snabbare växande träd, vilket kan ge skador på el- och teleledningar. Vi antar att endast en del av den ökade stormfällningen i Lågscenariet drabbar el- och telenäten. Skadekostnaderna antas därför bli ca 25 procent av kostnaderna i Högscenariet.

Vattenkraft

I (Gode et al, 2007) beräknas vattenkraftpotentialen ligga mellan 7

  • procent högre under perioden 2071−2100 jämfört med 1961
  • för B2-scenarierna och 10−32 procent högre i A2scenarierna. För Högscenariot räknar vi med medelvärdet av den ökade potentialen i A2-scenariot, dvs. 20 procent, och för

SOU 2007:60 Bilaga A 6

Lågscenariot medelvärdet av B2-scenariot, dvs. 14 procent. Värden räknas upp i från medelvärdet för vattenkraftproduktionen över de senaste tio åren, 65 GWh (Tillförsel och användning av el 1994

  • SCB:s statistikdatabas). Antaget pris är 40 öre, inga prisförändringar antas. Linjär ökning av potentialen från 2011 till 2080. För att utnyttja de ökade potentialen krävs vissa investeringar i bl.a. kraftverken. Kostnaderna för detta har inte tagits fram och ingår därför inte beräkningarna.

Tabell 5 Vattenkraft

Lågscenariot Högscenariot

Intäkter av ökade flöden

5

000

miljoner kr/år

Summa 2010

  • 193 000

261

000

miljoner kr

Vindkraft

Beräkningar av ökad potential från (Gode et al, 2007). För högscenariet antas 10 procent högre potential än i dag i slutet av seklet. I lågscenariet antas ingen ökning uppstå, eftersom RCAO-HB2 inte visar på någon ökning av vinden. Idag är kraftproduktionen ca 1 TWh per år. Ambitionen är att bygga ut till 10 TWh fram till 2015. Denna utbyggnad antas ske, men ingen ytterligare. 10 procents ökning motsvarar 400 miljoner kronor per år, givet ett elpris på 40 öre. Vindkraftpotentialen beräknas öka linjärt över seklet fram till denna nivå, vilket ger en ökad intäkt totalt på ca 26 miljarder kronor fram till sekelskiftet.

Värme- och kylbehov

Uppskattningarna är baserade på underlag från IVL (Bilaga B 11 samt PM ”Kompletteringar till klimat- och sårbarhetsutredningen”). Vi har använt oss av beräkningar med oförändrade priser och befintlig bebyggelse, för att renodla effekterna från klimatförändringen. Beräkningarna baseras på ökningen i antalet graddagar (se Bilaga B 11) för scenario A2 och B2. Dessutom görs följande antaganden:

1. En uppskattning av komfortkyla i lokaler i framtiden. Beräkningarna baseras på dagens lokalyta utan hänsyn tagen till

Bilaga A 6 SOU 2007:60

befolkningsökning. Försök till en grov uppskattning av komfortkyla för bostäder (småhus och flerbostadshus) genom att titta på kylbehov i Tyskland, Frankrike, och Spanien idag (successivt ökande behov under seklet).

2. Kostnadsberäkningarna görs med 40 öre/kWh på el (samma pris som används i övriga delar av utredningen). Fjärrvärmepriset baseras på ett medelvärde för de senaste 10 åren, för att få en bra jämförelse med elpriset.

IVL:s beräkningar för årliga förändringar i behoven av värme- och kyla under tre tidsperioder fram till 2100 redovisas i tabellen nedan under Högscenariot. Beräkningarna avser RCA3-EA2. För B2 beräknar IVL att förändringarna i antal graddagar är ca 12 procent lägre. Detta används i Lågscenariot.

Tabell 6 Värme- och kylbehov

Lågscenario Högscenario

Minskning värmebehov

2010

4 708

5 300 miljoner kr/år

2040

6 600

7 500 miljoner kr/år

2070

8 888

10 100 miljoner kr/år

Summa 2010

  • 605

880 688

miljoner kr

Ökat kylbehov 2010

  • 704

800 miljoner kr/år

2040

  • 968

1 100 miljoner kr/år

2070

2 816

3 200 miljoner kr/år

Summa 2010

  • 134

640 153

miljoner kr

Dricksvattenförsörjning

Skadekostnader för enskilda händelser baseras på bilaga B 13, avsnitt 4.2.5. Totala kostnaden baserad på antaganden om antal händelser över seklet för RCA3-EA2 och RCAO-HB2 enligt följande:

För Lågscenariot antas ersättning av mindre vattentäkter samt mindre reparationer av vattenledning på grund av ras behöva göras varje årtionde fram till 2100. Två större vattentäkter antas behöva ersättas under seklet och två stora ras med åtföljande reparationer på vattenledningar inträffa.

SOU 2007:60 Bilaga A 6

För Högscenariot antas en ersättning av mindre vattentäkter samt två mindre reparationer av vattenledning på grund av ras behöva göras varje årtionde fram till 2100. Tre större vattentäkter antas behöva ersättas under seklet och tre stora ras med åtföljande reparationer på vattenledningar inträffa. Kostnaden för ersättning av vattentäkt kan variera mellan 20 miljoner kronor och 1 miljard kronor. Kostnaderna för reparation av vattenledningar beräknas ligga mellan 10 och 50 miljoner kronor.

Tabell 7 Dricksvattenförsörjning

Lågscenario Högscenario Ersättning vattentäkter 2 100 3 180 Ras vattenledning 190 340 Summa 2010-2100 2 290 3 520

Kostnaden för dricksvatten kommer att öka på grund av försämrad råvattenkvalitet. Med en försiktig uppskattning kan dricksvattenpriset öka med 2 kronor per kubikmeter från och med 2040. Detta ger en total kostnad för detta århundrade på 120 miljarder kronor. För Lågscenariet antar vi att kostnaden ökar med hälften så mycket.

Byggnadskonstruktioner

I tabellen nedan redovisas Boverkets beräkningar för RCA3-EA2scenariot (bilaga B 17, s. 30). Dessa summor är diskonterade med 4 procents kalkylränta. Odiskonterat blir förändringen fram till 2080-talet 102 miljarder kronor. För Lågscenariot antas konsekvenserna bli hälften så stora.

Bilaga A 6 SOU 2007:60

Tabell 8 Byggnadskonstruktioner. Miljarder kronor

Nuvärdet av kostnadsökning

Summa

Årtal

Papptak Tegel

och

putsfasader

Träfasader Ommålning

fönster

Utvändigt underhåll och energi

2020 0 0 1 1 2 2050 4 1 4 6 15 2080 7 2 8 8 25

Översvämning av bebyggelse

De kostnader per kvadratmeter som används är Länsförsäkringars beräknade kostnader vid översvämningarna 2000/2001.

Tabell 9 Schablonvärden för återställandekostnader per kvadratmeter för översvämning

Typ av bebyggelse Kostnader kr/m

P

P

Sluten bebyggelse

3 500

Hög bebyggelse

3 500

Låg bebyggelse

4 950

Friliggande byggnad

4 950

Fritidsbebyggelse 2 850 Industribyggnad 1 000

Vattendrag: Antagandena om procent av hotad yta som drabbas av översvämning samt frekvensen (tabell I.1) är baserad på klimatindex för hundraårsflöden, extrem nederbörd och kraftig nederbörd. Antal översvämningshotade fastigheter är baserad på GIS-beräkningar i Bilaga B 14. Värderingen är gjord med återställandekostnader enligt tabellen ovan. De totala kostnaderna redovisas länsvis i tabell I.2. Mot slutet av seklet kommer hundraårsnivåerna i vissa områden vara högre än i dag. Kring Vänern beräknas den nya hundraårsnivån vara en knapp meter högre än i dag, och kostnaderna bedöms bli dubbelt så stora. I sydvästra Götaland, där flödena beräknas öka kraftigt, har vi därför lagt till en översvämning med dubbelt så stora kostnader som i dagsläget.

SOU 2007:60 Bilaga A 6

Tabell 10 Antaganden om översvämningsfrekvens samt andel av hotad yta som drabbas

Vattendrag

Frekvens

Procent av hotad yta

Frekvens Procent av hotad yta

Sydvästra Sverige

5 1

100 200

Sydöstra och mellersta Sverige

0 100

1

50

Södra Norrland

2

25

Norra Norrland

3

75

Tabell 11 Beräkningar länsvis för översvämning av vattendrag. Kostnader för återställande. Miljoner kronor

Procent

Län Totalt Hadam Echam Låg Hög

Blekinge 12 0,100 0,200 956 1 911 Dalarna 1 739 0,050 0,100 148 295 Gävleborg 2 081 0,025 0,050 167 335 Halland 392 0,150 0,300 1 894 3 789 Jämtland 74 0,050 0,100 778 1 556 Jönköping 559 0,025 0,050 271 542 Kalmar 178 0,200 0,400 11 914 23 828 Kronoberg 391 0,050 0,100 1 492 2 983 Norrbotten 165 0,050 0,100 290 580 Skåne 1 166 0,050 0,100 443 887 Södermanland 193 0,025 0,050 169 338 Uppsala 834 0,025 0,050 141 282 Värmland 1 561 0,150 0,300 2 383 4 766 Västerbotten 150 0,050 0,100 175 350 Västernorrland 583 0,100 0,200 956 1 911 Västmanland 291 0,050 0,100 148 295 Västra Götaland 1 603 0,025 0,050 167 335 Örebro 525 0,150 0,300 1 894 3 789 Östergötland 302 0,050 0,100 778 1 556 Friliggande byggnader 5 655 0,5 1,0 2 828 5 655 Totalt 18

24 048 48 096

Bilaga A 6 SOU 2007:60

Kust: För Högscenariot har antal fastigheter som ligger under 5 meter över havet enligt GIS-beräkningar i Bilaga B14 skalats ner enligt schablon från kommunanalyser för Ystad och Sundsvall. I Lågscenariet antas hälften av byggnaderna drabbas. Kostnader per kvadratmeter enligt tabell 9. Översvämning beräknas ske en gång per hotad fastighet under perioden fram till 2100. I beräkningarna ingår inte att vissa fastigheter kan behöva överges permanent om översvämningarna blir för frekventa.

Tabell 12 Beräkningar länsvis för översvämning av kustnära bebyggelse. Kostnader för återställande. Miljoner kronor

Andel som drabbas Kostnad per län

Län Summa Mkr Hadam Echam Låg Hög

Blekinge län

9

556

0,1 0,2

956 1 911

Gotlands län

2

950

0,05 0,1

148 295

Gävleborgs län

6

693

0,025 0,05

167 335

Hallands län

12

629

0,05 0,1

631 1 263

Kalmar län

15

561

0,05 0,1

778 1 556

Norrbottens län

10

837

0,025 0,05

271 542

Skåne län

59

570

0,1 0,2

5 957 11 914

Stockholms län

29

833

0,05 0,1

1 492 2 983

Södermanlands län

5

796

0,05 0,1

290 580

Uppsala län

8

868

0,05 0,1

443 887

Västerbottens län

6

757

0,025 0,05

169 338

Västernorrlands län

5

638

0,025 0,05

141 282

Västra Götalands län 15

886

0,05 0,1

794 1589

Östergötlands län

3

500

0,05 0,1

175 350

Summa 194

075

12 412 23 269

Översvämning av Vänern, Mälaren och Hjälmaren

Vid Vänern antas fem extra högvattennivåer inträffa motsvarande dagens hundraårsflöde, vilket mot slutet av seklet kommer att motsvara ett tjugoårsflöde. Dessutom antas ett flöde motsvarande ett hundraårsflöde i slutet av seklet inträffa.

Vid Mälaren och Hjälmaren väntas inte återkomsttiderna ändras. Vi räknar med att ett extra hundraårsflöde inträffar vid dessa sjöar på grund av klimatförändringarna.

SOU 2007:60 Bilaga A 6

Skadekostnaderna för dessa nivåer har beräknats i utredningens delbetänkande,(SOU 2006:94), avsnitt 3.2.10 och 4.2.10. De innefattar skador på byggnader, vägar, järnvägar, sjöfart, vattenverk, elverk, jordbruk, skogsbruk och fiske.

Ras och skred

Ökning av hotad yta i enlighet med Bilaga B 14. Antagandena i Högscenariot om hur stor andel av hotad yta som kommer drabbas av ras och skred (se tabell i avsnitt 4.8.3) motsvarar en fördubbling av frekvensen under de senaste femtio åren. För Lågscenariot antas en ökning med 50 procent.

Fastigheterna har värderats med genomsnittligt pris för respektive fastighetsslag i varje kommun 2005 (SCB, Statistikdatabasen). Den kommunala anslutningsavgiften för el och VA för nya byggnader har använts som approximation, vilket motsvarar 90 000 per småhus (80 000 VA, 10 000 el) och 15 000 kronor per lägenhet i flerbostadshus (uppskattning baserad på Sveriges Byggindustrier, 2004).

För att värdera åkermark har det genomsnittliga priset på jordbruksmark per hektar använts. Priserna är från 2005 och beräknade per NUTSII-område (Östra Mellansverige, Småland med öarna, Sydsverige, Västsverige, Norra Mellansverige, Mellersta Norrland, Övre Norrland) (SCB, Statistikdatabasen). Skogsmarken är värderad utifrån taxeringsvärden per hektar på länsnivå (SCB:s Statistikdatabas, Lantbruksenheter 2005) Taxeringsvärdet har multiplicerats med 1.33 för att motsvara marknadsvärdet och sedan reduceras till 90 procent eftersom mark utmed vattendrag sällan är fullt produktiv.

Bilaga A 6 SOU 2007:60

Tabell 13 Beräkningar länsvis för ras och skred. Värden för hotade fastigheter, med anslutande el och VA, samt värdet av hotad skogs- och åkermark. Miljoner kronor

LÄN Byggnader El

och VA Åkermark Skogsmark Summa

Låg Hög

Stockholms län

111 598 537 96 638 112 869 2 257 4 515

Uppsala län

6 942 498 30 224 7 694 154 308

Södermanlands län

8 931 1 034 54 790 10 809 216 432

Östergötlands län

11 623 143 37 218 12 021 240 481

Kronobergs län

2 69

62 135 3 5

Kalmar län

7 464 509 44 1013 9 030 181 361

Blekinge län

8 517

0

0 8 517 170 341

Skåne län

3 043 1 113 23 323 4 502 90 180

Hallands län

1 282 72 88

61 1 503 30 60

Västra Götalands län 74 971 2 883 85 1595 79 534 1591 3 181 Värmlands län 11 978 475 111 756 13 320 266 533 Örebro län 5 882 308 84 401 6 675 134 267 Västmanlands län 6 831 1 254 92 1411 9 588 192 384 Dalarnas län 4 484 938 33 429 5 884 118 235 Gävleborgs län 9 364 1 456 52 832 11 704 234 468 Västernorrlands län 13 011 407 51 458 13 927 279 557 Jämtlands län 3 665 3 081 552 2597 9 895 198 396 Västerbottens län 13 624 414 101 584 14 723 294 589 Norrbottens län 12 935 638 113 1246 14 932 299 597 Summa 316 148 15 829 1 648 13 638 347 263 6 945 13 891

Kusterosion

Hotad yta baserad på beräkningar i Bilaga B 14. Hur stor procent av hotad yta som kan drabbas är svårt att uppskatta, och beräkningarna här är endast räkneexempel. Erosion inträffar i dag enligt uppgifter från kommunerna på ca 15 procent av de områden som har risk för erosion (källa: SGI). Vi har antagit att ytterligare 10 procent av hotad yta drabbas av skred i Lågscenariot och cirka 40 procent i Högscenariot. De priser som använts är samma som för ras och skred.

SOU 2007:60 Bilaga A 6

Tabell 14 Beräkningar länsvis för kusterosion. Värden för hotade fastigheter med anslutande el och VA samt värdet av hotad åkermark.

Byggnader Åkermark El och VA Summa Låg Hög

Västra Götalands län 14 550

65 599 15 214 1 455 5 820

Hallands län

21 606 101 741 22 448 2 161 8 642

Skåne län

89 016 3 366 3 556 95 938 8 902 35 606

Blekinge län

27 083 287 2 214 29 584 2 708 10 833

Kalmar län

7 379

75 669 8 123 738 2 952

Gotlands län

5 572

10 324 5 906 557 2 229

Östergötlands län

2 010

1 55 2 065 201 804

Södermanlands län 780 35 40 855 78 312 Stockholms län 25 102 45 741 25 888 2 510 10 041 Uppsala län 11 363 6 1 172 12 541 1 136 4 545 Gävleborgs län 2 993 1 108 3 102 299 1 197 Västernorrlands län 8 822 0 333 9 154 882 3 529 Västerbottens län 1 167 1 110 1 278 117 467 Norrbottens län 2 913 1 58 2 972 291 1 165 Summa 220 356 3 994 10 719 235 069 22 036 88 142

Skogsbruk

Antaganden för skog är baserade på beräkningar och resonemang ur Bilaga B 18

  • Se också avsnitt 4. 4.1.

Bilaga A 6 SOU 2007:60

Tabell 15 Skogsbruk

Lågscenario Högscenario

Intäkter Tillväxt

4 640

9 280

Trädslagsdiversitet 1 100 miljoner kr/år Summa 4 641 9 380 miljoner kr/år Summa 2010

307 195

614 390 miljoner kr

Kostnader, årliga skador Diverse skador

1 610 miljoner kr/år

Drivning 600 1 200 miljoner kr/år Summa per år 740 2 810 miljoner kr/år Summa 2010-2100 48 470 184 055 miljoner kr

Kostnad, skador vid enstaka händelser Granbarkborre 15 000

30 000 miljoner kr

Stormar

32 500

65 000 miljoner kr

Torka 625 1 250 miljoner kr Brand 450 900 Summa 2010

48 575

97 150 miljoner kr

Tillväxten beräknas öka med 20

  • miljoner m

P

P

fub per år. Det pris

som använts för att värdera tillväxten är rotnettot för 2004, 230 kr/m

P

3

P

fub. Denna siffra är ett volymvägt värde för samtliga trädslag

och sortiment.

”Diverse skador” baserar sig på uppskattningar från SLU, bilaga B 19. De innefattar:

Snöförhållanden < 100 miljoner kronor i fördyrande omständigheter per år Frost 1

  • miljoner kronor per år

Sjukdomar på lövträd < 10 miljoner kronor per år Skadeinsekter 10

  • miljoner kronor per år

Svampar och patogener 10

  • miljoner kronor per år

Viltskador 10

  • miljoner kronor per år

Vattensjuk mark 1

  • miljoner per år

Markvegetation 1

  • miljoner per år

Summa: 143

  • 610 miljoner per år

Summa 2010-2100: 68

  • miljarder kronor

SOU 2007:60 Bilaga A 6

Kostnader vid drivning: Kombinerade åtgärder borde kosta ca 5

kr/m

P

P

fub, se också Bilaga B 20 och avsnitt 4.4.1. Utifrån att årlig

avverkning beräknas öka från dagens ca 100 miljoner m

P

3

P

fub till

120 miljoner m

P

P

fub kan det röra sig om en kostnadsökning på cirka

  • 200 miljoner per år.

Skadegörare: År 2007 riskerade 60 miljoner m

P

3

P

sk att skadas av gran-

barkborre enligt Skosgsstyrelsens bedömningar våren 2007. Om hälften av en sådan volym skulle blivit massaved istället för timmer förlorar skogsägarna 30 miljoner*(450

  • kronor) = cirka 6 miljarder kronor. Antag att sådan utbrott sker vart 20:e år i ett förändrat klimat så motsvarar det 30 miljarder 100 år. Därutöver tillkommer skador från andra skadegörare, vilka inte räknats med här. Vi räknar med hälften så stora kostnader i lågscenariot.

Storm: Kostnader för stormfällningar kan variera från miljoner till miljarder per stormtillfälle. Skadekostnaderna för Gudrun var cirka 11 miljarder kronor, och för stormen Per ca 2 miljarder kronor (beräknat på relationen i mängd fälld skog).

Vi antar att återkomsttiden halveras till vart 5:e år för storm av Pers dignitet och vart 20:e år för storm av Gudruns dignitet. Ökningen är således hälften av detta, dvs. fem extra Per-stormar (5*2 mdr), två extra Gudrun (2*11mdr). Dessutom antar vi att två kraftigare stormar som ger 50 procents större skador än Gudrun inträffar (2*17mdr). Sammanlagt blir detta ca 66 miljarder kronor. Även i Lågscenariet antas stormfällningen öka trots att antalet stormar inte ökar, på grund av att skogen blir stormkänsligare. Kostnadsökningen antas bli 50 procent av skadekostnaden i Högscenariet.

Torka och brand: Skogsbränder antas kosta 0,1

  • miljoner kronor per brandtillfälle (snitt 100 miljoner) och torka 10
  • miljoner kronor per extremt torrår (snitt 250 miljoner) enligt en bedömning i Bilaga B 19. Vi antar att extrem torka inträffar vart 20:e år (4*250 milj.) Vi antar också att och en större skogsbrand inträffar i genomsnitt vart 10:e år (9*100 miljoner) Vi antar att kostnaderna för brand och torka blir ungefär hälften i Lågscenariot.

Bilaga A 6 SOU 2007:60

Jordbruk

Ökad avkastning: Ökning av normskördar (källa: Normskördar av spannmål 2007, SCB, statistikdatabasen) med 50 procent i Norrland, 30 procent i Svealand, 20 procent i Götaland.

Förändrad arealanvändning avseende odlade grödor: Arealanvändningen i Norrland antas bli likadan som i Mellansverige, och arealanvändningen i Mellansverige antas bli likadan som i Skåne. Förändringen antas ske successivt fram till 2080 och därefter vara konstant. Generellt ökar höstvetet på havrens och vallens bekostnad, vilket ökar intäkterna. (Källor: Åkerarealens användning efter län och gröda 2005, SCB:s statistikdatabas. Avräkningspriser för vegetabilieprodukter, Sveriges officiella statistik, Jordbruksverket.) Kostnaderna för de investeringar som krävs för att realisera dessa fördelar har inte kunnat beräknas.

Ökad bekämpningsmedelanvändning: Fördubbling av dagens bekämpningsmedelanvändning i Hög-scenariet, ökning med 50 procent i Lågscenariot. Successiv ökning fram till 2100.

Ökad bevattning: Uppskattningen är endast en exemplifiering med mycket försiktiga antaganden för att illustrera vilka kostnader som kan uppstå. För Hög-scenariet antas nederbördsunderskottet per år vara 50 mm. Arealen som behöver vattnas antas vara knappt 40 procent av arealen, eller 1 miljon hektar. Om den extra bevattningen som behövs är 50 liter per m

P

2

P

på ett år så motsvarar det 50 miljoner

m3 vatten. Med en kostnad på 10 kronor per kubikmeter blir kostnaden 500 miljoner kronor per år. Till detta kommer kostnader för investeringar i bevattningsanläggningar. Förändringen antas ske successivt fram till 2100. I Lågscenariot antas bevattningsbehovet bli hälften så stort.

Stormar: Jordbrukets skadekostnader beräknades uppgå till 750 miljoner kronor vid stormen Gudrun. Framtida skador beräknas på den antagna ökningen av stormfrekvensen (se skogsbruket) och dessa kostnader.

SOU 2007:60 Bilaga A 6

Fiskerinäringen

I högscenariot antas torsken utplånas i Östersjön. Ökade vindstyrkor försvårar för havsfisket. Insjöfisket får däremot något förbättrade förutsättningar. Sammanlagt orsakar klimatförändringarna intäktsförluster på 230 miljoner kronor om året i slutet av seklet. Med en linjär ökning av skadorna blir den totala förlusten ca 15 miljarder kronor fram till 2100. I Lågscenariot antas torsken finnas kvar men minska, och det uppstår inga problem med ökade vindstyrkor. Ökningen i insjöfisket blir något lägre. Sammantaget beräknas förlusterna bli ca 50 miljoner kronor om året i Lågscenariot, vilket med en linjär ökning ger ca 3 miljarder konorr fram till 2100.

Hälsa

Värmerelaterade dödsfall: Kostnaderna har uppskattats baserat på beräkningar för Stockholm. Framtida direkta effekter av värme enligt temperaturökningar i Stockholm har beräknats från scenario A2 och B2 med hjälp av en prediktionsmodell baserad på ett datamaterial från perioden 1998

  • (PM till utredningen,

”Beräknad förändring av antal dödsfall i Stockholm om sommartemperaturen stiger”, Umeå universitet 2007). För Låg- och Högscenariot har en enkel uppskalning till hela landet gjorts. I tabell 16 visas först uppskattningen av ökat antal dödsfall per år vid olika tidpunkter, därefter sammanräknas detta till ökningen under 30-årsperioder. Slutligen värderas detta med värdet för ett statistiskt liv (VSL), som brukar användas i kostnadsnyttoanalys för tex. infrastrukturinvesteringar. VSL har satts till 20 miljoner kronor.

Bilaga A 6 SOU 2007:60

Tabell 16 Vämerelaterade dödsfall

Lågscenario Högscenario

2025

232

ökat antal dödsfall per år

2060

  • 356

2080

  • 480

2100 752 1048

2011

3 480

ökat antal dödsfall under perioden

2041

8 200

9 440

2070

13 432

20 136

Summa 2010

25 112

33 056

Värdering med VSL = 20 miljoner 502 240

661 120 miljoner kronor

Smittspridning: Det genomsnittliga antal människor som smittas via livsmedel och dricksvatten idag antas öka med 50 procent i Högscenariet, och kostnaden per insjuknad antas vara 10 000 kronor. I dag uppskattas cirka 400 000 personer matförgiftas per år och minst 2 500 smittas via dricksvatten. Ökningen beräknas ske successivt fram till sekelskiftet. I Lågscenariet antas hälften så många drabbas.

Dag- och spillvattensystem

Naturskador i form av översvämningar orsakar ett stort antal skadeanmälningar och försäkringsutbetalningar, i storleksordningen 50

  • miljoner kronor per naturskada (se bilaga B 16).

Ökad frekvens av dag- och spillvattensystem på grund av skyfall antas i Högscenariot orsaka kostnader för ca 40 miljoner kronor per år i slutet över seklet. Detta motsvarar fem stora skyfall på ett decennium orsakande kostnader i samma storleksordning som i Kalmar år 2003 (dvs. cirka 60 miljoner kronor). I Lågscenariot antas frekvensen vara hälften så stor.

SOU 2007:60 Bilaga A 6

Rennäringen

För Högscenariot antas svårare snöförhållanden göra att det krävs ökad stödutfodring 40 dagar per år för ungefär motsvarande dagens renstam (ca 250 000 renar) mot slutet av seklet. För Lågscenariet antas stödutfodring krävas 20 dagar. Kostnaden per dag och ren är cirka 4 kronor. Den sammanlagda kostnaden räknat på en linjär kostnadsökning fram till 2100 blir ca 2,6 miljarder kronor i Högscenariot och 1,3 miljarder kronor i Lågscenariot.

Kommunernas kostnader

Vid stormar och översvämningar får kommunerna kostnader för akuta insatser och kostnader för återställande av gator, VA och annan infrastruktur. De kommuner som drabbades av stormen Gudrun beräknades ha kostnader för sammanlagt 300 miljoner kronor (Näringsdepartementet, se avsnitt 4.8.2). Kostnaderna för den ökade frekvensen stormar i Högscenariot baseras på detta. En storm av Pers storlek antas ge upphov till kostnader på ca en femtedel, dvs. 60 miljoner kronor. För fem extra Per, två extra Gudrun, och två stormar som är 50 procent kraftigare än Gudrun blir kostnaden 1 800 miljoner kronor. Även översvämningar kommer att orsaka kostnader för kommunerna. De direkta skadekostnaderna för översvämningen av Arvika år 200 uppgick till cirka 60 miljoner kronor. För att få med något av de kostnader som översvämningar kan antas medföra för kommunerna om inga åtgärder vidtas räknar vi med 10 gånger den kostnaden under seklet för Högscenariot och hälften så mycket för Lågscenariot.

Bilaga A 7

Beräkningar till avsnitt 6.4, Finansiering av förslagen

Förbrukning, skattesatser, pris och priselasticiteter för bränslen

Förbrukning, miljoner m

P

3

P

Pris per m

P

3

P

Koldioxid- skatt, kr/m

P

3

P

CO

B

2

B

-utsläpp per m

P

3

P

Total skatteintäkt, Mkr

Motorbensin

5,51 11 500 2 160

2,36 11 902

Dieselbränsle

4,27 10 000 2 660

2,54 11 358

Eldningsolja 1

1,51

9

700 2

663 2,68

4 021

Övriga eldningsoljor

1,39

5

900

Flyg-/övriga bränslen 1,18

Källor: SPI(2005), SPI(2007), SCB(2007), Finansdepartementet (2007).

Skatteintäkter minus dynamiska effekter på lång sikt vid en höjning av CO

B

2

B

-

skatten med 1 procent, motsvarande cirka 2,5 öre per liter

Minskad konsumtion

Ökning skatteintäkt brutto, Mkr

Prisökning, %

Pris- elasticitet lång sikt

Mkr ton CO

B

2

B

Ökad skatteintäkt netto, Mkr

Motorbensin 119

0,2 -0,8 -42 -20

77

Dieselbränsle 114

0,3 -0,2 -8

-6 105

Eldningsolja 1

40

0,3 -0,5 -7

-6

33

Summa 273

-57 -31 215

Skatteintäkter minus dynamiska effekter på lång sikt vid en höjning av CO

B

2

B

-

skatten med 10 öre per liter, motsvarande cirka 5 procent höjning

Minskad konsum- tion

Ökning skatteintäkt brutto, Mkr

Procent av CO

B

2

B

-skatte- satsen

Pris- ökning, %

Pris- elasticitet lång sikt

Mkr ton CO

B

2

B

Ökad skatteintäkt netto, Mkr

Motorbensin 551

5 1 -0,8 -194 -104 357

Dieselbränsle 427

4 1 -0,2 -32 -22 395

Eldningsolja 1 151

5 1 -0,5 -27 -20 124

Summa 1 129

-252 -146 877

Källor: Naturvårdsverket (2006), SIKA (2004).

Bilagadel B till Klimat- och sårbarhetsutredningens slutbetänkande SOU 2007:

Bakgrund

2005-06-30 beslutade regeringen att tillsätta en särskild utredare för att kartlägga det svenska samhällets sårbarhet för globala klimatförändringar och de regionala och lokala konsekvenserna av dessa förändringar.

Uppdraget kan kort sammanfattas enligt följande: En särskild utredare skall

  • Kartlägga det svenska samhällets sårbarhet för globala klimatförändringar och de regionala och lokala konsekvenserna av dessa förändringar samt bedöma kostnader för skador som klimatförändringarna kan ge upphov till.
  • Föreslå åtgärder som minskar samhällets sårbarhet för både successiva klimatförändringar och enstaka extrema väderhändelser samt redovisa om det finns behov av ändrade uppgifter och förbättrad beredskap vid berörda myndigheter.

Av särskilt intresse är klimatförändringarnas påverkan bland annat på

  • Infrastruktur, t.ex. vägar, järnvägar, telekommunikation, byggnadsbestånd, energiproduktion och elförsörjning, areella näringar, vattenförsörjning och avloppssystem.

I uppdraget ingick också att inhämta så bred erfarenhet och sakkunskap som möjligt och att utredaren skall samråda med berörda aktörer, bl.a. myndigheter.

Bilagedel B till Klimat- och sårbarhetsutredningens slutbetänkande SOU 2007:60

Till utredare för uppdraget utnämndes Bengt Holgersson, då landshövding i Skåne län.

För att få fram underlag till utredningen inrättades ett stort antal arbetsgrupper. I arbetsgrupperna ingick experter från myndigheter, forskningsinstitutioner, näringslivet och organisationer. Arbetsgrupperna, vissa myndigheter , forskningsinstitutioner, forskare, experter och intresseorganisationer har tagit fram underlagsrapporter.

Denna bilaga består av dessa rapporter samt några konsultrapporter.

Bilageförteckning B

Vägverkets rapport till Klimat- och sårbarhets- utredningen

  • gruppen transporter

Vägverket

................................................................ Bilaga B 1

Klimat- och sårbarhetsutredningen

  • Påverkan på

järnvägssystemet

Banverket

................................................................ Bilaga B 2

Underlag för Klimat- och sårbarhetsutredningen (M 2005:03) om sjöfartssektorn

Sjöfartsverket

........................................................... Bilaga B 3

Redovisning av sårbarhetsanalys inom flygsektorn

Luftfartsverket och Luftfartsstyrelsen

............................. Bilaga B 4

Elektronisk kommunikation

  • Tele- och datakommunikationssystem

Möjlig påverkan av förändrade klimat- och väderbetingelser i ett längre perspektiv Post- och telestyrelsen

............................................... Bilaga B 5

Rapport för Klimat- och sårbarhetsutredningen från Teracom AB

  • Radio- och TV-distribution

Teracom AB

............................................................. Bilaga B 6

Konsekvenser för Svenska Kraftnäts anläggningar p.g.a. klimatförändringar

Svenska Kraftnät

....................................................... Bilaga B 7

Bilageförteckning B SOU 2007:60

Klimat- och sårbarhetsutredningen, elförsörjning i Sverige

Svensk Energi

...........................................................Bilaga B 8

Klimatet och dammsäkerheten i Sverige

Arbetsgruppen om dammsäkerhet

................................Bilaga B 9

Höga flöden i Umeälven i ett framtida förändrat klimat

  • rapport till Elforsk och Klimat- och sårbarhetsutredningen SMHI

....................................................................Bilaga B 10

Analys av värme- och kylbehov för bygg- och fastighetssektorn i Sverige

IVL Svenska Miljöinstitutet

........................................Bilaga B 11

Fjärrvärme

Svensk Fjärrvärme AB

...............................................Bilaga B 12

Dricksvattenförsörjning i förändrat klimat

  • Sårbarheter för klimatförändringar och extremväder, samt behov av anpassning och anpassningskostnader Arbetsgruppen för dricksvatten

...................................Bilaga B 13

Översiktlig sårbarhetsanalys för översvämning, skred, ras och erosion i bebyggd miljö i ett framtida klimat

Arbetsgruppen för översvämning, ras, skred och kusterosion

............................................................Bilaga B 14

Inventering av kommunernas hantering av över- svämning, ras och skred

Inom den kommunala planeringsprocessen Inregia AB

.............................................................Bilaga B 15

SOU 2007:60 Bilageförteckning B

Klimatförändringarnas inverkan på allmänna avlopps- system

  • Problembeskrivning, kostnader och åtgärdsförslag

Arbetsgruppen för va-system

...................................... Bilaga B 16

Byggnader i förändrat klimat

Bebyggelsens sårbarhet för klimatförändringar och extrema väder exkluderat översämningar, ras och skred samt dagvatten Boverket

............................................................... Bilaga B 17

Svenskt skogsbruk möter klimatförändringar

Skogsstyrelsen

........................................................ Bilaga B 18

Effekter av ett förändrat klimat på skogen och implikationer för skogsbruket

Institutionen för Sydsvensk skogsvetenskap, Sveriges lantbruksuniversitet, Alnarp, Arbetsrapport 34

............... Bilaga B 19

Klimatförändringarnas inverkan på drivning och logistik i skogsbruket

Skogforsk

.............................................................. Bilaga B 20

Vegetationsbrand 2020, 2050 och 2080

Räddningsverket med stöd av SMHI och SLU

................ Bilaga B 21

Omvärldsanalyser och skogsnäringens utveckling. Skogsnäringens utveckling

  • strukturomvandling, rationalisering, internationell konkurrens, efter- frågan på olika skogsprodukter inklusive bio- bränslen (2020 med utblick mot 2050 och 2080)

Skogsindustrierna

................................................... Bilaga B 22

Modellering av vegetationsförskjutningar i Sverige under framtida klimatscenarier

Lunds universitet, Centrum för geobiosfärsvetenskap, Institutionen för naturgeografi och ekosystemanalys

........ Bilaga B 23

Bilageförteckning B SOU 2007:60

Bedömningar av klimatförändringars effekter på växtproduktion inom jordbruket i Sverige

Sveriges Lantbruksuniversitet

.....................................Bilaga B 24

Klimatförändringarnas påverkan på markavvattning och bevattning

Jordbruksverket

.......................................................Bilaga B 25

Klimateffekter på svenskt fiske

Fiskeriverket

...........................................................Bilaga B 26

Rennäringen

Klimat- och sårbarhetsutredningen

..............................Bilaga B 27

Naturbaserad turism och klimatförändring

ETOUR

.................................................................Bilaga B 28

Öland

  • Turism, algblomning och klimatförändring

En fallstudie av 3 klimatscenariers ekonomiska effekter på turismen till Öland på 2020-talet Resurs AB

..............................................................Bilaga B 29

Biologisk mångfald och klimatförändringar

Vad vet vi? Vad behöver vi veta? Vad kan vi göra? Centrum för Biologisk Mångfald

..................................Bilaga B 30

Klimatförändringar och resiliens

  • Underlagsrapport till Klimat- och sårbarhetsutredningen Environmental Change Institute, Oxford University Centre for the Environment Beijerinstitutet för ekologisk ekonomi, Kungliga Vetenskapsakademien centrum för tvärvetenskaplig miljöforskning (CTHM), Stockholms universitet Institutionen för Systemekologi, Stockholms universitet Stockholm Resilience Centre, Stockholms universitet

......Bilaga B 31

SOU 2007:60 Bilageförteckning B

Klimatförändringars påverkan på ytvattenkvaliteten

Sveriges Lantbruksuniversitet

..................................... Bilaga B 32

Klimateffekter på Östersjön

  • resultat från ett

seminarium

Naturvårdsverket och Klimat- och sårbarhets- utredningen

........................................................... Bilaga B 33

Hälsoeffekter av en klimatförändring i Sverige

En nationell utvärdering av hälsokonsekvenser hos människa och djur. Risker, anpassningsbehov och kostnader Arbetsgruppen för hälsa

............................................ Bilaga B 34

Anpassningsåtgärder i andra länder

Klimat- och sårbarhetsutredningen

.............................. Bilaga B 35

Bilaga B 1

Vägverkets rapport till Klimat- och sårbarhetsutredningen

  • gruppen

transporter

Vägverket Håkan Nordlander, Per Löfling, Ove Andersson

Underlagsrapport utarbetad för Klimat- och sårbarhetsutredningen, april 2007

Bilaga B 1 SOU 2007:60

SOU 2007:60 Bilaga B 1

1 Bakgrund

2005-06-30 beslutade regeringen att tillsätta en särskild utredare för att kartlägga det svenska samhällets sårbarhet för globala klimatförändringar och de regionala och lokala konsekvenserna av dessa förändringar.

Uppdraget kan kort sammanfattas enligt följande: En särskild utredare skall

  • Kartlägga det svenska samhällets sårbarhet för globala klimatförändringar och de regionala och lokala konsekvenserna av dessa förändringar samt bedöma kostnader för skador som klimatförändringarna kan ge upphov till.
  • Föreslå åtgärder som minskar samhällets sårbarhet för både successiva klimatförändringar och enstaka extrema väderhändelser samt redovisa om det finns behov av ändrade uppgifter och förbättrad beredskap vid berörda myndigheter.

Av särskilt intresse är klimatförändringarnas påverkan bland annat på

  • Infrastruktur, t.ex. vägar, järnvägar, telekommunikation, byggnadsbestånd, energiproduktion och elförsörjning, areella näringar, vattenförsörjning och avloppssystem.

I uppdraget ingick också att inhämta så bred erfarenhet och sakkunskap som möjligt och att utredaren skall samråda med berörda aktörer, bl.a. myndigheter.

Till utredare för uppdraget utnämndes Bengt Holgersson, tidigare landshövding i Skåne län och som huvudsekreterare förordnades Tom Hedlund.

Bilaga B 1 SOU 2007:60

Utredningen ska studera klimatförändringar med hjälp av 3 olika globala modeller baserat på två olika utsläppsscenarier, A2 och B2, samt för tre olika tidsperioder. Tidsperioderna som ska behandlas är 2010–2040 (kort sikt), 2040–2070 (medellång sikt) samt 2070– 2100 (lång sikt). Arbetet utförs via nedanstående organisation:

Av dessa grupper lämnade arbetsgrupp 4, som behandlat översvämningsfrågor kring Mälaren, Hjälmaren och Vänern, sitt delbetänkande före jul 2006. Övriga arbetsgrupper ska vara klara med sitt arbete i mars för att utredningen sedan ska kunna lämna sitt slutbetänkande senast den 1 oktober 2007.

Ansvarig sekreterare för Arbetsgrupp 1 (Teknisk infrastruktur, fysisk planering) har varit Christina Frost. Arbetsgrupp 1 har sedan arbetat i undergrupper där transporter utgjort en av dessa. Deltagande myndigheter i undergruppen transporter har förutom Vägverket varit Banverket, Sjöfartsverket, Luftfartsstyrelsen, Luftfartsverket, Krisberedskapsmyndigheten, SMHI samt SGI.

Klimat- och sårbarhetsutredningen

Rådgivande kommitté

Särskilda projekt:

-Statsbidrag till kommuner -Försäkringsskyddet

Transporter

1a

Energi,elektroniska kommunikationer

1b

Fysisk planering, byggnader

1c

AG1

Teknisk infrastruktur,

fysisk planering

Fiske o havsmiljö

Turism

Rennäring o fjällmiljö

AG2

Jord- och skogsbruk, naturmiljö

AG3

Hälsa, vattenresurser

Mälaren

Vänern

AG4

Översvämning stora sjöar mm

Sekretariat Bengt Holgersson

utredare

SOU 2007:60 Bilaga B 1

2 Inledning

Vägverkets projektgrupp för arbetet i klimat- och sårbarhetsutredningen har letts av Håkan Nordlander, beredskapshandläggare på upphandlingssektionen (VSju) vid Vägverket Support på uppdrag av Per-Erik Westman, HKp. Per Löfling, Vägverket Konsult och Ove Andersson, Vägverket Region Mitt, har också ingått i projektgruppen samt inledningsvis även Lena Elvin, Vägverket Konsult.

När arbetet framskridit att börja behandla konkreta frågeställningar kring klimatets påverkan på vägtransportsystemet knöts en arbetsgrupp med experter från Samhälle och trafiks teknikavdelning, sektionerna Väg (Stev), Drift (Sted) samt Bro och tunnel (Steb) till projektet. Från dessa sektioner deltog ett brett spektra av kompetens till och från i arbetet men arbetsgruppen bestod av Torbjörn Svensson, Magnus Billberger, Lars Persson och Klas Hermelin samtliga från Stev, Dan Eriksson och Pontus Gruhs från Sted samt Ebbe Rosell från Steb.

Inledningsvis lämnades en beskrivning av de händelser som drabbat vägtransportsystemet negativt under den senaste tioårsperioden på grund av extrema väderhändelser till utredningen. Bland de större störningar som skett kan nämnas de höga flöden som drabbade Mellannorrland och Vänernområdet år 2000

  • samt verkningarna av stormen Gudrun år 2005. Därefter gjordes en systembeskrivning över vägtransportsystemet vilken sedan under arbetets gång delvis omarbetats. Systembeskrivningen redogörs närmare för under punkt 3 samt biläggs. Ovan beskrivna arbete skedde via projektgruppen vilken även deltog i arbetsmöten med klimat- och sårbarhetsutredningens arbetsgrupp transporter.

När så effekterna på vägtransportsystemet närmare skulle analyseras knöts tidigare beskrivna arbetsgrupp från enheten Samhälle och trafik till arbetet. Respektive sektion har analyserat de sammanställda klimatindex vi fått från SMHI utifrån sitt ansvarsområde men gruppen har också gemensamt tittat på effekterna utifrån en helhetssyn på förändringarna. Till sin hjälp hade arbetsgruppen också ur SMHI:s kartmaterial framtolkade värden från Projektgruppen med tillhörande förändringsdiagram som redovisas i bilaga.

Bilaga B 1 SOU 2007:60

Efter inledande möten och diskussioner kunde konstateras att det främst var nedanstående klimatfaktorer som påverkade vägtransportsystemet:

  • Isbeläggning
  • Flöden
  • Havsnivå
  • Temperatur
  • Nederbörd
  • Vind

Under arbetets gång konstaterades tämligen snabbt att det inte var möjligt utifrån tid och resurser att fördjupa sig inom alla vägtransportsystemets delar, alla modeller, alla tidsperspektiv och på båda utsläppsscenarierna. Gruppen beslöt därför, efter samråd med utredningssekreteraren för transportgruppen, att i huvudsak arbeta utifrån nedanstående förutsättningar:

  • Som modell välja Echam4 (den tyska modellen)
  • Som klimatscenario välja A2 (det scenario som pekar på kraftigare utsläppsökningar)
  • Som tidsperspektiv använda perioden 2070−2100

Dock har även de andra givna förutsättningarna beaktats och sker markanta förändringar över tiden har detta analyserats och tagits upp i rapporten. Tonvikten i det fortsatta arbetet har också fokuserat på de delar av Vägverkets verksamhet som gruppen bedömt påverkas mest av klimatförändringarna.

Som en viktig del i utredningen ingår givetvis vilka kostnader, ökande eller minskande, som klimatförändringen innebär för vägtransportsystemet. Där har gruppen försökt att i möjligaste mån se på de kostnader Vägverket har, och har haft under den senaste perioden, med dagens klimat, både för drift och underhåll samt vid om- och nybyggnad.

Sammantaget kan sägas att rapporten behandlar klimatförändringens påverkan på vägtransportsystemet, utifrån Vägverkets väghållaransvar, på en övergripande nivå. Tid och resurser har inte funnits för djupstudier. Utifrån Vägverkets sektorsansvar kan också nämnas att rapporten inte behandlar skogsbilvägnät eller kommunala gator och vägar eftersom det förutsätts att grupperna fysisk planering och areella näringar behandlar den problematiken i sitt arbete inom utredningen.

SOU 2007:60 Bilaga B 1

Frågeställningarna är många och området viktigt för framtiden, därför lämnas i slutet på rapporten också förslag på hur Vägverket kan gå vidare med klimatfrågorna utifrån ett anpassningsperspektiv.

3 Systembeskrivning

Riksdagen har år 2002 beslutat om inriktningen av transportinfrastrukturen ”Infrastruktur för ett långsiktigt hållbart transportsystem”. I denna har ett övergripande mål och ett antal delmål satts upp.

Det övergripande målet för transportpolitiken är att säkerställa en samhällsekonomiskt effektiv och långsiktigt hållbar transportförsörjning för medborgare och näringsliv i hela landet. Nedan följer en kort beskrivning av några av delmålen.

Tillgängligt transportsystem:

I detta breda mål ligger tillgänglighet för gång- och cykeltrafik, kollektivtrafik. Personbilstrafik, tung fordonstrafik, tillgänglighet för funktionshindrade, barn och äldre. I delmålet ligger också flexibilitet mellan färdsätt och transportslag samt markanvändning.

Hög transportkvalitet (framkomlighet):

Delmålet avser transportsystemets utformning och funktion för såväl medborgarna som näringslivet. Exempel på kvaliteter som ingår är systemets tillförlitlighet, bärighet och vägytors standard. Vägar med exempelvis varierande ÅDT medför olika krav på utformning.

Bilaga B 1 SOU 2007:60

Säker trafik:

Det långsiktiga målet är att ingen ska dödas eller skadas allvarligt till följd av trafikolyckor. Transportsystemets utformning och funktion ska anpassas till de krav som följer av detta.

Vägkategorier

Sveriges vägar kan delas in på flera olika sätt beroende på syfte. Ett sätt att dela in vägarna är beroende på vem som ansvarar för vägen. Sveriges vägnät består av ca 9 800 mil statliga vägar, 3 700 mil kommunala vägar och ca 28 000 mil enskilda vägar. Ca 15 000 mil av de enskilda vägarna består av skogsbilvägar. Statsbidrag ges till ungefär 24 000 enskilda väghållare för att sköta ca 7 500 mil väg. Väghållare för de enskilda vägarna kan exempelvis vara vägföreningar, vägsamfälligheter och samhällighetsföreningar. Väghållaren har det juridiska ansvaret för vägen och ska se till att vägen är farbara även för främmande/genomgående trafik på det bidragsberättigade vägnätet. Vid större katastrofer, såsom stormen Gudrun, kan väghållare för enskilda vägar söka ekonomisk kompensation för exempelvis körskador hos Vägverket.

Enskilda vägar kan även delas in i vägkategorier (A-F) beroende på hur mycket vägen används, till vad den används och avstånd till allmänna vägnätet.

De statliga vägarna kan även delas in efter vägens betydelse, europaväg, riksväg och länsväg. Riksväg är en klassifikation av vägar som finns i flera länder. Betydelsen varierar mellan olika länder, men betyder ofta att vägen är betydelsefull för landets infrastruktur. Riksvägar numreras från 1–99. Generellt sett har vägarna hög standard och passerar ibland genom flera län.

Inom gruppen riksvägar finns också europavägarna. Dessa vägar bedöms vara viktiga för Europa och binder samman Europas länder. FN:s Europakommission (ECE) fattar beslut om en väg ska vara europaväg efter framställning från regeringen. Att en riksväg klassas som europaväg behöver inte vara kopplat till vägens standard. Europavägnätet pekades ut på 1970-talet och har inte ändrats sedan dess, förutom att riksväg 45 uppgraderades till ny europaväg under 2006.

De vägar av det statliga vägnätet som inte är europaväg eller riksväg är länsvägar. Dessa vägar delas in i undergrupper. De

SOU 2007:60 Bilaga B 1

primära länsvägarna numreras från 100

  • och går ibland genom flera län. De sekundära och tertiära länsvägarna har egna nummerserier inom respektive län samt en efterföljande länsbokstav. De sekundera vägarna numreras från 500–2999 och de tertiära numreras från 3000–9999.

I Sverige finns även ett nationellt stamvägnät, som fastställs av regeringen. Syftet med det utpekade vägnätet är att ge stabilitet och långsiktighet i väginvesteringarna. Stamvägnätet består av vägar som bedöms vara betydelsefulla för riket som helhet. Vägarna ska fylla en mångsidig funktion för landets ekonomi och välfärd. Vägnätet ska vara sammanhängande med en hög och jämn standard. Stamvägnätet utgör ett riksintresse för kommunikationsanläggningar enligt Miljöbalken 3 kap. En stor del av nätet består av europavägar och riksvägar.

Varje region har pekat ut ett antal vägar som bedöms vara särskilt viktiga för näringslivets transporter. Detta vägnät används främst som underlag vid framtagandet av länsvisa planer.

I Europa finns ett utpekat vägnät för att säkerställa framkomlighet för personer och varor, erbjuda användarna infrastruktur av hög kvalitet, vara baserat på alla transportslag samt möjliggöra ett optimalt utnyttjande av befintlig kapacitet. Detta vägnät heter transeuropeiska transportnätverket, TEN. I Sverige ingår alla europavägar i TEN, men det behöver inte vara så i andra europiska länder. Exempel på övriga vägar som ingår i TEN är RV40. Beslut om vilka vägar som ska ingå i TEN fattas av EU. Nätet pekades ut i början av 1990-talet.

Huvudstrukturen i vägnätet framgår av karta i figur 1 över det nationella stamvägnätet. Fasta förbindelser finns till Danmark, Norge och Finland. Förbindelse genom bilfärjor finns till Finland, Baltikum, Polen, Tyskland, Danmark och Storbritannien. De stora stråken löper av naturliga skäl i nord-sydlig riktning med tvärförbindelser. I den mer tättbefolkade södra landshalvan finns dessutom en del diagonala förbindelser. I framförallt södra och västra Sverige och i Mälardalsområdet finns utöver de stora stråken ett finmaskigt statligt vägnät. I övriga delar av landet, särskilt Norrland, är det statliga vägnätet glesare. I dessa områden är i stället skogsbilvägnätet utbrett. Färjeleder finns framförallt i Bohusläns och Stockholms skärgårdar.

Bilaga B 1 SOU 2007:60

Figur 1 Nationellt stamvägnät

Broar och trummor

I den följande texten används uttrycken broar och vägtrummor. I Vägverkets benämningar är ett byggnadsverk med en fri öppning större än 2,0 m en bro oavsett utformning. På samma sätt är ett byggnadsverk med en fri öppning mindre än 2,0 m en vägtrumma oavsett utformning. Broar med den för vägtrummor typiska ringformen kallas rörbroar. Gränsen mellan vägtrumma och bro ändrades i början av nittiotalet från 3,0 till 2,0 m.

Med utgångspunkt från klimatets påverkan har vägnätet i analysen delats in i anläggningstyper och anläggningsdelar enligt nedanstående tabell 1.

SOU 2007:60 Bilaga B 1

Tabell 1 Anläggningstyper- och delar

Anläggningstyp/anläggningsdel Klimatberoende konsekvens

Väg Skred, ras och erosion Väg Översvämning Väg Snöhinder och ishalka Vägöverbyggnad Deformation och sprickor (bärighetsförlust) Vägtrumma Dämning, erosion och bortspolning av väg Bro Temperaturalstrade spänningar Stora broar Vindalstrade svängningar, vindlast på bro och fordon Häng- och snedkabelbroar Nedisning Betongbro Försämrad beständighet Träbro Försämrad beständighet Lågt liggande bro Dämning, erosion, bortspolad väg Broöverbyggnad Dämning, förskjutning av broöverbyggnad Brostöd Erosion Tunnelpåslag Översvämning i tunnel, upplyftning av tunnelkonstruktion Färjläge Höga och låga vattenstånd

Vid nybyggnad dimensioneras konstruktionerna med tekniska livslängder enligt tabell 2. Teknisk livslängd är ett begrepp som används för att precisera beställningen vid investering. Den faktiska livslängden är normalt betydligt längre om genomgripande reparationer görs.

Bilaga B 1 SOU 2007:60

Tabell 2 Normal teknisk livslängd på olika delar av investeringsprodukter (Hämtad från VGU, VV publikation 2004:80, Vägar och gators utformning)

Klass Median

(år)

Minst (år)

Anläggningsdel

TLK 120 150 120 Bro med spännvidd >200 m eller längd >1000m Tunnel med längd >1000m TLK 80 100 80 Övriga broar och tunnlar Vägunderbyggnad TLK 40 50 40 Vägöverbyggnad Vägutrustning typ betongfundament och betongbarriärer TLK 20 25 20 Trafikteknisk funktion (kan vara kortare vid förbättringsåtgärder) Vägbeläggning Övrig vägutrustning

Den trafiktekniska funktionen för nybyggnadsobjekt dimensioneras för det 20:e året efter trafiköppning. Dimensionerande livslängd för förbättringsåtgärder bestäms från fall till fall – normalt 10–20 år. För färjeleder gäller särskilda dimensioneringsbestämmelser.

De statliga vägarna delas in efter bärighetsklasser. Ca 92 % av det allmänna vägnätet tillhör den högsta bärighetsklassen (BK1). Inom tätorter är andelen vägar tillhörande BK1 lägre. I tabell 3. redovisas maximalt tillåtna axeltryck i BK1, BK2 och BK3. Utöver de krav som redovisas i tabellen finns exempelvis krav på boggitryck, trippelaxeltryck och bruttovikt.

Tabell 3 Maximalt tillåtna axeltryck i olika bärighetsklasser

Tryck BK1 BK2 BK3

Axeltryck, ej drivande

10 ton

10 ton

8 ton

Axeltryck drivande

11,5 ton

10 ton

8 ton

Andra egenskaper som kan anges är upplåten axel- och fordonsvikt (A/F), vägbredd och fri höjd. För vägar är fri höjd i allmänhet 4,5 meter och för GC-vägar 3,5 meter. Avvikelser för delar av vägnätet förekommer för:

SOU 2007:60 Bilaga B 1

  • nedsatta axeltryck/fordonsvikt (exempelvis vid tjällossning)
  • dispenstrafik
  • begränsad storlek/fri höjd

För att kunna hitta användbara kostnadsuppgifter har gruppen använt en indelning av landet i fyra delar som grovt sammanfaller med Vägverkets organisation, figur 2 och 3. Med hjälp av olika metoder har sedan gruppen nyttjat differenskartorna och de av projektgruppen framtolkade tabellerna och diagrammen för en uppskattning av förändringen i kostnad för drift, nybyggnation mm baserat på ovanstående fyra delar av landet. De framtolkade tabellerna och diagrammen utifrån erhållet klimatförändringsunderlag från SMHI redovisas i bilaga.

Anledningen till val av indelning är att vid studier av de förändringar som kommer att ske finns naturliga gränser mellan sydöstra och sydvästra delen av landet och en tydlig gränszon mellan syd och norr vid Mälardalen. Mitt och norr har delats i två områden på grund av den stora skillnaden i värden från längst i syd till längst i norr, även om ingen lika tydlig gräns kan urskiljas som i de andra avgränsningarna.

Figur 2

Figur 3

Bilaga B 1 SOU 2007:60

För vissa konsekvenser, t.ex. skred, ras och erosion, har dock en annan indelning använts. Som utgångspunkt för bedömning av förändringar har SGU:s översiktskartor över skred- och rasfrekvens och förutsättningar för erosion använts. En särskild arbetsgrupp har analyserat hur ett förändrat klimat kan komma att påverka skred, ras och erosion. Denna analys har utgjort underlag för bedömning av konsekvenser för vägtransporter, se avsnitt 5.1. Arbetsgruppens rapport, SGI, Översiktlig bedömning av jordrörelser vid ett förändrat klimat biläggs.

Möjligheten av att använda alternativa vägförbindelser (trafikomledning) då en väglänk stängs varierar mycket inom vägnätet. I tätbefolkade delar där större topografiska barriärer saknas finns i regel goda möjligheter att leda om trafiken vid vägavbrott. Särskilt i och intill tätorter finns många omledningsalternativ men kapaciteten kan vara begränsad. Nybyggda vägar på landsbygden har goda alternativ om den äldre vägen finns kvar i ursprungligt skick. Stora delar av det glesa statliga vägnätet saknar goda omledningsalternativ. Även om enskilda vägar skulle kunna utnyttjas har de i regel bärighetsbegränsningar och för låg kapacitet och kan därför ofta bara användas av lätt närtrafik. Tunga fordon och fjärrtrafik tvingas till längre omvägar.

När långvariga avbrott inträffar kan provisoriska broar och vägar byggas för att minska samhällsförlusterna. Möjlighet att inrätta tillfällig färjeled för BK1 finns också, dock med begränsad kapacitet.

Beskrivning av hur sårbar transportförsörjningen är för avstängning av olika väglänkar kan redovisas i sårbarhetskartor, se avsnitt 3.6

SOU 2007:60 Bilaga B 1

3.41 Nederbörd och flöden

Vägar

Klimatförändringar påverkar långsiktig nedbrytning av väg både med avseende på bärighet respektive beständighet. De viktigaste klimatfaktorerna för förändring av denna nedbrytning bedöms vara temperatur och vattentillgång, särskilt representerad av medeltemperatur, höga temperaturer, förekomst av tjäle och vattentillgång vilket antas ges av avrinning.

Inverkan på spårbildning och deformationer av höga grundvattennivåer och vatteninnehåll i vägöverbyggnad är svår att särskilja från inverkan av andra klimatfaktorer och redovisas samlat under klimatfaktorn temperatur. Inverkan och konsekvenser av extrema vattennivåer (översvämningar) på vägöverbyggnad behandlas dock i avsnitten 5.13 respektive 6.1.

Nederbördens påverkan på vinterväghållningen beskrivs tillsammans med inverkan av temperatur i avsnitt 3.42.

Nederbörd påverkar väganläggningarna i första hand genom grundvattenbildning och genom avrinning i vattendrag antingen direkt efter regn eller genom snösmältning. Nederbörd i form av snö eller underkylt regn på vägbana påverkar framkomlighet och trafiksäkerhet.

Långvarigt regn höjer grundvattenytan och ger förhöjda porvattentryck i jorden vilket minskar stabiliteten hos naturliga slänter. Höga flöden innebär också erosionsrisk i vattendrag som försämrar stabiliteten för slänter intill vattendrag. Skred intill vattendrag inträffar ofta då vattennivåerna efter ett högt flöde sjunker undan eftersom vattnets stabiliserande effekt då minskar samtidigt som de höga portrycken i slänten inte hunnit återgå till normala nivåer.

Beroende på vattendragens storlek och geografiska läge inträffar de högsta flödena under olika väderförhållanden. Stora och medelstora vattendrag i södra Sverige får ofta sina största flöden efter rika och långvariga regn på senhösten, förvintern eller tidig vår. I övriga stora och medelstora vattendrag norröver inträffar maximala flöden i samband med snösmältningen. I små vattendrag som avvattnar områden på upp till något 10-tal kvadratkilometer ger intensiva regn under sommar eller höst de högsta flödena. Höga flöden kan ge skador på broar genom att plattgrundlagda

Bilaga B 1 SOU 2007:60

brostöd skadas av erosion. Intensiva regn ger höga flöden i de mindre vattendragen som spolar bort vägar. Särskilt känsliga är korsande trummor och mindre rörbroar genom att de kan sättas igen av sten, block och träd som förs med av extrema flöden. Nederbörd och höga flöden orsakar även översvämningar.

En inventering av skador orsakade av höga flöden under de nederbördsrika åren 1994

  • visar på ca 200 större skador på det statliga vägnätet. Dessa fördelar sig antalsmässigt enligt följande:
  • Översvämning ca 25 %
  • Bortspolad väg ca 50 %
  • Skred och ras ca 20 %
  • Underspolade brostöd ca 5 %

Största delen av skadorna finns i ett område från västra Götaland och Värmland upp till mellersta Norrland. Utfallet är i första hand en kombination av extrema väderförhållanden och de geologiska och topografiska förhållandena.

Efter 2001 har ytterligare skador av höga flöden och skred inträffat. De flesta skadorna ger måttliga konsekvenser, < 0,1 Mkr. I några fall har skadorna varit mera omfattande:

  • Flera höga vägbankar på väg 240 och väg 824 söder om Hagfors spolades bort efter ett intensivt regn i augusti 2004. Väg 240 återställdes efter fyra veckor. Totalkostnaderna översteg 20 Mkr.
  • E12 vid Ånn spolades bort efter intensivt regn i augusti 2006.

Provisorisk förbifart för personbilar anordnades efter två dygn. Vägen återställdes för all trafik efter två veckor. Totalkostnaderna översteg 6 Mkr. Även intilliggande järnväg spolades bort.

  • E6 söder om Munkedal stängdes efter ett stort skred i december 2006. Efter omfattande återställningsarbeten kunde trafiken återgå 57 dygn efter skredet. I dagsläget finns ingen uppskattning av de totala kostnaderna. Den intilliggande järnvägen skadades också.

I inget fall har dödsfall eller allvarliga miljöskador inträffat. Skadorna utgörs till största delen av direkta kostnader för återställning av anläggningen och av indirekta kostnader för trafiken på grund av trafikomledning. Återställningskostnaden dominerar klart i de flesta fall. Möjligen kan de samhällsekonomiska kostnaderna för

SOU 2007:60 Bilaga B 1

trafikstörningen efter det senaste skredet söder om Munkedal bli större än återställningskostnaderna på grund av långvarigt trafikavbrott, stort trafikflöde och dåliga omledningsmöjligheter.

De totala kostnaderna för skador på grund av höga flöden och skred de senaste 12 åren kan uppskattas till 1000 Mkr, skredet på E6 söder om Munkedal oräknat.

Broskador på grund av vattenflöden

Skador på broar och på vägar vid brolägen orsakade av vattenflöden kan i huvudsak delas in enligt följande tre scenarier:

  • Vattennivån kan stiga upp över en broöverbyggnads undersida så att bron dämmer vattendraget, se 5.14.
  • På grund av intensiva regn på små avrinningsområden kan broar över små vattendrag utsättas för mycket höga flöden med kort varaktighet och kort förvarningstid, se 5.15.
  • Broar med stöd i vatten eller nära stranden kan skadas genom att den jord stöden är grundlagda på eroderar bort, se 5.16.

De tre problemen ovan kan förekomma tillsammans i ett och samma broläge.

Skadebilden är beroende av vilket av de tre problemen som är aktuellt, se nedan. I samtliga fall kan en skada innebära att en väg behöver stängas för en tid. Vägtransportsystemets redundans för en avstängning av en väg beror på lokala och regionala förhållanden som till exempel trafikmängder, möjlighet till omledning eller möjlighet att upprätta en tillfällig förbindelse på platsen.

Om skadan består i att en vägbank spolats bort kan en reparation av förbindelsen normalt utföras inom några dagar eller inom några veckor. Att byta ut en mindre bro som skadats allvarligt tar normalt 6–12 månader. Rörbroar går dock att ersätta betydligt snabbare. För mindre broar kan tillfälliga förbindelser ordnas relativt enkelt med hjälp av reservbromateriel. Om en stor bro skadas allvarligt och måste bytas ut kan det röra sig om 2 á 3 år innan en ny bro finns på plats. För att åstadkomma tillfällig ersättning av en stor bro kan i vissa fall färjor eller reservbromateriel användas. En sådan förbindelse klarar dock inte stora trafikmängder.

Bilaga B 1 SOU 2007:60

3.42 Temperatur

Inverkan av temperatur (och nederbörd) på vägöverbyggnad beskrivs allmänt i avsnitt 5.21.

Dagens klimat innebär mer varierad temperatur runt noll i de södra delarna av landet och mer konstanta förhållanden i de norra delarna. Det innebär i sin tur att antalet halktillfällen (så kallad svart halka) är högre i de södra delarna än i de norra. De södra delarna är också de delar där mest trafik finns vilket innebär att det finns fler vägar med högre klassning enligt de så kallade vintervägklasserna. I region Norr finns exempelvis inga vägar med klass 1 eller 2. Vägverket använder vintervägklasser enligt följande tabell.

Tabell 4 Vägverkets vinterstandardklasser

Trafikflöde, ÅDT Vinterstandardklass enligt Vinter 2003 ≥16 000

1

8 000

  • 900

2

2 000

  • 900

3

500

4

<500 5

I regelverket för vinterväghållning, ATB Vinter 2003 framgår vilka åtgärdstider och startkriterier som gäller för respektive vinterstandardklass. Dessa bygger enbart på hur mycket trafik som går på vägarna (ÅDT). I regel så används inte salt mer än i sandningssand norr om Dalarna, förutom väg E4.

3.43 Vind

Se kap 5.31 om vind på stora broar

SOU 2007:60 Bilaga B 1

3.44 Havsnivå

Havsnivån orsakar i dag vissa problem för Vägverkets färjetrafik. Vid, i dagens mått mätt, extrema högvattennivåer är det inte möjligt att upprätthålla viss trafik. Störningarna innebär dock inga långvariga eller bestående problem vid dagens nivåer.

För vissa tunnlar, främst i Göteborgsområdet, har extremt hög havsvattennivå orsakat störningar.

Några nya metoder för vinterväghållningen är inte direkt aktuellt även om en utveckling hela tiden är nödvändig och också sker. Exempel på detta är utveckling av alternativa tömedel, bättre plogar etc.

Väganläggningar dimensioneras med utgångspunkt från historiska klimatdata, för närvarande perioden 1961

  • Med anledning av ökande skadefrekvens till följd av höga flöden utarbetas för närvarande nya dimensioneringsbestämmelser för nybyggnad och förbättring inom Vägverket. Dessa kommer att innehålla riskbaserade funktionskrav med avseende på höga flöden och mera konsekvent ta hänsyn till konsekvenser av en skada. Både egendomsskada, personskada, miljöskada och samhällsekonomisk skada till följd av trafikstörningar kommer att beaktas.

För det befintliga vägnätet har en omfattande inventering och analys av risker påbörjats. Alla typer av risker behandlas i detta arbete, men tyngdpunkten läggs på de delar av vägnätet som är särskilt sårbart för avstängningar och på erosions-, ras- och skredrisker. Inventeringen ger underlag för prioritering av åtgärder i den ordinarie planeringen.

Som ett led i översiktliga riskanalyser av det befintliga vägnätet har Vägverket analyserat hur sårbar transportförsörjningen är för avstängning av olika väglänkar. Den enklaste varianten av sårbarhetskarta anger den totala restidsförlängningen per dygn då en länk stängs. Sårbarhetskartor som anger total samhällsekonomisk förlust per dygn då en eller flera länkar stängs är möjliga att ta fram, men kräver mera omfattande analyser. Diagram för över-

Bilaga B 1 SOU 2007:60

siktlig bedömning av kostnader för trafikstörning finns också framtagna.

Inom höga flöden och skredrisker pågår en del forskning och utveckling. Några projekt har klar koppling till klimatets inverkan. ”Prognosmetoder för grundvattentryck och portryck vid ett förändrat klimat” tas fram och väntas ge mera tillförlitliga stabilitetsanalyser för slänter både vid dagens förhållanden och vid framtida förändringar i klimatet.

”Metoder för att finna vägtrummor med höga risknivåer i samband med intensivt regn och att beskriva riskreducerande åtgärder” har påbörjats. Detta krävs för att på ett kostnadseffektivt sätt kunna inventera och reducera riskerna. Här är det aktuellt att tilllämpa för Sverige delvis nya tekniska lösningar varför omvärldsbevakning och erfarenhetsutbyte med länder som har svåra förhållanden blir nödvändig.

4 Ansvarsförhållanden och regelverk i dag

Vägar

Vid nybyggnad dimensioneras väg med hänsyn till säkerhet mot skred från och med mitten av 1990-talet i tre säkerhetsklasser med en förenklad styrning utifrån konsekvenserna. Samtidigt infördes krav på kombinerad analys, vilket innebär att även kombinationen av dränerat och odränerat brott skall beaktas. Tidigare tillämpades en och samma säkerhet oavsett konsekvens och normalt antingen odränerad eller dränerad analys. Inverkan av höga portryck beaktades då inte fullt ut vilket medfört att många äldre vägkonstruktioner inte uppfyller dagen krav på säkerhet mot skred. För befintliga konstruktioner saknas uttalade krav på säkerhet mot skred. Där säkerhetsnivån bedöms för låg utformas förstärkningsåtgärder normalt efter en sammanvägning av kostnader och effekt av möjliga åtgärder. Dagens krav vid nybyggnad används dock alltid som utgångspunkt men är inte alltid möjlig att uppnå.

Vägtrummor har under lång tid oavsett konsekvens dimensionerats för att kunna avbörda ett femtioårsflöde utan nämnvärd dämning. Vägkonstruktionen som helhet är dock mycket sårbar för flöden som ger större dämning. Dämningssituationer kan inträffa

SOU 2007:60 Bilaga B 1

antingen på grund av flöden som väsentligt överstiger det dimensionerande flödet eller för lägre flöden om truminlopp sätts igen. Det förutsätts visserligen att inspektion och underhåll sker så att inloppen inte sätts igen. I verkligheten är det inte praktiskt möjlig att säkra inloppen under extremsituationer.

Krav på vägars höjdläge i förhållande till höga vattennivåer saknas. I de flesta fall medför dock andra krav, t ex. krav på dränering av överbyggnaden, att nybyggda vägar får tillräcklig säkerhet mot översvämning. Många äldre vägar har dock små marginaler mot översvämning.

Vinterväghållning

Till nu gällande regelverk för vinterväghållning ATBVinter 2003 (VV Publ. 2002:148) finns publikation 2002:147 framtagen som beskriver vad som styr valet av vinterväghållningsstandard. De kapitel som finns beskrivna är:

Samråd

Vinterväghållning ska planeras i samråd med trafikhuvudmannen och länsstyrelsen i respektive län, berörda kommuner och Vägverkets regionala handikappråd. Av kontinuitetsskäl skall samråd även ske med angränsande regioner så att eventuella standardförändringar lokaliseras där det inte upplevs överraskande av trafikanterna.

Definitioner

Särskild beredskapsnivå:

Med särskild beredskapsnivå avses en varning för en svårare vädersituation. Se ”VÄDERVARNINGSKRITERIER”. Väghållningsregionen ska upprätta rutiner för icke normala förhållanden. Vid läget särskild beredskapsnivå ska beställaren arbeta efter dessa rutiner. I väghållningsregionens rutiner för icke normala förhållanden ska det framgå när beställaren går in och leder verksamheten.

Bilaga B 1 SOU 2007:60

Val av standard

Väghållningsstandarden, dvs. vilka standardklasser som ska användas på respektive vägnät i en region, läggs fast i planeringsprocessen.

Vägbana och sidoanläggning

En väg ska utifrån sitt trafikflöde hänföras till en vinterstandardklass enligt tabell 4 kap 3.42

Motiv för val av annan vinterstandardklass

Nedan ges exempel på motiv för val av annan vinterstandardklass. De angivna motiven är inte att betrakta som avsteg. Speciella förhållanden kan motivera att annan väghållningsstandard väljs. Exempel på detta är stora variationer mellan sommar- och vinterdygnstrafik, hög andel tunga fordon, viktiga näringslivstransporter samt omfattande kollektivtrafik.

Av säkerhets- och komfortskäl eftersträvas en jämn standard. Standardförändringar ska ske där det inte upplevs överraskande av trafikanterna.

Särskilt olycksdrabbade vägar kan prioriteras och hänföras till en högre standardklass.

Prioriterade busshållplatser

Busshållplatser som ska prioriteras är mycket frekvent nyttjade hållplatser vid t.ex. serviceboende, skolor och resecentra. Även busshållplatser som används frekvent av personer med funktionsnedsättning ska vara prioriterade.

Broar

Vägverkets krav vid nybyggnad av broar framgår av ”Vägverkets allmänna tekniska beskrivning för nybyggnad och förbättring av broar, Bro 2004”, VV publ. 2004:56. Erosionskydd vid broar utformas och dimensioneras enligt ”Erosionsskydd i vatten vid väg- och

SOU 2007:60 Bilaga B 1

brobyggnad”, VV publ. 1987:18 samt utförs enligt ”Utförande av erosionsskydd i vatten”, VV publ. 1987:91.

Broar och erosionsskydd vid broar dimensioneras normalt för vattenflöden och vattenstånd med 50 års återkomsttid. Sedan mitten av nittiotalet dimensioneras dock erosionsskydd för broar med längd större än 25 m för 100 års återkomsttid.

För broar som byggs över vattendrag krävs en fri höjd mellan brons undersida och vattnet. Det mått som har krävts har varierat genom åren och framgår av tabell 5. HHW bestäms enligt rådande praxis för 50 års återkomsttid.

Tabell 5 Krav på fri höjd under bro

Period

Spännvidd Krav på fri höjd över; Anmärkningar

HHW MW

Alla

0,3 m

1,2 m 1989–1994 fick rörbroar byggas med 0,5 m fri höjd över MW

1989

> 8 m¹

0,7 m 0,3 m

Inget krav I spannens mellersta hälft. I spannens yttre fjärdedelar.

< 8 m¹

0,3 m 0,0 m

0,7 m 0,3 m

I spannens mellersta hälft. I spannens yttre fjärdedelar.

)

Tidigare var gränsen 5 m. Ändringen gjordes någon gång under femtiotalet.

Hård vind från sidan har en stjälpande effekt på broar. I våra dimensioneringsregler har vi därför använt följande vindlaster, tabell 6.

Tabell 6 Dimensionerande vindlaster

År Små och medelstora broar Stora broar

1960–1988

h < 25 m h > 45 m

p = 1,25 kN/m² p = 1,75 kN/m²

För broar med stora spännvidder bestäms vindlasten i varje enskilt fall.

h < 10 m h > 30 m

p = 1,8 kN/m² p = 2,6 kN/m²

För broar med stora spännvidder bestäms vindlasten i varje enskilt fall.

Interpolering för mellanliggande höjder.

Bilaga B 1 SOU 2007:60

Ovanstående vindlaster är valda väl på säkra sidan och broar dimensionerade efter dessa laster kan antas klara en ökning av vindhastigheterna med 10 %. Utöver vindlast mot brons sida tillkommer en vindlast mot trafik som står på bron.

Inom de närmaste åren kommer vi att övergå till att dimensionera broar enligt Eurokoder. I dessa bestäms vindtrycket mot en konstruktion för en vindhastighet med 10 minuters varaktighet och 50 års återkomsttid vid 10 meters höjd. För vindkänsliga detaljer i konstruktionen som till exempel hängstag i en hängbro används ett värde med kortare varaktighet.

I förvaltningen av vårt brobestånd samlar vi informationen om våra broar i broförvaltningssystemet BaTMan som är gemensamt för Vägverket, Banverket och ett antal kommuner och hamnar. Systemet är webbaserat och ger snabb åtkomst till tekniska uppgifter, inspektionsresultat, ritningar, placering i vägnätet etc.

Broar inspekteras regelbundet. Våra driftentreprenörer har en kontinuerlig tillsyn av bron i samband med att vägen inspekteras. Två gånger per år görs en översiktlig inspektion av en broingenjör. Var sjätte år utförs en s.k. huvudinspektion. Denna ska utföras på handnära avstånd och det ingår också att brons undervattensdelar och grundläggning ska inspekteras av dykare. En viktig del av den inspektionen är att kontrollera om det finns någon begynnande erosion.

5 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Generellt förväntas ökade nederbördsmängder vinterhalvåret tillsammans med ökad avrinning. Om dessutom perioden med tjäle minskar kommer detta att kunna leda till betydande ökningar av grundvattenbildning under vinterhalvåret. Det torde också vara rimligt att över längre perioder (flera år, årtionden) anta en ackumulerande effekt med successivt stigande grundvattennivåer. Det framgår inte av givna klimatdata om och i så fall hur man inkluderat detta förhållande.

SOU 2007:60 Bilaga B 1

Underlag för bedömning av den förväntade klimatförändringens inverkan på skred och erosion har tagits fram av SGI, ”Översiktlig bedömning av jordrörelser vid förändrat klimat”. Denna bedömning grundas på förväntade klimatförändringar på lång sikt (2071

  • enligt ECHAM/A2. Statistik och prognoser över förväntade extrema grundvatten- och portrycksnivåer saknas vilket krävs för att göra en kvantitativ bedömning av skredrisker. Vid bedömningen har i stället delvis osäkra samband mellan klimatfaktorer och portryck används för att kvalitativt beskriva förväntade förändringar i skredfrekvens. Det är också värt att påpeka att jämförelsen görs med perioden 1961
  • Perioden därefter, som uppvisat många klimatorsakade skador, innehåller de två nederbördsrikaste åren under den senaste 150-årsperioden.

5.11 Skred och ras

Den viktigaste klimatberoende orsaken till att skred utlöses i ler- och siltterräng är förhöjda porvattentryck. På sikt förutses att medelårsavrinningen ökar i hela Sverige med undantag för östra Götaland och Svealand samt sydligaste Norrland. Ökad medelårsavrinning leder till att grundvattennivåerna generellt stiger. Extremvärdena för lokal vattentillrinning till vattendragen förutses på lång sikt öka väsentligt i västra Götaland och västligaste Svealand medan ökningen är måttlig för kustområdena i mellersta Norrland. I övriga delar av Sverige förväntas lägre extremvärden för lokal tillrinning. Den lokala tillrinningen till vattendragen avspeglar grundvattenutflödet, dvs. porvattentrycket i jorden och är därför tillsammans med generella grundvattennivåförändringar den viktigaste indikatorn på skredfrekvens i naturmark. Extrem lokal tillrinning till vattendrag och intensiva regn som ger höga flöden i små avrinningsområden avgör erosionsutvecklingen i vattendrag och påverkar således även skredfrekvensen för slänter intill vattendrag.

Sammantaget förväntas skredfrekvensen i ler- och siltterräng på lång sikt öka i västra Götaland, västra Svealand och längs mellersta och norra norrlandskusten. I östra Svealand kan skredfrekvensen förväntas minska något medan övriga delar av Sverige får små förändringar.

Ravinbildning i sand och siltområden bedöms i första hand påverkas av extremvärden för lokal vattentillrinning och av

Bilaga B 1 SOU 2007:60

intensiva regn. Ravinbildning förväntas på lång sikt öka längs mellersta norrlandskusten och i Värmland. I övriga områden sker inga påtagliga förändringar jämfört med nuvarande förhållanden. Stabiliteten hos branta nipor påverkas av klimatförändringar på samma sätt som skred i ler- och siltterräng

Konsekvensen av skred beror i första hand av skredets utveckling och omfattning och av hur transportförsörjningen påverkas. Flertalet skred är relativt ytliga. I många fall föregås ett skred av deformationer och sprickbildning. I dessa fall är möjligheterna att upptäcka ett kommande skred stor och vägen kan stängas av i tid så att inga personskador riskeras. Många skred är också begränsade i omfattning så att åtminstone en del av vägen kan trafikeras efter en inledande undersökning. Störst konsekvens blir det vid djupa lerskred. Vid djupa lerskred och skred i nipor kan höga nivåskillnader uppstå med stora risker för personskador som följd om vägen inte hinner stängas. Är skredgropen dessutom vattenfylld är drunkningsrisken uppenbar. Vid kvicklereförekomst kan skredet gripa bakåt och omfatta mycket stora jordvolymer. Konsekvenserna ökar mångfalt vid stora skred jämfört med mindre skred. Återställningskostnaden ökar väsentligt och dessutom tar det längre tid innan trafiken kan återgå. Områden med förutsättningar för stora skred är Göta älvdalen, Bohuslän och en del av Vänerns tillflöden där stora nivåskillnader och djupa lersediment finns i anslutning till vattendrag och kvicklera förekommer.

I normala fall är de direkta konsekvenserna för vägsystemet i form av skador på anläggningen den klart dominerande vid skred. Vid skred med stor omfattning kan dock de indirekta konsekvenserna för samhället i form av störningar i transportförsörjningen och skador på annan infrastruktur eller byggnader bli förhållandevis stora och överstiga de direkta konsekvenserna.

Redan i dagsläget är stabiliteten otillfredsställande för en del av det äldre vägnätet eftersom dimensionering inte fullt ut tagit hänsyn till de höga portryck som kan uppstå under ogynnsamma förhållanden. Vilka vägavsnitt som har för låga säkerhetsmarginaler är till stor del okänt. Att skredsäkerheten i de områden som i dag har förhöjda skredfrekvenser på lång sikt kommer att försämras i och med den förväntade klimatförändringen är oroande. För en del vägavsnitt i västra Götaland, västra Svealand och längs mellersta och norra norrlandskusten är eller kommer förhållandena redan på kort sikt bli oacceptabla med hänsyn till skredsäkerheten, fortskridande ravinutveckling eller ras i nipor. Särskilt allvarligt är läget

SOU 2007:60 Bilaga B 1

för vägavsnitt intill vattendrag i Göta älvdalen, Bohuslän och en del av Vänerns tillflöden eftersom konsekvenserna kan bli mycket stora och även beröra bebyggelse, industrier och annan infrastruktur.

5.12 Bortspolad väg

Med bortspolad väg menas att hela eller delar av vägen skadas av erosion vid höga vattenflöden. Mest vanligt är att vägen skadas vid korsande vägtrummor, men även flöden i vägdiken och vattendrag parallellt med vägen kan skada vägkonstruktionen genom erosion.

Större vägtrummor och mindre rörbroar avvattnar normalt områden med en till något tiotal kvadratkilometers yta och är därför känsliga för lokala intensiva regn. Särskilt höga flöden kan uppstå då terrängen är brant och marken har tunt jordtäcke och sparsam växtlighet. Vid brant bergbunden terräng kommer en stor del av den intensiva nederbörden rinna av på ytan. Vid stora lutningar hos vattendraget ger höga flöden höga vattenhastigheter som lätt kan riva med sig sten, block och träd som täpper till truminlopp och åstadkommer dämning. Vägbankar är inte dimensionerade för att tåla en sådan belastning vilket ofta medför att hela vägbanken spolas bort.

Den klimatfaktor som i första hand bestämmer extrema flöden i små och medelstora avrinningsområden är lokala intensiva regn och extrem lokal tillrinning (100-årsflöden). Förväntade förändringar hos dessa klimatfaktorer används därför att bedöma hur frekvensen av stora erosionskador på vägar förändras på lång sikt.

Enligt det valda klimat- och utsläppsscenariot (ECHAM/A2) kommer lokala intensiva regn (antal dagar med nederbörd > 25 mm) att öka något i hela landet med undantag av mindre delar av norra Norrland. Extrem lokal tillrinning beräknad med HBVmodeller visar en helt annan förändringsbild med stora ökningar i västra Götaland och västra Vänernområdet samt i fjällkedjan, delar av norra Norrland och norrlandskusten. Inom dessa områden kan hundraårsflöden på lång sikt komma att bli tjugoårsflöden, dvs de kommer fem gånger oftare. I övriga delar av Sverige förutspås minskningar av den extrema lokala tillrinningen. Förklaringen till denna skillnad är att den första klimatfaktorn visar effekten av extrema kortvariga sommar- och höstregn medan den andra klimatfaktorn åskådliggör extrema flöden i mindre vattendrag efter flera

Bilaga B 1 SOU 2007:60

dygns riklig nederbörd. Lokala intensiva regn är bestämmande för höga flöden i de minsta vattendragen, dvs. för vägdiken, vägtrummor och mindre rörbroar medan extrem lokal tillrinning bestämmer extremflödena i de något större avrinningsområden vilket i första hand påverkar större broar och vägar intill vattendrag. Extremflödena i de något större vattendragen påverkar också översvämningar och erosionsskador vid broar.

På lång sikt kan alltså en viss ökning av skador på vägar vid trumlägen förutses över hela landet. Ökningen kommer att vara störst inom de områden som redan nu har hög skadefrekvens, dvs. i ett område från västra Götaland och Värmland upp till mellersta Norrland, bl a beroende på de topografiska förhållandena. Den regionala klimatmodell som använts vid prognoser om framtida klimat består av rutor med 2 500 kvadratkilometers yta. Det är möjligt att förändringar av frekvensen intensiva regn med mindre utsträckning inte fångas upp i denna modell fullt ut. Med vetskapen om att temperaturen generellt förutses öka tydligt och en varmare atmosfär förmår hålla en större mängd vattenånga är det troligt att frekvensen vägskador på grund av lokala intensiva regn kommer att öka påtagligt.

För större broar och vägar intill vattendrag kan skadorna öka väsentligt inom framförallt västra Götaland och västra Vänernområdet. I inre Götaland, norra Svealand och södra Norrland förväntas skadorna kunna minska. Förändringen sker dock från en relativt låg skadenivå i dag.

Merparten av de skador som inträffar idag leder inte till några större konsekvenser. Skadorna kan återställas snabbt med måttliga olägenheter för trafiken. Om vägar med större bankhöjder spolas bort ökar konsekvenserna väsentligt. Även de indirekta konsekvenserna kan bli stora om rimliga omfartsalternativ saknas eftersom avbrottstiden i många fall kan handla om veckor. Vid bankhöjder över fem – sex meter vid trumlägen som är sårbara för höga flöden är förhållandena redan nu oacceptabla. Eftersom extrema flöden i små vattendrag förväntas öka i stort sett i hela Sverige är det angeläget att identifiera och åtgärda sårbara trummor under höga vägbankar.

Ett annat fall där konsekvenserna kan bli allvarliga är då erosion i ett djupt intilliggande vattendrag skadar en väg. Om det inte är möjligt att flytta vägen krävs omfattande och kostsamma åtgärder för att erosionsskydda undervattenslänten. Dessutom finns det vid

SOU 2007:60 Bilaga B 1

sådana åtgärder risk för att erosionsproblemen flyttas till en annan del av vattendraget.

Från risken för personskador går inte att bortse. Om höga nivåskillnader skapas kan på samma sätt som vid skred fordon köra ned och allvarliga personskador inträffa. Det är inte acceptabelt att som nu i praktiken överlåta till allmänheten att bevaka och stänga vägen vid skada. Eftersom stora erosionsskador föregås av intensivt regn bör väghållaren ha möjlighet att klara av en sådan uppgift.

5.13 Översvämningar

Översvämningar drabbar i första hand lågt liggande vägar i anslutning till vattendrag. Men även äldre vägar på mossmark där stora sättningar inträffat och djupa planskilda korsningar kan översvämmas. Översvämningar kring de stora mellansvenska sjöarna har behandlats i Klimat- och sårbarhetsutredningens delrapport 1.

Vägar intill små vattendrag och underfarter översvämmas efter lokala intensiva regn. Enligt samma resonemang som förts för bortspolad väg kan då översvämningar komma att öka påtagligt på dessa ställen. Mindre och medelstora vägar kommer att drabbas mest, men även en del större och viktiga vägar ligger med små marginaler redan nu.

Flödena i de mellanstora vattendragen kan i första hand utläsas av prognoserna av förändringar för extrema lokala tillrinningar genom att summera över aktuella avrinningsområden. Stora förändringar förväntas, se områdesbeskrivning under 5.12. Översvämningar av vägar på mossmark inträffar efter riklig nederbörd under flera dygn, dvs. prognoser över extrema lokala tillrinningar kan användas vid bedömning av förändrade förutsättningar.

För de största vattendragen kan en grov bedömning av flödesförändringar för oreglerade vattendrag göras på samma sätt som för mellanstora vattendrag. Stora flödesökningar bedöms inträffa i södra och västra Götalands större vattendrag, exempelvis Nissan, Viskan och Ätran. För oreglerade vattendrag i övriga Sverige förutses minskade eller oförändrade extremflöden. För de större reglerade vattendragen i Norrland är det svårare att bedöma framtida extremflöden. Vattenmagasinen kan ju också komma att regleras på annat sätt i framtiden. Klart är dock att de förväntade flödesvolymerna vid snösmältningen som för närvarande ger

Bilaga B 1 SOU 2007:60

maxflöden för dessa vattendrag bedöms komma att minska med klimatförändringen med undantag av de allra nordligaste älvarna.

Sammanfattningsvis förväntas på lång sikt ökad frekvens av översvämningar av vägar intill små vattendrag och av vägunderfarter i hela Sverige. För vägar som ligger lågt intill medelstora och stora vattendrag i södra och västra Götaland ökar översvämningsrisken väsentligt på lång sikt. I övriga Sverige minskar översvämningsrisken eller blir oförändrad för vägar med motsvarande belägenhet.

Konsekvenser för väghållaren av översvämningar av vägar blir i regel begränsade till bärighetsskador som ger ett ökat underhållsbehov. För trafiken blir konsekvenserna större om vägen måste stängas och beror till stor del av vilka omfartsmöjligheter som finns. Vägavstängningar i samband med översvämningar blir dock med undantag för vägar intill de stora sjöarna sällan längre än en vecka, och högst något dygn för vägar intill de minsta vattendragen, varför de indirekta konsekvenserna normalt ändå är måttliga utom för högtrafikerade vägar i de fall då rimliga omfartsalternativ saknas.

Förhållandena är i stort acceptabla i dagsläget, men förutses försämras i södra och västra Götaland. Sårbara vägavsnitt är relativt väl kända och kan åtgärdas med måttliga insatser (höjning av väg) utom på de platser där grundförstärkning krävs. Kostnaderna för underhåll ökar.

5.14 Dämning vid lågt liggande broar

Lågt liggande broar förekommer i vattendrag i hela landet.

Om en liten bros undersida ligger för lågt och dämmer ett vattendrag består skadan normalt av att vägbanken spolas bort. Broförbindelsens redundans vid en liten bro som dämmer ett vattendrag beror framförallt på vägbankens möjlighet att klara en situation med olika vattennivå på uppströmssidan och nedströmssidan tillsammans med en strömning genom eller över banken. Vid bron uppstår dessutom höga vattenhastigheter i det vatten som strömmar under bron vilket ger en extra stor belastning på erosionsskydden vid in- och utlopp från bron.

Om en större bro dämmer ett vattendrag kan också broöverbyggnaden förskjutas i sidled av det vattentryck som verkar mot överbyggnadens sida. Brons förmåga att klara denna belastning beror till stor del av överbyggnadens tyngd och brons konstruk-

SOU 2007:60 Bilaga B 1

tion. Betongbroar med överbyggnaden ihopgjuten med stöden kan i princip inte skadas på detta sätt. För broar med lager mellan brostöd och överbyggnad kan betongbroar på grund av sin större egenvikt generellt antas ha en bättre möjlighet att klara detta än stålbroar. I övrigt beror konstruktionens kapacitet för ett horisontellt tryck på många för bron individuella detaljer i brostöden och grundläggningen vilket gör att ytterliggare generella slutsatser är svåra att dra.

För broar som byggs över vattendrag krävs en fri höjd mellan brons undersida och vattnet. Det mått som har krävts har varierat genom åren och framgår av kapitel 4. HHW bestäms enligt rådande praxis för 50 års återkomsttid. Med de fria höjder som framgår av kapitel 4 som bakgrund förefaller sannolikheten för att en bro dämmer ett vattendrag vara större för broar byggda efter 1989 samt äldre broar med spännvidder mindre än 8 m. Rörbroar byggda 1989–1994 kan vara en särskilt utsatt grupp eftersom kravet på fri höjd över MW för dessa är lägre än för andra broar. Det är dock långt ifrån alla broar över vatten som byggs med undersidan på den nivå som krävs. Vägens höjdläge, som i sin tur beror på den omgivande terrängens höjd, leder ofta till att bron placeras högre än vad som krävs med hänsyn till fri höjd över vatten.

Hur stor ökning av vattennivån en viss ökning av flödet ger är beroende av lokala förhållanden och det är därför svårt att dra generella slutsatser om det.

5.15 Broar över små vattendrag

Mindre vattendrag med korsande vägar förekommer i hela landet. Problemen är till en del samma som de som har beskrivits under ”Dämning vid lågt liggande broar”. Typiskt för små broar är att de går över vattendrag från små avrinningsområden och att de därmed kan bli utsatta för vattenflöden från kortvariga intensiva regn. Vi har på senare år haft mer problem än tidigare med den typen av regn och små vattendrag. Detta är dock inte verifierat i bakgrundsmaterialet för klimat och sårbarhetsutredningen vilket till en del kan bero på att klimatmodellerna baseras på ett större rutnät.

Med ”små broar” menas här broar med spännvidder mindre än ca 10 m. Idag byggs en stor del av sådana passager över vattendrag med hjälp av rörbroar. Tidigare användes uteslutande plattrambroar av betong för denna uppgift. Gemensamt för dessa brotyper är att

Bilaga B 1 SOU 2007:60

bron är robust och en skada på grund av ett högt vattenflöde kan förväntas bli en bortspolning av vägbanken. Vid bron uppstår dessutom höga hastigheter i det vatten som strömmar under bron vilket ger en stor belastning på erosionsskydden vid in- och utlopp från bron. En skada på brons erosionsskydd utvecklas lätt till en bortspolning av vägbanken vid bron. Om vägbanken vid en rörbro spolas bort flyttas bron också ur sitt läge.

Broförbindelsens redundans beror framförallt på vägbankens möjlighet att klara en situation med olika vattennivå på uppströmssidan och nedströmssidan tillsammans med en strömning genom eller över banken. Utformning och tillstånd hos erosionsskydden vid in- och utloppen inverkar också.

5.16 Erosion vid brostöd

Problemet förekommer där vägar korsar strömmande vattendrag i hela landet. Problemet är beroende av geologin på följande sätt.

  • I vattendrag med dåliga grundförhållanden grundläggs broar normalt med pålar vilket innebär att brostöden blir relativt okänsliga för erosion.
  • I vattendrag med bergbotten eller med berg nära under botten grundläggs brostöd ofta direkt på berget vilket gör brostödet okänsligt för erosion.
  • I vattendrag med en botten av morän eller av fasta friktionsjordar grundläggs brostöd med bottenplattor på jordmaterialet. Sådana brostöd är känsliga för erosion och förses därför med ett erosionsskydd av sprängsten på botten runt stödet.

Den typiska skadebilden för en erosionsskada på ett brostöd består i att erosionen skapar en grop intill bottenplattan. I denna grop fås en förhöjd vattenhastighet på grund av virvelbildning och denna virvel äter sig in under stödet så att detta undermineras och sätter sig. Sättningen kan vara kombinerad med en rörelse i sidled. I extremfall kan stödet stjälpa. Figur 4 visar en skada pga erosion.

SOU 2007:60 Bilaga B 1

Figur 4 Erosionsskada vid Kangosfors i Lainio älv 1975

Brons redundans beror också på typ av broöverbyggnad. Vi eftersträvar sedan några decennier att bygga broar med en överbyggnad som är kontinuerlig över mellanstöden. Med kontinuerlig menas att broöverbyggnaden inte har något avbrott över mellanstöden. Sådana broar har en inbyggd robusthet som innebär att bron inte havererar helt vid en stor stödrörelse. Även om bron inte havererar helt så kommer den att vara så skadad att den inte att kan trafikeras.

Enspannsbroar och ett antal äldre broar i flera spann saknar kontinuitet, dvs. broarna har bara ett balkspann eller flera spann där spannen inte är kopplade till varandra över mellanstöden. Vid stora stödrörelser kan en sådan bro haverera genom att brospann faller ned.

För de kontinuerliga broarna spelar också valet av material i överbyggnaden en viss roll. Broar med huvudbalkar av stål tål större stödrörelser än motsvarande broar med betongbalkar. Betongbroar med spännvidder längre än ca 30 m är ofta utförda i förspänd betong. Dessa broar är särskilt känsliga för sättningar.

Om en erosionsskada upptäcks innan den blivit så stor att brostödet rört på sig kan den ofta åtgärdas inom några veckor. Arbetet består då i att fylla igen hålet med lämpliga massor.

Bilaga B 1 SOU 2007:60

Eftersom arbetet ska utföras i vatten och från en brobana eller från pråmar är det ett långsamt arbete jämfört med andra schakt- och fyllarbeten.

5.21 Nedbrytning av vägöverbyggnad

För att kunna skapa en bild av konsekvensen av klimatförändringar behövs kännedom om nuläget, det vill säga vilket underhållsbehovet och kostnaderna är idag. Det verkliga (bedömda) underhållsbehovet kan fås ur tillståndsmätningar och skiljer sig från det faktiskt utförda underhållet. Redan här stöter man på en viktig skiljelinje mellan bedömt behov av och faktiskt utförda underhållsåtgärder. Om bedömt behov och faktiska åtgärder skiljer sig väsentligt tillför detta flera oklarheter om hur förväntade konsekvenser av förändrat klimat kan kvantifieras och användas. Konsekvenserna av ett förändrat klimat kan rimligtvis bara bedömas utifrån det verkliga underhållsbehovet.

Med utgångspunkt av statistiken från tillståndsmätningar har vi kategoriserat följande avvikelser/brister som leder (ska leda) till åtgärd; spårbildning, ojämnheter och beständighet. Dessa har i sin tur delats upp i vägkonstruktionsdelar för vilka vi skattat klimateffekterna del för del. Dessutom har vi uppskattat hur stor andel av utförda åtgärder som är kopplade till de olika konstruktionsdelarna.

Ur denna analys har vi sedan dels kunnat räkna fram en uppskattning på åtgärdsbehovet vid förändrat klimat samt kunnat identifiera vilka klimatfaktorer som är viktigast avseende förändrat åtgärdsbehov.

  • Högre temperatur och därmed kortare vinter och mindre tjäle kommer att minska på slitaget särskilt då man kan förvänta en minskning i användande av dubbdäck. Minskar inte dubbdäcksanvändningen leder det till ökat slitage.
  • Kortare tjälad period och därmed minskad tjällyftning bidrar också till minskning av deformation i överbyggnad och underbyggnad. Det leder även till minskad förekomst av tjälsprickor.
  • Den kortare tjälperioden kan dock ge problem vid de fall då vi använder tjälen som en resurs. Vägen har alltså en högre bärighet när den är tjälad. Detta kan medföra större underhålls-

SOU 2007:60 Bilaga B 1

kostnader på t.ex. Regionalt viktiga näringslivsvägar. Detta under förutsättning att samma tillgänglighet för tunga transporter skall råda.

  • Ökade temperaturer och ökad förekomst av extremt varma dagar kommer att ge ökade deformationer av beläggning i spårbildningshänseende. Detta kan dock motverkas genom att styvare bindemedel kan användas.
  • Ökade grundvattennivåer till följd av högre avrinning (skillnaden mellan nederbörd och avdunstning) ökar risken för deformationer.
  • Dessutom förväntas ett ökat behov av underhåll för diken och andra avvattningssystem som en följd av intensivare och ökad nederbörd och höjda grundvattennivåer.

De förväntade behoven av åtgärder på spårbildning sammanfattas i tabell 7. Med en grov uppskattning att ökning eller minskning av behovet av åtgärd ligger på 10 (liten) respektive 20 % fås för både låga och höga ÅDT att klimatförändringar leder i söder till att åtgärdsbehovet ökar med ca 5 %. I norr ser det likadant ut för höga ÅDT, alltså en ökning på ca 5 % medan åtgärdsbehovet vid låga ÅDT minskar med 5 %. Åtgärder på ojämnheter redovisas i tabell 8. Med motsvarande grova skattning som ovan, men utan tillgång till statistik på nuvarande åtgärdsfördelning kan vi ändå göra en uppskattning på framtida åtgärdsbehov eftersom riktningen för alla faktorer är densamma. Alltså uppskattar vi att åtgärdsbehovet minskar med ca 10 %.

För beständighet (t ex. åldring av bitumen) kunde ingen entydig riktning mot minskning eller ökning anges.

Bilaga B 1 SOU 2007:60

Tabell 7 De förväntade behoven av åtgärder pga spårbildning

Spår Orsak Riktning som

följd av klimatförändring

Andel utförd åtgärd vid Låg ÅDT

Andel utförd åtgärd vid Hög ÅDT

Slitage Dubbanvändning

Barkmarksväg Fuktig vägbana Vinterns längd

Minskning

5 %

30 %

Deformation beläggning

Extrem värme Medeltemeratur

Ökning

10 %

40 %

Deformation överbyggnad

Medeltemeratur Vatten

Liten ökning

35 %

20 %

Deformation underbyggnad

Vatten i terrass Tjäle

Liten ökning i S Liten minskning i N

50 %

10 %

Sprickor (lastberoende)§

Temperatur Liten minskning 0 %

0 %

SOU 2007:60 Bilaga B 1

Tabell 8 Åtgärder pga ojämnheter

Ojämnheter Orsak Riktning som

följd av klimat- förändring

Andel utförd vid Låg ÅDT

Andel utförd vid Hög ÅDT

Tjäle Vinterns längd

Grundvattentillgång

Minskning 1) 1)

Deformation beläggning

Tjäle, regn, lokal fukt + last

Liten minskning 1)

1)

Deformation överbyggnad

Tjäle Liten minskning 1) 1)

Sättning Grundvattenyta Ingen ändring 1) 1) Sprickor Minskning 1) 1)

1) Inga uppgifter tillgängliga.

5.22 Nedbrytning av betongkonstruktioner

Betongkonstruktioner utsatta för klorider och upprepad frysning och upptining åldras betydligt fortare än annan betong. På broar utsätts kantbalkar och andra konstruktionsdelar av betong som befinner sig nära vägbanor för vägsalt och temperaturväxlingar nära noll grader. Kombinationen av klorider från saltet och upprepade fryscykler har en nedbrytande effekt på betongen samtidigt som klorider som tränger in i betongen orsakar korrosion på armeringen. Idag är kostnaden för reparationer av sådana skador cirka 30 % av våra kostnader för brounderhåll.

En ökning av antalet nollgenomgångar ger både fler fryscykler och mer vägsalt och därmed en ökning av problemen med nedbrytning av betong och korrosionsskador på armering. Dessa skador leder till ökade underhållskostnader för broar men skadorna är normalt inte av sådan art att broarna behöver stängas av.

Eftersom vissa delar av landet förutspås få fler nollgenomgångar medan andra delar av landet förutspås få färre nollgenomgångar är det svårt att avgöra om problemen med betongkonstruktioners beständighet vid tösaltade vägar kommer att öka eller minska. Den betong som har använts vid nybyggnad de senaste 20 åren har dessutom en bättre beständighet mot saltinträngning och frost än betongen i de broar som repareras idag. I de delar av landet som har tösaltats sedan 1960-talet kan vi anta att merparten av de äldre broar som har en betong med dålig beständighet mot tösaltning

Bilaga B 1 SOU 2007:60

och frysning och som har utsatts för denna klimatbelastning nu är upptäckta och åtgärdade.

Vägverket reparerar för närvarande skador av detta slag för ca 200 Mkr per år. Skadorna upptäcks normalt vid inspektioner innan bärförmågan blir kritiskt nedsatt. Om betongkonstruktioners beständighetsproblem ändras kommer det att märkas som ett ändrat behov av betongreparationer på våra broar. Ändringen kommer att vara långsam och en anpassning av insatserna kommer att ske naturligt inom det löpande arbetet med inspektioner och underhållsplanering.

Enligt simuleringarna av klimatförändringen kommer antalet nollgenomgångar att minska betydligt i södra och mellersta Sverige vilket torde leda till minskade kostnader för betongreparationer på grund av saltfrostskador. I Norrlands inland kan införandet av tösaltning leda till att äldre broar som inte haft sådana problem snabbt förfaller vilket då leder till ökade kostnader. Det är dock möjligt att dessa broar kommer att vara utbytta av andra skäl innan klimatförändringarna har nått så långt. Eftersom vägnätet är glesare i Norrlands inland än i södra och mellersta Sverige kan den tillkommande kostnaden i norr vara mindre än inbesparingen i söder. Vi bedömer att förändringen i kostnaden för betongreparationer på broar på grund av en förändring i antalet nollgenomgångar kan vara en minskning med 50–100 Mkr/år. I ett övergångsskede kan dock kostnaderna öka. Den ökningen inträffar i så fall ca 20 år efter att tösaltning som halkbekämpning införts i Norrlands inland.

Ovanstående resonemang grundar sig på det brobestånd och den kunskap om betongbeständighet som vi har idag. Eftersom äldre och därmed mindre beständiga broar kontinuerligt byts ut samtidigt som betongtekniken fortfarande utvecklas inom detta område så kan problemen antas minska i framtiden. Användningen av vägsalt för halkbekämpning är ständigt ifrågasatt och en minskning av tösaltning både vad avser vilka vägar som saltas och vilka mängder som används har redan skett. En stor del av de beständighetsproblem vi har idag kan antas bero på tösaltningen före denna minskning. Det är därför mycket osäkert att extrapolera dagens problem med betongbeständighet långt in i framtiden. Det ständigt pågående utbytet av broar, forskningen inom betongbeständighet och valet av halkbekämpningsmetoder kommer sannolikt att ha större betydelse för förvaltningen av broar än förändringen av antalet nollgenomgångar.

SOU 2007:60 Bilaga B 1

5.23 Nedisning av broar

Ett litet antal stora broar av typerna hängbro och snedkabelbro, till exempel Älvsborgsbron, Uddevallabron, Tjörnbron och Högakustenbron drabbas ibland av problem med nedisning vid fuktig väderlek vid temperaturer nära noll grader.

Vid kall och fuktig väderlek bildas ett islager på kablar och pyloner. Vid förändring av temperatur eller rörelser i bron bryts islagret loss och faller ned. På speciellt Uddevallabron har detta blivit ett trafiksäkerhetsproblem. Isstycken har vid ett antal tillfällen träffat passerande bilar. Uddevallabron har en utformning med uppåt avsmalnande pyloner vilket gör att snedkablarna går in över körbanan. Detta gör att is som lossnar faller på körbanan i större utsträckning än på broar med kablarna liggande i ett vertikalplan vid sidan om körbanan. Bron övervakas nu med avseende på nedisning och stängs av då nedisningen blir farlig. Försök har också utförts med avisningsutrustning för att kunna få isen att släppa innan den växt till en farlig tjocklek. Tjörnbron ligger nära Uddevallabron men har inte problem med nedisning, problemet tycks därför vara mycket beroende av lokala förhållanden. Även från Högakustenbron har nedisning rapporterats men i mindre omfattning.

Vägtransportsystemets redundans med avseende på detta problem beror på lokala och regionala förhållanden som till exempel trafikmängder, möjlighet till omledning eller möjlighet att upprätta en tillfällig förbindelse på platsen. För Uddevallabron finns det möjlighet till omfart med lägre standard och denna utnyttjas idag vid avstängningar pga. nedisning. För Högakustenbron är det svårare att åstadkomma en omfartsväg med en godtagbar längd.

Vi har antagit att nedisningsproblemet kan vara beroende av antalet nollgenomgångar eftersom underkylt regn, blötsnö och underkyld dimma förknippas med temperaturer nära noll grader. Antalet nollgenomgångar på Västkusten kommer enligt SMHI att minska vilket bör leda till färre tillfällen med nedisning på Uddevallabron. Förändringen är dock långsam, vid mitten av seklet förutspås en halvering av antalet nollgenomgångar. Vid Högakustenbron har nedisning också observerats vid sträng kyla vid tillfällen då älven saknar istäcke. Vi har inget prognosunderlag för sträng kyla men medeltemperaturen under vintermånaderna antas öka vilket bör minska den stränga kylan. Antalet nollgenomgångar

Bilaga B 1 SOU 2007:60

per år vid Högakustenbron kommer att minska men antalet sådana dagar under vintermånaderna kommer att öka. Den sammantagna effekten av detta för nedisningsproblem på Högakustenbron är svår att bedöma.

5.24 Temperaturpåverkan på broar

Broar påverkas av säsongsmässiga eller dagliga förändringar av temperaturen eftersom de material som ingår i bron utvidgar sig vid uppvärmning och drar ihop sig vid avkylning.

Den säsongsmässiga förändringen består av att bron blir kortare på vintrarna och längre på sommaren. Broar utformas och dimensioneras för att klara denna inverkan. Vi bedömer att de förutspådda klimatförändringarna inte påverkar detta eftersom temperaturintervallet från högsta till lägsta temperatur inte blir större.

Den dagliga förändringen består i att olika delar eller olika sidor av samma del i bron värms upp eller kyls av vid stark solstrålning eller vid hastig avkylning på klara höst- och vårnätter. Stora betongbroar är på grund av sin styvhet och sprödhet speciellt utsatta för detta problem och ett antal av våra stora betongbroar har haft skador på grund av detta vilket har lett till omfattande reparationer. Exempel på detta är Alnöbron och Farstasundsbron. Vi saknar idag tillräcklig kunskap om denna klimatpåverkan för att kunna göra optimala beräkningsregler. För nya broar innebär det inga stora extra kostnader att dimensionera på säkra sidan men för bärighetsutredningar av våra befintliga broar kan ett antagande som är alltför mycket på säkra sidan leda till att bron döms ut i onödan.

5.25 Temperatur och fuktpåverkan på träbroar

De senaste decennierna har limträkonstruktioner blivit allt vanligare vid nybyggnad av broar. Det är framförallt gångbroar som byggts av trä men ett mindre antal vägbroar har också byggts. Träkonstruktioner måste skyddas mot fukt genom inklädnad eller impregnering för att inte ruttna eller mögla. I delar av landet som får ett fuktigare klimat kan träbroars livslängd bli kortare än avsett på grund av röta och mögel.

Skador av detta slag kommer att upptäckas vid inspektioner innan bärförmågan blir kritiskt nedsatt. En anpassning till ett

SOU 2007:60 Bilaga B 1

klimat med sämre beständighet kan därför antas ske genom en löpande anpassning antingen genom att andra byggnadsmaterial väljs vid utbyte av träbroar eller genom att träkonstruktionerna skyddas bättre.

5.26 Vinterväghållning

Redan i dagsläget så syns konsekvenserna av mildare vintrar och därmed ett ökat inslag av snabbare växlingar i temperaturer och väglag. De problem som uppstår framförallt för tung trafik vid snabba temperaturväxlingar gör sig mest påmind på de s.k. 2+1 vägarna med separerade körfält. Ett behov av en ändring i gällande lagstiftning är troligen nödvändig inom en snar framtid för att undvika att fordon p.g.a. felaktig utrustning blockerar körfält under längre perioder. Krav på att samtliga fordon skall bära med sig någon form av friktions höjande redskap/ material och alltid vara utrustade med vinterdäck för att inte bli stående på olämpliga platser är således redan i dagsläget aktuellt. Att kunna förflytta ett fordon en kortare sträcka för att ge fri väg för utrycknings- och väghållningsfordon är troligen det krav som alla måste uppfylla i framtiden. Vår slutsats att antal dagar med vinterklimat succesivt kommer att bli färre i södra delarna av landet och bli mera varierande i de norra delarna kommer inte att medföra att kostnaderna för vinterväghållning minskar. Att vi upphör med vinterväghållning i södra Sverige spar givetvis kostnader men ett mera växlande vinterklimat i mellersta och norra delarna av landet medför totalt sett en förflyttning av kostnader och maskiner norrut och troligen samma omslutning i ekonomiska termer.

5.31 Stora broar

Ett litet antal stora broar av typerna hängbro och snedkabelbro, till exempel Älvsborgsbron, Uddevallabron, Tjörnbron och Högakustenbron kan drabbas av svängningsproblem vid hårda vindar.

Hängstag och kablar utsätts för vindinducerade vibrationer. Samtidig nederbörd kan förstärka vibrationerna. Detta är ett egensvängningsproblem och uppstår vid vissa vindstyrkor men inte nödvändigtvis vid de allra högsta vindstyrkorna. Om svängningarna

Bilaga B 1 SOU 2007:60

är måttliga som till exempel ett vibrerande hängstag ger den upprepade böjningen av staget en utmattning av materialet. Sådana vibrationer kan normalt undvikas genom att stagets egenfrekvens ändras genom en mindre ombyggnad. I svårare fall sätts hela bron i svängning och måste då stängas av vid hårda vindar. Detta problem är svårare att åtgärda.

Vägtransportsystemets redundans för detta problem beror på lokala och regionala förhållanden som till exempel trafikmängder, möjlighet till omledning eller möjlighet att upprätta en tillfällig förbindelse på platsen. För Uddevallabron finns det möjlighet till omfart med lägre standard och denna utnyttjas idag vid avstängningar pga. nedisning. För Högakustenbron är det svårare att åstadkomma en omfartsväg med godtagbar längd om nedisningsproblemen där ökar.

Uddevallabron, Tjörnbron och Högakustenbron är dimensionerade enligt moderna principer och kan därför antas klara en mindre ökning av vindhastigheterna. Älvsborgsbron är dock dimensionerad enligt äldre principer och en nu pågående utredning av brons bärighet visar att den saknar marginaler för någon ökning av lastpåverkan vare sig av vind eller trafik. Brons hängstag är dessutom känsliga för utmattning och har redan idag hållfasthetsproblem på grund av utmattningspåverkan från vind- och trafiklaster.

Höga broar utsätts dels för högre vindhastigheter än låga broar och dels är vindlastens angreppspunkt belägen högt över grundläggningen. För höga broar med stora spännvidder är därför vindlast, och därmed vindhastighet, en viktig parameter. Detta gäller framför allt slanka konstruktioner som hängbroar, snedkabelbroar och vissa större bågbroar. För mindre slanka men ändå höga broar som till exempel Ölandsbron har vindlasten mindre betydelse. Vi uppskattar 10–20 broar påverkas av högre vindhastigheter.

Vid höga vindhastigheter finns två problemställningar för höga broar:

  • Vindens inverkan på trafiken. Vid ett fåtal höga broar finns det idag av trafiksäkerhetsskäl restriktioner för hur bron får trafikeras vid hårda vindar. Restriktionerna kan bestå i att brons stängs helt eller att vissa fordonstyper, t.ex. lastbilar och husvagnar, inte tillåts vid vind över en viss styrka. Vid ett ökat antal tillfällen med sådana vindstyrkor ökar också antal tillfällen med sådana restriktioner.

SOU 2007:60 Bilaga B 1

  • Vindens inverkan på bron. Broar dimensioneras för en i sidled verkande vindlast som har en stjälpande effekt. En ökning av antal tillfällen med samma vindstyrkor som de vi har idag innebär ingen skillnad i detta avseende. Om däremot den förväntade högsta vindstyrkan under en viss återkomsttid ökar markant så uppfylls inte längre samhällets krav på stabilitet för höga broar. Typiska skador skulle, på ett fåtal stora broar vid en sådan ökning, kunna vara att grundläggningen eller pelarnas nedre delar ger vika så att bron börjar luta eller stjälper eller att broöverbyggnaden glider i sidled på stöden.

En hög bros redundans för ökade högsta vindstyrkor beror på vilken vindlast den har dimensionerats för. De vindlaster vi under senare decennier har använt vid nybyggnad av broar framgår av kapitel 4.

Hur snabbt en skada kan åtgärdas beror på i vilket skede den upptäcks. Om skadan har ett långsamt förlopp och upptäcks vid en inspektion kan den troligen åtgärdas utan större inverkan på möjligheten att trafikera bron. Om skadan däremot har ett så hastigt förlopp att den leder till ett haveri kan broförbindelsen förväntas vara stängd under en längre tid (2–3 år) eftersom dessa skador bara kan förväntas på stora broar.

5.41 Tunnlar och vägar

En allmän höjning av havsvattennivån kombinerat med vind och lufttryck förutses ge problem för vägtunnlar under vatten och lågt liggande vägar i södra Sverige där landhöjningen inte fullt ut kompenserar havsnivåhöjningen. Exempel på anläggningar som kan påverkas är Tingstadstunneln och Götatunneln i Göteborg och väg E6 vid Ljungskile.

5.42 Färjelägen

En havsnivåhöjning kan medföra att ett större antal färjelägen, främst på västkusten, behöver anpassas för att fortsatt kunna nyttjas.

Bilaga B 1 SOU 2007:60

6 Kostnader för skador och skadeavhjälpande åtgärder

En uppskattning av kostnaden för framtida skador innehåller stora osäkerheter. De scenarier över klimatets utveckling som uppskattningen grundas på redovisar stora skillnader sinsemellan, särskilt beträffande förändring av nederbörd som är den klimatfaktor som betyder mest för frekvensen av skred, erosion och översvämningar. En annan osäkerhet är hur de indirekta skadorna kommer att värderas i framtiden, t ex. störning av transportförsörjningen och personskador. En tredje svårighet är att bedöma hur frekvensen av stora allvarliga händelser förändras eftersom de skenbart inträffar slumpvis.

Följande uppgifter om skador bygger på enkätsvar från regionerna och omfattar enbart större skador. Kostnader för normalt underhåll och återställning av mindre skador ingår inte.

I dagsläget uppgår de totala erosions- och översvämningsskadorna under den senaste 12-årsperioden till ca 65 Mkr per år. Enbart i undantagsfall överstiger skadekostnaden för ett enskilt objekt 10 Mkr. Andelen indirekta skador bedöms ligga mellan 5 och 15 % av totalskadekostnaderna.

Motsvarande skadekostnader för skred och ras är i medeltal ca 15 Mkr per år. Ca 1/3 av skadekostnaderna kan hänföras till objekt med skadekostnader > 10 Mkr. Andelen indirekta skador bedöms ligga mellan 5 och 25 % av totala skadekostnaderna. I dessa kostnader ingår inte det senaste skredet på väg E6 söder om Munkedal.

En grov bedömning är att kostnaderna för större erosions- och översvämningsskador på lång sikt ökar med 50

  • Mkr/år i dagens penningvärde och vid dagens värdering av indirekta skador. Motsvarande ökning av kostnaderna för skred och ras uppskattas bli 20
  • Mkr/år. Dessa kostnader avser den typ av händelser som inträffar årligen eller med några få års mellanrum på vägnätet som helhet. Utöver dessa mera vanliga skadehändelser kan man på goda grunder anta att frekvensen stora skred med skadekostnader över 100 Mkr kommer att öka. Sådana händelser har hittills varit mycket få inom vägsektorn.

SOU 2007:60 Bilaga B 1

Bedömning av skadekostnaderna har gjorts utifrån de förändringar av frekvensen intensiva regn (>25 mm/dygn), hundraårsflöden (lokal tillrinning) och medelårsavrinning som redovisats för scenariet ECHAM/A2 på lång sikt. Bedömning av hur erosions- och skredfrekvens kan komma att förändras på lång sikt inom olika geografiska områden redovisas närmare i SGI ”Översiktlig bedömning av jordrörelser vid ett förändrat klimat”.

Från åtgärdsbehoven i kap 5.21 har vi gjort ansatsen att nuvarande faktiska åtgärder exakt motsvarar behovet för att utifrån detta försöka skatta kostnaderna för underhåll vid förändrat klimat. Denna analys pekar på en liten minskning av kostnaderna. Med tanke på osäkerheten hos bakomliggande antaganden och resonemang måste dock slutsatsen bli att vi från vår analys inte kan dra några slutsatser om hur och om de totala underhållskostnaderna kommer att förändras vid förändrat klimat. Vi kan dock göra uppskattningen att åtgärdsbehovet kommer att förskjutas från tjäle-relaterad mot mera värme- och vattenbelastningsrelaterad nedbrytning.

Nu återstår att väga in möjliga konsekvenser av att faktiskt genomförda åtgärder inte är tillräckligt omfattande för att motsvara det verkliga behovet. Antaget att underhållsåtgärder genomförs med en fördelning motsvarande behoven förändras inte slutsatsen i föregående stycke med annat än ökande kostnader för att uppfylla behovet. Om vi idag har en förskjutning mot tjäle-relaterade åtgärder så kan vi vänta oss att framtida kostnader ökar ytterligare utöver vad som krävs för att faktiskt möta behoven. Är det istället redan idag en förskjutning mot värme- och vattenbelastningsrelaterade åtgärder kan vi vänta oss att kostnaderna inte ökar riktigt lika mycket som skulle krävas för att täcka upp skillnaden mellan behovet och faktiskt genomförda åtgärder idag.

Bilaga B 1 SOU 2007:60

En eventuell ökad användning av vägsalt i de norra delarna av Sverige kan leda till ett ökat behov av att skydda grundvattentäkter och grundvattenförekomster mot påverkan av klorid vilket innebär kostnader för förebyggande åtgärder.

Om det visar sig att broar har för liten kapacitet för att släppa igenom högre flöden eller att broar skadas av höga flöden eller höga vattennivåer kommer detta att uppmärksammas i vår förvaltning av broarna. Eftersom klimatförändringen är en långsam process kan vi anta att problemen vanligen upptäcks vid vår vanliga förvaltning av brobeståndet. Vissa broar kommer därigenom att prioriteras för ombyggnad vid en tidigare tidpunkt än vad som annars varit fallet.

Vårt broförvaltningssystem saknar idag sökbara uppgifter om vilka broar som går över vatten och broarnas fria höjder över vatten. Vi har ur en något äldre databas sökt fram hur många broar över vatten Vägverket äger. Sökningen har också förfinats med avseende på konstruktionslängder och fria höjder över HHW enligt följande.

  • För att kunna bedöma hur stort problemet med lågt liggande broar är har resultatet bearbetats med avseende på fri höjd mellan brons undersida och högsta högvatten så att broar med en fri höjd ≤ 0,5 m resp. ≤ 1,0 m samt broar med en fri höjd < 0,3 m framgår.
  • I ett försök att uppskatta hur många broar som går över mindre vattendrag har vi räknat antal broar med konstruktionslängd mindre än 15 m. I begreppet konstruktionslängd ingår också vingmurar vilket innebär att en konventionell bro med konstruktionslängd lika med 15 m har en fri öppning lika med 8–10 m. Även broar med mycket liten öppning kan dock få en konstruktionslängd längre än 15 m om vägen korsar vattendraget i en sned vinkel eftersom konstruktionslängden mäts vinkelrätt mot väglinjen.

Vägverket äger totalt ca 15000 broar och vår sökning visar att ca 8400 av dessa går över vattendrag. Resultatet redovisas i detalj i

SOU 2007:60 Bilaga B 1

tabell 9. Enligt den förväntade förändringen av 100-årsflöden som vi fått som underlag kommer delar av södra och västra Sverige att få ökade flöden. Den delen utgörs av Blekinge län, Skåne län, Hallands län, Västra Götalands län och Värmlands län samt hälften av Jönköpings län och Kronobergs län. I denna del av landet äger Vägverket ca 3300 broar över vattendrag.

Av sammanställningen framgår att 190 broar har en fri höjd över HHW som är mindre än 0,3 m. Flertalet av dessa är rörbroar som tidigare varit klassificerade som vägtrummor och därmed byggts enligt andra regler. Problemet är koncentrerat till Västra Götalands län och Västerbottens län. Något tiotal konventionella broar med en mindre fri höjd än 0,3 m finns dock i vårt brobestånd. Dessa är antingen gamla eller har byggts med avsteg från våra regler om fri höjd. I vissa fall avser uppgiften om fri höjd ett uppmätt exceptionellt vattenstånd vid ett angivet tillfälle men broritningen anger då också ett lägre 50-årsvärde.

Bilaga B 1 SOU 2007:60

Tabell 9 Sammanställning över Vägverkets broar över vattendrag

Antal broar oavsett längd Antal broar med

konstruktions-

längd

≤ 15 m.

Totalt

antal

Fri

höjd över

HHW ≤ 1,0 m

Fri

höjd över

HHW

≤ 0,5 m

Fri

höjd över

HHW

< 0,3 m

Totalt antal

Fri höjd över

HW ≤ 1,0 m

Fri höjd över

HHW

≤ 0,5 m

Hela landet 8409 3319 966 190 5625 2574 749 Stockholms län 203 62 21 4 125 52 20 Upplands län 249 106 35 5 183 79 29 Södermanlands län

192 81 25 1 138 63 17

Östergötlands län

288 118 31 2 209 99 29

Jönköpings län 292 173 51

7 197 125 39

Kronobergs län 259 142 36

7 184 107 26

Kalmar län 300 165 62

6 212 127 44

Gotlands län 74 40 10 2 66 38 10 Blekinge län 129 44 14 2 87 32 8 Skåne län 711 278 67 16 571 232 53 Hallands län 369 172 49 2 267 126 35 Västra Götalands län

1332 635 222 48 981 511 179

Värmlands län 459 153 36

8 308 119 26

Örebro län 326 146 39

6 247 112 31

Västmanlands län

243 105 47 10 177 78 35

Dalarnas län 364 121 21

2 209 86 15

Gävleborgs län 396 169 51

8 249 126 38

Västernorrlands län

439 114 17 0 233 85 10

Jämtlands län 434 128 30

0 195 87 20

Västerbottens län

769 222 71 42 476 182 60

Norrbottens län 581 145 31 12 311 108 25

De delar Sverige där ökade flöden väntas¹)

3276 1440 432 83 2405 1136 334

Övriga Sverige 5133 1879 534 107 3220 1438 415

¹)

Blekinge län, Skåne län, Hallands län, Västra Götalands län, Värmlands län samt hälften av Jönköpings län och Kronobergs län.

SOU 2007:60 Bilaga B 1

I den del av landet där högre flöden förväntas äger Vägverket ca 3300 broar över vattendrag. En noggrannare indelning av dessa broar visar följande:

  • Ca 430 broar har en fri höjd över högsta högvatten som är mindre än eller lika med 0,5 m. Ett hundratal av dessa broar har en konstruktionslängd större än 15 m. Vid låga broar kan vattendraget dämmas upp om vattennivån stiger upp på överbyggnaden, se 5.14.
  • Ett åttiotal broar har en fri höjd över högsta högvatten som är mindre än 0,3 m. Med något undantag utgörs dessa broar av rörbroar i spännviddsintervallet 2–3 m som byggdes enligt reglerna för vägtrummor. Sannolikheten för att dessa broar ska dämma ett vattendrag och därmed orsaka översvämningar eller bortspolning av vägbankar är extra stor.
  • Bland broarna som har en fri höjd över högsta högvatten mindre än 0,3 m återfinns enstaka broar av andra typer än rörbroar. Ett exempel är en bro över en gren av Mörrumsån i Elleholm byggd 1990 med en fri höjd av 0,14 m, figur 5. Bron är belägen på den sista allmänna väg som korsar Mörrumsån innan den rinner ut i havet. Bron över Mörrumsåns andra gren på denna plats har en fri höjd av 0,38 m.
  • Ca 2400 broar går över små vattendrag och ca 330 av dessa har en fri höjd över högsta högvatten lägre än 0,5 m. Dessa broar är speciellt känsliga för kortvariga höga flöden från små avvattningsområden, se 5.15.

Figur 5 Bro över Mörrumsån (Lillån) vid Elleholm, Kalmar län

Med ett genomsnittligt anskaffningsvärde av 1,3 miljoner kronor representerar de 2400 mindre broarna ovan broar ett nyanskaffningsvärde av ca 3,1 miljarder kronor. Nyanskaffningsvärdet för det hundratal broar som har en konstruktionslängd större än 15 m och en fri höjd mindre än eller lika med 0,5 m har uppskattats till

Bilaga B 1 SOU 2007:60

0,5 miljarder kronor. Den tid som återstår fram till mitten av perioden 2071–2100 motsvarar nästan en bros livslängd, följaktligen bör en stor del av anskaffningsvärdet omsättas en gång fram till dess. Högre 100-årsflöden på grund av klimatförändringar kan leda till att en andel av dessa broar behöver bytas ut tidigare än vad som annars hade varit fallet. En grov uppskattning av merkostnaden är 20 % av anskaffningsvärdet, dvs. 700 miljoner kronor fördelat över perioden 2010

I övriga delar av landet finns ca 110 broar som har en registrerad fri höjd över högsta högvatten som är mindre än de 0,3 m som idag föreskrivs vid nybyggnad. Med något undantag utgörs dessa broar av små rörbroar. Sannolikheten för att dessa broar ska dämma ett vattendrag och därmed orsaka översvämningar eller bortspolning av vägbankar vid kortvariga intensiva regn på små avvattningsområden är extra stor. Ett antal av dessa kan behöva bytas ut av denna orsak. Anskaffningsvärdet för en liten rörbro är ca 0,9 miljoner kronor. En grov uppskattning av merkostnaden för utbyten på grund av risken för höga flöden är 20 % av anskaffningsvärdet, dvs. 20 miljoner kronor fördelat över perioden 2010

De broar som kan få problem med ökade vindstyrkor är av naturen stora konstruktioner. Att åtgärda problemen för befintliga broar kan därför vara svårt och kostsamt räknat per åtgärdad bro men det är troligen ett litet antal broar som behöver åtgärdas. Vid nybyggnad kan problemet åtgärdas genom att dimensioneringsregler löpande anpassas till aktuell väderstatistik. Merkostnaden för en ökning av vindlasten vid dimensionering av en ny bro är marginell.

6.5. Tunnlar

Vi förutsätter att anpassningsåtgärder utförs så att skadorna inte ökar.

SOU 2007:60 Bilaga B 1

6.6. Färjelägen

Några direkta skadekostnader uppstår troligen inte. Däremot uppstår samhällsekonomiska konsekvenser ifall färjetrafiken inte kan upprätthållas med anledning av för hög havsvattennivå.

7 Anpassningsåtgärder samt kostnaderna för dessa

7.11 Skred, ras, bortspolad väg och översvämning

Det påbörjade arbetet med riskanalys av vägnätet kommer att intensifieras och i första hand inriktas mot skredrisker med allvarliga konsekvenser och mot identifiering och analys av vägtrummor under höga vägbankar som är sårbara för höga vattenflöden inom de utpekade områdena. Även översvämningar som ger stora konsekvenser för trafikförsörjningen bör analyseras.

Aktuella åtgärder för att minska skredrisknivån för vägavsnitt med oacceptabel säkerhet kan vara grundförstärkning, installation av skredvarningssystem och förberedelser/förbättring av omledningsvägar. För att minska risken för bortspolning av höga vägbankar kan åtgärder som skyddar truminlopp mot igensättning, förstärkning av vägbankar så att de tål ett tillfälligt dämmande flöde och installation av reservtrumma vara aktuella. En utökad tillsyn av sårbara trumlägen vid extrem nederbörd och förberedelser för att snabbt anordna provisorisk förbifart och återställa bortspolade vägbankar kan också vara aktuella.

På grund av stora och ökande skadekostnader på lång sikt kommer omfattande åtgärder att behövas framöver. Det är därför viktigt att åtgärderna inte sätts in för tidigt och med för höga ambitioner för att samhällets kostnader ska kunna begränsas. Åtgärder som kan vänta till dess att planerat utbyte eller förstärkning av anläggningsdelen genomförs kan göras mera kostnadseffektiva. I uppdraget ingår att beskriva de åtgärder som kan komma att krävas med hänsyn till förväntade klimatförändringar. Om åtgärder krävs av andra skäl ska de inte ingå i kostnadsuppskattningen. Av denna anledning finns det skäl för att allmänt kommentera orsaker till åtgärdsbehov på kort sikt.

Bilaga B 1 SOU 2007:60

Åtgärder som genomförs omgående eller på kort sikt kan ha olika motiv:

  • Dagens funktionskrav kan behöva skärpas med hänsyn till konstruktionernas sårbarhet och konsekvenser av skada. Riskbaserade funktionskrav med hänsyn till höga flöden håller för närvarande på att tas fram. I många fall kommer kraven att skärpas, men vissa lindringar kan motiveras utan att underhållskostnaderna blir för höga. Exempel på konstruktioner som kommer att få skärpta krav är vägtrummor och mindre rörbroar under höga vägbankar.
  • Dagens krav uppfylls inte av konstruktionerna. Detta kan vara fallet för många äldre konstruktioner som inte dimensionerats enligt dagens krav. I något fall kan även nyare konstruktioner ha fått undermåliga utformningar på grund av förbiseenden vid dimensioneringen eller brister vid utförandet. Exempel på konstruktioner som inte uppfyller dagens krav är äldre vägavsnitt med för låg säkerhet mot skred.
  • Dagens klimat har redan förändrats så mycket att skadekostnaderna blir för höga. Klimatförändringar slår igenom i regelverken med fördröjning. Dagens regelverk innehåller klimatlaster härledda från väderstatistik under åren 1961
  • Denna period är också utgångspunkten för beskrivning av förväntade förändringar av klimatindex i de olika klimat- och utsläppsscenarierna. I oktober 2006 redovisade SMHI en jämförelse av temperatur och nederbörd under 1991
  • med 30-årsperioden tidigare. Jämförelsen visar att framförallt temperaturen har ökat, men även nederbördsmängden har ökat. I de nya riskbaserade funktionskraven kommer prognoser över klimatberoende laster att ingå som förutsättning för dimensioneringen.

Vid bedömningen av åtgärdsbehovet på kort sikt har inget försök gjorts att konsekvent särskilja kostnader för åtgärder efter de beskrivna orsakerna. En grov bedömning är att enbart en mindre del av åtgärderna kan motiveras på grund av inträffad och förväntad klimatförändring. De åtgärder som här har bedömts nödvändiga på medellång och lång sikt är däremot alla orsakade av den förväntade klimatförändringen.

Kostnaderna för åtgärder på kort sikt för att förebygga större erosions- och översvämningskostnader har uppskattats till

SOU 2007:60 Bilaga B 1

  • Mkr. Uppskattningen bygger på följande beräkningsexempel. Objekt som svarar för 10
  • % av kostnaderna för erosion och översvämning kan identifieras och åtgärdas. Åtgärderna reducerar risknivån med 90 %. Skadekostnaderna minskar då med 6
  • Mkr/år, ( {0,1−0,3}x65x0,9 ). Antas vidare att åtgärderna är samhällsekonomiskt motiverade och av engångskaraktär och inte medför ökade underhållskostnader blir kostnaderna för åtgärderna < 150-500 Mkr, ( nettonuvärdeskvot >0 ger åtgärdskostnad < nuvärdet av de diskonterade årsriskkostnaderna = 25x{6
  • Mkr).

Med samma beräkningsförutsättningar som ovan skulle kostnaderna för åtgärder på kort sikt för att förebygga skred uppgå till 35

  • Mkr. Denna beräkning utgår från medelvärdet av de senaste årens kostnader för skred och ras. I dessa ingår inga kostnader för personskador. Vid en riskanalys måste även utfall med möjliga personskador beaktas. Mera omfattande åtgärder kan därför motiveras. Dessutom krävs åtgärder oavsett kostnader om risknivån är hög. En samlad bedömning slutar då med att åtgärdskostnaderna på kort sikt för att förebygga skred åtminstone uppgår till 200 Mkr.

En uppskattning av kostnaderna på lång sikt för att förebygga erosion, översvämning och skred blir mycket osäker. Om förebyggande åtgärder görs i samband med ordinarie utbyte av anläggningsdel eller vid ombyggnad av vägen blir kostnadsökningarna på grund av förväntad klimatförändring väsentligt lägre än om åtgärderna görs isolerat. Men eftersom konstruktionerna utsätts för större belastningar, t.ex. högre flöden och portryck, är en kostnadsökning ofrånkomlig. En kostnadsuppskattning kan göras genom följande beräkningsexempel:

1. Åtgärder som förebygger 50 % av skadekostnaderna kan utföras i samband med ordinarie utbyte eller vägombyggnad till 10 % av kostnaden vid isolerad åtgärd. Förutsättningar i övrigt är desamma som ovanstående beräkningsexempel. Kostnad: 0,5x(70-200)x0,9x25x0,1 = 80

  • Mkr

2. Åtgärder som förebygger 25 % av skadekostnaderna utförs som isolerade åtgärder. Detta är åtgärder som inte blir väsentligt billigare om de görs i samband med ombyggnad av vägen, t.ex. förstärkning med hänsyn till skredrisk eller skydd för igensättning av truminlopp. Kostnad: 0,25x(70

  • Mkr

Bilaga B 1 SOU 2007:60

Beräkningarna ger totalt 500

  • Mkr i åtgärdskostnader, åtgärder för att förebygga stora skred oräknat. Beräkningsexemplet tyder på att kostnaderna kan bli i storleksordningen 1000
  • Mkr. Rutiner bör tas fram för bevakning och påverkan av markanvändning som förändrar infiltration, portryck, vattenavrinning och tillförsel av jord och växtmaterial till vattendrag och vägdiken intill sårbara konstruktioner. Skogsbruk och exploatering för bebyggelse är exempel på markanvändning som kan ha negativ påverkan. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt risken för läckande VAledningar i anslutning till väganläggningar med låg säkerhet mot skred. Uppföljning av portryck och erosion några år efter nybyggnad av känsliga konstruktioner kan också motiveras.

Analys av skredrisker som berör flera infrastrukturer och bebyggelse bör samordnas mellan respektive huvudmän. De skredriskkarteringar Statens Räddningsverk ansvarar för över utsatta bebyggda områden kan förslagsvis utökas till att även omfatta infrastrukturen däremellan.

Analys av översvämningsrisker i de större vattendragen bör samordnas mellan regleringsföretagen och andra berörda, lämpligen kan Älvgrupperna nyttjas i detta arbete.

7.12 Nybyggnad

Nybyggnad styrs av gällande normer och krav, dessa revideras fortlöpande för att anpassas till dagens förhållanden. För att kunna dimensionera vägkonstruktionen för hela dess livslängd behövs en analys av klimatförhållandet under vägens livslängd för dess olika komponenter.

  • Styvare bindemedel för beläggning påverkar inte kostnaden nämnvärt.
  • Tunnare överbyggnad på grund av minskade tjäldjup ger lägre kostnader.
  • Längre byggsäsong leder till lägre kostnader.
  • Byggnadsarbeten, både beläggnings- samt schaktarbeten kan försvåras om nederbördsmängderna ökar.

SOU 2007:60 Bilaga B 1

7.13 Vinterväghållning

Ett exempel på anpassningsåtgärder är att en högre beredskap måste finnas i de norra delarna av landet. Eftersom det kan bli fler halktillfällen på grund av exempelvis regn på kall vägbana (mera regn vintertid)i norr så behöver dessa vägar klassas om så att åtgärdstiderna kortas och startkriterierna bli lägre. Temperaturen kommer att variera runt noll i de norra delarna. Kostnaden för denna standardökning kommer dock inte att överstiga minskningen av kostnader i de södra delarna på grund av mindre stränga samt kortare vintrar. Kostnaden beräknas bli totalt noll kronor.

7.14 Broar

En utredning av hydrologiska förhållanden och sårbarhet för de 190 broar som enligt i vår databas registrerade uppgifter har en fri höjd över högsta högvatten som är mindre än 0,3 m bör utföras.

Omfattningen av skador på erosionsskydd för broar inspekterade under åren 1987

  • finns registrerat i vår broförvaltningsdatabas. Skadefrekvensen (antal skador/antal broar, år) uppgår till ca 5 % för broar byggda före 1985 för att därefter sjunka. 1986 gavs en ny publikation ut som behandlade erosionsskydd. Nedgången i skadefrekvens kan ses som ett resultat av ett förbättrat regelverk eller kan vara ett utslag av att dessa broar är yngre. Statistiken visar dock att i storleksordningen var tjugonde bro har skador på erosionsskydden, figur 6. En utredning som identifierar vilka av dessa broar som har hög sårbarhet med avseende på höga flöden följt av ett åtgärdsprogram för att reparera och eventuellt förbättra dessa broar bör genomföras.

Bilaga B 1 SOU 2007:60

Figur 6 Andel broar med skadade erosionsskydd

Uddevallabrons snedkablar utsätts vid kallt och fuktigt väder för nedisning. Sedan något år pågår försök med olika metoder att förhindra att islagret blir så tjockt att fallande isbitar är farliga.

7.15 Tunnlar

Behov av särskilda åtgärder för vägtunnlar med hänsyn till förväntade förhöjda havsvattennivåer bör utredas.

7.16Färjelägen

För att möta en höjd havsvattennivå krävs ombyggnation av ett antal färjelägen, främst på västkusten. Då vi inte fått värden för detta i Göteborgsområdet är det i nuläget inte möjligt att kvantifiera antal eller kostnad. Som en fingervisning kan dock nämnas att en genomsnittskostnad för ombyggnation av ett färjeläge uppgår till c:a 10 Mkr. Denna siffra varierar dock beroende på det enskilda färjelägets unika förutsättningar.

Andel broar med skadade erosionsskydd

0% 5% 10% 15%

1920 1930 1940 1950 1960 1970 1980 1990 2000

Byggnadsår

SOU 2007:60 Bilaga B 1

Underbyggda prognoser över framtida förändringar av nederbördsintensitet och höga flöden bör tas in som dimensioneringsförutsättningar i regelverket, se även Forsknings- och utvecklingsbehov. Förväntade livslängder hos anläggningarna kommer att styra valet av prognosperiod.

Dimensionering av konstruktioner med hänsyn till risken för skred och ras bör anpassas till ett tydligare risktänkande. En mera detaljerad konsekvensanalys bör styra både val av säkerhetsklass och noggrannheten vid dimensionering och utförandekontroll.

Vi har i tidigare utredningar identifierat ett behov av revidering av våra regelverk för nybyggnad och förbättring av broar, se VV Publ. 2002:156.

För närvarande utvecklar vi en modell för "riskbaserade funktionskrav" för höga flöden. Syftet med denna är att skapa ett system som kan identifiera vilka vägförbindelser som särskilt viktiga för samhället eller särskilt dyra att återställa efter en skada och höja kraven på erosionskydd etc. vid nybyggnad eller förbättring av sådana. Metoder för att minska risken för skador på viktiga nya förbindelser kan t.ex. vara att

  • bestämma HHW och flöden för en längre återkomsttid,
  • kräva högre fri höjd över vatten eller
  • föreskriva att vissa konstruktionslösningar inte ska användas i lägen med stor sårbarhet.

En modernisering av våra metoder för bestämning av dimensionerande vattenflöden och vattennivåer i ett vattendrag pågår. En modernisering av våra regler för erosionskydd är också planerad och utförs 2007

Fortsatt utveckling av metoder och åtgärder som krävs för att hantera ett förändrat klimat inom vägsektorn bör samordnas med våra grannländer, särskilt Norge som i många fall har liknande men svårare geologiska, topografiska och meteorologiska förutsättningar.

Pågående projekt ”Släntstabilitet vid ett förändrat klimat – prognosmetoder för grundvattentryck och portryck” bör breddas

Bilaga B 1 SOU 2007:60

till att omfatta även prognosmetoder för portryck vid förändrad markanvändning. Markanvändningen påverkar avvattning och infiltration och har därför stor betydelse för släntstabilitet. Nybyggnad av väg innebär ändrad markanvändning. Resultatet av detta projekt är kritiskt för att uppnå hög kvalitet vid stabilitetsanalyser även med oförändrat klimat.

Pågående projekt med syfte att beskriva åtgärder som förhindrar igensättning av truminlopp och mindre broar bör fördjupas och påskyndas så att resultaten direkt kan användas i den förestående åtgärdsplaneringen.

En länge efterfrågad samlad databas över geotekniska och hydrogeologiska undersökningar bör tas fram. En sådan databas är nödvändig för att översiktliga riskanalyser och projektering i tidiga skeden ska kunna utföras kostnadseffektivt och med hög kvalitet.

En inventering av de broar som har en lägre fri höjd över högsta högvatten än 0,3 m bör genomföras, se 7.14.

En utredning som identifierar vilka av broarna med registrerade skador på erosionsskydden som har hög sårbarhet med avseende på höga flöden följt av en åtgärdsprogram för att reparera och eventuellt förbättra dessa erosionsskydd bör genomföras, se 7.14.

För att underlätta uppföljningen av våra broar över vattendrag bör databasen i vårt broförvaltningssystem BaTMan kompletteras med

  • uppgifter om vilka broar som går över vatten,
  • uppgifter om fria höjden över MW och HHW för broar över vatten samt
  • med sökbara uppgifter som identifierar vattendragen, t.ex. i form av namngivna avvattnings- eller regleringsområden.

Kunskapen om hur stora betongkonstruktioner påverkas av temperaturens variation över dygnet, speciellt med avseende på soluppvärmning efter en kall natt eller avsvalning under kalla klara nätter behöver förbättras. Det finns sedan tidigare FUD-projekt föreslagna inom detta område men dessa har tidigare inte prioriterats tillräckligt högt för att kunna startas.

En förbättrad rikstäckande höjddatabas behövs för att kunna djupstudera olika klimatscenarier, främst kring vattenfrågor men även vid frågeställningar kring ras och skred.

SOU 2007:60 Bilaga B 1

När det gäller vinterväghållning kommer inga speciella forsknings- och utvecklingsbehov att behövas på grund av förändrat klimat utöver de löpande behoven som alltid behövs

8 Slutsatser

Konsekvenser av ett förändrat klimat

Analysen av klimatscenarierna visar att väghållningen kommer att påverkas påtagligt framför allt på lång sikt. Störst negativ påverkan kommer den förväntade ökningen av nederbörd och efterföljande höga vattenflöden ge. Om de beskrivna klimatscenarierna blir verklighet kommer antalet skred och ras, bortspolningar av vägar och översvämningar öka väsentligt. De skred och översvämningar som skett i västra Sverige under senare delen av 2006 illustrerar det vi kan förvänta oss i framtiden. Även skador på lågt liggande broar och broar vars grundläggningar är sårbara för erosion kommer att öka. Den förväntade havsnivåhöjningen kommer att medföra kostnader för anpassning av färjelägen och lågt liggande vägtunnlar. Norr om Stockholm kommer dock den pågående landhöjningen fullt ut kompensera för havsnivåhöjningen.

I nedanstående tabell anges uppskattade kostnadsökningar för skador på grund av erosion, översvämning och skred/ras och kostnader för förebyggande åtgärder. I beloppen ingår inte kostnader för mindre erosions- och översvämningsskador eller mindre skred och ras som åtgärdas genom normalt underhåll.

Bilaga B 1 SOU 2007:60

Skadetyp Förebyggande

åtgärder på kort sikt ¹)

Förebyggande åtgärder på lång sikt

Kostnadsökning för skador på lång sikt (utan åtgärder)

Större erosions- och översvämningsskador (nuvarande skadekost ca 65 Msek/år)

150

  • Msek
  • Msek/år

Skred och ras (nuvarande skadekostnad ca 15 Msek/år)

>200 Msek

Totalt 1000

Msek, förebyggande åtgärder mot större erosions- och översvämningsskador samt skred och rad²)

  • Mkr/år

Stora skred (är för närvarande sällsynta)

Ökat antal stora skred

Förtida utbyte av broar

Ca 720 Mkr under perioden³)

¹) Uppskattningen av kostnaderna bygger på följande beräkningsexempel:

  • Objekt som svarar för 10-30 % av kostnaderna för erosion och översvämning kan identifieras och åtgärdas. Åtgärderna reducerar risknivån med 90 %. Skadekostnaderna minskar då med 6
  • Msek/år, ( {0,1-0,3}x65x0,9 ). Antas vidare att åtgärderna är samhällsekonomiskt motiverade och av engångskaraktär och inte medför ökade underhållskostnader blir kostnaderna för åtgärderna < 150-500 Msek, ( nettonuvärdeskvot >0 ger åtgärdskostnad < nuvärdet av de diskonterade årsriskkostnaderna = 25x{6-18} Msek).
  • Med samma förutsättningar blir åtgärdskostnaderna för att minska skredrisker <35-100 Msek. Beräkningen utgår från medelvärdet av de senaste årens kostnader för skred och ras. I dessa ingår inga kostnader för personskador. Vid en riskanalys måste även utfall med möjliga personskador beaktas. Mera omfattande åtgärder kan därför motiveras. Dessutom krävs åtgärder oavsett kostnader om risknivån är hög. En samlad bedömning slutar då med att åtgärdskostnaderna åtminstone uppgår till 200 Msek.

²) Om förebyggande åtgärder görs i samband med ordinarie utbyte av anläggningsdel eller vid ombyggnad av vägen blir kostnads-

SOU 2007:60 Bilaga B 1

ökningarna på grund av förväntad klimatförändring väsentligt lägre än om åtgärderna görs isolerat. Men eftersom konstruktionerna utsätts för större belastningar, t ex högre flöden och portryck, är en kostnadsökning ofrånkomlig. Uppskattningen av kostnaderna bygger på följande beräkningsexempel:

  • Åtgärder som förebygger 50 % av skadekostnaderna kan utföras i samband med ordinarie utbyte eller vägombyggnad till 10% av kostnaden vid isolerad åtgärd. Förutsättningar i övrigt enligt 1). Kostnad: 0,5x(70
  • = 80−225 Msek
  • Åtgärder som förebygger 25% av skadekostnaderna utförs som isolerade åtgärder. Detta är åtgärder som inte blir väsentligt billigare om de görs i samband med ombyggnad av vägen, t ex förstärkning med hänsyn till skredrisk eller skydd för igensättning av truminlopp. Kostnad: 0,25x(70
  • Msek
  • Beräkningarna ger totalt 500−1500 Msek i åtgärdskostnader, åtgärder för att förebygga stora skred oräknat. Beräkningsexemplet tyder på att kostnaderna kan bli i storleksordningen 1000
  • Msek.

³) Kostnaden för broar är beräknad som kostnaden för att i förtid ersätta 20 % av de broar i sydvästra Sverige som har en fri höjd över HHW mindre än 0,5 m samt 20 % av de broar i hela landet som har en fri höjd över HHW mindre än 0,3 m.

Förebyggande åtgärder på kort sikt med hänsyn till risken för erosionsskador och skred motiveras i första hand av att inte alla konstruktioner uppfyller dagens krav och att dagens krav i vissa fall bör skärpas med hänsyn till konstruktionernas sårbarhet och konsekvens av skada. I mindre grad motiveras åtgärderna av den förväntade klimatförändringen och av att dagens klimat redan förändrats jämfört med det som förutsatts vid dimensioneringen. När resultaten av de påbörjade riskanalyserna finns tillgängliga kan en säkrare uppskattning av åtgärdsbehovet göras.

Inverkan av de antagna klimatförändringarna bedöms höja kostnader för underhåll av vägöverbyggnader med hänsyn till spårbildning med 5% utom i norra delen av landet där kostnaderna förutses minska med 5% för vägar med låga ÅDT. Med hänsyn till ojämnheter har underhållskostnaderna bedömts minska med 10%. Sammantaget bedöms alltså klimatförändringen medföra något lägre kostnader. Denna jämförelse har gjorts med utgångspunkt från

Bilaga B 1 SOU 2007:60

faktiskt utfört underhåll. Det verkliga underhållsbehovet som bedöms ur tillståndsmätningar skiljer sig från det faktiskt utförda. Hur kostnaderna för framtida underhåll förändras beror därför i första hand på i vilken grad tillståndsmätningar ska styra underhållet och mindre på eventuella klimatförändringar.

Kostnaden för vinterväghållning bedöms i stort bli oförändrade med en förskjutning norrut av insatserna. Med en övergång till mildare vintrar och flera växlingar i temperatur och väglag förväntas problemen med tunga fordon som blockerar vägar vid dåligt väglag öka.

Förslag till åtgärder för att anpassa vägtransportsystemet till ett ändrat klimat

För att anpassningen ska kunna göras på ett effektivt sätt krävs att kompetens inom området byggs upp och samordnas. Anpassningen utförs med samhällsekonomiskt optimerade åtgärder i den ordinarie planeringen. Förslag till åtgärder som har ett brett allmänintresse:

1. Inrättande av en nationell instans med ansvar för klimatfrågor. Instansen bör ansvara för analyser av klimatscenarier, fastställa vilket scenario som ska anses mest trovärdigt och därmed planeras utifrån samt framtagande av relevant underlag för samhällets olika aktörer utifrån detta. Instansen bör även få till uppgift att bistå samhällsaktörerna med expertkunskap inom området. 2. En nationell databas över geotekniska och hydrologiska undersökningar bör tas fram 3. En förbättrad nationell höjddatabas bör tas fram 4. Kompetens inom klimatområdet byggs upp inom Vägverket 5. Interna projekten under punkt 7.2 och 7.3 genomförs 6. Djupstudier inom särskilt utsatta områden, geografiskt eller systemdelar, genomförs

Kostnaden för punkt 4

  • ovan bedöms uppgå till 65 Mkr som engångskostnad och till detta kommer en årlig driftkostnad på c:a 6 Mkr.

SOU 2007:60 Bilaga B 1

Underbilaga

Underbilaga till Vägverkets bilaga om klimatunderlag

Vägverket har förfinat och analyserat SMHI:s klimatscenarier som underlag till bedömningar för framtida klimatförändringars påverkan på vägtransportsystemet. De klimatfaktorer som mest påverkar vägsystemet har bedömts vara temperatur, nederbörd, vind, isbeläggning, flöden och havsnivån.

Dessa faktorer är indelade i klimatindex vilka SMHI levererat framtidsscenarier för till tre olika tidsperioder, 2011

  • 2041−

207 och 2071

  • Index som använts mest som underlag i

Vägverkets rapport är temperaturer, nollgenomgångar (antal dygn när temp är både över och under 0°C), frostdagar, nederbörd, snötäcke, dygn med snö, avrinning (nederbörd minus avdunstning), hundraårsregn. I redovisningarna har enbart globalt utsläppsscenario A2 använts vilket i princip betyder måttliga ökningar av utsläpp. Samtliga beräkningar av modeller kommer från Rossby Centre, SMHI

Vägverkets rapport om klimatets påverkan på väganläggningarna består av tre delar som berör väg inklusive beläggning, bro och drift/underhåll av vägnätet. Vägsystemets ingående delar är undergrund, överbyggnad, beläggning, trummor, höga broar, låga broar, hängbroar och tunnlar. Vägverket har också ett stort antal färjor som kan beröras av främst havsnivåhöjningar.

Vägverkets rapport baseras på ett urval av klimatindex som har granskats lite noggrannare och de mest betydelsefulla har översatts från kartor till numeriska värden för fyra delar av landet för att göra det lite lättare med analysen. Många index visar tydlig skillnad t.ex. vid Mälardalen och mellan sydväst och sydost, figur 1.

Dessa områden sammanfaller också grovt med Vägverkets administrativa regioner och även möjligheterna att använda befintliga databaser om vägnätet. Vägverkets är indelat i sju regioner enligt figur 2.

Bilaga B 1 SOU 2007:60

Figur 1

Figur 2

SOU 2007:60 Bilaga B 1

Klimatindexutveckling för framtida perioder av betydelse för vägtransportsystemet

Temperatur

SMHI:s kartor för januari och juli (figur 3 och 4) visar den beräknade temperaturförändringen för månadsmedeltemperaturen i °C till de olika tidsperioderna enligt den tyska globala modellen Echam4 och utsläppsscenario A2 (i princip kraftiga utsläppsökningar).

Figur 3 Temp för januari månad i förhållande till 1961

Källa: Rossby Centre, SMHI.

Figur 4 Temp för juli månad i förhållande till 1961

Källa: Rossby Centre, SMHI

Bilaga B 1 SOU 2007:60

Förändringarna i temperatur för årets alla månader beskrivs för fyra områden i landet i figur 5, 6 och 7. Noterbart kan vara att enligt SMHI:s uppföljning av temperaturutvecklingen fram till 2005 i förhållande till 1961

  • så har mellersta och norra delen av landet en uppmätt ökning på vintern med upp emot 2°C, figur 8 (från SMHI:s faktablad nr 29).

Figur 5 Temperaturförändringar till 2011

Temperaturförändring tlll 2011-2040

0,0 0,5 1,0 1,5 2,0 2,5 3,0 3,5 4,0

Jan Feb Mar Apr Maj Jun Jul Aug Sep Okt Nov Dec

SV SO M N

SOU 2007:60 Bilaga B 1

Figur 6 Temperaturförändringar till 2041

Figur 7 Temperaturförändringar till 2071

Temperaturförändring tlll 2041-2070

1,0 1,5 2,0 2,5 3,0 3,5 4,0 4,5 5,0

Jan Feb Mar Apr Maj Jun Jul Aug Sep Okt Nov Dec

SV SO M N

Temperaturförändring tlll 2071-2100

2,0 2,5 3,0 3,5 4,0 4,5 5,0 5,5 6,0 6,5 7,0

Jan Feb Mar Apr Maj Jun Jul Aug Sep Okt Nov Dec

Bilaga B 1 SOU 2007:60

Figur 8

Bilden visar den observerade förändringen i medeltemperatur under vintern från perioden 1961

  • till 1991−

2005 enligt SMHI:s faktablad nr 29 från oktober 2006.

OBS, detta är alltså statistiskt medelvärde för 15 år och det jämförs med 30-årsperioden 1961

  • vilket innebär att när medelvärdet av observationerna görs för hela innevarande period (1991
  • kan resultatet vara annorlunda.

Detta visar att vi redan nu kan ha erhållit den beräknade uppvärmningen för 2011

2040 i Norrland.

Nollgenomgångar

Detta är ett mått på hur ofta vi får dagar med både frysning och upptining, beräkningar ger antal dygn per säsong då temperaturen är både över och under 0ºC (alltså Tmax > 0ºC och Tmin < 0ºC), figur 9. Indexet har betydelse för flera analyser av hur vägnätet och broar kommer att påverkas och även vinterväghållningen i form av snö och halkbekämpning.

SOU 2007:60 Bilaga B 1

Figur 9 Nollgenomgångar för vinter-, vår- och höstsäsongen

Källa: Rossby Centre, SMHI.

Förändringarna i antal dagar med nollgenomgångar har också tolkats från kartorna i relation till indelningen av landet i fyra områden, förändringen i antal dagar per säsong och relativa andelen i % till perioden 2071

  • blir enligt tabell 1 och figur 10−12.

Bilaga B 1 SOU 2007:60

Tabell 1 Förändring i antal dygn/säsong med nollgenomgångar

Figur 10 Relativ förändringar i nollgenomgångar för vintern

CTRL

Område 2071-2100 Diff till CTRLperiod

Indexnamn

Intervall SV SO M N SV SO M N

T2_nZeroCross, antal dygn/säsong DJF

19 19 19 14 -12 -12 5 9

MAM

17 18 19 19 -15 -16 -16 -12

JJA

0 0 0 0 0 0 0 0

SON

5 6 10 12 -5 -5 -7 -6

CTRL

Område 2071-2100 Diff till CTRLperiod

Indexnamn

Intervall SV SO M N SV SO M N

T2_nZeroCross, antal dygn/säsong DJF

19 19 19 14 -63,2% -63,2% 26,3% 64,3%

MAM

17 18 19 19 -88,2% -88,9% -84,2% -63,2%

JJA

0 0 0 0

SON

5 6 10 12 -100,0% -83,3% -70,0% -50,0%

35,7%

64,3%

64,3%

2011-2041 2041-2070 2071-2100

21,1%

36,8%

26,3%

2011-2041 2041-2070 2071-2100

-10,5%

-21,1%

-63,2%

2011-2041 2041-2070 2071-2100

-15,8%

-31,6%

-63,2%

2011-2041 2041-2070 2071-2100

Relativ förändring i nollgenomgångar från 1961-90, antal dagar per säsong under vintern, DJF

SOU 2007:60 Bilaga B 1

Figur 11 Relativ förändringar i nollgenomgångar för våren

-10,5%

-26,3%

-63,2%

2011-2041 2041-2070 2071-2100

-15,8%

-47,4%

-84,2%

2011-2041 2041-2070 2071-2100

-50,0%

-66,7%

-88,9%

2011-2041 2041-2070 2071-2100

-47,1%

-58,8%

-88,2%

2011-2041 2041-2070 2071-2100

Relativ förändring i nollgenomgångar från 1961-90, antal dagar per säsong under våren, MAM

Bilaga B 1 SOU 2007:60

Figur 12 Relativ förändringar i nollgenomgångar för hösten

Nederbörd

Nederbörden förväntas öka under hösten och vinterperioden mest i väster och norr. I figur 13 visas några kartor över nederbördens förväntade förändring. Tabell 2 och figur 14 är tolkning av kartorna och visar förväntade differenser i landets olika delar till perioden 2071-2100.

-8,3%

-25,0%

-50,0%

2011-2041 2041-2070 2071-2100

-20,0%

-40,0%

-70,0%

2011-2041 2041-2070 2071-2100

-50,0% -50,0%

-83,3%

2011-2041 2041-2070 2071-2100

-60,0%

-80,0%

-100,0%

2011-2041 2041-2070 2071-2100

Relativ förändring i nollgenomgångar från 1961-90, antal dagar per säsong under hösten, SON

SOU 2007:60 Bilaga B 1

Figur 13 Nederbördens förändring för några månader under vinter, sommar och höst

Källa: Rossby Centre, SMHI.

Bilaga B 1 SOU 2007:60

Tabell 2 Differenser i nederbörd till perioden 2071

CTRL

Område 2071-2100 Diff till CTRLperiod

Indexnamn

Intervall SV SO M N SV SO M N

Precip_sum, mm/mån

Jan

75 65 60 50 45 35 35 25

Feb

70 55 60 40 30 25 30 30

Mar

50 50 35 30 20 15 25 25

Apr

50 60 65 50 20 15 20 25

Maj

75 75 85 75 5 0 5 10

Jun

75 85 80 75 -10 -15 0 5

Jul

85 90 110 100 -15 -20 5 0

Aug

100 110 110 100 -25 -25 -15 -5

Sep

100 85 90 85 -10 -15 10 15

Okt

100 90 90 85 35 25 30 25

Nov

80 75 70 60 30 20 25 20

Dec

75 60 60 60 30 20 30 25

CTRL

Område 2071-2100 Diff till CTRLperiod

Indexnamn

Intervall SV SO M N SV SO M N

Precip_sum, mm/mån

Jan

75 65 60 50 60,0% 53,8% 58,3% 50,0%

Feb

70 55 60 40 42,9% 45,5% 50,0% 75,0%

Mar

50 50 35 30 40,0% 30,0% 71,4% 83,3%

Apr

50 60 65 50 40,0% 25,0% 30,8% 50,0%

Maj

75 75 85 75 6,7% 0,0% 5,9% 13,3%

Jun

75 85 80 75 -13,3% -17,6% 0,0% 6,7%

Jul

85 90 110 100 -17,6% -22,2% 4,5% 0,0%

Aug

100 110 110 100 -25,0% -22,7% -13,6% -5,0%

Sep

100 85 90 85 -10,0% -17,6% 11,1% 17,6%

Okt

100 90 90 85 35,0% 27,8% 33,3% 29,4%

Nov

80 75 70 60 37,5% 26,7% 35,7% 33,3%

Dec

75 60 60 60 40,0% 33,3% 50,0% 41,7%

SOU 2007:60 Bilaga B 1

Figur 14 Nederbördens förändring per månad till 2071

  • i olika

delar av landet

Nederbördsförändring tlll 2071-2100

-40,0% -20,0%

0,0% 20,0% 40,0% 60,0% 80,0% 100,0%

Jan Feb Mar Apr Maj Jun Jul Aug Sep Okt Nov Dec

SV SO M N

Bilaga B 1 SOU 2007:60

Avrinning

Den ökade nederbörden ger mera avrinning speciellt på vintern då avdunstningen är låg, avrinning definieras som nederbörd minus avdunstning. SMHI har kartor på avrinningen för månaderna april till september, pga. att den perioden på året blir varmare och får mindre nederbörd så blir avrinningen lägre under denna period, se figur 15 som visa april och september.

Figur 15 Avrinningens förväntade förändring för april och september i mm/mån

Källa: Rossby Centre, SMHI.

Tittar man på hela året så ger den ökade nederbörden under vintern, figur 13, tillsammans med en lägre avdunstning mera avrinning under denna period. Detta har varit viktigt för Vägverkets analyser av riskerna för skred och ras. Avrinningen på vintern finns ej beräknad per månad utan man använder ett index SMHI har tagit fram för Elforsk och SGU som heter PminusE_sum och beskriver effektiv nederbörd = nederbörd (P) minus avdunstning (E), summerad i mm per säsong. Man ser en tydlig ökning i detta index på vintern men hur stor del av detta som verkligen är vatten som rinner av på marken beror på snömängden. Det finns anledning att betrakta detta index tillsammans med regn och snöindex som också

SOU 2007:60 Bilaga B 1

tagits fram . I tabell 3, 4 och 5 visas regn, snö och ”P-E” tolkade från SMHI:s kartor. Perioden 2041

  • saknas i beräkningarna.

Snön minskar hela året, regnet ökar under vinter, vår och höst och ”P-E” ökar vinter och höst.

Tabellerna är också redovisade i diagram, figur 16, 17 och 18.

Bilaga B 1 SOU 2007:60

Tabell 3 För ä ndring i regn

Tabell 4 För ä ndring i snö

CT RL

V ä rd e C T R Lpe ri od 20 11-2041 F ö rändr ing t il l C T R Lperi o d 2071-2100 F ö ränd ri ng t ill C T R Lper io d

In d exn am n In te rv a ll S V S O M N S V S O M N S V S O M N

R ain fa ll_ su m D JF

150 130 50 30 80, 0 60, 0 40, 0 25, 0 1 30, 0 1 10, 0 1 20, 0 80, 0

m m /säson g M A M 150 130 150 120 15, 0 12, 0 0 ,0 10, 0 70, 0 70, 0 60, 0 70, 0

J J A 300 370 330 300 -40, 0 -50, 0 0 ,0 10, 0 -65, 0 -65, 0 -10, 0 20, 0

S O N 300 250 200 200 0, 0 -15, 0 25, 0 20, 0 70, 0 50, 0 80, 0 80, 0

Å R ET 900 880 730 650 55 7 6 5 6 5 205 165 250 250

CT RL

V ä rd e C T R Lpe ri od 20 11-2041 F ö rändr ing t il l C T R Lperi o d 2071-2100 F ö ränd ri ng t ill C T R Lper io d

In d exn am n In te rv a ll S V S O M N S V S O M N S V S O M N

R ain fa ll_ su m D JF

150 130 50 30 53 ,3 % 4 6, 2% 80, 0% 83, 3% 86, 7% 84, 6% 240, 0% 266, 7%

m m /säson g M A M 150 130 150 120 10 ,0 % 9 ,2 % 0 ,0 % 8 ,3 % 46, 7% 53, 8% 40, 0% 58, 3%

J J A 300 370 330 300 -1 3 ,3% -1 3, 5% 0, 0% 3, 3% -21, 7% -17, 6% -3 ,0 % 6 ,7 %

S O N 300 250 200 200 0 ,0% -6, 0 % 12, 5% 10, 0% 23, 3% 20, 0% 40, 0% 40, 0%

Å R ET 900 880 730 650 6 ,1% 0, 8% 8, 9% 10, 0% 22, 8% 18, 8% 34, 2% 38, 5%

Re g n

CT RL

V ä rd e C T R Lpe ri od 20 11-2041 F ö rändr ing t il l C T R Lperi o d 2071-2100 F ö ränd ri ng t ill C T R Lper io d

In d exn am n In te rv a ll S V S O M N S V S O M N S V S O M N

R ain fa ll_ su m D JF

150 130 50 30 80, 0 60, 0 40, 0 25, 0 1 30, 0 1 10, 0 1 20, 0 80, 0

m m /säson g M A M 150 130 150 120 15, 0 12, 0 0 ,0 10, 0 70, 0 70, 0 60, 0 70, 0

J J A 300 370 330 300 -40, 0 -50, 0 0 ,0 10, 0 -65, 0 -65, 0 -10, 0 20, 0

S O N 300 250 200 200 0, 0 -15, 0 25, 0 20, 0 70, 0 50, 0 80, 0 80, 0

Å R ET 900 880 730 650 55 7 6 5 6 5 205 165 250 250

CT RL

V ä rd e C T R Lpe ri od 20 11-2041 F ö rändr ing t il l C T R Lperi o d 2071-2100 F ö ränd ri ng t ill C T R Lper io d

In d exn am n In te rv a ll S V S O M N S V S O M N S V S O M N

R ain fa ll_ su m D JF

150 130 50 30 53 ,3 % 4 6, 2% 80, 0% 83, 3% 86, 7% 84, 6% 240, 0% 266, 7%

m m /säson g M A M 150 130 150 120 10 ,0 % 9 ,2 % 0 ,0 % 8 ,3 % 46, 7% 53, 8% 40, 0% 58, 3%

J J A 300 370 330 300 -1 3 ,3% -1 3, 5% 0, 0% 3, 3% -21, 7% -17, 6% -3 ,0 % 6 ,7 %

S O N 300 250 200 200 0 ,0% -6, 0 % 12, 5% 10, 0% 23, 3% 20, 0% 40, 0% 40, 0%

Å R ET 900 880 730 650 6 ,1% 0, 8% 8, 9% 10, 0% 22, 8% 18, 8% 34, 2% 38, 5%

Re g n

CT RL

V ä rd e C T R Lpe ri od 20 11-2041 F ö rändr ing t il l C T R Lperi o d 2071-2100 F ö ränd ri ng t ill C T R Lper io d

In d exn am n In te rv a ll S V S O M N S V S O M N S V S O M N

R ain fa ll_ su m D JF

150 130 50 30 80, 0 60, 0 40, 0 25, 0 1 30, 0 1 10, 0 1 20, 0 80, 0

m m /säson g M A M 150 130 150 120 15, 0 12, 0 0 ,0 10, 0 70, 0 70, 0 60, 0 70, 0

J J A 300 370 330 300 -40, 0 -50, 0 0 ,0 10, 0 -65, 0 -65, 0 -10, 0 20, 0

S O N 300 250 200 200 0, 0 -15, 0 25, 0 20, 0 70, 0 50, 0 80, 0 80, 0

Å R ET 900 880 730 650 55 7 6 5 6 5 205 165 250 250

CT RL

V ä rd e C T R Lpe ri od 20 11-2041 F ö rändr ing t il l C T R Lperi o d 2071-2100 F ö ränd ri ng t ill C T R Lper io d

In d exn am n In te rv a ll S V S O M N S V S O M N S V S O M N

R ain fa ll_ su m D JF

150 130 50 30 53 ,3 % 4 6, 2% 80, 0% 83, 3% 86, 7% 84, 6% 240, 0% 266, 7%

m m /säson g M A M 150 130 150 120 10 ,0 % 9 ,2 % 0 ,0 % 8 ,3 % 46, 7% 53, 8% 40, 0% 58, 3%

J J A 300 370 330 300 -1 3 ,3% -1 3, 5% 0, 0% 3, 3% -21, 7% -17, 6% -3 ,0 % 6 ,7 %

S O N 300 250 200 200 0 ,0% -6, 0 % 12, 5% 10, 0% 23, 3% 20, 0% 40, 0% 40, 0%

Å R ET 900 880 730 650 6 ,1% 0, 8% 8, 9% 10, 0% 22, 8% 18, 8% 34, 2% 38, 5%

CT RL

V ä rd e C T R Lpe ri od 20 11-2041 F ö rändr ing t il l C T R Lperi o d 2071-2100 F ö ränd ri ng t ill C T R Lper io d

In d exn am n In te rv a ll S V S O M N S V S O M N S V S O M N

R ain fa ll_ su m D JF

150 130 50 30 80, 0 60, 0 40, 0 25, 0 1 30, 0 1 10, 0 1 20, 0 80, 0

m m /säson g M A M 150 130 150 120 15, 0 12, 0 0 ,0 10, 0 70, 0 70, 0 60, 0 70, 0

J J A 300 370 330 300 -40, 0 -50, 0 0 ,0 10, 0 -65, 0 -65, 0 -10, 0 20, 0

S O N 300 250 200 200 0, 0 -15, 0 25, 0 20, 0 70, 0 50, 0 80, 0 80, 0

Å R ET 900 880 730 650 55 7 6 5 6 5 205 165 250 250

CT RL

V ä rd e C T R Lpe ri od 20 11-2041 F ö rändr ing t il l C T R Lperi o d 2071-2100 F ö ränd ri ng t ill C T R Lper io d

In d exn am n In te rv a ll S V S O M N S V S O M N S V S O M N

R ain fa ll_ su m D JF

150 130 50 30 53 ,3 % 4 6, 2% 80, 0% 83, 3% 86, 7% 84, 6% 240, 0% 266, 7%

m m /säson g M A M 150 130 150 120 10 ,0 % 9 ,2 % 0 ,0 % 8 ,3 % 46, 7% 53, 8% 40, 0% 58, 3%

J J A 300 370 330 300 -1 3 ,3% -1 3, 5% 0, 0% 3, 3% -21, 7% -17, 6% -3 ,0 % 6 ,7 %

S O N 300 250 200 200 0 ,0% -6, 0 % 12, 5% 10, 0% 23, 3% 20, 0% 40, 0% 40, 0%

Å R ET 900 880 730 650 6 ,1% 0, 8% 8, 9% 10, 0% 22, 8% 18, 8% 34, 2% 38, 5%

Re g n

CT R L

V ä rd e C T R L p e ri od 20 11 -2 04 1 F ör än dr ing ti ll C T R L per io d 2 0 7 1 -21 00 F ö rä n d ri ng t il l C T R L pe ri o d

Inde x n a m n In te rv a ll S V S O M N S V S O M N S V S O M N

S nowf al l_su m D JF

30 40 100 125 -1 0 ,0 -1 5 ,0 -5 ,0 5, 0 -2 0 ,0 -25, 0 -30 ,0 -3 0, 0

m m /s äso ng M A M 2 5 2 5 3 0 4 0 -10 ,0 -1 5, 0 -1 5 ,0 -10, 0 -1 5 ,0 -20, 0 -20 ,0 -1 5, 0

s o m v a tt e n J J A 0000 0 ,0 0 ,0 0 ,0 0 ,0 0 ,0 0 ,0 0 ,0 0 ,0

S O N 0 0 2 0 3 0 0 ,0 0, 0 -7, 0 -15, 0 0 ,0 0, 0 -15 ,0 -2 0, 0

Å R E T 55 65 150 195 -2 0 -30 -2 7 -2 0 -3 5 -4 5 -6 5 -65

Sn ö

CTR L

V ä rd e C T R Lper iod 2011-2041 F ö rä n d ring t ill CT R Lper iod 2071-2100 F ö rän d ring t ill CT R Lper iod

In d exn am n In te rva ll S V S O M N S V S O M N S V S O M N

Snowf al l_ sum D JF

30 40 100 125 -33, 3% -37,5% -5 ,0 % 4 ,0% -66, 7% -6 2,5% -30,0% -24, 0%

m m /s äs ong MA M 2 5 2 5 3 0 4 0 -40, 0% -60,0% -50, 0% -25,0% -60, 0% -8 0,0% -66,7% -37, 5%

s o m v a tt e n J J A 0000

SO N 0 0 2 0 3 0 -35, 0% -50,0% -75,0% -66, 7%

ÅRE T 5 5 6 5 150 195 -36, 4% -46,2% -18, 0% -10,3% -63, 6% -6 9,2% -43,3% -33, 3%

CT R L

V ä rd e C T R L p e ri od 20 11 -2 04 1 F ör än dr ing ti ll C T R L per io d 2 0 7 1 -21 00 F ö rä n d ri ng t il l C T R L pe ri o d

Inde x n a m n In te rv a ll S V S O M N S V S O M N S V S O M N

S nowf al l_su m D JF

30 40 100 125 -1 0 ,0 -1 5 ,0 -5 ,0 5, 0 -2 0 ,0 -25, 0 -30 ,0 -3 0, 0

m m /s äso ng M A M 2 5 2 5 3 0 4 0 -10 ,0 -1 5, 0 -1 5 ,0 -10, 0 -1 5 ,0 -20, 0 -20 ,0 -1 5, 0

s o m v a tt e n J J A 0000 0 ,0 0 ,0 0 ,0 0 ,0 0 ,0 0 ,0 0 ,0 0 ,0

S O N 0 0 2 0 3 0 0 ,0 0, 0 -7, 0 -15, 0 0 ,0 0, 0 -15 ,0 -2 0, 0

Å R E T 55 65 150 195 -2 0 -30 -2 7 -2 0 -3 5 -4 5 -6 5 -65

Sn ö

CTR L

V ä rd e C T R Lper iod 2011-2041 F ö rä n d ring t ill CT R Lper iod 2071-2100 F ö rän d ring t ill CT R Lper iod

In d exn am n In te rva ll S V S O M N S V S O M N S V S O M N

Snowf al l_ sum D JF

30 40 100 125 -33, 3% -37,5% -5 ,0 % 4 ,0% -66, 7% -6 2,5% -30,0% -24, 0%

m m /s äs ong MA M 2 5 2 5 3 0 4 0 -40, 0% -60,0% -50, 0% -25,0% -60, 0% -8 0,0% -66,7% -37, 5%

s o m v a tt e n J J A 0000

SO N 0 0 2 0 3 0 -35, 0% -50,0% -75,0% -66, 7%

ÅRE T 5 5 6 5 150 195 -36, 4% -46,2% -18, 0% -10,3% -63, 6% -6 9,2% -43,3% -33, 3%

SOU 2007:60 Bilaga B 1

Tabell 5 För ä ndring i effektiv nederbörd = nederbörd min u s avdunstning

CT RL

V ä rd e C T R Lpe ri od 2 011-204 1 F ör ändr ing till C T R L p e rio d 2071-2100 F ö rändr in g t il l C T R Lper io d

In d exn am n In te rv a ll S V S O M N S V S O M N S V S O M N

D IFF _Pm in u sE D JF

150 150 150 125 60 ,0 4 0 ,0 6 0 ,0 50, 0

m m /säsong M A M 5 0 5 0 100 80 20 ,0 -2 0, 0 -2 0 ,0 15, 0

JJA 5 0 7 0 100 75 -5 0 ,0 -6 0 ,0 -2 0, 0 -10, 0

S O N 150 150 175 150 50 ,0 3 0 ,0 4 0 ,0 40, 0

Å R E T 400 420 525 430 0 0 0 0 80 -1 0 6 0 9 5

P -E

CT RL

V ä rd e C T R Lpe ri od 2 011-204 1 F ör ändr ing till C T R L p e rio d 2071-2100 F ö rändr in g t il l C T R Lper io d

In d exn am n In te rv a ll S V S O M N S V S O M N S V S O M N

D IF F _ P m inus E D JF

150 150 150 125 0, 0% 0 ,0% 0, 0% 0, 0% 40, 0% 26, 7% 40, 0% 40, 0%

m m /s äsong M A M 5 0 5 0 100 80 0, 0% 0 ,0% 0, 0% 0, 0% 40, 0% -40, 0% -20, 0% 18, 8%

JJA 50 70 100 75 0, 0% 0 ,0% 0, 0% 0, 0% -100, 0% -85, 7% -20, 0% -13, 3%

S O N 150 150 175 150 0, 0% 0 ,0% 0, 0% 0, 0% 33, 3% 20, 0% 22, 9% 26, 7%

Å R E T 400 420 525 430 0, 0% 0 ,0% 0, 0% 0, 0% 20, 0% -2 ,4 % 11, 4% 22, 1%

CT RL

V ä rd e C T R Lpe ri od 2 011-204 1 F ör ändr ing till C T R L p e rio d 2071-2100 F ö rändr in g t il l C T R Lper io d

In d exn am n In te rv a ll S V S O M N S V S O M N S V S O M N

D IFF _Pm in u sE D JF

150 150 150 125 60 ,0 4 0 ,0 6 0 ,0 50, 0

m m /säsong M A M 5 0 5 0 100 80 20 ,0 -2 0, 0 -2 0 ,0 15, 0

JJA 5 0 7 0 100 75 -5 0 ,0 -6 0 ,0 -2 0, 0 -10, 0

S O N 150 150 175 150 50 ,0 3 0 ,0 4 0 ,0 40, 0

Å R E T 400 420 525 430 0 0 0 0 80 -1 0 6 0 9 5

P -E

CT RL

V ä rd e C T R Lpe ri od 2 011-204 1 F ör ändr ing till C T R L p e rio d 2071-2100 F ö rändr in g t il l C T R Lper io d

In d exn am n In te rv a ll S V S O M N S V S O M N S V S O M N

D IF F _ P m inus E D JF

150 150 150 125 0, 0% 0 ,0% 0, 0% 0, 0% 40, 0% 26, 7% 40, 0% 40, 0%

m m /s äsong M A M 5 0 5 0 100 80 0, 0% 0 ,0% 0, 0% 0, 0% 40, 0% -40, 0% -20, 0% 18, 8%

JJA 50 70 100 75 0, 0% 0 ,0% 0, 0% 0, 0% -100, 0% -85, 7% -20, 0% -13, 3%

S O N 150 150 175 150 0, 0% 0 ,0% 0, 0% 0, 0% 33, 3% 20, 0% 22, 9% 26, 7%

Å R E T 400 420 525 430 0, 0% 0 ,0% 0, 0% 0, 0% 20, 0% -2 ,4 % 11, 4% 22, 1%

CT RL

V ä rd e C T R Lpe ri od 2 011-204 1 F ör ändr ing till C T R L p e rio d 2071-2100 F ö rändr in g t il l C T R Lper io d

In d exn am n In te rv a ll S V S O M N S V S O M N S V S O M N

D IFF _Pm in u sE D JF

150 150 150 125 60 ,0 4 0 ,0 6 0 ,0 50, 0

m m /säsong M A M 5 0 5 0 100 80 20 ,0 -2 0, 0 -2 0 ,0 15, 0

JJA 5 0 7 0 100 75 -5 0 ,0 -6 0 ,0 -2 0, 0 -10, 0

S O N 150 150 175 150 50 ,0 3 0 ,0 4 0 ,0 40, 0

Å R E T 400 420 525 430 0 0 0 0 80 -1 0 6 0 9 5

P -E

CT RL

V ä rd e C T R Lpe ri od 2 011-204 1 F ör ändr ing till C T R L p e rio d 2071-2100 F ö rändr in g t il l C T R Lper io d

In d exn am n In te rv a ll S V S O M N S V S O M N S V S O M N

D IF F _ P m inus E D JF

150 150 150 125 0, 0% 0 ,0% 0, 0% 0, 0% 40, 0% 26, 7% 40, 0% 40, 0%

m m /s äsong M A M 5 0 5 0 100 80 0, 0% 0 ,0% 0, 0% 0, 0% 40, 0% -40, 0% -20, 0% 18, 8%

JJA 50 70 100 75 0, 0% 0 ,0% 0, 0% 0, 0% -100, 0% -85, 7% -20, 0% -13, 3%

S O N 150 150 175 150 0, 0% 0 ,0% 0, 0% 0, 0% 33, 3% 20, 0% 22, 9% 26, 7%

Å R E T 400 420 525 430 0, 0% 0 ,0% 0, 0% 0, 0% 20, 0% -2 ,4 % 11, 4% 22, 1%

Bilaga B 1 SOU 2007:60

Figur 16 Relativ förändring i regn till 2071

  • mm/säsong

Förändring i mm regn per säsong från 1961-1990 till 2071-2100

266,7%

58,3%

6,7%

40,0%

38,5%

DJF MAM JJA SON ÅRET

240,0%

40,0%

-3,0%

40,0%

34,2%

DJF MAM JJA SON ÅRET

86,7%

46,7%

-21,7%

23,3%

22,8%

DJF MAM JJA SON ÅRET

84,6%

53,8%

-17,6%

20,0% 18,8%

DJF MAM JJA SON ÅRET

SOU 2007:60 Bilaga B 1

Figur 17 Relativ förändring i snö till 2071

  • mm vatten/säsong

Förändring i snö i mm vatten per säsong från 1961-1990 till 2071-2100

-24,0%

-37,5%

-66,7%

-33,3%

DJF MAM JJA SON ÅRET

-30,0%

-66,7%

-75,0%

-43,3%

DJF MAM JJA SON ÅRET

-66,7%

-60,0%

-63,6%

DJF MAM JJA SON ÅRET

-62,5%

-80,0%

-69,2%

DJF MAM JJA SON ÅRET

Bilaga B 1 SOU 2007:60

Figur 18 Relativ förändring i effektiv nederbörd till 2071

mm/säsong

Avrinning och nederbörd är också beräknad enligt den s.k. HBVmodellen som utvecklades vid SMHI i början av 70-talet, modellen har en enkel struktur och är i grunden uppbyggd av tre huvudmoduler, en för beräkning av snösmältning och snöackumulation, en för beräkning av markfuktighet och den tredje rutinen för beräkning av vattnets vägar genom grundvatten, vattendrag och sjöar.

Framtida förändringar i avrinning räknas på rutor 20x20 km vilket ger bättre upplösning än förändringskartorna i tidigare figurer som är på rutor 50x50 km.

Förändring från 1961-1990 i effektiv nederbörd, P - E (Nederbörd - Avdunstning), till 2071-2100

40,0%

18,8%

-13,3%

26,7%

22,1%

DJF MAM JJA SON ÅRET

40,0%

-20,0% -20,0%

22,9%

11,4%

DJF MAM JJA SON ÅRET

40,0% 40,0%

-100,0%

33,3%

20,0%

DJF MAM JJA SON ÅRET

26,7%

-40,0%

-85,7%

20,0%

-2,4%

DJF MAM JJA SON ÅRET

SOU 2007:60 Bilaga B 1

I figur 17 visas maximalt beräknad förändring i lokal tillrinningen till perioden 2071

  • dvs. flödet lokalt från varje litet område.

För de större vattendragen beräknas förändringen utifrån figur 18.

En nyligen gjord analys i Umeälven om hur reglerade älvar kan ta emot ökad nederbörd ger följande slutsats. (Från Höga flöden i Umeälven i ett framtida förändrat klimat

rapport till Elforsk och

Klimat- och sårbarhetsutredningen.)

”Beräkningarna visar att den stora ökningen av de framtida nederbördsvärden i fjälltrakterna, också påverkar flödena längre ner i Umeälven. Speciellt stor blir effekten om A2-scenariet antas gälla (ca 20 %).”

Figur 17 Återkomsttider av dagens 100-årsflöden 2071

  • lokal till-

rinning

Källa: SMHI.

Bilaga B 1 SOU 2007:60

Figur 18 Förändring i medelårsavrinning, 2071

  • i förhållande till

1961

Källa: SMHI.

SOU 2007:60 Bilaga B 1

Frostdagar

Frostdagar är ett index som beskriver antal dagar då dygnets lägsta temperaturen <0 ºC, tidsperioden är säsong. En tydlig minskning är klar för hela landet under olika säsonger, figur 19, 20 och 21

Figur 19 Frostdagar under vintern

-4,0%

-13,3%

-20,0%

2011-2041 2041-2070 2071-2100

-6,7%

-16,0%

-40,0%

2011-2041 2041-2070 2071-2100

-34,0%

-46,0%

-74,0%

2011-2041 2041-2070 2071-2100

-37,5%

-57,5%

-87,5%

2011-2041 2041-2070 2071-2100

Relativ förändring i antal frostdagar per säsong från 1961-90 till olika tidsperioder under vintern, DJF

Bilaga B 1 SOU 2007:60

Figur 20 Frostdagar under våren

-16,7%

-25,0%

-50,0%

2011-2041 2041-2070 2071-2100

-24,0%

-40,0%

-68,0%

2011-2041 2041-2070 2071-2100

-56,7%

-66,7%

-83,3%

2011-2041 2041-2070 2071-2100

-60,0%

-68,0%

-80,0%

2011-2041 2041-2070 2071-2100

Relativ förändring i antal frostdagar per säsong från 1961-90 till olika tidsperioder under våren, MAM

SOU 2007:60 Bilaga B 1

Figur 21 Frostdagar under hösten

-26,7%

-50,0%

-60,0%

2011-2041 2041-2070 2071-2100

-40,0%

-65,0%

-75,0%

2011-2041 2041-2070 2071-2100

-70,0% -70,0%

-80,0%

2011-2041 2041-2070 2071-2100

-50,0%

-70,0%

-100,0%

2011-2041 2041-2070 2071-2100

Relativ förändring i antal frostdagar per säsong från 1961-90 till olika tidsperioder under hösten, SON

Bilaga B 1 SOU 2007:60

Snötäcke

Snötäcket utbredning visas här som förändring i antal dagar med snötäcke per år i förhållande till perioden 1961

  • figur 22.

I SMHI:s beräkningar finns också differensen i snömängd (i mm vatten) per säsong, den enda säsong som uppvisar en ökning är vintern, december

  • i övre Norrland på 10−15 mm, figur 23.

Figur 22 Förändring i antal dagar med snötäcke i förhållande till 1961

1990

-13,2%

-21,1%

-34,2%

2011-2041 2041-2070 2071-2100

-33,3%

-45,8%

-75,0%

2011-2041 2041-2070 2071-2100

-33,3%

-58,3% -58,3%

2011-2041 2041-2070 2071-2100

-30,0%

-60,0% -60,0%

2011-2041 2041-2070 2071-2100

Förändring i förhållande till 1961-1990 i antal dagar med snötäcke under året.

SOU 2007:60 Bilaga B 1

Figur 23 Förändring i snömängd i mm vatten för vintersäsongen 2071

2100 i förhållande till 1961

Källa: Rossby Centre, SMHI.

Bilaga B 1 SOU 2007:60

Isbildning

Ett nytt index har tillkommit som behandlar isbildning, (FreezRain_GT05LEO), vilket innebär antal dagar under året då maxtemperaturen är under noll grader och nederbörden i form av regn är över 0,5 mm (underkylt regn). Kartorna visar på i stort sett en minskning i hela landet av antalet dagar per år med underkylt regn, detta beror troligen på att varmare klimat ger färre dagar med förutsättningar för underkylt regn, figur 24.

Figur 24 Differens i antal dagar med underkylt regn per år

DIFF_FreezRain_GT05LE0

Källa: Rossby Centre, SMHI.

SOU 2007:60 Bilaga B 1

Havsnivåhöjningar

Varmare klimat ger en förväntad höjning av havsnivåerna, i senaste IPCC-rapporten har maximala förväntade höjningar sänkts från max ca 88 cm till ca 59 cm till 2090 i förhållande till 1990. Underlaget är består av betydligt mera forskning i frågan om glaciärernas uppträdande och värdet 59 anses betydligt säkrare än 88.

Fördelningen av höjningen i Sveriges farvatten är enligt 88cmscenariot enlig figur 25. För Vägverkets del innebär detta främst risk för ombyggnader av färjelägen och inträngande vatten i tunnlar.

Figur 25 Förändring av havets medelvattennivå vid en global höjning av havsnivån med 88 cm

Källa: Rossby Centre, SMHI. (Meier, 2006).

Bilaga B 2

Klimat- och sårbarhetsutredningen

  • Påverkan på järnvägssystemet

Banverket Anders Svensson, Erica Lidman, Anki Ingelström, Erik Sandhill, Magnus Karlsson, Johan Bergkvist

Underlagsrapport utarbetad för Klimat- och sårbarhetsutredningen, april 2007

Bilaga B 2 SOU 2007:60

SOU 2007:60 Bilaga B 2

1 Bakgrund och utformning

Denna rapport har utarbetats som svar på infordrade uppgifter från Statens Offentliga Utredningar – Klimat och Sårbarhetsutredningen.

Uppdraget kan kort sammanfattas enligt följande: En särskild utredare skall :

Kartlägga det svenska samhällets sårbarhet för globala klimatförändringar och de regionala och lokala konsekvenserna av dessa förändringar samt bedöma kostnader för skador som klimatförändringarna kan ge upphov till.

Föreslå åtgärder som minskar samhällets sårbarhet för både successiva klimatförändringar och enstaka extrema väderhändelser samt redovisa om det finns behov av ändrade uppgifter och förbättrad beredskap vid berörda myndigheter.

Av särskilt intresse är klimatförändringarnas påverkan bland annat på Infrastruktur, t.ex. vägar, järnvägar, telekommunikation, byggnadsbestånd, energiproduktion och elförsörjning, areella näringar, vattenförsörjning och avloppssystem.

I uppdraget ingick också att inhämta så bred erfarenhet och sakkunskap som möjligt och att utredaren skall samråda med berörda aktörer, bl.a. myndigheter.

Utredningen ska studera klimatförändringar med hjälp av 3 olika globala modeller baserat på två olika utsläppsscenarier, samt för tre olika tidsperioder. Tidsperioderna som ska behandlas är 2010

  • (kort sikt), 2040−2070 (medellång sikt) samt

2070

  • (lång sikt). Ansvarig sekreterare för Arbetsgrupp 1 (Teknisk infrastruktur, fysisk planering) har varit Christina Frost. Arbetsgrupp 1 har sedan arbetat i undergrupper där transporter utgjort en av dessa. Deltagande myndigheter i undergruppen transporter har förutom Banverket varit Vägverket, Sjöfartsverket, Luftfartsstyrelsen, Luftfartsverket, Krisberedskapsmyndigheten, SMHI samt SGI.

Banverket har i arbetsgruppen transporter representerats av Anders Svenson, Expertstöd Beredskap och Erica Lidman, Expertstöd, Trafik och elsäkerhet. Vid enstaka tillfällen har även Anki Ingelström, Expertstöd Samhälle deltagit.

Bilaga B 2 SOU 2007:60

2 Inledning

Inom Banverket har arbetet med underlag till klimat- och sårbarhetsutredningen letts av Anders Svenson, Expertstöd Beredskap i Borlänge på uppdrag av Anders Backman, Expertstöd Beredskap. Erica Lidman, Expertstöd Trafik och Elsäkerhet i Borlänge har också ingått i utredningen. Anki Ingelström, Expertstöd Samhälle, Erik Sandhill Expertstöd Beredskap, Magnus Karlsson Expertstöd Teknik och Johan Bergkvist Expertstöd Samhälle har deltagit i delar av arbetet.

Syftet med denna analys är att redovisa Järnvägssektorns sårbarhet vid framtida klimatscenarier som SMHI har tagit fram. Rapporten presenterar känsliga klimatfaktorer, konsekvenser och kostnader.

Påverkan på järnvägssystemet och konsekvensbeskrivningar har framtagits genom korsbefruktning av kompetenser vid avdelningarna Järnväg och Samhälle och Järnvägssystem. Arbete har drivits genom att kvalificerade generella diskussioner har verifierats mot systemkunniga. Sektionen Beredskap och Säkerhetsskydd vid Administrativa avdelningen har bidragit med stabsarbetsstruktur, allmän järnvägskunskap och insyn i det Svenska krishanteringssystemet.

Tredjepartskostnader, dvs. transportköpares förluster, och andrapartskostnader i form av ersättningar från järnvägsföretag till transportköpare/kund har inte kunnat bedömas då dessa varierar från företag till företag och skyddas av företagshemlighet.

De tekniska delsystemen rullande materiel (lok och vagnar) samt styr och reglerutrustning för trafikledning och bandrift placerad i inomhusmiljö har inte berörts i systembeskrivningen.

SOU 2007:60 Bilaga B 2

Vidare har framtida kostnader bedömts mot dagens penningvärde, dvs. ingen bedömning av förstärkning eller regression av den Svenska ekonomin har gjorts.

2.4. Målgrupp

Då målgruppen består främst av regeringen, riksdagsmän och tjänstemän vid departementen har de järnvägstekniska beskrivningarna hållits på en generell nivå. Om fördjupad inblick i systemen önskas hänvisas till handläggaren. Mycket information kan också återfinnas på www.banverket.se samt diverse andra hemsidor med järnvägsanknytning.

3 Systembeskrivning

Systemets uppbyggnad i systemtyper, m a p livslängd

Livslängden på flertalet av nedanstående systemtyper påverkas av utnyttjandet (trafikintensiteten) och underhållsfrekvensen samt i vissa fall av ursprungligt anläggningsår.

Som utgångspunkt/typanläggning för angiven livslängd har valts anläggningar på stambanor utanför pendeltågszonerna med största tillåten hastighet 200 km/h och största tillåten axellast 25 ton.

Spår

Spåret består utav räls, slipers, skarvförbindelser och befästningar. Räls varierar bl.a. beroende på anläggningsår i grovlek och bärighet. Storleken uttrycks i vikt per löpmeter och förekommer från 38 kg/m till 60 kg/m. Slipers förekommer både som träslipers (oftast bok) och betongslipers. Skarvförbindelser utgörs av olika modeller av mekaniska klämmor samt svetsade skarvar. Rälsbefästningar förekommer som spikar (äldsta varianten och bara i träslipers), skruvar eller specialklämmor och nu för tiden alltid i kombination med underläggsplattor.

Med fortlöpande underhåll kan spårets livslängd bli upp till 40 år.

Bilaga B 2 SOU 2007:60

Ballast

Ballasten är det materiel som spåret ligger i och utgörs av grus på äldre banor eller olika klasser av makadam. Ballasten underhålls genom efterfyllning och ompackning runt och under sliprarna (s.k. spårriktning) för att få ett jämnt och rätt doserat spår. På banor med mycket lövskog vid sidan eller där träflis och liknande transporteras måste makadamballast ibland renas för att humusinslaget skall försvinna och förutsättningarna för ogräs undanröjas.

Banunderbyggnad

Underbyggnaden består av underballast och bankfyllning. Underballasten och bankfyllningen består av jord- eller krossmaterial av stigande grovlek. Undergrunden kallas den del av mark till vilken last överförs från en grundkonstruktion för en byggnad, en vägkropp eller dylikt. Undergrunden kan vara förstärkt med kalkcementpelare, bankpålning, vertikaldränering m.fl. eller vara oförstärkt. Bankar kan även förstärkas med hjälp av användandet av lätta material i banken (lättklinker eller cellplast), genom anläggandet av tryckbankar etc.

Huvuddelen av texten ovan gäller nybyggda banor. Äldre banor har särskilt vad gäller underballast annan utformning, ofta oklart vad.

Växlar

Växlar konstrueras av i princip samma materiel som de spår som de ansluter till med undantag av växeltungorna. Växlar varierar i längd och vinkel med den hastighet de avses att passeras med när växeln leder till kurvspår. Specialvarianter finns av växlar främst i äldre anläggningar som Y- eller X-växlar (utläses ”kryss-”). Till växeln kan även höra en värmeanläggning som har till uppgift att hindra snö från att påverka tungornas rörlighet. Denna värme är inte hög nog att smälta bort nedfallen is då den erfordrade energin skulle skada växeln.

En växel behöver bytas efter ca 20 år.

SOU 2007:60 Bilaga B 2

Broar och stödmurar

I det svenska järnvägsnätet finns 3 629 broar, fasta eller öppningsbara. Till brokonstruktionen räknas brospann, landfästen och mellanstöd.

Vid öppningsbara broar tillkommer lyft- och förreglingsutrustning (låsanordning). Broar konstrueras av stål eller armerad betong eller kombinationer av stål och armerad betong. Vid broar med tidigt anläggningsår kan landfästen och mellanstöd vara utförda i huggen sten.

Stödmurar är beroende på anläggningsår utförda i huggen sten, betong, stålspont eller gabioner (nätkorgar fyllda med stenkross).

Vad gäller undergrund är vad som beskrivs under banunderbyggnad ovan tillämpligt. Såväl stödmurar i huggen sten som broar kan ingå i eller utgöra byggnads- eller kulturminnesmärken.

Broar konstrueras för en livslängd om 100 år.

Tunnel

En järnvägstunnel är en för tågtrafik anordnad passage som omges av berg, jord eller vatten. Tunnlar är vanligen antingen enkelspårs- eller dubbelspårstunnlar. En tunnel där det bärande huvudsystemet säkerställs enbart av bergmassan eller genom samverkan mellan bergmassan och förstärkningskonstruktionen kallas bergtunnel. Utgörs det bärande huvudsystemet i en tunnel till största delen av betong eller stål kallas tunneln för betongtunnel resp. ståltunnel. Tunneln i Hallandsås blir till största delen inklädd med bärande betongelement, s.k. segmenterad lining, och är alltså en betongtunnel.

Avvattningsanläggning

Avvattningsanläggningen består av trummor (max 2 m spännvidd eller diameter), dräneringar, diken, brunnar etc. Uppgiften hos avvattningsanläggningen är främst att samla upp och avleda dagvatten från bankroppen och järnvägskonstruktionens omgivning. Bantrummorna utgörs till största delen av rektangulära stentrummor från tiden för banornas byggande. Nya trummor utgörs vanligen av betong- eller ståltrummor. Diken kan utgöras av exempelvis bandiken eller överdiken.

Bilaga B 2 SOU 2007:60

Med underhållsintervall om 4 år skall trummor hålla 100 år.

Kontaktledning

För överföring av elektrisk energi till tågen finns på 80 % av det svenska järnvägsnätet en kontaktledningsanläggning på 5,5 m normalhöjd ovan spåret. Denna varierar i utformning med hänsyn till hastighet på banan och anläggningsår. I vissa fall har anpassningar gjorts till högre vindlast. I anläggningen ingår också en återgångsledning (ansluten till rälen) och en hjälpkraftledning som levererar el till lågspänningsanläggningar längs banan, t ex vägskyddsanläggningar eller bangårdsbelysning.

Anläggningen beräknas till 25 års livslängd.

Kraftmatning

Denna rubrik inbegriper energileveranser, omformarstationer, Banverkets transformatorstationer och matarledningar.

På grund av dåtida elektrotekniska begränsningar fastställdes under det tidiga nittonhundratalet växelströmmens frekvens till 16 2/3 Hz. För att omforma den ström som levereras från energileverantörerna krävs roterande omformare (motor-generator) eller statiska omriktare (halvledarteknik). Sådana anläggningar finns på 48 platser kopplade till det regionala elnätet via transformatorer. Längs 1 900 km av banor med tung godstrafik i Svealand och Norrland finns ett utjämningssystem med kraftledning och transformatorer som balanserar tillgång och belastning mellan olika delar av järnvägsnätet. Dessa kraftledningar löper i terräng långt från järnvägen och omfattas av samma omständigheter som ledningar ingående i stom- och regionalnät.

På några håll finns dessutom matarledningar mellan eller längs banor med normal kontaktledningsspänning, 15 kV. Ovan beskrivna anläggningar styrs och kontrolleras från åtta stycken driftledningscentraler.

SOU 2007:60 Bilaga B 2

Signalsystem

Signalsystemen används för trafikreglering på och mellan driftsplatser (stationer) samt för att skydda plankorsningar och rörliga broar. Dessutom finns ett mindre antal skred-, lavin- och renvarningsanläggningar.

För driftplatserna finns 848 signalställverk varav 158 är heldatoriserade. Ett stort antal driftplatser fjärrstyrs från de åtta driftledningscentralerna.

3 000 plankorsningar (av 8 100) är utrustade med vägskyddsanläggning.

Signalsystemen har hög underhållsintensitet (främst av säkerhetsskäl) samt relativt låg systemlivslängd med hänsyn till teknikutveckling. På lågtrafikerade banor får dock äldre system leva kvar så länge de uppfyller tillförlitlighetskraven.

Kablar, kabelgravar och kabeltrummor

En mängd kablage löper längs banorna i kabelgravar och trummor eller nedplogade i banunderbyggnaden. Dessa utgörs av allt mellan högspänningskablar och svagströmsledningar samt optofiberförbindelser med både egna och externa tele- och dataförbindelser.

Enbart tele- och optokabelnätet utgör 52 000 km av starkt varierande ålder och livslängd.

Förorenade områden (miljöskuld)

Banverket förvaltar ca 23 000 fastigheter åt staten. Inom och i anslutning till dessa fastigheter kan föroreningar förekomma i mark och grundvatten. Föroreningarna kan härröra från anläggningar inklusive utfyllnader, drift och underhåll av anläggningar och rullande material eller från gods som har hanterats och transporterats.

Föroreningar från järnvägsverksamhet kan uppdelas i två huvudgrupper. Den ena gruppen utgörs av föroreningar från källor som är ”diffusa”, dvs. de är icke-stationära eller ej klart avgränsade föroreningskällor. Exempel på sådana källor kan vara smörjoljestänk från fordon. Den andra gruppen utgörs av föroreningar från källor som är avgränsade i yta och volym, s.k. punktkällor. Exempel på

Bilaga B 2 SOU 2007:60

sådana föroreningskällor kan vara uppställningsplats för impregneringsutrustning, tankställen, transformatorer etc.

Det svenska järnvägsnätet omfattar 11 697 kilometer spårkilometer, varav drygt 80 % är elektrifierat. Cirka 70 % av nätet är enkelspårigt. Norr om Bräcke i Jämtland är samtliga linjer enkelspåriga och norr om Hällnäs i Västerbotten finns ingen omledningsmöjlighet med tillräcklig banstandard för trafiken på övre Norrland.

Största delen av det svenska järnvägsnätet, ca 90 %, förvaltas av Banverket. Övriga förvaltare är bl.a. Inlandsbanan AB, Arlandabanan och Öresundsbrokonsortiet. Det kapillära nätet, industrispår o dyl., ägs av privata intressen eller kommunerna.

Gränsövergångar finns över Öresundsbron mot Danmark och på fyra ställen mot Norge varav Malmbanan mot Narvik är en samt mot Finland med spårviddsväxling till finsk/rysk spårvidd. Vidare finns tre färjeförbindelser; Göteborg till Jylland, Trelleborg till Tyskland och Ystad till Polen.

Den generella redundansen i järnvägssytemet finns främst inte i delsystemen utan i järnvägsnätets möjlighet till omledningar på andra linjer, förekomst av dubbelspår och täthet mellan stationer där trafikreglering kan ske.

Om bortfall av elkraftmatning inträffar helt eller delvis erfordras dieseldragkraft för att avveckla och ersätta trafiken. Då ca 96 % av trafiken sker med eldrivna fordon beräknas denna endast till liten del kunna ersättas med diesellok.

Störningstoleransen i järnvägssystemet är redan utan extrema väderhändelser relativt låg, bland annat beroende på att cirka en tredjedel av nätet har trafikmängder som tangerar kapacitetstaket. En viktig åtgärd för att skapa robusthet är därför att tillskapa redundans och omledningsmöjligheter både i den fysiska infrastrukturen och i trafikstyrningen.

SOU 2007:60 Bilaga B 2

De klimatfaktorer eller väderhändelser som bedöms ge störst konsekvenser samt är sannolikast att inträffa är;

  • Högre temperaturer

(I kombination med mer nederbörd ger detta dessutom högre luftfuktighet och därmed större korrosion)

  • Flera nollgenomgångar under vinterperioden
  • Vanligare förekomst av och kraftigare åska
  • Större mängd nederbörd

(Surt regn ger dessutom ökade korrosionsskador samt leder till övergödning)

  • Vanligare förekomst av plötsliga stora flöden
  • Större snömängd (Främst i Övre Norrland)
  • Kraftiga regn av tropisk karaktär
  • Ökad vind

Den tekniska utvecklingen av järnvägssystemet och inriktningen på robusthet och säkerhetshänsyn i järnvägsplanering vilken beskrivs i Banverkets handbok 806.07 bedöms positivt påverka den allmänna motståndskraften mot påverkan genom klimatförändring.

Strävan att driva större del av trafiken med eldrift samt överflyttning av landsvägstransporter till järnväg bidrar enligt Banverkets uppfattning till att påverka klimatförändringarna i positiv riktning.

Forskning bedrivs sedan länge avseende material och utformning av anläggningar. Denna forskning har främst sin grund i kraven på ökade axellaster och högre hastigheter men föranleds också av att

Bilaga B 2 SOU 2007:60

dimensioneringen av infrastrukturen måste förändras för att hantera t ex ökad nederbörd.

Vidare bedrivs forskning om övervakning av infrastrukturen med hjälp av sensorer som kan mäta tillståndet i bankar, spår och broar och ge en förvarning om sättningar eller skred.

Järnvägtransportsystemets redundans mot en avstängning beror på lokala och regionala förhållanden som till exempel trafikmängder, möjlighet till omledning eller möjlighet att upprätta en tillfällig förbindelse på platsen.

Om skadan består i att en järnvägsbank spolats bort kan en reparation av förbindelsen normalt utföras inom några dagar eller inom några veckor. Att byta ut en mindre bro som skadats allvarligt tar normalt 6

  • månader. Om en stor bro skadas allvarligt och måste bytas ut kan det röra sig om 2 á 3 år innan en ny bro finns på plats. För de flesta fasta broar kan tillfälliga förbindelser ordnas relativt enkelt med hjälp av reservbromateriel.

Banverket är med och finansierar projektet Include. Där ingår forskning om gränsöverskridande samverkan för att uppnå hållbarhet. Fungerande samverkan i samhällsplaneringen är förmodligen viktigare än tekniska arrangemang om man ska klara av klimatförändringarnas samhällseffekter på mer generell nivå.

4 Ansvarsförhållanden och regelverk idag

Planering av järnvägsbyggande följer en process i vilken både Banverket och samhället i övrigt medverkar. Detta regleras i 1 kap. 4 § i Lagen om byggande av järnväg (Banlagen). Planeringsprocessen syftar till att ge förfarandet vid byggande av järnvägar en god anknytning till övrig samhällsplanering och miljölagstiftning. Genom processen tillgodoses behovet av att redan i tidiga skeden förankra planeringen av järnvägar i länsstyrelsernas och kommunernas planering. Detta omfattar också en möjlighet att involvera erforderliga aspekter med hänsyn till påverkan av klimatförändringar.

I vissa fall ska tillkomsten av järnvägar tillåtlighetsprövas av regeringen. Detta regleras i miljöbalken och gäller nya järnvägar för fjärrtrafik och nya spår längre än fem kilometer för befintliga järnvägar för fjärrtrafik. Ett regeringsbeslut omfattar tillåtligheten

SOU 2007:60 Bilaga B 2

av järnvägen inom ett visst område. Härvid ges möjlighet till hänsynstaganden inom ramen för identifierade samhällsövergripande anpassningsåtgärder.

Som stöd i projekteringsarbetet har en handbok framtagits med namnet ”Robusthets- och säkerhetshänsyn i Järnvägsplanering”. Denna avhandlar till del åtgärder visavi totalförvar och skydd mot antagonistiska hot men också normativ grund för att vidta åtgärder för att minska åverkan från naturkrafter.

5 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Spår

Högre temperaturer ger ökad risk för solkurvor. Högre lövinslag i skogen ger mer lövhalka vilket kan ge upphov till trafikstörningar samt slirsår och vågbildning. På den positiva sidan kan nämnas minskad risk för temperaturrelaterade rälsbrott.

Avseende risker vid stora mängder nederbörd eller plötsliga stora flöden se ”Banunderbyggnad” nedan.

I Övre Norrland kan trots generellt sett mildare klimat förläggningen av medelvintertemperaturer till ”snöspektrat” ge större snömängd inklusive större röjningsbehov och högre volym på avsmältning.

Ballast

Mer lövinslag i skogen vid höjda medeltemperaturer ger mer humusinblandning i ballasten vilket innebär behov av tätare ballastrening.

Avseende risker vid stora mängder nederbörd eller plötsliga stora flöden se ”Banunderbyggnad” nedan.

Bilaga B 2 SOU 2007:60

Banunderbyggnad

Större mängd nederbörd medför risk för infiltration och erosion och därmed minskad bärighet.

Plötsliga stora flöden innebär risk för genomspolning av bankroppen samt ras och skred. Vid vissa fjällnära sträckningar skall särskilt risken för s.k. slamströmmar beaktas.

Växlar

Vid en vintermedeltemperatur närmare 0ºC lossnar is lättare från nedisade fordonsunderreden. Detta inträffar särskilt vid skakningar som uppstår när fordon passerar växelgator på stationer. Därvid uppstår risk för driftstörningar om isen blockerar växeltungornas rörlighet.

Broar och stödmurar

Stora flöden medför starkt ökad risk för skador på landfästen, mellanstöd och anslutande bankar inklusive urspolning av undergrunden.

Kontaktledning

Vid ökade vindlaster erfordras kraftigare konstruktioner av kontaktledningen. Dessutom ökar risken att fallande träd skadar anläggningen.

Om förutsättningarna för nedisning ökar (främst i ÖN) kan detta (särskilt i kombination med kraftiga vindar) ge ökad risk för trafikstörningar och förstörd anläggning.

Kraftmätning

Med åskfrekvensen ökar risken för tillfälliga störningar av energileveranser.

Om nedisningen ökar finns risk för brott på kraftledningar och matarledningar enligt samma problembild som för energiföretagen.

SOU 2007:60 Bilaga B 2

Som positiv effekt av ökad nederbörd kan nämnas större tillgång på vattenkraftsproducerad el.

Tunnel

Tunnlar är relativt opåverkbara av klimatförändringar med undantag av lågt liggande objekt som kan riskera att översvämmas vid stora flöden eller stor mängd nederbörd.

Avvattningsanläggning

Händelsekedjan ökad medeltemperatur – större lövinslag – ökat humusmängd i avrinningen medför större krav på underhåll. Större nederbördsmängder ställer krav på dimensionering för detta.

Signalsystem

Fler och kraftigare åskväder medför större risk för utslagning av icke EMP-skyddade elektroniksystem.

Risken för skador på elektronik vid översvämningar bör beaktas vid placering av anläggningarna.

Förorenade områden (miljöskuld)

Vid höga flöden eller större mängd nederbörd kan det finnas risk för urlakning av farliga ämnen eller utvidgning av förorenat område genom skred.

Järnvägsnära mark

Dåligt skött mark kan ge dräneringsproblem. Träd på annans mark kan behöva fällas för att minska riskerna för trafikstörning eller skada på kontaktledning genom vindfälle.

Bilaga B 2 SOU 2007:60

6 Anpassningsåtgärder samt kostnader för dessa

De åtgärder som i ett första bedömande prioriteras är:

  • Fortsatt implementering av ”Robusthets- och sårbarhetshänsyn i Järnvägsplaneringen”.
  • Gallring av ”riskträd” intill elektrifierad bana. (Se nedan)
  • Erosionsskydd vid broar, trummor och andra platser där stora flöden kan uppträda.
  • Utvecklat underhåll av avvattningsanläggningar.
  • Fortlöpande översyn på standarder för dimensionering av kontaktledningsanläggning.

Kostnader för utbildning av medarbetare involverade i planering av nyanläggning eller omfattande uppgradering av järnväg beräknas till 1 miljon per år tills tankesättet på dessa frågor hunnit bli permanentat.

För att minska risken för elavbrott har Banverket tagit fram ett program för trädsäkringsskador som innebär att träd utmed banan avverkas eller hålls låga. Kostnaden för programmet täcks inte av nuvarande anslag, varför Banverket begärt tilläggsanslag med totalt 50 miljoner kr per år under åren 2008

  • När denna första insats är genomförd blir kostnaden för vidmakthällande ca 10 % dvs. 5 miljoner per år.

Banverket underhåller och utvecklar järnvägen för att möta det ökade krav som omgivningen ställer på vår produkt. De ökade kraven är främst krav på ökade hastigheter, längre tåg, tyngre tåg, ökad ”hänsyn” till miljön (buller, vibrationer, EMC mm). För att klara de ökade kraven utvecklas järnvägen med nya anläggningstyper, standarder och normer.

Banverket fick efter skredet i Ånn under 2006 i uppdrag att redovisa åtgärder för skred och ras med nuvarande klimatpåverkan. I uppdraget redovisades en rad konkreta åtgärder för att förbättra underhåll och på sikt förändra dimensioneringsgrunder

Avseende avvattningsanläggning och erosionsskydd består den ökade kostnaden består av ökade underhållskostnader samt ökade kostnader vid utbyte på grund av dimensioneringsförändringar. Ett övergripande försök till att ange en kostnad för detta är att utbytes-

SOU 2007:60 Bilaga B 2

kostnaden ökar med 10 mkr årligen. När det gäller underhållskostnaden är det främst besiktning och ökade åtgärdskostnader som måste till. En grov uppskattning är att det rör sig om 15 mkr årligen.

De sammanlagda extrakostnaderna blir därför 31 miljoner om året inledningsvis.

7 Slutsatser

Behovet av systemförändringar omfattar främst den tekniska utvecklingen av järnvägssystemet med inriktning på robusthet och säkerhetshänsyn i järnvägsplaneringen. Strävan att driva större del av trafiken med eldrift samt flytta över landsvägstransporter till järnväg bidrar enligt Banverkets uppfattning till att påverka klimatförändringarna i positiv riktning.

Eftersom klimatförändringarna ökar risken för oförutsebara och plötsliga skador på banan krävs att järnvägssystemet utformas för att tåla störningar i högre grad än idag. Det går alltså inte grantera framkomlighet i ett framtida klimat med ett slimmat system. Platser där ökad kapacitet (redundans) och omlednings-möjligheter av främst godstrafik, men också långväga persontrafik, på sikt skulle behövas är Västra Svealand och Götaland samt Norrlandskusten.

SMHI:s klimatscenarier har visat på både positiva och negativa konsekvenser för järnvägen med ett förändrat klimat. Till de positiva konsekvenserna kan nämnas att det förmodligen blir färre snöstormar, minskad risk för temperaturrelaterade rälsbrott och större tillgång på vattenkraftsproducerande el. Till de negativa konsekvenserna kan följderna bli ökad frekvens av stormar, kraftig nederbörd, nollgenomgångar samt kraftiga åskväder etc.

Banverket uppfattar sig inte vara färdigt med dessa frågor i och med att underlaget till rapporten insänds. Nu börjar det verkliga arbetet med att skapa förståelse för problemen och lägga grunden för anpassning av den tekniska anläggningen.

Bilaga B 3

Underlag för Klimat- och sårbarhetsutredningen (M 2005:03) om sjöfartssektorn

Sjöfartsverket

Underlagsrapport utarbetad för Klimat- och sårbarhetsutredningen, 2007-08-16

Bilaga B 3 SOU 2007:60

SOU 2007:60 Bilaga B 3

1 Bakgrund

Svenska Kraftnät är ett statligt affärsverk som bl.a. har till uppgift att upprätthålla elförsörjningen för svenska samhället. I uppgifterna ingår att vara systemansvarig för hela elsystemet i Sverige samt att svara för det svenska stamnätet omfattande investeringar, drift samt underhåll. Svenska Kraftnät har dessutom till uppgift att vara Elberedskapsmyndighet.

Syftet med denna analys är att redovisa eventuella störningseffekter på stamnätet vid de framtida tänkbara klimatscenarier som SMHI har tagit fram. Redovisningen är ett underlag till Klimat-och sårbarhetsutredningens sluttrapport hösten 2007.

2 Systembeskrivning

Svenska stamnätet består idag utav 10600 km 400 kV-ledningar och 4400 km 220 kV-ledningar. Det totala antalet stationer i stamnätet är 135 stycken.

Stamnätet sträcker sig idag över hela landet från norr till söder mellan de olika produktions- och överföringsanläggningarna. Stamnätet är också anslutet via förbindelseledningar med våra nordiska grannländer samt Polen och Tyskland.

Överföringen av energi sker främst idag genom luftledningar, vissa av utlandsförbindelserna är byggda som sjökablar.

Bilaga B 7 SOU 2007:60

Spänningsnivåerna från 130 kV (regionnät) och lägre ned till distributionsledningsnivå ägs av Vattenfall, EON, Fortum, Graninge, Jämtkraft och flera andra mindre nätbolag.

Figur 1 Kraftnätet i Nordvästeuropa

SOU 2007:60 Bilaga B 7

Följande normer har tillämpats för elektriska friledningar under stamnätets utbyggnad:

1933–1945 SEN 12 – 1933 1945–1961 SEN 12 – 1945 1961–1973 SEN 3601 – 1961 1973–1993 SEN 3601 – 1973 1993–2003 SS 43601 – 1993 2004– SS-EN 50341

Förutom ovanstående gäller Svenska Kraftnäts tekniska riktlinjer SvK TR 5:1, för 220 kV och 400 kV-ledningar. I SS-EN 50341 och SvK TR 5:1 ingår svenska, europeiska och internationella normer/standarder.

Stamnätet har dimensionerats för lastfallet ”Samtidig vind- och islast” fram till 1993 då också belastningsfallet ”Vind utan islast” infördes med ett högre vindtryck/vindhastighet. I dimensioneringskraven ingår också klimatologiska bedömningar. T.ex. beräknas kraftledningar i svenska fjällkedjan samt på västkusten, med högre vindtryck/vindhastighet än normalt samt i vissa fall också större islast. Vid nybyggnad av Svenska Kraftnäts kraftledningar idag, utförs en vindhastighetsanalys för den aktuella ledningssträckningen m.a.p. maximala byvindshastighet.

Stamnätet utförs som trädsäkra ledningar vilket innebär att ledningsgatan röjs, så att inget träd skall kunna falla ner på kraftledningen och förorsaka skada.

Den första 400 kV-ledningen uppfördes 1950

  • Ledningar och stationer för denna spänning har byggts från 1950-talet och framåt. Den senaste nybyggda ledningen stod klar 2004 och är en totalrenovering av en gammal 220 kV-ledning.

En kraftledning och dess ingående komponenters livslängd, är beroende av underhållsinsatser, miljö, material etc. Livslängden för stamnätsledningar bedöms därför variera mellan 80 till över 100 år.

Svenska stamnätets stationer är dimensionerade enligt svensk standard SS 421 01 01 (Starkströmsanläggningar med högre nominell spänning än 1kV AC) samt Svenska Kraftnäts tekniska riktlinjer för 400- och 220 kV-stationer. Dimensioneringen omfattar både is- och vindlaster för de i stationer ingående detaljerna. Stationers olika anläggningsdetaljer har en varierande livslängd mellan 15

  • år. Idag förnyar man 2 stationer per år.

Bilaga B 7 SOU 2007:60

Löpande inspektioner och underhåll utförs på både ledningar och stationer för att säkerhetsställa driften. Speciella status undersökningar utförs på gamla ledningar och stationer för att klargöra på längre sikt, om större åtgärder och investeringar är nödvändiga.

Känsliga klimatfaktorer för stamnätet som kan leda till driftavbrott kan indelas på följande sätt:

Speciellt för ledningar:

  • Isbarksstorm.
  • Extrema islaster med moderata vindförhållanden
  • Extremt höga vindar utan is
  • Salthaltig isbeläggning på västkusten

Speciellt för stationer

  • Isbarkstorm på västkusten.
  • Extremt höga vindar utan is

När det gäller extrema väderhändelser i dagens ledningsnät har följande stolphaverier inträffat mellan 1969

Väderhändelse Årtal Landskap Rasade stolpar Skadade

stolpar

m.ö.h.

Extremt hög vind (4 fall) 1972 Norrbotten

1983 Skånes ostkust 2 1 1991 Jämtland 2 1995 Västmanland 2 Extrem islast (4fall) 1988 Norrbotten 1 375 1990 Norrbotten 8 450 1996 Dalarna 1 750 1996 Dalarna 6 610 Extrem is och vind (2 fall) 1969 Dalarna 1 2 540 1988 Dalarna 2 1 690

SOU 2007:60 Bilaga B 7

Stolphaverier orsakad av extrem islasttillväxt har förekommit som lokala fenomen utmed vissa ledningssträckor. Haverierna har främst skett i höglänt terräng 350

  • m.ö.h. Anledningen till rasen har varit en kombination av extrem islasttillväxt större än vad konstruktionen tillåter samt att man vid stolpplaceringen utnyttjat maximala belastningsspannlängder och därmed har det inte funnits någon kapacitet kvar för extrema väderhändelser. På de platser där extrema islaster har förekommit, har ombyggnad skett av ledningssträckorna för att öka lastkapaciteten.

I stationer och på ledningar på Västkusten, kan det förekomma salthaltiga beläggningar eller isbeläggning på isolatorer, som kan orsaka elektriska överslag och störningar . Inne i stationerna kan det också förekomma isbeläggning på rörliga delar på apparater. Ovanstående väderfenomen har förekommit endast ett fåtal gånger.

Inget av de förkommande haverierna har orsakat avbrott i elförsörjningen, detta p.g.a. god redundans i nätet.

2.4.1. Tidigare åtgärder

Vid störningar/haveri utreds alltid orsaken till det inträffade samt om eventuella större åtgärder kan anses vara nödvändiga för att säkerhetsställa driften av kraftnätet.

Tidigare haverier/störningar på stamnätet har varit,

  • Haveri vid extrem lokal islast:

Åtgärd: Identifiering av områden med extrem islast samt förstärkning/ombyggnad av sådana ledningssträckor

  • Haveri vid extrem vindlast utan is:

Åtgärd: Speciellt dimensioneringsfall med hög vindlast infört 1993.

  • Elektrisk överslag i stationer p.g.a. salthaltig beläggning:

Åtgärd: Preparering av isolatorer med silikonolja

Införande av spolningsanordningar. Införande av kompositisolatorer i kuststationer.

Bilaga B 7 SOU 2007:60

2.4.2. Forskning och utveckling

Inom Svenska Kraftnät pågår en omfattande forsknings- och utvecklingsverksamhet i samarbete med bl.a. Vattenfall, Statnett och Fingrid. När det gäller pågående verksamhet som har anknytning till väderrelaterade fenomen kan följande projekt nämnas:

  • Provning av automatiska islastvarningssystem för kraftledningar
  • Utveckling av nya korrosionsskydd
  • Silikonbeläggning av isolatorklockor
  • Studier av kompositisolatorer vid is- och snölast

Dessutom pågår också kartläggning av korrosionsriskområden m.a.p. stamnätets ledningar och stationer.

2.4.3. Reparationsberedskap

Utöver reservdelar för vanliga stamnätsstolpar har Svenska Kraftnät anskaffat ett antal beredskapsstolpar av modultyp som kan användas vid haverier på elnätet. Med dessa stolpar kan man snabbt bygga upp ledningar förbi haveriplatsen. Dessa stolpar kan användas från 400 kV och nedåt till distributionsledningsnivå.

Genom sammanslutningen Elsamverkan samarbetar alla nätbolag i Sverige vid storstörningar. Svenska Kraftnät medverkar också med egen personal för samordning av resurser.

Svenska Kraftnät har avtal med Försvarsmakten för behov inom elförsörjningen av bistånd med bl.a. transportmedel vid storstörningar som t.ex. vid stormen Gudrun 2005, samt stormen Per januari 2007. Försvaret kan då hjälpa till att transportera både personal och materiel.

Det planeras en utökning av användarkretsen och täckningsområdet för mobilradiosystemet Rakel, där elförsörjningens företag är avsedda att ingå. Vidare förvaltar Svenska Kraftnät ett antal mobila lednings- och sambandsenheter (MOLOS).

SOU 2007:60 Bilaga B 7

2.4.4. Systemförändringar / utveckling

För ett framtida perspektiv på 25

  • år bedöms det inte ske några större förändringar av stamnätets konstruktionsutförande. Viss utbyggnad kommer att utföras under åren och majoriteten av ledningsnätet kommer fortfarande att vara luftledningar. Endast en liten del kommer att vara förlagd som markkabel och då möjligtvis främst som ledningsnät i storstäder.

3 Konsekvenser av klimatförändringar och extrema väderhändelser

Vid bedömning av klimatförändringarnas påverkan på stamnätet har SMHI Rossby Centers klimatkartor använts. Kartorna bygger på beräkningar med Rossby Centrets regionala klimatmodell RCA3 och den kopplade RCAO-modellen.

Vindar

De förändringar i vindhastighheter som förväntas ske fram till år 2100 bedöms ha en ringa påverkan på stamnätet med utgångspunkt från de dimensioneringskrav vi har idag.

Isbildning

Enligt SMHI klimatkartor kommer antalet dagar med isbildning att minska i framtiden p.g.a. högre temperaturer. Idag har Götaland 9

  • dagar med isbildning och norrland 15−18 dagar.

Bilaga B 7 SOU 2007:60

Åska

Det är mycket svårt att förutse hur åskbilden kommer att förändras. Inga modeller finns att tillgå för att kunna analysera faktorer som intensitet eller frekvens. Trots det kan ett generellt resonemang som bygger på andra klimatfaktorer försöka förutse vilken riktning åskmönstret förväntas gå mot. Som nu kommer åskintensiteten förmodligen att vara störst under sommarmånaderna. Möjligtvis kan två fenomen uppstå med ett förändrat klimat.

  • Antalet nedslag per ytenhet ökar. Uppgifter om hur stor ökningen förväntas bli finns inte.
  • Fler kraftiga blixtar kan förekomma.

Stamnätet i Sverige är dimensionerat för att klara felströmmarna vid åskfel. En ev. ökning av åskfrekvens- och intensitet kommer att gå sakta. Därför finns det möjlighet i underhålls och förnyelsearbetet att öka anläggningsskyddet. Detta kan göras kontinuerligt så att antalet störningar på elnätet inte behöver öka i omfattning.

Översvämning

Vid väderrelaterade översvämningar kommer vattnet att stiga långsamt och vindförhållandena brukar vara lugna. Därmed tillförs inga större dynamiska krafter till stolpkonstruktionerna. Förloppet kommer därför inte ha någon större påverkan på stolparna som blir utsatta för översvämningarna. Först vid längre perioder med vattenmättad mark kan t.ex. sättningsskador uppkomma, och i längden som konsekvens av detta stolpras. Vid eventuellt väderomslag till stormvindar skulle stolphaverier också kunna inträffa. En översiktsstudie angående översvämningsscenario för Hjälmaren, Vänern eller Mälaren vid en 100-års nivå visar att anläggningar som ägs av Svenska Kraftnät skulle drabbas i liten omfattning. För stolpar som står längre tider i vattensjuk mark ökar risken för korrosionsskador.

SOU 2007:60 Bilaga B 7

Jordskred och erosion

De stationer som Svenska Kraftnät äger ligger oftast placerade högre än havet. Endast 2 kuststationer har identifierats ligga i havets närnivå. När det gäller jordskred har 2 stationer med dålig mark identifierats.

Västra Götaland är det område i Sverige där man betraktar att risken för jordskred är störst. En analys har utförts för de ledningar som går genom området och det visar att endast ett fåtal stolpar står i lös mark.

Fortsatta mer ingående studier får visa om preventiva åtgärder mot erosion/skred bedöms vara nödvändiga.

Ökning av vegetationstillväxten

Ökade temperaturer kommer att medföra en snabbare tillväxt av vegetationen i ledningsgatorna. Röjning av ledningsgatorna kan därför att behöva utföras oftare.

Extrema väderfenomen

De väderfenomen som starkast påverkar stamnätets anläggningar är extremt väder av typen höga vindhastigheter eller kombinationen isbeläggning med vind. De vindhastigheter som rådde under de svåra ovädren Gudrun och Per medförde inga haverier på stamnätet. En ökad frekvens av extrema väderhändelser med vind och/eller is skulle medföra en ökning av antalet driftbesiktningar.

P.g.a. att en del ingående detaljer i stationer har en begränsad livslängd kan anpassningsåtgärder för klimatförändringar utföras när ombyggnation av stationerna är aktuell.

En uppskattning av ökade kostnader för anpassningsåtgärder har utförts m.a.p. följande:

Ökade underhållskostnader p.g.a. ökat antal extremväder samt längre tillväxtperiod uppskattas till 10

  • MSEK /år.

Bilaga B 7 SOU 2007:60

Reparationskostnader vid enskilda haverier :

  • brytare i station, cirka 0,5−4 MSEK
  • mindre stolpras 2−3 stycken stolpar, 3−5 MSEK

När det gäller översvämningar, erosion och skred är det oftast lokala händelser som är mycket terrängberoende. Det underlag som finns idag är mycket grovt och det krävs därför en djupare analys för att kunna konstatera eventuell påverkan. Detta gäller särskilt de stationer där Svenska Kraftnät har anläggningsdelar men där en annan anläggningsägare har ansvar för gemensamma delar.

Svenska Kraftnät är beroende av att vägnätet är farbart för transport av reparationsmateriel och personal. Vidare är man också beroende av att teleförbindelserna fungerar.

4 Fortsatt forskning

När det gäller mycket extrema väderförhållanden av typen isbarkstorm, har SMHI inte kunnat ta fram några data på detta. Sådana väderfenomen är alltid svåra att bedöma och skydda sig emot och hitintills har de varit ovanliga i Sverige. I rapporten ”Climate impact on icing of large wind turbines” hävdar man att nedisningsproblemen kommer att minska med framtida förhöjda vintertemperaturer.

Förslag på fortsatt klimatforskning:

  • Extrema väderfenomen is- och vind.
  • Kartlägga nedisningsfenomenet närmare med avseende på bl.a. återkomsttid, intensitet och förväntat geografiskt område.
  • Analys av framtida maximal byvindshastighet över årets månader.

Bilaga B 8

1 Klimat- och sårbarhetsutredningen, elförsörjning i Sverige

Svensk Energi , Gun Åhrling-Rundström, Matz Tapper, Folke Sjöblom

Underlagsrapport utarbetad för Klimat- och sårbarhetsutredningen, 2007-05-24

Bilaga B 8 SOU 2007:60

SOU 2007:60 Bilaga B 8

2 Energitillförsel

Sveriges energibehov täcks dels av importerad energi, främst olja, kol, naturgas och kärnbränsle, dels av inhemsk energi i form av vattenkraft, ved och torv samt restprodukter i skogsindustrin (bark och lutar). Energitillförselns utveckling efter 1973 visas i diagram 4. De största förändringarna mellan 1973 och 2005 är att oljans andel i energitillförseln sjunkit från 71 till drygt 25 procent och att kärnkraften ökat från 1 till knappt 40 procent. Den totala energitillförseln i Sverige år 2005 uppgick till drygt 600 TWh. Genom energiomvandling produceras knappt 150 TWh elkraft årligen.

Diagram 4 Total energitillförsel i Sverige 1973

  • TWh/år

Källa: SCB.

Elförsörjningen kan delas in i elnätsföretag, som verkar inom naturliga monopol, respektive elproducenter och elhandelsföretag, vilka verkar i en avreglerad marknadssituation. Elföretagen kan ha

0 100 200 300 400 500 600 700

1973 1977 1981 1985 1989 1993 1997 2001 2005

TWh

Kärnkraft förluster

Kärnkraft "netto"

Vattenkraft

Ved, torv o lutar + spillvärme

Naturgas

Råolja o petroleumprodukter

Kol o koks

Bilaga B 8 SOU 2007:60

många skepnader och kan bestå av en verksamhetsgren eller kombinationer av dem.

Elnätsföretagen är alltid juridiskt skilda ifrån elproduktion och elhandel. Elnätsföretagen lyder under ett omfattande regelverk, bland annat under ellagen och föreskrifter från Statens energimyndighet, Energimarknadsinspektionen respektive Svenska Kraftnät. Tillsyn utövas av Energimarknadsinspektionen. Företagen lyder under koncessionsplikt. Gentemot kunderna är elnätsföretagen skyldiga att ansluta anläggningar samt har leveransskyldighet.

Ett stort antal förändringar har genomförts på senare år i regelverket som styr elnätsföretagens verksamhet. Ett omtalat exempel är införandet av rätt till avbrottsersättning. Denna förändring kom till i ljuset av stormen Gudrun. Funktionskrav för elnätsföretagen har också införts i ellagen. Om stormen Gudrun var ett utslag av klimatförändringar eller inte är svårt att säga men stormen bidrog i all fall till en skärpt lagstiftning.

Elproduktion grundar sig alltid på miljötillstånd enligt Miljöbalken (vattendomar för vattenkraft) och tillståndshavare är ansvariga att följa villkoren i dessa tillstånd. Tillsynen av att miljötillstånden efterlevs ligger hos länsstyrelserna; för vattenkraften i vissa fall också tillsyn av SMHI. För kärnkraften gäller dessutom exempelvis kärnenergilagen, med SKI som tillsynsmyndighet för versamheten.

Elproducenter och elhandelsföretag lyder bland annat under konkurrens- och värdepapperslagstiftning samt det regelverk som den nordiska elbörsen Nord Pool ställer på sina aktörer.

Elhandlare och elnätsföretag lyder också under konsumentlagstiftning. För dessa verksamheter finns dessutom allmänna avtalsvillkor mellan företagen och kunderna. Konsumentvillkoren är överenskomna mellan Svensk Energi och Konsumentverket och ses som branschpraxis.

Elnäts- och elproduktionsföretagen lyder under beredskapslagen. Här finns en operativ roll hos Svenska Kraftnät att ta över ansvaret och kontrollen för hela elförsörjningen i extraordinära situationer. Statens Energimyndighet har det övergripande beredskapsansvaret för hela energiförsörjningen, dock inte på samma handfasta operativa sätt som Svenska Kraftnät. Båda myndigheterna har föreskriftsrätt att föreskriva om förhållanden som ska säkerställa att elförsörjningen fungerar så långt som möjligt vid ansträngda situationer.

SOU 2007:60 Bilaga B 8

3 Elnät

Det svenska elnätet kan delas in i tre nivåer:

  • lokala elnät
  • regionala elnät
  • stamnät

Se även omslagsbilden som visar elens väg från kraftverk till slutanvändaren.

De flesta elanvändare är anslutna till ett lokalt elnät, som i sin tur är anslutet till ett regionalt elnät. De regionala elnäten är anslutna till stamnätet. Det finns 168 lokala elnätsföretag i Sverige.

Storleken på dessa företags elnät varierar mycket. Det minsta företaget har ungefär 3 km ledning, medan det största har mer än 115 000 km.

De lokala elnäten brukar delas upp i lågspänning (400/230V) och högspänning (oftast 10

  • kV). Den totala ledningslängden för lågspänningsnäten i Sverige är nästan 295 000 km. Av detta är 95 000 km luftledning och 200 000 km jordkabel. Det lokala högspänningsnätet, ofta även kallat mellanspänningsnätet består av 114 000 km luftledning och 68 000 km jordkabel. Till lågspänningsnätet är 5,2 miljoner elanvändare anslutna och till högspänningsnäten 6 500.

Regionnätet ägs till stor del av tre företag. Ledningslängden är cirka 36 000 km. Det svenska stamnätet ägs av affärsverket Svenska Kraftnät och består huvudsakligen av 400- och 220 kV-ledningar. Den totala ledningslängden är cirka 15 000 km. På sista sidan finns en karta över det nordiska högspänningsnätet. Tabell 15 visar de största elnätsföretagen.

Totalt omfattar det svenska elnätet 528 000 km, varav 268 000 km är jordkabel. Om det gick att sträcka ut det svenska elnätet i en enda lång ledning skulle den räcka mer än tretton varv runt jorden. Leveranssäkerheten i det svenska nätet ligger på 99,98 procent.

Bilaga B 8 SOU 2007:60

Ur meteorologiska data kan åtta regioner med likartade väderleksförhållandet urskiljas. Riskpotentialen anges här med hög, medel eller låg i förhållande till Sverige i allmänhet, se tabell 1 samt figur 1.

Tabell 1 Riskpotentialer i förhållande till meteorologiska omständigheter i Sverige

Regioner

Väder- lekstyp

Fjälltrakt ern a

Norrlands inlan d,

Dalarna o ch n orra

Värmlan d

Södr a Norrlan ds

kustlan d oc h norr a

Upplan d

Mälard alen o ch

Götala nds inland

Norra Kalm ar län

Jön köpin gsområ de t och

Dalsland

Västk usten

Västra Gö tala nd,

östra Hallan d, östra

Skå ne o ch Gotla nd

åska låg medel medel medel låg hög medel hög

snö hög hög hög medel hög hög låg medel

storm hög låg låg medel medel medel hög hög

Vidare kan följande slutsatser dras av de erfarenheter som finns i nätföretagen

Salt medel medel låg låg låg medel hög medel

Ett försök att bedöma den totala risken för väderstörningar i ett område torde se ut som följer

Total risk hög medel medel medel medel hög hög hög

Källa :SMHI (Referens: Riktvärden för elnätsföretagens leveranssäkerhet, Svensk Energi).

I figur 1 visas de mest utsatta områdena i Sverige, där elnätsdriften har de besvärligaste meteorologiska förhållandena. I den samlade riskbilden som finns ingår storm, snö, salt och även åskutsatta områden.

SOU 2007:60 Bilaga B 8

Figur 1 Riskpotentialer i förhållande till meteorologiska omständigheter i Sverige

Källa: SMHI (Referens: Riktvärden för elnätsföretagens leveranssäkerhet, Svensk Energi).

Om den svenska elnätsverksamheten året 2005 ska sammanfattas med ett ord blir det ”Gudrun”, ovädret som fick ovanligt stora konsekvenser för hela samhället. Skogsstyrelsen bedömer att 75 miljoner kubikmeter skog fälldes eller bröts av. Skogen lade sig över vägar, järnvägar, elledningar, telefonledningar, bebyggelse m.m. Flera personer dog i stormen. Infrastrukturen skadades både av nedfallande träd och direkt i orkanvindarna. Elnäten slogs ut. Telekommunikationer bröts. Människor isolerades. Gudrun var enligt många bedömare den värsta naturkatastrof som Sverige har drabbats av i modern tid.

Bilaga B 8 SOU 2007:60

Strömavbrotten drabbade i huvudsak landsbygden medan tätorterna klarade sig bättre. Stormen slog till mot den del av landet som har störst andel landsbygdsbefolkning och många av företagen ligger utanför tätorterna. Uppskattningsvis 730 000 elkunder blev initialt utan ström. 30 000 kilometer ledningsnät skadades varav omkring nio procent så svårt att det krävdes komplett nybyggnation.

20 dygn efter stormen var fortfarande över 12 000 kunder utan el. För vissa varade avbrottet i hela 45 dagar. Dödsfall inträffade i återställningsarbetet – både vid skogsröjning och vid återuppbyggnaden av elnätet.

Energistörningarna efter Gudrun medförde en samhällsekonomisk merkostnad på cirka 4

  • miljarder kronor. I denna summa ingår inte alla kostnader som stormen orsakade inom andra sektorer. Exempelvis ingår inte kostnader för den stormskadade skogen.

I återställningsarbetet var samverkan mellan lokala parter och mellan elnätsföretagen en nyckelfaktor. Elbranschen kunde på ett snabbt sätt samla sig via sin samverkansorganisation. Det handlade om att snabbt få fram materiel, arbetsredskap och personal. En stor del av Sveriges alla elnätsföretag ställde upp och fördelade de tillgängliga resurserna till de högst prioriterade områdena.

Nödvändiga resurser hämtades från olika delar av Sverige men också från våra grannländer. Staten var behjälplig genom Svenska Kraftnät som bland annat ställde fordon, elverk, reservstolpar och satellittelefoner till förfogande. Svenska Kraftnät rekryterade också civilpliktiga linjemontörer och förmedlade försvarets resurser, bl.a. transportflyg och helikoptrar. Även frivilliga privatpersoner och organisationer deltog i arbetet.

Stormen Gudrun blev en väckarklocka som visade hur viktig roll elen har i vardagen och hur sårbart samhället är. Efter Gudrun blev diskussionen kring elnäten större än någonsin.

Den 8 december fattade riksdagen beslut om skärpt lagstiftning efter Gudrun. Riksdagen valde att besluta i enlighet med näringsutskottets betänkande. Det innebär att riksdagens förslag träder ikraft i enlighet med förslaget i den proposition som tidigare lagts. I korthet gäller följande enligt den nya lagstiftningen:

  • Funktionskrav från och med den 1 januari 2011 med innebörden att elavbrott inte får överstiga 24 timmar.

SOU 2007:60 Bilaga B 8

  • Elnätskunden har från och med den 1 januari 2006 lagstadgad rätt att få ersättning för elavbrott redan efter 12 timmar – ju längre elavbrott, desto högre ersättning.
  • Elnätsföretagen ska lämna bättre information om leveranssäkerheten till kunderna och ta fram bättre underlag för att rätta till brister i elnäten (risk- och sårbarhetsanalyser m.m.).
  • Elnätsföretagen ska få ökade möjligheter att producera el i reservkraftsaggregat.
  • Krav på trädsäkra regionnät införs.

När Gudrun drog in över Sverige var elnätsföretagen väl förberedda. Överenskommelsen Nätkic (”Nätkunden i centrum”) som elnätsbranschen träffade med regeringen år 2001 innebar att man bl.a. ökade investeringstakten i lokalnäten och etablerade elsamverkan, en organisation för samverkan vid störningar. Att förstärka en så omfattande infrastruktur som ett elnät så att det motsvarar dagens högre krav på leveranssäkerhet tar av naturliga skäl ett antal år att genomföra så de förstärkningar som redan gjorts märktes knappt eftersom Gudrun drabbade ett så stort område. Den nya elsamverkansorganisationen (www.elsamverkan.se) var ett värdefullt verktyg i återuppbyggnadsarbetet.

Nya planeringsmål för leveranssäkerhet togs fram av branschen under år 2004 och det är dessa som utgör grunden till de nya lagstadgade funktionskrav som bl.a. ingick i propositionen ”Leveranssäkra elnät” som regeringen lämnade till riksdagen den 10 oktober. I propositionen ingick även ett krav på att alla regionnätsledningar ska vara trädsäkra, en skärpning av den tidigare branschrekommendationen som talade om minst en trädsäker matning. Nytt är också kravet på att avbrottsersättning ska betalas ut till alla kunder vid avbrott som är längre än 12 timmar. Beslut om ändringar i ellagen fattades av riksdagen i december 2005. Funktionskraven gäller från 2011 medan de övriga förändringarna infördes redan 1 januari 2006.

Bilaga B 8 SOU 2007:60

Arbetet med att förstärka lokalnäten har efter Gudrun intensifierats och det är jordkabel som är huvudalternativet. Långsamma tillståndsprocesser och personaltillgång är begränsande faktorer.

Livslängden på elnätet ur ett ekonomiskt synsätt är mellan 25

  • år beroende på vilken del. Den tekniska livslängden kan dock vara betydligt längre.

Huvudproblemet bakom de ovädersrelaterade strömavbrotten är de ursprungligen ca 5 700 mil mellanspänningsledning (10

kilovolt) som år 2000 löpte oisolerade genom skogsmark.

För att säkra dessa arbetar elnätföretagen med att:

  • i första hand ersätta friledning med nergrävd kabel.
  • i andra hand byta oisolerad ledning mot isolerad luftburen ledning som tål trädpåfall utan avbrott

Därtill arbetas med kraftigt ökade röjningsinsatser.

Totalt investerar elnätföretagen i Sverige för närvarande i en takt av ca 10 miljarder kronor/år.

Av detta avser ca hälften, dvs. 5 miljarder/år, de accelererade planerna för att snabbt träd- och vädersäkra näten. Denna takt innebär att ca 20 % av de kritiska ledningsavsnitten åtgärdas varje år.

Takten ökades till denna höga nivå efter ”Gudrun”, som ju innebar att såväl elnätbranschen som samhället i övrigt fick anledning att ompröva tidigare antaganden om vilka skador som kan väntas under oväder.

Sedan Gudrun har elnätföretagen således under 2005

  • investerat nära 10 miljarder ”extra” för att bygga bort väderkänsligheten. Därigenom har under dessa två år ungefär 2 200 mil, dvs. nära 40 %, av de mest känsliga avsnitten åtgärdats.

Branschen räknar med att praktiskt taget alla de kritiska ledningssträckorna skall hinna åtgärdas före utgången av 2010. Det finns mao starkare drivkrafter än klimatet som styr investeringarna men ”på köpet” får vi ett mer klimattåligt elnät.

Utöver detta bedöms inga ytterliggare ut/ombyggnader på grund av klimatförändringar vara nödvändiga. Däremot kan be-

SOU 2007:60 Bilaga B 8

hovet finnas för att möta en annan produktions- och elanvändningsstruktur i framtiden.

4 Utbytesmöjligheter med utlandet

Sverige har förutom sitt nationella egna eldistributionsnät stora möjligheter till överföring av elkraft till och från grannländerna, se diagram 1. Rent elektriskt är Sverige, Finland, Norge och Själland ett sammankopplat nät med samma frekvens i hela området. Utöver detta är Estland, Jylland, Polen, Ryssland och Tyskland sammankopplat med likströmförbindelser. Mellan Finland och Ryssland finns det dessutom en växelströmsförbindelse som går till en specifik produktionsanläggning som normalt inte är sammankopplad med det ryska storkraftnätet Se vidare på sista sidan karta över det nordiska högspänningsnätet.

Diagram 1 Kapacitet och elflöden till och från Sverige

Källa: Svensk Energi.

Under senare år när den nordiska elmarknaden har utvecklat sig har behovet av utbyten med grannländer och transitering av elkraft via Sverige ökat. Exempel på hur det kan se ut är varaktighets-

12 000

8 000 4 000

4 000 8 000 12 000

1963 1967 1971 1975 1979 1983 1987 1991 1995 1999 2003

Kapacitet, MW

24 16 8 0 8 16 24

Flöde, TWh

Kapacitet import Kapacitet export Flöden Netto import/export

Import Sverige

Export Sverige

Bilaga B 8 SOU 2007:60

diagrammet 2 som visar årets alla timmar år 2005. Diagrammet är schematiskt och visar det totala flödet till och från Sverige uppdelat i den svenska under/överskottet i elkraftbalansen (balans mellan elproduktion och elanvändning) samt behovet från våra grannländer att transitera kraft på det svenska elnätet. Detta år blev Sveriges nettoexport 7,4 TWh och transitering av elkraft genom landet uppgick till 10, 5 TWh.

Sverige utnyttjar sina förbindelser i stor grad för att utjämna sin elkraftbalans. Dessutom har våra grannländer ett liknande behov som inte alltid sammanfaller med det svenska behovet och då uppstår transitering av elkraft. På detta sätt utnyttjar vi varandras olika typer av elproduktion mer optimalt, för det är stora skillnader mellan länderna, Norge nästan bara vattenkraft, Sverige 50/50 vattenkraft och värmekraft, Finland 25/75 vattenkraft och värmekraft samt Danmark 20/80 vindkraft och värmekraft.

Diagram 2 Varaktighetsdiagram med timvärden för netto import/export samt transitering år 2005, Sverige

Källa: Svenska Kraftnät.

Se även nästa sidas elnätskarta över det nordiska högspänningsnätet.

-6000 -4000 -2000

0

2000 4000 6000

Kapacitet utlandsförbind-

else, MWh/h

Transitering Netto Import/Export

Import

Export

SOU 2007:60 Bilaga B 8

Bilaga B 8 SOU 2007:60

5 Elproduktion

Elproduktionen i Sverige domineras helt av koldioxidfri vattenkraft och kärnkraft. Vindkraftverk har byggts i stort antal de senaste åren, men produktionen är än så länge mycket liten. Övrig värmekraft eldad med fossil- och biobränslen och svarar tillsammans för mellan 5

  • procent av elproduktionen varav den förnyelsebara andelen har ökat stadigt de senaste åren.

Den nordiska elmarknaden och elutbyten med grannländerna är en förutsättning för Sveriges elförsörjning.

Sveriges elproduktion åren 1950

  • fördelad på kraftslag visas

i diagram 3.

Diagram 3 Elproduktion i Sverige, fördelad på kraftslag. TWh/år

Källa: Svensk Energi.

0 20 40 60 80 100 120 140 160

1950 1957 1964 1971 1978 1985 1992 1999 2006

TWh/år

Kondenskraft mm Mottryckskraft Kärnkraft Vindkraft Vattenkraft

SOU 2007:60 Bilaga B 8

Elproduktion både effekt- och energimässigt är jämt fördelat i Sverige. Vattenkraften dominerar i Norrland och värmekraften i söder. I sydligaste Sverige finns ett produktionsunderskott.

Dagens bestånd av elproduktionsanläggningar har byggts upp under en lång period. Livslängden är varierande för de olika kraftslagen men också för de olika delarna i själva kraftverket.

Tabell 2 Antal och installerad effekt i Sverige

Installerad effekt i landets kraftstationer, MW

~ Antal 2006-12-31

Vattenkraft

1 800

16 180

Vindkraft 820 580 Kärnkraft 3 8 965 Övrig värmekraft 180 8 094

− kraftvarme, industri

60

1 229

− kraftvarme, fjärrvärme

85

2 954

− kondens 10

2 298

− gasturbiner m.m.

25

1 613

Totalt

2 8 03

33 819

Källa: Svensk Energi.

I diagram 4 kan man se utvecklingen från 1963 och framåt. En mycket stor andel av det som byggts under denna period finns kvar och är i bruk än idag. De största enheter som är borttagna är de båda aggregaten i Barsebäck. Vissa anläggningar är lagda i malpåse (långtidskonserverade). Efter avregleringen hamnade flera kondenskraftsanläggningar i malpåse men har tagits i drift igen när effektbehovet har ökat under åren.

Bilaga B 8 SOU 2007:60

Diagram 4 Installerad effekt per kraftslag i Sverige 1963

Källa: Svensk Energi.

6 Vattenkraft

Vattenkraften började byggas ut redan i slutet av 1800-talet. Den mer storskaliga vattenkraften hade sin stora utbyggnad under 1950- och 60-talen. Den storskaliga vattenkraften tillsammans med rikstäckande eldistribution ersatte mycket av den tidigare småskaliga vattenkraftproduktionen. Många anläggningar är femtio år och äldre och i dessa har man reinvesterat i modernare och effektivare teknik. Livslängden på kraftverken är i allmänhet 60 år eller mer.

Idag finns cirka 1 800 vattenkraftstationer. Flest i södra Sverige men den största installerade effekten finns i Norra Sverige, se tabell 2 och diagram 5. Det finns en stor variation i antal drifttimmar för vattenkraften allt ifrån fjällstationers 2 000

  • 000 till 4 000−6 000 timmar för kraftverk vid vattendragens mynning, alltid beroende på

0

5 000 10 000 15 000 20 000 25 000 30 000 35 000

1963 1968 1973 1978 1983 1988 1993 1998 2003

Installerad effekt, MW

Gasturbiner Kondenskraft mm Mottryckskraft, industrin Mottryckskraft, fjärrvärme Kärnkraft Vindkraft Vattenkraft

SOU 2007:60 Bilaga B 8

hur väl utbyggt kraftverket är i förhållande till den tillrinning som kommer. Vattenkraftverken har väldigt varierande funktion beroende var de är placerade i raden av kraftverk. Radbanden av vattenkraftverk är kännetecknande för de svenska reglerade vattendragen.

Diagram 5 Antal vattenkraftsstationer och installerad effekt i Sverige regionvis

* Antal vattenkraftstationer > 12 kW. Källa: Svensk Energi.

Årstillrinningens variation i förhållande till normaltillrinningen för perioden 1950

  • visas i diagram 6. Att tillrinningen växlar mellan åren är ett faktum men också att under de senaste femton åren haft en trend med mer tillrinning.

1 000 2 000 3 000 4 000 5 000 6 000 7 000 8 000

Övre Norrland

Mellersta o

nedre Norrland

Gästrikland,

Dalarna o

Mälardalen

Sydöstra Sverige

Västsverige

Antal* Effekt, 1000-tals kW

Bilaga B 8 SOU 2007:60

Diagram 6 Tillrinningens variation i förhållande till normalårstillrinningen för åren 1959

Källa: Svensk Energi.

Exempel på tillrinningens variation under året visas i diagram 7. Det grå fältet visar tillrinningen med en sannolikhetsgrad på mellan 10 och 90 procent. Det är 10 procents sannolikhet att tillrinningen blir större än den övre gränsen och 90 procents sannolikhet att den blir större än den undre gränsen för det grå fältet. Den tunnare svarta kurvan anger normalårstillrinningen (50 procents sannolikhet) och den gröna kurvan visar tillrinning veckovis.

-25 -15

-5

5 15 25

1950 1960 1970 1980 1990 2000 TWh/år

SOU 2007:60 Bilaga B 8

Diagram 7 Tillrinningsvariation i de kraftproducerande älvarna, År 2006

Källa: Svensk Energi.

I diagram 8

  • visas en schematisk hur tillringen ser ut under ett år samt hur man utnyttjar regleringsmagasinen för vattenkraftproduktion för att möta behovet av el som är som störst.

0 1 2 3 4 5 6 7 TWh/vecka

10% resp 90% sannolikhet, senaste 55 åren Median 2006

J F M A M J J A S O N D

Bilaga B 8 SOU 2007:60

Diagram 8,9 och 10 Tillrinning, elanvändning samt årsreglering och vattenkraftproduktion

Källa: Svensk Energi.

SOU 2007:60 Bilaga B 8

Vattenkraften har många uppgifter i det svenska och nordiska systemet:

  • Den ger energi (50 % av elbehovet)
  • Utgör snabb effektreserv
  • Används för frekvenshållning
  • Reglerar oplanerade förbruknings- eller produktionsförändringar

Ur klimatsynpunkt kan vattenkraften påverkas mer än andra kraftslag om t.ex. nederbörden ökar eller minskar. Det är främst regleringsgraden som påverkas då anläggningar ur produktionssynpunkt är dimensionerade för en viss medelvattenföring. I diagram 11 visas ett schematiskt förhållande mellan total tillrinning och det som kan tas tillvara vid vattenkraftsproduktion. Parametrar som vårflodsstorlek, nederbördens fördelning över året, enskilda vattendrags förmåga att hantera flöden har stor betydelse för hur stor del av tillrinningar som kan utnyttjas. Generellt kan man dock konstatera att förmågan är relativt stor med dagens kapacitet och tillstånd för vattenkraften. När det ändå blir höga flöden tenderar alla reglerade vattendrag och bli mer eller mindre oreglerad d.v.s. det finns ingen möjlighet att dämpa det vatten som kommer.

I figur 2 visas fyra olika scenarier för perioden 2071

  • i jäm-

förelse med perioden 1961

  • framtagna av SMHI (Referens:

Underlag till Klimat- och sårbarhetsutredningen. SMHI Hydrologi, Nr 106, under framtagande). I samtliga scenarier ökar vattentillgången mellan 5

  • procent beroende scenario. Fördelningen över landet är dock olika med en större ökning i de norra delarna medan de sydöstra t.o.m. kan minska jämfört med idag.

Bilaga B 8 SOU 2007:60

Diagram 11 Schematisk förhållande mellan total tillrinning och utfall i vatten-

kraftproduktion

Källa: Svensk Energi.

Troligt är att en förändring av kraftsystemet i sig, med mer förnybara kraftslag som t.ex. biokraftvärme och vindkraft påverkar vattenkraften i större grad än vad klimateffekterna gör. Med andra ord kan behovet av reglerbara vattenkraftproduktion bli större i framtiden.

Produktion

Tillrinning

SOU 2007:60 Bilaga B 8

Figur 2 Förändring i avrinning från Sverige för perioden 2071

jämfört med 1961

  • enligt fyra olika regionala klimatscenarier tolkat genom HBV Sverige med delta-metoden

Källa: SMHI.

RCAO-E/A2

RCAO-E/B2

RCAO-H/A2

RCAO-H/B2

Bilaga B 8 SOU 2007:60

7 Vattenkraftsdammar

I Sverige finns cirka 10 000 dammbyggnader av olika storlek och ålder. Flertalet av dessa är små.

Dammar kan indelas i olika typer beroende utifrån hur den är byggd, funktion och ändamål.

En del av dammarna är för vattenkraftsändamål och av dessa är 190 stycken högre än 15 meter. Internationellt betecknas dessa dammar som höga vilket innebär att de har en största höjd från grundläggningsnivå till krön som överstiger 15 meter.

Huvuddelen av de stora dammarna finns i Norrland men även i Svealand och Götaland finns större dammar.

De flesta dammar är betongdammar eller fyllningsdammar. Extrema flöden är den klimatfaktor som är dominerande när det gäller dammsäkerhet. Mer om dammsäkerhet finns beskrivit i separat PM från arbetsgruppen för dammsäkerhet i Klimat- och sårbarhetsutredningen

8 Kraftvärme

Om både el och värme (vanligen fjärrvärme) produceras är anläggningen ett kraftvärmeverk, eller med ett annat ord, ett mottryckskraftverk. Värmen från elproduktionen, ångan från turbinen, värmer upp fjärrvärmevattnet som pumpas ut i fjärrvärmesystemet i en tätort. Fjärrvärmevattnet som kommer i retur från tätorten är kallare efter att ha levererat värme till fastigheterna och kyler alltså turbinen genom att ta upp värme som går ut till fjärrvärmesystemet igen. Kraftvärmen är både energieffektiv och miljövänlig jämfört med andra bränslebaserade sätt att framställa el.

Denna teknik har funnits länge främst i storstäderna men på senare år även i mindre tätorter när fjärrvärmen har byggts ut. Fjärrvärme står idag för nästan hälften av all uppvärmning i Sverige men mindre än hälften av fjärrvärmen kommer från kraftvärmeverk resten kommer från rena värmeverk.

SOU 2007:60 Bilaga B 8

Processindustrin och då främst massa- och pappersindustrin har också utnyttjat mottrycksproduktion under lång tid. Här är det dock inte värmeunderlaget som varit den främsta orsaken utan behovet av processånga. Det är inte ovanligt att industrier samtidigt är leverantörer av fjärrvärme vilket ökar det så kallade mottrycksunderlaget som ger möjlighet till större elproduktion. Vissa industrier har processer som skapar antigen restprodukter som är brännbara eller processen i sig själv kan generera ånga som leds in i en ångturbin som sin tur driver en generator.

Det normala är att industrins kraftvärme har en mycket hög utnyttjande tid ofta uppemot 7 000

  • 000 timmar per år medan kraftvärmen i fjärrvärmenät som styrs av värmeunderlaget har 4 000
  • 000 timmar. Livslängden för dessa anläggningar är kortare än för vattenkraftsanläggningar. Främst är det själva förbränningspannan som utsätts för en kombination av högt tryck, temperatur och i många fall även en kemiskt aggressiv miljö.

Ur klimatsynpunkt kommer kraftvärmen i framför allt fjärrvärmenät att få ett minskat värmeunderlag om medeltemperaturen ökar i landet. Samtidigt förväntas antalet fjärrvärmenät med kraftvärmeanläggningar öka vilket ändå totalt sett leda till ökat elproduktion.

9 Kondenskraft

9.1. Beskrivning av kondenskraft

Till skillnad mot kraftvärmeverket genererar kondenskraftsverket enbart elkraft. Verkningsgraden för dessa anläggningar är cirka 40 procent då restvärmen som man inte utnyttjar kyls bort med sjö- eller havsvatten. I Sverige finns ett 10-tal anläggningar som idag används som reservkraft, främst för effekt men också energiproduktion vid torrårssituation.

Den stora fördelen med dessa anläggningar är att man vet att man kan använda dem i nästan vilken situation som helst. Nackdelen idag är dock att samtliga anläggningar använder olja som bränsle vilket gör dem dyra i drift och mindre bra av miljöskäl.

Bilaga B 8 SOU 2007:60

Livslängden på dessa anläggningar är lång då de inte ingår som baskraftsanläggningar och således har korta drifttider. Det är snart fyrtio år sedan man byggde de senaste.

Vissa kraftvärmeverk kan också producera kondenskraft. Med hjälp av en lågtrycksturbin (kondenssvans) som är sjö- eller havsvattenkyld kan man köra så kallad blanddrift. Blanddrift kan utnyttjas när kraftvärmeverket inte har fullt mottrycksunderlag i form av fjärrvärme eller processånga i en industri.

10 Kärnkraft

10.1. Beskrivning av kärnkraft

Kärnkraft verket är och fungerar som kondenskraft verk med skillnaden att man använder kärnbränsle.

10.2. Effekter av klimatförändrinagr

Dessa anläggningar tillhör kategorin baskraftanläggningar och kan påverkas av klimatet. Kylvattentemperaturen har en avgörande betydelse för verkningsgraden, högre temperatur ger sämre verkningsgrad. Detta kan kompenseras med större kondensorer och därmed ett högre kylvattenflöde. Att förändra kapaciteten på kondensorer som bl.a. tar hänsyn till en högre kylvattentemperatur görs i samband med stora reinvesteringar i turbinanläggningen, vilket redan har skett i vissa av kärnkraftverken. Med andra ord sker en successiv anpassning till förändrade förutsättningar, dock med mycket långa ledtider. Livslängden på anläggningarna är mycket lång av flera skäl men det viktigaste är att säkerhetskraven är mycket höga.

11 Vindkraft

Vindkraftsproduktionens andel av den svenska elmixen är blygsam idag men förväntas öka betydligt. Vindkraften är ett kraftslag med relativt låga driftskostnader som ger mest energi på vintern vilket är fördelaktigt, Se diagram 1.

SOU 2007:60 Bilaga B 8

Diagram 12 Vindkraft i Sverige medel per månad för perioden 2002

Källa: Svensk Energi.

Utifrån elnätsynpunkt är kanske variationerna mycket stora men kan för de närmaste timmarna förutses med god precision med hjälp av meteorologiska tjänster. Sverige och Norden har också unika möjligheter att reglera ut vindkraftens variationer med hjälp av reglerbar vattenkraft. Man kan även se att en väl distribuerad elproduktion från vindkraft i Norden gör att variationerna blir mindre på den gemensamma marknaden. Helt klart är dock det kommer att ställas krav på att kunna utjämna elkraftbalansen när andelen vindkraft ökar i systemet. Med automatik kommer kraven på stamnätets förmåga också att förändras på sikt.

0 30 60 90 120

GWh/månad

Vindkraft, m edel 2002-06 Elanvändningsprofil, m edel 2002-06

J F M A M J J A S O N D

Bilaga B 8 SOU 2007:60

12 Gasturbiner

Gasturbiner är också en typ av kondenskraftverk. Vissa ingår dock i gaskombi- anläggningar som ger en betydligt bättre verkningsgrad. I Sverige är dock de konventionella gasturbinerna för störningsreserv vanligast. Den stora fördelen med gasturbinerna är att de snabbt når full effekt och redan efter cirka femton minuter efter start.

13 Övrigt

I övrigt finns det även gasmotor- dieselkraftverk. De är numerärt ganska många men totala effekten är inte så stor. Framförallt dieselkraftverken är rena reservkraftverk i t.ex. sjukhus, vatten- och avloppsreningsverk etc.

14 Energiförsörjning,elproduktion

14.1. Beskrivning av svensk elproduktion i ett nordiskt perspektiv

Det nordiska systemet består till cirka femtio procent av vattenkraft med en varierande tillrinning. Skillnaden kan vara cirka plus minus 25 procent (+/- 50 TWh, vilket är betydligt mer än Danmarks nuvarande elanvändning under ett helt år). Med hjälp av flerårsmagasinen, främst i Norge, kan man utjämna variationer till viss del. Men det förutsätter att man kan göra en återfyllnad och det kan bli svårt att uppnå om man får två torrår på rad. Statistiskt är det dock inte särskilt vanligt. Torrårsituationer påverkar både energi- och effekt produktion.

Låg vattenkraftsproduktion kompenseras med ökad fossileldad kondenskraftsproduktion i Sverige, Finland, Danmark, Polen samt Tyskland. Elbörspriset och överföringsförbindelserna avgör var produktionen främst sker.

SOU 2007:60 Bilaga B 8

14.2. Effektsituationer på grund av väder och/eller elnätstörning

Här finns några situationer som skulle uppkomma vid klimatförändringar i framtiden beroende på hur väl vi kan anpassa oss.

Vattenkraftsproduktionen har mycket långa ledtider vad det gäller att anpassa sig till förändringar av vattenföringarna. Om en framtida klimatförändring skulle ge t.ex. mer nederbörd och vid tillfällen som avviker från dagens mönster kan problem uppstå. Ett exempel är fyllnadsperioden för vattenregleringsmagasinen som pågår från vårflod till tidig höst. De svenska vattenkraftproducerande älvarna har vanligtvis ett antal större fjällmagasin. På vägen ner till havet passerar vattnet många kraftstationer med eller utan korttidsreglerade magasin med mer eller mindre oreglerade biflöden. När fjällmagasinen når fyllnadsgraden 80

  • procent är man extra känslig för stora nederbördsmängder på stora områden med risk för att behöva tappa vatten från dessa magasin samtidigt som man behöver ta hand om höga vattenföringar ifrån biflöden. Samtidigt är det troligt att en successiv anpassning sker som mildrar eventuella klimateffekter

Ett större inslag av vindkraft i produktionssystemet kombinerat med framtida klimatförändringar kan ge upphov till snabba produktionsförändringar men även risker för att vindkraftverken får direkta materiella skador . Ur teknikutvecklingssynpunkt har dock vindkraften fördelen att livslängden och ledtiderna inte är lika långa som för vattenkraften. Med nya erfarenheter kan teknikutveckling för vindkraften leda till betydligt bättre anpassning till mer varierande vindförhållanden i framtiden.

Effektbristsituationer kan i princip uppträda när som helst under året, beroende på hur produktions- eller överföringskapaciteten är för stunden. Mest kritiskt är naturligtvis vintervädret, inte nödvändigtvis det mest extremt kalla utan mer kombinationen av hård vind, nederbörd och kyla. Får man dessutom en efterföljande köldknäpp kan läget bli mycket allvarligt. Klimatförändringar skulle kunna tänkas öka effektbristrisken på grund av främst mer stormar.

Bilaga B 8 SOU 2007:60

14.3. Utveckling av det framtida elproduktionssystemet

Elmarknaden går emot att bli mer och mer internationell. Sverige och övriga nordiska länder har tagit steget till en nordisk elmarknad och har redan idag ett stort utbyte söder ut mot Tyskland. Det ställer stora krav på reglerbarhet i elproduktionen, speciellt eftersom det finns planer på stor ökning av vindkraft i Nordeuropa nu och i framtiden.

Utveckling mot en större marknad med väl fungerande överföringsförbindelser mellan länder kan leda till att självförsörjningsgraden för det enskilda landet inte blir lika viktig. Det är en fördel när man kan utnyttja varandras produktionsapparat men samtidigt blir troligen reservkapaciteten lägre och vid effekt- eller energiknapphet kan läget bli besvärande för ett enskilt land. Många av de större elföretagen verkar redan idag i mer än i ett land och är därmed inriktade på en elmarknad som sträcker sig över flera länder. Detta medför att det gör en prioritering att klara försörjningstryggheten på hela elmarknaden, vilket kan drabba enskilda länder i vissa situationer, t.ex. oväder, extrem kyla.

Sammanfattningsvis kommer utvecklingen av elmarknaden att ge många fördelar för Sverige, men också risker genom att Sverige inte självklart kan stänga gränserna för elkraftöverföring när landet får svårigheter.

15 Elanvändning

Som tidigare nämnts är elproduktionen ganska jämt fördelad över landet men så är det inte med elanvändningen, ungefär 80 pro- cent används från Dalarna och söderut. Industrin använder cirka 55 TWh, bostäder 45 TWh, service 35 TWh och cirka 12 TWh avgår som förluster i elnätet, se diagram 13.

SOU 2007:60 Bilaga B 8

Diagram 13 Vindkraft i Sverige medel per månad för perioden 2002

Källa: Svensk Energi.

Det är svårt att se hur elanvändningen kommer att utveckla sig i framtiden men helt klart är att vi idag är mycket beroende av elkraft till många användningsområden. Klimatfrågan kan komma att leda till totalt sett ökad elanvändning om elen finner nya användningsområden i t.ex. transportsektorn (elbilar och så kallade plug-in hybridbilar). Helt säkert är dock att annan infrastruktur t.ex. transporter, vattenförsörjning, tele /IT-kommunikation, drivmedel (eldrivna pumpar) och många fler kommer fortsatt vara beroende av att elförsörjningen har en god tillförlitlighet även i framtiden.

0 10 20 30 40 50 60

1994

2006

TWh/år

Industri Bostäder Service Förluster Elpannor i värm everk

Bilaga B 8 SOU 2007:60

16 Referenser

  • El från nya anläggningar, Elforsk
  • Andréasson, J., Hellström, S-S, Rosberg, J. och Bergström, S.

(2007) Översiktlig kartpresentation av klimatförändringars påverkan på Sveriges vattentillgång – Underlag till Klimat- och sårbarhetsutredningen. SMHI Hydrologi, Nr 106. (under framtagande)

  • Riktvärden för elnätsföretagens leveranssäkerhet, Svensk Energi
  • Elåret 2006, Svensk Energi
  • Kerstin Lövgren, Landsbygdens eldistribution, IVA

Bilaga B 9

Klimatet och dammsäkerheten i Sverige

Exempel på ett pågående projekt för uppgradering av dammsäkerheten i Sverige. Ett nytt utskov byggs för Håckrendammen i övre Indalsälven.

Foto: Indalsälvens Vattenregleringsföretag (2006)

Arbetsgruppen om dammsäkerhet

Svenska Kraftnät, Olle Mill och Tina Fridolf (t.o.m. februari 2007) SMHI, Sten Bergström Svensk Energi, Gun Åhring-Rundström SveMin, Raivo Maripuu Länsstyrelsen i Dalarnas län, Stefan Tansbo

Underlagsrapport utarbetad för Klimat- och sårbarhetsutredningen, 2007-08-13

Bilaga B 9 SOU 2007:60

SOU 2007:60 Bilaga B 9

Referenser

[1] SMHI, 1994, Svenskt dammregister, södra Sverige. SMHI

rapporter Hydrologi, nr 55. Norrköping.

[2] SMHI, 1995, Svenskt dammregister, norra Sverige. SMHI

rapporter Hydrologi, nr 56. Norrköping.

[3] Flödeskommittén (1990). Riktlinjer för bestämning av

dimensionerande flöden för dammanläggningar

  • Slutrapport från Flödeskommittén. Statens vattenfallsverk, Svenska Kraftverksföreningen, Sveriges Meteorologiska och Hydrologiska Institut.

[4] Andréasson, J., Gardelin, M., Hellström, S.-S. och

Bergström, S. (2007). Känslighetsanalys av Flödeskommitténs riktlinjer i ett framtida förändrat klimat, andra upplagan, kompletterad med analyser för Umeälven. Elforsk rapport 07:15.

SOU 2007:60 Bilaga B 9

[5] Carlsson, B., Bergström, S., Andréasson, J. och

Hellström, S.-S. (2006). Framtidens översvämningsrisker. SMHI, Reports Hydrology, No. 19, Norrköping.

[6] Svensk Energi, 2002, RIDAS – Kraftföretagens riktlinjer för

dammsäkerhet. Reviderad 2002.

[7] Svenska Kraftnät, 2007, Dammsäkerhetsutvecklingen i

Sverige. En sammanställning baserad bl.a. på dammägarnas årsrapportering till länsstyrelserna om dammsäkerhet årsskiftena 2004/2005 och 2005/2006. Dnr 393-2006-BE90.

Bilaga B 10

Höga flöden i Umeälven i ett framtida förändrat klimat

  • rapport till Elforsk och Klimat- och sårbarhetsutredningen

SMHI Sten Bergström, Marie Gardelin, Judith Olofsson, Johan Andréasson

Underlagsrapport utarbetad för Klimat- och sårbarhetsutredningen, 2007-05-22

Bilaga B 10 SOU 2007:60

SOU 2007:60 Bilaga B 10

Referenser

Andréasson, J., Gardelin, M., Hellström, S.-S. och Bergström, S.

(2006). Känslighetsanalys av Flödeskommitténs riktlinjer i ett framtida förändrat klimat. Elforsk rapport 06:80. Stockholm. Bergström, S. (1999) Höga vattenflöden i reglerade älvar. SMHI

Fakta nr 1, Norrköping.

Bilageförteckning B

Vägverkets rapport till Klimat- och sårbarhets- utredningen

  • gruppen transporter

Vägverket

................................................................ Bilaga B 1

Klimat- och sårbarhetsutredningen

  • Påverkan på

järnvägssystemet

Banverket

................................................................ Bilaga B 2

Underlag för Klimat- och sårbarhetsutredningen (M 2005:03) om sjöfartssektorn

Sjöfartsverket

........................................................... Bilaga B 3

Redovisning av sårbarhetsanalys inom flygsektorn

Luftfartsverket och Luftfartsstyrelsen

............................. Bilaga B 4

Elektronisk kommunikation

  • Tele- och datakommunikationssystem

Möjlig påverkan av förändrade klimat- och väderbetingelser i ett längre perspektiv Post- och telestyrelsen

............................................... Bilaga B 5

Rapport för Klimat- och sårbarhetsutredningen från Teracom AB

  • Radio- och TV-distribution

Teracom AB

............................................................. Bilaga B 6

Konsekvenser för Svenska Kraftnäts anläggningar p.g.a. klimatförändringar

Svenska Kraftnät

....................................................... Bilaga B 7

Bilageförteckning B SOU 2007:60

Klimat- och sårbarhetsutredningen, elförsörjning i Sverige

Svensk Energi

...........................................................Bilaga B 8

Klimatet och dammsäkerheten i Sverige

Arbetsgruppen om dammsäkerhet

................................Bilaga B 9

Höga flöden i Umeälven i ett framtida förändrat klimat

  • rapport till Elforsk och Klimat- och sårbarhetsutredningen SMHI

....................................................................Bilaga B 10

Analys av värme- och kylbehov för bygg- och fastighetssektorn i Sverige

IVL Svenska Miljöinstitutet

........................................Bilaga B 11

Fjärrvärme

Svensk Fjärrvärme AB

...............................................Bilaga B 12

Dricksvattenförsörjning i förändrat klimat

  • Sårbarheter för klimatförändringar och extremväder, samt behov av anpassning och anpassningskostnader Arbetsgruppen för dricksvatten

...................................Bilaga B 13

Översiktlig sårbarhetsanalys för översvämning, skred, ras och erosion i bebyggd miljö i ett framtida klimat

Arbetsgruppen för översvämning, ras, skred och kusterosion

............................................................Bilaga B 14

Inventering av kommunernas hantering av över- svämning, ras och skred

Inom den kommunala planeringsprocessen Inregia AB

.............................................................Bilaga B 15

SOU 2007:60 Bilageförteckning B

Klimatförändringarnas inverkan på allmänna avlopps- system

  • Problembeskrivning, kostnader och åtgärdsförslag

Arbetsgruppen för va-system

...................................... Bilaga B 16

Byggnader i förändrat klimat

Bebyggelsens sårbarhet för klimatförändringar och extrema väder exkluderat översämningar, ras och skred samt dagvatten Boverket

............................................................... Bilaga B 17

Svenskt skogsbruk möter klimatförändringar

Skogsstyrelsen

........................................................ Bilaga B 18

Effekter av ett förändrat klimat på skogen och implikationer för skogsbruket

Institutionen för Sydsvensk skogsvetenskap, Sveriges lantbruksuniversitet, Alnarp, Arbetsrapport 34

............... Bilaga B 19

Klimatförändringarnas inverkan på drivning och logistik i skogsbruket

Skogforsk

.............................................................. Bilaga B 20

Vegetationsbrand 2020, 2050 och 2080

Räddningsverket med stöd av SMHI och SLU

................ Bilaga B 21

Omvärldsanalyser och skogsnäringens utveckling. Skogsnäringens utveckling

  • strukturomvandling, rationalisering, internationell konkurrens, efter- frågan på olika skogsprodukter inklusive bio- bränslen (2020 med utblick mot 2050 och 2080)

Skogsindustrierna

................................................... Bilaga B 22

Modellering av vegetationsförskjutningar i Sverige under framtida klimatscenarier

Lunds universitet, Centrum för geobiosfärsvetenskap, Institutionen för naturgeografi och ekosystemanalys

........ Bilaga B 23

Bilageförteckning B SOU 2007:60

Bedömningar av klimatförändringars effekter på växtproduktion inom jordbruket i Sverige

Sveriges Lantbruksuniversitet

.....................................Bilaga B 24

Klimatförändringarnas påverkan på markavvattning och bevattning

Jordbruksverket

.......................................................Bilaga B 25

Klimateffekter på svenskt fiske

Fiskeriverket

...........................................................Bilaga B 26

Rennäringen

Klimat- och sårbarhetsutredningen

..............................Bilaga B 27

Naturbaserad turism och klimatförändring

ETOUR

.................................................................Bilaga B 28

Öland

  • Turism, algblomning och klimatförändring

En fallstudie av 3 klimatscenariers ekonomiska effekter på turismen till Öland på 2020-talet Resurs AB

..............................................................Bilaga B 29

Biologisk mångfald och klimatförändringar

Vad vet vi? Vad behöver vi veta? Vad kan vi göra? Centrum för Biologisk Mångfald

..................................Bilaga B 30

Klimatförändringar och resiliens

  • Underlagsrapport till Klimat- och sårbarhetsutredningen Environmental Change Institute, Oxford University Centre for the Environment Beijerinstitutet för ekologisk ekonomi, Kungliga Vetenskapsakademien centrum för tvärvetenskaplig miljöforskning (CTHM), Stockholms universitet Institutionen för Systemekologi, Stockholms universitet Stockholm Resilience Centre, Stockholms universitet

......Bilaga B 31

SOU 2007:60 Bilageförteckning B

Klimatförändringars påverkan på ytvattenkvaliteten

Sveriges Lantbruksuniversitet

..................................... Bilaga B 32

Klimateffekter på Östersjön

  • resultat från ett

seminarium

Naturvårdsverket och Klimat- och sårbarhets- utredningen

........................................................... Bilaga B 33

Hälsoeffekter av en klimatförändring i Sverige

En nationell utvärdering av hälsokonsekvenser hos människa och djur. Risker, anpassningsbehov och kostnader Arbetsgruppen för hälsa

............................................ Bilaga B 34

Anpassningsåtgärder i andra länder

Klimat- och sårbarhetsutredningen

.............................. Bilaga B 35

Bilaga B 11

Analys av värme- och kylbehov för bygg- och fastighetssektorn i Sverige

IVL Svenska Miljöinstitutet Jenny Gode, Anna Jarnehammar

Underlagsrapport utarbetad för Klimat- och sårbarhetsutredningen, 2007-06-13

Bilaga B 11 SOU 2007:60

SOU 2007:60 Bilaga B 11

Sammanfattning

Inledning

Framtida efterfrågan på värme och komfortkyla i bostäder och lokaler har undersökts. Fritidshus som inte är permanentbebodda har uteslutits från studien dels på grund av bristande statistik och dels för att de står för en mycket liten andel av energianvändningen i förhållande till andra fastigheter. Industrilokaler har endast berörts översiktligt, bl.a. eftersom industrins energianvändning för lokaluppvärmning ingår i den totala energistatistiken för industrin och att det därmed är svårt att särskilja uppvärmningens andel av den totala energianvändningen. En tidigare studie visar även på mycket begränsat energibehöv för uppvärmning i jämförelse med andra lokaler. Dessutom är det mycket svårt att bedöma industrins framtida utveckling.

Den framtida energianvändningen för värme och komfortkyla är beroende både av klimatrelaterade och icke klimatrelaterade faktorer och klimatets påverkan i förhållande till en del av de icke klimatrelaterade parametrarna kan ibland vara av mindre betydelse, t.ex. för komfortkyla i lokaler. Vid en bedömning av framtida energianvändning för värme och komfortkyla är det således av stor vikt att bedöma tänkbar utveckling i relation till både de klimatrelaterade och de icke klimatrelaterade faktorerna.

Exempel på icke klimatrelaterade faktorer som påverkar efterfrågan på energi för värme och komfortkyla är fastighetens beskaffenhet (isolering, fönstertyp, fönsterplacering och fönsterytor, ventilation, uppvärmningssystem, kylsystem, solavskärmning m.m.), vad den används till, hur många personer som vistas i fastigheten, användning av värmealstrande apparater, realisation av energieffektiviseringspotentialer etc. I lokaler där det vistas mycket människor per ytenhet och där det ofta finns många värmealstrande apparater är det huvudsakligen de inre lasterna som påverkar behovet av värme och komfortkyla. Solinstrålning kan dock spela en betydande roll för kylbehovet, särskilt under vissa årstider, medan utomhustemperaturen vanligtvis har mindre betydelse. Utomhustemperaturen har däremot större betydelse för värmebehovet i lokaler. I bostäder spelar de klimatrelaterade faktorerna relativt sett större roll för behovet av värme. Tillgången till kyla är ytterst begränsad i bostäder, men det bedöms att klimatet även här har en större betydelse än de icke klimatrelaterade faktorerna.

Bilaga B 11 SOU 2007:60

Systembeskrivning

I Tabell 1 sammanfattas yta och energianvändning för uppvärmning (2005) i det befintliga svenska fastighetsbeståndet. Energianvändningen för uppvärmning för småhus, flerbostadshus och lokaler (exkl. industrilokaler) presenteras i Figur 1. I figuren syns tydligt att energimixen för uppvärmning skiljer sig åt mellan de olika fastighetstyperna där el eller kombinationer el/bränsle dominerar för småhus medan fjärrvärme utgör vanligaste uppvärmningssätt för flerbostadshus och lokaler.

Tabell 1 Fastighetsbeståndet i Sverige (2005) med uppgifter om yta och energianvändning för uppvärmning

Fastighetstyp Yta,

miljoner m

2

Energianvändning för

uppvärmning, TWh

Anmärkning

Fritidshus, icke permanentbebodda

40

3,2 Mycket grov uppskattning av ytan, total energianvändning

Småhus inkl. permanentbebodda fritidshus

260 37,5

Flerbostadshus

165 24,8

Lokaler exkl. industrilokaler

144 16,4

Industrilokaler

88

? Yta avser uppvärmd yta

Figur 1 Energianvändning för uppvärmning i bostäder och lokaler. Källa: SCB (2005)

Energianvändning för uppvärmning i bostäder och lokaler

0 5 10 15 20 25 30 35 40

Småhus Flerbostadshus Lokaler (exkl,

industri)

TW h

Övrigt

Värmepump

Kombinationer el/bränsle

Naturgas

Fjärrvärme & närvärme

Biobränsle

Olja

Elvärme

SOU 2007:60 Bilaga B 11

När det gäller användningen av energi för komfortkyla är statistiken betydligt sämre och omfattningen av komfortkyla är inte helt känd. Det är dock känt att ca 700 GWh fjärrkyla årligen produceras i Sverige och att fjärrkyla idag i princip uteslutande används i lokaler. I den s.k. STIL-utredningen, som utförts av Energimyndigheten i syfte att förbättra energistatistiken för lokaler, har 123 lokaler inventerats. Av dessa hade 91 tillgång till någon form av komfortkyla, varav eldrivna kylmaskiner fortfarande dominerade (66 %) följt av fjärrkyla (34 %). Övrig komfortkyla utgjorde en mycket liten andel om mindre än 1 %. Tillgången till komfortkyla i bostäder är ännu mycket begränsad och förekommer framförallt genom att luft/luftvärmepumpar drivs ”baklänges” för att ge kylning. Det kan uppskattas att det finns ca 100

  • luft/luftvärmevärmepumpar installerade i svenska fastigheter, men i vilken utsträckning dessa används för kylning är inte känt.

Konsekvensanalys

Påverkansfaktorer

Tänkbar teknisk utveckling av fastighetsbeståndet har bedömts med antaganden avseende befolkningstillväxt, energiprestanda i nya fastigheter samt olika scenarier för energieffektivisering i befintliga fastigheter. Klimatets påverkan på energianvändningen för uppvärmning i befintligt fastighetsbestånd samt på ett framtida effektiviserat bestånd har beaktats. För klimatet är det huvudsakligen temperatur och solinstrålning som påverkar behovet av värme och kyla, men även molnighet och vind kan ha en betydelse. Trenderna för dessa klimatvariabler enligt klimatscenarier framtagna vid Rossby Centre, SMHI (2007) kan sammanfattas enligt följande:

  • Temperatur – ökad temperatur alla årstider o HDD – minskat antal värmegraddagar alla årstider
  • Solinstrålning, soltimmar o sommartid: minskning i norr, ökning i söder o vintertid: ökning i norr, minskning i söder
  • Molnighet – i princip oförändrad
  • Vind – svårbedömt

Bilaga B 11 SOU 2007:60

Förändrad efterfrågan på energi för uppvärmning

I beräkningarna av klimatets påverkan på energibehovet för uppvärmning har endast hänsyn tagits till förändrat antal graddagar jämfört med referensperioden (1961

Totalt har följande scenarier beräknats:

  • Effektivisering av dagens bestånd i två nivåer. 1) med 30 % minskat energibehov vid ny- och ombyggnad 2) med 50 % minskat energibehov vid ny- och ombyggnad.
  • Effekter på energianvändningen med ett ökat bostads- och lokalbestånd som följer SCB:s prognos utan effektivisering.
  • Effekter på energianvändningen av en ökad befolkningstillväxt samt effektivisering av beståndet på nivån 50 % energieffektivisering
  • Effekter på energianvändningen genom ett förändrat klimat med nuvarande bostadsstock som utgångspunkt.
  • Effekter på energianvändningen av ett förändrat klimat på ett framtida effektiviserat bostadsbestånd där ett ökat bostads- och lokalbestånd antagits följa befolkningsutvecklingen.

Resultaten visas i Figur 2 nedan.

Figur 2 Effekter på värmebehovet för energieffektivisering av befintlig samt framtida bostadsstock med hänsyn tagen till befolkningsökning och klimatförändring. Nuläget motsvaras av linjen som ligger på 78748 GWh.

Effekter på värmebehov vid effektivisering, ökad befolkning samt ett förändrat klimat för de tre perioderna 2011-2040, 2041-

2070 och 2071-2100

0

20 000 40 000 60 000 80 000 100 000 120 000

2011-2040 2041-2070 2071-2100

GWh

Effektivisering 30%

Effektivisering 50%

Befolkningsökning ingen effektivisering

Befolkningsökning med 50% effektivisering

Klimatförändringen betydelse på nuvarande stock

Effekter av klimatet på framtida effektiviserade (50%) stock

SOU 2007:60 Bilaga B 11

Av figuren framgår att klimatet bedöms ha en motsvarande inverkan på energibehovet för uppvärmning av den nuvarande bostadsstocken som det kraftigaste energieffektiviseringsscenariot av den framtida bostadsstocken utan klimatförändringar. Klimatets påverkan på energibehovet för uppvärmning får därmed anses vara relativt stor. I scenariot där endast klimatets inverkan på uppvärmningsbehovet tagits i beaktande uppgår det minskade energibehovet för uppvärmning till -16

  • %, -22−24 % samt -30−37 % för de olika tidsperspektiven kort, medellång och lång sikt. Det bör dock påpekas att dessa siffror bygger på det mest extrema klimatscenariot, som legat till grund för analyserna.

Även energibehovets sammansättning i det långsiktiga perspektivet har studerats. Generellt sett kan konstateras att behovet av fjärrvärme minskar särskilt i lokaler och bostäder där andelen fjärrvärme redan idag är stor. Enda potentialen till att behålla samma fjärrvärmeproduktion som idag är antingen att säkerställa att även småhus kan konvertera till fjärrvärme eller att en kraftig utbyggnad av fjärrvärmen kommer till stånd. En annan möjlighet att utnyttja värmeunderlaget är att en större andel av fjärrvärmeproduktionen sker i kraftvärmeanläggningar eller andra kombinat.

Förändrad efterfrågan på energi för komfortkyla

En grov uppskattning av framtida efterfrågan på komfortkyla i lokaler har gjorts och presenteras i Figur 3. Av den totala efterfrågan har en grov bedömning gjorts att 10 % av efterfrågan på komfortkyla på något sätt kan kopplas till klimatet. Det är dock mycket svårt att uppskatta klimatets påverkan eftersom de inre lasterna även framgent bedöms utgöra största orsaken till kylbehovet.

Bilaga B 11 SOU 2007:60

Figur 3 Grov uppskattning av framtida efterfrågan på komfortkyla för lokaler

Ett resonemang har vidare förts kring tänkbar utveckling av komfortkyla för bostäder. Bedömningen är att luft/luftvämepumpar kommer att dominera. Om ca 2/3 av de småhus som idag värms med direktverkande el inklusive luft/luftvärmepump skulle installera luft/luftvärmepump (ca 1/3 har redan gjort denna investering) och använda dessa för kylning sommartid skulle energianvändningen för denna kylning kunna uppgå till ca 0,2 TWh per år. Bedömning om när i tiden detta skulle kunna inträffa har inte gjorts. Om trenden med stora glasade ytor i bostäder kommer att fortsätta, är det högst troligt att efterfrågan på komfortkyla blir betydligt högre.

Kostnader

En mycket grov ekonomisk uppskattning visar att kostnaderna för energi för uppvärmning och komfortkyla jämfört med idag kan variera från en minskning om 25

  • miljarder till en ökning på

35

  • miljarder kronor per år (dagens valuta, exklusive skatter m.m.), vid de förutsättningar och scenarier som använts i denna studie. Dessa kostnader avser det långa tidsperspektivet (2071

Efterfrågan på komfortkyla i lokaler

0,0 0,5 1,0 1,5 2,0 2,5 3,0

2005 2011-2040 2041-2070 2071-2100

Totalt energibehov för kyla, TWh

Varav el (exkl. el för fjärrkyla), TWh Varav fjärrkyla, TWh

SOU 2007:60 Bilaga B 11

Åtgärder

Exempel på åtgärder som bör vidtas för att minska konsekvenserna av ett förändrat klimat på energianvändningen och för att tillvarata de positiva effekter som också kan uppstå sammanfattas nedan:

  • Det finns en stor energieffektiviseringspotential både för befintliga och nya fastigheter. Det bör prioriteras att skapa incitament för att denna potential ska realiseras
  • Trenden med stora fönsterytor bör stoppas för att förhindra en kraftigt ökat efterfrågan på komfortkyla för bostäder och ev. ökat värmebehov på grund av värmeförluster. Åtminstone bör det krävas installation av effektiva solavskärmningar om fönstren placeras mot söder.
  • Incitament bör även skapas för att se till att det minskade uppvärmningsbehov som kan uppstå på grund av klimatförändringar realiseras i verkligheten.
  • Med realisering av energieffektiviseringspotentialer och därpå ett minskat värmebehov till följd av klimatförändringar, kommer underlaget för fjärrvärme att minska och därmed även underlaget för kraftvärmeproduktion. För att motverka detta krävs kraftfull konvertering till fjärrvärme i småhusbeståndet samt utbyggnad av fjärrvärme i nya områden. Utbyggnad av kraftvärme i de nät som idag endast har hetvatten skulle vara ytterligare en möjlighet att bättre utnyttja det framtida värmeunderlaget. En ytterligare möjlighet är utbyggnad av energikombinat med t.ex. biodrivmedel, el och värme.

Inledning

Syftet med denna studie har varit att analysera hur det framtida värme- och kylbehovet inom bygg- och fastighetssektorn i Sverige kan komma att påverkas av ett förändrat klimat på kort, medellång och lång sikt, samt att visa på hur värme- och kylbehovet kan komma att tillgodoses. Utöver detta har syftet varit att ge en övergripande uppskattning av de eventuella kostnader som det förändrade värme- och kylbehovet kan föra med sig i de olika tidsperspektiven.

Den framtida energianvändningen för värme och komfortkyla är beroende både av klimatrelaterade och icke klimatrelaterade

Bilaga B 11 SOU 2007:60

faktorer och klimatets påverkan i förhållande till en del av de icke klimatrelaterade parametrarna kan ibland vara av mindre betydelse, t.ex. för komfortkyla i lokaler. Det är således av stor betydelse att båda dessa faktorer tas i beaktande vid bedömningar av framtida energianvändning för värme och komfortkyla. I studien har detta gjorts med hjälp av olika scenarier.

Studien bygger på en rad antaganden, varav en del får anses som mycket grova. Dessutom påverkar vissa faktorer starkt varandra. Det gäller t.ex. energipriser och efterfrågan på energi för t.ex. värme och kyla. Vi har nu lagt på scenarier för energipriser i efterhand, vilket alltså ger en överskattning av efterfrågan på energi vid höga energipriser och en underskattning vid låga energipriser. Mot denna bakgrund är det viktigt att samtliga resultat som presenteras i studien ses som exempel på olika tänkbara utvecklingar och inte som någon prognos för framtiden.

Avgränsningar

I studien har vi bl.a. utgått från följande:

  • För att bedöma tänkbar utveckling har vi fått göra en mängd olika antaganden och ibland målat upp olika scenarier. Bedömningarna är således förknippade med en rad osäkerheter och det är viktigt att resultaten ses som exempel på tänkbara utvecklingar och inte som sanna prognoser för framtiden.
  • Vi har gjort antaganden om hur det framtida fastighetsbeståndet kan komma att se ut, hur efterfrågan på värme och kyla kan komma att utvecklas samt hur värme- och kylbehovet kan komma att tillgodoses, vilket för värme illustrerats i form av några olika scenarier.
  • För efterfrågan på komfortkyla har endast en översiktlig analys gjorts.
  • Kostnaderna har bedömts genom att titta på olika scenarier för framtida energipriser. Vi vill även betona att de ekonomiska uppskattningarna är behäftade med mycket stora osäkerheter.
  • För de klimatrelaterade påverkansfaktorerna har vi utgått från klimatscenarier framtagna vid Rossby Centre, SMHI på uppdrag av Klimat- och sårbarhetsutredningen respektive Elforsk.
  • De tidsperspektiv som avses är kort sikt (2011−2040), medellång sikt (2041
  • samt lång sikt (2071−2100).

SOU 2007:60 Bilaga B 11

  • I vissa fall har interpolation gjorts mellan nuläget och en bedömd situation på lång sikt, för att få en uppfattning om utvecklingen i de korta respektive medellånga tidsperspektiven.
  • Normal befolkningstillväxt har antagits och därmed har inte några extraordinära händelser vägts in såsom t.ex. klimatflyktningar.
  • Icke permanentbebodda fritidshus respektive industrilokaler har endast behandlats översiktligt. Motivet för ej permanentbebodda fritidshus är dels bristande statistik och dels att de står för en mycket liten andel av energianvändningen. För industrilokaler är motiveringen att industrins energianvändning för lokaluppvärmning ingår i den totala energistatistiken för industrin och att det därmed är svårt att särskilja uppvärmningens andel av den totala energianvändningen. En tidigare studie visar även på mycket begränsat energibehöv för uppvärmning i jämförelse med andra lokaler och det är dessutom mycket svårt att bedöma industrins framtida utveckling.
  • Olika indelningar i klimatzoner förekommer i energi- och fastighetsstatistiken samt i det underlag över HDD och CDD som levererats av Rossby Centre, SMHI (2007), se kartor i bilaga 1. Vi har valt att dela in Sverige i zoner enligt NUTS

1

. För att kunna göra analyserna i denna studie har översättning mellan klimatzonerna varit nödvändig. Vid översättningen mellan klimatzonerna har hänsyn tagits till områdenas olika storlek.

  • Flera analyser baseras endast på klimatdata framtagna med utsläppsscenariot A2. En känslighetsanalys mellan A2 och B2 visar att energianvändningen i det korta perspektivet blir försumbart högre med B2-scenariet, medan den i det långa tidsperspektivet blir ca 12 % högre.

Metod

Den metodik som använts för analyserna är:

  • Egna bedömningar och intern expertis inom IVL
  • Klimatscenarier framtagna vid Rossby Centre, SMHI
  • Litteraturstudier och analys av statistik
  • Kontakter med andra externa experter

NUTS = Nomenclature des Unités Territoriales Statistique.

Bilaga B 11 SOU 2007:60

  • Antaganden, grova uppskattningar samt presentation i olika scenarier

Definitioner och samband

Graddagar

Graddagar används på lite olika sätt i litteraturen. Ofta anges definitionen som att det är skillnaden mellan innetemperaturen 17°C och aktuell utomhustemperatur om denna understiger 11°C. I vissa bedömningar tas hänsyn till årstiden och därmed påverkansfaktorer såsom solinstrålning. De definitioner som använts vid framtagandet av klimatscenarierna vid Rossby Centre, SMHI är följande:

  • HDD17: Antal dagar som dygnsmedeltemperaturen (utomhus) understiger 17°C multiplicerat med antalet grader som understigandet uppgår till.
  • CDD20: Antal dagar som dygnsmedeltemperaturen (utomhus) överstiger 20°C multiplicerat med antalet grader som överstigandet uppgår till.

Samband graddagar

  • energianvändning

För att undersöka sambandet mellan graddagar och energibehov för uppvärmning har tre olika analyser gjorts:

1. Jämförelse effektbehov för Stockholms fjärrvärmenät med uppmätta temperaturdata Vid analys av effektbehovet för Stockholms fjärrvärmenät mot uppmätta temperaturdata fås ett mycket tydligt linjärt samband mellan graddagar och fjärrvärmeeffekt. Skärningspunkten med y-axeln får antas motsvara det ungefär konstanta behov av fjärrvärme för tappvarmvatten som föreligger året runt. Om kurvan parallellförflyttas till origo kan antas att samband erhålls mellan graddagar och just uppvärmningsbehovet.

2. Jämförelse av ett fiktivt fjärrvärmenät med HDD-data från Rossby Centre, SMHI (2007) Jämförelsen visar på samband, men inte lika tydligt som föregående jämförelse. Bedömningen är fortfarande att förenkling

SOU 2007:60 Bilaga B 11

kan göras om att det råder ett linjärt förhållande mellan uppvärmningsbehov och graddagar.

3. Jämförelse av elanvändning i bostäder med HDD-data från Rossby Centre, SMHI (2007) Statistik över elanvändningen i bostäder (STEM, 2002b) har jämförts mot HDD-data som tagits fram av Rossby Centre, SMHI (2007). Statistiken omfattar alltså även el för varmvatten och hushållsel.

En undersökning av andra bedömningar har också gjorts, bl.a.:

  • Axelsson, 2007 anger att det inte finns exakt linjärt samband, men anger att det ger uppfattning. Vid uppskattning antar han ändå linjärt samband.
  • Boverket/WSP, 2007; Har gjort grov uppskattning att en minskning av HDD om 10 % innebär en minskning av värmebehovet med 6 %. Står inget om hur de gjort denna bedömning eller vad de baserar den på.

Systembeskrivning

Fastighetsbestånd

Fritidshus

Det finns 690 000 fritidshus som ej är permanentbebodda i Sverige (SCB 2001). Den totala elanvändningen uppgick till 2,6 TWh utan normalårskorrigering, vedförbrukningen uppgick till 0,6 TWh. De flesta husen ligger inom temperaturzon 3 (40

  • Den vanligaste

husstorleken är 56

  • kvm och hälften av husen är vinterbonade.

Den vanligaste uppvärmningsformen är direktverkande el därefter följer öppen spis, vedspis samt flyttbara elektriska element och kaminer. Inga fritidshus har kyla installerad. Andelen hus med isolering är 53 % och 23 % är delvis vinterbonade, för övriga är teknikläget okänt. De nya byggreglerna (BBR 2006) ställer krav på att bostäder med direktverkande el ska den specifika energianvändningen endast vara 75 kWh per kvm golvarea (Atemp) och år i klimatzon söder och för klimatzon norr 95 kWh per kvm golvarea (Atemp).

Bilaga B 11 SOU 2007:60

Jämfört med den tidigare småhusundersökningen (SCB 1976) visar det sig att andelen hus i klimatzon 3 och 4 har minskat. Detta tyder på att fritidshusbyggnationen främst har ökat i fjälltrakterna och därmed har andelen vinterbonade hus ökat. Husen har också ökat i storlek där flertalet idag har en storlek på 56 kvm eller större samt att hela 92 % har el installerat.

Den totala energianvändningen är relativt liten för ej permanentbebodda fritidshus jämfört med småhus, 3,2 GWh jämfört med ca 42 GWh för bara uppvärmningen av småhus, vilket gör att effekterna av ett förändrat klimat antas bli begränsat för ej permanenta fritidshus. Ej permanenta fritidshus ingår därför inte i vidare analyser i denna studie.

Småhus inklusive permanentbebodda fritidshus

Småhus inklusive permamentbebodda fritidshus är den enskilt största kategorin vad gäller andel uppvärmd yta och ligger på totalt 260 miljoner kvm (SCB 2006). I Figur 4 nedan ges de olika energislagen som används för varmvattenberedning samt värme totalt för 2005. För de fortsatta beräkningarna har siffrorna justerats dels med avseende på varmvatten (ca 20 % av totalen enligt Ruud 2003) och dels med avseende för normalår (en faktor 92,2 för 2005 enligt SCB). Vanligaste uppvärmningsformen är fortfarande el med en andel på 40 %. El används både som enda uppvärmningskälla men också i kombination med biobränslen. Andelen värmepumpar har ökat de senare åren. Det gäller alla typer av värmepumpar såsom berg/jord/sjövärmepumpar samt luftvärmepumpar som numera klassas som direktverkande el i energistatistiken. Oljeanvändningen fortsätter att minska.

Värdena ligger till grund för att beräkna vilka effekter ett ändrat klimat har på uppvärmningsbehovet i småhus. Beräkningarna görs specifikt per NUTS (Nomenclature des Unités Territoriales Statistique), se tabell nedan. Som Tabell 2 visar så är andelen hus ganska väl spridda över landet vilket gör att småhus även har en betydande inverkan i de mer nordliga delarna av Sverige. Trenden de senaste åren visar att el i kombination med biobränsle, enbart biobränsle, fjärrvärme samt övrigt ökar, se Figur 5 nedan. Kategorin övrigt består främst av olika kombinationer av el samt olika värmepumpar.

SOU 2007:60 Bilaga B 11

Figur 4 Mix av olika energislag som används för uppvärmning av småhus

Tabell 2 Indelningen av energistatistiken i de olika regionerna samt geografisk spridning av småhusen i landet

NUTS-kod

Region Andel av småhusen i %

SE01 Stockholm 13% SE02 Östra Mellansverige 17% SE09 Småland med öarna 11% SE04 Sydsverige 15% SE0A Västsverige 21% SE06 Norra mellansverige 11% SE07 Mellersta Norrland 5% SE08 Övre Norrland 7%

Energianvändning (GWh) för värme och varmvatten i småhus

0 2000 4000 6000 8000 10000 12000

Enbart el (d) Enbart el (v)

Olja

Olja och biobränsle El, olja och biobränsle

El och olja

El och biobränsle Enbart biobränsle

Berg/jord/sjövärmepump

Fjärrvärme

Övrigt

Bilaga B 11 SOU 2007:60

Figur 5 Typ av uppvärmning för småhus för de två åren 2002 och 2005. Trenden visar att enbart elanvändningen minskar men el i kombination med biobränsle ökar

Flerbostadshus

Uppvärmd flerbostadsyta i Sverige idag är 165 miljoner kvm. I diagrammet nedan ges de olika energislagen som används för värme och varmvattenberedning. På liknande sätt har värdena sedan korrigerats med avseende på varmvatten och normalår som för småhus. Dominerade uppvärmningsform för flerbostadshus är fjärrvärme med 77 % av den totala uppvärmda arean. Olja används bara i mycket liten utsträckning. Trenden visar att fjärrvärme fortsätter att öka medan olja fasas ut helt. Liksom tidigare för småhus ökar kategorin övrigt som innebär olika typer av värmepumpar i kombination med tex. fjärrvärme. Geografiskt finns flerbostadshusen koncentrerade till storstadsregionerna, se tabellen nedan.

Trend värmekälla småhus

0 5 10 15 20 25 30 35

E

nbar

t e

l (

d)

En

ba

rt e

l (

v)

O

lja

Ol

ja

oc

h

bi

obr

än

sl

e

E

l, o

lja

o

ch b

iob

rä

nsl

e

E

l o

ch

ol

ja

E

l oc

h

bi

obr

än

sl

e

En

bar

t b

io

br

än

sle

B

er

g/

jor

d/

sj

öv

är

m

epu

m

p

Fjä

rr

vä

rm

e

Öv

rig

t

A nde l i proc en t a v s m å h u se n

2002 2005

SOU 2007:60 Bilaga B 11

Tabell 3 Geografisk spridning av flerbostadshusen i Sverige

NUTS-kod Region

Miljoner m

2

SE01 Stockholm 50,3 SE02 Östra Mellansverige 32,1 SE09 Småland med öarna 11,8 SE04 Sydsverige 23,5 SE0A Västsverige 32,1 SE06 Norra mellansverige 13,1 SE07 Mellersta Norrland 6,4 SE08 Övre Norrland 8,5

Lokaler

Den totala lokalarean i Sverige är 144 miljoner kvm för år 2005 (SCB 2006). Uppvärmningsformen idag är främst fjärrvärme samt övrigt, se diagram nedan. Övrigt innebär tex. värmepumpar av olika slag i kombination med tex. fjärrvärme, se diagrammet nedan. Energisiffrorna ligger till grund för att uppskatta det framtida värmebehovet i lokaler vid ett ändrat klimat. Energianvändningen har fördelats i de olika regionerna enligt NUTS samt korrigerats med avseende på varmvattenberedning samt normalårskorrigering,

Total energianvändning värme och varmvatten år 2005 i GWh för

flerbostadshus

10000 15000 20000 25000

Olja

Fjärrvärme

El

Närvärme

Övriga

Bilaga B 11 SOU 2007:60

samma värden har använts som för bostäder. Lokalerna fördelas geografiskt mellan de olika länen i landet med 24 % i Stockholms län, 16 % i Västra Götaland och 11 i Skåne samt resterande 49 % utspritt i övriga län. Lokaler som innefattas är främst vård, skolor och kontor. Trenden för den framtida energimixen kommer att vara ganska lik dagens mix med fjärrvärme som dominant energislag. Kylbehovet har också redovisats av SCB i statistiken men det är än så länge mycket begränsad information om kyla i lokaler därför har uppgifter huvudsakligen baserats på STIL-utredningen (Energimyndigheten 2006a). För elanvändning för komfortkyla i de lokaler som ingick i STIL-utredningen, se tabell nedan. Som framgår av tabellen uppgick kylbehovet till 10,6 kWh/m

·år i snitt

för samtliga lokaler. Elanvändningen för komfortkyla i de lokaler som hade elbaserad komfortkyla uppgick till 15 kWh/m

·år. Denna

siffra används senare i rapporten som ett mycket grovt mått på energibehovet för elbaserad komfortkyla i lokaler, se vidare i avsnittet om komfortkyla.

Figur 6 Energimix för uppvärmning av lokaler.

Total energianvändning för uppvärmning oh varmvatten i

lokaler år 2005 i GWh

0 2000 4000 6000 8000 10000 12000

Egen oljepanna

Fjärrvärme

Elvärme Närvärme

Naturgas/Stadsgas

Olja och El

Pellets + El

Ved + El

Övrigt

Series1

SOU 2007:60 Bilaga B 11

Figur 7 Specifik elanvändning i lokaler per användningsområde, medelvärden samt fördelning. Källa STIL-utredningen (Energimyndigheten 2006a)

Industri

Ungefär 150 000 industrifastigheter finns idag varav drygt 100 000 inte är bebyggda. De senare är gatumark och tomtmark. Total uppvärmd yta för industrilokaler är 88 miljoner m

2

. Tyvärr följs inte statistiken upp för industrilokaler på liknande sätt som för andra lokaltyper eftersom lokaluppvärmning ingår i den totala energistatistiken för industrin. Tidigare undersökningar från 1995 visar på en total energianvändning för lokaler på 12,1 GWh för värme och varmvatten. För industrin är det framförallt verksamhetens energianvändning som är i fokus därför väljer vi att inte ta med konsekvenserna för industrilokaler av ett ändrat klimat.

Bilaga B 11 SOU 2007:60

Konsekvensanalys

Teknisk utveckling

Regelverket för energieffektivitet i nybyggnation har nu för första gången sedan 1980-talet skärpts (BBR 2006). Den specifika energianvändningen får enligt byggreglerna vara, för södra Sverige 110 kWh/m

2

·år, och för norra Sverige 130 kWh/m

·år. Det finns

också ett särskilt krav för hus med direktverkande elvärme som huvudsaklig uppvärmningskälla där värdena för söder ligger på 75 kWh/m

2

·år samt för norr på 95 kWh/m

·år. I framtiden kan flera

olika grader av energieffektivisering av bostadsstocken antas. Det finns exempel på småhus och flerbostadshus med mycket låga energibehov, s.k. ”passivhus”. Forum för energieffektiv bebyggelse har tagit fram förslag till standarder för energikrav för passivhus på nivån 50 kWh/m

2

·år för värme och varmvatten (FEBY 2007). För

ett av de framtida scenarierna antas att bebyggelsen når en mer moderat energieffektivisering som motsvarar byggreglernas ambition samt en mer pro-aktiv energieffektiviseringspotential som motsvarar passivhusteknikens värmebehov.

När det gäller flerbostadshus kommer de senare årets regelskärpning att innebära en del förändringar. Tidigare har det varit mer regel än undantag att inte installera system för värmeåtervinning av frånluften när bostäderna ansluts till fjärrvärme. De nya byggreglerna kommer förmodligen att innebära att nybyggda hus utan återvinning kommer att tillhöra undantagen. För energitillförseln innebär detta att andelen el kan öka även om elen i absoluta tal håller sig relativt konstant.

Även klimatskärmen kan komma att förbättras avsevärt, även för befintliga bostäder som renoveras, med ett minskat värmebehov som följd. När det gäller den befintliga bebyggelsen står miljonprogrammen från 60

  • talet för hela 37 % av den totala byggnadsstocken. Ett flertal ombyggnadsprojekt senare år tex. Gårdsten och Brogården visar på stor potential till effektivisering av befintliga byggnader. För Gårdsten har fjärrvärmeanvändningen minskat från 270 till 145 kWh/m

2

·år (Gårdstensbostäder 2007) och för Bro-

gården där ombyggnad nu pågår räknar man med en besparing från 115 kWh/m

2

·år ner till 27 kWh/m

·år för uppvärmning (Alingsås-

hem 2007). Dessa fall utgör bästa möjliga teknik för framtida renovering. För de riktigt gamla byggnaderna kan dessa stora besparingspotentialer bli svåra att uppnå eftersom kulturhistoriska

SOU 2007:60 Bilaga B 11

hänsyn måste tas i större utsträckning, äldre bebyggelse utgörs av ca 39 % (byggår -1960), resterande 24 % utgör bebyggelse från 1980 och framåt. I tabellen nedan ses de antaganden som har gjorts för den framtida bebyggelsen vad gäller energieffektivisering.

Bilaga B 11 SOU 2007:60

Tabell 4 Tabellen visar vilka antaganden som har gjorts för energieffektivisering av dagens bostads och lokalbestånd för de olika scenarier som sedan har beräknats. Värdena ska ses som mycket grova antaganden och innebär att omställningen måste gå snabbare än med den skärpning som görs i regelverket.

Värmebehov jämfört med

dagens nivå (1,0)

Småhus

30 %

50 %

2011

  • 0,91

0,85

2041

  • 0,82

0,7

2071

  • 0,73

0,55

Antaget att 1 % per år av bostadsbeståndet kan effektiviseras till 50 % av dagens energianvändning

Underlag för antagandet: 0,5 % av beståndet byggs nytt per år

SCB 2006

1,0 % av beståndet byggs om Antaget värde Energibehov passivhus (50 % förbättring är egentligen större) FEBY 2007 Energibehov dagens krav BBR (30 % förbättring) BBR 2006

Värmebehov jämfört med

dagens nivå (1,0)

Flerbostadshus

30 %

50 %

2011

  • 0,865

0,775

2041

  • 0,73

0,55

2071

  • 0,7

0,5

Antaget 1,5 % av beståndet energieffektiviseras med en halverad energianvändning som följd

Underlag för antagandet: Ombyggnad 1,24

SBC 2006

Nybyggnad 0,6784

SBC 2006

Ombyggnad Gårdsten energibehovet 53 % av utgångsläget Gårdstensbostäder 2006 Energibehov passivhus 50 % FEBY 2007 Ombyggnad Alingsås 23 % energibehov av utgångsläget Alingsåshem 2007 Energibehov dagens krav BBR (30 % förbättring) BBR 2006

Värmebehov jämfört med

dagens nivå (1,0)

Energieffektivisering lokaler

30 %

50 %

2011

  • 0,91

0,85

2041

  • 0,82

0,7

2071

  • 0,73

0,55

Antar 1 % av beståndet energieffektiviseras per år med en potential på 30 % för de ombyggda lokalerna

SOU 2007:60 Bilaga B 11

Framtida bostadsbestånd

SCB (SCB 2006) har gjort en framtida prognos för befolkningsökningen fram till 2050, se figur 1 nedan. SCB:s siffror sträcker sig fram till 2050 därefter har en extrapolering gjorts för den sista tidsperioden som denna studie ska studera, befolkningsutvecklingen antas vara linjär med den senare delen av kurvans lutning. I ett förenklat antagande om att det framtida antalet småhus och flerbostadshus antas följa befolkningsutvecklingen antas att bostadsyta per person är konstant i Sverige framöver, det kan anses konservativt med tanke på att ytan per capita hela tiden har ökat sedan början av 1900-talet fram till nu. Enligt statistik från SCB (SCB 2006) så ökar andelen bostäder (flerbostadshus och villor) i alla de regioner som vi har valt att dela in Sverige i, se diagram nedan, därför antas en jämnt fördelad bostadsökning för alla regioner.

Figur 8 Prognostiserad befolkningsmängd i Sverige från 2006

  • enligt SCB (SCB 2006) Sveriges framtida befolkning 2006

2050 Demografiska rapporter 2006:2

Prognostiserad folkmängd i Sverige 2006-2050 enligt SCB

8 000 8 500 9 000 9 500 10 000 10 500 11 000

202

9

203

1

203

3

203

5

20

37

203

9

204

1

204

3

204

5

204

7

204

9

Bilaga B 11 SOU 2007:60

Tabell 5 Antagen befolkningsökning från basåret 2005

År Befolkning tusental

Ökning %

2005 9 048 2025 9 888 109 % 2055 10626 117 % 2085 11374 126 %

Figur 9 Bostadsutvecklingen i Sverige de senaste 15 åren enligt statistik från SCB (SCB 2007)

Klimatets möjliga påverkan på värme- och kylbehov

Klimatet påverkar behovet av uppvärmning och kylning bl.a. genom förändring av temperatur (graddagar), solinstrålning, molnighet och vind. Nedan anges kortfattat trenderna under detta sekel för dessa klimatparametrar enligt klimatscenarier från Rossby Centre, SMHI (2007). För vissa parametrar görs en mer detaljerad beskrivning i de efterföljande styckena. Generella trender för klimatparametrar som påverkar energibehovet för värme och kyla kan sammanfattas enligt följande:

Bostadsutveckling 1990-2006

0

100000 200000 300000 400000 500000 600000 700000 800000

fle rbo st ad sh us

sm åh us

fle rbo st ad sh us

sm åh us

fle rbo st ad sh us

sm åh us

fle rbo st ad sh us

sm åh us

fle rbo st ad sh us

sm åh us

fle rbo st ad sh us

sm åh us

fle rbo st ad sh us

sm åh us

fle rbo st ad sh us

sm åh us

SE01 Stockholm

SE02 Östra Mellansverige

SE04 Sydsverige

SE06 Norra Mellansverige

SE07 Mellersta Norrland

SE08 Övre

Norrland

SE09 Småland med öarna

SE0A Västsverige

A n ta l l ägenhet er

1990 2006

SOU 2007:60 Bilaga B 11

  • Temperatur – ökad temperatur alla årstider o HDD – minskat antal värmegraddagar alla årstider o CDD – ökat antal kylgraddagar (dock liten förändring)
  • Solinstrålning, soltimmar o sommartid: minskning i norr, ökning i söder o vintertid: ökning i norr, minskning i söder
  • Molnighet – i princip oförändrad
  • Vind – svårbedömt

Temperatur, graddagar

Temperaturen ökar generellt i hela landet enligt klimatscenarierna (Rossby Centre, SMHI, 2007). Med ökad temperatur följer även minskat antal värmegraddagar och ökat antal kylgraddagar enligt den definition som SMHI använt i sina klimatscenarier

2

. Vid beräkning av HDD för de olika NUTS-zonerna har omräkning gjorts, enligt beskrivning i metodavsnittet. Originaldata över HDD har hämtats från (Persson et al, 2007) och redovisas i Bilaga 2. De oräknade siffrorna för HDD presenteras i Tabell 6. Resonemanget kring framtida energibehov för kyla har inte direkt baserats på CDD och därmed redovisas inte omräkningen av dessa värden i Bilaga 2 eller Tabell 6.

Med HDD avses antal dagar som utomhustemperaturen understiger 17˚C multiplicerat

med antal grader som understigandet uppgår till. Med CDD avses antal dagar som utomhustemperaturen överstiger 20˚C multiplicerat med antal grader som överstigandet uppgår till.

Bilaga B 11 SOU 2007:60

Tabell 6 Data i Bilaga 2 har översatts till NUTS-zoner. Vid omräkningen har hänsyn tagits till klimatzonernas olika storlek.

NUTS- zon

Tids- perspektiv

HDD median,

A2

Förändring, %

jfrt 1961

  • A2

HDD median,

B2

Förändring, %

jfrt 1961

  • B2

SE01 1961

4 115 4 115

2011

3 405

-17 %

3 433

-17 %

2041

3 097

-25 %

3 187

-23 %

2071

2 627

-36 %

2 933

-29 %

SE02 1961

4 115 4 115

2011

3 423

-17 %

3 454

-16 %

2041

3 117

-24 %

3 209

-22 %

2071

2 650

-36 %

2 954

-28 %

SE04 1961

3 620 3 620

2011

2 922

-19 %

2 985

-18 %

2041

2 645

-27 %

2 723

-25 %

2071

2 204

-39 %

2 494

-31 %

SEOA 1961

3 817 3 817

2011

3 135

-18 %

3 199

-16 %

2041

2 850

-25 %

2 941

-23 %

2071

2 399

-37 %

2 696

-29 %

SEO6 1961

4 663 4 663

2011

3 976

-15 %

3 992

-14 %

2041

3 655

-22 %

3 741

-20%

2071

3 135

-33 %

3 473

-26 %

SEO7 1961

5 320 5 320

2011

4 681

-12 %

4 671

-12 %

2041

4 345

-18 %

4 403

-17 %

2071

3 791

-29 %

4 151

-22 %

SE08 1961

5 760 5 760

2011

5 090

-12 %

5 059

-12 %

2041

4 730

-18 %

4 777

-17 %

2071

4 164

-28 %

4 505

-22 %

SE09 1961

3 809 3 809

2011

3 057

-20 %

3 105

-18 %

2041

2 766

-27 %

2 843

-25 %

2071

2 290

-40 %

2 592

-32 %

SOU 2007:60 Bilaga B 11

Solinstrålning

Kartor över framtida antal soltimmar har levererats av Rossby Centre, SMHI (2007). Kartorna antyder för norra Sverige en minskning av antalet soltimmar sommartid, men ökning vintertid och för södra Sverige ökning sommartid och minskning vintertid, se Tabell 7. Det innebär för norra Sverige att behovet av kylning sommartid kan vara något lägre än uppskattat från andra parametrar medan det kan vara ännu högre i södra Sverige. När det gäller behov av uppvärmning vintertid kan solinstrålningen ytterligare förstärka det minskade uppvärmningsbehovet i norra Sverige, men möjligen motverka i södra Sverige.

Tabell 7 Förändrad solinstrålning jämfört med referensperioden

  • 2041−2070 2071−2100

Vinter Södra Sverige Minskning Minskning

Minskning

Mellersta Sverige Liten minskning Liten minskning Liten minskning Norra Sverige Liten ökning Liten ökning Liten ökning

Vår Södra Sverige Minskning Liten minskning Liten minskning Mellersta Sverige Oförändrat Liten minskning Minskning Norra Sverige Minskning Minskning Minskning

Sommar Södra Sverige Liten ökning Liten ökning

Ökning

Mellersta Sverige Oförändrat/liten minskning

Oförändrat/liten minskning

Oförändrat/liten minskning

Norra Sverige

Minskning

Minskning

Minskning

Höst Södra Sverige Minskning Minskning

Minskning

Mellersta Sverige Minskning

Minskning

Minskning

Norra Sverige

Minskning

Minskning

Minskning

Övriga klimatfaktorer

När det gäller övriga klimatfaktorer som kan påverka behovet av värme och kyla kan konstateras att kartor över framtida molnighet inte visar på stora förändringar jämfört med idag och att framtida vindar är svårbedömt, men att flera globala klimatmodeller visar på

Bilaga B 11 SOU 2007:60

ökning för Östersjöregionen än minskning. Kraftigare vindar ökar värmebehovet vintertid, men minskar kylbehovet sommartid. De båda faktorerna bedöms dock som osäkra eller inte ge så stort utslag att de bör påverka behovet av värme och kyla i nämnvärd utsträckning.

Värmebehov i tre framtidsperspektiv

Framtida uppvärmningsbehov i befintligt fastighetsbestånd

För att uppskatta hur ett förändrat klimat kan påverka värmebehovet i det befintliga fastighetsbeståndet har en jämförelse gjorts endast med hänsyn tagen till uppvärmningsbehovet i befintligt fastighetsbestånd samt förändrat antal graddagar. Resultaten visas i Tabell 8. Det kan konstateras att behovet av energi för uppvärmning kan komma att minska kraftigt särskilt på lång sikt.

Tabell 8 Uppskattat uppvärmningsbehov i befintligt fastighetsbestånd vid ett förändrat klimat. Samtliga siffror över energianvändning har normalårskorrigerats (dagens normalår) samt inkluderar endast energi för uppvärmning (hushållsel och tappvarmvatten har exkluderats). På grund av avrundning kan delsummorna avvika något från summorna av angivna värden. Värdena anges i spann, vilket motsvarar resultaten när beräkningarna gjorts utifrån A2- respektive B2-scenariet (Rossby Centre, SMHI, 2007).

Energibehov för uppvärmning per fastighetstyp, TWh Småhus Flerbostadshus Lokaler TOTALT Minskning, % Nulägesbehov 38 25 16 79 2011

  • 31 21 14

66 -16

  • %

2041

  • 28−29 19 12−13 60−61 -22−24 %

2071

  • 24−26 16−17 10−12 49−55 -30−37 %

Det förekommer också lokala skillnader, vilket visas i Tabell 9

.

Det kan konstateras att förändringarna är större i södra Sverige än i norra. Eftersom befolkningen är betydligt tätare i södra Sverige och därmed det största energibehovet för uppvärmning finns i de södra

3

I Tabell 9 redovisas endast resultat för A2-scenariot. Skillnaderna jämfört med B2-scenariot

är mycket små särskilt i det kortare tidsperspektivet. I det långa tidsperspektivet är energibehovet i storleksordningen 12 % högre för B2-scenariot jämfört med A2.

SOU 2007:60 Bilaga B 11

delarna (dock ej per capita), blir också det minskade energibehovet för uppvärmning tydligt lägre för landet som helhet.

Tabell 9 Uppskattat uppvärmningsbehov i befintligt fastighetsbestånd i olika delar av landet vid ett förändrat klimat. Samtliga siffror över energianvändning har normalårskorrigerats (dagens normalår) samt inkluderar endast energi för uppvärmning (hushållsel och tappvarmvatten har exkluderats). Förklaring av zonernas förkortningar framgår av bilaga 1. På grund av avrundning kan delsummorna avvika något från summorna av angivna värden. I tabellen redovisas endast siffror för A2-scenariot. I det korta perspektivet är skillnaderna mellan A2 och B2 mycket små. I långa perspektivet är energianvändningen ca 12% högre för B2 än A2.

Energibehov för uppvärmning i olika delar av landet, TWH

Sthlm Ö Mellansv

Småland + öarna

Sydsv Västsv N Mellansv

M Norrland

Övre Norrland

SE01 SE02 SE09 SE04 SE0A SE06 SE07 SE08 TOTALT

Nulägesbehov 16 14 7 11 14 8 4 6 79 2011

13 11 6 9 12 7 3 5 65

% jfrt nuläge -17% -17% -20% -19% -18% -15% -11% -12% -17% 2041

12 10 5 8 11 6 3 5 60

% jfrt nuläge -25% -24% -27% -27% -25% -22% -18% -18% -24% 2071

10 9 4 5 9 5 3 4 49

% jfrt nuläge -36% -36% -40% -51% -37% -33% -29% -28% -37%

Framtida uppvärmningsbehov med hänsyn tagen till teknikutveckling i fastighetsbeståndet

I detta framtidscenario har hänsyn tagits till energieffektivisering av bebyggelsen, ökad befolkningstillväxt samt inverkan av klimatförändringarna för de olika fallen. Potentialen för energieffektivisering har tidigare angetts i avsnittet teknisk utveckling. Energieffektiviseringen som har antagits innebär en pro-aktiv hållning där varje tillfälle till effektivisering tas, dvs. både vid nybyggnad samt vid ombyggnad. Särskilt viktigt för antagandet är att ombyggnaden av de s.k. miljonprogrammet utnyttjas för energieffektivisering. Följande scenarier har beräknats:

  • Effektivisering av dagens bestånd i två nivåer. 1) med 30 % minskat energibehov vid ny- och ombyggnad 2) med 50 % minskat energibehov vid ny- och ombyggnad.

Bilaga B 11 SOU 2007:60

  • Effekter på energianvändningen med ett ökat bostads- och lokalbestånd som följer SCB:s prognos utan effektivisering.
  • Effekter på energianvändningen av en ökad befolkningstillväxt samt effektivisering av beståndet på nivån 50 % energieffektivisering
  • Effekter på energianvändningen genom ett förändrat klimatet med nuvarande bostadsstock som utgångspunkt.
  • Effekter på energianvändningen av ett förändrat klimatet på ett framtida effektiviserat bostadsbestånd där ett ökat bostads- och lokalbestånd antagits följa befolkningsutvecklingen.

Resultatet visar att både en effektivisering och ett förändrat klimat ger en minskning av energibehovet med upp till 2/3, se Tabell 10 nedan. I Figur 10 nedan ses de olika scenariernas inverkan än mer tydligt. Det kan också konstateras att med en befolkningsutveckling utan effektivisering skulle innebära en betydande ökning av bygg- och fastighetssektorns energianvändning.

Tabell 10 Resultaten av de olika scenerierna för den framtida bostads- och lokalbeståndets utveckling avseende energieffektivisering, befolkningsutveckling och ett förändrat klimat

Total förändring

Effektivisering

30 %

Effektivsiering

50 %

Befolkningsökning

ingen effektivisering

Befolkningsökning

med 50 % effektivisering

Klimatförändringens

betydelse på nuvarande stock

Nuläge

78 748

78 748

78 748

78 748

78 748

2011

70 545

65 076

86 059

69 820

65 472

2041

62 342

51 405

92 482

56 634

59 681

2071

56 742

42 072

98 992

46 897

49 372

SOU 2007:60 Bilaga B 11

Figur 10 Effekter på värmebehovet för energieffektivisering av befintlig samt framtida bostadsstock med hänsyn tagen till befolkningsökning och klimatförändring. Nuläget motsvaras av linjen som ligger på 78748 GWh.

Energimixar

Utgångsläget för de antaganden som har gjorts rörande framtida energimixar är mycket grova. Följande resonemang ligger till grund för antagandena:

  • Klimatförändringarna innebär ett klart minskat behov av energi för uppvärmning sett till nuvarande bostadsstock.
  • Energieffektivisering i beståndet innebär också ett klart minskat energibehov för uppvärmning.
  • Klimatförändringar samt energieffektiviseringarna sammantaget medför att underlaget för framförallt fjärrvärme minskar även om man ersätter all resterande olja samt direktverkande el med fjärrvärme.
  • För att även i framtiden ha en stor andel fjärrvärme måste incitament och möjligheter skapas även för småhussidan att konvertera till fjärrvärme. Det kan dock vara svårt på grund av infrastrukturen för fjärrvärme samt att småhusen är spridda över hela landet.
  • Om energieffektivisering inte kommer till stånd innebär det en kraftig ökning av bygg- och fastighetssektorns energianvändning för uppvärmning trots ett varmare klimat.

Effekter på värmebehov vid effektivisering, ökad befolkning samt ett förändrat klimat för de tre perioderna 2011-2040, 2041-

2070 och 2071-2100

20 000 40 000 60 000 80 000 100 000 120 000

2011-2040 2041-2070 2071-2100

GWh

Effektivisering 30%

Effektivisering 50%

Befolkningsökning ingen effektivisering

Befolkningsökning med 50% effektivisering

Klimatförändringen betydelse på nuvarande stock

Effekter av klimatet på framtida effektiviserade (50%) stock

Bilaga B 11 SOU 2007:60

  • Energieffektiviseringen kommer till viss del att innebära en liten ökad andel el för olika typer av värmepumpar, luftbehandlingsaggregat mm (Gårdsten, Alingsåshem, Norra Älvstanden).
  • På kort sikt kan man anta att el för direkt uppvärmning i småhus kommer att minska med fördel för värmepumpar som också innebär en elanvändning men dock på en lägre nivå. Det innebär att elanvändningen minskar totalt sett (SCB 2006).
  • Småhus kommer med stor sannolikhet att i framtiden ha ett luftbehandlingssystem installerat som innebär mekanisk frånluft. Skälen för detta är ökade krav på luftkvalitet för de boende för en förbättring av inomhusmiljön (Linda Hägerhed Engman 2006). Detta medger att återvinning av frånluften kan ske vilket skapar en stor energibesparingspotential.

I Figur 11, 12 och 13 kan de olika mixarna studeras för småhus, flerbostadshus och lokaler. För småhus har det antagits att fjärrvärmepotentialen kan ökas medan el och olja minskas. Mixen visar sammansättningen för den sista tidsperioden 2071

  • Generellt sett kan konstateras att fjärrvärmeunderlaget minskar eftersom det framförallt är i lokaler och bostäder som fjärrvärmeunderlaget finns och där är andelen redan idag stor. Enda potentialen till att behålla samma fjärrvärmeproduktion som idag är antingen att säkerställa att även småhus konverterar till fjärrvärme eller att en kraftig utbyggnad av fjärrvärmen kommer till stånd. En annan möjlighet att utnyttja värmeunderlaget är att en större andel av fjärrvärmeproduktionen sker i kraftvärmeanläggningar eller andra kombinat.

SOU 2007:60 Bilaga B 11

Figur 11 I figuren visas hur energiunderlaget minskar till följd av ett förändrat klimat. För småhus skulle det kunna finnas en potential för att öka andelen fjärrvärme.

Figur 12 Energimix för flerbostadshus i ett framtidsscenario

Energimix för småhus i ett framtidsscenario

0 1000 2000 3000 4000 5000 6000 7000 8000 9000 10000

E

nba

rt

el

(d

)

E

nb

art

el

(v

)

O

lja

O

lja

oc

h b

io

br

än

sle

E

l, o

lja

oc

h

bi

ob

rä

ns

le

El

o

ch

o

lja

El

o

ch

bi

ob

rä

ns

le

En

bar

t b

io

br

än

sle

Be

rg

/jo

rd

/s

jö

vä

rme

pu

mp

Fj

ärr

vä

rme

Ö

vr

ig

t

GW h

Nuläge 2011-2040 2041-2070 2071-2100 Möjlig mix

Energimix för småhus i ett framtidsscenario

0 1000 2000 3000 4000 5000 6000 7000 8000 9000 10000

E

nba

rt

el

(d

)

E

nb

art

el

(v

)

O

lja

O

lja

oc

h b

io

br

än

sle

E

l, o

lja

oc

h

bi

ob

rä

ns

le

El

o

ch

o

lja

El

o

ch

bi

ob

rä

ns

le

En

bar

t b

io

br

än

sle

Be

rg

/jo

rd

/s

jö

vä

rme

pu

mp

Fj

ärr

vä

rme

Ö

vr

ig

t

GW h

Nuläge 2011-2040 2041-2070 2071-2100 Möjlig mix

Energimix för flerbostadshus i ett framtidsscenario

5 000 10 000 15 000 20 000 25 000

Olja Fjärrvärme El Närvärme Övriga

GW h

Nuläge 2011-2040 2041-2070 2071-2100 Möjlig mix

Energimix för flerbostadshus i ett framtidsscenario

5 000 10 000 15 000 20 000 25 000

Olja Fjärrvärme El Närvärme Övriga

GW h

Nuläge 2011-2040 2041-2070 2071-2100 Möjlig mix

Bilaga B 11 SOU 2007:60

Figur 13 Energimix för lokaler i ett framtidsscenario

Kylbehov idag och i tre framtidsperspektiv

Efterfrågan på komfortkyla påverkas av en mängd olika faktorer, både klimatrelaterade och icke klimatrelaterade. Viktiga icke klimatrelaterade faktorer är närvaro av värmealstrande apparater, människor, lokalens yta, byggnadens beskaffenhet (ventilation, fönsterplacering, tillgång till solavskärmning m.m.), tillgång till kyla etc. Det är idag huvudsakligen de inre lasterna i byggnaderna som styr efterfrågan på kyla, medan klimatet spelar en mindre roll (Hill, 2007). Klimatrelaterade faktorer är t.ex. temperatur, solinstrålning/molnighet och vind. Solinstrålningen i kombination med byggnadens fönsterplacering spelar i dessa sammanhang en stor roll, som kan vara av större betydelse än utomhustemperaturen, särskilt under vissa årstider.

Energimix för lokaler i ett framtidsscenario

0

1 000 2 000 3 000 4 000 5 000 6 000 7 000 8 000 9 000 10 000

Eg

en

ol

je

pan

na

Fj

är

rv

är

m

e

El

vä

rme

Nä

rv

är

m

e

Na

tu

rgas

/S

ta

ds

gas

O

lja

oc

h

E

l

Pe

lle

ts

+

E

l

Ve

d + E

l

Ö

vri

gt

GW h

Nuläge 2011-2040 2041-2070 2071-2100 Möjlig mix

SOU 2007:60 Bilaga B 11

Komfortkyla idag och möjlig utveckling i framtiden

Lokaler

Idag förekommer kylning i en stor del av de svenska lokalerna, men den exakta omfattningen är okänd. Orsaken till de senare årens kraftiga utveckling av komfortkyla är till stor del trenden med fler personer och apparater per ytenhet.

Enligt Energimyndighetens STIL-utredning (Energimyndigheten, 2006a) hade 91 av 123 inventerade lokaler tillgång till kyla, där vätskekylaggregat utgör majoriteten (66 %), följt av fjärrkyla (34 %) och en mycket liten andel stadsvattenkylda lokaler (<1 %). Totalt uppgår fjärrkyleanvändningen i Sverige till ca 700 GWh. Svensk Fjärrvärme anger dock att undersökningar visat att efterfrågan på fjärrkyla är betydligt högre än så – runt 2

  • 000 GWh

(Svensk Fjärrvärme, 2007).

För de lokaler som hade tillgång till kyla i STIL-utredningen utgjorde elanvändningen för kylning 12 % av den totala elanvändningen (eller 15 kWh/m

·år av totalt 124,5 kWh/m

2

·år). Medräknat

de lokaler som inte hade kyla uppgick siffran till 10,6 kWh/m2·år. Den totala energianvändningen för kyla (ej enbart eldriven komfortkyla) medräknat alla lokaler oavsett om de hade tillgång till kyla eller inte uppgick till ca 7 kWh/m

2

·år. För de lokaler

som hade tillgång till kyla uppgick energianvändning för kyla till ca 17 kWh/m

·år. Vi använder denna siffra vid bedömning av

framtida energibehov för kylning.

De allra flesta nya lokaler som byggs idag förses med någon form av kylning. Idag dominerar eldrivna kylmaskiner i det befintliga svenska lokalbeståndet (Energimyndigheten, 2006). Utbyggnaden av fjärrkyla i storstäderna går dock snabbt och det är troligt att utvecklingen kommer att gå mot ökad andel fjärrkyla. På lång sikt bedöms att i princip alla lokaler i södra och mellersta Sverige kommer att vara försedda med någon form av komfortkyla. Vi gör uppskattningen att fjärrkyla kommer att dominera i storstadsregionerna, medan eldrivna kylmaskiner och andra kylsystem (t.ex. stadsvattenkylning) kommer att dominera på landsbygden.

Bilaga B 11 SOU 2007:60

Bostäder

Det är idag endast få bostäder som har tillgång till komfortkyla. Den kylning som ändå existerar är huvudsakligen att luft/luftvärmepumpar körs som kylmaskiner under sommartid. För befintliga bostäder är det mest troligt att luft/luftvärmepumpar installeras i bostäder med direktverkande elvärme. För nya bostäder är troligen andra uppvärmningssätt som kommer att dominera. Den kraftiga expansionen av värmepumpar generellt har ökat medvetenheten om möjligheterna till kylning sommartid som föreligger med luft/luftvärmepumpar. Flera varma somrar i följd kan säkert bidra till att fler ser denna möjlighet och kanske väljer luft/luftvärmepump om valet står mellan olika uppvärmningssystem.

Andra värmepumpar som använder vatten som värmemedium kräver mer omfattande investeringar för att de ska kunna användas för kylning. Det är inte möjligt att skicka ut kallvatten i de vanliga element som används för uppvärmning eftersom det uppstår kondens på elementen som kan innebära skador på bl.a. trägolv. Det kan också finnas viss risk för korrosion i elementen. För att använda dessa värmepumpar för kylning krävs installation av kylbafflar eller fläktar samt ventilationsledningar för att genom luften sprida kylan från värmepumpen. Då många bostäder idag endast har någon form av självdrag kan detta innebära stora investeringar, men det kan vara ett alternativ i nya bostäder. Det kan dessutom vara gynnsamt vid bergvärme eftersom kylningen sommartid innebär att temperaturen på det vatten från vilket värmen tas på vintern ökar, med ökad verkningsgrad som följd.

Det är endast få bostäder som har tillgång till fjärrkyla idag. För befintliga bostäder är det inte troligt att fjärrkyla kommer att installeras i så stor utsträckning. Det kräver relativt stora ingrepp, av samma skäl som beskrivs ovan för värmepumpar med vattenburen värme. För nya bostäder kan dock fjärrkyla bli aktuellt redan på kort sikt. Bedömningen är ändå att fjärrkyla i bostäder generellt kommer att utgöra en mycket liten andel i relation till fjärrkyla i lokaler.

Grov uppskattning om komfortkyla i lokaler i framtiden

Vi har gjort en grov uppskattning över tillgången till komfortkyla i lokaler i framtiden. Det är mycket svårt att bedöma hur utvecklingen av komfortkyla kan komma att se ut och lika svårt att

SOU 2007:60 Bilaga B 11

uppskatta hur stor andel av den ökade efterfrågan på komfortkyla som kan knytas till förändrat klimat. Detta beror bl.a. på att komfortkyla är under stark utveckling till största delen beroende av andra faktorer än klimatet. Eftersom komfortkyla ännu inte finns att tillgå i full utsträckning går det inte bara att titta på klimatscenarier och utifrån dessa göra bedömningar om framtida efterfrågan. Vi tror däremot att medvetenheten om klimatförändringar bidrar till ökad efterfrågan och gör det mycket grova antagandet att 10 % av den ökade efterfrågan på komfortkyla kan på ett eller annat sätt antas bero på förändrat klimat.

Uppskattningen för lokaler är vidare baserad på följande antaganden på lång sikt:

  • På lång sikt förekommer komfortkyla i alla lokaler i södra och mellersta Sverige, men endast i 50 % av lokalerna i norra Sverige o Fjärrkyla dominerar för lokaler i storstadsområden (antas

100 % i storstäder)

o Eldrivna kylmaskiner dominerar för lokaler på landsbygden (antas 100 % på landsbygden)

  • Endast 10 % av efterfrågan antas bero på klimatet
  • Ytan uppskattas utifrån bedömningar om befolkningsökning, och det antas att ytorna fördelar sig över landet såsom idag
  • Linjär interpolation används för kort och medellång sikt

Resultatet av ovanstående mycket grova beräkning presenteras i Tabell 11.

Bilaga B 11 SOU 2007:60

Tabell 11 Grov uppskattning av framtida efterfrågan på komfortkyla baserat på de antaganden som beskrivs i texten ovan

2005 2011

  • 2041−2070 2071−2100

LOKALER Total yta, m

2

144 157 169 181

Yta med kyla, m

2

(uppskattning) 106 122 146 170 Varav eldriven kyla, m

2

72 69 63 58

Varav fjärrkyla, m

2

34 53 83 112

Elbehov för eldriven kyla, snitt, kWh/m

2

·år

15 15 15 15

Energibehov för fjärrkyla, snitt, kWh/m

2

·år

17 17 17 17

Elbehov för att driva fjärrkyla, kWh/m

2

·år

4,8 4,8 4,8 4,8

Totalt energibehov för kyla, TWh

1,6

1,9

2,3

2,7

Varav el (exkl. el för fjärrkyla), TWh 1,1

1,0

0,9

0,9

Varav fjärrkyla, TWh 0,6

0,9

1,4

1,9

Varav el för fjärrkyla, TWh 0,2

0,3

0,4

0,5

Energibehov för kyla kopplat till klimat (10 %), TWh

0,2 0,2 0,2 0,3

Energibehov för kyla kopplat till annat än klimat (10 %), TWh

1,5 1,7 2,1 2,4

Ett resonemang kring komfortkyla i bostäder i framtiden

För att göra en uppskattning om hur kyla för bostäder kan komma att utvecklas antas att komfortkyla för bostäder även på lång sikt i huvudsak kommer att finnas i form av luft/luftvärmepumpar. För nya lägenheter kan det tänkas att fjärrkyla dras in. Vi bedömer dock att denna andel kommer att vara försumbar i jämförelse med fjärrkyleanvändningen i lokaler och beräkningar görs därför inte alls för fjärrkyla i flerbostadshus.

När det gäller luft/luftvärmepumpar bedöms att dessa endast kommer att finnas i bostäder som idag har direktverkande el (eller givetvis i bostäder som redan investerat i luft/luftvärmepump). Idag finns ca 298 000 småhus (yta 27 miljoner m

) och ca 2 300

lägenheter (yta 5,7 miljoner m

2

) med direktverkande el. Som fram-

går av siffrorna är elvärme relativt ovanligt i lägenheter och eftersom uppvärmningsbehovet per ytenhet dessutom är lägre bedöms

SOU 2007:60 Bilaga B 11

inte investeringar i värmepumpar för lägenheter vara särskilt troligt. Av detta skäl tittar vi endast på komfortkyla med luft/luftvärmepumpar i småhus. Vi baserar vidare beräkningarna på att luft/luftvärmepumpar endast kommer att användas för kylning i södra och mellersta Sverige.

Enligt SCB:s statistik fanns ungefär 235 000 luftvärmepumpar i småhus år 2005 (SCB, 2006a). Denna siffra inkluderar både luft/luftvärmepumpar och luft/vattenvärmepumpar och det går inte att urskilja hur stor andel som utgörs av luft/luftvärmepumpar. Att döma av statistik från SVEP har dock försäljningen av luft/vattenvärmepumpar under ett flertal år varit större än för luft/luftvärmepumpar (dock ej 2005). En mycket grov uppskattning är att av de installerade luftvärmepumparna var 100 000 luft/luftvärmepumpar år 2005. Detta skulle innebära att luft/luftvärmepumpar har installerats i ca en tredjedel av husen med direktverkande el eller uppskattningsvis ca 9 miljoner m

. Om vi antar att ytterligare en tredjedel skulle göra denna investering skulle ca 18 miljoner m

2

småhus ha luft/luftvärmepump. Om samtliga dessa skulle köras på kylning och vi antar att elanvändningen för kylning är ca 30% lägre för småhus än för lokaler

, dvs ca 10 kWh/m

2

·år, så skulle energi-

användningen för kylning i bostäder uppgå till knappt 0,2 TWh per år. Det bör återigen påpekas att detta är en mycket grov bedömning.

Det bör även betonas att om de senaste årens trend med stora glasade ytor särskilt i söder- och västerläge fortsätter, kan efterfrågan på komfortkyla öka mycket kraftigt även i bostäder och det är inte omöjligt att privatpersoner investerar i luft/luftvärmepumpar eller luftkonditioneringsanläggningar för att komma tillrätta med inomhustemperaturen under de ljusa och varma månaderna. Installation av fjärrkyla i nya sådana bostäder kan, som nämnts ovan, också blir en realitet.

En jämförelse med andra länder

En jämförelse har gjorts mellan kylgraddagar i Sverige i de tre framtidsperspektiven och kylgraddagar i nuläget i europeiska regioner. Motivet är att visa regioner som idag har ett klimat som Sverige kan tänkas få i framtiden. Om en jämförelse gjordes med dessa regioners kylanvändningen i dagsläget skulle en indikation fås

Lokaler använder kylning under betydligt större del av året än bostäder.

Bilaga B 11 SOU 2007:60

om framtida kylbehov i Sverige i framtiden. Vi har inte gjort den senare analysen utan enbart tagit fram jämförelsen av regionerna genom att visuellt studera kartor över kylgraddagar (CDD) enligt klimatscenarier framtagna vid Rossby Centre, SMHI (2007). Resultaten presenteras i Tabell 12. Jämförelsen vintertid är inte så intressant eftersom det i princip inte förekommer något kylbehov vintertid i Sverige

5

(åtminstone inte klimatrelaterat).

Tabell 12 Jämförelse av Sverige i framtidsklimat med andra regioner i Europa i dagsläget

2011

  • 2041−2070 2071−2100

Sommar Södra Sverige Norra Tyskland Tyskland/Frankrike Frankrike/Spanien Mellersta Sverige Södra Sverige Södra Sverige Södra Sverige Norra Sverige Oförändrat Mellersta Sverige Mellersta Sverige

Höst Södra Sverige Norra Tyskland Frankrike Frankrike/Spanien Mellersta Sverige Oförändrat/ Södra Sverige

Södra Sverige Södra Sverige

Norra Sverige Mellersta Sverige Mellersta Sverige Södra Sverige

Vinter Södra Sverige Tyskland/Frankrike Tyskland/Frankrike Frankrike/Spanien Mellersta Sverige Södra Sverige Södra Sverige Södra Sverige Norra Sverige Mellersta Sverige Mellersta Sverige Södra/mellersta Sverige

Vår Södra Sverige

Tyskland Södra Tyskland/Norra Frankrike

Frankrike/Spanien

Mellersta Sverige Södra Sverige Södra Sverige Södra Tyskland/Norra Frankrike Norra Sverige Mellersta Sverige Mellersta Sverige Södra/mellersta Sverige

År, uppskattning Södra Sverige Norra Tyskland Tyskland/Frankrike Frankrike/Spanien Mellersta Sverige Södra Sverige Södra Sverige Södra Sverige Norra Sverige Mellersta Sverige Mellersta Sverige Södra/mellersta Sverige

5

Vissa lokaler med mycket apparater eller processer som alstrar värme kan även ha kylbehov

vintertid.

SOU 2007:60 Bilaga B 11

Grov ekonomisk uppskattning

Dagens energipriser och scenarier för framtida energipriser

Dagens energipriser har hämtats från Energimyndighetens energiindikatorer (STEM, 2006b) och med hjälp av uppgifter i Svensk Energi (2005). Siffror angående priser på fjärrkyla baseras på uppgifter från bl.a. Svensk Fjärrvärme (2007) och ett antal leverantörer av fjärrkyla. Priserna sammanfattas i Tabell 13. När det gäller uppskattning av framtida energipriser kan konstateras att det är mycket svårt att göra prognoser på så lång sikt som upp till nästan ett sekel fram i tiden. Vi har därför valt att göra fyra antaganden om framtida energipriser, dvs. fördubblat, tredubblat, halverat och oförändrat energipris till år 2071

  • jämfört med dagens nivå. För de kortare tidsperspektiven har priserna tagits fram med hjälp av linjär interpolation.

Tabell 13 Ungefärliga energipriser i dagsläget (2005

  • i öre/kWh exklusive skatter, elcertifikat, moms m.m. Siffrorna är baserade på uppgifter från Energimyndigheten (2006b), Svensk Energi (2005), Svensk Fjärrvärme (2007) samt några leverantörer av fjärrkyla.

Nuläge (år) Anmärkning

Elvärme 60 Olja 40 Pellets 45 Fjärrvärme 45 Källa: Svensk Energi, 2005 Naturgas 40 Avser mellanting mellan hushållskund och industrikund Kombinationer 48 Antas medel elvärme/biobränsle/olja Värmepump 60 Övrigt 46 Antas medel av ovanstående ex vp, komb Fjärrkyla 50

Uppskattade kostnader för förändrat värme- och kylbehov

Den grova uppskattningen har gjorts endast för scenariot befintlig bebyggelse med klimatförändringar och utifrån energikostnader beräknade enligt beskrivning ovan. Resultaten presenteras i Figur 14 och Figur 15. Av figurerna framgår att energipriserna har

Bilaga B 11 SOU 2007:60

mycket stor inverkan på de framtida kostnaderna för uppvärmning. Det är även viktigt att påpeka att energipriserna i sig har en kraftig inverkan på efterfrågan på energi för värme och kyla och implementeringen av energieffektiviseringspotentialer. Med högre energipriser ökar incitamenten för energieffektivisering och efterfrågan på energi för värme och kyla kommer att minska. I den ekonomiska bedömningen som gjorts i denna studie har vi dock inte tagit hänsyn till detta.

Enligt de antaganden som gjorts i denna studie skulle energikostnaderna i det långa perspektivet (2071

  • jämfört med idag

variera från en minskning på 25

  • miljarder SEK till en ökning på

35

  • miljarder. Siffrorna är beräknade utifrån dagens valuta och exklusive skatter etc.

Figur 14 Grov uppskattning av framtida energikostnader för uppvärmning med hänsyn tagen till befintlig bebyggelse (småhus, flerbostadshus och lokaler), klimatförändringar samt olika scenarier för framtida energipriser

Grov uppskattning av energikostnader för

uppvärmning i olika scenarier

0

10 000 20 000 30 000 40 000 50 000 60 000 70 000 80 000

SCENARIO

DUBBEL

SCENARIO

TRIPPEL

SCENARIO

HALV

SCENARIO OFÖRÄNDRAD

M SEK

2006 2011-2041 2041-2070 2071-2100

SOU 2007:60 Bilaga B 11

Figur 15 Grov uppskattning av framtida energikostnader för komfortkyla i lokaler vid olika scenarier för framtida energipriser.

Behov av åtgärder

Exempel på åtgärder som bör vidtas för att minska konsekvenserna av ett förändrat klimat på energianvändningen och för att tillvarata de positiva effekter som också kan uppstå sammanfattas nedan:

  • Det finns en stor energieffektiviseringspotential både för befintliga och nya fastigheter. Det bör prioriteras att skapa incitament för att denna potential ska realiseras
  • Trenden med stora fönsterytor bör stoppas för att förhindra en kraftigt ökat efterfrågan på komfortkyla för bostäder och ökat värmebehov vintertid på grund av värmeförluster. Åtminstone bör det krävas installation av effektiva solavskärmningar om fönstren placeras mot söder eller väster.
  • Incitament bör även skapas för att se till att det minskade uppvärmningsbehov som kan uppstå på grund av klimatförändringar realiseras i verkligheten.
  • Med realisering av energieffektiviseringspotentialer och därpå ett minskat värmebehov till följd av klimatförändringar, kommer underlaget för fjärrvärme att minska och därmed även

Grov uppskattning av energikostnader för

fjärrkyla i olika scenarier

1 000 2 000 3 000 4 000 5 000 6 000

SCENARIO

DUBBEL

SCENARIO

TRIPPEL

SCENARIO HALV SCENARIO OFÖRÄNDRAD

2006 2011-2041 2041-2070 2071-2100

Bilaga B 11 SOU 2007:60

underlaget för kraftvärmeproduktion. För att motverka detta krävs kraftfull konvertering till fjärrvärme i småhusbeståndet samt utbyggnad av fjärrvärme i nya områden. Utbyggnad av kraftvärme i de nät som idag endast har hetvatten skulle vara ytterligare en möjlighet att bättre utnyttja det framtida värmeunderlaget. En ytterligare möjlighet är utbyggnad av energikombinat med t.ex. biodrivmedel, el och värme.

Referenslista

Hill A, Fortum Värme, personlig kommunikation, 2007-06-08 Alingsåshem 2007. Alingsåshem bygger för en hållbar framtid.

www.alingsashem.se 2007-06-12 Axelsson, J. ”Konsekvenser för energianvändning i byggnader –

Möjlig utveckling till 2025”, preliminär underlagsrapport till Elforsks klimatkonsekvensprojekt, maj 2007 Boverket, WSP. ”Byggnader exkl. ras, skred och översvämning”,

utkast till underlagsrapport till Klimat- och sårbarhetsutredningen, Boverket/WSP, 2007-02-12 Boverkets Byggregler 2006. Regelsamling för byggande. BFS

1993:57 med ändringar till och med 2006:12. Energimyndigheten 2006a. ”Förbättrad energistatistik för lokaler –

”Stegvis STIL”, Rapport för år 1, Inventering av kontor och förvaltningsbyggnader”, februari 2006 Energimyndigheten 2006b. ”Energiindikatorer 2006 – uppföljning

av Sveriges energipolitiska mål, Tema: Oljeanvändning”, Energimyndigheten rapport nr ET 2006:31, september 2006 FEBY 2007. Definitioner av energieffektiva bostäder – Passivhus.

FEBY kriteriedokument 2007. Gårdstensbostäder 2007. Solar buildings in Gårdsten. En broschyr.

www.gardsten.se 2007-06-12 Hägerhed Engman Linda 2006. Indoor environmental factors and

its association with asthma and allergy among Swedish preschool children. Report TVBH-1015 Lund 2006, Building Physics LTH

SOU 2007:60 Bilaga B 11

Persson, G., Strandberg, G., Bärring, L. och Kjellström, E., 2007.

”Beräknade temperaturförhållanden för tre platser i Sverige

perioderna 1961

  • och 2011−2040”, SMHI Meteorologi

Nr 124. 25 s. Rossby Centre, SMHI, klimatscenarier för Elforsk respektive

Klimat- och sårbarhetsutredningen, www.smhi.se, 2007 Svein Ruud, Reglerstrategier och beteendets inverkan på energi-

användningen i bostäder. Rapport EFFEKTIV 2003:08. SCB 2006a. ”Energistatistik för småhus 2005”, Sveriges officiella

statistik, statistiskt meddelande EN 16 SM 0601, september 2006 SCB 2006b. ”Energistatistik för flerbostadshus 2005”, Sveriges

officiella statistik, statistiskt meddelande EN 16 SM 0602, september 2006 SCB 2006b. ”Energistatistik för lokaler 2005”, Sveriges officiella

statistik, statistiskt meddelande EN 16 SM 0603, oktober 2006 SCB 2006. Sveriges framtida befolkning 2006

  • Sveriges officiella statistik, demografiska rapporter 2006:2, maj 2006 SCB 2007. byggnadsstatistisk årsbokk 2007. Sveriges officiella statistik, ISBN 1654-0921 (online), februari 2007. Svensk Energi. ”Hur värmer vi svenska småhus idag och i framtiden?”, december 2005 Svensk Fjärrvärme, www.svenskfjarrvarme.se, 2007-06-07

Bilaga B 11 SOU 2007:60

Bilaga 1. Temperaturzoner

SMHI NUTS

SOU 2007:60 Bilaga B 11

Bilaga 2. HDD för olika klimatzoner

Sammanställning av HDD för olika klimatzoner. Siffror och klimatzoner enligt Rossby Centre, SMHI (2007).

SMHI-zon Tidsperspektiv HDD median, A2 HDD median, B2

1 1961

3 510

3 510

2 816

2 886

2 545

2 620

2 109

2 398

2 1961

3 775

3 775

3 082

3 135

2 796

2 878

2 352

2 642

3 1961

3 845

3 845

3 166

3 230

2 883

2 972

2 429

2 728

4 1961

3 931

3 931

3 243

3 283

2 945

3 032

2 489

2 784

6 1961

3 810

3 810

3 027

3 075

2 729

2 796

2 217

2 533

7 1961

4 098

4 098

3 410

3 437

3 104

3 197

2 644

2 944

8 1961

4 201

4 201

3 513

3 553

3 209

3 306

2 732

3 044

9 1061

4 910

4 910

4 241

4 257

3 916

3 998

3 371

3 727

10 1961

4 796

4 796

4 125

4 111

3 784

3 865

3 251

3 595

Bilaga B 11 SOU 2007:60

SMHI-zon Tidsperspektiv HDD median, A2 HDD median, B2

11 1961

5 248

5 248

2011

4 612

4 598

2041

4 275

4 337

2071

3 717

4 082

12 1961

5 612

5 612

2011

4 993

4 988

2041

4 660

4 704

2071

4 102

4 464

13 1961

5 263

5 263

2011

4 582

4 541

2041

4 209

4 277

2071

3 660

3 994

14 1961

5 893

5 893

2011

5 230

5 191

2041

4 868

4 910

2071

4 296

4 637

15 1961

6 544

6 544

2011

5 886

5 848

2041

5 516

5 538

2071

4 907

5 269

16 1691

4 813

4 813

2011

4 044

4 037

2041

3 693

3 785

2071

3 151

3 504

17 1961

3 808

3 808

2011

3 072

3 120

2041

2 784

2 865

2071

2 325

2 620

18 1961

3 665

3 665

2011

2 966

3 031

2041

2 670

2 770

2071

2 231

2 522

19 1961

3 867

3 867

2011

3 052

3 110

2041

2 775

2 877

2071

2 317

2 603

Bilaga B 12

Fjärrvärme

Svensk Fjärrvärme AB Ture Nordenswan

Underlagsrapport utarbetad för Klimat- och sårbarhetsutredningen, 2007-06-20

Bilaga B 12 SOU 2007:60

SOU 2007:60 Bilaga B 12

Sammanfattning

Denna rapport beskriver hur fjärrvärmen kan påverkas av pågående Klimatförändringar och har vuxit fram under hösten 2006 och våren 2007.

Till grund för klimatförändringsscenarierna ligger modeller framtagna av SMHI och andra nationella och internationella institut.

  • En förutsättning för att komma igång med förnyelsearbetet är att Klimat- och sårbarhetsutredningens slutsatser presenteras på ett bra sätt. Vi ser att det finns många parametrar i utredningen och att en helhetssyn kan vara svår att skapa av den enskilde värmeleverantören.
  • Fjärrvärmen är beroende av att övrig infrastruktur också fungerar. En god beredskapsplanering är av särskild vikt för de äldsta delarna av fjärrvärmesystemen och förebyggande underhåll är billigare än avhjälpande.
  • De lokala förhållandena varierar i stor grad så att varje fjärrvärmesystem särskilt måste anpassas till utredningens slutsatser. Den allt mer frekventa IT-användningen öppnar för lättillgänglig information och kunskapsutbyte.
  • Fokus bör läggas på de äldsta systemen som samtidigt har de största dimensionerna och ligger strategiskt närmast produktionsanläggningarna. Konsekvensen av haverier blir här ojämförbart störst. När det gäller sådana betongkulvertar är kunskaps- och erfarenhetsutbyte centrala frågor då det samtidigt pågår ett generationsskifte inom fjärrvärmekåren.
  • Nya nät byggs med stöd av Svensk Fjärrvärmes Läggningsanvisningar. Dessa uppdateras kontinuerligt varvid fokus kan läggas på klimatförändringarna.

Denna rapport är framtagen av Ture Nordenswan, Svensk Fjärrvärme

Bilaga B 12 SOU 2007:60

1 Klimat- och sårbarhetsutredningen

Fjärrvärme är en miljövänlig uppvärmningsform och bidrar genom energihushållning till minskade koldioxidutsläpp. Fjärrvärmen minimerar användning av jordens primärenergireserver och tillvaratar resurser som annars skulle gå förlorade. Samma sak gäller naturligtvis fjärrkyla.

Fjärrvärmen har byggts upp i Sverige sedan slutet av 1940-talet. Detta skedde till en början i kommunal regi och som kraftvärme, som nyttjar bränslet maximalt genom samproduktion av el och värme.

Fjärrvärmen är i dag landets till volymen största uppvärmningsform på 50 TWh. En del av fjärrvärmeföretagen har under senare år övergått i bolagsform med privata och internationella ägare.

Ett varmare klimat innebär minskad försäljning och produktion av fjärrvärme. Samtidigt kan dock fjärrvärmens miljöfördelar leda till ökade leveranser.

Ledningsnätets längd i Sverige är cirka 16 000 km parvisa rör. Utbyggnadstakten ligger på cirka 500 km per år. Byggkostnaden enligt Kulvertkostnadskatalog 2007 är cirka 5 000 kronor per kulvertmeter i genomsnitt, vilket ger ett beräknat återanskaffningsvärde på 80 miljarder kronor.

Ledningsnätet är ofta konstruerat i ringar, vilket gör att många kunder kan få värme alternativa vägar. Detta underlättar drift och underhåll och ökar samtidigt leveranskvalitén och säkerheten.

Förnyelsen, dvs. ersättning av gammalt med nytt, är för närvarande enligt uppgifter 50 km per år, vilket motsvarar 0,3 % av totala ledningslängden. Om vi däremot antar att förnyelsen enbart gäller gammal betongkulvert, är siffran i stället nästan 3 %. Detta skulle

SOU 2007:60 Bilaga B 12

innebära att de gamla betong- och ACE-kulvertarna kan vara förnyade inom 35 år, dvs. i slutet av de första perioden 2011–2040. De äldsta delarna skulle då ha uppnått en respektabel ålder av 100 år.

Normalt sätts en fjärrvärmelednings ekonomiska livslängd till 30 år. En välbyggd ledning anses kunna ha en betydligt längre teknisk livslängd om den ligger torrt. Fjärrvärmevattnet är normalt behandlat och syrefritt så att korrosion ej förekommer inuti rören. Eventuell korrosion beror i stället normalt på inträngande vatten och fukt utifrån.

Det är sannolikt att den första generationen moderna fjärrvärmerör, s.k. ”plaströrskulvert” som byggdes på 1970-talet faller för åldersstrecket i allt snabbare takt, främst beroende på dåliga skarvar.

Därför kan en högre förnyelsetakt vara väl motiverad. Förnyelsen skall naturligtvis ställas mot drift- och underhållskostnader, samt ökade möjligheter till sektionering samt alternativa matningar.

De första fjärrvärmeledningarna byggdes genom att medierör av stål placerades i betongkulvertar. Man följde samma principer som för ledningsbygge inomhus.

Fjärrvärmerören kan normalt vara av storleken upp till 1 000 mm i diameter vid utmatningen från produktionsanläggningarna. De största ledningarna kan ligga i tunnlar tillsammans med andra ledningar. Systemet består naturligtvis av både fram- och returledningar. De första rören var värmeisolerade med ospecificerat material, senare har mineralull, skålar av polyuretan mm använts. Vissa konstruktioner har dessutom emellanåt fyllts med cellbetong, något som utmärker delar av typen ACE-kulvert. Sådana och typen hålrörskulvert har visat sig vara klart misslyckade konstruktioner. Nedan visas en ritning av en värmekulvert projekterad 1922 för en ledning i Karlstad.

Bilaga B 12 SOU 2007:60

Sektion av värmekulvert

Sektion av en värmekulvert bestående av en fram- och returledning samt reservledning

Det finns många konstruktioner och varianter av betongkulvertar, både rektangulära och cirkulära, ja varje stad hade sin egen konstruktion. I konstruktionen ingår detaljer av stål som armeringsjärn. Vidare återfinns i konstruktionen rörstöd, upphängningsanordningar, fixpunkter och kompensatorer. Hela konstruktionen är normalt försedd med in- och utvändig dränering, ventilation m.m.

Nedanstående tabell, som visar de olika nätlängderna fördelade på och kulverttyper och byggår är hämtad ur Svensk Fjärrvärmes Kulvertskadestatistik 2003:

SOU 2007:60 Bilaga B 12

Tabell 1 Tabell över kulvertlängder ur Svensk Fjärrvärmes Kulvertskadestatistik 2003

Nätlängder enligt typ och byggår Nättyp Summa 2003 2002 2001 2000 1999 1998 ACE-kulvert 1 002,2 0 0 0 0 0 0 Betongkulvert 752,9 0 0,1 0,3 0 0 0,2 Fasta fjärrvärmerör 7 655,8 38,5 246,3 355,9 323,8 372,2 379,7 Flexibla fjärrvärmerör 1 440,9 12,5 73,9 83,7 56,3 64,7 58,2 Hålrörskonstruktion 102 0 0 0 0 0 0 Ingen angiven ledningstyp 2,4 0 0 2 0,4 0 0 Kammare eller brunn 0,2 0 0 0 0 0 0 Stålrörskulvert 194,2 0 0 0 0 10 7,5 Övriga ledningstyper 1 020,5 2,2 10,6 1,9 1,7 3 16 Total [km]T 12 171,9 53,3 330,9 443,8 382,3 450 461,6

Tabell 2 Ledningslängden i svenska fjärrvärmenät fördelade enligt typ och byggår

97 96 95 94 93 92–88 87–83 82–78 <78

1,4 0 0 0 0 1,3 0,1 43,2 956,3

3 0,5 0,2 0,2 0,3 13,5 30,1 56,3 648,1 261 243,5 225,7 220,1 150,4 1 323,9 1 312,0 1 556,9 646,3

30,2 17,5 16,3 19,9 21,4 200,7 173,8 326,9 285,1

0 0 0,1 0 0 0,9 1,8 22,3 76,8 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0,2 0 14,7 8,2 3,5 2,6 0,8 8,7 10,2 25,2 102,9 15,4 8,8 12,5 13,3 8,7 74,3 114,9 183,4 553,7 325,8 278,5 258,3 256,1 181,7 1 623,4 1 643,0 2 214,3 3 269,2

Tyvärr är ledningslängderna ej korrekt införda för år 2003.

Städer med kraftvärmeverksamhet och gamla betongkulvertar är Borås, Göteborg, Helsingborg, Karlstad, Linköping, Lund, Malmö, Norrköping, Skellefteå, Stockholm Sundsvall, Uppsala, Västerås, Växjö, Örebro m.fl.

Betongkonstruktionen har även visat sig ha andra brister, armeringen rostar och betongen vittrar sönder, bl.a. beroende på betonggjutning med tillsatser av kloridhaltiga salter. Ej heller fogarna

Bilaga B 12 SOU 2007:60

i betongelementen är längre täta, de släpper igenom vatten så att isoleringen blir blöt och bildar ett våtvarmt omslag, vilket resulterar i att medierören punktvis kan rosta sönder och börjar läcka.

De första gamla kulvertarna är i huvudsak fortfarande i drift. Det finns samtidigt många exempel på välbyggda kulvertar som i stort sett är i nyskick.

1.4.2. Ventilkammare

Särskilda nedstigningsbara ventilkammare byggdes vid förgrening av näten. I dessa placerades primärt sektioneringsventiler och kringutrustning samt vidare armatur för luftning och tappning av fjärrvärmevatten. Antalet kammare uppgår till flere tusen stycken totalt i landet. Ett bekymmer med dessa är på samma sätt som för kulvertarna inläckage av dag- och grundvatten så att kamrarna måste tömmas genom pumpning.

Nedan ses en illustration av en ledning med avstängningsventil monterad i en kammare. Ventilen kan manövreras från marken. I dag kan ventilerna förses med fjärrmanövrerade motorförsedda don och styras från en driftcentral.

SOU 2007:60 Bilaga B 12

Illustration

Illustration av en nedstigningsbar ventilkammare av äldre typ

Kamrarna ligger djupare ner i markan än själva kulvertarna och normalt har arbetsmiljövänligt utförande eftersträvats som ger ståhöjd och alternativa nedstigningar. Här kan inträngande vatten naturligtvis vara ett problem.

Kamrarna är vidare normalt försedda med belysning, larmanordningar, ventilation och dränering. Kammarlocken är naturligtvis ett bekymmer, särskilt eftersom de ofta ligger i starkt trafikerade gator. De kan vara otäta och släppa in vatten samtidigt som den varma, fuktiga luften i kamrarna kondenserar mot locken.

1.4.3. Fjärrvärmerör

Stålrör isolerade med PUR-isolering och med ett mantelrör av plast fick namnet ”plaströrskulvert” analogt med betongkulvert och ersatte successivt den äldre typen betongkulvert på 1970-talet. I

Bilaga B 12 SOU 2007:60

dag har detta koncept blivit standard och kallas kort och gott fjärrvärmerör, enligt europastandard EN 253.

Rören är friktionsfixerade i marken så att de i princip ligger stilla oberoende av förekommande temperaturvariationer. Spänningsnivån i stålrören varierar och de rörelser som förekommer i marken är små. Största rörelsen förekommer ändarna av längre raka kulvertsträckor som ofta avslutas med s.k. expansionsböjar.

Nedan visas en sektion med moderna standardiserade fjärrvärmerör tagna ur Svensk Fjärrvärmes gällande Läggningsanvisningar.

1.4.4. Skarvar

Även moderna standardiserade fjärrvärmerör har sin akilleshäl. Varje skarv utgör sålunda en potentiell felkälla. Fjärrvärmerören levereras normalt i 12 meters längder som skall fogas ihop. Ibland skall dessa kapas till lämplig längd för montage av böjar, avgreningar och markförlagda ventiler. Först sker sammansvetsning av medierör, sedan monteras larmtrådar, mantelskarv monteras varefter slutligen utrymmet mellan medierör och mantel fylls med PURskum.

T

A

1

Dy

1

C Dy

A

BERGSCHAKT

JORDSCHAKT

Ev dränrör

Markeringsnät eller band

ÖB

KF

LB

T = Ledningstäckning ÖB = Överbyggnad eller resterandefyllning KF = Kringfyllnad LB = ev Ledningsbädd

Mediarör

SOU 2007:60 Bilaga B 12

Nedan en tabell ur Svensk Fjärrvärmes Kulvertskadestatistik över inrapporterade skarvskador under år 2003. Som den tidigare tabellen visar så har rapporteringen år 2003 varit bristfällig, men typen av skavskador är dock representativ även om antalet kan antas ha varit det dubbla.

Tabell 3 Tabell över skarvskador

Skarvskador för olika skarvtyper och fabrikat Antal skadade skarvar Fabrikat Summa Krympslang

Krympband

Krympmatta

Svets PEHmuff

PEXmuff

Stålmuff

Svep Annat

Alstom 285 2 0 22 7 8 0 245 0 0 Lögstör 28 1 0 0 25 2 0 0 0 0 Nitto 61 14 2 8 0 34 3 0 0 0 Raychem 123 29 52 28 0 14 0 0 0 0 SwJoint 24 2 0 0 22 0 0 0 0 0 Övriga 131 9 45 2 2 23 0 14 0 36 Total 652 57 99 60 56 81 3 259 0 37

9% 15% 9% 9% 12% 0% 40% 0% 6%

Tabell som visar antal och typ av skarvskador under 2003

1.4.5. Tunnlar

De större städerna kan ha särskilda tunnlar för fjärrvärme, ofta tillsammans med andra ledningar som exempelvis VA, el och IT. Det finns en real översvämningsrisk med tunnlar.

1.4.6. Inomhusledning

Fjärrvärmeledningar ligger vidare normalt förutom i gatu- och parkmark också inomhus i stadskvarterens källarutrymmen och försörjer på dettas sätt fastigheterna med fjärrvärme i ett ringmatningssystem.

Bilaga B 12 SOU 2007:60

1.4.7. Sjöledning

Fjärrvärmerör läggs ibland i vattendrag som sjöar och älvar. Detta utförande kräver speciell kvalitetskontroll och det finns en rad olika detaljlösningar. Dessa har visat sig hålla måttet, och inga fel har hittills inrapporterats. Som alla moderna fjärrvärmerör har dessa inbyggda larmsystem så att eventuell inträngande fukt eller medierörsläckage obönhörligt avslöjas.

En ledning DN 800 i 1 000 mm stålrör läggs för närvarande i Riddarfjärden och en mindre ledning DN 150 borras under kanalen invid Djurgårdsbron som bl.a. skall förses Nordiska museet med fjärrvärme. Vid sådana typer av ledningsdragning ägnas naturligtvis största möjliga omsorg särskilt vid fjärrvärmerörens akilleshäl, skarvarna.

1.4.8. Luftledning

Ibland ligger ledningarna synligt utefter väggar eller är upphängda under broar m.m.

1.5. Drift- och underhåll

Drift- och underhåll av ledningsnätet är naturligtvis avgörande för leveranskvalité och livslängd. Det gäller att upptäcka brister i systemet på ett tidigt stadium och åtgärda dessa så att skadorna inte växer eller sprids med följdskador som följd. Det finns olika nätövervakningsmetoder och många företag har tagit fram nätkartor i GIS-system som visar svaga ledningsavsnitt. En del av underhållet består av pumpning av vatten i ventilkammare.

Skador beror normalt på felaktig konstruktion, bristfällig kvalité i material eller utförande eller i någon kombination med svåra markförhållanden och trafik.

Vi har haft ett tjugotal stora plötsliga läckor i landet under de senaste 20 åren. Läckor som är så stora att själva produktionen hotas genom lågt systemtryck och brist på matarvatten. Erfarenheter från dessa finns delvis samlade. En icke oväsentlig del vid sådana händelser är information till allmänheten.

Drift- och underhåll är starkt beroende av tillgång till el, trafikerbar gata samt kommunikationssystem.

SOU 2007:60 Bilaga B 12

1.6. Klimatförändringar

Ledningar som ligger torrt och i väldränerad mark som t.ex. en sandås vet vi har betydligt längre livslängd än ledningar i lermark, som t.ex. gammal sjöbotten kan utgöra. Eventuella brister i utförandet avslöjas efterhand.

Om grundvattennivån stiger och mängden regn samtidigt ökar och dräneringen fungerar bristfälligt, bör högre krav ställas vid val av komponenter och montagearbete.

En markförskjutning är naturligtvis en direkt katastrof. Den naturliga fixeringen av moderna fjärrvärmerör i marken kan försvinna vid hög grundvattennivå eller blöt eller illa dränerad mark med stora förskjutningar och mekaniska påfrestningar som följd. Värmeutvidgning av stålrören i gamla betongkulvertar tas däremot upp av kompensatorer varför dessa kulverttyper inte drabbas på samma sätt. Å andra sidan är dessa känsligare för fukt, rörelser och sättningar i marken.

Ett bekymmer kan uppkomma vid värmebortfall vid haverier t.ex. pga. översvämning i produktionsanläggningarna. En total nedkylning av näten resulterar i en kontraktion av ledningarna när de kallnar. Risken finns då att svaga komponenter inte klarar sådana dragspänningar och förskjutningar med i värsta fall rörbrott som konsekvens.

Eventuellt bortfall av den el som används i distributionspumparna måste särskilt beaktas. I utsatta lägen kan fjärrvärmeledningarna snabbt frysa vid produktionsbortfall eller haverier vintertid.

Fjärrvärmekulvertar är lagda i alla typer av mark och de geologiska förhållandena varierar naturligtvis både från norr till söder men också lokalt. Nederbörden varierar också i olika delar av landet. Närmiljön kring kulvertarna är naturligtvis avgörande.

Genomföringar i byggnadernas grundmurar är en känslig del och fastigheternas allmänna läge och status bör bedömas.

Fjärrvärmeledningar i tunnar kräver särskild uppmärksamhet för att förhindra att dessa blir vattenfyllda vid högvattentillfällen. Ett sådant känt ställe är Slussen i Stockholm. Även dropp och fukt kan skada upphängningar, rörstöd m.m. i tunnlarna.

Bilaga B 12 SOU 2007:60

1.7. Produktionsanläggningar

Allt som kan påverka produktionsanläggningar genom klimatförändringar är inte helt klart utan facit. Förutom dränkning av pannor och utrustning samt strömbortfall kan naturligtvis bränslelager bli dränkta, vilket kan göra bränslet oanvändbart.

Tillgång till bränsle kräver att transporterna fungerar. Detta gäller vägar, vattenvägar, lastning och lossning. Det måste naturligtvis finnas tillgång på bränsle, reservbränsle osv. och här inverkar också vägarnas funktion i skog och mark.

Utan fungerande transport av värme till kunderna kan varken el- eller värmeproduktion ske på avsett sätt. Ett varmare klimat innebär ett minskat värmebehov samtidigt som behovet av kyla ökar.

Fjärrvärme på känsliga områden med rasrisk och översvämningar kan innebära att hela kundgrupper försvinner. Förutom hårdvara behövs naturligtvis tillgång på kunniga medarbetare och färdiga rutiner för olika scenarier och samarbete med t.ex. Räddningsverk m.fl.

1.8. Framtida Läggningsanvisningar

Kvalitén vid nybyggnation avgörs vid ritbordet. Konstruktörens erfarenhet och skicklighet samt kännedom om markförhållanden och komponenter kan inte nog framhållas. På samma sätt är naturligtvis upphandling av entreprenör och uppföljning under byggtiden avgörande.

Svensk Fjärrvärme har tagit fram tekniska bestämmelser för att säkra fjärrvärmeutbyggnaden. Hela kedjan kan i dag kvalitetssäkras genom certifierade produkter och system.

Ökat fokus på klimatförändringar redan i nästa utgåva av Läggningsanvisningarna inklusive byggråd, skulle sannolikt göra att vi kan bygga framtidens fjärrvärme- och fjärrkylesystem som klarar nya förutsättningar vid klimatförändringar. Fjärrvärmens dimensioneringstemperatur är 120

o

C och 16 bar. Ett läckage vid maximal

last kan då få allvarliga konsekvenser. Fjärrkylesystemet är pga. de låga temperaturerna mindre känsligt för klimatförändringar och konsekvenserna av utläckande vatten förhållandevis små.

Med en successiv anpassning kan systemförändringarna göras i takt med klimatförändringarna.

SOU 2007:60 Bilaga B 12

Inom aktuella tidsperspektiv 2020, 2050 och 2080 ska de svaga punkterna i dagens kulvertsystem kunna vara ersatta av produkter som håller rätt konstruktion och kvalité. År 2020 kan hälften av de äldsta delarna vara förnyade och 2050 sannolikt alla betongkulvertar borta.

Samtidigt kan de fjärrvärmesystem som byggs i dag vara fortfarande vara i drift år 2080 om man bygger med rätt kvalité.

1.9. Värme- och kylbehov

Behovet av värme minskar med stigande temperaturer samtidigt som behovet av kyla ökar. Här finns naturligtvis en koppling till levnadsstandard och ekonomi.

Fjärrvärmens andel av värmemarknaden i Sverige är 50 %. Här finns en ökningspotential inte minst av miljöskäl och energieffektivisering. Näten kompletteras och byggs ut med cirka 400 km per. Även fjärrkylenäten byggs ut.

1.10. Kostnader

Med ökade mängder regn och vatten sätts de äldsta kulvertarna på prov. En konsekvens är att förnyelsetakten för dessa kulverttyper ökar. Även problem med fasta och flexibla fjärrvärmerör byggda fram till 1978 ökar på grund av åldrande skarvar. Dessa har en sammanlagd längd av 1 031 km. Konstruktionen hålrörskulvert omfattande ledningslängden 77 km kan anses redan vara ersatt.

Den totala längden av ovan nämnda kulverttyper är 2 700 km. Om vi antar att 10 % av dessa ligger i extra utsatta lägen pga. klimatförändringarna utgör längden sårbar kulvert 270 km. Denna siffra kan ställas i relation till aktuell förnyelsetakt på 50 km per år enligt ovan.

Om de sålunda uppskattade sårbara kulvertlängderna förnyas blir kostnaden 5 000 kronor/meter gånger 270 km vilket är 1,35 miljarder kronor. Fördelas förnyelsen på 10 år blir kostnaden 135 miljoner per år extra förnyelse beroende på klimatförändringar under det första tidsperspektivet fram till år 2020.

Insatserna för drift och underhåll ökar samtidigt som behoven av ventilbyten m.m. Dessa kostnader blir dock försumbara jämfört med kostnaderna ovan.

Bilaga B 13

Dricksvattenförsörjning i förändrat klimat

Sårbarheter för klimatförändringar och extremväder, samt behov av anpassning och anpassningskostnader

Arbetsgruppen för dricksvatten Samordningsansvarig Mats Bergmark, Mitt Sverige Vatten,

Underlagsrapport utarbetad för Klimat- och sårbarhetsutredningen, 2007-04-02

Förhållanden i tillrinningsområden för vattentäkter formar vattnets kvalitet. En förändrad avrinning från skogsmark innebär ett ökat humusläckage till många vattensystem. Ett annat svårt problem är ökande risker för föroreningar, kemiska och inte minst mikrobiella. Detta är några av de problemställningar som måste hanteras i ett förändrat klimat. Men, hanterar vi problemställningarna på ett bra sätt kommer Sverige även i fortsättningen att vara en gynnad nation avseende vattenförsörjning.

Sundsvall 2006-12-24

Bilaga B 13 SOU 2007:60

SOU 2007:60 Bilaga B 13

1 Inledning

Denna utredning har framtagits på uppdrag av regeringens Klimat- och sårbarhetsutredning. Arbetet har bedrivits av en arbetsgrupp, bestående av Mats Bergmark, (utvecklingschef och hydrogeolog, MittSverige Vatten), Per Ericsson (dricksvattenexpert, Norrvatten), Clas Magnusson (avdelningsdirektör, Naturvårdsverket) Gullvy Hedenberg (dricksvattenexpert, Svenskt Vatten), Christina Nordensten (byrådirektör, Livsmedelsverket), Bo Thunholm (hydrogeolog, SGU) samt Olof Bergstedt (utredare, Göteborg Vatten). Mats Bergmark har varit samordningsansvarig för arbetet.

I utredningen har forskare från Chalmers deltagit, med bland annat underlagsrapporter kring olika kostnader för vattenförsörjning. Sveriges Geotekniska Institut (SGI) har i en underlagsrapport studerat ökade föroreningsrisker i samband med klimatförändringar och Sveriges Geologiska Undersökning (SGU) har i en underlagsrapport studerat konsekvenser för grundvatten. SMHI har bidragit med ett stort material i form av regionala klimatscenarier.

Arbetet har bedrivits i nära samarbete med arbetsgruppen inom Klimat- och sårbarhets-utredningen som studerat hälsokonsekvenser, med representanter från bland annat Smitt-skyddsinstitutet (SMI), Socialstyrelsen, Statens Veterinärmedicinska Anstalt (SVA) och Centrum för tvärvetenskaplig miljöforskning vid Stockholms universitet (CTM) samt den arbetsgrupp som studerat konsekvenser för ytvattenkvaliteten, med representanter från bland annat Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) och Vattenmyndigheten Norra Östersjön.

Under hösten 2006 skickades en enkät till alla svenska kommuner med frågor om vatten-försörjning och olika sårbarheter för klimatförändringar. Svar har inkommit från 126 kommuner och 226 vattentäkter som tillsammans försörjer 5,5 miljoner invånare. Främst är det huvudvattentäkter, vattenverk och ledningsnät som bedömts. Därutöver har ett antal olika händelser studerats inom vattenförsörjning med anknytning till väderhändelser eller med konsekvenser som kan förväntas öka på grund av klimatförändringarna, främst är det händelser inom Sveriges gränser men även några händelser utomlands.

Den nationella vattenkatastrofgruppen VAKA med en rad dricksvattenexperter, Chalmers dricksvattenforskare samt

Bilaga B 13 SOU 2007:60

SAMVA-gruppen (Samverkansgruppen för vattenkvalitet och vattenförsörjning med representanter från ett stort antal myndigheter och några verksamhets-utövare inom vattenförsörjning) har läst och gett kommentarer till den framtagna rapporten.

Allmän vattenförsörjning är en förutsättning för att vi ska kunna leva och fungera i moderna samhällen. För ca 150 år sedan började dagens VA-system att utvecklas på grund av ideliga vattenburna sjukdomsutbrott i svenska städer. Under en period dog fler människor i städerna än på landsbygden på grund av dessa vattenburna sjukdomar, huvudsakligen orsakade av bakterier. Först byggdes vattenförsörjningen och avloppsvattenledningar och så småningom byggdes även avloppsreningsverk.

Sverige har varit gynnat ur vattenförsörjningssynpunkt, det har varit relativt lätt att finna bra vattentäkter med tillräcklig kapacitet. Hälften av Sveriges kommunala vattenförsörjning kommer från sjöar och rinnande vattendrag. Den andra hälften kommer från grundvatten, där ofta infiltration av ytvatten utgör en viktig del i nybildningen av grundvatten. En god kvalitet på råvattnet från dessa vattentäkter har gjort att reningstekniken i Sverige är relativt enkel. Ca 8 miljoner av Sveriges invånare försörjs från en allmän vattentäkt och ca 1,2 miljoner har en enskild/privat vattenförsörjning, där grundvatten utgör den dominerande delen.

I de scenarier som finns för klimatförändringar kommer Sverige även fortsättningsvis att vara gynnat ur vattenförsörjningssynpunkt, vattentillgångarna kommer att öka på många håll, förutom i de sydöstra delarna där tillgångarna minskar med viss risk för vattenbrist. Men för att kunna tillgodogöra oss den fördel ett modernt samhälle har av en fungerande vatten-försörjning måste vi hantera några hotbilder. Det gäller såväl dagens hotbilder, som kan förstärkas i ett förändrat klimat, som nya hotbilder eller nya förutsättningar.

Svenska vattenverk är konstruerade för att klara smittämnen i form av bakterier. I ytvatten-verk är kemisk fällning och filtrering som avskiljningsbarriär samt klor som desinfektion vanligast. I grundvattenverk används ofta klor (ibland UV-ljus) som desinfektion eller som desinfektion i beredskap. Under senare år har den mikrobiologiska hotbilden börjat förändras både genom ökande

SOU 2007:60 Bilaga B 13

kunskaper och faktiska förändringar. Riskerna för vattenburen smitta genom parasitära protozoer och virus bedöms som större och kommer sannolikt att öka ännu mer på grund av successiva klimatförändringar och kraftig nederbörd. De klordoser som tillämpas i Sverige är i stort sett verkningslösa på parasiter och har måttlig effekt på virus. Avskiljningen via kemisk fällning/filtrering är då den enda barriären i många ytvattenverk och den är inte fullständig. För grundvatten är avskiljningen av virus i marken starkt beroende av olika klimat- och grundvattenförhållanden, som snabbt kan förändras vid extremväder.

En annan del av dagens hotbild är risken att kemiska föroreningar av olika slag kan hamna i en vattentäkt. Vid exempelvis extrem nederbörd, skyfall eller översvämningar finns stor risk att föroreningar på olika sätt mobiliseras och sprids. Det finns skäl att tro att dessa hotbilder ökar på grund av klimatförändringar. I enkätsvaren från svenska kommuner bedömer ansvariga för vattenförsörjning att risken ökar för en allvarlig förorening i samband med översvämningar och/eller skyfall, från många olika föroreningskällor, för 86 % av vattentäkterna. Skydd av vattentäkter/dricksvattenförekomster blir således ännu viktigare i samband med klimatförändringarna.

Vår relativt enkla beredning (behandling) av råvatten (yt- eller grundvatten) till dricksvatten räcker i många fall sannolikt inte till i ett förändrat klimat. Förutom de mikrobiologiska riskerna kommer många svenska vatten successivt att få en ändrad kemi/biologi, till exempel finns tydliga trender att humushalterna och algblomningarna ökar redan idag i många svenska ytvattentäkter. Även distributionen av dricksvatten i ett ledningsnät kan på olika sätt få större påkänningar i ett klimat med större variationer.

Denna rapport handlar främst om vilka hotbilder och andra förutsättningar som förändras när klimatet förändras. I rapporten beskrivs hur vattenförsörjning går till idag, dess känslighet mot klimatförändringarna, bedömningar av skadekostnader samt några förslag till anpassnings-åtgärder med kostnadsuppskattningar. Delar av åtgärdskostnaderna kan vara nödvändiga även utan klimatförändringar, men behoven förstärks på grund av klimatförändringarna.

Den samlade kostnaden för att successivt anpassa svensk vattenförsörjning för ökande risker och nya förutsättningar under perioden 2011–2100 uppgår till minst 5,5 miljarder för kommunal vattenförsörjning och ca 2 miljarder för enskild vattenförsörjning, i

Bilaga B 13 SOU 2007:60

dagens penningvärde. Därtill kommer ökande driftskostnader och kostnader för att vidta lokala åtgärder för att minska föroreningsrisker i skyddsområden för vattentäkter/vattenförekomster. Skadekostnader för vattenförsörjningen och samhället i övrigt uppgår sannolikt till mångmiljardbelopp om åtgärder inte vidtas eller om de görs för sent. Sverige har idag internationellt sett låga kostnader för dricksvattenförsörjning. Det betyder att kostsamma åtgärder kan kräva en märkbar ökning av vattenavgifterna för kommunal vattenförsörjning, men den reella kostnaden per brukare (en ökning med någon/några kr per m3) kommer ändå att vara låg i ett internationellt perspektiv. I tabellen nedan framtagen av den engelska regleringsmyndigheten (OFWAT 2006) jämförs kostnader för vattenförsörjning.

Land Driftkostnad

(£/m

3

)

Förnyelse/förbättring

(£/m

3

)

Kapitalkostn.

(£/m

3

)

Totalt (£/m

3

)

England och Wales 0,32

0,23

0,16

0,70

Scotland 0,32

0,33

0,20

0,86

Skandinavien (Sth, Gbg, Malmö, Hel)

0,17 0,15 0,08 0,41

Nederländerna 0,49 0,18 0,18 0,84 Australien 0,30 0,13 0,12 0,55 USA 0,32 0,08 0,22 0,62

Det finns också ett behov av att komplettera kunskaper om vattenförsörjning på det lokala planet hos kommuner och ett forskningsbehov på det nationella planet. Till exempel går det inte att importera reningsteknik rakt av från varmare länder i Europa eller i världen i våra internationellt sett humusrika och även med ett varmare klimat relativt kalla vatten. Till ägare av privata/enskilda vattentäkter finns ett stort utbildnings- och informationsbehov.

Sannolikt innebär också ett förändrat klimat ett antal överraskningar. Vi måste även ha en beredskap att hantera sådana. Hanterar vi dessa samt hotbilder och förändringar som belyses i rapporten på ett klokt sätt, så kommer Sverige även i framtiden att vara en gynnad nation när det gäller dricksvatten.

Några viktiga punkter för vattenförsörjning i samband med klimatförändringar

SOU 2007:60 Bilaga B 13

Några viktiga punkter för vattenförsörjning i samband med klimatförändringar

1.

Det är viktigt att analysera lokala sårbarheter för varje vattenförsörjningssystem 2.

Skydda vattentäkter mot ökande risker för både kemiska och mikrobiologiska

föroreningar

3.

Där behov finns, öka den mikrobiologiska säkerheten vid beredning av

dricksvatten i vattenverken

4.

Vidta åtgärder för att klara de förändringar som uppstår i råvattnets

kemiska/biologiska kvalitet och temperatur.

5.

I främst sydöstra Sverige måste åtgärder göras för att hantera en minskad

vattentillgång

6.

Distributionssystemet kan utsättas för större påfrestningar. Inom vissa områden

ökar till exempel ras- och skredrisker på vattenledningsnätet.

7.

En ökad beredskap att hantera störningar på grund av extremväder eller andra

effekter av klimatförändringar som kan påverka både vattentäkter, vattenverk eller distributionsanläggningar.

8.

Uppföljande studier och forskning om klimatförändringarnas påverkan på svensk

vattenförsörjning

9.

Utbildnings- och informationsinsatser om klimatförändringarnas betydelse för

vattenförsörjning

2 Beskrivning av vattenförsörjningens olika delar

påverkan av klimatförändringar och extremväder

När klimatet förändras, ändras förutsättningarna för vattenförsörjning. Vattenförsörjning består av en ”kedja” av funktioner från tillrinningsområdet, vattentäkten, vattenverket samt ett distributionssystem med ledningsnät, tryckstegringsstationer och vattenreservoarer, se figur 1.

Enskild (privat) vattenförsörjning fungerar på ett liknande sätt, men med ett mindre ledningsnät, ofta utan vattenbehandling och vanligtvis med en trycktank/hydrofor som reservoar/tryckutjämnare.

Hur mycket en lokal vattenförsörjning påverkas av klimatförändringar är beroende av många och samverkande faktorer. Påverkan kan bli liten, men kan också innebära att en vattentäkt

Bilaga B 13 SOU 2007:60

eller ett distributionssystem i värsta fall blir obrukbart för ett samhälle. Mest påtagligt kommer vattenförsörjningen sannolikt att drabbas av olika extremväderssituationer, men även förändring av medelnederbörden och medeltemperaturen påverkar.

Vissa vattenförekomster i naturen används som råvattentäkt till dricksvattenberedning. En förutsättning är att vattenförekomsten har tillräckligt med vatten (yt- eller grundvatten) av bra kvalitet. I Sverige finns drygt 2000 kommunala vattentäkter och drygt 450 000 enskilda vattentäkter.

Alla vattentäkter har ett tillrinningsområde, vilket är det område i naturen där vatten flödar mot vattentäkten som yt- eller grundvatten. Påfyllnad (nybildning) av vatten kommer från nederbörd, vilket gäller både för yt- och grundvatten. Generellt sett ökar nederbörden successivt i samband med klimatförändringar, främst under vinterhalvåret och därmed ökar tillgången på vatten. Undantaget är sydöstra Sverige där vattenbalansen påverkas negativt av klimatförändringarna. Men, även i övriga delar av mellersta och södra Sverige kan perioder med torka sommartid göra att mindre vattentäkter tidvis drabbas av vattenbrist. Vid sådana situationer brukar vattenförbrukningen öka på grund av bevattningsbehov. I

SOU 2007:60 Bilaga B 13

samband med klimatförändringar kan vattenkvaliteten påverkas negativt i tillrinningsområden och därmed även i vattentäkter.

Vid översvämningar och/eller skyfall är risken påtaglig att förorenat översvämningsvatten kan hamna i tillrinningsområdet för vattentäkter. Föroreningar kan komma från trafikerade vägar, förorenade markområden, översvämmade cisterner, avloppssystem, betesmark, mm. Föroreningarna kan ge akuta problem av mikrobiologisk karaktär, men med begränsad varaktighet. De kan också vara av karaktären ”miljögifter” som kan ge mer eller mindre permanenta skador på en vattentäkt. Speciellt grundvattentäkter med långsamma flöden och med fastläggning av föroreningar i marken kan skadas för mycket lång tid.

I den enkät som skickades ut till svenska kommuner under hösten 2006 har bland annat ansvariga för vattenförsörjning bedömt föroreningsrisker i tillrinningsområdet för kommunens huvudvattentäkter på en skala 1

  • där 1 motsvarar en liten risk och 5 en mycket stor risk. För 86 % av vattentäkterna bedömer kommunen att det finns en påtaglig risk (3) eller stor förhöjning av risken (4 och 5) för förorening vid översvämning och/eller skyfall, från en eller flera föroreningskällor. I tabellen nedan har svaren sammanställts efter typ av föroreningsrisk.

Bilaga B 13 SOU 2007:60

En underlagsrapport från SGI, Ökad risk för föroreningsspridning vid klimatförändringar, pekar på att riskerna för föroreningsspridning ökar i samband med översvämningar och/eller skyfall. SGI har speciellt studerat riskerna i samband med översvämningar av förorenad mark, deponier, industrier och industrimark, förorenade sediment i sjöar och vattendrag, avloppsreningsverk, dagvatten, bensinstationer, mm. En av de faktorer som förväntas leda till en ökad föroreningsspridning är erosion samt ras och skred. Det faktum att humusämnen ökar i vattnet samt att sedimenttransporten ökar vid översvämning möjliggör också en ökad partikelbunden spridning av olika föroreningar. Kombinationen först torka och sedan översvämning/skyfall förvärrar spridningsprocesserna av föroreningar.

Möjligheten att skydda vattenförekomster beskrivs under punkten 3.2 Vattenskyddsområde.

Enkätsvar från 226 svenska vattentäkter (ca 10 % av antalet allmänna vattentäkter) som försörjer 5,5 miljoner människor (knappt 70 % av det kommunala försörjningsbehovet). Främst rör det sig om tätorters huvudtäkter. Föroreningskälla Antal vattentäkter med påtaglig riskökning vid översvämning/skyfall

Antal vattentäkter med stor riskökning vid översvämning/skyfall

Kommunal avloppsrening

20 12

Avfallsupplag

7 3

Dagvatten från stadsmiljö

13 9

Dagvatten från industrimark

14 11

Annan förorening från industrimark

14 8

Förorening från förorenad mark

17 7

Petroleum hantering/förvaring

29 7

Djurhållning

42 23

Förorening från väg

46 18

Jordbruksmark

54 41

SOU 2007:60 Bilaga B 13

Världshälsoorganisationen (WHO) gav 2004 ut sitt nya ramverk med riktlinjer för dricksvatten där man konstaterar att erfarenheten visar att mikrobiologiska risker även fortsättningsvis är det primära i både utvecklingsländer och utvecklade länder. Man understryker behovet av råvattenskydd för den mikrobiologiska säkerheten. Man beskriver hälsoeffekter på kort och lång sikt för ett stort antal organiska ämnen och anger riktvärden baserade på omfattande riskanalyser.

WHO framhåller att generellt är de största mikrobiologiska riskerna förknippade med intag av vatten som förorenats med avföring från människor eller djur (inklusive fåglar). Under vissa omständigheter finns andra typer av mikrobiologiska risker från t ex toxinbildande cyanobakterier, Legionella och maskar. Avföringen kan innehålla sjukdomsframkallande bakterier, virus, protozoer och inälvsmaskar. För utvecklade länder pekar man särskilt ut risken med parasitära protozoer eftersom de har lång överlevnad i miljön, hög tålighet mot desinfektion samt dessutom låg infektionsdos. Mikrobiologiska föroreningar till svenska vattentäkter kan till exempel komma från bräddning av avloppsvatten vid skyfall, dagvatten, avsköljning av betesmark vid häftig nederbörd, osv.

För att förhindra vattenburen smitta orsakad av smittämnen som kommer från råvattnet används mikrobiologiska barriärer för att avskilja och inaktivera smittämnen. När huvuddelen av de svenska vattenverken konstruerades ansågs att det var bakterier som utgjorde huvudrisken. Det bästa exemplet på ett "nytt" smittämne och nya kunskaper är protozon Cryptosporidium. Först 1976 upptäckte man att den kan infektera människor och vattenburen smitta bekräftades för första gången 1984. Det mest kända vattenburna sjukdomsutbrottet med Cryptosporidium som smittämne inträffade i Milwaukee 1993 med 400 000 sjuka och många dödsfall. I händelsekedjan som ledde fram till katastrofen ingår häftiga regn över strandnära betesmark.

Det finns ett mycket stort antal mikroorganismer som kan orsaka sjukdom hos människor. Sårbarheten hos vattenförsörjningssystem beror både på mikroorganismernas egenskaper, och systemens utformning. Tabellen nedan är WHO:s sammanställning av de för internationell vattenförsörjning mest betydelsefulla smittämnena och deras egenskaper. Den komprimerade sammanställningen är förstås inte fullständig och egenskaperna är genera-

Bilaga B 13 SOU 2007:60

liserade. T ex saknas de smittämnen som enligt WHO är potentiella hot för människor med kraftigt nedsatt immunförsvar som Aeromonas. För E-coli, Yersinia och Campylobacter finns t ex uppgifter om förökning i vatten under speciella omständigheter. För Salmonella typhi/paratyphi finns uppgifter om högre infektionsförmåga. Djur som smittkälla är av mindre betydelse för smittämnen som Salmonella och Campylobacter på grund av åtgärder som görs i svensk djurhållning. Den sista kolumnen i tabellen är en kompletterande bedömning för svenska förhållanden.

SOU 2007:60 Bilaga B 13

Tabellen är en översättning av ”Table 7.1 Waterborne pathogens and their significance in water supplies”, sida 122 (WHO 2004) kompletterad med bedömning för Sverige.

Hälso- betydelse

”Överlevnad” i råvattentäkt vid 20 C

Klor- tålighet

Infektions-Förmåga

Djur viktig smittkälla

Betydelse Sverige

Bakterier Burkholderia pseudomallei

Låg Kan föröka sig Låg Låg Nej

Campylobacter jejuni, C. coli

Hög Vecka-månad Låg Måttlig Ja Stor

Eschericia coli, patogena inkl. toxin

Hög Vecka-månad Låg Låg Ja Stor

E. coli Enterohaemorrhagic

Hög Vecka-månad Låg Hög Ja

Legionella spp. Hög Förökar sig Låg Måttlig Nej Stor Mycobakterier, icke turberkolosa

Låg Förökar sig Hög Låg Nej

Pseudomonas aeroginosa

Måttlig Kan föröka sig Måttlig Låg Nej

Salmonella typhi Hög Vecka-månad Låg Låg Nej Andra typer av Salmonella

Hög Kan föröka sig Låg Låg Ja

Shigella spp.

Hög < vecka

Låg Måttlig Nej

Vibrio cholerarae Hög < vecka

Låg Låg Nej

Yersinia entercolitica Hög > månad Låg Låg Ja Virus Adenovirus Hög > månad Måttlig Hög Nej ? UV-tålig Enterovirus Hög > månad Måttlig Hög Nej Hepatit A Hög > månad Måttlig Hög Nej Hepatit E Hög > månad Måttlig Hög Kanske Norovirus och Sapovirus Hög > månad Måttlig Hög Kanske Stor Rotavirus Hög > månad Måttlig Hög Nej Protozoer Acanthamoeba spp. Hög > månad Hög Hög Nej Cryptosporidium Hög > månad Hög Hög Ja Mycket stor Cyclospora cayentanensis

Hög > månad Hög Hög Nej

Etamoeba histolyica Hög Vecka-månad Hög Hög Nej Giardia intestinalis Hög Vecka-månad Hög Hög Ja Mycket stor Naegleria fowleri Hög Kan föröka sig i varmt vatten

Hög Hög Nej Vid ökad temperatur?

Toxoplasma gondii Hög > månad Hög Hög Ja Inälvsmaskar Dracunalus medinensis Hög Vecka-månad Måttlig Hög Nej Schistosoma spp. Hög < vecka Måttlig Hög Ja

Bilaga B 13 SOU 2007:60

Typiska vattenburna smittämnen är enligt WHO de som kommer med avföring och behåller sin infektionsförmåga en tid i vatten, men som normalt inte förökar sig utanför kroppen. Generellt kan man säga att dessa har en kortare ”överlevnad” vid högre temperatur. Ett varmare klimat ger därför inte ökade risker för vattenburen smitta från dessa, utan den ökade risken är kopplad till regn, översvämningar och skador i samband med extremt väder.

Bakterier som Campylobacter och E. coli reduceras normalt effektivt i ytvattenberedning och riskerna är därför i huvudsak allvarliga störningar i beredningen, ytvattenpåverkade grundvatten utan desinfektion och förorening under distribution. Det bör uppmärksammas att sjöfågel ofta är bärare av capylobacter och även kan föra med sig andra smittämnen. Många virus (t ex norovirus, vinterkräksjuka) behåller sin infektionsförmåga länge i vatten, har låga infektionsdoser och är relativt tåliga mot klor. Konventionell ytvattenberedning är därför sårbar för hög virusbelastning och störningar i beredningen. Parasitära protozoer som Cryptosporidium och Giardia som behåller sin infektionsförmåga länge i vatten, har låga infektionsdoser och har hög tålighet mot klor, där är konventionell beredning mycket sårbar.

Med en förväntad ökad temperatur är smittämnen som kan föröka sig i dricksvatten av speciellt intresse. Legionella vars smittväg är genom inandning av aerosoler via till exempel varmvatten vid dusch är betydelsefull redan idag. Med ökad temperatur skulle tillväxt i distributionssystem med bristfälligt renat dricksvatten kunna öka riskerna. Aeromonas som är allmänt förekommande i låga halter kan tillväxa i distributionssystem och med ökande temperatur skulle riskerna kunna öka. Alla risker är inte möjliga att förutse och ett ökat inflöde av turister eller flyktingar till Sverige skulle kunna förändra hotbilden ytterligare.

Normalt är grundvatten att föredra när det gäller produktion av dricksvatten, eftersom grundvattnet normalt har en jämnare och bättre vattenkvalitet än ytvatten. Tillgången på grundvatten är dock begränsad i stora delar av Sverige och ca 50 % av Sveriges vattenförsörjning baseras direkt på sjöar och rinnande vattendrag. Många av Sveriges större tätorter baserar sin vattenförsörjning på ytvattentäkter.

SOU 2007:60 Bilaga B 13

Ytvattnet ingår i vattnets kretslopp mellan hav, atmosfär och land och består av en blandning av vatten med olika karaktär och sammansättning. En del av det regnvatten som faller avdunstar direkt från våta ytor eller markavrinner från hårdgjorda ytor. Resten tränger ned i marken och tas delvis upp av växtligheten och avdunstar på nytt. Överskottet fortsätter nedåt och bildar grundvatten. Efter att ha passerat genom jordens porsystem och ibland bergets spricksystem tränger vattnet i dagen igen i lågpunkter i terrängen så kallade utströmnings-områden och vidare via bäckar, åar och sjöar ut i havet där vattnets kretslopp börjar på nytt. Sjöar och andra vattendrag kan också beroende på grundvattenytans läge återinfiltrera (inducera) ytvatten till grundvatten. Under kretsloppet kommer vattnet att transportera och lösa en mängd ämnen som det kommer i kontakt med både naturliga och från olika mänskliga aktiviteter.

Ett ytvattendrags vattensammansättning varierar både under året och från år till år beroende på en komplex samverkan mellan olika faktorer, såsom typ och art av jordarter inom tillrinningsområdet, markanvändning i form av andel jord- resp. skogsmark m.m., eventuell tillförsel av föroreningar via dag- och avloppsvattenutsläpp, lakvatten från tippar m.m. Drivande faktor för ämnestransporter är framförallt nederbördens storlek, intensitet och variationer under året. Stor nederbörd under höst, vinter och vår ökar t.ex. ämnestransporterna vilket medför försämrad vattenkvalitet i form av ökad grumlighet, färg (humus), halt närsalter m.m. Motsatsen gäller under torra perioder.

I vattendragen sker sedan en viss självrening av tillförda ämnen genom fastläggning i bottensediment, nedbrytningsprocesser, upptag i organismer m.m. Organiska ämnen kan också nybildas genom bl.a. algtillväxt. Generellt ökar inverkan av dessa processer vid lång uppehållstid för vattnet i vattendraget och minskar vid kort. Vid höga flödeshastigheter i ytvattendrag, i samband med extrema regn, kan till exempel ackumulerade föroreningar i bottensediment erodera fram och frigöras igen.

Bilaga B 13 SOU 2007:60

Vattenkvaliteten i ytvatten och därmed i inkommande råvatten till vattenverken varierar stark, både under året och från år till år. Klimatfaktorer spelar här en stor roll, bl.a. kort- och långvariga variationer i främst nederbörd och temperatur.

Nederbördsökning – successivt försämrad vattenkvalitet

Enligt de klimatscenarier som tagits fram för perioden 2010

  • beräknas nederbörden att successivt öka under höst, vinter och vår. Under denna tidsperiod är vattenupptaget i växter och avdunstning till luft som lägst, vilket medför ökad tillrinning och med denna kopplad ökad ämnestransport till vattendragen. Vattenkvaliteten kommer då att gradvis att försämras speciellt när det gäller färg (ökande humushalter), grumlighet, närsalthalter m.m. Denna trend är tydlig i södra och mellersta Skandinavien redan idag.

Temperatur

Ett varmare klimat med högre ytvattentemperaturer sommartid kan gynna tillväxten av blågrönalger i många vattendrag. Några arter kan producera toxiner, som kan bli ett växande hälsoproblem. I en rapport (EEA CC and water adaptation issues report) finns uppgifter om att sådana problem redan kan skönjas inom EU.

Ett varmare klimat leder också till ökad risk för syrebrist i bottenvattnet i sjöar sommartid i och med att vattendragen blir temperaturskiktade under längre tid än i nuvarande klimat. Syrebrist kan i sin tur orsaka utlösning av metallerna järn och mangan till vattnet liksom fosfor från bottensedimenten.

Även i enkätsvaren från kommunerna syns dessa trender. Av svar omfattande 33 ytvattentäkter som tillsammans försörjer 3,5 miljoner människor har 20 av dessa redan idag tydliga trender av kvalitetsförändringar i form av ökande färg (humus) och grumlighet, ökande temperaturer eller ökande algstörningar. I några täkter upplevs också andra kemiska förändringar och en täkt har en ökande trend av totalantalet av bakterier. Ökande humushalter medför allt större reningstekniska problem vid vattenverken.

SOU 2007:60 Bilaga B 13

Extremväder

Det sätt som nederbörden faller på har stor betydelse för ämnestransporterna. Kraftigt regn kopplat till översvämning ökar risken för att mikrobiella och kemiska föroreningar kan mobiliseras och transporteras ut i täkten. Exempel på kemiska föroreningar är t.ex. olja/bensin, lösningsmedel m.m. från industrimark, villatankar m.m., medan de största mikrobiella riskerna är kopplade till bräddning av avloppsvatten, gödselhantering samt vatten från betesmark. Reningstekniken vid svenska ytvattenverk är till skillnad mot de på kontinenten inte anpassade för att kunna rena starkt kemiskt eller mikrobiellt förorenat råvatten.

Utmärkande för ytvatten i Skandinavien är att de ofta innehåller relativt höga halter av humusämnen. Humusämnen, som helt dominerar det organiska innehållet i naturvatten, utgörs främst av olika nedbrytningsprodukter från växtriket. Färsk högmolekylär humus (humus-syror), som är färgad, är relativt lätt att rena bort med konventionell fällningsteknik medan mer nedbruten och ofärgad humus (fulvosyror) till stora delar passerar igenom renings-processerna vid vattenverken och över till dricksvattnet. De senare stör efterföljande reningssteg (desinfektions- och eventuella aktivt kolfiltersteg) samt ökar risken för tillväxt av mikroorganismer i distributionsnätet.

Nedbrytningshastigheten för humus styrs av faktorer som är klimatberoende bl.a. temperatur, solljus, mikrobiella förhållanden samt vattnets uppehållstid i vattendraget. Problemen kommer att vara både ökande halter för vattentäkter med kort omsättningstid, men även problem för de vattenverk som tar vatten från täkter med lång omsättningstid för vattnet, d.v.s. där humusen delvis hunnit brytas ned i mindre och mer svårrenade former.

I Mälaren är t.ex. humushalterna höga i inloppen till sjön men avtar sedan successivt mot sjöns utlopp där Storstockholm tar sitt råvatten. Medeluppehållstiden för vattnet är ca 2 år. Under denna tid minskar humushalterna totalt medan andelen svårfälld humus ökar. Sedan 1990-talet finns en trend mot stigande humushalter i sjön, vilket utgör ett allt större reningstekniskt problem för de stora vattenverken i Stockholm.

Bilaga B 13 SOU 2007:60

En del ytvattentäkter är recipienter för både avlopps- och dagvatten. Avloppsvatten innehåller trots rening oönskade ämnen och sjukdomsframkallande mikroorganismer. Dagvatten är också påverkat av föroreningar från olika mänskliga aktiviteter t.ex. polyaromatiska föreningar, olje- och bensinrester, tungmetaller mm från vägtrafik och så vidare. Även halterna av bakterier och andra oönskade mikroorganismer kan vara höga i dagvatten (hundlortar, fågelavföring, etc.).

Sveriges glesa befolkning gör dock att utsläppsmängderna är relativt begränsade i förhållande till recipientens vattenvolym. Föroreningar späds därför normalt ut kraftigt från utsläppspunkt till råvattenintag, vilket i kombination med en viss självrening i vattendraget, medför att föroreningsnivåerna generellt är låga i svenska ytvattentäkter. Klimatförändringen kan dock ändra på detta förhållande. Vid t.ex. skyfall i kombination med översvämning av omgivande mark, händelser som väntas inträffa allt frekventare i framtiden, kan föroreningar från land mobiliseras och transporteras ut till täkten. Ur mikrobiologisk synpunkt är nödavledning och bräddning av orenat avloppsvatten samt djurhållning och gödsel de största hoten. Ur kemisk synpunkt kan det vara till exempel olja och bensin. Även relativt låga halter av föroreningar kan orsaka mycket allvarliga störningar i dricksvattenproduktionen. Lukttröskeln för dieselolja är t.ex. ca 5 mikrogram/l, en liter diesel i 300 000 liter vatten gör att dricksvattnet blir otjänligt av luktskäl.

Många ytvattentäkter är påverkade av närsalter, som härrör från läckage från jordbruksmark, enskilda avloppsanläggningar m.m. Höga närsalthalter, främst fosfor, gynnar uppkomsten av tidvis kraftiga algblomningar i vattendragen, vilket i sin tur kan orsaka besvärande störningar på inkommande råvattenkvalitet. Algerna kan t.ex. bilda starkt lukt- och smakstörande ämnen, lätt nedbrytbara organiska ämnen, algtoxiner m.m. vilka samtliga är svåra att avskilja med konventionell reningsteknik.

Transporten av närsalter från mark till vatten är beroende av nederbördsförhållanden och temperatur. Mer nederbörd ökar tillförseln och tvärtom under torrare perioder. Klimatscenarierna tyder på ökad nederbörd höst, vinter och vår i Sverige, vilket i kombination med ökad frekvens av tillfällen med kraftig nederbörd sannolikt ökar tillförseln av närsalter och därmed eutrofieringsgraden i många vattentäkter.

Ett varmare klimat kan som tidigare nämnts medföra problem med syrebrist i bottenvattnet i sjöar, vilket kan orsaka problem

SOU 2007:60 Bilaga B 13

med utlösning av de störande metallerna järn, mangan och fosfor. Fosforutlösning kan i sin tur medföra ökande problem med algblomningar.

Hög råvattentemperatur sommartid kan också öka risken för mikrobiell tillväxt i distributions-näten. En ökning med ca 10°C fördubblar t.ex. tillväxthastigheten för bakterier. Risk finns för då lukt- och smakstörningar, grumling m.m. på vattnet samt ökad mikrobiell korrosion på vissa ledningsmaterial. Riktvärdet för temperatur 12°C och gränsvärdet för tjänligt med anmärkning är 20°C enligt gällande Svenska dricksvattenföreskrifter. Hög vattentemperatur medför också att klor och andra desinfektionsmedel, som tillsats till utgående dricksvatten, snabbt klingar av ute i distributionsnätet, vilket ytterligare ökar risken för bakterietillväxt.

2.2.4. Vattenintag

I djupare sjöar sker en skiktning av vattenmassan sommartid beroende på täthetsskillnader i vattnet. Varmt och lättare ytvatten skiktar in sig ovanpå ett kallare och tyngre bottenvatten, vilket förhindrar att vattenmassorna blandas med varandra. En mycket långsam blandning sker dock beroende på vindinducerade strömmar, varvid språngskiktet sakta sjunker samtidigt som bottenvattnet långsamt värms upp. Djupa råvattenintag i sjöar, under temperatursprång-skiktet, är normalt att föredra då ett visst skydd mot ytliga föroreningsutsläpp erhålls. Ett kallt vatten är också ur estetisk synpunkt att föredra och det minskar också risken för mikrobiella problem i distributionsnätet.

Lång skiktningsperiod av vattenmassorna medför dock ökad risk för syrebrist i bottenvattnet, speciellt i näringsrika sjöar och med denna en kopplad risk för utlösning av svårrenade järn och mangankomplex. En del ytvattentäkter är dock förhållandevis grunda, vilket gör att språngskiktet når ned till intagsnivån redan under sensommaren, varvid det kan uppstå problem med hög råvattentemperatur. Skyddet mot ytliga föroreningsutsläpp såsom dagvatten, bensin/olja från båttrafik med mera minskar också.

Bilaga B 13 SOU 2007:60

2.3.1. Grundvatten

För allmän vattenförsörjning står grundvatten för ca 50 % av försörjningen. I ca 25 % av grundvattentäkterna förstärks grundvattenbildningen genom konstgjord infiltration av ytvatten. För enskild vattenförsörjning är grundvatten den helt dominerande källan. Ca 1,2 miljoner av landets befolkning har enskild vattenförsörjning och ytterligare lika många som har enskild vattenförsörjning vid sitt fritidsboende.

Grundvatten finns i markens porer (hålrum) i jordlagren eller i bergets sprickor. För att göra ett stort uttag av grundvatten i ett brunnsområde krävs större formationer med grovkorniga jordlager eller berg med större krosszoner för att få tillräcklig tillrinning av grundvatten. De flesta stora grundvattentäkter är förlagda i isälvsavlagringar (grusåsar och deltan), medan de mindre vattentäkterna kan vara förlagda i mindre skikt med grovkornigare jordarter eller vara borrade i berg med små sprickzoner. Precis som ovanpå marken rinner grundvatten från högre belägna områden mot lägre. När ett uttag av grundvatten görs i en brunn sänks också grundvattennivån kring brunnen. På så sätt förstärks ett grundvattenflöde mot brunnen. Grundvattnets flödeshastighet kan variera mycket påtagligt beroende av markens genomsläpplighet eller bergets sprickförekomster. Därför är det av stor vikt att känna till markens eller bergets egenskaper i tillrinningsområdet för att förstå dess utformning och utbredning. Detta är en viktig kunskap för att kunna skydda en vattentäkt mot föroreningar. Klimatförändringar kan påverka uppehållstiden i marken och därmed många av de processer som bland annat ger reduktion av mikrobiologiska smittämnen.

2.3.2. Grundvattenbildning

Hur grundvattnet nybildas är också viktigt för att förstå hur ett tillrinningsområde fungerar. Nybildning kan ske på två sätt. Det ena sättet är regn som faller på marken och som infiltrerar direkt till grundvattnet och det andra sättet är ytvatten som infiltrerar från sjöar och vattendrag. Grundvattenbildningen måste vara minst lika stor som uttaget av grundvatten, annars sinar vattentäkten. I

SOU 2007:60 Bilaga B 13

Figur 2 Grundvattentäkt med inducerad (naturlig) infiltration från ytvatten

vissa fall kan grundvattnet ersättas av äldre grundvatten med en annan kvalitet, till exempel med högre salthalt.

För de flesta större grundvattentäkter i Sverige står ytvatten från sjöar och vattendrag för en betydande del av grundvattenbildningen. Detta kan ske naturligt (inducerad infiltration, se figur 2) som ofta förstärks genom att grundvatten-ytan sänks vid uttaget, men i många vattentäkter förstärks också grundvatten-bildningen med infiltration av ytvatten i bassänger (konstgjord infiltration).

Många av de mindre vattentäkterna, men även några större, har sin grundvatten-bildning i huvudsak från infiltration av nederbörd. För de större vattentäkter som har sin grundvattenbildning baserad på nederbörd krävs stora arealer för att få tillräcklig grundvattenbildning. Ett exempel på ett sådant större grundvattenmagasin är Kristianstadsslättens grundvattenmagasin, Sveriges till ytan största grundvattenmagasin.

I enkäten till svenska kommuner erhölls svar från 31 grundvattentäkter vars grundvatten-bildning främst baseras på konstgjord infiltration, ca 1 miljon människor försörjs från dessa vattentäkter. Från 62 grundvattentäkter som helt eller delvis baserar sin grundvattenbildning på inducerad infiltration och som försörjer ca 0,5 miljoner människor. De 87 vattentäkter som enligt enkäten baserar sin grundvattenbildning på nederbörd som infiltrerar direkt i marken försörjer ytterligare ca 0,5 miljoner människor.

SGU konstaterar i en rapport ”Kan grundvattenmålet klaras vid ändrade klimatförhållanden, SGU-rapport 2007:9” att sammantaget över året ökar grundvattenbildningen och grundvattennivåerna höjs med undantag för sydöstra Götaland där nivåerna beräknas sjunka. Ett annat undantag är mindre grundvattenförekomster som är känsliga för torrperioder, främst då enskild vattenförsörjning och

Bilaga B 13 SOU 2007:60

mindre kommunala täkter. Sommartid i södra och mellersta Sverige beräknas tillgången i dessa grundvattenmagasin tidvis minska. För 19 % av grundvattentäkterna i enkätundersökningen bedöms att det finns risk för att allvarlig vattenbrist kan uppstå vid långvarig torka, för 10 % anges denna risk som okänd. Täkter som bygger sin grundvattenbildning på infiltration av ytvatten är dock i allmänhet mindre känsliga än vattentäkter som är beroende av direktinfiltrerad nederbörd.

2.3.3. Grundvattenkvalitet

Grundvatten utgör ofta en god råvara i dricksvattenproduktion, ibland så bra att det kan användas utan föregående beredning (rening i vattenverk). Vattnet har normalt sett en god mikrobiologisk kvalitet beroende på vilket sätt grundvattenbildning sker och på uppehållstiden i marken. Naturligtvis påverkar också föroreningskällor.

Efter infiltration förändras vattnets kvalitet i marken eller i berget. Hur lång uppehållstiden är från infiltration till att vattnet tas upp i ett brunnsområde är avgörande för vattnets kvalitet. Generellt sett ökar grundvattnets ålder (uppehållstiden) med djupet i jord och berg. För djupborrade brunnar med små uttag kan vattnets ålder uppgå till många år. För större vattentäkter med större uttag är ofta uppehållstiden betydligt mindre.

De processer som sker i den luftade markzonen (omättad zon) vid infiltration, innan vattnet når ned till grundvattenytan i marken, är av stor betydelse för vattnets kvalitet. Se även avsnittet 2.3.4. Vid inducerad infiltration saknas denna luftade markzon, marken är i dessa fall helt vattenmättad vid infiltrationen. Därför behövs där längre uppehållstider i grundvattenfasen för en god mikrobiologisk vattenkvalitet.

Några viktiga kemiska, fysikaliska och biologiska processer som sker i marken eller i berget efter infiltration är att turbiditeten (grumligheten) minskar, den totala salthalten ökar med uppehållstiden, främst jonslagen kalcium och vätekarbonat. Halten organisk substans minskar genom nedbrytningsprocesser som leder till att syrehalten minskar. Vid syrebrist går järn och mangan i lösning och svavelväte kan bildas. Andra ämnen som kan lösas till grundvattnet är exempelvis fluor, radon, arsenik mm, beroende på innehåll i den geologiska formationen. Mikroorganismer reduceras olika snabbt i

SOU 2007:60 Bilaga B 13

marken beroende på flöden och hydrogeologiska förutsättningar, se avsnitt 2.3.4. Ovan nämnda processer i marken kan variera högst påtagligt på grund av väder och klimat, som påverkar det infiltrerande vattnets ursprungskvalitet, grundvattenbildningens storlek, grundvattennivåer och flöden samt uppehållstider i grundvattnet. Stora förändringar kan till exempel uppstå i samband med översvämningar eller höga flöden i ytvatten.

I enkätsvaren finns 11 grundvattentäkter där trender till kvalitetsförsämringar har skett som kan kopplas till successiva förändringar i klimatet. Dessa kvalitetsförsämringar har bestått i ökande färgtal, högre järn- och manganhalter samt att infiltrationsdammarna måste rensas allt oftare. För 11 täkter har också tillfälliga kvalitetsförsämringar skett vid höga flöden.

Av stor vikt är också att minska risker för föroreningar som kan försämra grundvattnets kvalitet. Föroreningsutsläpp kan om de är stora slå ut en grundvattentäkt. Ofta blir täkten skadad för lång tid på grund av att omsättningen är långsammare än i ytvatten och att fastläggning av föroreningar sker i marken. Små och frekventa föroreningsutsläpp kan med tiden ackumuleras i ett grundvattenmagasin och successivt vålla allt större problem, vilket också SGU påpekar i sin rapport.

2.3.4. Mikrobiologiska barriärer i grundvatten

I Livsmedelsverkets dricksvattenföreskrifter ställs krav på att beredningen av dricksvatten ska ha tillräckliga mikrobiologiska säkerhetsbarriärer. Vägledningen till föreskrifterna påpekar till exempel att det är viktigt ”att det finns en omättad zon, helst 1 m, ovanför grundvattenytan”, vid konstgjord infiltration. Om den efterföljande uppehållstiden i grundvattenfasen är längre än 14 dagar räknas vattnet som grundvatten med betydligt mindre krav på mikrobiologiska barriärer i vattenverket. För inducerad infiltration saknas vägledning i svenska föreskrifter.

I de normala mikrobiologiska analyserna för svenskt dricksvatten analyseras regelbundet indikatorbakterier (t.ex. E. coli som indikerar färsk avföringspåverkan). Dessa är dock betydligt känsligare än smittämnen som parasitära protozoer och känsligare än många virus. Närvaron av E. coli är därför en mycket stark indikator på smittrisk medan frånvaro av E. coli säger mycket lite om

Bilaga B 13 SOU 2007:60

smittrisken. Virus analyseras idag normalt inte och analyserna av parasiter är sporadiska

I en litteraturstudie (Engblom et al 2006) om mikrobiologisk barriäreffekt vid konstgjord grundvattenbildning konstateras att bland de många faktorer som påverkar barriäreffekten så har omättad zon en stor betydelse för avskiljning av smittämnen, inte minst virus. För de infiltrationsanläggningar som idag har ett fåtal meter omättad zon skulle en ökning av grundvattennivån kunna innebära en ökad risk för virussmitta. Grundvattennivån under en infiltrationsbassäng är förhöjd på grund av infiltrationen och för många anläggningar mäts inte den verkliga omättade zonen. En ytterligare höjning av grundvattennivån i samband med höga flöden i omgivningen kan öka riskerna, se figur 3.

Figur 3. Minskad eller eliminerad omättad zon vid konstgjord infiltration i samband med höga grundvattennivåer (t.ex. vid höga flöden/översvämningar i omgivningen).

För inducerad infiltration, utan omättad zon, så tillämpar Nederländerna och Tyskland 40

  • dagars uppehållstid i grundvatten som regel för tillräcklig virusreduktion, även om det finns undersökningar som i viss mån tyder på att uppehållstiden kan behöva förlängas ytterligare (Shijven, 2001). Många stora grundvattentäkter i Sverige baserar sin grundvattenbildning på inducerad infiltration. Vid höga nivåer i ytvatten eller vid översvämningar

SOU 2007:60 Bilaga B 13

ökar infiltrationen och ofta förkortas uppehållstiderna betydligt och därmed ökar riskerna för virussmitta, se figur 4 och 5.

Figur 4. Minskad uppehållstid i grundvattenfasen vid inducerad infiltration vid kraftigt stigande ytvattennivåer.

Figur 5. Minskad uppehållstid i grundvattenfasen på grund av att nya infiltrationsytor skapas i samband med översvämning.

Enkätsvaren för svenska vattentäkter visar att uppehållstiden bedöms till mindre än 40 dygn i 23 grundvattentäkter med konstgjord/inducerad infiltration. Sårbarheten för påverkan av smitt-

Bilaga B 13 SOU 2007:60

ämnen vid översvämningar och skyfall kan vara stor för dessa, speciellt om luftad markzon saknas eller är någon enstaka meter. För 18 vattentäkter bedöms uppehållstiden ligga mellan 40–100 dygn. Där kan risken öka om uppehållstiden minskar vid höga flöden. För ytterligare 39 grundvattentäkter angav verksamhetsutövaren att uppehållstiden är okänd.

Låg vattentemperatur, högt humusinnehåll och jonsvaga vatten är faktorer som kan påverka virusreduktionen. Successiva klimatförändringar kan därmed både öka och minska riskerna ur dessa aspekter. Högre vattentemperaturer minskar riskerna, medan högre humusinnehåll och jonsvagare vatten ökar riskerna. Därtill ska en påtaglig risk för ökad tillförsel av virus och parasiter till exempel genom nödavledning av avloppsvatten eller ökad bräddning, ökad mängd dagvatten eller genom avsköljning av betesmark i samband med skyfall och/eller översvämning läggas till, förutom de förändringarna som kan uppstå i både omättad zon och uppehållstid i grundvattenfasen innan vattnet upptas i brunnar.

Klimatkonsekvenser som högre humusinnehåll och jonsvagare vatten minskar virusreduktion. Dessa effekter uppvägs bara delvis av den förbättrade reduktion som periodvis varmare vatten ger. Den mikrobiologiska barriärverkan kan därför försämras samtidigt som risken för avföringspåverkan ökar. Vattentäkter med korta uppehållstider kan redan idag ha små säkerhetsmarginaler mot vattenburen smitta och är därför särskilt sårbara. I nedanstående tabell redovisas uppehållstider i grundvattenfasen för de vattentäkter som ingick i enkätundersökningen och som har konstgjord infiltration och inducerad infiltration som bas i grundvattenbildningen. Dessa vattentäkter försörjer 1,5 miljoner invånare i Sverige.

SOU 2007:60 Bilaga B 13

2.3.5. Brunnar och brunnsområden

Brunnskonstruktioner skiljer sig åt men kan grovt delas in i grävda brunnar och rörbrunnar i jordlagerakvifärer samt borrade brunnar i berg. Grävda brunnar kan t ex bestå av nedgrävda betongringar till grundvattnet och når främst det ytligare grundvattnet i marken. Rörbrunnar drivs eller borras ofta till djupare lager i marken. De består av ett foderrör från markytan ned till brunnsilen där grundvattnet släpps in. Bergborrade brunnar består av ett foderrör genom marklagren och ett borrat hål i berggrunden. I de flesta fall monteras en dränkbar pump i grundvattnet i brunnen. Över brunnen placeras ofta en brunnsöverbyggnad som kan ha olika

Uppehållstid i grundvattenfasen Enkätsvar från Svenska vattentäkter

Antal

vattentäkter

med konstgjord infiltration (har luftad markzon)

Antal

vattentäkter

med inducerad infiltration (har ingen luftad markzon)

Mikrobiologisk känslighet vid översvämningar, höga flöden och/eller skyfall, speciellt för virus.

Mindre än 15 dygn

9

3 Kan vara mycket stor, speciellt om den luftade markzonen minskar eller saknas.

15-20 dygn

4

2 Kan vara mycket stor, speciellt om den luftade markzonen minskar eller saknas.

20-40 dygn

5

0 Kan vara stor, speciellt om den luftade markzonen minskar eller saknas.

40-60 dygn

4

4 Finns, speciellt om den luftade markzonen minskar och om uppehållstiden minskar.

60-100 dygn

3

7 Finns om den luftade markzonen minskar och om uppehållstiden minskar.

Mer än 100 dygn

2

11 Mindre, men finns om uppehållstiden minskar påtagligt.

Okänd uppehållstid

4 35 Okänd

Bilaga B 13 SOU 2007:60

utformning. Hur brunnen och brunnsöver-byggnaden är utförd och placerad är många gånger avgörande för i vilken omfattning brunnen tål extrem nederbörd eller snösmältning utan att påverkas av inläckande ytvatten. Figur 6 visar ett översvämmat brunnsområde för Alvestas vattenförsörjning sommaren 2004. Vattenförsörjningen belades med kokningspåbud i fyra veckor.

Figur 6 Översvämmat brunnsområde i Småland 2004

Den vanligaste formen av enskild vattenförsörjning är bergborrade brunnar, se figur 7. De flesta tar ett vattenprov när brunnen anläggs och därefter tas ofta inga nya prover för att följa upp vattenkvaliteten och dess variationer. Antalet parametrar som analyseras är också ofta begränsad till ett minimum och kunskapen om vattenkemi och biologi är vanligtvis liten hos den ansvarige enskilde brunnsägaren.

SOU 2007:60 Bilaga B 13

Brunnens omgivning är avgörande för hur den klarar av extremväder och ett förändrat klimat. Som bilden visar är det viktigt att marken lutar från brunnen, så att inte ytvatten kan tränga in. Därutöver gäller samma risker som beskrivits ovan vad gäller föroreningar och förändrade flödesförhållanden i grundvattnet, i samband med extremväder och förändrat klimat. Enskilda brunnar har i allmänhet grundvattenbildning från nederbörd och är om de ligger högre i terrängen känsliga för torrperioder. Grävda brunnar och grunda bergborrade brunnar tar sitt vatten från det ytliga grundvattnet och påverkas lättare av både föroreningar och vattenbrist vid torka. Enskild vattenförsörjning slutar ofta att fungera vid elavbrott och magasinsvolymerna i tryckkärl/hydroforer är små.

Enskilda grundvattentäkter kan ofta ha en avsiktlig eller oavsiktlig avloppsinfiltration i närområdet, vilket innebär en förhöjd risk för mikrobiologisk förorening speciellt i samband med väder som skapar höga grundvattennivåer. Enskild vattenförsörjning i samband med jordbruk och boskapsskötsel kan också förorenas från gödselhantering.

Figur 7 Bergborrad brunn

Bilaga B 13 SOU 2007:60

2.5. Vattenverk

Vattenverkens placering är ibland av naturliga skäl nära vatten, i vissa fall på mer eller mindre översvämningskänslig mark. I samband med översvämningarna i Småland 2004 förekom att både vattenverk och grundvattentäkter översvämmades.

2.5.1. Ytvattenverk

Allt ytvatten måste genomgå någon form av rening för att bli ett fullgott dricksvatten. Partiklar inklusive sjukdomsalstrande mikroorganismer, humusämnen, lukt- och smakstörande ämnen från alger m.m. måste avskiljas eller i fallet mikroorganismer alternativt avdödas. Dricksvattnet måste också vara fritt från hälsofarliga kemiska ämnen. Efter rening krävs normalt också en justering av pH, hårdhet eller alkalinitet i syfte att minska korrosionsegenskaper, risken för utfällning av kalk m.m.

De flesta ytvattenverk i Sverige tillämpar en relativt enkel behandling/reningsteknik, som är anpassad för hygieniskt bra råvatten. Processen utgörs i regel av följande steg: a) Grovsilning alt. mikrosilning av inkommande råvatten för

avskiljning av grövre partikulärt material (fisk, zooplankton m.m.). b) Vid behov höjning av vattnets alkalinitet med hjälp av

kalk/kolsyra. c) Kemisk fällning med ett järn- eller aluminiumsalt. d) Avskiljning av bildad flock genom sedimentering + filtrering. e) Reduktion av eventuella lukt- och smakstörande ämnen genom

antingen adsorption på aktivt kol eller mikrobiologisk reduktion i s.k. långsamfilter. f) pH-justering för att minska vattnets korrosiva egenskaper. g) Desinfektion med klor, klordioxid eller UV-ljus.

Kemisk fällning

Hjärtat i dricksvattenberedningen är den s.k. kemiska fällningen av råvattnet, vilket i princip är samma typ av process som sker naturligt i marken vid grundvattenbildning. Principen är att överföra små ej filtrerbara partiklar liksom lösta humusämnen till större

SOU 2007:60 Bilaga B 13

aggregat, som sedan kan avskiljas från vattnet genom sedimentering och/eller filtrering. Behandlingen ger ingen fullständig avskiljning av oönskade ämnen eller mikroorganismer. Ca 99 % av partiklarna avskiljs, inklusive mikroorganismer. Av råvattnets humushalt kan ca 50 till nära 100 % tas bort beroende på dess kemiska sammansättning. Kvar att avlägsna är ofta olika små och lösta lukt- och smakstörande ämnen från alger, såsom geosmin, 2 metylisoborneol m.m. Dessa ger upphov till kraftig lukt på vatten i låga halter. Luktpåverkan kan ske redan vid enstaka nanogram/l. Ämnena avskiljs antingen genom adsorption på aktivt kol eller genom nedbrytning på mikrobiell väg i t ex långsamfilter. Slutligen återstår en justering av exempelvis pH-värde liksom desinfektion med klor, klordioxid eller UV-ljus. Desinfektion kan också reducera alglukt, särskilt om starka oxiderande ämnen som klordioxid och ozon används. En del mikroorganismer, bl.a. vissa sjukdomsframkallande protozoer är klortåliga och påverkas endast i mindre grad av de klordoser och klorhalter som maximalt är tillåtna i dricksvatten i Sverige. UV-ljus är effektivt mot protozoer men har sämre effekt på vissa virusformer. Desinfektionsstegen kan också störas av kvarvarande humusämnen eftersom de lätt reagerar med desinfektionsmedlet.

Aktivt kol

Aktivt kol har förmåga att binda till sig olika störande ämnen i vatten bland annat lukt- och smakstörande föreningar, miljö- och hälsofarliga ämnen m.m. I de flesta fall leds vattnet genom filter fyllda med granulerat aktivt kol. Adsorptionsförmågan avtar dock successivt i takt med att kolet ”mättas” på ämnen som fastnar på kolytan och filtret måste slutligen tas ur drift och kolet reaktiveras. Hur snabbt denna mättning sker beror på halten av den aktuella föreningen liksom på halten av andra organiska ämnen som konkurrerar om platserna på kolytan.

Desinfektion

I Sverige används i regel klor som desinfektionsmedel men även klordioxid och UV-ljus förekommer. För att klor skall få god desinfektionseffekt krävs att det föreligger i s.k. fri form d.v.s. inte

Bilaga B 13 SOU 2007:60

bundet till andra ämnen och att kontaktid x koncentration är tillräckligt hög. För att uppnå detta måste halterna av organiska ämnen (humus) vara mycket låga i dricksvattnet, vilket också normalt är fallet på kontinenten. I Sverige är halterna humus i utgående dricksvatten ofta relativt höga, vilket medför att klor snabbt reagerar med dessa ämnen, varvid en del klor förbrukas direkt medan resten binds upp till bl.a. olika organiska och oorganiska kloraminer. Kloraminer och då speciellt organiska kloraminer har en mycket låg desinfektionseffekt. För att erhålla ett fritt kloröverskott krävs att man tillämpar s.k. brytpunktsklorering, d.v.s. tillsätter så höga klordoser att humusen bryts ned fullständigt. Så höga klordoser är inte tillåtet att tillsätta enligt Livsmedelsverkets föreskrifter. En del sjukdomsframkallande organismer som till exempel Giardia och Cryptosporidium liksom vissa virus kräver mycket högre halter av fritt klor för att avdödas (betydligt högre än de halter än som tillåts). Den enda barriären mot klortåliga organismer är därför, i avsaknad av ozon eller UVljus, fällningssteget. Fällningssteget ger dock som tidigare påpekats ingen fullständig reduktion av mikroorganismer. Många svenska ytvattenverk är därför känsliga för mikrobiell kontaminering av täkterna.

Övervakning – laboratorieanalyser

Nuvarande övervakning av vattnets mikrobiella kvalitet bygger på odling av s.k. indikatorbakterier bl.a. E. coli som förekommer rikligt i avföring från varmblodiga djur. Går det att påvisa dessa bakterier i vattnet är risken stor att det också kan förekomma sjukdomsframkallande mikroorganismer. De kemiska ”avloppsvattenindikatorerna” (fosfat, svavelväte, halt org. ämnen m.m.) är inte tillräckligt känsliga för att kunna utesluta allvarlig mikrobiell kontaminering.

Den mikrobiella övervakningen har dock en del brister. De bygger på stickprovtagning och risk finns att man missar tillfällen då vattnet varit kontaminerat. De föreskrivna standardmetoderna för odling i laboratorier är tidskrävande. Analystiderna är ett eller flera dygn och till det kommer både transporttider och svarstider. Indikatorbakterierna som analyseras är klorkänsliga i motsats till många sjukdomsframkallande mikroorganismer. Vattnet kan därför orsaka vattenburna sjukdomsutbrott trots negativa provsvar. Risk

SOU 2007:60 Bilaga B 13

finns därför att en mikrobiell kontaminering upptäcks för sent, d.v.s. när konsumenter redan insjuknat. Det finns numera snabbare analysmetoder och automatiserade tillämpningar av dessa för råvatten som ger både en mer kontinuerlig provtagning, snabbare analyser och direkt tillgängliga analyssvar. Klimatförändringen ökar risken för att täkterna kan kontamineras, vilket i kombination med brister i det mikrobiella övervakningssystemet ökar risken för vattenburna sjukdomsutbrott i landet.

2.5.2. Grundvattenverk

Grundvattenverk har i allmänhet enklare och färre reningssteg än ytvattenverk. De vanligaste behandlingsstegen är avskiljning av järn- och mangan, fluorid och radon. Det är också vanligt med alkalisering eller avhärdning. Det finns vattenverk där ingen behandling alls görs. Många verk har regelbunden desinfektion, men i vissa fall behövs inte desinfektion under normala förhållanden. En beredskap för desinfektion bör dock finnas, men kan saknas eller vara dåligt förberedd på mindre grundvattenverk.

24 % av grundvattenverken i enkätundersökningen har UV-ljus som regelbunden desinfektion och 26 % har regelbunden klordesinfektion. 14 % av vattenverken har både UV och klordesinfektion. Vid 36 % av vattenverken sker ingen regelbunden desinfektion. 64 % av dessa har klordesinfektion som beredskap och 21 % har UV-desinfektion som beredskap och 15 % av dessa vattenverk har ingen förbered desinfektion i beredskap.

2.5.3. Styr- regler och elförsörjning

Vattenförsörjning är beroende av el för pumpar och behandlingsutrustning i vattenverken. Pumpar finns i ytvattenintag, grundvattenbrunnar, vattenverk och i tryckstegringsstationer på ledningsnätet. Många har avancerade styr- och regler- och övervakningssystem som både reglerar behandling och distribution, samt övervakar och ger larm vid fel. Störningar i elförsörjning, IT och tele gör att delar eller hela försörjningen måste köras manuellt och med reservkraft, vilket ofta är resurskrävande då anläggningarna ofta är sprida geografiskt, se även avsnitt 3.6 Krisbered-

Bilaga B 13 SOU 2007:60

skap. I enkäten påpekar många att störningar i styr-, regler- och övervakningssystem är vanliga vid åskväder.

2.6. Distribution av vatten

2.6.1. Ledningsnät

Även om vattentäkten/vattenverket fungerar och levererar ett godkänt dricksvatten kan vattenförsörjningen för ett samhälle bli utslagen på grund av störningar i distributionsnätet. Sveriges VAledningsnät räcker drygt 4 varv runt ekvatorn och ca hälften av dessa ledningar är för distribution av dricksvatten. Dricksvattenledningar finns i många dimensioner, från små servisledningar till enskilda fastigheter till stora huvudvattenledningar. I de större städerna kan en huvudvattenledning vara mer än 1 meter i diameter. På många platser är huvudvattenledningar dubblerade (en ledning i reserv), men inte överallt.

I samband med skyfall som orsakar ras och skred kan delar av distributionsnätet skadas. I ett samhälle utanför Sundsvall försvann 100 meter av en dricksvattenledning i samband med höga flöden, 2001. Dessa hundra meter av vattenledningen återfanns aldrig efter raset. Vid skyfall kan också överbelastade dag- och avloppsvattenledningar orsaka ras och skred samt skador på dricksvattenledningar som ofta ligger i samma ledningsgrav.

I snitt läcker idag ledningsnäten ut ca 15

  • % av dricksvattnet i olika otätheter, med stora variationer. Blir ett ledningsnät trycklöst, till exempel vid strömavbrott eller skred, kan olika föroreningar från omgivande mark istället läcka in i dessa otätheter, se figur 8. Ofta finns också avloppsledningar i samma rörgrav. Inte minst därför är det viktigt att behålla vattentrycket i ledningarna.

Figur 8 Föroreningar i ledningsgraven

SOU 2007:60 Bilaga B 13

På ca hälften av ledningsnäten i enkäten för utredningen finns ingen möjlighet eller begränsad möjlighet till alternativ leverans via andra ledningar om en huvudvattenledning blir ur funktion, till exempel vid ett ras eller skred. På ca 30 % av huvudledningsnäten har kommunerna angett att det finns sträckor med risk för att ras och skred i samband med höga flöden och/eller skyfall. I många fall är riskerna dock okända. Ca hälften av ledningsnäten har någon del som ligger i mark som kan översvämmas.

2.6.2. Tryckstegringsstationer

Landskapet och topografin varierar högst påtagligt mellan olika svenska städer, det medför att behovet av olika tryckzoner i ett distributionsnät varierar kraftigt. På många platser behövs tryckstegringsstationer för att hålla trycket i ett högt beläget område eller för att transportera vatten vidare till en lokal högreservoar. Det finns städer med nästan ingen tryckstegringstation där allt vatten håller rätt tryck via ett vattentorn/en högreservoar, till städer som har mer än 50 tryckstegringsstationer och många lokala reservoarer på olika höjdpunkter för att få rätt tryck i distributionsnätets olika delar. På sådana orter räcker det till exempel inte med enbart reservkraft vid vattenverket för att kunna upprätthålla vattenförsörjningen vid strömbortfall.

2.6.3. Reservoarer

Reservoarer fungerar som lagringsplats av dricksvatten för att utjämna dygnsvariationer i förbrukning samt tryckhållare av ett ledningsnät. Från en lågreservoar pumpas vattnet ut på nätet och från en högreservoar rinner vattnet med självfall. Vattenvolymerna i högreservoarer utgör en reserv vid till exempel strömavbrott, vattentrycket kan upprätthållas tills reservoaren är tom.

Vattenomsättningen i en reservoar är viktig, en dålig omsättning gör reservoarer extra känsliga för mikrobiologisk tillväxt om störningar i dricksvattenkvaliteten uppstår.

I de flesta reservoarer finns en bräddavloppsledning som skyddar reservoaren från att bli överfull. Var denna bräddavloppsledning mynnar kan ha betydelse. Mynnar den till exempel i en dag- eller avloppsvattenledning som vid höga flöden är överbelastad kan

Bilaga B 13 SOU 2007:60

problem uppstå. Det har förekommit att avloppsvatten har tryckts bakvägen in i en dricksvattenreservoar. Det har också förekommit att ytligt grundvatten trängt in i markförlagda reservoarer och att takvatten trängt in till dricksvattnet vid skyfall.

När en reservoar töms på vatten fylls den med luft och vise versa. Därför finns luftventiler på en reservoar, ibland med partikelfilter. Det har förekommit att slagregn på reservoartak har bildat aerosoler av mikroorganismer från bland annat avföring från fåglar som följt med luft in i reservoarer. Ett tilltagande problem under varma och fuktiga sommardagar är också mögeltillväxt i partikelfilter och överbyggnader på reservoarer, som via luften i värsta fall kan hamna i vattnet där ytterligare tillväxt kan ske.

3 Skydd av vattentäkt/dricksvattenförekomster

Hur kan dricksvattenförekomster skyddas mot konsekvenserna av extrema väderleksför-hållanden och mot konsekvenser av olika olyckor eller mer eller mindre kontinuerliga diffusa föroreningsutsläpp? En jämn och god råvattenkvalitet är en förutsättning för en säker dricksvattenproduktion. En väl skyddad vattentäkt blir allt viktigare ju mer riskerna för extremväder ökar. Sannolikt är skydd av vattentäkter/dricksvattenförekomster det enskilt viktigaste arbetet för att långsiktligt klara Sveriges vattenförsörjning från för stora negativa effekter av bland annat klimatförändringar.

Som dricksvattenförekomst avses både yt- och grundvatten som används eller som kan komma att användas som vattentäkt för dricksvattenproduktion. Även om också mindre vattentäkter behöver skyddas avses här främst vattenförekomster där produktionen är > 10 m³ per dag eller som försörjer mer än 50 personer.

Skydd av dricksvattenförekomster kan ske på olika sätt och genom flera olika åtgärder. Vanligtvis behöver dessa åtgärder kombineras för att få ett bra långsiktigt skydd med syfte att kunna upprätthålla och säkerställa en god råvattenkvalitet eller för att förbättra råvatten-kvaliteten. Befintliga skyddsformer kan, om de används rätt, minska konsekvenserna av klimatförändringar och extrema väderleksförhållanden. Konsekvenserna av vissa klimateffekter såsom t.ex. temperaturförändringar, som medför förändrade ekosystem kan inte åtgärdas med befintliga skyddsformer.

SOU 2007:60 Bilaga B 13

I samband med arbetet med skydd för hela kedjan i dricksvattenförsörjningen finns möjlighet att verka för att stabila, robusta och hållbara system utarbetas. För dricksvattenförekomster kan det innebära att åtgärder vidtas för att minska negativa effekter av kontinuerliga långsamma förändringar, men också för mer akuta effekter vid exempelvis extremväder eller olyckor. Klimatförändringar är dock inte en aspekt som har beaktats i någon högre grad idag när det gäller skyddet av dricksvattenförekomster.

Skyddet av dricksvattenförekomsterna bör i första hand inriktas mot förebyggande åtgärder, genom att undvika att råvattenkvaliteten och kvantiteten försämras under normala förhållanden och vid extremväderlek och klimatförändring. Men skyddet bör också inriktas mot åtgärder som är av betydelse till exempel i samband med akuta olyckor. Viss påverkan på vattenförekomsten kan ge upphov till irreversibla skador som medför att vattenförekomsten inte kan användas. Annan påverkan är mera långsam till exempel övergödningen av sjöar och vattendrag eller påverkan från vägtrafik och vägsaltning.

De vattenförekomster som används eller som kan användas för dricksvattenförsörjning representerar ofta mycket stora ekonomiska värden och kan skyddas direkt eller indirekt på olika sätt. Dessa åtgärder behöver oftast kombineras och kan också komma till användning för att förebygga konsekvenser av klimatförändringar och extrema vädersituationer.

Indirekt kan det ske genom det allmänna miljöarbetet som bedrivs på lokal och regional nivå av myndigheter, organisationer, branscher och företag och som avser vatten och miljön i stort. Hänsynsreglerna enligt miljöbalken är gällande vid sådana tillfällen. Exempel på sådana åtgärder kan vara avledning och omhändertagande av dagvatten så att det inte släpps ut orenat till ett vattendrag (som är en dricksvattenförekomst), försiktighet vid hantering av kemikalier, beaktande av vattenförorening vid detaljplaneläggning, företagens egenkontroll.

Direkt kan en vattenförekomst skyddas genom att vattenskyddsområde med föreskrifter inrättas. Dessutom kan kommunala föreskrifter meddelas för skydd av ytvattentäkter och enskilda grundvattentäkter. Förutom inrättande av vattenskyddsområden behöver viktiga dricksvattenförekomster också skyddas på annat

Bilaga B 13 SOU 2007:60

sätt t.ex. via den kommunala och regionala fysiska planeringen och genom tillsyns- och tillståndsförfarande.

Flera av riksdagens nationella miljömål främst ”Levande sjöar och vattendrag”, ”Grundvatten av god kvalitet” och ”God bebyggd miljö” är viktiga för att skydda vattenförekomster som är eller som kan användas som vattentäkt. Av regeringens miljömålsproposition (2000/01:130) framgår att inrättande av vattenskyddsområden skall ses som en av flera skyddsåtgärder för att garantera en säker och uthållig vattenförsörjning.

Vattenskyddsområden inrättas för att skydda dricksvattenförekomster och har som syfte att förebygga, motverka och begränsa föroreningar som både på lång och kort sikt kan påverka råvattenkvaliteten negativt. Ett vattenskyddsområde ger inte något 100 % -igt skydd, men är ändå det enskilt viktigaste instrumentet för skydd av vattentäkter. Värdet av ett vattenskydds-område ligger också bland annat i att de förs in och beaktas i högre grad i kommunernas översiktsplaner och i andra lokala och regionala planinstrument. I vår enkätundersökning hade 70 % av vattentäkterna skyddsområden, 35 % av dessa var dock fastställda för mer än 25 år sedan. Det kan då misstänkas att de inte uppfyller dagens syn på vattenskydd. Det är vanligare att skyddsområden saknas för mindre vattentäkter.

Vattenskyddsområdena kan och bör revideras om det visar sig att förhållandena är sådana att skyddet behöver förstärkas eller anpassas till exempelvis ändrade yttre faktorer. Ur ett klimatförändringsperspektiv är inte ett vattenskyddsområde ett effektivt skydd om det inte omfattar viktiga delar av tillrinningsområdet och beaktar föroreningsrisker vid exempelvis skyfall och/eller översvämningar. Utarbetande och fastställande av vattenskyddsområde med tillhörande föreskrifter ger ett viktigt skydd för vattenförekomsten om de är utformade så att de ger både ett legalt och reellt skydd. Pågående verksamheter inom vattenskyddsområdet kan ibland hanteras på ett annat sätt än nytillkommande verksamheter. Det kan vara så att ytterligare verksamheter som kan förorena vattenförekomsten förbjuds.

SOU 2007:60 Bilaga B 13

Den fysiska planeringen är av avgörande betydelse när det gäller klimatförändringars och extrema väderleksförhållanden påverkan på dricksvattenförekomster. Genom den lokala och regionala fysiska planeringen läggs grunden för en säker dricksvattenförsörjning. Genom miljöbalken och via plan- och bygglagen (PBL) har kommunerna via översiktsplaner, detalj-planer och områdesbestämmelser möjligheter att styra markanvändningen som bebyggelse och andra exploateringsåtgärder, exempelvis vägar, grustäkter, mm. Markanvändning och verksamheter som kan vara riskfyllda från vattenskyddssynpunkt kan genom fysisk planering styras undan så att viktiga dricksvattentillgångar och potentiella sådana kan värnas. I översiktplaner kan anges bland annat mål och riktlinjer för fortsatt planering och översiktliga ställningsstaganden om hur områden bör beaktas med hänsyn till vattentillgången. Områden som är värdefulla för vattenförsörjningen redovisas i översiktsplanen.

På detaljplanenivån kan markanvändningen bestämmas mera utförligt. Inom skyddsområden för befintliga vattentäkter kan det vara betydelsefullt, särskilt om detaljplaneringen medger viss bebyggelse inom den närmsta zonen. Det gäller bland annat att undvika att riskerna för förorening av vattnet ökar genom tendenser att ”knapra” på skyddet när riskfyllda exploateringsintressen gör sig gällande. Det är väsentligt att konsekvenserna av vattenskyddet tas fullt ut och ges utrymme för ett helhetsgrepp i den fysiska planeringen. Ibland krävs svåra politiska och ekonomiska beslut för att framhäva vattenskyddet. Vid en avvägning mellan ett områdes nyttjande för vattenförsörjning och annat nyttjande skall det ändamål prioriteras som på lämpligaste sätt främjar en långsiktig hushållning med mark och vatten (jfr 4 kap.10 § MB). Eftersom allmän vattenförsörjning utgör en grundläggande förutsättning för människors möjlighet att leva och verka i ett område på sikt bör skyddet av vattenförekomster ges hög prioritet framför andra intressen.

Genom den fysiska planeringen finns exempelvis möjligheter att undvika ny exploatering i sjönära eller låglänta områden som är utsatta för risker av skred eller översvämningar. Skred och översvämningar kan leda till att föroreningar kommer ut i vattenförekomsten från olika verksamheter vid en sådan exploatering. Genom klimatförändringar kan sådana konflikter öka i framtiden.

Bilaga B 13 SOU 2007:60

Därför kan det vara av betydelse att reglera markanvändningen så att konflikter inte uppstår och negativa konsekvenser av extrema väderförhållanden och klimatförändringar undviks. Här finns det mycket kvar att göra och det finns stora intressekonflikter och kortsiktiga intressen som står i strid mot skyddet av dricksvattenförekomster.

Av 3 kap 8 § MB framgår att mark- och vattenområden som är särskilt lämpliga för anläggningar för vattenförsörjning skall så långt möjligt skyddas och att områden som är av riksintresse för vattenförsörjningen skall skyddas. Sådana områden kan vara områden för vattenledningar, vattenverk, infiltrationsdammar osv. Några sådana områden finns idag inte angivna för vattenförsörjningen.

Tillståndsprövning och tillsyn över miljöfarlig verksamhet inom tillrinningsområdet, uppföljning av den fysiska planeringen och skyddet av dricksvattenförekomster är viktiga komplement till övriga skyddsformer. Krav vid sådana tillfällen kan ställas på befintliga verksamheter och nytillkommande verksamheter. Genom sådana åtgärder kan konsekvenserna av extrema väderförhållanden mildras.

Naturvårdsverket har utfärdat föreskrifter som anger särskilda krav som gäller för miljöfarlig verksamhet inom vattenskyddsområde, t.ex. hantering av brandfarliga vätskor och kemiska bekämpningsmedel inom vattenskyddsområde.

Via bland annat förordningen (2004:660) om förvaltningen av kvaliteten på vattenmiljön har Sverige genomfört EG:s ramdirektiv (2000/60/EG) för vatten. Varje vattenmyndighet ska ta fram en förvaltningsplan och ett åtgärdsprogram för sitt vattendistrikt. Förvaltningsplanerna är vattenmyndigheternas strategiska plan för hantering av vattenfrågor inom vattendistriktet. Förvaltningsplanen har tre syften: den ska kommuniceras med allmänheten så

SOU 2007:60 Bilaga B 13

att allmänheten har möjlighet att påverka innehållet, den ska rapporteras till EU kommissionen och den ska redovisa hur vattenfrågorna kommer att hanteras under kommande åren. Den kan därför vara av stor betydelse för dricksvattenförsörjningen. I förvaltningsplanen ska finnas ett register som bland annat ska innehålla och beskriva samtliga dricksvattenförekomster över en viss storlek som används eller som avses användas för dricksvattenförsörjning. Det ska också framgå de miljökvalitetsnormer som ska gälla för vattenförekomsterna och de åtgärder som behövs för att dessa vattenförekomster ska bibehålla och/eller uppnå en viss miljökvalitet. Dessutom ska åtgärdsprogram tas fram av vattenmyndigheterna. De angivna åtgärderna blir bindande för myndigheterna att följa. Sådana åtgärder kan till exempel vara att inrätta ett vattenskyddsområde eller för att på annat sätt skydda dricksvatten. Att förebygga konsekvenser av extrema väderleksförhållanden kan ingå i de åtgärder som behövs för att inte försämra kvaliteten på råvattnet.

Ett särskilt direktiv håller f.n. på tas att fram om klimatpåverkans effekter. Det finns en stark koppling mellan detta direktiv och det direktiv som vattenförvaltningsförordningen grundar sig på. Fastän de underliggande orsakerna av mänsklig påverkan på klimatet ligger utanför vattenförvaltningens ansvarsområde kan förvaltningsplanerna ändå användas som ett instrument att minska effekterna av klimatpåverkan. Men på grund av klimatförändringar, t.ex. torka som kan leda till syrebrist förhöjd temperatur och minskade flöden, kan det bli svårare att uppnå god ekologisk status inom vissa områden inom utsatt tid medan det inom vissa områden inte går att uppnå alls.

Det finns olika planer av olika tyngd där vattenförsörjningsfrågor kan hanteras. Regeringen framför i miljömålspropositionen (2000/01:130) att inrättande av vattenskyddsområden skall ses som en av flera skyddsåtgärder för att garantera en säker och uthållig vattenförsörjning. Därför skall förutom vattenskyddsområden också vattenförsörjningsplaner utarbetas. Detta bör ske inom ramen för andra kommunala planeringsåtgärder såsom fysisk planering, miljövårds- och verksamhetsplanering. Upprättande av vattenförsörjningsplaner omfattar även tillsyn av områden som idag

Bilaga B 13 SOU 2007:60

har skyddsbestämmelser enligt miljöbalken. Ansvariga för genomförandet av vattenförsörjningsplanerna är i första hand kommuner och länsstyrelser. Arbetet med att ta fram sådana vattenförsörjningsplaner har inte fått någon stor genomslagskraft i Sverige men kan vara av betydelse för att förebygga konsekvenser av extrema väderleksförhållanden. Andra exempel på planer med olika innehåll och betydelse för skydd av dricksvattenförsörjningen kan vara miljövårdsplaner, räddningsplaner osv.

4 Krisberedskap inom vattenförsörjning

För en god hantering av kriser av större format krävs bland annat:

  • Riskinsikt och kunskaper om hur olika scenarios kan eskalera.
  • Att förebyggande åtgärder är vidtagna och robusta anläggningar
  • Tillgång på reservmaterial, kemikalier och nödutrustning.
  • Informationsberedskap
  • Tillgång till olika specialistkompetenser.
  • ”Ständig bevakning” som fångar tidiga varningssignaler.

I samband med olika väderhändelser visar dock erfarenheten att till exempel praktiker i fält har svårt att förstå väderinformation och kommunicera med prognosmakare. Samtidigt som prognosmakaren inte alltid vet vilken information som är viktig för det enskilda fallet. Kommunikationen mellan olika aktörer i samhället eller mellan kommuner inom till exempel ett avrinningsområde har också ibland visat sig vara delvis bristfällig, t ex vid extrema flöden.

Ett stöd som har ökat krishanteringsförmågan inom dricksvattenförsörjning har varit statsbidragen till reservelverk för vattenförsörjning. Denna utrednings enkätsvar visar att vid 80 % av vattentäkterna finns reservkraft, vid 90 % av vattenverken finns reservkraft och vid 60 % av tryckstegringsstationerna finns reservkraft. Även andra kartläggningar visar att reservkraft för svensk vattenförsörjning har ökat och är idag i stort tillfredsställande.

Livsmedelsverkets starthjälpsprojekt har ökat insikten om behovet av krisberedskap hos många kommuner, dock främst hos tjänstemännen. Totalt har mer än 230 kommuner fått en utbild-

SOU 2007:60 Bilaga B 13

ningsdag med en genomgång av sin krisberedskap och med förslag på fortsatt arbete. Livsmedelsverket har också nyligen gett ut handböckerna ”Beredskapsplanering för dricksvatten” och ”Krishantering för dricksvatten” (ISBN 91 7714 173 3 och 91 7714 1741).

Från starthjälpsbesöken kan konstateras att krisberedskapsplaner finns till viss del, men när det gäller om det finns en eller flera aktuella krisplaner speciellt för dricksvattenområdet så är det sämre sörjt för detta. Från Starthjälpsprojektets verksamhet under 2004 och 2005 har andelen kommuner med en krisplan för dricksvattenkriser dock ökat till ca 40 %.

När det gäller övningar har många kommuner övat. Men om man frågar specifikt är det inte en så stor andel som övat hela sin dricksvattenpersonal. Under 2005 var det bara 2 % av Sveriges kommuner som övat hela personalstyrkan. Detta måste ses som en stor sårbarhet då den personal som rent praktiskt hanterar en kris är de som har kunskap om vad som är möjligt att genomföra i en kris.

Inrättandet av VAKA under 2005, den nationella vattenkatastrofgruppen med Livsmedels-verket som huvudman, är sannolikt det initiativ som enskilt mest höjt kompetensförsörjningen vid kriser inom vattenförsörjningen i Sverige under de senaste åren. VAKA är ett viktigt stöd för kommuner som behöver coachning, kompetensförstärkning och en länk till olika resurser när en svår situation inom dricksvattenförsörjningen har uppstått. Inom VAKA finns expert-kompetens inom hela vattenförsörjningskedjan, laboratoriekompetens, krisledningskompetens samt erfarenhet att hantera krissituationer och räddningstjänst. VAKA tar aldrig över kris-ledarskapet utan fungerar som ett krisstöd åt drabbad kommun. VAKA kan nås dygnet runt via ett larmnummer hos SOS-Alarm och har redan utnyttjats vid flera allvarliga incidenter.

VA-organisationer är idag ofta hårt trimmade med minimal personalstyrka och deras möjligheter att möta kriser är ofta begränsad. Det är svårt att prioritera kompetensutveckling och säkerhetsarbetet i en ansträngd vardag. Bland annat därför finns fortfarande mycket att göra för att öka krishanteringsförmågan generellt sett. Det finns ett behov av att medvetandegöra beslutsfattare på lokal/regional nivå. De ska kunna bedöma konsekvenserna för konsumenterna och samhället vid allvarliga händelser

Bilaga B 13 SOU 2007:60

inom vattenförsörjning, så att tillräckliga förebyggande åtgärder vidtas och krishanteringsförmågan ökar.

Som framgår av tidigare textavsnitt är dricksvattenförsörjningens olika delar sårbara för olika extrema väderhändelser. Riskerna för akuta händelser som till exempel större leveransavbrott i distributionen, otjänligt dricksvatten eller i värsta fall sjukdomsutbrott på grund av förorenat vatten ökar med klimatförändringarna. Det är alla händelser som kan få helt olika förlopp beroende av vilken beredskap som finns. Om föroreningar når ett vattenverk kan de tvingas släppas igenom ut på ledningsnätet. Därför att ett tomt ledningsnät får andra stora konsekvenser för samhället, bl.a. omöjliggörs toalettspolning. Samhället måste då försörjas med dricksvatten från tankar och efter att vattentäkten sanerats eller att en ny täkt tagits i bruk kan ett stort saneringsbehov av ett långt ledningsnät bli aktuellt. Erfarenheterna från Livsmedelsverkets starthjälpsprojekt är att det ofta inte finns någon uppskattning om huruvida tankar och kärl räcker till för nödvattenförsörjning. I många fall konstateras att volymerna bara räcker till små händelser.

Endast vid 36 % av vattentäkterna i enkätsvaren finns en reservvattentäkt i en annan vattentillgång, många av dessa reservvattentäkter täcker dessutom inte hela vattenbehovet. Flera reservvattentäkter kan inte heller kopplas med kort varsel, eftersom det tar en viss tid att driftsätta dem.

I enkäten anger 40 % av kommunerna att de har beredskap för kloreringsinsatser på ledningsnätet vid behov, exempelvis vid mikrobiologisk tillväxt på nätet eller om smitta har kommit in i ledningsnätet. I 30 % av fallen kan en klorering bara delvis utföras och i 30 % av fallen finns ingen beredskap alls.

Vattenverken är beroende av IT och tele, då larm, fjärrstyrning och/eller fjärrövervakning finns vid så gott som samtliga anläggningar i Sverige. Många anger i enkäten att störningar i styr- och övervakningssystem exempelvis är vanliga vid åskväder och strömavbrott. Då måste vattenförsörjningen köras manuellt, vilket ofta är mycket personalkrävande. För längre tids avbrott saknar många personella resurser. Vad gäller reparationsberedskapen bedömer dock de flesta kommunerna att den är god, både för vattenverken och för ledningsnäten.

SOU 2007:60 Bilaga B 13

Svåra händelser som drabbar dricksvattenförsörjningen är ofta beroende av tillgång till snabba och säkra analyser, ofta utöver rutinanalyser, dvs. analyser som kan verifiera att dricksvattnet inte innehåller farliga kemiska föroreningar eller mer ovanliga mikrobiologiska agens. Antalet laboratorier som är ackrediterade för dricksvattenanalyser har minskat och domineras nu av några få stora laboratorier i landet. Långa transporter försvårar hanteringen av kriser och även tillförlitligheten i analyserna. Det betyder också laboratoriernas kunskaper om lokala förhållanden har minskat och därmed möjligheter att bistå med kompetensstöd. De kommersiella laboratorierna saknar reserv-elförsörjning.

5 Pågående klimatförändring (2011

I följande avsnitt finns en kortfattad beskrivning av hur klimatet förändras utifrån några viktiga aspekter för vattenförsörjning. Som grund för beskrivningen har resultat från SMHI:s regionala klimatmodeller använts. I dessa regionala modeller har två globala modeller används som drivare, den engelska HadAM3H (H) och den tyska Echam4/OPYC3 (E). Två olika utsläppsscenarier av växthusgaser har använts från IPCC

(FN’s klimatpanel/ Nakićenović, N. &

Swart, R. (ed.), 2000: Special report on emissions scenarios. A special report of Working Group III of the Intergovernmental Panel on Climate Change. Cambridge University Press. 612 pp) A2

som är ett medelhögt scenario

och B2 som är ett medellågt. Samtliga kartor i detta avsnitt är från SMHI och deras regionala klimatmodell RCA3 och den hydrologiska modellen HBV-Sverige. För varje karta anges vilken global modell och vilket utsläppsscenario som använts.

Tillrinning och tillgång av vatten ökar i norra och västra Sverige, samt minskar i sydost

Med den tyska globala klimatmodellen Echam som drivare och utsläppsscenariot B2 (IPCC) ger SMHI’s regionala klimatscenarier körda i SMHI’s hydrologiska modell (HBV-modellen) nedan

Bilaga B 13 SOU 2007:60

scenarier (de tre första kartorna) för avrinningen (kan överslagsmässigt motsvara tillrinning och tillgång av vatten i vattentäkter) i tre olika tidsperioder. Kartorna visar förändring i procent över året. Liknade mönster framträder för perioden 2071

  • men med olika styrka om den engelska globala klimatmodellen (HadAM) eller den tyska modellen (Echam) används. Nedan två kartor till höger är vid det högre utsläppsscenariet A2 (IPCC).

2011

  • 2041-2070 2071-2100

E/B2 E/B2 E/B2

SOU 2007:60 Bilaga B 13

2071

  • 2071-2100

E/A2 H/A2

Figur 9. Förändrad avrinning över helåret jämfört med 1961-90 (HBV-Sverige med information från RCA3/Rossby Centre SMHI med HadAM3H (H) eller Echam4/OPYC3 (E) som drivare).

Stora delar av Sverige får en större tillgång på vatten, framför allt norra Sverige (upp till en ökning på mer än 40 %). I de sydöstra delarna av Sverige minskar dock tillgång på vatten (med upp till en 20 % minskning).

Ökad vinternederbörd

Förändringen i vinternederbörd är påtaglig. Kartorna visar tillskottet i medelnederbörd. Redan i perioden 2011–2040 är ökningen av vinternederbörden påtaglig, kartorna visar januari och februari månad (2011

  • och 2070−2100) med det högre utsläppsscenariot A2 (IPCC) och med den global tyska modellen (Echam). Liknade mönster finns för övriga vintermånader, med vissa variationer. Med utsläppsscenariot B2 är skillnaderna små jämfört med A2 i perioden 2011
  • men påtagliga i perioden 2070−2100.

Bilaga B 13 SOU 2007:60

Januari 2011

  • E/A2 Januari 2071
  • E/A2

Februari 2011

  • E/A2 Februari 2071
  • E/A2

Figur 10. Förändring av nederbörd (RCA3/Rossby Centre SMHI med Echam4/OPYC3 (E) som drivare) jämfört med medel 1961

Risken för periodvis torka under sommaren/sensommaren

Risken för periodvis torka under juli till september är påtaglig, främst från ett stråk i höjd med Mälardalen och söder ut, men även i viss mån upp längs Norrlandskusten. Det ser helt enkelt ut som en del av torkan över Europa delvis når upp över Sverige under dessa månader. Nedan visas kartor med förändringen i antalet torra dagar (2071

  • med den global tyska modellen (Echam) och utsläppsscenariot A2 (IPCC), men samma mönster framträder också om man studerar nederbördskartor/temperaturkartor eller kartor med andra utsläppsscenarier/ globala modeller för antalet

SOU 2007:60 Bilaga B 13

torra dagar i dessa månader. Risken för torka ökar även under perioden 2011

  • men de förstärks successivt fram till perioden

2071

Ökning av antalet torra dagar i juli, Ökning av antalet torra dagar i aug, 2071

  • E/A2

2071

  • E/A2

Ökning av antalet torra dagar i sept, 2071

  • E/A2

Figur 11. Ökning av antalet torra dagar (RCA3/Rossby Centre SMHI med Echam4/OPYC3 (E) som drivare) jämfört med medel 1961

Nedanstående kartor visar förändringen i medelnederbörd i juli, augusti och september med den globala tyska modellen (Echam) och skillnader mellan utsläppsnivåerna A2 och B2 (2071

Även här syns att det under dessa månader tenderar till att bli torrare i ett stråk i höjd med Mälardalen och söder ut, men även upp längs Norrlandskusten.

Bilaga B 13 SOU 2007:60

E/A2

Juli (2071-2100)

Augusti 2071−2100) Sept (2071−2100)

E/B2

Juli (2071-2100)

Augusti 2071−2100) Sept (2071−2100)

Figur 12. Förändring av nederbörd (RCA3/Rossby Centre SMHI med Echam4/OPYC3 (E) som drivare) jämfört med medel 1961

Ökad risk för kraftiga regnskurar/skyfall i hela Sverige

Enligt statistik från SMHI har intensiteten i de kraftiga regnskurarna redan ökat under de senaste åren och vi kan räkna med att frekvensen och intensiteten ökar ytterligare när somrarna blir ännu varmare och medeltemperaturen stiger ytterligare.

Ökad risk för kraftiga regn i hela Sverige

För mer allmänt intensiva och ihållande regn (eller snöfall) ökar också frekvensen över hela landet, främst under höst, vinter och vår. Under juni, juli och augusti uppstår en minskning av dessa regn främst i södra och mellersta Sverige. Skillnaden mellan modellerna HadAM och Echam som drivare i SMHI’s regionala modell är att den senare visar på en betydligt större ökning i västra Sverige.

SOU 2007:60 Bilaga B 13

Utsläpps- Ökning av antalet dagar med kraftig Ökning av antalet dagar med kraftig scenario nederbörd i dec, jan, feb, 2011

  • nederbörd i dec, jan och feb, 2071−2100/

Echam Echam

A2

B2

Figur 13. Ökning av antalet dagar med nederbörd över 10 mm över en hel gridruta, 50x50 km (kraftig nederbörd) (RCA3/Rossby Centre SMHI med Echam4/OPYC3 (E) som drivare) jämfört med medel 1961

Risk för stora översvämningar (100-årsflöden)

Det är framför allt i västra Sverige som översvämnings-riskerna ökar. I stora delar av Norrlands inland och delar av Svealand sker en minskning på grund av att tidigare 100-års flöden varit genererade av stor snösmältning tillsammans med kraftiga vårregn. Risken för denna typ av händelse minskar successivt vartefter snötäcket minskar. I delar av fjällkedjan och delvis längs Norrlandskusten ökar riskerna trots denna effekt, på grund av stora nederbördsmängder. I det lägre utsläppsscenariot B2 ökar dock inte risken vid någon del av Norrlandskusten. Det bör observeras

Bilaga B 13 SOU 2007:60

att kartorna visar lokala flöden, varför bilden kan vara något annorlunda i till exempel vissa norrlandsälvar med källflöden i fjällkedjan. Det bör också observeras att kartan visar perioden 2071–2100, varför risken för stor snösmältning och samtidigt kraftiga vårregn finns i många decennier före kartans tidpunkt.

Figur 14. Förändring i 100-årsflöden, 2070–2100 jämfört med 1961-90 (HBV-Sverige med information från RCA3(A2), Rossby Centre SMHI med Echam4/OPYC3 (E) som drivare.

Temperaturförändringar

Hela Sverige kommer successivt att bli varmare. Alla klimatmodeller har samma utveckling och skillnaden mellan olika utsläppsscenarier är störst i perioden 2071–2100. För perioden 2011–2040 är skillnaden mellan de olika utsläppsscenarierna marginella. De skillnader som finns mellan olika säsonger och olika delar av Sverige är i grova drag som följer. Vintertid och på hösten är temperaturökningen störst i norra Sverige och på våren i mellersta Sverige och under sommaren i södra Sverige. På de följande kartorna har månaderna januari, april, juli och oktober valts ut. De är från SMHI’s regionala modell med den Tyska globala modellen (Echam) som bas och utsläppsscenariot A2. Kartorna är från de olika tidsperioderna 2011

  • 2041−2070 och

2071

SOU 2007:60 Bilaga B 13

2011–2040, E/A2 2041–2070, E/A2 2071–2100, E/A2

Figur 15. Förändring av medeltemperatur (RCA3/Rossby Centre SMHI med Echam4/OPYC3 (E) som drivare) jämfört med medel 1961

Isläggningsperioderna och snötäcket minskar

De följande kartorna visar exempel på beräkningar av minskningen i antalet dygn med snötäcke och isläggning på sjöar. Exemplen visar perioden 2011–2040 med det lägre utsläppsscenariot B2 (IPCC) och perioden 2071

  • med det högre utsläppsscenariot A2

(IPCC). Kartorna är med den tyska modellen Echam som bas.

Januari

April

Juli

Bilaga B 13 SOU 2007:60

Figur 16. Förändring av dygn med isläggning och dygn med snötäcke (RCA3/Rossby Centre SMHI med Echam4/OPYC3 (E) som drivare) jämfört med medel 1961

6 Konsekvenser och kostnader för klimatförändringar (2011–2100)

I följande avsnitt sammanfattas och kostnadsuppskattas troliga effekter eller förhöjda risker för vattenförsörjning på grund av klimatförändringar. Då klimatförändringarna förstärks successivt förstärks också effekterna och riskerna successivt. Det betyder att de är påtagliga redan under perioden 2011

  • men att de är

större för perioden 2041–2070 och 2071

  • Flera effekter och risker finns också redan idag, dels på grund av de klimatförändringar vi upplevt hittills men också för att vattenförsörjningen redan idag är sårbar ur flera aspekter, se tidigare textavsnitt. Till exempel finns idag risker för föroreningar i vattentäkters tillrinningsområden, men dessa risker förstärks av kommande klimatförändringar. Effekter och risker beskrivs i följande avsnitt under rubrikerna nederbördsförändringar, temperaturförändringar,

2011

  • minskning av dygn med snötäcke.

E/B2

2071

  • minskning av dygn med snötäcke

E/A2

2011

  • minskning av dygn med isläggning på sjöar. E/B2

2071

  • minskning av dygn med isläggning på sjöar. E/A2

SOU 2007:60 Bilaga B 13

storm/snöstorm samt högre havsnivå. Några av effekterna är kombinationseffekter, det innebär att de kan finnas beskrivna under flera rubriker.

Den samlade kostnaden för att successivt anpassa svensk vattenförsörjning för ökande risker men också för nya förutsättningar på grund av klimatförändringar under perioden 2011–2100 uppgår i mycket grova drag till minst 5,5 miljarder för kommunal vattenförsörjning och omkring 2 miljarder för enskild vattenförsörjning, se sammanställningen i nedanstående tabell. Sammanställningen av kostnader i tabellen ska endast ses som grova riktvärden och samma sak gäller för fördelning mellan olika tidsperioder. I de följande avsnitten beskrivs närmare hur dessa kostnader har tagits fram. De åtgärder som nämns kommer att kräva vissa forsknings-, utrednings- och utvecklingsinsatser för att säkerställa ett bra resultat.

Bilaga B 13 SOU 2007:60

Sammanställning av uppskattade storleksordningar av kostnader för ökat investeringsbehov. Till dessa kostnader kommer ökande driftkostnader för exempelvis olika behandlingsutrustning i vattenverk.

Åtgärd

2011-2040 2041-2070 2071-2100

Åtgärder för vattenbrist vid vattentäkter (minskad tillrinning)

500

miljoner 800 miljoner 700 miljoner

Ökat behov av avskiljning i vattenverk av naturligt förekommande ämnen från grundvatten

50 miljoner 75 miljoner ?

Ökat behov av avskiljning i vattenverk av humusämnen från ytvatten.

400 miljoner 300 miljoner ?

Ökat behov av avskiljning i vattenverk av alger från ytvatten.

50 miljoner 50 miljoner ?

Ökat behov av avskiljning/inaktivering av mikroorganismer i vattenverk. Åtgärderna motverkar de ökande riskerna för vattenburna sjukdoms-utbrott. Ytterligare förändringar av de mikrobiologiska riskerna längre fram är svåra att bedöma, men sannolikt ger lägre kostnader.

1300

miljoner ? ?

Behov av kylning av vatten i vattenverk (beror delvis av konsumenters acceptans av varmare dricksvatten och anpassning av riktlinjer).

--- ? ?

Kostnader för framtagande av skyddsområden för vattentäkter.

250 miljoner ---

---

Kostnader för åtgärder som minskar de ökande föroreningsriskerna inom skyddsområden för vattentäkter (lokala förhållanden måste studeras).

?

?

?

Ökat behov av avskiljning av kemiska föroreningar i vattenverk (kostnaden är beroende av ämne och halt, vid inträffad förorening).

? ? ?

Ökat behov av redundans vid distribution av vatten samt andra förebyggande åtgärder och krisberedskap.

600 miljoner ?

?

Konsekvenser av stigande havsnivå (Göteborgs vattentäkt)

400 miljoner

Kostnader för åtgärder inom enskild vattenförsörjning 750 miljoner 750 miljoner 500 miljoner

Summa investeringskostnader i miljarder kr (i dagens värde)

Minst 4,25 Minst 1,9 Minst 1,2

SOU 2007:60 Bilaga B 13

Exempel på skadekostnader

Kostnader för vattenburna sjukdomar

Samhällskostnaden för ett mikrobiellt vattenburet sjukdomsutbrott är från några miljoner till flera 100-tals miljoner kr per tillfälle, beroende av utbrottets omfattning och ortens storlek.

Kostnader för att ersätta en vattentäkt som förorenats så allvarligt att det inte går att sanera

Kostnaderna för att ersätta mindre vattentäkter är från några 10-tals miljoner kronor till mer än en miljard för större vattentäkter.

Kostnader vid ras och skred på viktiga huvudvattenledningar och utebliven vattenleverans i flera dygn.

En samhällskostnad på 10 – 50 miljoner per tillfälle (om reserv-ledningar saknas). Dessutom finns en ökad risk för inläckage av förorenat och smittat vatten i ett trycklöst ledningsnät.

I nedanstående tabeller (1

  • beskrivs och sammanfattas troliga effekter och risker av nederbördsförändringar. Några möjliga och troliga behov av åtgärder med olika alternativ anges. I text beskrivs möjliga skadekostnader och kostnader för riskdämpande eller andra kostnader för att avhjälpa olika problemställningar. På kartan i respektive tabell finns markeringar för vilka områden i Sverige som påverkas av den klimateffekt som tabellen beskriver.

Bilaga B 13 SOU 2007:60

Minskad kapacitet i vattentäkter i sydöstra Sverige (tabell 1)

Vattenbesparande åtgärder kan bestå av att byta de delar av ledningsnätet (ledningar, ventiler, mm) som läcker (vattensvinn). Tillfälligt kan också restriktioner för vattenanvändning meddelas, exempelvis bevattningsförbud. Sannolikt kommer dock detta inte att räcka till.

I enkätundersökningen för östra Götaland har svar lämnats för 19 grundvattentäkter, för 8 har angetts att det kan uppstå vattenbrist vid torrperioder. Svar har också lämnats för 17 ytvattentäkter och där har risk för vattenbrist angetts för 2 stycken. Tillsammans försörjer dessa yt- och grundvattentäkter ca 60 % av länets invånare. I framtidens klimat ökar risken för vattenbrist och det gäller sannolikt för fler vattentäkter än som anges som täkter med risk idag. Samtidigt som det successivt kan gå från tidvis vattenbrist till mer allmän vattenbrist för många vattentäkter.

Att anlägga en ny vattentäkt med ett nytt vattenverk för ett mindre samhälle kostar i storleksordningen 10–40 miljoner och för en medelstor stad 200–400 miljoner. Därtill kommer kostnader för framdragning av vattenledningar. Detta förutsätter också att en ny vattentillgång går att finna inom rimligt avstånd. Att bygga en överföringsledning från en annan vattentäkt kostar i storleksordningen 1

  • miljoner kronor per km för ett mindre samhälle och

4–6 miljoner per km för en medelstor stad. Antag att 20 grundvattentäkter för mindre samhällen och 2 ytvattentäkter för medelstora samhällen successivt måste ersättas och att dessa ersätts med

Typ av väder/klimat

Sårbarhet för väder - konsekvens

Åtgärdsbehov Några

åtgärdsalternativ

Tabell 1

Både yt- och grundvattentäkter

Vattenbesparande åtgärder Anlägga en ny vattentäkt

Minskad kapacitet i vattentäkter i sydöstra Sverige

Behov av kapacitetsförstärkande åtgärder vid de vattentäkter som får vattenbrist.

Överföringsledning från en annan vattentäkt.

Grundvattentäkter

Installera olika typer av reningsutrustning beroende av ämne

Minskad tillgång på vatten

Lägre omsättning av grundvatten ger ökad vittring av naturligt förekommande ämnen från mark/berggrund till grundvattnet. I kustnära områden finns också en ökad risk för saltvatteninträngning.

Ökat behov av avskiljning av icke önskvärda ämnen i dricksvattenberedningen

Ta fram en ny vattentäkt

SOU 2007:60 Bilaga B 13

överföringsledningar från andra vattentäkter. Om avståndet i medeltal är 30 km skulle kostnaden för att anlägga dessa ledningar bli omkring 1,5 miljarder.

Förändrad vattenkemi i vissa grundvattentäkter på grund av minskad grundvattenbildning (tabell 1)

Ökade behandlingskostnader på grund av vittring av i marken/berggrunden naturliga ämnen som inte är önskvärda i dricksvatten berör främst små bergborrade vattentäkter. Kostnaden kan uppskattas till ca 0,5 miljon per vattenverk som berörs (behandlingsutrustning, rör-gallerier, styr- och regler samt provtagnings- och konsultkostnader). Antag att 50 grund-vattenverk (sannolikt en låg siffra) behöver komplettera sin behandling, kostnaden skulle då bli i storleksordningen 25 miljoner. Därtill kan en årlig driftskostnad om 100 000 kr läggas till, det vill säga 5 miljoner för 50 vattenverk.

Bilaga B 13 SOU 2007:60

Ökande kostnader för behandling av ökande humushalter i ytvatten (tabell 2 och 6)

Om en ökning av humusämnen i råvattnet inte möts med åtgärder kan dricksvattenkvaliteten påverkas genom missfärgat dricksvatten, ökade halter av biprodukter från desinfektion och tillväxt av mikroorganismer i distributionssystemet. Vid snabba förändringar i råvattenkvaliteten finns också en risk för instabilitet i beredningsprocesserna som kan leda till otillräcklig reduktion av

Typ av väder/klimat

Sårbarhet för väder - konsekvens

Åtgärdsbehov Några

åtgärdsalternativ

Tabell 2

Ytvattentäkter

Förbättrat råvattenskydd Inrätta/revidera skyddsområde med föreskrifter. Genomföra olika typer av skyddsåtgärder för att förhindra förorening Vid behov införa kompletterande reningsteknik

Vid behov införa kompletterande desinfektionsteknik

Ökad dos fällningskemikalie Tillsats av pulverkol Ökad klordos UV+klor Membranfiltrering Oxidation (Ozon) Kolfilter

Utökat analysbehov Behov av konsument information

Provtagnings- och analysberedskap. Informationsberedskap Nödvattenförsörjning via tankar

Ökad tillförsel av humusämnen samt ökad risk för tillförsel av partiklar (mikrobiologisk risk), närsalter (se kap. 6.2 om algblomning i tabell 6 och 7), föroreningar från dagvatten, vägar, etc.

Förändrade fysikaliska, kemiska och biologiska förhållanden.

Risker för skred i vissa områden

Beredskap att hantera avbrott vid ras och skred (se även tabell 4) Reservvattentäkt

Grundvattentäkter

Förbättrat råvattenskydd Inrätta/revidera skyddsområde med föreskrifter. Genomföra olika typer av skyddsåtgärder för att förhindra förorening Ökat reningsbehov och desinfektionsteknisk beredskap.

Beredskap eller kontinuerligt använda både klor och UVdesinfektion. Ev. mer avancerad reningsteknik

Allmänt sett högre grundvattennivåer och ökad tillgång på vatten i vattentäkter.

Risk för minskad omättad zon vid konstgjord infiltration. (mikrobiologisk risk).

Risk för kortare uppehållstider i grundvattenfasen (förändrad grundvattenkemi/biologi, mikrobiologisk risk).

Större risk för påverkan av förorenat markvatten.

Utökat analysbehov Behov av konsument information

Provtagnings- och analysberedskap. Informationsberedskap

Ledningsnät

Ökad frekvens luft-/vattenspolning av nät Beredskap att vid behov utöka desinfektion på ledningsnätet Ev behov av nödvattenförsörjning

Ökad total tillrinning av vatten

Ökad risk för vattenkvalitetsvariationer från vattenverket ökar risken för kemiska och mikrobiella störningar på ledningsnätet.

Ökat mekaniskt rengöringsbehov

Eventuellt ökat desinfektionsbehov av vatten i ledningsnätet .

Informationsberedskap

Utökat analysbehov

Provtagnings- och analysberedskap

SOU 2007:60 Bilaga B 13

smittämnen. Åtgärder som kan vara aktuella för att möta ökade humushalter kan vara:

1) råvattenskydd 2) kraftigt ökad kemikaliedosering 3) membranfilter 4) oxidationsteknik 5) byte av vattentäkt

För råvattenskyddet bör åtgärder inom skogsbruket vara mest aktuella, till exempel skyddszoner mot diken och vattendrag vid avverkningar.

Humusämnen som går att fälla ut och avskilja innebär att dosen av fällningskemikalie behöver ökas. Normalt sänks pH-värdet för optimering med avseende på organiskt material, men om det samtidigt finns en risk för avföringspåverkan bör man ur risksynpunkt istället höja fällnings-pH, optimera partikelavskiljningen och dosera tillräckligt med fällningskemikelie för färgreduktion. Empiriska data i samband med översvämningarna av Mölndalsån (dec. 2006) pekar på att doseringar av aluminiumsulfat behövde ökas med ca 50 % när färgtalet fördubblas. För vattentäkter med snabb omsättning blir de ökade doseringarna tillfälliga och därmed kemikalikostnaderna marginella. Däremot kan investeringar behöva göras för att en stabil drift ska kunna uppnås med högre doseringar både av fällningskemikalier och av kemikalier för pH-justering. För vattenverk som ännu inte utsatts för denna typ av störningar är investeringsbehoven okända. En mycket grov uppskattning är att det i Sverige kan handla om investeringsbehov på ca 200 Mkr. En ökning av humushalten från ett färgtal på 20 till 40 mg Pt/l kan innebära att kemikaliekostnaden ökar med 3

  • öre per kubikmeter.

För mer svårfällda humusämnen kan nanofiltrering vara ett alternativ. Dessa relativt täta membran kan avskilja humus utan att den först fällts ut. I Norge används i stor utsträckning lågbelastade nanofilter för humusreduktion i mindre vattenverk med råvatten från fjällsjöar vars vatten tidigare distribuerats utan beredning. Motsvarande tillämpning vid 20 svenska vattenverk med en produktion på 1 000 kubikmeter per dygn bedöms ge en investeringskostnad på 400 Mkr. Kostnaden för investering och drift bedöms för dessa verk öka med 1,50 kr per kubikmeter. Pilotförsök i Göteborg visade att nanofilter kan sätta igen ohjälpligt

Bilaga B 13 SOU 2007:60

redan efter några månaders drift om de inte skyddas med t ex biologisk förbehandling.

Ett annat alternativ är att oxidera humusämnen och toxiner med t ex ozon. Investerings-kostnaden för 10 svenska vattenverk med en produktion på 20 000 kubikmeter per dygn bedöms till 120 Mkr. Kostnaden för investering och drift bedöms för dessa verk öka med 20 öre per kubikmeter. För att undvika att den mer lättillgängliga näring som bildas leder till mikrobiologisk tillväxt i distributionssystemet behövs ofta ett efterföljande biologiskt steg.

Vid 20 av 33 ytvattentäkter i enkätsvaren upplevs redan idag tydliga trender av kvalitets-förändringar i form av ökande humushalter, ökande temperaturer eller ökande algstörningar. I Sverige finns ytterligare drygt 160 ytvattentäkter, varför kostnader för kompletteringar vid 30 vattenverk kan anses vara ett minimum.

Kostnader för ökad risk av mikrobiologiska föroreningar (tabell 2, 4 och 5)

Se under tabell 4

Ökande kostnader för ökad risk av kemiska föroreningar (tabell 2, 3, 4 och 5)

Att ersätta en vattentäkt som förorenats så allvarligt att den måste ersättas kostar stora belopp. Att ersätta Uppsalas eller Göteborgs vattentäkter har kostnadsberäknats till 1 miljard kronor eller mer. Vattentäkten som försörjer 12 000 invånare i Njurunda söder om Sundsvall har beräknats kosta 300 000

  • 000 kronor att ersätta.

Denna beräkning gjordes av konsultföretaget VBB Viak 1996 i samband med en studie av olika alternativ för ny E4-sträckning genom området. Mindre vattentäkter kan kosta ett antal 10-tals miljoner att ersätta, om en ny lämplig vattentillgång överhuvudtaget går att finna.

Ett viktigt arbete med att minska riskerna för förorening av vattentäkter är att inrätta ett skyddsområde med föreskrifter, se kapitel 3 ”Skydd av vattentäkt/dricksvattenförekomst”. Kostnaden för att upprätta eller revidera ett skyddsområde varierar, bland annat beroende av hur omfattande hydrologiska och/eller hydrogeologiska studier som behövs som underlag för avgränsning av

SOU 2007:60 Bilaga B 13

skyddsområdet. I grova drag kan sägas att för en mindre vattentäkt kostar arbetet några hundra tusen och för en större vattentäkt en halv miljon eller mer.

Ca 40 % av Sveriges kommunala vattentäkter saknar idag skyddsområde och många av dem som har skyddsområde har gamla avgränsningar och omoderna föreskrifter som inte uppfyller skyddsbehovet och ytterst få skyddsområden tar hänsyn till klimatförändringar. 67 (av 226) av vattentäkterna i vår enkätundersökning har skyddsområden fastställda före 1980, då synen på skydd var lägre än idag, och 66 av vattentäkterna saknade helt skyddsområde. Antag att minst hälften av alla kommunala vattentäkter (ca 1000 st) har behov av nytt eller reviderat skyddsområde och att snittkostnaden är 250 000 kr för framtagande av beslutsunderlag. Den totala kostnaden blir då minst 250 miljoner för framtagande av beslutsunderlag för nya skyddsområden. Därtill kommer kostnader för åtgärder som minskar föroreningsrisker inom det framtagna skyddsområdet. Erfarenhetsmässigt bedöms dessa kostnader vara av betydande storlek, men omöjliga uppskatta. Dessa kostnader fördelas mellan olika aktörer som kan förorena dricksvattnet inom skyddsområdet.

Med tanke på att det används 10 000-tals kemiska ämnen med olika egenskaper i samhället är det omöjligt att ens grovt bedöma eventuella berednings- (vattenrenings-) kompletteringar för att avlägsna olika föroreningar som sprids till vattentäkter. Råvattenskydd är därför den primära åtgärden. Möjliga beredningsåtgärder vid vissa akuta föroreningar kan vara:

1) pulverkol 2) kolfilter 3) oxidationsteknik 4) byte av vattentäkt 5) nanofilter/omvänd osmos

Kol kan reducera t ex opolära kolväten från petroleumprodukter. Organiska föroreningar som bekämpningsmedel och läkemedelsrester skulle kunna oxideras med ozon. Om man har en ozonanläggning är steget dessutom inte långt till att kunna tillämpa avancerad oxidationsteknik. Teknik för att skapa hydroxidradikaler i en reaktor med hjälp av UV och aktiverad titandioxid som katalysator är också under utveckling.

Bilaga B 13 SOU 2007:60

Ökade kostnader för beredskap inom vattenförsörjning (tabell 2, 4 och 5)

Det finns kommuner som satsat på beredskap inom vattenförsörjning och till och med byggt upp egna beredskapsförråd. Ofta är det kommuner som redan har råkat ut för olika händelser som förstärker sin beredskap. I t ex Sundsvall, som under 2000-talet två år i rad fått 100-års flöden/nederbörd, byggs under 2007 ett beredskapsförråd som bland annat inrymmer mobila elverk, länsar, saneringsutrustning för föroreningar i tillrinningsområden, vattentankar för nöddistribution samt annan utrustning. Kostnaden för förrådet är ca 6 miljoner och har bland annat motiverats av ökande risker i ett förändrat klimat. Även olika resurslistor mellan kommuner har på olika håll börjat byggas upp, men fortfarande fattas resurser på många håll att t ex försörja en större tätort med vatten från vattentankar.

Beredskap handlar också om kompetensförsörjning, dels att snabbt förstå och kunna minimera riskerna för följdskador vid olika händelser, men också för att förebygga att krissituationer uppstår. Det finns ett behov av att öka kompetensen i svensk VAförsörjning. Kunskaper om vattenburen smitta och desinfektion är sådana exempel. Flera kommuner har t ex bara desinfektion i beredskap (för vissa grundvattentäkter) och där gäller det att i tid förstå när den ska driftsättas. Att få ett svar om otjänligt vatten från laboratoriet två dygn efter att provet tagits kan innebära att en vattenburen smitta redan är spridd på distributionsnätet. Även beredskap att hantera information till både allmänhet och media är viktig under en kris. Det är ofta avgörande för hur stort efterarbetet blir för att återvinna allmänhetens förtroende.

Det finns ett behov av att på olika sätt säkerställa tillgång av olika material och av kompetens, och att öka förmågan att hantera krissituationer, se kapitel 4. Uppskattningsvis kan antas att kostnader för beredskapsförstärkande åtgärder i snitt för cirka en miljon per kommun kan vara motiverat, i form av material/utrustning, förberedelser för inkoppling av utrustning, utbildning och framtagande av krisberedskapsplaner, mm. Delar av detta behov kan relateras till en ökad risk för extremväder. Antag att det sammanlagt i Sverige gäller för en tredjedel av behovet, det innebär då en kostnad på knappt 100 miljoner.

SOU 2007:60 Bilaga B 13

Ökade kostnader för provtagnings- och laboratorieberedskap (tabell 2, 4 och 5)

Sannolikt kommer klimatförändringarna och olika situationer med ”extremväder” att öka behovet av både uppföljande och akuta analyser av både dricksvatten och råvatten. Kommuner som upplevt höga flöden under de senaste åren bekräftar att en extra analyskostnad för ibland flera hundra tusen har uppstått. I sådana situationer krävs också ofta övertid av laboratoriepersonalen, vilket har fördyrat analyskostnaderna.

Antalet laboratorier som utför dricksvattenanalyser har under de senaste åren minskat rejält samtidigt som priserna har pressats nedåt. Det betyder också att avstånden till laboratorierna har ökat för många kommuner, samtidigt som laboratoriernas kunskaper om lokala förhållanden och därmed möjligheter att bistå med kompetensstöd ur dessa aspekter minskat. Den normala vattenprovtagningen har då anpassats efter olika möjligheter att skicka vattenprover. När krissituationer uppstår fungerar det inte alltid. Några kommuner som haft krissituationer under de senaste åren har avdelat egen personal som kört vattenprover i skytteltrafik, ibland sammantaget flera hundra mil.

En mycket försiktig uppskattning av ett ökat behov av analyser för att följa upp förändringar i vattenkvalitet på grund av successiva klimatförändringar är i snitt 5000 kr per vattentäkt och år. Sammanlagt för ca 2000 vattentäkter ökar då analysbehovet med 10 miljoner kronor per år. Vädersituationer med kraftig nederbörd kan snabbt ge ett ökat behov av ytterligare analyser, det kan röra sig om analyser för upp emot miljoner kronor per år.

Ökande kostnader för kvalitetsstörningar på vattenledningsnätet (tabell 2, 4 och 6)

Att spola (rengöra) ett huvudledningsnät i en medelstor tätort kostar några hundra tusen kronor per tillfälle. Frekvensen spolning varierar avsevärt från ingen spolning alls till regelbunden spolning med några års intervall i svenska kommuner, beroende av ledningsnätets utformning och vattnets kvalitet. Ett rimligt antagande utifrån erfarenheter av drift av olika ledningsnät är att i minst 100 tätorter bör spolningsinsatserna utökas med en gång vart femte år, på grund av mer variabel vattenkvalitet i samband med

Bilaga B 13 SOU 2007:60

klimatförändringar. Denna kostnad skulle då bli 6 miljoner kronor per år, om varje spolningstillfälle kostar 300 000 kr.

Risk för periodvisa och återkommande vattenbrist sommartid (tabell 3)

Risken för att under sensommaren periodvis drabbas av sinande vattentäkter, utanför de sydöstra delarna av Sverige, gäller främst grunda brunnar i små grundvattenmagasin. Detta rör främst enskilda brunnar (se kapitel 6.5) samt mindre kommunala vattenförsörjningsanläggningar. Sannolikt kan åtgärderna för kommunal vattenförsörjning i huvudsak handla om olika vattenbesparande åtgärder, se avsnitt ovan. Endast ett fåtal mindre allmänna vattentäkter bedöms behöva ersättas. Om det rör sig om ca 20 små allmänna vattentäkter i Sverige som måste ersättas, utanför de sydöstra delarna, kan kostnaden uppskattas till en halv miljard kronor. Antag att 10 vattentäkter ersätts med överföringsledningar från andra vattentäkter (10 stycken x 20 km x 2 miljoner kr/km = 400 miljoner (se även beräkning under tabell 1)) och 10 vattentäkter ersätts med en helt nya vattentäkt i en tillgång med större

Typ av väder/klimat

Sårbarhet för väder – konsekvens

Åtgärdsbehov Några

åtgärdsalternativ

Tabell 3

Främst mindre grundvattentäkter

Vattenbesparande åtgärder

Anlägga en ny vattentäkt

Tillfälligt minskad kapacitet (vattenbrist) i små och/eller grunda vattentäkter i mindre grundvattenmagasin i hela Sverige, utom Norrlands inland och fjällkedjan. Framför allt ökar risken söder om Mälardalen.

Behov av kapacitetsförstärkande åtgärder vid de vattentäkter som återkommande får problem med vattenbrist sommartid.

Överföringsledning från en annan vattentäkt.

Ytvattentäkter

Se kapitel 4.2 temperaturförändringar/punkt nr 2, varmare somrar samt värmebölja

Både yt- och grundvattentäkter

Ökad reningsteknisk beredskap vid vattenverken

Informationsberedskap

Aktivt kol (PAC, GAC) Ozon eller annan avancerad oxidationsteknik

Ökad risk för perioder med torka (Främst i juliseptember)

En ökad risk för skogsbränder och andra bränder där släckvatten mm kan påverka vattenmiljön och därmed råvattnets kvalitet

Utökat analysbehov Provtagnings- och analysberedskap

SOU 2007:60 Bilaga B 13

kapacitet (10 miljoner per täkt). Den sammanlagda kostnaden skulle då bli omkring en halv miljard kronor.

Risk för förorening på grund av ökad brandrisk (tabell 3)

Vid torka kan risken att för att få föroreningar från släckvatten vid större skogsbränder eller andra bränder i viss mån öka. För eventuella kostnader, se ”Ökande kostnader för en ökad risk av spridning av kemiska föroreningar” under tabell 4.

Bilaga B 13 SOU 2007:60

Kostnader för behandling av ökande humushalter i ytvattentäkter

Se text under tabell 2.

Typ av väder/klimat

Sårbarhet för väder – konsekvens

Åtgärdsbehov Några

åtgärdsalternativ

Tabell 4

Ytvattentäkter samt ytliga grundvattentäkter eller grundvattentäkter med korta uppehållstider efter infiltration av ytvatten.

Förbättrat råvattenskydd Se tabell 2 Optimerad fällningsteknik i ytvattenverk

Ökad kemikalie dosering Tillsats av pulverkol

Ev. kompletteringar i dricksvattenberedning

Kolfilter Membran Ozon + biologiskt

Effektivare desinfektionsteknik

UV+ klor Ökad klordos Ozon Använda en reservvattentäkt

Alternativt använda annat råvatten Informationsberedskap (ev. kokningspåbud)

Distribuera nödvatten i tankar

Ökad risk för mikrobiologiska föroreningar i vattentäkter (även klortåliga parasitära protozoer och virus)

Ökad risk för vattenburen smitta.

Ökande humushalter

Utökat analysbehov Provtagnings- och analysberedskap

Både yt- och grundvattentäkter

Förbättrat råvattenskydd Se tabell 2 Vid behov förbättrad reningsteknik

Aktivt kolfilter (PAC alt. GAC) Ozon Avancerad oxidationsteknik Använda reservvattentäkt Distribuera nödvatten i tankar

Alternativt använda annat råvatten

Informationsberedskap

Anlägga en ny vattentäkt

Ökad risk för olika typer av utsläpp som av hälsoskäl eller estetiska skäl kan påverka dricksvattnets användbarhet

Risk för otjänligt vatten.

Utökat analysbehov Provtagnings- och analysberedskap

Ledningsnät/vattenverk

Där behov finns minska såbarheten i huvudledningsnätet.

Dubblera viktiga vattenledningar

Reparationsberedskap

Beredskap att anlägga nödvattenledningar

Ökad risk för intensiva regn eller skyfall.

(lokala översvämningar)

Risk för ras och skred på ledningsnät, med utebliven leverans av vatten till samhället (risk för inträngande förorenat vatten i systemet).

Beredskap att hantera stora leveransavbrott

Informationsberedskap

Beredskap att distribuera nödvatten i tankar

SOU 2007:60 Bilaga B 13

Kostnader för ökad risk av mikrobiologiska föroreningar (tabell 2, 4 och 5)

Avföringspåverkan som överstiger dricksvattenberedningarnas reduktionsförmåga leder till att de vattenburna sjukdomsutbrotten ökar. Statistiken över registrerade dricksvattenorsakade sjukdomsfall anger 63 000 fall i Sverige under 25 år och ändå anses det finnas ett betydande mörkertal. Chalmers har i en underlagsrapport sammanställt tillängliga uppgifter om kostnader för ett antal svenska och utländska utbrott. Kostnaden per insjuknad varierar mellan 161 kr och 28 000 kr. Det stora spannet beror inte bara på hur allvarliga respektive utbrott var utan i hög grad också på vilka kostnader som inkluderats. Kostnadsberäkningarna för EHECutbrottet i Walkerton (28 000 kr/insjuknad) och Giardiautbrottet i Bergen (8 000 kr/insjuknad) framstår som de mest fullständiga. Om man räknar med kostnad på 10 000 kr/insjuknad och en femfaldig ökning av de vattenburna infektionerna i Sverige får man en kostnad på mer än 100 Mkr per år. Mörkertalet innebär att kostnaden för att inte genomföra riskreducerande åtgärder skulle kunna var betydligt högre. Utöver dessa kostnader finns mänskligt lidande i samband med dödsfall och sjukdom som i vissa fall blir kronisk samt avsevärda kostnader för att återställa förtroendet för dricksvattnet. I vår enkätundersökning anges att föroreningsrisken från kommunal avloppsrening eller djurhållning ökar betydligt vid kraftig nederbörd vid 43 % av vattentäkterna. Även dagvatten kan innehålla betydande mängder mikroorganismer och vid 21 % täkterna anges dagvatten som en föroreningsrisk. Vid 42 % av täkterna anges att jordbruksmark är en föroreningsrisk.

Hur stora åtgärder som är nödvändiga för att reducera riskerna för vattenburen smitta till en acceptabel nivå beror bland annat på hur stora säkerhetsmarginalerna i dagens system är. Chalmers har i en underlagsrapport tagit fram kostnader för vissa beredningskompletteringar. Tänkbar grad av åtgärd med stigande kostnader skulle kunna vara:

1) råvattenskydd och reservvattentäkter 2) kraftigt höjd desinfektionsdos 3) komplettera desinfektionen (t ex UV, ozon) 4) membranfilter (ultrafilter/nanofilter) 5) ny vattentäkt

Bilaga B 13 SOU 2007:60

Kostnaderna för ett fungerande råvattenskydd med avseende på smittämnen ska förorenaren stå för (PPP Polluter Pay Principle som framhålls bland annat i ramdirektivet för vatten). Smittrisken från ofullständigt renat avloppsvatten kan till begränsade kostnader reduceras med UV-desinfektion av avloppsvattnet. Kostnader för jordbruket för att säkra gödselhanteringen och för att undvika betesdrift med infekterade djur vid vattentäkter ligger också utanför denna beräkning.

Även med dagens klimat skulle de flesta vattenverk behöva reservvattentäkter så att man åtminstone under en begränsad period klarar de föroreningssituationer som kan uppkomma.

En kraftigt höjd desinfektionsdos med klor ger i detta sammanhang marginella kostnader. En dubblering av kloranvändningen i Göteborg skulle till exempel kosta mindre än ett öre per kubikmeter dricksvatten. Denna dosering skulle dock överskrida den idag tillåtna och ge negativa effekter på miljön och potentiellt också hälsorisker, samtidigt som den skulle vara i stort sett verkningslös mot parasitära protozoer.

I många fall skulle en komplettering med ozon eller UVdesinfektion troligtvis ge en tillräcklig riskreduktion. Ozon har en god barriärverkan mot bakterier, virus och de flesta protozoer. UV har god barriärverkan mot bakterier, protozoer och de flesta virus. Investeringskostnaden för att förse halva Sveriges drickvattenproduktion med UV-desinfektion bedöms till ca 300 Mkr. Kapitalkostnad och drift bedöms till ca 5

  • öre/m³. Vid inaktivering genom desinfektion blir de inaktiverade mikroorganismerna och organiskt material mer lättillgängligt som näring och kan ge upphov till mikrobiologisk tillväxt. Det finns också spekulationer om att vissa mikroorganismer skulle kunna reparera de genetiska skador som UV-behandlingen ger. Ozonering är en något dyrare metod, men har andra fördelar, kostnadsbedömningen ges i avsnittet om humusreduktion.

För vattenverk som riskerar en kraftig avföringspåverkan kan det var aktuellt att komplettera med membran som avskiljer istället för att inaktivera. Den vanligaste ytvattenberedningen inkluderar kemisk fällning och där bör det gå att uppnå en god avskiljning av virus med ultrafiltermembran även om de har viss andel porer som är större än de minsta virusen. Investeringskostnaden för att komplettera 20 % av Sveriges drickvattenproduktion med ultrafilter bedöms till 1000 Mkr. Kapitalkostnad och drift bedöms till 50 öre per kubikmeter för större vattenverk.

SOU 2007:60 Bilaga B 13

För vattenverk utan kemisk fällning behövs tätare membran, nanofilter, för att avskilja virus. Både investerings och driftskostnader för nanofilter blir betydligt högre än för ultrafilter. Detta alternativ kan dock vara aktuellt när man behöver förbättra avskiljningen av andra föroreningar som humus och den kraftfulla mikrobiologiska barriärverkan kan då ses som en positiv bieffekt. Se därför kostnader under avsnittet om humusreduktion. Nya vattentäkter kan beroende på lokala förhållanden kosta mycket stora belopp, se avsnitt om spridning av kemiska föroreningar.

Kostnader för en ökad risk av spridning av kemiska föroreningar

Se text under tabell 2.

Kostnader för en ökad risk för ras och skred på vattenledningsnätet (tabell 2, 4 och 5)

Den 27 augusti 2001 regnade det 140 mm på ett dygn i Sundsvall. Under de två efterföljande veckorna kom ytterligare ca 160 mm. Under dessa regn uppstod extra kostnader på vattenledningsnätet och för distribution av vatten för ca 10 miljoner kronor i Sundsvall. Kostnaderna bestod i akuta åtgärder för att upprätthålla vattendistributionen på raserade ledningar samt skadekostnader för att laga ledningar vid ras och skred. På grund av att många huvudvattenledningar var dubblerade uppstod dock inga långvariga avbrott i leveransen. Kommunen anger dock att man ur många aspekter hade tur, situationen hade mycket lätt kunnat förvärras. Bland annat var en mindre damm mycket nära att brista och hade det inträffat hade vattenmassorna gett stora skador på huvudledningsnätet och en vattenreservoar, sannolikt med skadekostnader för ytterligare 20 miljoner, därtill hade den normala vattendistributionen i Sundsvall säkerligen upphört under några dygn.

Örnsköldsviks kommun drabbades 1999 av ett större leveransavbrott i sin vattenförsörjning. Orsaken var i detta fall inte orsakat av väder, en huvudledning borrades sönder av misstag och tryckförändringar i ledningsnätet skapade sedan flera följdläckor på övriga ledningsnätet. Den aktuella huvudledningen var inte dubblerad. Men konsekvenserna av den vattenbrist som uppstod i Örnsköldsviks samhälle är av samma art som kan uppstå när viktiga

Bilaga B 13 SOU 2007:60

vattenledningar rasar på grund av skred vid kraftfull nederbörd. Sjukhuset fick transportera vissa patientgrupper till andra sjukhus, skolor, mm fick stänga på grund av att toaletterna inte gick att använda, badhuset fick stänga, vissa industrier och andra näringar drabbades, osv. Samhällskostnader i samband med denna händelse som pågick i totalt i nästan en vecka har aldrig sammanställts, men uppgår förstås till mångmiljonbelopp.

I samband med att ett ledningsnät blir trycklöst så finns också risk att förorenat vatten på utsidan av rören kan tränga in i otätheter. Exempelvis finns ofta avloppsledningar i samma rörgrav, vilket i värsta fall kan ge upphov till ett vattenburet sjukdomsutbrott. I Örnsköldsvik klarade man sig dock från sådana följdhändelser, bland annat därför att man gick ut med rekommendationer att koka dricksvattnet när det påkopplades igen.

Sammanfattningsvis kan antas att ett skyfall över en tätort kombinerat med intensiv nederbörd kan orsaka skador på vattenledningsnätet samt innebära övriga samhällskostnader på grund av utebliven vattenleverans för flera 10-tals miljoner kronor per tillfälle. Utifrån en underlagsrapport från SGI kan uppskattas att ca 50 kommuner i Sverige kommer att få en ökad ras- och skredrisk på grund av klimatförändringar, se figur (röda områden får en ökad risk, gul oförändrad och gröna områden en minskad risk). Vad den årliga kostnaden i framtiden blir är omöjlig att svara på, men risken ökar i klimatscenarierna. Antag att ett kraftigt skyfall tillsammans med intensivt regn inträffar vid en tätort vart femte år, med kostnader för 10–50 miljoner per tillfälle.

SOU 2007:60 Bilaga B 13

Figur 17 Förändrade ras och skredrisker i samband med klimatförändringar (underlags-rapport från SGI). Rött – ökad skredrisk, gult –oförändrad risk, grönt – minskad risk.

För att motverka denna risk är utbyggnad av dubblerade huvudvattenledningar en möjlig åtgärd. På ca hälften av ledningsnäten i enkäten finns ingen möjlighet eller begränsad möjlighet till alternativ leverans via andra ledningar om en huvudvattenledning blir ur funktion. För ca 30 % av huvudledningsnäten har kommunerna angett att det finns sträckor med en påtaglig risk för att ras och skred, men samtidigt anger många kommuner att riskerna är okända. Antag att hälften av kommunerna (ca 25) med ökande skredrisk bör nyanlägga 2 km huvudvattenledning för att dubblera/säkra upp leveransen i huvudledningsnätet och att kostnaden är 5 miljoner kronor per km. Den samlade kostnaden blir då 250 miljoner kronor.

Bilaga B 13 SOU 2007:60

Kostnader för en ökad risk för störningar i styr-, regler och övervakningssystem i samband med åska (tabell 4)

I vår enkät påpekas i många svar att störningar i styr-, regler- och övervakningssystem är vanliga i samband med åska. Systemen är ofta spridda över ett stort antal geografiskt spridda platser såsom, vattentäkt, vattenverk, tryckstegringar, reservoarer samt övervakning av tryck och flöde i ledningsnätet. En viktig funktion är exempelvis larm vid driftstörningar. Ett kraftigt åskväder kan ge skador på denna typ av utrustning för flera hundra tusen per tillfälle. Många påpekar att uppkopplingar via telenätet är känsligare för åska, varför många investerar i radiokommunikation istället. Investeringskostnaden för övergång till radiokommunikation ligger mellan 15–50 000 kr per enhet, beroende av typ och mängd av information som ska överföras. För ett litet vattenförsörjningssystem men en vattentäkt, ett vattenverk, 2 reservoarer, 4 tryckstegringar kan det exempelvis kosta omkring 200 000 kr att byta från telekommunikation till radiokommunikation. För ett större system kan kostnaden ligga mellan 0,5 till 1 miljon kronor.

Angående åskfrekvens finns idag inga framtida scenarier i SMHI´s underlag, även om det går att misstänka att frekvensen kan öka i det framtida klimatet. Antag att behovet för åsksäkrare kommunikation ökar för 50 medelstora anläggningar, då blir det en sammantagen investeringskostnad om ca 30 miljoner.

SOU 2007:60 Bilaga B 13

Kostnader för en ökad risk för stora marköversvämningar (tabell 5)

Den 9 juli 2004 översvämmades Alvestas grundvattentäkt. Stora delar av brunnsområdet var översvämmat. Vattentäkten försörjer ca 8000 konsumenter. Mikrobiologiskt förorenat vatten pumpades ut på kommunens vattenledningsnät. Inget vattenburet sjukdomsutbrott kartlades men konsumenterna fick koka vattnet i upp till 4 veckor innan det blev tjänligt som dricks-vatten. Arbete med att hålla undan vattenmassorna, bygga vallar, få bort vattnet, analyskostnader, transporter av prover till laboratoriet, desinfektionsutrustning för rengöring av vatten-ledningsnätet kostade 700 000 kr. Reparation av vattenverkets el-anläggning kostade

Typ av väder/klimat

Sårbarhet för väder - konsekvens

Åtgärdsbehov Några

åtgärdsalternativ

Tabell 5

Både yt- och grundvattentäkter

Permanenta skydd, som invallningar Beredskap för att bygga invallningar Flytta anläggningsdelar till högre belägna markområden

Ökad risk för översvämning av lågt belägna anläggningsdelar.

Risk för strömbortfall vid översvämmade ställverk eller andra el-anläggningar.

Analysera risker för översvämning vid vattentäkter och viktiga anläggningsdelar (översvämningskartering plus analys av påverkan av klimatförändringar)

Flytta/höja känsliga anläggningsdelar inom befintlig plats/byggnad

Ökad risk för föroreningsutsläpp av olika typer av miljö- och hälsofarliga kemiska ämnen i tillrinningsområdet för vattentäkt. Risk för otjänligt vatten

Se tabell 4

Ytvattentäkter

Ökade mikrobiologiska risker Se tabell 4

Grundvattentäkter

Risk för korta uppehållstider i grundvattenfasen och/eller reducerad omättad zon vid infiltration (mikrobiologisk risk)

Ökad risk för mikrobiologiska föroreningar i vattentäkter. Ökad risk för vattenburen smitta.

Se tabell 4

Ledningsnät

Ökad risk för nederbörd som medför större marköversvämningar

Ökad risk för ras och skred samt inträngande förorenat vatten vid trycklöst system.

Se tabell 4

Bilaga B 13 SOU 2007:60

600 000 kr. Inga vattentankar med rent dricksvatten ställdes ut i samhället och kommunen fick därmed inga kostnader för detta. Övriga samhällskostnader för att inte ha ett tjänligt vatten i kranarna har inte sammanställts från händelsen, den totala samhällskostnaden är därför sannolikt större.

För 30 % av ytvattentäkterna i enkätundersökningen anges att råvattenpumpstationen eller tillhörande el-anläggningar kan översvämmas vid höga flöden. För 10 % av grundvatten-täkterna anges att det finns stor risk och vid ytterligare 9 % bedöms att en påtaglig risk finns för översvämning av brunnsorådet vid höga flöden. Antag att ca 20 % av Sveriges totala antal vattentäkter (drygt 2000 stycken) och då främst i Sveriges västra delar behöver vidta åtgärder för att säkerställa att vitala anläggningsdelar inte kan översvämmas. Åtgärderna kan variera mellan att säkra elanläggningar, skydda brunnsområden med invallningar, etc. En snittkostnad är svår att uppskatta, men det är inte orimligt att det kan röra sig om en halv miljon per vattentäkt. Kostnaden skulle då sammanlagt bli 200 miljoner.

Kostnader för en ökad risk av mikrobiologiska föroreningar vid översvämning

Se text under tabell 4.

Kostnader för en ökad risk av spridning av kemiska föroreningar

Se text under tabell 4.

Kostnader för en ökad risk för ras och skred på vattenledningsnätet

Se text under tabell 4.

SOU 2007:60 Bilaga B 13

I nedan tabell (6 och 7) beskrivs och sammanfattas de troliga effekterna/riskerna av förväntade temperaturförändringarna. I text beskrivs också möjliga skadekostnader och kostnader för riskdämpande eller andra kostnader för att avhjälpa olika problemställningar. Kartan i respektive tabellen redovisar vilka områden och regioner i Sverige som påverkas av den klimateffekt som tabellen beskriver.

Bilaga B 13 SOU 2007:60

Kostnader för ökat behov av avskiljning av järn- och mangan (tabell 6)

Det vanligaste sättet att avskilja järn- och mangan, främst med grundvatten som råvatten, är luftning (oxidation) och efterföljande

Typ av väder/klimat

Sårbarhet för väder – konsekvens

Åtgärdsbehov Åtgärds-

alternativ

Tabell 6

Både yt- och grundvattentäkter

Nya vattenburna och sjukdomsframkallande virus, protozoer och parasiter kan uppträda i våra vattensystem.

Se tabell 2 (mikrobiologiska föroreningar)

Förändringar i jord- och skogsbruk på grund av förändrat klimat, t ex odlingssäsonger som förlängs och nya grödor som odlas, ev ändringar i gödningsteknik och i användning av bekämpnings-medel. Nya möjligheter att odla mer i norr, utan brist på bevattningsvatten.

Dessa frågeställningar har inte vidare bedömts i dagsläget.

Ytvattentäkter

Längre skiktbildningsperiod (temperaturskiktningar i vattenmassan). Det ökar risken för ett syrefattigt bottenvatten, vilket kan öka halter av järn och/eller mangan samt risk för utläckage av fosfor från bottensediment. Ökad risk för algblomning, främst i mellersta och södra Sverige och lokalt i norra Sverige.

Ökat renings beredningsbehov.

Skydd av vattentäkt

Se text om algblomning

Byta vattentäkt

Ökad risk för höga vattentemperaturer.

Kylbehov vid för höga temperaturer

Kyla dricksvatten

Eventuellt ökat tryck av rekreation och friluftsliv på sjöar.

Grundvattentäkter

Varmare ytvatten vid konstgjord och inducerad infiltration.

Grundvattentemperaturen ökar generellt.

Ökad risk för syrebrist i grundvattnet med ökande järn och manganhalter

Luftning och avskiljning av järn och mangan i filter

Ledningsnät

Ökad risk för varmare dricksvattentemperaturer ökar risken för tillväxt av mikroorganismer, främst lukt och smakstörningar.

Se tabell 2

Vattenverk, reservoarer, brunnsöverbyggnader, mm

Varmare somrar samt ökad risk för värmeböljor

Ökad risk för mögel-påslag i kalla utrymmen.

Ökat behov av luftavfuktare

SOU 2007:60 Bilaga B 13

avskiljning i olika typer av sandfilter. Olika typer av komplexbindningar till organiskt material kan dock försvåra processen. För ett litet till medelstort grundvattenverk kan investeringskostnaden ligga mellan 0,5 till 10 miljoner kronor. För att förstå hur många vattenverk som berörs så måste lokala förhållanden studeras ingående. En mycket försiktig gissning kan vara 25 vattenverk med en snittkostnad om 4 miljoner och då totalt 100 miljoner.

Kostnader för ökad risk för algblomning (tabell 2, 6 och 7)

Ökad näringstillförsel, framförallt fosfor, och ökad temperatur kan öka algblomningarna. Konsekvenserna kan bli luktpåverkan på dricksvattnet, ökad mikrobiologisk tillväxt i distributionssystemet och algtoxiner. Åtgärder som kan vara aktuella: 1) råvattenskydd 2) mikrosilning 3) aktiverat kol 4) biologisk förbehandling 5) oxidationsteknik 6) byt vattentäkt

Råvattenskyddet handlar om att begränsa tillförseln av näringsämnen från jordbruk och avloppssystem.

Mikrosilning av råvattnet genom sildukar med öppningar på 10

  • mikrometer kan reducera hela alger och algkolonier. Luktämnen, toxiner etc. från algerna kan dock komma ut i vattnet när de dör i råvattentäkten eller om de går sönder innan de avlägsnats från silduken.

Aktiverat kol reducerar luktämnena och en del toxiner. Den initiala adsorptionsförmågan minskar dock snabbt och förutsättningen för att kunna driva kolfilter med längre reaktiveringsintervall än månader är att de har en mikrobiologisk aktivitet. Investeringskostnaden för ytterligare 20 % kolfiltrering av svenskt ytvatten bedöms till ca 100 Mkr. Kostnaden för investering och drift bedöms till 15 öre per kubikmeter. Erfarenheter visar omfattande och långvariga algblomningar kan leda till luktgenombrott i kolfilter som drivs på detta sätt.

Med pulverkol kan man använda den höga initiala adsorptionsförmågan och kolkostnaden för begränsade perioder blir låg. Investeringskostnaden för kolsilo och doserutrustning, exklusive

Bilaga B 13 SOU 2007:60

byggnad bedöms till 3 Mkr för ett större vattenverk. Svårigheten är att veta när man måste börja dosera. Pulverkolet måste avskiljas senare i beredningen och ökar slammängden.

Kostnader för högre vattentemperaturer (tabell 6)

Finsjö vattenverk ca 20 km nordväst om Mönsterås tar sitt råvatten från Emån. I rinnande vattendrag blir temperaturerna ibland höga. I samband med ombyggnader 1994 projekterades en kylanläggning av dricksvattnet. Anläggningen var dimensionerad för att svara mot en tempsänkning om 8 grader på utgående vatten och en produktion om 2,500 m3 per dygn. Investeringskostnaden för kylanläggningen beräknades till 3,5 Mkr och en driftkostnad på ca 0,7 Mkr per år beräknades. Fördelat på ett års vattenproduktion beräknades kostnaden bli ca 85 öre/m3 (1992 års priser). Anläggningen byggdes dock inte och idag ligger kostnaderna sannolikt en bit över en krona per m3 vatten. Utvecklingen går mot högre vattentemperaturer i många vattentäkter, speciellt de som använder råvatten från rinnande vattendrag (Göteborg, Karlskrona med flera). Sannolikt kommer dock konsumenter att i viss mån få tåla högre vattentemperaturer. I vissa fall kan man också tänka sig att kylanläggningar byggs eller att en vattentäkt får bytas ut. Temperaturen på utgående dricksvatten har tidvis legat på över 20 grader i Finnsjö vattenverk under de senaste åren. Höga vattentemperaturer kan också skapa ökande behov av underhållsåtgärder på ledningsnätet, se avsnittet om ökande kostnader för kvalitetsstörningar på ledningsnätet. Sammantaget är det svårt att uppskatta en kostnad för ökande vattentemperaturer, men det kan uppgå till betydande belopp.

Kostnader för ökat behov av avfuktningsaggregat (tabell 6)

Flera driftansvariga i olika kommuners vattenförsörjning vittnar om att behovet av avfuktning av varm och fuktig sommarluft har ökat. I Sundsvall har ett 50-tal luftavfuktare inköpts under de senaste 5 åren till vattenverk, överbyggnader på brunnar och reservoarer samt i vissa tryckstegringar. Om ytterligare 2000 luftavfuktare behövs i framtiden i olika anläggningsdelar i Sverige, med

SOU 2007:60 Bilaga B 13

en snittkostnad av 25 000 kronor per styck, blir kostnaden 50 miljoner kronor.

Vattenförsörjning är beroende av elförsörjning, men då de flesta större vattentäkter och vattenverk redan idag har reservkraft får sannolikt störningar i elförsörjning på grund av elavbrott bara mindre konsekvenser.

Konsekvenser av höjningar av havets nivå i scenarier från SMHI bedöms ha ringa betydelse för allmän vattenförsörjning, med ett stort undantag och det är Göteborgs vattenförsörjning. Saltvattenuppträngning är redan idag en vanlig orsak till stängningar av Göteborgs råvattenintag.

I flodmynningar tränger havsvattnet upp längs botten medan det lättare sötvattnet strömmar ut ovanpå. Vid nollflöde skulle flodmynningen vara en vik med saltvatten. Dricksvattenkvaliteten kan påverkas både av saltsmak, ökad korrosion i distributionsnätet och av föroreningar som havsvattnet tagit med sig från flodmynningen. Med måttliga havsnivå-höjningar på upp till en meter är det

Typ av väder/klimat

Sårbarhet för väder – konsekvens

Åtgärdsbehov Åtgärdsalternativ

Tabell 7

Ytvattentäkter

Mer nederbörd i form av regn och fler snösmältningar. Kortare isbelagd period med effekter på algflora, mm. Ökad tillrinning av humus, närsalter, etc. samt andra kemiska föroreningar från mänskliga aktiviteter .

Se tabell 2 och 6.

Grundvattentäkter

Perioden med grundvattenbildning ökar generellt.

Se tabell 2

Varmare vinter, höst och vår.

Vid infiltration av ytvatten kan försämrad ytvattenkvalitet påverka grundvattnets kvalitet.

Se tabell 2

Bilaga B 13 SOU 2007:60

framförallt råvattenintagen från Göta älv nedströms kraftverksdammen i Lilla Edet som påverkas, det vill säga Göteborg och Kungälv. Förutom havsnivån har även flödena i älven stor betydelse. De åtgärder som hittills genomförts med flyttning av intaget längre uppströms, minimitappningar och skärm som för större delen av flödet från Nordre älv till Göteborgsgrenen väntas inte vara tillräckliga för att undvika vattenbrist i Göteborg om havsnivån ökar med en meter. En förebyggande åtgärd för att öka tillgängligheten till Göta älv som råvattentäkt skulle kunna vara att flytta Göteborgs råvattenintag längre uppströms för att undvika saltuppträngning. Saltuppträngning är visserligen en vanlig stängningsorsak, men de mikrobiologiska kvalitetstörningarna står för 80

  • % av stängningstiden. För att undvika dessa helt behöver man gå hela vägen upp till Vänern och förbi Vänersborgsviken för att hämta vatten på djupet. Med avståndet 80 km och kostnad för ledningsdragningen på 12
  • 000 kr/m skulle kostnaden vara

1

  • miljarder kronor utöver kostnaden för själva intaget. Andra alternativ för att helt ersätta Göta älv som vattentäkt ger ännu längre ledningsdragningar. Eftersom saltvattenuppträngningarna inte är en konstant påverkan finns alternativ med ett regionalt komplement som bedöms vara tillräckligt vid höjningar av medelnivån i havet på mindre än en meter. Kostnaderna för ett regionalt råvattenkomplement bedöms till 400 Mkr. Åtgärderna planeras att utföras före 2040.

Ungefär 1,2 miljoner invånare i Sverige har enskild/privat vattenförsörjning vid sitt permanentboende. Sammantaget rör det sig om ca 450 000 brunnar (vattentäkter), varav ca 180 000 är grävda brunnar och ca 270 000 bergborrade. Ur kvantitetssynpunkt kommer en betydande andel av de privata brunnar att få en minskad vattentillgång under sommarhalvåret, under den tid då behovet ofta är som störst. Exempelvis kan behovet av bevattning öka vid en förlängd vegetationsperiod och i vissa områden finns en ökad risk för perioder med torka. Problem med vattenbrist uppstår vanligtvis främst i grävda brunnar och grunda bergborrade brunnar.

Ur kvalitetssynpunkt bedöms främst problem uppstå med inträngande av ytligt vatten med dålig kvalitet i samband med

SOU 2007:60 Bilaga B 13

skyfall och kraftigt regn eller översvämningar. I dessa fall sker ofta påverkan direkt på brunnsvattnet. Dessa problem, med inträngande föroreningar (inte minst mikrobiologiska), berör främst brunnar med dålig tätning mot markavrinning. Men skyfall och översvämningar kan också bidra till att sprida föroreningar inom en brunns tillrinningsområde som även förorenar grundvattnet som rinner mot brunnen.

En grov uppskattning är att ungefär hälften av de grävda brunnarna på något sätt behöver åtgärdas eller ersättas på grund av kvantitets- och/eller kvalitetsproblem. Det bör dock noteras att i många fall har dessa brunnar redan idag behov av åtgärder, men klimatförändringarna kan öka behoven betydligt. Antag att andelen grävda brunnar som behöver åtgärdas på grund av klimatförändringarna är ca 50 000 stycken.

Grunda bergborrade brunnar tar ofta vatten från ytliga spricksystem och är därmed känsligare för kvalitetsförsämring vid kraftig nederbörd, med inträngande ytligt markvatten i de ytliga spricksystemen. De grunda bergborrade brunnarna är ca 25 000 (grundare än 35 m). Dessa brunnar är också känsliga för torrperioder. Antag att ca 10 000 av dessa brunnar får problem på grund av klimatförändringarna. En stor del av de bergborrade brunnarna kan också påverkas på grund av dåliga foderrör eller en dålig tätning mellan foderröret och berget.

Ca 10 % av de bergborrade brunnarna har en kloridhalt högre än 100 mg per liter. Dessa brunnar löper en stor risk att få en ytterligare förhöjd kloridhalt i samband med torrperioder under sommaren, särskilt i sydöstra Götaland. Det kan i många fall leda till att vattnet blir oanvändbart. Det kan röra sig om upp emot 20 000 brunnar.

Förändringar i grundvattenbildning och temperatur kommer att påverka grundvattnets kemiska sammansättning. En ökad grundvattenbildning, vilket är aktuellt främst under vinterhalvåret, kommer att minska halten lösta ämnen. En minskad grundvattenbildning under sommaren kommer att resultera i en ökad halt lösta ämnen (radon, arsenik, fluorid, mm). En ökad temperatur leder också till en ökad vittring och snabbare jonbytesprocesser vilket ytterligare ökar mängden lösta ämnen. En annan effekt av en ökad temperatur är en minskad syrehalt vilket kan öka halter av järn och mangan samt svavelväte. Sammantaget är det svårt att bestämt säga något om klimatförändringens betydelse för vattenkvaliteten för en individuell brunn ur dessa aspekter eftersom lokala förhållanden

Bilaga B 13 SOU 2007:60

har mycket stor betydelse. Det är sannolikt att behovet av vattenrening ökar för många brunnar.

Sammantaget kan en grov uppskattning vara att ca 20 % av de enskilda/privata brunnarna (ca 90 000 brunnar) har behov av åtgärder på grund av ett successivt förändrat klimat. Åtgärderna kan vara olika skyddsåtgärder för att förhindra att ytligt grundvatten eller markvatten tränger ned i brunnen, behandling/avskiljning av olika ämnen som tillkommit via vittring i marken eller att en ny bättre brunn behövs när brunnar sinar eller salthalten ökar. En snittkostnad för åtgärder kan uppskattas till ca 25 000 kr per brunn, men varierar stort på grund av åtgärdens art. Totalt erhålls en sammanlagd kostnad drygt 2 miljarder kronor i denna uppskattning.

De ökande problemen med såväl tillgång som kvalitet hos de enskilda brunnarna kommer att leda till ökat behov av information och kunskap. Även i dagsläget har sannolikt många privata brunnsinnehavare alltför höga halter av exempelvis radon, fluorid, uran, arsenik, m.m. vilket många är ovetande om. Behov av information bedöms dock öka till följd av klimat-förändringarna. Krav på ökade informationsinsatser kan ställas på såväl centrala myndigheter som länsstyrelser och kommuner. Någon kvantifiering av den kostnaden är dock svår att ange.

Förändringarna i vattenkvalitet kommer att öka kostnader för analyser. En analys kostar i dagsläget från några 100 kr till flera 1000 kr beroende på vilka ämnen som analysen omfattar. Det bör noteras att vissa kommuner erbjuder stöd för analys av vatten i enskilda brunnar.

7 Behov av information, föreskrifter, myndighetsåtgärder och forskning

Informationsbehov och utbildning

För kommunal vattenförsörjning finns ett informations- och utbildningsbehov för kommuner att hantera möjliga och troliga förändringar/effekter av ett förändrat klimat. Ansvariga myndigheter, branschorganisationer med flera bör bidra med utbildningar,

SOU 2007:60 Bilaga B 13

informationsmaterial och rådgivning för att både öka medvetenheten och kunskaperna om pågående klimatförändring och dess behov av anpassning. Sannolikt kommer även den tekniska konsultbranschen att upptäcka klimatanpassning som ett teknikområde att sälja konsulttjänster inom. Därför kan det även finnas ett behov av att säkerställa och kvalitetssäkra kompetensen hos olika konsulter i dessa frågor.

För enskild vattenförsörjning är lättläst information och rådgivning mycket viktig. Ansvariga myndigheter bör ta fram informationsmaterial för utskick och även vara beredda att svara på frågor och ge information. Socialstyrelsen och SGU tog 2005 fram en broschyr som riktade sig till fastighetsägare som har eller tänker anlägga en egen brunn. Vid till exempel nästa revidering av broschyren bör effekter av klimatförändringarna och råd om hur man kan undvika negativa effekter ingå. De lokala miljökontoren bör också kunna ge råd.

Föreskrifter

Skydd av vattentäkt är helt avgörande för om Sverige i ett långsiktligt perspektiv ska ha en bra, robust och säker vattenförsörjning. Det bör noggrannare utredas om kraven att inrätta bra vattenskyddsområden för viktiga kommunala vattentäkter bör skärpas. I de nationella miljömålen är ett delmål att alla vattentäkter som försörjer mer än 50 personer eller producerar mer än 10 m³/dygn ska ha vattenskyddsområde, men det finns inget absolut krav. Vägledningar för framtagande av skyddsområden bör kompletteras med ytterligare vägledning för att undvika ökande risker i samband med klimatförändringar.

Ett viktigt arbete på det lokala planet är att göra risk- och sårbarhetsanalyser för de lokala vattenförsörjningssystemen ur ett klimatperspektiv. Speciellt bör mikrobiologiska risker, risker för kemiska föroreningar i vattentäkter samt leveranssäkerhet, inklusive beredskap, värderas. Denna utredning kan vara ett exempel på fakta och information som kan ligga som grund i en sådan analys. Det kan också vara så att föreskrifter kan behövas för att få fart på ett sådant arbete, men också för att genomdriva nödvändiga åtgärder.

En översyn av föreskrifter som behandlar mikrobiologiska krav i dricksvatten behövs, det gäller exempelvis mikrobiologiska

Bilaga B 13 SOU 2007:60

barriärer i grundvatten och i vattenverk samt provtagnings- och övervakningsrutiner.

När det gäller vattenkvalitetsfrågor för råvattenkvalitet i vattentäkt har trenden gått mot mindre kontroll av denna i kommunerna. Konsekvenser av klimatförändringarna, både avseende skyfall, översvämningar och långsiktiga förändringar av vattenkvaliteten, kräver att dricksvattenproducenten håller sig uppdaterad när det gäller råvattenkvaliteten. Detta för att både kunna möta akuta förändringar med snabba åtgärder men också för att bedöma mer långsamma förändringar som successivt kan kräva ombyggnader i vattenverken.

Det finns regelverk, bland annat förordning (2004:660) om förvaltning av kvaliteten på vattenmiljön (EG:s ramdirektiv för vatten) och dricksvattendirektivet, som indirekt kräver kontroll på råvattenkvaliteten för att uppfylla kraven i dessa regelverk, med betydelse för bland annat tillsyn och egenkontroll. Ansvariga myndigheter har i samråd med ansvarigt departement tillsammans konstaterat att det inte finns något behov av ny författningsändring. Det finns dock ett stort behov av att förtydliga vad dagens regelverk innebär och formulera en vägledning för kontroll av råvattenkvaliteten i svenska vattentäkter. Viktigt är också att denna vägledning tydligt omfattar den mikrobiologiska råvattenkvaliteten och andra effekter på råvattenkvaliteten på grund av successiva klimatförändringar.

Myndighetsansvar

Ansvaret för Sveriges vattenförsörjning är idag delat mellan olika nationella, regionala och lokala myndigheter. På det nationella planet har Naturvårdsverket ansvaret för frågor om skydd av vattentäkter. SGU har ansvar för grundvatten som naturresurs och är miljömåls-ansvarig myndighet. Vattenmyndigheterna ansvarar för att ta fram förvaltningsplaner och åtgärdsprogram för svenska vatten. Livsmedelsverket ställer krav på vattenkvalitet från vattenverket och hos konsument. Livsmedelsverket hanterar också säkerhets- och beredskapsfrågor för vattenförsörjning. Boverket har rekommendationer om tryck på vatten i kranen hos konsument och vid behov krav på återströmningsskydd för att förhindra att förorenat vatten kan tränga baklänges in på vattenledningsnätet från en fastighet. Boverket ansvarar också för den övergripande

SOU 2007:60 Bilaga B 13

miljömålsfrågan om fysisk planering och hushållning med mark och vatten. På det lokala/regionala planet har miljökontoren eller länsstyrelser ansvaret för skyddsfrågor för vattentäkter, miljökontoren har också tillsynsansvar för vattenkvalitet från vattenverk och hos konsument lokalt.

Det finns dock några luckor mellan dessa olika ansvar. Exempelvis är det ingen myndighet som ser till vattenledningsnätet med dess tillhörande anläggningar. Totalt sett i Sverige är det en mycket stor anläggning, Sveriges samlade vattenledningsnät är 71 000 km långt. Här finns ingen myndighet som ställer krav mer än Livsmedelsvekets krav på vattenkvalitet hos konsumenten och att det lokala brandförsvaret kan ha synpunkter på brandposter. Skötsel och underhåll av vattenledningar med tillhörande anläggningar och ledningsgravar har betydelse för exempelvis riskerna för att få in vattenburen smitta. Hur distributionsanläggningen byggs och underhålls har stor betydelse för redundansen och leveranssäkerheten i systemet. Idag är det helt upp till den enskilde kommunen att själv bestämma underhållet, säkerhetstänkandet och risktagandet på vattenledningsnätet. Resurserna som avsätts kan variera från att bara vara akut avhjälpande vid större läckor till att följa ambitiösa och långsiktliga underhålls- och utvecklingsplaner för att till exempel minska vattensvinn, öka redundansen, bygga bort risker, säkra vattenkvaliteten, mm. För att komma till rätta med olikheterna bör bland annat ansvarsfördelningen på central myndighetsnivå klaras ut.

Naturvårdsverket och Livsmedelsverket lämnade i december 2004 på uppdrag av regeringen förslag om ansvarsfördelning mellan centrala myndigheter för att säkerställa beredskapen för hela dricksvattenkedjan. Förslagen togs fram i samråd med Krisberedskapsmyndigheten. I flera fall har förslagen genomförts. Frågan om att precisera vad som är skälig säkerhet ifråga om leveranssäkerhet (nödvattenförsörjning) bereds inom regeringskansliet.

Beredskapsfrågorna hanteras i samverkan mellan myndigheterna sedan 2002 inom ramen för krishanteringssystemets samverkansområden. Krisberedskapsmyndigheten är den myndighet som håller samman verksamheten. För närvarande ingår ca 30 centrala myndigheter i samarbetet där också regional och lokal nivå är representerade. Det är viktigt att denna samverkan fördjupas på dricksvattenområdet på grund av de ökande risker som finns i samband med klimatförändringarna som motiverar en ökad

Bilaga B 13 SOU 2007:60

beredskaps- och krishanteringsförmåga, inte minst inom vattenförsörjning.

Skyddet av vattentäkter kommer som tidigare påpekats att vara en avgörande faktor för en säker och robust vattenförsörjning i det framtida klimatet, tillsammans med utformningen av robusta distributionssystem och en säker beredning i vattenverket är det helt avgörande för hur allvarliga kriser som kan uppstå i ett samhälles vattenförsörjning. Därför är en hänsynsfull fysisk planering i tillrinningsområden för vattentäkter också en mycket viktig och grundläggande faktor för dricksvattnets säkerhet. Det finns skäl att förtydliga detta och även att möjlighet ges att klassa viktiga vattenförekomster som riksintresse.

Forskningsbehov

De utmaningar för dricksvattenförsörjningen som ett förändrat klimat innebär ställer ökade krav på en helhetssyn från vattentäkt till konsumentens tappkran. Det finns ett behov av att noggrant följa vattenförsörjningskonsekvenserna av klimatförändringarna, för att både samla erfarenheter och som underlag för vilka nya kunskaper som behövs. Idag pågår inget sådant samlat arbete. För att undvika vattenburna sjukdomsutbrott är det speciellt viktigt att noggrannare utreda de mikrobiologiska risker, möjliga spridningsvägar och reduktion av smittämnen i naturen och i marken samt effekter av olika behandlingsmetoder i vattenverk, idag och i morgon. Hur kan man till exempel minska riskerna för tillförsel av mikrobiologiska föroreningar i vattentäkter på ett kostnadseffektivt sätt?

Traditionellt har dricksvattenförsörjningssystemet i stor utsträckning hanterats som olika separata delar och så även inom stora delar av den forskning som hittills bedrivits. De förändringar och hot som ett förändrat klimat innebär påverkar hela försörjningssystemet. Detta ställer krav på en helhetssyn vid prioritering av insatser.

För att åstadkomma en bra grund för rätt prioriteringar krävs att förändringar och risker analyseras över hela försörjningskedjan med så goda kunskaper som möjligt om de nya förutsättningarna. För att samhällets resurser skall kunna användas effektivt krävs också att de resurser som sätts in för att till exempel minska risker används där de gör bästa nytta. Här kan det finnas ett behov av

SOU 2007:60 Bilaga B 13

forskningsstöd för att utveckla användbara metoder och underlag för att kartlägga lokal risker och lokala anpassningsbehov. Det kan gälla scenariobeskrivningar för dricksvattensystem, systematiska metoder för identifiering och bedömning av risker och det kan också gälla identifiering och värdering av åtgärder som reducerar riskerna, osv.

Föroreningsriskerna i tillrinningsområdena för många svenska vattentäkter är inte tillräckligt kartlagda, vilket naturligtvis är av vikt för att kunna bedöma både kemiska och mikrobiologiska föroreningsrisker. Det finns också tillrinningsområden för många vattentäkter med okända föroreningsrisker. Det har flera gånger hänt att när ett nytt ämne har tillkommit som krav att analysera på svenskt dricksvatten så har det upptäckts att det funnits förorenade vattentäkter, som sannolikt varit det i många år.

Metoder och riktlinjer kan behöva tas fram som stöd för att bedöma lokala föroreningsrisker samt om och hur klimatförändringarna påverkar riskbilden. Det gäller både kemiska föroreningar och mikrobiologiska föroreningar. För att åtgärder i vattenverk inte ska leda till mycket kostsamma och komplexa reningsprocesser med dyra driftkostnader måste principen om åtgärder vid föroreningskällorna tillämpas så långt som möjligt.

I framtiden kommer vi sannolikt att behöva hantera mer humusämnen och fler mikroorganismer av olika typer, mm. Forskningsbehovet inom dricksvattenberedningen kan till exempel vara att finna lämpliga kombinationer av processer som fungerar bra tillsammans och som till exempel ger hög avskiljning av mikroorganismer, färg och organisk substans. Viktigt är också att studera olika desinfektionsmetoder och dess möjligheter för att kunna anpassa en bra desinfektion efter olika lokala förhållanden och risker.

För att kunna hantera situationer med snabba vattenkvalitetsförändringar är det nödvändigt med utveckling av snabba analysmetoder, om möjligt on-line. Dagens provtagning och analyser av dricksvatten bygger på stickprovtagning med relativt långa analystider på laboratorium (dagar till veckor), det innebär oftast att vattnet är konsumerat när analyssvaren kommer.

När allvarliga störningar har inträffat i dricksvattenförsörjningen, speciellt om människor blivit sjuka, har allmänhetens förtroende för den allmänna vattenförsörjningen sjunkigt. Det finns exempel på hushåll som fortfarande 25 år efter att ha blivit magsjuk av det kommunala dricksvattnet fortfarande kokar allt

Bilaga B 13 SOU 2007:60

dricksvatten. Andra exempel där förtroende har sjunkigt är när mindre men frekventa störningar som lukt-, färg- och smakstörningar inträffat. Ofta med tidningsartiklar som följd, som skriver om det dåliga vattnet. Hur påverkas konsumtionsmönstret och hur ser förtroendet egentligen ut? Hur kan man ta tillbaka ett förlorat förtroende? Dessa frågor kan bli högst påtagliga om vi inte fullt ut lyckas anpassa svensk vattenförsörjning till ett nytt klimat.

I klimatförändringens tidevarv kommer vi också att få uppleva brist på vatten i många länder, även inom EU. Kommer det att påverka även vårt konsumtionsmönster i Sverige i framtiden, blir konsumenterna mer sparsamma? Det är viktiga frågor, även för den lokala producenten av dricksvatten. Om till exempel konsumtionen av dricksvatten minskar kraftfullt så minskar också omsättningen i ledningsnäten och därmed försämras ofta vattenkvaliteten på grund av längre uppehållstider i ledningarna. Det tar dock tid och är kostsamt att anpassa ett ledningsnät, då det ofta handlar om många 10-tals mil ledningar för en medelstor tätort. Eller är det tvärt om att trycket på svenskt kranvatten ökar i framtiden, när vattenförbrukande näringar flyttar till Sverige på grund av brist på vatten i andra länder?

Det kommer att behövas ett nära samarbete mellan forskare och ansvariga för vattenförsörjningssystem. För den mer övergripande strategiska dricksvattenforskningen som behövs för klimatanpassningen måste staten också ta ett ansvar som pådrivare och finansiär. Av lag (2006:412) om allmänna vattentjänster framgår det att det finns begränsningar i vad VA-kollektivets kostnader får användas till. Det är inte säkert att VA-kollektivets resurser får användas till långsiktlig strategisk forskning om till exempel klimatanpassning.

Bland länder som idag bedriver en tydligare strategisk dricksvattenforskning än Sverige kan nämnas Norge, Tyskland och Holland.

Bilageförteckning B

Vägverkets rapport till Klimat- och sårbarhets- utredningen

  • gruppen transporter

Vägverket

................................................................ Bilaga B 1

Klimat- och sårbarhetsutredningen

  • Påverkan på

järnvägssystemet

Banverket

................................................................ Bilaga B 2

Underlag för Klimat- och sårbarhetsutredningen (M 2005:03) om sjöfartssektorn

Sjöfartsverket

........................................................... Bilaga B 3

Redovisning av sårbarhetsanalys inom flygsektorn

Luftfartsverket och Luftfartsstyrelsen

............................. Bilaga B 4

Elektronisk kommunikation

  • Tele- och datakommunikationssystem

Möjlig påverkan av förändrade klimat- och väderbetingelser i ett längre perspektiv Post- och telestyrelsen

............................................... Bilaga B 5

Rapport för Klimat- och sårbarhetsutredningen från Teracom AB

  • Radio- och TV-distribution

Teracom AB

............................................................. Bilaga B 6

Konsekvenser för Svenska Kraftnäts anläggningar p.g.a. klimatförändringar

Svenska Kraftnät

....................................................... Bilaga B 7

Bilageförteckning B SOU 2007:60

Klimat- och sårbarhetsutredningen, elförsörjning i Sverige

Svensk Energi

...........................................................Bilaga B 8

Klimatet och dammsäkerheten i Sverige

Arbetsgruppen om dammsäkerhet

................................Bilaga B 9

Höga flöden i Umeälven i ett framtida förändrat klimat

  • rapport till Elforsk och Klimat- och sårbarhetsutredningen SMHI

....................................................................Bilaga B 10

Analys av värme- och kylbehov för bygg- och fastighetssektorn i Sverige

IVL Svenska Miljöinstitutet

........................................Bilaga B 11

Fjärrvärme

Svensk Fjärrvärme AB

...............................................Bilaga B 12

Dricksvattenförsörjning i förändrat klimat

  • Sårbarheter för klimatförändringar och extremväder, samt behov av anpassning och anpassningskostnader Arbetsgruppen för dricksvatten

...................................Bilaga B 13

Översiktlig sårbarhetsanalys för översvämning, skred, ras och erosion i bebyggd miljö i ett framtida klimat

Arbetsgruppen för översvämning, ras, skred och kusterosion

............................................................Bilaga B 14

Inventering av kommunernas hantering av över- svämning, ras och skred

Inom den kommunala planeringsprocessen Inregia AB

.............................................................Bilaga B 15

SOU 2007:60 Bilageförteckning B

Klimatförändringarnas inverkan på allmänna avlopps- system

  • Problembeskrivning, kostnader och åtgärdsförslag

Arbetsgruppen för va-system

...................................... Bilaga B 16

Byggnader i förändrat klimat

Bebyggelsens sårbarhet för klimatförändringar och extrema väder exkluderat översämningar, ras och skred samt dagvatten Boverket

............................................................... Bilaga B 17

Svenskt skogsbruk möter klimatförändringar

Skogsstyrelsen

........................................................ Bilaga B 18

Effekter av ett förändrat klimat på skogen och implikationer för skogsbruket

Institutionen för Sydsvensk skogsvetenskap, Sveriges lantbruksuniversitet, Alnarp, Arbetsrapport 34

............... Bilaga B 19

Klimatförändringarnas inverkan på drivning och logistik i skogsbruket

Skogforsk

.............................................................. Bilaga B 20

Vegetationsbrand 2020, 2050 och 2080

Räddningsverket med stöd av SMHI och SLU

................ Bilaga B 21

Omvärldsanalyser och skogsnäringens utveckling. Skogsnäringens utveckling

  • strukturomvandling, rationalisering, internationell konkurrens, efter- frågan på olika skogsprodukter inklusive bio- bränslen (2020 med utblick mot 2050 och 2080)

Skogsindustrierna

................................................... Bilaga B 22

Modellering av vegetationsförskjutningar i Sverige under framtida klimatscenarier

Lunds universitet, Centrum för geobiosfärsvetenskap, Institutionen för naturgeografi och ekosystemanalys

........ Bilaga B 23

Bilageförteckning B SOU 2007:60

Bedömningar av klimatförändringars effekter på växtproduktion inom jordbruket i Sverige

Sveriges Lantbruksuniversitet

.....................................Bilaga B 24

Klimatförändringarnas påverkan på markavvattning och bevattning

Jordbruksverket

.......................................................Bilaga B 25

Klimateffekter på svenskt fiske

Fiskeriverket

...........................................................Bilaga B 26

Rennäringen

Klimat- och sårbarhetsutredningen

..............................Bilaga B 27

Naturbaserad turism och klimatförändring

ETOUR

.................................................................Bilaga B 28

Öland

  • Turism, algblomning och klimatförändring

En fallstudie av 3 klimatscenariers ekonomiska effekter på turismen till Öland på 2020-talet Resurs AB

..............................................................Bilaga B 29

Biologisk mångfald och klimatförändringar

Vad vet vi? Vad behöver vi veta? Vad kan vi göra? Centrum för Biologisk Mångfald

..................................Bilaga B 30

Klimatförändringar och resiliens

  • Underlagsrapport till Klimat- och sårbarhetsutredningen Environmental Change Institute, Oxford University Centre for the Environment Beijerinstitutet för ekologisk ekonomi, Kungliga Vetenskapsakademien centrum för tvärvetenskaplig miljöforskning (CTHM), Stockholms universitet Institutionen för Systemekologi, Stockholms universitet Stockholm Resilience Centre, Stockholms universitet

......Bilaga B 31

SOU 2007:60 Bilageförteckning B

Klimatförändringars påverkan på ytvattenkvaliteten

Sveriges Lantbruksuniversitet

..................................... Bilaga B 32

Klimateffekter på Östersjön

  • resultat från ett

seminarium

Naturvårdsverket och Klimat- och sårbarhets- utredningen

........................................................... Bilaga B 33

Hälsoeffekter av en klimatförändring i Sverige

En nationell utvärdering av hälsokonsekvenser hos människa och djur. Risker, anpassningsbehov och kostnader Arbetsgruppen för hälsa

............................................ Bilaga B 34

Anpassningsåtgärder i andra länder

Klimat- och sårbarhetsutredningen

.............................. Bilaga B 35

Bilaga B 14

Översiktlig sårbarhetsanalys för översvämning, skred, ras och erosion i bebyggd miljö i ett framtida klimat

Fotografier: Stranderosion, Åhus, Kristianstads kommun, foto: Bengt Rydell, SGI, 2006. Översvämning, Kvarnbyn i Mölndal, foto: Mats Olsson, SGI, 2006. Skred, Västra Götaland, foto: Johan Eklund, 2006.

Ystads kommun, Erling Alm Länsstyrelsen i Jämtlands län, Staffan Edler Räddningsverket, Susanne Edsgård SMHI, Anna Aklund Sveriges Kommuner och Landsting, Eva Hägglund Statens geotekniska institut, Bo Lind Boverket, Assar Lundqvist Värnamo kommun, Tomas Johansson Lantmäteriverket, Michael Munther Räddningsverket, Barbro Näslund-Landenmark Statens geotekniska institut, Bengt Rydell Sundsvalls kommun, Stefan Söderlund

Underlagsrapport utarbetad för Klimat- och sårbarhetsutredningen, 2007-05-31

Bilaga B 14 SOU 2007:60

SOU 2007:60 Bilaga B 14

1 Inledning

Regeringen har tillsatt en utredning med syfte att studera effekterna av framtida klimatförändringar och hur samhällets sårbarhet för tänkbara effekter av klimatförändringar kan minimeras. Utredningen har utförts i olika arbetsgrupper med definierade ansvarsområden. Ett sådant område är studier av effekterna på bebyggd miljö i närheten av vattendrag och havet.

Arbetsgruppen – översvämning, skred, ras och erosion i bebyggd miljö – har haft i uppdrag att, utifrån befintligt underlag och underlag som tagits fram av SMHI- Rossby Center, bedöma kostnader för framtida skador, föreslå åtgärder för att förebygga och hantera effekterna av ett förändrat klimat samt föreslå förändringar i lagstiftning och föreskrifter.

I ett särskilt delbetänkande (Klimat- och sårbarhetsutredningen, 2006) har redovisats konsekvenser och förslag till åtgärder för Mälaren, Hjälmaren och Vänern samt Göta älv. Dessa förslag redovisas inte i denna utredning utan kompletterar arbetsgruppens förslag.

Klimatförändringen kommer med stor sannolikhet att framtvinga anpassningsåtgärder i det svenska samhället. En enig forskarvärld konstaterar att vi redan nu berörs av en klimatförändring och att samhället måste planera för detta. Enligt resultaten från SMHI:s klimatberäkningar väntas temperaturer, nederbördsmängder och antalet dagar med extrem nederbörd att öka i ett framtida klimat.

Detta kommer att leda till förändrade flöden i vattendragen. Ökad nederbörd och högre flöden ger ökad erosion i vattendragen samt en högre grundvattennivå och ökade portryck i marken. Detta leder inom vissa delar av landet till ökad benägenhet för skred och ras. En höjd havsnivå väntas längs stora delar av landet medan havsnivåhöjningen kompenseras genom landhöjningen längst norrut i landet. En höjd havsnivå innebär risk för översvämningar och ökade problem med kusterosion.

Sammantaget innebär detta att det behövs omfattande åtgärder och ökad beredskap för att förebygga, förhindra och begränsa skador till följd av översvämning, ras, skred och erosion i vattendrag, sjöar och längs kuster.

Bilaga B 14 SOU 2007:60

2 Syfte och avgränsning

Klimatförändringar kan komma att ändra förutsättningarna för naturolyckor i samhället, dels genom att de naturliga förhållandena förändras, dels genom att det ställs nya krav på anpassning och förebyggande åtgärder för bebyggd miljö. I denna del av Klimat- och sårbarhetsutredningen har därför studerats sårbarhet och konsekvenser på bebyggd miljö av naturolyckor i form av översvämning, ras, skred och erosion till följd av klimatförändringen.

I uttrycket bebyggd miljö ingår byggnader inklusive tomtmark och tillhörande lokala infrastruktur.

I denna rapport har följande naturhändelser och dess konsekvenser på bebyggelse analyserats:

  • översvämning vid hav, sjöar och vattendrag
  • skred och ras vid hav, sjöar och vattendrag
  • erosion vid havskuster

Avgränsningar, beräkningsförutsättningar etc. för de olika delstudierna anges mer detaljerat under respektive avsnitt.

Rapporten utgår till stora delar från gemensamma förutsättningar avseende systembeskrivning av bebyggelse, klimatscenarier och gällande lagstiftning. Ansvar och roller för olika aktörer redovisas och förslag ges till åtgärder för att minska sårbarheten mot naturolyckor genom anpassning och förebyggande insatser.

Sårbarhet och konsekvenser redovisas för de förhållanden som bedöms gälla under tidsperioden 2071

  • utifrån i utredningen

angivna klimatscenarier.

SOU 2007:60 Bilaga B 14

3 Systembeskrivning av bebyggd miljö

År 2000 fanns det 1937 tätorter i landet. Studier av befolkningsförändringar mellan 1960 och 2000 visar att av de cirka 1 500 tätorter som fanns år 1960 ökade 1 040 av dem med totalt ungefär 200 000 personer medan i 460 av dem minskade befolkningen med 160 000 personer. Det var främst tätorter i inlandet som minskade i folkmängd, framförallt i Norrlands inland, i Bergslagen och i östra Småland (Boverket, 2004).

I rapporten Vad händer med kusten (Boverket, 2006) har den demografiska utvecklingen studerats. Det konstateras att under perioden mellan 1996 och 2005 ökade Sveriges befolkning totalt med 169 000 invånare. Befolkningsökningen skedde främst i kustzonen där folkmängden ökade med 164 000, vilket motsvarar hela 97 procent av folkökningen. (Kustzonen definieras här som zonen 5 km in från strandlinjen på fastlandet samt alla öar utom Gotland som behandlas på samma sätt som fastlandet.) De tre storstäderna stod tillsammans för en ökning med 145 000 personer. Generellt ökade de tätorter som har fler än 50 000 invånare mer än genomsnittet för Sverige.

Kustzonen utgör endast 6,5 procent av Sveriges landareal, men där bor cirka 3,5 miljoner av landets drygt 9 miljoner invånare. Detta motsvarar ca 40 procent av landets befolkning. Detta förhållande skiljer sig inte nämnvärt mellan den norra och södra delen av landet. Närheten till havet, stora naturvärden och kulturhistoriska värden gör kustlandskapet attraktivt för boende, rekreation, nationell och internationell turism samt olika näringar. Enligt SCB:s prognos för befolkningsutvecklingen 2006

  • kommer en befolkningsökning med 1,4 miljoner innevånare att ske under denna period. Fortsätter trenden kommer den största delen av dessa invånare att vara bosatta i kustzonen.

Bilaga B 14 SOU 2007:60

Det finns totalt cirka 3,1 miljoner fastigheter (taxeringsenheter) i Sverige av vilka den största delen finns i södra Sverige. En tredjedel av dessa finns i Stockholm, Västra Götaland och Skåne. Den större delen av enheterna består av småhusfastigheter inklusive jordbruksfastigheter och fritidshusfastigheter (cirka 2,6 miljoner enheter). Vidare finns det cirka 150 000 industrifastigheter medan antalet hyreshus och andra kommersiella byggnader utgör cirka 125 000 enheter. Därtill kommer cirka 87 000 specialfastigheter med distribution, vård, undervisning, bad- sport- och idrottsanläggningar, kultur, kommunikation och allmänna byggnader.

I kustzonen finns 990 000 fastigheter eller 32 procent av landets totala antal fastigheter och närmare 120 000 byggnader ligger inom 100 m från strandlinjen. Idag är omkring 30 procent av den svenska kuststräckan bebyggd i den meningen att det finns hus inom 100 m från stranden. Nybyggandet i landet har minskat generellt men längs stränderna har minskningen inte varit lika stor. Andelen hus som byggts inom 100 m från stranden har faktiskt mer än fördubblats, från 2 procent på 1970-talet till drygt 5 procent i slutet på 1990-talet.

Bebyggelseutvecklingen följer i stort sett samma mönster som befolkningsutvecklingen. Det är i och kring storstadsregionerna och övriga större tätorter som merparten av byggandet genomförs. Det råder idag en stor inflyttning och stort bebyggelsetryck längs i princip hela västkusten, utmed den skånska kusten och Blekinges södra kustområde samt hela kust- och skärgårdsområdet i Stockholmsregionen. Det är i huvudsak här och i anslutning till de urbana områdena som ny bebyggelse uppförs. En trend är att hamnområden i de större tätorterna på västkusten och i Skåne omvandlas till bostadsområden. Det sker en kontinuerlig expansion och förtätning av många städer.

Bortser man från det urbana byggandet är bebyggelsetrycket störst på västkusten och i Stockholms skärgård, där det är kombinationen vacker natur och närhet till storstäderna som drar.

Det finns utmed hela den svenska kusten tendenser till att fritidshus i närheten av större tätorter övergår till permanentboende, särskilt nära tätorter med god tillgång till service. En sådan utveckling förekommer till exempel i de inre delarna av Stockholms skärgård, nära Kalmar tätort och i stora delar av Blekinges södra kust. Samtidigt sker motsatt omvandling i andra områden – att

SOU 2007:60 Bilaga B 14

permanenthus omvandlas till fritidshus vilket bland annat gäller för de yttre delarna av Stockholms skärgård och utmed Bohuskusten.

Jämfört med 1970- och 1980-talen har byggandet gått ned kraftigt i hela landet under de senaste 10

  • åren. Däremot genomförs en allt större del av byggandet i kustzonen. Nära hälften av nybyggandet i södra Sverige görs i kustzonen.

Tabell 3.1 Byggnader i olika delar av Sverige och dess fördelning i kustområden

Hela Sverige

Kusten % Södra

Sverige

Kusten % Norra

Sverige

Kusten %

Antal byggnader 2005

3 119 000 991 000 31 2 373 000 808 000 34 746 000 183 000 24

Nya byggnader

1970−74 52 000 18 000

35

43 000 15 000

35

8 800 3 100

35

1980−84 34 000 11 000

32

26 000 8 700

33

7 600 2 000

26

2000−03 11 000 5 200

46

9 900 4 700

48

1 300 500 34

Kommentar till tabellen. I denna byggnadsstatistik ingår samtliga byggnader utom friggebodar, uthus och lantbrukets ekonomibyggnader.

Avslutningsvis kan sägas att bebyggelsetrycket har minskat generellt i landet men ökat både i kustzonen och i strandnära lägen. Den främsta orsaken torde vara att de tre storstadsområdena har sina lägen vid kusten.

Referenser

Vad händer med kusten? Erfarenheter från kommunal och regional planering samt EU-projekt i Sveriges kustområden. Boverkets publikation, 2006.

Hållbar utveckling av städer och tätorter i Sverige. Boverket, 2004 Översvämningshot. Risker och åtgärder för Mälaren, Hjälmaren och Vänern. Delbetänkande av Klimat- och sårbarhetsutredningen, Statens offentliga utredningar, SOU 2006:94.

Bilaga B 14 SOU 2007:60

4 Klimatförändring

Emissioner

Alla beräkningar av ett framtida klimat bygger på antaganden om hur stora utsläpp av växthusgaser som antas ske i framtiden. Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC) har i en rapport specificerat ett antal olika utvecklingar, bland annat två scenarier som benämns A2 respektive B2. Båda scenarierna innebär en ökning av utsläppen, men A2 ger den största förändringen av de två.

Modellering

Emissionerna användes som indata till de globala klimatmodellerna HadAM3H och ECHAM4/OPYC3. Resultatet från de globala modellerna användes sedan till att driva Rossby Centres regionala klimatmodeller RCAO (Döscher m.fl., 2002) och RCA3 (Kjellström m.fl., 2005). Kombinationen med olika utsläppsscenarier, olika globala modeller och olika regionala modeller ger olika klimatscenarier, som ger ett visst mått på osäkerheterna. Modellresultat har använts för perioderna 1961

  • (dagens

klimat) och 2071

  • (scenario).

SOU 2007:60 Bilaga B 14

Figur 4.1 Förändringen i antal dagar med nederbörd >25 mm från 1961

  • till 2071−2100. Nederbörden representerar extrem nederbörd. 6 olika scenarier visas med olika utsläppsscenarier, globala modeller och regionala modeller. Källa: Rossby Centre, SMHI.

Översiktliga resultat

Klimatscenarierna för Sverige visar på en temperaturhöjning mellan ca 2,5 och 4,5 grader för perioden 2071 till 2100 jämfört med 1961 till 1990. Detta får till följd att avdunstningen ökar. Nederbörden väntas öka under det närmaste seklet, med de största ökningarna i norra Sverige, i västra Svealand och i västa Götaland. I Figur 4.1

  • visas några resultat från nederbördssimuleringarna.

Antal dagar med extrem nederbörd väntas öka i ett framtida klimat (Figur 4.1). I RCAO och RCA3 görs beräkningarna i gridrutor som har storleken 50 km gånger 50 km. Extrem nederbörd faller

Bilaga B 14 SOU 2007:60

oftast över mindre områden. Kartan visar dagar då mer än 25 mm regn i medeltal faller över hela gridrutan och man kan anta att detta representerar ett extremt regn lokalt någonstans i gridrutan. Den sammanlagda nederbörden under sommarmånaderna väntas minska i södra Sverige och öka i norra Sverige (Figur 4.2).

Figur 4.2 Förändring i nederbördsmängd under juni, juli och augusti från 1961

  • till 2071−2100. 6 olika scenarier visas med olika utsläppsscenarier, globala modeller och regionala modeller. Källa: Rossby Centre, SMHI.

SOU 2007:60 Bilaga B 14

Modell

De hydrologiska beräkningarna har gjorts med HBV-modellen (Bergström, 1992). Modellen drivs av temperatur, nederbörd och ibland även potentiell avdunstning och resultatet från modellberäkningarna blir vattenflöde. Den vanligaste metoden för att länka samman hydrologiska modeller och klimatmodeller är den så kallade Delta-metoden (se t.ex. Andréasson et al., 2004). Denna metod bygger på att en observerad drivdatabas modifieras så att den beskriver ett framtida klimat enligt klimatscenarier. Fördelen är att den alltid ger resultat som kan relateras till verkliga förhållanden. En nackdel med metoden är att den beskriver medelförändringar i klimatet medan den inte tar särskild hänsyn till förändringar i extremer.

Återkomsttider

Begreppen återkomsttid, risk och sannolikhet behöver en förklaring. Så här beskrivs de av Bergström m.fl. (2006):

Med en händelses återkomsttid menas att den inträffar eller överträffas i genomsnitt en gång under denna tid. Det innebär att sannolikheten för exempelvis ett 100-årsflöde är 1 på 100 för varje enskilt år. Eftersom man exponerar sig för risken under flera år blir den ackumulerade sannolikheten avsevärd. För ett hus som står i 100 år i ett område som endast är skyddat mot ett 100-årsflöde, är sannolikheten för översvämningar under denna tid hela 63 %. Detta är skälet till att man för större dammar ofta sätter gränser vid, eller till och med bortom 10 000-årsflödet. Då blir ändå sannolikheten under 100 års exponering ca 1 %.

Tabell 4.1 Sambandet mellan återkomsttid, exponerad tid och sannolikhet i procent

ÅTERKOMSTTID (ÅR) SANNOLIKHET

UNDER 20 ÅR (%) SANNOLIKHET UNDER 100 ÅR (%)

20 64 99 50 33 87

100 18 63 500 4 18

Bilaga B 14 SOU 2007:60

Beräkning av återkomsttider

Beräkning av återkomsttider görs med så kallad frekvensanalys. Som utgångspunkt används observationsserier för vattenflöde. Om en observationsserie är kort blir resultatet osäkert. Kraftig reglering av ett vattendrag ger stor osäkerhet i resultatet av frekvensanalysen. Storleken av högflödena beror då inte bara på naturliga orsaker utan även av handhavandet av regleringarna. Det finns inga riktlinjer för hur 100-årsflöden i reglerade vattendrag bör beräknas (Elforsk, 2005). SMHI har dock beräknat 100-årsflöde för de flesta regleringsmagasin i Sverige och dessa beräkningar har bland annat använts i den översiktliga översvämningskarteringen.

Största osäkerheten erhålls i de övre delarna vattensystemen där det bara finns ett par uppströms liggande regleringsmagasin. Längre ner i vattendragen, där vattenflödet i princip beror på handhavandet av många olika regleringsmagasin går det i regel ganska bra att hitta ett statistiskt mönster i observationerna och på så sätt få ett relativt bra värde på 100-årsflödet (personlig kommentar Martin Häggström, SMHI). För att beräkna förändring i återkomsttid i framtida klimat har frekvensanalysen istället för observationer gjorts på avrinning beräknad med HBV-modellen. Dessa beräkningar går att göra i oreglerade vattendrag. I de kraftigt reglerade vattendragen tillkommer en stor osäkerhet för hur vattenmagasinen kommer att regleras i ett framtida klimat. Detta gör att osäkerheterna blir alltför stora för att kunna beräkna framtida ändringar i återkomsttider.

Resultat

De hydrologiska beräkningarna med HBV-modellen har gjorts i ca 1 000 områden som i genomsnitt är 400 km2 stora. Resultatet visas i Figur 4.3

  • Resultatet baseras på den lokala avrinningen, dvs. vattenflödet lokalt från varje litet område. För de större vattendragen visas alltså inte resultat baserat på det totala vattenflödet utan det lokala flödestillskottet. De största ökningarna i medelavrinning väntas ske i Norrlands fjällkedja och i västra Götaland (Figur 4.3). Även om medelavrinningen inte väntas öka i hela landet väntas flöden orsakade av lokal extrem nederbörd bli vanligare i hela landet, eftersom denna typ av nederbörd kan komma att bli vanligare (Figur 4.1). Ser man istället till förändringarna i

SOU 2007:60 Bilaga B 14

mer extrema flöden (Figur 4.4) är det främst västra Götaland och västra Svealand som utmärker sig, men en ökning av 100-årsflödena. Beräkningarna tyder även på ökade 100-årsflöden i delar av fjällen.

Figur 4.3 Förändring i lokal avrinning i Sverige från 1961

  • till
  • Resultatet visas för 4 olika klimatscenarier. RCAO är Rossbycentrets regionala modell. E och H står för de globala klimatmodellerna Echam och Hadley. A2 och B2 står för två olika utsläppsscenarier. (Källa: Bergström m.fl. 2006).

RCAO-E/A2 RCAO-E/B2

RCAO-H/A2 RCAO-H/B2

Bilaga B 14 SOU 2007:60

Figur 4.4 Procentuell förändring i lokala flöden med 100 års återkomsttid från år 1961

  • till 2071−2100. Resultatet visas för fyra olika klimatscenarier. RCAO är Rossbycentrets regionala modell. E och H står för de globala klimatmodellerna Echam och Hadley. A2 och B2 står för två olika utsläppsscenarier. (Källa: Carlsson m.fl., 2006).

RCAO-E/A2 RCAO-E/B2

RCAO-H/A2 RCAO-H/B2

SOU 2007:60 Bilaga B 14

I Figur 4.5 visas vilken återkomsttid dagens 100-årsflöde väntas få i ett framtida klimat (2071

  • Dagens 100-årsflöde kan komma att bli vanligare främst i västra Götaland och västra Svealand, men även i delar av fjällen samt i nordöstra Götaland. Orsaken till det är ökad nederbörd. På många håll i landet väntas dagens 100-årsflöden bli mindre vanliga. Detta är en följd framförallt av en mindre vårflod, men även av ökad avdunstning. Beräkningarna är gjorda med den så kallade Deltametoden, som egentligen är utvecklad för att beräkna förändringar i medelvärden. Här har den använts för att beräkna ändringar i extremvärden, vilket gör beräkningarna osäkra. Mycket pekar på att ett ändrat klimat innebär ökad variabilitet, med större ändringar i extremer än för medelklimatet. Detta gör att det är troligare att beräkningarna visar för långa återkomsttider än för korta. Resultatet från den Sverige-täckande modellen är översiktligt och ska i första hand användas för att se var fördjupade studier bör göras, i detta fall i västra Götaland, västra Svealand och vissa norrlandsälvar.

Bilaga B 14 SOU 2007:60

Figur 4.5 Den återkomsttid som dagens lokala 100-årsflöde väntas få i ett framtida klimat. De fyra första figurerna visar resultatet för fyra olika klimatscenarier. De två sista kartorna visar den kortaste respektive längsta återkomsttiden från de fyra scenarierna. RCAO är Rossbycentrets regionala modell. E och H står för de globala klimatmodellerna Echam och Hadley. A2 och B2 står för två olika utsläppsscenarier. (Källa: Andréasson et al., 2007)

RCAO-E/A2 RCAO-E/B2 RCAO-H/A2

RCAO-H/B2 Kortaste Längsta

SOU 2007:60 Bilaga B 14

För vattendrag där översiktlig översvämningskartering finns har en uppskattning gjorts av hur återkomsstiderna för det totala vattenflödet i vattendragen väntas förändras (Tabell 4.2). Denna analys gäller för tidsperioden 2071

  • men det är ändå värt att notera att de höga vattenflöden som har drabbat sydvästra Sverige under hösten 2006 har inträffat i just de vattendrag där scenarioanalyserna visar på störst ökning av höga flöden. För de reglerade vattendragen visas här inga värden på grund av för stora osäkerheter. För den lokala avrinningen (Figur 4.5) finns en tendens till att dagens 100-årsflöden väntas komma mycket oftare i fjällen i framtiden. Det finns en risk att denna tendens kan fortplanta sig i hela vattendragen ända ner till mynningen. Situationen där behöver inte vara lika problemfri som kartorna över analysen av den lokala avrinningen ger sken av. En mer noggrann beräkning har gjorts för den reglerade delen av Umeälven. Här har man anpassat tappningsstrategierna för framtida klimat. Resultatet blev att de höga flödena i fjälltrakterna fortplantar sig längre ner i älven och beräkningarna tyder på att dagens 100-årsflöde kan komma oftare i ett framtida klimat. Beräkningarna är dock specifika för Umeälven och man kan inte dra några generella slutsatser för samtliga reglerade norrlandsälvar. För Mälaren, Hjälmaren och Vänern har använts underlagsmaterialet till Klimat och sårbarhetsutredningens delbetänkande (Bergström et al., 2006).

Bilaga B 14 SOU 2007:60

Tabell 4.2 Förändring i återkomsttid för de totala vattenflödena. Jämförelse mellan perioden 1961

  • och 2071−2100

Vattendrag Dagens 100-årsflöde väntas i framtida klimat att inträffa… Arbogaån Mindre ofta Byälven Oftare Dalälven

  • biflödet Lillälven samt Faluån

Mindre ofta

Delångersån Mindre ofta Emån Mindre ofta Fyrisån Mindre ofta Gavleån Mindre ofta Gullspångsälven Ungefär lika ofta Hedströmmen Mindre ofta Helge å Mycket oftare Kalixälven Ungefär lika ofta Kolbäcksån Mindre ofta Lidan och Flian Ungefär lika ofta Lyckebyån Ungefär lika ofta Moälven Mindre ofta Mälaren Ungefär lika ofta Morrumsån Oftare Nissan Mycket oftare Nyköpingsån Ungefär lika ofta Pite älv Ungefär lika ofta Råån Oftare Rönne å Ungefär lika ofta Stångån Mindre ofta Suseån Mycket oftare Svartån-Hjälmaren-Eskilstunaån Ungefär lika ofta Svartån (Västerås) Ungefär lika ofta Svartån- Motala Ström Mindre ofta Säveån Mycket oftare Tabergsån Oftare Testeboån Mindre ofta Tidan Ungefär lika ofta Trosaån Mindre ofta Tämnarån Mindre ofta Umeåälven Oftare Vindelälven Ungefär lika ofta Viskan Mycket oftare Voxnan Mindre ofta Vänern Mycket oftare Västerdalälven Mindre ofta Ätran Mycket ofta Örekils- och Munkedalsälven Oftare

SOU 2007:60 Bilaga B 14

Tabell 4.3 Översiktligt översvämningskarterade vattendrag som är alltför reglerade för beräkning av ändring i återkomsttid

Faxälven Göta älv och Nordre älv Indalsälven Klarälve Lagan Ljungan Ljusnan Luleälven Skellefteälven Ångermanälven (Åselegrenen och Fjällsjöälven)

Metod

Även för modellering av framtida havsnivåhöjning har de fyra olika globala klimatscenarierna använts. För beräkningar måste man utöver klimatscenarierna även ta hänsyn till världshavens höjning i framtida klimat. IPCC har gjort en mängd olika scenarier för den globala havsvattennivån i framtida klimat. De har funnit att havsvattennivån kan komma att öka med mellan 0,09 m och 0,88 m från år 1990 till år 2100. Dessa värden har i Rossby Centrets oceanografiska modell, RCO-modellen, kombinerats med de fyra globala klimatscenarierna. RCO-modellen är en tredimensionell havsmodell, som förutom havsnivåer även beräknar is, salthalt och temperatur. I modellen ingår vindpåverkan, som är betydelsefull för havsnivån. I resultatet har hänsyn tagits till landhöjningen, som varierar mellan –0,5 mm/år i sydligaste Sverige till +8 mm/år vid Höga kusten.

Resultat

Här redovisas tre olika scenarier, ett lågt scenario, ett medelscenario och ett högt scenario (Figur 4.6 och 4.7). Dessa har valts för att få en uppfattning om osäkerheterna i beräkningarna.

Bilaga B 14 SOU 2007:60

  • Lågt scenario: Den regionala modell med lägst havsvattenökning

(Hadley Center i kombination med utsläpp B2) har valts tillsammans med den lägsta globala havsvattenökningen +0,09 m.

  • Medelscenario: Ett medelvärde av de fyra regionala scenarierna har använts tillsamman med ett medelvärde för den globala havsvattenökning, +0,48 m.
  • Högt scenario: Den regionala modellen med högst havsvattenökning (Echam i kombination med utsläppsscenario A2) har valts tillsammans med den högsta globala havsvattenökningen +0,88 m.

Här presenteras dels ett medelvattenstånd för vintern (Figur 4.6), dels ett 100-årsvattenstånd (Figur 4.7). Ett 100-årsvattenstånd är ett vattenstånd som i genomsnitt inträffar en gång under en 100årsperiod, jämför beskrivningen av 100-årsflöde ovan.

SOU 2007:60 Bilaga B 14

Figur 4.6 Medelvattenstånd under vintertid i dagens klimat (1961

  • samt i tre olika framtida scenarier för perioden 2071 till 2100. Ett lågt, ett medelhögt och ett högt scenario. Nivåerna är angivna i cm över medelvattenståndet för perioden 1903 till 1998. (Från Meier et al., 2004)
  • Lågt scenario

Medelscenario Högt scenario

Bilaga B 14 SOU 2007:60

Figur 4.7 100-årsvattenstånd i dagens klimat (1961

  • samt i tre olika framtida scenarier för perioden 2071 till 2100. Ett lågt, ett medelhögt och ett högt scenario. Nivåerna är angivna i cm över medelvattenståndet för perioden 1903 till 1998. (Från Meier, 2006).

1961

  • Lågt scenario

Medelscenario Högt scenario

SOU 2007:60 Bilaga B 14

Referenser

Andréasson, J., Bergström, S., Carlsson, B., Graham, L.P. and Lindström, G. (2004). Hydrological Change – Climate change impact simulations for Sweden. Ambio 4-5, 228-234 Andréasson, J., Hellström, S-S, Rosberg, J. och Bergström, S. (2007) Översiktlig kartpresentation av klimatförändringars påverkan på Sveriges vattentillgång – Underlag till Klimat- och sårbarhetsutredningen. SMHI Hydrologi, Nr 106. Bergström, S. (1992). The HBV Model – its structure and applications. SMHI Reports Hydrology Nr. 4. Bergström, S., Hellström, S.-S., Andréasson, J (2006). Nivåer och flöden i Vänerns och Mälarens vattensystem _Hydrologiskt underlag till Klimat- och sårbarhetsutredningen. SMHI Reports Hydrology Nr. 20. Carlsson, B., Bergström, S., Andréasson, J och Hellström, S.-S., (2006). Framtidens översvämningsrisker. SMHI Reports Hydrology Nr. 19. Döscher, R., Willén, U., Jones, C., Rutgersson, A., Meier, H.E.M., Hansson, U., Graham, L.P. (2002) The development of the regional coupled ocean-atmosphere model RCAO. Boreal Environ. Res. 7, 183-192. Elforsk (2005). Dammsäkerhet - Dimensionerande flöden för stora sjöar och små tillrinningsområden samt diskussion om klimatfrågan. Elforsk rapport 05:17. Kjellström, E., Bärring, L., Gollvik, S., Hansson, U., Jones, C., Samuelsson, P., Rummukainen, M., Ullerstig, A., Willén U. and Wyser, K., (2005). A 140-year simulation of European climate with the new version of the Rossby Centre regional atmospheric climate model (RCA3). Reports Meteorology and Climatology, 108, SMHI, SE-60176 Norrköping, Sweden, 54 pp. Meier, H.E.M. (2006). Baltic sea climate in the late twenty-first century: a dynamical downscaling approach using two global models and two emission scenarios. Clim. Dyn., 27(1) 39-68. Springer Scinence and Business Media. Meier, H.E.M., B. Broman, and E. Kjellström, (2004). Simulated sea level in past and future climates of the Baltic Sea. Clim. Res., 27, 59-75. Inter-Research.

Bilaga B 14 SOU 2007:60

SOU 2006:94. Översvämningshot. Risker och åtgärder för Mälaren, Hjälmaren och Vänern. Delbetänkande av Klimat- och sårbarhetsutredningen.

SOU 2007:60 Bilaga B 14

5 Analys

  • översvämning

I detta kapitel redovisas en beräkning av skadekostnader på bebyggelse till följd av översvämningar i vattendrag och i kustområden.

Beräkningen är utförd för vattendrag och sjöar och grundar sig på Räddningsverkets översiktliga kartläggning av översvämningsområden inom de områden som kan komma att översvämmas vid ett beräknat 100-årsflöde. Analysen omfattar de vattendrag vilka är översiktligt karterade och är fördelade över landet. Beräkningen är vägledande för hur situationen ser ut utmed vattendragen.

Analysen av bebyggelsen som berörs av 100-årsflödet är utförd och beräknad utifrån dagens klimat och med befintlig bebyggelse. En beräkning har gjorts beträffande framtida återkomsttider enligt dagens befintliga regionala klimatmodeller, se kap 4. Omräkning av återkomsstider har endast kunnat beräknas för vattendrag som är oreglerade eller som har låg regleringsgrad. För vattendrag med hög regleringsgrad råder osäkerhet därför att man idag inte vet vilken framtida tappningsstrategi regleringsföretagen avser att ha. Det är ovisst hur flödena i de reglerade vattendragen kommer att påverkas.

För analys av översvämningshotad bebyggelse längs havskusten har beräkningar utförts för bebyggelsen i områden belägna under den första höjdkurvan i GSD-Terrängkartan, nivåer under 5 m.ö.h. Denna bedömning är mycket grov eftersom havet inte beräknas stiga till denna nivå. Dessutom medför landhöjningen att en höjning av havsnivån får olika effekt i olika delar av landet. För att kalibrera dessa värden har en jämförelse gjorts med tre detaljstuderade kommuner där en analys av bebyggelse utförts för havsnivåescenarier under perioden 2071

  • och vilka bedöms som

realistiska för kommunen ifråga.

För båda analyserna har skadekostnader beräknats för befint- lig bebyggelse inom de översvämningshotade områdena. De schabloner för skadekostnader som användes i delbetänkandet för de stora sjöarna har även använts för denna analys. Schablonerna är baserade på försäkringsbranschens uppgifter från 2001.

Analysen tar inte hänsyn till den typ av översvämningar som inträffar på grund av kraftiga och intensiva regn då stora delar av bebyggelse och infrastruktur kan spolas bort, t.ex. Orust 2002 och Hagfors 2004.

Bilaga B 14 SOU 2007:60

Sedan urminnes tider har människan valt att bosätta sig nära vatten. Vattnet har genom tiderna på flera sätt varit en nödvändighet – bl.a. som transportled och näringskälla. Sedan tidigt 1900-tal har flera av de svenska vattendragen i varierande grad tagits i anspråk för vattenkraftproduktion. Framför allt gäller detta de större älvarna i norra delen av landet. Alltefter det att regleringsgraden hos vattendragen ökade minskade frekvensen av tillfällen med höga flöden. Detta berodde till stor del på att snösmältningen kunde tas om hand i de stora regleringsmagasinen. Magasinen fungerade även som en buffert vid regnperioder andra tider av året.

Perioden från början av 1960-talet till början av 1980-talet var relativt nederbördsfattig och tillfällen med höga flöden blev därför under en tid mer sällsynta. Detta medförde att befolkning och myndigheter invaggades i en tro att tider med översvämningar nu var över. Bebyggelsen kom att förläggas närmare vattnet och etablerades på låglänta områden utmed vattendragen. Sedan början av 1990-talet har dock flera tillfällen med höga flöden inträffat på grund av långa och intensiva regnperioder, vilka i flera fall har inträffat vid andra årstider än den traditionella vårfloden. Vid något tillfälle har snösmältningen sammanfallit med att stora nederbördsmängder fallit. Flödena har medfört skador på bebyggelse, infrastruktur och miljö.

Översvämningar har i flera fall inträffat i samband med sommar- och höstflöden. Detta beror bl.a. på att magasineringsmöjligheten trots hög regleringsgrad är begränsad på grund av att de svenska dammarna är byggda för elproduktion och inte flödesdämpning. Under perioder med långvariga och intensiva regn fylls magasinen upp – särskilt om fyllnadsgraden varit hög efter en kraftig vårflod. Detta innebär att dammarna måste öppnas och överskottsvatten avbördas. Vattendragen kommer i sådana fall att uppträda som om de vore oreglerade.

Huruvida en framtida klimatförändring kommer att medföra andra tappningsstrategier och om denna eventuella förändrade tappningsstrategi kommer att påverka återkomsttider av höga flöden är ännu för tidigt att säga. Att bebyggelsen lokaliseras närmare vattendrag och sjöar är ett generellt problem och förekommer i såväl reglerade som oreglerade älvar och älvar med låg regleringsgrad.

SOU 2007:60 Bilaga B 14

Människans önskan att bo nära vatten gäller också för kust och hav. Här har tillfällen med kraftiga vindar och högt vattenstånd medfört problem för strandnära bebyggelse. Enligt klimatmodellerna kan en ökning av havsvattenståndet kombinerat med extrema vindar medföra allvarliga skador på redan befintlig bebyggelse. I de sydligaste delarna av landet bedöms en havsnivåhöjning få stort genomslag medan den i Bottenviken och Bottenhavet i stort sett kompenseras av landhöjningen.

Översvämning definieras som att vatten täcker ytor av land utöver den normala gränsen för sjö, vattendrag eller hav (Räddningsverket 2000). Översvämning kan även drabba markområden, som inte står i direkt anslutning till vatten. Dessa områden är ofta låglänta och med långsam avrinning vilket gör att vatten i samband med höga flöden även översvämmar denna typ av områden. Översvämning längs vattendrag och sjöar beror på att mer vatten tillförs vattendragen än de kan leda bort. Vattnet stiger och strömmar ut över markområden där det normalt inte står vatten. Marken är oftast vattenmättad vilket innebär att den inte klarar av att ta upp eller dränera bort vattnet.

Begreppet återkomsttid kan användas både för vattenflöden och havsvattennivåer. Med en händelses återkomsttid menas att den inträffar eller överträffas i genomsnitt en gång under denna tid. Det innebär att sannolikheten för exempelvis ett 100-års flöde är 1 på 100 för varje enskilt år. Vid exponering för risken under flera år blir den ackumulerade sannolikheten avsevärd, jfr. kapitel 4.2.

Räddningsverket har regeringens uppdrag att utarbeta översiktliga översvämningskartor längs delar av de större svenska vattendragen. Fram till januari 2007 har 56 vattendrag karterats till en sträcka av

Bilaga B 14 SOU 2007:60

ca 800 mil. Till detta kommer sträckor för de i vattendraget ingående sjöarna. Sjöarna är inte längdberäknade. De översiktliga översvämningskartorna är främst avsedda som underlag för kommunens översiktsplanering och för övergripande planering av räddningstjänstens arbete. Översvämningskarteringen omfattar naturliga flöden i både reglerade och oreglerade vattendrag. De visar inte flöden eller översvämningar som uppkommit genom till exempel dammbrott eller isdämningar.

Kartorna visar vilka områden utmed vattendragen och sjöarna som riskerar att översvämmas. I bedömningen utgår man från två olika flöden, dels 100-årsflödet, dels beräknat högsta flöde, motsvarande ca 10 000-årsflöde.

Figur 5.1 Exempel på kartbild ur en översiktlig översvämningskartering

Teckenförklaring

Översvämningsområde för högsta beräknade flöde enligt Flödeskommitténs beräkningar Översvämningsområde för 100-års flödet Tätortsområde

SOU 2007:60 Bilaga B 14

För att beräkna hur stor andel kust- och vattendragsnära bebyggelse som redan idag är lokaliserad till de områden som kan komma att översvämmas har en analys av befintlig bebyggelse inom de ytor som riskerar att översvämmas av dagens 100 års-flöde utförts. Som bas för analysen användes den översiktliga översvämningskarteringen.

En liknande analys har utförts för den kustnära bebyggelsen vilken idag är lokaliserad lägre än den första höjdkurvan, +5 m enligt GSD-Terrängkartan.

De genomförda analyserna är översiktliga och bygger på befintligt material och kunskap. Räddningsverket har utfört analysen utmed vattendragen och Lantmäteriet har utfört analysen utmed havskusten.

  • Områden för 100-årsflödet är hämtade ur de till i januari 2007 framställda översiktliga översvämningskarteringarna. 56 vattendrag med en sammanlagd längd av ca 800 mil är karterade och berör 181 kommuner. En förteckning över utförda karteringar redovisas i Bilaga 1.
  • Markanvändning och bebyggelseklasser är hämtade från den allmänna kartserien GSD-Terrängkartans marklasser. Beskrivning och definitioner anges i Bilaga 2.

För både vattendrags- och kustanalysen har GSD-Terrängkartan, version 2006, använts. Samtliga värden är angivna i höjdsystemet RH 70 och positionssystemet RT 90 2,5 gon Väst.

Bilaga B 14 SOU 2007:60

Tabell 5.1 Följande markslagsklasser, vilka innehåller bebyggelse, har använts vid beräkningarna

Markslagsklass Datalager

Sluten bebyggelse Marklager från Terrängkartan T5 Hög bebyggelse Marklager från Terrängkartan T5 Låg bebyggelse Marklager från Terrängkartan T5 Fritidsbebyggelse Marklager från Terrängkartan T5 Industriområde Marklager från Terrängkartan T5 Byggnader, Hus, m.m. Bebyggelsepunkter, antal, från Terrängkartan, ej inkluderade i bebyggelsearean och ej arealuppskattad

Som underlag till analysen utmed vattendragen har polygonerna för 100-årsflödets översvämningsområde och GSD-Terrängkartan använts.

För kustområden har en polygon framställts för det område som begränsas av strandlinjen och höjdkurvan för + 5 m. Den översvämmade mark- och bebyggelsearealen har beräknats för samtliga kustområden och översvämningskarterade vattendrag. Till dessa har GSD-Terrängkartans markklasser relaterats. På så sätt har andel översvämmad areal uppdelad per markslagsklass kunnat erhållas för respektive översvämningsområde. Antal översvämmade byggnader i form av punktobjekt har beräknats på samma sätt.

Följande steg ingick i analysen:

  • GSD-Terrängkartans markslagsklasser klipptes med översvämningspolygonerna.
  • Areal för respektive markslagsklass med bebyggelse beräknades.
  • Antal friliggande bebyggelsepunkter beräknades.

Ytorna för markslagsklasserna med bebyggelse i GSD-Terrängkartan motsvarar inte byggnadernas yta utan visar hela den markareal som byggnaderna är belägen på och som klassas som bebyggt område. Därför har en verifiering av areal byggnadsyta inom respektive markslagsklass utförts.

SOU 2007:60 Bilaga B 14

I GSD-Terrängkartan redovisas markslagsklasser inom vilka bebyggelse förekommer; se Tabell 5.1. I markslagsklasserna med bebyggelse ingår förutom byggnader även ytor för gator, parker, torg och andra ytor som inte upptas av byggnader. En beräkning av andelen bebyggd yta utfördes för GSD-Terrängkartan med byggnader inom GSD-Fastighetskartan som referens. För varje bebyggelseklass i Terrängkartan bedömdes utifrån denna beräkning sedan en genomsnittlig procentuell bebyggelseyta per bebyggelseklass.

Andelen bebyggelseyta som upptas av byggnader varierar mellan de olika bebyggelseklasserna och mellan olika orter i landet samt även inom olika stadsdelar inom tätorterna. För att bedöma hur stor areal byggnadsyta det finns inom respektive markslagsklass utfördes en beräkning av detta.

De tätorter som legat till grund för beräkningarna är Stockholm, Karlstad, Gävle, Norrtälje, och Laholm. För dessa orter har 4

  • olika representativa ytor i de olika markslagsklasserna med bebyggelse valts ut för beräkningar. Generellt är andelen byggnadsyta högre ju större tätorten är.

För att verifiera ovanstående genomfördes vissa beräkningar på det material som användes för delbetänkandet för de stora sjöarna där uppgifter om både översvämningsarealer och bebyggelseyta från GSD-Fastighetskartan finns.

  • För sluten bebyggelse beräknas att 75 % av bebygglseytan är byggnadsyta. De flesta ytorna har ca 60
  • % byggnadsyta med extremvärden på 40 och 100% . Medelvärdet bedöms ligga på ca 75 %.
  • För hög bebyggelse beräknas att 40 % bebyggelseytan är byggnadsyta. De flesta ytorna har intervallet 30
  • % byggnadsyta med extremvärden på 10 och 90%. Medelvärdet bedöms ligga på ca 40 %.
  • För låg bebyggelse beräknas att 20 % av bebyggelseytan är byggnadsyta. De flesta ytorna har intervallet 10
  • % byggnadsyta med extremvärden på 3 och 60 %. Medelvärdet bedöms ligga på ca 20%.

Bilaga B 14 SOU 2007:60

  • För friliggande byggnad har 100 kvm yta per byggnad beräknats.
  • För fritidsbebyggelse har 5 % av fritidsbebyggelseområdet räknats som byggnadsyta.
  • För industribyggnad har 20 % av industriområde räknats som industribyggnad

Skadekostnader har beräknats på samma sätt som i delbetänkandet för de stora sjöarna SOU 2006:94. Kostnaderna som använts bygger på Länsförsäkringars beräkningar efter översvämningarna 2001, se tabell 5.2. De återspeglar de faktiska försäkringskostnaderna för de olika bebyggelseslagen under översvämningarna 2001. De genomsnitt som använts är en grov uppskattning och omfattar främst saneringskostnader. Försäkringsbolagen uppger att lösöre i de flesta fall kunnat flyttas undan. I industribyggnader kan däremot ofta tunga maskiner inte flyttas undan. Värden för skadade maskiner etc. ingår inte i schablonvärdet. Värdet för industrilokaler är behäftade med stora osäkerheter eftersom det finns stora variationer i mängden inventarier i de olika lokalerna.

Tabell 5.2 Kostnader vid översvämningsskador (kronor/m

byggnadsyta) i

2001 års prisnivå

Typ av bebyggelse Värde kr/m

Sluten bebyggelse

3 500

Hög bebyggelse

3 500

Låg bebyggelse

4 950

Friliggande byggnad

4 950

Fritidsbebyggelse 2 850 Industribyggnad 1 000

Bebyggelse som kan komma att översvämmas vid dagens 100årsflöde har beräknats för respektive vattendrag. Arealen har sedan beräknats med ovan angiven kostnadsschablon för att kunna få en bild av skadekostnader fördelat över landet. För att koppla denna

SOU 2007:60 Bilaga B 14

kostnad till klimatförändringarna har en beräkning gjorts av hur ofta detta flöde förväntas inträffa i framtiden.

I kapitel 4.2 redovisas hur ofta dagens 100-årsflöde förväntas återkomma i ett framtida klimat under perioden 2071-2100. Dessa beräkningar pekar på en ökad variabilitet och visar på större förändringar i extremvärdena än för medelklimatet. Beräkningarna är dock osäkra och har kunnat utföras endast för oreglerade vattendrag och vattendrag med låg regleringsgrad. När det gäller de större älvarna med hög regleringsgrad saknas uppgifter om en framtida tappningsstrategi, vilket innebär att någon beräkning av förändrad återkomsttid inte har kunnat utföras.

För den lokala avrinningen avseende små avrinningsområden finns en tendens att dagens 100-årsflöden väntas för delar av fjällen återkomma oftare i framtiden. Denna tendens kan fortplanta sig i hela vattendragen ända ner till mynningen. Ett försök till beräkningar har utförts för Umeälven. Beräkningen pekar på att dagens 100-årsflöde kan återkomma med tätare intervaller i ett framtida klimat.

I Figur 5.2 redovisas hur dagens 100-årsflöden för de oreglerade översvämningskarterade vattendragen kan komma att förändras i ett framtida klimat, perioden 2071

  • Kartan visar att 100årsflödena för de oreglerade vattendragen blir mycket vanligare eller vanligare i västra Götaland och sydvästra Svealand. För östra Götaland och sydöstra Svealand kommer flödena att återkomma ungefär lika ofta eller mindre ofta än idag. För södra Norrland beräknas 100-årsflödet återkomma mindre ofta och i norra Norrland ungefär lika ofta som idag eller oftare. För övriga delar av landet har vattendragen så hög regleringsgrad så att beräkningar om förändrad återkomsstid ej kunnat utföras. För förändringar i den lokala tillrinningen, se kap 4 och Klimat- och sårbarhetsutredningens delbetänkande för de stora sjöarna, Översvämningshot, SOU 2006:94.

Bilaga B 14 SOU 2007:60

Figur 5.2 Förändring av frekvens för dagens 100-årsflöde i ett förändrat klimat år 2071

  • Beräknat för vattendrag som är oreglerade eller har låg regleringsgrad ingående i Räddningsverkets rapportserie ”Översiktlig översvämningskartering”

SOU 2007:60 Bilaga B 14

5.4.2. Ekonomiska värden som hotas av översvämning

Om dagens 100-årsflöde skulle inträffa i alla översiktligt översvämningskarterade vattendrag skulle den totala skadekostnaden för bebyggelsen uppgå till ca 18,4 miljarder kronor per översvämningstillfälle. Detta motsvarar ca 2,3 miljoner kronor per km vattendrag och det drabbar främst kategorierna låg bebyggelse och friliggande bebyggelse. Kostnaderna har beräknats med schablonvärden enligt Tabell 5.2. I denna kostnad ingår endast kostnaden för skador på bebyggelsen orsakat av dagens 100-årsflöde, inte kostnaden för lägre och högre flöden eller med hänsyn taget till kommande klimatförändringar. Nuvärdesberäkningarna är gjorda med en kalkylränta på 4 %, vilket är standardräntan vid investeringsbeslut för infrastruktur idag. Ränta motiveras dels av tillväxten i ekonomin, dels av en tidspreferensfaktor som består bl.a. av osäkerhet kring utfall i framtiden. Beräkningen är gjord givet att en hundradel av skadan sker varje år fram till år 2100. De idag karterade vattendragen motsvarar ca 8 % av landets totala vattendrag. De vattendrag som prioriterats för kartering är de stora vattendragen där risk för skador kan identifieras och där tidigare översvämningar registrerats.

Bilaga B 14 SOU 2007:60

Tabell 5.3 Areal, m

2

, översvämmad bebyggelse utmed översvämnings-

karterade vattendrag. Friliggande bebyggelse anges i antal. Förändrad återkomsstid för 100-års flödet under perioden 2071

2100 anges efter vattendragsnamnet, se figur 5.2 och tabell 4.2 och 4.3

Dagens 100-årsflöde väntas i ett framtida klimat att inträffa: +++ mycket oftare ++ oftare + ungefär lika ofta - mindre ofta

VATTENDRAG, förändrad återkomsttid

Sluten bebyggelse,

m

2

Hög bebyggelse,

m

2

Låg bebyggelse,

m

Fritids- bebyggelse,

m

Friliggande bebyggelse,

st

Industrio

mråde, m

Arbogaån, -

5 689 4 170 206 856 51 373 195 202 532

Byälven, +

26 259 2 294

90 361

293 102 074

Dalälven, -

28 245 6 928 530 826 165 111 1 285 708 075

Delångersån, -

16 812 16 409 168 242 883

Emån, -

8 128 192 715

3 168

53 411

Faxälven

2 343

Fjällsjöälven

Fyrisån, -

187 158 147 061 179 031

7 394 813

Gavleån, -

282 29 749 444 303 390 220 564 2 119 751

Gullspångsälven, + 1 911

348 119 342 74 323 230 276 392

Göta älv, Nordre älv

85 2 847

60 703 21 726

90 1 070 464

Hedströmmen, -

40 275 37 547

66 721

Helge å, +++

70 827 803 370 46 941 116 664 447

Indalsälven

29

87 123 3 412 416 140 882

Kalixälven, +

108 764

41 457

Klarälven

86 901 182 806 914 317

457 569 604

Kolbäcksån, -

85 183 48 020 666 427 283

Lagan

21 168 45 907 312 688 41 322 177

62 464

Lidan, Flian, +

83 972 196 761 215 769

88 336 219

Ljungan

443

48 120

182 224 651

Ljusnan

1 783 4 863 213 001 23 622 675 217 624

Luleälven

10 990

5 943

199 137 352

Lyckebyån, +

14 058

18 228

Moälven, -

89 630 44 824

80 772

Mälaren, +

36 29 100

24 334

Mörrumsån, ++

566

33 135 111

302 311 689

Nissan, +++

6

190 708

91 288 008

Nyköpingsån, +

1 332 6 214

34 524 52 244

43 315

Piteälven, +

Råån, ++

14 792

52 644

Rönne å, +

4 229

797 158 584 43 612

Skellefteälven

298

32 003

SOU 2007:60 Bilaga B 14

VATTENDRAG, förändrad återkomsttid

Sluten bebyggelse,

m

Hög bebyggelse,

m

Låg

bebyggelse,

m

2

Fritids- bebyggelse,

m

2

Friliggande bebyggelse,

st

Industrio mråde, m

2

Suseån, +++

6 030

23 637

2

3 356

Svartån, Västerås, + 27 168 1 355

862 17 186 370 333 691

Svartån, Hjälmaren, Eskilstunaån, -

6 649 23 899

85 669 173 875 265 419 928

Svartån, Motala ström, - 2 252 1 781 179 923 175 840

90 262 795

Säveån, +++

86 4 320

37 858 6 264 33

11 995

Tabergsån, ++

74 508 43 650

39 710

16

96 536

Testeboån, -

205 292 91 599 110 1 452 123

Tidan, +

4 734 1 262 206 581 7 350 64

70 280

Trosaån, -

20 874

4

40 200

Tämnarån, -

8 624

20

28 236

Umeälven, ++

115 162

566

17 520

Vindelälven, +

177

132

Viskan, +++

35 823 3 945

97 584 439 132 576 160

Voxnan, -

22 616 198 550

80 156 190

Västerdalälven, -

96 222 804 408 19 092 1 216 432 530

Ångermanälven

470 235 312

156 511 317

Ätran, +++

7 587

114 183 80 351 216 303 192

Örekils- och Munkedalsälven, ++

6 775

1

16 073

Arealsuppgift utan tillhörighet

26 053 149 265

1 685

Totalt

608 500 927 422 7 755 125 1 757 843 10 394 13 612 227

Bilaga B 14 SOU 2007:60

Tabell 5.4 Skadekostnad för befintlig bebyggelse till följd av översvämning (MSEK). Observera att kostnaderna endast gäller för befintlig bebyggelse år 2006. Ingen hänsyn har tagits till framtida exploateringsområden. Kostnadsberäkning enligt schablon, tabell 5.2

VATTENDRAG KATEGORI, MSEK

MSEK

Sluten

bebyggelse

Hög bebyggelse

Låg bebyggelse

Fritidsbebyggelse

Friliggande

byggnad

Industriområde

Totalt

Arbogaån 8 6 205 7 100 41 367 Byälven 37 3 89 145 20 295 Dalälven 40 10 526 24 658 142 1 398 Delångersån 17 2 85 49 152 Emån 11 191 0 99 11 312 Faxälven 2 47 49 Fjällsjöälven 3 3 Fyrisån 262 206 177 4 79 728 Gavleån 0 42 440 56 293 424 1 254 Gullspångsälven 3 0 118 11 115 55 302 Göta älv, Nordre älv

0 4 60 3 26 214 307

Hedströmmen

40

13 67

Helge å

99

795

71 133 1 105

Hjälmaren

Indalsälven 0 86 0 211 28 326 Kalixälven 108 20 8 136 Klarälven 122 256 905 342 114 1 739 Kolbäcksån 84 7 333 85 510 Lagan 30 64 310 6 95 12 516 Lidan, Flian 118 275 214 23 67 697 Ljungan 1 48 94 45 187 Ljusnan 2 7 211 3 348 44 615 Luleälven 15 6 99 27 148 Lyckebyån 14 4 4 22 Moälven 89 6 38 16 149 Munkedalsälven 5 0 1 7 Mälaren 0 4 7 5 16 Mörrumsån 1 0 134 154 62 351 Nissan 0 189 47 58 293 Nyköpingsån 2 9 34 7 35 9 96 Piteälven 1 33 34 Råån 15 1 11 26 Rönne å 6 1 157 6 42 0 212 Skellefteälven 0 32 44 76 Suseån 8 23 1 1 34 Svartån 38 2 1 2 190 67 300 Svartån, Hjälmaren, Eskilstunaån

9 33 85 25 84 236

SOU 2007:60 Bilaga B 14

VATTENDRAG KATEGORI, MSEK

MSEK

Sluten

bebyggelse

Hög bebyggelse

Låg bebyggelse

Fritidsbebyggelse

Friliggande

byggnad

Industri-

område

Totalt

Svartån, Motala ström

3 2 178 17 47 53 301

Säveån 0 6 37 1 16 2 63 Tabergsån 104 61 39 8 19 232 Testeboån 203 13 57 290 564 Tidan 7 2 205 1 42 14 270 Trosaån 0 21 2 8 31 Tämnarån 9 14 6 28 Umeälven 114 325 4 442 Vindelälven 0 74 74 Viskan 50 6 97 0 70 115 337 Voxnan 32 197 45 31 305 Västerdalälven 135 796 3 758 87 1 778 Ångermanälven 1 233 83 102 419 Ätran 11 113 11 115 61 311 Örekilsälven 2 2 4 Bebyggelse utan tillhörighet

26

21

0 48

Totalt

852 1 298 7 678 250 5 655 2 722 18 407

Diskonterat nuvärde, kalkylränta 4%

318 1 881 61 1 385 667 4 510

Klimatscenarierna visar att delar av de områden som redan i dag har problem med höga flöden väntas att oftare till mycket oftare få översvämningar medan andra områden får mer sällan återkommande höga flöden. För att begränsa skadekostnaderna behövs förebyggande åtgärder för befintlig bebyggelse utföras. Det är också väsentligt att förhindra att ny bebyggelse lokaliseras till översvämningskänsliga områden samtidigt som befintliga regelverk tillämpas eller förändras.

5.4.3. Räddningsinsats och förebyggande åtgärder utmed vattendragen

I de kommunala räddningstjänsternas insatsrapportering för åren 1996

  • registreras ”vatten” som skadeorsak. Denna registrering kan inte separera skador från källaröversvämningar och andra översvämningar såsom från vattendrag. Statistiken från och med år 2005 särskiljer detta. Räddningsinsatsstatistiken är insamlad per

Bilaga B 14 SOU 2007:60

kommun vilket innebär att skadan inte nödvändigtvis härstammar från huvudvattendraget som är översvämningskarterat utan kan mycket väl härröra från ett annat vattendrag inom kommunen.

I Tabell 5.5 redovisas vattendrag där höga skadekostnader för översvämning beräknats och antal rapporterade genomförda kommunala räddningsinsatser med vatten som skadeorsak angetts. Dessa har sedan jämförts med antalet ansökningar för förebyggande åtgärder mot översvämning vilka kommunerna utmed vattendraget ansökt om. Tabellen visar att kommuner där översvämningar lett till att ett antal räddningsinsatser genomförts även i något större utsträckning sökt medel till förebyggande åtgärder mot översvämningar.

Tabell 5.5 Vattendrag med stora skadekostnader för översvämning (i relation till andra vattendrag) jämfört med antal rapporterade räddningstjänstinsatser (1996

  • och antal ansökningar om

statsbidrag (1986

  • till förebyggande åtgärder mot

översvämning.

VATTENDRAG Skadekostnad

totalt MSEK

Antal rapporterade räddningstjänstinsatser

Antal ansökningar om förebyggande åtgärder mot översvämning

100-års flödet beräknas i ett framtida klimat återkomma

Dalälven

1 398

39

11 Mindre ofta

Fyrisån 728 6 0 Mindre ofta Gavleån 1 254 7 3 Mindre ofta Helge å 1 105 51 24 Mycket oftare Klarälven 1 739 33 6 Mycket oftare Lidan, Flian 697 11 1 Ungefär lika ofta Ljusnan 615 15 6 Uppgift saknas Testeboån 564 1 1 Mindre ofta Umeälven 442 18 17 Oftare Västerdalälven 1 778 7 4 Mindre ofta

SOU 2007:60 Bilaga B 14

En av effekterna av klimatförändringar är en höjning av havsnivån, se kap. 4.3. För att kartlägga konsekvenserna av en sådan höjning längs kusterna har en analys utförts enligt följande modell:

En kartläggning har utförts av omfattningen av bebyggelse inom området 0 till +5 meter över havet, vilket gett en översiktlig riskbild över landet. Analysen har inte kunnat utföras noggrannare beroende på avsaknad av mer detaljerade terrängdata.

Areal bebyggelse mellan karterad strandlinje och höjdkurvan för +5 m har analyserats. Inget klimatscenario tyder dock på att havet kommer att nå till nivån + 5 m.

Enligt klimatscenarierna väntas 100-årsvattenståndet längs Sveriges kust bli som högst i Skåne, Blekinge och Kalmar län. Hur högt det väntas stiga varierar mellan de olika scenarierna, men ligger i detta område mellan 0,8 och 2 m över dagens medelvattennivå. Översvämningspolygonen har framställts för att kunna erhålla en jämförelse med mer noggrant analyserade referenskommuner, se avsnitt 5.6 och för att kunna erhålla en grov uppskattning av skadekostnaderna vid landets kuster.

Delar av landets kust utmed havet är känslig för skred, ras och erosion och kan utsättas för markförlust. Kostnader för detta är inte medtaget i denna analys utan har analyserats särskilt i kap 6 och 7.

Enligt analysen finns de högsta skadekostnaderna i Skåne län och detta beror på att höjdkurvan för +5 m befinner sig långt in i landet på grund av flack terräng. Skadekostnaderna för Stockholms län beror förmodligen på den relativt täta bebyggelsen på öarna och kusterna i skärgården.

Bilaga B 14 SOU 2007:60

Tabell 5.6 Areal bebyggelse, km

, mellan karterad strandlinje och

höjdkurvan för + 5m, fördelad per län och markslagsklass

Area km

2

Byggnadsyta

km

2

Area km

2

Byggnadsyta

km

Area km

Byggnadsyta

km

Area km

Län Sluten

bebyggelse

Sluten bebyggelse

Hög bebyggelse

Hög bebyggelse

Låg bebyggelse

Låg bebyggelse

Fritids- bebyggelse

Blekinge 0,7 0,5 0,3 0,1 5,4 1,1 2,3 Gotland 0,0 0,0 5,6 0,0 2,2 0,4 1,4 Gävleborg 0,3 0,2 0,3 0,1 3,2 0,6 2,1 Halland 0,0 0,3 0,5 0,2 6,7 1,4 6,6 Kalmar 0,0 0,3 0,7 0,3 9,8 2,0 5,9 Norrbotten 0,2 0,2 0,9 0,4 7,0 1,4 0,3 Skåne 3,4 2,6 5,2 2,1 35,0 7,0 10,8 Stockholm 1,2 0,9 1,2 0,5 14,9 3,0 28,3 Södermanland 0,1 0,1 0,4 0,2 3,0 0,6 3,3 Uppsala 0,6 0,5 0,2 0,1 4,5 0,9 4,3 Västerbotten 0,0 0,0 0,0 0,0 4,7 0,9 2,6 Västernorrland 0,1 0,1 0,2 0,1 2,6 0,5 2,8 Västra Götaland

0,7 0,6 0,6 0,2 9,8 2,0 1,3

Östergötland 0,1 0,1 0,1 0,0 1,8 0,4 0,9

Fortsättning Tabell 5.6

Byggnadsyta

km

2

Antal Byggnadsyta

km

Area km

Byggnadsyta

km

Län Fritids-

bebyggelse

Friliggande

byggnad

Friliggande

byggnad

Industri-

område

Industri-

område

Blekinge 0,1 1

533 0,2 4,6 0,9

Gotland 0,1 860 0,1 0,0 0,0 Gävleborg 0,1 977 0,1 7,0 1,4 Halland 0,3 4

122 0,4 6,5 1,3

Kalmar 0,3 3

905 0,4 4,6 0,9

Norrbotten 0,0 190 0,0 9,5 1,9 Skåne 0,5 4

512 0,5

25,1 5,0

Stockholm 1,4 9

686 1,0 7,1 1,4

Södermanland 0,2 1

357 0,1 3,3 0,7

Uppsala 0,2 2

042 0,2 4,2 0,8

Västerbotten 0,1 1

667 0,2 3,6 0,7

Västernorrland 0,1 1

462 0,1 6,5 1,3

Västra Götaland

0,1 892 0,1 14,3 2,9

Östergötland 0,0 461 0,0 5,2 1,0

SOU 2007:60 Bilaga B 14

Tabell 5.7 Skadekostnader vid översvämning av bebyggelse lokaliserad lägre än +5 m längs kusten uppdelat per län (MSEK). Kostnadsberäkning enligt schablon, Tabell 5.2. Observera att kostnaderna endast gäller för befintlig bebyggelse år 2006. Ingen hänsyn har tagits till framtida exploateringsområden.

LÄN Sluten

bebyggelse

Hög bebyggelse

Låg bebyggelse

Friliggande

byggnad

Fritids- bebyggelse

Industriområde

Summa

Blekinge

1 710 476 5 368 764 327 912 9 556

Gotland 102 0 2 213 429 201 6 2 950 Gävleborg 848 483 3 161 487 305 1 408 6 693 Halland 1 036 633 6 680 2 055 935 1 290 12 629 Kalmar 1 105 1 027 9 728 1 947 842 913 15 561 Norrbotten 582 1 258 6 953 95 42 1 907 10 837 Skåne 8 940 7 226 34 605 2 249 1 536 5 014 59 570 Stockholm 3 110 1 683 14 767 4 828 4 035 1 411 29 833 Södermanland 376 619 2 993 677 473 658 5 796 Uppsala 1 671 296 4 432 1 018 608 844 8 868 Västerbotten 101 54 4 671 831 375 725 6 757 Västernorrland 360 240 2 605 729 401 1 303 5 638 Västra Götaland 1 935 778 9 684 445 180 2 864 15 886 Östergötland 281 88 1 734 230 125 1 044 3 500 Summa 22 155 14 860 109 594 16 781 10 385 20 299 194

075

kommunredovisningar

För att skapa en relativ jämförelse till den översiktliga analysen över förhållandena i landet har tre kommuner valts för mer detaljerade studier. Kommunerna har valts ut utifrån klimatförändringarnas varierande påverkan i olika delar av landet. Utgående från dessa detaljerade studier följer en diskussion över den totala problembilden i landet.

Bilaga B 14 SOU 2007:60

Uppdraget till detaljstuderade kommuner var följande:

1. Utgående från mer detaljerade terrängdata, som kommunen har tillgång till, och SMHI:s scenarier över framtida 100-års havsvattenstånd (extrema vindförhållanden), se tabell nedan, redovisa mängden befintliga byggnader och bebyggelsegrupper (samhällen, tätorter etc.) som riskerar att översvämmas längs kusten. SMHI:s scenarier över dagens och framtidens 100årsvattenstånd bifogas.

2. Utgående från uppgifterna i fråga 1 redovisa i vilken omfattning kommunen planerar nybebyggelse som kan riskera att översvämmas längs kusten.

3. Ange hur kommunen idag hanterar risker avseende höga vattenstånd i planering och byggande, exempelvis beskriva om eventuella säkerhetsmarginaler fastställs vid höjdsättning av bebyggelseområden och avvattningssystem.

4. Grovt bedöma kostnaderna för uppkomna skador eller skadeavhjälpande åtgärder för nämnda havsvattenstånd.

Tabell 5.8 Vattenstånd att studera vid analyser för respektive specialstudie. Första kolumnen visar differensen mellan dagens medelvattenstånd och 100-årsvattenståndet i ett framtida klimat (2071

2100). Andra kolumnen redovisar differensen mellan dagens och framtidens 100-års vattenstånd. Beräkningarna är utförda av Rossby Centre, SMHI. För Göteborg baseras beräkningarna på den analys som Göteborgs stad genomfört om extrema vädersituationer, där den globala höjningen på 88 cm adderats till dagens 100-årsvattenstånd (extremt HHW år 2100).

Kommun 100-årsvattenstånd i framtida klimat (m)

Förändring i 100-års vattenstånd (m)

Sundsvall 1,36

0,18

Ystad 1,93

0,95

Göteborg Utanför modellområdet +0,90 (enligt särskild analys)

SOU 2007:60 Bilaga B 14

Ystads kommun har beräknat översvämmade ytor dels vid 1 m vattenståndshöjning och dels vid 2 m vattenståndshöjning. Ytorna redovisas i tabellen nedan.

Tabell 5.9 Omfattning av värden som kan översvämmas vid höjning av havsvattennivån i Ystads kommun

Havsnivåhöjning 0

  • meter

1

  • meter 0−2 meter

Mark Översvämmat område m

2

000 000 2 100 000 4 100 000

Naturreservat m

1

000 000 900 000 1 900 000

Infrastruktur m Järnväg 2

500 2 500

Riksväg 700 3

000 3 700

Övrig väg

5

000 15 000 20 000

Ledningar m Vatten 2

000 5 000 7 000

Avlopp 5

000 10 000 15 000

Fjärrvärme 1

000 2 000 3 000

Fiber 500 500 El/tele 2

000 7 000 9 000

Byggnader Offentliga byggnader m

4

000 7 000 11 000

antal 3 10 13 Bostad m

6

500 20 000 26 500

antal 45 110 155 Industri m

15

000 12 000 27 000

antal 20 30 50

Översvämningskonsekvenser

Området med 1,0 m vattenståndshöjning, vilken redovisas i tabellen, motsvarar ungefär det nya normalvattenståndet för Ystad. De byggnader och anläggningar som finns inom detta område måste antingen skyddas med åtgärder som exempelvis invallning eller att byggnaderna omlokaliseras. För området med ungefär +2 m vattenståndshöjning utgörs av 100-års vattenståndet enligt SMHI:s beräkningar. Här kommer således byggnader och anläggningar att drabbas av översvämningar ca en gång vart 100:e år.

Bilaga B 14 SOU 2007:60

Sammanfattningsvis översvämmas 4,1 km

mark vid en vatten-

ståndshöjning på 2 m. Detta motsvarar ca 1,2 % av kommunens totala yta (352 km

2

). Områdena som svämmas över är i huvudsak

naturområden. Dessa har högt miljövärde samt stor kulturell och ekonomisk betydelse. Drygt hälften är idag naturreservat.

Bebyggelse som skadas vid en vattenståndshöjning av 2 m redovisas i tabellens högra kolumn och uppgår till sammantaget ca 64 500 m

2

.

Hamn och stationsområdet (I), Ystads teater (II), en del av den gamla staden och en del av det relativt nya området (ca 15 år) Gjuteriet (III) i Ystad stad kommer att svämmas över.

Figur 5.3 Bebyggelse i Ystads kommun som kan komma att översvämmas

Reningsverket (IV) och dess huvudledning som följer väg 9 strax väster om Ystad kommer delvis översvämmas.

I Sandskogen kommer Saltsjöbadens hotell att ligga i vattenbrynet och resten av stranden och dynerna att ligga i havet. Delar av Löderups strandbad kommer att översvämmas.

I riskområdena planeras för närvarande ingen ny bebyggelse av bostäder. I dess absoluta närhet finns Nybrostrand, vilket redan idag är ett populärt nybyggnadsområde. Ett nytt område väster/norr/söder om befintlig bebyggelse planeras att exploateras till nästa år se figur 5.4. I det nuvarande nybyggda området har en pump installerats för att sänka grundvattennivån.

SOU 2007:60 Bilaga B 14

Figur 5.4 Bostadsområden i Nybrostrand, Ystads kommun

I Ystads Hamn planeras investeringar i miljardklassen genom utveckling samt utbyggnad av hamnen och dess verksamheter.

Konsekvenser och kostnader

Att beräkna de exakta kostnaderna för översvämningsskador till följd av klimatförändringarna låter sig endast göras på en översiktlig nivå. För Ystads del är kostnadsbedömningen utförd i två steg, dels för de områden som långsiktigt kommer att hamna under det nya medelvattenståndet om inga åtgärder vidtas, dels för de område som drabbas av det framtida 100-års vattenståndet.

Kostnaderna har beräknats genom att uppskatta marknadsvärdet för de byggnader som hamnar under medelvattenståndet och redovisas i tabell 5.10. För de byggnader som drabbas av 100-års vattenståndet har kostnaderna beräknats genom nyckeltal angivna i delbetänkandet för Mälaren, Hjälmaren och Vänern (SOU 2006:94). Denna kostnad är satt till 3 500:-/m

2

översvämmad

byggnadsyta och utgår från Länsförsäkringars skadestatistik för översvämningarna 2001.

I tabell 5.10 har marknadsvärdet för byggnader uppskattats till 20 000:-/m

för bostäder och offentliga byggnader och 15 000:-/m

2

för industribyggnader. Kostnader för nya vattenledningar uppgår till 1 000:-/m och för avloppsledningar till 1 500:-/m. Fjärrvärme

Bilaga B 14 SOU 2007:60

bedöms kosta 2 500:-/m. El-, tele- och fiberledningar bedöms kosta 500:-/m.

Kostnader för tekniska försörjningssystem och infrastruktur är hämtade från erfarenhetsvärden. Samtliga kostnader är redovisade i 2006 års nivå. I tabellen nedan har de byggnader som ligger under 1 metersnivån bedömts bli drabbade av en totalskada alternativt behöva omlokaliseras. Värdet på dessa har därför satts till marknadsvärdet.

Tabell 5.10 Skadekostnader för byggnader och infrastruktur vid översväm-

ning i Ystads kommun (MSEK)

0-1 m Kostnad

MSEK

1-2 meter Kostnad

MSEK

Mark Översvämmat område 2000000 m

2

2100000 m

Naturreservat 1000000 m

2

900000 m

Infrastruktur Järnväg

2500 m

Europaväg och Riksväg

700 m 5,5

3000 m

Övrig väg

5000 m

15000 m

Ledningar Vatten

2000 m

5000 m

Avlopp

5000 m 7,5

10000 m

Fjärrvärme

1000 m 2,5

2000 m

Fiber

500 m

El/tele

2000 m

7000 m

Byggnader Offentliga byggnader

4000 m

2

7000 m

24,5

3 st

10 st

Bostad 6500 m

2

20000 m

45 st

110 st

Industri 15000 m

2

12000 m

20 st

30 st

Summa kostnader

473,5

106,5

Göteborg genomförde under 2006 en utredning rörande extrema vädersituationer i syfte att utreda ett antal frågeställningar om beredskap, kunskap, risk och åtgärder. I föreliggande utredning har

SOU 2007:60 Bilaga B 14

en sammanfattande analys gjorts med 2006 års utredning som grund samt med koppling till kommande havsnivåförändringar.

Göteborg har delat in staden i tre zoner: zon A, Torshamnen, zon B, Centrala staden, zon C, Lärjeholm.

Zonerna hänvisar till kartor vilka finns att ladda ner från Göteborgs stads hemsida. Inom zon B, centrala staden, bedöms ca 40 000 arbetsplatser och ca 30 000 boende tillkomma fram till år 2025. En grov uppskattning är att ca 2/3 av dessa kan komma att lokaliseras till idag utfyllda låglänta områden. Åtgärder kan komma att behöva vidtas på grund av att de ligger lågt i förhållande till dagens och framtida havsnivåer.

Fram till 2003 arbetade Göteborg med en säkerhetsmarginal till högsta högvatten på ca en halvmeter. Denna säkerhetsmarginal gällde för grundläggning av bebyggelsen. Staden har i samband med att Göteborgs vattenplan fastställdes beslutat att för ny bebyggelse ska säkerhetsmarginalen utökas med ytterligare en halv meter om inte andra extraordinära åtgärder vidtas (som t.ex. invallning pumpning av bräddavlopp etc.). Siffran en halv meter är hämtad från scenariot att havsnivån förväntas stiga mellan 0,1

  • m på

100 år. Göteborg har valt att analysera effekterna utgående från en nivå mitt i detta spann. I denna utredning har nivån +0,9 m valts.

Under nästkommande år har Göteborgs kommun för avsikt att påbörja en förstudie avseende höga vattenstånd. Studien ska utreda om problem finns för den befintliga bebyggelsen. Vidare ska utredningen behandla gamla kajkonstruktioner, sättningsbenägen mark samt avloppssystem m.m. Detta för att kunna utfärda rekommendationer att användas såväl vid stadsplanering samt ny- och ombyggnation.

Konsekvenser och kostnader

För de tre zonerna har Göteborg beräknat den totala byggnadsytan som berörs av översvämningar inom fyra markanvändningskategorier. Försäkringskostnaden för den skada som skulle uppstå om hela detta område skulle drabbas av ett vattenstånd på HHW+ 0,9 m uppgår till 7,5 miljarder. Beräkningarna baseras på en för-

Bilaga B 14 SOU 2007:60

säkringskostnad om 3 500:-/m

2

enligt delbetänkandet för Mälaren,

Hjälmaren och Vänern (SOU 2006:94).

Denna beräkning innehåller inte kostnader för en permanent översvämning som den globala vattenståndökningen kan ge upphov till. Då Göteborg ligger utanför modellområdet för de hydrologiska beräkningarna har inte denna kostnad kunnat beräknas.

Dock kan konstateras att marknadsvärdet för befintliga fastigheter inom zon B, centrala Göteborg, och är belägna under HHW+0,5 m uppgår till ca 28 miljarder kronor för enbart fastigheter, vilket motsvarar ca 26 500:-/m

. Läggs kostnader för det allmänna till såsom infrastruktur m.m. så uppskattar Göteborgs kommun de totala kostnaderna till 2

  • ggr den summan. Mer specifik har Göteborg inte kunnat vara när det gäller kostnader.

SOU 2007:60 Bilaga B 14

Ta be ll 5 .1 1 A real er f ö r b yggn ad er f ö r ol ik a h av svat ten n ivåer i G ö te b o rg

Ar ea l-

be rä kni nga r By gg na ds -

ar ea ( m ²)

Bo stä de r Ve rk sam -

he te r Off en tl ig t Ha nde l

Ma rk -

ni vå< = M ar k (m² ) (B ) % av

ak tue ll

mar ka re a

(I) % a v

ak tue ll

mar ka re a

(O) % av

ak tu el l

mar ka re a

(H) % av

ak tue ll

mar ka re a

tot al

by gg nad s-

ar ea

% a v

tot al

mar ka re a

Zo n A +1 1. 5 4 60 2 326 10 71 0 0, 23 % 29 958 0, 65 % 323 0, 01 % 12 09 0, 03 % 55 506 1, 21 %

+1 2. 0 7 46 2 555 31 83 8 0, 43 % 65 426 0, 88 % 22 56 0, 03 % 14 04 0, 02 % 137 376 1, 84 %

+1 2. 4 10 529 415 58 27 6 0, 55 % 142 683 1, 36 % 65 05 0, 06 % 17 39 0, 02 % 263 364 2, 50 %

Zo n B +1 1. 8 2 85 9 251 58 96 5 2, 06 % 269 953 9, 44 % 30 889 1, 08 % 58 658 2, 05 % 453 046 15 ,84 %

+1 2. 3 5 94 5 604 110 528 1, 86 % 648 526 10 ,91 % 65 395 1, 10 % 153 012 2, 57 % 1 053 006 17 ,71 %

+1 2. 7 7 75 7 218 168 646 2, 17 % 875 000 11 ,28 % 101 592 1, 31 % 199 485 2, 57 % 1 440 134 18 ,57 %

Zo n C +1 2. 0 3 02 5 728 2 143 0, 07 % 166 822 5, 51 % 7 0, 00 % 17 27 0, 06 % 174 312 5, 76 %

+1 2. 5 4 08 1 773 2 922 0, 07 % 325 221 7, 97 % 7 0, 00 % 38 40 0, 09 % 338 465 8, 29 %

+1 2. 9 4 68 7 087 4 144 0, 09 % 412 591 8, 80 % 10 0, 00 % 76 46 0, 16 % 434 559 9, 27 %

To ta lt

Scen ar io 1 (H HW) 10 487 305 71 81 8 0, 68 % 466 733 4, 45 % 31 219 0, 30 % 61 594 0, 59 % 682 864 6, 51 %

Sc en ar io 2 (H HW

+0. 5 m) 17 489 932 145 288 0, 83 % 1 039 173 5, 94 % 67 658 0, 39 % 158 256 0, 90 % 1 528 847 8, 74 %

Sc en ar io 3 (H HW

+0. 9 m) 22 973 720 231 066 1, 01 % 1 430 274 6, 23 % 108 107 0, 47 % 208 870 0, 91 % 2 138 057 9, 31 %

Ta be ll 5 .1 1 A real er f ö r b yggn ad er f ö r ol ik a h av svat ten n ivåer i G ö te b o rg

Ar ea l-

be rä kni nga r By gg na ds -

ar ea ( m ²)

Bo stä de r Ve rk sam -

he te r Off en tl ig t Ha nde l

Ma rk -

ni vå< = M ar k (m² ) (B ) % av

ak tue ll

mar ka re a

(I) % a v

ak tue ll

mar ka re a

(O) % av

ak tu el l

mar ka re a

(H) % av

ak tue ll

mar ka re a

tot al

by gg nad s-

ar ea

% a v

tot al

mar ka re a

Zo n A +1 1. 5 4 60 2 326 10 71 0 0, 23 % 29 958 0, 65 % 323 0, 01 % 12 09 0, 03 %

Ta be ll 5 .1 1 A real er f ö r b yggn ad er f ö r ol ik a h av svat ten n ivåer i G ö te b o rg

Ar ea l-

be rä kni nga r By gg na ds -

ar ea ( m ²)

Bo stä de r Ve rk sam -

he te r Off en tl ig t Ha nde l

Ma rk -

ni vå< = M ar k (m² ) (B ) % av

ak tue ll

mar ka re a

(I) % a v

ak tue ll

mar ka re a

(O) % av

ak tu el l

mar ka re a

(H) % av

ak tue ll

mar ka re a

tot al

by gg nad s-

ar ea

% a v

tot al

mar ka re a

Zo n A +1 1. 5 4 60 2 326 10 71 0 0, 23 % 29 958 0, 65 % 323 0, 01 % 12 09 0, 03 % 55 506 1, 21 %

+1 2. 0 7 46 2 555 31 83 8 0, 43 % 65 426 0, 88 % 22 56 0, 03 % 14 04 0, 02 % 137 376 1, 84 %

+1 2. 4 10 529 415 58 27 6 0, 55 % 142 683 1, 36 % 65 05 0, 06 % 17 39 0, 02 % 263 364 2, 50 %

Zo n B +1 1. 8 2 85 9 251 58 96 5 2, 06 % 269 953 9, 44 % 30 889 1, 08 % 58 658 2, 05 % 453 046 15 ,84 %

+1 2. 3 5 94 5 604 110 528 1, 86 % 648 526 10 ,91 %

55 506 1, 21 %

+1 2. 0 7 46 2 555 31 83 8 0, 43 % 65 426 0, 88 % 22 56 0, 03 % 14 04 0, 02 % 137 376 1, 84 %

+1 2. 4 10 529 415 58 27 6 0, 55 % 142 683 1, 36 % 65 05 0, 06 % 17 39 0, 02 % 263 364 2, 50 %

Zo n B +1 1. 8 2 85 9 251 58 96 5 2, 06 % 269 953 9, 44 % 30 889 1, 08 % 58 658 2, 05 % 453 046 15 ,84 %

+1 2. 3 5 94 5 604 110 528 1, 86 % 648 526 10 ,91 % 65 395 1, 10 % 153 012 2, 57 % 1 053 006 17 ,71 %

+1 2. 7 7 75 7 218 168 646 2, 17 % 875 000 11 ,28 % 101 592 1, 31 % 199 485 2, 57 % 1 440 134 18 ,57 %

Zo n C +1 2. 0 3 02 5 728 2 143 0, 07 % 166 822 5, 51 % 7 0, 00 % 17 27 0, 06 % 174 312 5, 76 %

+1 2. 5 4 08 1 773 2 922 0, 07 % 325 221 7, 97 % 7 0, 00 % 38 40 0, 09 % 338 465 8, 29 %

+1 2. 9 4 68 7 087 4 144 0, 09 % 412 591 8, 80 % 10 0, 00 % 76 46 0, 16 % 434

65 395 1, 10 % 153 012 2, 57 % 1 053 006 17 ,71 %

+1 2. 7 7 75 7 218 168 646 2, 17 % 875 000 11 ,28 % 101 592 1, 31 % 199 485 2, 57 % 1 440 134 18 ,57 %

Zo n C +1 2. 0 3 02 5 728 2 143 0, 07 % 166 822 5, 51 % 7 0, 00 % 17 27 0, 06 % 174 312 5, 76 %

+1 2. 5 4 08 1 773 2 922 0, 07 % 325 221 7, 97 % 7 0, 00 % 38 40 0, 09 % 338 465 8, 29 %

+1 2. 9 4 68 7 087 4 144 0, 09 % 412 591 8, 80 % 10 0, 00 % 76 46 0, 16 % 434 559 9, 27 %

To ta lt

Scen ar io 1 (H HW) 10 487 305 71 81 8 0, 68 % 466 733 4, 45 % 31 219 0, 30 % 61 594 0, 59 % 682 864 6, 51 %

Sc en ar io 2 (H HW

+0. 5 m) 17 489 932 145 288 0, 83 % 1 039 173 5, 94 % 67 658 0, 39 % 158 256 0, 90 % 1 528 847 8, 74 %

Sc en ar io 3 (H HW

+0. 9 m) 22 973 720 231 066 1, 01 % 1 430 274 6, 23 % 108 107 0, 47 % 208 870 0, 91 % 2 138 057 9, 31 %

559 9, 27 %

To ta lt

Scen ar io 1 (H HW) 10 487 305 71 81 8 0, 68 % 466 733 4, 45 % 31 219 0, 30 % 61 594 0, 59 % 682 864 6, 51 %

Sc en ar io 2 (H HW

+0. 5 m) 17 489 932 145 288 0, 83 % 1 039 173 5, 94 % 67 658 0, 39 % 158 256 0, 90 % 1 528 847 8, 74 %

Sc en ar io 3 (H HW

+0. 9 m) 22 973 720 231 066 1, 01 % 1 430 274 6, 23 % 108 107 0, 47 % 208 870 0, 91 % 2 138 057 9, 31 %

Bilaga B 14 SOU 2007:60

5.6.3. Sundsvall

Sundsvalls kommun har en digital primärkarta som täcker ungefär halva kommunens kuststräcka och inom det området finns större delen av den permanenta bebyggelsen. Därför bedöms bortfallet i de redovisade beräkningarna vara relativt litet.

Ur primärkartan har en terrängmodell skapats på vilken 100-årsvattenståndet markerats. En GIS-analys utförts som redovisar vilka byggnader som hamnar inom riskområdet.

Ökningar i 100-års vattenståndet är begränsade i och med den motverkande effekt som den pågående landhöjningen för med sig, se tabell nedan.

Tabell 5.12 Vattenståndsförändringar i havet för Sundsvall

100-årsvattenstånd för

perioden 2071

  • enligt det högsta scenariot. (m över medelvattenståndet för perioden 1903 till 1998).

Skillnad i 100-årsvattenstånd 2071

  • högt scenario, och 1961
  • (m)

Sundsvall 1,36 0,18

Med den relativt lilla ökningen (+0,18 m) i vattenståndsnivå och rådande topografi i Västernorrland blir effekterna små. För Sundsvalls kommun riskerar endast enskild bebyggelse, ofta fritidshus, för översvämningar. Antalet uppgår till ca 50 stycken.

Konsekvenser och kostnader

De ekonomiska effekterna för bebyggelse som i dag ligger inom framtida 100-års vattenstånd kan översiktligt sättas till fastigheternas taxerings- eller marknadsvärde. En grov bedömning, som bedöms ligga i överkant, då de flesta av fastigheterna utgörs av fritidsbebyggelse, är att åsätta varje enskild fastighet ett värde av 1 miljon kronor. Kostnaden inom Sundsvalls kommun skulle då begränsas till ca 50 miljoner kronor.

Om skadekostnaden används som beräkningsgrund uppgår kostnaderna till ca 17,5 miljoner, (3 500:-/m

, total yta ca 5 000 m

).

SOU 2007:60 Bilaga B 14

5.6.4. Kommentarer till kommunanalyserna

De studier som utförts inom de utvalda kommunerna visar att förutsättningarna och problembilden varierar högst avsevärt mellan kommunerna avseende konsekvenserna av ett framtida 100-års vattenstånd. De kommuner som bedöms drabbas värst av klimatförändringarna har redan i dag en god medvetenhet om problemet och har arbetat och arbetar aktivt med frågeställningarna.

Det som kan konstateras är att både Ystads och Göteborgs kommun till vissa delar väljer att fortsätta med exploateringar inom riskområden, men detta tillsammans med åtgärder för att förebygga eller minimera konsekvenserna.

Längre norrut i landet blir inte förändringarna i havsvattenståndet lika stora och de studier som utförts av Sundsvalls kommun antyder att problemställningen för framtida bebyggelse kan hanteras med en medveten planering. Åtgärder och kostnader för framtida bebyggelse bedöms i huvudsak inrymmas i normal planering och byggande.

Att extrapolera resultatet från Sundsvall till resten av Norrland är vanskligt. Den topografi som finns i Sundsvalls kommun och Västernorrland i övrigt, med bland annat Höga Kusten, gör att utbredningen av 100-års vattenståndet blir begränsat. För Västerbotten och Norrbotten med betydligt flackare kustlinje kan konsekvenserna bli mer omfattande.

En jämförelse med den rikstäckande analysen, se kap. 5.5, har utförts för de tre kommunerna i syfte att bedöma relevansen i de rikstäckande beräkningarna. I och med att den rikstäckande beräkningen gjorts för byggnader som ligger ända upp till 5 meters nivån fås en överskattning av antalet drabbade byggnader. Genom att studera förhållandena för Sundsvall och Ystad och de skillnader som finns mellan den rikstäckande beräkningen och kommunens detaljerade beräkning kan en uppskattning göras för resten av landet.

Bilaga B 14 SOU 2007:60

Tabell 5.13 Jämförelse mellan beräkningar för den rikstäckande analysen

samt för de specialstuderade kommunerna, omfattning av byggnader

Ystad Sundsvall Hög

bebyggelse

Industri- område

Friliggande byggnad

Hög bebyggelse

Industriområde

Friliggande byggnad

Rikstäckande beräkning

0,28 km

2

markyta

1,3 km

2

markyta

859 st 0,06 km

markyta

2,1 km

markyta

849 st

Kommunens beräkning

<0,1 km

2

markyta

0,25km

2

markyta

168 st 0

<0,1km

markyta

50 st

I tabellen ovan redovisas dels den översvämmade markytan för hög bebyggelse och industriområden dels antal friliggande byggnader som drabbas. I beräkningen av jämförelsetal mellan de olika analyserna har antalet friliggande byggnader använts.

För Ystad ger detta att den rikstäckande analysen överskattar översvämningskonsekvenserna med 5 ggr (859/168). För Sundsvall blir denna siffra 17 ggr (849/50).

Skillnaderna mellan den rikstäckande analysen och de utvalda kommunerna är mycket stora. Resultatet för de arealer av bebyggelse som hotas av höga havsnivåer under 5 m kurvan bör kraftigt reduceras. Slutsatser på nationell nivå kan inte göras med undersökningens lilla urval. Varje kommun eller region bör själva utföra egna analyser av bebyggelsearealer med avseende på utbredningen av 100-års vattenståndet.

I södra Sverige kommer det inte att enbart att röra sig om skadekostnader för tillfälligt översvämmade byggnader. Områden kommer att permanent läggas under vatten eller för att förhindra detta vallas in. Dessa kostnader är svåra att överblicka och har inte analyserats för landet som helhet. För Ystad visar en översiktlig beräkning att kostnaderna för permanent översvämmad bebyggelse under nya medelvattenståndet uppgår till 5 ggr den bedömda skadekostnaden för tillfälligt översvämmad bebyggelse, se tabell för Ystad.

SOU 2007:60 Bilaga B 14

Det allra effektivaste sättet för att undvika översvämningsskador på bebyggelse är att inte bygga inom områden som riskerar att översvämmas. Redan idag finns ett mycket stort kapital investerat i bebyggelse inom områden som är utsatta för eller kan komma att utsättas för översvämning. Det gäller för såväl dagens klimat som för kommande klimatförändringar. Kapitalet finns både i enskilda byggnaderna och i tillhörande infrastruktur. Det finns också ett stort intresse för ett fortsatt byggande nära vatten. Klimatförändringarna sker successivt vilket medför att varierande vattenstånd kommer att råda under bebyggelsens livslängd. För att undvika att ny bebyggelse lokaliseras på mark som är hotad eller med tiden kan komma att bli hotad av översvämningar är det viktigaste instrumentet den kommunala fysiska planeringen. Ett förändrat klimat skapar förändrade hydrologiska förutsättningar och osäkerheter finns kring klimatets utveckling och konsekvenserna för markens användbarhet för bebyggelse. Effekter av förändrat klimat bör beaktas vid kommande planläggning och vid osäkra förhållanden kan ökade säkerhetsmarginaler behöva användas.

Åtgärder som syftar till att dämpa flödet

Reglerade vattendrag är byggda för att kunna utvinna vattenkraft och med dammar byggda för vattenkraftsproduktion, inte för att dämpa flöden. Viss dämpning kan dock ske genom förändrad hantering av befintliga regleringsanläggningar genom t.ex. förändrad tappningsstrategi inom befintliga vattendomar, dels genom att bygga ut ytterligare regleringskapacitet. En annan möjlighet är att avleda högvattenflöden till låglänta områden. Det förutsätter naturligtvis att skadorna på den översvämmade marken blir mindre än de skador som undviks. Tidigare studier (bl.a. SOU 2002:50) visar att möjligheterna att dämpa höga flöden med hjälp av regleringar är ytterst begränsade. Eventuellt kan mindre översvämningar förhindras. Användbarheten av denna metod är mycket begränsad i Sverige då flertalet dammar är byggda för vattenkraftproduktion och inte för flödesdämpning.

Förutsättningar för flödesdämpning är att dammarna är byggda för flödesdämpning samt att god kännedom om hydrologiska

Bilaga B 14 SOU 2007:60

förhållandena i vattendraget finns och att framtida nederbörd kan förutsägas.

En nackdel kan vara att intervallen mellan framtida översvämningstillfällen förlängs och att den vattendragsnära marken tas i anspråk för ytterligare bebyggelse. Därmed kan svårare skador orsakas om översvämningar inträffar.

Åtgärder som syftar till att öka avbördningskapaciteten i vattendraget

Flödet kan ökas genom att öka arean av vattendragets trånga sektioner t.ex. via rensning och genom ombyggnad av broar och dammar. Eventuellt kan vatten ledas över i en alternativ fåra.

All verksamhet i vatten innebär risk för skador och konsekvenser på miljön. På senare år har kraven på miljöhänsyn ökat. Det har medfört att många vattendrag inte rensas och underhålls och möjligheten att genomföra förändringar i de trånga sektionerna är begränsade. I vattendrag där klimatförändringar medför att flödet ökar och där det förekommer vattendragsnära bebyggelse eller infrastruktur kommer troligen åtgärder som innebär förändring av flödet i trånga sektioner att behöva vidtas.

När åtgärder i ett vattendrag vidtas bör det betraktas som en helhet eftersom att åtgärder på enskilda platser kan påverka flödet, erosionsbetingelser eller miljöpåverkan uppströms eller nedströms åtgärden.

Invallning

I syfte att erhålla ny åkermark genomfördes under början av 1900talet många invallningsföretag. Omfattningen var så stor att verksamheten fick särskilda regler i vattenlagstiftningen, regler som nu återfinns i miljöbalken och restvattenlagen. Permanent invallning av bebyggelse är mindre vanligt. Invallning kan bestå dels av en tät vall som håller vattnet ute, och dels av pumpar som pumpar ut nederbörd och dräneringsvatten som samlas innanför vallen. Invallningar kan vara permanenta eller sättas upp tillfälligt i ett akut skede. Permanenta vallar kan kompletteras med tillfälliga vallar i kortare passager, t.ex. vid väggenomförningar etc. där permanenta vallar är olämpligt.

SOU 2007:60 Bilaga B 14

De invallningar som är till för att dränera mark som ligger lägre än normalvattenståndet kräver i stort sett kontinuerlig pumpning med betydande driftkostnader som följd. Vid invallningar för extrema situationer kan den fasta installationen bestå av pumpgropar och därtill hörande fasta kopplingar. Pumpar, temporära barriärer och annan utrustning flyttas dit i översvämningsskedet.

Vallar kan medföra att marken innanför vallen nyexploateras eller att bebyggelsen förtätas. Stora skadekonsekvenser kan uppstå om vallen brister. Detta kan bero på felkonstruktion, bristande underhåll eller att marken översvämmas på grund av att vattnet stiger högre än vallen medger. Vallar kan således medföra ”falsk säkerhet”.

En invallning kan också ge negativa konsekvenser genom att vattendragets kapacitet begränsas/förändras och att områden för flödesdämpning försvinner.

Beredskap för en akut invallning bör finnas i de kommuner där förutsättning för omfattande översvämning råder. Tillgång till invallningsmaterial och pumpar bör finnas. Andra förutsättningar som bör vara kända är kännedom om t.ex. dagvattenledningar korsar eventuell invallning samt om möjlighet att stänga av dessa finns. Geotekniska förutsättningarna bör vara kända så att inte tillfälliga vallar orsakar skred och ras. Tillgång till personal som snabbt kan genomföra åtgärderna bör finnas.

Uppfyllnad

  • höjning av fastigheter

Risk för översvämningsskador kan minskas genom att mark fylls ut och höjs upp. Detta förutsätter att marken håller för ökad belastning. I vissa fall kan det vara intressant att höja enskilda hus. Exempelvis kan fritidshus på plintar lyftas upp med relativt små ekonomiska medel.

Uppfyllnader kan, liksom invallning, inkräkta på vattendragets kapacitet eller att markens stabilitet äventyras.

Anpassning av byggnader och konstruktioner

Enskilda byggnader kan anpassas för att eliminera eller minska skador. Källarvåningar kan konstrueras för att tåla tillfälligt eller långvarigt vattentryck. Skador kan minskas genom att installationer

Bilaga B 14 SOU 2007:60

för el och värme och ventilation inte placeras på översvämningsutsatta nivåer och genom att använda byggmaterial som tål vatten i utsatta delar av byggnader. Broar och dammar bör konstrueras så att de klarar en överdämning.

Anpassning av nyttjandet av fastigheter

Fastigheternas användning har stor betydelse för vilka skador som kan uppstå vid en översvämning. Kostnader för källaröversvämningar har ökat eftersom att källare numera ofta används som bostadsyta. Källare och våningar som kan drabbas av översvämning kan exempelvis nyttjas för andra ändamål och bör inte användas som bostadsyta.

Val av åtgärd

Val av åtgärd är en avvägning mellan risk och kostnader för de skador som kan uppstå vid en översvämning samt kostnaden för förebyggande åtgärder.

I en samhällsekonomisk analys måste även kostnader som inte direkt hänför sig till själva översvämningen vägas in, exempelvis samhällets kostnader för att hålla beredskap. Många intressenter är inblandade och ansvarsfördelningen samt kostnadsfördelning är inte tydlig. Eftersom skadorna inträffar relativt sällan har berörda parter ofta en begränsad kunskap både om risker och om ansvarsfördelning. Detta oavsett om ansvarsfördelningen verkligen är oklar eller om den är tydligt reglerad i lagstiftning eller genom avtal.

Samtliga ovan nämnda föreslagna åtgärder kan tillämpas på översvämning i vattendrag medan man vid översvämningar beroende på ökade havsnivåer har ett mer begränsat urval.

Åtgärder kan utföras både på enskild fastighet och kräva samverkan. Flödesdämpning eller ökning av flödeskapacitet måste som regel utföras i ett större sammanhang. Invallning kan vara aktuellt både för en enskild fastighet och större område medan anpassning av byggnader och nyttjande utförs på den enskilda fastigheten.

Val av åtgärd kan även vara avhängigt hur tidigt ett flöde kan förutsägas och hur snabbt vattnet stiger. Snabba flöden kräver mer

SOU 2007:60 Bilaga B 14

permanenta åtgärder medan långsamma flöden lättare kan hanteras med tillfälliga lösningar.

I akuta skeden uppstår ofta diskussioner både om flödesreglering, sektionsförändringar och skapande av alternativa avledningsvägar. Sådana åtgärder bör planeras i förväg så att beslut som fattas i en akut situation, ofta med bristfälligt underlag, inte blir felaktiga. Detta kan leda till betydande skador som vida överstiger nyttan av åtgärden.

Stor skillnad finns mellan områden med befintlig bebyggelse och områden där ny bebyggelse planeras. Betydande skador eller skaderisker krävs innan det är ekonomiskt att avveckla befintlig bebyggelse. Ny bebyggelse bör inte tillåtas i utsatta områden utan att förebyggande anpassningsåtgärder vidtas.

Referenser

GSD-Fastighetskartan, Specifikationen för Fastighetskartan, version 1.1. Lantmäteriet 2006 GSD-Terrängkartan, Specifikationen för Terrängkartan, version 1.2. Lantmäteriet 2006. Miljöbalken under utveckling, ett principbetänkande: Delbetänkande av Miljöbalkskommittén, Statens offentliga utredningar, SOU 2002:50 Personlig kommunikation med Dick Bengtsson, planarkitekt, och Erling Alm, tekniskchef Ystads kommun, 2007 Personlig kommunikation med Anders Erlandsson, Sundsvalls kommun, 2007. Personlig kommunikation med Ulf Moback, stadsbyggnadskontoret, Göteborgs kommun, 2007. Räddningsverket 2000. Översvämning. ISBN 91-7253-081-2 www.raddningsverket.se. Räddningsverket, Översiktlig översvämningskartering, rapporter för de i utredningen använda 56 vattendragen i pdf-format, 1998

  • Sidan uppdateras kontinuerligt.

http://naturolyckor.srv.se Översvämningshot. Risker och åtgärder för Mälaren, Hjälmaren och Vänern: Delbetänkande av Klimat- och sårbarhetsutredningen, Statens offentliga utredningar, SOU 2006:94.

Bilaga B 14 SOU 2007:60

6 Analys − skred och ras

I detta avsnitt redovisas en bedömning av hur förutsättningarna för skred, ras och erosion kan komma att förändras i samband med en klimatförändring, i enlighet med de klimatscenarier som presenterats, samt en bedömning av konsekvenserna för den bebyggda miljön. De genomförda bedömningarna är översiktliga och bygger på befintlig kunskap och det någorlunda rikstäckande underlagsmaterial som funnits tillgängligt.

De underliggande bedömningarna av jordrörelser (skred, ras, erosion och slamströmmar) har utarbetats inom en arbetsgrupp i samverkan mellan SGI, SGU, SRV, SMHI samt Vägverket konsult. En utförligare presentation av detta arbete finns i Fallsvik et al. (2007).

En bedömning av jordrörelser har gjorts i tre klasser: liten eller obetydlig förändring, ökning respektive minskning av benägenheten för

  • erosion i vattendrag och sjöar,
  • skred och ras,
  • ravinutveckling,
  • moränskred och slamströmmar.

Inom områden som bedöms få en ökad benägenhet för skred och ras har inom en 100-meterszon från sjö, vattendrag och hav utförts en analys av bebyggelsen. Därefter har den berörda bebyggelsens ekonomiska värde beräknats.

För övriga jordrörelser har det inte varit möjligt att göra motsvarande beräkning. Konsekvenser av kusterosion redovisas i kapitel 7.

Den svenska naturen kännetecknas av stora variationer också inom korta avstånd och en noggrann beskrivning av förutsättningarna inom varje känsligt område har inte vart möjlig att utföra inom ramen för denna utredning. Resultaten kan därför endast utnyttjas för generella bedömningar av konsekvenser för hela landet eller regioner – inte för bedömningar kring enskilda områden. Bedöm-

SOU 2007:60 Bilaga B 14

ningarna omfattar endast de områden som idag är kända problemområden redovisade på underlagskartor i Figur 6.1

6.1.1. Landskap i förändring

Landskapet är under ständig förändring. De geologiska processerna bygger upp och bryter ner landskapsformationer i ett gigantiskt geologiskt kretslopp. Dessa processer påverkar också markens egenskaper som grund för infrastruktur och bebyggelse. Förståelsen av hur de geologiska processerna uppträder och verkar är grundläggande för att också förstå klimatets påverkan på olika typer av jordrörelser och vilka konsekvenser det får för markens byggbarhet.

Jordars sammanhållande egenskaper, eller hållfasthet, liksom benägenheten för olika typer av massrörelser, t.ex. jordflytning, slamströmmar, skred och ras, är starkt beroende av jordens inre fördelning mellan fasta partiklar, vatten och porgas. I grova jordar, friktionsjordar med partikelstorlek över 0,06 mm (gränsen mellan silt och sand), verkar friktionen som sammanhållande kraft, dvs. den direkta kontakten mellan partiklarna. Friktionskraftens storlek är beroende på det vattentryck som finns i jorden, det så kallade porvattentrycket. Jordrörelser i friktionsjord kan ske dels som långsamma sättningar eller förskjutningar genom omlagring eller krossning av de ingående jordkornen och dels som snabba ras i branter som överstiger rasvinkeln som vanligtvis är omkring 30

grader.

I finkorniga jordar, främst lera men även silt och finkorniga moräner, verkar inte enbart friktionskraften mellan jordkornen utan också den molekylära attraktionskraften, kohesion, mellan de mycket små partiklarna. Jordrörelser i kohesionsjordar kan vara dels långsamma sättningar eller kryprörelser, dels snabba skred där sammanhållna sjok av jordmassor glider ut i en sluttning. I skredkänsliga områden med kvicklera, t.ex. Göta älvdalen och andra delar av Västsverige, kan ett skred snabbt få stora konsekvenser för samhälle, infrastruktur, sjöfart, m.m. Anledningen är att kvicklera har egenskapen att vid störning förlora i stort sett hela sin hållfasthet och kan bli mer eller mindre flytande. Skred i kvicklera kan därmed växa och beröra stora områden.

Erosionen nöter landskapet genom rinnande vatten, vind, vågor och glaciäris. I Sverige är det främst vattenerosionen som har

Bilaga B 14 SOU 2007:60

praktisk betydelse för den bebyggda miljön. De mest erosionsbenägna jordarna är ensgraderade med en kornstorlek mellan finsand och mellansand (0,06

  • mm). Erosionsbenägenheten är begränsad i en månggraderad jord som består av många kornstorlekar, t.ex. morän. I månggraderade jordar leder påverkan av vatten till att de mest finkorniga fraktionerna i de ytligaste skikten spolas bort. Grövre fraktioner lämnas kvar i ytan och bildar en s.k. stenpäls, som har högre motståndskraft mot fortsatt erosion. Ett naturligt erosionsskydd bildas därmed.

6.1.2. Klimatets påverkan

Nederbörd och temperatur påverkar grundvattennivån och därmed markens egenskaper som byggnadsgrund. De klimatscenarier som presenterats pekar på upp till 30 % ökad nederbörd i stora delar av Sverige och detta får konsekvenser för markbyggandet.

Ökat vattentryck i markens porer minskar hållfastheten hos de flesta jordar. Högre nederbörd kan också leda till ökad avrinning och erosion vilket i sin tur påverkar stabiliteten i sluttande terräng. En svårighet är dock att förutsäga den direkta grundvattenförändringen och inte minst grundvattentryckets genomslag på porvattentrycket i olika geologiska miljöer. Tillförlitliga modeller för prognostisering av framtida grundvattentryck och porvattentryck saknas. Resultaten av genomförda stabilitetsanalyser visar dock att stabilitetsförhållandena försämras på grund av ökade grundvatten- och porvattentryck i sluttande lerterräng och längs älvnipor (Hultén et al. 2005, 2006).

De klimatbetingade faktorer som påverkar erosionen längs sjöar och vattendrag är främst höga vattenflöden, dels de extrema flödena som återkommer sällan men som kan ställa till stor förödelse när de inträffar, dels de mer frekventa flödestopparna som står för den fortgående erosion som successivt kan leda till skador. Samma faktorer, dvs. extrema flöden till följd av långa perioder med hög nederbörd som mättat marken, samt intensiva regn som ger erosionsangrepp, bidrar också i hög grad till ravinutvecklingen i siltiga jordar. Även benägenheten för moränskred och slamströmmar påverkas av intensiva regn som kan vattenmätta jordlagren. Riklig nederbörd utdraget över sommarmånaderna, när marken är otjälad, ökar här förutsättningarna för moränskred och slamströmmar.

SOU 2007:60 Bilaga B 14

Klimatscenarierna pekar på att nederbördsökningen blir störst under vintern, när vegetationen är i vila och avdunstningen låg. Detta ger hög markfuktighet och höga vattennivåer i sjöar och vattendrag. När sommaren sedan kommer sjunker vattennivån i vattendragen medan vattentrycket i marken sjunker långsammare och fortfarande kan vara förhöjt. När vattendragens mothållande effekt på så sätt minskar samtidigt som vattentrycket i marken är högt ökar risken för skred ytterligare.

Klimatet påverkar också landskapet genom vittring och frostsprängning i berg. Antalet frostcykler kan påverka benägenheten för bergras i en sluttning liksom den vittring som förekommer i bergets sprickor. Processerna har dock inte utretts och det har därför inte varit möjligt att i denna utredning framställa kartor över klimatförändringens konsekvenser för bergras.

6.2.1. Bedömningsgrunder

De översiktliga bedömningarna bygger på underlagsrapporten om jordrörelser i förändrat klimat (Fallsvik et al., 2007) och de klimatscenarier som utarbetats för Klimat- och sårbarhetsutredningen. Informationen har sammanställts i form av kartor som visar utbredningen av erosionsbenägna jordar, skred, ras och ravinutveckling i slänter i ler- och siltjordar samt moränskred och slamströmmar. Dessa underlagskartor har sedan sammanvägts med relevanta klimatindexkartor.

Baserat på tillgängliga klimatindex har urval gjorts enligt tabell 6.1.

Bilaga B 14 SOU 2007:60

Tabell 6.1 Influens på jordrörelser från utvalda klimatindex. Tabellen visar även bedömd influens från respektive klimatindex på de olika studerade jordrörelserna.

Jordrörelse Påverkande

förhållande

Valt klimatindex (defferenskartor)

Differenskartans beteckning

(Differens mellan 1961

  • och

Influens, inbördes bedömd viktning

Erosion • Extrema flöden

  • Frekvens av intensiva regn

(>25 mm/dygn)

DIFF_Precip_ nGT25_A2_E CHAM4

• Flödestoppar

  • Frekvens av hundraårsflöde

Förändring i hundraårsflöde ECHAM/A2

Skred och ras i ler- och silt-

  • Portryck
  • Avrinning Förändring i avrinning

slänter • Erosion

  • Erosion (enligt denna utredning)

ECHAM/A2

Resultatkarta figur 1

Ravinutveckling • Yttre och

inre erosion

  • Frekvens av intensiva regn

(>25 mm/dygn)

DIFF_Precip_ nGT25_A2_E CHAM4

• Frekvens av hundraårsflöde

Förändring i hundraårsflöde ECHAM/A2

Moränskred och slamströmmar

  • Intensiva regn och ytmättnad
  • Frekvens av intensiva regn

(>25 mm/dygn)

DIFF_Precip_ nGT25_A2_E CHAM4

• Säsongsneder- börd (sommar)

DIFF_Rainfall _sum_A2_EC

• Sommar nederbörd

HAM4_RCA3

_JJA (juni, juli, augusti)

Förklaringar:

  • Scenario A2 innebär fortsatt utsläpp av koldioxid, från dagens 8 miljarder ton/år till nära

30 miljarder ton/år 2100.

  • Beräkningar av avrinningen baseras på HBV-modellen, SMHI.

1

Förändring av antalet dagar med över 25 mm nederbörd (intensiv nederbörd)

DIFF_Precip_nGT25_A2_ECHAM4, (differens mellan 1961-1990 och2071-2100), Rossby Centre, SMHI.

2

Procentuell förändring i lokala flöden med 100 års återkomsttid från år 1961-1990 till

2071-2100. RCAO-E/A2 (Carlsson m.fl. 2006).

3

Procentuell förändring i lokal avrinning i Sverige från 1961-1990 till 2071-2100,

RCAO-E/A2, (Bergström m.fl. 2006).

4

Förändring av medelnederbörd juni, juli, augusti,

DIFF_Rainfall_sum_A2_ECHAM4_RCA3_JJA (juni, juli, augusti), (differens mellan 1961

1990 och 2071-2100), Rossby Centre, SMHI.

SOU 2007:60 Bilaga B 14

De översiktliga bedömningarna bygger på en överlagring, eller sammanvägning, av befintliga underlagskartor och klimatindex, där hänsyn också tagits till bedömd inbördes vikt för respektive klimatindex. Indexkartornas relativt detaljerade skalor har delats in i tre klasser, markerade med +, 0 och - . På så sätt har det varit praktiskt möjligt att överlagra informationen från underlagskartorna. Resultaten presenteras i form av ”Resultatkartor” i Figur 6.1

Ett översiktligt bedömningssystem har använts med skala enligt Tabell 6.2.

Tabell 6.2 Bedömningssystem för förändring av frekvens för jordrörelser

Förändring av respektive jordrörelses frekvens

Symbol Beteckning på kartan

  • Ökning

+

  • Ingen större förändring

±

  • Minskning

-

Den valda modellen för hur jordrörelser påverkas av ett förändrat klimat är förenklad, och förutsätter t.ex. ett enkelt samband mellan avrinning, grundvattenbildning och porvattentryck. I en mera fullständig modell måste bl.a. hänsyn tas till lokal topografi och geologi. I arbetet har också antagits att det råder direkt samband mellan exempelvis ökad frekvens av intensiva regn och slamströmmar. Att dessa linjära förhållanden verkligen råder är dock ovisst. Det finns ett omfattande forskningsbehov beträffande vilka samband det finns mellan olika klimatfaktorer och deras konsekvenser i form av jordrörelser, bl.a. saknas kunskap om eventuella tröskeleffekter, där förhållandena kan förändras språngvis när t.ex. långa nederbördsperioder kombineras med intensiva regn.

6.2.2. Erosion i vattendrag och sjöar

Områden med erosionsproblem längs vattendrag och sjöar i Sverige finns redovisade på SGU:s översiktliga karta över jordar med förutsättningar för erosion (Elhammer & Fredén, 2002). På kartan, som utnyttjats som underlag i detta kapitel, är endast erosion längs kusterna och vid Vättern samt utmed de större vattendragen markerade. Mellan de större vattendragen finns dock mindre vattendrag där det också finns erosionsproblem. Med kännedom

Bilaga B 14 SOU 2007:60

om de översiktliga jordartsförhållandena (SGU:s jordartskartor) har därför sammanhängande områden avgränsats runt de områden som indikerats på SGU:s karta (Figur 6.1, uppe till vänster). Inom dessa områden finns dock delområden där erosionsproblem saknas, med grövre jordlager som morän och isälvsavlagringar samt berg i dagen.

De klimatbetingade förändringar som påverkar erosionsbenägenheten är främst höga vattenflöden. Höga vattenflöden representeras i klimatindex av 100-årsflöden samt förändringen av intensiva regn. Som grund för bedömningarna har följande indexkartor utnyttjats:

  • Förändring av antalet dagar med över 25 mm nederbörd (intensiv nederbörd) från år 1961-1990 till 2071
  • 2100

.

  • Procentuell förändring i lokala flöden med 100 års återkomsttid från år 1961
  • till 2071−2100

.

Det bedömdes att dessa båda klimatbetingade förändringar har samma vikt för erosionsbenägenheten.

Principen för sammanvägningen av data framgår av Figur 6.1. Resultatkartan (uppe till höger) pekar på att det främst i västra Sverige men även i delar av mellersta och norra Sverige kan förväntas ökad erosion beroende på mer nederbörd och därmed ökad avrinning.

Bilden är dock splittrad. Trots ökad nederbörd kommer frekvensen av höga flöden i vattendragen att minska i de östra delarna av landet främst på grund av en förlängd och därmed utjämnad snösmältningssäsong. Därför kan problemen komma att bli oförändrade eller till och med minska i dessa delar av landet. Hänsyn har inte tagits till den effekt reglering av vattendrag innebär.

På några ställen i Sverige gränsar röda områden, som indikerar ökade erosionsproblem, direkt till gröna områden, som indikerar minskade problem. Detta är effekter av att resultatkartan är översiktlig och gränsdragningen är ungefärlig. Kartan indikerar huvuddragen.

5

Förändring av antalet dagar med över 25 mm nederbörd (intensiv nederbörd)

DIFF_Precip_nGT25_A2_ECHAM4, (differens mellan 1961-1990 och2071-2100), Rossby Centre, SMHI.

6

Procentuell förändring i lokala flöden med 100 års återkomsttid från år 1961-1990 till

2071-2100. RCAO-E/A2 (Carlsson m.fl. 2006).

SOU 2007:60 Bilaga B 14

Utanför de markerade områdena finns även mindre områden med issjösediment som kan vara erosionskänsliga.

Figur 6.1 Sammanvägning

  • erosionsområden. Förändrad benägenhet för erosion längs vattendrag och sjöar på grund av förändring av hundraårsflöden respektive intensiva regn beroende på klimatförändring, avseende dagens situation (1961-1990) i förhållande till perioden 2071-2100. Bedömningarna omfattar endast markerade områden.

Underlagskarta – Områden med erosionskänslig jord (generaliserad från SGU 2002)

Resultatkarta 1: Förändring av benägenheten för erosion p.g.a.

klimatförändringen, avseende perioden

2071-2100

Vikt: ×1

Vikt: ×1

Procentuell förändring i lokala flöden med 100 års återkomsttid från år 1961-1990 till 2071-2100

Förändring av antalet dagar med över 25 mm nederbörd (intensiv nederbörd) från år 1961-1990 till 2071-2100

Legend

Ökning Ingen större förändring Minskning

Bilaga B 14 SOU 2007:60

6.2.3. Skred och ras i ler- och siltslänter

En generaliserad karta över frekvens av skred och ras i Sverige har sammanställts, se Figur 6.2, med utgångspunkt från SGU:s översiktliga karta ”Frekvensen av skred och ras i Sverige” samt kompletterande uppgifter från hemsidan Skred och Ras (http://naturolyckor.srv.se).

Den klimatbetingade förändring som påverkar benägenheten för skred och ras i ler- och siltslänter är främst portrycksförhållandena som påverkas av fluktuationerna i grundvattenbildning och grundvattennivå. Indexkartor saknas för grundvattenförhållandena, men det bedöms att avrinningen, som till största delen består av grundvattenutflöde, kan tjäna som en indikator för grundvattennivå och porvattentryck. Följande indexkarta har utnyttjats.

  • Procentuell förändring i lokal avrinning i Sverige från 1961−

1990 till 2071

  • 2100

7

.

Dessutom utgör erosion en viktig faktor. Därför har även resultatkartan från ”benägenhet för erosion” utnyttjats som en ”indexkarta”, dvs.

  • Förändring av benägenheten för erosion på grund av klimatförändringen

8

.

Sammanvägningen framgår av Figur 6.2. Resultatkartan (uppe till höger) visar att benägenheten för skred och ras förväntas öka inom stora delar av landet. I vissa områden i östra och norra Sverige blir situationen mer eller mindre oförändrad och i några mindre områden har frekvensen minskat i förhållande till dagens situation.

Anledningen till detta är minskad erosion på grund av minskad frekvens av extrem vattenföring i vattendragen och detta i sin tur beroende på förlängd snösmältningsperiod och därmed mera utjämnad vårflod i vattendragen.

Enstaka grönmarkerade områden, som indikerar förväntat minskade skredproblem, gränsar direkt till röda områden, som indikerar ökade problem. Resultatkartan är dock översiktlig varför gränsdragningen är ungefärlig. Kartan indikerar huvuddragen.

7

Procentuell förändring i lokal avrinning i Sverige från 1961

  • till 2071−2100, RCAO-

E/A2 (Bergström m.fl. 2006).

8

Från resultatkarta figur 6.1.

SOU 2007:60 Bilaga B 14

Figur 6.2 Sammanvägning - områden med benägenhet för skred och ras. Förändrad benägenhet för skred beroende på klimatförändring, avseende dagens situation (1961

  • i förhållande till

perioden 2071

  • Bedömningarna omfattar endast markerade områden.

Underlagskarta – Områden med risk för skred och ras i områden med jordlager med lera och silt

Resultatkarta – Förändring av benägenheten förskred och ras p.g.a. klimatförändringen, avseendeperioden 2071-2100

Hög

Måttlig

Låg

Förekomster av skredärr, från förhistorisk tid, i morän

Legend

Ökning

Ingen större förändring

Minskning

Klimatindexkarta

Vikt: xl

Vikt: xl

Resultatkartan från Figur 6.1. Förändring av benägenheten för erosion p.g.a. klimatförändringen.

Procentuell förändring i lokal avrinning i Sverige från 1961-1990 till 2071-2100

7

.

Underlagskarta – Områden med risk för skred och ras i områden med jordlager med lera och silt

Resultatkarta – Förändring av benägenheten förskred och ras p.g.a. klimatförändringen, avseendeperioden 2071-2100

Hög

Måttlig

Låg

Förekomster av skredärr, från förhistorisk tid, i morän

Legend

Ökning

Ingen större förändring

Minskning

Klimatindexkarta

Vikt: xl

Vikt: xl

Resultatkartan från Figur 6.1. Förändring av benägenheten för erosion p.g.a. klimatförändringen.

Procentuell förändring i lokal avrinning i Sverige från 1961-1990 till 2071-2100

7

.

Bilaga B 14 SOU 2007:60

6.2.4. Ravinutveckling

För att avgränsa områden i Sverige med benägenhet för ravinutveckling har SGU:s översiktliga jordartskarta samt två inventeringar av befintliga svenska ravinlandskap studerats, Bergqvist (1986 och 1990). Förutsättningar för ravinutveckling finns i områden som domineras av jordlager av silt samt av olika sammansättningar av lera, silt och sand, (Figur 6.3 uppe till vänster). Ravinbildningar finns även i brantare slänter där jordlagren huvudsakligen består av morän. Ravinutvecklingen inom dessa områden innefattats i bedömningarna för moränslänter (Figur 6.4).

De klimatbetingade förändringar som påverkar benägenheten för ravinutveckling är främst höga flöden och vattenindränkta jordlager samt intensiva regn som temporärt ger kraftig erosion. På motsvarande sätt som för erosion valdes klimatindex intensiva regn respektive100-årsflöden:

  • Förändring av antalet dagar med över 25 mm nederbörd

(intensiv nederbörd) från år 1961

  • till 2071−2100

.

  • Procentuell förändring i lokala flöden med 100 års återkomsttid från år 1961
  • till 2071−2100

.

Bedömningen är att dessa klimatbetingade förändringar har samma vikt för erosionsbenägenheten.

Sammanvägningen framgår av Figur 6.3. Resultatkartan visar att Svealand och de västra och de södra delarna av Götaland och delar av mellersta och norra Norrland finns områden där benägenheten för ravinutveckling kommer att öka beroende på ökad nederbörd och därmed ökad avrinning. Detta förväntas medföra ökad frekvens av ytmättnad med ytlig avrinning och erosion som följd men också ökad grundvattenbildning och ökad inre erosion.

Bilden är dock splittrad. Trots ökad medelnederbörd kommer frekvensen av höga flöden att minska i delar av Norrlands kustland och i Svealand främst på grund av en utjämnad snösmältningssäsong. Därför kan problemen med ravinbildning komma att bli oförändrade eller till och med minska i dessa delar av

9

Förändring av antalet dagar med över 25 mm nederbörd (intensiv nederbörd) DIFF_Precip_nGT25_A2_ECHAM4, (differens mellan 1961-1990 och 2071-2100), Rossby Centre, SMHI.

10

Procentuell förändring i lokala flöden med 100 års återkomsttid från år 1961-1990 till 2071-2100. RCAO-E/A2 (Carlsson m.fl. 2006).

SOU 2007:60 Bilaga B 14

landet. I begränsade områden längs norrlandskusten finns röda delområden, som indikerar ökade ravinbildningsproblem, i nära anslutning till gröna delområden, som indikerar minskade problem. Detta är effekter av att resultatkartan är översiktlig och gränsdragningen är ungefärlig. Kartan indikerar huvuddragen.

Bilaga B 14 SOU 2007:60

Figur 6.3 Sammanvägning, områden med benägenhet för ravinutveckling. Förändrad benägenhet för ravinutveckling på grund av förändring av hundraårsflöden respektive intensiva regn beroende på klimatförändringen fram till perioden 2071

  • (Ravinbildningar finns även i andra delar av landet där jordlagren huvudsakligen består av morän. Ravinutveckling inom dessa områden har innefattats i jordrörelser i moränslänter Figur 6.4.)

Vikt: ×1

Vikt: ×1

Legend

Ökning Ingen större förändring Minskning

Procentuell förändring i lokala flöden med 100 års återkomsttid från år 1961-1990 till 2071-2100

10

Förändring av antalet dagar med över 25 mm nederbörd (intensiv nederbörd) från år 1961-1990 till 2071-2100

Klimatindexkartor

Erosionskänsliga jordlager:

Huvudsakligen silt Olika sammansättningar av lera, silt och sand

SOU 2007:60 Bilaga B 14

6.2.5. Moränskred och slamströmmar

För att avgränsa områden i Sverige med benägenhet för moränskred och slamströmmar har resultatet från SGI:s och Räddningsverkets (2003) översiktliga kartering av stabilitetsförhållandena i moränslänter använts som underlag. Områden med topografiska förutsättningar för moränskred och slamströmmar har markerats, Figur 6.4 (uppe till vänster).

De klimatbetingade förändringar som påverkar benägenheten för moränskred och slamströmmar är främst stor och varaktig nederbörd sommartid, men särskilt stor inverkan har intensiva regn. Sommartid kan stor nederbörd ge vattenindränkta jordlager i hög terräng. Inträffar då ett intensivt regn kan inte jordlagren absorbera mera vatten. Vattnet rinner av över markytan och ner till bäckar och åar. I sänkor kan även nya vattendrag bildas temporärt. Allt detta avrinnande ytvatten kan skapa kraftig erosion som utlöser skred och kan dra med sig jordmassor så att en slamström bildas. För bedömning av moränskred och slamströmmar valdes därför indexkartor för förändring av antalet dagar med intensiva regn samt nederbördsförändring under sommarsäsongen:

  • Förändringen i antalet dagar med över 25 mm nederbörd (intensiv nederbörd)

.

  • Förändring av medelnederbörden under juni, juli och augusti

12

.

Vidare bedömdes att dessa båda klimatbetingade förändringar inte har samma vikt för erosionsbenägenheten. Det bedömdes att intensiva regn hade tre gånger större vikt än säsongsnederbörden sommartid.

Den sammanvägda resultatkartan, Figur 6.4 (uppe till höger), pekar på att det i norra Norrlands fjälltrakter, i större delen av södra Norrland och norra Svealand samt i Jönköpingstrakten kan förväntas att benägenheten för moränskred och slamströmmar ökar beroende på ökad nederbörd sommartid och högre frekvens av intensiva regn och därmed ökad erosion.

Förändring av antalet dagar med över 25 mm nederbörd (intensiv nederbörd) DIFF_Precip_nGT25_A2_ECHAM4, (differens mellan 1961

  • och 2071−2100), Rossby

Centre, SMHI.

Förändring av medelnederbörd juni, juli, augusti, DIFF_Rainfall_sum_A2_ECHAM4_RCA3_JJA (juni, juli, augusti), (differens mellan 1961

  • och 2071−2100), Rossby Centre, SMHI.

Bilaga B 14 SOU 2007:60

I norra Norrlands inland kan dock situationen förväntas bli i stort sett oförändrad främst beroende på att frekvensen av intensiva regn inte förändras i någon högre grad.

Figur 6.4 Sammanvägning

  • områden med benägenhet moränskred och slamströmmar. Förändrad benägenhet för moränskred och slamströmmar på grund av klimatförändring, avseende dagens situation (1961
  • i förhållande till perioden 2071−2100.

Bedömningarna omfattar endast markerade områden.

f

Ökning Ingen större förändring Minskning

Underlagskarta – Förekomst av topografiska förutsättningar för moränskred och

ömmar

Klimatindexkartor

Vikt:

x

3

Vikt:

x

Legend

Vikt:

x

3

Vikt:

x

Underlagskarta – Förekomst av topografiska förutsättningar för moränskred och slamströmmar

Resultatkarta – Förändring av benägenheten för moränskred och slamströmmar p.g.a. klimatförändringen, avseende perioden 2071-21

Förändring av antalet dagar med över 25 mm nederbörd (intensiv nederbörd) från år 1961-1990 till 2071-2100

11

Förändring av medelnederbörd under juni, juli och augusti

f

Ökning Ingen större förändring Minskning

Underlagskarta – Förekomst av topografiska förutsättningar för moränskred och

ömmar

Klimatindexkartor

Vikt:

x

3

Vikt:

x

Legend

Vikt:

x

3

Vikt:

x

Underlagskarta – Förekomst av topografiska förutsättningar för moränskred och slamströmmar Underlagskarta – Förekomst av topografiska förutsättningar för moränskred och slamströmmar

Resultatkarta – Förändring av benägenheten för moränskred och slamströmmar p.g.a. klimatförändringen, avseende perioden 2071-21

Förändring av antalet dagar med över 25 mm nederbörd (intensiv nederbörd) från år 1961-1990 till 2071-2100

11

Förändring av medelnederbörd under juni, juli och augusti

SOU 2007:60 Bilaga B 14

Egenskaperna hos jord, berg och grundvatten har avgörande betydelse för markens byggbarhet och för markmiljöfrågorna. Förändringar av markens egenskaper påverkar infrastruktur, byggnader och miljö. Sårbarheten beror på hur väl man lokalt har anpassat sig till olika förändringar, det vill säga vilken hänsyn som tagits i den fysiska planeringen och i utformningen av infrastruktur och byggnader. Klimatförändringen kan leda till både ökad sårbarhet, minskad sårbarhet eller helt nya sårbarheter (Rummukainen, et al. 2005). Klimatet är i ständig förändring och istället för anpassning till ett nytt klimat handlar det om anpassning till ett klimat i snabb förändring. Ju längre period planeringen avser desto större spännvidd av tänkbara klimatförhållanden finns att ta ställning till.

6.3.1. Konsekvenser av erosion i sjöar och vattendrag

Erosionen längs vattendrag och sjöstränder påverkar såväl naturområden som den bebyggda miljön, med byggnader, bryggor och andra strandanläggningar. Påverkan är både direkt, genom skada eller förlust av mark eller byggnader, och indirekt genom restriktioner för markutnyttjande, transporter etc.

Erosion i vattendrag innebär också sedimenttransport som kan få större konsekvenser än själva erosionsangreppet. Sedimenten och medföljande grenar och andra fasta föremål avsätts nedströms och kan sätta igen trummor och därmed skapa stora problem med översvämningar och ytterligare skador. Sedimentavsättningen kan också innebära uppgrundning som hindrar båttrafik eller förändrade strömförhållanden i vattendrag. Erosion och transport av förorenade massor, sediment från botten eller förorenad jord från strandbrinken, kan innebära fara för nedströms lokaliserade vattentäkter. Det kan också skada det akvatiska systemet genom höga föroreningskoncentrationer i vattnet eller ge miljöskador på de platser där de avsätts.

Många naturolyckor i form av skred eller ras har initialt startat med erosionsangrepp. Underminering av broar, järnvägsbankar, vägar eller annan infrastruktur ger direkta skador men kan också utlösa skred i lerområden, med omfattande skador som följd.

Bilaga B 14 SOU 2007:60

Att helt förebygga erosion görs i allmänhet inte annat än på platser där erosionen på sikt kan leda till skador som kan hota ekonomiska värden som bebyggelse eller infrastruktur.

Det saknas underlag för att kunna kostnadsberäkna konsekvenserna av ökad benägenhet för erosion i sjöar och vattendrag. Kostnaderna för erosion i bebyggd miljö har därför bedömts ingå i kostnaden för skred och ras i bebyggd miljö (se avsnitt 6.3.2). Kostnaderna för kusterosion redovisas i kapitel 7.

6.3.2. Konsekvenser för skred och ras

Skred uppstår då de mothållande krafterna i jorden inte klarar av att hålla emot de pådrivande krafterna. De mothållande krafterna kan försämras t.ex. av att material eroderas bort från släntfot eller att vattenståndet i vattendraget hastigt sjunker. De pådrivande krafterna kan förstärkas t.ex. genom att grundvattennivån höjs eller att markområdet belastas. Jordens egen hållfasthet kan också försämras t.ex. genom ökade porvattentryck eller att marken utsätts för vibrationer.

Skred är förhållandevis vanliga i Sverige och tillhör, när de inträffar i bebyggda områden, kanske den mest dramatiska formen av naturolyckor i vårt land. Ett skred i bebyggd miljö kan påverka i olika grad, allt ifrån ett litet skred som inte innebär någon akut fara eller hot till ett stort skred som påverkar stora arealer, många byggnader och kanske innebär förlust av människoliv. Det är inte bara själva byggnaderna som berörs utan även den lokala infrastruktur som tillhör byggnaderna till exempel el, VA-anläggningar, gator. Ett skred som inträffar i obebyggd miljö har oftast mindre betydelse eftersom inga stora värden är hotade. Ett skred i ödemarken kanske inte ens noteras. Skred har vid tidigare tillfällen orsakat förlust av liv, egendom och miljö.

Skred har vid tidigare tillfällen orsakat förlust av liv, egendom och miljö. Exempel på stora skred som fått omfattande konsekvenser är Surteskredet 1950, Götaskredet 1957, Tuveskredet 1977 och skredet i Vagnhärad 1997. Skredet i Surte omfattade ett område på 24 hektar, 31 bostäder förstördes och en person omkom. Skredet i Tuve omfattade ett område på 27 hektar, 65 hus förstördes, 436 personer blev hemlösa och nio personer omkom. Skredet i Vagnhärad krävde inget liv men sju villor skadades direkt och senare fick ytterligare 23 villor lösas in och rivas. Den totala

SOU 2007:60 Bilaga B 14

kostnaden vid skredet i Vagnhärad uppskattades till 120

  • miljoner kronor för räddningstjänst, lednings- och krisgrupper, evakuering, utredningar, köp av fastigheter, återställande av området m.m. Till dessa direkta kostnader tillkommer indirekta kostnader som bortfall av arbetstid m.m.

Skred som leder till förlust av människoliv är inte acceptabelt, förlust av egendom och miljö varierar mellan inte acceptabelt till med tveksamhet acceptabelt. Konsekvenserna av en olycka avgör behovet av förebyggande/skadebegränsande åtgärder och även behovet av den beredskap i samhället och hos enskilda som bör finnas för att hantera en sådan olycka.

Genom insatsrapportering från den kommunala räddningstjänsten kan utläsas att under perioden 1996

  • har 64 kommuner utfört 131 räddningsinsatser där olycka/tillbud var jordskred eller jordras (Räddningsverket, bearbetning av insatsstatistik).

En enda kommun har under 1986

  • erhållit statlig ersättning för räddningstjänstkostnader överstigande kommunens självrisk i samband med insats vid jordskred/jordras (Räddningsverket, statlig ersättning enligt lagen om skydd mot olyckor).

Under perioden 1986

  • har 73 kommuner ansökt om statligt bidrag 433 gånger för förebyggande åtgärder mot skred eller ras i befintlig bebyggelse (Räddningsverket, statsbidrag till förebyggande åtgärder mot naturolyckor i befintlig bebyggelse).

Det finns alltså ett problem med skredrisker i befintlig bebyggd miljö redan i dagens klimat. Utifrån de klimatscenarier som presenterats bedöms stora områden i Sverige få en ökad benägenhet för skred och ras.

Beräkning av arealer och antal fastigheter

Inom de områden som bedöms få ökad benägenhet för skred och ras har beräkningar av hotade arealer, antal fastigheter och värden för dessa beräknats. Värden för bebyggelsens VA-system samt åker- och skogsmark har också beräknats. Beräkningarna avser endast direkta kostnader, det vill säga fastigheternas värde och inte de indirekta kostnaderna för t.ex. transportstörningar, förlorad arbetstid etc.

Räddningsverket har utfört en GIS-analys inom de områden som enligt Figur 6.2 markerats få en ökning av benägenheten för skred och ras. Kartan har georefererats, digitaliserats och justerats

Bilaga B 14 SOU 2007:60

längs kustlinjen för att passa analysen. GIS-analysen har innefattat att bestämma arealer av olika markslag och antal bebyggelsepunkter som ligger inom en zon med 100 m bredd utmed vattendrag, sjö och kust i GSD-Terrängkartan. Beskrivning och definitioner för olika markslag framgår av Bilaga 2.

All bebyggelse inom hundrameterszonen är inte hotad av skred eller ras och avgränsningen innebär sannolikt i denna del en överskattning av problemet. Det finns emellertid också skredbenägna områden som inte gränsar till vattendrag och dessa kommer inte med i analysen. Sammantaget bedöms de utförda beräkningarna visa storleksordningen av de ekonomiska värden som kan hotas.

GDS-Terrängkartan finns inte framställd yttäckande för hela landet. För några mindre områden i Pajalas, Överkalix, Gällivares, Jokkmokks, Bodens, Luleås, Arvidsjaurs, Lyckseles och Åseles kommuner har analysen därför inte kunnat utföras. Områdena är dock relativt små och berör de mer glesbefolkade delarna av landet, se Bilaga 3. Avsaknaden av analys för dessa områden bedöms ha marginell betydelse för analysens resultat.

Sammanställning av arealer för markslag och åker och skogsmark inom 100 m från vattendrag, sjö eller kust redovisas i Tabell 6.3 respektive 6.4.

SOU 2007:60 Bilaga B 14

Tabell 6.3 Länsvis redovisning av arealer av olika markslag och enstaka bebyggelsepunkter för bebyggelse inom 100 meter från vattendrag, sjö och kust i områden med ökad benägenhet för skred och ras perioden 2071

LÄN Sluten

bebyggelse

km

Hög bebyggelse

km

Låg bebyggelse

km

2

Fritids- bebyggelse

km

2

Friliggande

byggnad

st

Industri- område km

2

Blekinge län

0,3 0,2

4,6

1,3 4

639 2,4

Dalarnas län

0,0 0,1

2,1

0,3 5

736 1,1

Gävleborgs län

0,1 0,1

3,4

2,4 1

1618 3,3

Hallands län

0,0 0,0

2,1

0,8 1

130 0,7

Jämtlands län

0,0 0,0

0,1

0,0 872 0,0

Kalmar län

0,1 0,1

3,1

1,9 4

706 2,2

Kronobergs län

0,0 0,0

0,0

0,0 2 0,0

Norrbottens län

0,0 0,4

3,1

0,2 13

573 4,1

Skåne län

0,0 0,2

0,5

0,3 525 0,5

Stockholms län

0,8 1,5 25,2 55,5 18

252 4,0

Södermanlands län

0,2 0,2

2,6

4,1 4

198 1,2

Uppsala län

0,3 0,1

1,7

2,8 3

147 1,1

Värmlands län

0,2 0,4

5,3

2,9 13

810 5,0

Västerbottens län

0,0 0,1

1,8

1,3 11

288 1,2

Västernorrland läns

0,1 0,4

5,0

4,4 16

047 5,8

Västmanlands län

0,2 0,2

2,1

3,2 3

491 2,6

Västra Götalands län

1,0 0,4 23,7

7,2 28

720 8,8

Örebro län

0,2 0,2

2,3

2,1 4

039 2,2

Östergötlands län

0,3 0,3

3,8

3,8 5

838 2,7

Summa 3,9 4,8 92,7 94,3 151

631 48,8

Bilaga B 14 SOU 2007:60

Tabell 6.4 Länsvis redovisning av arealer av åker- och skogsmark inom 100 meter från vattendrag, sjö och kust i områden med ökad benägenhet för skred och ras perioden 2071

LÄN Åker och fruktordling

km

Hygge, Lövskog, Skog,

Barr- och blandskog

km

Blekinge 16 170 Dalarna 23 192 Gävleborg 41 530 Halland 12 58 Jämtland 4 88 Kalmar 23 332 Kronoberg 0 0 Norrbotten 34 627 Skåne 15 14 Stockholm 25 623 Södermanland 40 262 Uppsala 30 173 Värmland 69 765 Västerbotten 48 519 Västernorrland 78 828 Västmanland 39 190 Västra Götaland 185 916 Örebro 37 242 Östergötland 41 381 Summa, 759 6

Ekonomisk beräkning av hotade värden

Den bebyggda miljön (byggnader och tillhörande lokala infrastruktur) kan komma att få skador till följd av skred och ras. Sådana värden kan helt eller delvis förstöras vid den ökade benägenheten för skred och ras som kan förväntas till följd av klimatförändringar. Det är uppenbart att alla dessa värden inte kommer att förstöras utan att en successiv anpassning kommer att göras genom att förebyggande åtgärder vidtas eller att byggnader flyttas. Kostnaderna för sådan anpassning kan vara avsevärda och i flera fall i nivå med värdet av det som är hotat. Beräkningarna nedan ska följaktligen inte tolkas som en prognos för vad en ökad benägehet för skred och ras kommer att kosta utan som en uppskattning av ”stock-at-risk”, dvs. värdet av det hotade kapitalet.

SOU 2007:60 Bilaga B 14

Utöver antalet byggnader som ligger inom hundrameterszonen tillkommer byggnader som kan vara hotade av skred i terräng med lutande finkorniga jordar utan närhet till vattendrag, sjö eller kust.

Analysen i detta kapitel omfattar områden med ökad benägenhet för skred och ras vid vattendrag, sjöar och hav och de ekonomiska värden som kan hotas. En beräkning av hotade värden till följd av kusterosion har beräknats i kapitel 7. Detta betyder att det finns en viss överlappning av hotade värden i kustområdena. Sålunda kan de hotade värdena i dessa områden inte adderas till en sammanlagd skadekostnad utan bedömningar bör göras med viss försiktighet.

Den bebyggda ytan har värderats med fastighetsvärden. GSD-Terrängkartan visar dock inte antalet byggnader inom de olika ytorna för markslag, utan bara vilken typ av bebyggelse som finns (Låg bebyggelse, Hög bebyggelse, Sluten bebyggelse, Fritidshusområde, Industriområde). För att uppskatta antalet byggnader inom de olika markslagen har de framtagna arealerna dividerats med genomsnittlig tomtareal per kommun och fastighetstyp (SCB, Statisktikdatabasen). På detta sätt har ett grovt mått på antalet fastigheter av olika typer beräknats, se Tabell 6.5.

Vidare har fastigheterna värderats med genomsnittligt pris för respektive fastighetsslag i varje kommun (SCB, Statisktikdatabasen). För småhus finns data över tomtarealer dessutom uppdelat på olika zoner efter avstånd från strand. Här har arealen för genomsnittstomterna för småhus 0

  • meter från strand använts.

”Låg bebyggelse” har antagits motsvara småhus för permanentboende och ”Hög bebyggelse” har antagits motsvara hyreshus och kontorslokaler i SCB:s statistik. För ”Fritidsbebyggelse” och ”Industriområden” har fritidshus och industrilokaler använts. Så kallade bebyggelsepunkter, det vill säga enstaka byggnader eller liten grupp av byggnader utanför bebyggt område anges också i GSD-Terrängkartan. Varje punkt har antagits bestå av ett hus och har värderats som småhus. Värdet, som alltså är en undre gräns, har i denna tabell lagts in i klassen låg bebyggelse. Sluten bebyggelse (dvs. hus i slutna kvarter) har adderats till klassen hög bebyggelse.

Värdet av hotade fastigheter som ligger inom en hundrameterszon från vattendrag, sjö och kust inom de områden som bedöms få en ökad benägenhet för skred och ras redovisas länsvis i Tabell 6.6. Den ökade risken avser perioden 2071

  • Med hänsyn till tillväxten av ekonomin under den mellanliggande perioden och till de tidspreferenser som vanligen antas i kostnadsnyttoanalyser (dvs.

Bilaga B 14 SOU 2007:60

att en inkomst nu värderas högre än inkomst om hundra år), har nuvärdet av summorna i Tabell 6.6 diskonterats.

Nuvärdet påverkas i hög grad av den tidsperiod under vilken skreden antas ske. Om de hotade arealerna utsätts successivt under 100 år så uppgår nuvärdet av de hotade värdena för hela riket till de belopp som anges i sista raden i Tabell 6.6. Uppgifterna baseras på kalkylräntan 4 % (den kalkylränta som används i infrastrukturplaneringen idag), vilket innebär att nuvärdet är ca 25 % av det odiskonterade värdet. Det är emellertid troligt att den större delen av fastighetsvärdena drabbas under den senare delen av seklet. Om så är fallet blir det diskonterade värdet mindre, eftersom konsekvenserna ligger längre bort i tiden. Om exempelvis 0,5 % av fastighetsvärdena förstörs på grund av skred och ras varje år under den första femtioårsperioden och sedan under de följande 50 åren först 1 % och sedan 2 % av de ursprungliga fastighetsvärdena skadas av skred och ras varje år, så blir nuvärdet 15 % av det odiskonterade värdet.

Den lokala infrastruktur som finns för bostads- och industriområden tillkommer till det förlorade fastighetsvärdet. Det kan gälla gator och vägar, VA-system och elledningar.

I Tabell 6.7 anges länsvis uppskattade värden av VA-system för hotad bebyggelse. Beräkningarna baseras på en schablonkostnad för VA-nät för olika fastigheter. Schablonkostnaderna uppgår till 75 tkr för småhus, 60 tkr för fritidshus och 110 tkr för hög bebyggelse (muntlig kommunikation, Svenskt Vatten). Värdena avser anslutningen från stamnätet till fastigheten, inte VA-ledningarna inne i huset vilket ingår i fastighetsvärdet.

Konsekvenserna av ökad benägenhet för skred i den bebyggda miljön har också omfattat analys av arealer av skogs- och åkermark inom 100 meter från vattendrag, sjö och kust i områden med ökad benägenhet för skred, se Tabell 6.4. För åkermark har arealerna för markklasserna ”Åker” och ”Fruktodling” i GSD-Terrängkartan adderats. För Skogsmark har markklasserna ”Hygge”, ”Lövskog”, ”Skog, bland- och barrskog” i GSD-Terrängkartan adderats.

För att värdera åkermark har det genomsnittliga priset på jordbruksmark per hektar använts. Priserna är från 2005 och beräknade per NUTSII-område (Östra Mellansverige, Småland med öarna, Sydsverige, Västsverige, Norra Mellansverige, Mellersta Norrland, Övre Norrland) (SCB, Statistikdatabasen). Skogsmarken är värderad utifrån taxeringsvärden per hektar på länsnivå (SCB:s Statistikdatabas, Lantbruksenheter 2005) Taxeringsvärdet

SOU 2007:60 Bilaga B 14

har multiplicerats med 1.33 för att motsvara marknadsvärdet och sedan reduceras till 90 % eftersom mar utmed vattendrag sällan är fullt produktiva. Värden av hotad åker- och skogsmark redovisas i Tabell 6.8. Rekreationsvärdet av skogsmark och övrig mark har inte beräknats.

Som jämförelse med beräknade värden presenteras i Tabell 6.9 statistik över hur många insatser som den kommunala räddningstjänsten gjort från 1995 till 2005, där händelsen innefattar skred eller ras i jord (Räddningsverket, bearbetning av insatsstatistik). I tabellen presenteras även statistik över antalet ansökningar om statsbidrag till förebyggande åtgärder mot skred/ras samt hur många objekt de sökt för från 1986 till 2006 (Räddningsverket, statsbidrag till förebyggande åtgärder mot naturolyckor i befintlig bebyggelse). Antalet insatser och ansökningar avser de kommuner som berörs av analysen, det vill säga de kommuner som helt eller delvis markerats få ökad benägenhet för skred.

Tabell 6.5 Länsvis redovisning av beräknat antal fastigheter utifrån arealuppgifter och genomsnittlig tomtareal som är hotade inom 100 meter från vattendrag, sjö och kust i områden med ökad benägenhet för skred och ras perioden 2071

Län Sluten

bebyggelse

Hög bebyggelse

Låg bebyggelse

Fritids- bebyggelse

Friliggande bebyggelse

Industri-

område

Blekinge 50 46 2

041 417

4

639 142

Dalarna 2 14 803 105 5

736 70

Gävleborg 19 22 1

240 1 076 11 618 207

Halland 13 0 546 274 1

130 52

Jämtland 0 0 38 9 872 0 Kalmar 36 19 1

422 711

4

706 120

Kronoberg 0 0 0 0 2 0 Norrbotten 10 76 1

081 84

13

573 184

Skåne 9 76 217 112 525 38 Stockholm 144 254 10

472 11 412 18 252 489

Södermanland 58 48 878 1

370 4 198 83

Uppsala 52 24 377 603 3

147 107

Värmland 51 80 1

815 1 132 13 810 314

Västerbotten 5 15 722 582 11

288 112

Västernorrland 14 82 1

727 1 869 16 047 325

Västmanland 27 36 866 1

218 3 491 111

Västra Götaland 269

103 10

202 2 018 28 720 838

Örebro 34 29 765 789 4

039 160

Östergötland 58 63 1

547 1 180 5 838 246

Summa,

987 36

759 24 961 151 631 3 598

Bilaga B 14 SOU 2007:60

Tabell 6.6 Länsvis redovisning av värdet av hotade fastigheter för bebyggelse inom 100 meter från vattendrag, sjö och kust i områden med ökad benägenhet för skred och ras perioden 2071

  • (MSEK). 2005 års prisnivå

LÄN Sluten och

Hög bebyggelse

Låg bebyggelse och friliggande

byggnad

Fritids- bebyggelse

Industri-

område

Blekinge 1

183 6 602 456 275

Dalarna 121 4

310 43 88

Gävleborg 840 8

840 671 576

Halland 433 3

693 349 136

Jämtland 0 259 2 0 Kalmar 1

062 5 586 431 385

Kronoberg 1 1 0 0 Norrbotten 730 11

079 51 724

Skåne 1

135 1 611 139 206

Stockholm 15

757 71 939 20 104 3 798

Södermanland 1

412 6 292 1 020 209

Uppsala 1

371 4 353 538 680

Värmland 1

004 10 671 753 402

Västerbotten 266 12

611 463 481

Västernorrland 570 10

476 1 072 2 245

Västmanland 1

147 4 039 788 275

Västra Götaland 7

882 58 101 2 251 3 359

Örebro 1

183 3 846 391 791

Östergötland 1

186 8 662 825 950

Summa 37

283 232 989 30 347 15 578

Diskonterat 4%ränta

9

135 57 082 7 435 3 817

SOU 2007:60 Bilaga B 14

Tabell 6.7 Länsvis redovisning av värdet av VA för hotade fastigheter inom 100 meter från vattendrag, sjö och kust i områden med ökad benägenhet för skred och ras perioden 2071

  • (MSEK).

2005 års prisnivå.

LÄN Sluten och Hög

bebyggelse

Låg bebyggelse och

Friliggande byggnader

Fritids- bebyggelse

Blekinge 11 501 25 Dalarna 2 490 6 Gävleborg 5 964 65 Halland 1 126 16 Jämtland 0 68 1 Kalmar 6 460 43 Kronoberg 0 0 0 Norrbotten 9 1

099 5

Skåne 9 56 7 Stockholm 44 2

154 685

Södermanland 12 381 82 Uppsala 8 264 36 Värmland 14 1

172 68

Västerbotten 2 901 35 Västernorrland 11 1

333 112

Västmanland 7 327 73 Västra Götaland 41 2

919 121

Örebro 7 360 47 Östergötland 13 554 71 Summa, 202 14

129 1 498

Diskonterat, 4% ränta

3

462

367

Bilaga B 14 SOU 2007:60

Tabell 6.8 Länsvis redovisning av hotade värden för skogsmark och åkermark inom 100 meter från vattendrag, sjö och kust i områden med ökad benägenhet för skred och ras och dess totala värd (MSEK). 2005 års prisnivå.

LÄN Åker och fruktodling

Hygge, Lövskog, Skog,

barr- och blandskog

Blekinge 96 638 Dalarna 30 224 Gävleborg 54 790 Halland 37 218 Jämtland 2 62 Kalmar 44 1

Kronoberg 0 0 Norrbotten 23 323 Skåne 88 61 Stockholm 85 1

Södermanland 111 756 Uppsala 84 401 Värmland 92 1

Västerbotten 33 429 Västernorrland 52 832 Västmanland 51 458 Västra Götaland 552 2

Örebro 101 584 Östergötland 113 1

Summa 1

648 13 638

Diskonterat, 4% ränta

SOU 2007:60 Bilaga B 14

Tabell 6.9 Antal rapporterade kommunala räddningsinsatser (1996

och antal ansökningar om statsbidrag (1986

  • till förebyggande åtgärder mot naturolyckor inom analyserade kommuner

LÄN Antal rapporterade

räddningsinsater jordskred/jordras

Antal ansökningar om förebyggande åtgärder mot

skred och ras

Blekinge 0 2 Dalarna 3 15 Gävleborg 3 3 Halland 3 4 Jämtland 4 0 Kalmar 1 0 Norrbotten 1 12 Stockholm 6 3 Södermanland 3 4 Värmland 24 40 Västerbotten 4 21 Västernorrland 20 35 Västmanland 2 10 Västra Götaland 34 204 Örebro 1 5 Östergötland 3 9

6.3.3. Konsekvenser för ravinutveckling

Ravinutveckling är vanlig främst i områden med siltjord men kan även förekomma i morän-, sand- eller lerjord. Raviner utbildas vanligen långsamt under åratal, genom att växa bakåt och följa dräneringsvägar eller underjordiska grundvattenflöden. Raviner grenar ofta ut sig och orsakar på sikt ofta större markförstörelse än skred och ras. Därmed kan bebyggelse på relativt stora avstånd hotas. En ravin kan bli tio till tjugo meter djup, är ofta V-formad och har branta sidor. Ravinutvecklingen, liksom all typ av erosion i vattendrag, påverkas också av landhöjningen som längs Bottenviken är ca 90 cm/100 år och i Mälardalen ca 40 cm/100 år. Vid södra Skånekusten sker istället en liten förskjutning av strandlinjen upp mot land.

Raviner kan utvecklas snabbt genom yttre erosion eller långsamt genom inre grundvattenerosion. Raviner utvecklas ofta genom skred i ravinsluttningarna. På grund av inre erosion kan hålrum skapas under markytan och marken kan störta samman. Såväl

Bilaga B 14 SOU 2007:60

ravinbildning som kollapsande kaviteter kan skada den bebyggda miljön.

Det är sällan att ravinbildningar hotar bebyggd miljö i någon större utsträckning. I finkorniga jordar ses ravinbildning ofta som ett skredproblem och kan hindras genom anläggande av erosionsskydd.

Det saknas underlag för att kostnadsberäkna konsekvenserna av ökad benägenhet för ravinutveckling. Ravinbildning ses ofta som ett skredproblem. Kostnaderna för ravinbildning i bebyggd miljö kan därför anses ligga i konsekvenskostnaden för skred i bebyggd miljö (se avsnitt 6.3.2).

6.3.4. Konsekvenser av moränskred och slamströmmar

I slänter med grova jordar, främst morän, kan skred uppstå när jorden är vattenmättad efter en nederbördsrik period eller i samband med snösmältning. I Sverige är moränskred vanligast i fjälltrakterna men kan även uppstå i andra delar av landet med kuperad terräng, exempelvis längs förkastningsbranter. Om en slänt är lång och brant kan de vattenmättade jordmassorna börja strömma nedför slänten, som en så kallad slamström. Så länge slänten är tillräckligt brant fortsätter slamströmmen sin rörelse nedåt, ytterligare sten, block och även träd kan komma i rörelse och den tunga slamströmmen kan orsaka mycket stor förödelse. I ett globalt perspektiv torde slamströmmar vara den sluttningsprocess som orsakat störst skada och skördat flest liv.

En vanlig utveckling i samband med slamströmmar är att jordmassor, träd och buskar från erosion och mindre skred ansamlas i bäckraviner. Vid höga vattenflöden kommer massorna i rörelse och fortsätter som en slamström längs bäckravinen. Återkommande slamströmmar är vanliga i bäckraviner med många moränskred.

För bebyggelse och infrastruktur kan moränskred och efterföljande slamströmmar orsaka skada såväl inom själva skredområdet som längs slamströmmens väg, inte minst där sedimenten slutligen avsätts.

De delar av landet som har högst benägenhet för moränskred och slamströmmar är i huvudsak glest befolkade. Ofta utgör dock ansamlingsområdet för jordmassorna ett historiskt intressant läge för bebyggelse, nedanför bergssluttning, ofta nära vatten och dess-

SOU 2007:60 Bilaga B 14

utom med ganska fast mark som är byggbar. Faran för att nya slamströmmar kommer i samma område är stor.

Det saknas underlag för att kunna kostnadsberäkna konsekvenserna av ökad benägenhet för moränskred och slamströmmar i bebyggd miljö.

6.3.5. Samverkande risker

Erosion, skred, ras, ravinbildning, moränskred och slamströmmar är landskapsprocesser som är länkade till varandra. Erosion kan vara bidragande orsak bakom skred och ras i moränslänter kan ligga bakom omfattningen av en slamström. Av de redovisade kartorna framgår att det finns gemensamma områden, t.ex. Klarälvsdalen, där flera av företeelserna kan förväntas öka samtidigt vid ett förändrat klimat. På motsvarande sätt påverkas konsekvenserna av multirisker, t.ex. skred i förorenade jordmassor längs ett vattendrag, vilket får dels direkta konsekvenser vid skredplatsen, dels miljökonsekvenser till följd av föroreningsspridningen. Kunskaperna om hur olika jordrörelser kan komma att samverka vid ett förändrat klimat är idag bristfällig.

Skred, ras, erosion, ravinbildning och slamströmmar är naturliga processer i det geologiska kretsloppet. När dessa jordrörelser hotar den bebyggda miljön uppstår konsekvenser som kan medföra stora skador och kostnader. I många situationer kan förebyggande och skadebegränsande åtgärder vidtas för att skydda den befintliga bebyggelsen. Viktigt är också att inte ny bebyggelse kommer till stånd inom områden som är hotade eller med tiden kan komma bli hotade.

Valet av förebyggande åtgärd är beroende av problemets art. Åtgärder måste väljas med hänsyn till de geologiska förhållandena, eventuella anläggningar samt tillgängligt utrymme. Dessutom måste hänsyn tas till kultur-, miljö- och naturintressen. Man bör även se över vilka konsekvenser en jordrörelse kan få samt väga detta mot kostnaderna för åtgärder. Ibland är det mest samhällsekonomiskt och säkrast att flytta eller utrymma och riva hotade

Bilaga B 14 SOU 2007:60

hus. Det är viktigt att valet av förstärkningsåtgärd syftar till att motverka den egentliga orsaken till den otillfredsställande stabiliteten – att åtgärda problemet snarare än symtomen (http://naturolyckor.srv.se).

En tidigare studie av konsekvenserna av skred har utförts där tre exempelområden har studerats (Räddningsverket, 1996). För vart och ett av områdena har tre olika omfattningar av ett skred bedömts: liten omfattning, mest trolig omfattning respektive stor omfattning. För varje område och varje omfattning av skred har konsekvenskostnaden beräknats. För jämförelse redovisas kostnaderna för genomförda förstärkningsåtgärder.

De möjliga skredens omfattning har bedömts utifrån geotekniska utredningar. Resultaten i Tabell 6.10 visar att kostnaderna för att förstärka områdena är låga i relation till de skadekostnader som realistiskt kan uppstå. Beräkning av skadekostnaden för ett eventuellt skred omfattar direkta personskador, räddningsarbeten, säkerhetsåtgärder, förändring av anläggningar och deras drift, tids- och funktionsförluster, återställning, bestående miljökonsekvenser och diverse mjuka kostnader. Studien antar att risken för skred efter åtgärd är försumbar och har inte tagit hänsyn till eventuella framtida underhållskostnader.

Tabell 6.10 Kostnader för skred och förstärkningsåtgärder för att förhindra

skred (MSEK). (Räddningsverket, 1996)

Omfattning av skred och dess beräknade kostnad

Område Liten

omfattning

Förväntad/mest sannolika omfattning

Stor omfattning Kostnad för förstärkningsåtgärd

Lilla Edet

34

209

Lidköping 66 616 489 4 Umeå 5* 13* 80* 6

* Skredet är beräknat för kortare sträcka än sträckan för åtgärder.

Kostnader för förstärkande och förebyggande åtgärder är beroende av typ av åtgärd, naturliga förutsättningar, miljöhänsyn, mätnings och kontrollprogram etc. Processen påverkas också t.ex. av om åtgärden ska prövas i Miljödomstol. För några av metoderna som beskrivs nedan nämns kostnader utifrån erfarenheter av kommuners ansökningar om statsbidrag till förebyggande åtgärder.

SOU 2007:60 Bilaga B 14

Åtgärder för att förebygga och förhindra erosion redovisas i kapi- tel 7.5.

6.4.1. Försiktighet i översikts- och detaljplanering

Vid översikts- och detaljplanering är det enligt Plan- och bygglagen kommunen som har ansvaret för att ta erforderlig riskhänsyn för naturolyckor (ras, skred, översvämning och erosion) så att exploatering endast tillåts inom lämpliga områden. På motsvarande sätt är det byggherren som ansvarar för att alla samhällskrav som gäller byggandet blir uppfyllda. Det kan exempelvis gälla olika typer av stabiliserande åtgärder. Försiktighet i samband med översiktsplanering innebär bl.a. att man helt avstår från att exploatera om det finns andra lokaliseringsalternativ i områden utan skredrisk. Försiktighet i redan detaljplanelagda exploateringsområden med risk för skred innebär bl.a. att man ändrar planen, utsläcker byggrätter inom riskområden eller att man stabiliserar området så att tillfredsställande säkerhet erhålls. Det är kommunen som är ansvarig för den fysiska planeringen och för att bedöma vad som är lämplig respektive olämplig markanvändning och bebyggelse i det enskilda fallet.

För att undvika att ny bebyggelse placeras på mark som är hotad eller med tiden kan komma att bli hotad av naturolyckor är det viktigaste instrumentet den kommunala fysiska planeringen. Ett förändrat klimat skapar förändrade geotekniska förutsättningar och osäkerheter finns kring klimatets utveckling och konsekvenserna för markens byggbarhet. Man måste därför noga beakta effekterna av förändrat klimat vid planläggning och vid osäkerheter kan man tvingas ta till ökade säkerhetsmarginaler.

6.4.2. Förstärkningsåtgärder för skred, ras och erosion i finkorniga jordar

Nedan beskrivs de metoder som är vanligast för att motverka skred och ras i finkorniga jordar. Den förstärkande åtgärden kan bestå av en av nedanstående metoder eller kombinationer av dessa (http://naturolyckor.srv.se).

Bilaga B 14 SOU 2007:60

Erosionsskydd

Om släntens nedre del har urholkats genom erosion kan man återställa slänten och hindra framtida erosion genom att lägga ut ett erosionsskydd längs vattendragets kant. Kostnaderna varierar mellan 400 och 450 kr/m

3

.

Figur 6.5 Återställning av slänt och utläggning av erosionsskydd. (Skredkommissionen Rapport 5:95)

Stödfyllning, schaktning och utflackning

Om slänten är brant kan man lägga massor som stöder och jämnar ut branten, så kallad stödfyllning, eller schakta av den övre delen av slänten och på det sättet ta bort en del av belastningen. Man kan även flacka ut släntens geometri genom att flytta jordmassor. Kostnaden för avschaktning eller stödfyllning/tryckbank varierar avsevärt beroende på om arbetena görs på land eller i vatten, storleksordningen 200

  • kr/m

.

SOU 2007:60 Bilaga B 14

Figur 6.6 Stödfyllning, avchaktning av släntkrön och utflackning av slänt. (Skredkommissionen rapport 5:95)

Förstärkning med kalk-cementpelare

Man kan förstärka slänten genom att installera kalk-ementpelare som installeras i jordlagren till en nivå väl under det befarade skredets eller rasets glidyta. Kalk-cementblandningen kan liknas vid en ”svag” cement. Kostnaderna varierar beroende på de platsspecifika förhållandena. Exempelvis uppgick kostnaden för skivor av kalkcement med ca 2,0 meter, med en bredd på 10 meter och 15 meter djup till 25 000 kr/m.

Bilaga B 14 SOU 2007:60

Figur 6.7 Förstärkning av jord med kalk/cementpelare. (Skredkommissionen Rapport 5:95)

Sänkning eller begränsning av grundvattentryck

Att sänka eller begränsa grundvattentrycket kan också vara ett sätt att öka släntens stabilitet. Storleksordningen på kostnad för grundvattensänkande brunnar är 40 000 kr/st.

Figur 6.8 Sänkning eller begränsning av grundvattentryck. (Skredkommissionen Rapport 5:95)

SOU 2007:60 Bilaga B 14

Jordspikning

Jordspikning är en metod att förstärka slänter. Det är viktigt att jordspikarna når bakom den glidyta, som det möjliga skredet eller raset i de oförstärkta jordlagren skulle ha fått. Ett kostnadsexempel för jordspikning i slänt för ett område på 1 300m

2

med jordspikar

på avstånd ca 2 m och med 9 m längd uppgick till 1,3 Mkr.

Figur 6.9 Jordspikning. (Skredkommissionen rapport 5:95)

6.4.3. Förstärkningsmetoder för slänter i morän och andra grovkorniga jordar

Nedan beskrivna förstärkningsmetoder är lämpliga för att skydda bebyggelse och anläggningar i och nedanför långa och branta slänter i morän och andra grovkorniga jordar. Metoderna väljs och åtgärderna dimensioneras med hänsyn till terrängen och de lokala nederbördsförhållandena (http://naturolyckor.srv.se).

Dräneringssystem syftar till att långsiktigt dränera fuktiga släntavsnitt från det vatten som alstras av snösmältning och långvarig nederbörd, så att grundvattenytan sänks och markfuktigheten minskas. Marken får då en ökad förmåga att kunna ta emot vattenmassorna från kortvariga och intensiva regn.

Bilaga B 14 SOU 2007:60

Figur 6.10 Dräneringssystem. (http://naturolyckor.srv.se).

Etablering av vegetation (s.k. ingenjörsbiologi) i slänten samt fortsatt skötsel av denna minskar också risken för att skred, ras och slamströmmar ska uppkomma.

Dammar kan anläggas för att minska konsekvenserna av slamströmmar. Dammarna styr slamströmmarna från bebyggelse.

Figur 6.11 Förstärkning med vegetation och dammar. (http://naturolyckor.srv.se).

SOU 2007:60 Bilaga B 14

6.4.4. Förstärkningsmetoder för raviner i morän och andra grovkorniga jordar

De vanligast förekommande metoderna för att skydda bebyggelse och anläggningar utmed och nedanför bäckraviner beskrivs nedan. Det är också viktigt att säkerställa ravinernas sidoslänter från erosion och att med jämna mellanrum rensa undan ackumulerat material längs bäckbottnar som kan orsaka dämning.

Figur 6.12 Metoder för förstärkning av raviner. (http://naturolyckor.srv.se).

Erosionstrappor anläggs för att minska erosionen längs en bäckravins botten samt minska slamströmmarnas rörelseenergi. Erosionstrappornas antal, lägen och storlek avpassas så att de kan bromsa eventuella slamströmmar i tillräckligt hög grad, så att dessa inte når ned till den hotade bebyggelsen. Exempel på kostnad: Sex erosionstrappor uppbyggda av stockar och med 45 m längd inklusive erosionsskydd av mellanliggande utfördes till kostnaden 1.35 Mkr.

Sedimentationsdammar byggs i syfte att fånga upp slamströmmar och på så sätt begränsa dem från att nå bebyggelse i nedanförliggande dalgång. Dammarna anläggs nedanför bäckravinen i den övre delen av den s.k. alluvialkonen, som består av avlagringar från upprepade äldre slamströmmar. De flesta dammar byggs med en gallerförsedd öppning. Gallret fångar upp det grövre materialet (stockar, grus, sten och block) medan det finare materialet och vattnet kan passera. Sedimentationsdammar är således inte kon-

Bilaga B 14 SOU 2007:60

struerade för att kunna lagra hela den beräknade slamströmsvolymen. Kostnaden för en sedimentationsdamm med volymen 10 000 m

3

uppgår till 5,3 Mkr.

Kanalisering av en strömfåra utförs i syfte att förhindra erosion, förhindra utflöde av vatten och jordmassor utanför den ordinarie strömfåran och styra strömfåran längs en eventuell ny riktning. Det är vanligt att kanalisering utförs nedströms sedimentationsdammar och genom alluvialkoner.

Referenser

Elhammer, A., Fredén, C. (2002). Översikt av områden med risk för erosion längs kusterna, större insjöar och vattendrag. Sammanställt på uppdrag av SGI, Rapport 2002-11-18--25, SGU 08-1389/2002. Fallsvik, J., Angerud, P., m. fl., (2003). Översiktlig kartering av stabilitetsförhållandena i moränslänter, GIS-baserad inventering av karteringsbehovet i Sveriges olika kommuner. Räddningsverkets beteckning KD-14968-1-0, SGI Dnr. 2-0302-0118. Statens geotekniska institut och Räddningsverket. Fallsvik, J., Alexandersson, H., Edsgård, S., Hågeryd, A-C., Lind, B., Löfling, P., Nordlander, H., Thunholm, B. (2007). Klimatförändringens inverkan i Sverige. Översiktlig bedömning av jordrörelser vid förändrat klimat. SGI Varia 571. Statens geotekniska institut, Linköping. Rummukainen, M., Bergström, S., Persson, G., Ressner, E. (2005). Anpassning till klimatförändringar. Kartläggning av arbetet med sårbarhetsanalyser, anpassningsbehov och anpassningsåtgärder i Sverige till framtida klimatförändringar. SMHI Reports Meterology and Climatoology, No 106. Gemensam hemsida för skred och ras. http://naturolyckor.srv.se, 2007-05-11. Jordartskarta över Sverige. Sveriges geologiska undersökning. www.sgu.se , 2007-05-11. Rossby Centre regionala klimatscenariokartor. SMHI. http://www.smhi.se/sgn0106/leveranser/Utredningen_diff/index.h tm, 2006-11-17

SOU 2007:60 Bilaga B 14

Räddningsverket

  • Bearbetning av den kommunala räddningstjänstens insatsrapportering av insatser som berör jordskred eller jordras, från och med 1996 till och med 2005. Räddningsverket
  • Statsbidrag, statistik från Räddningsverkets ärendehantering av ansökningar om statsbidrag till förebyggande åtgärder mot naturolyckor Räddningsverket (1996). Lönar det sig att förebygga skred?, Rapport Räddningstjänstavdelningen, R53-151/96. Statens räddningsverk. SCB, Statistikdatabas. www.scb.se. Boende, byggande och bebyggelse. Tabeller: - Försålda industrier efter region (län, riket) och fastighetstyp.

År 1994

- Försålda hyreshus efter region (län, riket) och fastighetstyp.

År 1994

- Försålda småhus efter region (kommun, län, riket) och

fastighetstyp. År 1981

- Taxeringsenheter (typkod 220, 221), genomsnittliga värden och

arealer efter region, typkod och strandzonsklass. År 2003 - Köpeskilling för hyreshus (typkod 320, 321, 325), medelvärde i

tkr efter region, fastighetstyp och tid SCB, Statistikdatabas Lantbruksenheter 2005. Typkod 110, 113 och 120. Antal taxeringsenheter samt genomsnittligt skogsbruksvärde per hektar skogsmark fördelade efter storleksklasser. Län Skredkommissionen (1996). Anvisningar för släntstabilitetsutredningar. Information. Rapport 5:95. Översvämningshot. Risker och åtgärder för Mälaren, Hjälmaren och Vänern. Delbetänkande av Klimat- och sårbarhetsutredningen, Statens offentliga utredningar, SOU 2006:94.

Bilaga B 14 SOU 2007:60

7 Analys

  • Kusterosion

I detta kapitel redovisas konsekvenserna för bebyggd miljö av klimatförändringar när det gäller erosion längs havskusterna. De genomförda bedömningarna är översiktliga och baseras på befintlig kunskap och det rikstäckande underlagsmaterial som funnits tillgängligt.

Bedömningen av var kusterosion kan förekomma utgår från SGI:s översiktliga nationella kartläggning av kusterosion. Berörd bebyggd miljö har beräknats utifrån Lantmäteriets GSD-terrängkarta. De scenarier för klimatförändringar som använts i analysen har utarbetats av Rossby Centre vid SMHI.

Längs Sveriges cirka 11 500 km långa fastlandskust från Haparanda vid Bottenviken till Strömstad vid Skagerack, finns olika kustformationer representerade. Kustformationerna kan indelas i sandkust, klintkust, deltakust och landhöjningskust, se Figur 7.1.

Sandkusten karakteriseras av breda sandstränder med dyner av vindtransporterad sand på olika avstånd från strandlinjen. Sandkust förekommer framförallt i Skåne, Halland och på Öland och Gotland. Ibland förkommer den mellan utskjutande uddar och bildar där bukter, exempelvis Hanöbukten i Skåne och Laholmsbukten i Halland.

Klintkusten karakteriseras av en mycket brant slänt i vilken vågor har förorsakat skred och ras. Den största delen av de utrasade massorna har transporterats ut i havet av vågorna. Slänten kan vara uppbyggd av både berg (såväl urberg som kalk- och sandsten) och jord. Klintkust i urbergsförkastning förekommer bland annat vid Hovs hallar och Kullaberg i Skåne. Öland och Gotland har klintkuster i kalksten med raukar skulpterade av vågerosion.

Deltakust karakteriseras av det material som älvar och åar avsatt där de mynnar i hav eller sjö. Närmast mynningen avsätts det grövre materialet och längre ut, där strömhastigheten är liten, avsätts det finare materialet. Då tillräckligt mycket material avsatts kommer vattenströmmen att förgrenas och efterhand uppkommer ett

SOU 2007:60 Bilaga B 14

trädliknande deltamönster. Sveriges enda väl utbildade större deltakust ligger vid Indalsälvens mynning i Bottenhavet.

Landhöjningskusten karakteriseras av områden med spår från tider då den relativa havsnivån var mycket högre än dagens nivå. Då havsytan låg högt har exempelvis bergshöjder blivit kalspolade och klappervallar bildats i vågutsatta sluttningar. Exempel på landhöjningskuster är Sveriges skärgårdskust, till exempel Stockholms skärgård och Höga kusten.

Figur 7.1 Kustformationer i Sverige (Sveriges Nationalatlas, 1992)

7.2.1. Hur och varför sker erosion?

Med erosion menas nötning och skulptering av berggrund och jordtäcke genom inverkan av vågor, strömmande vatten, vind eller is. Eftersom erosion av berggrunden i Sverige på de flesta platser är en mycket långsam process omfattar denna utredning om kusterosion enbart erosion i jordtäcket och framförallt erosion vid sandkuster.

Erosion och sedimentation är en ständigt pågående naturlig förändringsprocess i landskapet. Erosion från vågor orsakas främst av vindvågor men kan även uppkomma av jordbävning (tsunami), vid tappning av dammar eller av fartygstrafik. Strömmande vatten

Bilaga B 14 SOU 2007:60

kan medföra erosion i vattendrag och på angränsande stränder och slänter. Vinderosion är begränsad i Sverige och förekommer framförallt i områden som saknar vegetationstäcke, exempelvis längs sandstränder och dyner samt på åkerjord under vår och försommar. Erosion kan också uppkomma av nötande is från istäcken och isdämmor som utbildats i samband med vårflöden i vattendrag. Flera av dessa faktorer kan komma att påverkas av klimatförändringarna. Inre erosion kan förekomma i finkornig friktionsjord genom att grundvattenströmmar för med sig partiklar och på så sätt orsakar materialvandring.

Med stranderosion avses den process, som leder till förlust av material, som sand och grus, från stranden och bottnen i strandområdet. Det är framförallt vattenstånd, vågor och strömmar som ger upphov till denna erosion.

Om det inom ett visst avgränsat område råder jämvikt mellan eroderat och avsatt mängd material sägs området vara stabilt från erosionssynpunkt. Vid en nettoförlust av material är området utsatt för erosion och i motsatt fall sker en ackumulation av material.

En förutsättning för erosionsprocesser är dels tillgång på erosionskänsligt jordmaterial, dels en flödes/vindhastighet som är tillräckligt hög för att lossgöra och transportera materialet. När flödes/vindhastigheten minskar avsätts materialet igen. De mest erosionsbenägna jordarna är ensgraderade, jordarter med en kornstorleksfördelning motsvarande finsand och mellansand, se Figur 7.2. Månggraderad, måttligt eller dåligt sorterad, jord, som till exempel morän är mindre erosionsbenägen. I sådana jordar kan sandfraktioner i de ytligaste skikten spolas bort av vågor och vattenströmmar. Grövre fraktioner lämnas kvar i ytan och bildar en så kallad stenpäls, som har högre motståndskraft mot fortsatt erosion. Ett naturligt erosionsskydd bildas på så sätt.

SOU 2007:60 Bilaga B 14

Figur 7.2 Samband mellan strömhastighet, kornstorlek och sedimentets transporttillstånd. (Efter Handboken Bygg, Kap 177, 1972).

7.2.2. Kusterosion

Havsstränderna utsätts ständigt för erosionsangrepp och erosionen innebär att material kontinuerligt försvinner från strandområdena. I princip transporteras sand från stränderna ut till havs och avsätts i revlar och bankar, som kontinuerligt kommer att växa i omfattning och utbredning. Under vissa betingelser sker mer omfattande erosionsangrepp, särskilt vid stormar som oftast inträffar under höst och vinter. Våg- och vattenrörelser kan då vara så starka att stora, sammanhängande delar av stränderna kan försvinna vid ett och samma tillfälle. Under vissa förhållanden kan till och med anlagda erosionsskydd förstöras eller deras funktion bli otillräcklig. Anledningen till detta är att vid högt vattenstånd i kombination med kraftiga vindar kan vågorna slå in på ett under normala förhållanden opåverkat strandområde och dra med sig jordmaterial ut på djupare vatten, där strömmar för det vidare bort från stranden.

Storleken på de krafter som leder till erosion och transport av sediment beror av strandens form, sedimentens egenskaper samt vågornas höjd, längd och riktning. Krafterna ökar med ökande våghöjd. Flacka stränder medför att energin från vågorna omvand-

Bilaga B 14 SOU 2007:60

las till andra energiformer på en lång sträcka och vågorna leder därmed till mindre påverkan än vid branta stränder. Det finns många platser längs Sveriges havskuster och insjöar där det finns erosionbenägen jord. Detta är särskilt framträdande för stora delar av kusterna i Skåne, Halland, på Öland och Gotland. SGI har gjort en översiktlig inventering som visar att för ca 15 % av Sveriges kuster finns förutsättningarna för stranderosion (Rydell et al., 2006).

Sedimenttransporten är en del i en naturlig balans utmed en strand. Tvärs stranden kan det råda en balans mellan delar där bottnens profil sjunker, genom erosion, och andra delar där profilen stiger, genom ackumulation. Längs stranden kan det finnas en balans under längre tidsperioder mellan förhållanden som medför erosion och förhållanden som medför ackumulation. Utmed andra stränder kan istället ett förhållande som medför erosion dominera, vilket leder till obalans vad gäller sedimentförhållandena. Den naturliga balansen kan störas av mänskliga aktiviteter, exempelvis konstruktioner i vatten eller av uppbyggda strandskydd.

7.2.3. Hur påverkas stränder av mänsklig aktivitet?

Alla mänskliga aktiviteter i kustzonen påverkar stränderna på något sätt. Samtidigt som det finns en önskan om större tillgänglighet till strandområden måste risken för negativa effekter på stränderna noga övervägas. Oftast har stränderna intagit ett jämviktsläge som kan störas genom till synes små ingrepp. Exempelvis kan utläggning av strandskoning som erosionsskydd eller omläggning av utlopp för älvar och andra vattendrag orsaka en rubbad sedimentbalans med erosion som följd. Likaså hindrar dammanläggningar i vattendrag sedimenttillförseln till hav och sjöar eftersom dammarna utgör sedimentfickor. Dammarna utjämnar också variationer i vattenflödet vilket leder till att den mängd sediment som transporteras med vattenflödet nedströms dammen minskar.

Stora och/eller snabba fartyg som går nära kusten eller i vattendrag kan orsaka kraftig erosion genom att de orsakar vågor, vattenståndsvariationer och strömmar. Sådan påverkan behandlas inte i denna utredning.

Vegetation, både lågväxande gräs och örter samt större träd och buskar, utgör ett väsentligt skydd mot erosion orsakad av vind, vågor och nederbörd. Förändringar genom avverkning av strand-

SOU 2007:60 Bilaga B 14

nära skog kan exempelvis få stora effekter på stranden. Byggnadsverk utmed stränder, såsom pirar och strandskoningar, medför ofta att erosionen flyttas till ett annat område. Stränder som inte tidigare haft problem med erosion eller sedimentation kan då skadas av erosion. Det är därför viktigt att åtgärder mot erosion inte enbart analyseras i direkt anslutning till den tänkta platsen för åtgärden utan för ett större område.

7.2.4. Klimatförändringar som påverkar kusterosion

Det finns flera naturliga faktorer som påverkar erosionen längs kuster och där förändringar i klimatet kan komma att förstärka de nuvarande förhållandena. Vågrörelsernas inverkan på stränderna förändras och havets medelvattennivå kommer att öka på grund av att havsytan stiger globalt, vilket innebär att vattnet når tidigare opåverkade strandområden. Förändringar av kraftiga vindar och stormar till följd av klimatförändringarna är inte helt klarlagda. Vågorna kan komma att bli högre till följd av kraftigare vindar, vilket ger större eroderande krafter.

Huvudsakligen beror kusterosion av följande förhållanden:

  • vattennivåer i havet - nuvarande och förväntade framtida med hänsyn tagen till landhöjning
  • vågförhållanden – höjd, frekvens och riktning samt extrema förhållanden
  • vindförhållanden – exponering, riktning och intensitet
  • geologi/jordarter – på land och havsbotten
  • topografi – höjder på stränder, dyner och bakomliggande områden
  • batymetri – nivåförhållanden och lutningar på havsbotten
  • morfologi – strandlinjens utformning

De tre första av dessa faktorer (vattennivåer, vågor och vindar) är direkt kopplade till förändringar i klimatet. Dessa faktorer påverkar också successivt de tre sistnämnda (topografi, batymetri och morfologi).

Dessutom kan de naturliga förändringarna förstärkas av mänskliga aktiviteter enligt avsnitt 7.2.3.

Bilaga B 14 SOU 2007:60

7.3.1. System/sektorer som påverkas av erosion vid kuster samt konsekvenser

Sveriges kustområden är av stor betydelse för samhället. Områdena utgör viktiga förbindelselänkar för transport och handel och utgör värdefulla naturmiljöer och fritidsområden. Kusterosion kan leda till skador med ekonomiska, estetiska, sociala och miljömässiga förluster, störning på växt- och djurlivet samt begränsningar i möjligheten att nyttja stränderna för rekreation och friskvård men också begränsningar för det rörliga friluftslivet. Utvecklingen inom strandområden och speciellt kustnära områden är en väsentlig fråga även på EU-nivå och kommissionen har under senare år arbetat aktivt med dessa frågor.

Det finns flera intressen som kan komma att påverkas av erosion av kuster. Mark försvinner i havet successivt eller i sammanhängande partier, vilket innebär att byggnader, infrastruktur, värdefulla markområden och ibland hela fastigheter förloras. När stränders bredd minskar kan vågor bearbeta dynbildningar och då försvinner ett naturligt skydd mot översvämning. En minskande strandbredd innebär också att förutsättningarna för turism och friluftsliv minskar. Exempel på vanliga problemställningar och behov av skydd mot erosion och översvämning i kustområden visas i Figur 7.3.

SOU 2007:60 Bilaga B 14

Figur 7.3 Behov av kustskydd mot erosion och översvämning. (Foto: SGI och Ystads kommun)

Det finns omfattande värden som kan vara i riskzonen i områden där erosion förekommer:

  • Bebyggelse (permanent och fritidshus) samt tillhörande infrastruktur (gator, VA, el etc.). Konsekvenser kan vara skador på byggnader där grundläggning underminerats eller där vatten översvämmar kustskydden.
  • Infrastruktur (vägar, järnvägar, hamnar etc.). Konsekvenser kan vara underminerade vägar och järnvägar, brott på ledningar. Ackumulation av material kan vara negativt i farleder och inseglingsrännor till hamnar.
  • Turistindustrin. Konsekvenser kan vara att förutsättningarna för turismen försvinner då attraktiva badstränder minskar. I många fall innebär detta också att varumärket skadas då detta ofta är förknippat med tillgång till stränderna. Detta leder till ekonomiska förluster för den näringsverksamhet som är beroende av turister, t.ex. restauranger, hotell, camping etc.
  • Värdefull mark. Områden med höga naturvärden samt värdefull jord- och skogsmark. Erosion kan leda till förlust av land,

Bilaga B 14 SOU 2007:60

ekologiska skador och minskad biologisk mångfald. Ackumulation av material kan dock vara positivt genom att landområden växer till och utgör ny mark.

  • Folkhälsa/rekreation. Konsekvenser kan vara att värdefulla rekreations- och strövområden försvinner genom erosion eller översvämning.

7.3.2. Omfattning av kusterosion

Klimatscenarier

Utgångspunkten för denna rapport är klimatförändringarna enligt SMHI:s regionala scenarier för Östersjön för perioden 2071

Dessa utgår från fyra scenarier från de globala klimatmodellerna HadAM3H och ECHAM4 respektive två scenarier för utsläpp av växthusgaser, A2 och B2.

När det gäller kusterosion är det den påverkan som långsamt och kontinuerligt sker över året som generellt är dominerande. Denna erosion bestäms främst av havets medelvattennivå. Lokalt kan mycket kraftiga vågor i kombination med högt vattenstånd orsaka stor påverkan men det är inte möjligt att i förväg bestämma inom vilka områden och med vilken omfattning detta kommer att ske. I denna studie har därför använts värden enligt ”high case scenario” för medelvattennivån i havet (global höjning med 88 cm) med hänsyn tagen till landhöjningen, se Figur 7.4.

SOU 2007:60 Bilaga B 14

Figur 7.4 Förändring av havets medelvattennivå vid en global höjning av havsnivån med 88 cm. (Meier et al., 2004).

Vid beräkning av erosionspåverkan har använts medelvattennivåer i havet för perioden 2071

  • Kusten har indelats i tre regioner, en sydlig med 80 cm nivåhöjning i havet, en mellansvensk med 50 cm och en nordlig med 20 cm havsnivåhöjning enligt SMHI:s scenarier. Den sydliga zonen omfattar kusten från Bohuslän till och med Östergötland, den mellansvenska sträcker sig från Södermanland till och med Uppland medan den nordliga omfattar resterande del av kusten till finska gränsen.

Bilaga B 14 SOU 2007:60

Kustområden med erosion

Omfattningen av erosionen vid kusterna beror till stor del av topografiska och geologiska förhållanden i kustområdet. Uppgifter om höjdförhållanden med tillräcklig noggrannhet saknas för huvuddelen av de svenska kuststräckorna. För bedömning av vilka strandnära områden som kan komma att påverkas av erosion har därför använts en modell som bygger på ett samband mellan havsnivåhöjning och påverkan på stränder (Bruun, 1988). Modellen utgår från att en höjd vattennivå i havet påverkar strandens övre del och dynerna, varvid material förflyttas från stranden ut i havet så att ett nytt jämviktsläge uppkommer. En generell uppskattning enligt denna modell är att en havsnivåhöjning påverkar en strandzons bredd med faktorn 100, dvs. 1 cm höjning av havsnivån har påverkan 1m upp på stranden. Detta innebär att påverkan finns på en zon med bredden 80 m i den södra regionen, 50 m i den mellansvenska och 20 cm i den norra regionen.

Den erosion som pågår vid nuvarande klimat och som – utöver ökad erosion till följd av klimatförändringar

  • kommer att pågå under tiden fram till år 2100 är svår att generellt bedöma. Det finns endast begränsade och lokala uppgifter om denna erosion. Det är inte heller möjligt att bedöma lokala effekter på erosionen till följd av stormar, översvämning och tillfälliga högvatten eller andra säsongsbetonade effekter. För att ta hänsyn till dessa förhållanden har gjorts ett schablontillägg med ca 25 % på utsträckningen av de områden som kan komma att beröras med utgångspunkt från havsnivåhöjningen. Detta innebär att den zon som påverkas har i denna utredning valts till bredden 100 m i södra, 65 m i mellersta och 30 m i norra Sverige för de tidigare angivna kustregionerna. I delar av nordligaste Sverige kompenserar landhöjningen i huvudsak havsnivåns höjning, vilket innebär att erosionen är ett mindre hot mot dessa kuststräckor.

När det gäller den geografiska omfattningen och vilka kuststräckor som kan komma att hotas har använts den översiktliga inventering som SGI utfört över områden med förutsättningar för erosion utifrån geologiska förhållanden för Sveriges havskuster samt Öland och Gotland (Rydell et al, 2005). De redovisade sträckorna avser områden där kusten utgörs främst av jordarterna sand och silt. Ett exempel för del av Skånes sydkust finns i Figur 7.5. Sammanställningen visar att för ca 15 % av landets totala kuststräckor finns förutsättningar för erosion.

SOU 2007:60 Bilaga B 14

Figur 7.5 Förutsättningar för erosion (orange kuststräckor) (Rydell et al., 2006)

Värden i kustzoner som berörs av erosion

För de kustområden som kan komma att utsättas för erosion enligt ovan har areorna för de fastigheter och andra värden som är belägna inom dessa kustzoner beräknats utifrån Lantmäteriets terrängkartor och uppgifter om olika markklasser. Markanvändning och bebyggelseklasser är hämtade från den allmänna kartserien GSD-Terrängkartans marklasser. Beskrivning och definitioner anges i Bilaga 2.

Ett exempel på redovisning på omfattning framgår av Figur 7.6.

0 2 4 6 8 10

Km

MALMÖ KOMMUN

VELLINGE KOMMUN

TRELLEBORGS KOMMUN

Ur GSD-Översiktskartan© Lantmäteriverket.

Medgivande M2005/4875 Gäller t.o.m. 2009-11-30.

Bilaga B 14 SOU 2007:60

Figur 7.6 Exempel på kustområden som kan beröras av erosion (prickade områden). (Lantmäteriet, 2006).

Den byggda miljön (byggnader och tillhörande lokala infrastruktur), industrier, fritidsområden och badstränder kan komma att få skador till följd av erosion av kusten. I utredningen har det ekonomiska värdet av dessa tillgångar beräknats.

Sådana värden kan komma att helt eller delvis förstöras vid den erosion som kan förväntas till följd av klimatförändringar. Det är uppenbart att alla dessa inte kommer att förstöras utan att en successiv anpassning för flera av dessa kommer att göras, t.ex. att kustskydd etableras eller att anläggningar flyttas längre från kusten. Detta utvecklas närmare i avsnitt 7.5. Kostnaderna för sådan anpassning kan vara avsevärda och i flera fall i nivå med värdet av det som är hotat. Beräkningarna nedan ska följaktligen inte tolkas som en prognos för vad erosionen kommer att kosta utan som en uppskattning av ”stock-at-risk”, dvs. värdet av det hotade kapitalet.

Analysen i detta kapitel omfattar områden vid havskusten och de ekonomiska värden som kan hotas. En beräkning av hotade värden till följd av ras och skred redovisas i kapitel 6, där också

SOU 2007:60 Bilaga B 14

hotade värden i kustzoner ingår. Detta betyder att det finns en viss överlappning av hotade värden i kustområdena. Sålunda kan de hotade värdena i dessa områden inte adderas till en sammanlagd skadekostnad utan bedömningar bör göras med viss försiktighet.

Fastigheter – småhus, hyreshus, industriområden och åkermark

De arealer som hotas av erosion har beräknats för respektive kustkommun (beräkningsförutsättningar enligt avsnitt 7.3). Genom att kombinera dessa arealer med Lantmäteriets terrängkarta över olika markslag kan beräknas vilka typer och arealer av bebyggelse (låg och hög bebyggelse, industriområde m.m.) och markanvändning (skog, åker m.m.) som finns på de erosionshotade ytorna. För att värdera åkermark har det genomsnittliga priset på jordbruksmark per hektar och län använts (Jordbruksverket, 2006). Markklasserna innefattar även skogsmark och annan öppen mark. Skogsmarken har inte värderats, då skog längs kusten sällan är avverkningsskog och således inte bedömts ha något marknadsvärde. Rekreationsvärdet av skogsmarken och övrig mark har inte beräknats.

Tabell 7.1 Areal av olika markslag som hotas av erosion (km

2

)

LÄN Hög

bebyggelse

Låg bebyggelse

Fritids- bebyggelse

Industri-

område

Åker, fruktodling

Västra Götaland 0 22,1 6,1 2,9 21,9 Halland 0 33,1 5,3 0,2 33,8 Skåne 0,3 80,3 24,2 6,5 576,4 Blekinge 0 5,2 6,6 1,9 49,2 Kalmar 0 15,4 8,8 0,3 46,2 Gotland 0 0,9 1 0 5,3 Östergötland 0 1,6 0,2 4,6 0,5 Södermanland 0 0 0 0 9,3 Stockholm 0 55,6 12,8 2,3 11,9 Uppsala 0 0,9 0,4 1,3 2,1 Gävleborg 0 0,3 2 12,6 0,5 Västernorrland 0,1 2,1 14,6 15,7 2,1 Västerbotten 0,1 1 1 0,3 1,3 Norrbotten 0 1 0 13 1,7 Summa, 0,5 222 84 62 767

Bilaga B 14 SOU 2007:60

För småhus finns data över tomtarealer dessutom uppdelat på olika zoner efter avstånd från strand. Här har genomsnittstomterna för småhus 0

  • m från strand använts. ”Låg bebyggelse” har antagits motsvara småhus för permanentboende och ”Hög bebyggelse” har antagits motsvara hyreshus och kontorslokaler i SCB:s statistik. För ”Fritidsbebyggelse” och ”Industriområden” har fritidshus och industrilokaler använts. Så kallade bebyggelsepunkter, dvs. enstaka byggnader eller liten grupp av byggnader utanför bebyggt område, anges också i Terrängkartan. Varje punkt har antagits bestå av ett hus och har värderats som småhus. Värdet, som alltså är en undre gräns, har i denna tabell lagts in i klassen ”Låg bebyggelse”. Sluten bebyggelse (dvs. hus i slutna kvarter) hotas i ett fåtal kommuner, bl.a. Norrtälje, Ystad, Karlshamns och Stockholms kommun. Dessa värden ingår i gruppen ”Hög bebyggelse”. I Tabell 7.2 anges antalet fastigheter för respektive användningsområde.

Tabell 7.2 Antalet fastigheter som hotas av erosion.

LÄN Hög

bebyggelse

Låg bebyggelse

Fritids- bebyggelse

Industri-

område

Summa

Västra Götaland

0

6 979

1 256 192

8 427

Halland

0

8 308

1 971 19 10 298

Skåne

63 37 732 11 995 509 50 300

Blekinge

7 26 448

3 824 176 30 455

Kalmar

0

6 109

3 509 13

9 631

Gotland 0 4 121 247 0 4 369 Östergötland 4 683 51 308 1 045 Södermanland 0 462 93 2 557 Stockholm 7 7 754 2 651 207 10 620 Uppsala 0 15 532 111 30 15 673 Gävleborg 0 708 916 646 2 270 Västernorrland 24 160 5 301 841 6 326 Västerbotten 13 1 070 469 25 1 578 Norrbotten 0 774 0 543 1 317 Summa, 117 116 841 32 395 3 513 152 866

Den bebyggda ytan har värderats med fastighetsvärden. Terrängkartan visar dock inte antalet byggnader inom de olika ytorna för markslag, utan bara vilken typ av bebyggelse som finns (Låg bebyggelse, Hög bebyggelse, Fritidshusområde, Industriområde). För att uppskatta antalet byggnader har de framtagna arealerna dividerats med genomsnittlig tomtareal per kommun och fastighetstyp (SCB, Statistikdatabasen). Fastigheterna har sedan värde-

SOU 2007:60 Bilaga B 14

rats med genomsnittligt pris för respektive fastighetsslag i varje kommun (SCB, Statistikdatabasen).

De hotade värdena för de olika fastighetstyperna visas i Tabell 7.3. Den största posten är kategorin låg bebyggelse, dvs. småhus exklusive fritidshus. Den hotade småhusbebyggelsen motsvarar ca 4 % av det totala småhusbeståndet i Sverige och motsvarar ca 10 % av dess värde.

Tabell 7.3 Totalt värde hotade fastigheter (MSEK). 2005 års prisnivå

LÄN Hög

bebyggelse

Låg bebyggelse

Fritids- bebyggelse

Industri-

område

Åker, fruktodling

Summa

Västra Götaland

0 12 322 1 458 770 65 14 615

Halland

0 18 971 2 585 50 101 21 707

Skåne

678 69 311 16 223 2 804 3 366 92 382

Blekinge

28 23 547 3 168 340 287 27 370

Kalmar

0 5 431 1 906 42 75 7 454

Gotland

0 5 333

239

0 10 5 582

Östergötland

40 1 190

1 2 011

Södermanland 0 689 86 4 35 815 Stockholm 298 18 741 4 455 1 609 45 25 147 Uppsala 0 11 105 67 191 6 11 369 Gävleborg 0 609 585 1 799 1 2 994 Västernorrland 104 144 2 758 5 815 0 8 822 Västerbotten 94 677 290 106 1 1 168 Norrbotten 0 770 0 2 143 1 2 914 Summa, 1 236 168 396 33 860 16 863 3 994 224 350 Diskonterat nuvärde, Kalkylränta 4 %

303 41 265 8 297 4 132 979 54 977

Risken för att angivna värden hotas av erosion avser perioden 2070

  • Med hänsyn till tillväxten av ekonomin under den mellanliggande perioden och till de tidspreferenser som vanligen antas i kostnadsnyttoanalyser (dvs. att en inkomst nu värderas högre än inkomst om hundra år) har nuvärdet av summorna i Tabell 7.3 diskonterats. Nuvärdet påverkas i hög grad av den tidsperiod under vilken erosionen antas ske. Om de hotade arealerna eroderas successivt under 100 år så uppgår nuvärdet av de hotade värdena för hela riket till de belopp som anges i sista raden i Tabell 7.3. Uppgifterna baseras på kalkylräntan 4 % (den kalkylränta som används för infrastrukturplanering för närvarande).

Bilaga B 14 SOU 2007:60

Det är emellertid sannolikt att större delen av fastighetsvärdena drabbas under den senare delen av seklet. Om så är fallet blir det diskonterade värdet mindre, eftersom konsekvenserna ligger längre bort i tiden. Om exempelvis 0,5 % av fastighetsvärdena eroderas varje år under den första femtioårsperioden, därefter under de följande 50 åren först 1 % och sedan 2 procent av det ursprungliga fastighetsvärdet, så blir det diskonterade nuvärdet 34 miljarder kronor istället för ca 55 miljarder som i exemplet ovan.

Infrastruktur

Den lokala infrastruktur som finns för bostads- och industriområden tillkommer till det förlorade fastighetsvärdet. Det kan gälla gator och vägar, VA-system och elledningar.

I Tabell 7.4 anges länsvis uppskattade värden av VA-system för hotad bebyggelse. Beräkningarna baseras på en schablonkostnad för VA-nät för olika fastigheter. Schablonkostnaderna uppgår till 75 tkr för småhus, 60 tkr för fritidshus och 110 tkr för hög bebyggelse (muntlig kommunikation, Svenskt Vatten). Värdena avser anslutningen från stamnätet till fastigheten, inte VA-ledningarna inne i huset vilket ingår i fastighetsvärdet.

Tabell 7.4 Totalt värde av VA-system för hotade fastigheter (MSEK). 2005 års prisnivå.

LÄN Hög bebyggelse Låg bebyggelse Fritids- bebyggelse

Summa

Västra Götaland

0

Halland 0 623 118 741 Skåne 7 2 830 720 3

Blekinge 1 1 984 229 2

Kalmar

0

Gotland 0 309 15 324 Östergötland 0 51 3 55 Södermanland 0 35 6 40 Stockholm 1 582 159 741 Uppsala 0 1 165 7 1

Gävleborg 0 53 55 108 Västernorrland 3 12 318 333 Västerbotten 1 80 28 110 Norrbotten 0 58 0 58 Summa, 13 8 763 1 944 10

SOU 2007:60 Bilaga B 14

Påverkan på turism

Det finns ett flertal strandområden som hotas av erosion och som omfattar en avsevärd turistindustri. Det har inte varit möjligt att i denna studie beräkna omfattningen av denna verksamhet för hela landet. Nedan ges några exempel från olika delar av landet för att illustrera de ekonomiska värdena som är berörda.

Om attraktiva strandområden eroderas innebär det en välfärdsförlust. Detta kan värderas med betalningsviljestudier. Några sådana studier av värdet av olika typer av strandområden finns dock inte för Sverige. Ett sätt att uppskatta värdet av ett strandområde är de utlägg som turister har för att resa till och vistas i ett rekreationsområde. De inkomster från turismen som ett område har kan därför ses som en nedre gräns för vad området är värt för besökarna. Värdet för de boende i området avspeglas snarare i t.ex. fastighetspriserna.

Ystads kommun

Ystads kommun har som en del i ett EU/Interreg-projekt gjort en uppskattning av de värden som kan gå förlorade på grund av stranderosion och höjd havsnivå för Ystad Sandskogen om inga åtgärder vidtas (Persson och Eriksson, 2005). Analysen är baserad på antagandet att havsnivån kommer öka med 0,5 m under de närmaste 100 åren på grund av klimatförändringarna. Tillsammans med den pågående erosionen innebär detta att strandlinjen kommer att förflyttas tillbaka i genomsnitt 98 meter och medföra en total förlust av 415 000 m

strand.

De värden som tas upp i analysen är framförallt de fastigheter som befinner sig i farozonen, ett hotell/konferensanläggning och ett fritidshusområde. De värderas med nybyggnadskostnaden liksom en fotbollsplan som ligger i området. Vidare antar man att 1 % av intäkterna från turismen i området förloras. Det är en försiktig uppskattning, som tar hänsyn till det faktum att ett nytt strandområde kommer bildas längre in. På sikt bör således inte turismen i området påverkas i alltför stor utsträckning. Den sammanlagda förlusten om inga åtgärder vidtas kan uppskattas till 488 miljoner kronor i 2005 års prisnivå. Viktat med sannolikheten för att det inträffar under en trettioårsperiod och diskonterat med 1,5 %

Bilaga B 14 SOU 2007:60

diskonteringsränta motsvarar detta ett nuvärde på 235 miljoner kronor.

Halmstads kommun

Stranden i Tylösand är en av Halmstads viktigaste tillgångar. Var fjärde turist väljer mellan flera resmål utöver Halmstad och majoriteten av de konkurrerande resmålen finns i Skåne eller på Västkusten. Turister från Svealand och utlandet kommer främst hit för att sola och bada, medan turister från Götaland har besök hos släkt och vänner som främsta anledning. Nära 60 % av turisterna ser Halmstad som resans huvudsakliga mål, medan 25 % är här på en 1dagsresa. Den största delen av turisterna kommer från angränsande län, framförallt Skåne och Västra Götaland. Av det totala antalet resor till Halmstad genomförs 41 % under juni–augusti. Den fina badstranden ses som ett viktigt konkurrensmedel, även för konferensresor. Omsättning för den egentliga turismen (dvs. exkl. genomfartsturism och shoppingresor) är 1 165 miljoner kronor, och den genererar 1 060 årsarbeten.

Bohuslän

Turismens utredningsinstitut har gjort en undersökning av inkomsterna från turism i Bohuslän (Turismens utredningsinstitut, 2002). Den totala turismomsättningen i Bohuslän år 2002 var 5 200 miljoner kronor, och antal årsarbeten som turismen ger upphov till uppskattades till 3 300. I den intervjuundersökning som gjordes uppgav 54 % av turisterna att det primära syftet med resan var sol och bad. Ökade skatteintäkter från turismen beräknades inte eftersom man ansåg att det kommunala utjämningssystemet gör sådana effekter ointressanta.

Campingplatser

På många av de utsatta kustavsnitten finns badstränder och campingplatser. I Tabell 7.5 visas en sammanställning av årsarbeten och omsättning på campingplatser vid några av de stränder som kan komma att hotas av erosion. I många fall handlar kostnaderna om förlorade tillgångar och kostnaderna för att bygga upp nytt. I andra

SOU 2007:60 Bilaga B 14

fall kan erosionen göra att stranden för en längre tid blir oattraktiv med minskad tillströmningen av turister som följd.

Tabell 7.5 Exempel på omsättning och årsarbeten för campingplatser vid kuster. 2006 års prisnivå. (Källa: Håkan Gustéus, Sveriges Camping & Stugföretagares Riksorganisation).

Ort Årsarbeten Omsättning MSEK

Beskrivning

Pite havsbad 60

85 923 tomter, 200 stugor/lägenheter, hotell, restaurang, affär

Öland Ekerum 20

18 610 tomter, 160 stugor/rum, affär och restaurang

Torekov

6,5

7 525 tomter 15 stugor, affär och restaurang

Tvååker

5,5 400 tomter, 6 stugor, restaurang

Hagön

8,5 550 tomter 21 stugor, affär och restaurang

Solvik

9 230 tomter 112 stugor, affär

Övriga värden

Utöver dessa värden finns också naturmiljö och ekologiska värden, t.ex. områden med biologiska värden, Natura 2000-områden etc. En sådan typ av områden är de strandängar som finns nära kustlinjen. Dessa har ofta en begränsad bredd och gränsar till vägar och bebyggelse. I det fall strandängar eroderas finns risk för att bebyggd miljö kan utsättas för erosion och översvämning. Värdering av sådana områden ingår inte i denna utredning.

I norra Sverige innebär landhöjningen att delvis ny mark uppkommer eftersom den höjda havsnivån kompenseras av landhöjningen. Vidare medför havsnivåhöjningen att behovet av att muddra minskar i hamnarna, vilket annars är nödvändigt med hänsyn till landhöjning. Några beräkningar av dessa förhållanden har inte gjorts i denna utredning.

Bilaga B 14 SOU 2007:60

Internationella studier

I ett europeiskt projekt om kustzoner citeras några studier av de samhällsekonomiska effekterna av kusterosion (Messina, 2005). I en engelsk studie (Bateman et al., 2001) uppskattades rekreationsvärdet av en strand i södra England genom en betalningsviljestudie. Värdet av att skydda stranden från erosion genom strandfodring var ca 400 kronor per hushåll och år för turister och 350 kronor per hushåll och år för permanentboende.

Ett nordamerikanskt projekt (Kriesel och Friedman, 2002) visar på påverkan av fastighetsvärden av kusterosion. I studien fann man att även fastigheter som sannolikt inte påverkas av erosionen inom de närmaste 60 åren förlorar i värde. Vid en erosionstakt på ca 1 meter (3 fot) per år beräknades hus som ligger ca 50 meter från stranden sjunka 25 % i värde, men även hus som ligger ca 100 meter från stranden sjunker 23 % i värde. Man fann också att det är viktigt vilka åtgärder som vidtas; stabiliseringsåtgärder kan förfula stranden och göra att alla fastigheter tappar i värde, både strandnära och icke strandnära, medan strandfodring ökar värdet på fastigheterna.

7.5. Åtgärder för att förebygga och skydda mot kusterosion

7.5.1. Integrerad förvaltning av kustområden

Inom EU har kustområdena en avgörande betydelse ur ett flertal perspektiv såsom sysselsättning, ekonomisk tillväxt och livskvalitet. EU-parlamentet och rådet har därför antagit en rekommendation för Integrerad förvaltning av kustområden (Integrated Coastal Zone Management, ICZM) med avsikt att främja samarbete när det gäller planering och förvaltning inom sådana områden mellan lokala, regionala och nationella intressen (EG, 2002). Eftersom många av frågorna ofta är gränsöverskridande betonas också det internationella samarbetet.

I Sverige används begreppet Integrerad förvaltning av kustområden med följande innebörd:

En integrerad förvaltning av kustområden är en dynamisk, tvärvetenskaplig och ständigt pågående process som ska främja en hållbar förvaltning av kustområdena. Den omfattar hela cykeln av insamling av information, planering (i bred bemärkelse), beslutsfattande, för-

SOU 2007:60 Bilaga B 14

valtning och kontroll av genomförandet. I en sådan förvaltning utnyttjas alla intressenters kunniga deltagande och samarbete för att bedöma de samhälleliga målen i ett särskilt kustområde och vidta åtgärder för att uppnå dessa mål. Strävan är att genom integrerad förvaltning av kustområden på längre sikt kunna finna en jämvikt mellan ekonomiska, sociala och kulturella mål samt miljö- och rekreationsintressen, inom de ramar som den naturliga dynamiken ger (EU, 2000).

7.5.2. Fysisk samhällsplanering

Risken för kusterosion kan genom medvetna samhällsbeslut minskas, likaväl som mindre genomtänkta beslut kan öka riskerna. Den kommunala fysiska planeringen är ett av de viktigaste instrumenten för att undvika att ny bebyggelse lokaliseras till områden med risk för erosion. De olika planinstituten i Plan- och bygglagen, översiktsplan, detaljplan och områdesbestämmelser, kan synliggöra riskområden så att frågan uppmärksammas av andra aktörer som fastighetsägare, myndigheter, entreprenörer etc.

Gemensamt för alla planer är att vissa allmänna intressen ska beaktas. Det är grundläggande krav som att marken ska vara lämplig för avsett ändamål och bidra till hållbara strukturer och resurseffektiva samhällen. Bebyggelse ska således lokaliseras till mark som är lämpad för ändamålet, bl.a. med hänsyn till de boendes hälsa och säkerhet, jord- och vattenförhållanden.

Det hållbara samhället ställer krav på att markanvändningen utvärderas i ett långsiktigt perspektiv. När det gäller bebyggelse är det rimligen byggnaders och anläggningars livslängd som bör vara avgörande. Risker för erosion på de platser där bebyggelse finns och planeras behöver därför bedömas för mycket lång tid.

7.5.3. Strategier för skydd av kustområden

Erosion är en naturlig, geologisk och morfologisk process där utgångspunkten bör vara att naturen kan tillåtas att ha sin gång i områden där det inte finns enskilda eller allmänna värden eller intressen som hotas. Kusterosion måste ses i ett helhetsperspektiv utifrån samhällets intressen. Utgångspunkten måste då vara att medverka till att förebygga skador till följd av stranderosion genom lämplig samhällsplanering och genom väl planerade erosions-

Bilaga B 14 SOU 2007:60

begränsande och återställande åtgärder vid hotad bebyggelse, infrastruktur och andra skyddsvärda områden.

Med utgångspunkt från vilka värden som kan vara hotade kan olika strategier tillämpas för skydd av kustområden. Det finns i princip fem olika grundläggande strategier som kan tillämpas enligt Figur 7.7.

Figur 7.7 Strategier för kustskydd (efter Eurosion, 2004)

  • Ingen åtgärd

Inga investeringar görs i kustskyddsanläggningar eller åtgärder för att skydda mot erosion.

  • Planerad tillbakaflyttning/reträtt

Byggnader och anläggningar flyttas in mot land och nya kustskydd anordnas längre från strandlinjen.

  • Säkerställa strandlinjen

Behålla och vid behov förstärka nuvarande strandlinje. Denna strategi täcker de situationer där åtgärder kan göras framför eller

SOU 2007:60 Bilaga B 14

bakom de befintliga skydden för att förbättra eller bevara den skyddsnivå som ges av den existerande skyddslinjen.

  • Utvidga strandområdet

Nya kustskydd etableras längre ut mot havet. Den befintliga skyddslinjen flyttas fram genom att nya skydd byggs nedanför de befintliga.

  • Begränsad påverkan

Samverkan med naturliga processer genom att tillåta viss erosion under kontrollerade förhållanden och genom underhållsåtgärder säkerställa viktiga områden och intressen.

För att identifiera de strategiska möjligheterna, som beskrivs i Figur 7.7 är det lämpligt att undersöka ett brett spektrum av tänkbara alternativ som täcker olika skyddsåtgärder, risker och tidsperspektiv. Detta ger en indikation om vilka områden som kan behöva skyddas och när de kommer att vara i riskzonen.

När olika åtgärder studeras är det nödvändigt att identifiera vad som kommer att hända om inget görs. Alternativet ”Ingen åtgärd” beskriver situationen där inga åtgärder för kustskydd kommer att vidtas. Detta alternativ tillämpas både när det saknas kunskap om erosionen och ingen plan för åtgärder finns eller i det fall man efter utvärdering av alternativen medvetet avstår från att bygga upp nya eller underhålla befintliga kustskydd.

7.5.4. Åtgärder för skydd mot erosion och översvämning

Det är inte möjligt att ange kostnader för anpassning och åtgärder för att skydda mot erosion för alla hotade områden längs den svenska havskusten. Därför redovisas nedan olika möjligheter till kustskydd och kostnader för dessa.

Det finns olika åtgärder som kan vidtas för att begränsa och förhindra erosion och eventuellt tillhörande översvämning av kustområden. I flera fall finns ett naturligt skydd i form av t.ex. dyner/klitter, som ibland kan behöva förstärkas. Syftet med ett kustskydd/erosionsskydd är att:

  • utgöra en barriär mellan vattnet och det erosionskänsliga/erosionsbenägna strandmaterialet;

Bilaga B 14 SOU 2007:60

  • dämpa energin i vågor och strömmar innan de når stränderna, varvid möjligheten minskar för vatten och vågor att erodera strandmaterialet;
  • styra vattenströmmar och sedimentströmmar så att en önskvärd transport och sedimentation sker av material;
  • förhindra att vatten översvämmar byggd miljö och andra landområden.

Exempel på kustskydd är:

  • Strandskoning, sponter och kajliknande konstruktioner
  • Strandfodring (artificiell sandtillförsel)
  • Vågbrytare
  • Förstärkning av naturliga kustskydd (dyner eller bukter mellan uddar)
  • Hövder
  • Vegetation
  • Stranddränering

För att uppnå så god effekt som möjligt kombineras ofta olika typer av erosionsskydd med varandra. Vilken typ av kustskydd som väljs i varje enskilt fall beror på flera tekniska, ekonomiska och miljömässiga faktorer som måste vägas samman till en helhet.

Nedan beskrivs kortfattat olika typer av kustskydd och deras funktion samt storleksordning av kostnader för svenska förhållanden. Kostnadsuppgifterna avser svenska förhållanden och är angivna i 2006 års prisnivå.

Strandskoning

Strandskoning är ett samlingsbegrepp för olika typer av konstruktioner som uppförs på stränder som är utsatta för erosion, särskilt där vågangreppen är svåra. Strandskoningens primära funktion är att skilja land och vatten och därigenom begränsa vågors och strömmars möjligheter att erodera stränder och dynbildningar. Dessutom skyddar strandskoningar mot jordskred och ras. Strandskoningen kan antingen placeras direkt på slänten ned mot vattnet eller utföras vertikalt i form av stödmurar eller kajer.

Den vanligaste typen av strandskoning utgörs av block eller sprängsten som placeras ut längs stranden. Konstruktionen utförs oftast som ett så kallat omvänt filter. I vissa fall används betong-

SOU 2007:60 Bilaga B 14

plattor, betongmattor, gabioner, betongmurselement eller i en enklare form sandfyllda säckar. Användningen är dock begränsad ur den aspekten att det är önskvärt att bevara stora delar av den strandlinje som är utsatt för erosion, antingen från turistsynpunkt (badstränder), ur miljösynpunkt (växt- och djurliv) eller från estetisk synpunkt.

Kostnaderna för strandskoning varierar mellan 800

  • 200 kr/m

2

.

Strandfodring

Det mest naturliga sättet att skydda stränder mot erosion och därav risk för översvämning är att återställa en eroderande strand till sitt ursprungliga utseende, alternativt till ett annat önskvärt utseende, genom att tillföra sand, strandfodring. Sanden kan utvinnas ur täkter i havet eller på land. Strandfodring är en metod som följer de naturliga processerna och är den helt dominerande kustskyddsmetoden internationellt. Metoden kan utföras som fristående åtgärd eller i kombination med andra åtgärder, t.ex. hövder eller friliggande vågbrytare.

Kostnaderna för strandfodring är starkt volymberoende och varierar beroende på avståndet till täkter i havet eller på land. Utifrån utländska erfarenheter varierar kostnaden mellan 40

  • kr/m

.

Bilaga B 14 SOU 2007:60

Figur 7.8 Strandfodring. (Foto: Peter Butijin)

Vågbrytare

Vågbrytare används för att minska kraften från vågor och därmed riskerna för erosion och översvämning. Friliggande vågbrytare är konstruktioner som placeras en bit ut från och i huvudsak parallellt med kustlinjen. Genom att vågbrytarna anläggs utanför stranden skyddar de en längre kuststräcka än vad motsvarande konstruktion placerad i strandlinjen skulle ha gjort. Vågbrytare byggs oftast upp av sprängsten och kan med fördel kombineras med andra typer av kustskydd, som t.ex. strandskoning eller strandfodring.

Kostnaderna för vågbrytare varierar beroende på omfattning och vattendjup. Som exempel kan anges vågbrytare av sprängsten som anlagts i Ystad Sandskog under 2006 med kostnaden 1 250 000 kr för 50 m längd och ca 3 m vattendjup.

SOU 2007:60 Bilaga B 14

Figur 7.9 Vågbrytare. (Foto: Kystdirektoratet, Danmark)

Förstärkning av naturliga kustskydd

I vissa bukter som har karaktäristisk form och är uppbyggda av lösa sediment mellan uddar av utstickande stenpartier, rev eller andra byggda konstruktioner, är det balans mellan erosion och ackumulation av sediment. Sådana bukter utbildas under mycket lång tid och åtgärder kan behöva vidtas för att komplettera de naturliga förhållandena. Om naturliga erosionsbeständiga uddar saknas i kustlandskapet, kan t.ex. strandskoning eller vågbrytare anläggas för att åstadkomma samma effekt.

Kostnaderna för sådana åtgärder beror på de lokala förhållandena och är därför inte möjliga att ange.

Hövder

En hövd är en konstruktion som utbyggs från stranden och vinkelrätt ut i vattnet. På uppströmssidan av hövden kommer material att ansamlas, medan material kommer att eroderas på nedströmssidan. Stranden kommer att byggas upp successivt och

Bilaga B 14 SOU 2007:60

strandlinjen flyttas ut mot hövdens ytterände. En mindre mängd material än tidigare kommer att passera förbi hövdens ytterände, vilket medför att det uppkommer erosion på nedströmssidan.

Kostnaderna för hövder varierar mellan 10 000

  • 000 kr/m för

enklare stenhövder upp till 30 000

  • 000 kr/m för hövder som

samtidigt används som bryggor.

Figur 7.10 Hövder för stabilisering av en kuststräcka. (Foto: Kystdirektoratet, Danmark)

Vegetation

Ett vegetationstäcke på naturliga eller konstgjorda sanddyner ger en avsevärt ökad motståndskraft mot erosion. Till skillnad från många av de andra erosions-/kustskydden behövs en viss tid för vegetationen att få full effekt eftersom växterna måste etableras på platsen. Under etableringstiden är skyddet relativt känsligt för påverkan och skador. Det är lämpligt att välja olika typer av växter med olika behov av etablering så att de kompletterar varandra och kan utgöra ett komplett skydd.

Kostnaderna för vegetation beror på typ av växtlighet, som exempel uppgår kostnaden för klitteruppbyggnad (armerad sandvall med plantering) till 200 kr/m

.

SOU 2007:60 Bilaga B 14

Övriga metoder

Det finns ytterligare ett antal metoder som hittills endast tillämpats i begränsad utsträckning:

Dräneringssystem

När vågor bryter mot stranden blir uppsköljningszonen och delar av strandplanet snabbt vattenmättade, varvid nästan lika mycket vatten kommer att strömma ned som upp på strandplanet och att strandplanet börjar erodera. Syftet med dränering av strandplanet och uppsköljningszonen är att öka sandens infiltrationsförmåga genom att dränera ut överskottsvatten så att grundvattennivån i strandplanet sänks. Dräneringen gör att mindre vatten strömmar tillbaka ned utmed strandplanet och därigenom stabiliseras strandplanet. För att fungera erfordras att vatten pumpas ur dräneringsrören. Dräneringsledningar kan förläggas horisontellt eller vertikalt på stränderna.

Kostnaderna för dräneringssystem utgörs av dräneringsledningar och pumpanläggningar. Exempelvis uppgår kostnaden för en 200 m kustdränering med pumpstation till 1 500 000 kr.

Styrning av strömmar med fenor

Genom att styra eller reglera vattenströmmarna kan gynnsammare erosionsförhållanden åstadkommas. Ett sätt att göra detta är att placera ”fenor” med en speciell form på bottnen. Fenorna har en flexibel infästning i förankringen så att deras orientering kan ändras i takt med att strömriktningen varierar. Metoden är ännu så länge inte färdigutvecklad för svenska förhållanden och några kostnadsuppgifter är inte tillgängliga.

Referenser

Bateman, I.J.,Klein, R.J.T., Langford, I.H. (2001). Contingent valuation of beach replenishment at Caister-on-Sea Study. Bruun, P. (1988). Profile nourishment: Its background and economic advantages. Journal of Coastal Research 4.

Bilaga B 14 SOU 2007:60

Kriesel, W. and Friedman, E.(2002). Coastal hazards and economic externality: implications for beach management policies in the American southeast Heinz Center. Discussion Paper. Meier, H.E.M., B. Broman, and Kjellström, E. (2004). Simulated sea level in past and future climates of the Baltic Sea. Climate Research 27. Inter Research. Persson, M, Eriksson, A.-S. (2005). Socio-Economic study – Ystad Sandskog. Valuation of the shoreline. Messina project. www.interreg-messina.org/publications.htm Rankka, K. och Rydell, B. (2005). Erosion och översvämningar. Underlag för handlingsplan för att förutse och förebygga naturolyckor i Sverige vid förändrat klimat. Deluppdrag 2. SGI Varia 560:2. Statens geotekniska institut, Linköping. Rydell, B., Angerud, P., Hågeryd, A-C., Nyberg, H. (2006). Omfattning av stranderosion i Sverige. Översiktlig kartläggning av erosionsförhållanden. SGI Varia 543. Statens geotekniska institut, Linköping. Eurosion reports (2004). Living with coastal erosion in Europe, Sediment and Space for Sustainability part 1 to 5_8b. www.eurosion.org/reports on line/reports.html , 2007-05-11. Genomförandet av en integrerad förvaltning av kustområden i Europa. Europaparlamentet och rådets rekommendation, 2002/413/EG. Handboken Bygg, Allmänna grunder, 1B, Kap 177, 1972. AB Byggmästarens Förlag, Stockholm. Hav och kust. Temared. B. Sjöberg. Sveriges Nationalatlas. Band 12, Bra Böcker, Höganäs, 1992. Jordbruksverket (2006). Genomsnittliga priser på jordbruksmark 1995-2005, tkr/ha . JO 38 SM 0601. Messina (2005). Socio-economic methods for evaluating decisions in coastal erosion management – State-of-the-art. Component 3. www.interreg-messina.org/publications.htm , 2007-05-11. Om integrerad förvaltning av kustområden. En gemenskapsstrategi. Meddelande från EU-kommissionen till Rådet och Europaparlamentet, KOM (2000) 547). Personlig kommunikation med Hans Bäckman, Svenskt Vatten.

SOU 2007:60 Bilaga B 14

SCB, Statistikdatabas. www.scb.se. Boende, byggande och bebyggelse. Tabeller: - Försålda industrier efter region (län, riket) och fastighetstyp. År

1994-2005 - Försålda hyreshus efter region (län, riket) och fastighetstyp. År

1994-2005 - Försålda småhus efter region (kommun, län, riket) och

fastighetstyp. År 1981-2005 - Taxeringsenheter (typkod 220, 221), genomsnittliga värden och

arealer efter region, typkod och strandzonsklass. År 2003 - Köpeskilling för hyreshus (typkod 320, 321, 325), medelvärde i

tkr efter region, fastighetstyp och tid Turismens utredningsinstitut (2002). Turismen in i Bohuslän 2002.

Bilaga B 14 SOU 2007:60

8 Gällande lagstiftning

I detta kapitel redovisas en genomgång av den lagstiftning som i första hand är kopplad till bebyggelseplanering i kommunerna inom ramen för fysisk planering. Anläggningar, vatten-, va- och vägutbyggnad inom kommunalt område hanteras dock inte inom ramen för detta deluppdrag.

Säkerhetsfrågorna i fysisk planering omfattar endast en del av alla de faktorer som styr risk och säkerhet i samhället. Tekniska, ekonomiska, mänskliga och organisatoriska faktorer styr i hög grad säkerheten i en verksamhet eller inom ett område. Därför är det viktigt att säkerhetsfrågorna lyfts fram tidigt i den fysiska planeringen med insikten om att de åtgärder som kan komma att vidtas till följd av den fysiska planeringen bör ses i samspel med eventuella andra åtgärder som ligger utanför den fysiska planeringens ramar.

Plan- och bygglagen (PBL) trädde i kraft 1 juli 1987. Ett flertal justeringar har genomförts under årens lopp. En omfattande översyn av lagen pågår och ett betänkande från PBL-kommittén har lämnats.

Enligt PBL ska varje kommun upprätta en översiktsplan, som ska innehålla de för kommunen övergripande planeringsfrågorna med redovisning av bl.a. bebyggelseutveckling och riksintressen. För den närmare prövningen av markens lämplighet för bebyggelse och reglering av bebyggelsemiljön ska kommunerna i vissa fall upprätta detaljplaner. Dessa planer är juridiskt bindande och ligger också till grund för en senare bygglovgivning.

Ett grundkrav i PBL är att mark ska vara från allmän synpunkt lämplig för att få bebyggas. Lämpligheten bedöms både vid planläggning och vid bygglovprövning. Hälsa och säkerhet är starka allmänna intressen som tas upp på flera håll i PBL. I den kommunomfattande översiktsplanen ska de miljö- och riskfaktorer redovisas som bör beaktas vid beslut om användningen av mark- och vattenområden. Till riskfaktorerna hör översvämningar, skred, ras och erosion.

Hälsa och säkerhet i den fysiska planeringen är allmänna intressen som alltså ska hanteras som en integrerad del i planerings-

SOU 2007:60 Bilaga B 14

processen, tillsammans med andra viktiga intressen. När det gäller ökad säkerhet kan det ibland stå i konflikt med andra intressen, inte minst kan det leda till ökade kostnader. Högre säkerhet leder å andra sidan förhoppningsvis till mindre antal olyckor och mindre skador till följd av olyckor, vilket kan bespara samhället stora kostnader.

Säkerhetsfrågorna ska beaktas under hela planeringsprocessen och en samlad bedömning görs i varje enskilt planeringsfall. Nedan följer exempel på detta.

  • Mark- och vattenanvändning i översiktsplan och detaljplan I översiktsplanen ska kommunen redovisa och beakta miljö- och riskfaktorer, t ex naturolyckor som översvämning, skred, ras och erosion. Vid reglering i detaljplan ska marken vara lämplig för bebyggelse. Mark och vattenområden med risker för översvämningar eller mark med dålig stabilitet bör i möjligaste mån undvikas för bebyggelse. Kommunen kan genom detaljplaneändringar förändra mark- och vattenanvändningen vid behov.
  • Bestämmelser om egenskaper i detaljplanen I detaljplan kan utformning och utförande anges. Det är exempelvis höjdläge och grundläggning av bebyggelse och utformning av markens anordning som kan användas för att anpassa ny bebyggelse till förväntade effekter av klimatförändringarna. Förändrade höjdlägen (marknivåer) kan också användas för att reglera erforderliga uppfyllnader eller avschaktningar för att åstadkomma tillfredsställande stabilitet i områden där den naturliga stabiliteten är låg.

Att beakta och motverka risker är lättast vid planering av ny bebyggelse. Det är svårare att hantera risker i befintlig bebyggelse, särskilt utifrån ett klimatperspektiv. Men det går att förbättra befintliga risksituationer i samband med förändring i infrastrukturen eller i bebyggelsemiljön.

PBL-kommittén överlämnade sitt betänkande Får jag lov? hösten 2005. Betänkandet innehåller förslag till olika förändringar i plan- och bygglagen, vilka förslås träda i kraft år 2008. I fråga om kommunernas ansvar för översiktsplanering och upprättande av detaljplaner innebär förslaget dock inga förändringar jämfört med gällande lagstiftning.

Bilaga B 14 SOU 2007:60

Miljöbalken trädde i kraft 1 januari 1999. Bestämmelserna i miljöbalken syftar till att främja en långsiktigt hållbar utveckling. I andra kapitlet slås fast att det är den som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet, verksamhetsutövaren, som har ansvar för att balkens syfte uppnås. I tredje och fjärde kapitlet finns bestämmelser för hushållning med mark- och vattenområden.

Vid upprättande av planer, såväl översiktsplaner som detaljplaner, är kommunerna med stöd av regler i miljöbalken skyldiga ett göra miljöbedömningar. Dessa bedömningar ska sedan ligga till grund för beslut om huruvida en miljökonsekvensbeskrivning (MKB) måste upprättas eller inte. En MKB innehåller en beskrivning av miljöförhållandena i området med angivande av den betydande miljöpåverkan som planen i fråga antas medföra. Även miljökvalitetsmål och åtgärder för att minska negativ miljöpåverkan ska redovisas liksom åtgärder för senare uppföljning.

I de flesta fall åtgärder behöver vidtas för att förebygga eller åtgärda skador av naturolyckor erfordras prövning enligt miljöbalken. Åtgärderna utförs ofta i anslutning till vattendrag och bestämmelserna i 11 kap miljöbalken avseende vattenverksamhet är då tillämpliga. Regeringen har i maj 2007 fattat beslut om att vissa vattenverksamheter ska omfattas av anmälningsförfarande, där anmälan ska göras till länsstyrelsen.

Vid åtgärder mot översvämning är definitionen av markavvattning av särskilt intresse. Markavvattning innebär åtgärder för att avvattna mark, tappa ur eller sänka vattenområden eller skydda mot vatten när syftet med åtgärden är att varaktigt öka en fastighets lämplighet för ett visst ändamål, exempelvis bebyggelse. När det gäller avvattning undantas i vissa fall mark som ligger inom detaljplanelagt område. I rättspraxis har det tolkats så att mark inom verksamhetsområde för dagvatten enligt lagen om allmänna vattentjänster inte är markavvattning. Då gäller istället bestämmelserna om avloppsvatten i miljöbalkens 9 kapitel. För övriga åtgärder för att skydda bebyggelse, exempelvis invallning, gäller bestämmelserna om markavvattning i elfte kapitlet.

En intressant detalj i sammanhanget är att det finns ett generellt förbud för markavvattning i en stor del av Sverige. Länsstyrelsen kan dock medge dispens från förbudet.

SOU 2007:60 Bilaga B 14

I Lag om skydd mot olyckor, LSO finns bl.a. bestämmelser om samhällets räddningstjänst. Med räddningstjänst avses i lagen de räddningsinsatser som staten eller kommunerna ska ansvara för vid olyckor eller överhängande fara för olyckor för att hindra och begränsa skador på människor, egendom eller miljön. Skyldigheten för staten eller en kommun att göra en räddningsinsats föreligger endast om insatsen är motiverad med hänsyn till behovet av ett snabbt ingripande, det hotade intressets vikt, kostnaderna för insatsen och omständigheterna i övrigt. Verksamhetsutövare och andra enskilda har ett primärt ansvar för att skydda sig själva och sin egendom mot olyckor. En insats i samhällets räddningstjänst ska endast göras i de fall där den enskilde inte själv eller med hjälp av någon annan kan bemästra ett nödläge.

Begreppet olycka finns inte definierat i lagen men av förarbetena och av tidigare lagstiftning i samma ämne framgår att såsom olycka betraktas bl.a. bränder, ras, skred, explosioner, översvämningar och utflöden av skadliga ämnen. Det ska vara fråga om plötsligt inträffande händelser som har medfört eller kan befaras medföra skada.

Enligt LSO ska samtliga kommuner ha ett handlingsprogram för förebyggande verksamhet. Nya handlingsprogram ska antas för varje ny mandatperiod

Huvuddelen av de regler som tidigare fanns i Vattenlagen återfinns numera i miljöbalken, vars 11 kapitel behandlar vattenverksamhet. En del bestämmelser som rör vattenverksamhet finns i en separat lag med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. Bland annat reglerar lagen vem som har rådighet över vatten, vilket är en nödvändig förutsättning för att få bedriva vattenverksamhet. Övriga avsnitt i lagen som har bäring på översvämningsfrågor är regler om samfälligheter för markavvattning och vattenreglering samt bygdeavgifter, det vill säga avgifter som kan tas ut av den som bedriver vattenverksamhet och som bland annat är avsedda att användas för

Bilaga B 14 SOU 2007:60

oförutsedda skador. Dessutom innehåller lagen regler om prövning av vissa vattenverksamheter.

Markavvattning innefattar inte avledning av dagvatten från detaljplanelagt område eftersom det i miljöbalkens mening betraktas som avloppsvatten. Däremot omfattas invallningsåtgärder oberoende av om det invallade området ingår i en detaljplan eller ej.

Lagen, som trädde i kraft vid årskiftet 2006-2007 ersätter lagen om allmänna VA-anläggningar. I lagen regleras hanteringen av vatten och avlopp i områden med samlad bebyggelse. Avlopp inbegriper även dagvatten och dräneringsvatten. I lagen slås det fast att kommunen är skyldig att ordna vatten och avlopp om det med hänsyn till skyddet för människors hälsa eller miljön behöver ordnas i ett större sammanhang. För att täcka kostnaden för detta har kommunen rätt att ta ut avgifter från anslutna fastigheter.

Reglerna för avvattning av samlad bebyggelse skiljer sig därmed från avvattning av övrig mark – markavvattning – som regleras i miljöbalkens 11 kapitel och i restvattenlagen.

8.6. Vattendirektivet, 2000/60/EG

År 2000 trädde EU:s ramdirektiv för vatten i kraft. Direktivet är implementerat i svensk lagstiftning genom vissa ändringar i miljöbalken samt genom förordning (2004:660) om förvaltning av kvaliteten på vattenmiljön.

Genomförandet i Sverige innebär att landet delats in i fem vattendistrikt med var sin vattenmyndighet kopplade till var sin länsstyrelse. Vattenmyndigheternas arbete regleras strikt av den tidtabell och de målangivelser som finns i direktivet. Målen ska vara uppnådda 2015. Direktivet förutsätter att de som berörs av vattenfrågor deltar i arbetet. Deltagandet organiseras vanligtvis i så kallade vattenråd där kommunerna antas få en tung roll. Kommunernas planering enligt plan- och bygglagen kan komma att påverkas av vattendirektivet.

SOU 2007:60 Bilaga B 14

8.7. Översvämningsdirektivet

Enligt förslaget till översvämningsdirektiv, som EU-kommissionen lade fram i januari 2006 och som sedan dess förhandlats både inom miljörådsarbetsgruppen och inom EU-parlamentet, ska medlemsstaterna utföra preliminär bedömning av riskerna för översvämningar med hjälp av uppgifter om bl.a. tidigare inträffade översvämningar. Om lämpligt ska också de negativa följder framtida översvämningar riskerar att få för människors liv, hälsa och miljö bedömas. Så långt möjligt ska även beaktande av bl.a. klimatförändringars effekter på förekomsten av översvämningar bedömas. I de fall slutsatsen blir att det finns betydande möjliga översvämningsrisker för hälsa, miljö etc. ska översvämningskartor och planer för hantering av översvämningar utarbetas. Detaljerade mål för skydd mot översvämningar, åtgärder för att nå målen och tidplaner för åtgärderna beslutas inte på EU-nivå utan av varje medlemsland. Samordning ska om lämpligt göras med arbetet som utförs enligt ramdirektivet för vatten.

Den 27 juni 2006 nådde miljörådet en politisk överenskommelse om en gemensam ståndpunkt i fråga om direktivet. Parlamentets andra läsning startade i januari 2007. En överenskommen text finns för närvarande (maj 2007) förhandlad mellan kommissionen, parlamentet och rådet. Beslut om direktivet beräknas fattas under 2007 och direktivet bedöms kunna träda i kraft under andra halvan av 2009.

8.8. Markskyddsdirektivet

EU-kommissionen har i december 2006 lämnat ett förslag till direktiv om rambestämmelser för markskydd. Utgångspunkten är att marken är en naturresurs av gemensamt intresse för EU och i direktivet anges åtta hot mot en hållbar markanvändning, bland annat erosion och jordskred. Av betydelse för denna utredning föreslås i direktivet att områden med risk för erosion och jordskred identifieras samt att det medlemsstaterna utarbetar ett åtgärdsprogram med mål och åtgärder för att minska riskerna samt en tidplan för detta.

Medlemsstaterna har haft möjlighet att lämna synpunkter på förslaget och förhandlingar har inletts under våren 2007.

Bilaga B 14 SOU 2007:60

Referenser

Plan- och bygglagen (SFS1987:10) Miljöbalken (SFS 1998:808) Lagen om skydd mot olyckor (SFS 2003:778) Lag med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet (restvattenlagen), (SFS 1998:812) Lag om allmänna vattentjänster (SFS 2006:412) Ramdirektivet för vatten – Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG av den 23 oktober 2000 om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område (EGT L 327, 22.12.2000, Celex 32000L0060).

SOU 2007:60 Bilaga B 14

9 Ansvar och roller

Nedan beskrivs översiktligt ansvar och roller för myndigheter, den enskilde och övriga avseende bebyggd miljö vid bl.a. planering, lovgivning, förebyggande och skadebegränsande åtgärder. Uppgifterna har lämnats av respektive myndighet.

Det har inte funnits några anspråk på att göra denna förteckning över ansvar och roller helt komplett, utan den ska ses som en översikt av de viktigaste aktörerna vid hantering före, under och efter olyckor orsakade av bl.a. översvämningar, skred, ras och erosion.

9.1.1. Boverket

Boverket är den nationella myndigheten för frågor om samhällsplanering, stads- och bebyggelseutveckling, byggande och förvaltning och för bostadsfrågor. Verket svarar också för administrationen av statliga bostadsstöd i form av bidrag eller stöd till finansiering av bostäder samt har det allmänna uppsiktsansvaret för plan- och byggnadsväsendet i landet. Vidare har man i uppgift att ta fram metoder för och att förmedla kunskap om fysisk planering inklusive i frågor om riskhänsyn i planeringen. Verket ska följa utvecklingen, ge vägledning till kommuner och andra samt analysera och i förekommande fall uppmärksamma regeringen på behov av förändringar i lagstiftningen. I Boverkets instruktion står det också att ”Boverket ansvarar för samordning, utveckling, uppföljning, utvärdering, rapportering och information i fråga om miljökvalitetsmålet God bebyggd miljö. Boverket har även det övergripande ansvaret för frågor som avser fysisk planering, byggnader och hushållning med mark och vatten inom samtliga miljökvalitetsmål” (Förordning (2004:1258) med instruktion för Boverket). Klimat- och sårbarhetsfrågor kommer i och med detta att få en allt mer framstående roll i verkets arbete.

Bilaga B 14 SOU 2007:60

Plan- och bygglagen (PBL)

Ett grundkrav i PBL är att mark ska vara från allmän synpunkt lämplig för att få bebyggas. Lämpligheten bedöms vid planläggning och vid bygglovprövning. Hälsa och säkerhet är starka allmänna intressen som tas upp på flera håll i PBL. I den kommunomfattande översiktsplanen ska de miljö- och riskfaktorer redovisas som bör beaktas vid beslut om användningen av mark- och vattenområden. Till riskfaktorerna hör översvämningar, skred, ras och erosion.

Det är viktigt att se hela planeringsprocessen som ett led i att skapa en säker bebyggelsemiljö. Samtidigt är det viktigt att poängtera att säkerhetsfrågorna i fysisk planering omfattar endast en del av de faktorer som styr säkerheten. Både tekniska, mänskliga och organisatoriska faktorer styr i hög grad säkerheten i en verksamhet eller inom ett område. Därför är det viktigt att säkerhetsfrågorna lyfts fram tidigt i den fysiska planeringen men med insikt om att de åtgärder som kan komma att vidtas till följd av den fysiska planeringen bör ses i samspel med eventuella andra åtgärder som ligger utanför PBL:s ramar.

Som tidigare nämnts ska Boverket i förekommande fall uppmärksamma regeringen på behov av förändringar i lagstiftningen. Till introduktionen av en ny plan- och bygglag har Boverket därför viktiga uppgifter med att ta fram nytt och uppdaterat vägledande material till tillämpningen av regelverket. Det gäller till såväl detaljplanenivån som till översiktsplaneringen. Klimat- och sårbarhetsfrågorna kan behöva belysas och uppmärksammas ytterligare i detta arbete.

Miljökvalitetsmål – God bebyggd miljö

Städer, tätorter och annan bebyggd miljö ska utgöra en god och hälsosam livsmiljö samt medverka till en god regional och global miljö. Natur- och kulturvärden ska tas till vara och utvecklas. Byggnader och anläggningar ska lokaliseras och utformas på ett miljöanpassat sätt och så att en långsiktigt god hushållning med mark, vatten och andra resurser främjas. Klimat- och sårbarhetsfrågorna kommer med stor sannolikhet att få en alltmer framträdande roll i miljömålsarbetet. Boverket, som sektorsansvarig för God bebyggd miljö och med det övergripande ansvaret för frågor som avser fysisk planering byggnader och hushållning med mark

SOU 2007:60 Bilaga B 14

och vatten inom samtliga miljökvalitetsmål, har därmed en viktig uppgift i arbetet med att integrera dessa frågor inom berörda områden.

Pågående arbete

Klimatförändringarnas konsekvenser ställer krav på att samhället ökar sin kunskap om sårbarhet och anpassningsbehov. Förändringarna berör samhällets alla sektorer och ställer bland annat nya krav på lokalisering och planeringen av ny bebyggelse och infrastruktur. Genom medveten planering och samhällsbyggnad samt förebyggande åtgärder kan samhällets sårbarhet minskas samtidigt som anpassning kan ske till de konsekvenser som ett förändrat klimat medför. Boverket arbetar därför sedan 2005 med Naturvårdsverket, Räddningsverket, SGI och SMHI i ett myndighetsnätverk för att samla kunskap om klimatanpassning. Myndighetsnätverkets roll i klimatanpassningsarbetet är att komplettera klimat- och sårbarhetsutredningens arbete och att ta fram ett webbaserat hjälpmedel för kommuner, länsstyrelser och andra lokala/regionala aktörer som behöver komma igång med anpassningsarbetet. Boverket utvecklar samtidigt arbetet med att mer detaljerat beskriva den fysiska planeringens roll i detta nätverk samt att utveckla arbetet kring klimat- och riskplanering mer allmänt.

Vidare arbetar verket med olika projekt och arbeten som berör Klimat och sårbarhetsområdet, bland annat planeras en ny Detaljplanehandbok för att vägleda kommuner och länsstyrelser i det vardagliga arbetet. Här finns möjlighet att bättre belysa och beskriva de möjligheter och begränsningar som bör beaktas i detaljplanearbetet bland annat rörande klimatfrågorna.

Andra exempel på frågor som har anknytning till Klimatutredningens arbete och som verket arbetat med på senare tid är hur förorenade områden kan beaktas i fysisk planering och möjligheterna att med hjälp av bestämmelser om säkerhetshöjande åtgärder i detaljplan beakta säkerhetsaspekter i planeringen. En revidering av verkets allmänna råd Bättre plats för arbete – planering av bostadsområden med hänsyn till miljö, hälsa och säkerhet planeras också att genomföras.

Bilaga B 14 SOU 2007:60

9.1.2. Statens geotekniska institut - SGI

Statens geotekniska institut (SGI) är en myndighet under miljödepartementet. SGI ska som statens sakkunnigorgan i skred-, ras-, och stranderosionsfrågor medverka till att minska riskerna inom det geotekniska området i samhället. Utgångspunkten för verksamheten är att människor ska kunna bo på säker grund, så att liv och egendom inte går till spillo vid naturolyckor av typen skred, ras eller vid stranderosion. Arbetet ska medverka till att skapa en god miljö och en långsiktigt god hushållning med mark, vatten och naturresurser samt energi.

Ansvar och uppgifter - ras och skred

Stöd till länsstyrelse och kommun - SGI medverkar i länsstyrelsen i Västra Götalands län vid behandling av plan- och byggärenden. Verksamhet omfattar granskning, remissyttranden, rådgivning samt förslag till åtgärder i hälso- och säkerhetsfrågor, främst ras- och skredrisker men även erosions- och översvämningsrisker, markradonförhållanden, grundvattenpåverkan och grundläggningsfrågor.

Övervakning av Göta älvdalen

  • SGI har ett särskilt ansvar att övervaka stabilitetsförhållandena i Göta älvdalen. Uppdraget omfattar fortlöpande besiktningar inom Göta älvdalen, speciellt med avseende på inträffade skred och tecken på förestående skred, erosionsskyddens status och behov av underhåll, mätningar av markrörelser, portryck och vattennivåer i älven, löpande samråd och remisser, kunskapsuppbyggnad samt utryckning vid risker.

Stöd till Räddningsverket

  • SGI medverkar med tekniskt stöd åt

Räddningsverket vid behandling av anslag till förebyggande åtgärder mot naturolyckor. Verksamheten omfattar besiktning av aktuella områden, granskning av tekniska utredningar, samråd med kommuner och konsulter samt prioritering av angelägna objekt.

SGI medverkar också till att Räddningsverkets översiktliga kartering av stabilitetsförhållanden i bebyggda områden utförs i angelägenhetsordning med rätt omfattning och kvalitet.

Utryckning, räddningstjänst vid naturolyckor - SGI biträder kommunala räddningstjänster och andra berörda när ras och skred inträffat eller befaras för att undanröja risker eller reducera skadeverkningar. Insatserna utgörs normalt av besiktning, värdering av

SOU 2007:60 Bilaga B 14

risker, bedömning av erforderliga åtgärder samt rådgivning i akuta lägen.

Delegation för ras- och skredfrågor, - En delegation för ras- och skredfrågor är knuten till SGI. Delegationen är ett kontakt- och samverkansorgan för myndigheter som ansvarar för frågor av betydelse för ras och skred.

Ansvar och uppgifter – stranderosion

Stöd till länsstyrelse, kommun och miljödomstol

  • SGI är remissinstans till länsstyrelser och kommuner vid förebyggande insatser och åtgärder mot stranderosion i fysisk planering med inriktning på integrerad förvaltning av kustområden. Institutet biträder miljödomstolar vid tillståndsärenden angående stranderosion.

Samordningsuppgifter

  • SGI har ansvar för samordning av frågor om stranderosion mellan olika myndigheter och svarar för nätverket med Boverket, Naturvårdsverket, SGU, SMHI, Räddningsverket och SGI. Institutet är också kontaktorgan i stranderosionsfrågor mot myndigheter inom EU och övriga länder. SGI medverkar i utveckling av EU:s strategier och direktiv med betydelse för kustområden.

Inventering av omfattning av stranderosion – SGI utför översiktlig kartläggning av var stranderosion förekommer i Sverige och var det finns förutsättningar för sådan erosion med utgångspunkt från de geologiska förhållandena.

Myndighetsuppgifter avseende naturolyckor

SGI:s myndighetsuppgifter inom ras, skred och stranderosion utförs inom en myndighetsfunktion som är direkt underställd generaldirektören och har en från linjeorganisationen fristående ställning.

SGI upprätthåller inte någon formell jourverksamhet för akuta insatser när skred, ras och stranderosion befaras eller har inträffat. Målsättningen är dock att ansvarig personal på SGI ska vara nåbar men omedelbara insatser kan inte garanteras.

Bilaga B 14 SOU 2007:60

Arbete inom området klimatförändring

En viktig del av samhällets omställning för att möta ett förändrat klimat rör geotekniska och miljögeotekniska frågor kring mark och vatten. Institutet arbetar aktivt inom FoU-verksamheten med att studera klimatkonsekvenser inom geoteknikområdet.

Den kunskap som successivt växer fram används i olika delar av institutets arbete, bl.a. vid fysisk planering och vid förebyggande åtgärder mot skred, ras och stranderosion.

SGI har på uppdrag av regeringen redovisat en handlingsplan för institutets verksamhet med anledning av klimatförändringar. I handlingsplanen redovisas behov och åtgärder rörande myndighetsstöd, kunskapsutveckling, kunskapsförmedling och samverkan. SGI prioriterar åtgärder för att stödja län och kommuner i deras planeringsarbete samt forskning om processer och egenskaper i marken till följd av ökad nederbörd.

9.1.3. Sveriges geologiska undersökning – SGU

Roll och uppgift

Sveriges geologiska undersökning (SGU) är central förvaltningsmyndighet för frågor om landets geologiska beskaffenhet och mineralhantering.

SGU har till uppgift att tillhandahålla geologisk information framför allt för områdena miljö och hälsa, fysisk planering, hushållning och försörjning med naturresurser, jord- och skogsbruk och totalförsvar. SGU ska i detta syfte undersöka, dokumentera och beskriva Sveriges geologi. SGU ska marknadsföra geologisk information och verka för att den snabbt görs tillgänglig.

SGU ska verka för ett ekologiskt och ekonomiskt balanserat utnyttjande av landets mineralresurser. SGU ska i övrigt

1. handlägga ärenden enligt minerallagstiftningen och lagstift-

ningen om kontinentalsockeln

2. inom sitt verksamhetsområde tillhandahålla underlag för

tillämpningen av 3–5 kap. miljöbalken och plan- och bygglagen (1987:10)

3. ansvara för samordning, uppföljning och rapportering i fråga

om miljökvalitetsmålet Grundvatten av god kvalitet

SOU 2007:60 Bilaga B 14

4. främja och stödja riktad grundforskning och tillämpad forsk-

ning inom det geovetenskapliga området

Arbete med skred och ras

Genom SGUs berggrunds- och jordartsinformation har samhället tillgång till grundläggande geoinformation vid planering av byggande och undersökning av markstabiliteten. Annan SGU-information som används i stabilitetsutredningar är data från grundvattennätet, brunnsarkivet och uppgifter från SGU:s beskrivningar och andra publikationer.

SGU har sedan 1977 deltagit i skredundersökningar, egna eller tillsammans med SGI, i Skredkommissionens arbete (1988 1996), i remissbehandlingar, allmänt sakkunnig i skredfrågor för länsstyrelser, kommuner och statliga verk, samt lämnat information till allmänhet, konsulter och skolor. Under senare år har SGU deltagit i uppdrag för SGI i egenskap av rollen som GIS-expert och personal med lokal kunskap om jordarts- och hydrogeologisk information. Information om skred och ras ges genom bl.a. SGUs egna hemsida och den gemensamma hemsidan med SGI och Räddningsverket. Dokumentation av inträffade skred i Västsverige görs av SGU.

SGU deltar i Delegationen för ras- och skredfrågor, som leds av SGI (SFS 2001:1015, § 6a och 6b).

Arbete med grundvatten

Vid SGU genomförs grundvattenkartering och grundvattendokumentation, som kontinuerligt samlar in och lagrar data om brunnar, vattenkvalitet, grundvattenrapporter och flödande källor (brunnsarkivet). Även tidsmässiga förändringar i grundvattnets mängd och kvalitet (grundvattennätet) registreras.

Inom Miljömålsarbetet har SGU ansvaret för det nationella miljökvalitetsmålet Grundvatten av god kvalitet. SGU har också regeringens bemyndigande att inom sitt ansvarsområde, dvs. grundvatten, meddela föreskrifter om förvaltningen av vattenmiljön enligt förordningen (2004:660) om förvaltning av kvaliteten på vattenmiljön.

Bilaga B 14 SOU 2007:60

SGU deltar i Samverkansgruppen för vattenkvalitet och vattenförsörjning (SAMVA), som leds av livsmedelsverket. I gruppen ingår en flertal myndigheter och organisationer.

Verksamhet med anknytning till stranderosion

SGU utgör expertorgan vad gäller vattendomar i samband med erosion i anslutning till kraftverksdammar. De flesta av dessa ärenden är numera avslutade.

SGU har på uppdrag av SIG framställt en karta som visar erosionsförutsättningarna längs kuster och vattendrag. I princip utgör stranderosion en gråzon mellan landkartering och havskartering, och har inte beaktats i någon större omfattning i samband med den reguljära karteringen. Dock har den information om berg- och jordarter som SGU tillhandahåller relevans för bedömning av erosionsrisken utmed våra stränder. I samband med den maringeologiska kartläggningen, som i praktiken inte går ända in till strandlinjen (numera går den in till 3 m vattendjup, förr in till 6 m vattendjup) försöker man klarlägga materialdynamiken på havsbottnen. Detta kan indirekt ha en inverkan på kusterosionen.

SGU har representanter i SGI:s myndighetsnätverk avseende stranderosion och ”Referensgruppen för erosionsskyddsteknik”, ledd av Ystad kommun.

Arbete med risker i samhället

I syfte att minska sårbarheten i samhället och utveckla förmågan att hantera sina uppgifter under fredstida krissituationer och höjd beredskap samverkar SGU med Lantmäteriverket, SMHI, Sjöfartsverket, SGI, Vägverket, Räddningsverket, KBM och SSI. I detta arbete ingår bl.a. deltagande i projektet ”Kris-GIS”, som avser utveckling och tillhandahållande av geografisk information för totalförsvarets räkning samt geologiskt kunskapsstöd.

SOU 2007:60 Bilaga B 14

Forskning och utveckling

SGU ger stöd till både intern och extern forskning som omfattar geovetenskapliga frågeställningar inom ett brett fält. Metodutveckling, undersökningar av materialegenskaper och miljörelaterad forskning bidrar till ökad kunskap om klimatrelaterade händelser.

Arbete som remissinstans

SGU utgör remissorgan vad gäller geologiska spörsmål och hanterar ett stort antal remisser från främst kommuner, länsstyrelser och exempelvis Vägverket och Banverket.

9.1.4. Sveriges Meteorologiska och Hydrologiska institut - SMHI

SMHI är en myndighet under Miljödepartementet. SMHI ska förvalta och utveckla information om väder, vatten och klimat som ger samhällsfunktioner, näringsliv och allmänhet kunskap och kvalificerat beslutsunderlag. De tre huvudsakliga ämnesområdena är meteorologi, hydrologi och oceanografi. Enkelt kan man beskriva att inom meteorologin studeras atmosfären, inom hydrologin vattnet i mark, sjöar och vattendrag och inom oceanografin vattnet i haven. SMHI ska vara samhällets expert inom dessa tre ämnesområden.

Varningstjänst

SMHI:s prognosavdelning har ständig beredskap med en vakthavande meteorolog, en vakthavande hydrolog och dagtid också en vakthavande oceanograf. Ett omfattande prognossystem utgör grunden för den viktigaste arbetsuppgiften; att utfärda varningar som ska hindra och begränsa skador på människor, egendom och miljö. SMHI:s varningar ska vara ett fullgott underlag för kortsiktig planering och beslut inför väntad händelse som utgör överhängande fara. De typer av varningar som är mest relevanta för översvämningar, ras, skred och erosion är varningar för höga vattenflöden, varningar för högt havsvattenstånd och varningar för rikliga regnmängder. Varningarna distribueras till bl.a. länsstyrelser,

Bilaga B 14 SOU 2007:60

kommuner, myndigheter, kraft- och regleringsföretag och massmedia. Varningarna finns också på SMHI:s webbsida och läses ut i radio.

Stöd till kommuner och länsstyrelser

Under varningssituationer erbjuder SMHI stöd till kommunernas räddningstjänster och länsstyrelser i form av specialriktade prognoser och konsultation. Vid svåra flödessituationer kan personal från SMHI stationeras på den berörda platsen som ett stöd till räddningstjänsten och länsstyrelsen.

Forskning

På SMHI pågår mycket forskning, bl.a. i förbättring av modellberäkningar och prognoser, som är underlag till de utfärdade varningarna. Det är viktigt att forskningen ska kunna omsättas i praktisk samhällsnytta.

Klimatforskning

SMHI ska inom ramen för sin klimatforskning sammanställa information om forskningens resultat och effekterna av ett förändrat klimat. Den största delen av SMHI:s klimatforskning finns på Rossby Centret, som deltar i flera nationella och internationella forskningsprojekt. Rossby Centre är, tillsammans med andra delar av SMHI, också en resurs i klimatsamarbetet med andra myndigheter och avnämare. Resultat från forskningen och allmän information om klimatfrågan sammanställs och sprids på olika sätt. Publikationer framställs för olika avnämare i form av vetenskapliga artiklar, rapporter, konferensmaterial, broschyrer och tidningsartiklar. Mycket informationsmaterial och resultat läggs ut på SMHI:s webbsida. Föreläsningar är frekvent förekommande i olika sammanhang och en mängd kontakter sker med massmedia och allmänhet.

SOU 2007:60 Bilaga B 14

Planerings- och beslutsunderlag

SMHI samlar in och lagrar en mängd olika data och gör omfattande analys- och prognosberäkningar. Dessa data och produkter ska göras tillgängliga för allmänheten samt för uppdrags- och affärsverksamhet, forskning och utbildning. Data, produkter och SMHI:s kompetens inom väder, vatten och klimat ska utgöra en viktig del i samhällets planerings- och beslutsunderlag.

Samverkan med myndigheter

Till andra myndigheter levererar SMHI inom uppdragsverksamheten produkter, tjänster och expertkunnande inom områdena meteorologi, hydrologi och oceanografi. Det är ett stöd och komplement till deras myndighetsuppgift. Exempel på detta är SMHI:s expertstöd till Räddningsverket i hantering av statsbidragsansökningar till förebyggande åtgärder mot naturolyckor, och det gemensamma uppdrag SMHI och Räddningsverket har att förvalta vattendragsmodellerna från översiktlig översvämningskartering.

9.1.5. Räddningsverket

Räddningsverket är en statlig myndighet som arbetar för ett säkrare samhälle. Uppdraget sträcker sig från vardagens olyckor till katastrofer och krig. Verket satsar på förebyggande arbete för att minska antalet olyckor och deras effekter. Verket är aktivt i det internationella samarbetet och har en hög beredskap för humanitära insatser.

Räddningsverket ska skapa goda förutsättningar för berörda aktörer att samverka och vidta förebyggande åtgärder mot naturolyckor, så att olyckorna och skadorna minskar. Verket har också i uppgift att stödja kommunerna med resurser vid mer omfattande räddningsinsatser i t.ex. samband med naturolyckor.

Arbete med översvämningar

Översiktliga översvämningskartor skapas med hjälp av en så kallad vattendragsmodell för de områden som riskerar att översvämmas utmed vattendragen. Kartorna är avsedda att användas vid planering

Bilaga B 14 SOU 2007:60

av räddningstjänstens arbete och som underlag för kommunens översiktliga fysiska planering. Kartorna kan även användas som underlag för olika risk- och sårbarhets-analyser. Vattendragsmodellen kan även användas i akuta skeden för att räkna fram den sannolika vattenstånds- och vattenföringsutvecklingen under pågående översvämningar.

Den till karteringen tillhörande hydrauliska vattendragsmodellen förvaltas för att kunna användas i akuta skeden för att räkna fram den sannolika vattenstånds- och vattenföringsutvecklingen under pågående översvämningar. Som underlag för beräkningen använder man då uppmätta värden på flöden och nederbörd från den aktuella situationen. Kommunen och andra aktörer kan därmed intensifiera beredskapen och insatser i kritiska områden. Modellen kan även köras med olika väderscenarier för att få simulerade värden på flöden och vattenstånd som ett underlag för både förebyggande arbete och ur planeringssyfte.

Älvgrupper utgör ett forum för samarbete mellan och samordning av berörda intressenter inom älvens avrinningsområde. Samarbetet ger ökade kunskaper om berörda parters ansvar, funktion och kapacitet. Räddningsverket verkar för bildandet av älvgrupper.

Räddningsverket följer utvecklingen av höga flöden över landet genom att inhämta uppgifter om flödessituationen från respektive länsstyrelse. Informationen sammanställs och rapporteras veckovis till Försvarsdepartementet. På så sätt erhålls tidiga signaler om behov av materiel och andra resurser i händelse av höga flöden och översvämning.

Arbete med skred och ras

Till stöd för den kommunala riskhanteringen låter Räddningsverket utföra översiktliga kartläggningar av markens stabilitet i områden med befintlig bebyggelse. Kartorna visar på områden som har förutsättningar för skred och på områden som är i behov av detaljerade geotekniska utredningar för att klarlägga markens stabilitet. Idag har många kommuner med osäkra markförhållanden tillgång till denna typ av kartläggning. Två typer av karteringar framställs, en i slänter med finkorniga jordar (lera/silt) och en i raviner och slänter i morän och grov sedimentjord.

SOU 2007:60 Bilaga B 14

Stöd till räddningstjänst

Räddningsverket har en vakthavande tjänsteman, VT, som är utbildat brandbefäl med erfarenhet av att leda stora händelser och fungerar som stöd åt hjälpsökande kommuner. VT har kunskap om Räddningsverkets resurser och hur man kan få tillgång till dessa och har också kontakt med andra myndigheter och departement som kan beröras av en hjälpinsats från staten. Vid större olyckor som översvämningar kan staten genom Räddningsverket bistå kommunerna med särskilda förstärkningsresurser. Förstärkningsresurserna består bl.a. av sandsäckar, tillfälliga översvämningsbarriärer och pumpresurser.

Statligt bidrag och ersättning

För bebyggda områden, där risken för naturolyckor är särskilt stor har kommuner möjlighet att söka statsbidrag till förebyggande åtgärder mot naturolyckor. Hittills har staten avsatt 25 miljoner kronor per år, och för åren 2007 till och med 2009 avsätts 40 miljoner kronor per år, till förebyggande åtgärder. Kommuner som utfört eller ska utföra förebyggande åtgärder kan söka bidrag från detta anslag. En kommun som har haft betydande kostnader för en räddningsinsats har rätt till ersättning för räddningstjänstkostnaderna från staten, via Räddningsverket, för den del av kostnaden som överstiger kommunens självrisk. Syftet med ersättningen är att skydda kommunerna från sådana kostnader som kan bli följden av stora och långvariga räddningsinsatser. Rätten till ersättning är kopplat till begreppet räddningstjänst som finns definierat i 1 kap. 2 § lagen (2003:778) om skydd mot olyckor.

Forskning och utveckling

I arbetet med att åstadkomma ett säkrare samhälle spelar kunskapsutveckling en viktig roll. Forskning är det viktigaste medlet för en sådan utveckling och grunden för det kunskapsutbyte som behövs för att utveckla Räddningsverkets och medborgarnas kunskaper och kompetens. Den forskning verket stödjer inom naturolycksområdet bidrar till effektivare förebyggande åtgärder och stöd till räddningstjänst.

Bilaga B 14 SOU 2007:60

Samverkan

Räddningsverkets arbete innebär ett nära samarbete med ett stort antal myndigheter. Verket deltar också i en mängd delegationer, nätverk och samverkansgrupper, till exempel Rådet för räddningstjänst, Delegationen för ras- och skredfrågor, Samverkansgruppen för vattenkvalitet och vattenförsörjning och Älvgrupper.

Utbildning

Lagen om skydd mot olyckor har gett kommuner och myndigheter ett tydligare ansvar i arbetet med att förebygga olyckor. Räddningsverkets breda utbildningsprogram svarar upp mot de förutsättningar som lagen innebär.

Lärande av olyckor

I samband med större eller särskilt intressanta olyckor genomför Räddningsverket observatörsinsatser, både nationellt och internationellt, för att lära av såväl insatserna som hur samarbete och förebyggande åtgärder fungerat. Räddningsverket har i uppdrag att, i samverkan med berörda myndigheter, bygga upp en databas med statistik som ger en samlad bild av naturolyckor i Sverige. Databasens innehåll ska baseras på myndigheternas erfarenhetsåterföring från naturolyckor. Bakgrunden till uppdraget är att det för närvarande inte finns någon samlad information i Sverige om naturolyckor, dess konsekvenser eller erfarenheter och lärdomar från olika aktörer.

Nationell Plattform för samverkan om naturolyckor

Räddningsverket har i uppdrag att i samverkan med berörda myndigheter och organisationer vidta åtgärder för att förbättra samordningen av arbetet med att förebygga och mildra effekterna av naturolyckor och påbörja inrättandet av en nationell plattform. Åtgärderna ska syfta till att uppfylla Sveriges åtaganden i Hyogodeklarationen och Hyogo Framework for Action. Syftet är att reducera naturolyckornas effekter på människor, sociala system, ekonomi och miljö, att samordna och följa upp olika aktörers och

SOU 2007:60 Bilaga B 14

intressenters arbete med att förebygga naturolyckor, att upprätta nationella mål för Disaster Risk Reduction och att rapportera till FN:s arbete, International Strategy for Disaster Reduction, ISDR. Senast 2015 ska Sverige ha bildat en nationell plattform för samverkan kring naturolycksfrågorna.

Samverkan inom EU och internationell verksamhet

Räddningsverket deltar aktivt i ett flertal EU- och internationella sammanhang i syfte att utveckla arbetet med naturolyckor. Detta sker genom politiska forum, samverkans- och expertgrupper samt olika projekt. Som en följd av de senaste årens naturolyckor och katastrofer inom EU pågår ett allt intensivare arbete för att förbättra EU:s krishantering. Arbetet sträcker sig från förebyggande till beredskap och operativ räddningstjänst. Räddningsverket är med och utvecklar EU:s roll och på vilket sätt EU kan stödja medlemsstaterna i deras arbete kring naturolyckor och katastrofer. Verket är bland annat med och ställer sin expertkunskap till förfogande för framtagande av olika lagar på EU-nivå. Översvämningsdirektivet är ett exempel. Ett operativt samarbete, Gemenskapsmekanismen, har också inrättats mellan EU:s medlemsstater. Gemenskapsmekanismen syftar till att underlätta för medlemsstaterna att hjälpa varandra i händelse av större olyckor och katastrofer.

9.1.6. Lantmäteriet

Ändamålsenlig fastighetsindelning

Lantmäteriet ansvarar för indelningen och förändringen av Sveriges fastigheter. Lantmäteriets fastighetsregister innehåller den information om Sveriges fastigheter som är grundläggande för samhället och marknadsekonomin. Lantmäteriet har även information om fastigheter, till exempel taxeringsvärden och lagfarter.

Ett övergripande krav för all fastighetsbildning är att varje fastighet som ska nybildas eller ombildas med hänsyn till belägenhet, omfång och övriga förutsättningar ska bli varaktigt lämpad för sitt ändamål. Det här innebär bl.a. att det vore olämpligt och därmed otillåtet att bilda vissa typer av fastigheter, exempelvis

Bilaga B 14 SOU 2007:60

bostadsfastigheter, inom områden där det föreligger risk för översvämning, ras, skred och erosion.

Fastighetsägaren, köparen eller rättighetsinnehavaren ansöker om en förrättning hos lantmäterimyndigheten. Lantmäterimyndigheten utreder vilka möjligheter det finns att genomföra den fastighetsbildning som ansökan avser. Under arbetet ska lantmäterimyndigheten följa de regler som gäller för fastighetsbildning och då beakta planer, fastighets- och inskrivningsuppgifter samt kontakta eventuella berörda rättighetshavare. Under förrättningens gång tar lantmäterimyndigheten nödvändiga kontakter (samråd) med de myndigheter som berörs av ärendet, t.ex. byggnadsnämnden och länsstyrelsen. Samrådet görs för att få dessa myndigheters syn på bygglov, utfartsvägar, vatten och avlopp, naturvårdsbestämmelser m.m.

I samband med fastighetsbildning är lantmäterimyndigheten således bunden av de planer som gäller för aktuellt område. Inom område med detaljplan, fastighetsplan eller områdesbestämmelser får fastighetsbildning inte ske i strid mot planen eller bestämmelserna. Gäller naturvårdsföreskrifter eller andra särskilda bestämmelser för marks bebyggande eller användning ska fastighetsbildning ske så att syftet med bestämmelserna inte motverkas. Vidare finns även regler som gäller utanför planlagda områden som innebär att fastighetsbildning inte får ske, om åtgärden skulle försvåra områdets ändamålsenliga användning, föranleda olämplig bebyggelse eller motverka lämplig planläggning av området. Sammantaget innebär de nämnda reglerna att lantmäterimyndigheten vid en förrättning måste ta hänsyn till bl.a. risker för översvämning, ras, skred och erosion. I den mån riskerna framgår av den kommunala planeringen kommer lantmäterimyndighetens bedömning att följa planerna. I övrigt är samråden med kommunen och länsstyrelsen viktiga moment i förrättningen där även olika riskbedömningar kan lyftas fram och tillföras förrättningsprocessen.

Sammanfattningsvis kan således förrättningsprocessen sägas innehålla moment som på ett tillfredställande sätt förhindrar att det uppstår olämplig fastighetsbildning inom riskområden.

SOU 2007:60 Bilaga B 14

Kartor och geografisk information

Lantmäteriet besitter också en stor mängd nationella serier av kartor och flygbilder från olika tidsepoker, vilket kan vara till stor hjälp vid analyser av framtida förändringar av samhället. Därutöver besitter Lantmäteriet en stor mängd satellitbilder som kan användas för samma ändamål. Exempelvis finns landstäckande äldre dataset med satellitbilder från 1970- och 1980-talet samt från 1999

  • Vidare har Lantmäteriet under avtal med Skogsstyrelsen och Rymdstyrelsen tagit fram täckningar över de skogsklädda delarna av Sverige för de senaste tre åren, 2004

EU- och internationellt arbete

Lantmäteriet är via uppdragsdivisionen Metria även aktiv inom EU:s initiativ Global Monitoring of Environment and Security (GMES). Det gäller bl.a. inom GMES-projekt som är inriktade mot översvämningar och skred samt uppföljning av Kyoto-avtalet. I dessa projekt samarbetar Metria såväl med utländska partners som med SMHI, SGI, Naturvårdsverket, Räddningsverket, Skogsstyrelsen m.fl. svenska partners.

9.1.7. Länsstyrelsen

Länsstyrelsen är statens förlängda arm på regional nivå med ett flertal uppgifter. Länsstyrelsen ska samordna flera sektorers verksamheter i länet och deltar därför i det mesta av samhällsplanering och regional utveckling.

Länsstyrelsens uppdrag regleras bland annat i länsstyrelseinstruktionen. Förenklat kan man säga att det består av tre uppdrag:

  • att utveckla länet
  • att verka för att de nationella politiska målen får genomslag i länet
  • att vara förvaltningsmyndighet

Enligt länsstyrelseinstruktionen har länsstyrelsens bl.a. ett ansvar att bevaka att risk- och beredskapshänsyn tas i samhällsplane-

Bilaga B 14 SOU 2007:60

ringen. Enligt länsstyrelseinstruktionen ska länsstyrelsen också under kriser verka för att nödvändig samordning kan åstadkommas.

Länsstyrelsen har dessutom enligt plan- och bygglagen skyldighet att bevaka att hälsa och säkerhetsfrågor tillgodoses i kommunal bebyggelseplanering och att överpröva planer där inte detta tillgodoses. Detta innebär att länsstyrelserna har ett tydligt ansvar både att förebygga skador genom att bevaka att t.ex. risker för översvämning, skred, ras och erosion hanteras i planerna och att samordna verksamhet vid krissituation.

Länsstyrelsens roll inom tillsyn enligt miljöbalken

Länsstyrelsen bedriver tillsyn över olika åtgärder i vatten och med vatten, så kallad vattenverksamhet. Med vattenverksamhet avses bl.a. uppförande, ändring, lagning och utrivning av dammar eller andra anläggningar i vattenområden, fyllning och pålning i vattenområden, bortledande av vatten från eller grävning, sprängning och rensning i vattenområden samt andra åtgärder i vattenområden om åtgärden syftar till att förändra vattnets djup eller läge. Med vattenanläggning menas en sådan anläggning som har kommit till genom en vattenverksamhet, tillsammans med manöveranordningar som hör till anläggningen.

Det är miljödomstolen som beslutar om tillstånd till vattenverksamhet och länsstyrelsen medverkar vid upprättandet av miljökonsekvensbeskrivningen inför en ansökan om tillstånd.

Tillsynen över vattenverksamhet innebär bl.a. att Länsstyrelsen följer upp och kontrollerar att tillståndshavaren följer de krav och villkor som gäller för verksamheten enligt gällande tillstånd. För en dammanläggning kan tillsynen exempelvis handla om att kontrollera att vattenhushållningsbestämmelserna följs. Länsstyrelsen bedriver även tillsyn över dammens underhåll och säkerhet.

Länsstyrelsens roll i den fysiska planeringen

Kommunerna ansvarar för att planlägga användningen av mark och vatten enligt plan- och bygglagen. Länsstyrelsen har tillsyn över plan- och byggnadsväsendet i länet och ska samverka med kommunerna i deras planläggning. Länsstyrelsens roller i detta sammanhang är:

SOU 2007:60 Bilaga B 14

1. Samordningsrollen – som statens företrädare tillvarata, samordna och sammanväga olika statliga intressen. Detta sker bl.a. vid samråd om kommunala planförslag.

2. Myndighetsrollen – prövning av detaljplaner, upphävande av strandskydd, beslut angående överklagade planer och bygglov.

3. Tillsynsrollen – verka för en god livsmiljö och en hållbar samhällsutveckling, bevaka att lagar följs. Ingripa vid brott mot strandskyddsbestämmelserna.

4. Rådgivningrollen – tillhandahålla planerings- och kunskapsunderlag, ge råd om tillämpningen av plan- och bygglagen, föra ut riksdagens beslut och regeringes mål, ge en regional överblick.

I myndighetsrollen ingår bl.a. att länsstyrelsen ska ta till vara och samordna de statliga sektorsintressena i samhällsplaneringen.

Om något av följande fyra intressen inte tillgodoses kan länsstyrelsen överpröva antagandet av en kommunal detaljplan.

  • Riksintresse enligt miljöbalken 3 eller 4 tillgodoses inte.
  • Samordning av mark och vattenfrågor mellan kommuner.
  • Miljökvalitetsnorm enligt MB 5 iakttas inte.
  • Olämplig markanvändning med hänsyn till boendes hälsa eller skydd mot olyckor.

Däremot kan Länsstyrelsen inte, utan särskilt länsstyrelseförordnande för visst område, överpröva bygglov.

Länsstyrelsen roll i krishantering och räddningstjänst

Grundprincipen för krishantering är att varje aktör själv ska ansvara för sitt verksamhetsområde vid en olycka eller då en allvarlig kris inträffar. Länsstyrelsens uppgift är att verka för att insatser samordnas så att samhällets resurser utnyttjas på bästa sätt vid en sådan händelse. En viktig del av detta är att ansvara för att informationen samordnas.

Länsstyrelsen är enligt lagen om skydd mot olyckor (LSO) tillsynsmyndighet över kommunernas räddningstjänst. Enligt LSO får länsstyrelsen i vissa fall ta över ansvaret för kommunal räddningstjänst. Länsstyrelsen ska också följa upp kommunernas beredskapsförberedelser när det gäller deras förmåga till krishantering.

Bilaga B 14 SOU 2007:60

9.1.8. Vattenmyndigheter

Som en följd av EU:s vattendirektiv har Sverige bildat fem vattendistrikt med var sin vattenmyndighet – Bottenviken, Bottenhavet, Norra Östersjön, Södra Östersjön och Västerhavet. Vattenmyndigheterna är egna myndigheter men är fysiskt lokaliserade till särskilt bestämda länsstyrelser. I övriga län finns s.k. beredningssekreteriat som ingår i respektive vattenmyndighet. Vattenmyndigheterna rekommenderar att vattenråd bildas för ett eller flera avrinningsområden. Så har redan skett på några håll i landet. Råden ska bestå av representanter från kommuner, organisationer m.m. som påverkar eller är beroende av vattnet. Målet för vattenmyndigheternas arbete är bl.a. att uppnå god vattenstatus senast 2015 – om inte detta kan uppnås ska åtgärdsplaner upprättas.

9.1.9. Kommuner

I Sverige finns 290 kommuner som har ansvar för sina medborgare när det gäller social omsorg, barn- och äldreomsorg, skolor, fysisk planering och bebyggelse, hälsoskydd, vatten och avlopp, sophantering och räddningstjänst. Kommunerna kan även på frivillig basis hantera kultur-, fritids-, energi-, näringslivs- och arbetsmarknads frågor.

När det gäller klimatfrågor och kopplingen till naturolyckor som avser planering och bebyggelse har Sveriges kommuner ansvar för planering av mark och vattenanvändning inom sitt område (PBL). Kommuner svarar för den fysiska planeringen och med stöd av plan- och bygglagen sker planeringen genom att kommunerna upprättar översiktsplaner för den övergripande planeringen av mark- och vattenanvändningen. Dessa planer omfattar hela kommunens yta och är politiskt strategiska. Den detaljerade planeringen för ny, förändrad eller befintlig bebyggelse sker genom detaljplaner som också ligger till grund för bygglovgivning.

Kommunen är huvudman för gator och allmänna platser i huvuddelen av landets större tätorter liksom är ansvarig för vatten och avlopp samt för räddningstjänst

  • förebyggande och avhjälpande åtgärder enligt lagen om skydd mot olyckor, LSO.

Kommunen ska även hantera extraordinära händelser (SFS 2002:833) om extraordinära händelser i fredstid hos kommuner och landsting.

SOU 2007:60 Bilaga B 14

Kommunen har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. Exempelvis är socialtjänstlagen tillämplig vid en evakuering för att ordna tillfälligt tak över huvudet om alla andra resurser är uttömda.

Kommunernas skadeståndsrättsliga ansvar för planering och bygglovgivning med anledning av skador på grund av bl.a. ras, skred och översvämningar beskrivs nedan

I samband med ras, skred och översvämningar kan en rad skador av olika slag inträffa på fastigheter och byggnader; skador som kan bero på såväl brister i det byggnadstekniska utförandet som på markens lämplighet för bebyggande överhuvudtaget. I fråga om fel och brister i det tekniska utförandet av byggnader är huvudregeln att kommunerna inte har ansvar för sådana brister, utan det är byggherren som inom ramen för systemet för byggnadskontroll har ett tydligt ansvar för byggnadstekniska fel och brister. När det däremot gäller markens lämplighet för bebyggande har kommunerna ett ansvar.

Vid planläggning samt vid bygglovgivning utom plan ska kommunen enligt 2 kap. PBL beakta en rad allmänna intressen. Enligt 3 § ska ”bebyggelse lokaliseras till mark som är lämpad för ändamålet med hänsyn till bl.a. jord, berg och vattenförhållandena”.

Genom skadeståndslagen har kommunerna ett generellt skadeståndsansvar för skada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Kommunernas beslut i ärenden om planläggning och bygglov är exempel på myndighetsutövning där en kommun kan bli skadeståndsskyldig för fel och försummelse. Sådant ansvar gäller under tio år från den skadegörande handlingen, dvs. det felaktiga eller försumliga planläggnings- eller bygglovbeslutet. Även om 2 kap. PBL främst avser allmänna intressen som kommunerna ska tillvarata, så har det fastslagits i rättspraxis att kommunerna inte kan gå fria från ansvar om enskilda tillfogas skada genom fel eller försummelse vid planläggning eller bygglovgivning.

Det är således klart att kommunerna har ett ansvar vid planläggning och bygglovgivning. Frågan om hur långt detta ansvar sträcker sig har prövats av Högsta domstolen i några fall under 1980-talet. I tre rättsfall (NJA 1984 s. 340 I-III) anlade Högsta domstolen ett gemensamt betraktelsesätt och ansåg bl.a. att

Bilaga B 14 SOU 2007:60

kontrollen av mark- och grundförhållandena med tiden kommit att tillmätas allt större betydelse och att man därför från byggnadsnämndernas sida hade att speciellt uppmärksamma dessa förhållanden. Emellertid menade domstolen också att man måste se realistiskt på nämndens möjligheter att ingripa mot skaderisker av olika slag. Skadeståndsskyldighet för fel eller försummelse blir därför aktuellt främst i sådana fall där man hos kommunen till följd av sin speciella kännedom om förhållandena på platsen eller sina speciella resurser har klart bättre möjligheter än den byggande att inse skaderiskerna. Detta får betydelse just när det gäller skador på grund av markbeskaffenheten eftersom byggnadsnämndens personal ofta kan bättre överskåda förhållandena i stort på grundval av tillgängligt material eller de erfarenheter man vunnit under tidigare verksamhet. Domstolen lägger också till att viss hänsyn också får tas till den byggandes kvalifikationer.

Frågan i de angivna rättsfallen gällde mark- och grundförhållanden, men samma synsätt kan göras gällande beträffande risker för översvämmande sjöar och vattendrag. Det är ju kommunen som i sin planering och bygglovgivning har en helt annan och bättre möjlighet och kunskap än byggherren att beakta tillgänglig information från t.ex. SMHI beträffande statistiskt beräkningsbara risker för översvämningar och regn.

Sammanfattningsvis har kommunerna ett ansvar vid planering och bygglovgivning för mark- och grundförhållanden samt risker för översvämning från intilliggande sjöar och vattendrag. Naturligtvis blir ansvaret betydligt mera långtgående om marken planeras för bebyggande än beträffande enstaka bygglov utom plan, där i vart fall mark- och grundförhållanden helt torde vara en fråga för byggherren. Detta ansvar innebär att kommunerna i sin planering och bygglovgivning måste undersöka och beakta de risker som kan tänkas föreligga i nu aktuellt hänseende. Hur riskerna sedan ska beaktas blir naturligtvis en fråga i de enskilda fallen. Många människor vill bygga och bo nära vatten, varför det i vissa fall kan vara lämpligt att planera för sjönära bebyggelse, men där översvämningsrisken beaktas genom olika krav i fråga om byggnadstekniska lösningar för att klara översvämningsproblem. I andra fall kan översvämnings- och rasrisker komma att innebära att marken inte får bebyggas överhuvudtaget eller att endast enklare bebyggelse får komma till stånd.

SOU 2007:60 Bilaga B 14

9.2. Enskilda

Ansvar för skydd av egendom ligger först och främst på den enskilde. Den enskildes ansvar finns beskrivet i ett antal lagstiftningar utifrån respektive lagstiftningsområde. Exempelvis anges i förarbetena till Lag om skydd mot olyckor (Prop. 2002/03:119) följande:

Principen om den enskildes primära ansvar Syftet med gällande räddningstjänstlagstiftning är inte att befria den enskilde från ansvar och kostnader för ingripanden vid olyckshändelser och föra över ansvar och kostnader på det allmänna. Av förarbetena framgår tydligt att lagens syfte i stället är att det allmänna ska hålla en organisation som kan gripa in när den enskilde inte själv eller med anlitande av någon annan klarar av att bemästra en olyckssituation. Regeringen vill särskilt framhålla att den nya lagen inte innebär någon ändring av denna ordning. Tvärtom betonas den enskildes ansvar på området i den nya lagen, t.ex. genom den nya ordningen som ersätter brandsyn. Den enskilde fysisk eller juridisk person har således ett primärt ansvar för att skydda sitt liv och sin egendom och att inte orsaka olyckor. I första hand ankommer det på den enskilde att själv vidta och bekosta åtgärder i syfte att förhindra olyckor och begränsa skador till följd därav.

9.3. Övriga

9.3.1. Försäkringsbolag

Försäkringsbolagen har framför allt en reparativ roll att ersätta återställande av inträffad skada eller ersätta det ekonomiska värdet av skadan. I dagens svenska samhälle finns mycket goda förutsättningar för att erhålla ett försäkringsskydd för naturskador. Detta oavsett vilken typ av naturskada som inträffat. Det är endast dammgenombrott som undantagits i villkoren.

Som framgår av särskilt avsnitt om försäkringsskyddet ingår ett försäkringsskydd för naturskador i samtliga villahem- och fritidshusförsäkringar, bostads- och kontorsfastigheter. De flesta små och medelstora företag samt lantbruk har även ett sådant skydd som standard i sina försäkringar. Däremot så sker i regel en individuell upphandling för storföretag, kommun- och landstingsägda fastigheter och anläggningar samt för eventuell infrastruktur som försäkras.

Bilaga B 14 SOU 2007:60

Det enskilda försäkringsbolaget kan mot kund ge råd om hur man bäst förebygger skador på fastigheten och i samband med reparation av skada tillse att en ny motsvarande skada förebyggs. Någon direkt medverkan att avhjälpa skador till följd av pågående naturskadehändelser sker i regel inte. Det åligger däremot fastighetsägaren att försöka minska effekterna av en skada.

9.3.2. Älvgrupper

Älvsäkerhetsutredningen 1995 (SOU 1995:40) föreslog att regionala samordningsorgan för hantering av översvämningsrisker utmed de svenska vattendragen skull inrättas. Därefter fick Räddningsverket 1997 i uppdrag att initiera bildandet av dessa.

Älvsäkerhetsutredningen beskrev bland annat lämpliga arbetsuppgifter för älvgrupperna enligt nedan:

  • Att bedöma behovet av planeringsunderlag i fråga om översvämningar.
  • Att överlägga med dammägarna om dammsäkerhetsfrågor utöver den regelmässiga tillsynen och om att utföra eller komplettera studier av flodvågor efter tänkta dammbrott eller utföra andra analyser.
  • Att biträda vid samordningen av planeringen av räddningstjänsten, däribland anskaffandet av uppgifter om flöden med tanke på såväl dammbrott som naturliga höga flöden.
  • Att analysera behovet och värdet av och möjligheterna till flödesdämpning och förtida tappning, att sammanjämka de kommunala intressena samt att överlägga med dammägarna om principerna för sådana åtgärder inklusive ersättningsfrågor
  • Att bedöma var det bör gälla restriktioner för bebyggelse med hänsyn till att höga flöden kan förekomma.
  • Att se till att informationen planeras och fördelas mellan SMHI, dammägarna, länsstyrelser, räddningstjänst, kommunerna i övrigt och andra berörda organ, dels vad gäller uppgifter dem emellan, dels uppgifter till allmänhet och massmedia.

Älvgrupperna baseras på älvens eller vattendragets avrinningsområde och dess medlemmar består av olika intressenter och aktörer inom avrinningsområdet. Älvgrupperna är ett forum för

SOU 2007:60 Bilaga B 14

samverkan och tar inte över eventuellt ansvar som ligger på någon av aktörerna eller intressenterna inom gruppen.

Syftet med älvgrupperna är att sprida kunskap om vattendraget som helhet bland deltagarna och för att skapa ett nätverk för att underlätta samarbetet inför framtida högflödessituationer. En annan viktig uppgift är att verka för att förebyggande åtgärder mot skador till följd av höga flöden vidtas och att dessa samordnas utmed vattendraget så att inte ytterligare skador uppstår vare sig uppströms eller nedströms åtgärden.

I dag finns ca 25 älvgrupper inom landet med en spridning från norr till söder. För närvarande saknas älvgrupper i landets sydöstra del. Länsstyrelserna brukar, med stöd av sitt regionala samordningsansvar, vara sammankallande och ordförande i dessa grupper.

Bilaga B 14 SOU 2007:60

Figur 9.1 Ca 25 älvgrupper finns etablerade i landet. Källa: Räddningsverket

SOU 2007:60 Bilaga B 14

Utöver detta har två samordningsgrupper för flera älvgrupper har bildats. En grupp som kallas ”samordningsgruppen för information vid höga flöden” har bildats för de stora reglerade älvarna från Dalälven i söder till Umeälven i norr. Även en grupp för samordning mellan de Hallandsåarna har bildats.

9.3.3. Sveriges Kommuner och Landsting - SKL

Arbetsgivare- och intresseorganisation för kommunerna är Sveriges kommuner och landsting. Inom verksamhetsområdet tillväxt och samhällsbyggnad sorterar en mängd frågor som har med vår dagliga välfärd att göra. Tillväxt, lokal och regional utveckling, infrastruktur, miljö och energi, trygghet och säkerhet, planering och byggande, kultur, fritid, fastighets- och trafikfrågor, samt strategiska frågor kring informations- och kommunikationsteknologi är några exempel.

9.3.4. Fastighetsägarna

Fastighetsägarna är en intresse- och branschorganisation som arbetar för en väl fungerande fastighetsmarknad. Fastighetsägarna representerar uppemot 20 000 medlemmar, som äger lokal- och bostadshyreshus, industrifastigheter samt bostadsrättsföreningar. Totalt äger de privata fastighetsägarna ca 80 000 fastigheter med 700 000 lägenheter och cirka 80 procent av alla kommersiella lokaler.

9.3.5. Svenskt Vatten

Svenskt Vatten är branschorganisation för de kommunala vatten- och avloppsreningsverken. Alla landets kommuner är medlemmar. Till detta kommer åtta kommunalförbund och ett 60-tal företagsabonnenter.

Bilaga B 14 SOU 2007:60

10 Åtgärder

Klimatförändringarna kommer att påverka alla samhällets sektorer i varierande grad. De klimatfaktorer som har störst påverkan på den bebyggda miljön är de som har koppling till mark och vatten. Redan i dagens klimat och dess variationer finns en stor sårbarhet i samhällsviktiga funktioner. För att skapa ett robust samhälle och anpassa det till ett framtida klimat krävs insatser på nationell, regional och lokal nivå. En utvidgad dialog och samarbete mellan olika discipliner är nödvändig för att få en samlad bild av klimatförändringens påverkan och ett effektivt angreppssätt för anpassning inom olika samhällssektorer. Detta gör att slutanvändarna t.ex. kommuner, näringslivet och enskilda på lokal nivå måste medverka i att analysera riskerna och bidra till att utforma väl fungerande samhällsekonomiska lösningar på problemen.

Nedan redovisas arbetsgruppens förslag till åtgärder som bör vidtas för att anpassa, förebygga olyckor och begränsa skador av klimatförändringen i den bebyggda miljön. Åtgärderna redovisas under sex rubriker:

  • Planerings- och beslutsunderlag
  • Anpassning av samhället till klimatförändringen
  • Kunskapsförmedling och samordning
  • Bidrag och ersättningar
  • Förändringar i regelverk
  • Forskning och utveckling I ett särskilt delbetänkande från Klimat- och sårbarhetsutredningen (SOU 2006:94) har redovisats konsekvenser och förslag till åtgärder för Vänern, Mälaren och Hjälmaren samt Göta älv. Göta älvdalen utgör ett av Sveriges mest skredbenägna områden och omfattande åtgärder behöver här vidtas. Förslag till detta har presenterats i delbetänkandet och redovisas därför inte i denna utredning.

SOU 2007:60 Bilaga B 14

Förbättrad samordning och tillgänglighet av planeringsunderlag

För att tidigt kunna ta hänsyn till risker för naturolyckor i planprocessen

  • idag och vid förväntade klimateffekter − krävs bättre planeringsunderlag. Många kommuner efterfrågar sådant underlag som stöd vid planläggning och bygglovgivning. Det finns hos länsstyrelser, andra myndigheter och kommuner ett omfattande material om olika förhållanden kring mark och vatten som är relevanta för att kunna beakta risker för naturolyckor vid samhällsplanering.

Länsstyrelsen har ansvar för att samordna planeringsunderlaget och göra avvägningar mellan olika statliga intressen. Enligt uppgift från både länsstyrelser och kommuner finns idag brister i denna samordning.

Den som behöver uppgifter i ett akut läge eller i samband med planering saknar ofta kunskap om var data finns och informationen kan vara spridd på olika förvaltningar inom en kommun eller myndighet. Denna information behöver inventeras och sammanställas så att den är lätt tillgänglig för användarna. Detta kan åstadkommas genom att samla uppgifter i digitala databaser som är integrerade i kommunens och myndigheters GIS-system.

Under ledning av Boverket genomförs för närvarande ett projekt, ”Planeringsportalen”, där myndigheter som framställer planeringsunderlag har gått samman för att skapa en gemensam portal med underlag för samhällsplanering och byggande.

Förslag: Länsstyrelsens skyldighet att tillhandahålla underlag för kommunernas fysiska planering bör förstärkas och förtydligas. För att underlätta och möjliggöra tillhandahållandet av planeringsunderlag bör kommuner och myndigheter upprätta sammanställningar över uppgifter om mark och vatten inom sina respektive geografiska/verksamhetsområden. Uppgifterna ska vara digitalt tillgängliga och anpassade till presentation i GIS-system.

Bättre topografiskt och batymetriskt underlag

Användningen av digital geografisk information har ökat mycket kraftigt under det senaste decenniet. Tekniken, kunskapen och möjligheterna kring digitala analysmetoder har utvecklats och

Bilaga B 14 SOU 2007:60

möjliggjort nya användningsområden för geografisk information. I många analyser är man beroende av topografisk information av god kvalitet. Den höjddatabas, GSD-Höjddata, som Lantmäteriet färdigställde 1993 har inte tillräcklig täthet och noggrannhet för de analyser som det finns behov av att utföra. För vissa projekt har intressenter själva tvingats utföra mätningar för att få tillgång till noggrannare höjddata. Att intressenter själva skapar egna höjddatabaser är från samhällsekonomisk synpunkt vare sig rationellt eller kostnadseffektivt.

Dessutom saknas generellt uppgifter om havsbottnens nivåförhållanden (batymetri) och dess förändring till följd av erosion och sedimenttransport. Detta försvårar arbetet med att bedöma utvecklingen av kusterosion och översvämning av strandnära områden. Även naturvården efterfrågar en detaljerad bottentopografisk kartläggning. Sjöfartsverket har djupuppgifter för farlederna och lokalt kan kommunala hamnar ha motsvarande uppgifter. För havsområden i anslutning till bebyggelse saknas emellertid oftast uppgifter för de grunda områdena (mindre än 3 m) med betydelse för kustnära processer. Sjöfartsverket har ett omfattande underlag över sjömätningar i en nationell djupdatabas. Dessa uppgifter är emellertid inte allmänt tillgängliga och endast i begränsad utsträckning i digital form.

Förslag: Lantmäteriet ges i uppdrag att skapa en nationell höjddatabas med tätare och noggrannare höjddata än dagens höjddatabas. Sjöfartsverket bör sammanställa batymeteriskt kartunderlag för den svenska havskusten. De topografiska och batymetriska uppgifterna ska vara allmänt och kostnadsfritt tillgängliga för användarna och i digital form.

Förbättrad information om vattenstånd, flöde, nederbörd och temperatur

Tillförlitliga data om nederbörd och flöden är en viktig förutsättning för en rationell samhällsplanering, inte minst med hänsyn till att klimatet håller på att förändras. Det är också en förutsättning för att kunna göra tillförlitliga prognoser.

SMHI har idag en prognos- och varningsverksamhet och ett nät av nederbörds- och flödesstationer som täcker Sverige. Nätet är dock alltför grovmaskigt för att klara samhällets behov av till-

SOU 2007:60 Bilaga B 14

förlitliga prognoser. Privata aktörer, exempelvis vattenregleringsföretag och kommunala VA-verk, har därför egna mätstationer med varierande detaljeringsnivå.

Det finns därför behov av mer information om nederbörd och flöden genom utökade observationsdatabaser. Databaserna bör även omfatta nederbördsdata med hög tidsupplösning som är nödvändig för dimensionering i urban miljö. SMHI bör få ansvar för detta och genomföra arbetet i samverkan med andra aktörer, exempelvis kraftindustrin och kommunernas VA-verk, som ett alternativ till att bygga upp egna mätstationer. Nya mätdata bör kvalitetsmärkas eventuellt via system för kvalitetssäkring.

Förslag: SMHI ges i uppdrag att ansvara för ett utökat nät av mätstationer för vattenstånd, vattenflöde, nederbörd och temperatur samt utöka sina observationsdatabaser och kvalitetsgranska data. För att maximera samhällsnyttan bör informationen vara allmänt och kostnadsfritt tillgänglig.

Översiktlig kartläggning av översvämningsområden

Till stöd för landets kommuner utför Räddningsverket översiktliga översvämningskarteringar längs de svenska vattendragen. Syftet med dessa är dels att översiktligt identifiera bebyggda områden som har risk för översvämning, dels att tjäna som underlag för den översiktliga planeringen och räddningstjänstens insatsplanering. Avsikten är att kommunen inom dessa områden ska fördjupa sina kunskaper och utföra mer detaljerade utredningar och eventuellt vidta förebyggande åtgärder. Karteringarna används även som underlag för länsstyrelsens granskning av kommunernas översiktliga fysiska planering.

I ett framtida klimat visar dagens beräkningar att återkomsttiderna kommer att förändras. Fördjupade studier bör utföras i de vattendrag där klimatberäkningar tyder på att dagens 100-årsflöde kan uppstå mycket oftare. För de kraftigt reglerade vattendragen bör framtida återkomsttider studeras och nya beräkningsmetoder för extrema flöden utvecklas.

Förslag: Räddningsverket bör klargöra behovet av översyn av redan karterade vattendrag med avseende på klimatförändringen,och förändrade flöden samt med hänsyn till eventuellt ny höjddatabas.

Bilaga B 14 SOU 2007:60

Kartorna ska vara allmänt och kostnadsfritt tillgängliga för användarna och i digital form.

Översiktlig kartläggning av stabilitetsförhållanden i bebyggda områden

Till stöd för landets kommuner utför Räddningsverket översiktliga karteringar av stabilitetsförhållanden i bebyggda områden. Syftet är att identifiera områden där det finns behov av att göra detaljerade stabilitetsutredningar eller där en översyn av tidigare utredningar och eventuellt tidigare åtgärder bör göras. Resultatet av karteringen utgör stöd för länsstyrelser och kommuner om var skredrisker kan föreligga och bör utgöra underlag i kommunens riskhantering.

Förslag: Räddningsverket bör i den fortsatta översiktliga karteringen av stabilitetsförhållanden beakta även förändrade klimatförhållanden. Kartorna ska vara allmänt och kostnadsfritt tillgängliga för användarna och i digital form.

Översiktlig kartläggning av riskområden för stranderosion i bebyggda områden

SGI genomför en nationell översiktlig kartläggning av vilka områden som har förutsättningar för stranderosion. Inventeringen är inte tillräckligt detaljerad för att bedöma förutsättningar för om den bebyggda miljön är hotad. En analys som identifierar sådana områden bör göras. Analysen ska vara ett underlag för kommunernas åtgärder med att förhindra och förebygga skador i bebyggd miljö. och visa på områden där det finns behov av att göra detaljerade utredningar. Kartläggningen bör även översiktligt beskriva hur sårbarheten kan förändras till följd av klimatförändringar.

Förslag: SGI ges i uppdrag att utifrån den genomförda nationella översiktliga kartläggningen av stranderosion genomföra en analys av risker för erosion i bebyggd miljö. Resultaten från karteringarna ska vara allmänt och kostnadsfritt tillgängliga för användarna och i digital form.

SOU 2007:60 Bilaga B 14

Nationell kartdatabas över skredförutsättningar

Förändrat klimat med ökad nederbörd och ökad avrinning i stora delar av landet förväntas få betydande konsekvenser på markens byggbarhet och för säkerheten och skadebilden hos infrastruktur och bebyggelse. Inledande överslagsmässiga beräkningar pekar på att områden som idag bedöms ha godtagbar stabilitet kan bli instabila vid ökad nederbörd och leda till ras och skred. På motsvarande sätt förväntas ökad benägenheten för stranderosion och ravinbildning inom delar av landet. Som framgår av kapitel 6 kan betydande områden beröras och stora samhälleliga och mänskliga värden står på spel.

På uppdrag av regeringen har SGI i samarbete med SGU, Lantmäteriet och Räddningsverket redovisat en modell för en nationell översiktlig kartdatabas över skredförutsättningar i ler- och siltjordar. Avsikten är att kartdatabasen ska vara ett underlag för översiktligt planering och kan samordnas med andra karteringar av andra naturolyckor. Databasen ska täcka såväl bebyggda som potentiella exploateringsområden och komplettera den översiktliga kartering som Räddningsverket genomför. Släntstabiliteten kan därigenom hanteras på ett metodiskt sätt genom plan- och byggprocessen. Skredförutsättningarna bedöms utifrån en GIS-analys baserad på jordarter och topografi. En vidareutveckling som även tar hänsyn till klimatförändringar bör göras och kopplas till en översiktlig analys av sårbarhet och konsekvens för karterade områden.

Förslag: SGI ges i uppdrag att i samarbete med SGU, Lantmäteriet och Räddningsverket upprätta en nationell kartdatabas över skredförutsättningar som beaktar klimatförändringar. Resultaten ska vara allmänt och kostnadsfritt tillgängliga för användarna och i digital form.

Stöd till länsstyrelser vid granskning av planärenden

Ökad hänsyn bör tas till konsekvenserna av klimatförändringar i översikts- och detaljplanering liksom vid planering av energiförsörjning, vägar och järnvägar. Byggnader och infrastruktur har ofta en livslängd på 100 år eller mer. Plan- och bygglagens krav på att bebyggelse ska ”lokaliseras till mark som är lämpad för ändamålet”

Bilaga B 14 SOU 2007:60

(PBL 2 kap 3§) måste då vara den huvudsakliga inriktningen. Hänsyn till detta måste tas vid samhällsplanering och exploatering. Här har länsstyrelserna en viktig roll vid granskning av kommunernas översikts- och detaljplaner.

Det är inte rimligt att alla länsstyrelser har erforderlig specialistkompetens i frågor som rör klimatförändring, översvämning, ras, skred och erosion. Detta innebär att länsstyrelserna behöver stöd i sitt granskningsarbete enligt PBL för att undvika att utbyggnad medges inom områden med bristande säkerhet eller inom områden som med tiden kommer få bristande säkerhet. Berörda expertmyndigheter som t.ex. SMHI och SGI bör ges resurser för att stödja länsstyrelserna vid granskning av risker relaterade till klimatet och naturolyckor i kommunernas planärenden.

SGI har regeringens uppdrag att bistå länsstyrelsen i Västra Götaland med granskning av geotekniska förhållanden vid planläggning. På senare år har SGI uppmärksammat att även många kommuner och länsstyrelser utanför Västra Götalands län efterfrågar SGI:s expertstöd.

Förslag: SGI ges i uppdrag att stödja samtliga länsstyrelser och kommuner i samband med kommunernas översikts- och detaljplanering i geotekniska frågor som rör skred, ras, erosion, översvämning, förorenad mark och deponier.

SMHI ges i uppdrag att stödja länsstyrelser och kommuner i samband med kommunernas översikts- och detaljplanering, i frågor som rör klimatförhållanden samt hydrologiska och oceanografiska förhållanden.

Hittills har få konkreta åtgärder genomförts för att anpassa samhället till klimatförändringar och risker för naturolyckor. Att fastställa vad som är klimatförändringar är inte alltid lätt med tanke på vädrets naturliga variationer och att det saknas praktiskt planeringsunderlag för framtida klimatförhållanden. Effekterna av klimatförändringen kommer dock att bli allt tydligare med tiden. I takt med att kunskapen om påverkan på olika delar av samhället växer ökar också möjligheterna att vidta åtgärder för att motverka skador. Kommuner har här en stor uppgift i samverkan med privata

SOU 2007:60 Bilaga B 14

fastighetsägare och industrier m.fl. Syftet med förslagen i detta kapitel är att i öka insatserna för anpassningsåtgärder.

Identifiering av områden med risk för naturolyckor

För att förebygga skador av översvämning, ras, skred och erosion bör arbetet med att identifiera riskområden i kommunerna intensifieras. Arbetet bör utgå från de översiktliga kartläggningar som utförts och kan vara en del i de risk- och sårbarhetsanalyser som kommunerna ska genomföra bl.a. i de kommunala handlingsprogrammen enligt LSO. En koppling bör också göras efterhand till kommande EU-direktiv om översvämning och markskydd, där det ingår att stegvis inventera risker för naturolyckor och planer för att förhindra sådana olyckor.

För de områden som identifierats bör detaljerade analyser av risken göras inklusive förändringar av klimatförhållanden på längre sikt. Här ingår bl.a. bedömning av vad som kan hända på kort och lång sikt, undersökningar och mätningar samt samhällsekonomiska analyser. Genom detaljerade och fördjupade studier kan vissa områden konstateras vara tillräckligt säkra mot naturolyckor medan i andra fall åtgärder måste vidtas.

Förslag: Kommunerna bör identifiera, prioritera och analysera områden med risk för översvämning, skred, ras och erosion samt behoven av åtgärder.

Åtgärder för att förebygga och skydda bebyggd miljö

Med utgångspunkt från inventering och analys av riskområden erfordras inom vissa områden åtgärder för att förebygga och skydda byggnader och anläggningar mot naturolyckor. Olika metoder för sådana åtgärder har redovisats i kapitel 5

  • Även i dagens klimat uppstår skador till följd av naturolyckor. De åtgärder som utförs för en framtida klimatanpassning är också relevanta för att höja dagens säkerhetsnivå och motverka skador och kostnader.

Åtgärderna kan omfatta anpassad höjdsättning för att minska risken för översvämning, schaktning eller fyllning för att stabilisera slänter eller skydd av kuster mot erosion. Ett annat sätt är att undanta mark för exploatering. Val av metod bör baseras på önskad

Bilaga B 14 SOU 2007:60

funktion med hänsyn tagen till samhällsekonomiska förhållanden och med hänsyn till natur- och kulturvård.

Fastighetsägaren har generellt ett ansvar för att skydda sin fastighet, men också kommunen har ansvar för att arbetet med att förebygga och skydda hotad bebyggd miljö påbörjas och successivt genomförs. Åtgärder bör genomföras i samverkan mellan kommun och fastighetsägare. Stora förebyggande insatser, som invallningar eller tunnlar kan kräva statligt nationellt engagemang.

Förslag: Kommuner och berörda fastighetsägare bör inom riskområden genomföra åtgärder för att anpassa bebyggd miljö för att undvika skador av översvämning, skred, ras och erosion.

Beredskap för att hantera väderbetingade olyckor

Samhället behöver kunna ingripa vid akuta händelser för att minska konsekvenserna av t.ex. extrema väderhändelser. Där ingår räddningstjänstens förmåga och kapacitet som en viktig del. Parallellt med att samhället anpassas till ett förändrat klimat behövs optimerade system för att övervaka och larma samt vidta åtgärder i samband med kriser och olyckor.

Med utgångspunkt från inventering och analys av riskområden bör kommuner bygga upp beredskap och materiella resurser för att klara av temporära belastningar och akuta händelser vid översvämning, ras, skred och erosion. En höjd beredskap kan uppnås genom förstärkt samarbete mellan flera kommuner samt mellan olika aktörer lokalt och regionalt.

Räddningsverket håller vissa statliga förstärkningsresurser. Dessa resurser är främst avsedda för att användas där lokala och regionala resurser inte räcker till. Räddningsverkets resurser är en förstärkning och bör därför användas där kommunen inte haft förutsättningar eller kunnat förutse att hålla sådan egen beredskap. En sådan situation kan oftare komma att uppstå i framtiden vid ett förändrat klimat. Räddningsverket är den myndighet som kan åberopa internationell hjälp via EU:s gemenskapsmekanism.

Sverige har erfarenheter av att stödja andra länder som drabbats av olyckor. Däremot finns få erfarenheter av att ta emot stöd och materiell hjälp från utlandet, t.ex. genom EU:s gemenskapsmekanism. För detta krävs en viss organisation och beredskap.

SOU 2007:60 Bilaga B 14

Förslag: Kommuner bör utifrån inventerade och analyserade riskområden bygga upp beredskap och resurser för att minska konsekvenserna av väderbetingade olyckor. Nationella, regionala och lokala myndigheter bör också ha en beredskap för att kunna ta i anspråk och samverka med såväl nationella som internationella hjälpresurser.

10.3. Kunskapsförmedling och samordning

Rekommendationer för samhällsplanering

Många kommuner efterfrågar stöd vid tillämpningen av planeringsunderlag vid planläggning och bygglovgivning. Hittills har inte alltid risker för naturolyckor redovisats i kommunernas översiktsplaner men utvecklingen går mot en ökad medvetenhet. Här behövs stöd t.ex. från länsstyrelsen och centrala myndigheter. Det kan t ex handla om tolkning av planeringsunderlag, hur det ska omsättas till konkreta beslutsunderlag och vilka bedömningskriterier man ska använda.

Stödet kan exempelvis bestå av rekommendationer för lokalisering av bebyggelse och infrastruktur med avseende på översvämningsrisker, ras, skred och erosion. De rekommendationer för lokalisering med hänsyn till översvämning som sammanställts i Agris-rapporten kan vara ett första steg. Berörda myndigheter bör under ledning av Boverket utveckla lämpliga rekommendationer.

Förslag: Boverket ges till uppdrag att tillsammans med andra myndigheter utveckla rekommendationer för lokalisering av ny bebyggelse med hänsyn till klimatförändringar.

Översvämningskommission

Efter en översvämningssituation uppstår ofta diskussioner om behov av förändring av vattendomar, tappningsstrategier, om situationen hade kunnat hanteras på ett annat sätt och om åtgärder sattes in vid rätt tidpunkt. Denna typ av frågor får sällan ett samlat svar då många olika aktörer är inblandade. För att undvika framtida oklarheter då risk för värre och mer frekvent återkommande höga flöden beräknas förekomma bör dessa frågor belysas i samhället. Viktigt är att erfarenhetsåterföring av inträffade händelser genomförs för att i framtiden kunna minimera samhällets kostnader vid

Bilaga B 14 SOU 2007:60

liknande situationer och att rationella beslut om åtgärder ska kunna fattas. Kommissionen kan även få en rådgivande funktion vid implementeringen av det kommande översvämningsdirektivet i svensk lagstiftning.

Räddningsverket bör i samverkan med länsstyrelser genomföra utbildning och förmedla kunskap om tillämpning av resultaten från de översiktliga översvämningskarteringarna.

Deltagare och arbetsuppgifter bör klargöras inom den Nationella plattformen för naturolyckor.

Förslag: En nationell översvämningskommission inrättas med syfte att initiera ny kunskap och samordna tillgänglig kunskap samt erfarenheter om översvämningar så att kostnadseffektiva metoder för förebyggande åtgärder mot översvämningar vidtas. Andra viktiga uppgifter är att sprida information och initiera ny forskning.

Samordning vid höga flöden i vattendrag

För flertalet stora vattendrag finns idag så kallade älvgrupper etablerade. Syftet är att de ska fungera som regionala fora baserade på vattendragets avrinningsområde för att kommunicera frågor om flöden, flödeshantering, förebyggande åtgärder samt risker för ras, skred och erosion. Det finns behov av att utöka älvgruppernas uppgifter med följande:

  • Att bedöma behovet av förebyggande åtgärder och förändringar i bebyggelseplaner med hänsyn till framtida flöden med anledning av ett tänkbart förändrat klimat.
  • Att bedöma var det bör gälla restriktioner för bebyggelse med hänsyn till att ras och skred till följd av höga flöden kan förekomma.
  • Att samverka med vattenmyndigheterna.

Länsstyrelserna bör, mot bakgrund av deras uppgifter vid krishantering, räddningstjänst, fysisk planering och tillsyn vara ansvariga för dessa organ. På nationell nivå bör ansvaret för att samordningsorganen bildas och kontinuerligt informera och utbilda dem ligga på Räddningsverket med tanke på dess roll som sektors- och tillsynsmyndighet inom räddningstjänstområdet.

SOU 2007:60 Bilaga B 14

Förslag: Räddningsverket och länsstyrelserna bör ta initiativ till att bilda älvgrupper för vattendrag där sådana ej redan etablerats i samverkan med vattenkraftindustrin, vattenmyndigheterna och vattenvårdsförbund i relevanta frågor. Älvgruppernas uppgifter bör utökas enligt ovan.

Delegationen för ras- och skredfrågor

Skredkommissionen, som bildades 1988 och verkade i 8 år, såg över beräkningssätt och säkerhetsnivåer för slänter i finkorniga jordar. Kommissionen gav 1995 ut anvisningar för släntstabilitetsutredningar med rekommenderade säkerhetsnivåer. Anvisningarna har fått stort genomslag i branschen och fungerar idag i princip som nationell ”norm”. Hänsyn måste tas till förändrade förutsättningar, exempelvis ökad nerderbörd. En delegation för ras- och skredfrågor, med uppgift att vara ett kontakt- och samverkansorgan för myndigheter som är involverade i dessa frågor, knöts 2001 till SGI.

Förslag: Delegationen för ras- och skredfrågor ges i uppdrag att se över gällande rekommendationer rörande utredningar av slänters stabilitet.

Tillämpning av Plan- och bygglagen

Det saknas i många sammanhang kunskap om hur man ska hantera risk- och säkerhetsfrågorna i bygglovprövningen, trots att detaljplanen ger viss vägledning. Krav och kontroll av höjdsättning och undermarksbyggande får inte den uppmärksamhet som krävs och kontrollplanen är inte tillräckligt tydlig och efterlevs inte alltid. Likaså blir inte kontrollen av högsta tillåten vattengång som anges på nybyggnadskartan uppmärksammad. Man borde av detta skäl överväga tillägg i Boverkets föreskrifter om ändring i verkets byggregler (1993:57) – ”föreskrifter och allmänna råd”, för att tydligare redovisa hur dessa frågor kan/bör hanteras, inklusive förhållanden vid förändrat klimat.

Brister i tillämpningen av PBL beror på bland annat på brister i tillsynen. Det beror till stor del på avsaknad av en central tillsynsmyndighet.

Bilaga B 14 SOU 2007:60

Förslag: Boverket bör ges centralt tillsynsansvar för PBL. I Boverkets allmänna råd till föreskrifterna om verkets byggregler införs ett tillägg om hur risk- och säkerhetsfrågor ska hanteras i bygglovprövningen.

10.4. Bidrag och ersättningar

Statligt bidrag till förebyggande åtgärder

Klimat- och sårbarhetsutredningen har ett särkskilt uppdrag att föreslå hur systemet för statliga bidrag till förebyggande åtgärder beträffande översvämningar, ras och skred kan effektiviseras. Här ges en kort sammanfattning av bidraget och förslag till åtgärd.

I Sverige finns områden som på grund av läge, topografi och markens beskaffenhet utgör riskområden för jordskred, ras och översvämning. Sådana naturolyckor i befintlig bebyggelse medför stora kostnader för samhället. För bebyggda områden där risken för naturolyckor är särskilt stor har staten sedan 1986 anvisat 25 miljoner kronor per år och under åren 2007

  • 40 miljoner kronor per år, till förebyggande åtgärder. Kommuner som utfört eller tänker utföra förebyggande åtgärder kan söka bidrag från detta anslag hos Räddningsverket. Bidrag kan beviljas med upp till 80 procent av de förebyggande kostnaderna men är också begränsat till maximalt 80 procent av det hotade objektets värde. Bidrag ges enbart för åtgärder inom befintlig bebyggelse, inte för områden med nyexploatering där kostnaderna förväntas bäras av exploatören. För många kommuner är detta bidrag en viktig resurs för att kunna genomföra en förebyggande åtgärd.

Det finns brister i bidragsformen. Bidraget grundas på propositionen 1985/86:150 bil. 3, och är inte författningsreglerat. I nämnda proposition definieras naturolycka som ”naturhändelse som inte är vanlig eller har ett långsamt odramatiskt förlopp”. Propositionen har tolkats så att åtgärder för att förebygga långsamma förutsägbara processer som t.ex. erosion inte är bidragsberättigat, trots att det så småningom kan leda till ett snabbt förlopp med förlust av mark eller medföra ras och skred som kan hota bebyggelse. Vidare saknas det tydliga regler om vilka kostnader som är bidragsberättigade

Kommunernas ansökningar har under senare år överstigit anslaget och flera ansökningar har fått avslag på grund av medelsbrist. Ansökningar på mycket stora och kostsamma åtgärder har varit

SOU 2007:60 Bilaga B 14

tvungna att tilldelas del av bidraget under en flerårsperiod. Behovet är således större än anslaget. För förebyggande åtgärder i begränsad omfattning har bidraget fungerat relativt väl utifrån den praxis som byggt upp genom åren. Problemen har under senare år uppstått dels med prioritering mellan ansökningar, dels med finansiering vid ansökningar om mycket omfattande och kostsamma åtgärder.

Förslag: Det statliga bidraget till förebyggande åtgärder mot naturolyckor bör författningsregleras. Anslagets storlek bör vara behovsanpassat och förutom stöd till olyckstyperna översvämning, skred och ras, utvidgas till att även omfattar stöd till åtgärder mot stranderosion. Beslut om stora omfattande åtgärder av regionalt och nationellt intresse bör fattas på politisk nivå och finansieras utanför detta anslag.

Kostnadsansvar vid stora väderbetingade olyckor

Extrema väderförhållanden kan medföra omfattande insatser inom såväl räddningstjänsten som andra delar av den kommunala verksamheten. Det finns ett behov av en översyn av de statlig ersättningar som kan komma ifråga i sammanhanget. Riksdagen biföll i samband med behandlingen av Försvarsutskottets betänkande 2004/05:FöU8 en reservation i vilken uttalas att det i lagstiftningen tydligt bör definieras i vilka delar staten vid en katastrofsituation tar ett nationellt ekonomiskt ansvar. Enligt riksdagsmajoriteten behövs det en väl avvägd balans mellan statens och kommunernas kostnadsansvar (Räddningsverket, 2005). Framförallt är det fråga om ekonomisk kompensation för kostnader som drabbar olika aktörer t.ex. kommunala kostnader som inte kan hänföras till räddningstjänst, förstörd kommunal egendom m.m. I fråga om enskildas egendom kan den i de flesta fall kan hanteras genom olika försäkringslösningar. I fråga om kommunernas ansvar råder det brist på rimliga försäkringslösningar vilket resulterar i kostnader som kommunerna i många fall får bära.

Förslag: Kostnadsansvaret mellan stat, kommun och enskilda bör tydliggöras vad gäller förebyggande åtgärder, skadebegränsande åtgärder, räddningstjänstkostnader och ersättning av skada. Information om ansvarsfördelningen bör förmedlas till berörda intressenter.

Bilaga B 14 SOU 2007:60

Naturkatastroffond

Återkommande lämnas motioner till riksdagen om inrättande av en naturkatastroffond. En fond för ersättningar av skada orsakade av naturens fenomen och som inte de ordinarie försäkringarna täcker. En sådan fond skulle kunna hämma viljan att vidta förebyggande åtgärder, men om villkor för ersättning kopplades till att de drabbade tidigare har vidtagit skäliga förebyggande/skadebegränsande åtgärder för att skydda sin egendom skulle möjligen denna form av fond vara möjlig.

Förslag: Ett system för ersättning till kommuner och enskilda vid olyckor till följd av extrema väderförhållanden bör utredas.

10.5. Förändringar i regelverk

Ändring av Plan- och bygglagen

Flera förändringar föreslås i betänkandet till ny Plan- och bygglag. PBL-kommittén anger att med tanke på de ökade riskerna för översvämningar, finns anledning att ställa tydligare krav på att detta uppmärksammas. Detta gäller även för andra naturolyckor som ras, skred och stranderosion. Med utgångspunkt från den förväntade klimatförändringen finns därför anledning att ytterligare betona vikten av ett sådant synsätt i de inledande kapitlen 2 och 3 i PBL.

Idag finns inte tillräckliga och juridiskt hållbara möjligheter att, i detaljplan, ställa krav på förstärkningsåtgärder för att t.ex. förhindra eller minska risken för ras, skred eller stranderosion. Många kommuner beslutar idag om planbestämmelser som saknar stöd i PBL, eftersom de anser dessa bestämmelser vara nödvändiga för att uppnå tillräcklig säkerhet. Om man vid detaljplaneläggningen har möjlighet att exakt ange vilken åtgärd som ska vidtas finns idag möjlighet att ställa kravet. För att optimera åtgärderna och på bästa sätt anpassa dem till den faktiska byggnationen behövs dock funktionsbaserade krav. I förslaget till ny PBL kommer inte sådana funktionsbaserade krav att kunna ställas i framtiden heller.

Ibland krävs åtgärder på annan fastighet än den som är aktuell för byggnation eller till och med utanför planområdet, för att säkerställa att marken blir lämplig för sitt ändamål. Exempel på sådana åtgärder kan vara geotekniska förstärkningsåtgärder, översvämningsskydd, erosionsskydd eller efterbehandling av ett för-

SOU 2007:60 Bilaga B 14

orenat område. Nuvarande förslag från PBL-kommittén ger inte någon möjlighet att villkora byggande på en fastighet av åtgärder på en annan fastighet, inom eller utom planområdet.

Ett annat problem är bristande säkerhet i befintlig bebyggelse, som kan ingå i ett detaljplaneområde. Det är inte ovanligt att detta leder till att man utelämnar sådana delområden för att i bästa fall driva de förebyggande åtgärderna utanför planprocessen men detta kan inte betraktas som en tillfredsställande lösning. I betänkandet har inte frågan lösts hur man, i dessa fall, plantekniskt ska ställa krav på, och lösa, åtgärder för denna befintliga bebyggelse.

Det är också nödvändigt att när genomförandetiden för en detaljplan löpt ut ska bygglovgivning genomföras på samma sätt som utanför detaljplaner. Därigenom kommer säkerhetsaspekter (översvämning, ras, skred, erosion) att belysas och man kommer att kunna vidta lämpliga åtgärder. Det bör dessutom påpekas att med PBL-utredningens förslag till mer översiktliga detaljplaner krävs större eftertanke vid bygglovgivningen.

Därför kan det vara lämpligt att även utvidga möjligheterna att villkora bygglov enligt 5 kap 8 § punkt 1 till följande lydelse ”viss trafik-, vatten-, avlopps- eller energianläggning samt säkerhetshöjande åtgärd för vilken kommunen inte ska vara huvudman har kommit till stånd”.

Förslag: Förändringar i ny Plan- och bygglag genomförs som tydligare säkerställer att risker för naturolyckor med hänsyn till klimatförändringar klarläggs i den fysiska planeringen och erforderliga åtgärder vidtas. Möjlighet till funktionsbaserade krav bör kunna ges i detaljplan.

Vattendomar

En vattendom för reglering av ett vattendrag innehåller bestämmelser som innehavaren av regleringsrätten ska följa. När klimatet förändras kan också förutsättningarna i vissa fall för vattendomen förändras. Det kan därför finnas skäl att i framtiden se över vattendomar i takt med att klimatet förändras.

För vissa områden kan det finnas behov av att utreda möjligheter och risker med överträdelse av en vattendom. I de fall en nytta kan påvisas av en sådan utredning bör möjligheten att i

Bilaga B 14 SOU 2007:60

skadeförebyggande syfte frångå/överträda vattendomar förenklas och kostnadsansvaret för denna typ av åtgärder klarläggas.

Behovet av sådana beslut kan dock vara svåra att förutbestämma eftersom många variabler måste vägas in vid beslutstillfället, t.ex. bedömda skadeeffekter, aktuellt läge beträffande tillrinning i övrigt, väder- och hydrologiska prognoser m.m. Diskussion om kostnadsansvaret bör inte försena eller förhindra nödvändiga beslut i en akut situation.

Miljöbalkskommittéen ansåg 2002 (Miljöbalken under utveckling

  • ett prinicpbetänkande, SOU 2002:50) att en generell omprövning av vattendomar ej behöver utföras. Däremot kan ytterligare en genomlysning av problemområdet behöva göras då ny kunskap om kommande klimatförändringar lagts fram.

Förslag: En utredning bör genomföras för att analysera behovet av omprövning av vattendomar med tanke på klimatförändringen. Man bör även utreda om omprövningsförfarandet av vattendomar kan förenklas.

10.6. Forskning och utveckling

Kunskapsutbyte för anpassning till klimatförändringar

En viktig del för anpassning till ett föränderligt klimat är implementering av befintlig och ny kunskap. Det finns ett stort behov av att klargöra vilken information som finns och att göra den tillgänglig för användare. Det finns hos länsstyrelser, andra statliga myndigheter och kommuner ett omfattande material om olika förhållanden som är relevanta för riskanalyser, planering och åtgärder. Klimatförändringar kommer att påverka alla samhällssektorer i varierande grad. När det gäller klimatfrågor med koppling till mark och vatten har dessa betydelse för offentliga verksamheter som myndigheter, kommuner, länsstyrelser, räddningstjänsten etc. men även för kraftföretag, näringslivet och försäkringsbranschen. En utvidgad dialog och samarbete mellan olika discipliner är nödvändig för att få en samlad bild av klimatförändringens påverkan och ett effektivt angreppssätt för anpassning inom olika samhällssektorer. Detta gör att slutanvändarna t.ex. kommuner, näringslivet och enskilda måste medverka i att klargöra problemställningar och bidra till lösningar inom skilda områden.

SOU 2007:60 Bilaga B 14

Räddningsverket har fått i uppdrag att inrätta en ”Nationell plattform för naturolyckor”. I samverkan med berörda myndigheter och organisationer ska åtgärder vidtas för att förbättra samordningen av arbetet med att förebygga och mildra effekterna av naturolyckor. Det övergripande syftet med plattformen är att påtagligt minska förlusterna orsakade av naturolyckor i liv, sociala, ekonomiska och miljömässiga tillgångar.

Ett annat samarbete pågår under ledning av Naturvårdsverket där kunskap, information och goda exempel visar på hur klimatfrågorna kan hanteras i samhällsbyggnadsarbetet. Samarbetet ska mynna i en webb-baserad ”Anpassningsportal” där kommuner kan hämta hem information.

Förslag: Ett nationellt forum för samarbete mellan berörda myndigheter inrättas med uppgift att planera insatser för att motverka negativa konsekvenser av klimatförändring och extrema vädersituationer. Lämpligen kan ett sådant forum hanteras under den Nationella plattformen för arbete med naturolyckor.

Forskning och utveckling

Sammantaget finns behov av en bred forskningsansats för att anpassa samhället till förändrade klimatförutsättningar. Forskning bör utföras i samverkan mellan universitet, forskningsinstitut, berörda myndigheter och andra aktörer. Marken utgör ett ytterst komplext system av fast materia gas och vatten och dess respons på förändrad nederbörd och temperatur är svårt att i detalj förutsäga. I samspelet mellan den bebyggda miljön och marken måste en rad överväganden och bedömningar göras kring risker och åtgärder. Det är viktigt att kunskapen om hur förutsättningarna för översvämningar, erosion, skred och ras kan ändras i ett förändrat klimat samt vilka samhällskonsekvenser som kan uppstå och vilka åtgärder som är mest relevanta att vidta.

Frågorna kring extremväder samt klimatförändring och dess konsekvenser för skilda sektorer i det svenska samhället bearbetas nu inom flera myndigheter. Frågorna är övergripande och berör flera myndigheter vilket aktualiserar ett nära samarbete mellan t.ex. Räddningsverket, Boverket, SGI, SGU, SMHI och Naturvårdsverket. En viktig uppgift är att anpassa befintliga byggnader, infrastruktur och övriga samhällsfunktioner för stora vattenflöden

Bilaga B 14 SOU 2007:60

och högre vattennivåer men också att anpassa samhällsutvecklingen och utforma nya konstruktioner för de klimatförhållanden som förväntas de närmaste 50

  • åren. Samarbete kan avse t.ex. kartläggning av riskområden för naturolyckor, metoder för förstärkning och förebyggande åtgärder eller spridning av föroreningar från mark.

Ett effektivt sätt är att knyta FoU-insatser direkt till praktisk planering och byggande, t.ex. bebyggelse- och infrastrukturprojekt, vilket innebär kortare väg mellan forskning och implementering, särskilt av forskning som bedrivs tvärvetenskapligt med många inblandade discipliner och i ett systemperspektiv.

Ett förslag till program för klimatforskning har utvecklats av Formas i samverkan med andra berörda organisationer. Detta program kan ligga till grund för särskilda forskningssatsningar till stöd för bättre kunskap om klimatförändring, samhällskonsekvenser samt åtgärder för att motverka klimatpåverkan, men också åtgärder för att anpassa samhället till oundvikliga klimatförändringar.

Förslag: Ett nationellt forskningsprogram för anpassning till förändrat klimat och naturolyckor upprättas där frågor om konsekvenser och åtgärder kring mark, miljö och byggande ingår. Ett sådant program kan också bilda en vetenskaplig plattform för medverkan i EUforskning och övrigt internationellt forskningssamarbete inom området. Forskningsprogrammet bör utformas i nära samverkan med den Nationella plattformen för arbete med naturolyckor.

SOU 2007:60 Bilaga B 14

11 Slutsatser

Klimatförändringarna kommer att påverka alla samhällets sektorer i varierande grad. För att skapa ett robust samhälle och anpassa det till ett framtida klimat krävs insatser på nationell, regional och lokal nivå. En utvidgad dialog och samarbete mellan olika samhällssektorer och kunskapsområden är nödvändig för att effektivt kunna anpassa samhället till nya klimatförutsättningar.

Problemet med naturolyckor i form av översvämning, skred, ras och erosion som drabbar bebyggda miljöer med efterföljande stora skador och kostnader måste bearbetas från många håll. Arbetsgruppen föreslår därför ett antal åtgärder som har samlats under fem huvudrubriker.

Planerings- och beslutsunderlag

Det finns stort behov av ett bättre underlag för planering och byggande för att undvika skador av naturolyckor, i synnerhet med tanke på klimatförändringar. Det handlar om att ta tillvara och lättare tillhandahålla information om naturliga förhållanden men också en ökad insats för att inventera risker för naturolyckor. Bättre topografiskt och batymetriskt underlag är också nödvändigt för att bedöma risker.

Samhällets ansvar för att i planeringen säkerställer hälsa och säkerhet innebär att länsstyrelser och kommuner behöver stöd av expertmyndigheter i sin fysiska planering.

Anpassningsåtgärder

För att förebygga skador av översvämning, ras, skred och erosion bör riskområden i kommunerna identifieras. Arbetet bör utgå från de översiktliga kartläggningar som utförts. Kommunerna bör identifiera, prioritera och analysera områden med risk för naturolyckor samt behoven av åtgärder.

Med utgångspunkt från inventering och analys av riskområden erfordras inom vissa områden åtgärder för att förebygga och skydda byggnader och anläggningar mot naturolyckor. Kommuner och berörda fastighetsägare bör inom riskområden genomföra

Bilaga B 14 SOU 2007:60

åtgärder för att anpassa bebyggd miljö för att undvika skador av naturolyckor.

Samhället behöver ha en god förmåga att ingripa vid akuta händelser för att minska konsekvenserna av bl.a. naturolyckor. Utifrån inventering och analys av riskområden bör kommuner bygga upp beredskap och resurser för att minska konsekvenserna av naturolyckor. Nationella, regionala och lokala myndigheter bör också ha en beredskap för att kunna ta i anspråk och samverka med såväl nationella som internationella resurser.

Kunskapsförmedling och samordning

En fortsatt och utökad samverkan och samordning behövs mellan de aktörer som medverkar i planering och säkerhetsarbetet när det gäller risker för naturolyckor. Förmedling av kunskap och tillämpning under förändrade klimatförhållanden är nödvändigt för att kunna anpassa samhället till ändrade förutsättningar.

Bidrag och ersättningar

Naturolyckor innebär ofta att stora ekonomiska värden går till spillo och stora kostnader för att återställa skador. Statliga bidrag bör även fortsättningsvis utgå till förebyggande åtgärder mot översvämning, skred och ras samt utökas till att även gälla erosion. Möjligheterna att inrätta en fond för ersättning vid naturkatastrofer bör utredas.

Förändringar i regelverk

Plan- och bygglagens krav på att bebyggelse ska lokaliseras med hänsyn till markens lämplighet måste vara en den huvudsakliga inriktningen för att förhindra att ny bebyggelse kommer till stånd i områden som är hotade eller på sikt kommer att bli hotade. I samband med översynen av PBL bör förändringar göras som tydligare säkerställer att risker för naturolyckor med hänsyn till klimatförändringar klarläggs i den fysiska planeringen och erforderliga åtgärder vidtas.

SOU 2007:60 Bilaga B 14

Forskning och utveckling

Ett nationellt forum för samarbete mellan berörda myndigheter bör inrättas för att förebygga skadliga konsekvenser av klimatförändringar och extrema vädersituationer. Ett nationellt forskningsprogram för anpassning till förändrat klimat och naturolyckor bör upprättas där frågor om konsekvenser och åtgärder kring mark, miljö och byggande ingår. Dessa insatser bör utformas i nära samverkan med den Nationella plattformen för arbete med naturolyckor.

Bilaga B 14 SOU 2007:60

Bilagor

Bilaga 1

Alfabetisk lista över vattendrag där översiktlig översvämningskartering är utförd.

Arbogaån

  • sträckan Ställdalen till Mälaren

Byälven

  • sträckan från Glafsfjorden till utloppet i Vänern

Dalälven - biflödet Lillälven samt Faluån

  • sträckan Åsendammen till mynningen i Dalälven,
  • sträckan nedströms Amungen i Dalälven t o m Runn i Lillälven,
  • sträckan varpan t o m Runn i Faluån

Delångersån

  • sträckan Dellensjöarna till utloppet i Bottenhavet

Emån

  • Sträckan från Grumlan till Östersjön samt biflödet Silverån från Silverdalen

Faxälven

  • sträckan från Ströms vattudal till utloppet i Ånger-

manälven

Fjällsjöälven

  • sträckan Tåsjön till utloppet i Ångermanälven

Fyrisån

  • sträckan från Vattholma till utloppet i Mälaren

Gavleån

  • inkluderande Storsjön, Jädraån från Kungsfors samt

Hoån från Hofors

Gullspångsälven

  • sträckan Nordmarksälven från Nordmark till

Knappforsen samt Prästbäckens gren till Storforsälven, sträckan Timsälven, Letälven och Gullspångsälven till Vänern. sträckan Svartälven genom Karlskoga

Göta älv och Nordre älv

  • sträckan Vänern till Kattegatt

Hedströmmen

  • sträckan Uttersberg till mynningen i Mälaren

SOU 2007:60 Bilaga B 14

Helge å

  • Sträckan Stensjön till mynningen i Hanöbukten samt

Almaån sträckan Finjasjön till mynningen i Helge å samt Vramsån sträckan Årröd till mynningen i Helge å

Indalsälven

  • sträckan från Ånnsjön till utloppet i Bottenhavet, samt biflödet Järpströmmen från Järpströmmens kraftverk till sjön Liten

Kalixälven

  • sträckan Männikönsaari till mynningen

Klarälven

  • sträckan från Höljes till Karlstad

Kolbäcksån

  • sträckan från Bysjön till utloppet i Mälaren

Lagan

  • sträckan Karlsfors till mynningen

Lidan och Flian

  • Lidan, sträckan Hellestad till Vänern och
  • Flian, sträckan Hornborgasjön till mynningen i Lidan

Ljungan

  • sträckan från Rätanssjön till utloppet i Bottenhavet

Ljusnan

  • sträckan Svegsjön till mynningen

Luleälven

  • sträckan Jokkmokk till mynningen i havet vid Luleå samt sträckan Porjus till Voullerim

Lyckebyån

  • Sträckan Yggerydssjön till mynningen i havet

Motala ström

  • sträckan Vättern till Bråviken

Moälven

  • sträckan Grannlåten i Norra Anundsjöån till Botten-

havet samt biflödet Södra Anundsjöån från Långsele

Mälaren

Mörrumsån del 1

  • sträckan Helgasjön till Granö kraftverk

Bilaga B 14 SOU 2007:60

Mörrumsån del 2

  • sträckan Hönshyltefjorden till mynningen i

Östersjön

Nissan

  • från utloppet av Vikaresjön till havet samt biflödet Kilan från Kinnared

Nyköpingsån

  • sträckan från Högsjö till mynningen

Piteälven

  • Sträckan Varjisån till mynningen i havet samt

Korsträskbäcken, Stor Korsträsket till Piteälven

Råån

  • sträckan från Sireköpinge till utloppet i Öresund

Rönne å

  • sträckan från och med Västra Ringsjön till Kattegatt

Skellefteälven

  • Sträckan Hornavan till mynningen vid Skellefte-

hamn samt delsträckan Naustajaure till Malån

Stångån

  • sträckan från Brokind till utloppet i Roxen

Suseån

  • sträckan Slättåkra till mynningen

Svartån

  • Hjälmaren − Eskilstunaån − sträckan från sjön Toften till

Mälaren

Svartån (Västerås)

  • sträckan Hörendesjön till Mälaren

Svartån

  • längs Motala ström sträckan från Öringe till utloppet i

Roxen

Säveån

  • sträckan Alingsås till mynningen

Tabergsån

  • sträckan från Vederydssjön till utloppet i Vättern

Testeboån

  • sträckan från Åmot till utloppet i Bottenhavet

Tidan

  • sträckan Stråken till Vänern

Trosaån

  • sträckan Frösjön till utloppet i Östersjön

SOU 2007:60 Bilaga B 14

Tämnarån

  • sträckan Harbo till mynningen i havet

Umeälven

  • sträckan Ajaure till mynningen

Umeälven

  • sträckan Överuman till Storuman

Vindelälven

  • sträckan Sorsele till Spöland

Viskan

  • från sjön Mogden till mynningen

Voxnan

  • sträckan från Gryckåns inflöde till sammanflödet med

Ljusnan

Vänern

Västerdalälven del 1

  • sträckan Malung till sammanflödet med

Österdalälven

Västerdalälven del 2

  • sträckan Fulunäs till Malung

Ångermanälven (Åselegrenen)

  • sträckan Volgsjön till Bottenhavet

Ätran

  • sträckan Vist till Kattegatt

Örekils- & Munkedalsälven

Örekilsälven, sträckan Rölanda till mynningen i havet. Munkedalsälven, sträckan Högsäter till Örekilsälven

Bilaga B 14 SOU 2007:60

Bilaga 2

Beskrivning och definitioner för olika markslagsklasser

Definitioner:

  • Sluten bebyggelse − ”sluten sammanhängande kvartersbebyggelse med flera våningar. Lägre byggnader kan ingå. Bebyggelsen kan på enstaka ställen vara öppen för att medge transporter till och från kvarterets inre. Tre sidor av kvarteret bör i det närmaste vara slutna, All tillhörande mark såsom vägar, parkeringsplatser och kontorsbyggnader ingår.”
  • Hög bebyggelse − ”friliggande hög bebyggelse med flerfamiljshus som har tre våningar eller fler. Lägre byggnader kan förekomma. All tillhörande mark såsom vägar, parkeringsplatser och kontorsbyggnader ingår.”
  • Låg bebyggelse − ”Tät låg bebyggelse, som utgörs av planmässig kvartersbildning med friliggande en- och tvåfamiljsvillor, radhus, kedjehus eller flerfamiljshus med högst två våningar. Enstaka högre byggnader kan ingå. All tillhörande mark såsom vägar, parkeringsplatser och kontorsbyggnader ingår.”
  • Fritidsbebyggelse − ”Identitetspunkt för bebyggelseområde med byggnader huvudsakligen avsedda för fritidsändamål (fritidshus, stugbyar) med tillhörande byggnader för affärs- och
  • serviceändamål samt koloniområde med byggnader av beboelig typ (i regel minst 20 kvm).”
  • Industriområde – ”Markområde på vilken huvudsakligen industriaktiviteter bedrivs.”
  • Byggnader, Hus m.m. – ”Mittpunkt för bostadshus, militärförläggning, kontor, verkstad, ekonomibyggnad, kyrkobyggnad, byggnad för offentlig service och industribyggnad.”
  • Åker – ”mark som lagts under plog med odlingar av spannmål, oljeväxter, rotfrukter och köksväxter men inte frukt och bär. I begreppet ingår också betesvallar som då och då plöjs upp och besås, åkerliknande beten som ingår i växtföljden, obebyggda koloniområden samt mark som utnyttjas för odling av energiskog. Slåtterängar och trädgårdar i anslutning till boningshus ingår inte.”

SOU 2007:60 Bilaga B 14

  • Fruktodling – ”mark som används för odling av frukt och bär på träd i kommersiell skala.”
  • Hygge – ”mark med avverkad skog som utgör kalhygge eller föryngringsyta. Kvarlämnade s.k. miljöträd samt gles ”restskog” kan förekomma liksom fröträdsställning. Uppväxande plantor kan vara upp till ca 1.5 m höga.”
  • Lövskog − ”trädbevuxen mark där krontaket utgörs av i huvudsak oblandad lövskog i ett sammanhängande område. Trädhöjden ska vara minst ca 1,5 m och krontäckningen minst 90
  • %.”
  • Barr- och blandskog − ”mark med barrträd eller med blandade barr- och lövträd inkl. trädbevuxen parkmark. Alla typer av träd och buskar kan ingå. Trädhöjden ska vara minst ca 1,5 m.”

Referens: GSD-Terrängkartan specifikation för Terrängkartan version 1.2 Lantmäteriet 2006

Bilaga B 14 SOU 2007:60

Bilaga 3

Karta: Räddningsverket

Ytor där analysen inte har kunnat utföras på grund av avsaknad av GSD-Terrängkarta.

Kartan visar de områden som bedöms få en ökad benägenhet för skred och ras på grund av klimatförändringen 2071-2100. Inom de skrafferade områdena har en GIS-analys genomförts. För några mindre områden i Pajalas, Överkalix, Gällivares, Jokkmokks, Bodens, Luleås, Arvidsjaurs, Lyckseles och Åseles kommuner har inte analys kunnat genomföras på grund av avsaknad av GSD-Terrängkarta.

Karta: Räddningsverket

Ytor där analysen inte har kunnat utföras på grund av avsaknad av GSD-Terrängkarta.

Kartan visar de områden som bedöms få en ökad benägenhet för skred och ras på grund av klimatförändringen 2071-2100. Inom de skrafferade områdena har en GIS-analys genomförts. För några mindre områden i Pajalas, Överkalix, Gällivares, Jokkmokks, Bodens, Luleås, Arvidsjaurs, Lyckseles och Åseles kommuner har inte analys kunnat genomföras på grund av avsaknad av GSD-Terrängkarta.

Bilaga B 15

Inventering av kommunernas hantering av översvämning, ras och skred

Inom den kommunala planeringsprocessen

Inregia Michael Viehhauser, Tina Schagerström, Helene Johnsson, Patrik Stenberg

Underlagsrapport utarbetad för Klimat- och sårbarhetsutredningen, Januari 2006

Bilaga B 15 SOU 2007:60

SOU 2007:60 Bilaga B 15

Sammanfattning

Denna rapport har inventerat frågan om och hur kommunerna har hanterat den översiktliga översvämnings- och stabilitetskarteringen, som görs av Räddningsverket, inom den kommunala planeringsprocessen samt i vilken omfattning kommunerna har genomfört egna karteringar. Samtliga kommuner inkluderas i undersökningen som genomförts via webbenkät och intervjuer av vissa kommuner som fallstudier. 136 kommuner besvarade enkäten. Av dessa har över hälften haft skador till följd av översvämningar, knappt en tredjedel av ras/skred och omkring en fjärdedel av både och.

Översvämningsrisk

Av samtliga svarande har 80 % och något fler av de kommuner som haft skador beaktat översvämningsrisker i den kommunala planeringen. Beaktandet sker i flera planeringsskeden. De som inte har beaktat riskerna anger att riskerna är små eller att det finns en brist

Bilaga B 15 SOU 2007:60

på resurser och underlag. Drygt en tredjedel av kommunerna har genomfört egna karteringar, oftast inte kartor utan analyser för nybyggnationer. De kommuner som inte har genomfört egna karteringar uppger att det inte finns byggnationer i riskområden och/eller att kommunen inte lägger exploateringsprojekt i riskområden. I många kommuner finns erfarenheter och bedömningsunderlag som är oberoende av karteringar eller analyser.

En stor majoritet av de svarande kommuner som täcks av Räddningsverkets översiktliga översvämningskartering använder sig av den i flera planeringsskeden. Karteringen anses vara lättförståelig. I de flesta svarande kommunerna används karteringen i både GIS- och pärm/rapportformat av olika förvaltningar parallellt. Av de 45 kommuner som har använt Räddningsverkets översiktliga översvämningskartering har drygt hälften följt upp karteringarna med egna analyser/karteringar.

Räddningsverkets översiktliga översvämningskartering uppfattas av flera kommuner som för grov och inte tillförlitlig. Exempel på förbättringsförslag är bland annat: förfina karteringarna med bättre höjddata, upplösning och detaljeringsgrad, utgå från kommunernas primärdatabaser, samarbeta med kommunerna, tydlig redovisning av höjdsystem, koppla samman karteringen med geotekniska undersökningar, förbättra riskanalyserna kopplade till karteringen. Hälften av de kommuner som besvarade enkäten anger att de behöver stöd utifrån i sin planering angående översvämningsrisker, exempelvis till att göra egna, fördjupade karteringar, karterings- och analysstöd, planeringsstöd, tydligare klimatscenarier, riskanalyser, kompetensstöd, löpande dialoger, operativ samverkan och resurstilldelning vid akuta incidenter samt konsekvensbedömningar vid klimatförändringar.

Risk för ras och skred

De kommuner som har haft ras/skredproblem eller skador har även beaktat dem i sin kommunala planering. Kommunerna beaktar ras/skred i olika planeringsskeden. Det är vanligt med att ta med ras/skred i översiktsplaner (ÖP) eller fördjupade översiktsplaner (FÖP). Oftast tas dock ras/skred upp i detaljplaneringen där särskilda geotekniska undersökningar görs. Egna ras/skredkarteringar görs av kommunerna om det finns kända risker i kommunen.

SOU 2007:60 Bilaga B 15

Enbart få nämner resursbrist som ett skäl för att inte göra sådana bedömningar.

Många kommuner känner inte till att det finns stabilitetskarteringar för den egna kommunen. De kommuner som känner till karteringarna anser att de utgör ett bra underlag för kommunala beslut avseende planering och förebyggande åtgärder. De kommuner som har använt de översiktliga karteringarna tycker att de är lättförståeliga och pålitliga. Räddningsverkets kartering följs ofta upp med egna, mer detaljerade karteringar, i synnerhet i samband med detaljplaneringen. I de flesta svarande kommunerna används stabilitetskarteringen av flera förvaltningar. Användning av karteringen i GIS-format är mindre vanlig på grund av att endast ett 20-tal kommuner har fått karteringen i digitalt format. Det är inte heller vanligt att kommunerna á jour håller Räddningsverkets kartering.

Förbättringsförslagen avseende Räddningsverkets stabilitetskartering innehåller främst kritiska synpunkter om användbarheten och aktualiteten, exempel på önskemål: fördjupa karteringen, aktualisera med högre täcknings- och detaljeringsgrad, mer utförlig information kring karteringens innehåll för allmänheten, utökning av karteringen till relevanta områden för nybebyggelse utanför tätorterna. Kommunerna har behov av stöd utifrån avseende ras-/ skredbedömningar. Det befintliga statliga anslaget av 25 miljoner kronor anses inte vara tillräckligt. Behovet handlar om i stort sett ”allt” i samband med geotekniska analyser i kommunerna.

Planering i ett framtida förändrat klimat

36 kommuner lämnade svar om hur de tar hänsyn till ett förändrat klimat i sitt planerings- och säkerhetsarbete. Många kommuner beaktar förväntade nya översvämnings- eller andra väderrelaterade risker i sitt översiktsplanarbete och även detaljplaneläggning. Vissa kommuner diskuterar extrema framtida väderförhållanden och beaktar de nyuppkomna riskerna i den kommunala planeringen. Mer än hälften av kommunerna (85 stycken) har svarat på frågan varför de inte beaktade kommande klimatförändringar. Det handlar främst om att det inte fanns några identifierade risker för kommunen, att underlaget för att bedöma situationen är bristfälligt och det saknades resurser eller kunskap för att ta itu med frågan. Frågan om ett förändrat klimat har ännu inte satt sig i den kom-

Bilaga B 15 SOU 2007:60

munala planeringen. Signalerna från myndigheter och experter att ta itu med frågan har dessutom inte varit tillräckligt tydliga.

Det är inte många kommuner som arbetar med nya anpassade säkerhetsföreskrifter och/eller säkerhetsmarginaler till följd av risker av ett förändrat framtida klimat i allmänhet på grund av osäkerhet samt att de avvaktar bättre beslutsunderlag. Däremot har ett antal svarande kommuner vidtagit åtgärder och infört större säkerhetsmarginaler mot översvämningar. Några goda exempel på agerande är att titta på risken vid olika flöden, återkomsttider och marginaler, vid planläggning vägs riskerna in med hjälp av geotekniska undersökningar, framtagande av policy för agerande i samband med översvämningsrisk, införandet av betryggande säkerhet mot skred/ras och översvämningar för nytillkommande bebyggelse och introduktion av goda avsättningsmöjligheter för dagvatten eller fördröjningsmagasin.

Iakttagelser och följdfrågor

  • För att underlätta arbetet med kommunala/lokala risk- och sårbarhetsutredningar behövs bättre och prismässigt mer överkomligare höjddata.
  • Genomföra förebyggande åtgärder är minst lika viktigt som fler analyser och karteringsunderlag.
  • Ett antal kommuner anser att stödet av årligen 25 miljoner kronor för hela Sverige avseende förebyggande åtgärder mot ras/skred är för litet.
  • Avsaknad av både resurser och kompetenser begränsar kommuner att genomföra egna risk- och sårbarhetsanalyser. Förstärkning och stöd utifrån efterlyses av många kommuner. Här har länsstyrelserna och statliga verk en viktig roll att spela.
  • En diskussion om statliga stödbidrag för akuta insatser vid extremväder vore värdefullt.
  • En kombination av högriskområdena för både översvämningar och ras/skred och regioner med bebyggelsetillväxt ger en indikation vilka regioner som i synnerhet bör riskanalyseras.
  • Riskområdena kan kopplas till en bredare analys av vilka svenska regioners och trakters ekonomiska bas är särskilt

SOU 2007:60 Bilaga B 15

känsliga för störningar på grund av extrema klimat- och väderförhållanden.

  • Det finns en rad kommuner som redan idag arbetar med mycket effektiva och innovativa planeringsmetoder. Dessa ”best pratice” metoder och insatser kan läggas till grund för råd och förbättringsförslag avseende andra kommuners planeringsarbete.
  • Avsaknaden av tydligare planeringsföreskrifter för nyexploatering och nybyggnation i översvämningshotade områden är en brist. Många kommuner efterfrågar klarare statliga regler för detta.

Inledning

Syfte

Utgångspunkten för uppdraget är frågan om och hur kommunerna har hanterat översvämningsrisker i den kommunala planeringsprocessen. En viktig del av inventeringen är frågan om och hur kommunernas har använt sig av den översiktliga översvämnings- och stabilitetskarteringen (ras/skred) som görs av Räddningsverket (se bilaga för mer upplysning) samt i vilken omfattning kommunerna har genomfört egna karteringar. Räddningsverkets karteringar (om översvämning samt ras/skred) omfattar olika kommuner i Sverige, men antagligen finns en stor gemensam grupp av kommuner som har problem med både översvämningar och ras/skred, vilket denna inventering utreder.

Inventeringen syftar även till att besvara frågor som exempelvis om kommunen har beaktat risk för ras/skred och översvämning i den kommunala planeringen och hur dessa har beaktats, om kommunen har genomfört egna karteringar, om de har använt sig av befintliga karteringar, om karteringarna har varit till stöd och hur samt förbättringsförslag. I inventeringen kartläggs även om hänsyn har tagits till kommande klimatförändringar och om kommunen kommer att planera med förändrade säkerhetsföreskrifter samt vilket stöd kommunen skulle behöva i den framtida planeringen. Se frågorna i bilaga.

Bilaga B 15 SOU 2007:60

Metod

Samtliga kommuner inkluderas i undersökningen. Undersökningen har genomförts med hjälp av en webbenkät. Ett förklarande brev (bakgrund och syfte) länkat till en webbenkät har skickats per e-post till kommunens registrator. I följebrevet förklaras undersökningens upplägg. Registratorn har uppmanats vidarebefordra enkäten till den person med rätt kompetensen att svara på frågor kring hanteringen av den översiktliga översvämnings- och stabilitetskarteringen.

Enkäten består av två delar; dels frågor om den befintliga situationen med rådande klimatförhållanden, dels frågor om kommande klimatförändringar. För respektive del förklaras dessa skillnader.

Analysen bygger främst på resultatet av enkät- och intervjuundersökning, men även på kartmaterial från Räddningsverket (se bilagor för genomförda översiktliga karteringar av Räddningsverket). Ett underlagsmaterial är även Boverkets rapport angående översvämningsrisker och hur kommunerna hanterat detta i sina översiktsplaner. I analysen jämförs resultaten med Boverkets rapport ”Översvämningsfrågor i översiktsplaneringen” (Regeringsuppdrag M2000/3961/R).

Ett antal kommuner har valts ut för en uppföljning via telefonintervju i syfte att beskriva mer utförligt hur kommunerna arbetar med de översiktliga översvämnings- och stabilitetskarteringarna i planeringsprocessen. Samtliga kommuner som har intervjuats har i enkäten angett att de har haft skador till följd av översvämning och/eller ras/skred. Kommunerna valdes ut efter hur ”aktivt” de arbetar med frågorna genom att de i enkäten har angett att de har gjort flera av följande aktiviteter; använt sig av Räddningsverkets översiktliga karteringar, genomfört egna karteringar, följt upp Räddningsverkets karteringar med egna analyser/karteringar, behöver stöd utifrån i planeringsarbetet, har sökt stöd från Räddningsverket samt har förbättringsförslag angående de översiktliga karteringarna.

Kommunerna har därefter valts ut efter var i landet de är belägna, vilka geologiska förhållanden som råder (kustnära, vattennära, jord-/bergart), vilken typ av kommun de är (storstad, tätort, glesbygd). Beroende på läge, typ av kommun och geografiska förutsättningar skiljer sig planeringsprocessen då bebyggelse- och infrastrukturen ser olika ut, kommunens storlek i antal förvaltningar skiljer sig åt etc.

SOU 2007:60 Bilaga B 15

Inventeringens resultat presenteras för befintligt klimat respektive framtida klimatförändringar uppdelat på risk för ras och skred samt översvämningsrisk.

Resultat av inventering

140 av de 290 kommunerna besvarade enkäten, dvs. 48 %, vilket är ett gott resultat särskilt med tanke på den korta svarstiden. Två påminnelser gick ut per e-post. Enkäten har skickats till registratorn i kommunen som vidarebefordrat till lämplig person i kommunen. Enkäten har besvarats av tjänstemän med varierande befattning, varav de mest förekommande var bygg- och miljöchef, planerare, stadsarkitekt, samhällsbyggnadschef, säkerhetssamordnare / räddningschef, teknisk chef och kommunchef. I ett flertal kommuner har flera tjänstemän med olika befattningar svarat.

76 kommuner har påbörjat besvarandet av enkäten utan att ha slutfört undersökningen. Dessa kommuner har inte tagits med i analysen eftersom det kan ses som en signal om att kommunen inte vill att svaren ska användas och tolkas. Ett fåtal kommuner (9 stycken) har även inkommit med svar efter svarstidens utgång och dessa har därmed inte heller inkluderats i analysen. Svaren har gåtts igenom och ligger i linje med övriga kommuners svar.

Av de 140 inkomna enkäterna var det 4 som inte besvarade frågorna. Det interna bortfallet är därmed mycket litet. I bilagan finns en lista över de kommuner som har besvarat enkäten och ingår i analysen.

Vid tolkningen av materialet ska försiktighet iakttas då antalet kommuner som har fått möjlighet att besvara vissa frågor varierar kraftigt. Exempelvis ställs frågor om hur kommunen använder översiktliga karteringar enbart till de kommuner som har använt sig av Räddningsverkets karteringar. Det kan innebära att exempelvis 90 % av kommunerna anser att karteringarna har varit till stöd, vilket då enbart baseras på de kommuner som har använt sig av karteringarna (i detta exempel 45 kommuner). Resultaten bör därför inte användas för att dra slutsatser om hur planeringsprocessen går till i riket, utan bör mer ses som en indikation på hur kommunen arbetar med frågorna.

Det kan förekomma en bias i svarsfrekvensen på så sätt att de kommuner som är mest engagerade i frågan (exempelvis på grund av att de har drabbats av översvämning eller att de har ett hög-

Bilaga B 15 SOU 2007:60

riskområde i kommunen eller att kommunen aktivt arbetar med dessa frågor i förebyggande syfte) också är de som har besvarat enkäten i större utsträckning än övriga.

SOU 2007:60 Bilaga B 15

Karta 1 Kommuner som är översvämningskarterade av Räddningsverket samt kommunernas användning av de översiktliga karteringarna enligt enkätsvaren

Källa: Räddningsverket och enkätsvaren (Inregia).

Bilaga B 15 SOU 2007:60

Karta 2 Kommuner som är stabilitetskarterade av Räddningsverket samt

kommunernas användning av de översiktliga karteringarna enligt enkätsvaren

Källa: Räddningsverket och enkätsvaren (Inregia).

SOU 2007:60 Bilaga B 15

Över hälften (64 %) av de svarande har haft skador till följd av översvämningar medan knappt en tredjedel har haft skador av ras/skred. Omkring en fjärdedel har haft skador av både ras/skred och översvämning.

Karta 3 Kommuner med skador av översvämning, ras/skred, både och eller inga skador enligt enkätsvaren

Källa: Enkätsvar (Inregia).

Bilaga B 15 SOU 2007:60

Nedan redovisas resultaten i korthet, för en utförlig redovisning av samtliga svar, se bilaga.

Översvämningsrisk

Befintligt planeringsarbete i hanteringen av risk för översvämning

Kommuners beaktande av översvämningsrisker i planeringen

Av samtliga 136 svarande har 80 % beaktat översvämningsrisker i den kommunala planeringen och 15 % har inte gjort det. Resultatet visar också att de kommuner som haft skador till följd av översvämning i högre grad beaktat översvämningsrisker i den kommunala planeringen jämfört med de kommuner som inte haft skador. Det är 93 % av de kommuner som haft skador som beaktat riskerna i den kommunala planeringen, jämfört med 69 % av dem som inte haft skador.

SOU 2007:60 Bilaga B 15

Karta 4 Kommuner som har beaktat skador av översvämning enligt enkätsvaren

Källa: Enkätsvar (Inregia).

Bilaga B 15 SOU 2007:60

Nästan 80 % av de drygt 100 kommuner som har beaktat översvämningsriskerna gör det i arbetet med detaljplanerna (DP), drygt 60 % i arbetet med översiktsplanen (ÖP), nästan en tredjedel i arbetet med de fördjupade översiktsplanenerna (FÖP) och en lika stor andel i arbetet med icke detaljplanelagda områden. De kommuner som har beaktat översvämningsriskerna i planeringen gör det ofta i flera planeringsskeden, dvs. både i fördjupade översiktsplan, detaljplan m.m. De kommuner som inte har beaktat översvämningsriskerna i planeringen har inte gjort det på grund av små risker, resursbrist eller bristande underlag.

Kommuner som har genomfört egna översvämningskarteringar

35 % av samtliga svarande har genomfört egna översvämningskarteringar i befintlig och/eller kommande bebyggelse. Det vanligaste är att genomföra egna karteringar i detaljplanerna, vilket 35 kommuner har gjort. 25 kommuner har även gjort det i översiktsplanearbetet.

I vilket skede har kommunen beaktat

översvämningsrisker? (flera svarsalternativ möjliga)

0%

25% 50% 75% 100%

I arbetet med översiktsplanen

(ÖP)

I arbetet med de

fördjupade

översiktsplanenerna

I arbetet med detaljplanerna (DP)

I arbetet med ic ke

detaljplanelagda

områden

Vet ej

SOU 2007:60 Bilaga B 15

På frågan varför kommunen inte har genomfört egna karteringar finns ett antal liknande svar; planerarna gör rimlighetsbedömningar för nybyggnationer utifrån kända höjdförhållanden, dämningsrätter och kännedom av de lokala förutsättningarna. Många kommuner uppger att det inte har lagts några nya exploateringsprojekt i riskområden som anges i SMHI:s eller Räddningsverkets riskindikationer. I andra kommuner finns överhuvudtaget inga byggnationer vid vattendragen. Riskerna bedöms alltså ofta utifrån erfarenheter och utifrån resonemanget att det inte ska finnas bebyggelse där det finns översvämningsrisker.

Har kommunen genomfört egna

översvämningskarteringar i befintlig och/eller kommande

bebyggelse? (Flera svarsalternativ möjliga)

0% 25% 50% 75% 100%

Ja, i översiktsplanen (ÖP)

Ja, i detaljplanerna (DP)

Ja, i ic ke detaljplanelagda områden

Nej

Vet ej

Bilaga B 15 SOU 2007:60

Kommunernas användning av Räddningsverkets översiktliga karteringar

Drygt 40 % av de svarande eller 58 kommuner anger att det finns översiktliga översvämningskarteringar från Räddningsverket för kommunen.

Av de kommuner som anger att det finns översiktliga översvämningskarteringar från Räddningsverket har nästan 80 % eller 45 stycken använt sig av dem. Bland de kommuner som inte har använt sig av karteringarna, uppger flera att karteringarna är för grova.

Varför har kommunen inte genomfört egna

översvämningskarteringar i befintlig och/eller kommande

bebyggelse? (Flera svarsalternativ möjliga)

0%

25% 50% 75% 100%

På grund av att det

inte finns

översvämningsrisker

På grund av

resursbrist

På grund av

bristande underlag

Annat, nämligen

Vet ej

SOU 2007:60 Bilaga B 15

Närmare 90 % av de 45 kommuner som har använt karteringarna, dvs. 39 stycken, tycker att karteringarna har varit till stöd.

Har kommunen använt sig av Räddningsverkets

översiktliga översvämningskarteringar i

planeringsarbetet?

0%

25%

50%

75%

100%

Ja

Nej

Vet ej

Bilaga B 15 SOU 2007:60

Karta 5 Kommuners kännedom och användning av översiktliga översvämningskarteringar enligt enkätsvaren

Källa: Enkätsvar (Inregia).

82 % eller 37 kommuner använder karteringarna i arbetet med översiktsplaneringen och lika många använder dem i arbetet med detaljplanen. 58 % eller 25 st använder dem i de fördjupade översiktsplanerna. Något fler, 29 st, använder Räddningsverkets karteringar i arbetet med icke detaljplanelagda områden. Det är fler

SOU 2007:60 Bilaga B 15

kommuner som använder karteringarna i flera planeringsskeden. 19 kommuner eller 45 % använder karteringarna i samband med arbete med infrastrukturprojekt. Något fler eller 24 kommuner använder karteringarna i arbete för förebyggande skyddsåtgärder.

Över 70 % av de 45 kommuner som har använt karteringarna uppger att de har påverkat kommunens beslut om planer/förebyggande åtgärder och 64 % eller 28 kommuner uppger att de är förankrade i kommunens förvaltning. 34 % av de som har använt karteringarna anser att informationen i karteringarna är pålitliga. 66 % anser att de är lättförståeliga. 70 % eller 31 kommuner anser att karteringarna är för grova.

Räddningsverkets översiktliga översvämningskartering används i arbete med

0%

25%

50%

75%

100%

Förebyggande skyddsåtgärder

Infrastrukturprojekt

Icke DP områden

DP FÖP

ÖP

Ja Nej Har ingen uppfattning

Bilaga B 15 SOU 2007:60

Bland de 42 kommuner som har besvarat frågan om ”Inom vilka förvaltningar används Räddningsverkets översiktliga karteringar” framkommer att det främst är inom förvaltningar för planering och miljö som karteringarna används. Men även i många tekniska kontor och inom räddningstjänsten/brandförsvar utnyttjas karteringen. I de flesta svarande kommunerna används karteringen av olika förvaltningar samtidigt. I några kommuner tar även kommunstyrelsen del av karteringen.

Majoriteten eller 67 % av de 45 kommuner som använder Räddningsverkets karteringar i både GIS- och pärm/rapportformat, 20 % använder dem enbart i pärm/rapportformat och ännu färre enbart i GIS-format.

Räddningsverkets översiktliga översvämningskartering

0%

25%

50%

75%

100%

Är för grova

Är lättförståeliga

Informationen i karteringarna är pålitliga

Är förankrade i kommunens förvaltning

Har påverkat kommunens beslut om

planer/förebyggande åtgärder

Ja Nej Har ingen uppfattning

SOU 2007:60 Bilaga B 15

Drygt 60 % av de som använder karteringarna eller knappt 30 kommuner har lagt in karteringarna i kommunens GIS.

I vilket format används de översiktliga

översvämningskarteringarna från Räddningsverket?

0%

25%

50%

75%

100%

I både pärm- och

GIS-format

I pärmformat

I GIS-format

Vet ej

Har Räddningsverkets översiktliga

översvämningskarteringar lagts in i kommunens GIS?

0%

25%

50%

75%

100%

Ja

Nej

Vet ej

Bilaga B 15 SOU 2007:60

Av de 45 kommuner som använder Räddningsverkets karteringar uppger en femtedel, dvs. 9 kommuner att de à jour håller Räddningsverkets översiktliga karteringar vid förändringar eller utförda undersökningar/åtgärder. Bland de kommuner som inte à jour håller karteringarna uppger att skälet är brist på resurser, att de har gjort egna fördjupningar eller att de har annat eget material, att de inte har erfarenhet/rutin för det eller att karteringen är för grov.

Ett 20-tal kommuner har inkommit med förslag på hur Räddningsverkets översiktliga översvämningskarteringar kan förbättras. Samtliga förbättringsförslag handlar om att informationen behöver utökas, upplösningen behöver förfinas och detaljeringsgraden behöver förbättras. Några av de kommentarer som inkom handlade om att ett mer tillförlitligt underlag kan fås med hjälp av ett samarbete med kommunerna genom att utgå från kommunernas primärdatabaser och remissförfarande till kommuner. Någon efterlyser mer detaljerade karteringar för tätortsområdena och för de avsnitt där särskilt stora skador kan befaras. En annan uppger att karteringen bör kopplas samman med geotekniska undersökningar i samband med erosionproblem. Det är även viktigt att det sker en tydlig redovisning av i vilket höjdsystem det digitala skiktet ligger. Det behövs ett mer detaljerat underlag för översvämningsområden för att det ska stämma bättre med höjdkurvor och därmed vara mer trovärdiga.

Hålls Räddningsverkets översiktliga karteringar á jour vid

förändringar eller utförda undersökningar/åtgärder?

0%

25%

50%

75%

100%

Ja

Nej

Vet ej

SOU 2007:60 Bilaga B 15

Av de 45 kommuner som har använt Räddningsverkets översiktliga översvämningskarteringar har drygt hälften eller 24 kommuner följt upp karteringarna med egna analyser/karteringar, exempelvis angående översvämningar i handlingsprogram, kartering av högsta vattennivå, detaljerade uppmätningar har gjorts och djupare detaljstudier, maxflöde, åtgärder för att kunna prognostisera och förebygga översvämningar, fördjupad kartering, geotekniska undersökningar, kartering av undervattenstopografi, dokumenterat tidigare översvämningar, jämförelser mellan Räddningsverkets kartering och faktiska höjdförhållanden.

Varför hålls de inte á jour? (Flera svarsalternativ möjliga)

0%

25%

50%

75% 100%

Karteringen är för

grov

Den påverkar inte kommunens beslut

om

Annat, nämligen:

Vet ej

Har Räddningsverkets översiktliga

översvämningskarteringar följts upp med egna

analyser/karteringar?

0%

25%

50%

75%

100%

Ja

Nej

Vet ej

Bilaga B 15 SOU 2007:60

Bland de 45 kommuner som har använt sig av Räddningsverkets översiktliga översvämningskarteringar har 7 kommuner sökt bidrag från Räddningsverket för att genomföra förebyggande åtgärder och/eller fördjupade karteringar. Av dessa har samtliga utom en kommun som avvaktar besked fått stöd för åtgärder beviljat.

Behov av stöd i den kommunala planeringen

Hälften av samtliga 136 kommuner som besvarade enkäten, dvs. 70 kommuner, uppger att de behöver stöd utifrån i sin planering angående översvämningsrisker. Resultatet visar också att det i högre grad är kommuner som haft skador till följd av översvämningar som uppger att de behöver stöd. Nära tre fjärdedelar av dessa kommuner vill ha stöd utifrån, jämfört med fyra av tio kommuner bland de som inte haft skador. Kommunerna är ense om vilket slags stöd de behöver. 60 kommuner beskrev vilket slags stöd de anser behöva och det är främst stöd i form av karteringar (översiktliga men framförallt mer detaljerade), stöd till fördjupade karteringar, tydliga klimatscenarier angående havsvattennivåer, älvflöden, växthuseffekter m.m., värdering av risker. Majoriteten av kommunerna önskar även kompetensstöd från oberoende expert.

Behöver kommunen stöd utifrån i sin planering angående

översvämningsrisker?

0%

25%

50%

75%

100%

Ja

Nej

Vet ej

SOU 2007:60 Bilaga B 15

Karta 6 Kommuner som anger att de behöver stöd utifrån i sin planering angående översvämningsrisker i planeringsskedet enligt enkätsvaren

Källa: Enkätsvar (Inregia).

Bilaga B 15 SOU 2007:60

Jämförelse med Boverkets undersökning

Boverket genomförde år 2000 kartläggningen ”Redovisning av hur översvämningsfrågorna hanteras i kommunernas översiktsplanering mot bakgrund av översvämningarna i Sverige år 2000 samt i vilken omfattning vissa byggnader skadades” (Regeringsuppdrag M2000/3961/R). Rapporten innehåller en kartläggning av i vilken omfattning risken för översvämningar behandlas i kommunernas översiktsplaner. Vidare redovisas vilket planeringsunderlag kommunerna har tillgång till för att hantera risken i den översiktliga planeringen och vilka förbättringar av underlagsmaterialet kommunerna efterfrågar.

Undersökningsområdet omfattar ett 20-tal kommuner i södra Norrland, Värmland och Västra Götaland, se tabell nedan. 13 av de 17 kommuner som kartlades år 2000 har inkommit med svar i webbenkäten år 2005.

Boverkets undersökning av hur översvämningsfrågor hanterats i översiktsplaneringen omfattade följande 19 kommuner (varav 17 svarade):

I denna undersökning har svar inkommit från följande 13:

Arvika X Bengtsfors Bollnäs X Bräcke Dals-Ed Falun X Härjedalen X Karlstad Kramfors X Lidköping X Ljusdal X Mellerud Ovanåker X Ragunda X Sollefteå X Sundsvall Torsby X Vänersborg X Ånge X

SOU 2007:60 Bilaga B 15

Resultat från Boverkets undersökning år 2000

Hälften av kommunerna använder sig av Räddningsverkets översiktliga översvämningskartering. Alla kommuner anser att underlaget behöver förbättras för att beakta översvämningsfrågorna på ett tillfredsställande sätt.

6 av 17 redovisar risk för översvämning i översiktsplaneringen, men det kan tänkas att risken beaktats utan att ha redovisats explicit. 3 av 17 har utvecklat frågorna i fördjupade översiktsplaner.

11 av 17 kommuner tar på något sätt upp att det finns risk för översvämning i översiktsplanen, varav 6 tar upp riskerna mer noggrant. Av dessa är det 3 som tar upp riskerna i form av text med hänvisning till inventeringskartor.

Samtliga kommuner uppger att pågående eller kommande revideringar av översiktsplanen kommer att ta upp översvämningsriskerna.

I Boverkets rapport (s. 23

  • redovisas kommunernas förslag och synpunkter på hur underlagsmaterialet bör kunna bli bättre, eller vad som är viktigt att ta med som underlagsmaterial för att kunna redovisa översvämningsrisker i ÖP. Kommunerna nämner bl.a. följande:
  • SMHI:s långsiktiga prognoser bör kunna förbättras.
  • Översyn av vattendomar och övre dämningsgränser.
  • Risken för skred vid höga vattennivåer och höga vattenflöden måste bedömas.
  • Detaljerat underlag efterfrågas (utöver för de vattendrag som ingår i Räddningsverkets översiktliga översvämningskartering) med detaljerade nivåer för 20-, 100- och 10 000-årsflödena så att kommunen kan utarbeta konkreta rekommendationer i översiktsplanen om bygglov kan lämnas eller ej.
  • Rekommendationer efterlyses för vilka flödesnivåer som bör beaktas vid exempelvis bygglovprövning. Skall ett permantentbostadshus klara ett 10 000-årsflöde eller kan det räcka med 100-årsflödet? Vad bör gälla för annan bebyggelse som båthus, industribyggnad, sjukhus osv.?
  • Den översiktliga riskzonkarteringen kan bara ge en indikation på vilka områden som drabbas. Det saknas en inventering som

Bilaga B 15 SOU 2007:60

visar exakt vilka fastigheter, vägar etc. som drabbas vid vissa flöden.

  • Finns det skäl att tro på täta och kraftiga översvämningar i framtiden? Det finns behov av framtidsanalyser!
  • Räddningstjänstens beredskapsplanering måste ses över.
  • Kartering bör även göras i mindre vattendrag där översvämningar inträffat.
  • Höjddatabasen är för grov för att markeringen av översvämningsområden ska bli korrekt, särskilt i flack terräng.

Resultat från Inregias inventering år 2005

Av de 17 kommuner som Boverket undersökte år 2000 var det 13 kommuner som besvarade den enkätundersökning som presenteras i denna rapport.

Av de 13 svarande har det 11 kommuner beaktat översvämningsrisker i den kommunala planeringen. De flesta av dessa har beaktat riskerna i såväl arbete med översiktsplaner och detaljplaner, men fler kommuner har även beaktat riskerna i områden som inte är detaljplanelagda. Den kommun som inte har beaktat riskerna har inte gjort det med anledning av resursbrist och bristande underlag. Det kan med andra ord konstateras att de kommuner som ingick i karteringen år 2000 verkar ha börjat arbeta mer aktivt med risker för översvämning och ras/skred i den kommunala planeringen.

5 av 13 har genomfört egna översvämningskarteringar, samtliga i arbetet med detaljplanearbetet och 3 kommuner har dessutom använt de i icke planlagda områden, samt 2 i översiktsplanearbetet. Av de som inte har genomfört egna översvämningskarteringar är det flest som anger att de inte gjort det på grund av resursbrist eller bristande underlag.

6 av 13 kommuner anger att det finns översiktliga översvämningskarteringar från Räddningsverket för kommunen, 4 av kommunerna uppger att de inte vet. Enligt Räddningsverket har samtliga 13 kommuner fått översiktliga översvämningskarteringar för något av kommunens vattendrag. Att 4 kommuner anger att de inte vet tyder på att kommunerna inte aktivt använder sig av karteringarna.

SOU 2007:60 Bilaga B 15

Av de som anger att det finns översvämningskarteringar från Räddningsverket har samtliga utom 1 kommun även använt sig av dessa. De anser även att dessa har varit till stöd i planeringsarbetet. Den kommun som inte har använt karteringen anger att det beror på att kommunen har omarbetat den kommuntäckande översiktsplanen och att Räddningsverkets kartering kommer att redovisas vid kommande översiktsplanearbete. Kommunen anser att karteringen är för översiktlig för att kunna användas vid upprättande av detaljplaner.

5 av kommunerna använder Räddningsverkets översiktliga översvämningskarteringar i arbetet med översiktsplanearbetet, 3 i fördjupade översiktsplaner, 4 i detaljplaner, 4 i icke detaljplanelagda områden, 4 av dem har även använt dem i arbete med infrastrukturprojekt och 2 kommun har även använt dem i arbete för förebyggande skyddsåtgärder. Det har även påverkat 4 kommuners beslut om planer/förebyggande åtgärder och de är förankrade i 3 kommuners förvaltning. Endast 2 av kommunerna anser att karteringarna är lättförståeliga. 4 kommuner anser också att karteringen är för grov. 1 kommun använder karteringarna i GISformat medan 4 använder dem i både GIS- och pärm/rapportformat. I 5 kommuner har karteringarna lagts in i GIS.

Fallstudier

Arvika

Arvika upplevde stora skador av översvämningen år 2000. Sedan dess har kommunen arbetat intensivt med frågorna. Kommunen har tills nyligen befunnit sig i en inventeringsfas där de har kartlagt orsaker och samband till skadorna år 2000 för att kunna vidta förebyggande åtgärder. Orsakerna till översvämningsskadorna var att Arvika är beläget i ett stort avrinningsområde som sträcker sig in i Norge. Vid stora regnmängder blir vattennivåerna i Glafsfjorden och Byälven för höga och vattnet hinner inte rinna undan.

KommunTeknik driver arbetet med karteringar och åtgärder i Arvika, medverkan sker även från kommunledning, kommunalråden och länsrådet. Kommunen har gjort egna karteringar via Nätverket för Älvsäkerhet, Karlstads Universitet. Kartläggningen mynnade ut i rapporten ”Översvämningen i Arvika hösten 2000”. Arvika beaktar riskerna och planerar för att det kan bli värre skador

Bilaga B 15 SOU 2007:60

än vid krissituationen år 2000. Vid en höjning av vattennivån med 0,5 meter följer stora skador till följd av översvämning. Arvika har arbetat med förebyggande åtgärder, bland annat reningsverk och pumpstationer.

Kommunen har även infört restriktioner vid tätortsområden. Vid staden Arvika har en förstudie till ett invallningsprojekt genomförts. Invallningsprojektet hindrar stora vattenmängder i Glafsfjorden från att via Kyrkviken komma in till staden. Invallningen med spärrdammar och pumpstation kan hålla tillbaka 25-30 m

per

sekund. Kostnaden för projektets genomförande beräknas uppgå till 65 mkr. Arvika har nyligen lämnat in en ansökan till miljödomstolen angående projektet med en miljökonsekvensbeskrivning och dimensioneringsberäkningar och kommunen väntar besked under 2006. Förstudien har redovisats för Räddningsverket.

I arbetet med översvämningskarteringar har förutom Karlstads universitet även KTH och SMHI medverkat. Räddningsverket lånade ut den hydrauliska modellen från den översiktliga översvämningskarteringen som användes för att konstruera en 3D-terrängmodell genom att djuploda (med hjälp av ekolod) och göra höjdkarteringar (med hjälp av helikoterscanning) från Byälven till Vänern. Med modellen kan olika vattennivåer och dess konsekvenser simuleras. Arbetet har utförts i olika etapper (flödesanalys, genomförande av åtgärder i Säffle samt åtgärder för de boende på landsbygden längs Byälven). Projektet har finansierats av kommunerna Arvika, Eda, Säffle och Länsstyrelsen i Värmland. Medfinansiering har även skett av Sjöfartsverket, Vattenfall och EU-projektet Flows. Förutom tidkostnader har projektet haft tekniska kostnader på omkring 1 mkr. Projektet har uppmärksammats såväl nationellt som internationellt.

Kommunen har använt sig av Räddningsverkets översiktliga kartering över Byälven i GIS-format. Kommunen har främst arbetat med simuleringar av flödet genom att samla in data om vattennivåer som lades in i programmet Mike 11. Syftet var att simulera effekter av föreslagna åtgärder.

Arvika har ännu inte gjort kopplingen till planeringsprocessen (och inte lagt in karteringarna i kommunens allmänna GIS-bank) eftersom arbetet uppstod som separat skyddsplanering. Fokus i arbetet har hittills legat på att utveckla modellen och simulera flöden i arbetet mot att ta fram förebyggande åtgärder. Arbetet har varit högprioriterat, vilket har tagit en del resurser från annan planering. Att arbeta in underlaget i kommunens planeringsprocess

SOU 2007:60 Bilaga B 15

har inte varit prioriterat utan fokus har varit på att vara förberedda inför eventuellt kommande översvämningar. Arbetet kommer att adderas till planerna. Kommunen anser att de fått en väldigt bra bild över situationen och behöver inte mer stöd i det nuvarande skedet. Nästa steg är finansiering för att möjliggöra genomförandet av åtgärderna. Generellt sett behövs mer kunskap och mer detaljerade översvämningskarteringar utifrån aktuella klimatscenarier. Exempelvis är det viktigt att veta vilken bebyggelse som är hotad.

Arvika kommun har informerat övriga kommuner om sitt arbete genom att bland annat hålla föredrag för handläggare i riket på tekniska chefsträffar. Arvika kommer nu att arbeta mer med dokumentation som kan spridas till andra kommuner.

Överkalix

Överkalix fick skador av översvämning 1995 som ledde till översvämning och skador i källare och avloppsverk. Kommunen drabbas årligen av högvatten i samband med att isen smälter. 1995

1997 var det dock ett 100-årsflöde som gav upphov till stora skador. I Kalix finns pumpstationer som pumpar rent vatten och breddar ut avloppsvatten i älven 5

  • dagar/år. När värmen kommer i fjällen och isen smälter samtidigt som snön smälter blir det problem, det kan även bildas isproppar i älven. Älven kan breddas och muddras för att få jämnare flöden.

Kommunen har gjort egna enkla karteringar om vad som händer vid olika flöden, vilka orsakerna är och vilka åtgärder som kan sättas in och vilka effekter åtgärderna får. Karteringarna används som beslutsunderlag. I karteringarna finns höjd- och avvägningskurvor. Överkalix vet vilka byggnader som är belägna i riskzonen (ca 6 stycken). De åtgärder som kan göras är att bland annat att täta, se till att det finns pumpar och pumpgropar (nedsänkning i källare, dvs. vattnet pumpas till lägre nivåer). Kommunen tar i beaktande att vattennivån kan bli ännu högre. På de flesta ställen i kommunen är det dock branta stränder. Det är främst i tätorten som stränderna är flackare där hotad bebyggelse finns.

Bilaga B 15 SOU 2007:60

Falu

År 2000 var det senaste tillfället Falu kommun hade översvämning då det var 100-årsflöde i Lillälven. Översvämningen medförde stora skador på fastigheter, vägar och broar. Alla skador är ännu inte åtgärdade. 2003

  • gjordes en miljökonsekvensbeskrivning för åtgärder för ca 25 mkr som kommunen sökte bidrag för hos Räddningsverket år 2005. Ansökan ska lämnas till miljödomstolen. Översiktliga karteringar har gjorts av Räddningsverket år 2000.

Falu kommun utgår från Räddningsverkets översiktliga karteringar, men har dessutom infört ytterligare säkerhetsmarginaler. Kommunen använder Räddningsverkets kartering, men anser att den är för grov. Kommunen behöver göra aktiva överdämningar då de räknar med ett ännu sämre läge än år 2000. Kommunen använder karteringar för att se vilka områden som är drabbade, hur utbredningen ser ut och exakt vilka konsekvenserna blir samt som underlag för att sätta in åtgärder på mer utsatta områden. Det finns även kunskap och statistik om vad som hänt tidigare. Kommunen har gjort egna karteringar efter höjddata med konsekvensbeskrivning av en höjning av vattennivån med 0,5 m, men man har inte gjort några beräkningar. Modellen är grov beroende på kommunens höjddata. Fördelar med kommunens egna karteringar är att det är detaljerade karteringar i stadskärnor. I kommunens egen kartering finns exakt höjddata då man har använt sig av kommunens primärkartor. Det finns dock luckor i databanken.

Förebyggande åtgärder som kommunen vill genomföra är att öka vattengenomsläppningen i älven från 30 m

till 60 m

. Med en bredd

på 100

  • m släpps 200−400 m

vatten igenom per sekund. Vid

30 m

3

per sekund uppstår skador. Efter vårflöden och normal

nederbörd och vattnet fortsätter att stiga till 90 m

blir det lätt

skador. Skyddsplanering gäller bara för kommunens anläggningar. Andra förebyggande åtgärder är att förbättra kapaciteten vid vattenverket och fasta invallningar. 2007

  • ska de övre delarna av Lillälven åtgärdas genom att utöka våtarean för att kunna transportera mer vatten. Det vanligaste är att man muddrar. Denna idé med vilande våtmarker vid sidan av älven, fick kommunen av Nilen, Egypten. Andra åtgärder är förstärkning av stenläggning, erosionsskydd och bortsprängningar vid trånga sektioner. Vid en del trånga sektioner finns broar som innebär att bortsprängning även kräver att ny bro behöver byggas för 12 miljoner kronor och ytterligare en för 8 miljoner kronor. En förstudie inför en ansökan

SOU 2007:60 Bilaga B 15

till miljödomstolen pågår för närvarande och beräknas bli klar i februari 2006. Kostnaden för en ansökan till miljödomstolen kan kosta omkring 100 000 kronor.

Kommunen har inte lagt in karteringarna/materialet till planerna, men underlaget kommer att tas in i kommande planer. Man har inte kopplat in stadsbyggnadskontoret i projektet ännu eftersom det först är aktuellt när fördjupade studierna görs. Kommunen har dock omfattande dokumentation om tidigare översvämningar som används vid nybyggnationer. Kommunledningen tillåter boende vid vattnet då det finns inte så många ställen att bygga på i kommunen eftersom det är många K-märkta gruvor.

Risk för ras/skred

Befintligt planeringsarbete i hanteringen av risk för ras/skred

Kommuners beaktande av risker för ras/skred i planeringen

Av samtliga 136 svarande har 60 % beaktat risker för ras/skred i den kommunala planeringen och 34 % har inte gjort det.

Bilaga B 15 SOU 2007:60

Karta 7 Kommuner som har beaktat skador av ras/skred enligt enkätsvaren

Källa: Enkätsvar (Inregia).

Av de ca 80 kommuner som har beaktat riskerna i planeringen har de flesta, 69 kommuner, beaktat riskerna i arbetet med detaljplanerna. Drygt hälften eller 45 kommuner har beaktat riskerna i översiktsplanen. Ett 30-tal kommuner har beaktat riskerna i samband med de fördjupade översiktsplanerna respektive icke

SOU 2007:60 Bilaga B 15

detaljplandelagda områden. Det är vanligt att kommunerna har beaktat riskerna i flera planeringsskeden.

Av det dryga 40-talet kommuner som inte har beaktat risker för ras/skred i planeringen anger majoriteten att det inte finns risker för ras/skred i kommunen. Ett fåtal kommuner anger även resursbrist och bristande underlag som skäl till att inte ha beaktat riskerna i planeringen. Några kommuner har även angett andra skäl; exempelvis att de beaktar riskerna vid lokaliseringsprövningar, att ingen planering har pågått samt att det inte finns någon risk i kommunen.

I vilket skede har kommunen beaktat risker för ras/skred?

(Flera svarsalternativ möjliga)

0% 25% 50% 75% 100%

I arbetet med översiktsplanen (ÖP)

I arbetet med de fördjupade

översiktsplanerna (FÖP)

I arbetet med detaljplanerna (DP)

I arbetet med ic ke detaljplanelagda

områden

Vet ej

Bilaga B 15 SOU 2007:60

Kommuner som har genomfört egna ras-/skredkarteringar

40 % av samtliga kommuner som har besvarat enkäten, har genomfört egna ras-/ skredkarteringar i befintlig och / eller kommande bebyggelse.

Har kommunen genomfört egna karteringar för ras/skred i

befintlig och/eller kommande bebyggelse? (Flera

svarsalternativ möjliga)

0% 25% 50% 75% 100%

Ja, i översiktsplanen (ÖP)

Ja, i detaljplanerna (DP)

Ja, i icke detaljplanelagda områden

Nej

Vet ej

Varför har kommunen inte beaktat risker för ras/skred?

(Flera svarsalternativ möjliga)

0% 25% 50% 75% 100%

På grund av att det inte finns risker

för ras/skred i kommunen

På grund av resursbrist

På grund av bristande underlag

Annat, nämligen

Vet ej

SOU 2007:60 Bilaga B 15

Av de 54 kommuner som har genomfört egna karteringar har de flesta gjort det i samband med detaljplanearbetet, vilket en tredjedel av kommunerna har gjort. Det är även flera kommuner som har gjort egna karteringar för ras/skred i icke detaljplanelagda områden samt i översiktsplanen.

Av det dryga 70-talet kommuner som inte har genomfört egna karteringar för ras/skred anger 40 kommuner att de inte har gjort det med anledning av att det inte finns risk för ras/skred i kommunen. 15 kommuner anger resursbrist som skäl. Några kommuner har angett flera skäl.

Det är även ett antal kommuner som anger annat som skäl, vilket exempelvis kan vara att karteringar genomförs av staten, områdena som är utsatta för risk inte är aktuella att bebygga, det finns ingen rasrisk i områden med befintlig/kommande bebyggelse, det har inte varit aktuellt eftersom ingen förnyelse av planerna har skett.

Kommunernas användning av Räddningsverkets stabilitetskarteringar

Det är en relativt sett stor andel kommuner som inte känner till om det finns stabilitetskarteringar från Räddningsverket för kommunen. Närmare 40 % av samtliga kommuner i undersökningen uppger att de inte vet och en något större andel anger att det inte finns.

Varför har kommunen inte genomfört egna karteringar för

ras/skred i befintlig och/eller kommande bebyggelse?

(Flera svarsalternativ möjliga)

0% 25% 50% 75% 100%

På grund av att det inte finns risker

för ras/skred i kommunen

På grund av resursbrist

På grund av bristande underlag

Annat, nämligen

Vet ej

Bilaga B 15 SOU 2007:60

Ungefär en femtedel (ca 30 kommuner) känner till att det finns översiktliga karteringar från Räddningsverket för kommunen.

Av det 30-tal kommuner som känner till de översiktliga stabilitetskarteringarna har så gott som samtliga använt sig av dem i kommunens planeringsarbete. Karteringarna används inom flera förvaltningar; tekniska förvaltningen, stadsbyggnadskontor, miljö- och byggnadsförvaltningen, VA-kontor, Räddningstjänsten eller motsvarande.

Nästan samtliga kommuner som har använt sig av de översiktliga stabilitetskarteringarna uppger att karteringarna även har varit till stöd i kommunens planeringsarbete.

Av de 27 kommuner som använder sig av stabilitetskarteringarna använder omkring 80

  • % av kommunerna dem som underlag i arbetet med översiktsplanen, detaljplanen och icke detaljplanelagda områden samt i arbete för förebyggande skyddsåtgärder.

Något färre använder karteringarna i den fördjupade översiktsplanen (men det är en hög andel som inte vet om karteringarna används i arbetet med den fördjupade översiktsplanen).

Nästan hälften av kommunerna använder karteringarna i arbete med infrastrukturprojekt även om en nästan lika stor andel uppger att de inte vet.

Finns det översiktliga stabilitetskarteringar från

Räddningsverket för din kommun?

0%

25%

50%

75%

100%

Ja

Nej

Vet ej

SOU 2007:60 Bilaga B 15

Karta 8 Kommuners kännedom och användning av översiktliga stabilitetskarteringar enligt enkätsvaren

Källa: Enkätsvar (Inregia).

Bilaga B 15 SOU 2007:60

Ungefär två tredjedelar (19 av de 27 kommuner) av de som har använt sig av Räddningsverkets översiktliga stabilitetskarteringar anser att de karteringarna har påverkat kommunens beslut om planer/förebyggande åtgärder. Lika många anger att de är förankrade i kommunens förvaltning.

Räddningsverkets översiktliga stabilitetskartering används i arbete med

0%

25%

50%

75%

100%

Förebyggande skyddsåtgärder

Infrastrukturprojekt

Icke DP områden

DP FÖP

ÖP

Ja Nej Har ingen uppfattning

SOU 2007:60 Bilaga B 15

Något färre eller 15 kommuner anser att informationen i karteringarna är pålitlig samtidigt som 6 kommuner inte har någon uppfattning. 19 av kommunerna anser att karteringarna är lättförståeliga.

Ungefär hälften av kommunerna som har använt sig av karteringarna anser att de är för grova, men det är även flera kommuner som inte har någon uppfattning i frågan.

60 % av de som använder stabilitetskarteringar använder dem i pärm/rapportformat och så gott som resterande använder karteringarna i både pärm/rapport- och GIS-format.

Räddningsverkets översiktliga stabilitetskartering

0%

25%

50%

75%

100%

Är för grova

Är lättförståeliga

Informationen i karteringarna är pålitliga

Är förankrade i kommunens förvaltning

Har påverkat kommunens beslut om

planer/förebyggande åtgärder

Ja Nej Har ingen uppfattning

Bilaga B 15 SOU 2007:60

De 26 kommunerna som har besvarat frågan om ”Inom vilka förvaltningar används Räddningsverkets översiktliga stabilitetskarteringar” använder karteringen främst inom förvaltningarna för planering och bygg, miljöförvaltningen och tekniska kontoren. Inom räddningstjänsten/brandförsvar utnyttjas karteringen sällan. I majoriteten av de svarande kommunerna används karteringen av flera förvaltningar.

30 % av kommunerna som använder de översiktliga stabilitetskarteringarna har även lagt in dem i kommunens GIS.

I vilket format används de översiktliga

stabilitetskarteringarna från Räddningsverket?

0%

25%

50%

75% 100%

I både pärm- och

GIS-format

I pärmformat

I GIS-format

Vet ej

Har Räddningsverkets översiktliga stabilitetskarteringar

lagts in i kommunens GIS?

0%

25%

50%

75%

100%

Ja

Nej

Vet ej

SOU 2007:60 Bilaga B 15

Endast 6 av de 27 kommuner som har blivit karterade av Räddningsverket à jour håller karteringarna. Ansvaret för á jourhållningen ligger antingen hos Byggnads- och Miljöförvaltningen, Tekniska kontoret eller Mark- och plankontoret eller motsvarande. De som inte à jour-håller karteringarna anger att det beror på att karteringarna är för grova, att det inte påverkar kommunens beslut om planering, att kommunen arbetar med ett utvecklingsprogram, resursbrist, att kartorna inte finns digitalt, osäkerheter kring ansvarsfrågan mellan Räddningsverket och kommunen.

Förbättringsförslagen avseende Räddningsverkets stabilitetskartering är inte lätt att tyda. Svaren innehåller främst kritiska synpunkter om användbarheten och aktualiteten. Några önskemål från kommunerna är:

  • Fördjupa karteringen för att öka trovärdigheten.
  • Aktualisering med högre täcknings- och detaljeringsgrad.
  • Mer utförlig information kring karteringens innehåll för allmänheten.
  • Utökning av karteringen till relevanta områden för nybebyggelse (nuvarande kartering täcker enbart befintlig bebyggelse).

75 % eller 20 stycken av de kommuner som har använt sig av Räddningsverkets karteringar har följt upp karteringarna med egna analyser/karteringar. Exempel på vad som gjorts är stabilitetsutredningar vid planläggning, fördjupade analyser i de områden

Hålls Räddningsverkets översiktliga stabilitetskarteringar

á jour vid förändringar eller utförda

undersökningar/åtgärder?

0%

25%

50%

75%

100%

Ja

Nej

Vet ej

Bilaga B 15 SOU 2007:60

som måste studeras närmare, geologisk expertis har hjälpt till med bedömningar för drabbade områden.

Drygt hälften av de kommuner som har använt sig av Räddningsverkets översiktliga stabilitetskarteringar har sökt bidrag från Räddningsverket för att genomföra förebyggande åtgärder med stöd av de stabilitetskarteringar som gjorts. Samtliga har erhållit bidrag utom en kommun som väntar på besked. Samtliga har fått bidrag för att genomföra åtgärder såsom rivning av hus i rasriskområden, skyddsvall mot översvämning m.m. En del kommuner har fått bidrag flera gånger.

Har Räddningsverkets översiktliga stabilitetskarteringar

följts upp med egna analyser/karteringar?

0%

25%

50%

75%

100%

Ja

Nej

Vet ej

Har kommunen sökt bidrag från Räddningsverket för att genomföra förebyggande åtgärder och/eller fördjupade

karteringar med stöd av Räddningsverkets översiktliga

stabilitetskarteringar?

0%

25%

50%

75%

100%

Ja

Nej

Vet ej

SOU 2007:60 Bilaga B 15

Behov av stöd i den kommunala planeringen

Nästan hälften av samtliga 136 svarande kommuner anger att de behöver stöd utifrån i sin planering angående risker för ras/skred. Det är även en hög andel, nästan en femtedel, som uppger att de inte vet.

Kommunernas svar (totalt 56 stycken) visar att det finns stort behov av stöd utifrån. Det befintliga statliga anslaget av 25 miljoner kronor anses inte vara tillräckligt för hela landet. Behovet av stöd utifrån handlar om i stort sett ”allt” i samband med geotekniska utredningar i kommunerna. Det behövs mer översiktligt kartmaterial (främst utanför tätorterna, för särskilt hotade områden och längs större vattendrag), en uppdatering av befintligt, ofta gammalt material och kompetensstöd för att ta fram lämpliga riskanalyser, fördjupade skredriskinventeringar, tolkning av befintliga karteringar och konsekvensbedömningar. Sakkunskap från externa experter och / eller myndighet efterfrågas. Resurs- och bidragsfrågan är också mycket angelägen för kommunerna. Kommunerna anser att de ofta inte kan ta fram själv de nödvändiga analyser på grund av resurs- och kompetensbrist. Även ekonomiskt stöd för förebyggande åtgärder är viktiga för kommunerna.

Behöver kommunen stöd utifrån i sin planering angående

risker för ras/skred?

0%

25%

50%

75%

100%

Ja

Nej

Vet ej

Bilaga B 15 SOU 2007:60

Karta 9 Kommuner som anger att de behöver stöd utifrån i sin planering angående risk för ras/skred i planeringsskedet enligt enkätsvaren

Källa: Enkätsvar (Inregia).

SOU 2007:60 Bilaga B 15

Fallstudier

Hagfors

Hagfors kommun har blivit drabbad av såväl översvämning som ras och skred. Klarälven som är ett riksintresse går genom kommunen. Det är stor erosionsrisk i älvområdet. Under cirka 10 timmar i augusti 2004 föll det ungefär 210 mm regn i Sunnemo och SMHI:s närmaste väderstation registrerade 189 mm vilket är den näst högsta dygnsnederbörden som någonsin registrerats av SMHI. Ingen människa skadades allvarligt men många blev isolerade då vägar spolades bort och även telefon och elförsörjning slogs ut. Kostnaderna för ovädrets konsekvenser uppskattas till cirka 40 miljoner och består till största delen av kostnader för att reparera vägar.

Kommunen har sökt bidrag och fått det beviljat. Kommunen har därefter gjort geotekniska undersökningar. Kommunen fick vid ett tillfälle en ispropp i älven, vilket ledde till att vattennivån steg med 1 meter. För att dämpa flödet i älven stängs dammarna för en period. Ett annat sätt är att spränga bort isproppen. Isproppar är ett vanligt problem eftersom temperaturen varierar mellan -30 till +10 grader vid vissa årstider.

Räddningsverkets översiktliga kartering har lagts in i kommunens GIS och det fungerar bra, men det vore bra med en mer detaljerad nivå. Hagfors var en av de första kommunerna som tog med karteringar i sin översiktsplan, år 2000. Översiktsplanen är sektorsövergripande. Riskområden är karterade i översiktsplanen. Kommunen bygger i säker höjd för att klara 100-årsflödet. Hagfors är väl medveten om riskerna eftersom de har haft stora översvämningar ett flertal gånger (1916, 1959, 1987 och 1995). Kommunen behöver dock mer kunskap om framtida klimatförändringar i och med växthuseffekten. Vattennivån i älven kan extrapoleras, men det är svårare i horisontell riktning, dvs. vattnets utbredning. Kommunen anser att det finns bra underlagskartor och har bra kunskap om situationen. Det finns heller inget större byggtryck.

Kommunen har sökt bidrag om att göra 200

  • meter erosionsskydd för 1,5 mkr och väntar inom kort på besked av miljödomstolen.

Enligt kommunen vore det bra om kommunen kunde få preliminärt besked om möjligheterna till bidrag i ett tidigt skede av förstudien (innan ansökan går till miljödomstolen). Detta eftersom

Bilaga B 15 SOU 2007:60

det läggs ner mycket arbete och resurser på bidragsprocessen, vilket gör att kommunen noga måste avväga vad som är värt att söka bidrag för. Det finns dock ingen myndighet som vill ta på sig arbetet med preliminära bedömningar. Budgeten för åtgärder på 25 mkr per år har legat fast sedan omkring 10 år tillbaka.

Kommunen anser att det vore bra om det fanns medel att söka vid akuta incidenter som exempelvis vid översvämning. Hagfors sökte medel för akuta insatser, men fick avslag pga att det enbart beviljas medel för åtgärder i förebyggande syfte.

Göteborg

Göteborg har haft många skador till följd av ras/skred på grund av de geologiska förutsättningarna med många älvområden. Skred har alltid förekommit i regionen, särskilt kring Göta älv och Sävån och Lärjeån. Tuveskredet var det största på senare tid och skedde på 1970-talet i ett bostadsområde. Vid Säveån är det risk för egendomsskador. Akuta åtgärder som har satts in är erosionsskydd, tryckbank i vattendrag, avschaktningar. Staden har sökt bidrag för åtgärder i ett industriområde.

1980

  • gjordes karteringar (kartor, utredningar, undersökningar), en stor inventering i kommunen av platser med risk för skred, ras i bebyggda och angränsande områden. Efter dessa karteringar gjordes åtgärder som avschaktning, erosionsskydd, kulvertering och kalkpelarförstärkning. Kommunen arbetar fortlöpande med dessa frågor.

Räddningsverket har, med hjälp av GIS-material från SIG, gjort en skredriskkartering för Götaälv (enbart bebygda områden) västra stranden mellan Angdered och Tingstad som blev klar hösten 2005. Karteringen kommer användas som planunderlag. Kommunen kommer att gå vidare med de mest utpekade områdena mer i detalj, studera vad som orsakar högre risknivåer och vad för effekter dessa får samt vilka åtgärder som ska sättas in.

Det görs även ett flertal stabilitetsutredningar, dvs. undersökningar över ett specifikt område, t.ex. vid genomförandet av ett byggprojekt. Det har även gjorts många geotekniska utredningar. Finansiering har skett gemensamt av SGI och Räddningsverket. Kommunen har bidragit med sin tid.

Samtliga karteringar används mycket inom kommunen. Räddningsverkets översiktliga kartering är för översiktlig för att använda

SOU 2007:60 Bilaga B 15

i planerna och det är svårt att lägga in i översiktsplaner eftersom dessa ska gälla i så lång tid (ca 10 år). Ras- och skredrisker behöver ses över oftare än livslängden för en översiktsplan. Det är istället bättre att beskriva riskerna i planerna eftersom exempelvis ett område har en hög risknivå idag och efter åtgärder får en betydligt lägre risknivå.

Räddningsverkets översiktliga karteringar har inte lagts in i kommunens GIS, på grund av resursbrist. Det finns väldigt mycket material, bland annat många geologiska och tekniska data att ta med i översiktsplanen. I arbetet med risknivåer prioriteras de områden som Räddningsverket klassar som områden med högst risknivåer.

Kommunen har en katastrofberedskapsgrupp där alla förvaltningar finns representerade och i början av nästa år kommer kommunen även att tillsätta en grupp över förvaltningsgränserna som ska arbeta med ras-skred utifrån Räddningsverkets karteringar. De ska bland annat reda ut vad som ger hög risknivå. Kommunen har resursbrist då det i dagsläget endast är en person som arbetar med dessa frågor.

Göteborgs stad efterlyser samordning mellan myndigheter som arbetar med angränsande frågor vad gäller översvämning och ras/skred. Enligt kommunen finns det kombinationsproblem, dvs. om man har både risk för ras- och skred och marken dessutom är förorenad så är det en fråga för både SGI och Naturvårdsverket. Risken är då att fallet hamnar mellan stolarna.

Göteborg har tidigare inte skickat in många ansökningar om att genomföra åtgärder på grund av att de inte har varit berättigade. I samband med exploatering görs undersökningar och åtgärder som exploatören betalar. I befintliga bebyggda områden har man god kännedom om riskerna.

Göteborgs stad anser liksom flera kommuner att ansökningsprocessen om bidrag tar mycket resurser i anspråk även om kommunen får avslag.

Mark

Mark har blivit drabbat av både ras, skred och översvämningar. Surtan och Viskan är drabbade av ras/skred. Eftersom kommunen är en gammal industrikommun finns bebyggelse och samhällen i närheten av vattnet.

Bilaga B 15 SOU 2007:60

Räddningsverkets översiktliga karteringar är bra för att få en överblick och bra när planläggning diskuteras.

Kommunen har anlitat en konsult för att få egna karteringar. De har även gjort fördjupningar på vissa områden. Marks kommun har varit aktiv i dessa frågor sedan lång tid och har även genomfört förebyggande åtgärder, besiktningar, beräkningar och fördjupande analyser samt geotekniska undersökningar. Materialet är möjligt att föra in i GIS och kommunen har delvis fört in det, men mestadels finns materialet i pappersform.

Undersökningarna/karteringarna används som underlag för all planering, exempelvis tittar man på de geotekniska förutsättningarna i arbetet med kommunens planer. Som ytterligare planeringsstöd anser kommunen att de geotekniska undersökningarna bör byggs på och läggas in digitalt i kommunens GIS.

Boden

Boden har haft små ras i obebyggda områden, men har inte haft skador på bebyggelse.

Kommunen har gått vidare från Räddningsverkets översiktliga översvämningskarteringar med fördjupade utredningar och geotekniska undersökningar, men inget i kartform. Angående översvämningar har kommunen däremot gjort egna karteringar med eget material. Enligt Räddningsverket har Luleälv nyligen karterats.

Kommunen har sökt bidrag om att genomföra åtgärder på Sävastön, men fått avslag. Kommunen har fått bidrag för Råbäcken för att förstärka älvkanten.

Räddningsverkets översiktliga karteringar är delvis inlagt i kommunens GIS. Kommunen anser att de har tillräckligt med underlag till planeringen då kommunen väl känner till kommunen och det är inte många områden som är tättbebyggda som ligger i riskzonen.

Kommande klimatförändringar

Knappt en tredjedel (drygt 40 av samtliga kommuner) har tagit hänsyn till kommande klimatförändringar (både vad gäller översvämning, ras och skred samt övriga eventuella följder av klimatförändringar) i den kommunala planeringen.

SOU 2007:60 Bilaga B 15

36 kommuner lämnade svar om hur de tar hänsyn till ett förändrat klimat i sitt planerings- och säkerhetsarbete. Många kommuner beaktar förväntade högre vattenstånd eller flöden i åar och havet i sitt översiktsplanarbete. Till exempel beskrivs särskilda eller större/nya översvämningsrisker i ÖP:n. Även kombinationsriskerna av översvämning och skred tas upp av några kommuner. Den mest återkommande åtgärden i den fysiska planeringen är att höja de lägsta tillåtna grundläggningsnivåerna för nybygge. Andra åtgärder som beskrivs är nya regler i samband med planering av nya ledningar och V/A-system. Det gäller både för inlands- och kustkommuner. Extrema framtida väderförhållanden diskuteras och spelar in i den kommunala planeringen av vissa kommuner. Ökad beredskapsplanering nämns också (bl.a. ytterligare reservkraftanläggningar).

En kommun svarar att ”I vår fysiska planering är grunduppfattningen att klimatförändringar kommer att ställa till med större problem i framtiden och vi planerar utifrån detta”. En annan kommun tar upp att de gör en ”… bedömning om vissa områden är lämpliga för bebyggelse med hänsyn till risken för ökade nederbördsmängder i framtiden”. En tredje kommun säger att de jobbade löpande med ”skydd mot översvämningar, dimensionerande flöden och nederbörd samt med översiktsplan och detaljplaner för kustnära områden.” Svaren tyder på att många kommuner har en ökad insikt i att klimat- och väderförhållanden kommer att förändras. Vad gäller beaktandet av översvämnings-

Har hänsyn tagits till kommande klimatförändringar i den

kommunala planeringen (exempelvis mer intensivt

extremväder med ökad nederbörd, stormar etc.)?

0%

25%

50%

75%

100%

Ja

Nej

Vet ej

Bilaga B 15 SOU 2007:60

risker i den kommunala planeringen har medvetenheten uppenbarligen ökat de senaste åren.

Mer än hälften av kommunerna (85 stycken) har svarat på frågan varför de inte beaktade kommande klimatförändringar. En stor grupp kommuner (40 % av de svarande) säger att det inte fanns några identifierade risker för kommunen. Lika många säger att underlaget för att bedöma situationen är bristfälligt. En tredjedel av de svarande kommunerna säger att de inte har vare sig resurser eller kunskap. Andra anledningar till varför kommunerna inte beaktar kommande klimatförändringar kan vara att ”riskhanteringen” anses vara en sak för den kommunala politiken. En helhetssyn finns ofta inte. Frågan om ett förändrat klimat är ny och signalerna från myndigheter och experter att ta itu med frågan har hittills inte varit tillräckligt tydliga.

72 % eller närmare 100 av samtliga 136 kommuner kommer att planera för kommande klimatförändringar med t.ex. förändrade säkerhetsföreskrifter och säkerhetsmarginaler avseende översvämningar/ras och skred i framtiden. Av dessa anger 20 kommuner att de definitivt har för avsikt att planera med förändrade föreskrifter.

Nästan hälften av alla svarande kommuner yttrade sig om vilka säkerhetsföreskrifter och/eller säkerhetsmarginaler kommunen kommer att planera med i framtiden. Många är osäkra och vet ännu

Varför har inte hänsyn tagits? (Flera svarsalternativ

möjliga)

0% 25% 50% 75% 100%

Det finns inte några hittills kända

risker för kommunen

Bristande underlag

Brist på resurser

Brist på kunskap

Annat, nämligen:

Vet ej

SOU 2007:60 Bilaga B 15

inte hur de ska agera i frågan om regeländringar behövs och i så fall vilka. Kommunerna anser att det är för tidigt att ta egna beslut. De väntar på bättre beslutsunderlag och klara besked från statliga myndigheter och verk.

Ett stort antal kommuner har dock redan vidtagit åtgärder och infört större säkerhetsmarginaler mot översvämningar (höjd och avstånd). Säkerheten i kommunerna höjs också genom att ta större hänsyn till översvämningsrisker överlag

  • men utan att ha ned-

skrivna regler.

Några svar kan anses som ”föredömligt” och utgör exempel för hur kommunerna kan tackla sambanden mellan förändrat klimat, översvämningsrisker och kommunal planering:

  • Tittar på risken vid olika flöden, hur ofta det kan förväntas inträffa och försök att ta till marginaler.
  • Vid planläggning, bygglov och andra tillståndsprövningar ska översvämningsrisker och risker för ras och skred vägas in. Geotekniska utredningar ska utföras och ligga till grund som underlag för beslut.
  • Ta fram en särskild policy för agerande inom olika verksamhetsområden i samband med risk för höga vattenflöden.

Kommer kommunen i framtiden att planera med exempelvis förändrade säkerhetsföreskrifter och

säkerhetsmarginaler?

0%

25%

50%

75% 100%

Ja, definitivt

Ja, troligen

Nej, troligen inte

Nej, definitivt inte

Vet ej

Bilaga B 15 SOU 2007:60

  • Inför betryggande säkerhet mot skred och ras liksom översvämningar för nytillkommande bebyggelse.
  • Introducera goda avsättningsmöjligheter för dagvatten eller fördröjningsmagasin för att undvika översvämningar och bortspolade vägar vid extremt väder.

Av de kommuner som i enkäten svarar att de inte kommer att planera med förändrade säkerhetsföreskrifter och/eller säkerhetsmarginaler uppges flera skäl, bland andra:

  • Det finns inget behov (exempelvis på grund av att det inte finns bebyggelse i högriskområden eller på grund av att riskerna bedöms som små)
  • Beslutsunderlaget är inte tillräckligt
  • Det finns inga befintliga kommunala politiska beslut

På frågan om vilket stöd kommunen behöver i den framtida planeringen på grund av ett förändrat, mer extremt klimat efterfrågas framförallt bättre kunskap om möjliga förändringar och relaterade risker (handbok, utbildning, expertråd), vilket nästan tre av fyra kommuner anger. Över hälften av kommunerna har angett att de behöver få information om regionala klimatscenarier, bättre metoder för kommunala risk- och sårbarhetsanalyser, klimatscenarier med ett kortare tidsperspektiv (idag/år 2030) och att det behövs förfinade karteringar samt stöd från Länsstyrelsen. Det är många kommuner som har angett att flera av dessa stöd behövs för den framtida planeringen.

Exempel på aktivt arbete med klimatförändringar i planeringsprocessen

Göteborgs Stad är förberedd på framtida klimatförändringar och arbetar för närvarande aktivt med frågorna. Kommunen har haft problem med översvämningar; Götaälv och havet utgör riskområden. De har bland annat haft ett kunskapsseminarium med underlag från SMHI om nutida förhållanden, om hur klimatet kommer att bli i fortsättningen och väderfenomens återkomsttider samt vad som inträffar vid olika väderkombinationer. Det pågår för närvarande en utredning, s.k. ”Extremt väder” som har ett

SOU 2007:60 Bilaga B 15

100-årsperspektiv. I rapporten beskrivs hur infrastruktur, vatten, energi m.fl. verksamheter påverkas av extremväder, dels nutida men även framtida. Frågor som tas upp är bland andra: Kommer nederbörden att öka?, Kommer kortvariga skyfall?, Kommer havsnivån att stiga?, Kommer det att bli långa torrperioder?, Hur mycket kyla och snö kan förväntas? Vad får förändrade vädersituationer för konsekvenser på samhället? Utredningen är av översiktlig karaktär. Den kommer troligen att efterföljas av mer detaljerade utredningar inom respektive område.

Vilket stöd kommer kommunen behöva i den framtida

planeringen på grund av ett förändrat, mer extremt

klimat? (Flera svarsalternativ möjliga)

0%

25% 50% 75% 100%

Regionala klimatscenarier

Klimatsc enarier med

ett kortare

Bättre kunskap om

möjliga förändringar

Förfinade karteringar

Bättre metoder för kommunala risk- och

Bättre regelverk

(Boverket/PBL)

Stöd från Länsstyrelsen

Utökade statliga investeringsprogram

Annat, nämligen:

Behöver inget stöd

Vet ej

Bilaga B 15 SOU 2007:60

Slutsatser och rekommendationer

Över hälften av de svarande kommunerna (136 stycken) har haft skador till följd av översvämningar, knappt en tredjedel har haft skador av ras/skred. Omkring en fjärdedel har haft skador av både ras/skred och översvämning.

Översvämningsrisk

Nedan följer några sammanfattande iakttagelser som grundar sig på enkätsvaren.

Skador och riskmedvetenhet medför riktade planeringsinsatser

Av samtliga 136 svarande kommuner har 80 % beaktat översvämningsrisker i den kommunala planeringen. Nästan alla kommuner som haft skador till följd av översvämning har beaktat översvämningsriskerna i den kommunala planeringen.

De kommuner som har tagit hänsyn till översvämningsriskerna i planeringen gör det ofta i flera planeringsskeden, det vill säga både i den översiktliga och detaljerade planeringen. Skäl till att inte beakta översvämningsriskerna i planeringen är bland annat små risker, resursbrist eller bristande underlag.

Kommunernas egna karteringar (enligt frågan i denna enkät) är ofta inte kartor utan analyser och rimlighetsbedömningar för nybyggnationer utifrån kända höjdförhållanden, dämningsrätter och kännedom av de lokala förutsättningarna.

Många kommuner uppger att det inte har lagts några nya exploateringsprojekt i riskområden utifrån SMHI:s eller Räddningsverkets riskindikationer. I andra kommuner finns det överhuvudtaget inga byggnationer vid vattendragen. Riskerna bedöms alltså ofta utifrån erfarenheter och utifrån resonemanget att det inte ska finnas bebyggelse där det finns översvämningsrisker.

Med andra ord, i många kommuner finns det erfarenheter och bedömningsunderlag som är oberoende av karteringar eller analyser. Planerarna vet ofta mycket väl var riskerna med översvämningar finns eller kan finnas och tillåter inte respektive har inte tillåtit bebyggelse i sådana områden. I så beskaffade fall är de översiktliga eller detaljerade karteringarna ytterligare ett stöd i planeringen men inte avgörande planeringsunderlag.

SOU 2007:60 Bilaga B 15

Översiktliga översvämningskarteringar används i olika sammanhang och utsträckning

En stor majoritet av de svarande kommuner som täcks av Räddningsverkets översiktliga översvämningskartering använder sig av den. I de flesta fall tjänar den som ett underlag för översiktlig planering, men även som en utgångspunkt för mer detaljerad planering eller planering utanför tätorterna. Även förebyggande åtgärder stödjer sig ofta på karteringen.

I många (svarande) kommuner används den översiktliga karteringen även som politiskt beslutsunderlag. Karteringen anses vara lättförståelig, men även för grov.

I de flesta svarande kommunerna (42 stycken) används karteringen i både GIS- och pärm/rapportformat av olika förvaltningar parallellt främst av förvaltningar för planering, av miljöförvaltningar, av tekniska kontor och inom räddningstjänsten.

Främst förvaltningar för planering och miljö använder den översiktliga översvämningskarteringan, men även i många tekniska kontor och inom räddningstjänsten/brandförsvar nyttjas karteringen. I de flesta svarande kommunerna används karteringen av olika förvaltningar samtidigt. I ett mindre antal kommuner tar även kommunstyrelsen del av karteringen.

Av de 45 kommuner som har använt den översiktliga översvämningskarteringen har drygt hälften eller 24 kommuner följt upp karteringarna med egna analyser/karteringar. Uppföljningen varierar och kan omfatta egna karteringar, kommunala handlingsprogram, detaljstudier, geotekniska undersökningar eller även jämförelser mellan Räddningsverkets kartering och faktiska höjdförhållanden.

Förbättrade karteringar genom samarbete och finare data

Räddningsverkets översiktliga översvämningskartering är avsedd som översiktligt underlag vid kommunernas planering. Vattendragssträckans eventuella översvämningsproblem i samhällen och känsliga lägen för t.ex. vägar och järnvägar indikeras. Men karteringen uppfattas av många kommuner som för grov och inte tillförlitlig, i vissa fall till och med missvisande.

Bilaga B 15 SOU 2007:60

Utifrån denna slutsats har ett antal kommuner förslagit en rad konkreta åtgärder för att förbättra de översiktliga översvämningskarteringarnas användbarhet i den kommunala planeringen:

  • Karteringarna bör förfinas med bättre höjddata, upplösning och detaljeringsgrad för att på så sätt ger dem mer trovärdighet.
  • Utgå från kommunernas primärdatabaser och inte från lantmäteriets databaser som för ändamålet är för grova
  • Inför mer detaljerade karteringar för tätortsområdena och för de avsnitt där särkilt stora skador kan befaras.
  • Samarbeta med kommunerna – så kan kommunernas erfarenheter, lokalkännedom och kunskap (t.ex. egna utförda mätningar) nyttjas och ett mer tillförlitligt underlag skapas.
  • Inför ett slags remissförfarande till kommuner för att sålla bort de grövsta felen.
  • Det behövs en tydligare redovisning av i vilket höjdsystem det digitala skiktet finns.
  • Koppla samman karteringen med geotekniska undersökningar i samband med ras-, skred och erosionproblem.
  • Stöd karteringen med utökad och förklarande information till kommunerna bl.a. en förbättring av riskanalyserna kopplade till karteringen.
  • Kustkommuner efterlyser att havets påverkan i vattendragen beaktas.

Många kommuner önskar stöd i sitt arbete med översvämningsrisker

Hälften av de kommuner som besvarade enkäten anger att de behöver stöd utifrån i sin planering angående översvämningsrisker:

  • Resurser för att göra egna, fördjupade översvämningskarteringar.
  • Mindre kommuner: Karterings- och analysstöd samt stöd för att söka bidrag.

SOU 2007:60 Bilaga B 15

  • Planeringsstöd i form av bestämmelser och regleringar av hur översvämningsrisker i befintlig bebyggelse och tillkommande bebyggelse ska hanteras.
  • Tydligare scenarier angående havsvattennivåer och älvflöden samt klimatet framöver.
  • Hjälp med riskanalyser och riskbedömningar från sakkunniga myndigheter.
  • Analyser av effekterna av redan vidtagna skyddsåtgärder – räcker de?
  • Expertstöd i arbetet med förebyggande åtgärder.
  • Kompetensstöd och rådgivning från oberoende experter.
  • Löpande dialoger och samverkan mellan kommun och myndigheter
  • Operativ samverkan (t.ex. mellan kommuner och myndighet) vid akuta incidenter
  • Resurstilldelning vid akuta incidenter
  • Konsekvensbedömningar för sjöar och vattendrag i ett föränderligt klimat.

Risk för ras och skred

Nedan följer några sammanfattande observationer som grundar sig på enkätens svar.

Hantering av ras/skred i kommunal planering avser ofta detaljplaner

De kommuner som har haft ras/skredproblem eller skador har även beaktat dem i sin kommunala planering.

Kommunerna beaktar ras/skred i olika planeringsskeden. Det är vanligt med att ta med ras/skred i ÖP eller FÖP. Oftast tas dock ras/skred upp i detaljplaneringen där särskilda geotekniska undersökningar görs.

Bilaga B 15 SOU 2007:60

Egna ras/skredkarteringar görs av kommunerna om det finns kända risker i kommunen. Enbart få nämner resursbrist som ett skäl för att inte göra sådana bedömningar.

Räddningsverkets stabilitetskartering är till stöd för planeringsarbetet

Intressant att notera är att många kommuner inte vet om det finns stabilitetskarteringar för den egna kommunen.

Räddningsverkets stabilitetskartering anses som ett bra underlag för kommunala beslut avseende planering och förebyggande åtgärder. Karteringen är lättförståelig och pålitlig, menar kommunerna som har använt sig av den.

De flesta kommunerna, där Räddningsverkets stabilitetskartering används, utnyttjar dem i samband med ÖP, FÖP och DParbete, men även för planeringen i icke-detaljplanelagda områden. Räddningsverkets kartering följs ofta upp med egna, mer detaljerade karteringar, i synnerhet i samband med detaljplaneringen.

I de flesta svarande kommunerna används stabilitetskarteringen av flera förvaltningar, mestadels av förvaltningar för planering/byggnadsfrågor och miljö samt av tekniska kontor. Karteringen används sällan av räddningstjänsten.

Användning av karteringen i GIS form är mindre vanlig. Orsaken till detta är att bara ett 20-tal kommuner har fått karteringen i digitalt format. Det är inte heller vanligt att kommunerna á jour håller Räddningsverkets kartering.

Få förbättringsförslag avseende stabilitetskarteringen

Förbättringsförslagen avseende Räddningsverkets stabilitetskartering innehåller främst kritiska synpunkter om användbarheten och aktualiteten. Några önskemål från kommunerna är:

  • Fördjupa karteringen för att öka trovärdigheten.
  • Aktualisering med högre täcknings- och detaljeringsgrad.
  • Mer utförlig information kring karteringens innehåll för allmänheten.
  • Utökning av karteringen till relevanta områden för nybebyggelse utanför tätorterna

SOU 2007:60 Bilaga B 15

Stöd utifrån är önskat

Kommunerna har behov av stöd utifrån avseende ras/skredbedömningar. Det befintliga statliga anslaget av 25 miljoner kronor anses inte vara tillräckligt. Behovet handlar om i stort sett ”allt” i samband med geotekniska analyser i kommunerna:

  • Identifikation av områden där riskerna är störst.
  • Kartläggning av riskerna utanför tätorterna.
  • Fördjupade skredriskinventeringar utmed större vattendrag.
  • Hjälp med att tolka befintliga karteringen och med konsekvensbedömningar.
  • Ekonomiskt stöd för fördjupade analyser och karteringar samt förebyggande åtgärder.
  • Sakkunskap från externa experter och / eller myndighet.

Planering i ett framtida föränderligt klimat

En del av enkäten tog upp frågor om planering i ett föränderligt klimat. Många kommuner verkar vara medvetna om att klimatförändringar medför eventuella nya och/eller höjda risker. De allra flesta kommuner räknar med att inkludera klimatrelaterade frågor i sin planering framöver på ett eller annat sätt.

Medvetenhet om ett föränderligt klimat har ökat

36 kommuner lämnade svar om hur de tar hänsyn till ett förändrat klimat i sitt planerings- och säkerhetsarbete. Många kommuner beaktar förväntade nya översvämnings- eller andra väderrelaterade risker i sitt översiktsplanarbete och även detaljplaneläggning. Den mest återkommande åtgärden i den fysiska planeringen är att höja de lägsta tillåtna grundläggningsnivåerna i nybyggnadsområden för att undvika översvämningsrisker. Vissa kommuner diskuterar extrema framtida väderförhållanden och beaktar de nyuppkomna riskerna i den kommunala planeringen.

Svaren visar att många kommuner har en ökad insikt i att klimat- och väderförhållanden kommer att förändras. I fråga om hänsyns-

Bilaga B 15 SOU 2007:60

tagandet av översvämningsrisker i den kommunala planeringen så har medvetenheten uppenbarligen ökat de senaste åren.

Riskbedömningen är svår och befintligt underlag bristfälligt

Mer än hälften av kommunerna (85 stycken) har svarat på frågan varför de inte beaktade kommande klimatförändringar. Det handlar främst om att det inte fanns några identifierade risker för kommunen, att underlaget för att bedöma situationen är bristfälligt och det saknades resurser eller kunskap för att ta itu med frågan. Frågan om ett förändrat klimat har ännu inte satt sig i den kommunala planeringen. Signalerna från myndigheter och experter att ta itu med frågan har dessutom inte varit tillräckligt tydliga.

Osäkerhet med att ta fram nya kommunala säkerhetsföreskrifter

Kommunala säkerhetsföreskrifter och/eller säkerhetsmarginaler att planera med i ett förändrat framtida klimat verkar vara snarare undantaget. Många kommuner är osäkra och vet inte än hur de ska agera i frågan om kommunala regeländringar behövs och i så fall vilka. Kommunerna väntar på bättre beslutsunderlag och anser därför ofta att det ännu är för tidigt för de att ta egna beslut om utökade säkerhetsföreskrifter.

Ett stort antal kommuner har dock redan vidtagit åtgärder och infört större säkerhetsmarginaler mot översvämningar (höjd och avstånd). Säkerheten i kommunerna höjs också genom att ta större hänsyn till översvämningsrisker överlag – men utan att ha nedskrivna regler.

Avseende kommunernas arbete med nya säkerhetsregler för ras/skred är svaren ytterst fåtaligt.

Några goda exempel på hur kommuner tacklar sambanden mellan förändrat klimat, översvämningsrisker (och i viss mån även ras/skredrisker) och kommunal planering är:

  • Tittar på risken vid olika flöden, hur ofta det kan förväntas inträffa och försök att ta till marginaler.
  • Vid planläggning, bygglov och andra tillståndsprövningar ska översvämningsrisker och risker för ras och skred vägas in.

SOU 2007:60 Bilaga B 15

Geotekniska utredningar ska utföras och ligga till grund som underlag för beslut.

  • Ta fram en särskild policy för agerande inom olika verksamhetsområden i samband med risk för höga framtida vattenflöden.
  • Inför betryggande säkerhet mot skred och ras liksom översvämningar för nytillkommande bebyggelse.
  • Introducera goda avsättningsmöjligheter för dagvatten eller fördröjningsmagasin för att undvika översvämningar och bortspolade vägar vid extremt väder.

Följdfrågor

I detta avsnitt ges ett antal förslag till framtida insatser för att underlätta kommunernas planeringsarbete beträffande risker av översvämning, ras och skred samt i viss mån förväntade klimatförändringar.

Nedan ges förslag och ett antal idéer för det fortsatta arbetet inom sårbarhetsutredningen:

  • Tillförlitligt och bra dataunderlag är viktigt för att kunna genomföra meningsfulla karteringar och utredningar. I många kommuner finns idag inte höjddata av tillräcklig kvalitet. Att producera bra höjddata är dyr, men även att köpa data från Lantmäteriverket medför höga kostnader för avnämarna. Även olika höjdsystem används i Sverige är ett problem för karteringsinsatser. För att underlätta arbetet med kommunala/lokala risk- och sårbarhetsutredningar behövs alltså bättre och prismässigt mer överkomligare höjddata. Och hur dessa data kan produceras, distribueras och a-jour hållas bör debatteras.
  • Genomföra förebyggande åtgärder är lika viktigt än fler analyser och karteringsunderlag, anser ett stort antal kommuner. Kommunerna befinner sig dock på olika nivå vad gäller hantering av risker i sin planering, vilket gör att deras förslag till att genomföra åtgärder skiljer sig åt beroende på kommunernas egna förarbeten.

Bilaga B 15 SOU 2007:60

  • Ett antal kommuner anser att stödet av årligen 25 miljoner kronor för hela Sverige avseende förebyggande åtgärder mot ras/skred är för litet. En eventuell utökning bör diskuteras och naturligtvis motiveras.
  • Faktorer som begränsar kommuner att genomföra egna risk- och sårbarhetsanalyser kan vara avsaknad av både resurser och kompetenser. Förstärkning och stöd utifrån efterlyses av många kommuner. Här har länsstyrelserna och statliga verk en viktig roll att spela. Vilken roll och vilka stödmöjligheter som bör finnas eller byggas upp kan resoneras om.
  • Det finns fonder för utomlandskatastrofer, men inte för nationella katastrofer till följd av extremväder. En vidare diskussion om statliga stödbidrag för akuta insatser vid extremväder vore värdefull.
  • De regionala högriskområdena för både översvämningar och ras/skred är kända. En kombination av dessa högriskregioner och regioner med befolknings- det vill säga bebyggelsetillväxt, ger en indikation vilka regioner som i synnerhet bör riskanalyseras.
  • Riskområdena kan även kopplas till en analys av vilka svenska regioners och trakters ekonomiska bas är särskilt känsliga för störningar på grund av extrema klimat- och väderförhållanden t.ex. störningar av produktions- och transportförutsättningarna.
  • Det finns en rad kommuner som redan idag arbetar med mycket effektiva och innovativa planeringsmetoder. Dessa ”best pratice” metoder och insatser kan läggas till grund för råd och förbättringsförslag avseende andra kommuners planeringsarbete.
  • Avsaknaden av tydligare föreskrifter för nyexploatering och nybyggnation i översvämningshotade områden är en brist. Många kommuner efterfrågar klarare regler för detta dvs. vad ska vara tillåtit att bygga i vilka områden?

SOU 2007:60 Bilaga B 15

Bilagor

Följande 140 kommuner deltog i enkätundersökningen

Alvesta Hjo Malung Sollefteå Åtvidaberg Aneby Huddinge Mariestad Sollentuna Älvdalen Arboga Hudiksvall Mark Sorsele Älvkarleby Arvidsjaur Håbo Mjölby Staffanstorp Ängelholms Arvika Hällefors Mora Storuman Ödeshögs Bjuv Härjedalen Motala Strömsund Örebro Boden Härnösand Mullsjö Söderköping Örkelljunga Bollebygd Hässleholm Munkedal Sölvesborg Österåkers Bollnäs Högsby Mölndal Tanums Östhammar Borlänge Hörby Mönsterås Tierp Överkalix Botkyrka Höör Mörbylånga Timrå Övertorneå Boxholm Jokkmokk Nacka Torsby Bromölla Kalix Nordmaling Tranemo Degerfors Kalmar Norrtälje Tranås Eda Karlsborg Nybro Trollhättan Ekerö Karlskrona Nyköping Tyresö Eksjö Kil Nässjö Umeå Fagersta Kinda Orsa Uppsala Falkenberg Klippan Orust Vadstena Falköping Kramfors Oskarshamn Vallentuna Falu Kristianstad Ovanåker Vara Filipstad Kristinehamn Ragunda Vaxholms stad Gislaved Kungsbacka Ronneby Vetlanda Gnosjö Kungälv Rättvik Vimmerby Grums Köping Sala Vingåker Grästorp Landskrona Salem Vårgårda Gullspång Laxå Sandviken Vänersborg Göteborg Lerum Sigtuna Värnamo Hagfors Lidingö Skara Ydre Hallstahammar Lidköping Skellefteå Ånge Heby Ljusdal Skinnskatteberg Åre Hedemora Ludvika Skövde Åsele

Bilaga B 15 SOU 2007:60

Områden som täcks in i webbenkäten

Befintligt klimat

1) Har kommunen haft skador till följd av ras/skred, över-

svämningar?

2) Har kommunen beaktat översvämningsrisker och ras/skred-

risker i den kommunala planeringen?

3) Har kommunen genomfört egna översvämnings- och/eller

ras/skredkarteringar i befintlig och / eller kommande bebyggelse?

4) Har kommunen använd sig av Räddningsverkets översväm-

nings- och/eller stabilitetskarteringar i kommunens planeringsarbete?

5) Har karteringarna varit till stöd? 6) I vilken form används karteringen?

7) Har karteringen / karteringarna lagts in i kommunens GIS? 8) Finns det förslag på hur karteringarna kan förbättras?

9) Har den översiktliga karteringen följts upp med egna

analyser/karteringar?

10) Har kommunen sökt bidrag från Räddningsverket för att

genomföra förebyggande åtgärder med stöd av de översvämnings- och stabilitetskarteringar som gjorts?

11) Vilket stöd utifrån skulle kommunen behöva i sin planering

angående översvämnings- och ras/skredrisker?

Kommande klimatförändringar

1) Har hänsyn tagits till kommande klimatförändringar i den

kommunala planeringen

2) Kommer kommunen att planera med t.ex. förändrade

säkerhetsföreskrifter och säkerhetsmarginaler avseende översvämningar / ras och skred i framtiden?

3) Vilket stöd skulle kommunen behöva i den framtida pla-

neringen?

SOU 2007:60 Bilaga B 15

Intervjuguide vid telefonuppföljning av enskilda kommuner

  • Vad för slags skador har ni haft?
  • Vad var anledningen till att ni gjorde egna karteringar/följde upp Räddningsverkets karteringar? Varför har ni gått vidare med egna karteringarna, finns det några särskilda skäl? Teoretiska risker eller har det hänt nåt?
  • Har ni nåt exempel på egna karteringar, hur ni har gjort, hur mycket resurser har det tagit i anspråk? Hur gick ni tillväga? Hos vilken förvaltning låg ansvaret? Gjorde ni det själva? Har ni använt den, hur? Får vi ta del av det, ex på karta, GIS-uttag?
  • Om ni har sökt bidrag för åtgärd för att minska risken, vad är det för åtgärd?
  • Har Räddningsverkets/ era egna karteringar lagts in i kommunens GIS? Hur har det fungerat? Vad har fungerat bra, vad har fungerat mindre bra?
  • Förslag till förbättringar? Räddningsverkets karteringar, etc.
  • Vad för stöd behöver kommunen?, hur, på vilket sätt? I vilket skede i planeringen, öp, föp, dp, idp?

Statsbidrag till förebyggande åtgärder mot jordskred och andra naturolyckor

Räddningsverket ger sedan 1987 bidrag för permanenta förebyggande åtgärder i bebyggda områden mot naturolyckor, dvs. områden med risk för översvämning och ras/skred. Kommuner som utfört eller avser utföra förebyggande åtgärder kan söka bidrag från detta anslag. Räddningsverket, i samverkan med SMHI och SGI, efterfrågar värdering av flera lösningar för att kunna väga olika alternativa åtgärder mot varandra i syfte att bevilja bidrag till den åtgärd som löser problemet bäst och mest kostnadseffektivt. Om åtgärden ska prövas i miljödomstol blir ansökan vilande hos Räddningsverket i avvaktan på beslut från miljödomstolen. Därefter återupptas kommunens bidragsansökan av Räddningsverket. Räddningsverket får årligen in ansökningar kring 150 miljoner kronor per år och har 25 miljoner kr att fördela. Det kommer in fler ansökningar för åtgärder mot ras/skred än för översvämning. Drygt en tredjedel av kommunerna eller omkring ett 90-tal kom-

Bilaga B 15 SOU 2007:60

muner har sökt bidrag, vilket i omfattning stämmer väl överens med enkätens resultat. Drygt en tredjedel av de kommuner som har sökt bidrag av samtliga kommuner i Sverige har beviljats bidrag fler än fem gånger. Totalt sett, under perioden 1987

  • har drygt

500 projekt beviljats bidrag.

Allmänt

Med naturolycka avses i detta sammanhang skred, ras eller översvämning. I Sverige finns områden som på grund av läge, topografi och markens beskaffenhet utgör riskområden för jordskred, ras och översvämning. Sådana naturolyckor i befintlig bebyggelse medför stora kostnader för samhället. En stor del av bebyggelsen har tillkommit innan noggranna överväganden om riskerna för skred och översvämning blev vanliga i kommunernas fysiska planering. Till stöd för den kommunala riskhanteringen låter Räddningsverket utföra översiktliga karteringar av markens stabilitet i områden med befintlig bebyggelse samt i översvämningshotade områden.

Ansökan om statsbidrag för förebyggande åtgärder

Kommuner kan söka statsbidrag för förebyggande åtgärder mot naturolyckor som har utförts eller som planeras. Ansökan ska ställas till Räddningsverket och vara inlämnad senast 1 augusti. Ansökan görs på blankett som kan erhållas från Räddningsverket, eller hämtas på http://naturolyckor.srv.se. Kostnader som kan vara bidragsgrundande är exempelvis:

  • Förstärkande och översvämningsförhindrande åtgärder samt åtgärder som är en direkt följd av att kunna utföra dessa.
  • Fördjupad utredning som visar på behov av åtgärder och att åtgärderna genomförs, eller att utredningen visar på tillfredsställande förhållanden.
  • Kostnader för att pröva åtgärderna i Miljödomstol

SOU 2007:60 Bilaga B 15

För ansökan gäller

  • Ansökan ska i sin helhet inlämnas i två exemplar (för ras och skred) eller tre exemplar (för översvämning), senast 1 augusti. Om kommunen söker för fler objekt ska de prioriteras utifrån risksynpunkt. Om kommunen bedömer att åtgärden ska prövas i Miljödomstol kommer ansökan att bli vilande till dess att miljödom meddelats.
  • Bidraget är begränsat till max 80 procent av de hotade objektens värde
  • Bidrag kan beviljas med upp till 80 procent av de bidragsberättigade kostnaderna.
  • Bidrag ges enbart för åtgärder inom bebyggda områden dock ej för nyexploatering.

Till ansökan ska följande bifogas

  • Beskrivning och värdering av risken
  • Redovisning av de hotade objektens värde
  • Beskrivning av åtgärderna inklusive beräkningar, kartor och ritningar
  • Olika krav ställs på materialet beroende på om kommunen söker för åtgärder mot skred och ras eller åtgärder mot översvämning, se nedan.
  • Kommunens ställningstagande till om åtgärden ska prövas i

Miljödomstol.

  • Tidplan för åtgärdernas genomförande.
  • Kostnadsberäkning för åtgärderna. Om åtgärderna är utförda ska kostnaden redovisas genom kopior av verifikat.
  • Redovisning av åtgärdernas konsekvenser på omgivningen, vad gäller risk och miljö.

Bilaga B 15 SOU 2007:60

Om ansökan avser åtgärder mot skred och ras ska dessutom följande ingå

  • Den geotekniska utredningen ska i normalfallet omfatta nivån fördjupad utredningen enligt Skredkommissionens rapport 3:95 ” Anvisningar för släntstabilitetsutredningar”. Vid enklare förhållanden och små åtgärder kan detaljerad utredning vara tillräckligt.
  • Redovisning av beräknad säkerhet i beräkningssektioner före och efter förstärkning.
  • Redovisning av primärt och sekundärt skredriskområde.
  • För åtgärder där en långvarig funktionskontroll krävs ska ett program för kontroll och programansvarig redovisas.
  • För bergbranter krävs en bergteknisk utredning och analys av förutsättningar ör ras och vilka åtgärder som krävs för att säkerheten ska bli tillfredsställande.

Om ansökan avser åtgärder mot översvämning ska dessutom följande ingå

  • Redovisning av tidigare kända översvämningar och skadorna av dessa i det aktuella området.
  • Redovisning av statistisk återkomsttid för det flöde som åtgärderna ska skydda mot.
  • Vald återkomsttid ska ställas i relation till de hotade objektens värde.
  • Redovisning av översvämningsområde vid valt flöde.
  • Där översvämmningsskydd ska uppföras bör även markens stabilitet redovisas.
  • Vid stabilitetsproblem gäller samma krav på handlingar, beräkningar och redovisning som ovan ”Om ansökan avser åtgärder mot skred”.

Handläggningen av samtliga ärenden sker i samråd med myndighetsfunktionen hos SGI och SMHI. Under handläggningstiden sker normalt kommunbesök. Räddningsverket gör en samlad

SOU 2007:60 Bilaga B 15

bedömning av alla inkomna ansökningar och fördelar sedan anslaget till de objekt där högst risk föreligger för människors liv, hälsa och egendom samt ekonomiska konsekvenser av en olycka.

Om ansökan gäller en planerad åtgärd, lämnar Räddningsverket först ett preliminärt beslut. Räddningsverket fattar slutligt beslut efter att kommunfullmäktige beslutat om att ta emot bidraget och att utföra åtgärderna.

Räddningsverkets översiktliga översvämningskartering

Sverige drabbas nästan årligen av översvämningar med stora skador som följd. Genom fysisk planering och förebyggande åtgärder samt effektiva och relevanta räddningsinsatser under en akut översvämningssituation kan skadorna begränsas. Översiktliga översvämningskartor är ett hjälpmedel i detta arbete. Kartorna visar vilka områden som riskerar att hotas av översvämning vid höga flöden.

Räddningsverket tar sedan 1998 fram, karterar, översiktliga översvämningskartor längs delar av de större svenska vattendragen. För närvarande är ca 1 000 mil (ca 10 procent) av landets vattendrag prioriterade för kartering. (I januari 2006 är ca 700 mil karterade.) De översiktliga kartorna är avsedda för övergripande planering av räddningstjänstens arbete och som underlag för kommunens översiktplaner. Översvämningskarteringen omfattar naturliga flöden i både reglerade och oreglerade vattendrag. De rymmer inte flöden som uppkommit genom till exempel dammbrott och isdämningar.

Vad visar kartorna?

Kartorna visar vilka områden utmed vattendragen som riskerar att översvämmas. I bedömningen av detta utgår man från två olika slags flöden, dels det s k 100-årsflödet, dels beräknat högsta flöde.

  • 100-årsflödet visar med vilken sannolikhet en viss mängd vatten passerar en viss plats i ett vattendrag under en 100-årsperiod.
  • Beräknat högsta flöde är den största mängd vatten som kan förekomma i ett visst område.

Bilaga B 15 SOU 2007:60

Så produceras kartorna

Översvämningskartorna bygger på flödes-, bro- och dammuppgifter, kartinformation samt digitala höjddatabaser.

Produktionen av kartorna sker i tre moment:

  • Beräkning av de två flödena. 100-årsflödet beräknas via en statistisk analys av en lång serie mätningar av vattenföringen. Beräknat högsta flöde tas fram i enlighet med de riktlinjer den så kallade Flödeskommittén* har satt för dimensionering av dammar i riskklass I, det vill säga dammar som ger de värsta konsekvenserna om de brister. Beräkningen bygger på en systematisk kombination av alla kritiska faktorer, dvs. regn, snösmältning, hög markfuktighet och magasinsfyllning i reglerade vattendrag, som bidrar till ett flöde.
  • Beräkning av vattenstånd vid de två flödena längs vattendraget.

Här används en hydraulisk modell där vattendraget/älvsträckan beskrivs med hjälp av geomorfologi, det omkringliggande landskapets topografi, vattendragets egenskaper samt damm- och broritningar. Modellen kalibreras mot tidigare mätningar av vattenstånd och vattenföring. Därefter beräknas vattenståndet i sektioner tvärs över vattendraget.

  • Kartläggning av områden med risk för översvämning. Detta sker med hjälp av datorbaserade informationssystem, GIS**. Vattenstånd utmed hela vattendraget beräknas fram och med hjälp av en höjddatabas räknas de områden som riskerar att översvämmas fram.

* SMHI, Statens Vattenfallsverk (idag Vattenfall AB) och Kraftverksföreningen tillsatte 1985 den så kallade Flödeskommittén med uppgift att bland annat utarbeta förslag till riktlinjer för bestämning av dimensionerande flöden vid kraftverk- och regleringsdammar. Flödeskommittén upplöstes 1990. ** Geografiska informationssystem, GIS, är ett datorbaserat informationssystem med funktioner för inmatning, bearbetning, lagring, analys och presentation av geografiska data. Geografiska informationssystem används för att göra analyser, beräkningar och simuleringar.

Karteringen presenteras dels i en rapport med tryckta kartor där zoner som riskerar att översvämmas är markerade, dels som kartskikt på en cd-romskiva i ARC/INFO-, ArcView- och MapInfoformat för vidare bearbetning av användare vid kom-

SOU 2007:60 Bilaga B 15

muner, länsstyrelser med flera. Tanken är att skikten ska kopplas till lämplig karta, till exempel i skala 1:50 000, som visar var översvämningar kan ske och ge problem vid vägar, järnvägar, broar och bebyggelse. Kartskikten kan även kopplas till olika koordinatsatta register såsom riskområden för skred, fastighetsregister med antal boende, brunnar, avloppsreningsverk, industrier, miljöfarlig verksamhet, upplag med mera.

Faktaruta (källa NE): Flöde – ”vattentransporten i ett vattendrag genom ett avrinningsområde, men också vattenföringen per tvärsnittsarea” ” I vattendrag betecknar flöde även det högvattenflöde som orsakats av häftigt regn eller intensiv snösmältning.” Vattenstånd –” vattenytas höjd i förhållande till en fast punkt på strand el. föremål” Vattenföring – ”den volym vatten som, per tidsenhet, rinner fram genom ett tvärsnitt av t.ex. ett vattendrag, en rörledning eller ett grundvattenförande jordlager” ” Vattenföringen anges vanligen i m3/s.”

Användning

Översiktskartorna är avsedda för övergripande planering. Om kommunen eller någon annan avser att detaljplanera ett område som ligger inom översvämningszonerna, eller behöver underlag för byggnation i eller nära vattendrag, krävs bättre och mer detaljerade beräkningar av vattenstånd och en mer noggrann beskrivning av topografin i området., t ex nivåer på vägbanor och vallar.

Upphovsrätt

Räddningsverket har upphovsrätt till översvämningskarteringarna som skyddas av upphovsrättslagen (1960:729). Att mångfaldiga innehållet i rapporter och CD-skivor helt eller delvis, utan medgivande av Räddningsverket, är inte tillåtet.

Bilaga B 15 SOU 2007:60

Kontaktperson

Barbro Näslund-Landenmark, Räddningsverket, telefon 054-13 50 50.

Karterade vattendrag

Översiktliga översvämningskarteringar läggs ut kontinuerligt på http://naturolyckor.Räddningsverket.se. För närvarande finns ett fyrtiotal karteringar utlagda. Räddningsverket lägger ut karteringarna efter hand som de färdigställts och lämnats över till berörda kommuner. För närvarande (2006-01-18) pågår översiktlig översvämningskartering av åtta nya vattendrag: Piteälven, Skellefteälven, Fjällsjöälven, Tämnarån, Lyckeboån, Suseån, Tidan och Örekilsälven.

Befintliga översvämningskarteringar

Källa: www.raddningsverket.se (2006-01-18).

SOU 2007:60 Bilaga B 15

Alfabetisk lista över karterade vattendrag (2006-01-18)

Arbogaån

  • sträckan Ställdalen till Mälaren Byälven
  • sträckan från Glafsfjorden till utloppet i Vänern Dalälven - biflödet Lillälven samt Faluån
  • sträckan Åsendammen till mynningen i Dalälven, sträckan nedströms Amungen i Dalälven t.o.m. Runn i Lillälven, sträckan varpan t.o.m. Runn i Faluån

Delångersån

  • sträckan Dellensjöarna till utloppet i Bottenhavet Emån
  • Sträckan från Grumlan till Östersjön samt biflödet Silverån från Silverdalen Faxälven
  • sträckan från Ströms vattudal till utloppet i Ångermanälven Fyrisån
  • sträckan från Vattholma till utloppet i Mälaren Gavleån
  • inkluderande Storsjön, Jädraån från Kungsfors samt Hoån från Hofors

Gullspångsälven

  • sträckan Nordmarksälven från Nordmark till Knappforsen samt Prästbäckens gren till Storforsälven, sträckan Timsälven, Letälven och Gullspångsälven till Vänern. Sträckan Svartälven genom Karlskoga Göta älv och Nordre älv
  • sträckan Vänern till Kattegatt Hedströmmen
  • sträckan Uttersberg till mynningen i Mälaren Indalsälven
  • sträckan från Ånnsjön till utloppet i Bottenhavet, samt biflödet Järpströmmen från Järpströmmens kraftverk till sjön Liten

Kalixälven

  • sträckan Männikönsaari till mynningen

Bilaga B 15 SOU 2007:60

Klarälven -ä sträckan från Höljes till Karlstad

Kolbäcksån

  • sträckan från Bysjön till utloppet i Mälaren Lagan
  • sträckan Karlsfors till mynningen Lidan och Flian
  • Lidan, sträckan Hellestad till Vänern och Flian, sträckan Hornborgasjön till mynningen i Lidan Ljungan
  • sträckan från Rätanssjön till utloppet i Bottenhavet Ljusnan
  • sträckan Svegsjön till mynningen Motala ström
  • sträckan Vättern till Bråviken Moälven
  • sträckan Grannlåten i Norra Anundsjöån till Bottenhavet samt biflödet Södra Anundsjöån från Långsele

Mälaren Mörrumsån del 1

  • sträckan Helgasjön till Granö kraftverk Mörrumsån del 2
  • sträckan Hönshyltefjorden till mynningen i Östersjön Nissan
  • från utloppet av Vikaresjön till havet samt biflödet Kilan från Kinnared

Nyköpingsån

  • sträckan från Högsjö till mynningen Råån
  • sträckan från Sireköpinge till utloppet i Öresund Rönne å
  • sträckan från och med Västra Ringsjön till Kattegatt Stångån
  • sträckan från Brokind till utloppet i Roxen

SOU 2007:60 Bilaga B 15

Svartån

  • Hjälmaren − Eskilstunaån
  • sträckan från sjön Toften till Mälaren Svartån (Västerås)
  • sträckan Hörendesjön till Mälaren Svartån
  • längs Motala ström sträckan från Öringe till utloppet i Roxen Säveån
  • sträckan Alingsås till mynningen Tabergsån
  • sträckan från Vederydssjön till utloppet i Vättern Testeboån
  • sträckan från Åmot till utloppet i Bottenhavet Trosaån
  • sträckan Frösjön till utloppet i Östersjön Umeälven
  • sträckan Ajaure till mynningen Umeälven
  • sträckan Överuman till Storuman Vindelälven
  • sträckan Sorsele till Spöland Viskan
  • från sjön Mogden till mynningen Voxnan
  • sträckan från Gryckåns inflöde till sammanflödet med Ljusnan Vänern Västerdalälven del 1
  • sträckan Malung till sammanflödet med Österdalälven Västerdalälven del 2 - sträckan Fulunäs till Malung Ångermanälven (Åselegrenen)
  • sträckan Volgsjön till Bottenhavet Ätran
  • sträckan Vist till Kattegatt

Bilaga B 15 SOU 2007:60

Räddningsverkets översiktliga stabilitetskartering

Idag har många kommuner med osäkra markförhållanden tillgång till översiktlig information om förutsättningarna för skred inom bebyggda områden. Detta genom kartläggningar som startade i slutet av 70-talet.

1986 antog Riksdagen en proposition om ”förebyggande åtgärder mot jordskred och andra naturolyckor”. Räddningsverket fick där ansvaret för att ta fram översiktliga stabilitetskarteringar och fördela statsbidrag till förebyggande åtgärder mot naturolyckor i bebyggda områden.

Den översiktliga stabilitetskarteringen omfattar för närvarande endast slänter i ler- och siltområden.

Innehållet och tillförlitligheten hos de översiktliga stabilitetskarteringarna varierar eftersom metoderna förfinats med åren. Numer omfattar utredningarna en förstudie där man ringar in bebyggda områden där förutsättningar för skred kan finnas. Därefter görs en huvudstudie då man studerar markens topografi, jordart, närheten till vattendrag och grundvattenutströmning. Dessutom utförs geotekniska fältundersökningar med efterföljande överslagsberäkningar och befintligt geotekniskt material studeras.

Arbetet med att ta fram de översiktliga stabilitetskarteringarna pågår kontinuerligt. Vilka kommuner som står på tur att karteras avgörs av Räddningsverket i samråd med SGI:s myndighetsfunktion.

Syfte

En stor del av bebyggelsen har tillkommit innan noggranna överväganden om riskerna för naturolyckor blev vanliga. Till stöd för landets kommuner låter Staten genom Räddningsverket utföra översiktliga karteringar av risker för olika slags naturolyckor som ras, skred och översvämning.

Syftet med denna översiktliga kartering av stabilitetsförhållandena är att översiktligt kartlägga markens stabilitetsförhållanden i bebyggda områden. Karteringen visar på var det finns behov av att göra detaljerade stabilitetsutredningar eller där man bör göra en översyn av tidigare utredningar och eventuellt tidigare åtgärder på grund av att de inte följer Skredkommissionens anvisningar. Resultatet av karteringen skall utgöra ett stöd för länsstyrelse och

SOU 2007:60 Bilaga B 15

kommun om var skredrisker kan föreligga och utgöra underlag i den ordinarie riskhanteringen.

Karteringen utförs i två etapper. Etapp 1a omfattar kartering av jordartsförhållanden och topografiska förhållanden. Etapp 1b omfattar bedömning av stabilitetsförhållandena för rådande förhållanden.

Syftet med etapp 1a är att utifrån jordartsförhållanden och topografiska förhållanden ange:

  • vilka områden som har förutsättningar för skred och ras
  • vilka områden som saknar förutsättningar för skred och ras

Syftet med etapp 1b är att med stöd av utförda undersökningar, överslagsberäkningar och bedömningar inom områden med förutsättningar för skred och ras:

  • markera område som översiktligt ej kan klassas som tillfredsställande stabilt eller otillräckligt utrett, detaljerad utredning rekommenderas.
  • markera område där detaljerad utredning bedöms som speciellt angeläget.
  • markera område som tidigare klassats som tillfredsställande stabilt eller som har förstärkts men nu gällande anvisningar av Skredkommissionen ej följts. Översyn av tidigare utredningar och stabiliserande åtgärder rekommenderas.
  • markera område där översyn av tidigare utredningar och stabiliserande åtgärder bedöms som speciellt angeläget.
  • översiktligt identifiera områden där stabiliteten är tillfredsställande.

Den översiktliga stabilitetskarteringen har till syfte att översiktligt kartera stabilitetsförhållanden för mark som är bebyggd. Att utreda t.ex. vägars och järnvägars grundläggningssätt och stabilitet och kajers kondition, status och stabilitetshöjande effekt ingår ej i karteringsuppdraget.

Bilaga B 15 SOU 2007:60

Metod

Enligt Räddningsverkets metod kan en översiktlig stabilitetskartering indelas i två steg, dels en förstudie och dels en huvudstudie (etapp 1). Huvudstudien i sin tur består av två deletapper, etapp1a och etapp 1b.

Förstudien görs mycket översiktligt och i samråd med kommunen. Dess syfte är att avgränsa de områden som sedan skall behandlas i huvudstudien.

Huvudstudien, dvs. etapp 1, innebär att stabilitetsförhållandena för slänter innehållande jordlager bestående av lera, silt och sand i bebyggda områden karteras översiktligt. Om marken inte med säkerhet kan klassas som stabil i etapp1, bör man gå vidare och utreda stabilitetsförhållanden enligt etapp 2 och etapp 3.

De olika etapperna beskrivs kort nedan. Den översiktliga stabilitetskarteringen avser endast etapp1 (1a + 1b).

Etapp 1, Huvudstudie översiktlig stabilitetskartering är ett pågående riksomfattande arbete som utförs successivt kommun för kommun. Karteringen sker endast i bebyggda områden. Etapp 1 är indelad i två deletapper, etapp 1a och etapp 1b. I etapp1a karteras stabilitetsförhållandena översiktligt med avseende på jordart och topografi. Besiktningar i fält görs. I etapp 1b karteras stabilitetsförhållandena översiktligt utifrån fältundersökningar och överslagsberäkningar i särskilt utvalda sektioner. Bedömningar av tidigare utförda stabilitetsutredningar görs också.

Etapp 1 ger inga exakta svar om skredrisken. Karteringsmetodiken bygger på att med relativt enkla metoder fastställa om förutsättningar för ras och skred är uppfyllda samt med kompletterande fältinsatser och beräkningar att översiktligt klarlägga rådande stabilitetsförhållanden. Då karteringen är färdig, hålls presentations- och informationsmöten då karteringsresultatet redovisas för Länsstyrelse och kommun. Arbetet utförs av geotekniska konsultfirmor på uppdrag av Räddningsverket.

Om det inte är möjligt att klarlägga stabilitetsförhållandena med hjälp av den överslagsberäkning, som utförts i etapp 1b, eller om ett område ej kan klassas som tillfredsställande stabilt, krävs detaljerad stabilitetsundersökning (etapp 2). Om däremot resultatet av den överslagsberäkning som utförs i etapp 1b påvisar att stabilitetsförhållandena är tillfredsställande behöver ej detaljerad stabilitetsundersökning utföras för aktuellt markområde.

SOU 2007:60 Bilaga B 15

Etapp 2 omfattar detaljerad utredning eventuellt följd av fördjupad utredning, enligt Skredkommissionens anvisningar för släntstabilitetsutredningar, Rapport 3:95. Etapp 2 utförs inom markområden som har påträffats vid den översiktliga karteringen i etapp 1, där stabilitetsförhållandena ej kunnat klarläggas med överslagsberäkning eller ej kunnat klassas som tillfredsställande stabila. Dessa undersökningar finansieras av berörd kommun eller fastighetsägare.

Etapp 3 omfattar dimensionering och genomförande av förstärkningsåtgärder för markområden som vid detaljundersökningen visat sig ha otillfredsställande stabilitet, dvs. kompletterande utredning enligt Skredkommissionens anvisningar. Kommuner kan få statliga bidrag för vissa delar av de arbeten som utförs i etapp 3. Räddningsverket administrerar detta bidrag.

Kartredovisning

Karta 1a redovisar bl a en indelning i stabilitetszoner och karta 1b redovisar bl a en översiktlig bedömning av stabilitetsförhållandena inom stabilitetszon I (den minst stabila zonen av tre).

Bilaga B 15 SOU 2007:60

Karta 1 a

Karta 1 b

SOU 2007:60 Bilaga B 15

I etapp 1a delas inventeringsområden in i zoner med olika stabilitetsförutsättningar baserade på parametrarna jordart och topografiska förhållanden. Zonerna redovisas på karta 1a. Zonindelningen i stabilitetszon I, II och III kan betraktas som ”statisk”, dvs. påverkas inte av förändringar i t.ex. laster och hållfasthet. Kartan gäller så länge inga större förändringar i topografin görs.

  • Inom zon I finns förutsättningar för initiala spontana eller provocerade skred och ras.
  • Inom zon II finns inga förutsättningar för initiala skred eller ras, men zonen kan komma att beröras av skred och ras som initieras inom angränsande zon I.
  • Inom zon III saknas förutsättningar för skred eller ras eftersom lös jord inte förekommer inom zonen. Emellertid kan aktiviteter inom zonen ha negativ inverkan på stabiliteten i de angränsande zonerna.

Observera att karta 1a inte redovisar risken för skred och ras eftersom zonindelningen inte utgör något mått på säkerheten utan visar endast grundförutsättningarna – jordart och marklutning – för skred och ras.

I etapp 1b bedöms stabilitetsförhållandena genom att överslagsberäkning utförs i representativa beräkningssektioner. Karta 1b redovisar en bedömning av nuvarande stabilitetsförhållanden, så långt de är kända.

För att ett område ska kunna friskrivas gäller att Skredkommissionens anvisningar för släntstabilitetsutredningar, Rapport 3:95 skall vara uppfyllda.

Gul-färgat område på karta 1b avser områden där stabilitetsförhållandena tidigare har klassats som tillfredsställande och även områden som har förstärkts men där nu gällande anvisningar av Skredkommissionen ej följts fullt ut. I dessa områden rekommenderas en översyn av tidigare utredningar och stabiliserande åtgärder.

Orange-färgat område avser område som översiktligt ej kan klassas som tillfredsställande stabilt eller som otillräckligt utrett område. I dessa områden rekommenderas en detaljerad geoteknisk utredning för att fastställa markens stabilitet. Som kriterier för att ett område skall påföras orange färg är antingen att den kom-

Bilaga B 15 SOU 2007:60

binerade analysen ger ett värde på säkerhetsfaktorn som är lägre än 1,5 eller att den odränerade analysen ger ett värde lägre än 2,0 (värden enligt Skredkommissionens anvisningar 3:95 för en översiktlig utredning).

Kommentarer till Karta 1b

Det är en detaljerad stabilitetsutredningen som visar om eventuella förstärkande åtgärder behövs. Inom stora delar av de orangefärgade områdena kommer en detaljerad utredning sannolikt visa att förstärkande åtgärder ej är nödvändiga.

Områden där tidigare utförd utredning eller stabiliserande åtgärd är genomförd kan vara gul-markerade, med rekommendation om översyn av tidigare utredning eller åtgärd. För många av dessa områden behövs sannolikt inte så omfattande utredningsarbete genomföras för att få en bild av områdets stabilitet.

Ju mer noggrann undersökning desto lägre säkerhetsfaktor kan accepteras, se Skredkommissionens anvisningar Rapport 3:95, tabell 8:1

Övrigt

Förändrade förutsättningar som bortschaktning av massor, tippning av överskottsmassor, exploatering, tillbyggnad, släntjusteringar, erosion osv. samt nya undersökningar och ny kunskap i övrigt kan leda till att förhållanden som redovisas på såväl karta 1a som 1b måste uppdateras för att inte bli inaktuella.

Översiktlig stabilitetskartering utförs endast för bebyggda områden, vilket innebär att områden där ingen bebyggelse förekommer kan ha otillfredsställande stabilitetsförhållanden utan att det markerats med orange färg på karta 1b. Översiktlig stabilitetsutredning skall ej användas som underlag för någon form av exploatering.

SOU 2007:60 Bilaga B 15

Kommuner som är stabilitetskarterade

Källa: www.raddningsverket.se (2006-01-18).

Den färg som kommunen har avspeglar den metod som använts vid karteringen. Den metod som används idag är markerad med mörkgrön. Gamla karteringar håller på att uppgraderas till den nya karteringsmetoden. För närvarande (januari 2006) pågår översiktlig stabilitetskartering i Sollefteå, Kramfors, Härnösand och Sundsvalls kommuner.

Bilaga B 15 SOU 2007:60

Referenser

Boverket, ”Översvämningsfrågor i översiktsplaneringen. Regeringsuppdrag M2000/3961/R. Redovisning av hur översvämningsfrågorna hanteras i kommunernas översiktsplanering mot bakgrund av översvämningarna i Sverige år 2000 samt i vilken omfattning vissa byggnader skadades.” ”Översvämningen i Arvika hösten 2000”, KommunTeknik, Arvika Kommun, www.arvika.se Räddningsverkets översiktliga karteringar m.fl. uppgifter har hämtats från Räddningsverkets hemsida: www.raddningsverket.se

Telefonintervjuer

Arvika kommun Boden kommun Falu kommun Göteborgs Stad Marks kommun Ödeshög kommun Överkalix kommun

SOU 2007:60 Bilaga B 15

Underbilaga

Räddningsverkets förtydliganden och kommentarer till Inventering av kommunernas hantering av översvämning, ras och skred

Inregia AB januari 2006

Rättelser

Sid. 43: Räddningsverket tillsammans med SGI och Göteborgs stad har gjort en skredriskkartering för Göta Älv (enbart bebyggda områden) västra stranden mellan Angered och Tingstad som blev klar hösten 2005. Sid. 60: Totalt sett, under perioden 1987

  • har ca 300 projekt

beviljats bidrag.

Förtydliganden och kommentarer

Förtydliganden till kartorna på sidorna 11 och 12

Kartorna på sidorna 11 och 12 lämnar utrymmen för felaktiga tolkningar och slutsatser.

Alla kommuner som är karterade har färgats, dvs. 154 stycken är berörda av en översiktlig översvämningskartering och 151 stycken av översiktlig stabilitetskartering. Mängden av kommuner som har karteringar är bara delvis samma som den mängd av kommuner som besvarat enkäten.

Bilaga B 15 SOU 2007:60

I enkätsvaren har 42 kommuner svarat att de använder översvämningskarteringen och 27 kommuner använder stabilitetskarteringen. Dessa siffror grundar sig på de 136 kommuner som besvarat enkäten och inte på den totala mängden karterade kommuner. Vi menar att redovisningssättet, kartorna på sid. 11 och 12, inte ger en korrekt bild av i vilken utsträckning karteringarna används eftersom de kommuner som besvarat enkäten bara delvis är de samma som är karterade.

Kännedom om de översiktliga karteringarna

Enkäten har sänts till kommunernas registrator för att sedan vidarebefordras till en handläggare att besvara frågorna. Oftast är de här frågorna koncentrerade till ett fåtal personer på kommunen. Om enkäten besvarats av någon annan än den som arbetar med frågorna kan vetskapen om karteringarna vara begränsad. Kännedom om översvämningskartering respektive stabilitetskartering kan dessutom ligga på olika personer.

Ansvar att kartlägga och göra undersökningar, staten/kommun/enskild

En stor del av bebyggelsen i vårt samhälle har tillkommit innan noggranna överväganden om riskerna för naturolyckor blev vanliga. Efter skredet i Tuve 1977 beslutade regeringen att översiktliga

Sveriges kommuner

290 st

Kommuner som besvarat enkäten

136 st

Karterade kommuner

ca 150 st

Kommuner som har kartering och besvarat enkäten

SOU 2007:60 Bilaga B 15

karteringar med avseende på skredrisker i bebyggda områden skulle utföras i de mest utsatta kommunerna. 1987 kom propositionen ”Förebyggande åtgärder m.m. mot jordskred och andra naturolyckor”. Där beskrevs hur ansvar för frågorna skulle fördelas mellan staten, kommunen och den enskilde fastighetsägaren och att staten skulle fortsätta bekosta översiktliga stabilitetskarteringar. Riskhantering är primärt en kommunal uppgift, men när det gäller risker som översvämningar, ras och skred krävs det specialkompetens som inte alltid finns tillgänglig i kommunerna. Staten, genom Räddningsverket, hjälper därför kommunerna att översiktligt identifiera bebyggda områden där riskerna för översvämning och ras och skred kan finnas. Detta görs genom översiktliga karteringar. De översiktliga karteringarna visar på områden där det finns risk för översvämning eller ras/skred och där kommunen bör gå vidare med detaljerade studier.

I inventeringen är det en mängd kommuner som efterfrågar stöd till mer förfinade modeller och karteringar samt stöd till utredningar av mer detaljerad nivå. Önskemål om sammankoppling av översvämningskartering med geotekniska undersökningar i samband med erosionsproblem har också angetts. På det sätt som ansvarsfördelningen ser ut i dag ligger detta ansvar på kommunal nivå.

Kartornas noggrannhet och tillförlitlighet

Flera kommuner har svarat att de anser att översvämningskartorna är för grova och att de inte är tillförlitliga med avseende på den höjddatabas som använts vid kartornas framställan.

I framställningen av översvämningskartorna används den nationella höjddatabasen i de hydrauliska modellerna. Utmed vattendraget kalibreras modellen mot kända vattenstånd i en mängd punkter. Detta gör att karteringens noggrannhet i höjd är någon eller några decimeter vid kalibreringspunkterna. De översiktliga översvämningskarteringarna är avsedda som underlag i kommunernas översiktliga fysiska planering, för räddningstjänstens planering av räddningsinsatser och handlingsprogram för förebyggande åtgärder. Vattendragsmodellen till de översiktliga översvämningskarteringar kan också användas i ett operativt skede för att göra bedömningar och insatsplanering samt för att prognostisera vad en fortsatt ökning av nederbörd, vattenstånd och flöden kan innebära.

Bilaga B 15 SOU 2007:60

Noggrannheten för de översiktliga stabilitetskarteringarna följer Skredkommissionens riktlinjer för geoteknisk besiktning och överslagsberäkning för befintlig bebyggelse.

Vid arbete med kommunernas detaljplaner eller i samband med bygglov är de översiktliga karteringarna inte tillräckliga utan detaljerade karteringar/utredningar behöver som regel genomföras.

Behov av stöd och bidrag till förebyggande åtgärder

Inventeringen visar att kommunerna efterfrågar kompetensstöd, rådgivning, analysstöd samt stöd för att söka bidrag, hjälp med riskanalyser och riskbedömningar från sakkunniga myndigheter och oberoende experter.

Detta är något som också framkommer i ansökningarna om statsbidrag till förebyggande åtgärder mot naturolyckor. De kommuner som är mest utsatta för naturolyckor kan oftast hantera frågorna på ett bra sätt genom den erfarenhet, kunskap, rutin och organisation de byggt upp kring problemen och åtgärder. De vet också oftast vad som krävs för att söka statsbidrag. Dessa kommuner är oftast bara i behov av expertstöd i särskilda situationer.

Andra kommuner är mycket trevande i sitt arbete. Personal som arbetar med frågorna saknar ibland stöd för frågorna och för kostnaderna för att genomföra tillräckliga utredningar för att fastställa problemets storlek. Dessa kommuner är i stort behov av stöd, rådgivning och expertis.

Oftast är de här frågorna koncentrerade till ett fåtal personer på kommunen. Detta innebär att om personen är intresserad av, har kunskap om och driver frågorna på ”rätt sätt” kan de få ganska stor genomslagskraft.

I Räddningsverkets arbete med att behandla bidragsansökningarna ingår en tät kontakt med sökande kommuner. Tillsammans med myndighetsfunktionen hos SGI och SMHI besöks de flesta av de sökande kommunerna. Vid besöket studeras problemområdet i fält och ansökan med tillhörande utredningar diskuteras för att få fram den optimala åtgärden. Vid detta möte är det brukligt att även kommunens konsult deltar.

Kommunerna lägger ner mycket tid och resurser på att utreda, analysera och ta fram åtgärdsförslag som Räddningsverket i samarbete med SGI och SMHI värderar. De senaste åren har ansökningarna om statsbidrag till förebyggande åtgärder varit

SOU 2007:60 Bilaga B 15

ca 160 miljoner kronor per år. Det anslag som finns att fördela har sedan 1986 varit 25 miljoner kronor per år. Räddningsverket gör en samlad bedömning av alla inkomna ansökningar och fördelar sedan anslaget till de objekt där högst risk föreligger för människors liv, hälsa och egendom samt ekonomiska konsekvenser av en olycka. Många kommuner får avslag på sin ansökan på grund av det begränsade anslaget och många får bara bidrag för någon del av åtgärderna i taget.

Myndighetssamverkan

I inventeringen sid. 43 efterlyser Göteborgs stad samordning mellan myndigheter som arbetar med angränsande frågor vad gäller översvämning och ras/skred. Ett samarbete mellan Naturvårdsverket och Räddningsverket pågår då det gäller förorenad mark som dessutom är skredkänslig. Räddningsverket behandlar för närvarande två ansökningar om statsbidrag till förebyggande åtgärder mot naturolyckor där samverkan mellan myndigheterna pågår. I vårt arbete med statsbidrag till förebyggande åtgärder har vi dessutom ett bra samarbete med myndighetsfunktionerna hos SGI och SMHI. I behandlingen av bidragsansökningarna bistår de som oberoende granskare av de tekniska handlingarna i ansökningarna.

Behov av kunskap för att tolka karteringarna

Till Räddningsverkets karteringar hör rapporter där bakgrundsfakta angående karteringarna finns att tillgå. Dessa beskrivningar har vissa tekniska delar som kräver viss bakgrundskunskap och kan därför vara svåra att ta till sig. Några av kommunernas svar till inventeringen pekar på att den som besvarat enkäten inte har full kunskap om karteringen.

Kommunal medverkan vid framställning av karteringarna

Inventeringen visar att kommuner efterfrågar ökat samarbete och remissförfarande i samband med karteringarna och att karteringen bör nyttja kommunernas primärdatabaser.

Bilaga B 15 SOU 2007:60

Inför karteringar tillsänds aktuella kommuner information om karteringen och dess syfte. Kommunerna ombeds också ställa befintligt material till karteringens förfogande t.ex. i form av utredningar, mätningar, ritningar, digitala primärkartor m.m. Sådana uppgifter är indata till modellerna och behövs för att karteringen ska få så hög tillförlitlighet och noggrannhet som möjligt. Är kommunerna förhindrade att låna ut sina digitala databaser för karteringen återstår bara den nationella höjddatabasen att använda.

Fortsatt arbete kring karteringar

Ökad kunskap och erfarenhet gör att karteringsmetoderna ständigt förbättras och förfinas. De kommuner som först stabilitetskarterades genomgår nu en omkartering och uppgradering till den karteringsmetod som används idag. Det finns ständigt ny kunskap och teknik som ska arbetas in i metoderna för kartering.

Inventeringen visar att karteringarna är okända för många. Inventeringen visar också på kommunernas behov bland annat i form av stöd att tolka karteringar, göra konsekvensbedömningar, tydligare redovisningar, den visar också behov av rådgivning och kompetensstöd. Dessa synpunkter är något som Räddningsverket tar till sig och måste arbeta vidare med för att förbättra.

Allteftersom kunskapen om klimatförändringen ökar kan också karteringsmetoderna förändras och anpassas till de klimatscenarier som tagits fram.

Avdelningen för olycksförebyggande verksamhet

Mette Lindahl Olsson (enhetschef)

Bilageförteckning B

Vägverkets rapport till Klimat- och sårbarhets- utredningen

  • gruppen transporter

Vägverket

................................................................ Bilaga B 1

Klimat- och sårbarhetsutredningen

  • Påverkan på

järnvägssystemet

Banverket

................................................................ Bilaga B 2

Underlag för Klimat- och sårbarhetsutredningen (M 2005:03) om sjöfartssektorn

Sjöfartsverket

........................................................... Bilaga B 3

Redovisning av sårbarhetsanalys inom flygsektorn

Luftfartsverket och Luftfartsstyrelsen

............................. Bilaga B 4

Elektronisk kommunikation

  • Tele- och datakommunikationssystem

Möjlig påverkan av förändrade klimat- och väderbetingelser i ett längre perspektiv Post- och telestyrelsen

............................................... Bilaga B 5

Rapport för Klimat- och sårbarhetsutredningen från Teracom AB

  • Radio- och TV-distribution

Teracom AB

............................................................. Bilaga B 6

Konsekvenser för Svenska Kraftnäts anläggningar p.g.a. klimatförändringar

Svenska Kraftnät

....................................................... Bilaga B 7

Bilageförteckning B SOU 2007:60

Klimat- och sårbarhetsutredningen, elförsörjning i Sverige

Svensk Energi

...........................................................Bilaga B 8

Klimatet och dammsäkerheten i Sverige

Arbetsgruppen om dammsäkerhet

................................Bilaga B 9

Höga flöden i Umeälven i ett framtida förändrat klimat

  • rapport till Elforsk och Klimat- och sårbarhetsutredningen SMHI

....................................................................Bilaga B 10

Analys av värme- och kylbehov för bygg- och fastighetssektorn i Sverige

IVL Svenska Miljöinstitutet

........................................Bilaga B 11

Fjärrvärme

Svensk Fjärrvärme AB

...............................................Bilaga B 12

Dricksvattenförsörjning i förändrat klimat

  • Sårbarheter för klimatförändringar och extremväder, samt behov av anpassning och anpassningskostnader Arbetsgruppen för dricksvatten

...................................Bilaga B 13

Översiktlig sårbarhetsanalys för översvämning, skred, ras och erosion i bebyggd miljö i ett framtida klimat

Arbetsgruppen för översvämning, ras, skred och kusterosion

............................................................Bilaga B 14

Inventering av kommunernas hantering av över- svämning, ras och skred

Inom den kommunala planeringsprocessen Inregia AB

.............................................................Bilaga B 15

SOU 2007:60 Bilageförteckning B

Klimatförändringarnas inverkan på allmänna avlopps- system

  • Problembeskrivning, kostnader och åtgärdsförslag

Arbetsgruppen för va-system

...................................... Bilaga B 16

Byggnader i förändrat klimat

Bebyggelsens sårbarhet för klimatförändringar och extrema väder exkluderat översämningar, ras och skred samt dagvatten Boverket

............................................................... Bilaga B 17

Svenskt skogsbruk möter klimatförändringar

Skogsstyrelsen

........................................................ Bilaga B 18

Effekter av ett förändrat klimat på skogen och implikationer för skogsbruket

Institutionen för Sydsvensk skogsvetenskap, Sveriges lantbruksuniversitet, Alnarp, Arbetsrapport 34

............... Bilaga B 19

Klimatförändringarnas inverkan på drivning och logistik i skogsbruket

Skogforsk

.............................................................. Bilaga B 20

Vegetationsbrand 2020, 2050 och 2080

Räddningsverket med stöd av SMHI och SLU

................ Bilaga B 21

Omvärldsanalyser och skogsnäringens utveckling. Skogsnäringens utveckling

  • strukturomvandling, rationalisering, internationell konkurrens, efter- frågan på olika skogsprodukter inklusive bio- bränslen (2020 med utblick mot 2050 och 2080)

Skogsindustrierna

................................................... Bilaga B 22

Modellering av vegetationsförskjutningar i Sverige under framtida klimatscenarier

Lunds universitet, Centrum för geobiosfärsvetenskap, Institutionen för naturgeografi och ekosystemanalys

........ Bilaga B 23

Bilageförteckning B SOU 2007:60

Bedömningar av klimatförändringars effekter på växtproduktion inom jordbruket i Sverige

Sveriges Lantbruksuniversitet

.....................................Bilaga B 24

Klimatförändringarnas påverkan på markavvattning och bevattning

Jordbruksverket

.......................................................Bilaga B 25

Klimateffekter på svenskt fiske

Fiskeriverket

...........................................................Bilaga B 26

Rennäringen

Klimat- och sårbarhetsutredningen

..............................Bilaga B 27

Naturbaserad turism och klimatförändring

ETOUR

.................................................................Bilaga B 28

Öland

  • Turism, algblomning och klimatförändring

En fallstudie av 3 klimatscenariers ekonomiska effekter på turismen till Öland på 2020-talet Resurs AB

..............................................................Bilaga B 29

Biologisk mångfald och klimatförändringar

Vad vet vi? Vad behöver vi veta? Vad kan vi göra? Centrum för Biologisk Mångfald

..................................Bilaga B 30

Klimatförändringar och resiliens

  • Underlagsrapport till Klimat- och sårbarhetsutredningen Environmental Change Institute, Oxford University Centre for the Environment Beijerinstitutet för ekologisk ekonomi, Kungliga Vetenskapsakademien centrum för tvärvetenskaplig miljöforskning (CTHM), Stockholms universitet Institutionen för Systemekologi, Stockholms universitet Stockholm Resilience Centre, Stockholms universitet

......Bilaga B 31

SOU 2007:60 Bilageförteckning B

Klimatförändringars påverkan på ytvattenkvaliteten

Sveriges Lantbruksuniversitet

..................................... Bilaga B 32

Klimateffekter på Östersjön

  • resultat från ett

seminarium

Naturvårdsverket och Klimat- och sårbarhets- utredningen

........................................................... Bilaga B 33

Hälsoeffekter av en klimatförändring i Sverige

En nationell utvärdering av hälsokonsekvenser hos människa och djur. Risker, anpassningsbehov och kostnader Arbetsgruppen för hälsa

............................................ Bilaga B 34

Anpassningsåtgärder i andra länder

Klimat- och sårbarhetsutredningen

.............................. Bilaga B 35

Bilaga B 16

Klimatförändringars inverkan på allmänna avloppssystem

  • Problembeskrivning, kostnader och åtgärdsförslag

Svenskt Vatten, Hans Bäckman Göteborg Vatten, Henrik Kant Malmö VA-verk, Ulf Thysell Försäkringsförbundet, Staffan Moberg

Underlagsrapport utarbetad för Klimat- och sårbarhetsutredningen, 2007-05-31

Bilaga B 16 SOU 2007:60

SOU 2007:60 Bilaga B 16

1 Inledning

De scenarier som presenteras om klimatförändringar kommer att påverka våra tätorters förmåga att avleda dagvatten och dränera bebyggelsen. Omfattningen på de klimatrelaterade problemen kommer att bero på vilket scenario som blir verklighet och hur snabbt som klimatförändringen sker.

Utbyggnaden av våra samhällen har präglats av de förutsättningar som varit gällande under de tidsperioder när utbyggnaden skett. Såväl samhällsstruktur, bebyggelse och avloppssystem har en lång omsättningstid varför förtida ombyggnader och förstärkningar på grund av klimatförändringar kan komma att kosta stora belopp. Vissa konsekvenser av klimatförändringar kan vara lättare att anpassa sig till än andra.

Vid betraktande av konsekvenser och anpassningsförslag för avloppssystemen till klimatförändringar är det lämpligt att ha två perspektiv:

  • Vid nybyggelse: Planera vid nybebyggelse så att problem ej uppstår
  • I befintlig bebyggelse: Identifiera problem och möjliga åtgärder i befintlig bebyggelse på kort och lång sikt

2 Systembeskrivning

Den samlade längden av de allmänna vatten- och avloppsledningsnäten i Sverige uppgår till ca 173 000 km vilket motsvarar ca 4,3 varv runt ekvatorn. De allmänna avloppssystemen svarar för ca 60 % av dessa ledningar, dvs. ca 102 000 km. Detta motsvarar ca 2,5 varv runt ekvatorn. Begreppet ”avloppsledningsnät” omfattar både spillvattenförande ledningar och dagvattenledningar.

Ansvaret för de allmänna avloppssystemen ligger på den kommunala VA-huvudmannen och omfattar ledningarna inom fastställda verksamhetsområden fram till förbindelsepunkten till abonnenterna. Förbindelsepunkten ligger normalt vid tomtgränsen. Innanför förbindelsepunkten ligger ansvaret på respektive fastighetsägare. Längden på servisledningar kan grovt uppskattas till

SOU 2007:60 Bilaga B 16

ca 20

  • % av det allmänna vatten- och avloppsledningsnätet, dvs. totalt ca 1 varv runt ekvatorn.

Det allmänna VA-ledningsnäten räcker ca 4,3 varv runt ekvatorn.

Nyanskaffningsvärdet för det allmänna vatten- och avloppsnätet kan uppskattas till storleksordningen 400 miljarder kronor.

Utbyggnaden av avloppssystemen startade i de större städerna i slutet av 1800-talet. De flesta städer och samhällen hade påbörjat utbyggnaden av avloppssystemen i början av 1900-talet, se figur nedan.

Bilaga B 16 SOU 2007:60

Tidsperiod för den första anlagda avloppsledningen i städer och samhällen uppdelat på olika storleksklasser, SKTF 1952.

Inom samhällena fortsatte utbyggnaden gradvis och allt fler bebyggda tomter försågs med avloppsledningar. I nedanstående figur visas den procentuella andelen av bebyggda tomter som var försedda med underjordisk avloppsledning resp. WC. Där framgår att det 1947 saknades WC för mellan ca 20

  • % av de bebyggda tomterna. Motsvarande siffror var för 1957 mellan ca 5
  • %.

Procent av bebyggda tomter försedda med underjordisk avloppsledning resp. WC 1947 och 1957 som funktion av tätorternas invånarantal. (SKTF-statistik)

SOU 2007:60 Bilaga B 16

I figuren nedan visas längden på de allmänna avloppsledningsnäten under olika tidsperioder. Ledningsnätens längd började öka kraftigt från ca 1950-talet i takt med övrig samhällsutbyggnad. Den dramatiska ökningen i antal km ledningar beror också på att man från ca 1950-talet övergick från det kombinerade ledningsnätet med en avloppsledning för spill och dagvatten till det duplikata avloppsnätet där spill- och dagvatten avleds i olika ledningssystem. Därmed anlades i princip dubbelt som mycket ledningslängd per längd ledningsgrav.

Under den intensiva utbyggnadsperioden för bostäder under 1960

  • följde även en kraftig utbyggnad av VA-näten. Avloppsledningsnäten växte då med i snitt ca 3 000 km per år.

I diagrammet framgår även att avloppsledningsnätet under de senaste 10 årsperioden vuxit med storleksordningen 1 000 km per år. Denna siffra är något osäker då det saknats nationell VAstatistik från statistikåret 1997 fram till 2005. Uppskattningen av ledningslängder 2005 är utförd genom extrapolering av Driftstatistik som insamlats via Svenskt Vattens webbaserade statistiksystem VASS.

Bilaga B 16 SOU 2007:60

Total längd avloppsledningar under olika år

Det befintliga avloppsnätet består till ca 70

  • % av betongrör. Vid nyanläggning av avloppsledningar idag är dock olika typer av plaströr det dominerande rörmaterialet.

Tre systemtyper för avloppsnät

Avloppssystemet för avledning av spill, dag och dräneringsvatten har skett efter olika principer under olika tidsperioder. Man kan översiktligt särskilja tre olika systemtyper för avloppsledningsnät:

SOU 2007:60 Bilaga B 16

Kombinerat system: Spill-, dag och dräneringsvatten avleds i en gemensam ledning. Bräddavlopp är en del av systemfunktionen.

Duplikatsystem: Spill- och dagvatten avleds i olika avloppssystem. Dräneringsvattnet kan avledas till spill eller dagvattensystemet.

Separatsystemet: Spillvattnet avleds i eget avloppssystem. Dagvatten hanteras lokalt (LOD) eller avleds i diken. Dräneringsvattnet kan avledas till spillvattenledningen, hanteras tillsammans med dagvatten eller avledas i egen dräneringsledning.

Skifte från kombinerat till duplikatsystem

Utbyggnaden av avloppssystemen utfördes i huvudsak enligt det kombinerade systemet fram till 1950-talet och det duplikata avloppssystemet har sedan mitten av 1950-talet varit det förhärskande systemet.

Under 1960- och 1970-tal beslöt Koncessionsnämnden och Vattendomstolen i samband med fastställelse av utsläppsvillkor för reningsverk att även en separering skulle genomföras för befintliga kombinerade avloppssystemen. Under 1970-talet växte emellertid insikten om att kostnaderna för en separering skulle bli mycket höga och man ifrågasatte om miljönyttan stod i proportion till kostnaderna. Det hade också förts fram alternativa metoder för att minska olägenheterna med de kombinerade systemen, såsom avlastning av avslutna ytor och utjämning av flödestoppar genom utbyggnad av s.k. utjämningsmagasin.

1978 beslutade därför Naturvårdsverket att öppna för en omprövning av separeringsvillkoret (Naturvårdsverket 1978) där kommunerna gavs möjlighet att ansöka om att istället göra en s.k. Saneringsplan för ledningsnäten, (Naturvårdsverket 1983). Länsstyrelserna skulle därefter godkänna dessa saneringsplaner.

I figuren nedan visas att de befintliga avloppsledningarna 2005 består till ca 8 % av kombinerade ledningar. Om man ställer dessa i relation till enbart de spillvattenförande ledningarna utgör de kombinerade ledningarna ca 12 %.

Bilaga B 16 SOU 2007:60

Fördelning mellan olika typer av avloppsledningar, Svenskt Vatten VASS Drift 2005

Det är emellertid stor variation mellan omfattningen på det kombinerade ledningsnätet mellan olika kommuner. I Svenskt Vatten VASS Drift 2005 uppgav ca 30 % av kommunerna (66 av 194 kommuner) att avloppsnätet delvis består av kombinerade delar.

Detaljerade systembeskrivningar av avloppssystem på privat och allmän mark

I det följande visas principskisser för olika typer av uppbyggnader av avloppssystemen som tillämpats under olika byggelseperioder. Det är mycket viktigt att ha en helhetssyn omfattande både de privata och allmänna avloppsledningarna för att effektiva åtgärdsförslag skall kunna föreslås. Likaså framgår att källarbebyggelse av naturliga skäl är mer utsatta för översvämningsrisker än källarlös bebyggelse.

Även om skisserna visar på renodlade systemtyper så kan det förekomma att avloppssystemen i ett område kan bestå av kombinationer av nedanstående varianter.

Kombinerade avloppssystem

Fram till början av 1950-talet dominerade det kombinerade ledningsnätet. I ett kombinerat avloppssystem avleds dag-, dränerings- och spillvatten i samma ledning. Till det kombinerade systemet hör även bräddavlopp för att skydda lågt liggande bebyggelse vid kraftig nederbörd. De kombinerade systemen finns av naturliga

SOU 2007:60 Bilaga B 16

skäl i huvudsak i städernas centrala och äldre bebyggelseområden. Systemet innebär översvämningsrisk för lågt belägna källare.

Det kombinerade avloppssystemet med gemensam avledning av spill, dag och dränvatten.

Separatsystem

Separatsystemet började tillämpades i villaområden i huvudsak under början av 1900-talet för att reducera anläggningskostnaderna i städernas ”egna hemsområden”. Här är det av största vikt att exempelvis takvatten ej leds ned till dräneringssystemet eftersom detta nedför att takvattnet leds till spillvattenledningen. Likaså måste diken för avledning av dagvatten hållas under uppsikt så att dessa med tiden inte blir igenfyllda.

Separat systemet där dagvattnet avleds i diken. Dränering till spillvattenledningen.

Bilaga B 16 SOU 2007:60

Duplikat system med dränering till spill

Duplikatsystemet blev det dominerande avloppssystemet från 1950-talet. Dräneringssystemet anslöts av höjdskäl normalt till den lägst belägna spillvattenledningen. Under ca 1970

  • ifrågasattes dräneringsvattenanslutningen till spill då man önskade minska flöden av s.k. tillskottsvatten till reningsverken.

Duplikat system där dräneringen ansluter till den lägst belägna ledningen, spillvattenledningen.

Duplikat system där dräneringen ansluts med självfall till dagvattenledningen

Denna lösning fungerar väl för källarlösa hus där höjdsättning av hus och gata gör att en överbelastad dagvattenledning ej kan drabba fastigheten. För lågt belägna dräneringssystem till fastigheter med källare finns en risk att dräneringssystemet kan belastas med bakåtströmmande dagvatten. Systemet förutsätter att vissa lågt belägna källarmurar skall tåla att stå under kortvarig dämning. I en gemensam skrivelse från Statens Planverk och VAV (numera Svenskt Vatten) från 1986 redogjordes för problematiken kring ”Husgrundsdräneringars anslutning till allmän avloppsledning”. Där varnade man för att i byggnadslov ge dispenser för detta anslutningssätt såvida man ej vidtog särskilda åtgärder till skydd mot skador vid uppdämning.

SOU 2007:60 Bilaga B 16

Duplikat system där dräneringen ansluter till dagvattenledningen.

Spygatt från garagenedfarter anslutna till dag- eller kombinerad ledning

Denna utformning kan medföra problem vid mycket kraftig nederbörd. Översvämning av källare kan ske genom att stora flöden leds ned mot garageporten och det kan finnas risk att spygatten ej kan avbörda flödena. Situationen förvärras givetvis om den allmänna avloppsledningen är överbelastad vilket gör att avledning ej kan ske ut från fastigheten eller att bakåtströmning sker från den allmänna ledningen.

Garagenedfart med spygatt ansluten till dagvattensystemet.

Bilaga B 16 SOU 2007:60

Duplikatsystem med pumpning från lågt belägna dränvattenledningar till dag

För att undvika skador vid uppdämning i dräneringssystemet i duplikata system där dräneringen skall anslutas till dagvattensystemet kan pumpning av dräneringsvattnet behöva göras av höjdskäl, huset t.v. i figuren nedan. I de fall höjdsättningen så medger kan dräneringen, utan risk för bakåtströmning, anslutas till med självfall till dagvattensystemet, huset t.h. i figuren nedan.

Duplikat system med dränering avsluten till dagvattensystemet utan risk för bakåtströmning till dräneringen.

Det pågår sedan 10

  • år lite av ett ”systemskifte” vad gäller dagvattenhanteringen. Det blir allt vanligare att man i nybyggnadsområden och även i vissa befintliga områden försöker minska mängden dagvatten som behöver avledas i ledningssystem, se vidare ”En långsiktigt hållbar dagvattenhantering” (Svenskt Vatten 2004c).

SOU 2007:60 Bilaga B 16

Schematisk skiss över olika typer av långsiktigt hållbar dagvattenhantering.

Denna teknik bygger på erfarenheter som gjorts vad gäller lokala dagvattenlösningar under årens lopp. Syftet är att minimera de avledda dagvattenflödena, behålla grundvattenbalansen inom bebyggelse områdena och göra bebyggelseområdena mycket tåliga mot kraftig nederbörd.

En minskning av avledda dagvattenflöden minskar föroreningsbelastningarna på recipienten. En lokalt inriktade dagvattenhanteringen med stora inslag av öppna lösningar gör det möjligt att tillsammans med en genomtänkt höjdsättning av hela bebyggelseområdet minimera risken för översvämningar. Dessa lösningar medför också goda förutsättningar att möta en förändrad nederbörd till följd av klimatförändringar. De estetiska värdena för dessa bebyggelseområden upplevs också som mycket positivt.

Exempel på lokalt omhändertagande av dagvatten, LOD, på privat mark.

Bilaga B 16 SOU 2007:60

Denna typ av avloppssystem förutsätter att dag- och dräneringsfrågorna kommer in mycket tidigt i planeringsprocessen och att vattnets förutsättningar får bli styrande för bebyggelseplaneringen.

Förnyelsen av VA-ledningsnäten är en av de viktigaste frågorna för VA-branschen. Med tanke på den enormt stora omfattningen, både till värde och längder, för de befintliga avloppssystemen är det lätt att inse att framgången i förnyelsearbetet bygger på att göra ”rätt” åtgärder i ”rätt” tid.

Förnyelsetakt

Ett mått att mäta förnyelsen av VA-ledningsnäten är att beskriva längden ledningar som förnyats under ett år och sätta detta i relation till den sammanlagda längden. Förnyelsetakten är för närvarande låg. Enligt VASS-undersökningen, Drift 2005, redovisas förnyelsetakten hos ett 40-tal kommuner. Förnyelsetakten av spillvattennätet varierade mellan 0 % och upp mot ca 1 % med ett medelvärde på ca 0,4 %. Förnyelsetakten för dagvattennätet var lägre. Även om statistiken för närvarande är bristfällig så bedöms att förnyelsetakten gradvis ökar. Det föreligger en stor brist på motsvarande statistik för de privata ledningsnäten.

Frågan om när och hur en VA-ledning skall förnyas är en mycket viktig fråga för VA-branschen. Åldern är ett trubbigt mått för att bedöma förnyelsebehovet särskilt som medianåldern för avloppsnätet är ca 35 år. Vid utbyggnad av ledningsnät har man, lite schablonmässigt, angivit en teknisk livslängd på 50 år. En noggrant anlagd rörledning med rör av hög kvalitet bör kunna ha en teknisk livslängd på minst 100 år.

Aggressivt industriavlopp eller svavelväteproblem kan dock snabbt skada korrosionskänsliga rörmaterial. Det är dock vanligt att funktionsproblem kan initiera förnyelseinsatser i avloppsnäten, såsom rotinträngning, inläckage, översvämningar. Inte sällan är det ”miljonprogrammets” ledningar från 1960-talet som kan bli föremål för åtgärder.

SOU 2007:60 Bilaga B 16

Tillskottsvatten

Spillvattensystem belastas även med s.k. ”Tillskottsvatten”, dvs. läck- eller dräneringsvatten. Dräneringsvattnen från fastigheter via dräneringsledningar anslutna till spillvattensystemet är en följd av vald systemfunktion. Detta har varit historiskt sett en vanlig lösning. Under senare decennier har systemvalet varit att dräneringsvatten normalt ej bör avledas till spillvattensystemet, se även Svenskt Vatten P90.

I figuren nedan visas också vilka fel och brister som orsakar tillskottvatten till spillvattennätet. Det är ett omfattande detektivarbete för att ringa in, identifiera källor samt föreslå effektiva motåtgärder. Av figuren framgår också tydligt nödvändigheten av att ha en helhetssyn omfattande både privata ledningar och allmänna för att effektiva lösningar skall kunna genomföras.

Olika typer av källor till tillskottvatten, (Bäckman m.fl. 1997).

Mängden tillskottsvatten kan på årsbasis beskrivas med nyckeltalet ”Utspädningsgrad”. I Svenskt Vatten VASS Drift 2005 redovisas genomsnittliga värden på utspädningsgraden för alla avloppsverk inom en kommun (baserat på uppgifter från 184 av 290 kommuner). Där framgår att den genomsnittliga utspädningsgraden ligger på 200 %, dvs. andelen tillskottsvatten är lika stor som andelen spillvatten.

Bilaga B 16 SOU 2007:60

Utspädningsgrad till avloppsreningsverk, (Svenskt Vatten VASS Drift 2005).

Utspädningsgraden kommer att öka i takt med ökade nederbördsmängder. Även höga vattenstånd i hav, vattendrag och sjöar kan ge stora ökningar av volymen tillskottsvatten då samhällena skall dräneras under allt längre tidsperioder. Spillvattenförande ledningsnätet belägna under vattennivån i hav, vattendrag och sjöar är också av naturliga skäl utsatta. De korta intensiva sommarregnen ger ej så mycket volymtillskott på årsbasis men resulterar i flödesstopp som skall avledas genom avloppssystemen. När kapaciteten överskrids däms de nederbördsbelastade ledningarna och kan orsaka källaröversvämningar. Dessa flödestoppar kan begränsas genom en avlastning av anslutna hårdgjord ytor och anläggning av utjämningsmagasin.

För att minska den stora volymen tillskottsvattnen måste systemfunktionen för dag- och dräneringsvatten analyseras inom olika bebyggelseområden och kritiska områden identifieras. Otäta sektioner där vatten kan strömma in i den spillvattenförande ledningen behöver också åtgärdas.

Vattnet känner inga gränser utan både problem, orsaker och åtgärder måste identifieras på oavsett om de är belägna på privat eller allmänt avloppsnät. De åtgärder som syftar till att minska mängden tillskottsvatten till reningsverken och minska risken för översvämningar med dagens klimat är samma typ av åtgärder som kommer att krävas för att möta ett framtida klimat.

SOU 2007:60 Bilaga B 16

Konditionsundersökningar

Det viktigaste verktyget för konditionsbedömning av avloppsnät är TV-inspektion. Marknaden för TV-inspektion av avloppsledningar uppgår till närmare 100 milj kr per år.

TV-inspektion av huvudledning (Svenskt Vatten 2006)

Det är även möjligt att inspektera servisledningar med fjärrstyrd, s.k. satellit-kamera.

TV-inspektion av servisledning utförd från avloppsledning i gata. (Svenskt Vatten 2006)

Förnyelsen sker i allt högre utsträckning genom att utnyttja schaktfria metoder, sk NO-DIG-teknik. LCA-analyser på VAledningar visar på att den största miljöbelastningen hänförs till själva schaktningen och hanteringen av massor.

Bilaga B 16 SOU 2007:60

Det är också viktigt att avloppsnätet spolas och att rännstensbrunnar töms så att avloppsledningens kapacitet ej begränsas till följd av sediment.

3 Myndigheters ansvar och roller för systemen vid olika typer av skador

Kommunen har redan idag ett lagstadgat ansvar via PBL för att förebygga översvämningar.

Av erfarenhet från kommuner runt om i Sverige kan det ofta vara så att rollerna inom kommunen är otydliga inom vattenområdet. Därav handlar detta kapitel i huvudsak om dessa interna ansvar.

Det största och viktigaste ansvaret har kommunens planhandläggare och politiker för att redan i planeringsskedet se till att bebyggelse inte tillåts i områden som kan komma att översvämmas. För detta ändamål är Plan- och bygglagen och kommunens översiktsplan det viktigaste instrumentet.

I planeringsprocessen finns många intressenter. För att peka på några och ge en bild av hur komplex planeringssituationen är kan nämnas Gatukontor, Parkkontor, Fastighetskontor, Miljö och hälsa, VA-verk, Räddningstjänst, Näringslivskontor, privata exploatörer, enskilda markägare, politiker och allmänheten.

För att undvika att planera bebyggelse i områden som riskerar att översvämmas behöver varje kommun gå igenom och se över alla vattendrag och kuststräckor samt bedöma till vilken nivå vattnet kan komma att stiga i dessa på kort respektive lång sikt. Den nya insikten om kommande klimatförändringar måste beaktas då planläggningen sker för bebyggelser som sannolikt kommer att stå i över 100 år. De områden som bedöms vara olämpliga för bebyggelse markeras tydligt i kommunens översiktsplan. Till hjälp för bedömningar av risknivåer på grund av klimatförändringarna kan SMHI:s beräkningar användas, se även kapitel 4.3.

SOU 2007:60 Bilaga B 16

Även andra områden som är olämpliga att bebygga ur va-synpunkt behöver kartläggas. Det kan röra sig om områden där vattnet inte naturligt kan avrinna från ett instängt exploateringsområde, eller områden där va-ledningarna kommer att stå dämda på grund av de omgivande vattendragens högsta vattennivåer.

För att uppnå en god planering ska alla berörda förvaltningar delta så tidigt som möjligt i planprocessen. Exempel på kommuner där detta fungerar utmärkt är bl.a. Malmö och Göteborg där de va-ansvariga deltar i planläggning både på översiktsplanenivå och detaljplanenivå.

Nedan beskrivs processerna i Malmö och Göteborg för att ge exempel på hur planprocessen kan fungera för att nå ett gott resultat.

I Malmö träffas Stadsbyggnadskontoret, Gatukontoret, Fastighetskontoret, Miljöförvaltningen, VA-verket och Brandkåren ca 1 gång per månad för att gå igenom alla till kommunen inkomna planärenden. Vid dessa träffar ger alla förvaltningar sina synpunkter på planärendena redan innan det finns ett beslut att påbörja planarbetet. På detta sätt undviks många obehagliga överraskningar.

I Göteborg hålls startmöten och löpande projektmöte med samtliga berörda förvaltningar kring varje detaljplan. En arbetsgrupp formas runt varje detaljplan. Planprogram remitteras ofta också formellt i ett tidigt skede och remitterade texter inom varje fackområde tas in i planbeskrivningen.

På samma sätt som i Göteborg bildas även i Malmö en förvaltningsövergripande grupp som arbetar gemensamt med detaljplanen. Det innebär att t ex att VA-verket skriver all text om vasystem och dagvattenhantering. Idag arbetar man framförallt med öppen dagvattenhantering för att skapa översvämningståliga system och områden. För att kunna göra detta måste dagvattenhanteringen beaktas tidigt i planprocessen. Det handlar om höjdsättning av mark, gator och tomter, men även om att skapa vattenvägar där vattnet kan rinna vid kraftiga regn utan att orsaka skador på omgivande bebyggelse. I områden som planerats på detta vis har stora möjligheter att klara framtida klimatförändringar m a p ökade regnintensiteter och ökad avrinning.

Även sedan planen fastställts och vunnit laga kraft är det viktigt att ha en kontinuitet i planeringen. Det är en fördel om va-förvaltningen/-bolaget/-avdelningen kan remittera samtliga bygglov som har en allmän va-anslutning så att föreskrifter kan skrivas och en långsiktigt hållbar va-lösning kan utformas även på detaljnivå. På

Bilaga B 16 SOU 2007:60

detta sätt kvalitetssäkras intentionerna i detaljplanen. I Göteborg finns ett arbetssätt där ingenjörer på va-förvaltningen genomför granskning av bygglov i de planer de granskat.

När det ändå inträffar en översvämning är det många som är inblandade och som har ansvar för olika delar i händelseförloppet. Ofta tar Räddningsverket hand om den akuta insatsen medan kommunen sedan ansvarar för utredning och hantering av skadekrav.

Inom kommunen är ansvarsfördelningen idag otydlig på många håll. Varje kommun bör reda ut och bestämma vem som ansvarar för vad vid olika typer av översvämningar.

Det är viktigt att skilja på marköversvämningar och översvämningar orsakade genom dämning i avloppsledningsnätet, då skador av olika orsak belastar olika kollektiv (va-kollektivet eller skattekollektivet).

Först och främst gäller att översvämningen ska ha uppstått i va-förhållandet för att va-huvudmannen ska vara skadeståndsskyldig, dvs. uppträngning via spillvattenavlopp. Således är det sällan va-huvudmannen (va-verket, va-avdelningen) som ansvarar för att förebygga, utreda och hantera översvämningar som beror på ytledes avrinning. Vid inträngning av ytvatten från gator och annan omgivande mark (allmänna ytor) är det väghållaren eller den ansvariga för de allmänna ytorna som bär ansvaret för översvämningarna, dvs. oftast kommunens gatu-och/eller parkkontor.

I och med den nya vattentjänstlagen finns det dock ett undantag då va-huvudmannen blir skadeståndsskyldig i ett va-förhållande trots översvämning sker till följd av ytledes avrinnande vatten.

Möjligheten finns numera att den allmänna va-anläggningen etableras med öppen dagvattenhantering i ett bebyggelseområde. Fastighetsägare i ett sådant område blir då avgiftsskyldiga för dagvatten från fastigheten utan förbindelsepunkt. Om översvämning sker via en sådan anläggning kan va-huvudmannen bli skadeståndsskyldig.

Om det rinner vatten från en fastighet till en annan är det byggnadsnämnden som ansvarar då bygglov och planfrågor åligger dem att hantera. Eventuellt kan även grannelagsrättsliga regler i Jordabalken tillämpas. Denna situation ska aldrig uppkomma om

SOU 2007:60 Bilaga B 16

planeringen varit bra och genomtänkt från början. Även kontrollen vid bygglov måste vara god.

När vatten tränger in i en fastighet via dess spillvattenförande ledning är det va-huvudmannen (va-verket, va-avdelningen) som bär ansvaret för att utreda skadan. Det är dock inte i alla fall som va-huvudmannen är ansvarig för skadan. Om ledningarna i gatan uppfyller den dimensionerande normen enligt Svenskt Vattens publikation P90 respektive den tidigare P28 är va-verksamheten inte skadeståndsskyldig i enlighet med Lagen om allmänna vattentjänster och de domar som förkunnats av va-nämnden.

Det är ytterst viktigt att ansvarsförhållandena inom kommunen är väl kända av alla inblandade vid översvämningstillfällen. För invånarna i en kommun är alla förvaltningar och enheter samma sak som ”kommunen”, så ett välutvecklat och väldefinierat samarbete mellan förvaltningar och enheter med en tydlig kontaktperson ut mot den drabbade medborgaren är av yttersta vikt för att kunna ge medborgarna en god service.

4 Klimatförändringens inverkan på avloppssystem

I detta kapitel diskuteras konsekvenser av två klimatfaktorer:

Ändrad nederbörd

  • intensivare kortvariga regn
  • risk för ändrad utbredning och karaktär på regnen ex mycket långa regn vilket kan resulterar i:
  • ökad risk för översvämningar och bräddningar vid korta intensiva regn
  • ökade regnmängder att avleda
  • långvariga regn på årstider med låg avdunstning, vattenmättad mark ger mycket stora vattenvolymer som skall hanteras

Bilaga B 16 SOU 2007:60

Högre vattenstånd i recipienter Vilket kan resulterar i:

  • ökad risk för översvämningar av bebyggelse
  • sämre avledning av dagvatten om recipienten dämmer längre in i dagvatten systemen
  • Risk för återströmning i brädd- och nödavlopp

Nederbördens förändring under de kommande 100 åren är starkt kopplad till klimatförändringarna. De prognoser som görs på grund av de förväntade klimatförändringarna pekar alla mot större nederbördsmängder de kommande 100 åren (SMHI, Rossby Centre).

Två VA-Forsk rapporter under 2006, (Hernebring 2006:4 och Dahlström 2006:26) har behandlat korttidsnederbörd under perioden 1980 till 2005 och jämfört med tidigare perioder. Perioden 1980

  • visar ingen ökning jämfört med tidigare perioder.

Z-värdet är en regional parameter som används för att välja ett för varje ort rimligt dimensionerande regn och Dahlström konstaterar att Z-värdet minskade något under slutet av 1900-talet. Han förklarar detta med att regnmängderna omfördelats under sommaren, vilket påverkar Z-värdet.

SOU 2007:60 Bilaga B 16

Dahlström visar emellertid att årsvolymerna sett som ett medeltal för Sverige ökat under de senaste 100 åren.

Det råder stor samstämmighet bland forskare att nederbördsmängderna kommer att både öka och minska beroende på var man befinner sig och vilken tid på året man avser. För Sveriges del säger Rossby Center vid SMHI att nederbörden under sommarmånaderna (juni, juli och augusti) kommer att minska i större delen av landet. Under vintermånaderna kommer däremot nederbörden och temperaturen att öka.

De prognoser, se bilagorna, som görs av klimatforskarna ger emellertid inte underlag för att bedöma korttidsnederbörd för urbana områden. Den areella upplösningen är 50 km gånger 50 km, vilket ger en arealnederbörd jämnt fördelad över 2500 km

2

. Tidsupplösningen är som bäst 1 timme, men har för specialstudier halverats till 30 minuters upplösning. Konsekvenserna för bedömningen av framtida korttidsnederbörd är uppenbara. De regn som ligger till grund för intensitets-varaktighetskurvorna, som används för att ta fram dimensionerande regn, har inte en utbredning motsvarande 2500 km

, utan snarare 1 km

2

. Tidsupplösningen för dimensionerande regn behöver dessutom vara från 10 minuter till 2 timmar, som exemplet från Halmstad nedan visar (Hernebring 2006:4).

Bilaga B 16 SOU 2007:60

I ett FORMAS-projekt (Personlig kommunikation med Mats Olofsson och Karolina Berggren, LTU) med deltagande från LTU och SMHI har prognoserna för 2070

  • från Rossby Center använts för att belysa effekter på bl.a. översvämning i dagvattennät i Kalmar. Används arealnederbörden för att beräkna översvämningsfrekvensen i detta nät blir översvämningsfrekvensen lägre än idag även för perioden 2070
  • Det enda sätt vi idag kan prognostisera översvämningar i dagvattennäten är att använda dagens nederbördsmönster och ta hänsyn till den nederbördsökning som arealnederbördsprognoserna ger. Med den senare metoden visar simuleringar för ett befintligt nät att både frekvens och utbredning av översvämningar kommer att öka.

Konsekvenserna av att förändringarna kommer att ske mycket långsamt ger möjlighet till anpassning av dagens va-system. En långsam förändring mot högre intensiteter, vilket i och för sig skulle innebära ökad frekvens av översvämning, innebär att avloppssystemen kommer att anpassas i motsvarande grad genom de kontinuerliga förbättringsåtgärder som ju alltid sker. Avloppssystemen anpassas successivt till bebyggelsen och de förändringar som sker i denna. De effekter ökad exploateringsgrad och andra förändringar kan innebära för risken för översvämning är sannolikt

SOU 2007:60 Bilaga B 16

oftast större än de långsiktiga klimateffekterna. Även om en ökning av nederbördsintensiteterna sker kommer denna ökning endast att drabba delar av existerande avloppssystem. T ex kommer de områden som idag är kritiska att fortsatt vara kritiska och utbredningen av översvämningarna något större. Möjligen kommer nya kritiska områden att uppträda. Detta innebär att åtgärder aldrig kommer att krävas för hela va-systemet utan bara de kritiska delarna.

Rossby Center liksom Dahlström konstaterar att årsnederbördsvolymen ökar (Dahlström anger 7 % ökning under de senaste 15 åren). Samtidigt anges att sommarnederbörden minskar, vilket innebär att nederbörden under resten av året ökar. Det sker således en omfördelning av nederbörden under året jämfört med dagens situation. Omfördelningen av regn till höst-, vinter- och vårperiod med låg evapotranspiration kommer att innebära ökad avrinning och därigenom ökad tillförsel av tillskottsvatten till avloppssystemen. Störst konsekvens kommer detta att få för avloppsreningsverken, som kommer att behöva ta hand om förhöjda flödesvolymer under lång tid. Alla volymer som behöver tas i anspråk i avloppssystemet, som t.ex. utjämningsmagasin, dagvattendammar, pumpstationer, kulvertsystem, tunnlar och avloppsreningsverk kommer att påverkas.

Bilaga B 16 SOU 2007:60

Nederbördens mängd och fördelning under sommarmånaderna juni, juli och augusti till vänster och december, januari och februari till höger. Observera att klimatscenarierna visar differens i förhållande till perioden 1961

  • Klimatscenarierna som använts är:

RCAO-E. Överst perioden 1961

  • mitten perioden 2071−2100 med emissioner enligt

A2 i förhållande till perioden 1961

  • och nederst perioden 2071−2100 med emissioner enligt B2 i förhållande till perioden 1961
  • Källa: Rossby Center, SMHI.

SOU 2007:60 Bilaga B 16

En stads utveckling och välmående har genom historien ofta haft en nära koppling till närheten till havet, en sjö eller något annat större vattendrag.

Förändringar i dessa vatten ger ofta stora konsekvenser på stadens olika tekniska system. Förr i tiden hade ansvariga politiker och planerare ingen tanke på klimatförändringar och därför togs dessa faktorer inte med i beräkningen när en stad växte. Det var andra faktorer som var viktigare för gårdagens planerare.

Idag vet vi att klimatförändringarna är en viktig, om inte den viktigaste, faktorn vid den fortsatta planeringen av våra städer. Gamla områden kommer eventuellt att hamna under vatten och nya områden ska självklart planeras så att inte detta öde drabbar även ny bebyggelse. Det är också så att de områden som är kvar att exploatera är de svåra lågt belägna områden inte sällan nära kust eller vattendrag.

Bedömning av gräns för lägsta nivå för bebyggelse

För att kunna göra en bedömning av vilka områden inom kommunen som är känsliga för översvämningar krävs ett metodiskt arbetssätt och bra underlag. Det är inte bara marköversvämningar som måste vägas in utan även påverkan på stadens va-system måste kartläggas och riskbedömas. Ca 75

  • % av antalet anmälda översvämningsskador till försäkringsbolagen är översvämningar som uppstått genom bakåtströmmande vatten via spillvattenavloppet.

För att kunna bedöma vilka områden som riskerar att översvämmas måste det finnas höjdkurvor över kommunen. När väl dessa finns framme kan arbetet starta med att identifiera områden som påverkas av framtida höjningar av vattennivån.

Kommunen kan välja att själv beställa en utredning som mer specifikt tittar på nivåerna i vattendragen för den egna kommunen, men för en första bedömning kan denna utrednings framtagna havsvattennivåer användas för en grov bedömning.

De flesta kommuner har redan idag statistik på högsta uppmätta vattennivåer till dags dato och om dessa inte stämmer överens med de nivåer som SMHI räknat fram till ”Klimat- och sårbarhetsutredningen” ska de egna värdena användas som utgångsnivå för de framtida scenariona. (SMHI:s beräkningar redovisas i bilagor)

Bilaga B 16 SOU 2007:60

Det kan vara svårt att utifrån scenarierna bestämma en lägsta höjd på färdigt golv då de olika scenarierna uppvisar olika nivåer och lokala faktorer skall tas hänsyn till. Dock rekommenderas att försiktighetsprincipen tillämpas. Områden kan planeras så att de klarar scenarierna utan översvämning, görs översvämningståliga eller så att tekniska åtgärder planeras för avledning av dagvatten och skydd från högvatten. Tekniska åtgärder bör i första hand övervägas där befintlig värdefull bebyggelse finns.

Exempel från Malmö

Som exempel visas här vad som händer när det höga scenariot (se kapitel 4.3 i rapport Strandnära bebyggelse) används och appliceras på Malmö.

Enligt SMHI:s beräkningar är Östersjön 100-årsvattenstånd idag (vinter) 88 cm vid Klagshamn i södra Malmö. Den uppmätta högsta nivån är i verkligheten 156 cm.

Genom att använda de av SMHI framräknade skillnaderna mellan dagens beräknade nivå och de framtida beräknade nivåerna i de olika scenariona kan man ändå få ett hyfsat mått på den egna maximala nivån. Högsta möjliga nivå för havsytan vid höga scenariot (Östersjön 100-årsvattenstånd (vinter) motsvarande en global höjning på 88 cm (”high case”) 2071

  • relativt medel-

vattenstånd 1903

  • (stormflod); landhöjning och vind inräknat

(Rossby Centre)) är 177 cm vid Klagshamn.

Det uppmätta värdet ska således ökas med 177 – 88 = 89 cm. För Malmö (Klagshamn) blir det 156 + 89 = 245 cm. I det vidare arbetet ska nu kuststräckan inventeras m a p den förmodade högsta framtida vattennivån. Genom att mäta in höjderna på samtliga befintliga gator kan en karta med översvämningsrisker presenteras, se nedan.

Först studeras vad som händer när havsnivån stiger till dagens högst kända nivå.

SOU 2007:60 Bilaga B 16

Idag – så här ser det ut om havet stiger till +156 cm.

Som vi ser i detta exempel klarar man dagens nivåer utan åtgärder när det gäller marköversvämningar.

Om man nu studerar effekterna av värsta scenariot enligt SMHI:s beräkningar i denna utredning blir vattnets utbredning enligt nedan.

Bilaga B 16 SOU 2007:60

År 2100 – havets utbredning vid värsta scenariot enligt tidigare redovisad beräkning, dvs +245 cm.

Utifrån denna undersökning kan insatser planeras och en lägsta nivå för tillåten bebyggelse räknas fram. Som bilderna visar måste åtgärder sättas in i detta område som planerades och byggdes på 1950-talet.

För Malmö är idag den lägsta nivån för exploateringar satt till +2,5 m.

För att kraftigt minska risken för att framtida bebyggelse ska skadas av stigande havsnivåer i Malmö bör den lägsta nivån för framtida bebyggelse sättas till +3,0 m över dagens medelvattenstånd i havet.

SOU 2007:60 Bilaga B 16

Gräns för exploatering – den röda linjen visar var gränsen för framtida bebyggelse går, det vill säga nivån +3,0 m.

Vid ett par områden ut mot kusten har exploatören valt att höja marken till de i detaljplanen angivna +2,5 m för att få lov att bygga hus. Oftast görs bedömningen att det inte är ekonomiskt lönsamt att modellera marken på detta sätt, men i några fall har det då troligtvis varit lönsamt trots att många m3 massor behövt fraktas till platsen.

När de områden som riskerar att drabbas av marköversvämningar identifierats är det dags att studera hur höjda vattennivåer påverkar de befintliga va-systemen. För att kunna gör detta noga krävs en inventering av lägsta källargolvsnivåer och andra utrymmen som kan komma att översvämmas vid dämningar i ledningssystemet.

Nedan visas principiellt vad som händer vid ökande havsnivåer.

Bilaga B 16 SOU 2007:60

Idag – vid höga havsnivåer stiger vattnet en bit in i ledningarna.

Imorgon – nivåerna stiger ännu mer och vissa servisledningar blir dämda.

År 2100 – värsta scenariot medför att vattennivån stiger så mycket i hela systemet att källare kommer att översvämmas.

Exempel från Göteborg

Göteborgs Stad arbetade år 2003 fram en fördjupad översiktsplan inom sektor vatten. Med de scenarier som fanns tillgängliga för tillfället togs en ny dimensionerande nivå för lägsta höjd på färdigt

SOU 2007:60 Bilaga B 16

golv fram för nya byggnader som låg 0,5 meter över den dåvarande gällande nivån. Då scenarierna sa att vattenytan skulle stiga mellan 0,1 till 0,9 meter över nuvarande medelvattenyta gjordes ett pragmatiskt antagande om en ökning av nivån med 0,5 meter. Ett antagande om att tekniska åtgärder också kommer att få genomföras för befintlig lågt liggande bebyggelse gjordes också. Redan idag finns lågt liggande områden bakom ”vallar” i Göteborg.

Under år 2005

  • genomfördes en utredning kring hur robust Göteborg är mot extremt väder. I samband med rapporten togs en ny karta kring tillämpning av lägsta höjd för färdigt golv upp längs Göta älv fram. Ju längre upp längs älven ju högre nivå.

Lägsta höjd på färdigt golv i Göteborg.

Bilaga B 16 SOU 2007:60

Förenklad karta som användes under framtagandet av rapporten extremt väder i Göteborgs Stad.

5 Kostnader

Källaröversvämningar

Uppskattningen av framtida kostnadsökningar till följd av risk för mer kraftig korttidsnederbörd är ej möjlig att göra då scenarierna ej omfattar nederbördstatistik med den upplösning i tid och rum som är bestämmande för avrinning på hårdgjorda ytor i samhällena, se vidare kap 4.2. Framtida kostnaderna får därför göras tills vidare

SOU 2007:60 Bilaga B 16

mycket grovt utgående från en uppskattning av kostnaderna för översvämningar enligt dagens situation.

I Svenskt Vattens VASS-system redovisas totalt antal källaröversvämningar sedan statistikåret 2003. I dessa siffror ingår även översvämningar som beror på stopp i avloppsnät vilka ej behöver vara relaterade till kraftiga nederbördstillfällen. Således är nedanstående något överskattade vid bedömningar av översvämningar enbart till följd av kraftig nederbörd.

Tabell Inrapporterade källaröversvämningar (Svenskt Vatten VASS)

Årtal Antal kommuner som lämnat svar

Motsvarar % av Sveriges befolkning

Totalt antal källaröversvämningar

Totalt antal källaröversvämningar extrapolerat till hela Sverige

2005 138 70 % 1

130 1 600

2004 108 62 % 1

058 1 700

2003 97 59 % 1

651 *)

1

803+605= 2 400 **)

*) 2003 inkl Kalmar 605 st. **) Kalmars siffror ej med i extrapoleringen för 2003 utan har lagts

till separat.

Det är intressant att notera att en enskild extrem väderhändelse, Kalmar, svarade för ca 1/4 av alla källaröversvämningar i Sverige under 2003. Dagvattenförande avloppssystem är dimensionerade för regn med viss återkomsttid. Lokala extrema regn, långt över de dimensionerande regnen gör tydliga genomslag i statistiken, exempelvis Kalmar 2003.

Det råder stor variation i uppskattningar för skadekostnaderna per fastighet. Variationerna torde bero på användningen av källare i olika områden, från den äldre typen med enklare förråd, av typ ”potatis-källare” till exklusivt inredda källare med parkettgolv, bastu m.m.

En sammanställning av samtliga översvämningskostnader i Göteborg under senare år visade på en genomsnittlig skadekostnad på ca 50 000 kr/fastighet. En motsvarande sammanställning från Malmö från villor i enbart kombinerade områden visade på skadekostnader på mellan 5 000

  • 000 kr per fastighet.

I nedanstående tabell visas en grov kostnadsuppskattning för samtliga källaröversvämningar i Sverige baserat på en angiven specifik kostnad per källaröversvämning på 15 000 resp. 50 000 per fastighet.

Bilaga B 16 SOU 2007:60

Tabell Uppskattning av årliga kostnader för källaröversvämningar

Årtal Uppskattat totalt

antal översvämningar

Total kostnad baserad på 15 kkr/fastighet

Total kostnad baserad på 50 kkr/fastighet

2005

1 600

24 milj

80 milj

2004

1 700

26 milj

85 milj

2003

2 400

36 milj

120 milj

Stora naturskador

I nedanstående tabell visas skadekostnaderna vid ett antal stora naturskador sammanställt av Försäkringsförbundet.

Tabell Stora naturskador inom försäkringsbranschen 1997

Stora naturskador inom försäkringsbranschen 1997

Händelse Tidpunkt Antal skador Skadekostnad (MSEK) Kommentarer

Privatpersoner/ boende

Företag Totalt

antal

Privatpersoner boende

Företag Total

kostnad

Jordskred Vagnhärad

1997 34 0 34 50 0 50

Storm Anatol 1999

15

620 6 745 22 365 202

768 970

Översvämning Vänern

2000 951 84 1

035 38

19 57

Översvämning Mellannorrland

2000 1

908 192

2

100 73

18 91

Översvämning Orust

2002 4

663 190

4

853 106

17 123 Skyfall

Översvämning Kalmar

2003 977 117 1

094 42

21 63 Skyfall

Översvämning Småland, Norra Skåne

2004 626 147 773 21 20 41

Storm Gudrun

2005 56

917 33 303 90 220 604

3 361 3

Översvämning Västsverige

Dec 2006

833 248 1

081 19

79 98 Långvarigt regn

Storm Per

2007 7

537

9

623 16 334 78

473 551

Statistiken bygger på beräkningar och uppskattningar från de fyra största sakförsäkringsbolagen (Folksam, If, Länsförsäkringar och Trygg Hansa) vilka tillsammans har en marknadsandel på 67,8

% av företag och fastighetsmarknaden och 80,6 % av hem- och villahemsmarknaden avseende försäkringar år 2005.

SOU 2007:60 Bilaga B 16

I sammanställningen framgår att enskilda extrema skyfall, ex. Kalmar och Orust, kan vålla minst lika stora skador som översvämningar via höga vattenstånd i vattendrag, sjöar m.m. vid mycket långa och volymrika regnperioder, Ex Vänern och Mellannorrland.

De extrema skyfallen har historiskt haft ett slumpmässigt uppträdande över landet.

Stormskadorna, exempel Gudrun och Anatol, orsakade de i särklass största kostnaderna jämfört med de övriga redovisade naturskadorna.

I det försäkringsskydd som idag erbjuds på den svenska marknaden för villa, fritidshus, hyres- och bostadsrättsfastigheter, kontorsbyggnader, lantbruk m.m. ingår försäkring för naturskador och översvämningar. Vad gäller industri och kommunalverksamhet så finns möjlighet att upphandla försäkringar för naturskador och översvämningar separat.

Vid kostnadsjämförelser kan det vara intressant att betrakta omfattningen på kostnaderna för vattenskador i hus till följd av läckande kranar, dricksvattenledningar, felaktiga installationer mm. Dessa skadetyper står för de flesta vattenskadorna och även den största kostnaden. Under år 2004 betalade den svenska försäkringsbranschen ut närmare 2 miljarder kronor i 71 000 inträffade vattenskador. I detta sammanhang bör nämnas att självrisken för vattenskador normalt varierar mellan 3 000

  • 000 kr. Den totala kostnaden för dessa vattenskador uppskattas till ca 5 miljarder kr per år, ”Säker vatteninstallation” 2006.

Stormar utgör den till antal och kostnader största naturskadeorsaken med försäkringsutbetalningar på miljardbelopp. Även stora naturskador i form av översvämningar orsakar ett stort antal skadeanmälningar och försäkringsutbetalningar i storleksordningen 50

  • miljoner kr per naturskada. De årliga totala skadekostnaderna för källaröversvämningar, stora naturskador ej inräknade, har grovt uppskattas till storleksordningen ca 80 miljoner kr per år.

Försäkringsbranschen upplever i dag inget problem med de översvämningar som inträffar till följd av naturhändelser. Försäkringsskyddet kommer sannolikt bestå. Det som möjligtvis är

Bilaga B 16 SOU 2007:60

oroande med en ökad risk för översvämningar är att översvämningar inträffar med en sådan frekvens att det inte längre kan betraktas som en plötslig och oförutsedd skada. Finns kunskapen om att ett visst område kommer att översvämmas flera gånger under t.ex. en femårsperiod förändras förutsättningarna. Först kommer premien väsentligen att stiga. Om skadorna blir alltför frekventa blir det endast ett utbyte av pengar för återställande av skadorna. Försäkringsbolagen kommer då sannolikt inte längre att meddela försäkringar för sådana områden. Försäkringsnöd kan därmed uppstå för fastighetsägarna.

Mot denna bakgrund är det viktigt att inventering av riskutsatta områden genomförs och effekterna av eventuella förändringar förebyggs. Nybebyggelse bör undvikas i riskutsatta områden. Med facit i hand av upprepade översvämningar i samma område kan kriteriet ”plötslig och oförutsedd skada” inte längre få anses vara aktuellt.

Viktiga faktorer som påverkar kostnaderna för klimatanpassningen av avloppssystemen är:

  • Hur snabbt klimatförändringarna sker och hur omfattande klimatförändringarna blir
  • Hur stor andel av bebyggelsen som har översvämningsrisk till följd av nederbörd redan vid dagens situation och hur mycket denna andel kommer att öka vid klimatförändringarna
  • Statusen på de befintliga avloppsledningsnäten och bedömt

”normalt” förnyelsebehov på kort och lång sikt

Det är svårt att uppskatta kostnaderna för klimatförändringen. Trots detta görs nedan, med vissa enkla antaganden, ett försök att uppskatta storleksordningen på kostnaderna för den s.k. ”normala” förnyelsen som VA-branschen står inför samt att bedöma storleken på de extra investeringar som kan behöva göras till följd av klimatförändringarna.

Med ”normal” förnyelse avses insatser till följd av åldrande avloppsnät och ökade krav på avloppsnäten. Som exempel på dessa åtgärder kan nämnas insatser mot problem med rötter, inläckning,

SOU 2007:60 Bilaga B 16

krossade rör, sediment etc. samt minska risken för källaröversvämningar i utsatta områden. Förutsättningarna varierar stort mellan olika kommuner varför bättre kostnadsuppskattningar kan göras av respektive VA-organisation när mer detaljerade förnyelseplaner har utarbetats lokalt.

Kostnadsuppskattningen för problem orsakade av höjd nivå i hav, vattendrag eller sjöar behandlas ej i denna rapport då dessa kostnader måste ses i ett större sammanhang för hela den drabbade bebyggelsen. Kostnader kommer där att uppstå för att bygga översvämningståligt, invallning, pumpning eller evakuering av bebyggelseområden. Vilken skyddsmetod som skall tillämpas bestäms lokalt.

Uppgradering av det allmänna avloppsnätet för att hantera kraftigare nederbörd

VA-branschen står i början av en gradvis ökande förnyelse av va-ledningsnäten. Baserat på statistik från Svenskt Vattens undersökning DRIFT 2005 från kommuner representerande drygt 30 % av Sveriges befolkning kan omfattningen på dagens förnyelseinsatser i avloppsnätet uppskattas till ca 1 miljard kr per år för hela landet. Som jämförelse kan nämnas att omsättningen inom den allmänna VA-försörjningen är ca 12 miljarder kr per år.

Motsvarande förnyelsetakt för avloppsnätet kan i genomsnitt uppskattas till ca 0,4 % per år. Detta motsvarar en omsättningstid för avloppsnätet på ca 250 år. Även om åldern är ett mycket trubbigt grepp på förnyelsebehovet så är det uppenbart att omfattningen på förnyelsen gradvis kommer att fortsätta att öka. Förnyelseinsatserna under den kommande 25-årsperioden bedöms gradvis öka från 1 till 3 miljarder årligen i fast penningvärde. Därmed skulle förnyelsetakten kunna ökas från 0,4 till ca 1,2 % under en 25-årsperiod. Detta skulle teoretiskt reducera omsättningstiden för avloppsnäten från 250 år till ca 80 år.

Bilaga B 16 SOU 2007:60

Räkneexempel över förnyelsekostnaden i miljarder kr per år av de allmänna avloppsnäten under den kommande 25-årsperioden

I figuren ovan visas grafiskt räkneexemplet för utvecklingen av förnyelsekostnaderna för de allmänna avloppsnäten under den kommande 25-årsperioden. Räkneexemplet visar på att den s.k. ”normala” förnyelsen kan uppgå till storleksordningen 50 miljarder under 25-årsperioden. 25 miljarder hänförs till dagens förnyelsenivå och 25 miljarder hänförs till en bedömd gradvis ökande förnyelse.

Ett alternativ sätt att uppskatta uppgraderingskostnaderna för det allmänna avloppsnätet är att bedöma omfattningen på de ”hydrauliskt kritiska” bebyggelseområdena”, dvs. områden med ökad risk för översvämningar. Här är osäkerheterna också mycket stora men en grov bedömning pekar mot att det kan vara av storleksordningen ca 10

  • % av avloppsnäten. Dessa ”kritiska” områden kommer att behöva förstärkas dels för att förbättra dagens situation men även öka upp säkerheten för en ökad nederbörd till följd av klimatförändringar.

Nyanskaffningsvärdet för det allmänna VA-nätet uppskattas till ca 400 miljarder, se kap 2.1. En grov bedömning är att 60 % kan hänföras till avloppsnätet, dvs. 240 miljarder, och ca 40 % till vattenledningsnätet, 160 miljarder. Med ett mycket enkelt räknestycke, 10

  • % av 240 miljarder, indikeras att 24 till 36 miljarder kan behöva satsas för att säkra upp avledningen av avloppsvatten inom kritiska områden.

SOU 2007:60 Bilaga B 16

Till stor del kan man räkna med att dessa två räkneexempel överlappar varandra, dvs. att stor del av den ”normala” förnyelsen” kommer att hamna i de ”hydrauliskt kritiska områdena”. Om man utgår ifrån att storleksordningen hälften av kostnaderna för ”hydrauliskt kritiska områden” överlappas av kostnader för ”normal förnyelse” kan man utgå ifrån att kostnader för att anpassa till klimatförändringarna med kraftigt ökad nederbörd kan öka den ”normala förnyelsen” under 25-årsperioden med storleksordningen 10

  • miljarder.

Uppskattningarna är genomförda som ett mycket ”fyrkantigt” räkneexempel. I verkligheten så kommer vi även att se en mängd andra typer av åtgärder än att ”bara” byta eller renovera befintliga avloppsledningar. Kreativa och lokalt anpassade åtgärder kommer också att tillämpas för att både minska mängden vatten som skall avledas, minska mängderna av det s.k. ”tillskottsvatten” till spillvattensystemen, anlägga utjämningsmagasin eller öka kapaciteten i vissa stråk med kompletterade kanaler, diken eller ledningssystem.

Observera att endast merkostnaderna på grund av nederbörd och inte ökad nivå i hav och vattendrag. Observera också att de kostnader som ovan uppskattas hänför sig till de allmänna avloppssystemen, dvs. förnyelsekostnaderna för de privata servisledningarna är ej beaktade. En grov bedömning är att de privata kostnaderna för förnyelse av va-installationerna inom privata fastigheter torde uppgå till ca 40 % av de allmänna, vilket ger en kostnad på ca 20 miljarder under 25-årsperioden. För de privata installationerna bedöms klimatåtgärderna begränsas m.a.p. nederbörd.

I kap 2.4 visas en principskiss över källor till s.k. ”tillskottsvatten” som även omfattar de privata ledningsnätet. I principskissen visas att kraftfulla åtgärder mot överbelastning måste omfatta även de privata avloppsnäten. Om inte de privata servisavloppsledningar också uppgraderas i takt med det allmänna avloppsnätet så kommer man ej erhålla full effektivitet i åtgärderna mot tillskottsvattnet

Bilaga B 16 SOU 2007:60

6 Slutsatser och förslag till åtgärder

Fastställa högsta vattenstånd idag och bedömda framtida vattennivåer

Alla kommuner behöver analysera högsta kända vattennivå i omgivande recipienter till städer och samhällen om så ej redan är gjort. Till den högsta kända nivån skall man lägga till en bedömning i enlighet med klimatscenarierna och med tillägg för viss säkerhetsmarginal.

Resultaten bör sedan tydliggöras i planeringsunderlag så att kunskapen om lägsta nivå för bebyggelse blir allmänt känd. Dessa uppgifter är av stor betydelse både för planering av nya områden och bedöma risker i befintliga avloppssystem.

Det bör finnas ett lagkrav med angiven tidsram för när detta skall vara genomfört.

Förebyggande åtgärder i framtida bebyggelseområden

Problem med en höjdsättning i förhållande till recipienter är av naturliga skäl svåra att hantera i efterhand. Den bästa lösningen för att undvika problem i framtida bebyggelseområden är att med en framsynt planering säkerställa en säker höjdsättning i förhållande omgivande sjöar, vattendrag eller hav.

Åtgärder mot höjda vattennivåer i hav, vattendrag och sjöar inom befintliga områden

Lågt belägna befintliga bebyggelseområdena kan riskera att i en framtid behöva vallas in och dag- och dränvatten pumpas. Likaså behöver dagvattensystemen säkras så att bebyggelsen ej översvämmas av bakåtströmmande vatten från recipient under byggda dämningsvallar.

SOU 2007:60 Bilaga B 16

Figur Dämning från hav, sjö eller vattendrag vid extremt hög vattennivå

Problematik med bebyggelse i strandnära områden beskrivs också mycket ingående i referensen: Länsstyrelserna 2006.

Åtgärder inom befintligt avloppsnät

Även om det är svårt att med nuvarande underlag bedöma konsekvenserna av den framtida ökande korttidsnederbörden i lokala områden så bedöms risken vara stor för att översvämningarna skall öka i befintligt avloppssystem, såvida inga åtgärder vidtas.

Vi står inför en utmaning av att hantera frågan om hur och i vilken takt som VA-systemen kommer att behöva förnyas. Ökningen av förnyelsetakten har redan påbörjats och bedöms komma att gradvis att öka under de kommande decennierna och nå ett balansläge om uppskattningsvis storleksordningen 25

  • år.

Kostnaderna för anpassningen av avloppssystemen, se kap. 5.2, kommer att vara beroende av om förnyelsetakten är lägre än behovet av anpassningsåtgärder till klimatscenarierna med olika tidshorisont. En förutsättning för att minimera kostnaderna för anpassningen är att klimatfrågan noggrant beaktas i samband med förnyelseplaneringen av avloppsnäten. Vi kommer att få tillämpa en rad av olika typer av åtgärder alltefter det aktuella områdets karaktär, såsom ändrad dag- och dränvattenhantering, utökad kapacitet antingen med större ledningar eller med en alternativ dagvattenavledning för toppflöden i extrema nederbördstillfällen, byggande av fler utjämningsmagasin etc.

Bilaga B 16 SOU 2007:60

En viktig åtgärd är att planera för och anordna s.k. ”vattenvägar” där vattnet kan rinna vid mycket kraftiga regn utan att orsaka skador på bebyggelsen. Dessa vattenvägar skall ses som en sekundär avledningsväg för vattnet då alla ordinarie avledningssystem för dagvatten är överbelastade.

Behovet av lokalt anpassade åtgärder framgår med all tydlighet av avsnitten om systembeskrivningarna.

Anpassningen till ett framtida ändrat klimat måste också bygga på ett helhetsperspektiv omfattande såväl privata som allmänna avloppsnät Det bedöms också pågå en trend mot fler samfälligheter med privata va-ledningar. För dessa system ligger ansvaret för drift-, underhåll och förnyelse på respektive samfällighet.

Några viktiga frågor som behöver belysas: Hur skall klimatanpassningen för det allmänna avloppssystemen koordineras med klimatanpassningen i det privata ledningsnätet? Vem skall vara drivande för klimatanpassningen på privatmark?

Svenskt Vatten utgav 2004 en skrift ”Så skapas en informationsskrift om källaröversvämningar för fastighetsägare”, M128. Denna har till syfte att resp. VA-huvudman skall med hjälp av en mall förklara problemställningar och möjliga skyddsåtgärder vid olika översvämningssituationer.

Säkerställa ett översvämningståligt byggande vid nybyggnation

Nya områden skall höjdsättas och planeras så att bebyggelsen skall klara i princip ”vilka regn som helst”. Vid överbelastning av rörsystemen skall vattenflödena styras mot okänsligare områden eller avledas ytligt på ett säkert sätt. Alla åtgärder för att bygga klimatanpassat är av samma karaktär som åtgärder för att bygga översvämningståligt redan vid befintligt klimat.

Detta förutsätter givetvis avloppsvattenhanteringen får en framträdande nära samverkan mellan berörda parter inom den kommunala verksamheten, exempelvis VA-huvudman och Plan- och bygglovsenheten etc.

Svenskt Vatten arbetar också med att ta fram en folder ”Att bygga översvämningssäkert”.

SOU 2007:60 Bilaga B 16

Behov av högupplösta regnserier

Det föreligger en brist på högupplösta regnserier för olika tätorter i Sverige och de som samlas in görs av olika VA-verk frikopplat från SMHI:s väderstationer. Upplösningen av regnintensiteterna behöver vara ner mot minutnivå för att svara mot behoven inom tätorter.

Det borde vara samhällsekonomiskt fördelaktigt att detta kan ske via SMHI:s väderstationer. Därmed kan även en långsiktighet i nederbördsinsamlingen säkerställas. Vi föreslår att SMHI får ett utökat ansvar att även svara på högupplösta regnserier vid lämpligt urval av SMHI:s nederbördsstationer.

Det pågår ett flertal projekt på nederbörd för dimensionering och analys av avrinning på tätortsnivå. Inom VA-branschen pågår exempelvis en revidering av Svenskt Vattens P65 ”Nederbördsdata vid dimensionering och analys av avloppssystem”. Det är viktigt med en koordinering av pågående projekt för tätorters nederbörd och att dessa drivs i ett utökat samarbete med SMHI.

6.3 Säkerställa vattnets roll i planprocessen och bättre beslutsunderlag.

I många kommuner fungerar redan samverkan mellan VA-huvudmannen och Planerings- och bygglovsenheten på ett bra sätt. Nedanstående förslag är till för att förbättra situationen i de fall samverkan kan förbättras. Det finns tyvärr inget underlag för att bedöma hur samverkan fungerar idag runt om i landets kommuner.

Det är nödvändigt att samarbetet inom kommunen fungerar. Det behöver skapas styrande dokument som kan tillämpas på ny- och ombyggnadsområden där man säkerställer att avloppsvattenhanteringen kan ske på ett säkert sätt även med hänsyn taget till klimatförändringarna. Där skall det tydligt framgå principerna för höjdsättning av lägsta bebyggelsenivå och markplaneringen. Det måste också tydligt framgå hur de s.k. ”vattenvägarna” för bebyggelseområdena skall säkras, se kap. 6.2.

Det är viktigt att insamlade och lagrade informationsmängder hos olika myndigheter används vid exempelvis fysisk planering, klimatanpassningar mm. Tyvärr väljs ibland detta material bort då kostnaderna för att få tillgång till data blir orimligt höga. Vi föreslår att informationen i myndigheters databaser, exempelvis upp-

Bilaga B 16 SOU 2007:60

gifter om topologi, nederbörd, vattenstånd etc., skall göras tillgänglig till en kostnad som endast står i paritet med lagrings- och hanteringskostnaderna.

7 Litteratur och referenslista

Bäckman, H, Hellström, B G, Jaryd, A, Jonsson, Å, 1997, Läck-

och dräneringsvatten i spillvattensystem, Svenskt Vatten Utveckling / VA-FORSK Rapport 1997:15. Dahlström, B 2006, Regnintensitet i Sverige – en klimatologisk

analys, Svenskt Vatten Utveckling / VA-FORSK rapport nr 2006-26. Göteborgs Stad 2006, Extrema vädersituationer

  • Hur väl rustat är

Göteborg? Rapport. Hernebring, C, 2006 10-årsregnets återkomst – förr och nu. Regn-

data för dimensioneringts / kontrollberäkning av VA-system i tätorter, Svenskt Vatten Utveckling / VA-FORSK rapport nr 2006-04. Länsstyrelserna 2006, Översvämningsrisker i fysisk planering –

Rekommendationer för markanvändning nid nybebyggelse. Utgiven av länsstyrelserna i Stockholm, Uppsala, Södermanland, Östergötland, Värmland och Örebro, aug 2006. Naturvårdsverket 1978, Saneringsplaner för kommunala avlopps-

ledningsnät, Allmänna råd 1978:3. Naturvårdsverket 1983, Sanering av avloppssystem – planering och

exempel. Meddelande från Naturvårdsverket och Byggforskningsrådet 1/1983. SKTF 1952, Statistik över vattenverk, avloppsverk, vägar och gator

samt renhållningsverk i Svenska städer och samhällen. Svenska Kommunaltekniska föreningen. Statens Planverk / VAV 1986, Husgrunddräneringars anslutning

till allmän avloppsledning, Statens Planverk Dnr 4238/86/ VAV Orienterar 7/86. Svenskt Vatten 2004a, Dimensionering av allmänna avloppsled-

ningar, Publikation P90.

SOU 2007:60 Bilaga B 16

Svenskt Vatten 2004b, Så skapas en informationsskrift om källar-

översvämningar för fastighetsägare, Meddelande M128. Svenskt Vatten 2004c, En långsiktigt hållbar dagvattenhantering. Svenskt Vatten 2006, TV-inspektion av avloppsledningar i mark,

Publikation P93. Svenskt Vatten VASS, Svenskt Vattens web-baserade statistik-

system. Sökningar från olika statistikundersökningar. VVS Installatörerna / SBUF 2006, Branschregler för Säker Vatten-

installation.

Bilaga B 16 SOU 2007:60

Östersjön 100-årsvattenstånd idag (vinter) relativt medelvattenstånd 1903

  • (stormflod); landshöjning och vind inräknat (Rossby Centre).

SOU 2007:60 Bilaga B 16

Östersjön 100-årsvattenstånd (vinter) ”low case” 2071

  • motsvarande en global höjning på 9 cm relativt medelvattenstånd 1903
  • (stormflod); landshöjning och vind inräknat (Rossby Centre).

Bilaga B 16 SOU 2007:60

Östersjön 100-årsvattenstånd (vinter) motsvarande en global höjning på 48 cm (”ensemble average”) 2071

  • relativt

medelvattenstånd 1903

  • (stormflod); landhöjning och vind inräknat (Rossby Centre).

SOU 2007:60 Bilaga B 16

Östersjön 100-årsvattenstånd (vinter) motsvarande en global höjning på 88 cm (”high case”) 2071

  • relativt medelvatten-

stånd 1903

  • (stormflod); landhöjning och vind inräknat

(Rossby Centre).

Bilaga B 17

Byggnader i förändrat klimat

Bebyggelsens sårbarhet för klimatförändringar och extrema väder exkluderat översvämningar, ras och skred samt dagvatten

Kyrkhärbre i Älvdalen byggt 1285. Foto Lars Dahlström

Boverket, Nikolaj Tolstoy

Underlagsrapport utarbetad för Klimat- och sårbarhetsutredningen, 2007-08-13

Bilaga B 17 SOU 2007:60

SOU 2007:60 Bilaga B 17

Referenser

Boverket (2006) Vad händer med kusten? Erfarenheter från kom-

munal och regional planering samt EU-projekt i Sveriges kustområden, Boverket, Karlskrona Boverkets byggregler (2006) BFS 1993:57 med ändringar till och

med BFS 2006:12, Boverket, Karlskrona Boverkets konstruktionsregler (2006) BKR, BFS 1993:58 med änd-

ringar BFS 2006:11, BKR 10, Boverket, Karlskrona Jacobson&Widmark(1996) Kartläggning av materialflöden inom

bygg- och anläggningssektorn, Naturvårdsverket, Stockholm Lindgren, H., Wilhelmsen, A-M. (1993) Sveriges industrihus, Be-

ståndets egenskaper och sammansättning. Byggforskningsrådet R26:1993. Stockholm Nord, Margitta (2007) Klimatindikatorer – Relativ Luftfuktighet

och temperatur. Rapport till Boverket, Karlskrona Rossby Centre , SMHI, Linköping, 2007 Kartmaterial, klimatindex,

modeller, emissionsscenarier, tidsperiod, www.smhi.se SCB (2005) Rikets fastigheter 2005, del 1. Statistiska meddelanden

BO 27 SM 0501 Statens Energimyndighet (2006) Förbättrad energistatistik för

lokaler

  • ”Stegvis STIL” Rapport år 1. Inventeringar av kontor och förvaltningsbyggnader Tolstoy et al (1984 ) Bostäder och lokaler ur energisynpunkt Med

M84:8. Statens institut för byggnadsforskning, Gävle Tolstoy, N et al (1990) External building materials – quantities and

degradation. The National Swedish Institute for Building Research (Statens institut för byggnadsforskning), Gävle Tolstoy, N et al(1993), Bostadsbeståndets tekniska egenskaper,

ELIB-rapport 6, Statens institut för byggnadsforskning, Gävle Tolstoy, N., Svennerstedt, B. (1984) Reparationsbehov i bostäder

och lokaler. Statens institut för byggnadsforskning. Meddelande M84:10. Stockholm

Bilaga B 18

Svenskt skogsbruk möter klimatförändringar

Skogsstyrelsen, Hillevi Eriksson m.fl.

Underlagsrapport utarbetad för Klimat- och sårbarhetsutredningen, 2007-06-20

Bilaga B 18 SOU 2007:60

SOU 2007:60 Bilaga B 18

1 Inledning

Klimatproblemet kommer på sikt att påverka skogsbruket på många sätt; genom klimatförändringarnas direkta påverkan på skogen, genom klimatstyrmedlens påverkan och genom hur motåtgärder och anpassningar kommer att påverka samhället i stort när det gäller energikostnader och global utveckling. Åtgärder som var speciellt inriktade på att minska nettoemissionerna av växthusgaser började påverka det svenska skogsbruket år 1991 då man införde en koldioxidskatt som syftade till att försämra de fossila bränslena ställning på marknaden. Sedan dess har biobränslenas bidrag till energiproduktionen ökat, från ca 65 TWh till över 110 TWh per år till år 2005, varav den övervägande delen hämtas från svensk skog och utgörs av restprodukter från skog, skogsindustri, förädlingsindustri och samhälle.

I den långsiktiga målbilden i de skogliga sektorsmålen som antogs år 2004 (Skogsstyrelsen 2004) anges att: ”Skogen brukas och bidrar till ett samhälle med begränsad klimatpåverkan. Detta innebär främst en förmåga att leverera förnybar energi, trä och andra råvaror som inte medför nettoutsläpp av växthusgaser.”

Osäkerheterna kring hur såväl effekter som åtgärder kommer att påverka skogen, skogsbruket och skogsindustrin i framtiden adderar till den osäkerhet som ändå skulle ha funnits kring nationell och internationell tillgång och efterfrågan på olika virkessortiment och -kvaliteter, när man försöker se många decennier framåt.

År 2004 gjordes en litteraturöversikt över kunskapsläget kring hur ett förändrat klimat kan komma att påverka den svenska skogen, ur ett skogsbruksperspektiv (Sonesson m fl 2004). Samtidigt som den anger riktningen för många sannolika effekter pekar den samtidigt ut kunskap som saknas (se också Sonesson, 2006). Syftet med denna rapport är att komplettera ovan nämnda litteraturöversikt och bidra till den pågående diskussionen om hur det svenska skogsbruket i olika landsdelar kan påverkas och eventuellt anpassas till kommande klimatförändringar, med hänsyn tagen till den osäkerhet som finns kring hur omfattande förändringarna i verkligheten blir.

Om inget annat redovisas är det ungefärliga klimatförändringar under detta sekel till följd av A2-och B2-scenarierna enligt Echammodellen som avses (jfr kap 2).

Bilaga B 18 SOU 2007:60

I bakgrunden finns antagandet att skogens roll som biobränsle- och trävaruleverantör kommer att fortsätta att vara viktig, till följd av satsningar på att minska användningen av fossila bränslen i världen. En diskussion om granens framtid i södra Sverige ges speciellt utrymme eftersom den frågan har lyfts i många sammanhang på senare år.

2 Hur ändras klimat och koldioxidhalt?

Rossby Centre, SMHI har på beställning av utredningen tagit fram ett stort antal klimatkartor som på olika sätt beskriver klimatet och dess möjliga utveckling. Materialet bygger på beräkningar med Rossby Centrets regionala klimatmodell RCA3 och havsmodellen RCO. Datainput till dessa modeller har i sin tur hämtats från körningar av globala klimatmodeller. Resultatkartorna kan studeras på: http://www.smhi.se/sgn0106/leveranser/info.htm

SOU 2007:60 Bilaga B 18

Figur 2.1 Utveckling av utsläpp av koldioxid i A2-och B2-scenarierna

Källa: www.grida.no/climate/ipcc_tar/wg1/519.htm

I denna rapport refereras till resultat från Rossby Centre som bygger på indata från de två mest använda modellerna för simulering av globala klimatscenarier; en tysk (Echam) och en engelsk (Hadley) modell. Som input till dessa används en rad utsläppsscenarier. Av dessa refereras här endast till resultat för A2 och B2. A2 innebär högre utsläpp och B2 lägre (fig 2.1), vilket också avspeglar sig i vilken uppvärmning som orsakas globalt (fig 2.2). A2 beräknas medföra en grad högre medeltemperatur för jorden till år 2100 än B2 (3,8 respektive 2,7 graders ökning jämfört med 1990). Hittills har utsläppsutvecklingen närmast följt A2 sedan 1990. Den ökande medvetenheten i världen under senare år inger ändå visst hopp om att vi ska kunna lämna den utsläppsutvecklingen och röra oss ner mot B2 inom ett par decennier? Till varje utsläppsscenario hör också en beskrivning av olika trender i ekonomisk och miljömässig utveckling som kan ’förklara’ just det utsläppsscenariot (se www.grida.no/climate/ipcc/emission/index.htm). I denna rapport representerar scenarierna dock enbart sin haltutveckling och den därpå följande skattade klimatförändringen.

0 5 10 15 20 25 30 35

1980 2000 2020 2040 2060 2080 2100 2120

A2

B2

År

Pg C/år

Bilaga B 18 SOU 2007:60

Figur 2.2 Global ökning i ”värmande effekt” (radiativ forcing) med A2-och B2-scenarierna

Källa: www.grida.no/climate/ipcc_tar/wg1/519.htm

Sett över hela perioden, 2071

  • jämfört med 1961−1990, ökar

Sveriges årsmedeltemperatur i scenarierna med 2,5

  • ºC. Ändringen är signifikant redan om man jämför perioden 2011

med referensperioden 1961

  • Temperaturökningen är störst

under vintern, 2,8

  • ºC vid slutet av seklet. Den större ökningen under vintern hänger samman med att snön minskar kraftigt i det varmare klimatet. Det leder i sin tur till ännu högre temperaturer. Den största temperaturökningen under vintern beräknas för Norrlandskusten och Svealand, och det är även i dessa områden som minskningen av snötäckets utbredning är som störst. Under sommaren sker största ökningen i temperatur främst i den sydligaste delen av landet.

Den del av året som det finns ett sammanhängande snötäcke blir minst en månad kortare fram till perioden 2071

  • i alla scenarierna. Detta gäller i hela landet utom i Skåne och längs Götalandskusten, där snön försvinner så gott som helt i scenarierna. De

0 5 10 15 20 25 30 35

1980 2000 2020 2040 2060 2080 2100 2120

A2

B2

År

Pg C/år

SOU 2007:60 Bilaga B 18

största förändringarna, med mellan två och fyra månaders förkortning av snösäsongen, beräknas för delar av Svealand och Norrlandskusten. Samtidigt minskar också det maximala snödjupet i hela landet, mest i de områden som har lite snö redan i dagens klimat, men även i fjällkedjan.

Temperaturen ökar framförallt under de allra kallaste vinterdagarna. Samtidigt ökar också medeltemperaturen och temperaturen under mildare dagar, men inte lika mycket. Mönstret, med störst förändring under kalla dagar, gäller under vintern för hela landet. I Götaland är det också varma dagar under sommaren som blir relativt sett ännu varmare. I övriga landet förväntas temperaturen öka mer likartat både under svala och varma sommardagar.

Uppvärmningen leder till att klimatzonerna flyttar norrut. I de scenarier som beskrivs ovan beräknas vegetationsperioden, det vill säga den del av året då dygnets medeltemperatur under en sammanhängande period är över 5 ºC, öka med mellan en och två månader i hela Sverige utom i södra Götaland där den beräknade ökningen är uppemot tre månader. Det totala uppvärmningsbehovet under vinterhalvåret kan komma att minska med mellan 10

  • % i olika delar av landet. Å andra sidan kan kylningsbehovet under sommarhalvåret öka i viss utsträckning.

Nederbörden som faller över Sverige förväntas öka under det närmaste seklet med mellan knappt 10 och drygt 20 % Skillnaden i årsnederbörd jämfört med 1961

  • är signifikant redan under

perioden 2011

  • Echam-modellen med kraftigare västvindar över hela Norden ger mer nederbörd i hela området. Hadleymodellen pekar tvärtom på minskad västvind och därigenom minskad nederbörd väster om den skandinaviska fjällkedjan samtidigt som mer nederbörd fås öster om fjällkedjan då sydostvindar blir vanligare. Under sommaren förväntas Götaland få minskad nederbörd i alla simuleringarna. I norra Norrland förväntas nederbörden öka något även på sommaren.

I samtliga scenarier och i hela landet gäller att extremnederbörden, exempelvis uttryckt som mängden nederbörd under ett dygn, förväntas öka. I Götaland under sommaren kommer det alltså att regna totalt sett mindre och mer sällan, men mer i form av kraftiga skurar. I norra Norrland under sommaren och hela landet

Bilaga B 18 SOU 2007:60

under vintern kommer det att falla totalt sett både mer nederbörd och oftare. Dock vägs den ökade nederbörden upp av ökad avdunstning, vilket medför att avrinningen inte ökar, och då sannolikt inte heller grundvattennivåerna i medeltal. Man kan ändå spekulera i om torra marker på grova sediment kan bli något mindre torra eftersom regnvatten där lätt perkolerar ner i marken. Istället kan marker med tunna jordtäcken bli mer utsatta för torka i hela landet eftersom avdunstningen ökar och vattenförråden där lätt tar slut.

Vindförhållandena förändras endast marginellt under sommaren i de olika scenarierna. Under resten av året och främst under vintern varierar förändringen beroende på vilken global klimatmodell som använts. I beräkningarna baserade på Hadley-modellen är vindförändringarna i allmänhet små i regionen. I beräkningarna baserade på RCA3 och Echam-modellen ökar vindhastigheterna under vintern med i medeltal 7 till 13 % till i slutet av seklet, beroende på vilket utsläppsscenario som användes. Något större ökningar sker över Östersjön på vintern, speciellt Bottenviken och Bottenhavet. Detta beror på att havsisen till stor del försvinner i scenarierna. Det gör atmosfären mindre stabil och främjar högre vindhastigheter. Den maximala vindhastigheten beräknas förändras ungefär lika mycket som medelvindhastigheten.

Det är svårt att hitta områden som visar absoluta likheter i temperaturklimatet med det prognostiserade kommande klimatet i södra halvan av Sverige om 60

  • år (tidigare för A2 och senare för

B2). I Centraleuropa är vintrarna generellt kallare, åtminstone jämfört med dem vi får mot mitten och slutet av seklet. För att hitta jämförbara områden i denna riktning får man ta sig långt ner i Europa t.ex. mot områden nära Svarta havet, här är å andra sidan somrarna betydligt varmare även än de vi kan förvänta oss i slutet av seklet. I lite högre belägna områden i exempelvis Rumänien kan man hitta områden med liknande sommartemperaturer som de vi kan förvänta oss i Sverige men här är istället vintertemperaturerna

SOU 2007:60 Bilaga B 18

betydligt lägre än de prognosticerade. Koncentrerar man sig till vinterklimatet förskjuts de studerade områdena i sydvästlig riktning klimatmässigt och dagens temperaturklimat i Danmark, Holland, Belgien, Nordfrankrike och Storbritannien uppvisar stora likheter med de projicerade klimatscenarierna för olika delar av södra halvan av Sverige. I Storbritannien är det dock mindre risk för kraftiga kalluftsutbrott under vintern och lägre sommartemperaturer än i framtidens sannolika svenska klimat. I norra Frankrike utmed kanalkusten och längs hela kuststräckan längs Holland, Belgien och Nordtyskland är somrarna svalare än de sannolikt blir i södra Sverige.

Sammanfattningsvis kan man säga att områden där nuvarande vintertemperaturklimat går att jämföra med de studerade områdenas framtida vinterklimat i regel har ett svalare sommarklimat än det som projiceras för de svenska områdena, och områden som har ett liknande sommarklimat har ett mildare vinterklimat.

3 Hur påverkas träden?

Temperatur

En allmän uppfattning är att klimatet i Sverige är för kärvt för att tillåta riktigt hög skogsproduktion. Dessutom anses vi ha långsamt växande trädslag. Ur biologisk synvinkel är dock inte våra skogsträd långsamma i jämförelse med ”snabbväxande” trädslag på sydligare breddgrader. Fotosyntesapparaten är lika effektiv och under tillväxtperioden är tillväxthastigheten per dag minst lika hög. Den stora skillnaden ligger i tillväxtperiodens längd och mängden infallande solljus. En förlängning av vegetationsperioden, som en effekt av ett förhöjt temperaturklimat i framtiden, innebär att mer av solljuset kan utnyttjas för fotosyntesproduktion.

Förutom att temperaturen förlänger vegetationsperiodens längd påverkar temperaturen även produktionen genom att den direkt påverkar fotosynteshastigheten och respirationen, där differensen mellan fotosyntes och respiration kallas för nettoprimärproduktion (NPP) och kan ses som ett mått på tillväxten. Vid uppbyggnad av växtbiomassa och vid underhåll av funktioner hos levande växtceller avges koldioxid genom respirationen (cellandning). Respira-

Bilaga B 18 SOU 2007:60

tionen är starkt temperaturberoende och ökar exponentiellt med ökad temperatur. Till skillnad från fotosyntesen pågår respirationen hela dygnet året runt. Fotosynteshastigheten ökar däremot linjärt från någon minusgrad upp till 8

  • ºC för att sedan avta och hålla sig relativt konstant för temperaturer mellan 10
  • ºC. Där-

efter avtar fotosynteshastigheten.

Knoppsprickning och skottskjutning på våren hos våra barr- och lövträd påverkas av lufttemperaturen och dagslängden. Hos barrträd är den oftast starkt korrelerad till en temperatursumma, medan lövsprickningen hos vissa av våra lövträd beror av en kombination av temperatursumma och dagslängd. En ökning av luftens temperatur kommer därför att leda till tidigare skottskjutning och lövsprickning, dock i lägre grad för bok som främst styrs av dagslängd. Med ett förhöjt temperaturklimat enligt SMHI:s scenarier kommer knoppskjutning och lövsprickning att ske 2

  • veckor tidigare än idag vilket kan öka fotosyntesproduktionen. För lövträd betyder tidigare lövsprickning betydligt mer eftersom lövträden omsätter hela sitt lövverk varje vår. Tidigare skottskjutning och lövsprickning kan under vissa omständigheter öka risken för frostskador (se speciellt avsnitt nedan), som kan vara allvarliga i plant- och ungskogar.

De två dominerande faktorerna är dels en tidigare start på våren så att mer solljus kan utnyttjas för fotosyntesproduktion och dels en ökad koldioxidhalt. Respiration och tidigare skottskjutning är av mindre betydelse i det här sammanhanget. Barrträd som redan har större delen av barrskruden på våren kan direkt utnyttja en tidigare start medan lövträd måste få en tidigare lövsprickning för att kunna ta tillvara en tidigare vår. Kopplingen till dagslängd för lövsprickning inverkar således hämmande, och alltså speciellt för bok.

Växtnäring

Vid sidan om tillväxtsäsongens längd är det nästan utan undantag tillgången på växtnäring (främst kväve) som begränsar produktionen i naturliga skogsekosystem i Sverige. Ett förändrat klimat med en ökad lufttemperatur leder till en ökad marktemperatur. Detta kommer att öka den biologiska aktiviteten och mineraliseringen, vilket leder till ökad barr/bladmassa och tillväxt. Effekten är sannolikt betydligt större i norra jämfört med södra Sverige, dels på grund av att näringsutbudet idag generellt är lägre i norra Sverige

SOU 2007:60 Bilaga B 18

jämfört med södra och dels på grund av den stora gradienten i kvävenedfall över Sverige. I ett markuppvärmningsförsök i medelålders granskog i Västerbotten, där man har värmt upp marken med 5 ºC över den naturgivna marktemperaturen på försökslokalen, har man ökat stamvolymtillväxten med nästan 100 % under en sexårsperiod, så här långt. Detta kan jämföras med att man i Kronobergs län, där medeltemperaturen är ca 5 ºC högre än i Västerbotten, i medeltal har ca 130 % högre medeltillväxt på granmark med i övrigt lika ståndortsfaktorer.

Vatten

På de flesta marker i norra Sverige är vattentillgången normalt sett inte begränsande för produktionen, eftersom nederbörden överstiger avdunstningen och att det finns gott om markvatten i början av säsongen som följd av snösmältningen. På grova sediment och sandiga moräner, där vatten rinner lätt igenom markprofilen, kan brist på vatten ändå ha en viss begränsande effekt på produktionen under sommaren. På sådana marker kan vattentillgången möjligen bli något mindre begränsande i genomsnitt i Norrland.

I södra Sverige, särskilt i de östra delarna av Götaland, begränsar vattentillgången vanligtvis tillväxten under sommaren, utom på de marker där grundvattennivån förblir inom räckhåll för träden. Trädslag med hög barr/bladmassa, som gran och flesta lövträd är sannolikt känsligare mot minskad nederbörd under sommaren. Vattenavrinningen beräknas minska i medeltal under sommaren i Svealand och speciellt i Götaland, vilket i så fall innebär en minskad areal där grundvattennivån förblir inom räckhåll under sommaren. Trädslag med stort vattenbehov påverkas mest negativt där vattentillgången ökar. Mängden barr och blad är relaterat till ålder och beståndsstruktur och täta medelålders skogar har vanligtvis störst vattenbehov. Trädens vattenhushållande förmåga spelar också roll. Tall och ek har generellt bättre tålighet än gran och de flesta övriga lövträd.

Enligt Rossbys klimatsimuleringar påverkas sommaravrinningen från i Norrland ganska litet. Den skattade avrinningen bör spegla grundvattennivåerna någorlunda väl. I Svealand och speciellt Götaland minskar sommaravrinningen i medeltal. Vissa fuktiga och blöta marker, med tillväxthämmande höga grundvattenstånd, kan därmed få större chans att torka upp i ytan och medge tillväxt.

Bilaga B 18 SOU 2007:60

Effekter på grundvattennivåer av olika förändringar i nederbördsklimat bör kunna utredas bättre med hjälp av hydrologisk modellering på ett urval befintliga avrinningsområden i olika delar av landet.

Koldioxid

I kortvariga laboratorie- och fältförsök leder en ökning av koldioxidhalten till kraftigt ökad fotosynteshastighet. Efter en tid (månader-år) verkar dock växterna anpassa sig till den nya koldioxidhalten och fotosynteshastigheten går nästan ner till samma nivå som vid ”normal” koldioxidhalt (~360 ppm). Fältexperiment, där hela träd under flera år har behandlats med förhöjd koldioxidhalt, har visat att den långsiktiga fotosyntesökningen är beroende av näringstillgången i marken. Koldioxidhaltens inverkan på fotosynteshastigheten skiljer sig något mellan olika trädslag och lokaler. En ökad koldioxidhalt har också, för flera träd och andra växter, visat sig medföra att klyvöppningarna minskar sin öppningsgrad, och därigenom sänks avgången av vatten i viss mån. Därför kan en ökad koldioxidhalt ha en större inverkan på tillväxten i regioner med vattenbrist.

Produktionsutveckling i skogen

Modellsimuleringarna är utförda med den process-baserade modellen BIOMASS för perioden 1961

  • med klimatdata beräknade med Echam för B2- och A2-scenarierna till grund. Produktionsförändringar har uppskattats för fem olika trädslag; gran, tall, björk, sitkagran och bok. Utdata från modellsimuleringarna summerades i fyra olika tidsperioder 1961
  • (refe-

rens), 2011

  • 2041−2070 och 2071−2100. Utdata från modellen är bland annat NPP (nettoprimärproduktion) som man kan se som ett mått på hur tillväxten kan förändras och stämmer väl överens med tidigare uppskattningar (Bergh m fl 2007).

Den sammanlagda produktionshöjningen i svensk skog skattas till 5 % för B2-scenariet och 14 % för A2-scenariet för perioden 2011

  • (Tabell 3.1). Denna skattning inkluderar inte den potentiella pluseffekten av ökad näringsomsättning i marken och inte heller eventuella produktionsbortfall till följd av ökade skador.

SOU 2007:60 Bilaga B 18

Tabell 3.1 Relativ produktionshöjning till följd av skattade klimatförändringar enligt Echam- och RCA3-modellerna för B2- och A2scenarierna enligt BIOMASS (Bergh m fl, 2007)

B2 A2

  • 5

14

  • 14

25

  • 24

31

För att få en uppfattning hur produktionsutvecklingen ser ut över tiden för olika breddgarder, delade vi upp datamaterialet i en södra (<59’N), mellersta (59

  • och norra (>63’N) Sverige. Simuleringarna för tall visar på en svag produktionsökning i början av B2scenariet och ökar snabbare i mitten av århundradet för mellersta och framför allt norra Sverige (figur 3.1). För A2-scenariet har en betydligt snabbare uppgång i början som sedan mattas av i slutet av simuleringsperioden. Detta är i första hand en effekt av att koldioxidhalten ökar snabbare i A2-scenariet eftersom temperaturökningen är likartad till en början i de båda scenarierna.

Granen visar en liknande trend som tall i B2-scenariet men ökningen i norra Sverige är betydligt större för gran i slutet av århundradet. Granens produktionsökning är i stort sett linjär i A2scenariet men stagnerar och till och med sjunker i slutet (2060

  • för framför allt södra Sverige. Detta beror på både den absoluta temperaturökningen och temperaturnivån som gör att respirationen (underhållsrespiration), som ökar exponentiellt med temperaturen ökar mer än fotosyntesen för gran.

Bilaga B 18 SOU 2007:60

Figur 3.1 Skattad produktionsökning för tall, gran, björk, sitkagran och bok i B2- och A2-scenariernas klimat enligt Echam jämfört med referensklimatet 1961

Den relativa ökningen är störst för tall i södra Sverige, vilket främst är en effekt av att tallen har ett lägre vattenbehov och den minskade vattentillgången under sommaren påverkar tallen mindre jämfört med gran och björk. Att respirationen ökar mer för gran och björk till följd av en större barr/bladarea än tallens bidrar också. Produktionsökningen för sitkagran är i B2-scenariet ca 5 % lägre än för gran i södra och mellersta Sverige, som i övrigt har en identisk

0 5 10 15 20 25 30 35 40 45

1960 1980 2000 2020 2040 2060 2080 2100

År

R e la tiv pr oduk ti onför ändr ing (%)

<59'N 59-63'N >63'N

0 5 10 15 20 25 30 35 40 45

1960 1980 2000 2020 2040 2060 2080 2100

År

Relat iv pr odu kt io nf ö rän dring (% )

<59'N 59-63'N >63'N

0 5 10 15 20 25 30 35 40 45

1960 1980 2000 2020 2040 2060 2080 2100

År

R e la ti v pr od uk ti o n fö rä n d ri ng (% )

<59'N 59-63'N >63'N

0 5 10 15 20 25 30 35 40 45

1960 1980 2000 2020 2040 2060 2080 2100

År

Relat iv pr odu kt io nf ö rän dring (% )

<59'N 59-63'N >63'N

0 5 10 15 20 25 30 35 40 45

1960 1980 2000 2020 2040 2060 2080 2100

År

R e lativ p rod ukt ion fö rändr ing (% )

<59'N 59-63'N >63'N

0 5 10 15 20 25 30 35 40 45

1960 1980 2000 2020 2040 2060 2080 2100

År

R e lativ p rod ukt ion fö rändr ing (% )

<59'N 59-63'N >63'N

B2 A2

Tall

Gran

Tall

Gran

Björk

Björk

SOU 2007:60 Bilaga B 18

trend som gran. Boken har ungefär samma produktionsökning som björken i södra och mellersta Sverige i B2-scenariet, dock med en svag svacka i mitten av seklet. I A2-scenariet ökar boken kraftigt med en linjär trend och är det trädslag som ökar mest i södra och mellersta Sverige, trots sin tröghet när det gäller tidpunkt för lövsprickning.

Figur 3.2 Relativa produktionsförändringarna i A2-scenariet hos tall, gran och björk för perioden 2071

  • jämfört med referens-

perioden 1961

  • (dagens klimat) (Bergh m fl 2007)

Spontan självföryngring av träd kommer att ökas med ökad temperatur, i och med att det blir rikligare och mer stabil frösättning. Det gäller kanske främst trädslag, som nu har svårt att självföryngra sig. Samtidig kommer förhållandena för hjortvilt kommer generellt att förbättras (se viltskador nedan). Utvecklingen när det gäller omfattning i självföryngring av alla trädslag som betas mycket (tall

Gran

Produktionsförändring 2071-2100 med A2-scenariet (%)

Björk

Tall

Bilaga B 18 SOU 2007:60

och de flesta lövträd, även gran i Skåne) beror därför i lika eller högre grad på hur viltförvaltningen förmår utvecklas och anpassas som på klimatförutsättningarna i sig. Om viltets nuvarande omfattande betning av unga aspar och rönnar fortgår kan det exempelvis på längre sikt bli ont om trädbildande aspar och rönnar i delar av landet, även utan att klimatets effekt räknas in. Vidare kommer ett varmare och fuktigare klimat att ge ökad konkurrens från mark- och fältvegetation, vilket generellt motverkar spontan självföryngring av träd.

I stort sett alla lövträdarter vars nordgräns passerar genom Sverige kommer att expandera norrut i ungefär samma takt som klimatet (t ex Koca et al 2006). Kanske blir det i något fall en fördröjning som beror på att det också krävs en viss anpassning till ljusklimatet (t ex för bok, se ovan). Vissa av de ädellövträdarter som föryngrar sig bäst på riktigt näringsrika, gärna kalk- eller lerrika marker kommer dock inte att hitta dem i samma utsträckning i Småland och norröver, som i Skåne. Björken kan minska i utbredning på marker som blir torrare sommartid.

Tallens och ekens möjlighet till självföryngring kommer sannolikt att stärkas gentemot övriga trädslag i de delar av och på de marker i Götaland där risken för sommartorka ökar. I mellersta och norra Sverige kan tallens förmåga till självföryngring försvagas gentemot gran och löv, eftersom produktivitet och vattentillgång förväntas öka där, på alla marker utom de torraste som även norröver kan bli något mer vattenbegränsade under sommarhalvåret. Granen kan få ökad möjlighet att självföryngra sig norröver. För både gran och tall gäller att frekvensen av kottår kan komma att öka med ett mildare klimat.

Ett varmare klimat kan öka risken för självföryngring av contortatallen, speciellt om skogsbränderna tillåts öka.

Nya trädslag och andra växter, för vilka vinterklimatet tidigare varit speciellt begränsande i plantstadiet eller för frösättningen, kommer sannolikt att sprida sig till skogen från parker och trädgårdar, eller söderifrån, med hjälp av fåglar eller vind.

SOU 2007:60 Bilaga B 18

Allmänt

Vid en klimatförändring till följd av växthuseffekten kommer förutsättningarna för skogsträden att producera vedråvara och sågtimmer av olika kvalitet att påverkas. Kvalitet definieras vanligen ”lämplighet för ett ändamål” och här i texten refereras endast till de viktigaste ändamål som vi känner idag (sågtimmer, massaved och bränsleved) och som påverkar priset på rundvirke. Sambandet mellan klimat och kvalitet innehåller många svårbedömda dimensioner, inte minst för att vi inte känner framtida tekniska lösningar för att tillvarata och processa virket på bästa sätt. Resonemanget här utgår lite förenklat från dagens virkeshantering. Vi har även ignorerat eventuella skogsgenetiska effekter som skulle kunna uppstå när träd som är genetiskt anpassade till en klimatsituation kommer att växa i en annan som de inte är helt anpassade till.

Sågtimmer av barrträd

Virkeskvaliteten varierar mycket litet inom Sverige för gran, om man utgår från det nya timmerklassificeringssystemet som tas i bruk 2008. För tall finns däremot ett svagt mönster med något bättre kvalitet i Mellansverige än i övriga landsdelar. Samtidigt måste man vara medveten om att mängden timmer i den avverkade skogen idag är betydligt större ju längre söderut man kommer eftersom träden blir allt grövre. Vid ett varmare klimat kommer effekten på redan etablerad skog att bli att träden snabbare når en grövre dimension och det kommer sannolikt att bli ekonomiskt fördelaktigt att hålla skogen så länge att timmerandelen ökar. Detta innebär i sig en kraftigt positiv effekt på kvaliteten (Tabell 3.2).

En hög densitet på virket brukar anses vara en viktig kvalitetsfaktor. Detta uttrycks huvudsakligen som ett krav på viss täthet på årsringarna nära märgen. Densiteten vid en given årsringsbredd minskar från söder mot norr, men det gör årsringsbredden också. Vid en ökad årsringsbredd minskar densiteten ganska snabbt initialt men vid breda årsringar innebär ytterligare ökning relativt lite. Totalt sett innebär detta ändå vanligen att densiteten minskar något från norr mot söder, eller snarare från ett kärvt till ett milt klimat. Detta är dock inte ett rätlinjigt samband då t.ex. tallen har högre densitet på Sydsvenska höglandet och i Bergslagen än i

Bilaga B 18 SOU 2007:60

Norrbotten. En summerad bedömning är att densiteten på virket sannolikt kommer att minska något vid ett varmare klimat.

Grova kvistar sänker ofta kvaliteten och kvistgrovleken ökar vanligen med tillväxthastigheten. Detta innebär att denna kvalitetsparameter kan påverkas negativt av ett varmare klimat. Denna effekt kan delvis motverkas genom anpassning i processtekniken, t.ex. genom att kvistiga delar av virket avlägsnas och det kvistrena virket skarvas ihop.

Initialt kan en ökad tillväxt t.o.m. påverka kvaliteten positivt på medelålders och äldre träd genom att dessa snabbare vallar in befintliga kvistrester och att ved med hög densitet får en kappa av något lägre densitet. En klimatbetingad ökad tillväxt kan då i princip fungera som en sen gödsling där man bygger på med grova årsringar ytterst, vilket gör att större del av den högkvalitativa ”kärnan” blir tillgänglig för sågning av värdefulla plankor.

Både dimension, densitet, och kvistgrovlek är faktorer som kan påverkas genom skogsskötselåtgärder. Genom att t.ex. minska planterings- och/eller röjningsförbandet, så att träden står tätare, minskar dimension, densitet och kvistgrovlek. Det kan vara ett sätt att motverka eventuella negativa effekter av klimatförändringar, men innebär ökade kostnader och risker för vissa skador och sjukdomar.

Förekomst av defekter är inte automatiskt beroende av tillväxthastigheten, men problem med olika typer av svampinfektioner som rötar eller missfärgar veden kan förväntas öka, både beroende på ökad temperatur och förväntad ökad nederbörd i vissa områden. Särskilt på lite sikt kan detta ge ökade problem. En större variation i väder under vår och höst i samband med skottskjutning och invintring ökar sannolikt risken för frost- och väderskador, särskilt i plant- och ungskog (jfr nedan). Om viltstammarna tillåts öka innebär det också en ökad risk för skador på plant- och ungskog (jfr nedan). Både klimatskador och viltskador innebär ökad risk för virkesdefekter i nedre delen av rotstocken.

Krökar minskar sågutbytet och förekomsten av krök är delvis kopplade till tillväxthastighet i ungdomen. Senare i trädets liv tenderar årsringarna fördelas så runt stammen att krökarna gradvis minskar. På kort sikt innebär detta att krökarna minskar i betydelse, men den nya skogen kan få något ökade problem med krökar.

SOU 2007:60 Bilaga B 18

Massaved av barrträd

Densitet har hittills inte utgjort direkt grund för prissättning på massaved. Dock finns skillnader mellan olika regionala prislistor som i viss utsträckning kan vara en indirekt effekt av densitet. Samhällsekonomiskt innebär dock en lägre densitet i viss mån ökade kostnader genom att mer ”luft” belastar avverknings- och transportlogistiken och de industriella processerna. Massavedens densitet kommer att minska snabbare än sågtimrets genom att det främst är ung ved som används för detta ändamål; yngre träd och yngre delar på äldre träd (mantelved och toppved).

För massaveden har virkesdefekter och skador mindre betydelse än för sågtimmer. Ökad risk för röta och missfärgning av veden är dock negativt och kommer eventuellt att påverka kvaliteten negativt. Det är dock osäkert hur mycket detta innebär i praktiken.

Bränsleved

När det gäller bränsleved har densiteten heller inte påverkat priset hittills, även om olika prissättning för olika trädslag naturligtvis till en del reflekterar olika densitet och energivärde. System är redan nu under utveckling för att sätta pris på bränsleveden utifrån energivärdet och det verkar rimligt att detta blir bestående framöver. En ökad tillväxt innebär sämre energivärde för barrträd genom lägre densitet men detta gäller inte för lövträd där densiteten i vissa fall t.o.m. ökar vid ökad tillväxt varvid bränslevärdet förbättras.

Bilaga B 18 SOU 2007:60

Tabell 3.2 Bedömda förändringar i virkeskvalitetsegenskaper hos barrträd till följd av klimatförändringar i Sverige på kortare och längre sikt

Användning Kvalitetskriterier Effekt 0-30 år Effekt >30 år

Sågtimmer Dimension ++ +++

Krök + -

Kvistgrovlek - --

Årsringar nära märg

--

Defekter¹ 0 -

Massaved Dimension² ++ +++

Defekter¹ 0 -

Densitet² - -

Bränsleved Densitet²

- -

Dimension² ++ +++

¹ t.ex. röta, missfärgning, barkdragande kvist, sprötkvist etc. ² påverkar vanligen inte avsalupriset idag, men påverkar skogbrukets lönsamhet ³ påverkar vanligen inte avsalupriset idag, men påverkar värmeverkets/industrins lönsamhet

Lövträd

Effekten av klimatförändringar på lövträd är ännu svårare att bedöma än för barrträden. För närvarande bedrivs mycket lite aktivt lövskogsbruk. Merparten av de lövträd som finns, främst björk, sköts inte utifrån sina förutsättningar utan fungerar mer som en biprodukt i barrskogsbruket. Skötseln av bok i sydligaste Sverige utgör det enda något så när betydande undantaget. Bandporiga lövträdslag som ek, ask och alm får dock bättre kvalitet (styrka, densitet) när tillväxten är högre. Om skillnaden i tillväxttakt mellan svensk och polsk/tysk ek och bok jämnas ut kan konkurrenskraften för dessa trädslag öka här. För ströporiga lövträdslag som björk, asp, bok och poppel påverkas inte virkeskvaliteten på samma sätt av högre tillväxt, bortsett från att timmerandelen ökar snabbare.

Det volymmässigt viktigaste lövvirkessortimentet är massaved och dess kvalitet kommer sannolikt att påverkas förhållandevis litet

SOU 2007:60 Bilaga B 18

av klimatförändringarna. Högre densitet är dock positivt även här, liksom för energisortimenten. Möbel- och inredningsindustrin (golv) efterfrågar för närvarande bland annat ek, björk, bok, lönn, ask och alm eftersom dessa trädslag ger ett hårt och vackert virke. Det rör för närvarande endast om små kvantiteter och modet växlar över tiden mellan olika trädslag.

Förutsättningarna för lövträd kommer sannolikt att förbättras på vissa håll. Det, i kombination med ett ökat behov av riskspridning, kan komma att öka intresset för ett mer aktivt lövskogsbruk. Samtidigt kan man förvänta sig en spontan spridning norrut av ädellöv till nya områden där det behövs kunskap och system för hur dessa trädslag skall skötas. Om det blir större klimatvariationer under vår och höst kan det sannolikt medföra problem för ek och bok, med frostskador på skott och eventuellt också mer komplexa vitalitetsnedsättande skador.

4 Hur påverkas frekvensen av skador på skog?

Vind är den störningsfaktor som orsakat störst skador inom europeiskt skogsbruk under 1900-talet (Schelhaas m fl 2003). Skadornas omfattning varierar mellan år och situationer men omfattande skador har blivit allt vanligare under 1900-talet. Under 2005 skadades 100 miljoner kubikmeter skog, varav ca 75 miljoner kubikmeter i Sverige (Skogsstyrelsen 2006). Åtminstone för södra Sverige, där vindskadorna historiskt varit mest omfattande, tycks trenden inte förklaras av det skulle ha blivit vanligare med storm eftersom vindklimatet har varierat i förhållandevis liten omfattning (Alexandersson & Vedin 2002). Att klimatet blivit mildare och blötare minskar skogens stabilitet men kan sannolikt inte ensamt förklara varför det blivit vanligare med vindskador. Under den aktuella perioden har skogsbruket och därmed skogen förändrats på flera sätt som sannolikt bidrar till att förklara den ökade frekvensen omfattande skadetillfällen (Blennow & Eriksson 2006). En sådan orsak är att den stående volymen skog ökat, både till följd av utvecklad produktionsskötsel på befintlig skogmark och av en ökning i den areal som primärt används till skogsproduktion. Det

Bilaga B 18 SOU 2007:60

fanns alltså under perioden en ökande volym skog som kunde blåsa ner. Trakthyggesbruket introducerades på bred front under 1950talet och utgör nu den dominerande skogsbruksformen i Sverige. I och med detta skapas hyggeskanter som kan exponeras för hög vindhastighet och som skapar turbulens (Morse m fl 2002). Andelen gran i landskapet har dessutom ökat fram till 90-talet. Gran är förhållandevis känslig för vind (Peltola m fl 2000). Det är därför sannolikt att skogsbrukets utveckling tillsammans med att klimatet blivit mildare (mindre tjäle) och blötare har medför att skogen blivit mera känslig för vind även om det kanske inte blivit vanligare med storm (Blennow & Olofsson, 2004).

Klimatförändringarna kan förväntas påverka risken för vindfällning både direkt genom ett förändrat klimat och indirekt genom ett förändrat skogstillstånd (Bergh m fl 2007). Hur pass vindkänsligt det framtida skogstillståndet blir påverkas av hur vi sköter skogen och vilka trädslag vi väljer. Den förväntade ökningen av potentialen för biomassaproduktion kan medföra att träden blir vindkänsliga vid en lägre ålder. Detta medför ökad risk för vindfällning då perioden under vilken träden befinner sig i vindkänslig fas förlängs, så länge omloppstiden inte förkortas. Förutom genom omloppstidens längd kan sannolikheten för vindfällning påverkas genom rumslig planering, val av trädslag, och genom skötselåtgärder som påverkar trädens höjd och form, antal stammar per ytenhet, och rotningsförhållanden. Minskad förekomst av tjäle kan förväntas leda i riktning mot ökad vindkänslighet, liksom de ökade extrema nederbördsmängder under stormsäsongen som klimatscenarierna indikerar.

Rötsvampar

Den rotröta som orsakas av rottickan (Heterobasidium annosum) är den skadegörare som ger de största ekonomiska förlusterna vid granodling, mellan 500 och 1000 miljoner kronor årligen (Bendz-Hellgren 1997, Thor m fl 2005). Utbredningen är störst i södra Sverige men påtaglig även norröver. Rotröta kan uppträda på de flesta marker men är vanligare på bördiga marker och på marker med högt pH. Spridning sker speciellt då fria stubbytor exponeras vid avverkning under vegetationsperioden. Till skillnad från

SOU 2007:60 Bilaga B 18

tidigare har under de senaste decennierna stora arealer avverkats under vegetationsperioden, utan stubbehandling. Det är därför sannolikt att andelen rötskadad skog skulle komma att ha ökat de närmaste decennierna även utan klimatförändring (Samuelsson och Örlander 2001). Ett varmare klimat kommer med stor sannolikhet att öka potentialen för spridningen, framförallt till följd av att vegetationsperioderna förlängs i hela landet (Jan Stenlid, SLU, muntl.). Vegetationsperiodens längd till 2071

  • ökar både absolut och relativt sett mest i Götaland och Svealand, med 40
  • %, medan ökningen i södra och norra Norrland blir 20
  • %, för A2- och B2-scenarierna enligt Echam-modellen. Spridning av rötsvampar sker också där skogsmaskiner givit upphov till stamskador.

Den form av rottickan som uppträder på tall är ännu sällsynt i norra Sverige. En teori är att det är det kyliga klimatet i sig som begränsat utbredningen och även för denna form kan man således anta att ett varmare klimat kommer att öka spridningen (Jonas Rönnberg, SLU, muntl.). Förutom rottickan är honungsskivling (Armillaria-arter) och blödskinn (Stereum sanguinolentum) rötsvampar med relativt stor skadeutbredning. Blödskinn angriper typiskt gran som drabbats av snöbrott, vilka bör minska i omfattning. Honungsskivlingar angriper både våra barr- och lövträd och svampen gynnas då värdträdet utsätts för torkstress, varför ökade angrepp är förväntade (Pia Barklund, SLU, muntl.).

Gremmeniella

Gremmeniellasvampen (Gremmeniella abietina) gynnas av varma fuktiga vintrar, och när det gäller angrepp på tall också av kalla och fuktiga somrar. Det är svårbedömt, kanske minskar risken för stora skadeutbrott på tall i Götaland och Svealand då somrarna blir torrare och varmare, men långa perioder med temperaturer runt 0

  • gynnar svampen. Risken för skadeutbrott på gran kan tänkas öka, eftersom granangrepp har inträffat efter torra somrar. Riklig nederbörd ett enskilt år verkar kunna utlösa en storskalig epidemi av Gremmeniella, så mot bakgrund av de predikterade klimatförändringarna kan riskerna för utbrott öka i södra Norrland och så småningom även i norra Norrland (Hansson 2007). Den nordliga varianten av sjukdomen drabbar också contortatallen, till skillnad från den sydliga varianten. Det senaste stora skadeutbrottet

Bilaga B 18 SOU 2007:60

2001

  • beräknades ha kostat markägarna sammanlagt runt en och en halv miljard kronor (Hansson m fl 2005)

Övriga skadesvampar

Knäckesjuka (Melampsora pinitorqua) angriper tallens årsskott. Den värdväxlar mellan asp och tall och förekommer i hela landet där asp finns i närheten. I allmänhet går det ett antal år mellan mer omfattande skador. Inom vissa delar av Norrland tycks svampen ge upphov till skador mer frekvent än på andra håll (Samuelsson och Örlander 2001). Fuktig väderlek vid sporgroning och skottsträckning är en förutsättning för att svampen ska trivas.

Tallskyttesvampen (Lophodermium seditiosum) gynnas liksom gremmeniellasvampen av fuktiga somrar och varma vintrar och orsakar redan idag vissa år omfattande barrskador i tallföryngringar i södra och mellersta Sverige. Angreppen syns när värmen kommer på våren. Dessa barrskador medför tillväxtnedsättningar, men den nya barrårgången brukar hjälpa upp situationen och klara överlevnaden. Torra somrar kan försvåra överlevnaden efter ett angrepp. Vid ett varmare klimat kan utbredningen bli mer nordlig.

Snöskyttesvampen (Phacidium infestans) sprider sig under snötäcket och bör få minskad utbredning i medeltal då snövintrarna kortas och drar sig norrut. Dock predikteras också att extrema nederbördsmängder kan bli vanligare och det är då snötäcket ligger tjockt som snöskyttesvampen angriper (Per Hansson, SLU, muntl). Man kan således tänka sig ökade problem exempelvis i norra Norrland.

Nya patogener kan komma att ta sig in och skada skog i större omfattning. Ett par viktiga patogener som kan komma in om temperaturen ökar är: Sphaeropsis sapinea som angriper tallskott med en sjukdom liknande gremmeniella och Fusarium subglutinans som orsakar kräftsår (”pitch canker”) med starkt kådflöde. Den har nyligen kommit in i Portugal och Spanien och kan tänkas angripa vår tall. Vissa värmeälskande Phytophthora-arter som angriper rotsystem på flera arter kan gynnas. Mjöldagg gynnas också av värme. Ett antal mjöldaggsarter angriper olika trädarter.

SOU 2007:60 Bilaga B 18

Åttatandad granbarkborre

Den åttatandade granbarkborren (Ips typographus) hinner idag ofta med två fullt utvecklade generationer på en vegetationsperiod i Danmark och söderut, vilket hitintills varit ovanligt i Sverige. Med ett ändrat klimat kommer en fullt utvecklad andra generation sannolikt att bli vanligt, ända upp i mellersta Sverige under de sista decennierna på detta sekel (Appelberg 2007, Jönsson m fl 200x). Detta får konsekvenser för skadeutvecklingen både efter perioder av torka och efter stormfällningar. Om granskogens vitalitet är tillfälligt nedsatt under en eller några somrar på grund av torka kommer granbarkborren att hinna döda fler träd, innan skogen återhämtat sig från torkstressen, jämfört med om de bara hinner med en generation per år. Hur många fler träd som dödas beror på den första generationens förökningsframgång i de stående träden. Om stora mängder vindfällen av gran blir liggande över sommaren efter en stormfällning innebär två generationer per sommar att en mycket större del av vindfällena kan koloniseras av granbarkborren jämfört med ett scenario med en generation. Med tanke på den förökningsframgång granbarkborren har i vindfällen efter stormfällningar innebär detta en mångdubblad populationsstorlek och därmed en större risk för angrepp på levande skog under de kommande åren. En annan faktor av stor betydelse för risken för skador orsakade av granbarkborren är granskogens vitalitet. Om klimatförändringen leder till att granarna blir stressade, t.ex. på grund av ökad frekvens av kraftig torka, kommer detta ovillkorligen att återspeglas i form av ökad trädmortalitet orsakad av granbarkborren. Detta gäller förstås inte bara granbarkborren utan även andra potentiella skadegörare som t.ex. den sextandade barkborren. Denna art är känd för att kunna döda ungskog av gran under torrår.

Snytbagge

Snytbaggen (Hylobius abietis) förekommer över hela landet och kan åstadkomma omfattande skador i skogsföryngringar, framförallt i södra Sverige, där föryngringarna kan spolieras totalt om inte åtgärder vidtas för att skydda plantorna. Fullbildade skalbaggar näringsgnager på tunnbarkiga delar av tall, gran och contortatall. Gnaget sker främst under vår och försommar men i Sydsverige kan

Bilaga B 18 SOU 2007:60

betydande höstgnag också förekomma. I södra och mellersta Sverige är snytbaggeskador sannolikt den största enskilda orsaken till avgång vid föryngring och utgör ett allvarligt problem för återväxterna (Ollas 1994, Örlander & Nilsson 2000).

Snytbaggarna gynnas av trakthyggesbruk, eftersom det leder till god tillgång på lämpligt yngelmaterial, i solexponerade, varma lägen. Vid beskuggning kan snytbaggarnas utvecklingstid förlängas avsevärt. Årliga avverkningar inom samma område gynnar uppbyggnaden av stora snytbaggepopulationer.

Skogsbrukets kostnad för snytbaggeskador utan fungerande plantskydd har skattats till 0,5

  • miljard per år (Samuelsson &

Örlander 2001). Skaderisken minskar ju längre norrut föryngringarna är belägna. I Norrland minskar skaderisken även när man går från kustnära områden mot inlandet (Nordlander m fl 2006).

Ett varmare klimat kan förmodligen leda till att tiden för snytbaggens utveckling blir kortare. Det kan också innebära att en större andel snytbaggar kommer att kläckas på sensommaren istället för att övervintra som fullbildade i puppkammare. Varmare och längre höstar skulle samtidigt ge en längre aktivitetsperiod för födosök och därmed mer omfattande plantskador. Ökningen av skadornas omfattning bör sannolikt tillta ju längre norrut i landet man kommer samt i Svealands och Norrlands inland. I norr skulle en kortare utvecklingstid kanske ge kortare generationstid som i förlängningen skulle kunna leda till högre populationsnivåer av snytbagge i Norrland. Det finns en rad klimatpåverkade faktorer som påverkar hur omfattande snytbaggeskadorna kommer att bli i ett framtida klimat. Vissa faktorer kan påverkas i riktning mot ökande skador medan andra kan verka i motsatt riktning. Om man

SOU 2007:60 Bilaga B 18

bättre kan förutsäga vad som kommer att hända ökar möjligheterna att vidta lämpliga anpassningar inom skogsbruket.

Blad- och barrätande insekter

Det finns flera arter av barr- och bladätande insekter i Sverige som tillfälligt massförekommer och kan vålla tillväxtförluster och omfattande träddöd, t ex röda tallstekeln (Neodiprion sertifer). I ett varmare klimat skulle dessa arter kunna gynnas och i några fall bli lika allvarliga skadegörare som de är på kontinenten. Exempel på sådana arter är barrträdsnunnan (Lymantria monacha) och vanliga tallstekeln (Diprion pini). Träd som exempelvis är torkstressade har svårare att motstå och återhämta sig efter angrepp av defolierare och sekundära angrepp av andra insekter och svampar.

Nya skadegörare

Ett förändrat klimat kan också ge möjlighet för skadegörare att sprida sig till och etablera sig i nya områden. Ett exempel är en art av tallprocessionsspinnare (Thaumetopea pityocampa) som efter en serie varma vintrar börjat sprida sig norrut och till högre altituder i Medelhavsområdet. Det finns också en risk att arter som av misstag introduceras då och då kan etablera sig om klimatet ändras och nya trädslag introduceras. Sitkagranlusen (Elatobium abietinum) är en nordamerikansk art som införts i Europa och blivit ett problem, framför allt i kustnära områden med milt klimat. För sitkagran kan jättebarkborren (Dendroctonus micans) också bli ett problem, om arealen med detta trädslag ökas.

Tallvedsnematoden (Bursaphelenchus xylophilus) är en ekonomiskt mycket betydelsefull skadegörare i bl.a. Japan där den har ödelagt tallskogar över mycket stora områden under lång tid. Nematoden är beroende av vedlevande skalbaggar av släktet Monochamus (tallbockar) för sin spridning till nya värdträd. När de nykläckta tallbockarna gör sitt mognadsgnag på grenarna på levande tallar infekteras träden samtidigt med nematoderna. Detta kan leda till att tallen dödas och att nematoderna förökar upp sig till höga antal. Döende tallar utgör lämpligt förökningsmaterial för tallbockar vilket gör att nematoderna kan utnyttja den nya generationen av producerade tallbockar som vektorer till nya träd.

Bilaga B 18 SOU 2007:60

Tallvedsnematoden förekommer i Nordamerika, Asien och i Europa i Portugal. Man tror att den kom till Portugal med infekterat förpackningsmaterial av trä. Där har den under senare år dödat ett stort antal träd. Vår svenska tall har i försök utförda i Nordamerika visat sig ha relativt låg motståndskraft mot tallvedsnematoden. Vi har också flera arter av tallbockar som vi vet fungerar som vektorer om nematoden skulle ta sig hit. Det troligaste sättet för en etablering är att den råkar kommer in i landet med tallbocksangripet förpackningsmaterial eller virke. Bedömningen hitintills har varit att tallvedsnematoden förmodligen kan etablera sig i landet om den av misstag blir införd. Däremot är det mer osäkert om det skulle leda till trädmortalitet men med ett varmare klimat och om träden blir stressade av t.ex. torka ökar risken för detta.

I ett framtida klimat förutspås en högre primärproduktion, tack vare ökande årsmedeltemperaturer och större regnmängder i genomsnitt. Tillväxtperioden blir längre och fotosyntesen går snabbare. En ökad skogsproduktion möjliggör kortare rotationsperioder inom skogsbruket, vilka i sin tur ger en större areal ungskog i landskapet. En ökad produktion av växtbiomassa och ungskog på en större areal möjliggör tätare stammar av hjortvilt eftersom producerat foder räcker till fler individer. Snöfattiga vintrar och kortare vinterperioder möjliggör dessutom för hjortdjuren att under en längre säsong beta i fältskiktet, det vill säga av bärris, gräs och ljung. Potentiellt kan dock perioder av skare öka i omfattning vilket kan försvåra bete i fältskiktet. Sammantaget kommer sannolikt foderbetingelserna för hjortdjuren att förbättras i framtiden. Den ökande fodertillgången kan till viss del motverkas av en förändrad sammansättning av trädslag i landskapet då vissa trädslag är mindre begärliga som föda för hjortdjuren. Sammansättningen av landskapets trädslag i våra skogar beror till stor del hur skogsskötseln förändras av ett varmare klimat. Generellt kan man säga att dagens svenska skogar domineras av gran i söder och tall i norr. Om ett förändrat klimat leder till att granen ökar norrut påverkas landskapets foderkvalitet negativt för både älg och rådjur. Skötselaspekter av skogsbruket påverkar därmed foderbetingelserna för hjortviltet och därmed också viltstammarnas utbredning

SOU 2007:60 Bilaga B 18

och numerär. Lövträd som idag är vanligare söderut kommer troligtvis spridas mot norr vilket främjar fodermängden och kvaliteten.

Enligt ovan nämnda klimatscenarier ökar risken för perioder med sommartorka i stora delar av Götaland. Detta kan leda till att fodrets tillgång och kvalitet försämras sommartid, eller åtminstone att klimatförändringens positiva effekt på växtproduktion hämmas något. Födans kvalitet under sommaren är viktig eftersom hjortdjur på våra breddgrader behöver lagra fett inför vinterhalvåret. Det är svårt att bedöma omfattningen av sommartorkans effekt på foderkvaliteten och om den i sin tur kommer att påverka hjortviltets dödlighet och reproduktion. I första hand verkar sydöstra Sverige vara i riskzonen för försämrad foderkvalitet sommartid.

Älgens sydliga utbredning har historiskt varit större än vad den är idag. Under den tidiga delen av holocen (för ca 10

  • tusen år sedan) fanns det älg ända ner till Pyrenéerna (Schmölcke and Zachros 2005). För ca två tusen år sedan fanns det älg på låglandet i södra Tyskland. Idag finns också livskraftiga stammar av älg längre söderut t.ex. Polen, Tjeckien och Kazakstan. Utbredningen av rådjur, kronhjort och dovhjort sträcker sig idag längre söderut än älgens. Orsakerna till att älgens utbredning under Holocen minskade söderut vet man inte så mycket om. Det kan ha berott på människans jakt, förändrad konkurrenssituation, förändrad vegetation och parasiter (Schmölcke and Zachros 2005). Klimatet spelar sannolikt en indirekt roll för alla dessa faktorer. Om en framtida förändring av dessa faktorer kommer att påverka älgens (eller andra hjortdjurs) utbredning beror på hur vi väljer att förvalta viltstammarna och skogen. Vi har dock sämre möjligheter att påverka utbredningen för parasiter, som exempelvis älglusen (Lipoptena cervi).

Ett varmare klimat ökar den direkta stress som temperaturen innebär för hjortdjuren. Älgen verkar t.ex. påverkas negativt av både varma vintrar och varma somrar (Karns 1997). Det kan därför mycket väl vara så att framförallt älgens utbredning minskar i södra Sverige till följd av de direkta effekterna av höga temperaturer (Sonesson m fl 2004). Rådjur, kron- och dovhjort är troligtvis mindre känsliga än älg mot högre temperaturer.

Älg och rådjur konkurrerar relativt lite med kron- och dovhjort eftersom deras födoval och levnadssätt relativt kraftigt skiljer sig åt. Överlappet i födoval mellan älg och rådjur är lägre än mellan kronhjort och får (Mysterud 2000). Eftersom älgen och rådjurens

Bilaga B 18 SOU 2007:60

levnadssätt ligger relativt nära varandra – de är båda solitära och skogslevande - kan det ändå finnas en konkurrenseffekt som har betydelse för stamtätheten. I första hand bör älgen då vara mer störd av rådjur än tvärtom. En sådan konkurrenssituation kan dock avhjälpas om man genom jakt reglerar tätheten av älg och rådjur.

Tätare stammar av hjortvilt resulterar generellt i ett ökat betestryck, d v s en högre andel av tillgängligt bete betas. Om granens expansion dessutom ökar norrut förväntas betestrycket på kvarvarande arealer löv- och tallungskog öka vilket i sin tur genererar höga kostnader för skogsbruket. En ökad primärproduktion, en kortare vintersäsong och en större areal ungskog kan dock motverka betestryckets ökning i viss utsträckning.

En modellsimulering av risken för skador till följd av vårfrost i ett förändrat klimat pekade på att risken ökar i hela landet - mer i söder, där den redan nu är störst, och avtagande mot norr (Jönsson m fl 2004). En avgörande faktor för skaderisken är hur låg temperatursumma som granproveniensen behöver för att sätta igång tillväxten på våren. Å andra sidan bedömdes risken för höstfrostskador minska i hela landet. Vårfroster är ett mindre problem för björk, tall och lärk än för många övriga trädslag.

Snöbrott drabbar både våra barr- och lövträd. Risken för snöbrott är störst då snö faller vid temperaturer nära nollstrecket. Eftersom temperaturhöjningen på vintern är större i norr finns är det möjligt att risken under kommande decennier ökar, speciellt i Svealand och Norrland. På längre sikt bör risken minska i Götaland då mängden nederbörd som faller i form av snö börjar bli låg.

Träd blir gamla och de har därmed en god förmåga att klara av väderlekspåfrestningar, som inträffar under den långa livstiden. Extrem väderlek, torka eller frost, vid en för trädet känslig tidpunkt, innebär dock stress, som kan leda till direkta väderleksskador. Väderleksstress kan utan att ge synliga skador även göra trädet känsligt för insekts- och svampangrepp. Vädret påverkar inte bara trädet direkt, utan har också betydelse för

SOU 2007:60 Bilaga B 18

patogena svampars och skadeinsekters angreppsförmåga och fortsatta livscykelsförlopp. När det gäller skador på träd är ett långsiktigt perspektiv nödvändigt. Sjukdomsförlopp kan dra ut över många år och blir därmed svåra att överblicka. Risken är stor att man drar felaktiga slutsatser. Det långsiktiga perspektivet innebär också att vi behöver knyta ihop äldre beprövad kunskap om skador med vår tids erfarenheter och med ny forskning.

Man har i olika sammanhang pekat på att granen i högre grad drabbas av olika typer av mer diffusa klimatskador då den odlas utanför sitt naturliga utbredningsområde (se Sonesson 2004). Granen växer naturligt i bergsområden i den nemorala zonen av Centraleuropa, i boreala Skandinavien och i stora områden i Baltikum, Ryssland och Sibirien (Spiecker m fl 2004). I Danmark har man kunnat urskilja ståndortsfaktorer som är speciellt ogynnsamma (hög lerhalt samt omväxlande hög och lägre grundvattennivå, Henriksen 1988) eller provenienser som varit känsliga (rumänska, sydpolska, Ravensbeck 1991). Sommaren 1987 hade man omfattande problem med syrebrist i granplanteringar framförallt på lerjordar i sydvästra Sverige (Västergötland och Dalsland) (Barklund 1994). Många träd dog och hela bestånd förstördes. De bestånd som drabbats av syrebristskador drabbas året efter av torkskador och eftersom endast ytliga rotsystem överlevt, blev granarna extra känsliga för torka.

När man under första halvan av 1990-talet sökte förklaringar till en ökad förekomst av granar med kådflöden längs stammen (”gråtande granar”) framstod någon form av klimatinducerad skada som en av de mer troliga hypoteserna, antingen torkstress (som i sin tur antingen kan bero på låga grundvattennivåer eller på varma vintrar) eller en effekt av varma vintrar som givit tidig start med åtföljande frostskador, speciellt i april

  • (Barklund m fl. 1995).

För dessa skador såg man istället en viss ökad känslighet för nordliga provenienser. Kådflödesskadorna, som även observerats i Danmark, blev emellertid inte speciellt omfattande denna gång. De värst drabbade bestånden avverkades och andra återhämtade sig, i vissa fall dock med bestående kvalitetsskador. Man kan dock förvänta sig att frekvensen av torrsomrar med låga grundvattennivåer ökar, speciellt i Götaland. Frekvensen av varma vintrar kommer med stor säkerhet att öka i hela landet. Risken finns därför för att torkskador och kådflödesskador ökar i omfattning.

Bilaga B 18 SOU 2007:60

Det har också funnits skadebilder, framförallt under 70-, 80- och början av 90-talet, som sannolikt haft med extra hög exponering till luftföroreningar att göra.

Sedan 1980-talet har vi haft en lång period med ekar som dött i Sverige och övriga Europa. Omfattande ekdöd har dock inträffat flera gånger tidigare i Europa.

I Nordtyskland räknar man under 1900-talet med tre perioder med ekdöd före den nu pågående. Den längsta av dessa började1911 och varade till 1925 (Barklund 2002). Vad är anledningen till ekdöd? De tre föregående ekdödsperioderna i Nordtyskland har alla initierats av svår torka och/eller frost. Extrema väderleksförhållanden är i allmänhet inte tillräckligt för att ekar ska duka under, men de blir nedsatta och får minskad motståndskraft mot sekundära skadegörare. Sannolikt kan perioder av sommartorka och extrem kyla under 80-talet förklara den nu pågående ekdöden (Barklund 2002). Om perioder med extrem kyla är en viktig faktor skulle problemen kunna minska i framtiden. Den återkommande förekomsten av liknande problem i Tyskland indikerar dock att komplexa skador kan uppstå även i ett mildare klimat.

Skogsbränderna ökade under 50- och 60-talen i Sverige (Skogsstatistisk Årsbok 1954

  • men har därefter minskat igen tack vare en förbättrad brandbekämpning. På senare år har emellertid den statliga finansieringen av brandövervakning med flyg ifrågasatts.

Risken för skogsbrand kommer sannolikt att öka i hela landet till följd av en ökad frekvens av heta sommarperioder med stort vattenunderskott (Suffling 1992), sannolikt mest i Götaland där somrarna i genomsnitt blir torrare.

5 Hur påverkas skogbruket?

Faktorer som påverkar hur kraftig markberedning som behövs för att möjliggöra en godtagbar föryngring är bland annat markens bördighet och fuktighet, förekomst av snytbaggar, hur stark

SOU 2007:60 Bilaga B 18

påverkan av vilt och gnagare man kan räkna med och risk för torka. Med ökande bördighet ökar konkurrensen från hyggesvegetationen, sannolikt i högre grad norröver. Både hjortvilt och snytbaggar kommer troligen att uppskatta ett varmare klimat, också de i speciellt hög grad norröver (jfr kap 4). En anpassning kommer dock att kunna ske gradvis över tiden eftersom problemen är av direkt natur.

Drivning

I avverkningsplaneringen klassar man idag vissa områden som s.k. "vintertrakter", vilket innebär att man behöver tjälad mark för att klara avverkning utan oacceptabla markskador. I ett klimat med kortare tidsperioder med tjälad mark alternativt endast sporadiska tjälepisoder uppstår problem för skogsbruket med kostnader för ojämn resursallokering eller skadeförebyggande åtgärder. Vissa skogsområden, t.ex. myrholmar, är dessutom tekniskt svåra eller omöjliga att nå utan tjäle.

En mycket begränsad andel av drivningen kommer att kunna genomföras på tjälad mark, och då främst i norra Sverige. Studier har dock visat att det inte i första hand är markens bärighet som påverkar åtkomsten av virket utan snarare hur beståndet ligger i terrängen och i förhållande till väg samt statusen på skogsbilvägen. Kortare perioder med tjälad mark och ökad nederbörd under höst och vinter kommer sannolikt att medföra ökad risk för körskador, vilket i sin tur kan ge skador på den biologiska mångfalden då sediment, organiskt material eller stora näringsmängder transporteras ut i avrinnande vatten.

Risken för ökade problem med drivning pekar mot att dikesrensning på vissa håll kan bidra till att motverka problemen.

Uttransport av virke via skogsbilväg

Varje år utförs åtgärder i flera hundra tusen skogsbestånd i landet. Varje sådan åtgärd ger upphov till transporter av olika slag, både i terräng och på väg. Det handlar om förflyttning av virke, maskiner, plantor och personal som arbetar med avverkning, maskinservice, skogsvård och planering etc. Vägarnas betydelse i det skogliga

Bilaga B 18 SOU 2007:60

transportsystemet ökar i takt med att avverkning och transport alltmer kan ses som en integrerad del av industrins produktionsprocess. Det totala vägnätet i Sverige är ca 419 000 km, varav ca hälften utgörs av skogsbilvägar. Omfattningen av nybyggnad och förbättring av dessa uppgår till ca 1 500 km/år.

Klimatförändringarna innebär sannnolikt ökad vintertemperatur, ökad årlig medelnederbörd samt att den ökade nederbörden kommer mer som regn och främst under höst, vinter och vår, mer i norra Sverige och mindre i södra Sverige. Detta innebär att tjälperioden reduceras uppemot 40 % och perioden med tjällossningsförhållanden ökar såväl frekvensmässigt som varaktigt. Följderna blir en ökad belastning på vägtrummor och vägkropparnas stabilitet samt en reduktion i vägarnas tillgänglighet. En sådan utveckling ökar således kraven på skogsbilvägsystemet En bedömning utifrån klimatscenarierna är att det är i synnerhet i sydvästra Götaland och i södra Norrland som problemen kan bli stora.

Drift av skogsbilvägar kan påverka miljön på flera sätt och i olika grad beroende på hur åtgärderna utförs. Äldre vägar har byggts med sämre avrinningsteknik än nya, ofta med direkt utsläpp i vattendrag. Äldre vägar följer ofta kulturella stråk i geografin d v s längs vattendrag och lågt placerade i terrängen. Detta kan få framtida följder vid ökad nederbörd så som okontrollerade utsläpp eller erosionsproblem av vägar. Vägsystem med dåliga vägkroppar som nyttjas under svåra förutsättningar kan leda till vägkollaps, där körspår blir djupa och kan fungera som avrinningsdiken. Ökad avrinning i kombination med bristfälliga dikessystem kan resultera i ökade urlakning som skadar livet i mottagande vattendrag. I värsta fall kan även vattentäkter för dricksvatten påverkas. Nybyggnation kan ibland medföra att effekterna på miljön reduceras. Graden av påverkan på värdefulla natur- och kulturmiljövärden, respektive på mark och vatten generellt, beror i hög grad på kunskap och förmåga hos dem som jobbar med planering och byggande att uppnå en funktionell miljöhänsyn. Sammantaget bedöms klimatförändringens påverkan på skogsbilvägarna som stor och att det finns behov av ökad kunskap om hur man skall sköta och anpassa befintliga och tillkommande vägar till framtida förhållanden.

SOU 2007:60 Bilaga B 18

Det allmänna vägnätets betydelse för virkestransporter

Den minskade tillgängligheten på råvara och bristande standard på de statliga vägarna orsakar skogsnäringen redan idag stora kostnader. Tidigare analyser gjorda på Skogforsk år 1994 respektive 1999 av skogsnäringens kostnader för bristande vägstandard i det allmänna vägnätet visade på en total årlig kostnad på ca 750 respektive 900 miljoner kr per år eller 15–17 kr/m³fub. I kostnaderna ingick både direkta transportkostnader och lagerkostnader.

För att klara industriförsörjningen i ett framtida klimat avsevärt måste skogsbruket sannolikt öka virkeslagren vid bäriga vägar. Instabila vintrar med svårare tjällossning och större nederbördsmängder under höst och vår kommer att skapa större variationer mellan åren vilket innebär att säkerhetsmarginalen i planeringen måste öka.

Antaget en lagerökning med 50–100 % jämfört med 1994 och 1999 års utredningar skulle detta motsvara en kostnad på ca 24–32 kr/m³fub i dagens penningvärde för ökade transport- och lagerkostnader. För en avverkningsvolym på 100 miljoner m³fub en total kostnad för skogsindustrin på 2400–3200 miljoner kronor. Kostnaden är en ökning jämfört med dagens nivå med ca 8– 16 kr/m³fub.

Ett tänkbart framtidsscenario

Utifrån föreliggande klimatscenarier (IPCC) bedöms att skogstillväxten netto på medellång sikt ökar svagt i den boreala zonen, minskar svagt i den tempererade zonen – dock starkt i Europa – och minskar starkt i den tropiska zonen.

En möjlig-trolig utveckling är att den ekonomiska utvecklingen i relativa tal – kort- och långsiktigt - kommer att bli relativt måttlig i de mest utvecklade länderna (USA, Kanada, EU 15, Japan, Australien, Nya Zeeland), relativt hög i östra Europa och länder i en tidig industrialiseringsfas i övriga världen (framför allt Asien men även Latinamerika) och relativt låg i övrigt. Det förutsätts att förnybara råvaror och energikällor, som träfiber, kommer att ha god konkurrenskraft gentemot de icke förnybara.

Bilaga B 18 SOU 2007:60

Det finns ganska starka samband mellan ett lands ekonomiska utvecklingsnivå mätt t.ex. som BNP per capita och konsumtionen av skogsindustriprodukter och virke för energiändamål. Särskilt starkt är sambandet för papper. När välfärden ökar stiger konsumtionen av t.ex. tidnings-, tryck-, förpacknings- och mjukpapper. I de allra mest utvecklade länderna kan man dock i dag skönja en utplaning av papperskonsumtionen. Ser man till hela världsdelar med en stor variation i utvecklingsgrad mellan länderna, som t ex Europa och Nordamerika inkl. Mexico, stiger konsumtionen fortfarande men i relativa tal ofta mindre än tidigare. Konsumtionen av solidträ och skivor är förutom av BNP även beroende av hur lämpligt trä är som byggmaterial i det aktuella klimatet och på traditioner, som i sin tur kan bero på historisk tillgång på trä.

SOU 2007:60 Bilaga B 18

Tabell 5.1 Ett tänkbart framtidsscenario för tillgång på träfiber, efterfrågan på skogsindustriprodukter resp. skogsbränsle och balans mellan tillgång och efterfrågan på träfiber i olika regioner i världen baserat på antaganden i texten och andra bedömningar

Område Tillgång på

träfiber

Efterfrågan på

Balans tillgång/efterfrågan på träfiber

Skogsindustriprodukter Skogsenergi

Norden Svag

ökning

Svag ökning Stark ökning Försämrad

EU 15 exkl. Norden

Stark minskning

Svag ökning Stark ökning Försämrad

Östeuropa och CIS utom Ryssland

Stark minskning

Stark ökning Stark ökning Försämrad

Ryssland Svag

ökning

Stark ökning Stark ökning Oförändrad

Afrika Stark

minskning

Svag ökning Oförändrad Försämrad

Asien Stark

minskning

Stark ökning Oförändrad Försämrad

USA-Oceanien Svag

minskning

Oförändrad Svag ökning Försämrad

Kanada Svag

ökning

Svag ökning Stark ökning Oförändrad

Latinamerika Stark

minskning

Stark ökning Svag ökning Försämrad

Användningen av virke för energiändamål i länder med låg utvecklingsnivå är generellt stor. Bristande tillgång pressar dock ner användningen i många länder. Det gäller t.ex. stora delar av Asien. Med stigande välstånd i de utvecklade länderna har användningen, åtminstone fram till i dag, minskat kraftigt. Det har skett en övergång till andra tillgängliga och mer effektiva energikällor. Men med införandet av mål om hållbar utveckling samt befarade klimatförändringar har användningen av virke i många utvecklade

Bilaga B 18 SOU 2007:60

länder börjat ta ny fart. Användningen ökar framför allt till följd av politiska styrmedel, t.ex. skatter och utsläppsrätter.

Ovan nämnda antaganden tillsammans med andra bedömningar leder till ett tänkbart framtidsscenario som redovisas i tabell 5.1 Enligt scenariot sjunker tillgången på träfiber i hela världen utom i den boreala zonen där den ökar. Där tillgången minskar, t.ex. i Mellan- och Sydeuropa, är det främst en följd av klimatförändringarna. Dessa leder troligen till att en del av den befintliga skogen med tiden skadas av klimatrelaterade orsaker (s.k. naturlig avgång).

Enligt scenariot ökar efterfrågan på träfiber i alla områden. Det är dock endast Ryssland och Kanada, med sina stora och sannolikt ökande reserver av boreal skog, som har goda fysiska förutsättningar att klara av att tillgodose någon betydande del av den ökade globala efterfrågan. Det är emellertid tveksamt om det är möjligt att så kraftigt bygga ut avverkningskapaciteten ens fram till år 2050. Allra svårast att tillgodose behovet blir det i Asien med en mycket stor befolkning, en god ekonomisk tillväxt och en liten virkestillgång per capita.

Effekter på svensk skogsindustri och svensk skogsproduktion

Efterfrågan på skogsindustriprodukter både nationellt och på exportmarknaderna kommer enligt scenariot att öka. Ökningen i relativa tal blir svag på de traditionella marknaderna (Sverige och Västeuropa) men nästan lika stark i absoluta tal (efterfrågan per capita) som i t.ex. Östeuropa. Ökningstakten blir större för papper än för solidträ. I Asien blir den totala ökningen stark både i absoluta och relativa tal. Asien kan mycket väl bli en viktig framtida marknad för svenska skogsindustriprodukter.

Pappersproduktionen och då framför allt den produktion som baseras på mekanisk massa kan komma att bli drabbad av konkurrens om virket från energisektorn. Enligt scenariot ser framtidsutsikterna för svensk skogsindustri ändå relativt gynnsamma ut. En svagt ökande tillgång på råvara ger ett visst expansionsutrymme och efterfrågan på exportmarknaderna blir god. Till följd av att efterfrågan ökar mer än virkesproduktionen i världen finns goda förutsättningar för högre produktpriser. Samtidigt kommer sannolikt råvarupriserna att stiga vilket sätter press på lönsamheten.

SOU 2007:60 Bilaga B 18

Enligt scenariot har också det svenska skogsbruket mycket gynnsamma framtidsutsikter på denna sikt. En ökad efterfråga på skogsprodukter och breddad avsättningsmarknad (energi- och drivmedelsmarknaden) medför sannolikt stigande virkespriser och ökad lönsamhet. En förbättrad lönsamhet resulterar troligen i ökade investeringar i virkesproduktion vilket troligen ger större råvaruutbud på lång sikt. Konkurrensen på ett par decenniers sikt kommer framför allt från Ryssland. Kostnaderna för att utnyttja de enorma ryska virkestillgångarna kan dock bli höga till följd av dålig infrastruktur och låg befolkningstäthet där tillgångarna finns.

En alternativ utveckling är att den ökade efterfrågan på biobränsle så småningom genererar en påtagligt ökad produktion i Afrika och andra delar av världen där den ovan antagits minska. Vidare kan man tänka sig att i-ländernas pappersförbrukning så småningom sjunker till följd av datorutveckling och ökat miljötänkande när det gäller pappersförpackningar, samt att många utvecklingsländer i och med det kan utvecklas utan passera det skede av hög förbrukning av primärvirke till papper där många iländer nu är. Allt detta innebär en totalt sett mer positiv utveckling för världen, vilket sannolikt ändå innebär en större ökning i efterfrågan på biomassa än i scenariet ovan (mer för el). Sannolikt förändras därför inte slutsatserna nämnvärt.

Bevarande av skyddsvärd skogsmark

Artbevarandet försvåras redan i dagsläget av en rad stressande faktorer som till exempel fragmentering, försämring och förstörelse av livsmiljöer, spridning av invasiva främmande arter och föroreningar. Samtidigt finns det en utdöendeskuld för den biologiska mångfalden då arter i små isolerade biotoper ännu inte hunnit försvinna. Detta medför att en stor mängd arter hotas av utrotning. Klimatförändringarna, inklusive väderextremer, förstärker denna effekt eftersom förutsättningarna på en viss plats ändras.

Arterna kan reagera på klimatförändringarna med att förskjuta sitt utbredningsområde, anpassa sig eller bli utrotade. Deras spridning försvåras emellertid av fragmenteringen av deras livs-

Bilaga B 18 SOU 2007:60

miljöer och förändringarna sker så snabbt att möjligheten till anpassning är liten.

Mildare och fuktigare vintrar samt ökad näringsomsättning gör i många fall att fler arter kommer att kunna vara med och konkurrera om utrymmet på en viss ståndort, ibland till nackdel för en art med skyddsbehov på plats, ibland till fördel för en art söderifrån. Arter som nu finns naturligt i landskapet riskerar således att ersättas av andra, konkurrensstarka arter. Om skogen sköts på samma sätt som idag kommer dessutom större arealer skog att ha så täta kronskikt att endast lite kan växa på marken, speciellt om skogsägare väljer att öka satsningen på rena granbestånd i Svealand och Norrland.

Arter med begränsad spridningsförmåga och speciella ståndortskrav eller krav på ljusklimat kan få särskilt svårt att hinna flytta norrut. Detta gäller exempelvis många kalkkrävande arter, eftersom det på många håll är långt mellan de kalkrika biotoperna. Att det i relativt hög takt uppstår nya kombinationer av ljus-, temperatur- och fuktklimat och geologi som färre arter är anpassade till, medan vissa gamla kombinationer försvinner kan också bidra till artutarmning.

För att miljökvalitetsmålet Levande skogar ska kunna nås ökar således behovet av tillgång till sådana substrat, biotoper och händelser som ett produktionsoptimerat skogsbruk normalt minskar förekomsten av. Detta understryker behovet av generella hänsynsåtgärder på all brukad skogsmark och genomtänkta strategier för biotopval vid olika former av avsättningar.

Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket har tagit fram en nationell strategi för formellt skydd av skog för att åstadkomma ett kostnadseffektivt skydd för de mest skyddsvärda skogarna. Där beskrivs hur olika kombinationer av bevarandeformer, inklusive frivilliga avsättningar (eget bevarande) och generell hänsyn kan kombineras för att nå den samlat bästa lösningen utifrån de förutsättningar som finns i varje enskilt fall. Målen om bevarande av skyddsvärd skogsmark bygger på denna strategi. Om kombinationen av det egna bevarandet och formellt skydd i hög utsträckning avser värdekärnor, samt om deras geografiska utsträckning och kvalitet är känd, ökar möjligheten att anpassa det totala skyddet för att nå en mer effektiv naturvård.

SOU 2007:60 Bilaga B 18

Skötsel av skyddsvärd skogsmark

Skötselåtgärder kan bidra till att minska stressen för den biologiska mångfalden genom att kvaliteten på arternas livsmiljöer förbättras. För vissa biotoper är rätt skötsel av avgörande betydelse för bibehållande och utveckling av den biologiska mångfalden, i andra fungerar fri utveckling tillfredsställande.

Biologiskt värdefulla strukturer och processer på produktiv skogsmark

Det finns flera exempel på betydelsen av val av anpassningsstrategi för den biologiska mångfalden. Om en ökad antändningsrisk till följd av ökad frekvens av sommartorka möts med ökad brandövervakning kan antalet oplanerade skogsbränder minska snarare än öka. Ökad stormfällning kan leda till ett ökat uttag av död ved för att minska risken för insektsskador. Toleransen mot död ved kan också minska om man ser ett samband med risk för spridning av bränder. Å andra sidan kan risken för skador som sagt leda till ett behov av (eller önskan om) ökad riskspridning i skogbruket, vilket kan leda till ökad arealandel lövrik skog. Viltvårdens utveckling är emellertid av central betydelse (se ovan). Satsningar på att bevara biologiskt värdefulla strukturer och processer är till fördel för den biologiska mångfalden, vilket kan minska känsligheten för klimatförändringar.

Miljön i och kring vatten i skogslandskapet

Skogsbrukets negativa påverkan på avrinnande vatten är redan i dagsläget stor på många håll. Mest skadlig är uttransporten av sediment och organiskt material till vattendrag, vilken stör eller förstör livsförutsättningarna för många arter. Klimatförändringarna medför att vintrarna blir mildare, tjälperioderna kortare, väderextremerna bli starkare och vattenstånden högre under vinterhalvåret. Allt större andel av drivningen kommer därför att ske på tjälfri, fuktig mark med låg bärighet. Risken är således stor att effekterna av körskador på avrinnande vatten förvärras (se nedan). Om frekvensen av större skadeutbrott ökar kan det dessutom oftare bli ”bråttom” att få ut virket, vilket i sig minskar frihetsgraderna i planeringen och ökar risken för körskador. Om det föreslagna delmålet om körningsfria kantzoner längs naturliga

Bilaga B 18 SOU 2007:60

vattendrag kan uppfyllas av skogssektorn motverkas vissa av de negativa effekterna av klimatförändringarna.

Kulturmiljövärden och sociala värden

I förhållande till dagens pågående skogsbruksmetoder bedöms klimatförändringarnas påverkan på skogens kulturmiljövärden vara ringa. En ökad skoglig tillväxt eller förändringar i brukandet av skog, t ex stubbrytning, medför möjligen ett ökat behov av regler som säkerställer skyddet för kulturlämningar och skötselmetoder för att synliggöra dem.

Klimatförändringarnas påverkan på skogens sociala värden bedöms vara ringa. En ökad skoglig tillväxt medför möjligen ett ökat skötselbehov för att synliggöra och bevara natur- och kulturmiljövärden. Om markägare väljer att sprida riskerna inför framtiden genom ett mer diversifierat skogsbruk med fler trädslag och fler bestånd med trädslagsblandning kan det å andra sidan vara positivt ur upplevelsesynpunkt.

I skattningarna av det framtida klimatet i Europa förutspås ett ännu torrare Medelhavsklimat än idag. Detta, i kombination med relativt sett dyrare flygtransporter och ett mildare klimat i norr, kan med tiden möjligen bidra till att turismen ökar i norra Europa och Skandinavien, även av oss själva. Ekonomin i ett mer turistanpassat brukande av skogslandskapet kan då öka på många håll.

6 Hur kan skogsbruket anpassas?

I projekt ”Stormanalys" efter stormen Gudrun år 2005 drogs slutsatsen att riskhanteringen, exempelvis när det gäller risken för stormfällning, inom det svenska skogsbruket inte är speciellt medveten (Blennow och Eriksson 2006). Ur ett nationellt virkesförsörjningsperspektiv kanske risken för vindfällning bedöms vara liten i relation till kostnaden för att reducera den, men ur en privat skogsägares perspektiv kan motåtgärder bedömas vara betydligt mer prisvärda. Det kan bero på att man inte ekonomiskt kan klara eller är beredd att ta risken för ett dåligt utfall i form av omfattande skador som ger en starkt reducerad inkomst per kubikmeter. Det

SOU 2007:60 Bilaga B 18

kan också bero på att man har andra mål med sitt skogsägande än rent produktionsmässiga.

I analysen pekas bland annat följande faktorer ut som viktiga vid skoglig rådgivning för en förbättrad medvetenhet: tydlighet rörande vilka principer som tillämpas vid riskbedömning, strävan efter många handlingsalternativ, riskinformation och stöd när det gäller att balansera flera olika mål med skogsbruket. I rådgivningen bör man i ökad grad redovisa möjligheter och risker med olika handlingsalternativ, och vara öppen för att varje skogsägare har en egen kombination av mål med sitt brukande. I "strävan efter många handlingsalternativ" kan man också se ett budskap till forskarsamhälle och forskningsfinansiärer. Eftersom skogsvårdslagen lägger stor vikt vid "beprövad erfarenhet" då ett handlingsalternativ ska godkännas är det angeläget att det i så liten grad som möjligt är ren brist på kunskap som lägger hinder ivägen.

Även om klimatförändringen på många sätt ökar möjligheterna för skogsbrukandet i Sverige, åtminstone under de närmaste decennierna, så ökar också riskerna påtagligt. Om varje skogsägare på ett medvetet sätt sprider riskerna i sitt brukande så som han eller hon finner lämpligt, så sprids riskerna även för samhället i stort. Riskerna kan spridas via odling av fler trädslag, ökad trädslagsblandning inom bestånden, ökat försäkringsskydd och/eller ökad variation i avverkningsålder och gallringsregim. Om ett medelålders trädslagsblandat bestånd framöver drabbas hårt av någon trädslagsspecifik skadeinsekt eller patogen kommer träden av den/de skonade arten/-erna att stå kvar och direkt kunna tillgodogöra sig näring, solljus och vatten på ett relativt effektivt sätt. Man kan variera proveniensen (geografiskt ursprung) hos plantor och frön, dock inom vissa gränser som anges av kunskap om vad som kan fungera i nuvarande och framtida klimat (jfr nedan). För markägare som har andra huvudsyften med sitt skogsägande än produktionbaserad avkastning, men ändå har önskemål om vissa inkomster från försäljning av virke, kan olika godkända former av blädnings- eller kontinuitetsskogsbruk vara intressanta att tillämpa.

Bilaga B 18 SOU 2007:60

Gran

För hela Norrland gäller att vattentillgången under vegetationsperioden normalt sätt bibehålls i stora drag. I kombination med att vegetationsperiodens längd ökar medför det att boniteterna sannolikt kommer att öka relativt sett mer än i södra Sverige (jfr ovan). På många av dagens medelgoda marker, där tallen idag växer lika bra eller bara lite bättre än granen (Picea abies), kommer sannolikt granens produktion att vara högre i framtiden (fig 3.2). Klimatförändringarna ger därför anledning att satsa i högre grad på granföryngring på sådana medelgoda marker.

För södra Sverige och i synnerhet för Götalands del debatteras granens framtid nu när klimatet sannolikt blir varmare och de senaste årens stormar har slagit så hårt mot granskogen. Vår vanliga gran har länge varit ett populärt trädslag för virkesproduktion, även utanför dess naturliga utbredningsområde. Odling av gran har väsentligt bidragit till att öka skogstillväxten och virkesförrådet i centrala, västra och norra Europa (Spiecker m fl 1996). Trots detta finns inom delar av Europa för närvarande en trend mot minskad användning av gran, främst till förmån för ett skogsbruk som ger en mer naturlik skog (Spiecker m fl 2004). Den ökade medvetenheten om behoven hos andra skogslevande arter med naturlig hemvist i skog spelar roll för denna omställning i många regioner, liksom en växande efterfrågan på rekreationsskogar. Granens känslighet för stormfällning, snöbrott och torka med åtföljande barkborreskador har påverkat bilden av dess produktionspotential och ekonomi. Till detta kommer insikten om att ett bestånd för vilket skaderisken ökar skarpt med beståndshöjden, och som därför bör avverkas före viss ålder, minskar frihetsgraden när det gäller tidpunkt för avverkning. Detta kan vara en nackdel, dels då prisläget varierar med konjunkturerna, dels då man kan vilja vänta med avverkning till en tidpunkt då inkomsterna behövs. En del forskare menar eller beräknar att granen kommer att drabbas alltmer av olika klimatinducerade skador och/eller kommer att få svårare att självföryngra sig då den framöver kommer allt längre ifrån sitt naturliga klimat (jfr Larsen 2006), även i södra Sverige (Bradshaw m fl 2000, Koca m fl 2006). Andra menar att granen, när den väl är etablerad via aktiva föryngringsåtgärder och röjning, har goda möjligheter att fortsätta producera bra, även i ett starkt förändrat

SOU 2007:60 Bilaga B 18

klimat (Sonesson m fl 2004). De relativt låga kostnaderna för föryngring och tåligheten mot ett högt vilttryck talar också för granen.

I stora delar av Göta- och Svealand är granen naturlig och bidrar till bevarandet av en naturlig artdiversitet, framförallt på lägre till medelgoda boniteter och i blandning med andra trädslag. I Sverige har priserna för de flesta lövträsortiment hittills varierat ännu mer med konjunkturerna än de för barrvirke.

Klimatförändringarna innebär dock att tillväxt och andel tjälfria vintrar ökar och kan dessutom innebära att fällande vindar blir vanligare (jfr kap 2). För mindre skogsägare i Sverige gäller också, i högre grad än för större, att man vill kunna styra över tidpunkten när tillgången realiseras. Dessutom ökar frekvensen av mycket torra somrar i Götaland, för vilka gran är känsligare på många marker än exempelvis tall och ek. För många skogsägare - kanske en ökande andel - kan det känslomässiga värdet av att ha skog som är trevlig att vistas i överstiga värdet av en maximerad genomsnittlig intäkt från skogsbruket. Det finns också ett antal markägare som får inkomster från turism och för dessa kan det helt enkelt löna sig att ha en trevlig skog.

Sammantaget är bedömningen att södra Sveriges skogsägare även fortsatt har skäl att satsa på föryngring av gran, om än i något reducerad omfattning (jfr avsnitt 6.1 Medveten riskhantering ovan). De klimatinducerade skadorna på vuxen granskog, stormfällning inräknat, har trots allt inte varit så kvantitativt omfattande, ens i regioner med ett klimat som liknar det som kommer, att de på något radikalt sett minskat granens lönsamhet i produktionshänseende i relation till övriga trädslag (jfr Spiecker m fl 2004, Skogsstyrelsen 2005). Skogindustrin i södra Sverige efterfrågar först och främst granvirke och kommer sannolikt att göra så ett bra tag framöver. En risk med att satsa på mindre vanliga trädslag är att tillgången blir så liten att ingen förädlingsindustri väljer att bygga en produktion runt det. Det finns dock en tendens att industrier med teknikens hjälp blir bättre på att ta tillvara olika trädslag och kvaliteter - en tendens som möjligen kan förstärkas i framtiden. Dessutom kanske höjda priser på energisortiment kommer att innebära betalning nog för alla trädslag med någorlunda bränslevärde.

Bilaga B 18 SOU 2007:60

Tall

Tallen (Pinus sylvestris) saknas till stor del naturligt i de maritima atlantiska områdena, men odlas framgångsrikt även inom detta område. I de delar av Götaland där risken för sommartorka ökar förväntas tallens konkurrenskraft i produktionshänseende öka relativt de flesta andra inhemska trädslag (fig 3.2) och det kan där finnas anledning att öka tallandelen i skogen, gärna i blandning. Tallen är förhållandevis viltskadekänslig vilket kan försvåra en sådan satsning vid föryngringar om inte viltskadorna kan motverkas bättre framöver. I mellersta och norra Sverige förväntas tillväxten för gran och löv öka mer än för tall (fig 3.2).

Contortatallen (Pinus contorta) är allra mest till sin produktionsmässiga fördel i relativt kärva klimatlägen i Norrlands inland. Den kommer därför sannolikt att tappa något i konkurrenskraft till följd av klimatförändringen.

Björk

Både vårtbjörk (Betula verrucosa) och glasbjörk (B. pubescens) har en utbredning över hela Europa med undantag av de sydligaste områdena runt Medelhavet. Dess potentiella betydelse för skogsbruket påverkas därmed inte så mycket av klimatförändringarna. Förändringar i nederbördsklimat och humiditet kan innebära vårtbjörken ökar sin andel i självföryngringar i områden som blir torrare medan glasbjörken ökar där det blir fuktigare. Vid kraftiga klimatförändringar kan det bli aktuellt att expandera förädlingsverksamheten genom att korsa in mellaneuropeiska provenienser i förädlingspopulationerna. Självföryngrad björk är måttligt viltskadekänsligt och man kan förvänta sig att trädslaget kan öka i intresse relativt granen särskilt hos markägare med mer extensiv inriktning på sitt skogsbruk. Björk går relativt enkelt att samodla med gran i blandade bestånd, vilket i viss mån kan motverka de ökade problemen med patogener och skador för granen, tex rotröta. I norra Norrland förväntas björken öka sin produktion speciellt mycket (fig 3.2)

SOU 2007:60 Bilaga B 18

Övriga lövträdslag

Båda ekarterna som förekommer i Sverige, skogsek (Quercus robur) och bergek. (Q. petraea), har en utbredning som omfattar nästan hela Europa söder om Sverige. Båda arterna borde gynnas av ett varmare klimat och kunna odlas med kortare omloppstider. Virkeskvaliteten höjs i vissa avseenden då tillväxten ökar. Ekens möjliga skogsodlingsgräns flyttas norrut. Viltskadekänsligheten vid föryngring, den fortfarande relativt långa odlingstiden och dyra skötseln och svårigheten att konkurrera med ek från t ex Tyskland och Polen med högre kvalitet kan motverka ett ökat intresse för ekproduktion. Eken drabbas också återkommande av olika skadegörare, t ex ekvecklare (Tortrix viridana), och mer komplexa skadebilder (se ovan).

Bokens (Fagus sylvatica) utbredning är påtagligt förlagd till centrala Västeuropa. Den tycks undvika utpräglat kustnära atlantiska områden där förhållandevis svala och fuktiga somrar förhindrar naturlig reproduktion. Österut så är det främst vinterkylan som sätter gräns för utbredning ungefär vid östra Polen och västra Ukraina. Den odlas dock långt utanför sitt utbredningsområde. Boken är förhållandevis vilttålig när plantan blivit ett par år och med en liknande ekologi som granen så kan den förväntas vinna mark mot granen både genom naturliga processer och genom medvetna val av skogsbruket inom stora delar av södra Sverige, möjligen med undantag för de sydöstra delarna. Virkeskvaliteten påverkas inte på samma sätt som för ek. En expansion norrut blir möjlig.

Övriga ädla lövträd följer liknande mönster som för ek och bok, där lönn (Acer platanoides) och avenbok (Carpinus betulus) mest liknar boken i respons och fågelbär (Prunus avium) mer påminner om ekens respons. Ask (Fraxinus exelsior) och särskilt alm (Ulmus glabra) är för närvarande svårt drabbade av patogener vilket medför ett lågt intresse från skogsbruket. Almsplintborren (Scolytus sp.) som sprider den mest virulent formen av almsjuka (Ceratocystis ulmi) verkar sprider sig norrut lika fort som almen. Vad som orsakar askskottsjukan är för närvarande under utredning (Thomsen & Skovsgaard 2006, Thomsen m fl 2007).

Gråal (Alnus incana) har en utpräglad nordlig och östlig utbredning och kan förväntas retirera norrut. Klibbal (Alnus glutinosa) har en utbredning över större delen av Europa och kan förväntas expandera i norra Sverige där den i dag saknas eller är

Bilaga B 18 SOU 2007:60

ovanlig. För asp (Populus tremula) gäller ungefär detsamma som för björk med undantag att dess känslighet för viltskador sannolikt kommer att minska intresset från skogsbruket.

En mångfald av trädslag bidrar till ett vackert landskap och till artmångfalden i skogen. Många skogsägare kan av dessa anledningar, och som ett sätt att sprida riskerna inför ökade skaderisker i framtiden, vilja öka lövträdandelen i sin skog, både i blandbestånd och i form av trädslagsrena bestånd. För många kommunägda skogar är rekreationsvärdet det viktigaste, men det är positivt både för regionens biobränsleförsörjning och kommunens ekonomi om ett högt rekreationsvärde kan kombineras med en relativt hög virkesproduktion.

Nya trädslag

Vilka nya trädslag kan komma att passa i ett förändrat klimat? Silvergran (Abies alba), poppel, hybridlärk, sitkagran (Picea sitchensis) och douglasgran (Pseudotsuga menziesii) har provats i trädslagsförsök sedan lång tid tillbaka och fungerar egentligen redan i dagens klimat i delar av landet. Vilken användning de kan få i skogsbruket och på nedlagd jordbruksmark är mer en fråga om inställning till främmande trädslag, kostnader vid etablering, produktionsnivå och förväntad efterfrågan på virket. Ett ökande värde på olika biobränslesortiment, inkl sådana som kan användas till framställning av fordonsbränslen, skulle kunna förändra prisrelationerna i en framtida virkesprislista.

De flesta träd är känsligast för klimat i plantstadiet. Det går därför inte i någon högre grad att introducera sydligare arter nu som man tror ska kunna dra fördel av ett varmare klimat i framtiden. Överlevnad nu avgör vilken anpassning som är möjlig att göra i förväg. Frågan är därför inte så aktuell utan kan återkomma när man ser vilka arter som börjar överleva bättre i olika försök.

Resultat från tretton danska trädslagsförsök med barrträd gav följande ungefärliga rangordning när det gäller överlevnaden efter tio år (Jørgensen & Skovsgaard 2004): vanlig gran, sitkagran, silvergran, kustgran (Abies grandis), japansk lärk (Larix leptolepis), douglasgran, contortatall, cypress (Chamaecyparis lawsoniana), Abies nobilis. Slutsatsen från en serie försök med lövträdarter på frostutsatt sandjord var att ek och lönn uppvisade en tillfredsställande kombination av överlevnad, tillväxt och kvalitetsutveck-

SOU 2007:60 Bilaga B 18

ling, medan bok och speciellt rödek (Quercus rubra) fungerade sämre (Skovsgaard och Jørgensen 2004). Detta kan ge en bild av situationen på liknande marker i Mellansverige om ca 50 år.

De flesta av våra trädslag har en betydande genetisk variation för egenskaper som är av stor vikt för klimatanpassning. Den genetiska variationen finns dels mellan populationer dels mellan individer inom samma population. Variationen mellan populationer är ofta kontinuerlig från syd till nord för viktiga anpassningsegenskaper, som t.ex. tidpunkten för knoppsättning och invintring. Inom skogsbruket finns en lång tradition av att utnyttja denna variation genom att flytta bra genetiskt material. Det finns en lång tradition av proveniensforskning med omfattande serier av proveniensförsök med våra viktigaste trädslag. I ett klimat som snabbt förändras kommer behovet av att föryngra med nordförflyttat material att öka om man vill bättre utnyttja möjligheten till ökad produktion. Det finns idag en god kunskapsgrund att stå på för att göra dessa förflyttningar på ett bra sätt.

Många egenskaper av stor betydelse för klimatanpassning uppvisar även en stor genetisk variation mellan individer inom samma population. Detta utnyttjar man i förädlingsprogram för våra skogsträd där man systematiskt testar och väljer allt bättre träd för massförökning i våra plantskolor. Massförökningen sker idag i huvudsak genom fröplantager. Förädlingsprogrammen för tall, gran, contortatall och vårtbjörk bygger på en strategi som ger en god beredskap inför ett förändrat klimat. En allt större andel av de plantor som används kommer från förädlat frö från fröplantager. Skogsträdsförädlingen erbjuder goda möjligheter att förse oss även i framtiden med bra klimatanpassat skogsodlingsmaterial, med bibehållen hög genetisk variation, och kunskapsbaserade användningsrekommendationer. Detta förutsätter givetvis en fortlöpande kunskapsuppbyggnad kring genetisk variation, klimatanpassning och förädlingsmetodik.

Även i framtiden kommer det att finnas ett behov av att välja bästa tillgängliga genetiskt material vid föryngring. Allteftersom klimatet förändras kommer självföryngring med frö från det gamla beståndet, som är anpassat till det gamla klimatet, att bli ett, ur

Bilaga B 18 SOU 2007:60

produktionssynpunkt, allt sämre alternativ. Man kan därför förutse att en större andel av föryngringen i framtiden kommer att ske med skogsodling med förflyttat och/eller förädlat genetiskt material medan självföryngring blir mindre vanligt. Även behovet av att byta trädslag på vissa marker talar för mer skogsodling och mindre självföryngring.

Den framtida skogen kommer att växa bättre, vilket innebär att medeltillväxten kommer att kulminera tidigare. Risken att skogen drabbas av någon skada ökar i det framtida klimatet. Risken för stormfällning av barrträd ökar speciellt starkt med beståndshöjd och ålder. Allt detta talar för att man i normala fall kommer att avverka bestånden vid yngre åldrar i framtiden.

Medeltillväxten för biomassan som helhet kulminerar tidigare än medeltillväxten för stammen. Om bränslesortiment kommer att betalas bättre relativt andra sortiment i framtiden kan det sänka genomsnittsåldern för optimala omloppstider ytterligare.

Det finns klarlagda positiva samband mellan gallringsstyrka och vindskadefrekvens för både tall och gran (Persson 1972, 1975). Ett skötselsystem som bör minska risken är därför att gallra hårt tidigt under beståndets livstid och sedan mycket försiktigt eller inte alls när skogen börjar bli högväxt (Skogsstyrelsen 2006). Samtidigt förlorar man viss tillväxt och riskerar att få ett sämre kvalitetsutbyte, då träden blir kvistigare i ungdomen. Det är också mycket svårt att kvantifiera hur mycket vindfällningsrisken verkligen minskar (Skogsstyrelsen 2006). En annan möjlighet är att föryngra med större andel av trädslag som inte blåser omkull så lätt som granen (tall, björk, andra lövträd). Även då kan man förlora i virkesproduktion. En strikt ekonomisk analys visar att vindfällningsrisken måste öka rejält innan det i genomsnitt lönar sig att byta från gran till björk (Nilsson & Sallnäs 2006).

Ett systematiserat informationsutbyte och ett ökat planeringssamarbete rågångsgrannar emellan skulle kunna innebära en

SOU 2007:60 Bilaga B 18

minskad förekomst av speciellt vindutsatta hyggeskanter (Skogsstyrelsen 2006).

Röjning är också en åtgärd som har betydelse för hur beståndet skall klara framtida klimatpåfrestningar. Beståndets framtida trädslagsblandning, tillväxt och stabilitet regleras vid röjningsingreppet (Skogsstyrelsen 2007). För att förebygga framtida stormskador kan man försöka skapa stormfasta bryn i utsatta områden och lägen. Man röjer då hårt i en bred kantzon i syfte att de stammar som lämnas ska bli kraftiga och stabila. Lövträd bör gynnas och ges gott om utrymme. För att reducera risken för snöbrott och stormfällningar bör ungskogsröjningen vara normalstark så att träden ges möjlighet att bygga ut rotsystemen och bli vindstabila.

Körning med skogsmaskiner på otjälad mark

Det finns redan idag flera skäl att planera körningen i skogen bättre för att minska skadorna på livet i vattendrag. Idag är det vanligt att körskador på mark med ytnära grundvatten medför uttransport av sediment, organiskt material, näringsämnen och i värsta fall även giftigt metylkvicksilver till vattendrag som skadar livet i vattnet eller ger problem högre upp i näringskedjan. Eftersom klimatförändringarna ökar andelen av säsongen som är tjälfri och ökar frekvensen av extrema regn stärks motiven för en sådana utvecklade hänsyn (se Fördjupad utvärdering av Levande skogar, remissversion juni 2007).

Det finns metoder att helt eller delvis undvika körskador i bestånden. Vid överfarter över vattendrag kan mobila broar användas. På övrig mark med sämre bärighet finns olika tekniska hjälpmedel som t.ex. risning, kavelbroar och markskonare. Att utrusta maskinerna med miljöband och bredare däck, alternativt variabelt lufttryck är också effektiva metoder att minska marktryck och risk för markkompaktering.

Merkostnaden för anpassning till fuktigare och varmare klimat i avverkningsarbetet uppskattas till mellan 5 och 10 kr per m³fub eller 500

  • miljoner kr (Sonesson 2007).

Bilaga B 18 SOU 2007:60

Skogsbilvägar

Skogsstyrelsen bedömer att vägnätets underhållsstandard sjönk under 1990-talet. Situationen bedöms vara sämst på privatskogsbrukets vägar. Inom storskogsbruket koncentreras löpande underhåll i hög grad till skogliga huvudvägar, vilket medför att behovet av mera genomgripande underhålls- och förbättringsåtgärder ackumuleras och att kostnader skjuts på framtiden.

Vägnätets standard påverkar direkt skogsnäringens konkurrens- och utvecklingsmöjligheter liksom betalningsförmågan för virket. Vid anläggning av skogsbilväg försöker man hålla de sammanlagda kostnaderna för transporter i terräng och på väg plus väghållningskostnad så låga som möjligt. Intentionen är att anpassa vägstandarden till utnyttjandegraden. Ofta innebär det att skogsbilvägar byggs med en tillgänglighetsstandard motsvarande klass C, det vill säga farbar hela året utom under tjällossning och perioder med ihållande regn.

Idag byggs all skogsbilväg inom privatskogsbruket med en standard motsvarande klass C eller sämre. Vägstandarden inom storskogsbruket håller högre klass - B eller C - där vägarnas tillgänglighet ingår i företagens strategier. För att klara framtida klimatförutsättningar bör vägstandarden generellt höjas. Det innebär att omfattningen av bärighetsklasserna D och C bör reduceras på ett strategiskt genomtänkt sätt. För att uppnå ökad bärighet i relation till ökad nederbörd och vintertemperatur krävs ofta både att ”slitytans” tjocklek ökar och att själva vägkroppen modifieras. Idag ligger dessutom en stor del av vägnätet lågt i terrängen, intill vattenmiljöer eller våtmarker, vilket ger en kontinuerlig vattenpåverkan.

Behovet av åtgärder på skogsbilvägnätet varierar till omfattning och karaktär såväl över tiden som geografiskt. I Vägplan 90 (Skogsstyrelsen 1991) beräknades för perioden 1990

  • ett årligt behov på 2200 km nybyggnad och 2700 km förbättringar för landet som helhet. Förbättringsåtgärderna i Vägplan 90 tog inte hänsyn till eventuell klimatförändring utan pekade mer på ett akut behov av ökad bärighet generellt. I södra Sverige utgjordes behovet till 80 % av förbättringar och resten av nybyggnad och i norr var förhållandet det omvända. Förbättringsbehovet (uttryckt i km) var enligt Vägplan 90 större än nybyggnadsbehovet. För södra Norrland skattades det årliga behovet av förbättring till ca 700 km och för västra Götaland till ca 600 km. Tar man hänsyn till framtida

SOU 2007:60 Bilaga B 18

klimatförändringar är det i synnerhet vägarna i södra Norrland och västra Götaland som behöver förbättras och förstärkas. Vägnätets status påverkar även sårbarheten för ekonomiska förluster när omfattande skador hastigt uppkommer, exempelvis stormskador.

Ett grundläggande problem är att det ofta saknas en aktör med överblick över större sammanhängande vägsystem. Sådan överblick behövs för att t.ex. kunna identifiera flaskhalsar och bedöma var i systemet en förbättring av bärigheten ger störst nytta. Drivkrafterna för att samverka kring kvalitetshöjande åtgärder för vägar är många gånger för svaga och kunskaperna för bristfälliga för att samverkansprojekt ska kunna initieras och genomföras. Nuvarande skogspolitik bedöms inte bidra till att stimulera samordning och samverkan vid nybyggnad eller förbättring av skogsbilvägar.

6.7. Åtgärder för att motverka skador på skog

Bättre inrapportering och statistik

Ett mer utvecklat system för insamling av data kring skador i skogen än det som redan finns i befintliga skogsinventeringar kan vara värdefullt av flera anledningar. Dels kan förbättrad statistik ge en bild av trender i skadeangrepp och därmed bättre underlag för anpassning och/eller förebyggande motåtgärder. Dels kan man tidigt få grepp om angrepp under utveckling och därmed underlag för beslut om insatser av mer akut karaktär.

Rotröta

Förutsättningarna för spridning av rotröta ökar och andelen angripet virke kan mycket väl komma att öka om inte motverkande åtgärder vidtas. Den viktigaste förebyggande åtgärden för att minska risken för rotröteangrepp är att avverka under vintern eller att behandla stubbarna om avverkningen sker under vegetationsperioden. För stubbehandling finns ett biologiskt preparat (pergamentsvamp) och ett kemiskt (urea) registrerade. Appliceringen av preparaten kan ske maskinellt i samband med avverkning eller manuellt omedelbart efter det att trädet fällts. Behandling idag sker främst i samband med gallring. Kostnaden är i storleksordning 2

  • kronor per fälld kubikmeter − lägre i slutavverkning och högre i tidig gallring. De väntade klimatförändringarna ger således

Bilaga B 18 SOU 2007:60

skogsägarna, åtminstone upp till och med södra Norrland, anledning att förebygga spridning av rotröta genom att behandla större andel av den avverkade arealen, både i slutavverkning och i gallring.

På speciellt drabbade marker kan man överväga att byta trädslag vid föryngringen för att på så sätt bryta möjligheten till smitta via överlevande stubb/rotssystem.

Granbarkborre

De viktigaste förebyggande åtgärderna mot granbarkborreskador är att öka granbeståndens stormfasthet och använda skötselmetoder som minimerar risken för att granskogsbestånd med låg vitalitet skall uppkomma. Dessutom kan man undvika att plantera gran på torra marker i södra Sverige där risken för framtida torkstress är stor. Efter stormfällningar är det angeläget att vindfällda träd kan forslas ut ur skogen innan den nya generationen insekter hunnit lämna dem. Dessutom används ett antal direkta bekämpningsåtgärder som t.ex. ”sök och plock” av stående angripna träd, massfångst med feromonfällor eller med giftbehandlat lockvirke. Hur kostnadseffektiva dessa åtgärder egentligen är, i termer av mängd räddad skog per krona, är dock i nuläget okänt. ”Sök och plock” innebär att angripna träd forslas ut ur skogen innan den nya generationen barkborrar lämnat dem.

Den ökade risken för angrepp av granbarkborre innebär att man bör utveckla tydliga rekommendationer för saneringsavverkning och uttransport av virke från skogen. Angripna träd kan gärna lämnas kvar i skogen om våren och försommaren för att fungera som fångstvirke men bör sedan huggas och forslas bort innan den nya generationen svärmar, d v s innan lufttemperaturen når 17

  • ºC.

Snytbagge

Hittills har insecticidbehandling av plantor varit en vanlig åtgärd för att skydda barrträdsplantor mot snytbagge. Sådan plantbehandling kommer troligen att förbjudas på sikt men till och med år 2009 är behandling med imidakloprid och cypermetrin tillåten. Hyggesvila, högskärm (plantering under skärmställning), effektiv markberedning och rätt planteringspunkter samt mekaniska

SOU 2007:60 Bilaga B 18

gnagskydd runt stammen är metoder som enskilt eller i kombination har visat sig väsentligt bidra till minskade plantskador.

Då ett förbud träder i kraft kommer sannolikt utvecklingen av alternativa åtgärder att skyndas på och deras kostnader att reduceras.

Viltskador

Hjortvilt verkar i huvudsak att gynnas av klimatförändringarna, speciellt norröver. Dagens förvaltning av viltstammarna har en liten koppling till rådande foderbetingelser och betesskador. En utveckling av förvaltningen bör därför ske så att viltstammarnas täthet på ett mer förfinat sätt anpassas efter fodertillgång, acceptabla betesskador på skog och lokalt socialt och ekonomiskt värde av jakten. För att detta ska vara möjligt behövs bättre dataunderlag för ingående faktorer samt att förvaltningsmodellerna utvecklas. Kanske behöver även ”skötseln” av fodertillgångarna utvecklas på vissa håll.

Övrigt

Utvecklingen mot ökad brandrisk, speciellt i södra Sverige, pekar på att behovet av en reguljär brandövervakning består.

Vidare bör man i så hög utsträckning som möjligt utveckla krisberedskap för olika extrema händelser, mer kända såväl som mer hypotetiska, som kan drabba skogen. Beredskapsplanen bör innehålla tänkbara krisåtgärder, fördela ansvaret för att ta avgörande åtgärdsbeslut mellan berörda myndigheter, markägare, skogsindustrier, etc samt ange vilka aktörer som ska stå för vilka kostnader (för skador såväl som åtgärder). En sådan krisberedskapsplan utvecklas för närvarande av Jordbruksverket. Den ska kunna användas vid ett eventuellt påträffande av tallvedsnematod inom landets gränser.

Mot bakgrund av risken att klimatet kan möjliggöra en etablering av helt nya skadegörare kan det vara lämpligt att fortsätta utvecklingen av Jordbruksverkets sundhetskontroll av importerade träprodukter. På längre sikt kan det kanske vara svårt att stå emot, men Skandinaviens gynnsamma läge med kust åt öster, söder

Bilaga B 18 SOU 2007:60

och väster kan göra det möjligt att försena en invasion med flera decennier för vissa typer av skadegörare.

Den ökade risken för översvämningar till följd av ökad frekvens av extremt hög eller långvarig nederbörd kan på sina håll medföra att vattendomar behöver justeras uppåt. I sådana fall bör möjligheten att ersätta markägare för ökad översvämningsrisk övervägas.

7 Slutord

Skogsägarna i Sverige har i ökande grad andra syften med sitt ägande än optimerad virkesproduktion och kan dessutom vilja sprida riskerna i sitt brukande som en anpassning till klimatförändringarna. Vidare ska natur- och kulturvärden bevaras i enlighet med uppställda mål. Samtidigt ökar samhällets behov av klimatneutrala råvaror för energiproduktion och tillverkning. En av de viktigaste slutsatserna i detta arbete är således att klimatproblemet tydligt förstärker behovet av breddad kunskap kring skonsamma avverknings- och drivningstekniker och skötsel för hög och säker virkesproduktion i skogar av många olika slag, inklusive sådana som brukas med andra värden som viktiga eller primära mål. Vidare ökar behovet av en utvecklad forskningsbaserad skoglig rådgivning, genom vilken en bred kunskap kan förmedlas. Klimatförändringarnas inverkan på vilka strategier som krävs för att skydda hotade arter i skogen behöver också studeras mer.

Flera av experterna som bidragit med synpunkter och underlag till denna rapport har ännu inte ha haft möjlighet att göra en grundligare analys inom sitt expertområde. En ökad tilldelning av forskningsmedel nu och framöver bör förhoppningsvis kunna ge fler möjlighet att göra sådana analyser. Parallellt kommer kunskapen om själva klimatförändringarna att öka liksom insikten om vilken riktning utvecklingen tar när det gäller människors växthusgasutsläpp i olika delar av världen. Det kommer således att finnas ett kontinuerligt behov av nya sammanställningar och övergripande analyser inom detta område.

SOU 2007:60 Bilaga B 18

Referenser

Alexandersson H. & Vedin H. 2002. Stormar det mera nu? SMHI.

Väder och Vatten, 10:18. Appelberg G. 2007. The impact of climate change on the tempe-

rature dependent swarming and development of the spruce bark beetle, Ips typographus, Degree thesis in Environmental Science. (handledare: docent Anna Maria Jönsson, Lund University). Barklund P. 1994. Skador på gran i europeiskt perspektiv. Skogs-

fakta konferens nr 18:46

  • Skogskonferensen 1993.

Barklund P. 2002. Ekskador i Europa. Skogsstyrelsen Rapport

2002:1. Skogsstyrelsen ISSN 1100

Barklund P., Wahlström K. & Weslien H. 1995. Kådflödessjukan,

barknekros efter extrema väderleksförhållanden? Skog och Forskning 2/95 s. 30

Bendz-Hellgren M. & Stenlid J. 1997. Decreased volume growth of

Picea abies in response to Heterobasidium annosum infection. Canadian Journal of Forest Research 27:1519

Bergh J., Blennow K, Nilsson U. & Sallnäs O. 2007. Effekter av ett

förändrat klimat på skogen. Inst för sydsvensk skogsforskning, SLU, Alnarp. Rapport nr?? Blennow K. & Olofsson E. 2004. Kan man undvika stormskador? I

K. Blennow (red.). Osäkerhet och aktiv riskhantering – aspekter på osäkerhet och risk i sydsvenskt skogsbruk. ISBN 91-576-6643-1 SUFOR www.sufor.nu. Sidorna 38–43. Blennow K. & Eriksson H. 2006. Riskhantering i skogsbruket.

Skogsstyrelsen, Rapport 14 (2006). 51 sidor. ISSN 1100

Bradshaw H. W., Holmqvist B. H., Cowling S. A. & Sykes M. T.

2000. The effect of climate change on the distribution and management of Picea abies in Southern Scandinavia. Canadian Journal of Forest Research 30: 1992

Gessler A. et al. 2007. Potential risks for European beech (Fagus

sylvatica L.) in a changing climate. Trees 21:1

Hansson P. 2007 (ej tryckt). Slutrapport till Länsförsäkringsbola-

gens forskningsfond. (Per Hansson, SLU, Umeå)

Bilaga B 18 SOU 2007:60

Hansson P., Persson M. & Ekvall H. 2005. An estimation of

economical loss due the Gremmeniella abietina outbreak in Sweden 2001–2003. I: Stanosz G.R. and Stanosz J.C. 2005. “Foliage, Shoot and Stem Diseases.” Proceedings of the Meeting of Working Party 7.02.02 of the International Union of Forestry Research Organizations, Corvallis, Oregon, USA, June 13

  • 2004. p. 67−69.

Henriksen H.A. 1988. Skoven og dens dyrkning. Nyt Nordisk

Forlag Arnold Busck. 664 s. Jönsson A.M., Harding S., Bärring L & Ravn H.P. 200x: Impact of

climate change on the population dynamics of Ips typographus in southern Sweden. Submitted to Agricultural and Forest Meteorology. Jönsson A. M., Linderson, Ingrid Stjernquist, Schlyter P. & Bärring

L. 2004. Climate change and the effect of temperature backlashes causing frost damage in Picea abies. Global and Planetary Change 44:195

Jørgensen B. B. & Skovsgaard J. P. 2004. Skovrejsning på heden:

Forsøg med 23 nåletræarter.Dansk Skovbrugs Tidsskrift 2/04 (89): 25

Larsen B. 2006 (ej tryckt). Skovbruget och klimaændringer. Text av

J. Bo Larsen, Skov & Landskab, KVL, Danmark. Lennartsson T. & Simonsson L. 2007. Biologisk mångfald och

klimatförändringar. - Vad vet vi? Vad behöver vi veta? Vad kan vi göra? Centrum för Biologisk Mångfald, Uppsala. Karns P. D. 1997. Population Distribution , Density and Trends.

In: Ecology and Management of the North American Moose. Smithsonian Institution Press. pp. 125

Koca D., Smith B. & Sykes M. T. 2006. Modelling regional climate

change effects on potential natural ecosystems in Sweden. Climatic Change (2006) 78: 381

Morse A.P., Gardiner B.A. & Marshall B.J., 2002. Mechanisms

controlling turbulence development across a forest edge. Boundary-Layer Meteorology, 103:227–251. Mysterud A. 2000. Diet overlap among ruminants in Fennoscandia.

Oecologia 124:130

Nilsson U. & Sallnäs O. 2006. Val av trädslag – Hur hanterar vi

risken för stormskador? Skogforsk Redogörelse Nr 4 : 30

SOU 2007:60 Bilaga B 18

Nordlander G., Örlander G., Peterson M. & Hellqvist C. (web

2007) Skogsskötselåtgärder mot snytbagge. Version 1.1. Webbhandbok, tillgänglig på www.slu.se/snytbagge. Ollas R. 1994. Plantinventering 89. Meddelande 1. Skogsstyrelsen,

Jönköping. Peltola H., Kellomäki S., Hassinen A., & Granander M., 2000.

Mechanical stability of Scots pine, Norway spruce and birch: an analysis of tree-pulling experiments in Finland. Forest Ecology and Management, 135:143

Persson P. 1972. Vind- och snöskador samband med bestånds-

behandlingen – inventering av yngre gallringsförsök. Inst f skogsprod. Rapp o uppsatser 23. Skogshögskolan, Sthlm. 205 s. Persson P. 1975. Stormskador på skog – uppkomstbetingelser och

inverkan av skogliga åtgärder. Inst f skogsprod. Rapp o uppsatser 36. Skogshögskolan, Sthlm. 294 s. Ravensbeck L. 1991. Aktuelle nåletab i proveniensforsøg med rød-

gran. Skoven 1991/8: 279

Samuelsson H. & Örlander G. 2001. Skador på skog. Skogs-

styrelsen Rapport 8 O (SUS 2001). ISSN 1100

Schelhaas M-J., Nabuurs G.J., Schuck A., 2003. Natural distur-

bances in the European forests in the 19th and 20th centuries. Glob. Change Biol. 9, 1620

Schmölcke U. & Zachos F-E. 2005. Holocene distribution and

extinction of the moose (Alces alces, Cervidae) in Central Europe. Mammalian Biology 70(6):329-344. Skogsstyrelsen 2004. Skogliga sektorsmål. Broschyr. Beställn.nr

0530. Skogsstyrelsen, 2006. Stormen 2005 – en skoglig analys. Meddelande No. 1. Skogsstyrelsen, Jönköping. Skogsstyrelsen 2007. Handbok i skogsvård – Beståndsvård. Skovsgaard J. P. & Jørgensen B. B. 2004. Bøg, eg, ær, løn og rødeg på midtjysk hedeflade. Dansk Skovbrugs Tidsskrift 2/04 (89): 39

Sonesson J. (red.), Bergh J., Björkman C., Blennow K., Eriksson

H., Linder S., Rosén K., Rummukainen M., & Stenlid, J. 2004. Climate change and forestry in Sweden – a literature review. Kungliga Skogs- och Lantbruksakademiens Tidskrift, Årg. 143, Nr 18.

Bilaga B 18 SOU 2007:60

Sonesson J. 2006. Klimatet och skogen – underlag för nationell

forskning. Kungliga Skogs- och Lantbruksakademiens Tidskrift, Årg. 145, Nr 9. Sonesson J., Bergkvist I., Andersson G. & Thor M. 2007. Klimat-

förändringarnas inverkan på drivning och logistik i skogsbruket. Rapport fr Skogforsk, Uppsala. Spiecker H., Hansen J., Klimo E., Skovsgaard J. P., Sterba H & von

Teuffel K. 2004. Norway spruce conversion

  • Options and consequences. EFI Research Report 18. ISSN 1238-8785. Spiecker H., Mielikäinen K., Köhl M. & Skovsgaard J. P. 1996.

Growth trends in European Forests. EFI Research Report 5. ISBN 3-540-61460-5. Suffling R. 1992. Climate change and boreal forest fires in Fenno-

scandia and central Canada. Catena Suppl. 22: 111

  • ISSN

0722-0723. Thomsen I. M. & Skovsgaard J. P. 2006. Toptørre i ask: klima-

skade eller svampeangreb? Skoven 2006/9: 408

Thomsen I. M., Skovsgaard J. P., Barklund P. & Vasaitis R. 2007.

Svampesygdom er årsag til toptørre i ask. Skoven 2007/5: 234

Thor M., Ståhl G. & Stenlid J. 2005. Modelling root rot incidence

in Sweden using tree, stand and site variables. Scandinavian Journal of Forest Research 20:165

Örlander G.& Nilsson U. 2000. Metoder för plantering av gran i

södra Sverige. Skog och forskning 2: 50

Bilaga B 19

Effekter av ett förändrat klimat på skogen och implikationer för skogsbruket

Institutionen för Sydsvensk skogsvetenskap Sveriges lantbruksuniversitet Alnarp Arbetsrapport 34

Johan Bergh, Kristina Blennow, Mikael Andersson, Erika Olofsson, Urban Nilsson, Ola Sallnäs och Matts Karlsson

Underlagsrapport utarbetad för Klimat- och sårbarhetsutredningen

Bilaga B 19 SOU 2007:60

SOU 2007:60 Bilaga B 19

Referenser

Alexandersson, H., & Vedin, H., 2002. Stormar det mera nu?

SMHI. Väder och Vatten, 10:18. Alexandersson, H., & Edquist, E., 2006. Klimat i förändring. En

jämförelse av temperatur och nederbörd 1991–2005 med 1961– 1990. Faktablad nr 29. SMHI, Norrköping. Andersson, M., Dahlin, B., Mossberg, M., 2005. The Forest Time

Machine – a multi-purpose forest management decision-support system. Comput. Electron. Agr. 49, 114–128. Anonym., 1985. Gallringsmallar, Södra Sverige. National Board of

Forestry, Jönköping, 35 sidor. Anonym., 2005. Beredskapsplan for bruk ved omfattande

stormskader. Norges Skogeierforbund og Skogsbrand, Report June 2005. Bergh J., McMurtrie R.E. & Linder S. 1998. Climatic factors

controlling the productivity of Norway spruce: a model-based analysis. Forest Ecology and Management 110: 127-139. Bergh, J., et al. 2003. Modelling the short-term effects of climate

change on the productivity of selected tree species in Nordic countries. Forest Ecology and Management 183: 327-340. Bergh, J., Freeman, M., Räisänen, J. 2006. Effects of global change

on net primary production in Scandinavia –a model based analysis on regional climate scenarios. Global Change Biology (in press). Blennow, K. & Olofsson, E., 2004. Kan man undvika stormskador?

I K. Blennow (red.). Osäkerhet och aktiv riskhantering – aspekter på osäkerhet och risk i sydsvenskt skogsbruk. ISBN 91-576-6643-1 SUFOR www.sufor.nu. Sidorna 38–43. Blennow, K. & Olofsson, E. The probability of wind damage in

forestry under a changed wind climate. Climatic Change. (revision insänd). Blennow, K., Sallnäs, O., 2004. WINDA – a system of models for

assessing the probability of wind damage to forest stands within a landscape. Ecol. Model. 175(1), 87–99. Blennow, K. Eriksson, H. 2006. Riskhantering I skogsbruket.

Skogsstyrelsen, Rapport 14. 51 sidor.

SOU 2007:60 Bilaga B 19

Blennow, K., Olofsson, E., Sallnäs, O., 2003. Evaluating WINDA –

a tool for assessing the probability of wind damage to forest stands. In: Ruck, B., Kottmeier, C., Mattheck, C., Quine, C., Wilhelm, G. (Eds.), Wind Effects on Trees. University of Karlsruhe, Germany, pp. 137–144. Bärring, L., & von Storch., H., 2004. Scandinavian storminess since

about 1800, Geophysical Research Letters, 31. Ekö, P.M., 1985. En produktionsmodell för skog i Sverige, baserad

på bestånd från riksskogstaxeringens provytor. Swedish University of Agricultural Sciences, Department of Silviculture, Umeå, Report 16, 224 pp. “(In Swedish, with English summary)”. Gardiner, B., Peltola, H., Kellomäki, S., 2000. Comparison of two

models for predicting the critical wind speeds required to damage coniferous trees. Ecol. Model. 129, 1–23. Gumbel, E.J., 1958. Statistics of Extremes. Columbia University

Press, New York, 375 pp. Gardiner, B.A., Marshall, B., Achim, A., Belcher, R., & Wood, C.,

2005. The stability of different silvicultural systems: a wind tunnel investigation. Forestry, 78:471–484. Holmberg, L.-E., 2005. Sammanställning av stormskador på skog i Sverige under de senaste 210 åren. Rapport No. 9. Skogsvårdstyrelsen. 14 sidor. Jönsson, A-M., 2004. Klimatet och risken för angrepp av granbarkborre. I Blennow(ed.) Osäkerhet och aktiv riskhantering – aspekter på osäkerhet och risk i sydsvenskt skogsbruk. SU Kjellström, E., Bärring, L., Gollvik, S., Hansson, U., Jones, C., Samuelsson, P., Rummukainen, M., Ullerstig, A., Willén, & Wyser, K. 2006. A 140-year simulation of European climate with the new version of the Rossby Centre regional atmospheric climate model (RCA3). SMHI Reports in Meteorology and Climatology, No. 108, SMHI, SE-60176 Norrköping, Sverige. 54 sidor. Kristensen, L. Rathmann, O., and Hansen, S.O., 2000. Extreme winds in Denmark. Journal of Wind Engineering and Industrial Aerodynamics, 87, 147–166.

Bilaga B 19 SOU 2007:60

Lindström, G., & Alexandersson, H., 2004. Recent mild and wet

years in relation to long observation records and future climate change in Sweden. Ambio, 33:183–186. Lindström, G., Bishop, K., & Ottosson Löfvenius, 2002. Soil frost

and runoff at Svartberget, northern Sweden—measurements and model analysis. Hydrol. Process. 16, 3379–3392. Mellander P.-E, Laudon H., Bishop K., 2005. Modelling variability

of snow depths and soil temperatures in Scots pine stands Agricultural and Forest Meteorology, 133: 109-118. Morse, A.P., Gardiner, B.A. & Marshall, B.J., 2002. Mechanisms

controlling turbulence development across a forest edge. Boundary-Layer Meteorology, 103:227–251. Mortensen, N. G., Landberg, L., Troen, I. & Petersen, E. L., 1998.

Wind Atlas Analysis and Application Program (WASP). Ris National Laboratory, Roskilde, Danmark. Nakicenovic, N., Swart, R. (Eds.), 2000. Emission Scenarios.

Special Report of Working Group Ш of the Intergovernmental Panel on Climate Change, Cambridge University Press, UK, 570 pp. Nielsen, C.N., 2003. Adaptive physiology and tree management.

KVL, Köpenhamn, Danmark. 140 sidor. Peltola, H., Kellomäki, S., Väisänen, H., Ikonen, V.P., 1999. A

mechanistic model for assessing the risk of wind and snow damage to single trees and stands of Scots pine, Norway spruce, and birch. Can. J. For. Res. 29, 647–661. Peltola, H., Kellomäki, S., Hassinen, A., & Granander, M., 2000.

Mechanical stability of Scots pine, Norway spruce and birch: an analysis of tree-pulling experiments in Finland. Forest Ecology and Management, 135:143–153. Persson, P., 1975. Stormskador på skog – Uppkomstbetingelser

och inverkan på skogliga åtgärder. Royal College of Forestry, Department of Forest Yield Research, Research Notes 36, 294 sidor. Rummukainen, M., Bergström, S, Persson, G., Rodhe, J.,

Tjernström, M., 2004. The Swedish Regional Climate Modelling Programme, SWECLIM: a review. Ambio 33, 176–182.

SOU 2007:60 Bilaga B 19

Räisänen, J., Hansson, A., Ullerstig, R., Döscher, L., Graham, L.P.,

Jones, C., Meier, H.E.M., Samuelsson, P., Willén, U., 2004. European climate in the late twenty-first century: regional simulations with two driving global models and two forcing scenarios. Clim. Dynam. 22, 13–31. Sallnäs, O., Blennow, K., Andersson, M., pågående. Factors explai-

ning the distribution of wind damage in southern Sweden after a storm in 2005. Savill, P.S., 1983. Silviculture in windy climates. For. Abs. 44(8),

473–488. Schelhaas, M-J., Nabuurs, G.J., Schuck, A., 2003. Natural distur-

bances in the European forests in the 19th and 20th centuries. Glob. Change Biol. 9, 1620-1633. Skogsstyrelsen, 2006. Stormen 2005 – en skoglig analys.

Meddelande No. 1. Skogsstyrelsen, Jönköping. UNECE/FAO., 2000. Effects of the December 1999 storms on

European timber markets. Forest products and market review. Economic Commission for Europe, Food and Agriculture Organization of the United Nations, pp. 23–37. Venäläinen A, Tuomenvirta H, Heikinheimo M, Kellomaki S,

Peltola H, Strandman H, Vaisanen H., 2001. Impact of climate change on soil frost under snow cover in a forested landscape. Climate Research, 17: 63–72.

Bilaga B 19 SOU 2007:60

Appendix 1

Regionala klimatscenarier

Med hjälp av generella cirkulationsmodeller (GCM) tas fram globala scenarier för hur det framtida klimatet kan komma att utvecklas. Ett scenario kan definieras som en konsistent beskrivning av hur framtiden kan komma att te sig (Porter, 1985 i Rodgers, 2001). Ett scenario utgör alltså inte någon prognos utan en beskrivning av en möjlig utveckling givet vissa antaganden. Den rumsliga upplösningen i ett klimatscenario kan ökas över en viss region genom nedskalning där ett globalt klimatscenario används som drivdata.

För senaste generationens dynamiska regionala klimatscenarier som tagits fram vid SMHI Centre vid SMHI med deras regionala klimatmodell RCA3 har man använt sig av globala drivdata vid beräkningarna framtagna med den generella cirkulationsmodellen ECHAM4/OPYC3 (Kjellström med flera, 2006). Dessutom har man använt två olika scenarier för framtida utsläpp av växthusgaser; SRES B2 och A2, där A2 motsvarar något högre utsläpp än B2 (Nakićenović et al., 2000).

SOU 2007:60 Bilaga B 19

Appendix 2

Beskrivning av den process-baserade produktionsmodellen BIOMASS

BIOMASS utvecklades ursprungligen i Australien på 80-talet för Pinus radiata men redan då använde man sig av produktionsfysiologiska data för vår tall hämtade från Svenska barrskogslandskapets ekologi som pågick under 1970-talet. Modellen är en process-baserad produktionsmodell, där olika processer respresenteras av en eller flera ekvationer som är baserade på väletablerade växtfysiologiska kunskaper och produktionsfysiologiska samband (Figur 23). BIOMASS har även anpassats för boreala klimatförhållanden för att på ett realistiskt sätt uppskatta och beskriva fotosyntesproduktionen över året. De flesta modeller saknar boreala anpassningar och överskattar fotosyntesproduktion i stor utsträckning (20-100%). De klimatvariabler som modellen använder sig av är ackumulerad mängd globalinstrålning per dygn, maximum- och minimumtemperaturen varje dygn och ackumulerad nederbörd per dygn.

Bilaga B 19 SOU 2007:60

Figur 23 Schematisk beskrivning av den process-baserade produktionsmodellen BIOMASS

Modellen är relativt krävande när det gäller parameteriseringen, där olika växtfysiologiska data rörande fotosyntes, respiration, allokering, beståndsstruktur, markförhållanden mm är nödvändiga. Beräkningar av olika utdata sker vanligtvis på dygnsbasis men går att få per timme. Utdata kan enkelt räknas om till månads- och årsvärden om så önskas. BIOMASS hanterar inte näringsdynamiken i marken utan förutsätter att en ökning av produktionen

SOU 2007:60 Bilaga B 19

leder till ett ökat upptag och tillgänglighet av näring från marken. Detta kan påverka resultatet och ge över- eller underskattningar av hur ett förändrat klimat påverkar produktionen. Modellen hanterar vattenbrist dels genom att stomata stänger vilket minskar fotosyntesproduktionen och dels att vid extrem vattenbrist tappar beståndet barr/blad som minskar produktionen. Däremot påverkas inte produktionen i modellen vid ett stort överskott av vatten, vilket kan ske om frisk och fuktig mark omvandlas till fuktig eller blöt mark i ett framtida klimat med kraftig ökning av nederbörden i exempelvis norra Sverige. För att kunna få samma höga regionala upplösning som SMHI´s transienta scenarier har vi gjort en batchkörning för varje pixel med unik parameterisering av LAI och olika biomassafraktioner. Parameteriseringen har gjorts för frisk markvegetationstyp som är den vanligaste typen i svensk skogsmark.

Bilaga B 19 SOU 2007:60

Appendix 3

Simulering av framtida skogstillstånd

Med hjälp av modellen The Forest Time Machine (FTM) kan framtida skogstillstpnd simuleras (Andersson med flera, 2005). I FTM delas utvecklingen av skogsbeståndet in i olika utvecklingsfaser, t.ex. ung, virkesproducerande, frö- alternativt skyddsgivande. I ungskogsfasen beräknas den tid det tar för träden att uppnå en höjd av 8 m. Därefter följer den virkesproducerande fasen där tillväxt i termer av grundyta och volym beräknas i steg om fem år med hjälp av empiriska funktioner enligt Ekö (1985) som baserats på data från riksskogstaxeringen. Efter den virkesproducerande fasen kan skogen slutavverkas eller delvis avverkas. Skogens tillstånd kan på detta sätt simuleras med femårs intervall. För varje utvecklingsfas används ståndortsindex (SI) som en av de oberoende variablerna för att prediktera trädens tillväxt. Genom att anta en förändring in biomassaproduktion direkt proportionell mot en förändring i bonitet och därefter relatera bonitet till SI kan SI under förändrat klimat skattas. Ståndortsindex uppdateras på så sätt successivt under simuleringsperioden.

Som indata till simuleringar med FTM behövs rumsligt explicit skoglig information för början av simuleringsperioden, förutom för trädskiktet också exempelvis vad gäller markfuktighetsklass och markvegetationstyp. Skötselingrepp specificeras i form av skötselprogram som kan innefatta föryngringsåtgärd, röjnings- och gallringsingrepp, och typ av föryngringsavverkning. Varje åtgärd kan specificeras genom att antal variabler, exempelvis med avseende på artsammansättning efter åtgärd, åtgärdsintensitet, och tidpunkt för föryngringsavverkning.

SOU 2007:60 Bilaga B 19

Appendix 4

Beräkning av sannolikheten för vindfällning

WINDA (Blennow med flera, 2003; Blennow & Sallnäs, 2004) är ett integrerat system av modeller för att skatta sannolikheten för vindfällning för bestånd inom ett undersökningsområde. I beräkningarna tas hänsyn till beståndets tillstånd, dess omgivning och det lokala vindklimatet. För närvarande kan modellen köras för trädslagen gran, tall och björk. Grundläggande antaganden är att vädret inom undersökningsområdet är det samma, d.v.s. att det orsakas av samma vädersystem, och att vindskador initieras vid exponerade beståndskanter. WINDA har modifierats för att kunna användas tillsammans med regionala klimatscenariodata (Blennow & Olofsson, revision inskickad). Fyra huvudkomponenter av den modifierade modellen beskrivs nedan.

Exponerade kanter som är åtminstone 10 m höga identifieras i ett geografiskt informationssystem. Längs dessa görs beräkningar av sannolikheten för vindfällning punktvis varje 50 m. Vinden delas in i sex sektorer, vilket motsvarar att varje punkt antas anblåst inom en 60º vid sektor. För varje punkt beräknas den maximala vindstyrka träden kan stå emot. Dessa beräkningar görs med hjälp av modellen HWIND (Peltola et al., 1999). I HWIND delas krafterna som verkar på träden in i en horisontell och en vertikal komponent (gravitation). Genom att anta en vindprofil vid beståndskanten beräknas utifrån den vertikala fördelningen av stam- och kronsegment medelbelastningen på grund av vind och gravitation för varje höjdsegment. Motståndskraften mot rotvälta predikteras utifrån beräknad vikt hos rot/jord-volymen. Ett träd antas välta om det maximala vridmomentet överskrider stödet från förankringen av rot/jord-volymen. Det maximala vridmomentet ett träd kan motstå utan stambrott beräknas från diameter i brösthöjd och brottstyrkeindex för veden. Kritiska vindhastigheter beräknas motsvarande vridmomenten som behövs för rotvälta respektive stambrott. En modifiering av HWIND gör det möjligt att ta hänsyn till variationer i trädskiktet framför en exponerad beståndskant.

Wind Atlas and Application Program (WASP) (Mortensen et al., 1998) används för att beräkna den kritiska fria vindhastigheten. Den kritiska fria vindhastigheten är den beräknade kritiska vindhastigheten i trädtoppsnivå som rensats från inverkan av terrängens

Bilaga B 19 SOU 2007:60

skrovlighetsvariationer och orografi. Den beräknade kritiska fria vindhastigheten länkas till den kritiska geostrofiska vindhastigheten enligt Kristensen et al. (2000). Den årliga sannolikheten för att överskrida den kristiska geostrofiska vindhastigheten i varje vindriktningssektor beräknas med hjälp av extremvärdesteori (Gumbel, 1958) utifrån en tidsserie av årliga maximumvindhastigheter för varje sektor. Den årliga sannolikheten för vindfällning för varje bestånd beräknas utifrån sektorsvis maximumvärden på sannolikheten för rotvälta respektive stambrott som aggregerats för all vindriktningssektorer.

Trädskiktet inom undersökningsområdet och dess omedelbara omgivning beskrivs i en digital karta. Trädskiktet beskrivs genom information om trädhöjd, diameter i brösthöjd, antal stamma per ha per trädslag. Området utanför undersökningsområdet och dess omedelbara omgivning beskrivs i aerodynamiskt hänseende i form av skrovlighet och nollplansförskjutning till ett avstånd av omkring 5 km från undersökningsområdet. För hela området beskrivs topografin med en digital höjdmodell men 50 m upplösning. Härigenom kan inflytandet av terrängen på vinden beräknas. En rutin i WINDA identifierar nollplansförskjutningen framför den exponerade kanten och beräknar luckans längd. Luckans längd, nollplansförskjutningen och skrovligheten framför kanten används i HWIND tillsammans med beståndsinformationen för att beräkna den kritiska vindhastigheten i trädtoppsnivå för respektive rotvälta och stambrott.

Som beskrivning av vindhastigheten under varje 30-års utvärderingsperiod användes momentana värden varje sjätte timme för vindhastighet på 850 hPa-nivån (motsvarar ca 1500 m höjd) beräknade med RCA3-ECHAM4/OPYC3-modellen av Rossby Centre, SMHI, för den pixel som motsvarar de centrala delarna av respektive undersökningsområde. Vindhastigheten på 850 hPa-nivån användes som proxy för den geostrofiska vindhastigheten. Data länkades till 1 h medelvärde av vindhastigheten för en plats med hjälp av en faktor som togs fram efter att ha jämfört med observationsdata från Jönköpings flygplats för perioden 1968–1990. Observationsdata hade kompenserats för lokalt inflytande på vinden och hade länkats till den geostrofiska vinden. Därefter jämfördes med vindklimatet för motsvarande period modellerat med RCA3-modellen där återanalyserade meteorlogiska observationsdata (ERA40) använts som drivdata i stället för data från en global klimatmodell (Kjellstöm med flera, 2005). Nittionio-

SOU 2007:60 Bilaga B 19

percentilen för observerad vindhastighet efter anpassning till en Weibullfördelning länkades till RCA3-ERA40 data för den närmsta pixeln. För att kalibrera respektive fallstudieområdes RCA3-ECHAM4/OPYC3-modellerade extremvindsklimat till RCA3-ERA40 modellerat extremvindsklimat jämfördes 99-percentilerna efter anpassning till en Weibullfördelning. På detta sätt togs de totala kalibreringsfaktorerna +1,4% respektive +7,2% fram för Asa respektive Brattåker. Vindriktningen representerades av RCA3-ECHAM4/OPYC3-modellerad vindriktning för 10 m över marken.

Bilageförteckning B

Vägverkets rapport till Klimat- och sårbarhets- utredningen

  • gruppen transporter

Vägverket

................................................................ Bilaga B 1

Klimat- och sårbarhetsutredningen

  • Påverkan på

järnvägssystemet

Banverket

................................................................ Bilaga B 2

Underlag för Klimat- och sårbarhetsutredningen (M 2005:03) om sjöfartssektorn

Sjöfartsverket

........................................................... Bilaga B 3

Redovisning av sårbarhetsanalys inom flygsektorn

Luftfartsverket och Luftfartsstyrelsen

............................. Bilaga B 4

Elektronisk kommunikation

  • Tele- och datakommunikationssystem

Möjlig påverkan av förändrade klimat- och väderbetingelser i ett längre perspektiv Post- och telestyrelsen

............................................... Bilaga B 5

Rapport för Klimat- och sårbarhetsutredningen från Teracom AB

  • Radio- och TV-distribution

Teracom AB

............................................................. Bilaga B 6

Konsekvenser för Svenska Kraftnäts anläggningar p.g.a. klimatförändringar

Svenska Kraftnät

....................................................... Bilaga B 7

Bilageförteckning B SOU 2007:60

Klimat- och sårbarhetsutredningen, elförsörjning i Sverige

Svensk Energi

...........................................................Bilaga B 8

Klimatet och dammsäkerheten i Sverige

Arbetsgruppen om dammsäkerhet

................................Bilaga B 9

Höga flöden i Umeälven i ett framtida förändrat klimat

  • rapport till Elforsk och Klimat- och sårbarhetsutredningen SMHI

....................................................................Bilaga B 10

Analys av värme- och kylbehov för bygg- och fastighetssektorn i Sverige

IVL Svenska Miljöinstitutet

........................................Bilaga B 11

Fjärrvärme

Svensk Fjärrvärme AB

...............................................Bilaga B 12

Dricksvattenförsörjning i förändrat klimat

  • Sårbarheter för klimatförändringar och extremväder, samt behov av anpassning och anpassningskostnader Arbetsgruppen för dricksvatten

...................................Bilaga B 13

Översiktlig sårbarhetsanalys för översvämning, skred, ras och erosion i bebyggd miljö i ett framtida klimat

Arbetsgruppen för översvämning, ras, skred och kusterosion

............................................................Bilaga B 14

Inventering av kommunernas hantering av över- svämning, ras och skred

Inom den kommunala planeringsprocessen Inregia AB

.............................................................Bilaga B 15

SOU 2007:60 Bilageförteckning B

Klimatförändringarnas inverkan på allmänna avlopps- system

  • Problembeskrivning, kostnader och åtgärdsförslag

Arbetsgruppen för va-system

...................................... Bilaga B 16

Byggnader i förändrat klimat

Bebyggelsens sårbarhet för klimatförändringar och extrema väder exkluderat översämningar, ras och skred samt dagvatten Boverket

............................................................... Bilaga B 17

Svenskt skogsbruk möter klimatförändringar

Skogsstyrelsen

........................................................ Bilaga B 18

Effekter av ett förändrat klimat på skogen och implikationer för skogsbruket

Institutionen för Sydsvensk skogsvetenskap, Sveriges lantbruksuniversitet, Alnarp, Arbetsrapport 34

............... Bilaga B 19

Klimatförändringarnas inverkan på drivning och logistik i skogsbruket

Skogforsk

.............................................................. Bilaga B 20

Vegetationsbrand 2020, 2050 och 2080

Räddningsverket med stöd av SMHI och SLU

................ Bilaga B 21

Omvärldsanalyser och skogsnäringens utveckling. Skogsnäringens utveckling

  • strukturomvandling, rationalisering, internationell konkurrens, efter- frågan på olika skogsprodukter inklusive bio- bränslen (2020 med utblick mot 2050 och 2080)

Skogsindustrierna

................................................... Bilaga B 22

Modellering av vegetationsförskjutningar i Sverige under framtida klimatscenarier

Lunds universitet, Centrum för geobiosfärsvetenskap, Institutionen för naturgeografi och ekosystemanalys

........ Bilaga B 23

Bilageförteckning B SOU 2007:60

Bedömningar av klimatförändringars effekter på växtproduktion inom jordbruket i Sverige

Sveriges Lantbruksuniversitet

.....................................Bilaga B 24

Klimatförändringarnas påverkan på markavvattning och bevattning

Jordbruksverket

.......................................................Bilaga B 25

Klimateffekter på svenskt fiske

Fiskeriverket

...........................................................Bilaga B 26

Rennäringen

Klimat- och sårbarhetsutredningen

..............................Bilaga B 27

Naturbaserad turism och klimatförändring

ETOUR

.................................................................Bilaga B 28

Öland

  • Turism, algblomning och klimatförändring

En fallstudie av 3 klimatscenariers ekonomiska effekter på turismen till Öland på 2020-talet Resurs AB

..............................................................Bilaga B 29

Biologisk mångfald och klimatförändringar

Vad vet vi? Vad behöver vi veta? Vad kan vi göra? Centrum för Biologisk Mångfald

..................................Bilaga B 30

Klimatförändringar och resiliens

  • Underlagsrapport till Klimat- och sårbarhetsutredningen Environmental Change Institute, Oxford University Centre for the Environment Beijerinstitutet för ekologisk ekonomi, Kungliga Vetenskapsakademien centrum för tvärvetenskaplig miljöforskning (CTHM), Stockholms universitet Institutionen för Systemekologi, Stockholms universitet Stockholm Resilience Centre, Stockholms universitet

......Bilaga B 31

SOU 2007:60 Bilageförteckning B

Klimatförändringars påverkan på ytvattenkvaliteten

Sveriges Lantbruksuniversitet

..................................... Bilaga B 32

Klimateffekter på Östersjön

  • resultat från ett

seminarium

Naturvårdsverket och Klimat- och sårbarhets- utredningen

........................................................... Bilaga B 33

Hälsoeffekter av en klimatförändring i Sverige

En nationell utvärdering av hälsokonsekvenser hos människa och djur. Risker, anpassningsbehov och kostnader Arbetsgruppen för hälsa

............................................ Bilaga B 34

Anpassningsåtgärder i andra länder

Klimat- och sårbarhetsutredningen

.............................. Bilaga B 35

Bilaga B 20

Klimatförändringarnas inverkan på drivning och logistik i skogsbruket

Skogsforsk Johan Sunesson, Isabelle Bergkvist, Gert Andersson, Magnus Thor

Underlagsrapport utarbetad för Klimat- och sårbarhetsutredningen, 2007-04-27

Bilaga B 20 SOU 2007:60

SOU 2007:60 Bilaga B 20

Sammanfattning

Scenarierna för framtidens klimat beskriver en utveckling mot mildare vintrar och mer nederbörd än i dag. Mindre tjäle och ökad markfuktighet kan leda till problem både i avverkningsarbete och virkestransporter, med ökade kostnader för skogsbruket och risk för störningar i skogsindustrins råvaruförsörjning som följd.

För att möjliggöra en uppskattning av effekterna av ett förändrat framtida klimat på skogsbrukets drivning och logistik måste de aktuella klimatscenarierna omsättas i ett eller flera scenarier för tjälens förekomst och egenskaper.

Trots svårigheterna att förutsäga framtidens tjälförhållanden har vi varit tvungna att göra vissa antaganden för att kunna genomföra denna studie. Vi har utarbetat två scenarios, ett för skogsmark och ett för vägar.

Vårt scenario för tjälperiodens längd i skogsmark redovisas i tabell 1.

Figur 1 Tjälperioden längd i skogsmark (dagar), scenario

År

Götaland Svealand S. Norrland N. Norrland

1975 60 100 160 170 2025 20 60 120 140 2050 0 30 100 120

Vårt scenario för klimatpåverkan av vägarna år 2025

  • kan

sammanfattas:

  • Götaland och Svealand: större nederbördsmängder höst och vinter, ingen stabil vinter med tjälade vägkroppar, ett tillstånd som kan liknas med "ständig tjällossning" under vinterhalvåret.
  • Norrland, blötare höstar, flera intjälnings- och urtjälningsperioder, därefter en kortare vinterperiod med tjälade vägkroppar, tidigare och svårare tjällossning p.g.a. större nederbördsmängder.

En mycket begränsad andel av drivningen kommer att kunna genomföras på tjälad mark, och då främst i norra Sverige. Studier har dock visat att det inte i första hand är beståndets bärighet som påverkar åtkomsten av virket utan snarare hur beståndet är

Bilaga B 20 SOU 2007:60

utformat samt statusen på skogsbilvägen Kortare perioder med tjälad mark kommer sannolikt att medföra fler körskador.

Det finns metoder att helt eller delvis undvika körskador i bestånden. Vid överfarter över vattendrag ska mobila broar användas. På övrig mark med sämre bärighet finns olika tekniska hjälpmedel som t.ex. risning, kavelbroar och markskonare. Att utrusta maskinerna med miljöband och bredare däck, alternativt variabelt lufttryck är också effektiva metoder att minska marktryck och risk för markkompaktering.

Merkostnaden för anpassning till fuktigare och varmare klimat i avverkningsarbetet uppskattas till mellan 5 och 10 kr per m³fub eller 500–1000 miljoner kr.

Den minskade tillgängligheten på råvara och bristande standard på de statliga vägarna orsakar skogsnäringen redan idag stora kostnader. Tidigare analyser (Skogforsk, 1994 och 1999) av skogsnäringens kostnader för bristande vägstandard i det allmänna vägnätet visade på en total årlig kostnad på ca 750 respektive 900 miljoner kr per år eller 15,3–16,9 kr/m³fub. I kostnaderna ingick både direkta transportkostnader och lagerkostnader.

Vi antar i denna utredning att skogsbruket för att klara industriförsörjningen i vårt framtida scenario avsevärt måste öka virkeslagren vid bäriga vägar. Inte minst då instabila vintrar med svårare tjällossning och större nederbörsmängder under höst och vår skapar stora variationer mellan åren varvid säkerhetsmarginalen i planeringen måste öka.

Antaget en lagerökning med 50–100 % jämfört med 1994 och 1999 års utredningar skulle detta motsvara en kostnad på ca 24–32 kr/m3fub i dagens penningvärde för ökade transport- och lagerkostnader. För en avverkningsvolym på 100 miljoner m³fub en total kostnad för skogsindustrin på 2400–3200 miljoner kronor. Kostnaden är en ökning jämfört med dagens nivå med ca 8– 16 kr/m³fub.

Sammantaget visar denna begränsade analys att en framtida klimatförändring enligt scenario A2 översatt till skogliga förutsättningar för avverkning, terrängtransport och vidaretransport i det enskilda och allmänna vägnätet kan leda till stora krav på insatser för att klara försörjningen av en alltmer krävande skogsindustri avseende leverans av specificerad råvara i ett förutbestämt flöde. För att klara denna uppgift på ett kostnadseffektivt sätt finns ett behov av insatser i forskning och utveckling av både besluts-

SOU 2007:60 Bilaga B 20

stödssystem och tekniska lösningar för såväl avverkningsmaskiner och lastbilar som vägkonstruktion.

Den sammantagna kostnadsökningen skattas till 13–26 kr per m3fub eller 1,3–2,6 miljarder kronor per år vid en avverkningsnivå på 100 miljoner m³fub per år. Till detta kommer ytterligare kostnader bl.a. för att större insatser krävs för att planera avverknings- och transportarbetet. Vid stora variationer mellan veckor, månader och år kommer det dessutom bli svårt att nyttja kvalificerade beslutsstöd för resursallokering (t.ex. flödesplanering, daglig transportplanering av lastbilstransporterna och turordningsplanering av avverkningsresurserna) vilket leder till stora inoptimalförluster.

Bakgrund

Scenarierna för framtidens klimat beskriver en utveckling mot mildare vintrar och mer nederbörd än i dag. Mindre tjäle och ökad markfuktighet kan leda till problem både i avverkningsarbete och virkestransporter, med ökade kostnader för skogsbruket och risk för störningar i skogsindustrins råvaruförsörjning som följd.

I avverkningsplaneringen klassar man idag vissa områden som s.k. "vintertrakter", vilket innebär att man behöver tjälad mark för att klara avverkning utan oacceptabla markskador. I ett klimat med kortare tidsperioder med tjälad mark alternativt endast sporadiska tjälepisoder uppstår problem för skogsbruket med kostnader för ojämn resursallokering eller skadeförebyggande åtgärder. Vissa skogsområden, t.ex. myrholmar, är dessutom tekniskt svåra eller omöjliga att nå utan tjäle.

Ökande bärighetsproblem i vägnätet förorsakar redan idag stora problem med virkesflödena främst under våren, när tjälen går ur marken och under höstarnas regn. Vissa vägavsnitt klarar inte tunga transporter över huvud taget, medan andra riskerar att bli kraftigt skadade med stora upprustningskostnader som följd. Vägverket begränsar därför på dessa vägavsnitt transporterna genom olika viktsbegränsningar vilket diskvalificerar skogstransporter på dessa vägar. Även det enskilda vägnätet begränsas kraftigt under tjällossningen med nedsatt framkomlighet som följd.

Minskad tillgänglighet på råvara och bristande standard på de statliga vägarna och minskat farbarhet på de enskilda vägarna orsakar skogsnäringen kostnader. Kostnaderna är kopplade både till det lager man måste bygga upp för att klara försörjningen av sin

Bilaga B 20 SOU 2007:60

industri under vårperioden, och till direkta ökningar av transportkostnaderna till följd av bristande vägstandard.

Utvecklingen av svensk skogsindustri bygger allt tydligare på en kontinuerlig försörjning av kundanpassad råvara med hög kvalitet. Utvecklingen går mot allt högre kvalitetskrav samtidigt med en högre grad av uppdelning av råvaran i flera, produktspecifika sortiment. Denna trend mot högre kvalitetskrav och ökad differentiering av råvaruflödena ställer nya, tuffare krav på råvarans tillgänglighet och ökar därmed behovet av att kunna nå avverkade volymer under hela året. Kraven på bärighet på både de statliga och enskilda vägarna hamnar därför i fokus.

Det statliga vägnätet utgör den enda länken mellan skogsbrukets egna vägar och industrin och således är skogsindustrins konkurrenskraft och fortsatta utveckling helt beroende av en god standard på det statliga vägnätet. Skogsindustrin kan således inte säkerställa en kontinuerlig råvaruförsörjning enbart genom att förbättra de egna vägarna.

Syfte

Att utifrån scenarier för framtida klimat analysera sannolika effekter på avverkning och logistik i skogsbruket. Att kvantifiera kostnaderna för de viktigaste effekterna samt beskriva aktuella motåtgärder. Kostnaderna för motåtgärder skall uppskattas och kostnadseffektiviteten i olika typer av åtgärder bedömas.

Scenarier

För att möjliggöra en uppskattning av effekterna av ett förändrat framtida klimat på skogsbrukets drivning och logistik måste de aktuella klimatscenarierna omsättas i ett eller flera scenarier för tjälens förekomst och egenskaper. Det finns idag inga tjälscenarier för framtiden, delvis för att tjälbildnings- och tjällossningsförloppen är mycket komplexa. De påverkas förutom av temperatur även av snötäcke, jordart, vegetation och markfuktighet.

Trots svårigheterna att förutsäga framtidens tjälförhållanden har vi varit tvungna att göra vissa antaganden för att kunna genomföra denna studie. Vi har utarbetat två scenarios, ett för skogsmark och ett för vägar. Dessa har baserats på klimatscenariot ECHAM A2

SOU 2007:60 Bilaga B 20

och förändringar i variablerna nederbörd, dygnsmedeltemperatur, snötäcket varaktighet och vegetationsperiodens längd. Dessutom har vi vägt in resultat från de vetenskapliga och relevanta studier vi funnit (Venäläinen 2001, Mellander et al. 2005) och haft diskussioner med Mikaell Ottosson-Löfvenius vid SLU och David Gustavsson vid KTH.

Avverkning och terrängransport

SCENARIO FÖR SKOGSMARK

Tjälförekomsten i skogsmark är en synnerligen komplex variabel. Snötäcke, humustäcke, bestånd, markfuktighet mm har stor betydelse, varför variationen oftast är stor, både spatialt och mellan år. Generellt gäller dock att minusgrader behövs för att tjälbildning skall påbörjas och tjällossningen börjar fört när snötäcket försvinner och går då ofta mycket fort. Det finns därför en rationalitet i att omsätta klimatscenarier i tjälscenarier. Vårt scenario för tjälperiodens längd redovisas i tabell 1.

Tabell 1 Tjälperioden längd i skogsmark (dagar), scenario

År

Götaland Svealand S. Norrland N. Norrland

1975 60 100 160 170 2025 20 60 120 140 2050 0 30 100 120

DRIVNING

Drivning – dvs. avverkning och terrängtransport – sker på ca 150 000 slutavverknings och gallringstrakter per år. Enligt statistik från riksskogstaxeringen samt erfarenhet från skogsföretag utförs ca 35% av dessa på mark med sämre bärighet (figur 1).

Bilaga B 20 SOU 2007:60

Figur 1 Fördelning av skogsmarken på fuktighetsklasser. Data från riksskogstaxeringens tillfälliga ytor 1993

Antaganden som tidigare redovisats i denna rapport visar att en mycket begränsad andel av drivningen kommer att kunna genomföras på tjälad mark, och då främst i norra Sverige. Studier har dock visat att det inte i första hand är beståndets bärighet som påverkar åtkomsten av virket utan snarare hur beståndet är utformat samt statusen på skogsbilvägen (Staland mfl 2002 a och b). Kortare perioder med tjälad mark kommer sannolikt att medföra fler körskador. Körskador i bestånden kan delas in i två olika klasser:

  • Körskador i eller i nära kontakt med rinnande vatten -Drivning ska alltid undvikas i rinnande vatten oavsett om marken är tjälad eller ej. Mobila broar ska användas vid tvingande överfarter
  • Körskador i beståndet utan kontakt med rinnande vatten -

Dessa skador är främst kosmetiska men kan till stor del undvikas genom att utnyttja tekniska hjälpmedel.

Studier på Skogforsk har dessutom visat att en stor del av markskadorna i bestånden kan undvikas genom en noggrannare planering av avverkningstrakterna (Staland mfl 2002 b). Dessa studier

0 % 1 0 % 2 0 % 3 0 % 4 0 % 5 0 % 6 0 % 7 0 %

T o rr F risk F riskfu ktig

F u ktig Blö t

M arkfu ktig h e tsklass

%

He la S ve rig e G ö ta la n d Sve a la n d Sö d ra No rrla n d No rra No rrla n d

SOU 2007:60 Bilaga B 20

visade att det fanns ett antal beståndsfaktorer som bidrog till att bestånden kunde avverkas utan större markpåverkan även under perioder med blöt väderlek trots att bestånden klassats med dålig bärighet;

  • Väg tangerar avverkningstrakten vilket ger korta skotningsavstånd, flera utskotningsvägar och möjlighet till flera avlägg.
  • Små avverkningsobjekt innebär små volymer att skota och därigenom färre skador
  • Bestånd utan flaskhalsar där allt virke måste skotas ut över ett känsligt område, t.ex ett smalt område mellan två vattendrag eller liknande
  • Dela bestånd bestånd om möjligt och skota ut åt två håll om beståndet korsas av ett vattendrag eller smalt område med känslig mark.
  • Använd tekniska hjälpmedel

Det finns alltså metoder att helt eller delvis undvika körskador i bestånden. Vid överfarter över vattendrag ska mobila broar användas. På övrig mark med sämre bärighet finns olika tekniska hjälpmedel som t.ex. risning, kavelbroar och markskonare. Att utrusta maskinerna med miljöband och bredare däck, alternativt variabelt lufttryck är också effektiva metoder att minska marktryck och risk för markkompaktering.

Bilaga B 20 SOU 2007:60

Tabell 2 Uppskattade kostnader för några olika åtgärder som kan minska skadorna på mark och vatten. Uppgifterna baseras på Staland och Larsson (2002)

Åtgärd Kostnad Enhet Förutsättningar för

kalkylerna

Mobil bro för längre överfarter (Trä, betong, plast, aluminium mm)

10000

SEK Praktisk längd: ca 5 m

Byta till bredare däck på skotaren

3000

9000

SEK/däck + fälg (merkostnad)

700 mm däcksbredd jfr

600 mm 800 mm jfr 600 mm

Använda miljöband till skotaren

60 000

SEK/par

Skydda marken vid dålig bärighet:

Risning

Kavelbro

Markskonare

Träbro

Tidsåtgång för skotaren

140

1600

10000

SEK/m

SEK/par

SEK

Praktisk längd:

max 10 m

max ca 40 m

max 30 m (3 m vid dikesöverfart)

  • m

Ett större uttag av skogsbränsle som en följd av behovet av att minska oljeberoendet innebär att man inte kan använda grenar och toppar som underlag för skördaren vid avverkning. Materialet i skogsbränslesortimentet måste vara fritt från föroreningar och risning av mark med sämre bärighet omöjliggörs därmed. Det naturligaste sättet att ersätta risningsåtgärden borde vara utnyttjandet av markskonare som kan plockas med efter avslutad avverkning och återanvändas. Alternativt minskar den tillgängliga mängden skogsbränsle. Skulle samtliga avverkningslag utrustas med tekniska hjälpmedel i syfte att minimera körskador kan nedanstående kostnader antas.

SOU 2007:60 Bilaga B 20

Tabell 3 Kostnader för tekniska hjälpmedel förutsatt en årlig avverkning på 100 000 000 m3fub utfört av 1500 avverkningslag (1 skördare och 1,5 skotare)

Hjälpmedel Antal Kostnad SUMMA Mobil bro 1 per avverkningslag 25 000 * 1500 0,37 kr/m³fub Miljöband 1 par per skotare 60 000 * 2250 1,35 kr/ m³fub Markskonare 10 par per lag 20 000 * 1500 0,3 kr/m³fub Merkostnad Ca 2 kr/m³fub

AVVERKNINGPLANERING

Redan idag drabbas skogsbruket av inoptimalförluster i den skogliga planeringen till följd av väder, svängningar i efterfrågan samt plötsligt ändrade förutsättningar som skadeangrepp och stormfällningar. Dessa förluster är svåra att beräkna och varierar mellan kategorier. Skogsägareföreningar och köpsågverk har t ex mycket kortare planeringshorisont till följd av en mindre traktbank än t ex skogsföretag med eget skogsinnehav. Det är mycket svårt att skatta kostnader bl.a. för att det är svårt att förutspå hur de framtida tekniksystemen för avverkning kommer att se ut.

MERKOSTNAD FÖR DRIVNING OCH PLANERING

Med en kostnad på ca 2 kr per m³fub för att utrusta avverkningslagen med teknisk utrustning samt kostnader för hantering av utrustningen, fördyrad traktplanering och inoptimalförluster i operativ planering så uppskattar vi merkostnaden till mellan 5 och 10 kr per m³fub

Transporter på skogsbrukets vägar och det allmänna vägnätet

SCENARIO FÖR VÄGAR

Tjälförekomst i vägar kan i viss mån anses enklare att prognostisera eftersom man kan bortse från snötäckets isolerande inverkan, förutom i de fall då igensnöade skogsbilvägar öppnas under vintern. Det gör att tjälbildningen är mer direkt korrelerad med lufttemperatur. Dessutom är vägarna mer homogena till sin "markstruktur"

Bilaga B 20 SOU 2007:60

än skogsmarken. Det som gör väg-scenariot svårt är att de tider som vägarna ej är farbara, d.v.s. tjällossning och kraftiga regnperioder under hösten, är relativt korta men mycket kostsamma att hantera i virkeslogistiken.

I områden där man även i ett framtida varmare klimat kan förvänta sig en distinkt vinter med ett varaktigt snötäcke så kan man förvänta sig ett tjällossningsförlopp som i allt väsentligt liknar dagens. Det som möjligen talar för något större problem är de ökade nederbördsmängder i oktober-december som scenarierna beskriver. Detta torde innebära att vägarna oftare än idag är mättade med vatten när tjälen bildas, vilket i sin tur leder till kraftigare effekter av tjällossningen.

I Götaland och Svealand kan man förvänta sig framtida vintrar som består av episoder av snötäcke och kyla omväxlande med milda perioder med snösmältning, regn och tjällossning. Detta torde innebära avsevärt längre perioder då vägarna ej är tillängliga jämfört med idag.

En tredje faktor som kommer att minska vägnätets tillgänglighet är de ökade regnmängder som beskrivs i klimatscenarierna framförallt för oktober-december. Milda höstar med mycket regn som liknar hösten 2006 torde bli vanligare, och vi har ju färsk erfarenhet av vilka konsekvenser på virkesförsörjningen detta kan innebära.

Vårt scenario för klimatpåverkan av vägarna år 2025

  • kan

sammanfattas:

  • Götaland och Svealand: större nederbördsmängder höst och vinter, ingen stabil vinter med tjälade vägkroppar, ett tillstånd som kan liknas med "ständig tjällossning" under vinterhalvåret.
  • Norrland, blötare höstar, flera intjälnings- och urtjälningsperioder, därefter en kortare vinterperiod med tjälade vägkroppar, tidigare och svårare tjällossning p.g.a. större nederbördsmängder.

SKOGSNÄRINGEN UTNYTTJAR HELA VÄGNÄTET

Skogsnäringen står för ca 25 % av landsvägstransporterna i Sverige enligt SCB. Rundvirkestransporterna utgör ca 12 % av transportarbetet. Transportkostnaderna för rundvirke utgör ca 25 % av kostnaderna för virket fritt industri

SOU 2007:60 Bilaga B 20

Skogforsk har analyserat de flesta virkestransaktioner som utfördes under 2004 avseende rundvirke, sågade trävaror, skogsenergi, cellulosaflis och övriga biprodukter från sågverk. Syftet med analysen vara att med hög detaljeringsgrad kartlägga skogsbrukets och delar av skogsindustrin godsflöden.

Analysen bekräftar ett känt faktum nämligen att mängden rundvirkestransporter är betydligt större än vad SCBs statistik visar. SCB redovisar transport av ca 40 miljoner ton rundvirke. Vårt material från SDC innehåller drygt 61 miljoner ton.

Analysen visar också att hela det allmänna vägnätet utnyttjas för skogsindustrins transporter, även de mest perifera vägarna. Vilken vägtyp eller vägklass som används i en region beror framförallt på i hur stor utsträckning olika vägtyper förkommer och hur industrierna är placerade.

Figur 2 Timmer och massavedsflöden i Sverige 2004

Bilaga B 20 SOU 2007:60

TRANSPORTER PÅ SKOGSBILVÄGAR

I vårt framtidsscenario antas bärighetsproblemen i vägnätet öka jämfört med idag. För att motverka detta skissar vi på två motåtgärder för att klara transporterna på skogbilvägnätet:

  • Förbättring av befintliga vägar med lägst en klass eller nybyggnation av skogsbilvägar till aktuella avverkningstrakter.
  • Utrusta fler virkesbilar med CTI (Central Tire Inflation, se bilaga 1).

Figur 3 Virkesfordon utrustat med CTI – Central Tire Inflation, vid Skogforsks implementeringsstudie av tekniken

Tabellen nedan är ett försök att skatta kostnaden för en anpassning till blötare väderlek. Uppskattningsvis skulle ca 70% av all vidaretransport påverkas av blötare väderlek (i medel 8 av 12 månader om året).

SOU 2007:60 Bilaga B 20

Tabell 4 Kostnad om 70% av skogsbilvägar skulle förbättras eller nyproduceras och 70% av virkesbilarna skulle utrustas med CTI. Kostnaden är utslagen på 70% av en avverkningsvolym på 100

000 000 m³fub

Åtgärd Antal enheter Kostnad per enhet SUMMA Förbättring av skogsbilvägar

000 trakter, 50 m skogsbilväg/trakt

20 kr/m 1,5 kr/m³fub

CTI utrustning 1400 lastbilar 100 000 kr/bil 2 kr/m³fub

I norra Sverige skapas ofta vintervägar över sjöar, vattendrag och myrar vilket möjliggör lastbilstransport av virke från öar och myrholmar som ej är åtkomliga med vare sig lastbilar eller avverkningsmaskiner utan tjäle. Med en kortare tjälperiod blir denna typ av transportlösningar svårare att genomföra och innebär en ökad ekonomisk risk. Detta ställer högre krav på planering och logistik för att kunna genomföras i framtiden. Ett alternativ är att bygga permanenta skogsbilvägar över myrar och runt sjöar samt broar över vattendrag. Det finns alltså lösningar även på dessa transportproblem, men givetvis till en kostnad som är svår att uppskatta men ofta hög.

SKOGSBRUKETS KOSTNADER FÖR BÄRIGHETSBEGRÄNSNINGAR I DET ALLMÄNNA VÄGNÄTET

Det statliga vägnätet utgör den enda länken mellan skogsbrukets egna vägar och industrin och således är skogsindustrins konkurrenskraft och fortsatta utveckling helt beroende av en god standard på det statliga vägnätet. Skogsindustrin kan således inte säkerställa en kontinuerlig råvaruförsörjning enbart genom att förbättra de egna vägarna. Detta gäller även de volymer som transporteras på järnväg eller med båt eftersom första delen av transporten i regel sker med lastbil.

Bärighetsproblem i samband med skogstransporter förorsakar stora problem med virkesflödena främst under våren, när tjälen går ur marken och under höstarnas regn. Vissa vägavsnitt klarar inte tunga transporter över huvud taget, medan andra riskerar att bli kraftigt skadade med stora upprustningskostnader som följd. Vägverket begränsar därför på dessa vägavsnitt transporterna genom olika viktsbegränsningar, exv. 4 ton totalvikt eller ett maximalt

Bilaga B 20 SOU 2007:60

axeltryck på 8 ton/boggitryck på 12 ton. Detta diskvalificerar skogstransporter på dessa vägar.

Vägverkets statistik för tjälavstängningarnas uttryckt som dygnskm (dygn x km) redovisas i figur 4 nedan.

Figur 4 Begränsningar i det allmänna vägnätet, nedsatt framkomlighet, dygnskm

Källa: Vägverket.

Över tiden har policies för tjälavstängningarna förändras. Idag söker Vägverkets regioner i större omfattning begränsa avstängningstiden för vägarna och också i dialog med tranportföretagen finns lösningar även under tjällossningen, t.ex. möjligheter att köra på avstängda vägar nattetid, så länge vägen bär. Förändrad policy är troligen den största förklaringen till minskningen av tjälavstängningar över tiden, inte förbättrad vägkvalitet.

Den minskade tillgängligheten på råvara och bristande standard på de statliga vägarna orsakar skogsnäringen kostnader. Tidigare analyser (Skogforsk, 1994 och 1999) av skogsnäringens kostnader för bristande vägstandard i det allmänna vägnätet visade på en total årlig kostnad på ca 750 respektive 900 miljoner kr per år eller 13,4– 15,3 kr/m³fub.

Ovanstående kostnaderna grundar sig på en beräkningsmodell där hänsyn tas till direkta transportkostnader och lagerkostnader.

Tjälavstängningar, dygnskm

0

100000 200000 300000 400000 500000 600000 700000 800000

1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006

D ygnskm

Belagd

Grus Total

SOU 2007:60 Bilaga B 20

De direkta transportkostnaderna orsakas av att transportkapaciteten inte kan utnyttjas fullt ut då lastbilarna måste gå med reducerad last, samt att en ojämn vägbana medför ett ökat slitage på fordon och en ökad tidsåtgång för transport.

Lagerkostnaderna är kopplade till det lager som byggs upp under vinterhalvåret för att säkerställa industrins behov av råvara under den tid då många vägar är bärighetsbegränsade. Detta lager medför en rad kostnader.

De direkta transportkostnaderna beror på:

  • Begränsningar i tillåten fordonsvikt
  • Ojämn vägbana

Lagerkostnaderna omfattar:

  • Förhöjda transport och avverkningskostnader p.g.a. ett ojämnt resursutnyttjande
  • Extra transport vid lagring
  • Hantering och eventuell bevattning vid lagring
  • Kvalitetskostnader, som består av processkostnad för kvalitetsbrister på industrins råvara samt direkt prispåverkande effekt på industrins produkter (marknadseffekt)
  • Räntekostnader

Bilaga B 20 SOU 2007:60

Figur 5 Modell för beräkning av kostnader för bristande bärighet i vägnätet, Skogforsk arbetsrapport nr 439, 1999

Avverkningsnivån har sedan utredningarna 1994 och 1999 ökat 15– 20 %, från 55,9 respektive 58,7 miljoner m3fub till 70,1 miljoner m3fub 2004. Med ökade avverkningsvolymer ökar också kostnaderna för begränsningar i vägnätet. För ett framtida scenario ca 30 år framåt antas avverkningsvolymerna ökat ytterligare till ca 100 miljoner m³fub per år.

Skogsindustrins kostnader för begränsningar i det allmänna vägnätet uppgick enligt 1994 och 1999 års utredningar till 15

kr/m³fub i dagens penningvärde.

Vi antar att skogsbruket för att klara industriförsörjningen måste i vårt framtida scenario avsevärt måste öka virkeslagren vid bäriga vägar. Inte minst då instabila vintrar med svårare tjällossning och större nederbörsmängder under höst och vår skapar stora variationer mellan åren varvid säkerhetsmarginalen i planeringen måste öka.

Antaget en lagerökning med 50–100 % jämfört med 1994 och 1999 års utredningar skulle detta motsvara en kostnad på ca 24–36 kr/m³fub i dagens penningvärde. För en avverkningsvolym på

Begränsningar i

tillåten fordonsvikt

Ojämn vägbana

Förhöjda transport- och

avverkningskostnader

p.g.a. ojämnt resursutnyttjande

Extra transport vid

lagring

Hantering

och ev. bevattning vid lagring

Kvalitetsförluster på

industrins

råvara

Räntekostnader

Lagerkostnader

Dirkekta

transportkostnader

Access

Access

Upplagringsbehov

och

lagringstid

Kostnadsberäkning

Latenta vägkostnader

Indata

Indata

Funktioner

Funktioner

Investerings-

grad

Nettonuvärdes-

kvot

SOU 2007:60 Bilaga B 20

100 miljoner m³fub en total kostnad för skogsindustrin på 2400– 3600 miljoner kronor.

De skattade kostnaderna baseras på fördjupade studier gjorda 1994 och 1999. För att bättre kunna skatta skogsbrukets kostnader för begränsningar i det allmänna vägnätet idag och i en nära framtid skulle en förnyad fördjupad studie vara önskvärt. I en framtid med et ständigt föränderligt klimat skulle det dessutom vara värdefull med återkommande konsekvensanalyser.

Behov av forskning och utveckling

Med anledning av våra resultat bedömer vi att det finns ett behov av följande insatser:

  • Utveckling av avverkningsmaskiner med lägre marktryck och/eller kostnadseffektiva hjälpmedel för att minska markskador.
  • Nya flexibla beslutsstödssystem för taktisk och operativ planering i skogsbruket.
  • Teknisk utveckling av lastbilar för att minska vägskador och/eller möjliggöra transport på dåliga vägar
  • Utveckling av ny teknik för konstruktion av skogsbilvägar som ger ökad bärighet med kostnadseffektiva metoder
  • Förbättrade beslutsstödssystem för optimering av virkeslogistik där stor vikt läggs vid flexibilitet inför ett föränderligt klimat

Litteratur

”Skatt på väg SOU 2004:63”. Slutbetänkande från Vägtrafikskatte-

utredningen. Arvidsson, P. & Holmgren, M. 1999. Vägstandardens inverkan på

skogsnäringens transportarbete och försörjning av högkvalitativa råvaror, Skogforsk Arbetsrapport 433. Arvidsson, P-Å., Holmgren, M. 1999. Modell för beräkning av

kostnader orsakade av bristande bärighet i vägnätet, Skogforsk, Arbetsrapport 439.

Bilaga B 20 SOU 2007:60

Bjurulf, A. & Normark, U. 1994. Vägstandardens inverkan på

skogsnäringens råvara, SkogForsk, Stencil 1994

Brunberg, T. 2006. Skogsbrukets kostnader och intäkter. Ekstrand, M., Löfroth, C. & Andersson, G. 2005. Fördjupad analys

av utredningen om konsekvenser för skogsnäringen av Skatt på väg (SOU 2004:63), Skogforsk, Arbetsrapport 595. Jansson, H & Staland, F. 2002. Avverkningstrakter för tjälloss-

ningen, mer än bara skogsmarkens bärighet., Resultat nr. 9. Granlund, P. 2005. CTI. (Arbetsrapport 587) Skogforsk. Löfroth, C., Ekstrand, M. & Rådström, L. 2005. Konsekvenser för

skogsnäringen av Skatt på väg (SOU 2004:63), (Arbetsrapport 587) Skogforsk. Mellander, P-E., Laudon, H. & Ottosson Löfvenius, M. 2005.

Snödjup och marktemperatur i norrländska skogar idag och om 100 år. Fakta Skog, nr 14. SLU Skogsstyrelsen. Skogsstatistisk årsbok 2006. Staland, F., Larsson, K. 2002. Bra planering och rätt teknik minskar

risken för markskador.Skogforsk, Resultat nr. 4. Venäläinen, A. 2001. Klimatförändring på frusen grund. I:

Expertstöd i klimatfrågan, årsrapport 2001. SWECLIM.

Personliga meddelanden

Mikaell Ottosson-Löfvenius. SLU (Klimat, och tjäle i skogsmark)

David Gustavsson, KTH (Tjälbildning och tjälperiodens längd) Claes Löfroth, Skogforsk (Skattning av kostnader för utökande och upprustning av skogsbilvägsnätet)

Bilaga 1 – CTI, Central Tire Inflation

CTI – Central Tyre Inflation är ett system för att under färd kunna variera ett fordons däcktryck. Med minskat däcktryck får man en ökad kontaktyta mellan däck och väg och därmed minskat marktryck. Det ger också en möjlighet att på bärighetsnedsatta vägar öka lastvikten.

Skogforsk tillsammans med ett antal skogsföretag, transportföretag, fordonstillverkare, Vägverket och andra organisationer

SOU 2007:60 Bilaga B 20

genomförde ett treårigt implementeringsprojekt där tolv virkesfordon utrustades med CTI-system. Fordonen följdes beträffande kostnader och funktionalitet. Därutöver genomfördes riktade studier och analyser av påverkan på vägkroppen, bränsleförbrukning, vibrationer och miljöpåverkan. Målsättningen var att samla tillräckligt beslutsunderlag för att eventuellt implementera CTI i större skala.

Kostnaden för ett CTI-system inklusive montering på rundvirkesfordon var 150–220 kkr. Reparationskostnader var 0,14 kr/km (0,01–0,58 kr/km). Tekniska utnyttjandegraden av CTI-systemet var i genomsnitt 95,5 %.

Det lägre marktrycket ger en påtagligt mindre påverkan nära vägytan (<200 mm). Längre ner i vägkroppen tar lastvikten överhand och skillnaden i vägpåverkan mellan olika däcktryck försvinner.

Visserligen ökar bränsleförbrukningen (l/km) marginellt vid lägre lufttryck, men detta har en försumbar (<1 %) inverkan. Per transporterad m³ rundvirke minskar i stället bränsleförbrukningen med CTI under förutsättning att fordonet kan köras fullastat på bärighetsnedsatta vägar. Samma effekt fås beträffande avgasemissioner. Fullt utnyttjat kan detta innebära en minskning från 100 till 50 µg NOx per tonkm.

Förarkomforten förbättras med CTI genom att vibrationsnivån sjunker. Detta förklaras av att däckets inbyggda dämpning kan utnyttjas även när bilen är olastad. Vibrationerna minskade med ca 8 % för en hel vända.

Samlade erfarenheter från studier i Nordamerika och Sverige samt de praktiska lärdomarna från projektet visar att CTI är en teknik som kommer att ge en ökad tillgänglighet på både det allmänna och det privatägda vägnätet. Ett ökat utnyttjande av CTI kan underlätta åtkomst av virke under tjällossning samt minska kostnaderna för transporter på bärighetsnedsatta vägar. Projektresultaten pekar entydigt på att CTI kan implementeras i stor skala.

De huvudsakliga för- och nackdelar som framkommit i projektet listas i tabellen nedan.

Bilaga B 20 SOU 2007:60

Tabell För och nackdelar med CTI-teknik.

Fördelar Nackdelar Minskade kostnader för lagerhållning. Extra investeringskostnad Minskade kostnader för vägunderhåll Extra fordonsvikt på 100

  • kg

Minskade kostnader vid vägbyggnation Mer teknik som kan påverka utnyttjandegraden Minskning av skadliga vibrationer för föraren Förkortad livslängd på fälgar Minskade vibrationer ger minskade kostnader för fordonsunderhåll Inbyggda punkteringsvarningar Risken för överhettade däck eliminerad Fordonet går alltid med rätt tryck i däcken Förlängd livslängd på drivdäck Ökad dragkraft Förbättrad backtagningsförmåga Bättre framkomlighet på svaga vägar

Bilaga B 21

Vegetationsbrand 2020, 2050 och 2080

Räddningsverket Med stöd av SMHI och SLU

Underlagsrapport utarbetad för Klimat- och sårbarhetsutredningen

Bilaga B 21 SOU 2007:60

SOU 2007:60 Bilaga B 21

Sammanfattning

Räddningsverket har genomfört en övergripande studie i möjlig framtidsutveckling av vegetationsbränder med tyngdpunkt på skogsbrand. Studien beaktar bland annat tänkbara förändringar i brandrisk och möjliga konsekvenser som ändrat klimat kan medföra. För att kunna hantera och anpassa samhället till nya förhållanden ges också förslag på åtgärder. Dessa utgår främst från vilka förebyggande åtgärder som bör vidtas, hur skogsbränderna ska kunna släckas och vilka forsknings- och utvecklingsinsatser som behöver initieras.

För att kunna genomföra trovärdiga effektstudier med brandriskmodeller krävs en forskningsinsats av överföringen av klimatmodellens resultat till drivdata för brandriskmodellerna. Detta inbegriper kalibrering av flera vädervariabler än de som hittills har använts vid hydrologisk modellering. Justering av variabler i klimatmodellen innebär även att energibalansen i modellen påverkas. I metoden för att överföra data är det därför viktigt att samtliga variabler som används är konsistenta.

Klimatmodellerna har visat sig inte kunna generera utdata som är jämförbar med det väder som kan observeras. Det krävs därför anpassning av dagliga väderdata för brandriskmodell FWI om trovärdiga simuleringar ska kunna utföras. Detta har exempelvis gjorts vid arbeten med hydrologiska modelleringar från klimatmodellens indata.

Trots att klimatdata inte hunnit verifierats och specifika variabler anpassats för brandriskmodellerna har ändå försök gjorts att genomföra en beräkning med befintlig klimatdata. De modellberäkningar för brandriskindex (FWI) som genomförts med simulerade klimatdata, visar en tydlig tendens i att antalet dagar med hög brandrisk ökar främst i södra Sverige. Ökningen av antalet högriskdagar har varit i storleksordningen 50 %.

Ett generellt varmare klimatet medför dessutom att säsongen för brand i vegetationen förlängs. Det innebär en möjligheter till fler bränder. Det kan medföra att räddningstjänsten måste ha större beredskap för vegetationsbränder. I de allra sydligaste delarna av Sverige kan det till och med bli så att vegetationsbränder är möjliga året om.

Om klimatet blir varmare och nederbördsrikare i norra Sverige så som klimatsimuleringarna indikerar medför det en ökad skogs-

Bilaga B 21 SOU 2007:60

marksareal där skogsbränder kan uppstå. Dessa områden sammanfaller till stor del med de områden idag som har begränsade resurser för insatser mot skogsbrand. På grund av resursbristen och att det tar lång tid att nå fram till brandplatsen kan det antas att skogsbrändernas utbredning till ytan blir större. Trenden i detta område är dessutom minskande befolkning och därmed kan svårigheter uppstå att i framtiden kunna upprätthålla en erforderlig nivå på beredskap mot bränder.

Ett varmare och torrare klimat (nederbördsfattigare) på sikt i södra Sverige kan ge högre risk för allvarliga bränder på grund av att mer uttorkat bränsle kan delta i branden och att branden kan brinna med högre intensitet. Ett varmare och torrare väder i södra Sverige kan alltså leda till stora konsekvenser för brandbeteendet och resultera i stora och omfattande skogsbränder. En förändring i antal dagar från ca 15–20 dagar/år med dygnsmaxtemperatur >20ºC dagar/år till 65–70 dagar/år med dygnsmaxtemperatur >20ºC dagar/år och mindre nederbörd kan innebära att de skogsbränder som uppstår i de nederbördsfria perioderna kan bli svåra att bekämpa med dagens resurser. Såväl ytan som skogsbrändernas antal kan komma att öka. Om flera stora bränder sker samtidigt inom samma regioner kan resursbristerna antas bli påtagliga då konkurrensen uppstår om befintliga resurser.

Hur skogsbruket och vegetationen kommer att förändras är svårbedömt. Vilka metoder som används i skogsbruket kan påverka hur mycket bränsle det finns tillgängligt. Ganska små förändringar i bränsletillgång kan ge förändrad brandintensitet.

Även samhället kan komma att påverkas om omfattande skogbränder uppstår. Ett ökande antal fasta installationer i skogsmark för infrastruktur (telekommunikation, etc.) kan komma att påverkas.

Flera omfattande större skogsbränder inom samma del av landet kan leda till att samhällets resurser och förmåga inte räcker till för att åtgärda skogsbränderna. Även möjligheten att hantera andra olyckor kan begränsas på grund av svårigheten att samtidigt också upprätthålla beredskap för andra nödlägen.

För att få ökad förståelse för hur en framtida förändrad struktur på växtsamhällena i skogen, i olika delar av Sverige, kommer att påverka brandförlopp, intensitet och spridning etc., behöver ytterligare forskningsstudier genomföras. Detta för att se vilka konsekvenserna kan antas bli för strukturen på skogen, brändernas intensitet, potentiella brandarealer, etc.

SOU 2007:60 Bilaga B 21

Sverige kan behöva delta mer i ett internationellt samarbete till följd av det blir ändrade förutsättningar för brand i vegetation som följd av klimatförändringen. De omfattande vegetationsbränder som kan uppstå kräver bättre kunskaper, ökade förebyggande åtgärder och slagkraftigare operativa resurser än vad som idag finns i Sverige. Det internationella samarbetet kan bland annat omfatta teknik och taktik för släckning av brand, förebyggande åtgärder och forskning.

Det bör framgå tydligare i lagstiftningen att även skogsägare eller nyttjanderättshavare har skyldighet att vidta brandskyddsåtgärder för egendom.

Skogsnäringen bör anpassa sin dagliga aktivitet till aktuell brandrisknivå och dessutom hålla en beredskap för att kunna släcka skogsbränder. En anpassning av vilken verksamhet som kan tillåtas utifrån brandrisknivån är en möjlig lösning. Det kan resultera i en begränsning av vissa arbetsmoment som kan medföra risk för antändning eller att verksamheten begränsas för vissa geografiska områden.

De åtgärder och resurser som skogsnäringen måste tillskapa sig och framöver hålla i beredskap för att skydda sig mot brand bör också kunna utnyttjas av samhället för att släcka skogsbränder. Därför bör en skyldighet att redovisa sin brandskyddsorganisation till samhället införas för skogsnäringen.

1 Bakgrund

Räddningsverket har genomfört en övergripande studie i möjlig utveckling av vegetationsbränder med tyngdpunkt på skogsbrandens tänkbara förändring. Studiens syfte är att ge ett underlag till klimat- och sårbarhetsutredningen med möjliga konsekvenser och förslag till åtgärder. SMHI med Rossby center har svarat för att ta fram underlag till förändringen i väder som ett ändrat klimat kan medföra. Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) i Umeå har medverkat i bedömningen om förändrat brandbeteende och utifrån Rossby centers data genomfört flera olika scenarioberäkningar enligt brandriskmodellen FWI. SLU i Alnarp har medverkat med underlag för vilken typ av skog som kan förväntas i ett ändrat klimat.

SLU har utifrån datamodellernas resultat tolkat och värderat vilka möjliga brandscenarier som kan antas bli aktuella framöver.

Bilaga B 21 SOU 2007:60

Räddningsverket har uppskattat vilka konsekvenser det kan bli för samhället med ett förändrat klimat. För att kunna hantera och anpassa samhället till nya förhållanden ges också förslag på åtgärder. Åtgärderna utgår främst från vilka förebyggande åtgärder som bör vidtas, hur skogsbränderna ska kunna släckas och vilka forsknings och utvecklingsinsatser som behöver göras.

Kapitel 2–4 i denna rapport är en förkortad text från rapporten ”Skogsbrand” – ”Brandbeteende och tolkning av brandriskindex” av Anders Granström Institutionen för skoglig vegetationsekologi SLU, Umeå.

Kapitel 9 i denna rapport utgör SMHI:s underlag till utredningen som sammanställts av Patrick Samuelsson, Johan Andréasson och Marie Gardelin.

Kapitel 10 i denna rapport redovisar resultat av brandriskindex (FWI) från olika modellberäkningar utgående från verkliga och simulerade dagliga väderdata (från Rossby Center) och som utförts av Anders Gransström, SLU.

Rapporten har sammanställts av Ulrika Postgård och Leif Sandahl, Räddningsverket.

2 Brand i det fria

Utdrag ur rapporten ”Skogsbrand – Brandbeteende och tolkning av brandriskindex” av Anders Granström, Institutionen för skoglig vegetationsekologi, SLU, Umeå.

En brand i det fria, som sprider sig över marken, skiljer sig i en rad olika avseenden från en brand i byggnad, bil eller annan liknande struktur. En avgörande skillnad är att bränslet för elden potentiellt har oändlig utsträckning i rummet. En annan är att syrsättning i princip aldrig är begränsande för förbränningsprocessen. De styrande faktorerna är istället bränslebäddens struktur, dess fukthalt, topografin, och det momentana vädret, främst vinden. Egentligen är det ganska stora krav för att eldspridning skall kunna fortgå spontant. Bränslestrukturen varierar och det finns vissa naturtyper som är så gott som obrännbara på grund av bränslebäddens struktur. För områden med lämplig bränlsestruktur är brandspridning dessutom omöjlig de flesta av årets dagar, på grund av för hög fukthalt i bränslet. När brandspridning väl kan ske är det tillika

SOU 2007:60 Bilaga B 21

mycket stor skillnad i brandens potentiella förlopp. De variabler som då skiljer är främst spridningshastigheten och brandintensiteten. Dessa två variabler är intimt länkade och helt avgörande för svårigheten att begränsa elden. För att kunna förstå förutsättningar för eld i det fria och för variationen i brandbeteende behöver man en klar bild för hur elden fungerar som process, hur bränslena varierar i rummet och hur vädret påverkar dels fukthalten i bränslet, dels själva elden.

Grundläggande processer för den flammande elden

Figur 1 är en schematisk återgivning av de olika processer som verkar under en brand. Skissen visar en genomskärning av en eld i en stiliserad bränslebädd. Branden har pågått en stund och etablerat en flamfront, som sprider sig åt höger i bilden. Flammorna drivs av gaser som frigörs ur bränslet, främst från det luckra lagret av förna, mossa, lav som finns på marken. Humusen, det vill säga den filt av halvt nedbrutet organiskt material som finns under mossan, avger brännbara gaser i mycket sämre grad och tillför relativt lite till flambildningen.

Flammorna avger strålningsenergi i alla riktningar. En del av strålningen träffar bränslet framför elden och absorberas, varvid temperaturen stiger snabbt. Vid en temperatur av 100

o

C har allt

vatten avgått och vid 300

o

C börjar termisk nedbrytning av cellulosa

och andra organiska föreningar, varvid olika kolväteföreningar avges i gasform och antänds av flammans framkant. Denna gasfrigöring intensifieras när bränslepartikeln hamnat inne i flammorna, där temperaturen är i storleksordningen 800–1 000

o

C. När bränslet i en

viss punkt inte längre avger tillräckligt med gas för att driva flamman befinner sig denna punkt i dess bakkant. Tiden för flambasen att förflytta sig över en viss punkt, det vill säga från det att bränslet antänds till att det slocknar, är ganska kort för de flesta bränsletyper. Ofta i storleksordningen en minut (se dock nedan). Grov död ved som tjärstubbar, grova nedfallna kvistar etc. kan fortsätta att brinna med flammor en kortare eller längre tid, men dessa spridda element inverkar inte längre på flamfronten.

Bilaga B 21 SOU 2007:60

Figur 1 Principskiss för de olika processer som verkar i en spridande eld. Genomskärning av eldbandet som sprider sig åt höger i bilden, in över färska bränslen. Flammorna (3) förvärmer bränslet intill (2), vilket när dess temperatur stigit till bortåt 300

o

C börjar fri-

göra brännbara gaser. I och med att dessa antänds flyttar flamman in över bränslet. Finbränslet konsumeras successivt under tiden i flammorna och när de passerat återstår en bädd av ytkolad humus (3), där glödbrand fortsätter under kortare eller längre tid, beroende på humusens fukthalt. Om det undre skiktet av finbränsle är fuktigt, kan även en del av detta bli kvar efter att flammorna passerat.

Närmast efter flammorna fortsätter markytan att glöda en stund. Vanligen kan inte denna glöd underhålla sig själv och slocknar inom några minuter, men kan hänga kvar i särskilt gynnsamma positioner betydligt längre. En kritisk variabel för glödbrandens omfattning är torrheten i humuslagret. Efter lång torka kan man därför få omfattande glödbrand och stor konsumtion av markens humuslager. Glödbrandens dynamik beskrivs närmare i ett separat kapitel.

Energin som frigörs i flammorna sprids alltså effektivt genom strålning (flammor från den här typen av bränslen antas vanligen stråla som en svart kropp, åtminstone när flamdjupet inte är alltför tunt). Dessutom avgår mycket energi i form av konvektion uppåt, till följd av den starka expansionen av heta gaser. Konvektionen är väsentlig i dessa sammanhang främst på grund av två fenomen. Dels kommer den att värma eventuella bränslen som finns ovan flammorna, det vill säga uppe i träden, om branden sker i skog. Dels kan

SOU 2007:60 Bilaga B 21

fasta bränslepartiklar, som glöder eller flammar, dras med i den starka uppåtgående luftströmmen, drivas av vinden ett stycke och sedan landa i “färska” bränslen och antända dessa. Detta är den viktigaste mekanismen för elden att ta sig över större hinder, det vill säga avbrott i bränslebädden, som vägar, vattendrag etc.

Konvektionen ger också upphov till en förändring av vindfältet i närheten av flamfronten. De uppåtstigande heta gaserna ersätts genom en inströmning från sidorna, som delvis kan avlänka den rådande vinden. Ju högre intensitet elden har, desto starkare är denna effekt. För en eld som sprider sig med vinden får man därför, närmast före flamfronten, ett lokalt drag in mot elden, som går rakt mot den rådande vinden. När intensiteten är hög kan motdraget göra sig gällande flera tiotals meter framför fronten. Detta fenomen kan underlätta i samband med skyddsavbränning eller anläggning av moteld.

Värme sprids också genom konduktion. Detta kan eventuellt ha viss betydelse för brandbeteendet genom att öka energitransporten inne i bränslebädden, men denna är lucker och dåligt värmeledande och förvärmningen av bränslet antas därför ske främst genom strålningsöverföring. Nedåt i marken sker också värmespridning genom konduktion. Även om den inte är särskilt effektiv är den av stor relevans för eldens effekter på levande organismer. Zonen närmast den slutgiltiga kvarvarande kolade markytan är steriliserad på grund av den höga temperaturen, men redan på omkring 2 cm djup kan man finna överlevande rötter, frön och markdjur. Där har då temperaturen under branden aldrig varit högre än ca 60

o

C, vilket

är letaltemperaturen för levande celler.

Intensitet och spridningshastighet

Effektutvecklingen i flamfronten är helt avgörande för svårigheten att begränsa elden och den kan variera inom mycket vida gränser. Till skillnad från brand i byggnad måste man dock ange ett något annorlunda intensitetsmått. Den totala effektutvecklingen inom hela brandområdet är ointressant, varför man vanligen definierar brandintesitet som effektutveckling per längdenhet av eldbandet. I SI-enheter blir det kW/m. Det betyder att en och samma brand längs eldbandet kan ha en stor variation i brandintensitet. Vissa segment, exempelvis där elden drivs på av vinden, kan ha flerfaldigt högre intensitet än i de partier där elden går fram mot vinden.

Bilaga B 21 SOU 2007:60

Figur 2 Två scener från samma brand. Vänstra bilden är tagen i en sektor där elden backar mot vinden. Låg spridningshastighet, låg intensitet och fri sikt över eldbandet. Rök och värme drar ut över redan avbränd mark, vilket gör släckningen oproblematisk. I högra bilden går elden med vinden, vilket ger snabb brandspridning, hög intensitet, stark värmestrålning och rök ut i obränt område. Inte minst den dåliga sikten gör det riskabelt att arbeta framför fronten.

Figur 3 Sambandet mellan spridningshastighet och intensitet

SOU 2007:60 Bilaga B 21

Intensitet i denna mening blir liktydigt med eldbandets energikonsumtion per tidsenhet. Den kommer alltså att variera med mängden bränsle som kan konsumeras i flammorna och med hastigheten i eldbandets förflyttning. I Figur 3 illustreras sambanden för ett hypotetiskt fall. I den övre bilden sprider sig elden med en hastighet av 1 m/min. Det finns 1 kg bränsle per m

2

på marken, som har ett

energiinnehåll av 18 000 kJ/kg. På en bredd av 1 m av flambältet utvecklas då en effekt av 18 000 kJ/minut = 300 kJ/sec = 300 kW. I den undre bilden går elden av en eller annan anledning fram med en fem gånger större hastighet, trots att det rör sig om samma bränslemängd. Vinden kan till exempel ha ökat! Per tidsenhet konsumerar nu elden fem gånger så mycket bränsle och intensiteten blir med andra ord fem gånger högre (1 500 kW/m).

Figur 4 Eld som sprider sig med vinden (cirka 3 m/sekund) i en svag uppförsbacke. Relativt hög intensitet. Elden har långa flammor och bred flambas. Den klättrar villigt i granar som har lågt ansatt krona, och i torrträdet som ligger diagonalt över bilden.

Man kan lägga märke till två andra förändringar som följer med ökad intensitet. Dels blir flammorna längre och dels blir flambasen bredare (Figur 4). Flamlängden är dock inte direkt proportionell mot intensiteten (Figur 5). I exemplet i Figur 3 ger en intensitets-

Bilaga B 21 SOU 2007:60

ökning från 300 till 1 500 kW en ökning av flamlängden från en knapp meter till drygt två meter. Att flambasen ökar hänger samman med att brinntiden för en viss punkt på marken inte förändras nämnvärt när intensiteten ändras. Om det tar en minut för bränsle av en viss typ att brinna från antändning till det har slocknat när intensiteten är låg, tar det lika lång tid när intensiteten är hög. Därmed blir flambasen bredare. Det finns ingen undersökning av dessa samband i detalj, med i grova drag verkar generaliseringen (att residenstiden är konstant) hålla streck. Olika bränslen har dock klart olika residenstid. Ju tunnare de enskilda bränsleelementen är, desto snabbare brinner de ut. För gräsförna är residenstiden mycket kort (ofta kring 20 sec), för en bränslebädd av mossa/förna 1–2 minuter och för avverkningsrester på ett hygge flera minuter.

Figur 5 Sambandet mellan intensitet och flamlängd samt “svårighetsgrad”.

SOU 2007:60 Bilaga B 21

Intensitet-bekämpningssvårighet

Eldens spridningshastighet och dess intensitet är båda väsentliga för möjligheten att begränsa en skogsbrand. För en viss bränsletyp är dessa direkt länkade, så att hög spridningshastighet samtidigt innebär hög intensitet (se figur 3), men som enskild faktor är det utan tvekan intensiteten som mest influerar bekämpningen. Hög intensitet betyder ett högt värmestrålningstryck, vilket gör att man måste hålla ett större avstånd till eldfronten. Elden passerar också lättare olika avbrott i bränslebädden genom antändning av strålningsvärmen eller via flygbränder (se nedan). I figur 5 har några gränser lagts in som antyder hur bekämpningssvårigheten ökar med ökande intensitet. En mycket allvarlig konsekvens av ökande intensitet är att risken ökar för att kronskiktet skall antändas. Om så sker fördubblas (i medeltal) i ett slag mängden bränsle som elden konsumerar, samtidigt som spridningshastigheten ökar, vilket sammantaget resulterar i en dramatisk ökning av brandintensiteten. Vilken intensitet på elden som behövs för att kronskiktet skall fatta eld beror på kronbränslenas mängd och höjdfördelning. Täta skogsbestånd som samtidigt har en god vertikal bränslekontinuitet, kräver lägre intensitet än bestånd där finbränslena i kronskiktet (främst barr) är väl separerade från marken, så som är fallet till exempel i gamla, rena tallbestånd. Har elden en intensitet av mer än 3 000 kW/m, (flamlängd >3m) ökar risken kraftigt att den gör “kvantsprånget” och antänder kronskiktet.

Ofta söker man karakterisera en skogsbrand utifrån vilka bränslen som tas av elden. Samtidigt vill man därigenom grovt ange eldens svårighetsgrad. Tyvärr finns ingen väletablerad svensk terminologi här. I Kanada och USA används beteckningarna surface fire och crown fire. Den viktiga skiljelinjen är om elden huvudsakligen drivs av finbränslen på marken (surface fire) eller om även bränsle uppe i trädkronorna involveras (crown fire). Dessutom brukar man använda termen ground fire för en pyreld i humus eller torv (utan samtidig brand med öppen låga). En rimlig svensk terminologi enligt samma principer skulle vara jordbrand – ytbrand – kronbrand. Äldre svensk litteratur har använt en rad olika beteckningar. Således har en brand som involverar bara bränslen på marken (“surface fire”) kallats alternativt ytbrand, markbrand eller löpbrand, medan en eld som berör också trädkronorna kallats toppeld eller kronbrand.

Bilaga B 21 SOU 2007:60

Figur 6 Helikopterbekämpning kräver att brandbeteendet tolkas rätt. Helikoptrar kan inte flyga i het rök. Vid högintensiva bränder är de begränsade främst till flankbekämpning och att lägga vattenlinjer en bra bit framför eldfronten.

Även kronbränder kan vara av olika karaktär. Om enstaka träd fattar eld, till exempel enstaka granar inne i ett tallbestånd, påverkar detta inte brandfrontens beteende nämnvärt, utom att det ökar risken för flygbränder. Internationellt beskrivs detta vanligen som “torching” (inte heller för detta finns någon etablerad svensk term). Man kan också ha en situation där elden går fram som en ytbrand, med måttlig intensitet, vilken tänder träden ett efter ett, när eldfronten når fram. Det beskrivs i USA och Kanada som “passive crown fire”. Ofta är det bara en del av trädkronorna som berörs av elden. Den allvarligaste formen är när man har en sammanhängande eldfront som äter sig genom skogen. Flammorna sträcker sig då på bred front från markytan till långt över trädtopparna och spridningen sker genom en förflyttning även uppe i kronskiktet. Detta benämns i USA och Kanada för en “active crown fire”. En vanlig föreställning är att en sådan eld kan sprida sig från träd till träd utan stöd av brand på marken. Under exceptionella förhållanden (stark vind) kan elden verkligen gå före i kronorna en kortare sträcka, men det typiska förloppet är istället att elden agerar som en enhet och involverar markbränslena och kronbränslena samtidigt. Om stödet från markbränslena av någon anledning (ökad

SOU 2007:60 Bilaga B 21

fukthalt, svagare vind etc.) minskar, upphör strax elden i kronskiktet och elden övergår till att bli en ytbrand.

Figur 7 Brandfältet på och norr om Torsburgen på Gotland från den torra sommaren 1992. Sammantaget avbrändes omkring 1

100 hek-

tar skogsmark, till största delen tallskog, under tre dagar av aktiv brandspridning. Elden hade rapporterats kring midnatt den 8 Juli och släckts ner inom kort. Arealen var då någon hektar. Efterföljande dag blåste omkring 8 m/s SSV och kring kl. 12 tappade man elden, som spred sig hastigt norrut. Tre timmar senare gick elden över länsvägen i norr. Under denna första eftermiddag gick elden ofta fram som en fullt utvecklad kronbrand. Intensiteten, den snabba framryckningen och flygbränder gjorde alla begränsningsförsök ineffektiva. Därefter spred sig elden huvudsakligen som flankeld, från den korridor som då dragits upp. Vinden växlade något följande dagar, men observationer av trädens sotning indikerar att merparten av arealen brann med sydlig/sydvästlig vind (röda pilar). Områden där elden gått fram som kronbrand är markerade med svart. Dessa ligger nästan uteslutande inom den yta som brändes av under de tre första timmarna (markerat med lila). Det obrända smala bältet en knapp km från startpunkten är sluttningen mellan den plana Torsburgen och det likaledes plana området norr därom. I slänten dominerades markbränslena av kompakta mossor, som inte bar elden. Den stora obrunna ytan i centrum av brandområdet är kulturmark, som till stora delar var fårbete.

Bilaga B 21 SOU 2007:60

Större brandområden brukar visa en stor variation i hur elden betett sig. Även om det varit högriskförhållanden (torra finbränslen, stark vind) brukar bara en del av den totala avbrända ytan ha brunnit i regelrätt kronbrand. Ett instruktivt exempel är branden vid Torsburgen på Gotland i Juli 1992. Av en total avbränd areal om 1 100 ha hade mindre än 15 % brunnit som kronbrand. Dessa partier låg företrädesvis inom den ganska smala sektor där elden gick fram under de första tre timmarna, med stöd av vinden i ryggen (Figur 7). En stor del av den övriga arealen brann genom expansion av flankerna, utan motsvarande vindstöd, och med avsevärt lägre intensitet.

Eftersom kronbränslena vanligen är separerade från marken och dessutom har en låg grad av ”bränslepackning” (lite bränsle per volymsenhet) krävs att elden har en viss minsta spridningshastighet för att vidmakthålla förbränning i kronskiktet. Man har beräknat att den lägsta hastigheten som medger en “active crown fire” i barrskog är omkring 20 m/min. Detta motsvarar ganska väl vad som uppmätts i det lilla antalet goda observationer som gjorts vis svenska “kronbränder”. Spridningshastigheten under tre timmar på Torsburgen var således i medeltal 33 m/min, vilket innebär att framryckningen antagligen på mindre sträckor var något snabbare, eftersom den inte hela tiden gick som kronbrand. Denna siffra kan dock tas som en övre gräns för svenska förhållanden om man ser till spridning över en längre sträcka.

Glödbrand

Bränsle som inte förmår avge tillräckligt med brännbara gaser för att underhålla flammor, kan under vissa förutsättningar glödbrinna. Denna process är välbekant också när det gäller brand i byggnad, då ju många inomhusbränder startar med en glödbrand i exempelvis sågspånsfyllning eller skumgummi, för att sedan utvecklas till en flammande eld. Glödbrand är en oxidation som sker vid relativt låg temperatur (400–600

o

C) och som kan fortskrida vid betydligt

högre fukthalt i bränslet än flammande eld. Den kan också ske vid relativt låg syresättning, även om dess intensitet ökar med både ökande vind och sjunkande fukthalt. Bränslets karaktär är mycket viktig för att glödbrand skall utvecklas. Tjocka skikt av relativt poröst organiskt material, som inte kollapsar vid pyrolys, underlättar etablering av en glödbrand (jfr sågspån). Det är främst två

SOU 2007:60 Bilaga B 21

typer av bränsle som gärna tar glödbrand i skogsmark. Dels murket trä, dels humus och torv. Efter att den flammande elden har passerat sker alltid en viss glödbrand i små kolfragment från finbränslet och i gränsskiktet mellan finbränsle och humus. Om humusen är fuktig upphör glödbranden inom några minuter, men ju torrare humusen är, desto längre tid pågår den. Mycket ofta är humusen som torrast överst, nära gränsen mot finbränslet, och här sker då en efterbränning på bred front, till dess att det torraste materialet har pyrt igenom.

Humus har ideala egenskaper för glödbrand, men dåliga egenskaper för att underhålla flammande eld. Dels är den för kompakt, dels avger den mindre kvantiteter brännbara gaser vid pyrolys. Det är dock inte någon skarp gräns här mellan de två typerna av förbränning. Även humus avger en hel del brännbara gaser vid pyrolys. En pyrande eld producerar rök som har hög partikelhalt och en hög CO-halt jämfört med den flammande elden. Bakom flammorna stiger därför en ganska tät rök, med karakteristisk lukt. Om man har ett starkt vindtryck kan glödbranden intensifieras så att pyrolysen blir tillräcklig för flammande eld, men oftast är denna helt lokal intill glödbranden. Brandspridning med en egentlig flamfront kan dock undantagsvis förekomma med humus som bränsle. Det kan ske om den exponerade, ytkolade humusytan fått torka ut under några dagar efter att den första flamfronten passerat (som brände upp finbränslena). Några dagar senare har det hunnit torka ut, och om det då finns glödbrand kvar här och där inom brandområdet kan man få en andra episod av brandspridning med öppen låga. Stark vind brukar vara en förutsättning för detta, och det är troligt att det är vanligare på hygge än i skog. En särskilt farlig situation är om den första eldfronten inte förtärt den undre delen av finbränslet i mossa/förnaskiktet på grund av att det då var för fuktigt.

Om humusen är rejält fuktig, upphör alltså glödbranden snabbt. Vid måttlig upptorkning brukar man ha spridda rökar inom brandområdet åtskilliga timmar efter att den flammande elden passerat. Glödbrand har då bitit sig fast på de mest förmånliga ställena, det vill säga där elden kommit i kontakt med tillräckligt torr humus. Mycket vanligt är att det sker intill stubbar eller vid basen av levande träd. Dels kan humusen vara torrare där (särskilt under granar, vilkas grenar avlänkar regnvattnet); dels kan humusen vara tjockare intill träden; dels utgör kontaktzonen mellan bark och humus ett bra läge för initiering av en glödbrand.

Bilaga B 21 SOU 2007:60

Glödbranden tenderar att formera en front som sakta rör sig genom humustäcket (Figur 8). Värmen som genereras kommer att torka ut humusen strax framför den glödande zonen, vilket gör att glöden från en väl etablerad front kan sprida sig in i material som är något fuktigare än att det initialt skulle börja glödbrinna. Fuktgränsen för glödbrand i humus är svårdefinierad (kan ofta ligga kring 50 %), men i tjocka lager av humus är gränsvärdet högre, antagligen på grund av att värmeförlusterna från den glödande zonen till atmosfären och till underliggande mark då blir proportionellt mindre.

Figur 8 Exempel på hur en pyrande eld kan arbeta i humuslagret långt efter att den flammande elden passerat och bränt upp allt finbränsle på markytan. Där glödbrand bitit sig fast, etablerar sig snart en vertikal glödzon, som sprider sig lateralt (i pilarnas riktning) genom humusen, med en hastighet av några cm per timme. Värmen från glöden driver ut vatten ur humusen intill glödzonen och orsakar också pyrolys, varvid en grå rök filtrerar upp genom humusen. Om glödbrandens aktivitet är stor, till exempel om vinden friskar i, kan gaserna antändas, men vanligen sker då ingen vidare spridning av den flammande elden ut över den avbrända humusytan. Om glödbranden ligger i anslutning till färska finbränslen får man dock lätt en återtändning.

Den laterala spridningshastigheten för en väl etablerad glödbrand är bara några få centimeter per timme, vilket innebär att den kan pågå mycket länge innan den har gjort slut på bränslet, eller nått ett parti med tillräckligt fuktig humus för att glöden skall dö. Under natten är det mycket ofta så pass hög luftfuktighet, och därigenom fukt i finbränslet, att den flammande elden dör ut. Glödbranden fort-

SOU 2007:60 Bilaga B 21

sätter dock förhållandevis oberörd, då fukthalten i humusen är nära nog konstant över dygnet. Kallare temperatur och svagare vind under natten har dock en hämmande inverkan. När så morgonen kommer och finbränslena torkar, startar åter en flammande eld från glödbränder i kanten av brandområdet, som står i kontakt med färskt finbränsle.

Den här typen av förbränning sker alltså i humus, förutsatt att den är tillräckligt torr. Samma sak med torv. Torv har likartade egenskaper som humus, men bildas i sänkor i terrängen, där nedbrytningen av förnan hämmas av ett högt grundvattennivå. Efter extrem torka kan så mycket som ett par decimeter av yttorven torka ut tillräckligt för att möjliggöra glödbrand. I dessa fall är det mycket svårt att släcka effektivt. Grunda torvpackar i små kärr brukar brinna ur fullständigt och trädens rötter brinner av och träden faller successivt ut. Allra värst är situationen på dikad torvmark, där grundvattenytan har sänkts artificiellt och där mycket tjocka torvskikt kan vara tillgängliga för glödbranden.

Vad gäller flammande eld är det ganska små mängder vatten som behövs för att dräpa brandspridningen. I princip skall finbränslet föras upp till en fukthalt över “moisture of extinction”. Erfarenhetsmässigt räcker 1 mm vatten, det vill säga 1 liter/m

2

, som spray-

ats ut över finbränlet. För att släcka en glödbrand krävs helt annan teknik, och andra vattenmängder. Uttorkad humus är hydrofob och det är svårt att få ner vatten till glödzonen. Vattnet måste läggas med koncentrerad stråle i och strax framför glödzonen.

Bilaga B 21 SOU 2007:60

Figur 9 Brinnande myrstack omkring två timmar efter att flamfronten passerat. De övre välventilerade delarna av stacken brinner ut med flammande eld inom några timmar, medan den kompakta basen, samt underjordiska delar, kan pyra i många dagar.

De värsta problemen med glödbrand orsakas ofta av myrstackar. De utgör enastående stora ansamlingar av organiskt material och detta material är, till skillnad från tjocka torvpackar, alltid torrt nog att plocka upp glödbrand. Stackens ytmaterial antänds i flamfronten och brinner några timmar med öppen låga (Figur 9). När glöden börjar täckas av aska dämpas den och stacken pyr sedan med en glödbrandzon som sakta äter sig allt djupare ner. Till slut har allt material förtärts, men det brukar ta några dagar för en normalstor stack. Allra värst är stora, döda myrstackar, vilka är mer kompakta och därför brinner långsammare. Elden kan där ligga kvar utan problem i två veckor. Att släcka ner en myrstack med vatten kräver hårt pumptryck och i storleksordningen fem minuters arbete. Alternativt kan man täcka den med mineraljord. Mindre vattenkvantiteter som tillförs utan tryck (hinkar etc.) är verkningslösa. Vattnet lägger sig på asklagret i kratern och kokar snart bort, utan att nå glödzonen.

SOU 2007:60 Bilaga B 21

Figur 10 Typiskt brandförlopp för en torrtall, som gillrar en lömsk fälla. Nederst är ytveden rötad och en glödbrand sätter sig fast där när eldfronten passerar. Efter ett par timmars kombinerad glödbrand/flammande eld är stammen reducerad till en smal kärnvedspelare. Ofta faller den ljudlöst.

3 Bränslestruktur

Utdrag ur rapporten ”Skogsbrand – Brandbeteende och tolkning av brandriskindex” av Anders Granström, Institutionen för skoglig vegetationsekologi, SLU, Umeå.

I stort sett all naturmark täcks av levande och dött organiskt material, men det är stora skillnader i materialets “kvalitet” som bränsle för elden. Till största delen beror det på vilka arter som utgör vegetationen. En mycket vanlig bränslesituation är skisserad i Figur 11. Det är en vanlig marktäckning i barrdominerad skogsmark över större delen av landet och utgör ett gott bränsle för elden. Skogsbeståndet utgörs av äldre tall och gran. På marken växer ett glest skikt av blåbär och lingon. Där finns också ett litet inslag av örter och gräs.

Bilaga B 21 SOU 2007:60

De levande kärlväxternas massa kan vara kring 0.2–0.5 kg/m

(torrvikt), varav det allra mesta faller på risväxterna. På själva markytan finns vidare ett så gott som heltäckande skikt av mossa, främst väggmossa, och i detta finns inblandat en stor mängd förna (döda växtdelar) från träden och de andra växterna. Mossan och förnan utgör vanligen ett knappt kg/m

, varav mossa kan utgöra

omkring 50 %. Mosskiktet, som kan vara omkring 3–8 cm tjockt, övergår nedåt ganska distinkt till humuslagret, som består av gradvis alltmer nedbrutna växtdelar. Humuslagret varierar kraftigt i mäktighet, men är ofta mellan 3 och 10 cm tjockt. 5 cm humus väger omkring 2.5 kg/m

2

. Den viktigaste komponenten i hela detta komplex är skiktet av mossa/förna. Elden behöver ett nära nog heltäckande skikt av lättantändliga bränslepartiklar på markytan för att kunna spridas och väggmossa med inblandad förna fyller väl kraven. De andra komponenterna kan bidra till elden (bärris), eller hämma den (örter), men utan ett skikt av finbränsle på marken kan ingen brandspridning ske. Mossan växer ofta omkring en cm på höjden varje år och en stor mängd förna tillförs dessutom. Enbart förnafallet i form av barr kan utgöra omkring 0.2 kg/m

per år.

Samtidigt sker en nedbrytning och nedpressning år för år, koncentrerad till mossa/förna-skiktets undre del, vilket gör att det behåller en förhållandevis konstant tjocklek och massa. Tillskottet balanseras av nedbrytningen.

SOU 2007:60 Bilaga B 21

Figur 11 Genomskärning av bränslebädden i en typisk skogsmark där finbränslet huvudsakligen utgörs av mossa och inblandad förna, samt bärris.

För att ytbränslet skall vara gynnsamt för brandspridning krävs att det är tillräckligt luckert. Ett enkelt test av detta kan man göra genom att trampa till mossmattan i ett bälte framför en eldfront. Eldspridningen hämmas då och inte sällan stoppas den helt.

Bilaga B 21 SOU 2007:60

Figur 12 Husmossa är ett utomordentligt bränsle för elden och tillsammans med väggmossa den vanligaste marktäckningen i äldre skogsbestånd. De översta 3–4 cm är gröna, men ända ner till den kompakta humusen är strukturen gynnsam för flammande eld. I mossan sitter barr, finkvist och annan förna inbäddad. Hela mosstäcket kan hålla ungefär 5 mm regnvatten. Upptorkningen sker uppifrån och redan när halva skiktet är genomtorrt kan en eld sprida sig.

Mossan är väsentlig genom att den fångar upp barr och annan förna i sin luckra struktur; annars skulle den ligga väsentligt mer kompakt på markytan. Rena barrbäddar av gran är ganska vanliga i fullslutna, yngre och medelålders granskogar och dessa är mycket effektiva att stoppa elden. Likaså är brandspridning dålig i rena mattor av vissa kvastmossor. Dessa är väsentligt mer kompakta än hus- och väggmosa och underhåller vanligtvis inte elden.

På samma sätt är humuslagret för kompakt för att föda flammande eld. En ytterligare faktor är att humuslagret har en låg andel av cellulosa och en förhållandevis hög andel av svårnedbrutet lignin, vilket inte lika effektivt levererar brännbara gaser vid upphettning. Slutligen har humuslagret, även efter lång torka, en förhållandevis

SOU 2007:60 Bilaga B 21

hög fuktighet. När väl mossan/förnan brunnit ut sker därför ingen ytterligare flambildning.

Flera olika variabler har använts för att karakterisera bränslen och bränslebäddar i samband med modelleringar. Mängden, uttryckt som massa per ytenhet, är naturligtvis viktig, men brukar inte skilja sig dramatiskt utom i de fall man avverkat skog och fått stora mängder hyggesavfall. Mer betydelsefullt för brandbeteendet är hur pass finfördelat bränslet är och hur luckert det är arrangerat. Generellt gäller att ju finare de enskilda bränslepartiklarna är och ju luckrare de är arrangerade, desto snabbare sprider sig elden. Genom att olika växtarter kan variera avsevärt i byggnaden av blad/barr och finkvist, liksom de ger en förna som varierar i motståndskraft mot nedbrytning, ger de upphov till väsentligt skilda bränslebäddar med väsentligt skild kvalitet. Däremot är det sällan några avgörande skillnader i energiinnehållet mellan olika bränslen. För döda bränslen ligger det relativt konstant kring 18 000 kJ/kg torrrvikt. För vissa levande bränslen kan det vara något högre energiinnehåll. Exempelvis kråkbär med 24 000 kJ/kg.

Levande kontra döda bränslen

Ur bränslesynpunkt är det stor skillnad mellan levande växter och dött växtmaterial. Fukthalten i dött material svarar direkt på förändringar i omgivningens fukthalt. Fukt tas upp i gasfas och via nederbörden och fukt avges i gasfas till dess att materialets fukthalt står i jämvikt med ångtrycket i omgivande luft. Levande kärlväxter bibehåller däremot i stort sett samma fukthalt oberoende av vädret, genom att de hela tiden söker balansera avdunstningen genom bladens klyvöppningar (transpiration) med upptag av vatten via rötterna. Detta fungerar ända tills växternas rotzon är uttömd på vatten, vilket sällan sker i vårt klimat. Däremot är det betydelsefulla skillnader vattenhalt mellan olika växtarter, liksom ibland också inom samma växtart över brandsäsongen.

Generellt har örter, gräs och lövträd så hög fukthalt i bladen (200–250 %) att de verkar bromsande på elden, medan bärris och barrträd bara har ungefär hälften så hög fukthalt (kring 120–150 %) och i stället kan ge ett väsentligt bidrag till energiutvecklingen i elden. Levande bränslen kan alltså brinna vid mycket högre fukthalt än dött material, till följd av högre energiinnehåll och större produktion av flambara gaser. Det gäller i synnerhet barren hos tall

Bilaga B 21 SOU 2007:60

och gran, liksom hos vissa buskar som kråkbär, ljung, lingon och skvattram.

Träd som bränsle

Träden kan bidra med avsevärda kvantiteter finbränsle, men det är väldigt situationsbundet huruvida detta skall involveras i en eld eller inte. Barrmassan i ett fullslutet tallbestånd är omkring 0.5 kg/m

2

. Till det kommer en viss mängd död finkvist som ännu inte hunnit brytas av och falla till marken. Dessutom kan man räkna med ett litet bränsletillskott från lavar som växer på barkytan, liksom även från själva barkytan. Däremot utgör inte veden i de levande kvistarna något tillgängligt bränsle, på grund av för hög fukthalt i innerbark och ved. Även efter en högintensiv kronbrand, som förtärt all barrbiomassa, sitter de finaste grenspetsarna kvar. Granbestånd håller en större barrmängd, ca 1.5 kg/m

, och genom

att grenaxlarna är tunnare kan ibland även en mindre del av de yttersta grenspetsarna förtäras i elden.

Om man har ett plantbestånd eller ungskogsbestånd, där det är en mer eller mindre direkt anslutning av barr och död finkvist mot markbränslena, kommer flammorna från en eld på marken lätt att antända barr och torrkvist. Med tilltagande ålder på trädbeståndet flyttar “trädbränslena, dvs. barr och död finkvist, allt högre upp från marken. Detta har att göra med att den gröna delen av trädkronorna växer på toppen medan de understa grenarna i samma takt dör bort underifrån på grund av ljusbrist. Mängden barr per ytenhet förändras inte från det skede när beståndet har slutit sig (grenkontakt mellan träden), men barrskiktet flyttar successivt uppåt. Död finkvist utgör också ett gott bränsle, men kvantiteterna bränsle per volymsenhet är då lägre, och över tiden faller allt mer av de döda grenarna i trädkronans undre del av trädet. Ju mer separerade finbränslena i kronskiktet är från marken, desto intensivare brand på marken behövs för att flammorna skall kunna antända trädskiktet. En annan faktor som är av betydelse för risken för kronbrand är densiteten av bränsle uppe i kronskiktet. Glesa, välgallrade skogsbestånd är obenägna att underhålla en kronbrand.

Gran är väsentligt mer fördragsam mot skugga än tall och gran kan därför ofta växa som underbestånd i talldominerad skog. Det kan skapa en beståndstyp med god kontinuitet av bränsle ända från

SOU 2007:60 Bilaga B 21

marken till trädtopparna. Sådan beståndsstruktur är gynnsam för uppkomst och spridning av kronbrand.

Lövträd har alltså en mycket högre fukthalt i sina blad än barrträden och minskar därför risken för kronbrand. Dessutom kan lövförna kväva mossskiktet, vilket ofta leder till en för elden ofördelaktig bränslebädd på marken under täta lövträdsbestånd. Dessutom brukar gräs och örtfloran vara rikare, genom det bättre ljusinflödet. Under högsommaren kan därför förutsättningarna för brand vara dåliga här.

Risväxter som bränsle

Risväxter är gynnsamma bränslen. Det gäller i synnerhet de städsegröna arterna kråkbär, mjölon, skvattram, lingon och ljung. Deras blad har generellt låg fukthalt. Blåbär och odon är sämre, då bladen som fälls varje år har väsentligt högre fukthalt. Risväxterna tillför i allmänhet inte mer än ett par hekto finbränsle /m

2

, men i

synnerhet ljung kan ibland nå väsentligt större tal: Upp till 10 kg/m

i extrema fall. Om ljungskiktet är tillräckligt tätt kan man få

en eld att gå fram även om den underliggande förnan och mossan är för fuktig för att brinna. Samma sak gäller för kråkbär. Detta hör dock till undantagen och så fort det blir ett mindre avbrott i den täta fällen av ris, stannar elden. Risväxterna förmår alltså normalt inte själva bära en eld, utan stöd från brand i bränslet på marken.

Levande växter strävar att hålla en konstant fukthalt i sina blad, men för risväxterna, som har en försvarlig del ved i form av tunna kvistar, sker en betydelsefull förändring av hela växtens fukthalt under säsongen. Till det bidrar också dynamiken mellan gamla och nya blad. I figur 13 visas förändringen i de ovanjordiska skotten hos tre risväxter över säsongen. Man kan notera hur låg fukthalten är för alla arterna tidigt på våren, innan de nya årsskotten och de nya bladen vuxit ut. För blåbär sker en dramatisk förändring i och med lövsprickningen, vilket i tid brukar sammanfalla med lövsprickningen för björk.

På blåbärsdominerad mark leder detta till en ytterligare förändring: marken skuggas nu effektivt av blåbärsbladen och vinden nära markytan bromsas, vilket leder till väsentligt långsammare avdunstning från markytan. Man kan notera att det även sker en kraftig förändring för lingon, när årsskotten utvecklas, men det sker senare än för blåbär. Första tiden är de unga skotten mycket

Bilaga B 21 SOU 2007:60

vattenrika, varefter det sker en successiv mognad av skott och blad och vattenhalten sjunker.

Figur 13 Fukthaltens förändring över säsongen hos blåbär, lingon och ljung. Data från skogsmark i Umeå.

Örter och gräs som bränsle

Levande örter och gräs har så hög fukthalt att de verkar direkt hämmande på brandspridningen. Är ört/gräsinslaget litet märks det knappast, men när det är täta bestånd av grönt gräs eller örter kan elden ofta självdö, även om det råder stor torka. Samtidigt ger i synnerhet gräs en förna som är idealisk som bränsle, varför ört/ gräsdominerade marker har en distinkt växling från “brandfarlig” under våren till “brandsäker” under högsommaren. I Figur 14 visas förändringen i spridningshastighet i en serie försöksbränningar som utfördes på ohävdad gräsmark från början av maj till sen juni. När den nya gräsväxten på allvar började sticka upp över förnan hämmades spridningshastigheten dramatiskt. Samtidigt sker en viss nedbrytning av den gamla förnan under säsongen, men denna

SOU 2007:60 Bilaga B 21

effekt är antagligen helt underordnad det ökade fukthalten i bränslebädden som orsakas av inväxning av färska gröna gräsblad.

Det finns inga kvantitativa undersökningar av ört/gräsvegetationens bromsande förmåga i skogsvegetation. Så länge man under örterna och gräsen har ett kontinuerligt skikt av lucker mossa och förna, brukar elden långsamt äta sig fram, men om det är heltäckande örtvegetation dör elden oftast. Det finns en intressant successionsbetingad förändring i detta avseende. Efter avverkning ökar inslaget av gräs och örter påtagligt, i synnerhet på bördiga marker. Hyggen på bördiga marker blir då, liksom kulturmarker med gräsvegetation, högriskområden under vår-försommar, men lågriskområden under högsommar. På mager mark sker inte så dramatiska förändringar i markvegetationen efter avverkning, och därmed inte heller i bränsleförhållandena. (Däremot är avdunstningen, och därmed förutsättningarna för brand, dramatiskt olika på hygge och skog även för mager mark (se eget kapitel).

Figur 14 Spridningshastighet i en serie försöksbränningar på gräsmark. Efter att de nya grässkotten börjat sticka upp genom förnan under senare delen av maj, bromsades brandspridningen effektivt. Indexvärde för ISI under försöksperioden ges som streckad kurva. Lägg märke till den dåliga spridningen under den senare delen trots relativt höga indexvärden. Data från Nyby, 15 km NV Umeå. För södra delen av landet sker detta inemot en månad tidigare.

Bilaga B 21 SOU 2007:60

En ganska viktig aspekt när det gäller gräs/örtförna är om den har pressats ned av ett tjockt snötäcke eller ej under vintern. Dels torkar bränslebädden långsammare om den är nedpressad, men framförallt är brandspridningen långsammare. Om vintern varit snöfattig kan man alltså räkna med ännu snabbare (och därmed mer intensiva) bränder på gräsmark. På gräsmark med ett inslag av videbuskar hindras förnans nedpressning och man får en mer upprättstående bränslebädd.

Vattenrelationer

Förna, det vill säga dött växtmaterial, tar upp fukt via nederbörd eller dagg samt direkt från luftens vattenånga. Det avges sedan i ångfas till luften. Mossa och lav fungerar i detta avseende precis som dött växtmaterial. Det beror på att de saknar rötter och ledningsbanor för att ersätta vatten i torksituationer. Mossornas blad saknar också en effektiv kutikula (tätt ytskikt) som kan hämma avdunstningen.

Mossor, lavar och dött organiskt material på marken tar alltså upp vatten i samband med regn. När det är helt mättat är fukthalten i storleksordningen 400–500 % (beräknat på torrvikt). Om man beräknar att finbränslena i mossa/förnaskiktet utgör ca 1 kg/m

2

innebär det en vattenmängd motsvarande 4–5 mm neder-

börd. Tillförs ytterligare vatten sjunker det bara ner i djupare lager. Humuslagret under mossan kan på motsvarande sätt hålla ett förråd av mellan 10 och 20 mm, beroende på dess massa. Vattenavgivningen från mossan sker sedan via avdunstning som gör att torkning sker från ytan. Den interna vattendiffusionen i mossa/förnalagret är dålig på grund av den luckra strukturen och efter en tids torka finner man därför skarpa gradienter i fukthalt från ytan och neråt.

Hastigheten i vattenavgivning från en yta med fritt vatten är proportionell mot ångtrycksdeficitet (skillnaden mellan ångtrycket vid mättnad och aktuellt ångtryck) i gränsskiktet mellan vattnet och luften. Flera olika vädervariabler påverkar detta: relativ luftfuktighet, temperatur och vind. Temperaturen verkar på två sätt. Dels kan varm luft hålla mer fukt (den relativa fukthalten sjunker) och dels ökar avgivningen från bränslet med dess egen temperatur. Vindeffekten beror på att fuktmättad luft förs bort från gränsskik-

SOU 2007:60 Bilaga B 21

tet och ersätts med torrare luft, vilket leder till snabbare avdunstning.

Ett skogsbestånd förändrar avdunstningen både genom att sänka temperaturen i markytan och i den marknära luften samt genom att bromsa vinden. Det är därför flerfaldiga skillnader i avdunstningshastighet mellan ett tätt skogsbestånd och öppen mark, även om bränslena på marken är desamma.

Olika brandriskindex simulerar vanligen avdunstningen med temperatur, relativ luftfuktighet och vind som ingångsvariabler. Av de tre “fuktindex” som finns i FWI (se beskrivning under eget kapitel) ingår alla tre variablerna bara vid beräkningen av FFMC, det vill säga det index som beskriver ytskiktet av finbränslen. Avdunstningsfunktionen för DMC beräknas enbart på temperatur och relativ luftfuktighet, med bedömningen att vinden har liten effekt på avdunstningen från lite djupare bränsleskikt på marken. Avdunstningsfunktionen i DC beror bara av temperatur. Tanken är att främst diffusionshastigheten (vilken beror av temperaturen) är begränsande för avdunstningshastigheten från djupa organiska marklager.

Vatten kan naturligtvis också tas upp och avföras via växternas rötter. Detta är helt försumbart i mossan/förnan, men nere i humusen finns en stor mängd rötter och det är troligt att ganska mycket vatten förs bort den vägen snarare än via direkt avdunstning till atmosfären. Eftersom torkindex som DMC och DC eller HBV är baserade på anpassning till experimentella data snarare än på teoretisk analys, behöver de exakta mekanismerna inte vara perfekt beskrivna. Modellen kan ändå ge en god simulering. Om det är en längre följd av dagar utan nederbörd, brukar man kunna se en successiv förflyttning av “torkgränsen” allt djupare nedåt i humusen. Det talar för att den mesta uttorkningen verkligen sker genom avdunstning uppåt, snarare än via rotupptag.

Allteftersom bränslet blir torrare, sjunker vattenavgivningen i absoluta tal. För FFMC, DMC och DC förutsätter man en exponentiellt sjunkande fukthalt över tiden (vid konstanta förhållanden i vädret). Det betyder att den procentuella vattenavgivningen är konstant (lika stor andel av det kvarvarande fria vattnet avges per tidsenhet). Argumentet är att det blir successivt allt svårare för vatten att lämna materialet ju torrare detta är. Antagandet om ett exponentiellt samband stöds rätt väl av undersökningar där man följt uttorkningen över tiden i skilda bränslen. Däremot har bränsle av olika dimension, respektive olika djup i markens bränslebädd,

Bilaga B 21 SOU 2007:60

olika hastighet i vattenavgivning. Under samma väderförhållanden tar det alltså olika tid att nå en viss fukthalt. De tre fuktindexen i FWI-systemet är konstruerade för att fungera just så: alla har en logaritmiskt avtagande fuktavgivning och med olika hastighet i processen. Som exempel tar det vid konstant väder (ingen nederbörd, RH 45 % och 21

o

C) för FFMC 0,7 dagar att förlora 2/3 av

materialets initiala fukthalt, för DMC 12 dagar och för DC 52 dagar.

Figur 15 Sambandet mellan relativ luftfuktighet och fukthalt i bränslet (dött organiskt material) vid jämvikt. Det finns en liten skillnad i jämviktsfulthalt vid samma RH, beroende på om materialet har gått från ett fuktigare tillstånd (övre kurvan) eller från ett torrare (nedre kurvan). Anledningen är inte fullt klarlagd, men har med vattenbindning att göra. Dessa kurvor är relativt oberoende av temperaturen och av exakt vilket bränsle det gäller. Däremot skiljer det stort i hur snabbt jämvikt inställer sig. För tunna och välventilerade bränslen som gräsförna eller mossans ytskikt går det mycket snabbt (minuter-timmar), när väl det fria vattnet har avdunstat. För riktigt grova bränslen, som döda trädstammar, tar det veckor.

SOU 2007:60 Bilaga B 21

Så småningom når man ett skede när fukthalten i bränslet står i jämvikt med luftens fukt. Det finns då inte längre något fritt vatten kvar i hålrum etc. utan allt vatten är hygroskopiskt bundet till de olika molekyler som bygger upp materialet. Sjunker den relativa luftfuktigheten så avges ytterligare vatten från bränslet och stiger den tas fukt upp ur luften. Sambandet mellan relativ luftfuktighet och fukthalt i bränslet är ganska lika för olika typer av organiskt material och även ganska oberoende av temperaturen.

Detta samband visas i Figur 15, och är av yttersta vikt för brandriskbedömningar. När luften är fullt mättad, dvs. när den relativa fukthalten är 100 %, är jämviktsfukthalten i bränslet kring 30– 35 %. Man är då väl över den fukthalt när brandspridning alls är möjlig (ligger kring 20–25 %). När den relativa fukthalten istället är nere kring 20 % (inte ovanligt under riktigt torra och varma vår- och försommardagar) ligger jämviktsfukthalten vid ca 7 % och man kan förvänta sig en explosiv brandspridning.

När väl det fria vattnet är borta ur bränslet svarar det förvånansvärt snabbt på förändringar i den relativa luftfuktigheten, vilket gör att man har en ständig pendling i fukthalt allteftersom RH förändras över dygnet. Att förändringen kan gå så snabbt beror på att det är ganska små fuktmängder i absoluta tal. Det är naturligtvis en viss eftersläpning i bränslets fukthalt relativt RH, men denna är bara någon timme, när det rör sig om finbränslet i markens ytskikt (Figur 16).

Bilaga B 21 SOU 2007:60

Figur 16 Förändringar i finbränslets fukthalt över två dygn för bränslebäddar av mossa respektive gräsförna. I detta fall skedde en viss daggbildning, vilket gör att fukthalten kunde stiga över 35

%

(=jämviktsfukthalten vid 100

% RH). Upptaget av vatten var per

m

2

var likartat för båda bränslebäddarna under kväll/natt, men genom att mossan höll 0.7 kg/m

gentemot gräsförnans 0.3

kg/m

2

, nådde den förra inte upp i så hög fukthalt. I en behand-

ling var en ångspärr placerad mellan bränslet och underliggande mark (fyllda punkter i figuren). Detta ledde till lägre uppfuktning under natten, vilket visar att upptag via ångfas från marken även bidrar till återfuktning under natt, i synnerhet när underliggande mark är ordentligt fuktig. Dessa typer av bränsle kan bara bära en eld vid fukthalt under 20–25

%, vilket i detta exempel mot-

svarar ca 1/3 av dygnets timmar.

SOU 2007:60 Bilaga B 21

Figur 17 På grund av stigande relativ luftfuktighet och svagare vind under kväll och natt dämpas elden, och om Rh stiger över 60

% brukar

flammorna dö ut. Om luftmassan är mycket torr, vilket ofta är fallet under vår och försommar, kan aktiv brandspridning ske hela natten. Bilden tagen halv två på morgonen i slutet av juni. Rh 45

%.

I Figur 18 finns en schematisk återgivning av hur perioder av nederbörd och torka kan resultera i komplexa fukthaltsmönster i markens organiska skikt. Mossa och förna har vanligen en god förmåga att suga upp nederbördsvatten. En kort tids regn på en uttorkad bränslebädd resulterar därför i ett fuktigt ytskikt över torrare material. Därigenom sker avdunstningen av små regntillskott mycket snabbt.

Bilaga B 21 SOU 2007:60

Figur 18 Förändringar av fukthalten över 35 sommardagar för en typisk bränslebädd där man har omkring 5 cm av mossa och förna över ett 5 cm tjockt humuslager. Rastreringen illustrerar fukthalten på olika djup. Ju tätare raster, desto fuktigare. Under respektive bild visas korresponderande värden för de två fukthaltsindexen FFMC och DMC. Indexvärdena är beräknade för det väderscenario som beskrivs. Fukthalten är grovt skisserad och tänkt att gälla för en skog med glest trädbestånd, det vill säga ganska snabb uttorkning. I bild 1 har det regnat en längre tid och allt organiskt material är fullt vattenmättat. Efter fyra dagar av bra torkväder (bild 2) har övre delen av mossan hunnit torka ut så att den känns torr när man hanterar den. Ett par cm ner är dock mossan/förnan fortfarande blöt. En brand kan hjälpligt sprida sig, men bara den översta delen av bränslet brinner, och så fort elden når ett något fuktigare område dör den. I bild 3 har det varit torkväder ytterligare sex dagar. Nu är hela mossa/förnalagret uttorkat och knastrar när man kramar det, medan den underliggande humusen ännu är blöt. En brand sprider sig villigt och förtär allt finbränsle på marken. Efter 25 dagars torka har humuslagret torkat upp väsentligt (bild 4). Bara den nedersta delen, närmast mineraljorden, känns ordentligt fuktig. En brand sprider sig villigt och förtär allt finbränsle. Den efterföljande glödbranden äter sig ner i humuslagret på många ställen och pyr under flera dagars tid. En dag senare är det mulet och disigt väder, men inget regn (bild 5). Mossan/förnan har en fukthalt strax över 25

% och känns ganska smidig när man hanterar den. En eld förmår nu knappast sprida sig alls. Nästa dag faller ett regn på 2 mm. Nederbörden fastnar i övre delen av mossan/ förnan som blir rejält blöt (bild 6). Nedersta delen av mossan/ förnan och humuslagret påverkas inte. Sedan kommer åter en torr period och efter tre soliga dagar (bild 7) har all fukt som tillfördes i regnet avdunstat. En brand sprider sig nu åter villigt, förtär allt finbränsle och går djupt i humusen. Så börjar en serie dagar med regn och efter fyra dagars ihållande regn (bild 8) är alla bränsleskikt åter fullt mättade.

SOU 2007:60 Bilaga B 21

Skogsbeståndets och expositionens inverkan på avdunstningen

Som tidigare nämnts påverkar träden avdunstningen från markbränslena genom att de bromsar vinden och genom att de hindrar solinstrålningen, vilket sänker temperaturen i mark och marknära luft. Ju tätare skogsbestånd, desto större effekt. Grovt räknat tar det två dagar av bra torkväder innan hyggesmark är brännbar, fyra dagar för gles tallskog, 5 dagar för tät tallskog och 10 dagar för tät granskog. Det är alltså många fler dagar under säsongen när en brand överhuvud taget kan sprida sig på hygge eller i gles skog, jämfört med tät skog. Det är också för varje gränsvärde man sätter upp av torka, fler dagar som når detta värde i de öppna miljöerna. Samtidigt bör man tänka på att även den täta skogen till slut når ett stadium när bränslebädden är fullt uttorkad. När det råder extrem torka kan man alltså inte längre räkna med några avgörande skillnader i fukthalt mellan olika skogsmiljöer.

På samma sätt som uttorkningen skiljer sig mellan öppna och täta skogsmiljöer, är det skillnad mellan sydvända och nordvända sluttningar. Skillnaden beror här på olikheter i solinstrålning. En annan skillnad som kommer av expositionsriktning är snötäckets varaktighet. Inom ett och samma distrikt kan det skilja en månad från det att de första sydvända sluttningarna blir snöfria till dess att den sista snön försvinner i nordluten. Om det råder torrt väder under snösmältningstiden, vilket ofta är fallet, kan man få en initial skillnad i upptorkning under försommaren som kan vara betydelsefull.

Brandriskindexen tar inte hänsyn till sådan lokal variation utan börjar beräknas från första dagen av snöfrihet på respektive beräkningsplats (väderstation eller gridpunkt). Samtidigt kan snön ligga djup ytterligare ett par veckor på kringliggande berg och för dessa områden blir indexberäkningarna inte alls rättvisande i början av säsongen. Samma sak gäller för problemet med avdunstningsskillnader mellan täta respektive öppna skogsmiljöer. Index ger ett “standardvärde” för orten! Detta kan sen i princip kalibreras för olika skogsmiljöer. Lång torka respektive kraftiga regn tenderar att nivellera felen i samtliga dessa fall, det vill säga bränslets fukthalt blir mer likartad mellan olika miljöer.

Bilaga B 21 SOU 2007:60

Figur 19 Rökutvecklingen kan på långt håll ge en indikation på eldens intensitet. Hög intensitet ger en stark konvektion och förhållandevis mörk rök. Bilden är tagen på en halvmils håll.

4 Brandbeteende. Styrande faktorer

Eldens accelerationsfas

Utdrag ur rapporten ”Skogsbrand – Brandbeteende och tolkning av brandriskindex” av Anders Granström, Institutionen för skoglig vegetationsekologi, SLU, Umeå.

De flesta bränder startar med en enda antändning, i en punkt. Det sker sedan en spridning ut från denna punkt i alla riktningar där det finns lämpligt bränsle. Efter någon minut har det först antända bränslet, i själva antändningspunkten, hunnit brinna ut och man har en ring av eld som blir allt större. Om det är homogena bränsleförhållanden, plan mark och ingen vind bildar eldbandet en cirkel. Även ett mindre vinddrag kommer dock att ge snabbare spridning, och högre intensitet, i den del av eldbandet som sprider sig med vinden (Figur 2, Figur 21).

SOU 2007:60 Bilaga B 21

Oavsett de yttre förhållandena kommer elden att visa en tydlig acceleration under den första tiden efter antändningen. Det gäller såväl spridningshastighet som intensitet. I det kanadensiska brandprognossystemet räknar man med att en eld accelererar under en knapp halv timme och att elden har nått 90 % av slutlig spridningshastighet efter 20 minuter (Figur 20). Om man däremot antänder en lång linje i stället för en punkt så når elden nästan omedelbart sin fulla spridningshastighet och intensitet (inom någon minut).

Figur 20 Funktionen för eldens acceleration från en punktantändning i det kanadensiskt brandprognossystemet.

Anledningen till att det sker en acceleration under så pass lång tid vid punktantändning, men inte vid linjetändning är att den punkttända eldens “huvud” under den första tiden successivt blir allt bredare. Ett bredare huvud har mer stöd från sidorna än ett smalare och därmed blir förvärmningen av bränslet framför elden effektivare. Det kan lätt konstateras om man gör försök där man tänder

Bilaga B 21 SOU 2007:60

linjer av olika längd i samma typ av bränsle och observerar spridningshastighet.

I reella situationer varierar olika styrande faktorer (bränsle, topografi, vind) så mycket att man inte skall förvänta sig att förloppet skall följa kurvan i Figur 20 särskilt väl. De första minuternas acceleration är dock uppenbar i de allra flesta fall.

Figur 21 Eld under tidig accelerationsfas på plan mark, cirka tre minuter efter antändning i en punkt. Bränslebädd av lav och en smula ljung. Vinden var mycket svag (1–2 m/sek) i pilens riktning. Antändningen skedde med tändsticka vid stolpens fot. Observera att förbränningen är effektiv i flammorna och att den mesta röken kommer från pyrande humus etc. efter att flammorna har passerat. Trots den svaga vinden var spridningshastigheten omkring tre gånger högre i vindens riktning än emot den. Lägg också märke till vimpeln i stolpens topp, som lyfts av den uppåtstigande konvektionen.

Vindens effekt på brandbeteendet

Alla som sett en skogseld på nära håll torde vara medvetna om vindens stora betydelse för brandbeteendet. Minsta vinddrag ökar spridningshastigheten i vindens riktning. Effekten anses bero huvudsakligen på att vinden böjer flammorna i riktning mot bränslet.

SOU 2007:60 Bilaga B 21

Angreppsvinkeln för strålningen från flammorna blir mer effektiv, vilket leder till snabbare förvärmning av bränslet, snabbare frigöring av brännbara gaser och därmed snabbare spridning av elden, högre intensitet och längre flammor.

För prognossystem är det av största vikt att få en realistisk modellering av vindfaktorn. Det har gjorts en del fältexperiment för att kvantifiera vindens inflytande, främst i Australien. Problemen är uppenbara, eftersom vinden alltid varierar, även i en skala av sekunder till minuter. Man har emellertid mycket data från bränningsförsök i vindtunlar och den mesta kunskapen om vindens effekt baseras på sådana. I det kanadensiska systemet antar man att eldens spridningshastighet ökar logaritmiskt med ökande vind, förutsett att alla andra faktorer är konstanta (Figur 18). I det australiska prognossystemet låter man vindeffekten vara något mindre dramatisk.

För en eld som sprider sig mot vinden är det däremot ingen tydlig effekt av vindstyrka på spridningshastigheten. Man skulle förvänta sig att starkare vind här skulle leda till allt sämre brandspridning, på grund av att lågorna böjs från bränslet, men så verkar inte vara fallet. Möjligen kan en förbättrad syrsättning av en kompakt bränslebädd motverka detta. I regel är spridningshastigheten för motvindselden under 1 m/minut och mycket ofta ligger den kring 0.5 m/minut. Flankeld, det vill säga där vinden går längs med eldbandet, är intermediär i spridningshastighet. Det innebär att en punktantändning efter en tid har bildat ett elliptiskt eldband, med flerfaldig spridning och intensitet i medvindssektorn jämfört med motvindssektorn och flankerna däremellan. Genom den låga intensiteten och genom att vinden driver gnistregn och flammor bort från färskt bränsle, kommer motvindselden ofta att stanna vid första bästa avbrott i markbränslet, så som en stig eller liten bäck.

Bilaga B 21 SOU 2007:60

Figur 22 Sambandet mellan vindstyrka och spridningshastighet för en eld som sprider sig med vinden. Denna funktion används för att inkorporera vindens effekt på spridningshastighet i ISI, Initial spread index.

SMHI mäter vind vid tio meters höjd över öppen mark och det är den vindstyrkan som anges i väderprognoser och som används vid beräkningar av brandriskindex i FWI-systemet. Den vind som inverkar på en eld är emellertid den som direkt verkar på flammorna, det vill säga vindstyrkan betydligt närmare marken. I de flesta fall kan vindstyrkan i brösthöjd (en dryg meter) vara en god approximation. Över öppen mark är vindstyrkan på denna höjd avsevärt lägre än på tio meters höjd, men man kan räkna med att det är ett proportionellt samband, varför “SMHI”-vinden ger en bra indikation på marknära vindstyrka för öppen mark. För skogklädd mark är det mer problematiskt. Skog har en utomordentligt stor vinddämpande effekt, men den varierar med beståndets täthet och struktur, varför det inte går att ange någon generell “dämpningsfaktor”. Vinden på någon meters höjd över marken i sluten skog kan ofta vara i storleksordningen 1/5, eller ännu mindre, av den på samma höjd över öppen mark. Det här leder till att elden i ett skogsbestånd kommer att ha mycket lägre spridningshastighet än

SOU 2007:60 Bilaga B 21

på öppen mark, så länge alla andra faktorer (bränsle, fukthalt etc.) är lika. Men mycket ofta är finbränslets fukthalt högre i skogen, till följd av lägre instrålning mot marken, vilket alltså samverkar med vinddämpningen att sänka eldens spridningshastighet.

En avgörande förändring i brandbeteende sker dock om elden nere på marken är tillräckligt intensiv för att antända kronskiktet. Dels involveras då mer bränsle, vilket i sig ökar intensiteten, men också ur vindsynpunkt sker viktiga förändringar. När elden väl bränt ur trädkronorna minskar deras vinddämpande förmåga bakom eldfronten, vilket i kombination med starkt luftinflöde mot konvektionspelaren ökar vindstyrkan nära mark. Dessutom når flammorna mycket högre, varför de påverkas av den starkare vinden på högre höjd, i synnerhet när de nått över trädtopparna.

Effekt av sluttning

Även topografin inverkar på brandens spridningshastighet, helt i analogi med vindeffekten. Uppför en sluttning får flammorna en bättre angreppsvinkel och elden går snabbare och blir intensivare. Nedför en sluttning är effekten den motsatta. I Figur 15 visas det samband mellan lutning och spridningshastighet som används i det kanadensiska systemet. Notera att effekten, liksom för vinden, är accelererande. I de flesta skogsmarker i Sverige håller sig lutningen inom spannet 0–15 %. Som referens kan nämnas att en “svart” slalompist har en lutning av ca 35 %.

Bilaga B 21 SOU 2007:60

Figur 23 Sambandet mellan markens lutning och eldens spridningshastighet uppför backen.

Inverkan av bränslets fukthalt

Den allra mest kritiska faktorn för bedömning av brandbeteende är bränslets fukthalt. Ju torrare det är desto snabbare sprider sig elden och desto högre blir dess intensitet. Det är emellertid främst finbränslets fukthalt som är avgörande, det vill säga fukthalten i markens översta skikt av mossa och förna. Det beror på att detta material antänds snabbast och därmed avgör eldens spridningshastighet. Hur torrt det är på större djup i humuslagret, eller i grövre ved eller dylikt, har liten inverkan. Man kan därför ha explosiva skogsbränder även om inte ens hela mosstäcket hunnit torka igenom, förutsatt att de översta centimetrarna är riktigt torra. Samtidigt kan man efter en “extrem” torka en viss dag ändå ha måttlig brandspridning, på grund av att det är högre RH, och därmed högre fukthalt i finbränslet (jämför Figur 15).

SOU 2007:60 Bilaga B 21

Figur 24 Sambandet mellan finbränslets fukthalt och elden spridningshastighet. Denna funktion ingår i beräkningen av ISI, Initial spread index. För typiska bränslebäddar i skogsmark/gräsmark dör elden ut av sig själv vid en fukthalt av 22–25

%.

I Figur 24 visas det samband mellan finbränslets fukthalt och eldens spridningshastighet som används i det kanadensiska systemet. Anledningen till att fukten har så stor inverkan på spridningshastigheten är komplex och inte fullt klarlagd. En effekt kommer av att det åtgår energi för att driva ut fukt i samband med bränslets förvärmning. En ytterligare faktor är vara att de flambara gaserna späds ut med vattenånga, vilket försämrar förbränningseffekten. En tredje bidragande faktor kan vara att flammornas strålningseffektivitet minskar med ökande halt av vattenånga. En fjärde att fuktiga bränslepartiklar leder värme bättre, vilket gör att temperaturstegringen i det exponerade bränslet långsammare når en kritisk temperatur för termisk sönderdelning och antändning.

Ju fuktigare finbränslet är, desto svårare får elden att sprida sig. Flamlängden minskar och till slut dör elden ut. Gränsvärdet för att detta skall ske ligger kring 22–25 % för en typisk bränslebädd av mossa och barrförna. Samma sak för gräsförna. Erfarenhet från bränningar i skog och hygge säger att man har en god brandspridning vid fukthalter mellan 10 och 15 %. Det är alltså förvånansvärt stora skillnader i brandbeteende vid små förändringar i finbränslets

Bilaga B 21 SOU 2007:60

fukthalt. Om man antar att man har 0.5 kg finbränsle motsvarar skillnaden mellan 10 och 25 % fukthalt bara 50 g vatten eller 0.075 mm nederbörd. Eftersom finbränslet snabbt ställer in sig efter omgivande luftens fuktighet har man oftast en minst lika stor förändring över dygnets timmar. Under natten är finbränslenas fukthalt mycket ofta över gränsen för brännbarhet (se Figur 16 och 24). Notera den dramatiskt ökande spridningshastigheten vid riktigt låga fukthalter (under 10 %). Det betyder i sin tur att ganska små förändringar i RH ger kraftiga utslag i brandens spridningshastighet.

Fukthaltsgränsen för brandspridning i finbränsle ligger alltså i spannet 22–25 %. Man kunde tänka sig att gränsvärdet skulle ligga väsentligt högre för en eld som är väletablerad, men så är inte fallet. Generellt kan man säga att finbränsle som inte kan antändas med en så liten impuls som en tändsticka, inte heller kan fås att bära en eld, ens om man etablerar en homogen eldfront med hjälp av diesel eller annat tändmedel. Om finbränslet har en fukthalt över gränsen kommer elden att självdö efter bara några decimeter, oavsett om flammorna i tändlinjen varit över en meter höga. Det betyder också att en skogsbrand mycket snabbt ställer in sig efter finbränslets fukthalt, när den går in i ett område med högre fukthalt.

Man bör observera att det är mycket svårt att rätt bestämma fukthalten i en bränslebädd. Det finns tyvärr inga enkla instrument som klarar det tillförlitligt. Bästa sättet brukar vara att ta prover och lägga i täta plastpåsar, väga, torka vid 90

o

C och sedan återväga.

Fukthalten varierar också mellan olika positioner inom ett och samma område varför man måste ta ett försvarligt antal prov (ca 10) för att kunna beskriva medelvärdet bra. Detta är naturligtvis inte att tänka på i en situation när man vill ha en snabb bedömning av fukthalten.

Det är ofta en stor variation i fukthalt med ökande djup i bränslebädden, särskilt under upptorkningsfasen efter ett regn. Man kan inte sällan ha en situation när de översta tre cm av bränslet har en fukthalt som möjliggör brandspridning, medan underliggande bränsle fortfarande är blött. Ett medelvärde över hela mossan/förnan blir då kraftigt missvisande, oavsett vilken teknik man använder sig av. Om man vill försöka bestämma finbränslets fukthalt rekommenderas att göra en skiktning i två delar av mossan/förnan. Även det innebär en förenkling av den verkliga fördelningen av fukt i bränslet, men det ökar tolkningsmöjligheterna avsevärt.

SOU 2007:60 Bilaga B 21

Om uttorkningen har nått så långt att allt fritt vatten är borta ur finbränslet kan man emellertid räkna med att den relativa luftfuktigheten ger en bra indikation, genom det nära sambandet mellan RH och finbränslenas fukthalt. Detta får man också via FFMC, som ju i en ”uttorkad” situation styrs helt av funktionen i Figur 15 (sambandet mellan RH och bränslets fukthalt). Det indexvärdet är dock, för aktuell dag, baserat på en prognos av RH, utarbetad dagen innan. Samma sak gäller det RH-värde man kan få på SMHI:s hemsida. En verklig mätning av det aktuella RH ger därför mycket bättre svar. Dessutom är FFMC beräknat för middagstid (14.00) och RH förändras kraftigt över dagen, liksom därmed finbränslets fukthalt (Figur 15). Det finns alltså ingen väg förbi en mätning av verklig RH om man vill bedöma brandsituationen i realtid.

Mätning av RH kan göras med en så kallad psykrometer, som finns i fickmodell, eller med elektroniska instrument av god kvalitet (Figur 25). Man måste sedan också beakta om bränslet träffas direkt av solen eller ej (RH mäts ju en bit upp i luften och avspeglar inte perfekt den marknära miljön).

Bilaga B 21 SOU 2007:60

Figur 25 Instrument för fältobservation av vädervariabler som är viktiga för brandbeteende. Nederst en psykrometer för mätning av relativ luftfuktighet. Den har två termometrar varav en har spetsen täckt av en fuktig strumpa. Instrumentet snurras någon minut och temperaturdifferensen mellan torr och våt temperatur översätts till rh via en ”räknesticka” på handtaget. Ett alternativ till psykrometern är elektroniska instrument av god kvalitet. Överst en liten handhållen vindmätare.

För den som har stor erfarenhet kan en sondering av finbränslet med handen ge en indikation på dess fukthalt. Mossa/förna som ligger nära gränsen för brännbarhet känns en liten smula rå och bryter inte i handen. Ju torrare det är desto mer bräckligt blir materialet och under en fukthalt av 10 % smulas det lätt när man krossar det i handen.

Sammanfattningsvis är finbränslets fukthalt av helt avgörande betydelse för brandbeteendet. Små skillnader i fukthalt får dramatisk effekt på brandbeteendet och fukthalten varierar mycket både i rummet (ned till en skala på några få meter) och i tid (ned till delar av timme). Standardiserade brandriskindex kommer därför aldrig att få en upplösning och precision i skattningen av fukthalten som räcker för detaljerade förutsägelser för olika miljöer i terrängen. I

SOU 2007:60 Bilaga B 21

bästa fall får man en god indikation om läget. Den verkliga situationen måste bedömas på plats och det är därför ovärderligt att försöka skaffa sig en egen erfarenhet av fukthalt och brännbarhet. En rekommendation är att ta för vana att alltid känna på finbränslet. När förhållandena så medger kan man göra ett antändningsförsök med en tändsticka. Om bränslet tänder, stampas flammorna sedan direkt ut med foten. Efter en tid lär man sig ungefär var gränsen för brännbarhet går. Man märker också hur mossan/förnan brinner: segt eller raskt och villigt, allt efter dess fukthalt. (Observera att en sådan snabbtest bara kan göras när den underliggande humusen är fuktig. Annars finns risk att en liten glöd får fäste i humusen. Är man minsta tveksam om säkerheten kring detta skall man istället ta ut en tuss av bränslet (ca 15x15 cm), lägga ut det på närmaste väg och antända det direkt (men se upp för vinden!).

Spridningshinder

Alla avbrott i den kontinuerliga bädden av finbränsle på marken kan potentiellt fungera som brandhinder, men det beror på omständigheterna om de skall vara effektiva eller ej. Redan ett så pass smalt, bränslefritt bälte som en gångstig, kan räcka för att stoppa en backande eld, eller en lågintensiv eld som rör sig med vinden. Å andra sidan kan en högintensiv eld lätt passera hinder av flera tiotals meters bredd. Man bör observera att det främst är linjära element som är viktiga brandhinder, även om de är förhållandevis smala. Små obrännbara partier (exempelvis en liten myr), kommer snart att överflyglas av elden.

Bilaga B 21 SOU 2007:60

Figur 26 Bäck med ett smalt bälte av myr och sumpskog intill. Övre bilden är tagen i början av maj och undre bilden i slutet av juli samma åt. Tidigt på säsongen, innan årets grönska hunnit upp, leder förnan elden. Om den har medvind tar den sig lätt över en smal bäck.

SOU 2007:60 Bilaga B 21

Hinderövergångar kan ske dels genom flamkontakt, dels via strålningsvärmen, och dels via glödande eller flammande partiklar som lyfts av konvektionen (se Figur 27), färdas med vinden och antänder finbränslet på andra sidan hindret. För alla dessa tre mekanismer är medvindselden mångfaldigt mer effektiv att passera hinder än motvindselden: För medvindelden böjs flammorna in i riktning mot färskt bränsle, partikelregnet landar där också, och likaså blir värmning via strålning effektiv i medvindsriktningen. För motvindselden är det precis tvärt om. Dessutom är medvindselden, om alla andra faktorer är lika, vanligen flerfaldigt intensivare. Motvindselden tenderar alltså att fastna även vid små hinder som stigar och små bäckar. Ett memento är dock att vindriktning under sommardagar kan vara ganska ostadig. Det kan räcka med en kort episod av kontravind för att aktivera motvindselden och orsaka hinderövergång.

Det finns inga publicerade studier av sambandet mellan medvindseldens intensitet och dess förmåga att passera hinder av olika bredd. Försök med antändning av plankväggar via strålningsvärme ger vid handen att man efter tre minuters exponering kan få antändning på ett avstånd ungefär motsvarande flamlängden. I motsats till situationen vid husbränder blir exponeringstiden vid skogsbrand kort, och tre minuter kan möjligen vara en realistisk approximation när en flamfront närmar sig ett hinder och brinner ut vid gränsen.

Bilaga B 21 SOU 2007:60

Figur 27a De flesta “flygbränder” har sitt upphov i levande eller döda träd. När elden stiger längs trädet, blir konvektionen stark och brinnande partiklar lossnar och dras med uppåt. Här en tät gran som leder upp elden vid bränning av en myrholme.

SOU 2007:60 Bilaga B 21

Figur 27b Här en gammal torr björk under en hyggesbränning. Några av de brinnande näverstycken som lossnat från stammen är markerade med ringar. När det är en högintensiv eld, med kraftig konvektionsplym, kan sådant material färdas hundratals meter och starta nya bränder.

En mer effektiv hinderövergång sker via kast av större eller mindre glödande och flammande partiklar. Det finns enkla modeller som beskriver detta, och de styrande variablerna är konvektionens styrka, lateral vindhastighet, fallhastighet och brinntid för de partiklar som dras iväg, samt de färska bränslenas antändningsvillighet. Generellt gäller att högre brandintensitet genererar ett mer intensivt partikelregn, som når längre sträckor, men mycket beror också på vad som utgör de partikelgenererande strukturerna. Från markytan är lyftförmågan av partiklar blygsam även vid hög brandintensitet, men så fort elden går upp i trädkronor ökar denna dramatiskt, på grund av att den uppåtgående luftströmmen där är så stark. Även om elden bara klättrar i enstaka träd, rivs stora mängder barkflagor, barr och små torrkvistar loss, och förs iväg flera tiotals meter. I Figur 27a visas ett sådant exempel i samband med bränning

Bilaga B 21 SOU 2007:60

av en myrholme med blandad tall och granskog i Västerbottens inland. Några granar brann upp i toppen och gav upphov till antändning i starrförna ca 150 meter ut på den kringliggande myren. Det var vid tillfället svag vind (ca 2 m/sek).

Små partiklar som förs högt upp hinner brinna ut innan de når markytan, varför de farligaste är de med lång brinntid och samtidigt långsam fallhastighet (de lyfts alltså högt och bärs långt). Ett sådant material är näver, som lätt kan rivas loss från gamla flagiga torrbjörkar (Figur 27b). Näver har dessutom stor chans att antända finbränslet när det väl landat på marken, genom att det ofta brinner livligt med öppen låga.

Försök har visat att finbränlsets fukthalt är mycket viktig för antändningsförmågan hos små glödande partiklar. Ju torrare det mottagande bränslet är, dess mindre impuls (dvs. mindre glödande partikel) behövs för att initiera en livskraftig glöd i det. Erfarenhetsmässigt ökar riskerna kraftigt när RH är 30 % eller lägre. Detta motsvarar FFMC 91. En ytterligare riskfaktor vid så låga fukthalter är att elden börjar vilja klättra uppför även grenfria trädstammar, vilket ökar risken att elden antänder kronorna.

En fullt utvecklad kronbrand, där en sammanhängande flamfront förtär allt finbränsle från markytan till trädtopparna, och där flammorna når högt över träden, är i vårt land nästan alltid driven av en ganska stadig vind. Man kan då inte räkna med att ens breda bilvägar skall stoppa elden. I de flesta fall är det antagligen flygbränder som orsakar hinderövergången, snarare än strålningsvärme eller flamkontakt. En energisk och vaksam jakt på flygbränder kan vara effektiv, men oftast har man uppmärksamheten riktad mot den annalkande elden, och den täta röken i vindriktningen gör det svårt att observera och bekämpa små flygbränder som startat på andra sidan hindret.

Vissa “brandhinder” är permanenta. Det gäller stigar, vägar och vattendrag. Även om en bäck torkar ut, brukar de exponerade stränderna vara bränslefria. Andra hinder är villkorade. Dels kan det vara säsongsmässiga förändringar, som för många bäcknära miljöer där man har en rik gräs- och starrförna under våren och försommaren, men intensiv grönska sent under sommaren (se Figur 26). Det brandhinder som “bäcken” utgör kan då ha vidgats från ett par meter (själva bäckfåran) till tiotalet meter eller mer (bäckfåra med intillliggande gräs-ört-starrvegetation). För myrar och sumpmarker kan man ha samma säsongsdynamik, men också en tydlig skillnad beroende på hur avancerad torkan är. De flesta

SOU 2007:60 Bilaga B 21

myrar och sumpskogar har ett bottenskikt av olika vitmossor (Sphagnum), vilka effektivt leder upp vatten genom kappillär stigning mot ytan. Så länge vitmossan är fuktig brukar elden stoppa mot dessa områden (fuktgränsen ligger som för andra finbränslen strax över 20 %). Övriga finbränslen räcker ofta inte för att bära elden (utom om det är riklig gräs/starrförna). När väl torkan sänkt grundvattenytan och fukthalten sjunker i vitmossans ytskikt blir den plötsligt ett effektivt bränsle, och myren eller sumpskogen är inte längre något hinder för elden (se bild till biotopbeskrivning för lågstarrmyr). Det är en mycket stor variation i upptorkningen av den här typen av miljöer, men i allmänhet krävs en nederbördsfri tid av i storleksordningen tio dagar eller mer. Den säkraste bedömningen görs på plats. När vitmossan börjar kännas lätt och torr, och en smula spröd i ytan, kan man räkna med att den brinner.

Även om ett brandhinder är smalt och inte ensamt kan hindra en annalkande eld, kan det nyttjas som utgångspunkt för en uppvattning, eller för skyddsavbränning. I det senare fallet utnyttjar man hindret, exempelvis en mindre bäck, som stöd för en avbränning upp mot vinden och den annalkande skogselden. Det första tändslaget läggs så nära hindret att elden inte får någon egentlig medvindsfas, för att minimera risken att man skall tappa den över hindret. Beroende på hur lång tid man har till förfogande, vilka bränslen det rör sig om, hur stark vinden är etc., görs successivt ett antal ytterligare tändslag på lämpliga avstånd upp mot vinden. När så skogselden väl har nått fram har man förhoppningsvis hunnit skapa ett tillräckligt brett hinder. Detta var tidigare den gängse metoden att stoppa högintensiva bränder i vårt land och är så än idag i de delar av världen där skogsbränder är ett allvarligt problem. Metoden kräver mycket bra organisation, terrängkännedom och god kunskap om brandbeteende. Samt helst effektiv tändutrustning (se Figur 27).

Bilaga B 21 SOU 2007:60

Figur 28 Tändning med ”tändkanna”, som är ett effektivt instrument för att snabbt anlägga en tändlinje. Kannan är fylld med diesel/ bensin (80/20

%) eller lysfotogen, och har en ständigt brinnande

veke i änden av ett mynningsrör. När man böjer ner röret faller brinnande droppar mot marken och antänder snabbt finbränslet. Observera att bilden inte visar skyddsavbränning.

5 Brandriskmodeller och information om brandrisk

I Sverige används två olika modeller för att ge information om brandrisk i vegetation. SMHI producerar på uppdrag av Räddningsverket kartor med denna information. Informationen om brandrisk ges via flera olika media. Det finns ett omfattande lösenordsskyddat Internetsystem för främst landets räddningstjänster och enklare kartor via Räddningsverkets hemsida (se figur 5.2 och 5.3). Dessutom är det vanligt att media vid stor brandrisk förmedlar informationen till allmänheten. Även väderprognoserna ger information om brandrisk.

SOU 2007:60 Bilaga B 21

HBV-modellen

HBV-modellen är en hydrologisk avrinningsmodell som utvecklats vid SMHI. Modellen är grunden till den hydrologiska prognos- och varningstjänsten och har använts operationellt i över 20 år. Tidigare har man för brandriskprognoser beräknat markvattenhalten i ett ytligt markskikt, men från år 2002 har modellen vidareutvecklats och beräkningar görs av markvattenhalter både i ett ytligt och ett djupare markskikt, som sedan vägs samman till ett värde. Den maximala magasineringen i det övre markskiktet är 20–25 mm beroende på läget i landet. Det undre markskiktet kan maximalt magasinera 180–225 mm vatten.

Fuktigheten i markskikten bestäms av nederbörd, snösmältning, avdunstning och avrinning till djupare markskikt. Hur stor andel av en viss regnmängd som kan hållas kvar i markskikten är beroende av den aktuella markfuktigheten. Om marken är torr kan stor del av regnmängden magasineras i marken, men om marken redan är blöt förs en stor del av regnet vidare till avrinning. Avdunstningen beror på potentiell avdunstning och markfuktighet. Den nya flerskiktade HBV-modellen beskriver växtlighetens vattentillgång och vatteninnehåll på ett mer nyanserat sätt än tidigare modell, vilket ger en bättre beskrivning av de fuktighetsförhållanden som har störst betydelse för antändningsrisken i skogsmark. Som indata till modellen används dygnsvärden för nederbörd och lufttemperatur.

Aktuell markfuktighet anges i procent av den maximala vattenmagasineringen i respektive markskikt, dvs. sjunkande värden anger ökad uttorkning och därmed ökande brandrisk. Ett sammanfattande markfuktighetsvärde beräknas av fuktighetsunderskotten i de båda markskikten. För att ta hänsyn till fukt på vegetation görs en korrektion av detta medelvärde under regniga dagar.

FWI-modellen

Den kanadensiska FWI-modellen för brandriskbedömning ingår i ett större modellsystem för bedömning av brandrisk och brandbeteende kallat Canadian Forest Fire Danger Rating System (CFFDRS). Delmodellen för brandriskbedömning är The Canadian Forest Fire Weather Index System (CFFWIS) med det ingående huvudindexet kallat Fire Weather Index (FWI).

Bilaga B 21 SOU 2007:60

Figur 5.1 Schematisk bild av vädervariabler och delindex som ingår i FWImodellen

Brandriskbedömningen i FWI-modellen bygger på beräkning av tre grundvärden för fukthalter i olika skikt. Indata till beräkningen är temperatur, relativ fuktighet och vindhastighet kl. 14.00, samt dygnsnederbörd kl. 20.00–20.00.

Värdet på brandrisken enligt FWI-modellen räknas fram med utgångspunkt ur följande värden.

  • FFMC (Fine Fuel Moisture Code) representerar fuktigheten för blad och gräs. Den maximala vattenmagasineringen i detta skikt är mindre än 1 mm. Ett lågt värde på FFMC anger hög fuktighet medan ett högt värde anger torka. FFMC-värdena befinner sig på en skala mellan 0–100. Antändligheten för skiktet inträffar normalt vid värden över 80. Värden över 90 innebär normalt extremt lätt antändlighet.
  • DMC (Duff Moisture Code) representerar fuktigheten i ett något djupare skikt, t.ex. mossa och det ytliga markskiktet. Magasineringen i detta skikt motsvarar ca 15 mm vatten. Ett lågt

SOU 2007:60 Bilaga B 21

värde på DMC anger hög fuktighet medan ett högt värde anger torka. DMC-värdena befinner sig på en skala mellan 0–1 000 men har ingen absolut övre gräns. DMC blir sällan över 100 i Sverige, men om det gör det så är det först efter en längre tids torka.

DC (Drought Code) visar fukthalten i tjocka kompakta humuslager (ca 100 mm vatten). Skalan för DC går från 0–800 men har ingen absolut övre gräns. Ett lågt värde visar hög fuktighet och ett högt värde visar torka. DC-värdet blir sällan över 600 i Sverige.

Påfyllnad och uttorkning av de olika skikten sker enligt olika empiriska samband som tagits fram i Kanada under många års studier av fuktighet i olika markskikt. Uttorkningsgraden för de olika skikten är i modellen exponentiellt avtagande med tiden.

Brandriskvärdet (FWI) beräknas ur de tre grundvärdena med hjälp av två mellanindex kallade ISI och BUI.

  • ISI (Initial Spread Index) beräknas ur FFMC och förstärks av vindhastigheten. ISI kan ses som ett mått på brändernas spridningshastighet. Skalan för ISI sträcker sig mellan 0–500, där ett lågt värde anger låg spridningshastighet och ett högt värde anger hög spridningshastighet. Värden över 30 är mycket ovanliga för svenska förhållanden.

BUI (Buildup Index) beräknas som ett viktat medelvärde av DMC och DC och kan ses som ett allmänt fuktighetsmått för de något djupare markskikten. Ett lågt värde på BUI anger hög fuktighet medan ett högt värde anger torka. BUI-värdena befinner sig på en skala mellan 0–600 men har ingen teoretisk övre gräns. Värden över 100 är sannolikt mycket ovanliga i Sverige.

Det slutliga brandriskvärdet (FWI) beräknas ur en kombination av ISI och BUI. De olika indexen anges på sex separata skalor med stigande värden för ökande brandrisk.

Egenskaper i HBV- respektive FWI-modellen

HBV-modellen är en markfuktighetsmodell som baseras på nederbörd och lufttemperatur som indata. Modellen ger en bild av de uttorkningsförhållanden som har stor betydelse för framför allt antändningsrisken i skogsmark. FWI-modellen däremot utnyttjar även luftfuktighet och vindhastighet som indata och ger därmed ett

Bilaga B 21 SOU 2007:60

skogsbrandindex, vilket även inkluderar spridningsrisken vid skogsbrand. Tidigare har FWI-modellen inte tagit hänsyn till om marken är snötäckt eller inte, vilket ibland gett felaktiga brandriskvärden. Från år 2002 tar dock båda modellerna hänsyn till ett eventuellt snötäcke.

Användning av brandriskmodeller

SMHI meddelar varje dag aktuell brandrisk. Som stöd för detta används både FWI-modellen och HBV-modellen samt även andra väderdata.

SOU 2007:60 Bilaga B 21

Figur 5.2 Kartan visar FWI-värden. Höga värden visar hög förväntad brandintensiteten vid en eventuell brand.

Bilaga B 21 SOU 2007:60

Figur 5.3 Skogsbrandriskkartan HBV anger vatteninnehållet i de markskikt som har störst betydelse för skogsbrandsfaran. Graden av uttorkning i marken påverkar vegetationens vattentillgång och vatteninnehåll och har därmed stor betydelse för antändningsrisken i skogsmark.

SOU 2007:60 Bilaga B 21

6 Nuläge bränder

Olika typer av brand i vegetation har förekommit i Sverige sedan årtusenden. En heltäckande längre tids statistik saknas men vissa uppgifter finns sammanställda från mitten av 1950-talet (se tabell 6.1). En del av dessa bränder kan betraktas som naturliga t.ex. de som orsakats av åsknedslag och som i stor omfattning tidigt påverkat det svenska skogslandskapet.

I Lagen om skydd mot olyckor (LSO) anges att kommunen ska svara för att begränsa skador på egendom eller i miljön vilket innebär att då lagens krav är uppfyllda att den kommunala räddningstjänsten släcker de skogsbränder och andra vegetationsbränder som t.ex. gräsbränder eller bränder i myrar eller torvmossar som uppkommer naturligt eller på grund av mänskliga aktiviteter.

Tabell 6.1 Skogsbrandstatistik Sverige, Räddningsverket, 2003. Den

största branden 1999, Tyrestabranden, ingår inte i statistiken. Den avbränd arealen var ca 450 ha.

Bilaga B 21 SOU 2007:60

Antalet bränder varierar både mellan åren men också under året (se figur 6.1). Störst antal bränder förekommer under månaderna april till juli.

Figur 6.1 Antalet bränder i produktiv skogsmark och annan trädbevuxen mark under åren 1997 till 2006.

Även andelen avbränd areal varierar både inom året och mellan olika år, se figur 6.2. Juni 1997 var ett extrem år då nästan 3 000 hektar brändes av.

SOU 2007:60 Bilaga B 21

Figur 6.2 Avbränd areal för produktivskogsmark och annan trädbevuxen mark 1996–2006. Variationen av avbränd areal kan vara stor mellan åren och 1997 berodde detta främst på tre stora bränder tidigt på året (Östersund, Ånge och Sollefteå ca 2

500 ha till-

sammans). Det ska dock noteras att Tyrestabranden 1999 (450 ha) och Bodenbranden 2006 (1

900 ha) inte redovisas i statisti-

ken.

Antalet bränder i produktiv skogsmark och annan trädbevuxen mark varierar mellan olika år men också mellan olika månader inom respektive år (se figur 6.1 och 6.2). Även antalet brandindex (HBVindex) för de tre högsta brandklasserna varierar olika månader och uppvisar en variation mellan olika år (se figur 6.3). I figur 6.3 kan en viss samvariation ses mellan högt antal bränder och högt antal HBV-index för klass 4, 5 och 5E.

Höga värden på HBV-indexet betyder torra förhållanden i de övre markskikten. En korrigering i modellen tar dessutom hänsyn till att luftfuktigheten är högre under regniga dagar och att fukt finns på vegetationen som sänker brandfaran. Korrelationen (se figur 6.3) är olika stor för höga HBV-index och antalet bränder. För dessa tre år är korrelation bäst under högsommaren. Under vårmånaderna finns flera osäkerhetsfaktor som t.ex. hur bränderna har klassificerats som gräs- eller skogsbrand/annan brand. För gräsbränder har den aktuella luftfuktigheten stor betydelse.

Bilaga B 21 SOU 2007:60

Figur 6.3 Figuren visar hur antalet HBV-index för de högsta klasserna 4, 5 och 5E varierar under april–september under åren 2003, 2004 och 2005 för södra Sverige. På andra y-axeln presenteras variationen i antalet bränder i produktiv skogsmark och annan trädbevuxen mark för södra Sverige under samma period.

7 Förebyggande åtgärder och släckresurser

Förebyggande åtgärder och legala grunder

Enligt lagen om skydd mot olyckor (LSO) har ägaren eller nyttjanderättsinnehavaren till byggnader och anläggningar skyldigheter som berör brandskyddsåtgärder. Av 2 kap. 2 § framgår således att skogsmark eller andra områden med vegetation inte omfattas.

En uppfattning är dock att den som äger egendom måste ta sitt eget ansvarar för skyddet. Möjligheten att försäkra sin skog är en åtgärd som gör det möjligt för ägaren att skydda sig ekonomiskt.

I 2 kap. 7 § förordningen om lagen om skydd mot olyckor anges att länsstyrelsen och kommunen kan utfärda föreskrifter om förbud mot eldning utomhus eller om liknande förebyggande åtgärder. Här torde i paragrafens senare del också finnas möjlighet att

SOU 2007:60 Bilaga B 21

reglera även annan verksamhet i skogsbruket som kan antända skogen och starta en skogsbrand.

Enligt LSO kan ägaren via tjänsteplikt vara skyldighet att medverka i släckning av brand i sin skogsmark. Ägaren ska också utföra bevakning efter avslutad räddningsinsats som en skogsbrand. Räddningsverket har tolkat LSO som att ägaren till skog också har ett ansvar för att förhindra och förebygga bränder eller vidta andra brandskyddsåtgärder.

Räddningsverket har inte kunnat finna i någon annan lagstiftning att ägaren till skog har skyldigheter att vidta brandskyddsåtgärder i förebyggande syfte.

Nedan följer utdrag ur lag om skydd mot olyckor (LSO) (2003:778) med hänvisningar och kommentarer till lagen.

3 kap. (LSO) Kommunens skyldigheter

Förebyggande verksamhet

1 § För att skydda människors liv och hälsa samt egendom och miljön skall kommunen se till att åtgärder vidtas för att förebygga bränder och skador till följd av bränder samt, utan att andras ansvar inskränks, verka för att åstadkomma skydd mot andra olyckor än bränder.

Kommunerna skall ta till vara möjligheterna att utnyttja varandras resurser för förebyggande verksamhet.

2 § En kommun skall genom rådgivning, information och på annat sätt underlätta för den enskilde att fullgöra sina skyldigheter enligt denna lag.

Kommentar: kommunen ska se till att själv vidta åtgärder och kan alltså ge råd och information om vad man bör göra i för att förebygga bränder. Enligt 5 kap (tillsyn) kan föreläggande och förbud göras i enskilda fall.

I propositionen till LSO anges att den enskild själv har skyldighet att ingripa vid olyckshändelser och att lagens syfte inte är att föra över kostnader till samhället. Lagstiftaren har valt att inte aktivt införa en regel som direkt skulle kunna gett den enskild skyldigheter att vidta förebyggande åtgärder mot brand i vegetation. Text nedan från proposition 2002/03:119 sid 50–51 och 69.

Bilaga B 21 SOU 2007:60

Principen om den enskildes primära ansvar

Syftet med gällande räddningstjänstlagstiftning är inte att befria den enskilde från ansvar och kostnader för ingripanden vid olyckshändelser och föra över ansvar och kostnader på det allmänna. Av förarbetena framgår tydligt att lagens syfte i stället är att det allmänna skall hålla en organisation som kan gripa in när den enskilde inte själv eller med anlitande av någon annan klarar av att bemästra en olyckssituation. Det allmänna skall ingripa när det framstår som rimligt att detta skall ansvara för de åtgärder som behövs för att avvärja eller begränsa en skada (jfr prop. 1985/86:170 s. 63). Regeringen vill särskilt framhålla att den nya lagen inte innebär någon ändring av denna ordning. Tvärtom betonas den enskildes ansvar på området i den nya lagen, t.ex. genom den nya ordningen som ersätter brandsyn (se avsnitt 6.1.2 nedan). Den enskilde – fysisk eller juridisk person – har således ett primärt ansvar för att skydda sitt liv och sin egendom och att inte orsaka olyckor. I första hand ankommer det på den enskilde att själv vidta och bekosta åtgärder i syfte att förhindra olyckor och begränsa skador till följd därav. Samhället utövar tillsyn över de mer specifika skyldigheter som den enskilde har i dessa avseenden enligt olika lagstiftningar. Först om en olycka inträffar eller överhängande fara råder för att en olycka skall inträffa och den enskilde inte själv eller med anlitande av någon annan kan klara av situationen, är det samhällets skyldighet att ingripa. Räddningstjänstbegreppet har konstruerats med utgångspunkt i denna princip (jfr avsnitt 6.2). Utredningen har föreslagit att det i den nya lagen skall föras in en särskild bestämmelse enligt vilken det åligger var och en att vidta skäliga åtgärder till skydd mot olyckor. Juridiska fakulteten vid Lunds universitet och Kemikontoret har invänt att man bör precisera vad den enskildes allmänna ansvar omfattar. Utredningens syfte med den föreslagna bestämmelsen är visserligen endast att ge uttryck för den existerande principen om den enskildes ansvar på området. Regeringen anser dock att det skulle föra alltför långt och medföra betydande svårigheter av rättslig art att låta denna princip komma till uttryck i en lagbestämmelse. En sådan svårighet är att i lagtexten avgränsa omfattningen av den enskildes ansvar. En annan svårighet är att fastställa bestämmelsens relation till annan lagstiftning, t.ex. på de straff- och skadeståndsrättsliga områdena. Några särskilda sanktioner har utredningen inte heller tänkt skall knytas till regeln. Mot bakgrund av vad som nu sagts menar regeringen att den nya lagen inte bör innehålla någon allmän regel av det slag som utredningen föreslagit.

SOU 2007:60 Bilaga B 21

”Skyldigheten för samhällets organ att ingripa måste vara begränsad för att inte äventyra effektiviteten hos räddningstjänstorganisationen. För att en insats med anledning av en olycka eller överhängande fara för en sådan skall företas måste det vara angeläget att så sker. Skyldighet att ingripa föreligger enligt 2 § RäL endast om det med hänsyn till behovet av ett snabbt ingripande, det hotade intressets vikt, kostnaderna för insatsen och omständigheterna i övrigt är påkallat att staten eller kommun svarar för insatsen. Var och en av dessa förutsättningar måste föreligga för att staten eller en kommun skall vara skyldig att ingripa. Syftet är, liksom tidigare konstaterats (avsnitt 6.1.1), således inte att befria den enskilde från ansvar och kostnader för ingripanden och i stället föra över ansvar och kostnader till det allmänna. Lagens syfte är att det allmänna skall hålla en organisation som kan gripa in när den enskilde inte själv eller med anlitande av någon annan kan klara av en olyckssituation. Det allmänna skall ingripa när det framstår som rimligt att detta svarar för de åtgärder som behövs för att avvärja eller begränsa en skada (prop. 1985/86:170 s. 63).”

Efterföljande åtgärder

9 § En räddningsinsats är avslutad när den som leder insatsen (räddningsledaren) fattar beslut om detta. Beslutet skall redovisas i skriftlig form. När en räddningsinsats är avslutad skall räddningsledaren, om det är möjligt, underrätta ägaren eller nyttjanderättshavaren till den egendom som räddningsinsatsen har avsett om behovet av bevakning, restvärdeskydd, sanering och återställning.

Behövs bevakning med hänsyn till risken för nya olyckor men kommer bevakningen inte till stånd, får räddningsledaren utföra bevakningen på ägarens eller nyttjanderättshavarens bekostnad.

Polismyndigheten skall lämna den hjälp som behövs. Kommentar – det är markägaren som har ansvaret att bevaka efter en brand.

5 kap. Tillsyn

1 § Tillsyn över efterlevnaden av denna lag och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen utövas av en kommun inom kommunens område och av länsstyrelsen inom länet. Statens räddningsverk eller, i fråga om statlig räddningstjänst, den myndighet som regeringen bestämmer, utövar den centrala tillsynen.

Bilaga B 21 SOU 2007:60

2 § För tillsynen har tillsynsmyndigheten rätt att få tillträde till byggnader, lokaler och andra anläggningar. Tillsynsmyndigheten har också rätt att få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen.

Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som behövs i enskilda fall för att denna lag eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen skall efterlevas.

Beslut om föreläggande eller förbud får förenas med vite. Om någon inte vidtar en åtgärd som denne är skyldig att vidta enligt tillsynsmyndighetens föreläggande, får myndigheten vidta åtgärden på dennes bekostnad.

Samhällets beredskap för skogsbränder hos kommunerna, staten, m.fl.

Antalet brandmän i beredskap och brandstationer har minskat med tiden (Räddningsverkets 2002) och för närvarande kan inte något trendbrott bedömas ske. En följd av denna minskning av beredskapsresurser är att det generellt tar längre tid innan en släckningen kan påbörjas av en skogsbrand. Detta leder ofta till flera styrkor måste larmas ut till en skogsbrand och den samlade förmågan att genomföra släckningen kommer att ta längre tid. Det innebär att den genomsnittliga avbrända arealen blir större. Eftersom bränder generellt blir större krävs också mer resurser för at släcka dem.

En ofta använd resurs vid skogsbrandsläckning har varit försvarsmakten. Dessa resurser har också minskat. Under 1990-talet fanns det ofta möjlighet till bistånd av t.ex. förvarets helikoptrar för släckning i skog. Möjligheten är idag begränsad och också regionalt ojämn. En handfull privat helikopterföretag lämpade för skogsbrandsläckning finns också i landet men endast ett fåtal län eller kommuner har ingått avtal som försäkrar dem om dessa resurser.

Den kommunala räddningstjänsten finns spridd i hela riket men med en betydande täthet i södra delarna (se figur 7.1). På grund av att räddningsstyrkorna har ganska få personer i beredskap måste ofta flera styrkor larmas.

I figur 7.2 framgår att i södra och östra delen av Sverige är tiden för insats normalt kortare än 30 min. I den nordvästra delen av Sverige med början i norra Värmland är tiden för att räddningstjänsten ska nå fram ofta längre än 30 min. Tiderna avser tiden till

SOU 2007:60 Bilaga B 21

boende varför tiden för insats i skogsterräng ofta kan bli avsevärt längre.

Figur 7.1 Karta över lokalisering av brandstationer i Sverige.

Bilaga B 21 SOU 2007:60

Figur 7.2 Karta från Glesbygdsverkets rapport December 2006.

SOU 2007:60 Bilaga B 21

Totalt fanns det 736 brandstationer i Sverige vid året slut 2002 (se figur 7.3). Totalt fanns 4 018 personer i beredskap i landet. I norra Sverige fanns det totalt 1 023 i beredskap varav 159 var heltidskompetenser och 864 deltid. I södra Sverige fanns det totalt 2 995 i beredskap varav 805 var heltidskompetenser och 2 190 deltid.

Den senaste 30-års perioden har antalet brandstationer och antalet personer i beredskap minskat. I SOU-utredning 1981:82 redovisades antalet personer i beredskap för våren 1980 till 4 942. Antalet brandstationer är något osäkert men torde då ha varit fler än 770 st. På drygt 22 år har antalet personer i beredskap minskat mer än 900. För 20 år sedan var det mer än 20 % fler i beredskap.

Figur 7.3 Antal personer i beredskap kommunal räddningstjänst, december 2002 för södra och norra Sverige uppdelat per län. Räddningsverket, 2002.

Bilaga B 21 SOU 2007:60

Räddningsverket har också viss utrustning i olika depåer som utgör förstärkningsresurser till kommunerna. Denna utrustning är delvis en ersättning för de stora materiella resurser som staten tidigare lagrade i civilförsvarsförråden.

Skogsbrandsmaterielen är uppbyggd i totalt 24 moduler. En modul består av utrustning för tre eller fyra stycken 20-fots containrar och är dimensionerad för en skogsbrand på 500 hektar. Innehållet i en modul består av:

  • 540 grovslangar (13 500 meter)
  • 180 smalslangar (3 600 meter)
  • 50 strålrör
  • 50 grenrör
  • 5 motorsprutor (1 klass 3, 4 klass 2)
  • Hackor, spadar, krattor, yxor, sågar, verktyg, ståltrådsborstar, strilkannor, vattendunkar.

Regeringen beslutade den 19 april 2007 att återinföra stödet för skogsbrandbevakning genom flyg över hela landet. Det innebär att alla län har rätt att söka statliga medel från Räddningsverket för att kunna bedriva skogsbrandbevakning genom flyg. Länsstyrelsen har ansvaret för skogsbrandsbevakning med flyg och beslutar enligt Räddningsverkets riktlinjer om bevakning med flyg ska bedrivas i länet. Därefter beslutar länsstyrelsen om omfattningen av bevakningen, till exempel om flygslingornas uppläggning och hur ofta bevakning ska utföras.

8 Hur påverkas den svenska skogen av klimatförändringen

Detta kapitel är författat av Sveriges lantbruksuniversitet och består av utdrag ur Bergh et al. 2006.

Ökad biomassa i skogen som följd av ökad tillväxt

Ett förändrat klimat innebär att produktionsförutsättningarna ändras för våra trädslag om SWECLIMs scenarier visar sig vara sanna (Bergh et al. 2006). I vårt kärva vinterklimat skulle en ökad temperatur och koldioxidhalt sannolikt öka produktionen för de flesta

SOU 2007:60 Bilaga B 21

trädslag i Sverige. Detta förutsatt att inte nederbörden minskar drastiskt. En ökad temperatur vår och höst leder till en förlängd växtsäsong och att mer av solljuset kan utnyttjas till fotosyntes- och biomassproduktion (Bergh et al, 2003). Detta leder sannolikt till en ökad biomassa- och stamvedsproduktion för samtliga våra trädslag i Sverige. Detta skulle kunna innebära att den årliga tillväxten, som idag är ca 100 miljoner m

3

stamved per år, blir 120–130

miljoner m

. Detta kan då innebära att den stående biomassan ökar och mängden biomassa per m

ökar. Om så blir fallet beror helt och

hållet på om man väljer ta ut den ökade tillväxten eller inte och i viss mån på skötselprogram. Det är internationellt känt att skötta skogar är mindre brandbenägna än skogar som lämnas för fri utveckling. Med tanke på att skogsindustrin behov av skogsråvara förväntas öka, samtidigt som behovet av bioenergi från skogen kommer att öka kraftigt, är det troligt att på 20–50 års sikt avverkar vi i samma nivå som tillväxten i skogen. Detta skulle innebära att mängden biomassa per arealsenhet inte ökar nämnvärt.

Förändringar av växtsamhällen

Detta är inte lätt att säga något säkert om hur växtsamhällena kommer att förändras. Ljusklimatet och näringsförhållandena i marken är de två faktorer som har störst inverkan på fältvegetation. Naturligtvis spelar nederbördsklimatet, marktextur och markfuktigheten roll.

Fältvegetation har man främst i ungskogsfasen och under slutet av omloppstiden då marken i beståndet får mer ljus pga. glesare trädskikt. I ett förändrat klimat med ökad produktion skulle omloppstiden förkortas något och beståndet sluta sig lite snabbare (kortare ungdomsfas). I ett fullslutet bestånd (exempelvis gran) finns inget fält- eller bottenvegetation för att endast en liten mängd ljus når marken. I norra norrland och stora delar av södra norrland sluter sig skogen aldrig riktigt. Därför borde effekten av slutenhetsgrad vara störst i norra Sverige. Om vi alltså ser till medelålders bestånd borde vi få en minskning av fältvegetationen och i södra och mellersta Sverige borde det inte ändras nämnvärt i medelålders bestånd. När det gäller näring kan ett förhöjt temperaturklimat öka mineralisering av näringsämnen och öka tillgängligheten för träden och fältvegetation och gynna fältvegetation som kan utnyttja förbättrade näringsförhållanden. Effekten av detta borde vara störst i

Bilaga B 21 SOU 2007:60

plant- och ungskogar och äldre utglesade skogar. Dessutom borde det ha större effekt i norra Sverige där näringen begränsar tillväxten i större utsträckning än i södra. Man kan väl tänka sig en fältvegetationsgardient när det gäller näringsförhållanden från låg till hög näringsstatus: lav – lingon, blåbärsris – smalbladigt gräs – bredbladigt gräs – lågört – högört. Man kan också tänka sig att fältvegetationsförhållanden man har i södra Sverige flyttas upp till mellersta och mellersta till norra. I södra blir det nog samma som vi har idag även i framtiden men kanske en viss skiftning mot högört och eventuellt att nya arter introduceras.

9 Förändrat klimat som påverkar brandrisken

Inledning

SMHI har ombetts leverera underlag till Räddningsverkets rapport till Klimat- och sårbarhetsutredningen angående bedömning av risk och konsekvens av skogsbrand i ett förändrat klimat. I kapitel 9 i denna rapport redovisas SMHI:s sammanfattande dokument i sin helhet som bidrag till utredningen.

Dokumentet (dvs. kapitel 9 i denna rapport) innehåller en sammanställning av kartor som beskriver framtida förändringar av klimatet vilka bedöms vara intressanta vid värderingen av den framtida skogsbrandrisken. Kartorna utgör ett urval av de scenariekartor som Rossby Centre tidigare tagit fram på uppdrag av Klimat- och sårbarhetsutredningen, samt ett antal nya kartor som tagits fram särskilt för bedömningen av skogsbrandrisk. I texten förklaras och kommenteras scenariekartornas innebörd.

SMHI har även levererat utdata från klimatscenarier att användas för effektstudier med brandriskmodeller vid SLU i Umeå. I dokumentet anges vilka klimatmodeller som ligger till grund för de olika levererade scenarierna och modellernas egenskaper beskrivs kortfattat. En orientering ges också om erfarenheter från användning av klimatscenarier i hydrologiska effektstudier på SMHI.

SOU 2007:60 Bilaga B 21

Regionala klimatscenarier

En regional klimatmodell (RCM) behöver drivning på ränderna från analyserat väder eller från en global klimatmodell (GCM). För klimatscenarier behöver också modellen en beskrivning av atmosfärens innehåll av växthusgaser/partiklar i form av utsläppsscenarier, s.k. IPCC SRES.

I detta dokument hänvisas till

  • två versioner av Rossby Centrets RCM, RCA3 och RCAO.

Den senaste versionen av RCA är RCA3 från 2004 (Kjellström m.fl., 2005). En tidigare version är RCA2 från 2002 (Jones m.fl., 2004). Till RCA kan kopplas andra modeller. Ett sådant exempel är Rossby Centres havsmodell (RCO) som beskriver hav och havsis (Meier m.fl., 2003). När de båda modellerna kopplas ihop talar vi om RCAO (Döscher m.fl., 2002). I det arbete som gjorts för sårbarhetsutredningen har resultat från RCA3 och RCAO (i det fallet med RCA2 som atmosfärsmodell) använts.

  • tre olika randvärden. Ett randvärde som används för valideringssyfte är från återanalyserat väder, ERA40

1)

, viket motsvarar en

så bra beskrivning av observerat väder vi kan göra idag på global skala. De övriga randvärdena används för scenarier och bygger på två olika GCMer, ECHAM4/OPYC3 som är en tysk modell från från DKRZ, Deutsches Klimarechenzentrum GmbH, och Max-Planck institutet för meteorologi i Hamburg

2)

. HadAM3H är en engelsk modell från Hadley Centre vid Meteorological Office, UK

3)

.

  • två olika IPCC SRES utsläppsscenarier, A2 och B2, där A2 representerar en högre nivå av växthusgaser i atmosfären vid århundradets slut jämfört med B2. SRES står för Special Report on Emissions Scenarios som är en av IPCC (Intergovernmental Panel on Climate Change) utgiven rapport som beskriver de bakomliggande antagandena om världens utveckling de närmaste 100 åren (IPCC, 2000).
  • Kombinationen av randvärde, utsläppsscenarie och RCM ger ett antal varianter av simuleringar som genomförts för olika tidsperioder:

Bilaga B 21 SOU 2007:60

Randvärde IPCC SRES RCM Förkortning Tidsperiod ERA40 - RCA3 RCA3-ERA40 1961–1990 ECHAM4/OPYC3 A2 RCA3 RCA3-E-A2 1961–2100 ECHAM4/OPYC3 B2 RCA3 RCA3-E-B2 1961–2100 ECHAM4/OPYC3 A2 RCAO RCAO-E-A2 1961–1990 & 2071–2100 ECHAM4/OPYC3 B2 RCAO RCAO-E-B2 1961–1990 & 2071–2100 HadAM3H A2 RCAO RCAO-H-A2 1961–1990 & 2071–2100 HadAM3H B2 RCAO RCAO-H-B2 1961–1990 & 2071–2100

I denna rapport redovisas enbart en delmängd av alla resultat från dessa simuleringar, oftast från RCA3-E-A2, RCAO-H-A2 och RCAO-H-B2.

Utvärdering av RCA

Utvärdering av RCA görs huvudsakligen där så kallade återanalyser (ERA40) används för att driva RCA. Resultaten från RCA, när den drivits av återanalysdata, kan alltså jämföras direkt mot observerat klimat. Dokumentation av sådana jämförelser finns bl.a. i Jones m.fl. (2004) och Kjellström m.fl. (2005). När RCA tar randvärden från en global klimatmodell kan man inte jämföra direkt mot observationer för någon särskild tidpunkt. Istället får man undersöka klimatologiska medelvärden och variabiliteten kring dessa. Denna typ av jämförelser finns i bl.a. Räisänen m.fl. (2003). Fel i den storskaliga cirkulationen i den globala modellen förs med till den regionala modellen och försvårar utvärderingen av den regionala modellen.

Utvärderingarna av RCA visar att modellen given realistiska randvärden kan återskapa huvuddragen i det observerade klimatet i Europa under de senaste decennierna med hög tillförlitlighet. Detta gäller både långtidsmedelvärden, säsongsvariationer och mellanårsvariabilitet. En del problem finns dock. Sommartemperaturerna i stora delar av norra Skandinavien är underskattade med ett 1–3 grader både i RCAO och i RCA3. En tendens finns också till att dessa fel accentueras för de varmaste sommardagarna (då maximitemperaturerna underskattas med 5–6 grader för många stationer). Vad gäller månadsnederbörden så överskattas den av både RCAO och RCA3 i Skandinavien, särskilt under sommarhalvåret. Lokalt kan denna överskattning vara större än 50 %.

SOU 2007:60 Bilaga B 21

På grund av den begränsade upplösningen i RCA (typiskt 50x50 km rutor) kommer modellen att skvätta lite. Dvs. det blir fler dagar med lite regn i modellen än vad som förekommer i observationer. Över Sverige ger RCA nederbörd under ca 80 % av årets dagar jämfört med 60 % av dagarna enligt observationer. Konsekvensen blir givetvis att antalet fuktiga dagar blir för många i modellresultaten.

Användning av RCA-resultat i effektstudier

RCA-resultat levererade för brandriskmodellering

För brandriskutredningen av Räddningsverket genomför Anders Granström och hans grupp vid SLU, Umeå, simuleringar med brandriskmodellen FWI. I detta fall drivs FWI med resultat direkt från RCA3. Data som levererats till Anders Granström är lufttemperatur, relativ fuktighet, vindhastighet på 10 m höjd, 24 timmars ackumulerad nederbörd, snötäckningsgrad samt snödjup (vattenekvivalent). Data från följande simuleringar har levererats: RCA3-ERA40 (1961–1995), RCA3-E-A2 (1961–1990, 2011–2040 och 2071–2100), RCA3-E-B2 (1961–1990, 2011–2040) och RCAO-H-B2 (1961–1990 och 2071–2100). Drivningen av FWI med data från RCA3-ERA40 är avsett för en utvärdering och bedömning av möjligheten att driva FWI-modellen direkt med RCA-resultat.

RCA-resultat som indata till effektmodellering – erfarenheter från hydrologin

På SMHI har resultat från klimatmodeller använts för att tolka effekten av klimatets förändringar på hydrologin ända sedan de första klimatsimuleringarna genomfördes på Rossby Centre i mitten på 1990 talet. Alla tillämpningar som har genomförts inom klimathydrologi har inneburit någon form av bearbetning av klimatmodellernas utdata innan de har tillämpats i den hydrologiska modelleringen. Eftersom klimatmodellerna historiskt sett inte har kunnat generera utdata som är jämförbar med det väder som kan observeras, har andra metoder än att driva den hydrologiska modellen direkt med klimatmodellens indata utvecklats. Anledningen är att modellresultaten inte ger en trovärdig hydrologisk respons, om inga justeringar av modellerade drivdata görs.

Bilaga B 21 SOU 2007:60

För att belysa de svårigheter det innebär att använda klimatmodellernas resultat som drivdata för detaljerade effektmodeller, ges nedan en orientering om de olika metoder som utvecklats för att omsätta klimatscenarier till hydrologiska effekter. I jämförelse med brandriskmodeller är de hydrologiska modellerna troligen mindre känsliga för kvalitén på drivdata, eftersom avrinning oftast svarar långsammare på en nederbördsimpuls än vad t.ex. en gräsbrandsmodell gör för en förändring i relativ luftfuktighet.

För att kunna genomföra trovärdiga effektstudier med brandriskmodeller krävs en forskningsinsats som riktas specifikt mot just överföringen av klimatmodellens resultat till drivdata för brandriskmodellerna. Detta inbegriper fler variabler än de som hittills har använts av SMHI för de hydrologiska effektstudierna. Justering av variabler i klimatmodellen innebär även att energibalansen i modellen påverkas. I metoden för att överföra data är det därför viktigt att samtliga variabler som används är konsistenta. Som exempel kan nämnas att relationen och samspelet mellan nederbörd och relativ luftfuktighet också efter en eventuell korrigering måste vara oförändrad.

Delta-metoden

Den hittills mest använda metoden för att överföra data från klimatmodellerna till hydrologiska effektstudier är den så kallade Delta-metoden. Istället för att använda klimatmodellens utdata direkt i den hydrologiska simuleringen utgår Delta-metoden från skillnaden mellan klimatmodellens kontrollsimulering, vilken motsvarar dagens klimat (1961–1990), och scenariosimuleringen som svarar mot ett framtida klimat (2071–2100). Förändringen från klimatmodellen i de hydrologiskt mest relevanta variablerna, nederbörd, temperatur och potentiell avdunstning, kombineras med en observerad databas för att skapa drivdata till den hydrologiska modellen, som gäller för ett framtida klimat.

Förändringen i nederbörd hanteras rättframt. Den procentuella förändringen, som erhålls från analysen av klimatmodellens resultat, används för att månadsvis justera den observerade nederbörden. Denna ansats innebär dock att ingen hänsyn tas till förändringar i antalet nederbördsdagar och inte heller till om nederbördsintensiteten förändras på olika sätt.

SOU 2007:60 Bilaga B 21

Vad det gäller förändringar i temperatur så görs dessa på ett mer sofistikerat sätt. Analyser av klimatmodellens resultat visar att låga temperaturer förändras mer än höga temperaturer. Överföringen av temperaturförändringen görs därför via månadsvisa linjära samband som förändrar temperaturen olika beroende på den aktuella dagens temperatur. Vid låga temperaturer blir därmed ökningen större än vid höga temperaturer.

Överföringen av förändring i potentiell avdunstning har gjorts med en tvåstegsmetod. Först extraheras den absoluta skillnaden i potentiell avdunstning för varje månad och den relativa skillnaden på årsbasis från klimatmodellen. Månadsskillnaden adderas till en tidsserie över potentiell avdunstning som har beräknats via temperaturobservationer. Därefter justeras denna förändrade avdunstningsserie på så sätt att den relativa skillnaden mellan kontroll- och scenariodata blir lika stor som skillnaden mellan kontroll- och scenariosimulering i klimatmodellen.

Scaling-metoden

Utvecklingen av klimatmodellen (RCA) ger allt bättre resultat vilket ökar möjligheten att använda resultaten på ett mer direkt sätt även för mer djupgående effektstudier. En sådan metod är den så kallade Scaling-metoden. Istället för att justera observationer så att de beskriver ett framtida klimat enligt klimatmodellen, så används observationerna till att justera klimatmodellens resultat till nivåer som överensstämmer bättre med observationer. Med Scaling-metoden bibehålls därmed den variabilitet, och även de förändringar i variabilitet, som ges av klimatmodellen.

För att erhålla en realistisk hydrologisk respons måste nederbörden från den regionala klimatmodellen ha liknande egenskaper som observerad nederbörd. När modellerad nederbörd från klimatmodellen jämförs med areell nederbörd som används i den hydrologiska modellen, visar det sig att klimatmodellen överskattar antalet nederbördsdagar. Till viss del beror detta på att i klimatmodellen används en annan upplösning än i den observerade areella nederbördsdatabasen, 2 500 km

jämfört med cirka 400 km

2

. För att få samma antal dagar med nederbörd i klimatmodellens kontrollklimat som i observationer, används en tröskel under vilken all nederbörd sätts till noll (cirka 0.5 mm/dygn). Nästa steg i juster-

Bilaga B 21 SOU 2007:60

ingen är en intensitetsberoende skalering av den modellerade nederbörden så att samma antal dagar med en viss intensitet uppnås.

För temperatur och potentiell avdunstning görs justeringarna på ett mer direkt sätt. Jämförelser med observationer används för att justera klimatmodellens resultat under kontrollperioden så att korrekta månadsmedelvärden erhålls för dessa variabler.

För alla variabler (nederbörd, temperatur och potentiell avdunstning) antas samma korrektioner, som beräknats för den överlappande tidsperioden mellan observationer och klimatmodell (kontrollsimuleringarna), gälla även för scenariosimuleringarna.

Scaling-metoden är lovande, men befinner sig än så länge i allra högsta grad på forskningsstadiet och det återstår en hel del arbete för att den ska resultera i en helt trovärdig hydrologisk respons. Främst föreligger det problem med säsongsfördelningen av nederbörd, vilken inte blir helt korrekt heller efter korrektion.

Rossby Centre regionala klimatscenarier – sammanfattning av resultat

Sammanfattningen vad gäller temperatur, snö, nederbörd, vind samt extremer är hämtad från den sammanställning som finns på Rossby Centrets webbsidor under ”Rossby Centre klimatscenariokartor” för Kimat- och sårbarhetsutredningen. Sammanfattningen vad gäller torrperiod, torrdagar, relativ fuktighet och markvatten är sammanställd särskilt för bedömningen av brandrisk.

Temperatur och snö

Se figurerna 9.1 och 9.2

Sett över hela perioden, 1961–1990 jämfört med 2071–2100, ökar Sveriges årsmedeltemperatur i Rossby Centrets scenarier med mellan 2,5 och 4,5 grader C. Trots den stora variabiliteten från år till år så är trenden tydlig. Den beräknade ändringen är statistiskt signifikant

4)

redan om man jämför perioden 2011–2040 med referenspe-

rioden 1961–1990. Vid närmare detaljstudier finner man att temperaturökningen är som störst under vintern, mellan 2,8 och 5,5 grader C beroende på val av scenario vid slutet av seklet. Den större ökningen under vintern hänger samman med att snön minskar

SOU 2007:60 Bilaga B 21

kraftigt i det varmare klimatet varvid strålningsbalans och skiktning påverkas, vilket i sin tur leder till ännu högre temperaturer. Den största ökningen under vintern beräknas vara längs Norrlandskusten och i Svealand. Detta är de områden där minskningen av snötäckets utbredning är som störst.

När det gäller snötäcket är det inte bara utbredningen som ändras. Den del av året som det finns ett sammanhängande snötäcke blir kortare med minst en månad fram till perioden 2071–2100 i alla scenarierna. Detta gäller i hela landet utom i Skåne och längs Götalandskusten där snösäsongen är kort redan i dagens klimat och där snön försvinner så gott som helt i scenarierna. De största förändringarna, med mellan två och fyra månaders förkortning av snösäsongen beräknas för delar av Svealand och Norrlandskusten. Samtidigt som snösäsongens längd och snötäckets utbredning minskar, minskar också det maximala snödjupet i hela landet, mest i de områden som har lite snö redan i dagens klimat, men även i fjällkedjan. Under sommaren sker största ökningen i temperatur främst i den sydligaste delen av landet.

Den stora förändringen i temperaturer under vintern handlar inte bara om att medeltemperaturen förändras. Temperaturen ändras olika mycket mellan kalla och mildare dagar. Temperaturen ökar framförallt under de allra kallaste vinterdagarna. Samtidigt ökar också medeltemperaturen och temperaturen under mildare dagar, men inte lika mycket. Mönstret, med störst förändring under kalla dagar, gäller under vintern för hela landet. Under sommaren sker en motsvarande förändring i fördelningen mellan varma och svalare dagar i de sydligaste delarna av landet, där temperaturökningen är som störst. Då är det istället de varmaste dagarna som blir relativt sett ännu varmare, ökningen är större än för medeltemperaturen. I övriga landet förväntas temperaturen öka mer likartat både under svala och varma sommardagar.

Uppvärmningen leder till att klimatzonerna flyttar norrut. Temperaturklimatet, både i form av medelvärden men också frekvensen av antalet dagar med temperatur i vissa intervall, har stor betydelse både för samhället men också för exv. växters förmåga att klara sig i olika regioner. I de scenarier som beskrivs ovan beräknas vegetationsperioden, dvs. den del av året då dygnets medeltemperatur under en sammanhängande period är över 5 grader C, öka med mellan en och två månader i hela Sverige utom allra längst i söder där den beräknade ökningen är uppemot tre månader.

Bilaga B 21 SOU 2007:60

Varma perioder

Se figur 9.2 och figur 9.2b

Längden av den längsta sammanhängande period med dygnsmaxtemperatur >20ºC kommer generellt att öka med tiden. Det är givetvis skillnader beroende på usläppsscenarier och drivande modell men i slutet av århundradet ger resultaten en förlängning på runt 20 dagar i södra Sverige. Figur 2b visar förändring i antal dagar med dygnsmaxtemperatur >20ºC i dagar/år. Här ses att totala antalet dagar/år kan öka från nuvarande 15–25/år med upp mot 50 dagar fler/år i slutet av århundradet i södra Sverige.

Nederbörd

Se figur 9.4

Nederbörden över Sverige förväntas öka under det närmaste seklet med mellan knappt 10 och drygt 20 %. I ännu högre grad än i fallet med temperatur är det stora variationer mellan olika år och olika decennier. Trots detta är trenden tydlig och skillnaden i årsnederbörd jämfört med 1961–1990 är statistiskt signifikant

4)

redan under

perioden 2011–2040. Nederbördsökningen är störst under vintern. Just under vintern visar sig skillnader mellan de två globala modellerna som använts då simuleringen baserad på den tyska modellen med kraftigare västvindar över hela Norden ger mycket mer nederbörd i hela området. Samtidigt ger simuleringen baserad på den brittiska modellen minskad västvind och därigenom minskad nederbörd väster om den skandinaviska fjällkedjan samtidigt som mer nederbörd fås öster om fjällkedjan då sydostvindar blir vanligare. Under sommaren förväntas Sydsverige, tillsammans med övriga Europa söder därom, få minskad nederbörd i alla simuleringarna. Längst i norr förväntas dock nederbörden öka något även på sommaren.

I samtliga scenarier gäller att extremnederbörden, exempelvis uttryckt som mängden nederbörd under ett dygn, förväntas öka. Detta gäller både i områden där den totala nederbörden ökar, men också i områden där den minskar. För Sydsverige under sommaren kan man alltså säga att det kommer att regna totalt sett mindre och mindre ofta men, då det regnar, mer och då främst vid de tillfällen då det är fråga om kraftiga skurar. I norra Sverige under sommaren

SOU 2007:60 Bilaga B 21

och hela landet under vintern kommer det att falla totalt sett både mer nederbörd och oftare.

Resultat baserade även på flera andra regionala klimatmodeller visar sammantaget att nederbörden vintertid förväntas öka framöver i hela Sverige. Under sommaren förväntas nederbörden öka från norra Svealand och norrut men förändringen i Götaland är osäker.

Vind

Vindförhållandena förändras endast marginellt under sommaren i de olika scenarierna. Under resten av året och främst under vintern varierar förändringen beroende på vilken global klimatmodell som använts. I beräkningarna baserade på den tyska globalmodellen ökar vindarna med 7 till 13 % till i slutet av seklet beroende utsläppsscenario under vintermånaderna över Sverige i medeltal. Den maximala vindhastigheten beräknas förändras ungefär lika mycket som förändringen i medelvindhastighet. I beräkningarna baserade på den engelska globalmodellen är vindförändringarna i allmänhet små i regionen.

Variabilitet och extremer

När det gäller extrema väderhändelser så framträder en bild av ett framtida klimat med förändringar både i frekvens och i grad av en del extrema händelser i regionen. De kalla extremerna minskar kraftigt under vinterhalvåret. Under sommaren visar beräkningarna på ett varmare klimat, men de riktigt stora förändringarna i varma extremer ligger längre söderut i Europa. Det är bara i de sydligaste delarna av landet som temperaturen under de varmaste dagarna proportionellt sett ökar mer än medeltemperaturen. Nederbördsklimatet ser ut att gå inte bara mot mer utan också mot mer intensiv nederbörd i hela landet. Det sistnämnda gäller även i Sydsverige på sommaren där nederbörden totalt sett beräknas minska.

Bilaga B 21 SOU 2007:60

Torrperiod och torrdagar

Se figurerna 9.5 och 9.6

Den största ökningen av antal torra dagar per månad (dagar med nederbörd <1 mm) sker i södra Sverige i augusti med upp till 5 dagar. I norra Sverige är förändringen oftast liten men det finns en tendens till att antalet torra dagar minskar med tiden så att det vid århundradets slut är ett färre antal torra dagar än under referensperioden. Förändring i torrperiodens längd (antal dagar i följd med nederbörd <1 mm) är mestadels liten. Den största ändringen ses i södra Sverige mot slutet av århundradet med en förlängning på 3–6 dagar.

Relativ fuktighet

Se figur 9.7

Den relativa fuktigheten tenderar i de flesta framtidsscenarier att vara oförändrad eller öka med tiden. Ökningen ses särskilt i norra Sverige under sommaren. Ur brandrisksynvinkel kan man förvänta sig att en eventuell förändring i den absolut lägsta relativa fuktigheten är av intresse. En del scenarier redovisar medelförändring av den lägsta relativa fuktigheten som simulerats för en månad, dvs. medelvärde av månadsminimum av relativ fuktighet. Här ses en svag till måttlig ökning i södra Sverige under våren men en signifikant ökning i norra Sverige under sommaren.

Markvatten

Se figur 9.8

Förändring av markvattenhalten redovisas för de översta 7 cm av jordlagret. Ändringen anges i procent, dvs. (mm vatten i scenario – mm vatten i referens)/(mm vatten i referens). Här redovisas enbart medelförändringen av den lägsta markvattenhalten som simulerats för en månad, dvs. medelvärde av månadsminimum av markvatten. Den kraftigaste ändringen anger en reduktion av markvatten med mer än 20 % i sydöstra Sverige under sommaren. Som ett exempel skulle 18 mm vatten i de översta 7 cm i så fall minska till ca 14 mm.

SOU 2007:60 Bilaga B 21

Scenariekartor från RCA

Rossby Centre har på beställning av Klimat- och sårbarhetsutredningen tagit fram ett stort antal (tusentals) klimatkartor som på olika sätt beskriver klimatet och dess möjliga utveckling.

Materialet bygger på beräkningar med Rossby Centrets regionala klimatmodell RCA3 och den kopplade RCAO-modellen.

Vi har granskat materialet men pga. dess omfattning kan det förekomma felaktigheter i kartorna.

På följande sidor redovisas ett urval av alla kartor som bedömts intressanta som underlag för en bedömning av risken för ökad framtida skogsbrand. De variabler/index som redovisas är differensplottar, dvs. ändringen i tiden av respektive variabel/index, framtidsperiod – referensperiod (1961–1990). De variabler/index som redovisas framgår av tabellerna nedan. Kortnamnet är det namn som används i presentationen av kartmaterialet på Rossby Centrets webbsidor under sammanställningen till Klimat- och sårbarhetsutredningen.

Figurnr Beskrivning

Kortnamn

Enhet

9.1 Medeltemperatur på 2 m nivå

T2m_mean

°C/månad

9.2 Längsta sammanhängande period med dygnsmaxtemperatur >20ºC

T2max_maxHWaveGT20 dagar/år

9.2b Antal dagar med dygnsmaxtemperatur >20ºC

T2max_nGT20 dagar/år

9.3 Antal dygn med snötäcke SnowCover_nSnowCover dagar/år 9.4 Nederbörd, summerad Precip_sum mm/månad 9.5 Antal dagar med nederbörd <1 mm (”antal torrdagar”)

Precip_nDryDay1 dagar/månad

9.6 Längsta sammanhängade period med nederbörd <1 mm/dag (”torrperiod”)

Precip_max DrySpell1 dagar/säsong

Bilaga B 21 SOU 2007:60

Följande variabler finns inte med i det ursprungliga materialet till Klimat- och sårbarhetsutredningen men har tagits fram specifikt för bedömning av brandrisk:

Figurnr Beskrivning

Kortnamn

Enhet

9.7 Medel av relativ fuktighet på 2 m nivå relative_humidity

%

9.7 Medel av månadsminimum av relativ fuktighet på 2 m nivå

monmin_relative_humidity %

9.8 Medel av månadsminimum av markfuktighet i de översta 7 cm

monmin_top_soil_moisture ändring i

%

Figur 9.1

GCM: ECHAM4/OPYC3, IPCC-SRES: A2

GCM: HadAM3H

SOU 2007:60 Bilaga B 21

Figur 9.2

Bilaga B 21 SOU 2007:60

Figur 9.2b

GCM: ECHAM4/OPYC3, IPCC-SRES: A2

SOU 2007:60 Bilaga B 21

Figur 9.3

GCM: ECHAM4/OPYC3

Figur 9.4

GCM: ECHAM4/OPYC3, IPCC-SRES: A2

Bilaga B 21 SOU 2007:60

GCM: HadAM3H

Figur 9.5

GCM: ECHAM4/OPYC3, IPCC-SRES: A2

SOU 2007:60 Bilaga B 21

Kommentar: Före april och efter september är alla resultat negativa, dvs. antalet dagar minskar.

GCM: HadAM3H

Bilaga B 21 SOU 2007:60

Kommentar: Före april och efter september är i princip alla resultat negativa, dvs. antalet dagar minskar.

SOU 2007:60 Bilaga B 21

Figur 9.6

GCM: ECHAM4/OPYC3, IPCC-SRES: A2

GCM: HadAM3H

Bilaga B 21 SOU 2007:60

Figur 9.7

DIFF_relative_humidity RCA3 1961–1990 2021–2050 2071–2100 GCM: ECHAM4/OPYC3, IPCC-SRES: A2

MAM

JJA

DIFF_monmin_relative_humidity RCA3 1961–1990 2021–2050 2071–2100 GCM: ECHAM4/OPYC3, IPCC-SRES: A2

MAM

JJA

SOU 2007:60 Bilaga B 21

Figur 9.8

DIFF_monmin_top_soil_moisture RCA3 2021–2050 2071–2100 GCM: ECHAM4/OPYC3, IPCC-SRES: A2

MAM

JJA

10 Resultat av brandriskanalyser med simulerade väderdata

I detta kapitel redovisas modellberäkningar för brandriskindex (FWI) som genomförts av Anders Granström vid Sveriges lantbruksuniversitet, Institutionen för skogens ekologi och skötsel, Umeå.

Bilaga B 21 SOU 2007:60

Inledning

Det är inte någon lätt uppgift att analysera den potentiella framtida skogsbrandsituationen, eftersom den är ett resultat av interaktionen av många olika faktorer. Vad gäller exempelvis den totala arealen skog som brinner i ett område beror den av flera olika komponenter, varav samtliga är dynamiska och direkt eller indirekt kan komma att ändras under ett framtida förändrat klimat. Dels beror arealen av mängden antändningar, vilka är en funktion av så väl människors beteende (antropogena antändningar) som klimatet (blixtantändningar). Dels beror arealen av brandbeteendet, som styrs av klimatet och bränsletypen. Bränsletypen i sin tur är en funktion av markvegetation och trädbestånd, vilket ytterst bestäms av klimatet. Slutligen är det naturligtvis avgörande vilka resurser samhället är berett att satsa på brandbekämpning i skog. I Sverige tar vi för givet att alla bränder skall bekämpas, utan hänsyn till kostnader, men i andra delar av det norra barrskogsbältet (Kanada och Ryssland) finns zoner där man av ekonomiska skäl valt att inte ha någon brandbekämpning.

Den här studien analyserar endast en mindre del av detta komplex, nämligen den direkta effekten av ett förändrat klimat på ”brandrisken”, uttryckt som antalet dagar med en vädersituation (uttorkning, vind, luftfuktighet) som medger snabb brandspridning och hög brandintensitet. Därtill kan man räkna med att framtida vegetationsförändringar till följd av ändrat klimat, kan inverka på brandsituationen. Dessa potentiella effekter behandlas inte i detta kapitel. Emellertid kan det krävas ganska stora vegetationsförändringar för att få en kvantitativt annorlunda bränslesituation. Så länge marken täcks av mossa eller renlav och skogsbeståndet utgörs av barrträd brukar man ha överraskande likartade bränslestruktur på marken, med ungefär 1 kg finbränsle/m

. Om man i framtiden får en betydande ökning av lövträdsinslaget kommer dock bränslesituationen att förändras påtagligt: mängden finbränsle på marken minskar och strukturen i en bränslebädd dominerad av lövförna är dessutom mindre gynnsam för brandspriding (Berglund, 1998).

SOU 2007:60 Bilaga B 21

Metoder

För att skatta förändringar i brandrisksituationen under ett förändrat framtida klimat, har vi utnyttjat verkliga och simulerade dagliga väderdata och beräknat brandrisken med hjälp av ett kanadensiskt brandrisksystem. Detta system nyttjar dagliga observationer av temperatur, nederbörd, relativ luftfuktighet och vind för att generera ett antal olika index som är relevanta för att bedöma den dagliga skogsbrandsituationen (Gardelin, 1997). Det index vi koncentrerat oss på i denna studie är FWI (fire weather index), vilket ger en relativ skattning av intensiteten i flamfronten av en fritt spridande skogsbrand. Det kanadensiska brandrisksystemet har testats för svenska skogsbiotoper (Granström & Schimmel, 1998) och visat sig ge realistiska skattningar av brandspridningspotential och intensitet. FWI-indexet är alltså designat för att skatta brandintensiteten. Denna är i sin tur, för ett och samma bränsle, en funktion av spridningshastigheten och bränslekonsumtionen per tidsenhet och är väl korrelerat med svårigheten att bekämpa elden (Stocks et al., 1989). Ju lägre index, dess enklare kan elden begränsas och därmed finns en god koppling till avbränd areal. Dessutom finns en koppling mellan indexvärdet och risken att en skogsbrand över huvud taget skall inträffa.

För att få ett integrerat mått på brandrisksituationen har vi gjort dagliga FWI-beräkningar över ett antal år och koncentrerat oss på förändringar i antal dagar per år med höga indexvärden. Internationella analyser har visat att detta ger ett integrerat mått på ”brandklimatet” vid jämförelser mellan olika regioner etc. (Stocks et al., 1996).

I samtliga fall har beräkningarna gjorts över perioder om 20 år (verkliga data) respektive 30 år (simulerade data). Simuleringarna har varit Hadley control respektive B2 och Echam control respektive A2. (Dessutom har RCA Era40 körts, men behandlas inte vidare här då den gav sämre passning mot verkligt väder än övriga modellkörningar).

Vi har gjort beräkningar av FWI-index baserat på dagliga väderdata: dels verkliga, dels simulerade väderdata. De verkliga data-serierna kommer från 12 stationer spridda över landet. Tidstäckningen är 20-årsperioden 1976–1995. Simulerade väderdata har erhållits för samma orter, samt för ytterligare 12 positioner i landet, för att få en bättre täckning inom landet. Tidstäckningen för simulerade data har varit 30-årsperioden 1961–1990 (Echam control, Hadley con-

Bilaga B 21 SOU 2007:60

trol), 2011–2040 (Echam A2, Echam B2), samt 2071–2100 (Echam A2, Hadley B2). Simuleringarna gäller i samtliga fall ytor om 50x50 km (se vidare den närmare beskrivningen av klimatsimuleringen).

Analysen av ”verkliga” data stördes en del av att observationsserierna inte var fullständiga för alla stationer under alla år. Inga försök gjordes att ersätta saknade data genom interpolering från grannstationer, utan istället fick respektive år utgå. Ursprungligen ingick ytterligare några stationer (Norrköping, Norråker, Malexander), som dock fick strykas ur analysen, då alltför många år föll bort.

Indexberäkningar från verkliga väderdata

Frekvensfördelningen av FWI-värden (antal dagar per klass i medeltal per år) antar ett likartat mönster i samtliga fall: ett stort antal dagar i FWI-klassen 0-1 och däröver en successiv minskning av antal dagar per klass. Ett exempel ges i Figur 10.1 för Målilla i SÖ Småland. Klassen 0–1 höll där drygt 100 dagar i medeltal per år (ej med i figuren), men för FWI-värden däröver är det en jämn reducering (Figur 10.1).

SOU 2007:60 Bilaga B 21

Figur 10.1 Frekvensfördelning av antal dagar med olika FWI-index för

Målilla i SÖ Götaland. Medeltal per år, beräknat på verkliga väderdata för perioden 1976–1995. Klassbredden har satts till 1 FWI-enhet. Klassen 0–1 var allra störst, med omkring 100 dagar och har inte tagits med i figuren. Hög brandrisk föreligger vid FWI-värden över 20 och extremt hög risk vid FWI-värden över 30.

En logaritmering av Y-axeln i figuren över frekvensfördelningen resulterar i en någotsånär rätlinjig avtrappning i antal dagar per klass med ökande FWI (Figur 10.2), vilket visar att fördelningen följer en exponentiellt avtagande funktion, om man undantar den allra lägsta klassen (FWI-värden 0–1). Detta gör det lättare att jämföra olika data-set, och att se fördelningen av det relativt lilla antal dagar med mycket höga indexvärden; de dagar som ur brandsynpunkt är allra viktigast.

Bilaga B 21 SOU 2007:60

Figur 10.2 Frekvensfördelning av antal dagar med olika FWI-index, beräknat på verkliga väderdata för perioden 1975–1995 för två lokaler i olika klimatzoner: Fredrika i Västerbotten respektive Målilla i Kalmar län. Notera att Y-axeln logaritmerats för att kunna se fördelningen av extrema dagar (jämför Figur 10.1).

Med stigande nivåer på FWI följer dels att allt större andel av skogsmarken når ett brännbart stadium, dels att intensitet och spridningshastighet i en potentiell brand ökar. Vid FWI>10 finns en påtaglig risk för brandspridning i de mest lättorkade skogstyperna (Tanskanen et al., 2005). Vid FWI>20 är de flesta skogsmiljöer brännbara och vid FWI>30 kan man dessutom påräkna ett explosivt brandbeteende med snabb spridning, hög intensitet och stor risk för kronbrand. För skilda delar av landet är det i medeltal per år 50–80 dagar med FWI>10 och 10–30 dagar med FWI>30 (Figur 10.3). För båda dessa tröskelvärden är det högst antal dagar i SÖ Götaland.

Antal orter med bra verkliga data var ganska få, men räcker för att grovt bedöma ”verkligt” brandväder för olika delar av landet under det sena 1900-talet. Exemplen Fredrika respektive Målilla kan illustrera ett par typfall. Målilla ligger i det torra östra Götaland (40 km NV Oskarshamn) och representerar en ur brandrisksyn-

SOU 2007:60 Bilaga B 21

punkt extrem del av landet. Fredrika ligger i Norrlands inland (100 km V om Umeå) och är typiskt för en stor del av Norrland (undantaget fjällnära områden): för båda lokalerna faller antal dagar per klass exponentiellt med ökande FWI. Högsta noterade värden ligger närmare 50 för Fredrika och ännu något högre för Målilla. Kurvan för Målilla ligger generellt högre och har ett något flackare förlopp än för Fredrika, det vill säga Målilla har både ett större antal dagar med ”brandrisk” och en procentuellt större andel av dessa dagar i höga risknivåer.

Figur 10.3 Siffrorna visar antal dagar med FWI-index >10 (vänster karta) respektive FWI>20 (höger karta) för fjorton orter i landet. Beräkningar baserade på verkliga väderobservationer. Medeltal per år över 20-årsperioden 1976–1995. Siffrorna är avrundade till närmaste heltal.

Bilaga B 21 SOU 2007:60

Indexberäkningar från simulerade väderdata

Körningarna med simulerade 1900-talsdata gav genomgående mycket lägre FWI-nivåer än ”verkliga data”, men Hadley ligger närmare verkligheten än ECHAM. Det innebär att någon eller några av de variabler som ingår i beräkningen av FWI-indexet är systematiskt felskattade i dessa modeller. Det kan till exempel röra sig om antalet nederbördsdagar per lokal, eller luftfuktigheten. Dock följer frekvensfördelningen även för simulerade data grovt sett en exponentiellt avtagande funktion, men med väsentligt brantare lutning än för verkliga data (Figur 10.3). Grovt räknat motsvaras FWI-nivån 30 för verkliga data av 20 för Hadley B” och bara 10 för Echam A2 (Figur 10.4). I vissa simuleringar som gjorts i Kanada har man schablonkorrigerat nederbörd och rh för att närma sig realistiska brandindex-värden. Vi tror dock att man i förstone bör koncentrera sig på förändringarnas storlek och riktning och inte på absolutvärden i FWI.

SOU 2007:60 Bilaga B 21

Figur 10.4 Frekvensfördelning av antal dagar med olika FWI-index, beräknat på tre olika data-set för det sena 1900-talet: verkliga väderdata för perioden 1975–1995, Hadley-simulering för perioden 1961– 1990, respektive Echam-simulering för samma period. Övre grafen gäller Fredrika i Västerbotten och den undre Målilla i Kalmar län. Notera att Y-axeln logaritmerats för att bättre kunna se fördelningen av extrema dagar (jämför Figur 10.1).

Fredrika

0,01

0,1

1 10 100 1000

0 10 20 30 40 50 60

FWI

A n ta l da ga r pe r k la s s

Echam A2 Hadley B2 Verkliga data

Bilaga B 21 SOU 2007:60

Målilla

0,01

0,1

1 10 100 1000

0 10 20 30 40 50 60

FWI

A n ta l da g a r pe r k la s s

Echam A2 Hadley B2 Verkliga data

SOU 2007:60 Bilaga B 21

Figur 10.5 Sambandet mellan verkliga och simulerade FWI-index för 12 orter i landet. Kustnära orter har valts bort. För respektive ort (punkt i figuren) noteras på x-axeln antal dagar med FWI >20 beräknat på verkliga väderdata för perioden 1978–1995. I y-led noteras antal dagar över vissa tröskelvärden för simulerade väderdata: Echam FWI>10 (översta grafen), Echam FWI >10 (mellersta grafen) respektive Hadley FWI >10 (understa grafen). Simulerade väderdata i samtliga fall för perioden 1961–1990. Korrelationen (Pearsons korrelationskoefficient) inom respektive dataset är 0.38, 0.48 respektive 0.79.

Verkliga data vs Echam modelldata

0 5 10 15 20 25

20

30

40

Verkliga data FWI>20

Ec ha m F W I> 5

Verkliga data vs Echam modelldata

0 1 2 3 4 5 6

20

30

40

Verkliga data FWI>20

Ec ha m F W I> 10

Bilaga B 21 SOU 2007:60

Även om alltså FWI-index är gravt underskattat när man räknar på simulerade data finns en förhållandevis god geografisk korrelation mellan simulerade och verkliga index, när man tittar på antalet dagar över vissa tröskelvärden (Figur 10.5). För de 12 orterna med goda verkliga data var det en svag korrelation (0.38) med Echam när man sätter tröskelvärdet FWI>5, något bättre (0.48) med tröskelvärdet FWI>10 och riktigt bra (0.79) med Hadley och tröskelvärdet FWI>10. Den geografiska trenden över landet som avspeglas i modelldatat för det sena 1900-talet ligger alltså ganska nära verkligheten, åtminstone för Hadley.

Jämförelser av CO

2

-senario B2 respektive A2 för

perioden 2011–2040

För perioden 2011–2040 gjordes en jämförelse mellan de två CO

-

scenarierna B2 och A2. Endast Echam-simuleringar fanns tillgängliga. Beräkningarna av FWI-index indikerar en betydande skillnad i antal dagar med höga indexvärden: Vid tröskelvärde FWI>5 gav scenario A2 i medeltal (över alla de 24 lokalerna) 2.9 fler dagar än B2 (22 % skillnad) och vid tröskelvärde FWI>10 i medeltal 1.0 fler dagar (45 % skillnad). Det verkar inte vara någon tydlig geografisk trend när man jämför A2 och B2 (Figur 10.6). Det är inte heller

Verkliga data vs Hadley modelldata

0 5 10 15 20 25 30 35 40

0

10

Verkliga data FWI>20

H a d ley F W I> 10

SOU 2007:60 Bilaga B 21

någon större skillnad i förändringens storlek mellan orter med låga risknivåer respektive höga (Figur 10.7).

Figur 10.6 Skillnad i antal ”brandriskdagar” mellan C02-scenarierna B2 och A2 för 24 olika orter i landet sorterade från norr till söder. Simulerade data från Echam-modellen för perioden 2011– 2040. Positiva värden innebär att A2 genererar fler ”brandriskdagar” än B2. Två olika tröskelvärden (FWI>5 resp10) illustreras för varje ort.

Skillnader vid CO2-scenario B2 vs A2

-1

0 1 2 3 4 5 6 7 8

Vi

tta

ngi

Öv

er

tor

neå

Jo

kk

m

okk D

ik

anä

s

G

unn

arn

Bu

rtr

äs

k

Fr

ed

rik

a

Lö

kom

Frö

sö

n

Sv

eg B

olln

äs Ma

lu

ng

Ti

erp

S

tä

lld

al

en Å

rjä

ng

No

rrk

öpi

ng

M

alm

sl

ätt

M

al

exa

nde

r

Vä

ste

rv

ik

La

nd

ve

tter

Jö

nk

öpi

ng N

äss

jö Må

lilla

Tor

up

A n ta l da ga a r

FWI >5 FWI >10

Bilaga B 21 SOU 2007:60

Figur 10.7 Sambandet mellan antal brandriskdagar (FWI>10) för de två olika CO2-scenarierna B2 och A2, för 24 orter i landet. Simulering för perioden 2011–2040 med Echam-modellen som bas. För samtliga orter utom två (Vittangi och Västervik, inringade), indikerar hög-C02-scenariet A2 fler riskdagar.

Scenario B2 vs A2, Echam 2011-2040.

Dagar med FWI>10

0 2 4 6 8 10

0

2

4

Antal dagar, B2

A n ta l da ga r A 2

SOU 2007:60 Bilaga B 21

Figur 10.8 Antal dagar med FWI-index >10 enligt Echam-modellen för de två olika CO

-scenarierna B2 (vänstra kartan) respektive A2

(högra kartan). Siffrorna är avrundade till närmaste heltal för värden över 1.

Trender fram till 2100

När man jämför simuleringar för det sena 1900-talet med det sena 2000-talet indikerar såväl Hadley B2 som ECHAM A2 ett förändrat brandklimat: I exemplet Fredrika ger 2071–2100 jämfört med 1961–1990 (Control) något fler dagar med måttlig brandrisk (Figur 10.9 och 10, övre panelerna), men nära nog oförändrat antal dagar med hög risk. Frekvensfördelningen startar för 2071–2100 från en något högre nivå, men faller snabbare. Hadley (Figur 10.9) respektive Echam (Figur 10.10) ger samma relativa bild. I exemplet Målilla ger 2071–2100 totalt sett ett högre antal brandriskdagar,

Bilaga B 21 SOU 2007:60

men dessutom med förstärkt trend i högre brandriskklasser (Figur 10.9 och Figur 10.10, undre graferna). Kurvan som illustrerar frekvensfördelningen för 2071–2100 har en flackare avtrappning. Här får man alltså en kraftig ökning i antalet dagar med extremt hög brandrisk.

Figur 10.9 Frekvensfördelning av FWI för Hadley-modellens simulerade

data. För varje ort (Fredrika respektive Målilla) illustreras fördelningen för sent 1900-tal (control = 1961–1990) respektive framtidsklimatet (2071–2100).

Hadley Fredrika

0,01

0,1

1 10 100 1000

0

10

20

FWI

A n ta l da ga r pe r k la s s

Control 2071-2100

SOU 2007:60 Bilaga B 21

Hadley Målilla

0,01

0,1

1 10 100 1000

30

40

50

FWI

A n ta l da ga r pe r k la s s

Control 2071-2100

Bilaga B 21 SOU 2007:60

Figur 10.10 Frekvensfördelning av FWI-index för Echam-modellens simule-

rade data för två orter: Fredrika respektive Målilla.

Echam Fredrika

0,01

0,1

1 10 100 1000

0

10

20

FWI

A n ta l dag a r p e r kl ass

Control 2071-2100

Echam Målilla

0,01

0,1

1 10 100 1000

0

10

20

FWI

A n ta l da g a r pe r k la s s

Control 2071-2100

SOU 2007:60 Bilaga B 21

Sammantaget analyserades simulerade data från 24 olika punkter spridda över landet. För 12 av dessa finns dessutom verkliga väderdata (av mer eller mindre god tidstäckning). För de simulerade beräkningarna valdes ett tröskelvärde om FWI 10 för att få ett kvantitativt mått på hur antalet dagar med en försvarlig brandrisk varierar spatialt och hur de kan komma att förändras i skilda delar av landet. Samma tröskelvärde valdes för både Hadley och ECHAM, men som visats ovan gav Hadley control respektive Echam control (simulerat 1900-talsdata) så olika resultat att man inte bör jämföra dem med varandra utan enbart inom respektive modell för olika tidsperioder.

Det simulerade 1900-talsdatat visar för Hadley en måttligt stark N-S gradient i antal dagar per år med FWI-index 10 eller högre (Fig 11, vänstra kartan). Inom Norrland finns dessutom en försvarlig öst-västlig gradient, med omkring dubbelt så många dagar i öster. FWI-index över 10 ligger ungefär i paritet med antal dagar med FWI-index över 20 för verkliga data.

De simulerade värdena för två kustnära punkter, Västervik och Norrköping, ser ut att vara omotiverat låga, liksom värdet för Jönköping, vilket torde bero på att den geografiska ruta som simuleringen gjorts för i respektive fall inkluderar en betydande mängd havs- eller sjöyta.

Förändringen i antal dagar med FWI 10 eller högre fram till 2071–2100 för Hadley-simuleringen illustreras i högra kartan i Figur 10.11. Positiva siffror visar ett ökat antal dagar, negativa siffror ett minskat antal dagar. För de flesta punkter i södra Sverige är det en kraftig ökning, ofta mer än 50 % (även vad gäller förändringen verkar Norrköping och Västervik något udda, jfr förklaringen ovan). Norrut avtar ökningen och vänds för stora delar av Norrlands inland i en svag till måttlig minskning.

Bilaga B 21 SOU 2007:60

Figur 10.11 Antal dagar i med FWI-indexvärden >10 enligt väderdata från

Hadley. Vänstra kartan visar antal dagar i medel per år under sent 1900-tal. Mellersta kartan visar medlet för perioden 2071– 2100. Högra kartan visar förändring i antal dagar fram till 2071/2100. Positiva siffror innebär ökat antal. Siffrorna är avrundade till närmaste heltal.

För Echam var det ingen tydlig geografisk gradient för det sena 1900-talet i antal dagar med FWI över 10 (Figur 10.12). Två punkter i norr står ut med allra högst antal: Vittangi och Övertorneå. Däremot visade förändringen till 2071–2100 samma geografiska trend som Hadley: en mycket kraftig ökning i södra Sverige och en nedgång i Norrland. Liksom för de Hadleybaserade beräkningarna skiljer förändringsvärdena för Norrköping och Västervik ut sig från det generella mönstret i SÖ Sverige.

SOU 2007:60 Bilaga B 21

Figur 10.12 Antal dagar i med FWI-indexvärden >10 enligt väderdata från

ECHAM. Vänstra kartan antal dagar i medel per år under sent 1900-tal. Högra kartan visar förändring i antal dagar till 2071/2100. Positiva siffror innebär ökat antal.

I Figur 10.13 redovisas antal högriskdagar för de Echam-baserade beräkningarna för tre olika tidsperioder: 1961–90, 2011–40 respektive 2071–2100. Tendensen är att den stora ökningen i antal riskdagar i södra Sverige, sker först efter 2040. För Hadley finns alltså inget data för 2011–2040, varför någon närmare precisering av tidpunkten för förändringen fram till 2071–2100 (se Figur 10.14) inte kan göras.

Bilaga B 21 SOU 2007:60

Figur 10.13 Antal dagar per år med FWI>10 för simulerade väderdata enligt

Echam A2: Control (=1961–1990), 2011–2040 respektive 2071–2100. De 24 olika orterna har arrangerats från norr till söder.

Figur 10.14 Antal dagar per år med FWI>10 för simulerade väderdata enligt

Hadley: Control (=1961–1990), respektive 2071–2100. De 24 olika orterna har arrangerats från norr till söder.

Trender, Echam A2

0 2 4 6 8 10 12 14

V

itt

ang

i

Öv

er

tor

ne

å

Jok

km

ok

k

D

ik

anä

s

G

unn

ar

n

Bu

rt

rä

sk

Fr

ed

rik

a

Lö

kom

Fr

ös

ön

Sv

eg

Bo

lln

äs

Ma

lu

ng

Ti

er

p

S

tä

llda

len Årj

än

g

No

rr

köpi

ng

Ma

lm

slä

tt

M

alex

an

der

V

äs

ter

vi

k

La

ndv

et

te

r

Jönk

öpi

ng

Nä

ss

jö M

ålil

la Tor

up

A n ta l da g a a r F W I> 1 0

Control 2011-2040 2071-2100

Trend, Hadley

0 10 20 30 40 50 60

Vi

ttan

gi

Öv

ert

or

ne

å

Jok

km

ok

k

D

ik

an

äs

Gu

nn

ar

n

Bu

rtr

äs

k

Fr

ed

rik

a

Lök

om

Fr

ös

ön

Sv

eg

B

ol

ln

äs

M

al

ungTie

rp

St

äl

ld

ale

n

År

jä

ng

N

or

rk

öpi

ng

Ma

lm

sl

ätt

Ma

le

xa

nd

er

Vä

st

er

vi

k

La

ndv

et

te

r

Jö

nkö

pi

ng Nä

ss

jö M

ål

illa

To

ru

p

A n ta l da g a r FW I> 1 0

Control 2071-2100

SOU 2007:60 Bilaga B 21

Figur 10.15 Förändring i antal dagar per år med FWI>10 för simulerade vä-

derdata enligt Echam A2: Control (=1961–1990), jämfört med 2071–2100 (A2). De 24 olika orterna har arrangerats från norr till söder. Positiva värden innebär ett ökat antal högriskdagar för det sena 2000-talet.

Figur 10.16 Förändring i antal dagar per år med FWI>10 för simulerade vä-

derdata enligt Hadley: Control (=1961–1990), jämfört med 2071–2100 (B22). De 24 olika orterna har arrangerats från norr till söder. Positiva värden innebär ett ökat antal högriskdagar för det sena 2000-talet.

Trend, Echam A2, Control vs 2071-2100

-8 -6 -4 -2

0 2 4 6 8 10

V

itt

ang

i

Ö

ver

to

rn

eå

Jok

km

okk

Di

ka

nä

s

G

unn

ar

n

B

ur

tr

äs

k

Fre

dr

ik

a

Lö

ko

m

Frö

sön

Sv

eg

Bo

lln

äs

Ma

lu

ng

Ti

er

p

S

tä

llda

len Årj

än

g

No

rrk

öp

in

g

M

al

m

sl

ät

t

M

alex

an

der

V

äs

ter

vi

k

La

ndv

et

te

r

Jönk

öpi

ng

Nä

ss

jö M

ål

ill

a

To

ru

p

A n ta l d a g aar F W I> 1 0

Trend, Hadley B2, Control vs 2071-2100

-5

0 5 10 15 20

V

itt

ang

i

Ö

ve

rtor

ne

å

Jo

kk

m

ok

k

D

ik

anä

s

G

un

nar

n

B

urt

rä

sk

Fr

ed

rik

a

Lö

ko

m Fr

ös

ön

Sv

eg

B

ol

lnäs

M

al

ungTie

rp

St

äl

ld

al

en Å

rjäng

No

rrk

öpi

ng

Ma

lm

slä

tt

Ma

lex

ande

r

V

äs

ter

vi

k

La

ndv

et

te

r

Jönk

öpi

ng N

äs

sj

ö

M

ålil

la Tor

up

A n ta l da ga r FW I> 1 0

Bilaga B 21 SOU 2007:60

Sammanfattningsvis visar både Echam och Hadley-simuleringarna oförändrat till minskat antal högriskdagar för de flesta områden av norra Sverige, men ökat antal högriskdagar i södra delen av landet (Figur 10.15 och Figur 10.16), fram till det sena 2000-talet. Jämförelsen mellan verkligt och simulerat 1900-talsdata indikerar att Hadley lyckas bättre att simulera de variabler som är av vikt för brandriskberäkningar. Likaså ser de geografiska gradienterna ut att vara mer pålitliga för Hadley (Figur 10.5), varför man troligen bör fästa mest vikt vid det framtidsscenario som genereras av Hadley (Figur 10.16).

11 Förändrade konsekvenser

Om klimatet blir varmare och nederbördsrikare i norra Sverige kan det medföra en ökad areal av skog där skogsbränder kan uppstå. Dessa områden sammanfaller till stor del med de områden idag som har begränsade resurser för insatser mot skogsbrand. På grund av resursbristen och att det tar lång tid att nå fram till brandplatsen kan det antas att skogsbrändernas utbredning till ytan blir större. Trenden för främst norra Sveriges inland är en minskande befolkning och därmed kan svårigheter uppstå att upprätthålla en erforderlig nivå på beredskap mot bränder i framtiden. Detta gäller under förutsättning att räddningstjänsten har motsvarande organisatorisk utformning som idag.

I ett förändrat klimat med ökad produktion skulle omloppstiden förkortas något och beståndet sluta sig lite snabbare (kortare ungdomsfas). I ett fullslutet bestånd (exempelvis gran) finns inget fält- eller bottenvegetation för att endast en liten mängd ljus når marken. I norra norrland och stora delar av södra norrland sluter sig skogen idag aldrig riktigt. I norra Sverigeborde därför effekten av slutenhetsgrad vara störst om klimatet förändras. I ett medelålders bestånd kan en minskning av fältvegetationen komma att ske. I södra och mellersta Sverige kommer nog inte fältvegetationen att ändras nämnvärt i medelålders bestånd. Detta kan innebära att den variation i brandrisk och brandbeteende som idag råder i södra Sverige kan komma att förskjutas till norra Sverige.

Ett varmare och torrare klimat (nederbördsfattigare) på sikt i södra Sverige kan ge högre risk för allvarliga bränder på grund av att mer uttorkat bränsle kan delta i branden och att branden kan

SOU 2007:60 Bilaga B 21

brinna med högre intensitet. Ett varmare och torrare väder i södra Sverige kan leda till stora konsekvenser för brandbeteendet och resultera i stora och omfattande skogsbränder. En förändring i antal dagar från ca 15–20 dagar/år med dygnsmaxtemperatur >20ºC dagar/år till 65–70 dagar/år med dygnsmaxtemperatur >20ºC dagar/år och mindre nederbörd kan innebära att de skogsbränder som uppstår i de nederbördsfria perioderna kan bli svåra att bekämpa med dagens resurser. Såväl ytan som skogsbrändernas antal kan komma att öka. Om flera stora bränder sker samtidigt inom samma regioner kan resursbristerna antas bli påtagliga då konkurrensen uppstår om befintliga resurser.

Ett varmare klimatet kan medföra att säsongen för brand i vegetationen förlängs. Det kan innebära en möjligheter till fler bränder. Det kan medföra att räddningstjänsten måste ha större beredskap för vegetationsbränder. I de allra sydligaste delarna av Sverige kan det till och med bli så att vegetationsbränder finns året om.

Hur skogsbruket och vegetationen kommer att förändras är svårbedömt. Vilka metoder som används i skogsbruket kan påverka hur mycket bränsle det finns tillgängligt. Ganska små förändringar i bränsletillgång kan ge förändrad brandintensitet.

De modellberäkningar för brandriskindex (FWI) som genomförts med simulerade klimatdata, visar en tydlig tendens i att antalet dagar med hög brandrisk ökar främst i södra Sverige. Ökningen av antalet högriskdagar har varit i storleksordningen 50 %.

Konsekvenser av ökad brandintensitet

Resultatet av de olika modellkörningarna för brandriskindex (FWI) ger att antalet dagar med högre brandriskindex kan komma att bli fler. Hur stor denna ökning är i absolut nivå är oklart beroende på att indatan från klimatscenarierna har brister.

Det kan dock konstateras att antalet dagar med högre brandriskindex kan komma att öka. Ett högre brandriskindex enligt FWI-indexet medför också generellt, för de bränder som sker, att brandens intensitet ökar.

Den faktiska ändringen av brandintensiteten under inverkan av ett framtida klimat är beroende av hur mycket bränsle som finns tillängligt. Om brandriskindexnivåns ökning följs av mindre bränsle tillängligt för brand kommer ökning av brandintensiteten att begränsas. Om däremot det motsatta sker och mer bränsle finns

Bilaga B 21 SOU 2007:60

tillgängligt kan effekten förstärkas till ännu intensivare bränder. Idag saknas underlag för att bedöma en eventuell framtida klimatinverkan på bränslesituationen. Ett ändrat skogsbruk eller andra typer av vegetation kan förändra brandintensiteten. Ett exempel som visar på vegetationens betydelse är de planteringar av Contortatall som gjorts i en ganska stor del av norra Sverige. I en studie om framtidens skogsbränder (Granström, 1998), anges att spridningshastighet i Contortatall jämfört med tallbarr generellt är snabbare. Skillnaden var oftast i storleksordningen 30–50 %.

Det finns små möjligheter att släcka bränder med brandintensitet över en viss nivå och det krävs speciella resurser som idag saknas. Under extrema situationer då brandriskindexnivån och brandintensiteten är hög kan konsekvenserna bli att det saknas möjlighet att släcka dessa bränder med befintliga metoder.

Påverkan på samhället

Enstaka mindre bränder som upptäcks tidigt bör inte leda till några allvarligare störningar i samhället. Om däremot många bränder uppstår samtidigt inom ett begränsat område kan resursbrister uppstå. Det kan innebära att släckningen inte kan påbörjas inom godtagbar tid. Som en konsekvens av detta kan samhällstörningarna bli omfattande. Tidigare har många samtidiga bränder uppstått i samband med ”torr åskväder” eller utmed banvallar då tågen antänt vegetation utmed banvallen. Om resursbrist råder eller om det dröjer länge till släckning kan påbörjas kan det leda till att stora bränder utvecklas.

Om omfattande skogbränder uppstår kan också vissa anordningar för infrastruktur påverkas av rök och brand. Det kan medföra att vägar ej kan användas och trafikeras. Även el- och teleledningar i luft, radio- och mobiltelefonanläggningar eller master kan påverkas. Människor kan också tvingas att utrymmas från bebyggelse på grund av rök, etc.

Om antalet dagar med torrt väder ökar får man generellt högre uttorkning av mark och bränsle. Bränder som uppstår vid sådana förhållanden tar längre tid att släcka, och risken för återantändning ökar markant.

Flera omfattande större skogsbränder inom samma del av landet kan leda till att samhällets resurser och förmåga inte räcker till för att åtgärda skogsbränderna. Även möjligheten att hantera andra

SOU 2007:60 Bilaga B 21

olyckor kan begränsas på grund av svårigheten att samtidigt också upprätthålla beredskap för andra nödlägen.

12 Förslag till åtgärder

Behov av forskning och utveckling:

För att möta de förändringar som en klimatförändring innebär behöver forsknings- och utvecklingsstudier göras inom skogsbrandsområdet. Nedan följer exempel på studier som behöver initieras.

Fördjupad studie och forskning av klimatdata till brandriskmodeller

För att kunna genomföra trovärdiga effektstudier med brandriskmodeller krävs en forskningsinsats som riktas specifikt mot överföringen av klimatmodellens resultat till drivdata för brandriskmodellerna. Detta inbegriper fler variabler än de som hittills har använts av SMHI för de hydrologiska effektstudierna. Justering av variabler i klimatmodellen innebär även att energibalansen i modellen påverkas. I metoden för att överföra data är det därför viktigt att samtliga variabler som används är konsistenta. Som exempel kan nämnas att relationen och samspelet mellan nederbörd och relativ luftfuktighet efter en eventuell korrigering måste vara oförändrad.

Studier och forskning av växtsamhällenas betydelse för brandförlopp, intensitet och spridning

Studier och forskning behöver initieras för att se vilka konsekvenserna kan bli i form av förändrad brandintensitet, spridningsförutsättningar, storleken på bränderna etc. på grund av klimatförändringen. Även förändringen av växtsystemen och eventuellt ändrade bränslestrukturer behöver studeras för att se i vilken utsträckning detta kommer att påverka brand i vegetation.

Bilaga B 21 SOU 2007:60

Operativt stöd, m.m.

För att kunna göra anpassningar till följd av klimatförändringarna och förändrad brandrisk behöver forsknings- och utvecklingsarbete genomföras som beaktar de nya förhållandena och bland annat tar fram:

  • Metoder för att kartlägga och inventera riskförhållandena samt för att fortlöpande kunna uppdatera dem.
  • Metoder för att släcka bränder i vegetation, inklusive utveckling/anpassning av brandsläckningsutrustning och materiel.
  • Anpassade brandspridningsmodeller och prognoser för brandspridning.
  • Utformad taktik för insatser och besluts-/informationssystem för vegetationsbränder
  • Samverkansformer vid omfattande vegetationsbränder.
  • Inventeringar av samhällets resurser och förmåga vid omfattande vegetationsbränder.
  • Utbildningar och övningar för olika funktioner som deltar i en släckinsats.
  • Förstärkningsresurser (nationellt) och hur internationellt stöd ska kunna tas emot eller utformas tillsammans med andra länder.
  • System, metoder, rutiner för att upptäcka skogsbränder tidigt.

Studierna och utvecklingsarbetet bör utformas så att möjligheter finns att åtgärder eller metoder kan stödja förebyggande syfte, åtgärder för förberedelser och genomförande av räddningsinsatser med anledning av det förändrade klimatet.

Förebyggande åtgärder

För att kunna hantera skogsnäringens risker för antändning av skog måste ett bra system finnas som kan ge prognoser om brandrisknivån så att skogsskötseln kan anpassas utifrån aktuell riskbild. Utveckling och anpassning av olika brandriskmodeller som beaktar ett ändrat klimat och förändrat skogsbruk måste ske.

SOU 2007:60 Bilaga B 21

Legala åtgärder, förbud etc.

Det bör framgå tydligare i lagstiftningen att även skogsägare eller nyttjanderättshavare har skyldighet att vidta brandskyddsåtgärder för egendom.

Formen för hur eldningsförbudet ska utfärdas behöver ses över så att det kan hanteras på ett smidigare och effektivare sätt samt så att informationen om beslutet kan förmedlas snabbt och effektivt till de berörda.

Åtgärder inom skogsnäringen

Skogsnäringen bör anpassa sitt skogsbruk till den aktuella brandrisknivån och dessutom hålla en beredskap för att kunna släcka skogsbränder. En anpassning av vilken verksamhet som kan tillåtas utifrån brandrisknivån är en möjlig lösning. Det kan resultera i en begränsning av vissa arbetsmoment som kan medföra risk för antändning eller att verksamheten begränsas för vissa geografiska områden.

Skogsnäringen bör etablera och svara för att egna resurser skapas för att kunna skydda skogen mot brand. De åtgärder och resurser som skogsnäringen måste hålla i beredskap för att skydda sig mot brand bör också kunna utnyttjas av samhället för att släcka skogsbränder. Därför bör en skyldighet att redovisa sin brandskyddsorganisation till samhället införas för skogsnäringen.

Bevakning och kontroll av skogen kan också bli en utökad skyldighet för ägaren. Särskilt vikt bör läggas vid utformning och organisation av hur skogsbränder ska upptäckas tidigt. En sådan organisation bör också kunna samutnyttjas av samhället i övrigt.

Det bör också övervägas om krav ska införas så att skogsnäringen/markägare blir skyldiga att organisera eller bekosta en särskild organisation för att kunna genomföra förebyggande åtgärder för släckning av brand i vegetation eller om samhället i sin helhet bör svara för dessa uppgifter.

Bilaga B 21 SOU 2007:60

EU och internationellt samarbete

Sverige bör öka sin medverkan i internationella och forsknings-, utvecklings- och samarbetsprojekt. Ett område som är angeläget och kan vara kostnadseffektivt att samarbeta inom och att utveckla är användandet av ny teknik och kunskap för att upptäcka, övervaka och prognostisera vegetationsbränder med hjälp av satelliter.

Inom södra Europa finns stor erfarenhet av att operativt hantera omfattande skogsbränder i varma och torra förhållanden. Det finns också större operativa resurs i Medelhavsområdet än vad som finns i norra Europa. Även ett samarbete med länder öster om Skandinavien bör utvecklas då dessa områden i stort har förhållanden som liknar de skandinaviska för vegetationsbränder.

Sverige bör tillsammans med övriga länder i nordligare delen av Europa utveckla den operativa beredskapen och förmågan genom att i större omfattning planera, delta och bidra med resurser i det internationella samarbetet. Betydelsen av ett svenskt deltagande i ett sådant internationellt samarbete kommer att öka i takt med att det blir allt torrare som följd av klimatförändringen. De omfattande vegetationsbränder som då kan uppstå kräver slagkraftiga operativa resurser.

13 Kostnader

Statliga kostnader

Räddningsverket betalar årligen ut statlig ersättning för räddningsinsatser som har medfört betydande kostnader. I tabell 13.1 redovisas utbetalade medel för åren 1986–2006. Den statliga ersättningen för skogsbränder som inneburit betydande räddningsinsatser varierar mycket över åren. Behovet av statlig ersättning kommer troligen att öka i framtiden om antalet omfattande skogsbränder blir fler pga. klimatförändringarna.

SOU 2007:60 Bilaga B 21

Tabell 13.1 Utbetalad ersättning enligt 37

§ Räddningstjänstlagen (1986–

2003) samt 7 kap. 3

§ LSO (2004–2006).

5)

Statistiken är häm-

tad från Räddningsverket 2007. Observera att kostnaderna för en insats i fler fall betalats ut till kommunen efterföljande år.

År

1)

Skogsmark, trädbevuxen mark Ej trädbevuxen mark Antal bränder Kostnad (Tkr) Antal bränder Kostnad (Tkr)

1986/87 4 1

027 1 1 249

1987/88 1 175 - - 1988/89 - - - - 1989/90 3 745 - - 1990/91 4 2

599 - -

1991/92 2 691 - - 1992/93 16 44

234 - -

1993/94 5 4

342 - -

1994/95 15 16

330 - -

1995/96 - - - - 1997 4 5

767 - -

1998 2 5

766 - -

1999 2 1

063 1 2 480

2000 1 6

353 - -

2001 2 1

207 - -

2002 3 5

650 - -

2003 2 2

198 - -

2004 3 5

228 - -

2005 3 3

404 - -

2)

6 13

182 - -

1) Budget år tom 1994/5 var delade (1/7–30/6), budgetår 1995/96 omfattar 18 månader (1995-07-01–1996-12-31), budgetår fr.o.m. 1997=kalenderår 2) Fram till 31 maj 2007 har ytterligare utbetalningar skett för 7 bränder på 11 584 Tkr för bränder som ägde rum under 2006.

Utöver denna reglerade ersättning enligt LSO om ersättning vid räddningsinsatser till kommunen har staten också andra kostnader. Staten är utan kostnadsanspråk skyldig att bistå kommunerna vid en räddningsinsats. Polisen och Försvarsmakten är troligen de organisationer som har störst kostnader för att bistå kommuner vid räddningsinsatser.

Bilaga B 21 SOU 2007:60

Totalkostnader för släckning

Samhällets samlade kostnader för att släcka skogsbränder har uppskattas i en studie från 1996 (Räddningsverket, 1996). Basdata för kostnadsberäkningarna har i huvudsak hämtats från räddningskårerna i en tidigare studie (Räddningsverket och SCB, 1995). För att beräkna kostnaderna har ersättningsnivåerna för utrustning hämtats från SRV:s meddelande 1995:2. För personalkostnaderna har uppskattade medelvärden utgjort underlaget. SCB har på uppdrag av Räddningsverket genomfört undersökningen om skogsbränder 1994 och beräkningen av släckningskostnader.

Totalt uppgår de beräknade släckningskostnaderna till ca 76 milj kr för de bränder som undersökningen omfattar. Samtliga kostnader för att släcka skogsbränderna ingår så långt det har varit praktiskt möjligt att erhålla nödvändig information. Såväl kommunala, statliga, privata som frivilliga insatser har kostnadsberäknats.

Tas även hänsyn till att samtliga skogsbränder inte har omfattats av undersökningen torde de totala släckningskostnaderna uppgå till knappt 80 miljoner kr för skogsbränderna 1994. Uppgifterna redovisar kostnader för personal, utrustning, helikopterinsatser och övrigt uppdelat på 9 olika storleksklasser (figur 13.1).

SOU 2007:60 Bilaga B 21

Figur 13.1 Fördelning av totalkostnader för bränder år 1994. Statistiken är hämtad från (Margaretta Bratt och Leif Sandahl, 1996).

Sommaren 1994 var ingen extremt torr sommar. Mot bakgrund av att skogsarealen antas öka i norra Sverige och att torrare klimat kan ge fler möjliga branddagar bör också de årliga släckkostnaderna öka. Även kostnadsuppräkning bör göras från 1994. De genomsnittliga kostnaderna för släckning kommer troligen ganska snart för normala år utan extremt torrt väder att ligga runt 200–300 milj kr/år i 2007 års penningvärde.

Kostnaderna för att släcka skogsbränder ökar med större avbränd yta (se fig. 13.2 och 13.3) och de riktigt stora bränderna kan svara för huvuddelen av den samlade årskostnaden och i vissa fall bryta den avtagande tendensen med lägre släckkostnad per hektar. För den torra sommaren 1992 ersattes Osby och Visby för sina två stora bränder med ca 34 miljoner (endast räddningstjänstkostnad). Totalt ersatte staten kommunerna 1992/93 med 44 miljoner fördelat på 16 skogsbränder (jfr tabell 13.1). Vilket antyder att om vi får fler enskilt stora bränder kommer statens kostnader för ersättning till kommuner att kunna öka. De stora bränderna kan antas bli fler i södra Sverige.

FÖRDELNING AV TOTALA KOSTNADER SKOGSBRÄNDER 1994

Personal

46%

Övrigt

5%

Helikopterinsats

11%

Utrustning

38%

Bilaga B 21 SOU 2007:60

Figur 13.2 Genomsnittlig kostnad för skogsbränder år 1994 indelat storleksklasser. Från Räddningsverket och SCB, 1995.

Figur 13.3 Ackumulerad kostnad för skogsbränder år 1994. De olika rasterna anger olika kostnader sammanräknat från minsta till största storleksklass på brandyta. Från Räddningsverket och SCB, 1995.

GENOMSNITTLIG KOSTNAD SKOGSBRÄNDER 1994 PER STORLEKSGRUPP

3 900

4 000

5 900

11 900

70 800

141 400

855 600

25 400

16 700

34 000

1 10 100 1 000 10 000 100 000 1 000 000

- 1 2 - 10 11 - 100 101 - 500 501 - 5000 0,5 - 1 2 - 5 6 - 10 > 10 medel

Kvadratmeter

Hektar

skogsbrandens storlek

kr

SOU 2007:60 Bilaga B 21

14 Referenser och noter

Bergh, J. et al., 2003. Modelling the short-term effects of climate

change on the productivity of selected tree species in Nordic countyies. Forest Ecology and Management 183:327–340. Bergh, J., Sallnäs, O. Blennow, K och Nilsson, U. 2006. Effekter av

ett förändrat klimat på skogen, Sveriges Lantbruks Universitet 2006, 26 sid. Berglund, L. (1998). Fuel conditions and fire potential in decidu-

ous forests in Northern Sweden. Department of forest vegetation Ecology, SLU. Christensen, J.H., Carter, T. and Giorgi, F., 2002. PRUDENCE

employs new methods to assess European climate change. EOS, 82, pp 147. Cubasch, U., Meehl, G.A., Boer, G.J., Stouffer, R.J., Dix, M.,

Noda, A., Senior, C.A., Raper, S. and Yap, K.S. 2001. Projections of future climate change. In: Climate Change 2001: The Scientific Basis. Contribution of Working Group I to the Third Assessment Report of the Intergovernmental Panel on Climate Change. Houghton, J.T., Ding, Y., Griggs, D.J., Noguer, M., van der Linden, P.J., Dai, K., Maskell, K. and Johnson, C.A. (eds). Cambridge University Press, Cambridge, U.K., 881pp. Döscher, R., Willén, U., Jones, C., Rutgersson, A., Meier, H. E.

M., Hansson, U. and Graham, L. P. 2002. The development of the coupled regional ocean-atmosphere model RCAO. Boreal Env. Res. 7, 183–192. Glesbygdsverket 2006. Risker och räddning i glesbygd. Glesbygds-

verket 2006, 58 sidor. Gardelin, M. (1997) Brandriskprognoser med hjälp av en kanaden-

sisk skogsbrandsmodell. Rapport Räddningsverket, P21-168/97. Granström, A. & Schimmel, J. (1998). Utvärdering av det kanaden-

siska brandrisksystemet. Testbränningar och uttorkningsanalyser, Rep. No. P21-244/98. Räddningsverket, Karlstad. Granström, A. 1998. Framtidens skogsbränder – Ändrad brandrisk

genom förändrad skogsskötsel, Räddningsverket (P21-243/98), 24 sidor. Granström A., 200? Utdrag ur Skogsbrand-Brandbeteende och

tolkning av brandriskindex, Institutionen för skoglig vegetationsekologi SLU, 901 83 Umeå, 66 sidor. Rapporten i sin helhet kan laddas ner från Räddningsverkets hemsida

6)

Bilaga B 21 SOU 2007:60

IPCC 2000. Special Report on Emissions Scenarios. Cambridge

University Press, Cambridge, 612 pp Jones, C. G., Willén, U., Ullerstig, A. and Hansson, U. 2004. The

Rossby Centre Regional Atmospheric Climate Model Part I: Model Climatology and Performance for the Present Climate over Europe. Ambio 33:4–5, 199–210. Kjellström, E., Bärring, L., Gollvik, S., Hansson, U., Jones, C.,

Samuelsson, P., Rummukainen, M., Ullerstig, A., Willén U. and Wyser, K., 2005. A 140-year simulation of European climate with the new version of the Rossby Centre regional atmospheric climate model (RCA3). Reports Meteorology and Climatology 108, SMHI, SE-60176 Norrköping, Sweden, 54 pp. Räisänen, J., Hansson, U., Ullerstig, A., Döscher, R., Graham, L.P.,

Jones, C., Meier, M., Samuelsson, P. and Willén, U. 2003. GCM driven simulations of recent and future climate with the Rossby Centre coupled atmosphere – Baltic Sea regional climate model RCAO, SMHI Reports Meteorology and Climatology 101, SMHI, SE 60176 Norrköping, Sweden, 61pp. Meier, H. E. M., Döscher, R. and Faxén, T. 2003. A multiprocessor

coupled ice-ocean model for the Baltic Sea: Application to salt inflow. J. Geophys. Res. 108:C8, 3273, doi:10.1029/2000JC000521. Nakićenović, N., Alcamo, J., Davis, G., de Vries, B., Fenhann, J.,

Gaffin, S., Gregory, K., Grübler, A., et al., 2000. Emission scenarios. A Special Report of Working Group III of the Intergovernmental Panel on Climate Change. Cambridge University Press, 599 pp. Räddningsverket och SCB, 1995. Undersökning om skogsbränder

1994, Räddningsverket 1995, rapport R53-120/95. Räddningsverket 1996, Sammanställning av släckkostnader för

skogsbränder 1994, R53-128/96, Bratt Margareta, Sandahl Leif, 13 sidor

7)

Räddningsverket 2002. Databasen Dart december 2002.

8)

Räddningsverket 2003. Skogsbrandsläckning, Rickard Hansen och Räddningsverket 2003, 144 sidor. Stocks, B.J., Cahoon, D.R., Levine, J.S., Cofer III, W.R., &

Lynham, T.J. (1996). Major 1992 forest fires in central and eastern Siberia: satellite and fire danger measurements. In Fire in ecosystems of boreal Eurasia (eds J.G. Goldammer & V.V. Furyaev), pp. 139–150. Kluwer Academic Publishers, Dordrecht, Netherlands.

SOU 2007:60 Bilaga B 21

Stocks, B.J., Lawson, B.D., Alexander, M.E., Van Wagner, C.E., Mc

Alpine, R.S., Lynham, T.J., & Dubé, D.E. (1989) Canadian Forest Fire Danger Rating System: an overview. Forestry Chronicle, 65, 258–265. Tanskanen, H., Venalainen, A., Puttonen, P., & Granström, A.

(2005) Impact of stand structure on surface fire ignition potential in Picea abies and Pinus sylvestris forests in southern Finland. Canadian Journal of Forest Research, 35, 410–420.

  • − − −

1)

ECMWF http://www.ecmwf.org/

2)

Max-Planck institutet för meteorologi http://www.mpimet.mpg.de/en/home.html

3)

Hadley Centre http://www.metoffice.gov.uk/research/hadleycentre/index.html

4)

Med statistiskt signifikant menas här att givet den simulerade mellanårsvariabiliteten under kontrollperioden så är det högst 5 % chans att klimatförändringssignalen är slumpmässig.

5)

Räddningsverket 2007. [Sida uppdaterad 2007-02-02] http://www.raddningsverket.se/templates/SRV_Page_13914.aspx

6)

http://www.raddningsverket.se/upload/Räddningstjänst/Skogsbr and/Skogsbrand%20-%20Brandbeteende%20och%20tolkning%20av%20brandriskindex. pdf

7)

http://srv.se/shopping/srv_ShowItem_15989.aspx

8)

http://www.raddningsverket.se/upload/statistik/tillsyn/årsrappor tering%20räddningstjänst%202002.xls

Bilaga B 22

Omvärldsanalyser och skogsnäringens utveckling: Skogsnäringens utveckling – strukturomvandling, rationalisering, internationell konkurrens, efterfrågan på olika skogsprodukter inklusive biobränslen (2020 med utblick mot 2050 och 2080)

Skogsindustrierna

Underlagsrapport utarbetad för Klimat- och sårbarhetsutredningen, 2007

Bilaga B 22 SOU 2007:60

SOU 2007:60 Bilaga B 22

Referenser

Bradshaw, R.H.W., Holmqvist, B.H., Cowling, S.A. & Sykes, M.T.

2000. The effects of climate change on the distribution and management of Picea abies in southern Scandinavia. Canadian Journal of Forest Research 30: 1992

Cramer, W., Bondeau, A., Woodward, F.I., Prentice, I.C., Betts,

R.A., Brovkin, V., Cox, P.M., Fisher, V., Foley, J.A., Friend, A.D., Kucharik, C., Lomas, M.R., Ramankutty, N., Sitch, S., Smith, B., White, A. & Young-Molling, C. 2001. Global response of terrestrial ecosystem structure and function to CO

and climate change: results from six dynamic global vegetation models. Global Change Biology 7: 357

Drake, B.G., Gonzales-Meller, M.A., Long, S.P. 1997. More

efficient plants: a consequence of rising atmospheric CO

?

Annual Review of Plant Physiology & Plant Molecular Biology 48: 609

Gerten, D., Schaphoff, S., Haberlandt, W., Lucht, W. & Sitch, S.

2004. Terrestrial vegetation and water balance - hydrological evaluation of a dynamic global vegetation model. Journal of Hydrology 286: 249

Grace, J., Berninger, F. & Nagy, L. 2002. Impacts of climate change

on the tree line. Annals of Botany 90: 537.544. Hickler, T., Smith, B., Sykes, M.T., Davis, M.B., Sugita, S. &

Walker, K. 2004. Using a generalized vegetation model to simulate vegetation dynamics in the western Great Lakes region, USA, under alternative disturbance regimes. Ecology 85: 519

SOU 2007:60 Bilaga B 23

Joos, F., Prentice, I.C., Sitch, S., Meyer, R., Hooss, G., Plattner,

G.-K., Gerber, S. & Hasselmann, K. 2001. Global warming feedbacks on terrestrial carbon uptake under the Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC) emission scenarios. Global Biogeochemical Cycles 15: 891

Knorr, W., Smith, B., Widlowski, J.L., Pinty, B. & Gobron, N.

2004. Combining remote sensing techniques with productivity models: a case study for monitoring carbon stocks in northern European forests. In Stamatiadis, S., Lynch, J.M. & Schepers, J.S. (eds) Remote Sensing for Agriculture and the Environment. OECD Publications, ella, Larissa, Greece, pp. 52

Koca, D., Smith, B. & Sykes, M.T. 2006. Modelling regional

climate change effects on Swedish ecosystems. Climatic Change 78: 381

Lucht, W., Prentice, I.C., Myneni, R.B., Sitch, S., Friedlingstein, P.,

Cramer, W., Bousquet, P., Buermann, W. & Smith, B. 2002. Climatic control of the high-latitude vegetation greening trend and Pinatubo effect. Science 296: 1687

Morales, P., Hickler, T., Rowell, D.P., Smith, B. & Sykes, M.T.

2007. Changes in European ecosystem productivity and carbon balance driven by Regional Climate Model output. Global Change Biology 13: 108

Morales, P., Sykes, M.T., Prentice, I.C., Smith, P., Smith, B.,

Bugmann, H., Zierl, B., Friedlingstein, P., Viovy, N., Sabate, S., Sanchez, A., Pla, E., Gracia, C.A., Sitch, S., Arneth, A. & Ogee, J. 2005. Comparing and evaluating process-based ecosystem model predictions of carbon and water fluxes in major European forest biomes. Global Change Biology 11: 2211

New, M., Hulme, M. & Jones, P.D. 2000. Representing twentieth

century space-time climate variability. Part 2: development of 1901-1996 monthly grids of terrestrial surface climate Journal of Climate 13: 2217

Prentice, I.C. & Helmisaari, H. 1991. Silvics of north European

trees: Compilation, comparisons and implications for forest succession modelling. Forest Ecology & Management 42: 79

Bilaga B 23 SOU 2007:60

Räisänen, J., Hansson, U., Ullerstig, A., Döscher, R., Graham, L.P.,

Jones, C., Meier, M., Samuelsson, P. & Willén, U. 2003. GCM driven simulations of recent and future climate with the Rossby Centre coupled atmosphere - Baltic Sea regional climate model RCAO. Reports Meteorology and Climatology (RMK), No. 101, Swedish Meteorological and Hydrological Institute, Norrköping. Rounsevell, M.D.A., Reginster, I., Araújo, M.B., Carter, T.R.,

Dendoncker, N., Ewert, F., House, J.L., Kankaanpää, S., Leemans, R., Metzger, M.J., Schmit, C., Smith, P. & Tuck, G. 2006. A coherent set of future land use change scenarios for Europe. Agriculture, Ecosystems & Environment 11: 57

Sitch, S., Smith, B., Prentice, I.C., Arneth, A., Bondeau, A.,

Cramer, W., Kaplan, J., Levis, S., Lucht, W., Sykes, M., Thonicke, K. & Venevsky, S. 2003. Evaluation of ecosystem dynamics, plant geography and terrestrial carbon cycling in the LPJ Dynamic Global Vegetation Model. Global Change Biology 9: 161

Smith, B., Prentice, I.C. & Sykes, M.T. 2001. Representation of

vegetation dynamics in modelling of terrestrial ecosystems: comparing two contrasting approaches within European climate space. Global Ecology and Biogeography 10: 621

Sykes, M.T. & Prentice, I.C. 1995. Boreal forest futures: modelling

the controls on tree species range limits and transient responses to climate change. Water, Air & Soil Pollution 82: 415

Sykes, M.T., Prentice, I.C. & Cramer, W. 1996. A bioclimatic

model for the potential distributions of north European tree species under present and future climates. Journal of Biogeography 23: 203

Woodward, F.I. 1987. Climate and Plant Distribution. Cambridge

University Press, Cambridge, U.K Zheng, D., Prince, S. & Häme, T. 2004. Estimating net primary

production of boreal forests in Finland and Sweden from field data and remote sensing. Journal of Vegetation Science 15: 161

Bilaga B 24

Bedömningar av klimatförändringars effekter på växtproduktion inom jordbruket i Sverige

Sveriges Lantbruksuniversitet, 750 07 UPPSALA, Sverige Henrik Eckersten¹, Lars Andersson¹, Fredrik Holstein², Birgitta Mannerstedt Fogelfors¹, Elisabet Lewan³, Roland Sigvald

, Bengt Torssell¹

¹Institutionen för Växtproduktionsekologi, Box 7043, Fax: +46-18672909 ²Institutionen för Ekonomi ³Institutionen för Markvetenskap

Institutionen för Ekologi

Korrspondens E-mail: henrik.eckersten@vpe.slu.se

Underlagsrapport utarbetad för Klimat- och sårbarhetsutredningen 2007-06-20

Bilaga B 24 SOU 2007:60

SOU 2007:60 Bilaga B 24

Sammanfattningar av respektive avsnitt

Markanvändning

Många effekter påverkar den framtida användningen av svensk jordbruksmark för mat- och foderproduktion. I två projekt, med olika modeller (ATEAM respektive ACCELERATES) har framtida europeisk markanvändning bedömts. Båda studierna har gjort bedömningarna utifrån fyra olika framtidsscenarier (SRESscenarierna A1FI, A2, B1 och B2) som beskriver fyra möjliga utvecklingsvägar för världen i dimensionerna ”tillväxtinriktad” (A) eller ”miljöinriktad” (B) och ”globaliserad” (1) eller ”regionaliserad” (2).

De övergripande globala utvekclingsstrenderna som beskrivs av respektive scenario har tolkats för att generera värden på de parametrar som legat till grund för respektiv modell. I ATEAM har man utgått ifrån en modell där man antar att produktionen i Europa anpassar sig till den kvantitet som konsumeras (inklusive eventuell export) och det överskott som eventuellt uppstår till följd av politiska regleringar. Den framtida konsumtionsmängden, som ges från en annan modell, antas generellt bero av befolkningsutveckling, konsumentpreferenser samt av eventuell marknadsliberalisering och EU-utvidgning. Produktionen antas sedan tillgodose denna efterfrågan och arealåtgången bestäms av den framtida markproduktiviteten (kg/ha). Den senare påverkas av förändringar i teknologi, klimat och atmosfärens koldioxidkoncentration. Klimatförändringarnas effekt på produktiviteten uppskattas genom att först dela in Europa i vegetationzoner m h a en statistik modell där klimatet bidrar med flera av de bestämmande faktorerna. Sedan förändras klimatet i denna modell enligt klimatscenarierna och nya vegetationszoner skapas. Grödors produktivitet antas korrelerade till vegetationszonerna. Resultatet pekar på att användningen av åkermark fram till ~2080 minskar till mellan cirka 50 % (I A1scenariet) och 75 % (I B2-scenariet) av dagens areal. För gräsmarker minskar den areal som används till mat- och foderproduktion till under 50 % för samtliga scenarier.

I ACCELERATES har man utgått från en modell där man antagit att den markanvändning som maximerar vinsten för jordbrukarna är den som kommer att väljas. Det betyder att modellresultatet bestäms av antaganden om priser på produkter och insatsvaror, av lokala produktionsförutsättningar (markpro-

SOU 2007:60 Bilaga B 24

duktivitet) samt av restriktioner exempelvis vad det gäller användning av bekämpningsmedel. Ingångsvärdena till modellen har genererats med hjälp av expertbedömningar för år ~2020 varefter linjära extrapoleringar till ~2050 och ~2080 har gjorts. Klimatförändrings effekter på markproduktiviteten har simulerats med tillväxmodeller som främst beaktar förändringar i vattenförhållanden. Modellresultaten för ~2050 pekar på från en minskning av den intensiva jordbruksarealen till drygt 75 % av dagens nivå (i A1-scenariet) till en liten ökning med 5 % (i B2-scenariet).

Effekterna på markanvändningen i Sverige har bedömts på helt olika sätt i modellerna. I ATEAM har man modellerat användningen på europanivå och sedan gjort en spatial fördelning av arealen utifrån enkla lokaliseringsregler relaterade till respektive scenario. Det är för oss oklart hur framtida förändringar i skillnader i markproduktivitet mellan länder påverkat fördelningen mellan länder. Sveriges åkerareal bedöms, till ~2080, minska till mellan knappt 50 % (A1) och knappt 70 % (B2) av dagens nivå. Gräsmarkerna bedöms minska till mellan drygt 40 % (A1) och ingen minskning alls (B1), det senare till följd av ett antagande om bioenergiodling, vilket vi upplever lite förbryllande eftersom det per definition var areal för mat- och foderproduktion som skulle studeras. Samtliga förändringar i Sverige är i samma storleksordning som de genomsnittliga europeiska förändringarna.

ACCELERATES-modellen generar direkt markanvändning i respektive region. För Sverige som helhet varierar resultaten mellan en ökning till cirka 120 % för A1 (HadCM3) och A2 (PCM) och en minskning till knappt 30% av dagens areal för B2 scenariet fram till ~2050. En känslighetsanalys med modellen gav ett mått på hur mycket mer konkurrenskraftig Sveriges mat- och foderproduktion kan komma att bli till följd av klimatförändringarna. Vid antagandet om att dagens socioekonomiska förutsättningar består, men klimatet förändras skulle markanvändningen öka till ca 150, 130 respektive 120 % av dagens nivå i A1, A2 respektive B2. I B1 är klimatförändringen minst och inte tillräckligt hög för att bryta Sveriges nuvarande minskande trend i arealanvändningen för mat- och foderproduktion. Denna rena klimateffekt verkar vara betydligt starkare för Sverige och Finland än för andra länder i Europa.

Sammanfattningsvis finner vi stora skillnader i markanvändningsscenarier orsakat av modellernas strukturer. En test med ATEAM modellen visade att skillnader i produktivitetsberäkningar är av stor betydelse för resultatet, och en test med

Bilaga B 24 SOU 2007:60

ACCELERATES visade liknande känslighet för skillnader i klimatscenarier. Modellerna förutsäger i storleksordning en 30 %-ig förändring av markanvändningen. Valet av såväl klimatmodell, markanvändningsmodell som produktivitetsmodell orsakade förändringar i samma storleksordning. I den mån säkrare bedömningar om långsiktig markanvändning bedöms viktig pekar detta på behovet av mer forskning kring modellering avmarkanvändning, produktivitet och klimat. Effekter av socioekonomiska antaganden har troligen också stor betydelse, men inga oberoende bedömningar finns att jämföra. Simuleringarna av hur jordbruksmark kommer att fördelas inom Sverige verkar inte tillräckligt pålitliga för vidare analysering.

Det bästa sättet att belysa möjliga förändringar i markanvändning inom Sverige är kanske istället att se till rådande regionala skillnader inom Sverige, även om markanvändningen bara till en mindre del styrs av klimatet. Om Mälardalen, när den får Skånes klimat av idag, också skulle få Skånes arealanvändning av idag skulle främst höstvete ersätta stora delar av havrearealen. För Västerbotten skulle motsvarande resonemang innebära att en stor andel av vallarealen skulle ersättas med stråsädesodling och främst höstvete. Skåne skulle troligen också öka sin andel areal med höstsådda grödor med stöd av en jämförelse med andra länder i Europa (se Tabell 4.4), även om andelen nya grödor såsom majs och solrosor också troligen kommer bli betydande ända upp till Mälardalen.

Vattentillgång

Ökad temperatur, förändrade nedebördsförhållanden och ökad CO

2

-halt i atmosfären leder till förändrade vattenförhållanden för

jordbruket. Ökad temperatur leder till ökad tillväxt och transpiration speciellt på våren vars tillväxt i dagsläget är starkt temperaturbegränsad. Nederbörden förväntas öka från oktober till mars, vara oforändrad i april och sedan var lägre än i dagsläget från maj till september. Det torde ge sämre vattentillgång från april till september, men bedömningen försvåras av att den förhöjda CO

-

halten gör att växterna bättre hushållar med vatten, dvs. transpirationen minskar utan att tillväxten gör det i motsvarande grad. Beräkningar för en gödslad gräsvall som beaktar alla faktorerna samtidigt tydde på att markvattenhalterna för ~2085 överlag sjönk

SOU 2007:60 Bilaga B 24

från juni till oktober, men att tillväxten inte hämmades mer än att den i juli augusti förblev på dagens nivå. Det uppstod dock ett ökat vattenunderskott varav största ökningen var i maj. Trots ett mycket fåtal simuleringar visade de på stor variation och betydelsen av en mycket mer omfattande undersökning för att kunna bedöma ett vattenunderskott i medeltal, såväl som variationen mellan år och inom år (transpirationsökningen varierade mellan 20

  • mm/år

och vattenunderskottet mellan 15

  • mm/år).

Ett alternativt sätt att bedöma vattenstressen var att avläsa avdunstningen mer eller mindre direkt från klimatscenariekartorna. Dessa värden representerar den totala avdunstning från mark i allmänhet i regionen i fråga, och torde vara lägre än för jordbruksmark som normalt har bättre vattenhållande förmåga. Avdunstningen för ~2085 var större än i dagsläget från april till juni-juli, medan den i augusti och september var lägre. Den ackumulerade ökningen var störst i Götalands mellanbygder (45 mm), något lägre i övriga Sverige och lägst i övre Norrland där avdunstningen bara ökade med 15 mm april

  • Nedgången i augusti och september var störst i Svealand. Dessa uppskattningar överensstämmer i grova termer med resultaten från vallsimuleringarna som också gav minskad avdunstning i augusti och september, men den ytterliggare informationen att produktionsnivåerna bibehölls på dagens nivå.

Bedömningarna ger ingen uppfattning om hur stor vattenstress det kan bli enskilda år på enskilda platser. För detta skulle behövas mycket noggrannare studier som nämnts ovan. Men det ser ut att allmänt bli torrare förhållanden från slutet av juli till och med september. Höstgrödan kan allmänt antas ha skördats i början av denna torrperiod, medan för vårgrödan en större andel av kärnfyllnaden sker under torra förhållanden. Detta skulle kunna påverka kärnskörden främst genom minskad skördemängd och förändrade proteinhalter, och ge höstsådden ytterliggare en fördel jämfört med vårsådden. Dessa förhållanden talar också till majsens fördel som trivs i värme och kan motstå torka förhållandevis bra. För samodlings- och fånggrödesystem är det angeläget at den insådda grödan har etablerat ett ordentligt rotsystem innan skörden av huvudgrödan. Vallen kan få minskad tillväxt under denna period jämfört med idag, vilket skulle kunna orsaka behov av stödutfodring. Den första och mest påtagliga anpassningen för vallen är en tidigareläggning av vallskördarna för att få erforderlig foderkavlitet. Det kommer troligen också uppstå ett ökat förtjänstutrymme för torkresistenta sorter.

Bilaga B 24 SOU 2007:60

För grönsaksodlingar innebär denna torrperiod ett ökat bevattningsbehov. Den allra största andelen av grönsaksodlingar har redan i dag bevattningssystem (med vissa undantag t.ex. för morötter) och frågan blir om det finns vatten tillräckligt att öka bevattningen under dessa torra perioder. Eftersom nederbörden under andra delar av året ökar jämfört med idag bör man ställa sig frågan om överskottsvatten från dessa perioder skulle kunna göras tillgängligt för torrperioderna. De enstaka beräkningarna för den gödslade gräsvallen ovan antyder att det skulle kunna behöva tillföras ytterliggare ungefär samma mängd vatten som minskningen av nederbörden på sommaren. Bevattningsbehovet gäller också potatis.

Det finns en stor risk för en ökad variabilitet i klimatet inför framtiden och för den enskilda gården kan vattensituationen bli ett påtagligt problem och för enskilda år kan den bli ett problem kanske både regionalt och nationellt. Med bra försäkringssystem och goda möjligheter till import av jordbruksgrödor skulle privata och nationella intressen ändå kunna tillgodoses. Till den ökade variabiliteten i väder mellan år tillkommer dessutom en osäkerhet i klimatscenarier beroende på klimatmodellernas osäkerhet. Den praktiska odlingen kommer troligen att behöva anpassa sig genom att bättre utnyttja väder- och klimatförutsägelser såväl för bestämmande av gödslings- och bevattningsregimer som för planeringen av markanvändningen och ekonomiska nyttan med investeringar i bevattnings- och dräneringsanläggningar. Den strategiska planeringen av svenskt jordbruk skulle kunna bygga upp utvärderingssystem där effekterna av klimatscenarier på växtproduktionen kan belysas utförligt för olika typer av odlingsystem, marker och områden i Sverige. Potentiella nyttan med en sådan anpassning är hög med tanke på att de klimatscenariet vi nu utvärderat bara är ett av många alternativ och att det därför med mycket stor sannolikhet snart dyker upp nya klimatscenarier vars effekter på jordbruket måste utvärderas.

SOU 2007:60 Bilaga B 24

Växtskadegörare

Effekter av skadegörare på grödor vid förändrat klimat

Bladlössen torde få ökad betydelse i vårt land. För närvarande övervintrar de i stort sett endast som ägg på olika vintervärdar. Vid en ökad temperatur på 3

  • grader C torde ett flertal bladlusarter kunna övervintra på olika grödor och ogräs. Så är det för närvarande i Storbritannien och på kontinenten. Av de mer än 500 olika bladlusarter som för närvarande påträffats i vårt land har ett 40-tal ekonomisk betydelse på våra grödor. Det är troligt att flera av dessa får ökad betydelse både som direkta skadegörare och indirekt genom spridning av olika virussjukdomar med större skördeförluster som följd. För närvarande har rödsotvirus, som främst sprids med havrebladlöss och sädesbladlöss måttlig betydelse i vårsäden, men den torde få ökad betydelse, kanske främst i höstsäden. Även i oljeväxter förekommer virussjukdomar som sprids med bladlöss, men för närvarande har dessa virussjukdomar liten betydelse. Vid varmare klimat som gynnar persikbladlusen, som är en betydelsefull vektor torde medföra starkare angrepp av virussjukdomar i höstoljeväxter. Flera insekter som idag ej förekommer i vårt land kan komma att etablera sig i de södra delarna av landet. Det gäller t.ex. koloradoskalbaggen, som förekommer i potatisodlingar bl.a. i Tyskland, Polen och Balticum. Med vindarna kan den föras in till södra Sverige och klimatet torde i framtiden ej vara någon begränsande faktor för etablering. Även majsbladlusen, som är en betydelsefull vektor för rödsotvirus i både höst- och vårsäd kommer förmodligen att få ökad betydelse. Det gäller särskilt vid omfattande majsodling.

I stråsäd kommer förmodligen flera sjukdomar att öka i omfattning som rostsjukdomar och gräsmjöldagg. I områden med ökad nederbörd under vår och försommar torde medföra ökade angrepp av flera bladfläcksvampar i vårsäd, som kornets bladfläcksjuka och sköldfläcksjuka. I potatis torde angreppen av potatisbladmögel öka, särskilt i områden med ökad nederbörd. Även virussjukdomar kan få ökad betydelse i potatis och kanske främst potatisens bladrullsjuka som sprids med persikbladlusen, men även i framtiden torde potatisvirus Y vara den mest betydelsefulla virussjukdomen på potatis. Den kan nämligen spridas med ett 40-tal olika bladlusarter, som kommer att gynnas av det varmare klimatet. I oljeväxterna kan svampsjukdomar som bomullsmögel och svart-

Bilaga B 24 SOU 2007:60

fläcksjuka få ökad betydelse. Bland insekterna kan nämnas rapsjordloppan, som för närvarande främst förekommer i de södra delarna av landet. I sockerbetor kommer förmodligen vissa virussjukdomar att öka i omfattning och då främst sådana som sprids med persikbladlöss.

Skillnader i angrepp mellan olika delar av landet

I södra Sverige torde koloradoskalbaggen i potatis få större betydelse än i mellersta och norra Sverige, men förmodligen blir vintrarna tillräckligt milda för att den skall kunna övervintra i Mälarregionen. I norra Sverige torde den få måttlig betydelse. Olika bladlusarter kommer att kunna övervintra utan att genomgå äggstadiet. Detta medför att risken för direkta skador kommer att öka såväl som risken för spridning av olika virussjukdomar. Förmodligen kommer bladlössen att gynnas mera än de vårsådda grödorna beroende på att de kommer att utvecklas tidigare än nu i förhållande till grödans utveckling. Störst problem med både direkta och indirekta skador av bladlössen torde det bli i områden med relativt torrt och varmt väder under försommaren. Skadorna torde bli större i de södra och mellersta delarna av landet än i de norra delarna. Särskilt starka angrepp kan förekomma i de sydöstra delarna av Sverige. I stråsäden är det främst havrebladlusen och sädesbladlusen som får ökad betydelse, men förmodligen kommer också majsbladlusen att öka i omfattning. Det innebär att rödsotvirus kommer att bli betydligt vanligare i höstsäden med stora skördeförluster som följd.

Betydligt större problem torde det också bli med persikbladlusen, som kommer att kunna övervintra i fält på olika grödor och ogräs. Det medför att både direkta skador och indirekta kommer att öka. När det gäller spridningen av virussjukdomar torde det främst bli större problem i höstoljeväxter och i potatis (potatisens bladrullsjuka). Störst problem torde det bli i de södra delarna av landet jämfört med de mellersta och norra och särskilt stora problem i områden med relativt torrt och varmt väder under vår och försommar. Förekomsten av fritfluga torde öka främst i höstsäd, men även vårsäden torde drabbas i större omfattning än nu beroende på något senare sådd i framtiden i förhållande till fritflugans utveckling under våren. Riklig nederbörd under senvintern och våren kan försena vårsådden, men ändå gynna fritflugans

SOU 2007:60 Bilaga B 24

utveckling. I sådana områden kan angreppen bli något starkare jämfört med områden med tidig vårsådd. De geografiska skillnaderna torde inte påverkas nämnvärt jämfört med nuvarande förhållanden. I områden med mycket gräsmark och vallar brukar populationen av övervintrande fritflugor vara mycket hög och det är främst i sådana områden som stor risk för angrepp föreligger.

Utsädesproduktionen av potatis kan påverkas avsevärt. Förmodligen kommer förekomsten av bladlöss att bli betydande även i norra Sverige i ett framtida varmare klimat. Risken är då stor att utsädesodlingarna kommer att drabbas. För att minska risken för virusspridning vore det önskvärt att inrätta någon form av utsädesreservat inom vilka vanliga bruksodlingar med stor andel virussmittade plantor begränsas.

Flertalet svampsjukdomar torde få ökad betydelse på stråsäden och det gäller särskilt rostsvampar och gräsmjöldagg, som gynnas av högre temperatur, men inte så beroende av mycket hög luftfuktighet. Det innebär att sådana sjukdomar torde bli mer allvarliga i de södra och mellersta delarna av landet jämfört med de norra delarna och det torde främst gälla för höstsäden med längre infektionsperiod på hösten. Även stråknäckaren kommer att gynnas av mildare och fuktigare höstar, vintrar och vårar, vilket innebär att angreppen kommer att bli starkare i höstsäden, särskilt i de södra och mellersta delarna av landet.

Olika bladfläcksvampar på vårsäden torde inte gynnas i så stor utsträckning jämfört med nuvarande förhållanden. I områden med relativt stor nederbörd under våren kan angreppen bli något starkare än nu, men den förväntade relativt torra försomrarna torde missgynna bladfläcksvampar som kornets bladfläcksjuka och sköldfläcksjuka. I norra Sverige torde dessa svampar få ökad betydelse. På höstsäden är det troligt att angreppen av olika bladfläcksvampar som brunfläcksjuka och vetets bladfläcksjuka kommer att öka något i områden med ökad nederbörd. Den relativt torra våren och försommaren i det framtida klimatet torde missgynna sådana bladfläcksvampar och då främst brunfläcksjuka i de södra delarna av landet.

Potatisbladmögel torde få ökad betydelse i framtiden och då särskilt i områden med relativt varmt och fuktigt väder under vegetationsperioden. Det innebär att angreppen kommer att bli förhållandevis något strakare i de mellersta och norra delarna av landet jämfört med nuvarande förhållanden.

Bilaga B 24 SOU 2007:60

Effekter och sårbarhet i jordbruket

Ett varmare klimat torde ge ökad tillväxt av olika grödor samt möjlighet att odla nya grödor i södra Sverige. Klimatet torde också påverka förekomst och utbredning av skadegörare på olika grödor. Ökad förekomst kan motverkas med ökad användning av kemiska medel, men detta är ej önskvärt ur många aspekter. Negativa effekter på flora och fauna, föroreningar i åar, dricksvatten och grundvatten är några exempel. Det torde åtgå större insatser än idag för att kunna förebygga angrepp av skadegörare. Förbättrad odlingsteknik, ökad användning av resistenta sorter och en god växtföljd torde därför få ökad betydelse.

Det är mycket angeläget att ta till vara de långa dataserier som nu finns tillgängliga på insekters och växtsjukdomars utbredning och stimulera till ytterligare sådana serier för analys, utveckling och validering av modeller relaterade till väderdata. Det är också angeläget att studera hur extrem-värden beträffande väder påverkar produktion eller förekomst av skadegörare. Tillväxtmodeller för olika grödor behöver kopplas till modeller för olika skadegörares utveckling för att analysera synkronisering mellan skadegörarens och grödans utveckling. I Sverige har data samlats in mer eller mindre regelbundet under de senaste 30-åren. Genom att göra dessa lättillgängliga från en databas kan man erhålla ett underlag för forskare, rådgivare och beslutsfattare att bättre bedöma utbredningen av skadegörare.

Ogräs

Den ovanstående beskrivningen av ogräsfloran och ogräskontrollen i Europa kan fungera som utgångspunkt när vi diskuterar tänkbara effekter av klimatförändringar på ogräskontrollen. Den enkla tolkningen skulle kunna vara att se förändringar i framtidens ogrässituation som en effekt av temperaturen, och därmed sätta likhetstecken mellan områden i dag och i framtiden med samma årsmedeltemperatur. Denna tolkning är delvis giltig som en prediktion av hur de fysiologiska begränsningarna för en art ändras i en region, även om den inte tar hänsyn till effekten av långa dagar på en kortdagsväxt. På samma sätt skulle man kunna överföra bekämpningsbehovet (förenklat uttryckt i herbiciddos per ha) till regioner med motsvarande temperatur. Denna typ av resonemang ger dock

SOU 2007:60 Bilaga B 24

en bristfällig bild av den förväntade ökningen av bekämpningsbehov. En mer komplicerad och realistisk tolkning tar hänsyn till de samspel som finns mellan ogräsflorans sammansättning, grödval, växtföljd, odlingssystem och odlingsåtgärder. Med utgångspunkt från tidigare resonemang kan vi räkna med ett ökat bekämpningsbehov under följande förutsättningar:

Andelen konkurrenssvaga grödor, t.ex. majs och solros, förväntas öka i södra Sverige. Den svagare konkurrensen i kombination med det gynnsammare klimatet medför att ogräsfloran blir mer artrik. Detta ställer större krav på breda verkningsmekanismer hos herbicider och i vissa sammanhang högre doser. Den svagare konkurrensen i sig gör också att dosen vid kemisk bekämpning måste höjas för att uppnå samma kontrolleffekt som i ett slutet stråsädesbestånd

Nya arter i ogräsfloran med senare och mer utdragen uppkomst medför att såväl mekaniska som kemiska bekämpningar måste upprepas, i synnerhet i grödor med stora radavstånd och sen utveckling. Under torra förhållanden gynnas C4-ogräs i konkurrensen med C3-grödor, vilket eventuellt kan kräva större bekämpningsinsats.

Nederbördsfattiga somrar med vattenunderskott i marken kommer sannolikt att medföra att andelen höstsådda grödor ökar. Detta kommer att starkt gynna vinterannuella ogräs. Samtidigt finns det starka tecken som tyder på att den plöjningsfria odlingen ökar i omfattning. Detta kommer ytterligare att gynna arter som renkavle, åkerven och sandlosta. När det gäller de två förstnämnda utgör risken för herbicidresistens ett allvarligt problem. Denna risk ökar kraftigt med andelen höstsådd och leder till ett större bekämpningsbehov.

Kvalitet

Samhället efterfrågar produkter som jordbruket levererar speciellt kategorierna livsmedelsråvara, foder, teknisk råvara, t.ex. oljor, och bränsle- och energiprodukter. För att möta denna efterfrågan definieras inom jordbruket ett antal kvalitetsparametrar, varav de viktigaste är: näringsmässig, sensorisk, frihet från oönskade ämnen, hygienisk, fysikalisk, teknisk användbarhet, samt hållbarhet och lagringsduglighet. Den kemiska sammansättningen i växtprodukter kategoriseras ytterliggare i:

Bilaga B 24 SOU 2007:60

  • Innehåll av proteiner, fett, stärkelse, socker
  • Aminosyrasammansättning i proteiner, fettsyrasammansättning, stärkelsens sammansättning
  • Innehåll av bioaktiva ämnen såsom ß-glukan, vitaminer, antioxidanter
  • Mineralinnehåll
  • Innehåll av oönskade ämnen: tungmetaller, toxiner, pesticidrester och deras nedbrytningsprodukter

Ovan nämnda kvaliteter produceras i växtodlingen och möjligheterna att uppnå önskvärda värden på respektive kvaliteter beror på hur grödorna odlas i samspel med andra grödor, markegenskaper, odlingsåtgärder och klimat. Klimatet påverkar kvalitetsparametrar dels direkt via fysiologiska kvalitetsetablerande processer i växten, dels indirekt via förändrade näringsförhållanden i marken, växtskadeangrepp och markanvändning.

Effekter av klimatförändring

Proteinhalterna i växter beror på näringstillförselln. Kvävemineraliseringen kommer troligen att öka vid en klimatförändring och frågan är i vilken utsträckning detta täcker grödans ökade behov. Resultatet från ett fåtal analyser av gödslad gräsvall under avsnittet ”Vattentillgång” antyder att behovet av kvävegödsling ökar. I klövervall försörjs växten genom fixering av atmosfäriskt kväve som troligen kommer att öka i proportion till tillväxtökningen, men den ökade CO

2

-halten sänker troligen ändå proteinhalten

något. Den förhöjda CO

2

-halten riskerar också att ge lägre

proteinhalter i framförallt brödvete, maltkorn, foderspannmål och oljeväxtråvara till foder. Förändrad aminosyrasammansättning kan bli ett problem som påverkar bakningsegenskaperna negativt i brödvete vid för höga temperaturer under inlagringen. De tidigare utvecklade höstgrödorna torde lida mindre risk, då inlagringsperioden ligger tidigare på säsongen än hos vårgrödorna och temperatur- och torkstress inte hunnit bli alltför stor. Detta kan antas gälla generellt för höstgrödor jämfört med vårgrödor. I havre och våroljeväxter kan balansen mellan innehåll av olja, protein och stärkelse påverkas i oönskad riktning, liksom även fettsyrasammansättningen Å andra sidan kan proteinhalterna och därigenom bakningskvaliteten öka i vetegrödor om själva mognadsförloppet

SOU 2007:60 Bilaga B 24

sker under en torr period, vilket kan bli fallet i synnerhet för höstgrödor.

Kraftiga regnskurar vid värmeböljor under mognaden kan komma att ge stärkelsen dåliga egenskaper (kraftigt försämrat falltal) då groningsenzym aktiveras och stärkelsen börjar brytas ned. Detta kan bli problem i framförallt brödvete och maltkorn. Utvintringsskadorna kan öka och det leder till ojämna bestånd med grönskott och mer ogräs att bekämpa och ojämn mognad med sämre kvalitet som följd. Grönskott ger hög klorofyllhalt och sämre oljekvalitet hos höstoljeväxter. Problemet bedöms bli störst i landets nordliga delar, dvs. Svealands slättbygder och uppåt.

Större skadegörareangrepp förväntas och kan ge direkta skador på plantan och kärnan som kan bli förkrympt, men också påverka den hygieniska kvaliteten med bakterier och andra smittämnen i kärnan som följd. Detta är extra allvarligt vid livsmedels-, foder- och utsädesproduktion. I synnerhet maltkorn är avhängigt av mycket god hygienisk kvalitet. Högre risker för toxiner från skadegörare samt risk för bekämpningsmedelsrester i skördeprodukterna efter intensivare kemisk kontroll av skadegörare, kan också bli fallet. Problemen kan bli liknande i både höst- och vårgrödor, men höstgrödornas tidigare utveckling bör vara en fördel och generellt sett kan antas att höstgrödor kommer att få ett försteg kvalitetsmässigt, före vårgrödor. Problemen bedöms kunna bli störst för landets södra hälft där skadegörareangrepp förväntas bli störst.

Snötäcke utan tjäle, kan ge ökade problem med fusariuminfektioner i höstvete under snön och därmed mycket potenta toxiner i vetekärnan, ett problem som kan antas bli störst i Mellansverige.

Anpassning

För att möta framtida klimatförändrigar med bl.a. högre temperaturer men oförändrat ljusklimat, och ändå få den avkastning och kvalitet som man önskar, kommer växtförädling, både traditionell och genmodifierande – bli ett nödvändigt verktyg. För nya grödor, sorter och nya förhållanden behövs också nya odlingsmetoder och odlingssystem framtagna på plats. För att erhålla samma proteinhalter som i dagens odlingar kommer troligen ökad kvävegödsling behövas. För att erhålla rätt foderkvaliet från slåttervallen kommer skörden att tidigareläggas. I Uppsala ~2085 skulle första

Bilaga B 24 SOU 2007:60

skörden kunna ske redan 20:e maj och andra skörden två månader senare och det skulle alltså finnas utrymme för en tredje skörd som dock får börja sin tillväxt under torra förhållanden.

Växtnäringsläckage

Kväve

Många faktorer pekar på att en klimatförändring kommer att medföra risk för ökat kväveläckage från svensk jordbruksmark:

  • Ökad temperatur kommer att bidra till ökad mineralisering av kväve i jordbruksmark under höst/vinter.
  • Ökade nederbördsmängder under höst/vinter kommer att bidra till mer omfattande utlakning av lättrörligt kväve från jordbruksmark under motsvarande period.
  • Av vinternederbörden kommer andelen snö att minska liksom snötäckets varaktighet och därmed ökar andelen av vinternederbörden som infiltrerar marken, vilket troligen ökar kväveutlakningen ytterligare.
  • Ökad sommartorka, i vissa regioner, kan fördröja nedbrytningen av färskt organiskt material till senare på hösten vilket medför risk för större utlakning.

De direkta förändringar i klimatet som förväntas kommer alltså sannolikt att leda till en generell ökning av kväveläckaget från jordbruksmark.

Klimatförändringen kommer även att påverka andra faktorer, som indirekt kan bidra till ökad kväveutlakning:

  • Produktionsnivåerna per arealenhet kommer sannolikt att öka, vilket ökar mängden skörderester och därmed även kvävemineralisering och kväveutlakning under höst och vinter.
  • Större diskrepans mellan grödans kvävebehov och markens förmåga att leverera kväve under växtsäsongen kan medföra behov av ökad kvävegödsling, och därmed risk för ökat kväveläckage i samband med nederbörd.
  • En minskning av vallarealen och en större areal mark i ”öppen odling” medför att en större areal bearbetas och plöjs varje år, vilket i sin tur bidrar till större kväveläckage.
  • En ökning av arealen välgödslade grödor, t.ex. fodermajs, på bekostnad av vallodling medför risk för större kväveläckage.

SOU 2007:60 Bilaga B 24

  • Ökad risk för utvintring av höstgrödor, i vissa regioner, ökar risken för kväveläckage under vinter och tidig vår.

Faktorer som minskar risken för kväveutlakning bedöms inte kunna kompensera för de faktorer som leder till ökad risk. En längre växtsäsong ger viss möjlighet att bortföra en större andel kväve via skörd, men effekten är svårbedömd. En ökad areal höstsådd mark kan i viss mån minska kväveläckaget genom att höstsådda grödor kan fungera som ”fånggrödor” under milda höst/vinter perioder. Höstgrödornas effektivitet som ”fånggrödor” är emellertid osäker och beror både på bearbetningstidpunkt, gödslingsstrategi och övervintringsförhållanden.

De få kvalificerade studier som hittills genomförts med avseende på kväveläckage från svensk jordbruksmark i ett förändrat klimat indikerar att kväveläckaget med stor sannolikhet kommer att öka väsentligt. De bekräftar därmed de mer generella resonemang och slutsatser som här presenterats och som baserats på befintlig kunskap om de processer som styr kväveutlakningen och på information från aktuella klimatscenarier. De demonstrerar också behovet av att genomföra kvalificerade beräkningar som beaktar det komplexa samspelet mellan olika faktorer som påverkar kväveutlakningen. Hittills genomförda studier omfattar endast ett fåtal geografiska platser/områden och har av naturliga skäl flera begränsningar. Den direkta återkopplingen mellan grödornas tillväxt och klimat beaktades ej i den ena studien. Effekter av ökad variabilitet och större extremer i klimatet har inte studerats och ej heller potentiella effekter av förändringar i markanvändning, produktions- och gödslingsnivåer.

Fosfor

Flera faktorer förväntas leda till risk för ökat fosforläckage från jordbruksmark:

  • Ökad nederbörd under vintern och ökad frekvens av intensiv nederbörd kommer att öka risken för partikelerosion och därmed partikelbunden förlust av fosfor från jordbruksmark.
  • Ökad frekvens av perioder med omväxlande frysning/tining kan bidra till ökad utlakning av fosfor från höstsådda grödor och vallar.

Bilaga B 24 SOU 2007:60

  • Högre produktionsnivåer medför ökad fosforgödsling och därmed ökad risk för större fosforförluster.
  • Arealen fodermajs förväntas öka på bekostnad av vallarealen, vilket medför ökad gödsling och större andel ”obevuxen mark” under vintern och därmed risk för större fosforförluster.
  • Några faktorer kan även tänkas bidra till minskat fosforläckage:
  • Minskad vallareal kan bidra till minskning av fosforutlakningen från fryst växtmaterial. En eventuell ökning av arealen höstoljeväxter leder dock i motsatt riktning.
  • Minskat snötäcke leder till en minskning av ytavrinningen i samband med snösmältning, vilket i sin tur kan minska fosforförlusterna kopplat till snösmältning.

Totalt sett bedöms dock fosforförlusterna från jordbruksmark öka pga klimatförändringen, vilket bekräftas av preliminära siffror från en pågående studie.

Anpassning

För en mer heltäckande bild av riskerna för växtnäringsläckage i ett framtida klimat och den potentiella effekten av olika anpassningsåtgärder i olika regioner, krävs studier som beaktar den sammanvägda effekten av olika faktorer som påverkar såväl kväve- som fosforläckage. Det krävs därför dels kvalificerade studier som omfattar beräkningar av kväve- och fosforläckage i varje region med avseende på klimat, grödor, jordar och klimatrelaterade förändringar i tidpunkter för olika gödslings- och bearbetningsåtgärder, och dels att dessa kopplas till studier om förändrade produktionsnivåer, proteinhalter och ändrad markanvändning.

Resultat från en forskningsstudie har indikerat att det kan bli svårt att uppnå nationella miljömål (30 % minskning av kväveläckaget och 20 % av fosfor) till år 2015, i ett jordbruksdominerat avrinningsområde i södra Sverige, genom enbart åtgärder inom jordbruket, De mest effektiva jordbruksåtgärderna för reduktion av kväveläckaget var: sen brytning av vall och träda, insådd fånggröda i vårsådd spannmål och oljeväxter, samt vårspridning (istället för höstspridning) av stallgödsel. När dessa åtgärder kombinerades uppnåddes en total reduktion av kväveläckaget med 16 %. Om arealen fånggrödor ökades (höstsäd ersattes med vårsäd+fånggröda), ökade reduktionen av kväveläckaget till 20 %. En sänkning

SOU 2007:60 Bilaga B 24

av handelsgödselgivan till stråsäd med 10 % minskade läckaget med 4 %, men medför sannolikt även en skördesänkning. Beräkningarna är baserade på klimatet år 1980

En klimatförändring kommer därför att medföra att ytterligare åtgärder krävs för att uppnå och bibehålla de nationella miljömålen avseende fosfor och kväveläckage från jordbruksmark. En ökning av arealen höstsådd mark kommer, med nuvarande odlingsmetoder och grödor, att minska möjligheterna att uppnå dessa miljömål. Det blir därför angeläget att utveckla odlingssystem och växtföljder som ger utrymme för olika typer av insådda fånggrödor eller andra grödor med effektivt kväveupptag under höst och vinter, liksom att utveckla system där höstbearbetning av marken sker i så liten omfattning som möjligt. I en framtida klimatsituation kommer jordbruksåtgärder, i ännu högre utsträckning än idag, att behöva kompletteras med andra åtgärder t.ex. anläggning av våtmarker och kantzoner längs vattendragen, förbättrad rening av industriavlopp och enskilda avlopp och förbättring av reningstekniken i reningsverk. Växtförädling och förbättrad odlingsteknik i syfte att förbättra grödornas kväveutnyttjande kan också bidra till reduktion av näringsläckaget på längre sikt.

Bilaga B 24 SOU 2007:60

Introduktion

Målet med rapporten är att bedöma.effekterna av klimatförändringsscenarier för Sverige (Rossby Centre, SMHI) på specifika delar av växtproduktion inom svenskt jordbruk. Avsnitt 1 är dock speciell och behandlar markanvändning i Europa och är en analys av resultat från två stora forskningsprojekt kring klimatförändring och användning av jordbruksmark. Målet har här varit att analysera på vilka grunder dessa scenarier gjorts och möjligheterna att bedöma konsekvenser för svensk markanvändning. De andra avsnitten (2

  • avser alltså att bedöma effekter av SMHI:s klimatförändringsscenarier. Första steget har varit att avläsa värden från regionala klimatförändringskartor för perioden 2071
  • (betecknad ~2085), framtagna mha socioekonomiska scenariet A2, den globala klimatmodellen Echam4, och den regionala klimatmodellen RCA3 (oktober 2006 från Rossby Centre, SMHI; se t.ex. Fig. 2). I allmänhet är det differenskartorna mellan perioden 2071

(~2085) och referensperioden 1961

  • (betecknad ~1975) som utvärderats. I vissa fall har absoluta värden från referensperioden använts (dvs. ej differenser). De är också modellerade värden men som kalibrerats mot observerat klimat 1961
  • (ERA40; Rossby

Centre, SMHI). Dessa värden har betecknats med ~1975ERA40. Denna typ av värden har också använts i de fall vi kommenterar skillnader mellan 15-års perioden 1991

  • (betecknad

~1998ER40) och ~1975ERA40. I ett fall har vi dessutom på motsvarande sätt använt differenser mellan observerad klimatstatistik från SMHI (~1998Obs

  • ~1975Obs).

I vissa fall har gjorts en bedömning av effekter av motsvarande scenarier för perioden 2011

  • (betecknad ~2025), och i enstaka fall har effekter av klimatscenariekartor (Rossby Centre, SMHI) som baserar sig på en alternativ global klimatmodell (HADAM4) utvärderats.

SOU 2007:60 Bilaga B 24

Figur 1: Total åkerareal 2006 per län (SCB)

Röda cirklar symboliserar avläsningsområden på kartorna som ska ungefärligt motsvara SCB:s "produktionsområden” : 1: Götalands södra slättbygder (Gss) 2: Götalands mellanbygder (Gmb) 3: Götalands norra slättbygder (Gns) 4: Svealands slättbygder (Ss) 7: Nedre Norrland (Nn) 8: Övre Norrland (Nö)

Kartorna har avlästs visuellt för 6 områden i Sverige som grovt motsvarar SCB:s produktionsområden, men ej skogsbygderna (se Fig. 1). Exakta avläsningar är omöjliga eftersom områdena inte överensstämmer med kartmönstren. Dessutom har det i vissa fall varit svårt att bedöma färgskalorna korrekt och avläsningen kan vara en skalenhet fel. Det tillkommer dessutom osäkerheter förknippat med skalans noggrannhet, t ex. har värdet 3 antecknats för intervallet 0

  • I de fall som det observerats tydliga mönster inom regioner är detta noterat.

Gmb

Ss

Gns

Gss

Nn

Nö

Bilaga B 24 SOU 2007:60

Figur 2: Exempel på de klimatförändringskartor som använts som indata till denna studie: Ändringen av nederbörd från perioden 1961

  • (~1975) till perioden 2071−2100 (~2085) för april

(mm/månad), framtagna mha socioekonomiska scenariet A2, den globala klimatmodellen Echam4, och den regionala klimatmodellen RCA3. (Rossby Centre, SMHI)

För att erhålla ett underlag för bedömningar av klimatförändringseffekter på vattentillgång, skadegörare, utlakning och kvalitet har vi först försökt utvärdera odlingssäsongens förändring i termer av tidpunkt för vårbruk, skörd och höstbruk för vår- respektive höstgröda, se vidare avsnittet för Vattentillgång.

Speciellt att tänka på när du läser denna rapport: Vi ber läsaren att hålla i minnet att alla redovisade resultat är förutsägelser, som dessutom bygger på klimatscenarier som också är förutsägelser, och resultaten bör användas med detta i åtanke.

Trots att alla beräkningar alltså i grunden är ytterst osäkra uttrycker vi oss oftast säkert, t ex. det blir så här och så här. Skälet till detta är att det blir onödigt tyngande att ständigt upprepa osäkerheten. Vi ber läsaren tänka på detta.

SOU 2007:60 Bilaga B 24

Alla klimatscenarier avser medelvärden över en 30-års period, men av praktiska skäl uttrycker vi dem med enbart ett årtal och beteckningen ”~” som här alltså betyder att årtalet representerar medelförhållanden för 30 år kring detta år (ett undantag för ~1998 som avser en 15-års period).

Studien är ett tidsbegränsat utredningsuppdrag som utförts av vetenskapligt utbildade forskare. Bedömningarna kan dock ej betraktas vara strikt vetenskapliga eftersom vi avläst klimatförändringskartorna visuellt och oftast saknat väldokumenterade analysmetoder. Vi ber läsaren beakta detta vid bedömningar av informationens vetenskapliga värde.

Bilaga B 24 SOU 2007:60

1 Markanvändning

Faktorer som påverkar användningen av jordbruksmark

Den faktor som ytterst bestämmer bondens val av gröda och användning av jordbruksmark anses oftast vara ett önskemål om högsta möjliga lönsamhet för gårdens ekonomi. Detta innebär att bonden hela tiden försöker maximera vinsten, det vill säga skillnaden mellan intäkter från produktion av grödor och bidrag, å ena sidan, och kostnader för insatsmedel, skötsel mm, å den andra. Man kan tänka sig att också andra preferenser kan styra den enskilde bondens val av markanvändning, och i vissa fall beaktas t.ex. en viss benägenhet hos bonden att hålla sig till ettåriga grödor och en ovilja att t.ex. börja odla vedartade växter med en längre rotationsperiod. Speciellt kan detta tänkas bli fallet i händelse av att framtiden ter sig osäker. Vidare kan det finnas en viss tröghet i anpassningen till nya omständigheter, men antagandet om vinstmaximering är sannolikt en bra utgångspunkt för att beskriva genomsnittligt beteende på längre sikt.

Vinsten för olika typer av markanvändning, och därmed valet av markanvändning, bestäms alltså av intäkter från försäljning av produkter och eventuella bidrag och kostnader för produktionen.

De ekonomiska villkoren för markanvändningen styrs av både socioekonomiska och naturliga förutsättningar. Bland de naturliga förutsättningar ingår klimatet som kanske främst påverkar produktiviteten (vanligen skörden per hektar, men i princip avkastningen relaterat till också andra insatsmedel). Därmed påverkar klimatförutsättningarna åtgången av insatsmedel (bland annat mark) per producerad enhet och därmed produktionskostnaderna. Ett mer gynnsamt klimat leder därmed, allt annat oförändrat, till lägre produktionskostnader. För den enskilde lantbrukaren finns också en indirekt påverkan av klimatförändringar genom att priserna på produkter förändras till följd av förändrade produktionsvillkor för övriga lantbrukare som bjuder ut produkter på samma marknad. Allmänt kan de föreslagna klimatscenarierna karaktäriseras av en temperaturhöjning vilken kan förmodas ha en gynnsam effekt på produktiviteten eftersom vegetationsperioden i Sverige är starkt temperaturreglerad. Också den ökade koldioxidhalten i atmosfären förväntas ge en viss positiv

SOU 2007:60 Bilaga B 24

effekt på produktiviteten. Effekterna av förändrade vatten- och näringstillgång är dock ej nödvändigtvis produktivitetshöjande.

Klimatförändringar kan också förmodas påverka jordbrukets produktionskostnader, till exempel genom ökade problem med skadegörare (vilket leder till sänkta skördar, ökade kostnader för bekämpning och/eller förändrade odlingsmetoder, t.ex. alternativa växtföljder). Förändrat klimat kan vidare medföra ett ökat behov av insatsmedel t ex. genom ökat behov av gödsling för att upprätthålla proteinhalter, och kostnader relaterade till negativa miljöeffekter såsom näringsutlakning.

Markanvändningen styrs till betydande del av bidragssystem. I dagsläget erhålls det arealstöd oavsett vad som odlas på marken. Summan är i många fall betydande i jämförelse med intäkter från försäljning av den skördade grödan i avsikt att styra markanvändningen bort från hög produktion av matråvara. På liknande sätt kan man tänka sig att även i framtiden kan politiska faktorer påverka markanvändningen i riktning mot alternativa målsättningar, såsom produktion av specificerade ekosystemtjänster.

Markegenskapernas effekter på markanvändning

Markens egenskaper påverkar dess produktivitet bland annat genom sin vattenhållande förmåga och som näringskälla och därmed gårdens produktionskostnader. Vid sjunkande produktpriser, exempelvis på spannmål, är det först och främst de lågproduktiva markerna, med stort behov av insatsmedel per producerad enhet, som ställs om till alternativ markanvändning. Sannolikt skulle minskad vattentillförsel och ökat vattenbehov vid en klimatförändring ge marker med en högre lerhalt en ekonomisk fördel relativt mer sandig mark. Även behovet av gödsling kan tänkas öka mindre på en mark med god vattenhållande förmåga därför att den mikrobiella nedbrytningen av organiskt material ofta kan vara vattenbegränsad på sommaren. Marker med hög mullhalt har god näringsleveransförmåga, förutsatt att vattenförhållandena är relativt goda. De marginella arealerna för jordbruksproduktion bestäms slutligen av möjligheterna för rationellt jordbruk (t.ex. arrondering etc. kan omöjliggör utnyttjande av stordriftsfördelar) och att kostnaderna för insatsmedlen blir högre än inkomsterna från produktionen.

Bilaga B 24 SOU 2007:60

Markanvändningens historiska utveckling

Den totala åkerarealen under perioden 1994

  • uppgick i genomsnitt till 2,8 miljoner ha (SCB, 2000). Den största delen användes för vall- och stråsädesodling, medan grödor som potatis, sockerbetor, oljeväxter och baljväxter upptog en mindre del (Figur 1.1). Ca en tiondel av åkermarken var ej utnyttjad för produktion (uttagen träda eller outnyttjad åkermark).

Fördelningen av produktionsvärdet liknar i stort fördelningen av odlingsarealen och vall och stråsäd står för största delen av det totala produktionsvärdet, men högavkastande grödor som potatis och sockerbetor utgör också en betydande del trots att de odlas på relativt små arealer (Figur 1.2). Det totala värdet av vegetabilieproduktionen åren 1994

  • uppgick till ca 14,2 miljarder kr/år

(Tabell A1.1). Dessutom uppgick år 1999 växtodlingsrelaterade EU-stöd till totalt 5,4 miljarder kr. (3,4 miljarder kr i arealersättning och ersättning för uttagen areal samt 2 miljarder kr i miljöstöd) (SCB, 2000).

SOU 2007:60 Bilaga B 24

Figur 1.1 Åkerarealens användning (genomsnitt åren 1994

  • Total areal 2,8 miljoner ha. (SCB, 2000; Efter Sigvald m.fl. 2001)

Vete 12%

Korn 17%

Vall 37%

Övrigt

2%

Potatis och sockerbetor

3%

Baljväxter

1%

Träda, obrukad

åker 11%

Oljeväxter

3%

Havre

11%

Övrig spannmål

3%

Figur 1.2 Genomsnittligt värde av vegetabilieproduktionen åren 1994

  • Totalt värde ca 14,2 miljarder kr. Data från

Tabell A1.1. (Efter Sigvald m.fl. 2001)

Variation i avkastning och användningen av åkermarken varierar från år till år beroende på prissättning och väderleksförhållanden. I slutet av 1900 minskade t.ex.arealen oljeväxter medan arealen baljväxter ökade. De senaste åren har dock arealen oljeväxter ökat med i storleksordningen 10 % och var år 2006 uppe i 90 tusen ha. Arealen korn i Sverige visar en neråtgående trend men är fortfarande större (ca 400 tusen ha) än arealen höstvete som visar en uppåtgående trend, speciellt i södra Sverige (Fig. 1.3).

Vete 13%

Korn 11%

Havre

7%

Vall 41% Köksväx ter

4%

Övrig spannmål

3%

Oljeväx ter

2%

Sockerbetor

8%

Baljväx ter

1%

Potatis

10%

Bilaga B 24 SOU 2007:60

Fig. 1.3 Areal (1000 ha) för odling av vår- och höstkorn.

Över: Höstvete. Under: Vår- och höstkorn. Översta linjen = hela Sverige, näst översta = Svealands slättbygder och nedersta = Götalands södra slättbygder.

(Stig Karlsson, SLU, Pers. komm.)

Fördelningen mellan grödor skiljer sig mellan olika delar av Sverige. Klimatet är en av flera faktorer som orsakar dessa skillnader. En annan faktor är skillnader i markegenskaper där t.ex. Svealands mer lerhaltiga jordar i medeltal blir mer lämplig för torkkänsliga grödor

0 50 100 150 200 250 300 350 400

1940 1950 1960 1970 1980 1990 2000 2010

0 200 400 600 800

1940 1950 1960 1970 1980 1990 2000 2010

SOU 2007:60 Bilaga B 24

så som havre. Ytterliggare en faktor är rollen en region spelar i den allmänna jordbruksproduktionen, såsom att det i Svealand till stor del odlas stråsäd som används till foder i animalieproduktion i sydligare delar av Sverige. Beroende på en kombinerad effekt av alla dessa faktorer är den allmänna bilden för slättbygdsområdena i Götaland och Svealand att en stor andel (knappt en tredjedel) av arealen används till vallodling, och en nästan lika stor del till vårkorn. I övrigt skiljer sig regionerna åt så att i Skåne odlas en stor andel höstvete medan i Svealand denna andel är mindre till förmån för havre. I norra Sverige är vall den helt dominerande grödan och vårkorn den helt dominerande andra grödan (se Tabell 1.2).

På senare tid har andelen majs i dansk växtodling ökat stadigt. 1993 var arealen med fodermajs omkring 25 kha som ökade svagt och fördubblades till år 2000. Efter år 2000 har ökningen tagit fart på allvar och på fyra år ökat till ca 130 kha, dvs. en ökningstakt på ca 25 kha per år. I Sverige är odlingsarealen för majs betydligt mindre och på 7 kha, år 2006, även om den relativa ökningstakten just nu är hög (ca 25 % senaste året).

För att belysa effekterna av klimatförändringar på markanvändningen utgår vi från ett antal studier som gjort extrapoleringar m h a väldefinierade modeller som möjliggör en transparent analys av vilka antaganden som orsakat resultaten.

Produktionsområden vandrar norrut

Den enklaste metodiken att studera effekten av klimatet på markanvändningen är att anta att latitudinella skillnader i dagens markanvändning i Sverige beror på skillnader i temperaturklimat, och sedan antar vi att framtida klimatförändringar kan representeras av dagens regionala skillnader. I Sverige är det stor skillnad i temperaturklimat mellan sydliga och nordliga jordbruksområden (Clason & Granström, 1992). För att kunna bedöma betydelsen av dessa skillnader i termer av produktion antar vi att framtida produktivitet i nordliga (kalla) regioner kommer att bli i samma storleksordning som nutida produktivitet i de sydliga områdena Sigvald m.fl. (2001). Tre produktionsområden har undersökts; Skåne, Mälar-

Bilaga B 24 SOU 2007:60

dalen (Södermanland, Stockholm och Uppsala län) och Västerbotten (SCB, 2000; Fig. 1.4). Medeltemperaturen (1951

  • för de

tre områdena var 7

  • 5−7 respektive 2−3

o

C (Clason & Granström,

1992).

Fig. 1.4 Cirklar symboliserar ungefärligt tre produktionsområden för jordbruk i Sverige. Från norr till söder är dessa Västerbotten, Mälardalen och Skåne. Årsmedeltemperaturen (1951

  • var i

storleksordningen 2

o

C för Västerbotten, 5

o

C för Mälar-

dalen, och 7

o

C för Skåne. Motsvarande värden för årsmedel-

nederbörden var i storleksordningen 700

  • mm, 600−700

mm respektive 700

  • mm och för vegetationsperioden

300

  • 400−450 respektive 500−550 mm (Clason &

Granström, 1992). (Fyllda cirklar markerar åkerareal 2006 per län (från SCB)

SOU 2007:60 Bilaga B 24

För att se effekten av val av gröda på den regionala produktionen studerades sex grödor (vall, höstvete, vårkorn, havre, vårvete och vårraps) som representerar olika odlingssystem och vanliga grödor. Värden på hektarskördar (normaliserade med avseende på mellanårsvariationer) och arealanvändning togs från den officiella jordbruksstatistiken år 2000 (SCB, 2000). Hektarskördarna var högre i sydligare regioner och högre för höstgrödor än vårgrödor (Tabell 1.1).

Tabell 1.1 Regionala hektarskördar (normaliserade med avseende på

mellanårsvariationer) för 2000 och tre regioner (ton ha-1). Data från Sigvald m.fl. (2001)

Vall Höstvete Vårkorn Havre Vårvete Vårraps Västerbotten 5.0 - 2.3 2.1 - - Mälardalen 7.5 6.0 4.4 3.9 4.4 1.5 Skåne 9.0 7.5 5.1 4.5 5.7 1.5

Den totala arealen för dessa sex grödor inom respektive region var drygt 300 tusen hektar i Skåne och 15 % mindre i Mälardalen. I Västerbotten var arealen endast ca 60 tusen hektar (Tabell 1.4). I Skåne var en knapp tredjedel av denna areal odlad med vall, en fjärdedel med höstvete och en knapp tredjedel med vårkorn. För Mälardalen var mönstret lika förutom att endast en tiondel var odlad med höstvete och istället utgjorde havre en knapp femtedel av arealen. I Västerbotten upptar vårkorn också ungefär en fjärdedel av arealen, men resten är i stort sett vall (Tabell 1.2).

Tabell 1.2 Relativ arealfördelning (%) mellan sex grödor inom respektive region år 2000 (SCB, 2000)

Vall Höstvete Vårkorn Havre Vårvete Vårraps Västerbotten 75 - 23 2 - - Mälardalen 34 11 29 18 5 3 Skåne 33 25 30 4 6 2

I en framtida klimatförändring, här alltså representerad av att vi flyttar den sydliga regionerna norrut, ökar hektarskördarna för alla grödor och båda regionerna (Tabell 1.3). De relativa ökningarna

Bilaga B 24 SOU 2007:60

blir väsentligt högre för Västerbotten än för Mälardalen och varierar mellan grödor.

Tabell 1.3 Relativa förändringar (%) i regionala hektarskördar vid en klimatförändring

Vall Höstvete Vårkorn Havre Vårvete Vårraps Västerbotten + 50 + + 95 + 86 + + Mälardalen + 20 + 25 + 15 + 15 + 31 + 3

Den sammanlagda regionala produktionsökningen för dessa sex grödor blir i Västerbotten över 50 % (Tabell 1.4) vilket motsvarar ungefär hektarskördeökningen för vall, eftersom vall upptar 75 % av arealen. Emellertid om Västerbotten skulle få samma arealfördelning mellan grödor som Mälardalen har idag skulle en stor del av den areal som idag odlas med vall istället odlas med främst höstvete och havre och ökningen av den regionala produktionen skulle bli endast ca 25 % (Tabell 1.4). För Mälardalen skulle en motsvarande förändring av arealen (dvs. Skånes arealfördelning) ge en betydligt mindre effekt och det motsatta resultatet. Havre skulle ersättas med höstvete och den regionala produktionen skulle öka mer än om dagens markanvändning skulle bestå. För Skånes del krävs här en jämförelse med andra länder vilket skulle antyda ökad andel höstsådd (se Tabell 4.4).

SOU 2007:60 Bilaga B 24

Tabell 1.4 Total regional produktion för sju grödor under nuvarande klimat och relativa förändringen vid en klimatförändring, dels om arealfördelning mellan grödor skulle bestå, dels om den skulle ändras

År 2000 Ändring i regional skörd vid en klimatförändring

Total areal

(103

ha)

Total regional skörd (103 ton/y)

Ingen ändring i areal fördelning

Areal fördelning enligt den sydligare regionen

Västerbotten 59

+ 56%

+ 26%

Mälardalen 280

1 527

+ 19%

+ 27%

Skåne 307 2 128

Resultaten indikerar att valet av gröda på jordbruksmarken kan komma att ha lika stor betydelse för en regions samlade produktion som ändringar i hektarskördar p.g.a. förändringar i temperaturklimatet.

Syftet med denna studie är att analysera två olika modelltillämpningar för att beräkna effekten av ett förändrat klimat på markanvändningen i Sverige, nämligen ACCELERATES (Audsley et al, 2006)(Abildtrup et al, 2006)(Rounsevell et al, 2006) och ATEAM (Rounsevell et al, 2005). Modelltillämpningarna har syftat på markanvändningen i Europa, och eftersom Sverige är en del av Europa finns resultat också för Sverige. Det bör dock redan här noteras att ATEAM:s modellering syftat till bedömningar på Europanivå och att anknytningen till den rumsliga fördelningen av arealminskningar är oklart redovisad. De två tillämpningarna både liknar varandra och skiljer sig åt i struktur och principiella angreppssätt. Vi har valt att strukturera vår presentation efter den struktur vi själva finner mest logisk och beskriver för respektive del hur de två modelltillämpningarna behandlar dessa delar.

Markanvändningen bestäms ytterst av lönsamheten för olika markanvändningsalternativ. Lönsamheten, i sin tur, beror i mycket stor utsträckning på för jordbrukaren givna och opåverkbara förutsättningar. Lantbrukarens val av markanvändning görs alltså utifrån de givna socioekonomiska och naturliga förutsättningar som i stor utsträckning påverkar kostnader och intäkter för jord-

Bilaga B 24 SOU 2007:60

bruket. Markanvändningen klassificeras av val av gröda som bestäms av vilken gröda som är mest lönsam att odla i kombination med andra grödor. Vid för låg lönsamhet odlas ingen jordbruksgröda och marken används till något annat. Endast grödor för mat- och foderproduktion ingår i denna studie. För att bedöma lönsamheten måste intäkterna respektive kostnaderna för olika markanvändningsalternativ beräknas, och för detta måste utvecklingen av bland annat framtida priser, på såväl produkter som insatsvaror, och av produktiviteten bedömas.

Priser på produkter som insatsvaror bestäms av det samlade agerandet på marknaden för respektive produkt och av eventuella politiska regleringar. Det betyder att de priser som påverkar den enskilde svenske jordbrukarens markanvändning är ett resultat av utbud och efterfrågan på hela marknaden. Hur stor ”hela marknaden” är och i vilken mån förändringar i omvärlden påverkar de svenska priserna bestäms i huvudsak av politiska beslut om handelsregler. Allmänt kan de huvudsakliga drivkrafterna bakom framtida förändringar av markanvändning i Europa sammanfattas i termer av utbud och efterfrågan samt politiskt styrda drivkrafter, se tabell 1.5. Det bakomliggande antagandet kan uttryckas som att markanvändningen styrs av utbud och efterfrågan och de institutionella ramar som dessa verkar inom. Klimatförändringar kan tänkas påverka alla dessa faktorer, t.ex. hektarskördar (utbud), hektarskördar i andra länder än Sverige (utbud och efterfrågan), och att klimatförändringar ställer miljökrav på jordbruket (institutionella ramar).

Tabell 1.5 Drivkrafter bakom markanvändning. Viss omarbetning utifrån Rounsevell et al,(2005)

Politiska Socioekonomiska Efterfrågan Utbud Marknadsinterventioner Befolkningsmängd Priser på insatsvaror (konkurrens om resurser) Landsbygdsutveckling Inkomstnivå (BNP) Klimatförändringar Miljöpolitik Konsumentpreferenser Teknologi och management Marknadsliberalisering (WTO) Tillgång till substitut EU-utvidgning

Av tabell 1.5 framgår det att det är många andra faktorer än klimatförändringarna som påverkar framtida markanvändning.

SOU 2007:60 Bilaga B 24

Klimatförändringarna kommer att ske i en framtid som också inbegriper stora samhällsförändringar och jordbrukets markanvändning kommer att påverkas av samtida effekter av både klimat och socioekonomiska förändringar. Dessutom beror dessa förändringar av varandra och t.ex. har expertpanelen bedömt att en hög och billig tillgång på insatsmedel inte är förenlig med en låg koldioxidemission och liten klimatförändring. Samtliga faktorer ovan beror alltså på samhällsutvecklingen i någon utsträckning. Exempelvis beror efterfrågan på spannmål på befolkningsmängden och därmed på befolkningstillväxten. Tillgång och pris på insatsmedel, t.ex. energi/drivmedel eller mark, beror på efterfrågan på dessa varor från övriga sektorer i samhället. Även denna efterfrågan beror i sin tur av samma socioekonomiska faktorer som ligger bakom efterfrågan på jordbruksprodukter. Klimatförändringarna har, för den enskilde bonden eller det enskilda landet, i princip två effekter. Dels påverkas de egna produktionskostnaderna och dels påverkas övriga producenters produktionskostnader vilket i sin tur påverkar utbudet och därmed priset på marknaden.

För att göra förutsägelser om framtida markanvändning måste någon form av uppskattning eller bedömning av ovanstående faktorer göras. Inte minst de politiska förändringarna är, särskilt på lång sikt, mycket svåra att förutsäga. Bakom båda modellernas bedömningar av hur ovanstående faktorer utvecklas ligger fyra olika övergripande framtidsbilder utifrån vilka man, med mer eller mindre säkra underlag, har gjort bedömningar av hur enskilda faktorer kommer att förändras.

Globala socioekonomiska förutsättningar

Framtida förutsättningar för arealanvändning påverkas av samhällsfaktorer som ej är direkt klimatrelaterade. Dessa beskrivs i specifika s.k. socioekonomiska scenarier, som ger olika ”basbeskrivningar” av möjliga riktningar för samhällsutvecklingen, utifrån vilka man sedan kan spekulera kring jordbruksrelevanta parametrars utveckling. De socioekonomiska faktorerna påverkar också utsläpp av CO

till atmosfären och andra klimatpåverkande

gaser vilket betyder att framtida klimatförändringar beror av utvecklingen av de socioekonomiska faktorerna.

Förutsägelser om förändringar av socioekonomiska faktorer behövs alltså både för att förutsäga klimatförändringarna och dess

Bilaga B 24 SOU 2007:60

påverkan på framtida svensk markanvändning och för att förutsäga hur det framtida jordbruket kommer att påverkas av klimatförändringar. Förändringar i de socioekonomiska förutsättningarna är svåra att förutse i ett längre perspektiv. Av det skälet har ett antal kontrasterande scenarier föreslagits som utgångspunkt. Man har tänkt sig alternativa utvecklingar i speciellt två dimensioner. I den ena dimensionen är samhällts övergripande mål en hög ekonomisk tillväxt (A) alternativt miljöanpassning och jämlikhet (B). Notera att alternativen definieras av vad som karaktäriserar de övergripande och prioriterade målen och att respektive samhällsutveckling inte utesluter att andra mål, om än sannolikt i mindre omfattning, också realiseras. Exempelvis utesluter inte en samhällsutveckling inriktad mot miljöhänsyn och jämlikhet en ekonomisk tillväxt. I den andra dimensionen utvecklas världen mot mer ”globalisering” (1) där utbyten över gränser sker förhållandevis lätt och globala intressen blir ledande, alternativt mot mer ”regionalisering” där de enskilda regionerna själva definierar sina intressen och vad som ska prioriteras och där globala utbyten är underställda dessa intressen. Notera att regionerna är stora geografiska enheter (som Europa eller EU) snarare än mindre regioner inom ett land. De två dimensionerna kombineras så att fyra alternativ utvecklingslinjer definieras:

A1: Tillväxtinriktad (A) och globaliserad (1) värld A2: Tillväxtinriktad (A) och regionaliserad (2) värld B1: Miljöinriktad (B) och globaliserad (1) värld B2: Miljöinriktad (B) och regionaliserad (2) värld

Med utgångspunkt från dessa, i sig tämligen ospecifika, beskrivningar måste scenarierna preciseras i en rad steg för att resultera i scenarier för hur olika drivkrafter förändras i framtiden. I tabell 1.6 redovisas möjliga tolkningar av scenarierna på global nivå i fem olika dimensioner enligt den tolkning som gjordes i ACCELE-RATAS (Abildtrup et al., 2006).

SOU 2007:60 Bilaga B 24

Tabell 1.6 SRES-scenarierna och socioekonomiska dimensioner, antaganden på global nivå. (Abildtrup et al., 2006; Tabell 1) (ACCELERATES)

SRES-scenarie Dimension A1FI/VM A2/RE

B1/GS

B2/LS

Demografi

Låg

befolkningstillväxt

Hög bef. tillväxt

Låg

befolkningstillväxt

Måttlig bef.tillväxt

Ekonomisk tillväxt, nivå och fördelning

Mycket hög ekonomisk tillväxt och global konvergens

Ojämn ekonomisk tillväxt

Hög ekonomisk tillväxt och global konvergens

Måttlig ekonomisk tillväxt och långsam global konvergens

Nivå och inriktning på teknologisk utveckling

Hög innovationsnivå

Omvandling mot tjänsteekonomi

Långsam och fragmenterad teknologisk förändring, långsamt spridning

Ny teknologi främjar övergång till tjänste- och informationsekonomi

Långsammare och mer diversifierad teknologisk förändring än i A1 och B1

Styrelseskick Marknadsorienterade

lösningar och frihandel

Beslutsfattande decentraliseras

Globaliserat styrelseskick, starkt samarbete mellan regeringar, organisationer och affärsföretag.

Fokus på lokala lösningar och betoning på livsmedelssjälvförsörjning

Sociala och politiska mål/värden

Medvetenhet och betalningsvilja för livskvalitet ökar

Fokus på lokala miljöfrågor men svagare omsorg rörande globala miljöproblem

Stort engagemang för miljöfrågor och sociala frågor

Ökad allmän medvetenhet om, och fokus på, utbildning

Utifrån ovanstående generella karaktärisering av scenarierna tog man, inom ACCELERATES fram en lista på globala drivkrafter som beskrevs eller kvantifierades för respektive scenario.

Bilaga B 24 SOU 2007:60

Tabell 1.7 SRES-scenarierna och relativa globala drivkrafter2020. (ACCELERATES)

Global drivkraft Nuvarande situation

A1 A2 B1 B2

Befolkning 100 109.0 11.2 109.8 107.2 Årlig BNP-tillväxt 100 150 75 100 50

”Grön BNP” avvikelse (ISEW)

b

100 75 50 200 150

Social diskonteringsränta

Hög Hög Hög Låg Låg

Global styrning Svag Svag

Svag Stark

Svag

Global marknadsmakt

Blandad Svag Stark Svag

Stark

Lokal marknadsmakt

Stark Svag Stark Svag Stark

Miljöpolitikens påverkan

Låg Låg Låg Hög Hög

Utveckling av landsbygden

Låg Låg Låg Blandad Hög

Klimatkonvention Ingen

(svag) styrning

Utsläppshandel Misslyckad

styrning

Stark styrning

Svag styrning

Jämlikhet

Stabil

  • minskande

Minskande Minskande Förbättrad Förbättrad

Tillväxtsektorer Hälsovård,

fritid, Distribution Finansiella tjänster

Hälsovård, fritid, Distribution Finansiella tjänster

Privat hälsovård Underhåll Försvar

Förnybar energi Hulshållstjänster Information Kärnkraft

Småskalig tillverkning och småskaligt jordbruk

Minskande sektorer

Tillverkning Jordbruk

Tillverkning Jordbruk

Högteknol. tjänster Finansiella tjänster

Fossilbränselbaserade aktiviteter, intensivt jordbruk och tillverkning

Handel, fritid, turism

a

BNP (bruttonationalprodukten) är ett lands samlade årliga förädlingsvärde och BNI (bruttonationalinkomsten) är BNP + nettovärdet av primära inkomster från utlandet. På global nivå måste summan av alla länders BNP alltid vara lika stor som summan av alla länders BNI (eftersom en positiv nettoinkomst för ett land motsvaras av en negativ nettoinkomst för ett annat land). På global nivå kan kvoten BNI/BNP därför aldrig avvika från 1 varför det är oklart hur de index som ACCELERATAS har använt definierats.

b

ISEW: Index of Sustainable Economic Welfare. ISEW är ett matt där BNP justerats för bland annat

ojämlik fördelning och miljölslitage. Det är oklart, men indexet förefaller syfta på reaktionen mellan ISEW och BNP.

SOU 2007:60 Bilaga B 24

Priser på produkter och insatsvaror

Det svenska jordbrukets förutsättningar påverkas naturligtvis av ovanstående globala drivkrafter. Men, för att kunna göra förutsägelser måste mer jordbruksnära drivkrafter preciseras. Inom ACCELERATES har detta gjorts med hjälp av expertpaneler som, utifrån ovanstående globala förändringar, har gjort tolkningar av hur dessa grundläggande drivkrafter påverkar de drivkrafter som mer direkt påverkar europeiskt jordbruk. Denna ”skalning” av drivkrafter har gjorts i ett par steg där första steget var att beskriva innebörden av respektive scenario på en mer jordbruksnära nivå. Detta möjliggjorde en identifiering av de drivkrafter som något mer direkt påverkar europeiskt jordbruk samt att bedöma hur viktiga respektive drivkraft är i respektive scenario. Bedömningen gjordes för 2020 och betydelsen av respektive drivkraft, relativt dagens, redovisas i tabell A1.2 (appendix).

I A1FI-scenariet (som i ACCELERATES också benämns WM, ”världsmarknad”) antas att alla stöd inom CAP minskar drastiskt vilket leder till minskning av jordbruk i marginalområden. Lägre livsmedelspriser leder till ökad press på jordbruket och förbättrad produktivitet. En snabb utvidgning av EU bidrar också till stora förändringar för EU:s jordbruk. I en värld som är inriktad på konsumtion och där handeln är liberaliserad kommer konkurrensen om resurserna att öka. Liberaliserade handelsregler leder till att påverkan från hela världens utbud och efterfrågan blir hög. Jordbruksproduktionen ökar och blir mer koncentrerad, industrialiserad och globalt inriktad och storleken på enheterna ökar till följd av stordriftsfördelar. Befolkningstillväxt och en ökad efterfrågan på kött påverkar efterfrågan på gräsmarker och beten. En viss ökning av bioenergi väntas samtidigt som ett antal andra energikällor också är tillgängliga.

I A2-scenariet (som i ACCELERATES också benämns RE, ”regionalt företagande”) kommer CAP att förbli som före ”midterm” reformen. Liten inriktning på glesbygdsområden leder till minskat jordbruk i de flesta marginella områden. Självförsörjningsgraden för livsmedel kommer att öka något och att EU-utvidgning inte är så viktig leder till skydd mot konkurrens. Konkurrensen om resurser kommer att öka (något) till följd av liberalisering av ekonomiska aktiviteter och konsumtion. Betydelsen av WTO och världsmarknadens utbud och efterfrågan minskar. Jordbruket intensifieras (hög användning av pesticider och handelsgödsel) och

Bilaga B 24 SOU 2007:60

produktiviteten ökar. Mängden tekniska innovationer blir dock lägre i en regionalt orienterad värld. Biobränslen ökar något.

I B1-scenariet (som i ACCELERATES också benämns GS, ”global uthållighet”) utvecklas CAP till landsbygdspolitik som syftar till att minska miljöproblem och sociala problem. Intensivare jordbruksmetoder utvecklas och tekniskt avancerat jordbruk leder till minskad användning av pesticider. Produktiviteten ökar och mark används för naturvårdsändamål. Krav på att nya medlemmar skall leva upp till höga miljökrav leder till en långsammare EUutvidgning. Konkurrensen om resurser minskar genom ekonomiska incitament för minskad naturresursanvändning. WTO och internationellt utbud och efterfrågan blir viktigare. Ökad mängd bioenergigrödor.

I B2-scenariet (som i ACCELERATES också benämns LS, ”lokal uthållighet och självstyre”) ersätts CAP med lokal, heterogen, miljöpolitik med syfte att öka självförsörjningsgraden med traditionella jordbruksmetoder. Forskning och teknologisk utveckling leder till ökad produktivitet i ”låg-insats” jordbruk. Jordbruket är kraftigt subventionerat för att gynna lokal produktion på små enheter. Efterfrågan på kött minskar, EU utvidgas inte och jordbruket skyddas från konkurrens med handelshinder. Betydelsen av WTO och handelsliberaliseringar minskar. Konkurrensen om resurser minskar. Kraftig ökning av bioenergigrödor till lokal energiproduktion.

Tabell 1.8 Drivkrafter, med relativ betydelse över tiden, för europeisk jordbrukssektor, nuvarande situation och situationen 2020

Drivkrafter för europeisk jordbrukssektor

Nuvarande situation

A1, 2020

A2, 2020

B1, 2020

B2, 2020

CAP ‘‘marknad’

100

52 90 74 85

CAP ‘‘landsbygdsutveckling’’

100

58 106 100 163

Miljöpolitisk press

100

85 97 183 173

EU utvidgning

100

108 67 92 53

Resurs-konkurrens 100 161 123 92 52 Utbud och efterfrågan på världsmarknaden

100 172 106 121 79

WTO’s betydelse

100

188 70 124 61

Enligt grundantagandet att markanvändningen bestäms av lönsamheten för olika markanvändning är priserna, på såväl produkter som

SOU 2007:60 Bilaga B 24

insatsvaror, tillsammans med produktivitet och eventuella politiskt bestämda subventioner och/eller skatter avgörande för utvecklingen. Priser bestäms av det samlade utbudet och efterfrågan på den aktuella marknaden givet de institutionella ramar som denna marknad verkar inom. Generellt kan man alltså säga att den enskilde jordbrukarens beslut påverkas av priser samtidigt som den samlade effekten av alla jordbrukares beslut påverkar priserna. På samma sätt påverkas konsumenternas val av livsmedel av deras priser samtidigt som summan av alla konsumenters val påverkar priserna. För att bedöma hur priser utvecklas över tiden behövs därför kunskap om hur såväl producenter som konsumenter reagerar på prisförändringar samt hur detta beteende förändras i framtiden. Ekonomiska modeller bygger i regel på antaganden om beteenden som grundas på historiska data och ju fler av denna typ av parametrar som ligger till grund för modellerna desto känsligare blir förutsägelserna av framtida priser och markanvändning för osäkerheter i informationen. Av bl.a. det skälet sträcker sig prognoser för framtida produktion av, och priser på, jordbruksprodukter som OECD och FAO årligen publicerar (Agricultural Outlook), endast 10 år framåt i tiden. Detta är sannolikt anledningen till att vare sig ACCELERATES eller ATEAM har utgått från några ekonomiska modeller över den globala livsmedelsmarknaden.

I ACCELERATES-projektet har man, istället för att använda sig av en modell som genererar priser och produktionskvantiteter, låtit experter göra bedömningar av hur priser, och några andra parametrar, kommer att utvecklas till år 2020. Utifrån ovanstående beskrivning av utvecklingen under respektive scenario har man, i första steget, gjort en bedömning av i vilken riktning och i vilken storleksordning olika faktorer kommer att förändras (tabell A1.5).

Bilaga B 24 SOU 2007:60

Tabell 1.9 Socioekonomiska parametrar relevant för europeiskt jordbruk: Semikvantitativa bedömningar av specifika socioekonomiska parametrar som påverkar gårdens ekonomi samt beskrivning av huvudsakliga drivkrafter bakom dessa. +++ anger stark ökning och --- stark minskning. (Abildtrup et al., 2006; Tabell 6). (ACCELERATES)

Parameter A1 A2 B1 B2

Efterfrågan på jordbruksprodukter

++ Låg bef. tillväxt

+++ Hög bef. tillväxt Låg ekon. tillväxt

+ Låg bef. tillväxt Måttlig ekon. tillväxt

++ Måttlig bef. tillväxt Måttlig ekon. tillväxt

Efterfrågan på lyxprodukter (inkl. mjölk & kött)

++ Rik värld ökar efterfr. på lyx

+ Ökad efterfr. på lyx endast i i-världen

+ Rikare värld men uthålliga produkter föredras

Uthålliga produkter föredras

Utbud av jordbruksprodukter

+++ Snabb utveckling och spridning av teknologi

+ Långsam utveckling och spridning av teknologi

++ Måttlig utveckling och spridning av teknologi

+ Långsam utveckling och spridning av teknologi

Effekt av subventioner och kvoter

--- Avreglering

- Produktsubv. och kvoter

-- Endast miljömotiverade subventioner

Frikopplade arealstöd och stöd till regionala grödor

Priser på energi, pesticider och maskiner

-- Nya energikällor, låga skatter

0 Ökad befolkning men låga skatter

++ Höga skatter på energi

+++ Hög bef. tillväxt och låg energieffektivitet

Pris på arbetskraft +++ Hög ekonomisk tillväxt

+ Låg ekonomisk tillväxt

++ Hög ekonomisk tillväxt

+ Stor landsbygdsbefolkning

Pris på vatten ++ Marknadspriser

0 Utbudet subventionerat

+++ Restriktioner på jordbrukets användning

+++ Restriktioner på jordbrukets användning

Växtföljdsproblem (skördeminskning vid monokultur)

--- Kraftigt minskade restriktioner på pesticidanvändning

-- Minskade restriktioner på pesticidanvändning

- Ökade restriktioner på pesticidanvändning

0 Ökade restriktioner på pesticidanvändning, liten effekt av ny teknik

Gårdsstorlek +++

Inga legala restriktioner. Konkurrens driver kostnadsbesparingar

++ Mindre utsatt för internationell konkurrens

++ Miljörestriktioner minskar incitament för ökad storlek

+ Restriktioner på storlek och incitament för småskaligt jordbruk

SOU 2007:60 Bilaga B 24

ACCELERATES har, för att bedöma framtida markanvändning, använt sig av en linjär programmeringsmodell, där enskilda jordbrukare antas maximera sina vinster givet priserna under respektive scenario. Ett problem med denna metod är att det saknas en återkoppling från de samlade produktionsbesluten tillbaka till priserna. För att generera de priser som behövs i den linjära programmeringsmodellen lät man inom ACCELERATES ett antal experter göra bedömningar grundade på ovanstående beskrivningar av globala drivkrafter och jordbruksrelevant drivkrafter. Det skall alltså noteras att expertbedömningarna som ligger till grund för prisuppskattningarna 2020 inte är transparanta och det är oklart hur bedömningarna beror på val av experter. Bedömningarna för priserna år 2050 och 2080 bygger dessutom på det enkla antagandet att alla förändringar fortsätter linjärt. Detta antagande är troligen gjort i brist på andra teorier vilket innebär att förutsägelserna för 2050 och 2080 sannolikt bör betraktas som en förstärkt signal av den uppskattade utveckling fram till 2020. Bedömningar och extrapoleringar av priser enligt ACCELERATES redovisas i Tabell A1.2 och bör alltså tolkas med stor försiktighet. Notera alltså att parametervärdena inte har skattats med hjälp av några modeller och att man noterade att det var svårt att göra konsistenta bedömningar av priserna via expertbedömningar.

I grova termer bedöms priser på insatsmedel öka pga miljörestriktioner i miljöscenarierna. Priserna på arbete är mer lika mellan scenarierna, men med en tendens att öka långsammare i de regionala scenarierna. Avsalupriser på grödor sjunker i främst tillväxtscenarierna (A1 och A2), och inkomsterna genom bidrag försvinner i A1 och vad avser matproduktion i B1. Köttpriserna förändras på liknande sätt som matpriserna, men allmänt mindre. Mjölken blir påtagligt billigare i A1 och dyrare i B2 än i dagsläget. Kostnaderna för, och användningsrestriktionerna mot, bekämpningsmedel ökar kraftigt i miljöscenarierna, medan priset på vatten ökar kraftigt i alla scenarier (Tabell A1.2).

I ATEAM modellen finns inte priser explicit med som en drivkraft utan istället definieras ett antal nyttofunktioner som antas styra efterfrågan och därmed markanvändningen. De bakomliggande antagandena går inte att tolka men modellens utformning implicerar ett antagande om att den givna (alltså prisoberoende) kvantitet som konsumeras i framtiden också kommer att produceras (oberoende av priser). Det som i modellen kallas för efterfrågan skall alltså snarare tolkas som konsumerad kvantitet.

Bilaga B 24 SOU 2007:60

ATEAM-skattningarna har gjorts för regionen EU15 plus Norge och Schweiz (EU15+2). Den relativa konsumerade kvantiteten (”efterfrågan”), jämfört med dagens (2000) hämtades från en beräkning med IMAGE-modellen där såväl inhemsk europeisk efterfrågan som efterfrågan från övriga världen beaktats. I tabell 1.10 redovisas den framtida konsumtionen relativt dagens för ”åkermarksprodukter” respektive ”gräsmarksprodukter”. Efterfrågan på ”åkermarksprodukter” ökar mest i A1FI-scenariet till följd av antagandet att export är viktigare i en ”ekonomsikt inriktad globaliserad” värld och minst i B2-scenariet eftersom export antagits vara mindre viktig. Efterfrågan på gräsmarksrelaterade produkter antas minska till följd av antagandet att konsumenterna i allt större utsträckning kommer att föredra gris och kyckling till förmån för nöt och får. Minskningen i den efterfrågan är minst i A1FI-scenariet eftersom detta scenario antar en rikare värld med en högre efterfrågan än 2000.

Tabell 1.10 Konsumtion/efterfrågan på jordbruksprodukter relativt år 2000,

baserad på IMAGE-modellen. Källa (Rounsevell et al, 2005). (ATEAM)

Scenario ”Åkermarksprodukter” Gräsmarksprodukter

2020 2050 2080 2020 2050 2080

A1FI 1.25 1.51 1.46 0.85 0.87 0.85 A2 1.14 1.31 1.38 0.91 0.67 0.64 B1 1.18 1.39 1.29 0.91 0.67 0.64 B2 1.06 1.09 1.07 0.91 0.67 0.64

I ATEAM antar man alltså att den kvantitet som konsumeras (och eventuellt exporteras) kommer att produceras. Utöver att producera för konsumtion är det möjligt att en viss överproduktion upprätthålls med hjälp av jordbrukspolitik. I ATEAM har man antagit att det i framtiden eventuellt, beroende på scenario, kommer att ske en viss överproduktion. I samtliga fall, förutom de ekonomiskt inriktade scenariernas (A-scenariernas) åkermarksprodukter, har man antagit att en överproduktion på cirka 10 % kvarstår också i framtiden. Det betyder att överproduktionen, relativt dagens överproduktion, av ”åkermarksprodukter” för Ascenarierna blir cirka 0.9

1

och för B-scenarierna 1.0 (dvs. en fortsatt

1

Mer exakt borde den relativa överproduktionen vara 0,91 (=1/1,1).

SOU 2007:60 Bilaga B 24

överproduktion med 10 %; tabell 1.11). Detta betyder att det i Ascenarierna i framtiden inte sker någon överproduktion, byggt på antagandet att de ”ekonomiskt inriktade” scenarierna medför en marknadsanpassning av jordbruket som leder till en balansering av utbud och efterfrågan.

För B2-scenariot (samt för gräsmarker i B1-scenariot) har man antagit att man inte kommer att acceptera någon minskning av jordbruksarealen i framtiden. Detta innebär att modellen i princip skulle kunna användas för att beräkna antingen ett framtida värde på överproduktionsfaktorn, alltså vilken relativ överproduktion som måste accepteras, eller för att beräkna vilken minskning i produktivitet, genom extensifiering, som krävs för att nå målet om bibehållen areal.

Tabell 1.11 Antagen relativ förändring i överproduktion av jordbruks-

produkter Källa (Rounsevell et al, 2005). (ATEAM)

Scenario ”Åkermarksprodukter” Gräsmarksprodukter

2020 2050 2080 2020 2050 2080

A1FI 0.90 0.90 0.90 1.00 1.00 1.00

A2 0.90 0.90 0.90 1.00 1.00 1.00

B1 1.00 1.00 1.00 1.00 1.00 1.00

B2 1.00 1.00 1.00 1.00 1.00 1.00

Sammanfattningsvis skulle man kunna tolka ATEAM-modellen så att det inte finns några priser som jordbrukarna anpassar sig till utan att man istället tänker sig en anpassning till den kvantitet som konsumeras (inhemskt och via export) och som ”efterfrågas” som överproduktion via jordbrukspolitiken.

Som ovan nämnts är det inte bara priser som påverkar den enskildes beslut om markanvändning utan också produktiviteten hos marken och andra resurser. Högre produktivitet innebär möjlighet att minska resursåtgången per producerad enhet vilket

Bilaga B 24 SOU 2007:60

också innebär att kostnaderna per producerad enhet, allt annat lika, kan bli lägre vilket stärker gårdens konkurrenskraft. Bedömningar av produktivitetsutvecklingen är därför central för att bedöma framtida markanvändning. Det är främst tre faktorer som antas bestämma produktivitetsutvecklingen; teknisk utveckling, ökad koldioxidkoncentration i atmosfären samt klimatförändring. För att bedöma de framtida utvecklingarna av dessa faktorer behövs det extrapoleringsmetoder. För att bedöma koldioxid och klimateffekter finns det grundläggande naturvetenskapliga teorier att utgå från, medan för den tekniska utvecklingen blir mer spekulativa resonemang basen för extrapoleringar. Även om koldioxid- och klimateffekter kan bedömas utifrån naturvetenskaplig teorier så behövs det i praktiken så mycket data att beräkningarna blir komplicerade och risken är stor att resultaten blir osäkra. Av bl.a. det skälet skiljer sig metoder åt och ATEAM använder en mer statistisk ansats och ACCELERATES en mer mekanistisk ansats.

Teknikutveckling

Produktiviteten kan påverkas kraftigt av den tekniska utvecklingen. I ATEAM modellen antas den i medeltal årliga produktivitetsökningen (kg/ha/år) från 1960 till 2000 bestå under 2000-talet. Detta innebär att åkermarksprodukter i A1-scenariet får en 134 % ökning av produktiviteten fram till år 2080. De andra scenarierna får en lägre ökning; 116 % för A2, 86 % för B1 och bara 27 % för B2. Det är emellertid oklart hur de andra scenariernas avvikelse neråt från A1 har beräknats. För ”gräsmarksprodukter” är produktivitetsökningarna betydligt mindre; 50, 43, 32 respektive 10 % till 2080 (tabell 1.12).

SOU 2007:60 Bilaga B 24

Tabell 1.12 Antagen relativ produktivitet till följd av förändringar i teknologi

och management i ATEAM. Källa (Rounsevell et al, 2005). (ATEAM)

Scenario ”Åkermarksprodukter” Gräsmarksprodukter

2020 2050 2080 2020 2050 2080

A1FI 1.37 1.87 2.34 1.14 1.32 1.50

A2 1.36 1.81 2.16 1.14 1.30 1.43

B1 1.29 1.62 1.86 1.11 1.23 1.32

B2 1.19 1.27 1.27 1.07 1.20 1.10

I tabell 1.13 redovisas en jämförelse mellan antagandena i ACCE-LERATES och ATEAMs antagande för åkermarksprodukter. Den största skillnaden är att ACCELERATES antar en betydligt högre produktivitetsökning till följd av teknikutvecklingen än ATEAM. Fram till 2080 blir skillnaden mycket påtaglig (268 % ökning i ACCELERATES jämfört med 134 % i ATEAM). De andra scenarierna visar liknande ökningar för respektive modell.

Tabell 1.13 Jämförelse mellan prognoser för produktivitetsutveckling mellan

ATEAM och ACCELERATES

Nu 2020 2050 2080

Relativ produktivitet till följd av teknologisk utveckling

A1 A2 B1 B2 A1 A2 B1 B2 A1 A2 B1 B2

ACCELERATES 100 167 131 130 104 268 177 176 109 368 223 221 115

ATEAM (åkermarksprod.)

100 137 136 129 119 187 181 162 127 234 216 186 127

Det är rimligt att tro att potentialen i produktivitetsökning via teknikutveckling kan bero på klimatet. Exempelvis har produktivitetsökningen från 1960 till 2000 varit betydligt lägre i torra

Bilaga B 24 SOU 2007:60

sydliga länder i Europa, såsom Spanien, än i mer nordliga länder såsom Nederländerna. Det framgår inte att någon sådan bedömning är beaktad i någon av modellerna. Det bör slutligen noteras att teknologiförändringar är okända och att förutsägelserna är mycket osäkra men att de har potentiellt mycket stor påverkan på bedömningar av framtida markanvändning.

Koldioxideffekter

Produktiviteten påverkas också av CO

-koncentration i atmosfären

och därmed påverkas produktiviteten olika eftersom de olika scenarierna innebär olika socioekonomiska utvecklingar vilka leder till olika CO-halter i atmosfären och därmed till olika CO

-

effekter på grödors tillväxt. Största atmosfäriska CO2 koncentrationen kommer att uppnås i A1, därefter A2, sedan B2 och lägst i B1. I ATEAM bedöms ökad CO

-koncentration öka produktivi-

teten med 32, 27, 11 respektive 15 % till år 2080 för A1, A2, B1 respektive B2 till 2080 (tabell 1.14).

Tabell 1.14 Antagen relativ produktivitet till följd av förändringar i CO2-

koncentration enligt ATEAM. Källa (Rounsevell et al, 2005)

Scenario ”Åkermarksprodukter” Gräsmarksprodukter

2020 2050 2080 2020 2050 2080

A1FI 1.04 1.16 1.32 1.04 1.16 1.32

A2 1.04 1.13 1.27 1.04 1.13 1.27

B1 1.04 1.09 1.11 1.04 1.09 1.11

B2 1.04 1.11 1.15 1.04 1.11 1.15

ACCELERATES redovisar ingen bedömning av hur ändrad CO2halt påverkar produktiviteten.

SOU 2007:60 Bilaga B 24

Klimatförändring

Klimatförändringarna innebär såväl ändrade temperatur- som nederbördsförhållanden. Såväl årsmedelvärden som variationer inom året (månader) ändras.

I ATEAM beräknas effekterna av klimatförändringsscenarierna på produktiviteten indirekt via effekten på naturlig vegetation. Europa har delats upp i vegetationszoner utifrån omgivningsparametrar. Modellen härleder ett statistiskt samband mellan skördenivåer för jordbruksgrödor (SCB för Sverige och databasen NUTS2 för Europa; Ewert et al., 2005) å ena sidan och vegetationszoner å den andra. Detta förhållande härleds för ”dagens förhållanden” (dvs. 1990) och antas sedan bestå vid ett förändrat klimat. Detta påminner om extrapoleringen av de regionala skillnaderna som beskrevs i ovanstående stycke, men är en betydligt mer sofistikerad metod där vegetationszonerna m h a en statistisk modell (PCA modell) beräknas som funktion av 14 variabler inom kategorierna klimat, mark, latitud, höjd över havet och markens lutning (“Environmental stratification”; Metzger, 2005). Klimatförändringsscenarierna resulterar i nya klimatdata som indata till PCA-modellen och nya ”Environmental zones” beräknas. ATEAM metoden inkluderar förändringar i hela odlingssystem och dess effekter på produktivitet, men extrapoleringarna baserar sig på ett statistiskt skapat matematiska samband vars relation till odlingssystemets biogeofysikaliska och -kemiska funktioner är oklara. Att dessa samband rimligen gäller under förändrade klimatiska förhållanden är ett antagande som ej är vederlagt teoretiskt (per definition är det ju inte vederlagt empiriskt, eftersom framtiden ännu inte inträffat).

ATEAM beräkningarna visar på en mycket liten effekt av klimatförändringarna på Europas genomsnittliga produktivitet fram till 2080 för samtliga scenarier. För åkermarksprodukter pekar scenarierna på en viss minskning ( (på mellan 7 och 3 %) och för gräsmarksprodukter en viss ökning (på mellan 6 och 11 %), se tabell 1.15. Inom dessa genomsnittliga förändringar kan stora regionala skillnader rymmas. Vissa publicerade kartor visar just på sådana stora skillnader inom Europa, men några sammanställda resultat redovisas inte.

Bilaga B 24 SOU 2007:60

Tabell 1.15 Antagen relativ produktivitet genomsnittligt i Europa till följd av

klimatförändringar, enligt ATEAM. Källa (Rounsevell et al, 2005)

Scenario ”Åkermarksprodukter” Gräsmarksprodukter

2020 2050 2080 2020 2050 2080

A1FI 0.99 0.92 0.93 0.95 0.91 1.09

A2 1.01 0.97 0.95 1.01 1.00 1.06

B1 1.01 0.98 0.97 1.03 1.05 1.11

B2 1.01 0.98 0.97 1.03 1.03 1.08

I ACCELERATES markanvändningsmodell bedöms effekterna av en klimatförändring huvudsakligen utifrån biogeofysikaliska funktioner hos växtodlingssystemet och speciellt förändringar i vattenförhållanden. Hur produktiviteten förändras med variationer i vattenförhållanden och temperatur beräknas med en tillväxtmodell (ROIMPEL) som beräknar grödans fenologiska utveckling, vattenomsättning och tillväxt. Detta innebär att markstruktur och väder är indata till modellen. En fördel med denna modell är att den ger mer transparenta och begripliga resultat utifrån en förståelse av systemets naturliga funktioner. En annan fördel är att systemets funktioner är formulerade på ett sätt som vetenskapen tror ska fortsätta vara giltig vid en klimatförändring. En nackdel är att resultaten bara gäller för en begränsad del av all odling därför att de antaganden som förts in i modellen inte är fullständigt uppfyllda i den praktiska växtodlingen. Det finns också risk att relativt små men många osäkerheter i indata till modellen kan ge stora osäkerheter i de simulerade resultaten. Den stora mängden indata, t.ex. markparametrar, minskar metodens transparents. I tabell 1.16 redovisas de procentuella förändringarna av skördarna per hektar för de länder som får den minsta ökningen (alternativt största minskningen) samt för de länder som får den största ökningen av avkastningen.

SOU 2007:60 Bilaga B 24

Tabell 1.16 % Ändring av hektarskördar i Europa till 2050 (ej nya grödor för

en region; ACCELERATES)

Europa Höstvete

Vårvete Majs Potatis Vall

Min -4,

+10

Öst., Port, It, Irl.

-1, +6

Öst., Irl.

-15, -10

Grekl, Port

+30 -6,

+4-8

Öst, Irl, Lux, NL

Max +25 Grek. +70, +40

Fin, Skot, Grekl

+40 Tyskl. +55 +35, +30

Finl, Sver

Södra Finland kommer att få ganska lika relativa skördeökningar som södra Sverige eller kanske rentav högre. Både majs (9 t/ha) och solros (4t/ha) blir nya grödor. Norra Finland bedöms få stora skördeökningar och speciellt höga skördar av höstvete (12 t/ha) och vårvete (9 t/ha) som blir nya grödor, liksom bomull (0.2 t/ha). Norra Finland kommer att få den största relativa skördeökningen för vall (45 %) i Europa (norra Sverige finns inte analyserad). Att norra Finland får mycket högre skördeökningar än Sverige förklaras med att Finland får betydligt varmare somrar. En egen reflektion är att de höga höstveteskördarna i stor utsträckning bör bero på milda vintrar. Danmark får skördenivåer som liknar södra Sverige, något mindre kanske.

Den övervägande bilden för Europa är ökande skördar. De relativa skördeökningarna varierar ofta mer inom nationer än mellan nationer. Ingen omedelbar enkel geografisk bild syns. För vete uppstår det minskningar i Österrike, och lägsta ökningar i Portugal och Italien, men bland de högsta ökningarna i Grekland, och främst i norra Finland och centrala Sverige. Majsen uppvisar de största minskningarna av alla grödor och då främst i Grekland och Portugal, och ökar mest i Tyskland. Potatis ökar ganska jämt i hela Europa. Vall, som i stor utsträckning avspeglar förändringar i vattentillgången minskar i Österrike, ökar svagast i Irland, Luxemburg och Nederländerna och ökar mest i Finland och Sverige.

I Sverige kommer hektarskördarna att, till 2050, öka för alla grödor. Störst effekt på avkastningen per hektar har A1FI-scenariet medan de övriga scenarierna har något lägre men likartade effekter på avkastningen För A2-scenariet kommer den relativa ökningen att bli större i mellersta Sverige (från 20 % för vårkorn till 58 % för potatis) än i södra Sverige (från 17 % för vårkorn till 70 % för höstraps). Södra Sverige kommer erhålla majs som ny gröda med

Bilaga B 24 SOU 2007:60

en skörd på 11 ton/ha, och solros (3 t/ha). Mellersta Sverige kommer att få höstraps som ny gröda med en skörd på 3.5 ton/ha. Sojabönor och bomull bedöms inte kunna odlas i Sverige.

Tabell 1.17 % Ändring av hektarskördar i Sverige mellan 2000 och 2050 i

A2-scenariet med klimatmodellen HadCM3 (ACCELERATES)

Sverige Höstvete Vårvete Majs Höstraps Potatis Solros Höstkorn Vårkorn Vall

Södra 20 20 11

t/ha 70 40

4 t/ha 30 15 20

Mellersta 60* 15* - 3.5 t/ha 60 - 40 20 35

*=jämfört med SCB:s normskörd.

Sammanfattningsvis kan det konstateras att ATEAM utgår från att klimatförändringarna får såväl positiva som negativa effekter på produktiviteten men att den genomsnittliga effekten för hela Europa blir försumbar. ACCELERATES, å andra sidan, förutspår att klimatförändringarna, bara med några få spridda undantag, ger positiva effekter på produktiviteten i hela Europa.

ATEAM modellerar markanvändningen med huvudsakligt syfte på europanivå. Man utgår vad avser delar av modellen från områden inom Europa men det är oklart hur dynamiken mellan dessa områden är representerad. ACCELERATES, å andra sidan, modellerar markanvändningen utgående från den enskilda gårdens lönsamhet och konkurrensen mellan områden i Europa, och syftar inte direkt till att erhålla resultat för Europa som en region. I detta avsnitt redovisas därför endast resultat från ATEAM.

ATEAM

ATEAM modellen tar sin utgångspunkt på europanivå och betraktar i ett första steg åkerarealen i Europa som en enhet. Arealen används till odling av grödor för att möta konsumtionen. Konsumtionen av en viss grödkategori bestäms av antalet konsumenter multiplicerat med den årliga konsumtionen av respektive produktkategori. Man skiljer på produkter från åker (eng. crop)

SOU 2007:60 Bilaga B 24

och från gräsmark (eng. grassland). Konsumenterna kan vara såväl invånare i Europa som utanför Europa, beroende på socioekonomiska antaganden om internationell handel.

Modellen är uppbyggd utifrån antagandet att Produktion (kg/år) = Konsumtion (kg/år) * Överskottfaktor (-)

där konsumtionen alltså är beräknad med en annan modell (se ovan). Överskottsfaktorn representerar den överproduktion, relativt konsumtionen, som kan åstadkommas med politisk styrning och bestäms utifrån antaganden under respektive socioekonomiskt scenarium (se ovan). Arealbehovet för att åstadkomma denna produktion bestäms av produktiviteten (som också den bestäms med en annan modell, se ovan) enligt:

Areal (ha) * Produktivitet (kg/ha/år) = Konsumtion (kg/år) * Överskottfaktor (-)

Detta innebär att arealåtgången kan beräknas som Areal (ha) = [ Konsumtion (kg/år) * Överskottfaktor (-) ] / Produktivitet (kg/ha/år)

Konsumtion påverkas bland annat av befolkningstillväxt men också av befolkningens inkomstnivån, som påverkar konsumentens val mellan olika typer av produkter. Exempelvis ökar efterfrågan på åkermarksprodukter (fläsk och kyckling) relativt gräsmarksprodukter (nötkött) när inkomstnivån stiger. Konsumtionen inom specifika regioner påverkas också av antaganden om omfattningen av världshandeln.

Efter att beräknat/uppskattat förändringarna i konsumtion och produktivitet (se nedan) och gjort antaganden om eventuell överproduktion har förändringarna i den totala arealen för respektive grödkategori beräknats för de olika socioekonomiska scenarierna för åkermarksprodukter. Resultatet från modellberäkningarna visar att det totala behovet av åkerareal inom EU15+2 minskar successivt och framtill 2080 behövs 50 % mindre areal för matgrödor och 30 % mindre areal för fodergrödor för A2. I stort sett är bilden densamma för B2. I Tabell 1.18 och Fig. 1.5 redovisas resultaten översiktligt och mer i detalj i tabellerna A1.3 och A1.4.

Bilaga B 24 SOU 2007:60

Tabell 1.18 Arealanvändning för åkermarksprodukter (och gräsmarkspro-

dukter) 2080 relativt 2000 av åker respektive gräsmark i Europa beräknad med ATEAM modellen (relativ faktor, år 2000 = 1.00)

Komponent i massbalans

A1 A2 B1 B2

Konsumtion 1.46 (0.85) 1.38 (0.64) 1.29 (0.64) 1.07 (0.64) Produktivitet Teknik 2.34 (1.50) 2.16 (1.43) 1.86 (1.32) 1.27 (1.10) Koldioxid 1.32 (1.32) 1.27 (1.27) 1.11 (1.11) 1.15 (1.15) Klimat 0.93 (1.09) 0.95 (1.06) 0.97 (1.11) 0.97 (1.08) Överproduktion 0.9 (1.0) 0.9 (1.0) 1.0 (1.0) 1.0 (1.0) Areal 0.53 (0.49) 0.55 (0.42) 0.70 (0.94) 0.72 (0.62)

SOU 2007:60 Bilaga B 24

Figur 1.5 ATEAM modellens beräkning av framtida relativ markanvändning (-) för åkermark (överst) och gräsmark (nederst). Resultaten för B1-scenariet avviker från det som redovisas i Rounsevell et al. (2005) där ”B1+R” (där någon minskning av arealen inte tillåtits)

Användning, åkermark

0,4 0,5 0,6 0,7 0,8 0,9

1 1,1

2000 2010 2020 2030 2040 2050 2060 2070 2080

År

R e la ti v mark a n vä n d n in g

A1FI A2 B1 B2

Användning, gräsmark

0,3 0,4 0,5 0,6 0,7 0,8 0,9

1 1,1

2000 2010 2020 2030 2040 2050 2060 2070 2080

År

R e la ti v m ark an vän d n in g

A1FI A2 B1 B2 B1+R

Bilaga B 24 SOU 2007:60

De två modellerna beräknar markanvändningen på nationell eller regional nivå på olika sätt. I ATEAM finns i princip ingen fördelning inom modellen vilket betyder att den spatiala fördelningen av areal har gjorts enligt en särskild procedur efter det att arealbehovet för hela Europa har beräknats med modellen. ACCELERATES, däremot, modellerar direkt markanvändningen på regional nivå.

ATEAM

Tillgång-Efterfrågan modellen beräknar den totala jordbruksarealen för Europa. Denna ska sedan fördelas på olika delar av Europa. Europa delas in i så kallade ATEAM-celler som är 10 X 10 latitudminuter stora (dvs. ca 20 km i nord-sydlig riktning). Nuvarande fördelning av jordbruksmark är utgångspunkten liksom indelningen av denna i ”Less Favoured Areas” (LFA) och ej LFA, enligt CAP. Dessutom beaktas skyddsområden speciellt, och markanvändningen inom dessa områden får inte ändras under något av scenarierna. I övrigt gäller utgångspunkter och fördelningsregler enligt Tabell 1.19.

SOU 2007:60 Bilaga B 24

Tabell 1.19 Spatiala fördelningsregler för respektive scenario, ATEAM

A1 A2 A3 A4

Bakomliggande antagande om lokalisering

Produktionen lokaliseras till optimala produktionsområden

Viss grad av regional protektionism

Bevara miljövänliga marker och optimera övrigt

Inga arealminskning tillåts

Fördelningsnyckel för att prognostisera förändring av jordbruksmark inom Europa (som delas upp i sk ATEAM-celler)

CAP definierar ”Less Favoured Areas” (LFA). Nedskärningar sker först av LFA

Relativa förändringar av Europas totala jordbruksareal tillämpades lika för alla ATEAM-celler

Gräsmarker tillåts ej förändras

1

.

Åkermark minskar först på LFA.

Inga förändringar att fördela

Detta betyder att man har tillåtit överproduktion från gräsmarker och att man frångått de parametervärden för relativ överproduktion som redovisats. Någon redovisning av vad det nya antagandet, om oförändrad areal, innebär i form av överproduktion görs dock inte. Utifrån modellen kan man dock beräkna den relativa överproduktionen till 1,3 (2020), (2050) samt 2,4 (2080). Notera att detta är framtida överproduktion relativt basårets (10 %). Det innebär att produktionen måste vara 40 % (1,3 * 1,1 = 1,4), 130 %, respektive 160 % högre än konsumtionen för att gräsmarksarealen skall bevaras oförändrad.

Konsekvensen av arealfördelningskriterierna i Tabell 1.19 är att Sveriges relativa minskning av åkermark är större än för Europa som helhet. För gräsmarker är minskningen ungefär lika stor som för Europa som helhet, eller något mindre, se tabell 1.20.

Bilaga B 24 SOU 2007:60

Tabell 1.20 Effekter på åkermarksanvändning 2080, för Sverige, Europa

samt några utvalda exempel. Den relativa markanvändningen redovisas som procent av dagens. Det är oklart vad siffrorna för Europa+ hänvisar till. (ATEAM)

2000

(% av landareal)

A1F1 % av areal relativ

A2 % av areal relativ

B1 % av areal relativ

B2 % av areal) relativ

Sverige 8.99 4.23 47% 4.71 52% 5.37 60% 6.05 67% Europa+ 23.02 12.27 53% 12.66 55% 16.01 70% 16.65 72% Jämförelseexempel Störst minskning Span. Lux. Grek. Finl.

26% 26% 32% 33%

Alla 52-

55%

Finl. Lux. Port. Irl.

41% 45% 46% 47%

Irl. 60%

Minst minskning Dan. NL Belg. UK

83% 83% 80% 79%

Dan.

NL UK Belg.

92% 90% 90% 88%

Ital. 79%

Tabell 1.21 Effekter på svensk gräsmarksanvändning 2080, för Sverige,

Europa samt några utvalda exempel. Den relativa markanvändningen redovisas som procent av dagens. Det är oklart vad siffrorna för Europa+ hänvisar till. (ATEAM)

2000

(% av landareal)

A1F1 % av areal relativ

A2 % av areal

relativ

B1 % av areal relativ

B2 % av areal) relativ

Sverige 17.51 7.47 43% 7.68 44% 17.50 100% 12.65 72% Europa+ 17.23 8.50 49% 7.19 42% 16.17% 94% 10.56 62% Jämförelseexempel Störst minskning Span. Port. Lux. Grek.

38% 38% 39% 39%

Alla 36-

44%

Port. Ital.

49% 53%

Irl. Span. Dan.

*

42% 45% 47%

Minst minskning NL Dan.

*

99% 83%

Dan.

*

Fin. Sve.

100% 100% 100%

Span. Sve. Schw.

75% 72% 70%

*Danmark har väldigt lite gräsmarker initialt

SOU 2007:60 Bilaga B 24

Inga av grödorna som tas upp i studien är nya för Europa, men vissa är nya för vissa länder eller delar av länder. Således kommer vår- och höstvete bli ny gröda för norra Finland och centrala Sverige. Majs blir ny gröda för S Sverige (11 t/ha), S Finland (9), Danmark (10), Belgien (9), Luxemburg (6), Nederländerna (8), Storbritannien (8), Irland (9), NW Spanien (7), Grekiska övärlden (6 t/ha). Solros blir ny gröda för S Sverige (4 t/ha), S Finland (4), Danmark (4), Nederländerna (3), Skottland (4), Irland (3), NW Spanien (2) och Portugal (3). Sojaböna blir ny gröda för Tyskland (5 t/ha), Österrike (6), Luxemburg (5), NW Frankrike (4) och NW Spanien (4). Höstraps blir ny gröda i centrala Sverige och bomull i norra Finland.

ACCELERATES

ACCELERATES modell utgår från att gårdens ekonomi avgör arealfördelningen, och förändringar i dessa förutsättningar i framtiden styr förändringar i arealanvändningen. Rounsevell et al. (2002a, b) har utvärderat och föreslagit denna modell. De både utgår från och drar slutsatsen att företagen kan antas vara vinstmaximerande och att priser därmed har stor betydelse för markanvändningen.

Modellen väljer den markanvändning som maximerar vinsten givet priser och andra restriktioner. Klimatet kommer in i modellen eftersom det påverkar produktiviteten och därmed produktionskostnaderna. Med en förändrad produktivitet förändras mängden resurser (arbetskraft, drivmedel, mark etc.) som åtgår per producerad enhet och därmed produktionskostnaderna.

Tågordningen vid bestämningen av markanvändningen var:

1. Hur stor andel av ett område var urban? Denna mark tas bort. 2. Vilka ytor kan odlas med en viss given hög lönsamhet. Dessa klassas som intensivt jordbruk 3. Beräkna produktionen från det intensiva jordbruket 4. Om den totala produktionen är större än efterfrågan så definieras överskottsland som urban. 5. Om den totala produktionen är mindre än efterfrågan beräknas vilka ytor som kan odlas med en viss lägre lönsamhet 6. Definiera all övrig mark som övergiven vad avser jordbruk

Bilaga B 24 SOU 2007:60

För respektive klimat och socioekonomiskt scenarium bestäms landanvändningen på motsvarande sätt (1

  • och sedan beräknas hur andelarna intensiv/extensiv/övergiven mark ändrats samt hur den odlade markens fördelning mellan åkermarksgrödor (”arable crops”) och gräsmarker (”grasslands”) ändrats.

Val av gröda beräknas på gårdsnivå med modellen SFARM-MOD. Val av gröda bestäms av dess lönsamhet. Profit tröskelvärdet för intensiv var 350 Euro/ha. En karaktäristisk respons hos modellen är att ”Grasslands” gynnas av hög nederbörd, och i de fall temperaturen stiger och det samtidigt blir torrare gynnas istället ”Arable” ´därför att man har antagit att tillgång på vatten kan ordnas genom bevattning, vilket dock är kopplat till en kostnad som beaktas.

Sveriges samlade intensivt odlade jordbruksareal av idag är i ACCELERATES 2.9 Mha. Under antagandet att det inte skulle ske några socioekonomiska förändringar till år 2050 skulle klimatförändringarna (för A2-, A1- och B2-scenarierna) förbättra den svenska jordbruksmarkens konkurrenssituation och arealen öka till 3.5

  • Mha, se tabell 1.22. Den måttligare klimatförändringen i B1-scenariet skulle innebära att Sveriges åkermark marginaliseras lite ytterliggare och arealen minskar till 2.6 Mha.

Emellertid påverkar förändringar i de socioekonomiska förutsättningarna också arealanvändningen och om dessa förändringar också beaktas så blir det en ökning av arealen endast för A1scenariet där arealen ökar till 3.5 Mha. I A2 och B1 scenarierna minskar arealen till omkring 2.3 Mha medan Sveriges jordbruk starkt marginaliseras i B2 scenariot, där endast 0.8 Mha blir kvar. Skälet till marginaliseringen i B2 är höga kostnader för insatsmedel i kombination med att låga skördeökningar motverkar effekten av högre produktpriser vilket sammantaget minskar marginella markers konkurrenskraft. Effekten av detta är att markerna med låg produktivitet inte blir lönsamma och därför inte kommer att användas för intensiv jordbruksproduktion.

Ovanstående resultat uppnåddes när HadCM3-modellen använts för att prognostisera klimatförändringarna. Beroende på vilken GCM models klimatscenarium man antar kan resultatet bli det helt motsatta. För att testa känsligheten för typ av klimatmodell användes PCM-modellen (som ger en måttligare klimatförändring) för A2-scenariet. Resultatet blev, vilket också redovisas tabell 1.22, att arealen i Sverige reduceras kraftigt, till 1.1 Mha, under antagande om dagens socioekonomiska förutsättning. Om

SOU 2007:60 Bilaga B 24

också de socioekonomiska förutsättningarna antas ändras enligt A2-scenariet så får Sverige en ökad areal till 3.5 Mha. Skälet till detta är att arealen för de stora jordbruksländerna (Tyskland, Estland, Spanien, Finland, Frankrike, Italien, Storbritannien) undantaget Storbritannien, minskar i detta scenarium.

Tabell 1.22 Arealer intensiv jordbruksmark för olika scenarier, 2050.

Miljoner hektar och procentuell förändring relativt 2000. (ACCELERATES)

Nuvarande areal, milj. ha

HadCM3 A1FI A2 B1 B2

PCM A2

Enbart klimatscenarier, milj ha (%

förändring)

Sverige

EU15

2,9

137,7

4,3 (+48%) 166,8 (+21%) HadCM3 A1F1

3,7 (+28%) 159,6 (+16%)

A2

2,6 (-10%) 154,5 (+12%)

B1

3,5 (+21%) 157,8 (+15%)

B2

1,1 (-62%) 141,4 (+3%) PCM A2

Klimat och socioekonomiska scenarier, milj ha

(% förändring)

Sverige

EU15

2,9

137,7

3,5 (+21%) 100 (-27%)

2,3 (-21%) 136,8 (-1%)

2,2 (-24%) 140,6 (+2%)

0,8 (-72%) 144,5 (+5%)

3,5 (+21%) 121,9 (-11%)

I ACCELERATES drar man den allmänna slutsatsen att effekten av enbart klimatförändringar är relativt liten jämfört med effekerna när också socioekonomiska förändringar inkluderats. Det kan noteras att för flera länder (som inte redovisas här) är skillnaderna orsakat av olika klimatmodeller större än skillnaderna orsakat av olika socioekonomiska scenarier. För hela Europa pekar A1scenariet, inklusive socioekonomiska förändringar, mot en kraftig minskning av arealerna. Detta förklaras huvudsakligen av den stora ökningen i hektarskördar.

De samlade effekterna på Europanivå (EU15) redovisas också i tabell 1.22. Om enbart klimatförändringen beaktas, dvs. om man antar samma socioekonomiska förhållanden som i dagsläget, ökar Europas totala jordbruksareal (138 Mha 2020) med 10

  • %.

Ökningen är proportionell till temperaturhöjningen och 29 Mha för A1:s klimatscenarium, 22 Mha för A2, 20 Mha för B2 och minst för B1 (17 Mha) som har den minsta klimatförändringen. Ökningen av odlingsarealen i Finland stod för 60

  • % av denna ökning. Om vi bortser från Finland så bestod ordningen mellan de

Bilaga B 24 SOU 2007:60

olika scenarierna i alla fall. En fråga som uppstår är: om Finlands ökning är överskattad ska denna överskattning fördelas ut på odling i andra länder? Och hur sker det? Frånsett Finland, så är det Italien som ökar sin areal mest i absoluta termer (3

  • Mha) och därefter Irland och Portugal (1.5 Mha) och därefter Sverige (0
  • Mha). Spanien minskar sin areal mest (-2.5 till +1Mha), följt av Österrike (-1 till –0.5Mha).

Om man dessutom beaktar de socioekonomiska förändringarna minskar Europas samlade jordbruksareal för A1-scenariet med drygt 25 %, men förblir i princip oförändrad för de övriga scenarierna (ökar några få % för B1 och B2). Bortsett från Finland som fortfarande ökar sin areal otroligt mycket (12

  • Mha; utom för B2 där det minskar med 1 Mha) står speciellt Spanien för de stora arealminskningarna (-16 Mha för A1, –9 Mha för A1 och –2.5 för B1) men också Frankrike vad avser A1 och A2 scenarierna. Storbritannien har en stor minskning för A2 och B1 scenariot. För B1 får också Portugal betydande minskningar (-2 Mha). Allmänt för B1 och B2 är att jordbruksareal med lägst vinstmarginal i dagens förhållanden kommer att vara de som kommer få svårast att överleva när vinstmarginalerna krymper i samband med högre priser för insatsmedel och större krav för miljöhänsyn. I B2scenariet förväntas Portugal, Sverige och Storbritannien minska sin jordbruksareal mest (-4.5 till -2.5 Mha).

I ACCELERATES modelleringen beräknas andelen åkermark av jordbruksmarken inom Sverige och kan avläsas från kartor. Modellen testades för nuvarande förhållanden, och enligt grova avläsningar från kartorna verkar skillnaden mellan modellens förutsägelser om dagens förhållanden vara större än de förutsedda förändringarna inom Sverige till 2050, vilket antyder problem i applicerbarheten av modellen på regional nivå Tabell 1.19.

Jämförelse mellan ACCELERATES och ATEAM

Den allmänna slutsatsen vad det gäller markanvändning i ATEAM är att arealen jordbruksmark kommer att minska kraftigt i Europa fram till 2050 i samtliga scenarier. I ACCELERATES, däremot är det bara A1-scenariet som förutsäger en minskning för klimatörändringar enligt HadCM3 (fig. 1.6). Denna minskning är i

SOU 2007:60 Bilaga B 24

princip lika stor som enligt ATEAM. För övriga scenarier förutsägs endast marginella förändringar av arealen. Notera dock att klimatodellen PCM, som endast kombinerats med A2-scenariet, förutäger en arealminskning. Denna minskning är dock betydligt mindre än enligt ATEAMs A2-scenarium.

Hur kan skillnaderna i resultat förklaras? Den faktor som påverar detta mest, i ATEAMs modell, är produktivitetsutvecklingen till följd av teknologisk utveckling. Liksom författarna till ATEAM påpekar så är förutsägelser om hur produktiviteten kommer att utvecklas svåra att göra och de är därmed mycket osäkra. Ett sätt att hantera osäkerheten i antagandena vore att göra en känsligetsanalys, men någon sådan redovisas inte

2

. Är det då någon skillnad i antagandena om teknologisk utveckling mellan modellerna? En jämförelse mellan dessa antaganden redovisades ovan i tabell 1.13. Där kan man notera att ACCELERATES, just för A1, har antagit en betydligt högre produktivitetsökning än ATEAM. Om samma produktivitetsökning (2.68 istället för 1.87) används i ATEAMs modell skulle detta resultera i en minskning av arealen med 50 % för A1. För övriga scenarier är skillnaderna i antagandena mindre. Sammantaget innebär detta att det alltså inte är skillnaden i förväntad teknologisk utveckling som förklarar skillnaderna i modellernas resultat. Vidare skiljer sig antagandena vad det gäller förväntad effekt av klimatförändringarna på produktiviteten. ATEAM har utgått ifrån att den genomsnittliga effekten är i stort sett försumbar, se tabell 1.15, medan ACCELERATE, med några få undantag, utgår från produktivitetsförbättringar i hela Europa. Utifrån ATEAMs modell borde ACCELERATES antaganden innebära än ännu kraftigare arealminskning än vad ATEAM kommit fram till. Eftersom resultaten av ATEAMs modell kan återskapas, på europeisk nivå kan man använda ACCELERATES antaganden i ATEAMs modell. Om ATEAMs modell beräknar markanvändningen utifrån ACCELERATES antaganden om teknologiförändringar (enligt tabell 1.13) och med ett antagande om 20 %

Det är dock möjligt att göra sådan utifrån den redovisade beskrivningen av modellen och de

redovisade data. Beräkningen kan dock endast göras på europeisk nivå eftersom den exakta spatiala fördelningsprincipen inte kan härledas. För A1-scenariet har man har antagit att produktiviteten för spannmål kommer att öka med 134 % till år 2080, se tabell 1.12. Detta motsvarar genomsnittligt en årlig produktivitetsökning på 1,14 % och resulterar (i kombination med övriga antaganden) i en 50-procentig minskning av arealen. En känslighetsanalys visar att en årlig produktivitetsökning på 0,5 % skulle leda till 23 % minskning av arealen och att en årlig produktivitetsökning med 1,5 % skulle leda till 60 % minskning av arealen.

Bilaga B 24 SOU 2007:60

produktivitetsökning till följd av klimatförändringarna

leder detta

till ännu kraftigare arealminskningar.

Figur 1.6 Relativ förändring av arealanvändning med (i) ATEAM-modellen men med produktivitet från ACCELERATES (ii) ATEAM original, (iii) ACCELERATES original och (iv) ACCELERATES original men med PCM klimatmodell istället för HadCM3 (bara A2). Jämförelserna avser förändringar 2050 relativt 2000 av mängden åkermark i Europa

Slutsatsen blir att det alltså knappast är skillnaderna i antaganden om produktivitetsförändringar som förklarar skillnaderna i resultat mellan modellerna. Det är tvärtom så att när skillnaderna i dessa antaganden elimineras så ökar skillnaderna mellan modellernas resultat. Så, vad finns det för alternativa förklaringar till skillnaderna i resultat?

Övriga ingångsvärden i modellerna går inte att jämföra eftersom modellerna inte har fler gemensamma parametrar. Skillnaden i resultat kan sannolikt förklaras just utifrån att man har modellerat markanvändningen på helt olika sätt. Ingen av modellerna har modellerat efterfrågan på livsmedel som en funktion av priset på livsmedel. Det kan diskuteras hur priskänslig efterfrågan är, och kommer att vara i framtiden, men det förefaller rimligt att anta att mängden livsmedel som efterfrågas i viss mån påverkas av priset så

3

Det går inte att beräkna någon korrekt genomsnittlig ökning men 20 % förefaller vara en

rimlig bedömning utifrån redovisade siffror.

Relativ mängd åkermark 2050

-60% -50% -40% -30% -20% -10%

0% 10%

A1FI

A2

B1

B2

Ö kni ng /m in sk ni ng

ATEAM, justerad ATEAM ACCELERATES, HadCM3

ACCELERATES, PCM

SOU 2007:60 Bilaga B 24

att ett högre pris innebär att en mindre mängd efterfrågas och vice versa. Ett rimligt antagande är att utbud och efterfrågan tillsammans bestämmer pris och kvantitet av livsmedel och att eventuella förändringar i utbud och/eller efterfrågan innebär att såväl priser som kvantiteter justeras. Genom att använda en modell som bortser från efterfrågans beroende av priset bortser man från vissa av de anpassningsmekanismer som normalt kan förväntas på marknader. Hur påverkar då detta resultat av respektive modell?

Det är naturligtvis omöjligt att helt förutsäga hur modellresultaten skulle påverkas om modelleringen av efterfrågan på livsmedel justerades. Principiellt kan man dock ge en rimlig förklaring till de stora skillnaderna i resultat. Något förenklat skulle man kunna karaktärisera modellerna som att ATEAM har antagit att en given kvantitet efterfrågas och att denna kvantitet inte påverkas av prisförändringar som skulle kunna uppstå till följd av ett förändrat utbud. ACCELERATE, å anda sidan, har antagit att efterfrågan kan beskrivas i termer av givna priser och att allt som kan produceras till dessa priser konsumeras utan att priserna påverkas. I båda fallen har man antagit att produktiviteten kommer att öka i framtiden. Detta innebär att produktionskostnaderna sjunker och att utbudet, vid varje given prisnivå, ökar. På en marknad med en normal prisberoende efterfrågan skulle ett ökat utbud leda såväl till ökad konsumtion/produktion som till ett sänkt pris. Hur hanterar då de två modellerna situationen med ett ökat utbud?

I ATEAM tillåts ingen kvantitetsförändring vilket betyder att all anpassning måste göras via priserna. Detta innebär att konsumtions- och produktionsmängden inte påverkas av att produktionen blir billigare. Den enda effekten i ATEAM (som ju inte redovisar några priser) blir att arealen som krävs för produktionen minskar till följd av att avkastningen stiger. Sannolikt överskattar ATEAM arealminskningen eftersom man bortser från att en ökad konsumtion hade motverkat minskningen som följer av den ökade produktiviteten.

I ACCELERATE tillåts ingen prisförändring vilket innebär att all anpassning måste göras via kvantiteterna

4

. Detta innebär att priserna inte påverkas av att produktionen blir billigare. Effekten blir istället en kraftigare ökning av produktionen än om priserna

Vid körningen av ACCELERATE gjordes iterativa körningar med justerade priser för att

de producerade kvantiteterna skulle bli kopatibla med respektive scenario. Om detta helt motverkat problemet med grundmodellens implicita antagande om efterfrågan är dock oklart.

Bilaga B 24 SOU 2007:60

hade sjunkit. Sannolikt underskattar ACCELERATE därmed arealminskningen eftersom man bortser från sjunkande priser hade lett till minskad produktion, relativt oförändrade priser. Ökningen i konsumtion, som motverkar det minskade arealbehovet till följd av ökad produktivitet, överskattas alltså sannolikt. Detta leder till att minskningen i areal, relativt situationen innan produktivitetsförändringen, sannolikt underskattas i ACCELERATE.

Bioenergiodling

I ovanstående framställning har eventuell produktion av bioenergigrödor inte behandlats. Anledningen till detta är att bioenergiodling inte alls behandlas i ACCELERATES och att den behandlas som en oklar restpost i ATEAM frikopplat från själva markanvändningsmodellen. Om vi utgår från ACCELERATES priser på drivmedel (se Tabell A1.2) och antar att priset på bioenergigrödor är proportionellt mot detta så ökar detta pris i B scenarierna, jämfört med 2000, mer än priset för mat och foder-grödor. Detta innebär att konkurrensen om mark ökar varvid priser på mat och foder-grödor kan tänkas öka, som kan hålla tillbaka bioenergigrödornas expansion. Effekten av denna dynamik kräver modelltilllämpningar. För A1 scenariot sjunker priserna ungefär lika för båda grödorna vilket skulle kunna tyda på att konkurrenssituationen mellan de två förblir relativt oförändrad jämfört med dagens nivå. A2 verkar inta en mellanposition.

Abildtrup, J., Audsley, E., Fekete-Farkas, M., Giupponi, C.,

Gylling, M., Rosato, P., and Rounsevell, M. 2006. Socioeconomic scenario development for the assessment of climate change impacts on agricultural land use: a pairwise comparison approach. Environmental Science & Policy 9 (2), 101

Audsley, E., Pearn, K. R., Simota, C., Cojocaru, G., Koutsidou, E.,

Rousevell, M. D. A., Trnka, M., and Alexandrov, V. 2006. What can scenario modelling tell us about future European scale agricultural land use, and what not? Environmental Science & Policy 9 (2), 148

Clason & Granström, 1992.

SOU 2007:60 Bilaga B 24

Metzger, M.J. 2005. European vulnerability to global change – a

spatially explicit and quantitative assessment. Thesis, Wageningen University, Wageningen, The Netherlands. 192pp. Rounsevell, M. D. A., Berry, P. M., and Harrison, P. A. 2006.

Future environmental change impacts on rural land use and biodiversity: a synthesis of the ACCELERATES project. Environmental Science & Policy 9 (2), 93

Rounsevell, M. D. A., Ewert, F., Reginster, I., Leemans, R., and

Carter, T. R. 2005. Future scenarios of European agricultural land use II. Projecting changes in cropland and grassland. Agriculture Ecosystems & Environment 107 (2

  • 117−135.

SCB, 2000. Sigvald, R., Lindblad, M., Eckersten, H., 2001. Jorbrukets känslig-

het och sårbarhet för klimatförändringar

  • Underlag för

Sveriges nationalrapport till Klimatkonventionen. Naturvårdsverket, rapport 5167, 40 sidor.

Muntlig kommunikation

S. Karlsson, Inst f Växtproduktionsekologi, SLU

Bilaga B 24 SOU 2007:60

2 Vattentillgång

Detta avsnitt avser att bedöma hur förändrade vattenförhållanden i samband med klimatförändringar kan påverka jordbrukets växtproduktion. Allmänt gäller att alla bedömningar avser effekter av klimatscenarierna för ~2085, socioekonomiskt scenario A2 och klimatmodell Echam4. I vissa fall behandlas effekter för motsvarande ~2025 års scenarier. Dessutom har detta avsnitt tagit fram bakgrundsinformation till andra bedömningar i andra avsnitt i denna rapport, och specifikt har det gjorts bedömningar av hur odlingsperioderna kan påverkas.

Odlingen påverkas av vattenklimatet

Vattenförhållandena är helt avgörande för grödors etablering, tillväxt och den skördade produktens kvalitet. Grödor är dock olika känsliga för vattenförhållandena i olika faser av sin utveckling. Sådden kräver att marken är bärkraftig för traktorer vilket kräver att vattenhalten inte är alltför hög. Groning och etablering kräver fuktiga markförhållanden. Under den första månaden av tillväxten är det också främst fuktiga markförhållanden som är betydelsefull för god tillväxt, men allteftersom börjar mängderna vatten växten behöver för sin tillväxt bli allt större. En mycket liten del av vattnet behövs dock för att bygga biomassa. Den allra största delen förloras genom transpiration vilket reglerar bladens energibalans och temperatur och förhindrar höga temperaturer vid hög solinstrålning. Under kärnfyllnadsperioden och nära mognad blir växtens beroende av vattentillgången allt mindre, och några veckor innan skörd är torra väderförhållanden önskvärda, medan fuktiga atmosfärsförhållanden kan främja sjukdomar och orsaka groning av kärnorna. God vattentillgång kan, i de fall det innebär gynnsamma betingelser för skadegörare, vara negativt för växten. Detta är en ofta återkommande situation under hösten för höstsådda grödor, och vall, och mer slumpvis återkommande under andra delar av vegetationsperioden i samband med extremt långa fuktiga perioder. Behovet av bekämpning av skadegörare påverkas. Dålig vattentillgång kan påverka huvudgrödans konkurrenskraft mot ogräsen och behovet av ogräsbekämpning kan öka.

SOU 2007:60 Bilaga B 24

Olika grödor är olika känsliga för vattenförhållanden. Bland stråsäden är vårtorka besvärligare för vårsådda grödor än höstsådda grödor som har ett mer etablerat och djupare rotsystem på våren. Ingen av de höstsådda stråsäden bedöms som torkkänsliga på våren. Bland de vårsådda stråsäden bedöms havren som extra känslig för vårtorka, vilket kan leda till besvärande konkurrens från ogräs. Det motsatta gäller för vårkorn. Havre är istället tålig för våtare förhållanden medan t.ex. maltkorn kan i sådana situationer få för höga proteinhalter pga en hög kvävemineralisering och kväveupptag samtidigt som tillväxten kan ha hämmats av att solinstrålning minskat pga ökad molnighet. Ärter behöver god vattentillgång vid blomning och baljsättning. God vattentillgång försenar dock mognaden vilket inte alltid är önskvärt. Potatis har ett liknande förhållande till vatten med stimulerad knölbildning vid god vattentillgång och en påskyndad avmognad vid torra förhållanden. Sockerbetan kräver god vattentillgång på sommaren för att erhålla god kvalitet. Vallbaljväxter ((klöver, lusern, käringtand) är allmänt mindre vattenkänsliga än vallgräsen (timotej, rajgräs) men undantag finns som t.ex. rödsvingel. (Fogelfors red., 2001)

Allmänt påverkar vattentillgången grödors tillväxt. I vissa enkla modeller bedöms tillväxten vara proportionell mot vattentillgången. Även om många och stora avvikelser påvisats från denna regel kan man i viss utsträckning anta att en ökad transpiration är relaterad till en ökad tillväxt. På våren tar stråsäden och vallgräsen upp mycket kväve i relation till ökningen av biomassa än senare under säsongen. En vårtorka kan därför antas påverka växtens kväveinnehåll mer än biomassan, vilket kan ge sänkt kvävehalt vid skörd. Proteinhalterna är direkt proportionella till kvävehalterna. I fallet med mer torka senare på säsongen kan det motsatta förväntas, dvs. lägre tillväxt och ökning av biomassa med högre proteinhalter som följd. Utfallet mildras av återkopplingar i växternas funktion så att en minskad kvävehalt orsakar en minskad tillväxt, och vice versa.

Ökad avdunstning kan vara ett tecken på ökad transpiration från växten, men kan också vara orsakad av ökad markytavdunstning, och därmed inte nödvändigtvis relaterad till en ökad tillväxt, utan tvärtom transpirationen kan ha minskat. För att kunna göra denna bedömning måste växtens tillväxt och bladytans utveckling skattas. Tillväxtmodeller som beaktar de komplicerade sambanden mellan tillväxt å ena sidan och klimat och vattentillgång å den andra

Bilaga B 24 SOU 2007:60

utnyttjas för att kunna bedöma hur mycket transpirationen ändrats.

Resursutnyttjande

Ökad atmosfärisk koldioxidhalt leder till ett ökat resursutnyttjande hos växten. Experimentella resultat har visat att tillväxten ökar i förhållande till tillgänglig solstrålning, vatten och kväve. Detta uttrycks ofta i ökad strålningsutnyttjande (på engelska: radiation use efficiency), ökad vattenutnyttjande effektivitet (water use efficiency) och en sänkt maximal kvävekoncentration i bladen. Vid en förhöjd CO

2

-halt i atmosfären påverkas markvattensituationen

både negativt av en ökad tillväxt och transpiration och positivt av en bättre vattenhushållning genom ökat klyvöppningsmotstånd.

Växtegenskaper som är gynnsamma för god skörd vid torra förhållanden är främst en snabb etablering av ett effektivt rotsystem, och att bladen kan begränsa vattenförlusterna vid transpiration i samband med upptaget av koldioxid från luften. Det senare påverkar bladens energibalans och höjer deras temperatur. Allmänt är ingen av dessa egenskaper direkt avgörande för val av gröda under rådande klimat i Sverige, men kan tänkas bli mer betydelsefulla i ett framtida torrare klimat. Det är dock känt att vissa grödor (t.ex. havre) är känsliga för vårtorka, medan andra grödor är känsliga för torka under sommaren, t.ex. vall.

Anpassningar till torra förhållanden består i val av gröda, art- och sortblandningar i vall, samt förädling till sorter med effektivare rotsystem och vattensnålare fotosyntes (högre vattenutnyttjande effektivitet). I nuvarande klimat är denna anpassning inte noterbar bland andra anpassningsåtgärder inom växtodlingen.

Skillnader inom landet

Regnet som tillförs marken lagras upp i markprofilen. Markens fysikaliska egenskaper (vattenhållande förmåga mm) bestämmer i samspel med klimatvariationer och växtens utveckling hur detta vatten fördelas mellan avdunstning och avrinning. Främst är det olika marktypers förmåga att lagra vatten som avgör om vattnet kan allokeras mer till produktiv transpiration än till avrinning eller markytavdunstning, även om t ex. infiltration och kappiläritet

SOU 2007:60 Bilaga B 24

också är viktiga faktorer. Markens lerhalt är ett mått på dess textur och används ofta som indikator för att jämföra olika marktypers vattenhållande förmåga. Lerhalten har kartlagts för svensk åkermark för de översta 20 cm av markprofilen och visar på en stor variation mellan olika regioner i Sverige (Eriksson m.fl. 1999). Störst andel av åkerareal med hög lerhalt återfinns i Svealands slättbygder (Ss) och speciellt i den ostliga delen. Mer än halva arealen har hög lerhalt (dvs. klassas som mellanlera, eller lerigare) men varierar från ~35 % i Värmland och Dalarna till ~85 % i Uppland. I Värmland finns det dock en stor andel mark som innehåller någon andel lera (~70%). Sedan avtar andelen areal med hög andel lerhalt ju mer söder- och norrut man går från Svealand. I Götalands norra slättbygder är andel areal lerjordar ca 40

  • % och varierar från ~30 % i Skaraborg till ~60 % i Östergötland. I Götalands mellanbygder och södra slättbygder är andelen mycket låg ca 10 % och arealen mark med någon lerhalt varierar från ~5 % i Kronoberg till ~50 % i Malmöhus län. Andelen areal lerjordar minskar ännu mer markant norrut från Svealand och är 10
  • % i nedre Norrland och bara 2% i övre Norrland. I nedre Norrland är dock andelen mark med någon lerhalt stor, över 50 % (Tabell A2.1, Fig. A2.1 i appendix).

Syftet med denna studie är att bedöma effekter av förändrade vattenförhållanden på olika grödors produktivitet, baserat främst på förändringar i nederbörd, men i viss uträckning också temperatur. För att erhålla ett underlag för bedömningarna har vi först försökt utvärdera odlingssäsongens förändring i termer av tidpunkt för vårbruk, skörd och höstbruk för vår- respektive höstgröda. Denna analys beskrivs först mer utförligt för Svealands slättbygder och därefter för olika regioner i Sverige.

Tidpunkt för vårbruk

Vegetationsperiodens start

Tidpunkten för sådd ~2085 kan bli tidigarelagd i enlighet med att vegetationsperiodens start blir redan i februari i Götaland, vilket innebär en tidigareläggning med bara en vecka i sydligaste delarna till två månader i inlandet i mellersta och norra Sverige. Avläsningen för Skåne är visserligen enligt Tabell A2.2 (appendix) först

Bilaga B 24 SOU 2007:60

dagarna i mars, men vi antar att en korrektare bedömning är i februari som för övriga Götaland. I Götalands mellanbygder blir det tidigare, dvs. första halvan av februari, i inlandet. I Svealand får östra delarna två månaders tidigareläggning av vegetationsperiodens start och lika tidig start som i Götaland, medan i västra Svealand blir starten en och en halv månad tidigare än ~1975 dvs. en vecka in i mars. I sydligaste delarna av nedre Norrland startar perioden redan i februari, men tidigareläggningen minskar snabbt norrut och blir i nordligaste delarna bara en månad dvs. i slutet av mars. I övre Norrland startar vegetationsperioden i mitten av april, en tidigareläggning med två veckor jämfört med ~1975. (Tabell A2.2).

Sista vårfrosten

Om man pga tidigare vårbruk kan så tidigare, kan då vårsådden äventyras mer av vårfroster än i dagsläget? Dvs. kommer sista vårfrosten att tidigareläggas i motsvarande grad som andra faktorer som styr vårbruket? Detta påverkar val av tidpunkt för vårbruket. Om tidpunkten för sista vårfrosten avgör såtidpunkt ~2085 kommer den att kunna ske från slutet av januari till mitten av februari i Södra Götaland (södra Skåne redan i början av januari) och från mitten av februari till början av mars i övriga Götaland (tidigare i väst). I Svealand skulle vårsådden kunna ske i början av mars och i Norrland från början av mars i de södra delarna till början av april i de norra delarna. Med samma logik skulle vårbruket i medeltal 1961

  • ha skett i Skåne i första halvan av april, i Svealand i andra halvan av april och i Norrland från slutet av april till början av maj, vilket ganska väl överensstämmer med tidpunkterna för dagens vårbruk (Tabell 2.3). En tredjedel till knappa hälften av tidigareläggning av sista vårfrosten till ~2085 kommer att ha inträffat redan ~2025. Den observerade redan inträffade tidigareläggningen från ~1975ERA40 till 15-årsperioden 1991
  • (~1998ERA40) är en knapp vecka vilket är relativt lite jämfört med vad klimatförändringsscenarierna förutspår (35

dagar). (Tabell A2.3)

SOU 2007:60 Bilaga B 24

Markvattenhalt

Även om vegetationsperiodens start och dagen för sista vårfrost tidigareläggs kan hög markvattenhalt förhindra att marken bär såmaskiner m.m. (jämför med de Toro och Hansson, 2004). I dagsläget är detta redan en begränsande faktor och avgör den faktiska såtidpunkten. Kan det bli mer frekvent med långa torrperioder som förmår torka upp så pass att vårbruket kan börja tidigare? Vi har utnyttjat simuleringar med en tillväxt- och vattenbalansmodell för vall för att göra en kvalitativ bedömning av huruvida markförhållandena kan bli torrare eller våtare på vår och höst. Simuleringarna beräknar effekter av månadsvis förändringar i temperatur och nederbördsklimatet, samt ökad CO

2

-halt, på

vallens tillväxt och vattenbalans. Simuleringarna gäller för specifika lokaler i Svealand och Götaland, med specifika markegenskaper, och för specifika väderförhållanden. Även om markegenskaperna i någon mening är karaktäristiska för regionen så är extrapoleringen till medelförhållanden för hela regionen och över tiden mycket osäker. Simuleringarna måste därför ses som ett mycket litet urval från den stora datamängd som karaktäriserar markvattenförhållandena i medeltal (se vidare avsnittet för Vall nedan).

Som en konsekvens av ändrade vattenbalanser för ~2085 ändras upptorkningsförloppet på våren, liksom uppblötningsförloppet på hösten. Vi har försökt att åskådliggöra ändringarna genom att subjektivt uppskatta hur första dagen med tendens till upptorkning från mättad rotzon förskjutits. För hösten har på motsvarande sätt första dag för en period med sammanhängande mättade förhållanden uppskattats. Antalet dagar på våren som jorden varit torrare ~2085, än 1985, är i medeltal ca 3 veckor, medan motsvarande antal torrare dagar på hösten är betydligt färre beroende på att vattenmättnad av profilen i många fall aldrig inträffade innan årets slut (Tabell 2.1).

Bilaga B 24 SOU 2007:60

Tabell: 2.1 Senaste dag med mättad markvattenhalt på våren och tidigaste dag på hösten. Idag avser minst två av åren 1985 till 1988

Gödslad gräsvall

Vår Höst

Idag

(dag nummer) Δ ~2085 (dagar) Idag (dag nummer) Δ ~2085 (dagar)

Halmstad (moig sand)

15 -5 - 0

Jönköping (sandig

mo)

85 -30 - 0

Skara (mellanlera)

115 -20 340 +10

Örebro (mellanlera)

95 -20 - 0

Uppsala (styv lera)

110 -25 250 +20

Simuleringarna antyder att perioder med tidvis upptorkningen skulle inträffa redan i januari i södra Halland (Halmstad), i slutet av februari i norra Småland (Jönköping), och sista veckorna i mars på de övriga lokalerna. De månadsvisa kvalitativa förändringarna är redovisade i Tabell 2.2. Det måste påpekas att tabellerna 2.1 och 2.2 bygger på enstaka år och enstaka platser och generaliseringen från dessa värden till medelvärden över tid och region är mycket vansklig. I alla de studerade fallen verkar dock förlusterna av vatten stimulerats mer än tillförseln i en välgödslad gräsvall.

Tabell 2.2 Förändring i markvattenhalt i gödslad gräsvall (kvalitativ

förändring ~2085

  • 0 = ingen förändring)

Jan Feb Mars April Maj Juni Juli Aug Sep Okt Nov Dec

Halmstad 0- 0 Jönköping 0 0 - - + 0- - - - - - 0 Skara 0 0 0 - -0 Örebro 0 0 - 0 Uppsala 0 0 0- - - - - - - -0 0 0

Tidpunkt för skörd

Stråsädens utveckling går snabbare i ett varmt än i ett kallt klimat och snabbare vid lång än kort daglängd. Denna respons på klimatet är ofta sortspecifik och jordbrukaren väljer för området lämpliga

SOU 2007:60 Bilaga B 24

sorter. Det finns fenologiska modeller som kan beräkna utvecklingshastigheter men dessa används sällan i praktiskt jordbruk och finns därför bara kalibrerade för enstaka sorter (se vidare höstsådda grödor). Såtidpunkten påverkar under vilka förhållanden en gröda utvecklas. Sen sådd gör att grödan utvecklas under förhållandevis längre daglängder och varmare väder. Man har också funnit rent empiriskt att tidigare sådd ger tidigare skörd, dock inte i lika stor utsträckning. I Svealand skördas vårkorn i dagsläget i genomsnitt ca 1:a september. Empiriskt har 3 dagars tidigare sådd visat sig motsvara 1 dags tidigare skörd (Pettersson och Eckersten, 2007) vid nutida klimatvariabilitet. Vårbrukets tidigareläggning med ca 45 dagar till ~2085 skulle då motsvara en tidigareläggning av skörden med två veckor. Dessutom borde ett allmänt varmare klimat ge en snabbare mognad av grödan. För höstvete i Svealand beräknades denna effekt till knappt 3 veckor (se Tabell 2.4, nedan). Detta borde vara en överskattning av effekten på vårgrödan eftersom höstgrödan växer under en längre tid. Det är svårt att utifrån detta skatta hur många dagar skörden tidigareläggs; mer än två veckor men mindre än fem. Vi föreslår helt grovt tre veckors tidigareläggning av skörden av den vårsådda grödan.

Bilaga B 24 SOU 2007:60

Odlingsperiod

Figur 2.1 Odlingsperiod för vårkorn i Svealands slättbygder ~2085 (överst) och referens (~1975, 2000; nederst). Pil mellan T>5 och sådd visar sista vårfrost. Den streckade horisontella dubbelpilen indikerar spridningen inom regionen

Sammantaget för Svealands slättbygder startar vegetationsperioden ~2085 i mitten av februari (två månader tidigare än ~1975) (se Fig. 2.1). Sista vårfrosten inträffar drygt en vecka in i mars (en och en halv månad tidigare än ~1975). Upptorkning av marken börjar strax efter mitten av mars och vårbruket kan antas vara i gång runt 25:e mars, en knapp månad tidigare än ~1975. Skörden inträffar drygt en vecka in i augusti (3 veckor tidigare än ~1975).

Sammantaget för alla regioner kommer vegetationsperioden ~2085 att starta vid ganska lika tidpunkt i Götaland och Svealand, dvs. i första halvan till mitten av februari, en månad senare i nedre Norrland och ytterliggare en månad senare i övre Norrland, dvs. i mitten av april (Tabell 2.3). Sista vårfrosten sammanfaller ungefär med vegetationsperiodens start i Götaland och övre Norrland, medan den inträffar en månad in i vegetationsperioden i Svealand och en halvmånad i nedre Norrland. Upptorkning av marken kan ske redan i januari Götalands södra slättbygder, i början av februari i mellanbygderna medan i norra Götaland och Svealand kan den ske strax efter mitten av mars. Start av vårbruk bedöms bli bestämt av upptorkningen i Götalands mellan- och norra slättbygder till början respektive slutet av mars. För Södra Götaland och övre Norrland föreslår en agrar bedömning en månads tidigareläggning

T>5

Ja Fe Mar Ap

Ma Jun Jul Au Se Ok No De

Snötäcke

T<5

Ja

Fe Mar Ap Ma Jun Jul Au Se Ok No De

T<5

Sådd

T>5

Skörd

Snötäcke

Referens

SOU 2007:60 Bilaga B 24

jämfört med ~1975 vilket betyder i början av mars respektive i andra halvan av april. Skörden bedöms ske i andra halvan av juli i söder, knappt tre veckor senare i Svealand och ytterliggare en dryg vecka senare i norr, dvs. en månad senare än i söder, precis som i dagsläget.

Tabell 2.3 Grovt uppskattade datum för vårkornets odlingsperiod ~2085 i olika regioner i Sverige

Gss Gmb Gns Ss Nn Nö Start av veg. period T>5

10/2 (20/2*) 10/2 15/2 15/2 (10/3*) 10/3 15/4 (10/4*)

Sista vårfrost 5/2 15/2 15/2 10/3

25/3 10/4

Mättad mark t.o.m. 15/1

1/3 20/3 20/3

Vårbruk 5/3*

(5/4+*)

5/3 25/3 25/3 (1/4*)

(20/4+*)

20/4*

(20/5+*)

Skörd 20/7*

(5/8+*)

10/8 (10/8*)

(1/9+)

20/8*

(5/9+*)

* = H. Fogelfors, SLU pers. komm.; + = ~1975 alt. ~2000

Tidpunkt för höstsådd

Höstsådden ska ske i god tid innan vegetationsperiodens slut för att växten ska kunna etablera sig och erhålla en viss mängd reservnäring inför vintern. Växten får dock inte ha tillväxt för mycket innan vintern för att inte störa invintringen och göra växten mindre vinterhärdig, samt för att undvika att skadegörare kan frodas i grödan under vintern. Nuvarande såtidpunkt av höstvete i Svealand är ca 15:e september (ca DN 260), dvs. ca 7 veckor innan vegetationsperiodens slut. En agrar uppfattning är att höstsådden redan senarelagts drygt en vecka de senaste årtiondena. Senareläggning av höstsådden följer inte utan vidare senareläggningen av vegetationsperiodens slut. Senareläggningen begränsas nämligen av att den tillgängliga solinstrålningen minskar alltmer framåt hösten, och växtens möjlighet att lagra in tillräckligt med reservnäring tar då längre tid. Senareläggningen av höstsådden kan också begränsas av att markvattenhalterna ökar alltmer framåt hösten. Tidpunkten för höstsådden måste också ta hänsyn till växtskadegörares effekter på grödan under hösten.

Bilaga B 24 SOU 2007:60

Vegetationsperiodens slut

Vegetationsperioden kommer att förlängas på hösten med knappt sex veckor i Svealand och pågå fram till första halvan av december (Tabell A2.4). Höstsådden skulle alltså kunna senareläggas i motsvarande grad med en viss reduktion pga att ljusförhållandena minskar alltmer framåt hösten. Vi har uppskattat denna förlängning av perioden till en vecka och höstsådden föreslås till andra halvan av oktober för höstvete. Fram till och med oktober bedöms inte markens bärighet begränsas av hög markfuktighet mer än vad det gör i dagsläget, snarare mindre (Tabell 2.2), vilket skulle kunna tillåta höstsådd i oktober.

Förlängningen av vegetationsperioden blir störst i Svealand och södra nedre Norrland och minst i södra Götaland. Följden blir att vegetationsperiodens slut inträffar ungefär samtidigt i Götaland och Svealand men betydligt senare i övre Norrland.

Vinter

Snötäcket ser ut att minska markant och kommer troligen inte att påverka tillväxtens start på våren. Snötäckets varaktighet ~2085 ser ut att kunna bli ungefär en månad i Götaland, Svealand och nedre Norrland, vilket betyder en stor minskning speciellt för nedre Norrland (knappt tre månader). I övre Norrland kan snötäcksperioden minska mindre och bli drygt 3 månader ~2085 (se Tabell A2.5). Enligt observerade förändringar de senaste 23 åren (från ~1975ERA40 till ~1998ERA40) har de föreslagna förändringarna av snötäcket till ~2085 redan skett i Södra Götaland, och till mer än hälften för övriga Götaland. I Svealand har ca en tredjedel av den föreslagna förkortningen redan skett medan det i Norrland inte skett så stora förändringar ännu.

Mildare vintrar kan påverka övervintringen av grödan på olika sätt. Övervintringen gynnas av att risken för köldskador minskar men missgynnas av att den ökade temperaturen ökar respirationen vilket kan utarma och avhärda växten och öka dess känslighet. Klimatscenarierna visar på ökat nettoinflöde av vatten vid markytan från oktober till februari (nederbörd minus avdunstning; Fig. 2.5a). Detta, tillsammans med varma perioder under snöperioden, torde leda till att förekomsten av vattensamlingar på markytan ökar, och om de tillfryser kan grödorna skadas av isbrännor. I vilken

SOU 2007:60 Bilaga B 24

utsträckning dessa faktorer leder till ökad eller minskad utvintring är mycket svårbedömt.

Start av tillväxt på våren

För de växter som överlever vintern kan tillväxten ~2085 börja tidigt i och med att vegetationsperiodens start kan bli redan i februari i Götaland, östra Svealand och sydligaste delarna av nedre Norrland. I västra Svealand startar den i början av mars och i Norrland blir starten från slutet av februari i de sydligaste delarna (som sagt) till mitten av april i de nordligaste delarna (se avsnittet Vegetationsperiodens start ovan).

Tidpunkt för skörd

Varmare väder påskyndar utvecklingen av stråsädesgrödor som då mognar tidigare, men effekten beror på ljusförhållandena. För höstvete gynnas utvecklingen av långa dagar. En temperaturökning på vintern påskyndar därför utvecklingen mindre än motsvarande ökning på sommaren. Vi har försökt bedöma effekten av ett ändrat temperaturklimat m h a en utvecklingsmodell för höstvete (se t.ex. Hay och Porter, 2006). Vi har avläst temperaturhöjningar för ~2085 från klimatscenariekartorna och korrigerat dem för redan observerad inträffad temperaturhöjning från ~1975Obs till ~1998Obs (SMHI). Som ett exempel har tidpunkten för höstvetets skörd simulerats för Uppsala utgående från observerade dygnsmedeltemperaturer vid Ultuna under en femårsperiod (1996-2000; SLU-data). Skördetidpunkt för ~2085 har simulerats genom att addera den beräknade temperaturhöjningen från 1998Obs till ~2085 till temperaturklimatet 1996

  • (Tabell A2.6). Den observerade förändringen av temperaturen från ~1975Obs till ~1998Obs var större än den modellerade (ERA40; Tabell A2.6) vilket möjligen innebär en underskattning av ΔT(~2085) och utvecklingshastigheten i Tabell 2.4.

Bilaga B 24 SOU 2007:60

Tabell 2.4 Simulerade utvecklingsstadier för höstvete dels för basår, dels för basår + ändring av temperatur enligt skillnaden mellan ~2085 och ~1975 klimatsimuleringar (dagnummer från 1:a januari)

Dubbelringstadiet Blomning Mognad Basår DN från 1jan

+

ΔT(~2085)

+

ΔT(~2085)

+

ΔT(~2085)

1996 134 111 187 170 239 229 1997 125 73 181 164 229 213 1998 123 82 183 163 239 227 1999 111 83 170 155 236 201 2000 113 79 170 152 239 213 Medel 121 86 178 161 236 217

Variation

21/4

  • (23)

14/3

  • (38)

20/6

  • (17)

1/6

  • (18)
  • (10)

20/7

  • (28)

Dubbelringsstadiet är ett utvecklingsstadium för axanlaget som växten når på våren och här kan fungera som ett mått på hur mycket tidigare växten ligger i tillväxtfasen vid en klimatförändring. Detta stadium nås i genomsnitt 5 veckor tidigare än nu, blomning 2

  • veckor tidigare och skörd 2−3 veckor tidigare, vilket främst innebär en 2
  • veckors förlängning av vårens tillväxtperiod.

Det är också noterbart att spridningen i växtens utveckling på våren mellan år verkar öka för ~2085, troligen till följd av att utvecklingen sker förhållandevis tidigare på våren då daglängden är kortare, och går då långsammare.

SOU 2007:60 Bilaga B 24

Odlingsperiod

Figur 2.2 Odlingsperiod för höstvete i Svealands slättbygder ~2085 (överst) och referens (~1975, 2000; nederst). Den streckade horisontella dubbelpilen indikerar spridningen inom regionen. DR betyder dubbelringstadium

Sammantaget för Svealands slättbygder kommer höstvete ~2085 at sås en vecka in i oktober och tillväxer (alternativt respirera mer än den tillväxer) fram till början av december, vilket är ca en månad senare än i dagsläget. Tillväxten på våren startar i mitten av februari och ca 1:a april (+ 2 veckor) inträffar dubbelringsstadiet vilket är ca en månad tidigare än 1998. Blomningen inträffar ca 10:e juni (+ 10 dagar) och mognaden 5:e augusti (+ 1.5 veckor) (Fig. 2.2).

För olika regioner i Sverige bedöms höstsådden ske tidigare i söder än i norr. Höstgrödan tillväxer fram till början av december i både Götaland och Svealand. I nedre Norrland slutar tillväxten i senare delen av november och i övre Norrland i början av november. Tillväxten på våren börjar i februari i Götaland och Svealand, en dryg vecka in i mars i nedre Norrland och i mitten av april i övre Norrland (Tabell 2.5).

T>5 Blomning

Mognad

Ja Fe Mar Ap M Ju Ju Au Se O No De

T<5

Sådd

2085

Referens

T>5 Blomning

Mognad

Ja Fe Mar Ap M Ju Ju Au Se O No De

Snötäcke

T<5

Sådd

D

Snötäcke

D

Bilaga B 24 SOU 2007:60

Tabell 2.5 Grovt uppskattade datum för höstvetets odlingsperiod ~2085 i olika regioner i Sverige. Värden inom parentes avser andra uppskattningar, se noteringar

Gss Gmb Gns Ss Nn Nö Höstsådd

15/10*

(15/9+*) 10/10

(1/10*) 15/9*

Stopp

av

veg.

period

T>5

5/12 (10/12*) 5/12 5/12 10/12

(20/11*) 20/11 5/11 (1/11*)

Mättad

mark fr o m

1/12 10/10

Start av veg. period T>5

1/3 (20/2*) 10/2 15/2 15/2 (10/3*) 10/3 15/4 (10/4*)

Blomning

10/6

Skörd 5/8 *) H. Fogelfors, SLU pers. komm., +) ~1975 alt. ~2000.

Vattentillgången för en växt bestäms av samspelen mellan nederbörd, avdunstning (inklusive transpiration), avrinning och grödans tillväxt och vattenutnyttjande. Värden på detta kan erhållas genom simulering av grödors tillväxt, vilket dock kan vara komplicerat att utföra på ett korrekt sätt (se avsnittet Vall nedan). För att göra en enklare uppskattning, och igengäld kunna göra bedömningar för fler regioner har vi här valt att se på vattenbalansen och dess enskilda komponenter, som de beräknats av klimatmodellen (dvs. modellen som beräknat klimatscenariekartorna). Vissa komponenter i vattenbalansen har erhållits direkt från klimatscenariekartorna (nederbörd och avrinning) och vissa har beräknats som differensen mellan två kartor (avdunstning och markvatten) varvid felet kan fördubblas jämfört med felet i de direkta avläsningarna. Vattenbalansen för mark-växt systemet innebär att förändringar i nederbörd ( ΔP) ska fördelas mellan en förändring i avrinning (ΔA), en förändring i avdunstning ( ΔE), samt en förändring i mängd markvatten ( ΔS). Förändringar av mängden vatten i växten är i dessa sammanhang försumbara. Förändringar i avdunstningen ΔE kan till viss del betraktas som relaterad till tillväxten hos grödan och är i någon mening ett mått på förändringar av denna. Förändringar i avrinningen ΔA ger en uppfattning om hur mycket vatten som rinner igenom markprofilen och som kan utlaka näringsämnen. Förändringar i markvattnet ΔS ger ett mått på fuktighetsförhållandena i marken vilket är betydelsefullt för t.ex.

SOU 2007:60 Bilaga B 24

den mikrobiella aktiviteten och därmed omsättningen av näringsämnen, såsom kvävemineralisering och kvävefixering.

Figur 2.3 Förändringar i nederbörd (

ΔP) ska fördelas mellan en förändring

i avrinning (

ΔA), en förändring i avdunstning (ΔE), samt en

förändring i mängden markvatten (

ΔS)

Figur 2.4a Förändring av nederbörd ~2085 – ~1975 (

ΔP; mm/månad).

Torraste delen av respektive regionen (ej Ss)

ΔP - ΔE = ΔA + ΔS

ΔE = ΔP - Δ(P-E)

ΔS = Δ(P-E) - ΔA

P

E

Avrinning

+ΔP

+ΔA

+ΔE

ΔS

-25 -15

-5

15 25

Ja Fe Mar Ap

Ma Jun Jul Au Se

Ok

No De

1: Gss 3: Gns 4: Ss 7: Nn

Bilaga B 24 SOU 2007:60

Figur 2.4b Ackumulering av

ΔP (mm). Lägsta värden i augusti-september är

Gmb, och sedan i tur och ordning uppåt: Gss, Gns, Ss och Nn

Klimatscenariekartorna har avlästs för år ~2085, och de mest torra delarna av respektive region har valts ut (dvs. med minsta ökning eller största sänkning av nederbörden), så när som för Svealand, där Värmland inte tagits med därför att förändringarna där varit annorlunda regionen i övrigt. Allmänt har Värmland varit torrare under sommaren än övriga Svealand. För Sverige i allmänhet visar scenarierna att nederbörden ~2085 blir större i april och maj än ~1975, medan juni, juli, augusti och september får mindre nederbörd. I april är ökningen 5

  • mm medan i maj är den mindre

(Fig. 2.4a). Minskningen av nederbörden är störst under juli och augusti med 20

  • mm/månad i Götaland och Svealand. Sammantaget leder detta till att nederbörden från april till september minskar minst i Norrland (15mm), näst minst i Svealand (35 mm, utom Värmland 50 mm) och mest i Götalands mellanbygder (65 mm) (Figur 2.4b).

-60 -45 -30 -15

0

15 30

Ja Fe Mar Ap Ma Jun Jul Au Se Ok No De

1: Gss 3: Gns 4: Ss 7: Nn

Och Gmb Ss i väst = +(-15mm)

SOU 2007:60 Bilaga B 24

Nettoinflöde vid markytan

Figur 2.5a Förändring av nettoinflödet vid markytan ~2085 – ~1975 (

Δ(P-

E); mm/månad). Torraste delen av respektive regionen (ej Ss)

Figur 2.5b Ackumulering av

Δ(P-E) (mm) Lägsta kurvan är Gmb och , och

sedan i tur och ordning uppåt: Nn, Gss, Gns, Ss och Nö

Också avdunstningen påverkas av en klimatförändring och nettoinflödet vid markytan (nederbörd – avdunstning) minskar i Götaland, Svealand och nedre Norrland för hela perioden april till september och minskningen är som störst i juli med ca 25 mm/månad för Götalands mellanbygder och ca 15 mm/månad för Svealand. Övriga delar av året ökar nettoinflödet vid markytan (Fig. 2.5a). Ackumulerat för hela året minskar nettoinflödet med ca 10 mm i Svealand och ca 40 mm i Götalands mellanbygder. För

-25 -15

-5

5 15 25

Jan Feb Mars Apr Maj Juni Juli Aug Sep Okt Nov Dec

1: Gss 3: Gns 4: Ss 7: Nn

-100

-50

0 50 100

Ja Fe Mar Ap Ma Jun Jul Au Se Ok No De

Och Gmb

1: Gss 3: Gns 4: Ss 7: Nn

Bilaga B 24 SOU 2007:60

perioden april till september är motsvarande minskningar ca 35 respektive ca 75 mm. Övre Norrland skiljer sig markant från övriga Sverige och får en minskning enbart i juni och juli och för perioden april till september sker ingen ändring jämfört med ~1975 och för hela året ökar nettoinflödet vid markytan med ca 70 mm (Fig. 2.5b).

Avrinning

Figur 2.6a Förändring av avrinningen ~2085 - ~1975 (

ΔA; mm/månad).

Torraste delen av respektive regionen (ej Ss)

Figur 2.6b Ackumulering av

ΔA (mm). Lägst värde i september är Gns, och

sedan i tur och ordning uppåt: Nn, Ss och Gss

Förändringarna i avrinningen påverkas av förändringarna i nettoinflöde vid markytan och kan antas minska om nettoinflödet minskar och vice versa. Följaktligen minskar avrinningen för alla

-40 -30 -20 -10

0

10

Jan Feb Mars Apr Maj Juni Juli

Aug Sep Okt Nov Dec

1: Gss 3: Gns 4: Ss 7: Nn

-120

-80 -40

0

Ja

Fe Mar Ap

Ma Jun Jul

Au Se Ok

No De

1: Gss 3: Gns 4: Ss 7: Nn

SOU 2007:60 Bilaga B 24

månader april till september, med ett undantag för april i Götalands södra slättbygder som uppvisar en svag ökning (Fig. 2.6a). Ackumulerat över hela perioden minskar avrinningen med 50 till 110 mm, minst i Södra Götalands slättbygder och mest i Götalands mellanbygder och nedre Norrland (Fig. 2.6b).

Markvatten

Figur 2.7 Förändring ~2085 - ~1975 av förändring i mängden markvatten (

ΔS = skillnaden mellan förändringarna i nettoinflödet av vatten

vid markytan (

Δ(P-E)) och avrinningen (ΔA)). (mm/månad). Lägst

värde i september är Gss, och sedan i tur och ordning uppåt: Nn, Ss och Gns

Skillnaden mellan nettoinflödet vid markytan och avrinningen visar hur markvattenförrådet ändrats. Förändringen i denna skillnad från ~1975 till ~2085 kan tolkas på två alternativa sätt. Antigen antar vi att beräkningarna är korrekta, då tyder det på att markvattenförrådet fylls på i april jämfört med ~1975, och mest i nedre Norrland. Under maj, juni och juli torkar marken upp jämfört med ~1975 och i augusti och september sker en större påfyllnad än ~1975. Detta innebär inte att marken behöver vara våtare i t.ex. augusti september ~2085 jämfört med ~1975, utan troligare är att påfyllnaden efter en större upptorkning är större (Fig. 2.7). Sett över hela perioden april till september ser det ut som att det inte blir så stora förändringar i markvattenförrådet (ackumulering av ΔS; data visas ej). Det blir störst upptorkning (alternativt minst

-20 -10

10 20 30

Jan Feb Mars Apr Maj Juni Juli Aug Sep Okt Nov Dec

1: Gss 3: Gns 4: Ss 7: Nn

Bilaga B 24 SOU 2007:60

uppblötning) i Södra Götaland och minst i nedre Norrland. Övre Norrland får överlägset största uppblötningen av markprofilen.

Det andra alternativet att tolka de beräknade förändringarna i markvattenbalansen är att vi antar att det inte ska vara några förändringar t.ex. i april, för att marken är mättad redan idag, och kan inte blir mer mättad. Den beräknade ökningen i markvattenhalt är då ett mått på felet i avläsningen av kartorna, som då skulle kunna uppgå till 25 mm/månad. Kanske ligger sanningen någonstans mitt emellan dessa båda alternativ.

Avdunstning

Figur 2.8a Förändring av avdunstningen ~2085 – ~1975 (

ΔE=ΔP-Δ(P-E);

mm/månad). Torraste delen av respektive regionen (ej Ss)

Figur 2.8b Ackumulering av

Δ(E) (mm). Lägsta värde i juli är Nö, och sedan

i tur och ordning uppåt: Ss, Gss, Gmb, Gns och Nn

-20 -10

0 10 20 30

Jan Feb Mars Apr Maj Juni Juli Aug Sep Okt Nov Dec

1: Gss 3: Gns 4: Ss 7: Nn

0

20 40 60 80

Jan Feb Mars Apr Maj Juni Juli

Aug Sep Okt Nov Dec

1: Gss 3: Gns 4: Ss 7: Nn

Och Gmb Och Nö

SOU 2007:60 Bilaga B 24

Slutligen kan vi utifrån skillnaden mellan förändringarna i nederbörd respektive nettoinflödet vid markytan beräkna avdunstningen. Avdunstningen ökar i april och maj och även lite i juni. I juli är avdunstningen i stort sett oförändrad jämfört med ~1975 och i augusti och september minskar den (Fig. 2.8a). Ackumulerat fram t o m juni är det frågan om en ökning med 30 mm för Södra Götaland och Svealand till 45 mm för Götalands mellanbygder. För hela perioden april till september är det bara Svealand som inte får någon ökning i avdunstning medan Götaland får ökningar på 10 till 25 mm. Norrland faller inte in i det allmänna mönstret och nedre Norrland får en kraftig ökning av avdunstningen i juni och juli och sammanlagt för hela perioden blir det 60 mm. Övre Norrland får en ökning av avdunstningen med 15 mm i april men därefter inga förändringar jämfört med ~1975 (Fig. 2.8b).

Avdunstningen ökar främst i början av säsongen vilket antyder att produktionsökningarna blir högre i grödor som tillväxer tidigt på säsongen och i vallens 1:a skörd. Höstsådda grödor torde gynnas framför vårsådda grödor och speciellt de som skördas sent, t.ex. vårvete, eller de som är vattenstresskänsliga t.ex. havre. Klimatscenariernas simuleringar av avdunstningen representerar förändringar i avdunstning från stora områden där jordbruksarealen bara är en del. Åkermark har en större vattenhållande förmåga än mark i allmänhet, och därför kanske beräkningarna underskattar avdunstningen från jordbruksmarken vid vattenstress, speciellt i områdena med stor andel skogsmark, såsom Götalands mellanbygder och nedre Norrland, samt kanske speciellt Svealand vars åkermark har hög lerhalt och vattenhållande förmåga.

Bedömningen av hur vattentillgången kan komma att ändras i ett förändrat klimat inbegriper ett antal tolkningsproblem. Det första är, som redan sagts, i vilken utsträckning simuleringarna av avdunstning i klimatscenarierna (Fig. 2.8) representerar förändringar i avdunstning från åkermark som har en större vattenhållande förmåga än mark i allmänhet och andra växter. Det andra problemet är i vilken utsträckning förändringarna i avdunstning motsvarar förändringar i transpiration, och det tredje problemet är hur tillväxtförändringar är kopplade till transpirationsförändringar.

Bilaga B 24 SOU 2007:60

Den senare faktorn brukar kallas vattenutnyttjandeeffektiviteten och har i experiment visat sig såväl kunna öka som minska vid en ökad vattenstress.

För att försöka bedöma effekten på tillväxten av förändrade klimatförhållanden har vi använt en tillväxtmodell för gräsvall som testats på fältexperiment i Götaland och Svealand (Eckersten m fl., 2004, in press; Torssell m fl., 2007). Modellen simulerar vädrets effekter på processer för tillväxt, biomassans allokering och bladytans utveckling, återväxt, förnafall, transpiration, markytavdunstning, interceptionsavdunstning, infiltration och perkolation, kappilär uppstigning, avrinning, samt kol-kvävedynamiken i marken och växtens upptag av kväve. Modellen är byggd på samma principer som SOIL-SOILN modellerna (Jansson och Halldin 1979, Johnsson m.fl. 1987, Eckersten och Jansson 1991) och Coup modellen (Jansson och Karlberg, 2001) och är utvecklad som en förenklad version av dessa modeller.

Fem lokaler med odling av gräsvall för vilka modellen testats har studerats: Halmstad (Tönnersa, moig sand), Jönköping (Klevarp, sandig mo), Skara (Lanna, mellanlera), Örebro (Karlslund, mellanlera) samt Uppsala (Kungsängen, styv lera). Effekter av de föreslagna klimatförändringarna (definierade som skillnader i simulerat klimat ~2085 och ~1975) har utvärderats genom simuleringar för några specifika år under perioden 1985

  • Till de observerade dagliga väderförhållandena under dessa år, vilka är indata till tillväxtmodellen, har vi adderat de absoluta förändringarna i temperatur och multiplicerat de relativa förändringarna i nederbörd från klimatförändringsscenarierna (Tabell A2.7a och b, Tabell A2.8a och b). Vi har utvärderat vad effekterna av de föreslagna klimatförändringarna kan bli på vallproduktionen. Vi har testat effekterna av dels förändrad lufttemperatur och nederbörd, dels samma förändringar men också effekter av ökad CO

-halt (dvs. vi har ökat

klyvöppningsmotståndet med 20 % och ökat strålningsutnyttjandeeffektiviteten med 20 %).

Simuleringarna med förändrat klimat kan betraktas som en extrapolering av tillväxten hos dessa observerade fältexperiment in i ett förändrat klimat om vi utgår från rådande teorier om hur klimatet påverkar tillväxten. Det måste dock påpekas att simuleringsresultaten måste tolkas med stor försiktighet. Först och främst har inte modellen testats för klimatförändringssituationer, och för betydande torkstress. Dessutom gäller simuleringarna för specifika lokaler, med specifika markegenskaper och väderför-

SOU 2007:60 Bilaga B 24

hållanden. Även om markegenskaperna i någon mening är karaktäristiska för regionen så är extrapoleringen till medelförhållanden för hela regionen och över tiden mycket osäker. Simuleringarna måste därför ses som ett enstaka urval i den stora datamängd som ska karaktärisera ”medelvallen”. Modellen simulerar inte effekten av växtens kvävehalt på tillväxten. Vi har därför antagit att växten har samma kvävekoncentrationsnivåer som i dagsläget (1985

Utvärderingarna inbegriper ibland både 1:a och 2:a årsvall, även om vi försökt fokusera på 1:a året för att minska inverkan av otestade simuleringar av övervintringsförhållanden i ett förändrat klimat.

I stora drag orsakade den rena klimatförändringen en mycket högre tillväxt under första tillväxtperioden, främst orsakat av en tidigareläggning av tillväxtstarten på våren med en och en halv månad (Fig. 2.9; i praktisk växtodling orsakar detta en tidigareläggning av första skörden, se vidare nedan). Från mitten av juni t o m augusti (2:a skörd i 1985-års system) orsakade klimateffekten en minskning av produktionen av biomassa. Introduktion av CO

2

-

effekten var lika betydelsefull som klimateffekten i 1:a skörden medna den i 2:a skörden kompenserade för den av vattenstress orsakade minskning i biomassan. Tillväxten under hösten påverkades positivt av både klimat och CO

2

-effekten, ungefär som till-

växten under 1:a-skörden (Fig. 2.9).

Figur 2.9 Simulerad ovanjordisk biomassa hos en gödslad gräsvall på lerig jord i Uppsala (ton torrvikt/ha), dels 1985, dels ~2085 med och utan koldioxideffekt. Punkter är observerade värden 1985

J F M A M J J A S O N D

2 4 6 8

1985 Klimat 2085 Klimat + CO

J F M A M J J A S O N D

2 4 6 8

1985 Klimat 2085 Klimat + CO

1985 Klimat 2085 Klimat + CO

Bilaga B 24 SOU 2007:60

Allmänt blev det en stor tillväxtökning i samtliga fall, undantaget det ogödslade beståndet i Jönköping som ett år uppvisade en stor minskning i andra skörden (Tabell 2.6a och b). Den relativa skördeökningen var i medeltal dubbelt så stor för de ogödslade bestånden (ca 85 %; 105 % i 1:a skörden och 55 % i 2:a skörden) som för de gödslade bestånden (ca 45 %; 80 % i 1:a skörden och 15 % i 2:a skörden). Detta orsakades främst av en högre ökning i 2:a skörden för de ogödslade bestånden vilket kan bero på att dessa pga lägre tillväxtnivåer också hade lägre transpiration och utsattes för en lägre grad av vattenstress. Men vi måste komma ihåg att detta resultat förutsatte att kvävekoncentrationen i växten kunde hållas på samma nivå som 1985 (eller mer korrekt uttryckt, att kvävekoncentrationens effekt på tillväxten förblir oförändrad). För de ogödslade bestånden är det inte troligt att en ökad mineralisering kan komma att förse växten med den extra mängd kväve som skulle behövas för att upprätthålla kvävekoncentrationen vid dagens nivåer. Detta skulle i så fall leda till att simuleringen i Tabell 2.6b överskattar biomassan för ett ogödslat bestånd ~2085 (se vidare avsnittet Kvävebehov, nedan).

De relativa skördeökningarna varierade kraftigt mellan olika platser och var överlag störst i Örebro, och minst för Jönköping, och speciellt mycket varierade de ogödslade bestånden. I Jönköping verkar andra skörden ha varit utsatt för en stark vattenstress, som t o m orsakat en skördeminskning för den ogödslade vallen (Tabell 2.6b). Den stora variationen i skördeförändringar för dessa mycket begränsade antal simuleringar antyder ett behov av ett mycket stort antal simuleringar för att erhålla pålitliga medelvärden liksom karaktäristiska extrema förhållanden.

Tabell 2.6a Simulerad skörd (ton torrsubstans per hektar) för gödslad

gräsvall för fem lokaler i Sverige och relativa förändringen i skörd till ~2085 inbegripet koldioxideffekter

1:a skörd

2:a skörd Totalt per år

1985

(ton

ts/ha)

Δ~2085 (%) 1985-88

(ton

ts/ha)

Δ~2085 (%) 1985−88

(ton

ts/ha)

Δ~2085 (%)

Halmstad

(moig sand) 4.7 +65 4.6 +20 9.3 +42

Jönköping (sandig mo) 5.0 +75

9.2 +0

14.2 +27

Skara (mellanlera) 4.4 +70 6.3 +15 10.7 +36

Örebro (mellanlera 6.0 +105 7.3 +35 13.3 +66 Uppsala (styv lera) 4.0 +90 6.4 +15 10.4 +42

SOU 2007:60 Bilaga B 24

Tabell 2.6b Simulerad skörd för ogödslad gräsvall för fem lokaler i Sverige

och relativa förändringen i skörd till ~2085 inbegripet koldioxideffekter

1:a skörd

2:a skörd Totalt per år

(ton

ts/ha)

Δ~2085 (%) 1985−88

(ton

ts/ha)

Δ~2085 (%) 1985−88

(ton

ts/ha)

Δ~2085 (%)

Halmstad 2.0 +105 0.3 +97 2.3 +105 Jönköping 4.4 +20 8.8 -20 13.2 -5 Skara 2.8 +80 1.5 +10 4.3 +56 Örebro 2.0 +170 1.2 +135 3.2 +158 Uppsala 2.1 +155 2.3 +55 4.4 +103

Vattenbehov

Tillväxten påverkar vattenförhållandena. Modellen simulerade kompletta vattenbalanser på dygnsbasis. På årsbasis var bilden den att allmänt orsakade klimatförändringarna en ökning av nederbörden 5

  • %. Detta stimulerade avrinningen som ökade för alla platser (5
  • %) utom för Örebro (-10 %) vars nederbörd ökade minst. Avdunstningen stimulerades av ökad temperatur och tillväxt, en ökning som dock hämmades av det ökade vattenutnyttjande effektiviteten vid förhöjd CO

2

-halt. Avdunstningen ökade

för alla platser (20

  • mm/år; 5−20 %) och mest för Örebro. Det var alltså en stor skillnad mellan platser vad avser hur den ökade nederbörden allokerades mellan avdunstning och avrinning på årsbasis. Allmänt ökade dock förlusttermerna i vattenbalansen ~2085 förhållandevis mer än nederbörden och markens relativa vatteninnehåll blev i de flesta fall lägre ~2085 än 1985, dvs. marken blev genomgående torrare (Fig. 2.10). Stora delar av perioden från december till mars var hela markprofilen i praktiken mättad. Ett ökat nederbördsöverskott under denna tid kan inte göra marken nämnvärt mer vatteninnehållanden, utan nederbörden orsakar i praktiken ökad avrinning. För torrperioder under denna period kan dock marken tillfälligt torka upp mer ~2085 än 1985 pga ett varmare klimat (Fig. 2.10). Effekten av ökad CO

2

-halt på markens

vatteninnehåll studerades separat och var mycket liten, vilket tyder på att stimuleringen av avdunstningen pga ökad tillväxt neutraliserades av att växten utnyttjade vattnet effektivare vid ökad CO

-halt i atmosfären p.g.a. ökat klyvöppningsmotstånd.

Bilaga B 24 SOU 2007:60

Figur 2.10 Simulerad markvattenhalt (-) för 1985 och ~2085 för en

gödslad gräsvall på lerig jord i Uppsala (till vänster) och en ogödslad gräsvall på sandig mo i Jönköping (till höger)

Vallsimuleringarna beräknade den potentiella transpirationen, definierad som transpirationen från vallen om markvattentillgången vore optimal för växtens vattenbehov. Också den faktiska transpirationen, som begränsas av låg marktemperatur och låg markvattenpotential, beräknades. Vi har definierat förändringen i vattenstress som förändringen i skillnaden mellan den potentiella och faktiska transpirationen. För det gödslade beståndet i Uppsala (styv lera) 1985 ökade vattenstressen till år ~2085 med 80 mm/år. Ökningen var störst i maj (50 mm) och avtog under sommaren (15 mm i juni, 10 mm i juli och 5 mm i augusti). För att ge ett exempel på betydelsen av vädervariationer mellan år gjordes samma beräkning för 1986. Vattenstressen ~2085 ökade då med 45 mm jämfört med 1986 och fördelade sig mest på maj (30 mm) men sedan varierade vattenstressökningen över sommaren (juni -5, juli +10 och augusti +10 mm/månad). Också plats spelade roll. För Jönköping (sandig mo och 1986 som basår) ökade vattenstressen med bara 15 mm fördelat på maj -5 mm, juni -10, juli +10 och augusti +20 mm/månad. År 1985 i Jönköping hade ett liknande mönster som Uppsala 1985. Noteras bör dock att årsnederbörden var något över normalt dessa år (nederbörden i Uppsala 1985 och 1986 var 565 respektive 535 mm/år mot normalt 530 mm/år (1965

  • Per Nyman SLU, pers. komm.). Sammantaget tyder simuleringarna på att för dessa få fältexperiment kan avdunstning och avrinning komma att öka mer än nederbörden vid en klimatförändring, vilket leder till att markvattenhalterna sjunker. Hur nederbördsökningen kommer att

J F M A M J J A S O N D 0.35

0.4 0.45

0.5

J F M A M J J A S O N D 0.35

0.4 0.45

0.5

~2085

~2085

1985

SOU 2007:60 Bilaga B 24

fördela sig mellan avdunstning och avrinning verkar vara mycket olika från fall till fall och det kräver en djupare analys för att förstå orsaken till detta. Simuleringarna tyder också på att det kan uppstå en ökad vattenstress ~2085 som är något större än avdunstningsökningen. Hur vattenstressen kommer att fördela sig inom året verkar kunna skilja mycket mellan år. En eventuell bevattning av grödan för att kompensera för grödans vattenstress skulle öka tillväxten ännu mer än vad som redan blev fallet utan bevattning (Tabell 2.6a).

Variation

Dessa få simuleringar kan ses som en extrapolering av ett mycket fåtal fältexperiment och kan inte ge en bild av en allmän nivå på förändringar av avdunstningen, och det går inte heller att uttala sig om hur representativa dessa värden är för extrema år. För detta behövs en mycket mer omfattande analys. Gräsvallssimuleringarna utvärderar effekter av månadsvis förändring av nederbörden för flera kvadratmil stora områden. Allmänt bedöms nederbörden under perioden juli-september minska i Götaland och Svealand. Effekten av detta skulle alltså kunna vara ett ökat bevattningsbehov med 15

  • mm (för några enstaka fall). Om vi dessutom betänker att denna mindre mängd nederbörd faller i form av intensivare nederbörd och därmed under en kortare tidsrymd borde vattenstressen snarare förstärkas än försvagas jämfört med de simulerade värdena, även om marken har en betydande buffrande effekt. Denna intensivare nederbörd kan också indikera en ökad andel nederbörd i form av skurar, vilket skulle kunna tyda på en ökad skillnad i nederbörd mellan enskilda lokaler jämfört med i dagsläget, vilket skulle innebära att vissa lokaler skulle kunna få betydligt större vattenstress, och andra lokaler betydligt mindre vattenstress, än de simulerade värdena. Detta torde leda till att problemen med minskande vattentillgång blir större lokalt än regionalt. För att kvantifiera denna effekt behövs dock att ovan gjorda simuleringar görs för många, många fler platser, år och grödor och att något mått på variabilitet mellan enskilda lokaler beaktas.

Bilaga B 24 SOU 2007:60

Kvävebehov

En effekt av klimatförändringarna är att vattenhalten i marken sjunker och om den sjunker under en viss nivå påverkas den mikrobiella aktiviteten negativt, medan ökad temperatur alltid påverkar den positivt. Modellberäkningarna har visat att den positiva effekten av ökad temperatur och mängd färskt dött organiskt material är väsentligt större än den negativa torkeffekten, räknat på årsbasis och att den årliga kvävemineraliseringen ökar markant. Modellen medger ingen fullständig kvävesimulering (även att kvävebalansen är sluten), eftersom tillväxten inte är dynamiskt kopplad till kvävetillgången. I en korrekt simulering skulle en eventuell brist på kväve hämma tillväxten och växtens storlek och därmed minska kvävebehovet. Om kvävebehovet då blir lägre än tillgången på kväve skulle detta påverka kväveupptaget. I denna studies simuleringar har kvävebehovet dock förblivit stort.

De simulerade ökade skördarna för ~2085 förutsätter alltså att växtens näringsbehov tillgodoses lika bra som 1985. I verkligheten är det inte säkert att så blir fallet. Den ökade tillväxten vid en klimatförändring skapar ett ökat kvävebehov, och en beräkning av differensen mellan ökningen i växtens kvävebehov och ökningen i kvävemineraliseringen är ett sätt att kvantifiera ökningen i kvävebrist. Vi har gjort denna analys för det gödslade beståndet (tillförd kväve var 200 kg N ha

-1

år

-1

). Vi har skattat växtens behov

som den mängd kväve som behövs för att ge skörden en kvävekoncentration av 0.025 g N per g torrsubstans (15.6 % råprotein), vilket motsvara de koncentrationer som uppmättes för 1985 (Tabell 2.7).

SOU 2007:60 Bilaga B 24

Tabell 2.7 Förändrat kvävebehov för en gödslad gräsvall vid ett förändrat klimat framtill ~2085 jämfört med 1985, om vi antar att Nkoncentrationen i växten ska förbli på 1985-års nivå. (1 årig vall)

Ökat ovanjordiskt N behov (kg N/ha/år) Δ ~2085

Ökad mineralisering (kg N/ha/år) Δ ~2085

Underskott (kg N/ha/år)* Δ ~2085

Halmstad

90

Jönköping 90 95

-5

Skara

120

Örebro

100

Uppsala

65

* Notera att ev. underskott för rotsystemet inte ingår.

Kvävebehovet var i medeltal fem gånger större i första än i andra skörd och totalt för året ökade behovet med 110 kg N ha

-1

år

-1

.

Mineraliseringen ökade med i genomsnitt 40 kg N ha

-1

år

-1

(variationen mellan platser var 15 till 95 kg N ha

-1

år

-1

; Tabell 4),

vilket alltså ej täckte det ökade behovet, utan ett underskott uppstod på i medeltal 70 kg N ha

-1

år

-1

. Underskottet varierade mellan olika platser från 40 till 120 kg N ha

-1

år

-1

, Tabell 2.7, och

mellan enskilda år från överskott på 40 till underskott på 200 kg N ha

-1

år

-1

, data visas ej). Ökningen av mineraliseringen trots den

torrare jorden förklaras av ökad temperatur och större mängd nedbrytbart material. En närmare analys av perioden januari till mars tydde på att ökningen i mineraliseringen till ~2085 något lite översteg ökningen i växtens kvävebehov, medan mönstret i april blev det motsatta och ökningen av kvävebehov kraftigt översteg ökningen i mineraliseringen, och i maj likaså. Därefter var mönstret olika för Jönköping och Uppsala. I Uppsala översteg ökningen av växtens kvävebehov ökningen av mineraliseringen under resten av året, utom i december. I Jönköping ökade behovet och mineraliseringen mer lika och dessutom var behovet mindre än mineraliseringen i augusti, vilket förstärktes för ~2085. (Fig. 2.11

Sammanfattningsvis vill vi dock påminna om att beräkningarna är osäkra därför att det saknas kalibreringsdata för dessa förhållanden och för att tidsanpassningen mellan mineralisering, växtupptag och utlakning är känslig för hur växtdynamiken simuleras och hur markprofilen är representerad. En bra analys av detta kräver ett noggrant modelleringsarbete vilket inbegriper jämfö-

Bilaga B 24 SOU 2007:60

relser med observerade data. Dock tydde vår grova analys på att kvävemineraliseringen ökar, men inte i samma omfattning som den ovanjordiska tillväxtens ökning skulle behöva kväve för att nå dagens proteinhalter. Underskottet varierade från i stort sett noll till 120 kg N ha

-1

år-1 för den ovanjordiska biomassan i ett bestånd

som gödslats med 200 kg N ha

-1

år

-1

. Eventuell ökad gödselmängd skulle dessutom behöva täcka rotbiomassans ökade behov och eventuell ökning av kväveförluster. Från april och framåt ökade växtens kvävebehov mer än mineraliseringen, vilket indikerar ett ökat behov av gödselkväve, alternativt en minskad risk för utlakning. På hösten visade exemplen att ökningen av kvävebehovet kan både vida överstiga och vara mindre än ökningen i mineraliseringen, vilket antyder att tidpunkt för skörd på hösten kan ha ett inflytande på kväveutlakningen på hösten.

Figur 2.11 Växtens kvävebehov (övre linjerna mitt i sommaren) och

kvävemineraliseringen under ett år i Jönköping. Heldragen linje = 1985, Streckad linje = ~2085. Enheter för x-axeln är månad och för y-axeln (g N m

-2

mån-1)

0 5 10 15

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12

Klevarp 1

SOU 2007:60 Bilaga B 24

Figur 2.12 Kvävebehov: Skillnaden mellan växtens kvävebehov och

mineralisering (g N m

-2

mån-1) under ett år. Till vänster

Jönköping och till höger Uppsala. Heldragen linje = 1985, Streckad linje = ~2085. Enheter för x-axeln är dagnummer och för y-axeln (g N m

-2

mån

-1

)

Klövervallar och blandvallar (klöver och gräs) skiljer sig från rena gräsvallar i det att de kan försörja sitt kvävebehov genom fixering av atmosfäriskt kväve. Rent spekulativt skulle en klövervalls biomassaproduktion och vattenbalans principiellt kunna reagera på en klimatförändring på ett liknande sätt som vår gödslade gräsvall när vattensituationen är relativt god. Det varmare klimatet och ökade tillväxten skulle gynna kvävefixeringen och kvävekoncentrationen i växten skulle kunna vara fortsatt hög, precis som vi antog för gräsvallen i simuleringarna. Men vid ökad torkstress skulle inte bara tillväxten hämmas för klövervallen utan också kvävefixeringen. Det är oklart hur detta skulle kunna förstärka begränsningen i tillväxten jämfört med bara vattenstressens direkta effekt på tillväxten.

Alternativa skördeintervall

Det ovan beskrivna 2-skördesystemet (1:a skörd 12:e juni och andra skörd 15:e september) är redan i dag olämpligt med hänsyn till foderkvalitet och ekonomi. Första skörden har i allmänhet tidigarelagts för att betydelsen av högt energiinnehåll har ökat i jämförelse med betydelsen av hög biomassa. Skördetillfället bestäms av en optimering mellan högt energiinnehåll vid tidig skörd och en hög biomassa vid sen skörd. Eftersom energiinnehållet per kg i princip minskar med ökad biomassa innebär den ökade tillväxten för ~2085 att skördetillfällena tidigareläggs för att få motsvarande kvalitet som idag. För att få en uppfattning om hur mycket tidigare det kan bli frågan om ser vi i Fig. 2.9 att biomassa-

-5

0 5 10 15 20

0 100 200 300 400

-10

-5

0 5 10

0 100 200 300 400

Bilaga B 24 SOU 2007:60

tillväxten ligger ca 5 veckor före ~2085 jämfört med 1985. Vi simulerade också ett 3-skördesystem för Uppsala med tre ungefär lika stora skördar. Vattenbalanstermerna förblev i stort sätt oförändrade jämfört med 2-skördesystemet.

Vårgröda: Vegetationsperioden ~2085 bedöms starta vid ganska lika tidpunkt i Götaland och Svealand, dvs. i första halvan till mitten av februari, en månad senare i nedre Norrland och ytterliggare en månad senare i övre Norrland, dvs. i mitten av april. Sista vårfrosten sammanfaller ungefär med vegetationsperiodens start i Götaland och övre Norrland, medan den kommer en månad in i vegetationsperioden i Svealand och en halvmånad i nedre Norrland. I ett mycket fåtal simuleringar antyddes tidvis upptorkning av marken redan i januari Götalands södra slättbygder, i början av mars i mellanbygderna medan i norra Götaland och Svealand kan detta ske strax efter mitten av mars. Start av vårbruk bedöms till början av mars i södra Götaland och i Götalands mellanbygder, och i slutet av mars i norra Götaland och Svealand, i andra halvan av april i övre Norrland. Skörden bedöms ske i andra halvan av juli i söder, knappt tre veckor senare i Svealand och ytterliggare en dryg vecka senare i norr, dvs. en månad senare än i söder.

Till ~2025 har största delen (upptill 80 %) av tidigareläggningen av vegetationsperioden till ~2085 redan skett för Götaland medan för Svealand mindre än hälften. För nedre Norrland är denna tendens till långsammare förändringar ännu tydligare (två veckor). För södra delarna av övre Norrland bedöms däremot hela förändringen redan skett till ~2025. (Tabell A2.2). Om man jämför med observerade förändringar som redan skett under en 23-årsperiod (~1975ERA40 till ~1998ERA40), dvs. tar skillnaden mellan medelvärden för perioden 1991

  • och perioden 1961−1990, så finner man att de förutsedda förändringarna redan inträffat för sydligaste Götaland, medan tidigareläggningen bara har varit en knapp vecka i övriga Sverige. I inre Götaland och södra övre Norrland har vegetationsperioden start faktiskt senarelagts från ~1975 till 1998 (Tabell A2.2).

Höstgröda: Hur tidpunkten för höstsådd kommer att påverkas är oklart men troligen senareläggs den jämfört med idag. Höst-

SOU 2007:60 Bilaga B 24

grödan tillväxer till början av december i både Götaland och Svealand. I nedre Norrland slutar tillväxten i senare delen av november och i övre Norrland i början av november. Tillväxten börjar igen i februari i Götaland och Svealand, en dryg vecka in i mars i nedre Norrland och i mitten av april i övre Norrland. För Svealand innebär detta att tillväxten startar ca en månad tidigare än ~1975 och att skörden tidigareläggs med ca tre veckor jämfört med idag. Framtill ~2025 har överlag ca en tredjedel av förlängningen av vegetationsperioden på hösten redan skett; betydligt mer i mellersta och västra Götaland och betydligt mindre i övre Norrland (Tabell A2.4). Den observerade redan inträffade förändringar från ~1975ERA40 till ~1998ERA40 visar dock på en liten förkortning av vegetationsperioden på hösten, undantaget vissa delar av Svealand och övre Norrland.

Tillväxt: Med hjälp av en simuleringsmodell simulerades hur tillväxten för ett fåtal vallodlingslokaler i Sverige kan komma att ändras vid en klimatförändring vid några specifika väderförhållanden. Vid en klimatförändring ökade vallens tillväxt i 1:a skörden markant. För ~2085 var den relativa skördeökningen i medeltal dubbelt så stor för de ogödslade bestånden (ca 85 %; 105 % i 1:a skörden och 55 % i 2:a skörden) som för de gödslade bestånden (ca 45 %; 80 % i 1:a skörden och 15 % i 2:a skörden). Detta orsakades främst av lägre tillväxt- och transpirationsökningar för de ogödslade bestånden varvid de utsatts för en lägre grad av vattenstress än de gödslade bestånden. Detta resultat förutsatte att kvävekoncentrationen i växten kunde hållas på liknande nivå som 1985. I fallet med de gödslade bestånden kan detta regleras med gödsling, men för de ogödslade bestånden tydde kvävesimuleringarna på att ökad mineralisering inte kunde förse växten med denna extra mängd kväve fullt ut och de verkliga tillväxtökningarna i de ogödslade bestånden bedöms bli betydligt lägre än de simulerade värdena. Som en följd av tillväxtökningen kommer skörden att tidigareläggas och för den gödslade vallodlingen i Uppsala var det frågan om i storleksordningen en månad.

De föreslagna skördeökningarna stöds av simuleringar gjorda med markanvändningsmodellen ACCELERATES som använt tillväxtmodellen ROIMPEL för att skatta hektarskördeförändringar huvudsakligen som en funktion av ändrade vattenförhållanden (se avsnitt 1.4 ovan). Utgående från klimatförändringsscenariot med modellen HadCM3 för A2 har dessa beräkningar för ~2050 föreslagit en ökning av vallens tillväxt med 20 % i södra och

Bilaga B 24 SOU 2007:60

35 % i mellersta Sverige jämfört med 2000 (se Tabell 1.17). Dessa odlingar har antagits gödslas på liknande sätt som i våra simuleringar för de gödslade bestånden, dvs. så att den kvävebegränsande effekten på tillväxten förblivit densamma som under dagens förhållanden. Det är dock möjligt att deras vall avser blandvall (gräs och kvävefixerande klöver) istället för gräsvall, vilket dock torde vara av mindre betydelse under antagandet om gödslingen. Deras simuleringar visar på ökande hektarskördar för samtliga undersökta grödor (Tabell 1.17).

Vattenbehov: Samma simuleringar för samma enstaka vallodlingslokaler i Sverige och år, som för tillväxten, tydde på att avdunstningen och avrinningen kan komma att öka mer än nederbörden på årsbasis vid en klimatförändring och att markvattenhalterna därvid sjunker. Avdunstningen i vallsimuleringarna ökade med 20

  • mm/år. Klimatmodellen (dvs. modellen som simulerat klimatscenarierna) föreslog en ökning av avdunstningen under perioden april till september med 10
  • mm/6mån och är alltså i samma storleksordning som de enstaka simuleringarna för vallen med tanke på att mest avdunstning sker på sommaren. Vi borde dock förvänta oss att klimatmodellens simuleringar gav lägre avdunstningsnivåer eftersom de representerar förändringar i avdunstning från stora områden där jordbruksarealen bara är en del, och att åkermarken har en större vattenhållande förmåga än mark i allmänhet. Vid jämförelse av simuleringar med klimatmodellen och vallmodellen måste vi tänka på att vallsimuleringarna inte bara representerar enstaka marktyper utan också bara enstaka års väderförhållanden.

Hur nederbördsökningen kommer att fördelas mellan avdunstning och avrinning verkar vara mycket olika från fall till fall och det kräver en djupare analys för att förstå orsaken till detta. Slutsatsen blir att det är vanskligt att med få observationspunkter uttala sig om en allmän förändring av fördelningen mellan avdunstning och avrinning.

Avdunstningen ökar främst i början av säsongen vilket antyder att produktionsökningarna blir högre i grödor som tillväxer tidigt på säsongen, t ex. i vallens 1:a skörd. Höstsådda grödor torde gynnas framför vårsådda grödor eftersom de kan utnyttja våren effektivare för tillväxt. Med tanke på att skörden troligen tidigareläggs med ca tre veckor blir stråsädesgrödan huvudsakligen utsatt för torka under kärnfyllnadsperioden, även om ingen av de fåtaliga simuleringarna kunde identifiera någon omfattande torka.

SOU 2007:60 Bilaga B 24

Höstgrödan torde gynnas framför den vårsådda grödan även här eftersom den skördas tidigare.

De få försök att kvantifiera ökad vattenstress ~2085 visade på ett ökat vattenbehov på 15

  • mm vilket var mer än den avdunstningsökning som ändå skedde, dvs. den ökade avdunstningen kompenserade för mindre än hälften av ökningen i potentiell transpiration. Hur vattenstressen kan fördelas inom året skiljer sig mycket mellan år. En eventuell bevattning av grödan för att kompensera för grödans vattenstress skulle öka tillväxten ännu mer än vad som redan blev fallet utan bevattning. Bevattningsbehovet torde öka mer lokalt än regionalt, men det saknas omfattande analysarbete för att kunna kvantifiera detta behov.

Kvävebehov: Vår plats- och väderspecifika analys av kväveförhållandena visade att mineraliseringen ökade, men inte i samma omfattning som den ovanjordiska tillväxtens ökning behövde kväve för att nå dagens proteinhalter. För den gödslade gräsvallen varierade underskottet (i ett fall var det ett överskott) och var som mest 120 kg N ha

-1

år

-1

. En ökning av gödslingsmängden skulle dessutom behöva täcka rotbiomassans ökade behov av kväve och eventuell ökning av kväveförluster. Från april och framåt ökar växtens kvävebehov mer än mineraliseringen, vilket indikerar ett ökat behov av gödselkväve, alternativt en minskad risk för utlakning. På hösten visade exemplen att ökningen av kvävebehovet kan både vida överstiga och vara mindre än ökningen i mineraliseringen, vilket antyder att tidpunkt för skörd på hösten kan ha ett inflytande på kväveutlakningen på hösten. Anpassning: Den första och mest påtagliga behovet av åtgärd är att lägga ett bättre underlag för att föreslå anpassningsåtgärder. Studien har enbart inkluderat simuleringar av ett mycket fåtal vallodlingslokaler i Sverige för några få år, som omöjligen kan ge en bild av vare sig medelförhållanden eller extrem situationer. Trots detta uppvisar simuleringarna en stor variation i vattenförhållanden, vilket indikerar ett stort behov av många fler simuleringar för att täcka in fler marktyper, fler områden, fler år och fler odlingssystem. Den praktiska odlingen kommer troligen att behöva anpassa sig genom att bättre utnyttja väder- och klimatförutsägelser såväl för bestämmande av gödslings- och bevattningsregimer som för planeringen av markanvändningen och ekonomiska nyttan med investeringar i bevattnings- och dräneringsanläggningar. Den strategiska planeringen av svenskt jordbruk skulle kunna bygga upp utvärderingssystem där effekterna av

Bilaga B 24 SOU 2007:60

klimatscenarier på växtproduktionen kan belysas utförligt för olika typer av odlingssystem, marker och områden i Sverige. Potentiella nyttan med en sådan anpassning är hög med tanke på att klimatscenarierna vi nu utvärderat bara är några mycket få av många alternativ och att det därför med mycket stor sannolikhet snart dyker upp nya klimatscenarier vars effekter på jordbruket måste utvärderas.

Referenser

de Toro, A. & Hansson, P.-A., 2004. Analysis of field machinery

performance based on daily soil workability status using discrete event simulation or on average workday probability. Agricultural Systems 79:109

Eckersten, H. & Jansson P-E., 1991. Modelling water flow,

nitrogen uptake and production for wheat. Fertilization Research 27:313

Eckersten, H., Torssell, B., Korhner, A., Nyman, P., 2004.

Modelling radiation use and regrowth in grass and red clover swards: Method of calibration. Ecology and Crop Production Science. Report 5. Swedish University of Agricultural Science. 50 pp. Eckersten, H., Torssell, B., Kornher, Boström, U. (in press).

Modelling biomass, water and nitrogen in grass ley: Estimation of N uptake parameters. Eur. J. Agron. (2007), doi:10.1016/j.eja.2007.02.003. Eriksson m.fl. (1999). Inst. För Markvetenskap SLU. Fogelfors red., 2001. Växtproduktion i Jordbruket. Natur och

Kultur LTs förlag. 428 sidor. Hay R.K.M. och Porter J.R., 2006. The physiology of crop yield –

Second edition. Blackwell publishing Ltd. 314 pp. Jansson, P.E. & Halldin, S., 1979. Model for annual water and

energy flow in layered soil. In: Halldin (ed.) Comparison of forest water and energy exchange models. Int. Soc. Ecol. Modellin (Copenhagen) pp. 145

Jansson, P.E. & Karlberg, L., 2001. Coupled heat and mass transfer

model for soil-plant-atmosphere systems. Royal Institute of Technolgy, Dept of Civl and Environmental Engineering, Stockholm 325 pp.

SOU 2007:60 Bilaga B 24

Johnsson, H., Bergström, L. & Jansson, P-E., 1987. Simulated

nitrogen dynamics and losses in a layered agricultural soil. Agriculture, Ecosystems and Environment 18, 333

Petterson, C.G., Eckersten, H. 2007. Prediction of grain protein in

spring malting barley grown in northern Europe. European Journal of Agronomy (accepted for publication 2007-04-12). SMHI. Sverige Meteorologiska och Hydrologiska Institut. Torssell, B., Eckersten, H., Kornher, A., Nyman, P., Boström, U,

2007. Modelling carbon dynamics in mixed grass-red clover swards. Agricultural Systems Vol. 94, 2:273

Muntlig kommunikation

H. Fogelfors, Inst f Växtproduktionsekologi, SLU B. Frankow Lindberg, Inst f Växtproduktionsekologi, SLU P. Nyman, Inst f Växtproduktionsekologi, SLU G. Persson, Rossby Centre, SLU C. Åkerberg SLU, Inst f Växtproduktionsekologi, SLU

Bilaga B 24 SOU 2007:60

3 Växtskadegörare

I denna bedömning av vilken skadegörelse svampar, insekter och virus för närvarande orsakar på våra grödor har hänsyn främst tagits till data från de senaste 20 åren. Detta är av flera skäl. Tidigare saknades ofta tillförlitliga data på förekomst, utbredning och skadegörelse av olika skadegörare. Vi har också fått betydligt bättre kunskap om vilka skördeförluster olika skadegörare kan orsaka genom tillgång till nya och effektiva bekämpningsmedel mot svampar och insekter. Under de senaste 20 åren har årliga inventeringar beträffande förekomst av skadeinsekter och växtsjukdomar givit ett mycket gott underlag för att bedöma vilka skördeförluster de kan orsaka och därmed vilken ekonomisk betydelse de kan ha i vårt land. Vid bedömning av vilken betydelse skadeinsekter, växtsjukdomar och virus kan ha på 2080-talet har jämförelse gjorts med vilken betydelse skadegörarna har haft under de senaste 20 åren. Om man skulle ha gjort en bedömning av skillnaden mellan situationen omkring ~1975 och ~2085 skulle förmodligen skillnaden ha blivit större.

Under de senaste 50 åren har stora förändringar ägt rum inom växtskyddsområdet. De negativa effekter som blev uppenbara på grund av vissa kemiska medel i lantbruket på 1960 talet medförde ökat intresse för nya, effektiva och mer skonsamma kemiska medel mot såväl människan som miljö. På 1970- och 1980 talen kom en rad nya och effektiva medel på marknaden som hade mycket god effekt mot såväl skadeinsekter som svampsjukdomar. Det medförde också att ökad kunskap om vilka skördeförluster som olika skadegörare orsakar och detta i sin tur att användningen av kemiska medel ökade avsevärt (Pettersson et al, 1989). Från mitten av 1970talet ökade användningen markant av kemiska medel i jordbruket (SJV statistik). Beräkningar beträffande den ekonomiska betydelsen av skadegörare i jordbruket och effekter av minskad kemisk bekämpning har belysts (Pettersson, et al.,1989).

Den ökade användningen av kemiska medel medförde också en rad negativa effekter på flora, fauna, dricksvatten och grundvatten.

SOU 2007:60 Bilaga B 24

Flera av de nya bekämpningsmedlen hade också stor effekt på olika nyttodjur till skadeinsekterna. Man kunde också konstatera ökad förekomst av kemiska medel i åar, grundvatten och i sjöar. Den provtagning som regelbundet ägt rum under de senaste 15-20 åren visar klart detta.

Den ökade användningen av kemiska medel i jordbruket och ökad medvetenhet om de negativa effekterna medförde att Statens Jordbruksverk i mitten av 1980-talet utformade en plan om halverad användning av kemiska medel i jordbruket. Målet var att kemikalieanvändningen skulle halveras på 5 år. När det gäller den totala mängden kemiska medel mot svampar, insekter och ogräs nådde man i stort sett målet. Den minskade mängden kemiska medel berodde främst på nya effektiva medel som även i låg dos gav god effekt. Den bekämpade arealen förändrades inte nämnvärt.

Efter den första 5-årsperioden var målsättningen att ytterligare halvera användningen, men man betonade då att risker förknippade med kemikalieanvändningen i jordbruket skulle minska förutom minskad användning. Resultatet blev något minskad användningen av kemiska medel, men den bekämpade arealen var i stort sett densamma som tidigare. En mycket viktig aspekt var att riskerna förknippade med kemikalieanvändningen minskade. Det berodde på en rad olika åtgärder som ökad kunskap hos användarna av kemiska medel, testning av utrustning och olika metoder för att minska risken för läckage av kemiska medel till sjöar och vattendrag.

Förutom rådgivning och kursverksamhet har en ökad satsning på forskning och utveckling för att öka precisionen av insatser medfört att användningen av kemiska medel mot skadeinsekter och sjukdomar är betydligt bättre behovsanpassad än tidigare. Under senare år har man mer och mer betonat integrerat växtskydd vilket innebär att man försöker utnyttja en rad olika metoder för att begränsa skördeförluster av olika skadegörare. Bland sådana metoder kan nämnas användning av motståndskraftiga sorter, en god växtföljd, lämplig odlingsteknik, balanserad gödsling och behovsanpassad bekämpning mot skadegörare. En viktig del i integrerat växtskydd är också effektivt varningssystem för skadeinsekter och växtsjukdomar och tillförlitliga prognosmetoder.

Bilaga B 24 SOU 2007:60

Potentiella skördeförluster av skadegörare

Den ekonomiska betydelsen av skadeinsekter, virussjukdomar och svampsjukdomar i olika grödor har beräknats med utgångspunkt från bekämpningsförsök med obehandlade led. Underlaget baserar sig främst på data från perioden 1980

Tabell 3.1 Potentiella genomsnittliga skördeförluster orsakade av skadegörare och ogräs

Insekter och virussjukdomar Svampsjukdomar

Höstvete

4 %

15 %

Vårvete

8 %

15 %

Råg

4 %

14 %

Korn

10 %

14 %

Havre

13 %

5 %

Rågvete

6 %

12 %

Baljväxter

9 %

5 %

Matpotatis

20 %

35 %

Fabrikspotatis

20 %

5 %

Sockerbetor

5 %

5 %

Höstoljeväxter

5 %

5 %

Våroljeväxter

20 %

10 %

Beräkningarna är baserade på data från olika källor: Insekter och svampsjukdomar: jordbruksinformation från SJV (Djurberg, 2000), försöksrapporter tillgängliga i VäxtEko.

Skadegörare orsakar skördeförluster och/eller kostnader för bekämpning. Även i fält som bekämpats uppstår vissa förluster eftersom bekämpningsmedlen inte alltid är 100 % effektiva. Figur 3.1 visar ett exempel på en beräkning av den ekonomiska betydelsen av skadegörare i svensk växtodling med eller utan bekämpning. En exakt beräkning av vilka skördeförluster som uppstår trots bekämpning är svår att göra, men det här exemplet bygger på antagandet att bekämpning sker i 90 % av de fält som drabbas av

SOU 2007:60 Bilaga B 24

angrepp, och att bekämpningseffekten är 90 %. Värdet av de potentiella skördeförlusterna har beräknats som en multiplikativ effekt av skadegörare och ogräs med utgångspunkt från data i tabell 3.1. Möjligheterna att minska skördeförlusterna genom förändrade odlingsåtgärder har inte beaktats.

Figur 3.1 Beräkning av genomsnittliga aktuella och potentiella kostnader orsakade av skadegörare och ogräs i stråsäd, oljeväxter, baljväxter, potatis och sockerbetor åren 1994-1999. Utsädesburna sjukdomar, liksom skadegörare i vall och köksväxter ingår inte i beräkningen

Användning av kemiska medel

Användningen av kemiska medel i jordbruket ökade under 1970

  • Under 1994−1998 uppgick försäljningen av bekämpningsmedel till c:a 1600 ton. Den bekämpade arealen var omkring 3,7 miljoner ha, men det inkluderar också att vissa arealer har bekämpats mer än en gång (Tabell 3.2 och 3.3).

Tabell 3.2 Försäljning av bekämpningsmedel till jordbruket, genomsnitt

åren 1994-1998 (sammanställning av jordbrukets kostnader för växtskyddsmedel år 1998, www.sjv.se)

Totalt insektsmedel svampmedel Betningsmedel ogräsmedel Såld kvantitet (ton) 1590 22 200 77 1291 Värde (milj. Kr) 696 50 114 69 463

2000 4000 6000 8000

Nuvarande

bekämpning

Utan bekämpning

Miljoner kr

Bekämpningsmedel, arbete och körskador

Ogräs

Svampsjukdomar

Insekter

Produktionsvärde

Bilaga B 24 SOU 2007:60

Tabell 3.3 Bekämpad areal, genomsnitt åren 1994

  • (SCB, 2000)

Totalt insektsmedel svampmedel Ogräsmedel Doser

1

(milj. Ha)

3,7

0,5

1,2

2,0

Kostnad

2

(milj. kr) 370

1

vissa arealer sprutas mer än en gång.

2

räknat med 100 kr/ha för arbete och körskador.

Betydelsefulla skadegörare

I de olika grödorna förekommer en rad olika växtsjukdomar, skadeinsekter och ogräs som har mycket stor ekonomisk betydelse med nuvarande brukningsmetoder och klimatförhållanden. Den potentiella skördeförlusten pga skadegörare kan uppskattas till ca 3 miljarder kronor årligen.

Stråsäd

I stråsäd förekommer ett flertal olika skadeinsekter som kan orsaka mycket stora skördeförluster i både höstsäd och vårsäd. Det föreligger emellertid stora skillnader i angrepp mellan olika år och olika områden, men också mellan olika fält inom samma region.

De stora skillnader som förekommer mellan olika år och mellan områden torde till stor del bero på skillnader när det gäller temperatur, nederbörd och andra väderparametrar. De skillnader som förekommer mellan fält inom samma region torde i första hand bero på skillnader i odlingsteknik, växtföljd och sortval.

I stråsäd är bladlössen några av de mest betydelsefulla skadeinsekterna. Havrebladlus och sädesbladlus är de vanligaste arterna i vårt land, även om vissa andra arter kan förekomma. Totalt förekommer mer än 500 olika bladlusarter i Sverige av vilka mer än 40 arter har relativt stor ekonomisk betydelse. Under år med starka angrepp av havrebladlus i vårsäden kan skörden reduceras med 20

  • % i vissa fält. Sammantaget skulle förlusterna under ett år kunna uppgå till mellan 300 och 400 miljoner kronor enbart i vårsäden om ej några motåtgärder sattes in.

Enstaka år har stora invasioner av bladlöss från länder på andra sidan Östersjön medfört mycket starka angrepp främst i de östra delarna av vårt land. Så var det under 2002, då mer än 70 procent av vårsädesarealen behövde behandlas mot havrebladlusen för att

SOU 2007:60 Bilaga B 24

minska skördeförlusterna. Bladlössen fångades i de sugfällor som finns i de Östra delarna av Sverige bl.a. på Ultuna och vid Kalmar. Under 2 dagar i början av maj förde vindarna med sig havrebladlöss från östra Lettland eller Nordvästra Ryssland till de östra delarna av Sverige. Det visar de trajektorieberäkningar som utförts i samarbete med SMHI.

Förutom de direkta skador som bladlössen orsakar kan de också sprida rödsotvirus, som främst är ett problem i vårsäden under nuvarande klimatförhållanden. Under enstaka år har mycket starka angrepp av rödsotvirus noterats främst i de södra och mellersta delarna av landet. Förmodligen sprids ibland rödsotvirus med bladlöss som med vinden förts in i landet från områden på andra sidan Östersjön (Haegermark, 1991).

Under milda höstar och vintrar har man emellertid kunnat notera relativt starka angrepp av rödsotvirus även i höstsäd och då särskilt i södra Sverige. Detta torde främst bero på att bladlössen, vektorerna gynnas och de kan under lång tid på hösten infektera höstsäden. Under våren sker sen ytterligare spridning inom fältet och resultatet kan bli mer eller mindre stora fläckar i fälten med starka rödsotvirusangrepp.

Under vissa år på 1900 talet har höstvetet drabbats i stor omfattning av vetedvärgsjuka. Senast förekom starka angrepp i Mälarregionen 1997

  • med mycket stora skördeförluster som följd. I många fält halverades skörden vid starka angrepp (Lindblad & Sigvald, 2004; Sigvald, 2007). Orsaken var en virussjukdom, som sprids med en insekt, den randiga dvärgstriten. Orsakerna till de starka angreppen är ej klarlagda, men förmodligen hade odlingsteknik, odlingsstruktur och vädret stor betydelse. Under hösten 2006 har stor förekomst av den randiga dvärgstriten noterats i många områden i Mellansverige och man kan befara att angreppen åter kan öka. Hur stor betydelse klimatet har för denna insekts utbredning är svårt att bedöma.

Andra betydelsefulla insekter i stråsäd är vetemyggor, fritflugor, olika tripsarter och sädesbladbagge. Flera av de nämnda skadegörarna påverkas starkt av olika väderfaktorer som nederbörd och temperatur (Larsson, 2005). Även nematoder har stor betydelse i stråsäden, särskilt i mottagliga sorter.

I stråsäden förekommer en rad olika svampsjukdomar som framför allt under nederbördsrika år kan orsaka stora förluster. I höstvete har främst olika bladfläcksvampar som brunfläcksjuka och vetets bladfläcksjuka, brunrost, stinksot, dvärgstinksot och gräs-

Bilaga B 24 SOU 2007:60

mjöldagg stor betydelse. I vårsäd kan kornets bladfläcksjuka och sköldfläcksjuka orsaka mycket stora förluster under nederbördsrika somrar. Även flera utsädesburna sjukdomar som olika sotsvampar, kan ha stor betydelse i vårsäden, men dessa påverkas kanske inte i lika hög grad av olika väderfaktorer för sin utveckling och skadegörelse.

I höstvete kan skördereduktionen vid starka angrepp av bladfläcksvampar uppgå till mellan 15

  • % i enstaka fält, men igenomsnitt blir förlusterna betydligt lägre. För att minska skördeförlusterna utförs ofta en bekämpning med kemiska medel. Förebyggande åtgärder som lämplig växtföljd och odlingsteknik och användning av friskt utsäde är angeläget för att minska risken för angrepp (Berggren Gustafsson & Djurle, 1993).

Vissa svampsjukdomar som fusarium kan också medverka till försämrad kvalitet av kärnan och förekomst av mykotoxiner. Under nederbördsrika somrar har också relativt stor förekomst av mjöldryga konstaterats i brödspannmålen. Detta har medfört att skörden kasserats som brödsäd.

Potatis

I potatis förekommer också ett flertal skadegörare, som kan orsaka stora skördeförluster vid starka angrepp. Potatisbladmögel, lackskorv och olika virussjukdomar som potatisvirus Y och Moptop har mycket stor betydelse. För att minska risken för potatisbladmögel sker behandling med kemiska medel ett flertal gånger under säsongen. I södra Europa med ett mer gynnsamt klimat för potatisbladmögel utförs fler bekämpningar än i Sverige. Man har dock kunnat notera under de senaste 20 åren att angreppen tycks komma tidigare på säsongen än för ett 30 tal år sen och därmed har antalet bekämpningar ökat (Andersson, B. & Sandström, M., 2000).

En rad olika insekter som stritar, stinkflyn och tripsar kan orsaka stora förluster vid starka angrepp i potatis och förlusterna kan uppgå till ca 10 ton per ha om inte motåtgärder sätts. Potatisvirus Y (PVY) som sprids med olika bladlusarter kan orsaka mycket stora förluster för utsädesodlare. Förutom olika bladlusarter har flera andra faktorer stor betydelse som t.ex. förekomst av smittkällor, sort, sättidpunkt och tidpunkt för skörd (Sigvald, 1984; 1985; 1986; 1987). Om man sätter ett starkt smittat utsäde

SOU 2007:60 Bilaga B 24

kan skörden bli ca 50 % jämfört med användning av friskt utsäde. Under 2006 var spridningen av PVY mycket omfattande varför det under 2007 föreligger brist på friskt potatisutsäde. Potatisens bladrullsjuka som främst sprids med persikbladlöss är en virussjukdom på potatis som för närvarande ej har så stor betydelse i vårt land, men orsakar stora problem för utsädesodling av potatis på kontinenten där klimatet är mildare.

Även stjälkbakterios, ringröta, potatiskräfta och nematoder är också betydelsefulla skadegörare i potatis. Stjälkbakterios gynnas av nederbördsrika och varma somrar, medan nematoderna främst gynnas av högre temperatur. Nya potatissorter är resistenta mot nematoder och potatiskräfta. Ringröta kan vålla mycket stora problem om den inte upptäcks i potatisutsädet. Ökad import av potatisutsäde kan öka risken för att denna sjukdom får ökad spridning.

Som nämnts har många skadegörare stor betydelse i potatisodlingen och det gäller inte minst vid utsädesproduktion av potatis. En viktig grundförutsättning för en god skörd är ett friskt utsäde. I vårt land med det nordliga läget har förutsättningarna varit gynnsamma för en sådan produktion och det gäller kanske främst de norra delarna av landet där de bästa klasserna av utsädespotatis produceras. Förutsättningarna kan emellertid förändras i samband med ett varmare klimat, som gynnar en rad olika vektorer för virussjukdomar på potatis. Detta är något som bör beaktas vid bedömning av hur det framtida klimatet påverkar utsädesproduktion av potatis.

Oljeväxter, baljväxter och sockerbetor

I oljeväxterna kan bomullsmögel, Sclerotinia sclerotiorum (Twengström, 1999) och svartfläcksjuka, Alternaria brassicae orsaka mycket stora förluster vissa år, i enstaka fält upp till 50 %. Bland insekterna har rapsbaggar, Meligethes aenius och jordloppor störst betydelse. Under senare år har resistens mot kemiska medel konstaterats hos rapsbaggarna, vilket medfört mycket dåliga effekter vid kemisk bekämpning.

Även virussjukdomar kan drabba oljeväxterna. Undersökningar i södra Sverige visar att c:a 50 procent av plantorna var smittade med beet western yellow virus (BWYV) i enstaka höstoljeväxtfält i Skåne (Sigvald, R., 2005). Särskilt stor risk för virus i oljeväxter

Bilaga B 24 SOU 2007:60

föreligger under år med milda höstar och vintrar, vilket gynnar vektorerna, bladlössen. Några av de mest betydelsefulla vektorerna är persikbladlusen Myzus persicae, ärtbladlusen, Acyrthosiphon pisum, havrebladlusen, Rhopalosiphum padi och sallatsbladlusen, Cavariella aegopodi samt ytterligare ett 10 tal arter. Under den milda hösten 2006 kunde man i södra Sverige konstatera förekomst av vingade bladlöss under hela november med hjälp av den sugfälla som finns installerad på Alnarp.

I ärt är det främst bladlöss och ärtvecklare som är de mest betydelsefulla insekterna och i sockerbetor olika bladlusarter samt insekter i samband med uppkomsten, dvs. i sockerbetornas tidiga utvecklingsstadier. Vissa virussjukdomar på sockerbetorna kan vissa år bli betydelsefulla, förmodligen på grund av spridning med vingade bladlöss från kontinenten. Den mest betydelsefulla bladlusarten är persikbladlusen, Myzus persicae.

Vädret inverkar på flera sätt på skadegörarnas utveckling. Temperatur, nederbörd, luftfuktighet, solstrålning, vind och snötäcke påverkar förekomst och utbredning av olika skadeinsekter och växtsjukdomar.

Insekters eller svampars klimatkrav varierar mellan olika faser i dess utveckling. En insektslarv kan t.ex. ha en helt annan temperaturkänslighet än den fullvuxna insekten. Ofta utvecklas insekten hastigare från ägg till fullbildad ju högre temperaturen är upp till en viss nivå, men vid mycket höga temperaturer kan dödligheten öka. I vårt land torde inte höga temperaturer vara en begränsande faktor utan temperaturen torde i regel ligga under den optimala för insekters reproduktion och utveckling. Temperaturen påverkar också insekternas flygaktivitet och därmed också utbredningsområde. Även svamparnas utveckling påverkas av temperaturen, men deras utveckling påverkas i ännu högre grad av nederbörd och luftfuktighet.

Mellan olika år och olika regioner i vårt land föreligger stora skillnader i angrepp. Det finns en rad olika förklaringar till detta. Förutom odlingsteknik, val av sorter och gröda, skillnader i resistens mot skadegörare kan olika väderfaktorer inverka. Vi känner väl till att regniga och fuktiga år gynnar bladmögel på potatis vilket kan ge upphov till starka angrepp av brunröta. Även

SOU 2007:60 Bilaga B 24

bladfläcksvampar på stråsäd gynnas av regniga somrar. Ofta medverkar varma och torra somrar till ökad population av insekter.

Indirekt kan också väderleken påverka skadegörelsen på grödorna med hänsyn till hur grödans känsliga stadium samanfaller med skadegörarens utveckling. Fritflugans, Oscinella frit angrepp i havre är ett exempel. Sen sådd kan medföra att havrens känsliga stadium sammanfaller med fritflugans svärmning (Lindblad, M. & Sigvald, R., 1996;1999).

Sen sådd av havre ökar också risken för starka angrepp av rödsot under år med riklig förekomst av havrebladlöss, som är vektor för rödsotvirus. Tidig infektion av rödsotvirus i förhållande till havrens utveckling orsakar mycket stora skördeförluster jämfört med sen infektion (Bisnieks, et al, 2005). Risken för angrepp av olika svampsjukdomar på höstsäd ökar vid tidig sådd av höstvete eller höstråg eller vid mycket milt väder under hösten som gynnar ex rostsvampar och mjöldagg.

Väderlekens direkta inflytande på skadegörarna har givetvis störst betydelse. Både skadeinsekter och skadesvampar såväl i plantan som utanför plantan, i beståndet, i luften ovanför grödan, nere i marken eller på en helt annan växt t.ex. en mellanvärd påverkas av olika väderfaktorer.

För att de fullbildade insekterna skall flyga krävs en viss minimitemperatur. Så är det hos de vingade bladlössen, men temperaturtröskeln varierar mellan olika arter av bladlöss men också mellan olika former av samma art. T.ex. för havrebladlusens (Rhopalosiphum padi) vårmigranter är temperaturtröskeln 14

  • C (tröskel ca 17

o

C), medan höstmigranterna kan flyga vid en

lägre temperatur mellan 6

  • 3

o

C (tröskel ca 10

o

C) (Wiktelius, 1981).

Likaså växlar klimatkraven hos svamparna i olika stadier av dess livscykler. Det finns flera exempel på detta bland våra vanliga skadesvampar på kulturväxterna. Både stråknäckarsvampen, Pseudocercosporella herpothrichoide och sköldfläcksjuka, Rhynchosporium secalis är mycket beroende av temperatur, luftfuktighet och nederbörd för sin utveckling

De komponenter som har störst inverkan på en växtsjukdomars utveckling och spridning är patogen, värdväxt och miljö. Därtill kommer människans förmåga att förstå och påverka förloppen. De växtsjukdomar som främst sätts i samband med vädrets inflytande är de luftburna sjukdomarna, som utvecklas i växtens "gröna delar" och lätt kan få epidemiska proportioner. Det gäller t.ex. potatisbladmögel. På 1840-talet drabbades potatisodlingarna på Irland av

Bilaga B 24 SOU 2007:60

mycket starka angrepp av potatisbladmögel och skörden blev angripen av brunröta. Resultatet blev att ca 1 miljon människor dog av svält och något mer än 1 miljon människor utvandrade bl.a. till USA.

Jordburna sjukdomar sprider sig långsamt och är väl buffrade mot plötsliga väderförändringar. Man kan ändå förmoda att långsiktiga väderförändringar (klimatförändring) kan påverka deras uppträdande.

Vindens betydelse

Både svampsjukdomar och insekter kan med vindarna föras långa sträckor. Det innebär att nya arter kan introduceras där de förut ej haft någon betydelse. Det finns en rad exempel på detta. I Sverige introducerades dvärgstinksot för ca 50 år sen (Jonsson, 1992). Det finns två möjligheter för sjukdomen att introduceras, dels via utsäde och dels med vindens hjälp. Det är troligt att svampens sporer spridits från länder sydost om Östersjön till Sverige. I slutet av 1960-talet färgades snön brun i de östra delarna av södra och mellersta Sverige under senvintern 1969. Jordpartiklarna kom förmodligen från områden i Ukraina eller närliggande länder. Även konidier av gräsmjöldagg på stråsäd kan med vindens hjälp spridas över stora avstånd. Däremot sprids ej sporer av vissa bladfläcksvampar som t.ex. kornets bladfläcksjuka över så stora avstånd. Under gynnsamma förhållanden med fuktig och regnig väderlek under sommaren kan emellertid spridningen ske över relativt stora avstånd genom att svampen genomgår ett flertal livscykler eller generationer.

Flera exempel på insekter som med vindens hjälp sporadiskt förekommer i vårt land är t.ex. kålmalen. Under år 1995 förekom relativt starka angrepp i Mellansverige och norra Sverige. I mitten av juni detta år noterades relativt starka angrepp av kålmalens larver på vårraps, vårrybs och andra kålväxter (Waern & Ekbom, 1995). Man kunde konstatera relativt gott om fullbildade kålmalar i den sugfälla som finns installerad på Gotland i slutet av maj. I Finland hade man kunnat notera ett moln av dessa insekter på väderradar. I St. Petersburgregionen hade man också noterat starka angrepp av kålmalens larver. Det är något oklart varifrån dessa fullbildade kålmalar kom ifrån, men man kunde observera att i Sverige

SOU 2007:60 Bilaga B 24

drabbades ungefär samma regioner av kålmal under år 1995 som av det radioaktiva molnet från Tjernobyl år 1986.

I södra Sverige drabbas ibland sockerbetorna av virussjukdomar. Det föreligger ett starkt samband mellan sydliga vindar och angrepp av virus på sockerbetorna i södra Sverige (Wiktelius, 1980). Orsaken är att den främsta vektorn för virus på sockerbetor är persikbladlusen. Med vindens hjälp förs den in i södra Sverige från kontinenten. Dessa persikbladlöss kan då vara smittade med virus som sedan kan föras över till sockerbetorna i Sydsverige. Även tidiga angrepp av rödsotvirus i stråsäd, bl.a. havre har förmodligen vissa år spridits med havrebladlöss från länder syd - ost om Östersjön till de sydöstra delarna av vårt land (Haegermark, 1991).

Under år 1973 kom en invasion av koloradoskalbaggar till främst södra Sverige, men enstaka fynd konstaterades också i norra Götaland (Gränsbo, 1974). Ett omfattande utrotningsprogram genomfördes och efter några år kunde ej nya fynd konstateras i Skåne eller andra delar av södra Sverige. Vid en ökad medeltemperatur kommer koloradoskalbaggarna att etableras och man kommer att behöva sätta in kemisk bekämpning i potatisodlingarna för att begränsa skördeförlusterna.

Vid försök att bedöma betydelsen av skadegörare vid ett förändrat klimat utgår vi först från att nuvarande odlingsmetoder, odlingsstruktur och grödfördelning består.

Insekter

Flertalet skadeinsekter gynnas av varmare och torrare väderlek, medan svampsjukdomar gynnas om väderleken under växtsäsongen blir regnigare och fuktigare. Ett flertal faktorer påverkar förekomst och utbredning av skadegörare i vårt land som temperatur, nederbörd, luftfuktighet, vind, strålning och snötäcke. Hur förekomst och utbredning av insekter kan påverkas vid ett förändrat klimat har bl.a. diskuterats av Solbreck (1993).

Bilaga B 24 SOU 2007:60

Geografisk utbredning

Antalet insektsarter, och därmed antalet skadegörande arter, kan förväntas öka med stigande temperaturer (Sutherst et al., 2007; Harrington and Woiwod, 1995). Den geografiska utbredningen av insekter i norra Europa begränsas i många fall av deras övervintringsmöjligheter. Förutom genom direkt dödlighet till följd av låga temperaturer kan övervintringen begränsas av att växtsäsongen är för kort för att insekterna ska hinna lagra upp tillräckligt med näring för att överleva vintern. I och med att utbredningen av insekter i Europa förändras om klimatet blir varmare ökar också risken för invasioner av skadeinsekter från kontinenten. Många insekter kan förflytta sig långa sträckor och orsaka skador även i områden där de inte kan övervintra.

Förändringar i tillväxt och överlevnad

Insekters utveckling är direkt temperaturberoende. Med ökande dygnstemperaturer kommer utvecklingen från ägg till vuxen att gå fortare. En längre växtsäsong ger också möjlighet till utveckling under en längre tid på året. Temperatur påverkar också andra populationsreglerande faktorer som överlevnad, migration och förökning.

Ett varmare klimat kommer att påverka antalet generationer en insekt kan utveckla under en växtsäsong. Det gäller speciellt i tempererade områden där insekterna i regel utvecklas under optimal temperatur större delen av året. Generationslängden blir i regel kortare och det medför att de hinner bygga upp en allt större population under säsongen om värdväxter finns tillgängliga. Man har gjort beräkningar för flera insektsgrupper som visar hur antalet generationer ytterligare kommer att öka vid en ökad temperatur av 2 grader (Yamamura and Kititani,1998) För bladlössen skulle det betyda ytterligare 4

  • generationer, för tripsar och flugor 2−3 och

för fjärilar 1

  • generationer ytterligare.

Varmare klimat kommer att förlänga den period för insekter under vilken temperaturen är över tröskelvärde för utveckling, reproduktion och aktivitet. Detta kan medföra att insekterna startar sin aktiva period tidigare under säsongen och att de gynnas i högre grad än grödan. Samtidigt kan de vara aktiva längre under säsongen. Vilka effekter ett varmare klimat med några graders

SOU 2007:60 Bilaga B 24

högre temperatur medför kan vara svårt att bedöma, eftersom många insekter också påverkas av dagslängden och inträder i diapaus beroende på fotoperiodens längd (Harrington, 2002). Inom detta område har vi inte tillräcklig kunskap för att bedöma effekterna.

Man bedömer också att flera insektsarter, som begränsas i sin utbredning kommer att sprida sig närmare polerna och till högre nivåer på vilka de kan överleva. I tempererade områden har man beräknat att en ökning av temperaturen med en grad C motsvarar en förflyttning med c:a 200 km eller 140 m i altitud (Parry et al., 1989) Om detta kommer att inträffa eller ej beror naturligtvis också på tillgång till föda på de nya lokalerna. Det är inte självfallet att en skadeinsekt i ett område kommer att bli ett problem i det nya området. Å andra sidan kan en insekt som inte är ett problem i ett visst område bli en skadeinsekt i det nya området bl. a beroende på avsaknad av naturliga fiender (Harrington, 2002).

Högre C/N kvot i växter kan innebära större insektsskador eftersom insekterna måste äta mer för att få samma mängd kväve, men kan också öka plantans motståndskraft (Goudriaan and Zadoks, 1995). Förökning och överlevnad hos många gnagande insekter (t.ex. fjärilslarver) försämras med stigande CO

2

-halt,

medan experiment med bladlöss visar att deras förökningstakt ökar (Awmack et al., 1996; Awmack and Harrington, 1998; Jones et al., 1998). Bladlössens produktion av honungsdagg, och därmed förekomsten av sotdaggsvampar, ökar också med stigande CO

2

-

halter. Med varmare klimat kommer grödor som idag endast är av marginell betydelse (t.ex. majs) att kunna odlas i ökad omfattning. Likaså kommer flera grödor som nu endast odlas i södra Sverige att kunna odlas i större dalar av landet. Detta medför att inhemska skadegörare som idag är av mindre betydelse, liksom nyintroducerade skadeinsekter, svampsjukdomar och ogräs, kan få ökad betydelse.

Vindens betydelse

Det är svårt att bedöma huruvida vinden kommer att medverka till ökad förekomst av vissa skadegörare i vårt land. Det hänger framför allt samman med frekvens vindar från sydväst till sydost som kan föra med sig insekter och svampsporer till vårt land. Det är troligt att flera skadegörare (speciellt bladlusarter) kommer att

Bilaga B 24 SOU 2007:60

etablera sig kanske framför allt i de södra delarna av landet både beroende på ökande frekvens vindar från sydväst till sydost och högre temperatur som gör att de kan klara övervintringen. Risken ökar också för massinvasioner av insekter som koloradoskalbagge (vilket hände i mitten av 1970-talet) och bladlöss (vilket hände 1985 och 2002).

Exempel på framtida skadeinsekter

Koloradoskalbagge Koloradoskalbaggen är den mest betydelsefulla skadegöraren i potatis där den kan orsaka stora skador. Den etablerades i Europa på 1920-talet och har sedan dess spritt sig till stora delar av Europa. I delar av södra Sverige, liksom i Storbritannien, finns det redan i dagsläget vissa möjligheter för att insekten skulle kunna etableras. Koloradoskalbaggen är en karantänskadegörare för vilken speciella regler gäller om den skulle uppträda i Sverige. Spridningen begränsas genom övervakning och bekämpning om angrepp uppstår. I mitten av 1970-talet invaderades södra Sverige av koloradoskalbaggar från kontinenten (Gränsbo, 1974; Johansson, 1974) och det är troligt att de kan etablera sig i dessa trakter vid ett varmare klimat. Med stigande temperaturer kommer väsentligt större områden att bli gynnsamma för insektens överlevnad (Baker et al., 1996; Baker et al., 1998) och risken för etablering i Sverige ökar betydligt. I nordvästra Ryssland och södra Finland har koloradoskalbaggen ökat i omfattning under senare år.

Bladlöss Bladlössen är några av de mest betydelsefulla skadeinsekterna på våra grödor både som direkta skadegörare genom saftsugning och indirekt genom spridning av virussjukdomar. Dessa kommer förmodligen att vara några av de skadegörare som kommer att få en allt större betydelse på flertalet av våra grödor. Vid ett varmare klimat kommer bladlössen att gynnas på flera olika sätt som antal generationer, spridning med vindar och övervintring (Harrington, 2002). Flera betydelsefulla bladlusarter på våra grödor kommer förmodligen att kunna övervintra i södra och mellersta Sverige på ogräs och olika grödor utan äggstadium. Det innebär att en bladluspopulation kommer att utvecklas och migrera från

SOU 2007:60 Bilaga B 24

vintervärden till olika odlade som vilda växter och en population kommer att fortsätta sin utveckling på de växter de övervintrat.

Några arter som troligen kommer att få större betydelse som direktskadegörare är havrebladlusen och sädesbladlusen på stråsäd, persikbladlusen i potatis, oljeväxter och sockerbetor samt betbladlusen i åkerböna och sockerbetor. Utöver dessa arter som också medverkar till ökad risk för virusspridning kommer troligen ett flertal ytterligare bladlusarter att medverka till spridning av olika virussjukdomar i stråsäd, potatis, oljeväxter och sockerbetor. Vi känner för närvarande till ett 40-tal olika arter som är vektorer för olika virussjukdomar på våra grödor.

Flera exempel på hur varmare klimat kan påverka när bladlössen börjar uppträda under säsongen finns bl. a från England. Man har där analyserat dataset från sugfällor (12 meter höga insektfällor) från 1964 och 30 år framåt (Woiwod and Harrington, 1994). Man bedömer att denna grupp av insekter är bland de mest känsliga indikatorerna för temperaturförändringar beroende på deras låga tröskelvärde för utveckling och korta generationstid. En ökad temperatur kommer troligen i hög grad att gynna dessa insekter.

I England finns ett system med sugfällor för insekter sedan 40 år tillbaka (Rothamsted Insect Survey). Dessa insektsfällor töms dagligen och bladlössen identifieras. Data från dessa utnyttjas i olika analyser över hur klimatet kan påverka bl.a. förekomst och utbredning av olika bladlusarter. Liknande sugfällor finns i flertalet länder i Europa. I ett EU projekt i vilket Sverige deltagit har ett 20tal länder medverkat med 80 sugfällor totalt. Information om

projektet finns på följande hemsida: http:/www.iacr.bbsrc.ac.uk/examine/

.

Data över bladlusförekomsten från sugfällor från medverkande länder lagras i en databas i Storbritannien och utnyttjas för olika studier relaterat till klimatförändringar. Från Sverige har SLU i Uppsala deltagit i projektet.

För många bladlusarter är det ett starkt samband mellan förekomst av de första vingade bladlössen i sugfällorna och vintertemperaturen (Harrington, 2002). Analyserna visar att vårmigrationen startat tidigare ju mildare vintern varit. Den tidigare migrationen kommer att medföra betydligt starkare angrepp av bladlöss i olika grödor om inte tidpunkten för vårsådd kommer att bli avsevärt tidigare. Såtidpunkten på våren påverkas inte enbart av temperaturen i ett framtida varmare klimat utan också av nederbörden. Prognoserna pekar mot ökad nederbörd under våren vilket torde försvåra en tidig vårsådd, vilket främst gäller för

Bilaga B 24 SOU 2007:60

mellersta Sverige. Detta medför i sin att bladlössen gynnas mer än grödan, vilket torde öka problemen med direktskador av bladlöss och rödsotvirus i vårsäd som havre och korn.

Insektsöverförda virussjukdomar

Bladlöss är viktiga vektorer för virussjukdomar på växter. I Sverige övervintrar bladlössen främst som ägg, men med varmare klimat kan de också komma att övervintra som vuxna. Risken för spridning av virussjukdomar ökar då betydligt. Flera studier har också visat att det finns ett samband mellan milda vintrar och spridning av virussjukdomar i stråsäd, potatis och sockerbetor (Thomas, 1989; Carter and Harrington, 1991; Harrington et al., 1995). Varmare vintrar medför både tidigare utflygning till grödorna och att antalet bladlöss ökar (Harrington and Woiwod, 1995).

Undersökning av samband mellan 35 års data av bladlusfångst i sugfällor och temperaturen under januari – februari visade relativt starkt samband mellan medeltemperaturen under dessa månader och tidpunkt för första fångst av vingade persikbladlöss. Vid en ökning av temperaturen med 4°C skulle man fånga persikbladlössen ungefär en månad tidigare jämfört med dagens klimat (Harrington, 2002). Man kan förmoda att liknande förhållanden kan komma att råda i vårt land och att en förhöjd temperatur kan medföra avsevärt ökad risk för spridning av virussjukdomar i främst potatis, men även höstoljeväxter och vårsäd torde drabbas. Förmodligen kan också spridningen av virusgulsot i sockerbetor öka.

Rödsot är en virussjukdom som orsakar stora skador i höstvete i Storbritannien och på kontinenten, men i Sverige är starka angrepp av rödsotvirus ovanligt i höstsäd eftersom väderleken efter uppkomsten på hösten normalt är för kylig för att spridning ska ske. Året efter den ovanligt varma hösten 1999, med medeltemperaturer i september upp till 4°C över det normala, förekom dock smittade plantor i många höstvetefält och då främst i södra Sverige. Under den milda hösten 2006 torde risken för rödsotvirus i höstsäd ha varit relativt stor i södra Sverige. Havrebladlöss förekom så sent som under hela november i Skåne. Detta konstaterades tack vare den sugfälla för insekter som finns placerad på SLU, Alnarp. I England bedömde man risken som mycket stor för rödsotvirus i

SOU 2007:60 Bilaga B 24

höstsäden under hösten 2006 och där har man rekommenderat odlarna att behandla höstsäden med insektsmedel mot bladlössen för att förhindra virusspridningen.

Virus i höstoljeväxter torde också öka vid ett varmare klimat i framtiden. Flera olika bladlusarter är vektorer för dessa virussjukdomar av vilka Beet Western Yellow Virus tycks vara den vanligaste i södra Sverige (Sigvald, 2005). Orienterande undersökningar i södra Sverige visar att 50 % av plantorna kan vara virussmittade i enstaka höstoljeväxtfält. Det kan medföra en skördeförlust på 15 %, men vi har ej tillräckligt underlag i Sverige för att bedöma vilken betydelse virus i höstoljeväxter kan ha och vilken risk som föreligger i framtiden. Persikbladlusen, ärtbladlusen och havrebladlusen är några av vektorerna och dessa gynnas av varmare klimat. Förmodligen kommer betydelsen av virussjukdomar i höstoljeväxter att öka betydligt i framtiden. Även virussjukdomar på sockerbeta och andra virussjukdomar på stråsäd än de ovan nämnda att få större betydelse i framtiden. Men flera faktorer som odlingsteknik och odlingsstruktur torde också inverka på förekomsten av olika virussjukdomar på våra grödor. Vetedvärgsjuka och dvärgskottsjuka på stråsäd samt olika virussjukdomar på potatis kan komma att få ökad betydelse förutom nya insektsöverförda virussjukdomar som kan komma in i landet och etableras om lämpliga värdväxter förekommer.

Sedan mitten av 1980-talet har bladlusmigrationen studerats i Sverige bl.a. med hjälp av sugfällor liknande de i England. Under de första åren var syftet i första hand varit att belysa risken för virusspridning i potatis (Sigvald, 1986; 1987). Under senare år har undersökningar också utförts för att utveckla prognosmetoder för betydelsefulla bladlusarter på kulturväxterna. Det gäller sådana arter som havrebladlusen, sädesbladlusen, ärtbladlusen, betbladlusen, kålbladlusen och salladsbladlusen. I samband med dessa studier har vindens och temperaturens betydelse på bladlusarternas aktivitet kunnat belysas. För att kunna belysa olika insekters utbredning och förekomst är det angeläget att ett system för fångst av insekter etableras och upprätthålls. Långa dataserier beträffande förekomst av insekter i sugfällor erbjuder unika möjligheter att studera effekter av varmare klimat på olika arters förekomst och utbredning (Harrington, 2002). Detta har man visat genom de studier som utförts i England.

Bilaga B 24 SOU 2007:60

Svampsjukdomar

I områden med ökad nederbörd och luftfuktighet kommer många svampsjukdomar att utvecklas snabbare och orsaka större förluster. Varmare och/eller torrare väderlek missgynnar däremot betydelsefulla patogener som bladfläcksvampar i stråsäd, men andra arter, t.ex. rostsvampar, kan få ökad betydelse (Jahn et al., 1996).

Tabell 3.4 Några exempel på temperaturkrav m.m. hos några patogener på kulturväxterna

Temp.

O

C

Patogen

Min. Opt. Max.

Kommentarer

Ref.

Stagonospora nodorum (Brunfläcksjuka)

4 15-25,

20-27

32 Gäller groning och infektion. Gynnas av regnig och blåsig väderlek.

Berggren.,1993. Weise, 1987.

Puccinia recondita f.sp tritici (Brunrost)

15-22 Sprids vid torrt väder men infektion gynnas av fritt vatten, exempelvis nattfukt.

Weise, 1987.

Erysiphe graminis f.sp. tritici (Gräsmjöldagg)

5 20 25 Optimum för epidemisk spridning, 15-22 ºC. Sprids vid torrt väder men infektion gynnas av fritt vatten, exempelvis nattfukt.

Sundheim, 1982. Weise, 1987.

Pseudocercosporella herpotrichoides (Stråknäckare)

0 10-15 20 Gynnas vid temperaturer under 15ºC och hög luftfuktighet. Konidieproduktion är maximal vid 10ºC.

Sundheim, 1982.

Michrodochium nivale (Snömögel)

-6 21 28 Vid odling in vitro. Gynnas av tät gröda och långvarigt snötäcke.

Sundheim, 1982.

Phytophthora infestans (Potatisbladmögel)

21

(15-25)

Gynnas av perioder med hög luftfuktighet, regn och relativt varm väderlek.

Andersson & Sandström, 2000. Hooker, 1981.

Aphanomyces eutheiches (Ärtrotröta)

4 28 32 Vid odling in vitro. Dålig dränering dvs hög markfukt gynnar svampen.

Hagedorn, 1984.

Sclerotinia sclerotiorum (Bomullsmögel)

0 10-20 25 Gynnas av regn före och vid blomning. Twengström, 1999.

Drechslera teres (Kornets bladfläcksjuka)

8 15-25 33 Konidier sprids vid regnigt och blåsigt väder. Mathre, 1982.

Rhynchosporium secalis (Sköldfläcksjuka)

15-18 Konidier sprids vid regnigt och blåsigt väder. Sundheim, 1982.

Alternaria solani (Torrfläcksjuka)

28

(19-23)

32 Myceltillväxt in vitro är maximal vid 28ºC, Konidiebildning är maximal vid 19-23ºC. Gynnas av omväxlande torrt och fuktigt väder.

Hooker, 1981.

Potatisbladmögel

Potatisbladmögel är den mest betydelsefulla skadegöraren i potatis, och bekämpningen mot denna sjukdom svarar för en stor del av användningen av bekämpningsmedel i Sverige.

Slutsatser beträffande temperaturens effekt på potatisbladmögel varierar mellan olika studier. Jahn et. al (1996) använde en empirisk

SOU 2007:60 Bilaga B 24

modell grundad på inventeringsdata och fann att risken för potatisbladmögel minskar med stigande temperaturer. Kaukoranta (1996) använde en mekanistisk simuleringsmodell och kom fram till motsatta slutsatser. Han fann att betydelsen av potatisbladmögel ökar eftersom ett varmare klimat medför att grödans mottagliga period förlängs och det första angreppet kan förväntas komma tidigare. Simuleringar visar att en ökad temperatur upp till ca 20

o

C starkt minskar tiden från att bladmögelangreppen startar

till det 50 % av bladen är angripna (GiLB, 2000). Vid ytterligare förhöjd temperatur ökade tiden igen. Ökad bladfuktighet och varaktighet av bladfukt minskade tiden till det 50 % av bladen var angripna av potatisbladmögel.

Med historiska data från Finland har man jämfört angreppen av potatisbladmögel under perioden 1933

  • med perioden
  • (Hannukkala et al., 2007). Risken för angrepp var betydligt högre under perioden 1983
  • än perioden 1933−1962.

Angreppen började också 2

  • veckor tidigare. Dessa förändringar förklarade man främst med gynnsammare klimat för potatisbladmögel under den senare perioden. Man menade också att växtföljd och ev. marksmitta inte hade så stor inverkan på de tidigare och starkare angreppen. Till följd av detta har man behövt utföra kemisk bekämpning mot potatisbladmögel betydligt oftare under den senare perioden än vad man gjorde tidigare.

I Sverige torde effekterna av en klimatförändring bli likartade som i Finland. Vi kan förvänta oss betydligt starkare och tidigare angrepp i ett framtida varmare klimat än vad som nu föreligger. Observationer under den senaste 10-årsperioden pekar också mot detta. Det kan dock föreligga stora skillnader mellan olika regioner i Sverige beroende på nederbörd, temperatur och vegetationsperiodens längd. Förmodligen kan behovet av kemisk bekämpning öka med 30

  • % med nuvarande sortmaterial och odlingsteknik, främst i mellersta och norra Sverige.

Stråsäd och oljeväxter

Högre temperaturer kommer troligen att öka förekomsten av vissa svampsjukdomar såsom rostsjukdomar. I områden med minskad nederbörd torde förekomsten av några sjukdomar i stället minska t.ex. kornets bladfläcksjuka och sköldfläcksjuka. För oljeväxter gäller detta bomullsmögel, svartfläcksjuka och klumprotsjuka, även

Bilaga B 24 SOU 2007:60

om en ökad frekvens av oljeväxtodling kan öka förekomsten av dessa sjukdomar. Ökad nederbörd flera år i rad kan också öka förekomsten genom smitta på halmrester t.ex. vid odling av vete efter vete.

Andra skadegörare

Andra skadegörare som nematoder på potatis torde också gynnas av ökad temperatur i framtiden. Potatiscystnematoden kan få fler generationer per säsong vilket skulle kunna öka angreppen och därmed skördeförlusterna (Carter et al., 1996). Detta kan dock motverkas av ökad användning av resistenta sorter.

I stråsäden torde olika rostsvampar öka i omfattning vid ett varmare klimat. För närvarande är betingelserna för utveckling och spridning i vårt land i regel under de optimala. Hur stor betydelse dessa svampar kan ha i framtiden hänger också samman med tillgång till resistent sortmaterial. Det finns indikationer på att vissa rostsvampar kan bli mycket allvarliga framöver på grund av att sortmaterialet är mycket mottagligt.

Ändrad synkronisering mellan grödors och skadegörares utveckling

Växter är oftast mottagliga för angrepp av skadegörare under begränsad period av sin utveckling. Ett förändrat klimat innebär att synkroniseringen mellan grödans känsliga stadium och förekomsten av skadegörare ändras. Det kommer att påverka både förekomst och utbredning av skadegörare och odlingsperiod av olika grödor. Nederbörd, temperatur och solstrålning i det framtida klimatet kommer att medföra senare sådd av höstsäd och höstoljeväxter vilket i sin tur påverkar skadegörarnas etablering under hösten. Förmodligen kommer skadeinsekter, svampsjukdomar och virussjukdomar att gynnas mera än grödan med förlängd period för spridning och etablering i olika grödor.

Vårsådden kommer att kunna ske tidigare än nu, men tidpunkten för skadegörarnas utveckling bedöms tidigareläggas ännu mer (jmfr Tabell 2.3). Detta innebär att det förmodligen blir större problem med vissa sjukdomar och insekter i de vårsådda grödorna som havre, korn, vårvete, åkerböna, ärt, sockerbetor och

SOU 2007:60 Bilaga B 24

våroljeväxter. Detta torde även gälla tidpunkt för sättning av potatis.

Svampsjukdomar

Mildare vintrar och kortare period med snötäcke medför att betydelsen av övervintringssjukdomar i stråsäd minskar. Det gäller t.ex. snömögel (Fusarium nivale), medan däremot stråknäckarsvampen gynnas av milda regnrika fuktiga höstar, vintrar och vårar. Snötäckets varaktighet har stor betydelse för dvärgstinksot som är en betydelsefull sjukdom på höstvete. Långvarigt snötäcke ökade risken för dvärgstinksot (Jonsson, 1992). Även temperaturen påverkar förekomsten av dvärgstinksot. Flertalet svampsjukdomar gynnas i hög grad av nederbörd, temperatur och luftfuktighet.

Ökad tillväxt av grödorna med stigande CO

2

-halt ger tätare

bestånd vilket gynnar många sjukdomar (Coakley et al., 1999). Ökad CO

-halt kan också leda till snabbare tillväxt och ökad

förökning av svampsjukdomar, men växtens motståndskraft mot infektioner ökar också (Coakley et al., 1999; Chakraborty et al., 2000). En högre C/N kvot i marken medför långsammare nedbrytning av växtmaterial vilket ökar överlevnaden av patogener som överlever på skörderester. Några exempel på svampsjukdomar som förmodligen kommer att få ökad betydelse är potatisbladmögel, olika bladfläcksvampar och rostsvampar på stråsäd, svampsjukdomar som bomullsmögel på oljeväxter.

Flera svampsjukdomar på vårsäden torde gynnas mer än grödan under våren. Förmodligen kommer gräsmjöldagg och vissa rostsvampar att få ökad betydelse. I områden med relativt hög nederbörd under vår och försommar torde olika bladfläcksvampar på stråsäd att få ökad betydelse. Även beträffande potatisbladmögel torde angreppen komma tidigare i plantans utveckling än vad som nu är fallet.

Den längre vegetationsperioden under hösten medför att vissa svampsjukdomar på stråsäd som rostsvampar och gräsmjöldagg kommer att gynnas mera än grödan. En längre period för infektion under hösten innebär ökad risk för angrepp och förmodligen med ökat behov av kemisk bekämpning mot svampsjukdomar på höstsäden som följd. Även höstoljeväxterna kan drabbas i större omfattning av vissa svampsjukdomar som kålbladmögel och bomullsmögel. Det medför troligen ökat behov av kemisk

Bilaga B 24 SOU 2007:60

bekämpning av höstoljeväxter på hösten om inte mer resistenta sorter kommer till användning

Insekter och virussjukdomar

Flera olika skadeinsekter kommer att gynnas mera än grödan under våren på grund av att nederbörden förväntas öka. Ett sådant exempel är fritfluga i främst havre, men även korn och vårvete kan drabbas. Fritflugan övervintrar som larv i gräsmarker, vallar och höstsäd. Utvecklingen under våren startar vid temperaturer över +7

  • grader C. Vid omkring 70−80 daggrader brukar de fullbildade flugorna flyga ut till de nysådda vårsädesfälten för att lägga ägg på de späda plantorna (bastemperatur +8 grader C). Men stråsäden är endast mottaglig i tidigt stadium fram till att 4 blad vuxit fram (åldersrersistens). Därefter är grödan mer eller mindre resistent. Det innebär att fritflugan kommer att ha en längre period för äggläggning under våren i framtiden vilket kommer att medföra starkare angrepp i vårsäden. Förmodligen för detta med sig behov av ökad kemisk bekämpning eftersom det nuvarande sortmaterialet i stort sett saknar resistens mot fritflugan förutom den nämnda åldersresistensen. Man skulle kunna minska risken genom användning av tidiga sorter med hastig utveckling under våren.

Även höstsäden torde drabbas i större omfattning av fritflugans angrepp under hösten. Såtidsförsök med höstvete visar tydligt att tidig sådd medför mycket starka angrepp och stora skördeförluster. Den förväntade senare såtiden torde gynna fritflugan mera än grödan eftersom den minskande solstrålningen under hösten medför att man inte kan utföra höstsådden så sent att fritflugan ej är aktiv under grödans mottagliga stadium. Detta torde medföra ökad risk för angrepp i höstsäd och för att minska risken torde ökad kemisk bekämpning bli följden.

Förutom fritflugan torde också insekter som den randiga dvärgstriten gynnas. Den orsakar skador främst genom spridning av en virussjukdom, vetedvärgsjuka. Under hösten kommer den förmodligen att få ökad betydelse. Mot både fritflugan och randig dvärgstrit har betning av utsädet med insekticider god effekt. Emellertid måste man mycket tidigt bedöma behovet av betning, så den hinner utföras i god tid före höstsådden. Det kräver tillförlitliga prognosmetoder. Vissa möjligheter finns att utnyttja ett

SOU 2007:60 Bilaga B 24

nätverk av sugfällor, vilka även registrerar förekomst av fritflugor under sensommar och höst.

Rödsotvirus torde gynnas både i höstsäd och i vårsäd. Senare sådd av vårsäd i förhållande till bladlössens utveckling och migration medför att de kommer att infektera vårsäden i ett tidigare utvecklingsstadium och med följd starkare angrepp. Havrebladlusen och sädesbladlusen som är de viktigaste vektorerna kommer förmodligen att kunna övervintra på gräs och höstsäd utan att genomgå äggstadiet. Detta får också till följd en tidigare utveckling av bladlössen i förhållande till grödans utveckling vilket i sin tur ökar risken för starka angrepp.

Höstsäden kommer förmodligen att drabbas i mycket stor omfattning av rödsotvirus i det framtida klimatet. Bladlössen kommer att gynnas mera än grödan och detta innebär att bladlössen kommer att ha en betydligt längre period på hösten att infektera grödan. Dessutom ökar risken för sekundär spridning av rödsotvirus i fälten under hösten på grund av förökning och spridning av bladlöss inom fältet.

För att minska risken för stora skördeförluster kan man använda insektsbetat utsäde eller behandla höstsäden med kemiska medel. För att kunna behovsanpassa användningen av kemiska medel mot bladlössen under hösten skulle man behöva utveckla liknande prognosmetoder som man har utvecklat i England. Det finns möjligheter till detta bl.a genom att utnyttja sugfällor för insekter.

Mellan olika delar av landet kommer det förmodligen att föreligga skillnader i angrepp av svampar, virus och insekter på olika grödor beroende på nederbörd, temperatur och vegetationsperiodens längd. I tidigare avsnitt har förekomsten av olika skadegörare belysts främst med hänsyn till skillnader mellan nuvarande angrepp och förväntat vid ett framtida klimat. Under avsnittet om ändrad synkronisering mellan olika grödors och skadegörares utveckling har också några exempel tagits upp beträffande regionala skillnader. I detta avsnitt tas ytterligare några exempel upp för att belysa vilka skillnader som kan förekomma i angrepp mellan södra, mellersta och norra Sverige.

Bilaga B 24 SOU 2007:60

Insekter och virussjukdomar

Det varmare klimatet kommer att medföra att många insektsarter kommer att få ökad betydelse både som direkta skadegörare, men också indirekt genom deras förmåga att sprida virussjukdomar.

Med sydliga eller syd-ostliga vindar torde koloradoskalbaggen föras in i de södra delarna av landet under den närmaste 30 årsperioden. Vintrarna kommer att vara tillräckligt varma för att den skall kunna övervintra. I södra Sverige torde koloradoskalbaggen i potatis få större betydelse än i mellersta och norra Sverige, men förmodligen blir vintrarna tillräckligt milda för att den skall kunna övervintra i Mälarregionen. I norra Sverige torde den få måttlig betydelse.

Olika bladlusarter kommer att kunna övervintra utan att genomgå äggstadiet. Detta medför att risken för direkta skador kommer att öka såväl som risken för spridning av olika virussjukdomar. Förmodligen kommer bladlössen att gynnas mera än de vårsådda grödorna beroende på att de kommer att utvecklas tidigare än nu i förhållande till grödans utveckling. Detta har betydelse på flera sätt. De direkta skadorna kommer att bli större av olika bladlusarter. Risken för spridning av olika virussjukdomar torde också öka.

Störst problem med både direkta och indirekta skador av bladlössen torde det bli i områden med relativt torrt och varmt väder under försommaren. Skadorna torde bli större i de södra och mellersta delarna av landet än i de norra delarna. Särskilt starka angrepp kan förekomma i de sydöstra delarna av Sverige. I stråsäden är det främst havrebladlusen och sädesbladlusen som får ökad betydelse, men förmodligen kommer också majsbladlusen att öka i omfattning om odlingen av majs blir omfattande. Det innebär att rödsotvirus kommer att bli betydligt vanligare i höstsäden med stora skördeförluster som följd om ej motåtgärder sätts in. Detta gäller främst södra och mellersta Sverige.

Betydligt större problem torde det också bli med persikbladlusen, som kommer att kunna övervintra i fält på olika grödor och ogräs. Det medför att både direkta skador och indirekta kommer att öka. När det gäller spridningen av virussjukdomar torde det främst bli större problem i höstoljeväxter och i potatis (potatisens bladrullsjuka). Störst problem torde det bli i de södra delarna av landet jämfört med de mellersta och norra och särskilt

SOU 2007:60 Bilaga B 24

stora problem i områden med relativt torrt och varmt väder under vår och försommar.

Förekomsten av fritfluga torde öka främst i höstsäd, men även vårsäden torde drabbas i större omfattning än nu beroende på något senare sådd i framtiden i förhållande till fritflugans utveckling under våren. Riklig nederbörd under senvintern och våren kan försena vårsådden, men ändå gynna fritflugans utveckling. I sådana områden kan angreppen bli något starkare jämfört med områden med tidig vårsådd. De geografiska skillnaderna torde inte påverkas nämnvärt jämfört med nuvarande förhållanden. I områden med mycket gräsmark och vallar brukar populationen av övervintrande fritflugor vara mycket hög och det är främst i sådana områden som stor risk för angrepp föreligger.

Utsädesproduktionen av potatis kan påverkas avsevärt. Under nuvarande förhållanden produceras de högsta klasserna i norra Sverige, där virusspridningen normalt är mycket liten. Under vissa år har mycket omfattande spridning av potatisvirus Y ägt rum främst i de södra och mellersta delarna av landet beroende på mycket stor förekomst av bladlöss, vektorer. I norra Sverige brukar förekomsten av bladlöss vara mycket liten, vilket gynnat utsädesproduktion av hög kvalitet. Förmodligen kommer förekomsten av bladlöss att bli betydande även i norra Sverige i ett framtida varmare klimat. Risken är då stor att utsädesodlingarna kommer att drabbas. För att minska risken för virusspridning vore det önskvärt att inrätta någon form av utsädesreservat inom vilka vanliga bruksodlingar med stor andel virussmittade plantor begränsas.

Svampsjukdomar

Vissa geografiska skillnader torde också föreligga beträffande förekomst av svampsjukdomar. Flertalet svampsjukdomar torde få ökad betydelse på stråsäden och det gäller särskilt rostsvampar och gräsmjöldagg, som gynnas av högre temperatur, men inte är speciellt beroende av mycket hög luftfuktighet. Det innebär att sådana sjukdomar torde bli mer allvarliga i de södra och mellersta delarna av landet jämfört med de norra delarna.

När det gäller olika svampsjukdomar på höstsäden är det troligt att rostsvampar och gräsmjöldagg får längre period för infektion på hösten och att de gynnas mera än grödan. Även stråknäckaren kommer att gynnas av mildare och fuktigare höstar, vintrar och

Bilaga B 24 SOU 2007:60

vårar, vilket innebär att angreppen kommer att bli starkare i höstsäden. Förmodligen får stråknäckaren större betydelse i de södra och mellersta delarna av landet jämfört med de norra delarna.

Olika bladfläcksvampar på vårsäden torde inte gynnas i så stor utsträckning jämfört med nuvarande förhållanden. I områden med relativt stor nederbörd under våren kan angreppen bli något starkare än nu, men den förväntade relativt torra försomrarna torde missgynna dessa bladfläcksvampar som kornets bladfläcksjuka och sköldfläcksjuka. I norra Sverige torde dessa svampar få ökad betydelse.

På höstsäden är det troligt att angreppen av olika bladfläcksvampar som brunfläcksjuka och vetets bladfläcksjuka kommer att öka något. Men den relativt torra våren och försommaren i det framtida klimatet torde missgynna sådana bladfläcksvampar och då främst brunfläcksjuka.

Potatisbladmögel torde få ökad betydelse i framtiden och då särskilt i områden med relativt varmt och fuktigt väder under vegetationsperioden. Det innebär att angreppen kommer att bli förhållandevis något strakare i de mellersta och norra delarna av landet jämfört med nuvarande förhållanden.

Man kan förmoda att nya grödor kommer att odlas i vårt land i samband med varmare klimat. Det gäller kanske främst majs och solros. Vissa grödor kommer också att odlas i större omfattning än nu som t.ex. vårraps och höstraps. Man räknar också med att höstsäden kommer att öka i omfattning medan vårsäden kommer att minska något. Den förändrade odlingsstrukturen, nya grödor och förändrad areal av de nu odlade grödorna kommer att medverka till förändringar beträffande förekomsten av skadeinsekter och växtsjukdomar. I oljeväxter torde utökad areal av vår- och höstraps medverka till större problem med vissa skadinsekter och växtsjukdomar. Det gäller kanske främst vissa växtföljdssjukdomar som bomullsmögel, klumprotsjuka och Verticillium, men även svartfläcksjuka gynnas om vår- och höstraps odlas inom samma område. Även vissa insekter torde öka i omfattning. Det gäller t.ex. rapsbaggar, kålbladlöss, rapsvivlar, rapsjordloppa och gallmyggor.

SOU 2007:60 Bilaga B 24

Odling av majs kommer att medverka till "grön brygga" när det gäller spridning av rödsotvirus. Majs kan fungera som smittkälla för spridning av rödsotvirus från vårsäd till höstsäd. Odling av majs innebär att bladlössen som sprider rödsotvirus har möjlighet att livnära sig på majsen innan de flyger till den nysådda höstsäden och där kan infektera grödan. Förutom ökad risk för spridning av de nu vanligaste vektorerna, havrebladlusen och sädesbladlusen torde ett varmare klimat även gynna majsbladlusen, Rhoplosiphum maidis, som är en mycket betydelsefull vektor för rödsotvirus (Harrington, 2002). En av virusstammarna beträffande rödsot sprids mycket effektivt av majsbladlusen. Bladlusen är för närvarande relativt ovanlig i Nordeuropa, men kommer förmodligen att bli allt vanligare vid ett varmare klimat. Den torde övervintra på gräs och olika stråsädesslag. Sammantaget innebär detta att vi kan förvänta oss betydligt starkare angrepp av rödsotvirus i det framtida klimatet och det gäller då även de stammar som är vanliga på majs. Ökad majsodling torde gynna vissa svampsjukdomar som t.ex. fusarium arter, vilka på senare tid orsakat toxinbildning i bl.a. höstvete.

För övriga grödor som potatis, ärt och sockerbetor torde odlingsstruktur och odlad areal inte förändras i sådan omfattning att skadegörarproblemet blir större än vad som beskrivits i föregående avsnitt.

3.8. Konsekvenser och anpassningsmöjligheter

Nya grödor i de södra delarna av landet och ökad odling av befintliga grödor längre norrut i landet kommer med all säkerhet att påverka skadegörarnas utbredning och angrepp på grödorna. Nya insekter t.ex. i potatis som koloradoskalbaggen kommer att medföra ökat behov av kemisk bekämpning om man ej accepterar lägre skörd. I detta avsnitt har bedömningarna gjorts utifrån liknande odlingstruktur, arealfördelning och priser som idag.

Insekter

Ökade angrepp av olika bladlusarter i olika grödor och ökad spridning av virussjukdomar medför större skördereduktion än för närvarande. Flera bladlusarter torde kunna övervintra i olika grödor

Bilaga B 24 SOU 2007:60

och på ogräs vilket kan medföra tidigare och starkare angrepp. Det gäller bl.a. sädesbladlusen i stråsäd och persikbladlusen på potatis och sockerbetor. Eventuellt kan nya arter också etablera sig i landet, men i dagsläget är det svårt att bedöma vilken effekt detta kan få. Växtproduktionen är relativt sårbar för bladlusangreppen, som kan medföra mycket stor skördereduktion vid starka angrepp. Förutom nämnda insekter finns ytterligare ett antal på olika grödor som kan tänkas få ökad betydelse. Behovet av varningssystem och prognosmetoder för behovsanpassad användning av bekämpningsmedel kommer troligen att öka.

Starkare angrepp av virussjukdomar på höstoljeväxter i södra Sverige och av t.ex. rapsjordloppan kan också medföra större skördeförluster om ej motåtgärder sätts in. Omfattande spridning av virussjukdomar på potatis kan under vissa år medföra att det blir brist på friskt potatisutsäde. Man kan då utnyttja relativt starkt smittat utsäde med lägre skörd som följd eller importera friskt utsäde från andra länder. I norra Sverige torde virusspridningen få ökad betydelse vilket kan påverka utsädesproduktion av de bästa klasserna. För att minska risken för utsädesproduktion kan man inrätta speciella utsädesreservat.

Svampsjukdomar

Förutom ökade angrepp av insekter torde också angreppen öka av olika svampsjukdomar som gräsmjöldagg och rostsjukdomar. Särskilt under milda höstar och vintrar gynnas dessa svampsjukdomar på höstsäden. Vid ökad nederbörd kan också angreppen öka av vissa svampsjukdomar som brunfläcksjuka och axfusarios, vilket medför att skörden kan bli olämplig till brödsäd. Det innebär att det kan bli brist på brödspannmål av viss önskvärd kvalitet. Även mjöldryga, Claviceps purpurea på höstsäd torde öka i omfattning. Detta kan orsaka ökat importbehov av vissa kvaliteter under enstaka år.

På potatis kommer särskilt potatisbladmögel att bli ett större problem för odlarna. Under vissa år kan angreppen bli så starka att viss brist på inhemskt odlad potatis kan uppstå. Det finns då ofta möjligheter att importera potatis. Även ökade problem med stjälkbakterios på potatis torde bli följden av varmare och fuktigare klimat.

SOU 2007:60 Bilaga B 24

På oljeväxterna kommer förmodligen bomullsmögel och klumprotsjuka leda till starkare angrepp och större förluster. Detta kan medföra försämrad lönsamhet av odlingen och minskad areal, så att mer vegetabilisk olja måste importeras än vad som är aktuellt i dagsläget.

Det finns flera möjligheter för jordbruket att anpassa sig till de nya förhållanden som kommer att råda vid ett förändrat klimat när det gäller ökade problem med insekter, svampsjukdomar, virussjukdomar och ogräs i våra olika grödor. Val av gröda, sort, odlingsteknik, växtföljd, näringstillförsel, utsädeskvalitet, kemisk bekämpning och odlingsstruktur är några faktorer att beakta. Det är därför angeläget med ökade forskningsinsatser för att belysa möjligheterna att utnyttja och förbättra nämnda metoder.

Det finns flera möjligheter till anpassning av växtproduktionen till förändrat klimat och ökade angrepp av skadeinsekter. På kort sikt skulle ökad insats av kemiska medel minska skördeförlusterna. Av flera skäl är det inte önskvärt med ökad användning av kemiska medel i jordbruket. Negativa effekter på flora och fauna och ökad risk för att grundvatten, dricksvatten och åar skall förorenas är några exempel. Under senare år har ett flertal rapporter kommit som visar ökad förorening av bekämpningsmedel i dricksvatten.

För att på sikt minska skador av olika insekter i grödorna bör man så långt möjligt anpassa odlingssystemen så att skadegörarna missgynnas, utnyttja motståndskraftiga sorter, använda lämplig växtföljd och odlingsteknik samt utnyttja biologiska medel. För lantbruksgrödor finns för närvarande endast ett fåtal biologiska medel godkända, men ytterligare medel torde bli tillgängliga i framtiden.

Det finns andra möjligheter att begränsa skador av olika svampsjukdomar än kemisk bekämpning. Användning av friskt utsäde, motståndskraftiga sorter, utnyttja lämplig växtföljd och odlingsteknik är några exempel. Även användning av biologiska medel torde få allt större betydelse. I dag utnyttjas bl.a. biologiska betningsmedel mot utsädesburna svampsjukdomar på stråsäd. Dessa medel har effekt mot flera betydelsefulla sjukdomar.

Ett förändrat klimat innebär sammantaget att växtproduktionen blir relativt känslig för svampangrepp. I dagsläget är vi relativt väl förskonade från flera skadegörare tack vare det nordliga läget, men vid varmare klimat och i områden med ökad nederbörd kommer problemen att bli mer omfattande.

Bilaga B 24 SOU 2007:60

3.9. Sammanfattning

Effekter av skadegörare på grödor vid förändrat klimat Bladlössen torde få ökad betydelse i vårt land. För närvarande övervintrar de i stort sett endast som ägg på olika vintervärdar. Vid en ökad temperatur på 3

  • grader C torde ett flertal bladlusarter kunna övervintra på olika grödor och ogräs. Så är det för närvarande i Storbritannien och på kontinenten. Av de mer än 500 olika bladlusarter som för närvarande påträffats i vårt land har ett 40-tal ekonomisk betydelse på våra grödor. Det är troligt att flera av dessa får ökad betydelse både som direkta skadegörare och indirekt genom spridning av olika virussjukdomar med större skördeförluster som följd.

För närvarande har rödsotvirus, som främst sprids med havrebladlöss och sädesbladlöss måttlig betydelse i vårsäden, men den torde få ökad betydelse, kanske främst i höstsäden. Även i oljeväxter förekommer virussjukdomar som sprids med bladlöss, men för närvarande har dessa virussjukdomar liten betydelse. Vid varmare klimat som gynnar persikbladlusen, som är en betydelsefull vektor torde medföra starkare angrepp av virussjukdomar i höstoljeväxter.

I stråsäd kommer förmodligen flera sjukdomar att öka i omfattning som rostsjukdomar och gräsmjöldagg. I områden med ökad nederbörd under vår och försommar torde medföra ökade angrepp av flera bladfläcksvampar i vårsäd, som kornets bladfläcksjuka och sköldfläcksjuka.

I potatis torde angreppen av potatisbladmögel öka, särskilt i områden med ökad nederbörd. Även virussjukdomar kan få ökad betydelse i potatis och kanske främst potatisens bladrullsjuka som sprids med persikbladlusen, men även i framtiden torde potatisvirus Y vara den mest betydelsefulla virussjukdomen på potatis. Den kan nämligen spridas med ett 40-tal olika bladlusarter, som kommer att gynnas av det varmare klimatet.

Flera insekter som idag ej förekommer i vårt land kan komma att etablera sig i de södra delarna av landet. Det gäller t.ex. koloradoskalbaggen, som förekommer i potatisodlingar bl.a. i Tyskland, Polen och Balticum. Med vindarna kan den föras in till södra Sverige och klimatet torde i framtiden ej vara någon begränsande faktor för etablering. Även majsbladlusen, som är en betydelsefull vektor för rödsotvirus i både höst- och vårsäd

SOU 2007:60 Bilaga B 24

kommer förmodligen att få ökad betydelse. Det gäller särskilt vid omfattande majsodling.

I oljeväxterna kan svampsjukdomar som bomullsmögel och svartfläcksjuka få ökad betydelse. Bland insekterna kan nämnas rapsjordloppan, som för närvarande främst förekommer i de södra delarna av landet. I sockerbetor kommer förmodligen vissa virussjukdomar att öka i omfattning och då främst sådana som sprids med persikbladlöss.

Skillnader i angrepp mellan olika delar av landet

Mellan olika delar av landet kommer det förmodligen att föreligga skillnader i angrepp av svampar, virus och insekter på olika grödor beroende på nederbörd, temperatur och vegetationsperiodens längd.

Insekter och virussjukdomar

Det varmare klimatet kommer att medföra att många insektsarter kommer att få ökad betydelse både som direkta skadegörare, men också indirekt genom deras förmåga att sprida virussjukdomar.

I södra Sverige torde koloradoskalbaggen i potatis få större betydelse än i mellersta och norra Sverige, men förmodligen blir vintrarna tillräckligt milda för att den skall kunna övervintra i Mälarregionen. I norra Sverige torde den få måttlig betydelse.

Olika bladlusarter kommer att kunna övervintra utan att genomgå äggstadiet. Detta medför att risken för direkta skador kommer att öka såväl som risken för spridning av olika virussjukdomar. Förmodligen kommer bladlössen att gynnas mera än de vårsådda grödorna beroende på att de kommer att utvecklas tidigare än nu i förhållande till grödans utveckling.

Störst problem med både direkta och indirekta skador av bladlössen torde det bli i områden med relativt torrt, soligt och varmt väder under försommaren. Skadorna torde bli större i de södra och mellersta delarna av landet än i de norra delarna. Särskilt starka angrepp kan förekomma i de sydöstra delarna av Sverige. I stråsäden är det främst havrebladlusen och sädesbladlusen som får ökad betydelse, men förmodligen kommer också majsbladlusen att öka i omfattning. Det innebär att rödsotvirus kommer att bli

Bilaga B 24 SOU 2007:60

betydligt vanligare i höstsäden med stora skördeförluster som följd.

Betydligt större problem torde det också bli med persikbladlusen, som kommer att kunna övervintra i fält på olika grödor och ogräs. Det medför att både direkta skador och indirekta kommer att öka. När det gäller spridningen av virussjukdomar torde det främst bli större problem i höstoljeväxter och i potatis (potatisens bladrullsjuka). Störst problem torde det bli i de södra delarna av landet jämfört med de mellersta och norra och särskilt stora problem i områden med relativt torrt och varmt väder under vår och försommar.

Förekomsten av fritfluga torde öka främst i höstsäd, men även vårsäden torde drabbas i större omfattning än nu beroende på något senare sådd i framtiden i förhållande till fritflugans utveckling under våren. Riklig nederbörd under senvintern och våren kan försena vårsådden, men ändå gynna fritflugans utveckling. I sådana områden kan angreppen bli något starkare jämfört med områden med tidig vårsådd. De geografiska skillnaderna torde inte påverkas nämnvärt jämfört med nuvarande förhållanden. I områden med mycket gräsmark och vallar brukar populationen av övervintrande fritflugor vara mycket hög och det är främst i sådana områden som stor risk för angrepp föreligger.

Utsädesproduktionen av potatis kan påverkas avsevärt. Under nuvarande förhållanden produceras de högsta klasserna i norra Sverige, där virusspridningen normalt är mycket liten. Under vissa år har mycket omfattande spridning av potatisvirus Y ägt rum främst i de södra och mellersta delarna av landet beroende på mycket stor förekomst av bladlöss, vektorer. I norra Sverige brukar förekomsten av bladlöss vara mycket liten, vilket gynnat utsädesproduktion av hög kvalitet. Förmodligen kommer förekomsten av bladlöss att bli betydande även i norra Sverige i ett framtida varmare klimat. Risken är då stor att utsädesodlingarna kommer att drabbas. För att minska risken för virusspridning vore det önskvärt att inrätta någon form av utsädesreservat inom vilka vanliga bruksodlingar med stor andel virussmittade plantor begränsas.

Svampsjukdomar

Vissa geografiska skillnader torde också föreligga beträffande förekomst av svampsjukdomar. Flertalet svampsjukdomar torde få

SOU 2007:60 Bilaga B 24

ökad betydelse på stråsäden och det gäller särskilt rostsvampar och gräsmjöldagg, som gynnas av högre temperatur, men inte så beroende av mycket hög luftfuktighet. Det innebär att sådana sjukdomar torde bli mer allvarliga i de södra och mellersta delarna av landet jämfört med de norra delarna och det torde främst gälla för höstsäden med längre infektionsperiod på hösten. Även stråknäckaren kommer att gynnas av mildare och fuktigare höstar, vintrar och vårar, vilket innebär att angreppen kommer att bli starkare i höstsäden, särskilt i de södra och mellersta delarna av landet.

Olika bladfläcksvampar på vårsäden torde inte gynnas i så stor utsträckning jämfört med nuvarande förhållanden. I områden med relativt stor nederbörd under våren kan angreppen bli något starkare än nu, men den förväntade relativt torra försomrarna torde missgynna bladfläcksvampar som kornets bladfläcksjuka och sköldfläcksjuka. I norra Sverige torde dessa svampar få ökad betydelse.

På höstsäden är det troligt att angreppen av olika bladfläcksvampar som brunfläcksjuka och vetets bladfläcksjuka kommer att öka något I områden med ökad nederbörd. Den relativt torra våren och försommaren i det framtida klimatet torde missgynna sådana bladfläcksvampar och då främst brunfläcksjuka i de södra delarna av landet.

Potatisbladmögel torde få ökad betydelse i framtiden och då särskilt i områden med relativt varmt och fuktigt väder under vegetationsperioden. Det innebär att angreppen kommer att bli förhållandevis något strakare i de mellersta och norra delarna av landet jämfört med nuvarande förhållanden.

Effekter och sårbarhet i jordbruket

Ett varmare klimat torde ge ökad tillväxt av olika grödor samt möjlighet att odla nya grödor i södra Sverige. Klimatet torde också påverka förekomst och utbredning av skadegörare på olika grödor. Många skadedjur och sjukdomar hålls idag nere på en relativt låg nivå genom de klimatförhållanden som nu råder. Ökad förekomst kan motverkas med ökad användning av kemiska medel, men detta är ej önskvärt ur många aspekter. Negativa effekter på flora och fauna, föroreningar i åar, dricksvatten och grundvatten är några exempel. Det torde det åtgå större insatser än idag för att kunna förebygga angrepp av skadegörare. Förbättrad odlingsteknik, ökad

Bilaga B 24 SOU 2007:60

användning av resistenta sorter och en god växtföljd torde därför få ökad betydelse.

Det finns goda möjligheter att belysa hur ett förändrat klimat kan tänkas påverka både skadegörarna på våra grödor och växtproduktionen. Sverige med sitt nordliga läge och stora klimatvariationer inom landet och extrema dagslängd under sommaren har unika möjligheter att studera insekters och växtsjukdomars utbredning i relation till klimatet för att kunna bedöma effekten av det framtida klimatet. Det är då mycket angeläget att ta till vara de långa dataserier som nu finns tillgängliga och stimulera till ytterligare sådana serier för analys, utveckling och validering av modeller relaterade till väderdata. Det är också angeläget att studera hur extrem-värden beträffande väder påverkar produktion eller förekomst av skadegörare.

Utveckling av tillväxtmodeller för olika grödor skulle kunna ge underlag till vilka effekter klimatförändringen kan ha på växtproduktionen. Till dessa modeller bör också kopplas modeller för olika skadegörares utveckling. Ett förändrat klimat med högre temperatur och i flera områden ökad nederbörd torde gynna flertalet skadeinsekter och växtsjukdomar på våra grödor. Samtidigt torde grödorna utvecklas tidigare än vad som sker för närvarande. Synkronisering mellan skadegörarens och grödans utveckling är angeläget att studera för att kunna förstå och förklara eventuella förändringar i skadegörarförekomsten i det framtida klimatet.

Även undersökningar för att belysa hur ökad temperatur, vindförhållanden, tillgång på värdväxter och dagslängd påverkar olika insektspopulationers utveckling och utbredning torde ge underlag för bedömning av vilka effekter det framtida klimatet kan ha. Det är troligt att ytterligare insektsarter kommer att etablera sig i vårt land och att befintliga arter får en nordligare utbredning. Detta skulle kunna studeras med hjälp av de sugfällor som finns installerade på flera lokaler i Sverige.

Det finns goda möjligheter att belysa vilka effekter klimatförändringarna kan få på olika skadeinsekter och och sjukdomar. I Sverige har data samlats in mer eller mindre regelbundet under de senaste 30-åren. Genom att göra dessa lättillgängliga från en databas skulle man kunna erhålla ett underlag för forskare, rådgivare och beslutsfattare att bättre bedöma utbredningen av skadegörare.

SOU 2007:60 Bilaga B 24

3.10. Referenser

Andersson, B., & Sandström, M. 2000. Bladmögel och brunröta på

potatis. Faktablad om växtskydd. Jordbruk 39 J. SLU. Anonymous, 2000. Climate Change and Agriculture in the United

Kingdom. MAFF publications, London,

http://www.maff.gov.uk.

65 pp.

Awmack, C.S., Harrington, R., 1998. Aphid pest potential at

elevated C02. In: The 1998 brighton conference

  • Pests &

Diseases, Brighton, UK, 16

  • November 1998, 967−972.

British Crop Protection Council. Awmack, C.S., Harrington, R., Leather, S.R., Lawton, J.H., 1996.

The impacts of elevated CO2 on aphid-plant interactions. In: Implications of "Global environmental change" for crops in Europe, Cambridge, UK, 1

  • april 1996, Aspects of Applied

Biology. Baker, R.H.A., Cannon, R.J.C., Walters, K.F.A., 1996. An

assessment of the risks posed by selected non-indigenous pests to UK crops under climate change. In: Implications of "Global environmental change" for crops in Europe, Cambridge, UK, 1

  • april 1996, Aspects of Applied Biology.

Baker, R .H. A., MacLeod, A., Cannon, R. J. C., Jarvis, C. H.,

Walters, K .F. A., 1998. Predicting the impacts of a nonindigenous pest on the UK potato crop under global climate change: reviewing the evidence for the Colorado beetle, Leptinotarsa decemlineata. In: The 1998 Brighton conference - Pests & Diseases, Brighton, UK, 16-19 November 1998, 967

  • British Crop Protection Council.

Berggren Gustafsson, B. & Djurle, A., 1993. Vetets brunfläcksjuka.

Faktablad om växtskydd, Jordbruk 12 J. SLU. Carter, N., Harrington, R., 1991. Factors influencing aphid

population dynamics and behavior and the consequences for vvirus spread. In: Harris, K. F., Advances in Disease Vector Research, Springer, New York, Chakraborty, S., Tiedemann, A.V., Teng, P.S., 2000. Climate

change: potential impact on plant diseases. Environmental Pollution 108, 317

Coakley, S.M., Scherm, H., Chakraborty, S., 1999. Climate change

and plant disease management. Annual Review of Phytopathology 37, 399

Bilaga B 24 SOU 2007:60

Downing, T.E., Harrison, P.A., Butterfield R.E., Lonsdale, K.G.

(Eds.), 2000. Climate Change, Climatic Variability and Agriculture in Europe: An Integrated Assessment. Research Report No. 21, Environmental Change Institute, University of Oxford, Oxford, 446pp Djurberg, A. 2000. Hur påverkar sänkta priser bekämpnings-

behovet i spannmål och oljeväxter. Jordbruksinformation 7, SJV. GiLB, Global Initiative on Late Blight, Newsletter, December,

2000

  • No. 12

Goudriaan, J., Zadoks, J.C., 1995. Global climate change: model-

ling the potential responses of agro-ecosystems with special refrence to crop protection. Environmental Pollution 87, 215

Gränsbo, G., 1974. Koloradoskalbaggen. Växtskyddsnotiser, Nr 2,

1974. Haegermark, U., 1991. Invasion av havrebladlöss (Rhopalosiphum padi L.) 1988 från Balticum till Sverige? Växtskyddsnotiser, Nr 1, 1991. Hagedorn, D., J. 1984. Compendium of pea diseases. The American Phytopathological Society, ST. Paul, Minnesota, USA. Hannukkala, A. O., T Kaukoranta, A. Lethinen and A. Rahkonen, 2007. Late-blight epidemics on potato in Finland, 1933

  • increased and earlier occurrence of epidemics associated with climate change and lack of rotation, Plant Pathology 56, 167

Harrington, R., Bale, J.S., Tatchell, G.M., 1995. Aphids in a

changing climate. In: Harrington, R. and Stork, N. E., Insects in a changing climate, Academic, London, Harrington, R., 2002. Insect Pests and Global Environmental

Change. In Volume 3, Causes and consequences of global environmental change, pp 381

  • edited by Prof Ian Douglas.

In Encyclopedia of Global environmental Change, Editor-in-Chief: Ted Munn. Harrington, R., Woiwod, I.P., 1995. Insect crop pests and the

changing climate. Weather 50, 200

Harrison PA, Butterfield RE & Downing TE, 1995. Climate

change and agriculture in Europe

  • assessment of impacts and adaptations. Research Report 9, Environmental Change Unit, University of Oxford, Oxford, UK. ca 400 pp.

SOU 2007:60 Bilaga B 24

Hooker, W., H. 1981. Compendium of potato diseases. The

American Phytopathological Society, ST. Paul, Minnesota, USA. Jahn, M., Kluge, E., Enzian, S., 1996. Influence of climate diversity

on fungal diseases of field crops

  • evaluation of long-term monitoring data. In: Implications of "Global environmental change" for crops in Europe, Cambridge, UK, 1
  • april 1996,

Aspects of Applied Biology. Johansson, K., 1974. Övervintringsförsök med koloradoskalbaggen

vintern 1972

  • 1973. Växtskyddsnotiser Nr 2, 1974.

Jones, T.H., Bezemer, T.M., Knight, K.J., Newington, J.E.,

Thompson, L.J., 1998. The effect of elevated atmospheric carbon dioxide on aphids and Collembola: an ecotron experiment. In: The 1998 brighton conference

  • Pests & Diseases,

Brighton, UK, 16

  • November 1998, 967−972. British Crop

Protection Council. Jonsson, L., 1992. Dwarf bunt ( Tilletia contraversa Kuhn ) in

winter wheat in Sweden: relationship to climate (1951-1987), climate, survey results and cultivation measures (1967

Journal of Plant Diseases and Protection, 99 (3), 256

  • 1992

Kaukoranta, T., 1996. Impact of global warming on potato late

blight: risk, yield loss and control. Agricultural and food science in Finland 5, 311

Larsson, H., 2005. Aphids and Thrips: The Dynamics and Bio-

Economics of cereal Pests. Doctoral Thesis No. 2005:119, Faculty of Landscape Planning, Horticulture and Agricultural Science, SLU. Lindblad, M. & Sigvald, R., 1996. A Degree

  • day model for regional prediction of first occurrence of frit flies in oats in Sweden. Crop Protection Vol 15, No 6:559

Lindblad, M. & Sigvald, R., 1999. Frit fly infestation of oats in

relation to growth stage and weather conditions at oviposition, Crop Protection 18 517

Lindblad, M. & Sigvald, R., 2004. Temporal spread of wheat dwarf

virus and mature plant resistance in winter wheat. Crop Protection 23 (2004) 229

Mathre, D., E. 1982. Compendium of barley diseases. The

American Phytopathological Society, ST. Paul, Minnesota, USA.

Bilaga B 24 SOU 2007:60

Parry, M L, Carter, T R, and Porter, J H 1989. The Greenhouse

Effect and the Future of UK Agriculture, J. R. Agric. Soc., 150, 120

Patterson, D.T., Westbrook, J.K., Joyce, R.J.V.,Lindgren, P.D.,

Rogasik, J., 1999. Weeds, insects and diseases. Climatic change 43, 711

Sigvald, R., 1984. The relative efficiency of some aphid species as

vectors of potato virus Y0 (PVY0). Potato Research 27, 285

Sigvald, R., 1985. Mature plant resistance of potato plants against

potato virus Y0 (PVY0). Potato Research 28, 135

Sigvald, R., 1986. Forecasting the Incidence of Potato Virus Y0. In:

McLean, G. D., Garett, R. G. & Ruesink, W. G. (Eds), Plant Virus Epidemics: Monitoring, Modelling and Predicting Outbreaks. Academic Press, Sydney. p. 419

  • (bokkapitel).

Sigvald, R., 1987. Aphid migration and the importance of some

aphid species as vectors of potato virus Y0 (PVY0) in Sweden. Potato Research 30, 267

Sigvald, R. 2005. Virus i höstoljeväxter. Faktablad om växtskydd,

Jordbruk 126 J Sigvald, 2007. Vetedvärgsjuka i höstvete, Faktablad om växtskydd,

Jordbruk Solbreck, C., 1993. Predicting insect faunal dynamics in a changing

climate

  • a northern European perspective. In: Impacts of climatic change on natural ecosystems, with emphasis on boreal and arctic/alphine areas. Eds: Holten, J. I., Paulsen, G. & Oechel, W. C.,. Norwegian Institute for Nature Research (NINA), and the Directorate for Nature Management (DN), Trondheim, Norway. 185 p. Sundheim, L. 1982. Sjukdomar på korn og engvekster. Landbrukshandeln, Ås, Norge. Sutherst, R.W., Baker, R.H.A., Coakley, S.M., Harrington, R.,

Kriticos, D.J. and Scherm, H. (2007). Pests under global change – meeting your future landlords? Chapter 17 (pp 211

  • in

Canadell, J.G., Pataki, D. and Pitelka, L. (Eds) Terrestrial Ecosystems in a Changing World. The IGBP Series, Springer-Verlag, Berlin Heidelberg, 336pp. Canadell, J.G., Pataki, D. and Pitelka, L. (Eds) Terrestrial Eco-

systems in a Changing World. The IGBP Series, Springer-Verlag, Berlin Heidelberg, 336pp. SCB, 1998. Jordbruksstatistisk årsbok 1998.

SOU 2007:60 Bilaga B 24

SCB, 2000. Jordbruksstatistisk årsbok 2000. Sundell, B. 1977. Växtskadegörare i jordbruket. Delrapport 1:

Ekonomisk värdering av förluster. Rapport från institutionen för ekonomi och statistik, Lantbrukshögskolan, nr 109. Sveriges National Atlas, 1992. Jordbruk. Red. Clason Å.,

Granström, B. Almqvist & Wiksell, Stockholm. 128 sidor. Thomas, T., 1989. Sugar beet in the greenhouse - a global warming

warning. Br. Sugar 57 Twengström, E. 1999. Bomullsmögel. Faktablad om växtskydd,

jordbruk. SLU. Waern, P. & Ekbom, B., 1995. Kålmal (Plutella xylostella) som

skadedjur i våroljeväxter. Växtskyddsnotiser Nr 4, 1995. Weise, M., V. 1987. Compendium of wheat diseases. Second

edition. The American Phytopathological Society, ST. Paul, Minnesota, USA. Wiktelius, S., 1981. Studies on aphid migration with special

reference to the bird cherry oat aphid, Rhopalosiphum padi (L.). Växtskyddsrapporter, avhandlingar 5. Institutionen för växt- och skogsskydd, Swedish University of Agricultural Sciences, Uppsala, 1981. Wiktelius, S., 1980. Vindspridning av insekter. Forskning och

Framsteg, Stockholm 1980, 1

Woiwod, I P and Harrington, R, 1994. Flying in the Face of

Change – The Rothamsted Insect Survey, in Long Term Research in Agricultural and Ecological Sciences, eds R A Leigh and A E Johnston, CABI, Wallingford, 321

Växteko (http://sll.bibul.slu.se/) Yamamura, K and Kiritani, K (1998) A simple method to Estimate

the Potential Increase in the Number of Generations Under Global Warming in Temperate Zones, Appl. Entomol. Zool., 289

Muntlig kommunikation

Desirée Börjesdotter, HIR, Malmöhus

Bilaga B 24 SOU 2007:60

4 Ogräs

Kontrollen av ogräsen utgör en ekonomiskt viktig del av växtodlingen. Enbart användningen av herbicider (kemiska bekämpningsmedel) uppgick till ca 415 milj kr år 2000 (Tabell 4.1). Det utgör 1,5 % av jordbrukets totala insatsmedel och 59 % av dess bekämpningsmedelsanvändning. Till detta kommer kostnader i form av direkt mekanisk ogräsbekämpning samt andra jordbearbetningsåtgärder (plöjning, stubbearbetning och såbäddsberedning) som delvis är motiverade av ett behov av att kontrollera ogräsförekomsten. Indirekt orsakar ogräsen kostnader genom att växtföljden måste anpassas till gårdens faktiska eller potentiella ogräsproblem. En växtföljd dominerad av höstsådda grödor gynnar förekomsten av vinterannuella (höstgroende) ogräs som stimuleras till groning i samband med höstsådden. Detta gäller t.ex. åkerven, sandlosta och renkavle som alla är besvärliga gräsogräs i områden som domineras av höstsädesodling. På motsvarande sätt gynnas sommarannuella (vårgroende) ogräs av en växtföljd med alltför stort inslag av vårsådda grödor. Flyghavre är exempel på en ogräsart som starkt gynnas av återkommande vårsäd (Tabell 4.2).

Tabell 4.1 Försåld mängd bekämpningsmedel inom svenskt jordbruk

Bekämpningsmedel milj kr Betningsmedel 62,8 Fungicider 173,4 Herbicider 413,5 Insekticider 45,4 Övriga 2,0 Summa 697,1 (Totalt, insatsmedel 27 858)

SOU 2007:60 Bilaga B 24

Tabell 4.2 Förekomst av flyghavre på gårdar med olika andel vårsäd i

växtföljden

Andel vårsäd (%)av odlad areal

Andel gårdar (%) med förekomst av flyghavre

Torps församling Stöde församling

<20 0 0

20-40 8 2 40-60 18 19 60-80 15 17

>80 40 25

Resultat av enkät i två församlingar. Från Godhe (1977).

Vad gäller den ekologiska odlingen begränsar ogräsen ännu mera tydligt friheten att odla de grödor som har svag konkurrensförmåga. Till exempel är den blygsamma odlingen av ekologiska sockerbetor och oljeväxter till stor del beroende på de stora insatser som måste göras mot ogräsen. I denna rapport har ingen åtskillnad gjorts mellan effekten av klimatförändringar på ogrässituationen i konventionell och ekologisk odling, och inget försök har gjorts att uppskatta eventuell förändring av respektive andelar av arealen.

I jämförelsen av ogrässituationen i olika europeiska länder har jag använt den försålda mängden herbicider relaterat till den odlade arealen som ett enkelt mått på bekämpningsbehovet. Rapportens avslutande diskussion utgör ett försök att bedöma hur en framtida klimatförändring kommer att påverka ogräsflorans sammansättning, och hur samspelet med ändrade grödor, odlingssystem och odlingsåtgärder leder till ett ändrat bekämpningsbehov.

Ett vegetationssamhälles artsammansättning har beskrivits som en effekt av olika såll (Lamberts et al., 1998):

1. Det historiska sållet omfattar spridningen till lokalen, en grundförutsättning som oftast bara tillfälligt fungerar som ett hinder. Naturliga spridningsvägar av frön och vegetativa spridningsorgan överskuggas ofta av effekten av mänsklig aktivitet i form av transporter.

Bilaga B 24 SOU 2007:60

2. Det fysiologiska sållet sorterar bort arter som saknar en fungerande anpassning till klimatet. Vegetationsperioden måste vara tillräckligt lång för att tillåta att artens livscykel hinner fullbordas och nya spridningsorgan bildas. Alternativt är arten tillräckligt härdig för att övervintra som groddplanta och hinna fullborda livscykeln följande år. För att plantan ska övergå från vegetativ tillväxt till regenerativ utveckling måste kravet på fotoperiod (långdagsväxt, kortdagsväxt respektive dagsneutral växt) uppfyllas. 3. I det biotiska sållet sorteras de arter bort som inte klarar konkurrensen med omgivande vegetation och angrepp från herbivorer och andra skadegörare.

För en art ska kunna etablera sig som ett framgångsrikt ogräs måste ytterligare ett såll passeras, nämligen en anpassning till de odlingsåtgärder som är förknippade med växtodlings- systemet. Framförallt är tidpunkten för groddplantans uppkomst helt avgörande för möjligheten att överleva jordbearbetningen i samband med sådd och undvika alltför stark konkurrens från en kraftig, väletablerad gröda. Ogräsfrönas groningsvila i kombination med krav på tillräckligt hög temperatur och, ofta, en ljusstimulans för groning är anpassningar som är gemensamma för flertalet av de vanligaste ogräsarterna.

Ogräsflorans förändring

Jämfört med sydligare länder i Europa utgör de perenna arterna en relativt liten, men mycket betydelsefull, andel av den svenska ogräsfloran. Andelen gräsogräs är också betydligt lägre. Samtliga ogräs av betydelse i Sverige är utan undantag C3-växter. I Tabell 4.3 framgår att få av våra ogräsarter är specifikt knutna till konkurrenssvaga, radsådda grödor. Enda undantaget är nattskatta, Solanum nigrum, som här förekommer främst i potatis och fältgrönsaker. Med framtida klimatförändringar kan vi räkna med att ett antal av de arter som nämns i Tabell 4.3, men som inte betraktas som ogräs i Sverige, får möjlighet att etablera sig.

SOU 2007:60 Bilaga B 24

Tabell 4.3 Förekomst av de viktigaste ogräsarterna i Nord-, Väst- och

Centraleuropa (enkät utförd av Schroeder

et al., 1993) i olika

typer av grödor. Siffrorna betecknar % av maximal förekomst. Asterix betecknar arter som tillhör de 58 vanligast förekommande i svensk växtodling. Tabellen modifierad från Håkansson (2003)

Art

Potatis, sockerb., grönsaker

Vår- säd

Majs, sorghum

Höst- säd

Fleråriga grödor

Totalt Fotosyntessystem

Sommarannueller Abutilon theophrasti 2 2 18 2 8 5 C3 Svinamarant 29 6 60 3 46 26

C4

Malörtsambrosia 6 2 16 3 6 6 C3 Vägmålla 35 12 51 6 31 26 C3 * Flyghavre 25 60 29 27 15 29 C3 * Åkerbinda 48 41 53 27 42 42 C3 * Svinmålla 82 49 80 27 42 59 C3 Blodhirs 16 4 53 4 40 19

C4

Hönshirs 43 16 84 4 42 35

C4

* Åkerkårel 13 22 11 13 23 15 C3 * Jordrök 44 31 27 20 35 33 C3 * Hampdån 39 59 27 28 17 35 C3 Gängel 38 6 51 4 31 26 C3 * Trampört 57 45 49 33 40 46 C3 * Åkerpilört 63 45 53 27 40 48 C3 Grå kavelhirs 16 8 56 7 27 19

C4

* Nattskatta

51 12 67 6 29 34 C3

* Svinmolke 40 20 36 17 29 30 C3 * Åkerspergel 31 29 29 18 25 27 C3 Vinterannueller * Renkavle 14 25 10 50 11 23 C3 * Åkerven 4 24 4 46 4 17 C3 * Lomme 41 29 33 50 11 23 C3 * Snärjmåra 52 55 34 71 46 54 C3 * Rödplister 38 47 31 59 42 44 C3 * Harkål 21 22 22 21 19 21 C3 * Åkerförgätmigej 24 29 18 43 15 27 C3 * Vitgröe 64 51 49 59 52 58 C3 * Våtarv 83 73 56 81 60 75 C3 * Penningört 42 39 27 48 36 42 C3 * Åkerviol 45 51 24 66 25 46 C3

Bilaga B 24 SOU 2007:60

Art

Potatis, sockerb., grönsaker

Vår- säd

Majs, sorghum

Höst- säd

Fleråriga grödor

Totalt Fotosyntessystem

Stationära perenner Ängssyra 3 6 4 3 21 6 C3 * Krusskräppa 8 10 16 12 38 14 C3 * Tomtskräppa 7 6 13 9 42 13 C3 * Maskros 16 12 18 13 65 21 C3 Krypande perenner med stoloner * Revsmörblomma 11 8 11 10 40 14 C3 Krypande perenner med rhizomer Cynodon dactylon

4 4 20 2 23 8 C4

Jordmandel 7 2 13 2 6 6

C4

* Kvickrot 50 52 58 58 60 55 C3 * Åkerfräken 31 24 33 22 47 30 Vattenpilört 26 22 33 16 29 24 C3 Sorghum halepense

3 2 27 2 13 7 C4

Krypande perenner med rotutlöpare * Åkertistel 39 53 36 49 52 45 C3 Åkervinda 23 22 47 20 77 32 C3 Bergsyra 11 14 16 12 27 14 C3 * Åkermolke 36 31 33 22 42 33

Direkt inverkan av klimatförändringar på ogräsflorans sammansättning

Temperatureffekt

Enligt klimatmodellerna förväntas medeltemperaturen under vintermånaderna öka med 3,5

  • till ~2085. Arter med mindre vinterhärdiga egenskaper kan därmed förväntas överleva som groddplantor i större utsträckning. Några tänkbara exempel på sådana arter är renkavle, Alopecurus myosuroides, och bägarnattskatta, Solanum physalifolium.

Renkavle är företrädesvis höstgroende men utbredningen är i dagsläget begränsad till Skåne, Halland och Gotland. Försök visar att den geografiska utbredningen är till stor del begränsad av svag övervintring (Milberg & Andersson, 2005). Mildare vintrar borde innebära att arten kan spridas norrut.

SOU 2007:60 Bilaga B 24

Bägarnattskatta förekommer som ogräs endast i Skåne, Blekinge och Gotland. Arten räknas som vårgroende men har en sen och relativt utdragen uppkomstperiod med viss groning även på sensommaren. Eventuellt kan mildare vinterklimat medföra att ett mindre antal plantor övervintrar. Eftersom bägarnattskattan är mottaglig för potatisbladmögel, Phythophtora infestans, (Andersson 2003) skulle denna smitta kunna föras vidare och tidigt på säsongen infektera potatisbestånd.

Generellt medför högre temperatur en snabbare fenologisk utveckling hos växter. Detta, i kombination med förväntad längre vegetationsperiod, skapar möjlighet för arter som tidigare inte hunnit fullfölja sin livscykel att etablera sig i Sverige. Exempelvis kan detta gälla för småflen, Phalaris minor, som i nuläget inte förekommer i den svenska floran. Småflen betraktas som ett av de allvarligaste ogräsproblemen i asiatiska odlingssystem dominerade av vete- och risproduktion och har relativt nyligen uppmärksammats som nytt ”superogräs” i Irland (Anonym, 2004).

Nederbördseffekt

Klimatmodellerna pekar på en relativt kraftig minskning av nederbörden under månaderna juni – september, framförallt i Götaland och Svealand. Torra förhållanden i kombination med högre temperaturer kan öka konkurrensförmågan hos arter med fotosyntessystem C4. Dessa har en mekanism som ökar det partiella koldioxidtrycket, vilket minimerar fotorespirationen och ger en högre fotosyntesaktivitet vid höga temperaturer än C3växter. Det högre CO

-trycket medför dessutom att bladens

klyvöppningar är mindre vilket minskar transpirationen och ökar det effektiva utnyttjandet av vatten. Som en konsekvens har C4växterna en konkurrensfördel på varma platser och torr jord. I vegetationssamhällen med både C3- och C4-växter har de förra en fördel tidigt på säsongen med låga temperaturer och hög jordfuktighet, medan förhållandet är det motsatta under högsommaren.

Exempel på C4-växter som eventuellt skulle gynnas i svensk växtodling är hönshirs, Echinochloa crus-galli, och svinamarant, Amaranthus retroflexus. Båda dessa arter förekommer i dag som tillfälliga ogräs i södra Sverige, men nästan enbart i grödor som majs och sockerbetor med stort radavstånd och därmed dålig konkurrensförmåga gentemot ogräs (jmf Tabell 4.3). Med förvän-

Bilaga B 24 SOU 2007:60

tat torrare och varmare somrar ökar dessa arters möjligheter att etablera kraftiga ogräspopulationer i södra Sverige samt även förekomma mer eller mindre sporadiskt i Mellansverige. Mot detta talar att båda arterna betecknas som kvantitativa kortdagsväxter med fördröjd fenologisk utveckling vid ökade dagslängder (Huang et al. 2000; Swanton et al. 2000). Ytterligare geografisk spridning norrut kan alltså hämmas av för sen frösättning.

Effekter av ökad CO

2

-halt

Den nuvarande CO

2

-koncentrationen är suboptimal för fotosyntes

i C3-växter. En ökad koncentration skulle öka nettofotosyntesen genom minskade förluster i fotorespirationen. Eftersom fotorespirationen ökar med temperaturen skulle en ökad CO

-halt gynna

C3-växter framförallt vid hög temperatur. Hos C4-växter däremot har CO

2

-ökningen liten betydelse för nettofotosyntesen

(Patterson, 1995).

Sammanfattningsvis bör den direkta fysiologiska effekten av ökad CO

2

-halt gynna främst C3-växter, men konsekvenserna för

klimatet, d.v.s. högre temperatur och torrare förhållanden, talar för större fördelar för C4-växter (Patterson, 1995).

Indirekt effekt av klimatförändringar på ogräsflorans sammansättning

Effekter av ändrat grödval

Längre växtsäsong och högre temperatur skapar möjligheter att i större utsträckning odla sent mognande grödor som majs och sojaböna i Sverige. Båda dessa arter odlas med stora radavstånd och har, framför allt tidigt på säsongen, dålig konkurrensförmåga gentemot ogräs. Sammantaget utgör detta en fördel för ogräsarter med sen utveckling och dålig konkurrensförmåga. Exempelvis är det tänkbart att hönshirs och svinamarant, som i Europa är mest frekventa i majs och sorghum (se Tab?), gynnas av odlingen av dessa grödor.

SOU 2007:60 Bilaga B 24

Effekter av ändrade växtföljder

Vattenunderskottet under sommarmånaderna kommer sannolikt att missgynna vårsäd och våroljeväxter och leda till större andel höstsådda grödor. Återkommande höstsådd utan avbrott för vårsådd gynnar kraftigt ogräsarter som är anpassade till uppkomst på hösten och övervintring som groddplanta.

Sammanfattning – förändringar i ogräsfloran

√ Arter som betraktas som allvarliga ogräs men vars utbredning är

begränsad till sydligaste Sverige kan förväntas spridas norrut. Dit hör t.ex. renkavle (Alopecurus myosuroides), sandlosta (Bromus sterilis), luddlosta (Bromus hordeaceus) och bägarnattskatta (Solanum physalifolium).

√ Arter som betraktas som allvarliga ogräs i våra sydliga och östra

grannländer, men bara sporadiskt förkommer som åkerogräs i Sverige, kan förväntas etablera livskraftiga bestånd. Exempel utgörs av hönshirs (Echinochloa crus-galli), svinamarant (Amaranthus retroflexus), malörtsambrosia (Ambrosia artemisiifolia), kavelhirs (Setaria viridis) och blodhirs (Digitaria sanguinalis).

√ Arter som är nya för den svenska floran, men kända som ogräs i

andra delar av Europa, kan invandra. Småflen (Phalaris minor), jordmandel (Cyperus esculentus), Abutilon theophastri, Cynodon dactylon och Sorghum halepense utgör exempel på sådana arter.

√ Mer omfattande odling av grödor med svag konkurrensförmåga

och/eller lång växtsäsong gynnar ogräsarter med motsvarande växtsätt. Delvis kan det kompensera för den långsammare utveckling som de långa dagarna orsakar i kortdagsväxterna.

√ Ändrade växtföljder med större andel höstsådda grödor gynnar

vinterannuella ogräs, inte minst gräsogräs som renkavle och sandlosta.

Bilaga B 24 SOU 2007:60

Behovet av bekämpning av åkerogräsen kan åtminstone delvis sägas speglas av användningen av kemiska ogräsmedel (herbicider). Tabell 4.4 visar den försålda mängden herbicider per arealenhet av brukad åkermark för ett antal europeiska länder. Data visar tydligt att användningen av herbicider är relativt låg i Norden jämfört med de sydligare länderna och genomsnittet för EU:s dåvarande 15 länder. Även i jämförelse med Danmark är hektardosen lägre i Sverige. Denna skillnad består även om vall- och grönfoderodling (ca 34 % av arealen) undantas från beräkningen.

Tabell 4.4 Försäljning av herbicider (aktiv substans; genomsnitt 1997

  • i EU och enskilt för sju medlemsländer, samt andel höstsådd areal (%)

Försåld mängd (kg ha

-1

) Andel höstsådd (%)

Storbritannien 3,7 Nederländerna 2,7

Frankrike 1,9 42 Tyskland 1,4 57 Danmark 0,9 38 Sverige 0,5 (0,75*) 17 Finland 0,4 6 EU (15 medlemsländer) 1,6

* = beräkning med vall- och grönfoderodling undantagen.

Skillnaden i herbicidförsäljning kan antas ha ett flertal orsaker, relaterade till faktiskt bekämpningsbehov men eventuellt också till politiska beslut om restriktioner. Ett större bekämpningsbehov i våra södra grannländer kan bero på samspel mellan ogräsflorans sammansättning, odlingssystem och odlingsåtgärder, enligt nedan.

Artrikare ogräsflora

En mer divers ogräsflora kräver herbicider med effekt mot ett större antal arter, ofta uppnådd genom ökad dos. Odlaren kan även tvingas utföra upprepade bekämpningsinsatser om uppkomsttid-

SOU 2007:60 Bilaga B 24

punkterna varierar mellan ogräsarterna. Hos de arter som ingår i den nuvarande svenska ogräsfloran är tidpunkten för uppkomst vanligtvis synkroniserad med tidpunkten för vår- respektive vårsådd. Bland undantagen finns dock nattskatta (Solanum nigrum) och bägarnattskatta (S. physalifolium) vars uppkomst sker relativt sent (juni

  • och utdraget. Dessa arter utgör allvarliga problem i framförallt konkurrenssvaga fältgrönsaker i södra Sverige (Andersson, 2007).

Glemnitz et al. (2000) genomförde en undersökning av ogräsfloran längs en nord-sydlig gradient i Sverige, Tyskland, Ungern och Italien. Skillnaden i årsmedeltemperatur var ca 1,5°C mellan de undersökta regionerna. Det totala antalet ogräsarter sjönk från 165 till 78 från det sydligaste till det nordligaste inventerade området. Om det finns ett samband mellan ogräsflorans diversitet och herbicidanvändning kan det utgöra en del av förklaringen till den större herbicidförsäljningen i sydligare länder.

Herbicidresistens

Herbicidresistenta eller -toleranta ogräsarter, kräver högre doser för effektiv bekämpning. Antal fall av konstaterad herbicidresistens är betydligt lägre i de nordiska länderna än i de viktigaste jordbruksländerna i övriga Europa (se Tabell 4.5). En del av förklaringen är troligen att färre studier har genomförts här, men en del av förklaringen kan också vara en mer ensidig odling, alternativt spridning av resistenta populationer från områden med intensiv och ensidig odling. Några av de arter där flest fall av resistens konstaterats tillhör de som kan förväntas öka i Sverige som en effekt av klimatförändringarna (svinamarant, renkavle, hönshirs, blodhirs; se kommentarer ovan).

Konkurrenssvaga grödor

Odling av en större andel grödor med svag konkurrensförmåga gentemot ogräs utgör en viktig förklaring. Den synergistiska effekten av herbicidbehandling och konkurrens visades tydligt av Håkansson (2003). Medan många ogräsplantor som växte utan konkurrens överlevde en normal herbiciddos dödades de allra flesta när de växte i ett normal kornbestånd. Slutsatsen blir att en gröda

Bilaga B 24 SOU 2007:60

som odlas med stort radavstånd och/eller har en långsam etablering kräver en högre herbiciddos för samma ogräseffekt. Den större arealen av grödor som t.ex. majs i sydligare länder bidrar därför till det större bekämpningsbehovet.

Höstsädesdominerade växtföljder

Som framgår av Tabell 4.4 är andelen höstsådda grödor (främst stråsäd) betydligt större i Danmark, Tyskland och Frankrike än i Sverige. En växtföljd med, som i Tysklands fall, mer än 50 % höstsådd gynnar kraftigt de vinterannuella ogräsen. Inte minst gräsogräs som renkavle, åkerven och sandlosta får möjlighet att bygga upp mycket kraftiga populationer. Eftersom de två förra är kända för att lätt utveckla herbicidresistens bidrar denna typ av växtföljd till ökad herbicidanvändning.

Odlingssystem med reducerad jordbearbetning

Andelen areal i Sverige som brukas med plöjningsfri odling kan uppskattas till 10 % (Arvidsson, muntlig information), medan den är betydligt högre i Storbritannien (20-30%), Tyskland (20 %) och Frankrike (18 %) enligt ECAF (hemsida för The European Conservation Agriculture Federation). Effekten av plöjningsfria odlingssystem på ogräsförekomsten är något oklar, men framförallt de perenna arterna förefaller gynnas. Kostnaden per ha för kemisk bekämpning ökade i medeltal över nio år med 25 € i höstvete, 50

  • € i höstkorn, 50−70 € i höstraps och 50 € i sockerbetor, i tyska försök (Anonym, 2006).

SOU 2007:60 Bilaga B 24

Tabell 4.5 Konstaterade fall av herbicidresistens

Antal fall Arter (exempel)

Frankrike 31 Renkavle, svinamarant, kolvhirs Storbritannien 24 Renkavle, svinmålla, baldersbrå Tyskland 19 Renkavle, svinamarant Polen 9 Svinamarant, hönshirs, blodhirs Nederländerna 7 Renkavle, svinmålla, korsört Sverige 7 Renkavle, åkerven, åkertistel, våtarv Norge 5 Svinmålla, vitgröe, våtarv Danmark 1 Våtarv

Efter WeedScience.com (hemsida) och Liv Åkerblom-Espeby (muntlig information).

Effekten av framtida klimatförändringar på bekämpningsbehovet av ogräs i Sverige

Den ovanstående beskrivningen av ogräsfloran och ogräskontrollen i Europa kan fungera som utgångspunkt när vi diskuterar tänkbara effekter av klimatförändringar på ogräskontrollen. Den enkla tolkningen skulle kunna vara att se förändringar i framtidens ogrässituation som en effekt av temperaturen, och därmed sätta likhetstecken mellan områden i dag och i framtiden med samma årsmedeltemperatur. Denna tolkning är delvis giltig som en prediktion av hur de fysiologiska begränsningarna för en art ändras i en region, även om den inte tar hänsyn till effekten av långa dagar på en kortdagsväxt. På samma sätt skulle man kunna överföra bekämpningsbehovet (förenklat uttryckt i herbiciddos per ha) till regioner med motsvarande temperatur. Denna typ av resonemang ger dock en bristfällig bild av den förväntade ökningen av bekämpningsbehov. En mer komplicerad och realistisk tolkning tar hänsyn till de samspel som finns mellan ogräsflorans sammansättning, grödval, växtföljd, odlingssystem och odlingsåtgärder. Med utgångspunkt från tidigare resonemang kan vi räkna med ett ökat bekämpningsbehov under följande förutsättningar:

Andelen konkurrenssvaga grödor, t.ex. majs och solros, förväntas öka i södra Sverige. Den svagare konkurrensen i kombination med det gynnsammare klimatet medför att ogräsfloran blir mer artrik. Detta ställer större krav på breda verkningsmekanismer

Bilaga B 24 SOU 2007:60

hos herbicider och i vissa sammanhang högre doser. Den svagare konkurrensen i sig gör också att dosen vid kemisk bekämpning måste höjas för att uppnå samma kontrolleffekt som i ett slutet stråsädesbestånd

Nya arter i ogräsfloran med senare och mer utdragen uppkomst medför att såväl mekaniska som kemiska bekämpningar måste upprepas, i synnerhet i grödor med stora radavstånd och sen utveckling. Under torra förhållanden gynnas C4-ogräs i konkurrensen med C3-grödor, vilket eventuellt kan kräva större bekämpningsinsats.

Nederbördsfattiga somrar med vattenunderskott i marken kommer sannolikt att medföra att andelen höstsådda grödor ökar. Detta kommer att starkt gynna vinterannuella ogräs. Samtidigt finns det starka tecken som tyder på att den plöjningsfria odlingen ökar i omfattning. Detta kommer ytterligare att gynna arter som renkavle, åkerven och sandlosta. När det gäller de två förstnämnda utgör risken för herbicidresistens ett allvarligt problem. Denna risk ökar kraftigt med andelen höstsådd och leder till ett större bekämpningsbehov.

Referenser

Anonym (2006) KASSA. Sharing Knowledge on Sustainable

Agriculture. Brussels 20

  • February 2006. The European

platform. Andersson B., Johansson M. & Jönsson B. (2003) First report of

Solanum physalifolium as a host for Phytophthora infestans. Plant diseases 87, 1538. Andersson L. (2007) Nattskatta gror sent. Potatis & grönsaker 7,

40

  • Under tryckning.

Anonym (2004) Crop Protection 2004, 17 april:

http://www.farmersjournal.ie/cp2004/canary_grass.pdf ECAF (citerat 2007-03-27) http://www.ecaf.org/Life.htm Godhe N-I (1977) Flyghavre i Medelpad, Västernorrlands län.

Sveriges lantbruksuniversitet, inst. f. växtodlingslära. Examensarbete 679. Glemnitz M., Czimber G., Radics L. & Hoffmann J. (2000) Weed

flora composition along a north – south gradient in Europe. Acta Agronómica Óváriensis 42 (2). Abstract.

SOU 2007:60 Bilaga B 24

Huang J.Z., Shrestha A., Tollenaar M., Deen W., Rahimian H. &

Swanton C.J. (2000) Effects of photperiod on the phenological development of redroot pigweed (Amaranthus retroflexus L.). Canadian Journal of Plant Science 80:929- Håkansson S. (2003) Weeds and weed management on arable land.

An ecological approach. CABI Publishing, Wallingford. Lambers H., Chapin III F.S. & Pons T.L. (1998) Plant physio-

logical ecology. Springer-Verlag, New York. Milberg P. & Andersson L. 2006. Evaluating the potential north-

ward spread of two grass weeds in Sweden. Acta Agriculturae Scandinavica, Section B, Soil and Plant Science 56, 91

Patterson, D.T. (1995) Weeds in a changing climate. Weed Science

43, 685

Schroeder D., Mueller-Schaerer H. & Stinson C.A.S. (1993) A

European weed survey in 10 major crop systems to identify targets for biological control. Weed Research 33, 449

Swanton CJ, Huang JZ, Shrestha A, Tollenaar M, Deen W &

Rahimian H, 2000. Effects of temperature and photoperiod on the phenological development of barnyardgrass. Agronomy Journal 92:1125

WeedScience.com (citat 2007

  • International survey of herbicide resistant weeds. Funded and Supported by the Herbicide Resistance Action Committee (HRAC), the North American Herbicide Resistance Action Committee (NAHRAC), and the Weed Science Society of America (WSSA). Homepage http://www.weedscience.org

Muntlig information

Johan Arvidsson, forskare, inst. f. markvetenskap, SLU. Liv Åkerblom-Espeby, doktorand, inst. f. växtproduktionsekologi, SLU.

Bilaga B 24 SOU 2007:60

5 Kvalitet

Kvaliteten på skördade växtprodukter beror av ett samspel mellan växtens ärftliga egenskaper (genotypen), d.v.s. art och sort, och dess omgivande miljö, både under odlingen, vid skörd och under lagring. Olika ämnen i växten syntetiseras och lagras in vid olika stadier i plantans utveckling. Både starten och längden av dessa stadier påverkas av omgivningsfaktorer såsom fuktighet, temperatur, ljus, syre- och koldioxidtillgång, patogeninfektioner och toxiska ämnen. Förekomst och mönster i omgivningsfaktorernas växlingar, såsom markfaktorer, konkurrens, samverkan eller infektion av andra organismer, har också stor inverkan på skördeproduktens innehåll, mängd och sammansättning av olika substanser, näringsämnen likaväl som oönskade ämnen.

Olika ämnens förekomst i växten styrs i olika grad av gener respektive miljö. Förekomst av de ämnen som är till största delen sortstyrda, beror alltså mest på vilka arter och sorter som överhuvudtaget kan förädlas fram för odling i vissa miljöer, vid klimatförändringar för nya klimatzoner. Förekomst av de ämnen som är mera miljöstyrda beror både av art eller sort och på omgivningsfaktorerna i samspel, ibland framförallt på omgivningsfaktorerna. Vilken kvalitet som eftersträvas beror i sin tur på för vilket ändamål växten odlas. Som resultat av klimatförändringar kan grödornas odlingsområden komma att förskjutas och förutsättningarna för viss kvalitet inom ett visst geografiskt område kan då förändras på sätt vi får svårt att förutse utan forskning inom området.

Grödor som odlas för produktion av livsmedelsråvara, t.ex. brödvete, maltkorn eller grynhavre har sina specifika kvalitetskrav. Fodergrödor har sina krav beroende på djurslag. Idisslare, t.ex. nöt och får, har andra krav än häst eller enkelmagade djur såsom svin eller fjäderfä. Produktion av råvara till bränsle eller teknisk användning kan ställa andra speciella krav på sort och omgivning

SOU 2007:60 Bilaga B 24

under odling, skörd och lagring. Kvalitetskraven definieras enligt användningsområde enligt:

  • Livsmedelsråvara, t.ex. brödvete, grynhavre, spannmål till barnmat, maltkorn, matolja av raps m fl oljeväxter.
  • Foder, dvs. kraftfoder såsom stråsäd med högt energiinnehåll

(stärkelse) och proteinfoder, dvs. oljeväxt- och baljväxtprodukter till idisslare (t.ex. nöt och får), häst eller till enkelmagade djur (t.ex. svin och fjäderfä).

  • Teknisk råvara, t.ex. oljor med speciell fettsyrasammansättning; biologiskt nedbrytbara, farmaceutiska, kosmetiska, färg-, träkonservering-, skär- och smörjoljor
  • Bränsle- och energigrödor, såsom oljeväxter till RME (rapsmetylester), vete till etanol, havre, salix och energigräs till eldning eller biogas

För avnämarna defineras därefter mer specificerade kvalitetskrav varav de viktigaste är:

  • Näringsmässiga, t.ex. innehåll och sammansättning av protein, fett, kolhydrater, vitaminer och mineraler mm, smältbarhet
  • Sensoriska, dvs. smak, lukt, färg, konsistens
  • Frihet från oönskade ämnen, t.ex. toxiner från växten eller från patogener och från bekämpningsmedelsrester
  • Hygieniska, dvs. ej bakterier och smittämnen
  • Fysikaliska, t.ex. kärnstorlek, jämnhet, skador
  • Teknisk användbarhet i process, t.ex. skalbarhet, bakningskvalitet, friskhet m.m. för potatischips och malt till öl och whisky
  • Hållbarhet, lagringsduglighet

Den kemiska sammansättningen i växtprodukter kategoriseras sedan ytterligare:

  • Innehåll av proteiner, fett, stärkelse, socker
  • Aminosyrasammansättning i proteiner, fettsyrasammansättning, stärkelsens sammansättning
  • Innehåll av bioaktiva ämnen såsom ß-glukan, vitaminer, antioxidanter
  • Mineralinnehåll
  • Innehåll av oönskade ämnen: tungmetaller, toxiner, smittämnen och pesticidrester och deras nedbrytningsprodukter

Bilaga B 24 SOU 2007:60

Kvalitetskrav för grödor i dag

De viktigaste grödorna i svensk växtodling idag är stråsäd (vår- och höstvete, vårkorn och till viss del höstkorn, havre, råg, rågvete och ensilagemajs), oljeväxter (höst- och vårraps, samt vårrybs), potatis, sockerbetor och baljväxter). Vallfoderväxter behandlas på annan plats i rapporten. Dessa grödors odlingsområden kan komma att förskjutas pga klimatförändringar och förutsättningarna för viss kvalitet inom ett visst geografiskt område kan då förändras. Vissa nischgrödor kan få utökat odlingsområde och nya grödor kan eventuellt bli odlingsbara.

Vad gäller stråsäd används i första hand vårvete, men också höstvete som kvarnråvara till bröd, gryn och barnmat, och båda grödorna odlas också till foder och etanolproduktion. Vårkorn används till malt, mervärdesmat och foder medan höstkorn framförallt fungerar som fodersäd. Havre är livsmedelsråvara till gryn, barnmat och mervärdesmat samt råvara till foder och bränsle. Råg odlas i Sverige främst för brödproduktion, men till viss del som foder, medan rågvete och ensilagemajs är foderråvaror.

Oljeväxter utgörs främst av höst- och vårraps samt vårrybs och utgör råvara till bl.a. matolja, men också till foder, bränsle och tekniska produkter.

Potatis odlas som råvara till ny- och matpotatis, färdigprodukter, foder och stärkelse.

Sockerbeta odlas framförallt för sockerframställning, biprodukter blir till foder.

Av baljväxterna odlas främst ärter och åkerböna för användning till kokning, grönsak och foder, medan brun (grön) böna odlas i liten omfattning för kokning och som grönsak.

Vete

För brödvete krävs kvaliteter med stora, fullmatade, jämna, friska kärnor som ger en toxinfri råvara med hög utmalningsgrad. Proteinhalten måste vara hög, för vårvete mer än 12 procent och höstvete mer än 11 procent, med rätt aminosyresammansättning dvs. hög andel gluteniner som ger starkt gluten. Ett högt falltal är nödvändigt för god bakningskvalitet, över 220 s som indikerar väl bibehållen stärkelse. Likaså krävs ett lågt Cd-innehåll, mindre än 100 ppm för vuxna och under 20 ppm för vete till barnmat. Ett

SOU 2007:60 Bilaga B 24

högt E-vitamininnehåll är också önskvärt. Idag kan endast relativt mjuka veten odlas i Sverige, hårdare vetesorter för pastaproduktion och baguetteliknande bröd kräver ett torrare, varmare klimat och måste importeras.

Vete till foder kräver också jämna, friska kärnor utan patogenangrepp (toxiner), ett så högt stärkelseinnehåll som möjligt, medan proteininnehållet är mindre viktigt då stärkelseinnehållet som utgör energikällan, prioriteras. Ett högt E-vitamininnehåll är också önskvärt.

För etanolvete är kvalitetskraven något mer begränsade. Stora, jämna kärnor och högt stärkelseinnehåll = energi samt lågt proteininnehåll till fördel för stärkelseinnehållet är viktigt.

Korn

Vårkorn som används till maltproduktion måste utgöras av jämna, friska, oskadda kärnor. Sprickor är ett problem med okänd orsak, som kan innehålla patogener och i sin tur ge feljäsning och toxiner i ölen. För en god ölkvalitet är det nödvändigt att 91 procent av kärnorna är större än 2,5 mm och att proteininnehållet är mellan 9,5

  • procent för lagom mängd skum och ett klart öl. Grobarheten måste överstiga 95 procent för att garantera en tillräckligt hög amylasaktivitet. Falltalet måste vara högt för visa på ett bibehållet, högt stärkelseinnehåll som bör överstiga 60 procent för bra extraktutbyte (hög alkoholhalt).

Till livsmedel krävs likaså kornråvara med jämna, friska, oskadda kärnor. Ett gryende intresse finns, men ännu inga krav på förädling på sorter med förhöjd amyloshalt, dvs. långsammare kolhydrater, hög ß-glukanhalt som kan sänka kolesterolhalten i blodet och hög E-vitaminhalt.

Kvalitetskrav på foderkorn är högt stärkelseinnehåll för att ge mycket energi. Intresse finns för sorter med långsamma kolhydrater till nöt för minskad NH4-avgång, liksom för ett högt Evitamininnehåll.

Bilaga B 24 SOU 2007:60

Havre

På havre som livsmedelsråvara finns kraven lättskalade, jämna, stora, friska, oskadda kärnor med lågt kadmiuminnehåll, mindre än 20 ppm i barnmat. Skalningbarheten och Cd-halten är sortfrågor. Ett högt proteininnehåll

  • havre har näringsmässigt bäst aminosyrasammansättning av cerealierna – högt ß-glukaninnehåll och Evitamininnehåll är önskvärt. Havre innehåller också andra antioxidanter som kan vara hälsobefrämjande och därmed önskvärda, t.ex. avenantramider, vars innehåll delvis styrs av odlingsmiljön.

Havre som foderråvara har krav på högt proteininnehåll, högt fettinnehåll (gäller främst hästfoder och är sortbundet) samt gärna högt E-vitamininnehåll. Andra antioxidanter kan vara av intresse.

Oljeväxter; raps och rybs

Vår- och höstraps samt vårrybs i de sydligaste odlingsområdena är de för närvarande största oljeväxtgrödorna.

Som livsmedelsråvara, främst till matolja, är kraven ett vatteninnehåll på högst 9 procent, oljeinnehåll över 40 procent och klorofyllinnehåll mindre än 20 ppm. Produkten ger annars en grön olja med låg stabilitet, dvs. lättare härskning. Renheten i fröråvaran måste bestå av mindre än 4 procent ogräsfrön och gröna växtdelar. Fria fettsyror (FFA = free fatty acids), ska ha ett lågt värde, eftersom ett högt värde indikerar skador, fältgroning, frost (döda frön) eller för hög torktemperatur efter skörd.

Sortmaterialet indelas i:

1. enkellåga sorter, dvs. erukasyrainnehåll (C22:1) mindre än 2 %.

(En hög halt är olämplig för hjärtatanses ohälsosam.) 2. dubbellåga sorter, kallas också Canola, har ett lågt erukasyra-

innehåll, och mindre än 15 mikromol glukosinolater (svavelhaltiga ämnen, typiska för kålväxter) i avfettad torrsubstans. 3. trippellåga sorter som förutom ovanstående också har en låg

fiberhalt och är gulfröigt, till skillnad från resten av sortmaterialet som är svart. Eftersom grobarhet och avkastning är lägre i trippellåga sorter än i övriga, har de trippellåga ännu inte slagit igenom i odlingen.

SOU 2007:60 Bilaga B 24

Till friteringsoljor används sorter med mer än 5 procent av den stabila oljesyran (C18:1), och med mindre än 5 procent av den lätthärsknade linolensyran (C18:3).

Till tekniska oljor, t.ex. hydraulolja, smörjolja till motorsåg, med fördelen att vara biologiskt nedbrytbara, odlas sorter med. erukasyrahalt runt 50 procent. Dessa kan inte användas för humankonsumtion.

Rapsolja används också som bränsle, framförallt rapsmetylester, RME, som är förestrad rapsolja.

Potatis

För att användas som livsmedel krävs potatis av god kokkvalitet vad gäller konsistens och färg, god lagringsduglighet, toxinfrihet, speciellt glukoalkaloider som är typiska för potatisväxter och låg halt reducerande socker, då hög halt ger mörk färg vid fritering. Som fabrikspotatis krävs sorter med hög stärkelsehalt. Till foder krävs en råvara med högt energiinnehåll (stärkelse) och toxinfrihet (glukoalkaloider).

Sockerbeta

Livsmedelsråvaran måste ha hög sockerhalt, mer än 15 %, lågt blåtal, dvs. 10

  • mg N/100 g och god lagringsduglighet.

Till foder används restprodukter från sockertillverkningen, som inte har specificerade kvalitetskrav.

Ärter och bönor

Till livsmedel behövs friska, jämna frön med jämn och kort kokbarhet och låg halt tanniner, som är antinutritionella ämnen typiska för ärtväxter och som ger problem med gasbildning i mage och tarm. Alltför höga halter kan ge förgiftningar.

Foderråvaran kräver hög proteinhalt och likaså låg tanninhalt.

Bilaga B 24 SOU 2007:60

Nischgrödor och ensilagemajs

Grödor som idag är nischgrödor, men som kanär tänkasbara att få ökad betydelse är lin, hampa, solros, krambe, oljedådra, amarant, bovete och quinoa. Ensilagemajs , som inte kan betraktas som en nischgöda, kommer troligen att få ökad betydelse och flytta sin nordgräns högre upp i landet.

Vårvete

Betydligt varmare klimat under inlagrings- och mognadsförloppen kan påverka vetets bakningsegenskaper negativt. Tre dagar med medeltemperatur över 30°C kan påverka proteinernas bakningsegenskaper och ge ökad risk för försämrad degstyrka (Randall & Moss 1990). Förhöjd temperatur och CO

-halt kan minska

proteinhalten genom en kraftigt förkortad inlagringsperiod samt genom mer kol som ger kolhydrater framför protein. Förhöjd CO2-halt kan minska proteinhalten i vete med upp till 13 procent (Hocking & Meyer 1991; Conroy m fl.1994; Rogers m.fl. 1996a) och ge sämre degextensibilitet (tänjbarhet) och sämre brödvolym (Blumentahl et al. 1996). Regnskurar vid värmeböljor under mognaden kan ge stärkelsen dåliga bakningsegenskaper genom att kraftigt försämra falltalet (ett mått på viskositeten, dvs. hur nedbruten stärkelsen är, i en blandning av mjöl och kokande vatten, mätt i sekunder då en stav får falla genom blandningen) då groningsenzym aktiveras och stärkelsen börjar brytas ned. Även andra ämnen i vetekärnan, t.ex. vitamininnehåll kan eventuellt påverkas av både högre temperaturer och förändrat nederbördsmönster. Dessa problem kan antas förekomma främst i Götaland och Svealand.

De nya arter av skadegörare och ogräs som kan förväntas vandra in pga klimatförändringar kan kraftigt påverka både avkastning och kvalitet i negativ riktning. Detta gäller direkta skador på plantan och kärnan som kan bli förkrympt, men också hygieniskt med bakterier och andra smittämnen i kärnan (extra allvarligt vid livsmedels- foder- och utsädesproduktion) och högre risk för toxiner från skadegörare samt risk för bekämpningsmedelsrester i

SOU 2007:60 Bilaga B 24

skördeprodukterna efter intensivare kemisk kontroll av skadegörare och ogräs. De förväntade torrare förhållandena under junijuli kan dock ge sämre utvecklingsmöjligheter för patogener och i så fall minska riskerna för riktigt stora problem. Hårdare vetesorter kan odlas i ett varmare klimat så importen av dessa kan komma att minska.

I Norrland är risken för vårfrost större och bakslag för grödan kan komma att utgöra större risk för plantdöd och därmed ojämnt bestånd och mognad och sämre kvalitet. Skadegörartrycket och därmed bekämpningstrycket och risker förenade med detta, kan fortfarande vara lägre än områdena söderut. Eventuellt kan risken för vårfrost med tillhörande bakslag för grödan utgöra större risk för plantdöd och därmed ojämnt bestånd och mognad och sämre kvalitet. Möjligen kan också skadegörartrycket och därmed bekämpningstrycket och risker förenade med detta, vara lägre än områdena söderut, liksom de är idag.

Höstvete

Samma kvalitetsproblem med proteinets och stärkelsens bakningsegenskaper som i vårvetet kan också uppkomma i höstvetet framförallt i landets södra hälft. Dock bör det tidigare utvecklade höstvetet lida mindre risk för detta än vårtvetet, då inlagringsperioden ligger tidigare och temperaturerna då inte hunnit bli för höga. Även andra ämnen i vetekärnan, t.ex. vitamininnehåll kan eventuellt också påverkas av både högre temperaturer och förändrat nederbördsmönster. Problemen med skadegörare, toxiner, bekämpning och försämrad kvalitet kan också bli desamma i höstvete som i vårvete, men höstvetets tidigare utveckling bör även i dessa fall vara en fördel, jämfört med vårvetet.

I Svealand och Norrland är risken för utvintring större. Utvintring pga isbränna (dåligt snötäcke) kan ge ojämnt bestånd med grönskott och mer ogräs att bekämpa, ojämn mognad och därmed sämre kvalitet bl.a. i utmalningen. Snötäcke utan tjäle, då temperaturen varit för hög för att tjäla, kan komma att ge större problem med fusariuminfektioner i höstvetet och därmed mycket potenta toxiner i vetekärnan. Grödans nordgräns bör dock förskjutas uppåt med de mildare vintrarna. Ett problem med både avkastning och kvalitet kan bli en försvagad gröda, när den respirerar sent på hösten med mycket få ljustimmar för fotosyntes.

Bilaga B 24 SOU 2007:60

Korn

Förhöjd temperatur och CO

2

-halt kan minska proteinhalten som

måste ligga inom 9,5

  • procent för god maltkvalitet, genom en kraftigt förkortad inlagringsperiod, samt genom mer kol som ger kolhydrater framför protein. Samtidigt kan detta också försämra grobarheten som måste vara över 95 procent för att få nödvändig hög amylasaktivitet i malten. Kraftiga lokala regnskurar vid värmeböljor under mognaden juli
  • kan ge kraftigt försämrat falltal då groningsenzym aktiveras och stärkelsen börjar brytas ned. Stärkelseinnehåll i maltkorn behöver vara över 60 procent för bra extraktutbyte (% alkohol). Kraftiga lokala regnskurar kan under samma tid också underlätta för svampinfektioner som kan ge feljäsning i ölen och toxiner olämpliga i råvara till både malt, övriga livsmedel och foder, samt göra att ß-glukan, som är starkt önskvärt i övriga livsmedel av korn utom öl och ej heller i foder till fjäderfä där det istället utgör problem, kan börja brytas ned och förstöras. Även andra ämnen, t.ex. vitamininnehåll i kornkärnan kan påverkas av både högre temperaturer och förändrat nederbördsmönster. Dessa problem kan antas bli störst i södra hälften av landet.

Problemen med skadegörare, toxiner, bekämpning och försämrad kvalitet kan också bli liknande i vårkorn som i vår- och höstvete. Vårkorn som varande en vårgröda och därmed har en senare utveckling än en höstsådd gröda, kan få en nackdel av detta pga för varm och kort inlagringstid. Höstkorn som idag är en liten gröda i Sverige, kan därför komma att få en större betydelse i framtiden och få en nordgräns högre upp än idag, men dess utvintringsbenägenhet kommer fortfarande troligen att vara en nackdel.

I norra Sverige är risken för vårfrost större och bakslag för grödan kan komma att utgöra större risk för plantdöd och därmed ojämnt bestånd och mognad och sämre kvalitet. Skadegörartrycket och därmed bekämpningstrycket och risker förenade med detta, kan fortfarande vara lägre än områdena söderut.

Havre

Förhöjd temperatur och CO

-halt kan minska proteinhalten

genom en kraftigt förkortad inlagringsperiod samt genom mer kol som ger kolhydrater framför protein, men också förändra havre-

SOU 2007:60 Bilaga B 24

kärnans förhållande mellan protein, stärkelse och olja. Fettsyrasammansättningen som är värdefull i havrelivsmedel, kan också förändras av förhöjda temperaturer och ge högre halter fettsyror med högre smältpunkt, på bekostnad av dem med lägre smältpunkt som också är nutritionellt att föredra. Regnskurar vid värmeböljor under mognaden kan ge kraftigt försämrat falltal då groningsenzym aktiveras och stärkelsen börjar brytas ned. Även ß-glukan, som är starkt önskvärt i övriga livsmedel av havre, men ej i foder till fjäderfä där det istället utgör problem i matsmältningen, kan börja brytas ned och förstöras. Även andra ämnen i havrekärnan kan påverkas av både högre temperaturer och förändrat nederbördsmönster, t.ex. innehållet av vitaminer och antioxidanter såsom avenantramider, en ämnesgrupp där forskningsresultat tyder på vissa hälsobefrämjande egenskaper t.ex. vad gäller kolesterol i blodet. Möjligheter att odla längre norrut med annat ljusklimat kan ge förändrat antioxidantinnehåll.

Framtida tidiga vårar kan ge större problem med fritfluga i havre, då vippan förstörs av flugan och avkastningen samt även kärnkvaliteten försämras avsevärt pga tomma vippor eller förkrympta kärnor.

Eventuellt kan hösthavre, som idag inte odlas i Sverige pga dålig vinterhärdighet, bli en gröda för framtida svenskt jordbruk med mildare vintrar. Snötäcke utan tjäle, då temperaturen varit för hög för att tjäla, kan dock troligen ge stora problem med fusariuminfektioner i hösthavre och därmed mycket potenta toxiner i kärnan. Fusarium och dess toxiner är redan idag är ett problem i vårhavre. Hösthavre blir troligen inte en gröda för övre Norrland. Eventuellt kan risken för vårfrost orsaka problem.

Vårraps

Förhöjd temperatur och CO

-halt kan hos oljeväxter i likhet med

havre ge minskad proteinhalt, förändra förhållandet mellan protein, stärkelse och olja samt ge förändrad och oönskad fettsyrasammansättning. Problemen med skadegörare, bekämpning och försämrad kvalitet kan också öka som i andra vårgrödor. Problem med bomullsmögel kan dock förväntas minska pga nederbördsunderskottet. I oljeväxter är rapsbaggen ett stort problem som kan antas öka och bekämpning är svår, då kemikalier också påverkar de nödvändiga pollinatörerna samt kan ge rester i livsmedel och foder.

Bilaga B 24 SOU 2007:60

Kraftiga regnskurar vid starka värmeböljor under mognaden kan resultera i sönderslagna skidor med kraftig drösning som följd. Fröna utgör då ogräsproblem i efterkommande grödor, speciellt i nya oljeväxtgrödor där den önskade kvaliteten kan vara en annan t.ex. innehåll av erukasyra, glukosinolater och fibrer. Även andra ämnen i frö och planta kan påverkas av förhöjda temperaturer och förändrat nederbördsmönster, t.ex. innehållet av glukosinolater, vitaminer eller klorofyll, där mer än 20 ppm klorofyll ger en grön och lätthärsknad olja. I Norrland kan risken för vårfrost med tillhörande bakslag för grödan bli större medan skadegörartrycket fortfarande kan bli mindre än längre söderut.

Höstraps

Högre temperaturer under inlagrings- och mognadsförloppen i april-juli, samt nederbördsunderskott från början av juni fram till skörd, men med risk för lokalt kraftiga regnskurar kan påverka rapsens kvalitetsegenskaper negativt. Dock bör den tidigare utvecklade höstrapsen lida mindre risk för detta än vårrapsen, pga en längre och svalare inlagringsperiod. Förhöjd temperatur och CO

2

-halt kan minska proteinhalten, förändra förhållandet mellan

protein, stärkelse och olja samt ge förändrad och oönskad fettsyrasammansättning.

Problemen med skadegörare, bekämpning och försämrad kvalitet kan också öka även i höstraps. I oljeväxter är rapsbaggen redan ett stort problem och bekämpning är svår, då kemikalier också påverkar de nödvändiga pollinatörerna samt kan ge rester i livsmedel och foder. Dock kommer troligen problemen vara mindre i höstraps än i vårraps även fortsättningsvis. Problemet med regnskurar vid värmeböljor under mognaden är principiellt detsamma som för vårraps.

I Svealand kan problemen med utvintring vara stora, och i Norrland ännu större.

Potatis

Sättning av potatis kan komma att ske ca 4 veckor tidigare än idag, men måste anpassas efter när marken bär och efter bladmögelsituationen och i Svealand och Norrland efter sista vårfrosten. För

SOU 2007:60 Bilaga B 24

god skörd och kvalitet blir det mycket viktigt att utnyttja tidig säsong innan nederbördsunderskott och bladmögelinfektion slår till. Om tillräckligt med vatten finns att tillgå bevattnas grödan. Ökad UV-B-instrålning kan ge sämre potatiskvalitet (Tevini & Teramura 1989). Problemen med skadegörare, toxiner, bekämpning och försämrad kvalitet kan bli allvarliga. Hösttemperaturerna ökar liksom nederbörden, vilket gör sen skörd mycket problematisk och risk för ökad glukoalkaloidhalt i knölarna blir högre.

För att få virusfri utsädespotatis kommer norrländska odlingar bli allt viktigare och en organisation kring hur dessa ska hållas så fria från smitta som möjligt kommer att behövas, eftersom bladlössen och därmed virusspridningen kan förväntas öka.

Sockerbeta

Precis som för potatis blir det viktigt att utnyttja tidig säsong för tillväxt innan nederbördsunderskott slår till i juni/juli. Ökad UV-B-instrålning kan ge sämre sockerbetskvalitet (Tevini & Teramura 1989). Tillväxtsäsongen förlängs pga av högre temperaturer på hösten och tillsammans med en förhöjd CO

2

-halt kan detta

resultera i betydligt högre avkastning och sockerhalt samt en framflyttad nordgräns. Sen skörd kan dock avsevärt försvåras pga mer regn på hösten. Lagring av skördade betor blir dessutom svårare i hög hösttemperatur, eftersom förruttnelse startar. Ökad generell bekämpning mot skadegörare kan bli fallet, med ökad risk för bekämpningsmedelsrester i råvaran.

I landets norra odlingsområden är det högre risk för att vårfrost kan orsaka bakslag för grödan med större risk för plantdöd och därmed ojämnt bestånd och mognad och sämre kvalitet som följd. Skadegörartrycket och därmed bekämpningstrycket och risker förenade med detta, kan fortfarande vara lägre än i områdena söderut.

Ärtor och bönor

Förhöjd temperatur och CO

-halt kan ge minskad proteinhalt pga

förkortad inlagringsperiod och mer kolhydrater på bekostnad av protein. Alltför höga temperaturer ger små, skrynkliga frön med försämrad grobarhet. Hårda regnskurar vid förväntat kraftiga

Bilaga B 24 SOU 2007:60

värmeböljor under mognaden kan resultera i sönderslagna baljor och därmed infektioner och försämrad kvalitet. Även andra ämnen i fröet kan påverkas av förhöjda temperaturer och förändrat nederbördsmönster. Tidiga sorter blir än viktigare, då tidig säsong med markfukt bör utnyttjas och eftersom sen skörd blir problematisk pga väta. Med tidig sort och dito skörd, kan avkastning och kvalitet öka med högre temperaturer och CO

-halt. Odlingsgränsen bör

kunna förskjutas norrut. Problemen med skadegörare, bekämpning och försämrad kvalitet kan öka även i ärter och bönor. I Norrland blir problemen med höga temperaturer mindre liksom problemen med ökat skadegörartryck. Högre risk för vårfrost ger dock större problem.

Vårgrödor kan antas bli mest påverkade under inlagring- och mognadsstadierna, då förhöjd temperatur och CO

-halt vid

förväntade klimatförändringar, riskerar att ge lägre proteinhalter. Låg proteinhalt är ett kvalitetsproblem i framförallt brödvete, maltkorn, foderspannmål och oljeväxtråvara till foder. En torrare period som under mognaden kan å andra sida ge bättre kvalitet med högre proteinhalter. Förändrad aminosyrasammansättning kan bli ett problem som påverkar bakningsegenskaperna negativt i brödvete vid för höga temperaturer under inlagringen. Balansen mellan innehåll av olja, protein och stärkelse kan påverkas i oönskad riktning av förhöjd temperatur och CO

-halt i havre och

våroljeväxter, liksom även fettsyrasammansättningen hos dessa växtslag. Processerna är otillräckligt kända, i synnerhet i fältsituationer.

Kraftiga, lokala regnskurar vid mer extrema värmeböljor under mognaden kan ge stärkelsen dåliga egenskaper genom ett kraftigt försämrat falltal då groningsenzym aktiveras och stärkelsen börjar brytas ned. Detta kan bli problem i framförallt brödvete och maltkorn. Även andra ämnen i kärnan eller fröet, t.ex. vitamin- och antioxidantinnehåll kan eventuellt påverkas av både högre temperaturer och förändrat nederbördsmönster. Även dessa processer är otillräckligt kända.

Nya arter av skadegörare och ogräs samt möjligheter till fler generationer skadegörare per säsong kan kraftigt påverka både avkastning och kvalitet i negativ riktning. Detta gäller direkta

SOU 2007:60 Bilaga B 24

skador på plantan och kärnan som kan bli förkrympt, men också hygieniskt med bakterier och andra smittämnen i kärnan. Detta är extra allvarligt vid livsmedels- foder- och utsädesproduktion I synnerhet maltkorn är avhängigt av mycket god hygienisk kvalitet i processen. Högre risker för toxiner från skadegörare samt risk för bekämpningsmedelsrester i skördeprodukterna efter intensivare kemisk kontroll av skadegörare kan också bli fallet vid scenario ~2085, framförallt i landets södra hälft.

I de nordligare delarna av landet kan risken för vårfrost med tillhörande bakslag för grödan utgöra större risk för plantdöd och därmed ojämnt bestånd och mognad och sämre kvalitet.

Höstgrödor kan antas bli mest påverkade av de nya klimatförhållandena under vintern, då invintrings- och vernaliseringsprocesserna kan bli satta ur spel. Eftersom temperaturen ger tillväxt och respiration ända till mitten av december, då alltför lite ljus finns för tillräcklig fotosyntes, kan höstgrödor bli mer känsliga för utvintringsskador med ojämna bestånd och därmed sämre kvalitet som följd, framförallt i landets nordliga delar.

Samma kvalitetsproblem som i vårvetet, med låg proteinhalt och försämrade bakningsegenskaper för protein och stärkelse pga av höga temperaturer respektive nederbörd och enzymreaktioner under mognaden, kan också uppkomma i höstvetet. Dock bör det tidigare utvecklade höstvetet lida mindre risk för detta än vårtvetet, då inlagringsperioden ligger tidigare och då temperaturerna inte hunnit bli för höga. Detta kan antas gälla generellt för höstgrödor jämfört med vårgrödor.

Utvintring pga isbränna (dåligt snötäcke) kan ge ojämnt bestånd med grönskott och mer ogräs att bekämpa, ojämn mognad och därmed sämre kvalitet bl.a. i utmalningen hos brödvete, men även vad gäller grönskott och därmed hög klorofyllhalt och sämre oljekvalitet hos höstoljeväxter. Detta blir troligen ett problem framförallt i de nordliga delarna av landet. Snötäcke utan tjäle, då temperaturen varit för hög för att tjäla, kan ge större problem med fusariuminfektioner i höstvete och därmed mycket potenta toxiner i vetekärnan, ett problem som kan antas bli störst i Mellansverige, där snötäcket kommer att ligga en kort och oregelbunden period. Orsak och verkan vad gäller snötäcke, temperatur och oljekvalitet eller fusariumsmitta och toxinmängder är inte kända. Höstgrödornas nordgräns bör kunna förskjutas uppåt med de mildare vintrarna, trots problem med både avkastning och kvalitet hos en

Bilaga B 24 SOU 2007:60

försvagad gröda, när den respirerar sent på hösten med mycket få ljustimmar för fotosyntes. Dessa processer är dåligt kända.

Problemen med skadegörare, toxiner, bekämpning och försämrad kvalitet kan också bli liknande i höstgrödor som i vårgrödor, men höstgrödornas tidigare utveckling bör även i dessa fall vara en fördel. Generellt sett kan antas att höstgrödor kommer att få ett försteg kvalitetsmässigt, före vårgrödor i scenariot för ~2085.

För att möta framtida klimatiska faktorer och ändå få den avkastning och kvalitet som man önskar, kommer växtförädling för just dessa klimatiska förhållanden, både traditionell och genmodifierande, att vara ett nödvändigt verktyg. För nya grödor, sorter och nya förhållanden behövs också nya odlingsmetoder och odlingssystem framtagna på plats i fält och i klimatkammare. Där blir lantbruksforskningen nödvändig för att kunna möta dessa nya krav.

Blumentahl et al. 1996. Conroy JP, S Seneweera, AS Basra, G Rogers, B Nissen-Wooller.

Influence of Rising Atmospheric CO2 Concentrations and Temperature on Growth, Yield and Grain Quality of Cereal Crops . Australian Journal of Plant Physiology (now called Functional Plant Biology), Volume 21, Number 6 (1994), pp. Fogelfors red., 2001. Växtproduktion i Jordbruket. Natur och

Kultur LTs förlag. 428 sidor. Hocking PJ, CP Meyer. Effects of CO2 Enrichment and Nitrogen

Stress on Growth, and Partitioning of Dry Matter and Nitrogen in Wheat and Maize . Australian Journal of Plant Physiology (now called Functional Plant Biology), Volume 18, Number 4 (1991), pp. 339

Randall PJ, HJ Moss. Some effects of temperature regime during

grain filling on wheat quality . Australian Journal of Agricultural Research, Volume 41, Number 4 (1990), pp. 603

Rogers GS, PJ Milham, M Gillings, JP Conroy. Sink Strength May

Be the Key to Growth and Nitrogen Responses in N-Deficient Wheat at Elevated CO2 . Australian Journal of Plant Physiology (now called Functional Plant Biology), Volume 23, Number 3 (1996), pp. 253

SOU 2007:60 Bilaga B 24

Tevini, M and Teramura, A.H. 1989. UV-B effects on terrestrial

plants. Photochem and photobiol.

Muntlig kommunikation

Desirée Börjesdotter, HIR, Malmöhus Håkan Fogelfors, Inst f Växtproduktionsekologi, SLU Jannie Hagman Lundin, Inst f Växtproduktionsekologi, SLU. Paula Persson, Inst f Växtproduktionsekologi, SLU

Bilaga B 24 SOU 2007:60

6 Växtnäringsläckage

Växtnäringsläckage från jordbruksmark styrs av ett komplext samspel mellan klimatfaktorer, markegenskaper, växtföljd, grödornas tillväxt och avkastningsnivå, och tidpunkt för olika odlingsåtgärder t.ex. jordbearbetning och gödsling.

Generellt sett är risken för betydande utlakning av kväve störst då marken ligger obevuxen, dvs. efter skörd då nedbrytning av skörderester resulterar i lättrörligt nitratkväve som lakas ur marken vid nederbörd och avrinning. Temperatur och markfuktighet påverkar markmikro-organismernas aktivitet och därigenom med vilken hastighet organiskt material (skörderester) bryts ner. Dessa klimatfaktorer har därför stor betydelse för förekomsten av lättrörligt kväve i marken. Grödans upptag av markkväve styrs i sin tur av en rad klimatfaktorer såsom ljus, temperatur och vattentillgång. Ett effektivt upptag av kväve under växtsäsongen minskar risken för utlakning av kväve från rotzonen under pågående växtsäsong, men eliminerar inte den utlakning som är kopplad till nedbrytning av skörderester och annat organiskt material. En hög produktionsnivå medför större mängd skörderester och därmed högre utlakningsnivåer under höst och vinter om marken ligger obevuxen. För att minska risken för utlakning av växtnäring och främst kväve under höst och vinter har man under det senaste decenniet arbetat för att införa en rad åtgärder – t.ex. begränsning av höstgödsling, minimerad jordbearbetning på hösten, förbud mot spridning av stallgödsel under vintern och på snöttäckt eller tjälad mark, arealstöd för höst och vinterbevuxen mark (fånggrödor) mm. Fånggrödor, vanligtvis ett gräs, kan sås in i stråsäd och får växa vidare under höst och vinter, efter skörd av huvudgrödan. Fånggrödans upptag av kväve under höst och vinter i Sydsverige har visat sig betydande och kan minska kväveutlakningen med upp till 50

  • %. Fånggrödan brukas ner på våren innan sådd av nästa gröda och kan i viss mån fungera som en slags ”gröngödsling”. Även höstgrödor kan fungera som s.k. ”fånggrödor” men är vanligtvis mindre effektiva pga mindre rotdjup samt pga en del höstgrödor höstgödslas. Fleråriga vallar minskar också risken för kväveutlakning eftersom marken då är vinterbevuxen. Kväveutlakningen efter en vall (efter s.k. vallbrott) kan däremot vara mycket hög pga den stora mängden skörderester. Vallen efterlämnar en

SOU 2007:60 Bilaga B 24

omfattande rotbiomassa som är förhållandevis lättnedbrytbar pga en låg kol-kväve-kvot i materialet.

Risken för kväveutlakning från jordbruksmark är alltså starkt kopplad till nederbördsmönster och temperaturförhållanden. Förändringar i klimatet kommer därför att ha en direkt inverkan på risken för kväveförluster från jordbruksmark. Risken för kväveutlakning styrs också av tidpunkt för jordbearbetning, sådd, gödsling och skörd. Förändringar av tidpunkten för olika odlingsåtgärder kommer därför påverka risken för kväveutlakning. Utlakningsrisken är även starkt kopplad till produktionsnivåer och val av grödor och växtföljder. Förändringar i grödval och markanvändning kommer därmed att ha stor betydelse för utlakningsrisken.

Fosforförluster från jordbruksmark är främst kopplad till transport av partikelbundet fosfor och styrs därmed av nederbördsmönster, topografi och jordens erosionsbenägenhet, samt av aktuell marktäckning (grödans förmåga att binda jorden). På lerjordar sker fosfortransport från markytan vid vattenflöde i stora porer och sprickor (makroporflöde). Fosforförluster påverkas också av tidpunkter och nivåer för gödsling och grödans fosforupptag. Förbud mot stallgödsling under vintern har införts i hela landet för att minska risken för betydande förluster av fosfor i samband med ytavrinning och snösmältning. Fosfor frigörs även vid ”utlakning” av fryst växtmaterial på vintern, vilket i kombination med ytavrinning vid nederbörd eller snösmältning också bidrar till fosforförluster från jordbruksmark. Betydande utlakningsförluster har observerats från vallar (främst baljväxter), höstoljeväxter och bevuxna trädor (M. Larsson, SLU; pers komm.).

Risken för fosforförluster från jordbruksmark är alltså starkt kopplad till partikelerosion och nederbördsmönster, samt till klimatfaktorer som styr övervintringen av olika grödor. Förändringar i nederbördsmönster och övervintringsförhållanden kommer därför att påverka risken för fosforförluster från jordbruksmark. Fosforförluster styrs också av val av gröda och växtföljd samt gödslingsstrategi. Framtida förändringar i grödval och markanvändning kommer därför också att påverka risken för fosforutlakning.

Risken för kväve- och fosfor förluster från jordbruksmark i ett framtida klimat kommer att bero av hur väl vi klarar att anpassa grödval, sorter, jordbearbetnings- och gödslingsåtgärder, tidpunkter för sådd och skörd samt markanvändning till de ändrade klimatförhållandena. Klimatet kommer att ha en direkt inverkan på

Bilaga B 24 SOU 2007:60

kväve och fosforförluster som vi i viss utsträckning kan påverka genom anpassning av jordbruket. Den i klimatscenarierna predikterade ökade variabiliteten i klimatet mellan olika år, samt ökad frekvens av extrema väderhändelser, innebär en osäkerhetsfaktor som komplicerar anpassningen och som generellt kan leda till en ökad ”sårbarhet” med avseende på oönskade näringsförluster från jordbruksmark.

Följande analys av hur klimatförändringen kan tänkas påverka växtnäringsläckaget från jordbruksmark i Sverige är uppdelad i: A. Direkta klimateffekter; B. Indirekta effekter på nuvarande jordbruk/grödor; C. Effekter av förändringar i markanvändning.

Bedömningen baseras på förändringar i nedanstående variabler, utifrån kartmaterial/och eller data från andra ingående delavsnitt (Vattentillgång)

  • Växtperiodens längd,
  • Nederbördsmängd (höst/vinter),
  • Temperatur (höst/vinter)
  • Snösmältning/Ytavrinning

Växtperiodens längd kommer att öka i alla regioner (Tabell A2.2 och A2.4). Perioden med obevuxen mark under höst/vinter kommer därmed att minska något i tidslängd. Nederbörden under motsvarande period kommer dock att öka i hela landet (Tabell A6.1). Avdunstningen under vintern är låg eller måttlig. Avrinningen kommer därför att öka generellt under den period då väsentlig areal av jordbruksmarken ligger obevuxen. Enligt uppskattningar i avsnittet ”Vattentillgång” kommer avrinningavdunstning (nederbörd minus avdunstning, Tabell A6.2) att öka med minst +25 mm per månad under perioden okt- februari, i hela landet. Under perioden Dec-Feb kommer denna differens att öka med +45 till + 75 mm i alla regioner. Störst blir ökningen i landets västra delar. Detta innebär en signifikant ökning av avrinningen under vintern, under perioder då marken ej är frusen. Högre vintertemperaturer (Tabell A2.7) och högre frekvens av ”mildväder” kommer att bidra till ökad kvävemineralisering under vintern. I kombination med högre avrinning under vintermånaderna kommer

SOU 2007:60 Bilaga B 24

detta med stor sannolikhet att leda till ökad risk för utlakning av kväve i hela landet, under perioder då marken ej är frusen.

Variabiliteten i klimatet förväntas öka. Om perioder med omväxlande frysning och tining inträffar oftare, finns risk för en relativ ökning av fosforläckaget från fryst växtmaterial i t.ex. vallar och höstoljeväxter. Ökad nederbörd och högre frekvens av intensiv nederbörd under höst och vinter medför även ökad transport av partikelbundet fosfor från markytan via såväl markyteavrinning som makroporflöde. Dessa klimatförändringar kommer sannolikt bidra till ökad risk för fosforläckage under höst och vinter. Snötäckets varaktighet kommer å andra sidan att minska och en mindre andel av nederbörden kommer att falla som snö jämfört med i dagens klimat (Tabell A2.5). Detta leder till minskad aytavrinning i samband med snösmältning, vilket i viss mån kan dämpa den totala ökningen av fosforförluster orsakad av faktorerna ovan.

Nedan följer en mer specifik redogörelse för konsekvenserna av en klimatförändring med avseende på olika regioner och grödor. Svealands slättbygder utgör referensexempel. Övriga regioner diskuteras i relation till referensexemplet.

Svealands slättbygder ~2085

Som ett exempel på hur en klimatförändring kan påverka näringsläckaget görs här en utförligare analys för Svealands Slättbygder (Ss), Scenario A2, ~2085, ECHAM4.

Höstsäd

Sådd av höstsäd kommer att ske senare (3

  • veckor) än för år 2000,

(Tabell 2.2). Samtidigt kommer skörd av såväl höstsäd som vårsäd att ske något tidigare (2

  • veckor) än förut. Detta medför sannolikt att perioden med bar mark mellan skörd av förfrukt och höstsådd, blir 5
  • veckor längre. Aug-Sept förväntas bli torrare

(Tabell A6.1). Eftersom nederbörden även förväntas minska under sommarmånaderna kommer markvattenunderskottet i aug-sept vara stort. Eventuell nederbörd i Aug-Sept kommer därför främst ”fylla på markvattenförrådet” och avrinningen kan förväntas bli liten eller obefintlig. Risken för N-läckage under denna period är därför generellt liten. Under senhöst och vinter (Okt-Feb)

Bilaga B 24 SOU 2007:60

förväntas nederbörden öka med i genomsnitt 20 mm/månad. Stora nederbördsmängder under den period då marken ännu ligger obevuxen eller då höstgrödans rotdjup är litet medför stor risk för betydande N-läckage, pga relativt höga marktemperaturer i kombination med mineralisering av skörderester.

Höstgrödan kan i viss mån fungera som ”fånggröda” under höst/vinter och minska risken för kväveläckage under denna period. Problemet är dock att övervintringen av höstgrödan försämras om den tillväxer alltför starkt före ”invintring”. Risken för kväveutlakning under höst och vinter är svår att förutspå och kommer att vara starkt beroende av etablering och övervintring av höstgrödan och grödans förmåga att ta upp mineraliserat markkväve under mildare perioder under höst/vinter. Grödans upptag av kväve under vintermånaderna kommer, på våra breddgrader, dessutom att begränsas av den låga instrålningen. Risken för försämrad övervintring i ett klimat med ökad variabilitet är betydande. En mindre andel av nederbörden kommer att falla som snö och snötäckets varaktighet kommer att minska. Därmed kommer en större andel av nederbörden att infiltrera genom marken. Detta i kombination med risk för försämrad övervintring och ökad nederbörd, ökar risken för kväveläckage under vinterhalvåret.

Tillväxten på våren börjar tidigare, vilket medför tidigare upptag av mineraliserat markkväve och därmed minskad risk för Nläckage. Nederbörden förväntas dock öka under tidig vår (10

mm/månad i Feb

  • vilket medför ökad risk för N-läckage, i synnerhet från markskikt under rotzonen. Dålig etablering, eller övervintring av grödan, samt litet rotdjup förhöjer risken för Nläckage ytterligare i samband med omfattande nederbörd.

Sammanfattningsvis kommer sannolikt N-läckaget från höstvete att öka. Effekten av högre temperaturer och därmed ökad kvävemineralisering i kombination med ökad nederbörd och avrinning under senhöst-vinter-tidig vår kommer att få större kvantitativ betydelse än höstvetets förmåga att ta upp kväve under motsvarande period. Även fosforläckaget kan öka om högre frekvens av intensiva nederbördstillfällen och ”utlakning” av fryst material i ett klimat med omväxlande kalla och varma vinterperioder får större kvantitativ betydelse än minskningen av ytavrinning kopplat till snösmältning. För att fastställa den kvantitativa effekten av olika faktorer behövs dock nogrannare beräkningar och studier. Resultatet kan dessutom bli olika för olika platser beroende på att nederbördsökningen är högre i västra Svealand jämfört med östra

SOU 2007:60 Bilaga B 24

Svealand, och pga olika faktorer kommer att ha olika kvantitativ effekt på olika typer av jordar.

Vårsäd

Temperaturmässigt skulle vårsådden kunna ske 1-2 månader tidigare år ~2085. Tidpunkten för sådd kommer dock att senareläggas pga för hög markfuktighet i januari-februari. I praktiken kommer därför vårsådden att tidigareläggas med max 2

  • veckor.

Skörd av vårsäd kommer att ske ca 3 veckor tidigare än idag. Vattentillgången för grödan under växtsäsongen förväntas minska, pga minskad nederbörd under juni

  • Detta medför viss ökad risk för att säden brådmognar och därmed lägre totalt upptag av markkväve och/eller gödselkväve under växtsäsongen. Konsekvensen blir viss ökad risk för att outnyttjat kväve finns kvar i markprofilen efter skörd, vilket sedan kan bidra till ökad kväveutlakning under höst/vinter. Sådd av efterföljande höstgrödor kommer att ske 3
  • veckor senare än idag, pga nederbörden och därmed markfuktigheten förväntas vara låg i augusti-september. Förskjutningen av odlingsperioden för vårstråsäd innebär därmed att perioden med ”obevuxen mark” innan sådd av nästa gröda kommer att förlängas – se ovan. Även utvecklingen av en insådd fånggröda kan hämmas pga sensommartorka vilket resulterar i sämre utveckling av fånggrödans rotsystem och därmed sämre kväveupptag under höstvinter.

Sammanfattningsvis kommer vattenbrist under växtsäsongen att inträffa med högre frekvens. Effekten av detta på vårsäden beror på vid vilket utvecklingsstadium som vattentillgången blir kritisk för grödan. Ökad frekvens av vattenstress under växtsäsongen medför ökad risk för brådmognad, vilket i sin tur medför ökad risk för överskottskväve i markprofilen efter skörd. Även tillväxten av fånggrödor kan hämmas. Båda dessa faktorer medför ökad risk för kväveutlakning under höst och vinter. Kväveläckaget efter skörd av vårstråsäd kommer med stor sannolikhet att bli högre under höstvinter pga den direkta effekten av ökad nederbörd och temperatur, såvida man inte lyckats etablera en effektiv fånggröda. En fånggröda minskar även risken för fosforläckage kopplat till partikelerosion, men ökar å andra sidan risken för fosforutlakning från fryst växtmaterial. För att fastställa i vilken omfattning dessa två faktorer tar ut varandra behövs mer detaljerade beräkningar och

Bilaga B 24 SOU 2007:60

studier kopplat till mellanårsvariationer i ett förändrat klimat och olika jordar och platser.

Höstoljeväxter

Höstoljeväxter kommer liksom höstsäd att sås senare än idag. Höstoljeväxter har stort kväveupptag på hösten och fungerar därför i viss mån som ”fånggröda” (H. Aronsson, SLU, pers komm; G. Bergkvist, SLU.). Effekten motverkas dock av att höstoljeväxter ofta höstgödslas. Höstoljeväxter är dessutom känsligare för övervintringsförhållanden jmf höstsäd. Höstoljeväxter efterlämnar även stora mängder skörderester med relativt låg kol-kväve kvot. Detta material mineraliseras snabbt och kan ge upphov till betydande kväveläckage efter skörd. Insådd av fånggrödor görs sällan i praktiken pga konkurrensen med huvudgrödan riskerar att bli för stor. Ökad vinternederbörd och avrinning i kombination med högre marktemperaturer kommer att medföra ökat kväveläckage under höst och vinter efter skörd av höstoljeväxter, såvida man inte lyckas etablera en efterföljande höstsådd gröda som har ett mycket effektivt kväveupptag. Risk för utvintring av höstoljeväxter i ett klimat med ökad variabilitet kan även bidra till ökat kväveläckage under tidig vår.

Våroljeväxter

Kväveläckage efter skörd av våroljeväxter kan liksom för höstoljeväxter vara betydande pga grödan efterlämnar lättnedbrytbara skörderester. I ett varmare klimat med större höst- och vinternederbörd kommer därför sannolikt kväveläckaget efter skörd av våroljeväxter att öka jämfört med nuvarande nivåer.

Vall

Högre marktemperaturer under höst/vinter medför ökad mineralisering. Detta i kombination med ökad höst/vinter nederbörd medför risk för en relativ ökning av kväveläckaget efter ett vallbrott. Ökad nederbörd i kombination med ökad frekvens av omväxlande varma och kalla perioder under vintern medför även risk för en relativ ökning av fosforläckaget från växande vallar.

SOU 2007:60 Bilaga B 24

Övriga regioner ~2085

Ökningen i nederbörd och temperatur under senhöst-vinter (Okt-Feb) är generell i hela landet. Risken för ökat växtnäringsläckage under denna period kommer därför följa samma principer för övriga regioner, som diskuterats för exemplet Svealands slättbygder. Det finns en större gradient i nederbördsökningen mellan öst och väst i Götalands regioner och Svealand än mellan dessa regioner. Risken för ökat växtnäringsläckage kommer därför vara högre i de västra regionerna än i öst. Nederbördsökningen är i vissa delar av Norrland något mindre än i sydligare regioner. Ökningen i differensen mellan nederbörd och avdunstning är emellertid ungefär densamma som för sydligare regioner. Temperaturökningen är något större i de norra regionerna men av samma storleksordning i alla regioner. Man kan därför förvänta sig en generell ökning av käveläckaget från jordbruksmark i alla regioner pga den direkta effekten av ökad temperatur och därmed ökad mineralisering och ökad avrinning under vintern. I landets sydliga regioner kommer sannolikt risken för utvintring av höstgrödor att minska pga frost blir mindre förekommande. Minskat snötäcke kommer att få störst effekt i Svealand och nordligare regioner. Detta kommer att leda till minskad ytavrinning i samband med snösmältning, vilket kan minska därtill kopplade förluster av partikelbundet fosfor. Å andra sidan kan utlakningen av fosfor från fryst växtmaterial komma att öka i dessa regioner. Högre vinternederbörd leder dessutom sannolikt till en generell ökning av partikelbunden transport av fosfor.

~2025

Förändringarna Echam4-scenarier i nederbörd under senhöst och vinter år ~2025 är i storleksordning ca hälften av den för ~2085, men följer samma regionala mönster (Tabell A6.1). Ökningen av temperaturen under motsvarande period är 30

  • % av den för

~2085. Slutsatser rörande kvantitativa förändringar av näringsläckaget förblir osäkra utan nogrannare beräkningar för olika regioner. Generellt kan man förvänta sig en viss ökning av växtnäringsläckaget år ~2025 jämfört med referensperioden; men betydligt lägre än för ~2085. På basis av predikterade temperatur

Bilaga B 24 SOU 2007:60

och nederbördsförändringar kan ökningen i näringsläckage år ~2025 vara i storleksordningen 20

  • % av ökningen ~2085.

HADAM3H

De scenarier för ~2085 som baserar sig på HADAM3H ger ungefär samma mönster som ECHAM4, vad beträffar ökningen i differensen mellan nederbörd och avdunstning under perioden Dec-Feb för olika regioner (Tabell A6.2). Perioden Sept-Nov kontrasterar emellertid och indikerar en svag minskning (-10 mm) enligt HADAM3H medan ECHAM4 indikerar en ökning (+30 till +50 mm). Prediktioner av växtnäringsläckage baserade på klimatscenarier från HADAM3H kan därför förväntas ge måttligare ökningar av växtnäringsläckaget jämfört med prediktioner baserade på ECHAM4. En tidigare studie av klimatförändringens effekter på kväveläckaget från ett jordbruksdominerat avrinningsområde i södra Sverige bekräftar detta antagande (Arheimer et al., 2005).

Kommer avkastningsnivåerna för befintliga grödor att öka pga gynnsammare klimat, längre växtsäsong och högre CO

-halt i

luften, eller kommer andra motverkande faktorer, t.ex. sommartorka/brådmognad och sjukdomstryck leda till i stort sett bibehållna avkastningsnivåer?

Enligt de beräkningar som redovisas i avsnittet om Markanvändning skulle hektarskördarna av höstvete, vårvete, höstraps, korn och vall öka med minst 20 % i södra Sverige. I Mellansverige beräknas höstveteskördarna öka med 60 % (Tabell 1.17). En ökning av utlakningen kopplad till skördeökning bör sättas i relation till insatsmedel, samt relateras till ökningen i utbytet (avkastning). Generellt sett gäller dock att ökade avkastningsnivåer leder till större kvantitet skörderester och därmed risk för ökad utlakning av kväve i samband med nedbrytning och mineralisering av skörderester (Johnsson et al., 2006). Högre produktionsnivåer kräver också högre fosforgödsling, vilket i sin tur medför ökad risk för fosforläckage.

Längre växtsäsong gör att produktionsnivåerna för vall kan öka. Produktionen kan dock hämmas av vattenbrist under sommar/tidig

SOU 2007:60 Bilaga B 24

höst. Torra markförhållanden medför även lägre kvävemineralisering under växtsäsongen. Den positiva effekten av längre växtsäsong för vallen kan således motverkas av såväl vattenbrist som lägre kväveleveranser från marken. Preliminära simuleringar av vallproduktionen i ett framtida klimat tyder dock på att vattenfaktorn ej kommer att inverka negativt på första vallskörden och ej heller starkt begränsa andra skörden (Se avsnitt 2. Vattentillgång). Simuleringarna indikerar snarare en viss produktionshöjning av den totala vallskörden. Högre produktionsnivåer medför risk för större kväveläckage efter vallbrott. Efterföljande höstgrödor kan i viss mån minska denna risk genom effektivt kväveupptag. De vanligtvis stora mängderna mineralkväve i marken efter ett vallbrott kommer dock sannolikt att vara större än någon höstgröda förmår ta upp. Eftersom nederbördsmängderna under höst/vinter beräknas öka liksom temperaturen, är risken stor för en relativ ökning av kväveläckaget efter vallbrott.

Nordgränsen för odling av flera höstgrödor, t.ex. höstraps och höstvete, kommer att flyttas norrut. Detta innebär en större total areal av höstbevuxen mark ur ett nationellt perspektiv. I viss mån kan höstsådda grödor fungera som s.k. fånggrödor och därmed minska kväveläckaget under höst/vinter. Många höstgrödor höstgödslas emellertid. Detta minskar höstgrödans ”fånggrödeeffekt” och medför också ökad risk för kväveutlakning, om kraftig nederbörd inträffar strax efter gödslingstillfället. Ökad areal höstsäd kan leda till ökning eller minskning av kväveutlakningen från jordbruksmark, beroende på gödslingsstrategin för de höstsådda grödorna. Höstsådda grödor har generellt en högre avkastningsnivå än vårsådda grödor. En större areal höstsådda grödor kan därför, generellt, bidra till högre förluster av växtnäring under höst/vinter pga nedbrytning av större mängder skörderester. Höstvete och höstraps förväntas öka på bekostnad av vallarealen. Nettoeffekten av denna markanvändningsförändring är svår att förutsäga utan nogrannare beräkningar. Generellt sett kommer dock förändringen leda till en större jordbruksareal i ”öppen odling”, vilket sannolikt ökar utlakningen av växtnäring från jordbruksarealen ur ett nationellt perspektiv.

Bilaga B 24 SOU 2007:60

Odlingen av majs förväntas öka i ett varmare klimat. Majsensilage har bättre fodervärde än gräsensilage. Man kan därför förvänta sig en övergång från gräsvallar och gräsensilage till odling av fodermajs. Denna förändring leder till minskad vallareal. Fodermajs gödslas kraftigare än vallar. En ökning av majsarealen skulle därför medföra att mer mark kommer att vara i s.k. öppen odling, där marken bearbetas och plöjs varje år och till ökad gödsling av foderarealen. Båda dessa faktorer leder med stor sannolikhet till ökad utlakning/transport av såväl fosfor som kväve från motsvarande arealer.

En ökad areal av höstoljeväxter kan leda till ökad risk för fosforläckage kopplat till utlakning från fryst växtmaterial. En minskad vallareal kan i viss mån kompensera för ökningen av arealen höstoljeväxter i detta avseende. Den minskade vallarealen medför å andra sidan att större markarealer kommer att vara i ”öppen odling” och därmed mer utsatta för fosforläckage kopplat till transport av partikelbundet fosfor.

Sammanfattningsvis kommer sannolikt arealen höstsådda grödor öka, vilket kommer att medföra ökad höstgödsling och minskad odling av vallar. Dessa faktorer leder till risk för en relativ ökning av näringsläckaget. Övergång från gräsensilage till majsensilage kan öka näringsläckaget pga kraftigare gödsling och större areal ”öppen mark”.

Kväveläckage

Många faktorer pekar på att en klimatförändring kommer att medföra ökad risk för kväveläckage från svensk jordbruksmark:

  • Aktuella klimatscenarier indikerar att både temperatur och nederbörd kommer att öka under höst/vinter i hela landet.
  • Ökad temperatur kommer att bidra till ökad mineralisering av kväve i jordbruksmark under höst/vinter.
  • Ökade nederbördsmängder kommer att bidra till mer omfattande utlakning av lättrörligt kväve från jordbruksmark under motsvarande period.
  • Av vinternederbörden kommer andelen snö att minska liksom snötäckets varaktighet. Andelen av vinternederbörden som

SOU 2007:60 Bilaga B 24

infiltrerar marken kommer därför att öka, vilket kan öka kväveutlakningen ytterligare.

  • Den direkta effekten av förändringar i klimatet under höst/vinter kommer alltså sannolikt att leda till en generell ökning av kväveläckaget från jordbruksmark.
  • Ökad variabilitet i klimatet medför ökad risk för utvintring av höstgrödor, i vissa regioner, vilket ökar risken för kväveläckage under vinter-tidig vår.
  • Produktionsnivån per areal kommer sannolikt att öka, vilket bidrar till ökad risk för kväveläckage under höst och vinter.
  • Större diskrepens mellan grödans kvävebehov och markens förmåga att leverera kväve under växtsäsongen kan medföra behov av ökad kvävegödsling, för vissa grödor, vilket medför risk för ökat kväveläckage.
  • Större diskrepens mellan grödans kvävebehov och markens förmåga att leverera kväve under växtsäsongen kan medföra behov av ökad kvävegödsling, för vissa grödor, vilket medför risk för ökat kväveläckage.
  • Ökningen av växtperiodens längd kommer ej att kompensera för ökningen av kväveläckaget.
  • En minskning av vallarealen och en större areal mark i ”öppen odling” medför att en större areal bearbetas och plöjs varje år, vilket i sin tur sannolikt kommer att bidra till ökat kväveläckage.
  • En ökning av arealen fodermajs på bekostnad av vallodling medför ökad gödsling och därmed risk för större kväveläckage.
  • En ökad areal höstsådd mark kan i viss mån minska kväveläckaget genom att höstsådda grödor kan fungera som ”fånggrödor” under milda höst/vinter perioder. Höstgrödornas effektivitet som ”fånggrödor” är emellertid osäker och beror både på gödslingsstrategi och övervintringsförhållanden.

Endast ett fåtal begränsade studier har genomförts med avseende på effekter av en klimatförändring på kväveläckage från jordbruksmark i Sverige. Eckersten et al. (2001) studerade effekten av förändrat klimat på kväveläckage från höstvete på två jordbrukslokaler (Halmstad och Uppsala) baserat på tidigare klimatscenarier från Hadley Centre (HadCM2). Denna studie indikerar att kväveutlakningen år 2050 skulle öka med ca 17

  • % i Uppsala på såväl sandjord som lerjord. Grödans ovanjordiska produktion beräknades öka med 10
  • %. Ökningen i kväveläckage på sandjorden orsakades främst av ökad mineralisering, medan ökningen på

Bilaga B 24 SOU 2007:60

lerjorden berodde på en kombination av ökad kvävemineralisering och ökad avrinning. Studien indikerade däremot att kväveläckaget från en lerjord i södra Halland skulle förbli oförändrat i det framtida klimatet. Detta berodde främst på att avrinningen inte ökade, pga ökningen i avdunstning kompenserade för ökningen i nederbörd. För en sandjord på samma lokal skulle sannolikt kväveläckaget öka väsentligt, men studien omfattade inte en sådan kombination. Studien visade också att minskat snötäcke medförde längre perioder av frusen mark i Uppsala, vilket fick olika effekt på förhållandet mellan ytavrinning och infiltration på respektive sand och lerjord.

Eckerstens studie visar på betydelsen av att förstå samspelet mellan olika faktorer som styr utlakningen av kväve och behovet av att göra kvalificerade beräkningar som beaktar den sammanlagda effekten av flera faktorer. Studien demonstrerar också att effekten på samma lokal kan variera beroende på jordart samt att skillnader i klimat mellan olika lokaler kan leda till stora skillnader i utlakning på samma typ av jord.

Arheimer et al. (2005) uppskattade den potentiella effekten av en klimatförändring i ett jordbruksdominerat avrinningsområde i sydvästra Sverige baserat på sex olika klimatscenarier för år 2071

  • Resultaten indikerar att kväveutlakningen skulle öka mellan 32
  • %, beroende på scenario och gröda. Ökningen av kväveläckage berodde främst på ökningen i nederbörd och temperatur och därtill kopplad ökning i kvävemineralisering och avrinning. Ökningen i växtsäsongens längd kunde ej kompensera ökningen av kväveutlakning. Kvävekoncentrationen i rotzonen ökade med 34
  • % (årliga genomsnittsvärden) medan kvävekoncentrationen i vattendragen ökade med ca 7
  • %. Kväveretentionen i vattendragen ökade till följd av ett varmare klimat, men trots detta ökade den årliga transporten av kväve till havet med 10
  • %, bl.a. pga ökad avrinning. Resultaten visade på små skillnader mellan scenario A2 och B2, men betydande skillnader mellan beräkningar baserade på ECHAM4 respektive HadAM3H. ECHAM4 gav betydligt större ökning i kväveutlakningen. Detta beror främst på att ECHAM4 predikterar både större temperaturökning och högre nederbörd (och därmed högre avrinning). Beräkningar baserade på HadAM3H gav högre kvävekoncentrationer i vattnet men lägre total transport pga den lägre avrinningen. Arheimers studie demonstrerar särskilt betydelsen av att beakta den rumsliga skalan vid uppskattning av klimateffekter på

SOU 2007:60 Bilaga B 24

växtnäringsläckage, samt den stora variationen i resultat beroende på vilken GCM-modell som ligger till grund för de klimatscenarier som används som indata.

Inom ramen för en pågående studie beräknas effekten av en klimatförändring på kväveutlakningen från nuvarande grödor i Mälar-Hjälmar regionen (H. Johnsson och K. Mårtensson, SLU; pers. komm.). Preliminära siffror visar på en genomsnittlig ökning av kvävekoncentrationen i vattnet som avrinner från rotzonen på ca 10 % (scenario A2, HadAM3H, 2072

  • Koncentrationsökningen är större med avseende på stråsäd och mindre för vallar. Motsvarande beräkningar för ett avrinningsområde i mellersta Norrland (Rickleån) indikerar en mindre ökning av kväveläckaget (<10%) främst pga den stora vallarealen i området. Eventuella förändringar i markanvändning ( t.ex. vallareal) och gödslingsnivåer har ej beaktats i dessa beräkningar.

Fosforläckage

  • Ökad nederbörd under vintern kommer att öka risken för partikelerosion och därmed partikelbunden förlust av fosfor från jordbruksmark. En eventuell ökning i frekvensen av intensiva nederbördstillfällen kommer att verka i samma riktning.
  • Minskat snötäcke leder till en minskning av ytavrinningen i samband med snösmältning, vilket i sin tur kan minska fosforförlusterna kopplat till snösmältning.
  • Ökad frekvens av perioder med oväxlande frysning/tining kan bidra till ökad utlakning av fosfor från höstsådda grödor och vallar.
  • Minskad vallareal kan bidra till minskning av fosforutlakningen från fryst växtmaterial, samtidigt som ökning av arealen höstoljeväxter leder i motsatt riktning.
  • Högre produktionsnivåer leder till ökat behov av fosforgödsling, med ökad risk för fosforläckage som följd.
  • Ökad areal fodermajs på bekostnad av vallarealen resulterar i kraftigare gödsling av foderarealen och större andel ”obevuxen mark” under vintern, vilket ökar fosforläckaget.

För att uppskatta relativa effekter av ovanstående faktorer i olika regioner och vid olika klimatscenarier, krävs kvalificerade

Bilaga B 24 SOU 2007:60

beräkningar där dessa faktorer sammanvägs med avseende på grödor, produktions- och gödslingsnivåer och potentiella markanvändningsförändringar.

Beräkningar av klimatförändringens effekter på fosforläckaget för ett par avrinningsområden i Sverige pågår (M. Larsson och A. Lindsjö, SLU; pers. komm.), men har ännu inte publicerats. Preliminära siffror pekar på en nettoökning av fosforläckaget med avseende på befintliga grödor i Mälar-Hjälmar regionen och Emåns avrinningsområde (Scenario A2, 2072

  • HADAM3H) för både scenario A2 och B2. Ökningen härleds främst till ökad totalavrinning under vintern och därtill kopplad transport av partikelbunden fosfor. Beräkningar med avseende på Rickleåns avrinningsområde i Norrland indikerar däremot en minskning av fosforläckaget. Minskningen beror främst på minskat snötäcke och därmed reducerad avrinning och minskad yterosion vid snösmältning. Området domineras av vallproduktion och eventuella förändringar i markanvändning eller gödsling har ej beaktats i dessa beräkningar.

Resultat från forskningsprogrammet VASTRA (Vattenstrategiska forskningsprogrammet) har visat att det kan bli svårt att uppnå det nationella miljömålet ”Ingen övergödning år 2015” (30 % minskning av kvävetillförseln och 20 % minskning av fosfortillförseln till havet) i ett jordbruksdominerat avrinningsområde i södra Sverige, genom enbart åtgärder inom jordbruket (Andersson et al, 2006). De mest effektiva jordbruksåtgärderna för minskning av kväveläckaget var: sen brytning av vall och träda, insådd fånggröda i vårsådd spannmål och oljeväxter, samt vårspridning (istället för höstspridning) av stallgödsel. Om dessa åtgärder kombinerades uppnåddes en total reduktion av kväveläckaget från rotzonen med 16 %. Eftersom vårsådda grödor ofta följs av vall eller höstsådda grödor blev arealen för odling av fånggrödor med bibehållen växtföljd begränsad. Om arealen fånggrödor ökades genom att höstgrödor ersattes med vårsådd gröda + insådd fånggröda, ökade reduktionen av kväveläckaget till 20 % (Larsson et al., 2005). En tioprocentig sänkning av handelsgödselgivan till spannmål minskade läckaget från rotzonen med 4 %, men medför även en

SOU 2007:60 Bilaga B 24

skördesänkning (uppskattad till 2

  • %). Studien är baserad på

rådande klimat år 1980

  • En klimatförändring kommer därför sannolikt att medföra att ytterligare åtgärder krävs för att uppnå och bibehålla de nationella miljömålen med avseende på minskning av fosfor och kväveläckage från jordbruksmark.
  • Den förmodade ökningen av arealen höstsådd mark kommer enligt ovan att minska möjligheterna att uppnå miljömålen. I ett framtida klimat blir det därför angeläget att utveckla odlingssystem och växtföljder som ger utrymme för olika typer av insådda fånggrödor eller andra grödor med effektivt rotsystem under höst och vinter, liksom att utveckla system där höstbearbetning av marken sker i så liten omfattning som möjligt.
  • För att uppnå miljömålet ”Ingen övergödning” i en framtida klimatsituation kommer jordbruksåtgärder, i ännu högre utsträckning än idag, att behöva kompletteras med andra åtgärder t.ex. anläggning av våtmarker och kantzoner längs vattendragen, förbättad rening av industriavlopp och enskilda avlopp och förbättring av reningstekniken i reningsverk (Andersson et al., 2006; Larsson et al., 2005).

De få kvalificerade studier som hittills genomförts med avseende på kväveläckage från svensk jordbruksmark i ett förändrat klimat indikerar att kväveläckaget med stor sannolikhet kommer att öka väsentligt. De bekräftar därmed de mer generella resonemang och slutsatser som här presenterats och som baserats på befintlig kunskap om de processer som styr kväveutlakningen och på information från aktuella klimatscenarier. De demonstrerar också behovet av att genomföra kvalificerade studier och beräkningar som beaktar det komplexa samspelet mellan olika faktorer som påverkar kväveutlakningen. Hittills genomförda studier omfattar emellertid endast ett fåtal geografiska platser/områden och har av naturliga skäl flera begränsningar. Av praktiskt/tekniska skäl beaktades t.ex. inte den direkta återkopplingen mellan grödornas tillväxt och klimat i studien av Arheimer et al. (2005). Effekterna av den ökade variabiliteten i klimatet och ökad frekvens av extrema

Bilaga B 24 SOU 2007:60

vädersituationer har inte heller beaktats. Den ökade variabilitet i klimatet som indikerats i de aktuella klimatscenarierna har stor betydelse för de processer som styr risken för utlakning av växtnäring under olika delar av året och på olika typer av jordar. Potentiella effekter av ändrad markanvändning och förändringar i gödslings- och produktionsnivåer har inte heller studerats. Även fosforförlusterna från jordbruksmark kan förväntas öka pga klimatförändringen, vilket bekräftas av preliminära siffror från en pågående studie. I vissa områden i norra Sverige kan emellertid fosforförlusterna eventuellt minska pga effekterna av minskat snötäcke.

För en mer heltäckande bild av riskerna för växtnäringsläckage i ett framtida klimat och den potentiella effekten av olika anpassningsåtgärder i olika regioner, krävs flera studier som beaktar den sammanvägda effekten av olika faktorer som påverkar såväl kväve- som fosforläckage. Det krävs därför dels kvalificerade studier som omfattar beräkningar av kväve- och fosforläckage i varje region med avseende på klimat, grödor, jordar och klimatrelaterade förändringar i tidpunkter för olika gödslings- och bearbetningsåtgärder. Dessutom behövs studier som beaktar den relativa betydelsen av ökad variabilitet i klimatet samt potentiella effekter av ändringar i produktion och markanvändning.

6.8. Referenser

Andersson, L, Arheimer B, Kallner Bastviken S, Johnsson H,

Kyllmar K, Larsson H, Pers C, Rosberg J, Ståhl-Delbanco A, Tonderski K. 2006. VASTRA-modeller i vattenplaneringscykeln. I: På tal om vatten. (Ed:Jöborn A, Danielsson I, Oscarsson, H), VASTRA rapport 6:149

Arheimer B, Andréasson J, Fogelberg S, Johnsson H, Pers C B and

Persson K. 2005. Climate Change Impact on Water Quality: Model Results from Southern Sweden. Ambio, Vol 34, No 7: 559

Eckersten H, Blombäck K, Kätterer T, Nyman P. 2001. Modelling

C, N, water and heat dynamics in winter wheat under climate change in southern Sweden. Agriculture, Ecosystems and Environm. 86: 221

Johnsson H, Mårtensson K, Larsson M, Mattson L. 2006.

Beräkning av kväveutlakning vid förändrad gödsling för

SOU 2007:60 Bilaga B 24

höstvete och vårkorn. Teknisk Rapport 106. Avd Vattenvårdslära, Inst Markvetenskap, SLU. Uppsala. 20 pp. Larsson M, Kyllmar K, Jonasson L, Johnsson H. 2005. Estimating

Reduction of Nitrogen Leaching from Arable Land and the Related Costs. Ambio, Vol 34, No 7: 538

Muntlig kommunikation

H. Aronsson, Inst Markevetenskap, SLU G. Bergkvist, Inst för Växtproduktionsekologi, SLU H.Johnsson, Inst Markvetenskap, SLU M. Larsson, Inst Markvetenskap, SLU A. Lindsjö, Inst Markvetenskap, SLU

Bilaga B 24 SOU 2007:60

7 Appendix

Bakgrund

Tabell A1.1 Åkerarealens användning och vegetabilieproduktion, genomsnitt

åren 1994

Areal

(1000 ha)

Produktion (1000 ton)

Prisnivå år 1999

(kr/kg)

Värde (milj kr)

Höstvete 277

1589 0,98 1557

Vårvete 46

226 1,06 240

Höstråg 32

160 0,97 155

Brödsäd 355

1975 1952

Höstkorn 18

76 0,91 69

Vårkorn 448

1786 0,91 1625

Havre 299

1093 0,92 1006

Rågvete 54

255 0,89 227

Blandsäd 29

92 0,75 69

Fodersäd 848

3306 2996

Baljväxter 38

75 1,05 79

Vall 1010 (7360) 0,81 5961 Matpotatis 26 792 1,50 1188 Fabrikspotatis 8 330 0,52 172 Potatis 34 1062 1360 Sockerbetor 59 2752 0,39 1073 Höstoljeväxter 33 78 1,32 103 Våroljeväxter 49 78 1,32 103 Oljelin 12 9 1,10 10 Oljeväxter 94 165 226 Köksväxter 6 600 Övrigt 38 Träda 243 Ej utnyttjad åkermark 63 Summa 2788 14247

SOU 2007:60 Bilaga B 24

Jordbrukets ekonomiska förutsättningar

Tabell A1.2 ACCELERATES-modellens parametrar för relativa prisutveck-

lingar i markanvändningsmodellen för EU15. Notera att bedömningen är gjord för 2020 och att 2050 och 2080 utgör linjära extrapoleringar

Nu 2020 2050 2080

Parameters A1 A2 B1 B2 A1 A2 B1 B2 A1 A2 B1 B2

Divergens/konvergens 100 172 101 148 91 279 103 220 78 386 105 293 65 Parameter Kostnader för gödselmedel 100 94 107 136 164 85 118 189 259 76 129 243 355 Kostnader för utsäde 100 120 108 104 94 149 121 111 85 179 133 118 77 Kostnader för pesticider 100 88 102 141 147 69 104 203 218 51 106 266 289 Kostnader för maskiner 100 88 106 121 132 70 116 153 179 52 125 185 227 Kostnader för drivmedel 100 90 110 143 157 76 125 209 241 62 140 274 326 Kostnad för arbetskraft 100 151 114 133 110 228 135 184 125 305 157 234 140 Kostnad för kontraktsarbete = 40% arb. + 60% maskin.

100 105 112 123 133 112 131 156 183 119 149 190 234

Arealbidrag 100 0 0 91 107 0 0 77 117 0 0 63 127 Spannmålspriser 100 83 92 102 112 59 80 106 131 34 67 109 149 Spannmål, arealbidrag 100 0 99 60 101 0 99 0 103 0 98 0 104 Majspris 100 91 99 105 106 78 99 112 116 65 98 119 125 Majs, arealbidrag 100 0 94 60 89 0 85 0 72 0 76 0 56 Sockerbetspris 100 82 95 90 102 54 88 74 104 27 81 58 107 Oljeväxtfrö, pris 100 82 90 94 106 54 74 86 114 27 58 78 123 Oljeväxt, arealbidrag 100 0 101 60 115 0 104 0 138 0 106 0 160 Olivoljepris 100 82 94 90 106 54 85 74 114 27 76 59 123 Olivodling, arealbidrag 100 0 92 60 107 0 79 0 116 0 67 0 126 Roots and tubers price (s/t) 100 88 98 113 124 69 94 134 160 51 91 154 196 Pris, proteingröda 100 81 93 93 108 54 82 83 121 26 70 73 133 Proteingröda, arealbidrag 100 0 89 60 85 0 74 0 62 0 58 0 39 Bomullspris 100 86 91 93 112 65 78 82 129 44 65 72 146 Bomull, arealbidrag 100 0 89 83 106 0 73 58 116 0 57 32 126 Tobak, pris 100 90 93 92 111 75 83 80 128 60 73 68 144 Trädesbidrag 100 79 99 104 112 47 98 110 130 15 97 116 148 Trädeskvoter (%) 100 0 100 95 105 0 100 88 113 0 100 81 121 Köttpris 100 96 98 101 110 89 95 103 124 83 92 104 139 Mjölkpris 100 88 96 104 119 70 90 109 147 52 84 114 175 Bidrag LFA 100 81 105 92 121 52 112 79 153 24 119 67 184 Skörd som f(teknologiförändring)

100 167 131 130 104 268 177 176 109 368 223 221 115

Bevattningsanläggningar 100 133 138 124 116 183 195 161 139 232 252 198 162 Vattenpris 100 134 118 159 149 184 145 246 222 234 172 334 296 Bevattningseffektivitet 100 135 136 153 142 188 190 232 205 241 244 311 268 Restriktion, kemiska bekämpningsmedel

100 92 94 132 132 79 84 180 181 67 74 228 230

Gårdsstorlek

100 164 126 132 105 260 165 179 112 356 205 227 120

Negativa växtföljdseffekter 100 80 87 94 101 51 67 84 102 22 47 75 103

Bilaga B 24 SOU 2007:60

Markanvändning för Europa som en region

M a r k a n v ä n d n in g fö r E u ro p a so m en r e g io n

T ab ell A 1 .3 . AT E A M: Sa m m an fattn in g av a n v än d a p ara m eterv är d en sa m t av e sti me ra d f ra m tid a mark an v än d n in g , åk er m ark , so m p ro ce n t av da g ens .

R elativ marka n v än d n in g b er äkn as e n ligt e k v atio n 7 . B eräk n in ga rn a av L

t

/L

t0

är gjo rd a u tif rån g ru n d m o d ellen , d .v.s. u ta n h än sy n t ill r es triktio n er p å

ar ea lf ö rä n d rin g ar e lle r ev en tu el l b io en ergip ro d u kti o n .

R elativ fr am ti d a m ar k an vä n d n in g A 1 F I A 2 B 1 B2

Åk er m ark 20 2 0 2 0 5 0 20 8 0 20 2 0 2 0 5 0 208 0 202 0 2 0 5 0 208 0 202 0 20 5 0 2 0 8 0

R elativ e fter fr åga n , D

t

/D

t0

1,2 5 1 ,5 1 1,4 6 1,1 4 1,3 1 1 ,3 8 1 ,1 8 1,3 9 1 ,2 9 1 ,0 6 1,0 9 1,0 7

R elativ p ro d ., k lim at , P

t,C l

/P

t0

0,9 9 0 ,9 2 0,9 3 1,0 1 0,9 7 0 ,9 5 1 ,0 1 0,9 8 0 ,9 7 1 ,0 1 0,9 8 0,9 7

R elativ p ro d u k tivitet, CO2 , P

t,C O

/P

t0

1,0 4 1 ,1 6 1,3 2 1,0 4 1,1 3 1 ,2 7 1 ,0 4 1,0 9 1 ,1 1 1 ,0 4 1,1 1 1,1 5

R elativ p ro d u k tivitet, t ekn ., P

t,T

/P

t0

1,3 7 1 ,8 7 2,3 4 1,3 6 1,8 1 2 ,1 6 1 ,2 9 1,6 2 1 ,8 6 1 ,1 9 1,2 7 1,2 7

R elativ ö v erp ro d u k ti o n , O

r, t

/O

r, t0

0 ,9 0,9 0 ,9 0 ,9 0,9 0,9 1 1 1 1 1 1

R elativ m ark an vä n d n in g , L

t

/L

t0

80 % 70% 51 % 73 % 6 2 % 52% 88% 8 2 % 66% 85% 80 % 7 7 %

T ab ell A 1 .4 . AT E A M : S amma n fa ttn in g a v an vä n d a p ara me te rv är d en sa m t av e sti me ra d f ra m ti d a marka n vä n d n in g , g rä sm ark, so m p ro cen t av d age n s.

R elativ m ark an vän d n in g b eräk n as en li g t e k v atio n 7 . Be rä kn in g arn a a v L

t

/L

t0

är gjo rd a u tif rå n g ru n d m o d ellen , d .v. s. u ta n h äns y n t ill r estrikti o n er p å

ar ea lf ö rä n d rin g ar eller ev en tu ell b io en ergip ro du ktion . Re st riktion en p å m in skn in g i B 1 -s ce n ari et le d er till a tt an n an rela ti v m ar ka n v än d n in g , ä n

m o d ellr es u ltatet, r ed o v isa s.

R elativ fr am ti d a m ar k an vä n d n in g A 1 F I A 2 B1 B 2

Gr äs m ar k 20 2 0 205 0 208 0 202 0 2 0 5 0 2 0 8 0 202 0 20 5 0 208 0 2 0 2 0 2 0 5 0 2 0 8 0

R elativ e fter fr åga n , D

t

/D

t0

0 ,8 5 0 ,87 0 ,85 0 ,91 0 ,67 0 ,64 0 ,91 0 ,6 7 0 ,64 0 ,91 0 ,67 0 ,64

R elativ p ro d ., k lim at , P

t,C l

/P

t0

0 ,9 5 0 ,91 1 ,09 1 ,01 1 1 ,06 1 ,03 1 ,0 5 1 ,11 1 ,03 1 ,03 1 ,08

R elativ p ro d u k tivitet, CO2 , P

t,C O

/P

t0

1 ,0 4 1 ,16 1 ,32 1 ,04 1 ,13 1 ,27 1 ,04 1 ,0 9 1 ,11 1 ,04 1 ,11 1 ,15

R elativ p ro d u k tivitet, t ekn ., P

t,T

/P

t0

1,1 4 1 ,3 2 1,5 1 ,1 4 1,3 1,4 3 1 ,1 1 1,2 3 1 ,3 2 1,0 7 1,2 1 ,1

R elativ ö v erp ro d u k ti o n , O

r, t

/O

r, t0

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1

R elativ m ark an vä n d n in g , L

t

/L

t0

75 % 63% 45% 76% 4 7 % 3 6 % 77 % 49 % 42% 8 0 % 5 0 % 4 8 %

B 1 + R

R el . m ar k an v . m ed re st ri k tion 100 % 94 % 94%

SOU 2007:60 Bilaga B 24

Markanvändning i enskilda länder

Tabell A1.5 ACCELERATES arealfördelning inom Sverige. Modellerade

förändringen av andel (%-enheter) åker (arable) av jordbruksmark till 2050 (HadCM3 A2). Värdena är avlästa från kartor

Observerad

(databas)

Modellerad baseline

Modellerad 2050

2050baseline

Modellobservation

PCM (2050) klimatförändring

Skåne 50-60 40-50 40-50 0 -10 60-70 Småland 20-30 60-70 60-70 0 +40 80-90 VästraGötaland 40-50 50-60 50-60 0 +10 60-70 Ss 50-60 30-40 40-50 +10 -20 60-70 Nedre Norrland 20-40 10-30 50-60 +30 -10 0-80 Övre Norrland 10-20 0-10 0-10 0 -10 0-10

Bakgrund

Tabell A2.1 Grovt uppskattade värden på marktextur (0

  • cm) från

Eriksson m.fl. (1999), grupperade efter SCB:s produktionsområden

Andel (%) av åkermarkareal i regionen

Marker innehållande lera

Mellan, styv och mycket styv lera

1: Gss

50 Malmö 35 Kristianstad 15 Blekinge

10

2: Gmb

30 Kalmar 10 Jönköping 5 Kronoberg 45 Gotland

15 Kalmar 5 Jönköping 0 Kronoberg 10 Gotland

3: Gns

80 Östergötland 40-50 Skaraborg, Älvsborg 70 Göteborg

60 Östergötland 30 Skaraborg, Älvsborg 40 Göteborg

4: Ss

95 70 Örebro, Värmland 35 Dalarna

85 60 Stockholm 45 Örebro 35 Värmland, Dalarna

7: Nn

55-60 25 Gävle, Västernorrland 10 Jämtland

8: Nö

2

Bilaga B 24 SOU 2007:60

Figur A2.1 Andel (%) av åkermarkareal i regionen innehållande lera

Vårsådda grödor

Tabell A2.2 Vegetationsperiodens start (>5) (Rossby Centre, SMHI)

Redan inträffad

förändring

day Veg Start5 (DN från 1 Jan.)

1975 (ERA40)

Diff 2085-1975 (+5)

2085 Diff 1998-1975 (+5) (ERA40)

Diff 2025-1975 (+5)

Echam4, RCA3, A2

1: Gss

68-98 tsv

-35 till -5 tn 63 -25 till -15 snv -15 till -5 tn

2: Gmb

83-98 tsv

-65 till -35 ti 33-48 ti

-5 till +5 si -55 till -45 ti

3: Gns

98-113 si

-65 till -45 ti 43-48 si

-5 -55 till -45 ti

4: Ss

98-113 tö

-65 till -45 tö 33-68 tö

-5 -25

7: Nn

113 -65 till -25 ts 48-88 ts

-5 -15

8: Nö

128 -15

113 -5 till +5 ss -15 till -5 ts

snv = senast i nordväst, ti = tidigast i inlandet ERA40 = Modellberäkningar kalibrerade till observerade värden

0 20 40 60 80 100

1.Gss 3.Gns 2.Gmb

4.Ss 7.Nn 8.Nö

Ngn lera

Mellan- o styv lera

SOU 2007:60 Bilaga B 24

Tabell A2.3 Sista vårfrosten (Rossby Centre, SMHI)

Redan inträffad förändring

Sista vårfrost, dagnummer

1975 (+7.5) (ERA40)

Diff 2085-1975 (+5)

2085 Diff 1998-1975 (+5) (ERA40)

Diff 2025-1975 (+5)

Echam4, A2

1: Gss

98 (83 vid sk)

-75 till –55 tso

23-43 tso (8 vid sk)

-5 -35 till -25 (-45 so)

2: Gmb

98-113 tk -45 (-55 vid

k)

43-68 tk -5till +5 (sent vk) -25 till -15

3: Gns

98-113 tk -55 till –45

tv

43-68 tv -5 -25 till -15

4: Ss 113 (23/4) -45

68 (9/3) -5 -25 till -15

7: Nn

113-128 ts

-45 till –35 ts

68-98 ts -5 -25 till -15 ts

8: Nö 128 -35 98 -5 -15

tv= torrt i väster, s=söder, n=norr, ö=öster, no=nordost, i=inlandet, M=mälardalen, k= kust, sk=sydkust

Höstsådda grödor

Tabell A2.4 Vegetationsperiodens slut (<5) (Rossby Centre, SMHI)

Redan inträffad förändring

Sista dag på vegetationsperioden >5 dagnummer

1975 (+7.5) ERA40

Diff 2085-1975 (+5)

2085 Diff 1998-1975 (+5) (ERA40)

Diff 2025-1975 (+5)

Echam4, A2

1: Gss

322-337 ss

+5 till +15 mn

337-342 ss

-5 +5

2: Gmb

308-323 svk

+15 till +30 mo

338 -5 +5 till +20 sö

3: Gns

308-323 sv

+20 till +30 mo

338-343 sv

-5 +5 till +15 tv

4: Ss

308 +40 348 -5 till +5 +15

7: Nn

293 +30 till

+40 ms

323-333 ss

-5 +5 till +15 tso

8: Nö

278-293 sso

+20 till +30 ms

298-323 ss.

-5 till +5 +5

s.v.=senare i väst, m.n.=mest ökning i norr

Bilaga B 24 SOU 2007:60

Tabell A2.5 Period med snötäcke (Rossby Centre, SMHI)

Redan inträffad förändring

Snötäcke Dagar/år

1975

(+15)

(ERA40)

Diff2085

  • (+5) 2085 Diff
  • (+5)

(ERA40)

Diff

2025−1975 (+5)

Echam4, RCA3, A2 1: Gss 45 -15

30 -15 -15 till -5 mno

2: Gmb 45-75 kvk -45 till -15 mö 30 -25 -25 till -5 mö 3: Gns 45-75 kvk -45 till -15 mö 30 -25 -25 till -15 mn 4: Ss 75-105 ks -75 till -45 mn 30 -25 till -15 mn -25 till -45 mn

7: Nn

105-135 ks -95 till -85

20-40 ks

-5 till -15 mn -55 till -45 ms

8: Nö

135-165 ks -95 till -65 ms 45-100 ks

-5 till +5 -45 till -35 ms

Kvk=kortast vid västkusten, mö= störst minskning i öster

Tabell A2.6 Förändring av medeltemperatur för Svealands slättbygder (Rossby

Centre, SMHI)

Redan inträffad förändring

Svealand (Ss)

2085

  • ändring (oC) 1998−1975 Ändring observ.

(interpolerad) [modellerad ERA40]

  • Ändring

Jan

+5.8 +1.7 [+1.5]

+4.1

Feb

+6.3 +1.7 (1.5) [+1.0]

+4.8

Mars

+6.3 +1.0 (1.3) [+0.5]

+5.0

April

+4.3 +1.0 [+0.5]

+3.3

Maj

+2.8 +1.0 (0.9) [+0]

+1.9

Juni

+2.8 +0.7 (0.8) [-0.5]

+2.0

Juli +3.3 +0.7

+2.6

Augusti +3.8

+0.7 (0.6)

+3.2

SOU 2007:60 Bilaga B 24

Vallens tillväxt samt vatten- och kvävebehov

Tabell A2.7a Förändringen av medeltemperatur till 2085 för specifika lokaler

januari till juni (Rossby Centre, SMHI)

DeltaT Diff ~2085-~1975 (+5) (oC) januari Februari Mars April Maj Juni Echam4, A2 1: Halmstad 4.3 4.8 5.3 4.3 2.3 2.8 2: Jönköping 4.8 5.3 5.3 4.3 2.3 2.8 3: Skara 4.3 5.3 5.3 4.3 2.3 2.8 4: Örebro 5.3 5.8 5.8 4.8 2.3 2.8 5: Uppsala 5.3 5.8 5.8 4.8 2.8 2.8

Tabell A2.7b Förändringen av medeltemperatur till 2085 för specifika lokaler

juli till december (Rossby Centre, SMHI)

DeltaT Diff ~2085-~1975 (+5) Juli Augusti September Oktober November December

Echam4, A2 1: Halmstad

3.3 3.3 3.3 3.8 3.3 3.8

2: Jönköping

2.8 3.3 3.3 3.8 3.3 3.8

3: Skara

2.8 3.3 3.3 3.8 3.3 3.8

4: Örebro

2.8 3.3 3.3 3.8 3.3 4.3

5: Uppsala

2.8 3.3 3.3 3.8 3.3 3.8

Tabell A2.8a Förändringen av nederbörd till 2085 för specifika lokaler januari

till juni (Rossby Centre, SMHI)

DeltaNbd Diff ~2085-~1975 (+7.5) (mm) januari Februari Mars April Maj Juni

Echam4, A2 1: Halmstad

48 38 23 23 3 -8

2: Jönköping

38 28 18 23 -3 -18

3: Skara

38 33 18 23 3 -3

4: Örebro

33 23 18 18 3 -8

5: Uppsala

28 13 18 13 -3 -3

Bilaga B 24 SOU 2007:60

Tabell A2.8b Förändringen av nederbörd till 2085 för specifika lokaler juli till

december (Rossby Centre, SMHI)

DeltaNbd Diff ~2085-~1975 (+7.5) (mm)

Juli Augusti September Oktober November December

Echam4, A2 1: Halmstad

-

3 -23 -3

48 38 33

2: Jönköping

-

23 -23 -13 38 28 18

3: Skara

-23 -23 -8 38 28 23

4: Örebro

-23 -23 -3 33 23 18

5: Uppsala

-13 -23 -3 28 23 13

7.6. Näringsläckage

Nederbörd

Figur NederbördDiff Diff Nedebörd (mm/månad) Bas CC-karta 1975 (april) för (Rossby Centre, SMHI)

SOU 2007:60 Bilaga B 24

Tabell A.6.1 Nederbörd Januari. DIFF_Precip_sum, Medelnederbörd,

Echam4, A2 (Rossby Centre, SMHI)

DIFF_Precip_sum Januari

1975 medel (mm) (+12.5)

2085 ändring (mm) (+7.5)

2025 (införd 20070320)

(Max i Hela Västra Götaland +48) (Min i Norrköping +23)

(Max i Norra Halland +43 mindre utbred) (Min i Norrköping +13 större utbred)

1: Gss 50-100 vnv

35-40 tö

2: Gmb

50-100 tö

25-50 tö

3: Gns 50-100 vsv

20-45 tö

4: Ss

50-75

20-35 tö

7: Nn 50-75 20-30 ts

8: Nö

25-75 tn

15-30 tn

Tabell A6.1 Nederbörd Februari. (Rossby Centre, SMHI)

DIFF_Precip_sum Februari

1975 medel (mm) (+12.5)

2085 ändring (mm) (+7.5)

2025 (införd 20070320)

(Max i Norra Halland +43) (Min i Nyköping +18)

(Max i Norra Halland +43 liten utbred.) (Min i Nyköping +13)

1: Gss

50-75

20-30 tso

2: Gmb

50-100 vi

15-45 tö

3: Gns

50-75

15-25 tö

4: Ss

25-75 tö 10-20 tö (25 i Värmland)

7: Nn

25-75 tö

10-20 ts

8: Nö

25-50

20-25

Bilaga B 24 SOU 2007:60

Tabell A6.1 Nederbörd Mars. (Rossby Centre, SMHI)

DIFF_Precip_sum mars

1975 medel (mm) (+12.5)

2085 ändring (mm) (+7.5)

2025 (införd 20070320)

(Max i Halland +28) (Min i Gävle +13)

(Max i Halland +18) (Min i Gävle +3)

1: Gss

50-75

5-15 ts

2: Gmb

50-75

10-30 tö

3: Gns

25-50

15-25 vv

4: Ss

25-50

10-25 tö

7: Nn

25-50

10-30 ts

8: Nö

25-50

15-30 tn

Tabell A6.1 Nederbörd April. (Rossby Centre, SMHI)

DIFF_Precip_sum april

1975 medel (mm) (+12.5)

2085 ändring (korrigerat negativa värden till 5 mm torrare, svårigheter med att läsa gulskalan) (mm) (+7.5)

2025 och 2055 (ej korrigerat) (2025 införd 20070320)

2025 torrare därefter successivt våtare

1: Gss

50-75 +5-10 i söder till +10-15 i norr 2025 +0-5 (+3)

2: Gmb

50-75 +15-20 i öster till +20-25 i väster 2025 –5till-0 (-8)

3: Gns

50-75 +15-20 i öster till +25-30 i väster 2025 –5till-0 (-8)

4: Ss

25-50 +10-15 i öster till +20-25 i väster 2025 –10till-0 (-13 till -8 ts)

7: Nn

50-75 +10-15 i öster till +20-25 i väster 2025 –10till-0 (-13)

8: Nö

50-75 +10-15 i öster till +20-25 i väster 2025 –5till-0 (-13 till -8 ts)

SOU 2007:60 Bilaga B 24

Tabell A6.1 Nederbörd Maj. (Rossby Centre, SMHI)

DIFF_Precip_sum maj

1975 medel (mm) (+12.5)

2085 ändring (mm) (+7.5)

2025 och 2055 (2025 införd 20070320)

2025 torrare därefter succesivt våtare

1: Gss

50-75 +5-10 i öster till -0-5 i väster 2025 –10till-0 (-13 till -8 tn)

2: Gmb

50-75 +10-15 i kustområden till –5till -0 i inland

2025 –15till-0 (-18 till -8 ti)

3: Gns

50-75 +10-15 i öster till +15-20 i väster

2025 –15till+5 (-13 till -8 tö)

4: Ss

50-75 +0-5 i öster till +10-15 i väster (ostkusten –5till-10)

2025 -15till+5 (-18 till +3 tno)

7: Nn

50-100 -10 till+5 2025 –20till-0 (-23 till -18)

8: Nö

50-100 +0-15 2025 –20till-0 (-23 till -18)

Tabell A6.1 Nederbörd Juni. (Rossby Centre, SMHI)

DIFF_Precip_sum juni

1975 medel (mm) (+12.5)

2085 ändring (mm) (+7.5)

2025 och 2055 (2025 införd 20070320)

torrast vid kusten

2025 otydligt mönster med svagt våtare i söder och svagt torrae i norr. 2055 mer likt 2085:s mönster

1: Gss

50-75 -15till-10 (+3 till +8)

2: Gmb

50-100 -20(-25)till-5

(torrast i inlandet)

(+3 till +8)

3: Gns

50-100 -0till-15 (+3 till +8)

4: Ss

50-100 -10till-5 i öster till –15till-10 i väster (ostkusten +0-5)

(+3 till +8)

7: Nn

50-125 +0-20 (-3 till +3)

8: Nö

50-100 -5till+15 (-3 till +3)

Bilaga B 24 SOU 2007:60

Tabell A6.1 Nederbörd Juli. (Rossby Centre, SMHI)

DIFF_Precip_sum juli

1975 medel (mm) (+12.5)

2085 ändring (mm) (+7.5)

2025 och 2055 (2025 införd 20070320)

torrast vid kusten

2025 = 2085:s mönster fast svagare 2055 = mitt emellan 2025 och 2085

1: Gss

50-100 -25till-15 (torrast i norr) (-23 till +3 ti)

2: Gmb

50-125 -25till-20, –25till-5 nära kusterna (-23 till +3 ti)

3: Gns

50-125 -25till-20 i öster –20till-5 i väster (-23 till +3 ti)

4: Ss

75-125 0till-25 i öster, -25till-20 i väster och centralt

(-13 till +18 ti)

7: Nn

10-150 0till+15, torrast i söder (samma 2085)

8: Nö

50-125 -5till+15, torrast i norr (samma 2085)

Tabell A6.1 Nederbörd Augusti. (Rossby Centre, SMHI)

DIFF_Precip_sum augusti

1975

medel (mm)

(+12.5)

2085 ändring (mm) (+7.5)

2025 och 2055 (2025 införd 20070320)

torrast vid kusten 2025 = 2085:s mönster fast viss initial våtare i Nn. Påfallande stark minskning i nederbörd redan 2025 2055 = 2025 men starkare (ej våtare Nn) och likt 2085

1: Gss

50-100 -25till-20 (-23 till -18 vs (mest -23))

2: Gmb

75-150 -25till-20 (-23 till -18 vs (mest -23))

3: Gns

75-150 -25till-20 (-23 till -18 vs (mest -23))

4: Ss

75-125 -25till-20 (-23 till -18 vi)

7: Nn

100-150

-20till-5 (-8 till +8)

8: Nö

50-125 -10till+10 (-8 till +8)

SOU 2007:60 Bilaga B 24

Tabell A6.1 Nederbörd September. (Rossby Centre, SMHI)

DIFF_Precip_sum september

1975 medel (mm) (+12.5)

2085 ändring (mm) (+7.5)

2025 (2025 införd 20070320)

torrast i öster

2025 starkt torrare vars mönster succesivt suddas ut till 2085

1: Gss

50-100 -20till-5 (torrast i sydväst) 2025: -15till-0 tnv (-23 tnv)

2: Gmb

75-125 -20till-5 (torrast i inlandet) 2025: -20till-5 tv (-23 tnv)

3: Gns

75-125 -20till-5 2025: -20till-10 tv (-23 tnv)

4: Ss

75-125 -15till-5 (torrast i väst) 2025: -20till-5 tv (-23 tnv)

7: Nn

75-100 -10till+15 (torrast i söder) 2025: -15till-0 ts (-8 till -3)

8: Nö

75-100 +10till20 2025: -10till-0 tn (-8 till -3)

Tabell A6.1 Nederbörd Oktober. (Rossby Centre, SMHI)

DIFF_Precip_sum oktober

1975 medel (mm) (+12.5)

2085 ändring (korrigerat negativa värden till 5 mm torrare, svårigheter med att läsa gulskalan) (mm) (+7.5)

2025 (införd 20070320)

1: Gss

75-100 35-40 vv (+3 till +8)

2: Gmb

75-125 tö 25-50 tö (+3 till +8)

3: Gns

75-100 30-45 tö (+3 till +8)

4: Ss

75-100 30-45 tö (+3 till +8)

7: Nn

75-100 30-40 ts (+3 till +8)

8: Nö

75-100 30-40 tn (+3 till +8)

Tabell A6.1 Nederbörd November. (Rossby Centre, SMHI)

DIFF_Precip_sum November

1975 medel (mm) (+12.5)

2085 ändring (mm) (+7.5)

2025 (införd 20070320)

1: Gss

50-100 tö

10-30 tö (+8 till +18 vnv)

2: Gmb

75-125 vi

10-35 tö (+8 till +18 vnv)

3: Gns

50-100 tö

15-30 tö (+8 till +18 vnv)

4: Ss 50-75 (100 i värmland) 15-20 (25 i Värmland) (+8 till +18 vnv) 7: Nn 50-75 15-20 (+3 till +13 vs) 8: Nö 50-75 5-15 tn (+3 till +13 vs)

Bilaga B 24 SOU 2007:60

Tabell A6.1 Nederbörd December. (Rossby Centre, SMHI)

DIFF_Precip_sum December

1975 medel (mm) (+12.5)

2085 ändring (mm) (+7.5)

2025 (införd 20070320)

1: Gss

50-75

15-30 tö (+8 till +13 tö)

2: Gmb

50-100 tö

15-35 tö (+8 till +13 tö)

3: Gns 50-100 vsv

10-30 tö (+8 till +13 tö)

4: Ss 50-75 (100 i Värmland) 10-20 tö (+3 till +18 tno) 7: Nn 50-75 15-30 ts (+3) 8: Nö 50-75 10-30 tn (+3)

Tabell A6.1 Nederbörd torraste

Nederbörd (Diff 2085-1975 (+7.5)) (mm/mån)

april Maj juni Juli augusti september

Echam4, A2 Torraste Torraste Torraste Torraste Torraste Torraste 1: Gss 8 t.s. 3 tv -13 -23 tn (-8

s)

-23 -18 tsv (-8

n)

2: Gmb

18 t.ö. -3 ti -18 ti -23

-23

-18 ti (-8

kuster)

3: Gns

18 t.ö. 13 tö -13 -23 tö (-13 v) -23 -18

4: Ss

13 t.ö. 3 tö -13 tv (-8 ö) -23 tv.i (-13

ö) -23

-13 tv (-8 ö)

7: Nn

13 t.ö. -8 3

3 ts

-18 -8 ts

8: Nö

13 t.ö. 3 -3

-3 tn

-8 13

Tabell A6.1 Nederbörd ackumulerad torraste

Nederbörd (Diff 2085-1975 (+7.5)) Ack (mm)

april maj juni juli augusti september

Echam4, A2 Torraste Torraste Torraste Torraste Torraste Torraste 1: Gss 8 11 -2 -20 -43 -55 2: Gmb 18 15 0 -23 -46 -64 3: Gns 18 31 18 -5 -28 -46

4: Ss

13 16 8 -5 -28 -36 (v ytterligare –15)

7: Nn

13 5 8 11 -7 -15

8: Nö 13 16 13 10 2 15

SOU 2007:60 Bilaga B 24

Nederbörd minus avdunstning

Figur P-E Nederbörd minus avdunstning (mm/3mån) Bas CC-karta 1975 (DJF) för P-E (Rossby Centre, SMHI).

Tabell A6.2 P-E Månad AtillS. Interpolerade värden för Maj, Juni, Aug, Sep

(Rossby Centre, SMHI)

P-E Diff 2085-1975 (+5)) (mm)

april Maj juni juli augusti september

Echam4, A2 Blött i väster Bn =blött i norr 1: Gss -15 till +15 -35 -55 -75 -42 -8 2: Gmb -25 till +35 -42 -58 -75 -42 -8 3: Gns -5 till +35 -28 -52 -75 -42 -8 4: Ss -15 till +35 -28 -42 -75 till -55 bö -28 -2 7: Nn -25 till +5 -38 -52 -65 till -15 bn -35 -5 8: Nö +5 till +35 -2 -8 -15 till 0 bn 2 18

Bilaga B 24 SOU 2007:60

Tabell A6.2 P-E Månad OtillM. Interpolerade värden för Nov, Dec, Feb, Mars

(Rossby Centre, SMHI)

P-E Diff 2085-1975 (+5)) (mm)

oktober november december januari februari mars

Echam4, A2

Blött i väster

Blött i

väster

1: Gss

+25 till +35

35 45 +55 till

+75

32 8

2: Gmb

+25 till +65

32 38 +45 till

+75

22 -2

3: Gns

+25 till +65

35 45 +55 till

+75

35 15

4: Ss

+25 till +35

35 45 +55 till

+75

32 8

7: Nn

+25 till +35

35 45 +55 till

+75

28 2

8: Nö

+35 till +45

42 55 +65 till

+75

45 25

Tabell A6.2 P-E. (Rossby Centre, SMHI)

P-E mm/säsong 2085

  • (+5)

Dec. Jan. Feb.

Dec. Jan. Feb. DIFF

Mars April Maj. Mars April Maj DIFF

Juni,Juli,Aug

Echam4, A2 Blött i väster Blött i väster Blött i inlandet Blött i väster Bn =blött i norr 1: Gss 175 +55 till +75 75 -15 till +15 -75 2: Gmb 175 till 275 +45 till +75 75-125 -25 till +35 -75 3: Gns 175 till 225 +55 till +75 75 -5 till +35 -75 4: Ss 125 till 225 +55 till +75 75 -15 till +35 -75 till -55 bö 7: Nn +55 till +75 +55 till +75 75-125 -25 till +5 -65 till -15 bn 8: Nö +65 till +75 +65 till +75 75 +5 till +35 -15 till 0 bn

SOU 2007:60 Bilaga B 24

Tabell A6.2 P-E forts. (Rossby Centre, SMHI)

P-E mm/säsong 2085-1975 (+5)

Sept,Okt,Nov DIFF

Echam4, A2 Blött i väster

1: Gss +25 till +35

2: Gmb +25 till +65

3: Gns +25 till +65

4: Ss +25 till +35

7: Nn +25 till +35

8: Nö +35 till +45

Tabell A6.3 P-E. 2025 (Rossby Centre, SMHI)

DIFF P-E mm/säsong nnnn-1975

(+5)

Dec. Jan. Feb. 2025

Dec. Jan. Feb. 2085

Mars April Maj 2025

Mars April Maj 2085

Juni, Juli, Aug 2025

Juni, Juli, Aug 2085

Echam4, A2, RCA3

Blött i väster Blött i väster

1: Gss

+30 till +50 +50 till +70 -10

-10 -20 till -10 tn

-70

2: Gmb +20 till +50 +40 till +70 -30 till -10 tö -10 till +10 tö -30 till -20 ti -70 3: Gns +10 till +50 +30 till +70 -30 till -10 tö -10 till +10 tö -20 till -10 tö -70

4: Ss

Samma +55 till +75 -50 till -10 tno

-30 till +10 tö -20 till -10 ti -70 till -50 ts

7: Nn

Samma +55 till +75 -50 till -30 tso

-30 -10 till +10 ts

-30 till -10 ts

8: Nö

Samma +65 till +75 -50 till -30 ts -10 till +10 ts +10 -10 till +10 ti

Tabell A6.3 P-E. 2025 forts (Rossby Centre, SMHI)

DIFF P-E mm/säsong nnnn-1975 (+5)

Sept,Okt,Nov 2025

Sept,Okt,Nov 2085

Echam4, A2, RCA3 1: Gss -10 +30 (+10 so) 2: Gmb -10 (+10 västkust) +30 till +50 vv 3: Gns -10 +30 (+50 västk) 4: Ss -10 +30 (+50 Värmland) 7: Nn -10 +30 till +50 ts 8: Nö -10 till +10 vi +50

Bilaga B 24 SOU 2007:60

Tabell A6.4 P-E. HADAM3H (Rossby Centre, SMHI)

DIFF P-E mm/säsong 2085

  • (+5)

Dec. Jan. Feb. HADAM

Dec. Jan. Feb. Echam4

Mars April Maj HADAM

Mars April Maj Echam4

Juni, Juli, Aug HADAM

Juni, Juli, Aug Echam4

A2

1: Gss

+50 till +70 ts +70 (+50

ostk)

-10 till +10 tno

-10 till +10 vnv

-70 -70

2: Gmb

+50 till +70 tö +70 (+50

ostk)

-10 till +10 vnv

-30 till +30 tö

-70 -70

3: Gns

+50 (+70 västk)

+70 (+50 ostk)

-10 till +10 to

-10 till +20 tö

-70 -70

4: Ss

+50 (+70 Värmland)

+70 (+50 ostk)

-10 till +10 ts

-10 till +20 tö

-70 till -50 vö

-70 (-50 Roslagen)

7: Nn

+50 till +70 ts +70 (+50

ostk)

+10 -10 till +10 ts

-50 till -30 vn

-50 till -30 vn

8: Nö

+50 till +70 ts +70 +10 +30 -30 till -10 vn

-10

Tabell A6.4 P-E. HADAM3H forts (Rossby Centre, SMHI)

DIFF P-E mm/säsong 2085-1975 (+5)

Sept,Okt,Nov HADAM

Sept,Okt,Nov Echam4

A2 1: Gss -10 +30 till +50 ts 2: Gmb -10 +30 till +70 (+10 ostk) 3: Gns -10 +30 till +50 (+70 västk) 4: Ss -10 till +10 (to) +30 (+50 Värmland) 7: Nn -10 +30 8: Nö -10 till +10 ts +50

Bilaga B 25

Klimatförändringarnas påverkan på markavvattning och bevattning

Jordbruksverket, Vattenenheten Lotta Carlsson, e-post: lotta.carlsson@sjv.se

Underlagsrapport utarbetad för Klimat- och sårbarhetsutredningen, 2007-06-04

Bilaga B 25 SOU 2007:60

SOU 2007:60 Bilaga B 25

Sammanfattning

Enligt tillgängliga utredningar medför en klimatförändring ökad avrinning vintertid och ett torrare och varmare klimat under sommarperioden i stora delarna av landets jordbruksområden. Förändringen påverkar jordbrukets markavvattningsanläggningar och bevattningsanläggningar. Markavvattningsföretagens kapacitet räcker inte till vintertid med skador som följd, skadorna drabbar jordbruket, infrastrukturen och enskilda fastighetsägare. Högre temperaturer och mindre nederbörd leder till att tillgången på vatten minskar i vattendrag, sjöar och bevattningsdammar samtidigt som bevattningsbehovet ökar.

Klimatförändringens effekter på de olika formerna av markavvattningsföretag låter sig relativt väl beskrivas. Att bedöma omfattningen av oönskade konsekvenser kräver dock mer ingående analyser. Att sedan överväga behovet av åtgärder och dessas finansiering tillför ytterligare en dimension. Åtgärder på bevattningssidan torde inte bli resurskrävande på samma sätt som på markavvattningssidan. Här uppkommer dock svårigheter redan i den översiktliga bedömningen av vilka konsekvenser klimatförändringen kan ge.

Möjligheterna att kompensera för klimatförändringens effekter är beroende av den lagstiftning som styr verksamheten. Lagstiftningen måste särskilt ses över när det gäller markavvattning. Processen för kompensationsåtgärder som syftar till att markavvattningsföretagen kan behålla sin funktion bör ses över. Det gäller speciellt förbudsbestämmelserna, som idag hindrar åtgärder till skydd mot översvämningar. Vidare behövs en utredning kring synen på och hanteringen av rörläggningar som tillkommit utan rättslig prövning men ändå helt lagligt.

Inledning

Jordbruksverkets vattenenhet har av Klimat- och Sårbarhetsutredningen fått i uppdrag att lämna en översiktlig analys av hur klimatförändringarna kan komma att påverka markavvattning och bevattning inom jordbruket.

Grundläggande för vår analys har varit avrinningskartor och nederbördskartor framtagna av SMHI. De visar hur avrinning och nederbörd beräkningsmässigt förändras i genomsnitt, säsongsvis

Bilaga B 25 SOU 2007:60

och månadsvis. För att kunna se effekterna på dimensionerande flöden, har vi använt kartor som beskriver hur 100-årsflödet (det flöde som statistiskt överskrids en gång på 100 år) kommer att förändras. Dessa underlag redovisas inte här.

För att något tydliggöra klimatförändringens påverkan på markavvattningsföretagen har vi tittat lite närmare på en mindre del av ett sådant företag, ”Jungatorps dikningsföretag av år 1917”. För övriga markavvattningsanläggningar (invallningar och jordbruksdräneringar) och bevattningsanläggningar presenteras kortfattade och översiktliga analyser av påverkan från klimatförändringen.

Markavvattningsföretag

Vad är markavvattningsföretag?

I Sverige finns ca 30 000 legaliserade markavvattningsföretag. Markavvattningsföretagen benämns vanligen dikningsföretag eller torrläggningsföretag, vattenavlednings- eller sjösänkningsföretag, eller invallningsföretag beroende på storlek och typ av verksamhet. Flertalet företag har tillkommit efter 1879 då ”Dikningslagen av år 1879” infördes. Markavvattningsföretagen bildades då främst för att utvinna ny odlingsmark och förbättra den befintliga jordbruksmarken. På senare tid är syftet praktiskt taget enbart att upprätthålla goda odlingsbetingelser på befintlig jordbruksmark, ofta genom omprövning av äldre företag.

Företagen är av mycket varierande storlek. En del består endast av något enstaka dike eller rörledning, medan andra innefattar stora åar med anslutande diken. Markavvattningsföretagen har tillkommit vid en förrättning, vilket innebär att deltagarna har ett tillstånd som reglerar deras rätt att avvattna marken. Oftast innebär tillståndet att deltagarna har rätt att avvattna marken till 1,2 meter under markytan. Tillståndet regleras genom dikets dimensioner och nivå i förhållande till omgivande marknivåer. Dessa nivåer och dimensioner beräknades vid företagets tillkomst. Som grund för beräkningarna användes avrinningsområdets storlek och dimensionerande vattenföringar. I Västra Götaland har man ofta använt flödena 1,5

  • liter per sekund och hektar (l/s ha) för åkermark och

1,0

  • l/s ha för skogsmark som dimensioneringsgrund. I östra och södra delarna av landet har ofta något mindre flöden använts

SOU 2007:60 Bilaga B 25

som dimensioneringsgrund, t.ex. 1

  • l/s ha för jordbruksdräne-

ring i Skåne.

Under 1900-talets senare del har många av de öppna diken som ingår i markavvattningsföretagen rörlagts för att förbättra arronderingen. Dessa rörläggningar har ofta inte legaliserats i den meningen att tillståndet inte har omprövats efter förändringen. Förutom de legaliserade markavvattningsföretagen finns en mängd andra gemensamma och enskilda anläggningar för avvattning som har samma funktion.

Markavvattningsföretagen är än idag en förutsättning för att driva ett rationellt jordbruk. Dessutom är det på många håll inte enbart jordbruksmarken som är beroende av avvattningen, utan även tomtmark, källare, vägar och annan infrastruktur och andra typer av anläggningar kan drabbas när markavvattningsföretagen inte fungerar.

Konsekvenser för ett markavvattningsföretag i Västra Götaland

Nedan presenteras ett exempel på hur ett markavvattningsföretag kan komma att påverkas. Jag har valt Jungatorps dikningsföretag av år 1917, som ligger i Västra Götalands län. Avrinningsområdet för Jungatorps dikningsföretag omfattar ca 370 ha mark och dikningsföretaget mynnar i Lannaån som i sin tur är reglerad genom Lannaåns vattenavledningsföretag av år 1971. Inom dikningsföretaget finns både öppna legaliserade diken och diken rörlagda utan föregående prövning.

Jag har begränsat utredningen till klimatförändringens påverkan på en mindre del av Jungatorps dikningsföretag. Avrinningsområdet för denna mindre del är 11 ha. Avrinningsområdet avvattnas enligt den ursprungliga utformningen i ett öppet dike med bottenbredden 0,5 m och släntlutningen 1:1,25. Detta dike rörlades på 1970-talet med en 270 m lång ledning med diametern 250 mm. Ledningen har inte legaliserats.

Rörledningen dimensionerades enligt principen 2 l/s ha vilket innebär att rörledningens kapacitet är 22 l/s. En dimensionering för 11 ha naturmark enligt Vägverkets publikation 1990:11 (Hydraulisk dimensionering – Diken, trummor, ledningar, magasin) ger att rörledningens kapacitet endast är något större än dagens medelhögvattenföring (MHQ) på 19 l/s. Högsta högvattenföringen uppgår till 58 l/s.

Bilaga B 25 SOU 2007:60

I tabellen nedan presenteras rörledningens kapacitet jämfört med medelhögvattenföring (MHQ), högsta högvattenföring med 50 års återkomsttid (HHQ50) respektive högsta högvattenföring med 100 års återkomsttid (HHQ100). I tabellen visas också hur stort flödet blir för dessa 11 ha om det sker en flödesökning med 20 %, 40 %, och 50 %. I delar av Västra Götaland kommer avrinningen enligt underlagets avrinningskarta att öka med 30

  • % och 100-

års flödet med 40

  • %.

Tabell Exempel på flödesökningar för 11 ha

Flödesökningar

Idag + 20 % + 40 % + 50 %

Rörledningens kapacitet

22 l/s

Medelhögvattenföringen (MHQ)

19 l/s 23 l/s 27 l/s 29 l/s

50-års flödet (HHQ

50

)

58 l/s 70 l/s 81 l/s 87 l/s

100-års flödet (HHQ

100

)

64 l/s 77 l/s 90 l/s 96 l/s

Då flödet för ovanstående avrinningsområde överstiger 22 l/s, går rörledningen full och vattnet stiger i marken. Den beräknade rörledning är endast en del av hela dikningsföretaget, som i sin tur är beroende av Lannaåns vattenavledningsföretag. En beräkning på Lannån visar att vid höga flöden översvämmas omkringliggande marker. Detta får till följd att Lannån dämmer så att avvattningen försämras för de dikningsföretag som mynnar i Lannaån, vilket innebär att vattennivåerna stiger ytterligare i markerna runt omkring.

Jordbrukets grödor klarar att det rinner vatten på markytan under kortare perioder, men med ökande flöden kan det innebära att översvämningarna kommer att ske oftare och att marken ställs under vatten under en längre tid med skador som följd. De stigande vattennivåerna kan, förutom att de orsakar skador på jordbruksmark, även medföra att omkringliggande fastigheter får problem med exempelvis vatten i källare, översvämmade vägar och ohygienisk avrinning från markbäddar.

Domen i målet M 3817-04 i Miljööverdomstolen kan sägas vara prejudicerande när det gäller en rörlednings laglighet när den utan legalisering lagts i ett legaliserat öppet dike. Dikningsföretagets ursprungliga utformning gäller, om rörläggningen inte har legaliserats. Det innebär att skadedrabbade kan begära att rörläggningen tas bort i det fall rörläggningens kapacitet är mindre än för

SOU 2007:60 Bilaga B 25

det ursprungliga öppna diket. De skadedrabbade kan även begära ersättning för de skador som uppstått. Det kan således vara stora kostnader förknippade med rörläggning i tillståndsgivna företag när verkningarna av ökade flöden blir kännbara. Om rörledningen rivs ut, uppkommer en förlorad investering och tillkommer kostnad för försämrad arrondering. Ett företag som drivs och underhålls enligt bestämmelser och villkor i ett tillstånd, kan däremot inte ställas till svars för eventuella skador av av höga flöden och översvämningar.

Konsekvenser och åtgärder

Exemplet ovan är enbart en liten del av ett mycket större markavvattningsföretag, Jungatorp, som i sin tur är beroende av att omkringliggande markavvattningsföretag fungerar. Jordbrukets avvattning är ett komplext system med täckdiken, rörläggningar och öppna diken där ett ökat flöde kan påverka stora områden.

Då avrinningen ökar vintertid är det inte säkert att det är jordbruksmarken som drabbas av de största skadorna. Det kan lika gärna bli övriga fastigheter som drabbas genom att vägar och andra anläggningar översvämmas. Jordbruksföretagen kan dock drabbas ekonomiskt om transporterna till och från fastigheten hindras eller försämras.

Enligt exemplet ovan kan markavvattningsföretagen drabbas när rörläggningarna som dimensionerats efter gängse principer och det klimat som då rådde inte räcker till. Det finns också markavvattningsföretag som sköts och underhålls helt enligt tillståndet, men där avvattningen ändå inte kommer att vara tillräcklig vid ökade flöden. Här blir inte markavvattningsföretaget ersättningsskyldigt, men det blir ändå skador som måste åtgärdas och finansieras.

Möjliga åtgärder för att undvika och minska skadorna i framtiden kan vara att utjämna flöden med hjälp av utjämningsmagasin innan vattnet rinner vidare i system som är begränsade. Kraven på ökat underhåll av öppna diken kommer troligen att öka, men det är inte möjligt att utan dispens ändra avvattningsförhållandena så att markavvattningsnyttan bibehålls såsom markavvattningsförbudet är formulerat idag. Lagstiftningen kring de befintliga markavvattningsföretagen bör ses över om markavvattningsnivåerna ska kunna bibehållas.

Bilaga B 25 SOU 2007:60

Skillnader geografiskt

Skillnaderna geografiskt är svåra att förutse, eftersom vi inte känner till hur klimatförändringarna kommer att påverka de flöden som markavvattningsföretagen är dimensionerade för. Generellt sett ökar dock avrinningen mest i nordöstra Norrland och västra delarna av Götalands mellanbygder. Det är sannolikt att markavvattningsföretagen påverkas mest i dessa delar av landet. I östra delarna av Götalands mellanbygder kommer dock avrinningen och 100-årsflödet att minska, så här förväntas ingen påverkan ske på markavvattningsföretagen.

Invallningar

Konsekvenser och åtgärder

Konsekvenserna av klimatförändringarna för invallningarna runt Vänern, Mälaren och Hjälmaren har diskuterats i delbetänkandet SOU 2006:94 (Översvämningshot – Risker och åtgärder för Mälaren, Hjälmaren och Vänern). Det finns naturligtvis invallningar utmed andra sjöar och vattendrag i Sverige. Vi har inte gjort någon närmare analys av detta utan konsekvenserna för dem bedöms bli desamma som kring de stora sjöarna.

På grund av ökade flöden under främst vinterperioden kommer vattennivåerna att stiga, vilket äventyrar vallarnas stabilitet och ibland kan innebära att vallarna översvämmas. Det är i de flesta fall inte möjligt att höja de befintliga vallarna. Stabiliteten är i allmänhet för låg och tillgången på massor saknas. En möjlig åtgärd kan vara att öka pumpkapaciteten. Vallkrönens höjd och pumparnas kapacitet är dock fastställda i invallningsföretagets tillstånd och om dessa ska ändras, krävs en omprövning av tillståndet. I de fall där invallningarna inte kommer att räcka till kan förutsättningarna för odling helt försvinna.

Även när det gäller invallningar, och då sannolikt än mer påtagligt, är det inte i första hand jordbruket som får störst skador, utan andra byggnader och anläggningar som tillkommit med invallningarna som förutsättning torde vara mer utsatta.

SOU 2007:60 Bilaga B 25

Jordbruksdränering

Täckdikning

Inom det svenska jordbruket är idag nästan all jord som har dräneringsbehov täckdikad. Täckdikningen i Sverige började på 1830-talet, men den täckdikning som utförs idag är främst omtäckdikning. Täckdikningens varaktighet varierar med utförande och jordart. En väl utförd täckdikning på en mellanlera kan ha en hållbarhet på över 100 år, medan en täckdikning på en järnhaltig jord kan bli tät inom två år. I medeltal kan man räkna med ca 50 års livslängd.

Konsekvenser och åtgärder

Enligt avrinningskartorna sker en ökad avrinning vintertid och en minskad avrinning under perioden april- september. Kravet på en fungerade dränering är inte lika stor vintertid som under odlingssäsongen. Ett varmare klimat kan dock innebära att tidpunkten för vårbruket kan tidigareläggas, och det är då viktigt att dräneringen fungerar så att marken torkar upp.

Om klimatförändringarna innebär att befintlig dränering inte räcker till, kan en första åtgärd vara att lägga en dräneringsledning mellan de befintliga. En förutsättning för att det ska fungera är dock att stamledningarna räcker till och att det inte är dämmande flöde i mottagande system.

Bevattning

Bevattningens omfattning och struktur

Enligt Jordbruksverkets rapport 1992 (Bevattning 2000 – Utredning om efterfrågan och tillgång samt förslag till medel för konfliktlösning) kan bevattnarna delas in i tre kategorier: de som har bevattningsdammar (ca 20 %), de som bevattnar ur ett vattendrag eller naturlig sjö (ca 65 %) och de som använder grundvatten (ca 15 %). Totalt tas under ett torrår ut ca 100 miljoner m³ för bevattning av ca 100 000 hektar jordbruksmark.

Jordbruksverket uppskattade 1992 att det fanns ca 5000 bevattningsföretag i Sverige. Cirka 10 % av dessa hade legaliserat tillstånd

Bilaga B 25 SOU 2007:60

till bevattningsverksamheten. Sedan 1992 har antalet bevattningsföretag minskat och såväl antalet som andelen med tillstånd ökat. Anledningen är att energikostnaderna vid bevattning har ökat, vilket innebär att lönsamheten för bevattningsföretagen minskat. En del bevattnare har därför slutat samtidigt som en del företag, främst stora enheter och sådana med specialgrödor, har legaliserats. Det finns dock ingen färsk statistik på detta.

Konsekvenser och åtgärder

Bevattningsdammar

För dem som har dammar kan konsekvenserna av torrare och varmare somrar bli att vattnet i dammarna inte räcker till på grund av att tillflödet minskar och avdunstningen ökar samtidigt som bevattningsbehovet ökar.

En möjlig lösning är att bygga större bevattningsmagasin och på så sätt ta tillvara på den nederbörd som kommer vintertid.

Bevattning från vattendrag eller sjö

De tillstånd som finns för dem som bevattnar från sjöar och vattendrag grundar sig på befintligt behov, dvs som klimatet är just nu med nederbörd och temperatur. Tillståndet anger hur stor vattenmängd som får tas ut och är vanligtvis begränsat av hur stort vattenflöde som måste rinna kvar i vattendraget.

Konsekvensen av klimatförändringen blir att flödet i samband med torka och värme kan bli så litet att tillståndet i praktiken är verkningslöst, eftersom inget uttag får ske. Det innebär att de investeringar som gjorts i samband med tillståndsansökan förloras och i extremfallet att odlingsinriktningen måste ändras.

Om förutsättningar för bevattningsdamm finns, kan en lösning vara att bygga bevattningsmagasin. Det kan då fyllas med vatten från vattendraget eller sjön under den tid på året när flödet är så stort att avledning kan tillåtas.

SOU 2007:60 Bilaga B 25

Bevattning med grundvatten

Klimatförändringens effekter på grundvattnet har utretts av SGU och kommenteras inte vidare här.

Skillnader geografiskt

Simuleringarna som utförts av SMHI visar att medelnederbörden i Sveriges södra delar minskar under juni-september, vilket generellt ökar behovet av bevattning där. Såväl val av gröda som uttagskälla för bevattningsvatten torde dock ha större betydelse för bevattningens fortbestånd eller utveckling.

Bilaga B 26

Klimateffekter på svenskt fiske

Fiskeriverket

Underlagsrapport utarbetad för Klimat- och sårbarhetsutredningen, 2007-06-04

Bilaga B 26 SOU 2007:60

SOU 2007:60 Bilaga B 26

Sammanfattning

Klimatändringar påverkar fiskesektorn dels genom effekter på resursen dels genom effekter på fiskets bedrivande. Båda aspekterna behandlas här, dock med tyngdpunkt på den förra. En uppdelning har gjorts på effekterna på havsfisket, det kustnära fisket i Östersjön samt fisket i sötvatten, inklusive laxfisket.

Fiskar är växelvarma djur och därmed bestäms produktionen till stor del av vattentemperaturen. Denna och andra klimatiska faktorer styr också fiskarnas liv genom att initiera olika livsprocesser. Vid analysen av effekterna på fisk och fiske har, där inte annat angetts, scenariot ECHAM4 A2 använts. Följande faktorer bedöms ha störst inverkan på den ekonomiska avkastningen av yrkesfisket:

  • höjd årsmedeltemperatur (2,5–4,5

o

C)

  • sänkt salthalt i Östersjön
  • varmare vintrar med minskad isläggning
  • varmare somrar och minskad nederbörd sommartid i södra

Sverige

  • ökad frekvens av extrem nederbörd och hög avrinning

Underlag för en djupare analys av indirekta effekter av förändringar i födounderlag (t.ex. djurplankton) och reproduktionsområdenas kvalité saknas och innebär en osäkerhetsfaktor i bedömningarna.

Havsfiske

  • Med de använda klimatscenarierna kommer torsklek att omöjliggöras helt för det östra beståndet i Östersjön, vilket ger omfattande effekter för svenskt fiske. I vilken utsträckning reproduktionen för det västra beståndet påverkas är oklart.
  • Stora förändringar kommer att ske av fiskfaunan i Östersjön – marina arter kommer att missgynnas och sötvattensarter gynnas.
  • Marina arter som plattfiskar kommer att få ett minskat livsutrymme i Östersjön med ett sötare hav.
  • I Västerhavet är det inte lika tydligt hur en klimateffekt kommer att påverka bestånden. Givet den information som finns nu bedöms det vara positivt med en temperaturökning för de kommersiella bestånden.

Bilaga B 26 SOU 2007:60

  • Mängden varmvattensarter, t.ex. multe och havsabborre, kommer att öka i svenska vatten.

Kustfiske

  • Förbättrad förstaårstillväxt leder till bättre överlevnad hos varmvattenarter och därmed rikare bestånd med större utbredning.
  • Varmvattenarter med sötvattenursprung kommer i Östersjön att gynnas både av temperaturförhållandena och ett sötare hav.
  • Kallvattenarter med sötvattenursprung missgynnas. Totalt sett kan detta motverkas av en större utbredning i en sötare Östersjö.
  • Plattfiskar kan missgynnas i reproduktionsområdena om klimatförändringen medför ökad algpåväxt i miljön.
  • Varmvattenanpassade marina arter kommer att förflytta sina utbredningsområden norrut, vilket kan gynna västkustens avkastning inom fisket.

Sötvattensfiske och laxfisket

  • Stora förändringar kommer att ske av fiskfaunan i sötvatten, speciellt i södra Sverige.
  • I de stora sjöarna förväntas varmvattensarterna inklusive gösen öka, medan främst de höstlekande kallvattensarterna kommer att minska.
  • I mindre sjöar med potential för yrkesmäsigt fiske antas den ekonomiska avkastningen generellt kunna öka något. Detta beror dock på om arterna kan kolonisera vattensystemen.
  • För lax antas att produktionen på svenska väst- och sydkusten i princip försvinner, men den totala laxproduktionen kan öka väsentligt i Östersjön som en följd av ökad produktion i de stora norrlandsälvarna.
  • För att motverka negativa ekonomiska effekter av klimatförändringar på yrkesfiske i sötvatten krävs att vandringshinder elimineras i vattenlandskapet så att arter kan kolonisera lämpliga vatten.

SOU 2007:60 Bilaga B 26

  • För att motverka negativa effekter av extrema flöden bör vattendrag restaureras så att de återfår sin funktion att bromsa och magasinera vattnet.

Fiskets bedrivande

  • De väderkänsliga fiskerierna kan förväntas få färre antal dagar då de kan bedriva fiske genom att antalet dagar med höga vindhastigheter ökar. Fram till 2041–20070 kommer fiskemöjligheterna att minska med cirka 5–10 procent sett till svenskt yrkesfiske som helhet.
  • De mest utsatta fiskerierna, t.ex. räk- och kräftfisket på västkusten, kan förlora cirka 20 procent av möjlig fisketid.
  • Förutsättningen för denna bedömning är en oförändrad flotta.

Modernisering och ny fångstteknologi kan komma att kompensera väderkänsligheten.

Havsfisket

Bakgrund

Generellt kan man konstatera att den helt dominerande orsaken till låg rekryteringen och vikande bestånd av fisk är ett för stort fisketryck på de flesta kommersiella arterna. Potentialen att förbättra situationen genom en minskning av fisketrycket är härigenom väsentligt större än eventuella negativa effekter på grund av kommande klimatändringar. Ett undantag är en möjlig förlust av torsk i Östersjön på grund av utsötning.

Ytvattentemperaturen i Nordostatlanten har ökat med 0,043 grader/år de senaste decennierna. Grovt sett har detta medfört en förskjutning norrut av flertalet fiskars utbredningsområde med cirka 5 latitudgrader per decennium. Detta är hittills den mest uppenbara effekten av klimatändringarna och innebär att vissa kommersiella arter, t.ex. torsk i västerhavet, minskar genom att tyngdpunkten för deras utbredning förskjuts bort från svenska fiskevatten, medan andra arter ökar eller tillkommer. Den observerade uppvärmningen är snabbare än det beräknade globala genomsnittet på 0,02 grader/år på grund av CO

2

-utsläppen och det är

oklart om en framtida klimatändring innebär en fortsatt regional ökning som är snabbare än det prognostiserade genomsnittet, eller

Bilaga B 26 SOU 2007:60

om förändringen anpassar sig till en lägre nivå, eventuellt genom en period av avkylning. Generellt finns det alltså en osäkerhet om utvecklingen som gör prognoserna för svenska fiskevatten osäkra.

Generella effekter

För att belysa effekter av ett förändrat klimat måsta man ta hänsyn till de olika beståndens biologiska förutsättningar. Vi vet att fiskbestånd, som av olika skäl är mer utsatta av t.ex. miljögifter, högt fisketryck eller fysik påfrestning kommer att påverkas i högre utsträckning av klimatet än fiskbestånd som mår bättre och därför måste man ta hänsyn till dessa. Vi har valt att i en formell statistisk analys jämföra effekten av lekbiomassa, som ett mått på hur beståndet mår, och temperatur på rekrytering hos de kommersiella gadoiderna (torskfiskar) och clupeiderna (sillfiskar) i norra Atlanten.

Effekter av höjd medeltemperatur

Vi analyserade relationen mellan rekryteringsframgången (R per lekbiomassa) och temperatur för 54 kommersiella bestånd i norra Atlanten och vi kan visa att, även om temperatureffekten (SST, Sea Surface Temperature) i allmänhet en positiv signifikant effekt på rekryteringsframgången så hade lekbiomassa en större påverkan på rekryteringsframgången för dessa bestånd i norra Atlanten (Tabell 1). Vi fann en signifikant effekt av lekbiomassa på rekryteringsframgången i 81 % av alla analyserade bestånden. Generellt var lekbiomasseffekten på rekrytering större än temperatureffekten hos gadoider och det samma gällde för clupeider (sill). Man dock se att en ökad medeltemperatur hade en positiv effekt på kallvattenbestånden och negativ på varmvattenbestånden dvs. för bestånd i den södra delen av utbredningsområdet var en temperaturökning negativ och vice versa för de bestånd som har en mer nordlig utbredning och detta faktum gällde både för gadoider och för clupeider.

Generellt kan dock förändring i utbredning resultera i kortare livscykler med mindre kroppsstorlek, tidigare könsmognad och mindre storlek vid könsmognad, än de som inte anpassat sig. Fiskarter med längre livscykler verkar ha sämre förmåga att snabbt svara på en temperaturhöjning genom att ändra utbredning. Dessa

SOU 2007:60 Bilaga B 26

arter är även de som är mest känsliga för överexploatering. Generellt kommer en medeltemperaturökning på 2,5–4,5

o

C att förändra

utbredningsmönstret för ett antal olika havslevande arter vilket kommer att göra att vi kommer att se mera av olika varmvattensarter.

På svenska västkusten har man de senaste åren sett en ökning av varmvattensarter som taggmakrill, ansjovis, sardin och sanktpersfisk. Även havsabborre, mulle, multe och svärfisk kan tänkas öka. I Östersjön kan man tänka sig att arter som kräver en högre medeltemperatur och som tål ett bräckt vatten, t.ex. gös, också kommer att öka. Det är dock oklart om en ökad medeltemperatur kommer att öka produktionen av fisk i dessa områden.

Mer specifikt för rekryteringen för bestånd i våra närliggande hav, inklusive bestånden av kolja, gråsej och vitling från Nordsjön, Östersjöntorsk (västra beståndet), Östersjönsill (central bestånd: SD 25–29), sill från Bottenhavet (SD 31), och vårlekande sill (SD 22–24 samt Kattegatt och Skagerack), var temperatureffekten relativt liten jämfört med effekten av lekbiomassa. Däremot kan man anta att sill från Rigabukten, sill södra Bottenhavet (SD 30) och skrapsill i hela Östersjön kommer att gynnas av en ökad temperatur. Rekrytering av torsk från Nordsjön och höstlekande sill från Nordsjön visade en kombinerad effekt av både temperatur och lekbiomassa. Rekryteringen av Nordsjönsill och torsk från Kattegatt och torsk i Östersjön (östra beståndet) var oberoende av både temperatur och lekbiomassa.

Bilaga B 26 SOU 2007:60

Tabell 1 Resultaten för alla bestånd analyserade från regressionsanalyser mellan R

s

och SSB (linjär); mellan R

a

(”residualer” av R

s

– SSB

linjärregressionen) och SST och mellan rekrytering och SST (linjär). Alla bestånd med en signifikant SST effekt på rekrytering visas i fetstil

Stock

r

2

p

r

2

p

r

2

p

North East Arctic cod

-0.26 <0.01 0.05 0.12 - -

Eastern Baltic cod

-0.18 <0.01 -0.02 0.38 - -

Faroe cod

-0.42 <0.01 -0.05 0.19 - -

Iceland cod

-0.48 <0.01 0.01 0.92 - -

Kattegat cod

-0.09 ns - -0.01 0.71

North Sea cod

-0.10 <0.05

-0.27 <0.01

--

Western Baltic cod

-0.06 ns - --0.03 0.34

Scotland cod

-0.28 <0.01

-0.52 <0.01

--

Irish cod

-0.2 <0.01

-0.30 <0.01

--

Celtic cod

-0.01 ns - --0.08 0.12

North East Arctic haddock

-0.01 ns - -0.12 0.02

Faroe haddock

-0.21 <0.01 -0.05 0.16 - -

Iceland haddock

-0.12 ns - -0.09 0.22

North Sea haddock

-0.13 <0.05 -0.01 0.82 - -

North East Arctic saithe

-0.52 <0.01 -0.01 0.84 - -

Rockall haddock

-0.25 <0.05 -0.08 0.33 - -

Faroe saithe

-0.45 <0.01 -0.01 0.76 - -

Iceland saithe

-0.3 <0.01

0.13 0.02

--

North Sea saithe

-0.49 <0.01 0.08 0.11 - -

North Sea whiting

-0.29 <0.01 -0.04 0.30 - -

Scotland whiting

-0.44 <0.01 -0.01 0.62 - -

Irish whiting

-0.66 <0.01 -0.01 0.65 - -

Celtic whiting

-0.46 <0.01 -0.01 0.73 - -

Eastern Scotian Shelf cod

-0.41 <0.01 -0.19 <0.01 --

Flemish Cap cod

-0.11 ns - --0.19 0.02

Greenland cod

-0.01 ns - -

0.15 0.02

Georges Bank cod

-0.09 ns - -0.01 0.97

Labrador Grand Bank cod

-0.02 ns - -

0.14 0.04

North Gulf of St Lawrence cod

-0.01 ns - -0.08 0.23

Southern Grand Bank cod

-0.01 ns - --0.02 0.49

South Gulf of St Lawrence cod

-0.35 <0.01 -0.03 0.76 - -

St Pierre Bank cod

-0.31 <0.01

-0.16 0.02

--

Western Scotian Shelf cod

-0.28 <0.01

-0.14 <0.01

--

Georges Bank haddock

-0.01 ns - -0.01 0.40

Western Scotian Shelf Haddock

-0.02 ns - -0.08 0.14

Eastern Scotian Shelf Saithe

-0.20 ns - -0.13 0.25

Central Baltic herring

-0.31 0.001 0.03 ns

Celtic Sea herring

-0.15 < 0.001 0.10 ns

Gulf of Riga herring

-0.01 ns

0.47 < 0.001

Irish Sea herring

-0.14 0.015

-0.25 < 0.001

Iceland summer spawning herring

-0.10 ns

0.06 ns

Northern Bothnian herring (SD 31)

-0.33 0.003 0.01 ns

North Sea autumn spawners herring

-0.41 < 0.001 -0.11 0.03

Norwegian spring spawning herring

-0.11 0.001 0.12 0.01

Southern Bothnian herring (SD 30)

-0.01 ns

0.51 0.002

Western Baltic spring spawners herring -0.62 0.001 0.08 ns

West of Irland herring

-0.35 < 0.001 0.04 ns

Herring west of Scotland

-0.20 0.002 0.02 ns

Baltic Sea sprat

-0.10 ns

0.28 0.003

North Sea sprat

-0.08 ns

0.007 ns

Newfoundland herring Bonavista Bay&Trinity Bay -0.59 < 0.001 0.04 ns Newfoundland herring St Mary´s Bay&Placentia Bay -0.33 0.001 0.01 ns Newfoundland herring White Bay&Notre Dame Bay -0.30 0.002 0.06 ns South Gulf of St Lawrence herring autumn spawners -0.67 < 0.001 0.01 ns

South Gulf of St Lawrence herring spring spawners -0.64 < 0.001 0.06 ns West coast of Newfoundland herring spring spawners -0.29 0.001 0.05 ns West coast of Newfoundland herring autumn spawners -0.49 < 0.001 0.08 ns

R

s

~ SSB R

a

~ SST R ~ SST

SOU 2007:60 Bilaga B 26

Ökad avrinning och effekter av sänkt salthalt i Östersjön

En lägre salthalt i Östersjön, ett hav som uppvisar stor variation av salthalt i rum och tid, gör at biodiversiteten är speciellt känslig. Marina arter kommer att förskjutas söderut och kanske minska samtidigt kommer utbredningen och biomassan av sötvattensarter att öka. Även om det finns chans att andra fiskarter kommer att kolonisera Östersjön via Kattegatt är det mindre troligt att dessa kommer att kunna bli livsdugliga populationer på grund av den låga salthalten.

Enbart en temperaturökning är gynnsam för skarpsill. En lägre salthalt kommer emellertid att påverka skarpsillen i större utsträckning än sill. Skarpsillen i Östersjön är en mer utpräglad marin art än sillen. Skarpsill i norra delen av Östersjön är i sämre kondition och medelstorleken är också lägre i de norra delarna av Östersjön jämfört med skarpsill i Västerhavet eller södra Östersjön. Orsaken till den lägre konditionen är troligtvis fysiologisk stress. En lägre salthalt kommer inte att påverka sillen i samma utsträckning. Idag har vi sill i hela Östersjön och ända upp i Bottenviken och därför finns det t.o.m. chans att en minskning av salthalten kommer att gynna sillen på grund av att konkurrensen mellan skarsill och sill kommer att minska.

Torskfisket i Östersjön

Det enskilt ekonomiskt viktigaste svenska fisket är torskfisket i Östersjön, som svarar för cirka 25 procent av hela det svenska fångstvärdet. Bestånden är för närvarande överfiskade och på en låg nivå, varför stora ansträngningar görs för att få tillstånd en återhämtning. I den utsträckning detta lyckas kommer östersjöfisket av torsk att få en ytterligare större relativ betydelse för fiskenäringen.

Torsk är som art på marginalen av sitt utbredningsområde i Östersjön. Den kritiska hydrografiska faktorn är att torskäggen behöver en minsta salinitet av cirka 11 promille för att befruktningen skall fungera och för att inte sjunka till botten. Sjunker äggen till botten överlever de inte. Samtidigt får inte syrgashalten i vattnet vara för låg. Det djupvatten i Östersjön som uppfyller kravet att syrgashalten överstiger 2 ml/l och saliniteten är större än 11 PSU (eller promille) kallas torskens reproduktionsvolym. Den

Bilaga B 26 SOU 2007:60

nuvarande reproduktionsvolymens storlek är endast 200–300 km

3

eller cirka 1 % av Östersjöns totala vattenvolym.

Enligt de oceanografiska modelleringar som gjorts vid Rossbycentret (Meier) leder flertalet scenarier till en utsötning av Östersjön. Variationen är stor mellan olika kombinationer av globala och regionala modeller, med ändringar som varierar från +4 till -45 % i salthalt. Huvudsakligen beror variationen på att effekten på saliniteten är starkt beroende på vindblandningen och att vindförhållandena skiljer sig mycket mellan de olika globala modeller som använts för att driva den regionala klimatmodellen. Resultaten visar på fortsatt existens av ett salthaltssprångskikt, men även djupvattnets salinitet påverkas. Man kan konstatera att på station BY15, som ligger i östra Gotlandsdjupet och tidigare var det viktigaste reproduktionsområdet för torsk, kommer saliniteten på alla djup att understiga 11 promille för alla simuleringar med ECHAM som global drivning.

För närvarande är Bornholmsdjupet den bassäng som är viktigast för torskleken, efter att syreförhållandena i Gotlandsdjupet på senare år försämrats. Även här visar modellberäkningarna för ECHAM4 A2 och B2 att saliniteten kommer att understiga 11 PSU ned till 80–90 meters djup. Någon modellering av syreförhållandena har inte gjorts, men redan med dagens situation är syrehalten på dessa djup normalt under 2 ml/l. Uppvärmningen och ökad nederbörd i Östersjöns avrinningsområde förväntas ytterligare öka eutrofieringen, varför det är rimligt att anta att torskreproduktionsvolymen kommer att försvinna även i Bornholmsdjupet.

Konsekvensen av detta är att det östra beståndet av torsk i Östersjön skulle utplånas permanent. Med den snabba förändring av miljön som prognoserna visar är det inte sannolikt att torsken skulle kunna anpassas genetiskt. Det finns ett mindre lekbestånd väster om Bornholm, som leker i Arkonabassängen och eventuellt också rekryteras från Kattegatt och Öresund. Det är möjligt att detta bestånd skulle kunna leva vidare, men det har liten betydelse för svenskt fiske.

SOU 2007:60 Bilaga B 26

Marina däggdjur

Minskad isutbredning i Östersjön kan påverka reproduktionsmöjligheterna för vikare och gråsäl. Vikarpopulationen är mest avhängig av is för sin kutningen och effekten kan bli starkt negativ för arten. Gråsäl kutar i första hand på is, men kan också välja land. Kutöverlevnaden är emellertid väsentligt lägre på land.

På lång sikt kommer issäsongens längd att i genomsnitt minska med två månader i Bottniska viken. En trolig konsekvens av detta är att gråsälspopulationens expansion avtar, men samtidigt koncentreras till södra Östersjön, där den potentiella interaktionen med fisket är störst.

Förväntade avkastningsförändringar

För yrkesfisket som bedrivs i Västerhavet är det oklart hur en temperaturökning kommer att påverka. Generellt bör en temperaturökning till stor del gynna bestånden och därför även industrin. I Östersjön kommer en lägre salthalt missgynna de utpräglade marina bestånden och därför även den industri som bedriver ett fiske på dessa. Men man kan dock tänka sig att sötvattensarter kommer att öka och att därför den industri som bedriver ett fiske på dessa kommer att gynnas.

Den viktigaste ekonomiska effekten blir om torskfisket i Östersjön skulle försvinna. Den direkta värdeminskningen blir, jämfört med dagens situation, cirka 25 % av hela svenska yrkesfisket till havs. Detta fiske bedöms också ha störst potential för en framtida återhämtning och expansion av svenska fiskemöjligheter, varför en sådan förlust ytterligare skulle begränsa fiskesektorns framtidsutsikter. Regionalt blir effekterna mycket stora i Skåne, Blekinge och Kalmar län. Följdeffekterna kommer att bli stora även för fler fiskeföretag än de som är specialiserade på torskfiske, eftersom torskfiske ofta är en säsongsverksamhet som kompletterar andra fisken, t.ex. ål eller laxfiske. Förlusten av torskkomponenten kan betyda att hela fiskeföretaget blir olönsamt.

Ett sätt att mildra effekten på torskreproduktionen är att genom ett restriktivt fiske återställa en mer normal storleksfördelning, eftersom större honor producerar ägg med större flytförmåga som därför klarar lägre salinitet.

Bilaga B 26 SOU 2007:60

Kustfisket

Generella effekter av klimatförändring

Effekter av temperatur på fiskars fysiologi, tillväxt och överlevnad

Förutsatt att övriga abiotiska faktorer tillåter överlevnad utgör för fiskar temperaturen den mest grundläggande kvalitetsfaktorn pga. dess avgörande inflytande på ämnesomsättningens hastighet. Hos växelvarma djur som fiskar ökar metabolismen med temperaturen upp till ett maximum. Vid denna temperatur är potentialen för konsumtion som störst (optimal), för att sedan avta mot letaltemperaturen. Detta innebär att den tillgängliga energin för olika aktiviteter (tillväxt eller simaktivitet) är störst vid optimum. Beroende på vilka temperaturförhållanden som de anpassats till och därmed fungerar bäst i så skiljer optima mellan arter. För kallvattenarter ligger det ofta kring 15

o

C och för varmvattenarter 20–25

o

C.

Sötvattenarter som abborre, gädda och karpfiskar tillhör gruppen varmvattenarter. Gulål, skärsnultra, stensnultra och bland skaldjuren strandkrabba är några exempel på sådana marina fiskar. Bland kallvattenarterna kan nämnas sikar, sill/strömming, simpor och torsk. Plattfiskarna skrubbskädda och piggvar är exempel på arter som intar en mellanställning. Ju mindre fiskarna är desto snabbare snurrar de fysiologiska hjulen och desto högre optimumtemperatur har de. Samtidigt är de dock känsligare för svängningar i temperaturen kring de nedre och övre letalgränserna. Till skillnad mot kallvattenarter, som lake och siklöja, så har varmvattenarter som abborre och gädda en bred temperaturtolerans hos de tidiga utvecklingsstadierna och den övre letaltemperaturen ligger relativt högt.

Varmvattenarter har av naturliga skäl sin huvudsakliga aktivitetsperiod förlagd till sommarhalvåret och uppehåller sig då ovan termoklinen på relativt grunt vatten. I kustområden innebär detta att det sommartid uppstår en zonering där arter med relativt höga optima återfinns längst in och grunt och sådana med låga längst ut och djupt. Artsammansättningen förändras även säsongsmässigt, så att andelen kallvattenarter ökar på grunt vatten under vinterhalvåret.

För varmvattenarter som abborre och gös kan man för kustmiljöer säga att ett varmt år ger bättre förutsättningar för en snabb

SOU 2007:60 Bilaga B 26

förstaårstillväxt, vilket i sin tur leder till en bättre överlevnad och rikare yngelproduktion.

Direkta effekter av ett varmare klimat inom kustområden

En klimatförändring som innebär en temperaturhöjning av 2,5– 4,5

o

C kan förutses ha olika effekt på fisksamhällen beroende på djupförhållandena i den aktuella miljön. Inom olika kustområden kommer under sommaren termoklinen att förskjutas utåt från kustlinjen och ligga djupare. Detta innebär att varmvattenarternas levandsutrymme kommer att öka och kallvattenarternas att minska (jfr Figur 1). Förändringens omfattning kommer att bero av den aktuella miljöns djupförhållanden. I våra kustmiljöer kommer förmodligen inga dramatiska artförskjutningar att uppstå då tillräckligt stora djupområden finns. Båda grupperna av fiskar bör därför kunna ha tillgång till lämpliga temperaturförhållanden.

Kallvattenarter leker i allmänhet på hösten och rommen kläcker först på våren. För god romöverlevnad krävs låga och stabila vintertemperaturer. Det är därför möjligt att isfria förhållanden och några plusgrader i framtiden kommer att påverka överlevnaden negativt i södra delarna av Sverige. Genom att kallvattenarter som lever i kustmiljöer kan undvika alltför höga temperaturer kommer de i hundraårsperspektivet att ha en längre tillväxtsäsong och totalt sett bättre tillväxt. Detsamma gäller typiska varmvattenarter. Detta påminner om vad vi i dag kan se i anslutning till kylvattenplymerna vid kärnkraftverken. Där kan t.ex. abborren under längre del av tillväxtsäsongen fritt välja nära optimala temperaturer och har därför en extremt snabb tillväxt och stor slutstorlek.

Extrema situationer där fisken inte kan undvika de högsta sommar och vintertemperaturerna kan illustreras med utvecklingen i den s.k. Biotestsjön vid Forsmarks kärnkraftverk under de decennier fisken varit instängd i anläggningen. Alla kallvattenarter har där försvunnit medan varmvattenarter som abborre, sarv och gädda gynnats. Hos abborre har t.ex. ungfiskproduktionen ökat starkt. Den snabba tillväxten har dock haft negativ effekt på överlevnaden hos äldre fiskar med en minskad slutstorlek i beståndet som följd. Sett ur beståndets synpunkt har därför den totala romproduktionen minskat starkt trots att könsmognad sker vid lägre ålder. Detta värsta scenario implicerar att man vid en generellt förhöjd årsmedeltemperatur i värsta fall kan förvänta sig en snabb tillväxt hos

Bilaga B 26 SOU 2007:60

varmvattenarter och en tidigare könsmognad samt en lägre slutstorlek. Detta kan därmed komma att negativt påverka tillgången av t.ex. stor abborre och kan förutses ha konsekvenser för fiskets beskattningsmönster och även tillgången till dessa eftertraktade storlekar på marknaden.

Erfarenheter från kylvattenutsläpp i en litauisk insjö med en pelagisk kallvattenart, siklöja, illustrerar värsta scenariot för denna grupp fiskar. Beståndet trycks numer sommartid samman mot de djupaste och kallaste delarna av sjön. Den höga plantonproduktion, som åstadkommits pga. det varma kylvattnet, har även inneburit syretäring i de djupaste delarna när dött plankton regnar ned. Artens livsutrymme har alltså pga. värmepåslaget minskat från två håll, vilket resulterat i ett reducerat bestånd. Samma situation kan förutses för torsken i Östersjön. Dess livsutrymme liksom andra marina arter som plattfiskarna kommer dessutom att krympa ytterligare pga. den salthaltsänkning som förutses i ett hundraårsperspektiv. I ett värsta scenario kommer torsken sannolikt helt att försvinna från Östersjön. Den minskade torskförekomsten drabbar kustfisket särskilt hårt eftersom det framförallt är när beståndet är stort som det sprider sig in i kustområdena.

Stora förändringar i fisksamhällen kan förväntas mellan olika kustområden vid en temperaturökning av 2,5 till 4,5 grader. I Östersjön kommer varmvattenarter som abborre, gädda och gös och deras bytesfiskar som karpfiskar att etablera sig mycket starkare mot norr i Östersjön och Bottniska viken medan kallvattenarter som sik, harr, öring och lake får stryka på foten. Totalt sett kommer fiskproduktionen av intresse för fisket säkert att öka. I Östersjön kommer emellertid situationen att vara komplex eftersom salthalten minskar. Detta gynnar t.ex. en art som siklöja, som är en mycket viktig art för fisket i Bottenviken. Även om den missgynnas av temperaturökningen som kommer dess utbredning söderut att gynnas.

Komplexiteten ökar ytterligare eftersom flödessituationen i tillrinnande vattendrag förändras, vattenståndet förändras och istäcket minskar. Detta påverkar kustbestånd av sötvattenarter som har lek- och uppväxtområden i dessa miljöer. Även den marina miljön i Östersjön påverkas av detta. I sydvästra Sverige föreligger de största riskerna i ett alltför reducerat vattenflöde i kombination med höga vattentemperaturer. Det är sannolikt att kallvattenarter som lax och öring kommer att försvinna från många av dessa vattendrag. I norra Sverige är det framförallt en utjämning av vatten-

SOU 2007:60 Bilaga B 26

flödet som kan förutses förändra förutsättningarna för fisk. Många fiskarter företar årstidsvandringar som styrs av och vars förutsättning är den årsrytmik som för närvarande finns i avrinningen. Lek- och yngeluppväxt är också anpassade till de toppar i planktonproduktionen som uppstår i samband med vår- och försommartoppar i flödena i såväl själva vattendragen som estuarierna (flodmynningsområdena). Bottenhavets ekosystem är så starkt påverkat av de stora älvarna och andra sötvattenflöden att avsevärda förändringar i dess ekosystem kan förväntas i långsiktigt perspektiv.

Vad avser den marina miljön på västkusten är det möjligt att man kommer att få se ett större inslag av fisk och skaldjursarter som nu har en sydligare utbredning, förutsatt att salthaltsförhållandena inte förändras. Detta indikeras av att förhållandevis ovanliga varmvattenarter som t.ex. multe och havsabborre rikligast förekommer i de områden som för närvarande påverkas av kylvattenutsläpp.

Förväntade avkastningsförändringar

Kustbestånd av varmvattenarter med sötvattensursprung kan förväntas få en ökad produktion som ger förutsättningar för en ökad avkastning. För abborre och gös finns klara samband mellan årsklasstyrka och varma utdragna somrar. Säkert kommer även gädda att gynnas av ett varmare klimat men även av att dess bytesfiskar, framförallt karpfiskar som mört och löja, gynnas. Av abborre fångade yrkesfisket år 2006 105 ton. Fritidsfisket har i enkätundersökningar uppskattats till att vara tio gånger så stort. Ett hot mot denna art och gädda är de rekryteringsskador som för närvarande förekommer i Egentliga Östersjön. Gäddan fiskas också huvudsakligen inom fritidsfisket och dess fångst har uppskattats till 1 300 ton medan yrkesfisket år 2006 tog 47 ton. Motsvarande siffror för gös är kanske 70 ton och 35 ton för yrkesfisket. Det senare har dock tidigare som mest varit nära 100 ton. Om man inte tar hänsyn till variationer i tillförseln av glasål till landet så kommer förutsättningarna för den ål som kommer till våra kustvatten att förbättras för denna art som även räknas till varmvattenarterna.

Sötvattenarter som föredrar kallare vatten som sik, siklöja och öring kommer teoretiskt sett att missgynnas. De är höstlekare och en hög höst- och vintertemperatur medför kortare isperiod och därmed en negativ instabilitet i miljön under romutvecklingen samt

Bilaga B 26 SOU 2007:60

tidig kläckning på våren när utvecklingen av djurplankton ej kommit i gång tillräckligt. Annars borde sik och siklöja gynnas av ett hav som är mindre salt vad avser arternas utbredning. Dessa arter har i dag en avkastning inom yrkesfisket på 800–900 ton för siklöja och ca 200 ton för sik. Fritidsfisket på sik är stort och ligger i storleksordningen 400–600 ton. För siklöja är det dock obetydligt. Den kustlevande öringen har sin uppväxt i tillrinnande sötvatten. Högre temperatur och förändrad vattenföring kommer att missgynna denna art framförallt i landets sydligaste delar. För närvarande fiskas årligen ca 30 ton inom yrkesfisket och fritidsfisket är säkert lika stort om inte större.

Arter med marint ursprung kommer i Östersjön att missgynnas vid den antagna klimatförändringen. Den reducerade salthalten förskjuter deras reproduktionsområden söderut i Östersjön. Det gäller plattfiskar som piggvar, skrubbskädda, rödspätta och sandskädda. I Östersjön finns två typer av skrubbskädda; en nordlig med romutveckling på botten och en sydlig med pelagiska ägg. Den förra kommer inom stora områden att ersätta den senare i Östersjön. Plattfiskarnas yngel behöver relativt rena väl ventilerade grunda bottnar för sin utveckling. Vid västkusten har man redan i dag problem med algöverväxning i dessa milöjer med förlust av rekryteringsytor som följd. En accelererad sådan utveckling med negativa följder för plattfiskbestånden kan förutses. De avkastningsmässigt viktigaste arterna bland dessa är rödspätta, piggvar, skrubbskädda och sandskädda. Totalt fångas av dessa i storleksordningen 500 ton. Vad fritidsfisket fångar är inte känt.

De viktigaste pelagiska arterna bland de marina fiskarna som är av betydelse för kustfisket är sill/strömming och skarpsill. Den senare kommer förmodligen att påverkas positivt av ökad vattentemperatur relativt strömmingen. Det är en utveckling som kan ses redan i dag och som i viss utsträckning förmodas bero på klimatpåverkade förändringar i djurplanktonsamhället. Effekten av minskad salthalt innebär emellertid, som diskuterats i avsnittet om havsfiske, ökad fysiologisk stress och beroende på hur stor salthaltsminskningen blir kan nettoeffekten på skarpsill i Östersjön bli positiv eller negativ. För närvarande fiskas det ca 70 000 ton strömming och ca 100 000 ton skarpsill.

En ökad avkastning av marina varmvattenarter kan förutses genom invandring till västkusten av varmvattenarter söderifrån. Ökad bottenvattentemperatur medför också högre tillväxt för hummer, krabba och havskräfta. De senaste två årens värme har

SOU 2007:60 Bilaga B 26

inneburit att bottentemperaturen i Kattegatt varit flera grader över den normala vintertid vilket i sin tur ökat fångsten av havskräfta med 30 %.

Mycket av effekterna av klimatförändringen på kustfisksamhällena förutsätter att födounderlaget inte förändras alltför mycket. Särskilt under tidiga livsstadier påverkas överlevnaden starkt av variationer i födotillgången i form av djurplankton. Säkert kommer sådana förändringar att ske som en följd av ett förändrat klimat. Det finns redan saker som tyder på att rekryteringsstörningarna hos gädda och abborre i Egentliga Östersjön kan relateras till förändringar i djurplanktonsamhället i utsjön. Osäkerheter i bedömningar av det här förekommande slaget kan även relateras till habitatförändringar t.ex. överväxning av alger.

Sötvatten, kustvattendrag samt lax

Bakgrund

I sötvatten bedrivs licensierat yrkesfiske främst i de stora sjöarna och ett mer eller mindre yrkesmässigt fiske med stöd av enskild fiskerätt i mindre sjöar. I Vänern utgör gös och siklöja de ekonomiskt viktigaste arterna. I Vättern är kräftfisket av störst betydelse. I Mälaren och Hjälmaren är idag gösfisket viktigast, men även kräftfiske har betydelse i den senare sjön. I de norrländska sjöarna domineras avkastningen av sik och röding. I de näringsrika sydliga sjöarna domineras avkastningen av ål och gös.

I sötvattnen uppvandrar också ett antal arter som är beroende av både söt- och havsvatten, s.k. diadroma arter; t.ex. ål, lax och havsöring. Huvuddelen av beskattningen sker på kusten och i havet. Ålfisket har minskat betydligt under de senare årtiondena och Fiskeriverket har vidtagit kraftfulla åtgärder för att minska exploateringen. I de stora sjöarna har dock ålfisket varit stabilt, genom att detta upprätthålls genom årliga utsättningar. Fisket efter havsöring har liten ekonomisk betydelse för det svenska yrkesfisket, ca 0,5 miljoner kr årligen och baseras huvudsakligen på utsättningar av odlad fisk. Havsöring kommer därför inte att beaktas speciellt, men generellt torde det ekonomiska utbytet att minska med ett varmare klimat.

Bilaga B 26 SOU 2007:60

Generella effekter i sötvatten och kustvattendrag samt för laxfisket

Förväntade förändringar på grund av höjd medeltemperatur

För insjöfiskar och de vandrande arterna mellan sötvatten och havet kommer stora förändringar att ske. En medeltemperaturökning på 2,5–4,5

o

C kommer radikalt att förändra utbredningsmönst-

ret för olika arter. Sjöar i Gävleborg kommer att få samma temperaturregimer som dagens skånska sjöar, vilka klimatmässigt hamnar i mellersta Frankrikes lågland. Mest bekymmersamt är detta för de kallvattenanpassade arterna som röding, lake, nors, siklöja, sik, harr, lax och öring. Flera av dessa arter är ekonomiskt viktiga och några av de icke kommersiellt intressanta arterna är nyckelarter (t.ex. nors) i fisksamhället genom sin roll som viktiga bytesfiskar. Alla dessa arter kommer att minska i sötvatten i mellersta och södra Sverige. Detta får omfattande ekosystemeffekter som är komplexa att förutspå.

Generellt kommer dock fiskproduktionen att öka i sötvattnen då varmvattensarterna gynnas. Kommersiellt viktiga arter som gös, abborre och gädda kommer att öka, liksom deras utbredning i landet. Även utbredningen av kräftor torde öka i norra Sverige.

Att fiskproduktionen kommer att öka förstärks också av att närsalttillförseln kommer att öka som en följd av högre avrinning, speciellt vintertid och från otjälad mark.

Direkta effekter av ett varmare vinterklimat

Temperatur, istäcke, vattenföring och vattenstånd är viktiga parametrar för att initiera olika processer i fiskarnas liv, t.ex. lekvandringar. Höstlekande fiskarter, i princip kallvattenanpassade laxfiskar, har genom årtusenden anpassat sin lekperiod så att ynglen kläcker vid en tidpunkt på våren då planktonproduktionen kommit igång. I södra Sverige har många bestånd av siklöja blivit svagare under de senaste 20 åren. Denna nedgång över ett så stort geografiskt område torde vara kopplat till klimateffekter. Studier av siklöja i Mälaren har indikerat att istäckets varaktighet har en viktig funktion. När siklöjans yngel kläcker lagom till att istäcket släpper blir det goda årsklassser. År med kortvarigt istäcke kan planktonproduktionen starta tidigt och vårtoppen gå förlorat för ynglen, då de kläcker för sent. Årsklassernas storlek styrs därmed av match/

SOU 2007:60 Bilaga B 26

mismatch, antingen kläcker de när födotillgången är god eller så kläcker de vid en ofördelaktig tidpunkt. Det behöver inte vara just istäckets varaktighet som är nyckelfaktorn, men det är i alla fall klarlagt att den är starkt korrelerad till årsklasstyrkan. Bidragande processer kan också vara att varmvattensfiskarna, som leker på våren, får ett försprång i och med att de bättre kan anpassa sin lek till det rådande väderläget. De kan därmed både konkurrera med och äta av siklöjans yngel.

Istäckets varaktighet, eller om man så vill vinterklimatet, återverkar inte bara på siklöjans rekrytering. I Vättern finns indikationer på att även rekryteringen av sik och röding följer samma mönster. Varmare vintrar kommer således att inverka negativt på populationsrekryteringen av höstlekande laxfisk.

Laxfiskarna som genom årtusenden anpassat sin lektid på hösten för att kläcka vid lämplig tidpunkt på våren torde successivt kunna anpassa sig till förändrade förhållanden. Redan idag finns en stor variation av lektid för t.ex. bestånd av siklöja i Vänern. Parallella storskaliga klimatinducerade förändringar gör dock att en successiv anpassning inte kommer att vara tillräckligt för populationernas överlevnad i södra Sverige.

Direkta effekter av varmare somrar

Varmare somrar innebär längre perioder med låg vattenföring och med ett varmare vatten. Detta kommer att negativt inverka på laxfisk i södra Sverige. Vi har sett att sommartorkan idag gör att mindre laxvattendrag på västkusten missgynnas, hittills mest vattendrag med en medelvattenföring under 2 m

3

/s. Överslagsmässigt

kan det röra sig om 10 % av natursmoltproduktionen som förloras vid varma, torra somrar i dag. I framtiden bör natursmoltproduktionen av lax påverkas i ännu större omfattning. Denna effekt beror dock också av vad som händer i havet. Ökad förekomst av konkurrenter och predatorer såväl i vattendrag som hav kan förstärka de negativa effekterna.

Insjööring i södra Sverige har också missgynnats av det varmare klimatet de senaste 20 åren. Vi antar att det är en kombination av lägre vattenföring under kritiska perioder samt en ökad andel predatorer både i uppväxtvattendragen och i sjöarna. Det finns idag också tydliga effekter av att sommarvattentemperaturer över 22

o

C

negativt påverkar strömlevande öring i vattendrag. Detta kommer

Bilaga B 26 SOU 2007:60

att ge storskaliga förändringar av strömfiskfaunan. Generellt kommer lax och öring m.fl. arter, ex lake, att minska i södra Sverige.

I sjöarna kommer en ökad sommartemperatur att medföra en kraftigare utvecklad temperaturskiktning. Varmare höstar kommer också att medföra att sjöarna blir temperaturskiktade under längre perioder. I kombination med ökad tillförsel av näringsämnen, förhöjd produktion och temperatur medför detta att riskerna för syrgasbrist och svavelvätebildning ökar i bottenvattnet sommartid. Flertalet fiskarter har dock förmåga att fly undan de syrgasfria områdena. För de unika relikta storrödingbestånden i södra Sverige, ca 25 bestånd, kommer klimatförändringen dock att medföra att många bestånd slås ut, dels för att konkurrenter och rovfiskar ökar, dels därför att syreföhållandena i hypolimnion (dvs. vattenlagren under temperatursprångskiktet), kommer att försämras.

Ökad frekvens av extrem avrinning

Vid tidigare tillfällen med extrem vattenföring har det observerats att fisk spolats nedströms, t.ex. år 1923 när röding från fjällvärlden återfångades i Bottenviken i hög utsträckning. Fisk kan alltså dislokaliseras, men denna effekt kan anses vara försumbar.

Istället kommer extrema högflöden att få stora hydromorfologiska effekter på vattenlandskapet. Fåror kommer att ändras och inom fårorna kommer sedimenttransporten att förändras. Efter den kraftiga vårfloden 1977 hade många vattendrag i mellersta Sverige fått radikalt ändrade fåror. Idag har generellt alla större vattendrag aktivt rensats och kanaliserats i någon omfattning. Därmed har habitatdiversiteten minskat och vattendragen fungerar alltmer som ”stuprör” som raskt för undan avrinningen. Detta förstärker effekten av extremflöden. Framför allt mindre substratfraktioner, som t.ex. grus, har spolats nedströms. Detta medför att leksubstrat för många arter försvinner (laxfiskar, simpor, nejonögon, asp osv.). Detta bidrar till att utarma fiskfaunan och framför allt minskar det laxfiskproduktionen.

Fiskar är mobila varelser och det sker en ständig vandring mellan vattensystem, när vandringsvägarna är fria. Många arter växer upp i vattendrag och söker sig sedan ut till Östersjön för att senare kolonisera andra vattensystem. Lake är en typisk art som företar sådana vandringar. Med en sänkt salthalt kommer fler av sötvattensfiskarna att kunna vandra mer inom Östersjön, troligen även i

SOU 2007:60 Bilaga B 26

Kattegatt. Detta torde dock inte ha någon större ekonomisk effekt. Siklöjan kommer dock att kunna öka sitt utbredningsområde från kärnområdet i Bottenhavet söderut i Östersjön. Möjligen leder detta till ett ökat fiske efter den värdefulla löjrommen.

Förväntade avkastningsförändringar

Yrkesfiske bedrivs som nämnts i huvudsak i de stora sjöarna, men också i ett antal mindre sjöar med hög produktion och med ål/gös som nyckelarter (södra Sverige) eller med sik/röding som viktiga arter i norra Norrland. Nedan presenteras en grov bedömning av hur klimatförändringar kan tänkas drabba fisket i mindre sjöar, de stora sjöarna resp. fisket efter lax.

Mindre sjöar

Som ett underlag för bedömningar har avkastningsdata från svenska insjöar under perioden 1920–1960 sammanställts och satts i relation till årsmedeltemperatur och sjöstorlek. Som typexempel redovisas förväntade förändringar i avkastning i sjöar i storleksintervallet 1 000–10 000 hektar. Beräkningar har endast skett för arterna gädda, gös, abborre, öring och röding. Effekterna av artförändringar beror till stor del på att olika arter betingar olika avsaluvärde i förstahandsledet; abborre 17 kr, gädda 25 kr, gös 45 kr, öring 40 kr och röding 62 kr, vilket var genomsnittspriserna under 2006 i insjöfisket.

I en Västerbottnisk sjö av storleksordningen 1 000–10 000 hektar innebär en ökning av årsmedeltemperaturen från 0 till 3

o

C att

avkastningen av öring minskar från 0,12 kg/ha till 0,04 kg/ha, dvs. med 67 %. Orsaken torde främst vara ökad förekomst av konkurrenter och rovfisk. I samma sjö kan den förväntade avkastningen av röding antas minska från 0,28 kg/ha till 0,17 kg/ha. Den samlade minskningen i avkastning av öring och röding torde därmed uppgå till i storleksordningen 50 %. Dataunderlaget är osäkert men visar ändock på magnituden av förväntade förändringar. I södra och mellersta Sverige kompenseras detta av en ökad utbredning och produktion av gädda, abborre och gös. Avkastning av gös saknas idag i princip i områden med en årsmedeltemperatur under 2

o

C,

Bilaga B 26 SOU 2007:60

dvs. Jämtland, Västerbotten och Norrbotten (även om enstaka isolerade bestånd finns).

I en enkel simulering har den ekonomiska effekten bedömts för sjöar på 1 000–10 000 hektar i fyra regioner i Sverige; södra Sveriges kustlän, södra Sverige inlandslän, södra Norrlandskustlänen och övriga Norrland (Jämtland, Västerbotten och Norrbotten). Utifrån förväntade förändringar i artstruktur och avkastning vid en årsmedeltemperaturökning på 3

o

C blir de biologiska effekterna stora,

men de ekonomiska effekterna varierar något mellan regioner. Givet enbart en ökning av temperaturen och att inte utbredningen av fiskar ändras på grund av restriktioner för utplantering samt vandringshinder beräknas den ekonomiska avkastningen öka något (10–20 %). Detta beror tills stor del på att kilopriset för gös är högre än för andra arter, undantaget röding. I Norrlands inland förutspås en minskning av avkastningen med ca 10 %, då en förlust av öring och röding inte kompenseras med en ökning av abborre och gädda i motsvarande utsträckning. För övriga regioner förutspås enligt ovan en viss ökning.

Skulle arter ha möjlighet att fritt kolonisera nya vattensystem förväntas den ekonomiska avkastningen i medeltal öka ca 20–40 %. Störst blir ökningen på Norrlandskusten och södra Sveriges inlandslän. Observera att detta resonemang bygger på att arter kan sprida sig obehindrat mellan vattensystemen. Idag är detta inte längre möjligt. Skall effekterna av ett förändrat klimat minska, när det gäller möjligheterna att bedriva yrkesmässigt fiske i mindre sjöar, måste således vandringsmöjligheter mellan och inom vattensystem öka, alternativt artificiell spridning av arter tillåtas.

Vi har valt att inte föra detta resonemang vidare eftersom de bygger på ett statiskt dataunderlag, där effekten av övergripande nyckelprocesser (se ovan) inte kunnat vägas in.

SOU 2007:60 Bilaga B 26

De stora sjöarna

De stora sjöarna är så olika inbördes och hyser så olika fisksamhällen att de måste behandlas var för sig.

Vänern

Ökad vattentemperatur under höst-vinter bedöms utgöra det största hotet mot de höstlekande laxfiskarterna sik och siklöja. Rommen riskerar att kläcka för tidigt på våren innan näringsunderlaget hunnit utvecklas. Däremot utgör den ökade vattentemperaturen inget hot mot vuxna individers överlevnad. Siklöjan har naturligt en långt utdragen lekperiod (oktober-januari). Det tidigare tidigt lekande bestånden finns inte längre kvar på grund av de senaste årens varma höstar. Siken leker normalt sent på hösten och har uppenbarligen ännu inga problem med föryngringen. Det är dock rimligt att anta att dessa bestånd kommer att minska om vattentemperaturen ökar enligt prognosen. Dessa arter betingar för närvarande (2006) ett infiskat värde motsvarande 6,4 respektive 2,5 Mkr. Övriga sjölekande arter, inklusive gädda, gös och abborre, kommer att gynnas. Det finns mycket klara samband mellan årsklassstyrkan hos gös och varma somrar och höga vattentemperaturer på hösten. Vänern är till största delen för klar, näringsfattig och kall för att vara någon bra gössjö. Ökad vattentemperatur, minskat siktdjup till följd av ökad humustillförsel och även ökad näringstillförsel kommer i framtiden i högsta grad att bidra till en ökad gösproduktion. Gösen är redan nu sjön näst ekonomiskt viktigaste art (5,5 Mkr år 2006) och det är inte orimligt att gösavkastningen kan komma att fördubblas på knappa 100 år. Värdet på gädd- och abborrfisket är väsentligt lägre, men avkastningen även av dessa arter kan komma att öka, dock inte riktigt i samma grad.

Vättern

De typiska kallvattenarterna röding och sik torde minska ytterligare. Sik i minst grad genom att den naturligt leker senare på hösten än rödingen. Sannolikt kommer det inte att gå att bedriva något kommersiellt fiske på dessa arter över huvud taget. Siklöjan leker ganska sent och på stora djup, där vattentemperaturen även fortsättningsvis kommer att vara låg, vilket gör att beståndsstatus san-

Bilaga B 26 SOU 2007:60

nolikt påverkas i mindre omfattning. Varmvattensarterna, som nu företrädesvis förekommer i skärgårdsområdena, kommer att få en ökad utbredning i sjön. Ingen av dessa arter har i dag något större ekonomiskt värde. Sjöns överlägset kommersiellt viktigaste organism är signalkräftan. Denna är en utpräglad varmvattensorganism. Kräftfisket kommer därför att öka i väsentlig grad, inte bara beroende på temperaturökningen utan även beroende en ökad areell utbredning. Under år 2006 var det infiskade värdet 11,2 Mkr. Även signalkräftan kan dock drabbas av relativt hög dödlighet i akut kräftpest om ytterligare stressfaktorer tillstöter.

Mälaren

Mälarens siklöjebestånd, som under en period utgjorde omkring 30 % av det infiskade värdet, gick helt i botten i början av 1990talet och har därefter inte återhämtat sig. Arten kommer inte att få någon kommersiell betydelse i framtiden, vilket inte heller det svaga sikbeståndet kommer att få. Gädda och abborre kommer att öka, men det kommersiella värdet är relativt lågt. Även gösbeståndet kommer att öka i påtaglig utsträckning. Ökad temperatur, förlängda tillväxtsäsonger och ökad närsalttillförsel är avgörande för detta. Framför allt kommer fisket att öka i de centrala stora fjärdarna, som i nuläget är de djupaste, kallaste och näringsfattigaste delarna av sjön. I Mälaren råder dock konkurrens om såväl gösen som fiskevatten mellan yrkesfisket och andra fiskeintressen och stora delar av sjön är inte utnyttjade för kommersiellt fiske. Denna konkurrens kommer sannolikt inte att minska i framtiden. En avkastningsökning på i storleksordningen minst 50 % måste bedömas som realistisk. En liknande ökning skulle med säkerhet kunna åstadkommas redan i dagens läge genom ett höjt minimimått och bättre resursvård. Det infiskade värdet var 8,2 Mkr under år 2006.

Hjälmaren

Sjöns fisksamhälle utgörs av varmvattensarter samt de intermediära arterna lake och nors, vilka saknar kommersiellt värde. Norsen är dock gösens viktigaste bytesfisk. Genom att sjön är grund och totalcirkulerande har hela vattenmassan samma vattentemperatur sommartid. Det är osäkert om norsbeståndet kommer att fortleva

SOU 2007:60 Bilaga B 26

med den förutspådda temperaturökningen. Gösen är dock inte helt beroende av norsen, utan kommer i högre grad att beta av abborre och mörtfisksläktingar. Gösavkastningen har ökat från 167 ton till 288 ton (13,7 Mkr) under de två senaste åren tack vare varma somrar och höstar, ett skonsamt fiske samt ett höjt minimimått. Det är kanske därför inte realistiskt att tro att avkastningen inte kan öka med mer än omkring 25 % ytterligare i framtiden.

Laxfisket

För svenska västkusten torde laxproduktionen att minska betydigt genom försämrade förhållanden, främst en effekt av varmare somrar med lägre vattenföring i uppväxtvattendragen. Lax kan dock finnas kvar i ett fåtal av de större vattensystemen. Dessa kommer att bli mer produktiva genom högre temperatur och näringstillgång, vilket medför att laxens ålder innan den vandrar till havet torde minska. Förändringar i Västerhavet kan dock radikalt förändra bytesfisktillgången och förekomsten av rovdjur. Utan mer kännedom om effekterna i havet är det svårt att bedöma utvecklingen, men en radikalt minskad laxproduktion är att förvänta på västkusten. För yrkesfisket har detta ringa betydelse då laxfisket är av obetydlig omfattning idag.

Ett varmare klimat kommer att göra att laxproduktionen försvinner från de sydliga laxvattendragen, t.ex. Mörrumsån, Helgeån och Emån. Däremot torde produktionen av ung utvandrande lax, smolt, att kunna öka betydligt i Norrland. Sötvattenarternas utbredning kommer att öka i hela Östersjön. Detta kan medföra en ökad predation på uppväxande ung lax, men effekten tros vara relativt ringa. Här har vi ingen ökning av marina predatorer, som i Västerhavet, samtidigt som de expanderande sötvattensarterna knappast har laxens potential till stora vandringar över öppna havet. Avgörande är hur det går med bytesfisktillgången. Bytesfisken utgörs idag i huvudsak av sill/strömming och skarpsill. I Vänern där laxen lever i sötvatten ersätts dessa arter med siklöja och nors. Bedömningen är därför att bytesfisktillgången inte torde påverkas till men för laxen, såvida inte födounderlaget, främst djurplankton, förändras kvalitativt eller kvantitativt.

Om man antar att produktionen av lax främst är en funktion av temperaturen när det finns lämpliga uppväxthabitat, kan ett antagande göras om den framtida produktionen av laxsmolt. Interna-

Bilaga B 26 SOU 2007:60

tionella havsforskningsrådet (ICES) har gjort skattningar av den maximalt möjliga laxproduktionen i de svenska österjöälvarna. Samtidigt har vi uppgifter om mängden uppväxtareal per älv samt dagens klimat. Det föreligger ett signifikant positivt linjärt förhållande mellan laxsmoltproduktion och årsmedeltemperatur. Till stor del beror detta på en minskad smoltålder vid högre vattentemperatur. För varje grad ökad årsmedeltemperatur ökar smoltproduktionen per hektar med 190 smolt (linjär regression, r

2

=0,61,

p<0,001). Givet att detta samband gäller i framtiden och att dagens uppväxtarealer används för beräkning, innebär detta att laxsmoltproduktionen i svenska östersjöälvar kan skattas öka med en faktor fem vid en temperaturökning med 3

o

C. Med förbehåll för motver-

kande förändringar i Östersjöns ekosystem skulle detta kunna innebära ett omfattande ökat utbyte av laxfisket.

Det bör dock betonas att man inte kan förvänta sig enkla samband mellan temperatur och produktion. Den högre vattentemperaturen kommer att medföra en förlängd tillväxtsäsong för laxen i Östersjön. Möjligen kan detta medföra att laxarna könsmognar och återvandrar till hemmaälven som könsmogna vid lägre ålder. Tidpunkten för återvandringens start styrs av vattentemperaturen i centrala Östersjön. Eftersom temperaturökningen blir minst i Bottenviken finns en möjlighet att det under enstaka år fortfarande kan finnas is kvar i Haparanda- och Kalix skärgårdar. I så fall blir det omöjligt att fiska på den tidigt vandrande laxen, eftersom de fasta redskapen endast kan sättas ut på öppet vatten. En annan fråga är hur avrinningsförhållandena är i älvarna när laxen skall vandra upp om de återvandrar tidigt. Förändringarna av klimatet sker under en mycket kort tidsperiod och en art som lax i norrlandsälvarna har ca 14–20 generationer på 100 år. Det är en mycket kort tid för anpassning.

Klimatets inverkan på fiskets bedrivande

Den mest påtagliga effekten av klimatändringar på fiskeaktiviteterna är effekten på vindförhållandena. Flera för svenskt fiske betydelsefulla fiskerier är starkt väderberoende. Det gäller t.ex. garnfiske och trålfiske med mindre fartyg. För garnfiske är den begränsande faktorn i många fall att bottenströmmarna ökar vid högre vindstyrkor och lösdrivande material som rödalger förs in i garnen. I södra Östersjön är detta ett stort problem som i prakti-

SOU 2007:60 Bilaga B 26

ken sätter en övre gräns för fisket vid cirka 10 m/s. Bottentrålning efter havskräfta på västkusten sker i stor utsträckning med små enmansbåtar. Här är möjligheten att arbeta vid vindstyrkor över 12–14 m/s starkt begränsade. Även burfiske efter kräfta och hummer har problem vid dessa vindstyrkor.

Även om burar och bottensatta garn satts ut vid bra väder innebär dagar med hård vind, när redskapen inte kan vittjas, att fångsten förloras eller minskar. Fisk som garnats och dött förstörs och kan inte säljas, betet i burar förlorar sin effekt efter relativt kort tid varefter buren slutar fiska.

Erik Kjellström vid Rossby Centre har för utredningen beräknat ökningen av dagar med höga vindstyrkor vid olika scenarier (Appendix 1). I tabell 1 har, baserat på detta, en uppskattning gjorts av hur många fler dagar de mest väderkänsliga fiskerierna beräknas förlora på grund av för hård vind enligt scenarierna baserade på ECHAM4 A2 och ECHAM4 B2 och den regionala modellen RCA3, både för perioden 2041–2070 och 2071–2100. Ingen signifikant skillnad finns mellan perioderna. Dock är skillnaden stor mellan olika globala modeller, HadAM3H och ECHAM5 ger väsentligt lägre ökning av vindstyrkorna.

Tabell 2 Exempel på effekten av ökad frekvens av höga vindstyrkor på olika typer av fisken. Antal fartyg och fiskedagar gäller data för 2005 och fartyg med en total infiskning över två basbelopp.

Fiskekategori aktiva fartyg

fiskedagar

väder- gräns

ökning av dagar över vädergräns

procentuell

ökning

miskad

infiskning milj kr

antal Antal m/s EC A2 EC B2 EC A2 EC B2 EC B2 EC B2

torskgarn Östersjön

171 123 10 15 10 8% 5% 7.3 4.9

trålare <24 m Östersjön

49 148 14 20 15 13% 10% 12.3 9.2

Burfiske kräfta 45 113 10 15 10 8% 6% 1.4 0.9 Kräfttrål 67 120 14 25 20 21% 17% 14.1 11.3 Räktrål 46 161 14 25 20 19% 15% 19.0 15.2

De fem fiskerierna i Tabell 2 svarar tillsammans för ungefär en tredjedel av hela det svenska yrkesfiskets fångstvärde. Övriga delar av fisket sker med större fartyg och är mindre väderkänsligt, men antalet tillfällen med storm kommer att begränsa fiskemöjligheterna även för denna kategori. En grov sammanvägning visar att förlusten av fiskemöjligheter kommer att innebära ett minskat

Bilaga B 26 SOU 2007:60

fångstvärde motsvarande 5–10 procent av dagens nivå förutsatt en oförändrad flotta och fångstteknologi.

Minskningen kommer att ske gradvis över en lång tidsperiod och det är svårt att bedöma i vilken utsträckning effekten kommer att påverkas av modernisering av fartygen och ändrade fiskemetoder och redskap. Det är rimligt att anta att en anpassning till klimatförhållandena kommer att ske.

Forsknings och utvecklingsbehov

En generell svårighet vid analyser av effekten av klimatvariationer på fiskbestånden är att dataserier normalt visar summan av påverkan av klimat och fiske. Fiskets inverkan tenderar att mer och mer dominera. För att separera dessa faktorer är det därför viktigt att där så är möjligt utnyttja tidsserier som sträcker sig långt bak i tiden.

De förväntade stora förändringarna av faunan innebär behov av en utökad och adekvat övervakning av bestånden i hav och inlandsvatten. Denna övervakning bör inbegripa populationsstyrka, tillväxt, reproduktion, födoval och artinteraktioner.

Temperaturoptima varierar starkt både mellan arter och även mellan populationer av samma art. För att ge bättre prognoser över klimatförändringarnas effekter på fisksamhällen behövs därför:

  • Artspecifika fysiologiska modeller (bioenergetik och tillväxt)
  • Artspecifika rekryteringsmodeller
  • Artspecifika modeller for energiallokering
  • Populations- och samhällsmodeller

Modellerna kan kalibreras och verifieras mot data över:

  • Naturliga mellanårsvariationer i temperatur
  • Nord-sydliga gradienter i temperatur
  • Kylvattenrecipienter

Specifika forskningsinsatser för att bättre förstå klimateffekter i sötvatten är:

  • Sommarlågvattenföringen och hög temperatur verkar begränsande på lax- och öringpopulationerna i södra Sverige. Mekanismerna bakom denna påverkan (ökade artinteraktioner och

SOU 2007:60 Bilaga B 26

predation, letal temperatur, låg födoproduktion, minskad habitatvolym) bör klarläggas för att utforma motåtgärder.

  • Siklöja har en nyckelroll i många av de större sjöarna (>300 ha) och framför allt i Vänern och Vättern. I Hjälmaren saknas arten på grund av hög temperatur sommartid i hela sjövolymen (avsaknad av hypolimnion). I Mälaren har arten minskat drastiskt. Siklöja har även minskat i flera av de stora sydliga sjöarna i landet. Förutom att detta får effekter på ekosystemet så har det också direkta och stora ekonomiska konsekevenser då löjrom betingar ett högt pris. De exakta orsakssambanden bakom minskningen är inte känd, även om orsaken anses vara klimatiskt betingad. Mekanismerna bakom minskningen måste klarläggas.
  • Med ett varmare klimat kommer kräftor att spridas till fler vattendrag. I ett antal vatten har detta väckt farhågor för att kräftorna skall ha en övergripande effekt på ekosystemet (födokonkurrens, predation på fisk, eliminering av vegetation). Studier i labskala har visat på predation på rödingrom, medan undersökningar i vattendrag indikerat att fysikaliska faktorer har större effekt på fiskbestånden än kräftor. I problematiken finns också att det är den introducerade amerikanska signalkräftan som ökar, medan vår inhemska flodkräfta minskar på grund av den ”kräftpest” som sprids av signalkräftan. Kräftproblematiken föranleder en riktad forskningsinsats på effekten av introduktion av signalkräfta på ekosystemet, med fokus på större sjöar.

Appendix 1: Svensk fiskenäring

Fångstsektorn

Den svenska marina fiskeflottan kan grovt indelas i följande tre huvudgrupper:

  • Fiske med trål/not efter arter som lever i fritt vatten (pelagiska) som sill/strömming, skarpsill, makrill.
  • Fiske med trål efter torsk och andra bottenlevande (demersala) arter som rödtunga, räka, havskräfta, etc.
  • Fiske med passiva redskap – nät, ryssjor, burar och långrev – efter ett stort antal arter, främst torsk, havskräfta, räka och plattfisk.

Bilaga B 26 SOU 2007:60

Bland de pelagiska arterna ingår siklöja, som fiskas av små (<14 meter) pelagiska trålare i delar av Bottniska viken. Fångsten används i huvudsak för romframställning. Övriga pelagiska arter fiskas av fiskeflottans största fartyg (>24 meter).

Det pelagiska segmentet särskiljer sig genom de stora investeringar som gjorts i ökad fångstkapacitet. Under perioden 1995 till 2002 ökade bruttotonnaget med 19 procent och den samlade motorstyrkan med 14 procent. Antalet fartyg minskade, men genomsnittstonnaget per fartyg ökade med 40 procent.

Inom övriga flottan var utvecklingen en helt annan. Både antalet fartyg och tonnaget minskade inom havsfisket totalt med 37 procent, från 2 540 till 1 597 fartyg. Den relativa förändringen var störst i det minsta tonnaget och på ostkusten.

Även antalet sysselsatta i fisket minskade under perioden 1995– 2002 i ungefär samma omfattning som flottans minskning. Antalet licensierade fiskare gick ner från drygt 2 900 till ca 1 900 personer. Medianåldern i fiskarkåren var 51 år 2004. Utvecklingen kännetecknas av allt färre fiskare och en stigande medelålder.

Mer än hälften av flottan, mätt i antalet fartyg, rapporterade år 2004 ett fångstvärde under 80 000 kr. Denna låga aktivitet förklaras till en del av att samma fiskare kan ha flera fartyg för sina olika fisken men att loggboken förs på ett fartyg och inkluderar allt fiske.

Av de licensierade yrkesfiskarna i havsfisket var år 2004 cirka 51 % bosatta på västkusten (Västra Götaland, Halland), 22 % på sydkusten (Skåne, Blekinge) och 27 % på ostkusten (Kalmar-Norrbotten inklusive Gotland).

SOU 2007:60 Bilaga B 26

Figur 1 Flottans regionala fördelning i havs- och kustfisket

Fiske med passiva redskap bedrivs i huvudsak inom närområdet. Västkustfartygen bedriver sitt fiske i Skagerrak och Kattegatt och fartygen från syd- och ostkusten fiskar i Östersjön. En handfull fartyg lokaliserade i hamnar vid Öresund fiskar såväl i Kattegatt som i Östersjön. Även de syd- och ostkustbaserade fartyg som fiskar med aktiva redskap har i princip allt sitt fiske i Östersjön. Större västkustfartyg som fiskar efter pelagiska arter och torsk bedriver sitt fiske i alla för svenskt fiske tillgängliga vatten (Atlanten, Nordsjön, Skagerrak, Kattegatt och Östersjön).

Det svenska saltvattensfisket har under de senaste åren upplevt en kraftig nedgång i intäkter och lönsamhet. Från 2002 till 2004 har landningsvärdet minskat från 1 174 till 830 miljoner kr, vilket är en minskning med närmare 30 %. Den största kvantiteten fångad fisk utgjordes av foderfisk vars landningar uppgick till 61 % av flottans totala.

För insjöfisket har de senaste årens ekonomiska utveckling varit positiv med tillgång till hela EU-marknaden och med goda och växande bestånd av högprisarterna gös och insjökräftor. Gösen har

<12 m >12 m Räktrålare Pelagiska Demersala

0 20 40 60 80 100

Procent av flottan

Västkusten Skåne-Blekinge Övriga ostkusten

Fartyg med passiva redskap

Trålare och snörpvadsfartyg

Bilaga B 26 SOU 2007:60

gynnats av förhållandevis varma somrar. Det totala värdet på den levererade fisken har ökat med 30 % under de senaste fem åren.

I de stora sjöarna verkar idag ca 170 yrkesfiskare. Därutöver finns 33 licensierade yrkesfiskare i 21 näringsrika sydliga mindre sjöar samt i 13 norrländska sjöar, främst i Norrbotten, samt ett mer eller mindre yrkesmässigt fiske med stöd av enskild fiskerätt i ett okänt antal mindre sjöar. Ekonomiskt domineras insjöfisket i de stora sjöarna av olika arter i respektive sjö. I Vänern utgör gös och siklöja de ekonomiskt viktigaste arterna. I Vättern är kräftfisket av störst betydelse. I Mälaren och Hjälmaren är idag gösfisket viktigast, men även kräftfiske har betydelse i den senare sjön. I de norrländska sjöarna domineras avkastningen av sik och röding. I de näringsrika sydliga sjöarna domineras avkastningen av ål och gös. Det ekonomiska värdet på gös och kräftor i det yrkesmässiga sötvattensfisket ökade med nästan 50 % mellan år 2005 och 2006, från 32 till 48 Mkr. De licensierade yrkesfiskarnas totala infiskning i sötvatten var 72 Mkr under år 2006.

Den svenska fiskarkåren är en alltmer åldrande yrkeskategori. Generationsväxlingen är mycket dålig. Speciellt illa är det i Östersjöregionen där mycket få ungdomar söker sig till fisket. I dagens situation är detta inget problem eftersom kapaciteten att fånga fisken är större än den biologiska tillgången men för framtiden är nyrekryteringen ett problem. Utländska medborgare arbetar redan i dag ombord på svenska fartyg.

En klar utveckling i fisket är att kustfiskesegmentet allt mer försvinner. Denna utveckling gäller samtliga län. En annan trend är att trålfiskeflottan alltmer koncentreras till västkusten. Den Östersjöbaserade flottan minskar.

Det licensierade kustnära yrkesfisket i Bottniska viken bedrivs med mindre skepp och båtar (<12 m). Förutom det licensierade fisket finns ett betydande binäringsfiske med fasta redskap. Ett viktigt fiske är trålfisket efter siklöja. Annars är lax, sik och strömming de viktigaste arterna för fisket i Bottniska viken. Det yrkesmässiga fisket dominerar för arterna. Fritidsfiskets viktigaste arter är abborre, gädda, lake och öring. Detta fiske har en stark ställning i hela Bottniska viken. Yrkesfisket dominerar i norr beroende på trålfisket efter siklöja samt lax- och sikfiske med fasta redskap. I Bottenhavet fångas relativt stora mängder strömming inom yrkesfisket.

Det yrkesmässiga kustfisket längs Egentliga Östersjöns kuster och vid Gotland har huvudsakligen bedrivits med torskgarn och

SOU 2007:60 Bilaga B 26

ålbottengarn. Garnfisket är ofta kombinerat med fiske efter skrubbskädda, piggvar och sill/strömming. Ett litet bottengarnsfiske finns även med torsk och flundregarn. Ålfisket kombineras ofta med fångst av abborre, gädda, sik och gös. Det förekommer även husbehovs- och binäringsfiske med yrkesmässiga redskap och ett omfattande sportfiske. Bortsett från ål är det kustnära fritidsfisket lika stort eller större än motsvarande yrkesfiske.

Förutsättningarna för kustfisket ser helt annorlunda ut i de saltare vattnen i Skagerack och Kattegatt. Antalet kommersiella fiskarter ökar med ökad salthalt och det finns en rik förekomst av skaldjur. Inom det kustnära yrkesfisket på västkusten bedrivs ett omfattande fiske med småryssjor efter gulål. Även havskräfta har stor ekonomisk betydelse för kustfisket. Det bedrivs huvudsakligen med bottentrål men ett fiske med burar förekommer även. Trålfiske efter räka förekommer även inom begränsade områden. Krabba och hummer är även viktiga bland skaldjuren liksom i olika omfattning blåmusslor, ostron, hjärtmusslor och sandmusslor. Yrkesfiske efter makrill är av liten omfattning vid kusten men för fritidsfisket är det en av de viktigaste arterna.

Vattenbruk

Statistik saknas i stor utsträckning om näringens ekonomi, ekonomiska omfattning och lönsamhet. Vattenbrukets utveckling de senaste åren kan kort sammanfattas i ett antal punkter:

  • Matfiskodlingen av regnbåge har varit ca 5 000 ton/år de senaste

10 åren,

  • Antalet matfiskodlingar har halverats på 20 år,
  • Lax och öring odlas inte längre till matfisk i Sverige,
  • Ålodlingen är ca 200 ton/år,
  • Rödingodlingen ökade fram till år 2002 då kvantiteten halverades (orsakades av extremt varma somrar två år i följd),
  • Ingen tillförlitlig statistik finns om kräftodlingen,
  • Musselodlingen ligger på knappt 2 000 ton per år,
  • Odlingar för sättfisk och sättkräfta har i stort sett varit samma till antalet i 20 år, drygt 100 st.

En stabil efterfrågan av fisk till utplantering i naturvatten har resulterad i en stabil ekonomisk situation för de flesta företag som specialiserat sig på detta. Många företag har gått över till att i prin-

Bilaga B 26 SOU 2007:60

cip bara odla för utsättning i naturvatten. Mindre odlingsföretag för matfisk (ca 50 tons årsproduktion) har levt vidare tack vare en kombination med beredning och egen försäljning.

Geografiskt är produktionen av regnbåge koncentrerad till Norrland, till vissa delar av Värmland och Dalsland. Röding odlas huvudsakligen i Norrland. Längs Bohuskusten odlas musslor och regnbågsodlingen för direktförsäljning är spridd i södra delen av Sverige liksom kräftodlingen. Ålodlingen är koncentrerad till Skåne och Blekinge.

Beredningsindustri och handel

Den svenska beredningsindustrin har ett stort produktutbud, alltifrån fileterad sill/strömming och torsk till färdigrätter, inläggningar, kaviarersättningar och olika rökta produkter. Huvuddelen av värdet kommer från olika former av sillprodukter.

Biologiska resurser

Svenskt fiske begränsas väsentligen av kvoter. Cirka 95 % av landningsvärdet kommer från kvoterade arter, varav torsk, sill, skarpsill, havskräfta och räka svarar för ungefär 75 procentenheter. Sammanlagt bedrivs svenskt fiske på 29 olika bestånd, omfattande 12 arter i havsområden från Norska havet till Östersjön. Figur 1 visar hur det totala fångstvärdet av cirka 870 milj. kr fördelar sig på havsområden och grupper av fiskslag.

SOU 2007:60 Bilaga B 26

Figur 2 Geografisk fördelning av totala fångstvärdet i svenskt marint yrkesfiske och fördelningen av värdet mellan pelagiska arter, bottenfisk och kräftdjur. Värdet baseras på genomsnittliga landningspriser år 2004.

Ser man till vilka arter som fiskas svarar torsk tillsammans med de pelagiska arterna för cirka ¾ av fångstvärdet. Bland de nio viktigaste arterna är det bara ål och rödtunga som inte är kvoterade. Figur 3 ger proportionerna artvis för dessa nio värdemässigt dominerande arter, vilka år 2004 svarade för >90 % av infiskningen. Resterande 10 % är fördelade på 56 olika arter. Insjöfiskets samlade värde var samma period ca 50 miljoner kr vilket är i nivå med Nordsjöfisket.

Atl

ant

en

No

rd

sj

ön

Skag

/K

att

Ös

ters

jön

0 50 100 150 200 250 300 350 400

V ärde ( m ilj kr )

Pelagisk Kräftdjur Bottenfisk

Bilaga B 26 SOU 2007:60

Figur 3 Fördelning av de 90

% av fångstvärdet som kom från de nio vik-

tigaste arterna i hav- och kustfiske 2004. Totala fångstvärdet var cirka 870 miljoner kr

Statistiska data för 2004

Fångstsektorn Licensierade fiskare saltvatten:

1

727

Varav kvinnor

17

Licensierade fiskare i insjöar:

186

Licensierade fiskefartyg:

1

597

Varav<12 meters längd

1

290

Varav>12 meters längd

307

Totalt Bruttotonnage (BT)

44

447

Total motorstyrka (kW)

217

089

Vattenbruk Produktion totalt:

8 284 ton

Varav: Regnbåge för mat:

5 338 ton

Sättfisk( utsättningar i naturvatten):

1

505 ton

Musslor: 1

435 ton

Röding 328 ton Värde totalt: 220 milj kr Antal sysselsatta: ca 200 helårsarbetskrafter.

Rödtunga Ål

Havskräfta

Nordhavsräka

Tobis Makrill

Skarpsill

Sill/Strömming

Torsk

SOU 2007:60 Bilaga B 26

Beredningsindustri och handel Antalet anställda år 2003:

1

691 personer (1 804 år 2002)

Omsättning år 2003:

3

861 milj kr (4 061 år 2002)

Inköp av råvaror år 2003:

2

163 milj kr (2 074 år 2002)

Export förädlad fiskprodukter 751 milj kr Import förädlade fiskprodukter 1

593 milj kr

Appendix 2: Ändrade vindförhållanden i svenska farvatten

Erik Kjellström, Rossby Centre, SMHI

Bakgrund

Klimatet är i snabb förändring. Den globala temperaturökningen har ökat med lite drygt 0.7 grader under de senaste 100 åren. Denna mycket snabba ökning kan inte förklaras utan att man tar hänsyn till de ökande halterna av växthusgaser i atmosfären. Att den s.k. förstärkta växthuseffekten, som alltså beror på människans utsläpp av växthusgaser, ligger bakom uppvärmningen bedöms nu som säkert inte bara för jorden som helhet utan även för enskilda kontinenter (IPCC, 2007). Andra förändringar i klimatsystemet är mindre entydiga och därigenom svårare att upptäcka och fastlägga. När det gäller vindklimatet så rapporterar IPCC om generellt ökande västvindar på mellanbreddgraderna sen 1960-talet. För Nordatlanten, inklusive svenska farvatten, finns det studier som visar på att den signifikanta våghöjden ökat de senaste 50 åren, något som är förknippat med ökade vindhastigheter (Trenberth et al., 2007). Stor variabilitet i lågtrycksbanorna, både för intensitet och frekvens hos lågtrycken, gör det svårt att slå fast några trender i de allra högsta vindhastigheterna. Många framtida klimatscenarier visar på en viss ökning av vindhastigheterna i samband med djupaste lågtrycken (som blir något djupare i scenarierna) och en förskjutning av lågtrycksbanorna mot polerna (Meehl et al., 2007). Stora skillnader mellan olika modeller gör det svårt att slå fast hur stora förändringar som kan förväntas i olika områden. Den här rapporten beskriver hur vindförhållandena kring de svenska kusterna kan komma att ändras under det innevarande århundradet till

Bilaga B 26 SOU 2007:60

följd av förändringar i klimatet. Fokus ligger på de dagar då det råder friska eller hårda vindar. Vi har valt att studera frekvensen av antalet dagar med vindhastighet som överskrider 10 respektive 14 m/s som mått på dessa förhållanden.

Klimatunderlag

Underlagsmaterial är regionaliseringar utförda med Rossby Centres regionala klimatmodeller RCAO och RCA3 (se exv. Räisänen et al., 2004, Kjellström et al., 2005, Meier et al., 2006). Den regionala klimatmodellen har körts med en horisontell upplösning av ca 50km vilket kan jämföras med 200–300 km som är en vanlig upplösning i globala klimatmodeller. Tabell 1 sammanfattar de olika regionaliseringarna som använts. De globala klimatmodellerna som använts för att ge randvärden till den regionala modellen är HadAM3H från Hadley Centre i Storbritannien samt ECHAM4 och ECHAM5 från Max-Planck-Institutet för Meteorologi i Tyskland. Utsläppsscenarierna kommer från en specialrapport framtagen av FNs klimatpanel (Nakićenović et al., 2000). Alla scenarierna leder till kraftigt ökande koncentrationer av växthusgaser i atmosfären. B2-scenariet är det måttligaste och A2-scenariet det som ger störst förändring. Skillnaderna mellan scenarierna är liten under de närmaste decennierna och blir framträdande först från mitten av seklet. En mer genomgripande beskrivning av scenarierna finns i Persson et al. (2007).

Tabell 1 Sammanfattning av olika scenarier som använts i denna rapport. Kolumnerna avser 1) benämning i denna rapport, 2) regional modellversion, 3) global modell, 4) utsläppsscenarie och 5) vilken tidsperiod som simulerats.

Benämning RCM GCM Utsläppsscenarie Tidsperiod RCAO-H-B2 RCAO HadAM3H B2 1961–1990, 2071–2100 RCAO-H-A2 RCAO HadAM3H A2 1961–1990, 2071–2100 RCAO-E-B2 RCAO ECHAM4 B2 1961–1990, 2071–2100 RCAO-E-A2 RCAO ECHAM4 A2 1961–1990, 2071–2100 RCA3-E-B2 RCA3 ECHAM4 B2 1961–2100 RCA3-E-A2 RCA3 ECHAM4 A2 1961–2100 RCA3-E5-A1B RCA3 ECHAM5 A1B 1961–2100 RCA3-ERA40 RCA3 ERA40 Observerat 1961–2005

SOU 2007:60 Bilaga B 26

Det är alltså frågan om fyra olika scenarier med den äldre modellversionen RCAO (två globala klimatmodeller på ränderna och två olika utsläppsscenarier). Alla dessa gäller för slutet av seklet jämfört med en kontrollperiod i slutet av 1900-talet. Dessutom finns tre klimatförändringsscenarier med RCA3 för hela tidsperioden 1961–2100. Slutligen har RCA3 körts med en återanalys

1

(ERA40)

på ränderna. Den körningen används dels som en referens för att undersöka hur väl modellens resultat stämmer överens med observationer under slutet av 1900-talet och dels för att kunna studera hur klimatet utvecklats under de senaste 45 åren.

I en regional klimatmodell där varje beräkningspunkt (gridruta) är representativ för ett stort område (här 2 500=50x50 km

2

) fångas

inte de högsta vindhastigheterna upp på ett bra sätt och vindarna är därför i regel underskattade, särskilt vid högre vindhastigheter (Meier et al., 2006). I den här rapporten används därför medelvindhastigheterna för att ge en kvalitativ bild av vindförändringen, inte för att läsa av absoluta förändringar. En skillnad mellan de två modellversionerna RCAO och RCA3 är att det i RCA3 finns en s.k. byvindsparametrisering. Denna används för att ge en mer rättvis bild av just de höga vindhastigheter som är förknippade med lokala tillfälliga vindbyar. I den här parametriseringen tas hänsyn till medelvindhastigheten men också till hur vindhastighet och temperatur ändras med höjden nära marken. På så sätt fås ett mått på hur turbulent atmosfären är och därigenom kan man uppskatta frekvens och intensitet hos vindbyarna. I verkliga atmosfären spelar småskalig variabilitet hos markytans egenskaper (kuperad, flack, skogstäckt, stadsbebyggelse, jordbruksmark, våghöjd m.m …) också en stor roll men denna variabilitet inom varje gridruta tas inte hänsyn till i byvindsparametriseringen. En utvärdering av byvindsparametriseringen gjordes i Kjellström et al. (2005) varvid det konstaterades att byvindarna över land i Sverige som regel representerade vindförhållandena på ett bra sätt. Över hav har ingen utvärdering av modellresultaten gjorts.

I den här undersökningen studeras frekvensen av dagar då vindhastigheten (byvind eller medelvind) överskrider vissa tröskelvärden (10 respektive 14 m/s). Vi har alltså inte studerat förändring i medelvindhastighet över en hel säsong eller månad eller förändring

1

En återanalys är en klimatologi baserad både på olika sorters väderobservationer och på

modellresultat. Återanalyser är det bästa tillgängliga verktyget för att beskriva atmosfärens tillstånd under de senaste decennierna. Från den här aktuella återanalysen finns 3dimensionella data från atmosfären samt data som beskriver markförhållanden för vart 6e timme för drygt 40 år.

Bilaga B 26 SOU 2007:60

i extremt höga vindhastigheter (stormar). Materialet avser hela året, dvs. ingen uppdelning har gjorts i månad eller säsong. Den typen av förändringar i vindklimatet i de här använda simuleringarna beskrivs i Räisänen et al. (2003), Kjellström et al. (2005), Pryor et al., (2005), Meier et al. (2006).

Resultat

Förändring i medelvindhastighet

Figur 1 visar hur förändringen i antalet dagar med medelvindhastighet över 10 m/s ökar fram till slutet av seklet (2071–2100 jämfört med 1961–1990) i fem klimatscenarier. Alla fem simuleringarna visar på en ökning i antalet dagar med vindhastighet över 10 m/s över havsområdena runt Sveriges kust. Det är tydligt att inverkan av den drivande globala modellen är mycket stor då skillnaderna mellan de båda RCAO-H-simuleringarna och de båda RCAO-E-simuleringarna inbördes är relativt liten medan skillnaden mellan de två drivarna är stor. RCA3-E5-A1B ligger närmare RCAO-H-simuleringarna med en relativ måttlig ökning. I alla RCAO-scenarier syns en ökning i Bottenviken, den hänger samman med att det blir mindre havsis där i scenarierna och därigenom mindre stabila förhållanden i lägre atmosfären vilket gynnar högre vindhastigheter. RCAO inkluderar en havsmodell för Östersjön och representerar därför temperatur- och isförhållanden bättre än RCA3 som inte har en havsmodell utan tar dessa parametrar direkt från den globala modellen. Med en havsmodell kopplad till RCA3 skulle ökningen över Bottenviken, Bottenhavet och Finska Viken vara något större än vad som visas längst till höger i Figur 1.

SOU 2007:60 Bilaga B 26

Figur 1 Förändring i antal dagar per år då medelvinden överstiger 10 m/s

RCAO-H B2

RCAO—H-A2 RCAO-E-B2 RCAO-E-A2 RCA3-E5-A1B

Ökningen i antalet dagar med vind över 10 m/s är allt emellan någon/några dagar uppemot en månad i det blåsigaste scenariet. Resultaten är liknande för gränsvärde 14 m/s men ökningen i absoluta tal är mindre. Detta hänger samman med att modellen underskattar antalet dagar med höga vindhastigheter (Meier et al., 2006) och man skall därför ta värdena i Figur 1 som en indikation på åt vilket håll förändringen går åt och inte ta fasta på de absoluta värdena.

Förändring i byvindar

Figur 2 visar hur förändringen i antalet dagar med byvindar starkare än 14 m/s förändras för tre olika perioder jämfört med kontrollperioden (1961–1990). I alla fallen sker en gradvis ökning i antalet dagar med blåsiga förhållanden så att den största ökningen syns i slutet av seklet. Liksom för medelvinden sker den största ökningen i RCAO-E-A2-simuleringen där antalet dagar med byvind över 14 m/s ökar med mer än en månad per år i stora delar av Östersjön. Även i de två andra scenarierna är ökningen störst över Östersjön. Liksom för medelvindsförändring ses att osäkerheten som beror på vilken global modell som använts (här ECHAM4 eller ECHAM5) spelar större roll än utsläppsscenariet (utsläppen i A1B är större än i B2 men mindre än i A2). För antalet dagar med byvindar över 10 m/s är mönstret likartat fast ökningen är ytterligare något större, särskilt över land (visas ej).

Bilaga B 26 SOU 2007:60

Figur 2 Förändring i antal dagar med byvindar överstigande 14 m/s för tre lika scenarier och tre olika tidsperioder.

RCA3-E-A2

2011−2040

2041−2070 2071−2100

RCA3-E-B2

2011−2040

2041−2070 2071−2100

RCA3-E5-A1B

2011−2040 2041−2070 2071−2100

SOU 2007:60 Bilaga B 26

Förändringar i vindklimatet de senaste 15 åren

Figur 3 visar hur frekvenserna av dagar med medelvind och byvindar över 10 respektive 14 m/s ändrats mellan referensperioden (1961–1990) och den senaste 15-årsperioden (1991–2005). Både för medelvind och byvind syns en viss ökning främst över havsområdena med den största ökningen över Södra Östersjön. Ökningen i byvind är i paritet med den förändring som ses i de olika framtida perioderna i RCA3-E5-A1B (Figur 2).

Figur 3 Förändring i antal dagar med medelvind och byvind överstigande 10 respektive 14 m/s för referensperioden (1961–1990) och den senaste 15års-perioden (1991–2005).

Medelvind

Byvind

10 m/s

Medelvind

Byvind

14 m/s

Bilaga B 26 SOU 2007:60

Sammanfattning och diskussion

Resultaten av den här studien, och tidigare arbeten, visar på mycket stora skillnader i det framtida vindklimatet beroende på vilken global modell som används för att ge randvillkor till den regionala modellen. I ett fall (med HadAM3 på ränderna) är de framtida förändringarna i vindhastighet mycket små, i ett annat måttliga (ECHAM5) och i ytterligare ett annat (ECHAM4) stora med uppemot ytterligare en månad per år med blåsiga förhållanden (dagar med medelvind eller byvind över 10 m/s). Ett generellt drag i alla scenarierna är att de största vindökningarna förväntas över hav (både Östersjön och Nordsjön).

De scenarier som presenteras representerar ett litet urval av alla möjliga framtidsscenarier. Figur 4 visar på hur 17 olika globala modeller simulerar förändring i vindhastighet över Östersjön vid fördubblad koldioxidhalt i atmosfären jämfört med ett referensklimat. Figuren visar tydligt på en stor spridning mellan modellerna med i vissa fall ökad och i andra fall minskad vindhastighet i medeltal.

SOU 2007:60 Bilaga B 26

Figur 4 Beräknad förändring av den geostrofiska

2

vinden i Östersjöregio-

nen efter en fördubbling i atmosfärens halt av växthusgaser. De olika symbolerna representerar olika globala klimatmodeller. Ringen och den vertikala linjen visar på medelvärde och standardavvikelse baserat på de 17 olika modellerna. ANN står för årsmedelvärde, DJF står för december, januari och februari osv. Från Chen och Aschberger (2006).

Baserat på de data från globala klimatmodeller som visas i Figur 4 är det mycket svårt att säga något entydigt om framtidens vindklimat i Svenska farvatten. En viss övervikt av modellerna visar på en ökning av vindhastigheten under alla säsongerna men ökningen är signifikant ur ett statistiskt perspektiv (om man använder en standardavvikelse som mått). Framtidsscenarierna med RCAO, som inkluderar en bra representation av Östersjöns isförhållanden, gör det ändå troligare att vindhastigheterna ökar än att de minskar. Detta är då pga. ändrade stabilitetsförhållanden i atmosfären då det blir mindre is på havet.

2

Med geostrofisk vind menas den vindhastighet som råder då det är balans mellan den av

jordrotationen orsakade corioliskraften och den kraft som beror på horisontella tryckskillnader.

Bilaga B 26 SOU 2007:60

Referenser

Chen, D and C. Aschberger, 2006. Past and future atmospheric

circulation over the Baltic region based on observations, reanalysis and GCM simulations. Research report C74, Earth Science Centre, Göteborg university IPCC, 2007: Climate Change 2007: The Physical Science Basis.

Contribution of Working Group I to the Fourth Assessment Report of the Intergovernmental Panel on Climate Change [Solomon, S., D. Qin, M. Manning, Z. Chen, M. Marquis, K.B. Averyt, M.Tignor and H.L. Miller (eds.)]. Cambridge University Press, Cambridge, United Kingdom and New York, NY, USA. Kjellström, E., Bärring, L., Gollvik, S., Hansson, U., Jones, C.,

Samuelsson, P., Rummukainen, M., Ullerstig, A., Willén U. and Wyser, K., 2005. A 140-year simulation of European climate with the new version of the Rossby Centre regional atmospheric climate model (RCA3). Reports Meteorology and Climatology, 108, SMHI, SE-60176 Norrköping, Sweden, 54 pp. Meehl, G.A., T.F. Stocker, W.D. Collins, P. Friedlingstein, A.T.

Gaye, J.M. Gregory, A. Kitoh, R. Knutti, J.M. Murphy, A. Noda, S.C.B. Raper, I.G. Watterson, A.J. Weaver and Z.-C. Zhao, 2007: Global Climate Projections. In: Climate Change 2007: The Physical Science Basis. Contribution of Working Group I to the Fourth Assessment Report of the Intergovernmental Panel on Climate Change [Solomon, S., D. Qin, M. Manning, Z. Chen, M. Marquis, K.B. Averyt, M. Tignor and H.L. Miller (eds.)]. Cambridge University Press, Cambridge, United Kingdom and New York, NY, USA. Meier, H.E.M., Andréasson, J., Broman, B. Graham, L.P.,

Kjellström, E., Persson, G., and Viehhauser, M., 2006: Scenarios of wind, sea level, waves and river discharge in the Baltic Sea and Lake Mälaren Region – a dynamical downscaling approach from global to local scales. Reports Meteorology and Climatology, 109, SMHI, SE-60176 Norrköping, Sweden, 52 pp. Nakićenović, N., Alcamo, J., Davis, G., de Vries, B., Fenhann, J.,

Gaffin, S., Gregory, K., Grübler, A., et al., 2000. Emission scenarios. A Special Report of Working Group III of the Intergovernmental Panel on Climate Change. Cambridge University Press, 599 pp.

SOU 2007:60 Bilaga B 26

Persson, G., Bärring, L., Kjellström, E., Rummukainen, M.,

Strandberg, G., 2007. Climate indices as basis for vulnerability studies. Reports Meteorology and Climatology, 1XX, SMHI, SE-60176 Norrköping, Sweden, (in preparation). Pryor, S.P., Barthelmie, R.J. & Kjellström, E. 2005. Analyses of the

potential climate change impact on wind energy resources in northern Europe using output from a Regional Climate Model. Climate Dynamics, 25(7–8), 815–835. Räisänen, J., Hansson, U., Ullerstig, A., Döscher, R., Graham, L.P.,

Jones, C., Meier, M., Samuelsson, P. and Willén, U. 2003. GCM driven simulations of recent and future climate with the Rossby Centre coupled atmosphere – Baltic Sea regional climate model RCAO, SMHI Reports Meteorology and Climatology 101, SMHI, SE 60176 Norrköping, Sweden, 61pp. Räisänen, J., U. Hansson, A. Ullerstig, R. Döscher, L.P. Graham,

C. Jones, H.E.M. Meier, P. Samuelsson, U. Willén, 2004. European climate in the late 21st century: regional simulations with two driving global models and two forcing scenarios. Clim. Dyn., 22, 13–31. Trenberth, K.E., P.D. Jones, P. Ambenje, R. Bojariu, D. Easterling,

A. Klein Tank, D. Parker, F. Rahimzadeh, J.A. Renwick, M. Rusticucci, B. Soden and P. Zhai, 2007: Observations: Surface and Atmospheric Climate Change. In: Climate Change 2007: The Physical Science Basis. Contribution of Working Group I to the Fourth Assessment Report of the Intergovernmental Panel on Climate Change [Solomon, S., D. Qin, M. Manning, Z. Chen, M. Marquis, K.B. Averyt, M. Tignor and H.L. Miller (eds.)]. Cambridge University Press, Cambridge, United Kingdom and New York, NY, USA.

Bilaga B 27

Rennäringen

Underlagsrapport, Klimat- och sårbarhetsutredningen, 2007

Bilaga B 27 SOU 2007:60

SOU 2007:60 Bilaga B 27

1 Dagsläget

Renskötseln viktigt ur lokalt och kulturellt perspektiv

Samerna intar genom sin status som urfolk en särställning i Sverige. Samerna har eget språk, egen kultur och eget samhälls- och näringsliv. Renskötselrätten är i Sverige förbehållen samerna och grundar sig på urminnes hävd. Renskötselrätten är av avgörande betydelse för bevarandet av den samiska kulturen. Det finns cirka 3 500 renägande samer och drygt 900 renskötselföretag i Sverige. Därutöver finns det ungefär 1 000 personer, med icke-samisk härkomst, som främst har renar i landets koncessionssamebyar. Sammanlagt finns cirka 230 000 renar i Sverige men antalet varierar betydligt mellan åren (Moen & Danell, 2003). Rennäringens ekonomiska omfattning är i relation till Sveriges totala ekonomi liten. Den är dock viktig för den lokala ekonomin i glesbefolkade områden i Norrlands inland och fjälltrakter. Rennäringen skapar också förutsättningar för annan näringsverksamhet t.ex. i transportföretag och verkstäder liksom för samhällsservice som förskolor, skolor och sjukvårdsinrättningar.

Renens årstidsbundna vandringar och födosök samt renskötselns sårbarhet för extremt väder

Renen lever naturligt i hjordar. På våren/försommaren föds kalvarna. Under sommaren bygger renarna upp kroppens reserver med fett. De lever då mest på gräs och örter som finns i fjällen. Renarna uppehåller sig sommartid gärna i högre terräng (på kalfjället) eller på snölegor för att få svalka och skydd mot insekter. På vintern betar renarna i huvudsak lav, främst markväxande renlavar, som växer i skogsområdena i inlandet och ned mot kusten. Vid svåra betesförhållanden är tillgången på hänglavar ett viktigt komplement. Stödutfodring kan fordras vid svåra betesförhållanden till följd av is och skare. Den renstam som finns i Sverige är domesticerad, men mycket av dess ursprungliga livsmönster finns kvar. Renhjordarna förflyttas mellan sommar- och vinterbetesmarkerna. Förflyttningarna sker längs älvdalarna. Utökad infrastruktur, annan markanvändning, tät oröjd ungskog och svåra snö- och isförhållanden kan utgöra problem vid förflyttningarna. Under det att renen betar rör den sig över stora ytor för att hitta de växter som är mest lämpade som föda.

Bilaga B 27 SOU 2007:60

Lagstiftning kring renskötseln

Rennäringen regleras i rennäringslagen från 1971 (SFS 1971:437) jämte vissa andra lagar och förordningar. Renskötsel får enligt denna lag utövas av personer som är medlemmar i samebyar. Samebyar är såväl juridiska personer som ett särskilt bestämt betesområde som också omfattar mark med olika ägare.

Renskötsel utövas efter renens behov under olika tider av året genom att vissa marker – enkelt beskrivit de som är belägna inåt landet – får användas året runt, medan andra – belägna nedåt svenska kusten – endast är tillåtna att begagnas för renbete under vintertiden, den 1 oktober–30 april. De samebyar som flyttar renarna från fjällområdet ned mot skogs- och kustlandet brukar benämnas fjällsamebyar medan skogssamebyar flyttar efter samma mönster men då inom områden som inte är lika vidsträckta. I tidigare lagstiftning skilde man på skogs – och fjällsamebyar men nuvarande rennäringslag innehåller gemensamma bestämmelser för dessa typer av samebyar. En särskild juridisk form av renskötsel är den som bedrivs med tillstånd, koncession, inom vissa områden nedanför lappmarksgränsen i Norrbottens län. Koncessionsrenskötseln innebär att den same som fått tillståndet och är medlem i sameby får driva renskötsel även med renar som ägs av andra, främst fastighetsägare inom koncessionsområdet.

Rennäringen bedrivs i Sverige i stort sett i hela Norrbotten, Västerbotten och Jämtlands län samt i delar av Dalarnas och Västernorrlands län. Renskötselområdet utgör omkring en tredjedel av Sveriges yta (Gränsdragningskommissionen). Rätten att bedriva renskötsel är en grundlagskyddad civil rättighet på motsvarande sätt som äganderätt. På en och samma egendom kan bedrivas olika sorters näringar och verksamheter. Egendomen belastas således av rättigheter i olika skikt. Renskötselrätten bygger ytterst på historiska förhållanden; den rättsliga grunden har i lag beskrivits som urminnes hävd. Samhället och näringslivet har genomgått stora förändringar sedan de första lagarna antogs men den huvudsakliga systematiken i denna lagstiftning är oförändrad. Rennäringslagen är således uppbyggd på ett sådant sätt att den stundtals avviker från gängse systematik inom rättsordningen. Konstruktionen gör att tillämpningssvårigheter kan uppstå i flera avseenden. En sådan svårighet är att det inte inom alla områden är fastslaget var renskötselrätten får utövas vintertid. Otydligheten har i flera fall gett upphov till tvister, som drivits till domstol av markägare som yrkat få fast-

SOU 2007:60 Bilaga B 27

ställt att betesrätt inte föreligger på deras fastigheter. Otydligheten leder också till osäkerhet kring rennäringens framtida villkor.

Gränsdragningskommissionen (SOU 2006:14), vilken hade i uppdrag att kartlägga den yttre och inre gränsen för renskötselområdet, presenterade ett förslag till ett svenskt utrednings- och medlingsinstitut. Anledningen till detta är att det, som ovan nämns, under senare år förekommit flera processer om samernas markrättigheter. I de fall domstolarna gjort en sakprövning har denna föregåtts av en synnerligen långvarig handläggning och de utrednings- och rättegångskostnader som belastat parterna i målen har blivit betydande. I några fall har dock laga kraftägande domstolsavgöranden kommit till stånd utan att domstolen gjort någon prövning i sak, något som i samtliga fall berott på att man från samernas sida inte ansett sig ha ekonomiska möjligheter att gå i svaromål. Gränsdragningskommissionen ansåg med anledning av ovanstående att staten bör verka för att konflikter om samernas markrättigheter i första hand bör lösas avtalsvägen, i samförstånd mellan sakägarna.

Rennäringspolitiken var vid tiden för 1971 års rennäringslags tillkomst fokuserad enbart på rennäringen och genomsyrades av ett tidstypiskt rationaliseringstänkande. Det ansågs finnas ett behov av att effektivisera näringen, att förstärka inkomsterna inom den liksom att utjämna inkomsterna mellan olika renägare. För att åstadkomma detta försökte man uppnå en mera rationell företagsstruktur inom samebyn genom att stödja en utveckling mot färre och större företag där renskötaren och hans familj skulle kunna försörja sig på inkomsterna från renskötselföretaget. Vidare främjades olika åtgärder för att mekanisera driften och därmed minska arbetskraftsbehovet. På senare år har detta synsätt kritiserats från utgångspunkten att de samer som arbetar inom renskötseln blir för få för att vara ett underlag för en levande kulturutveckling med renskötseln som grund och att mekaniseringen är kostsam att bära för den enskilde renägaren samt medför en ökad påfrestning på miljön och miljömålet en storslagen fjällmiljö.

2 Effekter till följd av ett förändrat klimat

Klimatförändringarna kommer påverka förutsättningarna för att bedriva renskötsel. Såväl sommarbetet, vinterbetet som förflyttningsmöjligheterna kommer att förändras. Dagens markanvändningskonflikter riskerar att förvärras.

Bilaga B 27 SOU 2007:60

Inledningsvis bättre fjällbete/sommarbete

Till de positiva effekterna av de klimatförändringar utredningen studerat hör att växtproduktionen under barmarkstiden (sommarbetet) kan öka med 20 till 40 procent och vegetationsperioden kommer att förlängas. Mot slutet av seklet kan förlängningen av vegetationsperioden bli upp till 2–3 månader (Danell, 2007; Moen, 2006). Förlängningen av sommarsäsongen är positiv för renarna. Sommarbetet är näringsrikare än vinterbetet och det är under denna säsong som renen bygger upp sina reserver av fett och protein inför vintern. Vajor (honrenar) i god kondition föder också kalvar i god kondition, vilket i sin tur ger en bättre återväxt och bättre slaktvolymer. Förekomst av små träd, örter och gräs förväntas öka, vilket är positivt för renen då det innebär en ökad tillgång på föda. För fjällmiljön nya växtarter kan också komma att etablera sig. Högre temperaturer och ökad näringsomsättning hos växterna kan leda till en ökad förekomst av buskar på skyddade platser och mer gräs på mer utsatta platser i fjällen (Moen, 2006). En varmare klimat kan leda till att mängden tillgängliga näringsämnen, särskilt kvävehalten, i fjällen ökar. Detta kan få långtgående effekter då de svenska fjällen domineras av kvävefattiga ekosystem. En ökad kvävehalt kan missgynna växter med långsam tillväxt och låg konkurrensförmåga, t.ex. lavar och mossor, medan växter med snabb tillväxt och vegetativ förökning, t.ex. gräs- och starrarter, kan gynnas (Moen, 2006; Uusitalo, 2005; Sonsson & Lilliesköld 2000). Beteskvalitén är viktig för renens tillväxt och välbefinnande. Det är dock oklart hur denna kommer att påverkas i ett förändrat klimat (Arvidsjaur, 2007; Danell, 2007; Moen, 2006). Överlag är fjällfloran relativt robust mot miljöförändringar och har en stor buffertförmåga. Ifall denna buffertförmåga överskrids finns det dock risk för abrupta och omfattande förändringar i fjällfloran (Moen, 2006). Det finns redan indikationer på att stora förändringar skett.

Till de negativa effekterna som framför allt kan bli problematiska på längre sikt hör att kalfjällsarealerna förväntas krympa, vilket kommer öka betestrycket i fjällen om nuvarande renbestånd bibehålls. Särskilt utsatta torde de södra delarna av fjällkedjan vara. Samtidigt kan ett högt betestryck eventuellt motverka en igenväxning av kalfjällen. De förväntade högre temperaturerna sommartid kan innebära problem för renarna, då dessa inte trivs i värme.

SOU 2007:60 Bilaga B 27

Mer insekter och risk för mer sjukdomar

Ett förändrat klimat med högre temperaturer och ökad nederbörd kan allvarligt förvärra insektsplågan t.ex. från nässvalgkorm (Cephenemyia trompe) och renstyng (Hypoderma tarandi) (Danell, 2007; Moen, 2006). De värsta insektssituationerna uppstår vid värme och fukt, förhållanden som tenderar att bli vanligare enligt klimatscenarierna. Insekter stör renens betesro och begränsar den tid renen kan ägna åt födointag och att bygga upp sina fettreserver. Enligt vissa undersökningar kan renen ägna 70 procent av dagen åt födointag när förekomsten av insekter (nässvalgkorm) är begränsad. Dagar då förekomsten av insekter är riklig kan renen ägna mindre än 10 procent av tiden åt födointag och måste röra på sig 40 procent av dagen (Hagemoen & Reimers 2002). Undersökningar i Finland visar på ett samband mellan varma somrar med fler insekter och lägre slaktvikt på hösten för renkalvar (Gunn & Skogland 1996). Då renkalvarna står för cirka 60 procent av renköttproduktionen, skulle en minskning av kalvarnas slaktvikt få allvarliga ekonomiska konsekvenser för rennäringen (Jonsson, 2005; Uusitalo, 2005). Insektsplågan kan dessutom bli svårare för renarna att undkomma i takt med krympande kalfjällsmiljöer och färre snölegor. Förekomsten av parasiter, bl.a. bindvävsmask och hjärnhinnemask, kan öka till följd av en högre temperatur. Det finns även risk för att nya parasiter och sjukdomar introduceras. Renarnas relativa isolering från andra däggdjur gör att de har en dålig resistens mot nya sjukdomar. Det finns risk för att varje enskilt djur kommer att behöva behandlas mot sjukdomar och/eller parasiter, vilket knappast är praktiskt genomförbart (Arvidsjaur, 2007).

Det är svårt att förutspå vilka samlade effekter ett förändrat klimat kommer innebära för sommarbetet/fjällbetet. Å ena sidan innebär en längre vegetationsperiod och ökad växtproduktion att renens sommarbetestid förlängs och den ges möjlighet att bygga upp större kroppsreserver för vintersäsongen. Å andra sida kan en förvärrad insektsplåga innebära att renens betesro kraftigt försämras och den totala effektiva betestiden minskar. Förekomsten av parasiter kan också öka till följd av en högre temperatur.

Bilaga B 27 SOU 2007:60

Svårare skogsbete/vinterbete

Till de positiva effekterna hör att ett varmare klimat kan innebära 2–3 månader kortare vintrar. Kortare vintrar innebär således bättre möjligheter för renen att bevara kroppens reserver fram till kalvningen (Arvidsjaur, 2007; Moen, 2006).

Till de negativa effekterna hör att vintrarna enligt klimatscenarierna kommer bli varmare och blötare. Risken för svåra snöförhållanden med is och skare som är mycket svårgenomträngliga för renen när den letar föda ser ut att öka då mängden regn vintertid ökar enligt scenarierna samtidigt som temperaturen oftare kommer växla mellan plus- och minusgrader. Norrlands kustområden kan dock bli snöfria under längre perioder även under högvintern. En ökad förekomst av is och skare innebär att renen får ett sämre vinterbete och i större utsträckning måste använda sig av de under sommarbetet uppbyggda kroppsreserverna med nedsatt kondition som följd (Moen, 2006). De problematiska förhållanden som rått i stora delar av renbetesområdet under vintern 2006–2007 riskerar alltså att bli vanligare. Ett mått på risken för sådana situationer är att antalet dagar med nollgenomgångar (perioder då temperaturen stiger från minusgrader till plusgrader eller sjunker från plusgrader till minusgrader).

Förändring i antal dygn som temperaturen på 2m nivå varit både över och under 0 ºC, för tidsperioderna 2011–2040, 2041–2070, 2071–2100 relativt 1961–1990 (ECHAM A2/RCA3)

I dagens klimat (1961–1990) sker detta under ca 5 dygn under vintern (dec–feb) i inre Lappland och upp till ca 10–15 dygn i Väster-

SOU 2007:60 Bilaga B 27

botten och i Västra Jämtland. Enligt klimatscenarierna ökar antalet med ca 5 dygn till 2020-talet och med upp till omkring 10 mot slutet av seklet i stora delar av renbetsområdet i ECHAMs A2 scenario. Enligt B2 scenariot blir ökningen nästan lika stor, men i Hadleys modell är ökningarna mindre. En annan klimatparameter som utredningen studerat är mängden nederbörd i form av snö respektive regn under vinterperioden. Här sker också en tydlig ökning av mängden nederbörd som regn vintertid i hela renbetesområdet. Ökningen är 25–50 mm till 2020-talet med de största ökningarna i södra norrland. Mot slutet av seklet (2080-talet) är ökningen över 100 mm utom i inre Lappland där den stannar kring ca 50 mm. Denna ökning av nederbörd som regn talar också för en väsentligt ökad risk för is- och skarbildning under högvintern.

Förändringar av nederbördsmängder i form av regn under vintermånaderna (dec–feb) till 2020-talet respektive 2080-talet

Regn

Samtidigt kommer snötäckets maximala tjocklek att minska, framför allt i kustnära områden. Enligt A2 scenariot kan det maximala snötäcket ett normalår komma att uppgå till motsvarande betydligt mindre än 50 mm vattenvärde (ungefär samma värde i cm snötäcke) i stora delar av kustområdena i norra Norrland i slutet av seklet. I inlandet skulle trots allt något mer snö finnas. Detta skulle kunna innebära att långa perioder blir mer eller mindre snöfria i kustregionen och skulle kunna leda till ett ökat tryck på bete i kustregionerna vid i övrigt svåra betesförhållanden.

Bilaga B 27 SOU 2007:60

Förändring i snöns vatteninnehåll, maxivärde under året, för tidsperioderna 2011–2040, 2041–2070, 2071–2100 relativt 1961–1990 (ECHAM A2/RCA3)

Enligt Hadleys modell är minskningen av maximalt snötäcke i den inre delen av norrland inte så stor medan minskningen vid kusten är betydande även här.

Även längden på snösäsongen kommer att minska. Det är fråga om en minskning med några veckor till 2020-talet i Lappland, lite mer i kustområdena. Till 2050-talet är minskningen upp till nära 2 månader i Västerbottens kustland och i slutet av seklet är minskningen 3–4 månader här och ca 2 månader i Lappland (något mindre i B2 scenariot).

Snötäcke (antal dagar med snötäckt mark), ECHAM, RCA3 Scenario A2

1961–1990 2020-talet 2050-talet 2080-talet

SOU 2007:60 Bilaga B 27

Observationer från Fennoskandia, Ryssland samt Svalbard visar på ett samband mellan vintrar med svåra snöförhållanden och kraftiga nedgångar i renpopulationens storlek (Callaghan et al., 2004). Svåra snöförhållanden innebär att de dräktiga vajorna måste använda en större del av sitt kroppsförråd för sin egen överlevnad på fostrets bekostnad. Följden blir att renkalvens födelsevikt blir lägre vilket minskar kalvens möjlighet att överleva (Uusitalo, 2005). Svåra snöförhållanden kan innebära att man i ökad utsträckning måste stödutfodra renarna för att undvika minskade renpopulationer. Stödutfodring är kostsamt. Det kan kosta cirka 4 kronor per dag och ren eller 2 000 kr/dag för en renhjord på 500 renar. För en ägare av en renhjord på 500 renar, med en omsättning på kanske 400 000–500 000 kr/år (SSR, 2005), blir ekonomin snabbt ansträngd vid längre perioder av stödutfodring. I regeringens budget finns ett anslag (45:1 Främjande av rennäring m.m.) på 46,7 miljoner kronor för stöd till främjande av rennäringen som bl.a. skall täcka prisstöd vid slakt och kostnader vid stödutfodring. De svåra snöförhållandena vintern 2006/2007 medförde att anslaget behövde tillföras 37 miljoner kronor till följd av omfattande stödutfodring.

Sammantaget är det svårt att kvantitativt uppskatta effekterna av ett förändrat klimat för vinterbetet/skogsbetet och på rennäringen. Å ena sidan kommer vintrarna antagligen bli kortare, vilket är positivt då vintern är den svåraste säsongen för renen. Ett kortare vinterbete kan samtidigt innebära att renen stannar längre på sommarbete/fjällbete och därmed utsätter dessa betesmarker för ett större betestryck. Å andra sidan kommer vintrarna att bli blötare och varmare, vilket innebär en ökad risk för svåra snöförhållanden (is och skare). Ett sämre vinterbete kan allvarligt påverka renens överlevnadsmöjligheter och kan innebära minskade renpopulationer. Stödutfodring är mycket kostsamt och ökade behov av stödutfodring skulle allvarligt anstränga rennäringens ekonomi. Klimatförändringarna kommer dessutom påverka olika geografiska områden olika.

Förflyttning mellan sommar och vinterbete

Ökad nederbörd kan få negativa konsekvenser då möjligheterna att förflytta renarna försämras vid höga vattenflöden (Arvidsjaur, 2007). Det är kanske särskilt renarnas möjligheter att förflytta sig

Bilaga B 27 SOU 2007:60

från sommarbete till vinterbete som kan komma att försämras. Renflyttningslederna går ofta över istäckta vattendrag men mildare vintrar, med tunnare isar och kortare perioder då vattendragen är isbelagda, kan innebära att dessa leder inte längre är farbara. Alternativa transportleder t. ex. genom skog mellan sommar- och vinterbete kan bli nödvändiga. Det kan också bli aktuellt att i ökad utsträckning förflytta renarna med lastbil. En sådan utveckling skulle också innebära ökade kostnader för rennäringen (Arvidsjaur, 2007).

Intressekonflikter rörande markanvändning

Klimatförändringarna kommer tillsammans med den socioekonomiska utvecklingen med en trolig framtida utbyggnad av infrastruktur, ökande turism m.m. att med stor sannolikhet öka risken för markkonflikter. I ett framtida klimat kommer också möjligheterna att bedriva skogsbruk antagligen att förskjutas norrut och högre upp i fjällregionen samtidigt som tillväxten kommer att öka kraftigt i inlandet och i kustregionerna (se bilaga 19). Därmed är det sannolikt att skogsbruket kan komma att intensifieras i renbetesområdet. Detta kan öka risken för konflikter med rennäringen. Idag använda skogsskötselmetoder står ibland i konflikt med rennäringens intressen. Markberedning och gödsling påverkar markfloran och minskar ofta tillgången på renlav. Hur föryngringsavverkningar sker har också betydelse för betesmöjligheterna. Vid avverkning sker en kraftig förändring av markfloran och tillgången på renlav minskar ofta radikalt. Av vikt för renbetesmöjligheterna är att det inom respektive renbetesområde finns marker som är lämpliga för renbete. Oröjda ungskogar utgör ett hinder för renarna vid förflyttningar. Idag ska, enligt Skogsvårdslagens § 20, samråd mellan skogsägare och rennäring ske kring skogskötselåtgärder i renbetesområdenas året-runt-marker. Denna dialog är viktig men omfattar inte vinterbetesmarkerna och inte alltid alla problemställningar. Rennäringen är inte alltid tillfredsställd med den dialog som sker (Arvidsjaur, 2007). Enligt renägare vore en skonsammare markberedning (fläckvis markberedning), bättre planerade avverkningar (med sparade ytor inom respektive renskötselområde, ökad ungskogsröjning och ökad hänsyn till de viktigaste renbetesområdena vid gödsling viktiga inslag för att främja renbetet i skogsområdena i kust- och inlandet. Skonsammare markbered-

SOU 2007:60 Bilaga B 27

ningsmetoder är dock ofta mer kostsamma än andra metoder och används inte i dagsläget i någon större utsträckning. Kostnaderna kan även i övrigt öka i skogsbruket om ett ökat hänsynstagande till renbetet ska ske. Ett första steg bör vara en breddning av kraven på samråd.

Turism är en annan näringsgren som ibland hamnar i konflikt med rennäringen. Minskade kalfjällsområden kan särskilt på längre sikt innebära att turism såväl som rennäring kommer att koncentreras till de fjällområden som finns kvar med potentiellt ökad risk för intressekonflikter. Turismindustrin verkar redan i dagsläget, i vissa fall, störande på rennäringen. Arrangörer av hundspannsfärder, skoterutflykter, småviltsjakt och vissa former av äventyrsturism tar i dagsläget inte alltid hänsyn till renarnas behov av betesro och stör rennäringens verksamhet. Sådana turismaktiviteter bedrivs ofta med hänvisning till allemansrätten och lyder i många fall inte under något särskilt regelverk, vilket begränsar möjligheterna att motverka störande element. Förbudet för samebyar att driva annan verksamhet än rennäring förhindrar samebyarna att få inflytande över hur turismindustrin utvecklas (Arvidsjaur, 2007). Det vore önskvärt med ett ökat hänsynstagande till rennäringen från delar av turismnäringens sida. Här bör en dialog mellan företrädare för respektive branscher också komma till stånd.

Det finns även en risk för markanvändningskonflikter mellan rennäring och gruvdrift, vindkraft, rymdverksamhet, och militärövningar. Ett varmare klimat som gynnar jordbruk i norra Sverige kan också bli en källa till ökade markanvändningskonflikter. Ny beteskonkurrens om sommarbetet kan också uppstå med t.ex. rådjur. En ökning av rådjursstammen och andra bytesdjur kan i sin tur öka förekomsten av rovdjur. En sådan ökning kan också bli effekten av mer skogsklädda fjäll (Arvidsjaur, 2007). Ett hot mot rennäringen och särskilt möjligheterna till förflyttning av renar och vinterbetet är också den ökade fragmenteringen av markerna pga. utbyggnad av infrastruktur och en befolkningsökning i delar av norra Norrland (Arvidsjaur, 2007). Ett utökat hänsynstagande till rennäringens intressen i ett förändrat klimat kan behövas vid planering av infrastruktur, gruvverksamhet och övriga ovan nämnda verksamheter.

Bilaga B 27 SOU 2007:60

Sammanfattning

Klimatförändringarna kommer att påverka förutsättningarna för att bedriva rennäring i Sverige. Klimatförändringarna kommer påverka sommarbete såväl som vinterbete. Vissa av klimatförändringarna kommer vara positiva för rennäringen, andra kommer vara negativa. Det är i nuläget mycket svårt att avgöra huruvida de aggregerade klimatförändringarna kommer vara positiva eller negativa, men man kan förutsätta att rennäringen kommer att behöva flexiblare lösningar i en ökad utsträckning i ett förändrat klimat. Till renens fördel talar att det är ett anpassningsbart djur som klarar av vitt skilda levnadsomständigheter. Renen har ett cirkumpolärt utbredningsområde som omfattar habitat från havsnivån till höga bergstrakter. Renen är kräsen vad gäller beteskvalitet men är flexibel i val av foderväxter. Det kommer således med största sannolikhet även i ett förändrat klimat finnas naturliga förutsättningar för att bedriva rennäring i Sverige. Ett förändrat klimat kommer med stor sannolikhet att öka frekvensen av markkonflikter mellan rennäringen och andra intressen (särskilt skogsbruk och turism). Det finns en stor risk att antalet ärenden som kommer behöva dras inför domstol kommer att öka.

3 Möjliga anpassningsåtgärder

Rennäringen är nationalekonomiskt inte av någon större vikt, men har desto större betydelse för den lokala ekonomin i extrem glesbygd. Samerna och rennäringen tillför kultur och miljövärden vilka är svåra att omsätta i ekonomiska termer. Rennäringspolitiken bör utformas så att den skapar förutsättningar för en hållbar och livskraftig rennäring i ett förändrat klimat.

Skogsbruk påverkar förutsättningarna att bedriva renskötsel i renskötselområdet. I ett framtida klimat kommer skogsbruket att expandera och intensifieras. Samtidigt kan klimatförändringarna komma att verka mot en ökad koncentration av renar till vissa områden (särskilt nära kusten) under svåra betesår. Därmed ökar risken för konflikter med rennäringen. Skogsbrukets hänsyn till rennäringen bör vidareutvecklas. Det finns allt att döma ett antal åtgärder som kan vidtas till låga kostnader eller som t.o.m. är lönsamma. Exempel på sådana åtgärder är ökad röjning, skonsammare markberedning samt utökade hänsyn vid avverkning av torra tall-

SOU 2007:60 Bilaga B 27

marker med stor andel renlav i markvegetationen. Vidare skulle ökat uttag av biobränsle också gynna framkomligheten för renarna vid förflyttningar. Skogsstyrelsen bör få i uppdrag att tillsammans med Sametinget identifiera essentiella vinterbetesområden där t.ex. skonsammare markberedning skall användas. Utgångspunkt bör det material om olika områdens beteskvalitet som länsstyrelserna har tagit fram. Skogsstyrelsen och Sametinget bör även analysera och ge förslag på andra åtgärder vilka möjliggör ett undvikande av intressekonflikt mellan skogs- och rennäring. Dessutom bör kraven på samråd enligt 20 § i Skogsvårdslagen utökas till samtliga av Gränsdragningskommissionen (2006:14) identifierade renbetesmarker.

Turismindustrin verkar i dagsläget i vissa fall störande på rennäringen. I ett framtida klimat kommer dessa konflikter antagligen att accentueras då rennäring och turism konkurrerar om krympande fjällområden. Det bör finnas förutsättningar för rennäringen att verka tillsammans med turismindustrin så länge man visar ömsesidig hänsyn. Viss reglering av turismverksamhet i för rennäringen känsliga områden kan bli nödvändig eller att samerna ges utökade möjligheter att påverka hur turismen utformas i dessa områden. Det finns ett behov av utvecklade samrådsformer. Länsstyrelserna i Norrlandslänen bör i samråd med Nutek och Sametinget ges i uppdrag att utveckla former för sådana samråd. Samerna skall ha förutsättningar att utveckla och upprätthålla den samiska kulturen, ett samiskt samhälls- och näringsliv, med renskötselrätten som grund. Med renskötsel som bas skulle samebyarna kunna ges utrymme att bedriva andra verksamheter vilka är förenliga med rennäringen och samisk kultur. Exempel på sådana verksamheter är: turism och naturförvaltning. Medel för att uppnå detta mål kan vara att samiskt näringsliv kan bedrivas på samma villkor som annat näringsliv, t.ex. genom att förbudet för samebyn att bedriva annan verksamhet än renskötsel tas bort. Detta föreslås av ”En ny rennäringspolitik – öppna samebyar och samverkan med andra markanvändare (2001:101) och förslaget bereds f.n. i Regeringskansliet.

Vid byggandet av framtida infrastruktur, bör utökade hänsyn tas till rennäringens intressen. Särskilt bör vid planeringen av infrastruktur och andra anläggningar beaktas att rennäringens traditionella flyttningsleder kan bli svåra att utnyttja i ett förändrat klimat. Rennäringen kan komma att behöva finna alternativa flyttningsleder, i en del fall på områden där man tidigare inte har behövt ta

Bilaga B 27 SOU 2007:60

hänsyn till rennäringen. Framtida infrastrukturlösningar bör utformas så att renarnas framkomlighet garanteras. I största möjliga mån bör framtida infrastrukturbyggnationer följa existerande infrastruktur för att därmed begränsa exploaterandet av renskötselmark.

Rennäringens förändrade förutsättningar i ett framtida klimat ställer ökade krav på flexibilitet. Tidsperioden, i dagsläget den 1 oktober till den 30 april, då mark belägen nedåt svenska kusten får begagnas för vinterbete kan i framtiden behöva anpassas efter en kortare vintersäsong. En sådan anpassning skulle kunna tänkas göra markägare mer välvilligt inställda till andra föreslagna anpassningsåtgärder.

Nuvarande rennäringslags utformning kan ge upphov till omfattande och kostnadskrävande domstolsprocesser vid markkonflikter. En viktig anledning till detta är att lagregleringen i många avseenden framstår som föråldrad. Gränsdragningskommissionen ansåg utifrån detta att konflikter om samernas markrättigheter i första hand bör lösas avtalsvägen i samförstånd mellan sakägarna. Ett framtida klimat med svårare snöförhållanden kommer ställa än högre krav på flexibla lösningar, dvs. i ett framtida klimat kommer kanske andra vinterbetesmarker än de som nyttjas idag att vara av intresse för rennäringen. Genom att ge renägarna möjlighet att välja vinterbetesmark med hänsyn till renens behov, och inte i första hand med hänsyn till var renbetesrätt fastslagits, ger man rennäringen möjlighet att välja de vinterbetesmarker vilka är lämpligast det aktuella året. År då det visar sig att de bäst lämpade vinterbetesmarkerna helt eller delvis är privata marker utan renbetesrätt kan renbetesavtal tecknas, där den privata markägaren erhåller kompensation. Anslaget för stöd till främjande av rennäringen bör kunna användas också till att finansiera avtalslösningar med markägare. Genom att teckna avtalslösningar ad hoc, där man finner lämpliga vinterbetesmark med hänsyn till det aktuella årets särskilda omständigheter, begränsar man möjligen behovet av kostsam stödutfodring. Med hänsyn till att svåra snöförhållanden förväntas bli vanligare i ett framtida klimat och att omfattande stödutfodring, motsvarande vad som krävdes vintern 2006/2007, riskerar att bli regel snarare än undantag ifall inte åtgärder vidtas, anser vi att avtalslösningar ad hoc framstår som mest ändamålsenliga.

SOU 2007:60 Bilaga B 27

Referenser

Arthur D. Little, 2005 Konsultstudie: ”Studie kring den begränsade

förekomsten av renkött i svensk dagligvaruhandel” Arvidsjaur. Underlagsmaterial seminarium 22–23 mars 2007 Callaghan, T.V., Björn, L.O., Chernov, Y., Chapin., Christensen,

T.R., Huntley, B.; Ims, R.A., Johansson,. Jolly, D. Jonasson, S., Matveyeva, N., Panikov, N., Oechel, W., Shaver, G. Elster, J., Jónsdottir, I.S., Laine, K., Taualavuori, K. Taulavuori, E. & Zöckler, C. 2004. Climate changeand UV-B imapacts on arctic tundra and polar desert ecosystems. Responses to projected changes in climate and UV-B at the species level. Danell, Öje, 2007. Presentationsmaterial: ”Rennäring och annan

markanvändning” Hagemoen, R.I and Reimers, E. 2002. Reindeer summer activity

pattern i relation to weather and insect harassment. – Journal of Animal Ecology 71 : 883–892. Jonsson, R. 2005. Norrbottensfjällen: Sápmi – samernas land. Läns-

styrelsen i Norrbottens län Keskitalo, Carina, H. 2007. Social Multi-Level Vulnerability

Assessment: Examples from Northern Europe Moen, Jon. 2006. Climate change ,reindeer, and forage: effects on

the ecological basis for reindeer husbandry. Moen, J. and Danell, Ö. 2003. Reindeer in the Swedish Mountains:

An Assessment of Grazing Impacts. Ambio 32 SOU 2001:101 ”En ny rennäringspolitik – öppna samebyar och

samverkan med andra markanvändare” SOU 2005:166 ”Jakt och fiske i samverkan” SOU 2006:14 ”Samernas sedvanemarker” Uusitalo, Roger Carl Axel. 2005. Master’s thesis in biology ”Kli-

matets betydelse för djur- och växtliv, renskötsel samt turism i Abiskofjällen