SOU 2013:44

Ansvarsfull hälso- och sjukvård

Till statsrådet och chefen för Socialdepartementet Göran Hägglund

Regeringen beslutade den 24 mars 2011 att tillkalla en särskild utredare med uppgift att lämna förslag på hur patientens ställning inom och inflytande över hälso- och sjukvården kan stärkas (dir. 2011:25). Regeringen har också beslutat om två tilläggsdirektiv till utredningen (dir. 2012:24 och 2012:113).

Som särskild utredare förordnades fr.o.m. den 30 mars 2011 dåvarande regiondirektören Johan Assarsson.

Som experter att biträda utredningen förordnades fr.o.m. den 1 september 2011 förvaltningschefen Staffan Blom, ordföranden Richard Brodd, förbundsordföranden Anne Carlsson, dåvarande programdirektören Siwert Gårdestig, landstingsdirektören Toivo Heinsoo, handläggaren Hasse Knutsson, verkställande direktören Carola Lemne, förbundsordföranden Sineva Ribeiro, utredaren Ingrid Schmidt, områdeschefen Per Starke, vice ordföranden Heidi Stensmyren, överläkaren Kristina Söderlind Rutberg samt programansvarige Sofie Zetterström. Vid samma tidpunkt förordnades dåvarande kanslirådet Ellen Hausel Heldahl, departementssekreteraren Szilárd Rado, kanslirådet Eva Willman samt kanslirådet Daniel Zetterberg som sakkunniga i utredningen. Departementssekreteraren Szilárd Rado entledigades per den 12 december 2011 och från samma datum förordnades kanslirådet Petra Jansson. Avdelningschefen Ellen Hausel Heldahl entledigades som sakkunnig fr.o.m. den 7 mars 2012 och förordnades samma dag som expert i utredningen. Samma dag förordnades även departementssekreteraren Carolina Lindholm som sakkunnig i utredningen. Handläggaren Åsa Himmelsköld och vårdstrategen Lisbeth Löpare Johansson förordnades fr.o.m. den 17 september 2012 som experter i utredningen. Samtidigt förordnades rättssakkunniga Emma Regnér som sakkunnig. Per den 30 oktober 2012 entledigades förvaltningschefen Staffan Blom från sitt uppdrag som expert. Samma dag

förordnades förvaltningsjuristen Agneta Lönnemo Calleberg som expert i utredningen. Per den 16 januari 2013 entledigades numera justitiesekreteraren Petra Jansson, kanslirådet Daniel Zetterberg, rättssakkunniga Emma Regnér och numera politiskt sakkunniga Carolina Lindholm från sina uppdrag som sakkunniga i utredningen. Vidare entledigades avdelningschefen Ellen Hausel Heldahl, programansvariga Sofie Zetterström, handläggaren Åsa Himmelsköld och utredaren Ingrid Schmidt från sina uppdrag som experter. Samma dag förordnades enhetschefen Eva Wallin som expert i utredningen samt förordnades departementssekreteraren Sara S Johansson, kanslirådet Markus Martinelle och kanslirådet Katarina Sundberg som sakkunniga.

Som huvudsekreterare anställdes fr.o.m. den 16 maj 2011 Erik Kärnekull. Elin Sundberg anställdes fr.o.m. den 19 september 2011 som sekreterare i utredningen på heltid och fr.o.m. den 1 maj 2013 på deltid. Marja Lemne, Statskontoret, ingick i sekretariatet som metod- och utredningsstöd under perioden 2011-06-01–2011-12-15. Under perioden 2011-08–2012-02 deltog även konsulten Mikael Lindén (Connecta AB) i utredningsarbetet. Den 1 februari 2012 upphörde Erik Kärnekulls anställning som huvudsekreterare. Petra Zetterberg Ferngren anställdes, fr.o.m. den 15 februari 2012 på heltid och fr.o.m. den 1 maj 2013 på deltid, som huvudsekreterare i utredningen. Vidare anställdes Lena Barrbrink fr.o.m. den 10 april 2012 som sekreterare i utredningen. Ann-Charlotte Borlid anställdes fr.o.m. den 1 december 2012 t.o.m. den 30 maj 2013 som sekreterare i utredningen.

Utredningen har antagit namnet Patientmaktsutredningen. Utredningen har tidigare lämnat promemorian Patientens tillgång till sin journal och delbetänkandet Patientlag (SOU 2013:2) till Socialdepartementet.

Utredningen överlämnar härmed sitt slutbetänkande Ansvarsfull hälso- och sjukvård (SOU 2013:44).

Stockholm i juni 2013

Johan Assarsson

/Petra Zetterberg Ferngren

Lena Barrbrink

Ann-Charlotte Borlid

Elin Sundberg

Sammanfattning

Patientmaktsutredningen har i uppdrag att föreslå hur patientens ställning inom och inflytande över hälso- och sjukvården ska stärkas. Utredningen har dessutom i uppdrag att föreslå en ny lag om hälso- och sjukvårdens organisation som ska ersätta hälso- och sjukvårdslagen (HSL). Utredningen lämnade i januari 2013 delbetänkandet Patientlag (SOU 2013:2). I detta slutbetänkande behandlar utredningen i enlighet med direktiven frågor om hur vården kan ges på mer likvärdiga villkor, hur patientberättelser i klagomåls- och anmälningsärenden systematiskt kan samlas in och bearbetas samt föreslår en ny lag om organisation av hälso- och sjukvårdsverksamhet.

Jämlik vård

Utredningen konstaterar att det finns skillnader i den hälso- och sjukvård som ges. Det är viktigt att sätta ljuset på dessa skillnader och fortsätta med det arbete som redan har påbörjats. Utredningen har sett på frågan ur tre olika perspektiv – regionalt-, system- och individperspektiv. Utredningens överväganden syftar till att tydligt konkretisera och lyfta möjliga vägar framåt inom ramen för de olika perspektiven.

Ojämlikhet ur ett regionalt perspektiv

Det förekommer betydande regionala skillnader vad gäller medicinska resultat och kvalitet. Det är t.ex. inte acceptabelt att relativ 5-årsöverlevnad för kvinnor med ändtarmscancer varierar mellan cirka 40 procent till drygt 70 procent beroende på i vilket landsting vården ges.

Utredningen gör bedömningen att uppvisade brister och skillnader i medicinska resultat som framgår i Öppna jämförelser eller

nationella utvärderingar i högre grad än i dag bör utgöra underlag för statliga tillsynsinsatser.

Utredningen gör vidare bedömningen att patienter bör få bättre möjlighet att tillgodogöra sig den information som bl.a. finns i Öppna Jämförelser och i nationella utvärderingar. Bättre tillgång till data om vården bör påskyndas för att öka transparensen. Det är patienterna som i slutändan får ta konsekvenserna av eventuella brister i vården. Patienterna bör därför få tillgång till så god information som möjligt. För att ytterligare koppla patienternas egna upplevelser av vården till de medicinska resultaten bör även förekomsten av patientklagomål till patientnämnder och Inspektionen för vård och omsorg kunna visas och jämföras, nedbrutet på enhetsnivå.

Utredningen har i delbetänkandet Patientlag föreslagit ett lagreglerat fritt val av utförare i öppen vård. Förslaget innebär att patienter under vissa förutsättningar kan välja primärvård och öppen specialiserad vård över landstingsgränserna. Förslaget kan skynda på en viss utjämning av oacceptabla skillnader mellan landstingen.

Ojämlikhet ur ett systemperspektiv

Under de senaste decennierna har hälso- och sjukvården – liksom många andra samhällsinstitutioner – utvecklat gränssnitt mot medborgare och patienter som ofta ställer krav och förväntningar på de som använder dem. Enligt utredningens uppfattning har vårdens processer m.m. blivit allt mer likriktade. Systemen kan många gånger ses som konstruerade för att främja effektivitet inom organisationen men inte alltid för att möta de mångfacetterade behov och förutsättningar som finns i patientkollektivet. Som exempel förutsätts många gånger att patienter kan boka och boka om mottagningstider via olika webbsidor med hjälp av dator och elegitimation. Vid telefonkontakt med en vårdcentral etc. händer det alltmer sällan att samtalet besvaras av en ”riktig” människa. Istället ska patienten knappa in personnummer och sedan vänta vid telefonen för att bli uppringd.

Utredningen beskriver också ett antal exempel som visar på att ”göra jämlikt är att göra skillnad”. Ett exempel som redovisas är arbetet med doulor i Västra Götalandsregionen, vilket har ökat tillgängligheten till vård för vissa grupper. Doulor är kvinnor med

invandrarbakgrund och goda svenskkunskaper som ger stöd till gravida kvinnor med samma bakgrund.

Enligt utredningens bedömning bör ett tydligare fokus ligga på kompletterande vägar in i hälso- och sjukvården. Ett mer personligt och patientcentrerat synsätt på organisatoriska lösningar bör enligt utredningen ge förutsättningar för en mer jämlik tillgång till hälso- och sjukvård.

Vidare anser utredningen att det bör ges utrymme och möjlighet till ersättning även för sådana kompletterande lösningar vid upphandling enligt lagen om offentlig upphandling samt i de regelböcker som styr godkännande av leverantörer i valfrihetssystem enligt lagen om valfrihetssystem.

Ojämlikhet i det personliga mötet

En övervägande del av de beslut om vård och behandling som varje dag fattas i sjukvården, är resultat av ett personligt möte mellan patient och hälso- och sjukvårdspersonal. Studier visar att resultaten av dessa möten kan gestalta sig olika beroende på underliggande faktorer som utbildningsnivå, kön och födelseland.

Enligt utredningens bedömning bör vårdgivare genom ökad egenuppföljning granska vidtagna behandlingsinsatser utifrån bl.a. genus och socioekonomiska faktorer. Vidare bör verktyg för att underlätta kommunikation mellan patient och personal användas för patientgrupper som annars riskerar att förfördelas. I grundläggande vårdutbildningar bör utbildning om diskriminering och likvärdig vård ingå.

Patientklagomål

För att hälso- och sjukvården ska kunna utvecklas, både vad gäller kvalitet och effektivitet, måste patienten få möjlighet att göra sin röst hörd. Det finns många olika sätt genom vilka man kan fånga in patienternas synpunkter på vården. Ett vanligt sätt är patientenkäter av olika slag. Vid sidan av detta har patienterna möjlighet att framföra sina synpunkter på vården genom klagomål. Det är viktigt att komplettera olika patientundersökningar med en systematisk klagomålshantering.

Den första instans en patient bör vända sig till om man inte är nöjd med eller har frågor om vården är den mottagning/verksamhet där han eller hon har fått sin vård eller behandling. Många gånger kan de frågor eller motsättningar som uppkommit bäst hanteras i direkt anslutning till vårdtillfället, antingen av behandlande personal eller av t.ex. verksamhetschefen vid enheten. Patienterna kan även vända sig med frågor eller klagomål till patientnämnderna och till tillsynsmyndigheten. De har också möjlighet att begära ersättning från patient- eller läkemedelsförsäkringen.

Det finns en hel del erfarenheter att ta del av i olika former av patientklagomål. Det är samtidigt viktigt att understryka att patientklagomålen förmodligen är toppen på ett isberg. Socialstyrelsens vårdskademätning visar att det kan vara så många som drygt 100 000 patienter som skadas varje år i vården och så många som 3 000 som dör till följd av en vårdskada. Siffrorna kan exempelvis jämföras med att hälso- och sjukvården endast gör ca 2 100 lex Maria-anmälningar per år och att det 2012 anmäldes 12 900 skador till Patientförsäkringen LÖF. Mot denna bakgrund är det angeläget att ta alla tillfällen i akt att ta tillvara patienternas synpunkter från de olika instanser de kan vända sig till med sina klagomål. Patienternas anmälningar behövs för att få en mer komplett bild av verkligheten.

Förutom att den enskilda vårdenheten tar till sig och arbetar med patientklagomål är det angeläget att denna stora kunskapsmassa systematiskt ställs samman och analyseras. På regional nivå kan underlaget t.ex. användas för styrning och uppföljning, bl.a. för uppföljning av ingångna avtal där hälso- och sjukvård upphandlats från privata vårdgivare.

I ett nationellt perspektiv kan systematiska sammanställningar och analyser exempelvis visa på problem inom något specialistområde som förekommer på många olika håll i landet eller uppmärksamma helt nya företeelser eller riskområden.

Enligt utredningens bedömning bör regeringen ge Inspektionen för vård och omsorg i uppdrag att utveckla system för att aggregera, analysera, sammanställa och återföra erfarenheter från bl.a. anmälnings- och klagomålsärenden.

Patientnämnderna arbetar aktivt med att återföra händelser till de vårdgivare som har fått klagomål på sin verksamhet. Enligt utredningens bedömning bör Patientnämndernas erfarenheter emellertid tas till vara i större utsträckning i ett styrnings- och ledningsperspektiv i landsting och kommuner. Inspektionen för vård och

omsorg bör, i samverkan med patientnämnderna, arbeta fram en modell så att man systematiskt kan tillvarata den information som patientnämnderna lämnar.

Lag och förordning om organisation av hälso- och sjukvårdsverksamhet

Sedan hälso- och sjukvårdslagen (HSL) trädde i kraft har den ändrats ett 70-tal gånger. Den grundläggande strukturen i lagen har dock behållits oförändrad. Lagen är närmast ett ”lapptäcke” där bestämmelser av olika dignitet ligger samlade i paragrafer som i många fall följs av bokstäver. Ett antal paragrafer har också upphävts genom åren. Lagen innehåller inga kapitel och det är svårt att hitta specifika paragrafer eftersom de inte grupperats efter ämnen eller annat. Utredningen föreslår att HSL upphävs och ersätts av en ny lag – lagen om organisation av hälso- och sjukvårdsverksamhet (organisationslagen).

Utredningens förslag innebär att vissa bestämmelser från HSL förs över i stort sett oförändrade till organisationslagen, medan andra bestämmelser endast har omarbetats språkligt och/eller redaktionellt. I begränsad utsträckning föreslås nyskrivna bestämmelser i organisationslagen. Dessa har i huvudsak tillkommit i förtydligande syfte eller som en konsekvens av utredningens förslag i delbetänkandet Patientlag.

Hälso- och sjukvården har genomgått stora förändringar under de tre decennier som har gått sedan HSL:s införande. De regler om krav och skyldigheter för huvudmän och vårdgivare som ursprungligen fanns i lagen utgick från en situation då i princip all vård i landet gavs av landsting. I dag ansvarar kommunerna för en del av hälso- och sjukvården och delar av den offentligt finansierade vården utförs av företag eller organisationer. Det har därmed blivit mer angeläget att det tydligt framgår vilket ansvar som vilar på de olika huvudmännen eller beställarna och vilket ansvar som de olika vårdgivarna eller utförarna har. I den nya organisationslagen föreslås definitioner av begreppen huvudman och vårdgivare. Dessutom utgår organisationslagens struktur från de olika aktörerna inom hälso- och sjukvårdsområdet och deras ansvar. Bestämmelser av liknande karaktär har samlats och sammanförts med ansvarsfördelningen som grund.

I likhet med utredningens förslag till patientlag har utredningen även vad gäller organisationslagen valt att strukturera lagen på ett sätt som ska underlätta senare utveckling och införandet av nya bestämmelser. På grund av lagens omfattning har utredningen valt att dela in lagen i avdelningar. Under varje avdelning finns kapitel med egen paragrafnumrering. Den i jämförelse med HSL mer omfattande uppdelningen av lagens olika bestämmelser avser att underlätta läsning och åstadkomma en mer pedagogisk och överblickbar reglering.

Någon samlande förordning på hälso- och sjukvårdens område har hitintills inte funnits. Utredningen anser att en samlande förordning skulle vara värdefull och ge en bättre överblick över regleringen på området. Utredningen föreslår därför att en ny förordning ska införas som samlar bestämmelser i nu gällande förordningar som innehåller detaljreglering avseende organisation av hälso- och sjukvårdsverksamhet. Utredningen föreslår också att vissa detaljbestämmelser som i dag regleras i HSL i stället förs över till förordningen.

Utredningen föreslår även att lagen om vissa anställningar som läkare vid upplåtna enheter, m.m. upphävs. Innehållet i lagen förs över till annan författning, utom beträffande den särskilda regleringen avseende möjlighet till visstidsanställning av läkare med specialistkompetens som utgår helt.

Utredningen föreslår att lagförslagen ska träda i kraft den 1 januari 2015. Utredningen föreslår vidare en övergångsbestämmelse som är kopplad till förslaget om upphävande av lagen om vissa anställningar som läkare vid upplåtna enheter, m.m.

1. Författningsförslag

1.1. Förslag till lag om organisation av hälso- och sjukvårdsverksamhet AVDELNING I INLEDANDE BESTÄMMELSER

1 kap. Innehåll, definitioner m.m.

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om

1. vårdgivarens ansvar (2–3 kap.),

2. landstingets ansvar som huvudman (4–8 kap.),

3. kommunens ansvar som huvudman (9–12 kap.),

4. gemensamma bestämmelser för huvudmännen (13–16 kap.),

5. bemyndiganden och befogenheter (17–18 kap.).

2 § Målet för hälso- och sjukvårdsverksamheten i landet är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen.

Vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården.

3 § Vad som sägs i denna lag om landsting gäller också kommuner som inte ingår i ett landsting.

Bestämmelserna i lagens avdelning IV gäller de kommuner som inte ingår i ett landsting enbart i de fall det är särskilt föreskrivet.

4 § Med hälso- och sjukvård avses i denna lag åtgärder för att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador. Till hälso- och sjukvården hör även sjuktransporter samt att ta hand om avlidna.

I fråga om tandvård finns särskilda bestämmelser.

5 § Med huvudman avses i denna lag den som enligt lagen ansvarar för att erbjuda hälso- och sjukvård. Inom en huvudmans geografiska område kan en eller flera vårdgivare bedriva verksamhet.

6 § Med vårdgivare avses i denna lag statlig myndighet, landsting och kommun i fråga om sådan hälso- och sjukvårdsverksamhet som myndigheten, landstinget eller kommunen bedriver samt annan juridisk person eller enskild näringsidkare som bedriver hälso- och sjukvårdsverksamhet.

7 § Med sluten vård avses i denna lag hälso- och sjukvård som ges till en patient som är inlagd vid en vårdinrättning.

8 § Med öppen vård avses i denna lag annan hälso- och sjukvård än sluten vård.

9 § Med rikssjukvård avses i denna lag hälso- och sjukvård som bedrivs av ett landsting med tillstånd enligt 18 kap. 3 § och som samordnas med landet som upptagningsområde.

10 § Primärvården ska som en del av den öppna vården utan avgränsning vad gäller sjukdomar, ålder eller patientgrupper svara för befolkningens behov av sådan grundläggande medicinsk behandling, omvårdnad, förebyggande arbete och rehabilitering som inte kräver sjukhusens medicinska och tekniska resurser eller annan särskild kompetens.

11 § Hälso- och sjukvårdsverksamheten i landet ska arbeta för att förebygga ohälsa.

Särskilt ansvar avseende barn

12 § Barnets bästa ska beaktas där hälso- och sjukvård ges till barn.

13 § Ett barns behov av information, råd och stöd ska särskilt beaktas om barnets förälder eller någon annan vuxen som barnet varaktigt bor tillsammans med

1. har en psykisk störning eller en psykisk funktionsnedsättning,

2. har en allvarlig fysisk sjukdom eller skada, eller

3. är missbrukare av alkohol eller annat beroendeframkallande medel.

Detsamma gäller om barnets förälder eller någon annan vuxen som barnet varaktigt bor tillsammans med oväntat avlider.

14 § Hälso- och sjukvårdsverksamheter ska på socialnämndens initiativ, i frågor som rör barn som far illa eller riskerar att fara illa, samverka med samhällsorgan, organisationer och andra som berörs.

15 § Bestämmelser om skyldighet att anmäla till socialnämnden vid misstanke om att ett barn far illa finns i 14 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453).

AVDELNING II VÅRDGIVARENS ANSVAR

2 kap. Verksamheten

1 § Vårdgivaren ska planera, leda och kontrollera sin verksamhet på ett sätt som leder till att patienten får en god och säker hälso- och sjukvård av hög kvalitet och att övriga krav i denna avdelning uppfylls.

Offentligt finansierad hälso- och sjukvårdsverksamhet ska vara organiserad så att den främjar kostnadseffektivitet.

2 § Hälso- och sjukvården ska vara lätt tillgänglig.

Varje patient som vänder sig till en hälso- och sjukvårdsverksamhet ska snarast ges en medicinsk bedömning av sitt hälsotillstånd, om det inte är uppenbart obehövligt.

3 § Patienter och närstående ska få information i enlighet med 2 kap. patientlagen (2013:000) och ges möjlighet till samtycke och delaktighet i enlighet med 3 och 4 kap. samma lag.

4 § Patientens behov av trygghet och kontinuitet samt goda kontakter med hälso- och sjukvårdspersonalen ska tillgodoses.

Olika insatser för patienten ska samordnas på ett ändamålsenligt sätt.

5 § Där det bedrivs hälso- och sjukvårdsverksamhet ska det finnas den personal, de lokaler och den utrustning som behövs för att god vård ska kunna ges. En god hygienisk standard ska hållas i verksamheten.

6 § Innan en ny diagnos- eller behandlingsmetod som kan ha betydelse för människovärde och integritet börjar tillämpas ska metoden ha bedömts från individ- och samhällsetiska aspekter.

7 § Kvaliteten i verksamheten ska systematiskt och fortlöpande utvecklas och säkras.

3 kap. Ledningens organisation

1 § Där hälso- och sjukvård ges ska det finnas någon som svarar för verksamheten (verksamhetschef).

2 § Verksamhetschefen ska säkerställa att patientens behov av trygghet, kontinuitet, samordning och säkerhet i vården tillgodoses.

3 § Verksamhetschefen får bestämma över diagnostik eller vård och behandling av enskilda patienter endast om han eller hon har tillräcklig kompetens och erfarenhet för detta.

4 § Ansvaret för ledningsuppgifter rörande psykiatrisk tvångsvård samt isolering enligt 5 kap.1 och 3 §§smittskyddslagen (2004:168) ska utövas av en läkare med specialistkompetens (chefsöverläkare).

Är verksamhetschefen inte en läkare med sådan kompetens ska ledningsuppgifterna fullgöras av en särskilt utsedd chefsöverläkare eller, vad gäller smittskydd, av en befattningshavare som förordnats enligt 5 kap. 24 § smittskyddslagen.

5 § Verksamhetschefen får uppdra åt sådana befattningshavare inom verksamheten som har tillräcklig kompetens och erfarenhet att fullgöra enskilda ledningsuppgifter.

AVDELNING III LANDSTINGETS ANSVAR SOM HUVUDMAN

4 kap. Ledning, planering och organisation

1 § Ledningen av hälso- och sjukvårdsverksamheten i landstinget ska utövas av en eller flera nämnder. För en sådan nämnd gäller vad som är föreskrivet om nämnder i kommunallagen (1991:900).

Särskilda bestämmelser om gemensam nämnd finns i lagen (2003:192) om gemensam nämnd inom vård- och omsorgsområdet.

2 § Landstinget ska planera sin hälso- och sjukvårdsverksamhet med utgångspunkt i behovet av vård hos dem som omfattas av landstingets ansvar för hälso- och sjukvård.

Planeringen ska avse den hälso- och sjukvård som erbjuds av samtliga vårdgivare inom landstingets geografiska område.

Landstinget ska även planera verksamheten så att en katastrofmedicinsk beredskap upprätthålls.

3 § I planeringen och utvecklingen av hälso- och sjukvårdsverksamheten ska landstinget samverka med samhällsorgan, organisationer och vårdgivare.

4 § Landstinget ska organisera primärvården så att alla som omfattas av landstingets ansvar för hälso- och sjukvård kan välja utförare av hälso- och sjukvårdstjänster samt få tillgång till och välja en fast läkarkontakt (vårdvalssystem). Landstinget får inte begränsa den enskildes val till ett visst geografiskt område inom landstinget.

Landstinget ska utforma vårdvalssystemet så att alla utförare behandlas lika, om det inte finns skäl för något annat. Ersättningen från landstinget till utförare inom ett vårdvalssystem ska följa den enskildes val av utförare.

När landstinget beslutat att införa ett vårdvalssystem ska lagen (2008:962) om valfrihetssystem tillämpas.

5 § För hälso- och sjukvård som kräver inläggning vid vårdinrättning ska det finnas sjukhus.

6 § Landstinget svarar för att det inom landstinget finns en ändamålsenlig organisation för att till och från vårdinrättning transportera personer vilkas tillstånd kräver att transporten utförs med transportmedel inrättade för hälso- och sjukvård.

7 § När regeringen har föreskrivit att landsting ska ingå i en region ska landstingen samverka i frågor som rör sådan hälso- och sjukvård som bedrivs av regionen.

8 § Landstinget får träffa överenskommelse med kommun, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen om att inom ramen för landstingets uppgifter enligt denna lag samverka i syfte att uppnå en effektivare användning av tillgängliga resurser. Landstinget ska bidra till finansieringen av sådan verksamhet som bedrivs i samverkan. Enligt lagen (2003:1210) om finansiell samordning av rehabiliteringsinsatser får landstinget delta i finansiell samordning inom rehabiliteringsområdet.

5 kap. Ansvar för hälso- och sjukvård

1 § Varje landsting ska erbjuda en god hälso- och sjukvård åt dem som är bosatta inom landstinget. Detsamma gäller dem som är kvarskrivna enligt 16 § folkbokföringslagen (1991:481) och stadigvarande vistas inom landstinget.

Även i övrigt ska landstinget verka för en god hälsa hos hela befolkningen.

2 § Landstinget ska även erbjuda en god hälso- och sjukvård åt

1. dem som, utan att vara bosatta i Sverige, har rätt till vårdförmåner i Sverige vid sjukdom och moderskap enligt vad som följer av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen, och

2. dem som avses i 5 kap. 7 § första stycket socialförsäkringsbalken och som omfattas av nämnda förordning.

Vården ska erbjudas av det landsting inom vars område personen är förvärvsverksam eller, när det gäller en person som är arbetslös, det landsting inom vars område denne är registrerad som arbetssökande. I den utsträckning familjemedlemmar till dessa personer har rätt till vårdförmåner i Sverige vid sjukdom och moder-

skap enligt vad som följer av den nämnda förordningen, ska familjemedlemmarna erbjudas vård av samma landsting. Om familjemedlemmarna är bosatta i Sverige, gäller dock 1 §.

3 § Varje landsting ska erbjuda patienter som omfattas av ett annat landstings ansvar för hälso- och sjukvård öppen vård. Vården ska ges på samma villkor som de som gäller för de egna invånarna.

Det landsting som ansvarar för att patienten får hälso- och sjukvård enligt 1 § svarar för kostnaderna för vård som patienten ges med stöd av första stycket. Detta gäller endast under förutsättning att det betalande landstingets remissregler följs.

4 § Om någon som vistas inom landstinget utan att vara bosatt där behöver omedelbar hälso- och sjukvård, ska landstinget erbjuda sådan vård.

5 § Ett landsting får också i andra fall erbjuda hälso- och sjukvård åt den som omfattas av ett annat landstings ansvar för hälso- och sjukvård, om landstingen kommer överens om det eller om hälso- och sjukvården är rikssjukvård.

6 § Landstingets ansvar omfattar inte sådan hälso- och sjukvård som en kommun inom landstinget har ansvar för enligt 10 kap. 1 § eller 13 kap. 1 §.

7 § Särskilda bestämmelser om hälso- och sjukvård finns i lagen (2008:344) om hälso- och sjukvård åt asylsökande m.fl. och i lagen (2013:000) om hälso- och sjukvård till vissa utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd.

Särskilda bestämmelser om landstings ansvar för behövliga smittskyddsåtgärder finns i smittskyddslagen (2004:168).

Val av behandlingsalternativ

8 § Landstinget ska ge patienten möjlighet att välja behandlingsalternativ enligt vad som anges i 5 kap. 1 § patientlagen (2013:000).

Vårdgaranti

9 § Landstinget ska erbjuda dem som omfattas av landstingets ansvar enligt 1 och 2 §§ vårdgaranti. Vårdgarantin ska innehålla en försäkran om att den enskilde inom viss tid får

1. kontakt med primärvården (tillgänglighetsgaranti),

2. besöka läkare inom primärvården (besöksgaranti),

3. besöka den specialiserade vården (besöksgaranti), och

4. planerad vård (behandlingsgaranti).

10 § Om landstinget inte uppfyller besöksgarantin eller behandlingsgarantin enligt 9 § 3 eller 4 ska landstinget se till att patienten får vård hos en annan vårdgivare utan extra kostnad för patienten.

11 § Landstinget ska rapportera in uppgifter om väntetider till en nationell databas.

Förnyad medicinsk bedömning

12 § Landstinget ska ge patienten möjlighet att få en förnyad medicinsk bedömning enligt vad som anges i 6 kap. 1 § patientlagen (2013:000).

6 kap. Särskilda insatser

1 § Landstinget ska erbjuda dem som omfattas av 5 kap. 1 §,

1. habilitering och rehabilitering,

2. hjälpmedel för personer med funktionsnedsättning, och

3. tolktjänst för vardagstolkning för barndomsdöva, dövblinda, vuxendöva och hörselskadade.

Landstinget ska, i samverkan med den enskilde, upprätta en individuell plan vid tillhandahållande av insatser enligt punkterna 1 och 2.

Landstingets ansvar enligt punkterna 1 och 2 gäller inte dem som omfattas av en kommuns ansvar enligt 11 kap. 1 §. Landstingets ansvar innebär inte någon inskränkning i de skyldigheter som arbetsgivare eller andra kan ha enligt annan lag.

2 § Landstinget får erbjuda den som får hälso- och sjukvård i hemmet (hemsjukvård) läkemedel utan kostnad.

3 § Landstinget får på framställning av en kommun inom landstinget erbjuda läkemedel utan kostnad ur läkemedelsförråd till

1. den som får hemsjukvård genom kommunens försorg, och

2. samtliga som bor i en sådan särskild boendeform som avses i 5 kap. 5 § andra stycket socialtjänstlagen (2001:453).

4 § Landstinget ska i andra fall än som avses i 11 kap. 2 § erbjuda dem som omfattas av 5 kap. 1 § förbrukningsartiklar som fortlöpande behövs vid urininkontinens, urinretention eller tarminkontinens på grund av allvarlig sjukdom eller efter behandling för sådan sjukdom.

7 kap. Bestämmelser avseende anställningar och utbildning

1 § I landstinget ska det finnas möjligheter till anställning för läkares allmäntjänstgöring i sådan omfattning att alla läkare som avlagt läkarexamen och läkare med utländsk utbildning som föreskrivits allmäntjänstgöring ges möjlighet att fullgöra praktisk tjänstgöring för att få legitimation som läkare enligt 4 kap. patientsäkerhetslagen (2010:659). Anställning för allmäntjänstgöring ska ske för viss tid.

I landstinget ska det också finnas möjligheter till anställning för läkares specialiseringstjänstgöring enligt nämnda lag i en omfattning som motsvarar det planerade framtida behovet av läkare med specialistkompetens i klinisk verksamhet.

8 kap. Överlämnande av uppgifter

1 § Ett landsting får med bibehållet huvudmannaskap sluta avtal med någon annan om att utföra de uppgifter som landstinget ansvarar för enligt denna lag och ska då ange de särskilda villkor

som gäller för överlämnandet. En uppgift som innefattar myndighetsutövning får dock inte med stöd av denna bestämmelse överlämnas till ett bolag, en förening, en samfällighet, en stiftelse eller en enskild individ.

AVDELNING IV KOMMUNENS ANSVAR SOM HUVUDMAN

9 kap. Ledning, planering och organisation

1 § Ledningen av den kommunala hälso- och sjukvårdsverksamheten utövas av den eller de nämnder som kommunfullmäktige enligt 2 kap. 4 § socialtjänstlagen (2001:453) bestämmer. Särskilda bestämmelser om gemensam nämnd finns i lagen (2003:192) om gemensam nämnd inom vård- och omsorgsområdet.

2 § Kommunen ska planera sin hälso- och sjukvårdsverksamhet med utgångspunkt i befolkningens behov av hälso- och sjukvård.

Planeringen ska avse den hälso- och sjukvård som erbjuds av samtliga vårdgivare inom kommunens ansvarsområde.

3 § I planeringen och utvecklingen av hälso- och sjukvårdsverksamheten ska kommunen samverka med samhällsorgan, organisationer och vårdgivare.

4 § Inom det verksamhetsområde som kommunen bestämmer ska det finnas en sjuksköterska som svarar för

1. att det finns sådana rutiner att kontakt tas med läkare eller annan hälso- och sjukvårdspersonal när en patients tillstånd fordrar det,

2. att beslut om att delegera ansvar för vårduppgifter är förenliga med säkerheten för patienterna, och

3. att det finns rutiner för rapportering enligt 6 kap. 4 § patientsäkerhetslagen (2010:659).

Om ett verksamhetsområde i huvudsak omfattar rehabilitering får en sjukgymnast eller en arbetsterapeut fullgöra uppgifter som sägs i första stycket.

Första och andra styckena gäller sådan hälso- och sjukvårdsverksamhet som avses i 10 kap. 1 och 2 §§ i en kommun som inte ingår i ett landsting, om det i verksamheten inte finns någon läkare.

10 kap. Ansvar för hälso- och sjukvård

1 § Varje kommun ska erbjuda en god hälso- och sjukvård åt dem som efter beslut av kommunen bor i en sådan boendeform eller bostad som avses i 5 kap. 5 § andra stycket, 5 kap. 7 § tredje stycket eller 7 kap. 1 § första stycket 2 socialtjänstlagen (2001:453). Varje kommun ska även i samband med dagverksamhet, som omfattas av 3 kap. 6 § socialtjänstlagen, erbjuda en god hälso- och sjukvård åt dem som vistas där.

2 § En kommun får erbjuda dem som vistas i kommunen hemsjukvård.

3 § Kommunens ansvar enligt 1 § detta kapitel och 13 kap. 1 § samt befogenhet enligt 2 § detta kapitel omfattar, med undantag för vad som anges i 14 kap. 1 § tredje stycket, inte sådan hälso- och sjukvård som ges av läkare.

Val av behandlingsalternativ

4 § Kommunen ska ge den som omfattas av kommunens ansvar enligt 1 § och befogenhet enligt 2 § möjlighet att välja behandlingsalternativ enligt vad som anges i 5 kap. 1 § patientlagen (2013:000).

11 kap. Särskilda insatser

1 § Kommunen ska i samband med hälso- och sjukvård enligt 10 kap. 1 eller 2 § eller 13 kap. 1 § erbjuda även habilitering, rehabilitering och hjälpmedel för personer med funktionsnedsättning.

Kommunen ska, i samverkan med den enskilde, upprätta en individuell plan vid tillhandahållande av insatser enligt första stycket.

2 § Kommunen ska i samband med hälso- och sjukvård enligt 10 kap. 1 § erbjuda förbrukningsartiklar som avses i 6 kap. 4 §.

12 kap. Överlämnande av uppgifter

1 § En kommun får med bibehållet huvudmannaskap sluta avtal med någon annan om att utföra de uppgifter som kommunen ansvarar för enligt denna lag och ska då ange de särskilda villkor som gäller för överlämnandet. En uppgift som innefattar myndighetsutövning får dock inte med stöd av denna bestämmelse överlämnas till ett bolag, en förening, en samfällighet, en stiftelse eller en enskild individ.

AVDELNING V GEMENSAMMA BESTÄMMELSER FÖR HUVUDMÄNNEN

13 kap. Överlåtelse av ansvar mellan huvudmännen

1 § Landstinget får till en kommun inom landstinget överlåta skyldigheten att erbjuda dem som vistas i kommunen hemsjukvård om landstinget och kommunen kommer överens om det. Överenskommelsen får även avse ansvar för förbrukningsartiklar som avses i 6 kap. 4 §.

Om en överlåtelse har skett enligt första stycket får landstinget lämna sådant ekonomiskt bidrag till kommunen som motiveras av överlåtelsen.

2 § Ingår samtliga kommuner inom ett landstings område i en överlåtelse av ansvar för hemsjukvård enligt 1 § får kommunerna lämna ekonomiska bidrag till varandra, om det behövs för kostnadsutjämning mellan kommunerna.

3 § Landstinget får även utan samband med överlåtelse av ansvar för hälso- och sjukvård enligt 1 § träffa överenskommelse med en kommun inom landstinget om att kommunen ska ha ansvar för hjälpmedel för personer med funktionsnedsättning.

14 kap. Samverkan

1 § Landstinget ska till kommunerna inom landstinget avsätta de läkarresurser som behövs för att enskilda ska kunna erbjudas god hälso- och sjukvård i särskilt boende och i verksamheter som avses

i 10 kap. 1 §. Detsamma gäller i ordinärt boende om en kommun ansvarar för vården enligt 10 kap. 2 §.

Landstinget ska med kommunerna inom landstinget sluta avtal om omfattningen av och formerna för läkarmedverkan.

Om landstinget inte uppfyller sina skyldigheter enligt avtalet att tillhandahålla läkare har kommunen rätt att på egen hand anlita läkare och få ersättning för sina kostnader för det från landstinget.

2 § Landstinget och kommunen ska samverka så att en enskild som kommunen enligt 10 kap. 1 eller 2 § har ansvar för, också får övrig vård och behandling, hjälpmedel samt förbrukningsartiklar enligt 6 kap. 2 § som hans eller hennes tillstånd fordrar.

3 § Landstinget ska ingå en överenskommelse med kommunen om ett samarbete i fråga om personer med psykisk funktionsnedsättning. Om det är möjligt bör organisationer som företräder dessa personer eller deras närstående ges möjlighet att lämna synpunkter på innehållet i överenskommelsen.

4 § När den enskilde har behov av både hälso- och sjukvård och insatser från socialtjänsten ska landstinget tillsammans med kommunen upprätta en individuell plan.

Planen ska upprättas om den enskilde samtycker till det och om landstinget eller kommunen bedömer att den behövs för att den enskilde ska få sina behov tillgodosedda. Planen ska när det är möjligt upprättas tillsammans med den enskilde.

15 kap. Avgift er

1 § Av patienter får vårdavgifter och avgifter med anledning av att patienter uteblir från avtalade besök tas ut enligt grunder som landstinget eller kommunen bestämmer, i den mån inte annat är särskilt föreskrivet. Patienter som omfattas av ett landstings eller en kommuns ansvar för hälso- och sjukvård enligt 5 kap. 1–3 §§ eller 10 kap. 1 och 2 §§ ska behandlas lika.

Landstinget får dock för sluten vård fastställa avgiftsnivåer i olika inkomstintervall och besluta om vilka regler om nedsättning av avgiften som ska gälla. Avgiften för sluten vård får för varje vårddag uppgå till högst 0,0023 gånger prisbasbeloppet enligt

2 kap.6 och 7 §§socialförsäkringsbalken, avrundat nedåt till närmaste tiotal kronor.

2 § Avgiften tas ut av patientens förmyndare om patienten är under 18 år när

1. vården ges, eller

2. han eller hon uteblir från ett avtalat besök. Om det finns flera förmyndare svarar de solidariskt för avgiften. Om det finns särskilda skäl får avgiften tas ut av den underårige.

3 § Den som har betalat vårdavgifter som avser öppen vård enligt denna lag i andra fall än som avses i 10 kap. 1 §, avgifter för förbrukningsartiklar som avses i 6 kap. 4 § eller avgifter för sådan tandvård som avses i 8 a § tandvårdslagen (1985:125) med ett belopp som motsvarar 0,025 gånger prisbasbeloppet enligt 2 kap.6 och 7 §§socialförsäkringsbalken, avrundat nedåt till närmaste femtiotal kronor, eller det lägre belopp som bestämts av landstinget, är befriad från att därefter betala ytterligare avgifter för sådan vård eller sådana förbrukningsartiklar under den tid som återstår av ett år, räknat från det första tillfälle då avgift betalats.

4 § Har en förälder eller föräldrar gemensamt flera barn under 18 år i sin vård, får barnen gemensamt avgiftsbefrielse när kostnaderna för avgifter enligt 3 § sammanlagt uppgår till där avsett belopp.

Avgiftsbefrielse gäller under den tid som avses i 3 § även för barn som under denna tid fyller 18 år.

Med förälder avses även familjehemsförälder. Som förälder räknas även den med vilken en förälder stadigvarande sammanbor och som är eller har varit gift med eller har eller har haft barn med föräldern.

5 § Endast kommunen får ta ut vårdavgifter för långtidssjukvård som den har betalningsansvar för enligt 2 § lagen (1990:1404) om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård.

6 § Avgifter för vård enligt 10 kap. 1 eller 2 §§, för vård enligt 12 kap. 1 § eller 13 kap. 1 §, för förbrukningsartiklar enligt 11 kap. 2 § eller för sådan långtidssjukvård som en kommun har betalningsansvar för enligt 2 § lagen om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård får, tillsammans med avgifter för hemtjänst

och dagverksamhet enligt 8 kap. 5 § socialtjänstlagen (2001:453), per månad uppgå till högst en tolftedel av 0,48 gånger prisbasbeloppet.

Avgifterna får dock inte uppgå till så stort belopp att den enskilde inte förbehålls tillräckliga medel av sitt avgiftsunderlag för sina personliga behov och andra normala levnadskostnader (förbehållsbelopp). När avgifterna fastställs ska kommunen dessutom försäkra sig om att vårdtagarens make eller sambo inte drabbas av en oskäligt försämrad ekonomisk situation.

Avgiftsunderlaget enligt första stycket och förbehållsbeloppet enligt andra stycket ska beräknas med tillämpning av 8 kap.38 §§socialtjänstlagen.

16 kap. Övrigt

Underrättelseskyldighet

1 § Om en nämnd som utövar ledning enligt 4 kap. 1 § eller 9 kap. 1 § i sin verksamhet iakttagit något som tyder på att nya medel används för missbruksändamål eller att ändringar sker i missbruksmönster av kända medel, ska nämnden utan dröjsmål anmäla detta till Folkhälsomyndigheten.

Forskning

2 § Landsting och kommuner ska medverka vid finansiering, planering och genomförande av dels kliniskt forskningsarbete på hälso- och sjukvårdens område, dels folkhälsovetenskapligt forskningsarbete. Landsting och kommuner ska i dessa frågor, i den omfattning som behövs, samverka med varandra samt med berörda universitet och högskolor.

Hälso- och sjukvård vid extraordinära händelser i fredstid

3 § Personer som tas emot från en annan kommun eller ett annat landsting enligt 4 kap. 1 § lagen (2006:544) om kommuners och landstings åtgärder inför och vid extraordinära händelser i fredstid och höjd beredskap omfattas av mottagande kommuns eller landstings skyldigheter enligt denna lag.

AVDELNING VI BEMYNDIGANDEN OCH BEFOGENHETER

17 kap. Bemyndiganden

1 § Regeringen får meddela föreskrifter om

1. att landet ska delas in i regioner för den hälso- och sjukvård som berör flera landsting,

2. hälso- och sjukvården i krig, vid krigsfara eller under sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av att det är krig utanför Sveriges gränser eller av att Sverige har varit i krig eller krigsfara,

3. bedrivande av hälso- och sjukvårdsverksamhet i övrigt.

2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om

1. hälso- och sjukvård som behövs till skydd för enskilda,

2. behörighet till tjänster inom hälso- och sjukvårdsverksamhet och tillsättning,

3. de tidsperioder inom vilka vårdgarantin ska vara uppfylld samt föreskrifter i övrigt om vårdgarantins innehåll,

4. hälso- och sjukvården i fredstid om det ur ett nationellt perspektiv finns behov av katastrofmedicinska insatser,

5. att förbrukningsartiklar enligt 6 kap. 4 § och 11 kap. 2 § får förskrivas av annan hälso- och sjukvårdspersonal än läkare,

6. landstingens rapporteringsskyldighet enligt 5 kap. 11 §,

18 kap. Befogenheter för vissa statliga myndigheter

Riksrevisionen

1 § Riksrevisionen får granska sådan verksamhet som bedrivits i samverkan med och delvis finansierats av Försäkringskassan eller

Arbetsförmedlingen enligt 4 kap. 8 §. Vid en sådan granskning har Riksrevisionen rätt att ta del av de uppgifter som behövs för att granska verksamheten.

Socialstyrelsen

2 § Socialstyrelsen beslutar vilken hälso- och sjukvård som ska utgöra rikssjukvård enligt 1 kap. 9 §.

3 § Socialstyrelsen beslutar, efter ansökan från det landsting som avser att bedriva verksamheten, om tillstånd att bedriva rikssjukvård. Tillståndet ska vara tidsbegränsat och förenat med villkor.

4 § Socialstyrelsens beslut i ärenden om rikssjukvård enligt denna lag får inte överklagas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

1.2. Förslag till lag om upphävande av lagen (1982:764) om vissa anställningar som läkare vid upplåtna enheter, m.m.

Härigenom föreskrivs att lagen (1982:764) om vissa anställningar som läkare vid upplåtna enheter, m.m., ska upphöra att gälla vid utgången av 2014. Den upphävda lagen gäller fortfarande för beslut om anställningar som fattats enligt lagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

1.3. Förslag till lag om ändring i föräldrabalken (1949:381)

Härigenom föreskrivs att 6 kap. 13 a § föräldrabalken (1949:381) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 kap.

13 a §1

Står barnet under vårdnad av två vårdnadshavare och samtycker endast den ena till en åtgärd till stöd för barnet, får socialnämnden besluta att åtgärden får vidtas utan den andra vårdnadshavarens samtycke om det krävs med hänsyn till barnets bästa och åtgärden gäller

1. psykiatrisk eller psykologisk utredning eller behandling som omfattas av hälso- och sjukvårdslagen (1982:763).

1. psykiatrisk eller psykologisk utredning eller behandling som omfattas av lagen (2013:000) om organisation av hälso- och sjukvårdsverksamhet,

2. behandling i öppna former som ges med stöd av 4 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453),

3. utseende av en kontaktperson eller en familj som avses i 3 kap. 6 b § första stycket socialtjänstlagen eller

4. en insats en ligt 9 § 4, 5 eller 6 lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade.

Ett beslut enligt första stycket får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätt.

Beslut i frågor som avses i första stycket gäller omedelbart. Rätten får dock bestämma att dess beslut ska gälla först sedan det har vunnit laga kraft.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

1 Senaste lydelse 2012:779

1.4. Förslag till lag om ändring i tandvårdslagen (1985:125)

Härigenom föreskrivs att 8 a § och 15 a §tandvårdslagen (1985:125) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 a §2

Vid tillämpningen av 8 § ska landstinget särskilt se till att uppsökande verksamhet bedrivs bland dem som

1. omfattas av lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, eller

2. har ett varaktigt behov av omfattande vård- och omsorgsinsatser och som

a) kommunen har hälso- och sjukvårdsansvar för enligt 18 § första stycket hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)

a) omfattas av en kommuns ansvar för hälso- och sjukvård enligt 10 kap. 1 § lagen ( 2013:000 )om organisation av hälso- och sjukvårdsverksamhet,

b) får hälso- och sjukvård i hemmet (hemsjukvård), eller

c) är bosatta i egen bostad och har motsvarande behov av vård eller omsorg som personer som omfattas av 2 a eller 2 b ovan.

Landstinget ska också se till att nödvändig tandvård erbjuds patienter som avses i första stycket.

Landstinget ska vidare se till att tandvård kan erbjudas

1. dem som har behov av särskilda tandvårdsinsatser som ett led i en sjukdomsbehandling under en begränsad tid, och

2. dem som har stora behov av tandvård på grund av en långvarig sjukdom eller funktionsnedsättning.

15 a §3

Tandvård som avses i 7 § 1 ska vara avgiftsfri för patienten. Uppkommer kostnader med anledning av att patienten uteblivit från avtalat tandvårdsbesök, får avgift tas ut av patienten enligt grunder som landstinget bestämmer. Landstinget får också ta ut avgift, om patienten på begäran ges tandvård som inte är nödvändig

2 Senaste lydelse 2011:1188. 3 Senaste lydelse 2010:1234.

för att uppnå ett från odontologisk synpunkt funktionellt och utseendemässigt godtagbart resultat.

Avgiften tas ut av patientens förmyndare om patienten är under 18 år när

1. vården ges, eller

2. han eller hon uteblir från ett avtalat besök. Om det finns flera förmyndare svarar de solidariskt för avgiften. Om det finns särskilda skäl får avgiften tas ut av den underårige. Av patienter som får tandvård som avses i 7 § 2 och 3 får landstinget ta ut vårdavgifter enligt grunder som landstingsfullmäktige bestämmer, om inte något annat är särskilt föreskrivet.

Vid tandvård som avses i 8 a § samt vid undersökning för och utförande av oralkirurgisk behandling, som kräver ett sjukhus tekniska och medicinska resurser gäller bestämmelserna om avgifter i den öppna vården enligt hälso- och sjukvårdsl agen(1982:763).

Vid tandvård som avses i 8 a § samt vid undersökning för och utförande av oralkirurgisk behandling, som kräver ett sjukhus tekniska och medicinska resurser gäller bestämmelserna om avgifter i den öppna vården enligt lagen (2013:000)om organisation av hälso- och sjukvårdsverksamhet.

Patienten ska ha rätt att välja om sådan tandbehandling som avses i 8 a § ska utföras av folktandvården eller av en enskild näringsidkare, ett bolag, eller en annan juridisk person vars vård kan berättiga till ersättning enligt lagen (2008:145) om statligt tandvårdsstöd.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

1.5. Förslag till lag om ändring i lagen (1990:1404) om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1990:1404) om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §4

Ersättning för somatisk långtidssjukvård vid en inrättning som tillhör ett landsting lämnas antingen med ett belopp som motsvarar landstingets genomsnittliga årliga självkostnad för den aktuella vårdformen eller, om landstinget och samtliga kommuner i landstinget kommer överens om det, med belopp som svarar mot olika vårdplatsers kvalitet. Beloppen omräknas årligen med hänsyn till skatteunderlagets utveckling i landstinget.

Regeringen fastställer de belopp som avses i första stycket. En kommun och ett landsting får komma överens om att landstinget ska uppbära de avgifter som patienterna ska erlägga till kommunen en ligt 26 § femte stycket hälso- och sjukvårdslagen (1982:763).

En kommun och ett landsting får komma överens om att landstinget ska ta emot de avgifter som patienterna ska betala till kommunen enligt 15 kap. 5 § lagen (2013:000)om organisation av hälso- och sjukvårdsverksamhet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

4 Senaste lydelse 2010:247.

1.6. Förslag till lag om ändring i lagen (1991:419) om resekostnadsersättning vid sjukresor

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1991:419) om resekostnadsersättning vid sjukresor ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §5

Landsting och kommuner som inte tillhör något landsting (sjukvårdshuvudmän) ska, i fråga om personer som är försäkrade för bosättningsbaserade förmåner enligt 4 och 5 kap. socialförsäkringsbalken, lämna ers ättning för resekostnader

1. i samband med öppen hälso- och sjukvård som anordnas av ett landsting eller en kommun som inte ingår i ett landsting eller i samband med sjukhusvård,

2. i samband med rådgivning om födelsekontrollerande verksamhet m.m. som ersätts enligt föreskrifter som regeringen meddelat,

3. vid resor till och från sjukhus eller läkare som föranleds av en undersökning enligt förordningen (1975:1157) om ersättning för vissa läkarutlåtanden m.m.,

4. i samband med tillhandahållande av hjälpmedel åt handikappad,

5. i samband med tandvård som avses i lagen (2008:145) om statligt tandvårdsstöd,

6. vid besök som med anledning av sjukdom görs hos läkare inom studerandeorganisationernas hälsovård, för vilken statsbidrag betalas ut av högskolestyrelse,

7. i samband med konvalescentvård som ges i konvalescenthem som har tagits upp på förteckning som fastställs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer,

8. vid besök för sjukvårdande behandling som ges i omedelbart samband med insats enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade,

5 Senaste lydelse 2012:937.

9. vid besök för sjukvårdande behandling som ges med stöd av bestämmelserna om den kommunala hälso- och sjukvården i hälso- och sjuk-vårdslagen (1982:763).

9. vid besök för sjukvårdande behandling som ges med stöd av bestämmelserna om den kommunala hälso- och sjukvården i lagen (2013:000) om organisation av hälso- och sjukvårdsverksamhet.

I fråga om resekostnader enligt första stycket 2 ska ersättning lämnas även när rådgivningen bedrivs av organisationer med tillstånd av Inspektionen för vård och omsorg.

För resekostnader som avses i första stycket 1 behöver ersättning lämnas endast om vården eller behandlingen getts med anledning av sjukdom eller förlossning.

Sjukvårdshuvudmännen ska också lämna ersättning för resekostnader vid vård enligt lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning och vid sjukgymnastik enligt lag en(1993:1652) om ersättning för sjukgymnastik.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

1.7. Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård ska ha följande lydelse.

Lydelse enligt SOU 2013:2 Föreslagen lydelse

1 §6

Föreskrifterna i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)o ch patientlagen(2013:000) gäller all psykiatrisk vård. Kompletterande föreskrifter om psykiatrisk vård som är förenad med frihetsberövande och annat tvång (tvångsvård) ges i denna lag.

Föreskrifterna i lagen (2013:000) om organisation av hälso- och sjukvårdsverksamhet och patientlagen(2013:000) gäller all psykiatrisk vård. Kompletterande föreskrifter om psykiatrisk vård som är förenad med frihetsberövande och annat tvång (tvångsvård) ges i denna lag.

Föreskrifter om psykiatrisk tvångsvård finns också i lagen(1991:1129) om rättspsykiatrisk vård.

Vad som sägs i denna lag om ett landsting gäller även en kommun som inte ingår i ett landsting.

Med chefsöverläkare avses i denna lag chefsöverläkaren vid den sjukvårdsinrättning där patienten är inskriven.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

6 Senaste lydelse 2008:415.

1.8. Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §7

Föreskrifterna i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) om skyldighet för ett landsting att erbjuda hälso- och sjukvård gäller även rättspsykiatrisk vård.

Föreskrifterna i lagen (2013:000) om organisation av hälso- och sjukvårdsverksamhet om skyldighet för ett landsting att erbjuda hälso- och sjukvård gäller även rättspsykiatrisk vård.

Vad som sägs i denna lag om ett landsting gäller också en kommun som inte ingår i ett landsting.

Med chefsöverläkare avses i denna lag chefsöverläkaren vid den sjukvårdsinrättning där patienten är inskriven.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

7 Senaste lydelse 2008:416.

1.9. Förslag till lag om ändring i lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning

Härigenom föreskrivs att 24 § lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

24 §8

En patient som för en viss tid har uppnått avgiftsbefrielse enligt 26 a § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) är under samma tid befriad även från att betala patientavgifter enligt denna lag.

En patient som för en viss tid har uppnått avgiftsbefrielse enligt 15 kap.3 eller 4 §§ lagen (2013:000) om organisation av hälso- och sjukvårdsverksamhet är under samma tid befriad även från att betala patientavgifter enligt denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

8 Senaste lydelse 2012:928.

1.10. Förslag till lag om ändring i lagen (1993:1652) om ersättning för sjukgymnastik

Härigenom föreskrivs att 23 § lagen (1993:1652) om ersättning för sjukgymnastik ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

23 § 9

En patient som för en viss tid har uppnått avgiftsbefrielse enligt 26 a § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) är under samma tid befriad även från att betala patientavgifter enligt denna lag.

En patient som för en viss tid har uppnått avgiftsbefrielse enligt 15 kap.3 eller 4 §§ lagen (2013:000) om organisation av hälso- och sjukvårdsverksamhet är under samma tid befriad även från att betala patientavgifter enligt denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

9 Senaste lydelse 2012:929.

1.11. Förslag till lag om ändring i lagen (1995:831) om transplantation m.m.

Härigenom föreskrivs att 13 § lagen (1995:831) om transplantation m.m. ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 §10

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om

1. att ingrepp enligt denna lag får utföras endast på sjukhus som avses i 5 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)eller vid annan enhet inom hälso- och sjukvården eller det medicinska området i övrigt, och

2. att ett sådant sjukhus eller en sådan enhet, där ingrepp för transplantation får utföras, skall ha tillgång till en donationsansvarig läkare och en kontaktansvarig sjuksköterska med uppgift att förbereda för donationer och ge stöd och information till avlidnas närstående.

1. att ingrepp enligt denna lag får utföras endast på sjukhus som avses i 4 kap. 5 § lagen (2013:000) om organisation av hälso- och sjukvårdsverksamhet eller vid annan enhet inom hälso- och sjukvården eller det medicinska området i övrigt, och

2. att ett sådant sjukhus eller en sådan enhet, där ingrepp för transplantation får utföras, ska ha tillgång till en donationsansvarig läkare och en kontaktansvarig sjuksköterska med uppgift att förbereda för donationer och ge stöd och information till avlidnas närstående.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

10 Senaste lydelse 2004:1312.

1.12. Förslag till lag om ändring i patientskadelagen (1996:799)

Härigenom föreskrivs att 5 § patientskadelagen (1996:799) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §11

I denna lag avses med hälso- och sjukvård: sådan verksamhet som omfattas av hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), tandvårdslagen (1985:125) eller lagen (2001:499) om omskärelse av pojkar, annan liknande medicinsk verksamhet samt verksamhet inom detaljhandeln med läkemedel, allt under förutsättning att det är fråga om verksamhet som utövas av personal som omfattas av 1 kap. patientsäkerhetsla gen (2010:659) ,

hälso- och sjukvård: sådan verksamhet som omfattas av lagen (2013:000) om organisation av hälso- och sjukvårdsverksamhet, tandvårdslagen (1985:125) eller lagen (2001:499) om omskärelse av pojkar, annan liknande medicinsk verksamhet samt verksamhet inom detaljhandeln med läkemedel, allt under förutsättning att det är fråga om verksamhet som utövas av personal som omfattas av 1 kap. patientsäkerhetsla gen (2010:659) ,

vårdgivare: statlig myndighet, landsting eller kommun i fråga om sådan hälso- och sjukvård som myndigheten, landstinget eller kommunen har ansvar för (offentlig verksamhet) samt enskild som bedriver hälso- och sjukvård (privat vårdgivare).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

11 Senaste lydelse 2010:668.

1.13. Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1156) om receptregister

Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1996:1156) om receptregister ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 §12

Personuppgifterna i receptregistret får behandlas om det är nödvändigt för

1. expediering av läkemedel och andra varor som förskrivits,

2. registrering av underlaget för tillämpningen av bestämmelserna om läkemedelsförmåner vid köp av läkemedel m.m.,

3. debiteringen till landstingen,

4. ekonomisk uppföljning och framställning av statistik hos Apotekens Service Aktiebolag,

5. registrering och redovisning till landstingen av uppgifter för ekonomisk och medicinsk uppföljning samt för framställning av statistik,

6. registrering och redovisning till förskrivare, till verksamhetschefer enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) och till läkemedelskommittéer enligt lagen (1996:1157) om läkemedelskommittéer av uppgifter för medicinsk uppföljning, utvärdering och kvalitetssäkring i hälso- och sjukvården,

6. registrering och redovisning till förskrivare, till verksamhetschefer enligt lagen (2013:000) om organisation av hälso- och sjukvårdsverksamhet och till läkemedelskommittéer enligt lagen (1996:1157) om läkemedelskommittéer av uppgifter för medicinsk uppföljning, utvärdering och kvalitetssäkring i hälso- och sjukvården,

7. registrering och redovisning till Socialstyrelsen av uppgifter för epidemiologiska undersökningar, forskning och framställning av statistik inom hälso- och sjukvårdsområdet,

8. registrering av recept och blanketter som används för flera uttag, samt registrering av dosrecept och elektroniska recept,

12 Senaste lydelse 2012:942.

9. registrering och redovisning till Inspektionen för vård och omsorg av uppgifter om enskild läkares eller tandläkares förskrivning av narkotiskt läkemedel eller annat särskilt läkemedel, för inspektionens tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonal enligt patientsäkerhetslagen (2010:659), och

10. registrering och redovisning av uppgifter för Tandvårds- och läkemedelsförmånsverkets tillsyn över utbyte av läkemedel enligt 21 § lagen (2002:160) om läkemedelsförmåner m.m.

Behandling av personuppgifter för ändamål som avses i första stycket 2 och 8, med undantag för registrering av elektroniska recept, får endast ske i fråga om den som har lämnat sitt samtycke till behandlingen. För ändamål som avses i första stycket 3 får uppgifter som kan hänföras till en enskild person inte omfatta annat än inköpsdag, kostnad, kostnadsreducering och patientens personnummer.

För ändamål som avses i första stycket 4, 6 och 10 får inga uppgifter redovisas som kan hänföras till en enskild person. Ändamålen enligt första stycket 5 får inte, med undantag för utlämnande av uppgifter enligt 14 §, omfatta några åtgärder som innebär att uppgifter som kan hänföras till någon enskild patient redovisas. Dock får uppgifter som kan hänföras till en enskild förskrivare ingå i redovisning enligt första stycket 6 till samma förskrivare och till verksamhetschefen vid den enhet där förskrivaren tjänstgör samt i redovisning enligt första stycket 9 till Inspektionen för vård och omsorg.

Förskrivningsorsak får redovisas endast för de ändamål som avses i första stycket 5 och 6.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

1.14. Förslag till lag om ändring i lagen (1998:1656) om patientnämndsverksamhet m.m.

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1998:1656) om patientnämndsverksamhet m.m. ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §13

I varje landsting och kommun ska det finnas en eller flera nämnder med uppgift att stödja och hjälpa patienter inom

1. den hälso- och sjukvård enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) som bedrivs av landsting eller enligt avtal med landsting,

2. den hälso- och sjukvård enligt hälso- och sjukvårdslagensom bedrivs av kommuner eller enligt avtal med kommuner och den allmänna omvårdnad enligt socialtjänstlagen (2001:453) som ges i samband med sådan hälso- och sjukvård, samt

1. den hälso- och sjukvård enligt lagen (2013:000) om organisation av hälso- och sjukvårdsverksamhet som bedrivs av landsting eller enligt avtal med landsting,

2. den hälso- och sjukvård enligt lagen (2013:000)om organisation av hälso- och sjukvårdsverksamhet som bedrivs av kommuner eller enligt avtal med kommuner och den allmänna omvårdnad enligt socialtjänstlagen (2001:453) som ges i samband med sådan hälso- och sjukvård, samt

3. den tandvård enligt tandvårdslagen (1985:125) som bedrivs eller helt eller delvis finansieras av landsting.

För sådana nämnder gäller vad som är föreskrivet i kommunallagen (1991:900).

Särskilda bestämmelser om gemensam nämnd finns i lagen (2003:192) o m gemensam nämnd inom vård- och omsorgsområdet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

13 Senaste lydelse 2010:670.

1.15. Förslag till lag om ändring i lagen (1999:332) om ersättning till steriliserade i vissa fall

Härigenom föreskrivs att 3 a § lagen (1999:332) om ersättning till steriliserade i vissa fall ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 a §14

För den som har fått ersättning enligt denna lag ska tillgångar uppgående till ett belopp om etthundrasjuttiofemtusen (175 000) kr anses som förmögenhet och inte beaktas vid tillämpning av

1. bestämmelserna om bostadsbidrag i 97 kap.610 §§socialförsäkringsbalken,

2. bestämmelserna om bostadstillägg i 102 kap. 10–13 §§ samma balk,

3. 4 kap. 1 § och 8 kap. 2 § socialtjänstlagen (2001:453),

4. 26 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),

4. 15 kap. 1 , 2 , 5 och 6 §§ lagen ( 2013:000 ) om organisation av hälso- och sjukvårdsverksamhet,

5. 19 § lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

14 Senaste lydelse 2010:1276.

1.16. Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453)

Härigenom föreskrivs att 8 kap. 5 § socialtjänstlagen (2001:453) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 kap.

5 §15

Den enskildes avgifter får

1. för hemtjänst och dagverksamhet, tillsammans med avgifter som avses i 26 § sjätte stycket hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), per månad uppgå till högst en tolftedel av 0,48 gånger prisbasbeloppet,

2. för bostad i särskilt boende per månad uppgå till högst en tolftedel av 0,50 gånger prisbasbeloppet.

1. för hemtjänst och dagverksamhet, tillsammans med avgifter som avses i 15 kap. 6 § första stycket lagen (2013:000) om organisation av hälso- och sjukvård, per månad uppgå till högst en tolftedel av 0,48 gånger prisbasbeloppet,

2. för bostad i särskilt boende per månad uppgå till högst en tolftedel av 0,50 gånger prisbasbeloppet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

15 Senaste lydelse 2010:250.

1.17. Förslag till lag om ändring i lagen (2001:499) om omskärelse av pojkar

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (2001:499) om omskärelse av pojkar ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Med omskärelse avses i denna lag ett sådant kirurgiskt ingrepp i syfte att helt eller delvis avlägsna förhud runt penis, som inte anses utgöra hälso- och sjukvård i den mening som avses i 1 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763).

Denna lag skall tillämpas på omskärelse av pojkar upp till arton års ålder.

Med omskärelse avses i denna lag ett sådant kirurgiskt ingrepp i syfte att helt eller delvis avlägsna förhud runt penis, som inte anses utgöra hälso- och sjukvård i den mening som avses i 1 kap. 4 § lagen (2013:000) om organisation av hälso- och sjukvårdsverksamhet.

Denna lag ska tillämpas på omskärelse av pojkar upp till arton års ålder.

Denna lag träder i kraft 1 januari 2015.

1.18. Förslag till lag om ändring i lagen (2002:160) om läkemedelsförmåner m.m.

Härigenom föreskrivs att 4 § och 15 § lagen (2002:160) om läkemedelsförmåner m.m. ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §16

Rätt till förmåner enligt denna lag har

1. den som är bosatt i Sverige, och

2. den som, utan att vara bosatt här, har rätt till vårdförmåner i Sverige vid sjukdom eller moderskap enligt vad som följer av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen. Detsamma ska gälla för den som avses i 5 kap. 7 § första stycket socialförsäkringsbalken och som omfattas av nämnda förordning.

2. den som, utan att vara bosatt här, har rätt till vårdförmåner i Sverige vid sjukdom eller moderskap enligt vad som följer av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen, och

3.den som avses i 5 kap. 7 § första stycket socialförsäkringsbalken och som omfattas av nämnda förordning.

Rätt till förmåner enligt 5 och 20 §§ med undantag för varor som avses i 18 § andra punkten har även den som i annat fall, utan att vara bosatt i Sverige, har anställning här.

Särskilda bestämmelser om kostnadsfria läkemedel gäller för dem som får sjukhusvård som avses i 5 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) samt för den som åtnjuter hemsjukvård som avses i 3 e ell er 18 d § hälso- och sjukvårdslagen och för den som bor i sådan särskild boendeform som avses i 18 d § samma lag.

Särskilda bestämmelser om kostnadsfria läkemedel gäller för

1. dem som får sluten vård enligt 1 kap. 7 § lagen (2013:000) om organisation av hälso- och sjukvårdsverksamhet,

2. dem som får hemsjukvård enligt 6 kap. 2 § eller 3 § samma lag, och

16 Senaste lydelse 2010:1320.

3. dem som bor i sådan särskild boendeform som avses i 6 kap. 3 § samma lag.

15 §17

Ett receptbelagt läkemedel ska omfattas av läkemedelsförmånerna och inköpspris och försäljningspris ska fastställas för läkemedlet under förutsättning

1. att kostnaderna för användning av läkemedlet, med beaktande av bestämmelserna i 2 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), framstår som rimliga från medicinska, humanitära och samhällsekonomiska synpunkter, och

1. att kostnaderna för användning av läkemedlet, med beaktande av bestämmelserna i 1 kap. 2 § lagen (2013:000) om organisation av hälso- och sjukvårdsverksamhet, framstår som rimliga från medicinska, humanitära och samhällsekonomiska synpunkter, och

2. att det inte finns andra tillgängliga läkemedel eller behandlingsmetoder som enligt en sådan avvägning mellan avsedd effekt och skadeverkningar som avses i 4 § läkemedelslagen (1992:859) är att bedöma som väsentligt mer ändamålsenliga.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

17 Senaste lydelse 2009:373.

1.19. Förslag till lag om ändring i lagen (2002:297) om biobanker i hälso- och sjukvården m.m.

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § lagen (2002:297) om biobanker i hälso- och sjukvården m.m. ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

1 kap.

2 §18

I denna lag används följande beteckningar med nedan angiven betydelse.

Beteckning Betydelse

Biobank Biologiskt material från en eller flera människor som samlas och bevaras tills vidare eller för en bestämd tid och vars ursprung kan härledas till den eller de människor från vilka materialet härrör. Nämnd för forskningsetik

Nämnd som avses i lagen (2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor.

Huvudman för en biobank

Vårdgivare, forskningsinstitution eller annan som innehar en biobank.

Hälso- och sjukvård

Verksamhet som omfattas av hälso- och sjuk-vårdslagen (1982:763) eller tandvårdslagen (1985:125).

Människa Levande eller avliden person eller foster. Provgivare Levande person från vilken vävnadsprov har tagits. Vårdgivare Fysisk eller juridisk person som yrkesmässigt bedriver hälso- och sjukvård eller ett laboratorium som mottar vävnadsprover från vårdgivare och som bevarar proverna i en biobank.

18 Senaste lydelse 2003:468.

Beteckning Betydelse

Vävnadsprov Biologiskt material från människa.

Föreslagen lydelse

1 kap.

2 §

I denna lag används följande beteckningar med nedan angiven betydelse.

Beteckning Betydelse

Biobank Biologiskt material från en eller flera människor som samlas och bevaras tills vidare eller för en bestämd tid och vars ursprung kan härledas till den eller de människor från vilka materialet härrör.

Nämnd för forskningsetik

Nämnd som avses i lagen (2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor.

Huvudman för en biobank

Vårdgivare, forskningsinstitution eller annan som innehar en biobank.

Hälso- och sjukvård

Verksamhet som omfattas av lagen (2013:000) om organisation av hälso- och sjukvårdsverksamhet eller tandvårdslagen (1985:125).

Människa Levande eller avliden person eller foster. Provgivare Levande person från vilken vävnadsprov har tagits.

Vårdgivare Fysisk eller juridisk person som yrkesmässigt bedriver hälso- och sjukvård eller ett laboratorium som mottar vävnadsprover från vårdgivare och som bevarar proverna i en biobank. Vävnadsprov Biologiskt material från människa.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

1.20. Förslag till lag om ändring i lagen (2002:546) om behandling av personuppgifter i den arbetsmarknadspolitiska verksamheten

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (2002:546) om behandling av personuppgifter i den arbetsmarknadspolitiska verksamheten ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §19

Denna lag tillämpas vid behandling av personuppgifter i Arbetsförmedlingens arbetsmarknadspolitiska verksamhet.

Lagen tillämpas också vid behandling av personuppgifter i ärenden om ersättning enligt lagen (2010:197) om etableringsinsatser för vissa nyanlända invandrare och i ärenden hos Arbetsförmedlingen om mottagande för bosättning av vissa nyanlända invandrare. Det som sägs i denna lag om behandling av personuppgifter i den arbetsmarknadspolitiska verksamheten ska även gälla behandling av personuppgifter i dessa ärenden.

Lagen ska inte tillämpas i den del av den arbetsmarknads-politiska verksamheten som även utgör hälso- och sjukvård enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763). I den delen av verksamheten tillämpas i stället patientdatala gen (2008:355).

Lagen ska inte tillämpas i den del av den arbetsmarknadspolitiska verksamheten som även utgör hälso- och sjukvård enligt lagen (2013:000) om organisation av hälso- och sjukvårdsverksamhet. I den delen av verksamheten tillämpas i stället patientdatala gen (2008:355).

Lagen gäller endast om behandlingen är helt eller delvis automatiserad eller om uppgifterna ingår i eller är avsedda att ingå i en strukturerad samling personuppgifter som är tillgängliga för sökning eller sammanställning enligt särskilda kriterier.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

19 Senaste lydelse 2011:545.

1.21. Förslag till lag om ändring i lagen (2003:192) om gemensam nämnd inom vård- och omsorgsområdet

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (2003:192) om gemensam nämnd inom vård och omsorgsområdet ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §20

Ett landsting och en eller flera kommuner som ingår i landstinget får genom samverkan i en gemensam nämnd gemensamt fullgöra

1. landstingets uppgifter – enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),

– enligt tandvårdslagen (1985:125),

– enligt lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård,

– enligt lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård,

– enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade,

– enligt lagen (1998:1656) om patientnämndsverksamhet m.m.,

– enligt smittskyddslagen (2004:168), eller

– som i annat fall enligt lag skall handhas av en sådan nämnd som avses i 10 § hälso- och sjukvårdslagen, och

2. kommunens uppgifter – enligt socialtjänstlagen (2001:453),

1. landstingets uppgifter – enligt lagen (2013:000) om organisation av hälso- och sjukvårdsverksamhet,

– enligt tandvårdslagen (1985:125),

– enligt lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård,

– enligt lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård,

– enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade,

– enligt lagen (1998:1656) om patientnämndsverksamhet m.m.,

– enligt smittskyddslagen (2004:168), eller

– som i annat fall enligt lag ska skötas av en sådan nämnd som avses i4 kap. 1 § lagen (2013:000) om organisation av hälso- och sjukvårdsverksamhet, och

20 Senaste lydelse 2004:190.

– enligt hälso- och sjukvårdslagen,

– enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall,

– enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga,

– enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade,

– som i annat fall enligt lag skall handhas av socialnämnd.

2. kommunens uppgifter – enligt socialtjänstlagen (2001:453),

– enligt lagen (2013:000) om hälso- och sjukvårdsverksamhet,

– enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall,

– enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga,

– enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade,

– som i annat fall enligt lag ska skötas av socialnämnd.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015

1.22. Förslag till lag om ändring i lagen (2003:778) om skydd mot olyckor

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 4 § lagen (2003:778) om skydd mot olyckor ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

4 §

Lagen gäller inte hälso- och sjukvård som avses i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763).

Lagen gäller inte hälso- och sjukvård som avses i lagen (2013:000) om organisation av hälso- och sjukvårdsverksamhet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

1.23. Förslag till lag om ändring i smittskyddslagen (2004:168)

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 9 § smittskyddslagen (2004:168) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

9 §

I varje landsting skall det finnas en smittskyddsläkare.

En smittskyddsläkare utses av en sådan nämnd som avses i 10 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763). I frågor som inte gäller smittskyddsläkarens myndighetsutövning skall denne verka under nämnden.

I varje landsting ska det finnas en smittskyddsläkare.

En smittskyddsläkare utses av en sådan nämnd som avses i 4 kap. 1 § lagen (2013:000) om organisation av hälso- och sjukvårdsverksamhet. I frågor som inte gäller smittskyddsläkarens myndighetsutövning ska denne verka under nämnden.

Smittskyddsläkaren får uppdra åt en erfaren läkare vid en smittskyddsenhet eller vid en infektionsklinik inom landstinget att fullgöra uppgifter som smittskyddsläkaren har enligt denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

1.24. Förslag till lag om ändring i lagen (2005:466) om beräkning av inkomstprövade socialförsäkringsförmåner m.m. för neurosedynskadade

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (2005:466) om beräkning av inkomstprövade socialförsäkringsförmåner m.m. för neurosedynskadade ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §21

För den som enligt regeringsbeslut fått ersättning för fosterskador som antas orsakade av de i Sverige sålda läkemedlen Neurosedyn eller Noxodyn ska tillgångar uppgående till ett belopp om femhundratusen (500 000) kronor anses som förmögenhet och inte beaktas vid tillämpningen av

1. 26 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),

1. 15 kap1, 2, 5 och 6 §§ lagen (2013:000) om organisation av hälso- och sjukvårdsverksamhet,

2. 19 § lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade,

3. 97 kap. 6–10 §§ socialförsäkringsbalken,

5. 2 kap. 7 § och 4 kap. 14 § studiestödslagen (1999:1395),

6. 4 kap. 1 § och 8 kap. 2 § socialtjänstlagen (2001:453), samt

7. 102 kap. 10–13 §§ socialförsäkringsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

21 Senaste lydelse 2010:1294.

1.25. Förslag till lag om ändring i lagen (2006:544) om kommuners och landstings åtgärder inför och vid extraordinära händelser i fredstid och höjd beredskap

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 1 § lagen (2006:544) om kommuners och landstings åtgärder inför och vid extraordinära händelser i fredstid och höjd beredskap ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap.

1 §22

Kommuner och landsting får på begäran lämna hjälp till andra kommuner och landsting som drabbats av en extraordinär händelse i fredstid. Om hjälp har lämnats har kommunen eller landstinget rätt till skälig ersättning av den andra kommunen eller landstinget.

Bestämmelser om kommuners och landstings möjlighet att hjälpa annan kommun eller annat landsting med hälso- och sjukvårdsresurser vid extraordinär händelse finns i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763).

När en enskild persons vistelse i en kommun är föranledd av en extraordinär händelse i fredstid, har vistelsekommunen rätt till ersättning från den kommun som drabbats av den extraordinära händelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

22 Ändringen innebär att andra stycket upphävs.

1.26. Förslag till lag om ändring i lagen (2006:546) om utrymning och inkvartering m.m. under höjd beredskap

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 4 § lagen (2006:546) om utrymning och inkvartering m.m. under höjd beredskap ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

4 §

Kommuners och landstings skyldighet att ta hand om utrymmande och utlänningar som söker skydd i Sverige regleras i socialtjänstlagen (2001:453) , hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) och lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl.

Kommuners och landstings skyldighet att ta hand om utrymmande och utlänningar som söker skydd i Sverige regleras i socialtjänstlagen (2001:453) , lagen (2013:000) om organisation av hälso- och sjukvårdsverksamhet och lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015

1.27. Förslag till lag om ändring i lagen (2008:344) om hälso- och sjukvård åt asylsökande m.fl.

Härigenom föreskrivs att 1 och 2 §§ lagen (2008:344) om hälso- och sjukvård åt asylsökande m.fl. ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

I denna lag finns bestämmelser om landstingens skyldigheter att, utöver vad som följer av hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) samt tandvårdslagen (1985:125), erbjuda hälso- och sjukvård samt tandvård åt asylsökande och vissa andra utlänningar.

I denna lag finns bestämmelser om landstingens skyldigheter att, utöver vad som följer av lagen (2013:000) om organisation av hälso- och sjukvårdsverksamhet samt tandvårdslagen (1985:125), erbjuda hälso- och sjukvård samt tandvård åt asylsökande och vissa andra utlänningar.

Lydelse enligt SOU 2013:2 Föreslagen lydelse

2 §

De föreskrifter som gäller för vård som ges med stöd av hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), patientlagen (2013:000) samt tandvårdslagen (1985:125) gäller även för vård som ges enligt denna lag, om inte något annat föreskrivs.

De föreskrifter som gäller för vård som ges med stöd av lagen (2013:000) om organisation av hälso- och sjukvårdsverksamhet, patientlagen (2013:000) samt tandvårdslagen (1985:125) gäller även för vård som ges enligt denna lag, om inte något annat föreskrivs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

1.28. Förslag till lag om ändring i patientdatalagen (2008:355)

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 3 § patientdatalagen (2008:355) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

1 kap.

3 §23

I denna lag används följande uttryck med nedan angiven betydelse.

Uttryck Betydelse

Hälso- och sjukvård

Verksamhet som avses i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), tandvårdslagen (1985:125), lagen (1991:1128) o m psykiatrisk tvångsvård, lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, smittskyddslagen (2004:168), lagen (1972:119) om fastställande av könstillhörighet i vissa fall, lagen (2006:351) om genetisk integritet m.m. samt den upphävda lagen (1944:133) o m kastrering.

Journalhandling Framställning i skrift eller bild samt upptagning som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med tekniskt hjälpmedel och som upprättas eller inkommer i samband med vården av en patient och som innehåller uppgifter om patientens hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden eller om vidtagna eller planerade vårdåtgärder. Patientjournal En eller flera journalhandlingar som rör samma patient.

23 Senaste lydelse 2012:458.

Uttryck Betydelse

Sammanhållen journalföring

Ett elektroniskt system, som gör det möjligt för en vårdgivare att ge eller få direktåtkomst till personuppgifter hos en annan vårdgivare.

Vårdgivare Statlig myndighet, landsting och kommun i fråga om sådan hälso- och sjukvård som myndigheten, landstinget eller kommunen har ansvar för (offentlig vårdgivare) samt annan juridisk person eller enskild näringsidkare som bedriver hälso- och sjukvård (privat vårdgivare).

Föreslagen lydelse

Uttryck Betydelse

Hälso- och sjukvård

Verksamhet som avses i lagen (2013:000) om organisation av hälso- och sjukvårdsverksamhet,tandvårdslagen (1985:125) , lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, smittskyddslagen (2004:168), lagen (1972:119) o m fastställande av könstillhörighet i vissa fall, lagen (2006:351) om genetisk integritet m.m. samt den upphävda lagen (1944:133) om kastrering.

Journalhandling Framställning i skrift eller bild samt upptagning som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med tekniskt hjälpmedel och som upprättas eller inkommer i samband med vården av en patient och som innehåller uppgifter om patientens hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden eller om vidtagna eller planerade vårdåtgärder. Patientjournal En eller flera journalhandlingar som rör samma patient.

Sammanhållen journalföring

Ett elektroniskt system, som gör det möjligt för en vårdgivare att ge eller få direktåtkomst till personuppgifter hos en annan vårdgivare.

Vårdgivare Statlig myndighet, landsting och kommun i fråga om sådan hälso- och sjukvård som myndigheten, landstinget eller kommunen har ansvar för (offentlig vårdgivare) samt annan juridisk person eller enskild näringsidkare som bedriver hälso- och sjukvård (privat vårdgivare).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

1.29. Förslag till lag om ändring i lagen (2008:552) om katastrofmedicin som en del av svenska insatser utomlands

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (2008:552) om katastrofmedicin som en del av svenska insatser utomlands ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

Med hälso- och sjukvård enligt denna lag avses detsamma som anges i 1 § första stycket hälso- och sjukvårdslagen (1982:763).

Med hälso- och sjukvård enligt denna lag avses detsamma som anges i 1 kap. 4 § första stycket lagen (2013:000) om organisation av hälso- och sjukvårdsverksamhet.

Katastrofmedicinska insatser ska tillhandahållas av de landsting som anges i 6 § första stycket. Övriga landsting får tillhandahålla sådana insatser.

Det som sägs i denna lag om landsting ska också gälla en kommun som inte ingår i ett landsting.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

1.30. Förslag till lag om ändring i lagen (2009:47) om vissa kommunala befogenheter

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 2 § lagen (2009:47) om vissa kommunala befogenheter ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

2 §

Kommuner får ingå avtal med landsting om att utföra sådana transporter som avses i 6 § hälso- och sjukvårdslagen(1982:763). Kommuner får även ingå avtal med landsting om att utföra hälso- och sjukvård i väntan på sådana transporter.

Kommuner får ingå avtal med landsting om att utföra sådana transporter som avses i 4 kap. 6 § lagen (2013:000) om organisation av hälso- och sjukvårdsverksamhet. Kommuner får även ingå avtal med landsting om att utföra hälso- och sjukvård i väntan på sådana transporter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

1.31. Förslag till lag om ändring i socialförsäkringsbalken

Härigenom föreskrivs att 51 kap. 5 § socialförsäkringsbalken ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

51 kap.

5 §

Assistansersättning lämnas inte för sjukvårdande insatser enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763).

Assistansersättning lämnas inte för sjukvårdande insatser enligt lagen (2013:000) om organisation av hälso- och sjukvårdsverksamhet.

I 106 kap. 24 och 25 §§ finns bestämmelser om när assistansersättning inte lämnas vid vistelse på institution m.m.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

1.32. Förslag till lag om ändring i patientsäkerhetslagen (2010:659)

Härigenom föreskrivs i fråga om patientsäkerhetslagen (2010:659)

dels att 1 kap. 1 och 2 §§ samt 3 kap. 1 § ska ha följande lydelse,

dels att det i lagen ska införas en ny paragraf, 6 kap. 10 a §, av följande lydelse.

Lydelse enligt SOU 2013:2 Föreslagen lydelse

1 kap.

1 §

Denna lag syftar till att främja hög patientsäkerhet inom hälso- och sjukvård och därmed jämförlig verksamhet. I lagen finns bestämmelser om

– anmälan av verksamhet m.m. (2 kap.), – vårdgivarens skyldighet att bedriva ett systematiskt patientsäkerhetsarbete (3 kap.),

– behörighetsfrågor (4 kap.), – begränsningar i rätten för andra än hälso- och sjukvårdspersonal att vidta vissa hälso- och sjukvårdande åtgärder (5 kap.),

– skyldigheter för hälso- och sjukvårdspersonal m.fl. (6 kap.), – Socialstyrelsens tillsyn (7 kap.), – prövotid och återkallelse av legitimation m.m. (8 kap.), – Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (9 kap.), och – straffbestämmelser och överklagande m.m. (10 kap.). Allmänna bestämmelser om mål och krav på hälso- och sjukvården och tandvården finns i hälso- och sjuk-vårdslagen (1982:763), patientlagen (2013:000) och tandvårdslagen (1985:125).

Allmänna bestämmelser om mål och krav på hälso- och sjukvården och tandvården finns i lagen (2013:000) om organisation av hälso- och sjukvårdsverksamhet, patientlagen (2013:000) och tandvårdslagen (1985:125).

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

Med hälso- och sjukvård avses i denna lag verksamhet som omfattas av hälso- och sjuk-vårdslagen (1982:763), tandvårdslagen (1985:125), lagen (2001:499) om omskärelse av pojkar samt verksamhet inom detaljhandel med läkemedel enligt lagen (2009:366) om handel med läkemedel.

Med hälso- och sjukvård avses i denna lag verksamhet som omfattas av lagen (2013:000) om organisation av hälso- och sjukvårdsverksamhet, tandvårdslagen (1985:125), lagen (2001:499) om omskärelse av pojkar samt verksamhet inom detaljhandel med läkemedel enligt lagen (2009:366) om handel med läkemedel.

3 kap.

1 §

Vårdgivaren ska planera, leda och kontrollera verksamheten på ett sätt som leder till att kravetgod vård i hälso- och sjuk-vårdslagen (1982:763) respektive tandvårdslagen (1985:125) upprätthålls.

Vårdgivaren ska planera, leda och kontrollera verksamheten på ett sätt som leder till att kraven i 2 kap. lagen (2013:000) om organisation av hälso- och sjukvårdsverksamhet respektive god vård i tandvårdslagen (1985:125) upprätthålls.

6 kap.

10 a §

Varje läkare som är anställd vid en enhet inom landstingens eller en landstingsfri kommuns hälso- och sjukvård som har upplåtits för högskoleutbildning för läkarexamen (upplåten enhet) är skyldig att biträda vid handledningen av medicine studerande.

En specialistutbildad läkare som är anställd vid en upplåten enhet är, i den mån den eller de nämnder som utövar ledningen av hälso- och sjukvårdsverksamheten vid enheten medger det, skyldig att inom sitt verksamhetsområde utföra den undervisning och den examination som behövs för att högskoleutbildning för läkarexamen ska kunna bedrivas på ett ändamålsenligt sätt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

1.33. Förslag till lag om ändring i

lag ( 2013:000 )

om hälso- och sjukvård till vissa utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd

Härigenom föreskrivs att 1 och 3 §§ lag (2013:000) om hälso- och sjukvård till vissa utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Denna lag innehåller bestämmelser om skyldighet för landsting att, utöver vad som följer av hälso- och sjuk-vårdslagen (1982:763) och tandvårdslagen (1985:125), erbjuda hälso- och sjukvård samt tandvård till vissa utlänningar som vistas inom ett landsting utan att vara bosatta där.

Denna lag innehåller bestämmelser om skyldighet för landsting att, utöver vad som följer av lagen (2013:000) om hälso- och sjukvårdsverksamhet och tandvårdslagen (1985:125), erbjuda hälso- och sjukvård samt tandvård till vissa utlänningar som vistas inom ett landsting utan att vara bosatta där.

3 §

De föreskrifter som gäller för sådan vård som ges med stöd av hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) och tandvårdslagen (1985:125) ska tillämpas även för vård som ges enligt denna lag, om inte något annat föreskrivs.

De föreskrifter som gäller för sådan vård som ges med stöd av lagen (2013:000) om hälso- och sjukvårdsverksamhet och tandvårdslagen (1985:125) ska tillämpas även för vård som ges enligt denna lag, om inte något annat föreskrivs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

1.34. Förslag till förordning (2013:000) om organisation av hälso- och sjukvårdsverksamhet

1 kap. Inledande bestämmelser

1 § I denna förordning ges kompletterande föreskrifter till lagen (2013:000) om organisation av hälso- och sjukvårdsverksamhet.

De ord och benämningar som används i förordningen har samma betydelse som i den nämnda lagen.

2 kap. Om rikssjukvård

1 § Rikssjukvård ska samordnas till enheter där en hög vårdkvalitet och en ekonomiskt effektiv verksamhet kan säkerställas.

3 kap. Om regioner för hälso- och sjukvård

1 § För hälso- och sjukvård som berör flera landsting eller kommuner som inte ingår i något landsting ska riket vara indelat i regioner som anges i nedanstående uppställning. Varje region omfattar de län och de kommuner som anges i uppställningen. -----------------------------------------------------------------

Region Län Kommun(er) ----------------------------------------------------------------- Stockholmsregionen Stockholms län Gotlands län

Linköpingsregionen Östergötlands län Jönköpings län Kalmar län

Lund/Malmöregionen Kronobergs län Blekinge län Skåne län Halmstads kommun Hylte kommun Laholms kommun

Göteborgsregionen Västra Götalands län Falkenbergs kommun Kungsbacka kommun Varbergs kommun

Uppsala/Örebroregionen Uppsala län Södermanlands län Värmlands län Örebro län Västmanlands län Dalarnas län Gävleborgs län

Umeåregionen Västernorrlands län Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län

4 kap. Om verksamhetschef

1 § En verksamhetschef enligt 3 kap. lagen (2013:000) om organisation av hälso- och sjukvårdsverksamhet ska ansvara för

1. att en fast vårdkontakt utses i enlighet med 7 kap. 2 § patientlagen (2013:000),

2. att någon närstående omedelbart underrättas när en patient avlider eller en patients tillstånd allvarligt försämras,

3. att den som varit intagen på sjukhus på begäran avgiftsfritt får intyg om orsaken till intagningen och om tiden för intagningen och utskrivningen,

4. att överförmyndaren underrättas när en intagen person kan antas behöva god man eller förvaltare enligt föräldrabalken samt när ett förvaltaruppdrag bör upphöra,

5. att om en patient som lämnar eller avser att lämna sjukhuset är farlig för någon annans personliga säkerhet eller sitt eget liv, någon närstående till patienten omedelbart underrättas och att, om patienten är farlig för viss person, även denna samt, om det behövs, lämplig myndighet omedelbart underrättas,

6. att utse en eller flera läkare att ha det ansvar som avses i 7 kap. 2 § patientsäkerhetsför ordningen(2010:1369).

5 kap. Om behörigheter m.m.

1 §

Kliniska assistenter och medicine studerande får biträda vid

hälso- och sjukvård vid sådana enheter inom landstingens hälso- och sjukvård som har upplåtits för högskoleutbildning för läkarexamen (upplåtna enheter).

2 § I 3–16 §§ finns bestämmelser om behörighet till vissa anställningar inom landstingens hälso- och sjukvård och om hur sådana anställningar sker.

Vad som sägs i 3–16 §§ om landsting gäller också en kommun som inte ingår i ett landsting. Bestämmelserna i 6 § gäller även inom övrig kommunal hälso- och sjukvård.

Behörighet till anställning

3 § Behörig till anställning som läkare för allmäntjänstgöring är den som avlagt läkarexamen. Detsamma gäller för den som genomgått medicinsk utbildning utomlands och ska genomgå kompletterande utbildning.

Behörig till anställning som läkare för specialiseringstjänstgöring är den som har legitimation som läkare.

4 § Behörig till annan anställning som läkare än som sägs i 3 § är den som har specialistkompetens samt den som uppfyller kraven enligt artikel 28 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer och punkt 5.1.4 i bilaga V till direktivet.

5 § Om särskilda skäl föreligger får Socialstyrelsen förklara en läkare behörig till anställning som avses i 4 § även om läkaren inte uppfyller behörighetsvillkoren.

6 § Kan till vikarie för läkare vid semester eller annan ledighet eller under vakans inte förordnas någon som är behörig att utöva läkaryrket får Socialstyrelsen medge landstinget att förordna som vikarie en annan person som styrelsen bedömer i huvudsak kunna fullgöra de med anställningen förenade uppgifterna.

7 § Behörig till anställning som barnmorska, psykolog, psykoterapeut, sjukgymnast, sjukhusfysiker eller sjuksköterska är den som har legitimation för sådant yrke och, vad gäller psykolog, även den som genomgår föreskriven praktisk tjänstgöring.

Detsamma gäller i fråga om vikarie på sådan anställning om Socialstyrelsen inte medgett undantag.

Anställning som läkare

8 § Om anställningar som läkare och andra anställningar som är förenade med anställning som lärare vid en högskola finns bestämmelser i 3 kap. 8 § högskolelagen (1992:1434).

9 § Anställning för specialistutbildad läkare ska kungöras ledig till ansökan av landstinget. Om särskilda skäl föreligger får dock anställning ske utan kungörelse.

Kungörelse som avses i första stycket ska införas i Post- och Inrikes Tidningar eller, om regeringen medger det, i en annan publikation med föreläggande av tre veckors ansökningstid, räknad från dagen för kungörandet.

10 § Vid andra anställningar för specialistutbildade läkare än som avses i 8 § vid en enhet inom landstingets hälso- och sjukvård som upplåtits för grundläggande utbildning av läkare, ska tre sakkunniga pröva varje sökandes behörighet och bedöma skickligheten hos samtliga behöriga sökande. Vid bedömningen av skickligheten ska hänsyn tas främst till utbildning samt till klinisk och vetenskaplig skicklighet. De sakkunniga ska föra upp de fyra främsta behöriga sökandena på förslag.

Landstinget får därefter förordna en av de föreslagna på anställningen.

11 § Två av de sakkunniga som avse s i 10 § och suppleanter för dem utses för högst fyra år på det sätt som högskolestyrelsen bestämmer. Landstinget utser för samma tid en sakkunnig och suppleant för denne. Högskolestyrelsen utser ordförande och vice ordförande bland de sakkunniga.

Om ingen av de sakkunniga är verksam inom det område som den lediga anställningen avser, ska de tillkalla en läkare inom verksamhetsområdet att ingå som sakkunnig.

Om det behövs får de sakkunniga, efter medgivande av landstinget, inhämta yttrande från en annan läkare med särskild erfarenhet från det verksamhetsområde som den lediga anställningen avser.

12 § Vid annan anställning för specialistutbildad läkare än som avses i 8 och 10 §§ ska landstinget fästa avseende främst vid skickligheten för anställningen.

13 § Sakkunniga ska samråda med varandra och utan onödigt dröjsmål avge sina anställningsförslag.

Föreskrifterna i 18 och 19 §§förvaltningslagen (1986:223) om omröstning och om rätt att få en avvikande mening antecknad ska tillämpas i fråga om de sakkunnigas beslut.

14 § Vikariat på anställning som läkare som beräknas vara minst sex månader i följd ges i samma ordning som anställningen om Socialstyrelsen inte medgett undantag.

15 § Läkare för allmäntjänstgöring anställs genom förordnande för högst två år.

Tidsbegränsade förordnanden som har meddelats en ligt första stycket får förlängas utöver den föreskrivna längsta tiden om särskilda skäl föreligger.

16 § Den myndighet som ska anställa någon som avses i denna förordning ska utan dröjsmål anslå de sakkunnigas beslut om anställningsförslag på landstingets anslagstavla med uppgift om den dag då anslaget skedde. I kommun som inte ingår i något landsting anslås förslaget på kommunens anslagstavla.

Överklagande

17 § Beslut av sakkunniga om anställningsförslag får överklagas hos

Socialstyrelsen. Skrivelsen med överklagandet ska ha kommit in till Socialstyrelsen inom tre veckor från den dag då beslutet togs. Socialstyrelsens beslut får inte överklagas.

6 kap. Om vårdgaranti

Tidsperioder för vårdgarantin

1 § Vårdgarantin enligt 5 kap. 9 § lagen (2013:000) om organisation av hälso- och sjukvårdsverksamhet ska innehålla en försäkran om att landstingen uppfyller

1. tillgänglighetsgarantin samma dag som den enskilde söker kontakt med primärvården,

2. besöksgarantin inom primärvården inom 7 dagar från det att den enskilde har sökt kontakt med primärvården, om vårdgivaren har bedömt att den enskilde behöver besöka läkare,

3. besöksgarantin inom den specialiserade vården inom 90 dagar från det att remiss har utfärdats eller, om någon remiss inte är nödvändig, från det att den enskilde har sökt kontakt med den specialiserade vården, och

4. behandlingsgarantin inom 90 dagar från det att vårdgivaren har beslutat att den enskilde ska få den aktuella vården.

2 § Vid bedömningen av om vårdgarantin enligt 1 § 3 eller 4 är uppfylld ska inte räknas tid då den enskilde

1. av medicinska skäl inte kan ges vård,

2. utnyttjat sin möjlighet att välja vård i ett annat landsting enligt 9 kap. 1 § patientlagen (2013:000), eller

3. frivilligt avstår från vård. Den enskilde ska anses frivilligt avstå från vård om han eller hon har

1. informerats om vårdgarantin,

2. erbjudits vård i enlighet med vårdgarantin, och

3. meddelat vårdgivaren att han eller hon avstår från erbjudandet om vård.

Rapportering av väntetider

3 § Landstingens rapporteringsskyldighet enligt 5 kap. 11 § lagen (2013:000) om organisation av hälso- och sjukvårdsverksamhet ska fullgöras genom att landstingen lämnar uppgifter om väntetider till den nationella väntetidsdatabas som förs av Sveriges Kommuner och Landsting.

7 kap. Övriga bestämmelser

1 § Läkemedelsförråd som avses i 6 kap. 3 § lagen (2013:000) om organisation av hälso- och sjukvårdsverksamhet kan antingen vara förråd som innehåller flertalet av de läkemedel som de boende behöver (fullständigt förråd) eller förråd enbart för vissa basläkemedel (akutförråd).

Landstinget svarar för kostnaderna för läkemedel som rekvireras till sådana läkemedelsförråd.

2 § Förbrukningsartiklar som avses i 6 kap. 4 § och 11 kap. 2 § lagen (2013:000) om organisation av hälso- och sjukvårdsverksamhet får förskrivas av läkare samt av annan hälso- och sjukvårdspersonal som förklarats behörig.

3 § Av en individuell plan enligt 14 kap. 4 § lagen (2013:000) om organisation av hälso- och sjukvårdsverksamhet ska det framgå

1. vilka insatser som behövs,

2. vilka insatser som respektive huvudman ska svara för,

3. vilka åtgärder som vidtas av någon annan än landstinget eller kommunen, och

4. vem av huvudmännen som har det övergripande ansvaret för planen.

Planen ska när det är möjligt upprättas tillsammans med den enskilde. Närstående ska ges möjlighet att delta i arbetet med planen, om det är lämpligt och den enskilde inte motsätter sig det.

Arbetet med planen ska påbörjas utan dröjsmål.

4 § Av en individuell plan enligt 6 kap. 1 § andra stycket eller 11 kap. 1 § andra stycket lagen (2013:000) om organisation av hälso- och sjukvårdsverksamhet ska planerade och beslutade insatser framgå.

8 kap. Bemyndiganden

1 § Socialstyrelsen får meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för verkställigheten av 2 kap. 7 § lagen (2013:000) om organisation av hälso- och sjukvårdsverksamhet.

2 § Socialstyrelsen får förklara annan hälso- och sjukvårdspersonal än läkare behörig att föreskriva sådana förbrukningsartiklar som avses i 6 kap. 4 § och 11 kap. 2 § lagen (2013:000) om organisation av hälso- och sjukvårdsverksamhet.

3 § Socialstyrelsen får meddela ytterligare föreskrifter om landstingens rapporteringsskyldighet avseende väntetider enligt 5 kap. 11 § lagen (2013:000) om organisation av hälso- och sjukvårdsverksamhet.

4 § Socialstyrelsen får meddela föreskrifter till skydd för enskilda som avses i 17 kap. 2 § 1 lagen (2013:000) om organisation av hälso- och sjukvårdsverksamhet.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2015. Genom förordningen upphävs

1. förordningen (1982:777) om rikets indelning i regioner för hälso- och sjukvård som berör flera landstingskommuner

2. förordningen (1996:933) om verksamhetschef inom hälso- och sjukvården

3. förordningen (2010:349) om vårdgaranti och

4. förordningen (1998:1518) om behörighet till vissa anställningar inom hälso- och sjukvården m.m.

1.35. Förslag till ändring av förordning (1985:796) med vissa bemyndiganden för Socialstyrelsen att meddela föreskrifter m.m.

Härigenom föreskrivs att 2 och 4 §§ förordning (1985:796) med vissa bemyndiganden för socialstyrelsen att meddela föreskrifter m.m. ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

Socialstyrelsen får meddela föreskrifter

1. om hälso- och sjukvård enligt 32 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) till skydd för enskilda,

2. om de krav för fastställelse som avses i 1 § första stycket 1–3 och 2 § första stycket 1 lagen (1972:119) om fastställande av könstillhörighet i vissa fall,

3. om sprututbytesverksam-het enligt lagen (2006:323) om utbyte av sprutor och kanyler till skydd för enskilda,

4. om journalhandlingars innehåll, utformning, hantering och förvaring enligt patientdatalagen (2008:355), samt om undantag från föreskriften i 3 kap. 10 § samma lag om signeringskrav,

5. om att a. annan hälso- och sjukvårdspersonal får fullgöra uppgifter som läkare har enligt lagen (1995:831) om transplantation m.m.,

b. ingrepp enligt samma lag får göras endast på sjukhus som avses i 5 § hälso- och sjukvårdslagen eller vid annan enhet inom hälso- och sjukvården eller det medicinska området i övrigt, och

b. ingrepp enligt samma lag får göras endast på sjukhus som avses i 4 kap. 5 § lagen (2013:000) om hälso- och sjukvårdsverksamhet eller vid annan enhet inom hälso- och sjukvården eller det medicinska området i övrigt, och

c. ett sådant sjukhus eller en sådan enhet där ingrepp för transplantation får utföras ska ha tillgång till en donationsansvarig läkare och en kontaktansvarig sjuksköterska med uppgift att förbereda för

donationer och ge stöd och information till avlidnas närstående, samt

6. som behövs för att den katastrofmedicinska beredskapen och beredskapsplanläggningen inför höjd beredskap ska få en samordnad inriktning.

4 §24

Socialstyrelsen får meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för verkställigheten av

1. steriliseringslagen (1975:580),

2. 31 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) ,

3. lagen (1995:831) om transplantation m.m.,

4. lagen (2006:323) om utbyte av sprutor och kanyler, och

5. 3 kap. och 9 kap.patientdatalagen (2008:355).

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2015.

24 Ändringen innebär att 2 upphävs.

2. Uppdraget och dess genomförande

2.1. Uppdraget

Regeringen beslutade den 24 mars 2011 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att föreslå hur patientens ställning inom och inflytande över hälso- och sjukvården kan stärkas (dir. 2011:25). I uppdraget ingår att föreslå hur regionala skillnader i vårdinnehåll och vårdresultat kan uppmärksammas och hanteras så att kvinnor och män i alla åldrar i hela befolkningen erbjuds en likvärdig och jämlik tillgång till vård av god kvalitet. Utredaren ska föreslå en reglering av ett fritt vårdval över hela Sverige. Förslaget ska i denna del även underlätta möjligheten att utnyttja privata vårdgivare i ett annat landsting än patientens hemlandsting.

Vidare ska utredaren undersöka om befintliga system för hantering av patientens behov av bl.a. stöd är tillräckliga när det gäller företrädesvis vårdgarantin och det fria vårdvalet och vid behov lämna förslag till en lagreglerad funktion. Utredaren ska överväga hur informationsutbytet mellan patient och vårdgivare kan förbättras, bl.a. genom att underlätta för patienten att få tillgång till sina journaluppgifter. I utredarens uppdrag ingår att överväga hur patienters upplevelser av hälso- och sjukvården bättre ska kunna fångas upp och bearbetas, hur berörda myndigheter bör arbeta för att stärka patientens ställning samt att göra en kartläggning av barnets ställning som patient i hälso- och sjukvården.

Slutligen ska utredaren lämna förslag till en ny patientlagstiftning, som ska vara lättillgänglig, överskådlig och pedagogisk.

Direktiven har bilagts betänkandet (bilaga 1).

Tilläggsdirektiv

Regeringen beslutade den 29 mars 2012 om tilläggsdirektiv till utredningen (dir. 2012:24). I direktiven har regeringen dels förlängt tiden för utredningens slutredovisning till den 30 juni 2013 samt förtydligat vissa avgränsningar i uppdraget i förhållande till Utredningen om rätt information i vård och omsorg (S 2011:13).

Den 15 november 2012 beslutade regeringen om ytterligare tilläggsdirektiv till utredningen (dir. 2012:113). I uppdraget ligger att lämna förslag till en ny lag om hälso- och sjukvårdens organisation som ska ersätta hälso- och sjukvårdslagen (1982:763). Uppdraget ska redovisas senast den 30 juni 2013.

Tilläggsdirektiven har bilagts betänkandet (bilaga 2 och 3).

Promemoria om patientens tillgång till sin journal

Enligt tilläggsdirektiv den 29 mars 2012 överlämnade utredningen i juni 2012 sina överväganden vad gäller patientens möjlighet att få tillgång till sin journal via internet. Övervägandena presenterades i form av en promemoria – Patientens tillgång till sin journal.

Delbetänkandet Patientlag SOU 2013:2

Patientmaktsutredningen överlämnade den 31 januari 2013 sitt delbetänkande Patientlag till socialminister Göran Hägglund. I betänkandet lämnar utredningen förslag till en ny patientlag som syftar till att stärka och tydliggöra patientens ställning samt främja patientens integritet, självbestämmande och delaktighet. I betänkandet föreslår utredningen ett lagreglerat fritt val av utförare i öppen vård samt hur statliga myndigheter och patientnämnderna ska bidra till ökad information och kunskap om vad patienter har rätt att förvänta sig i kontakter med hälso- och sjukvården.

Utredningen lämnar i delbetänkandet även förslag om hur barns rättsliga ställning kan stärkas inom hälso- och sjukvården. Utredningen har konstaterat att barn, i sin roll som patient, överhuvudtaget inte uppmärksammas i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763). Det finns därför anledning att särskilt lyfta fram dessa frågor i en central patientlagstiftning. I betänkandet föreslås att det av den nya patientlagen ska framgå att barnets bästa ska beaktas där hälso- och sjukvård ges till barn. Vidare har utredningens föreslagit att det ska

tydliggöras att barnets inställning till en aktuell vårdåtgärd så långt det är möjligt ska klarläggas. Barnets åsikt ska tillmätas betydelse i förhållande till hans eller hennes ålder och mognad. Det framgår också av den föreslagna lagen att barn har samma rätt till information om sitt hälsotillstånd och om vård och behandling som vuxna och att informationen ska anpassas till bl.a. ålder och mognad. Även vårdnadshavarnas rätt att få ta del av information om barnets vård och behandling regleras i lagen. Redan i dag har barn, enligt regler i föräldrabalken (1949:381) och offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) möjligheter att under vissa omständigheter själva bestämma att information om deras vård inte ska lämnas till vårdnadshavarna. Detta framgår också av utredningens förslag till patientlag. I och med dessa förslag menar utredningen att den del av uppdraget som rör barnets ställning som patient är hanterad och slutförd.

2.2. Arbetet med slutbetänkandet

I betänkandet hanteras återstående delar av Patientmaktsutredningens uppdrag och utredningen har därmed uppfyllt sina åtaganden i enlighet med direktiven.

Utredningen har haft 13 sammanträden med experter och sakkunniga. Därutöver har informella kontakter med dessa förekommit. Utredaren och sekretariatet har även träffat företrädare för myndigheter, landsting, vårdföretag, intresseorganisationer och enskilda experter inom området.

Utredningen har inom ramen för sitt uppdrag samrått med Utredningen om en kommunallag för framtiden (Fi 2012:07).

3. Lag om organisation av hälso- och sjukvårdsverksamhet

3.1. Inledning

I utredningens uppdrag konstateras att hälso- och sjukvårdslagen (1982:763, HSL) i sin nuvarande utformning är ålderdomlig och i vissa fall otydlig samt har en svåröverskådlig struktur. Det finns därför ett behov av en översyn av lagen.

Patientmaktsutredningen har i uppdrag att föreslå en ny lag om hälso- och sjukvårdens organisation som ersätter HSL. Den nya lagen ska vara en ramlag och samla generella bestämmelser om organisation och ansvarsförhållanden inom hälso- och sjukvården. Detta avser särskilt de bestämmelser i HSL som inte föreslås inarbetas i utredningens förslag till ny patientlag.1 Det kan dock även avse bestämmelser i annan lagstiftning på hälso- och sjukvårdens område. Utredningen ska i detta sammanhang överväga om vissa bestämmelser i nuvarande HSL i stället bör regleras i speciallagstiftning eller i förordning.

Uppdraget omfattar en översyn av lagens språk, struktur och utformning, utan några förändringar av rådande ansvarsförhållanden inom vården.

I avsnitt 3.2. i detta kapitel redovisas utredningens mer grundläggande ställningstaganden och strukturella överväganden rörande den nya lagen. Sedan följer mer detaljerade överväganden och förslag, uppdelade efter lagens avdelningar. Kapitlet avslutas med utredningens överväganden avseende lagen (1982:764) om vissa anställningar som läkare vid upplåtna enheter, m.m.

1SOU 2013:2Patientlag.

3.2. En ny lag ersätter HSL

Utredningens förslag: Hälso- och sjukvårdslagen (1982:763, HSL)

upphävs och ersätts av en ny lag – lagen (2013:000) om organisation av hälso- och sjukvårdsverksamhet (organisationslagen).

Samtliga bestämmelser i HSL som inte påverkas av utredningens förslag förs materiellt oförändrade över till den nya lagen.

Följdändringar görs i en rad lagar med anledning av att HSL upphävs och ersätts av den nya lagen.

Sedan HSL trädde i kraft har den ändrats ett 70-tal gånger. Den grundläggande strukturen i lagen har dock behållits oförändrad. Lagen är närmast ett ”lapptäcke” där bestämmelser av olika dignitet ligger samlade i paragrafer som i många fall följs av bokstäver. Ett antal paragrafer har upphävts genom åren. Lagen innehåller inga kapitel och det är en utmaning att hitta specifika paragrafer eftersom de inte grupperats efter ämnen eller annat. Det är inte heller tydligt vilket ansvar de olika aktörerna har för de olika bestämmelserna. De övergripande rubrikerna i HSL kan anses bidra till otydligheten. ”Landstingens hälso- och sjukvård” kan exempelvis både avse landstingen i egenskap av huvudmän och landstingen i egenskap av vårdgivare.

Det finns därmed anledning att upphäva HSL och ersätta den med en ny lag som reglerar organisation av hälso- och sjukvårdsverksamhet. Upphävandet medför behov av följdändringar i en rad gällande lagar.2

3.2.1. Lagens struktur

Sjukvården i Sverige har genomgått mycket stora förändringar under de tre decennier som har gått sedan HSL:s införande. De regler om krav och skyldigheter som ursprungligen fanns i lagen utgick från en situation då i princip all vård i landet gavs av landsting.

2 Upphävandet av HSL påverkar även utredningens förslag till ny patientlag (2013:000), se SOU 2013:2. Föreslaget datum för ikraftträdande är dock först den 1 januari 2015. Det kan även tillkomma ytterligare behov av ändringar i det slutliga lagförslaget, på grund av exempelvis annan tillkommande lagstiftning. Utredningen har därför valt att inte föreslå ändringar i förslaget.

I dag ansvarar kommuner för en allt större del av hälso- och sjukvården och stora delar av den offentligt finansierade vården utförs av företag eller organisationer.3 Det har därmed blivit mer angeläget att det tydligt framgår vilket ansvar som vilar på de olika huvudmännen och vilket ansvar vårdgivarna har. Landstingen och kommunerna har ett tudelat ansvar, dels i egenskap av huvudmän och dels i egenskap av vårdgivare. I HSL regleras skyldigheter för vårdgivare och huvudmän, men vem det är som avses i respektive bestämmelse får ofta utläsas i förarbeten eller annat.

Organisationslagens struktur utgår från de olika aktörerna inom sjukvårdsområdet och deras ansvar. Detta har medfört att bestämmelser som överförts från HSL i vissa fall har sammanförts och i vissa fall har delats upp och placerats i olika kapitel och avdelningar.

I likhet med utredningens tidigare förslag till patientlag i delbetänkandet SOU 2013:2 har även organisationslagen strukturerats på ett sätt som ska underlätta senare utveckling och införande av nya bestämmelser. På grund av lagens omfattning har lagen delats in i avdelningar. Avdelningarna i lagen är avgränsade utifrån vem som har ansvaret för de bestämmelser som återfinns i avdelningens kapitel. Varje kapitel har egen paragrafnumrering. Kapitelindelningen medför att nya bestämmelser kan tillkomma utan att lagens grundläggande struktur går förlorad.

Den i jämförelse med HSL mer omfattande uppdelningen av lagens olika bestämmelser avser att underlätta läsning och åstadkomma en mer pedagogisk och överblickbar reglering.

3.2.2. Allmänna överväganden

Utredningen har i sitt arbete funnit att det materiella innehållet i HSL till större delen är relevant för organisationslagen. Vissa av de bestämmelser i HSL som inte berörs av utredningens förslag förs oförändrade över till organisationslagen. Andra bestämmelser är helt oförändrade i sak men har omarbetats språkligt och/eller redaktionellt, bl.a. i syfte att modernisera eller tydliggöra, eller för att åstadkomma en stringent begreppsanvändning. Ett fåtal bestämmelser från HSL föreslås inte överföras till organisationslagen. Detta gäller bl.a. vissa bestämmelser som regleras i utredningens förslag till patientlag.

3 Sveriges Kommuner och Landsting (2012) Köp av verksamhet – kommuner och landsting 2006–2011, s. 40 ff.

Utredningens utgångspunkt har varit att organisationslagen, liksom HSL, ska ha karaktären av ramlag. Hälso- och sjukvården i landet är i ständig förändring, vilket medför behov av möjligheter till regelmässiga anpassningar. Det är knappast rimligt att riksdagen ska upprätta detaljerade föreskrifter i stor utsträckning avseende organisationen av hälso- och sjukvården. Kommuner och landsting får förutsättas själva ha de bästa förutsättningarna att utifrån lokala behov kunna besluta om sin organisation. Användandet av lagstiftning av ramlagskaraktär är därmed motiverat.

Det finns dock starka samhälleliga intressen förknippade med hälso- och sjukvården i landet, bl.a. att befolkningen ska ges vård på lika villkor, och att vård ska ges efter behov. Av denna anledning kan det vara motiverat att lagstiftaren i vissa fall behåller den yttersta kontrollen över delar av regleringen även när delegering är möjlig. Utredningen har strävat efter att uppnå balans mellan förvaltningens möjligheter att på ett enklare sätt styra och ändra regler och intresset av att lagstiftningsvägen ta ansvar för de viktiga frågor som hanteras inom hälso- och sjukvårdens verksamheter.

Flera av de mer detaljerade bestämmelserna i HSL har kommunalrättslig karaktär, och berör exempelvis grunderna för kommunens organisation och verksamhet. Andra bestämmelser innebär avvikelser från kommunalrättsliga principer. Bestämmelser av nu nämnda slag ska som utgångspunkt regleras i lag, men kan bli föremål för delegering.

Vid bedömningen av om delegering är möjlig på nu aktuellt område har utredningen beaktat att när regeringsformen nyligen moderniserades infördes vissa utökade delegeringsmöjligheter. I samband med detta underströks dock att respekten för det kommunala självstyret kräver att delegering till regeringen ska ske med viss försiktighet när kommunala angelägenheter berörs.4

Enligt utredningens förslag kan vissa av de detaljregleringar som nu återfinns i HSL överföras till förordning. Organisationslagen innehåller dock fortfarande en del mer detaljerade bestämmelser som överförts från HSL utan större förändringar då dessa bedömts vara nödvändiga, eller lämpliga, att reglera även i den nya lagen.

Utredningen har vidare övervägt vilka bestämmelser i HSL som skulle kunna regleras i speciallagstiftning i stället för i den nya

4 Regeringens proposition (2009/10:80) Regleringen av normgivningsmakten moderniseras, s. 222 f.

lagen om organisation av hälso- och sjukvårdsverksamhet, och framför vissa förslag om sådana förändringar.

Utredningen har som ett led i sitt uppdrag även analyserat vilka bestämmelser angående organisation av hälso- och sjukvårdsverksamhet som finns i lagstiftning utanför HSL. Den nya lagen är i större utsträckning än HSL inriktad på frågor som berör just sjukvårdens organisation och ansvaret för denna. Reglering som tidigare funnits i andra lagar kan därför vara lämplig att arbeta in i organisationslagen. Överblickbarheten och tillgängligheten i lagstiftningen ökar givetvis om samtliga befintliga bestämmelser som berör organisationsfrågor kan samlas i en lag. Utredningen har emellertid inte tolkat denna del av uppdraget som avseende en större översyn av övrig lagreglering på området. Enbart bestämmelser av omedelbar betydelse för organisation av hälso- och sjukvårdsverksamhet har därför berörts närmare av utredningens arbete i denna del.

Det förekommer på hälso- och sjukvårdsområdet att viss reglering har spridits ut i flera olika lagar. Vad gäller exempelvis regler om verksamhetschef och medicinskt ansvarig sjuksköterska återfinns bestämmelser om dessa befattningar både i andra lagar och i förordningar. Av pedagogiska skäl vore det givetvis önskvärt att regelverket avseende en och samma funktion eller företeelse finns på samma ställe. Det är dock inte alltid möjligt och har inte heller kunnat åstadkommas i organisationslagen.

De bestämmelser av intresse för hälso- och sjukvårdens organisation som utredningen funnit och som föreslås införas i organisationslagen behandlas under respektive avdelning.

I begränsad utsträckning föreslås slutligen vissa nyskrivna bestämmelser i organisationslagen. Dessa har tillkommit i förtydligande syfte eller som en konsekvens av utredningens förslag i delbetänkandet SOU 2013:2.

3.3. Avdelning I – Målsättningar och definitioner

Utredningens förslag: I den nya lagen om organisation av hälso-

och sjukvårdsverksamhet (organisationslagen) införs definitioner av begreppen huvudman och vårdgivare.

Bestämmelsen i 9 a § tredje stycket hälso- och sjukvårdslagen (1982:763, HSL), där det anges att rikssjukvården ska samordnas till enheter där en hög vårdkvalitet och en ekonomiskt effektiv verksamhet kan säkerställas, flyttas till förordning.

Av lagen ska framgå att barnets bästa ska beaktas där hälso- och sjukvård ges till barn.

3.3.1. Begreppet hälso- och sjukvård

Ända sedan införandet av HSL har hälso- och sjukvård definierats som åtgärder för att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador. I lagen har begreppet trots detta använts med olika betydelser i ett stort antal bestämmelser. Dels som åtgärder, men även i bemärkelsen hälso- och sjukvårdens verksamheter och slutligen i betydelsen den samlade svenska hälso- och sjukvårdsverksamheten, där även exempelvis statliga myndigheters verksamhet på området avses.

Utredningen har i organisationslagen strävat efter en konsekvent begreppsanvändning men har valt att låta definitionen kvarstå oförändrad. För att uppnå överensstämmelse har uttrycket hälso- och sjukvård inte längre använts när det som avses i själva verket är hälso- och sjukvårdens verksamheter. Detta har medfört ett större antal konsekvensändringar.

Uttrycket hälso- och sjukvård används i betydelsen den samlade svenska hälso- och sjukvårdsverksamheten i gällande lydelse av målsättningsstadgandet för hälso- och sjukvården i 2 § HSL. De däri angivna målen är väl inarbetade och kända, och utredningen har inte eftersträvat eller haft i uppdrag att på något sätt förändra målet för hälso- och sjukvården. Utredningen har dock ansett det önskvärt att begreppsanvändningen blir konsekvent i organisationslagen. I utredningens förslag görs därför en språklig ändring, där ”Målet för hälso- och sjukvården” ersätts av ”Målet för hälso- och sjukvårdsverksamheten i landet”.

Motsvarande ändring görs av samma anledning i utredningens förslag avseende skyldigheten att arbeta för att förebygga ohälsa. Även denna skyldighet är att se som en form av målsättning i samband med all verksamhet på hälso- och sjukvårdens område i landet.

3.3.2. Huvudmannabegreppet

Det finns inte någon definition av huvudmannabegreppet på hälso- och sjukvårdsområdet, varken i HSL eller i anknuten lagstiftning.

Vid införandet av HSL konstaterades att den som har ett författningsreglerat ansvar för att vård meddelas är huvudman, men i övrigt fördes inte några resonemang om huvudmannaskapets innebörd.5 Särskilda bestämmelser om kommuners och landstings möjligheter att lägga ut kommunal verksamhet på entreprenad infördes 1993. Inte heller vid denna tidpunkt resonerades kring huvudmannaskapets innebörd, och begreppet definierades inte.6

När vård bedrivs genom en vårdenhet som är direkt knuten till huvudmannen är landstinget både huvudman och vårdgivare, men har olika ansvar i de olika rollerna. I förhållande till de privata aktörerna på vårdområdet är kommunen eller landstinget endast huvudman, med visst övergripande ansvar för kommunmedlemmarnas vård men utan bestämmanderätt över vårdgivarens dagliga verksamhet. Mot bakgrund av den allt mer differentierade strukturen på hälso- och sjukvårdsområdet, även inom landstings och kommuners hälso- och sjukvårdsorganisationer, har utredningen bedömt det som viktigt att tydliggöra huvudmannens och vårdgivarens åtskilda roller, bl.a. genom en definition av huvudmannabegreppet.

Utredningens förslag till definition utgår från huvudmännens lagreglerade ansvar, och lyder: Med huvudman avses i denna lag den som enligt lagen ansvarar för att erbjuda hälso- och sjukvård. Inom en huvudmans geografiska område kan en eller flera vårdgivare bedriva verksamhet.”

Utredningens avsikt är inte att genom definitionen genomföra någon materiell förändring. Huvudmannen har det yttersta ansvaret för att säkerställa att vård erbjuds till i lagen angiven personkrets. Vården kan utföras i egen regi, men huvudmannaansvaret innebär ingen skyldighet för huvudmannen att själv bedriva verksamheten, utan driften kan ligga på en fristående vårdgivare.

Huvudmannen har, som tidigare nämnts, inte någon direkt bestämmanderätt över fristående vårdgivares verksamhet. Enligt kommunallagen (1991:900) har huvudmannen emellertid skyldighet att se till att verksamheten bedrivs i enlighet med uppställda mål och riktlinjer samt de föreskrifter som gäller för verksamheten. Huvud-

5 Regeringens proposition (1981/82:97) om hälso- och sjukvårdslag m.m., s. 33. 6 Regeringens proposition (1992/93:43) ökad konkurrens i kommunal verksamhet.

mannen är också skyldig att se till att den interna kontrollen är tillräcklig samt att verksamheten bedrivs på ett i övrigt tillfredsställande sätt. I förarbeten till lagen uttalas att en kommun eller ett landsting som ingår avtal med annan om att utföra en uppgift som annars skulle ha utförts i egen regi, som huvudman har kvar det yttersta ansvaret för verksamheten och ska följa upp och säkerställa att entreprenören uppfyller de bestämmelser som gäller för verksamheten.7

Kommuner och landsting har således ett ansvar för att genom exempelvis relevanta krav i avtal med utförarna säkerställa att kommunmedlemmarna får en god vård. Huvudmannaskapet för den enskildes hälso- och sjukvård vilar därmed på den offentlige huvudmannen, även om denne avtalat med någon annan om att utföra vården. Det offentliga huvudmannaskapet omfattar dock inte ansvar för hälso- och sjukvårdsverksamhet med helt privat finansiering som tillhandahålls utan offentligt uppdrag.

I HSL regleras för närvarande enbart huvudmannaskapet för landsting och kommuner. Utredningen har övervägt möjligheten att föra in bestämmelser som avser även andra sjukvårdshuvudmän i organisationslagen. Sådana bestämmelser finns bl.a. i fängelselagen (2010:610), avseende statens ansvar för hälso- och sjukvård för intagna i fängelse, och i skollagen (2010:800) avseende skolhuvudmannens ansvar för elevhälsa. Den hälso- och sjukvård som enligt lag ska tillhandahållas av andra huvudmän än landsting och kommun är dock av mer begränsad karaktär, utgör inte det huvudsakliga ansvaret för de berörda huvudmännen och har delvis andra syften än hälso- och sjukvård som ges enligt bestämmelserna i HSL. När hälso- och sjukvården inte är huvuduppgiften utan i stället en del av ett mer omfattande och annat uppdrag får ansvaret en annan karaktär, och regleringen av det huvudmannauppdraget bör enligt utredningens mening lämpligen även fortsättningsvis regleras i respektive lagstiftning och inte i organisationslagen. Utredningen har därför valt att inte föra in bestämmelser om andra huvudmän än kommuner och landsting i den nya lagen.

7 Regeringens proposition (1993/94:188) Lokal demokrati, s. 40 och kommunallagens (1991:900) 6 kap. 7 §.

3.3.3. Vårdgivarbegreppet

Utredningen föreslår även att begreppet vårdgivare ska definieras i den nya lagen. Definitioner av vårdgivare finns i flera andra lagar på hälso- och sjukvårdens område, bl.a. i patientsäkerhetslagen (2010:659), patientdatalagen (2008:355) och patientskadelagen (1996:799).

Enligt definitionen i patientdatalagen är en vårdgivare ”statlig myndighet, landsting och kommun i fråga om sådan hälso- och sjukvård som myndigheten, landstinget eller kommunen har ansvar för (offentlig vårdgivare) samt annan juridisk person eller enskild näringsidkare som bedriver hälso- och sjukvård (privat vårdgivare)”. Definitionen i patientskadelagen skiljer sig genom att begreppet ”enskild” används i stället för ”annan juridisk person eller enskild näringsidkare”. I patientsäkerhetslagen har parenteserna utgått, i övrigt är definitionen identisk med den i patientdatalagen.

Utredningen har valt att utgå ifrån de befintliga definitionerna, men föreslår en något modifierad definition som lyder enligt följande: ”Med vårdgivare avses i denna lag statlig myndighet, landsting och kommun i fråga om sådan hälso- och sjukvårdsverksamhet som myndigheten, landstinget eller kommunen bedriver samt annan juridisk person eller enskild näringsidkare som bedriver hälso- och sjukvårdsverksamhet.”

Uttrycket har ansvar för, som används i patientsäkerhetslagen, patientdatalagen och patientskadelagen kan, inom det nu aktuella området, tolkas på flera olika sätt, och är därför olämpligt i definitionen av vårdgivare.

Det finns specifikt ansvar som vilar på varje enskild vårdgivare, oavsett om aktören samtidigt är huvudman för verksamheten eller inte. Vilka dessa ansvarsområden är framgår enligt utredningens förslag av den nya lagens andra kapitel. Vårdgivare har i denna bemärkelse ansvar för den vård som denne bedriver. Landsting och kommun har som huvudman också visst ansvar, naturligtvis för de egna vårdgivarnas verksamhet, men även för sådan hälso- och sjukvårdsverksamhet som huvudmännen överlåtit på annan. Huvudmannen ansvarar alltid primärt för att vårdbehoven tillgodoses inom dennes ansvarsområde. Ett visst kontrollansvar kvarstår av denna anledning hos huvudmannen. Huvudmannen har således också visst ansvar för vård som vårdgivaren bedriver. För att kunna skilja på det ansvar som de offentliga aktörerna har i sin egenskap av huvudmän och i sin egenskap av vårdgivare har utredningen därför i definitionen

tydliggjort att vårdgivare är den som bedriver viss hälso- och sjukvårdsverksamhet.

Begreppet hälso- och sjukvårdsverksamhet har använts i stället för hälso- och sjukvård, för att undvika en konflikt med definitionen av begreppet hälso- och sjukvård. I uttrycket ”bedriver hälso- och sjukvårdsverksamhet” ligger att åtgärderna är av regelbundet återkommande karaktär. En näringsidkare som inom ramen för en verksamhet som i sig inte utgör hälso- och sjukvård med viss regelbundenhet utför hälso- och sjukvårdande åtgärder kan anses vara vårdgivare beträffande dessa åtgärder. En vårdgivare är emellertid alltid en organisation och ska inte förväxlas med den person som kanske rent faktiskt utför åtgärderna.

Lagens bestämmelser är tillämpliga på samtliga vårdgivare, både vårdgivare underställda en offentlig huvudman, och vårdgivare med en privat huvudman (med eller utan offentlig finansiering). Även vårdgivare som är underställda huvudmän vars verksamhet inte regleras i organisationslagen, exempelvis vårdgivare som tillhandahåller elevhälsa, ska uppfylla kraven i organisationslagen i tillämpliga delar.

3.3.4. Överväganden avseende rikssjukvård

De befintliga bestämmelserna om rikssjukvård i HSL utgörs i huvudsak dels av definitioner, dels av bestämmelser som rör fastställande av vilken hälso- och sjukvård som bör utgöra rikssjukvård. Definitioner har i den nya lagen placerats i första kapitlet, och även definitionen av rikssjukvård har införts där.

Utredningen har övervägt om de regler som avser fastställande av vilken hälso- och sjukvård som bör utgöra rikssjukvård skulle kunna regleras i förordningsform.

Dagens reglering av rikssjukvård infördes den 1 januari 2007. Av förarbetena till bestämmelserna framgår att regeringen ansåg det naturligt att Socialstyrelsen fortsättningsvis skulle ansvara för att fastställa kriterier för vilken hälso- och sjukvård som utgör rikssjukvård samt ge tillstånd till vårdens bedrivande, och att detta ansvar klart borde framgå av lag. Bestämmelser om Rikssjukvårdsnämnden inom Socialstyrelsen ansågs däremot kunna placeras i förordning.8

8 Regeringens proposition (2005/06:73) Nationell samordning av rikssjukvården, s. 18 f.

Utredningen har inte funnit några vägande skäl för att i dag frångå regeringens tidigare bedömning att Socialstyrelsens beslutsansvar bör regleras i lag. Ansvaret utgör dock en befogenhet för myndigheten, vilket är en reglering av sådan karaktär som närmast kan jämställas med bemyndiganden. I den nya lagen har denna bestämmelse därför placerats i det avslutande kapitlet.

Rikssjukvård utgör enligt definitionen ”hälso- och sjukvård som bedrivs av ett landsting men som samordnas med landet som upptagningsområde”. Det landsting som tillhandahåller rikssjukvård åtar sig att erbjuda hälso- och sjukvård åt personer utan anknytning till landstingets ansvarsområde. För att ett sådant erbjudande inte ska strida mot kommunallagens lokaliseringsprincip krävs ett tydligt lagstöd.

Landstingen har enligt 4 § andra stycket HSL möjlighet att ta emot patienter som är bosatta i annat landsting, om landstingen kommer överens om det. Mottagande av patient för rikssjukvård torde i regel bygga på en överenskommelse mellan landstingen. För att undvika oklarheter har utredningen emellertid valt att föreslå införandet av ett uttryckligt lagstöd för att ta emot patienter från andra landsting för landsting som tillhandahåller rikssjukvård.

Utredningen föreslår att det kan regleras i förordning att rikssjukvården ska samordnas till enheter där en hög vårdkvalitet och en ekonomiskt effektiv verksamhet kan säkerställas. Detaljer kring kraven på de enheter som vill tillhandahålla rikssjukvård torde med fördel kunna hanteras på annan nivå än i riksdagen, vilket också möjliggör en enklare hantering av ändringar i denna del.

3.3.5. Särskilt ansvar avseende barn

Bestämmelserna i organisationslagen är naturligtvis tillämpliga även när barn vårdas, exempelvis bestämmelser om rätt till en god och säker hälso-och sjukvård, rätt till trygghet och kontinuitet m.m. Vissa särskilda bestämmelser är dock motiverade just beträffande barn. Utredningen föreslår att dessa bestämmelser samlas på ett ställe.

Utredningen vill i detta sammanhang erinra om att principen om barnets bästa måste vara vägledande vid organisation av hälso- och sjukvård där barn berörs. I 1 kap. 6 § patientlagen anges att ”barnets bästa ska beaktas där hälso- och sjukvård ges till barn”. Utredningen föreslår att en sådan bestämmelse även införs i orga-

nisationslagen i avsikt att framhålla att hälso- och sjukvårdens aktörer inom alla delar av vårdkedjan, även vid rent organisatoriska beslut, ska ta de särskilda hänsyn som behövs för att barn ska ges hälso- och sjukvård på ett sätt som är anpassat till barnet och barnets bästa.

Utredningen föreslår också att bestämmelserna om särskild informationsskyldighet mot barn i vissa fall, och skyldigheter för hälso- och sjukvården vid misstanke om att barn kan fara illa som tidigare återfanns i HSL överförs i sak oförändrade till organisationslagen.

I nu gällande lydelse innehåller den senare bestämmelsen hänvisningar till regleringar i andra lagar om tystnadsplikt, sekretess och anmälningsskyldighet. Patientsäkerhetslagen (2010:659) och offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) är av fundamental betydelse för alla som arbetar inom hälso- och sjukvårdens verksamheter och är tillämpliga i många varierande situationer. Hänvisningarna i fråga rör etablerade skyldigheter som får förutsättas vara väl kända inom hälso- och sjukvårdens verksamheter och för dess personal. Utredningen anser därför inte att det är nödvändigt att låta hänvisningarna finnas kvar i organisationslagen.

Bestämmelsernas placering innebär att de är tillämpliga både för huvudmännen och för vårdgivarna. Huvudmännen kan behöva beakta frågor kring barn och barnets bästa i samband med exempelvis planering av hälso- och sjukvård, utformning av hälso- och sjukvårdsenheter m.m. Vårdgivaren har den direkta kontakten med barn när hälso- och sjukvård ges och ska exempelvis utforma rutiner som säkerställer att adekvat information ges till barnet. Vårdgivaren ska också beakta barnets bästa i mer organisatoriska frågor kring den egna verksamheten.

Utredningen har behandlat barnets ställning inom hälso- och sjukvårdens verksamheter mer utförligt i SOU 2013:2.9

9SOU 2013:2Patientlag, s. 184 ff.

3.4. Avdelning II – Vårdgivarens ansvar

Utredningens förslag: En bestämmelse som tydliggör vårdgivarens

ansvar för att planera, leda och kontrollera sin verksamhet så att kraven på en god och säker hälso- och sjukvård av hög kvalitet uppfylls förs in lagen om organisation av hälso- och sjukvårdsverksamhet (organisationslagen). Kravet på att ledningen av hälso- och sjukvårdsverksamhet ska vara organiserad så att den tillgodoser hög patientsäkerhet och god kvalitet inom vården utgår därmed.

Kravet på att ledningen av hälso- och sjukvårdsverksamhet ska vara organiserad för att främja kostnadseffektivitet föreslås omformuleras till att verksamheten ska vara organiserad så att den främjar kostnadseffektivitet. Kravet begränsas till att enbart gälla för offentligt finansierad verksamhet.

Verksamhetschefens ansvar för att utse en fast vårdkontakt flyttas till förordning.

3.4.1. Verksamheten

Kapitel 2 i lagen motsvarar i huvudsak paragraferna 2 a–2 h i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763, HSL).10 Utredningens förslag innebär dock omfattande strukturella förändringar.

En skillnad gentemot HSL i denna del är att utredningens förslag inte innehåller någon definition av god vård. Vad som i samhället anses vara viktigast för en god vård kan förändras över tid. Vissa ramar för hälso- och sjukvårdsaktörer bör anges direkt i lag, men enligt utredningens mening är det mera rimligt att berörda myndigheter genom föreskrifter anger vilka mer detaljerade krav som ska ställas på en god hälso- och sjukvård. Att räkna upp ett antal krav i lagstiftningen kan riskera att medföra uteslutande tolkningar, där vissa aktörer gör bedömningen att det enbart är de krav som anges i ”listan” som ska uppfyllas. Utredningen har ansett att samtliga de krav på hälso- och sjukvården som framgår av HSL är av stor vikt, och att det även finns andra regleringar som bör uppfyllas för att vården ska anses vara god.

10 Utredningen förslog vissa förändringar i denna del av HSL i samband med förslaget till patientlag, där bestämmelser av betydelse för patientens ställning inom sjukvården samlats. I förslaget till organisationslag har utredningen förutsatt att dessa förändringar genomförs.

Utredningen har mot den angivna bakgrunden valt att utforma kapitlets första paragraf på liknande sätt som 3 kap. 1 § patientsäkerhetslagen (2010:659), med en angiven skyldighet för vårdgivaren att planera, leda och kontrollera sin verksamhet på ett sätt som leder till att patienten får en god och säker hälso- och sjukvård av hög kvalitet och att kraven i övrigt i avdelning II uppfylls. I vissa fall är det i praktiken de anställda i verksamheten som utför de åtgärder som leder till uppfyllandet av kravet, men vårdgivaren har ansvar för att verksamheten organiseras på sådant sätt att de anställda har möjlighet och tid att exempelvis ge patienter och närstående den information som krävs enligt patientlagens bestämmelser.

Utredningen har i möjligaste mån låtit krav av olika karaktär föras till olika paragrafer. Bestämmelser som avser patientens personliga upplevelse av trygghet, kontinuitet och säkerhet i vården har skilts från krav på bl.a. tillgänglighet och god hygienisk standard, vilka tidigare återfanns i samma paragraf. Någon materiell förändring i dessa delar är inte avsedd.

I kravet på vårdgivaren att leda sin verksamhet på det sätt som framgår av kapitlets första paragraf innefattas enligt utredningens mening det krav som i dag återfinns i nuvarande 28 § HSL, att ledningen för verksamheten ska vara organiserad på sådant sätt att den tillgodoser hög patientsäkerhet och hög kvalitet av vården. Något särskilt krav på ledningens organisationsform finns därför inte i utredningens förslag till organisationslag. Det är enligt utredningens mening inte främst ledningens organisationsform utan arbetet som ledningen utför som ska tillgodose en hög patientsäkerhet och en hälso- och sjukvård av god kvalitet. Patientsäkerhetsarbetet och kvalitetsarbetet måste finnas med i alla aspekter av vårdgivarens verksamhet, både vid val av organisationsform och i arbetet i övrigt.

Även kravet på att ledningen av hälso- och sjukvårdsverksamhet ska vara organiserad för att främja kostnadseffektivitet har omformulerats till att verksamheten ska vara organiserad så att den främjar kostnadseffektivitet, med samma motivering som ovan.

Kravet begränsas till att enbart gälla för offentligt finansierad verksamhet. Naturligtvis är det angeläget att resurserna inom hälso- och sjukvårdsverksamhet används på ett så effektivt sätt som möjligt, vilket också särskilt underströks i förarbetena till denna bestämmelse. Som ytterligare skäl till kostnadseffektivitetsmålet angavs också att den övervägande delen av hälso- och sjukvården är finansierad med

allmänna medel, och att det allmännas begränsade resurser bör användas på bästa sätt.11

Det förekommer dock verksamheter vilka inte till någon del erhåller offentlig finansiering. Vilka krav som då ställs i fråga om exempelvis verksamhetens syfte och inriktning regleras i andra författningar, exempelvis i aktiebolagslagen (2005:551). Av förarbetena framgår inte något särskilt skäl till varför krav på kostnadseffektivitet ska eller kan ställas beträffande privat finansierad hälso- och sjukvård. Utredningen föreslår därför att bestämmelsen hädanefter ska utformas så att enbart offentligt finansierad hälso- och sjukvårdsverksamhet omfattas av kravet på kostnadseffektivitet.

I den mån en verksamhet tillhandahåller både offentligt finansierad hälso- och sjukvård och privat finansierad vård omfattas den delen av verksamheten som är offentligt finansierad av bestämmelsen.

Utredningens förslag till ny lag innefattar inte bestämmelsen i 2 a § 3 HSL om att hälso- och sjukvården ska bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet. Denna bestämmelse motsvaras helt av 3 kap. 1 § patientlagen (2013:000). En hänvisning till vårdgivarens ansvar för att tillgodose patientens rättigheter enligt patientlagens tredje och fjärde kapitel görs enligt förslaget i andra kapitlet, och en dubbelreglering i denna del blir därmed överflödig.

3.4.2. Verksamhetschefens ansvar för att utse en fast vårdkontakt flyttas till förordning

Verksamhetschefen är en central ledningsfunktion inom hälso- och sjukvårdsverksamhet, och de grundläggande reglerna om verksamhetschef ska även fortsättningsvis finnas i lag enligt utredningens förslag.

Utredningen har dock funnit att verksamhetschefens ansvar för att en fast vårdkontakt utses kan överföras till förordningsform. Åliggandet att inom hälso- och sjukvården tillgodose rätten till en fast vårdkontakt samt möjliggöra patientens eget val av sådan framgår enligt utredningens förslag redan av patientlagen (2013:000).12

Den föreslagna förändringen omfattas enligt utredningens mening av bemyndigandet i 17 kap. 2 § 1 organisationslagen.

11 Regeringens proposition (1995/96:176) Förstärkt tillsyn över hälso- och sjukvården, s. 57. 12SOU 2013:2Patientlag. 7 kap. 2–3 §§, utredningens förslag till patientlag (2013:000).

3.5. Avdelning III – Landstingets ansvar som huvudman

3.5.1. Landstingens ansvar för planering och samverkan

Utredningens förslag: Landstingens planeringsansvar utvidgas till

att gälla hela den personkrets som omfattas av landstingets ansvar för hälso- och sjukvård.

Ett förtydligande om att planeringen ska omfatta samtliga vårdgivare inom landstingets ansvarsområde förs in.

Ett förtydligande om att landstingens samverkansansvar ska gälla alla vårdgivare, inte enbart de privata, förs in.

Landstinget ska enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763, HSL) planera sin hälso- och sjukvårdsverksamhet med utgångspunkt i behovet av vård hos befolkningen. Motsvarande skyldighet gäller för kommunen.13 Utredningen föreslår en förändring i landstingens planeringsskyldighet som innebär att skyldigheten hädanefter ska gälla även andra grupper som omfattas av landstingets ansvar för hälso- och sjukvård.

Utredningen har i sitt delbetänkande föreslagit att landsting ska vara skyldiga att erbjuda patienter som omfattas av ett annat landstings ansvar för hälso- och sjukvård öppen vård på samma villkor som de som gäller för de egna invånarna.14 Landstingens ansvar har dessutom under de senaste åren utökats med ansvar för dem som, utan att vara bosatta i Sverige, har rätt till vårdförmåner här enligt förordning nr 883/200415 och med vissa skyldigheter avseende vård av asylsökande. Därutöver kommer landstingens ansvar för att erbjuda hälso- och sjukvård att utökas till att under vissa förutsättningar omfatta även vuxna personer som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd.16

I konsekvens med utredningens tidigare förslag och med den övriga utvecklingen inom området bör landstingen få ett ansvar för att planera sin verksamhet med utgångspunkt i behovet av vård hos alla de som omfattas av landstingets ansvar för hälso- och sjukvård.

13 7 respektive 20 §§ HSL. 14SOU 2013:2Patientlag, s. 213 ff. 15 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004. 16 Regeringens proposition (2012/13:109) Hälso- och sjukvård till personer som vistas i Sverige utan tillstånd.

Enligt utredningens mening innebär förändringen en mindre utökning av planeringsansvaret och bör inte medföra några märkbara konsekvenser. Det är naturligtvis bättre för landstingen att i så stor utsträckning som möjligt planera för alla dem som omfattas av deras ansvar än att underlåta att göra det. Det finns, liksom vid all planering av hälso- och sjukvård, betydande osäkerhetsfaktorer som kan försvåra en sådan planering. Enligt utredningens mening kan det emellertid finnas tillfällen när landstingen i god tid får signaler om att exempelvis många EU-medborgare kommer att arbeta inom landstingets gränser. Det kan också handla om att många patienter söker sig till eller bort från landstinget under vissa perioder av året, eller till eller från vissa medicinska specialiteter inom landstinget. Det är viktigt att uppmärksamma sådana signaler och anpassa utformningen av verksamheten i enlighet med utvecklingen. Ett utökat planeringsansvar kan närmast ses som en följd av de lagändringar som gjorts, av ökade valmöjligheter mellan landstingen och av att eventuella tillkommande patienter ska erbjudas en god vård på lika villkor.

Utredningen har emellertid inte anledning att tro att det kommer att röra sig om några betydande patientströmmar som annat än i undantagsfall kan ha någon avgörande inverkan på landstingens planering av hälso- och sjukvården. En viss erfarenhet av patienters intresse av att välja vård i annat landsting bör finnas att utgå från i anledning av den rekommendation om valmöjligheter inom hälso- och sjukvården som samtliga landsting beslutat följa sedan 2003.17

Motsvarande utökning av planeringsansvaret föreslås inte för kommunerna eftersom gruppen som omfattas av kommunernas ansvar i dagsläget är oförändrad.

I HSL fastslås att landstingens och kommunernas planering ska avse även den hälso- och sjukvård som erbjuds av privata och andra vårdgivare. I enlighet med ambitionen att tydliggöra landstingens och kommunernas huvudmannaansvar och vårdgivarnas ansvar föreslås att bestämmelsen istället ska formuleras så att landstingens och kommunernas planering (i egenskap av huvudmän) ska avse den hälso- och sjukvård som erbjuds av samtliga vårdgivare inom landstingets ansvarsområde. Detta omfattar såväl vård i egenregi som upphandlad vård oavsett driftsform, men även exempelvis elevhälsa och privat finansierad vård som utförs inom landstinget eller kommunen. Förtydligandet bör enligt utredningens mening inte

17SOU 2013:2Patientlag, s. 105 f.

innebära någon egentlig förändring i jämförelse med den planering som görs i dag.

Beträffande samverkansansvaret regleras i dag endast att landstingen och kommunerna har ett ansvar för att samverka med privata vårdgivare. Det får förutsättas att huvudmännen redan nu samverkar med vårdgivare i egen regi. Det är dock önskvärt att fortsätta arbetet med att lagstiftningsmässigt likställa vårdgivare under offentlig ledning med andra vårdgivare.18 Utredningen har därför inte funnit det befogat att behålla begränsningen av landstingets och kommunernas ansvar för samverkan till att gälla enbart privata vårdgivare.

3.5.2. Hänvisningar till annan relevant lagstiftning

Utredningens förslag: En hänvisning till lagen (2013:00) om

hälso- och sjukvård till vissa utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd förs in i lagen om organisation av hälso- och sjukvårdsverksamhet (organisationslagen).

En hänvisning till smittskyddslagen (2004:168) förs in organisationslagen.

Asylsökande och vissa utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd

Vilken hälso- och sjukvård som ska erbjudas asylsökande regleras i en särskild lag, lagen (2008:344) om hälso- och sjukvård åt asylsökande m.fl. I 4 § HSL finns en upplysning om att särskilda bestämmelser om hälso- och sjukvård finns i den lagen.

Även den hälso- och sjukvård som ska erbjudas s.k. papperslösa kommer att regleras i en särskild lag, lagen (2013:00) om hälso- och sjukvård till vissa utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd.19

I förarbetena till lagen om hälso- och sjukvård åt asylsökande m.fl. anfördes att en lagreglering för att fastslå landstingens skyldighet att erbjuda asylsökande m.fl. hälso- och sjukvård samt tandvård med nödvändighet innebär en omfattande detaljreglering

18 Regeringens proposition (1995/96:176) Förstärkt tillsyn över hälso- och sjukvården, s. 45. 19 Regeringens proposition (2012/13:109) Hälso- och sjukvård till personer som vistas i Sverige utan tillstånd.

och därför bör framgå av en ny lag i stället för att inarbetas i HSL respektive tandvårdslagen.20 I regeringens proposition om hälso- och sjukvård åt s.k. papperslösa anförs att omfattningen av den vård som ska erbjudas skiljer sig från den som ska erbjudas personer som är bosatta i landstinget och att detta talar mot att införa bestämmelserna om hälso- och sjukvård till personer som vistas i landet utan tillstånd i HSL.21

Utredningen har i denna del inte funnit anledning att frångå regeringens bedömning och har därför avstått från att föra in bestämmelser från någon av de båda lagarna i organisationslagen.

Hälso- och sjukvård som ges med stöd av någon av de båda lagarna ska emellertid följa samma regler som den vård som ges med stöd av organisationslagen. Bestämmelser om att den som har störst behov ska ges företräde, om att bestämmelserna i patientlagen ska följas och andra liknande bestämmelser är därmed tillämpliga. Med anledning av detta finns det, enligt utredningens mening, orsak att föra in en hänvisning till den kommande lagen, i likhet med den hänvisning som finns till lagen om asylsökande.

Smittskyddslagen

I 1 kap. smittskyddslagen (2004:168) finns vissa bestämmelser som påverkar organisationen av landstingens hälso- och sjukvård. Enligt 8 § har landstinget ansvar för behövliga smittskyddsåtgärder inom sitt område. Av 9 § följer att en särskilt utsedd smittskyddsläkare måste finnas inom varje landsting. Landstinget kan i övrigt bestämma hur smittskyddet ska vara organiserat så länge organisationen utformas så att den kan uppfylla de mål samt de krav på kvalitet och kompetens som anges i smittskyddslagen. Bestämmelserna avser även hälso- och sjukvård som organiseras av en kommun som inte ingår i något landsting. 22

Skyldigheten att vidta åtgärder inom smittskyddets område berör visserligen befolkningens hälsa i stort, men är av delvis annan karaktär än den allmänna skyldigheten att tillhandahålla hälso- och sjukvård. Målet med smittskyddslagens bestämmelser är också betydligt mer avgränsat än målet med hälso- och sjukvårdsverk-

20 Regeringens proposition (2007/08:105) Lag om hälso- och sjukvård åt asylsökande m.fl. 21 Regeringens proposition (2012/13:109) Hälso- och sjukvård till personer som vistas i Sverige utan tillstånd, s. 45 f. 22 Se regeringens proposition (2003/04:30) Ny smittskyddslag m.m., s. 163 ff.

samheten i landet. Enligt utredningens bedömning måste det mot bakgrund av smittskyddets speciella karaktär anses vara av vikt att det framgår tydligt direkt av smittskyddslagen var ansvaret för smittskyddet inom varje region ligger. En överflyttning av den grundläggande ansvarsbestämmelsen från smittskyddslagen till lagen om organisation av hälso- och sjukvårdsverksamhet är därför mindre lämplig.

I utredningens uppdrag ligger att samla organisatoriska bestämmelser avseende hälso- och sjukvård i den nya lagen. Det bör därför i vart fall kunna utläsas av organisationslagen var övriga organisationsbestämmelser finns. En särskild hänvisning till att bestämmelser om landstings ansvar för behövliga smittskyddsåtgärder finns smittskyddslagen föreslås därför införas i organisationslagen.

3.5.3. Särskilda insatser regleras i större utsträckning i förordning

Utredningens förslag: Detaljregleringen avseende de planer

som enligt 3 b § och 18 b § ska upprättas vid behov av habilitering, rehabilitering och hjälpmedel flyttas till förordning. Ett förtydligande av skyldigheten att upprätta en individuell plan införs.

Regleringen av läkemedelsförrådets placering i 18 d § första stycket HSL utgår.

Bestämmelserna i 18 d § andra och femte styckena HSL om läkemedelsförråd flyttas till förordning.

Bestämmelsen i 3 d § andra meningen samt motsvarande bestämmelse i 18 c § andra meningen HSL om förskrivningsrätt avseende förbrukningsartiklar flyttas till förordning.

Bestämmelser som ger landstinget möjlighet att göra särskilda insatser för vissa grupper har samlats i ett kapitel i organisationslagen. Här återfinns regler om habilitering och rehabilitering, hjälpmedel, förbrukningsartiklar, läkemedelsförråd och kostnadsfria läkemedel inom hemsjukvården.

Individuell plan för habilitering, rehabilitering och hjälpmedel

I 3 b § tredje stycket HSL regleras att habilitering, rehabilitering och tillhandahållande av hjälpmedel ska planeras i samverkan med den enskilde. Av planen ska planerade och beslutade insatser framgå. En motsvarande bestämmelse finns i 18 b § tredje stycket HSL, beträffande hälso- och sjukvård som tillhandahålls av en kommun.

I förarbetena understryks vikten av att en plan upprättas.23Utredningen föreslår att skyldigheten att upprätta en individuell plan ska framgå direkt av lagtexten och inte enbart av förarbetena.

Utredningen har vidare gjort bedömningen att detaljregleringen av vad som ska framgå av planen kan flyttas till förordning. Förändringen behandlas i avsnitt 3.7.1. tillsammans med övervägandena om individuella planer i samband med behov av både hälso- och sjukvårdsinsatser och insatser från socialtjänsten.

Läkemedelsförråd

Bestämmelsen om läkemedelsförråd i 18 d § HSL trädde i kraft den 1 oktober 2002. Bestämmelsen har en hög detaljeringsgrad och avviker därigenom till sin karaktär från ramlagstanken i HSL och organisationslagen. Utredningen har därför övervägt i vilken mån det är möjligt att flytta regleringen, helt eller delvis, till förordning.

De delar av paragrafen som utgör lagstöd för landstingets möjlighet att erbjuda kostnadsfria läkemedel till personer i vissa situationer innebär ett avsteg från den kommunala likabehandlingsprincipen. Sådana avsteg kräver som huvudregel stöd i lag, och denna del av regleringen förs därför i stort sett oförändrad över till organisationslagen.

Det nu gällande 18 d § andra stycket utgör en detaljreglering av läkemedelsförråden. Något särskilt skäl för en sådan detaljreglering direkt i lagtext har inte redovisats i förarbeten till bestämmelsen.24Utredningen har gjort bedömningen att regleringen kan flyttas till förordning.

I det nuvarande femte stycket i paragrafen regleras att landstinget svarar för kostnaden för läkemedel som rekvireras till läkemedelsförråd. Enligt utredningens mening torde detta framgå redan

23 Regeringens proposition (1992/93:159) stöd och service till vissa funktionshindrade, s. 121. 24 Regeringens proposition (2001/02:63) De nya läkemedelsförmånerna.

av bestämmelsens utformning, att landstinget får erbjuda läkemedel ur läkemedelsförråd utan kostnad för de boende. Till undvikande av oklarheter anser utredningen att bestämmelsen bör finnas kvar, men har gjort bedömningen att erinran om kostnadsansvaret kan flyttas till förordning. Någon förändring i sak är inte avsedd, och det är fortsatt enbart kostnaderna för läkemedel i sig som avses i bestämmelsen.25

I paragrafen anges också att läkemedel får erbjudas ur läkemedelsförråd vid det särskilda boendet. I förarbeten till bestämmelsen om läkemedelsförråd anges att läkemedelsförrådens lokalisering till särskilda boenden kan förväntas minska kassation av läkemedel och bidra till ökad säkerhet.26 I många fall torde denna argumentation vara fortsatt giltig. Var läkemedelsförråd bör lokaliseras, om de exempelvis bör finnas vid varje enskilt särskilt boende eller om någon annan placering är lämplig, kan emellertid vara beroende av många olika faktorer, exempelvis kommunens storlek, antalet särskilda boenden, bemanningsscheman m.m. Den mest lämpliga placeringen av läkemedelsförrådet avgörs enligt utredningens mening bäst på det lokala planet. Utredningen anser att det inte längre finns behov av särskild reglering av läkemedelsförrådens placering. Utredningen föreslår därför inte, varken i den nya lagen om organisation av hälso- och sjukvårdsverksamhet eller i förordning, någon reglering av läkemedelsförrådets placering.

Eftersom regleringen är riktad mot landstingen har utredningen bedömt att den hör hemma i det avsnitt som reglerar landstingens huvudmannaskap snarare än tillsammans med regleringen avseende kommunerna, där den är placerad i HSL.

Förbrukningsartiklar

Bestämmelsen om förbrukningsartiklar i 3 d § HSL har en hög detaljeringsgrad. Utredningen har därför övervägt möjligheten att flytta bestämmelsen till förordning. Mot bakgrund av att bestämmelsen utgör ett åliggande för landstingen och samtidigt ett avsteg från likabehandlingsprincipen finns det emellertid anledning att även fortsättningsvis genom lag ge ramarna för vilka som omfattas av bestämmelsen.

25 A. prop., s. 75. 26 A. prop., s. 74.

Bestämmelserna om vem som får förskriva förbrukningsartiklar kan däremot enligt utredningens mening flyttas till förordning, både avseende hälso- och sjukvård som erbjuds av landsting samt av kommun.

Bemyndigande avseende förskrivningsrätt för förbrukningsartiklar behandlas i avsnitt 3.8.2.

3.5.4. Förtydligande om bibehållet huvudmannaskap vid överlämnande av uppgifter

Utredningens förslag: Ett förtydligande om att landstinget bibe-

håller sitt huvudmannaskap då uppgifter överlämnas genom avtal förs in i organisationslagen.

Av nuvarande HSL framgår att landsting får sluta avtal med annan om att utföra de uppgifter som landstinget ansvarar för enligt lagen. Då landstinget överlämnar uppgifter till annan övergår ansvaret för utförandet av uppgiften till den andra parten. Landstinget har emellertid även fortsatt ett ansvar som huvudman för de