Prop. 1998/99:87
Ändrade försäkringsrörelseregler
1
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 8 mars 1999
Laila Freivalds
Erik Åsbrink (Finansdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås en modernisering av rörelsereglerna och en renodling av tillsynen för svenska försäkringsbolag. Förslagen berör i första hand livbolagens verksamhet. Förändringarna syftar till att underlätta produktutveckling och konkurrens samt till att ge försäkringstagarna ett ökat skydd genom bl.a. bättre information och en tydligare gränsdragning mellan aktieägarnas och försäkringstagarnas kapital. Förslagen innebär bl.a. följande.
Den nuvarande s.k. skälighetsprincipen slopas och ersätts av andra skyddsregler som bl.a. skall främja en god ekonomisk genomlysning av försäkringarna och en avtalsreglering av rätten till överskott.
Den s.k. sundhetsprincipen ersätts av en tydligare handlingsregel för försäkringsbolagen med krav på en tillfredsställande stabilitet, god information om försäkringsvillkor och en god försäkringsstandard på verksamheten.
Vinstutdelning tillåts även i försäkringsbolag som bedriver konventionell livförsäkringsrörelse. Särskilda begränsningar för att säkerställa försäkringstagarnas avtalade rätt till överskott ställs upp. Livbolag som bedrivit verksamhet med ett vinstutdelningsförbud får ta in villkor i bolagsordningen om vinstutdelning endast om bestämda villkor till skydd för försäkringstagarna är uppfyllda.
Bestämmelserna om försäkringstekniska avsättningar ändras i flera avseenden. Avsättningar skall göras för återbäring som försäkringstagaren står en finansiell eller försäkringsteknisk risk för (villkorad återbäring).
Nuvarande s.k. försäkringstekniska grunder slopas och ersätts av en ordning där samtliga rättigheter och skyldigheter mellan bolaget och för
2
säkringstagaren skall framgå av försäkringsavtalet. Bolagen skall fortsättningsvis upprätta försäkringstekniska riktlinjer för planerings- och kontrolländamål.
Vissa restriktioner för försäkringsbolagens kapitalförvaltning lättas upp, bl.a. reglerna om var skuldtäckningstillgångar skall få finnas. Det konstateras att den s.k. femprocentsregeln inte har en lämplig utformning och att en ändring bör utformas mot bakgrund av bl.a. EG-rätten och ett ställningstagande till motsvarande bestämmelser för banker. Regeln innebär i dag ett förbud att utan Finansinspektionens medgivande äga mer än fem procent av rösterna i ett aktiebolag utanför försäkringsbranschen.
Kravet på minsta driftskapital (solvensmarginalen) i livbolag skärps. Bestämmelser införs om försäkringsbolagens upplåning som i huvudsak ansluter till dagens restriktiva praxis.
Reglerna för ömsesidiga försäkringsbolag där försäkringstagarna är delägare närmar sig försäkringsaktiebolagens regler. Den särskilda möjligheten för dessa bolag att göra uttaxeringar hos försäkringstagarna slopas för konsumentförsäkringar. Anställda som omfattas av försäkringar som en arbetsgivare tecknat och som grundas på ett kollektivavtal skall kunna göras till delägare i bolaget.
Det föreslås vidare att fondförsäkringar och konventionella livförsäkringar får meddelas i samma juridiska person.
I propositionen föreslås även vissa ändringar i reglerna om revision och aktuariell kontroll i försäkringsbolag. Det föreslås också en rad följdändringar av i huvudsak teknisk natur i redovisningsreglerna.
Följdändringar föreslås även i bestämmelserna om utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige.
Skattereglerna justeras så att det klargörs att en flyttning av pensionsförsäkringar kan ske utan hinder av skatterättens återköpsbegränsningar.
Lagen om oskäliga avtalsvillkor mellan näringsidkare föreslås bli utvidgad så att den även täcker de finansiella företagens avtalsvillkor.
Lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 2000 med ett utrymme för att tillämpa äldre bestämmelser om bl.a. försäkringstekniska grunder under en tvåårig övergångsperiod.
3
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut .................................................................. 8
2 Lagtext............................................................................................... 9 2.1 Förslag till lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713)........................................................................... 9 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:779) om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713) ................... 80 2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige........................... 81 2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag ................................... 96 2.5 Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)....................................................................... 108 2.6 Förslag till lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979)....................................................................... 113 2.7 Förslag till lag om ändring i konsumentförsäkringslagen (1980:38) ............................................................... 114 2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare .................................. 115 2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m...................................................................... 116
3 Ärendet och dess beredning........................................................... 117
4 Bakgrund ....................................................................................... 122 4.1 Allmänna utgångspunkter ............................................... 122 4.2 Försäkringsmarknaden .................................................... 126
5 Utgångspunkter för försäkringsrörelseregler ................................. 135 5.1 Motiv för rörelseregler och tillsyn................................... 135 5.2 Rörelsereglernas skyddsintressen.................................... 142 5.3 Regelsystemets allmänna uppbyggnad............................ 144 5.4 Försäkringsrörelselagens tillämpningsområde och försäkringstagarbegreppet ............................................... 151
6 Skälighets- och sundhetskravet...................................................... 156 6.1 Skälighetsprincipen i försäkringsrörelse ......................... 156 6.2 Stabilitets-, genomlysnings- och standardprincipen ........ 170
7 Disposition av överskott i livförsäkringsbolag .............................. 184 7.1 Bakgrund......................................................................... 184 7.2 Vinstutdelning och förlusttäckning i förhållande till återbäring ........................................................................ 192 7.3 Avsättningar till försäkringstagarfonder?........................ 198 7.4 Avsättningar för återbäring ............................................. 200 7.5 Fördelning av återbäring mellan försäkringstagare......... 201 7.6 Avsättning till överkurs-, reserv- och konsolideringsfond ................................................................................. 204 7.7 Annan användning av överskott och kapital ................... 208 7.7.1 Uppskrivning av tillgångar ........................... 208
4
7.7.2 Fondemission................................................ 209 7.7.3 Tvångssparande ............................................ 210 7.7.4 Tvångsutdelning till minoritetsaktieägare ..... 211 7.7.5 Låneförbud för aktieägare m.fl. .................... 212
8 Placeringsregler m.m. .................................................................... 215 8.1 Försäkringstekniska avsättningar enligt FRL.................. 215 8.2 Särskilda utjämningsavsättningar.................................... 222 8.3 Försäkringstekniska grunder respektive riktlinjer m.m. ................................................................. 225 8.3.1 Försäkringstekniska grunder respektive riktlinjer m.m. ............................................... 225
8.3.2 Fastställande av premier ............................... 238 8.3.3 Förbudet att förespegla återbäring ................ 240 8.3.4 Dispensmöjligheten för vissa korta livförsäkringar............................................... 240
8.4 Vissa placeringsfrågor m.m. ........................................... 241 8.4.1 Bakgrund ...................................................... 241 8.4.2 Skuldtäckning, registerföring och förmånsrätt .................................................... 246 8.4.3 Placeringskrav för tillgångar som svarar mot återbäring ............................................... 247 8.4.4 Lokalisering av skuldtäckningstillgångar ..... 251 8.5 Femprocentsregeln m.m.................................................. 255 8.6 Upplåning........................................................................ 257 8.6.1 Upplåningsmöjligheter.................................. 258 8.6.2 Upplåningsformer ......................................... 265 8.7 Vissa soliditetsfrågor....................................................... 268 8.8 Redovisningsfrågor ......................................................... 273 8.8.1 Redovisning av återbäring m.m. ................... 273 8.8.2 Upplysningar i års- och koncernredovisningen....................................................... 280
9 Särskilt om ömsesidiga bolag ........................................................ 285 9.1 Förlusttäckning och delägaransvar.................................. 285 9.2 Tillskott av respektive ränta på garantikapital................. 294 9.3 Minoritetsskydd för delägare........................................... 297 9.4 Ersättning till delägare i visst fall.................................... 298 9.5 Skifte av tillgångar mellan delägare................................ 298 9.6 Vissa obeståndsfrågor ..................................................... 300
10 Särskilt om fondförsäkring ............................................................ 302 10.1 Bakgrund......................................................................... 302 10.2 Fondförsäkring i förhållande till konventionell livförsäkring .................................................................... 304 10.3 Särbestämmelser för fondförsäkring ............................... 307
11 Särskilt om kollektiva försäkringar................................................ 311 11.1 Bakgrund......................................................................... 311 11.2 Särbestämmelser för kollektiva försäkringar................... 315
12 Flyttning av livförsäkringssparande............................................... 323
5
13 Tillsyn m.m.................................................................................... 328 13.1 Bakgrund......................................................................... 328 13.1.1 Utgångspunkter för övervägandena .............. 328
13.1.2 Finansinspektionens nuvarande tillsynsuppgifter ............................................ 328 13.1.3 Finansinspektionens kontrollmöjligheter ...... 333
13.2 Den löpande tillsynens inriktning.................................... 336 13.3 Övriga frågor................................................................... 342 13.3.1 Ledningens ansvar för riktlinjer och information ................................................... 342 13.3.2 Sanktioner vid överträdelser av riktlinjer...... 344 13.3.3 Tillstånd till vissa återförsäkringsavtal.......... 346 13.3.4 Förbudet mot nedsättning av vissa premier.......................................................... 347 13.3.5 Aktuariens ställning ...................................... 348 13.3.6 Prövning av oskäliga villkor mellan näringsidkare................................................. 350 13.3.7 Ett garantisystem för försäkringar................. 351 13.3.8 Revision och allmän granskning i försäkringsbolag ........................................... 353
14 Övergångsfrågor för svenska försäkringsbolag ............................. 359 14.1 Allmänna utgångspunkter ............................................... 359 14.2 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser................... 360 14.3 Ombildning av livförsäkringsbolag m.m......................... 364
15 Utländska försäkringsgivare .......................................................... 369 15.1 Bakgrund......................................................................... 369 15.2 Allmänna utgångspunkter ............................................... 370 15.3 Allmänna rörelseregler.................................................... 371 15.4 Frågor rörande återbäring m.m. ...................................... 373 15.5 Placeringsregler m.m. ..................................................... 375 15.5.1 Försäkringstekniska avsättningar enligt LUFV............................................................ 375
15.5.2 Försäkringstekniska grunder respektive riktlinjer m.m. ............................................... 376 15.5.3 Vissa placeringsfrågor m.m. ......................... 378 15.5.4 Upplåning ..................................................... 379
15.6 Redovisningsfrågor ......................................................... 380 15.7 Särskilt om fondförsäkring.............................................. 381 15.8 Den löpande tillsynens inriktning.................................... 382 15.9 Övriga frågor................................................................... 383 15.9.1 Bestämmelser om företrädare m.m. .............. 384 15.9.2 Förbudet mot nedsättning av vissa premier.......................................................... 385 15.9.3 Aktuariens ställning ...................................... 385 15.10 Övergångsfrågor ............................................................. 386
16 Ekonomiska konsekvenser ............................................................ 387
17 Författningskommentar ................................................................. 388
6
17.1 Förslaget till lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713)....................................................................... 388 17.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1995:779) om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713) .............................. 433 17.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige......... 433 17.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag ................................. 440 17.5 Förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)....................................................................... 448 17.6 Förslaget till lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979)....................................................................... 448 17.7 Förslaget till lag om ändring i konsumentförsäkringslagen (1980:38).................................................. 449 17.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare .................................. 449 17.9 Förslaget till lagen om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. .............................................. 450
Bilaga 1 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över betänkandet Försäkringsrörelse i förändring 3 (SOU 1995:87) .................................................................... 451
Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över promemorian Reformerade försäkringsrörelseregler (Ds 1998:45)............................................................................... 452
Bilaga 3 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över betänkandet Översyn av rörelse- och tillsynsregler för kollektiva försäkringar (SOU 1998:7) ................................. 453
Bilaga 4 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över betänkandet Försäkringsgaranti - ett garantisystem för försäkringsersättningar (SOU 1998:22)............................... 454
Bilaga 5 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över promemorian om ny associationsrätt för bankaktiebolag och försäkringsbolag (dnr Fi98/476) ................................... 455
Bilaga 6 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över betänkandet Nya ledningsregler för bankaktiebolag och försäkringsbolag (SOU 1998:27) ........................................ 456
Bilaga 7 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över promemorian om reformerade rörelseregler för utländska försäkringsgivare (dnr Fi98/3282)....................... 457
Bilaga 8 Lagförslaget i lagrådsremissen om ändrade försäkringsrörelseregler ....................................................... 458
Bilaga 9 Lagförslaget i lagrådsremissen om ändrade försäkringsrörelseregler för utländska försäkringsgivare..... 542
Bilaga 10 Lagrådets yttrande över lagrådsremissen om ändrade
försäkringsrörelseregler ....................................................... 558
7
Bilaga 11 Lagrådets yttrande över lagrådsremissen om ändrade
försäkringsrörelseregler för utländska försäkringsgivare..... 567
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 8 mars 1999.......... 569
Rättsdatablad ......................................................................................... 570
8
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713),
2. lag om ändring i lagen (1995:779) om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713),
3. lag om ändring i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige,
4. lag om ändring i lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag,
5. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),
6. lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979),
7. lag om ändring i konsumentförsäkringslagen (1980:38),
8. lag om ändring i lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare,
9. lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.
9
2 Lagtext
2.1 Förslag till lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713)
Härigenom föreskrivs1 i fråga om försäkringsrörelselagen (1982:713)2
dels att 7 kap. 5, 6, 12, 14 och 15 §§, 12 kap. 7 och 8 §§, 13 kap. samt 19 kap. 5 och 6 §§ skall upphöra att gälla,
dels att rubrikerna närmast före 7 kap. 1 och 14–17 §§ skall utgå,
dels att nuvarande 5 kap. 1 § skall betecknas 5 kap. 17 § och nuvarande 5 kap. 2 § skall betecknas 5 kap. 19 §,
dels att 1 kap. 1–3, 5–9, 10 och 11 §§, 2 kap. 3–3 c, 5, 13 och 17 §§, 2 a kap. 1 och 4 §§, 3 kap. 2, 2 d, 3, 4 och 6 §§, 4 kap. 1, 5 och 8 §§, de nya 5 kap. 17 och 19 §§, 7 kap. 1–4, 8, 8 a, 9, 10, 10 c–10 g, 11 a, 16, 17 a, 17 b, 19, 22–28 §§, 8 kap. 7, 8, 15 och 18 §§, 9 kap. 18–20 §§, 10 kap. 1, 3, 4 och 7 §§, 12 kap. 2, 3, 5, 6, 9 och 9 a §§, 14 kap. 14 §, 15 a kap. 3 §, 16 kap. 1–3 och 6 §§, 19 kap. 1, 3 och 11 §§, 20 kap. 4 § samt rubriken till 5 kap. och rubriken närmast före 12 kap. 5 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas 24 nya paragrafer, 1 kap. 1 a §, 5 kap. 1–16 och 18 §§, 7 kap. 13 och 29 §§, 10 kap. 15 §, 12 kap. 14–16 §§, och ett nytt kapitel, 11 kap., samt närmast före 5 kap. 1, 2, 4, 9, 11, 12, 17 och 19 §§, och 12 kap. 14 § nya rubriker, av följande lydelse.
Lydelse enligt prop. 1997/98:186 , bet. 1998/99:FiU14 , rskr. 1998/99:130
Föreslagen lydelse
1 kap.
1 §
Försäkringsrörelse får drivas endast av försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag som fått tillstånd (koncession) till detta enligt denna lag, om inte annat följer av 2 § eller 10 § fjärde stycket.
Försäkringsrörelse får drivas endast av försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag som fått tillstånd (koncession) till detta enligt denna lag, om inte annat följer av 2 § eller 10 § tredje stycket.
Finansinspektionen skall efter ansökan lämna förhandsbesked om huruvida koncession enligt första stycket krävs för en planerad verksamhet.
Försäkringsbolagen skall stå under tillsyn av Finansinspektionen och vara registrerade hos denna.
För varje försäkringsbolag skall finnas ett huvudkontor i Sverige.
1 Jfr rådets direktiv 84/253/EEG om godkännande av personer som har ansvar för lagstadgad revision av räkenskaper (EGT nr L 126, 12.5. 1984, s. 20 Celex 389L0048).2 Lagen omtryckt 1995:1567.
10
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 a §
Försäkringsrörelse skall bedrivas med en för rörelsens omfattning och beskaffenhet tillfredsställande soliditet, likviditet och kontroll över försäkringsrisker, placeringsrisker och rörelserisker, så att åtagandena mot försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringarna kan fullgöras.
Information till liv- och skadeförsäkringstagare och dem som erbjuds att teckna en sådan försäkring skall vara anpassad efter försäkringens art och tydligt visa försäkringens villkor och värdeutveckling. Även andra ersättningsberättigade på grund av liv- och skadeförsäkringar skall ges den information de behöver.
Verksamheten skall bedrivas enligt god försäkringsstandard.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om vilken information som ett försäkringsbolag skall lämna till försäkringstagarna, andra ersättningsberättigade på grund av försäkringarna och till dem som erbjuds att teckna en försäkring i bolaget.
2 §3
Denna lag gäller inte för försäkringsrörelse som drivs enligt andra författningar eller som utövas av försäkringsanstalter som inrättats av staten.
Särskilda bestämmelser om utländska försäkringsgivare finns i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får meddela särskilda föreskrifter om bedrivande av försäkringsrörelse för att uppfylla Sveriges åtaganden till följd av
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela särskilda föreskrifter om bedrivande av försäkringsrörelse för att uppfylla Sveriges åtaganden till följd av avtal mellan
3 Senaste lydelse 1998:294.
11
avtal mellan Europeiska gemenskaperna (EG) och Schweiz.
Europeiska gemenskaperna (EG) och Schweiz.
3 §
Ett försäkringsbolag får inte driva annan rörelse än försäkringsrörelse, om det inte finns särskilda skäl för det.
Rörelse som avses i 2 kap. 3 b § (direkt livförsäkringsrörelse) får förenas endast med direkt skadeförsäkringsrörelse som avses i 2 kap. 3 a § första stycket klasserna 1 och 2 samt med rörelse avseende återförsäkring (indirekt försäkring) av försäkring enligt någon av dessa klasser och av livförsäkring, om inte annat följer av tredje stycket.
Utöver vad som följer av andra stycket får direkt livförsäkringsrörelse och skadeförsäkringsrörelse bedrivas i samma försäkringsbolag, om sådan verksamhet samtidigt bedrevs vid tidpunkten för undertecknandet av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, den 2 maj 1992.
Direkt livförsäkringsrörelse och skadeförsäkringsrörelse som bedrivs i samma försäkringsbolag enligt andra eller tredje stycket skall hållas åtskilda hos bolaget.
Särskilda bestämmelser finns i 5 kap. 1 § om försäkringsbolagets upplåning samt i 7 kap. 17 och 17 a §§ om innehav av aktier och andelar i vissa företag.
5 §
Bestämmelserna om livförsäkring, med undantag för 1 kap. 8 a § samt 7 kap. 22, 23 och 26 §§, får tillämpas för skadeförsäkringar som avses i 2 kap. 3 a § första stycket klasserna 1 och 2 samt för avgångsbidragsförsäkringar.
Bestämmelserna om livförsäkring, med undantag för 1 kap. 8 a § samt 7 kap. 2, 22, 23 och 26 §§, behöver inte tillämpas för sådana livförsäkringar som avses i 2 kap. 3 b § första stycket klasserna 1 b och 4 om premien är beräknad och bestämd för längst fem år.
Ersättning, som utges i form av livränta eller sjukränta, tillhör endera livförsäkring eller annan försäkring beroende på vilket av dessa slag av försäkringar som har meddelats. Har en sådan ränta inköpts i ett livförsäkringsbolag, skall den dock i detta bolag höra till livförsäkring.
För sådan livränta eller sjukränta som tillhör annan försäkring än livförsäkring gäller de särskilda bestämmelserna om livförsäkring i 7 kap. 2 och 11 a §§, 8 kap. 18 § samt 14 kap. 7, 21 och 24–28 §§.
För sådan livränta eller sjukränta som tillhör annan försäkring än livförsäkring gäller de särskilda bestämmelserna om livförsäkring i 7 kap. 2 och 11 a §§ samt 14 kap. 7, 21 och 24–28 §§.
6 §
I ett försäkringsaktiebolag svarar delägarna inte personligen för bolagets förpliktelser.
I ett försäkringsbolag svarar aktieägarna eller delägarna inte personligen för bolagets förpliktelser. I 7 § finns bestämmelser om
12
kapitaltillskott i form av uttaxering hos delägare.
Försäkringsaktiebolag är privat försäkringsaktiebolag eller publikt försäkringsaktiebolag. Denna lag gäller för samtliga försäkringsaktiebolag, om inte annat föreskrivs.
Är bolagets aktiekapital fördelat på flera aktier, skall dessa lyda på lika belopp.
7 §
Delägare i ett ömsesidigt försäkringsbolag är försäkringstagarna. Återförsäkringstagare skall dock inte på grund av återförsäkringen anses som delägare. I fråga om livförsäkring, sjuk- och olycksfallsförsäkring som avses i 2 kap. 3 a § första stycket klasserna 1 och 2, avgångsbidragsförsäkring samt återförsäkring svarar endast bolagets tillgångar för dess förpliktelser. För försäkringar av annat slag svarar delägarna personligen för bolagets förpliktelser utan begränsning eller med begränsning till ett visst belopp.
Delägarnas ansvarighet får göras gällande endast på det sätt som föreskrivs i denna lag.
Delägare i ett ömsesidigt försäkringsbolag är försäkringstagarna. Återförsäkringstagare skall dock inte på grund av återförsäkringen anses som delägare.
I bolagsordningen får det föreskrivas att också de försäkrade skall vara delägare, även om de inte samtidigt är försäkringstagare, för en försäkring som
1. tecknas av en arbetsgivare för att ge försäkringsskydd åt anställda, och
2. grundas på kollektivavtal. I bolagsordningen för ett skadeförsäkringsbolag får föreskrivas att en sådan delägare som avses i första stycket skall täcka skulder, avsättningar eller förluster i direkt skadeförsäkringsrörelse genom att göra kapitaltillskott till bolaget (uttaxering).
En delägares skyldighet enligt tredje stycket får endast göras gällande
1. för skadeförsäkring som inte tecknats av en konsument eller ett dödsbo för enskilt eller i huvudsak enskilt ändamål, och
2. om det saknas tillgångar eller medel för att täcka skulder, avsättningar eller förluster.
Med delägare avses i de följande kapitlen endast delägare i ett ömsesidigt försäkringsbolag.
Med delägare avses i denna lag endast delägare i ett ömsesidigt försäkringsbolag.
Finansinspektionen får, om det finns särskilda skäl, medge undantag från bestämmelserna i fjärde stycket 1 för lokala skadeförsäkringsbolag som inte behöver ha en
13
auktoriserad revisor enligt 10 kap. 4 §.
8 §
Ett ömsesidigt försäkringsbolag får inte bildas utan garantikapital, om det inte finns särskilda skäl för det. Garantikapitalet skall betalas med pengar. Garantikapitalet skall återbetalas när det inte längre behövs för rörelsens ändamålsenliga bedrivande och en återbetalning är förenlig med bestämmelserna om kapitalbasens sammansättning och storlek i 7 kap. 22–27 §§. Om villkor för sådan återbetalning finns bestämmelser i 12 kap. 4 §.
Ett ömsesidigt försäkringsbolag får inte bildas utan garantikapital, om det inte finns särskilda skäl för det. Om det behövs får tillskott av garantikapital göras även under rörelsens gång. Garantikapitalet skall betalas med pengar. Garantikapitalet skall återbetalas när det inte längre behövs för rörelsens ändamålsenliga bedrivande och en återbetalning är förenlig med bestämmelserna om kapitalbasens sammansättning och storlek i 7 kap. 22–27 §§. Om villkor för sådan återbetalning finns bestämmelser i 12 kap. 4 §.
9 §
Ett försäkringsbolag är moderbolag och en annan juridisk person är dotterföretag, om försäkringsbolaget
1. innehar mer än hälften av rösterna för samtliga aktier eller andelar i den juridiska personen,
2. äger aktier eller andelar i den juridiska personen och på grund av avtal med andra delägare i denna förfogar över mer än hälften av rösterna för samtliga aktier eller andelar,
3. äger aktier eller andelar i den juridiska personen och har rätt att utse eller avsätta mer än hälften av ledamöterna i dess styrelse eller motsvarande ledningsorgan, eller
4. äger aktier eller andelar i den juridiska personen och har rätt att ensamt utöva ett bestämmande inflytande över denna på grund av avtal med den juridiska personen eller på grund av föreskrift i dess bolagsordning, bolagsavtal eller därmed jämförbara stadgar.
Vidare är en juridisk person dotterföretag till moderbolaget, om ett annat dotterföretag till moderbolaget eller moderbolaget tillsammans med ett eller flera andra dotterföretag eller flera andra dotterföretag tillsammans
1. innehar mer än hälften av rösterna för samtliga aktier eller andelar i den juridiska personen,
2. äger aktier eller andelar i den juridiska personen och på grund av avtal med andra delägare i denna förfogar över mer än hälften av rösterna för samtliga aktier eller andelar, eller
3. äger aktier eller andelar i den juridiska personen och har rätt att utse eller avsätta mer än hälften av ledamöterna i dess styrelse eller motsvarande ledningsorgan.
14
Om ett dotterföretag äger aktier eller andelar i en juridisk person och på grund av avtal med den juridiska personen eller på grund av föreskrift i dess bolagsordning, bolagsavtal eller därmed jämförliga stadgar har rätt att ensamt utöva ett bestämmande inflytande över den juridiska personen, är även denna dotterföretag till moderbolaget.
Moderbolag och dotterföretag utgör tillsammans en koncern. Med koncernföretag avses i denna lag företag i samma koncern. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får föreskriva att denna lags bestämmelser, eller föreskrifter som meddelats med stöd av denna lag, om koncerner skall gälla helt eller delvis för en grupp av företag, som inte utgör en koncern enligt första–tredje styckena, men som har en gemensam eller i huvudsak gemensam ledning.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att denna lags bestämmelser, eller föreskrifter som meddelats med stöd av denna lag, om koncerner skall gälla helt eller delvis för en grupp av företag, som inte utgör en koncern enligt första– tredje styckena, men som har en gemensam eller i huvudsak gemensam ledning.
Lydelse enligt prop. 1997/98:186 , bet. 1998/99:FiU14 , rskr. 1998/99:130
Föreslagen lydelse
10 §
I fråga om livförsäkringar, som gäller endast för dödsfall och meddelas för en tid av längst fem år eller mot en premie som är beräknad och bestämd för längst fem år i sänder, får undantag medges från bestämmelserna om livförsäkring. Från bestämmelserna om förbud mot fondemission i 4 kap. 1 § och vinstutdelning i 12 kap. 2 §, bestämmelserna om beräkning av premiereserv i 7 kap. 2 § samt bestämmelserna om kapitalbas, garantibelopp och solvensmarginal i 1 kap. 8 a § samt 7 kap. 22, 23 och 26 §§ får dock undantag inte medges.
Undantag från denna lag får medges i fråga om mottagna återförsäkringar, i den mån det prövas skäligt. Undantag för ett mottagande bolag som avses i fjärde stycket 3 skall vara förenligt med
Undantag från denna lag får medges i fråga om mottagna återförsäkringar, i den mån det prövas skäligt. Undantag för ett mottagande bolag som avses i tredje stycket 3 skall vara förenligt med
15
EG:s rättsakter i fråga om direkt försäkring.
EG:s rättsakter i fråga om direkt försäkring.
Om ett försäkringsbolag driver rörelse i utlandet, får sådana avvikelser från denna lag medges som föranleds av hänsyn till utländsk rätt eller rättstillämpning.
I fråga om skadeförsäkringar får undantag från denna lag medges för
1. ömsesidiga försäkringsbolag som driver skadeförsäkringsrörelse under förutsättning att verksamheten inte omfattar kredit eller borgensförsäkring eller annan ansvarsförsäkring än sådan som enligt 2 kap. 3 a § tredje stycket behandlas som underordnad, att den årliga premieinkomsten från skadeförsäkringsrörelsen inte överstiger ett belopp motsvarande en miljon ecu samt att minst hälften av denna premieinkomst härrör från bolagets delägare,
1. ömsesidiga försäkringsbolag som driver skadeförsäkringsrörelse under förutsättning att verksamheten inte omfattar kredit- eller borgensförsäkring eller annan ansvarsförsäkring än sådan som enligt 2 kap. 3 a § tredje stycket behandlas som underordnad, att den årliga premieinkomsten från skadeförsäkringsrörelsen inte överstiger ett belopp motsvarande en miljon euro samt att minst hälften av denna premieinkomst härrör från bolagets delägare,
2. lokala skadeförsäkringsbolag som meddelar endast försäkring enligt 2 kap. 3 a § första stycket klass 18 (assistans) i form av naturaförmåner och vilkas årliga premieinkomst inte överstiger ett belopp motsvarande 200 000 ecu,
2. lokala skadeförsäkringsbolag som meddelar endast försäkring enligt 2 kap. 3 a § första stycket klass 18 (assistans) i form av naturaförmåner och vilkas årliga premieinkomst inte överstiger ett belopp motsvarande 200 000 euro,
3. ömsesidiga försäkringsbolag som enligt avtal med ett annat sådant bolag (det mottagande bolaget) fullt ut återförsäkrar alla sina avtal om direkt försäkring eller överlåter samtliga sina förpliktelser enligt försäkringsavtalen.
Frågor om medgivande enligt första – fjärde styckena prövas av Finansinspektionen. Ärenden som är av principiell betydelse eller av synnerlig vikt prövas dock av regeringen.
Nuvarande lydelse
Frågor om medgivanden enligt första – tredje styckena prövas av Finansinspektionen. Ärenden som är av principiell betydelse eller av synnerlig vikt prövas dock av regeringen.
Föreslagen lydelse
11 §
Ett privat försäkringsaktiebolag eller en aktieägare i ett sådant bolag får inte genom annonsering söka sprida aktier eller teckningsrätter i bolaget eller av bolaget utgivna skuldebrev.
Ett privat försäkringsaktiebolag eller en aktieägare i ett sådant bolag får inte genom annonsering söka sprida aktier eller teckningsrätter i bolaget eller av bolaget utgivna skuldebrev eller optionsbevis.
16
Ett bolag eller en aktieägare som avses i första stycket får inte heller på annat sätt söka sprida i första stycket angivna värdepapper genom att erbjuda fler än 200 personer att teckna eller förvärva värdepapperen. Detta gäller dock inte om erbjudandet riktar sig enbart till en krets som i förväg har anmält intresse av sådana erbjudanden och antalet utbjudna poster inte överstiger 200.
Begränsningarna i första och andra styckena gäller inte erbjudanden som avser överlåtelse till högst tio förvärvare.
I första stycket angivna värdepapper som har givits ut av ett privat försäkringsaktiebolag får inte bli föremål för handel på börs eller annan organiserad marknadsplats.
Lydelse enligt prop. 1997/98:186, bet. 1998/99:FiU14, rskr. 1998/99:130
Föreslagen lydelse
2 kap.
3 §
Stiftarna skall ansöka om koncession samt upprätta en bolagsordning som skall stadfästas.
Ansökan om koncession och stadfästelse av bolagsordning prövas av Finansinspektionen. Ärenden som är av principiell betydelse eller av särskild vikt prövas dock av regeringen.
Till ansökan skall fogas en plan för den tilltänkta verksamheten. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får meddela föreskrifter om vad verksamhetsplanen skall innehålla.
Till ansökan skall fogas en plan för den tilltänkta verksamheten. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad verksamhetsplanen skall innehålla.
Vid behandlingen av en ansökan om stadfästelse av bolagsordning prövas att bolagsordningen överensstämmer med denna lag och med andra författningar samt om och i vad mån särskilda bestämmelser behövs med hänsyn till omfattningen och arten av bolagets verksamhet.
Bolagsordningen skall stadfästas och koncession beviljas, om
1. den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven på en sund försäkringsverksamhet,
2. det kan antas att de som kommer att äga ett kvalificerat innehav i bolaget inte kommer att motverka en sund utveckling av verksamheten i bolaget och även i övrigt är lämpliga att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av ett försäkringsbolag och
Bolagsordningen skall stadfästas och koncession beviljas, om
1. den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven i denna lag och andra författningar som reglerar verksamheten,
2. det kan antas att de som kommer att ha ett kvalificerat innehav i bolaget inte kommer att motverka de krav på verksamheten i bolaget som avses i 1 och även i övrigt är lämpliga att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av ett försäkringsbolag och
17
3. de som avses ingå i bolagets styrelse och vara verkställande direktör eller dennes ställföreträdare har de insikter och den erfarenhet som måste krävas av den som deltar i ledningen av ett försäkringsbolag och även i övrigt är lämpliga för en sådan uppgift. Bolagsordningen får inte stadfästas och koncession inte beviljas, om det kan antas att någon som i väsentlig mån har åsidosatt sina skyldigheter i näringsverksamhet eller i andra ekonomiska angelägenheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet kommer att ha ett kvalificerat innehav i bolaget.
Om bolaget kommer att ha nära förbindelser med någon annan, får bolagsordningen stadfästas och koncession beviljas endast om förbindelserna inte hindrar en effektiv tillsyn av försäkringsbolaget.
Koncession beviljas tills vidare eller, om särskilda omständigheter föranleder detta, för bestämd tid, högst tio år, och därutöver till det löpande räkenskapsårets slut. Koncession får inte vägras av det skälet att det inte behövs något ytterligare försäkringsbolag.
Vid förlängning av en koncession som har beviljats ett försäkringsbolag för bestämd tid samt vid ändring av en bolagsordning eller av en beviljad koncession gäller första – sjunde styckena i tillämpliga delar.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 a §
Koncession för direkt skadeförsäkringsrörelse skall avse en eller flera av följande försäkringsklasser eller risk som hänför sig till en sådan klass:
1. olycksfall, dock inte försäkring som avses i 3 b § första stycket klass 4,
2. sjukdom, dock inte försäkring som avses i 3 b § första stycket klass 4,
3. landfordon (andra än spårfordon),
4. spårfordon,
5. luftfartyg,
6. fartyg,
7. godstransport,
8. brand och naturkrafter,
9. annan sakskada, 10. motorfordonsansvar, 11. luftfartygsansvar, 12. fartygsansvar, 13. allmän ansvarighet, 14. kredit, 15. borgen, 16. annan förmögenhetsskada, 17. rättsskydd samt 18. assistans. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får meddela närmare föreskrifter om de risker som hänför sig till varje försäkringsklass
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om de risker som hänför sig till varje försäkringsklass och om beteck-
18
och om beteckningar för grupper av försäkringsklasser.
ningar för grupper av försäkringsklasser.
Ett försäkringsbolag får försäkra risker som inte omfattas av bolagets koncession om risken är underordnad i förhållande till den risk som omfattas av koncessionen (huvudrisken). En rättsskyddsförsäkring får dock behandlas som underordnad endast om den avser tvister eller risker med anknytning till högsjöfart under klass 6 eller 12 eller om huvudrisken faller under första stycket 18 (assistans). Risker enligt första stycket 14 och 15 (kredit och borgen) får inte behandlas som underordnade.
3 b §
Koncession för direkt livförsäkringsrörelse skall avse en eller flera av följande försäkringsklasser eller risk som hänför sig till en sådan klass:
1 a) försäkring där utbetalning av försäkringsbelopp (engångsbelopp eller periodiska utbetalningar) är beroende av en persons eller flera personers liv, dock inte försäkringar enligt klass 3,
b) försäkring som meddelas som tillägg till försäkring enligt a, 2 a) försäkring som utfaller vid giftermål,
b) försäkring som utfaller vid födelse,
3. försäkring som avses i klasserna 1 a och 2 som är anknuten till värdepappersfonder,
3. försäkring som avses i klasserna 1 a och 2 som är anknuten till fonder vilka förvaltas av fondförvaltare som har rätt att utöva fondverksamhet enligt lagen (1990:1114) om värdepappersfonder (fondförsäkring),
4. sjukförsäkring och olycksfallsförsäkring som gäller för längre tid än fem år, under obestämd tid eller till dess den försäkrade uppnått en viss ålder och som inte får sägas upp av försäkringsbolaget eller får sägas upp endast under särskilda förhållanden som anges i försäkringsavtalet.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får meddela närmare föreskrifter om de risker som hänför sig till varje försäkringsklass.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om de risker som hänför sig till varje försäkringsklass.
3 c §
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får meddela föreskrifter om indelning i försäkringsklasser beträffande koncession för återförsäkring.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om indelning i försäkringsklasser beträffande koncession för återförsäkring.
5 §
Bolagsordningen skall ange för samtliga försäkringsbolag
1. bolagets firma,
2. den ort i Sverige där bolagets styrelse skall ha sitt säte,
19
3. föremålet för bolagets verksamhet, varvid det särskilt skall anges om verksamheten skall avse såväl direkt försäkring som mottagen återförsäkring,
4. om bolaget skall driva försäkringsrörelse utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES),
5. antalet eller lägsta och högsta antalet av de styrelseledamöter, revisorer och eventuella styrelsesuppleanter, som får utses av bolagsstämman, samt tiden för styrelseledamöternas och revisorernas uppdrag,
6. sättet att sammankalla bolagsstämman,
7. vilka ärenden som skall förekomma på den ordinarie stämman,
8. de regler enligt vilka bolagsstämman får förfoga över bolagets vinst,
8. de regler enligt vilka bolagsstämman får förfoga över bolagets vinst eller, i ett livförsäkringsbolag, på annat sätt täcka bolagets förlust,
9. i vilken utsträckning bolaget är skyldig att teckna återförsäkring,
för försäkringsaktiebolag 10. aktiekapitalet eller, om detta utan ändring av bolagsordningen skall kunna bestämmas till lägre eller högre belopp, minimikapitalet och maximikapitalet, varvid minimikapitalet inte får vara mindre än en fjärdedel av maximikapitalet,
11. aktiernas nominella belopp, för ömsesidiga försäkringsbolag
för försäkringsaktiebolag
9. aktiekapitalet eller, om detta utan ändring av bolagsordningen skall kunna bestämmas till lägre eller högre belopp, minimikapitalet och maximikapitalet, varvid minimikapitalet inte får vara mindre än en fjärdedel av maximikapitalet,
10. aktiernas nominella belopp, för ömsesidiga försäkringsbolag 11. den krets av försäkrade som i denna egenskap är delägare, om inte endast försäkringstagarna är delägare,
12. garantikapitalet, 13. regler för hur rösträtten skall utövas och hur beslut skall fattas på bolagsstämman, varvid särskilt skall anges om och i vilken utsträckning delägarnas rösträtt skall utövas genom utsedda delegerade samt i vilken utsträckning rösträtt skall tillkomma garanterna,
14. intill vilket belopp och i vilken ordning delägarna är personligen ansvariga för bolagets förpliktelser, om inte uteslutande bolagets tillgångar svarar för bolagets förpliktelser,
14. för vilka försäkringar, i vilka situationer, intill vilket belopp och i vilken ordning uttaxering kan ske hos delägarna i skadeförsäkringsbolag samt hur uttaxeringen skall genomföras,
15. antal och sammanlagt belopp av de försäkringar som skall vara tecknade innan bolaget kan anses bildat,
16. vilken begränsning som skall gälla för mottagen återförsäkring i förhållande till den direkta försäk-
16. hur tillgångarna skall fördelas mellan delägarna vid bolagets upplösning,
20
ringen, om verksamheten avser såväl direkt försäkring som mottagen återförsäkring,
17. i vilken ordning garanterna skall betala in det tecknade garantikapitalet samt
18. om och i vilken ordning ränta skall betalas på garantikapitalet och vinst delas ut till garanterna och i vilken ordning garantikapitalet skall återbetalas.
18. om och i vilken ordning vinst skall delas ut till garanterna och i vilken ordning garantikapitalet skall återbetalas.
I fråga om publika försäkringsaktiebolag, vars firma inte innehåller ordet publikt, skall i bolagsordningen anges beteckningen (publ) efter firman.
13 §
Ett försäkringsbolag skall anmälas för registrering senast sex månader efter det att koncession har beviljats.
För registrering av ett försäkringsaktiebolag krävs
1. att det sammanlagda nominella beloppet av tecknade och tilldelade aktier efter avdrag för de aktier som enligt 15 § har förklarats förverkade och inte har övertagits av någon annan (bolagets aktiekapital) svarar mot aktiekapitalet eller minimikapitalet enligt bolagsordningen,
2. att de aktier som ingår i bolagets aktiekapital är helt betalda och
3. att auktoriserad revisor skriftligen intygar att betalning enligt 2 har skett och att all apportegendom är tillförd bolaget. Av revisorns yttrande skall framgå att apportegendomen i stiftelseurkunden inte har åsatts högre värde än det verkliga värdet för försäkringsaktiebolaget och att egendomen är eller kan antas bli till nytta för bolagets verksamhet. I yttrandet skall revisorn beskriva apportegendomen och ange vilken metod som har använts vid värderingen av den. Särskilda svårigheter att uppskatta värdet av egendomen skall anmärkas.
Genom registreringen fastställs bolagets aktiekapital till det belopp som anges i andra stycket 1. De aktier som enligt 15 § har förklarats förverkade och inte övertagits av någon annan blir därvid ogiltiga.
För registrering av ett ömsesidigt bolag, där garantikapital skall finnas, krävs
1. att minst hälften av garantikapitalet har betalats och
2. att garanterna har lämnat till bolaget ställda skriftliga förbindelser på de belopp som inte har betalats.
För registrering av ett ömsesidigt bolag, där garantikapital skall finnas, krävs att hela garantikapitalet är inbetalt.
Om inte försäkringsbolaget anmäls för registrering inom den tid som anges i första stycket eller om Finansinspektionen genom lagakraftägande beslut har avskrivit en sådan anmälan eller vägrat registrering av bolaget, har frågan om bolagets bildande fallit. Styrelseledamöterna ansvarar solidariskt för återbetalningen av de belopp som har betalats in på de tecknade aktierna, eller som har erlagts på grund av garantiavtalet eller de
21
tecknade försäkringarna. Till beloppen skall läggas uppkommen avkastning varjämte avdrag skall göras för kostnaderna på grund av åtgärder enligt 18 § första stycket tredje meningen. Detsamma gäller i fråga om apportegendom.
17 §
Garantikapitalet i ett ömsesidigt försäkringsbolag skall vara betalt senast inom två år från dagen för beslutet om bolagets bildande.
Tillskott av garantikapital som görs under rörelsens gång i ett ömsesidigt försäkringsbolag skall registreras. Beslutet om att ta emot garantikapital skall anmälas för registrering senast sex månader efter beslutet. För registrering krävs att hälften av tillskottet har betalats in. Garantikapitalet är ökat när registrering skett. Garantikapitalet skall vara helt inbetalt senast sex månader efter registreringen av tillskottet.
Ett tillskott av garantikapital skall genast återbetalas om registrering inte sker.
2 a kap.
1 §
Ett försäkringsbolag som avser att upprätta en filial, agentur eller annat liknande driftställe (sekundäretablering) i ett annat EES-land skall underrätta Finansinspektionen.
Underrättelsen enligt första stycket skall innehålla
1. uppgift om i vilket land sekundäretableringen skall upprättas,
2. en plan för den tilltänkta verksamheten, med angivande av sekundäretableringens organisation och vilket slags försäkringsverksamhet som skall drivas där,
3. uppgift om sekundäretableringens adress,
4. uppgift om vem som är företrädare för sekundäretableringen. Om ett försäkringsbolag från en sekundäretablering skall meddela försäkringar som anges i 2 kap. 3 a § första stycket 10 (motorfordonsansvar) och som inte uteslutande avser försäkring av fraktförares ansvar, skall underrättelsen enligt första stycket dessutom innehålla en försäkran att bolaget är medlem i motsvarigheten till Trafikförsäkringsföreningen i sekundäretableringens EES-land och i det landets nationella garantifond.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får meddela föreskrifter om vad den i andra stycket 2 angivna verksamhetsplanen i övrigt skall innehålla.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad den i andra stycket 2 angivna verksamhetsplanen i övrigt skall innehålla.
22
4 §4
Om ett försäkringsbolag avser att från Sverige eller från en sekundäretablering i ett annat land inom EES meddela försäkringar för risker belägna i eller för åtaganden som skall fullgöras i ett tredje EES-land, och detta skall ske utan förmedling av en sekundäretablering i det landet (gränsöverskridande verksamhet), skall bolaget underrätta Finansinspektionen om det. I underrättelsen skall det anges vilket eller vilka slag av risker eller åtaganden försäkringarna skall omfatta.
Bestämmelserna i första stycket gäller inte när bolag i annan egenskap än ledande försäkringsgivare deltar i koassuransavtal (samförsäkring) avseende stora risker.
Med stora risker avses
1. de försäkringar som anges i 2 kap. 3 a § första stycket 4–7 och 11– 12,
2. de försäkringar som anges i 2 kap. 3 a § första stycket 14–15, om försäkringstagaren är näringsidkare och den försäkrade risken avser näringsverksamheten, och
3. de försäkringar som anges i 2 kap. 3 a § första stycket 3, 8–10, 13 och 16, om försäkringstagaren är näringsidkare och minst två av följande förutsättningar är uppfyllda enligt senast fastställda resultat- och balansräkning:
a) försäkringstagaren har en balansomslutning som uppgår till minst ett belopp motsvarande 6 200 000 ecu,
b) försäkringstagaren har en bruttoomsättning som uppgår till minst ett belopp motsvarande 12 800 000 ecu,
a) försäkringstagaren har en balansomslutning som uppgår till minst ett belopp motsvarande 6 200 000 euro,
b) försäkringstagaren har en bruttoomsättning som uppgår till minst ett belopp motsvarande 12 800 000 euro,
c) försäkringstagaren har haft i genomsnitt minst 250 personer anställda.
Om försäkringstagaren ingår i en koncern som avger koncernredovisning skall förutsättningarna i tredje stycket 3 gälla koncernen.
3 kap.
2 §5
Aktier kan fritt överlåtas och förvärvas, om något annat inte följer av bestämmelserna i detta kapitel eller i övrigt av lag.
Ett direkt eller indirekt förvärv av aktier i ett försäkringsaktiebolag, som medför att förvärvarens sammanlagda innehav utgör ett kvalificerat innehav enligt 1 kap. 9 a §, får ske bara efter tillstånd av Finansinspektionen. Detsamma gäller förvärv som innebär att ett kvalificerat innehav ökas så att det uppgår till eller överstiger 20, 33 eller 50 procent av aktiekapitalet eller röstetalet för samtliga aktier eller så att försäkringsaktiebolaget blir dotterföretag.
4 Senaste lydelse 1998:294.5 Senaste lydelse 1996:753.
23
Tillstånd enligt första stycket skall ha meddelats före förvärvet. Om förvärv har gjorts genom bodelning, arv, testamente, bolagsskifte eller på annat liknande sätt, krävs i stället tillstånd för att förvärvaren skall få behålla de aktier som erhållits. Förvärvaren skall ansöka om tillstånd till ett sådant förvärv inom sex månader efter det att aktierna erhållits.
Tillstånd skall ges till förvärv som avses i andra och tredje styckena, om det kan antas att förvärvaren inte kommer att motverka en sund utveckling av bolagets verksamhet och om förvärvaren även i övrigt är lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av ett försäkringsbolag. Tillstånd får inte ges, om förvärvaren i väsentlig mån har åsidosatt skyldigheter i näringsverksamhet eller i andra ekonomiska angelägenheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet.
Tillstånd skall ges till förvärv som avses i andra och tredje styckena, om det kan antas att förvärvaren inte kommer att motverka de krav på verksamheten i bolaget som avses i 2 kap. 3 § femte stycket 1 och om förvärvaren även i övrigt är lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av ett försäkringsbolag. Tillstånd får inte ges, om förvärvaren i väsentlig mån har åsidosatt skyldigheter i näringsverksamhet eller i andra ekonomiska angelägenheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet.
Om förvärvet skulle leda till nära förbindelser mellan försäkringsbolaget och någon annan, skall tillstånd ges endast om förbindelserna inte hindrar en effektiv tillsyn av försäkringsbolaget.
Inspektionen får föreskriva en viss tid inom vilken ett förvärv skall genomföras.
Inspektionen skall meddela beslut i ett ärende enligt andra eller tredje stycket inom tre månader från det att ansökan om tillstånd gjordes.
2 d §6
Om ägaren till ett kvalificerat innehav av aktier utövar eller kan antas komma att utöva sitt inflytande på ett sätt som motverkar en sund utveckling av verksamheten i försäkringsbolaget, får Finansinspektionen besluta att ägaren vid stämman inte får företräda fler aktier än som motsvarar ett innehav som inte är kvalificerat. Detsamma gäller, om en sådan ägare i väsentlig mån har åsidosatt skyldigheter i näringsverksamhet eller i andra ekonomiska angelägenheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet.
Om ägaren till ett kvalificerat innehav av aktier utövar eller kan antas komma att utöva sitt inflytande på ett sätt som motverkar de krav på verksamheten i försäkringsbolaget som avses i 2 kap. 3 § femte stycket 1, får Finansinspektionen besluta att ägaren vid stämman inte får företräda fler aktier än som motsvarar ett innehav som inte är kvalificerat. Detsamma gäller, om en sådan ägare i väsentlig mån har åsidosatt skyldigheter i näringsverksamhet eller i andra ekonomiska angelägenheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet.
6 Senaste lydelse 1996:753.
24
Om ägaren till ett kvalificerat innehav av aktier har underlåtit att ansöka om tillstånd till ett förvärv som avses i 2 §, får inspektionen besluta att ägaren vid stämman inte får företräda aktierna till den del de omfattas av ett krav på tillstånd.
Om någon i strid med ett beslut av inspektionen har ett kvalificerat innehav av aktier, får innehavaren inte företräda aktierna vid stämman till den del innehavet står i strid med beslutet.
Finansinspektionen får förelägga ägare som avses i första stycket att avyttra så stor del av aktierna att innehavet därefter inte är kvalificerat. En ägare som avses i andra eller tredje stycket får föreläggas att avyttra så stor del av aktierna att innehavet inte står i strid med inspektionens beslut.
Aktier som omfattas av ett förbud eller föreläggande enligt denna paragraf skall inte medräknas när det fordras samtycke av ägare till en viss del av aktierna i bolaget för att ett beslut skall bli giltigt eller en befogenhet skall få utövas, såvida inte förvaltare har förordnats enligt 2 e §.
3 §
I bolagsordningen kan tas in förbehåll att en aktieägare eller någon annan skall ha rätt att lösa sådana aktier som övergår till ny ägare. Förbehållet skall ange
1. vilka som har lösningsrätt och, om lösningsrätten inte skall kunna utövas vid vissa fång, vilka slags fång som har undantagits,
2. den ordning i vilken lösningsrätten tillkommer de lösningsberättigade inbördes,
3. den tid, ej överstigande två månader från anmälan hos styrelsen om en akties övergång, inom vilken lösningsanspråket skall framställas hos bolaget,
4. den tid inom vilken lösen skall betalas; denna tid får inte överstiga en månad räknat från den tidpunkt då lösenbeloppet bestämdes.
Förvärvas flera aktier genom samma fång, kan, om något annat inte följer av förbehållet, lösningsrätten inte utövas för mindre antal aktier än fånget omfattar. Om tillämpningen av föreskrifterna i bolagsordningen om lösens belopp skulle bereda någon en otillbörlig fördel, kan jämkning ske.
När en anmälan gjorts om aktiens övergång, skall styrelsen genast skriftligen meddela detta till varje lösningsberättigad vars postadress är införd i aktieboken eller på annat sätt känd för bolaget.
Om något annat inte föreskrivs i bolagsordningen, skall tvister om lösningsrätten och om lösenbeloppets storlek prövas av tre skiljemän enligt lagen (1929:145) om skiljemän.
Innan det visar sig att lösningsrätten inte begagnas kan den till vilken aktien har övergått inte utöva någon annan rätt på grund av aktien gentemot bolaget än rätt till vinstutdelning och företrädesrätt till teckning av nya aktier vid nyemission. Rättigheter och skyldigheter på grund av sådan teck-
Innan det visar sig att lösningsrätten inte begagnas kan den till vilken aktien har övergått inte utöva någon annan rätt på grund av aktien gentemot bolaget än rätt till vinstutdelning och företrädesrätt till teckning av nya aktier vid nyemission eller till teckning av andel i lån som avses i 5 kap. Rättig-
25
ning övergår till den som begagnar sig av lösningsrätten.
heter och skyldigheter på grund av sådan teckning övergår till den som begagnar sig av lösningsrätten.
4 §
Aktiebrev skall ställas till viss man. Det får lämnas ut endast till sådan aktieägare som är införd i aktieboken och först när den eller de aktier brevet lyder på har betalats. Vidare fordras
1. att försäkringsaktiebolaget har registrerats, om aktien har tecknats vid bolagets bildande, eller
2. att nyemissionen eller fondemissionen har registrerats, om aktien tillkommit på grund av emissionen.
2. att nyemissionen eller fondemissionen har registrerats, om aktien tillkommit på grund av emissionen, eller
3. att registrering har skett enligt 5 kap. 15 §, om aktien har tillkommit på grund av utbyte eller nyteckning enligt 5 kap.
Aktiebrevet skall undertecknas av styrelsen eller enligt styrelsens fullmakt av en bank. Namnteckningarna får återges genom tryckning eller på något annat liknande sätt. Brevet skall ange bolagets firma, ordningsnummer på den eller de aktier varpå brevet lyder, aktiens nominella belopp och dagen för utfärdandet. Kan, när aktiebrevet ges ut, aktier av olika slag finnas enligt bolagsordningen, skall aktieslaget anges i brevet. Om bolagsordningen innehåller förbehåll enligt 1 § fjärde stycket, 3 §, 8 § eller 6 kap. 8 §, skall detta tydligt anges i brevet på sådan aktie som avses med förbehållet. Uppgiften kan ges i förkortad form. Förkortningsformerna fastställs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
När utbetalning görs vid inlösen av en aktie eller vid minskning av dess nominella belopp eller vid skifte av bolagets tillgångar, skall aktiebrevet förses med påskrift om utbetalningen. Har utan återbetalning en aktie dragits in eller det nominella beloppet ändrats, skall så snart som möjligt en påskrift om detta göras på aktiebrevet.
Ett aktiebrev, som i samband med dödning eller vid utbyte ges ut i stället för ett annat, skall innehålla uppgift om detta. Utbyts ett aktiebrev mot ett eller flera andra aktiebrev skall det äldre aktiebrevet och de därtill hörande kupongarken makuleras på ett betryggande sätt.
Emissionsbevis skall undertecknas på det sätt som anges i andra stycket.
Emissionsbevis samt de skuldebrev och optionsbevis som avses i 5 kap. skall undertecknas på det sätt som anges i andra stycket.
6 §
Om ett aktiebrev eller ett till viss man ställt emissionsbevis överlåts eller pantsätts, skall bestämmelserna om skuldebrev till viss man
Om ett aktiebrev eller ett till viss man ställt emissionsbevis eller optionsbevis överlåts eller pantsätts, skall bestämmelserna om
26
eller order i 13, 14 och 22 §§ lagen (1936:81) om skuldebrev tillämpas. Härvid är den som innehar ett aktiebrev och enligt bolagets anteckning på detta är införd som ägare i aktieboken likställd med den som enligt 13 § andra stycket nämnda lag förmodas äga rätt att göra skuldebrevet gällande.
Överlåts eller pantsätts ett emissionsbevis som inte är ställt till viss man, skall bestämmelserna om skuldebrev till innehavaren i 13, 14 och 22 §§ lagen om skuldebrev tillämpas.
skuldebrev till viss man eller order i 13, 14 och 22 §§ lagen (1936:81) om skuldebrev tillämpas. Härvid är den som innehar ett aktiebrev och enligt bolagets anteckning på detta är införd som ägare i aktieboken likställd med den som enligt 13 § andra stycket nämnda lag förmodas äga rätt att göra skuldebrevet gällande.
Överlåts eller pantsätts ett emissionsbevis eller ett optionsbevis som inte är ställt till viss man, skall bestämmelserna om skuldebrev till innehavaren i 13, 14 och 22 §§ lagen om skuldebrev tillämpas.
Om utdelningskuponger finns bestämmelser i 24 och 25 §§ lagen om skuldebrev.
4 kap.
1 §
Aktiekapitalet kan ökas genom att aktier tecknas mot betalning (nyemission) eller genom att aktier ges ut eller aktiernas nominella belopp höjs utan ny betalning (fondemission). En fondemission kan endast ske i skadeförsäkringsbolag.
Aktiekapitalet kan ökas genom att aktier tecknas mot betalning (nyemission) eller genom att aktier ges ut eller aktiernas nominella belopp höjs utan ny betalning (fondemission). En fondemission kan endast ske i skadeförsäkringsbolag och i livförsäkringsbolag som får dela ut vinst.
Beslut om emission fattas av bolagsstämman, om något annat inte följer av 16 eller 17 §. Sådana beslut får inte fattas förrän bolaget har blivit registrerat. Behöver bolagsordningen ändras skall beslut om detta fattas först. Ett beslut om emission får fattas innan ändringen stadfästs om beslutet görs beroende av att stadfästelse meddelas.
Vid nyemission får betalning för aktier inte understiga det nominella beloppet.
Vid fondemission får inte till aktiekapitalet föras över belopp som understiger summan av de nya aktiernas nominella belopp eller den sammanlagda höjningen av aktiernas nominella belopp.
I fråga om försäkringsaktiebolag, som enligt insiderlagen (1990:1342) utgör aktiemarknadsbolag, samt dotteraktiebolag till sådana bolag gäller, förutom föreskrifterna i detta kapitel, bestämmelserna i lagen (1987:464) om vissa riktade emissioner i aktiemarknadsbolag, m.m.
5 §
Vid en kontantemission och vid en fondemission har aktieägarna
Vid en kontantemission och vid en fondemission har aktieägarna
27
företrädesrätt till de nya aktierna i förhållande till det antal aktier de förut äger, om något annat inte har bestämts antingen i bolagsordningen enligt 3 kap. 1 § andra stycket 3 eller, vid en kontantemission, i emissionsbeslutet.
företrädesrätt till de nya aktierna i förhållande till det antal aktier de förut äger, om något annat inte
1. har bestämts i bolagsordningen enligt 3 kap. 1 § andra stycket 3 eller, vid en kontantemission, i emissionsbeslutet, eller
2. följer av villkor som enligt 5 kap. 5 § första stycket 8 har meddelats vid emission av skuldebrev.
Beslut av bolagsstämman att avvika från aktieägarnas företrädesrätt är giltigt endast om det har biträtts av aktieägare med två tredjedelar av såväl de avgivna rösterna som de vid stämman företrädda aktierna.
8 §
Beslutet om nyemission skall ange
1. det belopp eller det högsta belopp, varmed aktiekapitalet skall kunna ökas, eller det lägsta och högsta beloppet för ökningen,
2. det aktieslag vartill de nya aktierna skall höra, i de fall då aktier av olika slag finns eller kan utges,
3. den företrädesrätt att teckna aktier som aktieägarna eller andra har eller vem som annars får teckna aktier,
4. den tid inom vilken aktier kan tecknas, i de fall då ett visst belopp eller ett lägsta belopp har fastställts för aktiekapitalets ökning,
5. den tid inom vilken aktieägare kan använda sin företrädesrätt,
6. den tid inom vilken tecknade aktier skall betalas eller, i förekommande fall, att teckning skall ske genom betalning,
7. den beräkningsgrund, enligt vilken vid överteckning de aktier som inte har tecknats med företrädesrätt skall fördelas, om det inte föreskrivs att fördelningen skall bestämmas av styrelsen,
8. aktiernas nominella belopp och det belopp som skall betalas för varje tecknad aktie, samt
9. i förekommande fall förordnande som avses i 6 a §. Tid enligt första stycket får inte vara kortare än två veckor. Den räknas från någon av följande tidpunkter:
a) från det kungörelse enligt 9 § skedde,
b) från emissionsbeslutet om samtliga aktieägare har varit företrädda vid den bolagsstämma som har fattat beslutet, eller
c) från avstämningsdagen när det gäller avstämningsbolag. Om ett förbehåll enligt 3 kap. 1 § fjärde stycket eller 3 § eller 6 kap. 8 § skall gälla för de nya aktierna, skall emissionsbeslutet innehålla en erinran om detta.
Om ett förbehåll enligt 3 kap. 1 § sjätte stycket eller 3 § eller 6 kap. 8 § skall gälla för de nya aktierna, skall emissionsbeslutet innehålla en erinran om detta.
Om en aktieägare skall ha företrädesrätt att delta i emissionen gäller för avstämningsbolag att avstämningsdagen skall anges i emissionsbeslutet. Avstämningsdagen får inte sättas tidigare än tre veckor från det kungörelse enligt 9 § skedde.
28
Om de kuponger som hör till aktiebreven skall användas som emissionsbevis, skall detta anges i beslutet.
5 kap.
Upptagande av vissa penninglån Upplåning
Begränsningar för upplåning
1 §
Ett försäkringsbolag får endast ta upp eller ta över penninglån (upplåning) i den utsträckning som följer av denna bestämmelse.
Upplåning får ske för att effektivisera kapitalförvaltningen eller om det i övrigt är motiverat av den bedrivna försäkringsrörelsen, under förutsättning att den samlade upplåningen är av ringa betydelse med hänsyn till rörelsens omfattning och kapitalbasens storlek.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om tillämpningen av bestämmelserna i andra stycket.
Finansinspektionen får, om det finns särskilda skäl, medge undantag från begränsningen i andra stycket att upplåningen skall vara av ringa betydelse.
Allmänna bestämmelser om konvertibla skuldebrev m.m.
2 §
Skadeförsäkringsaktiebolag och livförsäkringsaktiebolag som får dela ut vinst till aktieägarna kan mot ersättning ge ut konvertibla skuldebrev eller skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning. Sådana skuldebrev skall ställas till innehavaren eller till viss man eller order.
Konvertibla skuldebrev skall innehålla en utfästelse från bolaget
29
om att borgenären har rätt att helt eller delvis byta ut sin fordran enligt skuldebreven mot aktier i bolaget. Skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning skall ge borgenären rätt att teckna aktier i bolaget mot betalning i pengar.
Villkoren för utbyte eller nyteckning av aktie skall bestämmas så att utbyte eller nyteckning kan ske utan att bolagsordningen ändras. Ersättningen för ett konvertibelt skuldebrev får inte understiga det nominella beloppet på aktie som lämnas ut vid utbyte, om inte mellanskillnaden täcks genom kontant betalning vid utbytet. Skall ett konvertibelt skuldebrev kunna betalas med annan egendom än pengar (apport) gäller bestämmelserna i 2 kap. 2 §.
Optionsrätt till nyteckning kan knytas till optionsbevis som är fogade till skuldebreven. Borgenären får avskilja ett optionsbevis från ett skuldebrev och förfoga över beviset särskilt, om det inte i skuldebrevet föreskrivs att beviset får avskiljas först efter viss tid.
I fråga om försäkringsaktibolag, som enligt insiderlagen (1990:1342) utgör aktiemarknadsbolag, samt dotterbolag till sådana bolag gäller, förutom föreskrifterna i detta kapitel, bestämmelserna i lagen ( 1987:464 ) om vissa riktade emissioner i aktiemarknadsbolag, m.m.
Av lagen ( 1998:1479 ) om kontoföring av finansiella instrument framgår att utfästelser som avses i de i denna paragraf angivna skuldebreven och optionsbevisen kan registreras enligt den lagen och att skuldebrev eller optionsbevis inte får utfärdas om registrering skall ske. I sådana fall gäller bestämmelserna i detta kapitel i tillämpliga delar.
30
3 §
Vid emission av skuldebrev mot betalning i pengar har aktieägarna företrädesrätt att teckna sig för förvärv av skuldebrev som om emissionen gällde de aktier som kan komma att träda i stället för skuldebreven eller nytecknas på grund av optionsrätt.
Beslut av bolagsstämman att avvika från aktieägarnas företrädesrätt är giltigt endast om det har biträtts av aktieägare med två tredjedelar av såväl de avgivna rösterna som de vid stämman företrädda aktierna.
Förfarandet vid emission
4 §
Beslut om emission av skuldebrev fattas av bolagsstämman, om något annat inte följer av 9 eller
10 §. Behöver bolagsordningen ändras, skall beslut om detta fattas först. Ett beslut om emission får fattas innan ändringen har stadfästs, om beslutet görs beroende av att stadfästelse meddelas. I fråga om förslag till beslut om emission och om kallelse till bolagsstämma skall 4 kap. 7 § tillämpas.
5 §
Beslutet om emission skall ange
1. emissionens belopp eller högsta belopp eller det lägsta och högsta beloppet för emissionen,
2. den företrädesrätt att delta i emissionen som tillkommer aktieägare eller någon annan eller vem som annars får delta i emissionen,
3. den tid inom vilken teckning av skuldebrev kan ske, när ett visst belopp eller ett lägsta belopp har bestämts för emissionen,
4. den tid inom vilken aktieägare kan använda sin företrädesrätt till teckning,
31
5. skuldebrevens nominella belopp, emissionskursen och räntesatsen,
6. den tid inom vilken tecknade skuldebrev skall betalas samt den beräkningsgrund, enligt vilken vid överteckning de skuldebrev som inte tecknats med företrädesrätt skall fördelas, om det inte föreskrivs att fördelningen skall bestämmas av styrelsen,
7. tiden och villkoren för utbytet eller nyteckningen,
8. den rätt som skall tillkomma borgenären eller innehavaren av optionsbevis för den händelse aktiekapitalet före utbytet eller nyteckningen ökas eller sätts ned eller nya konvertibla skuldebrev eller skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning ges ut eller bolaget upplöses eller upphör genom fusion,
9. det belopp som aktiekapitalet skall kunna ökas med genom utbyte eller nyteckning,
10. det aktieslag som de nya aktierna skall höra till, i de fall aktier av olika slag finns eller kan utges, samt
11. den rätt till vinstutdelning som tillkommer de nya aktierna samt det räkenskapsår för vilket rätten till utdelning inträder.
Den tid inom vilken aktieägare kan använda sin företrädesrätt enligt första stycket 4 får inte vara kortare än två veckor. Tiden räknas från
a) kungörelsen enligt 7 § första stycket första meningen,
b) beslutet, när det gäller sådana fall som avses i 7 § fjärde stycket, eller
c) avstämningsdagen, när det gäller avstämningsbolag.
Om ett förbehåll enligt 3 kap. 1 § sjätte stycket eller 3 § eller 6 kap. 8 § skall gälla för de nya
32
aktierna, skall emissionsbeslutet innehålla en upplysning om detta.
Om en aktieägare skall ha företrädesrätt att delta i emissionen, gäller för avstämningsbolag att avstämningsdagen skall anges i emissionsbeslutet. Avstämningsdagen får inte sättas tidigare än tre veckor från kungörelsen enligt 7 § första stycket första meningen.
Om ett skuldebrev skall bli föremål för handel vid en svensk eller utländsk börs, en auktoriserad marknadsplats eller någon annan reglerad marknad, kan det i emissionsbeslutet tas upp ett bemyndigande för styrelsen eller den som styrelsen inom sig förordnar att innan teckning påbörjas bestämma emissionens belopp, emissionskursen, räntesatsen och villkoren för utbyte eller nyteckning. I fråga om avstämningsbolag skall dock nämnda villkor bestämmas senast på avstämningsdagen, om aktieägarna skall ha företrädesrätt att delta i emissionen.
6 §
Bestämmelserna i 4 kap. 3 och 4 §§ gäller i tillämpliga delar vid emission av konvertibla skuldebrev.
7 §
Bolagsstämmans beslut om emission eller en redogörelse för det väsentliga innehållet i beslutet skall utan dröjsmål kungöras i Post– och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar som styrelsen bestämmer. Kungörs inte beslutet i sin helhet, skall det i kungörelsen lämnas uppgift om var beslutet hålls tillgängligt. Har bolagsstämman enligt 5 § femte stycket överlämnat åt någon annan att besluta om emissionens belopp, emissionskursen, räntesatsen och
33
villkoren för utbyte eller nyteckning, skall vad som beslutats om detta kungöras på motsvarande sätt.
Är försäkringsaktiebolaget inte ett avstämningsbolag, skall beslutet om emission genast sändas till de aktieägare vars postadresser är kända för bolaget, om aktieägarna skall ha företrädesrätt att delta i emissionen.
I fråga om avstämningsbolag skall till emissionsbevisen, när dessa översänds, fogas de beslut av styrelsen, eller av den som styrelsen inom sig förordnar, som rör emissionens belopp, emissionskursen, räntesatsen och villkoren för utbyte eller nyteckning.
Bestämmelserna i första och andra styckena gäller inte för andra bolag än avstämningsbolag, om samtliga aktieägare varit företrädda vid den bolagsstämma som beslutat emissionen, och emissionsbeslutet inte innehåller bemyndigande enligt 5 § femte stycket.
8 §
Om ett visst belopp eller ett lägsta belopp för emissionen har bestämts, har beslutet om emissionen förfallit, om beloppet inte har tecknats inom teckningstiden. Detsamma gäller ett beslut om en sådan ändring av bolagsordningen som förutsätter att aktiekapitalet ökas. Vad som har betalats för de tecknade skuldebreven skall i sådana fall genast betalas tillbaka.
Bestämmelserna i 4 kap. 13 § gäller i tillämpliga delar vid emission av konvertibla skuldebrev.
När teckningen av skuldebreven avslutats, skall försäkringsaktiebolaget genast för registrering anmäla beslutet om emissionen och det nominella beloppet av det lån
34
som tecknats, om beslutet inte har förfallit enligt första stycket. För registrering krävs att full betalning enligt registret erlagts för alla de aktier som ingår i det förut registrerade aktiekapitalet samt att behövliga ändringar av bolagsordningen har stadfästs.
Styrelsens beslut om emission
9 §
Styrelsen kan besluta om emission av skuldebrev och om avvikelse från aktieägares företrädesrätt under förutsättning av bolagsstämmans godkännande. Bestämmelserna i 5–7 §§ och 8 § första stycket skall då gälla i tillämpliga delar.
I fråga om styrelsens begäran om bolagsstämmans godkännande skall 4 kap. 7 § tillämpas. Vad som där sägs om förslag till emissionsbeslut skall i stället gälla styrelsens beslut. Beslut av bolagsstämman att godkänna avvikelse från aktieägares företrädesrätt enligt 3 § första stycket är giltigt endast om det har biträtts av aktieägare med två tredjedelar av såväl de avgivna rösterna som de vid stämman företrädda aktierna.
Emissionsbeslutet skall anmälas för registrering enligt 8 § tredje stycket när det har godkänts av stämman och teckningen av skuldebreven avslutats. Har en sådan anmälan inte gjorts inom ett år från styrelsens beslut om emission, är beslutet förfallet.
10 §
Bolagsstämman kan bemyndiga styrelsen att fatta beslut om en emission som kan ske utan ändring i bolagsordningen och att därvid avvika från aktieägarnas företrädesrätt enligt 3 §. Bemyndigande
35
att avvika från bestämmelserna i 3 § första stycket om aktieägares företrädesrätt är giltigt endast om det har biträtts av aktieägare med två tredjedelar av såväl de avgivna rösterna som de vid stämman företrädda aktierna.
Skall skuldebrev kunna tecknas mot tillskott av annan egendom än pengar eller med andra villkor eller skall avvikelse från aktieägarnas företrädesrätt kunna göras, skall detta särskilt anges i bolagsstämmans bemyndigande. Bemyndigandet skall innehålla bestämmelser om den tid, längst till nästa ordinarie bolagsstämma, inom vilken styrelsens beslut skall fattas. Bestämmelserna i 4 kap. 7 § om förslag till emissionsbeslut skall tillämpas på förslag till bemyndigande.
Bolagsstämmans beslut om bemyndigande skall genast anmälas för registrering. Innan registrering har skett, kan styrelsen inte fatta beslut om emission.
Bestämmelserna i 5–8 §§ gäller i tillämpliga delar när styrelsen beslutar om emission med stöd av ett bemyndigande.
Emissionsbevis
11 §
Bestämmelserna i 4 kap. 6 § om emissionsbevis och om aktieägares rätt att utöva företrädesrätt att delta i en emission skall tillämpas vid emission enligt detta kapitel.
Utbyte och nyteckning
12 §
När en fordran enligt ett skuldebrev byts ut mot en eller flera aktier, skall skuldebrevet förses med påskrift om utbytet. Aktien skall
36
genom styrelsens försorg genast tas upp i aktieboken.
Vid nyteckning skall skuldebrevet eller i förekommande fall optionsbeviset förses med påskrift om nyteckningen.
13 §
Vid nyteckning enligt detta kapitel skall aktierna tecknas på en teckningslista, som skall innehålla beslutet om emissionen. Kopia av bolagsordningen, den senaste årsredovisningen, försedd med anteckning om bolagsstämmans beslut om bolagets vinst eller förlust, samt revisionsberättelsen för det år balansräkningen avser skall fogas till teckningslistan eller hållas tillgängliga för aktietecknarna på den plats som anges i listan.
I avstämningsbolag får i beslutet om emission förordnas att nyteckning i fråga om hela eller viss del av emissionen skall ske genom betalning i stället för på teckningslista. I sådant fall skall beslutet om emission och de handlingar som avses i första stycket andra meningen hållas tillgängliga för aktietecknarna hos den centrala värdepappersförvararen.
Har teckningen skett i strid mot denna paragraf eller har aktier tecknats med villkor som inte stämmer överens med de villkor som anges i emissionsbeslutet, skall 2 kap. 8 § tillämpas.
Anser styrelsen eller den styrelsen inom sig förordnar att aktieteckningen är ogiltig enligt tredje stycket, skall aktietecknaren genast underrättas om detta. I annat fall skall aktietecknaren tilldelas de tecknade aktierna. Styrelsen skall se till att aktierna genast tas upp i aktieboken.
37
14 §
Bestämmelserna i 2 kap. 14 och 15 §§ skall tillämpas vid inbetalning på grund av nyteckning enligt detta kapitel. Kvittning av en skuld på grund av aktieteckning mot en fordran hos bolaget får dock ske, om styrelsen medger det. Ett sådant medgivande får inte lämnas, om det skulle vara till skada för bolaget eller dess borgenärer.
15 §
Senast tre månader efter det att tiden för utbyte eller nyteckning av aktier har gått ut skall styrelsen för registrering anmäla hur många aktier som har utgivits i utbyte eller som har nytecknats och helt betalats. Om utbytestiden eller teckningstiden är längre än ett år, skall anmälan göras senast tre månader efter utgången av varje räkenskapsår under vilket utbyte eller nyteckning har skett.
För registrering krävs
1. vid utbyte, att bolaget på grund av emissionen har tillförts ersättning till ett värde som motsvarar minst det sammanlagda beloppet av de anmälda aktierna,
2. vid nyteckning, att aktierna helt har betalats, och
3. att auktoriserad eller godkänd revisor eller, i avstämningsbolag, den centrala värdepappersförvararen intygar att kraven enligt 1 eller 2 uppfylls.
Genom registreringen är aktiekapitalet ökat med det sammanlagda nominella beloppet av de anmälda aktierna.
16 §
De nya aktierna skall medföra rätt till vinstutdelning enligt vad som har bestämts om detta i beslutet om emission. Beslutet får dock inte innebära att en sådan
38
rätt inträder senare än för räkenskapsåret efter det under vilket aktierna skall vara betalda.
1 §
Ett försäkringsbolag får inte ge ut konvertibla skuldebrev eller skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning eller i övrigt ta upp ett penninglån på villkor att lånet skall betalas på något annat sätt än med ett nominellt penningbelopp eller med ett penningbelopp som bestäms med hänsyn till förändringar i penningvärdet.
Upptagande av vissa andra lån
17 §
Om inte något annat följer av detta kapitel, får ett försäkringsbolag inte ta upp ett penninglån på villkor att lånet skall betalas på något annat sätt än med ett nominellt penningbelopp eller med ett penningbelopp som bestäms med hänsyn till förändringar i penningvärdet.
Andra försäkringsbolag än skadeförsäkringsaktiebolag får inte ta upp lån mot obligationer eller andra skuldebrev med rätt till ränta, vars storlek är helt eller delvis beroende av utdelningen till aktieägare i bolaget eller bolagets vinst (vinstandelsbevis). I fråga om skadeförsäkringsaktiebolag skall upptagandet av ett sådant lån beslutas av bolagsstämman eller, efter bolagsstämmans bemyndigande, av styrelsen.
18 §
Skadeförsäkringsaktiebolag och livförsäkringsaktiebolag som får dela ut vinst får ta upp lån mot obligationer eller andra skuldebrev med rätt till ränta, vars storlek är helt eller delvis beroende av vinstutdelningen till aktieägare i bolaget eller av sådan vinst i bolaget som kan användas för vinstutdelning till aktieägarna (vinstandelsbevis). Beslut om upptagande av sådant lån fattas av bolagsstämman. Styrelsen får dock fatta ett sådant beslut under förutsättning av bolagsstämmans godkännande eller efter bolagsstämmans bemyndigande.
2 §
Bestämmelserna i 4 kap. 20– 27 §§ om emissionsprospekt skall tillämpas när ett skadeförsäkringsaktiebolag, som enligt 10 kap. 4 § andra eller fjärde stycket är skyldigt att ha en auktoriserad revisor, eller innehavare av vinstandelsbevis som ett sådant bolag har utfärdat offentliggör eller på annat
Emissionsprospekt
19 §
Bestämmelserna i 4 kap. 21–27 §§ om emissionsprospekt skall tillämpas också när ett publikt försäkringsaktiebolag eller aktieägare i ett sådant bolag offentliggör eller på annat sätt till en vidare krets riktar en inbjudan att förvärva sådana av bolaget utgivna skuldebrev, optionsbevis eller
39
sätt till en vidare krets riktar en inbjudan att förvärva vinstandelsbevis. Emissionsprospekt behöver dock endast upprättas om summan av de belopp som till följd av inbjudningen kan komma att betalas uppgår till minst en miljon kronor.
vinstandelsbevis som avses i detta kapitel. Emissionsprospekt behöver dock upprättas endast om summan av de belopp som till följd av inbjudan kan komma att betalas uppgår till minst trehundratusen kronor.
7 kap.
1 §
Ett försäkringsbolags försäkringstekniska avsättningar skall motsvara belopp som erfordras för att bolaget vid varje tidpunkt skall kunna uppfylla alla åtaganden som skäligen kan förväntas uppkomma med anledning av ingångna försäkringsavtal. De försäkringstekniska avsättningarna skall motsvara bolagets ansvarighet för
1. löpande försäkringar (premiereserv),
2. inträffade oreglerade försäkringsfall, kostnader som beräknas uppkomma för regleringen av dessa samt tilldelad återbäring som förfallit till betalning men inte betalats ut (avsättning för oreglerade skador).
3. sådan tilldelad återbäring inom livförsäkringsrörelsen som inte har förfallit till betalning,
4. sådan tilldelad återbäring inom annan försäkringsrörelse än livförsäkringsrörelse som inte har förfallit till betalning, och
5. förlustutjämning för kreditförsäkring som avses i 12 kap. 9 a § (utjämningsavsättning) upp till det belopp för avsättningens storlek som anges i första stycket andra meningen nämnda paragraf.
1. försäkringsfall, förvaltningskostnader och andra kostnader under resten av avtalsperioden för löpande försäkringar i skadeförsäkringsrörelse (ej intjänade premier och kvardröjande risker) respektive livförsäkringsrörelse (livförsäkringsavsättning).
2. inträffade oreglerade försäkringsfall, kostnader för regleringen av dessa samt återbäring som förfallit till betalning men inte betalats ut (oreglerade skador),
3. sådan återbäring som är garanterad i nominella eller reala belopp (garanterad återbäring), och som inte omfattas av 1 eller 2,
4. sådan återbäring inom livförsäkringsrörelse som är villkorad av värdeförändringar på tillgångar eller av ett visst försäkringstekniskt resultat som försäkringstagarna eller andra ersättningsberättigade står risken för (villkorad återbäring),
5. förlustutjämning för kreditförsäkring som avses i 12 kap. 9 a § (utjämningsavsättning) upp till det belopp för avsättningens storlek som anges i första stycket andra meningen nämnda paragraf, och
40
6. fondförsäkringar som försäkringstagarna eller andra ersättningsberättigade bär placeringsrisken för (fondförsäkringsåtaganden där försäkringstagaren bär placeringsrisken).
Ansvarar flera försäkringsbolag solidariskt för en försäkring, skall vid beräkningen av det enskilda bolagets försäkringstekniska avsättningar endast beaktas den del av försäkringen som enligt avtal mellan bolagen belöper på bolaget.
Avsättning för oreglerade skador skall beräknas särskilt för varje försäkringsfall. För skadeförsäkringsrörelse får statistiska metoder användas om de leder till en tillräcklig avsättning med beaktande av skadornas art.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får meddela närmare föreskrifter om beräkning av försäkringstekniska avsättningar.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om de försäkringstekniska avsättningarnas innehåll och beräkning.
2 §
Premiereserven för en livförsäkringsrörelse eller skadeförsäkringsrörelse skall beräknas så att den alltid motsvarar summan av premiereserverna för varje försäkringsavtal och inkludera ett för bolaget beräknat tillägg som anses behövligt för att möta förluster inom skadeförsäkringsrörelse på grund av kvardröjande risker eller att försäkringar inom livförsäkringsrörelse upphör i förtid. Annan försäkringsmatematiskt vedertagen beräkningsmetod för kollektiv beräkning av premiereserv får användas, om premiereserven beräknad enligt sådan metod ger i stort sett samma resultat som om tillägget hade beräknats för varje försäkring.
Avsättningen för ej intjänade premier skall beräknas så att den alltid motsvarar summan av avsättningarna för varje försäkringsavtal. Avsättningen för kvardröjande risker skall avse ett för bolaget beräknat tillägg som utöver avsättningen för ej intjänade premier kan anses behövligt för att täcka framtida kostnader som har samband med ingångna försäkringsavtal. En försäkringsmatematiskt vedertagen beräkningsmetod för kollektiv beräkning av avsättningarna får dock användas, om avsättningen beräknad enligt en sådan metod ger i stort sett samma resultat som om avsättningen hade beräknats för varje försäkring.
Livförsäkringsavsättningen skall beräknas så att den alltid motsvarar summan av avsättningarna för varje livförsäkringsavtal beräknat enligt tredje stycket. I avsättningen skall det tillägg inräknas som behövs för att täcka alla förluster på grund av att försäkringarna upphör i förtid. En annan försäk-
41
Premiereserven för ett livförsäkringsavtal utgör skillnaden mellan det förväntade kapitalvärdet av bolagets framtida utgifter för försäkringsavtalet och det förväntade kapitalvärdet av de premier bolaget ytterligare kan ha att uppbära för försäkringsavtalet (prospektiv beräkningsmetod).
Annan försäkringsmatematiskt vedertagen beräkningsmetod får användas, om premiereserven beräknad enligt en sådan metod inte blir lägre än om en prospektiv beräkningsmetod hade använts eller om den metoden inte är möjlig att tillämpa för försäkringsavtalet. Beräkningen skall grundas på sådana antaganden som sägs i 5 § första och andra styckena.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen skall meddela närmare föreskrifter om beräkning av premiereserv för en livförsäkringsrörelse. Föreskrifterna skall ange maximiräntesats och vilka försäkringar som, med hänsyn till sin beskaffenhet, inte skall omfattas av en sådan föreskrift.
ringsmatematiskt vedertagen beräkningsmetod för kollektiv beräkning av avsättningarna får användas, om den ger i stort sett samma resultat som om avsättningen hade beräknats för varje försäkring.
Livförsäkringsavsättningen för ett livförsäkringsavtal utgörs av skillnaden mellan det förväntade kapitalvärdet av bolagets framtida utgifter för försäkringsavtalet och det förväntade kapitalvärdet av de premier bolaget ytterligare kan ha att uppbära för försäkringsavtalet (prospektiv beräkningsmetod). En annan försäkringsmatematiskt vedertagen beräkningsmetod får användas, om avsättningen beräknad enligt en sådan metod inte blir lägre än om en prospektiv beräkningsmetod hade använts eller om den metoden inte är möjlig att tillämpa för försäkringsavtalet.
Beräkningen enligt andra och tredje styckena skall grundas på antaganden om dödlighet och andra riskmått, räntesats samt driftskostnader som var för sig är betryggande.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall meddela närmare föreskrifter om beräkning av livförsäkringsavsättningar. Föreskrifterna skall ange maximiräntesats och vilka försäkringar som, med hänsyn till sin beskaffenhet, inte skall omfattas av en sådan föreskrift.
3 §
För livförsäkringar skall, om det inte med hänsyn till försäkringarnas särskilda natur finns anledning till undantag, grunder upprättas för
1. beräkning av försäkringspremier,
Ett försäkringsbolag som avses i 9 § skall upprätta och följa försäkringstekniska riktlinjer. Sådana riktlinjer skall innehålla principerna för
1. hur premier bestäms,
42
2. beräkning av premiereserv,
3. försäkringstagarnas rätt till återköp och fribrev,
4. belåning av försäkringsbrev hos bolaget,
5. verkan av underlåtenhet att betala premie,
6. försäkringstagarens rätt när försäkringen i andra fall än som avses i 3 eller 5 upphör i förtid eller bolaget i övrigt inte har ansvar för försäkringsfallet,
7. återbäring till försäkringstagarna,
8. skyldighet att teckna återförsäkring och
9. förräntning av försäkringsbelopp som förfallit till betalning.
Om andra skadeförsäkringar än sådana beträffande vilka bestämmelserna om livförsäkring tillämpas med stöd av 1 kap. 5 § skall meddelas för längre tid än tio år, skall grunder upprättas för beräkning av premiereserv för försäkringarna liksom för bestämmande av försäkringstagarnas rätt när försäkringen upphör i förtid eller bolaget i övrigt inte har ansvar för försäkringsfallet.
För sådan livränta eller sjukränta, som enligt 1 kap. 5 § tillhör annan försäkring än livförsäkring, skall grunder upprättas för beräkning av premiereserv och rätt till återköp.
Om grunder för livförsäkring finns ytterligare bestämmelser i 7 kap. 2-8 §§ och 12 kap. 8 § andra stycket vilka i tillämpliga delar även gäller för premiereservgrunder enligt tredje stycket.
2. beräkning av försäkringstekniska avsättningar,
3. återköp och belåning av försäkringar,
4. fördelning av återbäring till försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade,
5. avgivande och mottagande av återförsäkring, samt
6. hur soliditeten skall tillgodoses.
De försäkringstekniska riktlinjerna skall kompletteras med ett försäkringstekniskt beräkningsunderlag. Underlaget skall innehålla de antaganden som behövs för att beräkna
1. premier, försäkringstekniska avsättningar, tekniska återköpsvärden och belåningsvärden,
2. gränserna för skyldigheten att teckna återförsäkring och begränsningarna för mottagen återförsäkring,
3. fördelningen av återbäring, samt
4. soliditetsreserver. Om det med hänsyn till försäkringarnas beskaffenhet eller av annat särskilt skäl saknas anledning att upprätta ett sådant beräkningsunderlag får bolaget helt eller delvis avstå från att upprätta det.
43
4 §
De grunder som anges i 3 § skall avse att trygga bolagets förmåga att fullgöra sina förpliktelser enligt ingångna försäkringsavtal och att meddela försäkringar till en kostnad som är skälig med hänsyn till försäkringens art.
Om grunderna inte längre fyller det avsedda ändamålet skall styrelsen och verkställande direktören genast se till att grunderna ändras.
Premier för livförsäkringar och skadeförsäkringar som meddelas för längre tid än tio år skall bestämmas på grundval av sådana antaganden som avses i 2 § fjärde stycket, om inte en avvikelse är försvarlig med hänsyn till bolagets ekonomiska situation.
8 §
Grunderna för återbäring till försäkringstagarna skall innehålla regler för beräkning och fördelning av återbäring samt användning av återbäringsfonden.
Utfästelse om återbäring får inte göras på annat sätt än som följer av reglerna om tilldelning av återbäring.
Ett försäkringsbolag får inte förespegla framtida återbäring som saknar grund i försäkringsavtalet.
8 a §
Senast när grunder för livförsäkring enligt 3 § första stycket, 5, 6 eller 8 § börjar användas, skall de tillställas Finansinspektionen.
Till grunderna skall fogas en redogörelse för de konsekvenser grunderna får för försäkringstagarna och försäkringsbolaget. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får meddela närmare föreskrifter om vad redogörelsen skall innehålla.
Bestämmelserna i första och andra styckena gäller också vid ändring av grunder.
Senast när försäkringstekniska riktlinjer för livförsäkring börjar användas, skall de ges in till Finansinspektionen.
Till riktlinjerna skall fogas en redogörelse för de konsekvenser som riktlinjerna får för försäkringsbolaget samt för försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringarna. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om vad redogörelsen skall innehålla.
Bestämmelserna i första och andra styckena gäller också vid ändring av försäkringstekniska riktlinjer.
44
9 §1
Ett försäkringsbolag som driver direkt försäkringsrörelse skall ha tillgångar till ett belopp som motsvarar försäkringstekniska avsättningar för egen räkning, med tillägg av värdet av reservdeposition som en återförsäkringsgivare har ställt hos bolaget, placerade i enlighet med 9 a–10 e §§ (skuldtäckning).
Ett försäkringsbolag som driver direkt försäkringsrörelse skall ha tillgångar till ett belopp som motsvarar försäkringstekniska avsättningar för egen räkning, med tillägg av värdet av reservdeposition som en återförsäkringsgivare har ställt hos bolaget, placerade i enlighet med 9 a–10 e, 13 och 29 §§ (skuldtäckning).
Om ett annat försäkringsbolag än som avses i första stycket driver sådan återförsäkringsrörelse som avses i 11 a § första stycket 3 skall bolaget ha tillgångar till ett belopp som behövs för att säkerställa försäkringstagarnas förmånsrätt enligt 4 a § förmånsrättslagen (1970:979). För sådana tillgångar gäller 9 a–10 g §§ i tillämpliga delar (särskild skuldtäckning).
Med försäkringstekniska avsättningar för egen räkning avses de försäkringstekniska avsättningarna inklusive mottagen återförsäkring och med avdrag för avgiven återförsäkring.
Om avgiven återförsäkring inte bidrar till att minska bolagets risktagande, får Finansinspektionen för visst fall bestämma att avdrag inte får göras för sådan återförsäkring.
Ett försäkringsbolag skall till Finansinspektionen lämna uppgift om de försäkringstekniska avsättningarnas storlek, hur dessa har beräknats samt avgiven återförsäkring och dess storlek. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen skall meddela närmare föreskrifter om uppgiftsskyldigheten.
10 §2
För skuldtäckning som avses i 9 § får, med de begränsningar som anges i andra–sjätte styckena och 10 a–10 d §§, följande tillgångar användas:
1. Obligationer eller andra skuldförbindelser som svenska staten, en svensk kommun eller därmed jämförlig samfällighet svarar för.
2. Obligationer eller andra skuldförbindelser som Europeiska gemenskaperna eller utländska stater eller centralbanker svarar för.
3. Obligationer eller andra skuldförbindelser som utländsk kommun eller därmed jämförlig utländsk samfällighet med befogenhet att kräva in offentlig uppbörd svarar för.
4. Obligationer eller andra skuldförbindelser som internationella organisationer svarar för.
1 Senaste lydelse 1998:113.2 Senaste lydelse 1998:113.
45
5. Fordringar på premie eller andra fordringar på försäkringstagare som har samband med försäkringsavtal, om rättssubjekt som anges i 1–4 svarar för fordran. Ett försäkringsbolag som ingår i en koncern och vars verksamhet uteslutande består i att försäkra risker inom koncernen, får för skuldtäckning även använda fordringar som bolag inom koncernen svarar för. Om en fordran enligt denna punkt varit förfallen till betalning längre tid än tre månader, får den dock inte användas för skuldtäckning. 5 a. Fordringar på premier för skadeförsäkring får, när flera premieperioder avtalats och fordringarna avser premier som inte förfallit till betalning för andra perioder än den första, användas för skuldtäckning upp till det belopp som svarar mot avsättningen för försäkringsåtagandet, om avsikten är att åtagandet skall sägas upp vid dröjsmål med betalningen.
6. Skuldförbindelser med säkerhet i bolagets livförsäkringsbrev, inom återköpsvärdet.
7. Medel på konto i svensk eller utländsk bank.
8. Obligationer och andra skuldförbindelser som Allmänna pensionsfonden, ett kreditinstitut eller ett värdepappersbolag med tillstånd enligt 3 kap. 4 § första stycket 4 och 5 lagen (1991:981) om värdepappersrörelse svarar för. Med kreditinstitut avses bank, kreditmarknadsföretag, Svenska skeppshypotekskassan, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och Sveriges allmänna hypoteksbank.
8. Obligationer och andra skuldförbindelser som ett kreditinstitut eller ett värdepappersbolag med tillstånd enligt 3 kap. 4 § första stycket 4 och 5 lagen (1991:981) om värdepappersrörelse svarar för. Med kreditinstitut avses bank, kreditmarknadsföretag, Svenska skeppshypotekskassan, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och Sveriges allmänna hypoteksbank.
9. Obligationer och andra skuldförbindelser som ett utländskt kreditinstitut svarar för. 10. Obligationer och andra skuldförbindelser som ett publikt aktiebolag eller ett motsvarande utländskt bolag svarar för. 11. Aktier och andra värdepapper som kan jämställas med aktier, som har getts ut av ett publikt aktiebolag, ett publikt bankaktiebolag, ett publikt försäkringsaktiebolag eller ett motsvarande utländskt bolag, med undantag av bolag som avses i 12. 12. Aktier och andra värdepapper som kan jämställas med aktier, som har getts ut av ett publikt aktiebolag eller ett motsvarande utländskt bolag, under förutsättning att bolaget har till uppgift att äga sådana tillgångar som anges i 13. 13. Fastigheter, tomträtter och byggnader samt andelar i sådan egendom. 14. Skuldförbindelser som fysiska personer och andra subjekt än de som anges i 1–4 och 8–10 svarar för och som panträtt i fastighet eller tomträtt lämnats som säkerhet för. Panträtten skall ligga
14. Skuldförbindelser som fysiska personer och andra subjekt än de som anges i 1–4 och 8–10 svarar för och som panträtt i fastighet eller tomträtt lämnats som säkerhet för. Panträtten skall ligga
46
inom en viss andel av fastighetens eller tomträttens värde. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen skall meddela föreskrifter om andelens storlek och om värdering av fastigheter och tomträtter för tillämpningen av bestämmelserna i denna punkt.
inom en viss andel av fastighetens eller tomträttens värde. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall meddela föreskrifter om andelens storlek och om värdering av fastigheter och tomträtter för tillämpningen av bestämmelserna i denna punkt.
15. Skuldförbindelser som fysiska personer och andra subjekt än de som anges i 1–4 och 8–10 svarar för och som annan betryggande säkerhet än panträtt i fastighet eller tomträtt lämnats som säkerhet för. 16. Kassa. 17. Andelar i värdepappersfonder och placeringar i utländska fondföretag som är underkastade lagstiftning eller annan offentlig reglering som väsentligen stämmer överens med den som gäller för värdepappersfonder här i landet, om de förvaltade tillgångarna huvudsakligen består av tillgångar som får användas för skuldtäckning.
17. Andelar i fonder vilka förvaltas av fondförvaltare som har rätt att utöva fondverksamhet enligt lagen (1990:1114) om värdepappersfonder, om de förvaltade tillgångarna huvudsakligen består av tillgångar som får användas för skuldtäckning.
18. Beslutad överskjutande skatt. 19. Återförsäkringsgivares fordran hos det avgivande försäkringsbolaget (återförsäkringstagaren) som grundas på att återförsäkringstagaren har hållit kvar tillgångar som motsvarar en avgiven återförsäkring. Andra fondpapper än som avses i 10 a § första stycket 1, får endast användas för skuldtäckning om de är kortfristigt realiserbara eller är föremål för handel på en reglerad marknad som är öppen för allmänheten. Aktier och andra värdepapper som kan jämställas med aktier, som har getts ut av ett privat aktiebolag får användas för skuldtäckning under förutsättning att bolaget är ett dotterbolag som anges i 10 a § första stycket 1. Utländska tillgångar som avses i första stycket 2–4, 7, 9–12 och 17 får användas för skuldtäckning i den mån det följer av föreskrifter som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen meddelat
Utländska tillgångar som avses i första stycket 2–4, 7 och 9–12 får användas för skuldtäckning i den mån det följer av föreskrifter som meddelats av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämt
1. såvitt angår första stycket 2, om vilka utländska stater och utländska centralbanker som avses,
2. såvitt angår första stycket 4, om vilka internationella organisationer som avses, samt
3. såvitt angår första stycket 3, 7, 9–12 och 17, om vilka stater de rättssubjekt som avses skall vara belägna eller ha sitt säte i.
3. såvitt angår första stycket 3, 7 och 9–12, om vilka stater de rättssubjekt som avses skall vara belägna eller ha sitt säte i.
47
Tillgångar får användas för skuldtäckning endast till den del de inte belastas av panträtt eller annan säkerhetsrätt.
För att tillgångar enligt första stycket 13 skall få användas för skuldtäckning skall byggnader som hör till fastigheter och tomträtter vara brandförsäkrade. Detsamma gäller byggnader som hör till fastigheter och tomträtter som utgör säkerhet för skuldförbindelser enligt första stycket 14.
Förlagsbevis och förlagsandelsbevis skall vid tillämpningen av bestämmelserna i 10 b och 10 c §§ jämställas med tillgångar som anges i första stycket 11 och 12.
Finansinspektionen får, om det finns särskilda skäl, medge att även andra slag av tillgångar än som anges i första stycket tillfälligt får användas för skuldtäckning.
10 c §
Värdet av en enskild placering får motsvara högst följande andelar av det belopp som skall skuldtäckas:
1. Fem procent om placeringen utgörs av en fastighet, tomträtt eller byggnad, eller en grupp av sådan egendom, om egendomen eller egendomarna är belägna på ett sådant sätt att de ur risksynpunkt utgör en investering. Motsvarande skall gälla för andelar i sådan egendom.
2. Fem procent om placeringen utgörs av aktier och andra värdepapper som kan jämställas med aktier eller obligationer eller skuldförbindelser från samma emittent eller samma låntagare, om inte annat följer av 3.
3. Tio procent om placeringen utgörs av aktier och andra värdepapper som kan jämställas med aktier eller obligationer eller skuldförbindelser från samma emittent eller låntagare, om denne är sådant rättsubjekt som anges i 10 § första stycket 8 eller 9. Det sammanlagda innehavet av sådana tillgångar får uppgå till högst 40 procent av det belopp som skall skuldtäckas. Andelen aktier eller andra värdepapper som kan jämställas med aktier från samma emittent får dock inte överstiga fem procent av det belopp som skall skuldtäckas.
4. Tio procent om placeringen utgörs av andelar i värdepappersfonder som förvaltas av samma fondbolag eller fondföretag, om inte annat medges av Finansinspektionen. Begränsningarna i första stycket 2 och 3 skall tillämpas på motsvarande sätt för grupper av emittenter eller låntagare med inbördes anknytning. Med en sådan grupp avses två eller flera fysiska eller juridiska personer som utgör en helhet från risksynpunkt därför att någon av dem har, direkt eller indirekt, ägarinflytande över en eller flera av de övriga i gruppen, eller de utan att stå i sådant förhållande har sådan inbördes anknytning att någon eller samtliga av de övriga kan råka i betalningssvårigheter om en av dem drabbas av finansiella problem. Begränsningarna i första stycket 2 och 3 gäller inte sådana i 10 § första stycket 1–5 angivna tillgångar som får användas för skuldtäckning. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får inom de ramar som anges i första stycket meddela
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får inom de ramar som anges i första stycket meddela ytterligare före-
48
ytterligare föreskrifter om lämplig riskspridning.
skrifter om lämplig riskspridning.
Finansinspektionen får, om det finns särskilda skäl, medge tillfälliga avvikelser från de begränsningar som anges i första stycket.
10 d §
De tillgångar som används för skuldtäckning skall, i fråga om skadeförsäkring, finnas inom EES om risken är belägen inom EES och, i fråga om livförsäkring, finnas inom EES om försäkringsbolagets verksamhet utövas inom EES. För risker och verksamhet utanför EES skall de tillgångar som används för skuldtäckning finnas i Sverige.
Finansinspektionen får medge undantag från första stycket.
Utan hinder av första stycket får tillgångar finnas utanför EES eller, i fall som avses i första stycket andra meningen, inom EES, om det inte kan antas försämra förmånsrätten enligt 4 a § förmånsrättslagen (1970:979) och lokaliseringen även i övrigt är betryggande.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om lokalisering av tillgångar enligt andra stycket.
10 e §
De tillgångar som används för skuldtäckning skall placeras så att risken för valutakursförluster begränsas.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
Finansinspektionen skall meddela föreskrifter om högsta tillåtna valutakursrisk.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall meddela föreskrifter om högsta tillåtna valutakursrisk.
10 f §
Fordringar på annan än försäkringstagare skall beaktas endast till den del de överstiger belopp som gäldenären har att fordra av bolaget.
De tillgångar som används för skuldtäckning skall värderas enligt tredje–sjätte styckena. Vid värderingen skall avdrag göras för skulder som hänför sig till förvärvet av tillgången.
Tillgångar som hänförs till posterna C.II.2 och 4, C.III samt C.IV i uppställningsformen för balansräkningen i bilaga 1 till lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag skall värderas till verkligt värde. Obligationer eller andra skuldförbindelser som är avsedda att säkerställa försäkringsåtaganden genom att innehas till förfall eller konvertering får dock värderas med utgångspunkt i anskaffningsvärdet om de vid tidpunkten för förfall eller konvertering kan inlösas eller avyttras till ett värde som är tillfredsställande med hänsyn till de försäkringsåtaganden
49
som säkerställs. Om en obligation eller annan skuldförbindelse värderas med utgångspunkt i anskaffningsvärdet skall den värderingsmetoden tillämpas till förfallo- eller konverteringstidpunkten. En obligation eller skuldförbindelse som värderas med utgångspunkt i anskaffningsvärdet får inte avyttras före förfallo- eller konverteringstidpunkten. Om det finns synnerliga skäl får Finansinspektionen medge undantag från förbudet att avyttra.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen skall meddela föreskrifter om vilket värde som tillgångar som anges i 10 § första stycket 13 högst får tas upp till.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall meddela föreskrifter om vilket värde som tillgångar som anges i 10 § första stycket 13 högst får tas upp till.
Tillgångar som inte omfattas av tredje och fjärde styckena skall värderas enligt 4 kap. lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag.
För sådana aktier i dotterbolag, som med stöd av 10 a § första stycket 1 används för skuldtäckning, får inte högre värde fastställas än det värde som skulle ha fastställts för tillgångarna sammanlagt, efter avdrag för bolagets skulder, om de ägts direkt av försäkringsbolaget. Om försäkringsbolaget inte äger samtliga aktier i dotterbolaget, beaktas endast så stor del av tillgångarnas värde som svarar mot aktieinnehavet.
10 g §3
Ett försäkringsbolag som avses i 9 § skall upprätta riktlinjer för placering av medel som används för skuldtäckning.
Livförsäkringstagare och den som avser att teckna en livförsäkring i bolaget skall informeras om det huvudsakliga innehållet i riktlinjerna, om det inte med hänsyn till försäkringens särskilda beskaffenhet saknas anledning till sådan information. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
Finansinspektionen skall meddela föreskrifter om skyldigheten att lämna information och om vilka försäkringar som inte skall omfattas av informationsskyldigheten.
Ett försäkringsbolag som avses i 9 § skall upprätta och följa placeringsriktlinjer. Sådana riktlinjer skall innehålla principerna för placering av de tillgångar som används för skuldtäckning.
Livförsäkringstagare och de som erbjuds att teckna en livförsäkring i bolaget skall informeras om det huvudsakliga innehållet i riktlinjerna, om det inte med hänsyn till försäkringens särskilda beskaffenhet eller av annat särskilt skäl saknas anledning till sådan information. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall meddela föreskrifter om skyldigheten att lämna information och om vilka försäkringar som inte skall omfattas av informationsskyldigheten.
3 Senaste lydelse 1998:113.
50
11 a §
Försäkringstagarnas förmånsrätt enligt 4 a § förmånsrättslagen (1970:979) följer med fordran som grundas på avtal om
Förmånsrätt enligt 4 a § förmånsrättslagen (1970:979) följer med fordran som grundas på avtal om
1. livförsäkring och skadeförsäkring för vilken bestämmelserna om livförsäkring tillämpas med stöd av 1 kap. 5 §,
2. annan skadeförsäkring som meddelats för längre tid än tio år, eller
3. återförsäkring avseende sådan försäkring som sägs i 1 och 2. Förmånsrätten omfattar de tillgångar som finns upptagna i det register som anges i 11 § när bolaget försätts i konkurs eller utmätning äger rum.
Fordran enligt 1 eller 2 har företräde framför fordran enligt 3.
13 §
Bestämmelserna i 9 a, 10, 10 b, 10 c, 10 d och 10 e §§ gäller inte för tillgångar som svarar mot avsättningar för villkorad återbäring och för fondförsäkringsåtaganden där försäkringstagaren bär placeringsrisken. Sådana tillgångar skall placeras på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till åtagandets karaktär.
16 §
Styrelsen och verkställande direktören skall övervaka att anskaffning av ansökningar om försäkring hos bolaget sker på ett sätt som överensstämmer med god försäkringssed.
På begäran av den som biträtt ett försäkringsbolag i dess verksamhet enligt första stycket skall Finansinspektionen utfärda intyg över verksamhetens omfattning och innehåll, om sådant intyg krävs för att få driva liknande verksamhet i annat EES-land. Bolaget och den som begärt intyg skall lämna inspektionen de upplysningar som behövs för att inspektionen skall kunna fullgöra denna skyldighet.
På begäran av den som i egenskap av försäkringsombud eller på liknande sätt biträtt ett försäkringsbolag skall Finansinspektionen utfärda intyg över verksamhetens omfattning och innehåll, om sådant intyg krävs för att få driva liknande verksamhet i annat EES-land. Bolaget och den som begärt intyg skall lämna inspektionen de upplysningar som behövs för att inspektionen skall kunna fullgöra denna skyldighet.
51
Lydelse enligt prop. 1997/98:186 , bet. 1998/99:FiU14 , rskr. 1998/99:130
Föreslagen lydelse
17 a §
Ett försäkringsbolag får enligt de förutsättningar som anges i denna paragraf förvärva aktier eller andelar i företag som driver någon form av finansiell verksamhet.
För förvärv av aktier eller andelar som, tillsammans med försäkringsbolagets övriga aktier eller andelar i samma företag, motsvarar ett röstetal som överstiger fem procent av röstetalet för samtliga aktier eller andelar i företaget krävs tillstånd. Frågor om sådant tillstånd prövas av Finansinspektionen. Ärenden som är av principiell betydelse eller av särskild vikt prövas dock av regeringen. Om försäkringsbolaget ingår i en koncern, skall första meningen tillämpas på koncernens samlade innehav. Vid beräkningen av koncernens innehav skall dock, intill ett innehav motsvarande fem procent av röstetalet för samtliga aktier eller andelar, bortses från aktier och andelar som innehas av företag i koncernen som driver någon form av finansiell verksamhet eller av dotterföretag till sådana företag.
Tillstånd enligt andra stycket får ges endast om värdet av de förvärvade aktierna eller andelarna — tillsammans med det bokförda värdet av försäkringsbolagets sammanlagda innehav av aktier och andelar som kräver tillstånd enligt andra stycket samt av vad som skjutits till som aktiekapital eller i annan form i ett annat försäkringsbolag — inte överstiger summan av
A. för livförsäkringsbolag
1. eget kapital och garantikapital samt
2. fyra procent av -försäkringstekniska avsättningar,
-återbäringsmedel och
-femtio procent av övervärden i tillgångar,
A. för livförsäkringsbolag
1. aktiekapital, överkursfond och garantikapital samt
2. fyra procent av -försäkringstekniska avsättningar,
-annat eget kapital än det som avses i 1 och
-femtio procent av övervärden i tillgångar,
B. för skadeförsäkringsbolag
1. eget kapital, garantikapital, regleringsfond för trafikförsäkring och utjämningsfond,
2. sjuttio procent av -skatteutjämningsreserv och -återstående del av uppskovsbeloppet enligt lagen (1990:655) om återföring av obeskattade reserver och
-periodiseringsfond samt
3. fyra procent av -försäkringstekniska avsättningar, -säkerhetsreserv och -femtio procent av övervärden i tillgångar.
52
Beräkningen av aktiernas eller andelarnas värde enligt tredje stycket skall ske enligt 4 kap. lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag. Bestämmelserna i 4 kap. 5 § nämnda lag om värdering till verkligt värde skall dock inte tillämpas. Eget kapital och återbäringsmedel skall i förekommande fall minskas med fond för orealiserade vinster.
Beräkningen av aktiernas eller andelarnas värde enligt tredje stycket skall ske enligt 4 kap. lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag. Bestämmelserna i 4 kap. 5 § nämnda lag om värdering till verkligt värde skall dock inte tillämpas. Eget kapital skall i förekommande fall minskas med fond för orealiserade vinster.
För tillstånd krävs att förvärvet ingår som ett led i organisationen av verksamheten.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
17 b §
Optioner och terminskontrakt eller andra liknande finansiella instrument får användas för att sänka den finansiella risken i ett försäkringsbolag. Sådana instrument får dessutom användas för att effektivisera förvaltningen av bolagets tillgångar om detta kan ske utan att bolagets finansiella risker överstiger en risknivå som är förenlig med kraven på en sund försäkringsverksamhet.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får meddela föreskrifter om tillämpningen av bestämmelserna i första stycket.
Optioner och terminskontrakt eller andra liknande finansiella instrument får användas för att sänka den finansiella risken i ett försäkringsbolag och för att effektivisera förvaltningen av bolagets tillgångar.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om tillämpningen av bestämmelserna i första stycket.
19 §
Ett försäkringsbrev skall innehålla uppgifter både om de allmänna försäkringsvillkoren och om de särskilda villkoren för den försäkring som avses i brevet.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen meddelar närmare föreskrifter om vilken information som ett försäkringsbolag skall lämna till försäkringstagarna och till den som avser att teckna en försäkring i bolaget.
53
22 §
Kapitalbasen för livförsäkringsrörelse får omfatta följande poster:
1. inbetalat aktiekapital eller inbetalat garantikapital,
2. hälften av ännu ej inbetalat aktie- eller garantikapital, om minst tjugofem procent av kapitalet inbetalats, samt
3. övrigt eget kapital och återbäringsmedel med avdrag för fond för orealiserade vinster samt obeskattade reserver.
2. hälften av ännu ej inbetalat aktie- eller garantikapital,
3. övrigt eget kapital, med avdrag för fond för orealiserade vinster, samt
4. obeskattade reserver.
Finansinspektionen får, i den mån 26 § tredje stycket inte hindrar det, medge att också andra poster än som sägs i första stycket får ingå i kapitalbasen.
23 §
Solvensmarginalen enligt 1 kap. 8 a § andra stycket skall för livförsäkringsrörelse bestämmas på det sätt som anges i denna paragraf.
Solvensmarginalen för livförsäkring som avses i 2 kap. 3 b § första stycket klasserna 1 a och 2 utgör summan av följande belopp:
1. fyra procent av premiereserven utan avdrag för avgiven återförsäkring (bruttopremiereserv) multiplicerat med en faktor som motsvarar förhållandet för det föregående räkenskapsåret mellan premiereserven efter avdrag för avgiven återförsäkring och bruttopremiereserven; faktorn får dock inte understiga 0,85, samt
2. tre tiondels procent av samtliga positiva risksummor multiplicerat med en faktor som motsvarar förhållandet för det föregående
1. fyra procent av den del av försäkringstekniska avsättningar enligt 1 §, som svarar mot åtaganden med en finansiell eller försäkringsteknisk risk för försäkringsbolaget, utan avdrag för avgiven återförsäkring (bruttoavsättning) multiplicerat med en faktor som motsvarar förhållandet för det föregående räkenskapsåret mellan sådana försäkringstekniska avsättningar efter avdrag för avgiven återförsäkring och bruttoavsättningen; faktorn får dock inte understiga 0,85,
2. en procent av försäkringstekniska avsättningar i övrigt beräknade på det sätt som anges i 1, om
a) försäkringstiden överstiger fem år och det belopp som skall täcka driftskostnaderna är bestämt för längre tid än fem år, eller
b) avsättningarna är förenade med en rörelserisk för bolaget som inte är oväsentlig, samt
3. tre tiondels procent av samtliga positiva risksummor multiplicerat med en faktor som motsvarar förhållandet för det föregående
54
räkenskapsåret mellan de positiva risksummorna efter avdrag för avgiven återförsäkring och de positiva risksummorna utan sådant avdrag; faktorn får dock inte understiga 0,5.
räkenskapsåret mellan de positiva risksummorna efter avdrag för avgiven återförsäkring och de positiva risksummorna utan sådant avdrag; faktorn får dock inte understiga 0,5.
För försäkringar enbart för dödsfall skall vid tillämpning av andra stycket 2 i stället för tre tiondels procent gälla en tiondels procent om försäkringstiden är högst tre år och femton hundradels procent om försäkringstiden är längre än tre år men högst fem år
För försäkringar enbart för dödsfall skall vid tillämpning av andra stycket 3 i stället för tre tiondels procent gälla en tiondels procent om försäkringstiden är högst tre år och femton hundradels procent om försäkringstiden är längre än tre år men högst fem år.
Solvensmarginalen för sjuk- och olycksfallsförsäkringar som avses i 2 kap. 3 b § första stycket klass 3 beräknas på det sätt som anges i andra stycket 1.
Solvensmarginalen för sjuk- och olycksfallsförsäkringar som avses i 2 kap. 3 b § första stycket klass 4 beräknas på det sätt som anges i andra stycket 1.
Solvensmarginalen för försäkringar enligt 2 kap. 3 b § första stycket klass 1 b (tilläggsförsäkring) beräknas på grundval av premieindex enligt vad som föreskrivs i 25 §.
24 §
Kapitalbasen för skadeförsäkringsrörelse får omfatta följande poster:
1. inbetalat aktiekapital eller inbetalat garantikapital,
2. hälften av ännu ej inbetalat aktie- eller garantikapital, om minst tjugofem procent av kapitalet inbetalats,
3. övrigt bundet eget kapital med avdrag för fond för orealiserade vinster, fritt eget kapital, obeskattade reserver, samt
4. ett belopp som motsvarar fordran på uttaxering enligt 13 kap. 1 §; beloppet får dock inte överstiga vare sig hälften av skillnaden mellan den högst tillåtna uttaxeringen och vad som faktiskt har uttaxerats eller halva kapitalbasen.
2. hälften av ännu ej inbetalat aktie- eller garantikapital,
3. övrigt eget kapital, med avdrag för fond för orealiserade vinster,
4. obeskattade reserver, samt
5. ett belopp som motsvarar vad som kan uttaxeras från delägare under ett räkenskapsår enligt bestämmelser i bolagsordningen; beloppet får dock inte överstiga vare sig hälften av skillnaden mellan den högst tillåtna uttaxeringen och vad som faktiskt har uttaxerats för räkenskapsåret eller halva kapitalbasen.
Finansinspektionen får medge att också andra poster än som sägs i första stycket får ingå i kapitalbasen.
55
25 §
Solvensmarginalen enligt 1 kap. 8 a § andra stycket skall för skadeförsäkringsrörelse bestämmas med utgångspunkt i premieindex eller skadeindex.
Premieindex grundas på ett belopp som uppgår till under det föregående räkenskapsåret förfallna premier brutto för direkt försäkring och mottagen återförsäkring med avdrag för dels däri ingående skatter och avgifter, dels premier för under samma tid annullerade försäkringsavtal. Premieindex utgörs av arton procent av detta belopp till den del beloppet motsvarar högst tio miljoner ecu och sexton procent av återstoden.
Premieindex grundas på ett belopp som uppgår till under det föregående räkenskapsåret förfallna premier brutto för direkt försäkring och mottagen återförsäkring med avdrag för dels däri ingående skatter och avgifter, dels premier för under samma tid annullerade försäkringsavtal. Premieindex utgörs av arton procent av detta belopp till den del beloppet motsvarar högst tio miljoner euro och sexton procent av återstoden.
Skadeindex grundas på ett belopp bestående av
1. genomsnittet av utbetalda ersättningar brutto eller kostnader för utförd assistans i direkt försäkring och mottagen återförsäkring för vart och ett av de tre föregående räkenskapsåren med avdrag för erhållna regressbelopp under samma tid, samt
2. en tredjedel av avsättningen för oreglerade skador brutto i direkt försäkring och mottagen återförsäkring vid det föregående räkenskapsårets utgång minskad med en tredjedel av avsättningen för oreglerade skador brutto i direkt försäkring och mottagen återförsäkring vid början av den treårsperiod som slutade med det föregående räkenskapsårets utgång.
Skadeindex utgörs av tjugosex procent av detta belopp till den del beloppet motsvarar högst sju miljoner ecu och tjugotre procent av återstoden.
Skadeindex utgörs av tjugosex procent av detta belopp till den del beloppet motsvarar högst sju miljoner euro och tjugotre procent av återstoden.
Om försäkringsrörelsen huvudsakligen omfattar kreditförsäkring eller försäkring som omfattar risker till följd av storm, hagel eller frost, skall dock beräkningen enligt tredje stycket beräknas på grundval av de sju föregående räkenskapsåren.
Solvensmarginalen utgör det högsta av premieindex eller skadeindex, multiplicerat med en kvot som för det föregående räkenskapsåret motsvarar förhållandet mellan, å ena sidan, summan av utbetalda ersättningar och förändringen i avsättningen för oreglerade skador efter avdrag för återförsäkrares andel samt, å andra sidan, summan av utbetalda ersättningar och förändringen i avsättningen för oreglerade skador utan avdrag för återförsäkrares andel. Kvoten får dock inte understiga 0,5.
Om försäkringsbolagets verksamhet inte har pågått så länge som förutsätts enligt bestämmelserna om skadeindex i tredje och femte styckena, skall solvensmarginalen beräknas med utgångspunkt i premieindex.
56
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
Finansinspektionen får meddela föreskrifter om beräkning av kostnader för utförd assistans och om annan beräkning av solvensmarginalen för sjukränta.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om beräkning av kostnader för utförd assistans och om annan beräkning av solvensmarginalen för sjukränta.
26 §
För livförsäkringsrörelse gäller följande. Garantibeloppet enligt 1 kap. 8 a § andra stycket skall uppgå till ett belopp som motsvarar 800 000 ecu.
Garantibeloppet enligt 1 kap. 8 a § andra stycket skall uppgå till ett belopp som motsvarar 800 000 euro.
Kapitalbasen skall intill en sjättedel av solvensmarginalen motsvaras av poster som anges i 22 § första stycket 1–3. Detsamma gäller garantibeloppet, om det är större än en sjättedel av solvensmarginalen.
Kapitalbasen skall intill en sjättedel av solvensmarginalen motsvaras av poster som anges i 22 § första stycket 1–4. Detsamma gäller garantibeloppet, om det är större än en sjättedel av solvensmarginalen.
27 §
För skadeförsäkringsrörelse utgör garantibeloppet enligt 1 kap. 8 a § andra stycket ett belopp motsvarande
a) 1 400 000 ecu, om rörelsen omfattar försäkring som avses i 2 kap. 3 a § första stycket klass 14 och för vart och ett av de tre senaste räkenskapsåren den sammanlagda premieinkomsten av sådan försäkring överstiger ett belopp motsvarande 2 500 000 ecu eller fyra procent av bolagets totala premieinkomst,
a) 1 400 000 euro, om rörelsen omfattar försäkring som avses i 2 kap. 3 a § första stycket klass 14 och för vart och ett av de tre senaste räkenskapsåren den sammanlagda premieinkomsten av sådan försäkring överstiger ett belopp motsvarande 2 500 000 euro eller fyra procent av bolagets totala premieinkomst,
b) 400 000 ecu, om rörelsen omfattar försäkring som avses i 2 kap. 3 a § första stycket klasserna 10–13 och 15 samt klass 14 i annat fall än som avses i a,
c) 300 000 ecu, om rörelsen omfattar försäkring som avses i 2 kap. 3 a § första stycket klasserna 1–8, 16 och 18, samt
d) 200 000 ecu, om rörelsen omfattar försäkring som avses i 2 kap. 3 a § första stycket klasserna 9 och 17.
b) 400 000 euro, om rörelsen omfattar försäkring som avses i 2 kap. 3 a § första stycket klasserna 10–13 och 15 samt klass 14 i annat fall än som avses i a,
c) 300 000 euro, om rörelsen omfattar försäkring som avses i 2 kap. 3 a § första stycket klasserna 1–8, 16 och 18, samt
d) 200 000 euro, om rörelsen omfattar försäkring som avses i 2 kap. 3 a § första stycket klasserna 9 och 17.
57
Om rörelsen omfattar flera försäkringsklasser skall endast den klass beaktas som kräver det högsta beloppet.
När ett försäkringsbolag till följd av bestämmelserna i första stycket a är skyldigt att höja kapitalbasen skall det ske upp till ett belopp som motsvarar minst 1 000 000 ecu inom tre år, minst 1 200 000 ecu inom fem år och 1 400 000 ecu inom sju år.
När ett försäkringsbolag till följd av bestämmelserna i första stycket a är skyldigt att höja kapitalbasen skall det ske upp till ett belopp som motsvarar minst 1 000 000 euro inom tre år, minst 1 200 000 euro inom fem år och 1 400 000 euro inom sju år.
28 §
Om direkt livförsäkringsrörelse och skadeförsäkringsrörelse drivs i samma försäkringsbolag enligt 1 kap. 3 § andra och tredje styckena skall följande gälla.
Om direkt livförsäkringsrörelse och skadeförsäkringsrörelse drivs i samma försäkringsbolag enligt 1 kap. 3 § andra och tredje styckena, skall kapitalbasen för livförsäkringsrörelsen respektive skadeförsäkringsrörelsen beräknas och redovisas separat.
Kapitalbasen för livförsäkringsrörelsen respektive skadeförsäkringsrörelsen skall redovisas separat. Om båda verksamhetsformerna uppfyller kraven på kapitalbasens storlek enligt 23 och 25– 27 §§ får dock poster hänförliga till den ena kapitalbasen, till den del den överstiger den föreskrivna storleken, räknas in i den andra kapitalbasen. Finansinspektionen skall underrättas om ett sådant förfarande.
29 §
Premier för fondförsäkringar skall placeras i andelar i sådana till försäkringen anknutna fonder som försäkringstagaren från tid till annan bestämmer. Försäkringsbolaget får begränsa antalet fonder i vilka premier får placeras.
Utdelning och ersättning vid inlösen av sådana andelar får endast användas för förvärv av nya andelar i anknutna fonder och för utbetalning eller betalning av kostnader enligt försäkringsavtalet.
58
8 kap.
7 §4
Styrelsen svarar för bolagets organisation och för förvaltningen av bolagets angelägenheter. Verkställande direktören skall sköta den löpande förvaltningen enligt de riktlinjer och anvisningar som styrelsen meddelar. Verkställande direktören får dessutom utan styrelsens bemyndigande vidta åtgärder som med hänsyn till omfattningen och arten av bolagets verksamhet är osedvanliga eller av stor betydelse, om styrelsens beslut inte kan avvaktas utan väsentlig olägenhet för bolagets verksamhet. I sådant fall skall styrelsen så snart som möjligt underrättas om åtgärden.
Styrelsen skall se till att organisationen i fråga om bokföringen och medelsförvaltningen även innefattar en tillfredsställande kontroll. Verkställande direktören skall sörja för att bolagets bokföring fullgörs i överensstämmelse med lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag och andra författningar och att medelsförvaltningen sköts på ett betryggande sätt.
Styrelsen skall fastställa sådana riktlinjer som anges i 7 kap. 10 g § och se till att de följs. Styrelsen skall fortlöpande pröva om riktlinjerna behöver ändras.
Styrelsen ansvarar för att uppgifter enligt 7 kap. 9 § femte stycket lämnas och att informationsskyldigheten enligt 7 kap. 10 g § andra stycket fullgörs.
8 §
Beslut om antagande och ändring av grunder fattas av styrelsen.
Styrelsen skall fastställa försäkringstekniska riktlinjer och placeringsriktlinjer. Styrelsen ansvarar för att riktlinjerna följs och skall fortlöpande pröva om de behöver ändras.
15 §
Styrelsen eller någon annan ställföreträdare för bolaget får inte företa rättshandlingar eller andra åtgärder som är ägnade att bereda otillbörliga fördelar åt aktieägare, garanter eller andra till nackdel för bolaget eller andra aktieägare eller garanter.
Styrelsen eller någon annan ställföreträdare för bolaget får inte företa rättshandlingar eller andra åtgärder som är ägnade att bereda otillbörliga fördelar åt aktieägare, delägare, garanter eller andra till nackdel för bolaget eller andra aktieägare, delägare eller garanter.
En ställföreträdare får inte följa en föreskrift av bolagsstämman eller något annat bolagsorgan, om föreskriften inte gäller därför att den står i
4 Senaste lydelse 1998:113.
59
strid med denna lag, lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag eller bolagsordningen.
18 §
I försäkringsbolag som meddelar livförsäkring skall de försäkringstekniska utredningarna och beräkningarna utföras under överinseende av en aktuarie.
Regeringen eller efter dess bemyndigande Finansinspektionen meddelar föreskrifter om villkoren för behörighet att tjänstgöra som aktuarie.
Inspektionen kan i särskilt fall medge undantag från dessa villkor.
Styrelsen eller verkställande direktören skall, när en aktuarie antagits eller frånträtt sin befattning, genast anmäla detta för registrering. Sådan anmälan kan också göras av aktuarien.
I försäkringsbolag skall de försäkringstekniska utredningarna och beräkningarna utföras under överinseende av en eller flera aktuarier. En aktuarie skall ha den insikt och erfarenhet i dessa frågor som fordras med hänsyn till arten och omfattningen av bolagets verksamhet.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall meddela föreskrifter om villkoren för behörighet att tjänstgöra som aktuarie. Den som meddelar sådana föreskrifter får medge undantag från dessa villkor och från kravet på aktuarie enligt första stycket.
Styrelsen eller verkställande direktören skall, när en aktuarie utsetts eller frånträtt sin befattning, genast anmäla detta för registrering. Sådan anmälan kan också göras av aktuarien.
Finansinspektionen skall, om det behövs, förordna en eller flera aktuarier som tillsammans med bolagets aktuarie skall utföra de uppgifter som avses i första stycket. Inspektionen skall utfärda en instruktion för sådan aktuarie. Aktuarien har rätt att få arvode av försäkringsbolaget. Arvodets storlek bestäms av inspektionen.
9 kap.
18 §
Om ett beslut att ändra bolagsordningen för ett ömsesidigt försäkringsbolag avser delägarnas ansvarighet för bolagets förbindelser, får beslutet börja tillämpas först ett år efter registreringen av ändringsbeslutet, om inte samtliga delägare biträtt det.
Om ett beslut att ändra bolagsordningen för ett ömsesidigt försäkringsbolag avser delägarnas ansvarighet vid uttaxering enligt 1 kap. 7 § tredje stycket, får beslutet tillämpas först ett år efter registreringen av beslutet, om inte samtliga delägare biträtt det.
60
När registreringen har skett, skall styrelsen och verkställande direktören genast låta kungöra beslutet i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar som styrelsen bestämmer. Dessutom skall en underrättelse om beslutet sändas till varje delägare vars postadress är känd.
Den som är delägare i bolaget när ändringsbeslutet fattas men inte samtycker till beslutet har rätt att inom ett år från beslutets registrering häva försäkringsavtalet utan att rätta sig efter den uppsägningstid som i annat fall skulle ha iakttagits. Om avtalet hävs har delägaren rätt att få ut den på försäkringen belöpande andelen i premiereserven, beräknad för den tidpunkt, då avtalet upphör att gälla.
När registreringen har skett, skall beslutet utan dröjsmål kungöras i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar som styrelsen bestämmer. Dessutom skall en underrättelse om beslutet sändas till varje delägare vars postadress är känd.
Den som är delägare i bolaget när ändringsbeslutet fattas men inte samtycker till beslutet har rätt att inom ett år från beslutets registrering häva försäkringsavtalet utan att rätta sig efter den uppsägningstid som i annat fall skulle ha iakttagits. Om avtalet hävs har delägaren rätt att få ut den på försäkringen belöpande andelen av ej intjänade premier och återbäring.
Beräkningen av denna andel skall göras för den tidpunkt då avtalet upphör att gälla.
19 §
Bolagsstämman får inte fatta beslut, som är ägnade att ge otillbörliga fördelar åt aktieägare, garanter eller andra till nackdel för bolaget, andra aktieägare eller garanter.
Bolagsstämman får inte fatta beslut, som är ägnade att ge otillbörliga fördelar åt aktieägare, delägare, garanter eller andra till nackdel för bolaget, andra aktieägare, delägare eller garanter.
20 §
Om ett bolagsstämmobeslut inte har tillkommit i behörig ordning eller i övrigt strider mot denna lag, lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag, bolagsordningen eller grunderna, kan talan mot försäkringsbolaget om att beslutet skall upphävas eller ändras föras av aktieägare, av delägare eller röstberättigade som inte är delägare eller av styrelsen, en styrelseledamot eller verkställande direktören. Mot ett försäkringsaktiebolag kan en sådan talan föras även av den som styrelsen obe-
Om ett bolagsstämmobeslut inte har tillkommit i behörig ordning eller i övrigt strider mot denna lag, lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag, bolagsordningen, de försäkringstekniska riktlinjerna eller placeringsriktlinjerna, kan talan mot försäkringsbolaget om att beslutet skall upphävas eller ändras föras av aktieägare, av delägare eller röstberättigade som inte är delägare eller av styrelsen, en styrelseledamot eller verkställande direktören. Mot ett försäkringsaktiebolag kan
61
hörigen har vägrat att föra in som aktieägare i aktieboken.
en sådan talan föras även av den som styrelsen obehörigen har vägrat att föra in som aktieägare i aktieboken.
Talan skall väckas inom tre månader från dagen för beslutet. Om talan inte väcks inom denna tid är rätten till talan förlorad.
Talan får väckas senare än vad som sägs i andra stycket när
1. beslutet är sådant att det inte lagligen kan fattas ens med samtycke av alla aktieägare respektive av alla delägare eller röstberättigade som inte är delägare,
2. samtycke till beslutet krävs av alla eller vissa aktieägare respektive av alla eller vissa delägare eller röstberättigade som inte är delägare och sådant samtycke inte har givits, eller
3. kallelse till stämman inte har skett eller de för bolaget gällande bestämmelserna om kallelse har väsentligen eftersatts.
Dom, varigenom bolagsstämmans beslut upphävs eller ändras, gäller även för aktieägare, delägare och röstberättigade som inte har instämt talan. Rätten kan ändra bolagsstämmans beslut endast om det kan fastställas vilket innehåll beslutet rätteligen borde ha haft. Är bolagsstämmans beslut sådant att det skall anmälas för registrering enligt denna lag och har det upphävts eller ändrats genom en dom som vunnit laga kraft eller har det genom beslut under rättegången förordnats att bolagsstämmans beslut inte får verkställas, skall rätten underrätta Finansinspektionen för registrering.
10 kap.
1 §
Bolagsstämman skall välja minst två revisorer. I bolagsordningen kan dock bestämmas att en eller flera av revisorerna, dock inte alla, skall utses i annan ordning. Finansinspektionen skall dessutom, enligt vad som föreskrivs i 2 §, utse en eller flera revisorer.
För de revisorer som är valda av bolagsstämman gäller uppdraget för den tid som anges i bolagsordningen. Om uppdraget inte skall gälla tills vidare, skall uppdragstiden bestämmas så att uppdraget upphör vid slutet av den ordinarie bolagsstämma på vilken revisorsval förrättas.
Bolagsstämman skall välja minst en revisor. I bolagsordningen kan bestämmas att en eller flera av revisorerna, dock inte alla, skall utses i annan ordning. Finansinspektionen skall dessutom, enligt vad som föreskrivs i 2 §, utse en eller flera revisorer. Särskilda bestämmelser om lekmannarevisorer finns i 11 kap.
För revisor som är vald av bolagsstämman gäller uppdraget för den tid som anges i bolagsordningen. Om uppdraget inte skall gälla tills vidare, skall uppdragstiden bestämmas så att uppdraget upphör vid slutet av den ordinarie bolagsstämma på vilken revisorsval förrättas.
Bolagsstämman kan utse en eller flera revisorssuppleanter. Bestämmelserna i denna lag om revisorer gäller i tillämpliga delar om suppleanter.
62
Lydelse enligt prop. 1997/98:186 , bet. 1998/99:FiU14 , rskr. 1998/99:130
Föreslagen lydelse
3 §
Revisorer som inte är auktoriserade eller godkända skall vara bosatta inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, om inte något annat tillåts i särskilda fall. Frågor om sådant tillstånd prövas av Finansinspektionen. Ärenden som är av principiell betydelse eller av synnerlig vikt prövas dock av regeringen. Vad som sagts nu gäller dock inte, om även en auktoriserad eller godkänd revisor deltar i revisionen. Den som är underårig, i konkurs eller underkastad näringsförbud eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken får inte vara revisor.
Endast den som är auktoriserad eller godkänd revisor kan vara revisor i ett försäkringsbolag.
Den som är i konkurs eller underkastad näringsförbud eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken får inte vara revisor.
Revisorerna skall ha den insikt i och erfarenhet av redovisning och ekonomiska förhållanden som med hänsyn till arten och omfånget av bolagets verksamhet fordras för uppdragets fullgörande.
Till revisor kan även utses ett registrerat revisionsbolag. Bestämmelser om vem som kan vara huvudansvarig för revisionen och om underrättelseskyldighet finns i 12 § lagen (1995:528) om revisorer. Bestämmelserna i 5, 8 a och 13 §§ i detta kapitel tillämpas på den huvudansvarige.
Till revisor i dotterföretag bör, om det kan ske, utses minst en av moderbolagets revisorer.
4 §
Minst en av de revisorer som bolagsstämman utser skall vara auktoriserad revisor eller godkänd revisor, om
1. försäkringsbolagets verksamhetsområde omfattar hela riket, eller
2. tillgångarnas bruttovärde (balansomslutningen) enligt fastställda balansräkningar för de två senaste räkenskapsåren överstiger ett gränsbelopp som motsvarar 100 gånger det basbelopp enligt
63
lagen ( 1962:381 ) om allmän försäkring som gällde under den sista månaden av respektive räkenskapsår.
Minst en av de revisorer som bolagsstämman utser skall vara auktoriserad revisor, om balansomslutningen enligt fastställda balansräkningar för de två senaste räkenskapsåren överstiger ett gränsbelopp som motsvarar 1 000 gånger det angivna basbeloppet.
Minst en av bolagsstämman utsedd revisor skall vara auktoriserad revisor, om tillgångarnas bruttovärde (balansomslutningen) enligt fastställda balansräkningar för de två senaste räkenskapsåren överstiger ett gränsbelopp som motsvarar 1 000 gånger det basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gällde under den sista månaden av respektive räkenskapsår.
I fråga om bolag som avses i andra stycket kan förordnas att en viss godkänd revisor får utses istället för en auktoriserad revisor. Sådana beslut är giltiga i högst fem år.
I fråga om bolag som avses i första stycket kan förordnas att en viss godkänd revisor får utses i stället för en auktoriserad revisor. Sådana beslut är giltiga i högst fem år.
Frågor om förordnande enligt tredje stycket prövas av Finansinspektionen. Ärenden som är av principiell betydelse eller av synnerlig vikt prövas dock av regeringen.
Frågor om förordnande enligt andra stycket prövas av Finansinspektionen. Ärenden som är av principiell betydelse eller av synnerlig vikt prövas dock av regeringen.
Första–fjärde styckena gäller även för ett moderbolag i en koncern, om
Första–tredje styckena gäller även för ett moderbolag i en koncern, om
1. koncernens verksamhetsområde omfattar hela riket,
2. balansomslutningen enligt fastställda koncernbalansräkningar för de två senaste räkenskapsåren överstiger det gränsbelopp som anges i första eller andra stycket, eller
2. balansomslutningen enligt fastställda koncernbalansräkningar för de två senaste räkenskapsåren överstiger det gränsbelopp som anges i första stycket, eller
3. moderbolaget inte upprättar koncernredovisning och den sammanlagda balansomslutningen enligt fastställda balansräkningar för koncernföretagens två senaste räkenskapsår på moderbolagets balansdag överstiger det gränsbelopp som anges i första eller andra stycket.
3. moderbolaget inte upprättar koncernredovisning och den sammanlagda balansomslutningen enligt fastställda balansräkningar för koncernföretagens två senaste räkenskapsår på moderbolagets balansdag överstiger det gränsbelopp som anges i första stycket.
Vad som i 8 kap. 17 § föreskrivs om registrering av styrelseleda-
64
möter gäller även för de auktoriserade och godkända revisorer som avses i denna paragraf.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 §
Styrelsen skall, om inte rättelse utan dröjsmål sker genom den som utser revisor, göra anmälan hos Finansinspektionen
1. om auktoriserad revisor eller godkänd revisor inte är utsedd enligt 4 § första–fjärde styckena,
2. om en revisor är obehörig enligt 3 § första stycket eller 5 § första eller andra stycket, eller
1. om auktoriserad revisor eller godkänd revisor inte är utsedd enligt 4 § första, andra och fjärde styckena,
2. om en revisor är obehörig enligt 3 § första eller andra stycket eller 5 § första eller andra stycket, eller
3. om en bestämmelse i bolagsordningen om antalet revisorer eller om revisorers behörighet har åsidosatts.
Anmälan enligt första stycket kan göras av envar.
15 §
Vad som i 8 kap. 17 § föreskrivs om registrering av styrelseledamöter gäller även för revisorer.
11 kap. Allmän granskning
1 § Om inte annat föreskrivs i bolagsordningen, får det i ett försäkringsbolag utses en eller flera personer (lekmannarevisorer) att utföra sådan granskning som anges i 4 §.
2 § För en lekmannarevisor får en eller flera suppleanter utses. Vad som sägs i denna lag om lekmannarevisor skall i tillämpliga delar även gälla suppleant.
3 § Bestämmelserna i denna lag om revisorer är inte tillämpliga på lekmannarevisorer.
Lekmannarevisorns uppgifter
4 § Lekmannarevisorn skall granska om bolagets verksamhet sköts på ett ändamålsenligt och från ekonomisk synpunkt tillfredsställande sätt och om bolagets interna kontroll är tillräcklig. Granskningen skall vara så ingående och omfattande som god sed vid detta slag av granskning kräver.
65
5 § Lekmannarevisorn skall följa de anvisningar som meddelas av bolagsstämman, såvida de inte strider mot lag, bolagsordningen eller god sed.
6 § Lekmannarevisorn skall efter varje räkenskapsår lämna en granskningsrapport till bolagsstämman. Bestämmelser om rapportens innehåll och den tidpunkt då den skall lämnas till bolagets styrelse finns i 14 §.
7 § Lekmannarevisorn får inte underteckna en sådan revisionsberättelse som avses i 10 kap. 11 §.
Tillhandahållande av upplysningar m. m.
8 § Styrelsen och den verkställande direktören skall ge lekmannarevisorn tillfälle att genomföra granskningen i den omfattning lekmannarevisorn anser vara nödvändig. De skall lämna de upplysningar och det biträde som lekmannarevisorn begär.
Samma skyldigheter har styrelsen, den verkställande direktören, revisorn och lekmannarevisorn i ett dotterbolag gentemot en lekmannarevisor i moderbolaget.
Hur lekmannarevisor utses
9 § En lekmannarevisor väljs av bolagsstämman, om inte bolagsordningen innehåller bestämmelser om att denne skall utses på annat sätt.
Obehörighetsgrunder
10 § Den som är underårig eller i konkurs eller har fått näringsförbud eller har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken kan inte vara lekmannarevisor.
Jäv
11 § Den får inte vara lekmannarevisor som
1. är styrelseledamot, verkställande direktör eller innehar en befattning i ledande ställning i försäkringsbolaget eller dess dotterföretag eller biträder vid bolagets bokföring eller medelsförvaltning eller bolagets kontroll däröver,
2. är anställd hos bolaget eller på något annat sätt intar en underordnad eller beroende ställning till detta eller till någon som avses under 1 eller är verksam i samma företag som den som yrkesmässigt biträder bolaget vid grundbokföringen eller medelsförvaltningen eller bolagets kontroll däröver,
3. är gift med eller sammanlever under äktenskapsliknande förhållanden med eller är syskon eller släkting i rätt upp- eller nedstigande led till en person som avses under 1 eller är besvågrad med en sådan person i rätt upp- eller nedstigande led eller så att den ene är gift med den andres syskon, eller
66
4. på annat sätt än genom belåning av livförsäkringsbrev med stöd av försäkringsavtal står i låneskuld till bolaget eller något annat företag i samma koncern eller har förpliktelser för vilka ett sådant företag har ställt säkerhet.
Den som enligt första stycket inte är behörig att vara lekmannarevisor i ett moderbolag får inte vara lekmannarevisor i dess dotterföretag.
Anlitande av biträde
12 § En lekmannarevisor får vid granskningen inte anlita någon som enligt 11 § inte är behörig att vara lekmannarevisor. Om bolaget eller dess moderbolag i sin tjänst har anställda med uppgift att uteslutande eller huvudsakligen sköta den interna revisionen, får lekmannarevisorn dock vid granskningen anlita sådana anställda i den utsträckning det är förenligt med god sed.
Lekmannarevisorns avgång
13 § Ett uppdrag som lekmannarevisor upphör, om lekmannarevisorn eller den som har utsett lekmannarevisorn anmäler att uppdraget skall upphöra. Anmälan skall göras hos styrelsen. Om en lekmannarevisor som inte är vald på bolagsstämma vill avgå, skall han anmäla det också hos den som har utsett honom.
Lekmannarevisorns granskningsrapport
14 § Granskningsrapporten skall lämnas till bolagets styrelse senast två veckor före den ordinarie bolagsstämman.
I rapporten skall lekmannarevisorn uttala sig om sådana förhållanden som avses i 4 § och om sådana förhållanden som han har varit skyldig att granska enligt 5 §. Om lekmannarevisorn finner anledning till anmärkning mot någon styrelseledamot eller mot den verkställande direktören, skall han upplysa om detta i rapporten och lämna uppgift om anledningen till anmärkningen.
En lekmannarevisor får i granskningsrapporten lämna även andra upplysningar som han anser att aktieägarna, delägarna, de delegerade eller garanterna bör få kännedom om.
15 § Granskningsrapporten skall hållas tillgänglig för och sändas till aktieägare och de röstberättigade på samma sätt som anges i 9 kap. 9 § samt läggas fram på bolagsstämman.
Lekmannarevisorns närvaro vid bolagsstämma
16 § Lekmannarevisorn har rätt att närvara vid bolagsstämma. Han är skyldig att närvara, om det med hänsyn till ärendena kan anses nödvändigt.
67
Lekmannarevisorns tystnadsplikt
17 § Lekmannarevisorn får inte till en enskild aktieägare, delägare, delegerad, garant eller utomstående obehörigen lämna upplysningar om sådana bolagets angelägenheter som han får kännedom om när han fullgör sitt uppdrag, om det kan vara till skada för bolaget.
Lekmannarevisorns upplysningsplikt
18 § Lekmannarevisorn är skyldig att till bolagsstämman lämna alla upplysningar som bolagsstämman begär, i den mån det inte skulle vara till väsentlig skada för bolaget.
19 § Lekmannarevisorn är skyldig att lämna bolagets revisor, annan lekmannarevisor och, om bolaget har försatts i konkurs, konkursförvaltaren de upplysningar som behövs om bolagets angelägenheter.
Registrering
20 § Vad som i 8 kap. 17 § föreskrivs om registrering av styrelseledamöter gäller även för lekmannarevisorer.
12 kap.
2 §
Vinstutdelning till aktieägare eller garanter får inte ske i livförsäkringsbolag.
I skadeförsäkringsbolag får vinstutdelningen inte överstiga vad som i den fastställda balansräkningen och, i fråga om moderbolag som skall upprätta koncernredovisning, i den fastställda koncernbalansräkningen för det senaste räkenskapsåret redovisas som bolagets respektive koncernens skadebolagsgrupps nettovinst för året, balanserade vinst och fria fonder sedan avdrag gjorts för
1. den redovisade förlusten,
2. det belopp som enligt lag eller bolagsordning skall avsättas till bundet eget kapital eller, i fråga om moderbolag, det belopp som av det fria egna kapitalet i skadebolagsgruppen enligt årsredovis-
Vinstutdelning till aktieägare eller garanter i livförsäkringsbolag får endast ske om det följer av bolagsordningen.
Vinstutdelningen får inte överstiga vad som i den fastställda balansräkningen och, i fråga om moderbolag som skall upprätta koncernredovisning, i den fastställda koncernbalansräkningen för det senaste räkenskapsåret redovisats som bolagets respektive koncernens nettovinst för året, balanserade vinst och fria fonder sedan avdrag gjorts för
1. det belopp som enligt 5 § skall användas för återbäring,
2. den redovisade förlusten,
3. det belopp som enligt lag eller bolagsordning skall avsättas till bundet eget kapital eller, i fråga om moderbolag, det belopp som av det fria egna kapitalet i koncernen enligt årsredovisningarna för
68
ningarna för företag inom denna skall föras över till det bundna egna kapitalet och
3. det belopp som enligt bolagsordningen på annat sätt skall användas för något annat ändamål än vinstutdelning.
företag inom denna skall föras över till det bundna egna kapitalet och
4. det belopp som enligt bolagsordningen på annat sätt skall användas för något annat ändamål än vinstutdelning.
Vinstutdelningen får inte ske med så stort belopp att utdelningen med hänsyn till bolagets eller koncernens konsolideringsbehov, likviditet eller ställning i övrigt står i strid med god affärssed. Förbud mot vinstutdelning i vissa fall föreskrivs i 6 kap. 5 §.
Bestämmelserna om vinstutdelning i andra stycket skall tillämpas vid betalning av ränta enligt garantiavtal i ömsesidiga försäkringsbolag.
3 §
Bolagsstämman fattar beslut om vinstutdelning till aktieägarna samt om räntebetalning och vinstutdelning till garanter. Stämman får endast i den mån den har skyldighet till detta enligt bolagsordningen besluta om utdelning av större belopp än styrelsen föreslagit eller godkänt.
Bolagsstämman fattar beslut om vinstutdelning till aktieägarna eller garanter. Stämman får endast i den mån den har skyldighet till detta enligt andra stycket eller enligt bolagsordningen besluta om utdelning av större belopp än styrelsen föreslagit eller godkänt.
Bolagsstämman i skadeförsäkringsaktiebolag eller i livförsäkringsaktiebolag som får dela ut vinst skall på yrkande av ägare till minst en tiondel av samtliga aktier besluta utdelning av åtminstone ett belopp motsvarande hälften av vad som återstår av nettovinsten för året, sedan avdrag skett för balanserad förlust som överstiger fria fonder, reservfond och överkursfond och för belopp, som enligt lag eller bolagsordning skall avsättas till bundet eget kapital eller enligt bolagsordningen annars skall användas för något annat ändamål än utdelning till aktieägarna. Ett sådant yrkande skall framställas på ordinarie stämma innan beslut om användning av vinsten fattas. Utdelning får inte stå i strid med 2 och 5 §§
69
eller 1 kap. 1 a § första stycket. Stämman är inte skyldig att besluta högre utdelning än fem procent av bolagets egna kapital.
I avstämningsbolag skall avstämningsdagen anges i bolagsstämmans beslut om utdelning till aktieägare. Utdelning förfaller till betalning på avstämningsdagen och skall betalas utan dröjsmål. Den som på avstämningsdagen är införd i aktieboken eller i förteckning enligt 3 kap. 12 § skall anses behörig att ta emot utdelningen. Om han inte var berättigad att ta emot utdelning skall 4 kap. 6 § tredje stycket andra–fjärde meningarna tillämpas.
Återbäringsfonden och förlusttäckning i livförsäkringsbolag
Förlusttäckning och fördelning av överskott i livförsäkringsbolag
5 §
Livförsäkringsbolag skall sätta av årsvinsten på livförsäkringsrörelsen till en återbäringsfond i den mån inte vinsten tas i anspråk för betalning av ränta enligt garantiavtal eller annat följer av denna lag eller lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag. Livförsäkringsbolag får avsätta årsvinsten på annan försäkringsrörelse än livförsäkringsrörelse till en återbäringsfond för sådan annan rörelse.
Årsvinsten i livförsäkringsbolag och belopp som förs över från bundet eget kapital till fritt eget kapital i bolaget skall användas för återbäring, i den utsträckning inte
1. vinsten eller det överförda beloppet får tas i anspråk för vinstutdelning eller för att täcka förluster enligt bestämmelser i bolagsordningen, eller
2. annat följer av denna lag eller lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag.
6 §
Återbäringsfond i livförsäkringsbolag får användas endast för återbäring och för förlusttäckning enligt 7 §. Finansinspektionen kan medge att sådan fond minskas i andra fall när det finns särskilda skäl till det.
Livförsäkringsbolag skall gottskriva återbäring till försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade med en fördelning som utgår från försäkringens bidrag till överskottet, om inte annat följer av bestämmelser i försäkringsavtalet eller bolagsordningen.
9 §
Skadeförsäkringsbolag skall inrätta en reservfond för avsättning av belopp som
1. betalas till bolaget av någon som fått en aktie förverkad,
2. enligt 4 kap. 19 § skall tillfalla bolaget,
Skadeförsäkringsbolag och livförsäkringsbolag som får dela ut vinst skall inrätta en reservfond för avsättning av belopp som
1. betalas till bolaget av någon som fått en aktie förverkad,
2. enligt 4 kap. 19 § skall tillfalla bolaget,
70
3. enligt bolagsordningen skall avsättas till reservfonden eller
4. enligt beslut av bolagsstämman i övrigt skall överföras från det i balansräkningen redovisade fria egna kapitalet till reservfonden.
Skadeförsäkringsaktiebolag skall inrätta en överkursfond för avsättning av belopp som bolaget på grund av aktieteckning har fått som betalning för aktierna utöver det nominella beloppet.
3. enligt bolagsordningen skall avsättas till reservfonden,
4. enligt beslut av bolagsstämman i övrigt skall överföras från det i balansräkningen redovisade fria egna kapitalet till reservfonden, eller
5. vid utbyte av fordran enligt skuldebrev mot en aktie motsvarar skillnaden mellan fordringsbeloppet och aktiens nominella belopp.
Försäkringsaktiebolag skall inrätta en överkursfond för avsättning av belopp som bolaget på grund av aktieteckning har fått som betalning för aktierna utöver det nominella beloppet.
Reservfonden och överkursfonden får enligt beslut av bolagsstämman endast sättas ned
1. för att täcka sådana förluster enligt den fastställda balansräkningen, som inte kan täckas av fritt eget kapital,
2. i försäkringsaktiebolag för fondemission, eller
3. i försäkringsaktiebolag för andra ändamål, om rätten med motsvarande tillämpning av 6 kap. 6 § ger tillstånd till nedsättningen.
Livförsäkringsbolag som inte får dela ut vinst skall inrätta en konsolideringsfond. Konsolideringsfonden får efter beslut av bolagsstämman sättas ned för att täcka förluster eller för annat ändamål som följer av bestämmelser i bolagsordningen.
9 a §
Skadeförsäkringsbolag som meddelar försäkring enligt 2 kap. 3 a § första stycket klass 14 (kreditförsäkring) skall göra en utjämningsavsättning för förlusttäckning inom denna försäkringsklass. Avsättningar till utjämningsavsättningen skall göras till dess den uppgår till ett belopp som motsvarar 150 procent av den högsta årliga premieintäkten för egen räkning under de fem föregående räkenskapsåren. Avsättningarna skall för varje räkenskapsår motsvara 75 procent av det tekniska överskottet i kreditförsäkringsrörelsen. Avsättningarna får dock inte överstiga tolv procent av premieintäkten för egen räkning. Återföring av utjämningsavsättningen får göras bara för att täcka ett tekniskt underskott i kreditförsäkringsrörelsen.
Första stycket gäller inte bolag vilkas årliga premieinkomst av
Första stycket gäller inte bolag vilkas årliga premieinkomst av
71
kreditförsäkring understiger fyra procent av bolagets totala premieinkomst och ett belopp motsvarande 2 500 000 ecu.
kreditförsäkring understiger fyra procent av bolagets totala premieinkomst och ett belopp motsvarande 2 500 000 euro.
Övergångsregler för vissa försäkringar och ombildning av livförsäkringsbolag
14 §
För livförsäkringar och skadeförsäkringar som har tecknats före den 1 januari 2000 gäller kravet på skälighet enligt 7 kap. 4 § första stycket och 19 kap. 5 § i deras lydelse före utgången av år 1999, om inte annat avtalas. Detsamma gäller om en sådan försäkring förnyats efter utgången av år 1999.
15 §
Villkor om vinstutdelning i bolagsordningen för ett livförsäkringsbolag får stadfästas endast om
1. beslutet i ett aktiebolag biträtts vid stämman av aktieägare som företräder minst nio tiondelar av alla aktier eller, i ett ömsesidigt bolag, av två tredjedelar av samtliga röstande,
2. de försäkringstagare i ett livförsäkringsaktiebolag vars rätt berörs av villkoret underrättats om att detta tas in eller ändras,
3. i ett livförsäkringsaktiebolag högst femtio procent av de underrättade försäkringstagare som hörts av eller högst tio procent av samtliga underrättade försäkringstagare motsätter sig ändringen,
4. ändringen inte kan antas försämra rätten för försäkringstagare och andra ersättningsberättigade på grund av en försäkring.
Vad som sägs i första stycket 4 gäller även villkor i bolagsord-
72
ningen om förlusttäckning i ett livförsäkringsbolag.
En sådan underrättelse som avses i första stycket 2 skall ske genom att en redogörelse för ändringen av bolagsordningen och dess konsekvenser tillställs försäkringstagarna på deras senast kända postadress.
Bestämmelserna i första stycket 2–4 och tredje stycket gäller även när en livförsäkring övergår från en verksamhet där vinstutdelning inte medges till en vinstutdelande verksamhet genom fusion eller överlåtelse av försäkringsbestånd, om det inte finns särskilda skäl för undantag. Vad som sägs om stadfästelse av villkor om vinstutdelning gäller då i stället tillstånd att verkställa fusionsplan och överlåtelseavtal.
16 §
För ett livförsäkringsaktiebolag som driver verksamhet utan villkor om vinstutdelning i bolagsordningen och som skall övergå till vinstutdelande verksamhet får sådana villkor om vinstutdelning som avses i 15 § stadfästas endast om uppskrivningsfonden, konsolideringsfonden, fond för orealiserade vinster och andra övervärden i bolaget, med avdrag för aktiekapitalet och överkursfonden, gottskrivits försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringarna som återbäring eller på annat sätt.
14 kap.
14 §
När den i kallelsen på okända borgenärer bestämda inställelsedagen är förbi och alla kända skulder blivit betalda, skall likvidatorerna skifta bolagets behållna tillgångar. Om något skuldbelopp är tvistigt eller inte förfallit till betalning eller av någon annan orsak inte kan betalas, skall så mycket av bolagets medel behållas som kan behövas för denna betalning.
I ett ömsesidigt försäkringsbolag I ett ömsesidigt försäkringsbo-
73
skall vid skifte av bolagets behållna tillgångar de som var delägare i bolaget vid tiden för likvidationsbeslutet få del i tillgångarna i förhållande till det sammanlagda beloppet av varje delägares premier för de fem senaste räkenskapsåren. Om bolagsordningen innehåller bestämmelser om andra fördelningsgrunder skall dessa gälla.
lag skall vid skifte av bolagets behållna tillgångar de som var delägare i bolaget vid tiden för likvidationsbeslutet få del i tillgångarna enligt de fördelningsgrunder som bolagsordningen innehåller.
De aktieägare och delägare som vill klandra skiftet skall väcka talan mot bolaget senast tre månader efter det slutredovisning lades fram på bolagsstämman.
Om en aktieägare eller en delägare inte har anmält sig för att lyfta vad han erhållit vid skiftet inom fem år efter det slutredovisning lades fram på bolagsstämman, har han förlorat sin rätt till detta. Är medlen i förhållande till de skiftade tillgångarna att anse som ringa, kan rätten på anmälan av likvidatorerna förordna att medlen skall tillfalla allmänna arvsfonden. I annat fall skall 17 § tillämpas.
Om en aktieägare eller en delägare inte har anmält sig för att få ut vad han erhållit vid skiftet inom fem år efter det slutredovisning lades fram på bolagsstämman, har han förlorat sin rätt till medlen. Är medlen i förhållande till de skiftade tillgångarna att anse som ringa, kan rätten på anmälan av likvidatorerna förordna att medlen skall tillfalla allmänna arvsfonden. I annat fall skall 17 § tillämpas.
15 a kap.
3 §
Innehavarna av vinstandelsbevis eller andra värdepapper med särskilda rättigheter i överlåtande bolag skall i det övertagande bolaget ha minst motsvarande rättigheter som i det överlåtande bolaget, om de inte enligt fusionsplanen har rätt att få sina värdepapper inlösta av det övertagande bolaget.
Innehavarna av konvertibla skuldebrev, skuldebrev med optionsrätt till nyteckning, vinstandelsbevis eller andra värdepapper med särskilda rättigheter i överlåtande bolag skall i det övertagande bolaget ha minst motsvarande rättigheter som i det överlåtande bolaget, om de inte enligt fusionsplanen har rätt att få sina värdepapper inlösta av det övertagande bolaget.
16 kap.
1 §
Stiftare, styrelseledamot, verkställande direktör och aktuarie, som vid fullgörandet av sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet skadar försäkringsbolaget, skall
Stiftare, styrelseledamot, verkställande direktör och aktuarie, som vid fullgörandet av sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet skadar försäkringsbolaget, skall
74
ersätta skadan. Detsamma gäller när skadan vållas aktieägare, delägare eller annan genom överträdelse av denna lag, lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag, bolagsordningen eller grunderna.
ersätta skadan. Detsamma gäller när skadan vållas aktieägare, delägare eller annan genom överträdelse av denna lag, lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag, bolagsordningen, de försäkringstekniska riktlinjerna eller placeringsriktlinjerna.
2 §
En revisor är ersättningsskyldig enligt de grunder som anges i 1 §. Han ansvarar även för den skada som uppsåtligen eller av oaktsamhet vållas av hans medhjälpare.
En revisor eller en lekmannarevisor är ersättningsskyldig enligt de grunder som anges i 1 §. Han ansvarar även för den skada som uppsåtligen eller av oaktsamhet vållas av hans medhjälpare.
Om ett revisionsbolag är revisor, åligger ersättningsskyldigheten detta bolag och den för revisionen huvudansvarige.
3 §
Aktieägare, delägare och röstberättigad, som inte är delägare, är skyldig att ersätta den skada som han genom att medverka till överträdelse av denna lag, lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag, bolagsordningen eller grunderna uppsåtligen eller av grov oaktsamhet tillfogar bolaget, aktieägare eller annan.
Aktieägare, delägare och röstberättigad, som inte är delägare, är skyldig att ersätta den skada som han genom att medverka till överträdelse av denna lag, lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag, bolagsordningen, de försäkringstekniska riktlinjerna eller placeringsriktlinjerna uppsåtligen eller av grov oaktsamhet tillfogar bolaget, aktieägare eller annan.
Aktieägare i försäkringsaktiebolag är även skyldig att lösa in skadelidande aktieägares aktier, om det med hänsyn till faran för fortsatt missbruk och förhållandena i övrigt är påkallat. Lösenbeloppet bestäms till ett belopp som är skäligt med hänsyn till bolagets ställning och övriga omständigheter.
6 §
Talan för försäkringsbolagets räkning enligt 1–3 §§, som inte grundas på brott, kan inte väckas mot
1. stiftare sedan tre år förflutit från det beslutet om bolagets bildande fattades på den konstituerande stämman,
2. styrelseledamot, verkställande direktören eller aktuarien sedan tre år förflutit från utgången av det räkenskapsår då beslutet eller åtgärden, som talan grundas på, fattades eller vidtogs,
3. revisor sedan tre år förflutit från det revisionsberättelsen fram-
3. revisor sedan tre år förflutit från det revisionsberättelsen lades
75
lades på bolagsstämman eller yttrande som avses i denna lag avgavs samt
fram på bolagsstämman eller yttrande som avses i denna lag av-gavs,
4. en lekmannarevisor sedan tre år förflutit från det att granskningsrapporten lades fram på bolagsstämman,
4. aktieägare, delägare eller röstberättigad, som inte är delägare, sedan två år förflutit från beslutet eller åtgärden som talan grundas på.
5. aktieägare, delägare eller röstberättigad, som inte är delägare, sedan två år förflutit från beslutet eller åtgärden som talan grundas på.
Försätts bolaget i konkurs på en ansökan som gjorts innan den i första stycket angivna tiden har gått ut, kan konkursboet föra talan enligt 1– 3 §§ utan hinder av att frihet från skadeståndsansvar har inträtt enligt 5 §. Efter utgången av den nämnda tiden kan en sådan talan dock inte väckas senare än sex månader från edgångssammanträdet.
19 kap.
1 §
Finansinspektionen skall verka för en sund utveckling av försäkringsväsendet. Inspektionen skall i sin tillsynsverksamhet samarbeta med motsvarande utländska tillsynsmyndigheter i den utsträckning som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen.
Styrelsen och verkställande direktören i ett försäkringsbolag skall, när bolaget har börjat sin verksamhet, genast underrätta Finansinspektionen om det.
Finansinspektionen skall utöva tillsyn över att verksamheten i ett försäkringsbolag bedrivs i enlighet med denna lag och andra författningar som reglerar försäkringsbolagets näringsverksamhet.
Inspektionen skall i sin tillsynsverksamhet samarbeta med motsvarande utländska tillsynsmyndigheter i den utsträckning som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen.
När ett försäkringsbolag har påbörjat sin verksamhet, skall styrelsen och verkställande direktören genast underrätta Finansinspektionen om det.
3 §
Styrelsen, verkställande direktören och andra befattningshavare i ansvarig ställning i försäkringsbolag skall lämna Finansinspektionen de upplysningar om verksamheten som inspektionen begär. Om bolaget driver verksamhet i ett annat land inom EES, skall de, i den utsträckning som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen, lämna de upplysningar till behörig myndighet i det landet som den myndigheten behöver för att fullgöra sina uppgifter.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får meddela före-
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka
76
skrifter om vilka upplysningar ett försäkringsbolag skall lämna till inspektionen.
upplysningar ett försäkringsbolag skall lämna till inspektionen.
Lydelse enligt prop. 1997/98:186 , bet. 1998/99:FiU14 , rskr. 1998/99:130
Föreslagen lydelse
11 §
Finansinspektionen får meddela de erinringar i fråga om försäkringsbolagets verksamhet som inspektionen anser behövliga.
Finansinspektionen skall förelägga bolaget eller styrelsen att vidta rättelse om inspektionen finner att
1. avvikelse skett från denna lag, lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag, trafikskadelagen (1975:1410) eller lagen (1976:357) om motortävlingsförsäkring eller föreskrifter som har meddelats med stöd av dessa lagar eller från bolagsordningen eller grunderna, om sådana finns,
2. bolagsordningen eller grunderna inte längre är tillfredsställande med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av bolagets rörelse,
3. försäkringsbolagets riktlinjer för placering av tillgångar som används för skuldtäckning inte är tillfredsställande med hänsyn till innehållet i 7 kap. 9 a–10 e §§,
4. de tillgångar som används för skuldtäckning inte är tillräckliga eller inte är placerade enligt 7 kap. 9 a–10 e §§,
5. försäkringsbeståndet inte är tillräckligt för erforderlig riskutjämning,
5 a. någon av dem som ingår i försäkringsbolagets styrelse eller är verkställande direktör inte uppfyller de krav som anges i 2 kap. 3 § femte stycket 3, eller
6. det i övrigt finns allvarliga anmärkningar mot försäkringsbo-
1. avvikelse skett från denna lag eller någon annan författning som reglerar försäkringsbolagets näringsverksamhet eller från bolagsordningen,
2. bolagsordningen, de försäkringstekniska riktlinjerna, beräkningsunderlaget och placeringsriktlinjerna inte längre är tillfredsställande med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av bolagets rörelse,
3. försäkringsbeståndet inte är tillräckligt för erforderlig riskutjämning, eller
4. någon av dem som ingår i försäkringsbolagets styrelse eller är verkställande direktör inte uppfyller de krav som anges i 2 kap. 3 § femte stycket 3.
77
lagets verksamhet.
Om ett försäkringsbolags kapitalbas understiger solvensmarginalen enligt 7 kap. 23 eller 25 §, skall Finansinspektionen förelägga bolaget eller dess styrelse att upprätta en plan för att återställa en sund finansiell ställning och överlämna planen till inspektionen för godkännande. Om kapitalbasen understiger en tredjedel av solvensmarginalen eller garantibeloppet enligt 7 kap. 26 eller 27 § eller om kapitalbasen för ett livförsäkringsbolag inte har den sammansättning som anges i 7 kap. 26 § tredje stycket, skall inspektionen förelägga bolaget eller dess styrelse att upprätta och för godkännande överlämna en plan för skyndsamt återställande av kapitalbasen.
Om ett försäkringsbolags kapitalbas understiger solvensmarginalen enligt 7 kap. 23 eller 25 §, skall Finansinspektionen förelägga bolaget eller dess styrelse att upprätta en plan för att återställa en tillfredsställande finansiell ställning och överlämna planen till inspektionen för godkännande. Om kapitalbasen understiger en tredjedel av solvensmarginalen eller garantibeloppet enligt 7 kap. 26 eller 27 § eller om kapitalbasen för ett livförsäkringsbolag inte har den sammansättning som anges i 7 kap. 26 § tredje stycket, skall inspektionen förelägga bolaget eller dess styrelse att upprätta och för godkännande överlämna en plan för skyndsamt återställande av kapitalbasen.
Om ett försäkringsbolag driver verksamhet i ett annat land inom EES och bolaget inte rättar sig efter Finansinspektionens eller behörig utländsk myndighets anmodan om rättelse, skall inspektionen vidta de åtgärder som behövs för att förhindra fortsatta överträdelser. Inspektionen skall underrätta den behöriga utländska myndigheten om vilka åtgärder som vidtas.
Om ett föreläggande enligt andra–fjärde styckena inte har följts inom bestämd tid och det anmärkta förhållandet inte heller på något annat sätt har undanröjts, skall Finansinspektionen, i fall som är av principiell betydelse eller av särskild vikt, anmäla detta till regeringen.
Finansinspektionen får begränsa bolagets förfoganderätt eller förbjuda bolaget att förfoga över sina tillgångar i Sverige, om
1. bolaget inte följer gällande bestämmelser om skuldtäckning,
2. bolagets kapitalbas understiger en tredjedel av solvensmarginalen eller inte uppfyller gällande krav på garantibelopp,
3. bolagets kapitalbas understiger solvensmarginalen och det finns särskilda skäl att anta att bolagets finansiella ställning ytterligare kommer att försämras, eller
4. det bedöms vara nödvändigt för att skydda de försäkrades intressen vid beslut om förverkande av bolagets koncession enligt 2 § eller enligt åttonde stycket.
Finansinspektionen får besluta hur försäkringsverksamheten skall drivas efter ett sådant beslut som avses i sjätte stycket.
En koncession kan förklaras förverkad om bolaget
1. inte längre uppfyller kraven för koncession,
2. inte inom angiven tid har vidtagit åtgärderna i en plan som har godkänts enligt tredje stycket, eller
78
3. i annat fall allvarligt åsidosätter gällande bestämmelser för verksamheten.
Frågor om förverkande av koncession enligt åttonde stycket prövas av Finansinspektionen. Ärenden som är av principiell betydelse eller av särskild vikt prövas dock av regeringen. Regeringens prövning sker efter anmälan av inspektionen.
20 kap.
4 §
Har en sökande vid anmälan för registrering inte iakttagit vad som är föreskrivet om anmälan, skall sökanden föreläggas att inom viss tid avge yttrande eller vidta rättelse. Detsamma gäller, om Finansinspektionen finner att ett beslut, som anmäls för registrering och för vars giltighet stadfästelse av regeringen eller inspektionen inte krävs, eller en handling som bifogas anmälningen inte har tillkommit i behörig ordning eller till sitt innehåll strider mot denna lag eller andra författningar eller mot bolagsordningen eller grunderna eller i något viktigare hänseende har en otydlig eller vilseledande avfattning. Underlåter sökanden att rätta sig efter föreläggandet, skall anmälningen avskrivas. En underrättelse om denna påföljd skall tas in i föreläggandet. Finns det även efter det att yttrandet avgivits något hinder för registrering och har sökanden haft tillfälle att yttra sig över hindret, skall registrering vägras, om det inte finns anledning att ge sökanden ett nytt föreläggande.
Har en sökande vid anmälan för registrering inte iakttagit vad som är föreskrivet om anmälan, skall sökanden föreläggas att inom viss tid avge yttrande eller vidta rättelse. Detsamma gäller, om Finansinspektionen finner att ett beslut, som anmäls för registrering och för vars giltighet stadfästelse av regeringen eller inspektionen inte krävs, eller en handling som bifogas anmälningen inte har tillkommit i behörig ordning eller till sitt innehåll strider mot denna lag eller andra författningar eller mot bolagsordningen eller de försäkringstekniska riktlinjerna eller i något viktigare hänseende har en otydlig eller vilseledande avfattning. Underlåter sökanden att rätta sig efter föreläggandet, skall anmälningen avskrivas. En underrättelse om denna påföljd skall tas in i föreläggandet. Finns det även efter det att yttrandet avgivits något hinder för registrering och har sökanden haft tillfälle att yttra sig över hindret, skall registrering vägras, om det inte finns anledning att ge sökanden ett nytt föreläggande.
Bestämmelserna i första stycket utgör inte något hinder för registrering av ett bolagsstämmobeslut, om rätten till talan mot beslutet gått förlorad enligt 9 kap. 20 § andra stycket.
Finansinspektionen skall genast skriftligen underrätta bolaget när Finansinspektionen fattar beslut enligt 4 kap. 15 § andra stycket, 6 kap. 7 § tredje stycket, 15 kap. 4 §, 15 a kap. 17 § eller 21 kap. 2 §.
79
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000, då lagen (1989:1079) om livförsäkringar med anknytning till värdepappersfonder upphör att gälla.
2. Försäkringsbolag, som inte omfattats av lagen om livförsäkringar med anknytning till värdepappersfonder och som beviljats koncession före ikraftträdandet, får år 2000 och 2001 tillämpa äldre föreskrifter i 7 kap. 1– 6 och 8 §§ samt 12 kap. 2, och 5–8 §§. För ett försäkringsbolag som tillämpar sådana äldre bestämmelser gäller även äldre föreskrifter i 1 kap. 10 §, 2 kap. 5 § första stycket 8, 9 och 16, 7 kap. 8 a, 9, 14 och 15 §§, 8 kap. 8 §, 9 kap. 18 och 20 §§, 12 kap. 9 §, 16 kap. 1 och 3 §§, 19 kap. 5 och 11 §§ samt 20 kap. 4 §. Äldre föreskrifter i 7 kap. 17 a och 22 §§ skall fortfarande tillämpas på livförsäkringsbolag som innehar återbäringsmedel med stöd av denna punkt. Bolaget skall inte tillämpa den nya 12 kap. 14 §.
3. För livförsäkringsbolag som meddelats koncession före ikraftträdandet skall belopp som motsvarar återbäringsfonden och andra återbäringsmedel, vid ingången av det räkenskapsår då äldre föreskrifter som avses i punkten 2 inte längre tillämpas, gottskrivas försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade som återbäring eller överföras till sådana fonder under bundet eget kapital som regleras i försäkringsrörelselagen eller lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag. De nya föreskrifterna i 12 kap. 16 § gäller även sådana återbäringsmedel i livförsäkringsaktiebolag som innehas med stöd av punkten 2.
4. För ömsesidiga försäkringsbolag som registrerats före ikraftträdandet gäller äldre föreskrifter i 1 kap. 7 §, 7 kap. 24 §, 13 kap. och 14 kap. 14 § till dess att sådana bestämmelser i bolagsordningen som avses i de nya föreskrifterna i 2 kap. 5 § första stycket 14 registrerats. En bolagsordning med sådana bestämmelser skall vara registrerad senast vid utgången av år 2001.
5. För livförsäkringsbolag som omfattats av lagen om livförsäkringar med anknytning till värdepappersfonder gäller 7, 10, 11 och 12 §§ samma lag till dess bestämmelser i bolagsordningen om vinstutdelning eller förlusttäckning registrerats. En bolagsordning med sådana bestämmelser skall vara registrerad senast vid utgången av år 2001. Om denna punkt tillämpas gäller äldre lydelse av de bestämmelser som 12 § nämnda lag hänvisar till.
6. För livförsäkringsbolag som omfattats av lagen om livförsäkringar med anknytning till värdepappersfonder tillämpas fortfarande 9 § samma lag för innehav av sådana aktier i fondföretag som förvärvats före ikraftträdandet.
7. Äldre föreskrifter i 10 kap. 4 § får tillämpas till dess att en godkänd eller auktoriserad revisor utsetts, dock längst till utgången av år 2000. Vid en sådan tillämpning gäller inte de nya föreskrifterna i 10 kap. 3 § första stycket.
8. Bolagsstämman får före ikraftträdandet fatta beslut om ändringar av bolagsordningen med tillämpning av de nya föreskrifterna i lagen (1999:000) om ändring i försäkringsrörelselagen.
9. Föreskrifterna om sanktioner enligt 19 kap. försäkringsrörelselagen gäller även vid överträdelser av punkterna 3, 4, och 5 ovan.
80
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:779) om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713)
Härigenom föreskrivs att punkt 1 av ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna till lagen (1995:779) om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1. Denna lag träder i kraft såvitt avser 2 kap. 18 §, nya 7 kap. 3 §, 10 kap. 5 § och 12 kap. 13 § den dag regeringen bestämmer och i övrigt den 1 juli 1995.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000 såvitt avser 2 kap. 18 §, 10 kap. 5 § och 12 kap. 13 §.
Dessa föreskrifter skall tillämpas av sådana bolag som inte följer de äldre föreskrifter som avses i punkt 2 av övergångsbestämmelserna till lagen (1999:000) om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713). Ändringarna i 7 kap. 3 § skall inte träda i kraft. Lagen i övrigt träder i kraft den 1 juli 1995.
81
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige
dels att 1 kap. 15 § och 5 kap. 15 § skall upphöra att gälla,
dels att 1 kap. 1 och 6 §§, 3 kap. 2 och 3 §§, 4 kap. 4, 5 och 10 §§, 5 kap. 5–9, 11, 14 och 19 §§, 6 kap. 1, 3, 4, 8 och 9 §§, 7 kap. 7 §, 8 kap. 1, 2, 4 och 5 §§, 10 kap. 1 § samt rubriken närmast före 5 kap. 5 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas tre nya paragrafer, 5 kap. 4 a och 8 a §§ samt 8 kap. 1 a § och närmast före 5 kap. 4 a § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
1 §
Utländska försäkringsgivare har rätt att bedriva verksamhet i Sverige i enlighet med denna lag.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får meddela särskilda föreskrifter om bedrivande av försäkringsrörelse för att uppfylla Sveriges åtaganden till följd av avtal mellan Europeiska gemenskaperna (EG) och Schweiz.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela särskilda föreskrifter om bedrivande av försäkringsrörelse för att uppfylla Sveriges åtaganden till följd av avtal mellan Europeiska gemenskaperna (EG) och Schweiz.
6 §
Med skadeförsäkring förstås i denna lag sådan försäkring som avses i 2 kap. 3 a § försäkringsrörelselagen (1982:713).
Med livförsäkring förstås i denna lag sådan försäkring som avses i 2 kap. 3 b § försäkringsrörelselagen.
Ersättning som betalas i form av livränta eller sjukränta tillhör livförsäkring, om ersättningen betalas från en livförsäkring, och skadeförsäkring, om ersättningen betalas från en skadeförsäkring. Om en sådan ränta har köpts i ett livförsäkringsföretag, skall den dock i detta företag höra till livförsäkring.
För sådan livränta eller sjukränta som tillhör skadeförsäkring gäller de särskilda bestämmelserna om livförsäkring i 5 kap. 2, 5, 11 och 20 §§ samt 7 kap. 4–12 §§.
För sådan livränta eller sjukränta som tillhör skadeförsäkring gäller de särskilda bestämmelserna om livförsäkring i 5 kap. 2, 5 och 11 §§ samt 7 kap. 4–12 §§.
82
3 kap.
2 §
I fråga om verksamhet som drivs av EES-försäkringsgivare enligt denna lag skall Finansinspektionen, i samarbete med den behöriga myndigheten i försäkringsgivarens hemland, verka för en sund utveckling av verksamheten.
Finansinspektionen skall, i samarbete med den behöriga myndigheten i försäkringsgivarens hemland, utöva tillsyn över att EESförsäkringsgivaren bedriver sin verksamhet i Sverige i enlighet med denna lag och andra författningar som reglerar försäkringsgivarens näringsverksamhet.
Finansinspektionen skall lämna uppgifter till de behöriga myndigheterna i EES-försäkringsgivares hemländer, om dessa myndigheter behöver uppgifterna för sin tillsyn över försäkringsgivares verksamheter, samt i övrigt ha ett nära samarbete med dessa myndigheter.
3 §
En EES-försäkringsgivare som driver verksamhet här i landet skall lämna Finansinspektionen de uppgifter om verksamheten som behövs för tillsynen.
Finansinspektionen har rätt att granska den verksamhet som en EESförsäkringsgivares sekundäretablering bedriver. Försäkringsgivaren skall även hålla tillgångar, räkenskaper och andra handlingar tillgängliga för granskning.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får meddela föreskrifter om vilka upplysningar som försäkringsgivaren skall lämna till inspektionen enligt första stycket.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka upplysningar som försäkringsgivaren skall lämna till inspektionen enligt första stycket.
Lydelse enligt prop. 1997/98:186 , bet. 1998/99:FiU14 , rskr. 1998/99:130
Föreslagen lydelse
4 kap.
4 §
Ansökan om koncession enligt 1 § första stycket prövas av Finansinspektionen. Ärenden som är av principiell betydelse eller av särskild vikt prövas dock av regeringen. Om ansökan skall prövas av regeringen, skall Finansinspektionen överlämna den till regeringen tillsammans med ett eget yttrande.
Till ansökningen skall fogas
1. en plan för verksamheten i Sverige (verksamhetsplan), och
2. ett intyg om att försäkringsgivaren har deponerat värdehandlingar enligt 5 kap. 1 § andra stycket.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får meddela närmare
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om
83
föreskrifter om vad verksamhetsplanen skall innehålla och vilka ytterligare handlingar som skall fogas till ansökan.
vad verksamhetsplanen skall innehålla och vilka ytterligare handlingar som skall fogas till ansökan.
5 §
En försäkringsgivare från tredje land skall beviljas koncession och dess företrädare skall godkännas, om ansökan uppfyller de krav som ställs i 4 § och
1. den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven på en sund försäkringsverksamhet,
2. det kan antas att den som kommer att ha ett sådant kvalificerat innehav i en försäkringsgivare som avses i 1 kap. 9 a § första stycket försäkringsrörelselagen (1982:713) inte motverkar en sund utveckling av verksamheten hos försäkringsgivaren och denne även i övrigt är lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av en försäkringsgivare och
1. den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven i denna lag och andra författningar som reglerar verksamheten,
2. det kan antas att den som kommer att ha ett sådant kvalificerat innehav i en försäkringsgivare som avses i 1 kap. 9 a § första stycket försäkringsrörelselagen (1982:713) inte motverkar de krav på verksamheten hos försäkringsgivaren som avses i 1 och denne även i övrigt är lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av en försäkringsgivare och
3. den som avses vara företrädare för försäkringsgivaren eller, i de fall där företrädaren är en juridisk person, vara dess ombud har tillräckliga insikter och erfarenheter för att delta i ledningen hos en försäkringsgivare och även i övrigt är lämplig för en sådan uppgift. Koncession får inte beviljas, om det kan antas att någon som i väsentlig mån har åsidosatt sina skyldigheter i näringsverksamhet eller i andra ekonomiska angelägenheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet kommer att ha ett kvalificerat innehav i en försäkringsgivare.
Koncession får inte vägras av det skälet att det inte behövs någon ytterligare försäkringsgivare.
Koncession beviljas tills vidare eller, om det finns särskilda omständigheter, för bestämd tid, högst tio år, och därutöver till det löpande räkenskapsårets slut.
Koncession skall meddelas i enlighet med den indelning som anges i 2 kap.3 a och 3 b §§försäkringsrörelselagen.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
10 §
Finansinspektionen skall efter ansökan av en försäkringsgivare från tredje land lämna tillstånd till verksamhet enligt 1 § andra stycket, om den planerade verksamheten
Finansinspektionen skall efter ansökan av en försäkringsgivare från tredje land lämna tillstånd till verksamhet enligt 1 § andra stycket, om den planerade verksamheten
84
kan antas komma att uppfylla kraven på en sund försäkringsverksamhet. Inspektionen får meddela närmare föreskrifter om den utredning som skall fogas till ansökan om tillstånd.
kan antas komma att uppfylla kraven i denna lag och andra författningar som reglerar verksamheten. Inspektionen får meddela närmare föreskrifter om den utredning som skall fogas till ansökan om tillstånd.
Om det inte längre finns förutsättningar för tillstånd enligt första stycket får Finansinspektionen förklara tillståndet förverkat.
5 kap.
Grundläggande krav för försäkringsrörelsen
4 a §
Försäkringsgivare från tredje land skall bedriva sin försäkringsrörelse i Sverige med en för rörelsens omfattning och beskaffenhet tillfredsställande soliditet, likviditet och kontroll över försäkringsrisker, placeringsrisker och rörelserisker, så att åtagandena mot försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringarna kan fullgöras.
Försäkringstekniska avsättningar och grunder för försäkrings-
verksamheten
Försäkringstekniska avsättningar m.m.
5 §
En försäkringsgivare från tredje land skall för sin direkta försäkringsrörelse i Sverige redovisa försäkringstekniska avsättningar. En försäkringsgivares försäkringstekniska avsättningar skall motsvara de belopp som behövs för att försäkringsgivaren vid varje tidpunkt skall kunna uppfylla alla åtaganden som skäligen kan förväntas uppkomma på grund av ingångna försäkringsavtal. De försäkringstekniska avsättningarna skall motsvara försäkringsgivarens ansvarighet för
1. löpande försäkringar (premiereserv),
2. inträffade oreglerade försäk-
1. försäkringsfall, förvaltningskostnader och andra kostnader under resten av avtalsperioden för löpande försäkringar i skadeförsäkringsrörelse (ej intjänade premier och kvardröjande risker) respektive livförsäkringsrörelse (livförsäkringsavsättning),
2. inträffade oreglerade försäk-
85
ringsfall, kostnader som beräknas uppkomma för regleringen av dessa samt tilldelad återbäring som förfallit till betalning men inte betalats ut (avsättning för oreglerade skador),
3. sådan tilldelad återbäring inom livförsäkringsrörelsen som inte har förfallit till betalning,
4. sådan tilldelad återbäring inom annan försäkringsrörelse än livförsäkringsrörelse som inte har förfallit till betalning, och
5. förlustutjämning för kreditförsäkring som avses i 12 kap. 9 a § försäkringsrörelselagen (1982:713) (utjämningsavsättning) upp till det belopp för avsättningens storlek som anges i första stycket andra meningen nämnda paragraf.
ringsfall, kostnader för regleringen av dessa samt återbäring som förfallit till betalning men inte betalats ut (oreglerade skador),
3. sådan återbäring som är garanterad i nominella eller reala belopp (garanterad återbäring) och som inte omfattas av 1 eller 2,
4. sådan återbäring inom livförsäkringsrörelse som är villkorad av värdeförändringar på tillgångar eller av ett visst försäkringstekniskt resultat som försäkringstagarna eller andra ersättningsberättigade står risken för (villkorad återbäring),
5. förlustutjämning för kreditförsäkring som avses i 12 kap. 9 a § försäkringsrörelselagen (1982:713) (utjämningsavsättning) upp till det belopp för avsättningens storlek som anges i första stycket andra meningen nämnda paragraf, och
6. fondförsäkringar som försäkringstagarna eller andra ersättningsberättigade bär placeringsrisken för (fondförsäkringsåtaganden där försäkringstagaren bär placeringsrisken).
Ansvarar flera försäkringsgivare solidariskt för en försäkring, skall endast den del av försäkringen som enligt avtal mellan försäkringsgivarna belöper på en enskild försäkringsgivare beaktas vid beräkningen av den försäkringsgivarens försäkringstekniska avsättningar.
Avsättning för oreglerade skador skall beräknas särskilt för varje försäkringsfall. För skadeförsäkringsrörelse får statistiska metoder användas om de leder till en tillräcklig avsättning med beaktande av skadornas art.
Regeringen, eller efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får meddela närmare föreskrifter om beräkning av försäkringstekniska avsättningar.
Vid beräkning av premiereserv för livförsäkringsrörelse gäller 7 kap. 2 § försäkringsrörelselagen.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om de försäkringstekniska avsättningars innehåll och beräkning.
Vid beräkning av avsättning för ej intjänade premier och kvardröjande risker respektive livförsäkringsavsättning gäller 7 kap. 2 § försäkringsrörelselagen.
86
6 §
För livförsäkringar skall, om det inte med hänsyn till försäkringarnas särskilda beskaffenhet finns anledning till undantag, grunder upprättas för
1. beräkning av försäkringspremier och premiereserv,
2. försäkringstagares rätt till återköp och fribrev,
3. belåning av försäkringsbrev hos försäkringsgivaren,
4. verkan av underlåten premiebetalning,
5. försäkringstagarens rätt när försäkringen av annan anledning än som avses i 2 eller 4 upphör i förtid eller när försäkringsgivaren i övrigt inte har ansvar för försäkringsfallet och
6. förräntning av försäkringsbelopp som förfallit till betalning.
För sådan livränta eller sjukränta som enligt 1 kap. 6 § tredje stycket tillhör annan försäkring än livförsäkring skall grunder upprättas för beräkning av premiereserv och rätt till återköp.
Försäkringsgivare från tredje land skall upprätta och följa försäkringstekniska riktlinjer. Företrädaren skall fastställa riktlinjerna, se till att de följs och fortlöpande pröva om de behöver ändras.
De försäkringstekniska riktlinjerna skall innehålla principerna för
1. hur premier bestäms,
2. beräkning av försäkringstekniska avsättningar,
3. återköp och belåning av försäkringar,
4. fördelning av återbäring till försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade, samt
5. hur soliditeten i sekundäretableringen skall tillgodoses.
De försäkringstekniska riktlinjerna skall kompletteras med ett försäkringstekniskt beräkningsunderlag. Underlaget skall innehålla de antaganden som behövs för att beräkna
1. premier, försäkringstekniska avsättningar, tekniska återköpsvärden och belåningsvärden,
2. fördelningen av återbäring, samt
3. soliditetsreserver. Om det med hänsyn till försäkringarnas beskaffenhet eller av annat särskilt skäl saknas anledning att upprätta ett sådant beräkningsunderlag får försäkringsgivaren helt eller delvis avstå från att upprätta det.
7 §
För de grunder för beräkning av försäkringspremier och premiereserv som anges i 6 § första stycket 1 samt för de grunder för beräkning av premiereserv som anges i 6 § andra stycket gäller 7 kap. 5 och 6 §§ försäkringsrörel-
Premier för livförsäkringar skall grundas på antaganden om dödlighet och andra riskmått, räntesats samt driftskostnader som var för sig är betryggande. En avvikelse får ske om den är försvarlig med hänsyn till försäkrings-
87
selagen (1982:713) i tillämpliga delar.
Grunderna för försäkringstagarnas rätt till återköp och fribrev skall ange villkoren för att erhålla denna rätt. De skall även innehålla regler för beräkning av återköpsoch fribrevsvärden.
Grunderna för belåning av försäkringsbrev hos försäkringsgivaren skall ange villkoren för belåningen. De skall även innehålla bestämmelser om lånevärde, räntesats och verkan av underlåtenhet att betala ränta.
Grunderna för verkan av underlåtenhet att betala premierna skall ange i vilken ordning försäkringsgivarens ansvarighet kan komma att upphöra eller i övrigt förändras. Vidare skall grunderna ange villkoren för att försäkringen åter skall träda i kraft (återupplivning).
givarens ekonomiska situation.
8 §
De försäkringstekniska avsättningarna skall täckas med tillgångar på det sätt som gäller för skuldtäckning enligt 7 kap. 9 § första, tredje och fjärde styckena, 9 a–10 c §§, 10 e samt 10 f §§försäkringsrörelselagen (1982:713) eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av någon av dessa bestämmelser. Dock skall skuldtäckning endast omfatta direkt försäkringsrörelse.
De försäkringstekniska avsättningarna skall täckas med tillgångar på det sätt som gäller för skuldtäckning enligt 7 kap. 9 § första, tredje och fjärde styckena, 9 a–10 c, 10 e, 10 f samt 13 §§ försäkringsrörelselagen (1982:713) eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av någon av dessa bestämmelser. Dock skall skuldtäckning endast omfatta direkt försäkringsrörelse.
När de försäkringstekniska avsättningarna skall täckas, får depositionen enligt 1–3 §§ räknas in under förutsättning att depositionen dels består av värdehandlingar som får användas för skuldtäckning med tillämpning av bestämmelserna i första stycket, dels inte har beaktats enligt 12 § första stycket fjärde meningen.
De tillgångar som används för skuldtäckning skall finnas i Sverige.
8 a §
Premier för fondförsäkringar skall placeras i andelar i sådana till försäkringen anknutna fonder som försäkringstagaren från tid till annan bestämmer. Försäkrings-
88
givaren får begränsa antalet fonder i vilka premier får placeras.
Utdelning och ersättning vid inlösen av sådana andelar får endast användas för förvärv av nya andelar i anknutna fonder och för utbetalning eller betalning av kostnader enligt försäkringsavtalet.
9 §
Företrädaren för en försäkringsgivare från tredje land skall se till att sådana riktlinjer som anges i 7 kap. 10 g § försäkringsrörelselagen (1982:713) upprättas och att riktlinjerna följs. Företrädaren skall vidare fortlöpande pröva om riktlinjerna behöver ändras.
Företrädaren skall se till att försäkringstagarna och den som avser att teckna en livförsäkring hos försäkringsgivaren informeras om det huvudsakliga innehållet i riktlinjerna, om det inte med hänsyn till försäkringens särskilda beskaffenhet saknas anledning till sådan information. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
Finansinspektionen skall meddela föreskrifter om skyldigheten att lämna information och om vilka försäkringar som inte skall omfattas av informationsskyldigheten.
Företrädaren för en försäkringsgivare från tredje land skall se till att sådana placeringsriktlinjer som anges i 7 kap. 10 g § försäkringsrörelselagen (1982:713) upprättas och följs samt fortlöpande pröva om de behöver ändras.
Företrädaren skall se till att livförsäkringstagarna och de som erbjuds att teckna en livförsäkring hos försäkringsgivaren informeras om det huvudsakliga innehållet i riktlinjerna, om det inte med hänsyn till försäkringens särskilda beskaffenhet eller av annat särskilt skäl saknas anledning till sådan information. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall meddela föreskrifter om skyldigheten att lämna information och om vilka försäkringar som inte skall omfattas av informationsskyldigheten.
11 §
Försäkringstagarnas förmånsrätt enligt 4 a § förmånsrättslagen (1970:979) följer med en fordran som grundas på avtal om
Förmånsrätt enligt 4 a § förmånsrättslagen (1970:979) följer med en fordran som grundas på avtal om
1. livförsäkring, eller
2. återförsäkring avseende livförsäkring. Förmånsrätten omfattar de tillgångar som finns upptagna i det register som anges i 10 §, när en försäkringsgivare från tredje land försätts i konkurs eller när utmätning äger rum eller särskild administration träder in.
Fordran enligt första stycket 1 har företräde framför fordran enligt första stycket 2.
89
14 §
Kapitalbasen för livförsäkring får omfatta de poster som anges i 7 kap. 22 § och 26 § tredje stycket försäkringsrörelselagen (1982:713). För livförsäkring beräknas solvensmarginalen enligt 7 kap. 23 § försäkringsrörelselagen. Garantibeloppet för livförsäkring skall motsvara 400 000
ECU. En tredjedel av solvensmarginalen eller av garantibeloppet, om det är större, skall motsvaras av poster som anges i 7 kap. 22 § första stycket 1–3försäkringsrörelselagen.
Kapitalbasen för livförsäkring får omfatta de poster som anges i 7 kap. 22 § och 26 § tredje stycket försäkringsrörelselagen (1982:713). För livförsäkring beräknas solvensmarginalen enligt 7 kap. 23 § försäkringsrörelselagen. Garantibeloppet för livförsäkring skall motsvara 400 000 euro. En tredjedel av solvensmarginalen eller av garantibeloppet, om det är större, skall motsvaras av poster som anges i 7 kap. 22 § första stycket 1–4försäkringsrörelselagen.
19 §
En försäkringsgivare från tredje land som meddelar livförsäkringar i Sverige skall utföra försäkringstekniska beräkningar och utredningar under ledning av en aktuarie. I fråga om aktuarien gäller 8 kap. 18 § andra stycketförsäkringsrörelselagen (1982:713).
En försäkringsgivare från tredje land skall utföra försäkringstekniska beräkningar och utredningar under ledning av en eller flera aktuarier. I fråga om aktuarierna gäller 8 kap. 18 § första och andra styckenaförsäkringsrörelselagen (1982:713).
Finansinspektionen skall, om det behövs, förordna en eller flera aktuarier som tillsammans med försäkringsgivarens aktuarie skall utföra de uppgifter som avses i första stycket. Inspektionen skall utfärda en instruktion för sådan aktuarie. Aktuarien har rätt att få arvode av försäkringsgivaren. Arvodets storlek bestäms av inspektionen.
6 kap.
1 §
Finansinspektionen skall ha tillsyn över den verksamhet som försäkringsgivare från tredje land bedriver i Sverige. Inspektionen skall verka för en sund utveckling av verksamheten och ha ett nära samarbete med andra länders behöriga myndigheter.
Finansinspektionen skall ha tillsyn över den verksamhet som försäkringsgivare från tredje land bedriver i Sverige. Inspektionen skall utöva tillsyn över att verksamheten bedrivs i enlighet med denna lag och andra författningar som reglerar försäkringsgivarens näringsverksamhet. Inspektionen skall ha
90
ett nära samarbete med andra länders behöriga myndigheter.
3 §
Företrädaren för en försäkringsgivare från tredje land skall utan anmaning lämna Finansinspektionen
1. en redogörelse för försäkringsgivarens verksamhet i Sverige för varje räkenskapsår, enligt formulär som fastställs av inspektionen,
2. ett intyg för varje räkenskapsår om att försäkringsgivarens deposition motsvarar kraven i 5 kap. 1–3 §§,
3. en utredning för varje räkenskapsår om de försäkringstekniska avsättningarnas storlek, hur dessa har beräknats och täckts samt om avgiven återförsäkring,
4. en kopia av grunder eller ändrade grunder,
3. försäkringstekniska riktlinjer för livförsäkring eller en ändring i riktlinjerna senast när de börjar användas,
5. uppgifter om de tvångsmedel som den behöriga myndigheten i försäkringsgivarens hemland har tillgripit mot försäkringsgivaren, samt
6. meddelande om ändring av försäkringsgivarens firma.
4. uppgifter om de tvångsmedel som den behöriga myndigheten i försäkringsgivarens hemland har tillgripit mot försäkringsgivaren, samt
5. meddelande om ändring av försäkringsgivarens firma.
Till grunderna eller de ändrade grunderna enligt första stycket 4 skall det fogas en redogörelse för de konsekvenser grunderna får för försäkringstagarna och försäkringsgivaren.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får meddela närmare föreskrifter om uppgiftsskyldigheten enligt första och andra styckena.
Till de försäkringstekniska riktlinjerna eller de ändrade försäkringstekniska riktlinjerna skall fogas en redogörelse för de konsekvenser som riktlinjerna får för försäkringsgivaren samt för försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringarna.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om uppgiftsskyldigheten enligt första och andra styckena.
91
4 §
Företrädaren för en försäkringsgivare från tredje land skall lämna Finansinspektionen de upplysningar om försäkringsgivaren och dennes verksamhet här i landet som inspektionen begär.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får meddela föreskrifter om vilka upplysningar en försäkringsgivare från tredje land skall lämna till inspektionen enligt första stycket.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka upplysningar en försäkringsgivare från tredje land skall lämna till inspektionen enligt första stycket.
8 §
Finansinspektionen får i fråga om den verksamhet som en försäkringsgivare från tredje land bedriver här i landet meddela de erinringar som inspektionen anser är nödvändiga.
Finansinspektionen skall förelägga försäkringsgivaren att vidta rättelse om inspektionen finner att
1. avvikelser skett från denna lag, trafikskadelagen (1975:1410), lagen (1976:357) om motortävlingsförsäkring eller föreskrifter som har meddelats med stöd av någon av dessa lagar eller från grunderna, om sådana finns,
2. grunderna inte längre är tillfredsställande med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av försäkringsgivarens rörelse,
3. ett belopp som deponerats i bank enligt 5 kap. 1–3 §§ minskats genom att värdehandlingarna sjunkit avsevärt i värde eller av annan anledning,
4. försäkringsgivarens riktlinjer för placering av tillgångar som används för skuldtäckning inte är tillfredsställande med hänsyn till innehållet i 5 kap. 8 § samt 7 kap. 9 a – 10 c §§ och 10 e § försäkringsrörelselagen (1982:713) ,
5. de tillgångar som används för skuldtäckning inte är tillräckliga eller inte är placerade enligt 5 kap.
Finansinspektionen skall förelägga försäkringsgivaren eller dennes företrädare att vidta rättelse om inspektionen finner att
1. avvikelse skett från denna lag eller någon annan författning som reglerar försäkringsgivarens näringsverksamhet,
2. de försäkringstekniska riktlinjerna, beräkningsunderlaget och placeringsriktlinjerna inte längre är tillfredsställande med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av försäkringsgivarens rörelse,
3. ett belopp som deponerats i bank enligt 5 kap. 1–3 §§ minskats genom att värdehandlingarna sjunkit avsevärt i värde eller av annan anledning, eller
92
8 § samt 7 kap. 9 a – 10 c §§ och 10 e § försäkringsrörelselagen ,
6. försäkringsgivarens företrädare eller, om företrädaren är en juridisk person, försäkringsgivarens ombud inte uppfyller de krav som anges i 4 kap. 5 § första stycket 3, eller
7. det i övrigt finns allvarliga anmärkningar mot försäkringsgivarens verksamhet.
4. försäkringsgivarens företrädare eller, om företrädaren är en juridisk person, försäkringsgivarens ombud inte uppfyller de krav som anges i 4 kap. 5 § första stycket 3.
9 §
Finansinspektionen skall förelägga en försäkringsgivare från tredje land att upprätta och för godkännande överlämna en plan för att
1. återställa en sund finansiell ställning, om försäkringsgivarens kapitalbas understiger solvensmarginalen enligt 7 kap. 23 eller
25 § försäkringsrörelselagen (1982:713) (saneringsplan),
2. skyndsamt återställa kapitalbasen, om den understiger de nivåer som anges i 5 kap. 12–15 §§, eller om garantibeloppet för en livförsäkringsrörelse inte har sådan sammansättning som anges i 5 kap. 12 § andra stycket (finansieringsplan).
1. återställa en tillfredsställande finansiell ställning, om försäkringsgivarens kapitalbas understiger solvensmarginalen enligt 7 kap. 23 eller 25 § försäkringsrörelselagen (1982:713) (saneringsplan),
2. skyndsamt återställa kapitalbasen, om den understiger de nivåer som anges i 5 kap. 12–14 §§, eller om garantibeloppet för en livförsäkringsrörelse inte har sådan sammansättning som anges i 5 kap. 12 § andra stycket (finansieringsplan).
Skyldigheten att upprätta saneringsplan eller finansieringsplan enligt första stycket gäller inte om försäkringsgivaren medgetts undantag enligt 5 kap. 16 § och någon annan myndighet än Finansinspektionen har tillsyn över soliditeten. Om den utländska myndighet som kontrollerar försäkringsgivarens soliditet förbjuder försäkringsgivaren att helt eller delvis förfoga över sina tillgångar skall, på begäran av myndigheten, Finansinspektionen vidta samma åtgärder beträffande försäkringsgivarens tillgångar i Sverige. Finansinspektionen får besluta hur verksamheten skall drivas efter ett sådant beslut av den utländska myndigheten.
7 kap.
7 §
Finansinspektionen skall anta ett anbud om övertagande av försäkringsbestånd om
1. den övertagande försäkringsgivaren har den kapitalbas som krävs sedan överlåtelsen beaktats, varvid hänsyn tagits till sådant undantag som kan ha medgivits i enlighet med 5 kap. 16 §, och
2. behörig myndighet i det land där åtagandet skall fullgöras, samtycker till överlåtelsen eller inte har yttrat sig.
93
Saknar den övertagande försäkringsgivaren koncession att driva verksamhet i Sverige, skall kapitalbasen intygas av behörig myndighet. Med behörig myndighet avses i detta fall den behöriga myndigheten i det EESland som övervakar försäkringsgivarens soliditet.
Finansinspektionens beslut att anta ett anbud skall kungöras enligt 10 kap. 1 § 10. När ett sådant beslut kungörs, övergår ansvaret för det överlåtna försäkringsbeståndet på den övertagande försäkringsgivaren. Genom denna försäkringsgivares försorg skall samtliga försäkringstagare och de personer som förvärvat rätt på grund av en försäkring underrättas om överlåtelsen och de eventuella ändringar i villkoren som den medför.
Finansinspektionens beslut att anta ett anbud skall kungöras enligt 10 kap. 1 § 10. När ett sådant beslut kungörs, övergår ansvaret för det överlåtna försäkringsbeståndet på den övertagande försäkringsgivaren. Genom denna försäkringsgivares försorg skall samtliga försäkringstagare och de personer som förvärvat rätt på grund av en försäkring underrättas om överlåtelsen och de eventuella ändringar i villkoren som den medför. Finansinspektionen bestämmer på vilket sätt underrättelsen skall lämnas.
Om det i ett bestånd av direkt försäkring som överlåtits ingår åtaganden som skall fullgöras i ett annat EES-land skall Finansinspektionen offentliggöra den godkända överlåtelsen i det landet enligt bestämmelserna där. Om överlåtelsebeslutet offentliggörs på motsvarande sätt i det berörda landet, får inspektionen underlåta att offentliggöra beslutet där.
8 kap.
1 §
Företrädaren för en utländsk försäkringsgivare skall övervaka att försäkringsgivaren i sin verksamhet i Sverige iakttar god affärssed. I fråga om en försäkringssammanslutning skall försäkringsgivaren övervaka att verksamhet för att anskaffa försäkringar bedrivs i enlighet med god sed.
Företrädaren för en utländsk försäkringsgivare skall övervaka att försäkringsgivaren i sin verksamhet i Sverige iakttar god försäkringsstandard. I fråga om en försäkringssammanslutning skall försäkringsgivaren övervaka att verksamhet för att anskaffa försäkringar bedrivs i enlighet med en sådan standard.
1 a §
Information till försäkringstagare och dem som erbjuds att teckna en försäkring skall vara anpassad efter försäkringens art och tydligt visa försäkringens villkor och värdeutveckling. Även andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar skall ges den information de behöver.
94
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om vilken information som en försäkringsgivare skall lämna till försäkringstagarna, andra ersättningsberättigade på grund av försäkringarna och till dem som erbjuds att teckna en försäkring hos försäkringsgivaren.
2 §
En utländsk försäkringsgivare skall i alla meddelanden till allmänheten nämna sin organisationsform och sitt hemland.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen skall meddela närmare föreskrifter om den information som en försäkringsgivare skall lämna till försäkringstagarna och till den som avser att teckna en försäkring hos försäkringsgivaren.
4 §
En utländsk försäkringsgivare eller dennes företrädare får inte till fördel för en enskild försäkringstagare eller grupper av försäkringstagare, på annat sätt än genom återbäring, medge direkt eller indirekt nedsättning av de livförsäkringspremier som försäkringsgivaren enligt upprättade grunder bestämt för sin rörelse här i landet.
En utländsk försäkringsgivare får inte förespegla framtida återbäring som saknar grund i försäkringsavtalet.
5 §
På begäran av den som biträtt en utländsk försäkringsgivare att marknadsföra försäkringar i
Sverige skall Finansinspektionen utfärda ett intyg över verksamhetens omfattning och innehåll, om intyget behövs för att den som biträtt försäkringsgivaren skall få driva liknande verksamhet i ett annat land som omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
På begäran av den som i egenskap av försäkringsombud eller på liknande sätt biträtt en utländsk försäkringsgivare skall Finansinspektionen utfärda ett intyg över verksamhetens omfattning och innehåll, om intyget behövs för att den som biträtt försäkringsgivaren skall få driva liknande verksamhet i ett annat land som omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska
95
Försäkringsgivaren och den som begär intyg skall lämna inspektionen de upplysningar som behövs för att inspektionen skall kunna fullgöra denna skyldighet.
samarbetsområdet. Försäkringsgivaren och den som begär intyg skall lämna inspektionen de upplysningar som behövs för att inspektionen skall kunna fullgöra denna skyldighet.
Lydelse enligt prop. 1997/98:186 , bet. 1998/99:FiU14 , rskr. 1998/99:130
Föreslagen lydelse
10 kap.
1 §
Finansinspektionen skall i Post- och Inrikes Tidningar kungöra
1. förordnande av ett ombud enligt 3 kap. 6 § fjärde stycket, 8 § eller 6 kap. 12 §,
2. beslut om att förbjuda eller begränsa en utländsk försäkringsgivares rätt att förfoga över sina tillgångar här i landet enligt 3 kap. 7 § första stycket, 9 § första stycket eller 6 kap. 11 § första stycket,
3. koncession som beviljas en försäkringsgivare från tredje land enligt 4 kap. 5 § första stycket,
4. förlängning av koncession som beviljas en försäkringsgivare från tredje land enligt 4 kap. 6 §
4. förlängning av koncession som beviljas en försäkringsgivare från tredje land enligt 4 kap. 6 §,
5. godkännande av en företrädare för en försäkringsgivare från tredje land enligt 4 kap. 5 § första stycket eller 8 §,
6. ändring av firma för en försäkringsgivare från tredje land enligt 6 kap. 4 § första stycket 6,
6. ändring av firma för en försäkringsgivare från tredje land enligt 6 kap. 3 § första stycket 5,
7. förverkande av koncession enligt 6 kap. 2 eller 13 § eller återkallande av koncession enligt 7 kap. 1 § för en försäkringsgivare från tredje land,
8. godkännande eller förordnande av ett ombud enligt 7 kap. 2 § andra stycket,
9. anbud om övertagande av ett försäkringsbestånd i ett administrationsbo enligt 7 kap. 6 § första stycket,
10. beslut om antagande av anbud enligt 7 kap. 7 § första stycket, 11. ansökan om tillstånd till överlåtelse av försäkringsbestånd enligt 9 kap. 5 §, och
12. tillstånd till överlåtelse enligt 9 kap. 8 § första stycket. I 7 kap. 7 § fjärde stycket och 9 kap. 8 § andra stycket finns bestämmelser om offentliggörande av vissa överlåtelsebeslut i andra EES-länder.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.
96
2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag att 3 kap. 3 §, 4 kap. 2 och 9 §§, 5 kap. 3-5 §§, 6 kap. 3 §, 7 kap. 4 §, 8 kap. 4 och 7 §§ samt bilaga 1 och 2 till lagen skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap.
3 §
De i 2 § angivna bestämmelserna i 3 kap. årsredovisningslagen (1995:1554) skall tillämpas med följande avvikelser:
1. Vad som i 4 § fjärde stycket sägs om sammanslagning av poster som föregås av arabiska siffror gäller inte för posterna upptagna i schemat för resultaträkningen i bilaga 2 eller för sådana poster i balansräkningen som skall tas upp under Återförsäkrares andel av försäkringstekniska avsättningar eller Försäkringstekniska avsättningar.
1. Vad som i 4 § fjärde stycket sägs om sammanslagning av poster som föregås av arabiska siffror gäller inte för posterna upptagna i schemat för resultaträkningen i bilaga 2 eller för sådana poster i balansräkningen som skall tas upp under Placeringstillgångar för vilka livförsäkringstagaren bär placeringsrisk (D), Återförsäkrares andel av försäkringstekniska avsättningar (E) eller Försäkringstekniska avsättningar (DD och EE).
2. Inom linjen skall, utöver ställda säkerheter och ansvarsförbindelser, oåterkalleliga åtaganden som innebär risktagande anges.
4 kap.
2 §
De i 1 § angivna bestämmelserna i 4 kap. årsredovisningslagen (1995:1554) skall tillämpas med följande avvikelser:
1. 2 § tillämpas på immateriella tillgångar (B).
2. 3 § skall tillämpas på samtliga tillgångar, om inte annat följer av detta kapitel.
3. 4 § skall tillämpas på dels immateriella tillgångar (B), dels placeringstillgångar (C) — utom när de värderas till verkligt värde enligt 5 § i detta kapitel — samt dels sådana materiella tillgångar och varulager (G.I) och övriga tillgångar (G.IV) som stadigvarande skall brukas eller innehas.
4. a) 5 § skall tillämpas på dels immateriella tillgångar (B), dels placeringstillgångar (C) — utom när de värderas till verkligt värde enligt 5 § i detta kapitel — samt dels sådana materiella tillgångar och varulager (G.I) och övriga tillgångar (G.IV) som stadigvarande skall brukas eller innehas.
b) 5 § andra stycket skall tillämpas endast på placeringar i koncernföretag och intresseföretag (C.II), andra finansiella placeringstillgångar än aktier och andelar (C.III.2-7) samt depåer hos företag som avgivit åter-
97
försäkring (C.IV) — utom när tillgångarna värderas till verkligt värde enligt 5 § i detta kapitel.
c) Sådana andra finansiella placeringstillgångar som utgörs av aktier och andelar (C.III.1) skall skrivas ned till det lägre värde som tillgången har på balansdagen även om det inte kan antas att värdenedgången är varaktig.
5. a) 6 och 8 §§ skall tillämpas på placeringstillgångar (C) — utom när de värderas till verkligt värde enligt 5 § i detta kapitel — samt på sådana tillgångar hänförliga till materiella tillgångar och varulager (G.I) som stadigvarande skall innehas eller brukas.
5. a) 6 och 8 §§ gäller endast skadeförsäkringsbolag och skall tillämpas på placeringstillgångar (C) — utom när de värderas till verkligt värde enligt 5 § i detta kapitel — samt på sådana tillgångar hänförliga till materiella tillgångar och varulager (G.I) som stadigvarande skall innehas eller brukas.
b) Aktier och andelar i koncernföretag och intresseföretag får inte skrivas upp till högre värde än vad som medges av Finansinspektionen.
6. Uppskrivningsbelopp enligt 6 § får endast användas — i skadeförsäkringsaktiebolag för ökning av aktiekapitalet genom fondemission, — i skadeförsäkringsföretag för avsättning till en uppskrivningsfond (AA.III), samt — i livförsäkringsföretag för avsättning till en uppskrivningsfond (DD.II) efter medgivande av
Finansinspektionen.
6. Uppskrivningsbelopp enligt 6 § får endast användas för ökning av aktiekapitalet genom fondemission eller för avsättning till en uppskrivningsfond (AA.III).
7. 7 § första stycket 2 och andra stycket om användning av uppskrivningsfonden för att täcka förlust får inte tillämpas.
8. 9 § skall tillämpas på dels fordringar (F), dels kassa och bank (G.II), dels sådana materiella tillgångar och varulager (G.I) och övriga tillgångar (G.IV) som inte stadigvarande skall brukas eller innehas.
9. 12 § skall tillämpas på materiella tillgångar och varulager (G.I).
9 §
Försäkringstekniska avsättningar (EE) skall tas upp i balansräkningen med tillämpning av 7 kap.1 och 2 §§försäkringsrörelselagen (1982:713).
Såsom Avsättning för ej intjänade premier och kvardröjande risker (EE.1) i skadeförsäkringsrörelse, skall tas upp belopp motsvarande premiereserven.
Såsom Livförsäkringsavsättning (EE.2) i livförsäkringsrörelse, skall
Försäkringstekniska avsättningar (DD och EE) skall tas upp i balansräkningen med tillämpning av 7 kap.1 och 2 §§försäkringsrörelselagen (1982:713).
98
tas upp belopp motsvarande premiereserven inklusive belopp för tilldelad återbäring, utom sådan tilldelad återbäring som förfallit till betalning.
5 kap.
3 §
Utöver vad som följer av 1 § skall följande uppgifter lämnas om tillgångar:
1. Byggnader och mark som används för den egna verksamheten skall anges.
2. Övriga lån (C.III.5) skall specificeras på belopp för vilka försäkringsbrev utgör huvudsaklig säkerhet och, om resterande belopp är väsentligt, även i övrigt specificeras till storlek och art.
3. Större belopp i posterna Övriga finansiella placeringstillgångar (C.III.7) och Övriga tillgångar (G.IV), skall specificeras till storlek och art.
4. Tillgångar för villkorad återbäring (D.1) skall delas upp på tillgångar för vilka försäkringstagaren direkt respektive indirekt bär placeringsrisk.
4. Förutbetalda anskaffningskostnader (H.II) och Återförsäkrares andel av förutbetalda anskaffningskostnader (JJ.I) skall anges uppdelade på skadeförsäkringsrörelse och livförsäkringsrörelse.
5. Förutbetalda anskaffningskostnader (H.II) och Återförsäkrares andel av förutbetalda anskaffningskostnader (II.I) skall anges uppdelade på skadeförsäkringsrörelse och livförsäkringsrörelse.
5. Om det bokförda värdet för räntebärande värdepapper överstiger eller underskrider det belopp som skall infrias på förfallodagen, skall mellanskillnaden anges.
Summan av överstigande belopp skall anges för sig och summan av underskridande belopp skall anges för sig.
6. Om det bokförda värdet för räntebärande värdepapper överstiger eller underskrider det belopp som skall infrias på förfallodagen, skall mellanskillnaden anges.
Summan av överstigande belopp skall anges för sig och summan av underskridande belopp skall anges för sig.
4 §
Utöver vad som följer av 1 § skall följande uppgifter lämnas om eget kapital och skulder:
1. I livförsäkringsföretag skall som bundet eget kapital tas upp Aktiekapital och Garantikapital.
Utöver vad som följer av 1 § skall följande uppgifter lämnas om eget kapital och avsättningar:
1. I livförsäkringsföretag som inte får dela ut vinst skall som bundet eget kapital tas upp Aktiekapital, Garantikapital,
Överkursfond,
Konsolideringsfond, Fond för orealiserade vinster och vinst eller
99
2. I skadeförsäkringsföretag skall eget kapital delas upp i bundet eget kapital och fritt eget kapital eller ansamlad förlust. Under bundet eget kapital skall tas upp Aktiekapital, Garantikapital, Överkursfond, Uppskrivningsfond, Reservfond och Fond för orealiserade vinster. Under fritt eget kapital skall tas upp fria fonder, var för sig, balanserad vinst eller förlust samt vinst eller förlust för räkenskapsåret. Balanserad förlust och förlust för räkenskapsåret tas därvid upp som avdragsposter.
förlust för räkenskapsåret. Förlust för räkenskapsåret tas därvid upp som avdragspost.
2. I skadeförsäkringsföretag och livförsäkringsföretag som får dela ut vinst skall eget kapital delas upp i bundet eget kapital och fritt eget kapital eller ansamlad förlust. Under bundet eget kapital skall tas upp Aktiekapital, Garantikapital, Överkursfond, Uppskrivningsfond, Reservfond och Fond för orealiserade vinster. Under fritt eget kapital eller ansamlad förlust skall tas upp fria fonder, var för sig, balanserad vinst eller förlust samt vinst eller förlust för räkenskapsåret. Balanserad förlust och förlust för räkenskapsåret tas därvid upp som avdragsposter.
3. I livförsäkringsföretag skall Återbäringsmedel anges uppdelat på Återbäringsfond, Uppskrivningsfond, Fond för orealiserade vinster, Övriga medel och Årets resultat. Posten Återbäringsmedel och förändringarna av posten skall specificeras i en not.
4. Om avsättningen för kvardröjande risker i posten Avsättning för ej intjänade premier och kvardröjande risker (EE.1) uppgår till väsentligt belopp, skall beloppet anges.
3. Om avsättningen för kvardröjande risker i posten Ej intjänade premier och kvardröjande risker (DD.1) uppgår till väsentligt belopp, skall beloppet anges.
4. Om garanterad återbäring i posten livförsäkringsavsättning (DD.2) uppgår till väsentligt belopp, skall beloppet anges.
5. Om avvecklingsresultat uppgår till väsentligt belopp skall det anges i en not med fördelning på kategori av skada och belopp. Med avvecklingsresultat avses skillnaden mellan å ena sidan avsättningen för oreglerade skador från föregående år vid räkenskapsårets ingång, efter avdrag för under räkenskapsåret gjorda utbetalningar av ersättningar för skador från föregående år, och å andra sidan avsättningen för oreglerade skador från föregående år vid räkenskapsårets slut.
6. Villkorad återbäring (EE.1) skall delas upp på avsättningar för vilka försäkringstagaren direkt respektive indirekt bär risk.
100
7. Skadeförsäkringsföretag och livförsäkringsföretag som får dela ut vinst skall lämna närmare upplysningar om det belopp av fritt eget kapital som inte kan anses utdelningsbart med hänsyn till bestämmelserna i 1 kap. 1 a § första stycket och 12 kap. 2 § tredje stycket försäkringsrörelselagen (1982:713) och om de förhållanden som motiverar bedömningen.
8. Livförsäkringsföretag skall lämna upplysning om belopp som inte får användas för vinstutdelning eller förlusttäckning enligt bolagsordningen.
5 §
Utöver vad som följer av 1 § skall följande uppgifter lämnas om resultaträkningens poster:
1. I fråga om skadeförsäkring skall anges
a) premieinkomsten, brutto,
b) premieintäkter, brutto,
c) försäkringsersättningar, brutto,
d) driftskostnader, brutto, samt
e) resultat av avgiven återförsäkring. Posterna skall fördelas på direkt försäkring och mottagen återförsäkring, om mottagen återförsäkring utgör tio procent eller mer av premieinkomst, brutto.
2. Direkt skadeförsäkring skall fördelas enligt följande försäkringsklasser
a) olycksfall och sjukdom,
b) motorfordon, ansvar mot tredje man,
c) motorfordon, övriga klasser,
d) sjöfart, luftfart och transport,
e) brand och annan skada på egendom,
f) allmän ansvarighet,
g) kredit och borgen,
h) rättsskydd,
i) assistans, samt
j) övriga försäkringsklasser.
3. I fråga om livförsäkring skall premieinkomsten anges brutto. Om mottagen återförsäkring utgör tio procent eller mer av denna premieinkomst skall inkomsten fördelas mellan direkt försäkring och mottagen återförsäkring.
4. Premieinkomst för direkt livförsäkring skall fördelas enligt följande indelningsgrunder
a) I premier för individuell försäkring,
101
II gruppförsäkringspremier,
b) I periodiska premier,
II engångspremier,
c) I premier för ej återbäringsberättigade avtal,
II premier för återbäringsberättigade avtal, samt
III premier för avtal för vilka försäkringstagaren bär placeringsrisken.
c) I premier för ej återbäringsberättigade avtal,
II premier för återbäringsbe-
rättigade avtal, samt
III premier för livförsäkrings-
avtal för vilka försäkringstagaren bär risk.
5. Uppgift skall lämnas om det sammanlagda beloppet av total premieinkomst, brutto, för direkt försäkring som avser försäkringsavtal som tecknats av företaget i
a) Sverige,
b) andra länder som ingår i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, samt
c) övriga länder.
6. Det totala beloppet för provisioner för direkt försäkring under räkenskapsåret skall anges i en not.
7. Om kapitalavkastning överförs mellan teknisk och icke-teknisk redovisning i resultaträkningen, skall upplysningar om grunderna för överföringen lämnas i en not.
6 kap.
3 §
I resultatanalysen skall, fördelat på försäkringsgrenar, upplysningar lämnas om försäkringstekniska avsättningar, återförsäkrares andel av försäkringstekniska avsättningar, intäkter, kostnader och rörelseresultat. Livförsäkringsföretag skall även lämna upplysningar om återbäringsmedlens fördelning på försäkringsgrenar.
I resultatanalysen skall, fördelat på försäkringsgrenar, upplysningar lämnas om försäkringstekniska avsättningar (DD och EE), återförsäkrares andel av försäkringstekniska avsättningar (E), intäkter, kostnader och rörelseresultat.
7 kap.
4 §
För koncernredovisningen gäller i tillämpliga delar
1. de allmänna bestämmelserna om årsredovisningen i 2 kap. 2 §, med undantag för hänvisningarna till 2 kap.1–3 §§årsredovisningslagen (1995:1554),
2. bestämmelserna om balansräkning och resultaträkning i 3 kap., med det tillägget att vad som avsatts till kapitalandelsfonden skall tas upp i koncernbalansräkningen som bundet eget kapital under Andra fonder (AA.IV) i skadeför-
2. bestämmelserna om balansräkning och resultaträkning i 3 kap., med det tillägget att vad som avsatts till kapitalandelsfonden skall tas upp i koncernbalansräkningen som bundet eget kapital under Andra fonder (AA.V),
102
säkringsföretag och under Återbäringsmedel (DD) i livförsäkringsföretag,
3. bestämmelserna om värderingsregler i 4 kap.,
4. bestämmelserna om tilläggsupplysningar i 5 kap., med undantag för 2 § 1 och hänvisningarna till 5 kap.8, 9 och 24 §§årsredovisningslagen, samt
4. bestämmelserna om tilläggsupplysningar i 5 kap., med undantag för 2 § 4 och hänvisningarna till 5 kap.8, 9 och 24 §§årsredovisningslagen, samt
5. bestämmelserna om upplysningarna i förvaltningsberättelsen i 6 kap. 1 och 2 §§, med undantag för hänvisningen till 6 kap. 2 § årsredovisningslagen.
8 kap.
4 §
Årsredovisningen för det förflutna räkenskapsåret skall lämnas till revisorerna senast en månad före ordinarie bolagsstämma.
Årsredovisningen för det förflutna räkenskapsåret skall lämnas till revisorerna och lekmannarevisorerna senast en månad före ordinarie bolagsstämma.
7 §
Verkställande direktör eller styrelseledamot i ett försäkringsföretag som enligt denna lag eller annan författning skall ge in redovisningshandling eller revisionsberättelse till Finansinspektionen, kan av inspektionen föreläggas vid vite att fullgöra denna skyldighet.
Verkställande direktör eller styrelseledamot i ett försäkringsföretag som enligt denna lag skall ge in redovisningshandling eller revisionsberättelse till Finansinspektionen, kan av inspektionen föreläggas vid vite att fullgöra denna skyldighet.
Fråga om utdömande av vitet prövas av Finansinspektionen.
Bilaga 1
Uppställningsform för balansräkning
TILLGÅNGAR
A. Tecknat ej inbetalt kapital B. Immateriella tillgångar
I Goodwill II Andra immateriella tillgångar C. Placeringstillgångar
I Byggnader och mark II Placeringar i koncernföretag och intresseföretag
1. Aktier och andelar i koncernföretag
103
2. Räntebärande värdepapper emitterade av, och lån till, koncernföretag
3. Aktier och andelar i intresseföretag
4. Räntebärande värdepapper emitterade av, och lån till, intresseföretag III Andra finansiella placeringstillgångar
1. Aktier och andelar
2. Obligationer och andra räntebärande värdepapper
3. Andelar i investeringspooler
4. Lån med säkerhet i fast egendom
5. Övriga lån
6. Utlåning till kreditinstitut
7. Övriga finansiella placeringstillgångar IV Depåer hos företag som avgivit återförsäkring D. Placeringstillgångar för vilka livförsäkringstagaren bär placeringsrisken
E. Återförsäkrares andel av Försäkringstekniska avsättningar
1. Avsättning för ej intjänade premier och kvardröjande risker
2. Livförsäkringsavsättning
3. Avsättning för oreglerade skador
4. Avsättning för återbäring och rabatter
5. Övriga försäkringstekniska avsättningar
6. Avsättning för livförsäkringar för vilka försäkringstagaren bär placeringsrisken
D. Placeringstillgångar för vilka livförsäkringstagaren bär placeringsrisk
1. Tillgångar för villkorad återbäring
2. Fondförsäkringstillgångar
E. Återförsäkrares andel av Försäkringstekniska avsättningar
1. Ej intjänade premier och kvardröjande risker
2. Livförsäkringsavsättning
3. Oreglerade skador
4. Återbäring och rabatter
5. Övriga försäkringstekniska avsättningar
6. Avsättning för livförsäkringar för vilka försäkringstagaren bär risk
a) Villkorad återbäring
b) Fondförsäkringsåtaganden
F. Fordringar
I Fordringar avseende direkt försäkring II Fordringar avseende återförsäkring III Övriga fordringar G. Andra tillgångar
I Materiella tillgångar och varulager II Kassa och bank III Egna aktier IV Övriga tillgångar H. Förutbetalda kostnader och upplupna intäkter
I Upplupna ränte- och hyresintäkter II Förutbetalda anskaffningskostnader III Övriga förutbetalda kostnader och upplupna intäkter
104
EGET KAPITAL, AVSÄTTNINGAR OCH SKULDER
AA. Eget kapital
I Aktiekapital eller Garantikapital II Överkursfond III Uppskrivningsfond
IV Andra fonder
1. Reservfond
2. Fond för orealiserade vinster
3. Övriga fonder
V Balanserad vinst eller förlust VI Årets resultat
IV Konsolideringsfond V Andra fonder
1. Reservfond
2. Fond för orealiserade vinster
3. Övriga fonder
VI Balanserad vinst eller förlust VII Årets resultat
BB. Obeskattade reserver CC. Efterställda skulder
DD. Återbäringsmedel
I Återbäringsfond II Uppskrivningsfond III Fond för orealiserade vinster IV Övriga medel V Årets resultat EE. Försäkringstekniska avsättningar (före avgiven återförsäkring)
1. Avsättning för ej intjänade premier och kvardröjande risker
2. Livförsäkringsavsättning
3. Avsättning för oreglerade skador
4. Avsättning för återbäring och rabatter
5. Utjämningsavsättning
6. Övriga försäkringstekniska avsättningar
FF. Avsättning för livförsäkringar för vilka försäkringstagaren bär placeringsrisken (före avgiven återförsäkring)
GG. Avsättningar för andra risker och kostnader
1. Avsättningar för pensioner och liknande förpliktelser
2. Avsättningar för skatter
3. Övriga avsättningar
HH. Depåer från återförsäkrare II. Skulder
I Skulder avseende direkt försäk-
DD. Försäkringstekniska avsättningar (före avgiven återförsäkring)
1. Ej intjänade premier och kvardröjande risker
2. Livförsäkringsavsättning
3. Oreglerade skador
4. Återbäring och rabatter
5. Utjämningsavsättning
6. Övriga försäkringstekniska avsättningar
EE. Försäkringsteknisk avsättning för livförsäkringar för vilka försäkringstagaren bär risk (före avgiven återförsäkring).
1. Villkorad återbäring
2. Fondförsäkringsåtaganden FF. Avsättningar för andra risker och kostnader
1. Pensioner och liknande förpliktelser
2. Skatter
3. Övriga avsättningar
GG. Depåer från återförsäkrare HH. Skulder
I Skulder avseende direkt försäk-
105
ring
II Skulder avseende återförsäkring
III Obligationslån IV Skulder till kreditinstitut V Övriga skulder
JJ. Upplupna kostnader och förutbetalda intäkter
I Återförsäkrares andel av Förutbetalda anskaffningskostnader
II Övriga upplupna kostnader och förutbetalda intäkter
ring
II Skulder avseende återförsäkring
III Obligationslån IV Skulder till kreditinstitut V Övriga skulder
II. Upplupna kostnader och förutbetalda intäkter
I Återförsäkrares andel av Förutbetalda anskaffningskostnader
II Övriga upplupna kostnader och förutbetalda intäkter
POSTER INOM LINJEN
I Panter och därmed jämförliga säkerheter ställda för egna skulder och för såsom avsättningar redovisade förpliktelser, varje slag för sig II Övriga ställda panter och jämförliga säkerheter, varje slag för sig III Ansvarsförbindelser
1. Garantier
2. Pensionsförpliktelser som ej upptagits bland avsättningar och ej har täckning i pensionsstiftelses förmögenhet
3. Övriga ansvarsförbindelser IV Åtaganden
1. Åtaganden till följd av återköpstransaktioner
2. Övriga åtaganden
Bilaga 2
Uppställningsform för resultaträkningen
I. TEKNISK REDOVISNING AV SKADEFÖRSÄKRINGSRÖRELSE
1. Premieintäkter (efter avgiven återförsäkring) a. Premieinkomst (före avgiven återförsäkring) b. Premier för avgiven återförsäkring (-) c. Förändring i Avsättning för ej intjänade premier och kvardröjande risker, före avgiven återförsäkring (+/-) d. Återförsäkrares andel av Förändring i avsättning för ej intjänade premier och kvardröjande risker (+/-)
2. Kapitalavkastning överförd från finansrörelsen (III.6)
3. Övriga tekniska intäkter (efter avgiven återförsäkring)
4. Försäkringsersättningar (efter avgiven återförsäkring) a. Utbetalda försäkringsersättningar aa) Före avgiven återförsäkring bb) Återförsäkrares andel (-) b. Förändring i Avsättning för oreglerade skador aa) Före avgiven återförsäkring bb) Återförsäkrares andel (-)
106
5. Förändring i Övriga försäkringstekniska avsättningar (efter avgiven återförsäkring) (+/-)
6. Återbäring och rabatter (efter avgiven återförsäkring)
7. Driftskostnader
8. Övriga tekniska kostnader (efter avgiven återförsäkring)
9. Förändring i Utjämningsavsättning 10. Skadeförsäkringsrörelsens tekniska resultat (införs som post III.1)
II. TEKNISK REDOVISNING AV LIVFÖRSÄKRINGSRÖRELSE
1. Premieinkomst (efter avgiven återförsäkring) a. Premieinkomst (före avgiven återförsäkring) b. Premier för avgiven återförsäkring (-)
2. Kapitalavkastning, intäkter
3. Orealiserade vinster på placeringstillgångar
3a. Värdeökning på placeringstillgångar för vilka livförsäkringstagaren bär placeringsrisk
aa. Värdeökning på tillgångar för villkorad återbäring
bb. Värdeökning på fondförsäkringstillgångar 3b. Värdeökning på övriga placeringstillgångar
4. Övriga tekniska intäkter (efter avgiven återförsäkring
5. Försäkringsersättningar (efter avgiven återförsäkring) a. Utbetalda försäkringsersättningar aa) Före avgiven återförsäkring bb) Återförsäkrares andel (-) b. Förändring i Avsättning för oreglerade skador aa) Före avgiven återförsäkring bb) Återförsäkrares andel(-)
6. Förändring i andra försäkringstekniska avsättningar (efter avgiven återförsäkring) (+/-) a. Livförsäkringsavsättning aa) Före avgiven återförsäkring bb) Återförsäkrares andel (-)
b. Försäkringsteknisk avsättning för livförsäkringar för vilka försäkringstagaren bär risk
aa. Villkorad återbäring bb. Fondförsäkringsåtaganden
b. Övriga försäkringstekniska avsättningar (efter avgiven återförsäkring)
c. Övriga försäkringstekniska avsättningar (efter avgiven återförsäkring)
7. Återbäring och rabatter (efter avgiven återförsäkring)
8. Driftskostnader
9. Kapitalavkastning, kostnader
107
10. Orealiserade förluster på placeringstillgångar
10a. Värdeminskning på placeringstillgångar för vilka livförsäkringstagaren bär placeringsrisk
aa. Värdeminskning på tillgångar för villkorad återbäring
bb. Värdeminskning på fondförsäkringstillgångar 10b. Värdeminskning på övriga placeringstillgångar
11. Övriga tekniska kostnader (efter avgiven återförsäkring) 12. Kapitalavkastning överförd till finansrörelsen (införs som post III.4) 13. Livförsäkringsrörelsens tekniska resultat (införs som post III.2)
III. ICKE-TEKNISK REDOVISNING
1. Skadeförsäkringsrörelsens tekniska resultat (post I.10)
2. Livförsäkringsrörelsens tekniska resultat (post II.13) 3a. Kapitalavkastning, intäkter i skadeförsäkringsrörelsen 3b. Orealiserade vinster på placeringstillgångar
4. Kapitalavkastning överförd från livförsäkringsrörelsen (post II.12) 5a. Kapitalavkastning, kostnader i skadeförsäkringsrörelsen 5b. Orealiserade förluster på placeringstillgångar
6. Kapitalavkastning överförd till skadeförsäkringsrörelsen (post I.2)
7. Övriga intäkter
8. Övriga kostnader
9. Extraordinära intäkter 10. Extraordinära kostnader 11. Bokslutsdispositioner 12. Skatt på årets resultat 13. Övriga skatter 14. Årets resultat
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000 samt tillämpas på räkenskapsår som inleds efter den 31 december 1999.
2. Försäkringsbolag som med stöd av punkten 2 i övergångsbestämmelserna till lagen (1999:000) om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713) tillämpar där angivna äldre bestämmelser skall alltjämt tillämpa äldre föreskrifter i 3 kap. 3 §, 4 kap. 9 §, 5 kap. 3-5 §§, 6 kap. 3 §, 7 kap. 4 § och bilaga 1 och 2 till lagen.
3. Äldre föreskrifter i 4 kap. 2 § 6 gäller för den uppskrivningsfond som livförsäkringsbolag innehar vid ingången av det räkenskapsår som påbörjats den 1 januari 2000. Uppskrivningsfonden skall redovisas som bundet eget kapital, om inte föreskrifterna i 2 skall tillämpas.
108
2.5 Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)
Härigenom föreskrivs att punkt 1 av anvisningarna till 31 § kommunalskattelagen (1928:370) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Anvisningar
till 31 §
1.1 Med pension förstås dels belopp, som annorledes än i följd av försäkring utgår på grund av föregående tjänsteförhållande, dels belopp, som på grund av lagen (1962:381) om allmän försäkring utgår i form av folkpension eller tilläggspension, dels belopp som utgår på grund av pensionsförsäkring, dels belopp som utbetalas från pensionssparkonto till pensionsspararen, till förmånstagare på grund av förmånstagarförordnande, till den som erhållit rätten till pension genom bodelning, till make eller bröstarvinge på grund av jämkning av förmånstagarförordnande samt vid återbetalning enligt 13 kap. 4 § äktenskapsbalken, dels kapital hänförligt till pensionsförsäkring vilken antingen överlåts till försäkringsgivare som inte meddelar pensionsförsäkring enligt denna lag eller överförs till sådan del av försäkringsgivarens verksamhet som inte avser pensionsförsäkring enligt denna lag. Med pensionsförsäkring förstås försäkring, som inte medför rätt till andra försäkringsbelopp än ålderspension, sjukpension eller efterlevandepension. För att en försäkring skall anses som pensionsförsäkring fordras vidare, om inte annat följer av sjuttonde stycket, att försäkringen meddelats i en här i landet bedriven försäkringsrörelse för vilken skattskyldighet föreligger enligt lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel respektive lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt. Med försäkrad avses den på vars liv försäkringen tagits eller, i fråga om sjukpension, den vars arbetsoförmåga försäkringen avser. Med tjänstepensionsförsäkring förstås pensionsförsäkring, som har samband med tjänst och för vilken den försäkrades arbetsgivare åtagit sig att ansvara för betalning av hela avgiften. Med tjänstepensionsförsäkring förstås också pensionsförsäkring, som — om en anställd avlidit — tagits av den anställdes arbetsgivare till förmån för den anställdes efterlevande och för vilken försäkring arbetsgivaren åtagit sig att ansvara för betalning av hela avgiften. I fråga om annan pensionsförsäkring än tjänstepensionsförsäkring skall försäkringstagaren vara den försäkrade. Har försäkringstagaren eller hans make eller person med vilken han sammanbor under äktenskapsliknande förhållanden barn under 20 år, får han ta försäkring avseende efterlevandepension på sin makes eller den sammanboendes liv, om barnet insätts som förmånstagare. Om särskilda skäl föreligger kan skattemyndigheten medge att dödsboet efter skattskyldig som bedrivit näringsverksamhet i Sverige får ta försäkring avseende efterlevandepension. Som förutsättning
1 Senaste lydelse 1998:328
109
för att medgivande skall lämnas gäller att den efterlevande saknar betryggande pensionsskydd och att försäkringen tas i samband med att boet upphör med driften i förvärvskällan. Motsvarande gäller om den avlidne drivit verksamheten genom förmedling av juridisk person.
Ålderspension får inte börja utgå vid lägre ålder än 55 år. Utbetalning får dock ske dessförinnan till den som fått rätt till förtidspension enligt lagen om allmän försäkring. Om det i annat fall finns särskilda skäl, får skattemyndigheten besluta att pension får börja utgå vid lägre ålder.
Ålderspension får utgå högst så länge den försäkrade lever, men under den försäkrades livstid lägst fem år eller, om försäkringen skall upphöra när den försäkrade fyller 65 år, lägst tre år. Pensionen får under den första femårsperiod under vilken den utbetalas inte utgå med annat än samma belopp vid varje utbetalningstillfälle eller med stigande pensionsbelopp.
För ålderspension som utgår enligt allmän pensionsplan gäller, om den skall upphöra innan den försäkrade avlider, vad därom utfästs enligt planen. Vad som avses med allmän pensionsplan framgår av 4 § lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. Med allmän pensionsplan avses emellertid även
- pensionsutfästelser som ryms inom vad som enligt en allmän pensionsplan är sedvanligt inom branschen för arbetstagare med motsvarande uppgifter, dock i fråga om avsättning i balansräkning endast i förening med kreditförsäkring,
- pensionsutfästelser för vilka kommunal eller statlig borgen eller liknande garanti tecknats, samt
- pensionsutfästelser i enlighet med pensionsavtal som på arbetstagarsidan godkänts av sådan organisation som enligt lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet anses som central arbetstagarorganisation.
Förmånstagare får inte insättas till annan ålderspensionsförsäkring än tjänstepensionsförsäkring. Till tjänstepensionsförsäkring avseende ålderspension skall anställd, som då försäkringsavtalet ingicks var den försäkrade, vara förmånstagare.
Med sjukpension förstås pension som utgår till den försäkrade högst så länge denne är arbetsoförmögen eller har nedsatt arbetsförmåga. Sjukpension får upphöra tidigast fem år efter det försäkringsavtalet träffades. I fråga om förmånstagare gäller föreskrifterna i föregående stycke.
Med efterlevandepension förstås pension
1. som efter den försäkrades död utgår till den försäkrades make, varmed i detta sammanhang förstås person med vilken den försäkrade varit gift eller sammanbott under äktenskapsliknande förhållanden,
2. som efter den försäkrades död utgår till barn till den försäkrade eller barn till person som angivits under 1,
3. som utgår till efterlevande på grund av försäkring som tagits av dödsbo efter medgivande enligt tredje stycket, varvid pension får utgå som om den avlidne varit försäkrad, eller
4. som utgår på grund av försäkring som tagits av arbetsgivare till förmån för anställds efterlevande med stöd av andra stycket sista meningen, varvid pension får utgå som om den avlidne varit försäkrad.
Efterlevandepension får utgå högst så länge den efterlevande lever och får under den första femårsperiod under vilken den utbetalas inte utgå
110
med annat än samma belopp vid varje utbetalningstillfälle eller med stigande pensionsbelopp. Efterlevandepension får under den efterlevandes livstid inte upphöra förrän fem år förflutit efter den försäkrades död med följande undantag:
1. Efterlevandepension till person som avses i föregående stycke 1, får upphöra när denne ingår nytt äktenskap.
2. Har den försäkrade avlidit mindre än fem år före den tidpunkt då försäkringen annars skulle ha upphört, får efterlevandepension upphöra vid sistnämnda tidpunkt.
3. Om utbetalning av efterlevandepension till barn under 20 år påbörjats, får pensionen upphöra när barnet fyller 20 år.
4. Har försäkring avseende efterlevandepension till barn tagits på sådan persons liv som avses i föregående stycke 1, skall pensionen upphöra senast när barnet fyller 20 år. Som förmånstagare till försäkring avseende efterlevandepension får endast insättas person till vilken efterlevandepension kan utgå enligt nionde och tionde styckena. Försäkringsvillkor, som med hänsyn till bestämmelserna i denna lag är avgörande för frågan huruvida försäkringen är att anse som pensionsförsäkring, skall tas in i försäkringsavtalet. Detta skall dessutom innehålla villkor att försäkringen inte får pantsättas eller belånas och inte heller ändras på sådant sätt att den inte längre uppfyller de föreskrifter, som anges för pensionsförsäkring i denna lag, eller i andra fall än nedan föreskrivs överlåtas eller återköpas. Avtalet får inte innehålla villkor som är oförenligt med bestämmelserna om pensionsförsäkring i denna lag. Under den försäkrades livstid får pensionsförsäkring endast överlåtas
1. till följd av anställningsförhållande, därvid försäkringen före eller efter överlåtelsen skall ha karaktär av tjänstepensionsförsäkring,
2. på grund av utmätning liksom vid ackord eller konkurs eller
3. genom bodelning. Ny ägare till pensionsförsäkring skall omedelbart underrätta försäkringsgivaren om förvärvet av försäkringen.
Återköp av pensionsförsäkring får utan hinder av bestämmelserna i denna lag ske,
1. om det tekniska återköpsvärdet uppgår till högst ett basbelopp enligt lagen om allmän försäkring och försäkringen inte är förenad med ett oåterkalleligt förmånstagarförordnande samt premier för försäkringen inte har betalats senare än 10 år före återköpet, eller
2. om det tekniska återköpsvärdet uppgår till högst 30 procent av ett basbelopp enligt lagen om allmän försäkring.
Om det i annat fall än som avses i föregående stycke finns synnerliga skäl för återköp och sådant får ske enligt försäkringstekniska grunder, får återköp medges av skattemyndigheten. Bestämmelserna i förevarande lag hindrar inte heller återbetalning enligt 13 kap. 4 § äktenskapsbalken av försäk-
Om det i annat fall än som avses i föregående stycke finns synnerliga skäl för återköp och sådant får ske enligt försäkringsavtalet och försäkringstekniska riktlinjer, får återköp medges av skattemyndigheten. Bestämmelserna i förevarande lag hindrar inte heller
1. återbetalning enligt 13 kap.
111
ringstagarens tillgodohavande. 4 § äktenskapsbalken av försäkringstagarens tillgodohavande, eller
2. en överföring av hela försäkringens värde direkt till en pensionsförsäkring som försäkringstagaren tecknar hos samma eller annan försäkringsgivare med samma person som försäkrad. Överföringen skall i så fall inte anses som ett belopp som enligt första stycket utgår på grund av pensionsförsäkring och inte heller som en betalning av avgift för pensionsförsäkring.
Försäkring som huvudsakligen avser ålders-, sjuk- eller efterlevandepension och som har meddelats i försäkringsrörelse vilken inte bedrivs från fast driftställe i Sverige skall anses som pensionsförsäkring, om den försäkrade var bosatt utomlands när avtalet ingicks och där medgavs avdrag, skattereduktion eller liknande skattelättnad för inbetalda premier. Detsamma gäller försäkring av nämnda slag som arbetsgivare betalt premier för under den försäkrades bosättning eller förvärvsarbete i utlandet utan att betalningen räknats som inkomst för den försäkrade vid beskattningen i detta land. Ett sådant förvärvsarbete skall vara den försäkrades huvudsakliga förvärvsverksamhet. Skattemyndigheten får, om särskilda skäl finns i annat fall än som avses i detta stycke, medge att försäkring meddelad i försäkringsrörelse vilken inte bedrivs från fast driftställe i Sverige skall anses som pensionsförsäkring. Om en försäkring beskattats som pensionsförsäkring med stöd av detta stycke, kan försäkringen inte övergå till kapitalförsäkring.
Med kapitalförsäkring förstås annan livförsäkring än pensionsförsäkring. Till kapitalförsäkring hänförs mot statens grupplivförsäkring svarande förmån från kommun, även om förmånen inte utgår på grund av försäkring.
Försäkring som enligt denna lag är att hänföra till pensionsförsäkring får anses såsom kapitalförsäkring, om förbehåll härom intagits i avtalet vid dess ingående.
Premiebefrielseförsäkring skall anses tillhöra samma slag av försäkring som huvudförsäkringen.
För att sjuk- eller olycksfallsförsäkring skall anses ha tagits i samband med tjänst fordras, att premier för försäkringen skall betalas av arbetsgivaren. Vidare fordras att anmälan görs till försäkringsanstalten om att försäkringen har tagits i samband med tjänst.
Till livränta räknas även höjning av livräntan och sådant tillägg till denna som skall utgå under livräntans fortsatta bestånd.
Såvitt gäller kraven enligt denna anvisningspunkt, att en ålderseller efterlevandepension under den första femårsperioden inte
Såvitt gäller kraven enligt denna anvisningspunkt, att en ålderseller efterlevandepension under den första femårsperioden inte
112
utgår med annat än samma belopp vid varje utbetalningstillfälle eller med stigande belopp, bortses i fråga om försäkring enligt lagen (1989:1079) om livförsäkringar med anknytning till värdepappersfonder från sådana förändringar av beloppen som föranleds av kursutvecklingen på fondandelarna.
utgår med annat än samma belopp vid varje utbetalningstillfälle eller med stigande belopp, bortses i fråga om försäkring enligt 2 kap. 3 b § första stycket klass 3 försäk-ringsrörelselagen (1982:713)från sådana förändringar av beloppen som föranleds av kursutvecklingen på fondandelarna.
Beslut som skattemyndighet meddelat avseende medgivande enligt tredje, fjärde, sextonde eller sjuttonde stycket av denna anvisningspunkt får överklagas hos Riksskatteverket. Riksskatteverkets beslut får inte överklagas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000 och tillämpas första gången vid 2001 års taxering. Vad som sägs i de nya föreskrifterna om försäkringsavtalet och försäkringstekniska riktlinjer gäller under åren 2000 och 2001 i stället försäkringstekniska grunder när försäkringsgivaren tillämpar punkten 2 av övergångsbestämmelserna till lagen (1999:000) om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713).
113
2.6 Förslag till lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979)
Härigenom föreskrivs att 4 a § förmånsrättslagen (1970:979)1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 a §2
Förmånsrätt följer med försäkringstagares fordran hos försäkringsgivare i den egendom och i den omfattning som anges i 7 kap. 11 a § försäkringsrörelselagen (1982:713) och 5 kap. 11 § lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige.
Förmånsrätt följer med försäkringstagares och andra ersättningsberättigades fordran på grund av försäkringsavtal hos försäkringsgivare i den egendom och i den omfattning som anges i 7 kap. 11 a § försäkringsrörelselagen (1982:713) och 5 kap. 11 § lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.
1 Lagen omtryckt 1975:1248.2 Senaste lydelse 1998:298.
114
2.7 Förslag till lag om ändring i konsumentförsäkringslagen (1980:38)
Härigenom föreskrivs att 4 § konsumentförsäkringslagen (1980:38) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 §
I förhållande till annan än försäkringstagaren tillämpas 25, 54–58, 86– 88, 95 och 96 samt 122 och 123 §§ lagen (1927:77) om försäkringsavtal även i fråga om försäkringar som avses i denna lag. Vid tillämpningen av dessa bestämmelser gäller även 3 § första stycket lagen om försäkringsavtal.
Om tillsyn över att försäkringsvillkor är skäliga finns bestämmelser i lagen ( 1948:433 ) om försäkringsrörelse.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.
115
2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
Om ett villkor, som en näringsidkare ställer upp när han ingår eller avser att ingå avtal med en annan näringsidkare, är att anse som oskäligt mot denne, kan Marknadsdomstolen förbjuda näringsidkaren att i fortsättningen ställa upp samma eller väsentligen samma villkor i liknande fall. Ett sådant förbud kan också riktas mot någon som är anställd hos näringsidkaren eller mot någon annan som handlar på dennes vägnar.
Första stycket gäller inte villkor i verksamhet som står under tillsyn av bankinspektionen eller försäkringsinspektionen.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.
2. Äldre bestämmelser skall tillämpas på avtal som ingåtts före ikraftträdandet. Detsamma gäller för försäkringsavtal som ingåtts före ikraftträdandet och därefter förnyats.
116
2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 §1
Om rätt för vissa utländska företag att driva verksamhet i Sverige finns särskilda bestämmelser, nämligen
1. för bankföretag 1 kap.4 och 5 §§bankrörelselagen (1987:617),
2. för värdepappersföretag 1 kap. 3 c § och 2 kap. 7 § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse,
3. för företag som driver finansieringsverksamhet 2 kap.8–10 §§ lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet,
4. för utländska försäkringsgivare lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i
Sverige och lagen (1993:1302) om EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige,
4. för utländska försäkringsgivare lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige,
5. för börser, auktoriserade marknadsplatser och clearingorganisationer 2 kap. 7 §, 7 kap. 2 § respektive 8 kap. 3 § lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet,
6. för centrala värdepappersförvarare 2 kap. 6 § lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument,
7. för utländska fondföretag 7 a–c §§ lagen (1990:1114) om värdepappersfonder.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
1 Senaste lydelse 1998:1493.
117
3 Ärendet och dess beredning
I detta ärende tas det upp förslag till en bred reform av lagstiftningen för svenska försäkringsgivare. Frågorna har behandlats i flera utrednings- och promemoriaförslag.
Hösten 1990 tillkallades med stöd av regeringens bemyndigande en kommitté, Försäkringsutredningen (Fi 1990:11), för att utreda frågor på försäkringsområdet och föreslå ändringar i försäkringsrörelselagstiftningen. Syftet med utredningen var att skapa mer rationella rörelseregler för försäkringsbolagen och att åstadkomma ett regelsystem som är förenligt med det inom EG. Frågor som berördes av den västeuropeiska integrationen skulle behandlas med förtur.
De lagförslag som redovisas nu bygger till stor del på förslag i Försäkringsutredningens slutbetänkande.
Försäkringsutredningen presenterade hösten 1991 ett första delbetänkande, Försäkringsrörelse i förändring 1 (SOU 1991:89). Betänkandet innehöll bl.a. förslag till nya soliditetsregler, som grundades på EG:s första skadeförsäkringsdirektiv och första livförsäkringsdirektiv. Förslaget togs upp i prop. 1992/93:257 om ändrad lagstiftning för försäkringsverksamhet med anledning av EES-avtalet. Propositionen antogs av riksdagen (bet. 1993/94:NU5, rskr. 1993/94:39) och lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 1994 (SFS 1993:1302-1311).
Utredningen lämnade år 1993 sitt andra delbetänkande Försäkringsrörelse i förändring 2 (SOU 1993:108). Betänkandet tog sikte på den tredje generationens EG-direktiv på försäkringsrörelseområdet. Genom den tredje generationens direktiv har den legala grunden för en inre marknad på försäkringsområdet fullbordats. Förslagen resulterade i ett stort antal nya regler som började gälla den 1 juli 1995 (prop. 1994/95:184, bet. 1994/95:NU24, rskr. 1994/95:392, SFS 1995:779-789).
För svenska försäkringsbolag införlivades EG-rätten genom ändringar i försäkringsrörelselagen (1982:713), FRL. För utländska försäkringsgivare med säte i ett annat EES-land infördes en ny lag. Gemenskapsrätten medförde också ändringar i de svenska reglerna för övriga utländska försäkringsgivare. Reglerna för de utländska försäkringsgivarna med verksamhet i Sverige har nyligen ändrats och sammanförts till en ny lag; lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivare med verksamhet i Sverige, LUFV (prop. 1997/98:141, bet. 1997/98:FiU22, rskr. 1997/98:215).
Genom lagen (1995:1560) om årsredovisning för försäkringsföretag, ÅRFL, genomfördes rådets direktiv av den 19 december 1991 om årsbokslut och sammanställd redovisning för försäkringsföretag 91/674/EEG. Reglerna trädde i kraft den 1 januari 1996 (prop.1995/96:10, bet. 1995/96:LU4, rskr. 1995/96:91).
En ny ordning för beslut och överklagande har nyligen genomförts (prop. 1997/98:186, bet. 1998/99:FiU14, rskr. 1998/99:130).
Försäkringsutredningen lämnade i slutet av år 1995 sitt slutbetänkande Försäkringsrörelse i förändring 3 (SOU 1995:87). I betänkandet föreslogs en modernisering av rörelsereglerna med tyngdpunkt på reglerna för livförsäkringsbolag. Ett väsentligt inslag var nya föreskrifter för hanteringen
118
av överskott med en tydligare gränsdragning mellan riskkapital i bolagen och försäkringstagarnas kapital. Efter remissbehandlingen har en fortsatt beredning skett i Regeringskansliet. Arbetet redovisades i juli 1998 i departementspromemorian Reformerade försäkringsrörelseregler (försäkringsrörelsepromemorian, Ds 1998:45).
Försäkringsrörelsepromemorian tar i huvudsak upp frågor som behandlats i Försäkringsutredningens slutbetänkande (SOU 1995:87), i Kollektivförsäkringsutredningens betänkande Översyn av rörelse- och tillsynsregler för kollektiva försäkringar (SOU 1998:7) och i Försäkringsgarantiutredningens betänkande Försäkringsgaranti (1998:22). Även vissa frågor rörande ledningsregler i försäkringsbolag som behandlats i Banklagskommitténs delbetänkande Nya ledningsregler för bankaktiebolag och försäkringsbolag (SOU 1998:27) utvecklas i promemorian. Promemorian och betänkandena har remissbehandlats.
I propositionen föreslås också vissa ändringar i reglerna för revisorer. Förslag om detta har redovisats i en promemoria om ny associationsrätt för bankaktiebolag och försäkringsbolag (associationsrättspromemorian, dnr Fi98/476).
Följdändringar föreslås i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige. Under hösten 1998 utarbetades en promemoria inom Finansdepartementet med förslag i ämnet (LUFVpromemorian, dnr Fi98/3282).
I bilagorna 1-7 finns förteckningar över de remissinstanser som yttrat sig över Försäkringsutredningens slutbetänkande, försäkringsrörelsepromemorian, Kollektivförsäkringsutredningens och Försäkringsgarantiutredningens betänkanden, associationsrättspromemorian, betänkandet om nya ledningsregler för bankaktiebolag och försäkringsbolag samt LUFVpromemorian. Remissyttrandena finns tillgängliga i Finansdepartementet (dnr Fi4130/91, Fi95/5071, Fi98/157, Fi98/240, Fi98/470, Fi98/476 och
Fi98/3282).
Förslagen i propositionen har en koppling till flera andra lagstiftningsfrågor.
Inom Finansdepartementet pågår för närvarande ett arbete där de associationsrättsliga reglerna för försäkringsbolag övervägs. En första del av arbetet har redovisats i associationsrättspromemorian som behandlar både banker och försäkringsbolag. Promemorian har resulterat i ny lagstiftning för bankaktiebolag (prop. 1997/98:166, bet. 1998/99:LU4, SFS 1998:1500).
De associationsrättsliga reglerna för allmänna aktiebolag är samtidigt föremål för en översyn inom Aktiebolagskommittén. Kommittén har lämnat flera betänkanden som lett till lagstiftning, och nya delbetänkanden bereds inom Justitiedepartementet.
Resultatet av detta arbete kommer att övervägas med avseende på försäkringsbolagen i ett senare sammanhang. Det hade varit en fördel om sådana ändringar hade kunnat genomföras inom ramen för en reformering av rörelsereglerna. Intresset av att nu genomföra försäkringsrörelsereformen innebär dock att detta inte är möjligt. Det kan därför senare bli aktuellt med justeringar i vissa av de nu föreslagna reglerna med hänsyn till Aktiebolagskommitténs arbete.
119
Rörelse- och tillsynsreglerna för banker och kreditmarknadsföretag har nyligen varit föremål för översyn inom Banklagskommittén (dir. 1995:86). Kommitténs betänkande, Reglering och tillsyn av banker och kreditmarknadsföretag (SOU 1998:160), avlämnades i januari 1999. Det har därför inte funnits utrymme för att beakta kommitténs förslag redan i detta sammanhang.
Enhetliga principer och regler för alla slag av finansiella företag är eftersträvansvärda. Genom bl.a. de direktiv som har styrt utredningsarbetet på bank och försäkringsområdet kan det bedömas att inriktningen av reformerna överensstämmer för de olika finansiella företagen. Ett mera systematisk arbete för att nå enhetliga regler för olika finansiella företag kan inte göras nu.
Vissa försäkringsgivare på det privata försäkringsområdet utgörs av understödsföreningar. Det är sådana föreningar som har till uppgift att lämna sjukhjälp, begravningshjälp, pension eller liknande understöd till sina medlemmar eller deras anhöriga och som omfattas av lagen (1972:262) om understödsföreningar. Den lagen är för närvarande föremål för en särskild översyn. Ett utredningsbetänkande i ämnet har nyligen redovisats; Försäkringsföreningar – ett reformerat regelsystem, SOU 1998:82. Frågan om den fortsatta beredningen av betänkandet och samordningen med förevarande förslag övervägs för närvarande inom Finansdepartementet. Även den associationsrättsliga grunden för understödsföreningar måste övervägas vidare. En fråga som behandlats i nyss nämnda betänkande avser understödsföreningars års- och koncernredovisning. Förslag om en övergång till nya redovisningsregler i lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag har presenterats i ett utkast till lagrådsremiss från Justitiedepartementet; En ny bokföringslag m.m., som nyligen har remitterats.
De ändringar som nu föreslås för försäkringsbolagen aktualiserar ett antal följdändringar i skattelagstiftningen. Sådana förslag kommer att föreläggas riksdagen under år 1999 så att ändringar i skattelagarna kan träda i kraft samtidigt med de näringsrättsliga ändringarna.
Översynen av FRL motiverar även ändringar i regelverket för utländska försäkringsgivare och i reglerna för Premiepensionsmyndigheten. Förslag till sådana lagändringar kommer att redovisas inom kort.
Nuvarande försäkringsrörelselag är från 1982. Många bestämmelser i lagen är överförda från 1948 års försäkringsrörelselag med mindre, närmast redaktionella ändringar. Regelsystemet har därefter underkastats åtskilliga ändringar vid olika tillfällen samt mera genomgripande ändringar i samband med EG-harmoniseringen. En språklig och systematisk reformering av regelsystemet har inte kunnat ske efter införlivandet av gemenskapsrättens ofta svårtillgängliga regelsystem.
Det finns därför ett stort behov av en språklig och författningsteknisk översyn av regelverket för försäkringsbolag. Detta arbete bör dock avvakta den planerade anpassningen av de associationsrättsliga reglerna för försäkringsbolag och understödsföreningar. En sådan författningsteknisk översyn bör också invänta en ny försäkringsavtalslagstiftning, som för närvarande bereds inom Justitiedepartementet.
120
Placeringsreglerna för försäkringsbolagen påverkas av utvecklingen på det finansiella området. Reglerna framstår därför som föråldrade i vissa delar och kommer att bli föremål för en fortsatt översyn. En översyn av placerings- och soliditetsreglerna är också motiverad för att ytterligare anpassa reglerna till de nya principerna för näringsrätten på området. En annan genomgång skall ta sikte på behovet av tillsyn över små s.k. sockenbolag, captivebolag och återförsäkringsbolag.
De svenska reglerna om rörelsen har i praktiken kommit att styra vilka försäkringsprodukter som svenska livförsäkringsbolag får meddela och hur överskottshanteringen får ske i dessa bolag. Vid övergången till en ordning där rörelsereglerna inte styr produktutbudet uppkommer särskilda svårigheter vid utformningen av regleringen.
Reglerna har anpassats för att inte inkräkta på de avtalsförhållanden som redan gäller. De regler som ställs upp skall också så långt möjligt vara neutrala mellan olika företagsformer samt mellan gamla och nya företag. Regelverket måste också kunna gälla för olika särförhållanden som i princip saknar motsvarighet utanför försäkringsområdet, t.ex. en aktiebolagsform där överskottet inte får delas ut till ägarna men där ägarna ändå har ett bestämmande inflytande över företaget.
Det är därför nödvändigt att utforma bl.a. de nya överskottsreglerna i FRL för att passa vitt skilda förhållanden. Det innebär samtidigt att reglerna ofta inte kan ge konkret vägledning för tillämpningen i olika situationer. Det måste lämnas relativt öppet för olika anpassningar och kompletteringar i praxis. Det innebär också, i likhet med vad som är fallet i många andra jämförbara länder, att ett stort ansvar för utfyllnaden av reglerna överlåts till myndigheterna.
Mot denna bakgrund kommer regeringen att noga följa tillämpningen av de nya reglerna med inriktning på att ett starkt skydd för försäkringstagarna skall behållas och utvecklas vidare.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 28 januari 1999 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som som finns i bilaga 8. Regeringen beslutade därefter den 4 februari 1999 att inhämta rådets yttrande över ytterligare lagförslag som finns i bilaga 9.
Lagrådets yttranden finns i bilagorna 10 och 11. Regeringen har i propositionen i allt väsentligt följt Lagrådets förslag. I förhållande till lagrådsremissen har också gjorts vissa andra ändringar av redaktionell natur. Regeringen återkommer till Lagrådets synpunkter i den allmänna motiveringen och i författningskommentaren. Några tillägg av teknisk natur har också gjorts i 4 kap. 8 § FRL, i 8 kap. 5 § LUFV och i övergångsbestämmelserna till kommunalskattelagen (1928:370). Ändringarna är av enkel beskaffenhet. Lagrådets hörande i dessa delar har därför inte ansetts nödvändigt.
Lagrådsremissen redovisade en särskild övergångsbestämmelse som var generellt utformad och avsåg att hålla äldre övergångsbestämmelser som alltjämt kan ha betydelse vid liv. Lagrådet har med fog förordat en
121
restriktiv användning av en sådan övergångsregel. Regeringen kommer därför att återkomma i denna fråga efter en genomgång av äldre övergångsbestämmelser och deras relevans i dag.
122
4 Bakgrund
4.1 Allmänna utgångspunkter
Näringsrättsliga regler
I Sverige kan försäkringsrörelse bedrivas i försäkringsbolag och försäkringsföreningar (understödsföreningar). Även i de offentliga försäkringarna, t.ex. i den allmänna socialförsäkringen, finns försäkringsinslag. I denna proposition behandlas endast den privaträttsliga försäkringsverksamheten.
Vissa försäkringar som bolagen erbjuder, t.ex. trafikförsäkringen, är obligatoriska enligt föreskrifter i lag. Dessa försäkringar har ett tydligt offentligrättsligt inslag men handhas helt eller delvis av privaträttsliga subjekt.
Försäkringsbolagen är endera aktiebolag eller ömsesidiga bolag. Försäkringsaktiebolagen ägs av sina aktieägare. De ömsesidiga bolagen ägs av sina försäkringstagare.
De näringsrättsliga reglerna delar upp försäkringsbolagens verksamhet i skadeförsäkringsrörelse och livförsäkringsrörelse. Dessa verksamheter skall i princip drivas i olika bolag. Vissa försäkringar kan förekomma i såväl skade- som livförsäkringsbolag.
De svenska försäkringsbolagens verksamhet regleras i huvudsak i försäkringsrörelselagen (1982:713; FRL). Lagen innehåller dels näringsrättsliga regler, dels associationsrättsliga regler. De senare reglerna motsvarar ofta bestämmelserna i aktiebolagslagen (1975:1385).
De utländska försäkringsbolagens verksamhet regleras i den nyligen antagna lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige (prop. 1997/98:141, 1997/98 FiU22, SFS 1998:293). I lagen finns regler som är gemensamma för alla utländska försäkringsgivare men även regler som varierar beroende på om försäkringsgivaren finns inom eller utanför det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, EES. En stor del av rörelsereglerna för de utländska försäkringsgivarna överensstämmer med vad som gäller för svenska försäkringsbolag.
En särskild form av försäkring är livförsäkring med anknytning till värdepappersfonder. Försäkringsformen kallas fondförsäkring eller unit linked-försäkring och skall drivas i särskilt bolag. I lagen (1989:1079) om livförsäkringar med anknytning till värdepappersfonder finns särskilda regler för denna livförsäkring.
Reformarbetet på det näringsrättsliga området är också kopplat till regleringen av de avtalsrättsliga försäkringsreglerna. De civilrättsliga bestämmelserna om avtalsförhållandet mellan försäkringsbolagen och deras kunder finns i lagen (1927:77) om försäkringsavtal och i konsumentförsäkringslagen (1980:38). Ett förslag om nya avtalsregler övervägs inom Justitiedepartementet.
En särskild form av försäkringsverksamhet bedrivs i understödsföreningarna. En understödsförening är en sådan förening för inbördes bistånd som har till ändamål att, utan affärsmässigt drivande av försäkringsrörelse, meddela annan personförsäkring än arbetslöshetsförsäkring.
123
Föreningarna skall normalt endast vara öppna för en bestämd grupp försäkringstagare, t.ex. en viss yrkesgrupp. Verksamheten i föreningarna regleras i lagen (1972:272) om understödsföreningar. Försäkringsavtalslagen reglerar avtalsförhållandet mellan föreningen och medlemmen. Lagen om understödsföreningar har varit föremål för flera utredningar. Lagen har senast setts över av Försäkringsföreningsutredningen som under hösten redovisat betänkandet Försäkringsföreningar — ett reformerat regelsystem (SOU 1998:82).
En försäkringsrörelse står under tillsyn av Finansinspektionen. Försäkringsbolagens verksamhet kan i vissa delar granskas av konsumentombudsmannen (KO) och Konsumentverket med stöd av marknadsföringslagen (1995:450) och lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden. Även Konkurrensverket utövar tillsyn på området.
EG:s försäkringsdirektiv
I EG:s försäkringsdirektiv finns ett omfattande regelverk för direkt försäkringsverksamhet. Direktiven avser endera liv- eller skadeförsäkring och delas in i tre ”generationer”.
Det grundläggande syftet med EG-regleringen har varit att genomföra en inre marknad för försäkringstjänster. Målsättningen uppnåddes i huvudsak genom godkännandet och införlivandet av tredje generationens försäkringsdirektiv i den nationella lagstiftningen i respektive medlemsland. I Sverige fullbordades genomförandet av tredje generationens direktiv genom ändringar i lagstiftningen för såväl svenska som utländska försäkringsföretag den 1 juli 1995 (prop. 1994/95:184).
Den gemensamma försäkringsmarknaden inom EES bygger på fyra grundläggande principer: principerna om en enda auktorisation, om hemlandstillsyn, om minimiharmonisering av viktigare regler för försäkringsverksamhet och om ett ömsesidigt erkännande av de enskilda ländernas regler för försäkringsverksamhet i övrigt. Bland de regler som är föremål för en minimiharmonisering kan nämnas bestämmelser om kapitalbas, skuldtäckning, samt diversifiering och matchning av placeringstillgångarna.
Den rent allmänt ökade internationaliseringen och de i väsentliga avseenden gemensamma försäkringsrörelsereglerna i Europa har fört med sig en ökad konkurrens på den svenska marknaden.
Behovet av översyn från ekonomisk synpunkt
Försäkringsbolagens verksamhet har sedan länge reglerats av speciallagstiftning och varit underordnad särskild tillsyn. Redan på slutet av 1800-talet påbörjades arbetet med en lagstiftning som skyddade de befintliga bolagen. Konkurser i försäkringsbolag skulle förhindras.
På 1950-talet stod det klart att den gamla regleringen av bolagen medförde effektivitetsförluster. För att uppnå kostnadseffektivitet infördes skälighetsprincipen och för att uppnå en lämplig marknadsstruktur in-
124
fördes behovs- och sundhetsprinciperna. Behovsprincipen innebar att man gav koncession om konkurrenssituationen medgav det och sundhetsprincipen innebar att man gav koncession om bolaget kunde antas bidra till en sund utveckling av försäkringsväsendet.
Denna reglering kvarstår i inte obetydliga delar i dag. Det har i realiteten hämmat nyetableringar och produktutveckling på området. Regleringen har på så sätt delvis motverkat konsumenternas behov av pris- och produktkonkurrens.
Försäkringsmarknaden torde fungera dåligt utan någon form av särreglering. Informationen om försäkringstjänsterna är i utgångsläget ofullständig och ojämnt fördelad mellan parterna. Försäkringstekniken är ofta så komplicerad att det är svårt för den enskilde att bilda sig en uppfattning om försäkringsbolagets ekonomi och förmåga att fullgöra sina förpliktelser. Informationen från försäkringsbolagen är ofta bristfällig. De flesta försäkringstagarna saknar tillräckliga kunskaper för att avgöra om försäkringsbolaget hanterar sina risker på ett ändamålsenligt och effektivt sätt.
Att minska denna obalans i information utgör ett motiv för statliga ingrepp i marknadens funktion. Det gäller inte minst på grund av att obalansen kan få allvarliga konsekvenser för den svagare parten, försäkringstagaren. Skyddsmotivet har störst tyngd då det gäller försäkringstjänster som bjuds ut till hushållen.
De förslag till näringsrättsliga regler som nu lämnas avser att skydda försäkringstagare och andra ersättningsberättigade och har utformats för att ge bättre förutsättningar för effektiv produktion av främst livförsäkringar. Ändringarna är även tänkta att underlätta prisbildningen på marknaden. På grund av lagstiftning och tradition tillhandahåller livförsäkringsbolagen produkter som är relativt likartade till såväl utformning som pris. Gemensamt för all traditionell livförsäkring är bl. a. återbäringstekniken som används för att fördela överskotten i livbolaget mellan de försäkrade.
Livförsäkringar är komplexa produkter som är svåra att analysera eftersom kontrakten sträcker sig över lång tid, och är beroende av många osäkra parametrar. Till osäkerheten om vilken produkt försäkringstagaren köper av bolaget bidrar att bolaget inte på förhand kan precisera hur återbäringsmedlen skall fördelas inom försäkringskollektivet.
En faktor som ytterligare bidrar till att försvåra konsumentens analys av den traditionella livförsäkringsprodukten är att bolagen har möjligheter att justera de s.k. försäkringstekniska grunderna under försäkringens löptid. Grunderna innehåller bestämmelser om beräkning av premier m.m. och påverkar bl.a. utbetalningarna från en livförsäkring.
Sammantaget är marknaden för traditionell livförsäkring en marknad där konsumenterna har begränsade möjligheter att värdera relationen mellan pris och produkt. Det är även svårt att jämföra de produkter som erbjuds på marknaden. Därmed brister det i förutsättningarna för en väl fungerande marknad där konkurrenstrycket pressar priserna på produkterna. Den överprissättning som kan bli följden av detta innebär en samhällsekonomisk kostnad som bärs av konsumenterna.
125
En följd av den bristande konkurrensen på marknaden för traditionell livförsäkring är att bolagen inte ges incitament att utveckla nya och bättre försäkringsprodukter.
Genom att skälighetsprincipen slopas (se avsnitt 6.1) försvinner bl.a. en rest av pris- och produktkontroll i näringsrätten. Även nuvarande ordning med försäkringstekniska grunder föreslås upphöra (se avsnitt 8.3.1). Istället ökar kraven på försäkringsavtalens innehåll. Därmed förbättras förutsägbarheten påtagligt för försäkringstagarna.
De ökade kraven på avtalens innehåll ger konsumenten bättre möjlighet att värdera den produkt han köper och bättre möjlighet att kunna jämföra olika bolags produkter. Detta kommer sannolikt bidra till att stärka konkurrensen och förbättra marknadens funktionssätt.
Med undantag för fondförsäkringsbolag skall svenska livförsäkringsbolag enligt nuvarande lagstiftning drivas enligt ömsesidighetsprincipen. Avsikten med principen är att alla medel som genereras i livbolagen skall komma försäkringstagarna till godo. Utdelningsförbudet från livförsäkringsaktiebolag kan ses som en del av ömsesidighetsprincipen.
Aktiva ägare spelar en central roll i marknadsekonomin. Genom att ägare utifrån egna intressen bevakar produktionen i bolagen så att avkastningen på deras insatta kapital blir så hög som möjligt, bidrar de till att produktionen i bolaget blir effektiv. Ett slopande av utdelningsförbudet ökar förutsättningarna för aktiva ägare i försäkringsaktiebolagen.
Ömsesidighetsprincipen innebär att försäkringstagarna tillhandahåller huvuddelen av det riskkapital som behövs i verksamheten. Tillgångarna i bolaget kan i princip delas i tre delar, garanterade åtaganden, preliminärt fördelad (allokerad) återbäring och eget kapital. Mot garanterade åtaganden svarar en tillgångsmassa som inte får användas för förlusttäckning. Allokerad återbäring har fördelats preliminärt till försäkringstagarna, men får användas för förlusttäckning. Det egna kapitalet i traditionella livförsäkringsbolag är generellt relativt litet. Eftersom allokerad återbäring får användas för förlusttäckning, står försäkringstagarna risken även för förlust i rörelsen. Eftersom försäkringstagarna i sådana bolag i allt väsentligt står för riskerna erhåller följdriktigt aktieägarna inte någon del i vinsten.
Det föreslås att livförsäkringsaktiebolag får möjlighet att dela ut vinst till sina ägare (se avsnitt 7.2). Denna möjlighet kommer i princip att bli tillgänglig även för bolag som inte är nystartade, men med regler som säkerställer de befintliga försäkringstagarnas anspråk. Utdelningsmöjligheten innebär att investerare ges möjlighet till direktavkastning på sitt kapital, något som torde underlätta tillförseln av riskkapital till branschen. Ökad tillgång på riskkapital innebär att förhållandena för nyetableringar blir bättre. En utökad möjlighet till nyetablering utgör en konkurrenspress.
En förutsättning för att tillåta utdelning av vinst är emellertid att en klarare uppdelning mellan rörelsekapital och försäkringstagarnas kapital görs (se vidare avsnitt 7.4). De medel som enligt avtalet skall tillföras försäkringstagaren föreslås inte bli tillgängliga för förlusttäckning i vinstutdelande bolag. Rörelserisken skall bäras av det egna kapitalet och därmed av ägarna, och inte av försäkringstagarna.
126
Till följd av det låga konkurrenstrycket och den svaga ägarrollen har bolagsledningen i praktiken stor frihet i dag. Eftersom försäkringstagarna dessutom saknar möjlighet att flytta sitt sparande i pensionsförsäkringar till en ny försäkringsgivare är trycket på att förvaltningen skall ske kostnadseffektivt litet. Vissa ändringar föreslås på denna punkt (se avsnitt 12).
En uppdelning av kapitalet mellan försäkringstagarmedel och riskbärande kapital innebär att bolagsledningen måste använda bolagets egna kapital för förlusttäckning. Ägarna har ett entydigt incitament att bevaka bolagsledningens hantering av det egna kapitalet. Därmed ökar pressen på bolagsledningen att hitta så kostnadseffektiva lösningar för bolaget som möjligt.
I den utsträckning försäkringstagarnas anspråk inte längre kan sättas ned genom förlusttäckning överförs risken till aktieägarna. Risköverföringen kommer att ställa högre krav på eget kapital i bolagen. Formellt kommer detta komma till uttryck i storleken på den s.k. solvensmarginalen. Det ökade kravet på eget kapital stärker incitamenten för ägarkontroll i bolaget.
4.2 Försäkringsmarknaden
I detta avsnittet beskrivs den inhemska och den globala försäkringsmarknaden. Inledningsvis redogörs för den inhemska försäkringsmarknaden ur en makroekonomisk synvinkel. Därefter beskrivs strukturen i den inhemska försäkringsmarknaden.
I en andra del sätts den svenska försäkringsmarknaden in i ett globalt sammanhang.
Den svenska försäkringsmarknaden
Försäkringsbranschen delas in i två delar, livförsäkring och skadeförsäkring. Indelningen är naturlig eftersom försäkringsprodukterna inom de två kategorierna är olika till sin karaktär. Produkter inom livförsäkring utgörs ofta till stor del av sparande.
Skadeförsäkringsbolagen erbjuder produkter som mer är att betrakta som konsumtion. Risken försäkras normalt för en given tidsperiod, t.ex. ett år, och premien kalibreras med hänsyn till bolagets förväntade kostnad för den aktuella försäkringen.
127
Figur 1: Försäkringspremier brutto fördelat på kollektiv försäkring och privata livförsäkringar samt skadeförsäkring, mkr, löpande priser. Försäkringspremier som andel av hushållens disponibla inkomst.
0
10 000 20 000 30 000 40 000 50 000 60 000 70 000
0,00% 1,00% 2,00% 3,00% 4,00% 5,00% 6,00% 7,00% 8,00% 9,00%
Privat livförsäkring Kollektiv försäkring Skadeförsäkring I procent av disponibel inkomst
Källa: SCB Nationalräkenskaperna och Finansräkenskaperna
Vissa livförsäkringsprodukter saknar sparmoment. Inom livförsäkring finns en glidande skala för försäkringsprodukter från ren riskförsäkring till en sparprodukt med endast ett mycket begränsat försäkringsinslag.
Av figur 1 framgår att premierna för kollektiva försäkringar — de avgifter som arbetsgivare erlägger för bl.a. avtalspension, sjuk- och olycksfallsförsäkring för sina anställda — har visat en övervägande jämn ökning sedan 1980. Två undantag är dock värda att lägga märke till. Premieintäkterna för kollektiva försäkringar var nästan 15 procent lägre 1990 än 1989. En återhämtning skedde dock påföljande år. År 1995 sjönk premieintäkterna med nästan 14 procent. En återhämtning om 9 procent skedde under 1996. Båda avvikelserna kan förklaras av det starka sambandet mellan löneutvecklingen i ekonomin och de avgifter arbetsgivarna betalar för sina anställda.
De individuella livförsäkringspremierna steg under hela 1980-talet. Under 1990-talet har hushållens utgifter till individuell livförsäkring varit relativt konstant med två svackor, 1991 och 1995. En återhämtning har emellertid skett.
Även hushållens utgifter för skadeförsäkringar visar en jämn utveckling över perioden. Utvecklingen är jämnare än i försäkring med sparinslag. Det beror sannolikt på att sambandet mellan efterfrågan på skadeförsäkring och hushållens disponibla inkomster inte är lika starkt som för livförsäkring.
Slutligen visas i figur 1 hushållens samlade utgifter till försäkring som andel av disponibel inkomst. Andelen har ökat över tiden — hushållen tenderar att använda en allt större del av sin disponibla inkomst till försäkringsprodukter.
128
Sammantaget visar figur 1 att hushållen ökar sin efterfrågan av försäkringstjänster över tiden, och att denna tendensen även gäller för de olika produktgrupperna var för sig.
Figur 2: Det privata försäkringssparandet, mkr, löpande priser, i procent av hushållens finansiella tillgångar och i procent av hushållens finansiella nettoförmögenhet
0
50 000 100 000 150 000 200 000 250 000 300 000
0,00% 10,00% 20,00% 30,00% 40,00% 50,00% 60,00%
Privat försäkringssparande I procent av finansiella tillgångar I procent av finansiell förmögenhet
Källa: SCB Finansräkenskaperna
Livförsäkringssparandet är ett långsiktigt sparande där avsevärda summor ackumuleras över tiden. I figur 2 visas det sparande som hushållen har i livförsäkringsbolag. Detta avser endast individuell försäkring. Av figuren framgår att det skett en stadig ökningen i tillgångsmassan under perioden. Detta beror dels på tillströmningen av premier, dels på avkastningen på de tillgångar som försäkringsbolagen placerat premierna i.
Livförsäkringssparandet som andel av hushållens finansiella tillgångar ökade från 9,26 procent av hushållens finansiella tillgångar år 1980 till 15,77 procent år 1996.
Om man studerar det privata försäkringssparandet som andel av hushållens finansiella nettoförmögenhet blir bilden dock en annan. Stora variationer redovisas. Det beror dock på de stora variationerna i hushållens finansiella nettoförmögenhet under perioden. Försäkringssparandet är ett relativt stabilt sparande — något som reflekterar att stora delar av det är inlåst över långa perioder.
Koncentration i branschen
Försäkringsbranschen beskrivs ofta som en bransch som domineras av ett fåtal, stora aktörer. Detta har särskilt sagts gälla för livförsäkringsbolagen där marknadsstrukturen har segmenterats genom att det är svårt att flytta livförsäkringar från ett bolag till ett annat.
129
Vid utgången av år 1997 fanns det 22 livbolag för traditionell livförsäkring och 9 fondförsäkringsbolag med koncession i Sverige.
Ungefär 60 utländska livförsäkringsbolag inom EES-området har anmält till Finansinspektionen att de har för avsikt att bedriva verksamhet i Sverige. Deras verksamhet är än så länge av ringa eller ingen omfattning. I figur 3 visas hur premieintäkterna i traditionell livförsäkring fördelas inom branschen år 1997.
Figur 3: Fördelning av premieinkomster mellan livbolagen – traditionell livförsäkring 1997
Folksam liv
13%
Skandia liv
28%
Trygg-Hansa
20%
WASA liv
8%
Länsförsäkringar liv
7%
Livia
7%
Övriga
2%
Handelsbanken liv
12%
Sparbanken
3%
Källa: Finansinspektionen
Av figur 3 framgår att de fyra största bolagen har en marknadsandel på 73 procent av premieintäkterna. Skandia Liv är det största traditionella livbolaget med 28 procent av marknaden. Tillsammans har de två största bolagen — Skandia Liv och Trygg-Hansa — en marknadsandel på 48 procent.
Denna bild har varit relativt konstant under 1990-talet. Numera är dock Länsförsäkringar och WASA delar av samma koncern. Den nya koncernens marknadsandel kan antas komma i paritet med Handelsbankens och Folksams.
Livförsäkringsmarknaden har förändrats genom lanserandet av fondförsäkringar. Fondförsäkringsverksamheten har påverkat koncentrationen på marknaden genom att kostnads- och innovationspressen varit större i denna del av livförsäkringsmarknaden. Företag har för en period fått en särställning genom nya försäkringsprodukter eller villkor. Ett exempel på detta är SkandiaLinks stora utbud av externa fonder. Ett annat exempel är Folksams satsning på lågprisfonder.
I figur 4 visas fondförsäkring och traditionell livförsäkring som en marknad. De fyra största aktörerna enligt ovan har då en marknadsandel på 52 procent.
130
Figur 4: Fördelning av premieinkomster mellan försäkringskoncerner — traditionell livförsäkring och fondförsäkring 1997
Folksam liv
7%
Handelsbanken liv
11%
Skandia liv
21%
Trygg-Hansa
13%
S-E Banken
13%
WASA liv
6% Sparbanken
21%
Övriga
4%
Länsförsäkringar
liv 4%
Källa: Finansinspektionen
Bilden i figur 4 ändras emellertid om man beaktar den senaste tidens omstruktureringar på den finansiella marknaden. Länsförsäkringar och WASAs gemensamma marknadsandel uppgår till 10 procent av premieintäkterna i livförsäkringsmarknaden. S-E Banken och Trygg-Hansa har gått samman till SEB. Koncernen kommer att ha en marknadsandel på 26 procent av premieintäkterna i livförsäkringsmarknaden.
Sammantaget gick 68 procent av premieintäkterna till de fyra största aktörerna på livförsäkringsmarknaden år 1997.
131
Figur 5: Fördelning av premieinkomsterna mellan försäkringskoncerner — hem- och villaförsäkring 1997
Folksam Sak
25%
Skandia
14%
Trygg-Hansa Sak
17%
WASA Sak Förs.ab
4%
Övriga
14%
Länsförsäkringar
26%
Källa: Finansinspektionen
Skadeförsäkringsmarknaden består av många delmarknader. Störst bland dessa är marknaderna för sjuk- och olycksfallsförsäkring, hem- och villa försäkring och företags- och fastighetsförsäkring. De minsta marknaderna — som t.ex. marknaden för husdjursförsäkring — domineras av en eller två aktörer. Detta gäller även marknaden för sjuk- och olycksfallsförsäkring där AMF-S hade en marknadsandel på 65 procent år 1997. Orsaken till detta är att sjuk- och olycksfallsförsäkring ofta är en del eller ett tillägg till det kollektivavtalade skyddet.
I figur 5 illustreras marknaden för hem- och villaförsäkring år 1997. Även här är antalet aktörer begränsat. De två största aktörerna delar på 51 procent av marknaden.
Bilden är likartat vad gäller företags- och fastighetsförsäkring. De två största aktörerna hade 51 procent av marknaden år 1997.
132
Figur 6: Premieintäkter fördelade på försäkringskoncerner — totala premier 1997
Folksam
12%
Handelsbanken
6%
Trygg-Hansa
14%
Övriga
17%
Sparbanken
11%
Länsförsäkringar
10%
WASA
6%
S-E Banken
6%
Skandia
18%
Källa: Finansinspektionen
Figur 6 visar hela försäkringsmarknaden när premieintäkter för samtliga produkter har slagits samman för varje koncern. Under 1997 fördelades marknaden på ett flertal aktörer. Även här ändras dock bilden något av de sammanslagningar som skett under år 1998. Länsförsäkringar och WASA har gått samman, något som år 1997 skulle ha inneburit en marknadsandel om 16 procent av den totala försäkringsmarknaden. SEB skulle med sin nya struktur ha haft en marknadsandel om 20 procent år 1997, och därmed varit den största aktören på försäkringsmarknaden.
Den svenska försäkringsmarknaden i ett globalt perspektiv
I Sverige har försäkringsrörelse som andel av BNP varit relativt konstant genom 1990-talet. År 1990 uppgick andelen till 5,24 procent medan bruttopremierna uppgick till 5,64 procent av BNP år 1996. Detta illustreras i figur 7.
133
Figur 7: Bruttopremier som andel av BNP 1990–1996 för vissa OECD-länder, procent.
5,00% 6,00% 7,00% 8,00% 9,00% 10,00% 11,00% 12,00% 13,00%
1990
1991
1992
1993
1994
1995
1996
Tyskland Sverige Storbrittanien USA EU OECD
Källa: OECD
När försäkringsverksamheten i Sverige jämförs med den i andra länder är bruttopremiernas andel av BNP ca 0,4 procentenheter lägre än genomsnittet i EU. Skillnaden är större — ca 2,0 procentenheter — om Sverige jämförs med genomsnittet för OECD-länderna.
Skillnader i förbrukning av privat försäkring kan bl.a. förklaras av variationer i det försäkringsskydd som lämnas av den gemensamma sektorn. I t.ex. Storbritannien och USA ligger stora delar av försäkringsskyddet för pensioner och arbetslöshet — det skydd som vi i Sverige får från socialförsäkringssektorn — i privat försäkring.
Allmänt har man konstaterat att försäkringsverksamhetens andel av de europeiska ländernas ekonomi ökat under 1990-talet. Skälet till detta är en ökad efterfrågan på pensionsförsäkring.
I Japan har försäkring som andel av BNP visat en avtagande tendens de senaste par åren. Detta förklaras av sjunkande efterfrågan på livförsäkringsprodukter i Japan.
134
Figur 8: Olika nationella försäkringar som andel av försäkringsmarknaden inom OECD.
0% 10% 20% 30% 40% 50% 60% 70% 80% 90% 100%
1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996
USA Sverige Japan Storbrittanien Tyskland Frankrike Övriga
Källa: OECD
Den svenska marknaden utgör endast 0,7 procent av försäkringsmarknaden inom OECD. Den svenska livförsäkringsmarknaden uppgår till 0,8 procent av OECD-marknaden medan den svenska skadeförsäkringsmarknaden uppgår till 0,6 procent av OECD-marknaden. USA utgör den största marknaden inom OECD-området med en marknadsandel på 38,5 procent år 1996. Andelen har sjunkit något under 1990-talet, vilket delvis kan förklaras med att OECD-området utvidgats.
Japan är den näst största försäkringsmarknaden inom OECD-området. År 1996 uppgick den japanska marknaden till 27,0 procent av livförsäkringsmarknaden inom OECD och 11,3 procent av skadeförsäkringsmarknaden inom OECD.
Detta förhållande, att livförsäkring är relativt sett större än skadeförsäkring gäller bl.a. i Frankrike, Schweiz, Luxemburg och Korea. Det motsatta förhållandet, som i USA, återfinns i Europa bl.a. i Tyskland, Österrike, Italien och Spanien.
135
5 Utgångspunkter för försäkringsrörelseregler
5.1 Motiv för rörelseregler och tillsyn
Regeringens bedömning: Särskilda rörelseregler och särskild tillsyn för försäkringsbolag syftar till att skydda direktförsäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringsavtal. En näringsrättslig särreglering är befogad med hänsyn till de allvarliga konsekvenser som kan uppkomma för dessa som kollektiv om försäkringsbolag inte kan fullgöra sina åtaganden och de särskilda förhållanden som hör samman med försäkringar.
Försäkringsutredningens bedömning: Överensstämmer i huvudsak med regeringens bedömning. Utredningen har främst framhållit behovet av ett starkt konsumentskydd för försäkringstagare som ett avgörande motiv för särreglering (se betänkandet s. 102–104 och 106).
Försäkringsrörelsepromemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens (se promemorian s. 95).
Remissinstanserna: Remissinstanserna har över lag instämt i Försäkringsutredningens bedömning att lagstiftningen skall säkerställa ett starkt konsument- eller försäkringstagarskydd. Kammarrätten i Göteborg har ansett att det även föreligger ett allmänt intresse av att bolagen kan fullgöra sina åtaganden, att premierna är rimliga och att förvaltningen av anförtrodda medel är betryggande. Riksbanken har anfört att det också är ett intresse för försäkringstagarna att försäkringsmarknaden fungerar effektivt. Flera remissinstanser har behandlat frågan hur försäkringsverksamhet skiljer sig från annan affärsverksamhet. Riksgäldskontoret har framhållit bl.a. att stora åtaganden ställs ut till enskilda och att verksamheten innebär stora risker av finansiell och försäkringsmässig art. Kammarrätten i Göteborg har pekat på det betydande sparandet i långvariga livförsäkringsavtal. Några remissinstanser har lyft fram asymmetrin i information mellan försäkringsgivare och försäkringstagare och försäkringsverksamhetens komplicerade karaktär.
Remissinstanserna har tillstyrkt eller godtagit försäkringsrörelsepromemorians bedömning. Försäkringsförbundet har instämt i att stabila bolag och ett starkt konsumentskydd är grundvalen för särskilda rörelseregler. Finansinspektionen har även velat framhålla försäkringsbolagens betydelse för det finansiella systemets stabilitet, även om betydelsen för betalningssystemets stabilitet är mindre.
Bakgrund: Försäkringsbolagens verksamhet har sedan länge reglerats av speciallagstiftning och varit underordnad särskild tillsyn. Under åren har olika motiv anförts för särskilda rörelseregler och särskild statlig tillsyn av rörelsen.
Det huvudsakliga syftet med försäkringsrörelsereglerna ansågs tidigt och länge vara att skapa en ekonomiskt stabil försäkringsbransch genom att så långt som möjligt förhindra konkurser. Som motiv för en särskild tillsyn anfördes försäkringens ekonomiska och sociala funktion, försäkringstagarens begränsade möjligheter att bedöma om denne får ett effek-
136
tivt skydd och det förhållandet att försäkringsrörelse ofta bygger på massavtal och därigenom på allmänt förtroende. De stränga kraven på livförsäkringens område förklarades av en önskan att skydda försäkringstagarna mot ekonomiska förluster och att säkra kapitaltillgången då en livförsäkring föll ut.
Under 1930- och 1940-talen kritiserades bolagen bl.a. för höga driftskostnader som delvis ansågs orsakade av det fria marknadstillträdet och det stora antalet försäkringsgivare som fanns. Ett långvarigt lagstiftningsarbete resulterade i 1948 års försäkringslag, som i stora stycken återspeglas i nu gällande försäkringsrörelselagstiftning.
I 1948 års lag om försäkringsrörelse åberopades som skäl för en reglering att försäkringsväsendet var en betydelsefull faktor i näringslivet. Vidare anfördes att försäkringsbolagen genom sin verksamhet att utjämna de ekonomiska verkningarna av risker av olika slag var ägnat att tillföra det sociala och ekonomiska livet stadga och ökade utvecklingsmöjligheter. Livförsäkringsverksamheten ansågs ha ett i grunden socialpolitiskt syfte. Dessutom framhölls svårigheterna för försäkringstagarna att bedöma om försäkringsbolaget var i stånd att fullgöra ingångna försäkringsavtal, särskilt på livförsäkringsområdet med långvariga försäkringsavtal.
För de svenska försäkringsbolagen infördes som en väsentlig grundsats den s.k. skälighetsprincipen. Principen innebar genom krav på premieoch kostnadsskälighet bl.a. att verksamheten skulle bedrivas kostnadseffektivt och att kostnaderna skulle fördelas på ett rimligt och rättvist sätt mellan försäkringstagarna. Kravet på att alla överskott från livförsäkringsverksamhet skulle återgå till försäkringstagarna och att det skulle ske i relation till de enskilda försäkringstagarnas bidrag till överskott, kontributionsprincipen, ansågs som en naturlig konsekvens av att premierna skulle beräknas med betryggande marginaler. Sedermera har skälighetsprincipen kommit att innefatta krav på skälighet också avseende andra villkor än villkor för premier och skadereglering (se vidare avsnitt 6.1). Vid tillkomsten av 1948 års försäkringsrörelselag lagfästes den s.k. sundhetsprincipen enligt vilken koncession för försäkringsrörelse fick ges endast om bolagets verksamhet var ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet (se vidare avsnitt 6.2). Samtidigt skärptes soliditetskraven på försäkringsrörelse, bl.a. genom ett förbud att i samma juridiska person förena livförsäkringsrörelse med annan försäkringsrörelse, specialitetsprincipen. Ett sådant krav ansågs vara av avgörande betydelse för försäkringsväsendets stabilitet och säkerhet, soliditetsprincipen. Dessutom infördes en behovsprincip. Den innebar att koncession för försäkringsrörelse endast fick ges om det av konkurrensskäl fanns ett behov därav. Genom rörelseregleringen sökte man således att uppnå intern effektivitet i bolaget, kostnadseffektivitet, och extern effektivitet, marknadseffektivitet.
Tillkomsten av den nu gällande 1982 års försäkringsrörelselag innebar främst en modernisering av äldre lag och en anpassning till nya allmänna associationsrättsliga regler. Då lagfästes även ett förbud mot vinstutdelning i livförsäkringsbolag (se vidare avsnitt 7.1). Några nya motiv för en reglering och tillsyn av försäkringsverksamhet framfördes inte.
137
Under det senaste årtiondet har det internationella samarbetet på det finansiella tjänsteområdet skapat grund för en alltmer internationell försäkringsmarknad. Vid sidan av de överenskommelser som träffats inom organisationer som OECD och GATT har arbetet inom EU haft en betydelsefull roll. Genom lagändringar år 1993 (prop. 1992/93:257, bet. 1993/94:NU5, rskr. 1993/94:39 och SFS 1993:1302–1311) har den svenska rörelselagstiftningen harmoniserats med EG:s första respektive andra skade- och livförsäkringsdirektiv (73/239/EEG och 79/267/EEG respektive 88/357/EEG och 90/619/EEG). I och med lagändringar år 1995 (prop. 1994/95:184, bet. 1994/95:NU24, rskr. 1994/95:392 och SFS 1995:779–789) har lagstiftningen även harmoniserats med EG:s tredje skade- och livförsäkringsdirektiv (92/49/EEG och 92/96/EEG).
Införandet av EG:s bestämmelser har föranlett åtskilliga förändringar i rörelsereglerna. Genom ändringarna har bl.a. fastslagits principen om rätt för försäkringsbolag att sälja försäkringar över nationsgränserna med stöd av en enda auktorisation och principen om att försäkringsbolag skall stå under hemlandets tillsyn. Vidare har regler om krav på förhandsgodkännande av premier och villkor avskaffats. Behovsprincipen har också upphävts. Direktiven har även medfört ändringar i regler om bolagens soliditet, bl.a. regler om minsta buffertkapital, beräkningar av försäkringstekniska avsättningar och placeringar av tillgångar som svarar mot sådana avsättningar. Dessa lagstiftningsärenden har dock inte inneburit någon i grunden ändrad syn på motiven för särskilda rörelseregler. Så har t.ex. skälighetsprincipen behållits.
Skälen för regeringens bedömning: Den särskilda rörelselagstiftningen och tillsynen för försäkringsföretag baserar sig i huvudsak på motiv som formulerades i samband med införandet av 1948 års försäkringsrörelselag. Sedan dess har emellertid de finansiella marknaderna genomgått stora förändringar, genom bl.a. värdepappersmarknadernas tillväxt och genomförandet inom EU av en gemensam inre marknad på det finansiella tjänsteområdet. Redan dessa förändringar gör det befogat att ompröva motiven för särskilda rörelseregler och särskild tillsyn av försäkringsbolag.
Behövs rörelseregler på grund av försäkringsverksamhetens särskilda beskaffenhet eller sociala syfte?
Särskilda rörelse- och tillsynsregler för en viss verksamhet kan i och för sig vara motiverade med hänsyn till att verksamheten som sådan är av viss beskaffenhet, t.ex. genom att den skapar miljöstörningar eller bedrivs på en monopol- eller oligopolmarknad. Såsom tidigare nämnts åberopades som motiv för särregler och tillsyn vid tillkomsten av 1948 års försäkringslag att försäkringsbolag genom sin riskutjämnande verksamhet var ägnade att tillföra det sociala och ekonomiska livet stadga och ökade utvecklingsmöjligheter. Frågan är om detta motiv fortfarande är relevant.
I och med en gemensam marknad inom EES-området och tillkomsten av nya svenska aktörer på försäkringsområdet är försäkringsbranschen, speciellt vad gäller skadeförsäkringar, mer konkurrensutsatt än tidigare.
138
Genom den utveckling som ägt rum på värdepappersmarknaderna är försäkringsföretagen inte heller lika ensamma som tidigare om att utjämna ekonomiska risker. Verksamheter inom många andra branscher har en stor betydelse för ekonomins och samhällets utveckling utan att företagen inom branschen är föremål för särskilda rörelseregler eller särskild tillsyn.
Det slag av riskutjämnande verksamhet som försäkringsbolag bedriver kan numera inte i sig anses motivera särskilda rörelseregler. Ett sådant synsätt utesluter dock inte att verksamhetens art beaktas i särreglerna, t.ex. genom krav på en god riskhantering, om man av andra skäl än de som angavs 1948 anser att försäkringsverksamhet bör underkastas särskilda rörelseregler och särskild tillsyn.
Livförsäkringsverksamheten ansågs vid tillkomsten av 1948 års lag ha ett i grunden socialpolitiskt syfte, vilket påverkade utformningen av rörelsereglerna och uppgifterna för tillsynen. Den utveckling som därefter skett gör att ett sådant synsätt knappast kan upprätthållas i dag. ATPsystemet har infört och den allmänna pension har förbättrats vilket innebär att ett pensionsskydd tillhandahålls. Livförsäkringsområdet har öppnats för större konkurrens bl.a. genom fondförsäkringssparandet. Det individuella pensionssparandet utan försäkringsinslag har införts under senare år. Livförsäkringarna har i många fall blivit mer utpräglade instrument för sparande. Man kan därför inte utforma regleringen med utgångspunkt i att all livförsäkringsverksamhet har ett i grunden socialt syfte.
Behövs rörelseregler med hänsyn till försäkringstagarnas intressen?
Om ett försäkringsbolag inte kan fullgöra sina förpliktelser enligt skadeförsäkringsavtal kan stora värden gå förlorade för privatpersoner och företag. Om ett försäkringsbolag saknar förmåga att fullgöra sina förpliktelser enligt livförsäkringsavtal kan enskilda livförsäkringstagare hamna i en ohållbar ekonomisk och social situation. Detta skulle i och för sig ensamt kunna motivera särskilda regler för verksamhetens bedrivande och särskilda former av finansiell tillsyn. Liknande konsekvenser kan dock uppkomma även i andra avtalsförhållanden utan att några särregler finns utöver allmänna regler om konsument- och borgenärsskydd.
Försäkringsteknik är dock komplicerad. Detta innebär att det normalt är svårt för andra än fackmän att bedöma och värdera försäkringar samt bedöma om ett visst bolag hanterar risker effektivt. Det medför också att försäkringsbolagen har ett kunskaps- och informationsövertag i förhållande till försäkringstagarkollektivet. Försäkringsavtalet är också speciellt i den meningen att försäkringstagaren betalar i förskott för att försäkringsgivaren skall överta en risk för viss tid. Ibland är det fråga om komplicerade paketförsäkringar. En ersättning från försäkringen aktualiseras först vid ett försäkringsfall lång tid efter det att avtalet ingåtts. När det gäller livförsäkringar är det ofta fråga om avtal över lång tid med ett stort moment sparande och ersättningar som skall falla ut först efter flera decennier. För livförsäkringar föreligger normalt också svårigheter att byta försäkringsgivare under avtalsperioden. Vad som nu anförts innebär
139
att försäkringstagaren under lång tid är beroende av försäkringsbolagets förmåga att förvalta sparandet och betala ut försäkringsbeloppen.
Samtliga remissinstanser som yttrat sig anser att särskilda rörelseregler bör säkerställa ett starkt konsument- eller försäkringstagarskydd. Även vi anser att det avgörande motivet för särskilda rörelseregler och särskild tillsyn för försäkringsverksamhet skall vara att skydda i första hand försäkringstagarnas intresse. Ett sådant skydd behövs på grund av de allvarliga konsekvenser som kan uppkomma för enskilda om försäkringsåtaganden inte fullföljs och de ovan nämnda särskilda förhållanden som hör samman med försäkringar. Rörelsereglerna och tillsynen skall skydda de enskilda som kollektiv och inte som enskild part.
I början av detta sekel åberopades att försäkringsrörelse bygger på massavtal och därigenom på ett allmänt förtroende. Även sundhetsreglerna på bank- och värdepappersområdet anger att verksamheten skall bedrivas så att allmänheten har förtroende för bolagen (se vidare avsnitt 6.2).
Att allmänheten har förtroende för försäkringsbolag skulle i och för sig kunna hävdas som ett särskilt motiv för att ställa upp rörelseregler och anordna särskild statlig tillsyn utöver vad som gäller för företag i allmänhet. Ett sådant förtroende torde uppkomma som en naturlig följd av en särreglering som syftar till att skydda försäkringstagarnas intressen.
Vems skyddsintressen bör rörelsereglerna och tillsynen beakta?
Skyddsbehovet är normalt större inom livförsäkring än inom skadeförsäkring. Detta bör beaktas vid utformningen av rörelsereglerna och utövandet av tillsynen. Särordningen bör dock inte enbart skydda livförsäkringstagarnas intressen. Även skadeförsäkringstagarnas intressen bör tas till vara. Ett försäkringsbolags oförmåga att ersätta en försäkrad byggnad efter brand kan exempelvis få lika allvarliga konsekvenser som en oförmåga att betala ersättning enligt en pensionsförsäkring.
Ett försäkringsbelopp tillkommer ibland annan än försäkringstagaren, dvs. den som ingått avtal om försäkring med försäkringsgivaren. Så är fallet med dödsfallsförsäkringar där ersättningsbeloppet skall tillkomma en förmånstagare och med ansvarsförsäkringar där ersättningen skall betalas till tredje man. Även sådana kategorier av ersättningsberättigade drabbas om försäkringsbolaget inte kan fullgöra sina åtaganden enligt ett försäkringsavtal. I detta sammanhang finns det särskilt skäl att peka på ansvarsförsäkringarnas viktiga betydelse för det skadeståndsrättsliga systemet.
Ett skyddsintresse för andra ersättningsberättigade än försäkringstagare finns också för bl.a. kollektivavtalsförsäkringar och gruppförsäkringar, där försäkringsbeloppet skall tillkomma en arbetstagare eller gruppmedlem som omfattas av försäkringsskyddet (den försäkrade) eller deras efterlevande.
Kollektiva försäkringar kännetecknas av flera särdrag som sammanhänger med att de är föremål för förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter och tecknas av en gruppföreträdare. Vi återkommer i det följande
140
till frågan om detta motiverar speciella rörelse- eller tillsynsregler (avsnitt 11). Kollektiva försäkringar bör emellertid inte generellt undantas från särregleringen.
Den föreslagna särregleringen bör alltså skydda även de som skall ha rätt till försäkringsersättningen enligt liv- och skadeförsäkringsavtal utan att själv vara försäkringstagare. Dessa benämns i det följande ”andra ersättningsberättigade på grund av försäkring” eller med försäkringstagarna ”jämställda ersättningsberättigade”.
Skyddsbehovet är störst om försäkringstagaren är konsument eller småföretagare eftersom dessa normalt saknar tillgång till särskild sakkunskap om försäkringar och kan befinna sig i ett underläge gentemot försäkringsbolaget. Om ett försäkringsbolaget inte fullgör åtaganden enligt försäkringsavtal kan konsekvenserna bli allvarliga även för andra grupper. Om ett bolag meddelar såväl konsument- som företagsförsäkringar kan också förluster på de senare försäkringarna medföra att bolaget förlorar möjligheterna att betala ut ersättning till konsumenterna. Särregleringen bör därför inte generellt begränsas till konsumentförsäkringar och försäkringar för företagare med liknande skyddsbehov, utan även avse andra företagsförsäkringar och därmed tillhandahålla ett grundläggande skydd för försäkringstagare som är företag.
Det bör i sammanhanget framhållas att det finns ett starkt allmänt intresse av en väl fungerande försäkringsmarknad. Det ekonomiska livet i ett modernt samhälle är beroende av den riskspridning som sker genom försäkringar. Ansvarsförsäkringens stora betydelse för skadeståndsrätten åskådliggör detta förhållande. Försäkringarna är komplexa och försäkringstagarna lär ofta känna produkterna först vid ett framtida försäkringsfall. Även andra företag än småföretagare kan befinna sig i ett underläge i fråga om kunnande och information.
Vissa försäkringstagare hör inte till den skyddsvärda kretsen. Det gäller återförsäkringstagare, dvs. ett försäkringsbolag som återförsäkrar (avger eller cederar) direkttecknade försäkringar hos en annan försäkringsgivare (återförsäkringsgivare). Det gäller också koncernbolag som försäkrat sig hos ett captivebolag, dvs. ett försäkringsbolag inom en koncern som bildats för att försäkra koncernbolagens risker. Som närmare utvecklas i avsnitt 5.4 bör sådana företag visserligen tills vidare omfattas av särregleringen i många delar, men detta motiveras av andra skäl än att skydda de som är försäkringstagare i dessa sammanhang.
Behövs rörelseregler med hänsyn till stabiliteten i det finansiella systemet?
Försäkringsföretag har en speciell roll som förvaltare av försäkringstagares medel och som utjämnare av risker. Deras förmögenhetsförvaltning avser förmögenhetsvärden som är betydande.
Finansinspektionen vill även lyfta fram behovet av finansiell stabilitet i samhället som motiv för rörelseregler och särskild tillsyn. Genom en allt större branschglidning och gruppbildningar mellan olika finansiella företag får, enligt inspektionen, försäkringsbolag en väsentlig betydelse
141
för det finansiella systemets stabilitet, även om betydelsen för betalningssystemets stabilitet är mindre. Finansinspektionen pekar också på bolagens roll på kapitalmarknaden. Ett regelverk på området är enligt inspektionen också till fördel för den internationella handeln. En internationell standard och nationella regler för försäkringsverksamhet bidrar på det sättet till systemets stabilitet.
Som Riksbanken påpekat har försäkringsbolag inte samma dignitet som bankerna från finansiell stabilitetssynpunkt. De sysslar exempelvis inte med någon egentlig betalningsförmedling. Risken för att eventuella störningar skulle fortplanta sig till betalningssystemet är därför begränsad. Vi delar Riksbankens bedömning och anser att intresset av stabiliteten inom det finansiella systemet inte kan anses som ett särskilt motiv för särreglering av försäkringsbolag.
En annan sak är att lagstiftningen bör säkerställa att försäkringsbolag är ekonomiskt stabila, så att bolaget kan fullgöra sina åtaganden. Detta innebär emellertid inte att regelsystemet skall förhindra att försäkringsbolag går i konkurs. Med särregler och tillsyn för försäkringsbolag som säkerställer en god soliditet och betryggande betalningsförmåga reduceras risken för att bolagens åtaganden mot försäkringstagarna inte skall kunna fullföljas.
Behövs rörelseregler för att öka effektiviteten inom den finansiella sektorn?
En ökad effektivitet inom den finansiella sektorn är av godo även för försäkringstagarna. Genom att avskaffa etableringshinder och konkurrensbegränsande regler kan konkurrensen förbättras och marknadens effektivitet öka. Förhållandet är dock inte unikt för försäkringsbranschen. Det finns också andra regleringar för försäkringsföretag som kan ha större betydelse i detta sammanhang, såsom regler för att förhindra konkurrensbegränsande åtgärder och redovisningsregler för att främja en genomlysning av företag och en effektiv fördelning av kapital. Som Försäkringsutredningen framhållit har också konkurrensen mellan försäkringsföretagen ökat under senare år. Denna utveckling kan förväntas fortsätta.
I dag är de flesta ense om att särskilda rörelseregler och offentlig tillsyn inte i sig är något bra medel för att skapa effektivitet hos enskilda bolag inom en viss bransch. En annan sak är att rörelsereglerna bör utformas så att konkurrensen på försäkringsområdet och angränsande finansiella sektorer inte förhindras eller försvåras. Bland annat sådana informationsregler som med hänvisning till försäkringstagarnas skydd uppställs för att främja en god genomlysning kan samtidigt förväntas bidra till en ökad effektivitet på försäkringsmarknaden.
142
Sammanfattande bedömning
Även i framtiden behövs rörelseregler och särskild tillsyn för försäkringsbolag. Motivet för detta skall vara att skydda direktförsäkringstagarnas och jämställda ersättningsberättigades intressen. Ett sådant skydd är motiverat av de allvarliga konsekvenser som kan uppkomma för dessa om försäkringsbolag inte kan fullgöra sina åtaganden samt de ovan nämnda särskilda förhållanden som sammanhänger med försäkringar.
5.2 Rörelsereglernas skyddsintressen
Regeringens förslag: Rörelsereglerna och Finansinspektionens tillsyn skall tillgodose
att försäkringsbolag kan fullgöra åtaganden mot direktförsäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar,
att tydlig och relevant information lämnas till direktförsäkringstagare och de som erbjuds att teckna en sådan försäkring, samt
att bl.a. anskaffning av försäkringar och skaderegleringen bedrivs på ett för försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade tillfredsställande sätt.
Försäkringsutredningens förslag: Överensstämmer väsentligen med regeringens förslag (se betänkandet s. 107, 108 och 172).
Försäkringsrörelsepromemorians förslag: Överensstämmer helt med regeringens (se promemorian s. 100 och 101).
Remissinstanserna: Remissinstanserna har i huvudsak tillstyrkt försäkringsutredningens förslag eller lämnat dem utan erinran. Konkurrensverket har varit positivt till att större utrymme skapas för konkurrens beträffande premiesättning och produktutformning till nytta för försäkringstagarna. Riksbanken har delat denna uppfattning men framhållit att en ökad frihet måste följas upp med höga informationskrav som möjliggör värdering av förmåner och risker i olika erbjudanden. Liknande synpunkter om förbättrad information har Industriförbundet, Svenska
Handelskammaren och Advokatsamfundet framfört. Även Finansinspektionen har betonat vikten av enkel och relevant information men samtidigt påpekat att försäkringsavtal är komplicerade produkter och att det därför kan vara svårt för konsumenter att göra medvetna val. Inspektionen har också framhållit vikten av att marknaden för försäkringsmäklare och rådgivare fungerar bra.
Samtliga remissinstanser har godtagit försäkringsrörelsepromemorians förslag i denna del.
Skälen för regeringens förslag: Med särskilda rörelseregler som motiveras med hänsyn till skyddet för direktförsäkringstagarna och jämställda ersättningsberättigade är det nödvändigt att behandla vilka intressen som dessa kategorier kan ha och i vad mån sådana intressen bör beaktas genom rörelsereglerna och Finansinspektionens tillsyn.
Försäkringstagarnas intressen kan vara av olika slag. En aspekt har att göra med utbudet. Försäkringstagarna har ett intresse av prisvärda och
143
heltäckande försäkringar. Det är emellertid svårt att få till stånd sådana försäkringar genom en näringsrättslig reglering som syftar till att styra pris och utbud.
Om det är nödvändigt med krav på försäkringsbolagen att tillhandahålla vissa särskilda slag av försäkringar bör en sådan reglering ske utanför rörelseregleringen och i stället inom ramen för särskilda regler om obligatoriska försäkringar och kontraheringsplikt (dvs. regler som ålägger en försäkringsgivare att inte utan särskilda skäl vägra någon att teckna en sådan försäkring som försäkringsgivaren normalt brukar tillhandahålla). Den näringsrättsliga regleringen bör alltså inte utformas för att tillgodose dessa intressen. Särregleringen bör i stället utformas så att den inte i onödan förhindrar att marknadsmässiga spelregler kan gälla även på detta område, så att marknadsmekanismerna kan fungera på ett bra sätt.
En annan fråga är om rena avarter av försäkringsvillkor skall kunna beivras genom rörelsereglerna och om flagranta eller upprepade överträdelser av marknadsföringsregler eller avtalsregler kan beaktas inom ramen för tillsyn och prövningen av bolagets lämplighet att bedriva försäkringsrörelse (jfr avsnitt 6.2 och 13.2).
Det är av ett avgörande intresse för försäkringstagaren och jämställda att försäkringsbolaget fullgör åtagandena enligt försäkringsavtalet. De regler som utöver reglerna om skydd för borgenärer i allmänhet skall främja att åtagandena mot direktförsäkringstagare och därmed jämställda kan fullföljas bör tillgodoses genom rörelseregler och Finansinspektionens tillsyn.
Försäkringstagarna har ett intresse av tydlig och relevant information om de förmåner och begränsningar som gäller för försäkringen. Särskilt på livförsäkringsområdet aktualiseras ett behov av information under försäkringens löptid, bl.a. om kostnader och värdeutveckling. Informationen blir av större betydelse ju större värden och ju längre tidsperiod avtalen avser.
Informationen till försäkringstagare inför avtalens ingående regleras i dag såväl i marknadsföringslagstiftningen och konsumentförsäkringslagen (1980:38) som i rörelsereglerna.
När det gäller information under avtalets löptid regleras frågorna i huvudsak i rörelselagstiftningen eller i föreskrifter som utfärdats med stöd av denna. Flera av de ändringar som här föreslås ställer stora krav på enkel och tydlig information till vissa försäkringstagare. I den mån informationsreglerna inte är lämpligare att ta in i marknads- eller avtalslagstiftningen, bör föreskrifter om information tas in i eller kunna utfärdas med stöd av rörelsereglerna. Det måste samtidigt övervägas i vad mån mera branschtypiska informationsfrågor är lämpligare att reglera i rörelsereglerna.
Försäkringstagarna har också ett intresse av att försäkringsbolagets administrativa rutiner vid tecknande av försäkringarna fungerar och att den ekonomiska och administrativa förvaltningen kan fullgöras på ett för dessa tillfredsställande sätt. Sådana aspekter på försäkringsbolagets verksamhet bör typiskt sett särskilt beaktas genom en näringsrättslig reglering.
Det ligger också i försäkringstagarnas och andra ersättningsberättigades intresse att det sker en snabb och rättvis skadereglering. Sådana aspekter
144
inrymmer frågor såväl av avtalsrättslig art, t.ex. villkoren för skaderegleringen, som näringsrättslig art, t.ex. hur rutinerna för skaderegleringen är utformade. Rörelseregleringen måste således samordnas med avtalsregleringen. Det bör alltså finnas näringsrättsliga regler om skaderegleringen som ligger till grund för Finansinspektionens tillsyn av försäkringsbolagens skadereglering.
Vi återkommer i avsnitt 13.2 till frågan om uppdelningen av informationsregler mellan å ena sidan marknadsförings- och avtalsregleringen och å andra sidan rörelsereglerna. Där behandlas också frågan om Finansinspektionens tillsynsuppgifter i förhållande till Konsumentverkets och KO:s uppgifter.
5.3 Regelsystemets allmänna uppbyggnad
Regeringens förslag: Skyddet för direktförsäkringstagarnas och motsvarande ersättningsberättigades intressen skall tillgodoses genom en allmän rörelseregel för försäkringsbolag. Regeln kompletteras av särskilda rörelseregler om bl.a. koncession och ägarprövning, förbud mot främmande verksamhet, beräkning av försäkringstekniska avsättningar, solvenskrav och begränsningar för placeringsverksamheten samt tillsyn av försäkringsbolag.
Regeringens bedömning: Allmänna associationsrättsliga regler bör som huvudregel gälla även för försäkringsbolag, om inte avvikelser motiveras av försäkringsbolagens särart.
Försäkringsutredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag (se betänkandet s. 107, 108 och 172).
Försäkringsrörelsepromemorians förslag: Överensstämmer med regeringens (se promemorian s. 108 och 109).
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser har tillstyrkt Försäkringsutredningens förslag till hur regelsystemet skall vara uppbyggt eller lämnat förslaget utan erinran. Riksbanken har anfört att försäkringsbolagens infriande av ingångna avtal tillgodoses primärt genom, dels krav på placeringar och likviditet som motverkar finansiella krissituationer, dels krav på tillräckligt stort buffertkapital för att motstå påfrestningar.
Riksgäldskontoret har angett att ett gott konsumentskydd kan uppnås genom stabila och verkningsfulla placeringsregler, krav på hög genomlysning och kontroll av placeringarna. Bankföreningen har ansett det rimligt att större krav ställs på den interna kontrollen.
Remissinstanserna har över lag godtagit försäkringsrörelsepromemorians förslag i denna del. Hovrätten för Västra Sverige och Kammarrätten i Göteborg har framhållit behovet av en samlad lagteknisk översyn av FRL i lämpligt sammanhang. Försäkringsförbundet har ansett att de associationsrättsliga reglerna bör behållas i försäkringsrörelselagen såväl för försäkringsaktiebolag som ömsesidiga bolag. Förbundet har dock framhållit vikten av att lagstiftningen inte i onödan avviker från aktiebolagslagen.
145
Bakgrund
Lagstrukturen på försäkringsområdet
Försäkringsrörelselagen (1982:713; FRL) gäller för försäkringsrörelse som bedrivs av svenska försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag. Kännetecknande för ömsesidiga försäkringsbolag är främst att de som är försäkringstagare samtidigt är delägare i bolaget.
FRL gäller i tillämpliga delar även för fondförsäkringsbolag, dvs. bolag som meddelar livförsäkringar där premierna enligt försäkringsavtalet skall placeras i en eller flera värdepappersfonder eller i utländska fondföretag. För fondförsäkringsbolag finns vissa från FRL avvikande regler intagna i lagen (1989:1079) om livförsäkringar med anknytning till värdepappersfonder.
Föreningar med uppgift att lämna sjukhjälp, begravningshjälp, pension eller liknande understöd åt sina medlemmar eller deras anhöriga omfattas av lagen (1972:262) om understödsföreningar. Den lagen är för närvarande föremål för en översyn och behandlas inte i detta sammanhang (jfr avsnitt 3). Det kan dock påpekas att Finansinspektionen efter ansökan kan medge att en understödsförening skall tillämpa de placeringsregler som gäller för försäkringsbolag enligt 7 kap. 9 a–10 g §§ FRL och de föreskrifter som meddelas med stöd av dessa bestämmelser (24 a § lagen om understödsföreningar). De ändringar som nu föreslås i dessa bestämmelser får med nuvarande reglering av understödsföreningar betydelse även för de föreningar som fått tillstånd att tillämpa FRL:s placeringsregler.
De utländska försäkringsgivarnas verksamhet regleras i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivare med verksamhet i Sverige (rskr. 1997/98:215, bet. 1997/98:FiU22 och prop. 1997/98:141). Flera ändringar som föreslås i detta sammanhang måste genomföras även för utländska försäkringsgivare och tas in i den särskilda lagen för dessa bolag. Sådana ändringar kommer inom kort att redovisas i en lagrådsremiss.
Bolagsrättsliga regler och redovisningsregler
FRL innehåller i dag fullständiga bolagsrättsliga bestämmelser, bl.a. om bildande av bolag och dess ledning. Reglerna överensstämmer i stora delar med reglerna i aktiebolagslagen. Bestämmelserna om försäkringsbolagens års- och koncernredovisning har år 1995 utmönstrats ur FRL och tagits in i lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag. Detta har skett samtidigt med liknande förändringar för bl.a. banker.
146
Rörelseregler
I 19 kap. 1 § FRL finns en allmän bestämmelse om Finansinspektionens tillsyn som utgör grund för inspektionens möjlighet att ingripa mot missförhållanden även i enskilda bolag. Enligt bestämmelsen skall Finansinspektionen verka för en sund utveckling av försäkringsväsendet. I FRL finns därutöver rörelseregler som saknar motsvarigheter för företag i allmänhet, bl.a. om koncession och ägarprövning och placeringar. Flera av de särskilda bestämmelserna ger uttryck för soliditetsprincipen, dvs. de syftar till att stärka bolagens finansiella styrka och därmed att säkerställa att åtagandena mot försäkringstagarna kan fullgöras, och skälighetsprincipen. I det följande beskrivs översiktligt de särskilda rörelseregler som gäller för försäkringsbolag.
Koncessions- och ägarkrav
I 1 kap. 1 § FRL slås fast att tillstånd (koncession) krävs för att bedriva försäkringsrörelse. Koncessionsprövningen är både formell och materiell. För koncession krävs att bolagsordningen m.m. är i överensstämmelse med FRL och att den planerade rörelsen kan antas komma att uppfylla kraven på sund försäkringsrörelse.
Enligt 3 kap. 2 § FRL krävs tillstånd också för den som skall äga andelar över en viss gräns i försäkringsbolag. Reglerna för prövningen av ägarna har skärpts från och med den 1 juli 1996. För tillstånd till ett förvärv krävs att det kan antas att förvärvaren inte kommer att motverka en sund utveckling av bolagets verksamhet och att han även i övrigt är lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av ett försäkringsbolag. I bestämmelsen förtydligas att tillstånd inte får ges, om förvärvaren i väsentlig mån har åsidosatt skyldigheter i näringsverksamhet eller i andra ekonomiska angelägenheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet.
Förbudet mot främmande verksamhet
I 1 kap. 3 § FRL stadgas att försäkringsbolag inte får bedriva annan rörelse än försäkringsrörelse, om det inte finns särskilda skäl (förbudet mot främmande verksamhet). Det ursprungliga syftet var att försäkringsbolagen skulle ha en betryggande soliditet genom att förhindra placeringar i riskfyllda projekt. Som ytterligare motiv har också åberopats att försäkringsbolagens verksamhet inte borde blandas samman med den i det övriga näringslivet. Under vissa perioder har som skäl för en begränsning även anförts att det är olämpligt att försäkringsbolag får ett för stort inflytande i näringslivet (jfr SOU 1987:58 s. 84–85 och 131–163). Förbudet mot främmande verksamhet kompletteras av förbud, dels att inneha mer än fem procent av rösterna i ett annat bolag (se avsnitt 8.5 om femprocentsregeln), dels att allmänt utnyttja lånemarknaden (se avsnitt 8.6.1 om låneförbudet).
147
Kapitalbas
I 1 kap. 8 a § och 7 kap. 22–28 §§ FRL finns regler om minsta kapitalbas. Försäkringsbolag skall, utöver sådana tillgångar som motsvarar försäkringstekniska avsättningar, ha tillgångar av viss sammansättning uppgående till visst belopp. Kapitalbasen kan ses som en buffert mot oförutsedda svängningar i verksamheten.
Försäkringstekniska avsättningar samt upprättande av grunder
I 7 kap. 1 och 2 §§ FRL finns bestämmelser om beräkning av försäkringstekniska avsättningar. Den allmänna principen är enligt 1 § att dessa avsättningar vid varje tidpunkt skall motsvara vad som erfordras för att uppfylla alla åtaganden som skäligen kan förväntas uppkomma med anledning av ingångna försäkringsavtal.
Enligt 7 kap. 3–8 §§ skall försäkringsbolag upprätta grunder för livförsäkringar och skadeförsäkringar som meddelas för en längre tid än 10 år. Grunderna skall ange bl.a. hur försäkringspremier beräknats samt beräkning och fördelning av återbäring. Grunderna syftar enligt 3 § till att trygga bolagets förmåga att fullgöra sina förpliktelser enligt ingångna avtal och att meddela försäkringar till en kostnad som är skälig. Reglerna kompletteras av ett förbud mot s.k. returprovisioner i 15 §. I försäkringsavtalen görs normalt en koppling till grunderna för försäkringen.
Placeringsregler
I 7 kap. 9–10 g §§ FRL finns placeringsregler för försäkringsbolag som ger uttryck för soliditetsprincipen. Grundtanken är att det belopp som utgörs av försäkringstekniska avsättningar vid varje tidpunkt skall motsvaras av tillgångar av visst slag vars värde uppgår till minst de försäkringstekniska avsättningarnas storlek (jfr prop. 1995/96:10 del 4 s. 91).
I 9 § fastslås det grundläggande kravet att bolaget skall inneha tillgångar till ett belopp som motsvarar de försäkringstekniska avsättningarna för egen räkning med tillägg för viss deposition (skuldtäckning).
Inte alla tillgångar godtas för skuldtäckning. De tillgångar som tillåts anges i 10 a och 10 b §§. Den grundläggande tanken är att endast tillgångar som uppfyller en viss kvalitet i fråga om kreditvärdighet, värdebeständighet eller likviditet godtas för skuldtäckning (se prop. 1994/95:184 s. 167).
De tillgångar som används för skuldtäckning skall enligt 9 a § uppfylla krav på matchning och tillfredsställande diversifiering.
Matchningsprincipen innebär att tillgångarna är godtagbara med hänsyn till försäkringsbeståndets karaktär. En aspekt med principen är att tillgångarnas avkastningsprofil skall vara anpassad till de bindande åtagandenas utbetalningsprofil. En annan aspekt på matchningsprincipen är att tillgångarna har tillräcklig likviditet. Diversifieringsprincipen innebär att tillgångarna skall väljas så att lämplig riskspridning uppnås. En
148
utgångspunkt härvidlag är att reducera risken för att en enskild tillgång eller ett tillgångsslag får en avgörande betydelse för den totala avkastningen i portföljen. Syftet är att begränsa risktagandet.
Den allmänna diversifieringsregeln konkretiseras med regler i 10 b § om absoluta gränser för vad som vid skuldtäckningen kan godtas av ett och samma tillgångsslag (tillgångsbegränsningar). I dag får exempelvis högst 25 procent av de tillgångar som skall skuldtäckas motsvaras av aktier och motsvarande värdepapper. I 10 c § finns gränser för hur stor del som får skuldtäckas med en enskild placering (enhandsbegränsningar). I dag får exempelvis högst 5 procent skuldtäckas med en enskild fastighet, tomträtt eller byggnad. Reglerna om tillgångsbegränsningar och enhandsengagemang utgör ramar som bolaget måste hålla sig inom men innebär inte automatiskt att diversifieringsprincipen är uppfylld.
Enligt 10 d § skall de tillgångar som används för skuldtäckning vara lokaliserade inom EES-området (lokaliseringskrav) om riskerna i skadeförsäkring är belägna inom EES eller om livförsäkringsverksamhet bedrivs inom EES. För risker och verksamhet utanför EES krävs att tillgångarna finns i Sverige. Lättnaderna för risker inom EES är betingade av EG:s direktiv. Kravet på lokalisering till Sverige för risker utanför EES har motiverats av att den internationella konkursrätten inte är tillräckligt samordnad.
Det sjunde kapitlet i FRL innehåller också andra riskhanteringsregler. Enligt 10 e § skall tillgångar som används för skuldtäckning placeras så att risken för valutakursförluster begränsas. Optioner och terminskontrakt och liknande finansiella instrument får enligt 17 b § användas för att sänka risken i försäkringsbolag eller för att effektivisera förvaltningen om det kan ske utan att de finansiella riskerna överstiger den risknivå som är förenlig med sund försäkringsverksamhet.
Hur dessa tillgångar närmare skall värderas regleras i 10 f §. Med hänsyn bl.a. till skyddssyftet bakom riskspridningsreglerna skall tillgångarna, med vissa undantag, värderas till verkligt värde.
Placeringsriktlinjer
Enligt 7 kap. 10 g § FRL skall ett försäkringsbolag upprätta riktlinjer för placering av medel som används för skuldtäckning. Livförsäkringstagare och den som avser att teckna en livförsäkring skall som huvudregel upplysas om innehållet i sådana riktlinjer.
Registerföring och förmånsrätt
Ett försäkringsbolag skall enligt 7 kap. 11 § FRL föra ett register som vid varje tidpunkt utvisar de tillgångar som används för skuldtäckning samt deras värde.
Enligt 11 a § har försäkringstagare förmånsrätt vid konkurs för vissa fordringar. Det gäller bl.a. livförsäkring och skadeförsäkring som med-
149
delas för längre tid än 10 år samt fordran på grund av återförsäkring avseende sådana försäkringar.
Andra rörelseregler
I 7 kap. FRL finns även andra särskilda bestämmelser för rörelsen. I 12 § finns för försäkringsbolag som inte har koncession för kreditförsäkringsrörelse ett förbud mot att ingå borgen eller ställa annan säkerhet, om inte Finansinspektionen medger det för varje särskilt fall. Ett sådant ökat risktagande utan skälig ersättning för riskökningen har inte ansetts förenligt med försäkringstagarnas intresse (prop. 1994/95:184 s. 201). I 14 § finns ett förbud mot återförsäkring av vissa försäkringsavtal, om inte Finansinspektionen medger det. Bestämmelsen avser att förebygga vissa osunda återförsäkringsavtal inom livförsäkring. I 18 § finns ett förbud mot försäkringar med solidariskt ansvar, om inte Finansinspektionen medger annat.
Vidare skall enligt 16 § anskaffning av försäkringar ske enligt god försäkringssed. Denna regel har ett nära samband med marknadsföringsreglerna. I 19 § finns regler om vilka uppgifter ett försäkringsbrev skall innehålla samt ett bemyndigande för regeringen eller Finansinspektionen att meddela föreskrifter om vilken information som skall lämnas till försäkringstagare och den som avser att teckna en försäkring.
Tillsyn
Tillsynsreglerna finns i 19 kap. FRL. Enligt 1 § skall Finansinspektionen verka för en sund utveckling av försäkringsväsendet (jfr avsnitt 6.2 och 13). För att Finansinspektionen skall kunna fullgöra tillsynen åläggs försäkringsbolagen och vissa andra olika skyldigheter. I 3 § stadgas bl.a. en skyldighet för befattningshavare att lämna Finansinspektionen de upplysningar som begärs. I 12 § finns motsvarande skyldighet för den som kan antas bedriva verksamhet som omfattas av FRL. I 5 § regleras statistik som skall upprättas och uppgifter som skall lämnas av bolagen för övervakning av att premiesättning och, särskilt för konsumentförsäkringar, att andra försäkringsvillkor är skäliga.
Inom ramen för sin tillsyn har Finansinspektionen rätt att utnyttja olika sanktioner och andra befogenheter. I 8 § ges Finansinspektionen möjlighet att sammankalla försäkringsbolagets styrelse. I 9 § finns regler om rätt att få del av handlingar för granskning. I 11 § finns bestämmelser om rätt för inspektionen att meddela behövliga erinringar eller föreläggande om rättelse i vissa fall. I 11 § finns också regler enligt vilka Finansinspektionen får begränsa ett försäkringsbolags förfoganderätt eller förbjuda bolaget att förfoga över sina tillgångar i Sverige.
Förverkande av koncession ankommer i dag på regeringen. I proposition 1998/99:186 föreslås en ändrad ordning fr.o.m. den 1 maj 1999. Rätten att förverka övergår då i normalfallet på Finansinspektionen. I 2
150
och 11 §§ anges de grunder enligt vilka koncession kan förklaras förverkad.
Skälen för regeringens förslag och bedömning
Rörelsereglernas allmänna utformning
Remissinstanserna har över lag godtagit promemorians förslag till allmän lagstruktur. Regeringen ansluter sig till förslaget att de allmänna krav som bör tillgodoses genom särregleringen slås fast i en bestämmelse av portalkaraktär (jfr avsnitt 6.2). Den allmänna bestämmelsen kompletteras av mer detaljerade bestämmelser för verksamhetens bedrivande (se vidare avsnitt 8). På samma sätt som i dag bör FRL även innehålla regler om Finansinspektionens tillsyn (jfr avsnitt 13).
De särregler som gäller för fondförsäkringsbolag i förhållande till andra livförsäkringsbolag finns i dag intagna i lagen (1989:1079) om livförsäkringsrörelse med anknytning till värdepappersfonder. Vi återkommer till dessa bestämmelser i avsnitt 10.
Anpassningen till allmänna associationsrättsliga regler
Det är av sakliga och systematiska skäl angeläget att försäkringsbolag inte står utanför det regelverk som gäller på den allmänna associationsrättens områden. Den grundläggande principen bör alltså vara att allmänna associationsrättsliga regler bör gälla även för försäkringsbolag, om inte avvikelser är befogade med hänsyn till försäkringsbolagens särart (jfr prop. 1997/98:166 s. 55). Frågan blir då under vilka närmare förutsättningar avvikelser från allmänna bolagsregler kan vara befogade för försäkringsbolag.
Särskilda regler kan undantagsvis vara motiverade redan genom att verksamheten avser meddelande av försäkringar. Det gäller t.ex. redovisningsregler som kan behöva anpassas med hänsyn till försäkringsspecifika förhållanden.
Avvikelser kan även vara befogade att göra för ömsesidiga bolag. Det bör i så fall vara fråga om avvikelser som är motiverade av de särdrag som kännetecknar denna företagsform (se avsnitt 9).
Vidare kan avvikelse vara motiverade av hänsyn till skyddet för försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade. Gränsen mellan näringsrätt och bolagsrätt är ibland oklar. De särskilda försäkringsrörelsereglerna har ofta karaktären av kompletteringar till de allmänna bolagsrättsliga reglerna.
Det kan också vara befogat med särskilda verksamhetsregler för att genomföra tvingande bestämmelser i EG:s direktiv för försäkringsbolag. Sådana bestämmelser kan ibland vara utformade så att de inte lämnar större utrymme till de enskilda medlemsländerna vid införlivandet.
Det kan således konstateras att skillnader mellan de associationsrättsliga bestämmelserna för försäkringsbolag och för aktiebolag i allmänhet
151
kan vara motiverade. Avvikelser bör dock finnas endast om det är motiverat med hänsyn till sådana särskilda skäl som nu anförts. Det finns alltså anledning att, som flera remissinstanser varit inne på, ytterligare minska skillnaderna i den associationsrättsliga regleringen för försäkringsbolag och allmänna företag. Flera steg i den riktningen föreslås i detta sammanhang. Vidare arbete med den inriktningen sker inom ramen för den associationsrättsliga översyn som bedrivs inom Finansdepartementet (se avsnitt 3).
5.4 Försäkringsrörelselagens tillämpningsområde och försäkringstagarbegreppet
Regeringens förslag: Återförsäkringsbolag, captiveförsäkringsbolag och små lokala ömsesidiga försäkringsbolag skall tills vidare omfattas av rörelseregler och tillsyn.
Regeringens bedömning: Det bör inte nu införas någon generell definition av termen försäkringstagare.
Försäkringsutredningens förslag: Försäkringsutredningen har ansett att det inte finns tillräckliga skyddsbehov för reglering av återförsäkring, men har inte föreslagit någon ändring av FRL:s tillämpningsområde (se betänkandet s. 103 och 104). Utredningen har inte särskilt behandlat frågor om captivebolag, mindre lokala bolag eller ändring av begreppet försäkringstagare.
Försäkringsrörelsepromemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. I promemorian föreslås att andra ersättningsberättigade på grund av försäkringen skall likställas med försäkringstagare i den mån inte annat framgår av enskilda bestämmelser (se promemorian s. 109–113 och 303–305).
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte kommenterat Försäkringsutredningens förslag i denna del.
Flertalet remissinstanser har lämnat promemoriaförslaget utan invändningar. Några remissinstanser har dock avstyrkt en generell utvidgning av FRL:s försäkringstagarbegrepp. Hovrätten för Västra Sverige har ansett att begreppet försäkringstagare bör definieras.
Bakgrund: I försäkringsverksamhet återförsäkrar försäkringsbolag regelmässigt en del av tecknade avtal hos en annan försäkringsgivare. På så sätt fördelas riskerna. Det sistnämnda företaget (återförsäkraren) får som regel del i inbetalda premier som ersättning för de risker som tas över från det företag (direktförsäkraren) som tecknade försäkringen. Man brukar tala om att återförsäkraren “mottar återförsäkring” och att direktförsäkraren “avger återförsäkring”.
För återförsäkringsbolag gäller i dag flertalet bestämmelser i försäkringsrörelselagen. Försäkringsbolag som uteslutande bedriver återförsäkring är dock enligt 7 kap. 9 § FRL undantagna från bestämmelserna om skuldtäckning och placeringar. I sådana försäkringsaktiebolag behöver inte heller någon särskild försäkringstagarledamot i styrelsen utses
152
(se 8 kap. 1 §). Vidare finns i 1 kap. 10 § en bestämmelse som möjliggör undantag från FRL för mottagen återförsäkring i den mån det är skäligt.
Inom större koncerner förekommer att ett särskilt koncernbolag bildas för att mot ersättning från andra koncernbolag ta över dessa bolags risker. Det förra bolaget (captivebolaget) kan bedriva sin verksamhet som direktförsäkrare eller som mottagare av återförsäkring för ett annat försäkringsbolag (som är direktförsäkrare). Captivebolag omfattas i princip av samma bestämmelser i FRL som andra försäkringsbolag.
Ett flertal mindre ömsesidiga försäkringsbolag bedriver skadeförsäkringsrörelse som i huvudsak avser s.k. husdjursförsäkringar. Verksamheten är lokalt begränsad och avser i regel försäkringar för kreatur inom lantbruk. Även små lokala ömsesidiga bolag omfattas av FRL. Enligt 1 kap. 10 § kan dock under vissa förutsättningar undantag medges för ömsesidiga bolag vars verksamhet är av en begränsad omfattning. Enligt Finansinspektionen är arbetet med dessa dispenser tidskrävande. Inspektionen har också ifrågasatt behovet av att sådana bolag som uteslutande meddelar husdjursförsäkringar skall stå under tillsyn. Finansinspektionen har hos Finansdepartementet begärt att sådana bolag helt skall undantas från FRL (dnr Fi4693/95).
I ett stort antal bestämmelser i FRL förekommer begreppet ”försäkringstagare”. Lagen innehåller dock ingen generell definition av begreppet. Med försäkringstagare avses normalt den person som ingått avtal om försäkring. Även den som övertagit äganderätten till försäkringen kan jämställas med försäkringstagaren. Försäkringstagaren kan vara identisk med den vars intresse försäkrats för skada eller den på vars liv eller hälsa försäkringen gäller (den försäkrade). Den försäkrade kan också vara någon annan än försäkringstagaren, t.ex. en familjemedlem eller en anställd. Rätt att ta ersättning från en försäkring kan dessutom tillkomma en tredje man som är en annan än den försäkrade, t.ex. förmånstagare till livförsäkringar eller den som har rätt till ersättning från en ansvarsförsäkring.
Med försäkringstagare avses enligt lagen (1927:77) om försäkringsavtal den med vilken försäkringsgivaren ingått avtal om försäkring. Med ”försäkringshavare” förstås den vars intresse är försäkrat mot inträffande skada. I konsumentförsäkringslagen (1980:38) definieras försäkringstagare som den som har tecknat försäkring hos ett försäkringsbolag. Försäkrad kallas i samma lag den vars intresse har försäkrats mot skada eller på vars person en försäkring har tecknats. Konsumentförsäkringslagen reglerar inte personförsäkringar. I personförsäkringar avses, som nyss framgått, med försäkrad den på vars liv eller hälsa försäkringen gäller. I olika sammanhang talas om försäkringens innehavare som beteckning för försäkringsägare. En förmånstagare till livförsäkring får efter försäkringsfallet ofta en sådan rätt till försäkringen att han kan ses som innehavare.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: Som framhållits i avsnitt 5.1 bör motivet för särskilda rörelseregler och särskild tillsyn för försäkringsbolag vara att skydda kollektivet direktförsäkringstagare och andra ersättningsberättigade på grund av direktförsäkringar. Allvarliga konsekvenser uppkommer för dem om åtagandena på grund av försäk-
153
ringar inte kan fullföljas mot dem. Försäkringstekniken är komplicerad och försäkringsavtalet speciellt. Rörelsereglernas skyddsintressen ställer inte krav på några justeringar nu i tillämpningsområdet för FRL. Det finns dock anledning att särskilt beröra tillämpningen på återförsäkringsbolag, captivebolag och mindre lokala bolag. Det bör också behandlas om det i olika bestämmelser använda begreppet ”försäkringstagare”, som normalt avser den som ingått försäkringsavtalet med försäkringsgivaren, bör justeras för att omfatta även andra ersättningsberättigade.
Särregleringens tillämpning på återförsäkringsbolag, captivebolag och små lokala bolag
Återförsäkringsavtal ingås mellan jämbördiga parter i kommersiella avtalsförhållanden. Det saknas därför intresse att särskilt skydda de som avger eller mottar återförsäkring. Såsom framhållits i annat sammanhang kan det emellertid få allvarliga konsekvenser för ett direktförsäkringsbolag och dess kunder om ett återförsäkringsbolag inte kan fullgöra sina åtaganden enligt återförsäkringsavtal med direktförsäkraren (jfr prop. 1994/95:184 s. 145). Enligt vår mening måste detta förhållande beaktas i lagstiftningen.
Såsom Försäkringsutredningen varit inne på skulle möjligen detta bäst kunna beaktas genom mera detaljerade riskspridningsregler för direktförsäkraren med bl.a. begränsningar för hur stor andel som får återförsäkras hos en och samma återförsäkringsgivare.
En alternativ väg är dock att på samma sätt som i dag låta svenska återförsäkringsbolag omfattas av flertalet av rörelsereglerna i FRL, t.ex. krav på koncession och ägarprövning samt tillsyn. De ingripanden som i övrigt kan aktualiseras hos direktförsäkrare till följd av alltför riskfylld återförsäkring får i sådant fall hanteras och beivras inom ramen för andra rörelseregler. Enligt 7 kap. 9 § kan också Finansinspektionen i särskilda fall vägra avdrag vid skuldtäckningen för avgiven återförsäkring som inte bidrar till att sänka risken.
Ett frångående av dagens ordning förutsätter åtminstone att mera utvecklade riskspridningsregler för återförsäkringsaffärer införs. Det saknas dock underlag för att föreslå några sådana bestämmelser i detta sammanhang. I avvaktan på en sådan prövning bör vissa återförsäkringsbolag alltjämt underkastas bl.a. FRL:s skuldtäcknings- och placeringsregler. Det gäller återförsäkringsbolag som meddelar livförsäkring och lång skadeåterförsäkring (jfr prop. 1997/98:54 s. 35 f). Återförsäkringsbolag bör tills vidare även i övrigt omfattas av flertalet rörelseregler. Det finns emellertid anledning att ytterligare överväga behovet av en reglering i ett senare sammanhang.
När det gäller captiveförsäkringar inom en koncern är behovet av skydd för försäkringstagarna utan tvekan svagt. Det talar för att dessa försäkringsbolag inte bör omfattas av regleringen eller stå under tillsyn. En sådan lösning skulle även kunna frigöra resurser i Finansinspektionens tillsynsarbete.
154
Flera problem återstår dock att lösa. Captivebolag omfattas av särskilda rörelseregler och tillsyn i flera jämförbara länder. Det kan också noteras att vissa captivebolag getts koncession för att försäkra risker som berör anställda, t.ex. sjuk- och olycksfallsförsäkring under tjänsteresa.
Det är osäkert om försäkringsdirektiven ger utrymme för att helt undanta sådana försäkringsbolag från särregleringen. Frågorna kring bolagen har inte närmare berörts av Försäkringsutredningen i slutbetänkandet. En avreglering på denna punkt förutsätter en genomgång av åtskilliga författningar för försäkringsbolag, bl.a. redovisnings- och skattelagstiftningen.
Problematiken liknar den som gäller för mindre ömsesidiga bolag. Även här kan det ifrågasättas om skälen för en särreglering är tillräckligt starka.
Regeringen är således inte beredd att nu föreslå att captivebolag och mindre lokal bolag skall undantas från särregleringen. En översyn bör dock inledas inom kort med inriktning på begränsningar i regleringen för de subjekt som behandlats i detta avsnitt.
Återförsäkringsbolag, captivebolag och mindre ömsesidiga försäkringsbolag bör, tills vidare, omfattas även av de ändrade rörelseregler som vi föreslår i kommande avsnitt, i den mån inte annat särskilt föreskrivs. De annorlunda skyddsintressen som föreligger för återförsäkringsverksamhet, captiveförsäkringar och mindre ömsesidiga bolag får i stället i avvaktan på en senare översyn beaktas inom ramen för tillämpningen av rörelsereglerna och vid utövandet av tillsynen.
Försäkringsrörelselagens försäkringstagarbegrepp
I FRL används normalt endast begreppet försäkringstagare trots att det enligt vår mening oftast kan vara sakligt befogat att bestämmelsen omfattar även andra ersättningsberättigade på grund av försäkringsavtal, t.ex. efterlevande som har rätt till ersättning på grund av en livförsäkring. I t.ex. 7 kap. 11 a § anges att försäkringstagare har förmånsrätt enligt förmånslagen för fordringar enligt vissa försäkringsavtal. I vissa bestämmelser har dock rättigheter för andra än försäkringstagarna särskilt beaktats. Enligt t.ex. 14 kap. 26 a § har även den som har ”rätt på grund av försäkringen” möjligheter att anföra invändningar mot en beståndsöverlåtelse. I andra fall kan det, å andra sidan, vara mer naturligt att bestämmelsen gäller endast försäkringstagare (se t.ex. 1 kap. 7 § som anger att försäkringstagarna är delägare i ömsesidiga försäkringsbolag).
I försäkringsrörelsepromemorian har försäkringstagarbegreppet i FRL justerats med hänsyn till det fastslagna motivet för särregleringen. -Promemorians förslag innebär att rörelsereglerna kompletteras med en allmän bestämmelse som innebär att när termen ”försäkringstagare” används i FRL, skall även andra ersättningsberättigade på grund av försäkringen omfattas, om inte annat följer av de enskilda bestämmelserna i lagen.
Flera remissinstanser har avstyrkt promemorians lösning. Hovrätten för
Västra Sverige anser att begreppet försäkringstagare bör definieras i lagen
155
och att det i varje enskild bestämmelse skall anges om också andra ersättningsberättigade omfattas. Försäkringsförbundet anser att dagens försäkringstagarbegrepp bör behållas och det i varje bestämmelse bör anges om andra ersättningsberättigade omfattas. Finansinspektionen menar att det utvidgade försäkringstagarbegreppet är av godo i flertalet fall men att det torde bli svårtillämpat, bl.a. när det gäller att förutse vilka andra ersättningsberättigade som kan finnas och att beakta deras intressen.
Det är inte givet att den i promemorian valda lösningen behöver bli så svårtillämpad som remissinstanserna har befarat, eftersom bl.a. rörelsereglerna och tillsynen avser att skydda kategorierna som kollektiv och inte som enskilda avtalsparter. Ofta torde också intresset för andra ersättningsberättigade än försäkringstagarna, t.ex. förmånstagarna, inte nämnvärt skilja sig från en försäkringstagares intresse i de delar som rörelsereglerna skall skydda.
Den förordade regleringen med ändringar i enskilda paragrafer har dock åtskilliga fördelar från tillämparsynpunkt. En sådan reglering bör dock föregås av en närmare genomgång av hur olika bestämmelser har tolkats och tillämpats i praxis. Vissa av FRL:s bestämmelser, som endast nämner försäkringstagaren, torde för övrigt redan i dag kunna tolkas vitt till förmån för andra kategorier av ersättningsberättigade. Frågan om en utvecklad definition av FRL:s försäkringstagarbegrepp bör alltså beredas vidare inom ramen för den tekniska översyn av FRL som inledningsvis aviserats (se avsnitt 3). Hänsyn bör också tas till den kommande regleringen på avtalsområdet. I flera av de bestämmelser som nu föreslås är det emellertid nödvändigt att ta ställning i gränsdragningsfrågor.
156
6 Skälighets- och sundhetskravet
6.1 Skälighetsprincipen i försäkringsrörelse
Regeringens förslag: Nuvarande skälighetsprincip skall inte läggas till grund för försäkringslagens rörelseregler eller Finansinspektionens tillsyn. De rörelseregler som ger uttryck för denna princip ändras.
Försäkringsutredningens och Försäkringsrörelsepromemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag (se betänkandet s. 119–135 och promemorian s. 114-127).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser, bl.a. Hovrätten för
Västra Sverige, Finansinspektionen, Försäkringsförbundet och Aktuarieorganisationerna, har tillstyrkt Försäkringsutredningens förslag. Ett par remissinstanser, Motorförarnas Helnykterhetsförbund och Svea hovrätt, har avvisat förslaget så som det redovisats i Försäkringsutredningens betänkande. Några remissinstanser har ansett att skälighetskravet borde behållas i vissa delar (en närmare redogörelse för remissutfallet finns i försäkringsrörelsepromemorian s. 114 och 115).
Remissinstanserna har i stort godtagit försäkringsrörelsepromemorians förslag. Konsumentverket/KO och LO har framhållit vikten av att ett starkt konsumentskydd tillgodoses genom andra regler. Konsumentverket/KO har ansett att den nya sundhetsregeln bör utformas så att det även finns en möjlighet att ingripa mot oskäliga premier och kostnader men också för att tillse att basbehovet av försäkringar täcks. Kammarrätten i Göteborg har ansett att bl.a. avskaffandet av skälighetsprincipen ställer större krav på tillgodoseende av konsumentskyddet genom konsumentombudsmannen. Flera remissinstanser har ifrågasatt varför skälighetskravet inte utmönstras för den obligatoriska trafikförsäkringen.
Bakgrund
Skälighetskravets tre olika delar
Skälighetsprincipen är den allmänna princip som jämte soliditetsprincipen ligger till grund för försäkringsrörelselagstiftningen. Den inrymmer skälighetsaspekter i tre olika delar: ett krav på skälighet i premier och kostnader (premie- och kostnadsskälighet), ett krav på skäliga villkor utöver premier (villkorsskälighet) och ett krav på skälighet i skaderegleringen (skaderegleringsskälighet).
Skälighetsprincipen har fått betydelse även för utformningen av flera av FRL:s bestämmelser som inte direkt berör försäkringsrörelsen. Så omfattas t.ex. inte delägare i ömsesidiga bolag av den bolagsrättsliga generalklausulen i 8 kap. 15 § till följd av Finansinspektionens kontroll av premier och villkor med hänsyn till skälighetsprincipen (se vidare avsnitt 9.3).
157
Premie- och kostnadsskälighet
När skälighetsprincipen infördes innebar den ett krav på premie- och kostnadsskälighet, dvs. att kostnaden för försäkringen skall vara skälig i förhållande till de tjänster som försäkringen innebär för försäkringstagaren. Den kan således beskrivas som en form av prisreglering. Premieoch kostnadsskäligheten har ansetts innebära att premien skall vara rimlig i förhållande till den risk som försäkringsbolaget tar emot och att kostnaderna skall fördelas på ett rimligt sätt mellan försäkringstagarna. Vidare skall verksamheten bedrivas ekonomiskt effektivt och administrationskostnaderna hållas nere. Dessutom skall en rimlig fördelning av överskott ske, dels mellan olika generationer av försäkringstagare, dels mellan ägare och försäkringstagare i sådana försäkringsbolag där vinstutdelning är möjlig.
Premie- och kostnadsskäligheten kommer till uttryck i FRL såväl för livförsäkring som för skadeförsäkring. Beträffande livförsäkring är kravet formulerat på så sätt att grunderna för verksamheten skall ta sikte på att försäkringar meddelas till en kostnad som är skälig med hänsyn till försäkringens art (7 kap. 4 §). Med kostnad avses premien med avdrag för eventuell återbäring. Kravet lagfästes år 1948. Det ansågs angeläget att premierna varken var oskäligt höga eller för låga. Här betonades allmänhetens svårigheter att bedöma dessa frågor och försäkringens stora sociala betydelse. Reglerna ansågs som ett nödvändigt komplement till de säkerhetssynpunkter som föranleder försiktiga antaganden vid premieberäkningen (SOU 1946:34 s. 33 ff och prop. 1948:50 s. 147 och 248).
För skadeförsäkring är skälighetskravet så formulerat att premiesättningen skall vara skäligt avvägd med hänsyn till den risk som försäkringen är avsedd att täcka, nödvändiga driftskostnader för försäkringen samt omständigheterna i övrigt (19 kap. 5 §). Kravet lagfästes år 1950. Enbart konkurrensen ansågs inte garantera att kostnaden för försäkringen blev skälig (prop. 1950:220 s. 49). Ifrågavarande bestämmelse har ansetts tillämplig också på livförsäkringar som meddelas utan grunder, även om direkt lagstöd saknas. För den obligatoriska trafikförsäkringen föreskrivs i stället att premien inte får bestämmas till högre belopp än som med erforderlig säkerhet kan anses svara mot den risk som försäkringen är avsedd att täcka med tillägg för nödvändiga omkostnader och att premien inte får belastas med anskaffningskostnader som föranleds av konkurrensskäl (2 § trafikförsäkringsförordningen). Detta krav slogs fast redan 1929. Det ansågs viktigt att försäkringstagarna inte belastades med onödiga utgifter när det var fråga om en obligatorisk försäkring (NJA II 1929 s. 308 ff).
Premie- och kostnadsskäligheten har flera sidor. En sida rör bolagets kostnadseffektivitet. En annan sida rör förhållandet mellan försäkringstagarna och bolaget (och dess aktieägare). En ytterligare aspekt rör förhållandet mellan olika försäkringstagargrupper. Lagen innehåller visserligen inte några särskilda bestämmelser om skälighetsbedömningen. I äldre lagförarbeten har dock vissa uttalanden gjorts.
158
När det gäller kostnadseffektiviteten innebär skäligheten ett krav på att hålla kostnaderna på låg nivå. Driftskostnaderna skall vara sakligt motiverade och väl avvägda. Är kostnaderna oskäligt höga skall bolaget rationalisera. Bolaget måste underkastas en allsidig granskning av ekonomisk effektivitet, bl.a. skall organisationen vara lämplig. Tillsynsmyndigheten skall emellertid inte ingripa dirigerande i bolagets interna skötsel. Kravet tar inte heller sikte på bolagets lönepolitik. Någon entydig tolkning föreligger inte om kravet även tar sikte på att bolaget också skall åstadkomma en så hög avkastning på inbetalda premier som möjligt (se prop. 1950:94 s. 40 ff, prop. 1965:48 s. 43 och SOU 1986:8 s. 253 f).
När det gäller förhållandet mellan försäkringstagarna och bolaget innebär kravet att premierna skall vara rimliga i förhållande till det skydd som ges. I livförsäkring skall även hänsyn tas till den återbäring på premier som försäkringstagaren erhåller. En konsekvens av denna sida av skälighetskravet är att allt överskott skall återgå till försäkringstagarna i form av återbäring (prop. 1948:50 s. 253 och 256). På grund av kravet på prissättning med säkerhetsmarginal anses överskott på livförsäkringsrörelse inte som vinst i vanlig bemärkelse. Genom att de försäkringstekniska antagandena om driftskostnader måste göras med betryggande marginal blir premieuttaget med nödvändighet ”för stort”. Det uppkommer således systematiskt ett överskott i försäkringar som sträcker sig över flera år.
Även på skadeförsäkringens område anses skälighetsprincipen medföra en väsentlig begränsning i möjligheterna att dela ut vinst till aktieägarna (se prop. 1950:220 s. 52).
När det gäller relationen mellan olika försäkringstagare innebär skälighetskravet att enskilda försäkringstagare och enskilda försäkringstagargrupper skall behandlas på ett rättvist sätt i förhållande till sin prestation. Detta har ansetts innebära bl.a. att bolaget skall tillämpa en riskindelning efter skäliga grunder och åtföljande premiedifferentiering (se prop. 1950:220 s. 49). Vid livförsäkring skall hänsyn bl.a. tas till försäkringstagarens hälsotillstånd. Varje riskutjämning måste dock vara så stor att en tillfredsställande riskutjämning sker och av solidaritetshänsyn anses att differentieringen inte får vara alltför långtgående (se SOU 1986:8 s. 215 f). Länge ansågs att klarlagda skillnader mellan kvinnors och mäns dödlighet alltid skulle beaktas (se SOU 1960:11 s. 260). Undantag godtogs dock för kollektivavtalsgrundad försäkring. Sedan några år tillbaka upprätthålls inte heller kravet på könsberoende premier för individuella livförsäkringar.
Även driftskostnaderna måste fördelas på ett skäligt sätt mellan försäkringstagarna. En avvägning mellan olika försäkringstagares intressen måste också göras när återbäringen bestäms. I största möjliga utsträckning bör dock fördelningen av återbäringen grundas på de enskilda försäkringstagarnas bidrag till bolagets samlade överskott. Varje verksamhetsgren skall bedömas för sig och fördelningen mellan olika grupper och generationer skall vara rättvis (se prop. 1948:50 s. 253 f). Ett överskott i en försäkringsgren får inte systematiskt användas för subventionering av en annan inte bärkraftig gren. Varje försäkringsgren skall vara självbärande och eventuellt ansamlade vinster får inte användas för att i dump-
159
ningssyfte tillfälligt pressa priserna inom en viss försäkringsgren (se prop. 1950:220 s. 49). Premierna får alltså varken vara för låga eller för höga.
När det gäller överskottsfördelningen i skadeförsäkring fanns tidigare särskilda föreskrifter i BFFS 1988:30 om principerna för återbäring. Enligt dessa skall eventuella överskott i en viss verksamhetsgren eller viss riskgrupp återbetalas till den som har varit försäkringstagare inom grenen eller gruppen under den tid överskottet uppkommit. Alltså skall även försäkringstagare som inte förnyar sitt försäkringsskydd komma i åtnjutande av premieåterbäring. Återbäring skall däremot inte komma nytecknade försäkringar till del.
Villkorsskälighet
Kravet på villkorsskälighet innebär att även andra villkor än premievillkoren skall vara skäliga. Kravet kommer både för liv- och skadeförsäkring till uttryck i FRL genom regeln att villkoren skall vara skäliga med hänsyn till det skydd försäkringen är avsedd att ge och omständigheterna i övrigt (19 kap. 6 §). Kravet lagfästes först år 1981 i samband med att konsumentförsäkringslagen trädde i kraft men ansågs dessförinnan följa redan av bestämmelserna om kostnadsskälighet, eftersom en bedömning av om kostnaden för en försäkring är skälig knappast kan göras utan att villkoren i övrigt uppmärksammas (se prop. 1961:171 s. 306 och 309). Med hänsyn till den betydelse som villkorsgranskningen skulle få som komplement till den civilrättsliga lagstiftningen ansågs det mindre tillfredsställande om villkorsgranskningen endast indirekt kunde utläsas av lag.
Villkorsskäligheten tar i första hand sikte på villkor i ämnen som behandlas i konsumentförsäkringslagen. Även villkor som inte berörs i den lagen omfattas dock, t.ex. villkor om försäkringens objekt, om de händelser vid vilka försäkringsersättning skall utgå och om självrisk. Också villkor för andra försäkringar än de som regleras i konsumentförsäkringslagen omfattas av kravet. I fråga om livförsäkring har en granskning av villkoren som inte gäller premierna ansetts mindre angelägen (prop. 1979/80:9 s. 90 ff).
Försäkringsvillkoren får inte strida mot tvingande regler i konsumentförsäkringslagen. De får inte heller utgöra ett otillåtet kringgående av dessa regler. Vidare förbjuds bolagen att på ett sätt som inte är godtagbart utnyttja den avtalsfrihet och det utrymme för skälighetsprövning som de tvingande bestämmelserna ger. Skälighetskravet går dock längre än att villkoren inte får vara oskäliga i avtalslagstiftningens mening. Det riktar sig även mot villkor som inte kan betraktas som oskäliga men som i sitt sammanhang ändå framstår som olämpliga. Det anses att själva produktutformningen bör lämnas utanför skälighetsgranskningen, men att ett myndighetsingripande kan påkallas av den tekniska soliditets- och skälighetsgranskning som skall ske enligt FRL.
Det anses att inspektionens granskning av villkor bör ske i nära samarbete med Konsumentverket och med utnyttjande av de erfarenheter som
160
verket har ifråga om villkorskontroll på konsumentområdet i övrigt (se prop. 1979/80:9 s. 91 f och 176 ff).
Skaderegleringsskälighet
Kravet på skaderegleringsskälighet anses innefatta krav på skäliga villkor och skälig hantering vid skaderegleringen. Kravet framgår inte direkt av FRL men tillämpas med stöd av ett uttalande av Lagrådet. Den avfattning som skälighetsbestämmelserna hade fått ansågs innebära även en befogenhet för inspektionen att ingripa mot försäkringsbolag beträffande skaderegleringen. En verklig kontroll om kostnaden för försäkringen var skälig ansågs inte kunna ske utan en kontroll över hur behandlingen av försäkringsfall var anordnad (prop. 1961:171 s. 306 och 309).
Kontroll av skälighetsprincipens tillämpning
Bolagets egen kontroll
Kontrollen av att skälighetsprincipen upprätthålls ligger i första hand på försäkringsbolagets ledning. Om grunderna inte längre fyller det avsedda ändamålet skall styrelsen och verkställande direktören se till att de ändras (7 kap. 4 §). Styrelsen och verkställande direktören skall också övervaka att premier och andra villkor är skäliga (19 kap. 5 och 6 §§). Övervakningen av premiesättning skall ske med hjälp av fortlöpande statistik. Styrelsen och verkställande direktören skall dessutom till Finansinspektionen sända in en redogörelse för den metod som har använts för övervakningen och för erfarenheterna av den. De skall vidare lämna Finansinspektionen alla upplysningar som behövs för att granska att tillämpade villkor är skäliga.
Finansinspektionens kontroll av premie- och kostnadsskäligheten
Finansinspektionen skall kontrollera att skälighetsprincipen efterlevs. Vid granskningen av andra försäkringsvillkor än premien bör särskild uppmärksamhet ägnas åt försäkringar som konsumenter tecknat huvudsakligen för enskilt bruk (19 kap. 6 §). Finns anledning till anmärkning får inspektionen meddela erinringar eller förelägga bolaget att vidta rättelse (19 kap. 11 §). Inspektionen avgör däremot inte tvister mellan enskilda försäkringstagare och försäkringsbolag, utan granskningen syftar till en bedömning av villkoren i stort. Tillsynen brukar beskrivas som mer kontrollerande än aktivt ledande.
Finansinspektionens skälighetskontroll får skilda karaktärer beroende på vilket slag av försäkringsrörelse det gäller. I livförsäkringsverksamhet granskas försäkringarnas återbäring. Kontrollen görs genom en prövning av grundernas antaganden och utfallet inom varje område där antaganden
161
gjorts. Genom kontrollen skall det tillses att försäkringstagarens slutliga kostnad för försäkringen blir skälig.
Vid skadeförsäkring är det fråga om en allmän kontroll över premienivån som främst får betydelse för nya försäkringar eller då gamla försäkringar förnyas. Därigenom kontrolleras dels att inte någon försäkringsgren under en följd av år subventioneras av andra grenar eller att kapitalavkastningen ensidigt används för att stödja premierna för denna gren, dels att en gren inte under en längre period lämnar oförsvarligt stora överskott.
Särskild uppmärksamhet torde ha ägnats åt trafikförsäkringspremier medan skälighetskontrollen för andra premier varit mer översiktlig (se SOU 1986:8 s. 96 ff).
De tillämpningssvårigheter som uppstått vid granskningen har inneburit att tillsynsmyndigheten endast i undantagsfall ansett sig ha möjligheter att reagera på bolagets premiesättning; nämligen då premier har höjts på ett särskilt markant sätt eller påtagligt omotiverat skiljer sig från motsvarande premier i andra bolag. I övrigt anses inspektionen kunna ingripa när en försäkringsgren under flera år gått med mycket stor förlust eller när driftskostnaderna varit påtagligt höga i förhållande till driftskostnaderna i jämförbara bolag.
På grund av dessa tillämpningsproblem och Finansinspektionens kraftiga inriktning på soliditetsaspekter har endast ett fåtal fall angående skälighetsprincipen blivit föremål för myndighetsåtgärder under senare år.
Ett exempel är ingripandet mot försäljningen av vissa kapitalförsäkringar som resulterade i ett allmänt råd om att försäkringstiden skall vara minst 10 år. Bakgrunden var att nyteckningen av engångsbetalda kapitalförsäkringar med kort försäkringstid hade ökat markant under en period när en hög återbäringsränta tillämpades. Om nyteckningen skedde under en period när återbäringsräntan översteg marknadsräntan innebar detta enligt inspektionen att nytecknade försäkringar på ett icke godtagbart sätt fick del av medel som hörde till äldre bestånd (se BFFS 1989:14 och 16). Dessa allmänna råd har dock nyligen upphävts varvid det uttalades att frågorna i stället borde granskas inom ramen för den operativa tillsynen. I ett annat fall konstaterade inspektionen att ett större bolag genomfört premiesänkningar med 30 procent avseende vissa objektgrupper, bl.a. hem och villa, inom ett län. Inspektionen fann att bolaget uppenbarligen av konkurrensskäl genomfört premiesänkningarna utan att kunna visa att kostnaderna för försäkringsskyddet var lägre än inom andra verksamhetsområden. Bolaget ansågs ha handlat i strid mot skälighetsprincipen och förelades att vidta sådana åtgärder vid premiesättningen att lagens skälighetskrav efterlevdes.
Skälighetsprincipen har enligt uppgifter även åberopats av inspektionen i informella kontakter med försäkringsbolagen i syfte att få bolagen att sänka sina kostnader.
162
Finansinspektionens kontroll av villkorsskälighet
Finansinspektionens, och dess föregångare Försäkringsinspektionens, villkorsgranskning har skett med tyngdpunkt på villkor inom konsumentförsäkringsområdet. Särskild uppmärksamhet har riktats mot villkor om nedsättning av försäkringsersättning.
Under slutet av 1980-talet påbörjades ett mer systematiskt granskningsarbete som i första hand gjordes på konsumentförsäkringsområdet. Syftet var att få bort oskäliga villkor och få oklara villkor att bli tydligare, bl.a. granskades villkoren för hemförsäkringar och reseförsäkringar. Under åren därefter har en betydelsefull del av Finansinspektionens arbete bestått i en aktiv och löpande dialog med försäkringsbolagen. Det ansågs då som ett naturligt inslag att bolagen på eget initiativ informerade inspektionen om förändringar i verksamheten. I dessa sammanhang diskuterades villkorsutformning och inspektionen kunde verka för ändringar av olämpliga eller otydliga avtalsvillkor. Vid sidan av sådana informationsmöten kunde inspektionen begära ingående redogörelser för affärsverksamheten, vilket möjliggjorde en mer djupgående villkorskontroll. Enligt Försäkringsutredningen (s. 118) kunde inspektionen på så sätt motverka en spridning av olämpliga produkter och avtalsvillkor på marknaden.
Under senare år har det inte varit brukligt att bolagen kontaktar Finansinspektionen vid verksamhetsförändringar. Finansinspektionen efterfrågar inte heller sådan information.
Finansinspektionen kontroll av skaderegleringsskälighet
Genom sin konsumenträttsenhet granskar Finansinspektionen försäkringsbolagens rutiner för att reglera ersättningsfrågorna när en skada inträffat. Det anses inte ankomma på myndigheten att överpröva frågor om försäkringsfall föreligger eller ersättningens storlek. Kontrollen gäller endast sättet att genomföra skaderegleringen.
Tillsynsmyndigheten har tidigare genomfört undersökningar av skadeakter. Vid sådana inspektioner inhämtades även information om bolagens skadeorganisation, kompetens hos skadehandläggare, bevaknings- och informationsrutiner, i vad mån externa utredare anlitades, rutiner när försök till försäkringsbedrägeri uppkommit och datarutiner. Vid granskningen av enskilda ärenden undersöktes även handläggningstiden; när bolaget tagit inledande kontakter med den skadelidande, när utbetalning av skadeersättning skedde, om ärendet överlämnades till Trafikskadenämnden, om handläggningen bedrivits effektivt, om eventuella förskottsbetalningar skett och om eventuell ränta utgått.
Myndigheten undersökte också om den skadelidande fått tillräcklig och tydlig information om försäkringens omfattning, om risk för preskription samt om beslutsmotivering lämnats och besked om möjligheter till överprövning.
Tidigare kontrollerades särskilt om bolagens tillämpning av försäkringsvillkoren överensstämde med Allmänna Reklamationsnämndens
163
praxis. I sammanhanget kontrollerades även om nedsättningsbeslutet var tillräckligt tydligt.
I fråga om personskador ansågs det mest angeläget att granska regleringen av svårare personskador. Det uppmärksammades om bolaget tagit personlig kontakt, om informationsbroschyrer lämnats, om bolaget talat om vilken utredning som behövts och besvarat eventuella frågor, om bolaget erbjudit förskott och om ärendet prövats i Trafikskadenämnden eller i annat prövningsorgan.
På senare år har inte någon direkt undersökning av skadeakter förekommit. Däremot undersöks bolagens rutiner för och organisation av skadereglering samt den interna kontrollen därutöver. Inspektionen kontrollerar inte heller regelmässigt om bolagets tillämpning av avtalsvillkor överensstämmer med Allmänna Reklamationsnämndens praxis. Det undersöks inte om skaderegleringsbesluten i de enskilda fallen är tydliga.
Finansinspektionen har nyligen på uppdrag av regeringen undersökt försäkringsbolagens rutiner för reglering av personskador på trafikförsäkringsområdet (se Finansinspektionens rapport den 18 december 1998, Försäkringsbolagen och de trafikskadade).
Undantag från skälighetsprincipens tillämpningsområde
Skälighetsprincipen omfattar inte all försäkringsverksamhet. För skadeförsäkring har undantag gjorts från premie- och villkorskäligheten för verksamhet som bedrivs i utlandet. Undantaget har motiverats med att premiesättningen är starkt påverkad av de utländska marknadernas skiftande förhållanden och att ett genomförande av skälighetsprincipen kan försvåra svenska bolags konkurrensmöjligheter där (prop. 1950:220 s. 51).
För transport- och sjökaskoförsäkringar gäller premie- och villkorsskäligheten endast reseförsäkringar och båtförsäkringar tecknade av konsumenter huvudsakligen för enskilt bruk (se 19 kap. 6 §). Det har motiverats med att försäkringarna i andra fall riktar sig till affärslivet och att erfarenheterna visat att försäkringstagarna här själva bevakar sina intressen.
Kollektivavtalsgrundade försäkringar har i praktiken lämnats utanför skälighetskontrollen. För sådana försäkringar tillämpas i betydande utsträckning en solidarisk premiesättning i form av enhetspremier. Man har här godtagit den bedömning som kollektivavtalsparterna gjort i skälighetshänseende. Den utjämning av premierna som ofta sker inom gruppförsäkring har också ansetts förenlig med skälighetsprincipen. Motivet för detta torde vara att denna teknik väsentligt minskar administrationskostnaderna (SOU 1985:34 s. 92 och 113 f).
Skälighetsprincipen är inte heller lagfäst för utländska försäkringsgivare som bedriver verksamhet i Sverige. Detta följer av att skäligheten av de i Sverige tillämpade premierna inte enbart kan bedömas med ledning av skaderesultat och omkostnader här i landet (prop. 1950:94 s. 40 ff). Finansinspektionen anses ändå kunna kontrollera premier och andra villkor samt skadereglering med stöd av allmänna tillsynsregler (se
164
SOU 1986:8 s. 254). De särskilda bestämmelserna om skälighet i trafikförsäkringsrörelse gäller dock även utländska försäkringsgivare.
Skälen för regeringens förslag
Utgångspunkter för bedömningen
Skälighetsprincipen har under lång tid präglat rörelsereglerna för svenska försäkringsbolag. Principen har fått stor betydelse för bolagens hantering av försäkringstekniska frågor. För tillsynsmyndigheten har principen varit svår att tillämpa, framförallt i fråga om premie- och kostnadsskälighetskraven.
Det kan inte uteslutas att skälighetskravet i vissa fall lett till lägre premier och bättre villkor än vad som annars varit fallet. Skälighetsprincipen uppställer emellertid rent faktiskt också begränsningar för bolagets möjligheter att konkurrera med andra bolag genom en mer differentierad produktutformning och premiesättning. Det kan därför antas att premieoch kostnadsskälighetsprincipen i flera fall lett till högre premier än vad som annars skulle ha gällt.
Frågan om nuvarande skälighetsprincip skall behållas kan dock knappast avgöras enbart utifrån vilken betydelse som principen kan anses ha haft hittills. Hänsyn måste också tas till de förändringar som försäkringsmarknaden genomgått samt de motiv som skall ligga till grund för särregleringen (se avsnitt 5). Frågan blir därför om försäkringstagarnas intresse tillgodoses bättre på ett annat sätt än genom skälighetsprincipen.
Premie- och kostnadsskälighet
Som tidigare utvecklats har de finansiella marknaderna genomgått stora förändringar under senare år, bl.a. genom etablerandet av EU:s inre marknad. Samtidigt har de svenska rörelsereglerna genomgått stora förändringar till följd av införlivandet av EG:s försäkringsdirektiv. Dessa direktiv bygger bl.a. på tanken att försäkringstagarnas intressen bäst tillgodoses genom ett slopande av etableringshinder och ökade möjligheter till gränsöverskridande verksamhet i kombination med hemlandstillsyn. Genom den inre marknaden läggs grunden för en större och alltmer internationell försäkringsmarknad. De undantag från skälighetsprincipen som redan i dag ansetts motiverade för verksamhet med internationell anknytning gör sig därmed gällande även för verksamhet inom Sverige. Skälighetsprincipen och de konsekvenser som principen medför har av svenska bolag också framhållits som ett hinder för dem i den internationella konkurrensen. Utländska försäkringsbolag som är verksamma på den svenska marknaden behöver inte heller tillämpa skälighetsprincipen.
EG:s regler på området har också efterhand orienterats mot ett anglosaxiskt synsätt med bl.a. en stor frihet för bolagen att utforma försäkringsprodukter efter försäkringstagarnas behov och utrymme för en större konkurrens mellan olika bolag. EG:s regler torde inte förhindra att någon
165
form av skälighetsprincip behålls i den svenska rörelselagstiftningen. Utgångspunkten för gemenskapsreglerna är dock ett mera marknadsmässigt synsätt än det som skälighetsprincipen bygger på.
På sikt är det en nackdel att hålla fast vid en vag och svårtillämpad skälighetsprincip, i stället för att utnyttja mera marknadsmässiga mekanismer för att åstadkomma fördelaktiga villkor för försäkringstagarna. Detta bör ske genom regler som ger utrymme för en sund konkurrens mellan försäkringsbolagen och regler som säkerställer en bättre genomlysning av försäkringens kostnader och förmåner. Det bör också göras en klarare uppdelning mellan försäkringstagarnas medel och försäkringsbolagets riskkapital. De sistnämnda frågorna behandlas i avsnitt 6.2 och 7.2.
Flera remissinstanser har också ifrågasatt om ett i lag angivet krav på skäliga premier och kostnadseffektivitet också är det bästa sättet för att åstadkomma rimliga premier och främja en effektivare försäkringsmarknad till konsumenternas bästa. Som bl.a. Konkurrensverket framhåller har möjligheter till ökad konkurrens generellt sett större betydelse för prissättning och kostnadseffektivitet. Nuvarande skälighetskrav kan i sig sägas försvåra konkurrensen mellan svenska bolag. En konsekvens av skälighetsprincipen är också ett vinstutdelningsförbud för livförsäkringsrörelse. Ur konkurrenssynpunkt är det således en nackdel att behålla premie- och kostnadsskälighetskravet.
Premie- och kostnadsskäligheten bygger på att överskott skall (i efterhand) fördelas mellan försäkringstagarna med hänsyn till premiernas bidrag till överskotten.
Skälighetsprincipen för därför med sig begränsningar för t.ex. vilka konventionella livförsäkringar som svenska försäkringsbolag kan meddela svenska försäkringstagare. Principen förhindrar exempelvis konventionella livförsäkringar utan rätt till överskott. Som tidigare anförts bör det i princip inte vara en uppgift för rörelsereglerna att tillse att försäkringar av visst innehåll meddelas. Om villkoren skall regleras bör det i stället ske i avtalsrätten.
Skälighetsprincipen har orsakat svårigheter vid tillämpningen. Som Försäkringsutredningen närmare utvecklat finns det inte några givna riktlinjer för hur t.ex. gemensamma kostnader skall fördelas på olika försäkringar. Fördelningen enligt kontributionsprincipen kan också ske med olika metoder med för försäkringstagarna olika resultat. Finansinspektionen gör enligt egen uppgift numera inte heller någon mera systematisk kontroll av kostnadsskäligheten. Det finns också få fall av dokumenterad tillsynspraxis där skälighetsprincipen har tillämpats. Principen har dock, som nyss anmärkts, åtminstone längre tillbaka i vissa fall åberopats av inspektionen i informella kontakter med bolagen och i samband med koncessionsprövningen när det gäller rena avarter av premier och andra villkor.
Enligt regeringens förslag, som ansluter till Försäkringsutredningens och försäkringsrörelsepromemorians förslag, skall vid koncessionsprövningen liksom i dag förutsättas att den planerade och bedrivna rörelsen uppfyller kraven på gällande författningar för verksamheten. Inspektionen och regeringen fråntas därmed inte möjligheten att i en fråga om
166
koncessionen skall beviljas eller förverkas beakta t.ex. om verksamheten avser försäkringar av ett slag som tidigare prövats av domstol, Konsumentombudsmannen eller i annat praxisbildande sammanhang (villkorsnämnder eller Allmänna reklamationsnämnden) och ansetts oförenliga med civilrättsliga eller marknadsrättsliga regler om avtalsvillkor. Någon regelmässig förhandsprövning av allmänna eller särskilda avtalsvillkor skall lika lite som i dag ske vid koncessionsprövningen (se vidare författningskommentaren till 19 kap. 11 §).
Det är inte lätt att bedöma vilken faktisk betydelse som skälighetsprincipen numera har för att främja rimliga premier och villkor. Finansinspektionen och aktuariernas organisationer har dock utifrån sina erfarenheter bedömt att en lagfäst skälighetsprincip inte längre är den ändamålsenligaste lösningen för att tillgodose försäkringstagarnas intresse av skäliga och rättvisa villkor.
Med en särreglering som genom särskilda placeringsregler m.m. mer effektivt än tidigare skall säkerställa att åtagandena mot försäkringstagarna kan fullgöras, är det mindre angeläget att behålla skälighetsprincipen för att motverka att premierna inte blir alltför låga. Försäkringstagarnas intresse av att försäkringsfordringarna kan fullgöras bör med andra ord skyddas på andra sätt än genom ett krav på att försäkringsbolaget tar ut tillräckligt höga premier i förhållande till en viss försäkrad risk.
Premie- och kostnadsskälighetskravet har i dag även ansetts ta sikte på olika former av avarter av prisdumpning. Advokatsamfundet har varit tveksam till om gällande konkurrenslag verkligen kan komma till rätta med sådana avarter.
Det är en fördel om konkurrensbegränsningfrågor kan hanteras utanför den särskilda rörelseregleringen. Försäkringsbranschen i allmänhet kan numera inte heller anses som så speciell i förhållande till andra branscher att konkurrensbegränsningsfrågor särskilt bör tillgodoses genom en allmän prisregleringsbestämmelse för i princip hela branschen. Nuvarande skälighetsprincip kan alltså knappast anses bättre ägnad än konkurrenslagstiftningen att komma till rätta med sådana former av avarter som Advokatsamfundet berört. Om särskilda lösningar är motiverade på grund av speciella konkurrensaspekter för vissa slag av försäkringar bör i stället förändringar övervägas inom ramen för konkurrenslagen eller genom mera begränsade regleringar.
Till följd av bedömningen bör inte heller den tidigare av Näringsutskottet anvisade prövningen av konkurrensaspekter inom ramen för tillstånd till försäkringsbolags förvärv av företag bibehållas (se 1990/91:NU 41 s. 19 och 20). Det sagda hindrar inte att tillstånd som skall ges enligt rörelsereglerna i vissa fall kan behöva avvakta konkurrensmyndigheters prövning.
En annan fråga är om Finansinspektionen bör vara skyldig att anmäla eventuella överträdelser av konkurrenslagstiftningen som kan kräva Konkurrensverkets åtgärd och uppmärksamma verket på sådana förhållanden som kan vara av särskilt intresse ur konkurrensbegränsningssynpunkt. Den frågan tas upp i avsnitt 13.2.
Sammanfattningsvis bör ett premie- och kostnadsskälighetskrav inte behållas som grund för rörelsereglerna och Finansinspektionens tillsyn.
167
Det mål som nuvarande skälighetsprincip har med hänsyn till försäkringstagarnas intresse av skäliga och rättvisa premier, bör i stället främjas genom regler som ger bättre förutsättningar för konkurrens samt ställer större krav på tydlig och relevant information. De aspekter som skälighetsprincipen skall uppfylla genom att premierna inte blir för låga, bör i stället tillgodoses genom andra slag av rörelseregler; främst placeringsregler, regler om god soliditet och likviditet samt en allmän bestämmelse om premiesättning, vilka mera direkt skall säkerställa att bolaget har en tillräcklig god ekonomisk stabilitet för att kunna fullgöra åtagandena mot försäkringstagarna.
En särskild fråga är om det finns skäl att i detta sammanhang särbehandla pensionsförsäkringar och liknande långa försäkringar där ett betydande överskott regelmässigt uppkommer under försäkringens löptid.
På denna punkt bör det redan nu framhållas att skälighetsprincipen ligger fast för dagens försäkringar om inte annat avtalas. För nya avtal ersätts skälighetsprincipen av flera nya skyddsregler som behandlas i följande avsnitt. Dessa regler i kombination med förslagets gynnsamma effekt för konkurrensen tillgodoser också intresset för försäkringstagare som tecknar långa försäkringar. Det finns således inte tillräckliga skäl att särbehandla pensionsförsäkringar o.d. på denna punkt.
Frågan kvarstår dock om inte premie- och kostnadsskäligheten ändå i någon mån borde behållas för vissa obligatoriska försäkringar. Framför allt Konsumentverket/KO anser att det är betänkligt att möjligheten att ingripa mot premienivåer minimeras inom området för obligatoriska försäkringar. Verket befarar att detta kan leda till högre premier för svaga grupper och socialt nödvändig försäkring.
Att efterfrågan på försäkringar är given behöver inte innebära ett större utrymme för missbruk av en försäkringsgivare med en dominerande ställning på marknaden. Ett slopande av skälighetsprincipen medför alltså i sig inte högre premier för obligatoriska försäkringar.
Som tidigare framgått innebär nuvarande premie- och kostnadsskälighetskrav dessutom att premierna i regel skall bestämmas med beaktande av den enskilda försäkringstagarens aktuariella risk. Skälighetsprincipens grundläggande krav är således riskindelningen. Hindren mot en allt för långtgående differentiering är inte ett självständigt inslag i skälighetsprincipen utan en inskränkning i tillämpningen av principens grundtanke. Om ifrågavarande del av skälighetskravet slopas öppnas möjligheterna fullt ut att bestämma premierna solidariskt utan krav på att särskilt beakta vissa utsatta försäkringstagares eller försäkrades högre aktuariella risk. Ett slopande av skälighetsprincipen bör därför snarast förbättra möjligheterna för hushåll med svag ekonomi och andra utsatta grupper att finna försäkringar till mer rimliga priser. Det bör även påpekas att konsumentförsäkringslagen innehåller bestämmelser som skall skydda mot en riskindelning som är så långtgående att försäkringsnöd uppkommer (9 §).
De föreslagna förändringarna av rörelsereglerna innebär även i andra delar förbättrade incitament för nya aktörer att etablera sig på försäkringsområdet och att utveckla olika slag av försäkringsprodukter. Därigenom förbättras också konkurrensen vilket motverkar en sådan utveckling som Konsumentverket/KO befarat.
168
Det finns därför inte skäl att behålla något premie- och kostnadsskälighetskrav i FRL som generellt sett tar sikte på obligatoriska försäkringar eller vissa grupper av försäkringstagare.
Som tidigare framhållits (avsnitt 3) kommer regeringen att noga följa tillämpningen av de nya reglerna med inriktning på ett starkt konsumentskydd.
För den obligatoriska trafikförsäkringen är förhållandena speciella. Som regeringen uttalat i proposition 1998/99:42, Ändringar i trafikskadelagen, finns det ett klart samband mellan kontraheringsplikten och skälighetsprincipen. Principen bör tills vidare kvarstå på detta område.
Särskilt om villkors- och skaderegleringsskälighet
Den villkorskontroll som skett under de senaste åren har som tidigare redovisats haft sin huvudsakliga utgångspunkt i konsumentlagstiftningen.
Flera av de skäl som nyss anförts är av betydelse även för bedömningen av om skälighetsprincipen bör behållas för villkorsgranskningen. Bland annat genom införandet av EU:s inre marknad kan det vara en nackdel att hålla fast vid en vag och svårtillämpad skälighetsprincip i FRL i stället för att genom andra regler försöka nå samma syfte. En ökad konkurrens är allmänt sett också bättre än ett motsvarande krav i lag ägnat att medföra skäliga, i meningen fördelaktiga, villkor för försäkringstagarna. Som Försäkringsutredningen angett har skälighetsprincipen visserligen haft betydelse genom att Finansinspektionen med stöd av denna kunnat förhindra vissa avarter av villkor. Inspektionens och aktuarieföreningarnas bedömning att skälighetsprincipen inte längre är det mest ändamålsenlig sättet för att åstadkomma skäliga villkor är dock av betydelse även här. Som framhållits i äldre förarbetsuttalanden kan en granskning av premierna och kostnaderna knappast ske utan att också villkoren i övrigt vägs in. Det torde alltså vara svårt från tillämpningssynpunkt att behålla nuvarande skälighetsprincip endast såvitt avser villkorsskäligheten.
I detta sammanhang finns det anledning att ta upp frågor om skyddsregler på avtalsområdet.
Regeringen instämmer i vad Konsumentverket/KO och LO anfört om vikten av att ett starkt konsumentskydd tillgodoses genom andra regler på området. Det kan framhållas att de förslagna rörelsereglerna bl.a. främjar en tydligare avtalsrättslig reglering av försäkringstagarnas rätt till återbäring i framtida försäkringsavtal. Därmed förbättras också möjligheterna att tillgodose ett starkt konsumentskydd för rätten till återbäring genom försäkringsavtalsrättsliga regler.
Redan i dag finns en avtalsrättslig lagstiftning som bl.a. ger möjligheter att ogiltigförklara eller jämka oskäliga villkor som ställs upp mot konsumenter. Det finns också en marknadsrättslig lagstiftning som möjliggör ingripanden mot oskäliga avtalsvillkor och oriktig information i konsumentförhållanden.
Som Kammarrätten i Göteborg varit inne på får ett slopande av skälighetsprincipen även betydelse för arbetet hos Konsumentverket/KO.
169
Myndighetens arbete för att få till stånd en tydlig information om avtalen blir än viktigare. Sedan några år tillbaka gäller lagstiftningen om oskäliga avtalsvillkor i konsumentförhållanden även verksamhet som står under Finansinspektionens tillsyn. Konsumentverkets allmänna arbete tillsammans med konsumentombudsmannens befogenheter enligt den lagen ger möjligheter att beivra avarter av villkor i försäkringsavtal med konsumenter.
För närvarande bereds inom Regeringskansliet ett förslag till en ny försäkringsavtalslag. Lagen är avsedd att i huvudsak innehålla föreskrifter av civilrättslig natur men också näringsrättsliga informationsregler. Enligt regeringens mening finns det skäl att överväga om eventuella nackdelar av att skälighetsregeln upphävs bör motverkas genom bestämmelser av civilrättslig karaktär eller om information. Konsumentskyddet på försäkringsområdet skall vara starkt.
En samtidig avtals- och näringsrättslig reform hade som Lagrådet anfört varit att föredra på grund av reglernas samspel. Regeringen kan dock konstatera att det förslag som nu läggs fram om nya näringsrättsliga regler ger ett gott konsumentskydd i sig. Slutförandet av det pågående avtalsrättsliga arbetet underlättas också när den näringsrättsliga grunden nu blir känd.
Provisoriska ändringar i försäkringsavtalsrätten i detta sammanhang till följd av skälighetsprincipens avskaffande är mindre lämpliga och skulle snarast riskera att fördröja slutförandet av en ny försäkringsavtalslagstiftning. Det saknas även i övrigt anledning att nu vidtaga några särskilda ändringar i lagar utanför FRL som en följd av skälighetsprincipens avskaffande. I ett avseende som rör avtalsförhållandet mellan näringsidkare finns det dock skäl för ändring (jfr avsnitt 13.3.6 om prövning av oskäliga villkor mellan näringsidkare).
På grund av det anförda bör alltså skälighetsprincipen i den del som avser villkorsskäligheten utmönstras ur rörelselagstiftningen. En annan fråga är om Finansinspektionen inom ramen för sin allmänna tillsyn eller med stöd av någon annan regel bör kunna ingripa mot villkor som är otydliga eller olämpligt utformade utan att direkt strida mot avtalsrättsliga regler. Förslaget ger förutsättningar även för sådana ingripanden på det sätt som anges i avsnitt 6.2.
När det gäller skaderegleringsskäligheten bör det framhållas att skälighetsprincipen i denna del inte heller i dag gäller frågor om försäkringsfall föreligger eller om försäkringsersättningen är skälig. Finansinspektionens kontroll inriktas i stället mera på rutinerna för skaderegleringen.
Försäkringsbolag har givetvis ett starkt eget intresse av att skaderegleringen hanteras på ett effektivt och korrekt sätt. Om detta inte sker löper bolaget en risk att förlora framtida försäkringstagare. Samtidigt kan det konstateras att konkurrensaspekterna har mindre betydelse vid den tidpunkt då skaderegleringen sker, eftersom den ersättningsberättigade då är helt beroende av försäkringsbolagets hantering. Skaderegleringen rymmer även frågor som endast delvis kan beivras inom ramen för en civilrättslig reglering och den nämndverksamhet som förekommer. Det är dessutom självfallet av avgörande betydelse för den skadedrabbade eller annan
170
ersättningsberättigad att skaderegleringen organiseras på ett korrekt och ändamålsenligt sätt.
Det är alltså viktigt att missförhållanden avseende skaderegleringen kan kontrolleras och beivras inom ramen för Finansinspektionens tillsyn. Framför allt med hänsyn till att nuvarande skälighetskrav för skaderegleringen har sin grund enbart i äldre förarbetsuttalanden och sammanhänger med övriga delar av skälighetsprincipen är det inte lämpligt att behålla någon del av skälighetsprincipen för detta syfte. I stället bör en särskild rörelseregel införas som tar sikte bl.a. på skaderegleringen (se avsnitt 6.2).
Skälighetsprincipen bör således slopas även såvitt avser villkorsskäligheten och skaderegleringsskäligheten.
Slopandet av skälighetsprincipen ger anledning till flera ändringar i nuvarande försäkringsrörelselag. Vi återkommer i det följande till de närmare ändringar som behöver göras. Det bör understrykas att principen alltjämt kvarstår i rörelsereglerna för befintliga avtal. Angående skälighetsprincipens bibehållande för äldre försäkringsavtal, se avsnitt 14.2.
Även den praktiska tillsynen kommer att påverkas av ställningstagandet. Finansinspektionen har tidigare t.ex. när det gällt konventionella kapitalförsäkringar ställt krav på en löptid om minst 10 år. Nytecknade försäkringar med kortare löptid skulle nämligen kunna medge en återbäring som de inte varit med om att bygga upp och som rätteligen skall tillkomma tidigare generationer av sparare. För fondförsäkringar har en tid om 5 år ansetts godtagbar, eftersom sådana försäkringar saknar eller ger upphov till endast obetydliga överskott. Med hänsyn till att skälighetsprincipen inte skall gälla enligt lag för framtida försäkringsavtal kommer sådana och liknande bedömningar att behöva prövas med utgångspunkt från avtalet.
6.2 Stabilitets-, genomlysnings- och standardprincipen
Regeringens förslag: En allmän rörelseregel införs för försäkringsbolagen som mot bakgrund av motiven för särskilda rörelseregler på försäkringssidan anger de allmänna krav som skall vara styrande för verksamheten. Därigenom lagfästs en stabilitetsprincip, en genomlysningsprincip och en princip om att verksamheten skall bedrivas enligt god försäkringsstandard. De rörelseregler som ger uttryck för sundhetsprincipen justeras.
Försäkringsutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens (se betänkandet s. 230, 231, 253 och 254). Utredningen har dock föreslagit en mera allmän utformning av soliditets- och sundhetsprinciperna. Utredningen har inte föreslagit någon lagfäst genomlysningsprincip eller några ändringar i reglerna om koncessionsprövning, garantier och annan säkerhet, användning av derivatinstrument eller anskaffningar av försäkringar.
171
Försäkringsrörelsepromemorians förslag: Överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag (se promemorian s. 127–138, 305 och 306).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser har tillstyrkt Försäkringsutredningens förslag eller lämnat det utan erinran. I något fall har det ansetts att utredningens sundhetsbegrepp är för vagt för tillsyn och två remissinstanser har efterlyst en avstämning med sundhetsbegreppen på bank- och värdepappersområdet (se promemorian s. 127 och 128).
Remissinstanserna, bl.a. Banklagskommittén, Försäkringsförbundet,
Aktuarieföreningen och Advokatsamfundet, har över lag tillstyrkt de övergripande krav som sammanfattas i försäkringsrörelsepromemorians förslag till allmän rörelseregel. Flera remissinstanser har lämnat detaljsynpunkter på utformningen. Finansinspektionen har framhållit sundhetsregeln i lagen om värdepappersrörelse som en förebild och anser också att definitionen av god försäkringssed bör justeras något. Inspektionen har även efterlyst en rätt att meddela föreskrifter om solvenskrav. Konsumentverket/KO har ansett att den nya sundhetsregeln bör utformas så att det även finns en möjlighet att ingripa mot oskäliga premier och kostnader men också för att tillse att basbehovet av försäkringar täcks.
Verket har också varit positivt till genomlysningsprincipen, men ansett att lagen bör ange att informationen skall vara tydlig, enkel och lättillgänglig. Enligt Försäkringsförbundet bör föreskrifterna utformas så att en väsentlig, lättillgänglig och kostnadseffektiv information lämnas.
Hovrätten för Västra Sverige och Advokatsamfundet har ifrågasatt om inte genomlysningsprincipen bör utformas som ett krav på att informationen lämnas och inte endast som ett krav på utformningen av den information som skall lämnas. De har också ansett att reglerna skall omfatta även annan information än ekonomisk information. Sveriges Försäkringsförbund har tillstyrkt att informationen regleras genom myndighetsföreskrifter. Konkurrensverket har pekat på vikten av att informationskrav som normalt är konkurrensbefrämjande inte utformas så att den blir konkurrensbegränsande. Verket har ifrågasatt regleringen av anskaffning av försäkringar med hänsyn till marknadsföringslagens regler om otillbörlig marknadsföring. Hovrätten för Västra Sverige slutligen, har ifrågasatt om inte regeln bör gälla återförsäkringsrörelse fullt ut.
Bakgrund
Soliditetsprincipen m.m.
Den svenska särregleringen har utöver skälighetsprincipen byggt på den s.k. soliditetsprincipen. Redan i början av detta sekel infördes regler som knöt an till krav och kontroll av bolagens soliditet utifrån det då grundläggande motivet för försäkringsrörelse att i största möjliga utsträckning förhindra konkurser. Av betydelse för soliditeten ansågs bl.a. vara grunderna efter vilka premier bestämdes och avsättningar gjordes.
I samband med införandet av 1948 års försäkringslag skärptes soliditetskraven, bl.a. genom ett förbud att förena livförsäkringsrörelse med
172
annan försäkringsrörelse (separationsprincipen), se prop. 1948:50 s. 174 och 280. Vidare har förbudet för försäkringsbolag att bedriva annan verksamhet än försäkringsrörelse eller därmed anknuten verksamhet motiverats bl.a. med hänvisning till soliditetsaspekter. Förbudet mot försäkringsfrämmande verksamhet behandlas närmare i avsnitt 8.5 och 8.6.1.
I samband med införandet av första och andra generationens försäkringsdirektiv infördes mera detaljerade soliditetsregler i försäkringsrörelselagstiftningen. Genom reglerna fastslogs vissa miniminivåer på försäkringsbolagens start- och driftkapital (se 1 kap. 8 a § och 7 kap. 23 och 25 §§).
Soliditetsöverväganden kommer även till uttryck i reglerna om försäkringstekniska avsättningar. Sådana avsättningar skall motsvara belopp som fordras för att bolaget skall kunna uppfylla alla åtaganden som skäligen kan förväntas uppkomma med anledning av ingångna försäkringsavtal (se 7 kap. 1 § FRL). I fråga om livförsäkringar med grunder fastslås att grunderna bl.a. skall trygga bolagets förmåga att fullgöra sina förpliktelser enligt ingångna försäkringsavtal (se 2 §). Soliditetsaspekter ligger även till grund för skuldtäcknings- och placeringsreglerna, som innebär att de försäkringstekniska avsättningarna skall motsvaras av tillgångar med viss kvalitet och sammansättning placerade på särskilt sätt (se 9-10 f §§).
Informationsregler
Lagstiftningen för försäkringsbolag innehåller på flera håll bestämmelser om den information som bolagen skall lämna till försäkringstagarna och andra intressenter.
Enligt 7 kap. 10 g § FRL skall livförsäkringstagare och den som avser att teckna en livförsäkring i bolaget informeras om det huvudsakliga innehållet i riktlinjerna för placering av skuldtäckningstillgångar, om det inte med hänsyn till försäkringens särskilda beskaffenhet saknas anledning till sådan information. I föreskrifter och allmänna råd (FFFS 1995:31) finns närmare regler om skyldigheten att lämna sådan information och om vilka försäkringar som inte omfattas.
Enligt 7 kap. 19 § skall regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen meddela närmare föreskrifter om vilken information som ett försäkringsbolag skall lämna till försäkringstagarna och till den som avser att teckna en försäkring i bolaget. Sådana föreskrifter har också utfärdats av inspektionen, [Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd (FFFS 1998:9) om information rörande livförsäkring samt sjuk- och olycksfallsförsäkring som meddelats som tillägg till sådan försäkring samt föreskrifter och allmänna råd (FFFS 1995:32) om information avseende skadeförsäkring].
Den information som skall lämnas till försäkringstagare och andra enligt FRL kompletteras av den ekonomiska information som skall lämnas till olika kategorier av intressenter enligt redovisningslagstiftningen. I samband med införlivandet av EG:s försäkringsredovisningsdirektiv överfördes bestämmelserna om års- och koncernredovisning till lagen
173
(1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag (ÅRFL). Lagen kompletteras av Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd (FFFS 1997:27) om årsredovisning i försäkringsföretag.
Regler av betydelse för försäkringsbolagens information finns även intagna i konsumentförsäkringslagen (1980:38). Informationsfrågor regleras även på andra håll i generella lagar för företag i allmänhet, t.ex. i marknadsföringslagen (1995:450) och i konsumentkreditlagen (1992:830) (se vidare avsnitt 13.1.2).
Sundhetsprincipen
Enligt 19 kap. 1 § FRL skall Finansinspektionen verka för en sund utveckling av försäkringsväsendet. Till skillnad från soliditets- och skälighetsprinciperna utgör bestämmelsen enligt sin ordalydelse en riktlinje för Finansinspektionens tillsyn.
Sundhetsregler av olika slag finns även för andra finansiella företag, se bl.a. 7 kap.3 och 11 §§bankrörelselagen (1987:617) och 1 kap. 7 § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse. I bankrörelselagen är sundhetskravet utformat som en regel för Finansinspektionens tillsyn på samma sätt som i FRL. I lagen om värdepappersrörelse är sundhetskravet utformat, dels som en handlingsregel för bolagen, dels som ett krav för tillstånd . Både i banker och försäkringsbolag ställs som ett krav vid tillståndsprövningen att den planerade rörelsen kan antas komma att uppfylla kraven på en sund verksamhet, se bl.a. 2 kap. 3 § bankaktiebolagslagen (1987:618) och 2 kap. 3 § FRL .
Innebörden av begreppet sundhet har inte preciserats närmare i lag. Allmänt hävdas att sundhetsreglerna i förarbeten och i praxis framstår som mycket vaga. Å andra sidan framhålls ofta reglernas värde som grund för ingripanden mot missförhållanden. Sundhetskontrollen omfattar bolagens hela verksamhet, bl.a. marknadsföring och information (se prop. 1981/82:180 s. 310 och 201).
Inom sundhetsbevakningen har även ansetts ligga en kontroll av att företag följer gällande bestämmelser på försäkringsområdet (främst regler som vilar på soliditets- och skälighetsprincipen). Innebörden av sundhetsprincipen har anpassats i takt med försäkringsväsendets utveckling.
Med utgångspunkt i försäkringslagstiftningens sundhetsbegrepp har Finansinspektionen utfärdat allmänna råd om styrning, intern information och intern kontroll inom försäkringsbolag och understödsföreningar (FFFS 1994:36). Enligt råden skall kontroll och uppföljning ske av försäkringsrisker, placeringsrisker och operativa risker. Samma princip har också åberopats som utgångspunkt för allmänna råd (FFFS 1995:48) om hantering av teckningsrisker och återförsäkringsrisker i försäkringsbolag.
I sammanhanget kan också nämnas Finansinspektionens allmänna råd (FFFS 1996:25) om klagomålshantering avseende finansiella tjänster till konsumenter samt inspektionens allmänna råd (FFFS 1995:46) om privat sjukförsäkring som marknadsförs i Sverige.
174
Skälen för regeringens förslag
Som tidigare fastslagits bör de intressen som försäkringsrörelsereglerna skall tillgodose komma till tydligt uttryck i FRL och sammanfattas i en allmän rörelseregel för försäkringsbolagens verksamhet. En sådan regel bör bestå av olika led som beskrivs i det följande under skilda rubriker.
Stabilitetsprincipen
Ett grundläggande krav enligt den allmänna rörelseregeln bör vara att försäkringsbolaget skall kunna fullgöra sina åtaganden enligt försäkringsavtal. Den krets som lagstiftningen skall skydda är direktförsäkringstagare och andra som kan få ersättning från försäkringen. I avsnitt 5.1 behandlas vems skyddsintressen som bör beaktas.
En allmän bestämmelse som tar sikte på bolagets förmåga att fullgöra sina åtaganden bör därför i första hand gälla för bolag som uteslutande bedriver direkt försäkringsrörelse. Bestämmelsen bör också gälla för försäkringsbolag som bedriver både direkt försäkringsrörelse och återförsäkringsrörelse. Som flera gånger framhållits kan det få allvarliga konsekvenser för direktförsäkringstagare om ett återförsäkringsbolag inte kan fullgöra sina åtaganden mot direktförsäkringsbolaget (jfr prop. 1994/95:184 s. 145). Det finns därför inte anledning att undanta rena återförsäkringsbolag från den nu diskuterade stabilitetsregeln. Den bör, av skäl som vi återkommer till, också omfatta s.k. captivebolag (jfr avsnitt 5.4).
För att ett försäkringsbolag skall kunna fullgöra sina åtaganden mot försäkringstagarna måste bolaget ha en tillräcklig soliditet i meningen långfristig betalningsförmåga som ofta mäts i förhållandet mellan eget och främmande kapital. Bolaget måste även ha en tillräcklig likviditet (i meningen kortfristig betalningsförmåga). Nuvarande rörelseregler innehåller visserligen flera konkreta regler på olika delområden utformade för att tillgodose sådana aspekter. Det finns t.ex. regler om minsta solvensmarginal i 7 kap. 23 och 25 §§ och om matchning i 7 kap. 9 a §.
En allmän stabilitetsregel bör likafullt komma till klart uttryck i lagstiftningen. Regeln bör även betona likviditetens betydelse.
Det är viktigt att inskärpa bolagets eget ansvar för att upprätthålla en med hänsyn till rörelsens förhållanden tillfredsställande soliditet och likviditet. Det bör också framhållas att lagens regler om solvensmarginal anger miniminivåer. Det finns normalt anledning att ställa större krav på soliditet och likviditet i kapitalbasen än vad dessa regler kräver. Reglerna innebär att en större vikt än tidigare måste läggas vid bolagens soliditet och likviditet i framför allt livförsäkringsbolag.
Vid beviljande av koncession har det i praktiken också ställts högre krav än som följer av EG:s solvenskrav.
Det vore sammanfattningsvis olyckligt om lagens solvensregler kom att framstå som normalnivåer. Detta skulle bl.a. försvåra för Finansinspektionen att tidigt verka för förändringar i försäkringsbolag som enligt välgrundade bedömningar uppvisar sådana tecken på soliditets- eller lik-
175
viditetssvaghet att bolaget sannolikt kan få svårt att fullgöra sina åtaganden i framtiden. Det har tidigare visserligen inte varit helt klart att EG:s soliditetsregler utgjort minimiregler som får skärpas på nationell basis (jfr prop. 1992/93:257 s. 116 f). Regeringen bedömer dock med hänsyn bl.a. till förhållandena i andra medlemsländer att så är fallet.
Vissa ändringar bör göras i reglerna om lägsta driftskapital som en följd av nya regler för försäkringstekniska avsättningar och hantering av överskott (se vidare avsnitt 8.7). Dessa förslag innebär en viss skärpning av soliditetskraven.
Det hade varit värdefullt om reglerna om solvensmarginal kunnat omprövas mera grundligt eftersom mera differentierade regler för olika slag av försäkringar framstår som lämpliga. Det har emellertid inte funnits utrymme för att utreda och föreslå några sådana regler i detta sammanhang. En diskussion i ämnet förs för närvarande av EU:s medlemsländer och kommissionen. Det finns också skäl att avvakta detta arbete.
Genom det nu föreslagna allmänna stabilitetskravet betonas soliditeten och likviditeten likafullt kraftigt. Det bör också vara möjligt för Finansinspektion att efter samråd med berörda organisationer och försäkringsbolag genom allmänna råd ange rekommendationer för soliditeten och likviditeten för olika slag av försäkringsverksamhet.
Det finns inte tillräcklig grund för ett bemyndigande som mer generellt ger regeringen eller Finansinspektionen rätt att meddela föreskrifter om skärpta solvenskrav. När klarhet nåtts om hur nya differentierade solvensregler skall utformas bör de väsentliga delarna av reglerna tas in i lag. Under sådana förhållanden framstår ett bemyndigande med föreskriftsrätt för myndigheterna som lämpligt.
Ett allmänt krav på tillfredsställande soliditet och likviditet är under alla förhållanden befogat som ett påbud för bolagets hela verksamhet. Problem i andra delar än den egentliga försäkringsrörelsen riskerar nämligen att försvåra för försäkringsbolaget att fullgöra sina åtaganden mot försäkringstagarna. Svårigheter att fullgöra åtagandena mot borgenärer i allmänhet kan ju drabba även möjligheterna att fullgöra åtagandena mot försäkringstagarna. Även lämnade garantier och andra ställda säkerheter och åtaganden måste beaktas (se vidare avsnittet om garantiförbindelser nedan). Genom den nu föreslagna bestämmelsen ges också ett starkare lagstöd än i dag för att beakta att vissa tillgångar som ingår i kapitalbasen, t.ex. organisationsinnehav och fastighetsinnehav, är mindre likvida och därmed av sämre värde som buffertkapital för att möta snabba förändringar i verksamheten (se vidare avsnitt 8.7). Det bör understrykas att Finansinspektionen i dag har möjlighet att ingripa i ett enskilt tillsynsärende och kräva solvens utöver den lagreglerade miniminivån om förhållandena i det enskilda bolaget motiverar detta. Förslaget ger ett bättre stöd för sådana beslut.
Av stor betydelse för försäkringsbolagets förmåga att fullgöra sina åtaganden är att försäkringsbolag också har en god förmåga att identifiera och följa upp olika slag av risker. Försäkringsbolagens risker brukar hänföras till försäkringsrisker, placeringsrisker och rörelserisker eller operativa risker, jfr FFFS 1994:36. I riskkontrollen innefattas också frågor om intern styrning och intern kontroll. En motsvarighet till nuvarande
176
soliditetsprincip bör sålunda också uttrycka att försäkringsbolaget har en god kontroll över försäkringsrisker, finansiella risker och rörelserisker.
Sammanfattningsvis bör som ett första led i en allmän rörelseregel för försäkringsbolagen slås fast att försäkringsrörelse skall bedrivas med en tillfredsställande soliditet, likviditet och kontroll över försäkringsrisker, placeringsrisker och rörelserisker, så att åtaganden mot försäkringstagarna tryggas (stabilitetsprincipen).
Genomlysningsprincipen
Ett av de skäl som motiverar särregleringen på försäkringsområdet är den obalans i fråga om information som ofta föreligger mellan försäkringsgivare och försäkringstagare. Försäkringsbolaget har ett stort informationsöverläge särskilt i förhållande till försäkringstagare som är konsumenter och mindre företagare. Detta kan inte enkelt lösas genom krav på bättre information. De särskilda informationsproblem som föreligger beträffande försäkringsrörelse bör beaktas i detta sammanhang. Det är således inte tillräckligt att hänvisa till de regelsystem som finns för företag i allmänhet för att förhindra vilseledande eller otillräcklig information. Enligt vår mening bör i vart fall den ekonomiska informationen till direktförsäkringstagare och presumtiva direktförsäkringstagare om försäkringar och deras värdeutveckling klarare än i dag regleras i FRL och ingå i den tillsyn som bedrivs med hänsyn till denna lag (jfr även avsnitt 13.2 om tillsyn av försäkringsbolagens marknadsföring och annan information).
Informationskraven måste anpassas med hänsyn till försäkringens art. Således behöver ofta större krav ställas på informationen t.ex. för livförsäkringar jämfört med skadeförsäkringar. Samma gäller för individuella försäkringar jämfört med kollektiva försäkringar, dvs. försäkringar på grundval av överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter eller tecknade och hanterade av särskilda gruppföreträdare. Informationen måste också ta hänsyn till hur komplicerad försäkringen är och om den är förenad med en rätt till återbäring eller inte.
Informationen måste även anpassas efter den kategori av försäkringstagare som informationen riktar sig till. Större krav på enkelhet och tydlighet måste naturligtvis ställas på den ekonomiska information som riktar sig till konsumenter jämfört med den som riktar sig till stora företag. Ett sådant hänsynstagande ryms av ett krav på att informationen måste anpassas med hänsyn till försäkringens art.
Återförsäkringstagare får regelmässigt anses ha tillräckliga kunskaper och möjligheter att själv ta till vara sina intressen av information. Bestämmelsen om genomlysning bör därför redan nu begränsas till direkt försäkringsrörelse. Samma bedömning är motiverad för försäkringstagare i ett captivearrangemang. Som tidigare nämnts kan undantagsvis i sådana förhållanden försäkringar tecknas som berör anställda eller risker utanför koncernen. Captivebolag bör därför inte helt undantas från bestämmelsen om genomlysning.
177
En allmän informationsregel bör betona informationens kvalitet. Det är, som ett par remissinstanser varit inne på, viktigt att informationen är enkel, lättillgänglig och tydlig med tonvikt på väsentliga förhållanden. Informationen för likartade produkter bör om möjligt också vara jämförbar mellan olika bolag så att kostnaderna och förmånerna för olika försäkringsalternativ kan jämföras på ett meningsfullt sätt.
Betydelsen av att kunder på ett enkelt sätt kan jämföra olika försäkringsvillkor har också betonats bl.a. av Näringsutskottet (se bet. 1990/91:NU 41).
Det är visserligen som Finansinspektionen påtalat förenat med svårigheter att utforma bra och enkel information om försäkringar. På en försäkringsmarknad där utbudet av försäkringsprodukter kan komma att öka i förhållande till i dag är det emellertid särskilt viktigt att inskärpa försäkringsgivarens ansvar för den information som lämnas till försäkringstagarna och de som erbjuds att teckna en försäkring. Att införa ett krav i FRL på att en sådan information som ger en god genomlysning alltid skall lämnas, vilket bl.a. Hovrätten för Västra Sverige förordat, skulle emellertid föra för långt mot bakgrund av de stora variationer som finns i behov av information för olika försäkringsslag. Liksom i dag bör frågan om vilka uppgifter som skall lämnas regleras genom myndighetsföreskrifter.
Den information som i första hand bör tillgodoses genom rörelsereglerna är information i ekonomiskt hänseende, t.ex. om avgifter och återbäring. Även i andra delar än som direkt berör ekonomiska villkor är det angeläget att informationen är tillfredsställande utformad. En begränsning av regeln till information som ger en ekonomisk genomlysning kan också innebära gränsdragningssvårigheter. Regeln bör därför inte begränsas på detta sätt.
Sammanfattningsvis bör, som ett andra led i en allmän rörelseregel, anges att information till liv- och skadeförsäkringstagare och sådana som erbjuds att teckna en liv- eller skadeförsäkring i bolaget skall ge en god genomlysning av försäkringens villkor och värdeutveckling (genomlysningsprincipen). Bestämmelsen bör också anvisa att informationen skall anpassas med hänsyn till försäkringens art.
Regeringen har nyligen beslutat direktiv för en bred konsumentpolitisk översyn (dir. 1999:1). Utredningen skall ske i en parlamentariskt sammansatt kommitté. På området för finansiella tjänster skall kommittén analysera om det konsumenträttsliga skyddet är tillräckligt, särskilt i fråga om informationskrav.
Regeringen avser även att uppdra åt Konsumentverket att presentera en kartläggning rörande konsumentinriktad information knuten till olika försäkringsprodukter.
Nuvarande informationsbemyndigande
Den information som omfattas av genomlysningsprincipen måste standardiseras. Ett sådant krav är särskilt viktigt mot bakgrund av att skälighetsprincipen slopas och att möjligheterna till mer differentierade försäk-
178
ringslösningar förbättras. En sådan standardisering kan i och för sig ske genom olika branschöverenskommelser. En tillsynsmyndighet på försäkringsområdet bör dock ges ett övergripande ansvar och tillräckliga befogenheter för denna informationsgivning.
Det bemyndigande som finns i 7 kap. 19 § andra stycket för regeringen eller Finansinspektionen att meddela närmare föreskrifter om den information som skall lämnas till försäkringstagarna bör kunna utnyttjas även i detta sammanhang. Bemyndigandet i 7 kap. 19 § bör emellertid tas in under den nu föreslagna allmänna rörelseregeln.
Det kan i och för sig ifrågasättas om inte innehållet i bemyndigandet borde förändras och särskilt knytas till genomlysningsprincipen. Genom bemyndigandet har tvingande informationsregler i tredje generationens direktiv införlivats i svensk rätt.
I samband med utarbetandet av den nya försäkringsavtalslagstiftningen övervägs bl.a. i vad mån EG:s informationsregler bör tas in i en ny försäkringsavtalslag. En ny försäkringsavtalslag kommer dock att kunna införas först efter det att den nu föreslagna rörelseformen genomförts. Bemyndigandet som sådant bör därför inte ändras nu. I stället bör detta bemyndigande tills vidare ligga till grund för föreskrifter om information i viktiga frågor där konsumentförsäkringslagen i dag inte är tillämplig. Det gäller främst för personförsäkring och andra försäkringar för konsumenter som i dag inte omfattas av den lagen och där Finansinspektionens föreskrifter är begränsade till informationskraven enligt EG:s direktiv. Föreskrifterna bör utformas i samarbete med Konsumentverket.
Bör en sundhetsregel behållas?
Nuvarande sundhetsregel för försäkringsrörelse ger Finansinspektionen förhållandevis stora möjligheter att fordra rättelser av förfaranden som kan anses olämpliga från försäkringstagarnas synvinkel. Sundhetsbestämmelsen lämnar samtidigt ringa ledning för vad som är tillåtet eller förbjudet. Från rättssäkerhetssynpunkt är en sådan bestämmelse inte bra.
Det är emellertid svårt att förutse och i lag gardera sig mot alla slag av missförhållanden som kan bli aktuella. Förhållandena på försäkringsområdet är samtidigt dynamiska. Detta gör att det behövs en mera generell reservbestämmelse för att tillvarata de intressen som skall skyddas genom särregleringen. Motsvarande slag av bestämmelser har även ansetts nödvändiga i flera andra länder. Försäkringsutredningen har också föreslagit att nuvarande sundhetsbegrepp skall behållas i detta syfte, vilket har godtagits av i princip samtliga remissinstanser. Enligt vår mening bör bestämmelsen anknyta till det skydd för intresset för direktförsäkringstagarna m.fl. som rörelsereglerna skall tillgodose utöver stabilitet och genomlysning. Det är också lämpligt att tydligare än i dag och enligt Försäkringsutredningens förslag försöka precisera bestämmelsens omfattning i författningstexten.
En sådan bestämmelse kan utformas som en regel för tillsynsmyndighetens åtgärder eller som en handlingsregel för bolagen. Den sistnämnda ordningen har valts för ifrågavarande slag av bestämmelser som införts i
179
lagen om värdepappersrörelse och i lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande. En sådan utformning är även i linje med reglerna om koncessionsprövningen, där bedömningen i dag skall avse om den planerade rörelsen kan antas komma att uppfylla bl.a. kraven på sund försäkringsrörelse. Reservbestämmelsen bör därför, i likhet med de föreslagna stabilitets- och genomlysningsprinciperna, utformas som en allmän handlingsregel för försäkringsbolagen.
Flera skäl talar mot ett allmänt krav att bolaget skall handla “sunt”. Ett skäl för att ändra terminologin är bl.a. att den skälighetsprincip som tidigare utgjort en del av nuvarande sundhetskrav slopas. Det bör också eftersträvas att närmare ange på vilka sätt företaget skall handla i förhållande till dem som rörelsereglerna avser att skydda, dvs. direktförsäkringstagare och likställda ersättningsberättigade.
Reservbestämmelsens omfattning
Att försäkringsbolagen skall följa de författningar som gäller för försäkringsrörelse är en självklarhet. Av särskilda bestämmelser framgår direkt eller indirekt att bolagen även skall följa bolagsordningen och sådana riktlinjer för verksamheten som bolaget antagit. Att inom ramen för en reservbestämmelse ytterligare slå fast att bolaget skall handla på detta sätt kan inte anses erforderligt.
En sådan bestämmelse bör däremot ta sikta på bolagets handlande vid anskaffning av försäkringar och vid skaderegleringen. Det är som tidigare framhållits av stor vikt för den skyddsvärda kretsen att företaget har erforderliga och säkra rutiner vid anskaffning av försäkringar och vid skaderegleringen samt att försäkringsbolagets organisation och interna kontroll är utformad så att bolaget där handlar på ett ur försäkringstagarsynpunkt omdömesgillt och skickligt sätt. Informationen till dem som erbjuds att teckna försäkringar regleras också i det allmänna kravet på bolagens anskaffningsverksamhet. Denna bestämmelse lappar delvis över regeln om genomlysning. Regeln för anskaffningsverksamhet är i sådana delar som tidigare påpekats dock avsedd att i första hand gälla fram till dess en ny försäkringsavtalslag reglerat frågan.
En reglering av anskaffningen i rörelsereglerna är på så sätt alltjämt befogad trots marknadsföringslagens regler om otillbörlig marknadsföring. En ändrad ordning i detta avseende bör under alla förhållanden förutsätta en ny avtalsrättslig reglering.
Reservbestämmelsen bör alltså tills vidare i vart fall innebära att anskaffningen av försäkringar och skaderegleringen skall ske på ett tillfredsställande sätt för direktförsäkringstagare och andra ersättningsberättigade på grund av direktförsäkringar. Vad som nu sagts gäller också organisationen och rutinerna i den övriga administrativa och ekonomiska förvaltningen. Således bör t.ex. förvaring och dokumentation avseende försäkringsavtal vara betryggande. Vidare bör t.ex. systemen för information till försäkringstagarna och mottagande av premieinbetalningar vara tillförlitliga och säkra. Det bör också finnas rutiner för kundkontakter som säkerställer att korrekta och tillförlitliga besked lämnas till försäkrings-
180
tagarna. Reservregeln bör därför också ta sikte på att ”förvaltningen” skall ske på ett tillfredsställande sätt.
God försäkringsstandard
Någon typ av standard bör alltså ställas upp till ledning för bedömningen av om i första hand anskaffningen av försäkringar, förvaltningen och skaderegleringen är tillfredsställande anordnad.
Som norm har försäkringsrörelsepromemorian i likhet med Försäkringsutredningen hänvisat till god försäkringssed. Därmed avsågs enligt promemorian att försäkringsbolaget skall utforma sin verksamhet i överensstämmelse med en faktiskt förekommande praxis hos en kvalitativ representativ krets av försäkringsgivare.
Finansinspektionen har ansett att begreppet bör justeras främst för att markera att praxis måste vara kvalitativ och ge klarare utrymme för anpassning av verksamhet med internationell anknytning.
Regeringen delar Finansinspektionens bedömning. Verksamheten bör bedrivas enligt god försäkringsstandard. Innebörden av detta uttryck är att det skall vara fråga om en kvalitativt tillfredsställande standard hos en representativ krets av försäkringsgivare. Därmed medges utrymme för svenska bolag att anpassa sin utlandsverksamhet till förhållanden i detta land. Utländska bolags verksamhet kan också uppfylla god försäkringsstandard även om den inte bedrivs här på samma sätt som svenska försäkringsgivare.
Normen ger också utrymme för enklare standard eller avvikande rutiner där skyddsbehoven är svagare. Det saknas därför anledning att undanta rena återförsäkringsbolag. Som tidigare anförts bör rörelsereglerna tills vidare beakta återförsäkringsbolagens indirekta betydelse för direktförsäkringstagare och jämställda ersättningsberättigade. Även captivebolag, vars försäkringsverksamhet kan ha en sådan betydelse, bör omfattas av en regel som bygger på god försäkringsstandard.
Ett krav på god försäkringsstandard bör även avse vissa andra frågor än de som direkt rör anskaffningen av försäkringar, förvaltningen och skaderegleringen. Bolaget bör t.ex. handla så att inte särskilda skyddsbestämmelser kringgås, t.ex. överskottsreglerna i livförsäkringsbolag. Bolaget bör dessutom ha interna föreskrifter och rutiner för att främja en tillbörlig behandling av den skyddsvärda kretsen.
Regeringen ansluter sig till Lagrådets uppfattning att en god försäkringsstandard bör gälla för verksamheten i dess helhet och att högre krav än att agerandet inte får vara otillbörligt bör ställas på försäkringsbolagen.
God försäkringsstandard tar däremot inte sikte på solidaritets-, skälighets-, effektivitets- eller konkurrensaspekter. Produktutformningen som sådan skall vara fri, med de begränsningar som kan följa av avtalsrättsliga eller andra särskilda bestämmelser utanför FRL (se vidare författningskommentaren till 1 kap. 1 a §). Normen bör inte heller särskilt ta sikte på ägarfrågor eller ledningsfrågor, som numera blivit föremål för särskild reglering (se prop. 1995/96:173). Som framhållits kan det finnas
181
anledning att återkomma till nu behandlade frågor senare när en ny lagstiftning för försäkringsavtal föreligger.
Ändringar till följd av sundhetsprincipens avskaffande
Prövningen vid koncession samt av ägare och ledning
Enligt nuvarande bestämmelser förutsätter koncession bl.a. att den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven på sund försäkringsrörelse och att det kan antas att ägare med kvalificerat innehav inte motverkar en sund utveckling av försäkringsrörelsen (se 2 kap. 3 §).
Den bedömning som görs av den planerade rörelsen och av ägare med kvalificerat innehav vid koncessionsprövningen bör inte nödvändigvis ske enligt samma kriterier som skall ligga till grund för Finansinspektionens löpande tillsyn (se avsnitt 13.2). Hänvisningen till att den planerade verksamheten kan antas uppfylla kraven på sund försäkringsrörelse i 2 kap. 3 §, bör ersättas med en skrivning att verksamheten kan antas uppfylla kraven i FRL och övriga författningar som gäller för verksamheten. Vidare bör hänvisningen till att ägare med kvalificerat innehav inte skall motverka en sund utveckling också ersättas av en hänvisning till FRL och övriga författningar som gäller för verksamheten. En liknande ändring som görs för innehavare av kvalificerade innehav bör även göras i 3 kap. 2 d § för den som förvärvar sådana innehav.
Försäkringar med enbart sparandeinslag
Sundhetskravet har ansetts ta sikte på att försäkringar skall täcka viss försäkringsrisk. Frågan om meddelande av försäkringar utan inslag av försäkringsrisk är för närvarande föremål för behandling inom en av EG:s kommittéer. Regeringen är inte beredd att i detta sammanhang ta ställning till om en möjlighet bör öppnas för försäkringsbolag att meddela vissa produkter utan försäkringsinslag. Att sundhetskravet nu slopas kan inte anses innebära någon förändring av rättsläget på denna punkt. Nuvarande krav på att en meddelad “försäkring” till någon del skall täcka en försäkringsrisk får anses även följa av förbudet mot främmande rörelse och att det i FRL saknas en särskild försäkringsklass för försäkringsprodukter med enbart sparandeinslag.
Garantiförbindelser m.m.
Vad som föreslagits i det föregående ger anledning till justeringar i vissa bestämmelser.
I 7 kap. 12 § föreskrivs att försäkringsbolag inte får ingå borgen eller ställa säkerhet, om inte Finansinspektionen medger det för visst fall. Bestämmelsen gäller inte åtaganden som gjorts inom försäkringsrörelse för kredit- och borgensförsäkringar. I förarbetena till bestämmelsen har bl.a.
182
framhållits att det inte är förenligt med försäkringstagarnas intresse att lämna garantier utan skälig ersättning för den ökade riskexponeringen (prop. 1994/95:184 s. 201).
De slag av bedömningar som bolaget måste göra när borgen eller annan säkerhet ställs bör i framtiden bedömas med hänsyn till bl.a. den allmänna rörelseregeln i 1 kap. 1 a §. Prövningen bör inte bara begränsas till frågan om ersättningens storlek för den ökade riskexponeringen, utan ske på ett mer nyanserat sätt. I första hand bör hänsyn tas till de krav som stabilitetsprincipen innebär på en betryggande soliditet. Bedömningen bör dock även ske med hänsyn till principen om en god försäkringsstandard. Om livförsäkringsrörelse bedrivs med ett vinstutdelningsförbud kan t.ex. en vederlagsfri pantsättning strida mot förbudet.
Det anförda innebär alltså att det fortfarande kan finnas anledning att kräva att säkerheter inte får ställas utan skälig ersättning. I vissa fall kan emellertid åtagandet vara godtagbar med hänsyn till försäkringstagarnas intresse, även om ingen skälig ersättning utgår för själva garantin. Erfarenheterna från tillämpningen av paragrafen visar också att det i vissa fall kan vara svårt att bestämma ersättningen för själva garantin, om denna ingår som en del av en större affär (jfr regeringsbeslut den 7 november 1996, dnr Fi96/7016). Kravet på inspektionens samtycke till varje garanti eller liknande åtagande bör därför slopas. Vid behov bör inspektionen i stället kunna utfärda allmänna råd i ämnet. Det bör också erinras om att mera omfattande och regelbunden garantigivning eller ställande av säkerhet kan anses utgöra koncessionspliktig kreditförsäkringsrörelse.
På grund av det anförda kan således bestämmelsen i 7 kap. 12 § upphävas.
Användning av derivatinstrument
I 7 kap. 17 b § regleras frågor om användning av optioner, terminskontrakt och andra liknande finansiella instrument. Sådana instrument får enligt lagrummet användas för att sänka den finansiella risken i ett försäkringsbolag eller för att effektivisera förvaltningen av bolagets tillgångar. Det sistnämnda fallet anses inte bara kunna inrymma situationer där ett befintligt innehav garderas, utan även en åtgärd som syftar till att öka avkastningen på försäkringsbolagets tillgångar. Som en allmän begränsning för användningen för att effektivisera förvaltningen gäller enligt bestämmelsen att det kan ske utan att bolagets finansiella risker överstiger en nivå som är oförenlig med kraven på sund försäkringsrörelse. Det framhölls i propositionen att särskilt optionsinstrumentens riskkaraktär borde beaktas och hänsyn tas till att dessa instruments risknivå varierar när kursen på den underliggande tillgången varierar (prop. 1994/95:184 s. 208).
Den nya allmänna rörelseregel som har föreslagits i detta sammanhang innebär att en tillfredsställande kontroll måste föreligga beträffande bl.a. alla slag av finansiella risker. Regeln får betydelse även för användningen av derivat. Det särskilda tillägget med hänsyn till sundhetskravet som finns i 17 b § kan därför upphävas såsom obehövlig.
183
I sammanhanget kan framhållas att Försäkringsförbundet i en särskild skrivelse (dnr Fi96/5184) begärt att reglerna om användning av derivat skall ändras bl.a. så att derivatinstrument i sig får användas för skuldtäckning. Frågan bör behandlas i samband med en allmän översyn av försäkringsbolagens placeringsregler (jfr avsnitt 3) Några sådana ändringar som förbundet efterlyst föreslås därför inte nu.
Anskaffning av försäkringar
I 7 kap. 16 § första stycket finns en bestämmelse om att försäkringsbolagens anskaffningsverksamhet skall ske enligt god försäkringssed. Som framgått ovan skall bl.a. anskaffningen av försäkringar ske enligt god försäkringsstandard. Därutöver är marknadsföringslagen tillämplig på försäkringsområdet och kan bedömas ge goda möjligheter att motverka en otillbörlig marknadsföring vid anskaffningen av försäkringar. Ifrågavarande bestämmelse bör därför upphävas.
Uppgifter i försäkringsbrev
I 7 kap. 19 § första stycket finns en regel om att ett försäkringsbrev skall innehålla uppgifter både om de allmänna villkoren och om de särskilda villkoren för försäkringen. En sådan bestämmelse hör, med de nya utgångspunkterna för rörelsereglerna, bättre hemma i försäkringsavtalslagstiftningen samordnad med övriga bestämmelser om försäkringsavtalets innehåll. Bestämmelsen bör således överföras dit eller upphävas i samband med genomförandet av en ny försäkringsavtalslag. En sådan ändring bör dock ske först i samband med kommande förändringar i försäkringsavtalsrätten.
Bör sundhetsreglerna i andra lagar ändras?
I enlighet med vad bl.a. Svenska Bankföreningen anfört finns det skäl att överväga om även sundhetsbestämmelserna för bl.a. banker och värdepappersbolag borde förändras med anledning av nu genomförda förändringar för försäkringsbolag. Banklagskommitténs betänkande, Reglering och tillsyn av banker och kreditmarknadsföretag (SOU 1998:160), har först nyligen presenterats, och frågor om ändringar av sundhetsbestämmelserna på banksidan kommer att tas upp inom ramen för beredningen av betänkandet. Frågan om den nyligen genomförda sundhetsregeln i 1 kap. 7 § lagen om värdepappersrörelse bör ändras förutsätter överväganden som ligger utanför detta lagstiftningsärende. De ändringar av sundhetsreglerna som nu görs bör alltså begränsas till försäkringsbolagen.
184
7 Disposition av överskott i livförsäkringsbolag
7.1 Bakgrund
Borgenärsskydd i associationer med begränsat ansvar
I företag där ägarna har ett begränsat ansvar för bolagets förpliktelser har det ansetts viktigt med ett skydd så att företagets eget kapital inte skingras till men för borgenärer och andra intressenter. Det begränsade personliga ansvaret uppvägs alltså av att aktieägarna i viss utsträckning inte har fri dispositionsrätt över tillgångarna. Reglerna för disposition av överskott skyddar på så sätt borgenärerna. Kapital som bolaget inte har fri dispositionsrätt till motsvaras av vad som normalt skall redovisas som bundet eget kapital.
Grundläggande i detta avseende är de s.k. utdelningsbegränsningarna i 12 kap. aktiebolagslagen (1975:1385, ABL). Motsvarande regler gäller för skadeförsäkringsaktiebolag och fondförsäkringsbolag. Enligt reglerna får medel inte utbetalas till aktieägarna i större omfattning eller på annat sätt än vad som följer av lagens bestämmelser om vinstutdelning, nedsättning av aktiekapitalet eller reservfond och utskiftning vid bolagets likvidation (12 kap. 1 § ABL och 12 kap. 1 och 2 §§ FRL). Dessa bestämmelser är tvingande och omfattar i princip samtliga vederlagsfria värdeöverföringar samt överföringar mot vederlag som inte står i proportion till de förmåner som erhålls från bolaget.
Utdelningsbegränsningarna innebär något förenklat att endast årets vinst — i förekommande fall efter avdrag för täckande av balanserad förlust och avsättning till bundna fonder — samt s.k. fria fonder får delas ut. Om bolaget är ett moderbolag i en koncern gäller också en särskild koncernspärr som kan lägga begränsningar för vad som får delas ut. Därutöver finns en försiktighetsregel som anger att vinstutdelningen under alla förhållanden inte får ske med ett så stort belopp att utdelningen med hänsyn till bolagets eller koncernens konsolideringsbehov, likviditet eller ställning i övrigt står i strid med god affärssed (se 12 kap. 2 § ABL och 12 kap. 2 § FRL).
Även reglerna om förbud mot lån och ställande av säkerhet till aktieägare m.fl. — som för försäkringsbolag begränsats till personer i ansvarig ställning (styrelseledamöter, verkställande direktören eller aktuarien) och deras närmare släktingar — utgör förstärkta skyddsregler för bolagets kapital (se 12 kap. 7 § ABL och 12 kap. 2 § FRL). Detsamma gäller reglerna om förbud mot återköp av egna aktier, eftersom en sådan disposition på samma sätt som en vinstutdelning kan urholka kapitalet.
Det finns också ytterligare skydd för borgenärerna. För företag i allmänhet finns regler t.ex. om att viss andel av årsvinsten skall sättas av till särskilda bundna fonder (reservfond, se vidare nedan).
Vid bedömningen av vad som är tillgängligt för utdelning har balansräkningen i årsbokslut och årsredovisning en central roll. De redovisningsregler som gäller för bl.a. värdering av olika tillgångar och skulder samt för klassificeringen av poster under eget kapital har således betydelse för tillämpningen av reglerna om utdelningsbegränsningarna.
185
Överträdelser av utdelningsbegränsningarna är sanktionerade främst genom regler om civilrättslig ogiltighet och återbetalningsskyldighet. I sammanhanget bör även nämnas de regler om tvångslikvidation som är avsedda att säkerställa att förlustbolag inte driver sin rörelse för länge och därigenom förvärrar förlusterna. Dessa regler träder bl.a. in när en viss del av aktiekapitalet gått förlorat och inte återställs inom viss tid (se 13 kap. 2 § ABL och 14 kap. 2 § FRL).
Vinstutdelningsregler i skadeförsäkringsbolag
Bestämmelserna i 12 kap. ABL har som framgått utgjort förebild för vinstutdelningsreglerna för skadeförsäkringsbolag i 12 kap. FRL. Skadeförsäkringsbolag får således inte överföra tillgångar till aktieägarna eller garanter i större omfattning än vad som följer av bestämmelser om vinstutdelning, återbetalning av garantikapitalet för ömsesidiga bolag, utbetalning vid nedsättning av aktiekapitalet för skadeförsäkringsaktiebolag, utbetalning vid nedsättning av reservfond och utskiftning vid bolagets likvidation. Möjligheten att ta ut vinst har för skadeförsäkringsbolag också en koppling till skälighetsprincipen (jfr avsnitt 6.1). I övrigt överensstämmer bestämmelserna om vinstutdelning nära med bestämmelserna för aktiebolag i allmänhet.
Vinstutdelningsförbudet i livförsäkringsbolag
För traditionella livförsäkringsbolag gäller ett generellt vinstutdelningsförbud, dvs. ett förbud att dela ut vinst till aktieägare i livförsäkringsaktiebolag eller garanter i ömsesidiga livförsäkringsbolag (12 kap. 2 § första stycket FRL). Något sådant förbud gäller dock inte för livförsäkringsbolag som omfattas av lagen (1989:1079) om livförsäkringar med anknytning till värdepappersfonder, fondförsäkringslagen (se vidare avsnitt 10).
Utan hinder av vinstutdelningsförbudet i FRL får emellertid ömsesidiga traditionella livförsäkringsbolag betala ränta till garanterna på insatt garantikapital. Livförsäkringsbolag får även besluta om gåvor till allmännyttiga eller därmed jämförliga ändamål (5 och 11 §§).
Som en konsekvens av utdelningsförbudet skall årsvinsten på livförsäkringsrörelsen i traditionella livförsäkringsbolag sättas av till en återbäringsfond (5 §). Återbäringsfonden får i princip användas endast för återbäring till försäkringstagarna eller för förlusttäckning. Finansinspektionen kan dock medge att fonden minskas i andra fall, om det finns särskilda skäl (6 §).
Vinstutdelningsförbudet infördes så sent som år 1982. Förbudet stämde väl överens med föreskrifterna i bolagsordningarna i dåvarande livförsäkringsbolag samt den äldre praxis som utvecklats bl.a. mot bakgrund av skälighetsprincipen. Som tidigare nämnts ansågs det inte förenligt med denna princip att bedriva livförsäkringsverksamhet utan delaktighet i
186
vinsten för försäkringstagare (se prop. 1948:50 s. 253 och 256, prop. 1961:171 s. 192 samt prop. 1981/82 s. 262).
Inget annat EU-land har i dag ett vinstutdelningsförbud för livförsäkringsbolag. Vissa länder har dock begränsningar för hur mycket som får delas ut till aktieägarna. Även om inga sådana begränsningar finns erhåller försäkringstagarna enligt Försäkringsutredningens redovisning av utländska förhållanden vanligen mellan 90 och 95 procent av överskotten i livförsäkringsverksamheten.
Främst mot bakgrund av vinstutdelningsförbudet finns bestämmelser för livförsäkringsbolag om dispositioner av eget kapital m.m. som i vissa avseenden avviker från skade- och fondförsäkringsbolag. Vissa mindre skillnader föreligger även mellan, å ena sidan, skade- och fondförsäkringsbolag och, å andra sidan, företag i allmänhet.
Ränta på garantikapitalet i ömsesidiga försäkringsbolag
I ömsesidiga försäkringsbolag saknas direkt motsvarighet till tillskott av aktiekapital. Garantikapitalet kan i stället sägas ha till funktion att tillföra det ömsesidiga bolaget start- och rörelsekapital. Ett ömsesidigt bolag får inte bildas utan garantikapital, om det inte finns särskilda skäl (1 kap. 8 § FRL).
Det är förutsatt att garantikapitalet skall återbetalas till garanterna. En sådan återbetalning måste ske när garantikapitalet inte längre behövs för rörelsens ändamålsenliga bedrivande eller för att uppfylla solvenskraven. En sådan återbetalning förutsätter att Finansinspektionen lämnat sitt medgivande. Motiven för en återbetalning är att det ansetts önskvärt att begränsa garanternas inflytande i ömsesidiga bolag (prop. 1948:50 s. 180 och 183). Det är också förutsatt att försäkringsbolaget kan betala ränta på garantikapitalet. Detta gäller även ömsesidiga bolag där vinstutdelning annars är förbjuden. Bestämmelser om och i vilken ordning ränta skall betalas på garantikapitalet skall upptas i bolagsordningen (se 2 kap. 6 § 18). Bestämmelserna om vinstutdelning för skadeförsäkringsbolag i 12 kap. 2 § FRL skall tillämpas på betalning av sådan ränta.
Disposition av eget kapital m.m. i försäkringsbolag
Ökning av aktiekapitalet genom fondemission
En fondemission innebär att medel som sparats i bolaget förs över till aktiekapitalet samt att nya aktier utfärdas och fördelas mellan aktieägarna eller att det nominella beloppet på befintliga aktier höjs. En fondemission förutsätter att bolaget bedrivs i aktiebolagsform. Till skillnad från en nyemission betalar aktieägarna inte in något kapital till bolaget.
I livförsäkringsaktiebolag är fondemission förbjuden (se 4 kap. 1 § första stycket FRL). Det hör samman med principen att livförsäkrings
187
rörelse skall bedrivas helt för försäkringstagarnas räkning (prop. 1981/82:180 s. 173).
Fondemission är däremot tillåten i skadeförsäkringsaktiebolag och fondförsäkringsbolag (se 4 kap. 1 § första stycket och 18 § FRL samt
10 § fondförsäkringslagen). En fondemission kan göras med användning av
– balanserad vinst eller andra utdelningsbara medel, – reservfond och överkursfond eller – uppskrivningsbelopp eller uppskrivningsfond . En fondemission kan vara ett led för bolaget att senare dela ut en i kronor räknat (men i procent bibehållen) högre vinst. En alltför stor vinstutdelning i skade- och fondförsäkringsbolag strider emellertid mot skälighetsprincipen. En möjlighet att företa fondemission har dock inte i sig ansetts strida mot denna princip (prop. 1981/82:180 s. 250).
De beskrivna bestämmelserna om fondemission i skade- och fondförsäkringsbolag överensstämmer väl med reglerna för aktiebolag i allmänhet. En nyemission av aktier till underkurs tillåts dock inte i försäkringsaktiebolag. Förfarandet har inte ansetts lämpligt med hänsyn till de principer som försäkringsrörelselagen bygger på (prop. 1981/82:180 s. 175).
Nedsättning av aktiekapitalet
En fondemission innebär som nämnts att medel som sparats i bolaget förs över till aktiekapitalet. Aktiekapitalet kan i sin tur sättas ned och användas för olika ändamål.
I både liv- och skadeförsäkringsaktiebolag får nedsättning av aktiekapitalet ske för
– omedelbar täckning av förlust som inte kan täckas på något annat sätt, – återbetalning till aktieägarna eller – avsättning till reservfond eller annan fond som kan användas enligt beslut av bolagsstämman.
En nedsättning i de två senare fallen får inte avse större belopp än att det efter nedsättningen finns full täckning för det bundna egna kapitalet, som skall beräknas enligt balansräkningen för närmast föregående räkenskapsår om balansräkningen fastställs vid stämman (se 4 kap. 1 § FRL). Vidare krävs i dessa fall domstols tillstånd till nedsättningen om inte bolaget samtidigt genom nyemission tillförs samma belopp. Ett sådant tillstånd föregås av ett särskilt kungörelseförfarande.
De nu beskrivna reglerna för försäkringsbolag om nedsättning av aktiekapitalet överensstämmer väl med reglerna för aktiebolag i allmänhet. För försäkringsaktiebolag gäller dock vissa särregler med hänsyn till att bolagets borgenärer består främst av ett stort antal försäkringstagare. Särreglerna innebär bl.a. att domstolen skall inhämta Finansinspektionens yttrande över nedsättningens inverkan på försäkringstagarnas rätt. Om en försäkringstagare motsätter sig nedsättningen har detta inte samma konsekvenser som ett bestridande från en annan borgenär. Om en vanlig borgenär bestrider ansökningen skall — precis som i allmänna aktiebolag
188
— tillstånd vägras om borgenären inte får full betalning eller betryggande säkerhet ställd för fordringen. Om en försäkringstagare bestrider ansökan skall tillstånd till nedsättning däremot vägras endast om Finansinspektionens yttrande ger grund för ett avslag (se 6 kap. 6 § tredje och fjärde stycket FRL).
Uppskrivning av tillgångar
En uppskrivning innebär att övervärden för en tillgång beaktas i balansräkningen genom en uppjustering av dess bokförda värde. Uppskrivningsbeloppet redovisas inte i resultaträkningen och påverkar därför inte heller uppskrivningsårets resultat. Uppskrivningsbeloppet skall sättas av till en särskild fond (uppskrivningsfond) på balansräkningens skuldsida. Uppskrivningsbeloppet respektive uppskrivningsfonden kan i aktiebolag i allmänhet också användas för överföring till aktiekapitalet eller direkt för förlusttäckning.
I både liv- och skadeförsäkringsbolag får uppskrivning ske bl.a. av materiella och finansiella tillgångar som värderas med utgångspunkt i anskaffningsvärde. En förutsättning är att tillgången har ett tillförlitligt och bestående värde som väsentligt överstiger bokfört värde (se 4 kap. 6 §§ nya årsredovisningslagen som gäller enligt 4 kap. 1 § och 2 § 5 a ÅRFL). Aktier och andelar i dotter- och intresseföretag får dock aldrig skrivas upp till ett högre värde än vad som medges av Finansinspektionen (4 kap. 2 § 5 b samma lag).
I traditionella livförsäkringsbolag skall uppskrivningsbeloppet sättas av till en uppskrivningsfond inom ramen för återbäringsmedel, vilket förutsätter Finansinspektionens medgivande (4 kap. 2 § 6). Varken uppskrivningsbeloppet eller uppskrivningsfonden får användas för fondemission eller förlusttäckning. I sådana bolag har uppskrivningsfonden alltså helt karaktär av en redovisningsmässig värderegleringsreserv. Om t.ex. en uppskriven tillgång senare säljs eller måste skrivas ned skall uppskrivningsfonden minskas med belopp som hänför sig till tillgången. Vid införandet av de nya redovisningsreglerna ifrågsattes därför särskilt om en uppskrivningsmöjlighet alls var relevant när traditionella livbolag inte längre skulle kunna använda en uppskrivning för t.ex. en kvittning mot nedskrivning av andra tillgångar eller för en ökning av de försäkringstekniska avsättningarna. Med hänsyn bl.a. till att hanteringen av återbäringsmedlen var föremål för utredning inom Försäkringsutredningen stannade regeringen för att tills vidare inte föreslå några regler som förhindrade en uppskrivning i livförsäkringsbolag. Uppskrivningsfonden skulle dock redovisas som en särskild post under återbäringsmedel (prop. 1995/96:10 del 4 s. 57–61).
I skade- och fondförsäkringsbolag kan uppskrivningsbeloppet sättas av till en uppskrivningsfond. Eftersom sådana medel inte skall kunna läggas till grund för utdelning skall uppskrivningsfonden redovisas som bundet eget kapital. I skade- och fondförsäkringsbolag får uppskrivningsbeloppet och uppskrivningsfonden användas för fondemission. Till skillnad från allmänna företag får varken uppskrivningsbeloppet eller uppskriv-
189
ningsfonden direkt användas för förlusttäckning (4 kap. 2 § 7 ÅRFL). Motsvarande särbestämmelser gäller för banker, se 4 kap. 2 § 3 lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag samt prop. 1995/96:10 del 3 s. 48 och del 4 s. 57–61.
Bolag kan ha olika motiv för en uppskrivning enligt de nya redovisningsreglerna. I förarbetena till äldre bestämmelser i FRL bedömdes en möjlighet till uppskrivning för fondemission som betydelsefull för bolag med omfattande internationella engagemang. I sådana sammanhang ansågs det vara av vikt för bolaget att ha en så stark ställning som möjligt (prop. 1981/82:180 s. 250). Ett annat motiv för en uppskrivning i kombination med fondemission är att säkerställa en i kronor höjd utdelningsnivå med bibehållande av samma utdelningsprocent. På motsatt sätt skulle motivet kunna vara att ett bolag med bibehållande av samma utdelningsnivå i kronor räknat vill redovisa en sänkt utdelningsprocent.
Ett skäl för att i stället använda disponibla vinstmedel för fondemission kan vara att stärka bolagets kreditvärdighet. Genom överföringen till aktiekapitalet åstadkoms nämligen att medlen inte kan betalas ut till aktieägarna annat än enligt de stränga reglerna för nedsättning av aktiekapitalet.
I förarbetena till 1995 års redovisningslagstiftning framhölls som skäl för att tillåta uppskrivning att det borde påverka ställningen om tillgångarnas värde förändras. Uppskrivningen skulle därigenom kunna bidra till att ge en mer rättvisande bild genom att dolda reserver redovisas öppet. Vidare framhölls, beträffande företag i allmänhet, att ett företag med stora värden investerade i materiella eller finansiella tillgångar borde kunna få beakta bestående övervärden innan aktiekapitalet tas i anspråk (prop. 1995/96:10 del 2 s. 58–59 och del 4 s. 57).
Marknadsvärdering av placeringstillgångar
Såväl liv- som skadeförsäkringsbolag får värdera flertalet placeringstillgångar till verkligt värde. Undantagna från en sådan värderingsprincip är aktier och andelar i koncern- och intresseföretag (4 kap. 5 § ÅRFL). Införandet av en möjlighet till värdering till verkligt värde har främst motiverats av analysskäl (se prop. 1995/96:10 del 4 s. 67).
En värdering till verkligt värde innebär att värdeförändringar på tillgångar beaktas i balansräkningen såväl när tillgångens värde överstiger som underskrider anskaffningsvärdet. Till skillnad från en uppskrivning redovisas i detta fall värdeökningen i resultaträkningen och påverkar årets resultat. Den vinst som uppkommer till följd av att bokfört värde överstiger anskaffningsvärdet skall sättas av till en fond för orealiserade vinster. Denna fond skall, i likhet med uppskrivningsfonden, redovisas under bundet eget kapital. Därmed förhindras att belopp motsvarande fonden kan ligga till grund för utdelning (se 4 kap. 6 § och bilaga 1 till ÅRKL samt prop. 1995/96:10 del 4 s. 73 och 74). I traditionella livförsäkringsbolag, där vinstutdelning inte är möjlig, skall fonden för orealiserade vinster redovisas som en särskild post under återbäringsmedel.
190
Till skillnad från vad som gäller för uppskrivningsfonden kan fonden för orealiserade vinster inte användas för förlusttäckning eller fondemission. Om summan av fonden vid utgången av ett räkenskapsår är mindre än föregående år skall dock fonden sättas ned i samma mån. Fonden har för samtliga försäkringsbolag alltså karaktär av en värderegleringsreserv. En avsättning till och nedsättning av fonden skall i skade- och fondförsäkringsbolag redovisas som en omföring inom eget kapital såsom en justering av posten balanserat resultat. I traditionella livförsäkringsföretag skall omföringen ske inom återbäringsmedel som en justering av posten övriga medel (se 3 kap. 2 § och 29 § bilaga 1 till FFFS 1998:28).
Avsättningar till och nedsättningar av reserv- och överkursfond
Reservfonden och överkursfonden kan närmast ses som allmänna konsolideringsfonder som får tas i anspråk endast för särskilt angivna ändamål.
För traditionella livförsäkringsbolag saknas regler om avsättningar till reservfond och överkursfond. Detta sammanhänger med nuvarande regler för återbäringshantering. Således skall eventuell överkurs vid emission av aktier i konventionella livförsäkringsaktiebolag redovisas i återbäringsfonden (se 35 § bilaga 3 till FFFS 1998:28).
Skade- och fondförsäkringsaktiebolag skall till reservfonden sätta av, dels belopp hänförliga till betalningar för förverkad aktie och preskriberad fordran vid fondemission, dels belopp som följer av eventuella föreskrifter i bolagsordningen eller som enligt ett särskilt beslut av bolagsstämman skall föras över från det redovisade fria kapitalet till reservfonden. Till överkursfonden skall skade- och fondförsäkringsaktiebolag sätta av överkurs som erläggs vid emission av aktier (12 kap. 9 § FRL och 11 § fondförsäkringslagen).
Till skillnad från allmänna företag behöver inte skade- och fondförsäkringsbolag sätta av en viss andel av nettovinsten till reservfonden. Som motiv för ett sådant undantag har anförts att reservfonden varit av underordnad betydelse för försäkringsbolagens konsolidering (prop. 1980/81:180 s. 270–271). Aktiebolag i allmänhet och bankaktiebolag skall däremot till reservfonden sätta av minst 10 procent av den del av nettovinsten för året som inte går åt för att täcka balanserad förlust, så länge inte reservfonden och överkursfonden tillsammans uppgår till 20 procent eller mer av aktiekapitalet, se 12 kap. 4 § aktiebolagslagen och 9 kap. 9 § bankaktiebolagslagen (1987:618). En ekonomiska förening skall sätta av minst 5 procent av nettovinsten inklusive gottgörelser. Uppgår reservfonden till minst 20 procent av inbetalt insatskapital behöver en sådan avsättning inte ske, om summan av reservfonden och det inbetalda insatskapitalet uppgår antingen till minst 40 procent av nettovärdet av föreningens tillgångar eller till minst samma belopp som föreningens skulder och avsättningar enligt balansräkningen, se 10 kap
6 § lagen (1987:667) lagen om ekonomiska föreningar. I en medlemsbank skall avsättas minst 25 procent av den del av nettovinsten inklusive
191
gottgörelser, om inte reservfonden uppgår till minst 10 procent av bankens utlåning vid utgången av föregående räkenskapsår, se 8 kap. 6 § lagen (1995:1570) om medlemsbanker. I en kreditmarknadsförening skall avsättas minst 10 procent om inte reservfonden uppgår endera till den nivå som gäller för ekonomiska föreningar i allmänhet eller också till 10 procent av utlåningen vid utgången av föregående räkenskapsår.
Reservfonden och överkursfonden får efter beslut av bolagsstämman användas endast för vissa angivna ändamål. I detta avseende överensstämmer reglerna för skade- och fondförsäkringsbolag med motsvarande regler för företag i allmänhet. Fonderna kan enligt 12 kap. 9 § FRL användas för
– täckning av förluster som enligt fastställd balansräkning inte kan täckas av fritt eget kapital,
– fondemission i skade- och fondförsäkringsaktiebolag eller – något annat ändamål, om domstol ger tillstånd till nedsättningen enligt ett visst förfarande som bl.a. innebär att Finansinspektionens yttrande skall inhämtas.
Utgångspunkter för de föreslagna reglerna om överskottshanteringen
Tidigare (se avsnitt 5.3) har slagits fast att försäkringsbolag bör lyda under samma regler som allmänna företag, om inte avvikelser är motiverade med hänsyn till verksamhetens inriktning, de ömsesidiga bolagens särart, skyddet för försäkringstagarnas och andra ersättningsberättigades intressen eller hänsynen till EG:s rättsregler. Reglerna bör inte medge bolagsrättsliga dispositioner som står i konflikt med en avtalad rätt för livförsäkringstagarna till överskott. Vidare bör det även särskilt övervägas om ömsesidiga bolag skall tillämpa delvis andra överskottsregler än försäkringsaktiebolag.
Ändringar på detta område är beroende av annat lagstiftningsarbete. Det gäller främst det arbete som pågår inom Finansdepartementet för att bättre anpassa de associationsrättsliga reglerna för finansiella företag till de regler som gäller för företag i allmänhet. Av betydelse är självfallet också Aktiebolagskommitténs arbete med aktiebolagens regler om vinstutdelning m.m. Arbetet har redovisats i betänkandet SOU 1997:168. De regeländringar om överskottshanteringen som nu föreslås behöver därför senare justeras och kompletteras för att samordnas med nya associationsrättsliga regler (se avsnitt 3).
192
7.2 Vinstutdelning och förlusttäckning i förhållande till återbäring
Regeringens förslag: Förbudet mot vinstutdelning till aktieägare i livförsäkringsaktiebolag respektive garanter i ömsesidiga livförsäkringsbolag tas bort. Användning av överskott för vinstutdelning eller förlusttäckning i sådana bolag skall vara möjligt endast om det följer av bestämmelser i bolagsordningen.
Årsvinsten och överföringar från bundet till fritt eget kapital i livförsäkringsbolag skall gottskrivas försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade som återbäring, om inte medlen får användas för vinstutdelning eller förlusttäckning enligt bolagsordningen.
Bolaget skall informera den som erbjuds att teckna en livförsäkring om bolagsordningens villkor om användning av överskott för vinstutdelning eller förlusttäckning.
Särskilda förutsättningar skall vara uppfyllda för stadfästelse av bestämmelser i bolagsordningen om användning av överskott för vinstutdelning eller förlusttäckning (se vidare avsnitt 14.3).
Regeringens bedömning: Bestämmelser om att livförsäkringsbolag skall garantera försäkringstagarna viss minsta andel av bolagets överskott bör inte införas.
Försäkringsutredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag (se utredningen s. 149 och 150). Utredningen har inte föreslagit att vinstutdelning eller förlusttäckning skall regleras i bolagsordningen eller att vinster som inte får användas för sådant ändamål skall gottskrivas som återbäring. Utredningen har föreslagit begreppet “bonus” som benämning på överskott som försäkringstagare har rätt till enligt försäkringsavtal.
Försäkringsrörelsepromemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag (se promemorian s. 147–150). I promemorian knyts begränsningarna för överskottshanteringen till livförsäkringsrörelsen och inte till livförsäkringsbolaget.
Remissinstanserna: Merparten av remissinstanserna har godtagit Försäkringsutredningens förslag. Bl.a. Konkurrensverket har understrukit att vinstutdelningsförbudet har allvarliga nackdelar från konkurrenssynpunkt.
Några remissinstanser har förutsatt att försäkringstagares rätt till del av överskott tydligt framgår av avtal och att informationen om förmåner är fullständig, korrekt och lättbegriplig. Motorförarnas helnykterhetsförbund har avstyrkt förslaget, eftersom skälen för förslaget inte uppväger fördelarna för försäkringstagarna med dagens regler. TCO, LO och Svea hovrätt har ansett att lagregler behövs för att garantera försäkringstagarna skäliga överskott, eftersom ogynnsamma villkor kan bli uppenbara först efter lång tid och att aktieägarna inte bör kunna tillgodoses på försäkringstagarnas bekostnad. Kammarrätten i Göteborg har ansett att benämningen “återbäring” bör ersättas men att benämningen “bonus” inte är lämplig. Finansinspektionen har anfört att begreppet bonus närmast
193
motsvarar nuvarande “tilldelad återbäring” samt att ett nytt begrepp inte bör införas utan en översyn av snarlika posters benämning i ÅRFL.
Samtliga remissinstanser har i princip tillstyrkt försäkringsrörelsepromemorians förslag eller lämnat det utan erinran. Riksbanken har ansett det angeläget att reglerna om förutsättningarna för utdelning är tydliga, så att inte utdelningsmöjligheter riskerar att skada försäkringstagarnas intressen samt att förslaget synes motsvara kraven. LO har ansett att vinstutdelning i livförsäkringsbolag i och för sig inte är önskvärt, men att det med förslaget blir av största vikt att informationen till blivande kunder är tillräcklig och att reglerna för tryggande av försäkringstekniska åtaganden är tillfredsställande från konsumentskyddssynpunkt. Hovrätten för Västra
Sverige har ifrågasatt att vinstutdelning skall förutsätta bestämmelser i bolagsordningen och om inte regler bör ges om att livförsäkringstagare skall gottskrivas skälig andel av överskott. Även Konkurrensverket har ställt sig tvekande till ett vinstutdelningsförbud som huvudregel men konstaterat att skillnaden mellan promemoriaförslaget och
Försäkringsutredningens förslag på denna punkt i praktiken inte behöver bli så stor. Finansinspektionen har väckt frågan om vinstutdelande fondförsäkringsverksamhet får bedrivas i ett bolag som i övrigt inte är vinstutdelande.
Skälen för regeringens förslag och bedömning
Bör vinstutdelningsförbudet tas bort?
Vinstutdelningsförbudet för traditionella livförsäkringsbolag skall säkerställa att överskott i bolagets försäkringsrörelse förr eller senare tillfaller försäkringstagarna. Flera skäl som är specifika för konventionell livförsäkringsrörelse kan i och för sig också anföras för ett sådant förbud. Ett skäl är att det på livförsäkringsområdet ofta är fråga om långsiktiga avtal med ett stort inslag av sparande. Som Sveriges Livförsäkringsbolags Aktuarienämnd påpekat uppstår regelmässigt överskott inom livförsäkring med långa avtal på grund av försiktiga antaganden vid premiesättningen. Ogynnsamma villkor uppenbaras inte sällan först efter lång tid och kunden har små eller inga möjligheter att byta försäkringsgivare (angående flyttning av livförsäkringssparande, se avsnitt 12). Mot denna bakgrund har vinstutdelningsförbudet ibland försvarats eller åsikten förts fram att försäkringstagarna i vart fall genom lag bör garanteras viss minsta andel av uppkommet överskott.
Frågan om sådana begränsningar bör finnas måste dock också bedömas i ett större sammanhang med hänsyn till en alltmer internationell försäkringsmarknad. Redan i dag kan utländska företag från andra EESländer genom gränsöverskridande verksamhet tillhandahålla andra livförsäkringar än fondförsäkringar där livförsäkringstagare inte är garanterade överskott. Dessa försäkringar kan förmedlas av svenska försäkringsgivare. I takt med att denna utveckling fortgår kommer ett svenskt utdelningsförbud att förlora i sin betydelse som skydd för livförsäkringstagare och motsvarande kategorier.
194
Som bl.a. Konkurrensverket anfört har ett vinstutdelningsförbud också nackdelar från konkurrenssynpunkt. Ett slopande av förbudet förbättrar förutsättningarna för nyetablering och produktutveckling på livförsäkringsområdet vilket är till fördel för försäkringstagarna i framtiden. Samtidigt förbättras svenska bolags möjligheter att verka internationellt på likvärdiga villkor som utländska bolag vilket kan ge rationaliseringsvinster och andra fördelar som kommer även svenska försäkringstagare till godo.
Ett upphävande av vinstutdelningsförbudet är i praktiken också en nödvändig förutsättning för att införa en ordning där riskkapitalet inte utgörs av försäkringstagarnas medel. En följd av det nuvarande utdelningsförbudet och reglerna om återbäringshantering är att försäkringstagarnas medel även utgör riskkapital i rörelsen. I regel står aktiekapitalet endast någon reell risk i ett livförsäkringsbolags uppbyggnadsskede.
Vinstutdelningsmöjligheter är en förutsättning för ett system där externt tillskjutet kapital bär en egentlig rörelserisk på livförsäkringsområdet. Det ger i sin tur incitament för ägare och företagsledningen att sköta företaget effektivt vilket även kommer försäkringstagarna tillgodo. Om aktieägarna eller andra tillskottsgivare saknar rätt till avkastning blir möjligheterna små att få externt kapital som står för en reell risk till bolaget.
Medvetna avsteg från vinstutdelningsförbudet har även gjorts vid införandet av fondförsäkringslagen och lagen om individuellt pensionssparande. Att upphäva vinstutdelningsförbudet i konventionella livförsäkringsbolag är en naturlig följd av denna utveckling.
Vinstutdelningsförbudet för livförsäkringsbolag bör därför tas bort. Som en konsekvens av denna förändring bör nuvarande regler i 12 kap. 5 och 6 §§ om avsättningar till återbäringsfonden upphävas. Även reglerna i 12 kap. 7 § om användning av återbäringsfonden för förlusttäckning kommer att sakna aktualitet. Frågan om upphävandet att förlusttäckningsregeln i 12 kap. 8 § för ömsesidiga bolag behandlas i avsnitt 9.1.
Det bör påpekas att livförsäkringsrörelse utan rätt till vinstutdelning till aktieägare eller garanter kan bedrivas även i framtiden. Detta kan uppnås antingen genom att livförsäkringsrörelsen bedrivs i ömsesidig bolagsform eller i aktiebolagsform utan rätt till vinstutdelning. Det kan förutsättas att sådana alternativ kommer att vara tillgängliga även i framtiden. En försäkringstagare kan därför även i framtiden välja att teckna livförsäkringar i bolag som inte är vinstutdelande.
Utformning av reglerna om vinstutdelning i livförsäkringsbolag
Försäkringsutredningens förslag innebär att samma vinstutdelningsregler skall gälla för livförsäkringsbolag som för skadeförsäkringsbolag. Detta innebär att bolagsstämman disponerar över bolagens tillgångar med de begränsningar som följer av lag eller bolagsordning. Försäkringsrörelsepromemorians förslag innebär däremot att ett vinstutdelningsförbud skall gälla som huvudregel. Vinstutdelning förutsätter i detta fall närmare bestämmelser i bolagsordningen.
195
Som tidigare sagts är det på livförsäkringsområdet ofta fråga om långsiktiga avtal med ett stort inslag av sparande. Stora överskott uppstår på grund av nödvändiga försiktiga antaganden vid premiesättningen. Livförsäkringsprodukter och livförsäkringsbolag är också särskilt svåra att analysera. I allmänhet har livförsäkringstagare, som ett resultat av dagens regelverk, ofta förväntningar på att överskott från förvaltningen av premierna skall tillfalla dem. De anförda omständigheterna måste enligt regeringens mening beaktas vid utformningen av vinstutdelningsreglerna. Det finns annars en risk för att överskott från förvaltningen av försäkringstagarnas medel kan tillföras ägarna, t.ex. genom förtäckt vinstutdelning, utan att försäkringstagarna kan överblicka detta på förhand. Ofullständigheter eller oklarheter i villkor om rätt till överskott kan också drabba försäkringstagarna oväntat hårt helt enkelt eftersom försäkringstagaren har svårt att bedöma och förutse vilka konkurrerande anspråk från aktieägare eller andra som kan komma att ställas på nuvarande och framtida överskott.
Det blir med andra ord tydligare och säkrare för försäkringstagarna om försäkringsbolaget åläggs att i bolagsordningen precisera förutsättningarna för vinstutdelning. Vinstutdelning som inte följer dessa regler blir därmed otillåten och kan angripas med samma sanktioner som andra former av olovlig utdelning. Genom att reglerna skall framgå av bolagsordningen kommer även ändringar i fråga om utdelningsrätten i det enskilda bolaget att underkastas en särskild stadfästelseprövning. Det ger även de bästa förutsättningarna för att tillvarata försäkringstagarnas intressen vid regleringen av övergången till nya regler och ombildning till vinstutdelande bolag (se avsnitt 14.3).
I livförsäkringsbolag bör alltså ett förbud mot vinstutdelning gälla som huvudregel. Vinstutdelning bör få ske endast i den mån det följer av bestämmelser i bolagsordningen. Genom sådana bestämmelser bör klargöras hur vinstutdelning skall få ske, hur stor del av överskottet som får delas ut och hur utdelningsbart belopp närmare skall bestämmas. När beslutet att fastställa en bolagsordning för utdelning införts i försäkringsregistret får nyordningen tillämpas för ett kommande räkenskapsår. Vinstutdelande fondförsäkringsverksamhet kan inte, som Finansinspektionen ifrågasatt, bedrivas i ett livförsäkringsbolag som saknar bestämmelser i bolagsordningen om vinstutdelningen.
I bolagsordningen bör på motsvarande sätt klargöras vad som får användas för förlusttäckning. Det sistnämnda är inte bara motiverat i fall då vinstutdelning är möjlig. Det är också motiverat att klargöra vilka överskott som skall utgöra rörelsens riskkapital i livförsäkringsaktiebolag eller ömsesidiga livförsäkringsbolag som i framtiden skall bedriva livförsäkringsrörelse utan någon vinstutdelning till ägare eller garanter. Bestämmelserna i 12 kap. 2 § FRL bör alltså ändras så att detta framgår.
Bolagsordningen bör innehålla klara och tydliga bestämmelser om vinstutdelning och förlusttäckning. Detta bör bevakas i samband med stadfästelse av bolagsordningen, liksom att innehållet överensstämmer med lag. Bestämmelserna hindrar inte att hela årets vinst förbehålls för vinstutdelning eller förlusttäckning. Även delar av vinsten kan förbehållas för detta ändamål. Fördelningen mellan försäkringstagare och aktieägare
196
genom gränsdragningen för vinstutdelning och förlusttäckning kan som
Aktuarieföreningen anfört också relateras till skilda grenar.
Konsekvensen av förslaget blir att redovisade vinster och andra överskott som inte är tillgängliga för vinstutdelning eller förlusttäckning enligt bolagsordningen skall gottskrivas försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade som återbäring. En bestämmelse om detta bör också tas in i 12 kap. FRL (se 12 kap. 5 §). Bestämmelsen är av näringsrättsligt slag och skall därför inte i sig grunda någon rätt till återbäring för försäkringstagare innan återbäringen gottskrivits dem. En sådan reglering har ändå flera fördelar för livförsäkringstagarna. Vad som årligen gottskrivs dem som återbäring undantas därmed från medel som kan användas för allmän förlusttäckning. Regeln främjar även en årlig fördelning av överskott mellan riskkapital och försäkringstagarmedel, utan att förhindra olika slag av livförsäkringsavtal med differentierade villkor anpassade efter försäkringstagarnas behov. Därmed förhindras inte heller livförsäkringsprodukter med olika rätt till överskott eller utan rätt till överskott.
Bör begreppet “bonus” införas?
Försäkringsutredningen har föreslagit att termen “bonus” införs som benämning på överskottsmedel som tillgodoförs försäkringstagare eller andra ersättningsberättigade på grund av försäkringsavtal. Detta begrepp används emellertid ofta på försäkringsområdet i en delvis annan mening, t.ex. som beteckning på premierabatt med anledning av vissa års skadefrihet. Termen passar inte väl ihop med den ordning som föreslås för avsättningar i livförsäkringsbolag. Som Finansinspektionen varit inne på skulle ett nytt begrepp även förutsätta ändringar av begreppen i redovisningsreglerna vilka ansluter till EG:s försäkringsredovisningsdirektiv. Det finns inte heller skäl för att införa en helt ny terminologi på området. En annan sak är att användningen av nuvarande begrepp som “allokerad återbäring” och “återbäringsränta” i information till försäkringstagare och olika intressenter inte bör utnyttjas (se avsnitt 8.3.3).
Bör FRL föreskriva att försäkringstagarna skall garanteras viss minsta andel av överskottet?
Som några remissinstanser anfört kan det ligga nära till hands att i lag föreskriva att försäkringstagarna måste garanteras en viss minsta andel av överskottet. Sådana bestämmelser styr dock i praktiken produktutformningen på liknande sätt som nuvarande vinstutdelningsförbud. De internationella erfarenheterna visar också att livförsäkringstagarna kommer att tillgodoföras en mycket stor del av överskotten även om inga lagregler finns. Det finns också en viss risk för att en i lag angiven gräns, som knappast kan sättas alltför snäv, kan uppfattas som legitim och föranleda en större vinstutdelning än vad som annars blivit fallet. En gräns skulle därmed kunna förfela sitt syfte. En sådan gräns som remissinstanserna föreslagit utgör inte heller några garantier för att försäkringstagarna
197
verkligen tillgodoförs stora och skäliga överskott. Enligt regeringens mening är det viktigare att anpassa reglerna om vinstdisposition och förlusttäckning, bl.a. för att förhindra att försäkringstagarnas medel i vinstutdelande livförsäkringsbolag står den egentliga rörelserisken på det sätt som gäller för dagens återbäringsmedel. Det är också angeläget att det tydligt framgår vad som är riskkapital i bolag som inte får dela ut vinst. Det föreslås alltså inte något krav på att försäkringstagarna skall gottskrivas en viss minsta andel av bolagets vinst eller annat överskott.
Vissa frågor om bolagsordningens innehåll och om information
Med anledning av de föreslagna reglerna om överskottsbehandlingen i livförsäkringsbolag bör bestämmelserna om bolagsordningens innehåll justeras.
Bolagsordningen skall redan i dag innehålla de regler enligt vilka bolagsstämman får förfoga över bolagets vinst. En sådan bestämmelse, som saknas för aktiebolag i allmänhet, behövs alltjämt för livförsäkringsbolag. Eftersom det är av värde med gemensamma regler för liv- och skadeförsäkringsbolag bör bestämmelsen även i framtiden omfatta skadeförsäkringsbolag.
I fortsättningen måste frågor om förlusttäckning i livförsäkringsbolag regleras genom bestämmelser i bolagsordningen. Som Lagrådet har föreslagit bör denna princip återspeglas i bestämmelserna om bolagsordningen genom ett tillägg till 2 kap. 5 § 8.
Försäkringsbolagen måste informera blivande försäkringstagare om de regler för vinstutdelning och förlusttäckning som gäller i bolaget. Informationen om reglerna måste vara fullständig, korrekt och lättbegriplig. Det måste t.ex. klart framgå att bolagsordningen kan ändras beträffande framtida vinster i fall då inte all vinst redan är förbehållen bolaget. Det bemyndigande som i dag finns i 7 kap. 19 § och som föreslås bli överfört till 1 kap. 1 a § ger stöd för regeringen eller Finansinspektionen att utfärda föreskrifter om sådan information. De befintliga försäkringstagarnas rättigheter enligt försäkringsavtal måste också självfallet beaktas vid ändringar i bolaget ifråga om vinstutdelning och förlusttäckning (jfr avsnitt 14.3).
Övergångsregler för traditionella livförsäkringsbolag
En möjlighet att dela ut vinst kan inte utan vidare införas för nuvarande traditionella livförsäkringsbolag. Sådana aktiebolag och ömsesidiga bolag har nämligen meddelat försäkringar under villkor när skälighetsprincipen och ett generellt vinstutdelningsförbud har gällt. Införandet av en möjlighet att dela ut vinst till aktieägare eller garanter måste förutsätta att försäkringstagarens rättigheter och intressen tillgodoses. Vissa villkor måste därför vara uppfyllda när villkor om vinstutdelning införs. En särskild prövning bör också ske när villkor om vinstutdelning eller för-
198
lusttäckning ändras (se vidare angående ombildning av livförsäkringsbolag, avsnitt 14.3).
7.3 Avsättningar till försäkringstagarfonder?
Regeringens bedömning: Det bör inte införas några bestämmelser om särskilda avsättningar av vinster till förmån för livförsäkringstagarna under eget kapital (s.k. försäkringstagarfonder). Det bör inte heller införas några nya bestämmelser om reserver inom ramen för försäkringstekniska avsättningar vilka kan användas för förlusttäckning.
Försäkringsutredningens förslag innebär att avsättningar till försäkringstagarfonder skall kunna göras enligt 12 kap. 2 § FRL. Utredningen har föreslagit att 8 kap. 15 § och 9 kap. 19 § FRL ändras så att styrelsen respektive bolagsstämman i detta fall inte skall kunna fatta beslut som otillbörligt missgynnar försäkringstagarna i förhållande till bl.a. aktieägarna (se betänkandet s. 158–160 och 283–285).
Försäkringsrörelsepromemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens bedömning (se promemorian s. 152–154).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser har godtagit Försäkringsutredningens förslag. Många remissinstanser har dock ansett att olika förändringar krävs. (En redogörelse för remissutfallet finns i försäkringsrörelsepromemorian s. 152–153).
Remissinstanserna har i princip inte invänt mot försäkringsrörelsepromemorians bedömning i denna del.
Skälen för regeringens bedömning
Försäkringstagarfonder under eget kapital
Skadeförsäkringsaktiebolag, liksom aktiebolag i allmänhet, kan helt eller delvis ha ett ideellt syfte som inte innebär att bereda vinst till aktieägarna. I sådana fall skall bolagsordningen innehålla bestämmelser om hur vinsten skall fördelas och de behållna tillgångarna vid bolagets likvidation skall användas (12 kap. 2 § FRL). Bestämmelsen kan tillämpas så att hela eller del av nettovinsten avsätts för vissa förmånstagare till särskilda fonder under eget kapital.
Om livförsäkringsaktiebolag underkastas samma vinstutdelningsregler som skadeförsäkringsaktiebolag kan det, som Försäkringsutredningen antagit, ligga nära till hands att bestämmelsen i 12 kap. 2 § tillämpas så att särskilda avsättningar görs för livförsäkringstagarnas räkning inom ramen för eget kapital. En fördel är att försäkringstagarna i de vinstutdelande bolagen då skulle kunna tillgodogöra sig vinster på rörelsen i samma mån som aktieägarna. En sådan bolagsrättslig och redovisningsmässig behandling skulle dock i högre grad än dagens regler försvåra gränsdragningen mellan rörelsens riskkapital och åtaganden mot livförsäkringstagare. Som utredningen antagit torde nämligen sådana avsättningar skapa för-
199
väntningar hos försäkringstagarna om en avkastning som svarar mot dessa vinstmedel. Det finns en risk för att försäkringstagarna uppfattar vinstmedlen som likvärdiga med medel som utfästs som återbäring genom avtal eller ett ensidigt beslut.
Som flera remissinstanser har anfört väcker den föreslagna ordningen också flera tillämpningsproblem. Det kan dessutom ifrågasättas om inte åtskilliga bestämmelser på annat håll, t.ex. om nyemission, behöver justeras för att tillgodose att livförsäkringstagare inte ges sämre möjligheter att tillvarata sina rättigheter än en minoritetsaktieägare. Om försäkringstagarnas kapital skall behandlas på samma sätt som externt riskkapital i rörelsen, bör försäkringstagarna i princip också vara delägare i bolaget, t.ex. i egenskap av aktieägare. Ett aktieinnehav ger ju även rätt till inflytande i bolaget och möjligheter att avyttra aktieinnehavet. I denna del bör utredningsförslaget alltså inte genomföras.
De bör framhållas att regeringens förslag till nya överskottsregler utgör ett alternativ till Försäkringsutredningens förslag om försäkringstagarfonder, för att tillgodose flera av remissynpunkterna, utan att ändå frångå de principiella utgångspunkterna för utredningsförslaget i stort.
Avsättningar till skuldposter för medel som får användas för förlusttäckning
Frågan är om det även finns anledning att ställa sig principiellt avvisande till att det i vinstutdelande livförsäkringsbolag förekommer avsättningar bland skuldposterna som är ofördelade mellan försäkringstagarkollektivet och aktieägarkollektivet och som fritt kan återtas av försäkringsbolaget för förlusttäckning. Inom brittisk försäkring förekommer skuldavsättningar i form av s.k. terminal bonus som enligt vad som kunnat inhämtas innebär att uppkomna överskott fördelas t.ex. efter avtalat försäkringsbelopp. Återbäringen är dock inte garanterad för framtiden utan kan komma att återtas av bolaget. Återbäring beräknas periodvis. Informationen om återbäringen sker normalt på så sätt att uppgift lämnas om den summa som betalas ut om försäkringsfall inträffar inom den närmaste 12-månaders- eller 6-månadersperioden tillsammans med uppgift om att beloppet kan ändras från tid till annan.
En sådan återbäringshantering bidrar inte till att hålla en tydlig skillnad mellan återbäring och riskkapital, vilket är en förutsättning för att införa möjligheter till vinstutdelning i livförsäkringsaktiebolag. Det finns i likhet med vad som anförts beträffande försäkringstagarfonder även en risk för att försäkringstagare uppfattar sådana ofördelade avsättningar på skuldsidan som likvärdiga med återbäring som försäkringstagarna har garanterats. Det är också tveksamt om sådana avsättningar — vilka i och för sig tillåts enligt artikel 22 i försäkringsredovisningsdirektivet — skulle kunna läggas till grund för en förmånsrätt för livförsäkringstagarna och hur fördelningen i så fall skall ske (se avsnitt 8.4.2). Den nu diskuterade ordningen liknar visserligen nuvarande svenska återbäringshantering. Den gäller dock under förutsättning av ett vinstutdelningsförbud.
200
Som vi senare återkommer till bör 12 kap. 5–8 §§ inte heller behållas ens för nuvarande traditionella livförsäkringsbolag som fortsätter verksamheten enligt tidigare premisser utan vinstutdelning och med användning av i huvudsak samma återbäringsteknik (se vidare avsnitt 14).
Det föreslås därför inte några bestämmelser om avsättningar av det slag som regleras i artikel 22 i Försäkringsredovisningsdirektivet.
7.4 Avsättningar för återbäring
Regeringens förslag: Försäkringstekniska avsättningar skall göras för garanterad och villkorad återbäring. Den garanterade återbäringen utgörs av sådan återbäring som garanterats i nominella eller reala belopp genom försäkringsavtal eller en ensidig utfästelse från bolaget.
Villkorad återbäring utgörs av avtalad eller ensidigt utfäst återbäring som försäkringstagarna står en finansiell eller en försäkringsteknisk risk för.
Försäkringsutredningens förslag: Överensstämmer i vissa hänseenden med regeringens förslag. (se betänkandet s. 149–154 och 270).
Utredningen har föreslagit att försäkringstekniska avsättningar skall göras för överskott som garanterats försäkringstagarna (bonus), att avsättningarna kan göras till en ofördelad fond för att senare fördelas på enskilda försäkringstagare och att bonus kan beräknas på andelar i företagsinterna fonder.
Försäkringsrörelsepromemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag (se promemorian s. 154–155).
Remissinstanserna: Flertalet av remissinstanserna har godtagit Försäkringsutredningens förslag (se dock avsnitt 7.3).
Remissinstanserna har över lag varit positiva till försäkringsrörelsepromemorians förslag. Försäkringsförbundet har framhållit att villkorad återbäring möjliggör nya produkter där försäkringstagaren bär en del av den egna försäkringens risker utan att delta i den kollektiva riskutjämningen. Aktuarieföreningen har gjort samma bedömning men konstaterar att genomlysningsprincipen ställer extra krav på nya produkter. Även
Aktuarienämnden har välkomnat möjligheten till nya produkter som kan bestå av dels garanterade utfästelser och dels utfästelser som varierar exempelvis med värdet på en tillgångsmassa eller det aktuariella utfallet för ett enskilt försäkringsavtal. Vad som innefattas i begreppet villkorad återbäring bör enligt Finansinspektionen klargöras.
Skälen för regeringens förslag: Som tidigare framgått är det väsentligt att alla överskott som inte kan användas för vinstutdelning eller förlusttäckning i bolaget och som har karaktär av ett ovillkorligt eller villkorligt åtagande till försäkringstagarna behandlas som en försäkringsteknisk avsättning. Precis som i dag måste försäkringstekniska avsättningar göras enligt rörelsereglerna bl.a. för sådan garanterad återbäring som försäkringstagarna har rätt till på grund av försäkringsavtal eller ensidigt gjorda utfästelser, t.ex. beslut om att gottskriva återbäring utöver vad som avtalet garanterar. Det är emellertid väsentligt att också andra
201
överskott inom konventionell livförsäkring som är avsedda att tillföras försäkringstagarna senare – och som inte är riskkapital i bolaget – behandlas på motsvarande sätt, även om den närmare fördelningen på den enskilde försäkringstagaren eller en grupp av försäkringstagare har gjorts beroende av tillgångarnas värdeförändring, aktuariella förhållanden eller andra försäkringstekniska faktorer. Därför bör försäkringstekniska avsättningar göras även för sådana villkorade åtaganden.
Garanterad återbäring är en ovillkorlig skuld som kan bestämmas till nominellt eller realt belopp. Villkorad återbäring föreligger om det återbäringsbelopp som senare skall tillkomma försäkringstagarna är beroende av vilket värde förvaltade tillgångar har vid utbetalningstidpunkten eller av andra särskilda villkor som ännu inte är uppfyllda.
Den närmare avgränsningen av begreppet villkorad återbäring är visserligen en fråga som i mycket måste bedömas i praxis. De villkor som styr den villkorade återbäringen kan i princip se ut på olika sätt. De kan vara finansiella eller aktuariella. De kan också vara kopplade till i avtalen specificerade driftskostnader som dessutom skall vara möjliga att identifiera och kontrollera så att försäkringstagarna får del av överskott om kostnaderna blir lägre än vad avgiftsuttaget baserats på. Det är viktigt att försäkringstagarna genom den villkorade återbäringen inte kommer att stå en allmän rörelserisk. Den villkorade återbäringen skall däremot inte ses som en direkt ersättning till det som i dag brukar benämnas för allokerad återbäring.
Utformningen av avtalsvillkoren för återbäringen och hur detaljerade villkoren skall vara styrs också av avtalsrätten.
Som tidigare nämnts skall också sådana överskott i livförsäkringsbolag som enligt bolagsordningen inte får användas för vinstutdelning eller förlusttäckning gottskrivas försäkringstagarna som återbäring. Beroende på villkoren i bolagsordningen eller i en annan av stämman gjord utfästelse kan återbäringsbeloppen vara att bedöma som garanterad eller villkorad återbäring.
Frågan om försäkringstekniska avsättningar för bl.a. återbäring behandlas ytterligare i avsnitt 8.1 och 8.8.1.
7.5 Fördelning av återbäring mellan försäkringstagare
Regeringens förslag: Livförsäkringsbolag som gottskriver återbäring skall göra detta utgående från försäkringstagarnas och andra ersättningsberättigades bidrag till överskottet. Om återbäringen skall fördelas på annat sätt eller om rätt till återbäring saknas skall fördelningsreglerna respektive villkoret framgå av försäkringsavtalet.
Samma principer skall gälla för återbäring enligt bolagsordningen.
Försäkringsutredningens förslag: Överensstämmer endast delvis med regeringens förslag (se betänkandet s. 151–154 och 270–273).
Utredningen har inte föreslagit någon regel om återbäringens fördelning. Utredningen har föreslagit en “spärregel” som innebär att ett bolag inte får väsentligt sänka den andel av överskott som bolaget ensidigt utfäst
202
under en följd av räkenskapsår, om det inte följer av försäkringstekniska riktlinjer eller annars finns särskilda skäl.
Försäkringsrörelsepromemorians förslag: Överensstämmer väsentligen med regeringens förslag (se promemorian s. 155–158). Av promemorians förslag framgår inte klart att bestämmelsen skall tillämpas också i andra fall än då återbäring gottskrivs enligt försäkringsavtal eller nya 12 kap. 5 §.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt Försäkringsutredningens förslag eller lämnat det utan erinran. Aktuarienämnden har pekat på avsaknaden av riktlinjer för fördelningen av vinstmedel mellan försäkringstagare. Advokatsamfundet har ansett att överskott i en försäkringsgren inte bör få användas för att subventionera underskott i en annan gren. Samfundet har dock ifrågasatt om detta kan förhindras genom en väl fungerande marknad och konkurrens.
Remissinstanserna har godtagit försäkringsrörelsepromemorians förslag. Aktuarienämnden har ansett att det är bra att kontributionsmetoden anvisas som huvudregel även i framtiden och föreslår en teknisk justering som bättre ansluter till dagens praxis. Finansinspektionen har ansett att den föreslagna principen även bör gälla för återbäring från den föreslagna konsolideringsfonden.
Skälen för regeringens förslag: Som en konsekvens av att skälighetskravet utmönstras får försäkringsbolagen större frihet att komma överens med försäkringstagarna om villkoren för återbäring. Därmed skapas bättre förutsättningar för ett brett produktutbud och en effektiv konkurrens. Försäkringsavtal med olika rätt till delaktighet i överskottet bör också få förekomma. Man bör med andra ord inte i lag kräva att en rätt till överskott under alla förhållanden måste föreligga i fråga om vissa slag av försäkringslösningar. Skillnader kan vara naturliga t.ex. om den garanterade avkastningen är olika eller om avtalsvillkoren medger en större rätt till flyttning av livförsäkringssparande än nuvarande traditionella livförsäkringsavtal.
Mot bakgrund av denna bedömning blir det viktigare än i dag att principerna för återbäring direkt framgår av avtalsvillkoren och att en avtalad rätt till återbäring inte ensidigt kan ändras till försäkringstagarens nackdel utan stöd i avtalsvillkoren. Även då en rätt till återbäring saknas bör detta tydligt framgå av försäkringsavtalet. Det finns därför skäl för att anvisa en handlingsregel för fördelningen av garanterad och villkorad återbäring mellan olika försäkringstagare som bolaget skall tillämpa i avtalen om den inte avtalas bort. En regel för fördelning av återbäring är också befogad till följd av att vinster som inte får användas för vinstutdelning eller förlusttäckning enligt bolagsordningen skall gottskrivas försäkringstagarna som återbäring, även om ingen rätt till överskott finns enligt försäkringsavtal.
Försäkringsutredningen har, såvitt avser förslaget om särskilda försäkringstagarfonder, ansett att en proportionalitetsprincip för fördelning av vinster och förluster mellan å ena sidan aktieägare och å andra sidan försäkringstagare är befogad, en princip som flera remissinstanser anslutit sig till. En sådan proportionalitetsprincip är också naturlig vid fördelning av återbäring mellan olika försäkringstagargrupper och enskilda
203
försäkringstagare inom gruppen för det fall att inte annat är avtalat mellan bolaget och försäkringstagaren.
Med anledning av att försäkringstagare i allmänhet har förväntningar på överskott i förhållande till inbetalda premier och att den s.k. kontributionsmetoden gäller för överskottshanteringen i dag, bör denna princip ligga till grund för den nu diskuterade huvudregeln om fördelning av överskott mellan olika försäkringstagare. Metoden innebär att fördelningen av återbäring i största möjliga utsträckning skall baseras på de enskilda försäkringarnas bidrag till bolagets samlade överskott. Inom ramen för denna metod kan något olika tillämpningar rymmas.
En sådan huvudregel bör utformas så att den riktar sig mot försäkringsbolagen och ålägger dessa att i försäkringsvillkoren precisera vad som närmare skall gälla för fördelningen av återbäring mellan olika försäkringstagare när detta inte sker enligt kontributionsmetoden eller när försäkringstagaren saknar rätt till återbäring. På så sätt undviks att regeln får en direkt civilrättslig karaktär som tolkningsregel i avtalsförhållanden.
Motsvarande principer bör gälla i fråga om bolagsordningen för sådan återbäring av vinst som inte får användas för vinstutdelning eller förlusttäckning. Även sådan av bolagsordningens innehåll beroende återbäring bör fördelas enligt kontributionsmetoden om inte andra regler följer av bolagsordningen. Som Finansinspektionen framhållit bör detsamma gälla för återbäring från konsolideringsfond som får ske i den mån det har reglerats i bolagsordningen (se vidare avsnitt 7.6). Motsvarande bör gälla om den villkorade återbäringen skall gottskrivas i andra fall, då en avvikelse från kontributionsmetoden skall förutsätta bestämmelser i bolagsordningen.
Även villkor för fördelningen av avtalsgrundad villkorad återbäring som avviker från kontributionsmetoden skall således framgå av försäkringsavtalet, t.ex. en villkorad rätt till återbäring ur avkastningen från förvaltningen av vissa tillgångar.
Om återbäringsfördelningen regleras i bolagsordningen eller ensidigt gottskrivs av försäkringsbolaget under flera år får denna typ av medel inte förespeglas försäkringstagarna (se avsnitt 8.3.3). Därmed blir det knappast fråga om det som Advokatsamfundet berört, nämligen att förespeglade eller förväntade överskott “tas från en försäkringsgren” för att “subventionera en annan gren”.
En annan sak är att slopandet av vinstutdelningsförbudet och skälighetsprincipen samt en ökad konkurrens kan påverka premiesättningen. Premierna kan inte bara bli lägre utan i vissa fall också högre än vad de skulle ha varit vid tillämpningen av en princip där försäkringsgrenen måste bära sina kostnader samt tilldelas alla överskott. En ökad konkurrens motverkar dock höjda premier genom ökad effektivitet.
De preciserade fördelningsgrunderna i försäkringsavtalet eller bolagsordningen bör återspeglas i sådana försäkringstekniska riktlinjer som skall upprättas av försäkringsbolag (se vidare avsnitt 8.3.1).
Försäkringsutredningen har föreslagit en “spärregel” för sänkningar av återbäring som kan ha tilldelats försäkringstagarna av fria vinstmedel utan något stöd i avtal. Fråga uppkommer om en sådan bestämmelse behövs.
204
Den föreslagna bestämmelsen skulle i och för sig kunna vara av värde för försäkringstagarna i olika situationer. Med utgångspunkt i de förslag som angetts ovan kan det antas att större delen av återbäringen i framtiden kommer att tillgodoräknas försäkringstagarna med stöd av villkor som framgår av försäkringsavtalet. Därmed minskar behovet av en spärregel, eftersom utrymmet för bolaget att under avtalsperioden fritt förfoga över återbäringen reduceras. Det kan under alla förhållanden ifrågasättas om bestämmelsen i praktiken skulle få någon större betydelse, eftersom bolaget enligt utredningens förslag ändå måste kunna förbehålla sig en rätt till väsentliga ändringar i riktlinjerna. Det vore också olyckligt om försäkringstagare i gemen i förlitan på en sådana skyddsbestämmelse, som ju i sig godtar delvisa sänkningar varje år, avstår från att ställa anspråk på klara avtalsvillkor om förutsättningar för fördelningen av återbäring. Den föreslagna bestämmelsen skulle då närmast riskera att motverka en utveckling där rätten till återbäring avtalsregleras. Den aktuella spärregeln bör därför inte införas. Frågan om spärren berör också en avtalsrättslig fråga om under vilka förutsättningar en försäkringsgivare blir bunden av ett eget konsekvent agerande.
Frågan om förbudet att förespegla återbäring som inte har grund i försäkringsavtal behandlas i avsnitt 8.3.3.
7.6 Avsättning till överkurs-, reserv- och konsolideringsfond
Regeringens förslag: Livförsäkringsaktiebolag skall i princip tillämpa samma regler som skadeförsäkringsaktiebolag i fråga om avsättningar till — och nedsättningar av — överkursfond. Livförsäkringsbolag som får dela ut vinst skall tillämpa skadeförsäkringsbolagens regler om reservfond. Livförsäkringsbolag som inte får dela ut vinst skall inrätta en konsolideringsfond för avsättning av belopp som får användas för förlusttäckning. Konsolideringsfonden får användas även för annat ändamål som följer av föreskrifter i bolagsordningen.
Försäkringsutredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag (se betänkandet s. 288). Utredningen har till skillnad från regeringen föreslagit att reservfond skall inrättas även i icke vinstutdelande livförsäkringsbolag.
Försäkringsrörelsepromemorians förslag: Överensstämmer med regeringens (se promemorian s. 160–162).
Remissinstanserna har inte haft någon erinran mot Försäkringsutredningens förslag eller har avstått från att kommentera detta.
De flesta remissinstanser har godtagit försäkringsrörelsepromemorians förslag. Försäkringsförbundet, Aktuarieföreningen och Aktuarienämnden har dock ansett att reglerna om konsolideringsfond av konkurrensskäl bör gälla även vinstutdelande livförsäkringsbolag. En minoritet inom förbundet och nämnden har dock motsatt sig detta och förordat promemoriaförslaget. Finansinspektionen har ifrågasatt om promemorians förslag sammantaget innebär så stor skillnad mot dagens återbärings-
205
hantering. Revisorsamfundet har mera generellt förordat en anpassning av överskottsreglerna till årsredovisningslagen.
Skälen för regeringens förslag
Med anledning av de förslag som lämnats i fråga om vinstutdelning och slopande av återbäringsfonden måste övervägas i vad mån livförsäkringsbolag skall följa samma regler som skadeförsäkringsbolag såvitt avser avsättning till — och nedsättning av — överkursfond och reservfond.
Överkursfond och reservfond
Som tidigare nämnts skall en överkursfond inrättas i skadeförsäkringsaktiebolag. I fonden redovisas den överkurs som erläggs vid emission av aktier. Till reservfonden skall skadeförsäkringsbolag göra avsättningar bl.a. vid en emission eller till följd av bestämmelse i bolagsordningen och beslut av bolagsstämman. Överkursfonden och reservfonden får användas endast för vissa ändamål, bl.a. för täckning av förluster som inte kan täckas av fritt eget kapital och, i skadeförsäkringsaktiebolag, för överföring till aktiekapitalet genom fondemission (12 kap. 9 § FRL). För livförsäkringsbolag saknas däremot regler om såväl reservfond som överkursfond. Det hänger samman med vinstutdelningsförbudet och nuvarande regler för återbäringshanteringen. I traditionella livförsäkringsaktiebolag skall överkurs vid emission av aktier sättas av till återbäringsfonden (35 § bilaga 3 till FFFS 1998:28).
Överkurs vid emission av aktier bör jämställas med tillskjutet aktiekapital. Bestämmelserna i 12 kap. 9 § om avsättning till överkursfond och användning av överkursfond för förlusttäckning bör därför gälla för samtliga livförsäkringsaktiebolag, oavsett om bolaget får dela ut vinst eller inte. I icke vinstutdelande bolag kan överskursfonden användas för förlusttäckning.
Belopp som redovisas i överkursfond och reservfond får bl.a. användas för överföring till aktiekapitalet genom fondemission. I ett senare avsnitt 7.7.2 konstateras dock att en fondemisson inte får ske i icke vinstutdelande livförsäkringsbolag. Inrättandet av en reserv fond är också olämpligt i sådana bolag med hänsyn till att reservfonden kan överföras till aktiekapitalet. De livförsäkringsbolag som inte får dela ut vinst bör, som behandlas nedan, inrätta en särskild fond för förlusttäckningsmedel, och saknar därför också behov av en reservfond för förlusttäckningsändamål.
Följaktligen bör endast livförsäkringsbolag som får dela ut vinst omfattas av de bestämmelser om reservfond som i dag gäller för skadeförsäkringsbolag.
206
Konsolideringsfond
Livförsäkringsbolag som inte får dela ut vinst bör således inrätta en särskild fond för de överskott som får användas för förlusttäckning. Denna fond kan lämpligen benämnas konsolideringsfond. Fondens primära syfte skall vara att fungera som konsolideringsbuffert i bolaget. Lagen bör dock inte förhindra att medel i konsolideringsfonden även används för återbäring till försäkringstagarna till den del fonden överstiger vad som behövs för bolagets konsolidering. Lagen bör också ge utrymme för annan användning än för förlusttäckning och återbäring, t.ex. bidrag till för verksamheten nyttig forskning. Konsolideringsfondens användning för olika ändamål bör regleras i bolagsordningen. Reglerna om användningen måste givetvis vara förenliga med andra regler, t.ex. vinstutdelningsförbudet och den skälighetsprincip som skall gälla för äldre livförsäkringar (angående äldre försäkringar, se avsnitt 14.2). I likhet med reservfonden bör dispositionen av konsolideringsfonden ankomma på bolagsstämman.
Information om bolagsordningens regler om konsolideringsfondens användning bör regleras i sådana myndighetsföreskrifter som får utfärdas med stöd av den nya allmänna rörelsebestämmelsen 1 kap. 1 a §.
Konsolideringsfond i vinstutdelande livförsäkringsbolag?
En konsolideringsfond skall alltså inrättas i livförsäkringsbolag, såväl aktiebolag som ömsesidiga bolag, som inte får dela ut vinst. De flesta företrädare för försäkringsbranschen har ansett att vinstutdelande försäkringsbolag av konkurrensskäl bör få inrätta en motsvarande konsolideringsfond. De har pekat på svårigheterna för dagens livförsäkringsbolag att övergå till en vinstutdelande verksamhet om inte återbäringsmedel får utnyttjas i kapitalbasen.
En av de grundläggande målsättningarna för arbetet med försäkringsrörelsereformen är att en klar åtskillnad görs mellan försäkringstagarnas medel och bolagets riskkapital i livförsäkringsaktiebolag som får dela ut vinst till ägarna. Det kan ifrågasättas om det är möjligt att utforma bestämmelser som kan trygga försäkringstagarnas intressen med en konsolideringsfond i vinstutdelande bolag. Förslaget är neutralt mellan aktiebolag och ömsesidiga bolag på så sätt att båda associationsformerna skall ha fonden under vissa förutsättningar. En konsolideringsfond bör således inte medges i vinstutdelande livförsäkringsbolag.
Det bör också framhållas att regleringen inte i sig förhindrar att vinstutdelande livförsäkringsbolag meddelar långa försäkringar med utjämnad avkastning som dagens pensionsförsäkringar.
Konsolideringsfondens framtid bör bli föremål för fortsatta överväganden. En översyn skall inom kort påbörjas av de associationsrättsliga reglerna för försäkringsföretag. Förutsättningarna skall undersökas för en ordning där företagen i stor utsträckning följer reglerna för allmänna företag. Konsolideringsfonden tas upp i detta sammanhang.
207
Försäkringsförbundet och Aktuarienämnden har påpekat att en övergång till vinstutdelning i befintliga äldre livförsäkringsbolag, med inriktning på pensionsförsäkringar, kräver ett så stort tillskott av kapital att åtgärden är orealistisk. Det finns inte nu skäl att ifrågasätta denna bedömning. Det är därför möjligt att försäkringsrörelse i vinstutdelande livförsäkringsbolag framför allt kommer att avse kort sjuk- och olycksfallsförsäkring, fondlivförsäkring samt lång utjämnande livförsäkring med nya former av återbäring inom ramen för villkorad återbäring.
Övrigt
De nya rörelsereglerna syftar inte till att styra produktutvecklingen. Såväl nya som befintliga försäkringslösningar skall rymmas inom regelverket. Reformen öppnar dock möjligheterna för en bred produktutveckling.
Förslaget ger också goda möjligheter att arbeta inom ett bolag som inte delar ut vinst med sådan återbäringsteknik som i dag används för traditionella livförsäkringar. De nya reglerna kräver dock en ökad avtalsreglering av återbäring och kommer sannolikt att på sikt leda till nya former av utjämnad återbäring även i livförsäkringsbolag som inte får dela ut vinst.
Även de närmare fördelningsregler som skall tillämpas enligt kontributionsmetoden bör regleras i försäkringsavtalet. Detta gäller särskilt om ett bolag meddelar försäkringar med olika rätt till överskott eller i bolag där vinstutdelning kan äga rum. De förslag som vi lämnar beträffande försäkringstekniska grunder bygger också på detta synsätt. Åt samma håll verkar det föreslagna förbudet att förespegla återbäring som inte är avtalsreglerad.
Det kan också anmärkas att den föreslagna konsolideringsfonden på flera sätt skiljer sig från nuvarande återbäringsfond. Konsolideringsfonden skall till skillnad från återbäringsfonden redovisas inom ramen för eget kapital. Därigenom klargörs att konsolideringsfondens primära syfte är att tjäna som riskkapital. Detta förhållande tillsammans med andra lämnade förslag kommer sannolikt efter hand att medföra att återbäring tillförs försäkringstagarna på ett mer löpande sätt än vad som hittills gällt för konventionell livförsäkring. Användningen av konsolideringsfonden för annat än förlusttäckning skall till skillnad från användningen av återbäringsfonden dessutom regleras i bolagsordningen. Därigenom möjliggörs individuella anpassningar för användningen i olika bolag samtidigt som bolaget får en skyldighet att på förhand fastställa de närmare principerna för fondens användning som inte kan ändras på annat sätt än genom en ändring av bolagsordningen.
208
7.7 Annan användning av överskott och kapital
7.7.1 Uppskrivning av tillgångar
Regeringens förslag: Nuvarande redovisningsregler som möjliggör uppskrivningar av materiella och finansiella tillgångar tas bort i livförsäkringsbolag.
Försäkringsutredningen har inte särskilt behandlat frågan. Försäkringsrörelsepromemorians förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag (se promemorian s. 158 och 159). Promemorians förslag avsåg även skadeförsäkringsbolag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har överlag inte haft några invändningar mot promemorians förslag. Endast Försäkringsförbundet har ansett att uppskrivningsmöjligheten bör behållas.
Skälen för regeringens förslag: De nya redovisningsreglerna för försäkringsbolag som införts genom ÅRFL innebär att positiva värdeförändringar på tillgångar kan beaktas i redovisningen, dels inom ramen för uppskrivningsreglerna vid en värdering med utgångspunkt i anskaffningsvärdet, dels vid en värdering till verkligt värde (se avsnitt 7.1). En värdering till verkligt värde innebär i jämförelse med uppskrivningsreglerna en mera konsekvent och systematisk behandling av s.k. dolda reserver. Denna värderingsmetod ger samtidigt en bättre bild i balansräkningen av bolagets konsolidering, eftersom värdeökningar och värdenedgångar beaktas konsekvent. Från analyssynpunkt är därför en sådan redovisning att föredra (jfr prop. 1995/96:10 del 4 s. 67).
De skäl som motiverar uppskrivningsreglerna torde lika väl tillgodoses av regler om en värdering till verkligt värde. Nuvarande uppskrivningsregler är dessutom mindre meningsfulla för konventionella livförsäkringsbolag och i ömsesidiga skadeförsäkringsbolag sedan äldre regler om uppskrivningsbeloppets användning för bl.a. utjämning mot nedskrivningar på andra tillgångar utmönstrats.
Det kan visserligen argumenteras för att uppskrivningsreglerna skall finnas kvar för att kunna tillämpas enbart på aktier och andelar i dotteroch intresseföretag, som är undantagna från reglerna om en värdering till verkligt värde. En alternativ väg kan dock vara att tillåta en värdering till verkligt värde även för sådana tillgångar. Vid innehav i dotter- och intresseföretag föreligger dessutom ett betydande inflytande som i vart fall när det gäller dotterföretag ger försäkringsbolaget möjligheter att genomdriva en utdelning från det ägda företaget. På så sätt kan värdeökningar i form av utdelningsbara vinster ändå komma försäkringsbolaget tillgodo. Det kan vidare anmärkas att 7 kap. 22 och 24 §§ ger möjligheter att, efter Finansinspektionens medgivande, beakta övervärden på tillgångar i kapitalbasen även om ingen uppskrivning har skett i balansräkningen.
I försäkringsrörelsepromemorian har föreslagits att reglerna om uppskrivning av finansiella och materiella tillgångar upphävs beträffande såväl liv- som skadeförsäkringsbolag. Sveriges Försäkringsförbund har å andra sidan förklarat att det inte finns tillräckliga skäl för detta. Enligt
209
förbundet har reglerna fortfarande betydelse för skadeförsäkringsbolag och kan få det även i framtida livförsäkringsbolag.
Som flera gånger framhållits bör de reformerade rörelsereglerna bidra till en klarare distinktion i livförsäkringsbolag mellan överskott som tillkommer försäkringstagarna respektive överskott som utgör företagets riskkapital. Det är från denna synpunkt tveksamt med uppskrivningsregler på livförsäkringssidan eftersom värdet på uppskrivna tillgångar förs direkt till eget kapital. I skadeförsäkringsbolag kan uppkrivningsfonden föras till aktiekapitalet. En sådan ordning i livförsäkringsbolag kan medföra problem om försäkringstagarna har rätt till återbäring beräknat på rörelsens överskott. Vid en värdering till verkligt värde skall det värde som överstiger anskaffningsvärdet visserligen sättas av till en fond för orealiserade vinster under eget kapital. Sådana vinster ingår dock i årets resultat samtidigt som fonden för orealiserade vinster, till skillnad från uppskrivningsfonden, inte får användas för allmän förlusttäckning.
Det bör därför tills vidare inte finnas någon uppskrivningsmöjlighet av tillgångar i livförsäkringsbolag där reglerna hittills varit av liten betydelse.
Det är som framhållits i försäkringsrörelsepromemorian allmänt sett av vikt att liv- och skadeförsäkringsbolag tillämpar samma värderingsregler för redovisningen. Försäkringsförbundet har dock framhållit att en uppskrivningsmöjlighet är av särskilt värde för skadeförsäkringsbolagen. I den associationsrättsliga översyn som aviserats tidigare finns anledning att behandla även sådana frågor som berör försäkringsbolagens uppskrivningsmöjligheter. Det finns då anledning att överväga frågorna på nytt. Reglerna för skadeförsäkringsbolag bör därför inte ändras nu.
7.7.2 Fondemission
Regeringens förslag: En ökning av aktiekapitalet genom överföring av utdelningsbara medel och belopp i reservfond eller överkursfond (fondemission) tillåts i livförsäkringsaktiebolag som får dela ut vinst.
Försäkringsutredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag (se betänkandet s. 171 och 261).
Försäkringsrörelsepromemorians förslag: Överensstämmer helt med regeringens (se promemorian s. 159 och 160).
Remissinstanserna har inte haft någon erinran mot förslagen. Skälen för regeringens förslag: I traditionella livförsäkringsaktiebolag är fondemission förbjuden som en följd av nuvarande vinstutdelningsförbud (4 kap. 1 § FRL och prop. 1981/82:180 s. 173). Som en konsekvens av att vinstutdelningsförbudet avskaffas för konventionella livförsäkringsaktiebolag bör även bestämmelserna om fondemission ändras. I livförsäkringsaktiebolag som får dela ut vinst bör — på samma sätt som i skadeförsäkringsaktiebolag — utdelningsbara medel eller tillgängliga belopp i bl.a. reservfond kunna användas för en överföring till aktiekapitalet. Fondemission bör däremot inte tillåtas i sådana livförsäkringsaktiebolag som inte får dela ut vinst, främst eftersom
210
aktiekapitalet kan tillgodogöras aktieägarna efter ett beslut om nedsättning.
I ömsesidiga bolag saknas i dag motsvarighet till aktiebolagens aktiekapital. Några bestämmelser om fondemission är därför inte aktuella för sådana bolag.
7.7.3 Tvångssparande
Regeringens bedömning: Det bör inte vara någon skyldighet för försäkringsbolag att spara en viss andel av årets nettovinst i en bunden fond.
Försäkringsutredningens förslag: Utredningen har föreslagit att försäkringsbolag skall sätta av en viss andel av årsvinsten till reservfonden (se betänkandet s. 171, 288 och 289).
Försäkringsrörelsepromemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag (se promemorian s. 160–162).
Remissinstanserna har inte närmare kommenterat förslagen. Skälen för regeringens bedömning: Försäkringsbolag behöver inte, till skillnad från flertalet andra svenska företag, göra årliga avsättningar till reservfonden baserade på nettovinsten. Undantaget har motiverats med att reservfonden varit av underordnad betydelse för försäkringsbolagens konsolidering (se prop. 1980/81:180 s. 270 och 271).
Genom slopandet av reglerna om återbäringsmedel, som tidigare tjänat som primärt riskkapital, blir reservfonden respektive den föreslagna konsolideringsfonden av central betydelse för konsolideringen i vinstutdelande respektive icke vinstutdelande livförsäkringsbolag. Som tidigare anförts bör försäkringsbolag omfattas av samma associationsrättsliga regler som allmänna företag, om inte annat följer av deras särart. Detta talar för att såväl liv- som skadeförsäkringsbolag skall underkastas regler om tvångssparande.
Om ett krav på avsättningar införs måste det anges hur stor reservfonden måste vara för att avsättningarna skall kunna underlåtas. Utredningen har föreslagit att reservfonden och överkursfonden tillsammans måste uppgå till tjugo procent av aktiekapitalet. Förslaget överensstämmer med nuvarande regler för de allmänna aktiebolagen (12 kap. 4 § aktiebolagslagen). Utredningens förslag kan dock inte utan vidare tillämpas på de ömsesidiga försäkringsbolagen där det saknas en direkt motsvarighet till aktiekapitalet som gränsen kan knytas till.
Mot bakgrund av att Aktiebolagskommittén i sitt delbetänkande Vinstutdelning i aktiebolag (SOU 1997:168) föreslagit att motsvarande bestämmelser i aktiebolagslagen tas bort bör ett avsättningskrav inte införas nu för försäkringsbolag. Frågan får i stället tas upp i ett senare sammanhang när slutsatser kan dras från de pågående beredningarna i ämnet för allmänna aktiebolag.
211
7.7.4 Tvångsutdelning till minoritetsaktieägare
Regeringens förslag: En minoritet av aktieägare i skadeförsäkringsaktiebolag och i livförsäkringsaktiebolag som får dela ut vinst skall ha rätt till vinstutdelning i samma mån som aktieägare i allmänna aktiebolag. En särskild erinran tas in om att sådan vinstutdelning inte får stå i strid med stabilitetsprincipen.
Försäkringsutredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag men saknar en uttrycklig begränsning till vinstutdelande livförsäkringsaktiebolag liksom en hänvisning till stabilitetsprincipen (se betänkandet s. 288).
Försäkringsrörelsepromemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag (se promemorian s. 163 och 164).
Remissinstanserna har godtagit förslagen. Bakgrund: Beslut om vinstutdelning fattas enligt 12 kap. 3 § FRL av bolagsstämman. Bestämmelser har sin motsvarighet i 12 kap. 3 § första stycket aktiebolagslagen. För allmänna aktiebolag gäller, till skillnad från försäkringsbolag, att en minoritet som representerar minst en tiondel av aktiekapitalet har rätt att påkalla vinstutdelning med ett på visst sätt bestämt belopp. Minoriteten kan kräva utdelning av högst halva nettovinsten för året, men inte med mer än fem procent av bolagets egna kapital, sedan avdrag skett för sådana belopp som enligt lag eller bolagsordning skall sättas av till bundet eget kapital eller användas för något annat ändamål än vinstutdelning. Vidare får vinstutdelning inte stå i strid med den s.k. försiktighetsprincipen (12 kap. 3 § andra stycket aktiebolagslagen).
Bestämmelserna om tvångsutdelning utgör ett skydd mot maktmissbruk i form av en vägran att besluta om vinstutdelning, s.k. utsvältning (se prop. 1975:103 s. 249). I skadeförsäkringsaktiebolag har det emellertid ansetts att aktieägarnas krav på vinstutdelning bör stå tillbaka för försäkringstagarnas intresse av låga premier och återbäring. Några bestämmelser om tvångsutdelning har därför inte införts för sådana bolag (prop. 1948:50 s. 307, se även prop. 1981/82:180 s. 264). Att motsvarande bestämmelser saknas för traditionella livförsäkringsbolag är en konsekvens av vinstutdelningsförbudet.
Skälen för regeringens förslag: En särreglering för försäkringsbolagen i frågan om minoritetsaktieägares rätt till tvångsutdelning har svaga motiv. Andra förhållanden, bl.a. en förbättrad genomlysning av försäkringsvillkor och en alltmer ökad konkurrens på försäkringsmarknaden, har större betydelse för att främja försäkringstagarnas intresse av låga premier och skälig återbäring. Den allmänna bolagsrättsliga bestämmelsens syfte är att skydda en minoritet av aktieägare från missbruk av en majoritet genom utsvältning och avser i praktiken endast belopp som är klart disponibla för vinstutdelning. Det framstår åtminstone numera som tveksamt om en avsaknad av en rätt till tvångsutdelning innebär att medlen i stället kommer försäkringstagarna tillgodo genom låga premier eller återbäring. De avsättningar som skall göras enligt lag eller bolagsordning eller de behov av konsolidering som följer av försiktighetsprincipen äger företräde framför minoritetens rätt till utdelning.
212
Detsamma bör naturligt nog gälla de krav på konsolidering som följer av den stabilitetsprincip som föreslås lagfäst (se avsnitt 6.2). Därmed kan inte heller försäkringstagarnas intresse av att åtagandena enligt försäkringsavtal skall kunna fullföljas åberopas som ett skäl emot en rätt till tvångsutdelning för minoritetsaktieägare.
I skadeförsäkringsbolag bör alltså aktieägare som representerar minst en tiondel av aktiekapitalet ha rätt att påkalla vinstutdelning. En sådan bestämmelse bör utformas i nära överensstämmelse med motsvarande bestämmelse i aktiebolagslagen. Bland annat bör en erinran tas in om att utdelning inte får ske i strid med försiktighetsprincipen enligt 12 kap. 2 § FRL. I linje med denna hänvisning bör även erinras om att utdelning inte heller får stå i strid med den särskilda stabilitetsprincip som föreslås lagfäst i 1 kap. 1 a §.
Som tidigare behandlats föreslås vinstutdelning bli tillåten i livförsäkringsbolag som har bestämmelser om detta i bolagsordningen (se avsnitt 7.2). Bestämmelserna om tvångsutdelning bör därför gälla minoritetsaktieägarna i sådana livförsäkringsaktiebolag. I livförsäkringsaktiebolag där vinstutdelning överhuvudtaget inte kan ske saknas utrymme för regler om tvångsutdelning.
I ömsesidiga försäkringsbolag ställer sig saken annorlunda. Om och i vilken mån som avkastning skall utgå på det garantikapital som garanterna skjutit till regleras i samband med tillskottet. Det saknas därför anledning att införa några lagregler om särskild rätt till tvångsutdelning för garanter.
7.7.5 Låneförbud för aktieägare m.fl.
Regeringens bedömning: Inga ändringar bör göras nu i bestämmelserna om förbud för ledning och aktuarier att låna från försäkringsbolaget.
Försäkringsutredningens förslag: Utredningen har föreslagit att aktuarier undantas från låneförbudet samt att aktieägare och garanter, liksom närstående till dessa, skall omfattas av låneförbudet (se betänkandet s. 226 och 290).
Försäkringsrörelsepromemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens (se promemorian s. 164–166).
Remissinstanserna: Remissinstanserna har över lag godtagit Försäkringsutredningens förslag. Advokatsamfundet har efterlyst regler dels för existerande lån som träffas av ett utvidgat förbud, dels för börsnoterade försäkringsbolag som är aktiva med utlåning till försäkringstagare vilka i sin tur kan äga aktier i bolaget.
Remissinstanserna har inte haft någon erinran mot försäkringsrörelsepromemorians bedömning.
Bakgrund: För aktiebolag i allmänhet gäller enligt 12 kap. 7 § aktiebolagslagen att bolag inte får lämna penninglån till den som äger aktier i eller är styrelseledamot eller verkställande direktör i bolaget eller annat bolag i samma koncern. Detsamma gäller i fråga om lån till den fysiska
213
eller juridiska person som är på visst sätt närstående till denna personkrets. Från låneförbudet gäller vissa undantag om gäldenären är en kommun, ett företag i en koncern där långivaren ingår, någon som driver rörelse och lånet betingas av affärsmässiga skäl eller en aktieägare vars innehav inte uppgår till viss storlek (understiger gränserna en procent av aktiekapitalet och 500 aktier i bolaget respektive koncernen). Aktiebolag får enligt paragrafen inte heller lämna penninglån i syfte att den angivna personkretsen skall förvärva aktier i bolaget. Från denna regel gäller vissa undantag för anställda. Bestämmelserna om förbud mot penninglån äger motsvarande tillämpning på ställande av säkerhet.
Låneförbudet i 12 kap. 12 § FRL ansluter nära till låneförbudet i 12 kap. 7 § aktiebolagslagen, men omfattar till skillnad från det förbudet inte aktieägare. Låneförbudet i FRL omfattar även aktuarier i försäkringsbolag.
Förbudet i aktiebolagslagen mot att lämna penninglån till aktieägare infördes i syfte att bl.a. komma till rätta med det skattemässiga problemet att aktieägare i fåmansbolag ofta lånade pengar från bolaget för sin privata konsumtion och därmed sköt upp beskattningen (prop. 1973:93 s. 90). Skälet till att det nuvarande låneförbudet i FRL inte omfattar aktieägare eller garanter är att försäkringsbolagens utlåningsverksamhet inte har ansetts medföra någon egentlig risk för sådan skatteflykt eller urholkning av det bundna egna kapitalet som utgör underlag för förbudet enligt aktiebolagslagen (prop. 1981/82:180 s. 273).
För banker gäller i stället för aktiebolagslagens låneförbud bestämmelser om kreditjäv i 2 kap. 17 § bankrörelselagen (1987:617). Detta hänger samman med att bankernas huvudsakliga verksamhet består i att lämna krediter. Kreditjävsbestämmelserna innebär att en bank inte får lämna kredit till styrelseledamöter, aktieägare m.fl. eller närstående till dessa, på andra villkor än sådana som banken normalt uppställer. Banklagstiftningens kreditjävsbestämmelser omfattar dock endast aktieägare som äger minst tre procent av aktiekapitalet. Bestämmelserna har fått sin nuvarande utformning i syfte att förhindra att denna krets beviljas kredit i sådan omfattning eller på sådana villkor att det finns anledning att befara att kreditgivningsrätten utnyttjas på ett otillbörligt sätt (prop. 1986/87:12 Band 1 s. 197).
Bestämmelser om kreditjäv har av samma skäl som för banker numera införts även för kreditmarknadsföretag och värdepappersbolag där kreditgivning är ett naturligt inslag i rörelsen [3 kap. 10 § lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet och 3 kap. 7 § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse].
Aktiebolagens regler om låneförbud har nyligen föreslagits ändrad av Aktiebolagskommittén i delbetänkandet Vinstutdelning i aktiebolag (SOU 1997:168). Kommittén anser att aktiebolagslagen bör utformas utan närmare skattemässiga hänsyn och att reglerna om lån från bolaget till aktieägare och ledamöter i bolagsorganen bör ses som en del av lagens kapitalskyddsregler och att den bärande tanken i reglerna bör vara att förbjuda lån som riskerar att försvaga skyddet för borgenärskollektivet. Kommittén föreslår att det nuvarande låneförbudet ersätts av en bestämmelse av innebörd att aktiebolag får lämna penninglån till den
214
aktuella kretsen under förutsättning att de utlånade medlen skulle ha kunnat betalas ut i form av vinstutdelning och att betryggande säkerhet ställs för lånet (s. 87–89).
Skälen för regeringens bedömning: Som Advokatsamfundet påpekat kan vissa försäkringsbolag vara aktiva långivare till bl.a. försäkringstagare som i sin tur kan äga aktier i bolaget. Även i försäkringsbolag kan alltså utlåning ingå som ett naturligt inslag i kapitalförvaltningen. Det kan därför finnas skäl för att ha bestämmelser om kreditjäv i stället för regler motsvarande aktiebolagslagens låneförbud. En sådan lösning skulle även innebära en med andra finansiella företag gemensam reglering.
Ett slutligt ställningstagande i denna fråga bör dock avvakta resultatet av beredningen av Aktiebolagskommitténs nämnda delbetänkande. Även behandlingen av frågan om regler för utlåning från försäkringsbolag till garanter och aktuarier bör lämpligen anstå och behandlas gemensamt med frågan om regler för utlåning till försäkringsbolagens aktieägare. I det sammanhanget kan det även finnas anledning att överväga om inte utlåning till delägare bör bedömas på samma sätt som utlåning till aktieägare.
215
8 Placeringsregler m.m.
8.1 Försäkringstekniska avsättningar enligt FRL
Regeringens förslag: Rörelsereglerna om försäkringstekniska avsättningar i 7 kap. 1–2 §§ FRL justeras i flera avseenden:
Benämningarna på avsättningarna anpassas till terminologin i redovisningsreglerna i ÅRFL. Lagreglerna om avsättningarnas innehåll och beräkning förtydligas.
Reglerna om avsättning för tilldelad återbäring ersätts av regler om avsättningar för garanterad och villkorad återbäring.
Sådana åtaganden inom fondförsäkring som försäkringstagarna bär risken för regleras i en särskild punkt.
Försäkringsutredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningen har inte kunnat beakta de lagändringar som genomfördes den 1 januari 1996 i ÅRFL. Förslagen skiljer sig också åt rörande överskottens disposition (se avsnitt 7 och betänkandet s. 149– 154, 270 och 271).
Försäkringsrörelsepromemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag (se promemorian s. 167-175, 319 och 320). I promemoriaförslaget var den särskilda avsättningen för fondförsäkringar inte begränsad till åtaganden som försäkringstagaren bär risken för. Vidare saknade författningsförslaget en närmare definition av garanterad återbäring.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser har inte kommenterat
Försäkringsutredningens förslag. Finansinspektionen har påpekat att utredningens förslag inte beaktat de ändringar som infördes den 1 januari 1996 och att det därför krävs en översyn av bestämmelserna i 7 kap. 1 och 2 §§ FRL. Inspektionen har vidare pekat på en oklarhet i synen på betryggande värdering i premiereservgrunderna och relationen till andra poster inom försäkringstekniska avsättningar och till solvenskraven. Det har även ifrågasatts om inte viss regel strider mot kraven i artikel 18 i tredje livförsäkringsdirektivet (92/96/EEG) och om den allmänna bestämmelsen om avsättningarnas värdering passar för lång livförsäkring. Vidare förordas att beräkningsreglerna för livförsäkringar förs över till en egen paragraf.
Remissinstanserna har i stort inte haft några invändningar mot försäkringsrörelsepromemorians förslag i dessa delar. Finansinspektionen har anfört att det är oklart när en avsättning skall göras för sådan återbäring av överskott som inte får användas för vinstutdelning eller förlusttäckning enligt bolagsordningen. Enligt inspektionen bör begreppet garanterad återbäring definieras i lagen och gränserna mellan olika avsättningar klargöras. Aktuarieföreningen och Aktuarienämnden har anfört att reglerna om förstärkning av avsättningar även bör gälla fondförsäkringar där inte fondförsäkringarnas tillgodohavanden påverkas enligt avtalet. Enligt nämnden bör motsvarande gälla för villkorad återbäring.
216
Bakgrund
Försäkringstekniska avsättningar — allmänt
I 7 kap. 1 och 2 §§ FRL finns rörelsereglerna om omfattningen och beräkningen av försäkringstekniska avsättningar. Utgångspunkten för såväl liv- som skadeförsäkringsrörelse är att avsättningarna vid varje tidpunkt skall motsvara de belopp som fordras för att uppfylla alla åtaganden som skäligen kan förväntas uppkomma med anledning av ingångna försäkringsavtal (1 §). Bestämmelsen bygger på en soliditetsprincip och infördes i samband med införlivandet av försäkringsredovisningsdirektivet i svensk rätt (jfr artikel 56 i direktivet).
Lagens regler om försäkringstekniska avsättningar är relativt allmänt hållna och kompletteras av föreskrifter och allmänna råd om klassificering och värdering [se främst Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd (FFFS 1998:28) om årsredovisningen i försäkringsföretag samt föreskrifter och allmänna råd (FFFS 1997:32) om beräkning av premiereserv för livförsäkringsrörelse samt för livränta eller sjukränta som tillhör annan försäkring än livförsäkring].
Bestämmelserna om försäkringstekniska avsättningar är av grundläggande betydelse vid tillämpningen av flera rörelseregler. Omfattningen och beräkningen får t.ex. betydelse för hur stora skuldtäckningstillgångarna måste vara vid varje tillfälle (se 9 §). Vidare får reglerna betydelse för kravet på lägsta driftskapital (solvensmarginalen) inom livförsäkringsrörelse (se 23 §).
Klassificeringen och beräkningen av försäkringstekniska avsättningar enligt rörelsereglerna ligger till grund för årsredovisningen. I årsredovisningen redovisas emellertid vissa avsättningar under beteckningar som avviker från de som används i rörelsereglerna (se 4 kap. 9 § ÅRFL). De benämningar som används i ÅRFL föranleds av föreskrifter i EG:s försäkringsredovisningsdirektiv.
I det följande beskrivs översiktligt rörelsereglerna om försäkringstekniska avsättningar. Bestämmelserna har ändrats flera gånger i samband med införlivandet av EG:s direktiv för försäkringsbolag. (En närmare beskrivning av EG:s regler om försäkringstekniska avsättningar finns i betänkandet SOU 1993:108 s. 58-60 och i propositionen 1994/95:10 del 4 s 104-108.). Eftersom rörelsereglerna har samband med indelningen och värderingen enligt årsredovisningen berörs även redovisningsreglerna.
Premiereserven
De försäkringstekniska avsättningarna omfattar först och främst bolagets åtaganden för löpande försäkringar. Denna avsättning kallas i rörelsereglerna premiereserven (se 1 § första stycket 1). Premiereserven omfattar uppskattade ersättningsbelopp för framtida försäkringsfall och driftskostnader för redan ingångna försäkringsavtal. Statistiska metoder används oftast som hjälpmedel för att uppskatta hur många och hur stora
217
försäkringsfall som kan uppkomma. Hänsyn tas också till iakttagna trender och prognoser om kostnadsökningar.
Reglerna om beräkning av premiereserven genomgick flera ändringar vid införlivandet av reglerna i artikel 19 i EG:s tredje livförsäkringsdirektiv respektive artikel 17 i första livförsäkringsdirektivet i dess lydelse enligt artikel 18 i tredje livförsäkringsdirektivet (prop. 1994/95:184 s. 131).
Därefter infördes även för skadeförsäkringsrörelse regler om huvudprinciperna för beräkningen av premiereserven motsvarande artikel 25 och 26 i försäkringsredovisningsdirektivet (se prop. 1995/96:10, del 4).
Utgångspunkterna för beräkningen av premiereserven är i princip samma för liv- och skadeförsäkringar. Beräkningarna är dock mera komplicerade för livförsäkringar än för skadeförsäkringar. Avtalstiden är ofta lång för livförsäkring. Premiereserven skall för såväl liv- som skadeförsäkringsrörelsen motsvara summan av alla premiereserver som var för sig svarar mot ett enskilt försäkringsavtal.
I premiereserven för livförsäkringsrörelse skall räknas in ett tillägg för att täcka förluster på grund av att försäkringar upphör i förtid.
I premiereserven för skadeförsäkringsrörelsen skall inkluderas ett för bolaget beräknat tillägg som behövs för att möta förluster på grund av kvardröjande risker.
I stället för att beräkna premiereserven individuellt för varje liv- eller skadeförsäkringsavtal får reserven beräknas enligt en kollektiv beräkningsmetod. Det skall dock ske genom en försäkringsmatematiskt vedertagen metod. En förutsättning är också att beräkningen enligt en sådan metod kan bedömas ge i stort samma resultat som om beräkningen hade skett för varje försäkring (2 § första stycket).
Beräkningen av premiereserven för livförsäkringsavtal avviker på ett betydelsefullt från beräkningarna av premiereserven för skadeförsäkringsavtal. Den bestäms som huvudregel till skillnaden mellan det förväntade kapitalvärdet av bolagets framtida utgifter för försäkringsavtalet och det förväntade kapitalvärdet av bolagets framtida premier för försäkringsavtalet (prospektiv beräkningsmetod). En annan försäkringsmatematisk metod får dock användas, om reserveringarna beräknad enligt en sådan metod inte blir lägre än om den prospektiva metoden tilllämpats eller om den prospektiva metoden inte är möjlig att tillämpa på försäkringsavtalet. Därigenom tillåts att premiereserven beräknas enligt en s.k. retrospektiv beräkningsmetod. Enligt denna metod baseras beräkningen på hur stor andel av premierna och kapitalavkastning som finns kvar sedan hänsyn tagits till riskpremier, verkliga kostnader och utbetalda periodiska försäkringsersättningar. Beräkningarna av premiereserven för ett livförsäkringsavtal skall grundas på betryggande antaganden om dödlighet och andra riskmått, räntesats samt driftskostnader (2 § andra stycket som hänvisar till 5 § första och andra stycket).
I balansräkningen i årsredovisningen skall premiereserven för skadeförsäkringsrörelsen tas upp under benämningen "Avsättning för ej intjänade premier och kvardröjande risker". Premiereserven för livförsäkringsrörelsen, med tillägg för sådan tilldelad återbäring som inte förfallit till betalning, skall betecknas "Livförsäkringsavsättning" (se 4 kap. 9 §
218
ÅRFL). Reglerna bygger på artikel 26 och 27 i EG:s försäkringsredovisningsdirektiv. Det ansågs att begreppet premiereserv tills vidare borde behållas i rörelsereglerna i avvaktan på beredningen av Försäkringsutredningens slutbetänkande (se prop. 1995/96:10 del 4 s. 17, 18, 108, 222 och 276 och 277).
Avsättning för oreglerade skador
De försäkringstekniska avsättningarna omfattar också ansvarigheten för inträffade oreglerade försäkringsfall, kostnader som beräknas uppkomma för regleringen av dessa samt tilldelad återbäring som har förfallit till betalning, men ännu inte betalats ut (1 § första stycket 2). I äldre rätt användes i stället beteckningarna ”skadebehandlingsreserv” och ”ersättningsreserv”. De slopades som en följd av harmoniseringen till EG:s försäkringsdirektiv (artikel 28, prop. 1995/96:10 del 4 s. 276).
Avsättningen för oreglerade skador skall beräknas särskilt för varje försäkringsfall. För skadeförsäkringsrörelse får statistiska metoder användas om dessa leder till en tillräcklig avsättning med beaktande av skadornas art (1 § tredje stycket). Avsättningen beräknas till uppskattad slutlig kostnad för att tillgodose alla krav som beror på händelser som redan inträffat, men med avdrag för belopp som redan betalats ut med anledning av ersättningskraven. Vidare ingår även framtida kostnader för regleringen av inträffade försäkringsfall där regleringen påbörjats men ännu inte avslutats. Genom avsättningen skall också beaktas inträffade men ej inrapporterade skador (IBNR). Beräkningen av sådana okända skador skall ske på basis av företagets erfarenhet och skadeutfall (39 § bilaga 3 till FFFS 1998:28).
Avsättning för återbäring
Som en tredje post rymmer försäkringstekniska avsättningarna tilldelad återbäring som inte förfallit till betalning. En uppdelning görs enligt lagrummet för sådan tilldelad återbäring som hör till livförsäkringsrörelsen och sådan tilldelad återbäring som hör till annan rörelse än livförsäkringsrörelse (1 § första stycket 3 och 4). Som nyss nämnts skall sådan tilldelad återbäring som förfallit till betalning men ännu inte betalats ut ingå i avsättningen för oreglerade skador.
I balansräkningen i årsredovisningen skall tilldelad återbäring inom livförsäkringsrörelsen tas upp tillsammans med premiereserven under benämningen livförsäkringsavsättning (EE.2), se 4 kap. 9 § ÅRFL. Enligt Finansinspektionens allmänna råd bör detta avse sådan återbäring som tilldelats enskilda försäkringstagare eller försäkringsavtal. Har livförsäkringsbolag i stället tilldelat återbäring utan sådan fördelning skall beloppet i stället redovisas i posten avsättning för återbäring och rabatter (EE.4), se allmänt råd till 40 § bilaga 3 till FFFS 1997:27.
219
Utjämningsavsättning för kreditförsäkring
Skadeförsäkringsbolag som meddelar kreditförsäkring skall göra särskilda avsättningar att användas för förlusttäckning inom denna försäkringsklass. Reglerna infördes i samband med att EES-avtalet genomfördes. De innebär att utjämningsavsättningen upp till viss nivå skall redovisas som en försäkringsteknisk avsättning (jfr. prop. 1992/93:257 s. 114 ff.). Avsättningarna skall motsvara 75 procent av det tekniska överskottet i kreditförsäkringsrörelse, men inte överstiga 12 procent av premieintäkten för egen räkning. Avsättningarna skall ske till dess den årliga premieintäkten motsvarar 150 procent av den högsta årliga premieintäkten för de fem senaste räkenskapsåren. En återföring av avsättningarna får bara göras för att täcka ett tekniskt underskott hänförligt till kreditförsäkringsrörelsen. Sådana avsättningar utgör inom den gräns som anges i 12 kap. 9 a § en försäkringsteknisk avsättning (7 kap. 1 § första stycket 5).
Skälen för regeringens förslag
Premiereserv (avsättning för ej intjänade premier och kvardröjande risker respektive livförsäkringsavsättning)
I samband med genomförandet av försäkringsredovisningsdirektivet, utmönstrades de äldre benämningarna ersättningsreserv och skadebehandlingsreserv ur FRL. Sådana skuldposter ingår enligt FRL och ÅRFL i "avsättning för oreglerade skador". En motsvarande samordning föreslås i placeringspromemorian för premiereserven, som i årsredovisningen skall redovisas under rubriken "avsättning för ej intjänade premier och kvardröjande risker" i skadeförsäkring och under rubriken "livförsäkringsavsättning" i livförsäkring.
Det är i och för sig en fördel om ett gemensamt begrepp kan användas för skade- och livförsäkringar. Begreppen i rörelsereglerna bör dock sammanfalla de som används i årsredovisningen. Begreppet "premiereserv" har redan tidigare konstaterats vara mindre väl förenligt med försäkringsredovisningsdirektivet. Betoningen på "reserv" är också mindre lämplig för en skuldpost (jfr prop. 1995/96:10 del 4 s. 276 och 277). Den naturligaste lösningen är att begreppet premiereserv utmönstras ur rörelsereglerna och ersätts av redovisningsreglernas begrepp.
Premiereserven definieras i FRL som bolagets ansvarighet för löpande försäkringar. I samband med ändringarna i terminologin bör det i lag något närmare förtydligas vilka slag av åtaganden som avses (se vidare författningskommentaren till 7 kap. 1 §). Mera detaljerade regler om vilka kostnader som skall beaktas bör vid behov regleras genom myndighetsföreskrifter.
220
Avsättningar för återbäring
Nuvarande regler om försäkringstekniska avsättningar bygger på att avsättningar endast görs för s.k. tilldelad återbäring, dvs. sådan återbäring som har garanterats den enskilde. Överskott som reserverats i nuvarande återbäringsfond ingår inte i de försäkringstekniska avsättningarna. Dessa överskott är inte säkrade för försäkringstagaren.
Som en följd av förslaget bör nuvarande regler ändras. Reglerna bör bygga på att avsättningar görs för garanterad och villkorad återbäring.
En skillnad bör alltså göras mellan återbäring som är garanterad försäkringstagarna i nominella eller reala belopp respektive återbäring som är villkorad på så sätt att försäkringstagarna står en finansiell eller en försäkringsteknisk risk för att få återbäringen.
När det gäller villkorad återbäring kan det t.ex. ha avtalats att försäkringstagarna helt står den finansiella risken för förvaltningen av vissa tillgångar eller tillgångsvärden. En annan lösning är att försäkringstagaren står en aktuariell risk beträffande rätten till ansamlad återbäring, t.ex. på så sätt att en viss ålder skall uppnås för att den skall tillgodoräknas I vilken omfattning som försäkringstagarna skall bära risken bestäms av försäkringsavtalet eller av villkoren för en ensidig utfästelse av bolaget.
Garanterad återbäring bör, som Finansinspektionen föreslagit, närmare definieras i lagen. Författningstexten om villkorad återbäring bör också förtydligas något. Villkorad återbäring torde få relevans endast för livförsäkringar. Bestämmelsen om avsättningarna för villkorad återbäring har därför begränsats till sådana försäkringar.
Det finns inte skäl för ytterligare regler i lag om gränsdragningen. Den närmare regleringen av avsättningarna är av så teknisk natur att den med fördel kan ske genom föreskrifter från regeringen eller myndighet när de praktiska konsekvenserna av olika gränsdragningar bättre kan överblickas. Det nuvarande bemyndigandet om försäkringstekniska avsättningar i FRL bör samtidigt justeras så att det klarare framgår att det omfattar frågor om avsättningarnas innehåll. Det ger också utrymme för myndigheterna att överväga om olika avsättningar bör göras beroende på om återbäringen är individuellt eller kollektivt bestämd (jfr författningskommentaren till posten EE i bilaga 1 till ÅRFL).
Finansinspektionen har väckt frågan om tidpunkten för försäkringsteknisk avsättning för överskott som skall gottskrivas försäkringstagarna eller motsvarande av vinster som inte får användas för vinstutdelning eller förlusttäckning.
Avsättningen bör bedömas som en vinstdisposition i allmänhet. Av de föreslagna rörelsereglerna följer inte heller annat än att en försäkringsteknisk avsättning skall göras först när balans- och resultaträkningen har beslutats av bolagsstämman och en säker grund för gottskrivande föreligger.
221
Avsättningar för fondförsäkringar
Den typ av livförsäkringsverksamhet som avser fondförsäkring regleras i dag av fondförsäkringslagen. Fondförsäkringslagen saknar bestämmelser om att försäkringstekniska avsättningar skall göras för åtagandena motsvarande värdet av andelarna i värdepappersfonder. En avsättningsskyldighet följer enligt FRL av att åtagandena ingår i premiereserven. Enligt det balansräkningsschema som ÅRFL föreskriver skall avsättningar för livförsäkringar för vilka försäkringstagaren bär placeringsrisken redovisas som en särskild post.
Med anledning av detta bör 7 kap. 1 § kompletteras med en särskild punkt för avsättningar inom fondförsäkring. Därigenom klargörs också att sådana avsättningar inte omfattas av de föreslagna reglerna om avsättningar för villkorad återbäring. Till skillnad från vad som föreslagits i försäkringsrörelsepromemorian bör bestämmelsen enbart ta sikte på sådana åtaganden som försäkringstagarna och likställda ersättningsberättigade bär placeringsrisken för. Andra slag av åtaganden i fondförsäkring hänförs till i första hand livförsäkringsavsättningen. Även på denna punkt kan det finnas skäl för mer detaljerade föreskrifter på myndighetsnivå för gränsdragningen.
Beräkningen av försäkringstekniska avsättningar
Enligt den allmänna principen om värderingen av de försäkringstekniska avsättningarna i 7 kap. 1 § FRL skall avsättningarna vid varje tid vara så stora som skäligen kan förväntas med anledning av ingångna försäkringsavtal. Finansinspektionen har ansett att principen endast är lämplig för skadeförsäkring och att bestämmelsen inte passar för livförsäkringar där värderingen av nuvarande premiereserv skall ske med användning av betryggande antaganden. Enligt inspektionen bör därför bl.a. övervägas om bestämmelserna om försäkringstekniska avsättningar bör tas in i olika paragrafer för skade- respektive livförsäkringar.
Det är lämpligt att ha en allmän bestämmelse för fastställandet av de försäkringstekniska avsättningarna. Den nuvarande bestämmelsen är tillräckligt allmän för att kunna avse även livförsäkringar. Bestämmelsen har, som nämnts, införts i samband med införlivandet av redovisningsdirektivet artikel 56. Inte heller i detta sammanhang åsyftades en begränsning till livförsäkringar. Regeln bör alltså inte begränsas på det sätt som Finansinspektionen föreslagit.
Det finns däremot anledning att dela upp bestämmelserna om beräkningen av nuvarande premiereserv för skade- respektive livförsäkringsavtal i olika stycken. Bestämmelserna bör också justeras för att bli tydligare och för att anpassas till den ändrade terminologin för premiereserven.
Beräkningen av livförsäkringsavsättningar bör alltjämt grundas på antaganden om riskmått, ränta och kostnader som var för sig är betryggande.
222
Med anledning av Finansinspektionens synpunkter om oklarheten i synen på betryggande värdering i premiereservgrunderna och relationerna till andra försäkringstekniska avsättningar och till solvenskraven kan följande framhållas.
Det är inte enkelt att entydigt peka ut vad som skall beaktas inom ramen för avsättningen för ej intjänade premier och kvardröjande risker respektive livförsäkringsavsättning eller inom ramen för andra försäkringstekniska avsättningar respektive eget kapital. De bindande EGreglerna i ämnet är svårtillgängliga och ger utrymme för olika tolkningar. I vissa EG-länder förekommer också exempel på olika avsättningar som inte motsvarar den svenska premiereserven, t.ex. reserv för omkostnader, reserv för bristande överensstämmelse mellan kontantflöden på tillgångsoch skuldsidan och reserv för förlustrisk i vissa slag av tillgångar.
Finansinspektionen har med fog ifrågasatt om det är förenligt med gemenskapsrätten eller i övrigt lämpligt med en regel som medger avvikelse från kraven på betryggande antaganden för riskmått m.m. därför att avsättningarna är beräknade med särskilda säkerhetstillägg. En allmän utgångspunkt bör vara att de försäkringstekniska avsättningarna endast motsvarar vad som utifrån betryggande antaganden med rimliga tillägg sannolikt kan komma att behöva infrias för ingångna försäkringsavtal. Tillägg som har karaktär av mera allmänna konsolideringsreserver bör beaktas inom ramen för eget kapital.
Det innebär bl.a. att om ursprungliga antaganden visar sig vara otillräckliga, så bör antagandena och storleken av de försäkringstekniska avsättningarna omprövas. Vilka avsättningar som närmare skall höra till den ena eller andra slaget och hur förändringar i antaganden skall behandlas vid beräkningen av försäkringstekniska avsättningar bör inte preciseras genom lag. Sådana frågor bör i stället behandlas i föreskrifter från regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer (7 kap. 1 §, jfr också det särskilda bemyndigandet i 7 kap. 2 § ränteantaganden i premiereserven för livförsäkringsrörelse). Den gällande bestämmelsen om avvikelse från kravet på betryggande antaganden om det finns särskilda säkerhetstillägg bör därför slopas.
Den fråga som aktuarieorganisationerna berört om betryggande antaganden för fondförsäkring och villkorad återbäring är beroende av den närmare indelningen av försäkringstekniska avsättningar. För livförsäkringsavsättningarna gäller ett sådant krav direkt enligt beräkningsreglerna i 7 kap. 2 § FRL. Om de aktuella åtagandena kommer att hänföras till andra slag av avsättningar kan det finnas skäl för motsvarande regler om beräkningen i en myndighetsföreskrift.
8.2 Särskilda utjämningsavsättningar
Regeringens bedömning: Det bör inte införas några bestämmelser om försäkringstekniska avsättningar i form av särskilda utjämningsavsättningar för livförsäkringar eller för avgångsbidragsförsäkringar.
223
Försäkringsutredningens förslag innebär att livförsäkringsbolag skall vara skyldiga att göra avsättningar till en särskild utjämningsreserv för att möta slumpmässiga variationer och täcka i övrigt svårbedömda aktuariella risker samt att närmare regler om reservens uppbyggnad, omfattning och användning skall ges genom föreskrifter av regeringen eller Finansinspektionen (se betänkandet s. 157-158).
Försäkringsrörelsepromemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens (se promemorian s. 175-177).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser har lämnat Försäkringsutredningens förslag utan erinran. Aktuarienämnden har i och för sig tillstyrkt förslaget till särskilda utjämningsavsättningar inom livförsäkring, eftersom livförsäkringsavtal är långfristiga och bolaget är bundet av riskantagandena vid avtalstecknandet. Nämnden har påpekat att antaganden om dödlighet, livslängd och sjuklighet måste vara betryggande och att faktorerna inte är förutsägbara. Enligt nämnden kan reserven också behöva vara så stor att ytterligare medel än överskott från den aktuariella verksamheten måste sättas av. Eftersom utjämningsreserven enligt nämnden skall skydda bolagets soliditet bör reserven dock inte ingå i de försäkringstekniska avsättningarna utan i kapitalbasen och redovisas i en post som varken är försäkringsteknisk skuld eller eget kapital. Finansinspektionen har avstyrkt den föreslagna utjämningsreserven, bl.a. eftersom problemen med antaganden om framtida avkastning och omkostnader är större än antaganden om aktuariella risker. Inspektionen har föreslagit att det bör övervägas att ge möjlighet till förstärkningar av de försäkringstekniska avsättningarna utöver nuvarande premiereserv. Bokföringsnämnden har anfört att det i redovisningen inte bör förekomma avsättningar baserade på annat än en uppskattning av reserveringsbehovet. Nämnden anser sig dock inte kunna bedöma om det utifrån försäkringsmässiga överväganden är lämpligt att på de föreslagna grunderna tilllåta eller föreskriva särskilda avsättningar för aktuariella risker.
Remissinstanserna har inte haft någon erinran mot Försäkringsrörelsepromemorians förslag i denna del.
Bakgrund: Enligt 12 kap. 9 a § FRL skall skadeförsäkringsbolag som meddelar kreditförsäkring göra särskilda avsättningar som skall användas för förlusttäckning inom denna klass. Sådana avsättningar utgör inom den gräns som anges i 12 kap. 9 a § en försäkringsteknisk avsättning (7 kap. 1 § första stycket 5). Reglerna föranleds av bestämmelser i kreditförsäkringsdirektivet (direktiv 87/343/EEG av den 22 juni 1987 om ändring, såvitt avser kreditförsäkring och borgensförsäkring, av första direktivet 73/239/EEG om samordning av lagar och andra författningar angående rätten att etablera och driva verksamhet med annan direkt försäkring än livförsäkring).
Frågan om särskilda utjämningsavsättningar har även varit aktuell för avgångsbidragsförsäkringar. Dessa försäkringar faller ut om ett anställningsförhållande upphör på grund av uppsägning eller sjukdom. När EES-avtalets EG-regler införlivades framhöll Försäkringsförbundet att avgångsbidragsförsäkringar kunde vara lika känsliga för konjuktursvängningar som kreditförsäkringar. Regeringen konstaterade då att det
224
kunde vara motiverat med likartade bedömningar men att frågan borde tas upp i ett senare sammanhang (prop. 1992/93:257 s. 118).
Skälen för regeringens bedömning: Som tidigare framhållits skall de försäkringstekniska avsättningarna grundas på betryggande antaganden om riskmått, ränta och kostnader. Redan inom ramen för sådana avsättningar måste alltså beaktas sådana förhållanden som motiverat utredningens förslag till särskild utjämningsavsättning. I vart fall måste förstärkningar av de försäkringstekniska avsättningarna ske om antaganden visar sig vara otillräckliga. Inom livförsäkring är problemen med antaganden om framtida avkastning och omkostnader i regel större än för antagandena om aktuariella risker. Även andra överskott än de från den aktuariella verksamheten kan alltså behövas som en reserv för att möta framtida förändringar. Som Sveriges Livförsäkringsbolags Aktuarienämnd anfört finns det goda skäl för att ha särskilda utjämningsbuffertar i livbolag för att skydda bolagets soliditet. Sådana konsolideringsreserver bör, i överensstämmelse med de överväganden som tidigare gjorts, byggas upp med belopp som är tillgängliga för vinstutdelning eller förlusttäckning inom ramen för eget kapital (Jfr avsnitt 7.3 och de i avsnitt 7.6 föreslagna reglerna för livförsäkringsbolag om inrättande av reservfond respektive konsolideringsfond).
Nämndens uppfattning att sådana avsättningar bör redovisas som en särskild post mellan försäkringstekniska avsättningar och eget kapital bör alltså inte godtas. Det finns visserligen i dag särregler om särskilda utjämningsavsättningar inom kreditförsäkring som skall behandlas och redovisas som försäkringstekniska avsättningar. Dessa regler är emellertid motiverade av tvingande EG-regler (se artikel 1.3 i kreditförsäkringsdirektivet). Det bör alltså inte införas några särskilda rörelseregler om särskilda utjämningsavsättningar för livförsäkringsrörelse efter mönster från utjämningsavsättningar för kreditförsäkringar.
Den principiella bedömning som gjorts i frågan om särskilda utjämningsavsättningar inom livförsäkringsrörelse är relevant även för avgångsbidragsförsäkringar. Några särbestämmelser om utjämningsavsättningar bör således inte heller införas för sådana försäkringar.
225
8.3 Försäkringstekniska grunder respektive riktlinjer m.m.
8.3.1 Försäkringstekniska grunder respektive riktlinjer m.m.
Regeringens förslag: Nuvarande system för försäkringstekniska grunder utmönstras.
Försäkringsbolag som bedriver direkt försäkringsrörelse och återförsäkringsrörelse för liv- eller lång skadeförsäkring skall upprätta försäkringstekniska riktlinjer. Riktlinjerna skall innehålla principerna för bl.a. premiesättning, försäkringstekniska avsättningar och soliditeten.
Riktlinjerna skall som huvudregel kompletteras med ett försäkringstekniskt underlag som innehåller försäkringstekniska beräkningar eller liknande uppgifter i fråga om bl.a. försäkringspremier. Ett tekniskt underlag behöver inte upprättas om det med hänsyn till försäkringens särskilda beskaffenhet eller av annat särskilt skäl inte finns behov av ett sådant underlag.
Riktlinjerna och underlaget skall till skillnad från nuvarande grunder inte ha någon betydelse för försäkringstagarnas rättigheter eller skyldigheter gentemot bolaget.
Riktlinjerna för livförsäkringar skall ges in till Finansinspektionen senast i samband med att de börjar användas efter antagande eller ändring. De skall åtföljas av en redogörelse för konsekvenserna för bolaget och försäkringstagarna.
Som en följd av de nya reglerna om riktlinjer slopas kravet på reglering av mottagen och återgiven återförsäkring i bolagsordningen.
Försäkringsutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med promemorians förslag. Utredningen har inte föreslagit att riktlinjerna skall ta upp frågor om premier, återförsäkring eller soliditet. Utredningen har inte heller föreslagit att tekniskt underlag för premier eller återbäring som huvudregel skall behöva upprättas för skadeförsäkringar. Kravet på tekniskt underlag har i utredningsförslaget begränsats till lång skadeförsäkring samt liv- och sjukränta som hör till annan försäkring än livförsäkring. Det föreslås en möjlighet för inspektionen att medge dispens för långa skadeförsäkringar, om det föranleds av försäkringens särskilda beskaffenhet. Utredning har vidare inte förslagit någon generell undantagsregel från skyldigheten att upprätta ett tekniskt underlag för livförsäkringar, men har behållit dispensmöjligheten i 1 kap. 10 § för vissa korta livförsäkringar (se betänkandet s. 220–222 och 272–274).
Försäkringsrörelsepromemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag (se promemorian s. 177–190). I promemorian används dock försäkringstekniska riktlinjer som samlingsbegrepp för överordnade regler och det tekniska underlaget. Enligt promemorians förslag skall underlaget sändas in till inspektionen. I promemorians förslag är riktlinjerna och underlagets innehåll mera begränsat. Möjligheten att underlåta att upprätta ett tekniskt underlag är å andra sidan begränsad till skadeförsäkringar. Ett normgivningsbemyndigande föreslås beträffande vilka frågor som skall regleras i riktlinjerna och underlaget. I
226
promemorian föreslås inte någon ändring av bestämmelserna om bolagsordningen.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har i stort godtagit Försäkringsutredningens och försäkringsrörelsepromemorians förslag. Finansinspektionen och Aktuarieföreningen har instämt i principen att ersätta grunderna med en avtalsreglering men har samtidigt pekat på olika problem. Samma gäller de försäkringstekniska riktlinjerna och underlaget, där Aktuarienämnden bl.a. har sett behov av en avstämning med bestämmelserna om återförsäkring i bolagsordningen. LO och TCO har generellt efterlyst undantags- eller dispensregler för kollektivavtalade försäkringar.
Hovrätten för Västra Sverige har anfört att det tydligare bör framgå när försäkringstekniskt underlag inte behöver upprättas.
Bakgrund
Allmänt om försäkringstekniska grunder
Ett försäkringsbolag skall upprätta grunder för livförsäkringar (7 kap. 3– 8 §§ FRL). Grunderna, som är bindande för bolaget, skall bl.a. innehålla regler om hur försäkringspremier och premiereserven beräknats samt beräkning och fördelning av återbäring. Grunder skall i vissa avseenden även upprättas för skadeförsäkringar som meddelas för en längre tid än tio år (långvariga skadeförsäkringar). Detsamma gäller för livränta och sjukränta som tillhör skadeförsäkringar (se 3 § i nu gällande lydelse). Grunderna upptar till väsentlig del försäkringsmatematiska formler och modeller för beräkningarna.
Syftet med systemet med grunderna är att trygga bolagets förmåga att fullgöra sina förpliktelser enligt ingångna avtal och att meddela försäkringar till en kostnad som är skälig. Systemet med grunder skall med andra ord tillgodose soliditets- och skälighetskrav (se 4 §). Reglerna kompletteras av ett förbud mot s.k. returprovisioner i 15 §. För sådana försäkringar för vilka grunder inte behöver upprättas finns inte någon allmän soliditets- och skälighetsbestämmelse. Ett soliditets- och skälighetskrav har emellertid ansetts gälla även i dessa fall (se vidare avsnitt 6.1 och 6.2 om skälighets- och soliditetsprincipen).
Grunderna antas av försäkringsbolaget medan en ändring i grunderna antas av styrelsen. Tidigare gällde att antagna grunder skulle fastställas av regeringen och ändringar av Finansinspektionen eller i undantagsfall av regeringen. Som en följd av tvingande regler i EG:s direktiv har emellertid kravet på stadfästelse av antagande och ändring av grunder slopats (se prop. 1994/95:184 s. 126).
Fortfarande gäller ett krav på anmälan av grunder. Senast när antagna eller ändrade grunder börjar att användas skall de tillställas Finansinspektionen. Till anmälan skall fogas en redogörelse för de konsekvenser som grunderna får för bolaget och försäkringstagarna. Regeringen eller Finansinspektionen får meddela närmare föreskrifter om denna redogörelses innehåll (se 8 a §).
227
För ömsesidiga livförsäkringsbolag gäller särskilda regler om nedsättningsgrunder vid förluster (se vidare avsnitt 9.1).
Grundernas innehåll för olika försäkringar
För livförsäkringar skall — om det inte finns anledning till undantag med hänsyn till försäkringarnas särskilda beskaffenhet — grunder upprättas för frågor som regleras närmare i 3 §. Grunderna skall innehålla regler för beräkning av försäkringspremier (premiegrunder) och beräkning av premiereserv (premiereservgrunder). Grunderna skall innehålla de antaganden om dödlighet och andra riskmått, räntesats samt driftskostnader som krävs för beräkningen.
Avtalstiderna inom livförsäkring är ofta långa. Det har därför ansetts nödvändigt med försiktiga antaganden. Antagandena om riskmått, ränta och kostnader skall var för sig vara betryggande för det slag av försäkringsrörelse som det är fråga om. Detta innebär att varje enskilt antagande skall innehålla säkerhetsmarginaler (s.k. implicita säkerhetstillägg). Grunderna får dock också innehålla föreskrifter om särskilda gemensamma säkerhetstillägg. Sådana säkerhetstillägg kan tas i anspråk i händelse av en ogynnsam utveckling. Avvikelse från kravet att varje antagande skall vara betryggande får enligt FRL ske om sådana säkerhetstillägg föranleder detta (se 3 och 5 §§).
För livförsäkringar skall grunder även upprättas för återbäring till försäkringstagarna (återbäringsgrunder). I denna del skall grunderna innehålla reglerna för beräkning och fördelning av återbäring samt användning av återbäringsfonden (se 3 och 8 §§). I FRL anges dock inte vilken närmare metod för återbäringen som skall gälla inom ramen för skälighetsprincipen. I allmänhet tillämpas inom svensk försäkring ett system med återbäring som baseras på den individuella försäkringens ekonomi.
I återbäringsgrunderna har flertalet livförsäkringsbolag även tagit in bestämmelser om det s.k. kollektiva konsolideringskapitalet. Detta beräknas i ett av bolaget internt upprättat bokslut där tillgångarna marknadsvärderas och överskott beräknas för försäkringstagarna i relation till deras bidrag till överskottet. Det kollektiva konsolideringskapitalet utgör förenklat uttryckt det överskottskapital som inte har "fördelats" på försäkringstagarna genom garanterad eller allokerad återbäring. Allokeringen är inte juridiskt bindande gentemot försäkringstagarna utan utgör snarast en beräkningsgrund för senare tilldelning av återbäring. Bestämmelserna om det kollektiva konsolideringskapitalet brukar vara allmänt utformade. Det brukar inte heller framgå i vilka fall som det interna "buffertkapitalet" skall utnyttjas.
Grunderna skall enligt gällande regler i FRL även innehålla föreskrifter i vissa andra frågor. Det gäller frågor om försäkringstagarens rätt till återköp och fribrev, beräkning av tekniskt återköpsvärde, belåning av försäkringsbrev, verkan av underlåtenhet att betala premie, försäkringstagarens rätt i andra fall när försäkringen upphör i förtid eller när bolaget inte har ansvar för försäkringsfallet, skyldighet att teckna återförsäkring
228
och förräntning av försäkringsbelopp som förfallit till betalning (3, 5 och 8 §§).
För långvariga skadeförsäkringar skall grunder upprättas för beräk-ning av premiereserv, för bestämmande av försäkringstagarnas rätt när försäkringen upphör i förtid eller bolaget i övrigt inte har ansvar för försäkringsfallet (3 § andra stycket).
För liv- eller sjukränta som tillhör annan försäkring än livförsäkring skall grunder upprättas för beräkning av premiereserv och rätt till återköp. Då gäller i tillämpliga delar reglerna för premiereservgrunder för livförsäkringar (3 § tredje och fjärde stycket och 5 §).
I FRL anges inga närmare regler för valet av antaganden om riskmått, ränta och kostnader. Det ankommer i första hand på styrelsen att tillse att grunderna är väl anpassade till växlande förhållanden (se 8 kap. 7 och 8 §§). Som en följd av införlivandet av EG:s tredje livförsäkringsdirektiv har föreskrifter införts för högsta ränteantagande vid beräkning av premiereserv inom livförsäkring och liv- och sjukränta inom annan försäkring (se FFFS 1997:32 om beräkning av premiereserv för livförsäkringsrörelse samt för liv- eller sjukränta som tillhör annan försäkring än livförsäkring).
Grundernas betydelse för avtalsinnehållet samt ändringar av grunder
Flertalet av de bestämmelser som enligt 3 § skall tas in i grunderna gäller rättsförhållandet mellan försäkringsbolaget och försäkringstagaren. Regelmässigt hänvisar också försäkringsavtalet till vissa delar av grunderna. Grunderna är i dessa delar alltså en del av försäkringsavtalet. Detta gäller bl.a. bestämmelser om försäkringstagarens rätt till återköp och fribrev, belåning av försäkringsbrev, verkan av underlåtenhet att betala premie och om återbäring. Några av ämnena i grunderna rör emellertid inte direkt avtalsförhållandet mellan försäkringsgivaren och försäkringstagaren. Detta gäller bestämmelserna om beräkning av premiereserv och skyldigheten att teckna återförsäkring.
Vissa delar av grunderna kan ändras under avtalstiden utan att försäkringstagaren hörs. Dit hör premiereservgrunder och återbäringsgrunder. En ändring av återbäringsgrunder får betydelse för försäkringstagarens rättigheter och skyldigheter. Detta avsteg från vedertagna principer beträffande förutsättningarna för ändring av avtal har motiverats med hänvisning till de särskilda förhållanden som utmärker försäkringsavtalet och till att ändringen krävt stadfästelse av myndighet. Ett annat motiv för att tillåta avsteget från vedertagna avtalsrättsliga principer kan hänföras till soliditets- och skälighetskraven i lagen som kringgärdar grunderna. Grunderna har en central funktion i genomförandet av dessa lagkrav. Det har emellertid ansetts att allmänna rättsgrundsatser förhindrar övergång från en form av tilldelning av återbäring till en annan form av tilldelning.
Enligt FRL har bolagsledningen en skyldighet att se till att grunderna ändras i vissa fall. Så är fallet om grunderna inte längre fyller sitt ändamål med hänsyn till soliditets- och skälighetskravet (4 § andra stycket). Även
229
Finansinspektionen har en skyldighet att ingripa om grunderna inte är tillfredsställande (19 kap. 11 §).
Vid bedömningen av om ändringar av grunderna för premiereserven för redan tecknade försäkringar bör ske, t.ex. för att antagandena visat sig otillräckliga, skall hänsyn tas till den säkerhet som finns i andra antaganden samt till storleken av säkerhetstilläggen (7 kap. 5 §).
I FRL finns särskilda bestämmelser om särskilda premiereservgrunder (övergångsgrunder). Dessa kan närmast beskrivas som övergångsregler för att lindra de konsekvenser som en omedelbar ökning av premiereserven annars skulle få, dvs. en avveckling av bolaget och en överlåtelse av försäkringsbeståndet. Enligt bestämmelserna kan särskilda övergångsgrunder tillämpas i två olika fall. Det första fallet är om det på grund av ändrade förhållanden krävs en väsentlig ökning av premiereserven för redan tecknade livförsäkringar eller för liv- eller sjukränta inom skadeförsäkring. Här är det frågan om att bolaget på grund av ändrade förhållanden får räkna med framtida underskott. Det andra fallet är om bolaget tillfälligt lidit avsevärd förlust till följd av att tillgångarna sjunkit i värde eller att dödligheten överstiger vad som antagits eller att någon liknande omständighet inträffat. En förutsättning för övergångsgrunder i detta fall är dock att det inte finns anledning att anta att bolaget skall hamna på obestånd och att övergångsgrunder kan anses främja försäkringstagarnas intresse. Vid tillämpningen av övergångsgrunder får, med avsteg från vad som annars gäller för premiereservens beräkning, hänsyn tas till kapitalvärdet av den vinst som beräknas uppkomma under den tid som övergångsgrunderna gäller. Detta får ske genom att kapitalvärdet av vinsten reducerar kapitalvärdet av framtida kostnader. Övergångsgrunder skall bestämmas för viss tid. Utan synnerliga skäl får övergångsgrunder inte gälla under längre sammanhängande tid än 10 år (6 § ).
Ändringar i prop. 1994/95:184 av bestämmelserna om grunder
I samband med införlivandet av tredje generationens direktiv har ett flertal lagändringar antagits rörande systemet med försäkringstekniska grunder (prop. 1994/95:184 s. 126, bet. NU24 och SFS 1995:779). Som tidigare nämnts upphävdes då kravet på offentlig stadfästelse av grunder till följd av tvingande EG-regler. Vidare infördes en skyldighet för livförsäkringsbolag att reglera frågor om återförsäkring i bolagsordningen. Därutöver beslutades vissa lagändringar i 7 kap. 3 § FRL om begränsningar av grundernas innehåll. I sistnämnda del bedömdes dock att ett genomförande borde samordnas med förslaget till en ny försäkringsavtalslag. Eftersom det var osäkert när den lagen kunde komma att träda i kraft beslutades att ikraftträdandet skulle ske den dag regeringen bestämde. I sammanhanget anfördes bl.a. att ändringar av kvarvarande grunder liksom enligt gällande rätt fick antas ha effekt på redan ingångna avtal (prop. 1994/95:184 s. 127, 128 och 247).
De av riksdagen beslutade ändringarna i 7 kap. 3 § FRL rörande begränsningarna av grundernas innehåll har ännu inte trätt i kraft. Ändringarna innebär att kravet på grundernas innehåll för livförsäkringar
230
begränsas till beräkning av försäkringspremier och premiereserv, beräkning av tekniska återköpsvärden samt återbäring till försäkringstagarna. För skadeförsäkringar som meddelas för längre tid än tio år behöver grunder enbart upprättas för beräkning av premiereserv, men med en möjlighet för Finansinspektionen att medge dispens från detta krav. För sådan liv- eller sjukränta som tillhör annan försäkring än livförsäkring skall grunder upprättas för beräkning av premiereserv och tekniska återköpsvärden. Vidare bemyndigas regeringen eller Finansinspektionen att meddela närmare föreskrifter om hur grunderna redaktionellt skall ställas upp.
De beslutade ändringarna av grundernas innehåll bygger på synsättet att villkoren för vad som skall gälla mellan bolaget och försäkringstagaren i möjligaste mån skall framgå av försäkringsavtalet (och inte av grunderna). Därigenom får grunderna i huvudsak karaktär av ett tekniskt beräkningsunderlag. I förarbetena till lagstiftningen hänvisades också till att lagregler om t.ex. rätt till fribrev och återköp föreslagits införda i en ny försäkringsavtalslag (Ds 1993:39).
Som en konsekvens av ändringen i 7 kap. 3 FRL om att berörda frågor skall regleras i försäkringsavtalet och inte i grunderna, har även vissa konsekvensändringar i 2 kap. 18 §, 10 kap. 5 § och 12 kap. 13 § ägt rum. Även där villkorades ikraftträdandet av regeringens beslut.
Skälen för regeringens förslag
Bör nuvarande ordning med försäkringstekniska grunder utmönstras?
Vid en reformering av försäkringsrörelsereglerna är det av stor vikt att tillse att avtalade försäkringsvillkor mellan försäkringsbolaget och försäkringstagaren inte kan ändras till försäkringstagarnas nackdel utan stöd i avtalet. Således bör rörelsereglerna inte medge att t.ex. avtalade villkor om premier och återbäring kan åsidosättas med anledning av bolagets ekonomiska situation. För det fall att bolaget hamnar i ekonomiska svårigheter bör dessa svårigheter lösas på samma sätt som gäller för annan affärsverksamhet. Rörelsereglerna bör inte garantera försäkringsbolagens fortsatta drift på bekostnad av försäkringstagarnas avtalade förmåner.
De nuvarande rörelsereglerna om försäkringstekniska grunder innebär att villkoren för vad som skall gälla mellan försäkringsbolaget och försäkringstagaren i vissa fall kan ändras under avtalstiden utan att försäkringstagaren hörs. En sådan ordning har tidigare uppvägts av att grunderna varit föremål för offentligt godkännande som innefattade bl.a. en soliditets- och skälighetsprövning av premier.
En sådan offentlig kontroll har inte kunnat behållas med hänsyn till EG:s regler. Redan detta är ett starkt skäl för att förändra dagens näringsrättsliga reglering om grunder.
Förslagen om att slopa skälighetsprincipen och att möjliggöra en vinstutdelning i livförsäkringsbolag (se avsnitt 6.1 och 7.2) gör det än mer angeläget att främja att försäkringstagarens förmåner och kostnader klarare framgår på förhand. Det är viktigt att försäkringsbolag inte ensi-
231
digt, utan stöd i avtalet, kan ändra t.ex. regler för fördelning av återbäring mellan olika generationer eller grupper under avtalsperioden. I vissa fall kan olika slag av formler och tabeller behöva anges i försäkringsvillkoren, t.ex. när det gäller återköpsvärdet. Villkoren bör dock självfallet utformas så att de är lätta att förstå för konsumenter samtidigt som formler och svårbegriplig information bör undvikas. Stora krav bör ställas på försäkringsgivarna när det gäller ansträngningarna att uppnå klara och tydliga villkor. Som Aktuarieföreningen påpekat kan alltför allmänt hållna villkor medföra en risk för att vissa försäkringstagargrupper senare kan godtyckligt gynnas framför andra. Avvägningen mellan fullständighet och klarhet måste ytterst bedömas i praxis med utgångspunkt från allmänna avtalsrättsliga bedömningar och bestämmelser. På sikt kan detta leda till tekniskt enklare livförsäkringsprodukter eller återbäringsformer i sådana avtalsförhållanden där särskilda konsumentskyddsaspekter gör sig starkast gällande.
Även med hänsyn till svårigheterna i en övergång att formulera nya avtal står det klart att slopandet av försäkringstekniska grunder är nödvändigt för att mera marknadsmässiga spelregler skall kunna fungera även på detta område och ofrånkomligt på en marknad som kännetecknas av en allt större konkurrens.
Den nuvarande ordningen med försäkringstekniska grunder för livförsäkringar m.m. bör alltså ersättas med en annan ordning som bl.a. bygger på att villkoren för vad som skall gälla mellan bolaget och försäkringstagarna bestäms på principiellt samma sätt som gäller för korta skadeförsäkringar och andra avtalsförhållanden. Reglerna om försäkringstekniska grunder i 7 kap. 3-8 §§ bör sålunda ändras genom att nuvarande ordning med krav på att upprätta särskilda försäkringstekniska grunder utmönstras.
Aktuarieföreningen har anfört att det behövs någon form av reservutgång för framtida ändringar av återbäring, eftersom försäkringsavtalen kan sträcka sig över en mycket lång tid och det är svårt att förutse variationer i livslängd o.d.
Rörelsereglerna i FRL bör, enligt regeringens mening, inte i sig möjliggöra framtida ändringar av återbäring som är tillförsäkrad genom försäkringsavtal. Det får dock förutsättas att visst utrymme finns för bolagen att säkerställa en sådan rätt till justering inom ramen för avtalet.
Konsekvenserna av att utmönstra ordningen med grunder m.m.
Soliditeten inom livförsäkringsverksamheten har hittills primärt byggt på att de beräkningsantaganden som ligger till grund för premiesättning och avsättningar till premiereserv är betryggande samt att de överskottsmedel som därigenom normalt uppkommer kan användas för konsolidering i avvaktan på att de tilldelas försäkringstagarna som återbäring. Systemet med grunder har här haft en central roll.
Med hänsyn till de tidigare redovisade förslagen måste soliditeten inom livförsäkringsverksamheten säkerställas på delvis nya sätt. En grundläggande roll har den i det föregående förslagna allmänna stabilitetsregeln
232
som tar sikte på bolaget i sin helhet och som bl.a. är avsedd att betona uppbyggnaden av ett eget kapital som tjänar som ett betryggande konsolideringskapital även i traditionella livförsäkringsbolag. En viss roll har även de föreslagna reglerna om möjligheten att utforma återbäringsvillkor för livförsäkringar så att försäkringstagarna kan bära en finansiell, en aktuariell eller annan försäkringsteknisk risk. Dessa förändringar är dock inte tillräckliga.
De nuvarande försäkringstekniska grunderna har, som tidigare framgått, utgjort ett beräknings- och kontrollmaterial för i första hand bolaget men också för tillsynsmyndigheten. Bolaget har på så sätt ålagts att analysera och dokumentera frågor om vilka premier som behöver tas ut samt vilka avsättningar som erfordras för att åtagandena skall kunna fullföljas. Kravet på betryggande antaganden om riskmått, ränta och kostnader har då haft en viktig roll. Vidare har reglerna inneburit att företaget fortlöpande haft att pröva om tidigare antaganden fortfarande varit betryggande och att ta initiativ till förstärkningar om tidigare antaganden visat sig otillräckliga.
Grundernas funktion som beräknings-, styrnings- och kontrollunderlag bör tillgodoses även i framtiden. Visserligen tillgodoses sådana aspekter delvis av annat bolagsinternt material, t.ex. det material som upprättas i samband med att intern- och externredovisning tas fram. Det bör dock finnas en mer formaliserad ordning som är lagfäst i FRL. Detta material skall samordnas med annat material, t.ex. det räkenskapsmaterial som skall ligger till grund för årsredovisningen.
Upprättande av försäkringstekniska riktlinjer och underlag
Vissa försäkringsbolag skall enligt 7 kap. 10 g § FRL upprätta riktlinjer för tillgångar som används för skuldtäckning (placeringsriktlinjer). Syftet med sådana riktlinjer är dels att säkerställa bolagets ansvar för att tillämpa matchnings-, riskspridnings- och övriga placeringsregler, dels att kunna ligga till grund för Finansinspektionens tillsyn (se prop. 1994/95:184 s. 163). Till följd av förslagen som lämnas i det följande kommer placeringsriktlinjernas roll som styrande handlingsregler för bolaget att förstärkas (se vidare avsnitt 13.3.2).
Ett motsvarande system med särskilda regler för det enskilda bolaget bör föreskrivas för beräkning, styrning och kontroll av förhållanden som hör samman med bolagets skuldsida. Motivet för sådana regler är ytterst att trygga soliditeten och att åtagandena mot försäkringstagarna kan fullföljas.
Remissinstanserna har generellt tillstyrkt ordningen med försäkringstekniska riktlinjer som innehåller en övergripande beskrivning av bolagets policy och ett försäkringstekniskt underlag med mera beräkningsmässiga beskrivningar. Regeringen delar denna inställning. På samma sätt som gäller för placeringsriktlinjerna bör endast försäkringsbolag som driver direkt försäkringsrörelse och bolag som bedriver liv- och lång skadeåterförsäkringsrörelse omfattas av bestämmelserna. (Angående antagande av riktlinjer, se avsnitt 13.3.1).
233
Någon klar skiljelinje för vad som är en lämplig uppdelning mellan riktlinjerna och underlaget bör inte dras upp. Även de försäkringstekniska riktlinjerna kan behöva innehålla belopp, exempel och, som
Aktuarieföreningen framhållit, formler eller liknande beräkningar. Det tekniska underlaget kan i sin tur behöva innehålla även beskrivningar som kopplar samman underlaget med riktlinjerna. Det tekniska underlaget måste givetvis upprättas i överensstämmelse med riktlinjerna och vara samordnat med dessa samt kunna granskas som en helhet.
Riktlinjerna och underlagets omfattning och innehåll
Frågan är då vilka ämnen som riktlinjerna och, som huvudregel, det tekniska underlaget huvudsakligen bör behandla och vilka försäkringar som bör omfattas.
I stabilitetshänseende är det av betydelse att samtliga försäkringstekniska avsättningar är tillräckligt beräknade, så att åtagandena för ingångna försäkringsavtal kan uppfyllas vid varje tidpunkt. Riktlinjerna bör därför, till skillnad från grunderna, behandla även andra försäkringstekniska avsättningar än avsättningar för ej intjänade premier och kvardröjande risker samt livförsäkringsavsättningar. Också det tekniska underlaget bör som huvudregel avse samtliga försäkringstekniska avsättningar och ett eventuellt undantag därifrån prövas enligt särskilda bestämmelser (se nedan). Därmed kommer även ersättningsreserven att omfattas av ett principiellt krav på tekniskt underlag, vilket Aktuarieföreningen har förordat.
Riktlinjerna och underlaget bör även innefatta frågor om den återbäring som skall tillfalla försäkringstagarna och de ersättningsberättigade som kan jämställas med försäkringstagarna. En skyldighet att beakta återbäringen följer i och för sig av att avsättningar skall göras för avtalad och ensidigt utfäst återbäring och att riktlinjerna och underlaget enligt vad som nyss sagts skall upprättas för samtliga försäkringstekniska avsättningar. Riktlinjerna och underlaget bör emellertid ange även närmare principer för fördelningen av återbäring mellan olika grupper och generationer av försäkringstagare och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringen.
Stabiliteten i bolaget påverkas av hur försäkringspremierna är beräknade eller skall fastställas. Riktlinjer och underlag för premiesättningen är av störst betydelse för långvariga liv- och skadeförsäkringar. Dessa uppgifter har också samband med uppgifterna som gäller avsättningarna för ej intjänade premier och kvardröjande risker respektive livförsäkringsavsättningar. Riktlinjerna och underlaget bör alltså även ta upp frågor om premiesättningen. Materialet bör också innehålla principerna om återköp och belåning av försäkringar och, i förekommande fall, beräkningar av det tekniska återköpsvärdet.
Frågan blir då om riktlinjer och underlag för premier även bör finnas för korta skadeförsäkringar?
Även för skadeförsäkringar måste det givetvis finnas kalkyler och analyser för beräkning av premier. Som nyss angetts har riktlinjer och
234
underlag om premiesättningen också en koppling till motsvarande material för avsättningar för ej intjänade premier och kvardröjande risker. En i lag intagen skyldighet att upprätta riktlinjer och, som huvudregel ett tekniskt underlag, för premieberäkningen för skadeförsäkringar är naturlig med hänsyn till förslaget att utmönstra den nuvarande bestämmelsen i 19 kap. 5 §. Den bestämmelsen reglerar i dag ledningens ansvar att övervaka att premien är skäligt avvägd med hänsyn till risk och driftskostnader och övriga omständigheter (se avsnitt 6.1).
I rörelsereglerna bör det således behållas en ordning som betonar upprättandet av ett beräknings-, styrnings- och kontrollmaterial för premiesättningen även för skadeförsäkringar. Denna ordning skall dock numera mera renodlat ta hänsyn till stabilitetsaspekter.
När det bestäms vilka frågor som riktlinjerna och underlaget bör beakta är det befogat att ta hänsyn till förändringen av återbäringsfondens roll som buffertkapital. Konsolideringskapitalet i livbolag kommer i framtiden att få utgöras av eget kapital och andra poster som får räknas in i kapitalbasen. Riktlinjerna och underlaget bör därför även behandla frågor om hur bolagets konsolidering skall säkerställas, t.ex. vilka säkerhetsmarginaler som bör finnas inom ramen för eget kapital.
Att det finns ett beräknings- styrnings- och kontrollmaterial för det kapital som skall tjäna som buffert för framtida svängningar i verksamheten är lika viktigt ur soliditetssynpunkt som att det finns riktlinjer för beräkningen av premier och försäkringstekniska avsättningar. En sådan lösning kan även anses som en naturlig utveckling av att många livbolag brukat ta in frågor om den kollektiva konsolideringen i grunderna. Även möjligheterna till en friare produktutveckling och premiesättning talar för att riktlinjerna och underlaget bör behandla även frågor om konsolideringen. Ett krav på riktlinjer och underlag för soliditeten bör gälla för såväl liv- som skadeförsäkringar. Som Finansinspektionen påpekat bör försäkringsrörelsepromemorians författningsförslag justeras på denna punkt.
Det som nyss sagts talar för att även frågor om mottagande och avgivande av återförsäkring bör regleras i riktlinjerna och underlaget. De regler som bolaget tillämpar i detta avseende är av stor betydelse för möjligheterna att fullgöra åtagandena mot försäkringstagarna.
Enligt nuvarande regler skall bolagsordningen innehålla den begränsning som skall gälla för den ansvarighet som bolaget åtar sig för en och samma risk, den s.k. maximalbestämmelsen (jfr prop. 1981/82:180 s. 151). Sådana frågor bör i stället beaktas i riktlinjerna och i förekommande fall underlaget med hänsyn till de skyddsintressen som lagen skall tillgodose. I konsekvens med detta bör reglerna om begränsningar för mottagen återförsäkring för ömsesidiga bolag, som i dag skall regleras i bolagsordningen, slopas. De ändringar som görs i uttaxeringsreglerna (se vidare avsnitt 9.1) innebär att det saknas anledning att i detta sammanhang särbehandla ömsesidiga bolag i framtiden. Begränsningar som skall gälla för mottagen återförsäkring hör med hänsyn till motiven för ordningen med försäkringstekniska riktlinjer och underlag bättre hemma i detta material. Hur detaljerade uppgifterna om återförsäkring bör vara får tills vidare utvecklas genom tillsynspraxis.
235
Genom de här föreslagna reglerna om försäkringstekniska riktlinjer och underlag inskärps bolagets ansvar för att tillämpa bl.a. den allmänna soliditetsbestämmelsen och reglerna om försäkringstekniska avsättningar. De försäkringstekniska riktlinjerna och underlaget kan i likhet med placeringsriktlinjerna även tjäna som grund för Finansinspektionens tillsyn av försäkringsbolag.
I enlighet med vad Finansinspektionen anfört torde det inte heller vara nödvändigt att ange fullständiga formler för beräkning av t.ex. premier i det tekniska underlaget, utan enbart erforderliga beräkningselement. Bestämmelserna bör därför ställa krav på att underlaget skall innehålla erforderliga antaganden eller liknande uppgifter för beräkningen av försäkringstekniska avsättningar m.m. Justeringen torde även tillgodose
Försäkringsförbundets synpunkt om att reglerna om bl.a. beräkning av premie- och ersättningsreserven inte skall behöva medföra någon större ändring av nuvarande metodik.
Det bör i sammanhanget också framhållas att de försäkringstekniska riktlinjernas och underlagets funktion som beräknings-, styrnings- och kontrollunderlag även får betydelse för vilka regler som är lämpliga eller möjliga att ta in i materialet. Det kan t.ex. vara lämpligt med regler för hur bolaget bör förfara om olika antaganden visar sig otillräckliga. Som
Finansinspektionen påpekat kan emellertid inte sådana regler ges samma innebörd som dagens övergångsgrunder.
Riktlinjernas och underlagets betydelse som avtalsinnehåll
De försäkringstekniska riktlinjerna och det kompletterande underlaget skall till skillnad från dagens grunder inte ligga till grund för försäkringstagarnas rättigheter och skyldigheter gentemot bolaget. Vad som skall gälla mellan försäkringstagaren och bolaget bör framgå direkt av avtalsvillkoren.
Enligt Finansinspektionen finns det inga hinder mot att hänvisa till riktlinjerna eller underlaget i avtalsvillkoren på ett sådant sätt att de skulle bli standardvillkor. Om riktlinjerna och underlaget inte görs till en del av avtalet måste enligt Aktuarieföreningen sannolikt en stor del av grunderna skrivas om i villkorsliknande text. Föreningen instämmer dock i att texterna måste samordnas.
Med hänsyn till riktlinjernas och underlagets syfte är detta material inte avsett och mindre lämpligt att i sig utgöra en del av avtalet som någon typ av standardvillkor. De krav som i allmänhet ställs på standardavtal kommer även att gälla för livförsäkringar m.m. Det utesluter inte att riktlinjerna och underlaget i vissa delar har samma innehåll som standardvillkoren. Under alla förhållanden måste riktlinjerna och underlaget återspegla avtalsvillkoren.
Det är inte uteslutet att riktlinjerna i praktiken kan påverka fördelningen av t.ex. återbäring inom ramen för avtalet, vilket blir tydligt i sådana fall där det på avtalsrättens område kan godtas att avtalsvillkoren om återbäring är allmänt utformade. Detta är emellertid inte annorlunda än att redovisningen kan styra underlaget för återbäringen. Det bör dock
236
understrykas att den närmare utformningen av avtalen inte regleras i detta lagstiftningsarbete. Dessa frågor behandlas i samband med utformningen av en ny försäkringsavtalslag.
Undantag från kravet på försäkringstekniskt beräkningsunderlag
För skadeförsäkringar kan det i vissa fall vara onödigt att kräva ett fullständigt försäkringstekniskt underlag som innehåller närmare beräkningsantaganden. Det gäller t.ex. om försäkringen har sådana särdrag att det kan komma att återbetalas premier vid för få försäkringsfall eller att utkrävas nya premier vid ogynnsamt skadefall eller om skadeförsäkringarna är av mindre värde (sådana principer bör i så fall framgå av de försäkringstekniska riktlinjerna). En möjlighet att underlåta att upprätta försäkringstekniskt beräkningsunderlag för skadeförsäkringar bör därför finnas, om det med hänsyn till försäkringens särskilda beskaffenhet eller av annat särskilt skäl saknas anledning att upprätta ett underlag.
Sådana omständigheter kan föreligga även beträffande livförsäkringar. Bestämmelsen om ett undantag från kravet på tekniskt beräkningsunderlag bör därför inte begränsas till skadeförsäkringar.
Det bör i övrigt framhållas att de försäkringstekniska riktlinjerna och det försäkringstekniska underlaget generellt får anpassas efter försäkringarnas särskilda beskaffenhet och efter hur riskfyllda och väsentliga åtagandena är för bolaget.
Ingivande av riktlinjer och underlag
De försäkringstekniska riktlinjerna för livförsäkringar bör, så som föreslagits, ges in till inspektionen efter att ha antagits. De bör ges in senast när riktlinjerna börjar att användas första gången och efter ändringar.
Försäkringsrörelsepromemorians förslag innebär att också underlaget skall behandlas på motsvarande sätt. Enligt såväl Aktuarieföreningen som
Aktuarienämnden bör dock det tekniska underlaget göras tillgängligt för inspektionen först vid behov.
Regeringen delar aktuarieorganisationernas uppfattning. Någon bestämmelse om att försäkringsbolagen mera löpande skall ge in ett tekniskt underlag bör alltså inte införas. Det bör dock erinras om att det finns goda möjligheter att vid behov begära in ett sådant material i samband med koncessionsprövningen eller inom ramen för den löpande tillsynen. Av betydelse för om materialet behövs är också riktlinjernas närmare innehåll.
Det kan för övrigt ifrågasättas om inte också riktlinjer för vissa skadeförsäkringar borde ges in till inspektionen i samband med att de antas. Detta förutsätter emellertid ytterligare överväganden. En liknande frågeställning uppkommer för placeringsriktlinjer och behandlas i avsnitt 13.3.2.
237
Normgivningsbemyndigande om riktlinjernas och underlagets utformning och innehåll
För att de försäkringstekniska riktlinjerna och beräkningsunderlaget skall kunna ligga till grund för Finansinspektionens kontroll behöver materialet systematiseras.
Enligt dagens ordning kan regeringen eller Finansinspektionen meddela föreskrifter om hur grunderna redaktionellt skall ställas upp. Ett normgivningsbemyndigande som även omfattade grundernas materiella innehåll har däremot ansetts olämpligt eftersom det kan hämma produktutvecklingen och konkurrensen (prop. 1994/95:184 s. 129).
Närmare regler om vilka frågor som skall upptas i riktlinjerna och underlaget för olika försäkringsslag och den närmare avgränsningen mellan olika delar kan ges i form av verkställighetsföreskrifter eller allmänna råd. Detsamma gäller hur detaljerad informationen bör vara. Enligt regeringens mening behövs inget särskilt normgivningsbemyndigande till bestämmelserna.
Upplysningsregeln om försäkringstekniska avsättningar och återförsäkring
I 7 kap. 9 § femte stycket FRL finns en särskild bestämmelse om att ett försäkringsbolag skall lämna uppgift till Finansinspektionen om de försäkringstekniska avsättningarna och om återförsäkring. Bestämmelsen kompletteras av ett bemyndigande om myndighetsföreskrifter.
De försäkringstekniska riktlinjerna skall nu innehålla principerna för avsättningarna och återförsäkringen. Riktlinjerna skall enligt förslaget ges in när de börjar användas. Det innebär att bestämmelserna om uppgiftslämnande på den aktuella punkten kan slopas. Det kan i sammanhanget anmärkas att 19 kap. 3 § ger utrymme för föreskrifter om information av olika slag vid sidan av de uppgifter som inspektionen får från bolagens offentliga redovisning.
Övergångsfrågor m.m.
I samband med lagändringarna år 1995 om grundernas innehåll ansågs att ett ikraftträdande av förändringarna av reglerna om grundernas innehåll borde avvakta den nya försäkringsavtalslag som för närvarande bereds inom justitiedepartementet. Denna bedömning bör nu omprövas.
De nya regler som nu föreslagits bör utan inskränkningar gälla för försäkringsavtal som upprättas efter det att den nya lagen trätt i kraft. Reglerna måste också gälla för livförsäkringar som meddelas i livförsäkringsbolag där vinstutdelning skall kunna ske.
Det är inte lämpligt att behålla nuvarande system för grunder enbart för vissa äldre försäkringsavtal. Försäkringsbolagen bör i stället formulera om dessa avtal så att de väsentliga villkoren i grunderna direkt framgår av avtalet. I dag förekommer regelmässigt hänvisningar i försäk-ringsavtalet
238
till bolagets återbäringsgrunder. Nuvarande grunder uppfyller inte i alla delar de krav på enkelhet och begriplighet som det finns anledning att kräva för s.k. standardvillkor. Det får förutsättas att försäkringsbolagen skyndsamt verkar för att nuvarande återbäringsgrunder ses över till form och innehåll på ett sätt som gagnar tydligheten och förståelsen samt att de på ett lämpligt sätt inkorporeras bland andra försäkringsvillkor. Ett sådant arbete bör ske tillsammans med företrädare för Finansinspektionen och Konsumentverket. En överföring av innehållet i återbäringsgrunderna till försäkringsavtalet kan inte anses försämra försäkringstagarnas ställning i förhållande till i dag där ju återbäringsgrunderna i praktiken ändå är styrande för försäkringstagarens rättigheter och skyldigheter. I sammanhanget bör anmärkas att det under senare år skett en positiv utveckling beträffande livförsäkringsbolagens information som bl.a. innebär att en utökad information om återbäring numera ges till kunderna och att informationsfrågorna fått en högre prioritet hos bolagen (se Finansinspektionens rapport 1997-10-29 om Livförsäkringsbolagens informationsgivning).
De genom SFS 1995:779 beslutade konsekvensändringar i 2 kap. 18 §, 10 kap. 5 § och 12 kap. 13 § bör träda i kraft samtidigt med bestämmelserna om slopandet av grunder.
8.3.2 Fastställande av premier
Regeringens förslag: Försäkringspremier för livförsäkringar och långa skadeförsäkringar skall beräknas med hänsyn till betryggande antaganden om riskmått, ränta och kostnader. En avvikelse får ske om det är försvarligt med hänsyn till bolagets ekonomiska situation.
Försäkringsutredningens förslag: Utredningen har föreslagit en mera absolut regel om att försäkringspremier för livförsäkringar skall bestämmas på grundval av betryggande antaganden om riskmått m.m. (se betänkandet s. 271 och 272).
Försäkringsrörelsepromemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens förslag (se promemorian s. 188–189).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser har godtagit försäkringsrörelsepromemorians förslag eller avstått från att närmare kommentera det. Finansinspektionen har dock ansett att en avvikelse från betryggande antaganden innebär en risk för att äldre försäkringskollektiv får bidra till lägre premier för nya försäkringstagare. Även om skälighetsprincipen slopas ifrågasätts om detta bör tillåtas. Bl.a. LO och TCO har efterlyst undantags- eller dispensregler för kollektivavtalsgrundade försäkringar där bl.a. beräkning av premier bestäms i överenskommelse mellan arbetsmarknadsparter. Enligt Svenska Aktuarieföreningen bör bestämmelsen eller motiven klargöra att gruppförsäkringspremier får bestämmas i enlighet med faktiska erfarenheter.
Skälen för regeringens förslag: Enligt EG:s regler skall premier för ny verksamhet vara tillräckliga från aktuariella antaganden, så att försäkringsföretaget kan uppfylla alla åtaganden och upprätta försäkringstek-
239
niska reserver i överensstämmelse därmed (artikel 19 i tredje livförsäkringsdirektivet). Hänsyn får tas till företagets hela ekonomiska situation. Emellertid får andra medel än försäkringspremier inte systematiskt användas på ett sätt som i längden äventyrar företagets soliditet.
I FRL bör finnas en bestämmelse om premiesättning som svarar mot direktivets krav. Även om man bortser från EG:s regler är det väsentligt att bolagens premiesättning tillgodoser stabilitetsprincipen.
Bestämmelsen bör i första hand gälla alla livförsäkringar och inte bara sådana försäkringar där det i dag skall upprättas grunder. Den bör också gälla för långa skadeförsäkringar. Vidare bör beräkningen anknyta till samma betryggande antaganden som skall ligga till grund för beräkningarna av avsättningarna för ej intjänade premier och kvardröjande risker respektive livförsäkringsavsättningar.
En bestämmelse om att försäkringspremier ovillkorligen måste bestämmas med stöd av de betryggande antaganden som används för beräkningen av avsättningarna riskerar emellertid att komma i konflikt med direktivet och kan hämma konkurrensen. Det kan inte anses strida mot stabilitetshänsyn att sätta premierna lägre än vad antagandena föranleder om det är försvarligt med hänsyn till företagets hela ekonomiska situation. Förhållanden kan ju vara sådana att ett stort och betryggande eget kapital finns som gör att antagandena delvis kan frångås med tillfredsställande soliditet och likviditet, eller att premierna bestäms utifrån faktiska erfarenheter för en grupp som har en lämplig karaktär och sammansättning för detta. Om bolagets situation medger detta kan premier även bestämmas enligt sådana kollektiva överenskommelser som LO och TCO berört. Andra medel än försäkringspremier och avkastning bör emellertid inte kunna beaktas i en sådan omfattning som i förlängningen riskerar att äventyra företagets soliditet.
Finansinspektionen har väckt frågan om möjligheten att avvika från betryggande antaganden medför en risk för att äldre försäkringskollektiv får bidra till lägre premier för nya försäkringstagare.
Av avsnitt 14.2 framgår att skälighetsprincipen alltjämt skall gälla för äldre försäkringsavtal. I den utsträckning äldre avtal lever kvar får premierna sättas på ett sådant sätt att nya försäkringstagare inte gynnas på de äldres bekostnad. I andra fall kan det knappast anses att äldre försäkringskollektiv bidrar till lägre premier för nya försäkringstagare i större utsträckning än vad som följer av allmänna mekanismer om prisbildning (jfr avsnitt 7.5).
Bestämmelsen om premiesättning skall alltså inte ta sikte på skälighetsaspekter.
Till följd av det anförda bör bestämmelsen utformas så att försäkringspremierna för livförsäkringar och långa skadeförsäkringar skall bestämmas på grundval av sådana antaganden om riskmått, ränta och kostnader som skall ligga till grund för livförsäkringsavsättningen respektive avsättningen för ej intjänade premier och kvardröjande risker, om inte en avvikelse är försvarlig med hänsyn till bolagets ekonomiska situation.
För andra skadeförsäkringar bör premiesättningen i stället bedömas med hänsyn till den allmänna stabilitetsprincip som föreslagits lagfäst. I undantagsfall kan den bestämmelsen få betydelse även för premiesätt-
240
ningen. Det bör då vara fråga om premiesättning som riskerar att undergräva bolagets ekonomiska situation.
8.3.3 Förbudet att förespegla återbäring
Regeringens förslag: Nuvarande förbud att utfästa återbäring på annat sätt än vad som följer av reglerna om tilldelning tas bort. I stället införs ett förbud att förespegla återbäring som saknar grund i försäkringsavtal.
Försäkringsutredningens förslag: Saknar motsvarighet till regeringens förslag.
Försäkringsrörelsepromemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag (se promemorian s. 189 och 322).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt eller avstått från att närmare kommentera promemorians förslag. Flera centrala parter på arbetsmarknaden har efterlyst undantags- eller dispensregler för kollektivavtalsgrundade försäkringar där bl.a. beräkning av premier och återbäring bestäms i överenskommelse mellan arbetsmarknadens parter.
Finansinspektionen har ansett att bestämmelsens ordalydelse och kommentar inte är helt överensstämmande.
Skälen för regeringens förslag: För försäkringstagarna är det av stor betydelse att villkoren för återbäring finns i försäkringsavtalet. Det vore olämpligt om de nya reglerna medgav att återbäring lämnades av medel som kan användas för vinstutdelning eller förlusttäckning samtidigt som försäkringstagarna förespeglas att en sådan återbäring kan förväntas även i framtiden. Det skulle på ett olyckligt sätt locka försäkringstagarna att ingå försäkringsavtal på felaktiga premisser. I FRL bör därför finnas ett förbud mot att förespegla återbäring som saknar grund i försäkringsavtal.
Vidare bör nuvarande förbud mot att utfästa återbäring på annat sätt än enligt nuvarande regler om tilldelning utmönstras.
Bestämmelsen bör gälla även för kollektiva försäkringar. Inte heller i sådana fall bör information lämnas till försäkringstagarna eller andra om att de kan räkna med framtida återbäring som saknar stöd i avtalet eller i en överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetstagare. En sådan överenskommelse sker t.ex. mellan företrädare för arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer i styrelsen för vissa s.k. avtalsförsäkringsbolag. Regeln får således en annan tillämpning för dessa fall.
Angående närmare vägledning för tillämpningen, se författningskommentaren till 7 kap. 8 §.
8.3.4 Dispensmöjligheten för vissa korta livförsäkringar
Regeringens förslag: Nuvarande dispensmöjlighet för korta dödsfallsförsäkringar utmönstras.
241
Försäkringsutredningens förslag: Saknar motsvarighet till regeringens förslag.
Försäkringsrörelsepromemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag (se promemorian s. 190).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte haft någon erinran mot promemorians förslag. Försäkringsförbundet är dock negativt inställda till förslaget. Enligt förbundet är det olyckligt att återinföra ett krav på fixerade beräkningsantagande för premieberäkning och livförsäkringsavsättningar för gruppliv-, kort dödsfalls- och kollektivavtalad försäkring. Aktuarienämnden har framfört liknande synpunkter.
Bakgrund: För livförsäkringar som gäller endast för dödsfall och som meddelas för en tid om högst fem år eller mot en premie som är beräknad och bestämd för längst fem år, får regeringen eller efter dess bemyndigande Finansinspektionen medge undantag från bestämmelserna om livförsäkring. Från vissa bestämmelser, bl.a. om vinstutdelning och soliditet får dock undantag inte medges (se 1 kap. 10 § FRL). Dispensregeln har utnyttjats för grupplivförsäkringar och även viss individuell försäkring.
Syftet med dispensmöjligheten är främst att göra det möjligt att meddela tekniskt enkla former av livförsäkringar utan ordningen med försäkringstekniska grunder.
Skälen för regeringens förslag: Samma flexibilitet som uppnås med dagens dispensregel i 1 kap 10 § FRL erbjuds inom ramen för de nya reglerna om försäkringstekniska riktlinjer och beräkningsunderlag. Undantaget från kravet på tekniskt underlag är särskilt utformat bl.a. för att kunna beakta sådana förhållande som remissinstanserna tagit upp. Undantaget har i jämförelse med försäkringsrörelsepromemorians förslag utvidgats för att även kunna tillämpas på livförsäkringar (se avsnitt 8.3.1).
Rörelsereglerna kan också beakta särdragen hos kollektiva försäkringar (se vidare avsnitt 11.2). Nuvarande dispensregel i 1 kap. 10 § har för övrigt försetts med flera restriktioner för dispens. Om dispensregeln behålls skulle den behöva kompletteras med ytterligare undantag till följd av andra förslag som läggs fram nu.
Dispensregeln i 1 kap. 10 § bör alltså slopas.
8.4 Vissa placeringsfrågor m.m.
8.4.1 Bakgrund
Placeringsreglernas nuvarande omfattning
Ett direktförsäkringsbolag skall vid varje tidpunkt ha tillgångar till ett värde som motsvarar försäkringstekniska avsättningar och depositioner från återförsäkringsgivare. Dessa tillgångar kallas skuldtäckningstillgångar. Ett återförsäkringsbolag som bedriver liv- eller lång skadeåterförsäkring skall ha tillgångar till ett belopp som behövs för att säkerställa direktförsäkringsbolagets förmånsrätt (7 kap. 9 § FRL). För skuldtäckningstillgångar gäller vissa placeringsrestriktioner (se 9 a-10 e §§).
Placeringsreglerna fick sin huvudsakliga utformning vid genomförandet av tredje generationens försäkringsdirektiv. Regeringen redovisade då sin
242
principiella syn på försäkringsbolagens medelsförvaltning. Denna syn innebär sammanfattningsvis att tillgångarna skall placeras med beaktande av försäkringsrörelsens art, att tillgångarna är avpassade till de åtaganden som bolaget har, s.k. matchning, och att kapitalförvaltningen bör präglas av ett portföljtänkande (prop. 1994/95:184 s. 141). De placeringar som inte är skuldtäckningstillgångar kallas fria tillgångar.
Placeringsreglerna gäller inte för tillgångar som bl.a. svarar mot medel i livförsäkringsbolagens återbäringsfond trots att medlen är avsedda för försäkringstagarnas räkning och inte sällan kan komma att förespeglas försäkringstagarna genom årliga återbäringsbesked.
De fria tillgångar behöver inte heller registerföras enligt 7 kap. 9 §. En följd av detta är att tillgångarna inte omfattas av försäkringstagarnas förmånsrätt. Inte heller omfattas belopp motsvarande avsättningar till en uppskrivningsfond eller fond för orealiserade vinster av några placeringsregler. I sådana fonder ingår belopp som senare kan komma att tillfalla försäkringstagarna. Den s.k. femprocentsregeln i 7 kap. 17 § och de särskilda undantagsreglerna om innehav i andra finansiella företag i 7 kap. 17 a § FRL förhindrar stora innehav i vissa företag. (För en utförligare beskrivning av reglerna i 17 och 17 a §§, se vidare avsnitt 8.5).
Vissa begränsningar för förvaltningen av fria medel följer av kravet på sund försäkringsverksamhet. En kapitalförvaltning som innebär att riskkoncentrationen i de fria medlen är så stor att ett försäkringsbolags soliditet äventyras och därmed också dess förmåga att fullgöra sina förpliktelser enligt ingångna försäkringsavtal har inte ansetts förenlig med denna princip. Finansinspektionen har därför också möjligheter att ingripa mot placeringen av de fria tillgångarna (prop. 1994/95:184 s. 151).
Tillgångsbegränsningar för skuldtäckningstillgångar
I 7 kap. 10 b § finns vissa absoluta gränser för vad som vid skuldtäckningen kan godtas av ett och samma tillgångsslag (tillgångsbegränsningar). Någon form av begränsningar har ansetts nödvändiga att uppställa. I prop. 1994/95:184 har anförts att bedömningen av gränserna måste göras med hänsyn till hur riskfyllt det aktuella tillgångsslaget är och till diversifieringsmöjligheterna inom tillgångsslaget. Samtidigt framhölls att det i och för sig är omöjligt att på ett objektivt sätt rangordna tillgångarna efter hur riskfyllda de är som placeringsobjekt. Viss vägledning ansågs dock kunna hämtas från EG:s försäkringsdirektiv, bestämmelser på näraliggande områden, t.ex. kapitaltäckningsreglerna, och historiska erfarenheter. Även om ett visst mått av subjektivitet ansågs ofrånkomligt poängterades att det var önskvärt att identifiera grupper där likheterna inom gruppen är stora samtidigt som skillnaderna i förhållande till andra grupper är tydliga (s. 181). Angående en mera utförlig beskrivning av reglerna, se prop. 1994/95:184 s. 180–184. Finansinspektionen får meddela tillfälliga avvikelser från bestämmelserna, om det finns särskilda skäl, samt även andra än tillfälliga avvikelser från vissa av bestämmelserna, om det finns synnerliga skäl.
243
Nuvarande tillgångsbegränsningar för aktier respektive fastigheter
Placeringsreglerna innebär bl.a. att det sammanlagda beloppet av vad som skall skuldtäckas, dvs. försäkringstekniska avsättningar för egen räkning med tillägg för depositioner från återförsäkringsgivare, får täckas med aktier i publika bolag till en andel om högst 25 procent och med fastigheter till en andel om högst samma nivå (se 7 kap. 10 b § första stycket).
Begränsningarna för aktier i publika bolag omfattar även sådana värdepapper som kan jämställas med aktier (se 7 kap. 10 § första stycket 11 och prop. 1994/95:184 s. 172–173 där frågan om vad som hör dit berörs). Dessa värdepapper sammanfattas i den fortsatta framställningen med begreppet aktier.
Begränsningen för fastigheter omfattar såväl tomträtter, byggnader och andelar i nämnda tillgångar som aktier och jämställda värdepapper utgivna av sådana publika bolag som har till uppgift att äga fastigheter eller fastighetsrelaterade tillgångar. Dessutom omfattas skuldförbindelser förenade med panträtt i fastighet eller tomträtt, se 10 § första stycket 13–14. Dessa tillgångar sammanfattas i det följande med begreppet fastigheter.
De tillgångsbegränsningar som infördes vid genomförandet av EG:s tredje skade- respektive livförsäkringsdirektiv för aktier respektive fastigheter var snävare i förhållande till förslagen i den s.k. placeringspromemorian. I promemorian föreslogs en gräns vid 50 procent för aktier respektive 30 procent för fastigheter (Ds 1993:57). Det hörde samman med att placeringsreglernas omfattning inte fått det tillämpningsområde som förutsattes i promemorian. De fria tillgångarna var alltså större enligt regeringens förslag än enligt promemorians utgångspunkter (jfr prop. 1994/95:184 s. 142).
I 10 a § regleras användning av aktier och andelar i dotterföretag för skuldtäckning. Endast aktier och andelar i vissa dotterföretag får användas. Det gäller dotterbolag som har till uppgift att direkt eller indirekt äga sådana tillgångar som avses i 10 § första stycket eller är ett publikt försäkringsaktiebolag eller är ett sådant publikt aktiebolag som avses i 17 a §, dvs. bedriver någon form av finansiell verksamhet. Vid tillämpningen av reglerna om tillgångsbegränsningar, liksom reglerna om enhandsbegränsningar, skall en genomsyn tillämpas och dotterbolagets tillgångar behandlas som om de ägdes direkt av försäkringsbolaget.
244
Enhandsbegränsningar för skuldtäckningstillgångar
I 7 kap. 10 c § finns vissa absoluta gränser för vad som av skuldtäckningsbeloppet får motsvaras av en enskild investering (enhandsbegränsningar). Reglerna innebär bl.a. att högst 5 procent får utgöras av en fastighet, tomträtt eller byggnad eller en grupp av sådan egendom som är belägna på sådant sätt att de ur risksynpunkt utgör en investering. Samma gräns gäller för aktier eller skuldförbindelser från samma emittent respektive låntagare. En gräns på 10 procent gäller dock om emittenten eller låntagaren är av visst särskild slag (kreditinstitut, etc). Det sammanlagda innehavet av sådana tillgångar får dock uppgå till högst 40 procent av skuldtäckningsbeloppet, men andelen aktier från samma emittent får inte överstiga 5 procent av skuldtäckningsbeloppet. En gräns på 10 procent gäller också för andelar i värdepappersfonder som förvaltas av samma fondbolag eller fondföretag, om inte annat medges av Finansinspektionen. Begränsningen för aktier och skuldförbindelser skall — med vissa undantag — tillämpas på motsvarande sätt på emittenter eller låntagare som har en inbördes anknytning (se vidare prop. 1994/95:184 s. 187-190 för en utförligare beskrivning av reglerna).
Finansinspektionen får meddela närmare föreskrifter om en lämplig riskspridning samt medge tillfälliga avvikelser från bestämmelserna i 10 c § om det finns särskilda skäl.
Andra regler av betydelse för valet av placeringstillgångar
Reglerna om tillgångsbegränsningar och enhandsbegränsningar kompletteras av vissa andra bestämmelser som får betydelse för valet av skuldtäckningstillgångar.
Enligt 7 kap. 10 d § skall, i fråga om skadeförsäkring, tillgångarna finnas inom EES om risken är belägen inom EES. I fråga om livförsäkring, skall tillgångarna finnas inom EES när verksamheten utövas där. För risker och verksamhet utanför EES skall skuldtäckningstillgångarna finnas i Sverige. Finansinspektionen får medge undantag från dessa lokaliseringsregler.
Skuldtäckningstillgångarna skall även placeras så att risken för valutakursförluster begränsas. Regeringen eller Finansinspektionen skall meddela föreskrifter om högsta tillåtna valutakursrisk (10 e §).
Fordringar på annan än försäkringstagare skall beaktas endast till den del fordran överstiger det belopp som gäldenären har att fordra av bolaget (10 f §). Regeln är främst en värderingsregel men diskvalificerar vissa fordringar som skuldtäckningstillgångar om gäldenären har större motfordringar.
Optioner, terminskontrakt och liknande finansiella instrument får användas endast för att sänka den finansiella risken i ett försäkringsbolag eller för att effektivisera förvaltningen av bolagets tillgångar. En användning för att effektivisera förvaltningen är villkorad av att den kan ske utan att bolagets finansiella risker överstiger en risknivå som är förenlig med
245
kraven på sund försäkringsverksamhet. Regeringen eller Finansinspektionen får meddela närmare föreskrifter om tillämpningen (17 b §).
EG:s placeringsregler
Placeringsreglerna i tredje generationens direktiv gäller endast tillgångar som motsvarar de tekniska avsättningarna (artiklarna 20-22 i tredje generationens försäkringsdirektiv). Medlemsstaterna får inte fastställa några regler för valet av tillgångar som inte används för skuldtäckning (artikel 18.1 i första skadeförsäkringsdirektivet enligt lydelse i artikel 26 i tredje skadeförsäkringsdirektivet och artikel 21.1 i första livförsäkringsdirektivet enligt lydelse i artikel 27 i tredje livförsäkringsdirektivet). Enligt artikel 17 i första livförsäkringsdirektivet (i dess lydelse enligt artikel 18 i tredje livförsäkringsdirektivet) skall storleken på de tekniska avsättningarna för livförsäkring fastställas efter en tillräcklig betryggande prospektiv aktuariell metod. Avsättningarna skall omfatta bl.a. alla garanterade återköpsvärden samt återbäring som försäkringstagarna har rätt till, oavsett hur formerna för återbäring benämns.
Försäkringsdirektivens placeringsregler upptar till att börja med en allmän regel som innebär att hänsyn skall tas till den typ av försäkringsrörelse som företaget bedriver vid valet av de tillgångar som svarar mot tekniska avsättningar. Tillgångarnas risk, avkastning och likviditet skall beaktas. Vidare skall försäkringsföretaget se till att portföljen är väldiversifierad, dvs. att riskerna är spridda på lämpligt sätt. Den allmänna regeln kompletteras med relativt omfattande bestämmelser av detalj- och riktlinjekaraktär. En lista finns över sådana tillgångar som kan godtas för att täcka tekniska avsättningar. Det betonas dock att länderna skall fastställa mer detaljerade regler för vilka tillgångar som får användas och att medlemsländerna kan ställa upp strängare krav.
Direktiven anger vidare en rad principer som skall gälla bl.a. i fråga om värderingen av tillgångar, säkerhetskrav, behandling av derivatinstrument, likviditetskrav och koncerngenomlysning. EG:s regler innehåller endast på några punkter uttryckliga begränsningar för hur stora placeringar som får göras i visst tillgångsslag (tillgångsbegränsningar). Högst 5 procent av de tekniska bruttoavsättningarna får investeras i lån utan säkerhet, högst 3 procent i kassa och högst 10 procent i aktier som inte omsätts på någon reglerad marknad (artikel 22 i tredje skade- respektive livförsäkringsdirektivet). Om det bland tillgångarna ingår någon investering i dotterbolag som helt eller delvis förvaltar försäkringsbolagets tillgångar för dess räkning, skall hemlandet vid tillämpningen av artikel 22 beakta de underliggande tillgångar som innehas av dotterföretaget. Hemlandet får behandla dotterföretagets andra tillgångar på samma sätt (se artikel 22.2 iv och prop. 1994/95:184 s. 180).
Direktiven innehåller även vissa begränsningsregler för enskilda investeringar (enhandsbegränsningar). Medlemmarna skall fastställa ytterligare begränsningsregler även i denna del. För det ändamålet anges olika allmänna riktlinjer, som t.ex. att tillgångsportföljen skall vara väldiversi-
246
fierad, att riskfyllda tillgångar bör behandlas med återhållsamhet och att illikvida tillgångar bör behandlas med försiktighet.
Förmånsrätt för försäkringstagare
Enligt 7 kap. 11 a § har försäkringstagare förmånsrätt vid konkurs för vissa fordringar på grund av försäkringsavtal. Det gäller livförsäkring, sådan skadeförsäkring för vilken bestämmelserna om livförsäkring tilllämpas med stöd av 1 kap. 5 § och sådan skadeförsäkring som meddelas för längre tid än 10 år. En förmånsrätt följer också för fordran på grund av återförsäkring avseende sådana försäkringar. Fordran på grund av direktförsäkring har dock företräde framför fordran på grund av återförsäkring. Förmånsrätten omfattar de tillgångar som finns upptagna i skuldtäckningsregistret när bolaget försätts i konkurs eller utmätning äger rum.
8.4.2 Skuldtäckning, registerföring och förmånsrätt
Regeringens förslag: Livförsäkringsbolags avsättningar för garanterad återbäring skall - på samma sätt som nuvarande avsättningar för bl.a. tilldelad återbäring - skuldtäckas med registerförda tillgångar av minst samma värde. I sådana tillgångar skall livförsäkringstagare på samma sätt som i dag ha förmånsrätt. Även avsättningar för villkorad återbäring och åtaganden inom fondförsäkring där försäkringstagaren bär risken, skall skuldtäckas, registerföras och ligga till grund för livförsäkringstagarnas förmånsrätt. Vidare klargörs att även andra ersättningsberättigade på grund av försäkringsavtalet än försäkringstagarna har förmånsrätt.
Försäkringsutredningens förslag: Saknar direkt motsvarighet till regeringens förslag.
Kollektivförsäkringsutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag om förmånsrätt för andra ersättningsberättigade än försäkringstagare (se betänkandet s. 110 och 111).
Försäkringsrörelsepromemorians förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag (se promemorian s.195-197).
Remissinstanserna: Remissinstanserna har tillstyrkt Kollektivförsäkringsutredningens förslag om förmånsrätt eller lämnat detta utan erinran. Remissinstanserna har godtagit Försäkringsrörelsepromemorians förslag.
247
Skälen för regeringens förslag
Skuldtäckning, registerföring och förmånsrätt
De försäkringstekniska avsättningar som skall göras för garanterad återbäring bör naturligt nog omfattas av krav på skuldtäckning, registerföring och placeringsrestriktioner. I sådana tillgångar har vissa försäkringstagare även förmånsrätt (7 kap. 9-11 §§ FRL). Frågan är vad som skall gälla för villkorad återbäring.
Villkorad återbäring skall enligt vad som tidigare anförts hänföras till försäkringstekniska avsättningar. Även sådan återbäring bör därför skuldtäckas med registerförda tillgångar.
Som en följd av att åtaganden inom fondförsäkring som försäkringstagarna bär risken för utgör en försäkringsteknisk avsättning gäller motsvarande även för sådana avsättningar. Eftersom skuldtäckningstillgångar för villkorad återbäring reserverats för försäkringstagarnas räkning bör dessa, i likhet med tillgångar i fondförsäkringsrörelse, omfattas av försäkringstagarnas förmånsrätt enligt 4 a § förmånsrättslagen (1970:979), se 7 kap. 11 a § FRL. En sådan förmånsrätt får anses följa redan av att villkorad återbäring utgör en försäkringsteknisk avsättning, att tillgångar som svarar mot posten skall registerföras och att en villkorad rätt till återbäringen i och för sig framgår av försäkringsavtalet eller är ensidigt utfäst av försäkringsbolaget.
I försäkringsrörelsepromemorian har föreslagits en ändring av 7 kap. 11 a § som innebär att den förmånsrätt som tillkommer försäkringstagare skall tillkomma även andra ersättningsberättigade enligt de i paragrafen angivna försäkringsavtalen.
Det finns skäl att klarlägga att den som är ersättningsberättigad på grund av försäkringsavtal utan att vara försäkringstagare, t.ex. i egenskap av förmånstagare, bör tillerkännas förmånsrätt. Som Hovrätten för Västra
Sverige har anmärkt bör motsvarande justering göras i 4 a § förmånsrättslagen.
8.4.3 Placeringskrav för tillgångar som svarar mot återbäring
Regeringens förslag: Nuvarande placeringsregler skall gälla för tillgångar motsvarande garanterad återbäring och andra försäkringstekniska avsättningar än villkorad återbäring och fondförsäkringsåtaganden som försäkringstagarna står risken för. Som i dag får därför bl.a. högst 25 procent av sådana avsättningar skuldtäckas med aktier i publika bolag och högst 25 procent med fastigheter.
En allmän placeringsregel skall gälla för tillgångar som skuldtäcker avsättningar för villkorad återbäring och åtaganden inom fondförsäkring som försäkringstagaren står risken för. Tillgångarna skall placeras på ett lämpligt sätt med hänsyn till försäkringsåtagandenas karaktär. Sådana tillgångar skall däremot inte omfattas av tillgångsbegränsningarna för aktier och fastigheter eller andra detaljerade placeringsregler. Tillgångarna skall omfattas av försäkringsbolagets egna placeringsriktlinjer.
248
Försäkringsutredningen förslag innebär att tillgångsbegränsningarna för aktier och fastigheter höjs till 50 procent respektive 30 procent.
Gränserna skulle, inom ramen för en ny allmän riskspridningsregel, vara vägledande för tillgångar som svarar mot försäkringstagarfonder och redovisade övervärden, liksom för tillgångar motsvarande eget kapital i ömsesidiga bolag (se betänkandet s. 161 och 165).
Försäkringsrörelsepromemorians förslag överensstämmer väsentligen med regeringens förslag (se promemorian s. 197-201). I promemorian har den allmänna matchnings- och riskspridningsregeln gjorts tillämplig på tillgångar motsvarande villkorad återbäring.
Remissinstanserna: Inställningen bland remissinstanserna till Försäkringsutredningen förslag om ändrade tillgångsbegränsningar för aktier och fastigheter har varit blandad. Riksbanken, Finansinspektionen och
Försäkringsförbundet har tillstyrkt att gränserna höjs. Kammarrätten i Göteborg har däremot ansett att förslaget öppnar för ett ökat risktagande. Riksgäldskontoret har ansett att förslagets effekter på riskerna i försäkringsbolagens portföljer är oklara. Flera remissinstanser har godtagit
Försäkringsutredningens förslag till en allmän riskspridningsregel i och för sig men efterlyst olika förändringar, bl.a. att bestämmelserna borde göras mer konkurrensneutrala mellan ömsesidiga bolag och aktiebolag (för en närmare redogörelse av remissutfallet, se försäkringsrörelsepromemorian s. 197-198).
De flesta remissinstanser har tillstyrkt försäkringsrörelsepromemorians förslag eller lämnat detta utan erinran. Försäkringsförbundet har dock ansett att gränsen för aktier bör höjas. Riksbanken har anfört att en höjning för både aktier och fastigheter bör prövas. Finansinspektionen har befarat svårigheter vid tillsynen när den allmänna placeringsregeln gäller tillgångar motsvarande villkorad återbäring och de detaljerade reglerna gäller den garanterade. Någon remissinstans har ansett att man så långt möjligt bör anpassa placeringsreglerna till vad som gäller i övriga Europa.
Skälen för regeringens förslag
Utgångspunkter för bedömningen
Det saknas anledning att ompröva den principiella syn på försäkringsbolagens medelsförvaltning som regeringen gett uttryck för vid införandet av tredje generationens försäkringsdirektiv. Samma gäller bl.a. de allmänna bedömningsgrunder som åberopades i prop. 1994/95:184 för bestämmande av gränserna för innehav av olika tillgångsslag (prop. 1994/95:184 s. 141). Det bör också framhållas att placeringsreglerna utgör viktiga och mera konkreta hjälpregler inom ramen för den stabilitetsprincip som lagfästs i den allmänna rörelseregeln för försäkringsbolag och som särskilt avser att säkerställa att åtagandena mot försäkringstagarna och motsvarande ersättningsberättigade alltid skall kunna fullföljas. En självklar ledstjärna för medelsförvaltningen bör också vara att inget tillgångsslag i ett försäkringsbolag blir alltför dominerande.
249
De placeringsregler som infördes i samband med införlivandet av EG:s försäkringsdirektiv har nu tillämpats under ett antal år. Försäkringsförbundet har i detta sammanhang också tagit upp frågan om möjligheten att använda derivatinstrument för att hantera risker på balansräkningens skuldsida.
Enligt regeringens mening finns det skäl att på ett mera grundläggande sätt se över nuvarande placeringsregler för försäkringsbolag. En sådan översyn bör påbörjas inom kort. Fråga är nu snarast om det finns skäl för att justera begränsningsreglerna för aktier och fastigheter, främst med anledning av de övriga förslag som lämnas i detta sammanhang.
Placeringsbegränsningar för tillgångar som skuldtäcker garanterad återbäring m.m.
Sådana belopp som motsvarar dagens försäkringstekniska avsättningar (ej intjänade premier och kvardröjande risker, oreglerade skador, livförsäkringsavsättningar och garanterad återbäring) måste alltid vara tryggade. Genom matchningskravet utgör visserligen åtagandenas karaktär och löptid en spärr för placeringsmöjligheterna oavsett vilken gräns som bestäms i lag.
De reformerade rörelsereglerna innebär dock stora förändringar på kort tid. Det är därför mycket svårt att förutse vilka effekter en höjning av tillgångsbegränsningarna för sådana avsättningar skulle få. Det är därför inte lämpligt att nu ändra tillgångsgränserna för sådana belopp som motsvarar dagens försäkringstekniska avsättningar. En eventuell justering av tillgångsbegränsningarna kan med fördel invänta erfarenheterna från tillämpningen av den nya särregleringen. Det finns emellertid anledning att återkomma till denna fråga i samband med den översyn av placeringsreglerna som aviserats.
Placeringsbegränsningar för tillgångar som skuldtäcker villkorad återbäring
Som tidigare behandlats skall avsättningar för villkorad återbäring behandlas som en försäkringsteknisk avsättning (se avsnitt 8.1). Även om en sådan återbäring inte är garanterad till belopp så är förutsättningarna för en utbetalning reglerade i avtal eller i en ensidig utfästelse. Den enskilde har alltså en avtalsenlig rätt till återbäring i dessa fall. Avsättningar för villkorad återbäring bör därför omfattas av placeringsregler. På så sätt undviks ett onödigt risktagande och skapas ett skydd för de värden som förvaltas för försäkringstagarnas räkning. Det säkerställer också en förvaltning av tillgångar som är förenlig med de åtaganden om återbäring som bolaget gjort.
För dessa placeringar måste försäkringsbolaget även upprätta s.k. placeringsriktlinjer. Någon ändring av 7 kap. 10 g § behövs inte för att detta skall gälla.
250
I försäkringsrörelsepromemorian föreslås att tillgångar som skuldtäcker villkorad återbäring skall omfattas av den allmänna placeringsbestämmelsen i 9 a §. De mera detaljerade reglerna om bl.a. tillgångs- och enhandsbegränsningar skall däremot inte gälla. Promemorian argumenterar för att en lämplig riskspridning skall ske med utgångspunkt från villkoren om återbäring. Den placeringsinriktning som bestämts i försäkringsavtalen blir i första hand bestämmande för vilken diversifiering på olika tillgångsslag och enhandsengagemang som är lämplig. Matchningskravet får en delvis annorlunda innebörd än om åtagandena avser betalningsutfästelser som kan beräknas till nominella eller reala belopp. Det framhålls att placeringarna måste överensstämma med den placeringsinriktning som bolaget har utlovat eller gett uttryck för.
Regeringen delar väsentligen promemorians bedömning. Villkorad återbäring bör skuldtäckas med de placeringstillgångar som är lämpligast med hänsyn till utformningen av försäkringsavtalen och ensidiga utfästelser. Om villkoren t.ex. knutits till vissa tillgångar eller tillgångsvärden korresponderar tillgångarna och avsättningarna med varandra. Placeringarna måste då överensstämma med den placeringsinriktning som bolaget utlovat eller gett uttryck för. Om villkoren skulle vara anknutna till något slag av aktieindex eller referensvärde bör skuldtäckningstillgångarna svara mot den värdeförändring som ett sådant index eller dylikt anger (jfr artikel 23 i tredje försäkringsdirektivet). Även i dessa fall utgör alltså villkoren för den villkorade återbäringen enligt försäkringsavtalen utgångspunkten för valet och sammansättningen av skuldtäckningstillgångarna. Det bör även vara fallet om försäkringstagarnas rätt till återbäring är beroende av en aktuariell risk. Kravet att undvika ett onödigt risktagande och att skydda den villkorade rätten till återbäring kan ställa åtminstone vissa yttre gränser för vilken koncentration till tillgångsslag eller enhandsengagemang som är lämplig. Skillnader kan alltså vara befogade med hänsyn till om försäkringstagarna bär en finansiell eller aktuariell risk.
Med hänsyn till att det tredje livförsäkringsdirektivet uttryckligen anger att direktivets allmänna placeringsbestämmelse i artikel 20 inte får tillämpas för bl.a. förmåner enligt försäkringsavtal som är anknutna till någon form av index är det inte lämpligt att låta den allmänna placeringsbestämmelsen i 9 a § gälla för tillgångar som motsvarar villkorad återbäring. Det bör i stället utformas en mera allmän bestämmelse som ger bättre uttryck för den bedömning som vi gjort och som anger att villkorad återbäring skall skuldtäckas med tillgångar som är lämpliga med hänsyn till åtagandenas karaktär. En sådan regel ger bättre uttryck för de överväganden som kan antas ligga bakom artikel 23 i tredje livförsäkringsdirektivet.
Innehållet i sistnämnda artikel och konsekvensen talar för att denna placeringsregel även skall gälla för fondförsäkringstillgångar som försäkringstagarna bär placeringsrisken för.
Finansinspektionen befarar vissa svårigheter vid tillsynen när bara den allmänna placeringsregeln gäller för tillgångar som motsvarar villkorad återbäring och de detaljerade reglerna gäller den garanterade. Enligt inspektionen kan efterlevnaden av placeringsreglerna i dag kontrolleras
251
relativt enkelt genom en jämförelse av placeringsriktlinjerna med skuldtäckningsregistret. Som inspektionen uppfattar förslaget skall endast ett register föras över samtliga skuldtäckningstillgångar.
Försäkringsbolag skall upprätta placeringsriktlinjer för tillgångar som svarar mot såväl livförsäkringsavsättning som villkorad återbäring. I riktlinjerna skall bl.a. tas in närmare uppgifter om den placeringsinriktning som med utgångspunkt i bolagets utfästelser om villkorad återbäring utgör en lämplig placering. Genom olika delregister eller särskilda anteckningar i registret kan bolaget internt säkerställa att placeringsriktlinjerna efterlevs. Det måste samtidigt säkerställas att kontroller kan göras av Finansinspektionen. Samma kontroller blir för övrigt aktuella i de fall att fondförsäkringar och konventionella försäkringar meddelas i samma bolag. Det är dock inte möjligt att nu ge närmare anvisningar för hur placeringsriktlinjerna eller skuldtäckningsregistret närmare skall utformas eller kontrolleras. Sådana frågor bör i stället hanteras enligt nya myndighetsföreskrifter och allmänna råd som får utarbetas av Finansinspektionen efter samråd med branschen. Redan en större variation i hanteringen av överskotten för med sig större krav på kontrollmetoderna.
Övriga frågor
Försäkringsutredningen har föreslagit ett allmänt riskspridningskrav för tillgångar som motsvarar övervärden i fonden för orealiserade vinster.
Med anledning av att placeringsreglerna enligt förslaget skall anknyta till bl.a. garanterad och villkorad återbäring och att en värdering av skuldtäckningstillgångar numera enligt 7 kap. 10 f § skall ske till verkligt värde i skuldtäckningssammanhang, blir det inte aktuellt att knyta några särskilda riskspridningsregler till belopp som ingår i fonden för orealiserade vinster.
Det kan i sammanhanget påpekas att en placering av fria tillgångar på ett sätt som påverkar bolagets soliditet eller likviditet så att åtagandena mot försäkringstagarna eller andra ersättningsberättigade äventyras, inte är förenligt med den stabilitetsprincip som föreslagits (se avsnitt 6.2).
De föreslagna placerings- och förmånsrättsreglerna bör gälla både för befintliga och nya försäkringsbolag. Vidare bör samma regler gälla för såväl aktiebolag som ömsesidiga bolag. Det bör alltså inte införas några särskilda placeringsregler som avser det egna kapitalet i ömsesidiga bolag.
Placeringsreglerna kommer att gälla också för sådana skadeförsäkringar som följer bestämmelserna om livförsäkring enligt 1 kap. 5 §. Även de ändrade förmånsrättsreglerna kommer att gälla för sådana skadeförsäkringar (se 7 kap. 11 a §).
252
8.4.4 Lokalisering av skuldtäckningstillgångar
Regeringens förslag: Nuvarande krav på lokalisering av tillgångar som används för skuldtäckning mjukas upp. Skuldtäckningsbeloppet får placeras i tillgångar som finns utanför EES-området om tillgångarna är lokaliserade på ett för försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade betryggande sätt. En lokalisering utanför EES skall inte anses betryggande bl.a. om den medför risk att svensk förmånsrätt urholkas. Under samma förutsättningar får skuldtäckningstillgångar som i dag skall finnas i Sverige placeras i övriga EES-länder.
Försäkringsutredningen har inte särskilt behandlat frågan. Förslaget i
Placeringspromemorian (Ds 1993:57) överensstämmer delvis med regeringens förslag (se placeringspromemorian s. 103-106). Förslaget är inte villkorat av att tillgångarna är lokaliserade på ett för försäkringstagarna betryggande sätt. En lokalisering utanför EES begränsas till 20 procent av skuldtäckningstillgångarna. Utredningen föreslår också en föreskriftsrätt om lättnader i kraven.
Försäkringsrörelsepromemorians förslag innebär att högst 20 procent av skuldtäckningsbeloppet får finnas utanför EES oavsett var risken är belägen (skadeförsäkring) eller verksamheten bedrivs (livförsäkring) (se promemorian s. 201-204). Utöver kravet på en betryggande lokalisering föreslås att tillgångarna lokaliseras inom OECD.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har tillstyrkt placeringspromemorians förslag eller lämnat förslaget utan erinran.
I remissyttrandet över Försäkringsutredningens slutbetänkande och i en skrivelse (dnr Fi96/5184) har Försäkringsförbundet begärt att åtminstone 20 procent av skuldtäckningstillgångarna skall få lokaliseras utanför EES. Förbundet anser att nuvarande regler är orealistiska och opraktiska samt försvårar en verklig riskspridning.
Remissinstanserna har tillstyrkt försäkringsrörelsepromemorians förslag eller lämnat detta utan erinran. Försäkringsförbundet har dock befarat att nuvarande tillgångsbegränsningar för aktier medför att undantaget inte kan utnyttjas fullt ut. Riksbanken, TCO och Försäkringsmannaförbundet har ställt sig tveksamma till procentbegränsningen.
Bakgrund: I 7 kap. 10 d § FRL regleras var tillgångar skall finnas för att få användas för skuldtäckning. För skadeförsäkringsrörelse innebär reglerna att om risken är belägen inom EES skall tillgångarna finnas inom
EES. För livförsäkringsrörelse gäller att om verksamheten bedrivs inom EES skall tillgångarna finnas inom EES. Om i stället risker finns (för skadeförsäkringsrörelse) respektive verksamhet bedrivs (för livförsäkringsrörelse) utanför EES skall tillgångarna finnas i Sverige. Reglerna är dock inte absoluta. Finansinspektionen får i enskilda fall medge undantag från lokaliseringskraven.
Bestämmelserna är delvis en följd av de tvingande bestämmelser om lokalisering som finns i EG:s tredje försäkringsdirektiv. Direktiven innebär att tillgångar – med undantag för fordringar på återförsäkringstagare – skall vara lokaliserade inom EES om, beträffande skadeförsäkring, risken är belägen inom gemenskapen, eller, i fråga om livförsäkring, verk-
253
samheten utövas där. Medlemsstaterna får inte kräva att tillgångarna skall vara lokaliserade till viss medlemsstat. Hemlandet får dock medge lättnader beträffande tillgångarnas lokalisering (artikel 15.2 i första skadeförsäkringsdirektivet i dess lydelse enligt artikel 17 i tredje skadeförsäkringsdirektivet och artikel 17.3 i första livförsäkringsdirektivet i dess lydelse enligt artikel 18 i tredje livförsäkringsdirektivet). Direktiven innehåller inga lokaliseringskrav beträffande risker eller verksamhet utanför gemenskapen.
De bestämmelser om lokalisering som tidigare fanns för livförsäkring och s.k. lång skadeförsäkring, och som behållits för risker respektive verksamhet utanför EES, krävde att tillgångarna fanns i Sverige. Det motiverades av att reglerna på det internationellt konkursrättsliga området inte är tillräckligt samordnade (se prop. 1989/90:34 s. 76 och prop. 1994/95:184 s. 193–199).
I Placeringspromemorian föreslogs att undantagsmöjligheterna enligt direktiven skulle utnyttjas på så sätt att 80 procent av tillgångarna skulle vara lokaliserade inom EES men med möjlighet för regeringen eller Finansinspektionen att i föreskrifter liberalisera lokaliseringskravet. Förslaget var en kompromiss med hänsyn tagen till såväl förmånsrättens betydelse som de praktiska olägenheter som ett 100-procentigt lokaliseringskrav medför (Ds 1993:57 s. 106). Något lokaliseringskrav uppställdes dock inte för risker eller verksamhet utanför EES.
Som framgått avstod emellertid regeringen från att föreslå något sådant i lag intaget undantag. Detta motiverades med att regeringens förslag inte innebar den utvidgning av försäkringstekniska skulder som i placeringspromemorian åberopats som skäl för att införa undantaget. Regeringen aviserade att det dock kunde finnas anledning att återkomma till frågan vid behandlingen av Försäkringsutredningens slutbetänkande. Den föreslagna möjligheten att liberalisera lokaliseringskravet genom föreskrifter infördes inte heller. Det ansågs i stället lämpligare att Finansinspektionen i enskilda fall kunde medge dispens (se prop. 1995/95:184 s. 198 och 199).
Innebörden av att en tillgång finns på ett visst ställe är inte helt klar. En fordran torde generellt sett finnas där den skall betalas. Aktier i kupongbolag finns där aktiebrevet förvaras. Lokaliseringen av papperslösa värdepapper är inte lika klar. Från Finansinspektionen har upplysts att endast ett begränsat antal dispenser sökts. Frågan har därför inte blivit föremål för någon mer omfattande genomgång.
Skälen för regeringens förslag: Det föreslås nu en utvidgning av området för försäkringstekniska avsättningar. Inte minst mot denna bakgrund är det påkallat med en uppmjukning av nuvarande lokaliseringsregler.
Ett utrymme för försäkringsbolagen att placera skuldtäckningstillgångar utanför EES-området underlättar möjligheterna till riskspridning. Detta gäller särskilt om EU-länderna till följd av det monetära samarbetet i framtiden kommer att visa upp större likheter i fråga om finansiella risker. Som regeringen redan tidigare framhållit kan en internationell diversifiering även bidra till att sänka risken i en portfölj utan att placeraren behöver göra avkall på den förväntade avkastningen (prop. 1994/95:184 s. 191 och 192). Vidare innebär förslagen i det föregående
254
förutsättningar för att en större andel av försäkringsbolagens tillgångar kommer att omfattas av placeringskrav jämfört med i dag, även om de mer detaljerade riskspridningsreglerna inte är direkt tillämpliga på tillgångar som svarar mot villkorad återbäring. Beträffande vissa tillgångar, liksom vissa risker, kan det även vara svårt att alltid avgöra var tillgången respektive risken finns. Det finns alltså skäl som talar för att nu i lag utnyttja en sådan möjlighet till lindring av lokaliseringskraven som försäkringsdirektiven medger.
En ovillkorlig rätt att placera skuldtäckningstillgångar utanför EESområdet kan emellertid försämra försäkringstagarnas skydd. Det gäller om tillgångarna skulle komma att lokaliseras till länder där de är oåtkomliga för bolaget eller för försäkringstagarna vid en eventuell konkurs eller där rimliga möjligheter saknas till kontroll av tillgångens existens och värde. Kraven kan visserligen inte säkert tillgodoses ens för placeringar inom EES, eftersom gemenskapsreglerna på konkursområdet ännu inte är tillräckligt samordnade. Försäkringsdirektiven innehåller emellertid vissa bestämmelser om hemlandstillsyn som i viss mån kompenserar avsaknaden av konkursregler (jfr prop. 1994/95:184 s. 195)
.
En begränsning är under alla förhållanden mer befogad om skuldtäckningstillgångar skall få finnas utanför EES. Det sammanhänger med de större olikheter som kan föreligga beträffande rättsregler och tillsynsmöjligheter i länder utanför EES-området.
De angivna delvis motstridiga kraven bör kunna tillgodoses på ett lämpligt sätt om lagstiftningen tillåter lokaliseringar utanför EES när tillgångarna är lokaliserade på ett betryggande sätt. Det innebär bl.a. att den allmänna stabilitetsprincipen i 1 kap. 1 a § första stycket skall upprätthållas. En möjlighet att lokalisera tillgångar utanför EES bör inte bara avse risker som är belägna (skadeförsäkring) respektive verksamhet som bedrivs (livförsäkring) inom EES. Möjligheten bör också avse risker och verksamhet utanför EES, där tillgångarna i dag måste finnas i Sverige. Skuldtäckningstillgångar som i dag måste finnas i Sverige bör, som Lagrådet föreslagit, även få finnas i andra EES-länder om tillgångarna är lokaliserade på ett betryggande sätt.
Myndighetsföreskrifter bör utfärdas till stöd för tillämpningen av dessa bestämmelser.
Det kan i och för sig anföras skäl för att ett krav på betryggande lokalisering borde ställas upp för samtliga skuldtäckningstillgångar, dvs. även för sådana tillgångar som enligt direktivet får finnas inom EES. Det är emellertid inte säkert om en sådan begränsning skulle anses förenlig med EG-rätten. Den föreslagna begränsningen bör därför endast gälla risker och verksamhet utanför EES. En annan sak är att försäkringsbolaget inom ramen för kravet på en god riskhantering enligt den allmänna rörelseregeln även skall ha kompetens och förmåga att hantera och reducera bl.a. legala risker, så att inte åtagandena mot försäkringstagarna äventyras (se avsnitt 6.2). Vidare finns särskilda bestämmelser om beaktande av valutakursrisker, se 7 kap. 10 e §.
Med förslaget saknas behov av en dispensregel.
255
8.5 Femprocentsregeln m.m.
Regeringens bedömning och förslag: Nuvarande begränsningar för försäkringsbolag att - utan Finansinspektionens medgivande - inneha en större andel av ett allmänt aktiebolag än fem procent av rösterna (femprocentsregeln) har inte en lämplig utformning. En ändring bör utformas mot bakgrund av bl.a. EG-rätten och ett ställningstagande till motsvarande reglering för banker. En teknisk justering görs i branschglidningsreglerna. De begränsningar som gäller för livförsäkringsbolags innehav i vissa finansiella företag relaterade till återbäringsfonden skall tills vidare relateras till motsvarande nya poster under eget kapital.
Försäkringsutredningens förslag innebär att såväl femprocentsregeln som begränsningsregeln för innehav i finansiella företag tas bort utan att någon annan ägarbegränsning införs, eftersom gällande och föreslagna placerings- och värderingsregler ger tillfredsställande möjligheter att ingripa mot investeringar i strid mot försäkringstagarnas intresse (se betänkandet s. 229).
Försäkringsrörelsepromemorians förslag: Överensstämmer med regeringens bedömning i frågan om att femprocentsregeln inte har en lämplig utformning och behovet av en teknisk justering i branschglidningsreglerna. Det föreslås att innehav av organisationsaktier i andra än finansiella företag skall kräva särskilt tillstånd (se promemorian s. 204-207).
Remissinstanserna: Det övervägande antalet remissinstanser har tillstyrkt Försäkringsutredningens förslag eller lämnat det utan erinran.
Bankföreningen har anfört att ändringen förutsätter motsvarande ändringar för banker och värdepappersfonder. Finansinspektionen har anfört att förslaget öppnar för att en främmande rörelse drivs i dotterbolag och att någon annan begränsning i så fall bör övervägas.
Inställningen till försäkringsrörelsepromemorians förslag har varit blandad. Advokatsamfundet har tillstyrkt promemorians förslag. Riksbanken och Försäkringsförbundet har ansett att alla kvantitativa restriktioner för innehav i icke-finansiella och finansiella företag bör tas bort.
Försäkringsmannaförbundet och Företagarnas riksorganisation har ifrågasatt intresseföretagsspärren med hänvisning till andra länders regler. Hovrätten för Västra Sverige och Banklagskommittén har ifrågasatt begränsningens förenlighet med EG-rätten. Enligt kommittén borde rimligen en begränsning kopplad till annat än röstvärdet vara effektivare men skulle sannolikt strida mot direktivet. Finansinspektionen har befarat vissa tillämpningssvårigheter, eftersom det i vissa fall kan vara svårt att kontrollera om det rör sig om kapitalplacerings- eller organisationsaktier.
Bakgrund: Femprocentsregeln behandlades senast vid genomförandet av tredje generationens försäkringsdirektiv i prop. 1994/95:184. Regeringen konstaterade då att ägarfrågan mer var en fråga om vilken verksamhet ett bolag skall få bedriva än en fråga om riskspridning. Regeringen ansåg samtidigt att femprocentsregeln inte borde tas bort utan att
256
samtidigt ersättas med regler som närmare preciserar vilken verksamhet ett försäkringsbolag får bedriva i det nu aktuella hänseendet. Dessutom tillades att ett genomförande av Försäkringsutredningens slutbetänkande kunde komma att medföra en väsentlig utvidgning av de försäkringstekniska skulderna. Därmed skulle riskspridningsreglerna träffa en större mängd tillgångar än förut. Om femprocentsregeln avskaffades dessförinnan skulle det kunna medföra omställningsproblem och även begränsa lagstiftarens möjlighet att genomföra önskvärda reformeringar av reglerna om försäkringstekniska skulder. Regeringen var således inte beredd att då avskaffa femprocentsregeln. Det konstaterades vidare att även särregeln avseende förvärv i andra finansiella företag var nödvändig att behålla (s. 205).
För en närmare redogörelse av tidigare behandling av frågan, se prop. 1994/95:184 s. 203 och 204.
Skälen för regeringens bedömning och förslag: Som tidigare nämnts bör frågan om försäkringsbolagens ägande i andra bolag bedömas bl.a. mot bakgrund av förbudet för försäkringsbolag att bedriva annan verksamhet än försäkringsrörelse. Även EG:s regler innehåller ett sådant förbud. Hur direktivet närmare skall tolkas på denna punkt är inte helt klart. I försäkringsrörelsepromemorian görs, mot bakgrund av tillämpningen i vissa andra medlemsländer, bedömningen att förbudet kan ges en extensiv tillämpning på så sätt att bolagen tillåts äga även dotterbolag inom andra branscher. Direktivet kan å andra sidan enligt promemorian inte anses förhindra en mer restriktiv tillämpning, t.ex. genom begränsningar för organisatoriska innehav i försäkringsfrämmande företag.
Regeringen har tidigare också gjort bedömningen att femprocentsregeln är förenlig med EG-rätten. Denna fråga prövas för närvarande hos EGdomstolen.
Eftersom utredningsarbetet genomförts och ett placeringskrav föreslås gälla även för villkorad återbäring, bör femprocentsregeln omprövas mera förutsättningslöst.
Regeln får nu praktiska konsekvenser i huvudsak för möjligheten till kapitalplaceringar i små företag. På så sätt försämrar dagens ordning kapitalförsörjningen för små och medelstora företag. Det är ett tungt skäl för att ändra regeln. Mycket talar för att det behövs en ny regel som ersätter dagens femprocentsregel och som förtydligar det allmänna förbudet mot försäkringsfrämmande verksamhet.
Som tidigare nämnts motiveras nuvarande förbud mot försäkringsfrämmande verksamhet av soliditetsprincipen, dvs. att inslaget av främmande verksamhet kan äventyra bolagets förmåga att fullgöra sina åtaganden mot försäkringstagarna. I placeringspromemorian har också ifrågasatts om ett försäkringsbolag bör investera i andra företag än finansiella företag med ambitionen att deltaga i dess skötsel. Det ansågs att försäkringsbolag borde undvika att bli en dominerande ägare i enskilda företag, eftersom oförutsedda händelser kan leda till att bolaget tvingas att deltaga i företagets skötsel. Om ett försäkringsbolag ändå, trots att det kan ifrågasättas, uppträder i en roll som dominerande ägare, borde detta endast ske inom ramen för fria medel (Ds 1993:57 s. 83).
257
Det kan således ifrågasättas om organisatoriska innehav i företag som inte är finansiella och som saknar anknytning till försäkringsverksamheten kan leda till engagemang och ansvarsförhållanden för försäkringsbolaget som i ekonomiskt hänseende får konsekvenser av samma slag som om rörelserna skulle bedrivas inom en och samma juridiska person. Från försäkringsföretagens sida torde det i dag inte heller finnas något intresse att i den finansiella verksamheten agera på annat sätt än som portföljförvaltare. En förändring på sikt kan dock inte uteslutas.
Nuvarande begränsningsregel har inte en lämplig utformning. En ändring kan ge förbättrade möjligheter till riskkapital för små tillväxtföretag. Försäkringsbolagen får samtidigt bättre placeringsmöjligheter och möjligheter att konkurrera med utländska försäkringsföretag där motsvarande snäva begränsningar är ovanliga.
Frågan om vilka begränsningar som bör finnas när det gäller försäkringsfrämmande verksamhet bör övervägas ytterligare. Frågan bör, som nämnts, bl.a. behandlas mot bakgrund av EG-reglernas förbud om försäkringsfrämmande rörelse. Förutsättningarna för sådana begränsningar behandlas helt eller delvis av EG-domstolen i det mål som för närvarande pågår. Banklagskommittén har först nyligen redovisat sitt ställningstagande till ägarbegränsningen på banksidan. Ett lagförslag i ämnet bör således redovisas senare med hänsyn till bl.a. denna redovisning.
Det finns även skäl att då återkomma till frågan om begränsningarna för ägande i andra finansiella företag (branschglidningsreglerna, se 7 kap. 17 § a §).
I ett avseende måste emellertid reglerna för försäkringsbolags innehav i andra finansiella företag justeras redan nu. Det föreskrivs nämligen begränsningar relaterade till bl.a. återbäringsmedlens storlek som bör justeras till följd av förslaget om ändrad hantering av överskotten.
Ett särskilt problem uppkommer genom att innehaven är begränsade till 4 procent av återbäringsmedel respektive försäkringstekniska avsättningarnas storlek, men kan uppgå till etthundra procent av eget kapital. Nuvarande begränsningar för livförsäkringsbolagens innehav kommer följaktligen att lindras i relation till storleken av de återbäringsmedel som förs till bl.a. konsolideringsfonden under eget kapital. Det är mindre lämpligt att ändra begränsningarna för livförsäkringsbolag i förhållande till i dag innan det har tagits ställning till branschglidningsreglerna. Bestämmelserna i 7 kap. 17 a § bör således justeras så att livförsäkringsbolagens innehav enligt bestämmelsen begränsas till 4 procent av annat eget kapital än aktiekapital och överkursfond.
Angående innehav i fondföretag, se vidare avsnitt 10.3.
258
8.6 Upplåning
8.6.1 Upplåningsmöjligheter
Regeringens förslag: En särskild bestämmelse införs om försäkringsbolagens möjligheter att ta upp eller överta lån (upplåning). En upplåning får ske endast för att effektivisera kapitalförvaltningen eller om det i övrigt är motiverat av den bedrivna försäkringsrörelsen som sådan, allt under förutsättning att upplåningen är av ringa betydelse.
Ett bemyndigande införs om rätt att meddela föreskrifter om tillämpningen av bestämmelsen. Vidare får Finansinspektionen medge undantag från kravet att upplåningen skall vara av ringa betydelse, om det finns särskilda skäl.
Försäkringsutredningen förslag: Motsvarar endast delvis regeringens förslag. Utredningen har dock inte föreslagit någon närmare begränsning med hänsyn till användningen eller någon särskild dispensregel. Enligt utredningen bör upplåning få ske så länge inte bolagets totala risk ökar så att fullgörandet av försäkringsavtal råkar i fara eller så att tillståndspliktig bank- eller finansieringsverksamhet bedrivs. Utredningen har också anvisat en mer restriktiv tillämpning i ömsesidiga bolag där delägarna bär ett personligt ansvar (se betänkandet s. 191-195).
Försäkringsrörelsepromemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag (se promemorian s. 207-214).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser har godtagit Försäkringsutredningens förslag. Kammarrätten i Göteborg har avstyrkt förslaget, eftersom detta skulle innebära avsevärt ökade risker i förhållande till i dag. Även Sveriges Ackordscentral i Malmö har avstyrkt förslaget av det skälet att en hänvisning till allmänna bolagsrättsliga regler i förening med inspektionens tillsyn och praxis borde räcka. Flera remissinstanser har ansett att bestämmelserna om upplåningsmöjligheterna borde förändras och förtydligas. Finansinspektionen och Advokatsamfundet har ansett att det inte är upplåningen i sig utan åtföljande räntekostnader samt användningen av lånade medel som ökar risken. Inspektionen menar att den senare frågan borde regleras samt även beaktas att en ökad upplåning kan strida mot rimliga förväntningar hos livförsäkringstagare som har begränsade möjligheter att byta bolag. Båda remissinstanserna har ansett att innebörden av ”ökad risk” måste förtydligas. Enligt Bankföreningen borde lagstiftningen klargöra att nuvarande praxis, som innebär att försäkringsbolagens kreditgivning skall baseras på de medel som försäkringstagarna betalat in, alltjämt skall gälla.
Remissinstanserna har i allt väsentligt godtagit försäkringsrörelsepromemorians förslag. Kammarrätten i Göteborg har tillstyrkt de föreslagna upplåningsreglerna, medan Försäkringsförbundet har avstyrkt begränsningen att upplåningen skall vara av ringa betydelse. Förbundet har inte sett heller något behov av den föreslagna föreskriftsrätten. Finansinspektionen har ansett att den föreslagna dispensregeln är betänklig, eftersom bolagets affärsmässiga bedömningar kan komma att övervältras på inspektionen. Enligt inspektionen bör nuvarande reglering behållas och
259
bolaget få avgöra om en upplåning som inte är endast ringa är förenlig med den bedrivna affärsverksamheten. Inspektionen bör övervaka efterlevnaden i efterhand.
Bakgrund: I FRL finns inga allmänna bestämmelser om försäkringsbolagens möjligheter att ta upp lån. Att upplåningsmöjligheterna ändå är begränsade följer av den tolkning som gjorts av förbudet mot försäkringsfrämmande rörelse. I 5 kap. FRL finns vidare bestämmelser om förbud mot vissa upplåningsformer.
Nuvarande upplåningsmöjligheter
Nuvarande praxis sammanfattas i ett allmänt råd från Finansinspektionen (cirkulär 1987:4). Utgångspunkten är att något ianspråktagande av lånemarknaden från försäkringsbolagens sida normalt inte kommer ifråga. Skadeförsäkringsbolagens möjligheter att ta upp vinstandelslån bör huvudsakligen utnyttjas för en uppbyggnad av själva försäkringsrörelsen.
Kortfristig upplåning inom ramen för den långfristiga placeringsverksamheten eller för att möta tillfälliga likviditetsbehov i verksamheten kan dock godtas. Däremot anses kortfristiga lån för spekulativa syften inte godtagbara. Lån för förvärv av placeringsfastigheter anses inte heller godtagbara, om inte särskilda skäl kan anses föreligga. Däremot godtas det att ett försäkringsbolag behåller lån i en fastighet som redan är belånad vid förvärvet eller att bolaget utnyttjar särskilda lån som staten meddelat för reparationer, ombyggnader eller liknande ändamål. När det gäller fastigheter i utlandet sägs i det allmänna rådet att särskilda bedömningar kan behöva göras.
En kartläggning som Finansinspektionen gjort av upplåningen per den 31 december 1995 har visat att försäkringsbolagen inte har lånat upp medel i någon större utsträckning. De undersökta bolagen (ca 90 procent av försäkringsmarknadens totala balansomslutning) hade en upplåning om 4,8 miljarder kronor motsvarande knappt 0,7 procent av balansräkningen, varvid knappt en fjärdedel avsåg förlagslån. Något mer än hälften av upplåningen skedde från koncernbolag och resterande del från koncernexterna källor. Merparten av upplåningen användes för investeringar i koncernbolag som bedriver försäkringsrörelse (62 procent) och fastighetslån (28 procent). Resterande upplåning avsåg investeringar i koncernbolag med annan rörelse, korttidslån och övriga ändamål. I rapporen konstaterades att 97 procent av upplåningen använts till ändamål som var godtagbara enligt Finansinspektionens allmänna råd (Finansinspektionens rapport den 23 februari 1996 rörande försäkringsbolagens utlåning).
Tidigare behandling av frågan om försäkringsbolagens upplåning
Försäkringsbolagens upplåning behandlades av Försäkringsverksamhetskommittén. En väsentlig princip enligt kommittén var att försäkringsbolagens placeringsverksamhet inte utvecklades till en allmän finansiell affärsrörelse, där gränsen gentemot banker och andra finansinstitut
260
suddas ut. Tillskott från andra källor än det genom försäkringsrörelsen ackumulerade kapitalet för att öka försäkringsbolagens disponibla medel för kapitalplaceringar ansågs alltså stå i strid med förbudet mot annan rörelse än försäkringsrörelse. Enligt kommittén fick det anses som annan rörelse om försäkringsbolaget genom upplåning vidgar underlaget för sina kapitalplaceringar.
Kommittén föreslog därför ett principiellt förbud mot upplåning. Om det fanns särskilda skäl skulle dock tillsynsmyndigheten kunna ge tillstånd efter beslut i det enskilda fallet. Enligt kommitténs mening kunde bl.a. särskilda skäl i några fall föreligga när ett försäkringsbolag vid ett direkt eller indirekt fastighetsförvärv övertar lån för vilka den övertagna fastigheten står som säkerhet. I sådana fall kunde lån vara bundna och en omedelbar inlösen medföra kostnader, varvid ett anpassat anstånd med att avveckla lånet borde kunna medges. Stor restriktivitet ansågs befogat för lån för finansiering av nya bostadshus som uppförs av bolaget. Kommittén ville inte ställa sig helt avvisande till att tillstånd medgavs för att kunna utnyttja statligt stöd för bostadsbyggande när det förelåg synnerligen starka skäl därför. Endast sällan kunde skäl anses föreligga för medgivande till s.k. överbryggnadskrediter, dvs. att genom kortfristig upplåning tillfälligt finansiera kapitalplaceringar i avvaktan på snart inkommande premiemedel. För försäkringsbolag med verksamhet på den internationella marknaden ansågs emellertid en något mindre rigorös tillämpning vara motiverad, eftersom lagstiftningen och konkurrensbetingelserna kunde kräva anpassningar till där rådande finansieringsförhållanden för försäkringsrörelse. En viss upplåning kunde därför vara en förutsättning för möjligheten att göra affärer (SOU 1987:58 s. 269-273). Kommitténs förslag ledde aldrig till lagstiftning.
Försäkringsutredningen behandlade frågan om upplåning i sitt första delbetänkande och anförde då att försäkringsbolagen i likhet med tidigare borde få låna upp medel för att underlätta rörelsen. Det ansågs emellertid inte meningsfullt att i lagtext försöka slå fast för vilka specifika ändamål upplåning borde få ske. Utredningen konstaterade att upplå-ningen i sig medför en risk men att denna risk är av mindre betydelse så länge upplånade medel placeras i tillgångar som garanterat ger avkastning som minst uppgår till kostnaderna för lånet. Om investeringen ger sämre avkastning kan bolaget komma i den situationen att försäkringsbolaget tvingas ta andra tillgångar i anspråk för att betala lånet. Därmed kan försäkringstagarnas medel komma i fråga. Utredningen konstaterade att försäkringstagarna i livförsäkringsbolag visserligen har förmånsrätt i tillgångar motsvarande de försäkringstekniska skulderna men att motsvarande trygghet saknas för skadeförsäkringstagarnas del. Risken för försäkringstagarna konstaterades emellertid föreligga redan om tillgångar motsvarande solvensmarginalen behöver tas i anspråk för lånebetalningar.
En allmän utgångspunkt borde därför enligt utredningen vara att bolaget åtminstone inte tar upp lån så att tillgångar motsvarande solvensmarginalen riskeras. Det fick anses ankomma på tillsynsmyndigheten att i det enskilda fallet bedöma vad som är en godtagbar upplåning. I fråga om verksamheten i själva försäkringsbolaget ansågs att en viss uppmjukning av tillämpade principer borde ske. Således ansågs att lån borde kunna tas i
261
en situation där ett skadeförsäkringsbolag tvingas att betala ut en ovanligt stor försäkringsersättning, om alternativet hade varit att realisera tillgångarna till underpris. Lånet medger då att tillgångarna kan behållas tills de kan avyttras utan förlust. Vidare ansågs att ett livförsäkringsbolag i syfte att utjämna effekterna av att premieinbetalningarna ofta sker vid ett och samma tillfälle under året, t.ex. ett årsskifte, borde kunna ta upp lån för att sprida placeringarna över hela året och därigenom undvika att på ett inte önskvärt sätt pressa priserna på marknaden. Ett annat fall då upplåning bedömdes godtagbar var då det motiverades av att minska kostnaderna i försäkringsrörelsen, t.ex. upplåning i samband med fastighetsaffärer utomlands där annars en onödig fördyring skulle ske på grund av valuta- och skattekonsekvenser. Det skulle alltså hela tiden vara fråga om upplåning för att underlätta försäkringsrörelsen och det fick aldrig bli så att försäkringsbolaget närmade sig gränsen för vad som kan betecknas som allmän upplåningsrörelse (SOU 1991:89 s. 191-192).
Upplåningsmöjligheterna berördes också i den departementspromemoria om placeringsregler m.m. som redovisades år 1993 (Ds 1993:57). Det ifrågasattes där om det alls är lämpligt att ett försäkringsbolag får belåna sina fastigheter, eftersom syftet med sådana lån knappast kan vara annat än att skapa en hävstång i balansräkningen, vilket i sin tur leder till ett ökat risktagande för bolaget. I promemorian pekades också på att man i samband med att försäkringsbolag förvärvat fastighetsbolag kunnat konstatera att en avsevärd upplåning ägt rum i fastighetsbolaget före förvärvstillfället. Detta uppfattades i promemorian som ett medvetet utnyttjande av att inspektionen inte krävt amortering av befintliga lån för förvärvade fastigheter och som en bekräftelse på det olämpliga i att försäkringsbolag ges möjligheter att belåna egna fastigheter. Eftersom det i vissa länder finns skatteregler som innebär att placeringar i fastigheter inte blir praktiskt möjliga utan ett visst låneinslag ansågs emellertid att det sannolikt var olämpligt att helt förbjuda upplåning av lån vid fastighetsinvesteringar, men att tillståndsgivningen borde ske med stor restriktivitet.
Det framhölls också att problemen i samband med hantering av växelkursrisk kunde undanröjas eller minskas om lån togs upp i samma valuta som tillgångarnas valuta. Upplåningen i avsikt att öka risken i balansräkningen, dvs. för att öka innehavet av riskbärande tillgångar, borde inte tillåtas. En sådan upplåning ansågs emellertid kunna undvikas om försäkringsbolagen ålades att investera i svenska statspapper i en utsträckning som svarade mot värdet på lånet i den främmande valuta. Om den utländska upplåningen kunde ske till en lägre kostnad än vad svenska statspapper erbjuder konstaterades dessutom att avkastningen kunde höjas (räntearbitrage i kombination med sänkt risknivå), vilket inte borde förhindras. Att fritt tillåta försäkringsbolagen låna upp medel ansågs emellertid innebära möjligheter till ökat risktagande som knappast kunde anses vara i försäkringstagarnas intresse. Att stävja ett eventuellt missbruk genom en exakt reglering av i vilka situationer upplåning får ske bedömdes emellertid mindre ändamålsenligt, eftersom en viss lånetransaktion kan vara mer eller mindre lämplig beroende på omständigheterna i övrigt. I promemorian föreslogs inga ändringar i FRL vad gällde
262
möjligheten att ta upp lån. Det uttalades dock att gällande stränga praxis borde frångås så att upplåning möjliggörs i situationer då detta sänker risken i försäkringsbolagens portföljer (se Ds 1993:57 s. 106-109).
Mot bakgrund av placeringspromemorians förslag berördes frågan om försäkringsbolagens upplåning av regeringen i samband med införlivandet av tredje generationens försäkringsdirektiv. Eftersom frågan om försäkringsbolagens finansieringsmöjligheter var föremål för fortsatta övervägande inom Försäkringsutredningen var regeringen då inte beredd att lägga fram något förslag till ändrade upplåningsregler. Den praxis som dittills gällt kunde därför enligt regeringen även fortsättningsvis gälla. Samtidigt framhölls att en förutsättning för ett försäkringsbolag att använda ett dotterbolag för ägande och förvaltning av försäkringsbolagets tillgångar är att samma praxis vad gäller upplåningen tillämpas av dotterbolaget (prop. 1994/95:184 s. 206-207).
Skälen för regeringens förslag: Nuvarande tillsynspraxis om försäkringsbolagens upplåningsmöjligheter grundas som nämnts på förbudet mot försäkringsfrämmande rörelse i 1 kap. 3 §. Denna bestämmelse bör även fortsättningsvis i vissa avseenden ha betydelse som begränsning för vilket slag av upplåning som får ske. Av förbudet bör även fortsättningsvis följa att upplåningen inte får ske under sådana förutsättningar att tillståndspliktig bank- eller finansieringsverksamhet bedrivs inom den juridiska personen, t.ex. inlåning på konton som är tillgängliga med kort varsel eller upplåning för vidareutlåning till andra. Det är lämpligt att nu uppställa närmare gränser för försäkringsbolagens upplåningsmöjligheter inom ramen för försäkringsrörelsen.
Utgångspunkten för bestämmelserna om upplåningen i försäkringsrörelsen bör vara att upplåningen inte har sådan karaktär eller omfattning att försäkringstagarnas skyddsintressen riskeras. Bestämmelserna bör, å andra sidan, inte utformas med sådana begränsningar att en mera ordinär upplåning som är affärsmässigt befogad och förenlig med försäkringstagarnas intressen förhindras.
Försäkringsutredningen har i sitt slutbetänkande anfört att ett försäkringsbolag bör så långt möjligt efter affärsmässiga bedömningar få avgöra om lån skall tas upp, men att vissa begränsningar är befogade med hänsyn till konsumentskyddsintresset. Av betydelse är enligt utredningen bl.a. att en omfattande upplåning kan öka riskexponeringen i bolagen, med ökad fara för förluster och obestånd. Enligt utredningen har aktieägarna i normala fall knappast anledning att fatta beslut som innebär att det egna kapitalet äventyras. Ett riskfyllt agerande kan enligt utredningen i vissa lägen te sig attraktivt, t.ex. om företaget ändå går så dåligt att aktiekapitalet är på väg att förloras. Genom ett ökat risktagande kan aktieägarna få goda vinster, medan en förlust drabbar dem endast marginellt, eftersom deras kapital ändå förlorat större delen av sitt värde. Motsvarande synpunkter gör sig enligt utredningen gällande i ömsesidiga bolag där såväl intresset som möjligheterna att utöva en aktiv ägarstyrning kan vara svag. Enligt utredningen bör begränsningarna ta sikte på enskilda bolags riskexponering och förhindra att upplåning sker i sådan utsträckning att den totala risken i balansräkningen blir för omfattande. Av betydelse i sammanhanget är självfallet försäkringsbolagets soliditet. Enligt utredningen krävs
263
emellertid en helhetssyn så att bl.a. försäkringsrisker och risker i kapitalförvaltningen beaktas. Det väsentliga från skyddssynpunkt bedöms i stället vara hur stor den totala risken i företagets balansräkning är i förhållande till kapitalbasens storlek och att lån alltid bör tas upp i sådana situationer då detta sänker risken i balansräkningen (se betänkandet s. 191 och 192).
Den i det föregående föreslagna stabilitetsprincipen innebär bl.a. att försäkringsrörelse skall bedrivas med sådan soliditet och likviditet att åtagandena mot försäkringstagarna inte äventyras samt med en god kontroll över bl.a. ränterisker och likviditetsrisker. Bestämmelsen tar sikte på hela bolagets verksamhet (se avsnitt 6.2). Även försäkringsbolagens upplåning måste under alla förhållande vara anordnad så att de krav som stabilitetsprincipen ställer tillgodoses. Med hänsyn till detta saknas anledning att införa den särskilda begränsningsregel för upplåning som Försäkringsutredningen föreslagit i sitt slutbetänkande.
Frågan blir då om det även med beaktande av den föreslagna stabilitetsprincipen finns skäl att ställa upp ytterligare begränsningar för försäkringsbolagens upplåning.
I likhet med den bedömning som gjorts i placeringspromemorian finns det skäl att ställa sig avvisande till upplåning som sker i syfte att skapa hävstångseffekter i balansräkningen. Det finns även anledning att inte godta en upplåning som sker i spekulativt syfte eller med enda avsikt att tillföra försäkringsbolaget ytterligare placeringstillgångar. En sådan utveckling kan, även med hänsyn till den föreslagna stabilitetsprincipen, medföra att de finansiella riskerna i bolaget ökar i förhållande till i dag och att de krav på solvensmarginal som finns blir praktiskt betydelselösa.
Det är i och för sig inte möjligt att utforma regler som exakt anger för vilka ändamål som utlåning skall får ske. Något slag av allmän begränsning om upplåningens användning är dock befogad för att förhindra sådan upplåning som nu nämnts. Även om användningen av lånemedel för s.k. räntearbitrage alltid kan tyckas vara i försäkringstagarnas intresse, kan eventuella misstag vid placeringen eller oförutsedda händelser medföra allvarliga återverkningar för försäkringstagarna om beloppen är stora. De genomgripande förändringar som i övrigt föreslås i rörelsereglerna i detta sammanhang talar också för att en försiktig grundsyn bör anläggas när det gäller möjligheterna att nu tillåta en fri upplåning från försäkringsbolagens sida. Det motiverar att begränsningar ställs upp för i vilken omfattning försäkringsbolagen får ta upp lån som är beroende av försäkringsrörelsens omfattning. I detta avseende bör bedömningen ske med hänsyn till storleken på försäkringstekniska avsättningar, balansomslutningen i stort och till storleken av kapitalbasen. Genom en sådan begränsning kan förhindras att försäkringsbolagens upplåning ökar på ett beaktansvärt sätt i förhållande till i dag.
Med ett krav på att upplåningen skall vara av ringa betydelse med hänsyn till rörelsens omfattning och kapitalbasens storlek bör en viss uppmjukning kunna ske för vilka ändamål försäkringsbolag får ta upp lån eller överta befintliga lån. Som i dag bör kortfristiga lån kunna tas upp inom ramen för den långfristiga placeringsverksamheten eller för att möta tillfälliga likviditetsbehov i verksamheten. Lån bör också kunna tas upp i
264
en situation där ett skadeförsäkringsbolag annars tvingas att betala ut en ovanligt stor försäkringsersättning, om alternativet är att realisera tillgångarna till underpris.
Vidare bör ett livförsäkringsbolag i syfte att utjämna effekterna av att premieinbetalningarna ofta sker vid ett och samma tillfälle under året, t.ex. vid ett årsskifte, kunna ta upp lån för att sprida placeringarna över hela året och därigenom undvika att på ett inte önskvärt sätt pressa priserna på marknaden. Ett annat fall då upplåning kan vara godtagbar är om det skulle minska kostnaderna i försäkringsrörelsen, t.ex. upplåning i samband med fastighetsaffärer utomlands, där annars en onödig fördyring kan uppkomma på grund av valuta- och skattekonsekvenser. Det samma gäller övertagande av bundna lån i samband med förvärv av fastighet, vilka inte kan lösas utan onödiga merkostnader.
Upplåning bör även kunna godtas som ett ordinärt inslag inom kapitalförvaltningen, t.ex. för att reducera valutakursrisker. Upplåning genom användning av konvertibla skuldebrev, skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning och förlagslån bör även kunna godtas som ett led i uppbyggnaden av själva försäkringsrörelsen.
Som en begränsning för upplåningens användning bör, utöver begränsningen att upplåningen skall vara av ringa betydelse, sammanfattningsvis ställas det kravet att upplåningen skall användas för att effektivisera förvaltningen eller att upplåningen i övrigt skall vara motiverad av den bedrivna försäkringsrörelsen som sådan.
Den allmänna begränsningen om upplåningens användning bör vid behov kunna preciseras genom föreskrifter. Genom sådana föreskrifter kan även bestämmas gränser för när en upplåning är att bedöma som ringa. Med en föreskriftsrätt ges bättre möjligheter att anpassa upplåningsreglerna med hänsyn till utveckling i bolagen utifrån erfarenheterna vid tilllämpningen av de ändrade rörelsereglerna.
Det kan undantagsvis uppkomma situationer där det är befogat med en upplåning som inte enbart är ringa. Det gäller om bolaget i ett uppbyggnadsskede- eller rekonstruktionsläge som en del i en större finansieringsplan behöver ta upp lån för att säkerställa en fortsatt drift. Lagstiftningen bör inte generellt förhindra att en sådan upplåning kan ske genom utfärdande av konvertibla skuldebrev eller andra former av lån som kan förstärka kapitalbasen. Det är emellertid viktigt att det särskilt prövas att en sådan upplåning är godtagbar med hänsyn till försäkringstagarnas skyddsintressen, t.ex. att det finns en vederhäftig finansieringsplan samt försiktiga och realistiska prognoser om framtida intäkter och kostnader. En dispens bör även kunna komma i fråga där utländsk lagstiftning och konkurrensbetingelser på utländska marknader kräver en viss upplåning som förutsättning för möjligheten att göra affärer. En dispensregel bör alltså införas för Finansinspektionen som möjliggör undantag från begränsningen att upplåningen skall vara av ringa betydelse med hänsyn till rörelsens omfattning och kapitalbasens storlek. Någon mera omfattande upplåning bör dock inte komma ifråga att medge ens i dessa fall.
I propositionen om genomförande av tredje generationens EG-direktiv anmärktes att en förutsättning för att ett försäkringsföretag skall få utnyttja ett dotterbolag för ägande och förvaltning av tillgångar är att samma
265
praxis för upplåning tillämpas av dotterbolaget (prop.1994/95:184 s. 207). Detta bör alltjämt gälla.
Försäkringsutredningen har föreslagit att särskilda begränsningar för upplåningen skall gälla i ömsesidiga bolag där bestämmelser om uttaxering finns. Med hänsyn till bl.a. de särskilda begränsningar som införts för delägares personliga ansvar i konsumentförsäkringar kan det inte anses erforderligt att ställa upp några särregler för ömsesidiga försäkringsbolags upplåning.
8.6.2 Upplåningsformer
Regeringens förslag: Försäkringsaktiebolag får möjlighet att använda vissa nya låneformer. Skadeförsäkringsaktiebolag och livförsäkringsaktiebolag som får dela ut vinst får ta upp lån mot konvertibla skuldebrev och skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning. Livförsäkringsaktiebolag som får dela ut vinst ges också möjlighet att ta upp vinstandelslån.
Försäkringsutredningen förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningen har inte gjort låneformernas användning beroende av om livförsäkringsbolag får dela ut vinst (se betänkandet s. 191–194).
Försäkringsrörelsepromemorians förslag: Överensstämmer väsentligen med regeringens förslag (se promemorian s. 215–217). I promemorian har användningen av vinstandelsbevis inte uttryckligen begränsats till försäkringsaktiebolag.
Remissinstanserna har tillstyrkt eller inte haft några invändningar mot försäkringsrörelsepromemorians förslag.
Försäkringsförbundet har
framhållit att 5 kap. 17 § bör ses över så att t.ex. lån även kan knytas till aktieindex. Enligt förbundet bör det också förtydligas att förlagslån inte skall förutsätta villkor om vinstutdelning.
Bakgrund
Konvertibla skuldebrev m.m.
Såväl liv- som skadeförsäkringsaktiebolag är förhindrade att använda vissa låneformer som står öppna för aktiebolag i allmänhet. Det gäller konvertibla skuldebrev och skuldebrev med optionsrätt till nyteckning. För livförsäkringsbolag har dessa låneformer ansetts olämpliga med hänsyn till att vinstutdelning varit förbjuden och att aktiekapitalet varit av marginell betydelse. För skadeförsäkringsbolag har det bedömts inte föreligga något behov av dessa låneformer. Vidare får endast skadeförsäkringsaktiebolag utge vinstandelsbevis.
Användningen av konvertibla skuldebrev innebär att upplåning sker mot utfärdande av skuldebrev som innehåller en utfästelse från bolaget att långivaren skall ha rätt att helt eller delvis byta ut sin lånefordran enligt
266
skuldebrevet mot aktier i bolaget. Det konvertibla skuldebrevet måste därför innehålla bestämmelser som avser att reglera låneförhållandet så länge konvertering inte har skett, t.ex. ränta och förfallotid. Skuldebrevet måste också innehålla bestämmelser om konverteringsrätten, t.ex. när och till vilken kurs konverteringen skall ske. För bolaget torde konvertibla skuldebrev ha främst de fördelarna att en finansiering underlättas, eftersom fordringsägaren kan finna finansieringsformen mer attraktiv än vanlig utlåning. Vidare kan ofta räntan sättas lägre än vid vanlig upplåning, eftersom konverteringsrätten normalt har ett eget värde.
Skuldebrev med optionsrätt till nyteckning innebär att upplåningen sker mot utfästelse från bolaget att fordringsägaren skall ha rätt att teckna aktier i bolaget mot betalning i pengar. Sådana optionsrätter måste skiljas från optioner som medför rätt att sälja eller köpa aktier. Skillnaden mot konvertibla skuldebrev, där mottagaren byter ut hela eller delar av sin fordran mot aktier, är att fordringsägaren behåller fordran men har rätt att därutöver teckna aktier mot kontant betalning. Villkoren för denna optionsrätt kan framgå av skuldebrevet eller knytas till ett särskilt bevis, s.k. optionsbevis.
Vinstandelsbevis är en form av upplåning där rätten till ränta helt eller delvis anknyts till nettovinsten eller till den av bolagsstämman beslutade vinstutdelningen. Vinstandelsbevis, som medför rätt till betalning med nominellt eller indexreglerat belopp, s.k. lånedebentures, får utges av skadeförsäkringsaktiebolag men inte av andra försäkringsbolag. Sådana vinstandelsbevis där återbetalning av kapitalbeloppet anknyter till bolagets ekonomiska ställning, s.k. delägardebentures, har däremot inte ansetts tillåtna varken enligt aktiebolagslagen eller FRL.
Sådana lån som nu beskrivits måste beslutas av bolagsstämman eller av styrelsen på grundval av ett av bolagsstämman lämnat bemyndigande.
Förlagslån och aktieägartillskott
Upplåning kan också ske i förening med villkor om att lånet skall vara efterställda bolaget övriga skulder (förlagslån). Upplåning sker i dessa fall mot skuldebrev med föreskrift att lånefordran vid likvidation eller konkurs skall till såväl kapital som ränta betalas först sedan alla andra fordringsägare fått betalt.
Förlagslån får efter Finansinspektionens godkännande räknas in i försäkringsbolagets kapitalbas. Förutsättningarna för ett sådant godkännande behandlas i allmänna råd i FFFS 1995:1. Enligt de allmänna råden kan ett syfte med att ta upp förlagslån vara att förstärka kapitalbasen. Enligt inspektionen bör de medel som erhålls inte användas till annan verksamhet än bolagets försäkringsverksamhet. En upplåning med enda syfte att tillföra försäkringsbolaget placeringsmedel godtas inte. Enligt inspektionen får högst 50 procent av kapitalbasen bestå av förlagslån och högst 25 procent bestå av förlagslån med fast löptid. Endast fullt inbetalda förlagslånemedel får ingå i kapitalbasen.
Från lån måste skiljas kapitalanskaffning genom aktieägartillskott, dvs. ett tillskott utan villkor mot bolaget om återbetalning och utan samband
267
med aktieteckning. Vid sidan av sådana rena aktieägartillskott kan även s.k. villkorade aktieägartillskott förekomma.
Finansiering av verksamheten genom förlagslån och rena aktieägartillskott står öppen för alla försäkringsbolag. I livförsäkringsaktiebolag har emellertid en återbetalning av ett villkorat aktieägartillskott ansetts stå i strid med vinstutdelningsförbudet (se dnr Fi95/4770). Aktieägartillskott är inte relevant för ömsesidiga bolag där det finns särskilda regler om uttaxering och garantikapital för att kunna tillgodose kapitalbehov.
Skälen för regeringens förslag: Som nyss utvecklats skall försäkringsbolagens upplåningsmöjligheter vara begränsade enligt en viss ordning (se avsnitt 8.6.1). En möjlighet för försäkringsaktiebolag att inom ramen för dessa begränsningar ta upp lån mot konvertibla skuldebrev eller skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning kan underlätta en finansiering på mera fördelaktiga villkor än annars. Dessa låneformer är även i allmänhet ägnade att förse bolag med riskkapital. Något skäl med hänsyn till försäkringstagarnas skyddsintresse för att generellt ställa sig avvisande till dessa upplåningsformer kan numera inte anses föreligga.
Dessa upplåningsformer bör därför möjliggöras i skadeförsäkringsaktiebolag. Som en följd av förslaget att slopa vinstutdelningsförbudet bör finansieringsformerna tillåtas även i livförsäkringsaktiebolag som får dela ut vinst.
Vinstandelslån tillåts i dag endast i skadeförsäkringsaktiebolag. Sådana lån bör i framtiden tillåtas även i livförsäkringsaktiebolag som får dela ut vinst enligt villkor i bolagsordningen. Frågan om formerna för anskaffning av externt riskkapital i ömsesidiga försäkringsbolag finns det anledning att återkomma till i samband med den associationsrättsliga översyn som tidigare aviserats.
Reglerna om användning av konvertibla skuldebrev, skuldebrev med optionsrätt till nyteckning och vinstandelslån bör väsentligen utformas i överensstämmelse med vad som gäller för aktiebolag i allmänhet (se vidare författningskommentaren till 5 kap. 2-19 §§).
I det föregående har föreslagits bestämmelser som innebär att den del av årets vinst som inte får användas för vinstutdelning eller förlusttäckning skall gottskrivas försäkringstagarna som återbäring. Till följd därav bör en särskild regel införas för vinstandelslån. I stället för att relateras till årets vinst måste lånen vara relaterade till vad som är tillgängligt för vinstutdelning i bolaget.
Bestämmelserna innebär att de nyss behandlade finansieringsformerna inte får användas i traditionella livförsäkringsaktiebolag annat än om bolaget genomgått det särskilda ombildningsförfarandet och tagit in bestämmelser om vinstutdelning i bolagsordningen (se avsnitt 14.3). Däremot innebär bestämmelserna inget hinder mot förlagslån eller rena aktieägartillskott i livförsäkringsbolag som inte får dela ut vinst.
Som Försäkringsförbundet angett kan det finnas skäl att se över frågan om lån som anknyter till aktieindex. En sådan översyn kan inte göras nu utan bör lämpligen avvakta en översyn av motsvarande fråga för aktiebolag i allmänhet.
268
8.7 Vissa soliditetsfrågor
Regeringens bedömning och förslag: Inga särskilda bestämmelser om kapitalbasens beräkning bör införas nu.
Reglerna om minsta buffertkapital (solvensmarginalen) för livförsäkringsrörelse skärps genom att samtliga försäkringstekniska avsättningar skall ligga till grund för beräkningen. Vid beräkningen skall avsättningar för villkorad återbäring jämställas med avsättningar för fondförsäkringar. I båda fallen skall rörelserisker beaktas.
Bestämmelserna om beaktande av den andra försäkringsrörelsens kapitalbas när liv- och skadeförsäkringsrörelse bedrivs i samma juridiska person tas bort.
Försäkringsutredningen förslag: Överensstämmer endast delvis med regeringens förslag (se betänkandet s. 226-228 och 278-271). Försäkringsutredningen har föreslagit en särskild bestämmelse om att kapitalbasen skall beräknas med beaktande av att bolagets betalningsberedskap är tillfredsställande. Utredningens förslag saknar bestämmelser om tillskott av garantikapital under rörelsens gång. Vidare har utredningen inte föreslagit någon utvidgning av underlaget för beräkning av solvensmarginalen inom livförsäkring. Utredningen har inte heller föreslagit någon förändring av reglerna om tillgodogörande av poster i den andra rörelsens kapitalbas när skade- och livförsäkringsrörelse bedrivs i samma bolag.
Försäkringsrörelsepromemorians förslag: Överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag. I promemorian har det inte föreslagits någon regel om att rörelserisker i allmänhet skall beaktas vid beräkningen av solvenskravet för villkorad återbäring och fondförsäkringsåtaganden (se promemorian s. 217-223).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser har tillstyrkt eller inte haft några invändningar mot Försäkringsutredningens förslag. Advokatsamfundet har dock ansett att det är oklart vad som avses med att ”kapitalbasen skall beräknas med hänsyn till att betalningsberedskapen är tillfredsställande”. Samfundet har uppfattat att syftet är att fastslå att tillgångar som svarar mot kapitalbasen skall vara av viss karaktär och inte åsättas högre värden än vad de kan realiseras till på kort sikt. Enligt samfundet borde i så fall detta tas in i lagtexten i stället för den föreslagna lydelsen.
Remissinstanserna har i allmänhet tillstyrkt försäkringsrörelsepromemorians förslag eller lämnat det utan erinran. Finansinspektionen har dock ansett att solvensreglerna bör justeras så att avdrag skall göras för immateriella tillgångar vid beräkning av kapitalbasen. Inspektionen har också efterlyst en möjlighet att meddela bindande föreskrifter om solvenskrav som går längre än de direkt angivna kraven i lagen.
Bakgrund: Försäkringsbolag skall, utöver tillgångar motsvarande försäkringstekniska avsättningar, ha en tillräcklig kapitalbas. Den skall minst uppgå till en nivå som beräknas med utgångspunkt i verksamhetens art och omfattning enligt 7 kap. 23 § FRL för livförsäkringsrörelse och enligt
269
7 kap. 25 § för skadeförsäkringsrörelse (solvensmarginal). Kapitalbasen får dock aldrig vara mindre än de belopp som anges i 7 kap. 26 och 27 §§ (garantibeloppet), se 1 kap. 8 a § FRL.
Kravet på solvensmarginalen i livförsäkringsrörelsen är beroende av storleken av premiereserven och vissa positiva risksummor. Utgångspunkten är att lägsta marginal bestäms till summan av två belopp (fyra procent av premiereserven utan avdrag för återförsäkring respektive tre tiondelars procent av risksummorna). Detta gäller inte bara för livförsäkring utan också för lång sjuk- och olycksfallsförsäkring. För försäkringar som enbart avser dödsfall gäller vissa lägre procentsatser av risksummorna beroende på försäkringstidens längd (se 7 kap. 25 §). För sådana åtaganden inom fondförsäkring som försäkringstagarna står placeringsrisken för gäller ett krav på en procent av premiereserven men endast under förutsättning att försäkringstiden överstiger fem år och att belopp som täcker kostnaderna är bestämt för längre tid än fem år (13 § fondförsäkringslagen).
I kapitalbasen för livförsäkringsrörelse och skadeförsäkringsrörelse får till att börja med ingå inbetalt aktiekapitel (i aktiebolag) eller garantikapital (i ömsesidiga försäkringsbolag). Kapitalbasen får också omfatta hälften av tecknat men ännu inte inbetalt aktie- eller garantikapital, under förutsättning av att minst 25 procent av sådant kapital har betalats in. Kapitalbasen får dessutom omfatta övrigt eget kapital och återbäringsmedel (i livförsäkringsrörelse), men med avdrag för fond för orealiserade vinster.
I ett ömsesidig skadeförsäkringsbolag får räknas in ett belopp som motsvarar fordran på uttaxering enligt 13 kap. FRL, upp till ett belopp som motsvarar hälften av skillnaden mellan den högst tillåtna uttaxeringen och vad som faktiskt har uttaxerats. En sådan fordran får dock inte motsvara mer än hälften av kapitalbasen. Utöver vad som nu sagts gäller att Finansinspektionen efter särskild prövning får medge att andra poster än de som nu nämnts ingår i kapitalbasen. Finansinspektionen kan därigenom medge att övervärden på tillgångar i förhållande till bokfört värde och inbetalda medel från förlagslån räknas med inom ramen för kapitalbasen (jfr prop. 1995/96:10 del 4 s. 283 och prop. 1994/95:184 s. 209).
Vidare finns vissa speciella regler om hur kapitalbasen skall vara beskaffad. Utöver det nyss nämnda fallet om begränsningar för uttaxeringsrätten gäller bl.a. att halva kapitalbasen inom livförsäkringsrörelse måste bestå av aktiekapital, garantikapital, eget kapital, återbäringsmedel eller obeskattade reserver (se 7 kap. 22, 24 och 26 §§).
I 7 kap. 28 § finns regler om beräkningen av kapitalbasen vid s.k. blandad rörelse. Om direkt livförsäkrings- och skadeförsäkringsrörelse bedrivs i samma juridiska person skall enligt paragrafen kapitalbasen för respektive rörelse redovisas separat. Om båda verksamhetsformerna uppfyller kraven på kapitalbasens storlek får dock överskjutande poster räknas in i den andra kapitalbasen. Bestämmelserna utgår från föreskrifter i artikel 14.1 i EG:s direktiv (79/262/EEG) om samordning av lagar och andra författningar om rätten att starta och driva direkt livförsäkringsrörelse (första livförsäkringsdirektivet).
270
Skälen för regeringens bedömning och förslag
Beräkning av kapitalbasen
I enlighet med vad Försäkringsutredningen anfört bör kapitalbasen ha en viss kvalité för att kunna fungera som tillfredsställande buffert mot framtida svängningar i verksamheten. Frågan är emellertid om det är lämpligt att införa en sådan allmän bestämmelse om kapitalbasens beräkning som utredningen föreslagit eller mera konkreta beräkningsregler som Advokatsamfundet har förordat.
Att den långfristiga och kortfristiga betalningsförmågan måste vara tillfredsställande med hänsyn till rörelsens omfattning och beskaffenhet följer under alla förhållanden av den tidigare föreslagna stabilitetsprincipen (se avsnitt 6.2). Inom ramen för denna princip bör det alltså tillgodoses att sådana tillgångar som fungerar som kapitalbuffert är tillfredsställande för att möta förändringar i verksamheten. Detta förutsätter som regel att tillgångarna kan realiseras inom rimlig tid om det skulle behövas för att täcka förluster eller infria gjorda åtaganden. Vid bedömningen av om bolagets soliditet och likviditet är tillfredsställande för att bolaget skall kunna fullgöra sin åtaganden mot försäkringstagarna måste det alltså inte bara säkerställas att solvensmarginalen eller andra fastställda solvensnivåer är uppfyllda i och för sig, utan också att de tillgångar som inte används för skuldtäckning, liksom andra belopp som ingår i kapitalbasen, är av tillfredsställande karaktär och värde med hänsyn till rörelsens omfattning och de olika åtaganden som bolaget har och kan förväntas få. Således kan det t.ex. i allmänhet ofta finnas anledning att ställa större krav på kapitalbasens likviditet i skadeförsäkringsrörelse jämfört med livförsäkringsrörelse. Det sammanhänger med de i normalfallet större svårigheterna att beräkna de aktuariella riskerna i skadeförsäkringsrörelse jämfört med livförsäkringsrörelse, och som innebär att större svängningar i utbetalningar av försäkringsersättningar kan uppkomma från tid till annan. Med hänsyn till stabilitetsprincipen torde alltså utredningens utgångspunkter kunna tillgodoses relativt väl utan att den allmänna bestämmelsen om kapitalbasens beräkning som utredningen föreslagit behöver införas.
Inom ramen för stabilitetsprincipen möjliggörs således en allsidig bedömning av att kapitalbasen är tillfredsställande med hänsyn till hela bolagets ekonomiska situation. En allmän stabilitetsprincipen är dock inte lika lätt att tillämpa som mera detaljerade regler om att tillgångar motsvarande kapitalbasen eller andra belopp i kapitalbasen skall värderas på visst sätt vid tillämpningen av rörelsereglerna, t.ex. till ett nettoförsäljningsvärde. Sådana mera konkreta värderingsregler i lag eller föreskrifter skulle således kunna fungera som hjälpregler vid tillämpningen av stabilitetsprincipen på samma sätt som mera detaljerade riskspridningsregler införts inom ramen för den allmänna riskspridningsregeln i 7 kap. 9 a §.
Regeringen är alltså inte avvisande till mera detaljerade beräkningsregler för kapitalbasen av sådant slag som Advokatsamfundet förordat. Huvudprinciperna för en sådan reglering bör framgå av lag medan mera
271
detaljerade beräkningsregler kan fastställas genom föreskrifter av regeringen eller Finansinspektionen.
Det måste emellertid konstateras att det i praktiken är svårt att närmare avgöra vilka tillgångar som direkt motsvarar kapitalbasen, bl.a. med hänsyn till att det egna kapitalet är en restpost i balansräkningen och att tillgångar motsvarande det egna kapitalet, till skillnad från skuldtäckningstillgångar, inte är särskilt registrerade. Även om man i och med förslagen om en utökad registerskyldighet för tillgångar motsvarande villkorad återbäring (se avsnitt 8.4.2) på ett bättre sätt än i dag kan identifiera vilka övriga tillgångar som i stort svarar mot kapitalbasen, bör tillgångarna i vissa fall möjligen kunna värderas till annat värde än ett nettoförsäljningsvärde, t.ex. om avtalen är långsiktiga och tillgångarna motsvarande kapitalbasen utgörs av värdepapper som skall och kan innehas till förfall. Särskilda överväganden kan även behövas i fråga om värderingen av obeskattade reserver. Under alla förhållanden har det inte funnits utrymme för att i detta sammanhang analysera och utreda vilka effekter som nu antydda särskilda värderingsregler för beräkningen av kapitalbasen skulle kunna få för försäkringsbolagen.
Det föreslås därför inte nu några särskilda regler om beräkning av kapitalbasen. Denna fråga bör behandlas i samband med den översyn av placeringsreglerna som vi tidigare aviserat (se avsnitt 3). I detta sammanhang bör med förtur behandlas den fråga om avdrag från kapitalbasen för immateriella värden som Finansinspektionen pekat på och som kan uppfattas som tvingande enligt EG:s regler (se artikel 18 i första livförsäkringsdirektivet som har ändrats genom artikel 25 i tredje livförsäkringsdirektivet).
Ej inbetalt aktie- och garantikapital
Som tidigare nämnts får kapitalbasen omfatta hälften av tecknat men ännu inte inbetalt aktie- eller garantikapital. Som villkor gäller att minst 25 procent av sådant kapital har betalats in (se 7 kap. 22 och 24 §§).
För att ett försäkringsaktiebolag skall kunna registreras krävs, som tidigare behandlats, att aktiekapitalet är helt inbetalt (se 2 kap. 13 §). För att ett beslut om nyemission skall kunna registreras krävs att hälften av penningbeloppet är inbetalt och att all eventuell apportegendom är tillförd bolaget. Den resterande delen av penningbeloppet vid en nyemission skall vara helt betald inom sex månader från registreringen av emissionen (4 kap. 14 §).
Registrering av ett ömsesidigt försäkringsbolag förutsätter att garantikapitalet är helt inbetalt (2 kap. 13 §). För garantikapital som tillskjuts under rörelsens gång innebär förslaget att hälften av kapitalet måste vara inbetalt för att kapitalökningen skall kunna registreras (se 2 kap. 17 §).
Det anförda innebär att minst hälften av aktie- och garantikapital måste vara inbetalt innan bolaget eller kapitalökningen får registreras. Ett aktierespektive garantikapital kan vid de tidpunkter som kapitalet kan beaktas
272
således aldrig vara inbetalt till mindre än 50 procent. Villkoret om att minst 25 procent av kapitalet skall ha betalats in kan därför utgå.
Solvensmarginal i livförsäkringsrörelse
Som en konsekvens av de ändrade reglerna om försäkringstekniska avsättningar måste reglerna om lägsta solvensmarginal i livförsäkringsrörelsen justeras. För beräkningen av solvenskravet är det befogat att framdeles ta hänsyn till alla försäkringstekniska avsättningar. Således bör bl.a. avsättningar får villkorad återbäring beaktas liksom avsättningar för oreglerade skador.
Nuvarande återbäringsmedel får inräknas i kapitalbasen i livförsäkringsbolag (se 7 kap. 22 § FRL). Någon sådan ordning kan inte gälla för villkorad återbäring. Den skall utgöra en försäkringsteknisk avsättning och får inte användas för förlusttäckning i bolaget. Bestämmelserna i 7 kap. 22 § justeras genom att posten återbäringsmedel utmönstras.
Avsättningen för villkorad återbäring bör vid beräkningen av solvensmarginalen principiellt beaktas som en fondförsäkringsavsättning. Vid beräkningen bör hänsyn tas till att försäkringstagaren och inte bolaget bär risken. Stabilitetsskäl talar för att också rörelserisker beaktas mera allmänt i den verksamhet som har samband med avsättningarna för villkorad återbäring. Samma synpunkter gör sig gällande i fråga om fondförsäkringsåtagandena. Enhetliga regler vid beräkningen av solvensmarginalen är också rimligt med hänsyn till att försäkringstagarna i båda fallen kan bära en finansiell risk för tillgångar.
Bestämmelserna i 7 kap. 23 § om beräkningen av solvensmarginalen bör således justeras med hänsyn till detta.
Enligt 7 kap. 28 § får försäkringsbolaget tillgodoräkna poster i den andra rörelsens kapitalbas när skade- och livförsäkringsrörelse bedrivs i samma bolag. Bestämmelsen har dock fått en begränsad praktisk betydelse och har givit upphov till tillämpningsproblem i praxis, eftersom möjligheten endast kan utnyttjas om respektive rörelse i sig uppfyller lagens solvenskrav. Denna begränsning får dock anses tvingande enligt direktivet (artikel 14.1 i första livförsäkringsdirektivet). Paragrafen bör i stället justeras så att möjligheten att beakta den andra rörelsens poster vid tillämpningen av lagens regler om solvensmarginal tas bort. En annan sak är att Finansinspektionen, vid prövningen av en plan som försäkringsbolaget upprättar för att återställa solvensen, inte i sig är förhindrad att medge t.ex. att fria tillgångar i den ena rörelsen överförs för att ingå i kapitalbasen för den andra rörelsen (jfr artikel 14.3 i första livförsäkringsdirektivet).
273
8.8 Redovisningsfrågor
8.8.1 Redovisning av återbäring m.m.
Regeringens förslag: Lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag (ÅRFL) anpassas till de ändrade överskotts- och återbäringsreglerna i FRL. Det innebär bl.a. följande.
Uppställningsformen för balansräkningen ändras genom att posterna för redovisning av återbäringsmedel (DD) ersätts av poster för redovisning av eget kapital. Livförsäkringsbolag som inte får dela ut vinst skall redovisa en konsolideringsfond (AA.IV) under bundet eget kapital för medel som får användas för förlusttäckning. Livförsäkringsbolag som får dela ut vinst skall redovisa fritt eget kapital.
Balansräkningens tillgångssida kompletteras med poster för tillgångar eller tillgångsvärden som svarar mot villkorad återbäring (D.1). Skuldsidan kompletteras med en post för villkorad återbäring (EE.1). Tillgångar och avsättningar inom fondförsäkring som livförsäkringstagarna bär placeringsrisken för skall redovisas särskilt (D.2 respektive EE.2).
Resultaträkningens tekniska del för livförsäkringsrörelse kompletteras med poster för redovisning av värdeökningar och värdeminskningar på placeringstillgångar som försäkringstagaren står placeringsrisken för (II.3a och II.10a). De skall i sin tur delas upp på tillgångar för villkorad återbäring och fondförsäkringstillgångar. Det införs också en resultatpost för förändringar av försäkringstekniska avsättningar där försäkringstagaren bär risk (II.6b). Även den skall delas upp på villkorad återbäring och fondförsäkringsåtaganden.
Nuvarande bestämmelser om redovisning av orealiserade vinster vid en värdering till verkligt värde ändras inte.
Försäkringsutredningen har mera allmänt behandlat olika frågor om redovisning (se betänkandet s. 164, 165 och 174–176). Utredningen har bl.a. anfört att återbäringsfonden bör upplösas och redovisningen av överskott anpassas till vad som gäller för företag i allmänhet, att försäkringstekniska avsättningar skall göras för ”bonus”, att vinstmedel avsatta till försäkringstagarna skall utgöra en del av det egna kapitalet i ett livförsäkringsbolag och att orealiserade vinster skall redovisas som en bokslutsdisposition till en särskild fond för orealiserade överskott före årets resultat. Utredningen har inte lämnat några konkreta förslag till lagändringar eftersom ÅRFL var föremål för en lagrådsremiss när utredningsarbetet slutfördes.
Försäkringsrörelsepromemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag (se promemorian s. 223–229). Till skillnad från regeringens förslag innebär promemorians förslag att samtliga avsättningar för fondförsäkringar redovisas i posten EE och att belopp som skall gottskrivas försäkringstagarna av årets vinst enligt bolagsordningen redovisas som bundet eget kapital.
Remissinstanserna: Några remissinstanser har närmare kommenterat
Försäkringsutredningens allmänna bedömningar i redovisningfrågorna.
274
Bl.a. Redovisningskommittén har erinrat om att förslagen till ändringar i FRL måste samordnas med ÅRFL. Revisorsamfundet har ansett att reglerna bör klargöras. Finansinspektionen har avstyrkt den av utredningen föreslagna redovisningen av orealiserade överskott, bl.a. med hänvisning till att årsredovisningens syfte inte är att ligga till grund för beräkning av återbäring. Även Bokföringsnämnden har framfört liknande synpunkter.
De flesta remissinstanser har tillstyrkt eller godtagit försäkringsrörelsepromemorians förslag. Finansinspektionen har dock påpekat att redovisningen av sådan återbäring som enligt bolagsordningen inte kan användas för vinstutdelning eller förlusttäckning inte är oproblematisk. Eftersom stämmans förfoganderätt blir begränsad ifrågasätts om inte avsättningen skall göras i balansräkningen för det räkenskapsår som bolagsstämman skall besluta om. Enligt inspektionen finns också osäkerhet om redovisningen av garanterad och villkorad återbäring (se avsnitt 8.1). Enligt inspektionen innebär förslaget även en risk för att orealiserade vinster binds två gånger. Revisorsamfundet har, i likhet med inspektionen, ansett att frågan om fördelningen av realiserade och orealiserade vinster mellan försäkringstagare och aktieägare bör klargöras. Aktuarieföreningen har avstyrkt att fondförsäkringsavsättningar i sin helhet redovisas som avsättningar för vilka försäkringstagarna bär risk (EE), eftersom fonder kan ha avkastningsgarantier där bolaget står risken.
Bakgrund
Vinstutdelning får ske i skadeförsäkringsbolag och i fondförsäkringsbolag (2 kap. 2 § FRL och 10 § fondförsäkringslagen). För traditionella livförsäkringsbolag råder enligt samma lagrum ett vinstutdelningsförbud. Förbudet gäller även vinster som intjänats i skadeförsäkringsrörelsen vid s.k. blandad verksamhet. Möjligheten att bedriva blandad verksamhet begränsas enligt 1 kap. 3 § FRL till sjuk- och olycksfallsförsäkringar (se vidare avsnitt 7.1).
Redovisning av eget kapital och återbäring
I skadeförsäkringsbolag och fondförsäkringsbolag redovisas, på samma sätt som i allmänna aktiebolag, balanserat resultat och årets resultat såsom fritt eget kapital eller ansamlad förlust. Fondförsäkringsbolag får dock sätta av årsvinsten till en återbäringsfond (11 § fondförsäkringslagen). I traditionella livförsäkringsbolags balansräkning saknas däremot fritt eget kapital. I samtliga livförsäkringsaktiebolag och ömsesidiga livförsäkringsbolag skall aktiekapital respektive garantikapital tas upp som bundet eget kapital (5 kap. 4 § ÅRFL).
I traditionella livförsäkringsbolag gäller särskilda bestämmelser för överskottshanteringen. Årsvinsten skall i livförsäkringsrörelse sättas av till en återbäringsfond, i den mån den inte används för förlusttäckning, betalning av ränta till garanter eller gåvor till allmännyttiga eller därmed
275
jämförliga ändamål Enligt bestämmelserna får även årsvinsten från skadeförsäkringsrörelsen sättas av till en särskild återbäringsfond för denna rörelse (12 kap. 5-7 §§ FRL). I annat fall skall den enligt 36 § bilaga 3 till FFFS 1998:28 sättas av till posten övriga medel (DD.IV). övriga medel och återbäringsfond (DD.I) redovisas i balansräkningen under återbäringsmedel (se bilaga 1 till ÅRFL).
Dispositionsrätten över återbäringsfonden är begränsad. Återbäringsfonden får användas endast för återbäring och för förlusttäckning. Om livförsäkringsbolaget bedriver blandad rörelse gäller att den särskilda återbäringsfonden för respektive rörelse skall tas i anspråk i första hand. Först om medlen i den fonden inte räcker får den andra återbäringsfonden tas i anspråk (12 kap. 7 §).
Trots utdelnings- och dispositionsbegränsningarna skall bolagsstämman fatta beslut om dispositionen av årets resultat (9 kap. 5 § FRL). Bolagsstämmans dispositionsrätt över årets vinst skall också anges i bolagsordningen (2 kap. 5 §).
Återbäring kan tilldelas försäkringstagarna såväl löpande under försäkringstiden (genom utökade garanterade förmåner eller via premierabatt) som därefter (genom utökade betalningar vid försäkringsfall). I Sverige tilldelas försäkringstagarna merparten av återbäringen först vid försäkringsfallet, vilket gör att återbäringsfonden utgör en beloppsmässigt betydande post i traditionella livförsäkringsbolags balansräkningar.
Återbäring får inte utfästas till försäkringstagaren på annat sätt än vad som följer av reglerna om tilldelad återbäring (7 kap. 8 § andra stycket FRL). Tilldelad återbäring tillkommer vissa bestämda försäkringstagare eller motsvarande ersättningsberättigade och kan inte tas i anspråk för förlusttäckning annat än i ömsesidiga bolag genom reglerna om nedsättning i 12 kap. 8 § FRL (se vidare avsnitt 9.1).
I de årliga värdebesked som livförsäkringsbolag lämnar försäkringstagarna ingår normalt upplysningar om dels det garanterade värdet på försäkringen (det tekniska återköpsvärdet), dels det totala pensionskapitalet, som består av det tekniska återköpsvärdet med tillägg för preliminärt fördelad återbäring. Tillägget kallas allokerad återbäring. Det tekniska återköpsvärdet växer med den avtalade grundräntan medan pensionskapitalet växer med återbäringsräntan. Återbäringsräntan skall avspegla den verkliga avkastningen på bolagets tillgångar, och bestäms i bolaget så att det kollektiva konsolideringskapitalet, dvs skillnaden mellan tillgångarnas verkliga värde och det samlade pensionskapitalet, uppgår till 0-10 procent av tillgångarnas verkliga värde. Allokerad återbäring finns inte definierat som begrepp vare sig i FRL eller ÅRFL. Med termen avses den på försäkringstagare beräknade men inte tilldelade andelen av hittills uppkommet överskott i livförsäkringsverksamheten.
Balansräkningsposten återbäringsmedel (DD) innehåller normalt huvuddelen av de överskott som allokerats försäkringstagarna. Under återbäringsmedel skall traditionella livförsäkringsbolag, utöver återbäringsfonden, redovisa uppskrivningsfond, fond för orealiserade vinster, övriga medel och årets resultat (se bilaga 1 till ÅRFL och redogörelsen för uppskrivningsfonden och fonden för orealiserade vinster i avsnitt 7.1).
276
Återbäringsfondens funktion i livförsäkringsbolag som det primära riskbärande kapitalet motsvarar således det egna kapitalets funktion i företag i allmänhet. Ofta är det endast i nystartade livförsäkringsbolag, i vilka det ännu inte finns någon återbäringsfond av betydelse, som aktiekapitalet utgör ett primärt riskbärande kapital.
Det kan noteras att den återbäring som allokerats till försäkringstagarna enligt värdebeskeden som regel inte överensstämmer med vare sig det belopp som redovisas under återbäringsmedel eller i delposten återbäringsfond. Det beror på att återbäringsmedlen i stort sett utgör skillnaden mellan tillgångarnas värde i balansräkningen och försäkringstekniska avsättningar, medan de allokerade återbäringsmedlen utgör skillnaden mellan tillgångarnas verkliga värde och summan av de tekniska återköpsvärdena och det kollektiva konsolideringskapitalet.
Försäkringstekniska avsättningar enligt rörelsereglerna, som ligger till grund bl.a. för tillämpningen av skuldtäcknings- och placeringsreglerna, behöver endast göras för sådan avkastning som är garanterad och sådan återbäring som är tilldelad. Motsvarande regler gäller även vid redovisningen i balansräkningen (se 4 kap. 9 § ÅRFL som hänvisar till 7 kap. 1 och 2 §§ FRL). Vissa skillnader gäller dock för hur avsättningarna enligt rörelsereglerna skall rubriceras i års- och koncernredovisningen. Vad som ingår i premiereserven för skadeförsäkringsrörelse skall redovisas under benämningen avsättning för ej intjänade premier och kvardröjande risker (EE.1) i redovisningen. Vidare skall premiereserven i livförsäkringsrörelse tas upp tillsammans med tilldelad men inte förfallen återbäring under benämningen livförsäkringsavsättning.
I resultaträkningen för ett livförsäkringsbolag skall förändringar i andra försäkringstekniska avsättningar (II.6) redovisas uppdelat på förändringar i livförsäkringsavsättningar (II.6a) respektive övriga försäkringstekniska avsättningar (II.6b). Resultaträkningen innehåller ingen särskild post för särredovisningar av avsättningar inom fondförsäkring anknutna till värdepappersfonder.
Redovisning av orealiserade värdeförändringar
Försäkringsbolag får värdera placeringstillgångar med utgångspunkt i anskaffningsvärdet eller också, med undantag för aktier och andelar i dotter- och intresseföretag, till verkligt värde (se 4 kap. 5 § ÅRFL). Vinst eller förluster som uppkommer när tillgångar värderas till verkligt värde enligt paragrafen skall redovisas som särskilda poster i resultaträkningen. Vinst som uppkommer till följd av att det bokförda värdet överstiger anskaffningsvärdet skall i balansräkningen sättas av till en fond för orealiserade vinster. Om summan av orealiserade vinster ett räkenskapsår är mindre än vid utgången av det föregående räkenskapsåret skall denna fond sättas ned i samma mån (4 kap. 6 § ÅRFL). Enligt Finansinspektionens föreskrifter skall avsättning till och nedsättning av fond för orealiserade vinster redovisas över balansräkningen genom en omföring inom eget kapital respektive återbäringsmedel (3 kap. 2 § FFFS 1998:28). I skadeförsäkringsbolag och fondförsäkringsbolag skall justering ske mot
277
posten balanserad vinst eller förlust (AA.V). I traditionella livförsäkringsbolag skall justering ske mot posten övriga medel (DD.IV).
Särskilda regler finns för redovisning av intresseföretag i koncernredovisningen. Enligt 7 kap. 4 § 2 ÅRFL skall belopp som med tillämpning av 7 kap. 2 § samma lag och 7 kap. 27 § andra stycket ÅRL avsatts till kapitalandelsfond redovisas som bundet eget kapital under posten andra fonder (AA.IV) i skadeförsäkringsbolag och under posten återbäringsmedel (DD) i livförsäkringsbolag.
Enligt Finansinspektionens föreskrifter skall försäkringsföretag som meddelar fondförsäkring i uppställningsschemat för resultaträkningen infoga posterna värdeökning av placeringstillgångar för vilka livförsäkringstagare bär placeringsrisken (II.3a) respektive värdeminskning av placeringstillgångar för vilka livförsäkringstagare bär placeringsrisken (II.10a). I dessa poster redovisas såväl realiserade som orealiserade värdeförändringar (13 och 17 §§ bilaga 4 till FFFS 1998:28).
Skälen för regeringens förslag
Utgångspunkter
Vid införandet av ÅRFL bedömdes att den nuvarande svenska ordningen för redovisning av vinster och återbäringsmedel i livförsäkringsbolag var godtagbar med hänsyn till försäkringsredovisningsdirektivet. Det framhölls emellertid att resultatet av Försäkringsutredningens arbete kunde ge anledning att återkomma till frågan (prop. 1995/96:10 del 4 s. 37).
Som en konsekvens av de nya reglerna i FRL om vinstens disposition i livförsäkringsbolag måste även redovisningsbestämmelserna om återbäringsmedel ändras. Vad som i dag redovisas som delposter under återbäringsmedel bör således fortsättningsvis, på i princip samma sätt som i skadeförsäkringsbolag, redovisas antingen som en försäkringsteknisk avsättning enligt reglerna för garanterad eller villkorad återbäring, eller också under eget kapital. Denna redovisning bör ske enligt följande allmänna principer.
Avkastning eller andra överskott som tillkommer försäkringstagare i form av garanterad eller villkorad återbäring utgör en skuld och skall redovisas som en försäkringsteknisk avsättning. Avgörande för gränsdragningen mellan garanterad och villkorad återbäring är villkoren i försäkringsavtalet eller i en ensidig utfästelse från försäkringsgivaren. Överskott som kan ligga till grund för utdelning till aktieägarna om de inte tas i anspråk för förlusttäckning (se 12 kap. 5 § FRL) bör redovisas som fritt eget kapital. Sådana överskott som inte får delas ut men väl användas för förlusttäckning bör redovisas som bundet eget kapital. Under eget kapital bör livförsäkringsbolag, i likhet med skadeförsäkringsbolag, även redovisa sådana värderegleringsreserver som skall finnas enligt särskilda bestämmelser, dvs. fond för orealiserade vinster och uppskrivningsfond.
278
Redovisning av återbäring och vinstmedel
Det anförda innebär att posten återbäringsmedel (DD) skall utmönstras från uppställningsformen för balansräkningen. Balansräkningen bör därvid förändras för att möjliggöra en redovisning som försäkringsteknisk avsättning eller eget kapital av de medel som tidigare redovisats som återbäringsmedel.
Uppställningsformen bör kompletteras med en ny balanspost för villkorad återbäring. Den bör tas in som en underpost till posten avsättningar för livförsäkringar där försäkringstagare bär en placeringsrisk. En sådana redovisning är naturlig med hänsyn till att villkorad återbäring kan vara kopplad till finansiell risk och torde i övrigt vara att föredra ur analyssynpunkt i de fall villkorad återbäring beror av aktuariell eller annan försäkringsteknisk risk.
Balansräkningen behöver samtidigt kompletteras med en post för konsolideringsfonden. Fondens primära syfte som konsolideringskapital och särskilda karaktär motiverar att den redovisas särskilt och som eget kapital. Fonden kan bara förekomma i livförsäkringsbolag som inte kan dela ut vinst. Den bör klassificeras som bundet eget kapital.
Bestämmelserna om indelningen av eget kapital i livförsäkringsbolag måste också justeras med hänsyn till att konventionella livförsäkringsbolag får dela ut vinst och att det därmed kan finnas fritt eget kapital. En redovisning av fritt eget kapital skall däremot inte förekomma i livförsäkringsbolag som inte får dela ut vinst. Några sådana poster har därför inte tagits in i reglerna om indelningen av eget kapital (se vidare författningskommentaren till 5 kap. 4 § ÅRFL).
Utmönstrandet av posten Återbäringsmedel ger anledning till en ändring i reglerna som berör balansräkningen i koncernredovisningen. På samma sätt som i skadeförsäkringsbolag bör avsättningar till en kapitalandelsfond redovisas som bundet eget kapital under posten andra fonder (AA.V).
Redovisning av återbäring som försäkringsteknisk avsättning
Enligt 4 kap. 9 § ÅRFL skall försäkringstekniska avsättningar redovisas med utgångspunkt från rörelsereglerna i 7 kap. 1 och 2 §§. De i avsnitt 8.1 föreslagna ändringarna av dessa regler innebär att rörelsereglernas och redovisningsreglerna bättre ansluter till varandra. Andra och tredje meningen i 4 kap. 9 § ÅRFL behövs därför inte och bör slopas.
Garanterad återbäring kan enligt nuvarande redovisningsregler ingå såväl i posten livförsäkringsavsättning som i en särskild post för återbäring och rabatter (jfr 40 § bilaga 3 FFFS 1998:28). Det saknas anledning att ändra denna ordning. De bestämmelser som föreslagits i avsnitt 8.1 förhindrar inte heller en liknande uppdelning i rörelsesammanhang. Villkorad återbäring bör emellertid som nyss antytts redovisas som en särskild post under försäkringstekniska avsättningar.
Uppställningsformen för balansräkningen innehåller redan i dag en huvudpost för sådana åtaganden inom fondförsäkring som försäkrings-
279
tagaren bär risken för (DD). Avsättningar för villkorad återbäring bör redovisas under denna post. Förändringarna i denna balanspost redovisas särskilt i resultaträkningen för den tekniska redovisningen av livförsäkringsrörelsen. Det görs i resultatposten förändring i andra försäkringstekniska avsättningar (II.6). De försäkringstekniska avsättningar för vilka försäkringstagarna bär risk bör så som föreslagits i försäkringsrörelsepromemorian redovisas särskilt under denna resultatpost. Posten bör i sin tur delas upp i avsättningar för villkorad återbäring och avsättningar för fondförsäkringsåtaganden (se vidare författningskommentaren till bilaga 2).
Regeringen ansluter sig alltså till Aktuarieföreningens uppfattning att endast fondförsäkringsåtaganden som försäkringstagarna står risken för bör redovisas i balansposten EE och nya resultatposten II.6. Detta följer i sig av de föreslagna benämningarna på posterna och bör vid behov preciseras genom myndighetsföreskrifter.
Finansinspektionen har i sitt remissyttrande berört frågan om tidpunkten för avsättningen i redovisningen av återbäring som är beroende av bestämmelser i bolagsordningen. Som tidigare anförts innebär de föreslagna rörelsereglerna inte annat än att avsättning skall ske när bolagsstämman fastställt balans- och resultaträkningen (se avsnitt 8.1). Denna princip bör ligga till grund även för redovisningen. Beloppet skuldförs därför först det räkenskapsår när återbäring gottskrivs försäkringstagarna eller andra ersättningsberättigade.
Särskilt om redovisning av orealiserade värdeförändringar
Försäkringsutredningen har föreslagit att avsättningar för orealiserade värdeförändringar skall sättas av till särskilda fonder för orealiserade överskott för att beakta försäkringstagarnas intressen. Finansinspektionen och Bokföringsnämnden har dock framhållit att redovisningen av orealiserade värdeförändringar i princip bör ske oberoende av i vilken utsträckning dessa skall ingå i underlaget för beräkning av återbäring. I anslutning till försäkringsrörelsepromemorians förslag har Finansinspektionen ansett att en avsättning av årets orealiserade vinster till fond till orealiserade vinster i kombination med att årets resultat redovisas som bundet eget kapital vad gäller försäkringstagarnas andel, kan innebära att årets orealiserade vinster binds två gånger. Vidare efterfrågar Finansinspektionen och Revisorsamfundet en närmare belysning av fördelningen av realiserade och orealiserade resultat mellan försäkringstagarna och aktieägarna.
Den i promemorian föreslagna uppdelningen av årets resultat i balansräkningen på bundet respektive fritt eget kapital i vinstutdelande livförsäkringsbolag kan som Finansinspektionen påpekat inte genomföras nu. Årets resultat kommer därför att som brukligt i allmänna företag att redovisas som fritt kapital, vilket även är fallet om bolagsordningen innebär att en reservfondsavsättning skall göras. I stället bör särskilda upplysningar om disponibel del lämnas (se vidare avsnitt 8.8.2).
280
De föreslagna överskottsreglerna kan därför åtminstone inte bedömas vara oförenliga med nuvarande redovisningsregler för orealiserade resultat. Dessutom är frågan om den närmare redovisningen beroende av vilka återbäringsvillkor som kan komma att tillämpas. Villkoren för såväl den garanterade som villkorade återbäringen måste anpassas efter hur företagets resultat påverkas.
Det finns inte nu tillräcklig grund för att ändra i redovisningsreglerna på den aktuella punkten. Det finns dock anledning att noga följa utvecklingen i detta avseende. Eventuella tillämpningsfrågor för redovisningen bör också i första hand prövas inom ramen för den till ÅRFL kompletterande redovisningsnormgivningen.
Enligt förslaget skall fondförsäkringsrörelse kunna bedrivas i samma bolag som konventionell livförsäkringsrörelse. Mot bakgrund av detta bör regler om en särredovisning i resultaträkningen av värdeförändringar för fondförsäkringstillgångar — som i dag regleras i Finansinspektionens föreskrifter — tas in i lag. Efter förebild från Finansinspektionens föreskrifter bör därför, i den tekniska redovisningen av livförsäkringsrörelse, införas särskild poster i resultaträkningen för värdeökningar respektive värdeminskningar på sådana tillgångar (II.3a och II.10a). Dessa poster bör i sin tur delas upp med hänsyn till vad som belöper på tillgångar för villkorad återbäring och fondförsäkringstillgångar.
Några detaljerade regler om redovisningen av bl.a. återbäring eller om den närmare gränsdragningen mellan vad som skall ingå i olika balansposter bör inte införas i lag. Närmare regler för redovisningen bör i stället vid behov utfärdas genom myndighetsföreskrifter.
8.8.2 Upplysningar i års- och koncernredovisningen
Regeringens förslag: Nya tilläggsupplysningar skall lämnas om bl.a. villkorad återbäring. Informationen i resultatanalysen skall beakta även avsättningar för villkorad återbäring och fondförsäkringar. Upplysningar skall lämnas om belopp som inte får delas ut med hänsyn till stabilitetsprincipen och försiktighetsprincipen. Upplysning skall också lämnas om vad som inte får användas för vinstutdelning eller förlusttäckning enligt bolagsordningen.
Försäkringsutredningens förslag saknar motsvarighet till regeringens förslag.
Kollektivförsäkringsutredningen har ansett att upplysningar i vissa fall bör lämnas om kollektivavtalsgrundade försäkringar men har i likhet med regeringen inte föreslagit några bestämmelser i lag.
Försäkringsrörelsepromemorians förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag (se promemorian s. 230-233). I promemorian föreslås att upplysningar skall lämnas, dels om differenser mellan värdeförändringar på tillgångar för villkorad återbäring och motsvarande avsättningar, dels om konsolideringsfonden. Det föreslås ingen upplysningsregel om belopp som inte får användas för vinstutdelning eller förlusttäckning enligt bolagsordningen.
281
Remissinstanserna har inte särskilt kommenterat de redovisningsfrågor som behandlats av kollektivförsäkringsutredningen.
Remissinstanserna har i allt väsentligt tillstyrkt eller godtagit försäkringsrörelsepromemorians förslag. Försäkringsförbundet och Aktuarienämnden har avstyrkt tilläggsupplysningen om differenser mellan förändringar i avsättningar för villkorad återbäring och motsvarande tillgångar. Finansinspektionen har ifrågasatt om den särskilda upplysningsregeln om konsolideringsfonden behövs och om inte upplysningarna om ej utdelningsbart belopp bör lämnas i förvaltningsberättelsen.
Bakgrund: I 5 kap. ÅRFL finns bestämmelser om tilläggsupplysningar som skall lämnas i not men som får lämnas direkt i balans- eller resultaträkningen om det inte står i strid med kravet på överskådlighet (se 5 kap. 1 §). Enligt bestämmelserna skall bl.a. olika upplysningar med anknytning till balans- och resultaträkningens poster lämnas. Försäkringsbolag skall lämna i huvudsak samma tilläggsupplysningar som företag i allmänhet enligt 5 kap. årsredovisningslagen (jfr hänvisning i 5 kap. 1 § ÅRFL). Försäkringsbolagen skall därutöver lämna särskilda tilläggsupplysningar enligt 5 kap. 2-6 §§ ÅRFL.
Om ett försäkringsföretags rörelse omfattar flera försäkringsgrenar skall en resultatanalys ingå i årsredovisningen (2 kap. 1 § ÅRFL). I resultatanalysen skall, fördelat på försäkringsgrenar, upplysningar lämnas om försäkringstekniska avsättningar, återförsäkrares andel av försäkringstekniska avsättningar, intäkter, kostnader och rörelseresultat. Livförsäkringsföretag skall även lämna upplysningar om återbäringsmedlens fördelning på försäkringsgrenar (6 kap. 3 §). I förarbetena konstaterades att den närmare regleringen lämpligen görs genom föreskrifter av regeringen eller Finansinspektionen (prop. 1995/96:10 del 4 s. 235 och 236). Finansinspektionen har meddelat sådana föreskrifter.
Skälen för regeringens förslag
Det är väsentligt att redovisningen utformas så att investerare liksom försäkringstagare och andra borgenärer kan bedöma försäkringsbolagets resultat och ekonomiska ställning. Det är därför viktigt att mottagaren av informationen får ett bra underlag för en bedömning av såväl de risker som tagits under resultatperioden som de framtida risker verksamheten är förenad med. De ändrade rörelsereglerna och möjligheterna till nya försäkringsprodukter ställer inte bara större krav på god genomlysning i den information som lämnas direkt till försäkringstagarna utan också i den offentliga redovisning som bolaget lämnar.
282
Upplysningar till balansräkningen och resultaträkningen
I försäkringsrörelsepromemorian föreslås vissa nya tilläggsupplysningar till poster i balansräkningen. Det gäller i första hand posten tillgångar för villkorad återbäring (D.1). Enligt promemorian bör avsättningar för villkorad återbäring anges uppdelade på sådana tillgångar för vilka försäkringstagare direkt respektive indirekt bär en placeringsrisk. Med placeringstillgångar för vilka försäkringstagare direkt bär placeringsrisken avses sådana tillgångar som bolaget innehar för att täcka försäkringsåtaganden och där försäkringstagarnas finansiella risk enligt villkoren är direkt kopplad till dessa tillgångar. Med placeringstillgångar för vilka försäkringstagaren indirekt bär placeringsrisken avses sådana tillgångar som innehas för att täcka försäkringsåtaganden som är beroende av exempelvis utvecklingen av ett externt index. En upplysningsplikt motiveras enligt promemorian av att det kan uppkomma en skillnad mellan avkastningen på de tillgångar för vilka försäkringstagarna indirekt bär placeringsrisken och den i försäkringsavtalet utfästa och av indexet beroende återbäringen till försäkringstagarna. En sådan risk finns inte enligt promemorian om återbäringen är direkt beroende av värdeutvecklingen på de tillgångar som försäkringsföretaget innehar.
Förslaget har inte mött någon erinran från remissinstanserna och bör genomföras med vissa justeringar. Som framgått kan skuldposten villkorad återbäring komma att innehålla avsättningar där försäkringstagarna bär placeringsrisk. Posten kan också komma att innehålla avsättningar där försäkringstagaren bär en aktuariell eller annan försäkringsteknisk risk. Upplysningarna om tillgångarna med hänsyn till om försäkringstagarna bär en direkt eller indirekt placeringsrisk bör därför knytas till tillgångsposten tillgångar för villkorad återbäring. (D.1). I linje med detta bör vissa upplysningar lämnas om skuldposten villkorad återbäring (EE.1). Avsättningen bör anges uppdelat på avsättningar för vilka försäkringstagaren bär direkt respektive indirekt risk. För bedömningen av ett försäkringsbolags ställning och resultat kan ytterligare information om dessa avsättningar uppdelade på finansiell respektive försäkringsteknisk risk vara av intresse. Den närmare utformningen av sådan information bör emellertid inte föreskrivas genom lag utan lämpligen regleras i redovisningsföreskrifter från Finansinspektionen.
I promemorian föreslås också vissa upplysningsregler om att konsolideringsfonden och förändringarna av denna skall specificeras i en not. Finansinspektionen har ifrågasatt om bestämmelsen behövs med anledning av regeln i 5 kap. 14 § årsredovisningslagen om att upplysningar om förändringar i eget kapital skall lämnas.
Det kan vara befogat att ha särskilda upplysningsregler om fondens användning i ÅRFL. Sådana upplysningar kan t.ex. vara befogade om flera fonder inrättas inom ramen för konsolideringsfonden. Det kan bli aktuellt om bolaget bedriver flera olika verksamheter, t.ex. skade- och livförsäkringsrörelse eller meddelar fondförsäkringar jämte konventionella livförsäkringar.
Det bör framhållas att tydliga regler om konsolideringsfondernas användning i sådana fall måste tas in i bolagsordningen. Om ett traditionellt
283
livförsäkringsbolag vid sidan av livförsäkringar där skälighetsprincipen alltjämt skall gälla meddelar försäkringar utan koppling till principen är det särskilt viktigt att organisera verksamheten och utforma redovisningen så att livförsäkringstagarnas rätt enligt skälighetsprincipen tillgodoses (se vidare avsnitt 14.2).
En särskild bestämmelse om upplysningar om konsolideringsfonden av det mera allmänna slag som föreslagits i försäkringsrörelsepromemorian bör i varje fall nu kunna undvaras i ÅRFL. Det finns inte heller skäl att föreslå några alternativa upplysningsregler för sådana fall som diskuterats här. Om upplysningarna om konsolideringsfonden blir otillräckliga kan lämpligen kompletterande regler utfärdas genom myndighetsföreskrifter.
Livförsäkringsavsättning (nya DD.2) är en betydelsefull post i ett livförsäkringsbolags balansräkning. Livförsäkringsbolag bör därför lämnas kompletterande tilläggsupplysningar om garanterad återbäring ingår i posten. Förslaget innebär inte att garanterad återbäring alltid måste redovisas i posten livförsäkringsavsättning.
Även i andra avseenden kan det, med hänsyn till de nya rörelsereglerna, finnas skäl att lämna tilläggsupplysningar. Detta gäller bl.a. om olika slag av villkorad återbäring förekommer. Bestämmelserna om sådan information bör dock i första hand regleras genom föreskrifter. Det bör därför inte nu i lag införas någon sådan upplysningsregel till resultaträkningen om resultatdifferenser vid användning av villkorad återbäring som försäkringsrörelsepromemorian föreslagit.
Upplysningar i resultatanalysen
Om ett försäkringsbolag bedriver flera försäkringsgrenar skall, som nyss nämnts, årsredovisningen innehålla en resultatanalys. Meddelas fondförsäkringar i samma bolag som konventionell livförsäkringsrörelse torde det i allmänhet finnas skäl att betrakta verksamheten som en särskild försäkringsgren. Den närmare regleringen om indelningen i, och upplysningar om, försäkringsgrenar bör dock inte tas in i lag utan på samma sätt som i dag utformas genom föreskrifter av regeringen eller Finansinspektionen. Det är emellertid lämpligt att göra en justering av bestämmelserna om resultatanalysens innehåll i 6 kap. 3 § så att det framgår att resultatanalysen även skall beakta försäkringstekniska avsättningar för vilka livförsäkringstagare bär risk (EE). Vidare bör, som en konsekvens av förslagen om överskottshanteringen, bestämmelserna om specificering av posten Återbäringsmedel i resultatanalysen utmönstras.
Upplysningar om utdelningsbara medel m.m.
Enligt den stabilitetsprincip som förslås lagfäst i 1 kap. 1 a § FRL skall försäkringsrörelse bl.a. bedrivas så att åtagandena mot försäkringstagare och andra ersättningsberättigade kan fullgöras. Bestämmelsen är av näringsrättsligt slag och tar sikte på bolagets handlande i stort. Bestämmelsen skall omfatta alla försäkringsbolag (se avsnitt 6.2). Enligt den till
284
vinstdispositioner begränsade s.k. försiktighetsregeln i 12 kap. 2 § FRL får vinstutdelning inte ske med så stort belopp att utdelningen med hänsyn till bolagets eller koncernens konsolideringsbehov, likviditet eller ställning i övrigt står i strid med god affärssed.
De angivna bestämmelserna kan ofta medföra att utdelningsbegränsningar gäller för vad som i redovisningen redovisas som fritt eget kapital. Storleken av fritt eget kapital som med hänsyn till dessa bestämmelser inte står tillgängligt för utdelning kan variera med hänsyn till t.ex. försäkringsverksamhetens art och omfattning, investeringar, befarade förluster eller andra förhållanden.
Det är av värde för försäkringstagare, liksom för investerare, med upplysningar om vad som av fritt eget kapital inte står tillgängligt för utdelning. En sådan upplysning bör kompletteras med upplysningar om de närmare förhållanden som enligt bolagets bedömning motiverar en utdelningsbegränsning.
Livförsäkringsbolag bör också ange det belopp som enligt bestämmelser i bolagsordningen inte får delas ut eller användas för förlusttäckning. En sådan upplysning blir angelägen genom att försäkringsrörelspromemorians förslag om att redovisa sådant belopp som bundet eget kapital inte genomförs (se avsnitt 8.8.1).
De nu behandlade upplysningarna bör omfattas av reglerna om tilläggsupplysningar och som huvudregel lämnas i en not.
Upplysningar om kollektivavtalsgrundade försäkringar
Kollektivförsäkringsutredningen har berört vissa redovisningsfrågor i samband med översynen av rörelse- och tillsynsregler för kollektiva försäkringar. Som en konsekvens av att vissa särbestämmelser bedömts nödvändiga har utredningen förordat att verksamhet avseende kollektivavtalsgrundade försäkringar skall redovisas som en särskild försäkringsgren, om företaget samtidigt meddelar individuella försäkringar eller gruppförsäkringar. Enligt utredningen bör Finansinspektionen även kunna föreskriva att upplysningar skall lämnas om premier fördelade på kollektivavtalsgrundade försäkringar respektive individuella försäkringar och gruppförsäkringar.
Eftersom det i avsnitt 11.2 inte föreslås några särbestämmelser för kollektivavtalsgrundade försäkringar i rörelsesammanhang bortfaller detta motiv för en redovisning av sådana försäkringar som en särskild försäkringsgren. Särskilda upplysningar om verksamhet avseende kollektivavtalsförsäkringar kan dock ändå vara av intresse för olika intressenter till bolag som meddelar sådana försäkringar parallellt med andra försäkringar. Det saknas dock tillräckligt underlag för att ta ställning till dessa frågor nu. Frågan bör i stället på liknande sätt som för fondförsäkringar prövas inom ramen för den kompletterande redovisningsnormgivningen till ÅRFL.
285
9 Särskilt om ömsesidiga bolag
9.1 Förlusttäckning och delägaransvar
Regeringens förslag: Nuvarande lagkrav på nedsättning av ömsesidiga bolags ansvarighet mot försäkringstagarna vid förluster i livförsäkringsrörelsen utmönstras. Detsamma gäller lagkraven på uttaxering från försäkringstagarna vid förluster i skadeförsäkringsrörelsen. Samtidigt slopas bestämmelserna om uttaxering i 13 kap. FRL.
Ömsesidiga försäkringsbolag kan även i framtiden bedriva försäkringsrörelse med ett bristtäckningsansvar för delägarna. Bestämmelser om detta skall i så fall finnas i bolagsordningen. Som allmänna begränsningar skall gälla
att ansvaret får göras gällande endast mot delägare i skadeförsäkringsbolag,
att uttaxering endast får ske på grund av förpliktelser eller förluster i den direkta skadeförsäkringsrörelsen, samt
att uttaxering får ske endast i den mån bolaget saknar erforderliga tillgångar eller medel för att täcka bolagets förpliktelser eller förluster.
Möjligheten till uttaxering för försäkringar som en konsument eller ett dödsbo tecknat för enskilt eller i huvudsak enskilt bruk utmönstras.
En särskild dispensregel införs för mindre lokala skadeförsäkringsbolag som möjliggör uttaxering för konsumentförsäkringar, om det finns särskilda skäl. Gränsen mellan större och mindre bolag knyts till gränsen för skyldigheten att ha auktoriserad revisor.
Försäkringsutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag (se betänkandet s. 167–169, 255 och 258). Utredningen har inte föreslagit några begränsningar för det personliga ansvaret och därför inte heller någon dispensregel för mindre lokala bolag.
Försäkringsrörelsepromemorians förslag: Överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag. I promemorian knyts dispensregeln avseende lokala bolag till den allmänna dispensregeln i 1 kap. 10 § FRL (se promemorian s. 234–242).
Remissinstanserna: Remissinstanserna har tillstyrkt Försäkringsutredningens förslag eller lämnat det utan erinran. Finansinspektionen har föreslagit bestämmelser om att ett delägaransvar inte kan upphävas med mindre än att soliditetskraven även därefter är uppfyllda.
Remissinstanserna har i stort godtagit försäkringsrörelsepromemorians förslag. Bl.a. Konsumentverket och Advokatsamfundet har ställt sig positiva till att ta bort uttaxeringsmöjligheterna för konsumentförsäkringar.
Aktuarieföreningen har inte haft någon erinran mot förslagen men har ansett att ett alternativ till nedsättning bör finnas för obeståndssituationer. Hovrätten för Västra Sverige har anmärkt att begränsningar för delägaransvar inte är i linje med ordningen i jämförbara länder. Försäkringsförbundet och Sockenbolagens Riksförbund har anfört att flera sockenbolag än de som omfattas av en dispens enligt 1 kap. 10 § FRL är beroende av uttaxeringsvillkor för verksamheten. Riksförbundet har före-
286
slagit att dispensen i stället knyts till den storleksgräns som medför krav på auktoriserad revisor. Försäkringsförbundet och Finansinspektionen har ansett att det bör klargöras om förslaget förhindrar villkor om efterskottspremier anknutna till skadeutfallet som förekommer vid vissa företagsförsäkringar.
Bakgrund
Enligt FRL kan skade- och livförsäkringsrörelse bedrivas i försäkringsaktiebolag eller i ömsesidiga försäkringsbolag. Aktiebolaget ägs av sina aktieägare och dessa svarar inte med mer än vad som har skjutits till som aktiekapital. Ett ömsesidigt försäkringsbolag kännetecknas av att försäkringstagarna är ägare (betecknas i FRL som “delägare”) och att dessa under vissa förutsättningar är personligt ansvariga för bolagets förpliktelser. Återförsäkringstagare anses däremot inte som delägare i ömsesidiga bolag på grund av återförsäkringen. Den som är berättigad till livränta på grund av ett försäkringsfall anses inte heller som delägare i bolaget. En utförligare beskrivning av ömsesidiga bolag som associationsform finns i betänkandet SOU 1991:89 s. 142–145.
Delägares personliga ansvar
Delägarnas personliga ansvar för det ömsesidiga bolagets förpliktelser varierar beroende på vilken försäkring som tecknats. I fråga om liv-, sjuk-, olycksfalls- och avgångsbidragsförsäkringar samt återförsäkring föreskrivs att endast bolagets tillgångar svarar för bolagets förpliktelser (se 1 kap. 7 § FRL). Delägarna bär som försäkringstagare ändå ett slags personligt ansvar, eftersom bolagets ansvarighet på grund av försäkringsavtalet i vissa fall skall reduceras enligt de särskilda förlusttäckningsreglerna i 12 kap. 8 § FRL. Reglerna innebär mer konkret att om förluster i livförsäkringsrörelsen inte kan täckas med livförsäkringsrörelsens återbäringsfond, medel avsatta till framtida förfogande för annan försäkring eller garantikapitalet, så skall bolagets ansvarighet för löpande livförsäkringar, dvs. premiereserven, och tilldelad återbäring sättas ned (nedsättning). Även återförsäkringstagarnas anspråk skall sättas ned. En nedsättning skall verkställas på ett skäligt sätt med hänsyn till förlustens orsak och andra omständigheter. För nedsättningen skall grunder upprättas.
I fråga om direkta skadeförsäkringar med undantag för sjuk-, olycksfalls- och avgångsbidragsförsäkring (benämns i det följande “ren skadeförsäkring”) svarar delägarna som huvudregel personligen för bolagets förpliktelser (1 kap. 7 § FRL). Därvid skall delägarna vid förluster i bolaget i första hand göra tillskott till bolaget och, i andra hand, tåla en nedsättning enligt uttaxeringsreglerna i 13 kap. FRL. Dessa regler innebär mera i detalj att om en förlust på den rena skadeförsäkringsrörelsen inte kan täckas av befintliga reserver eller eget kapital, så skall förlusten täckas genom uttaxering bland dem som varit delägare under någon del av det räkenskapsår under vilket förlusten uppkommit. Om förlusten inte
287
kan täckas genom uttaxeringen skall den kvarvarande förlusten utjämnas genom en nedsättning av delägarnas försäkringsanspråk (med undantag för liv- och olycksfallsförsäkringar). Att uttaxering bara får ske för sådana förluster som inte täcks av garantikapitalet är en konsekvens av den rättsliga ställning som lagen tilldelar garanter i förhållande till övriga borgenärer (jfr prop. 1981/82:180 s. 275).
När det gäller skadeförsäkring kan delägarnas personliga ansvar begränsas genom föreskrifter i bolagsordningen. Det kan föreskrivas att delägarnas ansvar skall begränsas till visst belopp, att uttaxeringen i första hand skall ske inom en bestämd grupp av delägare eller att uttaxeringen skall ske på annat sätt än vad som följer av uttaxeringsreglerna i 13 kap. (se 1 kap. 7 §, 13 kap. 1 § och 2 kap. 5 § 14). I praktiken är det vanligt att delägarnas ansvar begränsas, t.ex. till en eller ett par årspremier.
De detaljerade bestämmelserna i 13 kap. 2-4 §§ FRL om hur en uttaxering skall verkställas är alltså i huvudsak dispositiva eftersom avvikande bestämmelser kan föreskrivas i bolagsordningen. Avvikelser kan däremot inte föreskrivas från 13 kap. 1 § tredje stycket som innebär att garantikapitalet skall tas i anspråk innan en uttaxering får ske. Även bestämmelserna i 13 kap. 5–7 §§ om delägarens ansvarighet i bolagets konkurs och om konkursförvaltningen kan uppfattas som i allt väsentligt tvingande.
Skillnaderna i reglerna om delägaransvaret mellan i första hand livförsäkring och ren skadeförsäkring har två motiv. Livförsäkring avser ofta ett godtyckligt sparande och inte ersättningar för egendomsförluster som kan uppskattas åtminstone ungefärligt. Livförsäkring förutsätter inte heller som försäkring av egendom en viss grad av solvens hos försäkringstagaren. Att ett obligatoriskt undantag från personligt delägaransvar infördes för livförsäkringar sammanhängde också med att i stort sett samtliga ömsesidiga bolag hade infört sådana begränsningar i bolagsordningen (se NJA II 1904 s. 49 f. och prop. 1948:50 s. 333 f.).
Uttaxeringsreglerna innebär, å ena sidan, en skyldighet för delägarna att godta en ekonomisk uppoffring. Å andra sidan ger de en rätt för delägaren att fordra att bolaget genom uttaxering uppfyller försäkringsåtaganden gentemot honom själv.
En rätt till uttaxering tillmäts betydelse vid bedömningen av de ömsesidiga bolagens soliditet. Uttaxeringsrätten som sådan får ingå i det ömsesidiga skadebolagets kapitalbas vid prövningen av om kraven på lägsta start- och driftskapital enligt 7 kap. 25 § är uppfyllda. Något beslut om att utnyttja uttaxeringsrätten är således inte nödvändigt för att medräkna värdet av uttaxeringsrätten. I kapitalbasen får dock endast tas upp ett belopp som motsvarar högst hälften av högsta uttaxeringsbara belopp (minskat med vad som eventuellt uttaxerats). Beloppet är också begränsat till högst hälften av kapitalbasen
(
se 7 kap. 24 §).
Skyddsregler för delägare i ansvarshänseende
Som tidigare framgått är delägarnas ansvar för det ömsesidiga bolagets förluster subsidiärt i förhållande till bolaget. Ansvaret kan bara göras gällande om bolaget saknar reserver eller kapital för att täcka uppkommen
288
förlust. Det föreskrivs också att delägarnas ansvar inte får göras gällande på annat sätt än som föreskrivs i FRL (1 kap. 7 § tredje stycket). Det har vidare ansetts att ömsesidiga bolag inte bör tillåtas att i obegränsad omfattning ingå avtal som återförsäkringsgivare (prop. 1948:50 s. 333 f.). Reglerna om begränsningarna för återförsäkringsrörelsen skall — till skillnad från vad som gäller för försäkringsaktiebolag — tas in i bolagsordningen (2 kap. 5 § 16). Vidare gäller att ett beslut om ändring av bolagsordningen som rör delägarnas ansvarighet får börja att tillämpas först ett år efter registreringen av beslutet, om inte samtliga delägare har biträtt beslutet. Delägare som inte samtycker till en sådan ändring har dessutom rätt att häva försäkringsavtalet och få ut den på försäkringen löpande andelen av premiereserven (9 kap. 18 §). I en konkurs får det personliga ansvaret göras gällande endast om bolagets tillgångar inte räcker för att betala bolagets skulder (se 13 kap. 5 §).
Delägare omfattas för övrigt av samma skyddsregler som andra försäkringstagare. De tillgångar som används för skuldtäckning och som antecknas i registret skall alltså trygga och utgöra säkerhet för berörda försäkringstagares försäkringsanspråk (se 7 kap. 9-11 a §§).
Skälen för regeringens förslag
Utgångspunkter för bedömningen
Reglerna om delägaransvaret bör utformas i överensstämmelse med den inriktning som ligger till grund för de nya rörelsereglerna. Reglerna skall ge ett gott skydd för försäkringstagarnas intressen samt främja en tydligare gränsdragning mellan förpliktelser på grund av försäkringsavtal och medel som tjänar som rörelsens riskkapital. En strävan bör också vara att reglerna för ömsesidiga bolag närmar sig de regler som gäller för andra associationsformer. Ömsesidiga bolag bör inte heller behandlas annorlunda än försäkringsaktiebolag i den mån det inte är särskilt motiverat av företagsformen som sådan. Förslagen bör således inte innebära att man genom utformningen av regelsystemet missgynnar den ömsesidiga företagsformen och åstadkommer en styrning bort från denna företagsform (jfr vad riksdagen uttalat angående den kooperativa företagsformen, rskr. 1993/94:222 och 1993/94:NU 15).
Allmän utformning av reglerna om delägaransvaret
I FRL finns, som ovan beskrivits, regler för ömsesidiga bolag som föreskriver en nedsättning av bolagets ansvarighet för försäkringsavtal vid förluster i livförsäkringsrörelsen (jfr 12 kap. 8 §) respektive en uttaxering från delägare vid förluster i skadeförsäkringsrörelsen (jfr 1 kap. 7 § och 13 kap.). Försäkringstagarna i ömsesidiga bolag har därigenom i egenskap av delägare i bolaget ett ansvar för försäkringsrörelsens förluster. En första fråga är om ett sådant ansvar bör finnas kvar i sin nuvarande form eller helt avskaffas.
289
Vare sig de särskilda förlusttäckningsreglerna för livförsäkringsrörelse (nedsättningsreglerna) eller ansvarsreglerna för ren skadeförsäkringsrörelse (uttaxeringsreglerna) är sådana nödvändiga inslag i den ömsesidiga bolagsbildningen att en nedsättnings- eller uttaxeringsrätt i ömsesidiga bolag måste följa direkt av lag.
Det kan på goda grunder antas att ett uttaxeringsförfarande i ett större bolag skulle möta stora hinder där försäkringstagarna är konsumenter och har bristande kunskap om förfarandet. När det däremot gäller vissa slag av företagsförsäkringar kan däremot kunskapen och beredskapen för att godta ett uttaxeringsförfarande vara god. Många s.k. sockenbolag meddelar företagsförsäkringar under förutsättning av ett obegränsat personligt ansvar för delägarna. Regeringen är därför inte nu beredd att helt ta bort möjligheten att bedriva ömsesidig försäkringsrörelse med ett personligt ansvar för delägare.
I dag har FRL som utgångspunkt att den som är försäkringstagare i ömsesidiga bolag i sista hand skall täcka bolagets förluster genom nedsättning eller uttaxering. Ett lagkrav på nedsättning och uttaxering strider mot principen om en tydlig åtskillnad mellan rörelsens riskkapital och rättigheter och skyldigheter på grund av försäkringsavtalet. Försäkringstagarnas fordringar enligt försäkringsavtal står ju hela tiden risken för att drabbas av förluster i rörelsen för att trygga bolagets fortlevnad. Försäkringstagaren står också rörelserisken utan annan överenskommelse än försäkringsavtalet. Det är inte ens givet att försäkringstagaren har kännedom om förhållandet. Ett delägaransvar bör därför inte följa direkt av lag. Ett sådant ansvar bör i stället förutsätta närmare regler i det ömsesidiga bolagets bolagsordning.
I dag kan nedsättningsreglerna få konsekvenser för återförsäkringstagare. En reduktion av en återförsäkringstagares fordran eller en uttaxering från återförsäkringstagare till följd av interna bestämmelser i bolagsordningen är betänklig från associationsrättsliga utgångspunkter, eftersom återförsäkringstagare inte ens är delägare i bolaget. Ett personligt ansvar till följd av bestämmelser i bolagsordningen bör alltså inte kunna binda andra än delägare.
Regleringen bör vidare utgå från att delägaransvaret kan aktualiseras för att täcka uppkomna förluster under löpande drift eller för att infria gjorda åtaganden om företagets tillgångar annars inte räcker till, t.ex. i samband med en konstaterad kapitalbrist eller i en obeståndssituation. Det finns anledning att utgå från att endast sådana former av ansvar som regleras i nuvarande nedsättnings- och uttaxeringsreglerna kan vara relevanta. Andra former av ansvarsåtaganden genom bolagsordningen kan för övrigt vara behäftade med problem som kräver särskilda överväganden. Att överväga någon form av solidariskt delägaransvar är inte heller aktuellt.
Nuvarande ansvarsregler skiljer mellan förluster hänförliga till olika försäkringsgrenar inom en och samma juridiska person. En sådan regel kan i vissa fall medföra svårigheter att närmare bedöma vilka förluster som hänför sig till olika grenar, inte minst genom förslaget i det föregående att utmönstra skälighetsprincipen (se avsnitt 6.1). Om olika bestämmelser skall gälla för delägarnas ansvar bör en grundläggande skill-
290
nad göras mellan liv- och skadeförsäkringsbolag. En annan sak är att bolagsordningen kan innehålla sådana förlusttäcknings- och uttaxeringsvillkor att en åtskillnad mellan olika försäkringsgrenar görs i uttaxeringssammanhang.
Delägaransvar i livförsäkringsbolag
Som tidigare framhållits föreligger det särskilda svårigheter att analysera en livförsäkringsverksamhet. Åtagandena är normalt av långsiktig natur. Samtidigt kan det vara förenat med betydande kostnader och besvär att byta försäkringsgivare. Livförsäkringstagare och andra ersättningsberättigade på grund av livförsäkringsavtal är alltså särskilt skyddsvärda. I dessa fall kan det också antas att särskilda svårigheter skulle uppkomma att genomföra ett nedsättnings- eller uttaxeringsförfarande. Ofta är ett sådant byte otillåtet (jfr avsnitt 12). Det anförda talar emot att ett personligt ansvar skall kunna åläggas delägare på grund av en livförsäkring, och i synnerhet genom nedsättning av livförsäkringsåtaganden.
Särskilda nedsättningsbestämmelser saknas dessutom för andra associationsformer. Här ligger det närmast till hands att jämföra med ekonomiska föreningar, där en medlem ofta både är kund och delägare. Visserligen omfattas ekonomiska föreningar av lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion som kan förenas med offentligt ackord. Ett sådant förfarande handläggs emellertid av domstol och kräver särskilda förutsättningar för en ackordsuppgörelse. Ekonomiska föreningar kan också ha villkor om avgifter beroende av särskilda beslut om uttaxering [jfr 2 kap. 2 § 5 lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar]. Till skillnad från de ömsesidiga bolagen förekommer i sådana företag direkta och avgränsade medlemsinsatser.
På grund av det anförda bör något delägaransvar inte kunna åläggas delägare i ömsesidiga livförsäkringsbolag. Till följd av bedömningarna bör också de särskilda nedsättningsreglerna för livförsäkringsrörelsen i 12 kap. 8 § FRL upphävas.
Livförsäkringsbolag kan förena livförsäkringsrörelse med viss skadeförsäkringsrörelse. Som tidigare nämnts bör dock reglerna för delägaransvaret bero på om företaget är ett liv- eller skadeförsäkringsbolag. Eftersom ett personligt ansvar inte medges i ömsesidiga livförsäkringsbolag kommer inte en nedsättning eller uttaxering att vara möjlig för s.k. lång sjuk- och olycksfallsförsäkring.
Delägaransvar i skadeförsäkringsbolag
I fråga om skadeförsäkringsbolag bör lagen medge större möjligheter än för livförsäkringsbolag att bestämma villkoren om delägaransvar. Ansvaret bör i framtiden kunna aktualiseras i vart fall genom uttaxering vid olika slag av försäkringar som tecknats av företagare. Av hänsyn till delägarnas intressen är det viktigt att villkoren om uttaxering i bolagsordningen är tydliga (se vidare författningskommentaren till 2 kap. 5 §).
291
Till skillnad från i dag bör lagen alltså inte generellt förbjuda villkor om uttaxering bland sådana företagare som är delägare genom att de tecknar kort sjuk- och olycksfallsförsäkring. Denna utvidgning uppvägs av de begränsningar som i det följande föreslås beträffande konsumentförsäkringar. Även om en försäkringsrörelse bedrivs med villkor om delägaransvar bör nyss nämnda försäkringsgrupper kunna undantas från uttaxering utan att föreskrifterna kommer i konflikt med den s.k. likhetsprincipen i 9 kap. 19 § som föreslås omfatta delägare (se vidare avsnitt 9.3). Frågan blir då om ett delägaransvar i ett skadeförsäkringsbolag skall kunna göras gällande även genom nedsättning av försäkringsåtaganden.
Ett delägaransvar genom nedsättning är som nyss framhållits inte bara tveksamt med hänsyn till huvudmotivet för försäkringsrörelsereglerna, nämligen att försäkringsrörelse skall bedrivas så att åtagandena mot försäkringstagarna och jämställda ersättningsberättigade tryggas.
En nedsättning är inte heller särskilt väl förenlig med inriktningen att skapa en tydligare skillnad mellan vad som utgör försäkringstagarnas fordringar enligt försäkringsavtal respektive rörelsens riskkapital. Ett delägaransvar i form av nedsättning innebär dessutom en risk för att de som har störst fordringar, t.ex. därför att skadefall uppkommit, drabbas hårdast om ansvaret måste aktualiseras. Ett delägaransvar bör således inte kunna göras gällande genom nedsättning.
Det personliga ansvaret som kan åläggas delägare i skadeförsäkringsbolag bör begränsas till förpliktelser eller förluster hänförliga till direkt skadeförsäkringsrörelse. Delägare på grund av skadeförsäkring bör alltså inte kunna uttaxeras för förpliktelser eller förluster hänförliga till mottagen återförsäkring.
Förutsättningarna för en uttaxering och verkställigheten av ett uttaxeringsförfarande skall som nämnts bestämmas genom föreskrifter i bolagsordningen. Bestämmelserna i 1 kap. 6 och 7 §§ bör således ändras så att det framgår att delägare inte svarar personligen för skadeförsäkringsbolagets förpliktelser, om inte annat följer av bolagsordningen. De i huvudsak dispositiva bestämmelserna i 13 kap. FRL om uttaxering kan upphävas. (Angående vissa obeståndsfrågor, se avsnitt 9.6).
Lagförslaget innebär att ett personligt delägaransvar som huvudregel saknas och anger begränsningar för delägaransvaret. Bestämmelsen i 1 kap. 7 § FRL om att delägarens ansvar inte kan göras gällande på annat sätt än vad som följer av FRL kan därmed utmönstras såsom obehövlig.
De nu föreslagna bestämmelserna avser skyldigheten att som delägare skjuta till kapital till bolaget. Bestämmelserna får därför i sig ingen betydelse för villkor i försäkringsavtal om s.k. efterskottspremier kopplade till skadeutfall som förekommer i vissa försäkringsavtal.
Delägaransvar för konsumenter
Ett personligt ansvar kan drabba en delägare hårt samtidigt som konsekvenserna kan vara svåra att bedöma på förhand. När det gäller uttaxering avseende försäkringar som tecknats av en konsument finns det anledning att ställa upp särskilda skyddsregler. Det kan även antas uppkomma
292
särskilda svårigheter att genomföra en uttaxering i ett konsumentförhållande. Enligt regeringens mening bör en uttaxering därför inte tillåtas för sådana skadeförsäkringar som en konsument eller dödsbo tecknat för enskilt eller i huvudsak enskilt ändamål.
Uttaxering i mindre lokala bolag
Åtskilliga mindre lokala bolag meddelar försäkringar med ett obegränsat personligt ansvar för delägarna. Med lokala bolag brukar avses att verksamheten är lokalt begränsad till ett visst län eller en del av länet. Verksamheten är i regel också begränsad till ett fåtal försäkringsklasser. Vissa av försäkringarna i sådana bolag kan hänföras till konsumentförsäkringar. I bland tecknas de under förhållanden som gör att det är tveksamt om de är konsumentförsäkringar. Som Sockenbolagens Riksförbund påpekat kan försäkringstagarna vara företagare som samtidigt har sin privata egendom försäkrad i bolaget. Vissa lokala bolag har en verksamhet av mindre omfattning. Det gäller framför allt sådana bolag som uteslutande meddelar husdjursförsäkringar och som fått en mindre allmän betydelse i takt med förändringarna inom jordbrukssektorn.
Försäkringar som meddelas i sådana fall torde regelmässigt vara av sådan art att några omfattande uttaxeringar inte är sannolika. Hos andra lokala bolag kan verksamheten ha en något större omfattning och bedrivas som ett samarbete inom en större intressegrupp där riskutjämning inom gruppen sker genom återförsäkringsaffärer via ett gemensamt ägt aktiebolag. I sådana bolag kan solvensmarginalen vara god men bolaget ha svårt att uppfylla garantibeloppet på grund av att verksamheten har en begränsad storlek.
Uttaxeringsvillkor som överensstämmer med äldre rätt bör för närvarande få behållas för skadeförsäkringar som tecknats av konsumenter i sådana fall som nyss beskrivits. En sådan ordning kan gälla för försäkringar som meddelas av mindre lokala bolag och där det personliga delägaransvaret är en nödvändig förutsättning för att kunna bedriva verksamheten vidare. Uttaxeringen bör i första hand godtas för lokala bolag med blygsam verksamhet som uteslutande meddelar husdjursförsäkringar. Detsamma bör gälla för andra mindre lokala bolag där den finansiella stabiliteten kan anses tryggad genom ett riskutjämnande samarbete inom en större företagsgrupp. En förutsättning bör vidare vara att uttaxeringsvillkoren är kända för försäkringstagarna och att det kan antas att en uttaxering för konsumentförsäkringarna är möjlig att genomföra med framgång. Det bör också krävas att ett behållande av uttaxeringen inte medför några egentliga brister i konkurrensneutraliteten på marknaden för konsumentförsäkringar.
Dessa frågor bör prövas inom ramen för en dispensordning. Därigenom kan på ett bättre sätt än genom en bestämmelse i lag beaktas de skiftande förhållanden som kan förekomma för olika lokala bolag. De särskilda förutsättningar som bör finnas för en dispens bör markeras genom ett krav på särskilda skäl.
293
Sockenbolagens Riksförbund har framhållit att den utökade riskspridning som sker inom Sockenbolagsgruppen jämfört med andra sockenbolag innebär att andelen premier för mottagen återförsäkring kan bli större än vad som får föreligga för dispens enligt den allmänna dispensregeln i 1 kap. 10 § och att en annan gräns bör väljas. Även Försäkringsförbundet har varit inne på samma fråga.
Med hänsyn till vad remissinstanserna anfört bör dispensmöjligheten knytas till den storleksgräns som bestämmer när ett försäkringsbolag skall ha en auktoriserad revisor.
Övriga frågor
På samma sätt som enligt gällande rätt bör ett beslut om ändring av bolagsordningen som rör delägarnas ansvarighet få börja att tillämpas först ett år efter registreringen av ändringsbeslutet, om inte samtliga delägare har biträtt beslutet. Ett beslut om att avskaffa bolagsordningens bestämmelser om delägaransvar bör vidare — på samma sätt som vid ett utökat ansvar — föranleda en rätt till förtida hävning av försäkringsavtalet (se 9 kap. 18 §). Angående beräkningen av ersättning till delägare vid hävning, se avsnitt 9.4.
Ett objektivt verifierbart underlag måste föreligga som grund för uttaxeringen. Ett uttaxeringsansvar för delägarna skulle dock bli illusoriskt om alltför stränga krav uppställs i detta avseende, t.ex. ett krav på att samtliga värden skall ha realiserats. Det bör i stället vara tillräckligt att bolagets förpliktelser respektive förluster inte är täckta vid tillämpning av ett för försäkringsföretag etablerat ekonomiskt regelverk (se vidare författningskommentaren till 1 kap. 7 §).
Den prövning som Finansinspektionen skall göra i samband med eventuella ändringar av ansvarsbestämmelserna i bolagsordningen innebär också ett visst skydd för delägarna. En fastställelse av föreskrifter om delägaransvar bör således inte bara vägras om föreskrifterna är oklara eller behäftade med formella felaktigheter. En registrering bör också vägras om föreskrifterna strider mot lag (se bl.a. avsnitt 9.3 om den s.k. generalklausulen i 9 kap. 19 §).
Finansinspektionen har föreslagit en uttrycklig bestämmelse om att delägaransvar inte får upphävas med mindre än att FRL:s solvenskrav är uppfyllda även därefter. Inspektionen torde syfta på en bestämmelse som ger myndigheten rätt att vägra registrering av en ändrad bolagsordning som begränsar delägaransvaret men samtidigt medför att kapitalbasen (där uttaxeringsrätten får räknas in) skulle komma att understiga eller riskera att understiga erforderlig solvensmarginal eller lägsta garantibelopp.
I det föregående har föreslagits att en allmän rörelseregel införs som slår fast att all försäkringsrörelse skall bedrivas med bl.a. en sådan soliditet att förpliktelserna tryggas mot försäkringstagarna och ersättningsberättigade som kan likställas med dem (se avsnitt 6.2). En sådan lagfäst stabilitetsprincip ger tillräckligt stöd för att vägra en ändring av bolagsordningen i det av Finansinspektionen angivna fallet. Det saknas
294
därför behov av att införa en sådan särskild bestämmelse som Finansinspektionen föreslagit.
Ett försäkringsbolag kan emellertid vara skyldigt att genomföra ändringar av uttaxeringsreglerna i bolagsordningen till följd av de begränsningar av uttaxeringsmöjligheterna som föreslagits i det föregående. En sådan ändring bör, som Lagrådet anfört, stadfästas även om det skulle medföra en otillåten försvagning av kapitalbasen. De övergångsregler som föreslås i det följande ger dock enligt regeringens mening gott rådrum för bolagen att förutse och hantera en sådan situation (se punkten 4 i övergångsbestämmelserna). Den dispensregel för mindre lokala försäkringsbolag som tidigare föreslagits har dessutom särskilt tillkommit för att beakta sådana svårigheter som Lagrådet pekat på.
Enligt äldre förarbetsuttalanden gäller särskilda begränsningar för ömsesidiga bolags återförsäkringsrörelse. Frågan är om ett sådant särkrav alltjämt bör gälla.
Genom att lagkraven på nedsättning och uttaxering föreslås upphävda och att ett uttaxeringsförbud föreslagits för konsumentförsäkringar försvagas skälen för att upprätthålla ett sådant särkrav. Delägare skall inte heller kunna göras ansvariga för förluster i återförsäkringsrörelsen. Den grundläggande soliditetsprincip som nyss berörts medför för övrigt vissa begränsningar för alla försäkringsbolag av innebörd att bolagets återförsäkringsrörelse inte får ha en sådan omfattning eller karaktär att åtagandena mot direktförsäkringstagarna och jämställda äventyras. Några särregler bör således inte gälla för ömsesidiga bolag i detta avseende.
Aktuarieföreningen har ansett att något alternativ till de borttagna nedsättningsreglerna bör finnas för obeståndssituationer.
För företag i allmänhet gäller som tidigare påpekats regler om företagskonstruktion och offentligt ackord. Dessa regler omfattar inte försäkringsbolag. Det kan dock finnas anledning att behandla den frågan och ansvarsregler inom ramen för den översyn av de associationsrättsliga bestämmelserna för ömsesidiga bolag som tidigare aviserats. På sikt bör också bestämmelserna om rätt till hävande av avtal m.m. vid ändrat uttaxeringsansvar föras över från FRL till den avtalsrättsliga regleringen.
9.2 Tillskott av respektive ränta på garantikapital
Regeringens förslag: Det införs en möjlighet för tillskott av garantikapital till ömsesidiga bolag under rörelsens gång. Garantikapitalet skall registreras, vilket förutsätter att minst hälften av kapitalet har inbetalts. Kapitalet skall vara helt inbetalt inom sex månader efter registreringen.
Tidsfristen för inbetalning av garantikapital vid bolagets bildande justeras. Kapitalet skall vara helt inbetalt före bolagets registrering.
Bestämmelserna om ränta på garantikapital i ömsesidiga försäkringsbolag upphävs.
Försäkringsutredningen har inte särskilt behandlat dessa frågor.
295
Försäkringsrörelsepromemorians förslag: Överensstämmer väsentligen med regeringens förslag (se promemorian s. 243 och 244).
Remissinstanserna: Endast ett par remissinstanser har haft erinringar mot förslaget. Enligt Hovrätten för Västra Sverige bör det klargöras när tillskott av garantikapital får ske under rörelsens gång. Finansinspektionen har påpekat att tidsfristen för när sådant garantikapital skall vara helt inbetalt bör räknas från dagen för beslut om tillskott. Inspektionen har inte sett någon anledning att ta bort reglerna om ränta på garantikapital.
Bakgrund: I ömsesidiga försäkringsbolag saknas motsvarighet till aktiebolagens aktiekapital. Garantikapitalet kan i stället sägas ha till funktion att tillföra det ömsesidiga bolaget erforderligt rörelsekapital vid rörelsens start. Garantikapital, som skall redovisas som eget kapital, kan användas för förlusttäckning och får ingå i kapitalbasen.
Ett ömsesidigt bolag får inte bildas utan garantikapital, om det inte finns särskilda skäl. Garantikapitalet skall betalas med pengar (1 kap. 8 § FRL). Vem som får skjuta till garantikapitalet regleras inte. Det kan således vara fråga om samtliga eller vissa delägare eller någon utomstående.
Minst halva garantikapitalet skall vara inbetalt innan bolaget får registreras. Dessutom skall garanterna ha lämnat skriftliga förbindelser på obetalt belopp (se 2 kap. 13 §). Garantikapitalet skall vara helt inbetalt senast inom två år från bolagets bildande (17 §).
Det är förutsatt att garantikapitalet skall återbetalas till garanterna. En sådan återbetalning måste ske när kapitalet inte längre behövs för rörelsens ändamålsenliga bedrivande och en återbetalning är förenligt med bestämmelserna om kapitalbasens sammansättning och storlek. Återbetalningen förutsätter att Finansinspektionen lämnat sitt medgivande (12 kap. 4 §). Kravet på återbetalning motiveras av att det ansetts önskvärt att begränsa garanternas inflytande i ömsesidiga bolag.
Försäkringsbolaget får betala ränta på garantikapitalet. Detta gäller även ömsesidiga livförsäkringsbolag där vinstutdelning är förbjuden. Bestämmelser om och i vilken ordning ränta skall betalas på garantikapitalet skall tas upp i bolagsordningen (se 2 kap. 5 § 18). Bestämmelserna om vinstutdelning i 12 kap. 2 § FRL skall tilllämpas på betalning av sådan ränta.
Enligt uppgift finns det inte i dag några ömsesidiga bolag som innehar garantikapital.
I sammanhanget kan nämnas att ömsesidiga försäkringsbolag kan emittera förslagslån. Sådana lån får efter Finansinspektionens medgivande räknas in i kapitalbasen. Inspektionen har i allmänna råd utvecklat vilka förutsättningar som inspektionen avser att tillämpa vid en prövning av sådana ansökningar (FFFS 1995:1).
296
Skälen för regeringens förslag
Tillskott av garantikapital under rörelsens gång
Garantikapitalets funktion är att utgöra start- och rörelsekapital i ömsesidiga försäkringsbolag. Av nuvarande bestämmelser framgår att garantikapital kan tillskjutas vid bolagets bildande. Det framgår emellertid inte om garantikapital kan tillskjutas bolaget i ett senare skede om bolaget har behov av kapital, t.ex. på grund av ekonomiska svårigheter.
Vi har tidigare föreslagit att vinstutdelning skall kunna ske till garanter i ömsesidiga livförsäkringsbolag. Vidare godtas kapitalanskaffning genom förlagslån även i ömsesidiga försäkringsbolag. I konsekvens med detta bör det tas in bestämmelser om att garantikapital får tillskjutas bolaget vid en senare tidpunkt än i samband med bolagets bildande.
Även sådant garantikapital bör, i likhet med tillskott vid bolagets bildande, återbetalas när det inte längre behövs för verksamhetens ändamålsenliga bedrivande. Vi är alltså inte nu beredda att frångå principen att garantikapital bara skall finnas så länge kapitalet behövs i bolaget. Det finns dock anledning att återkomma till frågor om garantikapital i ömsesidiga bolag inom ramen för den associationsrättsliga översyn som tidigare aviserats.
Förutsättningarna för anskaffningen av garantikapitalet under rörelsens gång blir således beroende av om tillskottet är motiverat av försäkringsrörelsens ändamålsenliga bedrivande. Ett sådant fall kan vara att ett kapitalbehov uppkommer för att trygga eller förstärka kapitalbasen. Ett annat fall kan vara att garantikapitalet behövs för en uppbyggnad av själva försäkringsrörelsen (jfr vad som anförts beträffande upplåning i allmänhet i avsnitt 8.6.1). Däremot kan anskaffning av garantikapital med enda syfte att anskaffa placeringsmedel knappast anses godtagbart. Det förhållande att kapital kan anskaffas genom t.ex. förlagslån bör inte i sig förhindra att ett behov av garantikapital kan föreligga.
Tillskott av garantikapital under rörelsens gång bör, som Lagrådet föreslagit, registreras. En bestämmelse om detta bör tas in i lagen. Av bestämmelsen bör också framgå att garantikapitalet, i likhet med tillskott av aktiekapital, är ökat när registreringen skett.
Tidsfrister för betalning av garantikapital m.m.
Enligt nuvarande regler skall garantikapital vid bolagets bildande vara helt inbetalt inom två år från bolagets bildande. För att garantikapital skall få beaktas i kapitalbasen måste kapitalet vara inbetalt till minst hälften (jfr avsnitt 8.7).
I och med införandet av en möjlighet att skjuta till garantikapital under rörelsens gång bör bestämmelserna ses över. Tidsfristerna för betalning av garantikapital bör inte avvika från de som gäller för tillskott av aktiekapital (jfr 2 kap. 13 § och 4 kap. 15 §). Detta innebär att garantikapital vid bolagets bildande skall vara helt inbetalt innan bolaget registreras. I fråga om garantikapital som görs under rörelsens gång bör halva beloppet ha
297
betalats för att garantikapitalet skall få registreras. Återstående del bör betalas inom sex månader från registreringen.
Som Lagrådet förordat bör det även tas in en bestämmelse om återbetalning av garantikapital för det fall registrering inte kommer till stånd.
Ränta på garantikapital i ömsesidiga bolag
Med en möjlighet att dela ut vinst till garanter i ömsesidiga livförsäkringsbolag kan det ifrågasättas om nuvarande bestämmelser om ränta på garantikapital fortfarande behövs.
Ingen remissinstans har invänt mot försäkringsrörelsepromemorians bedömning att nuvarande regler om ränta på garantikapital kan utmönstras. Såväl sådan ränta som vinstutdelning skall regleras i bolagsordningen. Vidare gäller samma begränsningar för utbetalning av ränta på garantikapital som vid en vinstutdelning. Som tidigare har fastslagits bör särregler gälla för ömsesidiga bolag endast om det är motiverat av bolagsformens särart. Några sådana motiv har inte nu framkommit. Särreglerna för ömsesidiga bolag om ränta på garantikapital bör därför upphävas.
9.3 Minoritetsskydd för delägare
Regeringens förslag: Delägare skall ingå i den personkrets som inte otillbörligt får gynnas eller förfördelas av styrelse eller bolagsstämma i ömsesidiga försäkringsbolag.
Försäkringsutredningens, Banklagskommitténs och Försäkringsrörelsepromemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag (se utredningens betänkande s. 112 och 283–285, kommitténs delbetänkande SOU 1998:27 s. 63 och promemorian s. 244 och 245).
Remissinstanserna har godtagit förslaget. Bakgrund: Styrelse och bolagsstämma får inte fatta beslut ägnade att ge otillbörliga fördelar åt aktieägare, garanter eller andra till nackdel för bolaget, andra aktieägare eller garanter (8 kap. 15 § och 9 kap. 19 § FRL).
Bestämmelserna gäller inte i förhållande till delägare. Det har motiverats med hänvisning till Finansinspektionens bevakning av att bl.a. premiesättning och skadereglering är skälig (prop. 1981/82:180 s. 213).
Skälen för regeringens förslag: När nuvarande skälighetsprincip upphävs faller de motiv bort som åberopats för att undanta delägarna från tillämpningsområdet för 8 kap. 15 § och 9 kap. 19 § FRL. Delägare bör tas med bland de kategorier som bestämmelserna omfattar samt, i likhet med aktieägare, ges ett skydd i egenskap av ägare till bolaget. Genom att ta med delägare bland dem som anges i 8 kap. 15 § och 9 kap. 19 § slås fast att bolagsorganen måste handla lojalt och behandla delägare lika efter generella principer i olika ägarfrågor, bl.a. i frågor om delägaransvar,
298
skifte av tillgångar i samband med likvidation samt i fråga om disposition av medel som får användas för förlusttäckning (se vidare författningskommentaren till 9 kap. 19 §).
9.4 Ersättning till delägare i visst fall
Regeringens förslag: Ersättningsreglerna vid hävning av försäkringsavtal i ömsesidiga bolag i samband med ändringsbeslut om personligt ansvar ändras som en följd av att nuvarande definition på premiereserven tas bort.
Försäkringsutredningen har inte behandlat frågan. Försäkringsrörelsepromemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag (se promemorian s. 245).
Remissinstanserna har inte haft någon erinran mot förslaget. Bakgrund: Enligt 9 kap. 18 § FRL har en delägare som får säga upp ett försäkringsavtal på grund av ett ändrat beslut om personligt ansvar rätt till ersättning. Ersättningen skall bestämmas till den andel av premiereserven som belöper på försäkringen vid den tidpunkt då avtalet upphör.
Bestämmelsen är relevant för ömsesidiga skadeförsäkringsbolag som skall införa eller ändra villkor om personligt ansvar för delägare.
Skälen för regeringens förslag: Som en konsekvens av att nuvarande definition av premiereserven faller bort och att nya bestämmelser om garanterad och villkorad återbäring införs måste 9 kap. 18 § ändras. Enligt nuvarande bestämmelser skall ersättningen bestämmas till den på försäkringen belöpande andelen av premiereserven. Ersättningen bör i stället bestämmas efter den på försäkringen belöpande andelen av ej intjänade premier och återbäring.
9.5 Skifte av tillgångar mellan delägare
Regeringens förslag: Nuvarande dispositiva regler om en fördelning av tillgångar i förhållande till de fem senaste årens premier vid en likvidation utmönstras. Tillgångarna skall i stället skiftas mellan delägare enligt reglerna i bolagsordningen.
Försäkringsutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Utredningen har dock inte behållit någon bestämmelse om att tillgångarna skall skiftas mellan delägarna (se betänkandet s. 258 och 259).
Försäkringsrörelsepromemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag (se promemorian s. 245
− 246).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser har tillstyrkt Försäkringsutredningens förslag eller lämnat det utan erinran. Advokatsamfundet har ansett att förslaget gör det möjligt att skifta tillgångarna i ömsesidiga bolag till andra än delägarna och att det leder till osäkerhet om delägarnas
299
rättigheter och bolagsstämmans behörighet. Samfundet har bedömt att frågan är viktig med hänsyn till framtida omstruktureringar.
Remissinstanser har godtagit försäkringsrörelsepromemorians förslag.
Försäkringsförbundet har dock avstyrkt förslaget att reglerna för fördelningen regleras i bolagsordningen. Enligt förbundet förekommer det fall då fördelningen inte bestäms direkt i bolagsordningen.
Bakgrund: I 14 kap. 14 § andra stycket FRL regleras hur tillgångar skall skiftas i ömsesidiga försäkringsbolags likvidation. Enligt bestämmelserna skall den som var delägare vid tiden för likvidationsbeslutet få del i tillgångarna i förhållande till det sammanlagda beloppet av inbetalda premier för de fem senaste räkenskapsåren. Om bolagsordningen innehåller regler om andra fördelningsgrunder gäller dock dessa. Bestämmelserna är alltså tvingande på så sätt att tillgångarna måste skiftas bland delägarna, men är delvis dispositiva genom att fördelningen kan baseras på annan grund än de fem senaste årens premieinbetalningar. Bestämmelserna, som har sin bakgrund i 1905 års försäkringsrörelselag, har fått betydelse i några fall under senare år. Det har då gällt ombildning av ömsesidiga skadeförsäkringsbolag till aktiebolag.
Skälen för regeringens förslag: När det gäller försäkringsaktiebolag följer av 3 kap. 1 § FRL att aktieägarna har rätt till egendom som belöper på hans aktier i den mån inte annat följer av bolagsordningen (jfr prop. 1981/82:180 s. 287 och 288). Motsvarande bestämmelse saknas för delägare i ömsesidiga bolag. Ett genomförande av Försäkringsutredningens förslag kan därför, som Advokatsamfundet påpekat, komma att tolkas som att bolagets tillgångar får tillskiftas även andra än delägarna, t.ex. garanter. Detta bör undvikas. I FRL bör det därför anges att tillgångarna skall tillskiftas delägarna.
Viss kritik har riktats mot nuvarande dispositiva fördelningsgrunder. Reglerna innebär bl.a. att delägare kan få del av överskott som denne inte har bidragit till. En regel om skifte efter var och ens bidrag till överskottet kan dock inte vara helt utan undantag. Av praktisk nödvändighet kan vissa schabloner behövas. Begränsningar kan också behöva göras bakåt i tiden beträffande vilka premieinbetalningar som skall beaktas. Sådana aspekter torde också ligga bakom nuvarande bestämmelse att delägarens andel skall beräknas i förhållande till inbetalda premier för de fem senaste åren.
Med hänsyn bl.a. till den utveckling som skett på ADB-området framstår dock nuvarande fördelningsgrunder som alltför schablonartade. En lämpligare ordning är att låta dessa frågor bli föremål för delägarnas avgörande genom bestämmelser i bolagsordningen.
Som Advokatsamfundet påpekat kan avsaknaden av en bestämmelse i bolagsordningen om hur tillgångarna skall fördelas i ett ömsesidigt bolags likvidation leda till osäkerhet för de berörda. Detta gäller särskilt om delägarna inte snabbt kan nå sådan enighet som krävs för att införa föreskrifter om fördelningen i bolagsordningen. De nuvarande dispositiva bestämmelserna om fördelningen bör enligt en särskild övergångsregel gälla för nuvarande ömsesidiga försäkringsbolag fram tills dess att en bolagsordning med regler om den närmare fördelningen enligt den nya lagen registrerats.
300
9.6 Vissa obeståndsfrågor
Regeringens bedömning: Inga särskilda bestämmelser bör ställas upp såvitt avser uttaxering i ömsesidiga försäkringsbolags konkurs.
Försäkringsutredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens bedömning.
Försäkringsrörelsepromemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens (se promemorian s. 247 och 248).
Remissinstanserna har inte särskilt kommenterat frågorna. Bakgrund: I 13 kap. FRL finns särskilda bestämmelser om uttaxering i samband med konkurs. Vid en konkurs får delägarnas personliga ansvar för företagets förpliktelser göras gällande endast om bolagets tillgångar inte räcker för att betala bolagets skulder. Uttaxeringen skall ske enligt det särskilda förfarande som föreskrivs i 6 och 7 §§. Förfarandet innebär att ett särskilt förslag till uttaxering (uttaxeringsförslag) skall upprättas först om det konstateras en brist i förslaget till slututdelning (utdelningsförslaget). I uttaxeringsförslaget skall bristen fördelas på delägarna så långt deras ansvarighet räcker. Vid fördelningen skall de bestämmelser som enligt 1-3 §§ gäller för uttaxering utom konkurs tillämpas. Uttaxeringen skall emellertid avse dem som var delägare när konkursansökan gavs in eller under någon del av året som föregick konkursansökan.
Underrättelse om upprättandet av uttaxeringsförslaget skall tas upp i den kungörelse som utfärdas om utdelningsförslaget. Vidare skall delägare underrättas om adressen är känd. Vad som föreskrivs i konkurslagen (1987:672) om tillhandahållande av utdelningsförslag samt om sättet för klander skall tillämpas även på uttaxeringsförslaget. Det framhålls särskilt att uttaxeringsförslaget kan klandras av delägare (6 §).
När uttaxeringen vunnit laga kraft eller prövats av underrätt i konkursärendet skall konkursförvaltaren genast kräva in de uttaxerade beloppen. Sker inte betalning av beloppen skall konkursförvaltaren genast begära utmätning av beloppen. Uttaxeringsförslaget gäller då som lagakraftvunnen dom. Om en delägare vid en utmätningsförrättning saknar utmätningsbara tillgångar till full betalning eller är i konkurs skall dennes brist täckas genom uttaxering hos övriga delägare. Om förslaget till uttaxering inte har godkänts av alla borgenärer och delägare, får utdelning inte ske. Om förslaget överklagas får belopp som överklagandet avser inte delas ut annat än mot borgen. Annars förutsätter utdelningen att frågan har avgjorts genom dom som vunnit laga kraft (7 §).
Skälen för regeringens bedömning: Huvudregeln om ett personligt ansvar för delägare har även gjort det nödvändigt att särskilt reglera uttaxeringsförfarandet i konkurs. De förslag som lämnats i det föregående innebär emellertid att delägare som huvudregel saknar ett personligt ansvar för det ömsesidiga bolagets förpliktelser och förluster. Ett delägaransvar får göras gällande endast genom uttaxering i vissa fall och förutsättningarna måste framgå av bolagsordningen. Detta skall även gälla vid uttaxering från delägare i en konkurs. Fordringar på delägare avseende sådana kapitaltillskott bör därför, i likhet med t.ex. villkorade
301
aktieägartillskott och förlagslån, hanteras inom ramen för konkurslagens allmänna bestämmelser. Det saknas alltså anledning att ställa upp särbestämmelser i FRL eller i konkurslagen om uttaxering i samband med konkurs.
302
10 Särskilt om fondförsäkring
10.1 Bakgrund
I lagen (1989:1079) om livförsäkringar med anknytning till värdepappersfonder (fondförsäkringslagen) finns bestämmelser om sådana livförsäkringar där premierna skall placeras i en eller flera värdepappersfonder eller utländska fondföretag (fondförsäkring). För dessa placeringar står försäkringstagaren placeringsrisken. Det utesluter dock inte att vissa avkastningsgarantier till försäkringstagarna kan lämnas (prop. 1989/90:34 s. 44).
Fondförsäkringsrörelse får förenas endast med försäkringsrörelse som avser premiebefrielse vid arbetsoförmåga (2 §). Det innebär att fondförsäkringsrörelse måste bedrivas i en särskild juridisk person (fondförsäkringsbolag). Rörelsen får alltså inte förenas med traditionell livförsäkringsrörelse inom en och samma juridiska person. I övrigt kan fondförsäkringsbolag meddela olika slag av livförsäkringar samt både individuella försäkringar och gruppförsäkringar. Liksom annan försäkring skall avtalet avse en försäkringsrisk.
För fondförsäkringsbolag gäller i tillämpliga delar FRL och lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag (ÅRFL) om inte annat föreskrivs i fondförsäkringslagen (3 §). Regeringen eller Finansinspektionen får dessutom medge undantag från FRL, om det finns särskilda skäl (7 §). I första hand har undantag ansetts möjliga att meddela såvitt gäller skyldigheten att upprätta försäkringstekniska grunder, eftersom grunderna normalt inte fyller samma funktion i fondförsäkring som i annan livförsäkring (prop. 1989/90:34 s. 46 och 47).
Restriktioner för placeringar och för disposition av fondandelar m.m.
Fondförsäkringsbolaget skall placera premierna i de värdepappersfonder eller utländska fondföretag som försäkringstagaren från tid till annan bestämmer. Bolaget får dock begränsa antalet fonder eller utländska fondföretag (4 §). Bolaget får dock inte förvalta fonderna som en del av den egna kapitalförvaltningen. Förvaltningen skall på samma sätt som för andra värdepappersfonder handhas av ett särskilt fondbolag. Försäkringsbolaget kan inte heller vara förvaringsinstitut enligt lagen (1990:1114) om värdepappersfonder och förvara fondens värdepapper samt ombesörja in- och utbetalningar.
Premierna får placeras endast i sådana utländska fondföretag som är underkastad offentlig reglering som i huvudsak överensstämmer med den som gäller för svenska värdepappersfonder (se prop. 1994/95:184 s. 310). Regeringen eller Finansinspektionen skall enligt 1 § meddela föreskrifter om vilka utländska stater som kan komma i fråga (FFFS 1997:24).
Fondförsäkringslagen begränsar försäkringsbolagets möjlighet att disponera över fondandelarna. Utdelningen på andelarna och ersättningen vid inlösen av andelarna får användas endast för förvärv av nya fondandelar, utbetalning enligt försäkringsavtalet eller täckning av försäk-
303
ringstagarens kostnader för försäkringen (5 och 6 §§). För byte av fond har försäkringsbolaget rätt till ersättning genom premieinbetalning, ianspråktagande av utdelning eller inlösen av fondandelar. Detta skall regleras i avtalet och informeras tydligt om. Det har ansetts ankomma på Finansinspektionen att med stöd av 19 kap. 11 § FRL bevaka att bolagen inte tar ut oskäliga avgifter som förhindrar byte av värdepappersfond (prop. 1989/90:34 s. 49).
Försäkringstagaren saknar rätt att övergå från fondförsäkring till konventionell försäkring eller omvänt, om inte avtalet skulle medge detta. Eftersom fondförsäkringsrörelse skall bedrivas i en särskild juridisk person måste byte i så fall ske till annan försäkringsgivare.
Lättnader för placeringarna och beräkning av solvensmarginal
Inom fondförsäkring bär försäkringstagaren regelmässigt den finansiella risken för placeringarna. De försäkringstekniska avsättningarna skall likväl skuldtäckas. Bolaget är inte bundet av reglerna om tillgångs- och enhandsbegränsningar i 7 kap. 10 b och 10 c §§ FRL, om inte försäkringsbolaget undantagsvis står den finansiella risken (8 § fondförsäkringslagen). För fondförsäkringsbolag gäller inte heller 7 kap. 10 e § om att tillgångarna skall placeras så att valutakursförlusterna begränsas (se 10 § fondförsäkringslagen).
Utan hinder av reglerna i 7 kap. 17 a § om begränsningar för innehav i vissa finansiella företag får fondförsäkringsbolag äga aktier i fondbolag vars enda uppgift är att förvalta värdepappersfonder uteslutande avsedda för fondförsäkringsplaceringar (9 § fondförsäkringslagen).
För fondförsäkringsbolag gäller att balanserad vinst, som inte kan förekomma i andra livförsäkringsbolag, får räknas in i kapitalbasen (12 § fondförsäkringslagen). Vidare gäller särskilda bestämmelser för beräkning av solvensmarginalen. Bestämmelserna har sin bakgrund i EG:s regelverk och innebär bl.a. att solvensmarginalen bestäms med en lägre procentsats för den del av premiereserven som inte innebär en risk för försäkringsbolaget.
Särskilda bolagsrättsliga regler i förhållande till andra livförsäkringsbolag
Till skillnad från andra livförsäkringsbolag får fondförsäkringsbolag dela ut vinst till aktieägarna och göra fondemission på samma sätt som skadeförsäkringsbolag. Fondförsäkringsbolagen behöver inte heller sätta av årsvinsten till en återbäringsfond. Till skillnad från andra livförsäkringsbolag skall fondförsäkringsbolag göra vissa avsättningar till reservfond och, i förekommande fall, till överkursfond. I samband med anmälan av grunder får regeringen eller Finansinspektionen meddela även villkor för avsättning till reservfonden. Vidare skall fondförsäkringsbolag redovisa eget kapital på samma sätt som skadeförsäkringsbolag (10 och 11 §§ fondförsäkringslagen).
304
10.2 Fondförsäkring i förhållande till konventionell livförsäkring
Regeringens förslag: Fondförsäkringar och andra livförsäkringar får meddelas i samma juridiska person. Fondförsäkringar får även meddelas av nuvarande traditionella livförsäkringsbolag som får koncession till detta.
Även i framtiden skall premier för fondförsäkringar placeras i externa värdepappersfonder eller fonder som förvaltas av vissa utländska fondförvaltare.
De särbestämmelser som alltjämt skall gälla för fondförsäkring tas in i FRL. Lagen (1989:1079) om livförsäkringar med anknytning till värdepappersfonder upphävs.
Försäkringsutredningens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens förslag (se betänkandet s. 150, 153 och 163). Försäkringsutredningen har ansett att återbäring kan beräknas på andelar i företagsinterna värdepappersfonder.
Försäkringsrörelsepromemorians förslag: Överensstämmer med regeringens (se promemorian s. 252 och 253).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt Försäkringsutredningens förslag eller lämnat det utan erinran. Finansinspektionen har avstyrkt förslaget om företagsinterna värdepappersfonder.
Remissinstanserna har i allmänhet godtagit försäkringsrörelsepromemorians förslag. Finansinspektionen har ansett att det bör klargöras att fondförsäkringsbolag kan utöka sitt sortiment med konventionella försäkringar. Försäkringsförbundet har ansett att fondförsäkring även bör omfatta s.k nationella fonder enligt dispensbestämmelsen i 3 § lagen om värdepappersfonder.
Skälen för regeringens förslag
Förening av fondförsäkringsrörelse och annan livförsäkringsrörelse?
En möjlighet att meddela fondförsäkringar i samma juridiska person som konventionell livförsäkringsrörelse har kostnadsmässiga och administrativa fördelar. En sådan möjlighet finns i flera jämförbara europeiska länder. Utgångspunkten är att fondförsäkringar bör få meddelas i samma juridiska person som meddelar konventionella livförsäkringar, om inte försäkringstagarnas skyddsintressen talar mot en sådan lösning.
Vid tillkomsten av fondförsäkringslagen anfördes flera skäl mot att fondförsäkringsrörelse skulle få förenas med annan livförsäkringsrörelse. Som skäl anfördes olikheterna i placeringsregler och att fondförsäkringsbolagen borde tillåtas äga fondbolag utan hinder av begränsningarna för innehav i andra finansiella företag. Vidare framhölls att fondförsäkringsbolag undantogs från krav på avsättning till återbäringsfond och
305
att vinstutdelning skulle bli möjlig i sådana bolag (se prop. 1989/90:34 s. 42).
Som tidigare föreslagits bör nuvarande bestämmelser om avsättning till återbäringsfond upphävas och vinstutdelning bli tillåten även i konventionella livförsäkringsbolag (se avsnitt 7.2). Dessa bestämmelser skall gälla för nybildade livförsäkringsbolag och traditionella livförsäkringsbolag som ombildats enligt särskilda regler (se avsnitt 7.2 och 14.3). Därmed bortfaller ett väsentligt motiv för att kräva att fondförsäkringar meddelas i en särskild juridisk person.
För fondförsäkringsbolag och andra livförsäkringsbolag gäller också mera enhetliga placeringsregler än förut, bl.a. genom att andelar i värdepappersfonder tillåts för skuldtäckning i alla försäkringsbolag. Vissa skillnader gäller visserligen i placeringshänseende och vid beräkning av solvensmarginal med hänsyn till att det är försäkringstagaren och inte försäkringsbolaget som normalt står placeringsrisken. Sådana skillnader bör emellertid kunna beaktas genom särskilda undantagsregler till motsvarande bestämmelser för andra livförsäkringar. Samma gäller möjligheten till innehav i fondföretag (se vidare avsnitt 10.3).
Fondförsäkringar bör således få meddelas i samma juridiska person som vinstutdelande konventionell livförsäkringsrörelse. Denna möjlighet öppnas om nuvarande förbud i 2 § fondförsäkringslagen att förena fondförsäkringsrörelse med annan rörelse än försäkring för premiebefrielse vid arbetsförmåga slopas.
Borttagandet av förbudet innebär också att fondförsäkringsbolag som får koncession till detta får meddela andra slag av livförsäkringar. Inom ramen för koncessionsärendet bör det bevakas att det inte ställs lägre krav på sådana bolag jämfört med traditionella bolag och att de intressen som rörelsereglerna skyddar tillgodoses i den utvidgade verksamheten.
Ändringen innebär samtidigt att livförsäkringsrörelse som omfattar fondförsäkringar får meddelas tillsammans med vissa skadeförsäkringar (jfr 1 kap. 3 och 4 §§ FRL). Därmed saknas också behov av en särskild bestämmelse om att fondförsäkringsverksamhet får förenas med försäkring för premiebefrielse vid arbetsoförmåga.
En särskild fråga är om även nuvarande traditionella livförsäkringsbolag, såväl aktiebolag som ömsesidiga bolag, bör tillåtas att meddela fondförsäkringar i samma juridiska person, även om bolaget inte genomgått ett ombildningsförfarande för att bli vinstutdelande.
Det förhållande att vinstutdelning till aktieägare och garanter inte får äga rum bör inte förhindra att traditionella livförsäkringsbolag får meddela fondförsäkringar. En sådan fondförsäkringsverksamhet kan således inte alstra medel för vinstutdelning. Vid prövningen av tillstånd till en sådan verksamhetsändring, som förutsätter ändrad koncession, och i den löpande tillsynen, bör det bevakas att ändringen av verksamheten är förenlig med befintliga försäkringstagares intressen, bl.a. så att inte fondförsäkringsverksamheten subventioneras på den konventionella livförsäkringsrörelsens bekostnad i strid med den skälighetsprincip som alltjämt skall gälla för äldre livförsäkringsavtal (se avsnitt 14.2). Detta torde bl.a. kräva att fondförsäkringsverksamheten hålls väl avgränsad från den tra-
306
ditionella livförsäkringsverksamheten och att en särskild konsolideringsfond inrättas för förlusttäckning inom denna gren.
De särbestämmelser som alltjämt skall gälla för fondförsäkring bör alltså tas in i FRL. Fondförsäkringslagen kan därför upphävas.
Skall försäkringspremier få placeras i interna värdepappersfonder?
Utmärkande för fondförsäkring är att försäkringsbolaget inte får förvalta fonderna inom ramen för den egna kapitalförvaltningen. Förvaltningen skall i stället skötas av ett särskilt fondbolag eller ske inom ramen för ett utländskt fondföretag.
Försäkringsutredningen har i samband med diskussioner om hur bonus (återbäring) kan utgå till försäkringstagaren ansett att återbäring bör få beräknas på andelar i andra förmögenhetsmassor än värdepappersfonder eller på andelar i företagsinterna värdepappersfonder. Enligt utredningen bör Finansinspektionen meddela föreskrifter så att sådana interna värdepappersfonder kan underkastas samma regler som externa värdepappersfonder.
Finansinspektionen har ansett att det inte är möjligt att utfärda föreslagna föreskrifter för interna värdepappersfonder inom ramen för FRL, att flera särbestämmelser behövs om en rätt till fondbyte i princip skall gälla samt att svårlösta redovisningsmässiga konsekvenser uppkommer.
Som tidigare föreslagits skall konventionella livförsäkringsavtal i framtiden kunna utformas med villkor om återbäring som innebär att försäkringstagaren står den finansiella risken för tillgångars förvaltning. Sådana åtaganden skall föranleda försäkringstekniska avsättningar och medföra vissa placerings- och solvenskrav (jfr avsnitt 8.1, 8.4.3 och 8.7). Vidare har redovisningsreglerna i ÅRFL föreslagits anpassade till sådan villkorad återbäring (jfr avsnitt 8.8). Det bör också framhållas att de föreslagna nya rörelsereglerna inte i sig förhindrar förekomsten av olika former av återbäringsvillkor som beräknas på utfallet av bolagets förmögenhetsförvaltning, t.ex. finansiellt överskott, eller på marknadsförändringar, t.ex. ränteutvecklingen. Det bör dock understrykas att villkoren måste vara förenliga med regleringen på avtalsområdet och de bestämmelser om god riskkontroll m.m. som uppställs i den allmänna rörelseregeln i 1 kap. 1 a §.
Regeringen ansluter till försäkringsrörelsepromemorians förslag att det inte bör införas någon särskild reglering om återbäring knuten till andelar i företagsinterna värdepappersfonder. En annan sak är att premier för fondförsäkring får placeras i sådana fonder som en fondförvaltare får bedriva enligt lagen (1990:1114) om värdepappersfonder (jfr avsnitt 10.2).
De problem avseende rätt till fondbyte och svårlösta redovisningsmässiga konsekvenser som Finansinspektionen pekat på aktualiseras således inte. Det kan i sammanhanget också erinras om att det föreslagna informationsbemyndigandet i 1 kap. 1 a § ger stöd för närmare föreskrifter om information som försäkringsbolaget bör lämna om olika slag av villkorad återbäring.
307
10.3 Särbestämmelser för fondförsäkring
Regeringens förslag: Nuvarande begränsningar inom fondförsäkring om placeringar av premier, disposition av utdelning och ersättning vid inlösen skall alltjämt gälla. Det slås fast att placering får ske i sådana värdepappersfonder eller s.k. nationella fonder som förvaltas av den som har rätt att driva verksamhet enligt lagen om värdepappersfonder.
Bemyndigandet för regeringen eller Finansinspektionen att meddela från lag avvikande föreskrifter för fondförsäkringar, liksom att kräva särskilda reservfondsavsättningar, upphävs.
Försäkringsutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag (se betänkandet s. 172, 256, 257, 275–277, 280, 281 och 288). Utredningen har inte behandlat frågor om nationella fonder eller undantag från branschglidningsreglerna för innehav i fondföretag.
Utredningen har vidare föreslagit att bemyndigandet att meddela från lag avvikande föreskrifter behålls.
Försäkringsrörelsepromemorians förslag: Överensstämmer väsentligen med regeringens förslag (se promemorian s. 253–257). I promemorian föreslås en bestämmelse om att avgift vid byte av fond skall vara skälig.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har i allt väsentligt tillstyrkt
Försäkringsutredningens förslag eller lämnat detta utan erinran. Aktuarieföreningen har påpekat att förslaget inte behandlar vilka solvenskrav som skall gälla för andelar i interna värdepappersfonder.
Remissinstanserna har i stort tillstyrkt försäkringsrörelsepromemorians förslag. Flera instanser har dock avstyrkt regeln om skäliga avgifter vid byte av värdepappersfond. Hovrätten för Västra Sverige och Aktuarieföreningen har ifrågasatt bestämmelsen eftersom skälighetsprincipen slopas. Aktuarienämnden har ansett att bolaget bör få ta ut lägre avgift.
Finansinspektionen har ansett att prövningen förutsätter en helhetsbedömning. Inspektionen har vidare framhållit att reglerna om innehav i fondföretag inte går att tillämpa på fonder som tillkommit efter den 1 januari 1994 eftersom dessa fonder måste vara öppna för alla former av fondsparande.
Skälen för regeringens förslag
Begränsningar för premiers placering m.m.
I 4 § fondförsäkringslagen slås fast att fondförsäkringsbolag är skyldiga att placera premier för fondförsäkringar i de värdepappersfonder eller utländska fondföretag som försäkringstagaren från tid till annan bestämmer. Bolaget får dock i villkoren begränsa antalet tillgängliga fonder eller fondföretag. Bestämmelsen om flyttningsrätt för placeringarna är utmärkande för fondförsäkring och bör utan saklig ändring överföras till FRL.
308
Premier för fondförsäkring får placeras i svenska värdepappersfonder. Fondförsäkringspremier får också placeras i utländska fondföretag om dessa är underkastad lagstiftning eller offentlig reglering som väsentligen stämmer överens med den som gäller för värdepappersfonder här i landet (1 § fondförsäkringslagen).
Denna bestämmelse bör ändras. Premierna bör kunna placeras i alla sådana fonder som får förvaltas av fondförvaltare som har rätt att driva verksamhet enligt lagen om värdepappersfonder. Även s.k. nationella värdepappersfonder drivs enligt denna lag men med undantag för en eller flera bestämmelser (jfr 3 § lagen om värdepappersfonder). Även sådana värdepappersfonder bör kunna omfattas av fondförsäkring under förutsättning att de allmänna skyddsreglerna för försäkringstagarna om information m.m. är uppfyllda. Premierna får också placeras i sådana utländska fonder som bedrivs av utländsk förvaltare med tillstånd enligt lagen om värdepappersfonder. Dessa förvaltare står under särskild tillsyn och är underkastade en reglering som i huvudsak överensstämmer med den för svenska värdepappersfonder (jfr prop 1997/98:151 del 2 s. 723). Det finns därför inte längre behov av ett bemyndigande om rätt att utfärda föreskrifter om vilka länder som godtas i sammanhanget.
En justering bör således göras i reglerna om definitionen av fondförsäkring och i reglerna om skuldtäckningstillgångar (se vidare författningskommentaren till 2 kap. 3 b § och 7 kap. 10 §).
I 5 och 6 §§ fondförsäkringslagen regleras hur försäkringsbolaget får disponera över utdelning från fondandelar och ersättning vid inlösen av fondandelar. Dessa bestämmelserna bör utan sakliga ändringar föras över till FRL.
I försäkringsrörelsepromemorian har det föreslagits en regel om att avgift vid byte av värdepappersfond skall vara skälig.
Som flera remissinstanser påtalat är den föreslagna regeln om avgiftsuttaget tveksam när skälighetsprincipen slopas. Det kan också ifrågasättas om den skulle kunna få någon självständig betydelse. Det bör därför inte införas en sådan bestämmelse.
Särregler i placerings- och solvenshänseende
Fondförsäkringsbolag får använda andelar i värdepappersfonder och motsvarande fonder som förvaltas av utländska fondförvaltare för skuldtäckning utan de begränsningar som föreskrivs i 7 kap. 10 b och 10 c §§ FRL (tillgångs- och enhandsbegränsningar). Detsamma gäller bestämmelserna i 7 kap. 10 e § FRL om att tillgångarna skall placeras så att valutakursförluster begränsas (se 8 och 10 §§ fondförsäkringslagen). Undantagen från dessa bestämmelser är naturliga att göra med hänsyn till att försäkringstagaren normalt står den finansiella risken vid fondförsäkring. Bestämmelserna bör därför utan ändringar i sak tas in i FRL. Av bestämmelserna bör dock klarare än i dag framgå att undantaget gäller inom fondförsäkring för sådana åtaganden som försäkringstagaren står den finansiella risken för.
309
I försäkringsrörelsepromemorian har föreslagits att en särskild placeringsbestämmelse införs som knyter an till de andelar i värdepappersfonder som försäkringsbolaget innehar. I avsnitt 8.4.3 har det föreslagits en särskild placeringsregel för tillgångar som skuldtäcker villkorad återbäring som utgår från EG:s försäkringsdirektiv. Denna placeringsregel, som i likhet med nuvarande 8 och 10 §§ fondförsäkringslagen föreskriver undantag från de vanliga placeringsreglerna, bör kunna tillämpas även för andelar i värdepappersfonder som svarar mot de åtagandena som fondförsäkringstagarna bär risken för. Den generella systematiken för placeringsreglerna kan gälla även i dessa fall (se författningskommentaren till 7 kap. 13 §).
I promemorian föreslås att reglerna i 13 § fondförsäkringslagen om beräkningen av solvensmarginal för avsättningar inom fondförsäkring utan några sakliga ändringar tas in i FRL. Enligt regeringens förslag skall rörelserisker som föreligger i samband med förvaltningen beaktas mera generellt (jfr avsnitt 8.7).
Innehav i fondföretag
De branschglidningsregler som finns i 7 kap. 17 a § FRL för innehav i andra finansiella företag föreslås inte ändrade i detta sammanhang (jfr avsnitt 8.5). Frågan blir då i vilken utsträckning som reglerna i 9 § fondförsäkringslagen, som föreskriver ett generellt undantag från branschglidningsreglerna i 7 kap. 17 a § FRL för fondförsäkringsbolags innehav i fondföretag, bör behållas.
I princip bör samma regler gälla för alla livförsäkringsbolag, om inte avvikelser är motiverade med hänsyn till livförsäkringens särart. Om ett livförsäkringsbolag meddelar fondförsäkring framstår ett innehav i ett fondbolag som ett naturligt sätt att organisera verksamheten. Det måste alltså förutsättas att innehavet av fondbolaget är motiverat av fondförsäkringsverksamhet. Om ett undantag från 7 kap. 17 a § för innehav i fondföretag skall behållas bör undantaget vara villkorat av att innehavet ingår som ett led i organiserandet av bolagets fondförsäkringsverksamhet.
I försäkringsrörelsepromemorian har dessutom föreslagits att innehavet på samma sätt som i dag bara skall avse fondbolag vars enda uppgift är att förvalta värdepappersfonder som uteslutande är avsedda för placeringar hänförliga till fondförsäkring.
Finansinspektionen har påpekat att fonder som tillkommit efter den 1 januari 1994 måste vara öppna för alla former av fondsparande. Fonden kan till skillnad från tidigare fonder inte vara stängda på så sätt att endast fondförsäkringsbolag kan förvärva fondandelar. Det innebär att om en bestämmelse med nyss angivet innehåll tas in i FRL kommer bestämmelsen i praktiken att sakna betydelse för fonder som tillkommit efter 1994.
Undantaget från branschglidningsreglerna för vissa fondföretag bör därför inte nu föras över från fondförsäkringslagen till FRL. Eftersom det inte kan uteslutas att bestämmelsen kan få betydelse för vissa äldre innehav bör bestämmelsen övergångsvis behållas för befintliga innehav.
310
Bolagsrättsliga särbestämmelser
I det föregående har föreslagits att nuvarande vinstutdelningsförbud för konventionella livförsäkringsbolag skall upphävas och att livförsäkringsbolag som får dela ut vinst skall inrätta reservfond samt redovisa balanserad vinst (se avsnitt 7.6 och 8.8.1). Nuvarande särbestämmelser i 10 § fondförsäkringslagen om möjligheter till vinstutdelning till aktieägare, om indelning av eget kapital och om beaktande av balanserad vinst i kapitalbasen kommer således i sak att följa av FRL för fondförsäkringsbolag som har villkor om vinstutdelning i bolagsordningen.
Bemyndigande att meddela undantag från FRL
I 7 § fondförsäkringslagen finns ett bemyndigande att meddela från FRL avvikande föreskrifter. När bemyndigandet infördes ansågs det i första hand avsett för dispenser från kravet på grunder (se prop. 1989/90:34 s. 46 och 47). När ordningen med upprättandet av grunder nu upphävs (jfr avsnitt 8.3.1) och reglerna för fondförsäkringar och andra livförsäkringar görs mera enhetliga minskar behovet av att behålla ett så generellt bemyndigande som det här är fråga om. Detta bemyndigande bör därför upphävas.
I samband med anmälan av grunder får regeringen eller Finansinspektionen uppställa särskilda villkor för avsättning till reservfond (11 § fondförsäkringslagen). Bestämmelsen är inte bara tveksam med hänsyn till att regler för beräkning av solvensmarginalen numera har anpassats till fondförsäkring. I den mån buffertkapitalet i ett försäkringsbolag är otillfredsställande bör utrymme för krav på kapitalbasförstärkningar dessutom kunna ställas enligt den allmänna rörelseregel som föreslås lagfäst i 1 kap. 1 a §. Särbestämmelsen i 11 § avseende möjligheten att ställa särskilda villkor om avsättningar till reservfond bör inte föras över till FRL.
Angående vissa övergångsfrågor för nuvarande fondförsäkringsbolag, se avsnitt 14.2
311
11 Särskilt om kollektiva försäkringar
11.1 Bakgrund
Individuella och kollektiva försäkringar
Med individuell försäkring brukar avses sådana försäkringar där försäkringstagarna var för sig ansvarar för premier m.m. sedan de enskilt ingått ett försäkringsavtal med försäkringsgivaren.
Kollektiva försäkringar finns i två former. En typ är gruppförsäkringar där en gruppföreträdare förhandlat fram standardiserade villkor för medlemmar i en på förhand avgränsad grupp. En annan form är kollektivavtalsgrundade försäkringar som baseras på kollektivavtal eller i övrigt förhandlas fram mellan parter som har rätt att träffa bindande kollektivavtal enligt arbetsrättsliga principer.
Såväl liv- som skadeförsäkringar meddelas i dag genom kollektiva försäkringar. De kollektiva försäkringarna har emellertid störst utbredning i fråga om liv-, sjuk- och olycksfallsförsäkringar. Av de totala tillgångar om 1 200 miljarder kronor som är hänförliga till dessa försäkringsslag svarar försäkringar grundade på kollektivavtal för över halva beloppet. De kollektiva försäkringarna har från början normalt omfattat olika grupper av anställda men har efterhand kommit att utsträckas till andra grupper som föreningsmedlemmar och låntagare i bank.
Gruppförsäkringar (obligatoriska och frivilliga)
Gruppförsäkringar avtalas efter förhandlingar mellan en gruppföreträdare och en försäkringsgivare. Gruppförsäkring meddelas genom ett gruppavtal som utgör en plan för försäkringen för en i avtalet angiven grupp personer. Gruppförsäkringsavtalet är vanligtvis en ensidigt utfärdad handling, varigenom försäkringsbolaget förbinder sig att meddela försäkring i enlighet med i avtalet angivna villkor. Avtalet brukar vanligtvis grundas på en av försäkringsbolaget upprättad offert där det anges t.ex. beräkningsgrunder för premier, hur många personer som minst måste ansluta sig för att avtal skall komma till stånd, eventuella hälsokrav, försäkringsbelopp, förmånstagarförordnande och tidpunkt för försäkringens ikraftträdande.
Inte sällan kan medverkan från andra än medlemmen ställas upp som en förutsättning för gruppavtalet, t.ex. genom medverkan i rutinerna för inkassering och redovisning av premier eller genom intyg att nyanmälda personer är fullt arbetsföra. Gruppförsäkringar avtalas ofta utanför arbetsmarknaden men kan många gånger ha anknytning dit genom arbetsgivarens eller fackföreningens medverkan vid premieinbetalningen. Försäkringsvillkoren kan anknyta till regler i lag eller avtal om anställningsförhållanden.
Medverkan av någon annan än gruppmedlemmen är en förutsättning i s.k. obligatoriska gruppförsäkringar där den enskilde inte kan välja att stå utanför försäkringen. I dessa fall har de försäkrade normalt inte någon
312
kontakt med försäkringsgivaren som i sin tur oftast inte känner till vilka de enskilda försäkrade är. De obligatoriska försäkringarna lägger normalt inte några skyldigheter på gruppmedlemmen, t.ex. att betala premier. På den svenska marknaden förekommer obligatoriska grupplivförsäkringar och olycksfallsförsäkring vid fritidsskador eller i samband med idrottsutövning.
En medverkan av annan är också vanlig vid gruppförsäkringar där medlemmen endast kan reservera sig mot försäkringsavtalet. Andra gruppförsäkringar är däremot utformade som ramavtal mellan gruppföreträdaren och försäkringsgivaren där medlemmen själv har att ta ställning till om han vill ingå försäkringsavtalet i enlighet med ramavtalet. Medlemmen är därefter själv ansvarig för premiebetalningarna m.m. Gruppförsäkringar där den enskilde har reservationsrätt eller skall ansluta sig till försäkringen med ansvar för premier o.d. brukar betecknas frivillig gruppförsäkring.
Särskilt när det gäller gruppförsäkringar för stora kollektiv förs förhandlingar av gruppföreträdare med stor kompetens. Även sedan avtalet kommit till stånd upprätthålls kontakten med försäkringsbolaget av gruppföreståndaren, som kan ha till uppgift att anmäla sådana ändrade förhållanden inom gruppen som enligt gruppavtalet har betydelse. Som nyss framgått kan gruppföreträdaren även ha vissa administrativa uppgifter som premieinsamling.
Vid gruppförsäkring bestäms försäkringsbeloppet i allmänhet enligt generella regler, dvs. med lika belopp eller i relation till basbeloppet eller på grundval av ålder, kön, civilstånd, lön eller personalkategori. Även premieberäkningen brukar ske enligt generella grunder och omräknas inför varje nytt räkenskapsår, s.k. årsomräkning, utifrån de uppgifter som gruppföreträdaren lämnat. Då träffas ofta också överenskommelser om uppkomna överskott skall användas för att reducera premierna eller höja ersättningsnivåerna. Genom att försäkringsgivaren kan ändra premien kan säkerhetsmarginalerna hållas låga. Begränsade kostnader för anskaffning, marknadsföring och administration bidrar också till låga premier.
Endast naturligt sammansatta grupper kan godtas vid gruppförsäkring. Gruppen får heller inte bestå av mindre goda försäkringsrisker. Dåvarande Försäkringsinspektionen har i ett cirkulär 1991:1 godtagit gruppbildningar i form av personalgrupper hos viss arbetsgivare, viss bransch eller koncern. Enligt cirkuläret godtas även föreningsgrupper bestående av fackföreningar samt grupper bestående av personer som är låntagare eller sparare hos en penninginrättning. I praxis har också andra gruppbildningar godtagits, t.ex. nykterhets- och studentföreningars medlemmar, medlemmar i en bostadsrättsförening och kommunala förtroendemän. Vidare kan gruppförsäkringar omfatta t.ex. kunderna i ett varuhus respektive deltagare och publik vid en idrottsanläggning.
313
Kollektivavtalsgrundade försäkringar
Kollektivavtalsgrundade försäkringar har sin grund i förhandlingarna på arbetsmarknaden. De skiljer sig från gruppförsäkringar i det hänseendet att de ingår som en del i arbetsmarknadsparternas uppgörelser om anställningsförhållanden. Försäkringsvillkoren bestäms ofta i arbetsrättslig ordning genom kollektivavtal som ett led i uppgörelsen mellan arbetstagar- och arbetsgivarorganisationer om anställningsvillkor. Arbetsmarknadsparterna kan vidare träffa separata avtal, som inte behöver komma till uttryck i något dokument, om att försäkringsgivaren har kontraheringsplikt.
I kollektivavtalsförhållanden disponerar parterna i stort sett fritt över avtalet och kan genom ändringar påverka kollektivavtalets utformning. Försäkringsavtalet ingås emellertid formellt mellan den enskilde arbetsgivaren och försäkringsgivaren. Där kan ändringar inte utan vidare göras eftersom försäkringsavtalet styrs av kollektivavtalet. Det är också arbetsgivaren som ansvarar för att försäkringen tecknas hos en överenskommen försäkringsgivare, att försäkringspremier betalas och att för försäkringen nödvändig information ges in till försäkringsgivaren. Det är emellertid den anställde eller dennes familj som enligt försäkringsbestämmelserna har rätt till försäkringsersättning.
Tolkning och tillämpning av försäkringsvillkoren har i praxis skett i första hand efter arbetsrättslig praxis. Försäkringsvillkoren avviker även på olika sätt från andra försäkringar. Det förekommer t.ex. garantivillkor som innebär att ett försäkringsskydd gäller även om arbetsgivaren inte betalar premierna. Vidare kan arbetsgivaren inte säga upp försäkringen så länge denna är bunden av avtalet. Kollektivavtalsförsäkringarna innebär från de försäkrades synpunkt en förstärkt trygghet genom att anställningsförhållandet i sig utgör en grund för försäkringen och att ställningen gentemot försäkringsgivaren säkerställs av organisationerna som förhandlat fram försäkringsvillkoren. Från försäkringsgivarens synpunkt är kollektivavtalsförsäkringarna speciella eftersom de ofta inte saluförs på samma sätt som individuella försäkringar i konkurrens med andra försäkringar.
Sistnämnda förhållande hänger samman med att arbetsmarknadens parter har inflytande på val av försäkringsgivare, premiesättning och återbäringsmedlens behandling samt utformningen av försäkringsvillkoren och tilllämpningen av dessa. Kollektivavtalsparternas inflytande är särskilt starkt när det gäller försäkringsbolag som de äger. Under senare år har det blivit allt vanligare med kollektivavtal som helt eller delvis medger konkurrens mellan olika försäkringsgivare.
Kollektivavtalsgrundade försäkringar förekommer vanligast i form av tilläggspensionsförsäkringar, liv- och sjukförsäkringar, arbetsskadeförsäkringar och avgångsbidragsförsäkringar. Den sistnämnda försäkringstypen är försäkringar som faller ut om anställningsförhållandet upphör på grund av uppsägning eller sjukdom. I kollektivavtalsgrundade försäkringar tillämpas i vissa fall än mera generella principer för premieberäkningen än vid gruppförsäkring. Avtalen kan inte sällan rymma en omfördelning mellan olika åldersgrupper, kön o.d. Premiens storlek kan
314
som framgått normalt vid behov fortlöpande ändras och är också beroende av hur återbäringsmedlen hanteras. Förhandlingarna mellan kollektivavtalsparterna avgör om överskotten utnyttjas för att öka pensionsförmånerna eller för att sänka arbetsgivarnas premier. I vissa fall bestäms t.ex. återbäringen genom beslut av arbetsmarknadsparternas representanter i försäkringsgivarens styrelse. Detta beslut har således såväl närings- och bolagsrättslig som arbetsrättslig karaktär.
Vilka särdrag kännetecknar kollektiva försäkringar?
Ett gemensamt drag hos kollektiva försäkringar i förhållande till dagens individuella försäkringar är som framgått att en individuell riskprövning är mindre markerad och att mer eller mindre enhetliga premier och villkor tillämpas för samtliga medlemmar i kollektivet. Tillhörigheten till kollektivet bestämmer också försäkringsskyddet och kan i vissa fall medföra även automatisk anslutning — med eller utan reservationsrätt — och ett skydd efter det att personen lämnat kollektivet. En kollektiv riskprövning och enhetliga villkor utgör således ett särdrag i kollektiva försäkringar.
En grundidé bakom kollektiva försäkringar är att förenkla administrationen genom att den individuella riskprövningen begränsas, att kollektivets föreståndare handhar insamling och redovisning av premier. Anskaffnings-, marknadsförings- och skaderegleringskostnaderna kan då begränsas. Därigenom kan även premierna sättas lägre. Ett mer eller mindre starkt intresse kan också vara att förbättra försäkringsskyddet för personer som kanske annars stått utan försäkring. Förenklingar av administrationen och meddelandet av solidarisk försäkring utgör alltså ett annat särdrag hos kollektiva försäkringar.
Särskilt kollektivavtalsgrundade försäkringar, men i stor utsträckning också gruppförsäkringar, är på ett eller annat sätt förknippade med arbetsmarknaden. Även individuella försäkringar kan dock ha en sådan anknytning. De olika försäkringsformerna kan dessutom vara samordnade med varandra. Skillnaden mellan kollektiva försäkringar och individuella försäkringar är störst i sådana fall där försäkringsvillkoren tillkommer i arbetsrättslig ordning och de kollektivavtalsslutande parterna har ett väsentligt inflytande över försäkringsverksamheten. Det särskilda inflytandet över försäkringsgivaren eller försäkringsvillkoren skiljer ofta kollektivavtalsgrundade försäkringar från många gruppförsäkringar. För såväl kollektivavtalsgrundade försäkringar som gruppförsäkringar är det vanligt att försäkringstagarna företräds av kompetenta företrädare. Anknytningen till arbetsmarknaden, ett mer eller mindre starkt inflytande över försäkringsvillkoren från försäkringstagarnas sida och särskild kompetens hos försäkringstagarnas företrädare är således andra särdrag som finns i kollektiva försäkringar.
315
Nuvarande särreglering av kollektiva försäkringar
Gällande rörelseregler för försäkringsbolag är i huvudsak utformad med tanke på individuella försäkringar och med utgångspunkt från skyddet för enskilda försäkringstagare. I nuvarande försäkringsrörelselagstiftning saknas i princip särbestämmelser för kollektiva försäkringar. I 1 kap. 10 § första stycket FRL finns för vissa slag av livförsäkringar dock en möjlighet till dispens som kommit att få betydelse för grupplivförsäkringar. Denna möjlighet har utnyttjats när det gäller kravet på upprättande av försäkringstekniska grunder (jfr avsnitt 8.3.1).
I praxis har avsteg från skälighetsprincipens traditionella tillämpningsområde ansetts godtagbara för kollektivavtalsgrundade försäkring och frivillig gruppförsäkring (se avsnitt 6.1). I stället för att kräva att premien är skälig i förhållande till den enskildes risk har det ansetts tillräckligt att kollektivets totala premie är skälig i förhållande till vad försäkringen avser att täcka. En utjämnad premiesättning har skett inom kollektivet och en annorlunda hantering av överskottsmedlen har då godtagits. Den gällande soliditetsprincipen har inte heller förhindrat de kollektiva försäkringarnas utveckling (se avsnitt 6.2).
Särbehandlingen av kollektiva försäkringar har i större utsträckning gjorts på civilrättens område. Således gäller t.ex. inte konsumentförsäkringslagen (1980:38) för försäkringar som grundas på kollektivavtal eller på gruppavtal som handhas av företrädare för gruppen. Särskilda regler för kollektiva försäkringar har även föreslagits i ett promemoriaförslag till ny försäkringsavtalslag (Ds 1993:39) som nu är föremål för beredning inom Justitiedepartementet.
11.2 Särbestämmelser för kollektiva försäkringar
Regeringens bedömning och förslag: Det bör inte införas några särskilda rörelse- eller tillsynsregler för kollektivavtalsgrundad försäkring eller gruppförsäkringar (kollektiva försäkringar). De särförhållanden som finns för sådana försäkringar skall i stället beaktas inom ramen för de allmänna rörelsereglerna.
En särbestämmelse införs när det gäller delägarskap i ömsesidiga försäkringsbolag. En försäkrad som inte samtidigt är försäkringstagare får göras till delägare på grund av en försäkring som meddelas på grundval av ett kollektivavtal. Det förutsätter dock att delägarskapet medges i det ömsesidiga bolagets bolagsordning.
Försäkringsutredningen har förordat att det i avvaktan på en särskild översyn införs en dispensmöjlighet så att bolag som meddelar avtalsförsäkringar i vissa fall och efter särskild prövning kan medges undantag från FRL men att en närmare bestämmelse bör avvakta genomförandet av ny lagstiftning om försäkringsavtal (se betänkandet s. 84).
Kollektivförsäkringsutredningen har med hänvisning till pågående beredning av Försäkringsutredningens förslag inte lämnat några lagförslag utan mera allmänt diskuterat om särregler fordras i förhållande till
316
gällande rätt och Försäkringsutredningens förslag. Utredningen har ansett att särregler för kollektiva försäkringar bör införas om skälighetsprincipen behålls och att kollektivavtalsgrundade försäkringar — definierade på visst sätt — bör undantas från en av Försäkringsutredningen föreslagen bestämmelse om sänkning av återbäring i vissa fall. Utredningen har också föreslagit att de försäkrade skall kunna göras till delägare i ömsesidiga försäkringsbolag när det är fråga om kollektivavtalsgrundade försäkringar (se Kollektivförsäkringsutredningens betänkande s. 99-111).
Försäkringsrörelsepromemorians förslag: Överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag (se promemorian s. 261–268). I promemorian föreslås att det bolag där delägarskapet skall förekomma är förutsatt i kollektivavtalet.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt Försäkringsutredningens förslag eller lämnat det utan erinran. Finansinspektionen har ansett att frågorna om kollektivavtalsförsäkringarna borde övervägas ytterligare. Försäkringsförbundet, SAF och LO har påtalat vikten av en dispens.
Remissinstanserna har även i allt väsentligt godtagit Kollektivförsäkringsutredningens förslag. Flera remissinstanser har dock haft erinringar mot den definition av kollektivavtalsgrundad försäkring som föreslagits till grund för speciella rörelseregler Bl.a. Försäkringsförbundet, TCO,
SAF, LO och PTK har ansett att den i olika hänseenden är för snäv. Kommunförbundet har anfört att ett krav i definitionen kan komma i konflikt med reglerna i lagen (1992:1528) om offentlig upphandling som bl.a. gäller kommuners upphandling av försäkringstjänster. SAF har lagt till att det inte går att så kategoriskt avgöra vilka försäkringar som skall särbehandlas. Försäkringsförbundet har angett att en närmare avgränsning bör avvakta den nya försäkringsavtalslagen. PTK har ansett att en särreglering bör gälla där den behövs utifrån kollektivavtalsparternas bedömning. Konkurrensverket har ifrågasatt syftet med att den som bara är försäkrad får göras till delägare. Enligt Statens löne- och pensionsverk borde förslaget kompletteras med regler om rätten till redan upparbetade överskott. Konsumentverket/KO har ifrågasatt om förslaget tillgodoser konsumentintresset av information om de kollektiva försäkringarnas omfattning. Vidare anser verket att frågor om kontraheringsplikt för försäkringsgivaren och överprövning av försäkringsbolagens beslut borde ha behandlats av utredningen. Pressens Pensionskassa m.fl. har framhållit att det från konkurrenssynpunkt är angeläget att motsvarande särbehandling kan göras enligt rörelsereglerna för understödsföreningar.
Flertalet remissinstanserna har godtagit försäkringsrörelsepromemorians förslag eller lämnat detta utan erinran. Remissinstanserna har dock varit oeniga om speciella rörelseregler bör finnas för kollektivavtalsgrundade försäkringar. Försäkringsförbundet har instämt i att särdragen för kollektiva försäkringar kan beaktas i tillämpningen utan särregler eller dispens. SAF har konstaterat att särdragen tidigare kunnat beaktas av Finansinspektionen men anser att dispens- eller särregler är av värde som uttryck för att kollektivavtalsförsäkring får verka under speciella förhållanden. Även LO, TCO och PTK har framhållit betydelsen av dispens- eller särregler. Endast ett par remissinstanser har haft någon erinran
317
mot förslaget om delägarskap för försäkrade i ömsesidiga bolag.
Konkurrensverket har ansett att detta är principiellt tveksamt eftersom förmånerna inte balanserar ägarskyldigheter. Hovrätten för Västra Sverige och Försäkringsförbundet har ansett att ett delägarskap kan förutsättas i annan överenskommelse än mellan kollektivavtalsparter.
Skälen för regeringens bedömning och förslag
Utgångspunkter
Grundtanken med de kollektiva försäkringarna är densamma som för individuell försäkring, nämligen att flera försäkringstagare delar på risken för att ett försäkringsfall skall inträffa. De kollektiva försäkringarna har emellertid som nyss beskrivits flera särdrag i förhållande till de nuvarande individuella försäkringarna. Förekomsten och omfattningen av särdragen varierar emellertid mellan olika kollektiva försäkringar. Även om försäkringar traditionellt brukar indelas i å ena sidan kollektivavtalsgrundade försäkringar och gruppförsäkringar och å andra sidan individuella försäkringar kan exempelvis en gruppförsäkring ha inslag av såväl kollektivavtalsgrundad försäkring som individuell försäkring och vice versa. (En närmare beskrivning av de kollektiva försäkringar som i dag förekommer på den svenska försäkringsmarknaden och deras historiska framväxt finns i Kollektivförsäkringsutredningens betänkande s. 45–70).
Ett behov av speciella rörelseregler i FRL måste enligt regeringens mening bedömas mot bakgrund av rörelsereglernas syfte och de svårigheter som kan uppkomma vid tillämpningen av de reformerade rörelsereglerna.
Behovet av särregler för gruppförsäkringar
De ändringar i rörelseregler tidigare föreslagits, bl.a. ett slopande av skälighetsprincipen, kommer inte i konflikt med den tillämpning av en kollektiv riskprövning eller enhetliga villkor som kännetecknar gruppförsäkringar. De krav på god kontroll över bl.a. försäkringsrisker som följer av den föreslagna allmänna rörelseregeln i 1 kap. 1 a § är befogade att uppställa även vid gruppförsäkringar och innebär inte i sig något krav på en individuell riskprövning. Samma förhållande gäller för reglerna om premieberäkningen i 7 kap. 4 § och övriga bestämmelser som ger uttryck för soliditetsprincipen.
Det har visserligen föreslagits en bestämmelse om att återbäring som gottskrivs i livförsäkringsbolag skall fördelas mellan försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade som återbäring med utgångspunkt från bidragen till överskottet (se 12 kap. 6 §). Denna ordning kan emellertid frångås genom försäkringsavtalet respektive bolagsordningen. Därmed möjliggörs en sådan särskild återbäringsteknik som kännetecknar olika gruppförsäkringar. De nu anförda särdragen hos gruppförsäkringar motiverar således inga särregler i FRL.
318
Även grundidén bakom gruppförsäkringar att förenkla administrationen och, i vissa fall, meddela solidariska försäkringar kan tillgodoses väl genom de föreslagna rörelsereglerna. Som tidigare anförts finns det bl.a. utrymme för förenklingar av innehållet i de försäkringstekniska riktlinjerna i de fall då det inte sker någon individuell riskprövning. Den möjlighet som lagen ger att underlåta att upprätta försäkringstekniskt beräkningsunderlag med hänsyn till försäkringens beskaffenhet innebär också goda möjligheter att beakta särförhållanden vid gruppförsäkringar (se avsnitt 8.3.1). De föreslagna bestämmelserna om att verksamheten skall bedrivas enligt god försäkringsstandard ger också utrymme för förenklingar av administrationen av kollektiva försäkringar. Inte heller nu nämnda särdrag hos gruppförsäkringar motiverar således några särskilda undantagsregler i FRL.
Behov av särregler för kollektivavtalsgrundade försäkringar
Skillnaden mellan individuella och kollektiva försäkringar är störst när försäkringen tillkommit i arbetsrättslig ordning och de kollektivavtalsslutande parterna bestämmer över försäkringsvillkoren och försäkringsverksamheten. Parterna bestämmer i så fall även vilken eller vilka försäkringsgivare som skall förvalta premierna m.m. I sådana fall finns också särskilda av parterna tillsatta nämnder som tolkar försäkringsavtalen samtidigt som parterna beslutar om ändringar m.m. I sådana fall kan de motiv för särreglering som sammanhänger med att försäkringsavtalet är speciellt (se vidare avsnitt 5.1) i allt väsentligt tillgodoses och bevakas av de kollektivavtalsslutande parterna. Det skydd för försäkringstagarna som partsföreträdarna ger kan emellertid inte helt ersätta det skydd som rörelseregler och tillsyn skall tillgodose. Också för kollektivavtalsgrundade försäkringar finns det — vilket samtliga remissinstanser anslutit sig till — skäl för att genom rörelseregler sörja för att de försäkrades och andra ersättningsberättigades intressen tillgodoses. Reglerna skall bl.a. säkerställa att åtagandena mot dessa kan fullgöras och att förvaltningen och skaderegleringen bedrivs på ett tillfredsställande sätt.
Bedömningen innebär att försäkringsbolag som endast meddelar kollektivavtalsgrundade försäkringar inte bör undantas från rörelseregler eller Finansinspektionens tillsyn. Ett sådan ordning är också motiverad av att även kollektivavtalsgrundade försäkringar kan förutsätta olika grad av individuell medverkan från de försäkrade, t.ex. möjligheter till val av placeringar.
De bindande EG-direktiven anger också ett stort antal krav som måste tillgodoses.
Som framgått tidigare kan särdragen hos kollektivavtalsgrundade försäkringar beaktas i rörelsereglerna på i princip två olika sätt. Särdragen kan antingen beaktas i den praktiska tillämpningen inom ramen för generella rörelseregler. Alternativet är att beakta särdragen genom en dispensregel eller genom speciella rörelseregler för kollektivavtalsgrundade försäkringar. Organisationerna på arbetsmarknaden har förordat en ordning med dispens eller speciella rörelseregler.
319
Det första alternativet är bäst ägnat att hantera de varierande förhållanden som kan gälla för kollektivavtalsgrundade försäkringar. En dispens eller speciella rörelseregler som knyts till vissa bestämmelser förutsätter en definition av kollektivavtalsgrundad försäkring. För att kunna skilja skyddsvärda och inte skyddsvärda försäkringar kan definitionen inte utformas alltför vid (jfr Kollektivförsäkringsutredningens förslag). Det skulle också behövas en relativt strikt definition av tillämpningsskäl. Det medför en risk för att särdragen inte kan beaktas för försäkringar med anknytning till arbetsmarknaden som faller utanför definitionen trots att detta kan vara väl motiverat.
En dispens eller särregel för kollektivavtalsgrundade försäkringar kan alltså leda till uppfattningen att särdragen hos sådana försäkringar i första hand skall tillgodoses genom dispenser eller bara i sådana delar där uttryckliga särregler finns.
Ett hänsynstagande till särdragen inom ramen för de allmänna rörelsereglerna hanterar också på ett bättre sätt än en dispensordning eller speciella rörelseregler den utveckling som kan komma att ske i praxis. De föreslagna rörelsereglerna tillåter bl.a. en friare produktutveckling på livförsäkringsområdet än tidigare, vilket gör att skillnaderna mellan individuella och kollektiva försäkringar kan minska. Redan i dag har nya försäkringslösningar på arbetsmarknaden medgivit ett större inslag av individuella lösningar än tidigare.
En ordning med ett beaktande av särdragen vid tillämpningen av vanliga rörelseregler har samtidigt den fördelen att den möjliggör en gränsdragning i tillsynspraxis som i huvudsak kan ansluta till en kommande definition av kollektivavtalsgrundade försäkringar i en ny försäkringsavtalslag, utan att förhindra att den definitionen frångås vid tillämpningen av vissa rörelseregler. På så sätt kan det beaktas att rörelsereglerna och avtalsreglerna avser att tillgodose försäkringstagarnas skyddsintressen i olika avseenden.
Hänsyn kan alltså behöva tas till att rörelsereglerna reglerar hur näringsverksamheten skall bedrivas och att FAL reglerar avtalsförhållandet. Därigenom ges också större utrymme för att, som många remissinstanser varit inne på, beakta att olika gruppförsäkringar kan ha väsentliga inslag av kollektivavtalsgrundad försäkring och vice versa.
Många försäkringsrörelseregler är relativt allmänt hållna och avsedda att kunna tillämpas under skiftande förhållanden. I sådana delar där remissinstanserna angett att en dispens eller särregler skulle kunna få betydelse ger de föreslagna reglerna enligt regeringens mening ett gott utrymme för att beakta särdragen hos kollektivavtalsgrundade försäkringar. Den föreslagna rörelseregeln om att verksamheten skall bedrivas enligt god försäkringsstandard ger exempelvis utrymme för att i den praktiska tillämpningen och i tillsynen beakta de särförhållanden som sammanhänger med att försäkringsvillkoren tillkommer i arbetsrättslig ordning och att de kollektivavtalsslutande parterna har ett dominerande inflytande över försäkringsvillkorens tillämpning.
Även vid prövningen om soliditeten och likviditeten är tillfredsställande bör hänsyn tas till om sådana aspekter tillgodoses på särskilt sätt. Den ekonomiska information som försäkringsbolaget kan komma att lämna till
320
försäkringstagarna och de försäkrade bör uppfylla rimliga krav på god ekonomisk genomlysning. När den kollektivavtalsgrundade försäkringen inte medger individuella val ligger det i sakens natur att informationskraven till väsentliga delar tillgodoses genom uppgifter till partsföreträdarna. På avtalsområden där en konkurrens medges mellan olika försäkringsgivare och där utrymme lämnas för individuella val bör en god information lämnas till den enskilde.
En närmare ledning för informationen kan ges genom de föreskrifter och allmänna råd om information som regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får utfärda med stöd av FRL (angående frågor om information, se även avsnitt 13.2).
Fördelningen av återbäringen sker som nämnts ibland genom styrelsebeslut i det av avtalsparterna ägda bolaget. En sådan ordning förhindras inte heller genom rörelsereglerna. Som tidigare anförts kan nämligen särdragen hos kollektivavtalsgrundade försäkringar även beaktas enligt den föreslagna bestämmelsen i 7 kap. 8 § som anger att försäkringsbolag inte får förespegla framtida återbäring som saknar grund i avtal (jfr avsnitt 8.3.3). Den bestämmelse som föreslagits i 7 kap. 4 § om premiernas beräkning ger också möjlighet att ta hänsyn till om premierna årligen kan omräknas.
De undantagsbestämmelser som anges i 7 kap. 3 och 10 g §§ i fråga om upprättande av försäkringstekniskt beräkningsunderlag eller placeringsriktlinjer kan också få särskild relevans för vissa slag av kollektiva försäkringar. Till skillnad från Försäkringsutredningen föreslår regeringen inte heller någon regel om vilka sänkningar som kan godtas för återbäring som tilldelats under en följd av år utan stöd i avtal (se avsnitt 7.5). Någon särbestämmelse blir således inte heller aktuell i detta avseende.
Inte heller i övrigt kan de reformerade rörelsereglerna bedömas bli direkt hämmande för utvecklingen av olika slag av kollektiva försäkringar eller föranleda svårigheter vid tillämpningen.
Det är sammanfattningsvis inte lämpligt att införa en dispensregel eller speciella rörelseregler för kollektivavtalsgrundade försäkringar. Regeringen avser dock att noga följa utvecklingen på detta område så att inte onödiga svårigheter uppstår.
En konsekvens av bedömningen är att det saknas anledning att införa någon definition av kollektivavtalsförsäkring i FRL som skall ligga till grund för särskilda rörelseregler. Det finns därför inte heller anledning att närmare gå in på de erinringar mot Kollektivförsäkringsutredningens gränsdragning kring begreppet som remissinstanserna fört fram.
De försäkrade som delägare i ömsesidiga försäkringsbolag
Enligt 1 kap. 7 § FRL är försäkringstagare delägare i ömsesidiga bolag. Försäkrade arbetstagare enligt försäkringar som grundas på kollektivavtal har emellertid i praxis kommit att tas in som delägare i vissa ömsesidiga bolag. Ett sådant delägarskap är viktigt i de s.k. avtalsbolag som är uppbyggda på en lika delning av makten mellan arbetsgivare och arbetstagare. Det ger t.ex. möjlighet till lika behandling vid fördelning av över-
321
skott, t.ex. i samband med likvidation En möjlighet att i dessa fall låta försäkrade bli delägare i ömsesidiga bolag kan inte heller anses oförenlig med den ömsesidiga associationsformen som sådan. En uttrycklig bestämmelse bör därför införas som gör att de försäkrade kan bli delägare i ömsesidiga försäkringsbolag med stark arbetsrättslig anknytning.
Den av Kollektivförsäkringsutredningens föreslagna definitionen på kollektivavtalsgrundad försäkring bör läggas till grund för avgränsningen av vilka försäkrade som kan bli delägare (se vidare författningskommentaren till 1 kap. 7 §). Regeringen anser dock, i likhet med Hovrätten för västra Sverige och Försäkringsförbundet, att det inte är nödvändigt att kollektivavtalet måste förutsätta att de försäkrade skall bli delägare. Villkor om att försäkrad görs till delägare i bolaget kan därmed ingås även i en annan överenskommelse än ett kollektivavtal. Det finns dock skäl att utgå från att de försäkrade blir delägare bara i sådana bolag som står under väsentligt inflytande av arbetsmarknadens parter.
Den av Kollektivförsäkringsutredningen föreslagna definitionen av kollektivavtalsgrundad försäkring avser även s.k. fortsättningsförsäkringar. Dessa ger den försäkrade eller medförsäkrade rätt att teckna avtal utan hälsoprövning då denne lämnar kollektivet. Eftersom den försäkrade därmed blir delägare i egenskap av försäkringstagare saknas anledning att beakta sådana försäkringar i detta sammanhang.
Ett delägare kan under vissa förutsättningar göras ansvarigt för ett ömsesidigt bolags förpliktelser eller förluster (se avsnitt 9.1). Ett personligt ansvar bör endast kunna åläggas den som är delägare i egenskap av försäkringstagare och inte de försäkrade. Bestämmelserna om personligt ansvar i 1 kap. 7 § bör följaktligen begränsas på detta sätt.
Även delägare i egenskap av försäkrad kommer för övrig att omfattas av skyddsregler som gäller för delägare i allmänhet (jfr avsnitt 9.3).
Det faktum att en möjlighet öppnas att göra de försäkrade till delägare ger inte i sig anledning att i lag reglera frågan om hur ackumulerade överskott i ömsesidiga bolag skall fördelas, vilket Statens löne- och pensionsverk har förordat. I sammanhanget kan även erinras om att frågan om hur tillgångar i ett ömsesidigt bolag skall fördelas mellan delägare vid bolagets upplösning i framtiden skall tas in i bolagsordningen (se avsnitt 9.5). Vilket krav som i detta avseende bör ställas på utformningen av sådana regler bör på samma sätt som i dag närmare bedömas i praxis.
Särbestämmelse för kollektiva försäkringar i vissa andra sammanhang
Kollektivförsäkringsutredningen har även diskuterat frågan om en särbehandling av kollektivavtalsförsäkringar i vissa andra sammanhang, dels frågan om upplysningar om kollektivavtalsgrundade försäkringar i årsredovisningen, dels frågan om särbehandling av sådana försäkringar i det fall lagen om oskäliga avtalsvillkor mellan näringsidkare utsträcks till verksamhet som står under Finansinspektionens tillsyn. Dessa frågor behandlas i avsnitt 8.8.2 och 13.3.6.
Pressens pensionskassa m.fl. har ansett att särbestämmelser för kollektivavtalsgrundade försäkringar av konkurrensskäl bör genomföras i lagen
322
om understödsföreningar samtidigt med genomförandet av Kollektivförsäkringsutredningens förslag.
Som framgått föreslår vi inga särskilda rörelseregler för kollektiva försäkringar i FRL. Däremot finns det anledning att generellt anpassa lagstiftningen för understödsföreningar med hänsyn till de reformerade rörelseregler som föreslås i detta sammanhang. Detta arbete kan inte ske nu utan måste göras i den kommande beredningen av Försäkringsföreningsutredningens betänkande (SOU 1998:82).
De frågor som Konsumentverket/KO har tagit upp rör ställningstaganden som i första hand bör göras inom ramen för en ny försäkringsavtalslagstiftning. Det finns därför inte anledning att behandla frågorna i detta sammanhang. (Bemyndigandet att meddela närmare föreskrifter om information till försäkringstagarna behandlas i avsnitt 6.2. Frågan om fördelningen av tillsynen mellan Finansinspektionen och Konsumentverket/KO när det gäller försäkringsbolagens information tas upp i avsnitt 13.2).
323
12 Flyttning av livförsäkringssparande
Regeringens förslag: I inkomstskattereglerna klargörs att värdet av en pensionsförsäkring får föras över direkt till en annan pensionsförsäkring hos samma eller en annan försäkringsgivare utan hinder av inskränkningarna för återköp av pensionsförsäkringar.
Försäkringsutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag (se s 201–206 och 306). Utredningen har inte särskilt behandlat frågan om flyttning av pensionsförsäkringar inom ett och samma bolag.
Försäkringsrörelsepromemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag (se promemorian s. 269–272).
Remissinstanserna: Remissinstanserna har över lag tillstyrkt Försäkringsutredningens förslag. Konkurrensverket har dock beklagat att utredningen funnit att skälen mot en generell flyttningsrätt överväger. Försäkringsförbundet har ifrågasatt ändringen i skattereglerna då det i praxis redan godtas att ett försäkringssparande flyttas utan att återköpsinstitutet används.
De flesta remissinstanser har godtagit försäkringsrörelsepromemorians förslag. Bl.a. Aktuarieföreningen och Aktuarienämnden har tillstyrkt bedömningen att en generell flyttningsrätt inte bör införas. Konkurrensverket har vidhållit att en generell flyttningsrätt för nytt och äldre livförsäkringssparande bör införas. Enligt verket bör problemen i samband med detta lösas. Kammarrätten i Göteborg har tillstyrkt förslaget till ändringarna i skattereglerna. RSV har tillstyrkt förslaget såvitt avser privata pensionsförsäkringar men ansett att frågan bör utredas vidare beträffande tjänstepensionsförsäkringar. Enligt verket bör det i motiven klargöras att kontrolluppgift inte behöver lämnas vid flyttning. Konkurrensverket har ansett att flera steg bör tas i framtiden för att öka konkurrensen mellan företag som handhar skattegynnat pensionssparande.
Bakgrund: På den svenska försäkringsmarknaden förekommer med avseende på de aspekter som nu är aktuella i princip två olika former av livförsäkringar. Den ena är fondförsäkringar som ger en rätt att flytta försäkringssparandet mellan de värdepappersfonder som försäkringsavtalet pekar ut. Bytet av värdepappersfond görs alltså inom ramen för ett och samma avtal hos ett fondförsäkringsbolag. Den andra formen av livförsäkringar är konventionella livförsäkringar där en generell rätt att flytta ett tillgodohavande för en livförsäkring från ett bolag till ett annat sedan avtal väl har slutits i princip saknas. I det senare fallet blir en flyttning således normalt beroende av försäkringsgivarens samtycke.
I det pensionssparande som omfattas av lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande kan ett pensionssparavtal flyttas till ett nytt pensionssparinstitut. Det nya pensionssparavtalet ses som en direkt fortsättning på det gamla avtalet.
Det finns emellertid bestämmelser som oavsett försäkringsgivarens samtycke begränsar möjligheten att återköpa ett försäkringssparande. Begränsningarna tar sikte på det skattegynnade sparandet i pensionsför-
324
säkringar och i individuellt pensionsparande utan försäkringsinslag (IPS). Syftet med begränsningarna är att inskränka skattesubventionen till sparande som fyller ett verkligt pensionsändamål. En rad villkor ställs därför upp såväl i inkomstskattereglerna som i FAL för att skattelättnaden skall inskränkas till ett långsiktigt bundet sparande. En sådan inskränkning är ett principiellt förbud mot förtida uttag som i fråga om försäkringar benämns återköp. De livförsäkringar som är skattegynnade på detta sätt kallas i inkomstskattereglerna för pensionsförsäkringar.
Möjligheten att få en pensionsförsäkring återköpt behandlas i punkt 1 av anvisningarna till 31 § kommunalskattelagen (KL). Återköp av pensionsförsäkringar får enligt bestämmelserna ske endast om det tekniska återköpsvärdet uppgår till högst ett basbelopp och försäkringen inte är förenad med ett oåterkalleligt förmånstagarförordnade samt premier för försäkringen inte har betalats senare än tio år före återköpet, eller om det tekniska återköpsvärdet uppgår till högst 30 procent av ett basbelopp enligt lagen om allmän försäkring. Skattemyndigheterna får därutöver medge återköp av en pensionsförsäkring, endast om det finns synnerliga skäl för återköp och detta får ske enligt försäkringstekniska grunder.
Återköpsbegränsningarna för pensionsförsäkringar innehåller inget uttryckligt undantag för försäkringstagare som med stöd av avtalsvillkoren eller försäkringsgivarens samtycke enbart vill flytta sitt avtal till andra försäkringsgivare och som inte har någonting emot att där binda sparandet den tid som krävs för att erhålla skatteförmånen.
Skälen för regeringens förslag: En överföring av försäkringsavtal från en försäkringsgivare till en annan försäkringsgivare kan principiellt sett ske på olika sätt. I den renodlade formen innebär överföringen att en ny försäkringsgivare övertar avtalet utan att försäkringsvillkoren ändras. Ett partsbyte sker alltså på försäkringsgivarsidan, s.k. substitution. I FRL finns redan i dag ett flertal bestämmelser om sådana överföringar (se främst 15 kap. 1–7 §§ om överlåtelse av försäkringsbestånd). Frågor om sådana överföringar behandlas inte vidare i detta sammanhang.
En annan form av överföring är det fall då försäkringen flyttas via ett återköp. Försäkringstagaren erhåller då det värde som belöper på försäkringen samt använder beloppet för att teckna en helt ny försäkring hos ett annat bolag. I detta fall finns inget direkt samband mellan återköpet och den nya försäkringen. Överföringarna kan också bestå i att den enskilde överför på försäkringen belöpande värden direkt till en annan försäkring. Att villkoren inom ramen för avtalen delvis förändras utesluter inte att det nya avtalet ändå kan ses som en direkt fortsättning på det gamla avtalet.
Frågan är först om FRL bör innehålla regler som ger försäkringstagarna en generell rätt att få återköpa eller, efter mönster från det individuella pensionssparandet, flytta livförsäkringssparandet till andra bolag.
En sådan bestämmelse skulle innebära ett långtgående ingrepp i avtalsfriheten. En sådan bestämmelse bör inte införas annat än om tunga skäl talar för detta med hänsyn till försäkringstagarnas intressen.
En lagfäst rätt till återköp eller flyttning skulle visserligen förbättra konkurrensen på livförsäkringsområdet och förbättra försäkringstagarnas valfrihet. Som Försäkringsutredningen närmare utvecklat kan det inte uteslutas att en sådan bestämmelse medför extra kostnader för försäk-
325
ringstagarna i allmänhet och i synnerhet om de tillämpas på nuvarande traditionella försäkringar. Detta sammanhänger framför allt med problemen att bestämma ett rimligt återköpsvärde för alla försäkringar och fördelningen av kostnaderna för flyttningarna.
En annan svårighet är vilken hänsyn som bör tas och vilka krav som skall ställas på undersökningar av försäkringstagarens hälsotillstånd vid återköps- eller flyttningstidpunkten.
En ytterligare konsekvens är den påverkan på försäkringsbolagens placeringsinriktning som ett sådant förslag skulle kunna få till följd av att tillgångarna måste placeras mer försiktigt med hänsyn till osäkerheten om återköp eller flyttning. Det går inte att bortse från den risk för försämrad avkastning som då kan uppkomma. En annan konsekvens kan bli att försäkringstagarna får betala initialkostnader för samma försäkringar flera gånger.
Det finns som nyss nämnts redan i dag fondlivförsäkringar med en rätt att flytta mellan olika värdepappersfonder (se vidare avsnitt 10.1). Dessutom finns det möjligheter att flytta mellan olika institut inom ramen för det individuella pensionssparandet. Båda fallen kan ses som alternativ till traditionell livförsäkring vilka är särskilt utformade för att tillgodose intresset av valfrihet för det långssiktiga sparandet. Det bör även poängteras att förslagen i detta sammanhang, bl.a. att upphäva nuvarande skälighetsprincip, ger nya och förbättrade förutsättningar att utforma nya livförsäkringsprodukter efter försäkringstagarnas behov. Ändringarna möjliggör också konventionella livförsäkringsprodukter i ny form där en flyttningsrätt kan föreligga och där kostnaderna för en flyttning och konsekvenserna för kapitalförvaltningen kan beaktas och regleras redan vid avtalets ingående.
Konkurrensen och valfriheten på livförsäkringsområdet kan tillgodoses väl utan att man måste gå så långt som att införa en generell rätt till flyttning av allt livförsäkringssparande.
Det bör därför inte införas en lagfäst rätt att återköpa eller flytta tillgodohavandet i en konventionell livförsäkring, vare sig för nya eller gamla avtal. Det finns skäl att understryka att frågan om en sådan reglering kan väckas på nytt om oacceptabla hinder för spararnas rörlighet mellan försäkringsgivarna ställs upp.
För att inte förhindra möjligheterna att flytta ett livförsäkringssparande i de fall parterna träffat ett avtal med en sådan flyttningsrätt bör i vart fall reglerna om återköp av en pensionsförsäkring förtydligas. En försäkringstagare som med stöd av försäkringsvillkor eller med försäkringsgivarens samtycke vill flytta sitt tillgodohavande för att fortsätta försäkringssparandet hos en annan försäkringsgivare bör kunna göra det utan att hindras av nuvarande inskränkningar i KL för återköpsrätten. En förutsättning för att inte överföringen skall anses som återköp bör vara att det nya avtalet kan ses som en direkt fortsättning av det gamla livförsäkringsavtalet. De skäl som motiverar nuvarande återköpsbegränsningar för pensionsförsäkringar måste också beaktas. Om försäkringstagaren uppfyller kraven på ett långsiktigt sparande genom den gamla försäkringen bör inte redan erhållna skatteförmåner förloras då behållningen förs över till motsvarande långsiktiga sparande hos ett annat försäkrings-
326
bolag. Bestämmelser av detta slag gäller redan för det individuella pensionssparandet.
Det bör således krävas som förutsättning för flyttning att den nya försäkringen är av motsvarande slag som den tidigare försäkringen samt att försäkringens behållning överförs direkt från den gamla försäkringsgivaren till den nya försäkringsgivaren, så att t.ex. inga kontanter betalas ut.
Som Riksskatteverket har framhållit bör en eventuell ändring i skattereglerna även gälla överföringar mellan pensionsförsäkringar hos en och samma försäkringsgivare. Skäl till sådana byten torde nämligen finnas i den mån en önskad förändring inte kan göras genom att ändra villkoren i den försäkring som redan finns. Om det finns flera sådana försäkringar i samma bolag bedöms varje försäkring för sig.
Det bör därför införas ett uttryckligt undantag från reglerna i KL om återköp av pensionsförsäkringar för flyttning av livförsäkringssparande. Som en förutsättning skall gälla att hela värdet överförs direkt till en ny pensionsförsäkring. Det innebär att försäkringen skall uppfylla kraven för den erhållna skatteförmånen, såväl före som efter flyttningen, samt, om flyttningen skall ske till en försäkring hos annan försäkringsgivare, att försäkringens behållning överförs direkt till den nya försäkringsgivaren. Från skattesynpunkt torde de olika försäkringarna vid flyttning därmed kunna betraktas som samma avtal.
En annan fråga som Riksskatteverket fört fram är om möjligheten till flyttning även bör gälla tjänstepensionsförsäkringar. Verket avstyrker att överföringsreglerna skall gälla tjänstepensionsförsäkringar innan det bl.a. övervägts om en överföring av en försäkring som arbetsgivaren äger skall förutsätta även den anställdes, dvs. den försäkrades, medgivande.
Tjänstepensionsförsäkringar är regelmässigt förenade med oåterkalleliga förmånstagarförordnanden till förmån för den anställde. Förmånerna kan inte förändras utan den anställdes samtycke. Det oåterkalleliga förordnandet måste således kvarstå för en tjänstepensionsförsäkring. En tjänstepensionsförsäkring kan överlåtas till följd av ändrade anställningsförhållanden. Försäkringen skall dock även efter överlåtelsen ha karaktär av en tjänstepensionsförsäkring. Ett återköp av en pensionsförsäkring torde därför inte medges (jfr prop. 1993/94:85 s. 53). Försäkringen kan emellertid överlåtas till den försäkrade, dvs. till den anställde. Sistnämnda möjlighet till överlåtelse bör inte förhindra en tillämpning av flyttningsreglerna.
Riksskatteverket uttrycker också farhågor för en rätt att flytta från konventionell livförsäkring till fondförsäkring med hänsyn till risken att fondandelarna förlorar sitt värde.
I nya tjänstepensionsavtal på arbetsmarknaden har den enskilde fått möjlighet att själv välja försäkringsgivare för hela eller del av pensionskapitalet. Fondförsäkring har erbjudits från åtskilliga försäkringsgivare. Mot denna bakgrund är det särskilt angeläget att hindren mot en flyttning mellan försäkringsgivare undanröjs. Det finns därför inte skäl att undanta tjänstepensionsförsäkringar från den föreslagna lagbestämmelsen.
Vissa åtgärder kan vara befogade för att förebygga informationsproblem förenade med livförsäkringsavtal. Det bör ställas högre krav på
327
innehållet i försäkringsvillkoren och på försäkringsbolagens information. Ett av kraven är att försäkringstagarna innan de sluter avtal ges information om i vad mån försäkringen kan återköpas och hur återköpsvärdet beräknas. Kraven bör tillgodoses genom sådana informationsföreskrifter som regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela (jfr det till 1 kap. 1 a § FRL överförda informationsbemyndigandet och den genomlysningsprincip som föreslagits reglerad i paragrafen).
Det kan ifrågasättas om inte fler steg bör tas för att öka konkurrensen mellan olika finansiella företag som handhar det skattegynnade pensionssparandet.
Det framstår som angeläget att också införa en möjlighet att på ett skatteneutralt sätt flytta en försäkring från ett försäkringsbolag till ett individuellt pensionssparande och tvärtom. Denna fråga kräver dock ytterligare överväganden kring olika juridiskt-tekniska problem. Ett sådant problem är skilda regler om utmätningsfrihet och återkrav i konkurs.
Den sistnämnda flyttningsfrågan kräver ytterligare beredning och förslag kan därför inte lämnas nu.
328
13 Tillsyn m.m.
13.1 Bakgrund
13.1.1 Utgångspunkter för övervägandena
I det följande behandlas vilka uppgifter som Finansinspektionens tillsyn över försäkringsrörelse bör omfatta. Förslagen omfattar inte direkt kontrollen vid koncessionsprövning. Vissa av förslagen i det föregående får emellertid betydelse även för koncessionsprövningen (se avsnitt 6.1 och 6.2). Prövningen vid beviljande eller förverkande av koncession berörs i författningskommentaren till 2 kap. 3 § och 19 kap. 11 § FRL.
Vid sidan av tillsynen över försäkringsrörelse fullgör Finansinspektionen vissa funktioner till följd av särskilda bestämmelser i FRL eller andra författningar, t.ex. registrering av försäkringsbolag och prövning i samband med överlåtelser av försäkringsbestånd. Någon bedömning av om inspektionens arbetsuppgifter i sådana delar bör förändras görs inte i detta sammanhang.
Det tas också upp vissa frågor om ledningens ansvar för riktlinjer och information, sanktioner vid överträdelser av riktlinjer och Finansinspektionens tillstånd till vissa försäkringsavtal. Däremot görs ingen grundläggande omprövning av sanktionsmöjligheterna.
En kontroll av försäkringsrörelse sker inte bara genom Finansinspektionens bevakning. En kontroll sker också genom de aktuarier som skall finnas i livförsäkringsbolagen. I det följande behandlas vissa frågor om aktuariens ställning. Vidare föreslås bl.a. vissa EG-rättsliga anpassningar av bestämmelserna om revisorer.
13.1.2 Finansinspektionens nuvarande tillsynsuppgifter
Lagar som utgör grunden för Finansinspektionens tillsyn
Grundvalen för Finansinspektionens tillsyn av svenska försäkringsbolag är FRL. För utländska försäkringsgivare som verkar här finns bestämmelser i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige (se vidare avsnitt 15.8).
Inspektionen har uppgifter enligt trafikskadelagen (1975:1410), lagen (1976:357) om motortävlingsförsäkring, lagen (1989:1079) om livförsäkringar med anknytning till värdepappersfonder och den särskilda lagstiftningen om vissa livräntor. Inspektionen skall också fullgöra olika åligganden enligt föreskrifter som har utfärdats med stöd av angivna speciallagar. Inspektionen har dessutom tillsynsuppgifter enligt vissa andra lagar med anknytning till försäkringsområdet, t.ex. enligt lagen (1998:710) med vissa bestämmelser om premiepensionsmyndigheten.
Finansinspektionen har uppgift som normgivare på redovisningsområdet med stöd av bemyndiganden i lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag och lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag.
329
Finansinspektionens övergripande tillsynsuppgifter
Hur tillsynen över de svenska försäkringsbolagen skall skötas framgår dels av FRL, dels av förordningen (1996:596) med instruktion för Finansinspektionen.
Den övergripande tillsynsuppgiften är att verka för en sund utveckling av försäkringsväsendet (19 kap. 1 § första stycket FRL). Bestämmelser som slog fast denna s.k. sundhetsprincip infördes i lagstiftningen år 1982 och hämtades ur dåvarande instruktion för inspektionen. Sundhetsregler finns också i 2 kap. 3 § FRL, enligt vilka koncession får beviljas om den planerade verksamheten kan antas uppfylla kraven på en sund verksamhet. Som tidigare utvecklats i avsnitt 6.2 har innebörden av sundheten inte preciserats närmare. Det har bl.a. uttalats att sundhetskontrollen omfattar bolagens hela verksamhet (prop. 1981/82:180 s. 102). I sundhetsbevakningen har också ansetts ligga dels att Finansinspektionen skall övervaka att företagen följer gällande bestämmelser på området, dels att inspektionen skall ge föreskrifter och allmänna råd, dels att myndigheten, när det bedöms påkallat, anmäler till regeringen sådana tendenser som strider mot en sund utveckling av försäkringsväsendet och som därför bör föranleda lagändringar eller andra åtgärder (se SOU 1987:58 s. 441).
I förordningen om instruktion för Finansinspektionen fastslås att de övergripande målen för inspektionens verksamhet är att bidra till det finansiella systemets stabilitet och effektivitet samt att verka för ett gott konsumentskydd (se även prop. 1990/91:177 s. 8). Det konstateras också att inspektionen skall utöva tillsyn i enlighet med vad som anges i lag eller annan författning samt att följa och analysera utvecklingen inom verksamhetsområdet.
Tillsyn av soliditet, skälighet och solidaritet
Som redan framgått vilar försäkringsrörelselagstiftningen främst på principerna om soliditet och skälighet. Det har följaktligen ansetts särskilt angeläget med en kontroll av efterlevnaden av de bestämmelser som grundar sig på dessa principer. Främst skall tillsynsmyndigheten övervaka att försäkringsbolagen bedriver verksamheten med bevarad soliditet. Övervakningen begränsas inte till att bolagen följer gällande regler, utan den tar också sikte på hur ett bolag utvecklas i fråga om soliditeten i allmänhet, så att krav på åtgärder i tid kan ställas på bolagsledningen för att försöka bryta en oroande trend. I enlighet med skälighetskravet skall inspektionen se till att de svenska bolagen meddelar försäkringar mot premier och andra villkor som är skäliga samt bevaka att skaderegleringen sker korrekt. Den offentliga tillsynen över det enskilda försäkringsväsendet syftar alltså sedan länge till att skapa garantier för att försäkringstagarnas intresse av ett effektivt och ändamålsenligt riskskydd till skäligt pris tillgodoses (se prop. 1961:171 s. 282).
Från och med år 1995 granskas försäkringsvillkors skälighet även av Konsumentverket/KO enligt lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden. Även efter den ändringen har dock Finansinspek-
330
tionen i allt väsentligt behållit sina arbetsuppgifter. Konsumentverket har emellertid det ansvar och de befogenheter som följer med Konsumentombudsmannens uppgifter att föra talan inför Marknadsdomstolen om förbud (prop. 1994/95:17 s. 74 ff).
Enligt lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare kan en sammanslutning av näringsidkare eller en enskild näringsidkare som berörs på motsvarande sätt få villkors skälighet prövade av Marknadsdomstolen. Detta gäller emellertid inte villkor i verksamhet som står under Finansinspektionens tillsyn.
Finansinspektionens sundhetsbevakningen sträcker sig, som utvecklats i avsnitt 6.2, längre än till en kontroll av efterlevnaden av soliditets- och skälighetsprinciperna. Sundhetsregeln har bl.a. till en del tyckts fylla en liknande funktion som skälighetskravet vid kontrollen av en rättvis fördelning av medel mellan olika försäkringstagargrupper. Det har också förekommit att den har åberopats i fall där den kollektiva konsolideringen bedömts som otillräcklig, dvs. som ett komplement till soliditetsprincipen. Sundhetsregeln har också, i likhet med skälighetsprincipen, ansetts kräva hänsyn till behovet av försäkring för vissa utsatta riskgrupper, vilket kunde äventyras genom att bolagen specialiserar sig på mycket goda risker eller i en utsatt konkurrenssituation differentierar sina premier (prop. 1984/85:77 s. 50 f).
Sundhetsregeln har också ansetts kräva att varje försäkringsavtal täcker en försäkringsrisk (prop. 1989/90:34 s. 42). Kraven på storleken av riskmomentet i försäkringen har sänkts under senare år som en följd av bl.a. internationell påverkan.
Här kan också nämnas att Finansinspektionen med stöd av sundhetsregeln har meddelat allmänna råd om ränta på försäkringsbelopp för viss tid som förflutit sedan försäkringsfall inträffat (FFFS 1993:15).
Tillsyn av organisationen, ägare och ledning m.m.
I samband med ändringar av lagstiftningen om koncessionsprövning har slagits fast att kravet på sundhet i sådana sammanhang skall avse endast förhållandena i det enskilda bolaget och inte i försäkringsväsendet som helhet. Samma krav skall gälla som i fråga om bankverksamhet. Med stöd av sundhetskravet skall ett försäkringsbolags organisation, verksamhet enligt bolagsordningen samt inre kontroll- och säkerhetsuppbyggnad prövas. Bolagets verkställande ledning, dvs. företagsledning och styrelse, samt större ägare skall uppfylla de kunskapsmässiga krav och vara så omdömesgilla i sitt handlande som erfordras för att de skall kunna på ett långsiktigt och stabilt sätt driva sund försäkringsverksamhet. Även de organisatoriska förhållandena skall bedömas. Uppmärksamheten skall också riktas på t.ex. verksamhet som en ägare driver vid sidan av den tillståndspliktiga rörelsen (se prop. 1992/93:257 s. 87). Med stöd av sundhetskravet skall inspektionen vidare kunna ingripa mot sådana förhållanden även sedan koncession har meddelats. Kontrollen av att verksamheten leds av lämpliga och kompetenta personer har också ansetts
331
ingå som en del i Finansinspektionens löpande tillsyn (se prop. 1984/85:184 s. 123).
Nyligen har lämplighetskraven på större ägare skärpts samtidigt som kunskapskraven och lämplighetskraven på ledningen blivit föremål för en tydligare lagreglering (se 2 kap. 3 § och 3 kap. 2 § FRL). Samtidigt har möjligheterna att bedriva en effektiv tillsyn av finansiella företag förbättrats i och med att det s.k. BCCI-direktivet (95/26/EG) införlivats i de svenska rörelsereglerna. Genom bestämmelserna avses att förhindra att finansiella företag kommer att ingå i så svåröverskådliga företagsgrupper att inspektionen inte kan bedriva en effektiv tillsyn (se prop. 1995/96:173 s. 92).
Vissa krav som tidigare omfattades av sundhetskravet vid koncessionsprövningen har således kommit att framgå av särskilda regler. Det framgår också tydligare att sanktioner kan vidtas beträffande brister i angivna avseenden som visar sig sedan koncessionen har meddelats (se 19 kap. 11 §).
Som ett led i prövningen av ägare och ledning gäller det allmänna kravet att det skall kunna antas att ägare och ledning inte kommer att motverka en sund utveckling av verksamheten. Som tidigare nämnts har inspektionen med stöd av sundhetsregeln fastställt allmänna råd om styrning, intern information och intern kontroll (FFFS 1994:36).
Tillsyn av försäkringsbolagens marknadsföring m.m.
Med stöd av sina allmänna tillsynsbefogenheter kan inspektionen ingripa mot försäkringsbolagens marknadsföring. Detta följer bl.a. av bestämmelserna i 7 kap. 16 § första stycket FRL som anger att styrelsen och verkställande direktören skall övervaka att anskaffning av ansökningar om försäkring hos företaget sker på ett sätt som överensstämmer med god försäkringssed.
Marknadsföringslagen (1995:450) gäller all näringsverksamhet och omfattar alltså även försäkringsområdet. Tillämpningen av den lagen ankommer på Konsumentverket/KO samt Stockholms tingsrätt och Marknadsdomstolen. Konsumentombudsmannen har en övervakande funktion och agerar i stor utsträckning genom förhandlingar med näringsidkare eller branschorganisationer. Prövning av förbuds- och informationsfrågor enligt den lagen görs av Marknadsdomstolen efter ansökan av Konsumentombudsmannen eller vissa andra. Enligt uppgift är det i praktiken nästan uteslutande Konsumentverket/KO som ingriper mot försäkringsbolagens marknadsföring, vid behov efter samråd med Finansinspektionen (se prop. 1994/95:123 s. 134 f).
Förutom försäkringsrörelselagstiftningen tillämpar Finansinspektionen också delar av konsumentlagstiftningen, bl.a. konsumentförsäkringslagen (1980:38) och konsumentkreditlagen (1992:830), där viss informationsplikt föreskrivs. Även den tillsynen bedrivs med stöd av sundhetsreglerna i FRL. Kopplingen till marknadsföringslagens regelsystem innebär att även Konsumentverket övervakar att försäkringsbolagen efterlever konsumentförsäkringslagens bestämmelser om
332
information. Av 35 § konsumentkreditlagen följer att Finansinspektionen utövar tillsyn över att bestämmelserna i den lagen efterlevs av försäkringsgivarna (se prop. 1991/92:82 s. 95 och 145 f.). Inspektionen har också lämnat allmänna råd om krediter i konsumentförhållanden (FFFS 1997:33).
Nya regler om lämnande av information infördes år 1995 i lagstiftningen om försäkringsrörelse. Enligt 7 kap. 19 § FRL skall regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen utfärda föreskrifter om information i enlighet med bestämmelserna i tredje generationens direktiv. Sådana föreskrifter har också utfärdats (FFFS 1995:30 och 1995:32). Överträdelser av dessa myndighetsföreskrifter kan resultera i offentligrättsliga åtgärder som bara regeringen och Finansinspektionen kan tillgripa (se prop. 1994/95:184 s. 212
Tillsyn av pris- och konkurrensförhållanden m.m.
Finansinspektionen skall enligt sin instruktion också följa utvecklingen av och främja allmän kännedom om pris- och konkurrensförhållanden samt andra viktiga förhållanden inom försäkringsväsendet. Inspektionen skall också samråda med Konkurrensverket i frågor om tillämpningen av uppgiftsskyldighet för företag rörande pris– och konkurrensförhållanden. Konkurrenslagen är tillämplig även för försäkringsbolagens verksamhet och Konkurrensverkets undersökningar omfattar därför t.ex. företagsförvärv på försäkringsområdet. Även Finansinspektionen skall pröva sådana förvärv. Prövningarna görs med stöd av föreskrifterna om förvärv av aktier och andelar i 7 kap. 17 och 17 a §§ FRL och enligt bestämmelserna om frivillig överlåtelse av försäkringsbestånd i 15 kap. FRL.
Inspektionen har även uppgifter vid sidan av dem som har reglerats i specialförfattning. Dit hör hanteringen av allmänhetens frågor och klagomål. En skyldighet att allmänt lämna upplysningar, vägledning, råd och annan hjälp till enskilda i frågor som rör myndighetens verksamhetsområde följer dock redan av bestämmelserna i 4 § förvaltningslagen (1986:223).
Sanktionsmöjligheter
Om Finansinspektionen finner anledning till anmärkning mot en försäkringsgivare kan inspektionen vidta åtgärder mot bolaget (19 kap. 11 § FRL). Myndigheten får till en början meddela de erinringar om bolagets verksamhet som behövs. Det lindrigaste formella ingripandet består i att inspektionen skriftligen meddelar sina erinringar. Är avvikelsen av mera allvarlig karaktär skall inspektionen förelägga bolaget eller styrelsen att vidta rättelse. Detta gäller bl.a. om avvikelse skett från lagstiftningen om försäkringsrörelse eller föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagstiftningen. Detsamma gäller för avvikelser från bolagsordningen eller grunderna. Inspektionen får i vissa fall även begränsa bolagets förfoganderätt eller förbjuda bolaget att förfoga över sina tillgångar i Sverige. Den
333
mest långtgående åtgärden, att förverka en koncession, har tidigare ankommit på regeringen. Riksdagen har nyligen beslutat en ändrad ordning fr.o.m. den 1 maj 1999 (prop. 1997/98:186, bet. 1998/99:FiU 14 och rskr. 1998/99:130). Rätten att förverka övergår då i normalfallet på Finansinspektionen. I 19 kap. 2 och 11 §§ anges de grunder enligt vilka en koncession kan förklaras förverkad.
13.1.3 Finansinspektionens kontrollmöjligheter
Allmänna bestämmelser
Finansinspektionen har flera vägar att få insyn i försäkringsbolagens verksamhet. För de svenska försäkringsbolagens del slås till en början fast att styrelsen, verkställande direktören och andra befattningshavare i ansvarig ställning i försäkringsbolag skall lämna inspektionen de upplysningar om verksamheten som inspektionen begär (19 kap. 3 § FRL). Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, inspektionen får meddela föreskrifter om vilka upplysningar en försäkringsgivare skall lämna.
Vidare får Finansinspektionen, när det anses nödvändigt, sammankalla ett försäkringsbolags styrelse. Har styrelsen inte rättat sig efter en begäran från inspektionen om att kalla till en extra bolagsstämma, får inspektionen utfärda en sådan kallelse (8 §).
Dessutom skall styrelsen och verkställande direktören på tid som inspektionen bestämmer hålla försäkringsbolagets kassa, övriga tillgångar, räkenskapsmaterial och andra handlingar tillgängliga för granskning av befattningshavare hos inspektionen eller av någon annan som inspektionen har förordnat. Företrädare för inspektionen får närvara vid styrelsesammanträde, som inspektionen har utlyst, och vid bolagsstämma samt delta i överläggningarna (9 §).
Ytterligare möjligheter att kontrollera de svenska försäkringsbolagen ges genom bestämmelserna om revision i 10 kap. 2 § FRL. Enligt det stadgandet skall Finansinspektionen förordna en eller flera revisorer i varje försäkringsbolag, om inte inspektionen med hänsyn till rörelsens ringa omfattning eller av andra skäl anser det obehövligt. För sådana revisorer har inspektionen utfärdat allmänna råd (FFFS 1998:5). De av inspektionen förordnade revisorerna har till uppgift att tillsammans med de övriga revisorerna delta i granskningen av bolagets räkenskaper och årsredovisning samt av styrelsens och verkställande direktörens förvaltning (prop. 1981/82:180 s. 233).
Några särskilda kontrollbestämmelser
Anmälan av grunder
Under lång tid har de s.k. grunderna spelat en central roll för främst livförsäkringsverksamheten. Grunderna innehåller bl.a. de antaganden som utgör bas för beräkning av premier och försäkringsersättningar, t.ex. an-
334
taganden om dödlighet och kostnadsutveckling. I avsnitt 8.3.1 och SOU 1993:108 s. 38 ff finns en utförlig redogörelse för systemet med grunder.
Senast samtidigt med att grunderna för livförsäkringar börjar att användas skall de enligt 7 kap. 8 a § FRL tillställas Finansinspektionen. Till grunderna skall fogas en redogörelse för de konsekvenser grunderna får för försäkringstagarna och försäkringsbolaget. Kraven gäller också vid ändring av livförsäkringsgrunder. För skadeförsäkringsverksamhet gäller inte någon anmälningsskyldighet.
Grunderna är bindande för försäkringsbolagens verksamhet. Det är t.ex. förbjudet för ett försäkringsbolag eller dess ombud att till fördel för enskilda försäkringstagare eller grupper av försäkringstagare, på annat sätt än genom återbäring, medge direkt eller indirekt nedsättning av de livförsäkringspremier som bolaget bestämt enligt sina grunder (7 kap. 15 § FRL). Bestämmelsen tillkom för de svenska bolagens del år 1914 i syfte att bekämpa illojala konkurrensmedel, främst s.k. returprovisioner. Dessa innebar att försäkringstagare fick rabatt på ett bolags standardpremier genom att erhålla viss del av försäkringsagentens provision. Detta ansågs vara ett otillbörligt gynnande av somliga försäkringstagare på andras bekostnad. Bestämmelsen avsåg att förhindra premienedsättning i sådana fall då den var godtycklig och inte hållbar efter försäkringstekniska grunder (se NJA II 1915 s. 62 ff).
Rapportering av försäkringstekniska avsättningar
Krav på rapporteringsskyldighet har införts även på andra områden. Ett försäkringsbolag skall till Finansinspektionen lämna uppgift om de försäkringstekniska avsättningarnas storlek, hur dessa har beräknats samt uppgift om avgiven återförsäkring och dess storlek. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen skall meddela närmare föreskrifter om uppgiftsskyldigheten (7 kap. 9 § FRL).
Upprättande av placeringsriktlinjer
Ett försäkringsbolag skall upprätta riktlinjer för placering av de skuldtäckningstillgångar som motsvarar försäkringstekniska avsättningar. Riktlinjerna skall beakta de särskilda placeringsreglerna. Finansinspektionen kan begära att få ta del av ett bolags riktlinjer, och de kan därmed tjäna som stöd för inspektionens tillsyn av bolaget. Det ankommer på styrelsen att fastställa placeringsriktlinjerna och se till att de följs. Styrelsen skall vidare fortlöpande pröva om riktlinjerna behöver ändras (8 kap. 7 § FRL). Ändringar kan behövas bl.a. med hänsyn till förändringar av det belopp som skall skuldtäckas och utvecklingen på de finansiella marknaderna (se prop. 1994/95:184 s. 163 och 281).
335
Övervakning av förbudet mot annan rörelse
En uppgift i soliditetskontrollen fyller tillsynsmyndighetens bevakning av efterlevnaden av förbudet för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse. Endast om det finns särskilda skäl får en försäkringsgivare driva främmande verksamhet (1 kap. 3 § första stycket FRL). Förbudet kompletteras av de s.k. femprocents- och branschglidningsreglerna (7 kap. 17 och 17 a §§ FRL). Reglerna behandlas i avsnitt 8.5.
Övervakning av återförsäkringsavtal
Även för övervakningen av återförsäkringsavtal på livförsäkringens område har det ställts upp särskilda bestämmelser. I 7 kap. 14 § FRL föreskrivs bl.a. att ett försäkringsbolag inte utan Finansinspektionens medgivande får sluta avtal där bolaget förbinder sig att i återförsäkring avge ännu inte tecknade livförsäkringar, om bolaget inte kan säga upp avtalet utan ersättning senast ett år efter uppsägningen (se vidare avsnitt 13.3.3).
Finansinspektionens kontroll i praktiken
I praktiken följer Finansinspektionen försäkringsgivarnas verksamhet löpande genom s.k. finansiell tillsyn där t.ex. bokslut, verksamhetsberättelser och löpande rapporter granskas. Särskilda rapporter begärs in för att belysa olika risker i verksamheten. I granskningsarbetet ingår även att göra skälighetsbedömningar av nya produkter och avtalsvillkor, huvudsakligen på livförsäkringens område.
Finansinspektionen gör även regelbundna besök hos försäkringsföretagen, vissa efter förhandsavisering, andra inte. Beroende på syftet undersöks antingen hela verksamheten eller viss funktion eller verksamhetsgren.
Myndigheten för även kontinuerliga överläggningar med branschorganisationerna i tillsynsfrågor. Med erfarenheter från de senaste årens utveckling har inspektionen startat ett förändringsarbete för att utveckla tillsynen. Inspektionen har i sitt operativa tillsynsarbete allt mer inriktat sig på att följa upp försäkringsbolagens centrala riskområden, som intern kontroll, försäkringsrisker, placeringsrisker och operativa risker (rörelserisker). Denna utveckling kommer att fortsätta.
Ett stort antal klagomålsärenden, främst avseende försäkringsbolagens skadehantering, kommer varje år in till Finansinspektionen. Klagomålen, ca 300 om året, avser oftast bristande aktivitet från bolagets sida, långa handläggningstider samt dålig information.
Utgångspunkten vid handläggningen av klagomålsärenden är att inspektionen i första hand skall koncentrera sina resurser till de klagomål som är av särskilt intresse från tillsynssynpunkt. Tidigare har Finansinspektionen delat in inkomna ärenden i tre olika kategorier. Den första
336
kategorin avsåg ärenden som innehåller frågeställningar som kan besvaras direkt av inspektionen. Den andra kategorin gällde ärenden som var av principiellt intresse från tillsynssynpunkt. Dit hörde främst frågor där myndigheten inte tidigare gjort uttalanden och fall där det angetts förekomma flagranta övergrepp. Dessa ärenden handlades genom sedvanligt remissförfarande med bolaget. Därefter underrättades klaganden om inspektionens ställningstagande i ärendet. Även andra som hade anknytning till eller intresse av inspektionens ställningstagande fick del av beslutet. Den tredje kategorin rörde smärre felaktigheter eller andra problem som kunde lösas direkt av bolaget. Dessa ärenden överlämnades till berört bolag som svarade direkt till den klagande. Klaganden erhöll ett brev från inspektionen som förklararde åtgärden samt vart denne kunde vända sig om frågan inte kunde lösas. Varje bolag avrapporterade därefter kvartalsvis i enlighet med vissa fastlagda normer hur reklamationsfallen hade hanterats.
Handläggningen av klagomålsärendena har nyligen ändrats. Det förekommer inte längre någon kategorisering av klagomålsärenden. Klagomål och förfrågningar hanteras nu på ett enhetligt sätt. Den som skriftligen vänder sig till inspektionen får ett svar enligt vissa mallar med anpassning till respektive ärende. I svaren klargörs att inspektionen inte ingriper i enskilda kundförhållanden och att den inte tar ställning i civilrättsliga frågor eller uttalar sig om god sed i enskilda ärenden. Inspektionen lämnar däremot upplysningar i den mån det kan ske genom information om föreskrifter, allmänna råd, beslut och liknande som rör den aktuella frågeställningen. Klagomålsärendena utgör en del av arbetet med att fånga upp problem som behandlas i inspektionens tillsynsarbete.
13.2 Den löpande tillsynens inriktning
Regeringens förslag: Finansinspektionens nuvarande uppgift att verka för en sund utveckling av försäkringsväsendet renodlas till att tillse att reglerna om näringsverksamheten följs. Tillsynen begränsas därmed väsentligen till kontroll av stabilitet och genomlysning. Tillsynen skall däremot inte längre avse skälighets-, effektivitets- eller konkurrensfrågor.
Inspektionens klagomålshantering behöver inte gå längre än vad förvaltningslagen kräver.
Försäkringsutredningens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens förslag (se betänkandet s. 218–219).
Försäkringsrörelsepromemorians förslag: Överensstämmer med regeringens (se promemorian s. 282–286).
Remissinstanserna: Remissinstanserna har i stort varit positiva till
Försäkringsutredningens förslag att renodla tillsynens inriktning. Fondhandlareföreningen har ansett att motsvarande bör gälla för annan finansiell verksamhet. Finansinspektionen har anfört att den måste få behålla tillsynen över avtalsvillkoren, eftersom dessa påverkar hela bolagets verksamhet och inspektionens uppgift är att verka för ett gott konsu-
337
mentskydd. Detsamma har anförts för den marknadsföring som regleras i inspektionens föreskrifter. Inspektionen har också velat behålla huvudansvaret för bolagens övriga information. Ett klarare lagstöd för ingripande mot villkor som är otydliga för konsumenter i allmänhet har efterlysts av inspektionen.
Remissinstanserna har över lag godtagit försäkringsrörelsepromemorians förslag. Banklagskommittén har tillstyrkt att rörelsereglernas skyddsintressen läggs till grund för Finansinspektionens tillsynsuppgifter och att uppgifterna renodlas till att tillse att reglerna om näringsverksamheten följs på bekostnad av uppgifter gällande konkurrens, effektivitet och klagomålshantering. Enligt kommittén bör arbetet rörande marknadsföring och information drivas i samma riktning. Enligt
Industriförbundet bör renodlingen av tillsynsuppgiften regleras klarare i
FRL. Finansinspektionen har befarat svårigheter att övervaka genomlysningsprincipen och ifrågasätter förenligheten med EG:s regler om löpande förhandskontroll. Förslaget förutsätter enligt inspektionen en granskning av samtliga villkor. Även stickprovskontroller förutsätter utökad produktkompetens. En ökad komplexitet och mångfald ökar också resursbehovet. Enligt inspektionen bör det klargöras vilka lagar utanför FRL som tillsynen av information skall avse. Inspektionen ifrågasätter också med hänsyn till revisorernas granskning att tillsynen skall omfatta bokföringslagen. Advokatsamfundet har ansett att inspektionen bör ha huvudansvaret för tillsynen över avtalsvillkorens skälighet. TCO och
Försäkringsmannaförbundet har anfört att Finansinspektionen som expertorgan har en väsentlig roll i konsumentrådgivningen.
Skälen för regeringens förslag
Med anledning av de reformerade rörelsereglerna måste också Finansinspektionens tillsynsuppgifter av försäkringsbolagen behandlas. Det hade varit en fördel om tillsynsfrågorna för olika slag av finansiell verksamhet kunnat behandlas i ett sammanhang. När det gäller t.ex. banker har ett betänkande med liknande frågor först nyligen presenterats (SOU 1998:160) och beredningen av betänkandet pågår. Det saknas därför underlag för att nu ta ställning till hela Finansinspektionens tillsynsområde. Enbart företag som omfattas av FRL behandlas således här.
Tillsynens allmänna inriktning
Nuvarande bestämmelser om Finansinspektionens tillsynsuppgifter är relativt allmänt hållna. I FRL slås det fast att Finansinspektionen skall verka för en sund utveckling av försäkringsväsendet (19 kap. 1 §). I förordningen om instruktion för Finansinspektionen anges att målen för verksamheten är att bidra till det finansiella systemets stabilitet och effektivitet samt att verka för ett gott konsumentskydd.
338
I ett tidigare avsnitt har det sagts att rörelsereglernas skyddsintressen också skall ligga till grund för Finansinspektionens tillsynsuppgifter (se avsnitt 5). Detta förhindrar i och för sig inte att inspektionen har vissa andra uppgifter på området än att verka för ett gott försäkringstagarskydd. När det gäller den löpande tillsynen av försäkringsrörelse bör emellertid Finansinspektionens tillsyn mer renodlat än i dag tillvarata försäkringstagarnas intressen i de avseenden som försäkringsrörelsereglerna tar sikte på.
En huvuduppgift för tillsynen bör således vara att främja att ingångna försäkringsavtal kan fullföljas mot dem som rörelsereglerna i första hand avser att skydda (direktförsäkringstagare och andra ersättningsberättigade med samma behov av skydd). Tillsynen bör här avse sådana förhållanden som rör försäkringsgivarens förmåga att betala utlovad försäkringsersättning och att infria andra förpliktelser på grund av försäkringsavtal. Bevakningen av att försäkringsrörelsen bedrivs med en tillfredsställande soliditet, likviditet och riskhantering är särskilt betydelsefull. Av betydelse är också kontrollen av bolagets organisation och dess interna ekonomiska kontroll och säkerhet. Även tillsynen av att återförsäkringen är tillfredsställande anordnad är motiverad utifrån detta intresse. Här är det är alltså sammanfattningsvis fråga om tillsyn för att tillgodose stabilitetsprincipen och efterlevnaden av de mera detaljerade bestämmelser som bygger på denna princip. Hit kan man också räkna kontrollen av att bolaget inte överträder de lagar som gäller för försäkringsrörelse respektive bolagsordningen eller de riktlinjer och interna föreskrifter, t.ex. för riskhanteringen, som antagits för verksamheten. Finansinspektionens första och främsta tillsynsuppgift bör alltså vara att verka för försäkringsrörelsens stabilitet i en vid bemärkelse.
En annan uppgift för tillsynen bör vara att främja att försäkringsbolagens information till direktförsäkringstagare ger en god genomlysning av försäkringens villkor och värdeutveckling. En viktigt roll får här den ekonomiska informationen om kostnader och förmåner. Även den information som lämnas till livförsäkringstagare under avtalstiden hamnar i fokus. I denna del är det alltså fråga om tillsyn av sådana förhållanden som hör samman med genomlysningsprincipen och de informationsregler som följer av EG:s tredje livförsäkringsdirektiv.
Med anledning av Finansinspektionens farhågor i denna del bör starkt framhållas att avsikten inte är att det skall ske en löpande förhandskontroll av försäkringsbolagens informationsmaterial. Tillsynen bör i stället vara allmänt dirigerande och styrande genom föreskrifter och allmänna råd i kombination med vissa uppföljningar eller stickprovskontroller i efterhand. De klagomål som lämnas till inspektionen bör också kunna tjäna som grund för att fånga upp problemområden där allmänna tillsynsinsatser behövs. Det bör också framhållas att ansvaret för att informationen ger en god genomlysning i första hand åvilar försäkringsbolagen.
En tillsyn med hänsyn till genomlysningsprincipen förutsätter under alla förhållanden att Finansinspektionen har en god produktkompetens. Även den tillsyn som skall ske med hänsyn till bestämmelser om premieberäkning och andra soliditetsbestämmelser förutsätter god villkorskompetens. En ökad produktutveckling och mångfald ställer i dessa avseenden
339
större krav på Finansinspektionens tillsyn. Sammantaget medför de nya rörelsereglerna ökade krav på insatser från inspektionens sida.
Tillsynen av försäkringsbolagens information skall också gälla efterlevnaden av vissa särskilda bestämmelser om information i FRL. Det gäller bl.a. innehållet i placeringsriktlinjer.
I samma mån som i dag skall Finansinspektionens tillsyn tills vidare gälla även information som krävs enligt viss lagstiftning utanför FRL. Tills vidare skall inspektionens tillsynsuppgifter även avse försäkringsbolagens årsredovisningar och annan extern redovisningsinformation (se vidare avsnittet om information nedan).
Att verka för en god genomlysning av försäkringar och försäkringsrörelse kan alltså sammanfattningsvis beskrivas som en andra huvuduppgift för tillsynen.
Vidare bör Finansinspektionen verka för att den skyddsvärda kretsens intressen inte eftersätts i en del andra avseenden som inte direkt rör frågor om stabilitet och ekonomisk genomlysning. Tillsynen bör här avse bl.a. rutiner och agerande vid anskaffning av försäkringar, förvaltningen och skaderegleringen. Den bör också avse t.ex. att bolagen löpande upprättar och förvarar den dokumentation som behövs för att den skyddsvärda kretsen skall kunna ta tillvara sin rätt mot bolaget. Som ett led i tillsynen i denna del bör också ingå en kontroll av att använda villkor inte är otydliga för konsumenter i allmänhet, att inte särskilda skyddsbestämmelser kringgås, t.ex. de särskilda överskottsreglerna i livförsäkringsbolag, samt att bolaget har interna föreskrifter och rutiner för att främja en korrekt behandling av kunderna. Tillsynen i dessa delar hör samman med principen om god försäkringsstandard.
Finansinspektionens löpande tillsyn kan inte begränsas till efterlevnaden av bestämmelser i FRL. Tillsynen bör även avse tillämpningen av bestämmelser som ställts upp i andra författningar för försäkringsrörelse för att skydda försäkringstagarna. Det gäller i första hand efterlevnaden av särskilda bestämmelser för verksamheten i trafikskadelagen, lagen om motortävlingsförsäkring och trafikförsäkringsförordningen (1976:359). Finansinspektionens tillsyn bör också med hänsyn till dessa författningar ha den allmänna inriktning som nyss behandlats, om inte särskilda bestämmelser innebär annat.
De skyddsintressen som skall tillgodoses enligt rörelsereglerna kan undantagsvis motivera att Finansinspektionens löpande kontroll av försäkringsbolagens verksamhet sker med hänvisning till andra författningar för näringsverksamheten, t.ex. bokföringslagen (1976:125) och lagen om årsredovisning i försäkringsföretag. Inspektionen bör alltså inte förtas möjligheten att i den löpande tillsynen kunna ingripa mera direkt mot överträdelser av författningar som reglerar försäkringsbolagens näringsverksamhet. Det ligger dock i sakens natur att tillsynen skall begränsas till efterlevnaden av sådana bestämmelser, vare sig de finns i FRL eller i någon annan författning, som är av betydelse för det skydd för direktförsäkringstagarnas och jämställdas intressen som särregleringen skall tillgodose. Tillsynen skall inte heller behöva ta sikte på sådana frågor som faller inom andra myndigheters ansvarsområden, t.ex. anställnings- och miljöfrågor, eller förhållanden där en tillfredsställande
340
kontroll gjorts av andra funktionärer, t.ex. av bolagets revisorer. Den närmare avgränsningen av Finansinspektionens tillsyn i nu behandlade delar bör, som Lagrådet funnit, närmare utvecklas genom tillsynspraxis med hänsyn till de utgångspunkter som utvecklas i det följande.
Tillsyn av skälighet
Som en konsekvens av slopandet av skälighetsprincipen i rörelsereglerna, bör Finansinspektionens tillsyn inte ta sikte på frågor om sådana solidaritets- och skälighetsaspekter som denna princip har omfattat. Avtalsvillkorens skälighet på konsumentområdet kommer därmed mer renodlat än i dag att ankomma på Konsumentverket/KO att granska och beivra enligt lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden. Inspektionens tillsyn skall inte heller avse prövningar av avtalsrättsliga tvister, t.ex. om ett försäkringsfall föreligger eller om en erbjuden försäkringsersättning är skälig. Att tillsynen skall kunna omfatta försäkringsbolagens villkorsutformning med hänsyn till stabilitetsprincipen, genomlysningsprincipen och principen om god försäkringsstandard följer av vad som tidigare anförts.
Att tillsyn med hänsyn till skälighetsprincipen blir relevant för vissa äldre försäkringar följer av förslagen i avsnitt 14.2.
Marknadsföring och annan information
Information till försäkringstagarna kan vara av olika slag. Information kan t.ex. lämnas mer allmänt genom annonser eller reklammaterial. Information kommer också försäkringstagare till del genom att dessa tar del av själva avtalsvillkoren. Information lämnas också i samband med förnyelse av försäkringsavtal. Dessutom överförs information till försäkringstagare eller dem som är intresserade av en försäkring genom personkontakter, t.ex. i samband med bolagets anskaffning av försäkringsavtal eller i samband med skaderegleringen. Vidare kommer bolagens information försäkringstagarna indirekt till del, t.ex. via tidningsartiklar med analyser av bolagens årsredovisningar eller annat externt material. Det kan med andra ord vara svårt att urskilja vad som närmare hör till marknadsföring och vad som hör till annan slag av information.
Tillsynen av försäkringsbolagets marknadsföring och information är i dag uppdelad mellan Finansinspektionen och Konsumentverket/KO. Ansvarsfördelningen kan förenklat beskrivas som så att Finansinspektionen har huvudansvaret för marknadsförings- och informationsfrågorna, medan Konsumentverket/KO har det ansvar och den befogenhet som följer med KO:s uppgift att föra talan inför Marknadsdomstolen om förbud.
Inom Regeringskansliet pågår för närvarande ett arbete där ansvarsfördelningen och arbetsuppgifterna mellan Finansinspektionen och Konsumentverket/KO behandlas. I det sammanhanget diskuteras informationsfrågor för försäkringsrörelse och andra slag av finansiell rörelse.
341
Det har nyss angivits att Finansinspektionens tillsyn med stöd av FRL i vart fall bör angå frågor om villkorens tydlighet samt frågor om ekonomisk information om kostnader och förmåner för försäkringar. Med stöd av principen om god försäkringsstandard kan inspektionens tillsyn även komma att ta sikte på att bolagets informationsrutiner är tillfredsställande, t.ex. att information lämnas till försäkringstagare och att informationen inte innehåller felaktigheter.
Frågan om en ändring av tillsynsuppgifterna mellan Finansinspektionen och Konsumentverket/KO i övriga delar bör som berörts inte avgöras nu. Sådana frågor bör i stället behandlas inom ramen för nyss nämnda arbete inom Regeringskansliet. Det innebär att Finansinspektionen tills vidare skall behålla huvudansvaret för marknadsförings- och informationsfrågorna samt att KO med stöd av Konsumentverket har ansvaret och befogenheten att föra talan inför Marknadsdomstolen. Finansinspektionens tillsyn med stöd av lagar utanför FRL gäller på samma sätt som i dag i första hand konsumentkreditlagen men också marknadsföringslagen. Inspektionen bör dessutom fullgöra vissa tillfälliga uppgifter i avvaktan på en ny försäkringsavtalslag (se avsnitt 6.2). Myndigheterna bör självfallet även fortsättningsvis samråda med varandra.
Inom Justitiedepartementet bereds också ett förslag från Redovisningskommittén angående tillsynen av de finansiella företagens redovisning (SOU 1996:157). Förslaget innebär mycket förenklat att Bokföringsnämnden skall ha huvudansvaret för den till lag kompletterande redovisningsnormgivningen och tillsynen över redovisningslagstiftningen i fråga om finansiella företag.
Frågan om ansvaret för den kompletterande normgivningen och tillsynen av de finansiella företagens offentliga redovisning bör inte heller avgöras nu. Tills vidare bör alltså Finansinspektionen ha kvar sina uppgifter på redovisningsområdet avseende de finansiella företagens bokföring och redovisning
Informationsfrågor kontra EG:s regler
När bemyndigandet i 7 kap. 19 § FRL om närmare föreskrifter för informationsgivningen infördes uppfattades EG:s förteckning i ämnet som i princip tvingande (se prop. 1994/95:184 s. 211). Frågeställningen har sedan dess varit föremål för en mer fördjupad analys inom Regeringskansliet. Erfarenheterna från tillämpningen i andra länder av de aktuella direktivsbestämmelserna och analysen i övrigt visar att krav kan ställas på informationen som går längre än vad som direkt framgår av förteckningen i direktivet.
Konkurrensfrågor
Som ett utflöde av skälighetsprincipen och som en del av uppgiften att verka för en sund utveckling av försäkringsväsendet omfattar Finansinspektionens tillsyn även konkurrensfrågor. Remissinstanserna är ense
342
om att Finansinspektionens tillsyn inte särskilt skall ta sikte på konkurrensaspekter. Regeringen delar bedömningen att sådana frågor inte längre bör ankomma på Finansinspektionen utan på Konkurrensverket. En annan sak är om inspektionen bör underrätta Konkurrensverket om förhållanden som kan vara överträdelser av konkurrenslagstiftningen eller av särskilt intresse från konkurrensbegränsningssynpunkt. Dessa frågor bör inte lagregleras. Frågan bör lämpligen prövas av regeringen och regleras i förordningen för inspektionens verksamhet.
Klagomålshantering
Finansinspektionens hantering av allmänhetens klagomål har under senare år minskat i omfattning. I stället har inspektionen verkat för att bolagen utformar egna system för att ta hand om klagomålen.
En viktig roll för rådgivning till försäkringstagarna har Konsumenternas Försäkringsbyrå. Även Konsumentverket har numera en särskild enhet som behandlar bl.a. försäkringsfrågor.
Finansinspektionen bör som en konsekvens av de ändrade rörelsereglerna inte behöva gå längre i sin hantering av allmänhetens klagomål än vad serviceregeln i 4 § förvaltningslagen kan anses kräva. Några särskilda bestämmelser behövs inte för att detta skall gälla. Det utesluter inte att Finansinspektionen använder allmänhetens klagomål som ett led i sin allmänna tillsyn av försäkringsbolagen.
13.3 Övriga frågor
13.3.1 Ledningens ansvar för riktlinjer och information
Regeringens förslag: Styrelsen skall fastställa såväl försäkringstekniska riktlinjer som placeringsriktlinjer, se till att riktlinjerna följs och fortlöpande pröva om de behöver ändras. Däremot skall det försäkringstekniska beräkningsunderlaget inte behöva antas av styrelsen.
Regeringens bedömning: Det bör inte införas någon bestämmelse om att styrelsen ansvarar för att föreskriven informationsskyldighet till försäkringstagarna och Finansinspektionen fullgörs.
Försäkringsutredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag (se betänkandet s. 221, 282 och 283). Det föreslås en bestämmelse om att styrelsen ansvarar för information till försäkringstagare och Finansinspektionen.
Banklagskommitténs förslag: Överensstämmer delvis med regeringens (se betänkandet s. 56 och 57). Kommittén föreslår också en bestämmelse om styrelsens ansvar för information.
Försäkringsrörelsepromemorians förslag: Överensstämmer delvis med regeringens (se promemorian s. 287 och 288). En bestämmelse om styrelsen ansvar för föreskriven informationsskyldighet föreslås. Vidare föreslås att också det tekniska underlaget skall antas av styrelsen.
343
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har godtagit de remitterade förslagen. Främst Aktuarienämnden har dock ansett att styrelsen inte skall behöva anta det tekniska underlaget. Hovrätten för Västra Sverige och Försäkringsförbundet har anfört att styrelsen ansvarar för informationen enligt regler om ledningens ansvar och att det därför inte behövs någon särbestämmelse.
Bakgrund: Enligt särskilda regler skall styrelsen fastställa placeringsriktlinjer och se till att de följs. Styrelsen skall även fortlöpande pröva om riktlinjerna behöver ändras (8 kap. 7 § FRL). Enligt sanktionsreglerna kan
Finansinspektionen meddela föreläggande om rättelse bl.a. om placeringsriktlinjerna inte är tillfredsställande med hänsyn till rörelsens omfattning och beskaffenhet (19 kap. 11 §). Av reglerna följer således att styrelsen skall ändra riktlinjerna om de inte uppfyller dessa krav.
I FRL finns också vissa bestämmelser som tar sikte på information. Således finns i 8 kap. 7 § bestämmelser om att styrelsen ansvarar för informationen som skall lämnas om placeringsriktlinjer.
Skälen för regeringens förslag och bedömning
Fastställande och omprövning av riktlinjer
Placeringsriktlinjerna och de föreslagna försäkringstekniska riktlinjerna är motiverade av försäkringsrörelsens särskilda inriktning. Fastställandet bör på samma sätt som gäller för nuvarande grunder regleras i lag. Som tidigare utvecklats bör en bestämmelse införas där bolaget åläggs en skyldighet att upprätta och följa försäkringstekniska riktlinjer (se avsnitt 8.3.1). På samma sätt som för nuvarande placeringsriktlinjer bör de försäkringstekniska riktlinjerna fastställas och fortlöpande omprövas av styrelsen. Styrelsen bör även åläggas att se till att riktlinjerna följs. En bestämmelse om detta bör finnas i 8 kap. FRL (se 8 kap. 7 §).
Försäkringsrörelsepromemorians förslag innebär att även det försäkringstekniska underlaget skall antas av styrelsen. Framförallt Aktuarienämnden har avstyrkt detta förslag.
Med den uppdelning mellan försäkringstekniska riktlinjer och beräkningsunderlag som föreslagits skall riktlinjerna innehålla de övergripande principerna och ramarna för premiesättning m.m., medan det kompletterande underlaget skall innehålla mera detaljerade beräkningsantaganden och liknande uppgifter. Det är i första hand riktlinjerna som bör prövas och fastställas av styrelsen. Till skillnad mot de försäkringstekniska grunderna skall de försäkringstekniska riktlinjerna och det tekniska underlaget inte ligga till grund för försäkringstagarnas rättigheter och skyldigheter gentemot försäkringstagarna. Det bör därför kunna ankomma på bolaget att bedöma om det beräkningstekniska underlaget bör behandlas och beslutas av styrelsen. Det torde i vart fall inte nu vara nödvändigt att kräva att styrelsen utöver riktlinjerna regelmässigt skall fastställa också de beräkningsmässig uppgifterna i underlaget.
344
Styrelsens ansvar för information
Senast i försäkringsrörelsepromemorian har det föreslagits en allmän bestämmelse om att styrelsen skall ansvara för information som skall lämnas till försäkringstagare och Finansinspektionen. En sådan regel är också konsekvent med hänsyn till nuvarande bestämmelse som ålägger styrelsen ett särskilt ansvar för information till försäkringstagarna om innehållet i placeringsriktlinjerna.
En sådan bestämmelse tydliggör i och för sig styrelsens ansvar för informationsfrågor. Styrelsens ansvar för den löpande förvaltningen täcker dock även informationsfrågorna. En särregel för försäkringsbolagen är därför knappast motiverad (jfr avsnitt 5.3). Enligt regeringens mening bör en sådan så pass allmänt hållen bestämmelse om informationsansvaret inte införas.
Till följd av bedömningen bör nuvarande regler i 8 kap. 7 § om styrelsens ansvar för information om placeringsriktlinjer tas bort.
13.3.2 Sanktioner vid överträdelser av riktlinjer
Regeringens förslag: Finansinspektionen får förelägga försäkringsbolag att vidta rättelse om de försäkringstekniska riktlinjerna eller placeringsriktlinjerna inte följs. Detsamma gäller om riktlinjerna eller det försäkringstekniska underlaget inte är tillfredsställande med hänsyn till rörelsens omfattning och beskaffenhet.
Överträdelser av riktlinjerna skall omfattas av sanktioner enligt bestämmelserna om skadestånd och om klander av bolagsstämmobeslut.
Vid registrering av ett beslut av bolagsstämman skall Finansinspektionen vägra registrering, om det anmälda beslutet strider mot de försäkringstekniska riktlinjerna. Någon motsvarande bestämmelse införs inte nu för placeringsriktlinjer.
Försäkringsutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningen har dock inte föreslagit någon uttrycklig möjlighet till rättelseföreläggande för placeringsriktlinjernas utformning.
Vidare har utredningen föreslagit att även beslut som strider mot placeringsriktlinjer skall vägras registrering (se betänkandet s. 219–224, 294 och 295).
Försäkringsrörelsepromemorians förslag: Överensstämmer väsentligen med regeringens förslag. Enligt promemorians förslag var sanktionerna i form av skadestånd och klander även kopplade till överträdelser av det försäkringstekniska beräkningsunderlaget (se promemorian s. 288– 290).
Remissinstanserna har i stort tillstyrkt försäkringsutredningens förslag eller lämnat det utan erinran. Finansinspektionen har avstyrkt att placeringsriktlinjerna skall behandlas på samma sätt som försäkringstekniska riktlinjer vid registreringen, eftersom endast de förstnämnda mera rutinmässigt skall ges in till inspektionen. Enligt inspektionen finns det inte heller skäl att kräva att placeringsriktlinjer regelmässigt skall ges in.
345
Remissinstanserna har lämnat försäkringsrörelsepromemorians förslag utan erinran. Aktuarienämnden har som tidigare redovisats ansett att endast riktlinjerna skall behöva antas av styrelsen och sändas in till inspektionen.
Bakgrund: Om ett försäkringsbolag inte följer de bestämmelser som antagits i bolagsordningen eller grunderna skall Finansinspektionen förelägga bolaget eller styrelsen att vidta rättelse (19 kap. 11 § FRL). En sådan rättelse kan ske, dels genom att bolaget undanröjer förhållandet som strider mot bolagsordningen eller grunderna, dels genom att bolagsordningen eller grunderna anpassas till de nya förhållandena. I det senare fallet blir en ändring av bolagsordningen föremål för särskild prövning.
Motsvarande bestämmelse saknas för placeringsriktlinjer. Enligt lagrummet kan inspektionen dock fordra att placeringsriktlinjer rättas, om de inte är tillfredsställande med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av bolagets rörelse. Samma möjlighet att kräva rättelse föreligger i fråga om bolagsordningen och grunderna.
Om ett beslut som anmäls för registrering eller en handling som ges in i samband med anmälan strider mot lag, bolagsordning eller grunder, skall sökanden föreläggas att inom viss tid avge yttrande eller vidta rättelse. Om inte föreläggandet följs skall anmälningen avskrivas. Om yttrande inkommer men hindret kvarstår skall registrering vägras (20 kap. 4 §). Motsvarande regler saknas för placeringsriktlinjer.
Skälen för regeringens förslag
Sanktioner vid överträdelser av riktlinjerna
Efterlevnaden av försäkringstekniska riktlinjer och placeringsriktlinjer bör i princip sanktioneras på samma sätt som gäller bolagsordningen och nuvarande grunder. Finansinspektionen bör därför kunna förelägga bolaget eller styrelsen att vidta rättelse om riktlinjerna överträds. Till följd av vad som föreslagits i det föregående skall regler tas in i FRL om att bolaget och styrelsen skall följa riktlinjerna. Det behövs därför inte någon sådan särskild bestämmelse om rättelseföreläggande i 19 kap. 11 § för dessa fall.
För att riktlinjerna skall kunna fungera som analys-, styrnings- och kontrollunderlag måste de naturligtvis vara av tillräcklig kvalitet. Finansinspektionen bör därför kunna förelägga bolaget att vidta rättelse om riktlinjerna inte är tillfredsställande med hänsyn till omfattningen eller beskaffenheten av bolagets rörelse.
När det gäller placeringsriktlinjer tillkommer visserligen den komplikationen att de inte rutinmässigt måste ges in till Finansinspektionen. Det finns skäl att avvakta med ett ställningstagande till om en sådan anmälningsskyldighet bör införas. Som tidigare anförts har riktlinjerna bl.a. en betydelsefull roll för att tillgodose sådana aspekter som sammanhänger med matchningskravet. Det faktum att placeringsriktlinjerna inte löpande behöver ges in till Finansinspektionen bör inte förhindra att inspektionen får fordra rättelser om sådana riktlinjer konstateras vara
346
otillfredsställande, t.ex. i samband med den löpande tillsynen. Rättelsesanktionen bör även gälla för de fall att det försäkringstekniska beräkningsunderlaget inte är tillfredsställande utformat.
De försäkringstekniska riktlinjerna och placeringsriktlinjerna är avsedda av vara bindande för verksamheten på samma sätt som bolagsordningen. En ändring bör därför göras i bestämmelserna om skadestånd i 16 kap. 1 och 3 §§ och om bolagsstämmobeslut i 9 kap. 20 § varigenom riktlinjerna jämställs med bolagsordningen.
Riktlinjernas betydelse vid registrering av beslut
Ett bolagsbeslut som strider mot riktlinjerna bör inte registreras. Det anförda kan under alla förhållanden tillämpas på anmälda beslut som strider mot de försäkringstekniska riktlinjerna, vilka skall ges in till inspektionen när de börjar att användas första gången eller när de börjar att användas efter en ändring.
Det är i och för sig inte bra om inspektionen registrerar beslut som strider mot placeringsriktlinjerna. Utan att införa en rapporteringsskyldighet för sådana riktlinjer skulle emellertid registreringen bli beroende av om inspektionen har kännedom om innehållet i riktlinjerna. I praktiken skulle inspektionen då tvingas att infordra riktlinjerna i registreringsärendet för en närmare kontroll.
Eftersom det inte nu införs något krav på löpande anmälan av placeringsriktlinjer bör den av utredningen föreslagna ändringen av 20 kap. 4 § genomföras endast för de försäkringstekniska riktlinjerna.
13.3.3 Tillstånd till vissa återförsäkringsavtal
Regeringens förslag: Kravet på Finansinspektionens medgivande till vissa återförsäkringsavtal inom livförsäkring slopas.
Försäkringsutredningens och försäkringsrörelsepromemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag (se betänkandet s. 235 och se promemorian s. 290 och 291).
Remissinstanserna har tillstyrkt förslagen eller lämnat dessa utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: För övervakningen av återförsäkringsavtal på livförsäkringens område har det uppställts särskilda bestämmelser. I 7 kap. 14 § FRL föreskrivs att Finansinspektionens medgivande krävs för avtal där bolaget förbinder sig att i återförsäkring avge ännu inte tecknade livförsäkringar. Medgivande behövs dock inte om bolaget kan säga upp avtalet utan ersättning senast ett år efter uppsägningen. Utan inspektionens medgivande får ett bolag inte heller sluta avtal om att avge återförsäkring av en redan tecknad livförsäkring, om försäkringen vid avtalets ingående varit i kraft i längre tid än ett halvt år.
Bestämmelserna gäller dock inte rena återförsäkringsbolag. Reglerna infördes år 1914 och avsåg att förebygga osunda återförsäkringsavtal
347
inom livförsäkringen. Sådana avtal ansågs kunna leda till att livförsäkringstagarna gick miste om skälig återbäring (se prop. 1914:50 s. 51). Bestämmelsen har även ansetts ha ett soliditetssyfte (se SOU 1986:8 s. 82).
Det bör i princip vara bolagets sak att avgöra vilka återförsäkringsavtal som skall ingås, om inte särskilda skäl talar för en prövning med hänsyn till de skyddsintressen som FRL skall tillgodose. Bestämmelserna i 7 kap. 14 § FRL om medgivande för att ingå vissa avtal bör alltså kunna upphävas. En annan sak är att Finansinspektionen i sin tillsyn också i framtiden skall kunna ingripa om avtal om återförsäkring inte är tillfredsställande med hänsyn till den allmänna stabilitetsprincip som föreslagits i 1 kap. 1 a §.
13.3.4 Förbudet mot nedsättning av vissa premier
Regeringens förslag: Nuvarande förbud mot nedsättning av premier för vissa livförsäkringar slopas.
Försäkringsutredningens och Försäkringsrörelsepromemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag (se betänkandet s. 224 och se promemorian s. 290 och 291).
Remissinstanserna har inte haft någon erinran mot förslagen. Bakgrund: Ett uttryck för nuvarande grunders bindande verkan mot försäkringstagarna är förbudet för ett försäkringsbolag eller dess ombud att till fördel för enskilda försäkringstagare eller grupper av försäkringstagare, på annat sätt än genom återbäring, medge direkt eller indirekt nedsättning av de livförsäkringspremier som bolaget bestämt enligt sina grunder (7 kap. 15 § FRL). Bestämmelsen tillkom år 1914 i syfte att bekämpa användande av illojala konkurrensmedel, främst s.k. returprovisioner. Dessa innebar att försäkringstagare fick rabatt på ett bolags standardpremier genom att erhålla viss del av försäkringsagentens provision.
Detta ansågs vara ett otillbörligt gynnande av somliga försäkringstagare på andras bekostnad. Bestämmelsen avsåg att förhindra premienedsättning i sådana fall då den var godtycklig och inte hållbar enligt försäkringstekniska grunder (se NJA II 1915 s. 62 ff).
Skälen för regeringens förslag: Eftersom systemet med försäkringstekniska grunder slopas och rörelsereglerna inte längre skall ta sikte på konkurrensaspekter, bör även nuvarande förbud i 7 kap. 15 § FRL mot premienedsättning i livförsäkringsrörelse kunna tas bort. Frågan om sådana förfaranden i vissa fall kan utgöra någon form av otillbörlig konkurrens bör i stället avgöras enligt konkurrenslagstiftningen. Att det generella förbudet tas bort utesluter dock inte att ett sådant handlande ändå kan vara oförenligt med FRL. Det kan gälla t.ex. bestämmelser om överskottens disposition, om premiesättning eller den likhetsprincip för delägare i ömsesidiga bolag som föreslagits. Vidare bör framhållas att den typ av frågor som bestämmelsen behandlar skall regleras i de försäkringstekniska riktlinjerna (se avsnitt 8.3.1). Avviker bolaget från sådana
348
regler kan inspektionen fordra rättelse enligt 19 kap. 11 §. Något generellt förbud mot premienedsättning bör däremot inte behållas.
13.3.5 Aktuariens ställning
Regeringens förslag: I såväl liv- som skadeförsäkringsbolag skall de försäkringstekniska utredningarna och beräkningarna utföras under överinseende av minst en av bolaget utsedd aktuarie. En grundläggande bestämmelse om kompetens och yrkeserfarenhet för aktuarier tas in i lag. Inspektionen kan medge undantag från aktuariekravet och behörighetskraven. Finansinspektionen ges rätt att, om så behövs, förordna en särskild aktuarie i ett försäkringsbolag.
Försäkringsutredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningen har inte tagit upp frågan om möjlighet för
Finansinspektionen att utse aktuarie i försäkringsbolag. Utredningen har inte heller föreslagit någon lagregel om aktuariens kompetens (se betänkandet s. 225 och 226).
Försäkringsrörelsepromemorians förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag (se promemorian s. 291–293).
Remissinstanserna: Merparten av remissinstanserna har tillstyrkt eller godtagit Försäkringsutredningen förslag. Finansinspektionen framhöll att det ligger en motsägelse i att förorda en stark ställning för aktuarien utan att ställa ett tydligt ansvarskrav. Inspektionen ansåg också att aktuariens särskilda kompetens och ansvar bör lagregleras samt att inspektionen bör få medge dispens från kravet på aktuarie. Dessutom bör inspektionen vid behov kunna få förordna en aktuarie i ett försäkringsbolag.
Remissinstanserna har i allt väsentligt tillstyrkt försäkringsrörelsepromemorians förslag eller lämnat det utan erinran. Försäkringsförbundet och Aktuarieföreningen framhåller att det inte bör krävas att aktuarien är anställd hos bolaget. Föreningen anser också att Finansinspektionens möjlighet att förordna en aktuarie bör begränsas till verkligt kritiska situationer, t.ex. då bolagets soliditet är hotad, och att kompetenskraven för aktuarier inte i onödan bör avvika från föreningens egna krav och den internationella samarbetsorganisationens krav. TCO och Försäkringsmannaförbundet understryker vikten av aktuariens fristående ställning. De anser också att denna i likhet med revisorer bör underteckna verksamhetsberättelsen som garanti för att försäkringstekniska antaganden och beräkningar är korrekta. Även Aktuarienämnden anser att formen för aktuariens intyg bör övervägas. Enligt en remissinstans bör i lag anges att aktuarien skall ha rätt till den insyn i verksamheten som krävs för att fullgöra sitt uppdrag. Flera remissinstanser anser att ansvarsförhållandena mellan olika aktuarier bör klargöras för det fall flera aktuarier utsetts eller om Finansinspektionen förordnat en aktuarie. Det måste t.ex. framgå vem som omfattas av skadeståndskyldigheten. Enligt Finansinspektionen bör den rättsliga ställningen av inspektionens förordnade aktuarier klargöras.
349
Bakgrund: I försäkringsbolag som meddelar livförsäkring skall de försäkringstekniska utredningarna och beräkningarna utföras under överinseende av en aktuarie (8 kap. 18 § FRL). Bestämmelserna gäller också livräntor och sjukräntor som tillhör skadeförsäkringsrörelsen (1 kap. 5 § FRL).
Aktuarien kan vara anställd i bolaget eller uppdragstagare. Finansinspektionen har meddelat föreskrifter om behörigheten att tjänstgöra som aktuarie. Sådana villkor finns i en kungörelse angående behörighetsvillkor (1984:290). I särskilda fall kan myndigheten medge undantag från dessa villkor. När en aktuarie antagits eller frånträtt sin befattning skall detta genast anmälas för registrering. Finns flera aktuarier i bolaget är endast en, som ofta kallas chefaktuarie, registrerad hos Finansinspektionen.
Aktuarien har en särskild ställning i försäkringsbolaget. Aktuarien jämställs i vissa avseenden med verkställande direktören, bl.a. genom förbudet för försäkringsbolag i 12 kap. 12 § FRL att lämna penninglån till aktuarien i bolaget. Dessutom omfattas en aktuarie av de särskilda bestämmelserna om skadestånd i 16 kap. FRL.
Skälen för regeringens förslag: Aktuarien har en betydelsefull roll i försäkringsverksamhet. Vikten av aktuariens kontroll ökar när den offentliga regleringen av försäkringsrörelsen förändras och ger utrymme för större produktutveckling.
Ansvaret för ett försäkringsbolags verksamhet i sin helhet bör i princip ligga på bolagets ledning. Styrelsen har alltså även ett ansvar för att bolaget har samlat den kunskap som fordras för rörelsen. Dit hör den kompetens som behövs för att de försäkringstekniska utredningarna och beräkningarna skall ske på ett korrekt sätt. Detta bör markeras. Underlaget för riskbedömningarna är ofta mer osäkert på skade- än på livförsäkringssidan. Det bör således krävas att minst en aktuarie har kontroll över den försäkringstekniska verksamheten oavsett försäkringsform. Regeringen föreslår därför att kravet på aktuarie i försäkringsbolag utsträcks från livförsäkringsbolag till skadeförsäkringsbolag.
Det är viktigt att en aktuarie har den kompetens som behövs för att säkerställa en tillräcklig kvalitet på de försäkringstekniska bedömningarna. Lagkravet bör därför kombineras med en grundläggande bestämmelse om aktuariens kompetens och yrkeserfarenhet. Det bör alltjämt finnas en rätt för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela närmare föreskrifter om villkoren för kompetenskraven.
Den myndighet som meddelar föreskrifterna bör också kunna medge dispens från behörighetskraven i enskilda fall.
Som några remissinstanser anfört är det viktigt att den eller de som utses till aktuarier i bolaget har en självständig ställning gentemot andra bolagsorgan. Det är dock mindre lämpligt att nu införa något krav som skulle innebära att en aktuarie inte får vara anställd av bolaget. En aktuarie bör således kunna vara såväl anställd av bolaget som uppdragstagare.
Finansinspektionen har föreslagit att inspektionen ges rätt att förordna en aktuarie i försäkringsbolagen om detta behövs. Även om en sådan åtgärd mer sällan kan vara påkallad kan möjligheten i enstaka fall ha ett betydande värde. Ett förslag om en sådan regel lämnas därför. De instruktioner som Finansinspektionen skall ge sådana aktuarier kan, i likhet
350
med instruktionerna för av Finansinspektionen förordnade revisorer, i huvudsak ha formen av allmänt råd. Instruktionen kan också i sin helhet ges genom ett särskilt beslut.
Det är angeläget att inspektionen har kännedom om vilka personer som hanterar de aktuariella frågorna i ett försäkringsbolag. Bolagen bör därför anmäla de aktuarier som utsetts för registrering hos inspektionen. Anlitar ett bolag flera aktuarier bör anmälningsplikten omfatta den eller de som i bolaget utsetts att ansvara för de försäkringstekniska frågorna.
Mot bakgrund av den vikt som bör läggas vid den aktuariella kontrollen bör nuvarande bestämmelser om särskilt skadeståndsanvar för en aktuarie kvarstå. Om flera aktuarier utses av bolaget gäller därvid samma regler om skadestånd som mellan t.ex. flera utsedda revisorer eller styrelseledamöter (se 16 kap. 4 § FRL). Något skadeståndsansvar enligt dessa bestämmelser bör dock inte anses åligga en sådan aktuarie som förordnats av Finansinspektionen.
Utvidgningen av aktuarieplikten från livbolag till skadebolag kan medföra övergångssvårigheter. För vissa bolag kan på grund av verksamhetsförutsättningarna ett krav på aktuarie framstå som mindre befogat. Finansinspektionen bör därför ges rätten att medge undantag från kravet på aktuarie i enskilda fall.
Flera remissinstanser har berört frågan om aktuarien skall intyga de försäkringstekniska beräkningar. Frågan bör inte lösas nu. Formen för en sådan ordning bör i första hand utvecklas i praxis.
Tills vidare bör även bestämmelserna om låneförbudet för aktuarier behållas (jfr avsnitt 7.7.5).
13.3.6 Prövning av oskäliga villkor mellan näringsidkare
Regeringens förslag: En rätt för en sammanslutning av näringsidkare eller en enskild näringsidkare att få villkors skälighet prövade av
Marknadsdomstolen skall gälla även på det finansiella tjänsteområdet.
Försäkringsutredningen har förordat att undantaget enligt lagen om oskäliga avtalsvillkor mellan näringsidkare slopas, men har avstått från att lämna något förslag till lagändring (se betänkandet s. 234).
Försäkringsrörelsepromemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag (se promemorian s. 293).
Remissinstanserna har inte kommenterat Försäkringsutredningens bedömning.
De flesta remissinstanserna har godtagit försäkringsrörelspromemorians förslag. Banklagskommittén och Försäkringsförbundet har uttryckligen tillstyrkt förslaget. Förbundet anser dock att ställning måste tas till hur prövningsrätten påverkar den fria förhandlingsrätten på kollektivavtalsområdet. LO, TCO och SAF har däremot avstyrkt förslaget med hänvisning till den fria förhandlingsrätten. Marknadsdomstolen har tillstyrkt förslaget men lämnat vissa tekniska synpunkter.
Skälen för regeringens förslag: Skäligheten i försäkringsvillkor kan prövas av Marknadsdomstolen på talan av Konsumentombudsmannen
351
och vissa andra enligt lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden. Möjligheten till denna prövning öppnades år 1995. Enligt lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare kan en sammanslutning av näringsidkare eller en enskild näringsidkare mot vilken villkoren ställts upp på motsvarande sätt få villkors skälighet prövade av Marknadsdomstolen. Detta gäller emellertid inte villkor i verksamhet som står under Finansinspektionens tillsyn.
Enligt förslagen skall skälighetsprincipen inte längre ligga till grund för rörelsereglerna och Finansinspektionens tillsyn. Det är därför viktigt att försäkringsvillkor på näringsidkarsidan kan prövas enligt samma ordning som gäller för avtal i allmänhet. Undantaget i lagen om avtalsvillkor mellan näringsidkare för finansiella företag bör slopas så att lagen omfattar försäkringsbolagens verksamhet. Detsamma bör gälla för annan finansiell verksamhet under inspektionens tillsyn. En villkorsprövning enligt lagen om avtalsvillkor mellan näringsidkare kan därmed ske också för avtalsvillkor som bl.a. banker och värdepappersbolag använder gentemot näringsidkare.
När det gäller villkor i försäkringsavtal som meddelas på grund av överenskommelse i kollektivavtal eller en annan överenskommelse mellan parterna på arbetsmarknaden är utrymmet för att tillämpa lagen mycket begränsat. Det är särskilt angeläget att tillämpningen inte sker på sätt som ställer upp begränsningar för parternas fria förhandlingsrätt på arbetsmarknadsområdet. Ett villkor i ett försäkringsavtal kan således svårligen bedömas som oskäligt om villkoret tillkommit till följd av sådana förhandlingar.
En försäkring som grundas på kollektivavtal kan innehålla villkor utanför det område som arbetsgivare och arbetstagare avtalat om. Att lagen formellt gäller även för försäkringar som grundas på kollektivavtal bör därför lika lite som nuvarande skälighetsprincip förhindra eller begränsa utrymmet för arbetsmarknadsparternas fria förhandlingsrätt.
13.3.7 Ett garantisystem för försäkringar
Regeringens bedömning: En garantiordning för försäkringsersättningar behöver inte införas med anledning av försäkringsrörelsereformen.
Försäkringsgarantiutredningens förslag: Utredningen har lämnat förslag till ett garantisystem för försäkringstagarna. En utgångspunkt för förslaget har varit att en försäkringsrörelsereform genomförs på det sätt
Försäkringsutredningen föreslagit.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har besvarat remissen innan försäkringsrörelsepromemorian redovisades. Remissinstanserna har utgått från Försäkringsutredningens förslag och har i de flesta fall varit positiva till en garantiordning. Bankföreningen och Konkurrensverket har ifrågasatt behovet av ett sådant system. Finansinspektionen och
352
Försäkringsförbundet har efter att ha tagit del av försäkringsrörelsepromemorian avstyrkt en garantiordning.
Skälen för regeringens förslag: Försäkringsutredningen föreslog i sitt slutbetänkande Försäkringsrörelse i förändring 3 (SOU 1995:87) en genomgripande reformering av försäkringsrörelselagstiftningen. Reformen innefattade långtgående inskränkningar i nuvarande näringsrättsliga reglering på området.
För att stärka skyddet för försäkringstagarna föreslog utredningen att ett särskilt garantisystem som kunde träda in när ett försäkringsbolag hamnar i obestånd borde övervägas.
Mot denna bakgrund tillkallade regeringen en särskild utredare i ämnet (dir. 1996:88). Utredningen som tog sig namnet Försäkringsgarantiutredningen redovisade år 1998 sitt betänkande Försäkringsgaranti (SOU 1998:22). Det föreslås där en garantiordning som administreras av ett privaträttsligt organ i form av en ideell förening. Ramen för föreningen regleras i lag. De försäkringsgivare som meddelar försäkringar som ger rätt till ersättning från garantin måste vara medlemmar i föreningen. Förslaget omfattar svenska försäkringsbolag och försäkringsföretag från länder utanför EES som driver verksamhet här i landet. Finansieringen av garantin föreslås ske först efter det att ett obestånd inträffat som grundar ersättning från garantin.
Någon egentlig analys av behovet av en garantiordning rymdes inte inom utredningens ram.
Utredningen föreslår också att försäkringstagarnas förmånsrätt i de tillgångar som registerförts för att täcka de försäkringstekniska avsättningarna utvidgas från livförsäkringssidan till att omfatta även skadeförsäkringsfordringar.
Regeringen gör följande bedömning. En övergång bort från nuvarande system med återbäringsfond i traditionella livförsäkringsbolag, som har utgjort en betryggande buffert mot förluster, innebär att soliditets- och likviditetsproblem kommer att bli mera synliga och kännbara för livförsäkringsbolag. Detsamma gäller slopandet av de särskilda nedsättningsreglerna för ömsesidiga livförsäkringsbolag, som fungerat som ytterligare ett skydd mot ekonomiska svårigheter.
Genom dessa förändringar blir konkursrisken i livförsäkringsbolag inte lika försumbar som i dag. Det förslag till försäkringsrörelsereform som nu läggs fram avviker dock på många punkter från Försäkringsutredningens förslag. På flera sätt lyfts skyddet för försäkringstagaren fram.
Det gäller inte minst förslagen till en tydligare reglering av soliditetsprincipen och krav på en god riskkontroll (stabilitetsprincipen). Vidare föreslås en ny genomlysningsprincip avsedd att främja en god information till försäkringstagarna om kostnader och förmåner. Även den nya principen om en god försäkringsstandard får genom förslagen en klarare och tydligare reglering samt inriktas mot att skydda försäkringstagarnas intressen. Dessa förslag gäller såväl liv- som skadeförsäkringsbolag. Av stor betydelse i sammanhanget är att en betydligt större andel av livförsäkringsbolagens åtaganden beläggs med skuldtäcknings- och place-
353
ringskrav genom reglerna om villkorad återbäring. Därigenom ökar också underlaget för livförsäkringstagarnas förmånsrätt.
Kraven på lägsta solvensmarginal skärps också i viss utsträckning för livförsäkringsbolag.
Försäkringstagarnas enskilda intressen förbättras genom ett slopande av regler om nedsättning av förluster i ömsesidiga livförsäkringsbolag. Detsamma gäller för de föreslagna begränsningarna av uttaxering i ömsesidiga skadeförsäkringsbolag. Även en övergång från ordningen med grunder till en avtalsbaserad ordning stärker den enskilde livförsäkringstagarens rätt gentemot försäkringsbolaget.
Genom ändringarna kommer aktieägarnas kapital och annat eget kapital att utgöra det reella riskkapitalet i livförsäkringsaktiebolag. De effekter som detta kan få för bolagen som incitament till en effektiv och betryggande riskhantering och kapitalförvaltning bör inte underskattas.
Ett försäkringsbolag som driver försäkringsrörelsen under ömsesidiga principer, dvs. utan att lämna utdelning, får utnyttja den nya konsolideringsfonden för att behålla en soliditet som svarar mot dagens återbäringsmedel.
De reformerade rörelsereglerna behöver således inte i sig innebära att riskerna i de svenska livförsäkringsbolagen generellt sett ökar för försäkringstagarnas del jämfört med i dag.
En garantiordning är förenad med ett flertal problem. En grundläggande problemställning är frågan om systemet i sig lockar fram en beteendeförändring med ett högre risktagande. Andra frågor rör finansieringen och avgränsningen av systemet. Erfarenheterna av en garantiordning på försäkringssidan är små eftersom få förebilder finns i utlandet.
Mot bakgrund av det anförda finns det inte tillräckliga skäl att nu införa en garantiordning på försäkringssidan. Det hindrar dock inte att frågan kan prövas på nytt när erfarenhet finns från tillämpningen av de nya försäkringsrörelsereglerna.
Frågan om en utvidgning av den särskilda förmånsrätten på försäkringssidan till skadeförsäkringar bör beredas ytterligare.
13.3.8 Revision och allmän granskning i försäkringsbolag
13.3.8.1 Kompetenskrav för revisorer i försäkringsbolag
Regeringens förslag: Endast den som är auktoriserad eller godkänd revisor skall kunna utses till revisor i ett försäkringsbolag. Ett försäkringsbolag skall ha minst en revisor utsedd av bolagsstämman.
Associationsrättspromemorians förslag:
Överensstämmer med
regeringens förslag. Därutöver föreslås i promemorian ytterligare ändringar innebärande en närmare anpassning till aktiebolagslagens regler om revisorer.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte haft någon erinran mot detta förslag i sig.
354
Bakgrund: EG:s revisorsdirektiv (Rådets åttonde direktiv av den 10 april 1984 grundat på artikel 54.3 g i fördraget, om godkännande av personer som har ansvar för lagstadgad revision av räkenskaper 84/253/EEG) innehåller bestämmelser om revisors kvalifikationer. Kvalifikationskraven gäller, förutom bolag som avses i det fjärde bolagsrättsliga direktivet (Rådets fjärde direktiv av den 25 juli 1978 grundat på artikel 54.3 g i fördraget om årsbokslut i vissa typer av bolag 78/660/EEG), bl.a. försäkringsbolag som avses i försäkringsredovisningsdirektivet (Rådets direktiv 91/674/EEG av den 19 december 1991 om årsbokslut och sammanställd redovisning för försäkringsföretag).
Riksdagen har nyligen beslutat ändringar i aktiebolagslagen som syftar till genomförande av revisorsdirektivets bestämmelser om revisorers kvalifikationskrav (SFS 1998:760; se prop. 1997/98:99 s. 133 ff, där bakgrunden till genomförandet närmare utvecklas). Dessa kvalifikationskrav gäller som nämnts även för revisorer i försäkringsbolag. Det följer av hänvisningar som görs i försäkringsredovisningsdirektivet (artikel 1.1) till bestämmelserna om revision i fjärde bolagsdirektivet (artikel 51.1). Försäkringsredovisningsdirektivet omfattar såväl försäkringsaktiebolag som ömsesidiga försäkringsbolag. Vissa mindre ömsesidiga försäkringsbolag är dock undantagna från redovisningsbestämmelserna (se artikel 1.a i försäkringsredovisningsdirektivet). En möjlighet att för dessa bolag föreskriva undantag från vissa bestämmelser i FRL finns i 1 kap. 10 § FRL.
Skälen för regeringens förslag: Mot bakgrund av det anförda och de slutsatser som regeringen redovisar i prop. 1997/98:99 (avsnitt 8) bör bestämmelserna om kvalifikationskrav för revisorer i försäkringsbolag ändras för att överensstämma med EG-rättens regler. Som regeringen påpekar i nämnda arbete löpte tiden för genomförande av revisorsdirektivet ut vid utgången av 1997 (se a.a. s. 136). Genomförandet av dessa bestämmelser bör därför inte avvakta det pågående reformarbetet med de associationsrättsliga reglerna för försäkringsbolag, vilket inte kan förväntas leda till lagstiftning förrän efter den 1 januari 2000. Motsvarande bestämmelser som för revisorer i de allmänna aktiebolagen och därmed även bl.a. bankaktiebolagen bör alltså införas för revisorer i såväl försäkringsaktiebolag som ömsesidiga försäkringsbolag. Endast den som är auktoriserad eller godkänd revisor skall således kunna vara revisor i ett försäkringsbolag. Det innebär att s.k. lekmannarevisorer inte längre kommer att få delta i räkenskapsrevisionen i dessa bolag. Möjlighet att låta lekmannarevisorer göra en allmän granskning av försäkringsbolag behandlas i nästföljande avsnitt.
Med införandet av strängare kompetenskrav finns det anledning att överväga om kravet på antalet revisorer utsedda av bolagsstämman bör ändras. I 10 kap. 1 § första stycket FRL föreskrivs att bolagsstämman i ett försäkringsbolag skall välja minst två revisorer. Något krav på flera revisorer gäller varken bankaktiebolag eller allmänna aktiebolag. Kravet på minst två revisorer i försäkringsbolag infördes i 1948 års FRL, men i praktiken innebar detta inte någon nyhet för försäkringsbolagen (prop. 1948:50 s. 323). Tidigare gällde kravet på minst två revisorer även i allmänna aktiebolag med aktiekapital överstigande visst belopp. Den be-
355
stämmelsen avskaffades med motiveringen att det lätt kan leda till att det förutom den egentlige revisorn utses en person utan lämpliga kvalifikationer, men även med hänsyn till att det infördes möjlighet att utse ett revisionsbolag till revisor (SOU 1971:15 s. 250, prop. 1975:103 s. 418). Motiven till att bestämmelsen om minst två revisorer i försäkringsbolag behölls i 1982 års FRL framgår inte av förarbetena. Med det nu föreslagna kravet på att en revisor i ett försäkringsbolag alltid skall vara auktoriserad eller godkänd revisorer och att endast en sådan kvalificerad revisor får delta i räkenskapsgranskningen finns inte några starka skäl att behålla särbestämmelsen om krav på minst två revisorer i försäkringsbolag. I fortsättningen bör därför föreskrivas att det skall finnas minst en revisor, som väljs av bolagsstämman.
I försäkringsbolag är kraven på när bolaget skall ha auktoriserad revisor inte lika långtgående som för allmänna aktiebolag. För bankaktiebolag gäller dock alltid krav på att minst en revisor skall vara auktoriserad (9 kap. 15 § bankrörelselagen). För såväl försäkringsbolag (20 kap. 4 § andra stycket FRL) som allmänna aktiebolag gäller att bolaget måste ha en auktoriserad revisor om balansomslutningen överstiger 1 000 basbelopp. Dessutom gäller enligt 10 kap. 12 § aktiebolagslagen punkterna 2-3 att bolaget måste ha en auktoriserad revisor om antalet anställda hos bolaget uppgått till över 200 de senaste två åren eller om bolagets aktier eller skuldebrev är noterade vid börs eller auktoriserad marknadsplats. Dessa sistnämnda krav har inte ansetts lämpliga som kriterium på försäkringsbolags betydelse (prop. 1981/82:180 s. 235). Regeringen gör för närvarande inte någon annan bedömning. Samma synsätt gäller naturligtvis även för moderbolag i en koncern. Reglerna för när det krävs att ett försäkringsbolag har en auktoriserad revisor bör därför behållas oförändrade.
I 10 kap. 4 § första stycket FRL föreskrivs att minst en av revisorerna i ett försäkringsbolag måste vara godkänd eller auktoriserad om försäkringsbolagets verksamhetsområde omfattar hela riket eller om balansomslutningen överstiger 100 basbelopp. Med de nya bestämmelserna kommer revisorn alltid att vara auktoriserad eller godkänd oavsett dessa rekvisit. Det första stycket i 4 § tjänar därmed inte längre något syfte utan bör upphävas.
Som en följd av att reglerna om kompetenskrav ändras bör även reglerna om registrering ändras och inte längre knyta an till bestämmelsen om särskilda kvalifikationskrav. Registrering av revisorer bör alltid ske på samma sätt som gäller för styrelseledamöter i ett försäkringsbolag.
Slutligen bortfaller syftet med de särskilda bestämmelserna om bosättningskrav för de som inte är godkända eller auktoriserade revisorer.
356
13.3.8.2 Lekmannarevisorer i försäkringsbolag
Regeringens förslag: Bestämmelser om lekmannarevisorer införs, efter mönster i aktiebolagslagen. En eller flera lekmannarevisorer skall kunna utses, såväl i ett försäkringsaktiebolag som ett ömsesidigt försäkringsbolag, att utföra en allmän granskning av bolagets verksamhet utöver den lagstadgade revisionen. Lekmannarevisorns uppgift är att granska att bolagets ändamål följs och att bolaget sköts på ett från ekonomisk synpunkt tillfredsställande sätt. Lekmannarevisorn skall också granska att den kontroll som görs inom företaget är tillräcklig. Lekmannarevisorn får inte underteckna en revisionsberättelse.
En lekmannarevisor omfattas av i huvudsak samma skadeståndsregler som en revisor.
Associationsrättspromemorians förslag: Till skillnad från regeringens förslag föreslås i promemorian att 11 kap. aktiebolagslagen i sin helhet skall tillämpas på försäkringsbolagen.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte haft någon erinran mot
Associationsrättspromemorians förslag i sig.
Bakgrund: Som redogjorts för i det närmast föregående avsnittet innebär EG:s revisorsdirektiv att s.k. lekmannarevisorer, dvs. revisorer som varken är godkända eller auktoriserade, inte längre tillåts delta i räkenskapsrevisionen av vissa typer av bolag. Mot denna bakgrund har det införts nya bestämmelser i aktiebolagslagen som ger möjlighet att i aktiebolag utse lekmannarevisorer med uppgift att göra en allmän granskning av bolagets verksamhet utöver den lagstadgade revisionen (SFS 1998:760; se prop. 1997/98:99 s. 170 ff om de bakomliggande skälen).
I försäkringsbolag förekommer det inte sällan att lekmannarevisorer deltar i revisionen. Försäkringsförbundet anförde i sitt remissyttrande över Revisorsutredningens slutbetänkande Revisorerna och EG (SOU 1993:69) bl.a. att särskilt i de ömsesidiga försäkringsbolagen spelar lekmannarevisorerna en stor roll för att stärka sambanden mellan försäkringstagarna och bolaget. Skälen kan enligt förbundet också vara att tillvarata viss specialkompetens när det gäller granskningen av styrelsens och VD:s förvaltning eller bereda olika ägarintressen möjlighet att följa bolagets utveckling.
Skälen för regeringens förslag: Mot bakgrund av de ändringar som nyligen gjorts i aktiebolagslagen och vad Försäkringsförbundet anfört i det ovan nämnda remissvaret, finns det starka skäl att låta bestämmelser om lekmannarevisorer tillämpas även på försäkringsbolag. Det är även med hänsyn till det pågående arbetet med att reformera de associationsrättsliga bestämmelserna för försäkringsbolag önskvärt att reglerna för åtminstone försäkringsaktiebolagen överensstämmer med de för de allmänna aktiebolagen och inte minst bankaktiebolagen, om inte särskilda skäl motiverar en särreglering. Regeringen anser därför att bestämmelser motsvarande dem i aktiebolagslagen om lekmannarevisorer bör införas även för försäkringsbolag.
357
Mot bakgrund av att regeringen avser att närmare se över vilka associationsrättsliga regler som skall gälla för framför allt de ömsesidiga försäkringsbolagen anpassas inte reglerna i FRL i detta sammanhang helt till aktiebolagslagen. Aktiebolagslagens bestämmelser om lekmannarevisorer är emellertid sådana att de är väl lämpade att införas även för försäkringsbolagen, såväl för försäkringsaktiebolagen som för de ömsesidiga bolagen. Vissa särregler krävs dock, bl.a. för de fall där motsvarande bestämmelser i 10 kap. FRL om revisorer inte anpassats till de nya revisorsbestämmelserna i aktiebolagslagen. Det gäller t.ex. jäv för aktieägare, bestämmelser om åtgärder vid misstanke om brott, registrering och tid för avlämnade av rapport. Dessa skillnader kommenteras närmare i författningskommentaren.
Enligt förarbetena till aktiebolagslagens regler om lekmannarevisorer innebär bestämmelserna om allmän granskning bl.a. att en eller flera lekmannarevisorer skall kunna utses i ett aktiebolag att granska att bolagets ändamål följs och att bolaget sköts på ett från ekonomisk synpunkt tillfredsställande sätt. Lekmannarevisorn skall också granska att den kontroll som görs inom företaget är tillräcklig. Det är också viktigt att en lekmannarevisor inte får underteckna en revisionsberättelse (prop. 1997/98:99 s. 177–179). Samma regler bör gälla för en lekmannarevisor i ett försäkringsbolag. Lekmannarevisorn i ett försäkringsbolag bör vidare ha samma rätt till insyn som en lekmannarevisor i ett vanligt aktiebolag och vara bunden vid samma tystnadsplikt (se a. prop. s. 179–181). På samma sätt som i allmänna aktiebolag bör lekmannarevisorn redovisa resultatet av sin granskning i en granskningsrapport (a.a. s. 181–183). Det bör också gälla samma regler i fråga om antal och sättet att utse en lekmannarevisor samt vem som får utses som lekmannarevisor (a.a. s. 170–177). Jävsreglerna bör dock knyta an till vad som gäller för vanliga revisorer i försäkringsbolag. Detsamma bör gälla i fråga om vissa andra mindre skillnader mellan revisorsbestämmelserna i FRL och aktiebolagslagen. Skillnaderna kommenteras närmare i författningskommentaren.
Lekmannarevisorerna bör inte omfattas av den särskilda rapporteringsskyldigheten till Finansinspektionen enligt 10 kap. 8 a § FRL. Någon skyldighet därtill föreligger inte enligt det s.k. BCCI-direktivet. Inte heller lekmannarevisorer i bankaktiebolag omfattas av en sådan bestämmelse (jfr prop. 1997/98:166 s. 142).
På samma sätt som lekmannarevisorer i allmänna aktiebolag bör lekmannarevisorerna i försäkringsbolag omfattas av i princip samma skadeståndsregler som revisorer i allmänhet. Bestämmelser om detta bör införas.
I samband med att regler införs om allmän granskning som utförs av lekmannarevisorer, bör det övervägas om inte även regler om särskild granskning bör införas för försäkringsbolagen. Regler om särskild granskning finns i 11 kap. aktiebolagslagen och har länge även funnits för banker och ekonomiska föreningar. En särskild granskare utses som en extraordinär åtgärd, t.ex. när det finns misstanke om oegentligheter eller andra missförhållanden i bolaget. En särskild granskare i ett aktiebolag, en bank, eller en ekonomisk förening kan utses efter ett minoritetsbeslut.
358
För försäkringsbolagen finns inte några motsvarande regler om särskild granskare, liksom det inte heller finns regler om t.ex. minoritetsrevisor. Allmänna associationsrättsliga regler bör som huvudregel gälla även för försäkringsbolag, om inte avvikelser är särskilt befogade med hänsyn till dessa bolags särart. En sådan bedömning bör lämpligen göras i samband med den tidigare nämnda allmänna översynen av de associationsrättsliga reglerna för försäkringsbolag. Detta särskilt som det inte framkommit att det föreligger något speciellt behov av att nu införa regler om särskild granskning i försäkringsbolag.
359
14 Övergångsfrågor för svenska försäkringsbolag
14.1 Allmänna utgångspunkter
De förslag som lämnats i tidigare avsnitt innebär åtskilliga förändringar i rörelsereglerna för framförallt traditionell livförsäkringsrörelse. Av betydelse i övergångssammanhang är inte minst förslagen att slopa skälighetsprincipen för såväl liv- som skadeförsäkringsbolag samt att tilllåta vinstutdelning i livförsäkringsbolag. Stor betydelse har även de regler för livförsäkringsbolag som är avsedda att främja en mera löpande och konsekvent fördelning än i dag av överskott mellan försäkringstagarna (som återbäring) och bolaget (som riskkapital). Även förslaget att slopa nuvarande återbäringsfond och att kräva försäkringstekniska avsättningar för villkorad återbäring måste beaktas vid övergången från gamla till nya regler. Detsamma gäller förslaget att slopa nuvarande ordning med försäkringstekniska grunder till förmån för en ordning där rättigheterna och skyldigheterna mellan bolaget och försäkringstagarna skall avtalsregleras samtidigt som bolaget skall upprätta försäkringstekniska riktlinjer och underlag som ett analys-, styrnings- och kontrollmaterial för verksamheten.
Vid bedömningen av övergångsfrågorna bör även förslagen om vissa lättnader i nuvarande rörelse- och placeringsregler beaktas. Det föreslås bl.a. att fondförsäkringar skall få meddelas i samma juridiska person som annan livförsäkringsrörelse.
De reformerade försäkringsrörelsereglerna ställer under alla förhållanden större krav på de enskilda försäkringsbolagen jämfört med tidigare. Möjligheter till en friare produktutformning på livförsäkringsområdet och en fastare reglering av försäkringstagarnas rättigheter och skyldigheter i avtal ställer större krav på livförsäkringsbolagens förmåga att hantera olika slag av risker och att utforma tydliga livförsäkringsavtal. De svenska livförsäkringsbolagen kan dock antas vara väl rustade för att leva upp till de större krav som ställs.
Även kraven på Finansinspektionens operativa tillsyn ökar.
360
14.2 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Regeringens förslag: Den nya lagstiftningen skall träda i kraft den 1 januari 2000 och tillämpas utan inskränkningar på försäkringsbolag som beviljas koncession första gången därefter (nya bolag). Liv- och skadeförsäkringsbolag som beviljats koncession dessförinnan (äldre bolag) får tillämpa äldre bestämmelser om försäkringstekniska grunder och återbäringshanteringen samt vissa därtill anknutna bestämmelser under de två första åren efter ikraftträdandet.
Skälighetsprincipen skall gälla även i fortsättningen för sådana livoch skadeförsäkringar som meddelats före den 1 januari år 2000 (äldre försäkringar), om inget annat avtalas mellan försäkringsbolaget och försäkringstagaren.
Återbäringsfonden för livförsäkringsrörelse och medel avsatta till framtida förfogande för annan försäkring skall före ingången av räkenskapsår som påbörjas den 1 januari 2002 återföras och gottskrivas försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade som återbäring eller föras till konsolideringsfonden. Övriga fonder under återbäringsmedel skall föras till motsvarande fonder under bundet eget kapital.
Försäkringsutredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag (se betänkandet s. 176–183, 295 och 296). Utredningen har inte klart angivit koncessionsbeslutet som avgörande för tillämpningen av nya rörelseregler respektive övergångsregler. Utredningen har inte heller föreslagit några övergångsregler för äldre skadeförsäkringar.
Försäkringsrörelsepromemorians förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag (se promemorian s. 296–299). I promemorian saknas regler om att fondförsäkringsbolag skall tillämpa vissa äldre regler till dess att en ny bolagsordning med vinstutdelningsvillkor blir gällande. Det föreslås inga särskilda sanktionsregler för bolagens underlåtenhet att se till att en ny bolagsordning registreras. Promemorian innehåller inte heller något förslag om att bolagsstämman får besluta om ändringar av bolagsordningen enligt nya bestämmelser före lagens ikraftträdande.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser har tillstyrkt eller godtagit Försäkringsutredningens förslag. Svea hovrätt, Finansinspektionen,
Försäkringsförbundet, m.fl. har framhållit vikten av att alla överskott för redan tecknade livförsäkringar återgår till försäkringstagarna. Förbundet har tillagt att bolag borde få fortsätta att sälja gamla produkter parallellt med försäljningen av nya produkter enligt nya bestämmelser. Vidare har förbundet förordat ett års senare ikraftträdande för icke vinstutdelande bolag. Förbundet har också ansett att koncession enligt nya regler bör kunna meddelas så snart riksdagen beslutat lagändringarna. Aktuarienämnden har däremot förutsatt att förändringsarbetet inte kan påbörjas förrän lagändringarna trätt i kraft. Konkurrensverket har framhållit att bolagen bör få organisera vinst- och icke vinstdrivande verksamhet enligt
361
vad de själva finner effektivast och att lagstiftningen inte bör anvisa viss metod för detta.
Remissinstanserna har överlag tillstyrkt eller lämnat försäkringsrörelsepromemorians förslag utan erinran (se promemorian s. 296–299).
Försäkringsförbundet och Bankföreningen har anfört att en bibehållen konkurrenskraft visavi utländska företag kräver att reformen träder i kraft den 1 januari 2000. Förbundet har dock ifrågasatt om en ettårig övergångsfrist är tillräcklig, särskilt för de bolag som vill ombildas till vinstutdelande. Nya villkor, försäkringstekniska riktlinjer, informationsoch återbäringssystem kräver viss uppbyggnadstid. Aktuarieföreningen har instämt i att skälighetsprincipen bör gälla för försäkringar som meddelats före år 2000, om inget annat avtalats. Vidare har föreningen påpekat att det är oklart i vad mån övergångsreglerna om grunder m.m. skall gälla fondförsäkringsbolag. Enligt Finansinspektionen bör övergångsreglerna om uttaxering justeras och äldre villkor gälla tills ändringen av bolagsordningen blir gällande.
Skälen för regeringens förslag
Ikraftträdande
De ändrade rörelsereglerna bör träda i kraft utan dröjsmål. Förändringarna är emellertid av sådant slag att ikraftträdandet bör ske vid ett årsskifte. Bestämmelserna bör alltså träda i kraft den 1 januari 2000.
Tillämpningen av nya rörelseregler på nya bolag
Livförsäkringsbolag och skadeförsäkringsbolag som beviljas koncession första gången efter ikraftträdandet av lagen bör tillämpa den nya lagstiftningen utan inskränkningar. Genom att anknyta till koncessionsbeslutet i stället för t.ex. en senare registrering säkerställs att prövningen redan vid koncessionen sker med hänsyn till förutsättningarna enligt nya rörelseregler, t.ex. en slopad skälighetsprincip, en förändrad sundhetsprincip och en avsaknad av ordningen med grunder. Övergången till de nya reglerna behöver inte invänta den nya försäkringsavtalslag som bereds inom Justitiedepartementet.
Det bör i sammanhanget erinras om att svenska vinstutdelande företag redan i dag kan meddela produkter i form av individuellt pensionssparande och fondlivförsäkringar utan att några särskilda avtalsrättsliga regler har ansetts nödvändiga.
Försäkringsförbundet har ansett att försäkringsbolag bör kunna beviljas koncession och meddela försäkringar enligt nya regler så snart riksdagen fattat beslut om lagändringarna utan att deras ikraftträdande måste inväntas.
Med nuvarande tidsplan för riksdagsbehandling och ikraftträdande kommer tiden mellan riksdagens beslut och reglernas ikraftträdande att uppgå till ungefär ett halvår. En skäligt rådrum krävs bl.a. för handlägg-
362
ning av nya koncessionsansökningar och ändringar av bolagsordningar. Myndighetsbeslut som beviljas eller försäkringar som meddelas innan nya regler trätt i kraft kan också medföra komplikationer vid tillämpningen. Regeringen är således inte beredd att tillmötesgå förbundets begäran på denna punkt. Det anförda utesluter dock inte att eventuella ansökningar om koncession m.m. kan ges in och börja att handläggas före ett ikraftträdande, så att erforderliga beslut och tillstånd kan meddelas snabbare än annars när reglerna trätt i kraft. Vidare bör en övergångsbestämmelse ges om att bolagsstämman redan före ikraftträdandet får meddela sådana beslut som den annars kan anta först därefter.
Tillämpning av nya rörelseregler på äldre bolag
Det är givetvis i allmänhet av värde om en ny reglering i så stor utsträckning som möjligt kan tillämpas på äldre förhållanden. Försäkringstagarna kan ha svårt att bedöma eventuella skillnader som gäller beroende på om en försäkring tecknas hos ett gammalt eller nytt bolag samt vilka konsekvenser som detta kan få. Även tillsynen underlättas om försäkringsbolag följer ett så enhetligt regelverk som möjligt. Inspektionens resurser kan därmed också mera koncentrerat inriktas på tillämpningen av de nya reglerna.
Med hänsyn till försäkringsbranschens utveckling och effektivitet vore det olyckligt att låta de nya reglerna i stor utsträckning gälla endast för nya livförsäkringsbolag. Den kapacitet och de resurser som finns i de svenska bolagen skulle inte kunna användas effektivt om lagstiftningen helt förhindrade äldre bolag från att utveckla och differentiera verksamheten med nya livförsäkringar som inte bygger på skälighetsprincipen samt hänvisade ägarna till att bygga upp och utveckla parallella resurser i nya bolag där försäkringar med olika rätt till överskott godtas. En sådan utveckling skulle även kunna vara till nackdel för försäkringstagarna i bolaget. Det skulle exempelvis förhindra en utveckling där vinsterna från den nya verksamheten även skulle komma dem tillgodo, t.ex. i form av en ökad återbäring eller större bidrag till kostnadstäckningen.
Det måste emellertid i görligaste mån säkerställas att livförsäkringstagarnas och andra ersättningsberättigades rätt till ansamlade och framtida överskott från premier enligt avtal som är tecknade enligt nuvarande skälighetsprincip inte försämras. En bestämmelse behövs således som slår fast att skälighetsprincipen gäller för sådana livförsäkringar som tecknats före lagändringarnas ikraftträdande. Eftersom principen i framtiden inte skall vara obligatorisk enligt lag bör parterna ges ett utrymme för att avtala om att principen inte skall gälla för försäkringen. Även för sådana skadeförsäkringar som har meddelats på basis av skälighetsprincipen bör samma regel gälla. Eftersom bestämmelsen torde få betydelse under lång tid bör den tas in i FRL.
Övergångsregler behövs också med hänsyn till de konsekvenser som ändringarna medför för försäkringsbolagen. Vissa av reglerna förutsätter ändringar av bolagens datasystem. Förslagen förutsätter även förberedelser och analyser hos bolagen som inte alltid är möjliga att göra
363
på den korta tid som återstår till ikraftträdandet. Försäkringsbolagen bör därför ges en möjlighet att tillämpa nuvarande bestämmelser om grunder och återbäringshanteringen under de två första räkenskapsåren från ikraftträdandet. Detsamma gäller vissa bestämmelser i FRL och ÅRFL som har anknytning dit (se vidare författningskommentaren till ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna).
För bolag som inte vidtagit erforderliga ändringar inom den tvååriga anspassningstiden skall koncessionen kunna förverkas. Detta bör framgå av de föreslagna övergångsbestämmelserna.
En bestämmelse bör införas i övergångsreglerna som anger att återbäringsmedel skall tillföras som återbäring eller på annat sätt gottskrivas försäkringstagarna eller överföras till relevanta poster under eget kapital. En sådan bestämmelse innebär att återbäringsfonden och andra till framtida förfoganden avsatta medel skall gottskrivas försäkringstagarna som garanterad eller villkorad återbäring eller tillgodoföras dem på annat sätt, eller överföras till sådan konsolideringsfond som skall finnas enligt 12 kap. 9 §. För en eventuell uppskrivningsfond och fond för orealiserade vinster blir en redovisning som särskilda poster under bundet eget kapital aktuell.
Vissa övergångsfrågor för fondförsäkringsbolag
I detta sammanhang föreslås att fondförsäkringsbolag skall omfattas av ett flertal nya bestämmelser. Många av ändringarna är emellertid betingade av att bestämmelserna för livförsäkringsföretag i FRL närmar sig reglerna för fondförsäkringsbolag eller att bestämmelserna i fondförsäkringslagen utan större ändringar i sak förs över till FRL. Som tidigare nämnts omfattas fondförsäkringsbolag av bestämmelser om livförsäkringsbolag i FRL i den mån inte särregler finns i fondförsäkringslagen. Någon ändring av koncessionen krävs inte i sig till följd av de regeländringar som föreslås.
Fondförsäkringslagen bör upphävas i sin helhet när den nya försäkringsrörelselagstiftningen träder i kraft. Övergångskonsekvenserna av det nya regelverket för nuvarande fondförsäkringsbolag bör vid behov hanteras inom ramen för ikraftträdande- och övergångsreglerna till FRL.
Som tidigare sagts är det lämpligt att också nuvarande fondförsäkringsbolag som även fortsättningsvis skall vara vinstutdelande har uttryckliga bestämmelser i bolagsordningen om vad som får användas för förlusttäckning eller vinstutdelning (jfr avsnitt 7.2). För de fall då nödvändiga ändringar av bolagsordningen inte kan verkställas på denna punkt i tid behövs en övergångsregel. Vissa äldre bestämmelser i fondförsäkringslagen bör därför gälla fram till dess att en ändrad bolagsordning finns (se punkterna 5 i övergångsbestämmelserna). En sista tidpunkt för tillämpningen av sådana övergångsbestämmelse bör bestämmas. Om inte en ändring av bolagsordningen registrerats inom två år från lagens ikraftträdande skall koncessionen kunna förverkas.
364
Även i sådana bolag bör eventuella avsättningar till återbäringsfonden ha tillförts försäkringstagarna som återbäring innan nya villkor om vinstutdelning eller förlusttäckning stadfästs.
Såsom aviserats i avsnitt 3, under rubriken Lagrådet, kommer regeringen att senare ta ställning till de äldre övergångsbestämmelser som alltjämt kan ha betydelse och som har påverkats av de lagförslag som redovisas.
14.3 Ombildning av livförsäkringsbolag m.m.
Regeringens förslag: Stadfästelse av en bolagsordning för ett livförsäkringsbolag där det tagits in eller ändrats ett villkor om vinstutdelning skall förutsätta
att en kvalificerad majoritet röstar för beslutet på bolagsstämman, att de försäkringstagare i ett livförsäkringsaktiebolag vars rätt berörs underrättats,
att en viss andel av de underrättade inte är emot ändringen (mer än 50 procent av de som hörts av eller mer än 10 procent av samtliga), samt
att det kan antas att ändringen inte försämrar försäkringstagares och andra ersättningsberättigades rättigheter på grund av försäkringarna.
När ett villkor om vinstutdelning tas in i bolagsordningen för ett livförsäkringsaktiebolag skall detta förutsätta att återbäringsfond, konsolideringsfond och övervärden, med avdrag för aktiekapitalet och överkursfond, gottskrivits försäkringstagarna och motsvarande ersättningsberättigade som återbäring eller på annat sätt.
Stadfästelse av en bolagsordning där ett villkor om förlusttäckning tas in eller ändras skall förutsätta att försäkringstagarnas och andra ersättningsberättigades rätt inte försämras.
De förutsättningarna som krävs för en övergång till vinstutdelande verksamhet skall gälla även vid beståndsöverlåtelser till ett vinstutdelande livbolag och vid fusion med ett sådant bolag. I dessa fall får dock undantag göras om det finns särskilda skäl.
Ombildningsreglerna skall gälla både för äldre och nya livförsäkringsbolag.
Försäkringsutredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningsförslaget innebär att nuvarande livförsäkringsbolag kan ombildas till vinstutdelande bolag endast om mer än 90 procent av samtliga försäkringstagare medger det och försäkringstagarna eller andra ersättningsberättigade har tillförsäkrats skälig ersättning. I sådana fall skall inte någon skälighetsprincip gälla för försäkringarna. Vidare har ombildningsreglerna tagits in i övergångsreglerna och begränsats till nuvarande bolag. Utredningen har pekat på att parterna i ett försäkringsavtal kan komma överens om att försäkringen flyttas till ett bestånd där nya rörelseregler gäller men i övrigt inte behandlat beståndsöverlåtelser och fusioner (se betänkandet s. 173–183, 295 och 296).
365
Försäkringsrörelsepromemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Övergångstiden för tillämpning av de nya rörelsereglerna var begränsad till ett år i promemorians förslag (se promemorian s. 299–301).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte kommenterat
Försäkringsutredningens förslag. Sveriges Advokatsamfund har påpekat att icke vinstutdelande livförsäkringsbolag kan komma att ombildas även i framtiden, varför reglerna bör tas in i FRL i stället för i övergångsreglerna. Enligt samfundet bör reglerna gälla även vid beståndsöverlåtelser till vinstutdelande bolag.
Remissinstanserna har i allt väsentligt godtagit försäkringsrörelsepromemorians förslag. Försäkringsförbundet har anfört att ombildningsreglerna är väl avvägda. Enligt förbundet måste dock återbäringsmedel kunna tillföras en konsolideringsfond även i bolag som blir vinstutdelande. Advokatsamfundet har i princip tillstyrkt de föreslagna ombildningsreglerna. Villkoret att mer än 50 procent av de som avhörts skall vara för en ändring kan dock enligt samfundet utgå. Enligt samfundet är det oklart om reglerna för ändring av villkor i bolagsordningen om förlusttäckning kan tillämpas vid beståndsöverlåtelser och fusioner.
Finansinspektionen har ifrågasatt hur överskottsmedel vid en ombildning kan komma försäkringstagarna till godo genom emittering av aktier.
Skälen för regeringens förslag
Det är viktigt att försäkringstagarnas och andra ersättningsberättigades rätt till ansamlade och framtida överskott inte försämras genom att ny vinstutdelande verksamhet bedrivs i samma bolag. Hänsyn måste dock samtidigt tas till intresset av att livförsäkringsrörelsen kan organiseras och bedrivas på det mest ekonomiskt effektiva sättet. Reglerna bör med andra ord inte i onödan utformas så restriktiva att ekonomiskt befogade förändringar av verksamheten i praktiken omöjliggörs.
Ombildning till vinstutdelande verksamhet
En lämplig avvägning mellan olika intressen uppnås om särskilda förutsättningar ställs upp för att äldre bolag skall få ta in bestämmelser i bolagsordningen om vinstutdelning. Som en generell förutsättning bör gälla att försäkringstagarnas rätt inte skall kunna antas bli försämrad genom ändringen. Det bör bl.a. krävas att bolaget beaktat och sörjt för tillgodoseende av den rätt till återbäring som kan föreligga enligt försäkringsavtalet och den skälighetsprincip som skall gälla för äldre försäkringar.
De försäkringstagare vars rätt enligt försäkringsavtal berörs av ombildningen bör underrättas om bolagsordningens villkor om vinstutdelning. Det är också rimligt att kräva att en aktiv majoritet eller minoritet av dessa inte är emot den ändring som skall göras. En lämplig avvägning uppnås om en ändring inte får genomföras om fler än 50
366
procent av de försäkringstagare som avhörts till bolaget är emot en ändring. Regeringen anser alltså till skillnad från Advokatsamfundet att ett sådant krav trots allt är motiverat. Oavsett antalet som hörs av bör en minoritet av 10 procent av de berörda kunna förhindra en ombildning.
Om ett livförsäkringsaktiebolag skall kunna dela ut vinst bör det säkerställas att aktieägarnas kapital och eventuellt annat externt kapital tjänar som riskkapital i stället för medel som byggts upp från försäkringstagarnas premier när en vinstutdelning inte varit möjlig. Om ett livförsäkringsbolag skall ombildas från icke vinstutdelande till vinstutdelande bör som förutsättning gälla att nuvarande återbäringsfond, framtida konsolideringsfond och övervärden — med avdrag för aktiekapital eller eventuell överkurs som aktieägarna betalt in vid emittering av aktier — tillförts eller på annat sätt gottskrivits försäkringstagarna. Denna bedömning grundas på att alla ansamlade medel utom aktiekapitalet och motsvarande tillskott i överkursfonden tillhör försäkringstagarna till följd av vinstutdelningsförbudet. Det bör emellertid inte närmare regleras hur värdena skall gottskrivas försäkringstagarna eftersom betydande olikheter kan föreligga mellan olika livförsäkringsbolag. Det kan inte uteslutas att särskilt övervärden i tillgångar kan komma försäkringstagarna till del genom någon form av riktad emission.
Något krav på att återbäringsfonden m.m. skall ha tillförts försäkringstagarna bör inte införas för ömsesidiga försäkringsbolag som villkor för vinstutdelning till garanter. Skillnaden mot aktiebolagen är motiverad av att försäkringstagarna är delägare i ömsesidiga bolag. Av samma skäl bör det inte heller ställas upp något krav på hörande av dessa i egenskap av försäkringstagare.
När ett villkor om förlusttäckningen tas in eller ändras i bolagsordningen bör, vid sidan av allmänna beslutsregler för stämman, ställas upp ett materiellt krav att försäkringstagarnas och jämställdas rätt inte försämras. I sådana fall bör således inte krävas att försäkringstagarna hörs särskilt.
Vikten av tydliga avtalsvillkor om rätten till överskott har tidigare starkt understrukits. Detta är inte minst viktigt i vinstutdelande bolag. Tvekan kan råda om en vinstutdelande verksamhet praktiskt kan omfatta även försäkringar med en långtgående rätt till överskott enligt kontributionsprincipen. Ett första krav är att det finns försäkringstekniska förutsättningar att kontinuerligt särskilja dessa försäkringars del i överskottet. Utöver en tydlig avtalsreglering av rätten till överskott krävs en full anpassning till systemet med garanterad eller villkorad återbäring. De nu aktuella försäkringarna torde under alla förhållanden inte kunna förvaltas i samma försäkringsgren som försäkringar vilka bidrar till de medel som är tillgängliga för vinstutdelning.
En ombildning från icke vinstutdelande till vinstutdelande verksamhet kan inte bara bli aktuell vid lagens ikraftträdande utan också i framtiden. Samma förutsättningar bör alltså gälla även för framtiden om ett äldre livförsäkringsbolag eller ett i framtiden bildat icke vinstutdelande bolag övergår till vinstutdelande verksamhet. Som Advokatsamfundet framhållit bör därför reglerna om ombildningen tas in i FRL och inte i övergångsregler till de föreslagna lagändringarna.
367
Eftersom vinstutdelning eller förlusttäckning i livförsäkringsbolag skall förutsätta bestämmelser i bolagsordningen, är det naturligt att knyta prövningen av förutsättningarna till stadfästelsen av bolagsordningsändringen. Prövningen av om förutsättningarna för en ombildning är uppfyllda bör således i första hand ankomma på Finansinspektionen.
Ändring av villkor i bolagsordningen om vinstutdelning
Redan när villkor om vinstutdelning tas in i bolagsordningen första gången måste bl.a. återbäringsmedel och övervärden i bolaget ha gottskrivits försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade som återbäring eller på annat sätt. Som tidigare nämnts förutsätter en ombildning i praktiken bl.a. en full anpassning till systemet med garanterad och villkorad återbäring. Det torde alltså i regel saknas anledning att höra försäkringstagarna vid ändringar av villkor om vinstutdelning i redan vinstutdelande livförsäkringsbolag, eftersom deras rättigheter på grund av försäkringar inte berörs av ändringen.
Visserligen kan försäkringstagarna påverkas för framtiden genom att den andel av framtida vinst som skulle ha tillfallit dem minskar jämfört med om bolagsordningen inte ändrats. Enligt förslaget skall nämligen belopp som inte kan användas för vinstutdelning eller förlusttäckning gottskrivas som återbäring av bolagsstämma.
På samma sätt som om bolaget utan avtalsenlig skyldighet under flera år ensidigt gottskrivit återbäring av fria vinstmedel påverkas i dessa fall inte försäkringstagarnas avtalsenliga rätt. Någon rätt till denna typ av medel på grund av försäkringarna har inte försäkringstagarna förrän återbäringen har gottskrivits av bolagsstämman. Det anförda talar för att bestämmelserna om hörande och samtycke av försäkringstagarna kan begränsas till de fall då villkor om vinstutdelning tas in första gången. Det kan i sammanhanget påminnas om förbudet att förespegla framtida återbäring som saknar grund i försäkringsavtal.
Det är dock svårt att nu förutse alla fall som kan förekomma i praktiken. När ändringen av bolagsordningen stadfästs skall det under alla förhållanden särskilt prövas att försäkringstagarnas och andra ersättningsberättigades rätt inte försämras genom ändringen. Om försäkringstagarnas rätt på grund av försäkringar trots allt skulle beröras av en ändring av villkor om vinstutdelning bör deras samtycke efterfrågas. Bestämmelserna om försäkringstagarnas hörande och samtycke bör alltså även gälla för ändringar av villkor om vinstutdelning.
Beståndsöverlåtelser och fusion
En liknande bedömning som vid ombildningen till vinstutdelande verksamhet är motiverad om ett försäkringsbestånd skall överlåtas till ett vinstutdelande bolag eller genom fusion upptas i ett sådant bolag. Även i sådana situationer bör ombildningsreglerna gälla i tillämpliga delar.
368
I överlåtelse- och fusionsfallet bör utrymme för undantag från ombildningsvillkoren finnas, eftersom förhållandena i samband med likvidation eller annan rekonstruktion kan vara att några alternativa lösningar inte står till buds eller inte skäligen kan godtas. I sådana fall kan en avvägning med hänsyn till försäkringstagarnas intressen göra att en överlåtelse eller fusion trots allt bör ske även om inte försäkringstagarna gett erforderligt samtycke. Undantagsbestämmelsen bör villkoras av att det föreligger särskilda skäl.
I överlåtelse- och fusionsfallet bör prövningen knytas till myndighetens tillstånd till beståndsöverlåtelsen och fusionen.
Det bör inte ställas upp några särbestämmelser om vilka slag av livförsäkringar som nuvarande traditionella livförsäkringsbolag skall få meddela i framtiden. Verksamheten i traditionella bolag kan redan i dag genomgå förändringar av åtskilliga slag. Att sådana ändringar är förenliga med försäkringstagarnas intressen bör prövas i koncessionsärendet och i den löpande tillsynen.
369
15 Utländska försäkringsgivare
15.1 Bakgrund
Den 1 juli 1998 trädde lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige (LUFV) i kraft. Lagen innehåller regler för alla utländska försäkringsgivare som yrkesmässigt erbjuder försäkringstjänster här i landet, men är endast tillämplig på direkt försäkringsverksamhet.
Försäkringsgivare från länder utanför EES (försäkringsgivare från tredje land) kan etablera sig här i landet genom generalagent eller filial. Samma etableringsformer står till buds för försäkringsgivare med säte inom EES (EES-försäkringsgivare). För den sistnämnda gruppen försäkringsgivare tillkommer dessutom möjligheten för en försäkringssammanslutning att etablera sig här i landet genom en generalrepresentation. Begreppet sekundäretablering brukar användas som en sammanfattande beteckning för filial, generalagentur och generalrepresentation.
För att en försäkringsgivare från tredje land skall få verka i Sverige krävs tillstånd (koncession). En EES-försäkringsgivare kan däremot, efter ett enkelt anmälningsförfarande, bedriva verksamhet här i landet på basis av koncessionen i hemlandet. EU har nämligen utvecklat ett omfattande regelverk för försäkringsverksamhet. Det grundläggande syftet med regleringen har varit att genomföra en inre marknad för försäkringstjänster. Denna målsättning har i huvudsak uppnåtts genom godkännandet och införlivandet av tredje generationens försäkringsdirektiv i den nationella lagstiftningen i respektive medlemsland [jfr rådets direktiv 92/49/EEG av den 18 juni 1992 om samordning av lagar och andra författningar som avser annan direkt försäkring än livförsäkring samt om ändring av direktiv 73/239/EEG och 88/357/EEG (tredje direktivet om annan direkt försäkring än livförsäkring) och rådets direktiv 92/96/EEG av den 10 november 1992 om samordning av lagar och andra författningar som avser direkt livförsäkring och om ändring av direktiven 79/267/EEG och 90/619/EEG (tredje livförsäkringsdirektivet)].
I Sverige fullbordades genomförandet av tredje generationens direktiv den 1 juli 1995 genom ändringar i lagstiftningen för svenska och utländska försäkringsföretag (prop. 1994/95:184, bet. 1997/98:FiU22, rskr. 1997/98:215).
EU:s gemensamma försäkringsmarknad bygger lagtekniskt på principerna om en enda auktorisation och om hemlandstillsyn. Den första principen innebär att ett inom EU auktoriserat försäkringsföretag har rätt att med stöd av detta tillstånd bedriva försäkringsverksamhet i alla de länder som hör till EU. Den andra principen innebär att de behöriga myndigheterna i försäkringsgivarens hemland (dvs. det land där försäkringsgivaren har sitt säte) har det primära ansvaret för övervakningen av försäkringsgivarens verksamhet var den än bedrivs inom gemenskapen. En förutsättning för detta är dock existensen av principerna om minimiharmonisering och om ett ömsesidigt erkännande. Innebörden av dessa principer är att det i EG:s försäkringsdirektiv har fastlagts vissa miniminivåer för harmonisering av grundläggande regler för försäkringsverk-
370
samhet samtidigt som medlemsländerna genom ömsesidigt erkännande godtagit hela det gällande regelsystemet på området i respektive hemland.
Utländska försäkringsföretag som driver rörelse på den svenska marknaden genom ett i Sverige bildat dotterbolag omfattas inte av LUFV utan av regleringen i FRL.
I dag bedriver 15 utländska försäkringsgivare försäkringsverksamhet i Sverige genom generalagent. Endast en kommer från ett land utanför EES; Schweiz. Denna försäkringsgivare driver skadeförsäkringsrörelse och omfattas vid sidan av LUFV av förordningen (1996:222) om schweiziska försäkringsföretags skadeförsäkringsverksamhet i Sverige. Förordningen grundas på ett avtal mellan EG och Schweiz på skadeförsäkringsområdet som innebär att schweiziska försäkringsföretag till viss del likställs med försäkringsföretag med säte inom EU när det gäller att etablera skadeförsäkringsverksamhet inom EU.
För närvarande har tio EES-försäkringsgivare etablerat filial i Sverige. Däremot har ingen försäkringsgivare från tredje land ännu etablerat sig på detta sätt i Sverige.
15.2 Allmänna utgångspunkter
Även vid en översyn av reglerna för utländska försäkringsgivare bör grundförutsättningen vara att rörelsereglerna och tillsynen skall skydda direktförsäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringsavtal. Den naturliga utgångspunkten för ändringarna i LUFV är därför att de regler som nu föreslås i FRL skall gälla även för utländska försäkringsgivare.
Skälighetsprincipen och vinstutdelningsförbudet är i dag inte tillämpliga för de utländska försäkringsgivarna. Även i övrigt finns påtagliga skillnader i regleringen av inhemska respektive utländska försäkringsgivare. Den försäkringsverksamhet som omfattas av LUFV utgör en del av den rörelse, som bedrivs av ett utländskt företag. Den lyder också under hemlandets regler om associationsrätt m.m. De svenska försäkringsbolagen är däremot självständiga juridiska personer och bestämmelserna i FRL anpassade med hänsyn till detta. För att kunna bli tillämpliga på de utländska försäkringsgivarna måste därför vissa av de lösningar som valts för de svenska försäkringsbolagen modifieras, medan andra över huvud taget inte kan eller bör bli tillämpliga.
Skillnad måste dessutom göras mellan försäkringsgivare från tredje land och EES-försäkringsgivare eftersom olika verksamhetsförutsättningar gäller för dem. De ändrade försäkringsrörelsereglerna får mindre betydelse för EES-försäkringsgivare på grund av principerna om en enda koncession och om hemlandstillsyn.
Flera av de ställningstaganden som gjorts beträffande de svenska försäkringsbolagen blir tillämpliga även för de utländska försäkringsgivarna. Således bör inte heller LUFV innehålla några bestämmelser om särskilda utjämningsavsättningar för livförsäkringsrörelse eller för avgångsbidragsförsäkringar. Det bör inte heller införas några särskilda rörelse- eller tillsynsregler för kollektiva försäkringar. De ändringar som föreslås i
371
lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare får även betydelse för näringsidkare som tecknat försäkring hos en sådan försäkringsgivare.
Bland de förslag som överhuvudtaget inte blir aktuella för de utländska försäkringsgivarna kan nämnas de regler som särskilt rör de ömsesidiga bolagen. Inte heller förslagen om ändrade redovisningsregler (avsnitt 8.8) blir direkt tillämpliga för de utländska försäkringsgivarna annat än för sådana filialer som omfattas av lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. (filiallagen; se vidare avsnitt 15.6).
Enligt den tidigare nämnda förordningen om schweiziska försäkringsföretags skadeförsäkringsverksamhet i Sverige gäller i tillämpliga delar reglerna för försäkringsgivare från tredje land om inte annat föreskrivs i förordningen. Av förordningen framgår bl.a. att bestämmelserna i Schweiz gäller för ett schweiziskt försäkringsföretags kapitalbas, solvensmarginal och garantibelopp och att den behöriga myndigheten i Schweiz ansvarar för kontrollen av att de bestämmelserna följs. Det innebär att de nu föreslagna reglerna för försäkringsgivare från tredje land endast blir aktuella för de schweiziska försäkringsgivarna i begränsade delar. I sammanhanget kan nämnas att den aktuella förordningen är föråldrad och kommer att bli föremål för en översyn inom en snar framtid.
15.3 Allmänna rörelseregler
Regeringens förslag: En allmän rörelseregel införs i LUFV. Regeln får olika utformning för utländska försäkringsgivare inom respektive utanför EES.
För försäkringsgivare från tredje land skall stabilitetsprincipen och genomlysningsprincipen gälla.
För EES-försäkringsgivare skall endast genomlysningsprincipen gälla.
LUFV-promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Endast Finansinspektionen har lämnat synpunkter på förslagen i denna del. Inspektionen anser att det inte bör införas en stabilitetsregel i LUFV som är identisk med den som gäller för svenska försäkringsbolag. Inspektionen pekar på att soliditeten i den utländska försäkringsgivarens svenska verksamhet till stora delar är beroende av försäkringsgivarens verksamhet utanför Sverige och att det i vissa fall borde vara möjligt att beakta försäkringsgivarens totala situation, i den mån den är känd. När det gäller EES-försäkringsgivarna ställer sig inspektionen tveksam till om det är möjligt att ställa krav på hur t.ex. administration och skadereglering skall skötas.
Bakgrund: Skälighetsprincipen gäller inte för utländska försäkringsgivare. Anledningen till detta är främst svårigheten att beräkna överskottet på den svenska rörelsen och att skäligheten av de i Sverige tillämpade premierna inte enbart kan bedömas med ledning av skaderesultat och omkostnader här i landet (se bl.a. prop. 1950:94 sid. 40 ff). Finansinspektionen anses ändå kunna kontrollera premier och andra villkor samt
372
skadereglering med stöd av allmänna tillsynsregler (jfr SOU 1986:8 sid. 254). De särskilda bestämmelserna om skälighet i trafikförsäkringsrörelse gäller dock även utländska försäkringsgivare enligt trafikförsäkringsförordningen (1976:359).
Regleringen av försäkringsgivare från tredje land bygger bl.a. på den så kallade säkerhetsprincipen. Denna princip är en motsvarighet till soliditetsprincipen i FRL. Olikheterna i beteckning beror på att reglerna för verksamheten skiljer sig från ordningen för svenska bolag. Även i LUFV finns regler om miniminivåer för start- och driftkapital, regler om försäkringstekniska avsättningar, bestämmelser om grunder samt skuldtäcknings- och placeringsregler. Därutöver krävs av försäkringsgivarna från tredje land att de ställer deposition för att trygga de svenska försäkringstagarnas intressen.
För EES-försäkringsgivarna är, som tidigare sagts, principerna om en enda koncession och om hemlandstillsyn de grundläggande principerna. Detta system har som förutsättning att varje EES-land godtar vissa minimiregler i övriga EES-länders regelsystem för försäkringsrörelse, som i sin tur skall stå i samklang med tredje generationens försäkringsdirektiv. Av denna anledning innehåller inte reglerna för EES-försäkringsgivare några detaljerade rörelse-, solvens- eller tillsynsregler utan endast vissa grundläggande regler för verksamheten i Sverige. Regelsystemet i den nationella lagstiftningen i försäkringsgivarens hemland gäller i stora delar även för den verksamhet som bedrivs i Sverige.
Sundhetsprincipen gäller även för utländska försäkringsgivare, om än i endast begränsad utsträckning för EES-försäkringsgivare.
Samma typ av informationsregler som gäller enligt FRL gäller även för försäkringsgivare från tredje land och i viss mån även för EES-försäkringsgivare.
Av 8 kap. 1 § LUFV, som gäller samtliga utländska försäkringsgivare, framgår att företrädaren skall övervaka att försäkringsgivaren i sin verksamhet i Sverige iakttar god affärssed.
LUFV gäller inte för återförsäkringsrörelse.
Skälen för regeringens förslag: Ett borttagande av skälighetsprincipen i FRL får ingen direkt betydelse för de utländska försäkringsgivarna eftersom de redan i dag saknar en sådan reglering. Den särskilda bestämmelsen om skälighet i trafikförsäkringsrörelse kvarstår för såväl svenska som utländska försäkringsgivare.
Liksom i FRL bör de intressen som försäkringsrörelsereglerna skall tillgodose komma till tydligt uttryck i LUFV. De bör sammanfattas i en allmän rörelseregel för försäkringsgivarnas verksamhet.
Redan i dag finns bestämmelser i 8 kap. 1 § LUFV som nära överensstämmer med den princip om god försäkringsstandard som föreslås i FRL. Det finns därför inte något behov av en justering i LUFV på denna punkt. En viss språklig och redaktionell ändring bör dock göras.
För försäkringsgivarna från tredje land bör i övrigt en reglering införas som motsvarar den som föreslås för de svenska försäkringsbolagen. Vid en tillämpning av stabilitetsprincipen är det i första hand endast den svenska delen av rörelsen som skall beaktas. Därutöver bör det i vissa fall
373
finnas möjlighet att ta hänsyn även till försäkringsgivarens totala finansiella situation.
Någon motsvarighet till stabilitetsprincipen bör inte införas för EESförsäkringsgivarna. Skälet till detta är de gemensamma principer som ligger till grund för deras verksamhet. En tillämpning av den s.k. stabilitetsprincipen skulle kunna komma i konflikt med den finansiella tillsyn som utövas av den behöriga myndigheten i försäkringsgivarens hemland.
Genomlysningsprincipen bör fullt ut kunna införas även för EESförsäkringsgivarna.
Med hänsyn till att stabilitetsprincipen inte införs för EES-försäkringsgivarna bör den allmänna rörelseregeln delas upp i LUFV. En motsvarighet till stabilitetsprincipen bör tas in i 5 kap. LUFV, som endast gäller för försäkringsgivare från tredje land, medan genomlysningsprincipen bör tas in i 8 kap.
Vid tillämpningen av reglerna bör hänsyn självfallet tas till de särskilda förutsättningar som gäller för utländska försäkringsgivare och då särskilt EES-försäkringsgivarna.
I likhet med vad som föreslås i FRL bör reglerna om prövningen vid koncession samt av ägare och ledning ändras till följd av att sundhetsprincipen avskaffas. En ändring bör även görs i 4 kap. 10 § LUFV som reglerar under vilka förutsättningar Finansinspektionen skall lämna tillstånd till försäkringsgivare från tredje land som inte är etablerade i Sverige att marknadsföra försäkringar här.
I 8 kap. 3 § LUFV finns en regel om att ett försäkringsbrev skall innehålla uppgifter både om de allmänna villkoren och om de särskilda villkoren för försäkringen. Denna typ av bestämmelse hör bättre hemma i försäkringsavtalslagstiftningen. Bestämmelsen bör således överföras dit eller upphävas i samband med genomförandet av en ny försäkringsavtalslag. En sådan ändring bör dock ske först i samband med kommande förändringar i försäkringsavtalsrätten.
15.4 Frågor rörande återbäring m.m.
Regeringens bedömning: Några regler om vinstutdelning bör inte införas i LUFV. Det bör inte heller införas några regler om vilka medel som skall gottskrivas försäkringstagarna som återbäring eller någon allmän regel om fördelning av överskott mellan försäkringstagarna.
Regeringens förslag: Även utländska försäkringsgivare skall informera den som avser att teckna en livförsäkring om villkoren för användning av överskott.
Försäkringsgivare från tredje land skall göra försäkringstekniska avsättningar för såväl garanterad som villkorad återbäring.
LUFV-promemorians bedömning och förslag: Överensstämmer med regeringens bedömning och förslag.
374
Remissinstanserna: Remissinstanserna har lämnat bedömningen och förslagen utan erinran men Finansinspektionen har diskuterat om den uppdelning mellan garanterad och villkorad återbäring som föreslås kan upprätthållas för utländska försäkringsgivare. Inspektionen har godtagit reglerna mot bakgrund av den frihet de ger för produktutformningen.
Skälen för regeringens bedömning och förslag: I LUFV finns varken något vinstutdelningförbud eller några regler om överskottshantering. Det finns inte heller någon skyldighet för utländska försäkringsgivare att upprätta grunder för återbäring.
Frågan om att införa en sådan skyldighet togs upp i samband med att frågan om att införa skälighetsprincipen för utländska försäkringsgivare behandlades i början av 1950-talet. Anledningen till att någon skyldighet att upprätta återbäringsgrunder inte infördes var främst svårigheten att beräkna överskottet på den svenska rörelsen (prop. 1950:94).
Däremot framgår av 5 kap. 5 § LUFV att försäkringstekniska avsättningar skall göras för försäkringsgivarens åtaganden mot försäkringstagarna. Det gäller bl.a. tilldelad (dvs. utfäst eller garanterad) men ännu inte förfallen återbäring.
I FRL föreslås en rad regler för hur överskott i livförsäkringsbolag får hanteras. Huvuddelen av dessa regler förutsätter att försäkringsbolagen är självständiga juridiska personer med säte i Sverige och är inte relevanta för de utländska försäkringsgivarna. I några fall bör dock reglerna i LUFV ändras. Det gäller främst bestämmelserna för försäkringsgivare från tredje land.
Försäkringsgivarens vinstutdelning och återbäringshantering samt krav på bolagsordningen är frågor som regleras i försäkringsgivarens hemland.
Däremot bör även utländska försäkringsgivare, såväl de från tredje land som EES-försäkringsgivare, informera blivande försäkringstagare om de villkor för vinstutdelning och förlusttäckning samt återbäring som gäller hos försäkringsgivaren.
Som nyss nämnts skall försäkringsgivare från tredje land i dag göra försäkringstekniska avsättningar för tilldelad men ännu inte förfallen återbäring. Orsaken till detta är att tilldelad återbäring utgör en fordran som försäkringstagaren har gentemot försäkringsgivaren och som bör säkerställas. Även villkorad återbäring kan anses utgöra en sådan fordran på försäkringsgivaren även om försäkringstagaren står en finansiell eller aktuariell risk. Övervägande skäl talar därför för att försäkringstekniska avsättningar bör göras även för denna form av återbäring.
Finansinspektionen har i sitt remissyttrande diskuterat om den föreslagna uppdelningen mellan garanterad och villkorad återbäring kan upprätthållas för utländska försäkringsgivare. Reglerna i FRL om garanterad respektive villkorad återbäring är allmänt hållna och ger utrymme för stora variationer i återbäringshanteringen. Regeringen delar därför inspektionens slutsats att reglerna kan tillämpas även för utländska försäkringsgivare.
I FRL föreslås att avsättningar för återbäring skall göras även för sådana överskott som inte får användas för vinstutdelning eller förlusttäckning enligt bestämmelser i bolagsordningen. Någon motsvarande
375
bestämmelse bör inte införas för de utländska försäkringsgivarna eftersom hemlandets bolagsrätt reglerar dessa frågor.
Försäkringsrörelsereglerna bör inte heller i övrigt ange ramen för de utländska försäkringsgivarnas hantering av återbäringen.
15.5 Placeringsregler m.m.
15.5.1 Försäkringstekniska avsättningar enligt LUFV
Regeringens förslag: Rörelsereglerna om försäkringstekniska avsättningar, som gäller för försäkringsgivare från tredje land, justeras i flera avseenden.
Benämningarna på avsättningarna anpassas till den terminologi som föreslås i FRL. Liksom i FRL införs en uttrycklig bestämmelse om avsättningar för åtaganden inom fondförsäkring.
LUFV-promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna har lämnat förslagen utan erinran. Skälen för regeringens förslag: För försäkringsgivare från tredje land finns i LUFV i princip samma typ av regler för försäkringstekniska avsättningar som i FRL. Avsättningar skall även göras för tilldelad återbäring. När det gäller beräkning av premiereserv för livförsäkringsrörelse finns i 5 kap. 5 § sista stycket LUFV en hänvisning till 7 kap. 2 § FRL.
Liksom i FRL bör begreppet premiereserv utmönstras och ett förtydligande göras av vilka åtaganden som avses.
Samma definitioner för indelningen av försäkringstekniska avsättningar som föreslås gälla för svenska försäkringsbolag bör gälla även enligt LUFV. Försäkringsgivare från tredje land skall, som tidigare konstaterats, göra försäkringstekniska avsättningar för såväl garanterad som villkorad återbäring.
För svenska försäkringsgivare finns i de nya reglerna ett samspel mellan å ena sidan regler för avsättningarna och å andra sidan bestämmelser av bolagsrättslig karaktär. De senare reglerna tar sikte på villkor i bolagsordningen om förlusttäckning och vinstutdelning. Om avtalen är förenade med en rätt till återbäring förutsätter det nya systemet att denna rätt är tydligt reglerad i avtalet.
I LUFV föreslås inte några regler av den bolagsrättsliga karaktär som finns i FRL. Bedömningen av vilken typ av återbäring det är fråga om får avgöras med hänsyn till de återbäringsvillkor som faktiskt tillämpas och de utfästelser som görs av den enskilde försäkringsgivaren.
Hur återbäringen skall fördelas mellan försäkringstagarna bör återspeglas i de försäkringstekniska riktlinjerna (se följande avsnitt). På samma sätt som föreslås i FRL bör den närmare regleringen av försäkringstekniska avsättningar ske genom myndighetsföreskrifter. I föreskrifterna kan hänsyn tas till de särskilda förutsättningarna för utländska försäkringsgivare.
376
Villkorad återbäring torde endast bli aktuell inom livförsäkringar. Bestämmelsen om avsättningarna för villkorad återbäring bör därför även i LUFV begränsas till sådana försäkringar.
Liksom enligt FRL bör bestämmelserna om försäkringstekniska avsättningar kompletteras med en särskild punkt för avsättningar inom fondförsäkringar.
Genom den befintliga hänvisningen till 7 kap. 2 § FRL blir de föreslagna ändringarna i FRL om beräkningen av de tekniska avsättningarna tillämpliga även för de utländska försäkringsgivarna.
15.5.2 Försäkringstekniska grunder respektive riktlinjer m.m.
Regeringens förslag: Nuvarande system med försäkringstekniska grunder utmönstras även i LUFV. I likhet med vad som föreslås i FRL skall för försäkringsgivare från tredje land i stället upprättas försäkringstekniska riktlinjer, som enligt huvudregeln skall kompletteras med ett tekniskt underlag. Till skillnad mot vad som föreslås i FRL skall inte frågor om återförsäkring regleras i de försäkringstekniska riktlinjerna enligt LUFV.
Även enligt LUFV skall försäkringspremier för livförsäkringar beräknas med hänsyn till betryggande antaganden om riskmått, ränta och kostnader. En avvikelse får ske om det är försvarligt med hänsyn till försäkringsgivarens ekonomiska situation.
För samtliga utländska försäkringsgivare införs ett förbud att förespegla återbäring som saknar grund i försäkringsavtalet.
LUFV-promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Enligt promemorians förslag är riktlinjernas och underlagets innehåll mer begränsat. Möjligheten att underlåta att upprätta ett tekniskt underlag har begränsats till skadeförsäkringar. Det föreslås i promemorian att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter.
Remissinstanserna har lämnat förslagen utan erinran. Bakgrund: I likhet med vad som gäller för svenska försäkringsbolag enligt FRL skall försäkringsgivare från tredje land upprätta grunder för livförsäkringar. LUFV innehåller däremot inga regler om att grunder skall upprättas för återbäring eller skyldighet att teckna återförsäkring.
Anledningen till att några återbäringsgrunder inte skall upprättas har redovisats tidigare. LUFV innehåller inte heller några bestämmelser om upprättande av grunder för långa skadeförsäkringar. I vissa avseenden skall dock grunder upprättas för livränta och sjukränta som tillhör skadeförsäkringar. Vad grunderna skall innehålla framgår av 5 kap. 7 § LUFV, som till viss del hänvisar till bestämmelserna i FRL. I likhet med vad som gäller enligt FRL kompletteras reglerna av ett förbud mot s.k. returprovisioner.
Företrädaren för en försäkringsgivare från tredje land skall utan anmaning lämna grunderna till Finansinspektionen. Till grunderna skall fogas en redogörelse för de konsekvenser grunderna får för försäkringstagarna
377
och försäkringsgivaren. Regeringen eller Finansinspektionen får meddela närmare föreskrifter om denna uppgiftsskyldighet.
Även enligt LUFV får regeringen eller Finansinspektionen medge undantag från bestämmelserna för livförsäkringar som gäller endast för dödsfall och som meddelas för en tid om högst fem år och mot en premie som är beräknad och bestämd för längst fem år. Detta undantag gäller för samtliga utländska försäkringsgivare.
Skälen för regeringens förslag: I likhet med vad som föreslås i FRL bör systemet med grunder ersättas av försäkringstekniska riktlinjer.
Sådana riktlinjer bör endast upprättas av sådana utländska försäkringsgivare som kommer från tredje land. Eftersom lagen inte gäller återförsäkringsrörelse omfattas alla de försäkringsgivare från tredje land som omfattas av LUFV av bestämmelserna. Liksom för svenska försäkringsbolag skall försäkringstekniska riktlinjer upprättas även för skadeförsäkringar.
De försäkringstekniska riktlinjerna bör även enligt LUFV omfatta principerna för fördelning av återbäring mellan generationer och grupper av försäkringstagare. Hur en sådan fördelning skall ske när det gäller utländska försäkringsgivare bestäms av reglerna i försäkringsgivarens hemland. Principerna för den tillämpade fördelningen bör dock kunna anges i riktlinjerna.
Däremot bör inte de försäkringstekniska riktlinjerna enligt LUFV innehålla principerna för avgivande och mottagande av återförsäkring. Att detta skall gälla mottagen återförsäkring följer av att lagen inte gäller återförsäkringsrörelse. Tvekan kan däremot råda när det gäller avgiven återförsäkring. Användningen av återförsäkring påverkar i hög grad kapitalbasen som i sin tur är reglerad i LUFV. Det talar för att även principer för avgiven återförsäkring bör redovisas i riktlinjerna. Det kan dock antas att denna information ofta är av ett begränsat värde eftersom den präglas av de särskilda förhållandena i utlandet. De uppgifter som behövs för kontrollen kan i stället ges i den solvensdeklaration som regelbundet skall lämnas till Finansinspektionen och där försäkringsgivaren är skyldig att göra avdrag för avgiven återförsäkring. Regeringen finner därför att något krav att ange principerna för återförsäkring inte behöver införas.
Riktlinjerna och underlaget bör i övrigt ha samma omfattning som enligt FRL.
Liksom enligt FRL bör de försäkringstekniska riktlinjerna för livförsäkringar ges in till inspektionen efter att de antagits. Inte heller i LUFV bör det införas någon bestämmelse om att det tekniska underlaget skall ges in fortlöpande. Bestämmelsen i 6 kap. 3 § 3 att försäkringsgivaren skall lämna uppgift till Finansinspektionen om de försäkringstekniska avsättningarna och avgiven återförsäkring bör, i likhet med vad som föreslås i FRL, kunna tas bort. Det kan anmärkas att 6 kap. 4 § LUFV ger Finansinspektionen rätt att utfärda föreskrifter om skyldigheten att lämna de upplysningar som behövs för tillsynen.
Premier för livförsäkringar bör fastställas på samma sätt som enligt FRL.
Även om inte några regler föreslås beträffande utländska försäkringsgivares återbäringshantering bör ett förbud mot att förespegla återbäring
378
som saknar grund i försäkringsavtal införas även i LUFV. En regel av detta slag är viktig för att säkerställa försäkringstagarnas skyddsintressen.
Även i LUFV bör dispensmöjligheten för korta dödsfallsförsäkringar utmönstras.
15.5.3 Vissa placeringsfrågor m.m.
Regeringens förslag: Skuldtäckning, registerföring och förmånsrätt avseende återbäringsavsättningar och avsättningar för åtaganden inom fondförsäkring där försäkringstagaren bär placeringsrisken regleras för försäkringsgivare från tredje land på ett sätt som svarar mot ordningen i FRL. Detsamma gäller placeringsreglerna i dessa delar. Det klargörs att även andra ersättningsberättigade på grund av försäkringsavtalet än försäkringstagarna har förmånsrätt.
Regeringens bedömning: Någon ändring av nuvarande lokaliseringskrav föreslås inte.
LUFV-promemorians förslag och bedömning: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag och bedömning. Enligt promemorians förslag har den allmänna matchnings- och riskspridningsregeln i FRL gjorts tillämplig på tillgångar motsvarande villkorad återbäring.
Remissinstanserna har lämnat förslagen och bedömningen utan erinran.
Bakgrund: Försäkringsgivare från tredje land som är verksamma i
Sverige är underkastade i princip samma skuldtäcknings- och placeringsregler som gäller för svenska försäkringsbolag. Således stadgas i 5 kap. 8 § LUFV att de försäkringstekniska avsättningarna skall täckas med tillgångar på det sätt som gäller för skuldtäckning enligt 7 kap. 9 § första, tredje och fjärde styckena, 9 a–10 c, 10 e samt 10 f §§ FRL. Eftersom LUFV inte gäller återförsäkringsrörelse har en uttrycklig regel införts om att skuldtäckning endast skall omfatta direkt försäkringsrörelse.
Av andra stycket i 5 kap. 8 § LUFV framgår att den deposition som skall göras av försäkringsgivare från tredje land i vissa fall får räknas in när de försäkringstekniska avsättningarna skall täckas. I tredje stycket anges att de tillgångar som används för skuldtäckning skall finnas i Sverige.
Även LUFV innehåller regler om placeringsriktlinjer, registerföring och förmånsrätt som svarar mot reglerna för inhemska försäkringsbolag. Enligt LUFV följer dock förmånsrätt bara med en fordran som grundas på avtal om livförsäkring eller återförsäkring avseende livförsäkring.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: De föreslagna ändringarna berör i den del som behandlas nu endast försäkringsgivare från tredje land.
Livförsäkringsgivares avsättningar för garanterad återbäring skall alltså — på samma sätt som nuvarande avsättningar för bl.a. tilldelad återbäring — skuldtäckas med registerförda tillgångar av minst samma värde. I sådana tillgångar skall livförsäkringstagare som i dag ha förmånsrätt. Även avsättningar för villkorad återbäring och avsättningar för åtaganden
379
inom fondförsäkring där försäkringstagaren bär placeringsrisken skall skuldtäckas, registerföras och ligga till grund för livförsäkringstagarnas förmånsrätt. Vidare klargörs att även andra ersättningsberättigade än försäkringstagarna har förmånsrätt.
Nuvarande placeringsregler skall inte gälla för tillgångar som är hänförliga till försäkringstekniska avsättningar för villkorad återbäring och fondförsäkringsavsättningar. För dessa båda typer av avsättningar blir i stället, genom en hänvisning till 7 kap. 13 § FRL, den allmänna bestämmelsen om att avsättningarna skall skuldtäckas med tillgångar som är lämpliga med hänsyn till åtagandens karaktär tillämplig.
Kravet att skuldtäckningstillgångar skall finnas i Sverige är direktivbundet. Till skillnad från vad som gäller för försäkringsgivare inom EES finns det inte någon möjlighet till undantag för försäkringsgivare från tredje land. Kravet har utformats i enlighet med reglerna i första generationens försäkringsdirektiv som rör agenturer och filialer till företag med huvudkontor utanför gemenskapen [artikel 24 i första skadeförsäkringsdirektivet (dvs. rådets direktiv 73/239/EEG om samordning av lagar och andra författningar angående rätten att etablera och driva verksamhet med annan direkt försäkring än livförsäkring) och artikel 28 i första livförsäkringsdirektivet (dvs. rådets direktiv 79/267/EEG om samordning av lagar och andra författningar om rätten att starta och driva direkt livförsäkringsrörelse)]. Dessa direktivbestämmelser har inte ändrats genom tredje generationens direktiv.
Någon ändring av kravet är alltså inte möjlig.
15.5.4 Upplåning
Regeringens bedömning: Någon motsvarighet till de i FRL föreslagna reglerna om upplåning införs inte för de utländska försäkringsgivarna.
LUFV-promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna har inte haft någon erinran mot bedömningen. Skälen för regeringens bedömning: LUFV saknar bestämmelser om utländska försäkringsgivares möjligheter att ta upp lån. För försäkringsgivare från tredje land finns däremot, i likhet med vad som gäller enligt
FRL, ett förbud mot att driva annan rörelse än försäkringsrörelse. Av den tolkning som gjorts av motsvarande förbud i FRL följer att upplåningsmöjligheterna därmed är begränsade.
Den verksamhet som bedrivs av en utländsk försäkringsgivare här i Sverige är, som tidigare anförts, en del av en rörelse som bedrivs i utlandet. De skäl som har anförts för att föreslå en reglering av upplåningsmöjligheterna för svenska försäkringsbolag har inte samma aktualitet för dessa försäkringsgivare. Vilken upplåning som är möjlig för den utländska försäkringsgivaren blir beroende av de regler om borgenärsskydd m.m. som finns i hemlandet och det är knappast möjligt att föreskriva särskilda regler för den del av rörelsen som bedrivs i Sverige. Om det
380
uppstår ett tillfälligt likviditetsbehov för en utländsk försäkringsgivare kan inte bara tillgångarna i Sverige utan försäkringsgivarens samtliga tillgångar användas för att finansiera behovet. Det torde därför inte finnas något behov av eller ens vara möjligt att införa några särskilda krav på detta område för de utländska försäkringsgivarnas filialer och agenturer i Sverige.
15.6 Redovisningsfrågor
Regeringens bedömning: Några uttryckliga bokförings- och redovisningsregler bör inte nu införas i LUFV.
LUFV-promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna har inte haft någon erinran mot den gjorda bedömningen.
Skälen för regeringens bedömning: I sitt remissyttrande över betänkandet Utländska försäkringsgivare med verksamhet i Sverige (SOU 1996:77), påpekade Finansinspektionen, att det är oklart vilka bokföringsoch redovisningsregler som gäller för utländska försäkringsgivare som bedriver verksamhet i Sverige genom generalagent, men att samma regler borde gälla oavsett vilken etableringsform en utländsk försäkringsgivare väljer. Frågan togs aldrig upp i prop. 1997/98:141, Utländska försäkringsgivare med verksamhet i Sverige, som ligger till grund för LUFV.
Frågan om redovisningsregler har mindre betydelse för EES-försäkringsgivarna eftersom dessa, som tidigare sagts, omfattas av principerna om en enda auktorisation och om hemlandstillsyn.
Försäkringsgivare från tredje land kan, som tidigare nämnts, etablera sig i Sverige antingen genom en filial eller genom en generalagent. För filialerna gäller enligt 1 kap. 10 § LUFV, förutom LUFV, även filiallagen. Enligt 14 § filiallagen är utländska filialer i Sverige bokföringsskyldiga enligt bokföringslagen (1976:125). Filialen skall ha en egen bokföring, upprätta årsbokslut och, i fråga om försäkringsgivare från tredje land, en årsredovisning som skall skickas in till registreringsmyndigheten, PRV. Filialen skall granskas av en auktoriserad eller godkänd revisor. För de försäkringsgivare från tredje land som etablerar sig i Sverige genom en generalagent finns emellertid inga motsvarande regler och det är främst för dessa försäkringsgivare som frågan om nya redovisningsregler kan vara aktuell.
I LUFV ställs krav, som gäller samtliga etableringsformer, på att Finansinspektionen skall ha rätt att granska den verksamhet som drivs i Sverige samt att räkenskaper och andra handlingar som rör den svenska försäkringsverksamheten skall hållas tillgängliga för granskning. För försäkringsgivare från tredje land finns bl.a. krav på koncession och deposition. Enligt 6 kap. 3 § LUFV skall företrädaren utan anmaning lämna Finansinspektionen bl.a. en redogörelse för försäkringsgivarens verksamhet i Sverige och ett intyg om depositionen. Beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna regleras i 5 kap. 5 § LUFV. De
381
tillgångar som används för skuldtäckning skall finnas i Sverige och företrädaren skall föra ett register över dessa.
De försäkringstekniska avsättningarna och de tillgångar som motsvarar dessa utgör de väsentligaste balansposterna i ett försäkringsbolags redovisning. Det är också dessa poster som har en särställning vid säkerställandet av försäkringstagarnas intressen. Något krav på att de försäkringsgivare från tredje land som bedriver verksamhet i Sverige genom en generalagent, i likhet med en filial, även skall upprätta årsbokslut och redovisning enligt bokföringslagen och årsredovisningslagen (1995:1554) avseende den försäkringsrörelse som bedrivs i Sverige samt åläggas ett revisionskrav är inte påkallat enbart med hänsyn till Finansinspektionens tillsyn.
En särskild utredare har nyligen tillkallats med uppgift att bl.a. analysera om det är möjligt och lämpligt att gå över till konventionell beskattning av utländska skadeförsäkringsföretag (dir. 1998:74). Den frågan är starkt kopplad till frågan om redovisningsregler för utländska försäkringsgivare som driver verksamhet i Sverige. I avvaktan på utredningens analys bör inte ställning tas till frågan om redovisningsregler för utländska försäkringsgivare som driver verksamhet i Sverige genom en generalagent.
15.7 Särskilt om fondförsäkring
Regeringens förslag: Särbestämmelser som skall gälla för fondförsäkringar enligt FRL skall även gälla för försäkringsgivare från tredje land.
Det generella bemyndigandet i LUFV för regeringen eller Finansinspektionen att meddela från lag avvikande föreskrifter för fondförsäkringar upphävs. Detsamma gäller särbestämmelsen om kapitalbas och solvensmarginal för livförsäkringar som är anknutna till värdepappersfonder.
LUFV-promemorians förslag: Överensstämmer i princip med regeringens förslag. I promemorian föreslås en bestämmelse om att avgift vid byte av fond skall vara skälig.
Remissinstanserna har lämnat förslagen utan erinran. Bakgrund: I LUFV görs vissa hänvisningar till fondförsäkringslagen. I 1 kap. 15 § LUFV anges att regeringen eller Finansinspektionen får medge undantag från lagens bestämmelser för livförsäkringar som är anknutna till värdepappersfonder. För sådana försäkringar gäller också, enligt 5 kap. 15 § LUFV, de särskilda bestämmelserna om kapitalbas och solvensmarginal i 12 och 13 §§ fondförsäkringslagen. Bestämmelserna gäller endast försäkringsgivare från tredje land. Trots förbudet i 2 § fondförsäkringslagen får det antas att utländska försäkringsgivare har möjlighet att meddela fondförsäkringar parallellt med konventionella livförsäkringar i sin svenska rörelse.
Skälen för regeringens förslag: Tidigare har föreslagits att fondförsäkringslagen skall upphävas och att de särbestämmelser som skall
382
gälla för fondförsäkringar förs över till FRL. Följdändringar måste därför göras även i LUFV.
Som framgått bör utländska försäkringsgivare redan i dag kunna meddela fondlivförsäkringar och konventionella livförsäkringar parallellt. Förslagen får därför i det avseendet ingen större betydelse för dessa försäkringsgivare. I andra delar får bestämmelserna betydelse för försäkringsgivare från tredje land.
Genom en befintlig hänvisning till 7 kap. 10 § FRL blir den i FRL föreslagna bestämmelsen om hur avsättningarna för fondförsäkringar skall skuldtäckas tillämplig även för försäkringsgivare från tredje land. Den frihet för placeringarna som lämnas där begränsas dock genom lokaliseringskravet i 5 kap. 8 § LUFV. Kravet innebär att de tillgångar som en försäkringsgivare från tredje land använder för skuldtäckning måste finnas i Sverige. En bestämmelse om placeringar i fonder av premier, disposition av utdelning och ersättning vid inlösen, som svarar mot den som föreslås i 7 kap. 29 § FRL, bör införas även i LUFV.
Bemyndigandet i 1 kap. 15 § att meddela undantag från bestämmelserna i LUFV bör upphävas. Detsamma gäller särbestämmelsen i 5 kap. 15 § LUFV, som hänvisar till bestämmelserna om kapitalbas och solvensmarginal i fondförsäkringslagen. Eftersom hänvisningar görs i 5 kap. 14 § LUFV till 7 kap. 22, 23 och 26 §§ FRL blir de ändringar som föreslås där, för att beakta att lagen även skall tillämpas på fondförsäkringar, också tillämpliga för försäkringsgivarna från tredje land.
15.8 Den löpande tillsynens inriktning
Regeringens förslag: Finansinspektionens uppgifter renodlas även på området för utländska försäkringsgivare.
För försäkringsgivare från tredje land införs i princip samma regler som föreslås för de svenska försäkringsbolagen. För EES-försäkringsgivarna, som redan i dag endast är föremål för begränsad tillsyn i Sverige, görs mindre justeringar.
LUFV-promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Finansinspektionen har i sitt remissyttrande i det tidigare lagstiftningsärendet om FRL ifrågasatt om inte de nya reglerna innebär ett krav på förhandsgranskning av avtalsvillkor m.m. Inspektionen har nu hänvisat till det remissvaret.
Bakgrund: När det gäller försäkringsgivare från tredje land har
Finansinspektionen huvudansvaret för tillsynen över den verksamhet som försäkringsgivaren bedriver i Sverige. En försäkringsgivare från tredje land skall i långa stycken granskas på samma sätt som ett svenskt försäkringsbolag som bedriver verksamhet enligt FRL. Sådana avvikelser skall göras som följer av att tillsynen endast gäller den del av en utländsk försäkringsgivares verksamhet som är förlagd till Sverige. En utländsk återförsäkringsrörelse är över huvud inte föremål för tillsyn i Sverige.
383
Av principen om hemlandstillsyn enligt tredje generationens försäkringsdirektiv följer att Finansinspektionen har rätt att övervaka EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige endast till den del övervakningen inte ankommer på den behöriga myndigheten i försäkringsgivarens hemland. Detta innebär att Finansinspektionens tillsynsansvar för EESförsäkringsgivares verksamhet i Sverige inte omfattar den finansiella tillsynen utan i huvudsak är begränsad till kontroll av att försäkringsgivaren iakttar gällande bestämmelser i fråga om konsumentskydd, information och principer beträffande god affärssed.
Av 3 kap. 2 § första stycket LUFV framgår att Finansinspektionen, i samarbete med den behöriga myndigheten i EES-försäkringsgivarens hemland, skall verka för en sund utveckling av den verksamhet försäkringsgivaren bedriver enligt LUFV. Att Finansinspektionen har en skyldighet att biträda den utländska tillsynsmyndigheten framgår av 3 kap. 2 § andra stycket LUFV. Inspektionen har rätt att få de uppgifter som behövs för att inspektionen skall kunna fullgöra sin övervakningsfunktion.
Skälen för regeringens förslag: Vad som tidigare har sagts om den framtida tillsynens inriktning när det gäller svenska försäkringsbolag bör få motsvarande tillämpning även för Finansinspektionens tillsyn över försäkringsgivare från tredje land. Således bör även tillsynen över dessa försäkringsgivare i huvudsak begränsas till kontroll av stabilitet och genomlysning. Även i framtiden måste hänsyn tas till de avvikelser som följer av att tillsynen endast gäller den del av en utländsk försäkringsgivares verksamhet som är förlagd till Sverige och endast avser direkt försäkringsrörelse.
När det gäller EES-försäkringsgivarna måste det beaktas att den finansiella tillsynen ankommer på den behöriga myndigheten i försäkringsgivarens hemland. De ändrade reglerna får därför endast begränsad betydelse för Finansinspektionens tillsyn av dessa försäkringsgivare.
Den nuvarande bestämmelsen om att Finansinspektionen skall verka för en sund utveckling av EES-försäkringsgivarens verksamhet bör anpassas till den som utnyttjats för svenska bolag. Det bör alltså föreskrivas att inspektionen skall utöva tillsyn över att den verksamhet som bedrivs av en EES-försäkringsgivare i Sverige sker i enligt med LUFV och andra författningar som reglerar försäkringsgivarens näringsverksamhet.
Med anledning av Finansinspektionens remissynpunkter vill regeringen upprepa vad som tidigare sagts om att avsikten inte är att det skall ske en löpande förhandskontroll av försäkringsbolagens avtalsvillkor m.m.
384
15.9 Övriga frågor
15.9.1 Bestämmelser om företrädare m.m.
Regeringens förslag: En företrädare för försäkringsgivare från tredje land skall fastställa försäkringstekniska riktlinjer, se till att de följs och fortlöpande pröva om de behöver ändras. Däremot behöver inte företrädaren anta det försäkringstekniska underlaget.
Finansinspektionen får förelägga försäkringsgivare från tredje land eller dennes företrädare att vidta rättelse om de försäkringstekniska riktlinjerna eller placeringsriktlinjerna inte följs. Detsamma gäller om riktlinjerna eller det försäkringstekniska underlaget inte är tillfredsställande med hänsyn till rörelsens omfattning och beskaffenhet.
LUFV-promemorians förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag. I promemorian föreslås att företrädaren även skall anta det tekniska underlaget. Vidare föreslås en bestämmelse om företrädarens ansvar för föreskriven informationsskyldighet.
Remissinstanserna har inte haft någon erinran mot förslagen i denna del.
Bakgrund: Med företrädare avses enligt 1 kap. 8 § andra stycket
LUFV generalagent, verkställande direktör för en filial samt ombud för generalagent eller för försäkringsgivare i en försäkringssammanslutning.
Företrädaren svarar för verksamheten från den utländska försäkringsgivarens sekundäretablering här i landet och företräder försäkringsgivaren i rättsförhållanden som gäller sekundäretableringens verksamhet. Med undantag av ombud för försäkringsgivare i en försäkringssammanslutning leder företrädarna också försäkringsrörelsen vid sekundäretableringen. Av propositionen om Utländska försäkringsgivare med verksamhet i Sverige framgår att företrädarens ställning närmast kan jämföras med en kombination av den ställning en verkställande direktör och en styrelse i ett svenskt försäkringsbolag har (prop. 1997/98:141, s. 96).
Enligt 5 kap. 9 § första stycket LUFV skall företrädaren för en försäkringsgivare från tredje land se till att placeringsriktlinjer upprättas och följs. Företrädaren skall också fortlöpande pröva om riktlinjerna behöver ändras. Enligt sanktionsreglerna kan Finansinspektionen meddela försäkringsgivaren föreläggande om rättelse bl.a. om placeringsriktlinjerna inte är tillfredsställande med hänsyn till rörelsens omfattning och beskaffenhet.
Om en försäkringsgivare från tredje land avviker från grunderna skall Finansinspektionen förelägga denne att vidta rättelse. En sådan rättelse kan ske dels genom att försäkringsgivaren undanröjer de förhållanden som strider mot grunderna, dels genom att grunderna anpassas till de nya förhållandena. Motsvarande bestämmelse saknas för placeringsriktlinjer. Enligt samma lagrum kan dock inspektionen i vissa fall fordra rättelse av dessa riktlinjer.
I LUFV finns vissa bestämmelser som tar sikte på information. Således finns i 5 kap. 9 § andra stycket bestämmelser om att företrädaren skall se till att information lämnas om placeringsriktlinjerna.
385
Skälen för regeringens förslag: Nu aktuella ändringar gäller endast försäkringsgivare från tredje land.
Som tidigare utvecklats bör en bestämmelse införas där försäkringsgivare från tredje land åläggs en skyldighet att upprätta och följa försäkringstekniska riktlinjer (se avsnitt 15.5.2). På samma sätt som nu gäller för placeringsriktlinjerna bör de försäkringstekniska riktlinjerna fastställas och fortlöpande omprövas av företrädaren.
I likhet med vad som föreslås i FRL är det i första hand de försäkringstekniska riktlinjerna som skall fastställas av företrädaren. I praktiken torde det ofta bli företrädaren som upprättar även beräkningsunderlaget.
På motsvarande sätt som föreslås i FRL bör efterlevnaden av försäkrings- och placeringsriktlinjerna sanktioneras på i stort samma sätt som gäller för nuvarande grunder. Finansinspektionen bör därför kunna förelägga försäkringsgivare från tredje land att vidta rättelse om riktlinjerna överträds. Till skillnad mot vad som gäller i dag bör Finansinspektionen även ha möjlighet att förelägga företrädaren att vidta rättelse.
Till följd av vad som nu föreslagits skall regler tas in i LUFV om att försäkringsgivaren och företrädaren skall följa riktlinjerna. Finansinspektionen bör kunna förelägga försäkringsgivaren eller företrädaren att vidta rättelse om riktlinjerna inte är tillfredsställande med hänsyn till omfattningen eller beskaffenheten av försäkringsgivarens rörelse.
Det faktum att placeringsriktlinjerna inte löpande behöver ges in till Finansinspektionen bör inte förhindra att inspektionen får fordra rättelse om sådana riktlinjer konstateras vara otillfredsställande, t.ex. i samband med den löpande tillsynen. Rättelsesanktionen bör även gälla för det fall att det försäkringstekniska beräkningsunderlaget inte är tillfredsställande utformat.
Inte heller i LUFV bör införas någon allmän bestämmelse om ansvaret för information som skall lämnas till försäkringstagarna och Finansinspektionen. Ansvaret i denna del torde även utan särskilda bestämmelser ligga på företrädaren.
15.9.2 Förbudet mot nedsättning av vissa premier
Regeringens förslag: Nuvarande förbud mot nedsättning av premier för vissa livförsäkringar slopas.
LUFV-promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna har inte haft någon erinran mot förslagen. Skälen för regeringens förslag: Till följd av att bestämmelsen i FRL upphävs bör motsvarande lagändring ske även i LUFV.
386
15.9.3 Aktuariens ställning
Regeringens förslag: Hos såväl liv- som skadeförsäkringsgivare från tredje land skall de försäkringstekniska utredningarna och beräkningarna utföras under ledning av minst en av försäkringsgivaren utsedd aktuarie. Finansinspektionen ges rätt att, om så behövs, förordna en särskild aktuarie.
LUFV-promemorians förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag.
Remissinstanserna har inte haft någon erinran mot förslagen. Skälen för regeringens förslag: Enligt 5 kap. 19 § LUFV skall en försäkringsgivare från tredje land som meddelar livförsäkringar i Sverige utföra försäkringstekniska beräkningar och utredningar under ledning av en aktuarie. Genom en hänvisning till FRL gäller samma behörighetskrav för dessa aktuarier som för de aktuarier som anlitas av svenska försäkringsbolag.
De lagändringar som föreslås beträffande aktuarier i LUFV bör genomföras även i LUFV. Ändringarna gäller bara försäkringsgivare från tredje land. Den grundläggande bestämmelsen om kompetens och yrkeserfarenhet för aktuarier blir indirekt tillämpliga för försäkringsgivarna från tredje land genom hänvisningen till FRL i 5 kap. 19 § LUFV.
15.10 Övergångsfrågor
De aktuella lagändringarna är i stor utsträckning inriktade på livförsäkringsbolagens regler. Reglerna för utländska försäkringsgivare saknar en skälighetsprincip och ett förbud mot vinstutdelning. Det är framför allt försäkringsgivarna från tredje land som blir berörda av de ändrade rörelsereglerna. I dag bedriver emellertid endast en försäkringsgivare från tredje land verksamhet i Sverige med stöd av LUFV. Denna försäkringsgivare driver dessutom skadeförsäkringsrörelse.
Mot denna bakgrund bedömer regeringen att det inte finns tillräckliga skäl för att införa särskilda övergångsbestämmelser för lagändringarna i LUFV.
387
16 Ekonomiska konsekvenser
I avsnitt 4.1 finns en allmän redovisning av den föreslagna regleringens konsekvenser för försäkringsbolagen och försäkringsmarknaden. I denna redovisning och i den fortsatta genomgången diskuteras skälen och effekterna av förslagen. Här bör endast anmärkas att förslagen ställer krav på ett större eget kapital i vissa livförsäkringsbolag.
De nya reglerna är utformade så att de ökade kapitalkraven i huvudsak inträder först vid en omläggning av den befintliga verksamheten. Andra delar av förslagen innebär i många fall en förenkling av regelverket vilket kan leda till lägre omkostnader i bolagen i framtiden.
De nya reglerna innebär en större omläggning i fråga om försäkringstekniska avsättningar m.m. för livförsäkringsbolagen. I försäkringsrörelsepromemorian antogs att arbetsbelastningen för Finansinspektionen skulle öka under ett övergångsskede. Finansinspektionen har emellertid framhållit att den tonvikt som lagts på information i det nya systemet kommer att öka inspektionens resursbehov. Detta gäller även frågan om hanteringen av överskottsmedel. Där krävs enligt inspektionen delvis en annan kompetens än den som i dag finns. Resurser krävs också för anpassning av föreskrifter och allmänna råd.
Det är riktigt att inspektionens arbetsuppgifter påverkas i inte obetydlig mån av de nya näringsrättsliga reglerna. Inte minst viktigt är arbetet med att utveckla nya modeller för tillsyn. Detsamma gäller omarbetningen av allmänna råd och föreskrifter. I flera fall krävs omfattande samråd med bransch och berörda myndigheter, främst Konsumentverket. De ändringar som föreslås beträffande de utländska försäkringsgivarna torde endast marginellt påverka Finansinspektionens arbetsbelastning.
En engångsvis förstärkning av inspektionens resurser har beslutats för år 1999 mot bakgrund av bl.a. försäkringsrörelsereformen. Förstärkningen beslutades med reservation för riksdagens godkännande av ett förslag i ämnet (prop. 1989/99:1 volym 2, anslagsavsnitt 5.5).
Finansieringen av de ökade kostnaderna för år 2000 och framåt kommer att beaktas i den långsiktiga översyn av Finansinspektionens uppgifter och kostnader som pågår. Regeringen räknar med att de ökade arbetsuppgifter som de nya näringsrättsliga reglerna innebär kommer att uppvägas av omprioriteringar i arbetsuppgifter i samband med denna översyn.
388
17 Författningskommentar
17.1 Förslaget till lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713)
Genom denna lag upphävs lagen (1989:1079) om livförsäkringar med anknytning till värdepappersfonder (fondförsäkringslagen). Det ställs upp övergångsbestämmelser för de livförsäkringsbolag som bedrivit rörelse enligt den lagen (se punkterna 1, 5 och 6 i ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna). Vissa bestämmelser i fondförsäkringslagen har inarbetats i försäkringsrörelselagen (FRL) och gäller även fortsättningsvis för livförsäkringsbolag som meddelar fondförsäkringar. Dessa justeringar kommenteras i det följande i anslutning till berörda bestämmelser.
I förevarande lag har kapitel 13 om uttaxering i ömsesidiga bolag upphävts. Ändringen är en följd av att nuvarande huvudregel om ett uttaxeringsansvar för delägare i ömsesidiga bolag har utmönstrats och att ett betalningsansvar genom uttaxering skall förutsätta närmare bestämmelser i bolagsordningen. Upphävandet av bestämmelserna i kapitlet är närmare motiverat i den allmänna motiveringen, avsnitt 9.1 och 9.6.
I flera av bestämmelserna i FRL finns ett bemyndigande för regeringen eller, efter vidare delegation, Finansinspektionen, att meddela föreskrifter. Sådana paragrafer har ändrats på så sätt att Finansinspektionen inte särskilt pekas ut. I överensstämmelse med vad som är brukligt i fråga om s.k. subdelegation har bestämmelserna utformats så att det ankommer på regeringen att bestämma till vilken myndighet rätten att meddela föreskrifter skall delegeras. Sådana ändringar, som i enlighet med
Lagrådets påpekande genomförts konsekvent i lagen, kommenteras inte särskilt i författningskommentarerna.
Inom ramen för det europeiska monetära samarbetet har beteckningen ecu ersatts av valutaenheten euro från och med den 1 januari 1999 (jfr rådets förordning av den 17 juni 1997 om vissa bestämmelser som har samband med införandet av euron). De bestämmelser i FRL där ecu används har ändrats med hänsyn till detta. Ändringarna kommenteras inte mera i det följande.
Rubriken till 5 kap. har ändrats. Vidare har flera rubriker framför enskilda paragrafer ändrats eller utgått. Det har också införts nya rubriker framför vissa bestämmelserna. Detta gäller främst 5 kap. och 11 kap. som i allt väsentligt motsvarar befintliga kapitel i aktiebolagen (1975:1385). Som Lagrådet förordat bör dock de rubriker som föreslagits i 7 kap. och 10 kap. kunna undvaras nu. En mer konsekvent rubriksättning i olika kapitel bör anstå till den författningstekniska översyn som aviserats.
1 kap. Inledande bestämmelser
Ett flertal bestämmelser har ändrats i kapitlet. I 1 a § har tagits in en allmän rörelseregel som innehåller vissa kvalitativa krav på hur försäkringsrörelse skall bedrivas. Dit har också ett normgivningsbemyndigande förts från 7 kap. 19 §. En uppstramning av terminologin kring personligt
389
ansvar för delägare görs i 6 §. Genom en ändring i 7 § får anställda som omfattas av en kollektivavtalsgrundad försäkring under vissa förutsättningar göras till delägare i ett ömsesidigt försäkringsbolag. En ändring i 7 § innebär att delägare i ömsesidiga försäkringsbolag som huvudregel inte längre skall ha något uttaxeringsansvar enligt lag för bolagets skulder eller förluster. Ett ansvar skall i framtiden förutsätta att bestämmelser om detta tagits in i bolagsordningen. För ett sådant ansvar skall dessutom gälla vissa begränsningar. I 8 § införs regler för ömsesidiga försäkringsbolag som gör det möjligt att skjuta till garantikapitel under rörelsens gång. Genom en ändring i 10 § har den nuvarande dispensbestämmelsen för s.k. korta dödsfallsförsäkringar upphävts. Ändringarna i övrigt avser 1, 3, 5 och 11 §§ och är väsentligen justeringar till följd av materiella ändringar i andra kapitel.
1 kap. 1 §
I första stycket har en hänvisning ändrats till följd av en ändring i 10 §.
1 kap. 1 a §
I paragrafen, som är ny, ställs upp vissa grundläggande krav på hur försäkringsrörelse skall bedrivas. Bestämmelserna har utformats som en handlingsregel för försäkringsbolagen och har till syfte att skydda försäkringstagarna som ett kollektiv.
Den allmänna stabilitetsprincip som anges i första stycket avser all försäkringsrörelse. I stycket anges aspekter som är av central betydelse för ett försäkringsbolags möjligheter att fullgöra åtaganden mot försäkringstagare och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar. Vid bedömningen av om soliditeten och likviditeten är tillfredsställande kan inte hänsyn bara tas till de försäkringstekniska avsättningarna. Hänsyn måste också tas till bolagets betalningsförpliktelser och åtaganden mot andra borgenärer än försäkringstagarna och till dem som har rätt till ersättning från försäkringarna. Även garantiförbindelser och andra åtaganden som inte tagits in i balansräkningen skall beaktas.
Rörelsen skall enligt reglerna i första stycket bedrivas så att företaget alltid har en tillfredsställande soliditet. Därmed avses i första hand att den långfristiga betalningsförmågan måste vara tillfredsställande mätt i förhållandet mellan eget kapital och främmande kapital. En tillfredsställande soliditet innebär även att rörelsens kapitalbas är tillräcklig. Det kan också finnas anledning att kontrollera soliditeten mot någon annan rättvisande bedömningsgrund. Rörelsen måste enligt stycket också bedrivas så att bolaget har en tillfredsställande likviditet. Därmed avses den kortfristiga betalningsförmågan. En tillfredsställande likviditet måste även föreligga beträffande kapitalbasen.
Enligt första stycket skall rörelsen också bedrivas med en tillfredsställande kontroll över olika slag av risker som direkt eller indirekt berör möjligheterna att fullgöra åtagandena mot försäkringstagarna och andra. Detta gäller försäkringsrisker (teckningsrisker, reservsättningsrisker och återförsäkringsrisker), placeringsrisker (marknadsrisker, likviditetsrisker,
390
kredit- och motpartsrisker) och rörelserisker (ADB-risker, andra tekniska risker, administrativa risker och legala risker).
Bedömningen av om soliditeten, likviditeten och riskhanteringen är tillfredsställande skall enligt paragrafen avgöras med hänsyn till rörelsens omfattning och beskaffenhet. Omfattningen av rörelsen har naturligtvis i första hand betydelse för storleken av det buffertkapital och likvida kapital som måste finnas. Det är också befogat att ställa helt skilda krav på system för riskhanteringen beroende på om verksamheten t.ex. avser flera försäkringsgrenar med omfattande internationell verksamhet eller om den endast avser husdjursförsäkringar med begränsad omfattning. Hänsyn måste också tas bl.a. till vilka slag av försäkringar som meddelas. Det bör t.ex. beaktas om försäkringarna är konjunkturkänsliga, svåra att beräkna eller har särskilda riskegenskaper därför att produkten är ny och oprövad eller avviker från traditionella försäkringsrisker. Det finns som regel anledning att ställa större krav på likviditet och kontroll av försäkringsrisker inom skadeförsäkring, där variationer i skadefrekvensen normalt är svårare att förutse, än inom livförsäkring, där dödsfallsrisken varierar relativt lite. Det kan också finnas anledning att ställa större krav på soliditet och finansiell riskhantering i livförsäkring, där avtalen normalt är långfristiga och de finansiella riskerna är svårare att bemästra, än i skadeförsäkring där avtalen ofta är ettåriga.
Den genomlysningsprincip som föreskrivs i andra stycket avser att förbättra direktförsäkringstagarnas möjligheter till genomlysning av försäkringens villkor och försäkringens värdeutveckling, i första hand såvitt avser kostnader och förmåner för konsumentförsäkringar. Bestämmelsen avser information som direkt eller indirekt är riktad mot direktförsäkringstagare (liv- eller skadeförsäkringstagare). Den avser också information till samma kategorier som erbjuds att teckna en liv- eller skadeförsäkring. Reglerna avser såväl information som lämnas före köpet som information som lämnas under försäkringens löptid. Bestämmelsen innebär inte att bolaget måste förvissa sig om att information verkligen kommit kunden tillhanda eller att kunden rent faktiskt har läst eller förstått villkoren (krav på säkra och betryggande informationsrutiner följer av tredje stycket). Stycket behandlar dessutom information till försäkrade som inte är försäkringstagare, förmånstagare och andra ersättningsberättigade enligt försäkringen. För denna grupp är behovet av fullständig information om försäkringsvillkoren ofta begränsad.
Principen om en god försäkringsstandard i tredje stycket syftar till att skydda direktförsäkringstagare, de försäkrade och andra som är ersättningsberättigade på grund av försäkringar. Bestämmelsen tar främst sikte på skyddet för konsumenter och mindre företag. Regeln träffar dock inte enbart direktförsäkringsbolag utan även återförsäkringsbolag. Detta motiveras av att det kan få allvarliga konsekvenser för direktförsäkringstagarna om ett återförsäkringsbolag brister i sina förpliktelser, t.ex. beträffande skaderegleringen, mot ett bolag som är återförsäkringstagare. Ett krav på god försäkringsstandard är inte begränsat till själva försäkringsrörelsen utan gäller bolagets verksamhet i dess helhet.
Med god försäkringsstandard avses att verksamheten skall överensstämmelse med en kvalitativ tillfredsställande standard hos en
391
representativ krets av försäkringsgivare. Som Lagrådet anfört får innebörden av begreppet god försäkringsstandard fyllas ut främst i tillsynspraxis. Finansinspektionens allmänna råd kan därmed ge vägledning för vad som är god försäkringsstandard. Förekommande praxis hos den aktuella kretsen av försäkringsgivare kan också ge viss ledning för tillämpningen. Stycket har utformats på det sätt Lagrådet förordat.
I fjärde stycket har tagits in ett normgivningsbemyndigande i fråga om information. Bemyndigandet fanns tidigare i 7 kap. 19 §. I bestämmelsen klargörs att bemyndigandet omfattar också sådan information som lämnas till presumtiva försäkringstagare när det är oklart om försäkringstagaren har för avsikt att teckna försäkringen, t.ex. information i samband med förnyelse av en försäkring.
Paragrafen kommenteras också i den allmänna motiveringen, avsnitt 6.2.
1 kap. 3 §
Ett nytt femte stycke har införts. I stycket hänvisas till bestämmelserna om upplåning och om gränserna för innehav i vissa företag.
Begränsningarna för försäkringsbolagets möjligheter att ta upp eller överta penninglån har tidigare motiverats av det allmänna förbudet mot försäkringsfrämmande verksamhet. Som framhållits i den allmänna motiveringen (se avsnitt 8.6.1) är en upplåningsverksamhet, som utgör tillståndspliktig bank- eller kreditgivningsverksamhet inte förenlig med förbudet i paragrafen mot försäkringsfrämmande verksamhet, även om upplåningen i sig inte skulle strida mot 5 kap. 1 §.
1 kap. 5 §
En ändring har gjorts i paragrafens fjärde stycke som behandlar vilka regler som skall gälla för sådan sjuk- och livränta som inte tillhör livförsäkring. Som en följd av att bestämmelserna om aktuarier i 8 kap. 18 § även skall gälla för skadeförsäkring har hänvisningen till detta lagrum slopats.
1 kap. 6 §
Första stycket i paragrafen har justerats. Rätten att i vissa fall kräva kapitaltillskott genom uttaxering hos delägare i ett ömsesidigt bolag betecknas inte längre som ett personligt ansvar eftersom ansvaret enligt uttaxeringsreglerna inte gäller mot tredje man utan enbart mot bolaget. En hänvisning tas dock in till de nya uttaxeringsreglerna. Bestämmelsen har fått sin slutliga utformning i enlighet med Lagrådets förslag.
392
1 kap. 7 §
I paragrafen regleras vilka som är delägare i ömsesidiga bolag och vilket delägaransvar som kan åläggas delägarna.
I första stycket anges att försäkringstagarna är delägare. Andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar skall alltså inte anses som delägare enligt bestämmelsen. Återförsäkringstagare anses inte som delägare på grund av återförsäkringen.
Genom det nya andra stycket utvidgas kretsen delägare till att omfatta andra än försäkringstagare. Det gäller de som är försäkrad i kollektivavtalsgrundad försäkring i egenskap av anställd. En grundläggande förutsättning för de försäkrades delägarskap är att bolagsordningen innehåller särskilda föreskrifter om detta (se vidare 2 kap. 5 §).
Delägarskap för en försäkrad förutsätter enligt andra stycket första punkten att försäkringen syftar till att ge försäkringsskydd för den anställde. Sådana försäkringar kan i vissa fall kompletteras med försäkringsskydd även för andra, t.ex. skydd för närstående till den anställde. Eftersom bestämmelsen inte kräver att skyddet uteslutande skall avse den anställde förhindras inte att även sådana försäkringar kan ligga till grund för den anställdes delägarskap.
Enligt andra punkten skall delägarskap för en försäkrad även förutsätta att försäkringen grundas på kollektivavtal. Ett kollektivavtal ingås normalt mellan en arbetsgivarorganisation och en arbetstagarorganisation. En enskild arbetsgivare kan dock också vara avtalspart i ett kollektivavtal. Någon särskild erinran om detta eller någon särskild definition av kollektivavtal fordras inte i paragrafen. Försäkringen skall enligt bestämmelsen ha grund i ett kollektivavtal. Det föreligger därmed inget hinder mot en tillämpning i fall då kollektivavtalet delegerat vissa frågor att avgöras genom annan överenskommelse mellan arbetsgivarorganisation och arbetstagarorganisation eller på annat särskilt sätt. Även delägarskapet för den försäkrade kan bestämmas i en överenskommelse av sist nämnda slag. I sammanhanget bör framhållas att själva delägarskapet i bolaget rent faktiskt uppkommer när försäkringsavtalet kommer att avse den försäkrade.
Av tredje stycket, som i sak motsvarar det tidigare första stycket, följer att en delägare som huvudregel inte har något bristtäckningsansvar gentemot bolaget. Tvångsvisa kapitaltillskott i form av uttaxeringar medges dock i vissa fall. För att förutsättningar för uttaxering skall föreligga måste bestämmelser om detta ha tagits in i bolagsordningen. Bestämmelserna ger inte utrymme för nedsättning hos delägarna genom föreskrifter i bolagsordningen. I fråga om utformningen av uttaxeringsföreskrifter i bolagsordningen hänvisas till författningskommentaren till 2 kap. 5 §.
Av fjärde stycket följer att endast den som är delägare i ett skadeförsäkringsbolag kan bli föremål för en uttaxering. Ansvaret kan endast göras gällande i skadeförsäkringsbolag för skulder, avsättningar eller förluster som är hänförliga till den direkta skadeförsäkringsrörelsen. Därigenom utesluts att delägare kan uttaxeras i en återförsäkringsrörelse. Delägaransvaret enligt bolagsordningen kan endast göras gällande i den formen att skadeförsäkringstagare åläggs en skyldighet att skjuta till
393
pengar till bolaget utöver ordinarie avtalade premieinbetalningar. Enligt stycket kan ett sådant ansvar inte åläggas den som är delägare i egenskap av försäkrad enligt andra stycket.
Fjärde stycket uppställer vissa ramar för delägaransvaret. Första punkten innebär att en uttaxering inte kan komma i fråga för försäkringar som en konsument eller ett dödsbo tecknat för enskilt eller i huvudsak enskilt bruk. Vid avgränsningen av detta område bör avgränsningen enligt konsumentförsäkringslagstiftningen tjäna som vägledning.
Av andra punkten följer att delägarnas ansvar är subsidiärt. Utgångspunkten är att uttaxering skall kunna föreskrivas i bolagsordningen för sådana situationer där bolaget hamnat i ekonomiska svårigheter och är i behov av kapitaltillskott från delägarna för verksamhetens ändamålsenliga drift. Det är tillräckligt för ett ansvar att åtagandena eller förlusterna inte kan täckas av tillgångar eller medel värderade och beräknade enligt ett etablerat ekonomiskt regelsystem för försäkringsbolag.
Det förhållande som utlöser delägaransvaret kan relateras såväl till företagets skulder eller avsättningar som förluster. Någon förlust behöver alltså inte ha uppkommit för att ansvaret skall kunna göras gällande. Om inträdet av uttaxeringsansvaret knyts till uppkomna förluster, är det tillräckligt att förlusten inte fullt ut kan täckas av obeskattade reserver eller eget kapital enligt en balansräkning som är upprättad och reviderad enligt tillämplig årsredovisningslag. Det krävs dock inte att bolaget helt saknar medel för förlusttäckning. Ansvaret kan också knytas till den situationen att medel saknas för en viss försäkringsgren på grund av att tillgängliga medel enligt bolagsordningen bara får användas för förlusttäckning i en annan försäkringsgren. Det kan i bolagsordningen också finnas sådana regler om förlusttäckning som innebär att uttaxering får ske trots att obeskattade reserver finns. Om ansvaret knyts mera direkt till bolagets oförmåga att svara för skulder och avsättningar, bör det vara tillräckligt att tillgångarnas värde inte täcker sådana poster beräknade enligt de redovisningsregler som företaget tillämpar, de regler som tillämpas vid en tvångslikvidation eller de regler som gäller för skuldtäckning. Som bestämmelsen är utformad kan uttaxering föreskrivas även för insolvenssituationer då bolaget saknar erforderliga kontanta medel för att infria skulder som förfallit till betalning. Detsamma gäller för en konstaterad brist i ett försäkringsbolags konkurs.
Det bör framhållas att bestämmelserna inte kräver att tillgångar med ett bokfört värde som är lägre än verkligt värde måste ha avyttrats innan ett delägaransvar kan göras gällande.
Femte stycket motsvarar tidigare tredje stycket. Bestämmelsen har genomgått en redaktionell justering i enlighet med Lagrådets förslag. Den innebär ingen saklig ändring i förhållande till tidigare lydelse.
I ett nytt sjätte stycke har tagits in en dispensregel som gör det möjligt för lokala ömsesidiga skadeförsäkringsbolag att behålla uttaxeringsvillkor i bolagsordningen som överensstämmer med äldre rätt utan hinder av ansvarsbegränsningarna för konsumentförsäkringar enligt fjärde stycket. Dispensregeln är avsedd för mindre lokala försäkringsbolag. De särskilda skäl som bör föreligga för dispens har utvecklats i den allmänna motiveringen, avsnitt 9.1.
394
1 kap. 8 §
I paragrafen behandlas tillskott av garantikapital i ömsesidiga försäkringsbolag. Genom ändringen anges att garantikapital inte bara kan förekomma vid bolagets bildande utan även kan tillskjutas bolaget vid senare tillfällen, om det skulle behövas. Frågan om registrering m.m. av sådana tillskott av garantikapital behandlas i 2 kap. 17 §.
Paragrafen kommenteras närmare i allmänmotiveringen, avsnitt 9.2.
1 kap. 10 §
Dispensmöjligheten för vissa livförsäkringar i det tidigare första stycket har upphävts. Ändringen är en konsekvens av att nuvarande ordning med försäkringstekniska grunder slopas (se 7 kap. 3 §).
Ändringen kommenteras närmare i den allmänna motiveringen, avsnitt 8.3.4.
Som en konsekvens av ändringen i första stycket har hänvisningen i nya första och fjärde styckena ändrats.
1 kap. 11 §
Paragrafen har kompletterats med anledning av att försäkringsaktiebolag får använda vissa nya finansieringsformer enligt 5 kap. Bestämmelsen motsvarar 1 kap. 4 § aktiebolagslagen.
2 kap. Bildande av försäkringsbolag
I kapitlet har bestämmelserna i 2 och 3 §§ om prövningen av bolaget och kvalificerade ägare inför beslut om koncession ändrats som en följd av slopandet av sundhetsprincipen. I 3 b § har termen fondförsäkring utnyttjats i lagtexten. I paragrafen har också bestämmelserna om vilka fonder som sådana försäkringar kan vara anknutna till justerats. Ändringarna i 5 §, som behandlar bolagsordningens innehåll, är föranledda av materiella ändringar i andra kapitel. Genom ändringar i 13 och 17 §§ införs nya regler om tidsfrister för inbetalning av garantikapital i ömsesidiga bolag.
2 kap. 3 §
I paragrafen regleras bl.a. vilka krav som den planerade verksamheten och ägare med kvalificerat innehav skall uppfylla för att försäkringsbolaget skall beviljas koncession.
Femte stycket har ändrats bl.a. med anledning av att sundhetsprincipen slopats. Äldre bestämmelser i första punkten som knyter an till sundhetsprincipen har ersatts av ett allmänt krav att den planerade verksamheten skall vara förenlig med FRL och andra författningar för försäkringsbolagets verksamhet. Begreppet författning har därvid samma mening som i 1 § lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra författ-
395
ningar och fångar således in förordningar och myndighetsföreskrifter. Därmed ges alltså ett klart författningsstöd att vägra koncession om det framkommer att den planerade verksamheten kan innebära överträdelser av annan lagstiftning utanför FRL, t.ex. konkurrens- och försäkringsavtalslagarna. Vidare har reglerna i andra punkten om prövningen av ägare med ett kvalificerat innehav anpassats på motsvarande sätt genom införandet av en hänvisning till första punkten. I punkten har också gjorts en redaktionell ändring.
2 kap. 3 b §
Vissa ändringar har gjorts i första stycket tredje punkten som avser livförsäkringar anknutna till värdepappersfonder. Ett förtydligande har införts om att sådana försäkringar kan vara anknutna till fonder förvaltade av fondförvaltare med tillstånd enligt lagen (1990:1114) om värdepappersfonder. Genom justeringen följer också att livförsäkringarna kan vara anknutna till fonder som förvaltas av utländska fondförvaltare enligt nyss nämnda lag och till s.k. nationella fonder enligt 3 § samma lag. Vidare har termen fondförsäkring införts som en sammanfattande benämning på de livförsäkringar som faller in under punkten.
2 kap. 5 §
I paragrafen har ändringar gjorts i första stycket såvitt avser bolagsordningens innehåll.
Ändringen i åttonde punkten avser livförsäkringsbolag. I sådana bolag skall årsvinsten och belopp som förs över från bundet eget kapital till fritt eget kapital användas för återbäring i den mån inte vinsten eller det överförda beloppet får tas i anspråk för vinstutdelning eller förlusttäckning (12 kap. 5 §). I fortsättningen skall således frågan om förlusttäckning i livförsäkringsbolag regleras i bolagsordningen. Regeringen delar Lagrådets bedömning att principen bör återspeglas också i förevarande paragraf. Bestämmelserna tar även sikte på sådana livförsäkringsbolag som inte delar ut vinst. Enligt 12 kap. 9 § skall dessa bolag inrätta en konsolideringsfond. Fonden skall användas för att täcka förluster men kan också, i den utsträckning den inte utnyttjas för förlusttäckning, användas för andra ändamål. Konsolideringsfonden påverkar självfallet regleringen i bolagsordningen av förlusttäckningen.
Bestämmelserna i den tidigare nionde punkten har utmönstrats som en följd av att frågor om återförsäkring skall ingå i de försäkringstekniska riktlinjerna enligt nya bestämmelser i 7 kap. 3 §.
De nya nionde och tionde punkterna motsvarar tidigare punkterna 10 och 11.
En ny elfte punkt har tillkommit som en följd av att anställda som är försäkrade utan att vara försäkringstagare i vissa fall skall kunna vara delägare (se 1 kap. 7 §). Enligt bestämmelsen skall bolagsordningen ange vilken krets som är delägare, om försäkrade i kollektivavtalsgrundad försäkring är delägare.
396
Fjortonde punkten har ändrats till följd av att ett uttaxeringsansvar för delägare i ömsesidiga bolag inom de i lagen angivna begränsningarna skall förutsätta bestämmelser om detta i bolagsordningen (se 1 kap. 7 §).
Reglerna är en följd av att äldre bestämmelser i 13 kap. om uttaxeringen har slopats. Föreskrifterna skall vara så tydliga att de kan ligga till grund för ett exekutivt förfarande. I bolagsordningen bör därför regleras i vilka närmare situationer ansvaret skall träda in, vilka försäkringar som ansvaret skall avse, till vilket belopp som ansvaret kan göras gällande, i vad mån och hur en delägares brist skall täckas av en annan delägare och hur uttaxeringen närmare skall genomföras. Bolagsordningen bör ange om ansvaret skall gälla i konkurs och hur det i så fall skall fullgöras.
Sextonde punkten har lagts till som en konsekvens av att reglerna om fördelning av tillgångar efter upplösning av ömsesidiga försäkringsbolag skall regleras i bolagsordningen (se 14 kap. 14 §). Även i detta fall är det viktigt att föreskrifterna är tillräckligt klara och fullständiga. Sådana föreskrifter som punkten skall innehålla måste även vara förenliga med bestämmelserna om att en delägare inte otillbörligt får gynnas på andra delägares bekostnad (se vidare 9 kap. 19 §).
Artonde punkten har ändrats på grund av att ordningen med ränta på garantikapital har tagits bort. Ändringen kommenteras i avsnitt 9.2.
2 kap. 13 §
En ändring har gjorts i fjärde stycket. Den innebär att avtalat garantikapital skall vara inbetalt i sin helhet för att bolaget skall få registreras. Som en följd av denna ändring har bestämmelsen om skriftliga förbindelser på belopp som inte betalats slopats.
Motiven för ändringen kommenteras i den allmänna motiveringen, avsnitt 9.2.
2 kap. 17 §
Paragrafen reglerar sådana tillskott av garantikapital som görs under rörelsens gång (se 1 kap. 8 §). Bestämmelserna har kompletterats i förhållande till lagrådsremissen (se den allmänna motiveringen, avsnitt 9.2).
Upptagande av garantikapital under rörelsens gång skall enligt första stycket registreras. En registrering skall förutsätta att hälften av avtalat garantikapital har betalats. I likhet med nyemission av aktiekapital föreskrivs att garantikapital skall anses upptaget när registrering har skett. I stycket har även intagits bestämmelser om tidsfrister för anmälan av registrering av garantikapitalet och betalning av återstående del av kapitalet.
I nya andra stycket regleras återbetalning av inbetalda tillskott om registrering inte sker. En återbetalning aktualiseras alltså om anmälan för registrering inte lämnas inom föreskriven tid samt om anmälan återkallas eller registrering vägras av Finansinspektionen.
Om återbetalning av garantikapital när det inte längre behövs för rörelsens ändamålsenliga bedrivande finns bestämmelser i 1 kap. 8 §.
397
Angående förutsättningarna för att räkna in tillskott av garantikapital i kapitalbasen, se 7 kap. 22 och 24 §§.
3 kap. Aktier, aktiebrev och aktiebok m.m. i försäkringsaktiebolag
I kapitlet har 2 och 2 d §§ om prövningen av förvärvare av kvalificerat innehav i försäkringsaktiebolag justerats. Vidare har 3, 4 och 6 §§ ändrats med anledning av att försäkringsaktiebolag enligt 5 kap. ges tillfälle att använda vissa nya finansieringsformer.
3 kap. 2 och 2 d §§
Ändringarna motsvarar den ändring som gjorts i 2 kap. 3 § femte stycket 2 om prövning av kvalificerade ägare i samband med beviljande av koncession. Ändringarna kommenteras under denna paragraf.
3 kap. 3 §
Femte stycket har ändrats med anledning av att skadeförsäkringsaktiebolag och livförsäkringsaktiebolag som får dela ut vinst skall kunna ge ut konvertibla skuldebrev och skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning. Med den gjorda ändringen överensstämmer paragrafen i sak med 3 kap. 3 § aktiebolagslagen.
3 kap. 4 §
I första stycket har en ny tredje punkt tillkommit som en följd av att vinstutdelande försäkringsaktiebolag skall kunna ge ut konvertibla skuldebrev och skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning. Av samma anledning har femte stycket kompletterats. Paragrafen överensstämmer efter ändringarna i sak med 3 kap. 4 § aktiebolagslagen.
3 kap. 6 §
Första och andra styckena har ändrats som en följd av att vinstutdelande försäkringsaktiebolag skall kunna ge ut konvertibla skuldebrev och skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning. Paragrafen överensstämmer efter ändringarna i sak med 3 kap. 6 § aktiebolagslagen.
4 kap. Ökning av aktiekapitalet i försäkringsaktiebolag genom nyemission eller fondemission
De ändringar som har gjorts i detta kapitel avser 1, 5 och 8 §§.
398
4 kap. 1 §
Genom ändringen i första stycket öppnas en möjlighet att göra fondemission i livförsäkringsaktiebolag som enligt villkoren i bolagsordningen får dela ut vinst (se 12 kap. 2 §). I den mån ett livförsäkringsaktiebolag inte får dela ut vinst är fondemission förbjuden på samma sätt som tidigare.
4 kap. 5 §
Första stycket har ändrats som en följd av att vinstutdelande livförsäkringsaktiebolag och skadeförsäkringsaktiebolag skall kunna ge ut konvertibla skuldebrev. Paragrafen överensstämmer efter ändringarna i sak med 4 kap. 2 § aktiebolagslagen.
4 kap. 8 §
I tredje stycket har en felaktig hänvisning justerats. Ändringen är ny i förhållande till lagrådsremissen.
5 kap. Upplåning
I kapitlet, som fått en ny rubrik, har uttryckliga bestämmelser om försäkringsbolagens upplåningsmöjligheter tagits in i 1 §. Enligt 2 § tillåts försäkringsaktiebolag att använda vissa nya finansieringsformer som står till buds för aktiebolag i allmänhet. Det gäller upplåning mot konvertibla skuldebrev och skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning. Dessa ändringar berör såväl skadeförsäkringsaktiebolag som sådana livförsäkringsaktiebolag som enligt villkor i bolagsordningen får dela ut vinst. Genom en ändring i 18 § får vinstandelslån inte bara användas i skadeförsäkringsbolag utan också av sådana livförsäkringsaktiebolag som får dela ut vinst.
I övrigt har 3–17 §§ tillkommit med anledning av de nya finansieringsformerna. Slutligen har nuvarande 2 § om emissionsprospekt överförts till en ny 19 § och anpassats med hänsyn till ändringarna avseende konvertibla skuldebrev och vinstandelslån. Bestämmelserna, som kommenteras närmare under varje paragraf, motsvarar i allt väsentligt gällande bestämmelser i aktiebolagslagen.
5 kap. 1 §
I paragrafen, som är ny, regleras försäkringsbolagens möjligheter att ta upp eller ta över penninglån (upplåning). Paragrafen gäller såväl försäkringsaktiebolag som ömsesidiga försäkringsbolag. Bestämmelserna innebär att upplåning endast får ske inom vissa ramar.
Som framhållits i allmänmotiveringen (avsnitt 8.6.1) kan i vissa fall en upplåning, som i och för sig är tillåten enligt paragrafen, kräva tillstånd som bank- eller kreditgivningsverksamhet. Bestämmelsen är inte avsedd att ändra gällande rätt i detta avseende. Gränsdragningen av försäkrings-
399
bolagens verksamhet gentemot annan finansiell rörelse skall alltså som tidigare prövas med hänsyn till förbudet mot försäkringsfrämmande verksamhet i 1 kap. 3 §. I sammanhanget kan också erinras om att det för skuldsättning genom att ge ut vissa finansiella instrument finns särskilda bestämmelser i 7 kap. 17 b §.
Av första stycket följer att ett upptagande eller övertagande av penninglån måste vara förenligt med de begränsningar som anges i andra stycket. En upplåning i strid med dessa begränsningar förutsätter dispens enligt fjärde stycket.
I andra stycket regleras för vilka ändamål upplåning får ske samt vilken omfattning upplåningen kan ha. Som en allmän begränsning gäller att upplåningen skall vara motiverad av den bedrivna försäkringsrörelsen samt av ringa betydelse med hänsyn till rörelsens omfattning och kapitalbas.
Tredje stycket innehåller ett bemyndigande för regeringen eller av regeringen utsedd myndighet att meddela närmare föreskrifter om tillämpningen. Sådana föreskrifter kan bl.a. avse vilka gränser som bör iakttas för att upplåningen skall vara att bedöma som ringa.
I fjärde stycket har tagits in en möjlighet för Finansinspektionen att medge dispens från kravet på omfattningen av upplåningen. En dispens är dock beroende av att det föreligger särskilda skäl. Det ligger i sakens natur att dispens inte kan ges om den ifrågavarande upplåningen skulle strida mot andra bestämmelser, som förbudet mot försäkringsfrämmande verksamhet i 1 kap. 3 § eller stabilitetsprincipen i 1 kap. 1 a §.
Paragrafen kommenteras ytterligare i allmänmotiveringen, avsnitt 8.6.1.
5 kap. 2 §
Paragrafen innehåller bestämmelser som gör det möjligt att ta upp penninglån mot konvertibla skuldebrev och skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning. Reglerna gäller för skadeförsäkringsaktiebolag och sådana livförsäkringsaktiebolag som enligt bestämmelser i bolagsordningen får dela ut vinst till aktieägarna. Bortsett från denna anpassning överensstämmer paragrafen med 5 kap. 1 § aktiebolagslagen. En skillnad i förhållande till aktiebolagslagen är dock att Finansinspektionens tillstånd krävs om skuldebrevet skall betalas med annan egendom än pengar, s.k. apportemission.
5 kap. 3 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om aktieägares rätt till företräde att teckna skuldebrev vid en kontantemission. Bestämmelserna överensstämmer i sak med 5 kap. 2 § aktiebolagslagen.
5 kap. 4 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om emissionsbeslutet. Bestämmelserna överensstämmer i huvudsak med 5 kap. 3 § aktiebolagslagen. Skillnaden i förhållande till aktiebolagslagen är att om emissionen kräver
400
en ändring av bolagsordningen får emissionsbeslutet fattas av bolagsstämman först efter bolagsstämmans beslut om ändring av bolagsordningen. Ett beslut om emission får dock fattas innan en ändring av bolagsordningen har stadfästs, om beslutet görs beroende av att stadfästelse sker.
5 kap. 5 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om vad som skall anges i beslutet om emission. Paragrafen ansluter nära till 5 kap. 4 § aktiebolagslagen. Till skillnad från aktiebolagslagen och i likhet med 4 kap. 8 § förevarande lag finns bestämmelser om att emissionsbeslutet måste ange den rätt till vinstutdelning som tillkommer de nya aktierna samt det räkenskapsår för vilket rätten till utdelning inträder. Detta överensstämmer ändå i sak med aktiebolagslagen där motsvarande skyldighet följer indirekt av 5 kap. 15 § aktiebolagslagen. I överensstämmelse med 4 kap. 8 § har den minsta tid inom vilken företrädesrätten skall utövas bestämts till två veckor.
5 kap. 6 §
Paragrafen slår fast att bestämmelserna i 4 kap. 3 och 4 §§ om apport och kvittningsrätt samt om revisors yttrande vid nyemission av aktier, skall gälla även vid emission av konvertibla skuldebrev. Paragrafen överensstämmer i sak med 5 kap. 5 § aktiebolagslagen.
5 kap. 7 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om kungörelse av emissionsbeslutet och om underrättelse till aktieägarna. Bestämmelserna överensstämmer med 5 kap. 6 § aktiebolagslagen.
5 kap. 8 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om emissionsbeslutet i de fall det finns föreskrifter om teckning av visst belopp eller minimibelopp och registrering av emissionsbeslut. Bestämmelserna överensstämmer nära med 5 kap. 7 § aktiebolagslagen. Till skillnad från aktiebolagslagen och i likhet med 4 kap. 12 § förevarande lag anges, dels att om kapitalökningen har förfallit så skall vad som kan ha inbetalts betalas tillbaka, dels att en registrering av emissionen skall förutsätta att behövliga ändringar av bolagsordningen har stadfästs.
5 kap. 9 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om styrelsens möjligheter att fatta beslut om emission och om avvikelse från aktieägares företrädesrätt. Bestämmelserna överensstämmer nära med 5 kap. 8 § aktiebolagslagen.
401
5 kap. 10 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om bolagsstämmans bemyndigande till styrelsen att fatta beslut om emission och om avvikelse från aktieägares företrädesrätt. Bestämmelserna överensstämmer nära med 5 kap. 9 § aktiebolagslagen. Till skillnad från aktiebolagslagen är bemyndigandet begränsat till sådana beslut som kan fattas utan ändring av bolagsordningen. Någon saklig skillnad föreligger ändå inte eftersom bolagsstämman inte kan delegera sin rätt att besluta om ändring i bolagsordningen.
5 kap. 11 §
Paragrafen slår fast att bestämmelserna i 4 kap. 6 § förevarande lag om emissionsbevis och om aktieägares företrädesrätt skall tillämpas. Paragrafen överensstämmer med 5 kap. 10 § aktiebolagslagen.
5 kap. 12 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om förfarandet vid utbyte och nyteckning. Paragrafen överensstämmer med 5 kap. 11 § aktiebolagslagen.
5 kap. 13 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om nyteckning, om ogiltighet vid aktieteckning och om tilldelning av tecknade aktier. Paragrafen överensstämmer med 5 kap. 12 § aktiebolagslagen.
5 kap. 14 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om betalning av tecknade aktier och om kvittning. Paragrafen överensstämmer med 5 kap. 13 § aktiebolagslagen.
5 kap. 15 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om registrering av kapitalökning som uppkommer genom utbyte eller nyteckning enligt förevarande kapitel. Paragrafen överensstämmer med 5 kap. 14 § aktiebolagslagen.
5 kap. 16 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om rätt till vinstutdelning för de nya aktierna. Paragrafen överensstämmer med 5 kap. 15 § aktiebolagslagen.
402
5 kap. 17 §
Paragrafen upptar ett förbud mot s.k. delägardebentures. Paragrafen motsvarar delvis äldre bestämmelser i 1 § första stycket och överensstämmer med 7 kap. 3 § första stycket aktiebolagslagen.
5 kap. 18 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om vinstandelsbevis. Paragrafen motsvarar äldre bestämmelser i 1 § andra stycket samt överensstämmer nära med 7 kap. 3 § andra stycket aktiebolagslagen.
Bestämmelsen innebär till skillnad från i dag att även andra aktiebolag än skadeförsäkringsaktiebolag får ge ut vinstandelsbevis. För livförsäkringsaktiebolag gäller detta endast om bolaget får dela ut vinst. Paragrafen har justerats på inrådan av Lagrådet. I förhållande till lagrådsremissen framgår det direkt av bestämmelsen att den gäller för försäkringsaktiebolag.
I aktiebolagslagen föreskrivs att vinstandelsbeviset kan avse bolagets vinst. För att beakta livförsäkringsbolagens särskilda vinstutdelningsregler i 12 kap. 2 § föreskrivs att lånet måste relateras till sådan vinst som kan användas för vinstutdelning.
5 kap. 19 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om emissionsprospekt. Paragrafen motsvarar äldre bestämmelser i 2 § samt överensstämmer med 5 kap. 16 § och 7 kap. 4 §aktiebolagslagen. I likhet med vad som gäller för ekonomiska föreningar krävs inte emissionsprospekt för ömsesidiga försäkringsbolags kapitalanskaffning.
7 kap. Rörelsen
I kapitlet har åtskilliga ändringar gjorts. Bestämmelserna om försäkringstekniska avsättningar i 1 och 2 §§ har ändrats både redaktionellt och materiellt.
Bestämmelserna om försäkringstekniska grunder i 3–6 §§ har upphävts. Nya 3 § innehåller regler om försäkringstekniska riktlinjer och försäkringstekniskt beräkningsunderlag. I nya 4 § har tagits in en bestämmelse om beräkning av premier för livförsäkringar och långa skadeförsäkringar. Ett förbud för försäkringsbolag att förespegla återbäring som inte har grund i avtalsvillkoren har införts i 8 §. Att de försäkringstekniska riktlinjerna skall ges in till Finansinspektionen följer av ändringarna i 8 a §.
Bestämmelserna i 9 § har justerats med hänsyn till de särskilda placeringsregler som skall gälla för tillgångar som svarar mot villkorad återbäring eller fondförsäkringsåtaganden som försäkringstagaren bär risken för. Vidare har en regel i paragrafen om skyldighet att lämna viss information till Finansinspektionen utmönstrats bl.a. som en följd av att försäkringstekniska riktlinjer skall sändas in dit. I 10 § har främst reglerna
403
om användningen av andelar i värdepappersfonder och motsvarande utländska fonder för skuldtäckning justerats. Genom en ändring i 10 d § införs större möjligheter för försäkringsbolagen att lokalisera skuldtäckningstillgångar utanför EES.
I 10 g och 11 a §§ har gjorts vissa närmast redaktionella ändringar i reglerna om placeringsriktlinjer och om försäkringstagarnas förmånsrätt. Bestämmelserna i 12 § om tillstånd till ställande av säkerhet har utmönstrats främst som en följd av den införda stabilitetsprincipen i 1 kap. 1 a §. I 13 § har, med undantag från kapitlets mera detaljerade placeringsregler, föreskrivits en allmän placeringsregel för tillgångar som svarar mot villkorad återbäring och fondförsäkringsåtaganden som försäkringstagarna bär risken för.
Den särskilda bestämmelsen i 14 § om krav på Finansinspektionens medgivande till vissa avtal om återförsäkring har upphävts. Detsamma gäller för det generella förbudet mot nedsättning av livförsäkringspremier i 15 §. Regeln i 16 § om ledningens ansvar för att anskaffning av försäkringar sker enligt god försäkringssed har tagits bort som en följd av den nya principen om god försäkringsstandard i 1 kap. 1 a §.
I föreskrifterna i 17 a § om ägarbegränsningar i vissa finansiella företag har ändringar gjorts till följd av de nya överskottsreglerna för livförsäkringsbolag. Som en följd av slopande av sundhetsprincipen har justeringar gjorts i 17 b § om användning av optioner.
Reglerna om kapitalbasens beräkning i 22 och 24 §§ har genomgått förändringar främst till följd av ändrade regler för hantering av överskott och för uttaxering. Vidare har bestämmelserna i 23 § om solvensmarginalen i livförsäkringsrörelse skärpts genom att underlaget för beräkningen har utvidgats och genom att rörelserisker skall beaktas i fråga om fondförsäkringsåtaganden och villkorad återbäring. Paragrafen har också kompletterats med bestämmelser om beräkning av solvensmarginal för fondförsäkringar som hämtats från samtidigt upphävda fondförsäkringslagen. Det har också tagits in regler om den solvensmarginal som krävs för villkorad återbäring. Vidare har bestämmelserna i pararafen om behandlingen av kapitalbasen vid förening av skade- och livförsäkringsrörelse inom samma juridiska person upphävts. Vissa särregler för fondförsäkringar har överförts från fondförsäkringslagen till 29 §.
7 kap. 1 §
Genom ändringarna i första stycket har rörelsereglerna om försäkringstekniska avsättningar genomgått såväl redaktionella som materiella förändringar.
I första punkten har begreppet premiereserv ersatts av de benämningar för motsvarande avsättningar som EG:s redovisningsdirektiv på försäkringsområdet föreskriver (”ej intjänade premier och kvardröjande risker” i skadeförsäkringsrörelse respektive ”livförsäkringsavsättning” i livförsäkringsrörelse). Samtidigt har författningstexten om vad som skall beaktas genom sådana avsättningar förtydligats. Av bestämmelsen följer att avsättningar skall göras för beräknade försäkringsfall, förvaltningskostnader och andra kostnader som är hänförliga till löpande försäk-
404
ringars återstående avtalsperiod. Bestämmelserna överensstämmer dock i sak med äldre bestämmelser. Livförsäkringsavsättning omfattar också ansvarighet för fondförsäkringar som försäkringsbolaget står risken för. Sådana fondförsäkringsåtaganden som försäkringstagarna eller andra ersättningsberättigade på grund av försäkringen står placeringsrisken för regleras i den nya sjätte punkten.
I andra punkten har redaktionella ändringar gjorts. Någon ändring i sak är inte avsedd.
Tredje och fjärde punkterna har ändrats som en följd av de nya överskottsreglerna för livförsäkringsbolag, bl.a. slopandet av återbäringsfonden och frångåendet av en ordning där ”tilldelningen” av återbäring avgör vad som är försäkringsteknisk avsättning respektive riskkapital. Reglerna om garanterad och villkorad återbäring tar i stället sin utgångspunkt i det civilrättsliga förhållandet mellan å ena sidan försäkringsbolaget och å andra sidan försäkringstagaren eller en annan likställd innehavare av rättighet enligt försäkringsavtalet.
Med garanterad återbäring enligt tredje punkten avses visst eller vissa i framtiden utfallande nominellt eller realt bestämda belopp som försäkringstagaren eller en annan ersättningsberättigad har en ovillkorlig rätt till. En sådan rätt kan inte bara uppkomma genom villkor i försäkringsavtalet utan också genom att bolaget ensidigt har gjort en sådan utfästelse. Avsättningar skall göras uppdelat på skade- och livförsäkringsrörelsen.
Den villkorade återbäringen enligt fjärde punkten utgör i och för sig återbäring som är ”garanterad” försäkringstagaren i den meningen att försäkringsbolaget inte ensidigt kan ta tillbaka rätten till återbäring i sig. I detta fall är återbäringsbeloppet emellertid beroende av det faktiska utfallet i fråga om förvaltningen eller annat särskilt förhållande som försäkringstagarna står risken för (se vidare avsnitt 7.4 i den allmänna motiveringen). Den villkorade återbäringen skiljer sig således från den garanterade på så sätt att försäkringstagaren, en grupp av försäkringstagare eller försäkringstagarkollektivet bär en finansiell, aktuariell eller annan försäkringsteknisk risk som rör storleken på återbäringen eller rätten till återbäring överhuvudtaget. Även den villkorade återbäringen grundas normalt på villkor i försäkringsavtalet men kan också uppkomma genom en ensidig utfästelse från bolagets sida.
Både när det gäller garanterad och villkorad återbäring kan den ensidiga utfästelsen grundas på villkor i bolagsordningen eller följa av ett särskilt beslut.
I den nya sjätte punkten har avsättningar för sådana åtaganden för fondförsäkring som försäkringstagarna bär placeringsrisken för tagits in som en egen punkt. En skyldighet för fondförsäkringsbolag att ta hänsyn till sådana avsättningar har tidigare följt av att dessa beaktats redan inom ramen för premiereserven.
Bemyndigandet i fjärde stycket har justerats. Föreskrifter kan inte bara meddelas om avsättningarnas beräkning utan också om gränsdragningen och vilka närmare kostnader som skall beaktas.
405
7 kap. 2 §
Paragrafen har ändrats genom att bestämmelserna om beräkning av tidigare premiereserv i skade- respektive livförsäkringsrörelse delats upp i skilda stycken. I första stycket återfinns reglerna för skadeförsäkringsrörelsen och i andra stycket reglerna för livförsäkringsrörelsen. Paragrafen har också genomgått vissa begreppsmässiga anpassningar och andra redaktionella justeringar, främst med anledning av att termen premiereserv ersatts med benämningen ej intjänade premier och kvardröjande risker och livförsäkringsavsättning (se 1 §).
I paragrafen har också materiella förändringar företagits. Kopplingen mellan de försäkringstekniska grunderna och de belopp som skall beaktas som försäkringstekniska avsättningar har slopats. I paragrafen hänvisades tidigare direkt till grundernas antaganden som styrande för de försäkringstekniska avsättningarna enligt 1 §. I ett nytt fjärde stycke anges det nu mera självständiga kravet att livförsäkringsavsättningarna skall beräknas med betryggande antaganden om riskmått, ränta och kostnader. Samtidigt har nuvarande regler om särskilda säkerhetstillägg utöver de använda betryggande antagandena utgått genom att 5 § upphävts. Ändringen kommenteras närmare i avsnitt 8.1 i den allmänna motiveringen.
7 kap. 3 §
Tidigare regler om försäkringstekniska grunder har slopats och ersatts av en ordning med försäkringstekniska riktlinjer och som huvudregel ett försäkringstekniskt beräkningsunderlag. Riktlinjernas syfte är att utgöra ett analys-, styrnings- och kontrollmaterial i försäkringsrörelsen (se vidare allmänmotiveringen, avsnitt 8.3.1). Riktlinjerna är till skillnad från grunderna inte avsedda att bestämma rättigheter och skyldigheter mellan bolaget och försäkringstagarna.
I första stycket slås fast en skyldighet för bolaget att upprätta och följa de försäkringstekniska riktlinjer som antagits för verksamheten (angående antagandet av riktlinjer, se 8 kap. 8 §). Den krets bolag som skall upprätta sådana riktlinjer har begränsats till sådana försäkringsbolag som i dag skall upprätta placeringsriktlinjer (se 9 §). Skyldigheten gäller alltså inte för alla återförsäkringsbolag. De försäkringstekniska riktlinjerna skall ange de närmare principerna för de förhållanden som anges i stycket.
Som huvudregel skall de angivna principerna preciseras ytterligare i ett försäkringstekniskt beräkningsunderlag. Underlaget skall innehålla de beräkningsantaganden som fordras i de avseenden som anges i andra stycket.
Som framhållits i avsnitt 8.3.1 i allmänmotiveringen skall riktlinjerna och underlaget anpassas med hänsyn till bl.a. vilka slag av försäkringar som meddelas. Redan bestämmelsen i sig ger utrymme för förenklingar av underlaget för tekniskt enklare försäkringar.
Skyldigheten att upprätta försäkringstekniska riktlinjer och beräkningsunderlag gäller såväl för livförsäkringar som skadeförsäkringar. Enligt tredje stycket ges emellertid en möjlighet att underlåta att upprätta
406
ett beräkningsunderlag eller delar av ett sådant underlag i vissa fall. Det skall då vara fråga om fall där försäkringens särskilda beskaffenhet gör att något beräkningsunderlag i aktuella delar inte behövs, t.ex. försäkringar där det återbetalas premier vid för få försäkringsfall och utkrävs nya premier vid ogynnsamt skadefall, vilket i så fall skall beskrivas närmare i de försäkringstekniska riktlinjerna. Undantagsregeln kan även få betydelse för sådana livförsäkringar där dispens hade varit aktuell enligt de upphävda bestämmelserna i 1 kap. 10 §. Därmed kan också särdragen hos kollektivavtalsgrundade försäkringar och gruppförsäkringar beaktas. Ett undantag kan också vara relevant för fondförsäkringar där försäkringstagaren står all placeringsrisk.
Enligt tredje stycket kan underlaget slopas även i andra fall då det av särskilda skäl inte är meningsfullt, t.ex. om en viss försäkring är av mindre värde för bolaget.
7 kap. 4 §
Paragrafen, som till innehållet är ny, reglerar hur försäkringspremier för livförsäkringar och långa skadeförsäkringar skall bestämmas. Till livförsäkringar hör även fondförsäkringar. Paragrafen får också betydelse för sådana skadeförsäkringar för vilka bestämmelserna om livförsäkring tillämpas. Enligt bestämmelsen skall premierna bestämmas på grundval av sådana antaganden som ligger till grund för beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna enligt rörelsereglerna. För att en avvikelse skall få göras måste det vara försvarligt med hänsyn till bolagets ekonomiska situation. Premierna får alltså inte bestämmas på sådant sätt att det systematiskt och varaktigt måste tillföras bidrag från andra medel än premierna och dess avkastning (jfr artikel 19 i tredje livförsäkringsdirektivet).
Paragrafen kommenteras också i den allmänna motiveringen, avsnitt 8.3.2.
7 kap. 8 §
De nya bestämmelserna innebär att försäkringsbolaget inte får förespegla försäkringstagarna framtida återbäring som inte motsvaras av villkor i försäkringsavtalet. Bestämmelsen främjar indirekt en ökad avtalsreglering av villkor om återbäring samt att motverka information eller annat handlande som kan ”förleda” försäkringstagarna att ”förlita” sig på och räkna med viss framtida återbäring som inte är reglerad i försäkringsavtalet. Om t.ex. viss återbäring har lämnats på grund av en ensidig utfästelse bör det klart anges att så är fallet och att försäkringstagarna inte kan räkna med att få motsvarande återbäring i framtiden. Och om t.ex. avsikten är att vissa långvariga pensionsavtal skall värdesäkras bör det klart framgå att denna inriktning kan frångås och hur detta kan ske. Bestämmelsen innebär således inte att bolaget är förhindrat att lämna varje slag av information om t.ex. en försäkrings andel i en förmögenhetsmassa eller att lämna illustrativa räkneexempel. Det är emellertid
407
väsentligt att försäkringstagarna inte förespeglas att det är fråga om återbäring som denne har rätt till eller kan räkna med att få i framtiden.
Bestämmelsen tar sikte på ”framtida återbäring”. Det föreligger alltså inget hinder i sig enligt paragrafen att lämna information om hur utvecklingen historiskt har sett ut. Det är emellertid viktigt att även detta görs i sådana former och på sådant sätt att försäkringstagaren är klart medveten om att förhållandena kan ändras i sådana fall där ingen avtalad rätt till återbäringen föreligger.
Vid tillämpningen av bestämmelsen måste hänsyn även tas till vilka försäkringar som informationen avser och i vilket sammanhang informationen lämnas. Således kan t.ex. information som lämnas om långvariga pensionsavtal som är under utbetalning behöva bedömas annorlunda än information som lämnas till försäkringstagare inför tecknandet av en försäkring. Det finns också anledning att ställa större krav på information som riktar sig till konsumenter jämfört med information som lämnas till större företag.
7 kap. 8 a §
Paragrafen reglerar skyldigheten att ge in försäkringstekniska riktlinjer till Finansinspektionen. Riktlinjerna skall, i likhet med tidigare grunder, ges in till Finansinspektionen när de börjar att användas, såväl första gången som efter en ändring. Riktlinjerna skall också åtföljas av en redogörelse för vilka konsekvenser riktlinjerna får för i första hand bolaget. Även konsekvenserna för försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringarna bör beskrivas. Det tekniska beräkningsunderlaget behöver dock inte ges in till inspektionen.
7 kap. 9 §
I paragrafen, som ändrades senast genom prop. 1997/98:54, har första stycket ändrats. Genom ändringarna hänvisas till de särskilda placeringsregler som skall gälla för tillgångar som svarar mot villkorad återbäring och åtaganden inom fondförsäkring som försäkringstagarna bär risken för (se vidare 13 och 29 §§).
Det tidigare bemyndigandet i femte stycket har upphävts främst med anledning av de nya reglerna i 3 § om upprättande av försäkringstekniska riktlinjer. Motivet för borttagandet behandlas i avsnitt 8.3.1 i den allmänna motiveringen.
7 kap. 10 §
I paragrafen har första stycket åttonde punkten ändrats beträffande Allmänna pensionsfonden. I ett regeringsrättsfall från 1984 (RÅ 84 2:101) och i ett avgörande från Högsta domstolen år 1992 (NJA 1992 s. 581) har en sådan fondstyrelse ansetts som en statlig förvaltningsmyndighet. Allmänna pensionsfonden faller således in under första punkten och kan därför tas bort från åttonde punkten.
408
I sjuttonde punkten föreskrevs tidigare att det skulle vara fråga om andelar i värdepappersfonder eller utländska fondföretag som är underkastade offentlig reglering väsentligen överensstämmande med den för svenska värdepappersfonder. Genom det nya villkoret att det skall vara fråga om andelar i fonder som förvaltas av fondförvaltare som får bedriva verksamhet enligt lagen (1990:1114) om värdepappersfonder omfattas inte bara svenska värdepappersfonder utan också utländska företag med rätt att bedriva fondverksamhet här i landet med stöd av nämnda lag. Vidare omfattas även s.k. nationella fonder som bedrivs enligt 3 § samma lag men med undantag för en eller flera bestämmelser i lagen.
Som en konsekvens av denna ändring har bemyndigandet i fjärde stycket tredje punkten justerats. Föreskriftsrätten om i vilka länder som utländska fondföretag skall höra hemma har utgått.
7 kap. 10 d §
Paragrafen reglerar krav på lokalisering av tillgångar som används för skuldtäckning.
Det nya andra stycket innebär att tillgångar som används för skuldtäckning får, utan hinder av bestämmelserna i första stycket första meningen, avse tillgångar som finns utanför EES. Som Lagrådet förordat bör det också medges
som ett undantag från kravet på lokalisering i
Sverige enligt första stycket andra meningen
att tillgångar finns inom
övriga EES-länder.
Vissa förutsättningar måste vara uppfyllda för att en lokalisering skall få ske utom EES respektive Sverige. Om försäkringstagare eller andra ersättningsberättigade enligt försäkringsavtal har förmånsrätt i tillgångarna skall det vara sörjt för att förmånsrätten inte går förlorad till följd av att en tillgång lokaliseras utanför EES respektive Sverige. Lokaliseringen skall även i övrigt vara betryggande. Det bör således vara säkerställt att tillgångarna i samma mån som en motsvarande placering i Sverige är åtkomliga för att täcka skulderna till berörda försäkringstagare samt att det finns tillfredsställande möjligheter till kontroll av tillgångarnas existens och värde. Försäkringsbolaget bör vidare (jfr Ds 1993:57 s. 105) ha tillfredsställande möjligheter och kompetens att kunna bedöma t.ex. konkursrisken hos en utländsk depåbank där tillgången förvaras.
Som en följd av ändringen saknas behov av en sådan dispensregel som tidigare fanns i tredje stycket och som därmed tagits bort. I tredje stycket har i stället tagits in en bestämmelse som innebär att regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om en betryggande lokalisering enligt andra stycket.
7 kap. 10 g §
I första stycket har en redaktionell ändring gjorts genom att termen ”placeringsriktlinjer” införts. Som en anpassning till bestämmelserna om försäkringstekniska riktlinjer har uttryckligen angetts att bolaget skall följa sådana riktlinjer samt att placeringsriktlinjerna skall innehålla principerna för placeringarna. En rent språklig ändring har också gjorts
409
genom att ”medel” bytts ut mot ”tillgångar”. Förändringarna innebär inte någon saklig ändring i förhållande till äldre rätt.
Försäkringsutredningen har föreslagit en särskild komplettering av paragrafen som föreskriver att riktlinjerna skall vara förenliga med placeringsbegränsningarna i kapitlet. Att riktlinjerna skall vara förenliga med lagens placeringsregler måste dock anses gälla även utan särskild bestämmelse varför en sådan komplettering kan undvaras.
I andra stycket har en redaktionell ändring gjorts genom att ”den som avser” att teckna en försäkring ersatts med de som ”erbjuds” att teckna livförsäkringar. Ändringen överensstämmer därigenom med det informationsbemyndigande som tagits in i 1 kap. 1 a § (se vidare kommentaren till den paragrafen). Samtidigt har möjligheten att underlåta att lämna information utsträckts. Information kan inte bara underlåtas med hänsyn till försäkringens särskilda beskaffenhet utan också om det av annat särskilt skäl saknas anledning att lämna informationen. Undantagsbestämmelsen överensstämmer därmed med bestämmelsen om undantag från skyldigheten att upprätta försäkringstekniskt beräkningsunderlag (se 7 kap. 3 §).
7 kap. 11 a §
Genom ändringen framgår det att förmånsrätt följer inte bara med försäkringstagares utan också med andra ersättningsberättigades fordringar som grundas på försäkringsavtal [se författningskommentaren till 4 a § förmånsrättslagen (1970:979) som samtidigt ändras].
7 kap. 13 §
Bestämmelsen, som är ny, innebär att ett allmänt placeringskrav åläggs tillgångar motsvarande den del av beloppet för försäkringstekniska avsättningar som utgörs av villkorad återbäring enligt 1 § 4. Detsamma gäller för fondförsäkringsåtaganden för vilka försäkringstagaren bär placeringsrisken (jfr 1 § 6). De närmare motiven för bestämmelsen kommenteras i allmänmotiveringen, avsnitt 8.4.3.
Tillgångarna skall enligt paragrafen placeras på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till åtagandets karaktär. Detta innebär att placeringarna skall vara avpassade efter de åtaganden mot försäkringstagarna som kan ha gjorts beträffande förvaltningen av det kapital som svarar mot villkorad återbäring. Om t.ex. bolaget i avtalet eller på annat sätt gjort utfästelser om en mera försiktig förvaltningspolitik, bör detta naturligtvis avspeglas även i placeringarna. Även åtaganden som har kopplats till något slag av index eller ett annat referensvärde bör skuldtäckas med ur matchningssynpunkt lämpliga tillgångar. Sådana fondförsäkringsåtaganden där försäkringstagarna bär risken skuldtäcks primärt av andelarna i de anknutna fonderna.
Genom att de mera detaljerade placeringsreglerna inte skall gälla för avsättningar för villkorad återbäring kan emellertid parterna även i konventionell livförsäkring avtala om villkor som innebär en friare förvaltning än vad som annars skulle följa av tillgångs- och enhandsbegräns-
410
ningarna i 10 och 10 b §§. Detsamma gäller reglerna om tillåtna tillgångslag i 10 §, om lokaliseringar av tillgångar i 10 d § och om risken för valutakursförluster i 10 e §. De begränsningar som gäller för möjligheten att använda aktier och andelar i dotterföretag (10 a §) och de särskilda värderingsreglerna (10 f §) gäller dock även i förevarande fall.
De detaljerade gränserna för bl.a. tillåtna tillgångsslag och enhandsbegränsningar är således varken direkt eller analogt tillämpliga. Det förhindrar inte att dessa regler ändå kan tjäna som vägledning i de fall då åtagandet inte är kopplat till vissa tillgångar eller referensvärden eller till klara åtaganden om förvaltningen för avtalsperioden. Om de formella gränserna för skuldtäckningstillgångar är uppfyllda bör det nämligen – i nu berört avseende – ofta mera mekaniskt kunna anses att tillgångarna är placerade på ett lämpligt sätt. En “lämplig placering” kan dock föreligga även vid vissa avvikelser från de formella gränserna, allt under förutsättning att tillgångarna är placerade på ett affärsmässigt och omdömesgillt sätt för att utan onödigt risktagande ge en hög avkastning till försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringen.
7 kap. 16 §
Ändringen innebär att tidigare första stycket, som medför att anskaffning av ansökningar om försäkringar skall ske enligt god försäkringssed, har upphävts. Liknande regler har i stället tagits in i den allmänna rörelseregeln i 1 kap. 1 a §. Såvitt avser marknadsföring finns även särskilda regler i marknadsföringslagen (1995:450). Motiven för ändringen kommenteras i allmänmotiveringen, avsnitt 6.2.
Det tidigare andra stycket kvarstår som en egen paragraf. Genom slopandet av första stycket har hänvisningen dit fått utgå och uttryckliga regler tas in. Bestämmelsen, som utformats efter synpunkter från
Lagrådet, innebär en skyldighet för Finansinspektionen att utfärda intyg över verksamhet som bedrivits av den som biträtt ett försäkringsbolag på sätt som anges i artikel 9.2 i EG:s försäkringsmäklardirektiv (77/92/EEG).
Det kan gälla dels personer som varit verksamma som försäkringsombud eller som på annat liknande sätt biträtt bolaget, dels medhjälpare till ett försäkringsombud eller liknande biträde.
7 kap. 17 a §
Paragrafen ställer upp begränsningar för ägande i vissa finansiella företag.
Tredje stycket har ändrats med anledning av att livförsäkringsbolagens överskott i framtiden skall redovisas fördelat på försäkringstekniska avsättningar och eget kapital. Motivet för ändringen kommenteras i den allmänna motiveringen, avsnitt 8.5.
Fjärde stycket har justerats med anledning av att återbäringsmedel inte längre skall förekomma i livförsäkringsbolag och att fond för orealiserade vinster skall redovisas inom eget kapital även i livförsäkringsbolag.
411
7 kap. 17 b §
Den tidigare i paragrafen angivna erinran om att finansiella instrument inte får användas på ett sätt som överstiger en risknivå som är förenlig med kravet på sund försäkringsrörelse har utmönstrats. Ändringen har gjorts med anledning av att sundhetsprincipen slopas för att bl.a. ersättas av den allmänna rörelseregeln för försäkringsverksamhet i 1 kap. 1 a §. Den paragrafen innefattar bl.a. ett krav på god riskkontroll och ställer minst lika höga krav på användningen av finansiella instrument som tidigare.
Ändringen kommenteras även i allmänmotiveringen, avsnitt 6.2.
7 kap. 19 §
Bemyndigandet i det upphävda andra stycket för regeringen eller Finansinspektionen att meddela närmare föreskrifter om information till försäkringstagarna och den som avser att teckna en försäkring har överförts till 1 kap. 1 a § (se vidare författningskommentaren till nämnda paragraf).
Ändringen kommenteras även i allmänmotiveringen, avsnitt 6.2.
7 kap. 22 §
I paragrafen, som behandlar kapitalbasens sammansättning, har vissa ändringar av teknisk karaktär gjorts.
Första stycket andra punkten har justerats. Bestämmelsen om att minst 25 procent av aktie- eller garantikapitalet skall vara inbetalt för att hälften av kapitalet skall får medräknas i kapitalbasen har utgått. Av garantikapital som tillskjuts vid bolagets bildande måste hela beloppet vara inbetalt enligt bestämmelserna i 2 kap. 13 §. För tillskott av garantikapital som numera får göras under rörelsens gång och av aktiekapital som tecknats genom nyemission måste minst hälften vara inbetalt för att registrering skall få ske (se 2 kap. 17 § och 4 kap. 14 §).
Någon särskild gräns för hur stor andel som måste vara tillskjutet för att kapitalet skall få beaktas i kapitalbasen behövs därmed inte eftersom regeln tar sikte på registrerade tillskott.
En bestämmelse i tredje punkten om att återbäringsmedel får ingå i kapitalbasen har utmönstrats, eftersom bolagen i fortsättningen inte kommer att inneha sådana medel. Återbäringsmedel skall vid lagens ikraftträdande eller inom en viss tid därefter överföras som återbäring och/eller till föreskrivna poster under eget kapital.
Bestämmelsen i tidigare tredje punkten om möjligheten att beakta även obeskattade reserver i kapitalbasen har av redaktionella skäl överförts till en ny fjärde punkt.
Motiven för ändringarna utvecklas närmare i den allmänna motiveringen, avsnitt 8.7.
412
7 kap. 23 §
Paragrafen reglerar storleken på det buffertkapital som minst måste finnas i livförsäkringsrörelsen under rörelsens gång (solvensmarginal).
Genom ändringen av andra stycket första punkten har underlaget för beräkningen av solvensmarginalen utsträckts från nuvarande premiereserv till samtliga försäkringstekniska avsättningar. Paragrafen har också ändrats med hänsyn till att den skall gälla för fondförsäkringar. Vidare har de regler om solvensmarginal i 13 § fondförsäkringslagen, som upphävs i detta sammanhang, inarbetats i den nya andra punkten.
Storleken på solvensmarginalen är enligt bestämmelserna bl.a. beroende på om bolaget eller försäkringstagarna står den finansiella eller försäkringstekniska risken. För sådana åtaganden inom fondförsäkring där försäkringstagarna bär den finansiella risken gäller i huvudsak samma regler som i dag. Det innebär i praktiken ett lägsta krav på solvensmarginal som uppgår till 1 procent av underlaget till skillnad mot ett krav på 4 procent om försäkringsbolaget står risken. En nyhet är att rörelserisker i allmänhet skall beaktas vid bestämmandet av solvensmarginalen.
Enprocentskravet gäller även för sådan villkorad återbäring som försäkringstagaren står den finansiella risken för. Vid sådan återbäring kan försäkringstagaren också stå en aktuariell eller annan försäkringsteknisk risk. Genom kompletteringen av första punkten följer att solvensmarginalen bestäms enligt samma principer som för den finansiella risken.
Äldre bestämmelser i andra punkten har utan ändringar överförts till den nya tredje punkten. Till följd av detta har hänvisningen i tredje stycket ändrats.
I fjärde stycket har en felaktig hänvisning justerats.
7 kap. 24 §
I paragrafen har vissa ändringar av i huvudsak teknisk karaktär gjorts.
Ändringarna i första stycket andra punkten är av motsvarande slag som ändringarna i 7 kap. 22 § första stycket 2.
I tredje punkten har reglerna som förtydligar att eget kapital kan vara såväl bundet som fritt utgått såsom obehövliga. Vidare har tredje punkten delats upp i två punkter (jfr kommentaren till 7 kap. 22 §).
Den nya femte punkten, som motsvarar tidigare fjärde punkten, har justerats med hänsyn till att lagkraven på uttaxering upphävs och att en rätt till uttaxering skall vara beroende av bestämmelser i bolagsordningen. Vidare har en ändring skett varigenom det slås fast att i kapitalbasen får räknas in endast vad som kan uttaxeras från delägare under ett räkenskapsår, med avdrag för vad som faktiskt har uttaxerats för detta räkenskapsår.
Bestämmelsen hänvisar till sådana uttaxeringsvillkor som avses i 1 kap. 7 § tredje stycket. Den gäller därför även för sådana lokala försäkringsbolag som med stöd av dispensen i sist nämnda paragrafs sjätte stycke får behålla uttaxeringsvillkor som överensstämmer med äldre rätt.
413
7 kap. 26 §
Tredje stycket har ändrats som en konsekvens av ändringen i 22 §.
7 kap. 28 §
Paragrafen reglerar vissa frågor om hur kapitalbasen bestäms när skaderespektive livförsäkringsrörelse bedrivs i samma bolag.
Det tidigare andra stycket har tagits bort. Enligt bestämmelsen kunde poster som ingick i kapitalbasen i den ena rörelsen beaktas som tillägg till kapitalbasen i den andra rörelsen. Motivet för ändringen behandlas i den allmänna motiveringen, avsnitt 8.7.
7 kap. 29 §
Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om placering av premier för fondförsäkringar.
Första stycket slår fast att premier för fondförsäkringar skall placeras i sådana till försäkringen anknutna fonder som försäkringstagaren bestämmer och att försäkringsbolaget får begränsa urvalet tillgängliga fonder.
Bestämmelsen överensstämmer i sak med 4 § i den samtidigt upphävda fondförsäkringslagen. Vilka fonder som kan vara anknutna till fondförsäkringar regleras närmare i 2 kap. 3 b § första stycket 3.
I andra stycket regleras hur försäkringsbolaget får förfoga över ersättning vid inlösen av andelar och över utdelning från andelar i fonder som är anknutna till fondförsäkring. Bestämmelserna är med redaktionella ändringar överförda från 5 och 6 §§ fondförsäkringslagen.
8 kap. Försäkringsbolagets ledning m.m.
I kapitlet har vissa bestämmelser i 7 § om styrelsens skyldigheter ändrats. Reglerna om styrelsens ansvar för viss information har upphävts. Reglerna om styrelsens skyldigheter i fråga om placeringsriktlinjerna har överförts till 8 §. Sistnämnda paragraf har kompletterats med regler om fastställande m.m. av försäkringstekniska riktlinjer. En ändring som rör ömsesidiga bolag har skett i 15 §. Delägare har tagits in bland dem som inte får otillbörligt gynnas eller missgynnas genom beslut av ställföreträdare för bolaget. I 18 § har gjorts flera ändringar angående aktuarier.
8 kap. 7 §
Bestämmelserna i det tidigare tredje stycket har inarbetats i 8 §.
Bestämmelserna i fjärde stycket om styrelsens ansvar för viss information till Finansinspektionen och försäkringstagarna har slopats. Motivet till ändringen kommenteras i den allmänna motiveringen, avsnitt 13.3.1.
414
8 kap. 8 §
I paragrafen reglerades tidigare antagande och ändring av grunder. Till paragrafen har överförts regler som i sak motsvarar tidigare 7 § tredje stycket angående styrelsens skyldighet att fastställa, upprätthålla och vid behov ändra antagna placeringsriktlinjer. I bestämmelsen har även införts en motsvarande skyldighet för försäkringstekniska riktlinjer.
Motiven för ändringarna kommenteras i avsnitt 13.3.1.
8 kap. 15 §
Paragrafens första stycke har ändrats genom att delägare tagits in bland dem som inte får gynnas eller förfördelas genom beslut av styrelsen eller annan ställföreträdare. Ändringen överensstämmer med ändringen i 9 kap. 19 § som avser beslut av bolagsstämman, se vidare kommentaren till den paragrafen.
8 kap. 18 §
Bestämmelsen om aktuarie har byggts ut som ett uttryck för den ökade vikt som läggs vid försäkringsbolagets egen interna kontroll.
Kravet på aktuarie i första stycket har utsträckts till att gälla inte bara i livförsäkringsbolag utan även för skadeförsäkringsbolag. I stycket har också tagits in en allmän bestämmelse om kompetens och yrkeserfarenhet.
I andra stycket finns ett bemyndigande att meddela föreskrifter om behörighet. Den myndighet som fått föreskriftsrätten har också möjlighet att i enskilda fall medge undantag från behörighetsvillkoren och kravet på aktuarie enligt första stycket.
Dessutom har Finansinspektionen genom ett nytt fjärde stycke givits rätt att förordna en aktuarie i bolaget om ett sådant behov uppkommer. Sistnämnda bestämmelse är avsedd att tillämpas med en betydande restriktivitet.
Ändringarna kommenteras närmare i avsnitt 13.3.5.
9 kap. Bolagsstämma
I kapitlet har 18 och 19 §§ ändrats. De gjorda ändringarna berör delägare i ömsesidiga försäkringsbolag. Med anledning av att de försäkringstekniska grunderna ersätts av en ordning med försäkringstekniska riktlinjer har en ändring företagits i 20 §.
9 kap. 18 §
I paragrafen behandlas delägares rättigheter i samband med ändring av bolagsordningen rörande delägarnas uttaxeringsansvar.
I första stycket har en ändring gjorts med anledning av ändringarna om reglerna för delägaransvar i 1 kap. 7 §. Ändringen är av redaktionellt slag.
415
I andra stycket har en mindre ändring gjorts.
Tredje stycket har justerats med anledning av utmönstrandet av begreppet ”premiereserv” i 7 kap. 1 §. Bestämmelsen innebär att ej intjänade premier och upplupen återbäring som belöper på den individuella försäkringen skall omfattas av den ersättning som försäkringstagaren har rätt att få ut om avtalet hävs på grund av ändrade villkor om delägaransvar i bolaget. Begreppet premiereserv har omfattat avsättningar för kvardröjande risker. Sådana avsättningar beräknas emellertid kollektivt för försäkringstagarna och belastar andra medel än försäkringstagarens premier. Avsättningen kan därför redan i sig inte anses belöpa på en delägares försäkring och har därför inte tagits med i bestämmelsen.
9 kap. 19 §
Ändringen av förevarande paragraf tillsammans med ändringen av 8 kap. 15 § innebär att delägare tagits in bland dem som inte får otillbörligt gynnas eller förfördelas genom beslut av ställföreträdare eller bolagsstämma i ömsesidiga försäkringsbolag. Bestämmelserna ger uttryck för den associationsrättsliga s.k. likhetsprincipen och syftar bl.a. till att inga otillbörliga fördelar bereds vissa delägare på bekostnad av andra delägare. Den likhetsprincip som paragrafen ger uttryck för kan, till skillnad från den i 1 kap. 1 a § intagna principen om god försäkringsstandard, få betydelse för beslut i frågor som mera renodlat avser försäkringstagarens ställning som delägare i bolaget, t.ex. i frågor som rör delägarnas uttaxeringsansvar för bolagets förpliktelser eller förluster, användning av bolagets kapital för förlusttäckning eller för sådan återbäring som inte följer av försäkringsavtalet. Vid tillämpningen av likhetsprincipen bör man bl.a. beakta de premier som en delägare har betalat till bolaget. Det kan dock inte anses strida mot bestämmelserna att ta in villkor om att t.ex. en uttaxering skall gälla endast för delägare inom en viss försäkringsgrupp eller försäkringsklass, om det finns giltiga skäl för att göra en sådan åtskillnad.
Att den nuvarande skälighetsprincipen skall tillämpas på försäkringar som tecknats före ikraftträdandet av den nya lagstiftningen följer av 12 kap. 14 §.
9 kap. 20 §
Paragrafen har ändrats främst med anledning av att nuvarande ordning med grunder upphävts för att ersättas av ett system med försäkringstekniska riktlinjer. Ändringen innebär också att möjligheterna att beivra bolagsstämmans beslut omfattar beslut som strider mot fastställda placeringsriktlinjer.
Bestämmelsen kommenteras även i den allmänna motiveringen, se avsnitt 13.3.2.
416
10 kap. Revision
Bestämmelserna i 3 och 4 §§ om kompetenskrav för revisorer har ändrats. Till följd därav har en justering gjorts i 7 § och en ny 15 § tillkommit. I
1 § har reglerna om antalet revisorer i försäkringsbolag ändrats.
10 kap. 1 §
Enligt första stycket räcker det numera med att minst en revisor har utsetts av bolagsstämman. Skälen till ändringen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 13.3.8.1). I stycket har därutöver tagits in en hänvisning till 11 kap. som innehåller regler om lekmannarevisorer. Som uttryckligen anges i 11 kap. 3 § är bestämmelserna i 10 kap. inte tillämpliga på lekmannarevisorer.
Andra stycket har justerats språkligt.
10 kap. 3 §
I likhet med vad som gäller för allmänna aktiebolag och bankaktiebolag får endast den som är auktoriserad eller godkänd revisor utses som revisor i ett försäkringsbolag. Detta framgår av ett nytt första stycke. Enligt kravet, som är EG-relaterat, får endast kvalificerade revisorer delta vid räkenskapsrevisionen i nämnda bolag. Vid sidan om dessa revisorer får det utses lekmannarevisorer att utföra en allmän granskning av bolagets verksamhet. Regler om lekmannarevisorer finns i 11 kap.
Som en följd av de nya bestämmelserna om kvalificerade revisorer i försäkringsbolag har bestämmelserna om bosättningskrav för andra än kvalificerade revisorer i det tidigare första stycket upphävts. Av samma anledning och i överensstämmelse med 10 kap. 10 § aktiebolagslagen innefattas inte längre den som är underårig bland obehörighetsgrunderna (jfr prop. 1997/98:99 s. 260), vilka numera återfinns i andra stycket.
10 kap. 4 §
Som en följd av kravet på att revisorerna i ett försäkringsbolag alltid skall vara godkända eller auktoriserade revisorer (3 §) har bestämmelserna i första stycket upphävts. Reglerna för när det krävs att ett försäkringsbolag har en auktoriserad revisor är oförändrade, dvs. när balansomslutningen överstiger 1 000 basbelopp. Dessa bestämmelser i förutvarande andra stycket utgör numera första stycket. Till följd av dessa ändringar har hänvisningarna i efterföljande stycken justerats.
Bestämmelserna om registrering som tidigare fanns i sista stycket har flyttats till en ny paragraf, 15 §.
10 kap. 7 §
Till följd av ändringarna i 3 och 4 §§ har hänvisningarna i paragrafen justerats.
417
10 kap. 15 §
Paragrafen, som är ny, motsvarar delvis det förutvarande sista stycket i 4 §. På samma sätt som tidigare skall alltså registrering ske av de godkända och auktoriserade revisorerna, dvs. numera samtliga revisorer eftersom inga andra får vara revisorer i ett försäkringsbolag.
11 kap. Allmän granskning
Kapitlet är nytt och innehåller bestämmelser om lekmannarevisorer. Bestämmelserna har utformats efter förebild i 11 kap. aktiebolagslagen. En närmare redogörelse för motiven och en kommentar till bestämmelserna finns i prop. 1997/98:99 Aktiebolagets organisation.
11 kap. 1 §
Enligt paragrafen får lekmannarevisorer utses i såväl försäkringsaktiebolag som ömsesidiga försäkringsbolag, om inte bolagsordningen föreskriver annat. Paragrafens utformning stämmer helt överens med motsvarande 11 kap. 1 § aktiebolagslagen.
11 kap. 2 §
Liksom för revisorer får suppleant utses för lekmannarevisor. Paragrafen överensstämmer helt med motsvarande 11 kap. 2 § aktiebolagslagen.
11 kap. 3 §
I paragrafen klargörs att bestämmelserna för vanliga revisorer inte tillämpas på lekmannarevisorer, vilket överensstämmer med motsvarande 11 kap. 3 § aktiebolagslagen (jfr prop. 1997/98:99 Lagrådets yttrande s. 425).
11 kap. 4 §
I paragrafen anges omfattningen och inriktningen på lekmannarevisorns granskning. En utförlig redogörelse lekmannarevisorns granskning i aktiebolag finns i kommentaren till motsvarande 11 kap. 4 § aktiebolagslagen (prop. 1997/98:99 s. 276-277). Vad som där sägs bör kunna vara vägledande även för lekmannarevisorer i försäkringsbolag, men granskningen måste också självklart anpassas bl.a. till den speciella verksamhet som försäkringsbolagen bedriver.
11 kap. 5 §
I likhet med vad som gäller för revisorer (10 kap. 8 § tredje stycket FRL) kan det i bolagsordningen meddelas särskilda anvisningar för
418
lekmannarevisorns granskningsuppdrag. Detta överensstämmer även med 11 kap. 5 § aktiebolagslagen.
11 kap. 6 §
Av paragrafen framgår att lekmannarevisorn efter varje räkenskapsår skall lämna en granskningsrapport (motsvarande bestämmelse finns i 11 kap. 6 § aktiebolagslagen).
11 kap. 7 §
Till följd av att EG:s åttonde bolagsrättsliga direktiv inte tillåter att andra än kvalificerade revisorer deltar i räkenskapsgranskningen föreskrivs i överensstämmelse med motsvarande 11 kap. 7 § aktiebolagslagen att en lekmannarevisor inte får underteckna revisionsberättelsen.
11 kap. 8 §
På motsvarande sätt som när det gäller revisorer (10 kap. 9 §) skall ledningen ge lekmannarevisorerna tillfälle att genomföra granskningen samt lämna de upplysningar och det biträde som lekmannarevisorn begär. Paragrafen överensstämmer med 11 kap. 8 § aktiebolagslagen.
11 kap. 9 §
En lekmannarevisor väljs som huvudregel av bolagsstämman. Detta överensstämmer med vad som gäller enligt 11 kap. 9 § aktiebolagslagen. På samma sätt som i allmänna aktiebolag har lekmannarevisorn i ett försäkringsbolag rätt till ersättning från bolaget och uppdraget att vara lekmannarevisor kommer även i dessa bolag att gälla tills vidare om inget annat angetts (jfr prop. 1997/98:99 s. 175 och s. 279).
11 kap. 10 §
Till skillnad från vad som gäller för revisorer anges även att en lekmannarevisor inte får vara underårig (jfr kommentaren till 10 kap. 3 § ovan). Detta överensstämmer med motsvarande 11 kap. 10 § aktiebolagslagen.
11 kap. 11 §
Jävsgrunderna är desamma som för revisorer i försäkringsbolag (10 kap. 5 §). Paragrafen skiljer sig därmed i vissa avseenden från aktiebolagslagen och vad som således även gäller för bankaktiebolag, bl.a. eftersom den inte innehåller något förbud för aktieägare att vara revisor.
11 kap. 12 §
Jävsreglerna enligt 11 § gäller även revisorsbiträden.
419
11 kap. 13 §
Någon bestämd mandattid gäller inte för lekmannarevisorer utan uppdragets längd bestäms normalt av bolagsstämman (jfr 9 § ovan). Av paragrafen framgår att lekmannarevisorns uppdrag, i likhet med vad som gäller för vanliga revisorer, kan upphöra när som helst. Motsvarande bestämmelse finns i 10 kap. 13 § aktiebolagslagen.
11 kap. 14 §
Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 11 kap. 14 § aktiebolagslagen. Granskningsrapporten skall dock lämnas inom samma tid som revisionsberättelsen; två veckor före stämman i försäkringsbolaget i stället för tre veckor enligt aktiebolagslagen.
11 kap. 15 §
Paragrafen motsvarar 11 kap. 15 § första stycket aktiebolagslagen. På samma sätt som revisionsberättelsen och redovisningshandlingarna skall granskningsrapporten hållas tillgänglig hos bolaget inför den ordinarie bolagsstämman (9 kap. 9 §). Även granskningsrapporten skall sändas till de aktieägare och röstberättigade som begär det.
11 kap. 16 §
Att lekmannarevisorn har rätt att närvara vid bolagsstämman och i vissa fall dessutom skyldighet därtill överensstämmer med vad som gäller för revisorer (10 kap. 13 §). Motsvarande bestämmelse finns i 11 kap. 16 § aktiebolagslagen.
11 kap. 17 §
Reglerna om tystnadsplikt överensstämmer med vad som gäller för revisorer enligt 10 kap. 14 § första stycket. Paragrafen motsvarar 11 kap. 17 § aktiebolagslagen.
11 kap. 18 §
Även reglerna om upplysningsskyldighet motsvarar vad som gäller för revisorer (10 kap. 14 § andra stycket) och har sin motsvarighet i 11 kap. 17 § aktiebolagslagen.
11 kap. 19 §
Paragrafen överensstämmer med 11 kap. 19 § första stycket aktiebolagslagen. Lekmannarevisorn omfattas inte av rapporteringsskyldigheten för revisorer enligt 10 kap. 8 a §. En lekmannarevisor i ett försäkringsbolag är inte heller, till skillnad från lekmannarevisorer i allmänna aktiebolag, skyldig att på begäran lämna upplysningar om bolagets angelägenheter till
420
undersökningsledaren under förundersökning i brottmål. En sådan skyldighet finns inte heller för revisorerna i ett försäkringsbolaget (jfr 10 kap. 14 §).
11 kap. 20 §
Paragrafen motsvarar nya 10 kap. 15 § om registrering av revisorer.
12 kap. Vinstutdelning och annan användning av försäkringsbolagets egendom
Bestämmelserna i kapitlet har ändrats främst såvitt avser behandlingen av överskott i livförsäkringsbolag. Nuvarande regler i 5–8 §§ om avsättning av årsvinsten i livförsäkringsrörelse till en återbäringsfond och motsvarande åtgärd i skadeförsäkringsrörelse har slopats. Genom en ändring av 2 § har möjligheter till vinstutdelning införts även i konventionella livförsäkringsbolag. I 3 § har tagits in bestämmelser om en rätt till s.k. tvångsutdelning för minoritetsaktieägare efter mönster från vad som gäller för aktiebolag i allmänhet.
Regler om fördelningen av vinster mellan bolaget och försäkringstagarna, som är beroende av bolagsordningens villkor, har införts i nya 5 §. I nya 6 § har tagits in dispositiva bestämmelser om fördelning av återbäring i livförsäkringsbolag. Som en följd av de nya reglerna om överskottshanteringen har även reglerna om reservfond och överkursfond i 9 § justerats. I den paragrafen har även införts nya bestämmelser för icke vinstutdelande livförsäkringsbolag om inrättande av en konsolideringsfond under eget kapital för förlusttäckning eller för annat ändamål som föreskrivs i bolagsordningen.
I 14 § slås fast att skälighetsprincipen skall gälla för försäkringar som tecknats före lagändringarnas ikraftträdande, om inte annat avtalas. I 15 och 16 §§ regleras förutsättningarna för att ta in eller ändra villkor om vinstutdelning eller förlusttäckning i livförsäkringsbolag. Bestämmelserna i 15 § skall även tillämpas vid fusion m.m. med ett vinstutdelande livförsäkringsbolag.
12 kap. 2 §
Ändringen av första stycket innebär att ett förbud mot vinstutdelning till aktieägare eller garanter skall gälla som legal huvudregel i ett livförsäkringsbolag. För att en vinstutdelning skall kunna ske måste bestämmelser om detta finnas i bolagsordningen. (Angående den särskilda prövning som krävs för stadfästelse av en bolagsordning med sådana bestämmelser, se 15 och 16 §§).
Genom bestämmelser i bolagsordningen kan föreskrivas att hela eller viss del av årsvinsten skall kunna användas för vinstutdelning. I den mån inte hela årsvinsten får användas för vinstutdelning eller förlusttäckning gäller 5 och 6 §§.
421
Andra stycket har justerats med hänsyn till att vinstutdelning blir tillåten i livförsäkringsbolag. De begränsningar för vinstutdelning som i dag gäller för skadeförsäkringsbolag kommer därmed att gälla även för livförsäkringsbolag som får dela ut vinst.
I andra stycket har en ny första punkt tillkommit för att beakta de nya bestämmelserna i 5 §. Till följd av den nya punkten har övriga punkter numrerats om. I nya tredje punkten har en ändring skett genom att beteckningen skadebolagsgrupp bytts ut mot koncern. Ändringen kan inte anses innebära någon ändring i sak.
Det tidigare fjärde stycket i paragrafen, som upptagit bestämmelser om ränta på garantikapital, har upphävts. Sådana bestämmelser har ansetts obehövliga som en konsekvens av att ömsesidiga livförsäkringsbolag tillåts dela ut vinst till garanter.
12 kap. 3 §
Första stycket har ändrats som en följd av att bestämmelserna om ränta på garantikapital upphävts.
I det nya andra stycket har bestämmelser införts om s.k. tvångsutdelning till förmån för minoritetsaktieägare. Bestämmelsen får betydelse för skadeförsäkringsaktiebolag och för livförsäkringsaktiebolag som får dela ut vinst. Bestämmelsen överensstämmer i sak med 12 kap. 3 § andra stycket aktiebolagslagen, bortsett från att det särskilt erinrats om att sådan tvångsutdelning inte heller får stå i strid med stabilitetsprincipen i 1 kap. 1 a §.
12 kap. 5 §
Paragrafen avser livförsäkringsbolag. Den innebär, till skillnad från den nuvarande 5 §, att sådan del av årsvinsten som inte får användas för vinstutdelning eller förlusttäckning direkt skall gottskrivas försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade som återbäring, dvs. utan förmedling av någon återbäringsfond. Sådan ensidigt utfäst återbäring kan ske t.ex. genom att återbäringen gottskrivs försäkringstagarna genom en utbetalning, lägre premier e.d. eller som garanterad eller villkorad återbäring. Det bör framhållas att bestämmelsen inte hindrar att bolagsordningen innehåller bestämmelser om att hela årsvinsten skall kunna användas för vinstutdelning eller förlusttäckning. (Angående förutsättningarna för att ta in eller ändra sådana villkor, se 15 och 16 §§).
Motsvarande regler gäller för belopp som omförs från bundet eget kapital till fritt eget kapital. Bestämmelsen beaktar att vissa överskott kan ha förts direkt till eget kapital utan att dessförinnan ingå i resultatet.
Paragrafen kommenteras också i allmänmotiveringen, avsnitt 7.2. Det bör i sammanhanget framhållas att återbäring som skall utgå enligt villkor i försäkringsavtalet i regel inte ingår i årets resultat utan skall löpande kostnadsföras och skuldtäckas.
Frågan om hur de belopp som skall gottskrivas som återbäring skall fördelas mellan försäkringstagarna och andra återbäringsberättigade behandlas under 6 §.
422
12 kap. 6 §
Paragrafen innehåller bestämmelser för livförsäkringsbolag om fördelning av återbäring mellan försäkringstagare och andra ersättningsberättigade. Därigenom avses att slå fast att den s.k. kontributionsprincipen skall gälla vid fördelningen när bolaget gottskriver återbäring om inte annat är föreskrivet i försäkringsavtalet respektive bolagsordningen. Metoden innebär att fördelningen av överskottet i största möjliga utsträckning skall baseras på de enskilda försäkringarnas bidrag till överskottet.
Paragrafen riktar sig mot livförsäkringsbolagen och är inte avsedd att grunda några rättigheter till återbäring för enskilda försäkringstagare.
Paragrafen har förtydligats efter förslag från Lagrådet. Det kan framhållas att sådan återbäring som försäkringstagarna eller andra har rätt till enligt försäkringsavtal naturligtvis inte kan frångås av försäkringsbolaget genom bestämmelser i bolagsordningen.
Bestämmelserna får i första hand betydelse för utformningen av försäkringsavtalen. För det fall att återbäring, som skall gottskrivas försäkringstgarna och jämställda, skall fördelas enligt annan grund än utifrån försäkringarnas bidrag till överskottet skall närmare bestämmelser om fördelningen finnas i försäkringsavtalet. Genom att kontributionsmetoden slås fast som huvudregel för återbäringsfördelningen främjas en avtalsreglering i de fall då bolaget avser att inte följa denna metod. Det bör dock framhållas att försäkringsavtalet normalt skall innehålla regler om försäkringstagarens rätt till överskott även när kontributionsprincipen tillämpas. En sådan avtalsreglering är särskilt viktig i vinstutdelande livförsäkringsbolag.
Reglerna får i andra hand betydelse för framtida vinster som kan komma att gottskrivas som återbäring till följd av att inte hela vinsten skall tas i anspråk för vinstutdelning eller förlusttäckning enligt bolagsordningen (jfr 5 §). Stycket får också betydelse för sådan återbäring som kan regleras i bolagsordningen inom ramen för konsolideringsfondens användning (jfr 9 § fjärde stycket). Även sådana villkor kan innehålla bestämmelser som gör att överskott senare skall gottskrivas endast vissa försäkringstagargrupper.
Bestämmelsen får till sist även betydelse för återbäring som bolaget ensidigt vill gottskriva genom andra beslut än de som har anknytning till 5 § och 9 § fjärde stycket. Även då bör en likhetsprincip upprätthållas och återbäringen fördelas med hänsyn till premiernas bidrag till överskottet. En avvikelse bör förutsätta bestämmelser i bolagsordningen.
Att skälighetsprincipen gäller för äldre försäkringar, om inte annat avtalats, följer av 14 §. Nämnda paragraf måste beaktas också vid tillämpningen av förevarande bestämmelser.
Paragrafen kommenteras också i avsnitt 7.5 i den allmänna motiveringen.
423
12 kap. 9 §
Bestämmelserna om avsättning till reservfond och överkursfond i första och andra stycket har ändrats och gjorts mer lika mellan liv- och skadeförsäkringsbolag. Ändringen är en följd av att reglerna om återbäringsfond utmönstrats och att även konventionella livförsäkringsbolag skall kunna dela ut vinst.
I första stycket har en ny femte punkt tillkommit som avser utbyte av fordran enligt skuldebrev mot aktie. Bestämmelsen är en konsekvens av att försäkringsaktiebolag skall kunna ge ut konvertibla skuldebrev. Enligt bestämmelsen skall skillnaden mellan fordringsbeloppet och aktiens nominella belopp sättas av till reservfonden. Punkten motsvarar efter ändringen i sak 12 kap. 4 § första stycket 4 aktiebolagslagen.
I nya fjärde stycket har det tagits in en bestämmelse om att livförsäkringsföretag som inte får dela ut vinst skall inrätta en konsolideringsfond för förlusttäckning. Bestämmelsen avser ömsesidiga livförsäkringsbolag och livförsäkringsaktiebolag som bedriver försäkringsrörelse utan villkor i bolagsordningen om vinstutdelning till garanter eller aktieägare. Av bestämmelserna framgår motsatsvis att en sådan fond — till skillnad från reservfonden — inte får användas för överföring till aktiekapitalet eller motsvarande kapital. Konsolideringsfondens syfte är att ligga till grund för förlusttäckning i livförsäkringsbolaget. Genom regler i bolagsordningen kan det bestämmas att fonden, i den utsträckning den inte behövs för förlusttäckning, får användas även för andra ändamål. Det kan i första hand vara frågan om villkor om att fonden, i den mån den inte behövs för bolagets konsolidering, skall tillföras försäkringstagarna eller andra ersättningsberättigade som återbäring.
Paragrafen kommenteras också i avsnitt 7.6 i den allmänna motiveringen.
12 kap. 14 §
Bestämmelsen innebär att skälighetsprincipen fortfarande skall gälla för sådana liv- och skadeförsäkringar som tecknats före ikraftträdandet av de nya reglerna. Det innebär bl.a. att överskott på inbetalda premier för sådana försäkringar även framdeles skall tillföras försäkringstagarna i förhållande till inbetalda premier. Av bestämmelsen framgår också att detsamma skall gälla om en sådan försäkring förnyats efter ikraftträdandet. Bestämmelsen gäller även om vissa villkor skulle förändras inom ramen för försäkringen. Däremot omfattas inte helt nya försäkringar som försäkringstagaren tecknar. Enligt paragrafen kan dock försäkringstagaren och försäkringsbolaget avtala om att skälighetsprincipen inte längre skall gälla för den gamla försäkringen.
Vilken information som i sådana fall kan behöva lämnas till försäkringstagaren bör tills vidare kunna regleras i sådana föreskrifter som avses i 1 kap. 1 a §.
Lagrådet har ifrågasatt om inte paragrafen hellre borde tas in i lagens första kapitel när den inte tas in i övergångsbestämmelserna.
424
Paragrafen är allmänt hållen och av mera grundläggande slag. Detta talar för att den hellre borde tas in lagens inledande kapitel. Bestämmelsen har emellertid också samband med bestämmelserna om återbäringshanteringen och ombildning av livförsäkringsbolag, vilket talar för att paragrafen finns i förevarande kapitel. Det finns dock anledning att ompröva placeringen vid den kommande översynen av lagen, särskilt om den associationsrättsliga lagstiftningen för företag i allmänhet görs tillämplig även på försäkringsbolag.
Paragrafen kommenteras också i avsnitt 14.2.
12 kap. 15 §
Paragrafen, som är ny, behandlar förutsättningarna för att livförsäkringsbolag skall kunna ta in och ändra villkor i bolagsordningen om vinstutdelning eller förlusttäckning. Bestämmelsen får betydelse både för livförsäkringsaktiebolag och ömsesidiga livförsäkringsbolag. I ömsesidiga bolag ställs dock inget krav på hörande av och samtycke från försäkringstagarna.
Reglerna har utformats så att förutsättningarna skall vara uppfyllda för att bolagsordningen skall få stadfästas. Bestämmelserna förhindrar därmed inte att samtycke från försäkringstagarna inhämtas innan ändringen av bolagsordningen beslutas på stämman.
I första stycket behandlas förutsättningarna för att stadfästa helt nya eller ändrade villkor om vinstutdelning. Enligt första punkten anges att en kvalificerad majoritet på stämman skall ha godkänt beslutet. En sådan majoritet krävs såväl för en utvidgning som inskränkning av utdelningsbart belopp. Detta är motiverat av den stora betydelse ändringen kan antas ha för bolaget.
Av andra punkten följer att de försäkringstagare vars rätt berörs av villkoret skall underrättas om ändringen. Med försäkringstagare vars rätt berörs avses sådana försäkringstagare vars ekonomiska rättigheter på grund av försäkringarna påverkas av ändringen. Vilka som på detta sätt berörs av ändringen beror alltså på förhållandena i det enskilda bolaget. Bestämmelsen har justerats i enlighet med Lagrådets synpunkter..
Enligt tredje punkten krävs att viss andel av de försäkringstagarna vars rätt berörs av det nya villkoret i bolagsordningen, och som följaktligen skall underrättas enligt andra punkten, inte motsätter sig att villkoret tas in eller ändras. Ett krav på samtycke gäller även för villkor som i första hand kan tyckas vara till fördel för försäkringstagarna. Detta är motiverat av att sådana ändringar kan påverka bolagets kapitalförsörjning och därmed indirekt storleken av försäkringstagarnas framtida återbäring.
Det kan noteras att andra och tredje punkterna gäller hörande av och samtycke från försäkringstagarna. De som är försäkrade m.m. utan att vara försäkringstagare behöver alltså inte höras eller ge sitt samtycke till ombildningen. Reglerna avser inte heller försäkringstagare i ömsesidiga livförsäkringsbolag, vilket motiveras av att försäkringstagarna är delägare i sådana bolag och att samtycke från en kvalificerad majoritet av dessa redan krävs enligt första punkten.
425
Rättigheterna för andra ersättningsberättigade än försäkringstagarna skall dock beaktas enligt fjärde punkten. Den punkten avser såväl livförsäkringsaktiebolag som ömsesidiga livförsäkringsbolag. Enligt bestämmelsen skall ändring av bolagsordningen varigenom villkor om vinstutdelning tas in eller ändras förutsätta att ombildningen inte kan antas försämra försäkringstagarnas och andra ersättningsberättigades rätt. Med ”rätt” avses även här ekonomiska rättigheter på grund av befintliga försäkringar.
Den rätt på grund av försäkringar som skall beaktas enligt andra och fjärde punkten tar i första hand sikte på den rätt till återbäring som kan föreligga enligt försäkringsavtalen. Det innebär också att bolaget skall ha beaktat och tillgodosett den rätt till överskott som enligt 14 § följer av att skälighetsprincipen framdeles skall gälla för försäkringar som tecknats före lagens ikraftträdande eller som förnyats efter ikraftträdandet. Det måste alltså finnas goda garantier för att försäkringstagarnas rättigheter inte försämras genom en ombildning. Det torde i sin tur bl.a. förutsätta att äldre verksamhet och ny verksamhet hålls väl åtskilda.
Motsvarande bedömning måste också göras i fråga om rättigheter som följer av de avtal som tecknas efter ikraftträdandet. Av betydelse är också att ombildningen inte försämrar försäkringsbolagets stabilitet och möjligheter att infria den rätt till försäkringsersättning vid framtida försäkringsfall som försäkringstagarna eller andra har enligt försäkringsavtalen. Det måste således vid prövningen enligt fjärde punkten tillses att ett betryggande kapital behålls för förlusttäckning i den fortsatta verksamheten.
Som tidigare framgått utgör en ändring av villkor om vinstutdelning i bolagsordningen en ensidig disposition av bolaget avseende framtida vinster. Enbart det förhållandet att försäkringstagarna berörs ekonomiskt genom att villkor i bolagsordningen om vinstutdelning ändras i ett redan vinstutdelande bolag kan alltså inte i sig anses försämra försäkringstagarnas eller andra ersättningsberättigades rätt enligt försäkringsavtalet. Däremot får naturligtvis inte återbäring som redan gottskrivits försäkringstagarna till följd av sådana bestämmelser äventyras.
I andra stycket regleras förutsättningarna för stadfästelse av villkor i bolagsordningen om förlusttäckning. Även i detta fall krävs att det nya villkoret inte kan antas försämra rätten för försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade enligt försäkringarna. Detta framgår av hänvisningen till första stycket fjärde punkten om ändring av villkoren för vinstutdelning. Vad som nyss anförts om denna bestämmelse blir av betydelse även här.
I tredje stycket regleras hur bolagets underrättelse till försäkringstagarna skall ske och vad denna skall innehålla.
Fjärde stycket behandlar vissa fall som för försäkringstagarnas vidkommande kan jämställas med en ombildning till vinstutdelande bolag.
Det gäller fusion med och beståndsöverlåtelser till ett vinstutdelande försäkringsbolag. Även i dessa fall gäller reglerna om underrättelse till försäkringstagarna, kraven på visst samtycke och den särskilda prövningen av att försäkringstagarkollektivets rätt inte försämras. Här får dock undantag göras om det finns särskilda skäl. Som framhållits i den allmänna motiveringen är undantaget avsett för likvidation eller annan
426
rekonstruktion. I sådana fall kan nämligen en avvägning med hänsyn till försäkringstagarnas intressen medföra att förändringen bör komma till stånd trots att tillräckligt samtycke inte erhållits eller att ändringen kan försämra försäkringstagarnas rätt. Förhållandena kan nämligen vara sådana att alternativa lösningar saknas eller inte skäligen kan godtas.
Paragrafen kommenteras också i allmänmotiveringen, se avsnitt 14.3.
12 kap. 16 §
Paragrafen gäller endast livförsäkringsaktiebolag som före ombildningen driver verksamhet utan villkor om vinstutdelning i bolagsordningen. Fondförsäkringsbolag som delat ut vinst enligt den nu upphävda fondförsäkringslagen har varit skyldiga att reglera frågan om användningen av vinsten i bolagsordningen (jfr 2 kap. 5 §). För sådana livförsäkringsbolag blir alltså innehållet i bolagsordningen avgörande för om förevarande paragraf och bestämmelserna i 15 § första stycket 2 och 3 alls blir tillämpliga i de fall villkor om vinstutdelning i bolagsordningen behöver ändras för att anpassas till föreskrifterna om överskottshanteringen. Däremot gäller bestämmelserna i 15 § första stycket 4 i sådana fall.
Bestämmelsen innebär att samtliga värden i bolaget, med undantag för medel som motsvarar aktiekapital och överkursfond, skall komma försäkringstagarna tillgodo innan bolaget kan övergå till vinstutdelande verksamhet. Med övervärden avses enligt bestämmelsen skillnaden mellan bokfört värde och verkligt värde samt sådana affärsvärden, s.k. goodwill, som förekommer i bolaget.
Enligt paragrafen skall belopp som svarar mot nyss angivna medel och fonder gottskrivas försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade som återbäring eller på annat sätt. Värdena kan således tillförsäkras dem i form av garanterad eller villkorad återbäring. Paragrafen ger också utrymme för att värdena tillgodogörs den angivna kretsen på annat sätt. Det utesluts således inte att kretsen kompenseras genom att de berörda erhåller aktier i försäkringsbolaget. Däremot kan värden inte anses gottskrivna försäkringstagarna eller andra ersättningsberättigade genom att de utan bindande rätt förutsätts få del i framtida vinster till följd av sådana bestämmelser i bolagsordningen som avses i 5 §
Paragrafen kommenteras också i allmänmotiveringen, se avsnitt 14.3.
14 kap. Likvidation och upplösning
I 14 § har nuvarande dispositiva regler om fördelning av tillgångar vid ömsesidiga bolags likvidation utgått. Hur tillgångarna skall tillskiftas delägarna skall i samtliga fall bestämmas genom regler i bolagsordningen.
14 kap. 14 §
I andra stycket föreskrevs tidigare att en fördelning av ömsesidiga bolags överskott efter likvidation skulle baseras på de fem senaste årens premier
427
för det fall bolagsordningen saknade särskilda bestämmelser. I stycket föreskrivs numera rent allmänt att tillgångarna skall fördelas mellan delägarna enligt de grunder för fördelningen som bolagsordningen innehåller. (Angående vilka som är delägare, se 1 kap. 7 §).
Som en följd av de nya reglerna blir det alltså obligatoriskt att ta in bestämmelser om fördelningen mellan delägarna i bolagsordningen (se författningskommentaren till 2 kap. 5 §). Bolagsstämmans beslut om sådana föreskrifter skall vara förenliga med den likhetsprincip som regleras i 9 kap. 19 §.
Motiven för ändringen kommenteras i den allmänna motiveringen, se avsnitt 9.5.
I fjärde stycket har två redaktionella ändringar gjorts.
15 a kap. Fusion
I kapitlet har en ändring gjorts föranledd av ändringar i 5 kap.
15 a kap. 3 §
Paragrafen innehåller bestämmelser till skydd för innehavare av värdepapper med särskilda rättigheter i ett bolag som blir föremål för fusion. Bestämmelserna har kompletterats med anledning av att försäkringsbolag skall kunna ge ut konvertibla skuldebrev och skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning. Paragrafen överensstämmer efter ändringarna i sak med 14 kap. 3 § aktiebolagslagen.
16 kap. Skadestånd m.m.
I kapitlet har ändringar i 1 och 3 §§ gjorts med anledning av att ordningen med försäkringstekniska grunder har slopats och ersätts bl.a. av en ordning med försäkringstekniska riktlinjer. Ändringarna i 2 och 6 §§ är föranledda av de nya reglerna om lekmannarevisorer.
16 kap. 1 §
I paragrafen har en ändring gjorts som innebär att en överträdelse av de försäkringstekniska riktlinjerna eller placeringsriktlinjerna kan medföra skadestånd för styrelseledamot m.fl. under samma förutsättningar som överträdelser av bolagsordningen.
16 kap. 2 §
Även en lekmannarevisor kan bli skadeståndsskyldig på grund av oaktsamhet eller om han uppsåtligen vållar skada när han fullgör sitt uppdrag. Motsvarande gäller enligt 15 kap. 2 § aktiebolagslagen.
428
16 kap. 3 §
Ändringen är av samma slag som ändringen i 1 §.
16 kap. 6 §
I första stycket har en ny fjärde punkt införts med en bestämmelse om preskriptionsfrist för talan mot lekmannarevisor. Tiden utgår från det att granskningsrapporten lades fram på stämman, på motsvarande sätt som preskriptionsfristen vid talan mot en revisor utgår från det att revisionsberättelsen presenterades på stämman. Detta innebär en viss skillnad i förhållande till 15 kap. 13 § aktiebolagslagen.
Till följd av ändringen har tredje punkten justerats språkligt och efterföljande numrering ändrats.
Till skillnad från aktiebolagslagen har preskriptionsfristerna inte justerats.
19 kap. Tillsyn
Som en följd av renodlingen av Finansinspektionens tillsyn gällande försäkringsbolag har 1 § ändrats. Bestämmelserna i 5 och 6 §§ har upphävts som en konsekvens av att rörelsereglerna och inspektionens tillsyn inte längre skall bygga på skälighetsprincipen. Vidare har vissa ändringar gjorts i sanktionsbestämmelserna i 11 §.
19 kap. 1 §
Finansinspektionens tidigare uppgift att verka för en sund utveckling av försäkringsväsendet har renodlats till att utöva tillsyn av att försäkringsbolaget bedriver verksamheten i enlighet med FRL och andra författningar som reglerar näringsverksamheten. Begreppet författning används därmed i samma mening som i 1 § lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar.
Enligt paragrafen skall tillsynen vid sidan av FRL avse också andra författningar som reglerar näringsverksamheten. Med andra författningar för näringsverksamheten avses i första hand efterlevnaden av särskilda bestämmelser för försäkringsrörelse utanför FRL, bl.a. vissa regler i trafikskadelagen (1975:1410), lagen (1976:357) om motortävlingsförsäkring och trafikförsäkringsförordningen (1976:359). Paragrafen är emellertid inte begränsad till sådana bestämmelser utan undantagsvis kan de skyddsintressen som rörelsereglerna skall tillgodose motivera att den löpande tillsynen sker med hänvisning till andra författningar som reglerar försäkringsbolagets näringsverksamhet, t.ex. bokföringslagen (1976:125) och lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag och andra författningar för redovisningen. Frågan behandlas ytterligare i den allmänna motiveringen avsnitt 13.2.
Bestämmelserna om inspektionens skyldighet att samarbeta med utländska tillsynsmyndigheter har lagts i andra stycket.
429
I tredje stycket har en rent redaktionell ändring gjorts.
19 kap. 11 §
I paragrafen har ändringar gjorts i andra stycket om föreläggande om rättelse.
Den tidigare uppräkningen av lagar i första punkten har ersatts med en hänvisning till överträdelser av FRL eller någon författning som reglerar bolagets näringsverksamhet. Därmed överensstämmer möjligheterna att förelägga om rättelse närmare med omfattningen av Finansinspektionens tillsynsuppgifter enligt 1 §. Även en avvikelse från myndighetsföreskrifter som meddelats med stöd av FRL eller övriga aktuella författningar faller in under denna punkt.
Det kan anmärkas att bestämmelserna om beviljande och förverkande av koncession på samma sätt som i dag ger stöd för att beakta huruvida överträdelser skett av en författning som reglerar försäkringsbolagets verksamhet (jfr 2 kap. 3 §).
Andra punkten har ändrats som en följd av att ordningen med grunder ersatts av en ordning med försäkringstekniska riktlinjer. Om dessa inte är tillfredsställande skall ett föreläggande om rättelse meddelas. Detsamma gäller om beräkningsunderlaget inte är tillfredsställande utformat. Till denna punkt har även införts regler om ett sådant föreläggande när placeringsriktlinjerna inte är tillfredsställande, som delvis motsvarar tidigare tredje punkten. Den tidigare tredje punkten har i resterande delar liksom fjärde punkten utmönstrats. Att rättelseföreläggande ändå kan meddelas i dessa fall följer av att de missförhållanden som regleras i nämnda punkter utgör en överträdelse av FRL som ger grund för ett ingripande enligt första punkten.
Nya tredje och fjärde punkten motsvarar äldre bestämmelser i paragrafen.
Den tidigare sjätte punkten om att rättelseföreläggande skall meddelas om det i övrigt finns allvarliga anmärkningar mot verksamheten har utmönstrats. Ändringen har gjorts som en följd bl.a. av den införda stabilitetsprincipen och ändringen av första punkten. Utrymmet för rättelseföreläggande är därmed tillräckligt med hänsyn till de skyddsintressen som rörelsereglerna skall tillgodose varför punkten bör utgå.
Det tredje stycket har ändrats till följd av att sundhetsprincipen slopats.
20 kap. Registrering m.m.
I kapitlet har en ändring gjorts med anledning av att försäkringstekniska grunder slopats och ersatts av en ordning med försäkringstekniska riktlinjer.
430
20 kap. 4 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om registrering av beslut. Ändringen innebär att bestämmelserna skall tillämpas även på beslut som står i strid med bl.a. de försäkringstekniska riktlinjerna. Ett bolagsbeslut som strider mot sådana riktlinjer skall således i sista hand vägras registrering.
Paragrafen kommenteras även i den allmänna motiveringen, avsnitt 13.3.2.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Första punkten
Lagändringar skall träda i kraft den 1 januari 2000. Genom första punkten upphävs samtidigt lagen (1989:1079) om livförsäkringar med anknytning till värdepappersfonder (fondförsäkringslagen). De regler som fortfarande är motiverade till följd av den upphävda fondförsäkringslagen har inarbetats i FRL. För fondförsäkringsbolag gäller övergångsvis vissa bestämmelser i fondförsäkringslagen enligt punkterna 5 och 6 nedan.
Andra punkten
De föreslagna lagändringarna innebär störst förändringar för livförsäkringsbolag. Vid en uppdelning av vilka bolag som skall tillämpa de nya lagändringarna utan inskränkningar och vilka som skall eller får tillämpa vissa övergångsbestämmelser dras den huvudsakliga skiljelinjen vid tidpunkten för koncession. De företag som får koncession efter det att lagen trätt i kraft (nya bolag) skall tillämpa de nya rörelsereglerna utan inskränkningar. Sådana bolag kan meddela livförsäkringar utan att t.ex. nuvarande skälighetsprincip skall gälla. De företag som fått koncession före den nya lagens ikraftträdande (gamla bolag) skall för försäkringar som tecknats före lagens ikraftträdande (gamla livförsäkringar) även fortsättningsvis tillämpa nuvarande skälighetsprincip på sådana försäkringar om inte annat avtalas (se 12 kap. 14 § FRL). Skälighetsprincipen för livförsäkringar, som kommer till uttryck i 7 kap. 4 §, skall också tillämpas för försäkringar som meddelas efter den 1 januari 2000 (nya försäkringar) så länge övergångsreglerna i förevarande punkt tillämpas.
Som framhållits i allmänmotiveringen (se avsnitt 14.2) bör även gamla försäkringsbolag som huvudregel tillämpa de nya rörelsereglerna. Det innebär bl.a. att försäkringsbolaget skall ersätta nuvarande försäkringstekniska grunder med dels en avtalsreglering av rättigheter och skyldigheter mellan bolaget och försäkringstagare och andra ersättningsberättigade, dels det system med försäkringstekniska riktlinjer och tekniskt beräkningsunderlag som den nya lagen föreskriver. Detta skall gälla både gamla och nya försäkringar.
I förevarande punkt medges emellertid att nuvarande ordning med bl.a. försäkringstekniska avsättningar enligt 7 kap. 1–2 §§, grunder enligt 7 kap. 3–8 §§ och regler om återbäringshanteringen m.m. i 12 kap. 5–
431
8 §§ tillämpas under de två första åren efter lagens ikraftträdande. Även skyldigheten att ta in villkor om vinstutdelning eller förlusttäckning i bolagsordningen får skjutas upp ett eller två år. Uppskovet är avsett att underlätta anpassningen och ge tid för den omarbetning av avtal och nuvarande grunder som de nya reglerna förutsätter.
Ett motsvarande uppskov har inte ansetts erforderligt för fondförsäkringsbolag där bestämmelserna om avsättning till återbäringsfond inte är obligatoriska och där undantag från grunder kunnat medges med stöd av 7 § fondförsäkringslagen. Sådana livförsäkringsbolag bör alltså mera generellt tillämpa de nya rörelsereglerna från ikraftträdandet. Ett utrymme för fondförsäkringsbolag att övergångsvis tillämpa vissa upphävda bestämmelser i fondförsäkringslagen följer av punkt 5 och 6.
För livförsäkringsbolag som med stöd av förevarande punkt tillämpar äldre bestämmelser om grunder och återbäringshantering skall vissa äldre bestämmelser som har anknytning till den gamla ordningen också tillämpas. Det gäller bl.a. den nu upphävda dispensregeln i 1 kap. 10 § och vissa ändrade bestämmelser i bolagsordningen om återförsäkring i 2 kap. 5 § första stycket 9 och 16. Sistnämnda bestämmelser skall enligt de nya reglerna tas in i de försäkringstekniska riktlinjerna. De äldre reglerna om reglering i bolagsordningen av vinstförfoganden i nyss nämnda stycke 8 bör också gälla för försäkringsbolag som övergångsvis tillämpar äldre bestämmelser. Detsamma gäller reglerna i 7 kap. 9, 14 och 15 §§ om upplysningar om försäkringstekniska avsättningar, samtycke till vissa återförsäkringsavtal och förbudet mot premienedsättning. Äldre bestämmelser om antagande m.m. av grunder i 7 kap. 8 § och 8 kap. 8 § samt ingivande av grunder i 7 kap. 8 a § gäller också i dessa fall, liksom bl.a. 9 kap. 20 § om att bolagsstämman inte får fatta beslut som strider mot grunderna. Ett bolag som tillämpar äldre regler skall inte tillämpar de nya överskottsreglerna och bör inte heller omfattas av de nya reglerna om konsolideringsfond i 12 kap. 9 §. Det skall inte finnas en möjlighet att avtala bort skälighetsprincipen enligt nya 12 kap. 14 § i dessa fall. Ett sådant avtal kräver enligt förevarande punkt att den nya ordningen för överskottshanteringen tillämpas. Vidare bör de rättsföljder som är anknutna till överträdelser av grunder enligt 16 kap. 1 och 3 §§ i dess äldre lydelse alltjämt gälla för de bolag som övergångsvis följer den äldre ordningen. Dessutom skall 19 kap. 5 §, som ger uttryck för skälighetsprincipen för skadeförsäkringar, fortfarande gälla i dessa fall. Äldre regler i 19 kap. 11 § om sanktioner tillämpas också om övergångsreglerna utnyttjas. Detsamma gäller äldre regler om registrering av beslut i 20 kap. 4 §.
Vidare skall de äldre bestämmelser om ägarbegränsningar i 7 kap. 17 a §, som är relaterade till återbäringsmedel, alltjämt tillämpas så länge sådana återbäringsmedel kvarstår i bolaget. Detsamma gäller möjligheten enligt 7 kap. 22 § att räkna in sådana återbäringsmedel i kapitalbasen. Sedan återbäringsmedlen överförts till försäkringsekniska avsättningar eller eget kapital gäller 7 kap. 17 a § i sin nya lydelse. Övergångsbestämmelserna i dessa avseenden har tagits in under denna punkt i överensstämmelse med vad Lagrådet föreslagit.
432
Tredje punkten
Punkten anger hur nuvarande återbäringsmedel skall behandlas vid övergången till nya rörelseregler. Bestämmelsen innebär sammanfattningsvis att återbäringsmedel skall gottskrivas försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkring som återbäring i den mån de inte förs till konsolideringsfonden eller sådana fonder som skall redovisas enligt ÅRFL. Denna behandling skall enligt föreskriften anknyta till och sammanfalla med försäkringsbolagets tillämpning av nya regler enligt andra punkten.
I sista meningen slås fast att även sådana återbäringsmedel som kan finnas kvar enligt övergångsreglerna i andra punkten skall gottskrivas försäkringstagarna innan villkor om vinstutdelning till aktieägarna kan tas in i bolagsordningen. Bestämmelsen har utformats enligt Lagrådets förslag.
Fjärde punkten
Punkten innehåller bestämmelser för ömsesidiga bolag och innebär att nuvarande regler om uttaxering och fördelning av tillgångar i samband med likvidation skall gälla fram tills dess att nya regler om detta tagits in i en bolagsordningen som registrerats av Finansinspektionen. Föreskriften anger också att sådana regler i bolagsordningen skall vara registrerade inom viss tid. Det innebär en skyldighet för bolaget att vidta de åtgärder som skäligen kan krävas för att en registrering kan äga rum inom den angivna tiden.
Femte punkten
Övergångsbestämmelsen avser fondförsäkringsbolag. De uppräknade bestämmelserna skall övergångsvis tillämpas till dess att nya villkor om vinstutdelning eller förlusttäckning som överensstämmer med nya bestämmelser gäller enligt en registrerad bolagsordning. Även i detta avseende skall bolaget vidta sådana åtgärder som behövs för att bolagsordningen skall kunna registreras inom föreskriven tid.
Sjätte punkten
Övergångsbestämmelsen får betydelse för fondförsäkringsbolag. Bestämmelsen innebär att undantaget från branschglidningsreglerna i 7 kap. 17 a § alltjämt gäller för aktier i fondföretag vilka förvärvats före ikraftträdande av lagändringarna i förevarande sammanhang. Motivet för bestämmelsen kommenteras i den allmänna motiveringen, avsnitt 8.5.
Sjunde punkten
På samma sätt som vid införandet av de nya revisorsreglerna i aktiebolagslagen ges försäkringsbolagen möjlighet att låta revisorer som inte är godkända eller auktoriserade verka under en övergångsperiod. I försäk-
433
ringsbolagen har det hittills, till skillnad från de allmänna aktiebolagen, alltid funnits minst två revisorer. I de fall som anges i det nu upphävda första stycket i 10 kap. 4 § har en av dessa varit godkänd eller auktoriserad revisor. Det är framförallt i de mindre lokala bolagen som en kvalificerad revisor saknas.
Åttonde punkten
Föreskrifterna innebär att bolagsstämman före det att de nya bestämmelserna skall tillämpas kan fatta de beslut om ändring av bolagsordningen som flera av de nya bestämmelserna förutsätter. Ett sådant beslut får tas in i bolagsordningen först vid tidpunkt som följer av ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna i övrigt.
Nionde punkten
De allmänna sanktionerna enligt FRL skall gälla för de fall att bolaget eller dess ställföreträdare underlåter att vidta de övergångsåtgärder som anges i angivna delar och som behövs för övergången till nya regler. Det bör anmärkas att sanktioner även kan följa vid underlåtenhet att följa vad som föreskrivs i de nya bestämmelserna sedan övergångsfristen enligt andra punkten löpt ut.
17.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1995:779) om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713)
Lagen innebär att vissa bestämmelser som införts genom lagändring år 1995 och som ännu inte trätt i kraft skall träda i kraft den 1 januari 2000. Det gäller bestämmelser som förutsätter att vissa frågor skall regleras direkt i försäkringsavtalet och inte i grunderna. Till dessa bestämmelser fogas en övergångsregel kopplad till övergångsordningen för befintliga bolag enligt ändringarna i grundförfattningen som redovisas i avsnitt 2.1 (jfr punkten 2 i övergångsbestämmelserna till den lagen). Ändringarna i 7 kap. 3 § i 1995 års ändringslag skall inte träda i kraft. Den till bestämmelsen anknutna övergångsregeln i punkten 5 skall därmed inte heller gälla.
17.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige
I flera av bestämmelserna i LUFV finns ett bemyndigande för regeringen eller, efter vidare delegation, Finansinspektionen att meddela föreskrifter. Sådana paragrafer har konsekvent ändrats även här på så sätt att Finansinspektionen inte särskilt pekas ut. I överensstämmelse med vad som är brukligt i fråga om s.k. subdelegation har bestämmelserna utformats så att det ankommer på regeringen att bestämma till vilken
434
myndighet rätten att meddela föreskrifter skall delegeras. Sådana ändringar kommenteras inte särskilt i författningskommentarerna.
1 kap. Tillämpningsområde och vissa grundläggande bestämmelser
Utöver en närmast redaktionell ändring i 6 § har bemyndigandet i 15 § att meddela undantag från bestämmelserna i LUFV upphävts.
1 kap. 6 §
En ändring har gjorts i paragrafens fjärde stycke som behandlar vilka regler som skall gälla för sådan sjuk- och livränta som inte tillhör livförsäkring. Som en följd av att bestämmelsen om aktuarier i 5 kap. 19 § — som felaktigt angivits till 20 § i den nu aktuella paragrafen — även skall gälla för skadeförsäkring har hänvisningen till det aktuella lagrummet tagits bort.
3 kap. Tillsyn över EES-försäkringsgivare
Som en följd av förslaget om en renodling av Finansinspektionens tillsyn har 2 § ändrats.
3 kap. 2 §
Ändringarna i denna paragraf motsvarar de ändringar som genomförts i 19 kap. 1 § försäkringsrörelselagen (1982:713, FRL) och 6 kap. 1 §. Som nämnts i den allmänna motiveringen (avsnitt 15.8) får de ändrade tillsynsreglerna ingen större betydelse för EES-försäkringsgivarna eftersom dessa står under finansiell tillsyn av den behöriga myndigheten i hemlandet.
Finansinspektionens nuvarande tillsynsuppgift beträffande EES-försäkringsgivarna, att i samarbete med den behöriga myndigheten i försäkringsgivarens hemland verka för en sund utveckling av verksamheten, har dock anpassats till den som utnyttjats för svenska bolag. Inspektionen skall i stället utöva tillsyn över att försäkringsgivaren bedriver verksamheten i enlighet med LUFV och andra författningar som reglerar näringsverksamheten. Begreppet författning används i samma mening som i 1 § lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar. Det innebär att hänsyn endast skall tas till svenska författningar. Tillsynen skall naturligtvis även i fortsättningen ske i samarbete med den behöriga myndigheten i försäkringsgivarens hemland.
Enligt första stycket skall tillsynen vid sidan av LUFV också avse andra författningar som reglerar näringsverksamheten. Med andra författningar för näringsverksamheten avses i första hand efterlevnaden av särskilda bestämmelser för försäkringsrörelse utanför LUFV, bl.a. vissa regler i trafikskadelagen (1975:1410), lagen (1976:357) om motortävlingsförsäkring och trafikförsäkringsförordningen (1976:359).
435
Paragrafen är emellertid inte begränsad till sådana bestämmelser utan undantagsvis kan de skyddsintressen som rörelsereglerna skall tillgodose motivera att den löpande tillsynen sker med hänvisning till andra författningar som reglerar försäkringsgivarens näringsverksamhet, t.ex. filiallagen. Däremot är svenska författningar om redovisning endast i begränsad utsträckning tillämplig för utländska försäkringsgivare.
4 kap. Inledande av verksamheten
I kapitlet har bestämmelserna i 5 § om prövningen av försäkringsgivare från tredje land och kvalificerade ägare inför beslutet om koncession ändrats som en följd av slopandet av sundhetsprincipen. Av samma skäl har bestämmelsen i 10 § första stycket ändrats.
4 kap. 5 §
Ändringarna svarar mot de nya reglerna i 2 kap. 3 § FRL, som ersätter sundhetsprincipen.
4 kap. 10 §
I paragrafen anges bl.a. under vilka förutsättningar Finansinspektionen skall lämna en försäkringsgivare från tredje land, som inte är etablerad i Sverige, tillstånd att marknadsföra försäkringar här (jfr 1 §).
Första stycket har ändrats med anledning av att sundhetsprincipen har slopats. Den ändrade formuleringen ansluter till vad som enligt 5 § gäller för att en försäkringsgivare från tredje land skall få koncession i Sverige.
5 kap. Solvenskrav och bedrivande av verksamheten
Ett flertal bestämmelser har ändrats och några nya har införts i detta kapitel, som endast gäller försäkringsgivare från tredje land.
I 4 a § har stabilitetsprincipen införts. Bestämmelserna om försäkringstekniska avsättningar i 5 § har ändrats både redaktionellt och materiellt med ändringarna i 7 kap. 1 § FRL som förebild. Bestämmelserna om försäkringstekniska grunder i 6–7 §§ har upphävts. 6 § innehåller i stället regler om försäkringstekniska riktlinjer och försäkringstekniskt beräkningsunderlag. Paragrafen innehåller också reglerna om företrädarens skyldigheter i fråga om dessa riktlinjer. I 7 § har tagits in en bestämmelse om beräkning av premier för livförsäkringar. Hänvisningarna i 8 § har justerats för att de nya placeringsreglerna i FRL för tillgångar som svarar mot villkorad återbäring eller fondförsäkringsåtaganden som försäkringstagaren bär risken för skall bli tillämpliga även för försäkringsgivare från tredje land. De justerade reglerna om användning av andelar i värdepappersfonder och motsvarande utländska fonder för skuldtäckning blir tillämpliga genom befintliga hänvisningar. Vissa särregler för fondförsäkringar har införts i den nya 8 a §. I 9 och 11 §§ har gjorts vissa
436
närmast redaktionella ändringar i reglerna om placeringsriktlinjer och om försäkringstagarnas förmånsrätt. I 14 § har gjorts vissa mindre ändringar. Ändringarna i FRL:s regler om kapitalbasens beräkning och solvensmarginalen i livförsäkringsrörelse blir tillämpliga även för försäkringsgivare från tredje land genom befintliga hänvisningar. Bestämmelserna avser även fondförsäkringar. Den särskilda bestämmelsen i 15 § om kapitalbas och solvensmarginal för fondförsäkringar har därför upphävts. I 19 § har gjorts flera ändringar angående aktuarier.
5 kap. 4 a §
Paragrafen, som är ny, motsvarar stabilitetsprincipen i den allmänna rörelseregel som införs i FRL. Stabilitetsprincipen gäller endast försäkringsgivare från tredje land (se den allmänna motiveringen avsnitt 15.3). Eftersom bestämmelsen motsvarar den i 1 kap. 1 a § första stycket FRL hänvisas till författningskommentaren till den bestämmelsen.
Vid en tillämpning av bestämmelsen måste hänsyn tas till dels de särskilda verksamhetsförutsättningar som gäller för utländska försäkringsgivare, dels det faktum att den del av en utländsk försäkringsgivares rörelse som omfattas av LUFV utgör en del av en annan rörelse. Det bör vid tillämpning av bestämmelsen i vissa fall finnas möjlighet att ta hänsyn till försäkringsgivarens totala finansiella situation. De i LUFV uppställda soliditetskraven måste dock alltid vara uppfyllda.
5 kap. 5 §
Genom ändringarna i första stycket har rörelsereglerna för försäkringsgivare från tredje land om försäkringstekniska avsättningar genomgått såväl redaktionella som materiella förändringar. Ändringarna motsvarar dem i 7 kap. 1 § FRL. Bedömningen av vilken typ av återbäring det är fråga om måste dock avgöras med hänsyn till de återbäringsvillkor som faktiskt tillämpas och de utfästelser som görs av den enskilde försäkringsgivaren (jfr den allmänna motiveringen avsnitt 15.5.1).
Bemyndigandet i fjärde stycket har justerats. Föreskrifter kan inte bara meddelas om avsättningarnas beräkning utan också om gränsdragningen mellan olika avsättningar och vilka närmare kostnader som skall beaktas.
Femte stycket gällde tidigare endast beräkning av premiereserv för livförsäkringsrörelse. Det finns dock ingen anledning begränsa regelns omfattning på detta sätt utan i framtiden skall motsvarande beräkningar även göras för skadeförsäkringsrörelser. I övrigt görs vissa begreppsmässiga anpassningar i stycket. Genom hänvisningen till 7 kap. 2 § FRL blir de föreslagna ändringarna när det gäller beräkningen av de aktuella tekniska avsättningarna i FRL tillämpliga även för försäkringsgivare från tredje land.
5 kap. 6 §
Med FRL som förebild har tidigare regler om försäkringstekniska grunder ersatts av en ordning med försäkringstekniska riktlinjer och som
437
huvudregel ett försäkringstekniskt beräkningsunderlag. Bestämmelserna i denna paragraf motsvarar i princip dem i 7 kap. 3 § och 8 kap. 8 § FRL.
Som angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt 15.5.2) omfattas alla försäkringsgivare från tredje land av bestämmelserna.
Till skillnad mot FRL föreskrivs inte att de försäkringstekniska riktlinjerna skall innehålla principerna för avgivande och mottagande av återförsäkring. Skälet för detta har angetts i den allmänna motiveringen.
5 kap. 7 §
Motsvarande ändringar om betryggande aktuariella antaganden har genomförts som i 7 kap. 4 § FRL. Till skillnad från FRL gäller inte bestämmelsen långa skadeförsäkringar. Anledningen till det är att man bör kunna utgå från att utländska försäkringsgivare inte meddelar sådana mycket speciella försäkringar, nämligen brandförsäkringar och avgångsförsäkringar som meddelas för längre tid än tio år.
5 kap. 8 §
Första stycket har ändrats genom att en hänvisning nu också görs till den nya placeringsregeln i 7 kap. 13 FRL.
Genom hänvisningen blir det allmänna placeringskravet för tillgångar som skuldtäcker avsättningar för villkorad återbäring och åtaganden inom fondförsäkring som försäkringstagaren står placeringsrisken för tillämpligt även för försäkringsgivare från tredje land.
5 kap. 8 a §
Paragrafen är ny. Motsvarande bestämmelser för fondförsäkring har införts i 7 kap. 29 § FRL. Se därför författningskommentaren till det lagrummet.
5 kap. 9 §
I paragrafen har redaktionella ändringar gjorts. Ändringarna motsvarar dem i 7 kap. 10 g § FRL.
5 kap. 11 §
Ändringen, som tar sikte på andra ersättningsberättigade på grund av ett försäkringsavtal än försäkringstagaren, motsvarar den i 7 kap. 11 a § FRL.
5 kap. 14 §
Paragrafen har ändrats som en konsekvens av ändringen i 7 kap. 22 FRL. Dessutom har valutabenämningen ECU ersatts av euro.
438
5 kap. 19 §
Ändringarna angående aktuarier i denna paragraf motsvarar ändringarna i 8 kap. 18 § FRL.
6 kap. Tillsyn över försäkringsgivare från tredje land
1 § i kapitlet, som gäller försäkringsgivare från tredje land, har ändrats som en följd av renodlingen av Finansinspektionens tillsyn. I 3 § har ändringar gjorts beträffande de uppgifter som en företrädare är skyldig att tillställa Finansinspektionen. Slutligen har vissa ändringar gjorts i sanktionsbestämmelserna i 8 och 9 §§.
6 kap. 1 §
Ändringarna i denna paragraf angående tillsynen svarar mot dem i 19 kap. 1 § FRL och 3 kap. 2 §. Till skillnad mot vad som gäller för EESförsäkringsgivarna har Finansinspektionen huvudansvaret över den verksamhet som försäkringsgivaren bedriver i Sverige (se vidare den allmänna motiveringen avsnitt 15.8).
6 kap. 3 §
I paragrafen anges uppgifter som företrädaren är skyldig att självmant och utan anmaning lämna till Finansinspektionen. Såväl materiella som redaktionella ändringar har gjorts i paragrafen.
Bestämmelsen om att företrädaren skall lämna uppgift om de försäkringstekniska avsättningarna har upphävts med anledning av de nya reglerna i 5 kap. 6 § om upprättande av försäkringstekniska riktlinjer. Bl.a. genom att 6 kap. 4 § ger utrymme för föreskrifter om lämnande av information kan förevarande bestämmelse undvaras.
Punkten 3 i första stycket som motsvarar nuvarande punkt 4, reglerar skyldigheten att lämna in försäkringstekniska riktlinjer till Finansinspektionen. Efter förebild i 7 kap. 8 a § FRL anges det att riktlinjerna skall tillställas inspektionen när de börjar användas första gången eller efter en ändring. Till riktlinjerna skall enligt andra stycket fogas en redogörelse för konsekvenserna för försäkringsgivaren, försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringarna. Det tekniska underlaget behöver dock inte ges in till inspektionen.
6 kap. 8 §
Ändringarna i denna paragraf angående inspektionens sanktioner i form av erinringar och förelägganden att vidta rättelse motsvarar i huvudsak de ändringar som genomförts i 19 kap. 11 § andra stycket FRL. Till skillnad mot tidigare kan Finansinspektionen även förelägga företrädaren för en försäkringsgivare från tredje land att vidta rättelse.
439
6 kap. 9 §
Punkten 1 i första stycket har ändrats till följd av att sundhetsprincipen har slopats. Eftersom 5 kap. 15 § har upphävts har även hänvisningen i punkten 2 ändrats.
7 kap. Avslutande av verksamheten
Ändringar har gjorts i reglerna i 7 § om underrättelser vid beståndsöverlåtelser.
7 kap. 7 §
Ändringar har gjorts i tredje stycket för att bättre överensstämma med bestämmelserna i 14 kap. 26 b § FRL. Genom ändringarna ges Finansinspektionen möjlighet att i varje enskilt fall ange på vilket sätt bl.a. försäkringstagarna skall underrättas om en beståndsöverlåtelse.
Enligt lagrådsremissens lagförslag skulle endast övertagande försäkringsgivare med koncession i Sverige underrätta försäkringstagarna m.fl. om överlåtelsen av ett försäkringsbestånd. Denna begränsning kräver, som Lagrådet antyder, ytterligare överväganden och införs inte nu.
8 kap. Marknadsföring m.m.
I första paragrafen har gjorts en redaktionell ändring. Genomlysningsprincipen har införts i den nya 1 a §. Det nuvarande bemyndigandet i 2 § andra stycket har också överförts till den paragrafen. Ett förbud för utländska försäkringsgivare att förespegla återbäring som saknar grund i avtalsvillkoren har, efter förebild av 7 kap. 8 § FRL, förts in 4 §. 5 § har ändrats med 7 kap. 16 § FRL som förebild.
8 kap. 1 §
I paragrafen har ordet affärssed ändrats till försäkringsstandard. Ändringen syftar inte till en materiell förändring utan har gjorts för att skapa mer enhetliga termer i förhållande till FRL. Bestämmelsen motsvarar närmast den i 1 kap. 1 a § tredje stycket FRL.
När det gäller EES-försäkringsgivarna är det den behöriga myndigheten i hemlandet som skall övervaka att försäkringsgivaren har sunda metoder för administration och bokföring och adekvata rutiner för intern kontroll.
8 kap. 1 a §
Den genomlysningsprincip som föreskrivs i första stycket motsvarar den som föreskrivs i 1 kap. 1 a § FRL.
I andra stycket har tagits in ett normgivningsbemyndigande i fråga om information. Bemyndigandet fanns tidigare i 2 §. I bestämmelsen klargörs
440
att bemyndigandet omfattar också sådan information som lämnas till andra ersättningsberättigade på grund av försäkringsavtalet än försäkringstagaren och till presumtiva försäkringstagare.
8 kap. 2 §
Bemyndigandet i andra stycket för regeringen eller Finansinspektionen att meddela närmare föreskrifter om information till försäkringstagarna och den som avser att teckna en försäkring har överförts till 1 a §.
8 kap. 4 §
Det nuvarande förbudet mot nedsättning av premier för vissa livförsäkringsavtal har upphävts (se den allmänna motiveringen avsnitt 15.9.2). I stället har det tagits in en ny bestämmelse, som innebär att inte heller utländska försäkringsgivare får förespegla försäkringstagarna sådan återbäring som inte har sin grund i villkor i avtalet. En motsvarande bestämmelse har införts i 7 kap. 8 § FRL.
8 kap. 5 §
Ändringarna, som motsvarar dem i 7 kap. 16 § FRL, har införts efter
Lagrådets granskning.
10 kap. Särskilda bestämmelser
Vissa redaktionella ändringar har gjorts i 1 §.
10 kap. 1 §
I första stycket 6 har en hänvisning gjorts till 6 kap. 4 §. Hänvisningen borde rätteligen ha avsett 6 kap. 3 §. Bestämmelsen har därför ändrats. En ändring har också gjorts med anledning av att bestämmelsen i 6 kap. 3 § 6 har flyttas till punkt 5 i samma paragraf.
17.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag
3 kap. 3 §
Paragrafen innehåller vissa från årsredovisningslagen (1995:1554) avvikande bestämmelser beträffande vilka poster som får slås samman i balans- eller resultaträkningen. Enligt årsredovisningslagen får poster sammanslås om de är av ringa betydelse med hänsyn till kravet på rättvisande bild eller om en sammanslagning främjar överskådligheten. I det senare fallet skall delposterna i stället redovisas i en not.
441
Ändringen i paragrafen är främst motiverad av de nya reglerna om redovisning av villkorad återbäring. Den innebär att en sammanslagning enligt årsredovisningslagens bestämmelser inte heller får tillämpas på tillgångar som redovisas i delposter under placeringstillgångar för vilka försäkringstagaren bär placeringsrisk (D). Vad som skall redovisas i posterna tillgångar för villkorad återbäring (D.1) och fondförsäkringstillgångar (D.2) får alltså inte sammanslås till en post. Genom ett tillägg har beaktats de ändrade beteckningarna på posterna under försäkringstekniska avsättningar. Bestämmelserna innebär bl.a. att vad som redovisas som avsättningar för vilka försäkringstagarna bär risk (EE) inte får slås samman i balansräkningen.
4 kap. 2 §
Nuvarande bestämmelser som möjliggör en uppskrivning av placeringstillgångar och vissa materiella tillgångar har begränsats till att avse skadeförsäkringsbolag. Skälet för ändringen behandlas i den allmänna motiveringen, se avsnitt 7.7.
4 kap. 9 §
Bestämmelsen i paragrafen har anpassats med hänsyn till ändringarna i 7 kap.1 och 2 §§försäkringsrörelselagen (1982:713, FRL).
Ändringen i första stycket beaktar att avsättning för livförsäkringar där försäkringstagaren bär placeringsrisken har tagits in som en särskild punkt bland försäkringstekniska avsättningar i 7 kap. 1 och 2 §§ FRL. Vidare har avsättningarnas beteckningar justerats i överensstämmelse med ändringarna i bilaga 1.
De tidigare andra och tredje styckena har utmönstrats. Dessa bestämmelser behövs inte eftersom rörelsereglerna om försäkringstekniska avsättningar i FRL samordnats med redovisningsreglerna (jfr avsnitt 8.1 i den allmänna motiveringen).
5 kap. 3 §
I paragrafen har en ny fjärde punkt införts. Enligt bestämmelsen skall upplysningar lämnas om placeringstillgångar uppdelade på tillgångar eller tillgångsvärden för vilka livförsäkringstagaren bär direkt placeringsrisk respektive indirekt bär placeringsrisk. Upplysningsskyldigheten motiveras av att risken för bolaget inte är densamma i de olika fallen (se allmänmotiveringen, avsnitt 8.8.1).
Nya femte punkten motsvarar tidigare fjärde punkten. Beteckningen på skuldposten återförsäkrares andel av förutbetalda anskaffningskostnader har ändrats från (JJ.I) till (II.I). Ändringen är en följd av att balansposten återbäringsmedel (DD) utmönstrats.
Sjätte punkten motsvarar tidigare femte punkten.
442
5 kap. 4 §
Paragrafen behandlar indelningen av eget kapital samt upplysningar om vissa avsättningar i balansräkningen.
I paragrafen har inledningen justerats redaktionellt genom att begreppet skulder ersatts av begreppet avsättningar.
Första och andra punkten har ändrats som en följd av de nya överskottsreglerna för livförsäkringsbolag.
Första punkten avser indelningen av eget kapital i livförsäkringsbolag som inte får dela ut vinst. Vissa poster som tidigare redovisas under återbäringsmedel enligt den tidigare tredje punkten skall enligt bestämmelsen i stället redovisas som bundet eget kapital. Som bundet kapital skall också redovisas den konsolideringsfond som skall inrättas enligt 12 kap. 9 § FRL. Det har däremot inte införts några poster som gör det möjligt att redovisa balanserad vinst eller balanserad förlust.
Andra punkten, som i dag gäller skadeförsäkringsbolag, har gjorts tillämplig också på sådana livförsäkringsbolag som får dela ut vinst.
De tidigare bestämmelserna i tredje punkten, som avsåg uppdelningen av återbäringsmedel, har utmönstrats som en följd av ändrade bestämmelser om överskottshanteringen. Till tredje punkten har förts de bestämmelser om upplysningar om kvardröjande risker som tidigare fanns i fjärde punkten.
Av den nya fjärde punkten följer att storleken på garanterad återbäring som redovisas i posten livförsäkringsavsättning skall anges om den uppgår till väsentligt belopp.
Nya upplysningsregler, som är motiverade av de nya rörelsereglerna för försäkringsbolag, har dessutom införts i punkterna 6-8.
Enligt nya sjätte punkten skall upplysningar lämnas om avsättningar för villkorad återbäring. Posten skall delas upp på åtaganden för vilka försäkringstagaren direkt respektive indirekt bär risken. Med risk avses såväl placeringsrisk som försäkringsteknisk risk. Upplysningsskyldigheten är i likhet med 3 § 4 motiverad av att risken för bolaget inte är densamma i de båda fallen. Om försäkringstagaren direkt bär risken för åtagandet så kommer eventuella värdeförändringar normalt inte att påverka bolagets ställning. Bär försäkringstagaren en indirekt risk kan situationen vara en annan. Skillnader i värdeutveckling mellan det index eller dylikt som bestämmer åtagandets storlek och de tillgångar som innehas för att matcha åtagandet påverkar i regel försäkringsbolagets ställning och resultat.
Sjunde punkten anger att försäkringsbolag skall lämna närmare upplysningar om vilket belopp som av fritt eget kapital inte kan anses tillgängligt för utdelning till aktieägare eller garanter med hänsyn till stabilitetsprincipen i 1 kap. 1 a § FRL och försiktighetsprincipen i 12 kap. 2 § tredje stycket samma lag. Enligt bestämmelsen skall bolaget även ange skälen för denna bedömning. Upplysningen är motiverad av den ökade vikt som läggs vid bolagets finansiella stabilitet.
Enligt åttonde punkten skall livförsäkringsbolag lämna upplysning om det belopp av överskott som enligt bolagsordningen inte får användas för förlusttäckning eller vinstutdelning till aktieägare eller garanter.
443
Upplysningsregeln är införd mot bakgrund av de nya bestämmelserna i 12 kap. 5 § FRL.
Paragrafen kommenteras också i allmänmotiveringen, avsnitt 8.8.2.
5 kap. 5 §
Fjärde punkten har ändrats med anledning av att återbäring kan utgå i form av villkorad återbäring (jfr 7 kap. 1 § FRL). Bestämmelsen i c) III om upplysningar om premier för avtal för vilka försäkringstagaren bär placeringsrisk har ändras till att avse upplysningar om sådana avtal för vilka försäkringstagaren bär risk.
6 kap. 3 §
Paragrafen behandlar resultatanalysens allmänna innehåll.
Genom att postbeteckningarna (DD och EE) lagts till framgår tydligt att resultatanalysen skall omfatta även sådana avsättningar för vilka försäkringstagare bär risk. Resultatanalysen skall således även innehålla upplysningar om sådana avsättningars fördelning på försäkringsgrenar.
Paragrafen har också justerats med anledning av att ordningen med återbäringsmedel utmönstras.
7 kap. 4 §
Genom paragrafens hänvisningar får de ändringar som i detta sammanhang har gjorts i bestämmelserna för årsredovisningen som regel betydelse även för koncernredovisningen.
Ändringen i andra punkten innebär att kapitalandelsfonden skall tas upp i koncernbalansräkning som bundet eget kapital under posten andra fonder (AA.V) i såväl livförsäkringsbolag som skadeförsäkringsbolag. Beteckningen på posten har samtidigt ändrats.
En rättelse har gjorts i fjärde punkten. Undantaget för 5 kap. 2 § 1 skall rätteligen avse 5 kap. 2 § 4 som behandlar vilken myndighet som prövar dispenser från skyldigheten att lämna upplysningar om vissa företagsinnehav. Undantaget motiveras av att samma regel för koncernredovisningens del finns i 7 kap. 3 § 4 ÅRFL.
8 kap. 4 §
Ändringen i paragrafen innebär att bolaget skall överlämna årsredovisningen även till lekmannarevisorn. Syftet är att säkerställa ett gott samarbete mellan revisorn och lekmannarevisorn och ge lekmannarevisorn möjlighet att delge revisorn sina erfarenheter och iakttagelser (jfr prop. 1997/98:99 s. 298). Paragrafen överensstämmer på denna punkt med motsvarande 8 kap. 2 § årsredovisningslagen.
444
8 kap. 7 §
Som en följd av att lagen (1989:1079) om livförsäkringar med anknytning till värdepappersfonder upphävs har paragrafens första stycke ändrats. Den tidigare hänvisningen till ”annan författning” har tagits bort (jfr prop. 1995/96:10 del 4 s. 246).
Bilaga 1
I bilagan finns bestämmelser om uppställningsformen för balansräkningen i års- och koncernredovisningen. Flera ändringar har gjorts i uppställningsformen. Posterna för redovisning av återbäringsfond m.m. under återbäringsmedel (DD) har utgått. Med anledning därav har bokstavsbeteckningarna på i schemat efterföljande poster justerats, så att bl.a. försäkringstekniska avsättningar (EE) betecknas som (DD). I övrigt har några nya poster tillkommit och vissa benämningar ändrats. Dessa ändringar kommenteras närmare i det följande.
D. Placeringstillgångar för vilka livförsäkringstagaren bär placeringsrisk
Ändringen innebär att två nya poster tillkommit; tillgångar för villkorad återbäring (D.1) och fondförsäkringstillgångar (D.2). Den förstnämnda posten skall omfatta tillgångar där placeringsrisken bärs av försäkringstagarna till följd av villkor om villkorad återbäring. Posten kan i förekommande fall bli aktuell för motsvarande tillgångsvärden avseende tillgångar som i övrigt skall redovisas som placeringstillgångar (C). Posten D.2 skall omfatta till fondförsäkringar anknutna andelar i fonder där försäkringstagarna bär placeringsrisken.
Det kan anmärkas att de införda delposterna inte får slås samman (se författningskommentaren till 3 kap. 3 §) och att tillgångarna i posterna alltid skall värderas till verkligt värde (se 4 kap. 5 §).
I sammanhanget kan också anmärkas att orealiserade vinster på placeringstillgångar skall sättas av till en fond för orealiserade vinster (4 kap. 6 §). Till den del de orealiserade värdeförändringarna på tillgångar för vilka försäkringstagaren bär placeringsrisken svarar mot förändringar i åtagandena mot samma försäkringstagare torde de dock redovisas under posten Avsättning för livförsäkringar för vilka försäkringstagaren bär risk (DD). Någon del i årets resultat som kan sättas av till fonden för orealiserade vinster blir då inte aktuell.
E. Återförsäkrares andel av försäkringstekniska avsättningar
Benämningar på posterna E.1, E.3, E.4 och E.6 har ändrats på samma sätt som posterna under försäkringstekniska avsättningar (DD och EE), se vidare kommentaren till ändringen av dessa poster.
445
AA. Eget kapital
Under eget kapital har konsolideringsfond (AA.IV) tillkommit som en ny post. Posten får betydelse i sådana livförsäkringsbolag som inte får dela ut vinst (se vidare 12 kap. 9 § FRL). Till följd av den nytillkomna posten har beteckningarna på efterföljande poster ändrats.
Som en följd av att posterna för redovisning av återbäringsmedel upphävts skall livförsäkringsbolag redovisa vissa nya poster under eget kapital (se 5 kap. 4 §).
DD. Försäkringstekniska avsättningar
Beteckningen på posterna under denna rubrik har ändrats från EE till DD. Vidare har benämningarna förenklats genom att tillägget ”Avsättningar för” har utmönstrats. Det gäller posterna; Ej intjänade premier och kvardröjande risker (DD.1), Oreglerade skador (DD.3) och Återbäring och rabatter (DD.4).
EE. Försäkringsteknisk avsättning för livförsäkringar för vilka livförsäkringstagarna bär risk
Beteckningen på posten har ändrats från FF till EE.
En post för villkorad återbäring (EE.1) har införts vid sidan av sådana fondförsäkringsavsättningar som försäkringstagarna står placeringsrisken för (EE.2).
I fråga om villkorad återbäring bör särskilt framhållas att avsättningen avser rätt till återbäring som gjorts beroende av en särskild händelse. Det faktum att försäkringsersättning till försäkringstagaren gjorts beroende av att ett försäkringsfall inträffar medför inte att detta åtagande skall redovisas som villkorad återbäring. Liksom tidigare skall varje ytterligare avsättning som görs för att täcka dödsfallsrisker, driftskostnader eller övriga risker redovisas under posten livförsäkringsavsättning (DD.2), se prop. 1995/96:10 del 4 s. 258.
Sådana åtaganden som skall redovisas i posten villkorad återbäring (EE.1) kan vara beroende av andra faktorer än värdeförändringar på vissa tillgångar. Benämningen på rubricerad post har därför anpassats genom att ”placeringsrisk” ändrats till ”risk”. Genom tillägget ”försäkringsteknisk” har markerats att även ifrågavarande slag av avsättningar skall hänföras till bolagets försäkringstekniska avsättningar.
Som tidigare framhållits är i första hand villkoren i försäkringsavtalet styrande för gränsdragningen mellan garanterad och villkorad återbäring. För återbäring som bolaget ensidigt har utfäst är på samma sätt villkoren för den gjorda utfästelsen avgörande.
Det kan alltså inom livförsäkring förekomma två slag av åtaganden för framtida återbäring; dels garanterad återbäring, dels villkorad återbäring. Eftersom konventionella livsförsäkringsbolag får meddela fondförsäkringar i samma juridiska person, kan det i vissa juridiska personers balansräkningar förekomma två kategorier av tillgångar för vilka försäkringstagare bär placeringsrisken; dels tillgångar eller tillgångsvärden som
446
svarar mot villkorad återbäring (tillgångar för villkorad återbäring, D.1),
dels tillgångar som svarar mot åtaganden för fondförsäkringsavsättningar (fondförsäkringstillgångar, D.2). De tillgångar som innehas för att täcka försäkringstagarnas villkorade återbäring kan utgöras dels av sådana tillgångar som enligt försäkringsavtal innehas för att täcka försäkringsåtaganden vars finansiella risk bestäms av i avtalet angivna tillgångar, dels av andra tillgångar eller tillgångsvärden för vilka försäkringstagaren bär placeringsrisken.
Vid den närmare gränsdragningen mellan vad som skall ingå i olika balansposter bör det inte uteslutas att det finns skäl att beakta om återbäringen tillkommer enskilda försäkringstagare eller kollektivet. Vad som skall tillkomma enskilda försäkringstagare såsom garanterad återbäring skulle därför kunna tas upp i posten livförsäkringsavsättning (DD.2) respektive försäkringsteknisk avsättning för livförsäkringar för vilka försäkringstagaren bär risk (EE). Sådan återbäring som inte har gottskrivits enskilda försäkringstagare skulle däremot, om förutsättningar för en skuldföring föreligger, kunna särredovisas i posten återbäring och rabatter (DD.4). Denna typ av frågor bör vid behov regleras genom redovisningsföreskrifter till ÅRFL.
FF. Avsättningar för andra risker och kostnader
Beteckningen på posten har ändrats från GG till FF.
Rubriceringen av posterna pensioner och liknande förpliktelser (FF.1) och Skatter (FF.2) har ändrats genom att tillägget ”Avsättningar för” tagits bort
Bilaga 2
I bilagan finns föreskrifter om uppställningsformen för resultaträkningen. Bilagan har kompletterats med nya poster för särredovisning av värdeökningar och värdeminskningar på placeringstillgångar uppdelade på balansräkningsposterna tillgångar för villkorad återbäring (D.1) respektive fondförsäkringstillgångar (D.2).
II.3a och II.3b Värdeökningar på placeringstillgångar
Det har införts nya poster för redovisning av värdeökning på placeringstillgångar för vilka livförsäkringstagaren bär placeringsrisk (II.3a) respektive värdeökning på övriga placeringstillgångar (II.3b). Under förstnämnda post särredovisas värdeökningarna uppdelade på tillgångar för villkorad återbäring (II.3a.aa) respektive fondförsäkringstillgångar (II.3a.bb).
II.6 Förändring i andra försäkringstekniska avsättningar
En ny post för redovisning av förändringarna i de åtaganden för vilka livförsäkringstagarna bär risk har tillkommit (II.6b). Denna post skall i sin
447
tur delas upp på förändringar hänförliga till villkorad återbäring (II.6b.aa) respektive fondförsäkringsavsättning (II.6b.bb).
II.10a och II.10b Värdeminskning på placeringstillgångar
Det har tillkommit nya poster för redovisning av värdeminskning på placeringstillgångar för vilka livförsäkringstagaren bär placeringsrisk (II.10a) respektive värdeminskning på övriga placeringstillgångar (II.10b). Under förstnämnda post särredovisas värdeminskningarna uppdelade på tillgångar för villkorad återbäring (II.10a.aa) respektive fondförsäkringstillgångar (II.10a.bb).
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Första punkten
Föreskriften innebär att de nya redovisningsreglerna skall träda i kraft den 1 januari år 2000 och börja att tillämpas första gången på räkenskapsår som påbörjas efter den 31 december 1999.
Andra punkten
Föreskriften slår fast att de försäkringsbolag som utnyttjar övergångsmöjligheterna till FRL i visst avseende alltjämt skall tillämpa angivna äldre redovisningsregler. Det innebär bl.a. att försäkringsbolagen skall redovisa återbäringsmedel och lämna de upplysningar om återbäringsmedel som följer av äldre redovisningsbestämmelser. Från och med det räkenskapsår som de nya bestämmelserna om överskottshanteringen i FRL tillämpas, skall de nya redovisningsreglerna följas. Det införda förbudet mot uppskrivning i livförsäkringsbolag gäller däremot från ikraftträdandet.
Tredje punkten
Föreskriften avser sådana livförsäkringsbolag som redovisar en uppskrivningsfond vid ikraftträdande av nya redovisningsregler. För en sådan fond gäller tidigare begränsningar för användningen. Av föreskriften följer också att en sådan uppskrivningsfond skall redovisas som bundet eget kapital i den mån inte övergångsbestämmelsen i punkten 2 är tillämplig och fonden alltjämt redovisas som återbäringsmedel. Av upplysningsreglerna för försäkringsbolag i 5 kap. följer att vissa upplysningar om uppskrivningsfond skall lämnas. Dessa upplysningsregler får betydelse även för uppskrivningsfonder som kvarstår med stöd av förevarande punkt.
448
17.5 Förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)
Anvisningarna till 31§ kommunalskattelagen :
Punkt 1 av anvisningarna till 31§
I sextonde stycket har ett tillägg gjorts beträffande ”flyttning” av en pensionsförsäkring. I stycket har också följdändringar skett med anledning av att reglerna om försäkringstekniska grunder i försäkringsrörelselagen (1982:713, FRL) slopats.
I syfte att underlätta möjligheten att flytta ett livförsäkringssparande godtas en överföring av värdet från en pensionsförsäkring till en annan pensionsförsäkring med samma person som försäkrad. Överföringen skall varken utgöra en skattepliktig intäkt eller medföra avdragsrätt för pensionsspararen.
En förutsättning för att detta skall få ske är att det ingås ett nytt försäkringsavtal som uppfyller de krav som gäller för att försäkringen skall anses som pensionsförsäkring. Det åligger den försäkringsgivare med vilket avtal ursprungligen har träffats att kontrollera att det föreligger ett sådant avtal innan försäkringens värde överförs. Överföringen av medel skall ske direkt till den nya försäkringen. En motsvarande ordning gäller vid byte av pensionssparinstitut enligt lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande (se prop. 1992/93:187 s. 187).
Ett annat villkor för att få till stånd en flyttning är naturligtvis att detta är tillåtet enligt det ursprungliga försäkringsavtalet eller att försäkringsbolaget annars medger det.
Flyttningen av medel bör endast kunna avse hela tillgodohavandet för en och samma försäkring.
En följdändring till ändringarna i försäkringsrörelselagen har gjorts i tjugotredje stycket.
En övergångsbestämmelse till ändringarna har införts efter lagrådets granskning. Bestämmelsen beaktar försäkringsgivares möjlighet att tillämpa ordningen med försäkringstekniska grunder enligt övergångsbestämmelserna till ändringarna i FRL.
Bestämmelserna kommenteras också i den allmänna motiveringen, avsnitt 12.
17.6 Förslaget till lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979)
4 a §
Paragrafen behandlar den förmånsrätt som följer med försäkringstagares fordran hos försäkringsgivare. Genom ändringen klargörs att förmånsrätt följer inte bara med försäkringstagares utan också med andra ersättningsberättigades fordringar som grundas på försäkringsavtal. Dit räknas bl.a. försäkrad tredje man vid skadeförsäkring och förmånsrätts-
449
tagare vid livförsäkring samt skadelidande vid ansvarsförsäkring, i den utsträckning denne kan rikta direkta krav mot försäkringsbolaget.
17.7 Förslaget till lag om ändring i konsumentförsäkringslagen (1980:38)
4 §
Ändringen innebär att andra stycket har utgått. I det stycket hänvisades till tillsynen över avtalsvillkorens skälighet enligt försäkringsrörelselagen. Tillsyn av skälighet skall visserligen i fortsättningen ske övergångsvis med stöd av 12 kap. 16 § försäkringsrörelselagen (1982:713) och punkten 2 i övergångsbestämmelserna till lagen om ändring i den lagen. Bestämmelserna om skälighet i försäkringsrörelselagen upphävs däremot för nya försäkringar. Förevarande paragrafs hänvisning till försäkringsrörelselagen bör därför redan nu utgå, i enlighet med vad Lagrådet förordat. Någon övergångsbestämmelse för äldre avtal behövs inte för denna lagändring.
17.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare
1 §
Lagens tillämpningsområde har ändrats genom att undantaget i andra stycket för villkor i verksamhet som står under Finansinspektionens tillsyn har tagits bort.
Ändringen innebär att villkor i försäkringsavtal som ett försäkringsbolag ingår eller avser att ingå med en näringsidkare kan förbjudas av Marknadsdomstolen, om det är att anse som oskäligt.
Ändring innebär att också avtalsvillkor i annan verksamhet som står under Finansinspektionens tillsyn, t.ex. avtalsvillkor i bankverksamhet, kan förbjudas på samma sätt.
Motivet för ändringen kommenteras i den allmänna motiveringen, avsnitt 13.3.6.
Som där närmare utvecklats berör ändringen formellt även försäkringsvillkor i försäkringar som meddelas av ett försäkringsbolag på grund av ett kollektivavtal eller annan bakomliggande överenskommelse mellan en arbetsgivar- och arbetstagarorganisation. Det praktiska utrymmet för att tillämpa lagens förbudsregler på villkor som följer av sådana överenskommelser mellan arbetsgivar- och arbetstagarorganisation torde dock vara mycket begränsat (jfr kommentaren till 36 § avtalslagen, prop. 1975/76:81 s. 11). Särskild hänsyn måste tas till organisationernas fria förhandlingsrätt på arbetsmarknadsområdet.
450
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Lagändringen bör träda i kraft samtidigt med de ändrade rörelsereglerna för försäkringsbolag. Övergångsbestämmelserna har samordnats med bestämmelserna i nya 12 kap. 14 § försäkringsrörelselagen (1982:713) som föreskriver att skälighetsprincipen fortfarande skall tillämpas för vissa försäkringar. Villkor som omfattas av Finansinspektionens tillsyn enligt nämnda lag omfattas därmed inte av förfarandet enligt förevarande lag.
17.9 Förslaget till lagen om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.
3 §
En rättelse har gjorts i punkten 4 på grund av ett förbiseende vid utfärdandet av SFS 1998:1493 (jfr SFS 1998:295).
Efter påpekande från Lagrådet föreslås ändringen träda i kraft den 1 juli 1999.
Prop. 1998/99:87 Bilaga 1
451
Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över betänkandet Försäkringsrörelse i förändring 3 (SOU 1995:87)
Sveriges Riksbank, Svea Hovrätt, Kammarrätten i Göteborg, Bokföringsnämnden, Kommerskollegium, Finansinspektionen, Riksgäldskontoret, Konsumentverket, Konkurrensverket, Riksskatteverket, Redovisningskommittén, Sveriges Försäkringsförbund, Svenska Aktuarieföreningen, Svenska Livförsäkringsbolags Aktuarienämnd, Trafikförsäkringsföreningen, Svenska Bankföreningen, Stadshypotek AB, Sveriges allmänna hypoteksbank, Allmänna Pensionsfonden första-tredje fondstyrelserna, Finansbolagens förening, Svenska Fondhandlareföreningen, Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO), Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges Industriförbund, Svenska Handelskammarförbundet, Sveriges Advokatsamfund, Svenska Revisorssamfundet (SRS), Sveriges Livförsäkringsföreningars Riksförbund, Sveriges Ackordscentral, Konkursförvaltarkollegiernas förening, Sveriges Aktiesparares Riksförbund, Aktiefrämjandet, Värdepapperscentralen (VPC), Motorförarnas Helnykterhetsförbund, Motormännens Riksförbund, Svenska Kommunförbundet, Pressens Pensionskassa, Försäkringsbranschens pensionskassa, Sparinstitutens pensionskassa, Konsumentkooperationens pensionskassa, Sveriges Köpmannaförbunds pensionskassa, Försäkringstjänstemannaförbundet, Arkitekternas pensionskassa, Fondbolagens förening.
Prop. 1998/99:87 Bilaga 2
452
Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över promemorian Reformerade försäkringsrörelseregler (Ds 1998:45)
Sveriges Riksbank, Hovrätten för Västra Sverige, Kammarrätten i Göteborg, Marknadsdomstolen, Finansinspektionen, Riksskatteverket, Konkurrensverket, Konsumentverket, Banklagskommittén, Sveriges Försäkringsförbund, Trafikförsäkringsföreningen, Svenska Aktuarieföreningen, Försäkringsjuridiska föreningen, Konsumenternas försäkringsbyrå, Svenska Livförsäkringsbolags Aktuarienämnd, Svenska Bankföreningen, Fondbolagens Förening, Svenska Revisorsamfundet (SRS), Föreningen Auktoriserade Revisorer (FAR), Sveriges Advokatsamfund, Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Privattjänstemannakartellen (PTK), Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO), Sveriges Industriförbund, Företagarnas Riksorganisation, Försäkringstjänstemannaförbundet, Sockenbolagens Riksförbund.
Prop. 1998/99:87 Bilaga 3
453
Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över betänkandet Översyn av rörelse- och tillsynsregler för kollektiva försäkringar (SOU 1998:7)
Sveriges Riksbank, Göta Hovrätt, Kammarrätten i Sundsvall, Finansinspektionen, Riksskatteverket, Konkurrensverket, Konsumentverket, Sveriges Försäkringsförbund, Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Lantbrukarnas Riksförbund, Företagarnas Riksorganisation, Svenska Bankföreningen, Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Landsorganisationen i Sverige (LO), Försäkringsjuridiska Föreningen, Svenska Aktuarieföreningen, Svenska Livförsäkringsbolags Aktuarienämnd, Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Pressens Pensionskassa, Sparinstitutens pensionskassa, Konsumentkooperationens pensionskassa (KP), Sveriges Köpmannaförbunds pensionskassa, Arbetsgivarverket, Statens löne- och pensionsverk, Privattjänstemannakartellen.
Prop. 1998/99:87 Bilaga 4
454
Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över betänkandet Försäkringsgaranti - ett garantisystem för försäkringsersättningar (SOU 1998:22)
Sveriges Riksbank, Svea Hovrätt, Kammarrätten i Göteborg, Finansinspektionen, Riksgäldskontoret, Riksskatteverket, Juridiska avdelningen Skatteförvaltningen, Insättningsgarantinämnden, Konkurrensverket, Konkursförvaltarkollegiernas förening, Konsumentverket, Sveriges Advokatsamfund, Juridiska fakulteten vid Uppsala Universitet, Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Sveriges Industriförbund, Sveriges Köpmannaförbund, Svensk Handel, Lantbrukarnas Riksförbund, Företagarnas Riksorganisation, Svenska Bankföreningen, Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Försäkringstjänstemannaförbundet, Finansförbundet, Landsorganisationen i Sverige (LO), Försäkringsjuridiska Föreningen, Föreningen Auktoriserade Revisorer (FAR), Svenska Aktuarieföreningen, Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges Ackordscentral, Pressens Pensionskassa.
Prop. 1998/99:87 Bilaga 5
455
Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över promemorian om ny associationsrätt för bankaktiebolag och försäkringsbolag (dnr Fi98/476)
Sveriges Riksbank, Hovrätten över Skåne och Blekinge, Kammarrätten i Stockholm, Finansinspektionen, Riksgäldskontoret, Riksskatteverket, Konkurrensverket, Patent- och registreringsverket, Länsstyrelsen i Stockholms län, Juridiska Fakulteten vid Stockholms Universitet, Sveriges Försäkringsförbund, Svenska Bankföreningen, Postgirot Bank AB, Sveriges Industriförbund, Föreningen Auktoriserade Revisorer (FAR), Sveriges Advokatsamfund, Sveriges Aktiesparares Riksförbund, Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO).
Prop. 1998/99:87 Bilaga 6
456
Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över betänkandet Nya ledningsregler för bankaktiebolag och försäkringsbolag (SOU 1998:27)
Sveriges Riksbank, Hovrätten över Skåne och Blekinge, Kammarrätten i Stockholm, Finansinspektionen, Riksgäldskontoret, Riksskatteverket, Konkurrensverket, Länsstyrelsen i Stockholms län, Sveriges Försäkringsförbund, Svenska Bankföreningen, Postgirot Bank AB, Svenska Aktuarieföreningen, Sveriges Industriförbund, Föreningen Auktoriserade Revisorer (FAR), Sveriges Advokatsamfund, Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO).
Prop.1998/99:87 Bilaga 7
457
Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över promemorian om reformerade rörelseregler för utländska försäkringsgivare (dnr Fi98/3282)
Finansinspektionen, Sveriges Försäkringsförbund, Utländska försäkringsbolags förening, Svenska Aktuarieföreningen, Svenska Livförsäkringsbolags Aktuarienämnd.
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
458
Lagförslaget i lagrådsremissen om ändrade försäkringsrörelseregler
Förslag till lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713)
Härigenom föreskrivs1 i fråga om försäkringsrörelselagen (1982:713)2
dels att 7 kap. 5, 6, 12, 14 och 15 §§, 12 kap. 7 och 8 §§, 13 kap. samt 19 kap. 5 och 6 §§ skall upphöra att gälla,
dels att rubrikerna närmast före 7 kap. 14–17 §§ skall utgå,
dels att nuvarande 5 kap. 1 § skall betecknas 5 kap. 17 § och nuvarande 5 kap. 2 § skall betecknas 5 kap. 19 §,
dels att 1 kap. 1, 3, 5–8, 10 och 11 §§, 2 kap. 3, 3 b, 5, 13 och 17 §§, 3 kap. 2, 2 d, 3, 4 och 6 §§, 4 kap. 1 och 5 §§, de nya 5 kap. 17 och 19 §§, 7 kap. 1–4, 8, 8 a, 9, 10, 10 d, 10 g, 11 a §, 16, 17 a –17 b, 19, 22–24, 26 och 28 §§, 8 kap. 7, 8, 15 och 18 §§, 9 kap. 18–20 §§, 10 kap. 1, 3, 4 och 7 §§, 12 kap. 2, 3, 5, 6 och 9 §§, 14 kap. 14 §, 15 a kap. 3 §, 16 kap. 1–3 och 6 §§, 19 kap. 1 och 11 §§, 20 kap. 4 §, samt rubriken till 5 kap. och rubrikerna närmast före 7 kap. 1 § och 12 kap. 5 §, skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas 24 nya paragrafer, 1 kap. 1 a §, 5 kap. 1–16 och 18 §§, 7 kap. 13 och 29 §§, 10 kap. 15 §, 12 kap. 14–16 §§, och ett nytt kapitel, 11 kap., samt närmast före 5 kap. 1, 2, 4, 9, 11, 12, 17 och 19 §§, 7 kap. 29 §, 10 kap. 15 § och 12 kap. 14 § nya rubriker, av följande lydelse.
Lydelse enligt prop. 1997/98:186 Föreslagen lydelse
1 kap.
1 §
Försäkringsrörelse får drivas endast av försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag som fått tillstånd (koncession) till detta enligt denna lag, om inte annat följer av 2 § eller 10 § fjärde stycket.
Försäkringsrörelse får drivas endast av försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag som fått tillstånd (koncession) till detta enligt denna lag, om inte annat följer av 2 § eller 10 § tredje stycket.
Finansinspektionen skall efter ansökan lämna förhandsbesked om huruvida koncession enligt första stycket krävs för en planerad verksamhet.
Försäkringsbolagen skall stå under tillsyn av Finansinspektionen och vara registrerade hos denna.
För varje försäkringsbolag skall finnas ett huvudkontor i Sverige.
1 Jfr rådets direktiv 84/253/EEG om godkännande av personer som har ansvar för lagstadgad revision av räkenskaper (EGT nr L 126, 12.5. 1984, s. 20 Celex 389L0048).2 Lagen omtryckt 1995:1567.
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
459
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 a §
Försäkringsrörelse skall bedrivas med en för rörelsens omfattning och beskaffenhet tillfredsställande soliditet, likviditet och kontroll över försäkringsrisker, placeringsrisker och rörelserisker, så att åtagandena mot försäkringsagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringarna kan fullgöras.
Information till liv- och skadeförsäkringstagare och dem som erbjuds att teckna en sådan försäkring, skall vara anpassad efter försäkringens art och tydligt visa försäkringens villkor och värdeutveckling. Även andra ersättningsberättigade på grund av livoch skadeförsäkringar skall ges den information de behöver.
Anskaffning av försäkringar, förvaltning och skadereglering skall ske enligt god försäkringsstandard. Försäkringsrörelsen skall bedrivas så att försäkringstagarnas och andra ersättningsberättigades intressen på grund av direkt försäkring inte otillbörligt åsidosätts.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om vilken information som ett försäkringsbolag skall lämna till försäkringstagarna, andra ersättningsberättigade på grund av försäkringarna och till dem som erbjuds att teckna en försäkring i bolaget.
3 §
Ett försäkringsbolag får inte driva annan rörelse än försäkringsrörelse, om det inte finns särskilda skäl för det.
Rörelse som avses i 2 kap. 3 b § (direkt livförsäkringsrörelse) får förenas endast med direkt skadeförsäkringsrörelse som avses i 2 kap. 3 a § första stycket klasserna 1 och 2 samt med rörelse avseende återförsäkring
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
460
(indirekt försäkring) av försäkring enligt någon av dessa klasser och av livförsäkring, om inte annat följer av tredje stycket.
Utöver vad som följer av andra stycket får direkt livförsäkringsrörelse och skadeförsäkringsrörelse bedrivas i samma försäkringsbolag, om sådan verksamhet samtidigt bedrevs vid tidpunkten för undertecknandet av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, den 2 maj 1992.
Direkt livförsäkringsrörelse och skadeförsäkringsrörelse som bedrivs i samma försäkringsbolag enligt andra eller tredje stycket skall hållas åtskilda hos bolaget.
Särskilda bestämmelser finns i 5 kap. 1 § om försäkringsbolagets upplåning samt i 7 kap. 17 och 17 a §§ om innehav av aktier och andelar i vissa företag.
5 §
Bestämmelserna om livförsäkring, med undantag för 1 kap. 8 a § samt 7 kap. 22, 23 och 26 §§, får tillämpas för skadeförsäkringar som avses i 2 kap. 3 a § första stycket klasserna 1 och 2 samt för avgångsbidragsförsäkringar.
Bestämmelserna om livförsäkring, med undantag för 1 kap. 8 a § samt 7 kap. 2, 22, 23 och 26 §§, behöver inte tillämpas för sådana livförsäkringar som avses i 2 kap. 3 b § första stycket klasserna 1 b och 4 om premien är beräknad och bestämd för längst fem år.
Ersättning, som utges i form av livränta eller sjukränta, tillhör endera livförsäkring eller annan försäkring beroende på vilket av dessa slag av försäkringar som har meddelats. Har en sådan ränta inköpts i ett livförsäkringsbolag, skall den dock i detta bolag höra till livförsäkring.
För sådan livränta eller sjukränta som tillhör annan försäkring än livförsäkring gäller de särskilda bestämmelserna om livförsäkring i 7 kap. 2 och 11 a §§, 8 kap. 18 § samt 14 kap. 7, 21 och 24–28 §§.
För sådan livränta eller sjukränta som tillhör annan försäkring än livförsäkring gäller de särskilda bestämmelserna om livförsäkring i 7 kap. 2 och 11 a §§ samt 14 kap. 7, 21 och 24–28 §§.
6 §
I ett försäkringsaktiebolag svarar delägarna inte personligen för bolagets förpliktelser.
I ett försäkringsbolag svarar delägarna inte personligen för bolagets förpliktelser. I 7 § finns bestämmelser om kapitaltillskott i form av uttaxering hos delägare.
Försäkringsaktiebolag är privat försäkringsaktiebolag eller publikt försäkringsaktiebolag. Denna lag gäller för samtliga försäkringsaktiebolag, om inte annat föreskrivs.
Är bolagets aktiekapital fördelat på flera aktier, skall dessa lyda på lika belopp.
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
461
7 §
Delägare i ett ömsesidigt försäkringsbolag är försäkringstagarna. Återförsäkringstagare skall dock inte på grund av återförsäkringen anses som delägare. I fråga om livförsäkring, sjuk- och olycksfallsförsäkring som avses i 2 kap. 3 a § första stycket klasserna 1 och 2, avgångsbidragsförsäkring samt återförsäkring svarar endast bolagets tillgångar för dess förpliktelser. För försäkringar av annat slag svarar delägarna personligen för bolagets förpliktelser utan begränsning eller med begränsning till ett visst belopp.
Delägarnas ansvarighet får göras gällande endast på det sätt som föreskrivs i denna lag.
Delägare i ett ömsesidigt försäkringsbolag är försäkringstagarna. Återförsäkringstagare skall dock inte på grund av återförsäkringen anses som delägare.
I bolagsordningen får det föreskrivas att också de försäkrade skall vara delägare, även om de inte samtidigt är försäkringstagare, för en försäkring som
1. tecknas av en arbetsgivare för att ge försäkringsskydd åt anställda, och
2. grundas på kollektivavtal. I bolagsordningen för ett skadeförsäkringsbolag får föreskrivas att en sådan delägare som avses i första stycket skall täcka skulder, avsättningar eller förluster i direkt skadeförsäkringsrörelse genom att göra kapitaltillskott till bolaget (uttaxering).
En delägares skyldighet enligt tredje stycket får endast göras gällande
1. för skadeförsäkring som inte tecknats av en konsument eller ett dödsbo för enskilt eller i huvudsak enskilt ändamål, och
2. om det saknas tillgångar eller medel för att täcka skulderna och avsättningarna respektive förlusten.
Med delägare avses i de följande kapitlen endast delägare i ett ömsesidigt försäkringsbolag.
Med delägare avses i denna lag, med undantag för 6 §, endast delägare i ett ömsesidigt försäkringsbolag.
Finansinspektionen får, om det finns särskilda skäl, medge undantag från bestämmelserna i fjärde stycket 1 för lokala skadeförsäkringsbolag som inte behöver ha en auktoriserad revisor enligt 10 kap. 4 §.
8 §
Ett ömsesidigt försäkringsbolag får inte bildas utan garantikapital,
Ett ömsesidigt försäkringsbolag får inte bildas utan garantikapital,
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
462
om det inte finns särskilda skäl för det. Garantikapitalet skall betalas med pengar. Garantikapitalet skall återbetalas när det inte längre behövs för rörelsens ändamålsenliga bedrivande och en återbetalning är förenlig med bestämmelserna om kapitalbasens sammansättning och storlek i 7 kap. 22–27 §§. Om villkor för sådan återbetalning finns bestämmelser i 12 kap. 4 §.
Lydelse enligt prop. 1997/98:186
om det inte finns särskilda skäl för det. Om det behövs får tillskott av garantikapital göras även under rörelsens gång. Garantikapitalet skall betalas med pengar. Garantikapitalet skall återbetalas när det inte längre behövs för rörelsens ändamålsenliga bedrivande och en återbetalning är förenlig med bestämmelserna om kapitalbasens sammansättning och storlek i 7 kap. 22–27 §§. Om villkor för sådan återbetalning finns bestämmelser i 12 kap. 4 §.
Föreslagen lydelse
10 §
I fråga om livförsäkringar, som gäller endast för dödsfall och meddelas för en tid av längst fem år eller mot en premie som är beräknad och bestämd för längst fem år i sänder, får undantag medges från bestämmelserna om livförsäkring. Från bestämmelserna om förbud mot fondemission i 4 kap. 1 § och vinstutdelning i 12 kap. 2 §, bestämmelserna om beräkning av premiereserv i 7 kap. 2 § samt bestämmelserna om kapitalbas, garantibelopp och solvensmarginal i 1 kap. 8 a § samt 7 kap. 22, 23 och 26 §§ får dock undantag inte medges.
Undantag från denna lag får medges i fråga om mottagna återförsäkringar, i den mån det prövas skäligt. Undantag för ett mottagande bolag som avses i fjärde stycket 3 skall vara förenligt med EG:s rättsakter i fråga om direkt försäkring.
Undantag från denna lag får medges i fråga om mottagna återförsäkringar, i den mån det prövas skäligt. Undantag för ett mottagande bolag som avses i tredje stycket 3 skall vara förenligt med EG:s rättsakter i fråga om direkt försäkring.
Om ett försäkringsbolag driver rörelse i utlandet, får sådana avvikelser från denna lag medges som föranleds av hänsyn till utländsk rätt eller rättstillämpning.
I fråga om skadeförsäkringar får undantag från denna lag medges för
1. ömsesidiga försäkringsbolag som driver skadeförsäkringsrörelse under förutsättning att verksamheten inte omfattar kredit eller borgensför-
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
463
säkring eller annan ansvarsförsäkring än sådan som enligt 2 kap. 3 a § tredje stycket behandlas som underordnad, att den årliga premieinkomsten från skadeförsäkringsrörelsen inte överstiger ett belopp motsvarande en miljon ecu samt att minst hälften av denna premieinkomst härrör från bolagets delägare,
2. lokala skadeförsäkringsbolag som meddelar endast försäkring enligt 2 kap. 3 a § första stycket klass 18 (assistans) i form av naturaförmåner och vilkas årliga premieinkomst inte överstiger ett belopp motsvarande 200 000 ecu,
3. ömsesidiga försäkringsbolag som enligt avtal med ett annat sådant bolag (det mottagande bolaget) fullt ut återförsäkrar alla sina avtal om direkt försäkring eller överlåter samtliga sina förpliktelser enligt försäkringsavtalen.
Frågor om medgivande enligt första – fjärde styckena prövas av Finansinspektionen. Ärenden som är av principiell betydelse eller av synnerlig vikt prövas dock av regeringen.
Nuvarande lydelse
Frågor om medgivanden enligt första – tredje styckena prövas av Finansinspektionen. Ärenden som är av principiell betydelse eller av synnerlig vikt prövas dock av regeringen.
Föreslagen lydelse
11 §
Ett privat försäkringsaktiebolag eller en aktieägare i ett sådant bolag får inte genom annonsering söka sprida aktier eller teckningsrätter i bolaget eller av bolaget utgivna skuldebrev.
Ett privat försäkringsaktiebolag eller en aktieägare i ett sådant bolag får inte genom annonsering söka sprida aktier eller teckningsrätter i bolaget eller av bolaget utgivna skuldebrev eller optionsbevis.
Ett bolag eller en aktieägare som avses i första stycket får inte heller på annat sätt söka sprida i första stycket angivna värdepapper genom att erbjuda fler än 200 personer att teckna eller förvärva värdepapperen. Detta gäller dock inte om erbjudandet riktar sig enbart till en krets som i förväg har anmält intresse av sådana erbjudanden och antalet utbjudna poster inte överstiger 200.
Begränsningarna i första och andra styckena gäller inte erbjudanden som avser överlåtelse till högst tio förvärvare.
I första stycket angivna värdepapper som har givits ut av ett privat försäkringsaktiebolag får inte bli föremål för handel på börs eller annan organiserad marknadsplats.
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
464
Lydelse enligt prop. 1997/98:186 Föreslagen lydelse
2 kap.
3 §
Stiftarna skall ansöka om koncession samt upprätta en bolagsordning som stadfästas.
Ansökan om koncession och stadfästelse av bolagsordning prövas av Finansinspektionen. Ärenden som är av principiell betydelse eller av särskild vikt prövas dock av regeringen.
Till ansökan skall fogas en plan för den tilltänkta verksamheten. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får meddela föreskrifter om vad verksamhetsplanen skall innehålla.
Till ansökan skall fogas en plan för den tilltänkta verksamheten. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad verksamhetsplanen skall innehålla.
Vid behandlingen av en ansökan om stadfästelse av bolagsordning prövas att bolagsordningen överensstämmer med denna lag och med andra författningar samt om och i vad mån särskilda bestämmelser behövs med hänsyn till omfattningen och arten av bolagets verksamhet.
Bolagsordningen skall stadfästas och koncession beviljas, om
1. den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven på en sund försäkringsverksamhet,
2. det kan antas att de som kommer att äga ett kvalificerat innehav i bolaget inte kommer att motverka en sund utveckling av verksamheten i bolaget och även i övrigt är lämpliga att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av ett försäkringsbolag och
Bolagsordningen skall stadfästas och koncessionen beviljas, om
1. den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven i denna lag och övriga författningar som reglerar verksamheten,
2. det kan antas att de som kommer att ha ett kvalificerat innehav i bolaget inte kommer att motverka de krav på verksamheten i bolaget som avses i 1 och även i övrigt är lämpliga att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av ett försäkringsbolag och
3. de som avses ingå i bolagets styrelse och vara verkställande direktör eller dennes ställföreträdare har de insikter och den erfarenhet som måste krävas av den som deltar i ledningen av ett försäkringsbolag och även i övrigt är lämpliga för en sådan uppgift. Bolagsordningen får inte stadfästas och koncession inte beviljas, om det kan antas att någon som i väsentlig mån har åsidosatt sina skyldigheter i näringsverksamhet eller i andra ekonomiska angelägenheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet kommer att ha ett kvalificerat innehav i bolaget.
Om bolaget kommer att ha nära förbindelser med någon annan, får bolagsordningen stadfästas och koncession beviljas endast om förbindelserna inte hindrar en effektiv tillsyn av försäkringsbolaget.
Koncession beviljas tills vidare eller, om särskilda omständigheter föranleder detta, för bestämd tid, högst tio år, och därutöver till det löpande räkenskapsårets slut. Koncession får inte vägras av det skälet att det inte behövs något ytterligare försäkringsbolag.
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
465
Vid förlängning av en koncession som har beviljats ett försäkringsbolag för bestämd tid samt vid ändring av en bolagsordning eller av en beviljad koncession gäller första - sjunde styckena i tillämpliga delar.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 b §
Koncession för direkt livförsäkringsrörelse skall avse en eller flera av följande försäkringsklasser eller risk som hänför sig till en sådan klass:
1 a) försäkring där utbetalning av försäkringsbelopp (engångsbelopp eller periodiska utbetalningar) är beroende av en persons eller flera personers liv, dock inte försäkringar enligt klass 3,
b) försäkring som meddelas som tillägg till försäkring enligt a, 2 a) försäkring som utfaller vid giftermål,
b) försäkring som utfaller vid födelse,
3. försäkring som avses i klasserna 1 a och 2 som är anknuten till värdepappersfonder,
3. försäkring som avses i klasserna 1 a och 2 som är anknuten till fonder vilka förvaltas av fondförvaltare med rätt att utöva fondverksamhet enligt lagen (1990:1114) om värdepappersfonder (fondförsäkring),
4. sjukförsäkring och olycksfallsförsäkring som gäller för längre tid än fem år, under obestämd tid eller till dess den försäkrade uppnått en viss ålder och som inte får sägas upp av försäkringsbolaget eller får sägas upp endast under särskilda förhållanden som anges i försäkringsavtalet.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får meddela närmare föreskrifter om de risker som hänför sig till varje försäkringsklass.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om de risker som hänför sig till varje försäkringsklass.
5 §
Bolagsordningen skall ange för samtliga försäkringsbolag
1. bolagets firma,
2. den ort i Sverige där bolagets styrelse skall ha sitt säte,
3. föremålet för bolagets verksamhet, varvid det särskilt skall anges om verksamheten skall avse såväl direkt försäkring som mottagen återförsäkring,
4. om bolaget skall driva försäkringsrörelse utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES),
5. antalet eller lägsta och högsta antalet av de styrelseledamöter, revisorer och eventuella styrelsesuppleanter, som får utses av bolagsstämman, samt tiden för styrelseledamöternas och revisorernas uppdrag,
6. sättet att sammankalla bolagsstämman,
7. vilka ärenden som skall förekomma på den ordinarie stämman,
8. de regler enligt vilka bolagsstämman får förfoga över bolagets vinst,
9. i vilken utsträckning bolaget
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
466
är skyldig att teckna återförsäkring,
för försäkringsaktiebolag 10. aktiekapitalet eller, om detta utan ändring av bolagsordningen skall kunna bestämmas till lägre eller högre belopp, minimikapitalet och maximikapitalet, varvid minimikapitalet inte får vara mindre än en fjärdedel av maximikapitalet,
11. aktiernas nominella belopp, för ömsesidiga försäkringsbolag
för försäkringsaktiebolag
9. aktiekapitalet eller, om detta utan ändring av bolagsordningen skall kunna bestämmas till lägre eller högre belopp, minimikapitalet och maximikapitalet, varvid minimikapitalet inte får vara mindre än en fjärdedel av maximikapitalet,
10. aktiernas nominella belopp, för ömsesidiga försäkringsbolag 11. den krets av försäkrade som i denna egenskap är delägare, om inte endast försäkringstagarna är delägare,
12. garantikapitalet, 13. regler för hur rösträtten skall utövas och hur beslut skall fattas på bolagsstämman, varvid särskilt skall anges om och i vilken utsträckning delägarnas rösträtt skall utövas genom utsedda delegerade samt i vilken utsträckning rösträtt skall tillkomma garanterna,
14. intill vilket belopp och i vilken ordning delägarna är personligen ansvariga för bolagets förpliktelser, om inte uteslutande bolagets tillgångar svarar för bolagets förpliktelser,
14. för vilka försäkringar, i vilka situationer, intill vilket belopp och i vilken ordning uttaxering kan ske hos delägarna i skadeförsäkringsbolag samt hur uttaxeringen skall genomföras,
15. antal och sammanlagt belopp av de försäkringar som skall vara tecknade innan bolaget kan anses bildat,
16. vilken begränsning som skall gälla för mottagen återförsäkring i förhållande till den direkta försäkringen, om verksamheten avser såväl direkt försäkring som mottagen återförsäkring,
16. hur tillgångarna skall fördelas mellan delägarna vid bolagets upplösning,
17. i vilken ordning garanterna skall betala in det tecknade garantikapitalet samt
18. om och i vilken ordning ränta skall betalas på garantikapitalet och vinst delas ut till garanterna och i vilken ordning garantikapitalet skall återbetalas.
18. om och i vilken ordning vinst skall delas ut till garanterna och i vilken ordning garantikapitalet skall återbetalas.
I fråga om publika försäkringsaktiebolag, vars firma inte innehåller ordet publikt, skall i bolagsordningen anges beteckningen (publ) efter firman.
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
467
13 §
Ett försäkringsbolag skall anmälas för registrering senast sex månader efter det att koncession har beviljats.
För registrering av ett försäkringsaktiebolag krävs
1. att det sammanlagda nominella beloppet av tecknade och tilldelade aktier efter avdrag för de aktier som enligt 15 § har förklarats förverkade och inte har övertagits av någon annan (bolagets aktiekapital) svarar mot aktiekapitalet eller minimikapitalet enligt bolagsordningen,
2. att de aktier som ingår i bolagets aktiekapital är helt betalda och
3. att auktoriserad revisor skriftligen intygar att betalning enligt 2 har skett och att all apportegendom är tillförd bolaget. Av revisorns yttrande skall framgå att apportegendomen i stiftelseurkunden inte har åsatts högre värde än det verkliga värdet för försäkringsaktiebolaget och att egendomen är eller kan antas bli till nytta för bolagets verksamhet. I yttrandet skall revisorn beskriva apportegendomen och ange vilken metod som har använts vid värderingen av den. Särskilda svårigheter att uppskatta värdet av egendomen skall anmärkas.
Genom registreringen fastställs bolagets aktiekapital till det belopp som anges i andra stycket 1. De aktier som enligt 15 § har förklarats förverkade och inte övertagits av någon annan blir därvid ogiltiga.
För registrering av ett ömsesidigt bolag, där garantikapital skall finnas, krävs
1. att minst hälften av garantikapitalet har betalats och
2. att garanterna har lämnat till bolaget ställda skriftliga förbindelser på de belopp som inte har betalats.
För registrering av ett ömsesidigt bolag, där garantikapital skall finnas, krävs att hela garantikapitalet är inbetalt.
Om inte försäkringsbolaget anmäls för registrering inom den tid som anges i första stycket eller om Finansinspektionen genom lagakraftägande beslut har avskrivit en sådan anmälan eller vägrat registrering av bolaget, har frågan om bolagets bildande fallit. Styrelseledamöterna ansvarar solidariskt för återbetalningen av de belopp som har betalats in på de tecknande aktierna, eller som har erlagts på grund av garantiavtalet eller de tecknade försäkringarna. Till beloppen skall läggas uppkommen avkastning varjämte avdrag skall göras för kostnaderna på grund av åtgärder enligt 18 § första stycket tredje meningen. Detsamma gäller i fråga om apportegendom.
17 §
Garantikapitalet i ett ömsesidigt försäkringsbolag skall vara betalt senast inom två år från dagen för beslutet om bolagets bildande.
Tillskott av garantikapital som görs under rörelsens gång i ett ömsesidigt försäkringsbolag, skall vara inbetalt senast sex månader från dagen för beslutet om tillskottet.
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
468
3 kap.
2 §3
Aktier kan fritt överlåtas och förvärvas, om något annat inte följer av bestämmelserna i detta kapitel eller i övrigt av lag.
Ett direkt eller indirekt förvärv av aktier i ett försäkringsaktiebolag, som medför att förvärvarens sammanlagda innehav utgör ett kvalificerat innehav enligt 1 kap. 9 a §, får ske bara efter tillstånd av Finansinspektionen. Detsamma gäller förvärv som innebär att ett kvalificerat innehav ökas så att det uppgår till eller överstiger 20, 33 eller 50 procent av aktiekapitalet eller röstetalet för samtliga aktier eller så att försäkringsaktiebolaget blir dotterföretag.
Tillstånd enligt första stycket skall ha meddelats före förvärvet. Om förvärv har gjorts genom bodelning, arv, testamente, bolagsskifte eller på annat liknande sätt, krävs i stället tillstånd för att förvärvaren skall få behålla de aktier som erhållits. Förvärvaren skall ansöka om tillstånd till ett sådant förvärv inom sex månader efter det att aktierna erhållits.
Tillstånd skall ges till förvärv som avses i andra och tredje styckena, om det kan antas att förvärvaren inte kommer att motverka en sund utveckling av bolagets verksamhet och om förvärvaren även i övrigt är lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av ett försäkringsbolag. Tillstånd får inte ges, om förvärvaren i väsentlig mån har åsidosatt skyldigheter i näringsverksamhet eller i andra ekonomiska angelägenheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet.
Tillstånd skall ges till förvärv som avses i andra och tredje styckena, om det kan antas att förvärvaren inte kommer att motverka de krav på verksamheten i bolaget som avses i 2 kap. 3 § femte stycket 1 och om förvärvaren även i övrigt är lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av ett försäkringsbolag. Tillstånd får inte ges, om förvärvaren i väsentlig mån har åsidosatt skyldigheter i näringsverksamhet eller i andra ekonomiska angelägenheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet.
Om förvärvet skulle leda till nära förbindelser mellan försäkringsbolaget och någon annan, skall tillstånd ges endast om förbindelserna inte hindrar en effektiv tillsyn av försäkringsbolaget.
Inspektionen får föreskriva en viss tid inom vilken ett förvärv skall genomföras.
Inspektionen skall meddela beslut i ett ärende enligt andra eller tredje stycket inom tre månader från det att ansökan om tillstånd gjordes.
2 d §4
Om ägaren till ett kvalificerat innehav av aktier utövar eller kan antas komma att utöva sitt inflytande på ett sätt som motverkar en sund utveckling av verksamheten i
Om ägaren till ett kvalificerat innehav av aktier utövar eller kan antas komma att utöva sitt inflytande på ett sätt som motverkar de krav på verksamheten i försäk-
3 Senaste lydelse 1996:753.4 Senaste lydelse 1996:753.
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
469
försäkringsbolaget, får Finansinspektionen besluta att ägaren vid stämman inte får företräda fler aktier än som motsvarar ett innehav som inte är kvalificerat. Detsamma gäller, om en sådan ägare i väsentlig mån har åsidosatt skyldigheter i näringsverksamhet eller i andra ekonomiska angelägenheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet.
ringsbolaget som avses i 2 kap. 3 § femte stycket 1, får Finansinspektionen besluta att ägaren vid stämman inte får företräda fler aktier än som motsvarar ett innehav som inte är kvalificerat. Detsamma gäller, om en sådan ägare i väsentlig mån har åsidosatt skyldigheter i näringsverksamhet eller i andra ekonomiska angelägenheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet.
Om ägaren till ett kvalificerat innehav av aktier har underlåtit att ansöka om tillstånd till ett förvärv som avses i 2 §, får inspektionen besluta att ägaren vid stämman inte får företräda aktierna till den del de omfattas av ett krav på tillstånd.
Om någon i strid med ett beslut av inspektionen har ett kvalificerat innehav av aktier, får innehavaren inte företräda aktierna vid stämman till den del innehavet står i strid med beslutet.
Finansinspektionen får förelägga ägare som avses i första stycket att avyttra så stor del av aktierna att innehavet därefter inte är kvalificerat. En ägare som avses i andra eller tredje stycket får föreläggas att avyttra så stor del av aktierna att innehavet inte står i strid med inspektionens beslut.
Aktier som omfattas av ett förbud eller föreläggande enligt denna paragraf skall inte medräknas när det fordras samtycke av ägare till en viss del av aktierna i bolaget för att ett beslut skall bli giltigt eller en befogenhet skall få utövas, såvida inte förvaltare har förordnats enligt 2 e §.
3 §
I bolagsordningen kan tas in förbehåll att en aktieägare eller någon annan skall ha rätt att lösa sådana aktier som övergår till ny ägare. Förbehållet skall ange
1. vilka som har lösningsrätt och, om lösningsrätten inte skall kunna utövas vid vissa fång, vilka slags fång som har undantagits,
2. den ordning i vilken lösningsrätten tillkommer de lösningsberättigade inbördes,
3. den tid, ej överstigande två månader från anmälan hos styrelsen om en akties övergång, inom vilken lösningsanspråket skall framställas hos bolaget,
4. den tid inom vilken lösen skall betalas; denna tid får inte överstiga en månad räknat från den tidpunkt då lösenbeloppet bestämdes.
Förvärvas flera aktier genom samma fång, kan, om något annat inte följer av förbehållet, lösningsrätten inte utövas för mindre antal aktier än fånget omfattar. Om tillämpningen av föreskrifterna i bolagsordningen om lösens belopp skulle bereda någon en otillbörlig fördel, kan jämkning ske.
När en anmälan gjorts om aktiens övergång, skall styrelsen genast skriftligen meddela detta till varje lösningsberättigad vars postadress är införd i aktieboken eller på annat sätt känd för bolaget.
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
470
Om något annat inte föreskrivs i bolagsordningen, skall tvister om lösningsrätten och om lösenbeloppets storlek prövas av tre skiljemän enligt lagen (1929:145) om skiljemän.
Innan det visar sig att lösningsrätten inte begagnas kan den till vilken aktien har övergått inte utöva någon annan rätt på grund av aktien gentemot bolaget än rätt till vinstutdelning och företrädesrätt till teckning av nya aktier vid nyemission. Rättigheter och skyldigheter på grund av sådan teckning övergår till den som begagnar sig av lösningsrätten.
Innan det visar sig att lösningsrätten inte begagnas kan den till vilken aktien har övergått inte utöva någon annan rätt på grund av aktien gentemot bolaget än rätt till vinstutdelning och företrädesrätt till teckning av nya aktier vid nyemission eller till teckning av andel i lån som avses i 5 kap. Rättigheter och skyldigheter på grund av sådan teckning övergår till den som begagnar sig av lösningsrätten.
4 §
Aktiebrev skall ställas till viss man. Det får lämnas ut endast till sådan aktieägare som är införd i aktieboken och först när den eller de aktier brevet lyder på har betalats. Vidare fordras
1. att försäkringsaktiebolaget har registrerats, om aktien har tecknats vid bolagets bildande, eller
2. att nyemissionen eller fondemissionen har registrerats, om aktien tillkommit på grund av emissionen.
2. att nyemissionen eller fondemissionen har registrerats, om aktien tillkommit på grund av emissionen, eller
3. att registrering har skett enligt 5 kap. 15 §, om aktien har tillkommit på grund av utbyte eller nyteckning enligt 5 kap.
Aktiebrevet skall undertecknas av styrelsen eller enligt styrelsens fullmakt av en bank. Namnteckningarna får återges genom tryckning eller på något annat liknande sätt. Brevet skall ange bolagets firma, ordningsnummer på den eller de aktier varpå brevet lyder, aktiens nominella belopp och dagen för utfärdandet. Kan, när aktiebrevet ges ut, aktier av olika slag finnas enligt bolagsordningen, skall aktieslaget anges i brevet. Om bolagsordningen innehåller förbehåll enligt 1 § fjärde stycket, 3 §, 8 § eller 6 kap. 8 §, skall detta tydligt anges i brevet på sådan aktie som avses med förbehållet. Uppgiften kan ges i förkortad form. Förkortningsformerna fastställs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
När utbetalning görs vid inlösen av en aktie eller vid minskning av dess nominella belopp eller vid skifte av bolagets tillgångar, skall aktiebrevet förses med påskrift om utbetalningen. Har utan återbetalning en aktie dragits in eller det nominella beloppet ändrats, skall så snart som möjligt en påskrift om detta göras på aktiebrevet.
Ett aktiebrev, som i samband med dödning eller vid utbyte ges ut i stället för ett annat, skall innehålla uppgift om detta. Utbyts ett aktiebrev
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
471
mot ett eller flera andra aktiebrev skall det äldre aktiebrevet och de därtill hörande kupongarken makuleras på ett betryggande sätt.
Emissionsbevis skall undertecknas på det sätt som anges i andra stycket.
Emissionsbevis samt de skuldebrev och optionsbevis som avses i 5 kap. skall undertecknas på det sätt som anges i andra stycket.
6 §
Om ett aktiebrev eller ett till viss man ställt emissionsbevis överlåts eller pantsätts, skall bestämmelserna om skuldebrev till viss man eller order i 13, 14 och 22 §§ lagen (1936:81) om skuldebrev tillämpas. Härvid är den som innehar ett aktiebrev och enligt bolagets anteckning på detta är införd som ägare i aktieboken likställd med den som enligt 13 § andra stycket nämnda lag förmodas äga rätt att göra skuldebrevet gällande.
Överlåts eller pantsätts ett emissionsbevis som inte är ställt till viss man, skall bestämmelserna om skuldebrev till innehavaren i 13, 14 och 22 §§ lagen om skuldebrev tillämpas.
Om ett aktiebrev eller ett till viss man ställt emissionsbevis eller optionsbevis överlåts eller pantsätts, skall bestämmelserna om skuldebrev till viss man eller order i 13, 14 och 22 §§ lagen (1936:81) om skuldebrev tillämpas. Härvid är den som innehar ett aktiebrev och enligt bolagets anteckning på detta är införd som ägare i aktieboken likställd med den som enligt 13 § andra stycket nämnda lag förmodas äga rätt att göra skuldebrevet gällande.
Överlåts eller pantsätts ett emissionsbevis eller ett optionsbevis som inte är ställt till viss man, skall bestämmelserna om skuldebrev till innehavaren i 13, 14 och 22 §§ lagen om skuldebrev tillämpas.
Om utdelningskuponger finns bestämmelser i 24 och 25 §§ lagen om skuldebrev.
4 kap.
1 §
Aktiekapitalet kan ökas genom att aktier tecknas mot betalning (nyemission) eller genom att aktier ges ut eller aktiernas nominella belopp höjs utan ny betalning (fondemission). En fondemission kan endast ske i skadeförsäkringsbolag.
Aktiekapitalet kan ökas genom att aktier tecknas mot betalning (nyemission) eller genom att aktier ges ut eller aktiernas nominella belopp höjs utan ny betalning (fondemission). En fondemission kan endast ske i skadeförsäkringsbolag och i livförsäkringsbolag som får dela ut vinst.
Beslut om emission fattas av bolagsstämman, om något annat inte följer av 16 eller 17 §. Sådana beslut får inte fattas förrän bolaget har blivit registrerat. Behöver bolagsordningen ändras skall beslut om detta fattas först. Ett beslut om emission får fattas innan ändringen stadfästs om beslutet görs beroende av att stadfästelse meddelas.
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
472
Vid nyemission får betalning för aktier inte understiga det nominella beloppet.
Vid fondemission får inte till aktiekapitalet föras över belopp som understiger summan av de nya aktiernas nominella belopp eller den sammanlagda höjningen av aktiernas nominella belopp.
I fråga om försäkringsaktiebolag, som enligt insiderlagen (1990:1342) utgör aktiemarknadsbolag, samt dotteraktiebolag till sådana bolag gäller, förutom föreskrifterna i detta kapitel, bestämmelserna i lagen (1987:464) om vissa riktade emissioner i aktiemarknadsbolag, m.m.
5 §
Vid en kontantemission och vid en fondemission har aktieägarna företrädesrätt till de nya aktierna i förhållande till det antal aktier de förut äger, om något annat inte har bestämts antingen i bolagsordningen enligt 3 kap. 1 § andra stycket 3 eller, vid en kontantemission, i emissionsbeslutet.
Vid en kontantemission och vid en fondemission har aktieägarna företrädesrätt till de nya aktierna i förhållande till det antal aktier de förut äger, om något annat inte
1. har bestämts i bolagsordningen enligt 3 kap. 1 § andra stycket 3 eller, vid en kontantemission, i emissionsbeslutet, eller
2. följer av villkor som enligt 5 kap. 5 § första stycket 8 har meddelats vid emission av skuldebrev.
Beslut av bolagsstämman att avvika från aktieägarnas företrädesrätt är giltigt endast om det har biträtts av aktieägare med två tredjedelar av såväl de avgivna rösterna som de vid stämman företrädda aktierna.
5 kap.
Upptagande av vissa penninglån Upplåning
Begränsningar för upplåning
1 §
Ett försäkringsbolag får endast ta upp eller ta över penninglån (upplåning) i den utsträckning som följer av denna bestämmelse.
Upplåning får ske för att effektivisera kapitalförvaltningen eller om det i övrigt är motiverat av den bedrivna försäkringsrörelsen, under förutsättning att den samlade upplåningen är av ringa betydelse med hänsyn till rörelsens omfattning och kapitalbasens storlek.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om tillämp-
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
473
ningen av bestämmelserna i andra stycket.
Finansinspektionen får, om det finns särskilda skäl, medge undantag från begränsningen i andra stycket att upplåningen skall vara av ringa betydelse.
Allmänna bestämmelser om konvertibla skuldebrev m.m.
2 §
Skadeförsäkringsaktiebolag och livförsäkringsaktiebolag som får dela ut vinst till aktieägarna, kan mot ersättning ge ut konvertibla skuldebrev eller skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning. Sådana skuldebrev skall ställas till innehavaren eller till viss man eller order.
Konvertibla skuldebrev skall innehålla en utfästelse från bolaget om att borgenären har rätt att helt eller delvis byta ut sin fordran enligt skuldebreven mot aktier i bolaget. Skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning skall ge borgenären rätt att teckna aktier i bolaget mot betalning i pengar.
Villkoren för utbyte eller nyteckning av aktie skall bestämmas så att utbyte eller nyteckning kan ske utan att bolagsordningen ändras. Ersättningen för ett konvertibelt skuldebrev får inte understiga det nominella beloppet på aktie som lämnas ut vid utbyte, om inte mellanskillnaden täcks genom kontant betalning vid utbytet. Skall ett konvertibelt skuldebrev kunna betalas med annan egendom än pengar (apport) gäller bestämmelserna i 2 kap. 2 §.
Optionsrätt till nyteckning kan knytas till optionsbevis som är fogade till skuldebrev. Borgenären får avskilja ett optionsbevis från ett skuldebrev och förfoga över
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
474
beviset särskilt, om det inte i skuldebrevet föreskrivs att beviset får avskiljas först efter viss tid.
I fråga om försäkringsaktiebolag som enligt insiderlagen (1990:1342) utgör aktiemarknadsbolag, samt dotterbolag till sådana bolag gäller, förutom föreskrifterna i detta kapitel, bestämmelserna i lagen ( 1987:464 ) om vissa riktade emissioner i aktiemarknadsbolag, m.m.
Av lagen ( 1998:1479 ) om kontoföring av finansiella instrument framgår att utfästelser som avses i de i denna paragraf angivna skuldebreven och optionsbevisen kan registreras enligt den lagen och att skuldebrev eller optionsbevis inte får utfärdas om registrering skall ske. I sådana fall gäller bestämmelserna i detta kapitel i tillämpliga delar.
3 §
Vid emission av skuldebrev mot betalning i pengar har aktieägarna företrädesrätt att teckna sig för förvärv av skuldebrev som om emissionen gällde de aktier som kan komma att träda i stället för skuldebreven eller nytecknas på grund av optionsrätt.
Beslut av bolagsstämman att avvika från aktieägarnas företrädesrätt är giltigt endast om det har biträtts av aktieägare med två tredjedelar av såväl de avgivna rösterna som de vid stämman företrädda aktierna.
Förfarandet vid emissionen
4 §
Beslut om emission av skuldebrev fattas av bolagsstämman, om något annat inte följer av 9 eller
10 §. Behöver bolagsordningen ändras, skall beslut om detta fattas
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
475
först. Ett beslut om emission får fattas innan ändringen har stadfästs, om beslutet görs beroende av att stadfästelse meddelas. I fråga om förslag till beslut om emission och om kallelse till bolagsstämma skall 4 kap. 7 § tilllämpas.
5 §
Beslutet om emission skall ange
1. emissionens belopp eller högsta belopp eller det lägsta och högsta beloppet för emissionen,
2. den företrädesrätt att delta i emissionen som tillkommer aktieägare eller någon annan eller vem som annars får delta i emissionen,
3. den tid inom vilken teckning av skuldebrev kan ske, när ett visst belopp eller ett lägsta belopp har bestämts för emissionen,
4. den tid inom vilken aktieägare kan använda sin företrädesrätt till teckning,
5. skuldebrevens nominella belopp, emissionskursen och räntesatsen,
6. den tid inom vilken tecknade skuldebrev skall betalas samt den beräkningsgrund, enligt vilken vid överteckning de skuldebrev som inte tecknats med företrädesrätt skall fördelas, om det inte föreskrivs att fördelningen skall bestämmas av styrelsen,
7. tiden och villkoren för utbytet eller nyteckningen,
8. den rätt som skall tillkomma borgenären eller innehavaren av optionsbevis för den händelse aktiekapitalet före utbytet eller nyteckningen ökas eller sätts ned eller nya konvertibla skuldebrev eller skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning ges ut eller bolaget upplöses eller upphör genom fusion,
9. det belopp som aktiekapitalet skall kunna ökas med genom ut-
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
476
byte eller nyteckning,
10. det aktieslag som de nya aktierna skall höra till, i de fall aktier av olika slag finns eller kan utges, samt
11. den rätt till utdelning som tillkommer de nya aktierna samt det räkenskapsår för vilket rätten till utdelning inträder.
Den tid inom vilken aktieägare kan använda sin företrädesrätt enligt första stycket 4 får inte vara kortare än två veckor. Tiden räknas från
1. kungörelsen enligt 7 § första stycket första meningen,
2. beslutet, när det gäller sådana fall som avses i 7 § fjärde stycket, eller
3. avstämningsdagen, när det gäller avstämningsbolag.
Om ett förbehåll enligt 3 kap. 1 § femte stycket eller 3 § eller 6 kap. 8 § skall gälla för de nya aktierna, skall emissionsbeslutet innehålla en upplysning om detta.
Om en aktieägare skall ha företrädesrätt att delta i emissionen, gäller för avstämningsbolag att avstämningsdagen skall anges i emissionsbeslutet. Avstämningsdagen får inte sättas tidigare än tre veckor från kungörelsen enligt 7 § första stycket första meningen.
Om ett skuldebrev skall bli föremål för handel vid en svensk eller utländsk börs, en auktoriserad marknadsplats eller någon annan reglerad marknad, kan det i emissionsbeslutet tas upp ett bemyndigande för styrelsen eller den som styrelsen inom sig förordnar att innan teckning påbörjas bestämma emissionens belopp, emissionskursen, räntesatsen och villkoren för utbyte eller nyteckning. I fråga om avstämningsbolag skall dock nämnda villkor bestämmas senast på avstämningsdagen, om aktie-
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
477
ägarna skall ha företrädesrätt att delta i emissionen.
6 §
Bestämmelserna i 4 kap. 3 och 4 §§ gäller i tillämpliga delar vid emission av konvertibla skuldebrev.
7 §
Bolagsstämmans beslut om emission eller en redogörelse för det väsentliga innehållet i beslutet skall genast kungöras i Post– och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar som styrelsen bestämmer. Kungörs inte beslutet i sin helhet, skall det i kungörelsen lämnas uppgift om var beslutet hålls tillgängligt. Har bolagsstämman enligt 5 § femte stycket överlämnat åt någon annan att besluta om emissionens belopp, emissionskursen, räntesatsen och villkoren för utbyte eller nyteckning, skall vad som beslutats om detta kungöras på motsvarande sätt.
Är försäkringsaktiebolaget inte ett avstämningsbolag, skall beslutet om emission genast sändas till de aktieägare vars postadresser är kända för bolaget, om aktieägarna skall ha företrädesrätt att delta i emissionen.
I fråga om avstämningsbolag skall till emissionsbevisen, när dessa översänds, fogas de beslut av styrelsen, eller av den som styrelsen inom sig förordnar, som rör emissionens belopp, emissionskursen, räntesatsen och villkoren för utbyte eller nyteckning.
Bestämmelserna i första och andra styckena gäller inte för andra bolag än avstämningsbolag, om samtliga aktieägare varit företrädda vid den bolagsstämma som beslutat emissionen, och emis-
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
478
sionsbeslutet inte innehåller bemyndigande enligt 5 § femte stycket.
8 §
Om ett visst belopp eller ett lägsta belopp för emissionen har bestämts, har beslutet om emissionen förfallit, om beloppet inte har tecknats inom teckningstiden. Detsamma gäller ett beslut om en sådan ändring av bolagsordningen som förutsätter att aktiekapitalet ökas. Vad som har betalats för de tecknade skuldebreven skall i sådana fall genast betalas tillbaka.
Bestämmelserna i 4 kap. 13 § gäller i tillämpliga delar vid emission av konvertibla skuldebrev.
När teckningen av skuldebreven avslutats, skall försäkringsaktiebolaget genast för registrering anmäla beslutet om emissionen och det nominella beloppet av det lån som tecknats, om beslutet inte har förfallit enligt första stycket. För registrering krävs att full betalning enligt registret erlagts för alla de aktier som ingår i det förut registrerade aktiekapitalet samt att behövliga ändringar av bolagsordningen har stadfästs.
Styrelsens beslut om emission
9 §
Styrelsen kan besluta om emission av skuldebrev och om avvikelse från aktieägares företrädesrätt under förutsättning av bolagsstämmans godkännande. Bestämmelserna i 5–7 §§ och 8 § första stycket skall då gälla i tillämpliga delar.
I fråga om styrelsens begäran om bolagsstämmans godkännande skall 4 kap. 7 § tillämpas. Vad som där sägs om förslag till emissionsbeslut skall i stället gälla styrelsens
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
479
beslut. Beslut av bolagsstämman att godkänna avvikelse från aktieägares företrädesrätt enligt 3 § första stycket är giltigt endast om det har biträtts av aktieägare med två tredjedelar av såväl de avgivna rösterna som de vid stämman företrädda aktierna.
Emissionsbeslutet skall anmälas för registrering enligt 8 § tredje stycket när det har godkänts av stämman och teckningen av skuldebreven avslutats. Har en sådan anmälan inte gjorts inom ett år från styrelsens beslut om emission, är beslutet förfallet.
10 §
Bolagsstämman kan bemyndiga styrelsen att fatta beslut om en emission som kan ske utan ändring i bolagsordningen och att därvid avvika från aktieägarnas företrädesrätt enligt 3 §. Bemyndigande att avvika från bestämmelserna i 3 § första stycket om aktieägares företrädesrätt är giltigt endast om det har biträtts av aktieägare med två tredjedelar av såväl de avgivna rösterna som de vid stämman företrädda aktierna.
Skall skuldebrev kunna tecknas mot tillskott av annan egendom än pengar eller med andra villkor eller skall avvikelse från aktieägarnas företrädesrätt kunna göras, skall detta särskilt anges i bolagsstämmans bemyndigande. Bemyndigandet skall innehålla bestämmelser om den tid, längst till nästa ordinarie bolagsstämma, inom vilken styrelsens beslut skall fattas. Bestämmelserna i 4 kap. 7 § om förslag till emissionsbeslut skall tillämpas på förslag till bemyndigande.
Bolagsstämmans beslut om bemyndigande skall genast anmälas för registrering. Innan registrering
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
480
har skett, kan styrelsen inte fatta beslut om emission.
Bestämmelserna i 5–8 §§ gäller i tillämpliga delar när styrelsen beslutar om emission med stöd av ett bemyndigande.
Emissionsbevis
11 §
Bestämmelserna i 4 kap. 6 § om emissionsbevis och om aktieägares rätt att utöva företrädesrätt att delta i en emission skall tillämpas vid emission enligt detta kapitel.
Utbyte och nyteckning
12 §
När en fordran enligt ett skuldebrev byts ut mot en eller flera aktier, skall skuldebrevet förses med påskrift om utbytet. Aktien skall genom styrelsens försorg genast tas upp i aktieboken.
Vid nyteckning skall skuldebrevet eller i förekommande fall optionsbeviset förses med påskrift om nyteckningen.
13 §
Vid nyteckning enligt detta kapitel skall aktierna tecknas på en teckningslista, som skall innehålla beslutet om emissionen. Bolagsordningen, den senaste årsredovisningen, försedd med anteckning om bolagsstämmans beslut om bolagets vinst eller förlust, samt revisionsberättelsen för det år balansräkningen avser skall fogas till teckningslistan eller hållas tillgängliga för aktietecknarna på den plats som anges i listan.
I avstämningsbolag får i beslutet om emission förordnas att nyteckning i fråga om hela eller viss del av emissionen skall ske genom
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
481
betalning i stället för på teckningslista. I sådant fall skall beslutet om emission och de handlingar som avses i första stycket andra meningen hållas tillgängliga för aktietecknarna hos den centrala värdepappersförvararen.
Har teckningen skett i strid mot denna paragraf eller har aktier tecknats med villkor som inte stämmer överens med de villkor som anges i emissionsbeslutet, skall 2 kap. 8 § tillämpas.
Anser styrelsen eller den styrelsen inom sig förordnar att aktieteckningen är ogiltig enligt tredje stycket, skall aktietecknaren genast underrättas om detta. I annat fall skall aktietecknaren tilldelas de tecknade aktierna. Styrelsen skall se till att aktierna genast tas upp i aktieboken.
14 §
Bestämmelserna i 2 kap. 14 och 15 §§ skall tillämpas vid inbetalning på grund av nyteckning enligt detta kapitel. Kvittning av en skuld på grund av aktieteckning mot en fordran hos bolaget får dock ske, om styrelsen medger det. Ett sådant medgivande får inte lämnas, om det skulle vara till skada för bolaget eller dess borgenärer.
15 §
Senast tre månader efter det att tiden för utbyte eller nyteckning av aktier har gått ut skall styrelsen för registrering anmäla hur många aktier som har utgivits i utbyte eller som har nytecknats och helt betalats. Om utbytestiden eller teckningstiden är längre än ett år, skall anmälan göras senast tre månader efter utgången av varje räkenskapsår under vilket utbyte eller nyteckning har skett.
För registrering krävs
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
482
1. vid utbyte, att bolaget på grund av emissionen har tillförts ersättning till ett värde som motsvarar minst det sammanlagda beloppet av de anmälda aktierna,
2. vid nyteckning, att aktierna helt har betalats, och
3. att auktoriserad eller godkänd revisor eller, i avstämningsbolag, den centrala värdepappersförvararen intygar att kraven enligt 1 eller 2 uppfylls.
Genom registreringen är aktiekapitalet ökat med det sammanlagda nominella beloppet av de anmälda aktierna.
16 §
De nya aktierna skall medföra rätt till utdelning enligt vad som har bestämts om detta i beslutet om emission. Beslutet får dock inte innebära att en sådan rätt inträder senare än för räkenskapsåret efter det år under vilket aktierna skall vara betalda.
1 §
Ett försäkringsbolag får inte ge ut konvertibla skuldebrev eller skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning eller i övrigt ta upp ett penninglån på villkor att lånet skall betalas på något annat sätt än med ett nominellt penningbelopp eller med ett penningbelopp som bestäms med hänsyn till förändringar i penningvärdet.
Upptagande av vissa andra lån
17 §
Om inte något annat följer av detta kapitel, får ett försäkringsbolag inte ta upp ett penninglån på villkor att lånet skall betalas på något annat sätt än med ett nominellt penningbelopp eller med ett penningbelopp som bestäms med hänsyn till förändringar i penningvärdet.
Andra försäkringsbolag än skadeförsäkringsaktiebolag får inte ta upp lån mot obligationer eller andra skuldebrev med rätt till ränta, vars storlek är helt eller delvis beroende av utdelningen till aktieägare i bolaget eller bolagets vinst (vinstandelsbevis). I fråga om skadeförsäkringsaktiebolag skall
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
483
upptagandet av ett sådant lån beslutas av bolagsstämman eller, efter bolagsstämmans bemyndigande, av styrelsen.
18 §
Upptagande av lån mot obligationer eller andra skuldebrev med rätt till ränta, vars storlek är helt eller delvis beroende av utdelningen till aktieägare i bolaget eller sådan vinst i bolaget som kan användas för vinstutdelning till aktieägarna (vinstandelsbevis) beslutas av bolagsstämman. Styrelsen får dock fatta ett sådant beslut under förutsättning av bolagsstämmans godkännande eller efter bolagsstämmans bemyndigande.
2 §
Bestämmelserna i 4 kap. 20– 27 §§ om emissionsprospekt skall tillämpas när ett skadeförsäkringsaktiebolag, som enligt 10 kap. 4 § andra eller fjärde stycket är skyldigt att ha en auktoriserad revisor, eller innehavare av vinstandelsbevis som ett sådant bolag har utfärdat offentliggör eller på annat sätt till en vidare krets riktar en inbjudan att förvärva vinstandelsbevis. Emissionsprospekt behöver dock endast upprättas om summan av de belopp som till följd av inbjudningen kan komma att betalas uppgår till minst en miljon kronor.
Emissionsprospekt
19 §
Bestämmelserna i 4 kap. 21–27 §§ om emissionsprospekt skall tillämpas också när ett publikt försäkringsaktiebolag eller aktieägare i ett sådant bolag offentliggör eller på annat sätt till en vidare krets riktar en inbjudan att förvärva sådana av bolaget utgivna skuldebrev, optionsbevis eller vinstandelsbevis som avses i detta kapitel. Emissionsprospekt behöver dock upprättas endast om summan av de belopp som till följd av inbjudan kan komma att betalas uppgår till minst trehundratusen kronor.
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
484
7 kap.
Försäkringstekniska avsättningar och grunder för försäkringsverksamheten
Försäkringstekniska avsättningar m.m.
1 §
Ett försäkringsbolags försäkringstekniska avsättningar skall motsvara belopp som erfordras för att bolaget vid varje tidpunkt skall kunna uppfylla alla åtaganden som skäligen kan förväntas uppkomma med anledning av ingångna försäkringsavtal. De försäkringstekniska avsättningarna skall motsvara bolagets ansvarighet för
1. löpande försäkringar (premiereserv),
2. inträffade oreglerade försäkringsfall, kostnader som beräknas uppkomma för regleringen av dessa samt tilldelad återbäring som förfallit till betalning men inte betalats ut (avsättning för oreglerade skador).
3. sådan tilldelad återbäring inom livförsäkringsrörelsen som inte har förfallit till betalning,
4. sådan tilldelad återbäring inom annan försäkringsrörelse än livförsäkringsrörelse som inte har förfallit till betalning, och
5. förlustutjämning för kreditförsäkring som avses i 12 kap. 9 a § (utjämningsavsättning) upp till det belopp för avsättningens storlek som anges i första stycket andra meningen nämnda paragraf.
1. försäkringsfall, förvaltningskostnader och andra kostnader under resten av avtalsperioden för löpande försäkringar i skadeförsäkringsrörelse (ej intjänade premier och kvardröjande risker) respektive livförsäkringsrörelse (livförsäkringsavsättning).
2. inträffade oreglerade försäkringsfall, kostnader för regleringen av dessa samt återbäring som förfallit till betalning men inte betalats ut (oreglerade skador),
3. sådan återbäring som är garanterad i nominella eller reala belopp (garanterad återbäring), och som inte omfattas av 1 eller 2,
4. sådan återbäring inom livförsäkringsrörelse som är villkorad av värdeförändringar på tillgångar eller av ett visst försäkringstekniskt resultat som försäkringstagarna eller andra ersättningsberättigade står risken för (villkorad återbäring),
5. förlustutjämning för kreditförsäkring som avses i 12 kap. 9 a § (utjämningsavsättning) upp till det belopp för avsättningens storlek som anges i första stycket andra meningen nämnda paragraf, och
6. fondförsäkringar som försäkringstagarna eller andra ersättningsberättigade bär placeringsrisken för (fondförsäkrings-
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
485
åtaganden där försäkringstagaren bär placeringsrisken).
Ansvarar flera försäkringsbolag solidariskt för en försäkring, skall vid beräkningen av det enskilda bolagets försäkringstekniska avsättningar endast beaktas den del av försäkringen som enligt avtal mellan bolagen belöper på bolaget.
Avsättning för oreglerade skador skall beräknas särskilt för varje försäkringsfall. För skadeförsäkringsrörelse får statistiska metoder användas om de leder till en tillräcklig avsättning med beaktande av skadornas art.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får meddela närmare föreskrifter om beräkning av försäkringstekniska avsättningar.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om de försäkringstekniska avsättningarnas innehåll och beräkning.
2 §
Premiereserven för en livförsäkringsrörelse eller skadeförsäkringsrörelse skall beräknas så att den alltid motsvarar summan av premiereserverna för varje försäkringsavtal och inkludera ett för bolaget beräknat tillägg som anses behövligt för att möta förluster inom skadeförsäkringsrörelse på grund av kvardröjande risker eller att försäkringar inom livförsäkringsrörelse upphör i förtid. Annan försäkringsmatematiskt vedertagen beräkningsmetod för kollektiv beräkning av premiereserv får användas, om premiereserven beräknad enligt sådan metod ger i stort sett samma resultat som om tillägget hade beräknats för varje försäkring.
Avsättningen för ej intjänade premier skall beräknas så att den alltid motsvarar summan av avsättningarna för varje försäkringsavtal. Avsättningen för kvardröjande risker skall avse ett för bolaget beräknat tillägg som utöver avsättningen för ej intjänade premier kan anses behövligt för att täcka framtida kostnader som har samband med ingångna försäkringsavtal. En försäkringsmatematiskt vedertagen beräkningsmetod för kollektiv beräkning av avsättningarna får dock användas, om avsättningen beräknad enligt en sådan metod ger i stort sett samma resultat som om avsättningen hade beräknats för varje försäkring.
Livförsäkringsavsättningen skall beräknas så att den alltid motsvarar summan av avsättningarna för varje livförsäkringsavtal beräknat enligt tredje stycket. I avsättningen skall det tillägg inräknas som behövs för att täcka alla förluster på grund av att försäkringarna upphör i förtid. En annan försäkringsmatematiskt vedertagen beräkningsmetod för kollektiv beräkning av avsättningarna får användas, om den ger i stort sett
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
486
Premiereserven för ett livförsäkringsavtal utgör skillnaden mellan det förväntade kapitalvärdet av bolagets framtida utgifter för försäkringsavtalet och det förväntade kapitalvärdet av de premier bolaget ytterligare kan ha att uppbära för försäkringsavtalet (prospektiv beräkningsmetod). Annan försäkringsmatematiskt vedertagen beräkningsmetod får användas, om premiereserven beräknad enligt en sådan metod inte blir lägre än om en prospektiv beräkningsmetod hade använts eller om den metoden inte är möjlig att tillämpa för försäkringsavtalet. Beräkningen skall grundas på sådana antaganden som sägs i 5 § första och andra styckena.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen skall meddela närmare föreskrifter om beräkning av premiereserv för en livförsäkringsrörelse. Föreskrifterna skall ange maximiräntesats och vilka försäkringar som, med hänsyn till sin beskaffenhet, inte skall omfattas av en sådan föreskrift.
samma resultat som om avsättningen hade beräknats för varje försäkring.
Livförsäkringsavsättningen för ett livförsäkringsavtal utgörs av skillnaden mellan det förväntade kapitalvärdet av bolagets framtida utgifter för försäkringsavtalet och det förväntade kapitalvärdet av de premier bolaget ytterligare kan ha att uppbära för försäkringsavtalet (prospektiv beräkningsmetod). En annan försäkringsmatematiskt vedertagen beräkningsmetod får användas, om avsättningen beräknad enligt en sådan metod inte blir lägre än om en prospektiv beräkningsmetod hade använts eller om den metoden inte är möjlig att tillämpa för försäkringsavtalet.
Beräkningen enligt andra och tredje stycket skall grundas på antaganden om dödlighet och andra riskmått, räntesats samt driftskostnader som var för sig är betryggande.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer skall meddela närmare föreskrifter om beräkning av livförsäkringsavsättningar. Föreskrifterna skall ange maximiräntesats och vilka försäkringar som, med hänsyn till sin beskaffenhet, inte skall omfattas av en sådan föreskrift.
3 §
För livförsäkringar skall, om det inte med hänsyn till försäkringarnas särskilda natur finns anledning till undantag, grunder upprättas för
1. beräkning av försäkringspremier,
2. beräkning av premiereserv,
3. försäkringstagarnas rätt till återköp och fribrev,
Ett försäkringsbolag som avses i 9 § skall upprätta och följa försäkringstekniska riktlinjer. Sådana riktlinjer skall innehålla principer för
1. hur premier bestäms,
2. beräkning av försäkringstekniska avsättningar,
3. återköp och belåning av försäkringar,
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
487
4. belåning av försäkringsbrev hos bolaget,
5. verkan av underlåtenhet att betala premie,
6. försäkringstagarens rätt när försäkringen i andra fall än som avses i 3 eller 5 upphör i förtid eller bolaget i övrigt inte har ansvar för försäkringsfallet,
7. återbäring till försäkringstagarna,
8. skyldighet att teckna återförsäkring och
9. förräntning av försäkringsbelopp som förfallit till betalning.
Om andra skadeförsäkringar än sådana beträffande vilka bestämmelserna om livförsäkring tillämpas med stöd av 1 kap. 5 § skall meddelas för längre tid än tio år, skall grunder upprättas för beräkning av premiereserv för försäkringarna liksom för bestämmande av försäkringstagarnas rätt när försäkringen upphör i förtid eller bolaget i övrigt inte har ansvar för försäkringsfallet.
För sådan livränta eller sjukränta, som enligt 1 kap. 5 § tillhör annan försäkring än livförsäkring, skall grunder upprättas för beräkning av premiereserv och rätt till återköp.
Om grunder för livförsäkring finns ytterligare bestämmelser i 7 kap. 2-8 §§ och 12 kap. 8 § andra stycket vilka i tillämpliga delar även gäller för premiereservgrunder enligt tredje stycket.
4. fördelning av återbäring till försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade,
5. avgivande och mottagande av återförsäkring, samt
6. hur soliditeten skall tillgodoses.
De försäkringstekniska riktlinjerna skall kompletteras med ett försäkringstekniskt beräkningsunderlag. Underlaget skall innehålla de antaganden som behövs för att beräkna
1. premier, försäkringstekniska avsättningar, tekniska återköpsvärden och belåningsvärden,
2. gränserna för skyldigheten att teckna återförsäkring och begränsningarna för mottagen återförsäkring,
3. fördelningen av återbäring, samt
4. soliditetsreserver. Om det med hänsyn till försäkringens beskaffenhet eller av annat särskilt skäl saknas anledning att upprätta ett sådant beräkningsunderlag får bolaget helt eller delvis avstå från att upprätta det.
4 §
De grunder som anges i 3 § skall avse att trygga bolagets förmåga att fullgöra sina förpliktelser enligt ingångna försäkringsavtal och att meddela försäkringar till en kostnad som är skälig med hänsyn till försäkringens art.
Premier för livförsäkringar och skadeförsäkringar som meddelas för längre tid än tio år skall bestämmas på grundval av sådana antaganden som avses i 2 § fjärde stycket, om inte en avvikelse är försvarlig med hänsyn till bolagets
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
488
Om grunderna inte längre fyller det avsedda ändamålet skall styrelsen och verkställande direktören genast se till att grunderna ändras.
ekonomiska situation.
8 §
Grunderna för återbäring till försäkringstagarna skall innehålla regler för beräkning och fördelning av återbäring samt användning av återbäringsfonden.
Utfästelse om återbäring får inte göras på annat sätt än som följer av reglerna om tilldelning av återbäring.
Ett försäkringsbolag får inte förespegla framtida återbäring som saknar grund i försäkringsavtalet.
8 a §
Senast när grunder för livförsäkring enligt 3 § första stycket, 5, 6 eller 8 § börjar användas, skall de tillställas Finansinspektionen.
Till grunderna skall fogas en redogörelse för de konsekvenser grunderna får för försäkringstagarna och försäkringsbolaget. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får meddela närmare föreskrifter om vad redogörelsen skall innehålla.
Bestämmelserna i första och andra styckena gäller också vid ändring av grunder.
Senast när försäkringstekniska riktlinjer för livförsäkring börjar användas, skall de ges in till Finansinspektionen.
Till riktlinjerna skall fogas en redogörelse för de konsekvenser som riktlinjerna får för försäkringsbolaget samt för försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade enligt försäkringarna. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om vad redogörelsen skall innehålla.
Bestämmelserna i första och andra styckena gäller också vid ändring av försäkringstekniska riktlinjer.
9 §1
Ett försäkringsbolag som driver direkt försäkringsrörelse skall ha tillgångar till ett belopp som motsvarar försäkringstekniska avsättningar för egen räkning, med tillägg av värdet av reservdeposition som en återförsäkringsgivare
har ställt hos bolaget, placerade i
Ett försäkringsbolag som driver direkt försäkringsrörelse skall ha tillgångar till ett belopp som motsvarar försäkringstekniska avsättningar för egen räkning, med tillägg av värdet av reservdeposition som en återförsäkringsgivare
har ställt hos bolaget, placerade i
1 Senaste lydelse 1998:113.
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
489
enlighet med 9 a–10 e §§ (skuldtäckning).
enlighet med 9 a–10 e, 13 och 29 §§ (skuldtäckning).
Om ett annat försäkringsbolag än som avses i första stycket driver sådan återförsäkringsrörelse som avses i 11 a § första stycket 3 skall bolaget ha tillgångar till ett belopp som behövs för att säkerställa försäkringstagarnas förmånsrätt enligt 4 a § förmånsrättslagen (1970:979). För sådana tillgångar gäller 9 a–10 g §§ i tillämpliga delar (särskild skuldtäckning).
Med försäkringstekniska avsättningar för egen räkning avses de försäkringstekniska avsättningarna inklusive mottagen återförsäkring och med avdrag för avgiven återförsäkring.
Om avgiven återförsäkring inte bidrar till att minska bolagets risktagande, får Finansinspektionen för visst fall bestämma att avdrag inte får göras för sådan återförsäkring.
Ett försäkringsbolag skall till Finansinspektionen lämna uppgift om de försäkringstekniska avsättningarnas storlek, hur dessa har beräknats samt avgiven återförsäkring och dess storlek. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen skall meddela närmare föreskrifter om uppgiftsskyldigheten.
10 §2
För skuldtäckning som avses i 9 § får, med de begränsningar som anges i andra-sjätte styckena och 10 a–10 d §§, följande tillgångar användas:
1. Obligationer eller andra skuldförbindelser som svenska staten, en svensk kommun eller därmed jämförlig samfällighet svarar för.
2. Obligationer eller andra skuldförbindelser som Europeiska gemenskaperna eller utländska stater eller centralbanker svarar för.
3. Obligationer eller andra skuldförbindelser som utländsk kommun eller därmed jämförlig utländsk samfällighet med befogenhet att kräva in offentlig uppbörd svarar för.
4. Obligationer eller andra skuldförbindelser som internationella organisationer svarar för.
5. Fordringar på premie eller andra fordringar på försäkringstagare som har samband med försäkringsavtal, om rättssubjekt som anges i 1-4 svarar för fordran. Ett försäkringsbolag som ingår i en koncern och vars verksamhet uteslutande består i att försäkra risker inom koncernen, får för skuldtäckning även använda fordringar som bolag inom koncernen svarar för. Om en fordran enligt denna punkt varit förfallen till betalning längre tid än tre månader, får den dock inte användas för skuldtäckning. 5 a. Fordringar på premier för skadeförsäkring får, när flera premieperioder avtalats och fordringarna avser premier som inte förfallit till betalning för andra perioder än den första, användas för skuldtäckning
2 Senaste lydelse 1998:113.
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
490
upp till det belopp som svarar mot avsättningen för försäkringsåtagandet, om avsikten är att åtagandet skall sägas upp vid dröjsmål med betalningen.
6. Skuldförbindelser med säkerhet i bolagets livförsäkringsbrev, inom återköpsvärdet.
7. Medel på konto i svensk eller utländsk bank.
8. Obligationer och andra skuldförbindelser som Allmänna pensionsfonden, ett kreditinstitut eller ett värdepappersbolag med tillstånd enligt 3 kap. 4 § första stycket 4 och 5 lagen (1991:981) om värdepappersrörelse svarar för. Med kreditinstitut avses bank, kreditmarknadsföretag, Svenska skeppshypotekskassan, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och Sveriges allmänna hypoteksbank.
8. Obligationer och andra skuldförbindelser som ett kreditinstitut eller ett värdepappersbolag med tillstånd enligt 3 kap. 4 § första stycket 4 och 5 lagen (1991:981) om värdepappersrörelse svarar för. Med kreditinstitut avses bank, kreditmarknadsföretag, Svenska skeppshypotekskassan, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och Sveriges allmänna hypoteksbank.
9. Obligationer och andra skuldförbindelser som ett utländskt kreditinstitut svarar för. 10. Obligationer och andra skuldförbindelser som ett publikt aktiebolag eller ett motsvarande utländskt bolag svarar för. 11. Aktier och andra värdepapper som kan jämställas med aktier, som har getts ut av ett publikt aktiebolag, ett publikt bankaktiebolag, ett publikt försäkringsaktiebolag eller ett motsvarande utländskt bolag, med undantag av bolag som avses i 12. 12. Aktier och andra värdepapper som kan jämställas med aktier, som har getts ut av ett publikt aktiebolag eller ett motsvarande utländskt bolag, under förutsättning att bolaget har till uppgift att äga sådana tillgångar som anges i 13. 13. Fastigheter, tomträtter och byggnader samt andelar i sådan egendom. 14. Skuldförbindelser som fysiska personer och andra subjekt än de som anges i 1–4 och 8–10 svarar för och som panträtt i fastighet eller tomträtt lämnats som säkerhet för. Panträtten skall ligga inom en viss andel av fastighetens eller tomträttens värde. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen skall meddela föreskrifter om andelens storlek och om värdering av fastigheter och tomträtter för tillämpningen av bestämmelserna i denna punkt.
14. Skuldförbindelser som fysiska personer och andra subjekt än de som anges i 1–4 och 8–10 svarar för och som panträtt i fastighet eller tomträtt lämnats som säkerhet för. Panträtten skall ligga inom en viss andel av fastighetens eller tomträttens värde. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall meddela föreskrifter om andelens storlek och om värdering av fastigheter och tomträtter för tillämpningen av bestämmelserna i denna punkt.
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
491
15. Skuldförbindelser som fysiska personer och andra subjekt än de som anges i 1-4 och 8-10 svarar för och som annan betryggande säkerhet än panträtt i fastighet eller tomträtt lämnats som säkerhet för. 16. Kassa. 17. Andelar i värdepappersfonder och placeringar i utländska fondföretag som är underkastade lagstiftning eller annan offentlig reglering som väsentligen stämmer överens med den som gäller för värdepappersfonder här i landet, om de förvaltade tillgångarna huvudsakligen består av tillgångar som får användas för skuldtäckning.
17. Andelar i fonder vilka förvaltas av fondförvaltare som har rätt att utöva fondverksamhet enligt lagen (1990:1114) om värdepappersfonder, om de förvaltade tillgångarna huvudsakligen består av tillgångar som får användas för skuldtäckning.
18. Beslutad överskjutande skatt. 19. Återförsäkringsgivares fordran hos det avgivande försäkringsbolaget (återförsäkringstagaren) som grundas på att återförsäkringstagaren har hållit kvar tillgångar som motsvarar en avgiven återförsäkring. Andra fondpapper än som avses i 10 a § första stycket 1, får endast användas för skuldtäckning om de är kortfristigt realiserbara eller är föremål för handel på en reglerad marknad som är öppen för allmänheten. Aktier och andra värdepapper som kan jämställas med aktier, som har getts ut av ett privat aktiebolag får användas för skuldtäckning under förutsättning att bolaget är ett dotterbolag som anges i 10 a § första stycket 1. Utländska tillgångar som avses i första stycket 2–4, 7, 9–12 och 17 får användas för skuldtäckning i den mån det följer av föreskrifter som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen meddelat
Utländska tillgångar som avses i första stycket 2–4, 7 och 9–12 får användas för skuldtäckning i den mån det följer av föreskrifter som meddelats av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämt
1. såvitt angår första stycket 2, om vilka utländska stater och utländska centralbanker som avses,
2. såvitt angår första stycket 4, om vilka internationella organisationer som avses, samt
3. såvitt angår första stycket 3, 7, 9–12 och 17, om vilka stater de rättssubjekt som avses skall vara belägna eller ha sitt säte i.
3. såvitt angår första stycket 3, 7 och 9–12, om vilka stater de rättssubjekt som avses skall vara belägna eller ha sitt säte i.
Tillgångar får användas för skuldtäckning endast till den del de inte belastas av panträtt eller annan säkerhetsrätt.
För att tillgångar enligt första stycket 13 skall få användas för skuldtäckning skall byggnader som hör till fastigheter och tomträtter vara brandförsäkrade. Detsamma gäller byggnader som hör till fastigheter och tomträtter som utgör säkerhet för skuldförbindelser enligt första stycket 14.
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
492
Förlagsbevis och förlagsandelsbevis skall vid tillämpningen av bestämmelserna i 10 b och 10 c §§ jämställas med tillgångar som anges i första stycket 11 och 12.
Finansinspektionen får, om det finns särskilda skäl, medge att även andra slag av tillgångar än som anges i första stycket tillfälligt får användas för skuldtäckning.
10 d §
De tillgångar som används för skuldtäckning skall, i fråga om skadeförsäkring, finnas inom EES om risken är belägen inom EES och, i fråga om livförsäkring, finnas inom EES om försäkringsbolagets verksamhet utövas inom EES. För risker och verksamhet utanför EES skall de tillgångar som används för skuldtäckning finnas i Sverige.
Finansinspektionen får medge undantag från första stycket.
Utan hinder av första stycket får tillgångar finnas utanför EES, om det inte kan antas försämra förmånsrätten enligt 4 a § förmånsrättslagen (1970:979) och lokaliseringen i övrigt är betryggande.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om lokalisering av tillgångar enligt andra stycket.
10 g §3
Ett försäkringsbolag som avses i 9 § skall upprätta riktlinjer för placering av medel som används för skuldtäckning.
Livförsäkringstagare och den som avser att teckna en livförsäkring i bolaget skall informeras om det huvudsakliga innehållet i riktlinjerna, om det inte med hänsyn till försäkringens särskilda beskaffenhet saknas anledning till sådan information. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
Finansinspektionen skall meddela föreskrifter om skyldigheten att lämna information och om vilka försäkringar som inte skall omfattas av informationsskyldigheten.
Ett försäkringsbolag som avses i 9 § skall upprätta och följa placeringsriktlinjer. Sådana riktlinjer skall innehålla principerna för placering av de tillgångar som används för skuldtäckning.
Livförsäkringstagare och de som erbjuds att teckna en livförsäkring i bolaget skall informeras om det huvudsakliga innehållet i riktlinjerna, om det inte med hänsyn till försäkringens särskilda beskaffenhet eller av annat särskilt skäl saknas anledning till sådan information. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall meddela föreskrifter om skyldigheten att lämna information och om vilka försäkringar som inte skall omfattas av informationsskyldigheten.
3 Senaste lydelse 1998:113.
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
493
11 a §
Försäkringstagarnas förmånsrätt enligt 4 a § förmånsrättslagen (1970:979) följer med fordran som grundas på avtal om
Förmånsrätt enligt 4 a § förmånsrättslagen (1970:979) följer med fordran som grundas på avtal om
1. livförsäkring och skadeförsäkring för vilken bestämmelserna om livförsäkring tillämpas med stöd av 1 kap. 5 §,
2. annan skadeförsäkring som meddelats för längre tid än tio år, eller
3. återförsäkring avseende sådan försäkring som sägs i 1 och 2. Förmånsrätten omfattar de tillgångar som finns upptagna i det register som anges i 11 § när bolaget försätts i konkurs eller utmätning äger rum.
Fordran enligt 1 eller 2 har företräde framför fordran enligt 3.
13 §
Bestämmelserna i 9 a, 10, 10 b, 10 c, 10 d och 10 e §§ gäller inte för tillgångar som svarar mot avsättningar för villkorad återbäring och för fondförsäkringsåtaganden där försäkringstagaren bär placeringsrisken. Sådana tillgångar skall placeras på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till åtagandets karaktär.
16 §
Styrelsen och verkställande direktören skall övervaka att anskaffning av ansökningar om försäkring hos bolaget sker på ett sätt som överensstämmer med god försäkringssed.
På begäran av den som biträtt ett försäkringsbolag i dess verksamhet enligt första stycket skall Finansinspektionen utfärda intyg över verksamhetens omfattning och innehåll, om sådant intyg krävs för att få driva liknande verksamhet i annat EES-land. Bolaget och den som begärt intyg skall lämna inspektionen de upplysningar som behövs för att inspektionen skall kunna fullgöra denna skyldighet.
På begäran av den som biträtt ett försäkringsbolag i dess verksamhet att förmedla försäkringar skall Finansinspektionen utfärda intyg över verksamhetens omfattning och innehåll, om sådant intyg krävs för att få driva liknande verksamhet i annat EES-land. Bolaget och den som begärt intyg skall lämna inspektionen de upplysningar som behövs för att inspektionen skall kunna fullgöra denna skyldighet.
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
494
Lydelse enligt prop. 1997/98:186 Föreslagen lydelse
17 a §
Ett försäkringsbolag får enligt de förutsättningar som anges i denna paragraf förvärva aktier eller andelar i företag som driver någon form av finansiell verksamhet.
För förvärv av aktier eller andelar som, tillsammans med försäkringsbolagets övriga aktier eller andelar i samma företag, motsvarar ett röstetal som överstiger fem procent av röstetalet för samtliga aktier eller andelar i företaget krävs tillstånd. Frågor om sådant tillstånd prövas av Finansinspektionen. Ärenden som är av principiell betydelse eller av särskild vikt prövas dock av regeringen. Om försäkringsbolaget ingår i en koncern, skall första meningen tillämpas på koncernens samlade innehav. Vid beräkningen av koncernens innehav skall dock, intill ett innehav motsvarande fem procent av röstetalet för samtliga aktier eller andelar, bortses från aktier eller andelar som innehas av företag i koncernen som driver någon form av finansiell verksamhet eller av dotterföretag till sådana företag.
Tillstånd enligt andra stycket får ges endast om värdet av de förvärvade aktierna eller andelarna — tillsammans med det bokförda värdet av försäkringsbolagets sammanlagda innehav av aktier och andelar som kräver tillstånd enligt andra stycket samt av vad som skjutits till som aktiekapital eller i annan form i ett annat försäkringsbolag — inte överstiger summan av
A. för livförsäkringsbolag
1. eget kapital och garantikapital samt
2. fyra procent av -försäkringstekniska avsättningar,
-återbäringsmedel och
-femtio procent av övervärden i tillgångar.
A. för livförsäkringsbolag
1. aktiekapital, överkursfond och garantikapital samt
2. fyra procent av -försäkringstekniska avsättningar,
-annat eget kapital än det som avses i 1 och
-femtio procent av övervärden i tillgångar.
B. För skadeförsäkringsbolag
1. eget kapital, garantikapital, regleringsfond för trafikförsäkring och utjämningsfond,
2. sjuttio procent av -skatteutjämningsreserv och -återstående del av uppskovsbeloppet enligt lagen (1990:655) om återföring av obeskattade reserver och
-periodiseringsfond samt
3. fyra procent av -försäkringstekniska avsättningar, -säkerhetsreserv och -femtio procent av övervärden i tillgångar. Beräkningen av aktiernas eller andelarnas värde enligt tredje stycket skall ske enligt 4 kap. lagen
Beräkningen av aktiernas eller andelarnas värde enligt tredje stycket skall ske enligt 4 kap. lagen
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
495
(1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag. Bestämmelserna i 4 kap. 5 § nämnda lag om värdering till verkligt värde skall dock inte tillämpas. Eget kapital och återbäringsmedel skall i förekommande fall minskas med fond för orealiserade vinster.
(1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag. Bestämmelserna i 4 kap. 5 § nämnda lag om värdering till verkligt värde skall dock inte tillämpas. Eget kapital skall i förekommande fall minskas med fond för orealiserade vinster.
För tillstånd krävs att förvärvet ingår som ett led i organisationen av verksamheten.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
17 b §
Optioner och terminskontrakt eller andra liknande finansiella instrument får användas för att sänka den finansiella risken i ett försäkringsbolag. Sådana instrument får dessutom användas för att effektivisera förvaltningen av bolagets tillgångar om detta kan ske utan att bolagets finansiella risker överstiger en risknivå som är förenlig med kraven på en sund försäkringsverksamhet.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får meddela föreskrifter om tillämpningen av bestämmelserna i första stycket.
Optioner och terminskontrakt eller andra liknande finansiella instrument får användas för att sänka den finansiella risken i ett försäkringsbolag och för att effektivisera förvaltningen av bolagets tillgångar.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om tillämpningen av bestämmelserna i första stycket.
19 §
Ett försäkringsbrev skall innehålla uppgifter både om de allmänna försäkringsvillkoren och om de särskilda villkoren för den försäkring som avses i brevet.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen meddelar närmare föreskrifter om vilken information som ett försäkringsbolag skall lämna till försäkringstagarna och till den som avser att teckna en försäkring i bolaget.
22 §
Kapitalbasen för livförsäkringsrörelse får omfatta följande poster:
Kapitalbasen för livförsäkringsrörelse får omfatta följande poster:
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
496
1. inbetalat aktiekapital eller inbetalat garantikapital,
2. hälften av ännu ej inbetalat aktie- eller garantikapital, om minst tjugofem procent av kapitalet inbetalats, samt
3. övrigt eget kapital och återbäringsmedel med avdrag för fond för orealiserade vinster samt obeskattade reserver.
1. inbetalat aktiekapital eller inbetalat garantikapital,
2. hälften av ej inbetalat aktieeller garantikapital, om minst femtio procent av kapitalet inbetalats,
3. övrigt eget kapital, med avdrag för fond för orealiserade vinster, samt
4. obeskattade reserver.
Finansinspektionen får, i den mån 26 § tredje stycket inte hindrar det, medge att också andra poster än som sägs i första stycket får ingå i kapitalbasen.
23 §
Solvensmarginalen enligt 1 kap. 8 a § andra stycket skall för livförsäkringsrörelse bestämmas på det sätt som anges i denna paragraf.
Solvensmarginalen för livförsäkring som avses i 2 kap. 3 b § första stycket klasserna 1 a och 2 utgör summan av följande belopp:
1. fyra procent av premiereserven utan avdrag för avgiven återförsäkring (bruttopremiereserv) multiplicerat med en faktor som motsvarar förhållandet för det föregående räkenskapsåret mellan premiereserven efter avdrag för avgiven återförsäkring och bruttopremiereserven; faktorn får dock inte understiga 0,85, samt
2. tre tiondels procent av samtliga positiva risksummor multiplicerat med en faktor som motsvarar förhållandet för det föregående räkenskapsåret mellan de positiva
1. fyra procent av den del av försäkringstekniska avsättningar enligt 1 § som svarar mot åtaganden med en finansiell eller försäkringsteknisk risk för försäkringsbolaget, utan avdrag för avgiven återförsäkring (bruttoavsättning) multiplicerat med en faktor som motsvarar förhållandet för det föregående räkenskapsåret mellan sådana försäkringstekniska avsättningar efter avdrag för avgiven återförsäkring och bruttoavsättningen; faktorn får dock inte understiga 0,85,
2. en procent av försäkringstekniska avsättningar i övrigt beräknade på det sätt som anges i 1, om
a) försäkringstiden överstiger fem år och det belopp som skall täcka driftskostnaderna är bestämt för längre tid än fem år, eller
b) avsättningarna är förenade med en rörelserisk för bolaget som inte är oväsentlig, samt
3. tre tiondels procent av samtliga positiva risksummor multiplicerat med en faktor som motsvarar förhållandet för det föregående räkenskapsåret mellan de positiva
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
497
risksummorna efter avdrag för avgiven återförsäkring och de positiva risksummorna utan sådant avdrag; faktorn får dock inte understiga 0,5.
risksummorna efter avdrag för avgiven återförsäkring och de positiva risksummorna utan sådant avdrag; faktorn får dock inte understiga 0,5.
För försäkringar enbart för dödsfall skall vid tillämpning av andra stycket 2 i stället för tre tiondels procent gälla en tiondels procent om försäkringstiden är högst tre år och femton hundradels procent om försäkringstiden är längre än tre år men högst fem år
För försäkringar enbart för dödsfall skall vid tillämpning av andra stycket 3 i stället för tre tiondels procent gälla en tiondels procent om försäkringstiden är högst tre år och femton hundradels procent om försäkringstiden är längre än tre år men högst fem år.
Solvensmarginalen för sjuk- och olycksfallsförsäkringar som avses i 2 kap. 3 b § första stycket klass 3 beräknas på det sätt som anges i andra stycket 1.
Solvensmarginalen för sjuk- och olycksfallsförsäkringar som avses i 2 kap. 3 b § första stycket klass 4 beräknas på det sätt som anges i andra stycket 1.
Solvensmarginalen för försäkringar enligt 2 kap. 3 b § första stycket klass 1 b (tilläggsförsäkring) beräknas på grundval av premieindex enligt vad som föreskrivs i 25 §.
24 §
Kapitalbasen för skadeförsäkringsrörelse får omfatta följande poster:
1. inbetalat aktiekapital eller inbetalat garantikapital,
2. hälften av ännu ej inbetalat aktie- eller garantikapital, om minst tjugofem procent av kapitalet inbetalats,
3. övrigt bundet eget kapital med avdrag för fond för orealiserade vinster, fritt eget kapital, obeskattade reserver, samt
4. ett belopp som motsvarar fordran på uttaxering enligt 13 kap. 1 §; beloppet får dock inte överstiga vare sig hälften av skillnaden mellan den högst tillåtna uttaxeringen och vad som faktiskt har uttaxerats eller halva kapitalbasen.
2. hälften av ej inbetalat aktieeller garantikapital, om minst femtio procent av kapitalet inbetalats,
3. övrigt eget kapital, med avdrag för fond för orealiserade vinster,
4. obeskattade reserver, samt
5. ett belopp som motsvarar vad som kan uttaxeras från delägare under ett räkenskapsår enligt bestämmelser i bolagsordningen; beloppet får dock inte överstiga vare sig hälften av skillnaden mellan den högst tillåtna uttaxeringen och vad som faktiskt har uttaxerats för räkenskapsåret eller halva kapitalbasen.
Finansinspektionen får medge att också andra poster än som sägs i första stycket får ingå i kapitalbasen.
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
498
26 §
För livförsäkringsrörelse gäller följande. Garantibeloppet enligt 1 kap. 8 a § andra stycket skall uppgå till ett belopp som motsvarar 800 000 ecu.
Kapitalbasen skall intill en sjättedel av solvensmarginalen motsvaras av poster som anges i 22 § första stycket 1–3. Detsamma gäller garantibeloppet, om det är större än en sjättedel av solvensmarginalen.
Kapitalbasen skall intill en sjättedel av solvensmarginalen motsvaras av poster som anges i 22 § första stycket 1–4. Detsamma gäller garantibeloppet, om det är större än en sjättedel av solvensmarginalen.
28 §
Om direkt livförsäkringsrörelse och skadeförsäkringsrörelse drivs i samma försäkringsbolag enligt 1 kap. 3 § andra och tredje styckena skall följande gälla.
Om direkt livförsäkringsrörelse och skadeförsäkringsrörelse drivs i samma försäkringsbolag enligt 1 kap. 3 § andra och tredje styckena, skall kapitalbasen för livförsäkringsrörelsen respektive skadeförsäkringsrörelsen beräknas och redovisas separat.
Kapitalbasen för livförsäkringsrörelsen respektive skadeförsäkringsrörelsen skall redovisas separat. Om båda verksamhetsformerna uppfyller kraven på kapitalbasens storlek enligt 23 och 25-27 §§ får dock poster hänförliga till den ena kapitalbasen, till den del den överstiger den föreskrivna storleken, räknas in i den andra kapitalbasen. Finansinspektionen skall underrättas om ett sådant förfarande.
Särskilda bestämmelser för fondförsäkringar
29 §
Premier för fondförsäkringar skall placeras i andelar i sådana till försäkringen anknutna fonder som försäkringstagaren från tid till annan bestämmer. Bolaget får begränsa antalet fonder i vilka premier får placeras.
Utdelning och ersättning vid inlösen av sådana andelar får endast användas för förvärv av
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
499
nya andelar i anknutna fonder och för utbetalning eller betalning av kostnader enligt försäkringsavtalet.
8 kap.
7 §4
Styrelsen svarar för bolagets organisation och för förvaltningen av bolagets angelägenheter. Verkställande direktören skall sköta den löpande förvaltningen enligt de riktlinjer och anvisningar som styrelsen meddelar. Verkställande direktören får dessutom utan styrelsens bemyndigande vidta åtgärder som med hänsyn till omfattningen och arten av bolagets verksamhet är osedvanliga eller av stor betydelse, om styrelsens beslut inte kan avvaktas utan väsentlig olägenhet för bolagets verksamhet. I sådant fall skall styrelsen så snart som möjligt underrättas om åtgärden.
Styrelsen skall se till att organisationen i fråga om bokföringen och medelsförvaltningen även innefattar en tillfredsställande kontroll. Verkställande direktören skall sörja för att bolagets bokföring fullgörs i överensstämmelse med lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag och andra författningar och att medelsförvaltningen sköts på ett betryggande sätt.
Styrelsen skall fastställa sådana riktlinjer som anges i 7 kap. 10 g § och se till att de följs. Styrelsen skall fortlöpande pröva om riktlinjerna behöver ändras.
Styrelsen ansvarar för att uppgifter enligt 7 kap. 9 § femte stycket lämnas och att informationsskyldigheten enligt 7 kap. 10 g § andra stycket fullgörs.
8 §
Beslut om antagande och ändring av grunder fattas av styrelsen.
Styrelsen skall fastställa försäkringstekniska riktlinjer och placeringsriktlinjer. Styrelsen ansvarar för att riktlinjerna följs och skall fortlöpande pröva om de behöver ändras.
15 §
Styrelsen eller någon annan ställföreträdare för bolaget får inte företa rättshandlingar eller andra åtgärder som är ägnade att bereda otillbörliga fördelar åt aktieägare, garanter eller andra till nackdel för
Styrelsen eller någon annan ställföreträdare för bolaget får inte företa rättshandlingar eller andra åtgärder som är ägnade att bereda otillbörliga fördelar åt aktieägare, delägare, garanter eller andra till
4 Senaste lydelse 1998:113.
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
500
bolaget eller andra aktieägare eller garanter.
nackdel för bolaget eller andra aktieägare, delägare eller garanter.
En ställföreträdare får inte följa en föreskrift av bolagsstämman eller något annat bolagsorgan, om föreskriften inte gäller därför att den står i strid med denna lag, lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag eller bolagsordningen.
18 §
I försäkringsbolag som meddelar livförsäkring skall de försäkringstekniska utredningarna och beräkningarna utföras under överinseende av en aktuarie.
Regeringen eller efter dess bemyndigande Finansinspektionen meddelar föreskrifter om villkoren för behörighet att tjänstgöra som aktuarie.
Inspektionen kan i särskilt fall medge undantag från dessa villkor.
Styrelsen eller verkställande direktören skall, när en aktuarie antagits eller frånträtt sin befattning, genast anmäla detta för registrering. Sådan anmälan kan också göras av aktuarien.
I försäkringsbolag skall de försäkringstekniska utredningarna och beräkningarna utföras under överinseende av en eller flera aktuarier. En aktuarie skall ha den insikt och erfarenhet i dessa frågor som fordras med hänsyn till arten och omfattningen av bolagets verksamhet.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall meddela föreskrifter om villkoren för behörighet att tjänstgöra som aktuarie. Den som meddelar sådana föreskrifter får medge undantag från dessa villkor och kravet på aktuarie enligt första stycket.
Styrelsen eller verkställande direktören skall, när en aktuarie utsetts eller frånträtt sin befattning, genast anmäla detta för registrering. Sådan anmälan kan också göras av aktuarien.
Finansinspektionen skall, om det behövs, förordna en eller flera aktuarier som tillsammans med bolagets aktuarie skall utföra de uppgifter som avses i första stycket. Inspektionen skall utfärda en instruktion för sådan aktuarie. Aktuarien har rätt att få arvode av försäkringsbolaget. Arvodets storlek bestäms av inspektionen.
9 kap.
18 §
Om ett beslut att ändra bolagsordningen för ett ömsesidigt försäkringsbolag avser delägarnas ansvarighet för bolagets förbindelser,
Om ett beslut att ändra bolagsordningen för ett ömsesidigt försäkringsbolag avser delägarnas ansvarighet vid uttaxering enligt 1
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
501
får beslutet börja tillämpas först ett år efter registreringen av ändringsbeslutet, om inte samtliga delägare biträtt det.
När registreringen har skett, skall styrelsen och verkställande direktören genast låta kungöra beslutet i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar som styrelsen bestämmer. Dessutom skall en underrättelse om beslutet sändas till varje delägare vars postadress är känd.
Den som är delägare i bolaget när ändringsbeslutet fattas men inte samtycker till beslutet har rätt att inom ett år från beslutets registrering häva försäkringsavtalet utan att rätta sig efter den uppsägningstid som i annat fall skulle ha iakttagits. Om avtalet hävs har delägaren rätt att få ut den på försäkringen belöpande andelen i premiereserven, beräknad för den tidpunkt, då avtalet upphör att gälla.
kap. 7 § tredje stycket, får beslutet tillämpas först ett år efter registreringen av beslutet, om inte samtliga delägare biträtt det.
När registreringen har skett, skall styrelsen och verkställande direktören genast kungöra beslutet i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar som styrelsen bestämmer. Dessutom skall en underrättelse om beslutet sändas till varje delägare vars postadress är känd.
Den som är delägare i bolaget när ändringsbeslutet fattas men inte samtycker till beslutet har rätt att inom ett år från beslutets registrering häva försäkringsavtalet utan att rätta sig efter den uppsägningstid som i annat fall skulle ha iakttagits. Om avtalet hävs har delägaren rätt att få ut den på försäkringen belöpande andelen av ej intjänade premier och återbäring.
Beräkningen av denna andel skall göras för den tidpunkt då avtalet upphör att gälla.
19 §
Bolagsstämman får inte fatta beslut, som är ägnade att ge otillbörliga fördelar åt aktieägare, garanter eller andra till nackdel för bolaget, andra aktieägare eller garanter.
Bolagsstämman får inte fatta beslut, som är ägnade att ge otillbörliga fördelar åt aktieägare, delägare, garanter eller andra till nackdel för bolaget, andra aktieägare, delägare eller garanter.
20 §
Om ett bolagsstämmobeslut inte har tillkommit i behörig ordning eller i övrigt strider mot denna lag, lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag, bolagsordningen eller grunderna, kan talan mot försäkringsbolaget om att beslutet skall upphävas eller ändras föras av aktieägare, av delägare eller röstberättigade som inte är delägare eller av styrelsen, en
Om ett bolagsstämmobeslut inte har tillkommit i behörig ordning eller i övrigt strider mot denna lag, lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag, bolagsordningen, de försäkringstekniska riktlinjerna eller placeringsriktlinjerna, kan talan mot försäkringsbolaget om att beslutet skall upphävas eller ändras föras av aktieägare, av delägare eller röst-
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
502
styrelseledamot eller verkställande direktören. Mot ett försäkringsaktiebolag kan en sådan talan föras även av den som styrelsen obehörigen har vägrat att föra in som aktieägare i aktieboken.
berättigade som inte är delägare eller av styrelsen, en styrelseledamot eller verkställande direktören. Mot ett försäkringsaktiebolag kan en sådan talan föras även av den som styrelsen obehörigen har vägrat att föra in som aktieägare i aktieboken.
Talan skall väckas inom tre månader från dagen för beslutet. Om talan inte väcks inom denna tid är rätten till talan förlorad.
Talan får väckas senare än vad som sägs i andra stycket när
1. beslutet är sådant att det inte lagligen kan fattas ens med samtycke av alla aktieägare respektive av alla delägare eller röstberättigade som inte är delägare,
2. samtycke till beslutet krävs av alla eller vissa aktieägare respektive av alla eller vissa delägare eller röstberättigade som inte är delägare och sådant samtycke inte har givits, eller
3. kallelse till stämman inte har skett eller de för bolaget gällande bestämmelserna om kallelse har väsentligen eftersatts.
Dom, varigenom bolagsstämmans beslut upphävs eller ändras, gäller även för aktieägare, delägare och röstberättigade som inte har instämt talan. Rätten kan ändra bolagsstämmans beslut endast om det kan fastställas vilket innehåll beslutet rätteligen borde ha haft. Är bolagsstämmans beslut sådant att det skall anmälas för registrering enligt denna lag och har det upphävts eller ändrats genom en dom som vunnit laga kraft eller har det genom beslut under rättegången förordnats att bolagsstämmans beslut inte får verkställas, skall rätten underrätta Finansinspektionen för registrering.
10 kap.
1 §
Bolagsstämman skall välja minst två revisorer. I bolagsordningen kan dock bestämmas att en eller flera av revisorerna, dock inte alla, skall utses i annan ordning. Finansinspektionen skall dessutom, enligt vad som föreskrivs i 2 §, utse en eller flera revisorer.
För de revisorer som är valda av bolagsstämman gäller uppdraget för den tid som anges i bolagsordningen. Om uppdraget inte skall gälla tills vidare, skall uppdragstiden bestämmas så att uppdraget upphör vid slutet av den
Bolagsstämman skall välja minst en revisor. I bolagsordningen kan bestämmas att en eller flera av revisorerna, dock inte alla, skall utses i annan ordning. Finansinspektionen skall dessutom, enligt vad som föreskrivs i 2 §, utse en eller flera revisorer. Särskilda bestämmelser om lekmannarevisorer finns i 11 kap.
För revisor som är vald av bolagsstämman gäller uppdraget för den tid som anges i bolagsordningen. Om uppdraget inte skall gälla tills vidare, skall uppdragstiden bestämmas så att uppdraget upphör vid slutet av den
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
503
ordinarie bolagsstämma på vilken revisorsval förrättas.
ordinarie bolagsstämma på vilken revisorsval förrättas.
Bolagsstämman kan utse en eller flera revisorssuppleanter. Bestämmelserna i denna lag om revisorer gäller i tillämpliga delar om suppleanter.
Lydelse enligt prop. 1997/98:186 Föreslagen lydelse
3 §
Revisorer som inte är auktoriserade eller godkända skall vara bosatta inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, om inte något annat tillåts i särskilda fall. Frågor om sådant tillstånd prövas av Finansinspektionen. Ärenden som är av principiell betydelse eller av synnerlig vikt prövas dock av regeringen. Vad som sagts nu gäller dock inte, om även en auktoriserad eller godkänd revisor deltar i revisionen. Den som är underårig, i konkurs eller underkastad näringsförbud eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken får inte vara revisor.
Endast den som är auktoriserad eller godkänd revisor kan vara revisor i ett försäkringsbolag.
Den som är i konkurs eller underkastad näringsförbud eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken får inte vara revisor.
Revisorerna skall ha den insikt i och erfarenhet av redovisning och ekonomiska förhållanden som med hänsyn till arten och omfånget av bolagets verksamhet fordras för uppdragets fullgörande.
Till revisor kan även utses ett registrerat revisionsbolag. Bestämmelser om vem som kan vara huvudansvarig för revisionen och om underrättelseskyldighet finns i 12 § lagen (1995:528) om revisorer. Bestämmelserna i 5, 8 a och 13 §§ i detta kapitel tillämpas på den huvudansvarige.
Till revisor i dotterföretag bör, om det kan ske, utses minst en av moderbolagets revisorer.
4 §
Minst en av de revisorer som bolagsstämman utser skall vara auktoriserad revisor eller godkänd revisor, om
1. försäkringsbolagets verksamhetsområde omfattar hela riket, eller
2. tillgångarnas bruttovärde (balansomslutningen) enligt fast-
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
504
ställda balansräkningar för de två senaste räkenskapsåren överstiger ett gränsbelopp som motsvarar 100 gånger det basbelopp enligt lagen ( 1962:381 ) om allmän försäkring som gällde under den sista månaden av respektive räkenskapsår.
Minst en av de revisorer som bolagsstämman utser skall vara auktoriserad revisor, om balansomslutningen enligt fastställda balansräkningar för de två senaste räkenskapsåren överstiger ett gränsbelopp som motsvarar 1 000 gånger det angivna basbeloppet.
Minst en av bolagsstämman utsedd revisor skall vara auktoriserad revisor, om tillgångarnas bruttovärde (balansomslutningen) enligt fastställda balansräkningar för de två senaste räkenskapsåren överstiger ett gränsbelopp som motsvarar 1 000 gånger det basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gällde under den sista månaden av respektive räkenskapsår.
I fråga om bolag som avses i andra stycket kan förordnas att en viss godkänd revisor får utses istället för en auktoriserad revisor. Sådana beslut är giltiga i högst fem år.
I fråga om bolag som avses i första stycket kan förordnas att en viss godkänd revisor får utses i stället för en auktoriserad revisor. Sådana beslut är giltiga i högst fem år.
Frågor om förordnande enligt tredje stycket prövas av Finansinspektionen. Ärenden som är av principiell betydelse eller av synnerlig vikt prövas dock av regeringen.
Frågor om förordnande enligt andra stycket prövas av Finansinspektionen. Ärenden som är av principiell betydelse eller av synnerlig vikt prövas dock av regeringen.
Första-fjärde styckena gäller även för ett moderbolag i en koncern, om
Första-tredje styckena gäller även för ett moderbolag i en koncern, om
1. koncernens verksamhetsområde omfattar hela riket,
2. balansomslutningen enligt fastställda koncernbalansräkningar för de två senaste räkenskapsåren överstiger det gränsbelopp som anges i första eller andra stycket, eller
2. balansomslutningen enligt fastställda koncernbalansräkningar för de två senaste räkenskapsåren överstiger det gränsbelopp som anges i första stycket, eller
3. moderbolaget inte upprättar koncernredovisning och den sammanlagda balansomslutningen enligt fastställda balansräkningar för koncernföretagens två senaste räkenskapsår på moderbolagets balansdag överstiger det gräns-
3. moderbolaget inte upprättar koncernredovisning och den sammanlagda balansomslutningen enligt fastställda balansräkningar för koncernföretagens två senaste räkenskapsår på moderbolagets balansdag överstiger det gräns-
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
505
belopp som anges i första eller andra stycket.
belopp som anges i första stycket.
Vad som i 8 kap. 17 § föreskrivs om registrering av styrelseledamöter gäller även för de auktoriserade och godkända revisorer som avses i denna paragraf.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 §
Styrelsen skall, om inte rättelse utan dröjsmål sker genom den som utser revisor, göra anmälan hos Finansinspektionen
1. om auktoriserad revisor eller godkänd revisor inte är utsedd enligt 4 § första-fjärde styckena,
2. om en revisor är obehörig enligt 3 § första stycket eller 5 § första eller andra stycket, eller
1. om auktoriserad revisor eller godkänd revisor inte är utsedd enligt 4 § första, andra och fjärde stycket,
2. om en revisor är obehörig enligt 3 § första eller andra stycket eller 5 § första eller andra stycket, eller
3. om en bestämmelse i bolagsordningen om antalet revisorer eller om revisorers behörighet har åsidosatts.
Anmälan enligt första stycket kan göras av envar.
Registrering
15 §
Vad som i 8 kap. 17 § föreskrivs om registrering av styrelseledamöter gäller även för revisorer.
11 kap. Allmän granskning
1 § Om inte annat föreskrivs i bolagsordningen, får det i ett försäkringsbolag utses en eller flera personer (lekmannarevisorer) att uföra sådan granskning som anges i 4 §.
2 § För en lekmannarevisor får en eller flera suppleanter utses. Vad som sägs i denna lag om lekmannarevisor skall i tillämpliga delar även gälla suppleant.
3 § Bestämmelserna i denna lag om revisorer är inte tillämpliga på lekmannarevisorer.
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
506
Lekmannarevisorns uppgifter
4 § Lekmannarevisorn skall granska om bolagets verksamhet sköts på ett ändamålsenligt och från ekonomisk synpunkt tillfredsställande sätt och om bolagets interna kontroll är tillräcklig. Granskningen skall vara så ingående och omfattande som god sed vid detta slag av granskning kräver.
5 § Lekmannarevisorn skall följa de anvisningar som meddelas av bolagsstämman, såvida de inte strider mot lag, bolagsordningen eller god sed.
6 § Lekmannarevisorn skall efter varje räkenskapsår lämna en granskningsrapport till bolagsstämman. Bestämmelser om rapportens innehåll och den tidpunkt då den skall lämnas till bolagets styrelse finns i 14 §.
7 § Lekmannarevisorn får inte underteckna en sådan revisionsberättelse som avses i 10 kap. 11 §.
Tillhandahållande av upplysningar m. m.
8 § Styrelsen och den verkställande direktören skall ge lekmannarevisorn tillfälle att genomföra granskningen i den omfattning lekmannarevisorn anser vara nödvändig. De skall lämna de upplysningar och det biträde som lekmannarevisorn begär.
Samma skyldigheter har styrelsen, den verkställande direktören, revisorn och lekmannarevisorn i ett dotterbolag gentemot en lekmannarevisor i moderbolaget.
Hur lekmannarevisor utses
9 § En lekmannarevisor väljs av bolagsstämman, om inte bolagsordningen innehåller bestämmelser om att denne skall utses på annat sätt.
Obehörighetsgrunder
10 § Den som är underårig eller i konkurs eller har fått näringsförbud eller har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken kan inte vara lekmannarevisor.
Jäv
11 § Den får inte vara lekmannarevisor som
1. är styrelseledamot, verkställande direktör eller innehar en befattning i ledande ställning i försäkringsbolaget eller dess dotterföretag eller biträder vid bolagets bokföring eller medelsförvaltning eller bolagets kontroll däröver,
2. är anställd hos bolaget eller på något annat sätt intar en underordnad eller beroende ställning till detta eller till någon som avses under 1 eller är
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
507
verksam i samma företag som den som yrkesmässigt biträder bolaget vid grundbokföringen eller medelsförvaltningen eller bolagets kontroll däröver,
3. är gift med eller sammanlever under äktenskapsliknande förhållanden med eller är syskon eller släkting i rätt upp- eller nedstigande led till en person som avses under 1 eller är besvågrad med en sådan person i rätt upp- eller nedstigande led eller så att den ene är gift med den andres syskon, eller
4. på annat sätt än genom belåning av livförsäkringsbrev med stöd av försäkringsavtal står i låneskuld till bolaget eller något annat företag i samma koncern eller har förpliktelser för vilka ett sådant företag har ställt säkerhet.
Den som enligt första stycket inte är behörig att vara lekmannarevisor i ett moderbolag får inte vara lekmannarevisor i dess dotterföretag.
Anlitande av biträde
12 § En lekmannarevisor får vid granskningen inte anlita någon som enligt 11 § inte är behörig att vara lekmannarevisor. Om bolaget eller dess moderbolag i sin tjänst har anställda med uppgift att uteslutande eller huvudsakligen sköta den interna revisionen, får lekmannarevisorn dock vid granskningen anlita sådana anställda i den utsträckning det är förenligt med god sed.
Lekmannarevisorns avgång
13 § Ett uppdrag som lekmannarevisor upphör, om lekmannarevisorn eller den som har utsett lekmannarevisorn anmäler att uppdraget skall upphöra. Anmälan skall göras hos styrelsen. Om en lekmannarevisor som inte är vald på bolagsstämma vill avgå, skall han anmäla det också hos den som har utsett honom.
Lekmannarevisorns granskningsrapport
14 § Granskningsrapporten skall lämnas till bolagets styrelse senast två veckor före den ordinarie bolagsstämman.
I rapporten skall lekmannarevisorn uttala sig om sådana förhållanden som avses i 4 § och om sådana förhållanden som han har varit skyldig att granska enligt 5 §. Om lekmannarevisorn finner anledning till anmärkning mot någon styrelseledamot eller mot den verkställande direktören, skall han upplysa om detta i rapporten och lämna uppgift om anledningen till anmärkningen.
En lekmannarevisor får i granskningsrapporten lämna även andra upplysningar som han anser att aktieägarna respektive delägarna, de delegerade eller garanterna bör få kännedom om.
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
508
15 § Granskningsrapporten skall hållas tillgänglig för och sändas till aktieägare och de röstberättigade på samma sätt som anges i 9 kap. 9 § samt läggas fram på bolagsstämman.
Lekmannarevisorns närvaro vid bolagsstämma
16 § Lekmannarevisorn har rätt att närvara vid bolagsstämma. Han är skyldig att närvara, om det med hänsyn till ärendena kan anses nödvändigt.
Lekmannarevisorns tystnadsplikt
17 § Lekmannarevisorn får inte till en enskild aktieägare, delägare, delegerad, garant eller utomstående obehörigen lämna upplysningar om sådana bolagets angelägenheter som han får kännedom om när han fullgör sitt uppdrag, om det kan vara till skada för bolaget.
Lekmannarevisorns upplysningsplikt
18 § Lekmannarevisorn är skyldig att till bolagsstämman lämna alla upplysningar som bolagsstämman begär, i den mån det inte skulle vara till väsentlig skada för bolaget.
19 § Lekmannarevisorn är skyldig att lämna bolagets revisor, annan lekmannarevisor och, om bolaget har försatts i konkurs, konkursförvaltaren de upplysningar som behövs om bolagets angelägenheter.
Registrering
20 § Vad som i 8 kap. 17 § föreskrivs om registrering av styrelseledamöter gäller även för lekmannarevisorer.
12 kap.
2 §
Vinstutdelning till aktieägare eller garanter får inte ske i livförsäkringsbolag.
I skadeförsäkringsbolag får vinstutdelningen inte överstiga vad som i den fastställda balansräkningen och, i fråga om moderbolag som skall upprätta koncernredovisning, i den fastställda koncernbalansräkningen för det senaste räkenskapsåret redovisas som bolagets respektive koncernens skadebolagsgrupps nettovinst för året,
Vinstutdelning till aktieägare eller garanter i livförsäkringsbolag får endast ske om det följer av bolagsordningen.
Vinstutdelningen får inte överstiga vad som i den fastställda balansräkningen och, i fråga om moderbolag som skall upprätta koncernredovisning, i den fastställda koncernbalansräkningen för det senaste räkenskapsåret redovisats som bolagets respektive koncernens nettovinst för året, balanserade vinst och fria fonder sedan
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
509
balanserade vinst och fria fonder sedan avdrag gjorts för
1. den redovisade förlusten,
2. det belopp som enligt lag eller bolagsordning skall avsättas till bundet eget kapital eller, i fråga om moderbolag, det belopp som av det fria egna kapitalet i skadebolagsgruppen enligt årsredovisningarna för företag inom denna skall föras över till det bundna egna kapitalet och
3. det belopp som enligt bolagsordningen på annat sätt skall användas för något annat ändamål än vinstutdelning.
avdrag gjorts för
1. det belopp som enligt 5 § skall användas för återbäring,
2. den redovisade förlusten,
3. det belopp som enligt lag eller bolagsordning skall avsättas till bundet eget kapital eller, i fråga om moderbolag, det belopp som av det fria egna kapitalet i koncernen enligt årsredovisningarna för företag inom denna skall föras över till det bundna egna kapitalet och
4. det belopp som enligt bolagsordningen på annat sätt skall användas för något annat ändamål än vinstutdelning.
Vinstutdelningen får inte ske med så stort belopp att utdelningen med hänsyn till bolagets eller koncernens konsolideringsbehov, likviditet eller ställning i övrigt står i strid med god affärssed. Förbud mot vinstutdelning i vissa fall föreskrivs i 6 kap. 5 §.
Bestämmelserna om vinstutdelning i andra stycket skall tillämpas vid betalning av ränta enligt garantiavtal i ömsesidiga försäkringsbolag.
3 §
Bolagsstämman fattar beslut om vinstutdelning till aktieägarna samt om räntebetalning och vinstutdelning till garanter. Stämman får endast i den mån den har skyldighet till detta enligt bolagsordningen besluta om utdelning av större belopp än styrelsen föreslagit eller godkänt.
Bolagsstämman fattar beslut om vinstutdelning till aktieägarna eller garanter. Stämman får endast i den mån den har skyldighet till detta enligt andra stycket eller enligt bolagsordningen besluta om utdelning av större belopp än styrelsen föreslagit eller godkänt.
Bolagsstämman i skadeförsäkringsaktiebolag eller livförsäkringsaktiebolag som får dela ut vinst, skall på yrkande av ägare till minst en tiondel av samtliga aktier besluta utdelning av åtminstone ett belopp motsvarande hälften av vad som återstår av nettovinsten för året, sedan avdrag skett för balanserad förlust som överstiger fria fonder, reservfond och
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
510
överkursfond och för belopp, som enligt lag eller bolagsordning skall avsättas till bundet eget kapital eller enligt bolagsordningen annars skall användas för något annat ändamål än utdelning till aktieägarna. Ett sådant yrkande skall framställas på ordinarie stämma innan beslut om användning av vinsten fattas. Utdelning får inte stå i strid med 2 och 5 §§ eller 1 kap. 1 a § första stycket. Stämman är inte skyldig att besluta högre utdelning än fem procent av bolagets egna kapital.
I avstämningsbolag skall avstämningsdagen anges i bolagsstämmans beslut om utdelning till aktieägare. Utdelning förfaller till betalning på avstämningsdagen och skall betalas utan dröjsmål. Den som på avstämningsdagen är införd i aktieboken eller i förteckning enligt 3 kap. 12 § skall anses behörig att ta emot utdelningen. Om han inte var berättigad att ta emot utdelning skall 4 kap. 6 § tredje stycket andra-fjärde meningarna tillämpas.
Återbäringsfonden och förlusttäckning i livförsäkringsbolag
Förlusttäckning och fördelning av överskott i livförsäkringsbolag
5 §
Livförsäkringsbolag skall sätta av årsvinsten på livförsäkringsrörelsen till en återbäringsfond i den mån inte vinsten tas i anspråk för betalning av ränta enligt garantiavtal eller annat följer av denna lag eller lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag. Livförsäkringsbolag får avsätta årsvinsten på annan försäkringsrörelse än livförsäkringsrörelse till en återbäringsfond för sådan annan rörelse.
Årsvinsten i livförsäkringsbolag och belopp som förs över från bundet eget kapital till fritt eget kapital i bolaget skall användas för återbäring, i den utsträckning inte
1. vinsten eller det överförda beloppet får tas i anspråk för vinstutdelning eller för att täcka förluster enligt bestämmelser i bolagsordningen, eller
2. annat följer av denna lag eller lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag.
6 §
Återbäringsfond i livförsäkringsbolag får användas endast för återbäring och för förlusttäckning enligt 7 §. Finansinspektionen kan medge att sådan fond minskas i andra fall när det finns särskilda skäl till det.
Livförsäkringsbolag skall gottskriva återbäring till försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade med en fördelning som utgår från försäkringens bidrag till överskottet, om inte annat följer av bestämmelser i försäkringsavtalet
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
511
eller, i fall som avses i 5 §, bolagsordningen.
9 §
Skadeförsäkringsbolag skall inrätta en reservfond för avsättning av belopp som
1. betalas till bolaget av någon som fått en aktie förverkad,
2. enligt 4 kap. 19 § skall tillfalla bolaget,
3. enligt bolagsordningen skall avsättas till reservfonden eller
4. enligt beslut av bolagsstämman i övrigt skall överföras från det i balansräkningen redovisade fria egna kapitalet till reservfonden.
Skadeförsäkringsaktiebolag skall inrätta en överkursfond för avsättning av belopp som bolaget på grund av aktieteckning fått som betalning för aktierna utöver det nominella beloppet.
Reservfonden och överkursfonden får enligt beslut av bolagsstämman endast sättas ned
1. för att täcka sådana förluster enligt den fastställda balansräkningen, som inte kan täckas av fritt eget kapital,
2. i försäkringsaktiebolag för fondemission, eller
3. i försäkringsaktiebolag för andra ändamål, om rätten med motsvarande tillämpning av 6 kap. 6 § ger tillstånd till nedsättningen.
Skadeförsäkringsbolag och livförsäkringsbolag som får dela ut vinst skall inrätta en reservfond för avsättning av belopp som
1. betalas till bolaget av någon som fått en aktie förverkad,
2. enligt 4 kap. 19 § skall tillfalla bolaget,
3. enligt bolagsordningen skall avsättas till reservfonden,
4. enligt beslut av bolagsstämman i övrigt skall överföras från det i balansräkningen redovisade fria egna kapitalet till reservfonden, eller
5. vid utbyte av fordran enligt skuldebrev mot en aktie, motsvarar skillnaden mellan fordringsbeloppet och aktiens nominella belopp.
Försäkringsaktiebolag skall inrätta en överkursfond för avsättning av belopp som bolaget på grund av aktieteckning fått som betalning för aktierna utöver det nominella beloppet.
Reservfonden och överkursfonden får enligt beslut av bolagsstämman endast sättas ned
1. för att täcka sådana förluster enligt den fastställda balansräkningen, som inte kan täckas av fritt eget kapital,
2. i försäkringsaktiebolag för fondemission, eller
3. i försäkringsaktiebolag för andra ändamål, om rätten med motsvarande tillämpning av 6 kap. 6 § ger tillstånd till nedsättningen.
Livförsäkringsbolag som inte får dela ut vinst skall inrätta en konsolideringsfond. Konsolideringsfonden får efter beslut av bolagsstämman sättas ned för att täcka
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
512
förluster eller för annat ändamål som följer av bestämmelser i bolagsordningen.
Övergångsregler för vissa försäkringar och ombildning av livförsäkringsbolag
14 §
För livförsäkringar respektive skadeförsäkringar som har tecknats före den 1 januari 2000 gäller kravet på skälighet enligt 7 kap. 4 § första stycket och 19 kap. 5 § i deras lydelse före år 2000, om inte annat avtalas. Detsamma gäller om en sådan försäkring förnyats efter utgången av år 1999.
15 §
Villkor om vinstutdelning i bolagsordningen för ett livförsäkringsbolag, får stadfästas endast om
1. beslutet i ett aktiebolag biträtts vid stämman av aktieägare som företräder minst nio tiondelar av alla aktier eller, i ett ömsesidigt bolag, av två tredjedelar av samtliga röstande,
2. de försäkringstagare i ett livförsäkringsaktiebolag som berörs av villkoret underrättats om ändringen,
3. högst femtio procent av de berörda försäkringstagare som hörts av eller högst tio procent av samtliga berörda försäkringstagare i aktiebolaget motsätter sig ändringen,
4. ändringen inte kan antas försämra rätten för försäkringstagare och andra ersättningsberättigade på grund av en försäkring.
Vad som sägs i första stycket 4 gäller även villkor i bolagsordningen om förlusttäckning i ett livförsäkringsbolag.
En sådan underrättelse som av-
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
513
ses i första stycket 2 skall ske genom att en redogörelse för ändringen av bolagsordningen och dess konsekvenser tillställs försäkringstagarna på deras senast kändapost adress.
Bestämmelserna i första stycket 2–4 och tredje stycket gäller även när en livförsäkring övergår från en verksamhet där vinstutdelning inte medges till en vinstutdelande verksamhet genom fusion eller överlåtelse av försäkringsbestånd, om det inte finns särskilda skäl för undantag. Vad som sägs om stadfästelse av villkor om vinstutdelning gäller då i stället tillstånd att verkställa fusionsplan och överlåtelseavtal.
16 §
För ett livförsäkringsaktiebolag som driver verksamhet utan villkor om vinstutdelning i bolagsordningen och som skall övergå till vinstutdelande verksamhet får sådana villkor om vinstutdelning som avses i 15 § stadfästas endast om uppskrivningsfonden, konsolideringsfonden, fond för orealiserade vinster och andra övervärden i bolaget, med avdrag för aktiekapitalet och överkursfonden, gottskrivits försäkringstagarna som återbäring eller på annat sätt.
14 kap.
14 §
När den i kallelsen på okända borgenärer bestämda inställelsedagen är förbi och alla kända skulder blivit betalda, skall likvidatorerna skifta bolagets behållna tillgångar. Om något skuldbelopp är tvistigt eller inte förfallit till betalning eller av någon annan orsak inte kan betalas, skall så mycket av bolagets medel behållas som kan behövas för denna betalning.
I ett ömsesidigt försäkringsbolag skall vid skifte av bolagets behållna tillgångar de som var delägare i bolaget vid tiden för likvidationsbeslutet få del i tillgångarna i förhållande till det sammanlagda
I ett ömsesidigt försäkringsbolag skall vid skifte av bolagets behållna tillgångar de som var delägare i bolaget vid tiden för likvidationsbeslutet få del i tillgångarna enligt de fördelnings-
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
514
beloppet av varje delägares premier för de fem senaste räkenskapsåren. Om bolagsordningen innehåller bestämmelser om andra fördelningsgrunder skall dessa gälla.
grunder som bolagsordningen innehåller.
De aktieägare och delägare som vill klandra skiftet skall väcka talan mot bolaget senast tre månader efter det slutredovisning lades fram på bolagsstämman.
Om en aktieägare eller en delägare inte har anmält sig för att lyfta vad han erhållit vid skiftet inom fem år efter det slutredovisning lades fram på bolagsstämman, har han förlorat sin rätt till detta. Är medlen i förhållande till de skiftade tillgångarna att anse som ringa, kan rätten på anmälan av likvidatorerna förordna att medlen skall tillfalla allmänna arvsfonden. I annat fall skall 17 § tillämpas.
Om en aktieägare eller en delägare inte har anmält sig för att få ut vad han erhållit vid skiftet inom fem år efter det slutredovisning lades fram på bolagsstämman, har han förlorat sin rätt till medlen. Är medlen i förhållande till de skiftade tillgångarna att anse som ringa, kan rätten på anmälan av likvidatorerna förordna att medlen skall tillfalla allmänna arvsfonden. I annat fall skall 17 § tillämpas.
15 a kap.
3 §
Innehavarna av vinstandelsbevis eller andra värdepapper med särskilda rättigheter i överlåtande bolag skall i det övertagande bolaget ha minst motsvarande rättigheter som i det överlåtande bolaget, om de inte enligt fusionsplanen har rätt att få sina värdepapper inlösta av det övertagande bolaget.
Innehavarna av konvertibla skuldebrev, skuldebrev med optionsrätt till nyteckning, vinstandelsbevis eller andra värdepapper med särskilda rättigheter i överlåtande bolag skall i det övertagande bolaget ha minst motsvarande rättigheter som i det överlåtande bolaget, om de inte enligt fusionsplanen har rätt att få sina värdepapper inlösta av det övertagande bolaget.
16 kap.
1 §
Stiftare, styrelseledamot, verkställande direktör och aktuarie, som vid fullgörandet av sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet skadar försäkringsbolaget, skall ersätta skadan. Detsamma gäller när skadan vållas aktieägare, delägare eller annan genom överträdelse av denna lag, lagen (1995:1560) om årsredovisning i
Stiftare, styrelseledamot, verkställande direktör och aktuarie, som vid fullgörandet av sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet skadar försäkringsbolaget, skall ersätta skadan. Detsamma gäller när skadan vållas aktieägare, delägare eller annan genom överträdelse av denna lag, lagen (1995:1560) om årsredovisning i
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
515
försäkringsföretag, bolagsordningen eller grunderna.
försäkringsföretag, bolagsordningen, de försäkringstekniska riktlinjerna eller placeringsriktlinjerna.
2 §
En revisor är ersättningsskyldig enligt de grunder som anges i 1 §. Han ansvarar även för den skada som uppsåtligen eller av oaktsamhet vållas av hans medhjälpare.
En revisor eller en lekmannarevisor är ersättningsskyldig enligt de grunder som anges i 1 §. Han ansvarar även för den skada som uppsåtligen eller av oaktsamhet vållas av hans medhjälpare.
Om ett revisionsbolag är revisor, åligger ersättningsskyldigheten detta bolag och den för revisionen huvudansvarige.
3 §
Aktieägare, delägare och röstberättigad, som inte är delägare, är skyldig att ersätta den skada som han genom att medverka till överträdelse av denna lag, lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag, bolagsordningen eller grunderna uppsåtligen eller av grov oaktsamhet tillfogar bolaget, aktieägare eller annan.
Aktieägare, delägare och röstberättigad, som inte är delägare, är skyldig att ersätta den skada som han genom att medverka till överträdelse av denna lag, lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag, bolagsordningen, de försäkringstekniska riktlinjerna eller placeringsriktlinjerna uppsåtligen eller av grov oaktsamhet tillfogar bolaget, aktieägare eller annan.
Aktieägare i försäkringsaktiebolag är även skyldig att lösa in skadelidande aktieägares aktier, om det med hänsyn till faran för fortsatt missbruk och förhållandena i övrigt är påkallat. Lösenbeloppet bestäms till ett belopp som är skäligt med hänsyn till bolagets ställning och övriga omständigheter.
6 §
Talan för försäkringsbolagets räkning enligt 1–3 §§, som inte grundas på brott, kan inte väckas mot
1. stiftare sedan tre år förflutit från det beslutet om bolagets bildande fattades på den konstituerande stämman,
2. styrelseledamot, verkställande direktören eller aktuarien sedan tre år förflutit från utgången av det räkenskapsår då beslutet eller åtgärden, som talan grundas på, fattades eller vidtogs,
3. revisor sedan tre år förflutit från det revisionsberättelsen framlades på bolagsstämman eller yttrande som avses i denna lag avgavs samt
3. revisor sedan tre år förflutit från det revisionsberättelsen lades fram på bolagsstämman eller yttrande som avses i denna lag av-gavs,
4. en lekmannarevisor sedan tre år förflutit från det att granskningsrapporten lades fram på
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
516
stämman,
4. aktieägare, delägare eller röstberättigad, som inte är delägare, sedan två år förflutit från beslutet eller åtgärden som talan grundas på.
5. aktieägare, delägare eller röstberättigad, som inte är delägare, sedan två år förflutit från beslutet eller åtgärden som talan grundas på.
Försätts bolaget i konkurs på en ansökan som gjorts innan den i första stycket angivna tiden har gått ut, kan konkursboet föra talan enligt 1– 3 §§ utan hinder av att frihet från skadeståndsansvar har inträtt enligt 5 §. Efter utgången av den nämnda tiden kan en sådan talan dock inte väckas senare än sex månader från edgångssammanträdet.
19 kap.
1 §
Finansinspektionen skall verka för en sund utveckling av försäkringsväsendet. Inspektionen skall i sin tillsynsverksamhet samarbeta med motsvarande utländska tillsynsmyndigheter i den utsträckning som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen.
Styrelsen och verkställande direktören i ett försäkringsbolag skall, när bolaget har börjat sin verksamhet, genast underrätta
Finansinspektionen om det.
Finansinspektionen skall utöva tillsyn över att verksamheten i ett försäkringsbolag bedrivs i enlighet med denna lag och andra författningar som reglerar försäkringsbolagets näringsverksamhet.
Inspektionen skall i sin tillsynsverksamhet samarbeta med motsvarande utländska tillsynsmyndigheter i den utsträckning som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen.
När ett försäkringsbolag har påbörjat sin verksamhet, skall styrelsen och verkställande direktören genast underrätta Finansinspektionen om det.
Lydelse enligt prop. 1997/98:186 Föreslagen lydelse
11 §
Finansinspektionen får meddela de erinringar i fråga om försäkringsbolagets verksamhet som inspektionen anser behövliga.
Finansinspektionen skall förelägga bolaget eller styrelsen att vidta rättelse om inspektionen finner att
1. avvikelse skett från denna lag, lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag, trafikskadelagen (1975:1410) eller lagen (1976:357) om motortävlingsförsäkring eller föreskrifter som har meddelats med stöd av dessa lagar eller från bolagsordningen eller grunderna, om sådana
1. avvikelse skett från denna lag eller någon annan författning som reglerar försäkringsbolagets näringsverksamhet eller från bolagsordningen,
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
517
finns,
2. bolagsordningen eller grunderna inte längre är tillfredsställande med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av bolagets rörelse,
3. försäkringsbolagets riktlinjer för placering av tillgångar som används för skuldtäckning inte är tillfredsställande med hänsyn till innehållet i 7 kap. 9 a–10 e §§,
4. de tillgångar som används för skuldtäckning inte är tillräckliga eller inte är placerade enligt 7 kap. 9 a–10 e §§,
5. försäkringsbeståndet inte är tillräckligt för erforderlig riskutjämning,
5 a. någon av dem som ingår i försäkringsbolagets styrelse eller är verkställande direktör inte uppfyller de krav som anges i 2 kap. 3 § femte stycket 3, eller
6. det i övrigt finns allvarliga anmärkningar mot försäkringsbolagets verksamhet.
2. bolagsordningen, de försäkringstekniska riktlinjerna, beräkningsunderlaget och placeringsriktlinjerna inte längre är tillfredsställande med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av bolagets rörelse,
3. försäkringsbeståndet inte är tillräckligt för erforderlig riskutjämning, eller
4. någon av dem som ingår i försäkringsbolagets styrelse eller är verkställande direktör inte uppfyller de krav som anges i 2 kap. 3 § femte stycket 3.
Om ett försäkringsbolags kapitalbas understiger solvensmarginalen enligt 7 kap. 23 eller 25 §, skall Finansinspektionen förelägga bolaget eller dess styrelse att upprätta en plan för att återställa en sund finansiell ställning och överlämna planen till inspektionen för godkännande. Om kapitalbasen understiger en tredjedel av solvensmarginalen eller garantibeloppet enligt 7 kap. 26 eller 27 § eller om kapitalbasen för ett livförsäkringsbolag inte har den sammansättning som anges i 7 kap. 26 § tredje stycket, skall inspektionen förelägga bolaget eller dess styrelse att upprätta och för godkännande överlämna en plan för skyndsamt återställande av kapitalbasen.
Om ett försäkringsbolags kapitalbas understiger solvensmarginalen enligt 7 kap. 23 eller 25 §, skall Finansinspektionen förelägga bolaget eller dess styrelse att upprätta en plan för att återställa en tillfredsställande finansiell ställning och överlämna planen till inspektionen för godkännande. Om kapitalbasen understiger en tredjedel av solvensmarginalen eller garantibeloppet enligt 7 kap. 26 eller 27 § eller om kapitalbasen för ett livförsäkringsbolag inte har den sammansättning som anges i 7 kap. 26 § tredje stycket, skall inspektionen förelägga bolaget eller dess styrelse att upprätta och för godkännande överlämna en plan för skyndsamt återställande av kapitalbasen.
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
518
Om ett försäkringsbolag driver verksamhet i ett annat land inom EES och bolaget inte rättar sig efter Finansinspektionens eller behörig utländsk myndighets anmodan om rättelse, skall inspektionen vidta de åtgärder som behövs för att förhindra fortsatta överträdelser. Inspektionen skall underrätta den behöriga utländska myndigheten om vilka åtgärder som vidtas.
Om ett föreläggande enligt andra–fjärde styckena inte har följts inom bestämd tid och de anmärkta förhållandet inte heller på något annat sätt har undanröjts, skall Finansinspektionen, i fall som är av principiell betydelse eller av särskild vikt, anmäla detta till regeringen.
Finansinspektionen får begränsa bolagets förfoganderätt eller förbjuda bolaget att förfoga över sina tillgångar i Sverige, om
1. bolaget inte följer gällande bestämmelser om skuldtäckning,
2. bolagets kapitalbas understiger en tredjedel av solvensmarginalen eller inte uppfyller gällande krav på garantibelopp,
3. bolagets kapitalbas understiger solvensmarginalen och det finns särskilda skäl att anta att bolagets finansiella ställning ytterligare kommer att försämras, eller
4. det bedöms vara nödvändigt för att skydda de försäkrades intressen vid beslut om förverkande av bolagets koncession enligt 2 § eller enligt åttonde stycket.
Finansinspektionen får besluta hur försäkringsverksamheten skall drivas efter ett sådant beslut som avses i sjätte stycket.
En koncession kan förklaras förverkad av regeringen om bolaget
1. inte längre uppfyller kraven för koncession,
2. inte inom angiven tid har vidtagit åtgärderna i en plan som har godkänts enligt tredje stycket, eller
3. i annat fall allvarligt åsidosätter gällande bestämmelser för verksamheten.
Frågor om förverkande av koncession enligt åttonde stycket prövas av Finansinspektionen. Ärenden som är av principiell betydelse eller av särskild vikt prövas dock av regeringen. Regeringens prövning sker efter anmälan av inspektionen.
20 kap.
4 §
Har en sökande vid anmälan för registrering inte iakttagit vad som är föreskrivet om anmälan, skall sökanden föreläggas att inom viss tid avge yttrande eller vidta rättelse. Detsamma gäller, om Finansinspektionen finner att ett beslut, som anmäls för registrering och för vars giltighet stadfästelse av regeringen eller inspektionen inte krävs, eller en handling som bifogas anmälningen inte har tillkommit i behörig ordning eller till
Har en sökande vid anmälan för registrering inte iakttagit vad som är föreskrivet om anmälan, skall sökanden föreläggas att inom viss tid avge yttrande eller vidta rättelse. Detsamma gäller, om Finansinspektionen finner att ett beslut, som anmäls för registrering och för vars giltighet stadfästelse av regeringen eller inspektionen inte krävs, eller en handling som bifogas anmälningen inte har tillkommit i behörig ordning eller till
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
519
sitt innehåll strider mot denna lag eller andra författningar eller mot bolagsordningen eller grunderna eller i något viktigare hänseende har en otydlig eller vilseledande avfattning. Underlåter sökanden att rätta sig efter föreläggandet, skall anmälningen avskrivas. En underrättelse om denna påföljd skall tas in i föreläggandet. Finns det även efter det att yttrandet avgivits något hinder för registrering och har sökanden haft tillfälle att yttra sig över hindret, skall registrering vägras, om det inte finns anledning att ge sökanden ett nytt föreläggande.
sitt innehåll strider mot denna lag eller andra författningar eller mot bolagsordningen eller de försäkringstekniska riktlinjerna eller i något viktigare hänseende har en otydlig eller vilseledande avfattning. Underlåter sökanden att rätta sig efter föreläggandet, skall anmälningen avskrivas. En underrättelse om denna påföljd skall tas in i föreläggandet. Finns det även efter det att yttrandet avgivits något hinder för registrering och har sökanden haft tillfälle att yttra sig över hindret, skall registrering vägras, om det inte finns anledning att ge sökanden ett nytt föreläggande.
Bestämmelserna i första stycket utgör inte något hinder för registrering av ett bolagsstämmobeslut, om rätten till talan mot beslutet gått förlorad enligt 9 kap. 20 § andra stycket.
Finansinspektionen skall genast skriftligen underrätta bolaget när Finansinspektionen fattar beslut enligt 4 kap. 15 § andra stycket, 6 kap. 7 § tredje stycket, 15 kap. 4 §, 15 a kap. 17 § eller 21 kap. 2 §.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000, då lagen (1989:1079) om livförsäkringar med anknytning till värdepappersfonder upphör att gälla.
2. Försäkringsbolag, som inte omfattats av lagen om livförsäkringar med anknytning till värdepappersfonder och som beviljats koncession före ikraftträdandet, får år 2000 och 2001 tillämpa äldre föreskrifter i 7 kap. 1– 6, 8 §§ och 12 kap. 2, 5–8 §§. För ett försäkringsbolag som tillämpar sådana äldre bestämmelser gäller även äldre föreskrifter i 1 kap. 10 §, 2 kap. 5 § första stycket 9 och 16, 7 kap. 8 a, 9, 14 och 15 §§, 8 kap. 8 §, 9 kap. 18 och 20 §§, 12 kap. 9 §, 16 kap. 1 och 3 §§, 19 kap. 5 och 11 §§ samt 20 kap. 4 §. Bolaget skall inte tillämpa den nya 12 kap. 14 §.
3. För livförsäkringsbolag som meddelats koncession före ikraftträdandet skall belopp som motsvarar återbäringsfonden och andra återbäringsmedel, senast vid ingången av det räkenskapsår då äldre föreskrifter som avses i punkten 2 inte längre tillämpas, gottskrivas försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade som återbäring eller överföras till sådana fonder under bundet eget kapital som regleras i försäkringsrörelselagen eller lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag.
4. För ömsesidiga försäkringsbolag som registrerats före ikraftträdandet gäller äldre föreskrifter i 1 kap. 7 §, 7 kap. 24 §, 13 kap. och 14 kap. 14 § till dess att sådana bestämmelser i bolagsordningen som avses i de nya föreskrifterna i 2 kap. 5 § första stycket 14 kan göras gällande efter en
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
520
registrering. En bolagsordning med sådana bestämmelser skall vara registrerad senast den 1 januari år 2002.
5. För livförsäkringsbolag som omfattats av lagen om livförsäkringar med anknytning till värdepappersfonder gäller 7, 10, 11 och 12 §§ samma lag till dess erforderliga bestämmelser i bolagsordningen om vinstutdelning eller förlusttäckning kan göras gällande efter en registrering. En bolagsordning med sådana bestämmelser skall vara registrerad senast den 1 januari 2002.
6. För livförsäkringsbolag som omfattats av lagen om livförsäkringar med anknytning till värdepappersfonder tillämpas fortfarande 9 § samma lag för innehav av aktier i fondföretag som förvärvats före ikraftträdandet.
7. Äldre föreskrifter i 7 kap. 17 a och 22 §§ skall fortfarande tillämpas på livförsäkringsbolag som med stöd av punkterna 2 och 3 ovan innehar återbäringsmedel. De nya föreskrifterna i 12 kap. 16 § gäller även sådana återbäringsmedel i livförsäkringsaktiebolag som kvarstår med stöd av punkt 3.
8. Äldre föreskrifter i 10 kap. 4 § får tillämpas till dess att en godkänd eller auktoriserad revisor utsetts, dock längst till utgången av år 2000. Vid en sådan tillämpning gäller inte de nya föreskrifterna i 10 kap. 3 § första stycket.
9. Bolagsstämman får före ikraftträdandet fatta beslut om ändringar av bolagsordningen med tillämpning av de nya föreskrifterna i lagen (1999:000) om ändring i försäkringsrörelselagen. 10. Föreskrifterna om sanktioner enligt 19 kap. försäkringsrörelselagen gäller även vid överträdelser av punkterna 3, 4, och 5 ovan. 11. I fråga om de nya föreskrifterna i lagen skall, i den mån dessa motsvarar föreskrifter som upphävs genom lagen och för vilka gällt övergångsbestämmelser som fortfarande skulle kunna ha betydelse, dessa övergångsbestämmelser tillämpas.
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
521
Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag att 3 kap. 3 §, 4 kap. 2 och 9 §§, 5 kap. 3, 4 och 5 §§, 6 kap. 3 §, 7 kap. 4 §, 8 kap. 4 och 7 §§ samt bilaga 1 och 2 till lagen, skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap.
3 §
De i 2 § angivna bestämmelserna i 3 kap. årsredovisningslagen (1995:1554) skall tillämpas med följande avvikelser:
1. Vad som i 4 § fjärde stycket sägs om sammanslagning av poster som föregås av arabiska siffror gäller inte för posterna upptagna i schemat för resultaträkningen i bilaga 2 eller för sådana poster i balansräkningen som skall tas upp under Återförsäkrares andel av försäkringstekniska avsättningar eller Försäkringstekniska avsättningar.
1. Vad som i 4 § fjärde stycket sägs om sammanslagning av poster som föregås av arabiska siffror gäller inte för posterna upptagna i schemat för resultaträkningen i bilaga 2 eller för sådana poster i balansräkningen som skall tas upp under Placeringstillgångar för vilka livförsäkringstagaren bär placeringsrisk (D), Återförsäkrares andel av försäkringstekniska avsättningar (E) eller Försäkringstekniska avsättningar (DD och EE).
2. Inom linjen skall, utöver ställda säkerheter och ansvarsförbindelser, oåterkalleliga åtaganden som innebär risktagande anges.
4 kap.
2 §
De i 1 § angivna bestämmelserna i 4 kap. årsredovisningslagen (1995:1554) skall tillämpas med följande avvikelser:
1. 2 § tillämpas på immateriella tillgångar (B).
2. 3 § skall tillämpas på samtliga tillgångar, om inte annat följer av detta kapitel.
3. 4 § skall tillämpas på dels immateriella tillgångar (B), dels placeringstillgångar (C) — utom när de värderas till verkligt värde enligt 5 § i detta kapitel — samt dels sådana materiella tillgångar och varulager (G.I) och övriga tillgångar (G.IV) som stadigvarande skall brukas eller innehas.
4. a) 5 § skall tillämpas på dels immateriella tillgångar (B), dels placeringstillgångar (C) — utom när de värderas till verkligt värde enligt 5 § i detta kapitel — samt dels sådana materiella tillgångar och varulager (G.I) och övriga tillgångar (G.IV) som stadigvarande skall brukas eller innehas.
b) 5 § andra stycket skall tillämpas endast på placeringar i koncernföretag och intresseföretag (C.II), andra finansiella placeringstillgångar än aktier och andelar (C.III.2-7) samt depåer hos företag som avgivit åter-
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
522
försäkring (C.IV) — utom när tillgångarna värderas till verkligt värde enligt 5 § i detta kapitel.
c) Sådana andra finansiella placeringstillgångar som utgörs av aktier och andelar (C.III.1) skall skrivas ned till det lägre värde som tillgången har på balansdagen även om det inte kan antas att värdenedgången är varaktig.
5. a) 6 och 8 §§ skall tillämpas på placeringstillgångar (C) — utom när de värderas till verkligt värde enligt 5 § i detta kapitel — samt på sådana tillgångar hänförliga till materiella tillgångar och varulager (G.I) som stadigvarande skall innehas eller brukas.
5. a) 6 och 8 §§ gäller endast skadeförsäkringsbolag och skall tillämpas på placeringstillgångar (C) — utom när de värderas till verkligt värde enligt 5 § i detta kapitel — samt på sådana tillgångar hänförliga till materiella tillgångar och varulager (G.I) som stadigvarande skall innehas eller brukas.
b) Aktier och andelar i koncernföretag och intresseföretag får inte skrivas upp till högre värde än vad som medges av Finansinspektionen.
6. Uppskrivningsbelopp enligt 6 § får endast användas — i skadeförsäkringsaktiebolag för ökning av aktiekapitalet genom fondemission, — i skadeförsäkringsföretag för avsättning till en uppskrivningsfond (AA.III), samt — i livförsäkringsföretag för avsättning till en uppskrivningsfond (DD.II) efter medgivande av
Finansinspektionen.
6. Uppskrivningsbelopp enligt 6 § får endast användas för ökning av aktiekapitalet genom fondemission eller för avsättning till en uppskrivningsfond (AA.III).
7. 7 § första stycket 2 och andra stycket om användning av uppskrivningsfonden för att täcka förlust får inte tillämpas.
8. 9 § skall tillämpas på dels fordringar (F), dels kassa och bank (G.II), dels sådana materiella tillgångar och varulager (G.I) och övriga tillgångar (G.IV) som inte stadigvarande skall brukas eller innehas.
9. 12 § skall tillämpas på materiella tillgångar och varulager (G.I).
9 §
Försäkringstekniska avsättningar (EE) skall tas upp i balansräkningen med tillämpning av 7 kap.1 och 2 §§försäkringsrörelselagen (1982:713).
Såsom Avsättning för ej intjänade premier och kvardröjande risker (EE.1) i skadeförsäkringsrörelse, skall tas upp belopp motsvarande premiereserven.
Försäkringstekniska avsättningar (DD och EE) skall tas upp i balansräkningen med tillämpning av 7 kap.1 och 2 §§försäkringsrörelselagen (1982:713).
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
523
Såsom Livförsäkringsavsättning (EE.2) i livförsäkringsrörelse, skall tas upp belopp motsvarande premiereserven inklusive belopp för tilldelad återbäring, utom sådan tilldelad återbäring som förfallit till betalning.
5 kap.
3 §
Utöver vad som följer av 1 § skall följande uppgifter lämnas om tillgångar:
1. Byggnader och mark som används för den egna verksamheten skall anges.
2. Övriga lån (C.III.5) skall specificeras på belopp för vilka försäkringsbrev utgör huvudsaklig säkerhet och, om resterande belopp är väsentligt, även i övrigt specificeras till storlek och art.
3. Större belopp i posterna Övriga finansiella placeringstillgångar (C.III.7) och Övriga tillgångar (G.IV), skall specificeras till storlek och art.
4. Tillgångar för villkorad återbäring (D.1) skall delas upp på tillgångar för vilka försäkringstagaren direkt respektive indirekt bär placeringsrisk.
4. Förutbetalda anskaffningskostnader (H.II) och Återförsäkrares andel av förutbetalda anskaffningskostnader (JJ.I) skall anges uppdelade på skadeförsäkringsrörelse och livförsäkringsrörelse.
5. Förutbetalda anskaffningskostnader (H.II) och Återförsäkrares andel av förutbetalda anskaffningskostnader (II.I) skall anges uppdelade på skadeförsäkringsrörelse och livförsäkringsrörelse.
5. Om det bokförda värdet för räntebärande värdepapper överstiger eller underskrider det belopp som skall infrias på förfallodagen, skall mellanskillnaden anges.
Summan av överstigande belopp skall anges för sig och summan av underskridande belopp skall anges för sig.
6. Om det bokförda värdet för räntebärande värdepapper överstiger eller underskrider det belopp som skall infrias på förfallodagen, skall mellanskillnaden anges.
Summan av överstigande belopp skall anges för sig och summan av underskridande belopp skall anges för sig.
4 §
Utöver vad som följer av 1 § skall följande uppgifter lämnas om eget kapital och skulder:
1. I livförsäkringsföretag skall som bundet eget kapital tas upp Aktiekapital och Garantikapital.
Utöver vad som följer av 1 § skall följande uppgifter lämnas om eget kapital och avsättningar:
1. I livförsäkringsföretag som inte får dela ut vinst skall som bundet eget kapital tas upp Aktiekapital, Garantikapital,
Överkursfond,
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
524
2. I skadeförsäkringsföretag skall eget kapital delas upp i bundet eget kapital och fritt eget kapital eller ansamlad förlust. Under bundet eget kapital skall tas upp Aktiekapital, Garantikapital, Överkursfond, Uppskrivningsfond, Reservfond och Fond för orealiserade vinster. Under fritt eget kapital skall tas upp fria fonder, var för sig, balanserad vinst eller förlust samt vinst eller förlust för räkenskapsåret. Balanserad förlust och förlust för räkenskapsåret tas därvid upp som avdragsposter.
Konsolideringsfond, Fond för orealiserade vinster och vinst eller förlust för räkenskapsåret. Förlust för räkenskapsåret tas därvid upp som avdragspost.
2. I skadeförsäkringsföretag och livförsäkringsföretag som får dela ut vinst skall eget kapital delas upp i bundet eget kapital och fritt eget kapital eller ansamlad förlust. Under bundet eget kapital skall tas upp Aktiekapital, Garantikapital, Överkursfond, Uppskrivningsfond, Reservfond och Fond för orealiserade vinster. Under fritt eget kapital eller ansamlad förlust skall tas upp fria fonder, var för sig, balanserad vinst eller förlust samt vinst eller förlust för räkenskapsåret. Balanserad förlust och förlust för räkenskapsåret tas därvid upp som avdragsposter.
3. I livförsäkringsföretag skall Återbäringsmedel anges uppdelat på Återbäringsfond, Uppskrivningsfond, Fond för orealiserade vinster, Övriga medel och Årets resultat. Posten Återbäringsmedel och förändringarna av posten skall specificeras i en not.
4. Om avsättningen för kvardröjande risker i posten Avsättning för ej intjänade premier och kvardröjande risker (EE.1) uppgår till väsentligt belopp, skall beloppet anges.
5. Om avvecklingsresultat uppgår till väsentligt belopp skall det anges i en not med fördelning på kategori av skada och belopp. Med avvecklingsresultat avses skillnaden mellan å ena sidan avsättningen för oreglerade skador från föregående år vid räkenskapsårets ingång, efter avdrag för under räkenskapsåret
3. Om avsättningen för kvardröjande risker i posten Ej intjänade premier och kvardröjande risker (DD.1) uppgår till väsentligt belopp, skall beloppet anges.
4. Om garanterad återbäring i posten livförsäkringsavsättning (DD.2) uppgår till väsentligt belopp, skall beloppet anges.
5. Om avvecklingsresultat uppgår till väsentligt belopp skall det anges i en not med fördelning på kategori av skada och belopp. Med avvecklingsresultat avses skillnaden mellan å ena sidan avsättningen för oreglerade skador från föregående år vid räkenskapsårets ingång, efter avdrag för under räkenskapsåret
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
525
gjorda utbetalningar av ersättningar för skador från föregående år, och å andra sidan avsättningen för oreglerade skador från föregående år vid räkenskapsårets slut.
gjorda utbetalningar av ersättningar för skador från föregående år, och å andra sidan avsättningen för oreglerade skador från föregående år vid räkenskapsårets slut.
6. Villkorad återbäring (EE.1) skall delas upp på avsättningar för vilka försäkringstagaren direkt respektive indirekt bär risk.
7. Skadeförsäkringsföretag och livförsäkringsföretag som får dela ut vinst skall lämna närmare upplysningar om det belopp av fritt eget kapital som inte kan anses utdelningsbart med hänsyn till bestämmelserna i 1 kap. 1 a § första stycket och 12 kap. 2 § tredje stycket försäkringsrörelselagen (1982:713) och om de förhållanden som motiverar bedömningen.
8. Livförsäkringsföretag skall lämna upplysning om belopp som inte får användas för vinstutdelning eller förlusttäckning enligt bolagsordningen.
5 §
Utöver vad som följer av 1 § skall följande uppgifter lämnas om resultaträkningens poster:
1. I fråga om skadeförsäkring skall anges
a) premieinkomsten, brutto,
b) premieintäkter, brutto,
c) försäkringsersättningar, brutto,
d) driftskostnader, brutto, samt
e) resultat av avgiven återförsäkring. Posterna skall fördelas på direkt försäkring och mottagen återförsäkring, om mottagen återförsäkring utgör tio procent eller mer av premieinkomst, brutto.
2. Direkt skadeförsäkring skall fördelas enligt följande försäkringsklasser
a) olycksfall och sjukdom,
b) motorfordon, ansvar mot tredje man,
c) motorfordon, övriga klasser,
d) sjöfart, luftfart och transport,
e) brand och annan skada på egendom,
f) allmän ansvarighet,
g) kredit och borgen,
h) rättsskydd,
i) assistans, samt
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
526
j) övriga försäkringsklasser.
3. I fråga om livförsäkring skall premieinkomsten anges brutto. Om mottagen återförsäkring utgör tio procent eller mer av denna premieinkomst skall inkomsten fördelas mellan direkt försäkring och mottagen återförsäkring.
4. Premieinkomst för direkt livförsäkring skall fördelas enligt följande indelningsgrunder
a) I premier för individuell försäkring,
II gruppförsäkringspremier,
b) I periodiska premier,
II engångspremier,
c) I premier för ej återbäringsberättigade avtal,
II premier för återbäringsberättigade avtal, samt
III premier för avtal för vilka försäkringstagaren bär placeringsrisken.
c) I premier för ej återbäringsberättigade avtal,
II premier för återbäringsbe-
rättigade avtal, samt
III premier för livförsäkrings-
avtal för vilka försäkringstagaren bär risk.
5. Uppgift skall lämnas om det sammanlagda beloppet av total premieinkomst, brutto, för direkt försäkring som avser försäkringsavtal som tecknats av företaget i
a) Sverige,
b) andra länder som ingår i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, samt
c) övriga länder.
6. Det totala beloppet för provisioner för direkt försäkring under räkenskapsåret skall anges i en not.
7. Om kapitalavkastning överförs mellan teknisk och icke-teknisk redovisning i resultaträkningen, skall upplysningar om grunderna för överföringen lämnas i en not.
6 kap.
3 §
I resultatanalysen skall, fördelat på försäkringsgrenar, upplysningar lämnas om försäkringstekniska avsättningar, återförsäkrares andel av försäkringstekniska avsättningar, intäkter, kostnader och rörelseresultat. Livförsäkringsföretag skall även lämna upplysningar om återbäringsmedlens fördelning på försäkringsgrenar.
I resultatanalysen skall, fördelat på försäkringsgrenar, upplysningar lämnas om försäkringstekniska avsättningar (DD och EE), återförsäkrares andel av försäkringstekniska avsättningar (E), intäkter, kostnader och rörelseresultat.
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
527
7 kap.
4 §
För koncernredovisningen gäller i tillämpliga delar
1. de allmänna bestämmelserna om årsredovisningen i 2 kap. 2 §, med undantag för hänvisningarna till 2 kap.1-3 §§årsredovisningslagen (1995:1554),
2. bestämmelserna om balansräkning och resultaträkning i 3 kap., med det tillägget att vad som avsatts till kapitalandelsfonden skall tas upp i koncernbalansräkningen som bundet eget kapital under Andra fonder (AA.IV) i skadeförsäkringsföretag och under
Återbäringsmedel (DD) i livförsäkringsföretag,
2. bestämmelserna om balansräkning och resultaträkning i 3 kap., med det tillägget att vad som avsatts till kapitalandelsfonden skall tas upp i koncernbalansräkningen som bundet eget kapital under Andra fonder (AA.V).
3. bestämmelserna om värderingsregler i 4 kap.,
4. bestämmelserna om tilläggsupplysningar i 5 kap., med undantag för 2 § 1 och hänvisningarna till 5 kap.8, 9 och 24 §§årsredovisningslagen, samt
4. bestämmelserna om tilläggsupplysningar i 5 kap., med undantag för 2 § 4 och hänvisningarna till 5 kap.8, 9 och 24 §§årsredovisningslagen, samt
5. bestämmelserna om upplysningarna i förvaltningsberättelsen i 6 kap. 1 och 2 §§, med undantag för hänvisningen till 6 kap. 2 § årsredovisningslagen.
8 kap.
4 §
Årsredovisningen för det förflutna räkenskapsåret skall lämnas till revisorerna senast en månad före ordinarie bolagsstämma.
Årsredovisningen för det förflutna räkenskapsåret skall lämnas till revisorerna och lekmannarevisorerna senast en månad före ordinarie bolagsstämma.
7 §
Verkställande direktör eller styrelseledamot i ett försäkringsföretag som enligt denna lag eller annan författning skall ge in redovisningshandling eller revisionsberättelse till Finansinspektionen, kan av inspektionen föreläggas vid vite att fullgöra denna skyldighet.
Fråga om utdömande av vitet prövas av Finansinspektionen.
Verkställande direktör eller styrelseledamot i ett försäkringsföretag som enligt denna lag skall ge in redovisningshandling eller revisionsberättelse till Finansinspektionen, kan av inspektionen föreläggas vid vite att fullgöra denna skyldighet.
Fråga om utdömande av vitet prövas av Finansinspektionen.
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
528
Bilaga 1
Uppställningsform för balansräkning
Tillgångar
A. Tecknat ej inbetalt kapital B. Immateriella tillgångar
I. Goodwill II Andra immateriella tillgångar C. Placeringstillgångar
I Byggnader och mark II Placeringar i koncernföretag och intresseföretag
1. Aktier och andelar i koncernföretag
2. Räntebärande värdepapper emitterade av, och lån till, koncernföretag
3. Aktier och andelar i intresseföretag
4. Räntebärande värdepapper emitterade av, och lån till, intresseföretag III Andra finansiella placeringstillgångar
1. Aktier och andelar
2. Obligationer och andra räntebärande värdepapper
3. Andelar i investeringspooler
4. Lån med säkerhet i fast egendom
5. Övriga lån
6. Utlåning till kreditinstitut
7. Övriga finansiella placeringstillgångar IV Depåer hos företag som avgivit återförsäkring D. Placeringstillgångar för vilka livförsäkringstagaren bär placeringsrisken
E. Återförsäkrares andel av Försäkringstekniska avsättningar
1. Avsättning för ej intjänade premier och kvardröjande risker
2. Livförsäkringsavsättning
3. Avsättning för oreglerade skador
4. Avsättning för återbäring och rabatter
5. Övriga försäkringstekniska avsättningar
6. Avsättning för livförsäkringar för vilka försäkringstagaren bär placeringsrisken
D. Placeringstillgångar för vilka livförsäkringstagaren bär placeringsrisk
1. Tillgångar för villkorad återbäring
2. Fondförsäkringstillgångar
E. Återförsäkrares andel av Försäkringstekniska avsättningar
1. Ej intjänade premier och kvardröjande risker
2. Livförsäkringsavsättning
3. Oreglerade skador
4. Återbäring och rabatter
5. Övriga försäkringstekniska avsättningar
6. Avsättning för livförsäkringar för vilka försäkringstagaren bär risk
a) Villkorad återbäring
b) Fondförsäkringsåtaganden
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
529
F. Fordringar
I Fordringar avseende direkt försäkring II Fordringar avseende återförsäkring III Övriga fordringar G. Andra tillgångar
I Materiella tillgångar och varulager II Kassa och bank III Egna aktier IV Övriga tillgångar H. Förutbetalda kostnader och upplupna intäkter
I Upplupna ränte- och hyresintäkter II Förutbetalda anskaffningskostnader III Övriga förutbetalda kostnader och upplupna intäkter
Summa tillgångar
Eget kapital, avsättningar och skulder
AA. Eget kapital
I Aktiekapital eller Garantikapital II Överkursfond III Uppskrivningsfond
IV Andra fonder
1. Reservfond
2. Fond för orealiserade vinster
3. Övriga fonder
V Balanserad vinst eller förlust VI Årets resultat
IV Konsolideringsfond V Andra fonder
1. Reservfond
2. Fond för orealiserade vinster
3. Övriga fonder
VI Balanserad vinst eller förlust VII Årets resultat
BB. Obeskattade reserver CC. Efterställda skulder DD. Återbäringsmedel
I Återbäringsfond II Uppskrivningsfond III Fond för orealiserade vinster IV Övriga medel V Årets resultat EE. Försäkringstekniska avsättningar (före avgiven återförsäkring)
1. Avsättning för ej intjänade premier och kvardröjande risker
2. Livförsäkringsavsättning
3. Avsättning för oreglerade skador
4. Avsättning för återbäring och rabatter
5. Utjämningsavsättning
DD. Försäkringstekniska avsättningar (före avgiven återförsäkring)
1. Ej intjänade premier och kvardröjande risker
2. Livförsäkringsavsättning
3. Oreglerade skador
4. Återbäring och rabatter
5. Utjämningsavsättning
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
530
6. Övriga försäkringstekniska avsättningar
FF. Avsättning för livförsäkringar för vilka försäkringstagaren bär placeringsrisken (före avgiven återförsäkring)
GG. Avsättningar för andra risker och kostnader
1. Avsättningar för pensioner och liknande förpliktelser
2. Avsättningar för skatter
3. Övriga avsättningar
HH. Depåer från återförsäkrare II. Skulder
I Skulder avseende direkt försäkring
II Skulder avseende återförsäkring
III Obligationslån IV Skulder till kreditinstitut V Övriga skulder
JJ. Upplupna kostnader och förutbetalda intäkter
I Återförsäkrares andel av Förutbetalda anskaffningskostnader
II Övriga upplupna kostnader och förutbetalda intäkter
6. Övriga försäkringstekniska avsättningar
EE. Försäkringsteknisk avsättning för livförsäkringar för vilka försäkringstagaren bär risk (före avgiven återförsäkring).
1. Villkorad återbäring
2. Fondförsäkringsåtaganden FF. Avsättningar för andra risker och kostnader
1. Pensioner och liknande förpliktelser
2. Skatter
3. Övriga avsättningar
GG. Depåer från återförsäkrare HH. Skulder
I Skulder avseende direkt försäkring
II Skulder avseende återförsäkring III Obligationslån IV Skulder till kreditinstitut V Övriga skulder
II. Upplupna kostnader och förutbetalda intäkter
I Återförsäkrares andel av Förutbetalda anskaffningskostnader
II Övriga upplupna kostnader och förutbetalda intäkter
Poster inom linjen
I Panter och därmed jämförliga säkerheter ställda för egna skulder och för såsom avsättningar redovisade förpliktelser, varje slag för sig II Övriga ställda panter och jämförliga säkerheter, varje slag för sig III Ansvarsförbindelser
1. Garantier
2. Pensionsförpliktelser som ej upptagits bland avsättningar och ej har täckning i pensionsstiftelses förmögenhet
3. Övriga ansvarsförbindelser IV Åtaganden
1. Åtaganden till följd av återköpstransaktioner
2. Övriga åtaganden
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
531
Bilaga 2
Uppställningsform för resultaträkningen
I. Teknisk redovisning av skadeförsäkringsrörelse
1. Premieintäkter (efter avgiven återförsäkring) a. Premieinkomst (före avgiven återförsäkring) b. Premier för avgiven återförsäkring (-) c. Förändring i Avsättning för ej intjänade premier och kvardröjande risker, före avgiven återförsäkring (+/-) d. Återförsäkrares andel av Förändring i avsättning för ej intjänade premier och kvardröjande risker (+/-)
2. Kapitalavkastning överförd från finansrörelsen (III.6)
3. Övriga tekniska intäkter (efter avgiven återförsäkring)
4. Försäkringsersättningar (efter avgiven återförsäkring) a. Utbetalda försäkringsersättningar aa) Före avgiven återförsäkring bb) Återförsäkrares andel (-) b. Förändring i Avsättning för oreglerade skador aa) Före avgiven återförsäkring bb) Återförsäkrares andel (-)
5. Förändring i Övriga försäkringstekniska avsättningar (efter avgiven återförsäkring) (+/-)
6. Återbäring och rabatter (efter avgiven återförsäkring)
7. Driftskostnader
8. Övriga tekniska kostnader (efter avgiven återförsäkring)
9. Förändring i Utjämningsavsättning 10. Skadeförsäkringsrörelsens tekniska resultat (införs som post III.1)
II. Teknisk redovisning av livförsäkringsrörelse
1. Premieinkomst (efter avgiven återförsäkring) a. Premieinkomst (före avgiven återförsäkring) b. Premier för avgiven återförsäkring (-)
2. Kapitalavkastning, intäkter
3. Orealiserade vinster på placeringstillgångar
3a. Värdeökning på tillgångar för vilka livförsäkringstagaren bär placeringsrisk
aa. Värdeökning på tillgångar för villkorad återbäring
bb. Värdeökning på fondförsäkringstillgångar 3b. Värdeökning på övriga placeringstillgångar
4. Övriga tekniska intäkter (efter avgiven återförsäkring
5. Försäkringsersättningar (efter avgiven återförsäkring)
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
532
a. Utbetalda försäkringsersättningar
aa) Före avgiven återförsäkring bb) Återförsäkrares andel (-) b. Förändring i Avsättning för oreglerade skador
aa) Före avgiven återförsäkring bb) Återförsäkrares andel
6. Förändring i andra försäkringstekniska avsättningar (efter avgiven återförsäkring) (+/-) a. Livförsäkringsavsättning aa) Före avgiven återförsäkring bb) Återförsäkrares andel (-)
b. Försäkringsteknisk avsättning för livförsäkringar för vilka försäkringstagaren bär risk
aa. Villkorad återbäring bb. Fondförsäkringsåtaganden
b. Övriga försäkringstekniska avsättningar (efter avgiven återför säkring)
c. Övriga försäkringstekniska avsättningar (efter avgiven återför säkring)
7. Återbäring och rabatter (efter avgiven återförsäkring)
8. Driftskostnader
9. Kapitalavkastning, kostnader 10. Orealiserade förluster på placeringstillgångar
10a. Värdeminskning på tillgångar för vilka livförsäkringstagaren bär placeringsrisk
aa. Värdeminskning på tillgångar för villkorad återbäring
bb. Värdeminskning på fondförsäkringstillgångar 10b. Värdeminskning på övriga placeringstillgångar
11. Övriga tekniska kostnader (efter avgiven återförsäkring) 12. Kapitalavkastning överförd till finansrörelsen (införs som post III.4) 13. Livförsäkringsrörelsens tekniska resultat (införs som post III.2)
III. Icke-teknisk redovisning
1. Skadeförsäkringsrörelsens tekniska resultat (post I.10)
2. Livförsäkringsrörelsens tekniska resultat (post II.13) 3a. Kapitalavkastning, intäkter i skadeförsäkringsrörelsen 3b. Orealiserade vinster på placeringstillgångar
4. Kapitalavkastning överförd från livförsäkringsrörelsen (post II.12) 5a. Kapitalavkastning, kostnader i skadeförsäkringsrörelsen 5b. Orealiserade förluster på placeringstillgångar
6. Kapitalavkastning överförd till skadeförsäkringsrörelsen (post I.2)
7. Övriga intäkter
8. Övriga kostnader
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
533
9. Extraordinära intäkter 10. Extraordinära kostnader 11. Bokslutsdispositioner 12. Skatt på årets resultat 13. Övriga skatter 14. Årets resultat
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000 samt tillämpas på räkenskapsår som inleds efter den 31 december 1999.
2. Försäkringsbolag som med stöd av punkten 2 i övergångsbestämmelserna till lagen (1999:000) om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713) tillämpar där angivna äldre bestämmelser, skall alltjämt tillämpa äldre föreskrifter i 3 kap. 3 §, 4 kap. 9 §, 5 kap. 3-5 §§, 6 kap. 3 §, 7 kap. 4 § och bilaga 1 och 2 till lagen.
3. Äldre föreskrifter i 4 kap. 2 § 6 gäller för den uppskrivningsfond som livförsäkringsbolag innehar vid ingången av det räkenskapsår som påbörjats den 1 januari 2000. Uppskrivningsfonden skall redovisas som bundet eget kapital, om inte föreskrifterna i 2 skall tillämpas.
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
534
Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)
Härigenom föreskrivs att punkt 1 av anvisningarna till 31 § kommunalskattelagen (1928:370) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Anvisningar
till 31 §
1.1 Med pension förstås dels belopp, som annorledes än i följd av försäkring utgår på grund av föregående tjänsteförhållande, dels belopp, som på grund av lagen (1962:381) om allmän försäkring utgår i form av folkpension eller tilläggspension, dels belopp som utgår på grund av pensionsförsäkring, dels belopp som utbetalas från pensionssparkonto till pensionsspararen, till förmånstagare på grund av förmånstagarförordnande, till den som erhållit rätten till pension genom bodelning, till make eller bröstarvinge på grund av jämkning av förmånstagarförordnande samt vid återbetalning enligt 13 kap. 4 § äktenskapsbalken, dels kapital hänförligt till pensionsförsäkring vilken antingen överlåts till försäkringsgivare som inte meddelar pensionsförsäkring enligt denna lag eller överförs till sådan del av försäkringsgivarens verksamhet som inte avser pensionsförsäkring enligt denna lag. Med pensionsförsäkring förstås försäkring, som inte medför rätt till andra försäkringsbelopp än ålderspension, sjukpension eller efterlevandepension. För att en försäkring skall anses som pensionsförsäkring fordras vidare, om inte annat följer av sjuttonde stycket, att försäkringen meddelats i en här i landet bedriven försäkringsrörelse för vilken skattskyldighet föreligger enligt lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel respektive lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt. Med försäkrad avses den på vars liv försäkringen tagits eller, i fråga om sjukpension, den vars arbetsoförmåga försäkringen avser. Med tjänstepensionsförsäkring förstås pensionsförsäkring, som har samband med tjänst och för vilken den försäkrades arbetsgivare åtagit sig att ansvara för betalning av hela avgiften. Med tjänstepensionsförsäkring förstås också pensionsförsäkring, som — om en anställd avlidit — tagits av den anställdes arbetsgivare till förmån för den anställdes efterlevande och för vilken försäkring arbetsgivaren åtagit sig att ansvara för betalning av hela avgiften. I fråga om annan pensionsförsäkring än tjänstepensionsförsäkring skall försäkringstagaren vara den försäkrade. Har försäkringstagaren eller hans make eller person med vilken han sammanbor under äktenskapsliknande förhållanden barn under 20 år, får han ta försäkring avseende efterlevandepension på sin makes eller den sammanboendes liv, om barnet insätts som förmånstagare. Om särskilda skäl föreligger kan skattemyndigheten medge att dödsboet efter skattskyldig som bedrivit näringsverksamhet i Sverige får ta försäkring avseende efterlevandepension. Som förutsättning för att medgivande skall lämnas gäller att den efterlevande saknar
1 Senaste lydelse 1998:238.
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
535
betryggande pensionsskydd och att försäkringen tas i samband med att boet upphör med driften i förvärvskällan. Motsvarande gäller om den avlidne drivit verksamheten genom förmedling av juridisk person.
Ålderspension får inte börja utgå vid lägre ålder än 55 år. Utbetalning får dock ske dessförinnan till den som fått rätt till förtidspension enligt lagen om allmän försäkring. Om det i annat fall finns särskilda skäl, får skattemyndigheten besluta att pension får börja utgå vid lägre ålder.
Ålderspension får utgå högst så länge den försäkrade lever, men under den försäkrades livstid lägst fem år eller, om försäkringen skall upphöra när den försäkrade fyller 65 år, lägst tre år. Pensionen får under den första femårsperiod under vilken den utbetalas inte utgå med annat än samma belopp vid varje utbetalningstillfälle eller med stigande pensionsbelopp.
För ålderspension som utgår enligt allmän pensionsplan gäller, om den skall upphöra innan den försäkrade avlider, vad därom utfästs enligt planen. Vad som avses med allmän pensionsplan framgår av 4 § lagen (1967:531) om tryggande av pensions- utfästelse m.m. Med allmän pensionsplan avses emellertid även
- pensionsutfästelser som ryms inom vad som enligt en allmän pensionsplan är sedvanligt inom branschen för arbetstagare med motsvarande uppgifter, dock i fråga om avsättning i balansräkning endast i förening med kreditförsäkring,
- pensionsutfästelser för vilka kommunal eller statlig borgen eller liknande garanti tecknats, samt
- pensionsutfästelser i enlighet med pensionsavtal som på arbetstagarsidan godkänts av sådan organisation som enligt lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet anses som central arbetstagarorganisation.
Förmånstagare får inte insättas till annan ålderspensionsförsäkring än tjänstepensionsförsäkring. Till tjänstepensionsförsäkring avseende ålderspension skall anställd, som då försäkringsavtalet ingicks var den försäkrade, vara förmånstagare.
Med sjukpension förstås pension som utgår till den försäkrade högst så länge denne är arbetsoförmögen eller har nedsatt arbetsförmåga. Sjukpension får upphöra tidigast fem år efter det försäkringsavtalet träffades. I fråga om förmånstagare gäller föreskrifterna i föregående stycke.
Med efterlevandepension förstås pension
1. som efter den försäkrades död utgår till den försäkrades make, varmed i detta sammanhang förstås person med vilken den försäkrade varit gift eller sammanbott under äktenskapsliknande förhållanden,
2. som efter den försäkrades död utgår till barn till den försäkrade eller barn till person som angivits under 1,
3. som utgår till efterlevande på grund av försäkring som tagits av dödsbo efter medgivande enligt tredje stycket, varvid pension får utgå som om den avlidne varit försäkrad, eller
4. som utgår på grund av försäkring som tagits av arbetsgivare till förmån för anställds efterlevande med stöd av andra stycket sista meningen, varvid pension får utgå som om den avlidne varit försäkrad.
Efterlevandepension får utgå högst så länge den efterlevande lever och får under den första femårsperiod under vilken den utbetalas inte utgå med annat än samma belopp vid varje utbetalningstillfälle eller med sti-
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
536
gande pensionsbelopp. Efterlevandepension får under den efterlevandes livstid inte upphöra förrän fem år förflutit efter den försäkrades död med följande undantag:
1. Efterlevandepension till person som avses i föregående stycke 1, får upphöra när denne ingår nytt äktenskap.
2. Har den försäkrade avlidit mindre än fem år före den tidpunkt då försäkringen annars skulle ha upphört, får efterlevandepension upphöra vid sistnämnda tidpunkt.
3. Om utbetalning av efterlevandepension till barn under 20 år påbörjats, får pensionen upphöra när barnet fyller 20 år.
4. Har försäkring avseende efterlevandepension till barn tagits på sådan persons liv som avses i föregående stycke 1, skall pensionen upphöra senast när barnet fyller 20 år. Som förmånstagare till försäkring avseende efterlevandepension får endast insättas person till vilken efterlevandepension kan utgå enligt nionde och tionde styckena. Försäkringsvillkor, som med hänsyn till bestämmelserna i denna lag är avgörande för frågan huruvida försäkringen är att anse som pensionsförsäkring, skall tas in i försäkringsavtalet. Detta skall dessutom innehålla villkor att försäkringen inte får pantsättas eller belånas och inte heller ändras på sådant sätt att den inte längre uppfyller de föreskrifter, som anges för pensionsförsäkring i denna lag, eller i andra fall än nedan föreskrivs överlåtas eller återköpas. Avtalet får inte innehålla villkor som är oförenligt med bestämmelserna om pensionsförsäkring i denna lag. Under den försäkrades livstid får pensionsförsäkring endast överlåtas
1. till följd av anställningsförhållande, därvid försäkringen före eller efter överlåtelsen skall ha karaktär av tjänstepensionsförsäkring,
2. på grund av utmätning liksom vid ackord eller konkurs eller
3. genom bodelning. Ny ägare till pensionsförsäkring skall omedelbart underrätta försäkringsgivaren om förvärvet av försäkringen.
Återköp av pensionsförsäkring får utan hinder av bestämmelserna i denna lag ske,
1. om det tekniska återköpsvärdet uppgår till högst ett basbelopp enligt lagen om allmän försäkring och försäkringen inte är förenad med ett oåterkalleligt förmånstagarförordnande samt premier för försäkringen inte har betalats senare än 10 år före återköpet, eller
2. om det tekniska återköpsvärdet uppgår till högst 30 procent av ett basbelopp enligt lagen om allmän försäkring.
Om det i annat fall än som avses i föregående stycke finns synnerliga skäl för återköp och sådant får ske enligt försäkringstekniska grunder, får återköp medges av skattemyndigheten. Bestämmelserna i förevarande lag hindrar inte heller återbetalning enligt 13 kap. 4 § äktenskapsbalken av försäkringstagarens tillgodohavande.
Om det i annat fall än som avses i föregående stycke finns synnerliga skäl för återköp och sådant får ske enligt försäkringsavtalet och försäkringstekniska riktlinjer, får återköp medges av skattemyndigheten. Bestämmelserna i förevarande lag hindrar inte heller
1. återbetalning enligt 13 kap. 4 § äktenskapsbalken av försäk-
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
537
ringstagarens tillgodohavande, eller
2. en överföring av hela försäkringens värde direkt till en pensionsförsäkring som försäkringstagaren tecknar hos samma eller annan försäkringsgivare med samma person som försäkrad. Överföringen skall i så fall inte anses som ett belopp som enligt första stycket utgår på grund av pensionsförsäkring och inte heller som en betalning av avgift för pensionsförsäkring.
Försäkring som huvudsakligen avser ålders-, sjuk- eller efterlevandepension och som har meddelats i försäkringsrörelse vilken inte bedrivs från fast driftställe i Sverige skall anses som pensionsförsäkring, om den försäkrade var bosatt utomlands när avtalet ingicks och där medgavs avdrag, skattereduktion eller liknande skattelättnad för inbetalda premier. Detsamma gäller försäkring av nämnda slag som arbetsgivare betalt premier för under den försäkrades bosättning eller förvärvsarbete i utlandet utan att betalningen räknats som inkomst för den försäkrade vid beskattningen i detta land. Ett sådant förvärvsarbete skall vara den försäkrades huvudsakliga förvärvsverksamhet. Skattemyndigheten får, om särskilda skäl finns i annat fall än som avses i detta stycke, medge att försäkring meddelad i försäkringsrörelse vilken inte bedrivs från fast driftställe i Sverige skall anses som pensionsförsäkring. Om en försäkring beskattats som pensionsförsäkring med stöd av detta stycke, kan försäkringen inte övergå till kapitalförsäkring.
Med kapitalförsäkring förstås annan livförsäkring än pensionsförsäkring. Till kapitalförsäkring hänförs mot statens grupplivförsäkring svarande förmån från kommun, även om förmånen inte utgår på grund av försäkring.
Försäkring som enligt denna lag är att hänföra till pensionsförsäkring får anses såsom kapitalförsäkring, om förbehåll härom intagits i avtalet vid dess ingående.
Premiebefrielseförsäkring skall anses tillhöra samma slag av försäkring som huvudförsäkringen.
För att sjuk- eller olycksfallsförsäkring skall anses ha tagits i samband med tjänst fordras, att premier för försäkringen skall betalas av arbetsgivaren. Vidare fordras att anmälan görs till försäkringsanstalten om att försäkringen har tagits i samband med tjänst.
Till livränta räknas även höjning av livräntan och sådant tillägg till denna som skall utgå under livräntans fortsatta bestånd.
Såvitt gäller kraven enligt denna anvisningspunkt, att en ålderseller efterlevandepension under den första femårsperioden inte utgår med annat än samma belopp
Såvitt gäller kraven enligt denna anvisningspunkt, att en ålderseller efterlevandepension under den första femårsperioden inte utgår med annat än samma belopp
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
538
vid varje utbetalningstillfälle eller med stigande belopp, bortses i fråga om försäkring enligt lagen (1989:1079) om livförsäkringar med anknytning till värdepappersfonder från sådana förändringar av beloppen som föranleds av kursutvecklingen på fondandelarna.
vid varje utbetalningstillfälle eller med stigande belopp, bortses i fråga om försäkring enligt 2 kap 3 b § första stycket klass 3 försäk-ringsrörelselagen (1982:713)från sådana förändringar av beloppen som föranleds av kursutvecklingen på fondandelarna.
Beslut som skattemyndighet meddelat avseende medgivande enligt tredje, fjärde, sextonde eller sjuttonde stycket av denna anvisningspunkt får överklagas hos Riksskatteverket. Riksskatteverkets beslut får inte överklagas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000 och tillämpas första gången vid 2001 års taxering.
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
539
Förslag till lag om ändring i lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
Om ett villkor, som en näringsidkare ställer upp när han ingår eller avser att ingå avtal med en annan näringsidkare, är att anse som oskäligt mot denne, kan marknadsdomstolen förbjuda näringsidkaren att i fortsättningen ställa upp samma eller väsentligen samma villkor i liknande fall. Ett sådant förbud kan också riktas mot någon som är anställd hos näringsidkaren eller mot någon annan som handlar på dennes vägnar.
Första stycket gäller inte villkor i verksamhet som står under tillsyn av bankinspektionen eller försäkringsinspektionen.
Om ett villkor, som en näringsidkare ställer upp när han ingår eller avser att ingå avtal med en annan näringsidkare, är att anse som oskäligt mot denne, kan marknadsdomstolen förbjuda näringsidkaren att i fortsättningen ställa upp samma eller väsentligen samma villkor i liknande fall. Ett sådant förbud kan också riktas mot någon som är anställd hos näringsidkaren eller mot någon annan som handlar på dennes vägnar.
__________
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.
2. Äldre bestämmelser skall tillämpas på avtal som ingåtts före ikraftträdandet. Detsamma gäller för försäkringsavtal som ingåtts före ikraftträdandet och därefter förnyats.
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
540
Förslag till lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979)
Härigenom föreskrivs att 4 a § förmånsrättslagen1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 a §2
Förmånsrätt följer med försäkringstagares fordran hos försäkringsgivare i den egendom och i den omfattning som anges i 7 kap. 11 a § försäkringsrörelselagen (1982:713) och 5 kap. 11 § lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige.
Förmånsrätt följer med försäkringstagares och andra ersättningsberättigades fordran på grund av försäkringsavtal hos försäkringsgivare i den egendom och i den omfattning som anges i 7 kap. 11 a § försäkringsrörelselagen (1982:713) och 5 kap. 11 § lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.
1 Lagen omtryckt 1975:1248.2 Senaste lydelse 1998:298.
Prop. 1998/99:87 Bilaga 8
541
Förslag till lag om ändring i lagen (1995:779) om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713)
Härigenom föreskrivs att punkt 1 av ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna till lagen (1995:779) om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1. Denna lag träder i kraft såvitt avser 2 kap. 18 §, nya 7 kap. 3 §, 10 kap. 5 § och 12 kap. 13 § den dag regeringen bestämmer och i övrigt den 1 juli 1995.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000 såvitt avser 2 kap. 18 §, 10 kap. 5 § och 12 kap. 13 §.
Dessa föreskrifter skall tillämpas av sådana bolag som inte följer de äldre föreskrifter som avses i punkt 2 av övergångsbestämmelserna till lagen (1999:000) om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713). Ändringarna i 7 kap. 3 § skall inte träda i kraft. Lagen i övrigt träder i kraft den 1 juli 1995.
Prop. 1998/99:87 Bilaga 9
542
Lagförslaget i lagrådsremissen om ändrade försäkringsrörelseregler för utländska försäkringsgivare
Förslag till lag om ändring i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige
dels att 1 kap. 15 § och 5 kap. 15 § skall upphöra att gälla,
dels att 1 kap. 1 och 6 §§, 3 kap. 2 och 3 §§, 4 kap. 4, 5 och 10 §§, 5 kap. 5–9, 11, 14 och 19 §§, 6 kap. 1, 3, 4, 8 och 9 §§, 7 kap. 7 §, 8 kap. 1, 2 och 4 §§, 10 kap. 1 § samt rubriken närmast före 5 kap. 5 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas tre nya paragrafer, 5 kap. 4 a och 8 a §§ samt 8 kap. 1 a § och närmast före 5 kap. 4 a § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
1 §
Utländska försäkringsgivare har rätt att bedriva verksamhet i Sverige i enlighet med denna lag.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får meddela särskilda föreskrifter om bedrivande av försäkringsrörelse för att uppfylla Sveriges åtaganden till följd av avtal mellan Europeiska gemenskaperna (EG) och Schweiz.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela särskilda föreskrifter om bedrivande av försäkringsrörelse för att uppfylla Sveriges åtaganden till följd av avtal mellan Europeiska gemenskaperna (EG) och Schweiz.
6 §
Med skadeförsäkring förstås i denna lag sådan försäkring som avses i 2 kap. 3 a § försäkringsrörelselagen (1982:713).
Med livförsäkring förstås i denna lag sådan försäkring som avses i 2 kap. 3 b § försäkringsrörelselagen.
Ersättning som betalas i form av livränta eller sjukränta tillhör livförsäkring, om ersättningen betalas från en livförsäkring, och skadeförsäkring, om ersättningen betalas från en skadeförsäkring. Om en sådan ränta har köpts i ett livförsäkringsföretag, skall den dock i detta företag höra till livförsäkring.
För sådan livränta eller sjukränta som tillhör skadeförsäkring gäller de särskilda bestämmelserna om livförsäkring i 5 kap. 2, 5, 11 och 20 §§ samt 7 kap. 4–12 §§.
För sådan livränta eller sjukränta som tillhör skadeförsäkring gäller de särskilda bestämmelserna om livförsäkring i 5 kap. 2, 5 och 11 §§ samt 7 kap. 4–12 §§.
Prop. 1998/99:87 Bilaga 9
543
3 kap.
2 §
I fråga om verksamhet som drivs av EES-försäkringsgivare enligt denna lag skall Finansinspektionen, i samarbete med den behöriga myndigheten i försäkringsgivarens hemland, verka för en sund utveckling av verksamheten.
Finansinspektionen skall, i samarbete med den behöriga myndigheten i försäkringsgivarens hemland, utöva tillsyn över att EESförsäkringsgivaren bedriver sin verksamhet i Sverige i enlighet med denna lag och andra författningar som reglerar försäkringsgivarens näringsverksamhet.
Finansinspektionen skall lämna uppgifter till de behöriga myndigheterna i EES-försäkringsgivares hemländer, om dessa myndigheter behöver uppgifterna för sin tillsyn över försäkringsgivares verksamheter, samt i övrigt ha ett nära samarbete med dessa myndigheter.
3 §
En EES-försäkringsgivare som driver verksamhet här i landet skall lämna Finansinspektionen de uppgifter om verksamheten som behövs för tillsynen.
Finansinspektionen har rätt att granska den verksamhet som en EESförsäkringsgivares sekundäretablering bedriver. Försäkringsgivaren skall även hålla tillgångar, räkenskaper och andra handlingar tillgängliga för granskning.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får meddela föreskrifter om vilka upplysningar som försäkringsgivaren skall lämna till inspektionen enligt första stycket.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka upplysningar som försäkringsgivaren skall lämna till inspektionen enligt första stycket.
Lydelse enligt prop. 1997/98:186 Föreslagen lydelse
4 kap.
4 §
Ansökan om koncession enligt 1 § första stycket prövas av Finansinspektionen. Ärenden som är av principiell betydelse eller av särskild vikt prövas dock av regeringen. Om ansökan skall prövas av regeringen, skall Finansinspektionen överlämna den till regeringen tillsammans med ett eget yttrande.
Till ansökningen skall fogas
1. en plan för verksamheten i Sverige (verksamhetsplan), och
2. ett intyg om att försäkringsgivaren har deponerat värdehandlingar enligt 5 kap. 1 § andra stycket.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får meddela närmare föreskrifter om vad verksamhets-
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om vad verksamhetsplanen skall inne-
Prop. 1998/99:87 Bilaga 9
544
planen skall innehålla och vilka ytterligare handlingar som skall fogas till ansökan.
hålla och vilka ytterligare handlingar som skall fogas till ansökan.
5 §
En försäkringsgivare från tredje land skall beviljas koncession och dess företrädare skall godkännas, om ansökan uppfyller de krav som ställs i 4 § och
1. den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven på en sund försäkringsverksamhet,
2. det kan antas att den som kommer att ha ett sådant kvalificerat innehav i en försäkringsgivare som avses i 1 kap. 9 a § första stycket försäkringsrörelselagen (1982:713) inte motverkar en sund utveckling av verksamheten hos försäkringsgivaren och denne även i övrigt är lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av en försäkringsgivare och
1. den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven i denna lag och övriga författningar som reglerar verksamheten,
2. det kan antas att den som kommer att ha ett sådant kvalificerat innehav i en försäkringsgivare som avses i 1 kap. 9 a § första stycket försäkringsrörelselagen (1982:713) inte motverkar de krav på verksamheten hos försäkringsgivaren som avses i 1 och denne även i övrigt är lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av en försäkringsgivare och
3. den som avses vara företrädare för försäkringsgivaren eller, i de fall där företrädaren är en juridisk person, vara dess ombud har tillräckliga insikter och erfarenheter för att delta i ledningen hos en försäkringsgivare och även i övrigt är lämplig för en sådan uppgift. Koncession får inte beviljas, om det kan antas att någon som i väsentlig mån har åsidosatt sina skyldigheter i näringsverksamhet eller i andra ekonomiska angelägenheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet kommer att ha ett kvalificerat innehav i en försäkringsgivare.
Koncession får inte vägras av det skälet att det inte behövs någon ytterligare försäkringsgivare.
Koncession beviljas tills vidare eller, om det finns särskilda omständigheter, för bestämd tid, högst tio år, och därutöver till det löpande räkenskapsårets slut.
Koncession skall meddelas i enlighet med den indelning som anges i 2 kap.3 a och 3 b §§försäkringsrörelselagen.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
10 §
Finansinspektionen skall efter ansökan av en försäkringsgivare från tredje land lämna tillstånd till verksamhet enligt 1 § andra stycket, om den planerade verksamheten
Finansinspektionen skall efter ansökan av en försäkringsgivare från tredje land lämna tillstånd till verksamhet enligt 1 § andra stycket, om den planerade verksamheten
Prop. 1998/99:87 Bilaga 9
545
kan antas komma att uppfylla kraven på en sund försäkringsverksamhet. Inspektionen får meddela närmare föreskrifter om den utredning som skall fogas till ansökan om tillstånd.
kan antas komma att uppfylla kraven i denna lag och övriga författningar som reglerar verksamheten. Inspektionen får meddela närmare föreskrifter om den utredning som skall fogas till ansökan om tillstånd.
Om det inte längre finns förutsättningar för tillstånd enligt första stycket får Finansinspektionen förklara tillståndet förverkat.
5 kap.
Grundläggande krav för försäkringsrörelsen
4 a §
Försäkringsgivare från tredje land skall bedriva sin försäkringsrörelse i Sverige med en för rörelsens omfattning och beskaffenhet tillfredsställande soliditet, likviditet och kontroll över försäkringsrisker, placeringsrisker och rörelserisker, så att åtagandena mot försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringarna kan fullgöras.
Försäkringstekniska avsättningar och grunder för försäkrings-
verksamheten
Försäkringstekniska avsättningar m.m.
5 §
En försäkringsgivare från tredje land skall för sin direkta försäkringsrörelse i Sverige redovisa försäkringstekniska avsättningar. En försäkringsgivares försäkringstekniska avsättningar skall motsvara de belopp som behövs för att försäkringsgivaren vid varje tidpunkt skall kunna uppfylla alla åtaganden som skäligen kan förväntas uppkomma på grund av ingångna försäkringsavtal. De försäkringstekniska avsättningarna skall motsvara försäkringsgivarens ansvarighet för
1. löpande försäkringar (premiereserv),
1. försäkringsfall, förvaltningskostnader och andra kostnader under resten av avtalsperioden för löpande försäkringar i skadeförsäkringsrörelse (ej intjänade premier och kvardröjande risker) respektive livförsäkringsrörelse (liv-
Prop. 1998/99:87 Bilaga 9
546
2. inträffade oreglerade försäkringsfall, kostnader som beräknas uppkomma för regleringen av dessa samt tilldelad återbäring som förfallit till betalning men inte betalats ut (avsättning för oreglerade skador),
3. sådan tilldelad återbäring inom livförsäkringsrörelsen som inte har förfallit till betalning,
4. sådan tilldelad återbäring inom annan försäkringsrörelse än livförsäkringsrörelse som inte har förfallit till betalning, och
5. förlustutjämning för kreditförsäkring som avses i 12 kap. 9 a § försäkringsrörelselagen (1982:713) (utjämningsavsättning) upp till det belopp för avsättningens storlek som anges i första stycket andra meningen nämnda paragraf.
försäkringsavsättning),
2. inträffade oreglerade försäkringsfall, kostnader för regleringen av dessa samt återbäring som förfallit till betalning men inte betalats ut (oreglerade skador),
3. sådan återbäring som är garanterad i nominella eller reala belopp (garanterad återbäring) och som inte omfattas av 1 eller 2,
4. sådan återbäring inom livförsäkringsrörelse som är villkorad av värdeförändringar på tillgångar eller av ett visst försäkringstekniskt resultat som försäkringstagarna eller andra ersättningsberättigade står risken för (villkorad återbäring),
5. förlustutjämning för kreditförsäkring som avses i 12 kap. 9 a § försäkringsrörelselagen (1982:713) (utjämningsavsättning) upp till det belopp för avsättningens storlek som anges i första stycket andra meningen nämnda paragraf, och
6. fondförsäkringar som försäkringstagarna eller andra ersättningsberättigade bär placeringsrisken för (fondförsäkringsåtaganden där försäkringstagaren bär placeringsrisken).
Ansvarar flera försäkringsgivare solidariskt för en försäkring, skall endast den del av försäkringen som enligt avtal mellan försäkringsgivarna belöper på en enskild försäkringsgivare beaktas vid beräkningen av den försäkringsgivarens försäkringstekniska avsättningar.
Avsättning för oreglerade skador skall beräknas särskilt för varje försäkringsfall. För skadeförsäkringsrörelse får statistiska metoder användas om de leder till en tillräcklig avsättning med beaktande av skadornas art.
Regeringen, eller efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får meddela närmare föreskrifter om beräkning av försäkringstekniska avsättningar.
Vid beräkning av premiereserv för livförsäkringsrörelse gäller 7 kap. 2 § försäkringsrörelselagen.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om de försäkringstekniska avsättningars innehåll och beräkning.
Vid beräkning av avsättning för ej intjänade premier och kvardröjande risker respektive livförsäk-
Prop. 1998/99:87 Bilaga 9
547
ringsavsättning gäller 7 kap. 2 § försäkringsrörelselagen.
6 §
För livförsäkringar skall, om det inte med hänsyn till försäkringarnas särskilda beskaffenhet finns anledning till undantag, grunder upprättas för
1. beräkning av försäkringspremier och premiereserv,
2. försäkringstagares rätt till återköp och fribrev,
3. belåning av försäkringsbrev hos försäkringsgivaren,
4. verkan av underlåten premiebetalning,
5. försäkringstagarens rätt när försäkringen av annan anledning än som avses i 2 eller 4 upphör i förtid eller när försäkringsgivaren i övrigt inte har ansvar för försäkringsfallet och
6. förräntning av försäkringsbelopp som förfallit till betalning.
För sådan livränta eller sjukränta som enligt 1 kap. 6 § tredje stycket tillhör annan försäkring än livförsäkring skall grunder upprättas för beräkning av premiereserv och rätt till återköp.
Försäkringsgivare från tredje land skall upprätta och följa försäkringstekniska riktlinjer. Företrädaren skall fastställa riktlinjerna, se till att de följs och fortlöpande pröva om de behöver ändras.
De försäkringstekniska riktlinjerna skall innehålla principer för
1. hur premier bestäms,
2. beräkning av försäkringstekniska avsättningar,
3. återköp och belåning av försäkringar,
4. fördelning av återbäring till försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade, samt
5. hur soliditeten i sekundäretableringen skall tillgodoses.
De försäkringstekniska riktlinjerna skall kompletteras med ett försäkringstekniskt beräkningsunderlag. Underlaget skall innehålla de antaganden som behövs för att beräkna
1. premier, försäkringstekniska avsättningar, tekniska återköpsvärden och belåningsvärden,
2. fördelningen av återbäring, samt
3. soliditetsreserver. Om det med hänsyn till försäkringens beskaffenhet eller av annat särskilt skäl saknas anledning att upprätta ett sådant beräkningsunderlag får försäkringsgivaren helt eller delvis avstå från att upprätta det.
7 §
För de grunder för beräkning av försäkringspremier och premiereserv som anges i 6 § första stycket 1 samt för de grunder för beräkning av premiereserv som
Premier för livförsäkringar skall grundas på antaganden om dödlighet och andra riskmått, räntesats samt driftskostnader som var för sig är betryggande. En av-
Prop. 1998/99:87 Bilaga 9
548
anges i 6 § andra stycket gäller 7 kap. 5 och 6 §§ försäkringsrörelselagen (1982:713) i tillämpliga delar.
Grunderna för försäkringstagarnas rätt till återköp och fribrev skall ange villkoren för att erhålla denna rätt. De skall även innehålla regler för beräkning av återköpsoch fribrevsvärden.
Grunderna för belåning av försäkringsbrev hos försäkringsgivaren skall ange villkoren för belåningen. De skall även innehålla bestämmelser om lånevärde, räntesats och verkan av underlåtenhet att betala ränta.
Grunderna för verkan av underlåtenhet att betala premierna skall ange i vilken ordning försäkringsgivarens ansvarighet kan komma att upphöra eller i övrigt förändras. Vidare skall grunderna ange villkoren för att försäkringen åter skall träda i kraft (återupplivning).
vikelse får ske om den är försvarlig med hänsyn till försäkringsgivarens ekonomiska situation.
8 §
De försäkringstekniska avsättningarna skall täckas med tillgångar på det sätt som gäller för skuldtäckning enligt 7 kap. 9 § första, tredje och fjärde styckena, 9 a–10 c §§, 10 e samt 10 f §§försäkringsrörelselagen (1982:713) eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av någon av dessa bestämmelser. Dock skall skuldtäckning endast omfatta direkt försäkringsrörelse.
De försäkringstekniska avsättningarna skall täckas med tillgångar på det sätt som gäller för skuldtäckning enligt 7 kap. 9 § första, tredje och fjärde styckena, 9 a–10 c, 10 e, 10 f samt 13 §§ försäkringsrörelselagen (1982:713) eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av någon av dessa bestämmelser. Dock skall skuldtäckning endast omfatta direkt försäkringsrörelse.
När de försäkringstekniska avsättningarna skall täckas, får depositionen enligt 1–3 §§ räknas in under förutsättning att depositionen dels består av värdehandlingar som får användas för skuldtäckning med tillämpning av bestämmelserna i första stycket, dels inte har beaktats enligt 12 § första stycket fjärde meningen.
De tillgångar som används för skuldtäckning skall finnas i Sverige.
8 a §
Premier för fondförsäkringar skall placeras i andelar i sådana till försäkringen anknutna fonder som
Prop. 1998/99:87 Bilaga 9
549
försäkringstagaren från tid till annan bestämmer. Försäkringsgivaren får begränsa antalet fonder i vilka premier får placeras.
Utdelning och ersättning vid inlösen av sådana andelar får endast användas för förvärv av nya andelar i anknutna fonder och för utbetalning eller betalning av kostnader enligt försäkringsav-talet.
9 §
Företrädaren för en försäkringsgivare från tredje land skall se till att sådana riktlinjer som anges i 7 kap. 10 g § försäkringsrörelselagen (1982:713) upprättas och att riktlinjerna följs. Företrädaren skall vidare fortlöpande pröva om riktlinjerna behöver ändras.
Företrädaren skall se till att försäkringstagarna och den som avser att teckna en livförsäkring hos försäkringsgivaren informeras om det huvudsakliga innehållet i riktlinjerna, om det inte med hänsyn till försäkringens särskilda beskaffenhet saknas anledning till sådan information. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
Finansinspektionen skall meddela föreskrifter om skyldigheten att lämna information och om vilka försäkringar som inte skall omfattas av informationsskyldigheten.
Företrädaren för en försäkringsgivare från tredje land skall se till att sådana placeringsriktlinjer som anges i 7 kap. 10 g § försäkringsrörelselagen (1982:713) upprättas och följs samt fortlöpande pröva om de behöver ändras.
Företrädaren skall se till att livförsäkringstagarna och de som erbjuds att teckna en livförsäkring hos försäkringsgivaren informeras om det huvudsakliga innehållet i riktlinjerna, om det inte med hänsyn till försäkringens särskilda beskaffenhet eller av annat särskilt skäl saknas anledning till sådan information. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall meddela föreskrifter om skyldigheten att lämna information och om vilka försäkringar som inte skall omfattas av informationsskyldigheten.
11 §
Försäkringstagarnas förmånsrätt enligt 4 a § förmånsrättslagen (1970:979) följer med en fordran som grundas på avtal om
Förmånsrätt enligt 4 a § förmånsrättslagen (1970:979) följer med en fordran som grundas på avtal om
1. livförsäkring, eller
2. återförsäkring avseende livförsäkring. Förmånsrätten omfattar de tillgångar som finns upptagna i det register som anges i 10 §, när en försäkringsgivare från tredje land försätts i konkurs eller när utmätning äger rum eller särskild administration träder in.
Prop. 1998/99:87 Bilaga 9
550
Fordran enligt första stycket 1 har företräde framför fordran enligt första stycket 2.
14 §
Kapitalbasen för livförsäkring får omfatta de poster som anges i 7 kap. 22 § och 26 § tredje stycket försäkringsrörelselagen (1982:713). För livförsäkring beräknas solvensmarginalen enligt 7 kap. 23 § försäkringsrörelselagen. Garantibeloppet för livförsäkring skall motsvara 400 000
ECU. En tredjedel av solvensmarginalen eller av garantibeloppet, om det är större, skall motsvaras av poster som anges i 7 kap. 22 § första stycket 1–3försäkringsrörelselagen.
Kapitalbasen för livförsäkring får omfatta de poster som anges i 7 kap. 22 § och 26 § tredje stycket försäkringsrörelselagen (1982:713). För livförsäkring beräknas solvensmarginalen enligt 7 kap. 23 § försäkringsrörelselagen. Garantibeloppet för livförsäkring skall motsvara 400 000 euro. En tredjedel av solvensmarginalen eller av garantibeloppet, om det är större, skall motsvaras av poster som anges i 7 kap. 22 § första stycket 1–4försäkringsrörelselagen.
19 §
En försäkringsgivare från tredje land som meddelar livförsäkringar i Sverige skall utföra försäkringstekniska beräkningar och utredningar under ledning av en aktuarie. I fråga om aktuarien gäller 8 kap. 18 § andra stycketförsäkringsrörelselagen (1982:713).
En försäkringsgivare från tredje land skall utföra försäkringstekniska beräkningar och utredningar under ledning av en eller flera aktuarier. I fråga om aktuarierna gäller 8 kap. 18 § första och andra styckenaförsäkringsrörelselagen (1982:713).
Finansinspektionen skall, om det behövs, förordna en eller flera aktuarier som tillsammans med försäkringsgivarens aktuarie skall utföra de uppgifter som avses i första stycket. Inspektionen skall utfärda en instruktion för sådan aktuarie. Aktuarien har rätt att få arvode av försäkringsgivaren. Arvodets storlek bestäms av inspektionen.
6 kap.
1 §
Finansinspektionen skall ha tillsyn över den verksamhet som försäkringsgivare från tredje land bedriver i Sverige. Inspektionen skall verka för en sund utveckling av
Finansinspektionen skall ha tillsyn över den verksamhet som försäkringsgivare från tredje land bedriver i Sverige. Inspektionen skall utöva tillsyn över att verksamheten
Prop. 1998/99:87 Bilaga 9
551
verksamheten och ha ett nära samarbete med andra länders behöriga myndigheter.
bedrivs i enlighet med denna lag och andra författningar som reglerar försäkringsgivarens näringsverksamhet. Inspektionen skall ha ett nära samarbete med andra länders behöriga myndigheter.
3 §
Företrädaren för en försäkringsgivare från tredje land skall utan anmaning lämna Finansinspektionen
1. en redogörelse för försäkringsgivarens verksamhet i Sverige för varje räkenskapsår, enligt formulär som fastställs av inspektionen,
2. ett intyg för varje räkenskapsår om att försäkringsgivarens deposition motsvarar kraven i 5 kap. 1–3 §§,
3. en utredning för varje räkenskapsår om de försäkringstekniska avsättningarnas storlek, hur dessa har beräknats och täckts samt om avgiven återförsäkring,
4. en kopia av grunder eller ändrade grunder,
3. försäkringstekniska riktlinjer för livförsäkring eller en ändring i riktlinjerna senast när de börjar användas,
5. uppgifter om de tvångsmedel som den behöriga myndigheten i försäkringsgivarens hemland har tillgripit mot försäkringsgivaren, samt
6. meddelande om ändring av försäkringsgivarens firma.
4. uppgifter om de tvångsmedel som den behöriga myndigheten i försäkringsgivarens hemland har tillgripit mot försäkringsgivaren, samt
5. meddelande om ändring av försäkringsgivarens firma.
Till grunderna eller de ändrade grunderna enligt första stycket 4 skall det fogas en redogörelse för de konsekvenser grunderna får för försäkringstagarna och försäkringsgivaren.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får meddela närmare föreskrifter om uppgiftsskyldigheten enligt första och andra styckena.
Till de försäkringstekniska riktlinjerna eller de ändrade försäkringstekniska riktlinjerna skall fogas en redogörelse för de konsekvenser som riktlinjerna får för försäkringsgivaren samt för försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade enligt försäkringarna.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om uppgiftsskyldigheten enligt första och andra styckena.
Prop. 1998/99:87 Bilaga 9
552
4 §
Företrädaren för en försäkringsgivare från tredje land skall lämna Finansinspektionen de upplysningar om försäkringsgivaren och dennes verksamhet här i landet som inspektionen begär.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får meddela föreskrifter om vilka upplysningar en försäkringsgivare från tredje land skall lämna till inspektionen enligt första stycket.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka upplysningar en försäkringsgivare från tredje land skall lämna till inspektionen enligt första stycket.
8 §
Finansinspektionen får i fråga om den verksamhet som en försäkringsgivare från tredje land bedriver här i landet meddela de erinringar som inspektionen anser är nödvändiga.
Finansinspektionen skall förelägga försäkringsgivaren att vidta rättelse om inspektionen finner att
1. avvikelser skett från denna lag, trafikskadelagen (1975:1410), lagen (1976:357) om motortävlingsförsäkring eller föreskrifter som har meddelats med stöd av någon av dessa lagar eller från grunderna, om sådana finns,
2. grunderna inte längre är tillfredsställande med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av försäkringsgivarens rörelse,
3. ett belopp som deponerats i bank enligt 5 kap. 1–3 §§ minskats genom att värdehandlingarna sjunkit avsevärt i värde eller av annan anledning,
4. försäkringsgivarens riktlinjer för placering av tillgångar som används för skuldtäckning inte är tillfredsställande med hänsyn till innehållet i 5 kap. 8 § samt 7 kap. 9 a – 10 c §§ och 10 e § försäkringsrörelselagen (1982:713) ,
5. de tillgångar som används för skuldtäckning inte är tillräckliga eller inte är placerade enligt 5 kap.
Finansinspektionen skall förelägga försäkringsgivaren eller dennes företrädare att vidta rättelse om inspektionen finner att
1. avvikelse skett från denna lag eller någon annan svensk författning som reglerar försäkringsgivarens näringsverksamhet,
2. de försäkringstekniska riktlinjerna, beräkningsunderlaget och placeringsriktlinjerna inte längre är tillfredsställande med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av försäkringsgivarens rörelse,
3. ett belopp som deponerats i bank enligt 5 kap. 1–3 §§ minskats genom att värdehandlingarna sjunkit avsevärt i värde eller av annan anledning, eller
Prop. 1998/99:87 Bilaga 9
553
8 § samt 7 kap. 9 a — 10 c §§ och 10 e § försäkringsrörelselagen ,
6. försäkringsgivarens företrädare eller, om företrädaren är en juridisk person, försäkringsgivarens ombud inte uppfyller de krav som anges i 4 kap. 5 § första stycket 3, eller
7. det i övrigt finns allvarliga anmärkningar mot försäkringsgivarens verksamhet.
4. försäkringsgivarens företrädare eller, om företrädaren är en juridisk person, försäkringsgivarens ombud inte uppfyller de krav som anges i 4 kap. 5 § första stycket 3.
9 §
Finansinspektionen skall förelägga en försäkringsgivare från tredje land att upprätta och för godkännande överlämna en plan för att
1. återställa en sund finansiell ställning, om försäkringsgivarens kapitalbas understiger solvensmarginalen enligt 7 kap. 23 eller
25 § försäkringsrörelselagen (1982:713) (saneringsplan),
2. skyndsamt återställa kapitalbasen, om den understiger de nivåer som anges i 5 kap. 12–15 §§, eller om garantibeloppet för en livförsäkringsrörelse inte har sådan sammansättning som anges i 5 kap. 12 § andra stycket (finansieringsplan).
1. återställa en tillfredsställande finansiell ställning, om försäkringsgivarens kapitalbas understiger solvensmarginalen enligt 7 kap. 23 eller 25 § försäkringsrörelselagen (1982:713) (saneringsplan),
2. skyndsamt återställa kapitalbasen, om den understiger de nivåer som anges i 5 kap. 12–14 §§, eller om garantibeloppet för en livförsäkringsrörelse inte har sådan sammansättning som anges i 5 kap. 12 § andra stycket (finansieringsplan).
Skyldigheten att upprätta saneringsplan eller finansieringsplan enligt första stycket gäller inte om försäkringsgivaren medgetts undantag enligt 5 kap. 16 § och någon annan myndighet än Finansinspektionen har tillsyn över soliditeten. Om den utländska myndighet som kontrollerar försäkringsgivarens soliditet förbjuder försäkringsgivaren att helt eller delvis förfoga över sina tillgångar skall, på begäran av myndigheten, Finansinspektionen vidta samma åtgärder beträffande försäkringsgivarens tillgångar i Sverige. Finansinspektionen får besluta hur verksamheten skall drivas efter ett sådant beslut av den utländska myndigheten.
7 kap.
7 §
Finansinspektionen skall anta ett anbud om övertagande av försäkringsbestånd om
1. den övertagande försäkringsgivaren har den kapitalbas som krävs sedan överlåtelsen beaktats, varvid hänsyn tagits till sådant undantag som kan ha medgivits i enlighet med 5 kap. 16 §, och
Prop. 1998/99:87 Bilaga 9
554
2. behörig myndighet i det land där åtagandet skall fullgöras, samtycker till överlåtelsen eller inte har yttrat sig.
Saknar den övertagande försäkringsgivaren koncession att driva verksamhet i Sverige, skall kapitalbasen intygas av behörig myndighet. Med behörig myndighet avses i detta fall den behöriga myndigheten i det EESland som övervakar försäkringsgivarens soliditet.
Finansinspektionens beslut att anta ett anbud skall kungöras enligt 10 kap. 1 § 10. När ett sådant beslut kungörs, övergår ansvaret för det överlåtna försäkringsbeståndet på den övertagande försäkringsgivaren. Genom denna försäkringsgivares försorg skall samtliga försäkringstagare och de personer som förvärvat rätt på grund av en försäkring underrättas om överlåtelsen och de eventuella ändringar i villkoren som den medför.
Finansinspektionens beslut att anta ett anbud skall kungöras enligt 10 kap. 1 § 10. När ett sådant beslut kungörs, övergår ansvaret för det överlåtna försäkringsbeståndet på den övertagande försäkringsgivaren. En övertagande försäkringsgivare med koncession i Sverige, skall underrätta försäkringstagarna och de personer som förvärvat rätt på grund av en försäkring om överlåtelsen och de eventuella ändringar i villkoren som överlåtelsen medför. Finansinspektionen bestämmer på vilket sätt underrättelsen skall lämnas.
Om det i ett bestånd av direkt försäkring som överlåtits ingår åtaganden som skall fullgöras i ett annat EES-land skall Finansinspektionen offentliggöra den godkända överlåtelsen i det landet enligt bestämmelserna där. Om överlåtelsebeslutet offentliggörs på motsvarande sätt i det berörda landet, får inspektionen underlåta att offentliggöra beslutet där.
8 kap.
1 §
Företrädaren för en utländsk försäkringsgivare skall övervaka att försäkringsgivaren i sin verksamhet i Sverige iakttar god affärssed. I fråga om en försäkringssammanslutning skall försäkringsgivaren övervaka att verksamhet för att anskaffa försäkringar bedrivs i enlighet med god sed.
Företrädaren för en utländsk försäkringsgivare skall övervaka att försäkringsgivaren i sin verksamhet i Sverige iakttar god försäkringsstandard. I fråga om en försäkringssammanslutning skall försäkringsgivaren övervaka att verksamhet för att anskaffa försäkringar bedrivs i enlighet med en sådan standard.
1 a §
Information till försäkringstagare och de som erbjuds att teckna en försäkring, skall vara anpassad efter försäkringens art och tydligt visa försäkringens villkor och värdeutveckling. Även andra er-
Prop. 1998/99:87 Bilaga 9
555
sättningsberättigade på grund av försäkringar skall ges den information de behöver.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om vilken information som en försäkringsgivare skall lämna till försäkringstagarna, andra ersättningsberättigade på grund av försäkringarna och till dem som erbjuds att teckna en försäkring hos försäkringsgivaren.
2 §
En utländsk försäkringsgivare skall i alla meddelanden till allmänheten nämna sin organisationsform och sitt hemland.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen skall meddela närmare föreskrifter om den information som en försäkringsgivare skall lämna till försäkringstagarna och till den som avser att teckna en försäkring hos försäkringsgivaren.
4 §
En utländsk försäkringsgivare eller dennes företrädare får inte till fördel för en enskild försäkringstagare eller grupper av försäkringstagare, på annat sätt än genom återbäring, medge direkt eller indirekt nedsättning av de livförsäkringspremier som försäkringsgivaren enligt upprättade grunder bestämt för sin rörelse här i landet.
En utländsk försäkringsgivare får inte förespegla framtida återbäring som saknar grund i försäkringsavtalet.
Lydelse enligt prop. 1997/98:186 Föreslagen lydelse
10 kap.
1 §
Finansinspektionen skall i Post- och Inrikes Tidningar kungöra
1. förordnande av ett ombud enligt 3 kap. 6 § fjärde stycket, 8 § eller 6 kap. 12 §,
Prop. 1998/99:87 Bilaga 9
556
2. beslut om att förbjuda eller begränsa en utländsk försäkringsgivares rätt att förfoga över sina tillgångar här i landet enligt 3 kap. 7 § första stycket, 9 § första stycket eller 6 kap. 11 § första stycket,
3. koncession som beviljas en försäkringsgivare från tredje land enligt 4 kap. 5 § första stycket,
4. förlängning av koncession som beviljas en försäkringsgivare från tredje land enligt 4 kap. 6 §,
5. godkännande av en företrädare för en försäkringsgivare från tredje land enligt 4 kap. 5 § första stycket eller 8 §,
6. ändring av firma för en försäkringsgivare från tredje land enligt 6 kap. 4 § första stycket 6,
6. ändring av firma för en försäkringsgivare från tredje land enligt 6 kap. 3 § första stycket 5,
7. förverkande av koncession enligt 6 kap. 2 eller 13 § eller återkallande av koncession enligt 7 kap. 1 § för en försäkringsgivare från tredje land,
8. godkännande eller förordnande av ett ombud enligt 7 kap. 2 § andra stycket,
9. anbud om övertagande av ett försäkringsbestånd i ett administrationsbo enligt 7 kap. 6 § första stycket,
10. beslut om antagande av anbud enligt 7 kap. 7 § första stycket, 11. ansökan om tillstånd till överlåtelse av försäkringsbestånd enligt 9 kap. 5 §, och
12. tillstånd till överlåtelse enligt 9 kap. 8 § första stycket. I 7 kap. 7 § fjärde stycket och 9 kap. 8 § andra stycket finns bestämmelser om offentliggörande av vissa överlåtelsebeslut i andra EES-länder.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.
Prop. 1998/99:87 Bilaga 9
557
Förslag till lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 §1
Om rätt för vissa utländska företag att driva verksamhet i Sverige finns särskilda bestämmelser, nämligen
1. för bankföretag 1 kap.4 och 5 §§bankrörelselagen (1987:617)
2. för värdepappersföretag 1 kap. 3 c § och 2 kap. 7 § lagen (1992:981) om värdepappersrörelse,
3. för företag som driver finansieringsverksamhet 2 kap.8–10 §§ lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet,
4. för utländska försäkringsgivare lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i
Sverige och lagen (1993:1302) om EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige,
4. för utländska försäkringsgivare lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige,
5. för börser, auktoriserade marknadsplatser och clearingorganisationer 2 kap. 7 §, 7 kap. 2 § respektive 8 kap. 3 § lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet,
6. för centrala värdepappersförvarare 2 kap. 6 § lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument,
7. för utländska fondföretag 7 a–c §§ lagen (1990:1114) om värdepappersfonder.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.
1 Senaste lydelse 1998:1493.
Prop. 1998/99:87 Bilaga 10
558
Lagrådets yttrande över lagrådsremissen om ändrade försäkringsrörelseregler
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1999-02-23
Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet
Gertrud Lennander, regeringsrådet Kjerstin Nordborg.
Enligt en lagrådsremiss den 28 januari 1999 (Finansdepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713),
2. lag om ändring i lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag,
3. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),
4. lag om ändring i lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare,
5. lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979),
6. lag om ändring i lagen (1995:779) om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713).
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av departementsrådet Lars Bergendal, hovrättsassessorn Bengt Söderquist, hovrättsassessorn Charlotte Abrahamsen och departementssekreteraren Ellen Bramness Arvidsson.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Förslaget till lag om ändring i försäkringsrörelselagen
Förslaget innebär att principerna för försäkringsverksamhet moderniseras och ges en mer marknadstillvänd utformning. Sedan EG-rätten formellt införlivats i lagen genom tidigare ändringar innebär förslaget också en närmare anpassning i sak till en europeisk syn på försäkringsrörelse, bl.a. genom upphävande av förbudet mot vinstutdelning i livförsäkringsbolag.
Förslaget syftar bl.a. till att ge försäkringsbolagen incitament att utforma nya försäkringar och ge försäkringstagarna vidgade valmöjligheter. Förslaget antas därmed också leda till ökad priskonkurrens. I vad mån förhoppningar om en sådan utveckling kommer att infrias av försäkringsbolagen får framtiden utvisa.
Även med det nu föreliggande förslaget återstår, som redovisas i remissen, mycket arbete innan försäkringsrätten har moderniserats i dess helhet. Ett avsnitt som kommer senare är anpassningen av de associationsrättsliga bestämmelserna till de nya reglerna om aktiebolagens — och bankföretagens — organisation. Viktigast synes vara det pågående arbete på en ny försäkringsavtalslag — med inarbetade regler för skydd även av konsumenter — vars resultat länge efterfrågats men fortfarande dröjer. I
Prop. 1998/99:87 Bilaga 10
559
den allmänna motiveringen anförs att det enligt regeringens mening finns skäl att överväga om eventuella nackdelar av att skälighetsregeln upphävs bör motverkas genom bestämmelser av civilrättslig karaktär eller om information. Konsumentskyddet på försäkringsområdet, sägs det, skall vara starkt. Med tanke på att enligt det remitterade förslaget åtskilligt skall regleras genom avtal mellan försäkringstagare och försäkringsbolag hade det varit värdefullt om den nya försäkringsavtalslagen hade funnits på plats. Frånsett detta har Lagrådet förståelse för att ämnets omfattning och svårighetsgrad framtvingar ett reformarbete i etapper. Det nu utbrutna ämnesområdet synes vara i huvudsak lämpligt avgränsat.
Förslaget synes vara utformat med tillbörlig försiktighet. När det gäller försäkringsbolagens stabilitet och skyddet för försäkringstagarnas pengar synes nyheterna — om ock principiellt betydelsefulla — inte behöva medföra några nämnvärt ökade risker. Mycket kommer att bero på om de övervakande myndigheterna — och därvid främst Finansinspektionen — får tillräckliga resurser och har behövlig initiativkraft för att se till att lagens principer får genomslag också i praktiken. Det är optimistiskt att tro att i fråga om privatförsäkringar — och frånsett gruppförsäkringar och kollektiva försäkringar — mer än ett litet antal försäkringstagare på egen hand har tillräckliga insikter för att rationellt jämföra värdet av olika försäkringar och därmed marknadsmässigt styra utvecklingen av försäkringsbranschen i en sund riktning.
Den remitterade lagtexten, som i åtskilliga delar härstammar från 1948 års försäkringsrörelselag, skulle förvisso kunna moderniseras i olika hänseenden. Olika andra ändringar i lagen är emellertid aviserade liksom på längre sikt en total översyn. Enligt Lagrådets mening är det bättre att avvakta en sådan översyn än att under tidspress genomföra olika ändringar enbart i redaktionellt hänseende med risk för misstag i fråga om hänvisningar o.l. De ändringar som nu föreslås synes vara omsorgsfullt utformade.
Det är alltid till fördel vid läsningen av en omfattande lagtext om de olika kapitlen delas in med hjälp av underrubriker. I det hänseendet företer det remitterade förslaget stora ojämnheter. Det till stora delar nyskrivna 5 kap. och det helt nyskrivna 11 kap. är föredömliga i det hänseendet. I det långa 7 kap. finns om förslaget genomförs två underrubriker, varav den ena före 1 § och den andra före den nya sista paragrafen. I 10 kap. finns inte några underrubriker och nu föreslås en enda, framför den nya sista paragrafen. Sådana isolerade underrubriker synes knappast öka läsbarheten och kan lika gärna avvaras.
I vissa bemyndiganden i lagen har "Finansinspektionen" bytts ut mot "den myndighet som regeringen bestämmer". I åtskilliga bestämmelser står den gamla lydelsen kvar oförändrad.
Prop. 1998/99:87 Bilaga 10
560
Valutabeteckningen ecu torde på de ställen den förekommer i försäkringsrörelselagen — varav Lagrådet har uppmärksammat 1 kap. 10 § tredje stycket, 2 a kap. 4 § och 7 kap. 26 § — böra bytas mot euro.
1 kap. 1 a §
Till denna paragraf har de viktigaste principer som i framtiden skall styra försäkringsverksamheten koncentrerats. Paragrafen är mycket komprimerad. Principerna är allmänt hållna. Utformningen ger härigenom lagen karaktär av en ramlag vars innehåll måste fyllas ut främst genom tillsynspraxis.
Första stycket reglerar frågan om försäkringsbolagens stabilitet. Bestämmelserna synes vara så utformade att de i förening med de utförliga föreskrifter som finns i 7 kap. om rörelsen ger tillräcklig ledning för vilka krav som i praxis skall kunna ställas på försäkringsbolagens stabilitet.
Även andra stycket om information jämte det bemyndigande att meddela närmare föreskrifter som finns i fjärde stycket synes tillräckliga som lagstöd för kravet på genomlysning av försäkringsbolagen och deras produkter. Detta till trots kommer den vanlige försäkringstagaren knappast att kunna göra något meningsfullt val mellan alla de villkor som erbjuds av olika försäkringsbolag.
Tredje stycket kan sägas vara inriktat på det mer direkta konsumentskyddet. Vägledande skall vara kravet på "god försäkringsstandard", ett i och för sig välfunnet uttryck. Utformningen av bestämmelserna föranleder emellertid vissa frågor.
Till en början är det tveksamt om uppräkningen i första stycket av de olika delar av verksamheten som skall leva upp till kravet på god försäkringsstandard ger någon ledning. Kravet synes böra gälla för verksamheten i dess helhet. För att läsaren inte skall förledas att tro något annat synes det vara bättre att ge första meningen följande lydelse: "Verksamheten skall bedrivas enligt god försäkringsstandard."
Någon ledning för vad som är "god försäkringsstandard" ger inte lagtexten. Begreppets innebörd får fyllas ut främst i tillsynspraxis. Det får antas att mycket av vad försäkringsbolagen nu praktiserar kan ge ledning för tillämpningen.
Värre är kopplingen till andra meningen i stycket. Enligt denna skall försäkringsrörelsen bedrivas så att försäkringstagarnas och andra ersättningsberättigades intressen på grund av direkt försäkring inte otillbörligt åsidosätts. Man skulle kunna tro att detta utgör nedre gränsen för vad som kan anses utgöra god försäkringsstandard. Bestämmelsen torde vara utformad i syfte att begränsa Finansinspektionens skyldigheter att ingripa. Det är emellertid inte fråga om en tillsynsbestämmelse utan om en handlingsregel för försäkringsbolagen. Kraven på försäkringsbolagen
Prop. 1998/99:87 Bilaga 10
561
med stöd av första meningen bör kunna ställas högre än vad andra meningen antyder. Man kan vidare fråga sig varför återförsäkringstagare skulle kunna få behandlas "otillbörligt". Att ingen skall behandlas otillbörligt synes vara ett självklart minimikrav som inte skall behöva utsägas. Lagrådet förordar att andra meningen får utgå.
Lagrådet vill understryka betydelsen av att — vid sidan av Finansinspektionens tillsyn av att kravet på god försäkringsstandard efterlevs — Konsumentverket/KO kan granska villkor i försäkringsavtal med stöd av lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden. Härigenom kan skäligheten av sådana villkor alltjämt komma under myndighets prövning (även domstolsprövning enligt 36 § avtalslagen kan undantagsvis tänkas bli aktuell). Det torde dock i praktiken inte komma i fråga att skäligheten av begärda premier prövas. Det får emellertid accepteras att det inte längre finns utrymme för någon priskontroll i försäkringssammanhang.
1 kap. 6 §
Det framstår som främmande att beteckna aktieägare i försäkringsbolag som delägare. I andra bestämmelser i lagen talas om aktieägare och/eller delägare. Om den här föreslagna konstruktionen undviks slipper man också den något egendomliga utformningen av 1 kap. 7 § fjärde stycket. Lagrådet förordar därför att bestämmelsen inleds på följande sätt: "I ett försäkringsbolag svarar aktieägarna eller delägarna inte för --- ".
1 kap. 7 §
Genomförs den av Lagrådet förordade ändringen av 1 kap. 6 § skall hänvisningen i förevarande paragraf till den paragrafen utgå.
2 kap. 5 §
I 12 kap. 5 § förslås att årsvinsten i livförsäkringsbolag och belopp som förs över från bundet eget kapital till fritt eget kapital skall användas för återbäring i den mån inte vinsten eller det överförda beloppet får tas i anspråk för vinstutdelning eller för att täcka förluster enligt bestämmelser i bolagsordningen. I fortsättningen skall således frågan om förlusttäckning i livförsäkringsbolag regleras genom bestämmelser i bolagsordningen. Denna princip synes så viktig att den bör återspeglas också i förevarande paragraf. Så skulle kunna ske genom ett tillägg till första stycket 8 med följande lydelse: "eller i ett livförsäkringsbolag på annat sätt täcka bolagets förlust".
2 kap. 17 §
Även tillskott av garantikapital bör registreras. En bestämmelse härom bör införas. I en sådan bestämmelse bör regleras inom vilken tid anmälan för registrering skall ske, hur stor del av tillskottet som skall vara betalat för att registering skall få ske och i förekommande fall inom vilken tid-
Prop. 1998/99:87 Bilaga 10
562
rymd, räknat från registreringen, som resten av tillskottet skall vara betalad. Dessutom behövs en bestämmelse om återbetalningsskyldighet för det fallet att registrering inte kommer till stånd.
5 kap. 18 §
Det synes vara avsett att endast försäkringsaktiebolag skall få ta upp vinstandelslån, självfallet under förutsättning att bolaget får dela ut vinst till aktieägarna. Detta framgår dock endast indirekt, genom att det talas om vinstutdelning till aktieägare. Förutsättningen bör klart anges och paragrafen därför delas upp i tre meningar. Den kan förslagsvis få följande lydelse: "Försäkringsaktiebolag, som får dela ut vinst till aktieägarna, får ta upp lån mot obligationer eller andra skuldebrev med rätt till ränta, vars storlek är helt eller delvis beroende av vinstutdelningen till aktieägare i bolaget eller av sådan vinst i bolaget som kan användas till vinstutdelning till aktieägarna (vinstandelsbevis). Beslut om upptagande av sådant lån fattas av bolagsstämman. Styrelsen får --- bolagsstämmans bemyndigande."
7 kap. 10 d §
Andra stycket borde rimligen medge att — som ett undantag från första stycket andra meningen — tillgångar får finnas också inom EES. Det kan ske genom att efter orden "utanför EES," läggs till: "eller i fall som avses i första stycket andra meningen inom EES,".
7 kap. 16 §
I 16 § har första stycket utgått medan det andra stycket, efter en justering, kvarstår som en egen paragraf. Justeringen av det andra stycket, som införlivar försäkringsmäklardirektivet (Rådets direktiv den 13 december 1976, 77/92/EEG) artikel 9.2, har emellertid blivit missvisande. Lagrådet föreslår att bestämmelsen inleds på följande sätt: "På begäran av den som i egenskap av försäkringsombud eller på liknande sätt biträtt ett försäkringsbolag skall Finansinspektionen ---".
7 kap. 22 och 24 §§
Enligt dessa bestämmelser får i kapitalbasen bl.a. ingå hälften av ej inbetalat garantikapital. Enligt den föreslagna nya lydelsen av 2 kap. 13 § krävs för registrering av bolaget att hela garantikapitalet är inbetalat. Beroende på vad lösningen blir i fråga om inbetalning av tillskott enligt 2 kap. 17 § kan en föreskrift om inbetalat tillskott behövas.
12 kap. 6 §
Enligt paragrafen skall återbäringen fördelas på visst sätt om inte annat följer av försäkringsavtalet eller, i fall som avses i 5 §, av bolagsordningen. Bestämmelser i bolagsordningen till vilka 5 § hänvisar synes dock
Prop. 1998/99:87 Bilaga 10
563
inte kunna inverka på fördelningen av återbäringen, eftersom de avser vinstutdelning eller förlusttäckning som begränsar återbäringen innan denna kan fördelas. Hänvisningen till 5 § synes därför böra utgå och paragrafen avslutas med orden: "om inte annat följer av bestämmelser i försäkringsavtalet eller bolagsordningen". Sådana bestämmelser i bolagsordningen kan avse t.ex. återbäring inom ramen för konsolideringsfondens användning enligt 12 kap. 9 § fjärde stycket.
12 kap. 14–16 §§
I 12 kap., som handlar om vinstutdelning och annan användning av försäkringsbolagets egendom, har under en särskild rubrik tagits in dels bestämmelser som skall gälla övergångsvis för liv- och skadeförsäkringar (14 §), dels regler om att vissa förutsättningar skall vara uppfyllda vid ombildning till vinstutdelningsverksamhet i livförsäkringsbolag (15– 16 §§).
I allt fall 14 § har karaktären av klar övergångsbestämmelse och det kan ifrågasättas om den inte borde placeras bland dessa. Att den tagits in i lagen motiveras med att den torde få betydelse under lång tid. Lagrådet kan i och för sig acceptera att det kan vara av värde att bestämmelsen återfinns i lagen, men vill väcka frågan om den har fått en lämplig placering i 12 kap. Bestämmelsen i 14 § är allmänt hållen och hör måhända mera hemma i 1 kap., förslagsvis som en ny 1 b §. Lagrådet utgår emellertid från att överväganden om bestämmelsens placering — samt om också 15 och 16 §§ skall återfinnas i 12 kap. — görs om inte förr så i samband med den välbehövliga översyn av lagen som har aviserats.
Såvitt gäller 15 § första stycket 2 har vid lagrådsföredragningen upplysts att avsikten varit att hörande och samtycke av försäkringstagarna i princip bara erfordras i fall då villkor om vinstutdelning tas in i bolagsordningen första gången och att det var svårt att förutse i vilka situationer försäkringstagarna över huvud taget skulle kunna beröras av en ändring av villkor om vinstutdelning. Det sistnämnda sades emellertid inte kunna uteslutas, varför också ändringar i detta hänseende borde underställas försäkringstagarna, om deras rätt på grund av försäkringarna berördes. Lagrådet konstaterar att lagtexten inte fått den utformning som varit avsedd. Punkten 2 kan därför kompletteras med "vars rätt berörs av villkoret underrättats om att detta tas in i eller ändras i bolagsordningen,". Följdändringar torde också krävas i punkterna 3 och 4 och i tredje stycket.
19 kap. 1 och 11 §§
Enligt 1 § första stycket skall Finansinspektionen utöva tillsyn över att "verksamheten" i ett försäkringsbolag bedrivs i enlighet med försäkringsrörelselagen och andra författningar som reglerar försäkringsbolagens "näringsverksamhet". Enligt 11 § första stycket får Finansinspektionen meddela de erinringar i fråga om försäkringsbolagens "verksamhet" som inspektionen anser behövliga. Enligt andra stycket 1 samma paragraf får
Prop. 1998/99:87 Bilaga 10
564
Finansinspektionen meddela föreläggande om rättelse ifall avvikelse skett från försäkringsrörelselagen eller någon annan författning som reglerar ett försäkringsbolags "näringsverksamhet". I 2 kap. 3 § femte stycket 1 föreskrivs däremot att bolagsordning skall stadfästas och koncession beviljas om den planerade "verksamheten" kan antas komma att uppfylla kraven i försäkringsrörelselagen och andra författningar som reglerar "verksamheten".
Avsikten med att använda ordet "näringsverksamhet" torde vara att begränsa Finansinspektionens tillsynsskyldighet. Hur begränsningen skall göras framstår dock som osäkert, frånsett att avskaffandet av skälighetsprincipen självfallet påverkar tillsynsuppgifterna. Klart står att Finansinspektionen inte skall pröva avtalsrättsliga frågor samt att Konkurrensverket ensamt skall svara för konkurrensfrågor. Gränsdragningen mellan Finansinspektionens och Konsumentverket/KO:s arbetsuppgifter är föremål för fortsatt utredningsarbete. Det är med andra ord svårt att veta vilken avgränsning ordet "näringsverksamhet" är avsett att täcka, vartill kommer att all verksamhet som ett försäkringsbolag bedriver torde utgöra näringsverksamhet. Användandet av något annat uttryck än "verksamheten" kan dock vara ägnat att åtminstone antyda att en begränsning i tillsynsskyldigheten är åsyftad. I 11 § första stycket bör dock ordet "verksamhet" behållas, på samma sätt som "verksamheten" förekommer i inledningen till 1 § första stycket.
Det kan antas att avgränsningen av Finansinspektionens tillsynsverksamhet kommer att lösa sig i tillsynspraxis. Lagrådet vill dock understryka vikten av att Finansinspektionen utövar en effektiv tillsyn av att försäkringsbolagen iakttar en god försäkringsstandard enligt 1 kap. 1 a § tredje stycket. Detta gäller även och kanske i synnerhet i fråga om konsumentförsäkringar.
Övergångsbestämmelserna
Punkten 2. Till frågan om ett tillägg till denna punkt återkommer Lagrådet under punkten 7.
Punkten 3. Avsikten torde vara att belopp som motsvarar återbäringsfonden och andra återbäringsmedel skall gottskrivas försäkringstagarna m.fl. just vid ingången till det räkenskapsår då nya bestämmelser skall tillämpas. Ordet "senast" bör därför utgå. Till frågan om ett tillägg till punkten 3 återkommer Lagrådet under punkten 7.
Punkten 4. I den allmänna motiveringen sägs att om en ändring av bolagsordningen som begränsar delägaransvaret medför en otillåten försvagning av kapitalbasen kan stadfästelse vägras med stöd av stabilitetsprincipen. Ett ömsesidigt försäkringsbolag kan emellertid tänkas vara skyldigt att genomföra ändringar av bolagsordningen som på grund av begränsningarna av uttaxeringsmöjligheterna kan medföra ett sådant resultat. Enligt den här föreslagna övergångsbestämmelsen skall en änd-
Prop. 1998/99:87 Bilaga 10
565
ring av bolagsordningen som anpassar den till de nya bestämmelserna vara registrerad senast vid utgången av år 2001. Finansinspektionen lär under förutsättning att bolaget har maximalt utnyttjat de tillåtna uttaxeringsmöjligheterna inte kunna undgå att stadfästa en sådan ändring av bolagsordningen. Inspektionen torde i så fall få ingripa med olika sanktioner efter registreringen.
Punkten 7 första meningen. Enligt denna skall äldre föreskrifter i 7 kap. 17 a och 22 §§ fortfarande tillämpas på livförsäkringsbolag som med stöd av punkterna 2 och 3 innehar återbäringsmedel. Punkten 3 handlar om gottskrivande av återbäringsmedel och utgör inte något stöd för innehav av sådana. Hänvisningen till punkten 3 bör därför utgå. I övrigt har meningen nära samband med punkten 2 och synes lämpligen böra föras in i denna som en ny tredje mening med förslagsvis följande lydelse: "Äldre föreskrifter i 7 kap. 17 a och 22 §§ skall fortfarande tillämpas på livförsäkringsbolag som innehar återbäringsmedel med stöd av denna punkt."
Punkten 7 andra meningen. Som nyss antytts kvarstår inte några återbäringsmedel med stöd av punkten 3. Avsikten med bestämmelsen synes vara att ange att ändring i bolagsordningen om övergång till vinstutdelning inte får stadfästas innan återbäringsmedel gottskrivits försäkringstagarna enligt punkten 3. Bestämmelsen kan lämpligen införas sist i punkten 3 och ges följande lydelse: "De nya bestämmelserna i 12 kap. 16 § gäller även återbäringsmedel som innehas med stöd av punkten 2."
Som en följd av det sagda får följande punkter ny nummerbeteckning.
Punkten 11. En bestämmelse liknande den här föreslagna infördes på inrådan av Lagrådet som punkt 9 i lagen (1984:1061) om statlig inkomstskatt i samband med att den kommunala beskattningen av juridiska personer upphävdes (se prop. 1984/85:70 s. 253 f, jfr SOU 1974:55 s. 86 med där gjorda hänvisningar). Motsvarande bestämmelser har också meddelats i samband med skattereformen 1990, se SFS 1990:650 om ändring i kommunalskattelagen punkten 30 och lagen 1990:651 om ändring i lagen om statlig inkomstskatt punkten 18. Lagrådet är emellertid inte övertygat om att en sådan övergångsbestämmelse har sin plats i förevarande sammanhang. I det förut omnämnda lagrådsyttrandet framhölls att den föreslagna regeln visserligen kunde bidra till att göra lagen svåröverskådlig men att det i det fallet fick anses godtagbart. Några exempel på övergångsbestämmelser som den här föreslagna föreskriften skulle kunna vara tillämplig på har inte anförts. En bestämmelse av denna art som används i enstaka fall kan vålla osäkerhet i andra fall där den saknas. En sådan osäkerhet skulle kunna leda till att en motsvarande bestämmelse infördes i samband med snart sagt varje mer omfattande ändring av ett lagverk av någon betydelse, vilket vore olyckligt. Om det inte kan anföras något konkret behov av bestämmelsen — vilket i sin tur borde föranleda detaljerade övergångsbestämmelser — förordar Lagrådet att den får utgå.
Prop. 1998/99:87 Bilaga 10
566
Övriga lagförslag
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Konsumentförsäkringslagen (1980:38)
I 4 § andra stycket konsumentförsäkringslagen finns en hänvisning till försäkringsrörelselagen i fråga om tillsyn över att försäkringsvillkor är skäliga. Om skälighetsgranskningen av villkor i konsumentförsäkringar med stöd av försäkringsrörelselagen, se Edvard Nilsson och Erland Strömbäck, Konsumentförsäkringslagen, 1984 s. 40–-45. Eftersom bestämmelserna om skälighet upphävs i försäkringsrörelselagen bör detta stycke utgå. Lagrådet erinrar om vad som förut anförts om vikten av att kravet på god försäkringsstandard upprätthålls — något som gäller särskilt i förhållande till konsumenter — och av att villkor i försäkringsavtal kan prövas med stöd av lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden.
Tillsyn av skälighet kommer i fortsättningen att kunna ske övergångsvis med stöd av 12 kap. 16 § försäkringsrörelselagen och punkten 2 i övergångsbestämmelserna till lagen om ändring i denna lag. Eftersom det här endast är fråga om en hänvisning och tillsynen skall ske oberoende av bestämmelser i konsumentförsäkringslagen synes det inte behövas någon övergångsbestämmelse till den nu förordade lagändringen.
Prop. 1998/99:87 Bilaga 11
567
Lagrådets yttrande över lagrådsremissen om ändrade försäkringsrörelseregler för utländska försäkringsgivare
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1999-02-23
Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet
Gertrud Lennander, regeringsrådet Kjerstin Nordborg.
Enligt en lagrådsremiss den 4 februari 1999 (Finansdepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i lagen (1998:293) om utländska försäkrings givares verksamhet i Sverige,
2. lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Katarina Holmberg.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Förslaget till lag om ändring i lagen om utländska försäkrings givares verksamhet i Sverige
Förslaget innebär en anpassning till de förslag om ändringar i försäkringsrörelselagen som behandlats av Lagrådet i yttrande denna dag. Vad Lagrådet i det yttrandet under 19 kap. 1 och 11 §§ anfört om begreppet "näringsverksamhet" har motsvarande tillämpning i fråga om samma begrepp i 3 kap. 2 §, 6 kap. 1 § och 6 kap. 8 § förevarande lag.
I 8 kap. 1 § första meningen — från andra meningen kan bortses eftersom den rör mycket speciella förhållanden — föreslås att företrädaren för en utländsk försäkringsgivare skall övervaka att försäkringsgivaren i sin verksamhet i Sverige iakttar god försäkringsstandard. Formuleringen har stora likheter med den lydelse som Lagrådet föreslår för motsvarande bestämmelse i 1 kap. 1 a § försäkringsrörelselagen och utgör ett ytterligare argument för Lagrådets förslag.
7 kap. 7 §
Enligt tredje stycket skall en övertagande försäkringsgivare med koncession i Sverige underrätta försäkringstagarna m.fl. om överlåtelsen av ett försäkringsbestånd och eventuella ändringar i villkoren som överlåtelsen medför. Man frågar sig hur det går om försäkringsgivaren inte har koncession i Sverige och om tilläventyrs i så fall Finansinspektionen skulle svara för informationen.
Prop. 1998/99:87 Bilaga 11
568
Förslaget till lag om ändring i lagen om utländska filialer m.m.
Den föreslagna ändringen utgör endast en korrigering av en felaktig hänvisning och torde därför kunna träda i kraft tidigare än som här föreslagits.
569
Finansdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 8 mars 1999
Närvarande:statsrådet Freivalds, ordförande, och statsråden Åsbrink, Ulvskog, Sahlin, von Sydow, Pagrotsky, Rosengren, Larsson, Wärnersson, Lejon, Lövdén
Föredragande: statsrådet Erik Åsbrink
Regeringen beslutar proposition 1998/99:87 Ändrade försäkringsrörelseregler
570
Rättsdatablad
Författningsrubrik Bestämmelser som inför, ändrar, upphäver eller upprepar ett normgivningsbemyndigande
Celexnummer för bakomliggande EGregler
Försäkringsrörelselagen (1982:713)
1 kap. 1 a, 2 och 9 §§, 2 kap. 3-3 c §§, 2 a kap. 1 §, 5 kap. 1 §, 7 kap. 1, 2, 8 a, 9, 10, 10 c-g, 17 b, 19 och 25 §§, 8 kap. 18 § och 19 kap.
3 §
389L0048
Lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige
1 kap. 1 §, 3 kap. 3 §, 4 kap. 4 §, 5 kap. 5 och 9 §§, 6 kap. 3 och 4 §§,
8 kap. 1 a och 2 §§