SOU 1997:72

En lag om socialförsäkringar : huvudbetänkande

Till statsrådet Maj-Inger Klingvall

Genom beslut den 13 juli 1995 bestämde regeringen att en särskild utredare skulle tillkallas för att göra en översyn av begreppet försäkrad inom socialförsäkringen, m.m. Efter regeringens bemyndigande förordnade statsrådet Anna Hedborg den 21 september 1995 karrunar- rättslagmannen Lars-Göran Hessmark som särskild utredare fr.o.m. den 11 samma månad.

Som sakkunniga har förordnats:

avdelningschefen Bjarne Almström, Riksförsäkringsverket, kammarrättsassessorn Ingrid Engquist, Finansdepartementet, hovrättsassessom Karin Frick, Finansdepartementet, hovrättsassessom Gösta Ihrfelt, Arbetsmarknadsdepartementet, enhetschefen Birgitta Norin, Riksförsäkringsverket, departementsrådet Håkan Martin Rahm, Socialdepartementet, kanslirådet Kjell Rempler, Socialdepartementet, departementsrådet Bengt Sibbmark, Socialdepartementet, avdelningsdirektören Yvonne Svenström, Riksskatteverket.

Jur. kand. Stefan Härmä och hovrättsassessorn Nils Petter Ekdahl har varit sekreterare.

Utredningen har antagit namnet Utredningen (S 1995:08) om socialförsäkringens personkrets.

Utredningen skulle enligt sina ursprungliga direktiv (dir. 1995:106) lämna ett delbetänkande i mars 1996 om upphörd av socialavgifter och allmänna egenavgifter som Sverige har rätt att ta ut enligt förordning (EEG) nr 1408/71. Därefter skulle frågor om socialförsäkringens personkrets behandlas och redovisas före utgången av år 1996.

Innan arbetet med avgiftsuppbörden var avslutat fick utredningen tilläggsdirektiv (dir. 199627) med anledning av ett tillkännagivande från riksdagen. Därvid ändrades även tidsplanen. Personkretsen skall numera behandlas först. Därefter skall göras en lagteknisk översyn av hela lagstiftningen om socialavgifter, inklusive de tidigare nämnda uppbördsfrågorna.

Utredningen överlämnar härmed huvudbetänkandet En lag om socialförsäkringar (SOU 1997:00).

I betänkandet föreslås att olika försäkringar och andra system för social trygghet skall vara antingen bosättningsbaserade eller arbets- baserade för alla som bor eller arbetar i Sverige samt att vissa allmänna villkor skall regleras i en ny övergripande lag.

Betänkandet är skrivet i vi-form, eftersom de sakkunniga instämmer i de förslag som lämnas.

Jönköping i april 1997

Lars-Göran Hessmark /Stefan Härmä Nils Petter Ekdahl

Innehåll Förkortningar .............................. 13 Sammanfattning .............................. 15 Författningsförslag ............................ 23 1 Förslag till socialförsäkringslag ............... 23 2 Förslag till lag om ändring i lagen (1962:381) om

allmän försäkring ........................ 35 3 Förslag till lag om ändring i lagen (1947:529) om

allmänna barnbidrag ...................... 62 4 Förslag till lag om ändring i lagen (1969:205) om

pensionstillskott ......................... 65 5 Förslag till lag om ändring i lagen (1973:370) om

arbetslöshetsförsäkring ..................... 67 6 Förslag till lag om ändring i lagen (1973:371) om

kontant arbetsmarknadsstöd .................. 70 7 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:380) om

arbetsskadeförsäkring ..................... 74 8 Förslag till lag om ändring i lagen (1979:84) om

delpensionsförsäkring ..................... 78 9 Förslag till lag om ändring i lagen (1986:378) om

förlängt barnbidrag .................... *. . . 81 10 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:360) om

handläggning av ärenden om bilstöd till handikappade .......................... 83 11 Förslag till lag om ändring i lagen (1988: 1463) om

bidrag vid adoption av utländska barn ........... 85 12 Förslag till lag om ändring i lagen (1988: 1465) om

ersättning och ledighet för närståendevård ........ 87 13 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:773) om

särskilt pensionstillägg till folkpension för långvarig

vård av sjukt eller handikappat barn ............ 89 14 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:389) om

assistansersättning ....................... 91 15 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:737) om

bostadsbidrag .......................... 93

16

17

18

19

20

21

22

23

24

25

26

27

2.2

2.3

Förslag till lag om ändring i lagen (1994:308) om bostadstillägg till pensionärer ............... Förslag till lag om ändring i lagen (1994:309) om hustrutillägg i vissa fall då make uppbär folkpension . . Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1030) om

underhållsstöd .........................

Förslag till lag om ändring i lagen (1959:551) om beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring ......... Förslag till lag om ändring i studiestödslagen(1973z349) .......... Förslag till lag om ändring i lagen (1977:267) om krigsskadeersättning till sjömän .............. Förslag till lag om ändring i lagen (1984:989) om

socialförsäkringsväsendet under krig och krigsfara . . .

Förslag till lag om ändring i lagen (1989:225) om

ersättning till smittbärare ..................

Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1047) om

sjuklön .............................

Förslag till lag om ändring i lagen (1993:747) om sjukförsäkringsregister hos de

allmänna försäkringskassorna ...............

Förslag till lag om ändring i lagen (1995:705) om

arbetsplatsintroduktion ...................

Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1150) om

högkostnadsskydd vid köp av läkemedel m.m. .....

Inledning ............................ Utredningens direktiv .................... Utredningens arbete ..................... Kommande slutbetänkande .................

Gällande rätt m.m. ...................... Svensk rätt om socialförsäkringens personkrets m.m.

2. 1. 1 Inledning ....................... 2.1.2 Lagen om allmän försäkring ........... 2.1.3 Andra lagar om förmåner ............. EG-rätten ............................ 2.2.1 EG:s kompetens på socialförsäkringsområdet . 2.2.2 Förordning (EEG) nr 1408/71 .......... Avtal mellan EG och tredje land ............. 2 . 3. 1 Inledning ....................... 2.3.2 Gemenskapens traktatkompetens ......... 2.3.3 Översikt över olika typer av avtal ........

99

101

104

106

107

108

109

111

114 117 118 119 119 124 125

127

. 127

127 128 130 131

. 131 . 132 . 136 . 136 . 136 . 138

2.4 2.5

2.6

2.7 2.8

2.9

2.10

3.1 3.2 3.3 3.4

3.5

3.6 3.7

2.3.4 Avtalens ställning och verkan ............ 138 EES-avtalet ............................ 140 Nordiska konventioner ..................... 141 2.5.1 Nordiska konventionen om social trygghet . . . 141 2.5.2 Nordiska konventionen om socialt bistånd

och sociala tjänster .................. 142 Andra konventioner om social trygghet .......... 142 2.6.1 Bilaterala konventioner ................ 142 2.6.2 Multilaterala konventioner .............. 146 Skattskyldighet för arbetsinkomster ............. 147 Socialavgifter .......................... 149 2.8.1 Avgiftsskyldighet och avgiftsunderlag ...... 149 2.8.2 Uppbörd av avgifter ................. 151 Utländsk nationell rätt ..................... 151 2.9.1 Försäkringarnas personkrets ............ 151 2.9.2 Försäkringarnas upphörande ............ 152 Statistiska uppgifter ...................... 153 2.101 Allmänt ......................... 153 2.102 Personer som kommer till Sverige för att

arbeta eller studera .................. 154 2.103 Personer som vistas utomlands för att arbeta

eller studera ...................... 156 Några särskilda ersättningsvillkor .............. 161 Inledning ............................. 161 Sjukpenninggrundande inkomst ............... 161 Föräldrapenning ......................... 166 Barnbidrag och underhållsstöd . . . .» ............ 168 3.4.1 Barnbidrag ....................... 168 3.4.2 Underhållsstöd till barn till särlevande

föräldrar, m.m. .................... 171 Kontantförmåner vid arbetslöshet och delpension . . . . 172 3.5.1 Arbetslöshet ...................... 172 3.5.2 Delpension ....................... 173 Folkpension ........................... 174 Tilläggspension (ATP) ..................... 175 Socialförsäkringens gränser och grenar .......... 177 Internationella indelningar .................. 177 4.1.1 Inledning ........................ 177 4.1.2 Social trygghet eller social hjälp? ......... 177 4.1.3 Multilaterala konventioner om social

trygghet ......................... 179

4.1.4 Multilaterala konventioner om social eller medicinsk hjälp ................. 180

4.2

4.3

5.1 5.2 5.3 5.4 5.5

6.3

6.4

6.5

7.3

7.4

4.1.5 Europeiska konventiOnen om mänskliga ' rättigheter....................'....181

4.1.6 EG-rätten ................... ' ..... 182 Svenska indelningsmodeller ................. 186 4.2.1 Allmänt ......................... 186 4.2.2 Socialpolitiska samordningsutredningen ..... 187 4.2.3 Översyn av socialförsäkringens administra-

tion ............................ 187 4.2.4 Förvaltningspolitiska kommissionen ........ 188 4.2.5 RFV:s socialförsäkringsstatistik .......... 188 4.2.6 Finansieringslagstiftningen ............. 189 4.2.7 Budgetpropositionen ................. 191 Framtidsvägar för EU ......... — ............ 191 Utredningens allmänna överväganden och förslag . . . . 193 Allmänt om socialförsäkringens begrepp och grenar . . 193 Utvidgning av socialförsäkringens personkrets ...... 198 Försäkring vid längre utlandsvistelser ........... 203 Enhetliga försäkringsvillkor ................. 207 En ny gemensam lag ...................... 212 Försäkring vid bosättning i Sverige ............. 215 Inledning ............................. 215 Bosättningsbegreppet ...................... 216 6.2.1 Gällande rätt ...................... 216 6.2.2 Överväganden och förslag ............. ' . 224 Försäkringen vid bosättning i Sverige ........... 229 6.3.1 Gällande rätt ...................... 229 6.3.2 Överväganden och förslag ..... . ......... 243 Särskilda villkor - ........................ 247 6.4.1 Förslag om väntetider för förmåner m.m. . . . .. 247 6.4.2 Förslag om uppehållstillstånd ............ 250" Konsekvenser inom EES m.m. . . . . . ._ ........ ". 255 Försäkring vid arbete i Sverige .- ....... - ....... 2517 Inledning ............................. 2.57 Begreppet arbete i Sverige ............... . . . 25,8, 7.2.1 Gällanderått 258 7.22 Överväganden och förslag . . . . . .'.. . . 264 Försäkringen vid arbete i Sverige . . . ... . . . . . . . . . 268 7.3.1 Gällande rätt .................... -. . 268 7. 3. 2 Överväganden och förslag .............. 271 Särskilda villkor ........................ 279 7.4.1 Inkomstgränser ...... . .............. 279 7.4.2 Förslag om väntetider för förmåner m.m. . . . . 28.1

7.5

8.3

8.4

8.5

9.1 9.2 9.3 9.4

9.5 9.6

9.7

10 10.1 10.2 10.3

10.4

Konsekvenser inom EES m.m. ............... 283 Några särskilda personkategorier .............. 285 Inledning ............................. 285 Studerande ............................ 285 8.2.1 Inledning ........................ 285 8.22 Nuvarande förhållanden m.m. ........... 286 8.2.3 Överväganden och förslag .............. 300 Statsanställda .......................... 304 8.3.1 Gällande rätt ...................... 304 8.3.2 Överväganden och förslag .............. 305 8.3.3 Förslag angående ambassadanställda m.fl. . . . . 306 Biståndsarbetare m.fl. ..................... 310 8.4.1 Nuvarande förhållanden m.m. ........... 310 8.4.2 Överväganden och förslag .............. 314 Konsekvenser inom EES m.m. ............... 316 AT P-förbindelser ...... , .................. 3 19 Inledning ............................. 319 Nuvarande möjligheter att teckna ATP-förbindelser . . . 319 ATP—förbindelsens effekter .................. 322 Bakgrund ............................. 324 9.4.1 Tidigare lagstiftningsåtgärder m.m. ........ 324 9.4.2 Åldespensionsreformen ................ 327 ATP-förbindelser och förordning 1408/71 ........ 328 Konsekvenser om ATP-förbindelserna avskaffas ..... 329 9.6.1 Konsekvenser för den enskilde ........... 329 9.6.2 Konsekvenser för den allmänna för-

säkringen ........................ 330 Överväganden och förslag .................. 331 9.7.1 Allmänt ......................... 331 9.7.2 ATP-förbindelser och förordning 1408/71 . . . . 332 9.7.3 ATP-förbindelser generellt ............. 333 9.7.4 Några särskilda persongrupper ........... 335 9.7.5 Övergångsreglering .................. 337 Utbetalning av förmåner utomlands ............. 339 Inledning ............................. 339 Gällande rätt ........................... 339 Överväganden och förslag .................. 345 10.31 Bosättningsbaserade förmåner ........... 345 10.3.2 Arbetsbaserade förmåner .............. 349 Konsekvenser inom EES m.m. ............... 350

11 11.1 11.2

11.3 11.4

12 12.1

12.2 12.3 12.4

13 13.1

13.2

13.3

14 14.1 14.2

15 15.1 15.2

15.3

16 16.1

Socialavgifter .......................... 353 Inledning ............................. 353 Gällande rätt ........................... 353 11.2.1 Arbetsgivaravgifter .................. 353 11.2.2 Egenavgifter ...................... 355 11.2.3 Allmänna egenavgifter ................ 356 Konsekvenser av utredningens förslag ........... 356 Konsekvenser inom EES m.m. ............... 358 Handläggningsfrågor ...................... 361 Inskrivning och beslut hos försäkringskassan m.m. . . . 361 12.1.1 Historik och gällande rätt .............. 361 12.1.2 Överväganden och förslag .............. 365 Anmälnings— och uppgiftsskyldighet ............ 368 Handläggning hos andra myndigheter ........... 370 Överklaganden m.m. ...................... 371 Kostnader ............................. 373 Effekter på utgiftssidan .................... 373 1311 Inledning ........................ 373 13.12 Bosättningsbaserade förmåner ........... 374 13.1.3 Arbetsbaserade förmåner .............. 379 Effekter på intäktssidan .................... 384 13.2.1 Bosättningsbaserade förmåner ........... 384 13.2.2 Arbetsbaserade förmåner .............. 384 Slutsatser ............................. 385 Ikraftträdande och övergångsfrågar ............. 387 Ikraftträdandet av utredningens förslag ........... 387 Övergångsregler ......................... 388 14.2.1 Allmänt ......................... 388 14.2.2 Särskilt om intjänande av rätt till pension . . . . 392 Övriga frågor .......................... 395 Inledning ............................. 395 Generella kommittédirektiv .................. 396 15.2.1 Offentliga åtaganden ................. 396 15.2.2 Regionalpolitiska konsekvenser .......... 397 15.2.3 Jämställdhetspolitiska konsekvenser ........ 399 15.2.4 Konsekvenser för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet ............. 399 Frågor för fortsatt utredning m.m. ............. 400 Författningskommentarer ................... 403 Förslaget till socialförsäkringslag .............. 403

16.2

16.3

16.4

16.5

16.6

16.7

16.8

16.9

16.10

16.11

16.12

16.13

16.14

16.15

16.16

16.17

16.18

16.19

16.20

16.21

16.22

Förslaget till lag om

ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring . . . . 428 Förslaget till lag om ändring i lagen (1947 :529) om allmänna barnbidrag ...................... 440 Förslaget till lag om ändring i lagen (1969:205) om pensionstillskott ......................... 441 Förslaget till lag om ändring i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring ..................... 442 Förslaget till lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd .................. 443 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring ..................... 444 Förslaget till lag om ändring i lagen (1979:84) om delpensionsförsäkring ..................... 446 Förslaget till lag om ändring i lagen (1986:378) om

förlängt barnbidrag ....................... 448 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:360) om handläggning av ärenden om bilstöd till handikappade . 448 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:1463) om bidrag vid adoption av utländska barn ........... 449 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:1465) om ersättning och ledighet för närståendevård ........ 450 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:773) om särskilt pensionstillägg till folkpension för långvarig vård av sjukt eller handikappat barn ............ 451 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:389) om assistansersättning ....................... 451 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:737) om bostadsbidrag .......................... 452 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:308) om bostadstillägg till pensionärer ................ 453

Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:309) om hustrutilllägg i vissa fall då make uppbär folkpension . 454 Förslaget till lag om ändring i lagen (1996:1030) om underhållsstöd .......................... 455 Förslaget till lag om ändring i lagen (1959:551) om beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring ...... 456 Förslaget till lag om

ändring i studiestödslagen(1973z349) ........... 457 Förslaget till lag om ändring i lagen (1977:267) om krigsskadeersättning till sjömän ............... 457 Förslaget till lag om ändring i lagen (1984:989) om socialförsäkringsväsendet under krig och krigsfara . . . 458

12 SOU 1997:72 16.23 Förslaget till lag om ändring i lagen (1989:225) om ersättning till smittbärare ................... 458 16.24 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön .............................. 459 16.25 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:747) om sjukförsäkringsregister hos de allmänna försäkringskassorna ................ 459 16.26 Förslaget till lag om ändring i lagen (19951705) om arbetsplatsintroduktion .................... 461 16.27 Förslaget till lag om ändring i lagen (1996:1150) om högkostnadsskydd vid köp av läkemedel m.m. ...... 461 Bilagor Bilaga 1 Gällande försäkringsvillkor enligt svensk na— tionell lagstiftning om socialförsäkring m.m. . . 463 Bilaga 2 Utländsk nationell rätt - skyddet under vistelse utomlands ................... 473 Bilaga 3 Statistik avseende rörligheten till och från Sverige .................. 485 Bilaga 4 Förteckning över vissa internationella avtal . . . 499

Förkortningar

ALF Lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring AMS Arbetsmarknadsstyrelsen ATP Allmän tilläggspension AFL Lagen (1962:381) om allmän försäkring bet. Betänkande CSN Centrala studiestödsnämnden CSNFS Centrala studiestödsnämndens författningssamling Ds Departementsserien EEG Europeiska ekonomiska gemenskapen EES Europeiska ekonomiska samarbetsområdet EG Europeiska gemenskaperna EU Europeiska unionen FASP Förordningen (1977:284) om arbetsskadeförsäkring och statligt personskadeskydd FBL Folkbokföringslagen(19911481) HSL Hälso- och sjukvårdslagen (1982z763) KAS Kontant arbetsmarknadsstöd KL Kommunalskattelagen (1928:370) LAF Lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring

LBP Lagen (1959:551) om beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring LIP Lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall LSI Lagen (1991:591) om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta artister m.fl. PGI Pensionsgrundande inkomst

Prop. Proposition RFFS Riksförsäkringsverkets författningssamling RFV Riksförsäkringsverket rskr. Riksdagsskrivelse

RSV Riksskatteverket SAL Lagen (1981:691) om socialavgifter SFS Svensk författningssamling

SfU Socialförsäkringsutskottet SGI Sjukpenninggrundande inkomst SIDA Styrelsen för internationell utveckling

SIL Lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt SINK Lagen (1991:586) om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta Sle Lagen (1991:1047) om sjuklön SofL Socialförsäkringslagen (0000:000) SOU Statens offentliga utredningar SsF Studiestödsförordningen (1973:418)

SsL Studiestödslagen(1973z349)

SÖ UtlL

Sveriges överenskommelser med främmande makter Utlänningslagen ( 1989z529)

Sammanfattning

En ny socialförsäkringslag

Utredningen om socialförsäkringens personkrets föreslår i detta betänkande att den svenska socialförsäkringen skall delas i två delar, vilka i princip skall vara oberoende av varandra. Den ena delen skall innehålla förmåner som grundas på bosättning i Sverige och den andra förmåner som är beroende av förvärvsarbete här i landet.

Medan den bosättningsbaserade delen av socialförsäkringen skall omfatta bidrag och kostnadsersättningar av olika slag, skall den arbetsbaserade delen av försäkringen omfatta sådana förmånssystem som ersätter inkomstbortfall.

Vi föreslår att grunderna för det tudelade socialförsäkringssystemet regleras i en ny gemensam ramlag (sociaUörsäkringslagen), som bl.a. innehåller bestämmelser om bosättning och arbete i Sverige, omfatt— ningen av de båda försäkringsdelarna, försäkringstider, utbetalningar utomlands samt vissa handläggningsregler. Närmare regler om de enskilda förmånerna finns däremot kvar i särskilda författningar, t.ex. i lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL).

Begreppet socialförsäkring

Utredningen skall enligt sina direktiv (dir. 1995:106) göra en samlad översyn av begreppet försäkrad inom socialförsäkringen och redovisa förslag med inriktning på att enhetliga försäkringsvillkor skall gälla för likartade förmåner. Uppdraget innefattar också kontantförmåner vid arbetslöshet. Översynen skall enligt en uppräkning 1 direktiven omfatta förmåner enligt AFL och flera andra författningar på området. Uppräkningen är inte uttömmande, och vi har därför inledningsvis ställt oss frågan vad som avses med begreppet socialförsäkring. Svaret på den frågan har betydelse för avgränsningen av vårt arbete.

Någon allmänt vedertagen, tillräckligt precis definition av vad som å ena sidan är en social försäkring och vad som å andra sidan skall räknas till andra typer av sociala trygghetsanordningar finns inte. Det torde i stället stå lagstiftaren fritt att bestämma vad som skall räknas

som social försäkring och vad en sådan anordning skall kallas. Detta gäller i princip även i förhållande till andra länder inom Europeiska unionen (EU). Romfördraget ger inte EU någon generell kompetens att ge normer när det gäller socialförsäkring. För att säkra och främja den fria rörligheten inom EU finns visserligen bindande regler för personer som rör sig över gränserna eller som på annat sätt har anknytning till mer än ett medlemsland. Dessa regler syftar emellertid endast till att samordna de olika ländernas system för social trygghet, främst i syfte att ingen som omfattas av reglerna skall riskera att stå utan socialförsäkringsskydd när han utnyttjar sig av den fria rörlighe- ten.

Vi har valt att ge begreppet socialförsäkring en pragmatisk definition med utgångspunkt i hur de sociala trygghetssystemen administreras. Våra förslag omfattar de flesta trygghetssystem som administreras av Riksförsäkringsverket och de allmänna försäk— ringskassorna samt Arbetsmarknadsstyrelsen, länsarbetsnämnderna och arbetslöshetskassorna.

Utvidgning av socialförsäkringens personkrets - en tudelad försäkring

Den nuvarande svenska socialförsäkringen är i huvudsak bosättnings— grundad, dvs. för att kunna få del av försäkringens förmåner måste man vara bosatt i Sverige. Det gäller såväl för förmåner som utgör rena bidrag (barnbidrag, bostadsbidrag, etc.) som för förmåner som ersätter en förlorad arbetsinkomst (sjukpenning, tilläggspension, etc.). För att en person skall anses bosatt i Sverige krävs att han har sitt egentliga hemvist här i landet eller att han, om han kommer hit från ett annat land, har för avsikt att stanna här mer än ett år. Undantag från kravet på bosättning i Sverige gäller dock inom arbetsskadeför- säkringen och arbetslöshetsförsäkringen.

Vi föreslår nu att den personkrets som skyddas av svensk socialför— säkring utvidgas till att omfatta alla som arbetar här i landet, dvs. även personer som arbetar här under sådana förhållanden att de inte anses bosatta här. Utvidgningen sker genom att socialförsäkringen delas i två delar, varav en del grundas på bosättning i Sverige och en del blir beroende av arbete här i landet. Tillhörigheten till den arbetsbaserade delen av socialförsäkringen görs således oberoende av bosättning här i landet.

Den tillkommande personkretsen, som beräknats till knappt 10 000 personer per år, kommer således att bli försäkrad för sådana förmåner som är beroende av arbete här i landet. Det rör sig huvudsakligen om försäkringar för inkomstbortfall (sjukpenningförsäkring, etc.) och inkomster för vilka socialavgifter redan i dag betalas. Dessa personer

kommer däremot inte att vara försäkrade i den bosättningsanknutna delen av socialförsäkringen, vilken omfattar bidrag (barnbidrag, bostadsbidrag, m.m.) och kostnadsersättningar av olika slag (sjuk- vårdsersättning m.m.).

De personer som ingår i den tillkommande kretsen kommer enligt statistik som vi fått från Statens invandrarverk och Arbetsmark— nadsstyrelsen huvudsakligen från två grupper av länder. Den ena består av USA och Canada och den andra av länder i Östeuropa, främst Ryssland, Polen och Estland. Personer som kommer hit från andra EES-länder för att arbeta har inte räknats som en tillkommande grupp, eftersom de redan i dag till följd av EG-rätten omfattas av svensk socialförsäkring.

En särskild grupp som, till skillnad från vad som är fallet i dag, kommer att fullt ingå i den skyddade personkretsen är personer som är lokalanställda vid utländska beskickningar och konsulat här i landet. Det arbete som dessa personer utför kommer att räknas som arbete i Sverige, och arbetsgivarna kommer att bli skyldiga att betala fulla arbetsgivaravgifter på de anställdas löner.

Personer som både bor och arbetar i Sverige kommer att omfattas av såväl den bosättningsbaserade som den arbetsbaserade delen av socialförsäkringen. För det stora flertalet personer här i landet medför våra förslag därför ganska små sakliga förändringar. Det har dock varit vår ambition att skapa ett mera enhetligt och systematiskt regelverk på socialförsäkringsområdet, vilket bör kunna bidra till en ökad förståelse hos allmänheten för försäkringens uppbyggnad. Dessutom kommer våra förslag att underlätta administrationen och tillämpningen av de olika förrnånssystemen.

Försäkring vid längre utlandsvistelser, m.m.

En person som lämnar Sverige står kvar som försäkrad enligt AFL, om utlandsvistelsen är avsedd att vara längst ett år. Den som utför arbete i något annat land såsom anställd av svenska staten anses dock bosatt i Sverige under hela utlandsvistelsen. Vi skall enligt våra direktiv pröva om ettårsregeln behöver ändras och om det kan finnas skäl att för vissa grupper av försäkrade, t.ex. studerande, införa särskilda regler som innebär att det svenska socialförsäkringsskyddet inte upphör vid en längre utlandsvistelse.

Vi föreslår att nuvarande ettårsregel och särskilda regel för stats- anställda i princip behålls inom den bosättningsbaserade delen av socialförsäkringen. När det gäller personer som lämnar landet för att utföra biståndsarbete m.m. i ett utvecklingsland eller för att studera i ett annat land, föreslår vi dock att bosättningen i Sverige skall kunna bestå under längre tid. För biståndsarbetare gäller detta så länge det

alltjämt finns en väsentlig anknytning till Sverige och för utlands- studerande så länge rätt till svenskt studiestöd eller utbildningsbidrag för doktorander föreligger.

För att uppnå reciprocitet föreslår vi å andra sidan att utländska statstjänstemän här i landet inte skall kunna anses bosatta i Sverige och att personer som kommer till Sverige för att studera skall kunna anses bosatta här endast om de har rätt till svenskt studiestöd eller ut— bildningsbidrag för doktorander. En allmänt tillämplig ettårsregel för förvärv av bosättning i Sverige föreslås i övrigt fortsätta att gälla.

Inom den arbetsbaserade delen av socialförsäkringen föreslår vi - med förebild i dagens arbetsskadeförsäkring - att arbete som utförs utomlands skall anses som arbete i Sverige, om arbetstagaren är utsänd av en arbetsgivare med verksamhet här i landet och arbetet kan antas vara längst ett år. Arbete i annat land såsom anställd av svenska staten skall anses som arbete i Sverige även om utsändningstiden kan antas vara längre än ett år. Omvänt föreslår vi att arbete som utförs här i landet såsom utsänd av arbetsgivare i ett annat land inte skall anses som arbete i Sverige, om arbetet kan antas vara längst ett år eller om arbetstagaren sänts ut av en annat stat.

Vi föreslår vidare att de s.k. ATP-förbindelserna skall avskaffas. Det innebär bl.a. att vissa anställda svenska medborgare vid svenska dotterbolag utomlands och vissa biståndsarbetare inte längre kommer att kunna tillgodoräknas pensionspoäng för tilläggspension på den inkomst de uppbär för utlandsarbetet.

Enhetliga försäkringsvillkor

Det anges i våra direktiv att de förslag vi lägger fram skall syfta till att det för varje förmån klart skall framgå vilka villkor som gäller för rätten till förmånen. En enhetlig användning av begreppet försäkrad bör eftersträvas, liksom en tydlig utformning av reglerna. Det skall också övervägas om inskrivning hos försäkringskassan skall vara en förutsättning för att någon skall kunna få rätt till en förmån.

Våra förslag innebär att begreppet försäkrad kommer att avse en person som ingår i den personkrets som skyddas av socialförsäk- ringssystemet i den av oss föreslagna lagen, dvs. en person som uppfyller det grundläggande anknytningsvillkoret för respektive del av socialförsäkringen. Försäkrad för bosättningsbaserade förmåner är således den som är bosatt här i landet och försäkrad för arbetsbaserade förmåner är den som förvärvsarbetar i Sverige. Dagens inskrivning i försäkringskassa har därmed spelat ut sin roll som försäkringsvillkor. Medborgarskapet skall inte heller vara avgörande för rätten till förmåner.

Vårt lagförslag innehåller också bestänunelser om försäkringstider, dvs. bestämmelser om när försäkringen börjar respektive upphör att gälla. Den bosättningsbaserade delen av försäkringen skall enligt förslaget - ganska naturligt - gälla så länge bosättningen i Sverige anses bestå med tillämpning av tidigare nämnda ettårsregler m.m.

Principen inom den arbetsbaserade delen av försäkringen är att försäkringen börjar gälla när ett förvärvsarbete påbörjas och upphör när arbetet avslutas. Dock föreslås ett generellt efterskydd om fyra veckor, dvs. försäkringen för de arbetsbaserade förmånerna fortsätter i allmänhet att gälla under fyra veckor efter det att den försäkrade slutat arbeta. Vidare föreslås att försäkringen skall fortsätta att gälla så länge den försäkrade uppbär någon förmån som omfattas av den arbetsbaserade delen av försäkringen. Den som t.ex. är sjuk och uppbär sjukpenning när arbetet och det generella efterskyddet upphör kommer således att fortsätta att vara försäkrad så länge han har rätt till sjukpenning eller någon annan förmån från försäkringen. Det är således möjligt att växla mellan olika förmåner - t.ex. mellan sjukpenning och arbetslöshetsersättning - utan att försäkringen upphör. Först då den försäkrade helt uttömt en intjänad rätt till ersättning upphör försäkringen att gälla.

När det gäller andra villkor än det grundläggande försäkringsbe- greppet har vi inte behandlat sådana villkor som är mera specifika för varje enskild förmån. Det finns emellertid en rad andra villkor som är gemensamma för flera förmåner. Det gäller väntetids- eller kvalifika- tionsregler beträffande vistelse och arbete i Sverige samt regler om åldersgränser, familjetillhörighet, samboendebegrepp, inkomst- underlag, inkomstprövning, nedre inkomstgränser, ersättningsnivåer, tidsenheter för beräkning eller betalning av förmåner samt förmåner för tid då någon vistas utomlands. På anförda skäl lägger vi för vår del fram förslag om så långt som möjligt enhetliga regler om väntetider för förmåner, nedre inkomstgränser och utbetalning av förmåner för tid då den försäkrade vistas utomlands.

Inom den bosättningsbaserade delen av socialförsäkringen föreslår vi att en generell väntetid om sex månader skall gälla. Det innebär att den som blir bosatt i Sverige kan få bosättningsbaserade förmåner först sedan han eller hon vistats i Sverige i sex månader. Det gäller såväl för den som bosätter sig i Sverige för första gången som för den som återvänder hit efter en längre tids utlandsvistelse. För folk- pensioner skall dock liksom i dag gälla andra kvalifikationstider, dvs. nuvarande bosättningstider. Vidare föreslås att bosättningsbaserade förmåner generellt skall kunna betalas ut för tid då den försäkrade vistas utomlands, om det kan antas att utlandsvistelsen inte kommer att vara längre än sex månader. Denna senare regel skall dock gälla endast vid vistelse utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Därutöver föreslås särskilda regler för folkpensioner och för

personer som skall anses bosatta i Sverige även under längre utlands- vistelser.

Även inom den arbetsbaserade delen av försäkringen skall en generell väntetid för förmåner finnas. För att inte syftet med en försäkring för alla förvärvsarbetande i Sverige skall gå förlorad föreslår vi att väntetiden skall vara endast fyra veckor. Den som påbörjar ett förvärvsarbete i Sverige måste således ha varit försäkrad i minst fyra veckor innan han kan få någon arbetsbaserad förmån. Denna regel kommer emellertid inte att påverka en anställds nuvaran- de rätt till sjuklön från arbetsgivaren. Sjuklönelagen omfattas nämligen inte av vårt förslag till socialförsäkringslag.

När det gäller rätt till arbetsbaserade förmåner för tid då den försäkrade vistas utomlands har det inte varit möjligt att föreslå en enhetlig regel för alla arbetsbaserade förmåner. Vi har därför delat upp förmånerna i två grupper. Beträffande den ena gruppen, som innefattar pensioner och arbetsskadeersättningar, skall inga be— gränsningar gälla i rätten att få förmåner utbetalade på grund av att den försäkrade vistas utomlands. När det gäller den andra gruppen, som innefattar övriga arbetsbaserade förmåner, föreslås att förmåner endast i undantagsfall skall kunna betalas ut för tid då den försäkrade vistas utanför Sverige. Förmåner skall i dessa fall kunna betalas ut dels om ersättningsfall inträffar utomlands under arbete som enligt vårt förslag skall anses som arbete i Sverige (utsändningsfall), dels om försäkringskassan eller en arbetslöshetskassa gett tillstånd till utlands— resan. Föräldrapenning för tid då den försäkrade vistas utomlands skall dock kunna betalas ut även i andra fall, bl.a. om barnet fort— farande anses bosatt i Sverige.

Vi föreslår vidare att det i fråga om sådana arbetsbaserade förmåner som är direkt inkomstrelaterade skall finnas ett generellt lägsta förmånsgrundande belopp. Om de inkomster som skall läggas till grund för förmånerna för år räknat är lägre än 24 procent av basbeloppet, skall enligt förslaget förmåner inte beräknas. Undantag från den regeln skall dock gälla inom arbetsskadeförsäkringen.

En ny gemensam lag

Som redan angetts föreslår vi att grunderna för det tudelade socialför— säkringssystemet regleras i en ny gemensam ramlag (socialförsäkrings— lagen), som bl.a. innehåller bestämmelser om bosättning och arbete i Sverige, omfattningen av de båda försäkringsdelarna, försäkringsti— der, utbetalningar utomlands samt vissa handläggningsregler.

Syftet med en särskild socialförsäkringslag är att skapa ett tydligare och mera överskådligt socialförsäkringssystem. Med den överskådlig- het som uppnås genom den nya ramlagen underlättas de tillämpande

organens verksamhet, bl.a. när det gäller att lämna information till allmänheten. De försäkrade kan också själva få en bättre överblick. Även för lagstiftaren måste det vara till stor fördel att ha en samman— hållande lag. Den enhetlighet som uppnås kan lättare behållas inom en ramlag än om varje försäkringslag handhas för sig. Den gemensamma ordningen kan i det senare fallet komma att förloras med tiden. Det blir nu i stället enklare att göra författningsändringar utan att rubba ordningen med enhetliga försäkringsvillkor. De skilda försäkringsla— garna skall med vårt förslag inte innehålla allmänna försäkringsvillkor utan i princip bara de särskilda ersättningsregler som gäller för respektive förmånsform.

Vårt förslag till gemensam ramlag kan vidare bli ett första steg till en successiv samordning av socialförsäkringarna, kanske i en framtida socialförsäkringsbalk. Detta behöver emellertid inte vara det slutliga målet. Vår lag kan även ses som ett begränsat förslag att - liksom i den finska lagen (1573/93) om tillämpning av lagstiftningen om bosättningsbaserad social trygghet - göra systemet klart och enhetligt i en tid då internationaliseringen ökar och befolkningen flyttar mer än förr.

Genomförandet

De nya reglerna skall enligt vårt förslag träda i kraft den 1 januari 1999. Som huvudregel skall därvid gälla att äldre regler skall tillämpas på förmåner som avser tid före ikraftträdandet medan nya regler tillämpas på förmåner för tid därefter. Även för år 1999 kommer det dock att finnas vissa möjligheter att tillämpa äldre regler, om det är till fördel för den enskilde. I fråga om tillgodoräknande av bosätt— ningstid i Sverige för folkpension respektive pensionsgrundande inkomst för tilläggspension skall dock vid varje tidpunkt gällande regler tillämpas, dvs. nya regler skall tillämpas med avseende endast på tid efter ikraftträdandet.

Våra förslag kan komma att medföra en viss ökning av utgifterna för socialförsäkringen. Den största delen av denna ökning är hänförlig till att utländska medborgare i likhet med svenska medborgare generellt ges rätt till export av ATP—grundad (30-delsberäknad) folkpension. Enligt riktlinjerna för det reformerade pensionssystemet skall emellertid inte finnas någon motsvarighet till ATP—grundad folkpension, varför kostnadsökningen inte kan bli annat än temporär. Det är vidare vår bedömning att de förslag som vi kommer att lägga fram i vårt slutbetänkande om socialavgifter m.m. medför ökade av- giftsintäkter som sannolikt överstiger de kostnadsökningar som nu föreliggande förslag kan komma att medföra.

Författningsförslag

1. Förslag till Socialförsäkringslag

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

1 5 I denna lag finns allmänna bestämmelser om social trygghet genom social försäkring och vissa bidragssystem för personer som bor eller arbetar i Sverige (socialförsäkringen).

Rätten till en förmån skall antingen grundas på bosättning eller vara beroende av förvärvsarbete eller inkomst av sådant arbete.

2 & Frågor om förmåner inom socialförsäkringen handhas enligt särskilda författningar av Riksförsäkringsverket och de allmänna försäkringskassorna, skattemyndigheterna samt Arbetsmarknadsstyrel- sen, länsarbetsnärnnderna och arbetslöshetskassorna. De författningar som omfattas av denna lag anges i 3 kap.

3 5 I denna lag finns bestämmelser om

1. vem som ingår i personkretsen för tillämpningen av de för— fattningar som avses i 2 5,

2. bosättning och arbete i Sverige,

3. allmänna tillämpningsvillkor,

4. utbetalning av förmåner utomlands, samt

5. anmälan och handläggning av ärenden. I de särskilda författningarna finns närmare bestämmelser om rätten till förmåner m.m. Med rätt till en förmån avses i denna lag såväl tillgodoräknande som betalning av en förmån, om inte något annat anges eller framgår av sammanhanget.

45 Bestämmelserna i denna lag gäller inte när annat följer av gemenskapsrätt om fri rörlighet för personer inom Europeiska unionen (EU) eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES).

Regeringen får träffa överenskommelse med andra stater eller internationella organ om utsträckt tillämpning av denna lag eller om undantag i vissa fall från lagens bestämmelser.

2 kap. Bosättning och arbete i Sverige

Bosättning i Sverige Allmänna bestämmelser

l & Vid tillämpningen av denna lag skall en person anses bosatt i Sverige, om han eller hon har sitt egentliga hemvist här i landet. Den som kommer till Sverige och kan antas komma att vistas här under längre tid än ett år skall anses bosatt här. Detta gäller dock inte, om synnerliga skäl talar mot det. En i Sverige bosatt person som lämnar landet skall fortfarande anses bosatt här, om utlandsvistelsen kan antas vara längst ett år.

Statsanställda

2 & Den som av en statlig arbetsgivare sänds till ett annat land för arbete för arbetsgivarens räkning skall anses bosatt i Sverige under hela utsändningstiden.

Under motsvarande förhållanden skall bosättning i Sverige inte anses föreligga när en annan stat sänder någon till Sverige för arbete.

Diplomater m.fl.

3 5 Följande personer skall inte anses bosatta i Sverige:

1. den som tillhör en annan stats beskickning eller lönade konsulat eller dess betjäning, och

2. den som avses i 4 & lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall.

Första stycket gäller inte den som är svensk medborgare eller som var bosatt i Sverige när han eller hon kom att tillhöra den avsedda personalen.

Biståndsarbetare m.fl.

45 Utöver vad som sägs i 1 & tredje stycket skall en i Sverige bosatt person som lämnar landet för att arbeta i ett utvecklingsland fortfarande anses bosatt här, om han eller hon arbetar som anställd av 1. svenska kyrkan, 2. ett svenskt trossamfund eller ett organ som är knutet till ett sådant samfund, eller 3. en svensk ideell organisation som bedriver biståndsverksamhet. Första stycket gäller under förutsättning att den anställde fortfarande har väsentlig anknytning till Sverige.

Studerande m.fl.

5 & En i Sverige bosatt person som lämnar landet för att studera i ett annat land skall utöver vad som sägs i 1 & tredje stycket anses bosatt i Sverige så länge han eller hon har rätt till studiestöd enligt studiestödslagen(1973z349) eller utbildningsbidrag för doktorander eller endast på grund av bestämmelser om behovsprövning är utesluten från studiestöd.

Den som kommer till Sverige för att studera skall vid tillämpning av 1 5 andra stycket anses bosatt här endast om han eller hon har rätt till förmåner som anges i första stycket denna paragraf.

Familjemedlemmar m.fl.

6 & Vad som sägs om personer som avses i 2—5 && gäller även med- följande make samt barn som inte fyllt 18 år. Med make likställs den som utan att vara gift med den utsände lever tillsammans med denne, om de tidigare har varit gifta eller gemensamt har eller har haft barn.

1 fall som anges i 3 & omfattas även en där avsedd persons tjänare.

Arbete i Sverige Allmänna bestämmelser

75 Med arbete i Sverige avses vid tillämpningen av denna lag förvärvsarbete i verksamhet här i landet. Om en arbetsgivare eller någon annan som bedriver näringsverk- samhet har fast driftställe i Sverige enligt anvisningarna till 53 & kommunalskattelagen (1928z370), skall verksamheten där anses bedriven här i landet.

Arbete på fartyg

8 & Arbete som sjöman på svenskt handelsfartyg anses som arbete i Sverige. Detta gäller även

1. i anställning på utländskt handelsfartyg som en svensk redare förhyr i huvudsak obemannat, om anställningen sker hos redaren eller någon av redaren anlitad arbetsgivare, och

2. i anställning hos ägaren till ett svensk handelsfartyg eller hos någon av ägaren anlitad arbetsgivare, om fartyget hyrs ut till en utländsk redare i huvudsak obemannat.

Med sjöman avses den som enligt sjömanslagen(19731282) skall anses som sjöman.

Utsändning m.m.

9 & Arbete utomlands för en arbetsgivare med verksamhet i Sverige skall anses som arbete här i landet, om arbetstagaren är utsänd av arbetsgivaren och arbetet kan antas vara längst ett år.

Under motsvarande förhållanden skall arbete i Sverige inte anses föreligga när en utländsk arbetsgivare sänder arbetstagare till Sverige för arbete.

I fall som anges i 2 & gäller första och andra styckena även om utsändningstiden kan antas vara längre än ett år. I fall som anges i 3 & första stycket skall det avsedda arbetet inte anses utfört i Sverige, om det omfattas av immunitet.

Utbildning m.m.

10 5 När det föreskrivs i de författningar som avses i 1 kap. 2 & skall utbildning och vissa andra verksamheter likställas med förvärvsarbete vid tillämpningen av respektive författning.

Av författningarna framgår även att vissa sociala förmåner kan räknas som inkomst av förvärvsarbete.

3 kap. Socialförsäkringsskyddet

Försäkring på grund av bosättning i Sverige Försäkringens omfattning

1 & Den som bor i Sverige är försäkrad för följande förmåner enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring:

1. ersättning för sjukvård m.m. enligt 2 kap. nämnda lag och dithörande författningar om förmåner som beslutas av försäkringskas- sorna,

2. föräldrapenning på garantinivå enligt 4 kap.,

3. folkpension i form av ålderspension, förtidspension och efter- levandepension enligt 5-10 kap., samt

4. handikappersättning och vårdbidrag enligt 9 kap. samma lag.

2 & Den som bor i Sverige omfattas även av

1. lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag,

2. lagen (1969:205) om pensionstillskott,

3. lagen (1986:378) om förlängt barnbidrag,

4. lagen (1988:360) om handläggning av ärenden om bilstöd till handikappade,

5. lagen (1988:1463) om bidrag vid adoption av utländska barn,

6. lagen (1990:773) om särskilt pensionstillägg till folkpension för långvarig vård av sjukt eller handikappat barn,

7. lagen (1993:389) om assistansersättning,

8. lagen (1993:737) om bostadsbidrag,

9. lagen (1994:308) om bostadstillägg till pensionärer, 10. lagen (1994:309) om hustrutillägg i vissa fall då make uppbär folkpension, och

11. lagen (1996:1030) om underhållsstöd.

3 & Den som både bor och arbetar i Sverige är även försäkrad enligt 6 och 7 55.

Väntetider för förmåner m.m.

4 5 I samband med att försäkringen börjar att gälla betalas förmåner enligt 1 och 2 55 inte ut för tid innan vistelsen i Sverige har varat i minst sex månader i följd. Beträffande förmåner för ett barn räknas vistelsen för antingen barnet eller en förälder som barnet bor hos.

Första stycket gäller inte sjukvårdsersättning enligt 1 & 1.

Som villkor för utbetalning av pensionsförmåner enligt l ä 3 samt 2 & 2 och 6 gäller i stället för första stycket särskilda bosättningstider enligt 5 kap. lagen (1962:381) om allmän försäkring.

55 Till den som enligt utlänningslagen(19891529) behöver ha uppehållstillstånd i Sverige får förmåner enligt 1 och 2 åå betalas ut tidigast från och med den dag då ett sådant tillstånd börjar gälla men inte för längre tid tillbaka än tre månader innan tillståndet beviljats. Om bistånd till vissa andra utlänningar finns bestämmelser i lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. Förmåner enligt första stycket betalas inte ut för tid då den lagen har gällt för den försäkrade beträffande förmåner av motsvarande karaktär.

Försäkring på grund av arbete i Sverige Försäkringens omfattning

6 & Den som arbetar i Sverige är försäkrad för följande förmåner enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring:

1. sjukpenning enligt 3 kap. nämnda lag,

2. havandeskapspenning enligt 3 kap.,

3. föräldrapenning över garantinivå enligt 4 kap.,

4. tillfällig föräldrapenning enligt 4 kap. ,

5. tilläggspension i form av ålderspension, förtidspension och efterlevandepension enligt 11- 14 kap.,

6. folkpension i form av ålderspension, förtidspension, efter- levandepension och handikappersättning enligt 5-10 kap., samt

7. rehabilitering och rehabiliteringsersättning enligt 22 kap. samma lag och dithörande författningar om förmåner som beslutas av försäkringskassorna. 7 Den som arbetar i Sverige omfattas även av lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring, lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd, lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, lagen (1979. 84) om delpensionsförsäkring, lagen (1988:1465) om ersättning och ledighet för närstående— vård, och

6. särskilda föreskrifter av regeringen om utbildningsbidrag till deltagare i arbetsmarknadsutbildning eller yrkesinriktad rehabilitering.

Uu-iåwwg—m

8 & Den som både arbetar och bor i Sverige är även försäkrad enligt 1 och 2 55.

SOU 1997:72 Försäkringstid

9 % Försäkringen enligt 6 och 7 55 gäller från och med den dag då arbetet har påbörjats.

Försäkringen upphör att gälla fyra veckor efter den dag då arbetet har upphört av någon annan anledning än ledighet för semester, ferier eller motsvarande uppehåll. När det finns särskilda skäl, skall dock efterskyddstiden förkortas.

Andra stycket gäller inte i fall som anges i 10 5.

10 & Om en ersättning som avses i 6 eller 7 & betalas när försäk— ringen skall upphöra enligt 9 5 andra stycket, fortsätter försäkringen att gälla så länge någon sådan ersättning betalas.

Försäkringen för pensioner eller skadeersättningar som avses i 6 5 5 och 6 samt 7 5 3 skall också fortsätta att gälla i den mån rätten till förmån enligt där angivna lagar kan härledas från ett tidigare arbete i Sverige. Motsvarande försäkring gäller för föräldrapenning enligt 6 5 3, ersättning vid arbetslöshet enligt 7 5 1, 2 och 6 samt delpension enligt 7 & 4, om den enskilde har arbete eller vistas här i landet.

Ersättning från arbetsgivare

11 & I lagen (1991 : 1047) om sjuklön och i sjömanslagen(1973z282) finns bestämmelser om skyldighet för arbetsgivare att utge ersättning vid sjukdom eller skada.

Väntetider för förmåner m.m.

12 & Ersättningar som avses i 6 och 7 åå betalas inte ut för de fyra första veckorna av försäkringstiden.

Första stycket gäller inte arbetsskadeersättning enligt 7 & 3. För utbetalning av föräldrapenning enligt 6 5 3, pensionsförmåner enligt 6 5 5 och 6, ersättning vid arbetslöshet enligt 7 5 1, 2 och 6 samt delpension enligt 7 & 4 skall i stället för första stycket tillämpas särskilda kvalifikationsregler enligt de författningar som anges i nämnda bestämmelser.

13 & Den som enligt utlänningslagen(19893529) behöver ha arbets- tillstånd i Sverige eller ett uppehållstillstånd med motsvarande verkan har inte rätt till förmåner enligt 6 och 7 55 förrän sådant tillstånd har beviljats. Ersättning får därvid betalas ut tidigast från och med den dag då tillståndet börjar gälla men inte för längre tid tillbaka än tre månader innan tillståndet beviljats.

Tiden innan ett tillstånd har börjat gälla skall inte heller räknas vid tillämpningen av 12 5 första och tredje styckena.

Första och andra styckena gäller inte arbetsskadeersättning enligt 7 5 3.

Inkomstgräns

14 5 De förmåner enligt 6 och 7 55 som är inkomstrelaterade skall inte beräknas, om de inkomster som skall läggas till grund för förmånerna för år räknat är lägre än 24 procent av basbeloppet enligt 1 kap. 6 5 lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Första stycket gäller inte arbetslöshetsersättning enligt 7 5 1 eller arbetsskadeersättning enligt 7 5 3.

Gemensamma bestämmelser

15 & AV 1 kap. 4 & följer bl.a. att försäkringen i där avsedda fall kan gälla på något annat sätt än som föreskrivs i detta kapitel.

Den som i enlighet med förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämp— ningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen omfattas av lagstiftningen i en annan stat är inte försäkrad för sådana förmåner enligt denna lag som motsvarar förmåner som avses i förordningen.

Den som i enlighet med nämnda förordning utan att vara bosatt här i landet har rätt till vårdförmåner här vid sjukdom, moderskap eller invaliditet har rätt till sådana förmåner enligt 1 5 1 samt 2 5 4 och 7.

16 & För den som har beviljats tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 2 kap. 4 aä utlänningslagen(1989z529) får regeringen föreskriva undantag från bestämmelserna i 1—3 och 6-8 55.

4 kap. Utbetalning av förmåner utomlands

Bosättningsbaserade förmåner

1 5 För tid då en försäkrad vistas i ett land som inte ingår i EES får förmåner betalas endast i fall som avses i 2 och 3 55.

25 Förmåner får betalas om utlandsvistelsen kan antas vara längst sex månader.

När det gäller ersättning för sjukvård m.m. enligt 3 kap. 1 å 1 tillämpas särskilda bestämmelser om vård som ges utomlands.

Pensionsförmåner enligt 3 kap. 1 å 3 samt 2 å 2, 6 och 10 betalas så länge den försäkrades bosättning i Sverige består enligt 2 kap.

3 å Tidsbegränsningen i 2 å första stycket gäller inte beträffande statsanställda och deras familjemedlemmar i fall som avses i 2 kap. 2 och 6 åå.

Tidsbegränsningen gäller inte heller beträffande familjestöd enligt 3 kap. 1 å 2 eller 2 å 1, 3, 5 och 11 till biståndsarbetare och studerande eller deras familjemedlemmar i fall som avses i 2 kap. 4-6 åå.

4 å Har rätten till en bosättningsbaserad förmån upphört med tillämpning av bestämmelserna om bosättning i 2 kap. eller be- stämmelserna om utlandsvistelse i 1-3 åå, får förmånen efter ansökan hos försäkringskassan fortsätta att betalas

1. om den enskilde vistas utomlands för ett styrkt behov av en be- tydelsefull vård av hälsan eller behandling av en sjukdom, eller

2. om det annars med hänsyn till omständigheterna skulle framstå som uppenbart oskäligt att dra in förmånen.

Den som beviljas en förmån enligt första stycket och som inte längre är försäkrad för förmånen skall beträffande utbetalningen av förmånen likställas med en försäkrad.

Arbetsbaserade förmåner

5 å För tid då en försäkrad vistas utomlands får följande dagersätt- ningar och anslutande förmåner betalas endast i fall som anges i 6 å: 1. förmåner vid sjukdom, havandeskap, tillfällig vård av barn och rehabilitering enligt 3 kap. 6 å 1, 2, 4 och 7, samt 2. förmåner vid arbetslöshet enligt 3 kap. 7 å 1, 2 och 6.

6 å Förmåner som avses i 5 å 1 får betalas

1. om ett ersättningsfall inträffar utomlands medan den försäkrade utför sådant arbete som skall anses som arbete i Sverige enligt 2 kap. , eller

2. om försäkringskassan medger att den enskilde reser till utlandet, eller,

3. om det gäller tillfällig föräldrapenning, även i fall som avses i 4 kap. 1 å fjärde stycket lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Förmåner som avses i 5 å 2 får betalas om medgivande till utlands- vistelsen lämnas av arbetslöshetskassan eller arbetsmarknadsmyndig— heten.

7 å Pensionsförmåner och skadeersättningar enligt 3 kap. 6 å 5 och 6 samt 7 å 3 och 4 betalas för tid då den försäkrade vistas utomlands så länge rätten till förmån består. Detta gäller också beträffande föräldrapenning enligt 3 kap. 6 å 3,

1. om barnet bor i Sverige, eller,

2. om försäkringskassan medger det, när ett barn hämtas i samband med adoption.

Gemensamma bestämmelser

8 å För betalning av en förmån utomlands får krävas särskilt bevis att rätten till förmånen består.

5 kap. Anmälan och handläggning av ärenden

Anmälan till försäkringskassan

1 å Den som bosätter sig i Sverige och som inte är folkbokförd här skall anmäla sig till den försäkringskassa som avses i 4 å.

Bosättningsbaserade förmåner enligt 3 kap. 1 och 2 åå får inte betalas för längre tid tillbaka än tredje månaden före den då anmälan har gjorts eller försäkringskassan på annat sätt fått kännedom om bosättningen.

I de författningar som anges i 3 kap. 1 och 2 åå finns ytterligare föreskrifter om anmälan och om ansökan om förmåner.

2 å Den som arbetar i Sverige utan att vara bosatt här får anmäla sig till den försäkringskassa som avses i 5 å.

Arbetsbaserade förmåner enligt 3 kap. 6 å samt 7 å 4 och 5 får inte betalas för längre tid tillbaka än tredje månaden före den då anmälan har gjorts eller försäkringskassan på annat sätt fått kännedom om arbetet.

I de författningar som anges i 3 kap. 6 och 7 åå finns ytterligare föreskrifter om anmälan och om ansökan om förmåner.

3 å Den som lämnar Sverige för en tid som kan antas ha betydelse för rätten till förmåner enligt 2 eller 4 kap. skall anmäla detta till den försäkringskassa som avses i 4—6 åå. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om sådan anmälan. Föreskrifter om anmälningsskyldighet får även meddelas beträffande den som i något annat fall upphör att arbeta här i landet.

Beslutande försäkringskassa m.m.

4 å Ett ärende som skall avgöras av en allmän försäkringskassa och avser någon som bor i Sverige skall avgöras av den kassa inom vars verksamhetsområde den enskilde var folkbokförd den 1 november föregående år.

Om den enskilde inte var folkbokförd i Sverige den 1 november föregående år, skall ärendet avgöras av den försäkringskassa inom vars verksamhetsområde den enskilde bor vid årets ingång. Blir den enskilde bosatt i Sverige senare under året, skall ärendet avgöras av den kassa inom vars verksamhetsområde bosättningen sker.

5 å Ett ärende som skall avgöras av en allmän försäkringskassa och avser någon som inte bor i Sverige skall avgöras av den kassa inom vars verksamhetsområde den enskilde regelmässigt tillbringar sin dygnsvila. Om dygnsvilan inte tillbringas i Sverige, skall ärendet avgöras av den kassa inom vars verksamhetsområde den enskilde regelmässigt arbetar. Är den enskilde sjöman, skall ärendet avgöras av Göteborgs allmänna försäkringskassa.

Om det inte med stöd av första stycket kan bestämmas till vilken försäkringskassa ärendet hör, skall ärendet avgöras av Stockholms läns allmänna försäkringskassa.

6 å Vad som sägs i 5 å gäller även den som enligt 1 kap. 4 å skall omfattas av svensk lagstiftning utan att vara bosatt här och personer som i avsedda fall har rätt till förmåner som familjemedlemmar. Ärenden som gäller familjemedlemmar skall dock alltid avgöras av samma försäkringskassa som skall avgöra ett ärende angående den från vilken de härleder rätten till förmåner.

Ett ärende som avser någon som omfattas eller väljer att omfattas av svensk lagstiftning enligt artikel 16 i den förordning som avses i 3 kap. 15 å skall avgöras av Stockholms läns allmänna försäkringskas- sa.

Första och andra styckena gäller inte, om det finns avvikande regler som avses i 1 kap. 4 å.

7 å Ett ärende om sjukvårdsersättning till en vårdgivare eller i övrigt till någon annan än den försäkrade avgörs i den ordning som föreskrivs i 2 kap. 10 å lagen (1962:381) om allmän försäkring. När det gäller beslut om familjestöd enligt 3 kap. 2 å 1, 3, 5 och 11 tillämpas också särskilda bestämmelser i de lagar som anges där.

8 å Den försäkringskassa som avses i 4-7 åå får uppdra åt en annan försäkringskassa att pröva en fråga, om inte regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriver annat.

Övriga bestämmelser

9å När en fråga avser förmåner som handhas av försäkrings— kassorna tillämpas bl.a. följande bestärnmelser i lagen (19621381) om allmän försäkring:

18 kap. 2 å om Riksförsäkringsverkets tillsyn, 20 kap. 2 a å om provisoriska beslut, 20 kap. 8 å om uppgiftsskyldighet för den enskilde, 20 kap. 9 å om uppgiftsskyldighet för myndigheter och arbets-

givare,

20 kap. 10 å om omprövning av en försäkringskassas beslut, 20 kap. 10 a å om ändring av en försäkringskassas beslut, 20 kap. 11—14 åå om överklagande av beslut, och 20 kap. 16 å om verkställighetsföreskrifter.

10 å När en fråga avser förmåner från en arbetslöshetskassa eller förmåner som handhas inom Arbetsmarknadsverket tillämpas be- stämmelser om handläggning m.m. i bl.a. 93 och 96 a - 102 åå lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring respektive 30 a - 33 och 39 åå lagen (1973 : 37 1) om kontant arbetsmarknadsstöd.

11 å De bestämmelser som anges i 9 och 10 åå gäller även beträf- fande tillämpningen av denna lag.

Försäkringskassan får efter ansökan av någon enskild meddela förhandsbesked i frågan om han eller hon vid tillämpning av 2 kap. 4 eller 5 å denna lag skall anses bosatt i Sverige. Ett sådant beslut är bindande för den tid som anges i beslutet men kan omprövas om de förhållanden som har lagts till grund för beslutet ändras.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2. Bestämmelserna i denna lag om personer som lämnar eller kommer till Sverige skall tillämpas även på personer som före den 1 januari 1999 har lämnat respektive kommit till landet.

2. Förslag till Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1962:381) om allmän försäkring1

dels att 1 kap. 4 och 5 åå, 2 kap. 8 å, 5 kap. 2 och 16 åå, 16 kap. 13 å och 22 kap. 17 å skall upphöra att gälla,

dels att 1 kap. 3 å, 2 kap. 10 å, 3 kap. 1, 2, 2a, 5, 5b, 13 och 15 åå, 4 kap. 1,9 och 18 åå, 5 kap. 1 och 6 åå, 11 kap. 1-3 och 6 a åå, 16 kap. 1 å, 20 kap. 1,8 och 15 åå, 21 kap. 1 å samt 22 kap. 1 och 2 åå skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap. 3 å2

Försäkrade enligt denna lag är dels svenska medborgare, dels personer som utan att vara svenska medborgare är bosatta i riket. En försäkrad som läm- nar Sverige skall fortfarande anses vara bosatt i riket, om utlandsvistelsen är avsedd att vara längst ett år.

Utländsk sjöman på svenskt handelsfartyg är försäkrad för tilläggspension även om han ej är bosatt i riket.

Såvitt angår försäkringen för tilläggspension är den som enligt ]] kap. 6 å tillgodoräk- nats pensionspoäng försäkrad, även om han ej längre uppjyller förutsättningarna enligt första eller andra stycket.

' Lagen omtryckt 1982:120 2 Senaste lydelse 1984:1104

I socialförsäkringslagen (0000:000) finns bestämmelser om

]. vem som är försäkrad för olika förmåner enligt denna lag,

2. bosättning och arbete i Sverige,

3. allmänna villkor,

4. utbetalning av förmåner utomlands, samt

5. anmälan och handlägg- ning av ärenden.

tillämpnings-

Nuvarande lydelse

Om regeringen inte föreskri- ver annat, skall den som av en statlig arbetsgivare sänds till ett annat land för arbete för ar— betsgivarens räkning anses bosatt i riket under hela utsänd- ningstiden även om denna är avsedd att vara längre än ett år. Detta gäller även medföljan- de make samt barn som inte fyllt 18 år. Med make likställs den som utan att vara gift med den utsände lever tillsammans med denne, om de tidigare har varit gifta eller gemensamt har eller har haft barn.

2 kap. 10 å3

Frågor om ersättning enligt det- ta kapitel prövas i andra fall än som avses i andra stycket av den allmänna försäkringskassa, hos vilken den försäkrade är inskriven eller skulle ha varit inskriven, om han uppfyllt åldersvillkoret i 1 kap. 4 å. Denna försäkringskassa får dock uppdra åt en annan för- säkringskassa att pröva sådana frågor.

Frågor om ersättning enligt 2, 3 och 6 åå samt ersättning enligt 4 och 5 åå som inte hänför sig till visst vårdtillfälle prövas av den försäkringskassa

3 Senaste lydelse 1 994 : 1814

Föreslagen lydelse

Frågor om ersättning enligt 2, 3 och 6 åå samt ersättning enligt 4 och 5 åå som inte hänför sig till visst vårdtillfälle prövas av den försäkringskassa inom vars verksamhetsområdevårdgivaren eller annan som får ersättning bedriver sin verksamhet. Frågor om ersättning enligt 5 å får efter bemyndigande av rege— ringen även prövas av Riks- försäkringsverket.

SOU 1997:72 Nuvarande lydelse

inom vars verksamhetsområde vårdgivaren eller annan som får ersättning bedriver sin verksam- het. Detsamma gäller ersättning i övrigt i de fall där den försäk— rade eller vårdtagaren inte är och inte heller under den förut- sättning som sagts i första stycket skulle ha varit inskriven hos allmän försäkringskassa. Frågor om ersättning enligt 5 å får efter bemyndigande av rege- ringen även prövas av Riks— försäkringsverket.

Frågor om avgift enligt 12 och 12 a åå prövas av den försäkringskassa hos vilken den försäkrade är inskriven.

Föreslagen lydelse

3 kap.

Hos allmän försäkringskassa in- skriven försäkrad äger enligt vad nedan sågs rätt till sjuk- penning, om hans sjukpenning- grundande inkomst uppgår till minst sextusen kronor.

Villkoret om inskrivning hos försäkringskassan för rätt till sjukpenning anses uppfyllt om det har berott på åldersregeln i ] kap. 4 å att villkoret inte har kunnat uppfyllas.

4 Senaste lydelse 1992:1702

lå4

En försäkrad äger enligt vad nedan sägs rätt till sjukpenning, om hans Sjukpenninggrundande inkomst uppgår till minst 24 procent av basbeloppet enligt I kap. 6 å.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Rätt till sjukpenning enligt detta kapitel föreligger inte på grundval av anställningsförrnåner för tid som ingår i en sjuklöneperiod, under vilken den försäkrades arbetsgivare har att svara för sjuklön enligt lagen (1991:1047) om sjuklön.

Sjukpenningrundande inkomst är den årliga inkomst i pengar som en försäkrad kan antas komma att tills vidare få för eget arbete, antingen såsom arbetstagare i allmän eller enskild tjänst (inkomst av an- ställning) eller på annan grund (inkomst av annat förvärvs- arbete). Som inkomst av an- ställning räknas dock inte er- sättning från en arbetsgivare som är bosatt utomlands eller en utländsk juridisk person, om arbetet har utförts i arbetsgiva— rens verksamhet utom riket. Ifråga om arbete som utförts utomlands av den som av en statlig arbetsgivare sänts till ett annat land för arbete för arbets- givarens räkning bortses vid beräkningen av sjukpenning- grundande inkomst från sådana lönetillägg som betingas av ökade levnadskostnader och andra särskilda förhållanden i sysselsättningslandet. Som in- komst av anställning eller in- komst av annat förvärvsarbete räknas inte heller intäkt som avses i 32å 1 mom. första stycket h och i kommunalskatte-

5 Senaste lydelse 1996:1217

2å5

Sjukpenningrundande inkomst är den årliga inkomst i pengar som en försäkrad kan antas komma att tills vidare få för eget arbete häri landet, anting- en såsom arbetstagare i allmän eller enskild tjänst (inkomst av anställning) eller på annan grund (inkomst av annat för- värvsarbete). I fråga om arbete som utförts utomlands av den som av en statlig arbetsgivare sänts till ett annat land för arbete för arbetsgivarens räk- ning bortses vid beräkningen av Sjukpenninggrundande inkomst från sådana lönetillägg som betingas av ökade levnadskost— nader och andra särskilda för- hållanden i sysselsättningslan— det. Som inkomst av anställning eller inkomst av annat förvärvs— arbete räknas inte heller intäkt som avses i 32 å 1 mom. första stycket h och i kommunalskatte- lagen (1928:370) eller sådan ersättning som anges i 1 å första stycket 2-6 och fjärde stycket lagen (1990:659) om särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster. Som in— komst av annat förvärvsarbete

Nuvarande lydelse

lagen (1928:370) eller sådan

Föreslagen lydelse

räknas inte sådan ersättning

ersättning som anges i 1 å första stycket 2-6 och fjärde stycket lagen (1990:659) om särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster. Som in— komst av annat förvärvsarbete räknas inte sådan ersättning enligt gruppsjukförsäkring eller trygghetsförsäkring vid arbets- skada som enligt 2 å första stycket lagen om särskild lönes- katt på vissa förvärvsinkomster utgör underlag för nämnda skatt. Den Sjukpenninggrundan— de inkomsten fastställs av för- säkringskassan. Inkomst av an— ställning och inkomst av annat förvärvsarbete skall därvid var för sig avrundas till närmast lägre hundratal kronor.

Vid beräkning av Sjukpenninggrundande inkomst bortses från sådan inkomst av anställning och annat förvärvsarbete som överstiger sju och en halv gånger basbeloppet. Det belopp som sålunda skall undantas skall i första hand räknas av från inkomst av annat förvärvsarbete. Ersättning för utfört arbete i annan form än pension räknas som inkomst av anställning, såvida ersättningen under ett år uppgår till minst 1 000 kronor, även om mottagaren inte är anställd hos den som utger ersättningen. 1 nu angivna fall skall den som utför arbetet anses såsom arbetstagare och den som utger ersättningen såsom arbetsgivare. Kan ersättning för arbete för någon annans räkning under året inte antas uppgå till minst 1 000 kronor, skall ersättningen från denne inte tas med vid beräkningen av den Sjukpenninggrundande inkomsten i annat fall än då den utgör inkomst av näringsverksamhet. Vid beräkning av Sjukpenninggrundande inkomst av anställning skall bort- ses från ersättning som enligt 2 a å skall anses som inkomst annat förvärvsarbete samt ersättning som idrottsutövare får från sådan ideell förening som avses 17 å 5 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomst— skatt och som har till huvudsakligt syfte att främja idrottslig verk— samhet, om ersättningen från föreningen under året inte kan antas uppgå till minst ett halvt basbelopp. Vid beräkning av sjukpen- ninggrundande inkomst av anställning bortses även från ersättning från en stiftelse som har till väsentligt ändamål att tillgodose ekonomiska

enligt gruppsjukförsäkring eller trygghetsförsäkring vid arbets— skada som enligt 2 å första stycket lagen om särskild löne- skatt på vissa förvärvsinkomster utgör underlag för nämnda skatt. Den Sjukpenninggrundan- de inkomsten fastställs av för— säkringskassan. Inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete skall där— vid var för sig avrundas till närmast lägre hundratal kronor.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

intressen hos dem som är eller har varit anställda hos en arbetsgivare som lämnat bidrag till stiftelsen (vinstandelsstiftelse) eller från en annan juridisk person med motsvarande ändamål, om ersättningen avser en sådan anställd och inte utgör ersättning för arbete för den juridiska personens räkning. Detta gäller dock endast om de bidrag arbetsgivaren lämnat till den juridiska personen varit avsedda att vara bundna under minst tre kalenderår och att på likartade villkor tillkomma en betydande del av de anställda. Om arbetsgivaren är ett fåmansföretag eller ett fåmansägt handelsbolag skall vid beräkningen inte bortses från ersättning som den juridiska personen lämnar till sådan företagsledare eller delägare i företaget eller denne närstående person som avses i punkt 14 av anvisningarna till 32 å kommunal- skattelagen. Vid beräkning av Sjukpenninggrundande inkomst av anställning skall alltid bortses från ersättning från en vinstandels— stiftelse som härrör från bidrag som arbetsgivaren lämnat under åren 1988-1991.

Beräkningen av den Sjukpenninggrundande inkomsten skall, där för- hållandena inte är kända för försäkringskassan, grundas på de upplysningar som kassan kan inhämta av den försäkrade eller dennes arbetsgivare eller som kan framgå av den uppskattning, som vid taxering gjorts av den försäkrades inkomst. Semesterlön får inte inräknas i den Sjukpenninggrundande inkomsten till högre belopp än vad som skulle ha utgivits i lön för utfört arbete under motsvarande tid. En liknande begränsning skall gälla semesterersättning. Inkomst av arbete för egen räkning får ej beräknas högre än som motsvarar skälig avlöning för liknande arbete för annans räkning.

2aå6

Vid beräkning av sjukpenning- Vid beräkning av sjukpenning- grundande inkomst skall ersätt- ning från en arbetsgivare som är bosatt utomlands eller är en utländsk juridisk person anses som inkomst av annat förvärvs- arbete, om ersättningen avser arbete som utförts inom riket samt arbetsgivaren och arbets- tagaren träffat överenskommel-

6 Senaste lydelse 1996:1213

grundande inkomst skall ersätt- ning från arbetsgivare som är bosatt utomlands eller är en utländsk juridisk person anses som inkomst av annat förvärvs- arbete, om arbetsgivaren och arbetstagaren träffat överens- kommelse om att ersättningen skall hänföras till sådan in- komst.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

se om att ersättningen skall hänföras till sådan inkomst.

Vid beräkning av Sjukpenninggrundande inkomst skall som inkomst av annat förvärvsarbete också anses ersättning som utgör skattepliktig inkomst av tjänst enligt kommunalskattelagen (1928:370) och som, utan att anställningsförhållande förelegat, utbetalats av fysisk person bosatt utomlands eller utländsk juridisk person. Detta gäller dock inte i fråga om sådan skattepliktig intäkt som avses i 11 kap. 2 å första stycket tredje meningen.

Som inkomst av annat förvärvsarbete räknas dessutom ersättning för arbete under förutsättning att ersättningen betalas ut

1. till mottagare som har en F-skattesedel antingen när ersättningen bestäms eller när den betalas ut,

2. till mottagare som har en A-skattesedel eller som saknar skattesedel på preliminär skatt om ersättningen tillsammans med annan ersättning för arbete från samma utbetalare under inkomståret kan antas komma att understiga 10 000 kronor och utbetalaren är en fysisk person eller ett dödsbo samt vad som utbetalats inte utgör utgift i en av utbetalaren bedriven näringsverksarnhet,

3. till delägare i handelsbolag av bolaget,

4. till medlem i europeisk ekonomisk intressegruppering av grupperingen.

Om i fall som avses i tredje stycket 1 mottagaren har både en F—skattesedel och en A-skattesedel, räknas ersättningen som inkomst av annat förvärvsarbete bara om F-skattesedeln skriftligen åberopas.

Så7

Den allmänna försäkringskassan skall i samband med inskrivning av en försäkrad besluta om den försäkrades tillhörighet till sjuk- penningförsäkringen. I fråga om en försäkrad som avses i ] å första stycket skall kassan samtidigt fastställa den försäk- rades sjukpenninggrundande in- komst. Sådan fastställelse skall

7 Senaste lydelse 1996:1395

Den allmänna försäkringskassan skall besluta om en försåkrads tillhörighet till sjukpenning- försäkringen och fastställa sjuk- penninggrundande inkomst. För en försäkrad som inte är bosatt i Sverige gäller detta så snart anmälan om hans inkomstför- hållanden gjorts hos kassan. Av beslutet skall framgå i vad mån

Nuvarande lydelse

också ske för försäkrad som avses i I å andra stycket så snart anmälan om hans inkomst— förhållanden gjorts hos kassan. Av beslutet "skall framgå i vad

Föreslagen lydelse

den Sjukpenningrundande in- komsten är att hänföra till an- ställning eller till annat för— värvsarbete.Sjukpenningförsäk- ringen skall omprövas

mån den Sjukpenninggrundande inkomsten är att hänföra till anställning eller till annat för- värvsarbete.Sjukpenningförsåk— ringen skall omprövas.

a) när kassan fått kännedom om att den försäkrades inkomstförhål- landen eller andra omständigheter har undergått ändring av betydelse för rätten till sjukpenning eller för sjukpenningens storlek,

b) när förtidspension eller särskild efterlevandepension enligt denna lag beviljas den försäkrade eller redan utgående sådan pension ändras med hänsyn till ändring i den försäkrades arbetsförmåga eller, vid särskild efterlevandepension, förmåga eller möjlighet att bereda sig inkomst genom arbete,

0) när delpension enligt särskild lag beviljas den försäkrade eller redan utgående sådan pension ändras med hänsyn till ändring i den försäkrades arbets- eller inkomstförhållanden, samt

(1) när tjänstepension beviljas den försäkrade.

Ändring som avses i första stycket a skall gälla från och med den dag då försäkringskassan fått kännedom om de ändrade omstän- digheterna. Om amnälan om ändrade omständigheter görs i anslutning till en period med sjukpenning eller annan ersättning som beräknas per dag och betalas ut av försäkringskassan, skall ändringen i stället gälla från och med första dagen med ersättningen. Ändring får dock inte gälla från och med en tidigare dag än den då omständigheter som föranlett ändringen inträffade. Ändring skall i annat fall än som avses i första stycket a gälla från och med den dag då anledning till änd- ringen uppkommit.

Under tid som anges under 1-6 år får, om inte första stycket b, c eller (1 är tillämpligt, den fastställda Sjukpenninggrundande inkomsten sänkas lägst till vad den skulle ha varit närmast dessförinnan om försäkringskassan då känt till samtliga förhållanden. Detta gäller tid då den försäkrade

1. bedriver studier, för vilka hon eller han uppbär studiehjälp, studiemedel eller särskilt vuxenstudiestöd enligt studiestödslagen(1973z349), studiestöd enligt lagen (1983: 1030) om särskilt vuxenstu— diestöd för arbetslösa, bidrag enligt förordningen (1995:938) om utbildningsbidrag för doktorander eller särskilt utbildningsbidrag,

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2. genomgår vuxenutbildning för psykiskt utvecklingsstörda (särvux) eller svenskundervisning för invandrare (sti) och uppbär timersättning för studierna,

3. är inskriven vid arbetsmarknadsinstitut eller genomgår arbets— marknadsutbildning som beslutats av en arbetsmarknadsmyndighet,

4. är gravid och avbryter eller inskränker sitt förvärvsarbete tidigast sex månader före barnets födelse eller den beräknade tidpunkten härför,

5. är helt eller delvis ledig från förvärvsarbete för vård av barn, om den försäkrade är förälder till barnet eller likställs med förälder enligt 1 å föräldraledighetslagen(1995:584) och barnet inte har fyllt ett år. Motsvarande gäller vid adoption av barn som ej fyllt tio år eller vid mottagande av sådant barn i avsikt att adoptera det, om mindre än ett år har förflutit sedan den försäkrade fick barnet i sin vård,

6. fullgör tjänstgöring enligt lagen (1994:1809) om totalförsvars— plikt.

För en försäkrad som avses i tredje stycket 1 eller 3 skall försäk- ringskassan, vid sjukdom under utbildningstiden, beräkna sjukpen— ningen på en Sjukpenninggrundande inkomst som har fastställts på grundval av enbart den inkomst av eget arbete som den försäkrade kan antas få under denna tid. Om därvid den Sjukpenninggrundande inkomsten helt eller delvis är att hänföra till anställning, skall årsarbetstiden beräknas på grundval av enbart det antal arbetstimmar som den försäkrade kan antas ha ifrågavarande förvärvsarbete under utbildningstiden.

För en försäkrad som får sådan behandling eller rehabilitering som avses i 7 b å eller 22 kap. 7 å och som under denna tid får livränta enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring eller motsvarande ersättning enligt en annan författning skall försäkringskassan, vid sjukdom under den tid då livränta betalas ut, beräkna sjukpenningen på en Sjukpenninggrundande inkomst som har fastställts på grundval av enbart den inkomst av eget arbete som den försäkrade kan antas få under denna tid.

För en försäkrad som avses i 10 c å första stycket 1 eller 2 skall dock under studieuppehåll mellan vår- och hösttermin, då den försäkrade inte uppbär studiesocial förmån som anges i tredje stycket 1, sjukpenningen beräknas på den Sjukpenninggrundande inkomst som följer av första - tredje styckena, om sjukpenningen blir högre än sjukpenning beräknad på den Sjukpenninggrundande inkomsten enligt fjärde stycket.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Fjärde stycket tillämpas även för försäkrad som avses i tredje stycket 6 när den försäkrade genomgår grundutbildning som är längre än 60 dagar.

För en försäkrad som av Svens— ka kyrkan, ett svenskt trossam— fund, ett organ som är knutet till ett sådant samfund eller en svensk ideell organisation som bedriver biståndsverksamhet varit sänd till ett annat land för arbete för arbetsgivarens räk- ning skall den Sjukpenninggrun— dande inkomsten vid återkom- sten till Sverige fastställas till lägst det belopp som utgjorde hans Sjukpenninggrundande in- komst omedelbart före utlands- resan, om utlandsvistelsen varat högst tre år. Bestämmelsen i denna paragraf gäller även den medföljande maken. Med make likställs den som utan att vara gift med den utsände levt till- sammans med denne, om de tidigare har varit gifta eller gemensamt har eller har haft barn.

Frågor om förmåner enligt detta kapitel prövas av den allmänna försäkringskassa hos vilken den försäkrade är inskriven eller skulle ha varit inskriven, om han uppfyllt åldersvillkoret i

8 Senaste lydelse 1993:355 9 Senaste lydelse 1993:355

13 å9

Sbåg

För biståndsarbetare och andra personer som avses i 2 kap. 4 och 6 åå socialförsäkringslagen (OOOOJOOO) skall den sjukpen— ninggrundande inkomsten vid återkomsten till Sverige faststäl- las till lägst det belopp som utgjorde Sjukpenninggrundande inkomst omedelbart före ut— landsresan.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

] kap. 4 å. Denna försäkrings- kassa får dock uppdra åt en annan försäkringskassa att prö- va sådana frågor med undantag av frågor som avses i 5 å.

Bestämmelserna i 3, 5 och 8 åå i fråga om förtidspension tillämpas även där den försäkrade skulle ha erhållit sådan pension, om han hade haft rätt till folkpension enligt bestämmelserna i 5 kap.

Har en försäkrad, utan att bestämmelserna i 3 kap. 3 å är tillämpli- ga, efter ingången av den månad då han uppnådde sextiofem års ålder, erhållit sjukpenning under etthundraåttio dagar, får den allmänna försäkringskassan besluta att sjukpenning inte längre skall utgå.

15 glo

Sjukpenning utgår ej för tid då den försäkrade

a) fullgör annan tjänstgöring enligt lagen (1994:1809) om total- försvarsplikt än grundutbildning som är längre än 60 dagar;

b) är intagen i sådant hem som avses i 12 å lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga med stöd av 3 å sagda lag;

0) är häktad eller intagen i kriminalvårdsantalt;

d) i annat fall än under b) eller c) sagts av annan orsak än sjukdom tagits om hand på det allmännas bekostnad;

e) vistas utomlands i annat fall än då den försäkrade in- sjuknar medan han utför arbete som ett led i en här i riket bedriven verksamhet eller som sjöman anställd på svenskt handelsfartyg eller under sjuk- dom eller i fall som avses i 7 b å reser till utlandet med försäkringskassansmedgivande.

För varje dag då en försäkrad bereds vård i ett sådant hem för vård eller boende eller familjehem enligt socialtjänstlagen(1980z620) som ger vård och behandling åt missbrukare av alkohol eller narkotika, skall sjukpenningen på begäran av den som svarar för vårdkostnaderna

'0 Senaste lydelse 1994z2072

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

minskas med 80 kronor, dock med högst en tredjedel av sjukpen- ningens belopp. Därvid skall det belopp varmed minskning sker avrundas till närmast lägre hela krontal. Det belopp som sjukpen— ningen minskas med skall betalas ut till den på vars begäran minsk— ningen har gjorts.

Utan hinder av första stycket utgår sjukpenning till försäkrad som avses under c) vid sjukdom som inträffar under tid då han får vistas utom anstalt och därvid bereds tillfälle att förvärvsarbeta.

4 kap. 1 511

En försäkrad förälder som är inskriven hos allmän försäk- ringskassa har rätt till föräldra- penning och tillfällig föräldra— penning (föräldrapenningför- måner) enligt detta kapitel.

Föräldrapenningförmåner utges för vård av barn endast om barnet är bosatt här i riket.

Vid adoption av barn får barnet anses bosatt i riket om de blivande adoptivföräldrarna är bosatta i riket.

Regeringen får förordna att tillfällig föräldrapenning, med undantag för förmån enligt 10 å fjärde stycket, får utges även till en förälder som är bosatt i Danmark, Finland eller Norge för vård av barn bosatt i något av dessa länder.

Senaste lydelse 1994:1655

En försäkrad förälder har rätt till föräldrapenning och tillfällig föräldrapenning (föräldrapen- ningförrnåner) enligt detta kapi- tel.

' Föräldrapenningförmåner utges för vård av barn om barnet vistas här i riket.

Vid adoption av barn får barnet anses ha sin vistelse i riket om de blivande adoptiv- föräldrarna vistas i riket.

Regeringen får förordna att tillfällig föräldrapenning, med undantag för förmån enligt 10 å fjärde stycket, får utges även till en förälder som vistas i Danmark, Finland eller Norge för vård av barn som vistas i något av dessa länder.

Villkoren i andra och tredje styckena om vistelse här i riket skall anses upphllda även när utbetalning av föräldrapenning— förmåner medges vid utlands— vistelse enligt 4 kap. socialför- säkringslagen (0000:000) , och

Nuvarande lydelse

Som villkor för rätt till för- äldrapenning gäller att föräl— dern har varit inskriven hos allmän försäkringskassa under minst 180 dagar i följd närmast före den dag för vilken för- äldrapenningen skall utbetalas.

Villkoret om inskrivning hos försäkringskassa eller om för- säkring för viss sjukpenning enligt 6 å andra stycket anses uppfyllt om det har berott på åldersregeln i ] kap. 4å att villkoret inte har kunnat upp- fyllas. Motsvarande gäller om föräldern inte har varit inskri- ven eller inte har varit försäk- rad för viss sjukpenning, men skulle ha varit det om kassan känt till samtliga förhållanden.

När det skall bestämmas om villkoret om inskrivning hos försäkringskassa eller om för- säkring för viss sjukpenning enligt 6 å andra stycket är upp— fyllt för en försäkrad som avses i 3 kap. 5 b å, får bortses från tiden för utlandsvistelsen under förutsättning att den varat högst tre år.

'2 Senaste lydelse 1993:355

9 512

Föreslagen lydelse

villkoren skall i fråga om för— äldrapenning på garantinivå i stället vara bosättning här i riket.

Villkoret om försäkring för viss sjukpenning enligt 6 å andra stycket anses uppfyllt om föräldern visserligen inte har varit försäkrad för viss sjuk— penning, men skulle ha varit det om kassan känt till samtliga för— hållanden.

När det skall bestämmas om villkoret om försäkring för viss sjukpenning enligt 6 å andra stycket är uppfyllt för en för- säkrad som avses i 3 kap. 5 b å skall bortses från tiden för ut— landsvistelsen.

Nuvarande lydelse

Bestämmelserna i 3 kap. 6 å, 13 å första stycket, 16 å första- femte styckena och 17 å första stycket a och c samt andra stycket tillämpas även i fråga om föräldrapenningförrnåner. Bestämmelserna i 3 kap. 15 å och 17 å första stycket b tilläm— pas även i fråga om tillfällig

18å13

Föreslagen lydelse

Bestämmelserna i 3 kap. 6 å, 16 å första—femte styckena och 17 å första stycket a och c samt andra stycket tillämpas även i fråga om föräldrapenningför— måner. Bestämmelserna 13 kap. 15 å och 17 å första stycket b tillämpas även i fråga om till— fällig föräldrapenning.

föräldrapenning.

Vid beräkning av antalet dagar med rätt till föräldrapenningförmån anses en dag med tre fjärdedels, halv eller en fjärdedels föräldrapen- ning som motsvarande andel av en dag.

Om en föräldrapenningförmån tillkommer en förälder som inte har fyllt 18 år, får försäkringskassan på framställning av socialnämnden besluta att föräldrapenningen helt eller delvis skall utbetalas till annan person eller till nämnden att användas till förälderns och familjens nytta.

Är en kvinna vid tiden för förlossningen intagen i kriminalvårdsan- stalt eller ett hem som avses i 12 å lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, får försäkringskassan på framställning av föreståndaren för inrättningen besluta, att den föräldrapenning som tillkommer kvinnan skall utbetalas till föreståndaren för att användas till kvinnans och barnets nytta.

5 kap. 1 å14

En försäkrad som är bosatt i Sverige har rätt till folkpension i form av ålderspension, förtids- pension, efterlevandepension och handikappersättning som utgör tillägg till pension a) enligt 3 och 4 åå i förhållande till det antal år för vilka till-

Senaste lydelse 1996:1544 ” Senaste lydelse 1992:1277

En försäkrad har rätt till folk— pension i form av ålderspen— sion, förtidspension, efterlevan— depension och handikappersätt- ning som utgör tillägg till pen— sion a) enligt 3 och 4 åå i förhållande till det antal år för vilka tillgodoräknats pensions—

Nuvarande lydelse

godoräknats pensionspoäng för tilläggspension, eller b) enligt 5—11 åå i förhållande till det antal år som tillgodoräknas som bosättningstid i Sverige.

En svensk medborgare som är bosatt utomlands har rätt till folkpension enligt första stycket a.

6 515

Föreslagen lydelse

poäng för tilläggspension, eller b) enligt 5—11 åå i förhållande till det antal år som tillgodoräk- nas som bosättningstid i Sveri- ge.

Som bosättningstid i Sverige tillgodoräknas

a) tid under vilken en person varit folkbokförd i Sverige enligt folkbokföringslagen(1991 .'481 ); vid flyttning till utlandet skall hänsyn dock inte tas till tid efter utresan om personen enligt nämnda lag skall avregistreras som utflyttad,

b) tid under vilken en här folkbokförd person före tidpunk- ten för folkbokföringen oav- brutet vistats i Sverige efter att ha ansökt om uppehållstillstånd enligt 1 kap. 4 å utlännings— lagen (1989:529) eller motsva— rande föreskrift enligt äldre lag,

c) tid under vilken en svensk medborgare av svenska kyrkan, ett svenskt trossamfund, ett organ som är knutet till ett sådant samfund eller en svensk ideell organisation som bedriver biståndsverksamhet varit sänd till ett annat land för arbete för arbetsgivarens räkning; för tid efter år 1992 skall vad som nu sägs gälla endast om utlands—

'5 Senaste lydelse 1992:1277

a) tid under vilken en person enligt 2 kap. socialförsäkrings— lagen (0000:000) skall anses ha varit bosatt här i landet,

b) tid under vilken en person före tidpunkten för bosättning här i landet enligt a) oavbrutet vistats i Sverige efter att ha ansökt om uppehållstillstånd enligt 1 kap. 4å utlännings- lagen (1989-529),

c) tid som avses i 7och 9 åå.

Nuvarande lydelse

vistelsen varat längst tre år i följd,

d) tid under vilken en försäk- rad haft inkomst av anställning eller inkomst av annat förvärvs- arbete som avses i 11 kap.,

e) tid före år 1993 under vilken en svensk medborgare haft anställning i ett annat land som grundat rätt till svensk statlig reglerad pension, dock inte tid för vilken rätt till pen- sion grundad på bosättning i det andra landet föreligger om sådan pension kan utbetalas till den som är bosatt i Sverige,

f) i den mån regeringen så förordnar tid under vilken en person som inte fyllt 26 år bedriver studier i annat land.

Som bosättningstid i Sverige tillgodoräknas även tid som avses i 7 och 9 åå.

Som bosättningstid i Sverige enligt första stycket a) tillgodo- räknas inte tid då någon enligt förordnande av regeringen med stöd av 1 kap. 3 å fjärde stycket inte skall anses bosatt i Sverige.

Vad som i första stycket sägs om folkbokföring enligt folkbok- föringslagen skall gälla också i fråga om kyrkobokföring enligt lag som ersatts av folkbok- föringslagen eller enligt motsva- rande äldre författning.

Bestämmelsen i första stycket c) gäller även medföljande make samt barn under 18 år till person som där avses.

Föreslagen lydelse

Nuvarande lydelse

Bestämmelserna i första stycket d), såvitt gäller tid före år 1993 för vilken den försäkra- de tillgodoräknats pensionspo- äng enligt 11 kap., och första stycket e), gäller även med- följande make samt barn under 18 år till person som där avses. Som bosättningstid tillgodoräk- nas dock inte tid för vilken maken eller barnet har rätt till pension grundad på bosätt— ningstid i det andra landet om sådan pension kan utbetalas till den som är bosatt i Sverige.

Vid tillämpningen av bestäm- melserna i femte och sjätte styckena skall med make lik- ställas den som, utan att vara gift med den person som avses i första stycket c), d) eller e) levt tillsammans med denne, om de tidigare har varit gifta eller gemensamt har eller har haft barn.

Föreslagen lydelse

11 kap.

Rätt till tilläggspension grundas på inkomst av förvärvsarbete. För varje år, varunder någon varit försäkrad enligt 1 kap. 3 å första eller andra stycket skall för honom enligt vad nedan sägs beräknas pensionsgrun- dande inkomst på grundval av hans inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete under året. Sådan beräkning

*6 Senaste lydelse 1979:127.

1 516

Rätt till tilläggspension grundas på inkomst av förvärvsarbete häri landet.

För varje år, varunder någon varit försäkrad skall för honom enligt vad nedan sägs beräknas pensionsgrundande inkomst på grundval av hans inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete under året. Sådan beräkning skall icke

Nuvarande lydelse

skall icke göras för år före det då den försäkrade uppnår sex- ton års ålder, ej heller för år då den försäkrade avlidit eller för år efter det då han fyllt sex- tiofyra år eller för tidigare år, varunder han för hela året åtnjutit hel ålderspension enligt

Föreslagen lydelse

göras för år före det då den försäkrade uppnår sexton års ålder, ej heller för år då den försäkrade avlidit eller för år efter det då han fyllt sextiofyra år eller för tidigare år, varunder han för hela året åtnjutit hel ål- derspension enligt denna lag.

denna lag. 2 517

Med inkomst av anställning avses lön eller annan ersättning i pengar eller andra skattepliktiga förmåner, som en försäkrad har fått såsom arbetstagare i allmän eller enskild tjänst. Med lön likställs kost— nadsersättning som inte enligt 10 å uppbördslagen (1953z272) undantas vid beräkning av preliminär A-skatt. Sådan skattepliktig intäkt i form av rabatt, bonus eller annan förmån som utgår på grund av kundtrohet eller liknande, skall också anses som inkomst av anställning om den som slutligt har stått för de kostnader som ligger till grund för förmånen är någon annan än den som är skattskyldig för förmånen. Till sådan inkomst räknas dock inte från en och samme arbetsgivare utgiven lön som under ett år ej uppgått till 1 000 kronor. Till sådan inkomst räknas inte heller intäkt som avses i 32 å 1 mom. första stycket h och i kommunalskattelagen (1928z370) eller sådan ersättning som anges i 1 å första stycket 2—6 och fjärde stycket lagen (1990:659) om särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster. I fråga om arbete som har utförts utomlands bortses vid beräkningen av pensionsgrun— dande inkomst från sådana lönetillägg som betingas av ökade levnads— kostnader och andra särskilda förhållanden i sysselsättningslandet. Såsom inkomst av anställning anses även

a) sjukpenning och rehabiliteringspenning enligt denna lag samt sjukpenning enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring eller motsvarande ersättning som utgår enligt annan författning eller på grund av regeringens förordnande, i den mån ersättningen träder i stället för försäkrads inkomst såsom arbetstagare i allmän eller enskild tjänst,

b) föräldrapenningförmåner,

c) vårdbidrag enligt 9 kap. 4 å, i den mån bidraget inte är ersätt— ning för merkostnader,

Senaste lydelse 1996:1395

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

d) dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa,

e) kontant arbetsmarknadsstöd enligt lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd,

f) utbildningsbidrag under arbetsmarknadsutbildning och yrkesin- riktad rehabilitering i forrn av dagpenning,

g) korttidsstudiestöd och vuxenstudiebidrag enligt studiestödslagen(1973z349) eller lagen (1983:1030) om särskilt vuxenstudiestöd för arbetslösa samt särskilt utbildningsbidrag,

h) delpension enligt lagarna (1975:380) och (1979:84) om delpen— sionsförsäkring,

i) dagpenning till totalförsvarspliktiga som tjänstgör enligt lagen (1994: 1809) om totalförsvarsplikt och andra som erhåller dagpenning enligt de för totalförsvarspliktiga gällande grunderna,

j) utbildningsbidrag för doktorander,

k) timersättning vid vuxenutbildning för psykiskt utvecklingsstörda (särvux) och vid svenskundervisning för invandrare (sfi),

l) livränta enligt 4 kap. lagen (1976z380) om arbetsskadeförsäkring eller motsvarande livränta som bestäms med tillämpning av sagda lag,

m) från Sveriges författarfond och konstnärsnämnden utgående bi— drag som ej är att hänföra till inkomst av annat förvärvsarbete enligt 3 å, i den mån regeringen så förordnar,

n) statsbidrag till arbetslösa som tillskott till deras försörjning när de startar egen rörelse,

p) ersättning enligt lagen (1988:1465) om ersättning och ledighet för närståendevård,

q) tillfälliga förvärvsinkomster av verksamhet som inte bedrivs självständigt,

r) ersättning som allmän försäkringskassa utger enligt 20 å lagen (1991:1047) om sjuklön.

I fråga om ersättning i pengar eller andra skattepliktiga förmåner för utfört arbete i annan form än pension, i fråga om ersättning till idrottsutövare från visst slag av ideell förening samt i fråga om ersätt— ning från vinstandelsstiftelse eller annan juridisk person med motsva— rande ändamål gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i 3 kap. 2 å andra stycket samt 2 a å tredje och fjärde styckena.

Vid beräkning av inkomst av anställning skall hänsyn tas till lön eller annan ersättning som den försäkrade har fått från en arbetsgivare, som är bosatt utom riket eller är utländsk juridisk person, endast i fall då den försäkrade sysselsatts här i

Vid beräkning av inkomst av anställning skall hänsyn tas till lön eller annan ersättning som den försäkrade har fått från en arbetsgivare, som är bosatt utom riket eller är utländsk juridisk person, endast i fall då överenskommelse inte träffats

Nuvarande lydelse

riket och överenskommelse inte träffats enligt 3 kap. 2 a å för- sta stycket eller då han tjänst- gjort som sjöman ombord på svenskt handelsfartyg. Vad som sägs här skall inte gälla be- träffande lön till svenska med- borgare, om svenska staten eller, där lönen härrör från utländsk juridisk person, en svensk juridisk person, som äger ett bestämmande inflytande över den utländska juridiska personen, enligt av Riksförsäk- ringsverket godtagen förbindelse har att svara för tilläggspen- sionsavgiften.

Hänsyn skall ej heller tas till län eller annan ersättning från främmande makts beskickning eller lönade konsulat här i riket eller från arbetsgivare, som tillhör sådan beskickning eller sådant konsulat och som inte är svensk medborgare. Vad som sägs här skall inte gälla be- träjfande län till svensk medbor- gare eller till den som utan att vara svensk medborgare är bosatt i riket, om en utländsk beskickning här i riket enligt av Riksförsäkringsverket godtagen förbindelse har att svara för tilläggspensionsavgijten.

Den som åtagit sig förbindel- se enligt tredje eller fjärde stycket skall anses som arbetsgi- vare.

Föreslagen lydelse

enligt 3 kap. 2 a å första styck- et eller då han tjänstgjort som sjöman ombord på svenskt handelsfartyg.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 gill

Med inkomst av annat förvärvsarbete avses

a) inkomst av näringsverk- a) inkomst av näringsverk— samhet häri landet i vilken den samhet i vilken den försäkrade försäkrade arbetat i icke ovä— arbetat i icke oväsentlig omfatt- sentlig omfattning (aktiv nä- ning (aktiv näringsverksamhet); ringsverksamhet);

b) tillfälliga förvärvsinkomster av självständigt bedriven verk— samhet;

c) ersättning för arbete för någon annans räkning i pengar eller andra skattepliktiga förmåner;

d) sjukpenning och rehabiliteringspenning enligt denna lag samt sjukpenning enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring eller motsvarande ersättning som utgår enligt annan författning eller på grund av regeringens förordnande, i den mån ersättningen träder i stället för inkomst som ovan nämnts samt

e) ersättning som utgör skattepliktig inkomst av tjänst enligt kom— munalskattelagen ( 1928:370) och som, utan att anställningsförhållande förelegat, utbetalats av fysisk person bosatt utomlands eller utländsk juridisk person;

allt i den mån inkomsten inte enligt 2 å är att hänföra till inkomst av anställning.

Bedömningen i första stycket a) görs för sig för varje förvärvskälla enligt kommunalskattelagen (1928:370). Har inkomst som avses i första stycket a) eller b) inte uppgått till 1000 kronor för år, tas den inte i beräkning. Ej heller tas sådan ersättning som avses i första stycket e) i beräkning, om ersättningen från den, för vilken arbetet utförts, under året inte uppgått till 1000 kronor. Intäkt som avses i 32 å 1 mom. första stycket h och i nämnda lag eller sådan ersättning enligt gruppsjukförsäkring eller trygghetsförsäkring vid arbetsskada som enligt 2 å första stycket lagen (1990:659) om särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster utgör underlag för nämnda skatt räknas inte som inkomst av annat förvärvsarbete.

"* Senaste lydelse 1993:1551

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Öaäio

Har en här i riket bosatt förälder under större delen av ett kalenderår vårdat ett här bosatt barn, som inte har fyllt tre år, skall föräldern under de förutsättningar som anges i denna paragraf tillgodoräknas det året såsom ett vårdår. Sådana år jämställs med tillämpningen av denna lag med år för vilka pensionspoäng tillgodoräknats. För tillgodorä- knande fordras att de allmänna förutsättningarna för beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt 1 å andra stycket andra meningen är uppfyllda. Vårdår enligt denna paragraf skall inte tillgodoräknas då pensionspoäng för året fastställts enligt 6 å och inte heller då pensions- poäng för året enligt 6 å första stycket inte tillgodoräknats föräldern på grund av underlåten avgiftsbetalning.

För samma barn och år får endast en förälder tillgodoräkna sig Vårdår enligt första stycket.

Vid beräkning av det i 12 kap. 2 å första stycket angivna medeltalet av pensionspoäng bortses från de år som tillgodoräknats enligt denna paragraf. Sådana år skall inte heller beaktas vid tillämpningen av 12 kap. 1 å första stycket eller 13 kap. 2 å första stycket.

En förälder som vill att ett Vårdår enligt denna paragraf skall tillgodoräknas skall hos den allmänna försäkringskassa där han är inskriven göra en skriftlig ansökan om tillgodo- räknande enligt denna paragraf senast ett år efter utgången av det år som skall tillgodoräknas.

En förälder som vill att ett Vårdår enligt denna paragraf skall tillgodoräknas skall hos den allmänna försäkringskassan göra en skriftlig ansökan om tillgodoräknande enligt denna paragraf senast ett år efter utgången av det år som skall tillgodoräknas.

16 kap.

Den som önskar pension skall göra ansökan hos allmän för- säkringskassa i enlighet med vad regeringen förordnar. I fall som närmare anges av rege- ringen eller, efter regeringens

'9 Senaste lydelse 1981:1038 20 Senaste lydelse 1992:1277

1 520

Den som önskar pension skall göra ansökan hos allmän för— säkringskassa i enlighet med vad regeringen förordnar. 1 fall som närmare anges av rege- ringen eller, efter regeringens

Nuvarande lydelse

bemyndigande, Riksförsäk- ringsverket skall försäkrings— kassan dock utan ansökan be— sluta om hel ålderspension till en hos kassan inskriven pen- sionsberättigad från och med den månad han fyller 65 år, om han inte skriftligen begärt an-

Föreslagen lydelse

bemyndigande, Riksförsäk— ringsverket skall försäkrings— kassan dock utan ansökan be— sluta om hel ålderspension till en pensionsberättigad från och med den månad han fyller 65 år, om han inte skriftligen begärt annat.

nat.

Uppbär en försäkrad sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård eller rehabiliteringspenning enligt denna lag, får försäkringskassan tillerkänna honom förtidspension utan hinder av att han inte gjort ansökan därom. Detsamma skall gälla då en försäkrad uppbär sjukpen— ning, ersättning för sjukhusvård eller livränta enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring eller motsvarande ersättning som utgår enligt annan författning eller på grund av regeringens förordnande.

Uppbär en försäkrad sjukbidrag eller har handikappersättning eller vårdbidrag tillerkänts honom för begränsad tid, får den tid för vilken förmånen skall utgå förlängas utan att ansökan har gjorts. Motsvaran— de gäller i fråga om särskild efterlevandepension som tillerkänts en efterlevande för begränsad tid.

I den mån regeringen så förordnar må allmän försäkringskassa till— erkänna den pensionsberättigade pension enligt denna lag utan hinder av att han icke gjort ansökan därom. För kostnader för läkarundersökning och läkarutlåtande vid ansökan om förtidspension, handikappersättning, vårdbidrag eller särskild efterlevandepension skall ersättning lämnas i enlighet med vad regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Riksförsäkringsver- ket föreskriver.

20 kap. 1 521

I denna lag avses, där ej annat framgår, med år kalenderår och med månad kalendermånad Med sjöman avses, där ej annat framgår, arbetstagare som enligt sjömanslagen(1973-282) anses som sjöman.

2' Senaste lydelse 1996: 1336

Nuvarande lydelse

Med anställning på svenskt handelsfartyg likställes anställ- ning på utländskt handelsfartyg som svensk redare förhyr i huvudsak obemannat, om an- ställningen sker hos denne eller någon av honom anlitad arbets— givare. Uthyres svenskt handels— fartyg till utländsk redare i huvudsak obemannat, äga bestämmelserna i denna lag till- lämpning om anställningen sker hos fartygets ägare eller någon av denne anlitad arbetsgivare.

8å22

Föreslagen lydelse

Den som är försäkrad eller eljest äger rätt till ersättning enligt denna lag åligger att, i enlighet med de föreskrifter som meddelas av regeringen eller, efter regeringens bestämmande, av Riksförsäk- ringsverket, lämna de uppgifter, som är av betydelse för tillämpningen av lagen. Beträffande den som är omyndig eller har god man eller förvaltare enligt föräldrabalken har förrnyndaren eller, om det kan anses följa av uppdraget, gode mannen eller förvaltaren skyldighet att lämna uppgifterna.

Den som driver en sjukvårds- inrättning som är att anse som sjukhus enligt denna lag är skyldig att meddela den all- männa försäkringskassan när en patient, som är avgiftsskyldig enligt 2 kap. 12 å, tas in för vård på sjukhuset och när sjuk— husvården upphör. Sådan upp— gift skall utan dröjsmål lämnas till den försäkringskassa där patienten är inskriven.

" Senaste lydelse 1992:1737

Den som driver en sjukvårds— inrättning som är att anse som sjukhus enligt denna lag är skyldig att utan dröjsmål med— dela den allmänna försäkrings— kassan när en patient, som är avgiftsskyldig enligt 2 kap. 12 å, tas in för vård på sjuk— huset och när sjukhusvården upphör.

Nuvarande lydelse

15 å23

Föreslagen lydelse

Regeringen äger träffa överenskommelse med främmande makt angående utsträckt tillämpning av denna lag eller om undantag i vissa fall från vad i lagen är stadgat.

Om en svensk medborgare, som sysselsätts utomlands av en arbetsgivare som är bosatt i Sverige eller är svensk juridisk person, på grund av en över— enskommelse enligt första styck- et inte skall vara försäkrad enligt denna lag skall pensions- grundande inkomst av anställ- ning enligt 11 kap. 2 å ändå tillgodoräknas honom, om arbetsgivaren i en förbindelse, som godtas av riksförsäkrings- verket, åtar sig att svara för tilläggspensionsavgijifen. Mot- svarande skall gälla för en svensk medborgare som är an- ställd hos en utländsk juridisk person, om en svensk juridisk person, som har ett bestämman- de inflytande över den utländska juridiska personen, avger en så- dan förbindelse.

21 kap.

Den som är inskriven hos en allmän försäkringskassa, men inte är försäkrad för en sjuk- penning som, beräknad enligt 3 kap. 4å första stycket 2, uppgår till 60 kronor, skall

” Senaste lydelse 1984:1104 24 Senaste lydelse 1995:1478

1 524

Den som är bosatt häri landet, men inte är försäkrad för en sjukpenning som, beräknad enligt 3 kap. 4 å första stycket 2, uppgår till 60 kronor, skall från och med den månad då

60 SOU 1997:72 Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse kunna genom frivilliga avgifter han fyller sexton år kunna försäkra sig för erhållande av genom frivilliga avgifter för— sjukpenning eller sjukpenning- säkra sig för erhållande av sjuk- tilllägg. penning eller sjukpenningtill-

lägg. Den som inte har rätt till sjukpenning enligt 3 kap. 1 å får försäkra

sig för sjukpenning som uppgår till lägst 20 kronor och högst 60 kronor. Den som har rätt till sjukpenning enligt 3 kap. 1 å får försäkra sig för sjukpenningtillägg, som tillsammans med den sjukpenning som han är berättigad till enligt 3 kap. 4 å första stycket 2 uppgår till lägst 20 kronor och högst 60 kronor.

En frivillig försäkring påverkas inte av att den försäkrades sjuk- penning enligt 3 kap., under där angivna förutsättningar, beräknas med tillämpning av 5 å sjätte stycket eller 10 a eller 10 b å nämnda kapitel.

Försäkringen skall efter den försäkrades val gälla med en karenstid av 3 eller 30 dagar eller utan sådan karenstid.

Rätt till inträde i den frivilliga försäkringen eller förkortning av gällande karenstid enligt fjärde stycket tillkommer endast den som är under 55 år.

Ersättning enligt denna paragraf utges inte för tid efter ingången av den månad då den försäkrade börjar uppbära hel förtids- eller ålderspension.

22 kap. 1 å25

En försäkrad som är inskriven En försäkrad har möjligheter till hos allmän försäkringskassa rehabilitering och rätt till reha- eller har rätt till sjukpenning biliteringsersättning enligt vad enligt 3 kap. 1 å andra stycket som anges i detta kapitel. har möjligheter till rehabilite- ring och rätt till rehabiliterings- ersättning enligt vad som anges

i detta kapitel.

25 Senaste lydelse 1991:1040

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 526

Rehabilitering enligt detta kapitel skall syfta till att återge den som har drabbats av sjukdom sin arbetsförmåga och förutsättningar att försörja sig själv genom förvärvsarbete. Rehabiliteringsåtgärder skall planeras i samråd med den försäkrade och utgå från dennes individuella förutsättningar och behov. Regeringen eller den myndig- het som regeringen bestämmer får meddela särskilda föreskrif— ter om rehabilitering när det gäller en försäkrad som inte är bosatt här i landet.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. 2. Äldre bestämmelser tillämpas fortfarande i fråga om förmåner som avser tid före ikraftträdandet. 3. Om det är till fördel för den enskilde, skall äldre bestämmelser tillämpas även i fråga om utbetalning av en förmån för år 1999. Detta gäller dock endast om den enskilde var inskriven hos allmän försäk- ringskassa eller i vart fall försäkrad för förmånen vid utgången av år 1998. 4. Äldre bestämmelser tillämpas också beträffande a. tillgodoräknande av bosättningstid i Sverige enligt 5 kap. med avseende på tid före ikraftträdandet, b. beräkning av pensionsgrundande inkomst och tillgodoräknande av pensionspoäng enligt 11 kap. för tid före ikraftträdandet. 5. Om en förbindelse som anges i äldre bestämmelser i 11 kap. 2 å tredje eller fjärde stycket eller 20 kap. 15 å andra stycket gäller vid ikraftträdandet, skall pensionsgrundande inkomst beräknas enligt äldre bestämmelser även för år 1999.

26 Senaste lydelse 1991:104O

3. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1947:529) om allmänna

barnbidrag

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1947:529) om allmänna

barnbidrag

dels att 1 och 1 a åå skall ha följande lydelse dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 1 b å, av följande

lydelse.

För barn, som är svensk med- borgare och bosatti riket, skall av allmänna medel såsom bi- drag till barnets uppehälle och uppfostran lämnas allmänt barnbidrag med 7 680 kronor om året i enlighet med vad nedan närmare stadgas.

Allmänt barnbidrag skall också lämnas för här i riket bo- satt barn, som inte är svensk medborgare, om barnet eller någon av föräldrarna sedan minst sex månader vistas i riket. Detta gäller dock inteför tid då dagersättning enligt 17 å lagen ( 1994:137 ) om mottagande av asylsökande m. fl. lämnas till barnet.

Ett barn som lämnar Sverige skall fortfarande anses vara bosatt här, om utlandsvistelsen är avsedd att vara längst sex månader. Medföljande barn till den som av en statlig arbetsgi- vare sänds till ett annat land för arbete för arbetsgivarens räk—

' Senaste lydelse 1995:472

15'

För barn skall av allmänna me- del såsom bidrag till barnets uppehälle och uppfostran läm— nas allmänt barnbidrag med 7 680 kronor om året i enlighet med vad nedan närmare stad- gas.

Nuvarande lydelse

ning, skall under utsändnings- tiden anses bosatta i Sverige. Medföljande barn till en person, som i annat fall är anställd i utlandet av svenska kyrkan, ett svenskt trossamfund, ett organ som är knutet till ett sådant samfund eller en svensk idell organisation som bedriver bi- ståndsverksamhet, skall fort— farande anses bosatta här, om utlandsvistelsen är avsedd att vara längst tre är.

Frågor om allmänna barnbi- drag handhas av riksförsäk- ringsverket och de allmänna försäkringskassorna.

Beslut om allmänt barnbidrag fattas av den allmänna försäk- ringskassa hos vilken den som uppbär bidraget är inskriven eller skulle ha varit inskriven, om han uppbllt åldersvillkoret i 1 kap. 4å lagen (196238!) om allmän försäkring.

2 Senaste lydelse 1981:702

laå2

Föreslagen lydelse

[ socialförsäkringslagen (0000.'000) finns bestämmelser om

]. vem som ingår i person- kretsen för tillämpningen av denna lag,

2. allmänna tillämpningsvill- kor,

3. utbetalning av förmåner utomlands, samt

4. anmälan och handlägg— ning av ärenden.

lbå

Frågor om allmänna barnbi— drag handhas av Riksförsäk- ringsverket och de allmänna försäkringskassorna.

Beslut om allmänt barnbidrag fattas av den allmänna försäk— ringskassa som enligt 5 kap. 4

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

eller 6 å socialförsäkringslagen(0000:000) skall avgöra ett ärende avseende den som upp— bär bidraget.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2. Äldre bestämmelser tillämpas fortfarande i fråga om barnbidrag för tid före ikraftträdandet.

3. Om det är till fördel för den enskilde, skall äldre bestämmelser tillämpas även i fråga om barnbidrag för år 1999. Detta gäller dock endast om barnet eller en förälder som barnet bor hos ansågs bosatt i Sverige vid utgången av år 1998.

4. Förslag till Lag om ändring i lagen (1969:205) om pensionstillskott

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1969:205) om pensionstill- skott

dels att 1 å skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 1 a å, av följande lydelse.

lå'

Till folkpension i form av ålderspension, förtidspension, omställnings- pension eller särskild efterlevandepension utgår pensionstillskott enligt denna lag. Sådant tillskott utgår också till folkpension i form av änkepension, som uppbärs med stöd av övergångsbestärnmelserna till lagen (1988:881) om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäk— ring.

Pensionstillskott utges endast till den som är bosatt i Sverige.

] a å

I socialförsäkringslagen(0000-000) finns bestämmelser om

]. vem som ingår i person— kretsen för tillämpningen av denna lag,

2. allmänna tillämpningsvill- kor,

3. utbetalning av förmåner utomlands, samt

4. anmälan och handlägg- ning av ärenden.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2. Äldre bestämmelser tillämpas fortfarande i fråga om pensionstill- skott för tid före ikraftträdandet.

3. Om det är till fördel för den enskilde, skall äldre bestämmelser tillämpas även i fråga om pensionstillskott för år 1999. Detta gäller

' Senaste lydelse 1992:1278

dock endast om den enskilde var bosatt i Sverige vid utgången av år 1998.

5. Förslag till Lag om ändring i lagen (1973:370) om

arbetslöshetsförsäkring

Härigenom föreskrivs att 2, 4, och 6 åå lagen (19731370) om arbetslöshetsförsäkring1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Försäkrad enligt denna lag är var och en som är medlem i en registrerad arbetslöshetskassa.

Föreslagen lydelse

I socialförsäkringslagen(0000-000) finns bestämmelser om

I . vem som är försäkrad enligt denna lag,

2. arbetei Sverige,

3. allmänna tillämpningsvill- kor, samt

4. utbetalning av förmåner utomlands.

För att kunna få rätt till ersättning skall den försäkrade vara medlem i en registrerad arbetslöshetskassa samt i övrigt uppfylla de villkor för rätt till ersättning som anges i denna lag.

4å2

Ersättning vid arbetslöshet tillkommer försäkrad som

1. är arbetsför och i övrigt 1. är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete, oförhindrad att åtaga sig arbete

häri landet,

2. är beredd att antaga erbjudet lämpligt arbete under tid för vilken han icke anmält hinder som kan godtagas av arbetslöshetskassan,

3. är anmäld som arbetssökande hos den offentliga arbetsför- medlingen i den ordning som Arbetsmarknadsstyrelsen föreskriver,

' Lagen omtryckt 1991:1334. 2 Senaste lydelse 1995:1636

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4. icke kan erhålla lämpligt arbete. Ersättning enligt denna lag lämnas inte till den som deltar i utbildning om det inte finns särskilda skäl. Närmare föreskrifter om tillämpningen av denna bestämmelse meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Ersättning enligt denna lag lämnas inte till den som enligt 35 å lagen ( 1973:371 ) om kontant arbetsmarknadsstöd fått ett sådant stöd indraget eller enligt 26 och 27 åå samma lag avstängts från rätten till ersättning. Ersättningen lämnas inte så länge beslut om en sådan åtgärd gäller.

Som företagare i denna lag anses den som äger eller är delägare - direkt eller indirekt - i näringsverksamhet som hon eller han är personligt verksam i och som hon eller han har ett väsentligt inflytande över.

Som företagare i denna lag anses den som äger eller är delägare - direkt eller indirekt i näringsverksamhet här i lan- det som hon eller han är per— sonligt verksam i och som hon eller han har ett väsentligt inflytande över.

En företagare skall anses vara arbetslös, när hennes eller hans personliga verksamhet i rörelsen har upphört annat än tillfälligt.

Om det finns särskilda skäl, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriva att en företagare skall anses vara arbetslös även i andra fall än som sägs i femte stycket.

6å3

Rätt till ersättning vid arbetslöshet föreligger, för försäkrad som efter senaste inträdet i arbetslöshetskassan,

1. varit medlem i kassan under minst tolv månader, om han haft sin huvudsakliga för- sörjning genom avlönat arbete för annans räkning, eller under minst 24 månader, om han haft sin huvudsakliga försörjning som självständig företagare (medlemsvillkor),

2. under en ramtid av tolv månader omedelbart före det att han eller hon anmält sig som

3 Senaste lydelse 1996:1418.

1. varit medlem i kassan under minst tolv månader, om han haft sin huvudsakliga för— sörjning genom avlönat arbete häri landet för annans räkning, eller under minst 24 månader, om han haft sin huvudsakliga försörjning som självständig företagare (medlemsvillkor),

2. under en ramtid av tolv månader omedelbart före det att han eller hon anmält sig som

Nuvarande lydelse

arbetssökande hos den offent- liga arbetsförmedlingen, utfört förvärvsarbete i minst åttio dagar fördelade på minst fem månader (arbetsvillkor). Endast dag då för värvsarbete har ut- förts i minst tre timmar får här räknas in. Med utfört förvärvs- arbete avses även tid då den försäkrade haft semester eller annars varit ledig av någon annan anledning än sjukdom, tjänstgöring enligt lagen (1994: 1809) om totalförsvars— plikt eller barns födelse med helt eller delvis bibehållen lön.

Föreslagen lydelse

arbetssökande hos den offent— liga arbetsförmedlingen, utfört förvärvsarbete här i landet i minst åttio dagar fördelade på minst fem månader (arbetsvill— kor). Endast dag då för- värvsarbete har utförts i minst tre timmar får här räknas in. Med utfört förvärvsarbete avses även tid då den försäkrade haft semester eller annars varit ledig av någon annan anledning än sjukdom, tjänstgöring enligt lagen ( 1994:1809 ) om totalför— svarsplikt eller barns födelse med helt eller delvis bibehållen lön.

Vid prövning av arbetsvillkoret bortses även från förvärvsarbete

som

1. arbetsgivaren finansierat med stöd av - förordningen (1986:414) om rekryteringsstöd såvitt avser vikariatsstöd enligt 6 a å första styckesatsen denna förordning, eller

- förordningen (1987:411) om beredskapsarbete, eller som

2. bedrivits med stöd av förordningen( 1984:523 ) om bidrag till arbetslösa m. fl. som startar egen näringsverksamhet. Detta gäller dock inte om den försäkrade då arbetet påbörjas uppfyller arbets— villkoret med annat förvärvsarbete än som nyss sagts.

Föreligger särskilda skäl får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer medge att medlemsvillkoret bestäms till tolv månader för försäkrad, som haft sin huvudsakliga försörjning som självständig företagare.

Tid då förvärvsarbete har utförts får icke räknas mer än en gång för uppfyllande av arbetsvillkoret.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2. Äldre bestämmelser tillämpas fortfarande i fråga om ersättning för tid före ikraftträdandet.

3. Om det är till fördel för den enskilde, skall äldre bestämmelser tillämpas även i fråga om ersättning för år 1999. Detta gäller dock endast om den enskilde var försäkrad vid utgången av år 1998.

6. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1973z37l) om kontant arbets- marknadsstöd'

dels att 4, 6 och 30 åå skall ha föjande lydelse, dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 3 å, av följande

lydelse.

Nuvarande lydelse

35

4å2

Föreslagen lydelse

I socialförsäkringslagen(0000:000) finns bestämmelser om

I . vem som ingår i person- kretsen för tillämpningen av denna lag,

2. arbete i Sverige,

3. allmänna tillämpningsvill- kor, samt

4. utbetalning av förmåner utomlands.

Kontant arbetsmarknadsstöd tillkommer den som

1. är arbetsför och i övrigt oförhindrad att äta sig arbete för en arbetsgivares räkning minst 3 timmar varje arbetsdag och i genomsnitt minst 17 tinunar i veckan,

1. är arbetsför och i övrigt oförhindrad att äta sig arbete häri landet för en arbetsgivares räkning minst 3 timmar varje arbetsdag och i genomsnitt minst 17 timmar i veckan,

2. är beredd att anta erbjudet lämpligt arbete under tid för vilken hon eller han inte anmält hinder som kan godtas,

3. är anmäld som arbetssökande hos den offentliga arbetsför- medlingen i den ordning som föreskrivs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, och

4. inte kan få lämpligt arbete.

' Lagen omtryckt 1994:929. 2 Senaste lydelse 1995:1637.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Ersättning lämnas tidigast den 1 juli det år den arbetslöse fyller 20 år.

Ersättning enligt denna lag lämnas inte till den som deltar i utbildning om det inte finns särskilda skäl. Närmare föreskrifter om tillämpningen av denna bestämmelse meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Ersättning enligt denna lag lämnas inte till den som enligt 48 å lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring har uteslutits från medlemsskap under en tid av ett är från uteslutningen.

Som företagare enligt denna Som företagare enligt denna lag anses den som äger eller är lag anses den som äger eller är delägare - direkt eller indirekt — delägare - direkt eller indirekt i näringsverksamhet som hon i näringsverksamhet häri lan— eller han är personligt verksam det som hon eller han är per- i och som hon eller han har ett sonligt verksam i och som hon väsentligt inflytande över. eller han har ett väsentligt

inflytande över. En företagare skall anses vara arbetslös, när hennes eller hans personliga verksamhet i rörelsen har upphört annat än tillfälligt. Om det finns särskilda skäl, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriva att en företagare skall anses vara arbetslös även i andra fall än som sägs i sjätte stycket.

6 å3 Rätt till kontant arbetsmark— Rätt till kontant arbetsmark- nadsstöd föreligger, om den nadsstöd föreligger, om den ar— arbetslöse under en ramtid av betslöse under en ramtid av tolv tolv månader omedelbart före månader omedelbart före det att det att han eller hon anmält sig han eller hon anmält sig som som arbetssökande hos den arbetssökande hos den offent- offentliga arbetsförmedlingen liga arbetsförmedlingen utfört utfört förvärvsarbete i minst förvärvsarbete här i landet i fem månader (arbetsvillkor). minst fem månader (arbetsvill— Här skall hänsyn tas endast till kor). Här skall hänsyn tas månad då förvärvsarbete utförts endast till månad då förvärvs- under minst 75 timmar. Med arbete utförts under minst 75 utfört förvärvsarbete avses även timmar. Med utfört förvärvs— tid då sökanden haft semester arbete avses även tid då eller annars varit ledig av annan sökanden haft semester eller

3 Senaste lydelse 1996:1419.

Nuvarande lydelse

anledning än sjukdom, tjänstgö— ring enligt lagen ( 1994:1809 ) om totalförsvarsplikt eller barns födelse med helt eller delvis bibehållen lön.

Föreslagen lydelse

annars varit ledig av annan anledning än sjukdom, tjänstgö— ring enligt lagen ( 1994:1809 ) om totalförsvarsplikt eller barns födelse med helt eller delvis

bibehållen lön.

Vid prövning av arbetsvillkoret bortses från förvärvsarbete som

1. arbetsgivaren finansierat med stöd av - förordningen (1986:414) om rekryteringsstöd såvitt avser vikariatsstöd enligt 6 a å första strecksatsen denna förordning, eller

- förordningen (1987:411) om beredskapsarbete, eller som

2. bedrivits med stöd av förordningen ( 1984:523 ) om bidrag till arbetslösa rn. fl. startar egen näringsverksamhet. Detta gäller dock inte om sökanden då arbetet påbörjas uppfyller arbetsvillkoret med annat förvärvsarbete än som nyss sagts.

Tid då förvärvsarbete har utförts får icke räknas mer än en gång för uppfyllande av arbetsvillkoret.

30 å4

Ansökan om kontant arbetsmarknadsstöd görs skriftligen hos läns- arbetsnämnd som regeringen bestämmer. Vid ansökningen skall fogas intyg av arbetsgivaren om sökandens arbetsförhållanden samt de uppgifter i övrigt som behövs för bedömande av hans rätt till stöd. Kan sådant intyg endast med stora svårigheter införskaffas, får arbetsförhållandena och övriga uppgifter styrkas på annat sätt.

Arbetsgivare skall på begäran utfärda intyg som avses i första stycket enligt formulär som fastställes av Arbetsmarknadsstyrelsen.

Utbetalning av kontant ar— Utbetalning av kontant ar- betsmarknadsstöd görs av den betsmarknadsstöd görs av den allmänna försäkringskassa i allmänna försäkringskassan. vilken sökanden är inskriven.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2. Äldre bestämmelser tillämpas fortfarande i fråga om ersättning för tid före ikraftträdandet.

3. Om det är till fördel för den enskilde, skall äldre bestämmelser tillämpas även i fråga om ersättning för år 1999. Detta gäller dock

4 Senaste lydelse 1994:1674

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

endast om den enskilde uppfyllt villkoren i 6 å vid utgången av är 1998.

7. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:380) om

arbetsskadeförsäkring

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1976:380)' om arbetsskadeför-

säkring

dels att 8 kap. 2 å skall upphöra att gälla, dels att 1 kap. 1 å, 3 kap. 1 och 2 åå, 4 kap. 6 å samt 8 kap. 3 och 5 åå skall ha följande lydelse,

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 kap.

Den som förvärvsarbetari verk— samhet här i riket är försäkrad för arbetsskada enligt denna lag.

1å2

I denna lag finns bestämmelser om försäkring för arbetsskada.

[ socialförsäkringslagen(0000:000) finns bestämmelser om

]. vem som är försäkrad enligt denna lag,

2. arbete i Sverige,

3. allmänna tillämpningsvill- kor,

4. utbetalning av förmåner utomlands,

5. anmälan och handlägg— ning av ärenden.

Försäkringen skall även gälla den som genomgår utbildning i den mån utbildningen är förenad med särskild risk för arbetsskada. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter härom. Annan förvärvsarbetande än arbetstagare är försäkrad under förutsättning att han är bosatt i Sverige. Första stycket gäller även arbete som en arbetstagare

' Lagen omtryckt l993:357 2 Senaste lydelse 1984:1105

Nuvarande lydelse

utför utomlands, om arbetet avses vara högst ett år och arbetstagaren är utsänd av en arbetsgivare med verksamhet här i riket. Om regeringen inte föreskriver annat skall en ar- betstagare som av en statlig arbetsgivare sänds till ett annat land för arbete för arbetsgiva- rens räkning vara försäkrad för arbetsskada under hela utsänd— ningstiden även om denna är avsedd att vara längre än ett år.

Första stycket gäller ej om en utländsk arbetsgivare sänder ar- betstagare till Sverige för arbete som avses vara högst ett är.

Föreslagen lydelse

3 kap.

Är den skadade sjukförsäkrad enligt lagen (]962:381) om allmän försäkring har han vid arbetsskada rätt till samma förmåner från sjukförsäkringen som vid annan sjukdom.

Är någon som avses i 1 å inte berättigad till sjukpenning från sjukförsäkringen eller är den skadade inte sjukförsäkrad enligt lagen (19621381) om

3 Senaste lydelse 1993z357 ' Senaste lydelse 1993z357

lå3

2å4

Den försäkrade har vid arbets— skada rätt till samma förmåner från sjukförsäkringen enligt lagen (]962:381) om allmän försäkring som han har rätt till vid annan sjukdom.

Är någon som avses i 1 å inte berättigad till sjukpenning från sjukförsäkringen eller är den skadade inte i övrigt omfattad av sjukförsäkringen enligt lagen

Nu varande lydelse

allmän försäkring, har han vid arbetsskada rätt till förmåner från arbetsskadeförsäkringen i enlighet med vad som skulle ha utgått om 2, 3 och 22 kap. lagen om allmän försäkring hade varit tillämpliga på ho- nom. Sjukpenning utgår dock inte till arbetstagare som enligt 3 kap. 16 å första stycket lagen om allmän försäkring har un- dantagits från rätt till sjukpen- ning vid sjukdom.

4 kap. 6 å5

För den som inte är sjukpen- ningförsäkrad enligt 3 kap. lagen (1962:381) om allmän försäkring men likväl har in- komst av förvärvsarbete utgörs livränteunderlaget av den in- komst som med tillämpning av Så skulle ha beräknats för honom om han hade varit sjuk- penningförsäkrad, dock lägst 6 000 kronor.

Föreslagen lydelse

(1962:381) om allmän försäk- ring, har han vid arbetsskada rätt till förrnäner från arbets— skadeförsäkringen i enlighet med vad som skulle ha utgått om 2, 3 och 22 kap. lagen om allmän försäkring hade varit tillämpliga på honom. Sjuk- penning utgår dock inte till arbetstagare som enligt 3 kap. 16å första stycket lagen om allmän försäkring har undanta— gits från rätt till sjukpenning vid sjukdom.

För den som inte är sjukpen- ningförsäkrad enligt 3 kap. lagen (1962z381) om allmän försäkring men likväl har in- komst av förvärvsarbete utgörs livränteunderlaget av den in- komst som med tillämpning av Så skulle ha beräknats för honom om han hade varit sjuk- penningförsäkrad, dock lägst 24 procent av basbeloppet enligt 1 kap. 6 å samma lag.

8 kap. 3 å6

Den allmänna försäkringskassa som avses i 2 å första stycket skall så snart det kan ske be— stämma den ersättning som skall betalas ut. Denna försäk-

Den allmänna försäkringskassan skall så snart det kan ske be- stämma den ersättning som skall betalas ut.

5 Senaste lydelse 1996:1064 6 Senaste lydelse 1995z900

Nuvarande lydelse

ringskassa får dock uppdra åt en annan försäkringskassa att bestämma ersättningen.

Ersättning betalas ut i den ord— ning som regeringen föreskri- ver. Bestämmelserna i 16 kap. 12 och 13 åå lagen (1962z381) om allmän försäkring om ut- betalning till annan än den förrnånsberättigade och om utbetalning utom riket har motsvarande tillämpning i fråga om ersättning från arbetsskade— försäkringen.

Så7

Föreslagen lydelse

Ersättning betalas ut i den ord- ning som regeringen föreskri— ver. Bestämmelserna i 16 kap. 12 å lagen (1962z381) om allmän försäkring om utbetal— ning till annan än den förmåns- berättigade har motsvarande tillämpning i fråga om ersätt— ning från arbetsskadeförsäkring— en.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. 2. Aldre bestämmelser i 1 och 4 kap. tillämpas fortfarande ifråga om skador som har inträffat före ikraftträdandet.

7 Senaste lydelse 1981:1249

8. Förslag till

Lag om ändring i lagen ( 1979:84 ) om

delpensionsförsäkring

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen ( 1979:84 ) om delpensions-

försäkring

dels att rubriken före 3 å skall ha följande lydelse, dels att 3—5 och 14 åå skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 2 a å, av följande

lydelse

Nuvarande lydelse

Allmänna försäkringsvillkor

Försäkrad för delpensi on är den som är bosatt i Sverige och under en ramtid av ett år ome- delbart före den dag då pension avses börja utges eller den tidigare dag då ansökan görs har förvärvsarbetat i minst 80 dagar fördelade på minst fem

' Senaste lydelse 19952518

2aå

351

Föreslagen lydelse

I socialförsäkringslagen(0000-000) finns bestämmelser om

I . vem som är försäkrad enligt denna lag,

2. arbete i Sverige,

3. allmänna tillämpningsvill- kor,

4. utbetalning av förmåner utomlands, samt

5. anmälan och handlägg— ning av ärenden

Kvalifikationsvillkor

För rätt till delpension krävs att den försäkrade under en ramtid av ett år omedelbart före den dag då pension avses börja utges eller den tidigare dag då ansökan görs har förvärvsarbe- tat häri landet i minst 80 dagar fördelade på minst fem månader

Nuvarande lydelse

månader enligt bestämmelserna om arbetsvillkor i lagen (1973:370) om arbetslöshetsför- säkring. Tid då sökanden har varit hindrad att arbeta av anledning som sägs i den lagen eller i lagen (19731371) om kontant arbetsmarknadsstöd inräknas inte vid bestämmande av ramtid. Som arbetshinder räknas vid tillämpning av denna paragraf även arbetslöshet vid vilken ersättning har utgetts enligt någon av nämnda lagar.

För att någon skall vara försäk- rad för delpension fordras vidare att han från och med det år då han fyllde 45 år har varit förvärvsverksarn i sådan ut- sträckning att han för minst tio år har tillgodoräknats pensions— grundande inkomst för tilläggs- pension enligt 11 kap. lagen (19621381) om allmän försäk- ring.

4å2

Föreslagen lydelse

enligt bestämmelserna om ar- betsvillkor i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring. Tid då sökanden har varit hindrad att arbeta av anledning som sägs i den lagen eller i lagen (1973z37l) om kontant arbets- marknadsstöd inräknas inte vid bestämmande av ramtid. Som arbetshinder räknas vid till— lämpning av denna paragraf även arbetslöshet vid vilken ersättning har utgetts enligt någon av nämnda lagar.

För att någon skall ha rätt till delpension fordras vidare att han från och med det år han fyllde 45 år har varit förvärvs- verksam i sådan utstäckning att han för minst tio år har till- godoräknats pensions grundande inkomst för tilläggspension enligt 11 kap. lagen (1962z381) om allmän försäkring.

Vid tillämpning av första stycket skall i förekommande fall tas hänsyn även till år, för vilket den förvärvsarbetande skulle ha tillgodoräknats pensionsgrundande inkomst om han inte hade underlåtit att erlägga tilläggspensionsavgift.

En försäkrad, som från och med den månad då han fyller 61 år eller senare minskar sin arbetstid i förvärvsarbete, har

2 Senaste lydelse 1981:695 3 Senaste lydelse 1994z742

5å3

En försäkrad, som från och med den månad då han fyller 61 år eller senare minskar sin arbetstid i förvärvsarbete, har

Nuvarande lydelse

rätt till delpension i enlighet med 6-13 åå om han därefter arbetar i genomsnitt minst 17 och högst 35 timmar per arbets— vecka. Pension utgår längst till och med månaden före den då han fyller 65 år.

Föreslagen lydelse

rätt till delpension i enlighet med 6—13 åå om han därefter arbetar här i landet i genom- snitt minst 17 och högst 35 timmar per arbetsvecka. Pen- sion utgår längst till och med månaden före den då han fyller 65 år.

Delpension får ej utgå för månad, för vilken den försäkrade uppbär förtidspension eller ålderspension enligt lagen (1962z381) om allmän försäkring.

Ansökan om delpension skall göras skriftligen hos den all- männa försäkringskassa hos vilken sökanden är inskriven.

l4å

Ansökan om delpension skall göras skriftligen hos den all- männa försäkringskassan.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2. Äldre bestämmelser tillämpas fortfarande i fråga om delpension för tid före ikraftträdandet.

3. Om det är till fördel för den enskilde, skall äldre bestämmelser tillämpas även i fråga om delpension för år 1999. Detta gäller dock endast om den enskilde var försäkrad vid utgången av år 1998.

9. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1986:378) om förlängt

barnbidrag

Härigenom föreskrivs att 5 och 6 åå lagen (1986:378) om förlängt barnbidrag skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse 5 å'

Förlängt barnbidrag lämnas en- dast till elever som är bosatta i Sverige. Är eleven inte svensk medborgare, gäller därutöver att eleven vistas här i landet sedan minst sex månader.

För förlängt barnbidrag enligt 4 å tillämpas i fråga om bosättningen här i landet de föreskrifter om bosättning som gäller för allmänt barnbidrag vid utlandsvistelse enligt lagen ( 1947:529 ) om allmänna barn— bidrag.

Förlängt barnbidrag utges inte för tid då dagersättning enligt I7å lagen ( 1994:137 ) om mottagande av asylsökande m. fl. lämnas till eleven.

6?

Frågor om förlängt barnbidrag handhas av riksförsäkringsver- ket och de allmänna försäk- ringskassorna. Beslut om för- längt barnbidrag fattas av den allmänna försäkringskassa hos

' Senaste lydelse 1994:140

Föreslagen lydelse

I socialförsäkringslagen(0000-000) finns bestämmelser om

I . vem som ingår i person- kretsen för tillämpningen av denna lag,

2. allmänna tillämpningsvill— kor,

3. utbetalning av förmåner utomlands, samt

4. anmälan och handlägg— ning av ärenden.

Frågor om förlängt barnbidrag handhas av riksförsäkringsver- ket och de allmänna försäk- ringskassorna. Beslut om för- längt barnbidrag fattas av den allmänna försäkringskassa som

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

vilken den som uppbär bidraget enligt 5 kap. 4 eller 6 å social— är inskriven. försäkringslagen (0000:000) skall avgöra ett ärende avseen- de den som uppbär bidraget.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2. Äldre bestämmelser tillämpas fortfarande i fråga om förlängt barn— bidrag för tid före ikraftträdandet.

3. Om det är till fördel för den enskilde, skall äldre bestämmelser tillämpas även i fråga om förlängt barnbidrag för år 1999. Detta gäller dock endast om den enskilde ansågs bosatt i Sverige vid utgången av är 1998.

10. Förslag till Lag om ändring i lagen (1988:360) om handläggning av ärenden om bilstöd till

handikappade

Härigenom föreskrivs att 2 a och 3 åå lagen (1988:360) om hand- läggning av ärenden om bilstöd till handikappade skall ha följande

lydelse.

Nuvarande lydelse

2aå'

Rätt till bidrag som avses i I å har den som är försäkrad enligt ] kap. 3 å första stycket lagen (]962:381) om allmän försäk- ring och är bosatt i Sverige. Bidrag lämnas också till den som, utan att vara bosatt i Sverige, har rätt till vårdför— måner i Sverige vid sjukdom enligt vad som följer av för- ordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen.

Frågor om bidrag prövas av den försäkringskassa, hos vilken den sökande är inskriven eller, om den sökande inte är inskri- ven hos försäkringskassa, av den kassa inom vars område den sökande eller dennes famil—

' Senaste lydelse 1994:1752 2 Senaste lydelse 1994:1752

3å2

Föreslagen lydelse

I socialförsäkringslagen(0000:000) finns bestämmelser om

I . vem som ingår i person— kretsen för tillämpningen av denna lag,

2. allmänna tillämpningsvill- kor,

3. utbetalning av förmåner utomlands, samt

4. anmälan och handlägg- ning av ärenden.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

jemedlem är förvärvsverksam eller registrerad som arbets- sökande. I försäkringskassan avgörs frågor om rätt till bidrag av socialför— säkringsnämnd.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. 2. Om det är till fördel för sökanden, tillämpas äldre bestärrunelser fortfarande på en ansökan som gjorts före ikraftträdandet. Detta gäller dock endast om sökanden var bosatt i Sverige vid utgången av år 1998.

11. Förslag till

Lag om ändring i lagen ( 1988:1463 ) om bidrag vid adoption av utländska barn

Härigenom föreskrivs att 3 och 7 åå lagen (1988:463) om bidrag vid adoption av utländska barn skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

35

Som villkor för bidrag skall gälla att adoptivföräldrarna var bosatta här i landet när de fick barneti sin vård och när adop- tionen blev giltig här.

75

Föreslagen lydelse

I socialförsäkringslagen(0000-000) finns bestämmelser om

I . vem som ingår i person- kretsen för tillämpningen av denna lag,

2. bosättning i Sverige,

3. allmänna tillämpningsvill- kor,

4. utbetalning av förmåner utomlands, samt

5. anmälan och handlägg— ning av ärenden.

Frågor om bidrag enligt denna lag handhas av riksförsäkringsverket och de allmänna försäkringskassorna.

Beslut om bidrag fattas av den allmänna försäkringskassa hos vilken adoptivföräldrarna är inskrivna. Är de inskrivna hos olika försäkringskassor fattas beslut av den kassa där adoptiv— modern är inskriven.

Om ärenden avseende adop- tivföräldrarna inte skall avgöras av samma försäkringskassa, skall beslut om bidrag fattas av den kassa som enligt 5 kap. 4 å socialförsäkringslagen(0000:000) skall avgöra ett ärende avseende adoptivmo- dem.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2. Om det är till fördel för sökanden, tillämpas äldre bestämmelser fortfarande på en ansökan som gjorts före ikraftträdandet. Detta gäller dock endast om sökanden var bosatt i Sverige vid utgången av är 1998.

12. Förslag till Lag om ändring i lagen (1988:1465) om ersättning och ledighet för närståendevård

Härigenom föreskrivs att 3 och 13 åå lagen ( 1988:1465 ) om ersättning och ledighet för närståendevård skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Som villkor för lagens till- lämpning gäller att vården ges här i landet och att vårdaren och den sjuke är inskrivna hos allmän försäkringskassa enligt lagen (]962:381) om allmän försäkring.

Den som önskar få ersättning skall göra skriftlig ansökan hos den allmänna försäkringskassa där han är inskriven. Denna försäkringskassa prövar ersätt— ningsfrågan. Kassan får dock uppdra åt en annan försäkrings— kassa att verkställa prövningen.

13å

Föreslagen lydelse

I socialförsäkringslagen(0000:000) finns bestämmelser om

]. vem som ingår i person— kretsen för tillämpningen av denna lag,

2. arbete i Sverige,

3. allmänna tillämpningsvill- kor samt

4. anmälan och handläggning av ärenden.

Som villkor för tillämpningen av denna lag gäller vidare att vården ges här i landet och att den sjuke omfattas av social— försäkringslagen.

Den som önskar få ersättning skall göra skriftlig ansökan hos den allmännaförsäkringskassan.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2. Äldre bestämmelser tillämpas fortfarande i fråga om ersättning för tid före ikraftträdandet.

3. Om det är till fördel för vårdaren, skall äldre bestämmelser tilämpas även i fråga om ersättning för år 1999. Detta gäller dock endast om vårdaren och den sjuke var inskrivna hos allmän försäk— ringskassa vid utgången av år 1998.

13. Förslag till Lag om ändring i lagen (1990:773) om särskilt pensionstillägg till folkpension för långvarig vård av sjukt eller handikappat barn

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1990:73) om särskilt pensionstillägg till folkpension för långvarig vård av sjukt eller handikappat barn

dels att 1 å skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, l a å, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 å' Till folkpension i form av Till folkpension i form av ålderspension, som tillkommer ålderspension utges ett särskilt den som är bosatt i Sverige, pensionstillägg för år räknat utges ett särskilt pensionstillägg enligt vad som sägs i denna lag. för år räknat enligt vad som sägs i denna lag.

laå

I socialförsäkringslagen(0000-000) finns bestämmelser om

I . vem som ingår i person— kretsen för tillämpningen av denna lag,

2. allmänna tillämpnings— villkor,

3. utbetalning av förmåner utomlands, samt

4. anmälan och handlägg- ning av ärenden.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

' Senaste lydelse 1992:1279

2. Äldre bestämmelser tillämpas fortfarande i fråga om pensionstil- lägg för tid före ikraftträdandet.

3. Om det är till fördel för den enskilde, skall äldre bestämmelser tillämpas även i fråga om pensionstillägg för är 1999. Detta gäller dock endast om den enskilde var bosatt i Sverige vid utgången av år 1998.

14. Förslag till Lag om ändring i lagen (1993:389) om assistansersättning

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1993:389) om assistanser- sättning

dels att 2 och 5 åå skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 2 a å, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 &

Frågor om assistansersättning handläggs av Riksförsäkringsverket och de allmänna försäkringskassorna. Beslut om assistansersättning fattas av den allmänna försäk— ringskassa där sökanden är inskriven eller skulle ha varit inskriven, om han uppfyllt åldersvillkoret i 1 kap. 4 å lagen (]962:381) om allmän försäkring.

2aå

I socialförsäkringslagen(0000:000) finns bestämmelser om

I . vem som ingår i person— kretsen för tillämpningen av

denna lag, 2. allmänna tillämpningsvill- kor,

3. utbetalning av förmåner utomlands, samt

4. anmälan och handlägg- ning av ärenden.

Nuvarande lydelse

Ansökan om assistansersättning skall göras skriftligen hos den allmänna försäkringskassa som anges i 2 å andra stycket. F örsäkri n gskassan får uppdra åt en annan försäkringskassa att handlägga ärendet.

Om någon hos en kommun har ansökt om biträde av per— sonlig assistent eller ekonomiskt stöd till sådan assistans enligt lagen (1993z387) om stöd och service till vissa funktionshind— rade, skall kommunen, om den enskilde kan antas ha rätt till assistansersättning, anmäla detta till den försäkringskassa som anges i Zå andra stycket. I sådant fall skall försäkringskas— san även utan ansökan pröva frågan om assistansersättning.

55

Föreslagen lydelse

Ansökan om assistansersättning skal göras skriftligen hos den allmänna försäkringskassan.

Om någon hos en kommun har ansökt om biträde av per— sonlig assistent eller ekonomiskt stöd till sådan assistans enligt lagen (1993z387) om stöd och service till vissa funktionshind- rade, skall kommunen, om den enskilde kan antas ha rätt till assistansersättning , anmäla detta till försäkringskassan. I sådant fall skall försäkringskassan även utan ansökan pröva frågan om assistansersättning.

Assistansersättning får inte lämnas för längre tid tillbaka än tre månader före den månad då ansökan eller anmälan gjorts.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2. Äldre bestämmelser tillämpas fortfarande i fråga om assistanser- sättning för tid före ikraftträdandet. 3. Om det är till fördel för sökanden, skall äldre bestämmelser tillämpas även i fråga om assistansersättning för år 1999. Detta gäller dock endast om sökanden var bosatt i Sverige vid utgången av år 1998.

15. Förslag till Lag om ändring i lagen (1993:737) om

bostadsbidrag

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1993:737) om bostadsbidrag dels att 1, l a och 18 åå skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 1 b å, av följande

lydelse.

Nuvarande lydelse

Den som bor och är folkbokförd i Sverige kan få bostadsbidrag enligt denna lag. Bostadsbidrag lämnas av allmänna medel dels i form av bidrag till kostnader för den bostad där sökanden är bosatt och folkbokförd, dels i form av särskilt bidrag för hem- mavarande barn. Om det finns särskilda skäl, får bidrag dock lämnas till kostnaderna för en bostad där sökanden inte är folkbokförd.

Rätten till bostadsbidrag och bidragets storlek är beroende av den sökandes bidragsgrundande inkomst och de andra faktorer som anges i denna lag. Bostadsbidrag betalas ut löpande som preliminärt bidrag, beräknat efter en uppskattad bidragsgrundande inkomst. Bostadsbidragetbestäms slutligt

' Senaste lydelse l996:441 2 Senaste lydelse 1996:44l

lå'

laå2

Föreslagen lydelse

Bostadsbidrag lämnas av all- männa medel dels i form av bidrag till kostnader för den bostad där sökanden är bosatt och folkbokförd, dels i form av särskilt bidrag för hemmavaran- de barn. Om det finns särskilda skäl, får bidrag dock lämnas till kostnaderna för en bostad där sökanden inte är folkbokförd.

I socialförsäkringslagen(0000:000) finns bestämmelser om

I . vem som ingår i person— kretsen för tillämpningen av denna lag,

2. bosättning i Sverige,

3. allmänna tillämpningsvill— kor,

Nuvarande lydelse

i efterhand på grundval av den fastställda bidragsgrundande inkomsten.

lbå

fastställda

18 å3

Föreslagen lydelse

4. utbetalning av förmåner utomlands, samt

5. anmälan och handlägg- ning av ärenden.

Rätten till bostadsbidrag och bidragets storlek är beroende av den sökandes bidragsgrundande inkomst och de andra faktorer som anges i denna lag.

Bostadsbidrag betalas ut löpande som preliminärt bidrag, beräknat efter en uppskattad bidragsgrundande inkomst. Bostadsbidraget bestäms slutligt i efterhand på grundval av den bidragsgrundande inkomsten.

Frågor om bostadsbidrag handhas av Riksförsäkringsverket och de allmänna försäkringskassorna.

Beslut om bidrag fattas av den allmänna försäkringskassa hos vilken bidragssökanden är inskriven eller skulle ha varit inskriven, om sökanden uppfyllt åldersvillkoret i 1 kap. 4 å lagen (]962:381) om allmän försäkring. Denna kassa får dock uppdra åt en annan kassa att handlägga ärendet.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

3 Senaste lydelse l996:44l

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2. Äldre bestämmelser tillämpas fortfarande i fråga om bostadsbidrag för tid före ikraftträdandet.

3. Om det är till fördel för sökanden, skall äldre bestämmelser tillämpas även i fråga om bostadsbidrag för är 1999. Detta gäller dock endast om sökanden var bosatt och folkbokförd i Sverige vid utgången av år 1998.

16. Förslag till Lag om ändring i lagen (1994:308) om bostadstillägg till pensionärer

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (l994:308) om bostadstillägg till pensionärer

dels att rubriken närmast före 1 å skall ha följande lydelse, dels att 1, 2 och 8 åå skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 1 a å, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Rätten till bostadstillägg Rätten till bostadstillägg m.m. l å'

Bostadstillägg enligt denna lag Bostadstillägg enligt denna lag

lämnas till den som är bosatt i lämnas till den som uppbär

Sverige samt uppbär

1. ålderspension, förtidspension, omställningspension, eller särskild efterlevandepension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring,

2. hustrutillägg enligt lagen (l994:309) om hustrutillägg i vissa fall då make uppbär folkpension,

3. änkepension med stöd av övergångsbestämmelserna till lagen (l988:88l) om ändring i lagen om allmän försäkring, eller

4. pension enligt lagstiftningen i en stat som ingår i Europeiska unionen eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

Bostadstillägg lämnas inte till pensionär som enbart uppbär ålderspension för tid före den månad han fyller 65 år.

Särskilt bostadstillägg kan lämnas enligt 7 å till pensionär som uppbär bostadstillägg enligt denna lag.

1 a å I socialförsäkringslagen

(0000:000) finns bestämmelser om

' Senaste lydelse 1995:1486

Nuvarande lydelse

Bostadstillägg skall svara för del av pensionärens bostads- kostnad och lämnas endast för den bostad i vilken pensionären har sitt huvudsakliga boende (permanentbostaden). För bo- stad i särskild boendeform läm— nas bostadstillägg endast för boende i lägenhet eller för boende i en- och tvåbäddsrum.

25

Föreslagen lydelse

] . vem som ingår i person- kretsen för tillämpningen av denna lag,

2. bosättning i Sverige,

3. allmänna tillämpningsvill- kor,

4. utbetalning av förmåner utomlands, samt

5. anmälan och handlägg- ning av ärenden.

Bostadstillägg skall svara för del av pensionärens bostads- kostnad och lämnas endast för den bostad där pensionären är folkbokförd och har sitt huvud- sakliga boende (permanentbo- staden). För bostad i särskild boendeform lämnas bostads— tillägg endast för boende i lägenhet eller för boende i en- och tvåbäddsrum. Om det finns särskilda skäl, får bostadstill- lägg dock lämnas till kostnader— na för en bostad där pensionä- ren inte är folkbokförd.

Pensionär som vistas eller bor i en särskild boendeform eller i en liknande inrättning är berättigad till bostadtillägg för sin ursprungliga permanentbostad under högst sex månader från det att försäkringskas- san bedömt vistelsen eller boendet i den särskilda boendeformen som

stadigvarande.

Bostadstillägg lämnas ej för sådan bostadskostnad som fastställts med beaktande av pensionärens inkomst.

Den som uppbär bostadstillägg enligt denna lag är skyldig att utan oskäligt dröjsmål anmäla till den allmänna försäkrings—

85

Den som uppbär bostadstillägg enligt denna lag är skyldig att utan oskäligt dröjsmål anmäla till försäkringskassan

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

kassa inom vars verksamhetsom— råde han är folkbokförd

1. om hans eller hans makas ekonomiska förhållanden väsentligt förbättrats,

2. om han byter bostad eller om hans boendeförhållande ändras, eller

3. om han ingår äktenskap eller upplöser sitt äktenskap. Uppgiftsskyldigheten åligger i stället l. förrnyndaren, om den bidragberättigade är omyndig,

2. gode mannen eller förvaltaren enligt föräldrabalken , om den bidragsberättigade har en sådan och om skyldigheten kan anses ingå i dennes uppdrag, eller

3. den myndighet eller person som tar emot bostadstillägget i stället för den bidragsberättigade, dennes förmyndare, gode man eller förvaltare.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2. Äldre bestämmelser tillämpas fortfarande i fråga om bostadstillägg för tid före ikraftträdandet.

3. Om det är till fördel för sökanden, skall äldre bestämmelser tillämpas även i fråga om bostadstillägg för år 1999. Detta gäller dock endast om sökanden var bosatt och folkbokförd i Sverige vid utgången av år 1998.

17. Förslag till Lag om ändring i lagen (1994:309) om hustrutillägg i vissa fall då make uppbär folkpension

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:309) om hustrutillägg i vissa fall då make uppbär folkpension dels att 1 å skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 1 a å, av följande

lydelse.

Nuvarande lydelse

Hustrutillägg lämnas enligt be- stämmelserna i denna lag till kvinnor som är bosatta i Sveri- ge och som är födda år 1934

15

Föreslagen lydelse

Hustrutillägg lämnas enligt be- stämmelserna i denna lag till kvinnor som är födda år 1934 eller tidigare.

eller tidigare.

Rätt till hustrutillägg har en sådan kvinna för tiden före den månad då hon fyller 65 år, om hennes make uppbär folkpension i form av förtidspension eller har fyllt 65 år och uppbär folkpension i form av ålderspension. För denna rätt förutsätts vidare att hon själv inte uppbär folkpension och att makarna har varit gifta minst 5 år.

Om det finns särskilda skäl, får hustrutillägg lämnas även om makarna varit gifta kortare tid än 5 år.

laå

I socialförsäkringslagen(0000-000) finns bestämmelser om

]. vem som ingår i person— kretsen för tillämpningen av

denna lag, 2. allmänna tillämpningsvill— kor,

3. utbetalning av förmåner utomlands, samt

4. anmälan och handlägg— ning av ärenden.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2. Äldre bestämmelser tillämpas fortfarande i fråga om hustrutillägg för tid före ikraftträdandet.

3. Om det är till fördel för den enskilde, skall äldre bestämmelser tillämpas även i fråga om hustrutillägg för år 1999. Detta gäller dock endast om den enskilde var bosatt i Sverige vid utgången av år 1998.

18. Förslag till Lag om ändring i lagen (1996:1030) om under— hållsstöd

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1996:1030) om underhållsstöd dels att 3, 37 och 43 åå skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 1 a å, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 a å

I socialförsäkringslagen(0000-000) finns bestämmelser om

I . vem som ingår i person- kretsen för tillämpningen av denna lag,

2. bosättning i Sverige,

3. allmänna tillämpningsvill— kor,

4. utbetalning av förmåner utomlands, samt

5. anmälan och handlägg— ning av ärenden.

35

Ett barn har rätt till underhållsstöd, om föräldrarna inte bor till— sammans eller den ena föräldern är avliden. Det krävs dessutom att barnet varaktigt bor och är folkbokfört hos en av föräldrarna (boföräl- dern) samt att boföräldern bor här i landet och, om barnet är underårigt, är vårdnadshavare för barnet.

Ett barn har också rätt till underhållsstöd, om det varaktigt bor och är folkbokfört hos en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare som bor här i landet eller hos någon eller några som bor här i landet och som var särskilt förordnade vårdnadshavare för barnet, när det fyllde 18 år. Vad som i lagen sägs om boförälder gäller då den eller de särskilt förordnade vårdnadshavarna. Bestämmelserna i 4 å 1 och 5 å tillämpas inte i dessa fall.

Är barnet inte svensk med- borgare, krävs för rätt till

Nuvarande lydelse

underhållsstöd, utöver vad som anges i första och andra stycke— na, att boföräldern eller barnet vistas här sedan minst sex månader. Ett barn som lämnar Sverige skall fortfarande anses vara bosatt här, om den som begär underhållsstöd eller som stöd betalas ut till visar att utlandsvistelsen är avsedd att vara längst sex månader. Om boföräldern sänds av en statlig arbetsgivare till ett annat land för att arbeta för arbetsgivarens räkning, skall barnet och boför- äldern under utsändningstiden anses bosatta i Sverige.

Vad som sägs i tredje stycket om krav på vistelse häri landet sedan minst sex månader gäller inte, om något annat är särskilt föreskrivet.

Ett ärende om stöd enligt denna lag prövas av den allmänna försäkringskassa som boföräl- dern är inskriven hos eller skulle ha varit inskriven hos, om åldersvillkoreti ] kap. 4 å lagen (]962:381) om allmän försäkring varit uppbllt.

Finns det ingen behörig försäkringskassa enligt första stycket eller har barnet fyllt 18 år, prövas ärendet av den för- säkringskassa hos vilken barnet är inskrivet eller skulle ha varit inskrivet, om det uppfyllt det nämnda åldersvillkoret.

Frågor om återbetalnings- skyldighet och om minskning

375

Föreslagen lydelse

Ett ärende om stöd enligt denna lag prövas av den allmänna försäkringskassa som enligt 5 kap. 4 å socialförsäkringsla- gen (0000-000) skall avgöra ett ärende avseende boföräldern. Om barnet har fyllt 18 år, prövas ärendet av den försäk— ringskassa som skall avgöra ett ärende avseende barnet. Frågor om återbetal— ningsskyldighet och om minsk- ning av underhållsstöd enligt 10 å andra stycket prövas dock av den försäkringskassa som enligt 5 kap. 4 eller 5 å social— försäkringslagen skall avgöra

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse av underhållsstöd enligt 10å ett ärende avseende den bi— andra stycket prövas dock av dragsskyldige.

den försäkringskassa som den bidragsskyldige är inskriven hos eller skulle ha varit inskriven hos, om åldersvillkoreti ] kap. 4 å lagen om allmän försäkring varit uppjyllt. Är den bidrags- skyldige inte inskriven och skulle han eler hon inte heller under angivenförutsättning ha varit inskriven hos allmän för— säkringskassa, skall Stockholms läns allmänna försäkringskassa pröva dessa frågor.

43 å Regeringen får Regeringen får träffa överens— ] . träffa överenskommelse med kommelse med andra stater om andra stater om utsträckt till— utsträckt tillämpning av denna lämpning av denna lag och lag.

2. förordna att barn som inte har något medborgarskap eller som är politisk flykting skall ha samma rätt till underhållsstöd som svenskt barn.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2. Äldre bestämmelser tillämpas fortfarande i fråga om underhållsstöd för tid före ikraftträdandet.

3. Om detär till fördel för barnet, skall äldre bestämmelser tillämpas även i fråga om underhållsstöd för år 1999. Detta gäller dock endast om barnet var bosatt och folkbokfört i Sverige vid utgången av år 1998.

19. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1959:551) om beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring

Härigenom föreskrivs att 3 och 8 åå lagen (1959:551) om beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Inkomst av anställning, för vil- ken den försäkrade inte är skatt- skyldig här i riket enligt kom- munalskattelagen (1928 : 70) , inkomst av anställning, för vilken den försäkrade är skatt- skyldig enligt lagen (1991:586) om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta samt inkomst av anställning för vilken den försäkrade är skattskyldig enligt lagen (1991:591) om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta artister m. fl. och för vilken svensk lagstiftning om social trygghet skall gälla enligt EES-avtalet skall bestämmas med ledning av särskild uppgift från arbetsgivaren. Sådan upp- gift skall senast den 31 januari året näst efter det år, som inkomsten avser, avlämnas till den myndighet, som avses i 3 kap. 58å lagen (1990:325) om självdeklaration och kon— trolluppgifter. I uppgiften skall an- ges den försäkrades full-

' Senaste lydelse 1994:1864

Föreslagen lydelse

Inkomst av anställning, för vil- ken den försäkrade inte är skatt- skyldig här i riket enligt kom— munalskattelagen (1928170), inkomst av anställning, för vilken den försäkrade är skatt- skyldig enligt lagen ( 19911586) om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta samt inkomst av anställning för vilken den försäkrade är skattskyldig enligt lagen (1991:591) om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta artister m. fl. och för vilken svensk lagstiftning om social trygghet skall gälla enligt socialförsäkringslagen(0000-000) eller EES—avtalet skall bestämmas med ledning av särskild uppgift från arbets- givaren. Sådan uppgift skall senast den 31 januari året näst efter det är, som inkomsten avser, avlämnas till den myn- dighet, som avses i 3 kap. 58 å lagen (l990:325) om självdekla— ration och kontrolluppgifter. I

Nuvarande lydelse

ständiga namn, födelsetid och adress samt beloppet av den utbetalade lönen eller ersätt- ningen och den tidrymd som denna avser. Vidare skall i uppgiften anges, om den försäk— rade fått skattepliktiga natura- förmåner. Ett exemplar av uppgiften skall inom tid som nyss sagts av arbetsgivaren sändas till den försäkrade.

Föreslagen lydelse

uppgiften skall anges den för- säkrades fullständiga namn, fö— delsetid och adress samt be— loppet av den utbetalade lönen eller ersättningen och den tid— rymd som denna avser. Vidare skall i uppgiften anges, om den försäkrade fått skattepliktiga naturaförrnåner. Ett exemplar av uppgiften skall inom tid som nyss sagts av arbetsgivaren sändas till den försäkrade.

Med arbetsgivare förstås vid tillämpningen av denna lag även den som utgivit bidrag som avses i 11 kap. 2 å första stycket m) lagen (1962:381) om allmän försäkring.

8å2

Har belopp, som enligt försäkrads självdeklaration utgör inkomst av anställning, vid beräkning av pensionsgrundande inkomst hänförts till inkomst av annat förvärvsarbete eller har eljest visst belopp hänförts till annat slag av inkomst än den försäkrade uppgivit, skall denne underrättas om beslutet med angivande av skälen för beslutet och möjligheten till omprövning enligt 8 a å.

Pensionsgrundande inkomst skall angivas på skattsedel å slutlig skatt när så kan ske. I annat fall skall särskild under- rättelse om den pensionsgrun- dande inkomst som bestämts sändas till den försäkrade. Sådan underrättelse behöver dock icke sändas till försäkrad som avses i 1 kap. 3 å andra stycket lagen (]962:381) om allmän försäkring.

Pensionsgrundande inkomst skall angivas på skattsedel å slutlig skatt när så kan ske. I annat fall skall särskild under- rättelse om den pensionsgrun- dande inkomst som bestämts sändas till den försäkrade, om hans adress är känd.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2 Senaste lydelse 1994z491

20. Förslag till

Lag om ändring i studiestödslagen (l973:349)

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 32 å studiestödslagen (l973:349)' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

4 kap. 32 å

Studerande har rätt till studie— medel endast för sådan sjuk- period eller del därav som godkänts av den allmänna för- säkringskassa, hos vilken den studerande är inskriven.

Föreslagen lydelse

Studerande har rätt till studie- medel endast för sådan sjuk— period eller del därav som godkänts av den allmänna för- säkringskassa som enligt 5 kap. socialförsäkringslagen(0000-000) skall avgöra ett ärende avseende sjukpenning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

' Lagen omtryckt 1987:303

21. Förslag till Lag om ändring i lagen (1977:267) om krigsskadeersättning till sjömän

Härigenom föreskrivs att 2 å lagen (1977:267) om krigsskadeersätt- ning till sjömän skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Lagen tillämpas på den som är försäkrad enligt lagen (1976:380) om arbetsskade— försäkring och som anses som sjöman enligt sjömanslagen(1973z282) eller ändå följer med fartyget och utför arbete för fartygets räkning.

Föreslagen lydelse

Lagen tillämpas på den som vid en tjänstgöring på svenskt fartyg är försäkrad enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeför- säkring och som anses som sjöman enligt sjömanslagen(19731282) eller ändå följer med fartyget och utför arbete för fartygets räkning.

Lagen gäller ej den som har rätt till ersättning enligt lagen om arbetsskadeförsäkring eller tjänstgör på krigsfartyg eller skadas i krig i vilket Sverige befinner sig.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

22. Förslag till

Lag om ändring i lagen ( 1984:989 ) om socialför— säkringsväsendet under krig och krigsfara

Härigenom föreskrivs att 4 å lagen (1984z989) om socialförsäkringsvä— sendet under krig och krigsfara skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

En allmän försäkringskassa får underlåta att enligt lagen (]962:381) om allmän försäk- ring skriva in en försäkrad till dess fråga uppkommer om rätten till en försäkringsförrnån. I sådant fall gäller inskrivning— en från och med den tidpunkt då den försäkrade skulle ha varit inskriven enligt nämnda lag.

Om försäkringskassan i samband med inskrivning enligt första stycket beslutar om till- hörighet till sjukpenningförsäk- ringen, gäller beslutet i den delen från den tidigare tidpunkt då sådana förhållanden inträtt att den försäkrade skulle ha varit sjukpenningförsäkrad, dock tidigast från och med den dag då inskrivningen skall gälla.

45

Föreslagen lydelse

En allmän försäkringskassa får underlåta att registrera en för— säkrad till dess fråga uppkom— mer om rätten till en försäk- ringsförmån.

Om försäkringskassan i samband med registrering enligt första stycket beslutar om till- hörighet till sjukpenningförsäk- ringen, gäller beslutet i den delen från den tidigare tidpunkt då sådana förhållanden inträtt att den försäkrade skulle ha varit sjukpenningförsäkrad.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

23. Förslag till Lag om ändring i lagen (1989:225) om ersättning

till smittbärare

Härigenom föreskrivs att 11 och 12 åå lagen (1989:225) om ersättning till smittbärare skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

En ansökan om ersättning skall göras skriftligen hos den all- männa försäkringskassa som anges i 12 å.

llå

Föreslagen lydelse

En ansökan om ersättning skall göras skriftligen hos den all— männa försäkringskassan.

Till en ansökan om smittbärarpenning som grundas på beslut enligt 3 å 1 skall fogas en kopia av beslutet eller ett intyg med uppgift om beslutets innehåll.

Till en ansökan om smittbärarpenning som grundas på förhållande som anges i 3 å 2 eller en ansökan om resekostnadsersättning skall fogas ett intyg om den företagna åtgärden.

Frågor om förmåner prövas av den allmänna försäkringskassa hos vilken smittbäraren är inskriven eller skulle ha varit inskriven, om han uppfyllt åldersvillkoret i 1 kap. 4å lagen (]962:381) om allmän försäkring. Är smittbäraren inte inskriven och skulle han inte heller under nämnda förutsätt— ning ha varit inskriven hos allmän försäkringskassa, skall ärendet handläggas av den försäkringskassa inom vars verksamhetsområdebeslut enligt 3å ] har fattats. I fall som avses i 3 å 2 och i ärende om resekostnadsersättning skall ärendet handläggas av den

12å

Frågor om förmåner prövas av den allmänna försäkringskassa som enligt 5 kap. socialför- säkringslagen(0000-000) skall avgöra ett ärende avseende smittbäraren. I fall som avses i 3 å 2 och i ärende om rese- kostnadsersättning skall ärendet handläggas av den försäkrings— kassa inom vars verksamhets— område läkarundersökningen, hälsokontrollen, värden, be- handlingen eller den motsvaran- de åtgärden har skett.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

försäkringskassa inom vars verksamhetsområde läkarunder— sökningen, hälsokontrollen, vården, behandlingen eller den motsvarande åtgärden har skett. Den behöriga försäkringskassan får uppdra åt en annan försäkrings- kassa att handlägga ärendet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

24. Förslag till Lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön

Härigenom föreskrivs att 13, 20 och 25 åå lagen ( 1991:1047 ) om sjuklön skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Den allmänna försäkringskassan kan, efter skriftlig ansökan av en arbetstagare som är inskriven hos kassan, besluta att 15 och 16 åå skall tillämpas på arbets— tagaren och dennes arbetsgiva- re. Ett sådant beslut får med- delas endast om arbetstagaren lider av sjukdom som kan antas medföra ett större antal sjuk- perioder med rätt till sjuklön under en tolvmånadersperiod.

13å

Föreslagen lydelse

Den allmänna försäkringskassan kan, efter skriftlig ansökan av en arbetstagare som är försäk- rad för sjukpenning enligt lagen (]962:381) om allmän försäk- ring, besluta att 15 och 16 åå skall tillämpas på arbetstagaren och dennes arbetsgivare. Ett sådant beslut får meddelas endast om arbetstagaren lider av sjukdom som kan antas medföra ett större antal sjukperioder med rätt till sjuklön under en tolvmånadersperiod.

Ett beslut enligt första stycket avser arbetstagarens samtliga anställningar och gäller från och med den kalendermånad då arbetsgi— varen delgavs beslutet eller från och med den senare kalendermånad som anges i det. Om arbetstagaren har flera anställningar skall vad som sägs i första meningen gälla hos varje arbetsgivare för sig. Beslutet gäller till och med den dag som anges i beslutet. Beslutet skall upphävas om villkoret enligt första stycket andra meningen inte längre är uppfyllt. Om beslutet upphävs skall försäkringskassan på lämpligt sätt underrätta arbetsgivaren om detta.

20 å'

Om tvist har uppkommit om arbetstagarens rätt till sjuklön och tvisten gäller huruvida arbetsförrnågan är nedsatt på grund av sjukdom eller ned-

' Senaste lydelse 1991:1988

Om tvist har uppkommit om arbetstagarens rätt till sjuklön och tvisten gäller huruvida arbetsförrnågan är nedsatt på grund av sjukdom eller ned—

Nuvarande lydelse

sättningens omfattning eller huruvida arbetstagarförhållande föreligger, kan den allmänna försäkringskassa hos vilken arbetstagaren är inskriven eller skulle ha varit inskriven, om han hade uppfyllt åldersvillkoret i 1 kap. 4å lagen (]962:381) om allmän försäkring, efter skriftlig ansökan av arbetstaga- ren, besluta att ersättning för tid som den omtvistade sjuklönen avser skall utges från sjukför— säkringen enligt lagen om all- män försäkring.

Ärenden enligt 10, l3, 14, 16 och 20 åå samt 24 å andra stycket och 27 å andra stycket prövas av den allmänna försäk— ringskassa hos vilken arbets— tagaren är inskriven eller skulle ha varit inskriven, om han hade uppfyllt åldersvillkoreti ] kap. 4å lagen (]962:381) om all- män försäkring. Är arbetstaga— ren inte inskriven och skulle han inte heller under nämnda förutsättning ha varit inskriven hos en försäkringskassa, skall ärendet handläggas av den kassa inom vars område arbets- givaren är registrerad hos skattemyndighet för inbetalning och redovisning av arbetstaga- res skatt. Om arbetsgivaren inte är registrerad enligt vad som nu sagts, prövas frågan av den försäkringskassa inom vars område arbetsgivaren är bosatt. I övriga fall görs prövningen av

25å

Föreslagen lydelse

sättningens omfattning eller huruvida arbetstagarförhållande föreligger, kan den allmänna försäkringskassa som enligt 5 kap. socialförsäkringslagen(0000-000) skall avgöra ett ärende avseende sjukpenning till arbetstagaren, efter skriftlig an- sökan av denne, besluta att ersättning för tid som den om- tvistade sjuklönen avser skall utges från sjukförsäkringen enligt lagen om allmän försäk— ring.

Ärenden enligt 10, 13, 14, 16 och 20 åå samt 24 å andra stycket och 27 å andra stycket prövas av den allmänna försäk— ringskassa som enligt 5 kap. socialförsäkringslagen(0000-000) skall avgöra ett ärende avseende sjukpenning till arbetstagaren.

Nuvarande lydelse

Stockholms läns allmänna för- säkringskassa.

Behörig att ta emot anmäl- ningar och uppgifter från ar- betsgivaren enligt 12 å och att handlägga ärenden om försäk— ring enligt 17 å är den försäk- ringskassa som avses i första stycket andra meningen. Om arbetsgivaren inte är registrerad enligt vad som sägs där, tilläm— pas första stycket tredje och fjärde meningen.

Föreslagen lydelse

Behörig att ta emot anmäl- ningar och uppgifter från ar- betsgivaren enligt 12 å och att handlägga ärenden om försäk- ring enligt 17 å är den försäk- ringskassa inom vars område arbetsgivaren är registrerad hos skattemyndighet för inbetalning och redovisning av arbetstaga— res skatt. Om arbetsgivaren inte är registrerad enligt vad som nu sagts, prövas frågan av den försäkringskassa inom vars område arbetsgivaren är bosatt. I övriga fall görs prövningen av Stockholms läns allmänna för- säkringskassa.

Den behöriga försäkringskassan får uppdra åt en annan försäkrings- kassa att handlägga ärenden enligt 10, 13, 14, 16, 17 och 20 åå samt 24 å andra stycket och 27 å andra stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

25. Förslag till Lag om ändring i lagen (1993:747) om sjukförsäkringsregister hos de allmänna försäkringskassorna

Härigenom föreskrivs att 2, 8, 9, 17 och 20 åå lagen (1993:747) om sjukförsäkringsregister hos de allmänna försäkringskassorna skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 & Ett sjukförsäkringsregister får Ett sjukförsäkringsregister får användas för försäkringskassans användas för försäkringskassans handläggning av ärenden om in- handläggning av ärenden om skrivning hosförsäkringskassan, tillhörighet till sjukförsäkringen, fastställande av sjukpenning— fastställande av sjukpenning- grundande inkomst samt rätt till grundande inkomst samt rätt till och utbetalning av och utbetalning av

1. sjukpenning, sjukpenningtillägg, ersättning för merutgifter vid resor till och från arbetet och rehabiliteringsersättning enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring,

2. sjukpenning enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd, lagen (1977:267) om krigsskadersättning till sjömän och motsvarande äldre bestämmelser,

3. ersättning för kostnader för sjuklön som avses i l6å lagen ( 1991:1047 ) om sjuklön samt ersättning vid tvist om sjuklön enligt 20 å samma lag.

8 & Ett lokalkontors sjukförsäk- Ett lokalkontors sjukförsäk- ringsregister får innehålla upp— ringsregister får innehålla upp- gifter om den som är försäkrad gifter om den som enligt social- enligt lagen (1962:381) om försäkringslagen (0000-000) är allmän försäkring och som försäkrad för olika förmåner genom inskrivning i försäkrings- enligt lagen (1962z381) om kassan tillhör eller har tillhört allmän försäkring och som lokalkontoret. enligt 5 kap. förstnämnda lag

tillhör eller har tillhört lokal- kontoret.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Det sjukförsäkringsregister som förs av en försäkringskassa enligt 1 å andra stycket får innehålla uppgifter om sjömän för vilka den försäkringskassan prövar där angivna förmåner.

Om ett lokalkontor har fått ett uppdrag att pröva frågor om förmåner, ersättningar eller rehabilitering som avses i 2 och 3 åå, får detta lokalkontors sjukförsäkringsregister innehål- la uppgifter om den som upp— draget avser. När uppgifterna inte längre behövs där, skall de överlämnas till det lokalkontor som han eller hon genom in- skrivning i försäkringskassa hör till. Därefter får i registret bara anges personnummer, namn försäkringskassans beslut och uppgifter som avses i 14å 3 och 5.

Om ett lokalkontor har fått ett uppdrag att pröva frågor om förmåner, ersättningar eller rehabilitering som avses i 2 och 3 åå, får detta lokalkontors sjukförsäkringsregister innehål— la uppgifter om den som upp- draget avser. När uppgifterna inte längre behövs där, skall de överlämnas till det lokalkontor som avses i 8 å. Därefter får i registret bara anges person- nummer, namn försäkringskas— sans beslut och uppgifter som avses i 14 å 3 och 5.

Bestämmelserna i första stycket skall även tillämpas i fråga om den försäkringskassa som avses i 1 å andra stycket.

Uppgifter i ett lokalkontors sjukförsäkringsregister får läm— nas ut på medium för automa— tisk databehandling till ett annat lokalkontor, om den registrera- de genom inskrivning i försök- ringskassa hör till det kontoret eller om uppgifterna annars behövs där i ett ärende som avses i 2 och 3 åå och som gäller den registrerade. Uppgif- ter i det sjukförsäkringsregister som avses i 1 å andra stycket får under samma förhållanden

17å

Uppgifter i ett lokalkontors sjukförsäkringsregister får läm- nas ut på medium för automa- tisk databehandling till ett annat lokalkontor, om den registrera- de enligt 8 å hör till det konto— ret eller om uppgifterna annars behövs där i ett ärende som avses i 2 och 3 åå och som gäller den registrerade. Uppgif- ter i det sjukförsäkringsregister som avses i 1 å andra stycket får under samma förhållanden länmas ut på sådant medium till ett lokalkontor.

Nuvarande lydelse

lämnas ut på sådant medium till ett lokalkontor.

Föreslagen lydelse

Uppgifter i ett lokalkontors sjukförsäkringsregister får lämnas ut på medium för automatisk databehandling till den försäkringskassa som avses i 1 å andra stycket, om uppgifterna behövs där i ett ärende som avses i 2 och 3 åå och som gäller den registrerade.

Uppgifter som avses i 13 å skall gallras fem år efter ut- gången av det år då ärendet där uppgiften förekommer har avslutats. Andra uppgifter i ett sjukförsäkringsregister skall gallras tio år efter utgången av det år då ärendet där uppgiften förekommer har avslutats. Detta gäller dock inte för uppgifter som avses i 11 å 1-4 och 6 så länge den försäkrade genom inskrivning skall tillhöra det lokalkontor som för registret eller, såvitt avser register enligt 1 å andra stycket, så länge den försäkrade är sjöman.

20å

Uppgifter som avses i 13 å skall gallras fem år efter ut- gången av det år då ärendet där uppgiften förekommer har avslutats. Ändra uppgifter i ett sjukförsäkringsregister skall gallras tio år efter utgången av det år då ärendet där uppgiften förekommer har avslutats. Detta gäller dock inte för uppgifter som avses i 11 å 1—4 och 6 så länge den försäkrade enligt 8 å skall tillhöra det lokalkontor som för registret eller, såvitt avser register enligt 1 å andra stycket, sålänge den försäkrade är sjöman.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från bestämmelserna i första stycket såvitt gäller bevarandet av ett urval av material för forskningens behov. Sådant material skall överlämnas till en arkivmyndighet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

26. Förslag till Lag om ändring i lagen (1995:705) om

arbetsplatsintroduktion

Härigenom föreskrivs att 3 å lagen (1995:705) om arbetsplatsintroduk- tion skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Den allmänna försäkringskassa hos vilken deltagaren i arbets- platsintroduktionen är inskriven skall ta till vara statens rätt med avseende på betalningen av finansieringsbidraget utom vad gäller frågor om eftergift av betalningsskyldighet. Är delta- garen inte inskriven hos en allmän försäkringskassa, skall uppgiften fullgöras av Stock- holms läns allmänna försäk— ringskassa. Den behöriga för- säkringskassanfår uppdra åt en annan försäkringskassa att

fullgöra uppgiften.

35

Föreslagen lydelse

Den allmänna försäkringskassa som deltagaren i arbetsplatsin- troduktionen tillhör enligt 5 kap. sociaUörsäkringslagen skall ta till vara statens rätt med avseende på betalningen av finansieringsbidraget utom vad gäller frågor om eftergift av betalningsskyldighet.

Försäkringskassan skall underrätta den länsarbetsnämnd som har anvisat deltagaren om en anordnare inte har betalat finansierings- bidraget inom begärd tid.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

27. Förslag till Lag om ändring i lagen (1996:1150) om högkostnadsskydd vid köp av läkemedel m.m.

Härigenom föreskrivs att 8 å lagen (1996:1150) om högskostnads— skydd vid köp av läkemedel skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 8 å'

Rätt till förmåner enligt denna lag har

1. den som är försäkrad 1. den som är bosatt i Sveri— enligt 1 kap. 3 å första stycket ge, samt lagen (] 962.381 ) om allmän försäkring och är bosatt i Sveri- ge, samt

2. den som, utan att vara bosatt här, har rätt till vårdförmåner i Sverige vid sjukdom eller moderskap enligt vad som följer av rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen.

Rätt till förmåner enligt 4 och 6 åå med undantag för varor som avses i 2å 2 har även den som i annat fall, utan att vara bosatt i Sverige, har anställning här.

Lagen gäller inte för den som får sjukhusvård som avses i 5 å hälso— och sjukvårdslagen (1982:763) eller i 2 kap. 4 å lagen om allmän försäkring.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2. Äldre bestämmelser tillämpas fortfarande i fråga om högkost— nadsskydd under tid före ikraftträdandet.

3. Om det är till fördel för den enskilde, skall äldre bestämmelser tillämpas även i fråga om högkostnadsskydd under år 1999. Detta gäller dock endast om den enskilde hade rätt till förmåner enligt 8 å vid utgången av år 1998.

' Senaste lydelse 1979:127

1

1.

Inledning

1. Utredningens direktiv

Utredningens ursprungliga direktiv framgår av beslut vid regerings- sammanträde den 13 juli 1995 (dir. 1995:106) och återges i det följande.

Bakgrund Svenska regler om socialförsäkring

Den svenska lagstiftningen om socialförsäkringen bygger i huvudsak på att de försäkrade är bosatta här i landet. Bosättning i Sverige ger bl.a. rätt till folkpension och barnbidrag. För vissa andra förmåner krävs utöver bosättning också förvärvsarbete. Detta gäller bl.a. för rätt till sjukpenning och tilläggspension. Försäkrade enligt lagen (]962:381) om allmän försäkring (AFL) är svenska medborgare samt i Sverige bosatta utländska medborgare och statslösa. En försäkrad som lämnar Sverige anses fortfarande bosatt här i landet om utlandsvistelsen är avsedd att vara längst ett år.

För rätt till flertalet förmåner krävs enligt AFL även inskrivning hos den allmänna försäkringskassan. Detta gäller bl.a. för rätt till sjukpenning, rehabiliteringspenning och föräldrapenning. När en i Sverige bosatt person fyller 16 år sker inskrivning hos den allmänna försäkringskassan.

Socialförsäkringen i det europeiska samarbetet

Sverige deltar i det europeiska ekonomiska samarbetet sedan den 1 januari 1994, då avtalet om det europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) trädde i kraft. I och med Sveriges medlemskap i Europeiska unionen (EU) fr.o.m. den 1 januari 1995 har samarbetet fördjupats och utvidgats till att avse områden som inte omfattas av EES-avtalet.

För det europeiska samarbetet gäller inom den sociala trygghetens område särskilda bestämmelser för att ländernas sociala trygghetssystem skall samordnas. Bestämmelserna återfinns huvudsakligen i rådets för- ordning (EEG) nr 1408/71 om tilläm ning av s stemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller eras fami jemedlemmar flyttar inom gemenskapen och förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av för- ordning (EEG) nr 1408/71. Förordningama innehåller bestämmelser som skall garantera att de personer som använder sig av rätten till fri rörlighet inte står utan skydd för sin sociala trygghet när de flyttar till ett annat land inom EU och EES.

En grundläggande princip som kommer till uttryck i dessa bestämmelser är att den som flyttar inom emenskapen skall omfattas av lagstiftningen i endast ett land och att det and i vilket vederbörande arbetar skall svara för socialförsäkringsskyddet.

Av betydelse i sammanhanget är också rådets förordning (EEG) nr 1612/68 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen. I den anges

en grundläggande bestämmelse om likabehandling i fråga om sociala förmåner. Där föreskrivs bl.a. att en arbetstagare som är medborgare i ett medlemsland skall ha samma sociala förmåner inom en annan med— lemsstats territorium som det landets medborgare. Arbetstagare skall således ha samma rätt till bl.a. socialförsäkringsförmäner, hälso- och sjukvård, äldre— och handikappomsorg, barnomsorg och socialt bistånd som landets medborgare har.

Den svenska lagstiftningen om socialförsäkring kräver som tidigare konstaterats i de flesta fall bosättning här i Sverige för att rätt till förmåner skall föreligga. Genom Sveriges åtagande inom det europeiska samarbetet uppkommer en skyldighet att bl.a. följa bestämmelserna i de nämnda förordningarna. Vid konfliktsituationer mellan dessa förordningar och nationella regler är det alltid gemenska sreglerna som har företräde och som därför skall tillämpas. Den svens a socialförsäkringslagstiftningen omfattar således till följd av bestämmelserna i förordning nr 1408/71 i många fall även personer som inte är bosatta här i landet.

I och med att förordning nr 1408/71 gäller i Sverige kan inte kravet på bosättning och inskrivning i Sverige upprätthållas gentemot personer som enligt förordningen skall omfattas av svensk lagstiftning. Riksförsäk- ringsverket (RFV) har vad gäller inskrivningsvillkoret utfärdat föreskrifter för tillämpningen av AFL för personer som omfattas av förordning nr 1408/71 och därvid föreskrivit att sådana personer skall likställas med dem som är bosatta här. Dessa personer kan därmed bli inskrivna hos försäkringskassan. Därigenom får de också rätt till förmåner som omfattas av förordning nr 1408/71.

Begreppet försäkrad

Aven om den svenska socialförsäkringen i huvudsak ställer krav på bosättning är de materiella försäkringsvillkoren inte enhetliga. För närliggande förmåner kan de variera. Förmånssystemen kännetecknas dessutom av komplexitet, vilket har medfört att försäkringen blivit svåröverskådlig och svår för enskilda att förstå. De anställda vid försäk- ringskassorna ägnar en betydande del av sin arbetstid åt att förklara gällande bestämmelser.

Som exempel kan nämnas att rätten till sjuklön enligt lagen (1991:1047) om s'uklön enbart förutsätter ett anställningsförhållande av viss varaktig— het. ör rätt till sjukpenning krävs däremot att personen är försäkrad enligt AFL och är inskriven hos den allmänna försäkringskassan. Beträffande rätten till havandeskapspenning gäller som enda allmänna villkor att kvinnan är försäkrad, vilket innebär att förmånen skulle kunna utges till svenska medborgare som bor och arbetar utomlands. Genom förmånens anknytning till bestämmelserna om sjukpenning och genom regler som begränsar rätten till havandeskapspenning vid vistelse utomlands kan dock en sådan förmån på grundval av svensk lagstiftning ändå inte lämnas till den som har inkomst av arbete i annat land från utländsk arbetsgivare eller till den som är bosatt utomlands.

Avgifter

Den ovan närrmda förordning nr 1408/71 har vidare betydelse vad gäller avgifter som tas ut för finansiering av system för social trygghet. Av förordningens lagvalsreagler följer dels vilket lands lagstiftning en anställd eller egenföretagare sk 1 vara omfattad av, dels att avgifter skall betalas endast i den medlemsstat vars lagstiftning den anställde eller egenföretaga- ren omfattas av. Reglerna i förordning nr 1408/71 är obligatoriska i detta avseende. I den mån förordningen anger att en anställd eller egenföretaga- re skall omfattas av ett visst lands lagstiftning, skall således avgifter också betalas i det landet.

Arbetsgivare är enligt svensk lagstiftning skyldiga att betala arbets- givaravgifter baserade på summan av vad arbetsgivaren under året betalat

som kontant lön eller annan ersättning för utfört arbete. Någon uppdelning på de enskilda individerna som uppburit ersättning sker inte. Allmänna egenavgifter betalas av den enskilde. Uppbörden av de allmänna egenav- gifterna är samordnad med uppbörden av inkomstskattema genom att inkomsten måste vara beskattningsbar enligt kommunalskattelagen (19282270) eller enligt lagen (l958:295) om sjömansskatt. Därmed finns det ett administrativt samband mellan avgifter och inkomstskatter även i de fall förordning nr 1408/71 är tillämplig. En person som är utsänd av en arbetsgivare till ett annat EU- eller EES-land är enligt reglerna i förordning nr 1408/71 omfattad av den svenska socialförsäkringslagstift— ningen under ett år. Detta gäller trots att den utsände inte betalar skatt i Sverige efter viss tid och därmed inte heller några allmänna egenavgifter.

Övri gt

Utredningen (S 1991:03) om socialförsäkringen och EG har i sitt slutbetänkande Social trygghet och EES (SOU 1993:115) redovisat överväganden och förslag föranledda av de konsekvenser som EES-avtalet och sedermera EU—medlemskapet för med sig i fråga om andra socialför- säkringsförmäner än pensioner samt sjukvårdsförmåner och bidrag till barnfamiljer.

Utredningen om socialförsäkringen och EG hade också i uppdrag att överväga en rapport från Riksförsäkringsverket, som överlämnats till regeringen den 31 maj 1990. I denna rapport föreslås att den allmänna svenska försäkringen skall utvidgas till att omfatta även personer som arbetar i Sverige utan att vara bosatta här. Enligt verkets förslag skall den svenska socialförsäkringen i dessa situationer omfatta personer utanför EU och EES. Den utvidgning av den skyddade personkretsen som verket föreslår har sedermera, vad avser medborgare i EU och EES-ländema, ägt rum genom att förordning nr 1408/71 blivit tillämplig här i landet.

I slutbetänkandet från Utredningen om socialförsäkringen och EG föreslogs en samlad översyn av begreppet försäkrad i den svenska socialförsäkringen samt av de svenska reglerna för avgifter satta i relation till förordning nr 1408/71 och förordning nr 574/72. Förslaget har remissbehandlats. Av remissbehandlingen framgår att så gott som samtliga instanser som tog upp frågan biträder utredningens förslag. I detta sammanhang framförde Arbetsmarknadsstyrelsen att även de olika kontantförmånema vid arbetslöshet bör ingå i en sådan översyn.

Pensionsarbetsgruppen (S 1994: 14) har också i sitt betänkande Reforme- rat pensionssystem (SOU 1994z20) föreslagit en översyn av begreppet försäkrad. Pensionsarbetsgruppen ansåg att nuvarande definition av vilka som är försäkrade och som har möjlighet att tjäna in rätt till inkomstrelate— rad pension bör kvarstå tills frågan blivit föremål för en generell översyn.

Uppdraget Enhetlig användning av begreppet försäkrad

Den nuvarande utformningen av begreppet försäkrad medför i en rad avseenden, som beskrivits ovan, svårigheter vid tillämpningen av reglerna inom den allmänna försäkringen. Dessa svårigheter leder ibland till utfall som är svåra att förstå när det gäller rätten till förmåner. En särskild utredare skall därför göra en samlad översyn av begreppet försäkrad i de olika författningarna som reglerar olika förmåner inom socialförsäkringen samt redovisa förslag med inriktning att enhetliga försäkringsvillkor skall gälla för likartade förmåner, Uppdraget innefattar också kontantförmåner vid arbetslöshet.

I betänkandet Social trygghet och EES (SOU 1993:115) finns en upp- ställning av vilka villkor som gäller för rätt till olika förmåner. Upp- ställningen tydliggör hur villkoren för att få del av olika förmåner varierar.

Med utgångs unkt 1 denna uppställning skall översynen omfatta förmåner enligt följande agar:

- lag en (1962. 381) om allmän försäkring - lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag lagen (1993:737) om bostadsbidrag lagen (19641143) om bidragsförskott lagen (1988:1463) om bidrag vid adoption av utländska barn lagen (1984: 1096) om särskilt bidrag till vissa adoptivbarn - lagen (1989:255) om ersättning till smittbärare - lagen (1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader, m.m. - tandvärdslagen (1985:125) - lagen (1988:1465) om ersättning och ledighet för närståendevård - lägen (1988:360) om handläggning av ärenden om bilstöd till handikappa— e - lagen (1993:389) om assistansersättning - lag en (1976: 380, omtryckt 1993: 357) om arbetsskadeförsäkring - lagen ( 1990: 773) om särskilt pensionstillägg till folkpension för långvarig vard av sjukt eller handikappat barn lag en (1994. 308) om bostadstillägg till pensionärer - lagen (1973:370, omtryckt 1991:1334) om arbetslöshetsförsäkring - lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd

Utredaren skall gå igenom de särskilda villkor som gäller för en försäkrads rätt till förmåner enligt ovan nämnda lagstiftning och föreslå ändringar 1 syfte att up nå enhetliga villkor. Utredaren skall lämna förslag som syftar trll att det ör varje förmån klart skall framgå vilka villkor som gäller för rätt till förmånen. JUtredaren bör därvid eftersträva en enhetlig användning av begreppet försäkrad i de olika lagarna. För likartade förmåner bör enhetliga villkor gälla när detta är möjligt. Utredaren bör därvid sträva efter att ge reglerna en mer tydlig utformning. I det sammanhanget bör utredaren även överväga om inskrivning hos försäkringskassan skall vara en förutsättning för att någon skall få rätt till en förmån. Avsikten är inte att ändra rätten till de förmåner som i dag utges enbart på grundval av bosättning 1 Sverige.

Den skyddade personkretsen

Utredaren skall vidare pröva om den personkrets som skyddas enligt svensk lag bör utvidgas till att omfatta alla som arbetar här i landet, dvs. även medborgare i länder utanför EU och EES. Utredaren skall dels överväga om en sådan utvidgning kan ske t. ex. genom att denna person- krets ges rätt endast till vissa förmåner, dels beräkna kostnadskonsekven- serna av en sådan utvidgning.

Ettårsregeln enligt AFL

En person som lämnar Sverige kvarstår som försäkrad enligt AFL här i landet om utlandsvistelsen är avsedd att vara längst ett år. Utredaren skall pröva om denna regel behöver ändras och om det kan finnas skäl att för vrssa grupper försäkrade, tex. studerande, införa särskilda regler som innebär att det svenska socialförsäkringsskyddet inte upphör vid en längre utlandsvistelse.

Ändrad uppbörd av allmänna egenavgifter, m.m.

Utredaren skall göra en genomgång av de bestämmelser som gäller för betalning av socialavgifter och allmänna egenavgifter och därvid särskilt beakta de konsekvenser som en tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 får för svenskt vidkommande vad gäller möjligheterna att ta ut avgifter enligt förordningen.

Genom lagvalsreglema i förordning nr 1408/71 avgörs enligt vilket medlemslands lagstrftning som socialavgifter och allmänna egenavgifter skall tas ut. Utredaren skall mot denna bakgrund analysera och lämna förslag om åtgärder som bör vidtas för att man från svensk sida skall kunna ta ut de socialavgifter och allmänna egenavgifter som följer av förordningen regler. Uppdraget i denna del avser bl.a. att föreslå hur det administrativa samband som finns mellan avgifter och inkomstskatter vid uppbörd kan ersättas med någon annan ordning.

Utredaren skall också överväga om de s.k. ATP-förbindelserna enligt 11 kap. 2 å och 20 kap. 15 å AFL skall finnas kvar. Det skall därvrd särskild prövas om de är förenliga med bestämmelserna i förordning nr 1408/71.

Arbetets uppläggning

I uppdraget ingår att utarbeta förslag till nödvändiga ändringar i lagar och förordningar som omfattas av uppgiften. Utredaren skall vara oförhindrad att även föreslå ändringar som kan visa sig nödvändiga i annan lagstift- ning.

Utredaren skall med förtur behandla de frågor som berör uppbörd av socialavgifter och allmänna egenavgifter.

Utredaren skall bedriva sitt arbete i samråd med Sjuk— och arbetsskade— kommittén (dir. 1995:54), Skattebetalningsutredningen (dir. 1993222), Utredningen med uppdrag att göra en översyn de av skatterättsliga hemvistbegreppen (dir. 1994:43), Kommittén för översyn av studiestöds— systemet (dir 1994:148), Utredningen om en ny arbetslöshetsförsäkring (dir l995z92), Utredningen om vissa folkbokföringsfrågor (dir. 1995:101) samt med arbetsgruppen inorn Socialdepartementet för genomförandet av ålderspensionsreformen. Utredaren skall också beakta vad riksdagen anfört med anledning av Riksdagens revisorers granskning av socialförsäkringen avseende socialförsäkringslagstiftningens tillgänglighet (l994/951RR10, bet. 1994/95:SfU20, rskr. 1994/95z436).

Utredaren skall beakta regerin ens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare att pröva o fentliga åligganden (dir 1994223), att redovisa regionalpolitiska konsekvenser (dir. 1992:50) och att redovisa jämställdhetspolitiska konsekvenser (dir. 1994:124).

Utredarens förslag avseende socialavgifter och allmänna egenavgifter skall redovisas senast den 31 mars 1996. Ovriga delar av upp taget skall vara avslutade före utgången av år 1996.

I tilläggsdirektiv från den 7 mars 1996 (dir. 1996z27) anförs bl.a. följande:

Bakgrund till tilläggsuppdraget

Riksdagen har gett regeringen tillkänna att en snabb lagteknisk översyn av lagen (1981:691) om socialavgifter bör göras, (prop. 1995/96:69, bet. l995/96:SfU2, rskr. 1995/96:87).

Den tekniska utformningen av lagen om socialavgifter gör la en svårtillgänglig vid tillämpningen. I samband med skattereformen år 1 90 utvidgades begreppet arbetsgivare i lagen om socialavgifter. Arbets- givarbegreppet utvidgades på så sätt att även om ett anställningsförhållande inte föreligger skall den som har utgett ersättningar, som enligt vissa bestämmelser i lagen om socialavgifter är att hänföra till inkomst av anställning, anses som arbetsgivare.

Det är framför allt det utvidgade arbetsgivarbegreppet som medför svårigheter vid tilläm ningen av lagen men svårigheterna beror även på att lagen utformats mot akgrund av socialförsäkringens förmånssystem och därigenom ofta kommit att hänvisa till lagen om allmän försäkring.

Tilläggsuppdraget

Utredningen får i uppdrag att göra en lagteknisk översyn av lagen (1981 :691) om socialavgifter. Oversynen skall syfta till att lagen blir mer fristående från lagen (1962:381) om allmän försäkring och att det tydligt skall framgå vem som är skyldig att betala socialavgifter och för vilka ersättningar socialavgifter skall betalas.

Fr.o.m. den 1 januari 1985 gäller ett samordnat system för uppbörd av preliminär skatt och socialavgifter från arbetsgivare. Reglerna inom den preliminära beskattningen och inom socialförsäkringen överensstämmer i stor utsträckning men det förekommer vissa skillnader. Dessa skillnader är en naturlig följd av att olika system legat till grund för lagstiftningen inom skatte- och socialförsäkringsområdena och att reglerna tidigare i praxis tillämpats vid helt skilda förfaranden och av skilda myndigheter. Ju mindre skillnaderna är mellan underlagen för beräkning av skatteavdrag och socialavgifter desto enklare och effektivare kan reglerna om be- räkning, debitering, redovisning och betalning av sådana skatter och avgifter göras. Utredningen skall därför i sitt arbete beakta intresset av att underlagen blir så lika som möjligt. Utredningen skall därvid även överväga förslagen i Socialavgiftsutredningens slutbetänkande, Vissa ändringar i fråga om skyldigheten att betala arbetsgivaravgift (Ds 198524).

Förändrad tidsplan för utredningen

l direktiven till utredningen anges att uppdraget skall vara avslutat före utgången av år 1996 samt att förslag om socialavgifter och allmänna egenavgifter skall redovisas senast den 31 mars 1996. Utredningen bör först överväga frågorna rörande socialförsäkringens personkrets m.m. och redovisa förslag i den delen senast den 31 december 1996. De delar av uppdraget som berör socialavgifter och allmänna egenavgifter bör redovisas senast den 1 juli 1997.

1.2. Utredningens arbete

Frågor om uppbörd av socialavgifter och allmänna egenavgifter inom EU/EES skulle enligt de ursprungliga direktiven behandlas med förtur. Frågorna krävde att man samtidigt beaktade svenska försäkrings- och avgiftsregler, förordning (EEG) nr 1408/71, internationella överens- kommelser om social trygghet, svenska skatteregler, dubbelbe- skattningsavtal samt svenska regler om debitering och uppbörd av skatter och avgifter. Utredningen arbetade med detta uppdrag under sex månader. Därvid hölls sex sammanträden. Vidare gjordes studiebesök hos Stockholms läns allmänna försäkringskassa och Skattemyndigheten i Stockholms län. De myndigheterna har särskilda uppgifter när det gäller socialförsäkring samt skatter och socialförsäk- ringsavgifter i internationella förhållanden. Utredningen fick vid besöken värdefulla synpunkter på olika alternativ till lösning av uppbördsfrågorna. Arbetet med dessa avbröts temporärt när ut— redningen fick sina tilläggsdirektiv. Under hand har dock ytterligare yttranden inhämtats, även från andra håll.

Under den nu aktuella utredningsetappen fr.o.m. april 1996 angående socialförsäkringens personkrets har 13 sammanträden hållits.

En enkät om försäkringars upphörande och om efterskydd har gjorts hos förbindelseorganen i flera länder inom EES. I direktiven eller eljest anvisade samråd med andra utredningar har genomförts. Detta gäller främst Utredningen (1996:04) om översyn av systemet för efter- levandepension och Utredningen (1996:06) för översyn av inkomstbe- greppet inom bidrags- och socialförsäkringssystemen.

Författningsändringar, betänkanden m.m. som har lagts fram efter den 1 mars 1997 har inte kunnat beaktas fullt ut.

1.3. Kommande slutbetänkande

Enligt direktiven skall utredningen i nästa etapp analysera och lämna förslag om åtgärder som bör vidtas för att man från svensk sida skall kunna ta ut de socialavgifter och allmänna egenavgifter som följer av förordning 1408/71. Personkretsen i förhållande till övriga EU-länder är redan bestämd genom den förordningen. Enligt direktiven skall översynen vidare avse avgifts- och förmånsfrågor i förhållande till områden utanför EU och EES. Avgiftsfrågor och förmånsfrågor bör, som antyds i direktiven, behandlas gemensamt i internationella sammanhang. Det kommande betänkandet kan ses som en avslutning även på detta delbetänkande om personkretsen m.m. Några förslag angående socialavgifter lämnas därför inte nu.

De angivna frågorna kommer att behandlas inom ramen för det största återstående utredningsuppdraget, nämligen en lagteknisk översyn av hela lagstiftningen om socialavgifter. Utredningens arbete beräknas vara avslutat vid utgången av år 1997.

2. Gällande rätt m.m.

2.1. Svensk rätt om socialförsäkringens personkrets, m.m.

2.1.1. Inledning

De regler som i dag gäller i Sverige i fråga om tillhörigheten till socialförsäkringssystemets olika delar återfinns dels i svensk nationell lagstiftning (inkl. konventioner om social trygghet som Sverige ingått med andra stater), dels inom EG-rätten. I följande avsnitt lämnas en översiktlig redogörelse för svensk nationell lagstiftning (exkl. konventioner) om tillhörigheten till socialförsäkringssystemets olika delar. Vissa särskilda ersättningsvillkor behandlas i kapitel 3, och i Bilaga 1 till betänkandet återfinns en sammanställning av olika försäkringsvillkor. De EG—rättsliga reglerna och reglerna i gällande konventioner redovisas ganska utförligt i avsnitt 2.2 — 2.6.

Lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) intar den centrala platsen i det svenska socialförsäkringssystemet. I lagen har samlats tre delar av socialförsäkringen, nämligen sjukförsäkringen - som innefattar sjukvårds— och sjukpenningförsäkringarna samt föräldraför— säkringen och tandvårdsförsäkringen - folkpensioneringen och försäk- ringen för tilläggspension.

Socialförsäkringens övriga delar behandlas i särskilda lagar. Det gäller arbetslöshetsförsäkringen och det kontanta arbetsmarknadsstödet (KAS), delpensionsförsäkringen samt arbetsskadeförsäkringen. Också vissa förmåner som har anknytning till AFL:s förmånssystem regleras i särskilda lagar. Vidare finns förmånssystem av socialpolitisk art som i teknisk mening inte är försäkringar men som i många sammanhang brukar hänföras till begreppet socialförsäkring. Härmed avses vanligen i vid bemärkelse förmåner som utbetalas av Riksförsäkringsverket och de allmänna försäkringskassorna, t.ex. barnbidrag och underhållsstöd.

Flera av de förmånssystem som regleras i AFL och andra lagar är f.n. föremål för reformering eller utredning. Riksdagen antog under våren 1994 en proposition (1993/94:250) om principer för ett reformerat ålderspensionssystem och i juni 1995 lades inom ramen för det fortsatta arbetet med pensionsreformen fram ett förslag till ny lag om inkomstgrundad ålderspension (Ds 1995:41). Departementspro-

memorian har remissbehandlats och beredningen av ålderspensions— reforrnen fortsätter i samråd med Genomförandegruppen (S l994zG). En utredning har tillsatts med uppgift att se över systemet för efter— levandepensionering (dir 1996:51), och en annan utredning gör en samlad översyn av inkomstbegreppen (dir. 1996c52). Sjuk- och arbets— skadekommittén presenterade i juni 1996 sitt slutbetänkande (SOU 1996:113) En allmän och aktiv försäkring vid sjukdom och rehabilite- ring. En utredning har nyligen tillsatts för att se över systemet med sjukbidrag och förtidspension (dir 199729). I oktober 1996 lade Utred- ningen om ersättning vid arbetslöshet och omställning (ARBOM) fram sitt slutbetänkande (SOU 1996:150) En allmän och sammanhållen arbetslöshetsförsäkring.

Vid sidan av de angivna regelsystemen finns på hälso- och sjukvårdens område en del andra författningar som är av betydelse i sammanhanget. Det gäller i första hand hälso- och sjukvårdslagen (1982:763). Vi har dock ansett att det faller utanför vårt utrednings— uppdrag att behandla den lagstiftningen.

Bestämmelser om vilka som omfattas av de olika socialförsäkrings- grenarna finns dels i respektive lag, dels i förordning (EEG) nr 1408/71 samt dels - i viss utsträckning - i konventioner om social trygghet som har ingåtts mellan Sverige och andra länder. Den omständigheten att en person är försäkrad enligt AFL eller enligt annan lagstiftning inom socialförsäkringssystemet innebär emellertid inte att han har rätt till alla förmåner enligt dessa lagar. Bestämmelser— na för de olika försäkringsgrenarna ger besked om i vilken utsträck— ning så är fallet.

2.1.2. Lagen om allmän försäkring

Försäkrade enligt AFL är dels svenska medborgare, oberoende av var de är bosatta, dels utländska medborgare och statslösa som är bosatta i Sverige (1 kap. 3 å AFL). Vidare gäller att en försäkrad som lämnar Sverige fortfarande skall anses vara bosatt här, om utlandsvistelsen är avsedd att vara längst ett är. Den som av en statlig arbetsgivare sänds till ett annat land för arbete för arbetsgivarens räkning anses vara bosatt i Sverige under hela utsändningstiden oberoende av dennas längd. Detta gäller även medföljande make — eller därmed jämställd - samt barn under 18 år.

Försäkrad för tilläggspension (ATP) är enligt 1 kap. 3 å andra och tredje styckena AFL dessutom utländsk sjöman som har anställning på svenskt handelsfartyg samt den som har tillgodoräknats pensionspoäng i Sverige, även om han inte uppfyller ovan angivna förutsättningar för att vara försäkrad enligt AFL. Med anställning på svenskt handels— fartyg likställs enligt 20 kap. 1 å AFL anställning på utländskt

handelsfartyg som svensk redare förhyr i huvudsak obemannat, om anställningen sker hos denne eller någon av honom anlitad arbets- givare.

Bestämmelserna i 1 kap. 3 å AFL om begreppet försäkrad har omedelbar betydelse endast i fråga om förmåner, för vilka inte uppställs andra villkor än försäkringstillhörighet. Detta gäller numera endast inom försäkringen för tilläggspension. Begreppet försäkrad har ensamt bara den praktiska effekten att en svensk medborgare vid bosättning utomlands under anställning hos svensk arbetsgivare är försäkrad för ATP.

Den allmänna försäkringen är obligatorisk. Någon möjlighet att frivilligt ställa sig utanför försäkringen finns alltså inte för dem som uppfyller försäkringsvillkoren.

En försäkrad person som är bosatt i Sverige skall fr.o.m. den månad då han fyller 16 år vara inskriven hos allmän försäkringskassa (1 kap. 4 å AFL). Detta är frånsett åldersvillkoret också ett försäk- ringsvillkor. En person som flyttar till Sverige skall skrivas in hos en försäkringskassa så snart kassan fått kännedom om att han skall vara inskriven (1 kap. 5 å AFL). Inskrivningen gäller från den tidpunkt då sådant förhållande inträtt att den försäkrade skall vara inskriven. Inskrivningen gäller dock tidigast fr.o.m. tredje månaden före den då inskrivningen skedde. I lagen föreskrivs en amnälningsskyldighet för försäkrade som skall vara inskrivna men som inte var folkbokförda i Sverige den 1 november föregående år. Det åligger en sådan försäkrad att inom två veckor från den tidpunkt då sådant förhållande inträtt att han skall vara inskriven anmäla sig till den kassa hos vilken han skall skrivas in.

En grundläggande förutsättning för att en person skall vara inskriven hos allmän försäkringskassa är att han anses bosatt här i landet. Föreligger inte denna förutsättning längre, skall den försäkrade avregistreras från försäkringskassan. Så snart kassan fått reda på att en försäkrad inte längre skall vara inskriven skall kassan avföra honom från registret med verkan från den tidpunkt då sådant för- hållande inträtt att inskrivningen skall upphöra.

Någon närmare bestämning av de förutsättningar som konstituerar bosättning finns inte i AFL (frånsett statsanställda). Det är försäk— ringskassan som med ledning av föreskrifter från Riksförsäkringsver- ket (RFFS 1985116) bedömer om en person är att anse som bosatt i Sverige och således skall vara inskriven hos kassan. Dessa regler kommer att behandlas närmare i avsnitt 6.2.

Vissa försäkringar såsom sjukpenningförsäkringen och ATP förut- sätter för sin tillämpning att den försäkrade har haft ett förvärsarbete.

2.1.3. Andra lagar om förmåner

Försäkrad enligt lagen (1979.-84) om delpensionsförsäkring är den som är bosatt i Sverige och har en aktuell anknytning till arbetsmarknaden samt har en längre tid i arbetslivet bakom sig (3 och 4 åå). Bosätt- ningsbegreppet är här enligt föreskrift av Riksförsäkringsverket (RFFS 1987: 16) detsamma som i AFL. Arbetsvillkoret innebär krav på för- värvsarbete i viss omfattning i minst fem månader under en ramtid av tolv månader. Det krävs vidare att pensionsgrundande inkomst för ATP tillgodoräknats för minst tio år fr.o.m. 45 års ålder. Rätten till delpension är däremot inte beroende av svenskt medborgarskap. Vidare krävs att den försäkrade fortsätter förvärvsarbeta i viss omfatt- ning för att vara berättigad att behålla delpensionen.

Var och en som är medlem i en erkänd arbetslöshetskassa är för— säkrad enligt lagen (1973-370) om arbetslöshetsförsäkring (2 å). Med— lemskap i en arbetslöshetskassa står öppet för i princip alla som uppfyller villkor i kassans stadgar om arbete inom dess verksam— hetsområde (47 å). Inom arbetslöshetsförsäkringen uppställs inte några formella medborgarskaps— eller bosättningskrav. Alla förvärvs- arbetande har därför möjlighet att tillhöra försäkringen. ARBOM— utredningens förslag till en ny arbetslöshetsförsäkring (SOU 1996: 150) innebär ingen principiell förändring när det gäller försäkringsvillkor. Dock föreslås där ett särskilt inträdesvillkor, innebärande att endast den som kommer att förvärvsarbeta i genomsnitt 17 timmar per vecka under en månads tid kan bli medlem i en arbetslöshetskassa.

Som allmänna villkor för rätt till ersättning från arbetslöshetsförsäk— ringen gäller bl.a. att den försäkrade varit medlem i arbetslöshetskas— san under viss tid (medlemsvillkoret) och under en ramtid av tolv månader omedelbart före arbetslöshetens inträde utfört förvärvsarbete i viss utsträckning (arbetsvillkoret). Även om det inte framgår av lagen beaktas som huvudregel endast arbete i Sverige. Vissa typer av arbeten utförda utomlands godtas dock i praxis, såsom arbete hos arbetsgivare med säte i Sverige om lön utbetalats från denne.

Till den som inte är försäkrad enligt arbetslöshetsförsäkringen eller som ännu inte uppfyllt villkoret om viss tids medlemskap för rätt till ersättning vid arbetslöshet eller uttömt sin rätt till ersättning enligt för— säkringen utges i stället ersättning enligt lagen (19733 71) om kontant arbetsmarknadsstöd. Den lagen innehåller inga egentliga försäkrings- villkor utan bestämmelserna har utformats som generella föreskrifter.

Enligt 1 kap. 1 å lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring är den som förvärvsarbetar i verksamhet här i riket försäkrad för arbets- skada. Krav pä bosättning i Sverige föreligger endast för andra förvärvsarbetande än arbetstagare, dvs. för egenföretagare och uppdragstagare. Om en utländsk arbetsgivare sänder en arbetstagare till Sverige för arbete som avses vara högst ett år, är arbetstagaren

dock inte försäkrad enligt denna lag. Försäkringen gäller å andra sidan arbete som en arbetstagare utför utomlands, om arbetet avses vara högst ett år och arbetstagaren är utsänd av en arbetsgivare med verksamhet här i riket. En arbetstagare, som av en statlig arbetsgivare sänds till ett annat land för arbete för dennes räkning, skall dock vara försäkrad för arbetsskada under hela utsändningstiden.

Ersättning enligt arbetsskadeförsäkringen utges på samma villkor till svenska och utländska medborgare som förvärvsarbetar i Sverige. För arbetstagare uppställs som nämnts inget krav på bosättning i landet. Det innebär att en person som inte är bosatt i Sverige vid en arbets— skada har rätt till sjukvårdsförmåner, sjukpenning och livränta enligt lagen om arbetsskadeförsäkring, i den mån han inte är berättigad till motsvarande förmåner enligt AFL. Såväl svenska som utländska egen- företagare och uppdragstagare måste däremot vara bosatta här och för- värvsarbeta i verksamhet här i riket för att vara berättigade till ersättning enligt arbetsskadeförsäkringen.

När det gäller andra förmånssystem, som inte är uppbyggda som försäkringar i egentlig mening, varierar de krav som uppställs för att rätt till förmåner skall föreligga enligt de olika lagarna. Vissa anknyter till AFL genom att det uppställs krav på att den sökande skall vara inskriven hos försäkringskassa. Andra system är uppbyggda på annat sätt och kräver inte registrering eller inskrivning i någon kassa. T.ex. omfattar lagen (1989:225) om ersättning till smittbärare alla smitt— bärare som måste avstå från förvärvsarbete på grund av beslut enligt vissa angivna lagar eller föreskrifter. Vanligen krävs dock bosättning i Sverige. Bosättningsbegreppet kan i vissa författningar skilja sig från det som tillämpas inom AFL. Exempel finns bl.a. i 1 å lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag.

2.2. EG-rätten

2.2.1. EG:s kompetens på socialförsäkringsområdet

Fr.o.m. den 1 januari 1995 är Sverige medlem i Europeiska unionen (EU). Medlemskapet innebär bl.a. att vissa EG—regler om social trygghet skall tillämpas i medlemsländerna. Sådana bestämmelser om social trygghet finns framför allt i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpning av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenska- pen. Till den förordningen finns knutet en tillämpningsförordning (nr 574/72). Senaste lydelse av förordningarna 1408/71 och 574/72 finns i Rådets förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1996 om ändring och uppdatering av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföre-

tagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, samt av förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 (se EGT nr L 28 den 30 januari 1997). Av viss betydelse i sammanhanget är också förordning (EEG) nr 1612/68 om arbets- kraftens fria rörlighet inom gemenskapen.

De först nämnda förordningarna har antagits med stöd av art. 51 i Romfördraget, där rådet givits mandat att enhälligt besluta om åtgärder inom den sociala trygghetens onrråde som är nödvändiga för att genomföra fri rörlighet för arbetstagare. Förordningarna omfattar även egenföretagare. Stöd för detta finns i Romfördragets regler om fri etableringsrätt (art. 52 ff) och i art. 235. Förordning 1612/68 har antagits med stöd av art. 48-49 i Romfördraget.

Förordningarna blev gällande i Sverige redan den 1 januari 1994, då EES-avtalet trädde i kraft. EES-avtalet gäller fortfarande i förhållande till Island, Norge och Liechtenstein. Genom EES-avtalet blev Sverige förpliktigat att införliva bl.a. EG-reglerna om social trygghet i svensk lagstiftning. Det skedde genom lagen (1992:1776) om samordning av systemen för social trygghet när personer flyttar inom det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Den lagen upphävdes den 31 december 1994, då EG-förordningarna fr.o.m. den 1 januari 1995 blev direkt tillämpliga här i landet.

I det följande lämnas en beskrivning av reglerna i förordning 1408/71 rörande dels personkretsen, dvs. vilka personer som omfattas av förordningen, dels förekommande lagvalsregler. Det bör under- strykas att reglerna i förordning 1408/71 enbart syftar till samordning och inte harmonisering av medlemsländernas socialförsäkringssystem. Inte på något sätt inverkar de på medlemsländernas möjligheter att själva besluta om vilka försäkringssystem som skall finnas i landet eller om de materiella villkoren för olika socialförsäkringsförmäner. Reglerna får dock - i enlighet med den likabehandlingsprincip som kommer till uttryck i att. 6 i Romfördraget och som återfinns även i art. 3 i förordningen - inte verka diskriminerande i förhållande till medborgare i andra medlemsländer. För en utförlig beskrivning av reglerna i förordning 1408/71 och dess effekter i Sverige kan hänvisas till betänkandet (SOU 1993:115) Social trygghet och EES.

2.2.2 Förordning (EEG) nr 1408/71 Inledning Förordning (EEG) nr 1408/71 syftar generellt till att dels garantera att den som rör sig mellan medlemsländerna är försäkrad i något land, dels undvika dubbelförsäkring.

Förordningen handlar främst om likabehandling av EU-medborgare, bestämmande av tillämplig lagstiftning, sammanläggning av kvalifika- tionsperioder, export av förmåner och proportionell beräkning av pensioner.

Allmänt om personkretsen

Förordning 1408/71 är tillämplig i fråga om anställda och egenföre- tagare, som omfattas eller har omfattats av lagstiftningen i en eller flera medlemsstater och som är medborgare i en medlemsstat. Den omfattar också statslösa eller flyktingar som är bosatta inom en medlemsstats territorium. Vidare gäller förordningen familjemedlem- mar och efterlevande till sådana anställda, egenföretagare, statslösa och flyktingar (art. 2.1). Beträffande familjemedlemmar och efter- levande gäller förordningen även om familjemedlenunen eller den efterlevande själv inte är medborgare i en EU-stat.

I fråga om efterlevande till anställda och egenföretagare, som har omfattats av lagstiftningen i en eller flera medlemsstater, gäller för- ordningen också i fall där den anställde eller egenföretagaren inte var medborgare i en medlemsstat, under förutsättning att den efterlevande själv har sådant medborgarskap eller är statslös eller flykting och bosatt i en medlemsstat (art. 2.2).

Enligt art. 2.3 skall förordningen gälla också statligt anställda och personer som enligt den tillämpliga lagstiftningen skall behandlas som statligt anställda, om de omfattas eller har omfattats av en med- lemsstats lagstiftning på vilken förordningen är tillämplig. Särskilda system för statligt anställda och personer som behandlas som sådana är dock enligt art. 4.4 uteslutna från förordningens tillämpningsom— råde. Detta betyder att i de fall statligt anställda som i Sverige — är försäkrade enligt den allmänna försäkringen i landet de också omfattas av förordning 1408/71, medan detta inte är fallet beträffande speciella försäkringssystem som avser förmåner till enbart statsanställda, även om dessa system är lagstadgade. EG-domstolen har dock i målet 443/93 Vougioukas förklarat att det i de senare fallen är fullt möjligt att med direkt tillämpning av art. 48 och 51 i Romfördraget ge en person som är omfattad av ett särskilt system för statligt anställda rätt till exempelvis sammanläggning av försäkringsperioder.

Principen om endast en tillämplig lagstiftning I avdelning II i förordning 1408/71 upptas regler om vilket lands lagstiftning som skall ha tillämpning för anställda och egenföretagare som är täckta av förordningen. En grundläggande princip är här att en

person för vilken förordningen gäller skall omfattas av lagstiftningen i bara en medlemsstat (art. 13.1). Det land vars lagstiftning är bestämmande är i regel arbetslandets, dvs. lagstiftningen i det land där arbetet rent faktiskt utförs.

Lagvalsreglerna i förordning 1408/71 är till sin natur exklusiva och innebär att det är dessa regler som är avgörande med uteslutande av vad den nationella regleringen innefattar. I bl.a. rättsfallet 302/ 84 Ten Holder har EG-domstolen slagit fast att bestämmelserna i avdelning II utgör ett fullständigt system för lagvalsregler och att deras effekt är att medlemsstaterna fråntas möjligheten att själva bestämma området och villkoren för tillämpning av deras nationella lagstiftningar i fråga om förmåner för social trygghet såvitt gäller personer och det territorium som täcks av förordningen. I detta och andra mål (t.ex. 275/81 Koks och 276/81 Kuijpers) har domstolen framhållit att medlemsstaterna inte är berättigade att bestämma i vilken utsträckning deras egen eller en annan medlemsstats lagstiftning är tillämplig, eftersom de är skyldiga att rätta sig efter gällande gemenskapsrättsliga regler.

Det sagda innebär t.ex. att en person som bor i Nederländerna men arbetar i Tyskland skall vara omfattad av tysk lagstiftning, även om den holländska försäkringen bygger på bosättning och i och för sig skulle vara tillämplig för personen i fråga. I ett fall som detta är Nederländerna förhindrat att frångå vad som följer av förordning 1408/71 om i vilken stat den förvärvsarbetande uteslutande skall vara försäkrad.

I princip ger avdelning 11 enbart regler om vilket lands lagstiftning som är tillämplig och inte några regler om när en person har rätt att omfattas av ett visst system för social trygghet i det landet. Emellertid måste det anses oförenligt med förordningen att inte sätta likhetstecken häremellan. I flera domar (t.ex. i mål 60/85 Luijten och 196/90 De Paep) har EG-domstolen framhållit att syftet med lagvalsreglerna är inte bara att förhindra samtidig tillämpning av flera länders system för social trygghet och de komplikationer detta skulle medföra utan även att tillförsäkra att en person som täcks av förordning 1408/71 inte lämnas utan socialförsäkringsskydd därför att inget lands lagstiftning är tillämplig för honom. Om förordningen utpekar ett visst lands lagstiftning som tillämplig, blir slutsatsen att personen i fråga också skall vara försäkrad e.d. enligt ett system för social trygghet i det landet.

Av flera rättsfall från EG—domstolen (mål 266/78 Brunori, 110/79 Coonan, 70/80 Vigier, 275/81 Koks, 254/84 De Jong, 349/87 Paraschi, 29/88 Schmitt och 245/88 Daalmeijer) framgår emellertid att det ankommer på den nationella lagstiftningen att ange närmare villkor för rätten och skyldigheten att anslutas till eller utträda ur ett nationellt system för social trygghet - t.ex. beträffande krav på ålder eller inkomster av minst viss storlek - och att även bestämma de närmare

förutsättningarna för rätten till förmåner och skyldigheten att erlägga avgifter, liksom villkoren för tillgodoräknande av försäkringsperioder. Någon diskriminering av medborgare från annat medlemsland i förhållande till landets egna medborgare får dock inte förekomma, och den nationella lagstiftningen får inte avvika från gemenskapsrättsliga principer och regler.

En följd av lagvalsreglerna är att villkor i nationell lagstiftning som uppställer krav på bosättning i landet för anslutning till ett system för social trygghet i det landet inte kan upprätthållas. Detta framgår av EG-domstolens dom i målet 2/89 Kits van Heijningen, där domstolen underströk att en konsekvens av reglerna om tillämplig lagstiftning i avdelning II i förordning 1408/71 är att dessa ersätter villkor om bosättning i en nationell lagstiftning med ett villkor om arbete inom den berörda medlemsstatens territorium. Detsamma gäller beträffande andra former av territoriella begränsningar för rätten att bli omfattad av den behöriga statens system för social trygghet (mål 275/81 Koks, 276/81 Kuijpers och 196/90 De Paep). Om däremot EG—rättens regler inte är tillämpliga i ett visst fall, finns inga hinder att tillämpa bosättningskrav i nationell lagstiftning (mål 245/88 Daalmeijer).

Från huvudregeln att den förvärvsarbetande skall omfattas av arbetslandets lagstiftning förekommer avvikelser. Så är t.ex. fallet beträffande de s.k. utsändningsfallen. Härmed avses en anställd som arbetar inom en medlemsstats territorium hos ett företag till vilket han normalt är knuten och som av detta företag sänds till en annan medlemsstat för att där tillfälligt utföra arbete för arbetsgivarens räkning, under förutsättning att arbetet inte väntas vara längre än tolv månader och arbetstagaren inte sänts ut för att ersätta någon som har fullgjort sin utsändningsperiod. Av praktiska skäl och till undvikande av administrativt merarbete har i art. 14.1 a för sådana fall föreskrivits att den försäkrade alltjämt skall omfattas av lagstiftningen i det land där han normalt arbetar. En motsvarande regel för egenföretagare finns i art. l4a.1 a. I båda fallen kan perioden förlängas med ytterligare tolv månader, om det är påkallat av omständigheter som inte kunnat förutses och samtycke lämnas av den medlemsstat till vilken utsändningen skett (art. 14.1 b och 14a.1 b).

I målet 19/67 Van der Vecht fann EG-domstolen att utsändnings- regeln var tillämplig också i en situation när en arbetsgivare anställt en arbetstagare enbart i syfte att skicka ut honom till en annan med- lemsstat för att arbeta där och arbetstagaren dagligen transporterades av arbetsgivaren från bosättnings- till arbetslandet. Och i målet 35/70 Manpower kom domstolen till samma slutsats när det gällde en person som under några dagar arbetade i Tyskland och som rest från Frankrike där han var anställd av ett företag vars verksamhet gick ut på att tillfälligt tillhandahålla andra företag kvalificerad arbetskraft.

För vissa grupper av anställda gäller särskilda regler i fråga om vilket lands lagstiftning som skall tillämpas. Här kan nämnas att statligt anställda skall omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat inom vars förvaltning de är verksamma och att sjömän som regel skall omfattas av lagstiftningen i det land vars flagga fartyget för. Personer som är anställda på beskickningar och konsulat (avser inte den diplomatiska personalen) skall enligt huvudregeln omfattas av lagstiftningen i arbetslandet men har, om de är medborgare i den sändande staten, möjlighet att välja att omfattas av lagstiftningen i den senare staten.

2.3. Avtal mellan EG och tredje land 2.3.1 Inledning

Sverige har genom inträdet i EU, på sätt som anges i art. 5 i anslut- ningsfördraget, förbundit sig att tillämpa ett stort antal avtal som ingåtts mellan någon av gemenskaperna (EEG, EURATOM eller Kol- och stålunionen) och ett eller flera tredje länder. Detsamma gäller i fråga om s.k. blandade avtal, dvs. överenskommelser och avtal som de tidigare medlemsstaterna, eller vissa av dem, tillsammans med någon av gemenskaperna har ingått med tredje land.

Enligt våra direktiv skall vi pröva om den personkrets som skyddas enligt svensk lag bör utvidgas till att omfatta alla som arbetar här i landet, dvs. även medborgare i länder utanför EU och EES. Att medborgare i EU/EES-länder som arbetar här skyddas följer av förordning 1408/71.

Vid bedömningen av frågan om en utvidgning av den skyddade personkretsen är det nödvändigt att ta hänsyn inte bara till de bilaterala socialförsäkringskonventioner som Sverige ingått med andra länder utan också till internationella avtal som ingåtts mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) - ensam eller tillsammans med medlemsländerna - och tredje länder. Flera av dessa avtal innehåller nämligen bestämmelser om social trygghet av olika slag.

2.3 .2 Gemenskapens traktatkompetens

Europeiska (ekonomiska) gemenskapens behörighet att ingå in— ternationella avtal - traktatkompetensen - framgår i vissa fall ut- tryckligen av Romfördraget. Sådana bemyndiganden finns i bl.a. art. 113 (handelspolitik) och art. 238 (associationsavtal m.m.). Med stöd av art. 113 har gemenskapen slutit olika former av handelsavtal och avtal om ekonomiskt samarbete. Med stöd av art. 238 har som

förberedelse eller som inledande fas inför en eventuell anslutning till gemenskapen slutit flera associationsavtal. Likaledes har med stöd av samma bestämmelse slutits ett antal mindre långtgående s.k. sam- arbetsavtal.

I målet 22/70 ERTA (fr. AETR) uttalade EG-domstolen att gemenskapens traktatkompetens inte endast följer av uttryckliga bemyndiganden i Romfördraget. Med hänsyn till fördragets system och dess materiella bestämmelser kan gemenskapens traktatkompetens även följa implicit av andra fördragsbestämmelser och av sekundära rättsakter som antagits av gemenskapens institutioner. Domstolen slog vidare fast att rådet kan besitta traktatkompetens med stöd av art. 235 i Romfördraget, om det skulle visa sig nödvändigt för att inom den gemensamma marknadens ram förverkliga något av gemenskapens mål.

Genom domen i ERTA-målet anslöt sig domstolen till den s.k. parallelldoktrinen, innebärande att gemenskapens traktatkompetens är en återspegling av dess interna regleringsbefogenhet. Gemenskapen har således traktatkompetens inom de områden där denna tilldelats intern beslutskompetens. Så snart gemenskapen antar rättsakter med gemensamma regler för att genomföra den i fördraget förutsedda gemensamma politiken upphör medlemsländernas rätt att gemensamt eller var för sig ingå internationella överenskommelser som kan påverka de gemensamma reglerna eller deras tillämpningsområde. I senare avgörande har slagits fast att traktatkompetens kan föreligga även när gemenskapen inte har utnyttjat sin interna beslutskompetens.

På vissa områden är gemenskapens traktatkompetens exklusiv, dvs. avtal med tredje land får endast ingås av gemenskapen som sådan. Gränsdragningen mellan fall då traktatkompetensen är exklusiv och fall då kompetensen är delad är emellertid inte alls klar. EG—domstolen har dock slagit fast (yttrande enligt nuvarande art. 2286 nr 1/75) att gemenskapen har en exklusiv traktatkompetens i de fall då Romför- draget uttryckligen ger gemenskapen behörighet att ingå avtal med tredje länder, t.ex. på handelspolitikens område (art. 113).

Huruvida avtal om socialt samarbete - innefattande regler om social trygghet - i förhållande till tredje länder är ett område som faller innanför eller utanför gemenskapens beslutskompetens har tidigare ifrågasatts. EG-domstolen slog emellertid i målet 12/86 Demirel - som gällde tolkningen av bestämmelserna om fri rörlighet för arbetstagare i associationsavtalet med Turkiet - fast att sådan beslutskompetens föreligger, i vart fall inom de områden som regleras i art. 48ff i Romfördraget.

138 SOU 1997:72 2.3.3 Översikt av olika typer av avtal

Medan gemenskapens avtal med tredje länder tidigare hade först och främst ett handelspolitiskt syfte, har de nyare avtalen ett väsentligt bredare politiskt och ekonomiskt sikte. Avtalen inkluderar ofta bestämmelser om samarbete över ett brett fält och ingås därför allt oftare som blandade avtal. Innehållet i avtalen kan naturligtvis variera betydligt beroende på vilka avtalsparterna är.

Benämningen på de olika typerna av avtal har inte varit helt konsekvent. Den enda generella benämning som finns i Romfördraget är associationsavtal (art. 238). Det mest omfattande associationsavtalet är EES-avtalet. Detta kommer att behandlas närmare i avsnitt 2.4. Associationsavtalen med länderna kring Medelhavet kallas Europa- Medelhavsavtal medan avtalen med central- och östeuropeiska länder har betecknats Europaavtal. Avtal med Ryssland och de tidigare Sov- jetrepublikerna kallas Partnerskaps- och samarbetsavtal (PSA). Dessa har huvudsakligen grundats på art. 113 och 235 i Romfördraget. Bak— grunden till användningen av de skilda beteckningarna är huvud- sakligen politisk, och dessa är tänkta att spegla graden av anknytning till EU som görs i de olika avtalen.

Någon form av avtal om social trygghet mellan gemenskapen och tredje länder finns med framför allt länderna kring Medelhavet och med länderna i central- och östeuropa inklusive republikerna i f.d. Sovjetunionen. Reglerna avser huvudsakligen rätt till sammanläggning av försäkringstider för intjänande av pension i olika former och rätt till familjeförmåner. Europa-Medelhavsavtalen går dock längre och ger medborgare i det aktuella tredje landet i stort sett samma rätt till social trygghet som gäller för arbetslandets egna medborgare.

2.3.4. Avtalens ställning och verkan

Gemenskapen tillträder normalt en färdigförhandlad traktat genom ett beslut i rådet. De internationella avtal som gemenskapen ingått med stöd av sin traktatkompetens utgör en integrerad del av EG-rätten. Av målet 181/73 Haegeman framgår att, såvitt avser gemenskapen, avtal som ingåtts av rådet är en rättsakt av gemenskapens institutioner, till följd varav domstolen i enlighet med art. 177 också är behörig att tolka avtalet. Principen gäller även blandade avtal (mål 12/86 Demirel). Det krävs inte enligt EG—råtten, som t.ex. är fallet enligt svensk rätt, att avtalen görs till en del av EG—rätten genom antagande av en intern EG-rättsakt.

De bestämmelser i avtalen som är tillräckligt preciserade är i princip direkt tillämpliga och kan också ha direkt effekt om det inte finns konkreta hållpunkter för motsatt tolkning i avtalet (se bl.a. målen

12/86 Demirel, 18/90 Kziber och 58/93 Yousfi). Om bestämmelserna inte är tillräckligt precisa, genomförs förpliktelserna enligt avtalen normalt genom utfärdande av en förordning eller ett direktiv.

De angivna principerna gäller även i fråga om blandade avtal, i vart fall sedan de ratificerats av medlemsstaterna och till den del det är fråga om regler som faller innanför gemenskapens beslutskompetens. Vad som gäller om någon medlemsstat låter bli att ratificera ett avtal är oklart. Detsamma gäller i fråga om sådana delar av ett avtal som faller utanför gemenskapens beslutskompetens.

Med tanke på EG-domstolens ställningstagande i målet 12/86 Demirel skulle bestämmelserna om social trygghet i en del av avtalen eventuellt kunna anses direkt tillämpliga och ha direkt effekt. Det gäller särskilt bestämmelserna i Europa—Medelhavsavtalen som, trots att det också finns bestämmelser om att närmare föreskrifter för avtalets tillämpning skall antas senare, i vart fall till viss del skulle kunna anses så preciserade att ytterligare tillämpningsföreskrifter inte behövs för att de skall kunna tillämpas. Något utrymme för Sverige att avvika från vad som anges i avtalet skulle då inte finnas. I de fall då reglerna om social trygghet anges mera som ett mål som skall uppnås under vidare utveckling av samarbetet mellan de avtalsslutande parterna är Sverige naturligtvis inte bundet på samma sätt.

Rätten till social trygghet ges arbetstagare som är anställda i någon av de avtalsslutande staterna, oberoende av i vilken av de avtalsslutan— de staterna arbetstagaren är medborgare. Avtalen ger dock inte med— borgare i de tredje länderna någon rätt att, såsom är fallet inom gemenskapen, fritt bege sig till någon av medlemsstaterna för att arbeta. En förutsättning är således att arbetstillstånd erhålls i respekti- ve land.

När det gäller rätt till sammanläggning av försäkrings— eller bosätt- ningstider är det enligt de olika avtalen regelmässigt så att rätten avser tider som fullgjorts i någon av medlemsstaterna. Någon rätt för en tredjelandsmedborgare att lägga samman sådan tid med motsvarande tid som fullgjorts i hemlandet finns inte i dessa avtal.

Vid en jämförelse mellan de olika typerna av avtal finner man att Europa—Medelhavsavtalen är betydligt mera långtgående än övriga avtal. De omfattar betydligt fler grenar av social trygghet och de innehåller en generell föreskrift om likabehandling i fråga om social trygghet.

Övriga här behandlade avtal är inte lika långtgående som Europa- Medelhavsavtalen. Vid en jämförelse med vad som gäller enligt AFL i dag finner man att skillnaderna inte är så stora som först kan tyckas. En skillnad är dock den rätt till sammanläggning med försäkringstider etc. som fullgjorts i andra medlemsstater som finns för berörd tredjelands-medborgare. Vidare ges arbetstagare i de flesta avtalen rätt till familjeförmåner i arbetslandet.

2.4. EES-avtalet

I maj 1992 ingicks EES-avtalet mellan å ena sidan EG och dess medlemsländer och å andra sidan samtliga EFTA-stater, däribland Sverige. Avtalet trädde i kraft den 1 januari 1994. Schweiz hade då efter en folkomröstning valt att inte ratificera avtalet och står fortfarande utanför EES-samarbetet.

Genom EES-avtalet har de deltagande EFTA-staterna anslutits till EG:s inre marknad. Ätskillig EG-rättslig lagstiftning har genom avtalet - som fortfarande äger giltighet - kommit att bli tillämplig även i dessa stater. Sverige deltar numera i samarbetet såsom medlem i EU.

EES-avtalet innehåller en huvuddel där bl.a. samarbetets mål och medel samt de materiella bestämmelserna om de fyra s.k. friheterna och angränsande politikområden regleras. Denna del av avtalet motsvarar den avtalade primära EG—rätten, i första hand Romför- dragets regler. I bilagor till avtalet har relevanta regler i den sekundä- ra EG-rätten, dvs. främst direktiv och förordningar som utfärdats av institutionerna, tagits in och när detta varit nödvändigt tekniskt anpassats till ett EES—sammanhang.

Avtalet om EES innebär inte att EFTA-länderna överlåtit norm— givningsmakt till EES på det sätt som EG:s medlemsländer gjort till EG. Avtalet vilar på folkrättslig grund och det är bindande för staterna. I Sverige kunde det tidigare inte direkt åberopas av enskilda personer utan fordrade för sin tillämpning att det införlivades genom svenska författningar. Numera är avtalet EG-rätt i Sverige och är direkt tillämpligt och kan ha direkt effekt här.

Genom EES-avtalet har skapats förutsättningar för en gemensam arbetsmarknad. Medborgare i alla EES-länder har rätt att flytta mellan de avtalsslutande länderna för att söka anställning, att inneha an- ställning i ett land enligt de regler som gäller för arbetstagare i det landet samt att stanna kvar i ett land där de haft anställning. EES— avtalet omfattar också fri etableringsrätt för självständiga näringsid— kare.

I bilaga VI till EES-avtalet anges den sekundärlagstiftning som gäller inom EU på den sociala trygghetens område och som övertagits och tekniskt anpassats till EES genom avtalet. Huvuddelen av den regelmassa på området social trygghet som ingår i EES—avtalet utgörs av förordningarna (EEG) nr 1408/71 och 574/72. Dessa förordningar skall således tillämpas även i förhållande till de EES—stater som inte är medlemmar i EU

Det anförda innebär att EG-förordningarnas regler om personkrets, lagval samt förmåner och avgifter för Sveriges del gäller även i förhållande till Island, Norge och, fr.o.m. den 1 maj 1995, Liech- tenstein.

2.5. Nordiska konventioner

2.5.1. Nordiska konventionen om social trygghet

Den 1 januari 1994 - samtidigt med EES-avtalet - trädde en ny nordisk konvention om social trygghet i kraft. Den ersatte då en tidigare konvention från 1981.

Konventionen, som i stor utsträckning bygger på förordning (EEG) nr 1408/71, har mindre räckvidd än den som tidigare gällde. Det beror på att förordning 1408/71 i stor utsträckning träder i stället för den nordiska konventionen. I vissa avseenden går emellertid kon— ventionen längre än förordningen. Bland annat är personkretsen vidare. Förordningen gäller i princip bara för medborgare i de fördragsslutande länderna som är eller har varit förvärvsverksamma och deras familjemedlemmar. Konventionen däremot omfattar (med undantag i fråga om vissa förmåner) alla som är bosatta i Norden och anknyter inte till förvärvsverksamhet. Hit hör nordiska medborgare som inte omfattas av förordningen, dvs. personer som inte är eller har varit förvärvsverksamma och personer som är bosatta på Grönland eller Färöarna, som inte ingår i EU. Vidare gäller konventionen med- borgare i länder utanför EES som flyttar mellan de nordiska länderna eller tillfälligt uppehåller sig i ett annat nordiskt land än det där de är bosatta. Konventionen innehåller också vissa regler som i fråga om förmånernas innehåll går längre än förordningen.

En vägledande princip i den nordiska konventionen är att undvika särreglering beträffande dem som inte omfattas av förordning 1408/71 och i stället se till att den förordningens regler i lika mån gäller för alla som är bosatta inom Norden. Därigenom får man ett admini- strativt mer lätthanterligt system med ett och samma regelverk som är generellt tillämpligt.

I den personkrets som omfattas av konventionen ingår enligt art. 3 i konventionen följande personer:

a) nordiska medborgare,

b) flyktingar,

c) statslösa,

d) andra personer som är eller har varit omfattade av lagstiftningen i ett nordiskt land,

e) personer som härleder sin rätt från någon under a—d nämnd person.

Som huvudregel gäller emellertid det sagda endast under förut- sättning att en sådan person inte omfattas av förordning 1408/71.

2.5.2. Nordiska konventionen om socialt bistånd och sociala tjänster

Den 1 oktober 1996 trädde en ny nordisk konvention om socialt bistånd och sociala tjänster (SFS 1995:479) i kraft. Av ingressen till konventionen framgår att den avser att reglera förhållanden som faller utanför EG-rätten och då närmast förordning (EEG) nr 1612/68 om arbetskraftens fria rörlighet. Av förordning 1612/68 följer att en arbetstagare i en medlemsstat skall åtnjuta samma sociala förmåner som landets egna medborgare. Bestämmelserna i konventionen går utöver EG-rätten såväl i fråga om personkrets som i sak.

I konventionen upprätthålls principen om likställdhet inom kon- ventionens sakområde för alla medborgare i Norden. Således omfattas även icke förvärvsarbetande personer av konventionen. Därutöver omfattas, med vissa undantag, medborgare i ett tredje land som bor i ett nordiskt land.

Konventionens huvudsakliga tillämpningsområde är socialt bistånd och sociala tjänster. Därutöver finns bestärrunelser om bl.a. bidrags- förskott (numera underhållsstöd) och om flyttning till ett annat nordiskt land för personer som behöver långvarig behandling eller vård (inkl. hälso- och sjukvård).

Det sagda innebär att en person som omfattas av konventionen och som under en laglig tillfällig vistelse i ett nordiskt land behöver omedelbart socialt bistånd och sociala tjänster skall från vistelselandet få sådant bistånd som enligt landets lagstiftning svarar mot hjälpbe- hovet (art. 6). Vidare finns bl.a. en bestämmelse (art. 11) om att en person som omfattas av konventionen och som flyttar från ett nordiskt land till ett annat nordiskt land har rätt till bidragsförskott (under- hållsstöd) från det sistnämnda landet på samma villkor som detta lands egna medborgare från den tidpunkt personen bosätter sig i landet.

2.6. Andra konventioner om social trygghet

2.6.1. Bilaterala konventioner

Sveriges åtaganden i fråga om social trygghet i förhållande till andra stater kommer i stor utsträckning även framdeles att regleras genom bilaterala och multilaterala konventioner. Konventioner gäller för närvarande i förhållande till de övriga nordiska länderna, samtliga EU- länder utom Irland och Belgien, samt med Chile, Israel, Jugoslavien (fr.o.m. 1992 Kroatien och Slovenien), Kanada, Marocko, Schweiz, Turkiet, USA och Kap Verde. Sverige har också träffat en överens- kommelse om social trygghet med den kanadensiska provinsen

Québec. Dessutom gäller särskilda överenskommelser om sjukvårds- förmåner med Ungern, Algeriet, Australien, Polen och Estland.

Flertalet konventioner är för Sveriges del tillämpliga på sjukför— säkring inkl. föräldraförsäkring, folkpension, ATP, arbetsskadeför— säkring, arbetslöshetsförsäkring inkl. kontant arbetsmarknadsstöd samt allmänna barnbidrag. Vissa konventioner är dock mera begränsade i sin omfattning.

Den omständigheten att en förmån ryms inom tillämpningsområdet för en konvention innebär inte att den som omfattas av konventionens personkrets alltid har full tillgång till förmånen oberoende av vilken av konventionsstaterna han vistas i. Vissa konventioner sträcker sig inte längre än till att tillförsäkra den som är medborgare i en av staterna rätt till förmåner i den andra staten om han är anställd eller bosatt där.

Socialförsäkringskonventionerna innehåller inte några fullständiga system med lagvalsregler av den karaktär som återfinns i förordning 1408/71. Till skillnad från vad som gäller enligt den förordningens regler förhindrar konventionerna således inte att en viss person på en och samma gång är försäkrad för en eller flera förmåner i två olika länder. Inte heller ger konventionerna på samma sätt som EG—reglerna en garanti för att en av dessa omfattad person alltid skyddas av socialförsäkringen i något land.

Det nyss sagda gäller dock inte för den av Sverige senast ingångna bilaterala konventionen, nämligen konventionen med Chile. I den konventionen anges som huvudregel (art. 6) att en förvärvsverksam person skall omfattas av lagstiftningen i den fördragsslutande stat i vilken förvärvsverksamheten utövas oavsett i vilken stat personen är bosatt och oavsett i vilken stat arbetsgivaren finns. Det kan förväntas att Sverige vid ingående av konventioner i framtiden kommer att verka för den typen av lagvalsregler.

Av art. 6 i förordning nr 1408/71 följer att bestämmelser i kon— ventioner om social trygghet som träffats mellan två eller flera medlemsländer (med vissa undantag som anges i art. 7) ersätts av förordningens bestämmelser i den mån de avser samma person och samma förmån. Detta gäller även om en tillämpning av de ersatta konventionsbestämmelserna skulle ha gett den berättigade en större förmån (EG-domstolen i mål 32/72 Walder). Såvitt gäller tid före förordningens ikraftträdande i ett land kan dock under vissa för- hållanden bestämmelser i en tidigare bilateral konvention vara tillämpliga för beräkningen av pensionsförmåner (mål 227/89 Rönfeldt). Konventionerna behåller sin giltighet i fråga om personer och förhållanden som inte omfattas av förordningen (eller någon annan EG-förordning). Bland konventionsregler som sålunda behåller sin giltighet finns de som avser personer som är medborgare i ett land

utanför EES, t.ex. en japan som har arbetat både i Sverige och i Tyskland.

Sveriges konventioner med länder utanför EES berörs inte av de förändringar som förordning 1408/71 medfört (se mål 23/92 Grana— Novoa). Däremot kan konventionerna påverkas av de avtal som EG och dess medlemsstater ingått med tredje land (se avsnitt 2.3). Så torde exempelvis eventuellt direkt tillämpliga bestämmelser i Europa- Medelhavsavtalet med Marocko ha företräde framför eventuella avvikande bestämmelser i konventionen mellan Sverige och Marocko.

Som har angetts ovan varierar omfattningen av de socialförsäk- ringskonventioner som Sverige ingått med andra stater. Den person- krets som omfattas av en konventions bestämmelser varierar mellan de olika konventionerna. En konvention kan vara begränsad till att omfatta endast de fördragsslutande ländernas medborgare, t.ex. konventionen med Marocko. De flesta är dock tillämpliga även på personer som, utan att vara medborgare i något av länderna, omfattas av eller har omfattats av lagstiftningen i något av dessa, på flyktingar och statslösa samt på efterlevande till medborgare i något av länderna. Det förekommer också att vissa bestämmelser i en konvention gäller enbart medborgare i de avtalsslutande länderna medan andra be- stämmelser i samma konvention är tillämpliga på hela den personkrets som konventionen omfattar.

En viktig del av konventionerna upptar vissa bestämmelser om tillämplig lagstiftning. Genom konventionerna utsträcks eller inskränks ibland tillämpningen av vad som föreskrivs i respektive lands nationella socialförsäkringslagstiftning. Enligt 20 kap. 15 å AFL får regeringen träffa överenskommelse om utsträckt tillämpning av lagen eller om undantag i vissa fall från vad som är stadgat i lagen. Sådana bemyndiganden finns också i bl.a. lagen om arbetslöshetsförsäkring, lagen om kontant arbetsmarknadsstöd, lagen om arbetsskadeförsäkring och lagen om socialavgifter.

De flesta utomnordiska länder har försäkringsregler som innebär att en person är omfattad av socialförsäkringen i landet om han är för- värvsverksam där. Sverige och de övriga nordiska länderna grundar däremot försäkringstillhörigheten på både bosättning och arbete.

Enligt de flesta konventioner som Sverige ingått med utomnordiska länder omfattas de personer på vilka konventionerna är tillämpliga av lagstiftningen i det land där de är sysselsatta. Detta gäller enligt en del konventioner även om personerna är bosatta i det andra avtalsslutande landet. Således gäller som huvudregel att den som flyttar mellan Sverige och ett konventionsland för att arbeta i det nya landet blir omfattad av sysselsättningslandets försäkring. När det gäller arbets- skadeförsäkringen är svensk lagstiftning i princip alltid tillämplig på arbetstagare som sysselsätts i Sverige, även om de inte är bosatta här eller omfattas av någon konvention.

I samtliga konventioner, liksom i LAF, finns regler om utsända, som till en del modifierar principen om tillämpning av sysselsätt- ningslandets lagstiftning. Reglerna om utsända innebär att en arbets— tagare som sysselsätts i en fördragsslutande stat och som utsänds av sin arbetsgivare för att utföra arbete för arbetsgivarens räkning i en annan fördragsslutande stat skall omfattas av det utsändande landets lagstiftning även under tjänstgöringen i det andra landet. Enligt vissa konventioner gäller detta endast om utsändningstiden inte överstiger viss angiven längd, medan enligt andra konventioner utsändnings— reglerna alltid gäller under viss period. Utsändningsperioden är i de flesta konventioner begränsad till 24 månader. Det förekommer dock variationer från 12 månader och upp till 60 månader.

Särskilda bestämmelser om tillämplig lagstiftning gäller enligt kon- ventionerna för sjömän och för resande personal. Beträffande de förstnämnda omfattas de i regel av lagstiftningen i det land vars flagga fartyget för. För resande personal vid järnvägs- eller vägtrafikföretag eller flyglinjer, som arbetar i flera avtalsslutande länder, gäller som regel lagstiftningen i det avtalsslutande land där företaget har sitt säte.

En arbetstagare som med tillämpning av nu nämnda särskilda be- stämmelser skall omfattas av svensk lagstiftning skall också enligt konventionerna eller protokollen till dessa anses som bosatt i Sverige. Socialförsäkringsavgifter skall också betalas i Sverige.

Härutöver finns i samtliga konventioner en undantagsregel som kan tillämpas för särskild reglering av försäkringstillhörigheten för enskilda personer eller grupper av personer. Det finns således möjlighet för regeringen eller Riksförsäkringsverket att genom ett särskilt beslut medge undantag från reglerna om tillämplig lagstiftning i en konvention. De beslut om undantag som har förekommit har huvudsakligen gällt s.k. utsändningsfall och avsett förlängning av en pågående utsändningstid eller avsett att åstadkomma att en viss person blivit att betrakta som utsänd, trots att förutsättningarna enligt konventionen härför inte varit uppfyllda. För den som sålunda blir undantagen behöver arbetsgivaren inte betala avgifter i det land vars lagstiftning personen annars skulle ha omfattats av. I stället omfattas han av det tidigare landets lagstiftning och avgifter betalas där.

Viss personal på utländska beskickningar och lönade konsulat (i princip den diplomatiska personalen) åtnjuter enligt Wienkonventioner- na åren 1961 och 1963 om diplomatiska och konsulära förbindelser privilegier och immunitet, som innebär bl.a. att de inte skall omfattas av bestämmelser om social trygghet i den stat där beskickningen eller konsulatet är beläget och därmed inte heller omfattas av skyldigheten att betala socialavgifter i den staten. För sådan personal har i princip inte heller bestämmelserna 1 andra konventioner tillämpning.

Även personal som är knuten till annan internationell verksamhet berörs av avtal som Sverige har ingått med olika internationella organ

såsom FN, Europarådet, EFTA och OECD. De internationella or- ganen och de personer som har anknytning till sådana organ åtnjuter regelmässigt immunitet och privilegier. I vissa av avtalen finns särskilda bestämmelser rörande socialförsäkring för den vid organet anställda personalen. I en del av avtalen uttalas att den verksamma personalen jämte familjemedlemmar skall åtnjuta samma rättigheter, privilegier och immunitet som föreskrivs i Wienkonventionen om diplomatiska förbindelser.

2.6.2. Multilaterala konventioner

Det finns två typer av multilaterala konventioner om social trygghet; dels sådana som likställer medborgare i ett avtalsslutande land med medborgare i annat sådant land när det gäller rätt till socialförsäk- ringsförrnåner, dels överenskommelser som ålägger ratificerande land att garantera sin befolkning en viss minimistandard inom det sociala trygghetssystemet. Konventioner av det senare slaget kommer inte att behandlas här.

Ätaganden i fråga om social trygghet i förhållande till andra länder har traditionellt reglerats genom olika former av konventioner. Bilaterala konventioner är den äldsta formen för internationell samordning av olika system för social trygghet. Den första överens— kommelsen av det slaget slöts år 1904 mellan Frankrike och Italien och omfattade olycksfall i arbetet och pensioner. Sedan dess har en mängd bilaterala konventioner slutits mellan länder såväl inom som utom Europa. Olika länders behov av rekrytering av arbetskraft från andra länder har drivit på utvecklingen av sådana konventioner.

Behovet av internationell samordning kan emellertid inte till— fredsställas enbart genom bilaterala konventioner. Medborgare i andra länder än de fördragsslutande omfattas oftast inte av de bilaterala konventionerna och konventionerna tar inte hänsyn till att en person kan ha arbetat även i andra länder. För att råda bot på dessa till- kortakommanden har under efterkrigstiden slutits ett antal multilaterala överenskommelser. Europarådet tog år 1949 ett initiativ som ut- mynnade i slutandet av två provisoriska europeiska överenskommelser om social trygghet (SÖ 1955 nr 31-32). Förutom Sverige har följande stater hittills ratificerat överenskommelserna: Belgien, Cypern, Danmark, Storbritannien, Frankrike, Grekland, Irland, Island, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Portugal, Spanien, Turkiet och Tyskland. Med anledning av att antalet medlemsstater i Europarådet utökats under senare år och flera stater väntas ratificera överenskom- melserna kommer de att bli tillämpliga på medborgare i ytterligare stater.

Den ena överenskommelsen avser pensionsförmåner, den andra förmåner vid sjukdom, moderskap, arbetsskada och arbetslöshet samt barnbidrag. Enligt svenska förbehåll skall pensionsöverenskommelsen för Sveriges del vara tillämplig på enbart folkpensioner och således inte på ATP.

I överenskommelserna finns, förutom bestämmelser om utlänningars likställande med ett lands egna medborgare, bestämmelser som avser fall då två eller flera anslutna länder sinsemellan ingår särskilda konventioner om social trygghet. Medborgarna i de anslutande länder som står utanför en sådan konvention skall då enligt överenskom— melserna - på samma villkor som medborgare i ett av de länder som ingått konventionen - kunna dra fördel av sådana förekommande bestämmelser som reglerar frågor om tillämplig lagstiftning, samman- läggning av kvalifikationsperioder och utbetalning av förmåner vid bosättning i ett annat av de länder som ingått konventionen.

Överenskommelserna kan sägas garantera den som är medborgare i en fördragsslutande stat rätt till förmåner i en annan sådan stat på samma villkor som landets egna medborgare om han är stadigvarande bosatt i den andra staten. För rätt till arbetsskadeförmåner är det tillräckligt att personen i fråga uppehåller sig i den andra staten. I fråga om förmåner som inte är beroende av avgifter gäller att personen i fråga skall ha uppehållit sig i den andra staten i sex månader.

ILO antog år 1962 en konvention (nr 118) om utlänningars likställande med ett lands egna medborgare ifråga om social trygghet (SÖ 1963: 42). Genom att ratificera denna konvention förbinder sig ett land att - i den omfattning konventionen föreskriver beträffande olika grenar av social trygghet - med landets egna medborgare likställa flyktingar, statslösa och medborgare i de andra länder som har ratificerat konventionen. Sveriges ratifikation av konventionen avser förpliktelser rörande bl.a. kontantförmåner vid sjukdom, förmåner vid arbetsskada och förmåner vid arbetslöshet. Däremot omfattar ratificeringen inte pensionsförmåner. Konventionen föreskriver vad angår förmåner att lika behandling skall garanteras utan villkor med avseende på bosättning. Vissa undantag från denna regel ges dock såvitt gäller förmåner som utgår oberoende av inbetalda avgifter eller utfört förvärvsarbete.

2.7. Skattskyldighet för arbetsinkomster

I detta avsnitt behandlas gällande svensk beskattningsrätt såvitt gäller förhållanden med internationella inslag. Framställningen tar i första hand sikte på beskattningen av fysiska personer.

De grundläggande bestämmelserna om skattskyldighet för fysiska personer finns i 53 å 1 mom. a) kommunalskattelagen (1928:370, KL), 6 å 1 mom. a) lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt (SIL), 3 å lagen (1991:586) om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta (SINK) samt 6å 1 mom. a) och c) lagen (1947:577) om statlig förrnögenhetsskatt (SFL). Som huvudregel tillämpar Sverige hemvist- principen (domicilprincipen), som innebär att inkomster, oavsett var de uppbärs, beskattas i den stat där inkomsttagaren anses skatterättsligt bosatt. Skattskyldighet föreligger därvid för all inkomst, oavsett om inkomsten förvärvats inom eller utom Sverige, och för all förmögen— het.

Den som anses bosatt utomlands beskattas här endast för inkomst och förmögenhet med stark anknytning till Sverige. I förhållande till den som anses bosatt utomlands tillämpas därvid källstatsprincipen, som innebär att den stat, från vilken en inkomst härrör, beskattar in— komsten oavsett var den skattskyldige är skatterättsligt bosatt. Skattskyldigheten är i dessa fall inskränkt till sådan inkomst och förmögenhet som uttryckligen anges av lagstiftaren. I det följande bortses från förrnögenhetsbeskattningen. De inkomster för vilka skattskyldighet föreligger anges i 5 å SINK, 53 å 1 mom. a) KL och 6 å 1 mom. a) SIL.

För fysiska personer, som är bosatta i Sverige, föreligger oinskränkt skattskyldighet. Med oinskränkt skattskyldighet menas att här bosatt fysisk eller juridisk person är skattskyldig i Sverige för all inkomst oavsett varifrån den härrör. Från denna princip finns emellertid vissa undantag.

Inskränkt skattskyldighet föreligger när vissa inkomster anses ha så stark förankring till Sverige att skattskyldighet föreligger för dem oavsett vem som uppbär dern. Även den som inte är bosatt 1 Sverige är således skattskyldig för sådana inkomster. Detta gäller viss inkomst av näringsverksamhet och inkomst av fastighet belägen i Sverige, rea— lisationsvinst på fastighet i Sverige och på svenska aktier och liknande samt bl.a. vissa slag av löneinkomster och pensioner som intjänats här eller uppburits härifrån.

Löneinkomster som uppbärs av personer bosatta i utlandet beskattas huvudsakligen enligt SINK. Lagen trädde i stället för den särskilda ordning med skatt för gemensamt kommunalt ändamål som för utomlands bosatta personer gällde tidigare (jfr prop. 1990/91:107 s. 24 ff). Sådan skatt togs ut med en lägre skattesats än för inkomster som uppbars av här i landet bosatta personer. Skälet till detta var främst att personer bosatta i utlandet inte i samma utsträckning som andra skattskyldiga utnyttjar det allmännas tjänster (se bl.a. prop. 1972:15 s 53 1).

En inkomst kan i vissa fall komma att beskattas i flera stater. De flesta stater har emellertid i sin interna skattelagstiftning regler för att

undvika eller mildra verkningarna av sådan dubbelbeskattning. Därutöver finns mellanstatliga överenskommelser. Sverige har ingått sådana mellanstatliga dubbelbeskattningsavtal beträffande inkomst, för- mögenhet, arv och gåva. Socialförsäkringsavgifter omfattas inte av dubbelbeskattningsavtal utan regleras i stället genom socialförsäkrings- konventioner. Vidare föreligger mellanstatliga avtal om ömsesidig handräckning. De svenska dubbelbeskattningsavtalen följer i huvudsak OECD:s modellavtal. En erkänd princip i nästan alla länder, däribland Sverige, är att ett dubbelbeskattningsavtal inte kan utvidga utan endast begränsa en stats rätt att beskatta enligt dess interna skatterätt.

Avgörande för en persons inskränkta eller oinskränkta skattskyl- dighet i Sverige är om han enligt svensk skattelagstiftning anses bosatt här. Som bosatt i Sverige räknas den som har sitt egentliga bo och hemvist här, stadigvarande vistas här eller tidigare har haft sitt egentliga bo och hemvist här, om han har en väsentlig anknytning till Sverige. Vad detta närmare innebär kommer att utvecklas i avsnitt 6.2.

En i Sverige bosatt person kan under vissa förutsättningar frikallas från skattskyldighet för inkomster av arbete i utlandet. Detta gäller under förutsättning att anställningen och vistelsen utomlands har varat minst sex månader eller, om inkomsten inte beskattas i utlandet, ett år. Även dessa särskilda regler kommer att beskrivas närmare i avsnitt 6.2.

2.8. Socialavgifter

2.8.1. Avgiftsskyldighet och avgiftsunderlag

Den allmänna försäkringen finansieras med avgifter och allmänna skattemedel samt med avkastning på fonderade medel. Avgifterna är av två slag, socialavgifter och allmänna egenavgifter. Socialavgifterna indelas i sin tur i arbetsgivaravgifter och egenavgifter.

En huvudprincip för lagstiftningen om socialavgifter är att alla, skattepliktiga förvärvsinkomster som är förmånsgrundande, dvs. ligger till grund för beräkning av bl.a. pensionsgrundande inkomst (PGI) och Sjukpenninggrundande inkomst (SGI), skall vara föremål för socialav- gifter.

Sådana förvärvsinkomster som inte till någon del ger rätt till förmåner enligt socialförsäkringen beläggs i stället med en särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster (SLF). Dessutom skall särskild löneskatt på pensionskostnader (SLP) betalas på arbetsgivarens kostnader för pensionsutfästelser.

Tillsammans med arbetsgivaravgifter och egenavgifter betalas även en allmän löneavgift, som är avsedd för bl.a. finansiering av Sveriges medlemskap i EU.

Bestämmelser om socialavgifter finns bl.a. i lagen (l98lz691) om socialavgifter (SAL) och i lagen (1984:668) om uppbörd av socialav— gifter från arbetsgivare (USAL). Beträffande allmänna egenavgifter finns bestämmelser bl.a. i lagen (1994:1744) om allmänna egenav- gifter.

Socialavgifter tas enligt 1 kap. 1 å SAL ut för att finansiera den allmänna försäkringen och vissa andra sociala ändamål. Enligt 1 kap. 2 å samma lag betalas arbetsgivaravgifter av den som är arbetsgivare, medan egenavgifter betalas av den som är försäkrad enligt AFL och har inkomst av annat förvärvsarbete som avses i 3 kap. 2 eller 2 a å eller 11 kap. 3 å AFL. Skattemyndigheten får enligt 22 a å USAL efter ansökan därom meddela förhandsbesked om skyldigheten att betala socialavgifter i vissa fall.

Arbetsgivaravgifterna beräknas efter summan av vad arbetsgivaren utgett i lön eller annan ersättning för utfört arbete, medan egenav- gifterna beräknas på den försäkrades inkomst av annat förvärvsarbete (inkomst av näringsverksamhet m.m.). Skyldigheten att betala arbetsgivaravgift är knuten till arbetstagarens skattsedel. En arbetsgi- vare är normalt skyldig att betala arbetsgivaravgift på ersättning för arbete endast om arbetstagaren har A-skattesedel (eller saknar skattse- del). Om den som skall utföra arbetet har enbart en F—skattesedel skall han själv betala sina socialavgifter, vilket då sker i form av egenav- gifter. En person med inkomst av både tjänst och näringsverksamhet kan ha både A— och F-skattesedel. I sådant fall skall utbetalaren betala arbetsgivaravgift, om inte den som skall utföra arbetet skriftligen åberopar F-skattesedeln i arbetsavtalet.

Att en anställd är försäkrad för arbetsskada enligt LAF är en om— ständighet som har betydelse för skyldigheten att betala arbetsgivarav— gifter i Sverige till annat ändamål än ATP. Lagvalsregler i förordning (EEG) nr 1408/71 och bilaterala konventioner styr också avgiftsskyl- digheten.

I departementspromemorian (Ds 1995:55) Utvidgad avgiftsskyl- dighet vad avser ålderspension, m.m. har bl.a. föreslagits att de avgifter som i dag tas ut på inkomst av annat förvärvsarbete (egenav- gifter) i framtiden skall benämnas egenföretagaravgifter samt att avgifter enligt lagen om allmänna egenavgifter skall benämnas egenavgifter. Förslaget har ännu inte lett till lagstiftning, och i detta betänkande används därför den hittills gällande terminologin.

SOU 1997:72 2.8.2 Uppbörd av avgifter

Bestämmelser om uppbörd av socialavgifter finns i USAL och i uppbördslagen (1953:272, UBL). Uppbörd av de allmänna egenav— gifterna sker med stöd av bestämmelser i UBL. I 1 å första stycket UBL föreskrivs att med skatt avses i nämnda lag, om inte annat anges, bl.a. egenavgifter enligt SAL och avgifter enligt lagen (1994: 1744) om allmänna egenavgifter. Vidare framgår av andra stycket att vad som i UBL anges beträffande egenavgifter tillämpas även i fråga om skatt enligt 2 å lagen (1990:659) om särskild löneskatt på vissa förvärvsin- komster och avgifter enligt 2 å lagen (1994:1920) om allmän löneavgift.

Uppbördssystemet är i första hand uppbyggt för uppbörden av inkomst- och förrnögenhetsskatt men tillämpas även på andra skatter (inkl. egenavgifter). Till systemet är också delvis anknutet inbetalning och redovisning av arbetsgivaravgifter och särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster (SLF).

Huvudprincipen är att inkomstskatt skall betalas allteftersom inkomster flyter in. Den skattskyldige skall därför betala preliminär skatt under inkomståret (uppbördsåret). Preliminär skatt betalas i form av A-skatt eller F-skatt. A—skatt betalas i huvudsak genom att arbetsgivare eller annan som betalar ut ersättning innehåller A-skatt och betalar in den till Skattemyndigheten. Samtidigt betalar denne in arbetsgivaravgifter/SLF som belöper på ersättningarna. A-skatten kan kompletteras med särskild A-skatt som den skattskyldige själv skall betala in. Sådan A—skatt skall betalas om den skattskyldige har inkomster som det inte finns någon som skall innehålla skatt på. F-skatt betalas alltid in av den skattskyldige själv. F-skatt skall i huvudsak betalas av näringsidkare och A—skatt av anställda. A- och F-skatt kan också kombineras.

2.9. Utländsk nationell rätt

2.9.1. Försäkringarnas personkrets

Vi skall enligt våra direktiv göra en samlad översyn av begreppet försäkrad i de författningar som reglerar olika förmåner inom socialförsäkringen samt redovisa förslag med inriktning att enhetliga försäkringsvillkor skall gälla för likartade förmåner. I uppdraget ingår att överväga om den skyddade personkretsen bör utvidgas till att omfatta alla som arbetar här i landet, dvs. även medborgare i länder utanför EU och EES.

Som en del i våra överväganden anser vi det vara av värde att göra en jämförelse med vad som gäller i andra länder inom EU och EES.

Vi lämnar därför en kortfattad redogörelse för regler om den skyddade personkretsen som gäller enligt nationell rätt i dessa länder. De delar av socialförsäkringssystemen som behandlas är sjukpenningförsäk— ringen, ålderspensioneringen, arbetsskadeförsäkringen och arbetslös— hetsförsäkringen. Redogörelsen är sammanställd med ledning av MISSOCs (Mutual Information System on Social Protection in the Community) publikation Social Protection in the Member States of the European Union och avser förhållandena den 1 juli 1995.

.S'jukpenningförsäkringen är i de nordiska länderna grundad på bosättning, dvs. den omfattar hela befolkningen. Således omfattas i dessa länder i princip även icke förvärvsaktiva personer, även om möjligheten till ersättning från försäkringen inte alltid finns. I övriga medlemsländer omfattar sjukpenningförsäkringen bara förvärvsaktiva personer och som regel endast anställda. Egna företagare omfattas dock av försäkringen 1 Storbritannien och 1 Österrike.

I många länder finns rnom sjukpenningförsäkringen kvalifikations- regler av något slag, dvs. det krävs att man arbetat viss tid eller att avgifter har betalats i viss utsträckning innan man blir försäkrad eller får rätt till sjukpenning. Flera länder har liksom Sverige en ordning där rätten till ersättning från försäkringen föregås av en sjuklönepe- riod. Det är då arbetsgivaren som ansvarar för ersättningen till den sjuke.

Anställda omfattas i samtliga medlemsländer av någon form av försäkring för ålderspension. Försäkringen är således i de fallen kopplad till anställningen. Egna företagare omfattas av den allmänna försäkringen i Luxemburg, Österrike och i de nordiska länderna. I Nederländerna, Storbritannien och 1 de nordiska länderna finns även pensionsordningar som omfattar hela befolkningen och som inte är kopplade till förvärvsarbete.

Arbetsskadeförsäkringen omfattar i samtliga medlemsländer per- soner som arbetar som anställda. Egna företagare är i varierande mån omfattade av försäkringen i de nordiska länderna samt i Luxemburg, Tyskland och Österrike. I vissa länder omfattas dessutom studerande och praktikanter av försäkringen.

Anställda omfattas i samtliga medlemsländer av försäkringen för förmåner vid arbetslöshet. Många länder har därutöver en särskild ordning för arbetslösa personer som ännu inte kommit in i arbetslivet. I Luxemburg omfattas egna företagare av försäkringen om de söker arbete som anställd.

2.9.2. Försäkringarnas upphörande

Vi har som ett led i vårt arbete tillskrivit förbindelseorgan i ett antal länder inom EU och begärt uppgifter om respektive lands nationella

lagstiftning rörande bl.a. socialförsäkringarnas upphörande. I bilaga 2 lämnas en mera utförlig redogörelse för de svar vi fått.

I de länder som har ett huvudsakligen bosättningsanknutet socialför— säkringssystem - främst de nordiska länderna - består enligt huvud— regeln försäkringen sålänge bosättningen i landet består. Bosättningen anses som regel bestå även under tidsbegränsade utlandsvistelser, vanligen upp till ett år (för vissa förmåner sex månader). I Norge gäller detta under förutsättning att arbetsgivaren betalar socialförsäk- ringsavgifter i Norge. Vid utsändning till annat land kan försäkringen ibland bestå under längre tid. Statsanställda anses regelmässigt bosatta i hemlandet under hela utlandsvistelsen.

I Nederländerna finns dels ett försäkringssystem för anställda, dels ett nationellt försäkringssystem som omfattar alla som är bosatta i landet. Försäkringssystemet för anställda upphör enligt huvudregeln om den försäkrade börjar arbeta i ett annat land. Undantag gäller om det är fråga om arbete i utlandet som inte varar längre än tre månader. Enligt huvudregeln för det nationella försäkringssystemet gäller att försäkringen består så länge den berörde har kvar sin bosättning i landet eller inkomstbeskattas där. Flyttar han utomlands upphör försäkringen.

I övriga länder är huvudregeln att försäkringen gäller endast vid arbete i landet eller vid utsändning under en begränsad tid. Dock omfattas statsanställda som regel av försäkringen även vid arbete i utlandet. I flera länder finns möjligheter till utbetalning av förmåner under tidsbegränsade utlandsvistelser.

2.10. Statistiska uppgifter 2.10.1 Allmänt

Som underlag för de överväganden och kostnadsberäkningar som vi skall göra har vi samlat in statistiskt material avseende rörligheten till och från Sverige. Det gäller personer som kommer till Sverige respektive lämnar Sverige för att arbeta eller studera. I bilaga 3 lämnas en utförlig redogörelse för det inhämtade materialet. Utlänningar måste enligt huvudregeln i utlänningslagen(19891529) ha uppehållstillstånd för vistelse i Sverige som överstiger tre månader. Den som avser att arbeta som anställd här i landet måste ha ett arbetstillstånd, oavsett anställningstidens längd. Medborgare i de nordiska länderna är dock undantagna från kraven på såväl uppe— hållstillstånd som arbetstillstånd. Till följd av EG-rätten gäller dessutom att medborgare i ett land inom EU eller EES inte behöver ha arbetstillstånd för att arbeta i Sverige. Den som avser att arbeta här i landet som egen företagare behöver inget arbetstillstånd men måste

för att få uppehållstillstånd ha sin försörjning ordnad på något sätt. Enligt praxis krävs att egna företagare skall visa att kapital och införseltillstånd finns samt att verksamhetsplanerna är realistiska.

Personer som kommer till Sverige för att arbeta eller studera beviljas mycket sällan permanent uppehållstillstånd utan i stället ett tidsbegränsat tillstånd. Sådana tillstånd brukar beviljas för den tid som arbete skall pågå och i praxis inte för längre tid än 4-5 år. För medborgare i EES—länder ges vanligen uppehållstillstånd för arbets— tiden om anställningens varaktighet inte överstiger ett år och annars för fem år. Egna företagare från EES-länder beviljas uppehållstillstånd för fem år. Gäststuderande beviljas som regel uppehållstillstånd för den avsedda studietiden. Om studierna avses vara ett år eller mer ges ofta tillstånd för ett år i taget.

2.10.2. Personer som kommer till Sverige för att arbeta eller studera

Förvärvsarbetande

Enligt uppgifter som vi erhållit från Statens invandrarverk (SIV) beviljades år 1995 sammanlagt ca 11 500 tidsbegränsade uppehållstill— stånd som betingades av arbetsmarknadsskäl, dvs. den som beviljades tillståndet avsåg att arbeta i Sverige som arbetstagare eller egenföreta- gare. Drygt 1 700 av dessa tillstånd beviljades medborgare i länder inom EES (exklusive nordiska medborgare) enligt de särskilda regler som gäller sedan EES-avtalet trädde i kraft, medan övriga tillstånd - knappt 10 000 - beviljades medborgare i andra länder.

När det gäller fördelningen på länder finns två stora grupper utanför EES. Den ena är USA och Canada och den andra de östeuropeiska staterna (främst Ryssland, Polen och Estland). Till medborgare i USA eller Canada beviljades år 1995 sammanlagt ca 3 000 tidsbegränsade uppehållstillstånd av arbetsmarknadsskäl. Till medborgare i Ryssland, Polen eller Estland beviljades samma är ca 2 500 sådana tillstånd. Av de beviljade uppehållstillstånden till medborgare i länder utanför EES var drygt 8 000 förstagångstillstånd och drygt 1 500 förlängningar av tidigare beviljade tillstånd.

Personer som avser att vistas i Sverige i högst tre månader behöver inte i något fall uppehållstillstånd och finns således inte med i de redovisade siffrorna över antalet beviljade uppehållstillstånd. Skall de arbeta här som anställda måste de dock - om de inte är medborgare i ett land inom EES - ha ett arbetstillstånd. Av uppgifter som vi fått från Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) beviljades år 1995 ca 5 000 sådana korttidsarbetstillstånd. De beviljades antingen för viss bestämd tid understigande tre månader eller som s.k. säsongsarbetstillstånd

(giltiga i tre månader). Många av korttidstillständen beviljades utländska artister och musiker som kommit hit för enstaka föreställ- ningar eller för viss begränsad tid.

Vi har från SIV och AMS även fått motsvarande uppgifter för år 1994. Därav framgår att antalet beviljade uppehållstillstånd och arbetstillstånd under det året var ungefär lika stort som under år 1995.

Tidsbegränsade uppehållstillstånd kan som framgått ovan ges för mycket olika tider. Ur socialförsäkringssynpunkt (och folkbok— föringssynpunkt) har det i dag stor betydelse om en person avser att stanna högst ett år eller om han skall stanna längre. I det senare fallet anses personen bosatt i landet redan från inresan och kommer därmed omedelbart att vara försäkrad i Sverige. Vid kortare vistelser har personen endast en begränsad rätt till förmåner här i landet. (För personer som omfattas av förordning 1408/71 gäller dock andra regler, se avsnitt 2.2.2.) Det skulle således vara av värde att få veta hur många av tillstånden som är korttidstillstånd (under ett år) och hur många som givits för längre tid. Oss veterligen finns emellertid inte någon sådan statistik. På vår förfrågan har SIV gjort bedömningen att det beviljas något fler korta (högst ett år) än långa (mer än ett år) uppehållstillstånd. .

Med ledning av de nu redovisade uppgifterna kan den slutsatsen dras att det varje år kommer hit ca 13 000 (8 000 + 5 000) personer som är medborgare i ett land utanför EES och som skall arbeta här under en begränsad tid. Knappt 10 000 (4 500 + 5000) av dessa personer avser att stanna högst ett år och blir således inte folkbokförda här och - till följd av att de inte anses bosatta här i landet - inte heller försäkrade enligt AFL. De har som regel inte heller rätt till förmåner enligt annan svensk lagstiftning om social trygghet. Undantag gäller dock i fråga om rätten till sjuklön och förmåner enligt lagen om arbetsskadeförsäkring (LAF), vilka förmåner i princip kan beviljas oberoende av arbetets varaktighet.

I bilaga 3 redovisar vi även vissa uppgifter från RSV avseende personer som beskattas i Sverige enligt lagen om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta (SINK). Det gäller bl.a. personer som arbetar här i landet utan att vara bosatta här. De slutsatser man kan dra av de uppgifterna ger enligt vår uppfattning stöd åt de nyss redovisade antagandena om antalet personer som varje år kommer hit för att arbeta under kortare tid. Om den personkrets som skyddas enligt svensk lag skall utvidgas till att omfatta alla som arbetar här i landet, rör det sig således antalsmässigt om en utvidgning i storleksordningen 10.000 personer i förhållande till vad som enligt nationell svensk lagstiftning eller enligt förordning (EEG) nr 1408/71 gäller i dag. Den verkliga utvidgningen av den skyddade personkretsen torde dock vara något mindre beroende på att det inom denna grupp finns personer som redan i dag har rätt till vissa förmåner i Sverige på grund av

någon bilateral konvention eller något avtal som EG och dess medlemsstater slutit med tredje land (se avsnitt 2.3)

Studerande

Enligt SIV beviljades är 1995 sammanlagt drygt 4 000 uppehållstill- stånd till utländska studerande i Sverige. Drygt 1 000 av dessa tillstånd beviljades medborgare i länder inom EES medan resten, ca 3 000, beviljades medborgare i andra länder. Av tillstånden till medborgare i länder utanför EES var hälften förstagångstillstånd och hälften förlängningar av tidigare beviljade tillstånd.

Även i fråga om studerande beviljades de flesta tillstånden med- borgare i USA, Canada eller något östeuropeiskt land. Drygt 400 tillstånd beviljades studerande från USA eller Canada och ca 500 tillstånd studerande från Ryssland, Polen eller Estland. Till studerande från Kina beviljades 640 tillstånd.

Tjänstemän vid SIV har på vår förfrågan gjort den bedömningen att de flesta studerande som kommer hit avser att stanna längre tid än ett år. Det rör sig om personer som skall genomgå hela utbildnings- program eller som skall doktorera. På senare år har det dock, till följd av en utökad utbytesverksamhet, blivit vanligare med kortare vistelser (1-2 terminer).

2.10.3. Personer som vistas utomlands för att arbeta eller studera

Beträffande personer som lämnar Sverige har vi inhämtat visst statistiskt material om personer vars utlandsvistelse föranleds av arbete, sökande av arbete eller studier.

S.k. Gula kontrolluppgifter

För inkomståret 1994 har samlats in uppgifter från s.k. gula kontroll- uppgifter. Sådana uppgifter skall arbetsgivare lämna för inkomsttagare som inte beskattas i Sverige men vars inkomst är pensionsgrundande. Gul kontrolluppgift skall lämnas även för personer som skall betala skatt i form av s.k. artist-SINK enligt lagen (1991:591) om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta artister m.fl. Kontrolluppgifterna innehåller således uppgifter både om personer som lämnar landet och sådana som kommer hit för att arbeta. Har en inkomsttagare arbetat i flera länder, lämnas en kontrolluppgift för varje land. Det är därför förenat med en viss osäkerhet att med ledning av de gula kontrollupp-

gifterna beräkna antalet person som vistas utomlands. Av kontroll- uppgifterna framgår heller inte i vad mån inkomsttagarens familje- medlemmar har medföljt.

Till skattemyndigheterna inkom 5 739 gula kontrolluppgifter för inkomståret 1994. I dessa hänförs inkomsttagaren till någon av sex kategorier. Av uppgifterna avser 572 fall i vilka förordning (EEG) nr 1408/71 är tillämplig. I denna grupp ingår dels personer som kommer till Sverige och som betalar skatt i form av artist—SINK eller arbetar på beskickning eller konsulat här, dels utsända personer som lämnar landet. - Vidare avser 787 kontrolluppgifter konventionsfall med arbetsgivare' 1 Sverige och 1 vilka förordning (EEG) nr 1408/71 inte är tillämplig. Även i denna grupp ingår både personer som kommer till Sverige och sådana som lämnar landet, nämligen utsända till konventionsland resp. s.k. gränsgångare. En tredje grupp utgörs av 3 002 fall i vilka varken förordning (EEG) nr 1408/71 eller någon konvention om social trygghet är tillämplig. Denna grupp utgörs enbart av personer som har sänts ut för arbete i icke-konventionsland. — Till detta kommer 245 fall med ATP—förbindelser, vilka också avser personer som vistas utomlands. Övriga kategorier avser inte personer som vistas utomlands. Kontrolluppgifterna tyder på att cirka 5 000 personer arbetar utomlands under sådana förhållanden att de är försäkrade för svensk ATP. Av kontrolluppgifterna avser minst 4 210 fall utsändning, varav 3 517 avser utsändning under längre tid än ett år. Det är således vanligt att en person är utsänd under så lång tid att denne kan anses bosatt utomlands, om inte förordning (EEG) nr 1408/71 eller någon konvention om social trygghet är tillämplig.

För inkomståret 1994 beräknades PGI för 4 427 personer, som var bosatta utomlands och inte skatteregistrerade i Sverige. I detta antal torde ingå en minde grupp för vilka PGI rätteligen inte skulle ha beräknats. Detta gäller t.ex. personer som omfattas av annat lands lagstiftning om social trygghet och som borde ha företett intyg om tillämplig lagstiftning.

Några särskilda personkategorier

För år 1995 har antalet gränsgångare som beskattas i Sverige men har anställning i Danmark, Norge eller Finland uppskattats till 6 400 personer. Dessa omfattas normalt av socialförsäkringen i arbetslandet. - Antalet biståndsarbetare och missionärer som är knutna till olika enskilda organisationers biståndsprojekt utomlands kan uppskattas till 1 500-2 000 personer.

Vid månadsskiftet maj/juni 1996 var 392 svenskar anställda inom EU. Av dessa hade 261 personer fast anställning och 177 temporär anställning. Tilläggas kan att rekryteringen beräknas vara avslutad

omkring år 2000, varför antalet anställda svenskar kommer att öka. Utöver ovannämnda anställda fanns 40 svenska nationella experter.

Utlandsstuderande

Antalet personer som läsåret 1994/95 studerade utomlands med hjälp av svenska studiemedel kan uppskattas till 19 000—20 000, varav cirka 14 500 var s.k. free movers och 4 500-5 000 personer s.k. utbytesstu— denter. Dessutom fick 498 personer svensk studiehjälp för studier utomlands. Av dessa cirka 20 000 studerande torde cirka en fjärdedel (i huvudsak utbytesstudenter) bedriva utlandsstudier under högst ett läsår och resten (i huvudsak s.k. free movers, se avsnitt 8.2) under längre tid än ett läsår. Enligt en undersökning avseende s.k. free movers som studerade utomlands läsåret 1991/92 uppgick studietiden för huvudutbildning utomlands till drygt fyra år, medan den vid kompletterande studier stannade vid knappa två år. - Det är osäker hur många som studerar utomlands utan svenska studiemedel men flertalet torde ha svenska studiemedel.

Arbetssökande

Bestämmelser om arbetslöshetsförmåner finns i 6 kap. förordning (EEG) nr 1408/71. Enligt art. 67 i förordningen skall vid prövning av om en anställd är berättigad till arbetslöshetsförmåner beaktas försäkrings- eller anställningsperioder som har fullgjorts i en annan medlemsstat. För arbetslösa personer som beger sig till en annan medlemsstat än den behöriga staten finns i art. 69 villkor och begräns- ningar i rätten att behålla förmåner. Den som uppfyller villkoren för rätt till arbetslöshetsförmåner enligt en medlemsstats lagstiftning behåller enligt art. 69.1, med angivna villkor och begränsningar, denna rätt, när han beger sig till en annan medlemsstat för att söka arbete där.

Under år 1995 ansökte 2 250 personer i Sverige om intyg (E 303) för att enligt art. 69 med bibehållen arbetslöshetsersättning söka arbete i ett annat medlemsland. Härav beviljades 1 356 ansökningar. Under första halvåret 1995 reste 805 personer till ett annat EES-land för att söka arbete. År 1995 inkom dessutom 1 318 ansökningar om intyg om sammanläggning av försäkrings- eller anställningsperioder (E 301), som rör tillämpning av art. 67. Härav avsåg 489 förfrågningar intyg om arbets- eller försäkringsperioder i Sverige, medan 830 avsåg intyg om anställnings- eller försäkringsperioder från annat medlemsland. Detta innebär att 489 personer tidigare har vistats i Sverige och att 830 personer tidigare vistats i ett annat EES-land.

Sammanfattningsvis sökte och vistades år 1995 med bibehållen svensk arbetslöshetsersättning 1 356 personer arbete utomlands (EES), varav cirka 420 personer kan antas ha fått arbete i ett annat med- lemsland. I dessa fall är det fråga om personer som påbörjat arbete utomlands utan att vara utsända från Sverige. Uppgifter saknas om i vilken utsträckning dessa arbetstillfällen har varat mer än ett år. Det går därför inte att bedöma i vilken utsträckning personerna i denna grupp skall anses bosatta utomlands. Emellertid torde avsikten hos många av dessa vara att få permanent arbete utomlands.

3. Några särskilda ersättningsvillkor

3.1. Inledning

En av de uppgifter som ålagts oss är att göra en genomgång av de särskilda villkor som gäller för en försäkrads rätt till förmåner och föreslå ändringar i syfte att uppnå enhetliga villkor. Förslagen skall syfta till att det för varje förmån klart skall framgå vilka villkor som gäller för rätt till förmånen. För likartade förmåner bör enligt direktiven enhetliga villkor gälla när detta är möjligt.

Med anledning av det nyss sagda lämnas i detta kapitel en redogö— relse för några särskilda ersättningsvillkor samt bakgrunden till dessa Det rör sig framför allt om olika slags kvalifikations- eller karenstider. Även vissa regler rörande rätt till förmåner vid utlandsvistelse kommer att beröras.

3.2. Sjukpenninggrundande inkomst

Nu gällande regler

Sjukpenning enligt 3 kap. AFL beräknas med ledning av fastställd Sjukpenninggrundande inkomst (SGI). SGI är enligt huvudregeln i 3 kap. 2 å den årliga inkomst i pengar som en försäkrad kan antas komma att tills vidare få för eget arbete, antingen såsom arbetstagare i allmän eller enskild tjänst (inkomst av anställning) eller på annan grund (inkomst av annat förvärvsarbete). Försäkringskassan skall i samband med inskrivningen av den försäkrade fastställa en SGI, om denne kan antas få en årlig inkomst av eget arbete om minst 6 000 kr. Vid beräkning av SGI bortses från sådan inkomst som överstiger sju och en halv gånger basbeloppet.

SGI är den årliga inkomst som en försäkrad kan antas komma att tills vidare få, dvs. beräkning av SGI sker framåti tiden. Det är den försäkrades arbetsavsikter för den närmaste tiden som avgör om SGI skall fastställas. Inkomsten skall ha en viss varaktighet. Av RFV:s föreskrifter RFFS l981:5 följer att om den försäkrade förvärvsarbetar kortare tid än sex månader och inte har för avsikt att fortsätta förvärvsarbeta fastställs i regel inte någon SGI för honom. Undantag

görs om den försäkrades anknytning till förvärvsarbetet är årligen återkommande, t.ex. i form av säsongsarbete.

Enligt 3 kap. 5 å AFL och RFV:s föreskrifter får en fastställd SGI i vissa fall inte sänkas utan skall i stället anpassas till löneutvecklingen inom den försäkrades yrkesområde för försäkrad som inte fyllt 65 år. Detta gäller även i de fall en försäkrads inkomstförhållanden, arbetstid eller andra omständigheter har förändrats så att det i och för sig skulle ha betydelse för sjukpenningens storlek. Till de personer som omfattas av s.k. SGI-skyddad tid hör bl.a. de som bedriver studier som berättigar till studiestöd, eller som bedriver vissa andra former av studier inom det egna yrkesområdet, de som avbryter sitt förvärvs- arbete eller minskar sin arbetstid för kortare tid än sex månader, de som är arbetslösa och anmälda som arbetssökande på arbetsförmed— lingen samt beredda att anta erbjudet arbete i en omfattning som svarar mot den fastställda SGI:n, de som minskar sin arbetstid i samband med graviditet eller som är hemma för vård av barn samt de som fullgör sin värnplikt.

Historik/tidigare överväganden

Systemet med SGI tillkom år 1974 efter förslag av Sjukpenningutred— ningen. Den utredningen diskuterade i sitt betänkande (SOU 1972:60) Beskattade förmåner vid sjukdom och arbetslöshet m.m. bl.a. vilket inkomstunderlag som skulle användas. Utredningen nämnde tre tänkbara alternativ som underlag, nämligen

1. förvärvsinkomsten under ett föregående kalenderår, dvs. i regel den inkomst som framkommer vid taxeringen,

2. förvärvsinkomsten när sjukfallet inträffar eller

3. den förvärvsinkomst som den försäkrade kan antas få tills vidare.

Att beräkna sjukpenningens storlek enbart på uppgifterna från taxeringen kunde enligt utredningen ge en sjukpenning som många gånger inte utgjorde en riktig kompensation vid sjukfall. Det andra alternativet aktuell inkomst — kunde enligt utredningen i praktiken bara tillämpas på arbetstagare. För egna företagare måste i regel en annan beräkningsgrund användas. För tillämpningen skulle också krävas att uppgifter kan inhämtas från arbetsgivaren om arbetsin- komstens storlek när sjukfallet inträffar. Den tid som då krävs för att fastställa den årsinkomst som skall ligga till grund för sjukpenningens storlek gör att utbetalningen kan försenas avsevärt.

Mot bakgrund av de invändningar som kunde riktas mot att beräkna SGI enligt någon av de två första alternativen ansåg sig utredningen inte kunna förorda en övergång till något av dessa beräkningssätt. Man pekade på att den årsinkomst som den försäkrade kan antas få tills vidare har varit Sjukpenninggrundande alltsedan den allmänna

sjukförsäkringen trädde i kraft år 1955. Utredningens förslag godtogs. Departementschefen anförde i propositionen (prop. 1973:46) att det var väsentligt att finna ett sätt att anknyta sjukpenningen så nära som möjligt till den aktuella inkomsten. Samtidigt var det viktigt att ersättningens storlek var känd både för den försäkrade och för försäkringskassan när ersättningsbehovet uppkom. Sjukpenningen fick inte försenas av att inkomstförhållandena först måste utredas.

Socialpolitiska samordningsutredningen tog i sitt betänkande (SOU 1979:94) En Allmän Socialförsäkring upp frågan om till- skapandet av ett enhetligt inkomstbegrepp inom de olika delarna av socialförsäkringen. Bl.a. behandlades frågan om inkomsten skall avse förfluten, kommande eller aktuell tid. Enligt utredningen var de skillnader som i fråga om inkomstbegrepp fanns mellan olika bidragsformer ofta traditionellt betingade och fyllde knappast någon praktisk funktion. Man påpekade också att skillnaden mellan ett inkomstbegrepp som bygger på aktuell inkomst och ett som bygger på en framtida beräknad inkomst i praktiken inte är så stor. Den som skall uppge sin beräknade framtida inkomst måste ju i allmänhet utgå från den inkomst han har när uppgiften lämnas. Däremot kunde det enligt utredningen vara av större praktisk betydelse om inkomst- underlaget skall registreras i förväg eller bestämmas först när det blir aktuellt med ersättning. Medan ett system med i förväg registrerad inkomst befrämjar enkelhet och förutsebarhet tillgodoser ett system där inkomstunderlaget bestäms först när det blir aktuellt med ersättning bättre kravet på aktualitet.

Utredningen övervägde ett antal olika modeller för beräkning av bl.a sjukpenningens storlek. Det slutliga förslaget blev att inkomst- underlaget för beräkning av inkomstrelaterade ersättningar skulle utgöras av den beräknade inkomsten av arbete under ett år. Ut- gångspunkten skulle vara den aktuella månadsinkomsten under förutsättning att det var fråga om en för den försäkrade normal månadsinkomst. Inkomsten skulle registreras i förväg. Utredningen anförde bl.a. följande (3. 187):

Vi är medvetna om att det finns nackdelar med ett inkomstbegrepp som i likhet med SGI bygger på en framtida beräknad inkomst. Ett sådant. inkomstbegrepp kan aldrig bli helt exakt. Nackdelarna med att använda den taxerade inkomsten i bidragssammanhang anser vi dock vara ännu större, bl.a. med tanke på att man då inte använder ett aktuellt inkomstbe- grepp. Att bygga beräkningen av ett bidrag på att aktuella uppgifter om ekonomiska förhållanden skall lämnas i varje enskilt ärende medför också nackdelar. Bl.a. blir det tungrott att administrera. Den största nackdelen är dock att många enskilda måste lämna uppgifter om sina ekonomiska förhållanden vid flera tillfällen.

Socialpolitiska samordningsutredningens förslag ledde inte till lagstiftning. Frågan om beräkning av SGI togs på nytt upp av

Sjukpenningkommittén i betänkandet (SOU 1981:22) Sjukersättnings— frågor. Även denna utredning fann alternativet med ett inkomstbe— grepp som bygger på en beräknad framtida inkomst vara mest tilltalande, om en omfattande utredning i varje särskilt fall skall kunna undvikas. Man föreslog därför ingen förändring av den gällande ordningen.

RFV har i en rapport är 1992 (RFV Anser 1992-4) föreslagit att SGI skall fastställas först vid det tillfälle då ersättning skall utges av försäkringskassan. Försäkringskassan skulle då först avgöra om den försäkrade uppfyller kvalifikationsvillkoren för rätt till sjukpenning och därefter i det fall villkoren är uppfyllda göra en beräkning av SGI. I det fall villkoren för rätt till sjukpenning inte är uppfyllda skulle någon beräkning av SGI inte ske.

I rapporten föreslogs att som kvalifikationsvillkor för rätt till sjuk- penning skulle gälla att den försäkrade uppfyller villkoren för rätt till sjuklön. En försäkrad som inte uppfyller kvalifikationsvillkoret skulle i vissa fall kunna få rätt till sjukpenning, nämligen om han är etablerad på arbetsmarknaden och under en ramtid av sex månader omedelbart före ersättningsperiodens början förvärvsarbetat i minst 60 dagar. Dessutom föreslogs att den som vid arbetslöshet uppfyller villkoren för rätt till ersättning från arbetslöshetskassa eller KAS också skulle anses uppfylla villkoren för rätt till sjukpenning. I ett sådant fall skulle någon SGI inte fastställas utan sjukpenning utges med ett belopp motsvarande arbetslöshetsersättningen respektive KAS. Den som inte är berättigad till ersättning från arbetslöshetskassa eller KAS och inte har något inkomstbortfall skulle enligt förslaget inte vara berättigad till sjukpenning. Den som uppbär sjukpenning vid en tidpunkt då hans anställning upphör skulle dock alltid få behålla sin sjukpenning under pågående sjukperiod.

SGI skulle enligt RFV:s förslag beräknas på den vid ingången av ersättningsperioden aktuella inkomsten. Vid tillsvidareanställning skulle beräkningen av årsinkomsten göras genom att månadsinkomsten multipliceras med tolv. Det samma skulle gälla för den som har en sammanhängande tidsbegränsad anställning på minst tre månader. För en försäkrad med kortare anställning skulle sammanläggning med anställning under den senaste sexmånadersperioden kunna ske; i annat fall skulle den beräknade årsinkomsten reduceras på visst sätt. Kravet på sex månaders anställning eller avsikt att arbeta minst sex månader skulle enligt förslaget slopas.

Utredningen om socialförsäkringen och EG påpekade i sitt slut— betänkande (SOU 1993:115) Social trygghet och EES att för en person som omfattas av förordning (EEG) nr 1408/71 måste SGI kunna beräknas även om denne är sysselsatt i Sverige som arbetstagare eller egenföretagare under kortare tid än sex månader och oberoende av vad han avser att göra därefter. Man skulle därvid bortse från reglerna i

3 kap. AFL om att inkomsten måste ha viss varaktighet. För att reglerna inte skall verka diskriminerande i internt svenska förhållanden ansåg utredningen att en ändring av reglerna även för dessa fall borde komma till stånd. RFV instämde i sitt remissvar i utredningens bedömning och hänvisade återigen till de förslag man framlagt i den ovan nämnda rapporten.

Sjuk- och arbetsskadekommittén avlämnade i december 1995 delbetänkandet (SOU 1995:149) Försäkringsskydd vid sjukdom. I betänkandet diskuteras två alternativa modeller för beräkning av inkomstunderlag: en som bygger på faktisk och aktuell inkomst och en som bygger på uppnådd levnadsstandard i termer av historiska inkomster. I en skiss till beräkning av ersättningsunderlag i en ny ohälsoförsäkring som kommittén redovisat föreslås att sjukersättning under sjukfallets första tre månader beräknas på den aktuella årsin— komsten och därefter i någon form sätts i relation till den lön som den försäkrade uppburit under en period före sjukfallet, dock högst aktuell årsinkomst. I sitt slutbetänkande (SOU 1996:113) En allmän och aktiv försäkring vid sjukdom och rehabilitering gör kommittén det ställ— ningstagandet att sjukpenningen vid såväl korta som medellånga sjukfall skall basera sig på den aktuella inkomsten. Underlaget skall därvid, liksom i dag, utgöras av en beräkning av den framtida förväntade inkomsten med utgångspunkt iden lönenivå som gäller när sjukfallet inträffar.

Kommittén föreslår i sitt delbetänkande också att förhandsregistre- ringen av SGI skall slopas och att denna i stället skall beräknas för varje ersättningstillfälle. Kommittén hänvisar till att förhandsregistre- ringen, sedan skyldigheten att anmäla ändrade inkomstförhållanden i andra fall än då ersättning begärs upphört från den 1 juli 1994, i praktiken redan upphört och anför vidare bl.a. följande (5. 327):

...en förhandsregistrering av SGI har vissa fördelar i och med att den ger besked till den försäkrade vilken omfattning hans/hennes sj ukpenningskydd har. Redan med dagens sjuklönesystem kommer det stora flertalet försäkrade aldrig eller i vart fall endast vid något enstaka tillfälle att behöva få sjukersättning från försäkringskassan. Med hänsyn härtill anser vi att SGl:n bör beräknas först när sjukersättning skall utges. En sådan ordning får också den effekten att underlaget kommer att beräknas vid varje tillfälle för sig och på grundval av då föreliggande uppgifter. Försäkringskassan kan således vid varje tillfälle göra en ny bedömning av omfattningen av en persons förvärvsarbete och inkomster.

Regeringen har i juni 1996 givit en särskild utredare i uppdrag (dir. 1996z52) att göra en samlad översyn av inkomstbegreppen i de författningar som reglerar olika bidrags- och socialförsäkringsför- mäner. Utredaren skall analysera nuvarande regler och redovisa förslag till så långt möjligt gemensamma regler för hur inkomst skall beräknas.

166 SOU 1997:72 3 . 3 Föräldrapenning

Nu gällande regler

Som villkor för rätt till föräldrapenning gäller enligt 4 kap. 9 å AFL att föräldern skall ha varit inskriven hos allmän försäkringskassa under minst 180 dagar i följd närmast före den dag för vilken föräldrapen— ning skall utbetalas. Avgörande är alltså här dagen för utbetalning och inte barnets födelse. Villkoret om inskrivning anses uppfyllt om orsaken till att föräldern inte är inskriven hos försäkringskassa enbart är att föräldern inte har uppnått 16 års ålder. Likaså anses villkoret vara uppfyllt om föräldern inte varit inskriven men skulle ha varit det om försäkringskassan känt till samtliga förhållanden.

När det gäller personer som arbetat inom den svenska biståndsverk- samheten i annat land finns en särregel som gäller villkoret om 180 dagars inskrivning hos försäkringskassa. Regeln innebär att man vid prövning av om personen varit inskriven hos försäkringskassa angiven tid medräknat även tiden för utlandstjänstgöringen, under förutsättning att denna varat längst tre år. Regeln gäller försäkrade som varit anställda hos Svenska kyrkan, ett svenskt trossamfund, ett organ som är knutet till ett sådant samfund eller en svensk ideell organisation som bedriver biståndsverksamhet. Även medföljande make och med make likställd person omfattas av Särregeln.

En förälder har enligt 4 kap. 6 å AFL rätt till föräldrapenning på sjukpenningnivå under de första 180 dagarna av ersättningstiden, under förutsättning att föräldern varit sjukpenningförsäkrad över garantinivån 60 kr under 240 dagar i följd före barnets beräknade eller faktiska födelse. Den som inte uppfyller detta villkor, erhåller föräldrapenning på garantinivå under de första 180 dagarna.

Särregeln för biståndsarbetare är tillämplig även i fråga om kravet på försäkring för sjukpenning över garantinivån under viss tid före barnets födelse för rätt till föräldrapenning på sjukpenningnivå. Även när det gäller detta krav bortser man således från tiden för utlands- tjänstgöringen om den inte varat mer än tre år.

Historik/tidigare överväganden

Den nuvarande föräldraförsäkringen tillkom år 1974 och ersatte då den tidigare moderskapsförsäkringen som var en del av sjukförsäkringen. Tidigare hade varje kvinna som omfattades av den allmänna försäk— ringen rätt till en moderskapspenning, vilken utgick i form av ett engångsbelopp. En förvärvsarbetande kvinna hade vidare rätt till tillåggssjukpenning i högst 180 dagar. Förutsättningen för det var dock att hon under minst 270 dagar i följd omedelbart före nedkomsten

eller den beräknade tidpunkten där för varit placerad i en sjukpenning- klass där sjukpenningen översteg grundsjukpenningen.

Kravet på 180 dagars inskrivning hos försäkringskassan för rätt till föräldrapenning på garantinivå var således en nyhet i förhållande till vad som tidigare gällt som villkor för rätt till moderskapspenning. Regeln tillkom på förslag av Familjepolitiska kommittén (SOU 1972:34 Familjestöd). I propositionen (prop. 1973:47) anförde departements— chefen - som således delade kommitténs bedömning - bl.a. följande (5. 45):

När det gäller föräldrapenningens garantinivå innebär det förut redovisade förslaget en kraftig förstärkning av kontantstödet vid barns födelse jämfört med den moderska spenning som nu utgår till alla bamaföderskor. Otvivelaktigt kan ärrgenom frestelsema öka att utnyttja förmånerna genom tillfällig bosättning i landet ..... Jag förordar därför att ett generellt krav på sex månaders inskrivning hos försäkringskassa skall gälla som villkor för rätt till föräldrapenning.

Kravet på 270 dagars försäkring för sjukpenning överstigande grundsjukpenningen omedelbart före barnets födelse för rätt till föräldrapenning på sjukpenningnivå hade, som framgått ovan, sin motsvarighet ide tidigare reglerna om rätt till tillåggssjukpenning. En kvalifikationsregel omfattande just 270 dagar hade valts med tanke på den normala havandeskapstiden (se SOU 1972:34 s. 254). Familjepoli— tiska kommittén föreslog att kvalifikationstiden skulle sänkas till 180 dagar men detta avvisades av departementschefen, bl.a. med hänvisning till att en kvinna i sådant fall skulle få möjlighet att skaffa sig föräldrapenning över garantinivån genom att ta ett arbete sedan hon blivit gravid (prop. 1973:47 s 46).

År 1978 infördes en ny ersättningsform inom föräldraförsäkringen, den särskilda föräldrapenningen. Det skedde genom att tiden för ersättning utökades från sju till nio månader av vilka tre månader utgjorde tid med särskild föräldrapenning. Denna kunde tas ut till dess barnet fyllt åtta år eller avslutat sitt första skolår. Föräldrapenning i samband med barns födelse måste däremot normalt tas ut inom 270 dagar efter barnets födelse. Som villkor för rätt till särskild för- äldrapenning gällde att föräldern skulle ha varit inskriven hos försäkringskassa under minst 180 dagar i följd närmast före den dag för vilken sådan föräldrapenning skulle tas ut.

År 1986 slogs föräldrapenningen i samband med barns födelse samman med den särskilda föräldrapenningen. I samband därmed infördes de inskrivningsvillkor som gäller i dag. Föräldraförsäkrings— utredningen - som lade fram ändringsförslaget - anförde beträffande 180-dagarsvillkoret bl.a följande (SOU 1982:36 s. 1050:

En konsekvens av /förslaget/ kan bli att en blivande moder som vill ta ut föräldrapenningen under tid före barnets födelse, maximalt 60 dagar, inte

ulpp pfyller 180- dagarsvillkoret räknat före första ersättningsdagen, men väl ulle ha gjort det om kvalifikationstiden räknats före den beräknade förlossningsdagen. Detta kan dock endast beröra ett fåtal fall. Föräldrarna lgan i dessa fall i regel ta ut dagarna efter förlossningen för samvaro med amet.

Att i stället anknyta inskrivningsregeln för den sammanslagna för- äldrapenningen till den nuvarande regeln om föräldrapenning i samband med barns födelse skulle innebära vissa försämringar för invandrarfamil- jema. Gäller inskrivningskravet viss tids inskrivnin hos kassan före barnets födelse skulle nämligen den familj som kom ti ] Sverige efter det att barnet fötts förlora rätten till den sammanslagna föräldrapenningen. Detta anser utredningen inte vara rimligt.

Kvalifikationstiden för rätt till föräldrapenning med sjukpenningbelopp förkortades vid detta tillfälle från 270 dagar till 240 dagar. Fort- farande gäller dock att det villkoret är kopplat till barnets födelse, dvs. föräldern skall under minst 240 dagar före barnets födelse eller den beräknade tidpunkten härför ha varit sjukpenningförsäkrad över garantinivån. Den särskilda kvalifikationstiden gäller dock endast för de första 180 ersättningsdagarna. För de övriga ersättningsdagarna gäller inga särskilda kvalifikationskrav.

3.4. Barnbidrag och underhållsstöd

3.4.1. Barnbidrag Nu gällande regler

Allmänt barnbidrag enligt lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag är avsett som bidrag till ett barns uppehälle och uppfostran. Enligt huvudregeln i 1 å utges bidraget för barn som är svensk medborgare och bosatt i riket. Det utges också för barn som inte är svensk medborgare men är bosatt i Sverige under förutsättning att barnet eller någon av barnets föräldrar vistas i Sverige sedan minst sex månader.

Vid bedömning av frågan om bosättning skall anses föreligga tillämpas med nedan angivna undantag samma regler som vid bedömning av bosättning inom den allmänna försäkringen. Det innebär bl.a. att folkbokföringens regler är vägledande.

I vissa fall skall ett barn anses bosatt i Sverige trots att barnet inte vistas här. Så är fallet om en utlandsvistelse är avsedd att inte vara längre än sex månader. I detta avseende skiljer sig reglerna i lagen om allmänna barnbidrag från vad som gäller enligt AFL, där en utlandsvistelse som är avsedd att vara längst ett år inte föranleder att bosättningen i Sverige upphör. I likhet med vad som gäller enligt AFL skall ett barn som följer med en förälder som av en statlig arbetsgivare sänds till ett annat land för arbete där för arbetsgivarens räkning anses bosatt i Sverige under utsändningstiden. Medföljande barn till

förälder, som är anställd i utlandet av svenska kyrkan eller annat svenskt trossamfund eller organ som är knutet till ett sådant samfund eller av svensk ideell biståndsorganisation, skall vidare fortfarande anses bosatta i Sverige. Detta gäller dock endast om utlandsvistelsen är avsedd att vara längst tre år.

Historik/tidigare överväganden

Tidigare saknade barnbidragslagen bestämmelser om vistelse utom- lands. Genom en ändring är 1985 föreskrevs att ett barn som lämnade Sverige fortfarande skulle anses bosatt här, om utlandsvistelsen var avsedd att vara längst ett år. Samtidigt infördes nuvarande bestännnel- se om barn som följer med statsanställda under utsändning. Vidare infördes en bestämmelse om att medföljande barn till svensk missionär eller präst, som i annat fall var anställd utomlands, fortfarande skulle anses bosatt här i landet, om utlandsvistelsen var avsedd att vara längst tre år. År 1991 infördes nuvarande sexmånadersregel. Samtidigt fick den personkrets som omfattas av treårsregeln för biståndsarbetare sin nuvarande avgränsning.

Vid bedömning av om ett barn skulle anses bosatt i Sverige anknöt ännu tidigare rättspraxis till det skatterättsliga bosättningsbegreppet. I normalfallet innebar det att när en utlandsvistelse översteg tre år utgick inte barnbidrag. Utbetalningen av löpande barnbidrag stoppades emellertid redan när det stod klart att barnet hade lämnat landet för längre tid än sex månader. Återvände den bidragsberättigade inom tre är erhölls barnbidrag retroaktivt. I annat fall stannade beloppet hos staten. Denna tillämpning av den dåvarande treårsfristen — att den löpande utbetalningen stoppades redan kort tid efter avresan - gick tillbaka på ett av Riksförsäkringsverket år 1973 utfärdat cirkulär. Barnbidragslagen gav inte något direkt stöd härför. Denna praxis omfattade inte barn till statsanställda, som tjänstgjorde utomlands. För dessa barn utbetalades barnbidrag som om de vore bosatta här i landet.

I departementspromemorian (Ds S 1981:14) Socialförsäkring för vissa utlandsanställda m.m., som låg till grund för ettårsregeln i AFL, föreslogs att bosättningsbegreppet i 1 kap. 3 å AFL som huvudregel skulle gälla även för det allmänna barnbidraget. I det lagstiftnings- ärende genom vilket ettårsregeln infördes i AFL gjorde emellertid inte några överväganden rörande barnbidragslagens bosättningsbegrepp.

Socialutskottet behandlade år 1984 motioner om utbetalning av barnbidrag utomlands. I en motion nämndes ett fall där en familj, som efter återkomst till Sverige fick retroaktiva barnbidrag, under utlandsvistelse hade uppburit barnbidrag från vistelselandet. Utskottet uttalade (SoU 1983/84:17) att reglerna i vissa fall kunde ge otill— fredsställande resultat och förordade därför en översyn av dem. Enligt

utskottet framstod det som orättvist mot andra barnfamiljer och dessutom som en misshushållning med allmänna medel, om sociala förrnäner visade sig utgå med dubbelt belopp. Anknytningen till det skatterättsliga bosättningsbegreppet skapade tillämpningssvärigheter, som knappast kunde lösas utan lagändring. Anvisningen att upphöra med utbetalning redan efter sex månader kunde enligt utskottet ifrågasättas även från andra utgångspunkter. - Riksdagen gav som sin mening regeringen till känna vad utskottet anfört.

Enligt förarbetena till den tidigare ettårsregeln i barnbidragslagen (prop. 1984/85:39 s. 26) var det eftersträvansvärt att uppnå ett så enhetligt bosättningsbegrepp som möjligt inom det sociala förmånssys- temet. Ett enhetligt begrepp skulle underlätta tillämpning och administration samt den enskildes möjlighet att finna sig tillrätta i systemet. Tillämpningen av det skatterättsliga bosättningsbegreppet vid bedömning av rätt till barnbidrag vid vistelse utomlands hade en historisk förklaring. De allmänna barnbidragen ersatte nämligen en tidigare avdragsrätt vid beskattningen. Tillämpningen kunde sägas bygga på synsättet att den som var skattskyldig på grund av bosättning i Sverige inte skulle gå miste om allmänt barnbidrag vid vistelse utomlands. Kopplingen mellan skattskyldighet och rätt till barnbidrag var enligt departementschefen emellertid ofullständig. Den dåvarande ettårsregeln, som medförde skattefrihet för lön om utlandsvistelsen varade i minst ett år, gällde även om familjen stannade i Sverige. Vidare övergick enligt dubbelbeskattningsavtalen oftast den primära beskattningsrätten till vistelselandet redan vid kortare vistelse än ett år. Bosättningsfrågan i skatteärenden respektive barnbidragsärenden avgjordes genom skilda beslut utan inbördes hänsyn, vilket kunde leda till motstridiga resultat. Departementschefen instämde i vad utskottet hade anfört och ansåg att det i barnbidragslagen borde införas ett bosättningsbegrepp enligt 1 kap. 3 å AFL, dvs. en ettårsregel.

Som skäl för den nuvarande sexmånadersregeln anfördes sedermera (prop. 1990/91:100 bilaga 7) bl.a. följande. Normalt utgick barn- bidrag under längst ett år vid utlandsvistelse, vilket överensstämde med motsvarande regel inom den allmänna försäkringen. Inom beskattningen gällde däremot en sexmånadersregel. Det ansågs logiskt att den tid under vilken en person var skattskyldig sammanföll med den för vilken det förelåg rätt till barnbidrag. Den tid under vilken barnbidrag kunde uppbäras borde därför begränsas till sex månader. En sådan begränsning av rätten till barnbidrag gav också besparingar för staten, vilka behövdes för att finansiera en utvidgning av rätten för biståndsarbetare att uppbära barnbidrag vid vistelse utomlands.

SOU 1997:72 171 3.4.2 Underhållsstöd till barn till särlevande föräldrar, m.m. Nu gällande regler

I enlighet med prop. 1995/96:208 har lagen (1996:1030) om under- hållsstöd ersatt lagen (1964: 143) om bidragsförskott. Underhållsstöd skall enligt 3 å lämnas till barn som är bosatta i Sverige. Om barnet inte är svensk medborgare skall dessutom krävas att boföräldern (dvs. den förälder som barnet bor hos) eller barnet vistas här sedan minst sex månader. Ett barn som lämnar Sverige skall enligt förslaget fort- farande anses bosatt här, om den som begår underhållsstöd eller som stöd betalas ut till visar att utlandsvistelsen är avsedd att vara längst sex månader. Om boföräldern sänds av en statlig arbetsgivare till ett annat land för att arbeta för arbetsgivarens räkning, skall enligt förslaget barnet och boföräldern under utsändningstiden anses bosatta i Sverige.

Likartade bestämmelser fanns i lagen om bidragsförskott. Emellertid föreligger den skillnaden att enligt den nya lagen skall den som begår underhållsstöd eller som stöd betalas ut till visa att utlandsvistelsen är avsedd att vara längst sex månader. Någon uttrycklig motivering till beviskravet att det skall visas att utlandsvistelsen är avsedd att vara längst sex månader finns inte.

Till skillnad mot vad som är fallet beträffande barnbidrag finns i lagen om underhållsstöd ingen särregel för biståndsarbetare m.fl. Någon sådan regel fanns inte heller i lagen om bidragsförskott.

Historik/tidigare överväganden

Före tillkomsten av lagen om bidragsförskott år 1964 kunde bidrags- förskott endast utges till barn som var svenska medborgare och stadigvarande vistades i riket. I den ursprungliga lydelsen av lagen stadgades att bidragsförskott kunde utges dels till barn som var svensk medborgare och bosatt i riket, dels till barn som inte var svensk medborgare under förutsättning att vårdnadshavaren var svensk medborgare och bosatt i riket.

I propositionen (prop. 1964:70) förordade departementschefen att man i fråga om bosättningens upphörande vid utlandsvistelse skulle knyta an till då gällande praxis i fråga om rätt till barnbidrag. Det innebar att bosättningen i Sverige skulle anses bestå om utlands- vistelsen inte översteg ett år.

År 1976 ändrades bidragsreglerna så att bidragsförskott kunde utgå till här i landet bosatta barn som inte var svenska medborgare, om vårdnadshavaren var bosatt i riket och antingen barnet eller vårnadsha- varen sedan minst sex månader vistas i riket. Beträffande väntetiden

om sex månader ansåg departementschefen (prop. 1975:l bil. 7 s. 48) att det i likhet med vad som gällde för allmänna barnbidrag borde krävas en viss anknytning till det svenska samhället innan bidragsför— skott utgår.

År 1985 infördes en uttrycklig ettårsregel vid utlandsvistelse i lagen om bidragsförskott. Det skedde samtidigt med att motsvarande regel infördes i lagen om barnbidrag (avsnitt 3.4.1) och det var således egentligen fråga om att lagfästa en regel som i praktiken redan tillämpades.

Nuvarande sexmånadersregel infördes år 1991. Beträffande den ändringen kan hänvisas till vad som anförts ovan om motsvarande ändring i lagen om barnbidrag.

3.5. Kontantförmåner vid arbetslöshet och delpension

3 .5.1 Arbetslöshet

För att en arbetslös skall kunna få ersättning från arbetslöshetsförsäk- ringen krävs enligt 2 och 6 åå lagen (1973:370) om arbetslöshetsför— säkring att han, om han är arbetstagare, har varit medlem i en arbets— löshetskassa i minst tolv månader (medlemsvillkoret). För egna före- tagare krävs medlemskap i en arbetslöshetskassa under minst 24 måna— der. Vidare krävs att den arbetslöse förvärvsarbetat under minst 80 dagar fördelade på minst fem månader under en ramtid av tolv månader (arbetsvillkoret). Endast dagar som förvärvsarbete utförts i minst tre timmar får räknas med.

För att en arbetslös skall kunna få KAS krävs enligt 6 å lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd att han har uppfyllt ett arbetsvillkor, innebärande att han skall ha förvärvsarbetat under minst fem månader under en ramtid av tolv månader omedelbart före arbetslöshetens inträde. Hänsyn tas endast till månad under vilken förvärvsarbete har utförts under minst 75 timmar.

Utredningen om ersättning vid arbetslöshet och omställning (ARBOM) har i sitt slutbetänkande (SOU 1996:150) En allmän och sammanhållen arbetslöshetsförsäkring föreslagit att de nuvarande ersättningsformerna slås samman till en sammanhållen arbetslös— hetsförsäkring. Försäkringen består av två delar, en obligatorisk grundförsäkring och en frivillig, kompletterande inkomstbortfallsersätt- ning. För de båda ersättningsformerna skall enligt förslaget gälla ett gemensamt arbetsvillkor som innebär att den arbetslöse skall ha utfört 75 timmars reguljärt arbete under nio månader. Arbetet skall ha utförts under en ramtid av tolv månader omedelbart före arbetslös—

hetens inträde. För att kunna få ersättning från det frivilliga inkomst- bortfallsskyddet skall den arbetslöse dessutom uppfylla ett med— lemsvillkor som överensstämmer med det nuvarande, dvs. han måste ha varit medlem i en arbetslöshetskassa i minst tolv månader innan han ansöker om ersättning. Rätt till medlemskap i arbetslöshetskassa skall förutsätta att den som söker medlemskap förvärvsarbetat i genomsnitt 17 timmar per vecka under en månad innan han eller hon ansöker om medlemskap.

Av förarbeten till den nuvarande lagen om arbetslöshetsförsäkring (prop. 1973z56) framgår att medlemsvillkorets syfte är bl.a. att hindra att en person väljer att stå utanför försäkringen ända till strax före arbetslösheten, för att sedan ansöka om medlemskap och kunna få ersättning.

Arbetsvillkoret är uttryck för att ersättning från försäkringen skall utgå endast till en försäkrad som faktiskt har en inkomstförlust av arbete. Han skall således ha en aktuell anknytning till arbetsmarkna- den. Tidigare - före 1974 — utgjorde arbetsvillkoret en kombination av arbets- och avgiftsvillkor. För att undvika bundenhet för avgiftssyste- met konstruerades det nuvarande arbetsvillkoret som ett renodlat arbetsvillkor.

3 . 5 .2 Delpension

Försäkrad för delpension är enligt 3 å lagen (l979z84) om delpen— sionsförsäkring den som är bosatt i Sverige och som under en ramtid av ett år omedelbart före den dag då pension avses börja utgå eller den tidigare dag då ansökan görs har förvärvsarbetati minst 80 dagar fördelade på minst fem månader enligt bestämmelserna om arbets— villkor i lagen om arbetslöshetsförsäkring.

Som förutsättning för att vara försäkrad för delpension gäller dessutom enligt 4 å att personen i fråga skall, fr.o.m. det år då han fyllde 45, år ha varit förvärvsverksam i sådan utsträckning att han för minst tio år har tillgodoräknats pensionsgrundande inkomst för tilläggspension enligt 11 kap. AFL.

Rätt till delpension tillkommer en försäkrad som fr.o.m. den månad då han fyller 61 år eller senare minskar sin arbetstid och därefter arbetar i genomsnitt minst 17 och högst 35 timmar per arbetsvecka. Delpension kan utgå längst t.o.m. månaden före den varunder den försäkrade fyller 65 år eller dessförinnan börjar uppbära förtidspension eller ålderspension enligt AFL.

För att en person skall vara försäkrad för delpension krävs således att han är bosatt i Sverige, har en aktuell anknytning till den svenska arbetsmarknaden och har en längre tid i arbetslivet bakom sig. Kraven är formulerade som villkor för försäkringstillhörighet. För att den som

är försäkrad skall ha rätt till delpension krävs enligt delpensionslagen dessutom att han fortsätter att förvärvsarbeta i viss omfattning.

3.6. Folkpension

Folkpension kan enligt 5 kap. AFL tjänas in antingen i förhållande till det antal år för vilka en försäkrad har tillgodoräknats pensionspoäng för ATP eller därmed jämställda år eller i förhållande till det antal år som den försäkrade har tillgodoräknats bosättningstid i Sverige. För rätt till folkpension krävs minst tre år med ATP-poäng eller jämställda år, alternativt att den försäkrade har tillgodoräknats bosättningstid i Sverige för minst tre år.

Före år 1993 gällde att rätt till folkpension tillkom svenska med— borgare som var bosatta i Sverige. Pension utbetalades i dessa fall utan hänsyn till bosättnings- eller försäkringstidens längd. Även utländska medborgare (och statslösa) som var bosatta i Sverige kunde ha rätt till folkpension på samma villkor och med samma tilläggsförmåner som svenska medborgare. En förutsättning härför var dock att personen i fråga hade varit bosatt i Sverige viss minsta tid.

En svensk medborgare kan enligt nuvarande regler få rätt till folkpension i form av ålderspension, förtidspension eller efterlevande— pension även vid bosättning utanför Sverige. Rätten till folkpension är då knuten till det antal år han har förvärvsarbetat och tillgodoräknats ATP-poäng. En förutsättning är att han har tillgodoräknats minst tre år med ATP-poäng eller tre år som jämställs med sådana är. Några lagregler som ger utländska medborgare rätt till folkpension vid bosättning utomlands finns inte i AFL.

Riksdagen har den 1 juni 1994 antagit vissa riktlinjer för en reformering av ålderspensioneringen (prop. 1993/94:250; bet. l993/94:SfU24; rskr. 1993/94:439). Enligt dessa riktlinjer skall i det reformerade pensionssystemet finnas ett grundskydd i form av en garantipension. Denna ersätter nuvarande folkpension och pensionstill- skott. Garantipensionen skall vara konstruerad som en utfyllnad till en inkomstrelaterad pension för att garantera en viss lägsta nivå samt att tillförsäkra pensionstagare med begränsad inkomstrelaterad pension ett reellt tillskott till pensionen.

Pensionsarbetsgruppen föreslog i sitt betänkande (SOU 1994:20) Reforrnerat pensionssystem att garantipension skall intjänas på grundval av bosättningstid i Sverige. För rätt till oavkortad garantipen- sion skall krävas minst 40 års bosättning i Sverige. Någon motsvarig- het till nuvarande folkpension i relation till tillgodoräknade ATP-poäng skall enligt arbetsgruppen inte finnas. Förslaget innebär vidare att bosättningstid skall ha tillgodoräknats för minst tre år för att rätt till någon garantipension skall föreligga.

I propositionen togs inte klart ställning till förslaget i denna senare del. Regeringen förklarade (s. 172) att man i princip delade Pensions- arbetgruppens bedömning att rätt till garantipension skall relateras till bosättningtid i Sverige men att den närmare utformningen av reglerna i detta avseende skulle beredas vidare.

3.7. Tilläggspension (ATP)

Rätten till tilläggspension är relaterad till de arbetsinkomster som en försäkrad har haft under sin aktiva tid. Den intjänade pensionsrätten är avgörande för pensionens storlek (1 1—15 kap. AFL).

Rätten till tilläggspension är inte beroende av svenskt medborgar- skap eller bosättning här i landet. Sådan pension utbetalas alltså oavsett om den försäkrade eller dennes efterlevande är bosatt i Sverige eller utomlands.

För varje år, för vilket pensionsgrundande inkomst fastställs för en försäkrad, skall pensionspoäng tillgodoräknas honom. Älderspension från i princip 65 års ålder utgår inom ATP under förutsättning att pensionspoäng har tillgodoräknats den försäkrade för minst tre är.

Förtidspension utgår till en försäkrad för tid före ålderspensione- ringen. En förtidspension utbyts sedermera mot ålderspension. En förutsättning för rätt till förtidspension från tillåggspensioneringen är att den försäkrade kan tillgodoräkna sig pensionspoäng för tid före det år då pensionsfallet har inträffat.

Storleken av hel förtidspension motsvarar i princip den ålders- pension som den försäkrade skulle bli berättigad till om han hade börjat uppbära sådan pension fr.o.m. 65 års ålder. Härvid skall, så snart vissa förutsättningar är uppfyllda, pensionen beräknas under antagande att den försäkrade för varje år fr.o.m. det år då pensionsfal— let inträffar t.o.m. det år då han uppnår 64 års ålder (65 års ålder för försäkrad född under något av åren 1911—1927) har tillgodoräknats viss pensionspoäng (antagandepoäng). För att pensionsberäkning med antagandepoäng skall få äga rum fordras att den försäkrade antingen vid tidpunkten för pensionsfallet har haft en Sjukpenninggrundande inkomst som svarar mot en årsinkomst av förvärvsarbete lägst lika med det vid årets ingång gällande basbeloppet eller också kan tillgodoräkna sig pensionspoäng för minst två av de fyra åren närmast före året för pensionsfallet.

Förtidspens ion enligt reglerna om antagandepoäng förutsätter att den försäkrade vid 65 års ålder kan uppbära ålderspension från tilläggspen- sioneringen. Antalet poängår skall alltså, inberäknat åren med antagandepoäng, i regel vara minst tre.

Om förutsättningar inte föreligger för att den försäkrade skall kunna få förtidspension med tillgodoräknande av antagandepoäng, beräknas förtidspensionen på grundval av föreliggande faktiska pensionspoäng enligt samma metod som ålderspension. Det fordras alltså i sådant fall att den försäkrade har tillgodoräknats pensionspoäng för minst tre år.

Rätt till efterlevandepension efter en avliden försäkrad föreligger om den försäkrade vid sin död var berättigad till tilläggspension i form av förtidspension eller ålderspension eller om den försäkrade skulle ha varit berättigad till förtidspension om hans arbetsförmåga vid tiden för dödsfallet varit så nedsatt som krävs för rätt till sådan pension.

Efterlevandepensionen beräknas i förhållande till den avlidnes egen ålders- eller förtidspension, om rätt till sådan pension förelåg för honom då han avled. Efterlevandepensionens storlek påverkas inte av den avlidne försäkrades eventuella förtida eller uppskjutna uttag av ålderspension. Efterlevandepensionen beräknas alltid i förhållande till hel förtidspension och således med bortseende från om den avlidne faktiskt uppbar två tredjedelar eller hälften av hel förtidspension. Om den avlidne inte uppbar ålders- eller förtidspension vid tidpunkten för frånfället, beräknas efterlevandepensionen i förhållande till den förtids— pension som han skulle ha fått om rätt till hel sådan pension hade inträtt vid tidpunkten för dödsfallet.

I de av riksdagen antagna riktlinjerna för reformering av ålderspen- sionssystemet har slagits fast att någon motsvarighet till nuvarande krav på tre år med ATP-poäng för rätt till pension inte skall finnas i det reformerade systemet. I princip skall varje kronas förvärvsinkomst under hela livet få betydelse för den framtida pensionens storlek (livsinkomstprincipen).

4. Socialförsäkringens gränser och grenar

4.1. Internationella indelningar 4.1.1 Inledning

I våra direktiv anges att vi skall göra en samlad översyn av begreppet försäkrad i de författningar som reglerar olika förmåner inom socialförsäkringen samt redovisa förslag med inriktning att enhetliga försäkringsvillkor skall gälla för likartade förmåner. En fråga som uppkommer är därvid vad som avses med begreppet socialförsäk— ringen, dvs. vilka de förmåner är som skall omfattas av översynen. I direktiven räknas upp ett antal författningar som skall ses över.

I begreppet (svensk) socialförsäkring inkluderas i allmänhet ersätt- ningar som kan vara inkomstrelaterade, inkomstprövade eller utges som grund- eller garantibidrag, dvs. oberoende av inkomst. Endast systemen för de inkomstrelaterade ersättningarna kan i allmänhet sägas vara försäkringar i någon egentlig mening. Övriga ersättningar har karaktär av bidrag. Generellt sett används inte heller begreppet försäkrad i den lagstiftning som reglerar ersättningar som inte är inkomstrelaterade.

Det kan inte anses självklart vad som egentligen avses med begreppet socialförsäkring. Som en bakgrund till vårt arbete kan det därför finnas anledning att beskriva hur några olika grundläggande begrepp definierats i den internationella socialförsäkringsrätten och hur skiljelinjer dragits mellan olika grupper av sociala förmåner.

4.1.2. Social trygghet eller social hjälp?

Några enhetliga, internationellt vedertagna definitioner av begrepp som socialförsäkring, social trygghet eller social hjälp finns inte. Iden mån definitioner finns, varierar de från regelverk till regelverk. Varje land har sin egen nationella rätt på området och inte heller i den internationella socialförsäkringsrätten kan man hitta någon egentlig definition av de nämnda begreppen.

De internationella överenskommelser som finns på området är ofta uppbyggda på det sättet att de anger vilka typer av förmåner som skall omfattas av överenskommelsen eller vilka typer av risker den skall täcka. Det är således inte fråga om definition av begrepp utan helt enkelt en uppräkning av de områden som överenskommelsen avses täcka.

Uppfattningen om vad som avses med begreppet social trygghet varierar således. Ibland ges begreppet en ganska snäv betydelse medan det i andra sammanhang snarast används som en övergripande term som inkluderar såväl mera försäkringsmässiga förmåner (socialförsäk— ring) som social hjälp (se t.ex. D Pieters: Introduction into the Basic Principles of Social Security). I vissa sammanhang (se t.ex. Social Europe nr 3/92 5. 18ff) används begreppet socialt skydd (social protection) som samlingsnamn för begreppen social trygghet och social hjälp. Det begreppet har dock inte kommit till användning i kon- ventionssammanhang.

Traditionellt har en gräns dragits mellan å ena sidan förmåner som utgör lagfästa, subjektiva rättigheter som utgår utan egentlig behovs— prövning samt, å andra sidan, förmåner som utgår på grund av konkreta behov och som syftar till att ge dem som är i behov av hjälp en minimistandard. Medan den förra typen av förmåner kan hänföras till social trygghet, hänförs den senare till social (eller medicinsk) hjälp.

Den traditionella gränsen mellan social trygghet och social eller medicinsk hjälp är emellertid inte klar och utvecklingen kan allmänt sägas ha gått därhän att begreppet social trygghet kommit att utvidgas så att förmåner som tidigare hänförts till kategorin social hjälp ofta betraktas som sociala trygghetsförrnåner. Detta har delvis sin förklaring i att lagstiftningen om sådana förmåner kommit att utformas så att den enskilde har en lagfäst, subjektiv rätt till förmånen och att skönsmässigheten allt mer försvunnit. En annan förklaring är helt enkelt att det i vissa sammanhang funnits en strävan att vidga begreppet. Ett exempel på det kan man finna i ILO-rapporten Into the 21 th Century: The Development of Social Security, där social trygghet ses som svaret på behovet av trygghet i sin vidaste betydelse snarare än en avgränsad grupp av förmåner.

Även om några enhetliga definitioner inte finns i den internationella rätten kan ändå vissa likheter ses i de internationella överenskom- melserna, såvitt avser omfattade förmånsslag. I det följande lämnas därför en redogörelse för sådana regler som finns i några olika regelverk.

SOU 1997:72 4.1.3 Multilaterala konventioner om social trygghet

Åtaganden i fråga om social trygghet i förhållande till andra länder har traditionellt reglerats genom olika former av konventioner. Bilaterala konventioner är den äldsta formen för internationell samordning av olika system för social trygghet. Den första överenskommelsen av det slaget slöts år 1904 mellan Frankrike och Italien och omfattade olycksfall i arbetet och pensioner. Sedan dess har en mängd bilaterala konventioner slutits mellan länder såväl inom som utom Europa. Olika länders behov av rekrytering av arbetskraft från andra länder har drivit på utvecklingen av sådana konventioner.

Behovet av internationell samordning kan emellertid inte till- fredsställas enbart genom bilaterala konventioner. Medborgare i andra länder än de fördragsslutande omfattas oftast inte av de bilaterala konventionerna, och konventionerna tar inte hänsyn till att en person kan ha arbetat även i andra länder. För att råda bot på dessa till— kortakomrnanden har under efterkrigstiden slutits ett antal multilaterala överenskommelser. Europarådet tog år 1949 ett initiativ som ut- mynnade i slutandet av två provisoriska europeiska överenskommelser om social trygghet (SÖ 1955 nr 31-32). Tillsammans omfattar dessa båda överenskommelser vad som ofta brukar förstås med begreppet social trygghet. Det inkluderar de nio "klassiska" grenarna, nämligen:

Hälso- och sjukvård Kontantförmåner vid sjukdom Förmåner vid arbetslöshet Förmåner vid ålderdom

. Förmåner vid yrkesskada

. Familjeförrnåner

. Förmåner vid havandeskap och barnsbörd (moderskap) . Förmåner vid invaliditet Förmåner till efterlevande

wamwewpr

Denna systematisering av förmåner för social trygghet har följts även i ILO-konventionen (nr 102) angående minimistandard för social trygghet (SÖ 1953:45) och i den inom Europarådet utarbetade Europeiska balken (SÖ 1965: 17). I princip samma indelning kan återfinnas i Europeiska konventionen om social trygghet (ej ratificerad av Sverige). Som kommer att framgå nedan, omfattar även den viktigaste EG-förordningen på området - förordning (EEG) nr 1408/71 - samma grenar av social trygghet.

Även om det kan sägas råda en viss enighet om att de nio klassiska grenarna omfattas av det internationella begreppet social trygghet kan begreppet inte därmed anses slutligt definierat, vilket för övrigt antyds

redan genom uttrycket grenar av social trygghet. I bl.a. Tyskland talas redan om en tionde gren, en obligatorisk omvärdnadsförsäkring.

4.1.4. Multilaterala konventioner om social eller medicinsk hjälp

Utanför tillämpningsområdet för de internationella överenskom- melserna om social trygghet faller regler som rör rätt till social eller medicinsk hjälp. Gränsdragningen mellan förmåner som är att hänföra till social trygghet respektive social eller medicinsk hjälp är emellertid inte alls klar. Som nämnts ovan finns en tendens till att inordna förmåner som tidigare ansetts tillhöra social hjälp under begreppet social trygghet.

Samtidigt med antagandet av de ovan nämnda provisoriska Europarådskonventionerna om social trygghet, antogs den Europeiska konventionen om social och medicinsk hjälp (SÖ 195533). I art. 2 i konventionen definieras uttrycket "hjälp" på följande sätt:

" Hjälp " innebär för varje fördragslutande lands del all den hjälp som utgår enligt sådana i någon del av dess område gällande lagar och författningar, enligt vilka personer utan erforderliga medel erhålla det underhåll och den värd, som kräves i varje särskilt fall, dock med undantag av pensioner, som ej äro beroende av erlagda av ifter, och förmåner vid krigsskador eller vid skador till följd av utländsk ockupation.

I bilaga 1 till konventionen angav Sverige vid antagandet att lagstift- ning som skulle omfattas av konventionen var lagen om fattigvård, barnavårdslagen samt förordningarna om familjebostadsbidrag och bränslebidrag samt alla övriga lagar och förordningar om statsbidrag för att reducera bostadskostnaderna.

Gränsdragningen mellan social trygghet och social hjälp avspeglar sig också i den Europeiska sociala stadgan (SÖ 196257; 1979: 16), en Europarådskonvention. I art. 13 i stadgan, som behandlar regler om social och medicinsk hjälp, anges bl.a. följande:

För att trygga den enskildes rätt till social och medicinsk hjälp förbinda sig de fördragsslutande parterna

1. att tillse att envar, som saknar och som ej genom egna ansträngningar eller på annat sätt kan skaffa sig tillräckliga medel för sin försörjning och som ej heller kan få sådana medel från ett system för social trygghet, kan få erforderlig hjälp samt vid sjukdom den värd hans tillstånd kräver;

2. att tillse att personer som åtnjuta dylik hjälp icke av denna anledning vidkännas några inskränkningar i sina politiska eller sociala rättigheter;

3. att vidtaga sådana åtgärder att envar må kunna av vederbörliga offentliga eller privata institutioner erhålla sådan rådgivning och personlig hjälp som må befinnas erforderlig för att förhindra, att han och hans familj råkar 1 nöd eller för att avhjälpa eller lindra en nödsituation; 4 ................

Någon egentlig definition av social trygghet finns inte i stadgan. I art. 12, som gäller social trygghet, anges endast att de fördragsslutan- de staterna skall hålla det sociala trygghetssystemet på en tillfredsstäl- lande nivå samt att de skall sörja för att likabehandlings-, exportabili- tets- och sammanläggningsprinciperna vinner tillämpning.

4.1.5. Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter

Av visst intresse i detta sammanhang är art. 6 i den Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (SÖ l952:35). Där stadgas bl.a. att envar skall, när det gäller att pröva hans civila rättigheter och skyldigheter, vara berättigad till opartisk och offentlig rättegång.

Europadomstolen har flera gånger haft att ta ställning till om art. 6 är tillämplig på förfaranden rörande krav på sociala förmåner av olika slag. Vad saken gäller är om en aktuell förmån kan betraktas som en civil rättighet. I tidigare avgöranden har domstolen ansett det vara avgörande huruvida de offentligrättsliga eller de privaträttsliga elementen i det aktuella sociala förmånssystemet övervägde (fallen Feldbrugge och Deumeland). Förmåner som utges från det allmänna utan att den enskilde lämnat bidrag annat än i form av skatt skulle då falla utanför tillämpningsområdet, medan förmåner som utgår på försäkringsliknande grund i relation till individuella avgifter skulle falla innanför.

Efter fallen Salesi och Schuler—Zgraggen förefaller emellertid domstolen ha utvidgat tillämpningsområdet för art. 6 till områden som saknar privaträttsliga inslag. Det avgörande synes enligt dessa avgöranden i stället vara huruvida det enligt gällande lag finns en verklig rättighet för individen att under vissa förutsättningar komma i åtnjutande av den aktuella förmånen. Sålunda ansåg domstolen i fallet Salesi att rätten till socialhjälp utan anknytning till ett försäk- ringssystem var en civil rättighet, eftersom det var fråga om en individuell ekonomisk rättighet som reglerades i lag. Med en liknande motivering fann domstolen i fallet Schuler-Zgraggen att art. 6 var tillämplig på en lagreglerad rätt till invalidpension. I en utvidgande riktning pekar också domstolens avgörande i fallet Kerojärvi, där man fann att art. 6 var tillämplig i fråga om rätt till livränta för fysisk skada som Kerojärvi ådragit sig under Finlands krig mot Sovjetunio— nen.

4.1.6. EG-rätten Romfördraget

De grundläggande reglerna om personers fria rörlighet finns i Romfördragets art. 48, som gäller arbetstagare, och art. 52, som avser etablering. Efter en övergångstid med EES-avtalet har dessa be— stämmelser numera i viss mån s.k. direkt effekt, dvs. de kan åberopas av enskilda vid domstolar även i Sverige.

En grundläggande bestämmelse om social trygghet upptas i Romför— dragets art. 51, som är av följande lydelse.

Rådet skall enhälligt på förslag av kommissionen besluta om sådana åtgärder inom den sociala trygghetens område som är nödvändiga för att genomföra fri rörlighet för arbetstagare och därvid särskilt införa ett system som tillförsäkrar migrerande arbetstagare och deras familje- medlemmar att

a) alla perioder som beaktas enligt de olika ländernas lagstiftningar läggs samman för förvärvande och bibehållande av rätten till förmåner och för beräkningen av förmånernas storlek,

b) förmånerna betalas ut till personer bosatta inom medlemsstaternas territorier.

Art. 51 i Romfördraget har haft stor betydelse för tolkningen av sekundärlagstiftningen på området, främst förordning (EEG) nr 1408/71. Förordningen har beskrivits i avsnitt 2.2.

Förordning 1612/68

En beståndsdel i den fria rörligheten för personer inom Europeiska unionen är att all diskriminering på grund av nationalitet skall avskaffas vad gäller sysselsättning, lön och andra anställnings- och arbetsvillkor. Principen utgör ett utflöde av det i art. 6 i Romfördraget intagna förbudet mot diskriminering på grund av nationalitet.

I fråga om sociala förmåner kommer likabehandlingsprincipen till uttryck i art. 7.2 i förordning (EEG) nr 1612/68 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen. I den artikeln föreskrivs att en arbets- tagare som är medborgare i en medlemsstat skall inom en annan med— lemsstats territorium åtnjuta samma sociala och skattemässiga förmåner som värdlandets egna medborgare.

Vad som skall inrymmas under begreppet sociala förmåner har prövats av EG-domstolen i en rad mål. I rättspraxis har uttrycket getts en vidsträckt tolkning, och det framgår att härunder faller inte bara förmåner vartill det finns en lagstadgad rättighet utan också sådana som utges efter en mer skönsmässig prövning. EG—domstolen har framhållit att uttrycket täcker alla sociala förmåner, oberoende av om

de har någon anknytning till en anställning eller inte, som utges till nationella arbetstagare på grundval av deras status som arbetstagare eller i kraft enbart av det faktum att de är bosatta inom medlemssta- tens territorium (mål 32/75 Cristini, 63/76 Inzirillo, 207/78 Even, 249/83 Hoeckx och 157/84 Frascogna). Bland de sociala förmånerna ingår inte bara socialförsäkringsförmäner utan även insatser för offentlig social eller hälsomässig omsorg. Under begreppet faller alla åtgärder som kan bidra till att arbetstagaren integreras i värdlandets samhällsliv oberoende av om det rör sig om förmåner av ekonomisk eller icke-ekonomisk art, under förutsättning att förmånen ryms inom EG:s kompetens enligt Romfördraget.

Bland förmåner som befunnits falla in under art. 7.2 i förordning 1612/68 kan nämnas åtgärder för att ge handikappade personer möjlighet att återvinna sin arbetsförmåga (mål 76/72 Michel), tågrabatter för stora familjer (mål 32/75 Cristini), räntefria lån till nyblivna mödrar (mål 65/81 Reina), bidrag till kvinnor vid barns födelse (mål 111/91 Kommissionen mot Luxemburg), ungdoms— arbetsstöd (mål 94/84 Deak) samt ålderspension med syfte att tillförsäkra en minimiförmån (mål 261/83 Castelli).

Någon rätt till export av de förmåner som omfattas av förordning 1612/68 finns inte på grundval av den förordningens regler.

Förordning 1408/ 71

Enligt art. 4 gäller förordning 1408/71 all lagstiftning om vissa särskilt angivna grenar av systemet för social trygghet, nämligen

a) förmåner vid sjukdom och moderskap

b) förmåner vid invaliditet, även sådana som är avsedda att bevara eller förbättra förvärvsförmågan

c) förmåner vid ålderdom

d) förmåner till efterlevande

e) förmåner i anledning av olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar

f) dödsfallsersättningar

g) förmåner vid arbetslöshet

h) familjeförmåner.

De olika förmånsslagen och vad som faller inom deras tillämpnings— område definieras inte närmare i förordningen. Däremot framgår av en definition i art. 1 j att begreppet lagstiftning har en mycket vidsträckt innebörd. Med lagstiftning förstås nuvarande eller komman- de lagar, förordningar eller föreskrifter samt alla andra tillämpnings- bestämmelser som berör de grenar för social trygghet som täcks av art. 4. Under begreppet faller således också rent administrativa föreskrifter utfärdade på myndighetsnivä.

Förordning 1408/71 är tillämplig på alla allmänna och särskilda system för social trygghet, oavsett om de bygger på avgiftsplikt eller inte och oberoende av om de vänder sig till bara vissa grupper förvärvsaktiva (t.ex. enbart gruvarbetare eller bara privatanställda tjänstemän).

Uppräkningen i art. 4.1 avser att ge en uttömmande beskrivning av vilka grenar av social trygghet som faller inom tillämpningsområdet för förordning 1408/71. För att förordningen skall vara tillämplig be- träffande en viss förmån måste det finnas en koppling mellan förmånen i fråga och någon av de riskfall som anges i artikeln. Är denna förutsättning inte uppfylld, rör det sig inte om en förmån för social trygghet i förordningens bemärkelse (t.ex. mål 249/83 Hoeckx och 122/84 Scrivner).

Förmåner för social hjälp omfattas inte av förordning 1408/71 (art. 4.4). Sådana förmåner regleras uteslutande genom reglerna om sociala förmåner (social advantages) i förordning 1612/68, medan för- måner av karaktären social trygghet (social security) faller inom tillämpningsområdet för både den förordningen och förordning 1408/71. Uttrycket social hjälp (social assistance) definieras inte i någon av förordningarna. Av EG-domstolens rättspraxis framgår emellertid att med social hjälp avses i princip bistånd som lämnas för att täcka människors grundläggande behov efter individuell prövning i det enskilda fallet.

Gränsdragningen mellan social trygghet och social hjälp och förmåner som helt faller utanför är emellertid inte klar, vilket har föranlett problem i rättstillärnpningen och gett upphov till ett be- tydande antal rättsfall där EG-domstolen utvecklat principer att läggas till grund för gränsdragningen. I betänkandet (SOU 1993:115) Social trygghet och EES har en genomgång av ett stort antal av dessa rättsfall gjorts. Den genomgången skall inte upprepas här. Allmänt kan dock sägas att välfärdssystemens framväxt har gjort det svårt att urskilja en tydlig gräns.

Kännetecknande för socialhjälpsreglerna är att konkreta behov är avgörande kriterier och att de syftar till att - oberoende av anställning, tillhörighet till försäkring, bosättningstid eller avgiftsbetalning - garantera dem som är i behov av hjälp en minimistandard. Det för trygghetsförmånerna karakteristiska är i stället att de utgör lagfästa rättigheter anknutna till någon av de grenar för social trygghet som anges i art. 4.1 samt att de utgår på grund av t.ex. anslutning till ett försäkringssystem och efter klart avgränsade villkor för rätt till förmånen. De ger sålunda den som berörs en rättsligt definierad ställning.

Förmånernas klassificering enligt den nationella lagstiftningen är enligt domstolen utan betydelse (t.ex. mål 69/79 Jordens-Vosters, 249/83 Hoeckx, 122/84 Scrivner och 45/90 Paletta). Inte heller är det

av betydelse på vilka vägar en viss förmån finansieras när det gäller att avgöra om det är en förmån för social trygghet eller inte (mål 78/91 Hughes). Att en viss förmån är inkomstprövad utgör i sig inte någon grund för att anta att det rör sig om en förmån för social hjälp.

Den yttersta gränsen har domstolen dragit vid sådana förmåner som är beroende av en skönsmässig prövning från fall till fall på grundval av en uppskattning av sökandens individuella behov och en värdering av hans ekonomiska förhållanden. Sä beskaffade bidrag har ansetts falla utanför förordningens tillämpningsområde.

Att en viss förmån inte ryms inom tillämpningsområdet för förordning 1408/71 innebär inte att den inte kan omfattas av EG:s regelsystem. Den kan, som framhållits ovan, väl vara en social förmån enligt förordning 1612/68. Denna senare förordning skiljer sig från förordning 1408/71 på det sättet att förmånerna enligt förordning 1612/68 inte kan exporteras. Det anses oförenligt med deras natur. Den miniminivå som den är avsedd att garantera mäste bestämmas efter sökandens levnadsomständigheter i förhållande till levnads- standarden på orten. Förmånen är med hänsyn därtill inte lämpad att överföra till en annan stat där andra förhållanden råder. En annan skillnad är att man inte kan kvalificera sig för förmåner enligt förordning 1612/68 med hjälp av sammanläggning av kvalifikationspe- rioder.

Enligt art. 4.2 a i förordning 1408/71 gäller förordningen numera även vissa förmåner i gränslandet, som inte är avgiftsfinansierade och som ersätter eller utgör tillägg till omfattade förmåner eller uteslutande ger ett särskilt skydd för handikappade. Förmånerna kan dock inte exporteras.

Enligt art. 5 i förordning 1408/71 skall medlemsländerna i särskilda förklaringar närmare ange den lagstiftning och de system som avses i art. 4. Att en förmån inte deklarerats på detta sätt är dock inte avgörande för att den faller utanför förordningens tillämpningsområde (mål 70/80 Vigier och 356/89 Stanton-Newton).

Sociala stadgan m.m.

I december 1989 antog stats- och regeringschefer i elva av EG:s tolv medlemsländer (ej Storbritannien) i en deklaration en s.k. social stadga för EG med juridiskt icke bindande regler om sociala rättig- heter för arbetstagare. Stadgan har karaktären av en principdeklaration och innehåller inte några detaljregler. Den kan ses som en program- förklaring för EG:s arbete och ambitioner på det sociala området och utgör en grund för den sociala dimensionen i integrationsarbetet. Stadgan fastslår i 26 punkter under 11 rubriker ett antal grundläggande sociala rättigheter för arbetstagarna i EG—länderna. Den innefattar

åtaganden på områdena för arbetsmarknad, anställning och lön, förbättring av levnads- och arbetsvillkor, fri rörlighet, social trygghet, förenings- och förhandlingsfrihet, information, samråd och medbe- stämmande för arbetstagare, jämställdhet mellan könen, yrkesutbild— ning, hälsa och säkerhet på arbetsplatsen, skydd för barn och ung— domar samt åtgärder för äldre personer och för handikappade.

Samtidigt med stadgan lade kommissionen fram ett handlingspro— gram för genomförande av den. Stadgan ger underlag för kommissio— nen att lägga fram förslag till direktiv och rekommendationer eller att på andra sätt söka implementera innehållet i stadgan. Under åren efter stadgans antagande har också fattats beslut om ett betydande antal direktiv m.m. för genomförande av handlingsplanen.

De rättsakter som EG antagit på det sociala området utgörs av minimikrav. Det är således fullt möjligt för de enskilda länderna att i den nationella lagstiftningen ha längre gående regler och att föra en mer vittsyftande socialpolitik.

I Maastrichtfördraget ingår ett särskilt protokoll om socialpolitik i vilket medlemsländerna med undantag för Storbritannien träffat en särskild överenskommelse vid sidan av EG—fördragen där de åtagit sig att göra ytterligare insatser på det sociala området. Överenskommelsen innebär att gemenskapens organ får en utvidgad kompetens på det sociala området och att nya möjligheter öppnas till majoritetsbeslut i sådana frågor. Genom direktiv skall EU kunna besluta om minimikrav i olika hänseenden på det sociala området som gradvis skall vinna tillämpning inom medlemsstaternas lagstiftningar. Möjligheterna till majoritetsbeslut skall dock inte gälla den sociala trygghetens område.

4.2. Svenska indelningsmodeller

4.2.1. Allmänt

Det finns i den svenska lagstiftningen inte någon legal definition av begreppet socialförsäkring. I 1 kap. 1 å AFL talas om den allmänna försäkringen, vilken består av sjukförsäkring, folkpensionering och försäkring för allmän tilläggspension (ATP).

Begreppet socialförsäkring är ändå vanligt förekommande och används i våra direktiv. Det finns därför anledning att söka utröna vilken betydelse begreppet i allmänhet ges och i vad mån betydelsen varierar inom förvaltningen. I detta avsnitt ges där för en översikt över hur begreppet används och har använts i olika sammanhang.

SOU 1997:72 4.2.2 Socialpolitiska samordningsutredningen

Socialpolitiska samordningsutredningen överlämnade år 1979 till chefen för Socialdepartementet sitt betänkande (SOU 1979:94) En Allmän Socialförsäkring. Utredningen hade i uppdrag att försöka genomföra en samordning av hela "det socialpolitiska bidragssyste- met". Det konstaterades att någon bestämd definition av den termen inte fanns, men för uppdragets genomförande ansåg utredningen (s. 510 det ändamålsenligt att avgränsa bidragssystemet till att gälla de författningsreglerade kontanta ersättningar med socialpolitisk in— riktning, som helt eller delvis finansieras med statliga medel. Utanför bidragssystemet skulle då ligga kontanta förmåner för vilka kommuna- la organ är huvudmän, exempelvis socialhjälp. Även system för avgiftsreduktion, såsom sjukvårdsförmåner, skulle falla utanför.

I betänkandets sammanfattning görs följande definition (5.13):

Det socialpolitiska bidragssystemet består av socialförsäkring och annat kontantstöd till den enskilde. Socialförsäkringen er ett ekonomiskt skydd vid sjukdom, arbetsskada, handikapp, ålder om, arbetslöshet m.fl. behovssituationer. Ovriga bidrag ger ett särskilt stöd till olika grupper, exempelvis till barnfamiljer, studerande och värnpliktiga.

I det principförslag till en allmän socialförsäkring som utredningen lade fram inkluderades såväl det som enligt denna definition kallas socialförsäkring och det som kallas annat kontantstöd. Försäkringen skulle bestå av fyra grenar, nämligen inkomstförsäkring, barnstöd, bostadsstöd och handikappstöd.

4.2.3. Översyn av socialförsäkringens administration

Utredningen om översyn av socialförsäkringens administration (ÖSA) överlämnade i april 1996 sitt betänkande (SOU 1996:64) Försäkrings- kassan Sverige till regeringen. I betänkandet lämnas ett förslag till utformning av en ny socialförsäkringsadministration.

I avsnittet Socialförsäkringen och dess administration lämnas följande definition (s. 27):

Socialförsäkringarna och anslutande förmåner är det samlade trygg- hetssystem som skall ge medborgarna i vårt land ekonomisk trygghet vid sjukdom, handikapp, ålderdom och föräldraskap och som skall understödja rehabilitering och åtgärder för att underlätta återgång till arbetslivet. Förmånerna omfattar bl.a. det ekonomiska stödet till barnfamiljer, bostadsbidrag, sjukpenning, sjukvårdsersättning, pensioner, kommunala bostadstillägg till pensionärer, handikappersättningar, vissa yrkesskadeer— sättningar m.m.

Socialförsäkringen, dvs. alla de transfereringar som utbetalas till hus- hållen, utgör ett enhetligt system som administreras av de allmänna försäkringskassorna. . .

Avgränsningen av begreppet socialförsäkring utgår här från ut- formningen av administrationen och innefattar således alla system som administreras av försäkringskassorna men utesluter förmåner eller bidrag som administreras av andra organ. Sålunda innefattas t.ex. inte arbetslöshetsförmåner.

4.2.4. Förvaltningspolitiska kommissionen

Statskontoret har nyligen överlämnat en rapport till Förvaltnings- politiska komrnissionen (Fi 1995:13) rörande de offentliga trans- fereringssystemen till hushåll inom Social-, Arbetsmarknads— och Utbildningsdepartementens områden. I rapporten, Bättre grepp om bidragen (SOU 1996:180), har bl.a. redovisats en skiss till en framtida struktur för hushållstransfereringarna. Enligt denna skiss skulle dagens tjugotal transfereringar ersättas av sex transfereringar, nämligen ett försörjningsbidrag (motsvarande dagens barnbidrag, studiehjälp, bidragsförskott, bostadsbidrag, asylbidrag, föräldrapenning på garantinivå samt handikappersättning), socialbidrag, allmän sjukför— säkring (motsvarande sjukpenning, föräldrapenning över garantinivå, rehabiliteringspenning, arbetsskadeförsäkring samt förtidspension), omställningsförsäkring (motsvarande KAS, a-kassa, lönegaranti och utbildningsbidrag), utbildningskonto (motsvarande studiemedel, SVUX, SVUXA) samt ett pensionssystem.

Någon egen definition av vad som avses med socialförsäkringen har inte gjorts i rapporten. I stället har hänvisats till definitioner som används i andra sammanhang, bl.a. den administrativa definition som gjorts av ÖSA (se föregående avsnitt).

4.2.5. RFV:s socialförsäkringsstatistik

I enlighet med åliggande enligt SFS 1994:1108 är Riksförsäkringsver- ket (RFV) ansvarig myndighet för officiell statistik inom socialförsäk- ringen. Med anledning av det uppdraget ger RFV årligen ut publika- tionen Socialförsäkring. I publikationen för åren 1993 och 1994 återfinns följande definition (s. 12):

Syftet med socialförsäkringen i Sverige är att ge ekonomisk trygghet under livets olika skeden, genom ersättning för inkomstbortfall och genom bidra . Degförmåner som ingår i försäkringen kan delas upp efter tre huvud- grupper: ekonomiskt stöd till barnfamiljer, ersättning vid sjukdom och handikapp och ersättning vid ålderdom m.m. Vid arbetslöshet finns möjlighet till ersättning via frivilliga arbetslöshetskassor eller kontant arbetsmarknadsstöd I försäkringen ingår dessutom utbildningsbidrag, smittbärarersättning, vämpliktsersättning m.m.

Vidare anges att socialförsäkringen och arbetslöshetsersättningen regleras huvudsakligen av följande lagar:

lagen (1962:381) om allmän försäkring lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring - lagen (1979z84) om delpensionsförsäkring - lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag - lagen (1964:143) om bidragsförskott - lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring - lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd - lagen (1992:497) om lönegaranti

Avgränsningen är här i princip gjord på grundval av det statistikansvar som givits RFV, dvs. förmåner som inkluderas är sådana som RFV är skyldigt att redovisa i sin statistik. Huruvida arbetslöshetsför— månerna anses ingå i socialförsäkringen eller ej framgår inte klart.

4. 2 . 6 Finansieringslagstiftningen

Ett annat tänkbart sätt att definiera begreppet socialförsäkring är att utgå från den lagstiftning som reglerar finansieringen av de olika förmånerna. De förmåner som finansieras av de avgifter eller andra medel som anges i lagstiftningen om socialavgifter m.m. skulle enligt ett sådant synsätt inkluderas i socialförsäkringen.

I 19 kap. AFL anges att sjukförsäkringen, folkpensioneringen och försäkringen för tilläggspension finansieras enligt vad som föreskrivs i lagen (1981:691) om socialavgifter (SAL). Bestämmelser om finansieringen av sjukförsäkringen och tillåggspensioneringen finns också i lagen (1994:1744) om allmänna egenavgifter och lagen (1958:295) om sjömansskatt. Vidare framgår att följande försäkringar och andra bidragssystem finansieras helt eller delvis med statsbidrag eller andra statsmedel:

1. Sjukförsäkringen, inberäknat försäkringens kostnader enligt lagen (1974:525) om ersättning för viss födelsekontrollerande verksamhet m.m., lagen (1988:1465) om ersättning och ledighet för närstående— vård och lagen (1991:1047) om sjuklön.

2. Försäkringens kostnader för förmåner enligt lagen (1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader, m.m.

3. Centrala studiestödsnämndens kostnader med anledning av att sådana studielån som belöper på en studerandes sjukperiod enligt lagen (l973:349) inte skall återbetalas.

4. Ålders—, förtids— och efterlevandepensioner från folkpensioneringen. 5. Särskilda folkpensionsförmäner.

I 4 kap. SAL anges hur de avgifter som tas ut enligt lagen skall användas. Följande förmåner omfattas:

Avgift

Sjukförsäkringsavgift

Folkpensionsavgifter Tilläggspensionsavgifter Delpensionsavgifter Arbetsskadeavgifter Arbetsmarknadsavgifter

Arbetarskyddsavgifter Lönegarantiavgifter

Sjömanspensionsavgifter

Användningsområde

l. Sjukförsäkringsförmåner enligt AFL

2. Kostnader enligt lagen om födelsekontrollerande verksam- het

3. Kostnader för förmåner enligt lagen om begränsning av läkemedelskostnader, m.m.

4. CSN :s kostnader med an— ledning av att sådana studielån som belöper på en studerandes sjukperiod enligt studiestödsla- gen inte skall återbetalas.

5. Kostnader enligt lagen om ersättning och ledighet för närståendevård.

6. Den allmänna försäkringens kostnader enligt lagen om sjuk— lön.

Folkpensioneringen Tilläggspensioneringen Delpensioneringen Arbetsskadeförsäkringen

1. Arbetslöshetsförsäkringen

2. Kontant arbetsmarknadsstöd (KAS)

3. Utbildningsbidrag till delta- gare i arbetsmarknadsutbildning eller yrkesinriktad rehabilite- ring. Arbetarskyddsverkets verksam- het Kostnader enligt lönegarantila- gen Pension åt sjömän i vissa fall

Enligt 6å lagen (1994.-1744) om allmänna egenavgifter skall egenavgift i form av pensionsavgift användas till finansiering av

tillåggspensioneringen enligt AFL och egenavgift i form av sjukförsäk- ringsavgift till finansieringen av sjukförsäkringen enligt samma lag.

Lagen (1990.-659) om särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster hänvisar beträffande användningen av influtna medel till 5 kap. SAL. I lagen (1958-295) om sjömansskatt anges att allmänna egenavgifter som tas ut enligt den lagen skall användas på sätt som framgår av lagen om allmänna egenavgifter.

Vid en jämförelse med de definitioner av termen socialförsäkring som redovisats i avsnitt 4.2.3 och 4.2.5 finner man å ena sidan att lagstiftningen om socialavgifter m.m. omfattar vissa förmånsslag som inte kan anses omfattade av ÖSA:s eller RFV:s definitioner. Det gäller bl.a. utbildningsbidrag till deltagare i arbetsmarknadsutbildning eller yrkesinriktad rehabilitering och kostnader enligt lönegarantilagen . Å andra sidan utelämnas de bidragssystem som är rent skattefinansierade, t.ex. barnbidragen.

4.2.7 Budgetpropositionen

Av intresse i detta sammanhang är även regeringens budgetproposi- tion. Någon definition av begreppet socialförsäkring finns inte där men begreppet förekommer i den allmänna texten i propositionen. T.ex. sades i budgetpropositionen för år 1995/96 (prop. 1994/95:100 bil. 6 s 5) följande:

En stor del av de sociala välfärdsfrågorna ligger inom Socialdepartemen- tets ansvarsområde. Grundläg ande är bl.a. ansvaret för det ekonomiska trygghetssystemet som om attar socialförsäkringar och anslutande bidragssystem.

Socialdepartementets ansvar omfattar enligt senaste budgetproposi— tionen (1996/97: 1) utgiftsområdena 9 (Hälsovård, sjukvård och social omsorg), 10 (Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp), 11 (Ekonomisk trygghet vid ålderdom) och 12 (Ekonomisk trygghet för familjer och barn). Att märka är att arbetslöshetsförmåner inte ingår. De frågorna hör under Arbetsmarknadsdepartementets ansvarsområde.

4.3. Framtidsvägar för EU

För några år sedan antog ministerrådet en rekommendation om konvergens av den sociala trygghetspolitikens mål och medel. Mång— falden av nationella system kan visserligen behållas, särskilt när det gäller finansiering och organisation, men medlemsstaterna har kommit överens om att främja ett närmande på frivillig våg av trygghetspoliti—

ken. Förändringar i den demografiska strukturen, i familjestrukturerna och på arbetsmarknaden kommer därvid att beaktas.

I en vitbok i juli 1994 har EG-kommissionen erinrat om att det behövs en bred, nyskapande och framåtblickande arbetsmarknads- och socialpolitik om man skall klara framtida svåra uppgifter i det hän- seendet.

Kommissionen föreslog i vitboken en omfattande teknisk översyn och omstrukturering av samordningen av socialförsäkringsreglerna för att göra det möjligt att hålla takten med utvecklingen av människornas behov. Någon omfattande förändring av förordning (EEG) nr 1408/71 är dock inte att vänta inom den närmaste framtiden. Stora frågor diskuteras dock, bl.a. med anledning av att unionen vidgades för ett par år sedan. I diskussionerna ingår en förenkling av regelverket, men f.n. är endast en konsoliderad version aktuell. - En sådan version har numera antagits (se EGT nr L 28 den 30 januari 1997).

Kommissionen erinrade vidare om behovet av att upprätthålla ett ändamålsenligt skydd för människor som byter land när det gäller försäkringssystem som är knutna till arbete och som kompletterar eller ersätter lagstadgat skydd, dvs. skydd för intjänade tjänstepensioner. Arbete med denna fråga pågår fortfarande.

Kommissionen föreslog vidare att s.k. medborgare i tredje land som är lagligt anställda och bosatta inom unionen borde ha rätt till i vart fall nödvändiga hälso— och sjukvårdsförmåner enligt samordningsbe- stämmelserna. Det förslag i frågan som kommissionen sedermera lade fram antogs emellertid inte av rådet.

Anpassning av EG-reglerna om ersättning vid arbetslöshet och frågor om förtidspensionering av arbetsmarknadsskäl behandlas också i vitboken. Kommissionen har i januari 1996 lagt förslag i dessa frågor.

En modernisering av informations- och datautbytet mellan socialför— säkringssystemens organ har ansetts vara av stor vikt för effektiviteten i samordningssystemet och för en förbättring av servicen till allmän- heten. En utbyggnad av ett nätverk för telekommunikation är därför prioriterad, och planerad till utgången av år 1998.

5. Utredningens allmänna överväganden och förslag

5.1. Allmänt om socialförsäkringens begrepp och grenar

Vad är socialförsäkring?

Vi anser att lagstiftaren har stor frihet att mot bakgrund av svenska traditioner bestämma vad som skall räknas som en social försäkring och vad en sådan anordning skall kallas.

Utredningen skall enligt sina direktiv (dir. 1995:106) göra en samlad översyn av begreppet försäkrad inom socialförsäkringen och redovisa förslag med inriktning på att enhetliga försäkringsvillkor skall gälla för likartade förmåner. Översynen skall enligt en uppräkning omfatta förmåner enligt bl.a. lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL), lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag, lagen (1993:737) om bostadsbidrag, lagen (1996:1030 om underhållsstöd och lagen (1973 :371) om arbetslöshetsförsäkring. De avsedda förmånerna skiljer sig emellertid åt på flera olika sätt. Man behöver därför redan inledningsvis ställa tre frågor: Vad är en försäkring? Vad är social- försäkringen? Vad är likartade förmåner?

Som bakgrund till de ställda frågorna har vi i kapitel 4 beskrivit vissa internationella indelningar och några svenska modeller för indelning av socialförsäkringarna. Frågorna torde i allmänhet tilldra sig större intresse i internationella sammanhang än på det nationella planet. Vi behöver emellertid som bakgrund till våra överväganden redogöra för hur vi ser på dessa frågor.

Tysken Otto von Bismarck (f. 1815) och engelsmannen William Beveridge (f. 1879) har gett namn åt var sitt klassiskt system när det gäller social försäkring. Bismarck ville i första hand skydda dem som förvärvsarbetat med avgiftsfinansierade förmåner. Beveridge ville i princip skydda hela befolkningen med enhetliga och skattefinansierade förmåner. De båda systemen brukar anses vara två skilda modeller för social försäkring (social insurance).

När man i Sverige talar om socialförsäkringen i ett internationellt perspektiv använder man ibland uttrycket social trygghet (social security). I olika internationella överenskommelser om minimistandard och samordning är det också vad som förekommer under den rubriken som bäst stämmer överens med det som man brukar mena med socialförsäkring. I allmänhet och även rent språkligt torde social trygghet emellertid uppfattas som ett vidare begrepp än socialförsäk- ring. Omsorger inom socialtjänsten såsom äldreomsorg och bistånd kan t.ex. räknas till social trygghet. Studiestöd, arbetarskydd och arbetsmarknadspolitiska insatser är andra exempel i gränsområdet.

I den moderna internationella doktrinen finns förespråkare för en vid omfattning av begreppet social trygghet. Gemensamt för vad som anses ingå kan sägas vara att det handlar om solidaritet mellan med— borgarna vid förlust av inkomster eller täckning av vissa kostnader: solidaritet genom skatter eller avgifter. Man försöker också att definiera olika undergrupper av social trygghet vid sidan av social försäkring. Som exempel kan nämnas socialhjälp (social assistance) i form av behovsprövat bistånd, statlig ersättning (social compensation) till skadade värnpliktiga m.fl. och statliga anslag (demogrants) för generella bidrag till barn. Inom undergrupperna sägs olika system vara allmänna (general, universal), särskilda (categorical) eller yrkesan— knutna (professional).

De internationella överenskommelser som har nämnts i kapitel 4 tillhandahåller inga egentliga definitioner. Vissa uppräkningar som förekommer i avtalen kan bara betraktas som innehållsförteckningar. Skilda länder och författare har olika definitioner av begreppet social trygghet, andra ingen definition alls. Gemensamt igen är dock att det handlar om en obligatorisk solidaritet i situationer som brukar kallas sociala risker (social risks). En sådan mera allmän syn förekommer också inom Internationella arbetsorganisationen (ILO), t.ex. i rapporten Into the let Century: The Development of Social Security. Även Europarådets konvention om mänskliga rättigheter kan nämnas i detta sammanhang. Det i konventionen viktiga begreppet "civila rättigheter" har på senare tid fått en tolkning som när det gäller området socialförsäkring mera handlar om lagstadgad rätt till ersättning än om avgiftsrelaterad försäkring.

För egen del anser vi att det inte låter sig avgöra med enbart juridiska metoder om en viss trygghetsanordning är en försäkring eller var gränserna för området socialförsäkring skall dras. Lagstiftaren torde i stället ha möjlighet att mot bakgrund av svenska traditioner fritt bestämma vad som skall räknas som en social försäkring och vad en sådan anordning skall kallas. Vi vill dock väcka frågan om det finns några särskilda hänsyn som måste tas sedan Sverige blivit medlem i Europeiska unionen (EU).

Åtaganden mot EU

Vi anser att lagstiftaren är oförhindrad att bygga vidare på nordis- ka modeller för socialförsäkringar, med beaktande av EG:s regel- verk och en rekommendation om konvergens.

Romfördraget ger inte EU någon generell kompetens att ge normer när det gäller socialförsäkringarna. För att säkra och främja den fria rörligheten inom EU finns dock bindande samordningsregler för personer som rör sig över gränserna eller som på annat sätt har anknytning till mer än ett EU-land (jfr artiklarna 48 och 51). Sådana regler finns i huvudsak i förordningarna (EEG) nr 1612/68 och 1408/71, som vi har beskrivit i avsnitt 2.2. Den sist nämnda för- ordningen gäller enligt sitt namn tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen.

För några år sedan antog rådet vidare en rekommendation om konvergens av trygghetspolitikens mål och medel. Samtidigt fick kommissionen i uppdrag att följa upp rekommendationen med återkommande rapporter om medlemsländernas framsteg på området. I rapporten Social Protection in Europe 1995 delas länderna in i fyra grupper.

De skandinaviska länderna, som har ett grundskydd för hela befolk- ningen och inkomstrelaterade tilläggsförmåner samt närmast

frivilliga arbetslöshetsförsäkringar utanför de statliga systemen.

- Storbritannien och Irland, som har ett så gott som allmänt skydd med enhetliga grundersättningar på en lägre nivå samt en utbredd användning av behovsprövning. - Tyskland, Österrike, Frankrike och Benelux- länderna, som har en tydligare försäkringsprincip ochi allmänhet anställnings-, inkomst- och avgiftsrelaterade förmåner samt en utbredd användning av socialt bistånd vid luckor i skyddet. Nederländerna har dock även ett antal allmänna system. - Italien, Spanien, Portugal och Grekland, som visar en mera splittrad bild av både nya allmänna system och yrkesanknutna försäkringar och som har luckor i skyddet. Inte heller den nämnda rekommendationen, eller något annat som vi har anfört i avsnitt 4.3 om framtidsvägar för EU, hindrar oss från att bygga vidare på en mera nordisk modell för socialförsäkringarna. När det gäller grenar och begrepp måste vi dock ta hänsyn till EG- förordningarna 1612/68 och 1408/71. Detta gäller i och för sig bara i den utsträckning det behövs för att tillämpa de båda förordningarna, men frågan är nu för vårt vidkomtnande av mera allmänt intresse.

EG-förordningen 1408/71 omfattar följande "grenar av social trygghet": förmåner vid sjukdom och moderskap, förmåner vid invaliditet, även sådana som är avsedda att bevara eller förbättra förvärvsförmågan, förmåner vid ålderdom, förmåner till efterlevande, förmåner vid olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar, dödsfallsersätt— ningar, förmåner vid arbetslöshet samt familjeförmåner. Som vi har nämnt i avsnitt 4.1 återfinner man här liksom i flera andra internatio- nella överenskommelser nio klassiska grenar. Förordning 1612/68, som främst gäller likabehandling av anställda EU-medborgare, omfattar alla "sociala och skattemässiga förmåner". I princip ingår där även de nio trygghetsgrenarna, men för deras del finns alltså en omfattande och mera förmånlig särreglering i förordning 1408/71.

Våra definitioner

Vi föreslår för vår del en pragmatisk definition av begreppet socialförsäkring med utgångspunkt i hur trygghetssystemen administreras.

Våra kommande förslag omfattar de flesta trygghetssystem som administreras av Riksförsäkringsverket och de allmänna försäk- ringskassorna samt Arbetsmarknadsstyrelsen, länsarbetsnämnderna och arbetslöshetskassorna.

En avgränsning av området för vårt utredningsuppdrag till social trygghet enligt förordning 1408/71 skulle som har sagts tidigare kunna ge upphov till missuppfattningar. Vidare räknas vissa förmånsformer av det som vi brukar kalla för socialförsäkring inte till social trygghet enligt förordning 1408/71 utan bara till sociala förmåner enligt förordning 1612/68. Detta gäller t.ex. för tillfällig föräldrapenning vid vård av sjukt barn, annan ersättning för vård av närstående, under— hållsstöd och delpension. Den grenindelning som finns i förordning 1408/71 medför vidare att vissa förmånsformer måste anges inom två eller flera grenar. Den svenska lagstiftningsförteckning som finns till förordningen vittnar även på andra sätt om att förordningen inte är anpassad för svensk socialförsäkring. Förordningen har nämligen till- kommit långt innan Sverige blev medlem i EU, och den har sina rötter i en tid då nästan alla EG-länderna hade Bismarckorienterade trygghetssystem. I Norden finns emellertid sedan gammalt andra traditioner. Vidare har det i våra utredningsdirektiv anmärkts att avsikten inte är att ändra rätten till de förmåner som i dag utges enbart på grundval av bosättning i Sverige.

För vår del anser vi att begreppet social trygghet och de grenar som anges i förordning 1408/71 inte bör vara avgörande för våra definitio—

ner i den svenska lagstiftningen. Allt som omfattas av förordningen kommer emellertid att behandlas av oss, genom att antingen föras in i det system som vi kommer att föreslå eller hållas utanför av särskilda skäl. Vi kommer dessutom att använda uttryck som trygghet i en mera allmän betydelse.

I avsnitt 4.2 har vi beskrivit några svenska indelningsmodeller. I Socialpolitiska samordningsutredningens betänkande (SOU 1979:94) En allmän socialförsäkring fanns ett långtgående förslag med många fördelar. Vårt uppdrag är emellertid inte lika omfattande, och vi får därför stanna vid att beakta vad den utredningen föreslog när det gällde grenindelningen. Vi vill för vår del använda en mera pragma— tiskt definition med utgångspunkt i hur trygghetssystemen admini- streras. Utredningen om översyn av socialförsäkringens administration hade samma utgångspunkt i sitt betänkande (SOU 1996:64) Försäk- ringskassan Sverige. Det är även i andra sammanhang vanligt att använda administrativa definitioner. I förordningen (1988: 1204) med instruktion för Riksförsäkringsverket används begreppen " socialförsäk— ringen och anslutande bidragssystem", "trygghetsanordningarna" och " grenar inom trygghetssystemet".

Som vi har förklarat tidigare är det inte meningsfullt att göra en ny definition av begreppet försäkring när det gäller de särskilda författ- ningarna, utan det som i dag kallas försäkring räknar vi också dit och inget annat. Resten kallas i dag för bidragssystem. Vårt uppdrag är dock begränsat till enbart vissa av de bidragssystem som administreras av Riksförsäkringsverket och de allmänna försäkringskassorna. Det statliga personskadeskyddet för värnpliktiga m.fl. ingår t.ex. inte. Vi anser att ersättningen av allmänna medel vid ingripanden som avses i lagen ( 1989:225) om ersättning till smittbärare har samma karaktär som personskadeersättningen. Rätten till sjukvård enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)'ligger också utanför uppdraget, liksom ersättningar från arbetsgivare enligt Sjuklönelagen (1991:1047) och sjömanslagen (1973:282). Vi går därför inte heller närmare in på landstingens åligganden enligt tandvårdslagen(1985:125) eller lagen (1996:1150) om högkostnadsskydd vid köp av läkemedel m.m. Vi föreslår dock vissa följdändringar i dessa lagar.

En annan fråga är hur man skall klassificera arbetslöshetsförsäk- ringen. Den administreras inte av försäkringskassorna men skall ändå behandlas av oss, både enligt direktiven och på grund av att den traditionellt räknas in under begreppet social trygghet och omfattas av EG-förordning 1408/71. Våra förslag i detta betänkande kommer att gälla för "socialförsäkringar och vissa bidragssystem" som admini- streras av Riksförsäkringsverket och de allmänna försäkringskassorna, skattemyndigheterna (pensionsgrundande inkomst och socialavgifter) samt Arbetsmarknadsstyrelsen, länsarbetsnämnderna och arbetslös— hetskassorna. Frågan om hur man skall rubricera arbetslöshetsförsäk-

ringen behöver inte besvaras av oss. Den kommer dock att ingå i grenen "förmåner vid arbetslöshet".

När det gäller indelningen av trygghetssystemet i grenar har vi som redan påpekats inte ett lika omfattande uppdrag som Socialpolitiska samordningsutredningen hade på 1970—talet. För vår del behöver vi en sådan indelning endast i den mån vi föreslår enhetliga försäkringsvill— kor för "likartade förmåner".

5.2. Utvidgning av socialförsäkringens person- krets

Försäkring för alla som arbetar i Sverige utan att vara bosatta här?

Vi anser att det är rättvist och rimligt att alla personer som för- värvsarbetar i Sverige kan få del av svenska socialförsäkringar.

Vi har fått i uppdrag att pröva om den personkrets som skyddas enligt svensk socialförsäkringslag bör utvidgas till att omfatta alla som arbetar här i landet, dvs. även medborgare i länder utanför EU och Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Vi skall dels överväga om en sådan utvidgning kan ske t.ex. genom att den tillkommande personkretsen ges rätt endast till vissa förmåner, dels beräkna kostnadskonsekvenserna av en sådan utvidgning.Vårt uppdrag kan också sägas vara att överväga i vilken utsträckning nuvarande krav på bosättning och på inskrivning i försäkringskassa i Sverige skall upprätthållas gentemot andra förvärvsarbetande än de som enligt EG/EES-rätten eller någon bilateral socialförsäkringskonvention har rätt till förmåner som regleras i den svenska lagstiftningen.

En utvidgning av personkretsen till alla som arbetar som anställda i Sverige föreslogs redan i maj 1990 av Riksförsäkringsverket (RFV), som på uppdrag av regeringen utrett behovet av författningsändringar inför ett avtal om EES. Verkets förslag var i huvudsak en anpassning till förordning 1408/71 men det gällde även för medborgare utanför EG. Det stora flertalet korttidsanställda antogs emellertid vara EG- medborgare. Förslaget avsåg inte alla de förmånsformer som omfattades av EG-förordningen. Något skydd för medföljande familjemedlemmar ingick inte heller. Verkets förslag remissbehand- lades och fick därvid ett blandat mottagande. Även om flera remissin— stanser var positiva till en utsträckning av det svenska socialförsäk— ringsskyddet ansågs det allmänt finnas behov av kompletteringar och ytterligare utredning. Förslagen och remissyttrandena överlämnades till Utredningen om socialförsäkringen och EG. Utredningen ansåg i

sitt slutbetänkande i december 1993 (SOU 1993:115) att det i och för sig kunde finnas skäl för en utvidgning även utanför EES men att en sådan reform krävde omfattande utredning och överväganden, som inte kunde göras innan utredningen skulle överlämna betänkandet.

Vi anser att det är rättvist och rimligt att låta personer som förvärvsarbetar i Sverige under kortare tid än ett år kunna få del av det svenska socialförsäkringsskyddet. Lagen (1991:1047) om sjuklön och lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF) gäller i allmänhet redan för sådana personer. Med anknytning till LAF är arbetsgivare skyldiga att betala arbetsgivaravgifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter (SAL), vilka bidrar till finansieringen av bl.a. den allmänna försäkringen. Om det gäller arbete under minst sex månader, är den enskilde enligt praxis också obegränsat skattskyldig i Sverige. Denne skall då även betala allmänna egenavgifter, vilka består av sjukförsäkrings- och pensionsavgift. För löner under kortare tider betalas i allmänhet särskilda inkomstskatter. Socialförsäkringarna och andra bidragssystem är delvis skattefinansierade.

Som allmän utgångspunkt för våra förslag bör vidare gälla att försäkringssystemet skall utformas på så att det stödjer arbetslinjen och kampen mot arbetslösheten.

Försäkringens utsträckning

Vi föreslår en utvidgning för knappt 10 000 förvärvsarbetande personer i ett nytt försäkringssystem, som skall gälla lika för alla som arbetar i Sverige.

Den avsedda utsträckningen av socialförsäkringen skulle innebära en anpassning till vad som i dag gäller i många andra EES-länder och enligt förordning 1408/71. Oavsett vilka huvudsystem för social trygghet som gäller i de olika länderna kan det te sig naturligt att i vart fall vissa försäkringar är mera anknutna till arbete och inkomster än till bosättning. Att helt övergå till ett Bismarcksystem måste som vi tidigare har funnit anses uteslutet för svenska förhållanden. Vi har sedan gammalt andra traditioner i Norden, och våra direktiv förut— sätter att rätten till helt bosättningsgrundade förrnäner skall bestå. Som har antytts i direktiven kan det å andra sidan knappast komma i fråga att öppna hela det sociala bidragssystemet för alla personer som arbetar här endast under ett par månader. Att i ett sådant fall betala t.ex. bostadsbidrag, assistansersättning och bilstöd (SFS 1993:737, 1993:389 resp. 1988z360) känns omotiverat mot bakgrund av svenska traditioner. Vidare är ansvaret för sjukvård m.m. numera så gott som

helt överfört till landstingen, och landstingens ansvar för dem som inte är bosatta är begränsat.

En generell utsträckning av försäkringen till de förmåner som omfattas av förordning 1408/71, vilken gäller medborgare i EES— länderna, anser vi inte vara ändamålsenlig. Dels omfattas t.ex. bilstöd av förordningen, dels ligger t.ex. tillfällig föräldrapenning vid vård av sjukt barn utanför förordningen. Som vi har uttalat tidigare är regleringen i den förordningen också allmänt sett lite främmande för svenska förhållanden. I avsnitt 4.3 har vi nämnt att man f.n. dis- kuterar en förenkling av regelverket. Det kunde i och för sig ligga nära till hands att föreslå att de regler som gäller enligt förordningen skall bilda mönster för allmänna svenska lagregler, särskilt om det vore så att nästan alla utlänningar i Sverige kom från EES—länderna. Så förhåller det sig emellertid inte enligt den statistik som vi har in— hämtat. Det kan f.n. handla om en utvidgning för knappt 10 000 personer i huvudsakligen två grupper. Den ena kommer från USA eller Canada, den andra från Östeuropa, främst Ryssland, Polen eller Estland. Den verkliga utvidgningen av den skyddade personkretsen torde dock vara något mindre beroende på att det inom denna grupp finns personer som redan i dag har rätt till vissa förmåner i Sverige på grund av någon bilateral konvention eller något avtal som EG och dess medlemsstater slutit med tredje land (se avsnitt 2.3)

Ett annat begränsningsalternativ skulle kunna vara att, som RFV föreslog år 1990, välja ut vissa förmåner som det på en eller annan grund kan vara skäligt att tillerkänna dem som arbetar här i landet under en kortare tid. En nackdel med ett sådant alternativ är att man då får en speciell kombination av förmåner som skall gälla bara för dessa personer. Det finns också en viss risk för att det med tiden upp- kommer olika regler om karenstider m.m. inom en och samma förmånsform beroende på om förmånen skall ges till någon som dessutom bor i Sverige. Det skulle i så fall kunna bli fråga om en slags indirekt diskriminering.

Vi föreslår i stället en lösning som bygger på en fast princip, ett system som också kan byggas ut när nya förmånsformer tillkommer i framtiden. Det bör gälla lika för alla som omfattas av systemet, oavsett om man bor i Sverige eller är svensk medborgare. Som bakgrund för våra förslag vill vi erinra om att det redan i 1981 års nordiska konvention om social trygghet infördes en ordning som innebar att lagstiftningen i arbetslandet skulle gälla för bl.a olika dagersättningar och intjänande av tilläggspension (ATP).

Tudelning av socialförsäkringen: inkomstförluster och kostnader

Vi föreslår att socialförsäkringarna skall indelas i en bosättnings- baserad försäkring som avser kostnader och bidrag och en arbets— baserad försäkring som avser inkomstförluster. Båda försäkringarna skall gälla lika för alla som bor eller arbetar i Sverige.

Vi föreslår att den svenska socialförsäkringen och anslutande bidrags- system skall delas i två delar. Den ena delen skall innehålla förmåner som är beroende av förvärvsarbete eller inkomst av sådant arbete i Sverige och den andra förmåner som skall anses grundade på bosättning i Sverige. Bosättningsdelen skall i princip omfatta ersätt- ningar för olika kostnader och rena bidrag. Förmåner som ges med garantibelopp skall också räknas dit. Att inkomstförsäkringar ges i arbetslandet ter sig enligt vår uppfattning naturligt, i vart fall när det gäller ersättning för kortare tider. Som har nämnts tidigare uppnår man med en sådan ordning även en bättre överensstämmelse mellan socialförsäkringsavgifter och försäkringsförmåner. Lika lämpligt kan det vara att hänvisa anspråk på ersättning för större kostnader och regelbundna bidrag för vissa utgifter till bosättningslandet. Sådana ersättningar finansieras nämligen ofta med skattemedel, och grund- principen är ju att man beskattas i det land där man är bosatt.

Vårt förslag om tudelning av socialförsäkringen kan även ses som ett led i den renodling av försäkringssystemen som f.n. pågår i Sverige: en renodling efter olika orsaker till behovet av förmåner. Införandet av en särskild försäkring som skall gälla vid arbete här i landet kommer vidare att förenkla och underlätta försäkringskassornas handläggning av försäkringsärenden enligt EG—förordning 1408/71, som mera generellt utgår från en försäkrads arbete när den tillämpliga nationella lagstiftningen skall bestämmas.

I regeringens proposition 1996/97:25 om den framtida migrations- politiken har sagts att alla som slår sig ner i Sverige skall ha möjlighet att arbeta. Rätt att arbeta skall också finnas för personer som har fått tidsbegränsade uppehållstillstånd. Vidare bör beaktas att förmånerna inom socialförsäkringen många gånger skall behandlas som s.k. civila rättigheter enligt Europarådets konvention om mänskliga rättigheter. Det finns numera både i Sverige och i övriga Europa tendenser att individualisera vissa rättigheter och ge dessa en fastare koppling till betalda avgifter. Om statsmakterna väljer en sådan väg för flera svenska försäkringar, kan den av oss föreslagna tudelningen komma till användning som en bas för vidare överväganden. En sådan tudelning är aktuell också i debatten inom EU när det gäller den förenkling av förordning 1408/71 som vi har nämnt tidigare. Slutligen

kan nya ersättningsformer lätt och förståeligt föras till den ena eller andra grenen av socialförsäkringen.

Om man vill beskriva den föreslagna tudelningen som en lagvals- fråga, kan man tala om två samtidigt tillämpliga lagstiftningar: lex loci laboris (sysselsättningslandets) resp. lex loci domicilii (bosättnings— landets). För de båda huvudgrenarna av socialförsäkringen skall gälla vissa skilda villkor, men inom varje gren skall enhetligheten vara så stor som möjligt. Där bör t.ex. inte medborgarskapet ha någon betydelse, om det inte gäller tillämpning av något internationellt avtal. Vi föreslår därför att det inte längre skall finnas särregler för svenska medborgare i lagstiftningen. Om vi behåller sådana regler, skulle de ändå i vissa situationer få tillämpas lika för medborgare från en rad andra länder i Europa, Afrika och Mellanöstern, vilka som vi strax skall visa har internationella avtal med EU om s.k. likabehandling (jfr även avsnitt 2.2 - 2.6 och 5.4). Bestämmelser om likabehandling återfinns även i våra bilaterala socialförsäkringskonventioner.

Även om vårt förslag medför en större enhetlighet inom socialför- säkringen kommer det nödvändigtvis att fortfarande finnas två persongrupper för vilka särskilda regler kan gälla inom varje gren av försäkringen: dels EES-medborgare och likställda som kan åberopa förordning 1408/71 eller vissa liknade regler, dels medborgare som omfattas av någon bilateral socialförsäkringskonvention. I bilaga 4 finns en tabell över vilka internationella avtal som kan behöva beaktas beträffande medborgare från en rad olika länder. Det står således inte ett land fritt att bestämma vad som helst i den nationella lagstift- ningen, om det t.ex kan uppfattas som diskriminering mot medborgare i de länderna. Detta utgör också ett tungt vägande skäl för att den nya arbetsförsäkringen skall gälla lika för alla som arbetar i Sverige.

Våra förslag om arbetsförsäkringen kommer inte att innebära några större förändringar för dem som både bor och arbetar i Sverige. Några förändringar, både gynnande och skärpande, torde dock bli oundvikli— ga i samband med det första inträdet i försäkringen, eller vid ett senare återinträde efter ett längre avbrott. Den tidsgräns vid sex månader som för närvarande gäller generellt för rätten att få en Sjukpenninggrundande inkomst för en beräknad arbetsperiod skulle t.ex. kunna göra den nya försäkringen illusorisk och föreslås därför bli förkortad till fyra veckor.

Något särskilt skydd för familjemedlemmar som följer med den för- värvsarbetande till Sverige, t.ex. i form av barnbidrag, föreslås inte av oss. Det föreslogs inte heller av RFV år 1990. Vi är medvetna om att bl.a. förordning 1408/71 ger sådant skydd med avseende på vissa förmåner som vi räknar till vår bosättningsbaserade försäkring. Detta bör emellertid av olika skäl som vi redan har redovisat huvudsakligen få bli en isolerad anordning inom EU eller en fråga för bilaterala avtal. Våra förslag i övrigt utvecklar vi i kapitel 7. Kostnadsbe-

räkningar redovisar vi i kapitel 13. Konsekvenser när det gäller socialavgifter redovisas i kapitel 11. Vi kommer först i slutet av år 1997 att överlämna förslag till ändringar i avgiftslagstiftningen.

5.3. Försäkring vid längre utlandsvistelser

Ettårsreglerna

Vi föreslår att man behåller gällande ettårsregler för förvärv eller upphörande av bosättning i Sverige, liksom för arbetsförsäk- ringen vid utsändning av anställda för arbete utomlands.

En person som lämnar Sverige står kvar som försäkrad enligt AFL, om utlandsvistelsen är avsedd att vara längst ett år. Vi skall enligt direktiven pröva om denna regel behöver ändras och om det kan finnas skäl att för vissa grupper av försäkrade, t.ex. studerande, införa särskilda regler som innebär att det svenska socialförsäkringsskyddet inte upphör vid en längre utlandsvistelse.

Den generella ettårsregeln är enligt lagtexten en regel om att bosätt- ningen i Sverige skall anses bestå trots en viss tids utlandsvistelse. Bosättningskravet utgör emellertid som har framgått i avsnitt 5.2 en generell försäkringsregel i gällande lag, liksom ett anslutande krav på inskrivning hos försäkringskassan. Ettårsregeln har därför betydelse för rätten till alla slags förmåner enligt AFL, både sådana som är helt grundade på bosättning och sådana som även är beroende av för- värvsinkomster. För arbetsskadeförsäkringens del finns i LAF en motsvarande regel om fortsatt försäkring vid s.k. utsändning av anställda för arbete utomlands. Båda ettårsreglerna kräver för fortsatt försäkring att utlandsvistelsen är avsedd att vara längst ett år. I LAF finns även en omvänd ettårsregel om undantag för anställda som sänds hit av utländska arbetsgivare.

Vi har tidigare föreslagit att den svenska socialförsäkringen skall delas upp i en bosättningsförsäkring för i huvudsak kostnader och rena bidrag och en arbetsförsäkring för i huvudsak inkomstförluster. Vi skulle därför kunna behandla ettårsregeln i två skilda avsnitt. Eftersom vi inte föreslår någon större ändring i regeln, gör vi emellertid nu en samlad bedömning i frågan.

Själva tidsperioden ett år tillämpas sedan länge i den svenska försäkringen, först enligt mångårig praxis och senare enligt lag. Den är bestämd utifrån uppfattningen att en bosättning eller ett arbete här i landet inte bryts genom en kortare tids utlandsvistelse (tillfällig utlandsvistelse). Samma tidsperiod gäller för avregistrering från folkbokföringen. Det skatterättsliga hemvistbegreppet är utformat på

ett annat sätt. Enligt gällande rätt är man dock i allmänhet befriad från skatt på en utlandsinkomst, om anställningen och vistelsen utomlands har varat i minst ett år. Även EG- -förordningen 1408/71 har en ettårsregel som huvudregel för val av tillämplig lagstiftning vid utsändning av anställda. Samma tidsperiod gäller för egenföretagare. I vanliga bilaterala konventioner som Sverige har slutit med andra länder varierar utsändningsperioderna men är i de flesta fall be- gränsade till två år.

Vi anser för vår del att en utsträckning av ettårsperioden bör vara reserverad för EES—länderna och andra länder enligt särskilda överenskommelser. Sådana överenskommelser syftar bl.a. till att undvika att dubbla försäkringar uppstår. Man kan i dessa avtal också få behövliga överenskommelser om skyldigheten att betala socialav— gifter och en nödvändig administrativ samverkan när det gäller kommunicering och kontroller m.m.. En generell utsträckning av ettårstiden för en social försäkring som gäller vid bosättning eller arbete i Sverige skulle däremot enligt vår mening strida mot försäk- ringens grundprinciper. Det skulle dessutom uppstå administrativa problem som växer i takt med att tiden sträcks ut. Risken för dubbelförsäkring och dubbla avgifter skulle också öka. En utsträckning skulle också kunna föranleda en inte obetydlig kostnadsökning för den bosättningsbaserade försäkringen. Ettårsperioden bör således inte förlängas generellt. Den förekommer för övrigt även i andra nordiska länder.

Nästa fråga blir om ettårsperioden i stället bör förkortas. Våra direktiv tyder inte på att regeringen har avsett att få någon särskild utredning av den frågan, utöver vad som kan ligga i våra allmänna direktiv att skapa enhetliga försäkringsregler. Detsamma kan sägas gälla för den ettårsregel som i dag gäller för att bli ansedd som bosatt i Sverige. Några bärande skäl att förkorta den allmänna ettårsperioden har enligt vår mening inte framkommit under utredningen. Den gäller även för folkbokföringen. Vi är medvetna om att en sexmånaderspe- riod tillämpas bl.a. när det gäller förlust av bosättning i Sverige beträffande rätten till barnbidrag och underhållsstöd. Enligt vår mening är det emellertid olyckligt att ha olika bosättningsbegrepp inom socialförsäkringen. Vi anser att motiverade begränsningar i rätten till förmåner för tid då någon vistas utomlands i stället bör konstrueras som begränsningar i rätten till utbetalning och inte som särskilda bosättningsregler.

Ettårsregeln bör således bli en generell och enhetlig regel när det gäller förlust av bosättnings— eller arbetsanknytning till Sverige. Det finns i och för sig förebilder i Norden till ett mera flexibelt system med diskretionära bedömningar från fall till fall. Vi anser emellertid att sådana anordningar skulle stå i strid mot våra utredningsdirektiv.

1 avsnitt 10 återkommer vi till frågan om utbetalning av förmåner utomlands.

Med hänsyn till vårt uppdrag att skapa enhetliga försäkringsvillkor föreslår vi vidare att ettårsperioden skall fortsätta att tillämpas även när det gäller förvärv av bosättning i Sverige och när det gäller undantag från arbetsförsäkringen för personer som sänds till Sverige för att arbeta åt en utländsk arbetsgivare (den s.k. omvända ettårs- regeln).

Beträffande egna företagare skall liksom i dag gälla samma bosätt- ningsregler som för anställda. Men för arbetsförsäkringens del finner vi det obehövligt att i likhet med EG-rätten införa en motsvarighet till utsändningsreglerna även för egenföretagarna. Egenföretagarnas förmåner och socialavgifter grundas i mycket stor utsträckning på inkomster som beskattas i Sverige. Vi vill därför knyta deras försäk- ringsskydd till att själva verksamheten bedrivs här i landet, t.ex. genom ett fast driftställe i den mening som detta uttryck har i skattelagstiftningen.

Några särskilda persongrupper

Vi föreslår en utsträckning av den bosättningsbaserade försäk— ringen för utsända statsanställda, biståndsarbetare och missionärer samt för studenter med svenskt studiestöd. Motsvarande undantag inom Sverige för hitsända föreslås också. För statsanställda gäller förslagen även den arbetsbaserade försäkringen.

Beträffande några särskilda persongrupper bör liksom i dag kunna gälla längre tider för när man skall bortse från utlandsvistelser. För de statsanställda och deras medföljande familjer skall t.ex. inte finnas någon tidsbegränsning. I syfte att få reciprocitet i systemet föreslår vi ett motsvarande undantag från svensk socialförsäkring för utländska statstjänstemän. Liksom enligt EG—rätten bör det ankomma på varje stat att skydda sina egna tjänstemän, som dessutom ofta har särskilda eller kompletterande system för social trygghet.

För biståndsarbetare och missionärer gäller i dag särskilda regler i fråga om föräldrapenning, folkpension och barnbidrag vid utlands- vistelse. För att få en bättre anpassning till de faktiska förhållandena föreslår vi emellertid bl.a. att en nu gällande tidsbegränsning till tre år ersätts av ett krav på väsentlig anknytning till Sverige. Vidare föreslås att särbehandlingen som en förenkling formuleras som en generell bosättningsregel. En reciprocitet beträffande förekommande utländska missionärer i Sverige skulle emellertid bli grannlaga att utreda för försäkringskassorna och förordas därför inte.

En avsevärt större fråga gäller studenter. Den som studerar kan få svenskt studiestöd eller utbildningsbidrag för doktorander även när en del av studierna bedrivs utomlands. Studiestöd kan även ges vid studier som i sin helhet skall genomföras utomlands. Totalt rör det sig i dag om 20 000 personer, varav ca 15 000 studerar utomlands under mer än ett läsår. Det kan liksom när det gäller statsanställda vara motiverat att varje stat skyddar sina studenter utomlands eller hänvisar dem till privata försäkringar. Den framtida ålderspensioneringen i Sverige, som statsmakterna nu håller på att utforma, kommer sannolikt att grundas även på studiebidrag inom studiemedelssystemet. Dok- torandernas bidrag och andra studiestöd är redan i dag pensions— grundande för ATP. För utlandsstudenter finns vidare regler om tillgodoräknande av bosättningstid för folkpension. För denna grupp av personer är det liksom för statstjänstemän, biståndsarbetare och missionärer angeläget att kunna tillgodoräknas en obruten bosättning i Sverige under hela utlandsvistelsen.

I Finland kan utlandsstudenter få en förlängd försäkring enligt lagen (1573/93) om tillämpning av lagstiftningen om bosättningsbaserad social trygghet. Ett motsvarande skydd finns bl.a. i Nederländerna. Det är också för framtiden ändamålsenligt att ha sådana bestämmelser eftersom det finns ett liggande förslag om att studerande skall omfattas av förordning 1408/71, om de kan åberopa ett särskilt system för social trygghet i den nationella lagstiftningen.

Vi föreslår därför och för enhetlighetens skull en generell regel om bestående bosättning även för studenter och doktorander som har rätt till svenska bidrag. Genom anknytningen till bidrag och den åter- kommande prövning som därvid görs får man en ändamålsenlig avgränsning. Här liksom beträffande de övriga grupperna med förlängd bosättning i Sverige återkommer vi emellertid i kapitel 10 till vilka förmåner som kan utbetalas utomlands.

Eftersom vi anser att varje stat bör svara för den sociala tryggheten för sina studenter, föreslår vi slutligen att utländska studenter som framdeles kommer till Sverige i princip inte skall omfattas av den svenska bosättningsförsäkringen. Totalt kommer omkring 2 000 om året: 500 från EES—länderna och resten från i huvudsak USA, Canada, Östeuropa eller Kina. De flesta antas studera under längre tid än ett år. Vårt förslag tar sikte på personer som kommer hit i syfte att studera. Den som bosätter sig här i annat syfte kan få studiemedel och bör också liksom f.n. kunna omfattas av svensk socialförsäkring.

Vi utvecklar våra särskilda förslag om bosättningen i Sverige i kapitel 8.

5.4. Enhetliga försäkringsvillkor

Begreppet försäkrad

Vi föreslår att begreppet försäkrad skall avse den som enligt våra förslag ingår i den personkrets som skyddas av trygghetssystemen.

Enligt utredningsdirektiven skall vi göra en samlad översyn av begreppet försäkrad i de författningar som reglerar olika förmåner inom socialförsäkringen och redovisa förslag med inriktning på att enhetliga försäkringsvillkor skall gälla för likartade förmåner. Uppdraget innefattar också kontantförmåner vid arbetslöshet. Förslagen skall vidare syfta till att det för varje förmån klart skall framgå vilka villkor som gäller för rätten till förmånen. En enhetlig användning av begreppet försäkrad bör eftersträvas, liksom en tydlig utformning av reglerna. Det skall också övervägas om inskrivning hos försäkringskassan skall vara en förutsättning för att någon skall kunna få rätt till en förmån.

Redan i avsnitt 5.1 ställde vi oss tre frågor: Vad är en försäkring? Vad är socialförsäkringen? Vad är likartade förmåner? I enlighet med den redogörelse som vi lämnade där anser vi att det inte låter sig avgöra med enbart juridiska metoder om en viss trygghetsanordning bör kallas för försäkring eller var gränserna för området socialförsäk— ring skall dras. Att fastställa kriterier för framtiden är också svårt. Lagstiftaren torde i stället ha möjlighet att mot bakgrund av svenska traditioner fritt bestämma vad som skall räknas som en social försäkring och vad en sådan anordning skall kallas.

Vi använder för vårt uppdrag en pragmatisk definition med utgångspunkt i hur trygghetssystemen administreras. Det är som sagts inte meningsfullt att försöka finna en ny definition av begreppet försäkring när det gäller de särskilda författningarna, utan det som i dag kallas försäkring räknar vi också dit och inget annat. Resten kallas i dag för bidragssystem. Vi anser att vårt uppdrag omfattar socialför— säkringar och vissa bidragssystem som administreras av Riksförsäk- ringsverket och de allmänna försäkringskassorna, skattemyndigheterna samt Arbetsmarknadsstyrelsen, länsarbetsnämnderna och arbetslös- hetskassorna.

Vi har mot bakgrund av det sagda låtit vår översyn omfatta förmå- ner enligt 1. lagen (1962:381) om allmän försäkring samt, i kronologisk

ordning, 2. lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag, 3. lagen (19691205) om pensionstillskott, 4. lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring,

lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd, lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, lagen (1979:84) om delpensionsförsäkring, lagen (1986: 378) om förlängt barnbidrag, lagen (1988:360) om handläggning av ärenden om bilstöd till

handikappade,

10. lagen (1988: 1463) om bidrag vid adoption av utländska barn, 11. lagen (1988:1465) om ersättning och ledighet för närståendevård, 12. lagen (1990: 773) om särskilt pensionstillägg till folkpension för långvarig vård av sjukt eller handikappat barn, 13. lagen (1993:389) om assistansersättning, 14. lagen (1993:737) om bostadsbidrag, 15. lagen (1994:308) om bostadstillägg till pensionärer, 16. lagen (1994:309) om hustrutillägg i vissa fall då make uppbär folkpension, 17. lagen (1996:1030) om underhållsstöd, och 18. förordningen (1996: 1100) om aktivitetsstöd beträffande vissa ut- bildningsbidrag vid arbetsmarknadsutbildning eller yrkesinriktad rehabilitering. Termen försäkrad används egentligen bara i fyra av de 18 angivna författningarna. Det är de fyra som anges under punkterna 1, 4, 6 och 7, där också ordet försäkring förekommer i själva namnet på lagen. I övriga fall används inledningsvis i författningstexterna formuleringar såsom "den som ...", ibland med tillägg av ett krav på försäkring enligt AFL. Senare i texterna anges den förmånsberättigade som t.ex. sökande, ersättningsberättigad, pensionär, pensionsberättigad, bidragsberättigad, barn, handikappad, funktionshindrad, vårdare och stödtagare. Som vi redan har konstaterat är det f.n. ett alltför stort och meningslöst arbete att rent språkligt införa nya benämningar i dessa hänseenden. Om man någon gång i framtiden vill göra en samlad socialförsäkringsbalk som upphäver alla de särskilda författningarna, måste däremot även ett sådant arbete prioriterasDet väsentliga för oss blir att föreslå vem som generellt skall omfattas av de uppräknade författningarna eller, med andra ord, vilka grundläggande villkor som skall gälla för att bli "försäkrad". I fortsättningen använder vi det uttrycket i en sådan mera allmän betydelse om den som ingår i den skyddade personkretsen.

Även uttrycket "försäkring" kan användas som en samlande term.

Pmsaw

Två försäkringar - två försäkringsvillkor

Vi föreslår att bara ett försäkringsvillkor skall gälla för var och en av de två framtida försäkringsdelarna: bosättning i Sverige resp. arbete i Sverige.

Inskrivning hos försäkringskassa skall inte längre vara ett försäkringsvillkor.

Det viktigaste av våra förslag till enhetligare försäkringsregler har vi redan lämnat i avsnitt 5 .2 genom att föreslå att socialförsäkringen skall delas i två delar: en del med förmåner som skall grundas på bosättning i Sverige och en del med förmåner som är beroende av förvärvsarbete eller inkomst av sådant arbete i Sverige. Det blir i stora drag en kostnadsförsäkring och en inkomstförsäkring. Den förra delen skall även innehålla förmåner som utgår med garantibelopp eller som särskilda bidrag. Vi föreslår således att bara ett grundläggande försäkringsvillkor skall gälla för varje huvudgren, nämligen bosättning i Sverige resp. arbete i Sverige.

Alla nuvarande kombinationer av grundvillkor skulle försvinna om vårt förslag genomförs. Av bilaga 1 till betänkandet framgår de villkor som gällande lagar innehåller beträffande olika förmånsformer. Av kapitel 2 och bilagan kan utläsas att man i AFL kallas försäkrad om man är svensk medborgare eller bosatt i Sverige. Dessa villkor kombineras sedan på olika sätt med krav på bosättning, inskrivning i försäkringskassa, svenskt medborgarskap och inkomster. Sådana kombinationer förekommer även i andra lagar som direkt eller indirekt ansluter till AFL. Någon gång kompletteras med krav på folkbok- föring. I ett par fall utanför AFL saknas grundläggande villkor. I något fall finns bara en föreskrift om att bidraget betalas av den försäkringskassa där man är inskriven. I LAF är det den som arbetar i Sverige som kallas försäkrad, vid arbetslöshet bör man vara medlem i en arbetslöshetskassa o.s.v. Det mesta av den komplexitet som under åren har växt fram och gjort socialförsäkringen svår att överblicka och förstå borde bli undanröjd genom vårt förslag.

Förslaget inrymmer också att begreppet inskrivning hos försäkrings- kassa utmönstras som försäkringsvillkor. Som vi kommer att redogöra närmare för i avsnitt 12.1 anser vi att inskrivningen numera har spelat ut sin roll. Med en tudelad försäkring enligt vårt förslag skulle en ordning med in— och utskrivning av alla som endast temporärt förvärvsarbetar i Sverige bli i det närmaste ohanterlig. Vi föreslår därför i princip att man övergår från en total registrering av försäkra- de till en registrering av försäkringsfall. Beträffande personer som bor i Sverige blir det ingen större skillnad, men övriga försäkrade behöver

bara registreras i den mån det behövs för att tillgodoräkna förmåner eller betala ut ersättningar.

En person som både bor och arbetar i Sverige kommer att vara försäkrad för såväl bosättnings- som arbetsbaserade förmåner, och för en sådan person kommer det i allmänhet inte att bli några större förändringar i socialförsäkringsskyddet. Som vi har funnit redan i avsnitt 5.2 torde dock några förändringar, både gynnande och skärpande, bli oundvikliga i samband med det första inträdet i försäk- ringen eller vid ett senare återinträde efter ett längre avbrott. Den tidsgräns vid sex månader som för närvarande gäller generellt för rätten att få en Sjukpenninggrundande inkomst för en beräknad arbetsperiod föreslås t.ex. bli förkortad till fyra veckor. .

Vidare kommer det, som vi också har konstaterat tidigare, att fortfarande finnas två persongrupper för vilka särskilda regler kan gälla inom varje försäkringsgren: dels EES-medborgare och likställda som kan åberopa förordning 1408/71 eller vissa liknade regler, dels medborgare som omfattas av någon bilateral socialförsäkringskon- vention. Enligt svensk lag bör försäkringen emellertid gälla lika för alla som bor eller arbetar i Sverige. Vi har därför tidigare föreslagit att särregler inte längre skall finnas för svenska medborgare. Detta är en viktig fråga som vi nu återkommer till. Vårt förslag kommer främst att innebära att svenskar inte längre har en evig försäkring för intjänande av ATP utomlands (jfr kapitel 9) och att alla, inte som i dag enbart svenskar, kan få uppbära s.k. ATP-grundad folkpension även om de bosätter sig utomlands.

Enligt nuvarande lagstiftning är det endast svenska medborgare som kan få folkpension utbetald under bosättning utanför Sverige. Det gäller alltså den ATP-grundade folkpensionen, som tjänas in med 1/ 30 för varje är någon tillgodoräknas ATP-poäng. Det faktum att särbehandling i lagstiftningen görs för utländska medborgare för denna redan nu på arbete och socialavgifter grundade del av den totala pensionen är kanske den främsta orsaken till att Sverige knappast har kunnat avböja inviter från andra länder om konventionsförhandlingar i syfte att åstadkomma likabehandling. Likabehandling på socialförsäk- ringsområdet är en allmänt accepterad internationell målsättning, som också manifesterat sig i många internationella konventioner. Den centrala ILO- konventionen nr 118 är ett exempel. För närvarande kan Sverige inte upprätthålla lagstiftningens särregler för utländska medborgare i förhållande till medborgare i EES—länder eller kon— ventionsländer.

Ett annat skäl till att vi nu föreslår att särreglerna skall avskaffas har samband med den kommande ålderspensionsreformen. I det nya systemet kommer en exportabel pension att tjänas in baserad på hela inkomsten, dvs. även på det första basbeloppet som enligt nuvarande lagstiftning i stället ger rätt till folkpension. Enligt planerna för

ålderspensionen kommer även enligt nuvarande lagstiftning intjänad pensionsrätt för personer födda åren 1935-1953 att räknas om på sådant sätt att den intjänade rätten till folkpension i praktiken omvandlas till en rätt för alla oavsett medborgarskap till fullt exportabel inkomstgrundad pension. Ett bibehållande av särbehand- lingen av utländska medborgare vad gäller rätten till ATP-grundad folkpension skulle därigenom på ett sätt även bli åldersdiskriminerande genom att särbehandlingen endast skulle gälla utländska medborgare födda före år 1935.

Andra ersättningsvillkor

Vi föreslår att det nya försäkringssystemet kompletteras med så långt möjligt enhetliga regler om väntetider e.d., nedre inkomst- gränser och utbetalning av förmåner utomlands.

När det gäller andra villkor än dem som vi nu har behandlat angående den egentliga personkretsen är det osäkert hur långt vårt utrednings— uppdrag sträcker sig. Att vi inte skall behandla de särskilda huvud— frågorna för olika förmåner är givet. Vi tänker emellertid på vissa väntetids— eller kvalifikationsregler beträffande vistelse och arbete i Sverige samt regler om åldersgränser, familjetillhörighet, samboende— begrepp, inkomstunderlag, inkomstprövning, nedre inkomstgränser, ersättningsnivåer, tidsenheter för beräkning eller betalning av förmåner samt förmåner för tid då någon vistas utomlands.

För att ta det sista först kommer vi att behandla frågan om förmåner vid utlandsvistelse i kapitel 10. Den frågan finner vi det nödvändigt att ta upp i samband med att en ny arbetsförsäkring föreslås för alla utlänningar som förvärvsarbetar i Sverige, dvs. även under kortare tider. Av samma skäl lämnar vi förslag om vissa nedre inkomstgränser och om kvalifikationsregler m.m. i avsnitt 7.3. Även i bosättnings— försäkringen föreslås en enhetlig väntetid i avsnitt 6.4.1.

Regler om åldersgränser har däremot nyligen föreslagits av Ålders— gränsutredningen i betänkandet (SOU 1996:111) Bevakad övergång - Åldersgränser för unga upp till 30 år. En särskild utredare gör en översyn av systemet för efterlevandepension (dir. 199651). En annan utredare gör en översyn av inkomstbegreppen inom bidrags— och socialförsäkringssystemet (dir. 1996z52). Av bl.a. dessa skäl berör vi inte hithörande frågor om åldersgränser, familjetillhörighet, samboen- debegrepp, inkomstunderlag och inkomstprövning. Även frågor om tidsenheter för beräkning eller betalning av förmåner ligger utanför vårt uppdrag.

Vi är medvetna om att vårt uppdrag att föreslå enhetliga villkor lätt kan komma i konflikt med de särskilda överväganden som ligger bakom de olika trygghetsanordningarna. Detta gäller såväl i materiellt hänseende som beträffande administrationen. Vi anser även att enhetliga villkor ibland måste uppnås genom en anpassning till ett strängare villkor bland dem som skall göras enhetliga. Å andra sidan finns det risk för att de principer som antas kan komma att få en alltför stor genomslagskraft. Med ledning även av yttranden från olika remissinstanser ankommer det ytterst på lagstiftaren att väga intresset av enhetlighet mot intresset av "bästa möjliga villkor" inom varje förmånsform. I det sist nämnda avseendet har även vi gjort be- dömningar om vad som rimligen skulle kunna godtas, om man vill tillgodose önskemålet om enhetligare försäkringsvillkor.

5.5. En ny gemensam lag

Vi föreslår att grunderna för det tudelade försäkringssystemet regleras i en ny gemensam ramlag, som bl.a. innehåller bestäm- melser om bosättning och arbete i Sverige, omfattningen av de båda försäkringsdelarna, försäkringstider, utbetalningar utomlands samt anmälan och handläggning av ärenden.

Som antyds i våra direktiv har en under åren framväxt komplexitet gjort att socialförsäkringen har blivit svår att överblicka och förstå. I vårt uppdrag att föreslå enhetliga försäkringsvillkor anges att det för varje förmån klart skall framgå vilka villkor som gäller och att en tydlig utformning av reglerna bör eftersträvas.

Vi har i de föregående avsnitten föreslagit att socialförsäkringarna i princip skall delas i två huvudgrenar: en kostnadsförsäkring och en inkomstförsäkring. Olika regler skall gälla för varje gren, men inom grenarna skall reglerna vara så enhetliga som möjligt. Den ena försäkringen grundas på bosättning i Sverige, den andra på arbete i Sverige. Den arbetsbaserade försäkringen, som delvis är nyskapad, kräver enligt vår mening att regler om vad som skall räknas som arbete i Sverige införs för hela arbetsförsäkringen. Bestämmelser av sådan karaktär finns i lagvalsreglerna i EG-förordning 1408/71 men i svensk lagstiftning enbart i LAF. Vidare behövs regler om när försäkringen börjar eller upphör att gälla, samt om inkomstgränser och väntetider för förmåner m.m. Vi föreslår också nya regler om för— måner för tid då någon vistas utomlands samt nya regler om vilken försäkringskassa som skall besluta i ärendena.

Även den bosättningsbaserade försäkringen bör kompletteras och justeras såvitt gäller personkretsen. Sammantaget med arbetsförsäk—

ringen är det ganska omfattande lagändringar som vi föreslår. Även om man avstod från vissa ändringar torde det vara uteslutet att ta in alla nödvändiga regler i varje försäkringslag som gäller i dag. Det kunde visserligen ligga ett värde i att ha alla regler om en viss förmånsform i en och samma lag. I lagarna finns emellertid flera olika hänvisningar till AFL, både när det gäller försäkringsvillkoren och beträffande administrativa föreskrifter. De först nämnda hänvis— ningarna borde man försöka slopa, men de senare måste rimligen behållas. Således skulle ingen lag utom AFL kunna vara heltäckande.

De nya reglerna låter sig dock inte utan vidare inplaceras i AFL. Det skulle visserligen kunna göras men reglerna är som sagts ganska omfattande och ger uttryck för ett annat system än det som AFL bygger på. Vidare är det möjligt att man i en nära framtid kommer att skilja ut väsentliga delar från AFL, t.ex. angående ålderspensionering- en samt försäkringen vid sjukdom och rehabilitering (jfr avsnitt 5.4).

Av bl.a. de skäl som vi nu har anfört föreslår vi att de nya be- stämmelserna tas in i en ny gemensam lag, en ramlag för socialförsäk- ringen. Denna bör innehålla inledande bestämmelser om det nya systemet för indelning och författningsreglering av försäkringen samt regler om bosättning och arbete i Sverige, omfattningen av de båda försäkringsgrenarna, inträde och utträde, utbetalning utomlands samt anmälan och beslut hos försäkringskassorna. Ramlagen föreslås indelad i fem kapitel som överskådligt reglerar systemets innehåll och gällande försäkringsvillkor. I AFL och andra lagar införs hänvisningar till den nya ramlagen. För att underlätta tillämpningen utformas hänvisningarna till lagen på ett så enhetligt sätt som möjligt. De ersätter i åtskilliga fall redan förekommande hänvisningar till AFL.

Med den överskådlighet som uppnås genom den nya ramlagen underlättas de tillämpande organens verksamhet, bl.a. när det gäller att lämna information till allmänheten. De försäkrade kan också själva få en bättre överblick. Även för lagstiftaren måste det vara till stor fördel att ha en sammanhållande lag. Den enhetlighet som uppnås kan lättare behållas inom en ramlag än om varje försäkringslag handhas för sig. Den gemensamma ordningen kan i det senare fallet komma att förloras med tiden. Det blir nu i stället enklare att göra författnings- ändringar utan att rubba ordningen med enhetliga försäkringsvillkor. De skilda försäkringslagarna skall med vårt förslag inte innehålla allmänna försäkringsvillkor utan i princip bara de särskilda ersätt- ningsregler som gäller för respektive förmånsform.

Socialpolitiska samordningsutredningen förordade i sitt betänkande (SOU 1979:94) En allmän socialförsäkring att uppsplittringen på skilda författningar minskades successivt. Som vi har konstaterat tidigare hade den utredningen ett vidare uppdrag än vårt. Det omfattade dels fler förmånsformer, dels fler harmoniseringsfrågor. Och målet i utredningens förslag var en allmän socialförsäkring, där

varje gren inte längre borde ha en separat reglering med specifika villkor. Utredningens förslag fick i väsentliga avseenden en positiv behandling av statsmakterna, men man fann att det inte var möjligt att på en gång ta ställning till en så stor reform.

Vårt förslag till gemensam ramlag kan bli ett första steg till en successiv samordning av socialförsäkringarna, kanske i en framtida socialförsäkringsbalk. Sådana tendenser till samling finns f.n. på skatteområdet enligt betänkandet (SOU 1997:2) Inkomstskattelag samt även på andra områden enligt betänkandena (SOU 1996:90) Samman- hållet studiestöd, (SOU 1996:103) Miljöbalken. En skärpt och samordnad miljölagstiftning för en hållbar utveckling, (SOU 1996:150) En allmän och sammanhållen arbetslöshetsförsäkring samt rapporten Transfereringar till hushållen - En studie av problem, alternativa utformningar och IT-stöd (jfr SOU 1996:180). En socialförsäkringsbalk, eller en mera generell inkomstförsäkring enligt det sist nämnda betänkandet, behöver emellertid inte vara det slutliga målet för socialförsäkringen. Vår lag kan även ses som ett begränsat förslag att - liksom i den finska lagen (1573/93) om tillämpning av lagstiftningen om bosättningsbaserad social trygghet — göra systemet klart och enhetligt i en tid då internationaliseringen ökar och be— folkningen flyttar mer än förr.

6. Försäkring vid bosättning i Sverige

6.1. Inledning

Det förhållandet att en person är bosatt i Sverige innebär enligt gällande rätt att det föreligger tillräcklig anknytning hit för att han eller hon på grund därav skall omfattas av skyddet enligt socialförsäk- ringen och vissa bidragssystem. Den här bosatte ingår m.a.o. på grund av bosättningen i den personkrets som socialförsäkringen och bidrags— systemen skall skydda. Detta bosättningsvillkor kan sägas utgöra ett grundläggande försäkrings- eller ersättningsvillkor, som måste vara uppfyllt för att den enskilde skall vara försäkrad enligt socialförsäk- ringen och principiellt berättigad vad avser bidragssystemen, dvs. ingå i den skyddade personkretsen. I det följande avses, om inte annat anges, med socialförsäkring även de bidragssystem som behandlas i detta betänkande. Vidare avses med försäkrad även den som är principiellt berättigad vad avser aktuella bidragssystem. För att erhålla en viss förmån är det emellertid inte tillräckligt att en person ingår i den skyddade personkretsen. Härför krävs dessutom att det i det enskilda fallet föreligger sådana omständigheter som framkallar försäkringsfallet eller utbetalning av en viss förmån. Dessa om— ständigheter är specifika för varje slags förmån beroende på ändamålet med respektive förmån. T.ex. kan den omständigheten att en person har vårdnad om ett barn som inte har fyllt 16 år framkalla utbetalning av allmänt barnbidrag, om den enskilde ingår i den skyddade person- kretsen. Däremot medför nämnda omständighet i sig inte att den enskilde uppfyller det grundläggande villkoret för att tillhöra den skyddade personkretsen.

För vissa förmåner är det inte tillräckligt att en person är bosatt här i landet, om han eller hon i praktiken skall tillhöra den skyddade personkretsen. Detta gäller t.ex. sjukpenningfönnånen, som förutsätter att den enskilde har Sjukpenninggrundande inkomst. Å andra sidan gäller inte något bosättningsvillkor för t.ex. förmåner enligt arbets- skadeförsäkringen. För att en person skall ingå i arbetsskadeförsäk- ringens skyddade personkrets krävs i stället att denne förvärvsarbetar i verksamhet i Sverige.

Framställningen i detta kapitel avser främst de förmåner som kan sägas vara strikt bosättningsbaserade, dvs. förmåner i vars skyddade

personkrets en person ingår enbart på den grunden att han eller hon anses bosatt i Sverige. Den enskilde är försäkrad med avseende på ifrågavarande förmåner oberoende av om han eller hon har inkomster eller förvärvsarbete. Det bör påpekas att när det av EG—rätten eller en konvention om social trygghet följer att en person skall omfattas av svensk lagstiftning om social trygghet kan bosättningsvillkoret inte upprätthållas. Enligt våra utredningsdirektiv är avsikten inte att ändra rätten till de förmåner som idag utgår enbart på grund av bosättning i Sverige. Med hänsyn härtill behandlas i detta kapitel bosättningsbe— greppet enligt gällande svensk rätt samt våra förslag beträffande det bosättningsbegrepp som framdeles bör gälla inom socialförsäkringen. Därefter redovisas i vilken omfattning en person enligt nuvarande för— hållanden är försäkrad uteslutande på grund av svensk bosättning. Sådana förmåner som förutsätter att en person har inkomster eller för— värvsarbete behandlas i 7 kap. Till sist behandlas i detta kapitel våra förslag rörande de förmåner för vilka en person skall vara försäkrad enbart på grund av bosättning här i landet (bosättningsbaserade förmåner).

6.2. Bosättningsbegreppet

Ett villkor för att någon skall tillhöra den skyddade personkretsen är för flertalet förmåner inom svensk socialförsäkring att den enskilde anses bosatt i Sverige. Bosättningskravet är ett reellt försäkringsvill- kor, som i vissa fall uttrycks indirekt. Den enskilde skall t.ex. vara inskriven hos allmän försäkringskassa, vilket i sin tur förutsätter att det anses föreligga svensk bosättning. Svensk socialförsäkring kan till sin karaktär därför sägas vara bosättningsanknuten. (Det förhållandet att den enskilde anses bosatt här i landet innebär att det finns sådan anknytning hit att han eller hon enligt nationell rätt omfattas av socialförsäkringen). Bosättningsbegreppet inom socialförsäkringen är därför av central betydelse för om en person skall vara försäkrad och ingå i den skyddade personkretsen. Det ankommer på den allmänna försäkringskassan att bedöma om den enskilde är att anse som bosatt i Sverige och skall vara inskriven hos kassan.

6.2.1. Gällande rätt

Bestämmelser om bosättning finns i flera olika författningar. Grund- läggande bestämmelser om bosättning finns i folkbokföringslagen (199lz481, FBL). På det inkomstskatterättsliga området förekommer ett bosättningsbegrepp som avviker från folkbokföringens. Vidare finns bestämmelser om bosättning i bl.a. 1 kap. 3—5 55 AFL och i

RFV:s föreskrifter (RFFS 1985:16) om inskrivning och avregistrering hos allmän försäkringskassa. Bosättningsbegreppet inom socialförsäk— ringen ansluter väsentligen till det inom folkbokföringen. RFV rekommenderar i sina Allmänna råd 1990:2 Försäkring, inskrivning och avregistrering att folkbokföringens regler om dygnsvila tillämpas vid närmare bedömning av om en person har egentligt hemvist i Sverige. Även i övrigt rekommenderar verket att försäkringskassan vid ställningstagande i bosättningsfrågan låter folkbokföringen vara vägledande.

Bosättningsbegreppet enligt folkbokföringen

Folkbokföring innebär enligt 1 & FBL bl.a. fastställande av en persons bosättning. En person skall folkbokföras på den fastighet och i den territoriella församling där han enligt bestämmelserna i FBL är att anse som bosatt. I FBL finns bestämmelser om när en person skall anses vara bosatt i Sverige. Enligt 3 & FBL skall den som flyttar till Sverige folkbokföras, om han eller hon under sin normala livsföring regelmässigt kan antas tillbringa dygnsvilan häri landet under minst ett år. Även den som kan antas komma att regelmässigt tillbringa sin dygnsvila både inom och utom landet (5. k. dubbel bosättning) skall folkbokföras, om han eller hon med hänsyn till samtliga omständig— heter får anses ha sitt egentliga hemvist här. En utlänning som är skyldig att ha uppehållstillstånd men saknar sådant skall emellertid inte folkbokföras. Från folkbokföringen undantas även utländsk beskick- ningspersonal.

Vid bedömningen av det egentliga hemvistet för en person, som tillbringar dygnsvilan både inom och utom landet, anförs i förarbetena ( prop. 1990/91:153 ) att familjeförhållandena normalt skall tillmätas störst vikt. För den som saknar familj bör i första hand anknytningen på grund av arbetsförhållandena väga tyngst. När det gäller personer som inte har anställning eller familj eller då familjen har dubbel bosättning, t.ex. pensionärer som vintertid bor i ett annat land och sommartid i Sverige, får det egentliga hemvistet bestämmas med ledning av bl.a. vistelsens omfattning och bostädernas art.

På motsvarande sätt gäller enligt 20 & FBL att den som kan antas komma att regelmässigt tillbringa sin dygnsvila utomlands under minst ett år skall avregistreras från folkbokföringen som utflyttad. Samma gäller den som kan antas komma att regelmässigt tillbringa sin dygnsvila både inom och utom landet, om han med hänsyn till samtliga omständigheter får anses ha sitt egentliga hemvist utom landet. Föranleds en utlandsvistelse av uppdrag som företrädare i Europaparlamentet skall avregistrering emellertid inte ske av den som har anknytning till Sverige genom att disponera en bostad här. Enligt

20 & jämfört med 14 & skall den som är utsänd för anställning utomlands i svenska statens tjänst, tillsammans med sin medföljande familj, stå kvar som folkbokförd under utlandsvistelsen. Den som oavbrutet under två år saknat känt hemvist avregistreras enligt 21 & FBL som obefintlig.

I 5 & FBL finns särregler för diplomatisk och konsulär personal. Enligt dessa gäller att den som tillhör en främmande makts be- skickning eller lönade konsulat eller dess betjäning folkbokförs endast om han är svensk medborgare eller om han var bosatt här när han kom att tillhöra beskickningen, konsulatet eller betjäningen. Detta gäller även sådan persons familjemedlem eller tjänare.

Beträffande folkbokföring vid flyttning inom Norden finns en överenskommelse, vilken har intagits som bilaga till lagen (1989: 1007) om överenskommelse mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om folkbokföring. Denna gäller alla personer, oavsett med- borgarskap, som är registrerade som bosatta i ett nordiskt land och som flyttar till ett annat nordiskt land. En tidsbegränsad vistelse, som varar mindre än sex månader, anses enligt överenskommelsen normalt inte som flyttning. Den lokala registreringsmyndigheten i inflyttnings- landet beslutar enligt överenskommelsen om en person skall registreras som bosatt där. Frågan om en person skall anses som bosatt i inflytt- ningslandet eller inte avgörs av lagstiftningen i det landet. Den som omfattas av bestämmelserna i den nordiska folkbokföringsöverens- kommelsen kan anses bosatt i endast ett av de nordiska länderna.

Det kan nämnas att 1983 års folkbokföringskormnitté i slutbe- tänkandet (SOU 1990:50) Ny folkbokföringslag föreslog att en person skulle folkbokföras här i landet, om det kunde antas att han under en fortlöpande sexmånadersperiod skulle komma att ha sin regelmässiga dygnsvila förlagd till Sverige. Enligt kornrnittéförslaget skulle den som kunde antas komma att tillbringa dygnsvilan utom landet under de följande sex månaderna avregistreras från folkbokföringen såsom utflyttad. Kommittén anförde att flertalet nordiska länder föredrog en sexmånadersgräns för folkbokföring.

En sexmånadersregel skulle enligt 1983 års folkbokföringskommitté öka folkbokföringens aktualitet och förbättra samordningen inom Norden. Kommittén ansåg det finnas ett samhälleligt behov av att folkbokföra den som vistades här legalt under längre tid än sex månader. Vidare anförde kommittén att innan en person kunde skrivas in hos försäkringskassan gjordes en utredning av om denne kunde anses bosatt här enligt AFL. Vid inflyttningsfall tillhandahöll folk— bokföringen endast ett underlag för kassans prövning. Kommittén erinrade vidare om att det i beskattningssammanhang finns en sexmå— nadersregel om skattefrihet här för inkomst från utlandsanställningar. En person med anställning i Sverige är å andra sidan i princip skattskyldig här för anställningsinkomsten oavsett anställningens längd.

Oinskränkt skattskyldighet kan dock bara uppkomma vid vistelser här som överstiger sex månader. Förslaget att införa en sexmånadersregel i folkbokföringen harmonierade enligt kommittén bättre med be— skattningsreglerna än dåvarande regler. Frågan om avregistrering från folkbokföringen på grund av utflyttning föreslogs i konsekvens därmed bli bedömd enligt samma princip som vid inflyttning.

Vid remissbehandlingen av betänkandet anförde RFV att det var otillfredsställande med olika bosättningsbegrepp inom folkbokföringen och socialförsäkrings— och bidragsområdet. Verket pekade på att förslaget medförde osäkerhet om tolkningen av bestämmelserna i AFL och barnbidragslagen vid inflyttningsfall. Riksskatteverket (RSV) ifrågasatte om inte undantag borde gälla för barn som studerade utomlands samt framhöll att den föreslagna sexmånadersgränsen skulle ge ett avsevärt ökat antal avregistreringar, vilket skulle påverka den enskildes rättigheter och skyldigheter.

I förarbetena till FBL anförde föredragande statsrådet (prop. 1990/91:153) att den i praxis utvecklade ettårsregeln skulle behållas. Därvid konstaterades att folkbokföringen fyllde många olika funktio- ner. En utgångspunkt vid utformningen av folkbokföringens bosätt- ningsbegrepp borde enligt statsrådet vara att folkbokföringsmyndig— heternas bosättningsbedömning utan behov av ytterligare prövning skulle kunna användas på så många samhällsområden som möjligt. Kommittéförslaget om en sexmånadersregel innebar att bosättningsbe— greppet inom folkbokföringen blev ett helt annat än det för socialför- säkringen, vilket inte ansågs önskvärt.

Det skatterättsliga bosättningsbegreppet

Det skatterättsliga bosättningsbegreppet är avgörande för om en person skall vara inskränkt eller oinskränkt skattskyldig i Sverige. I punkt 1 av anvisningarna till 53 & kommunalskattelagen (1928:370, KL) finns bestämmelser om när en person skall anses bosatt i Sverige. Enligt dessa räknas som bosatt i Sverige den som 1) har sitt egentliga bo och hemvist här, 2) stadigvarande vistas här eller 3) tidigare har haft sitt egentliga bo och hemvist här, om han har en väsentlig anknytning till Sverige. Vad som i KL stadgas om person som varit bosatt här i riket skall enligt 68 & KL även gälla den som stadigvarande vistas i Sverige utan att vara bosatt här. Den omständigheten att en person enligt intern svensk rätt anses bosatt i Sverige utesluter inte att han vid tillämpning av ett s.k. dubbelbeskattningsavtal kan anses ha hemvist i ett annat land.

Bo och hemvist

Bosatt i Sverige är enligt huvudregeln den som har sitt egentliga bo och hemvist här. Detta tar sikte på personer som faktiskt är bosatta i Sverige, dvs. normalt alla som har en bostad här, är folkbokförda här och själva anser sig bosatta här.

Stadigvarande vistelse

Den som stadigvarande vistas här likställs med här bosatt. Någon definition av begreppet stadigvarande vistelse finns inte. Uttalanden i förarbetena till KL antyder att en sammanhängande vistelse på sex månader eller mer bör anses stadigvarande. I princip torde kravet på sex månaders vistelse vara allmänt accepterat. Därvid avräknas inte tid för utlandsvistelse, om den framstår som ett tillfälligt avbrott i en sammanhängande vistelse här. Vistas någon i Sverige utan att tillbringa dygnsvilan här, torde det inte vara fråga om stadigvarande vistelse (jfr Regeringsrättens årsbok 1981 notis Aa 4).

Väsentlig anknytning

Begreppet väsentlig anknytning infördes för att motverka skenbosätt- ning utomlands. Vid bedömning av om någon har väsentlig anknytning till Sverige beaktas enligt punkt 1 av anvisningarna till 53 & KL sådana anknytningsfaktorer som

* att han är svensk medborgare,

att och hur länge han tidigare haft sitt egentliga bo och hemvist här, att han inte har varaktigt bo och hemvist på viss utländsk ort, att han vistas utomlands för studier eller av hälsoskäl, att han har en bostad här för åretruntbruk, att han har familj här, att han bedriver näringsverksamhet här eller, genom innehav av tillgångar som ger honom ett väsentligt inflytande i sådan närings- verksamhet, är ekonomiskt engagerad här, * att han innehar fastighet här, * därmed jämförliga förhållanden.

Frågan om en person har väsentlig anknytning till Sverige avgörs vid en samlad bedömning av samtliga omständigheter av betydelse i det enskilda fallet. Därvid beaktas även vederbörandes förhållanden i utlandet. Bosättningsfrågan avgörs emellertid inte med ledning av var personen har sin väsentligaste anknytning. En person kan ha väsentlig anknytning till Sverige trots att han samtidigt har en starkare an- knytning till ett annat land. Reglerna om väsentlig anknytning har

***-***

störst betydelse vid utflyttning och då särskilt vid avresan från Sverige och den närmaste tiden därefter.

Vidare finns i punkt I tredje stycket anvisningarna till 53 & KL en särskild processuell bevisbörderegel, den s.k. femårsregeln. Den som flyttar från Sverige anses under en femårsperiod efter avresan bosatt här, om han inte visar att han saknar väsentlig anknytning till Sverige. Bestämmelsen är tillämplig på såväl svenska som utländska med— borgare. För de senare krävs emellertid att de varit bosatta här under sammanlagt minst tio år.

Står det klart att en person efter flyttning från Sverige inte längre skall anses bosatt här, upphör den oinskränkta Skattskyldigheten. Anses han i stället efter avresan bosatt här på grund av väsentlig an— knytning, gäller oinskränkt skattskyldighet till dess att anknytningen hit inte längre är väsentlig.

Sexmånadersregeln och ettårsregeln

En i Sverige bosatt person som har arbetat eller avser att arbeta utomlands frikallas från skattskyldighet under vissa i 54 & KL och an- visningar angivna förutsättningar. Skattefrihet föreligger enligt punkt 3 av anvisningarna om anställningen och vistelsen utomlands har varat minst sex månader, i den mån inkomsten har beskattats i utlandet. Har anställningen och utlandsvistelsen i ett och samma land varat minst ett år, medges sådan befrielse, även om inkomsten inte beskattats i verksamhetslandet på grund av lagstiftning eller praxis i detta land eller på grund av annat avtal än dubbelbeskattningsavtal. Sexmå- naders- och ettårsreglerna gäller direkt från utresan.

Endast anställda men inte egenföretagare omfattas av sexmånaders— och ettårsreglerna. För den som är anställd i svensk offentlig tjänst eller i svensk församling gäller sexmånaders- men inte ettårsregeln. När fråga är om tjänsteexport gäller emellertid ettårsregeln även den som är anställd i offentlig tjänst. Sexmånaders— och ettårsreglerna gäller enligt 54 5 första stycket f KL inte anställda ombord på svenskt fartyg eller svenskt, danskt eller norskt luftfartyg. Däremot är reglerna tillämpliga för iland- och markanställd personal.

Sexmånadersregeln är tillämplig om anställningen och vistelsen utomlands har varat minst sex månader och inkomsten har beskattats i verksamhetslandet. Därvid ställs inte krav på att tjänstgöringen skall avse endast ett land, utan regeln är tillämplig även vid arbete i flera länder. Avgörande är däremot att inkomstbeskattning sker i verksam— hetslandet.

För det fall en inkomst inte beskattats i verksamhetslandet kan skattebefrielse i Sverige komma i fråga enligt ettårsregeln. En förutsättning för det är att anställningen och vistelsen i utlandet varat

sammanhängande minst ett år. Därvid krävs emellertid att utlands- arbetet har fullgjorts i ett och samma land. En ytterligare förutsättning för skattefrihet enligt ettårsregeln är att beskattning inte skett i verksamhetslandet på grund av att bestämmelser om beskattning saknas, på grund av att verksarnhetslandets interna lagstiftning undantar inkomsten från beskattning eller på grund av avtal eller genom särskilt beslut av myndighet i ifrågavarande land.

Bosättningsbegreppet inom socialförsäkringen

Försäkrade enligt AFL är dels svenska medborgare, dels personer som utan att vara svenska medborgare är bosatta i Sverige. Enligt 1 kap. 3 & första stycket andra meningen AFL skall en försäkrad som lämnar Sverige fortfarande anses bosatt här, om utlandsvistelsen är avsedd att vara längst ett år.

Bestämmelser om bosättning finns, som tidigare nämnts, bl.a. i RFV:s föreskrifter (RFFS 1985:16) om inskrivning och avregistrering hos allmän försäkringskassa. Enligt huvudregeln i 3 & nämnda föreskrifter skall en person anses vara bosatt i Sverige, om han har sitt egentliga hemvist här eller om han kommer hit med avsikt att vistas här stadigvarande. Detsamma gäller den som avser att vistas här mer än ett år för förvärvsarbete eller studier, dennes medföljande make - eller därmed likställd - och barn under 18 år. Ett intentionsvillkor förekommer således både vid inflyttning till Sverige och vistelse utom- lands. För att en person skall anses bosatt här skall det föreligga vissa avsikter beträffande dennes vistelse.

Enligt RFV avses med stadigvarande vistelse fall när en person uppger att han tänker vistas i Sverige för all framtid eller i vart fall tills vidare. Med tidsbegränsad vistelse avses enligt RFV fall när en person uppger att han avser att vistas här en viss begränsad tid. RFV rekommenderar i sina Allmänna råd 1990:2 att försäkringskassan vid bedömningen av bosättningsfrågan tar hänsyn till exempelvis sådana omständigheter som ändamålet med vistelsen samt bostads- och arbetsförhållanden i Sverige och eventuellt i annat land.

I 3 a & nämnda föreskrifter finns bestämmelser om personer som har rätt till förmåner enligt svensk lagstiftning med stöd av förordning (EEG) nr 1408/71. En sådan person skall anses bosatt här i landet så länge han har rätt till sådana förmåner även om han inte uppfyller villkoren för bosättning enligt huvudregel i 3 &. Detta gäller även medföljande familjemedlemmar till en sådan person. Den som har flyttat till Sverige från ett annat nordiskt land och blivit folkbokförd här i landet anses enligt 4 & normalt bosatt här. Är förordning (EEG) nr 1408/71 tillämplig i ett sådant fall, gäller emellertid bestämmelsen i 3 a 5.

En person som har rätt till förmåner enligt svensk lagstiftning med stöd av förordning (EEG) nr 1408/71 skall enligt 5 & inskrivas hos försäkringskassan från och med den dag han börjar arbeta här. Även dennes medföljande familjemedlemmar skall inskrivas sagda dag. I övrigt är prövningen av frågan om bosättning beroende av att uppehållstillstånd har beviljats. En utlänning som vistas i Sverige mer än tre månader skall enligt 1 kap. 4 % utlänningslagen (1989z529) ha uppehållstillstånd, om inte utlänningen är medborgare i ett annat nordiskt land. För att den som behöver uppehållstillstånd skall kunna skrivas in hos en försäkringskassa krävs enligt 5 5 andra stycket RFFS 1985: 16 att det har beviljats honom permanent uppehållstillstånd eller uppehållstillstånd för minst ett år eller ett tillstånd som eljest kan ligga till grund för folkbokföring.

I 7 & RFV:s ovannämnda föreskrifter finns särregler för sjömän. Enligt dessa skall en sjöman, som är medborgare i en EU-stat och som är anställd på ett svenskt handelsfartyg eller på ett utländskt handels- fartyg som i huvudsak obemannat förhyrs av svensk redare, anses bosatt i Sverige. Detta gäller även om han inte uppfyller de krav på vistelsens varaktighet som annars gäller för att svensk bosättning skall anses föreligga. Detsamma gäller en sjöman som skall anses bosatt i Sverige enligt bestämmelser i konventioner om social trygghet mellan Sverige och andra länder. En sådan sjöman har således rätt till samma förmåner från den allmänna försäkringen som en försäkrad som är inskriven. Utländska sjömän på svenska handelsfartyg som inte omfattas av förordning (EEG) nr 1408/71 eller en konvention har bara rätt till intjänande av ATP och - enligt fast praxis - förmåner från arbetsskadeförsäkringen.

En försäkrad som lämnar Sverige skall enligt 8 & anmäla detta till försäkringskassan, om det kan antas att tiden för vistelsen utomlands kommer att överstiga ett år. Kunde från början inte förutses att utlandsvistelsen skulle vara längre tid än ett år, skall anmälan om utflyttning göras så snart det kan beräknas att vistelsen kommer att överstiga ett år.

Avregistrering från allmän försäkringskassa kan ske med retroaktiv verkan. Så kan bli fallet exempelvis om försäkringskassan först i efterhand får kännedom om att en försäkrad har lämnat landet för längre tid än ett år. Avregistrering sker i detta fall retroaktivt från och med dagen efter avresan. Kommer det till försäkringskassans kännedom att en person inte längre är kvar i landet och tidpunkten för avresan är okänd, rekommenderar RFV att avregistrering sker med verkan ett år tillbaka i tiden från det att kassan fick kännedom om förhållandet. Är det känt att personen varit här för mindre än ett år sedan, bör avregistreringen ske från senast kända vistelsetidpunkt.

När det gäller förmåner enligt lagen ( 1947:529 ) om allmänna barnbidrag, lagen ( 1986:378 ) om förlängt barnbidrag och lagen

( 1996:1030 ) om underhållsstöd tillämpas med anknytning till skatte— lagstiftningen en sexmånadersregel för upphörande av bosättning i Sverige och även som väntetid när utländska barn kommer hit.

6.2.2. Överväganden och förslag

Förslag: Inom socialförsäkringen skall man fortsätta att ha samma bosättningsbegrepp som förekommer inom folkbokföringen. Det ankommer på försäkringskassan att bedöma om den enskilde med avseende på socialförsäkringen skall anses bosatt här i landet. Samma bosättningsbegrepp skall gälla för samtliga bosättnings- baserade förmåner inom socialförsäkringen. Den som kommer till Sverige anses bosatt här, om det kan antas att vistelsen här kommer att överstiga ett år. En i Sverige bosatt person som lämnar landet anses fortfarande bosatt här, om utlandsvistelsen kan antas vara längst ett år.

För att en person skall omfattas av svensk socialförsäkring krävs enligt gällande nationell rätt normalt att den enskilde anses bosatt här i landet. I svensk rätt förekommer ett annat bosättningsbegrepp vid folkbokföringen än vid inkomstbeskattningen. Bosättningsbegreppet inom socialförsäkringen företer, som tidigare anförts, störst likheter med det inom folkbokföringen.

Utredningen skall enligt direktiven föreslå ändringar i syfte att uppnå enhetliga villkor för en persons rätt till de olika förmånerna inom socialförsäkringen. Därvid skall övervägas bl.a. om inskrivning hos försäkringskassan skall vara en förutsättning för att någon skall få rätt till en förmån. Vidare skall prövas om ettårsregeln enligt AFL behöver ändras. Enligt direktiven är emellertid avsikten inte att ändra rätten till de förmåner som idag utges enbart på grundval av bosätt— ning i Sverige.

Enligt vad som har redovisats under utredningens allmänna över- väganden (se kapitel 5) föreslås att förmånerna inom svensk socialför- säkring indelas i två kategorier: bosättningsbaserade resp. förvärvs- baserade förmåner. Bosättning i Sverige skall även framdeles utgöra ett grundläggande villkor för åtskilliga förmåner inom socialförsäk- ringen. Det finns därför anledning att överväga under vilka förut- sättningar en person i socialförsäkringens mening skall anses bosatt här i landet.

Under årens lopp har ibland förekommit diskussioner om att det borde finnas ett starkare samband mellan skattskyldighet i Sverige och rätt till sociala förmåner. Vid införandet av nuvarande sexmånaders- regel för barnbidragen, som finansieras med skattemedel, anfördes

bl.a. att det förekom en sexmånadersregel inom beskattningen av förvärvsinkomster och att det därför var logiskt att den tid under vilken en person var skattskyldig sammanföll med den för vilken det förelåg rätt till barnbidrag. Ett starkare samband mellan skattskyldig- het och rätt till förmåner från socialförsäkringen skulle även generellt kunna uppnås, om den skyddade personkretsen avgränsas så att den i ökad utsträckning sammanfaller med gruppen skattskyldiga i Sverige och deras familjemedlemmar. Därigenom skulle de försäkrade kunna sägas utgöras av personer som i vid mening är skyldiga att bidra till finansieringen av socialförsäkringen, som delvis bekostas med skattemedel .

Mellan det skatterättsliga bosättningsbegreppet och socialförsäk- ringens föreligger bl.a. den skillnaden att det förra begreppet är vidare än det senare. Som exempel kan nämnas att en person inte behöver ha bostad i Sverige för att anses skatterättsligt bosatt här. Det kan t.ex. vara tillräckligt att den enskilde har stora personliga eller ekonomiska intressen här i landet för att han eller hon i skatterättslig mening också skall anses bosatt här. Tilläggas kan att det skatterättsliga bosätt- ningsbegreppet har utformats bl.a. för att motverka att personer undgår beskattning till följd av skenbosättning.

Det skatterättsliga bosättningsbegreppet är avsett att läggas till grund för bedömning av om en person skall vara skattskyldig i Sverige och skall således tillgodose andra intressen och behov än dem som gör sig gällande inom socialförsäkringen. Enligt den s.k. femårsregeln kan en person anses bosatt i Sverige under lång tid efter det att han lämnat landet. Den som vistas utomlands under en längre tid torde emellertid vanligen komma att omfattas av ett annat lands system för social trygghet. Det finns därför i allmänhet inte tillräckliga skäl att låta en person omfattas av svensk socialförsäkring under en längre tids utlandsvistelse, om inte någon annan kvalificerad anknytning till Sverige än bosättning här talar för att så bör vara fallet, t.ex. förvärvsarbete här i landet. I sistnämnda fall är det fråga om att låta någon omfattas av svensk socialförsäkring på annan grund än bosättning här i landet. Det anförda medför att det inte finns något generellt behov av att inom socialförsäkringen använda ett bosättnings- begrepp, vilket inkluderar personer som vistas utomlands under flera ar. Sedan gammalt utgör bosättning i Sverige en vedertagen grund för att inlemmas i det svenska trygghetssystemet. Personer som är bosatta i Sverige omfattas vanligen inte av något system för social trygghet utomlands. Som huvudregel bör bosättning i Sverige i socialförsäk- ringens mening inte anses föreligga, om den enskilde inte bör omfattas av svensk socialförsäkring. Det kan uppkomma åtskilliga fall i vilka en person anses skatterättsligt bosatt i Sverige samtidigt som det egentligen saknas tillräckligt stark anknytning hit för att denne bör

vara försäkrad för de bosättningsanknutna förmånerna. Det skatterätts— liga bosättningsbegreppet är inte anpassat för att avgränsa fall där någon bör vara försäkrad för bosättningsbaserade förmåner.

Liksom hittills bör det ankomma på försäkringskassan att besluta om en person har rätt till förmåner från socialförsäkringen. I den mån bosättning i Sverige utgör en förutsättning härför, bör försäkringskas- san därför vara den myndighet som prövar om den enskilde skall anses bosatt i Sverige såvitt gäller rätten till förmåner. Används det skatterättsliga bosättningsbegreppet inom socialförsäkringen, skulle det medföra att två olika myndigheter, dvs. Skattemyndigheten och försäkringskassan, kan komma att pröva om de skatterättsliga bosättningskriterierna är uppfyllda i ett enskilt fall. De handläggande myndigheterna kommer därvid att vara inriktade på olika aspekter. Det finns därför en uttalad risk för att de två myndigheterna kan komma att tillämpa samma kriterier på olika sätt. En sådan ordning är inte önskvärd.

Mot bakgrund av det anförda framstår det inte som lämpligt att med avseende på socialförsäkringen bedöma bosättningen efter skatterättsli— ga principer. De bosättningsbaserade förmånerna skall tillkomma främst dem som regelmässigt vistas här i landet.

För att uppnå ett regelsystem som är lätt att tillämpa bör en ut- gångspunkt vara att begreppet bosatt i största möjliga utsträckning används _i dess betydelse enligt normalt språkbruk. Användningen av bosättningsbegreppet bör i möjligaste mån återspegla de faktiska för- hållandena i det enskilda fallet. Den enskildes normala vistelseort bör därför tillmätas avgörande betydelse för var han eller hon skall anses bosatt. En person skall anses bosatt i Sverige, om han eller hon har sitt egentliga hemvist här i landet, vilket är i överensstämmelse med 3 & FBL. Avgörande för var någon har sitt egentliga hemvist bör liksom hittills vara den s.k. dygnsviloprincipen.

Personer som kommer till Sverige

I det föregående har konstaterats att avgörande för om en person i socialförsäkringens mening skall anses bosatt här i landet bör vara om denne har sitt egentliga hemvist här. Därvid skall bl.a. den s.k. dygnsviloprincipen tillämpas. Beträffande den som kommer till Sverige under sådana förhållanden att han eller hon kommer att vara bosatt här uppkommer frågan om när vederbörande skall anses bosatt här i landet. Detta har betydelse för när den enskilde kommer att börja bli berättigad till de bosättningsbaserade förmånerna. Under förut- sättning att övriga omständigheter för bosättning här i landet är uppfyllda kan den enskilde anses bosatt här antingen fr.o.m. ankoms—

ten hit eller först efter det att han eller hon har vistats här i landet en viss tid.

Enligt 3 & FBL skall den som kommer till Sverige folkbokföras, om det kan antas att han kommer att ha sin dygnsvila här under minst ett år. Bosättning i Sverige anses således föreligga redan från ankomsten hit. I socialförsäkringshänseende skall enligt 3 & andra stycket RFFS 1985: 16 en person som kommer hit anses bosatt här i landet, om han har för avsikt att vistas här stadigvarande. En person som avser att vistas här under en begränsad tid anses i detta hänseende bosatt här, om vistelsen föranleds av förvärvsarbete eller studier samt vistelsen är avsedd att vara mer än ett år. Det sistnämnda gäller även medföljande familjemedlemmar.

Således kan enligt gällande rätt en person anses bosatt här i såväl folkbokföringens som socialförsäkringens mening redan från tid- punkten för inresan. Den enskildes avsikter rörande vistelsen här har enligt RFV:s föreskrifter en särskild betydelse, dvs. ett intentions- villkor måste vara uppfyllt för att den enskilde skall anses bosatt här. Bedömningen av en persons faktiska avsikter blir i den praktiska tillämpningen emellertid ofta behäftad med ett betydande osäkerhets- moment. En annan utformning av bosättningsbegrepp med intentions— villkor finns i lagen (1996: 1030)om underhållsstöd, vilken bl.a. ersatt lagen ( 1964:143 ) om bidragsförskott. En förutsättning för rätt till det nya stödet är att den s.k. boföräldern är bosatt i Sverige. Vidare krävs beträffande ett barn som inte är svensk medborgare att boföräldern eller barnet har vistats här i landet sedan minst sex månader. Ett barn som lämnar Sverige anses fortfarande bosatt här, om man visar att utlandsvistelsen är avsedd att vara längst sex månader.

Övervägande skäl talar för att bosättning här i landet även framdeles skall kunna anses föreligga redan från ankomsten hit. Detta medför att det måste göras en prognos av den inresandes vistelse här i landet, inte minst vad gäller vistelsens utsträckning i tiden.

Därefter kan ställas frågan om det för en person som kommer till Sverige bör krävas att han visar att vistelsen är avsedd att vara viss minsta tid för att han skall anses bosatt här i landet. En sådan ordning innebär en viss uppstramning jämfört med dagens förhållanden genom att det klargörs att enbart ett påstående om en vistelse inte behöver vara tillräckligt. Beviskravet när det gäller avsikt kan emellertid av naturliga skäl inte sättas särskilt högt. I stället framstår det som mer praktiskt att, såsom förekommer i 3 & FBL, föreskriva att en förut- sättning för att en hitkommande person skall anses bosatt år att det kan antas att vistelsen här kommer att få viss varaktighet. I tveksamma fall ankommer det på den enskilde att förete sådan utredning att försäk— ringskassan har fog för visst antagande om vistelsens längd.

Bedömningen av om det kan antas att en person kommer att vistas här under längre tid än ett år skall göras på grundval av den enskildes

personliga förhållanden. För att den som kommer hit för en begränsad tid skall anses bosatt här skall inte längre uppställas något krav på att vistelsen skall vara föranledd av förvärvsarbete eller studier. Detta innebär emellertid inte att syftet med vistelsen saknar betydelse. Den enskildes sysselsättning här i landet kommer i allmänhet att få vägas in i bedömningen av om det kan antas att vistelsen kommer att överstiga ett år. Så kan t.ex. en semesterfirare normalt inte antas komma att stanna sålänge här att denne anses bosatt här. Vidare torde det förhållandet att en person fått anställning här för längre tid än ett år tala för svensk bosättning.

Det bör framhållas att huvudvillkoret för att en person skall anses bosatt i Sverige är att han eller hon har sitt egentliga hemvist här. I undantagsfall kan den situationen uppstå att det visserligen kan antas att en person kommer att vistas här under längre tid än ett år, men att den enskilde av synnerliga skäl inte kan anses ha sitt egentliga hemvist här. Detta kan t.ex. bli fallet när utlänningar verkställer fängelsestraff här i landet. Det förhållandet att en person vistas i Sverige enbart för att verkställa ett fängelsestraff bör nämligen inte medföra att denne anses bosatt här. För övrigt föreskrivs f.n. i 10 ä 5 FBL att en vistelse inte anses leda till ändrad bosättning, om den föranleds enbart av vård i institution för bl.a. kriminalvård.

En person som är utsänd till Sverige bör inte anses bosatt här, om det kan antas att han eller hon kommer att vistas här i landet under högst ett år. Den som av sin arbetsgivare sänds till Sverige för arbete här för arbetsgivarens räkning anses bosatt här endast om det med hänsyn till utsändningens längd kan antas att han kommer att vistas här under längre tid än ett år. I det enskilda fallet kan dock andra tidsgränser komma att tillämpas. Detta blir fallet när tillämpligheten av ett utsändande lands lagstiftning förlängs enligt artiklar under avdelning 11 i förordning (EEG) nr 1408/71. Även tillämpning av en socialförsäkringskonvention kan medföra avvikande tidsramar.

I kapitel 8 föreslår vi vissa undantag från de allmänna bosättnings- reglerna för några särskilda personkategorier.

Personer som lämnar Sverige

Rätten att stå kvar som bosatt och försäkrad under sin utlandsvistelse har vi behandlat utförligt i våra allmänna överväganden och förslag i avsnitt 5.3.

En utgångspunkt vid bestämmande av bosättning bör, som tidigare anförts, vara att en person skall anses bosatt i Sverige, om han eller hon har sitt egentliga hemvist här. Denna princip bör gälla även vid temporär vistelse utomlands, om den enskilde vid tidpunkten för utresan var bosatt i Sverige. I dag fortsätter bosättningen att gälla om

utlandsvistelsen är avsedd att vara längst ett år. Den enskilde bör framdeles anses bosatt här, om utlandsvistelsen kan antas vara längst ett år. I detta hänseende skall göras motsvarande bedömning som för den som kommer till Sverige. Detta gäller oavsett om en person lämnar landet på grund av utsändning eller av annat skäl. Beträffande vissa särskilda personkategorier såsom Utlandsstuderande, stats- anställda samt missionärer och biståndsarbetare föreslår vi emellertid särskilda bosättningsbestämmelser i kapitel 8.

6.3. Försäkringen vid bosättning i Sverige 6.3.1 Gällande rätt

För att en person skall omfattas av svensk socialförsäkring krävs med avseende på flertalet förmåner att den enskilde anses bosatt här i landet. Detta bosättningskrav utgör med andra ord ett grundläggande villkor för att en person skall ingå i den skyddade personkretsen. Bosättningskravet kan emellertid inte upprätthållas när en person enligt förordning (EEG) nr 1408/71 skall omfattas av svensk lagstiftning om social trygghet.

För vissa förmåner krävs, som framgår av kapitel 2 och 3, att den enskilde även har inkomst från förvärvsarbete. Bidrag vid utbildning och vissa andra sociala förmåner likställs därvid i vissa fall med inkomst av förvärvsarbete. I detta avsnitt behandlas med något undantag inte de förmåner som förutsätter att en person har inkomster från förvärvsarbete för att vara försäkrad. Beträffande dessa hänvisas till kapitel 7. I bilaga 1 har intagits en sammanställning över gällande försäkringsvillkor för de olika förmånerna.

I detta avsnitt lämnas en översiktlig redogörelse för i vilka hänseenden en här i landet bosatt person är försäkrad oberoende av förekomsten av förvärvsinkomster och förvärvsarbete.

Sjukförsäkringen m.m.

Den svenska hälso— och sjukvården finansieras till en viss mindre del av sjukförsäkringen, vilken i sin tur finansieras genom socialavgifter, allmänna egenavgifter och statsbidrag. Sjukförsäkringen omfattar enligt 2—4 kap. AFL ersättning för sjukvård m.m. samt sjukpenning, havandeskapspenning och föräldrapenning. Till sjukförsäkringen hör även frågor om rehabilitering enligt 22 kap. AFL.

Ersättning för sjukvård m.m.

De grundläggande bestämmelserna om sjukvårdsersättning m.m. finns i 2 kap. AFL. Skyldigheten att erbjuda hälso- och sjukvård regleras däremot genom hälso- och sjukvårdslagen (1982:763, HSL). Vårdkost- naderna för en person kan helt eller delvis täckas med medel från bl.a. socialförsäkringen. Till sjukvårdsersättningen räknas bl.a. rätten till nedsättning av avgifter eller befrielse från betalning för åtgärder som är hänförliga till sjukvård, varmed avses även tandvård. Dit hör också vissa andra sjukvårdsförmåner, såsom rätten att få ersättning för kostnader för sjukresor. I vissa fall kan den enskilde få ersättning för kostnader han fått vidkännas i samband med hälso- eller sjukvård. Ersättning enligt 2 kap. AFL utbetalas emellertid främst till vårdgivare eller motsvarande. Även arbetsgivare för sjöman kan få ersättning för sjukvårdskostnader. Som framgår av 2 kap. 7 & gäller detta vissa vårdkostnader enligt sjömanslagen (1973:282). År 1985 infördes ett system med schabloniserad ersättning från den allmänna sjukförsäk— ringen till sjukvårdshuvudmännen, vilket innebar en övergång från prestationsbundna ersättningar till en samlad ersättning per invånare i form av en allmän sjukvårdsersättning.

Ersättning enligt 2 kap. AFL kan utgå för öppen hälso- och sjukvård (2 5), tandvård (3 5) och sjukhusvård (4 5). Ersättning kan utgå även för särskilda rehabiliteringar och behandlingar samt för ut— veckling av hjälpmedel åt funktionshindrade personer (5 5). Vidare kan ersättning utgå för sjukresor och sjuktransporter (6 5) samt som bidrag till arbetshjälpmedel som en förvärvsarbetande behöver vid rehabilitering (14 å). Grunderna för att lämna ersättning fastställs av regeringen.

Enligt 2 kap. 8 & AFL gäller som ett grundläggande villkor för ersättning för en försäkrad att denne är bosatt i Sverige. Sådan ersättning får enligt nämnda paragraf utges även för den som, utan att vara bosatt här, med tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 har rätt till vårdförmåner här i landet vid sjukdom och moderskap. Försäkrade enligt AFL är, som anges i 1 kap. 1 &, dels svenska med— borgare, dels personer som utan att vara svenska medborgare är bosatta här i landet. Det förut sagda innebär att utlandssvenskar, dvs. svenska medborgare som är bosatta utomlands, inte har rätt till förmåner enligt 2 kap. AFL. Ytterligare bestämmelser om försäkrings— eller ersättningsvillkor förekommer även i de olika författningar som gäller för de förmåner som är att hänföra till 2 kap. AFL.

Bestämmelser om sjukvårdsersättning finns bl.a. i förordningen ( 1984:908 ) om vissa statsbidrag och försäkringsersättningar för sjukvård m.m. Dessa bestämmelser, som snarast är av enbart bud— getteknisk natur, reglerar inte när eller under vilka omständigheter förmåner skall utges.

I det följande lämnas en redogörelse för de förmåner som är hänför- liga till sjukvårdsersättning enligt 2 kap. AFL. Individrelaterade ersätt— ningar från sjukförsäkringen utgår numera främst i internationella för- hållanden. Särskilda bestämmelser därom finns i förordningen ( 1994:2053 ) om vissa ersättningar i internationella förhållanden till landsting och kommuner från sjukförsäkringen enligt lagen ( 1962:381 ) om allmän försäkring (nedan kallad förordningen om vissa ersättningar i internationella förhållanden).

Ersättning för öppen hälso- och sjukvård

Enligt 2 kap. 25 AFL får ersättning lämnas enligt grunder som fastställs av regeringen för öppen hälso- och sjukvård som anordnas eller finansieras av staten, ett landsting eller en kommun som inte tillhör ett landsting. Bl.a. genom förordningen om vissa ersättningar i internationella förhållanden har sådana grunder fastställts.

Enligt förordningen om vissa ersättningar i internationella för— hållanden gäller i fråga om hälso- och sjukvård i huvudsak följande. För sådan hälso- och sjukvård som omfattas av förordning (EEG) nr 1408/71 eller en överenskommelse om social trygghet eller sjukvårdsförmåner mellan Sverige och annan stat får landstinget ersättning från sjukförsäkringen. Ersättningen betalas till det vård- givande landstinget och avser i Sverige uppkomna vårdkostnader för personer som inte är bosatta här. Ersättning från sjukförsäkringen beräknas i dessa fall för varje särskilt vårdtillfälle med avdrag för vissa patientavgifter, som inte får överskridas. Vidare svarar sjukför- säkringen för kostnader för vård utomlands som Sverige skall ersätta. Därvid avses fall där en i Sverige bosatt person med försäkringskas— sans tillstånd får vård i ett annat land inom EES.

Från sjukförsäkringen utgår också ersättning för rådgivning i födelsekontrollerande syfte eller om abort eller sterilisering. Be- stämmelser därom finns i lagen ( 1974:525 ) om ersättning för viss födelsekontrollerande verksamhet m.m. Enligt dessa får staten, landsting och kommun ersättning från sjukförsäkringen för kostnadsfri sådan rådgivning.

Ersättning för tandvård

Ersättning för tandvård kan, som tidigare nämnts, utges från sjukför- säkringen. Enligt 2 kap. 3 & AFL gäller detta vård som meddelas av folktandvårdsklinik, odontologisk fakultet eller annars genom det allmännas försorg. Samma gäller om vård lämnas av tandläkare, som är uppförd på förteckning hos den allmänna försäkringskassan. Det

sagda gäller emellertid inte tandvård åt försäkrad, som inte fyller minst tjugo år under året när vården inleds.

Ytterligare bestämmelser finns i tandvårdslagen (1985:125) . Enligt 5 5 i denna lag skall varje landsting, eller kommun som inte ingår i ett landsting, erbjuda en god tandvård åt dem som är bosatta inom landstinget. Vidare skall landstinget enligt 5 a 5 erbjuda en god tandvård även åt dem som, utan att vara bosatta i Sverige, har rätt till vårdförmåner här vid sjukdom enligt vad som följer av förordning (EEG) nr 1408/71.

Folktandvården, dvs. tandvård som landstinget självt bedriver, skall enligt 7 & svara för 1/ tandvård för barn och ungdomar till och med det år då de fyller nitton år, 2/ specialistvård åt vuxna och 3/ övrig tandvård för vuxna i den omfattning landstinget bedömer lämpligt. Tandvård åt barn och ungdomar är enligt 15 a & avgiftsfri för patienten. Av övriga patienter får landstinget ta ut vårdavgifter enligt de grunder landstinget föreskriver.

Beträffande sådan tandvård enligt 2 kap. 3 5 AFL åt patient som har fyllt 20 år finns ytterligare bestämmelser i tandvårdstaxan (19731638). Enligt dessa betalar försäkringskassan, i den omfattning som anges i taxan, en del av kostnaderna för tandvård. Resten betalas genom patientavgifter, som inte får överskridas.

Även vissa hiv—smittade personer har rätt till avgiftsfri tandvård. Be- stämmelser därom finns i lagen ( 1993:332 ) om avgiftsfri sjukvård för vissa hiv-smittade. Kostnader för förmåner enligt denna lag skall ersättas av sjukförsäkringen.

Bestämmelser om tandvård finns även i den tidigare nämnda för— ordningen om vissa ersättningar i internationella förhållanden. Detta innebär att vid tandvård som omfattas av förordning (EEG) nr 1408/71 eller en konvention om social trygghet eller sjukvård får landsting ersättning från sjukförsäkringen. Därvid lämnas ersättning till vårdgivande landsting för vårdkostnader avseende personer som inte är bosatta i Sverige. Ersättningen för tandvård som givits av folktand- vården lämnas enligt tandvårdstaxan. Vidare svarar sjukförsäkringen för kostnader för tandvård i annat land som Sverige skall ersätta.

Ersättning för sjukhusvård

Enligt 2 kap. 4 & AFL lämnas ersättning för sjukhusvård på grund av skada, sjukdom eller förlossning som krävt intagning på sjukhus enligt grunder som regeringen fastställer. Normalt skall patienter som erhåller sjukhusvård betala vårdavgift härför. Sådan avgift får enligt 26 & HSL tas ut enligt de grunder ett landsting eller en kommun bestämmer.

Beträffande avgift för här i landet pensionsberättigad som får sjukhusvård på grund av sjukdom finns särskilda bestämmelser om avgifter i 2 kap. 12, 12 a och 12 c 55 AFL.

Även den tidigare nämnda förordningen om vissa ersättningar i internationella förhållanden är tillämplig vid viss sjukhusvård i Sverige. Enligt denna får vårdgivande landsting från sjukförsäkringen i vissa fall ersättning för kostnader som uppkommit i Sverige. Detta gäller vård som omfattas av förordning (EEG) nr 1408/71 eller en konvention om social trygghet eller sjukvårdsförmåner.

Ersättning för särskilda rehabiliteringar m.m. av funktionshindrade

I 2 kap. Så AFL föreskrivs att enligt grunder som regeringen fastställer lämnas ersättning för särskilda rehabiliteringar och be— handlingar samt för utveckling och provning av hjälpmedel åt personer med funktionshinder och liknande verksamhet. Bestämmelsen infördes som en konsekvensändring med anledning av att den allmänna sjukvårdsersättningen och flertalet särskilda ersättningar som dittills utgavs från sjukförsäkringen fr.o.m. budgetåret 1994/95 finansieras helt genom statsbidrag och redovisas under anslaget för hälso- och sjukvård. Ersättning enligt denna bestämmelse kan enligt förarbetena ( prop. 1993/94:220 s. 65 , 73 ) avse Handikappinstitutets verksamhet.

Ersättning för sjukresor och sjuktransporter

Den som omfattas av sjukförsäkringen kan få ersättning för resekost— nader vid sjukresor. Enligt 2 kap. 6 & AFL lämnas ersättning för sjukresor och sjuktransporter enligt grunder som fastställs av regering— en. Det är emellertid sjukvårdshuvudmännen som enligt lagen ( l991:419) om resekostnadsersättning vid sjukresor har huvud- mannaskapet för resekostnadsersättning vid sjukresor.

I l & nämnda lag föreskrivs att sjukvårdshuvudmännen i fråga om personer som omfattas av sjukförsäkringen enligt AFL skall lämna ersättning för resekostnader i vissa särskilt angivna fall. Ersättningen lämnas genom ett generellt statsbidrag till landstingen. Genom sjukförsäkringen ersätts emellertid fortfarande sjukvårdshuvudmännens kostnader för sjukresor när det gäller vissa internationella förhållan- den. Enligt 1 & förordningen om vissa ersättningar i internationella förhållanden gäller detta sjukresor och andra sjuktransporter som omfattas av förordning (EEG) nr 1408/71 eller en överenskommelse om social trygghet eller sjukvårdsförmåner mellan Sverige och annan stat.

Ersättning för sjukvård utomlands

Sjukvårdsersättning för vård utomlands utgår enligt 2 kap. 9 5 första stycket endast i den utsträckning regeringen föreskriver. Sådana föreskrifter har meddelats dels i gränssjukvårdsförordningen (1962:390), dels i förordningen om vissa ersättningar i internationella förhållanden.

Enligt förstnämnda förordning har den som är sjukförsäkrad enligt AFL och är bosatt i Sverige rätt till ersättning från den allmänna försäkringen för utgifter för läkarvård och sjukgymnastisk behandling i Finland eller Norge, om behovet därav har uppkommit under vistelse inom svensk kommun vid gränsen mot något av dessa länder. Ersättning för kostnad för sådan vård eller behandling utges med högst ett belopp motsvarande privatpraktiserande läkares arvode enligt normaltaxan för normalfall eller privatpraktiserande sjukgymnasts arvode, i båda fallen med ett visst avdrag.

I förordningen om vissa ersättningar i internationella förhållanden föreskrivs att landsting och kommun som inte ingår i ett landsting får _ ersättning från sjukförsäkringen för bl.a. sjukresor och andra sjuktransporter som omfattas av förordning (EEG) nr 1408/71 eller en Överenskommelse om social trygghet eller sjukvårdsförmåner mellan Sverige och annan stat.

Bidrag till arbetshjälpmedel

Till sjukvårdsersättningen hör även bidrag till arbetshjälpmedel i vissa fall. I 2 kap. 14 & AFL föreskrivs att bidrag till arbetshjälpmedel som en förvärvsarbetande försäkrad behöver i sin rehabilitering utges enligt regeringens föreskrifter. Sjukvårdshuvudmännen skall ansvara för hjälpmedel som handikappade behöver för sin dagliga livsföring. Arbetsmarknadsverket skall svara för bidrag till arbetshjälpmedel o.d. som behövs för att en arbetslös person med funktionshinder skall kunna få och utföra ett arbete. Försäkringskassorna (sjukförsäkringen) skall svara för motsvarande kostnader för funktionshindrade som redan är i arbete.

Föreskrifter om bidrag till arbetshjälpmedel finns bl.a i förord- ningen ( 1991:1046 ) om ersättning från sjukförsäkringen enligt lagen ( 1962:381 ) om allmän försäkring i form av bidrag till arbetshjälpme- del. Enligt dessa får bidrag lämnas till arbetsgivaren eller den försäkrade.

Läkarvårdsersättning

Läkare i privat verksamhet inom primärvården och den öppna hälso— och sjukvården i övrigt har rätt till ersättning för vård som ges en patient (läkarvårdsersättning). Normalt betalar patienten patientavgift för erhållen vård, medan landstinget svarar för den del av läkar— vårdsersättning som inte täcks av patientavgiften. I vissa fall skall patienten inte betala patientavgift. För patientens del medför systemet med läkarvårdsersättning en reducering av vårdkostnader, vilket innebär att det föreligger vissa likheter med sjukvårdsersättningen enligt sjukförsäkringen. (Även om läkarvårdsersättning inte ingår i socialförsäkringen eller de bidragssystem som faller inom vårt uppdrag finns det mot bakgrund av det anförda anledning att beskriva ord- ningen med läkarvårdsersättning.)

Bestämmelser om läkarvårdsersättning och patientavgifter finns i lagen ( 1993:1651 ) om läkarvårdsersättning samt i förordningen (1994: 1121) om läkarvårdsersättning. Enligt 2 & nämnda lag gäller be- stämmelserna dels vid vård av den som är bosatt i Sverige, om inte annat är särskilt föreskrivet, dels vid vård av den som inte är bosatt här, om denne med tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 har rätt till vårdförmåner här i landet vid sjukdom och moderskap. I 3 och 3 b 55 HSL finns korresponderande bestämmelser om att landstinget skall erbjuda en god hälso- och sjukvård dels åt dem som är bosatta inom landstinget, dels åt dem som, utan att vara bosatta i Sverige, vid tillämpning av nämnda förordning har rätt till vårdförmåner.

Någon närmare bestämning av bosättningsbegreppet förekommer inte i lagen om läkarvårdsersättning. Enligt förarbetena (prop. 1993/94:75 s. 80) är avsikten att folkbokföringens bosättningsbegrepp skall tillämpas. Enligt 6 5 skall landstinget svara för den läkarvårdser— sättning som inte täcks av patientavgiften. I betalningsansvaret ligger också att landstinget skall administrera ersättningssystemet (prop. 1993/94:75 s. 82).

Från sjukförsäkringen lämnas, som tidigare anförts, ersättning till landstinget för hälso— och sjukvård som omfattas av förordningen (EEG) nr 1408/71 eller en konvention om social trygghet eller sjukvårdsförmåner. Enligt 5 5 förordningen om vissa ersättningar i internationella förhållanden lämnas därvid ersättning även för vård och behandling som utförs av läkare som omfattas av lagen om läkarvårds— ersättning.

Sjukgymnastikersättning

Beträffande ersättning för sjukgymnastisk behandling och patientav— gifter för sådan behandling finns bestämmelser i lagen (1993: 1652) om

ersättning för sjukgymnastik samt i förordningen ( 1994:1120 ) om ersättning för sjukgymnastik. Dessa är väsentligen utformade på samma sätt som för läkarvårdsersättning.

Sjukpenning

En grundläggande förutsättning för att en person skall kunna uppbära sjukpenning är att han eller hon har en Sjukpenninggrundande inkomst. Enbart det förhållandet att en person är bosatt här i landet medför således inte att han eller hon omfattas av det skydd sjukpenningför- månen är avsedd att utgöra. Sjukpenningförrnånen behandlas nedan i kapitel 7.

Föräldrapenningförmåner

Bestämmelser om föräldrapenningförmåner finns 14 kap. AFL. För— äldrapenningen är avsedd att täcka en förälders huvudsakliga behov av försörjning eller inkomstförlust vid barnets födelse och under barnets första levnadsår. En tillfällig föräldrapenning utges vid mer akut uppkomna situationer i vilka en förälder behöver vara ledig från sitt arbete för vård av barn eller i andra situationer när en förälder avstår från förvärvsarbete för att delta i angelägenhet rörande barnet.

Enligt 4 kap. 1 & AFL har en försäkrad förälder som är inskriven hos allmän försäkringskassa rätt till föräldrapenning och tillfällig för- äldrapenning. Detta innebär i huvudsak att en förälder skall anses bosatt här i landet för att ha rätt till ifrågavarande förmåner. För- äldrapeningförmåner utges för vård av barn endast om barnet är bosatt här i landet. Vid adoption av barn, får barnet anses bosatt i Sverige, om de blivande adoptionsföräldrarna är bosatta här. Vid tillämpning av bestämmelserna om föräldrapenningförmåner likställs enligt 4 kap. 2 & med förälder vissa andra personer, t.ex. rättslig vårdnadshavare. Som villkor för att erhålla föräldrapenning krävs viss tids inskrivning hos försäkringskassan på sätt närmare har beskrivits ovan i avsnitt 3.3.

Med anledning av ett barns födelse utges enligt 4 kap. 3 5 AFL för— äldrapenning under högst 450 dagar. Vid flerbarnsbörd kan sådan förmån erhållas under ytterligare dagar.

Något krav på att barnet faktiskt vårdas i Sverige finns inte i AFL. Är föräldern inskriven hos försäkringskassa och barnet bosatt här i landet, kan föräldrapenning utgå även om föräldern och barnet vistas utomlands.

Föräldrapenningen beräknas enligt bestämmelserna i 4 kap. 6 & AFL med ledning av förälderns sjukpenning, vilket förutsätter att denne har en SGI. Därvid gäller att föräldern skall ha varit sjuk-

penningförsäkrad under viss minsta tid. En närmare redogörelse härför finns ovan i avsnitt 3.3. Emellertid föreskrivs också att hel för— äldrapenning uppgår till lägst 60 kr om dagen, den s.k. garantinivån. Det sagda innebär att föräldrapenning på garantinivån kan en försäkrad erhålla oavsett om han eller hon har inkomster eller förvärvsarbete. Upp till den nivån är föräldrapenningen enbart bosättningsbaserad. Vad gäller rätten till föräldrapenning över garantinivån, som beräknas med ledning av sjukpenningen, hänvisas emellertid till 7 kap. om försäkring vid arbete 1 Sverige. Även den tillfälliga föräldrapenningen behandlas i nämnda kapitel.

Rehabilitering och rehabiliteringsersättning

En person som är försäkrad enligt AFL (1 kap. 3 &) och inskriven hos allmän försäkringskassa eller har rätt till sjukpenning enligt 3 kap. 1 5 andra stycket AFL (underårig) har möjligheter till rehabilitering och rätt till rehabiliteringsersättning enligt 22 kap AFL. Till följd av in- skrivningskravet föreligger det i praktiken ett bosättningsvillkor för rätt till förmåner enligt 22 kap. AFL. Syftet med rehabiliteringen är att den som drabbats av sjukdom skall återfå sin arbetsförmåga och förutsättningar för att försörja sig. Den försäkrades arbetsgivare skall svara för att rehabiliteringsbehovet klarläggs och att åtgärder vidtas för en effektiv rehabilitering. Om det finns skäl härför, skall försäkrings- kassan överta ansvaret för rehabiliteringsutredningen.

Rehabiliteringsersättningen utgör viss del av fastställd SGI, vilket medför att sådan ersättning inte kan erhållas av en person utan inkomster. Detta innebär att enbart bosättning här i landet inte är tillräckligt för att den enskilde skall erhålla det skydd som denna ersättning är avsedd att ge.

Folkpensionsförmåner m.m.

Folkpension kan utgå i form av ålderspension, förtidspension, efter- levandepension och handikappersättning som utgör tillägg till pension. Bestämmelser om allmänna förutsättningar för rätt till folkpension finns i 5 kap. AFL. En försäkrad person som är bosatt i Sverige har rätt till folkpension i förhållande till det antal år för vilka det har till- godoräknats ATP-poäng (s.k. ATP-baserad folkpension) eller till det antal år som tillgodoräknas som bosättningstid i Sverige (s.k bosätt- ningsbaserad folkpension). (Ang. ATP-baserad folkpension se 7 kap.)

För rätt till bosättningsbaserad folkpension krävs enligt 5 kap. 5 5 andra stycket AFL att bosättningstid i Sverige kan tillgodoräknas för minst tre år. Den bosättningsbaserade folkpensionen beräknas efter

den sammanlagda tid för vilken den pensionsberättigade eller, såvitt gäller efterlevandepension, den avlidne kan tillgodoräknas bosättnings— tid i Sverige. Uppgår bosättningstiden till minst 40 år utges folk- pension med oavkortat belopp. I annat fall beräknas folkpensionen efter hur stor andel den faktiska bosättningstiden utgör av 40 år. Som bosättningstid för folkpension beaktas inte är som infaller före det att den pensionsberättigade har fyllt 16 år eller efter det att han har eller skulle ha fyllt 64 år.

I 5 kap. 6 & finns bestämmelser om vad som räknas som bosätt- ningstid i Sverige. Enligt dessa gäller i huvudsak följande. Tid under vilken en person har varit folkbokförd i Sverige tillgodoräknas som bosättningstid. Vid flyttning utomlands bortses därvid från tiden efter utresan, om den enskilde enligt FBL skall avregistreras som utflyttad. - Som bosättningstid godtas även tiden mellan tidpunkten för ansökan om uppehållstillstånd enligt 1 kap. 4 åutlänningslagen (1989:529) och tidpunkten för folkbokföring i Sverige, om den enskilde under nämnda tid har vistats oavbrutet häri landet. - För missionärer och biståndsar- betare godtas som bosättningstid även tid under vilken man varit sänd till ett annat land för arbete för arbetsgivarens räkning. För tid efter år 1992 gäller detta endast om utsändningstiden har varat längst tre år i följd. Det sagda gäller även medföljande make samt barn under 18 år. - Till bosättningstiden hör även tid under vilken en försäkrad har inkomst av förvärvsarbete som avses i 11 kap. AFL, dvs. kan vara pensionsgrundande för ATP. - I bosättningstiden ingår, med viss be- gränsning, tid före år 1993 under vilken en svensk medborgare har haft utlandsanställning som grundat rätt till svenskt statligt reglerad pension.

Som bosättningstid godtas vidare tid under vilken en person som inte har fyllt 26 år har bedrivit utlandsstudier. Närmare bestämmelser därom finns i förordningen ( 1994:1133 ) om tillgodoräknande av bosättningstid i Sverige vid studier i annat land. En förutsättning för att tiden för utlandsstudier skall godtas som bosättningstid för folkpension är att studierna berättigar till studiemedel enligt 4 kap. studiestödslagen (l973:349), att studietiden överstiger ett år och att personen under minst ett år före studierna har varit bosatt här i landet. - Har en försäkrad beviljats asyl i Sverige kan, med vissa begräns- ningar, tid han har varit bosatt i sitt hemland tillgodoräknas honom som bosättningstid i Sverige

Till folkpensionsförmänerna hör även handikappersättning enligt 9 kap. 2 & och vårdbidrag enligt 9 kap. 4 5. Enligt 5 kap. 2 5 har en försäkrad person som är bosatt här i landet rätt till vårdbidrag och handikappersättning som inte utgör tillägg till pension.

Rätt till handikappersättning har en försäkrad person som är mellan 15 och 65 år gammal, om hans funktionsförmåga har nedsatts för avsevärd tid. Sådan ersättning utgår om nedsättningen är så omfattande

att den försäkrade i sin dagliga livsföring behöver tidskrävande hjälp av annan person, att han behöver fortlöpande hjälp av annan person för att kunna förvärvsarbeta eller i övrigt behöver vidkännas be- tydande merutgifter. Handikappersättningen beräknas till viss andel av basbeloppet, varvid hjälpbehovets omfattning eller merutgifternas storlek beaktas.

Vårdbidrag utgår för vård av barn som inte har fyllt sexton år och som på grund av sjukdom, psykisk utvecklingsstörning eller annat handikapp är i behov av särskild tillsyn eller vård under minst sex månader. Rätten till vårdbidraget tillkommer försäkrad förälder till barnet. Bidragets storlek bestäms till viss andel av basbeloppet beroende på omfattningen av tillsyns- eller vårdbehovet.

Pensionstillskott är en förmån som har nära samband med folk- pension. Förmånen utgör nämligen ett med ATP varierande tillskott till folkpension i form av ålderspension, förtidspension, omställnings- pension eller särskild efterlevandepension. Enligt 1 5 lagen ( 1969:205 ) om pensionstillskott utges sådant tillskott endast till den som är bosatt i Sverige. För att tillhöra den skyddade personkretsen i detta hän- seende krävs således att den enskilde dels uppbär folkpension, dels är bosatt här i landet.

Den som är bosatt här i landet kan som ett tillägg till folkpension i form av ålderspension få ett särskilt pensionstillägg för vård av sjukt barn. Bestämmelser därom finns i lagen ( 1990:773 ) om särskilt pensionstillägg till folkpension för långvarig vård av sjukt eller handikappat barn.

Vidare lämnas bostadstillägg till den som är bosatt här i landet och som uppbär sådan pensionsförrnån som anges i 1 5 lagen (1994:308) om bostadstillägg till pensionärer. Detta gäller den som uppbär ålderspension, förtidspension, omställningspension eller särskild efterlevandepension enligt AFL eller annan i 1 & omnämnd pensions- förmån.

En kvinna har i vissa fall rätt till hustrutillägg enligt lagen ( 1994:309 ) om hustrutillägg i vissa fall då make uppbär folkpension. Detta gäller under förutsättning bl.a. att hon är bosatt i Sverige och född år 1934 eller tidigare samt hennes make uppbär folkpension i form av förtidspension eller ålderspension.

Övriga förmåner Allmänt barnbidrag Allmänt barnbidrag enligt lagen ( 1947:529 ) om allmänt barnbidrag

utges för barn som är svensk medborgare och bosatt här i landet. Sådant bidrag lämnas också för här i landet bosatt barn, som inte är

svensk medborgare, om barnet eller någon av dess föräldrar vistas här i landet sedan minst sex månader. Ettårsregeln i 1 kap. 3 & första stycket AFL gäller inte rätten till barnbidrag vid vistelse utomlands. Enligt 1 & tredje stycket barnbidragslagen anses ett barn som lämnar Sverige fortfarande bosatt här, om utlandsvistelsen är avsedd att vara längst sex månader.

I avsnitt 3.4.1 finns en redogörelse för bakgrunden till bestämmel— serna om barnbidrag och tidsfristerna i samband med att personer rör sig över nationsgränserna. Beträffande medföljande barn till stats- anställda, missionärer och biståndsarbetare som tjänstgör utomlands finns särskilda bestämmelser enligt vilka barnet anses bosatt här i landet även under en utlandsvistelse som överstiger sex månader. Denna personkategori behandlas nedan i kapitel 8.

Förlängt barnbidrag

Ett barn som är elev i grundskolan eller i vissa andra särskilt angivna skolor har rätt till förlängt barnbidrag efter det att barnet har fyllt 16 år. Enligt 5 5 lagen ( 1986:378 ) om förlängt barnbidrag länmas sådant bidrag endast till en elev som är bosatt i Sverige. För en elev som inte är svensk medborgare krävs därvid dessutom att eleven vistas här i landet sedan minst sex månader. En elev vid en utländsk skola som får svenskt statsbidrag kan också få förlängt barnbidrag, om han eller hon deltar i utbildning som motsvarar den i svenska grundskolan. För förlängt barnbidrag i sistnämnda fall gäller samma som för allmänt barnbidrag.

Underhållsstöd till särlevande föräldrar, m.m.

En annan bidragsförrnån som utgår för barn utgörs av underhållsstöd enligt lagen ( 1996:1030 ) om underhållsstöd. Som redovisats i avsnitt 3.4.2 har man fr.o.m. februari 1997 ersatt tidigare bidragsförskott med underhållsstöd till särlevande föräldrar. För rätt till sådant stöd krävs att barnet varaktigt bor och är folkbokfört hos ena föräldern, den s.k. boföräldern, samt att den föräldern är bosatt här i landet. Är barnet inte svensk medborgare krävs det för rätt till underhållsstöd att "boföräldern" eller barnet vistas här sedan minst sex månader. Vidare skall ett barn som lämnar Sverige fortfarande anses bosatt här, om den som begår sådant stöd eller som stöd betalas ut till visar att utlands- vistelsen är avsedd att vara längst sex månader.

läkemedelsförmåner, m.m.

En lag ( 1996:1150 ) om högkostnadsskydd vid köp av läkemedel m.m. har fr.o.m. i år ersatt en tidigare lag om begränsning av läkemedels- kostnader. Den nya lagen innebär bl.a. att kostnadsansvaret för läkemedelsförmånerna överförs från staten till landstingen och de landstingsfria kommunerna. Läkemedelsförmånen separeras från andra förmåner i samband med behov av hälso- och sjukvård. Förmånen skall skydda mot höga sammanlagda kostnader i stället för att som tidigare subventionera alla enstaka läkemedelsköp över en viss summa. Den nya förmånen skall omfatta receptbelagda läkemedel, medel i födelsekontrollerande syfte och vissa förbrukningsartiklar. En tidigare förmån med prisnedsatta livsmedel för särskilda ändamål skall, i avvaktan på översyn av denna förmån, tills vidare omfattas av det nya förmånssystemet.

I 8 & lagen om högkostnadsskydd vid köp av läkemedel m.m. anges vilka som har rätt till förmåner enligt nämnda lag. Bestämmelsen motsvarar 8 & lagen (1981:49) om begränsning av läkemedelskost- nader, m.m. Rätt till förmåner har, liksom tidigare, dels den som är försäkrad enligt 1 kap. 3 5 första AFL och är bosatt här i landet, dels den som, utan att vara bosatt här, har rätt till vårdförmåner här vid sjukdom eller moderskap enligt vad som följer av förordning (EEG) nr 1408/71. Den som i annat fall är anställd men inte bosatt här i landet skall ha rätt till förmåner i form av högkostnadsskydd såvitt avser läkemedel och medel som förskrivs enbart i födelsekontrolleran— de syfte. En sådan person skall även ha rätt att erhålla prisnedsatta livsmedel för särskilda ändamål. Den som får sjukhusvård skall inte omfattas av den nya lagen, vilket motsvarar tidigare förhållanden. Enligt 9 5 skall, liksom tidigare, ersättning kunna utgå för kostnad för köp av läkemedel i ett annat nordiskt land.

Bostadsbidrag

Enligt 1 5 lagen ( 1993:737 ) om bostadsbidrag kan den som bor och är folkbokförd i Sverige få bostadsbidrag. Bostadsbidrag lämnas dels i form av bidrag till kostnader för den bostad där sökanden är bosatt och folkbokförd, dels i form av särskilt bidrag för hemmavarande barn. Om det finns särskilda skäl, får bidrag lämnas kostnader för en bostad där den enskilde inte är folkbokförd. I förarbetena (bet. 1995/96zBoU11 s. 20) anfördes att sådana särskilda skäl i FBLzs mening är bl.a. om någon har blivit utsatt för allvarlig eller upprepad brottslighet. I de fall FBL medger kvarskrivning på den gamla folk- bokföringsorten bör även bestämmelserna i bostadsbidragslagen medge

detta. - Bidragets storlek beräknas med beaktande av den enskildes inkomstförhållanden.

Bilstöd

Till handikappade och föräldrar till handikappade barn lämnas statligt bidrag för anskaffning av motorfordon (s.k. bilstöd). Bestämmelser därom finns i lagen (1988:360) om handläggning av ärenden om bilstöd till handikappade. Rätt till bilstöd har den som är försäkrad enligt 1 kap. 3 5 första stycket AFL och är bosatt i Sverige. Bidrag lämnas också till den som inte är bosatt här i landet, om denne till följd av tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 har rätt till vårdförmåner i Sverige vid sjukdom.

Assistansersättning

Enligt 35 lagen (1993:389) om assistansersättning har den som omfattas av 1 5 lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, med vissa undantag, rätt att för sin dagliga livsföring få assistansersättning. Detta gäller om den enskilde inte har fyllt 65 år och om behovet av personlig assistans uppgår till mer än 20 timmar i veckan. Av 1 & sistnämnda lag framgår vad som avses med funktionshinder. Beslut om assistansersättning fattas enligt 2 5 andra stycket lagen om assistansersättning av den allmänna försäk- ringskassa där sökanden är inskriven eller skulle ha varit inskriven, om han uppfyllt åldersvillkoret i 1 kap. 4 & AFL. Inskrivning av en person hos försäkringskassan förutsätter att denne är bosatt i Sverige. Beträffande assistansersättningen föreligger således ett indirekt krav på bosättning här i landet. I annat fall är nämligen inte någon myndighet behörig att bevilja ifrågavarande förmån.

Adoptionsbidrag

Av allmänna medel utgår bidrag till adoptivföräldrars kostnader vid adoption av utländska barn. Bestämmelser därom finns i lagen ( 1988:1463 ) om bidrag vid adoption av utländska barn. Ett grund— läggande villkor för bidrag är att adoptivföräldrarna var bosatta här i landet när de fick barnet i sin vård och när adoptionen blev giltig här. Beslut om bidrag fattas av den allmänna försäkringskassa hos vilken föräldrarna är inskrivna. Förutom bosättningsvillkoret föreligger således ett indirekt villkor om inskrivning hos försäkringskassan.

6.3.2. Överväganden och förslag

Förslag: Ett grundläggande villkor för att en person skall tillhöra den skyddade personkretsen med avseende på vissa förmåner inom socialförsäkringen och anslutande bidragssystem skall vara att han eller hon anses bosatt i Sverige. Varken svenskt med— borgarskap eller inskrivning hos allmän försäkringskassa skall längre vara något villkor för att tillhöra personkretsen. Följande förmåner enligt AFL skall vara bosättningsbaserade * Ersättning för sjukvård m.m. enligt 2 kap. och anslutande för- fattningar * Föräldrapenning på garantinivån enligt 4 kap. * Bosättningsbaserad folkpension i form av ålderspension, förtids— pension och efterlevandepension enligt 5-10 kap. * Handikappersättning och vårdbidrag enligt 9 kap. Förmåner enligt följande författningar skall vara bosättnings— baserade * lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag * lagen (1969:205) om pensionstillskott * lagen (1986:378) om förlängt barnbidrag * lagen (1988c360) om handläggning av ärenden om bilstöd till handikappade * lagen (1988:1463) om bidrag vid adoption av utländska barn * lagen (1990:773) om särskilt pensionstillägg till folkpension för långvarig vård av sjukt eller handikappat barn lagen (1993:389) om assistansersättning lagen (1993:737) om bostadsbidrag lagen (1994:308) om bostadstillägg till pensionärer lagen (1994:309) om hustrutillägg i vissa fall då make uppbär folkpension * lagen (1996:1030) om underhållsstöd

***-X-

Som vi tidigare har utvecklat i våra allmänna överväganden och förslag i avsnitt 5.2 bör socialförsäkringen och anslutande bidragssys- tem separeras i två delar. Utgångspunkten är därvid att till den ena delen skall hänföras förmåner som är beroende av att den enskilde har förvärvsarbete eller inkomster från sådant. Den delen behandlas i kapitel 7. Till den andra delen, dvs. de nu aktuella bosättnings- baserade förmånerna, bör hänföras sådana förmåner som utgör ersätt— ningar för olika kostnader eller rena bidrag. Beträffande de bosätt- ningsbaserade förmånerna skall bosättning här i landet utgöra ett grundläggande villkor för att den enskilde skall vara försäkrad, dvs. ingå i den skyddade personkretsen.

Regeringen har i våra utredningsdirektiv markerat att avsikten inte har varit att ändra rätten till de förmåner som idag utges enbart på grundval av bosättning i Sverige. Våra förslag följer direktiven.

För att en person i det enskilda fallet verkligen skall erhålla en förmån är det naturligtvis inte tillräckligt att han eller hon ingår i den skyddade personkretsen. Dessutom måste det föreligga någon omständighet som framkallar försäkringsfallet eller utbetalning av det aktuella bidraget. Vilka omständigheter som ger nämnda effekt växlar mellan olika förmåner beroende på vad respektive förmån är avsedd att skydda eller ge trygghet mot. T.ex. kan den omständigheten att en person har vårdnad om ett barn som inte har fyllt 16 år framkalla ut- betalning av allmänt barnbidrag, om barnet ingår i den skyddade personkretsen. Vilka omständigheter som skall framkalla de olika försäkringsfallen är emellertid inte föremål för vårt uppdrag.

När det gäller urvalet av förmåner som bör vara bosättnings- baserade ligger det nära till hands att jämföra med vad som enligt gällande ordning kan anses väsentligen bosättningsbaserat. Till sjukförsäkringen enligt AFL hör bl.a. ersättning för sjukvård m.m. (2 kap. AFL). Rätten till förmåner i form av sjukvårdsersättning eller liknande saknar enligt gällande ordning samband med förvärvsarbete eller inkomster från sådan. Främst är det fråga om förmåner som syftar till att den enskilde skall vidmakthålla eller uppnå en god hälsa genom att den enskildes kostnader för vård och liknande begränsas på direkt eller indirekt väg. Den enskilde skall naturligtvis oberoende av förvärvsarbete eller inkomster från sådant ha faktisk möjlighet att kunna utnyttja den vård och behandling som erbjuds i samhället. Detta talar för att de förmåner från socialförsäkringen som syftar till hålla nere kostnaderna för vård och behandling i möjligaste män inte bör vara förvärvsanknutna. Den enskilde bör således med avseende på dessa vara försäkrad på den grunden att han anses bosatt här i landet.

När det gäller det reella innehållet i rätten till sjukvårdsersättning gjordes i samband med den s.k. Dagmarreformen år 1985 omfattande ändringar i 2 kap. AFL ( prop. 1983/84:190 ). I förarbetena anfördes bl.a. följande. De flesta ersättningarna, som i huvudsak ges direkt till värdgivarna, mister anknytningen till en viss vård- eller behandlingsåt- gärd. Försäkringen för sjukvårdsersättning är i första hand en försäkring för att täcka vårdkostnader. Denna försäkring kan dock även sägas ha variten försäkring för vård, eftersom vårdgivaren på grund av den ersättning som erhålls för varje vårdtillfälle förutsätts vara beredd att ge vård. Enligt det nya systemet för ersättning till sjukvårdshuvudmännen finns ingen direkt anknytning mellan den värd som länmas vid det enskilda vårdtillfället och de schabloniserade ersättningar som betalas ut från försäkringen. Det finns därför anledning att i AFL föra in en erinran om den vårdskyldighet som föreligger enligt HSL. Den överenskommelse som har träffats med

sjukvårdshuvudmännen innebär att den som är försäkrad enligt AFL eller tillförsäkrad vårdförmåner enligt konvention inte skall drabbas av andra vårdkostnader än föreskriven patientavgift. Avgörande i detta hänseende är således - bortsett från konventionsfallen - att den vårdsökande är sjukförsäkrad enligt AFL. Såväl sjukförsäkringen enligt AFL som sjukvårdshuvudmännens vårdskyldighet enligt HSL bygger som huvudprincip på bosättningen. Bosättningsbegreppen i AFL och HSL grundas bägge på folkbokföringsförordningen (1967:198) och visar i realiteten stor överensstämmelse. I tillämp- ningen har dock uppstått små skillnader, som skulle kunna vålla missförstånd vid sjukvårdshuvudmannens bedömning av vissa undantagsfall. - Det ansågs mot den bakgrunden lämpligt att Riks- försäkringsverket och Landstingsförbundet tog upp överläggningar för att se över utfärdade cirkulär och andra tillämpningsanvisningar i syfte att genom föreskrifter eller allmänna råd uppnå en såvitt möjligt enhetlig tillämpning i bosättningsfrågorna.

Överenskommelsen mellan staten och Landstingsförbundet om vissa ersättningar till sjukvårdshuvudmännen m.m. för år 1997 omfattar 1 169 miljoner kronor. Detta skall ställas i relation till drygt 91 mil- jarder kronor som landstingen själva via landstingsskatten använder för att finansiera hälso— och sjukvården. Statens bidrag har huvudsakligen betydelse som signal- och stimulansmedel. Våra förslag i detta kapitel om den bosättningsbaserade försäkringen och dess förhållande till F BL och beskattningen ger enligt vår mening inte anledning till särskilda förhandlingar mellan Socialdepartementet och Landstingsförbundet. Vi återkommer till frågan i kapitel 8 när det gäller några särskilda persongrupper.

Beträffande sådant bidrag till arbetshjälpmedel som utges med stöd av 2 kap. 14 & AFL finns det anledning till särskilda överväganden. Förmånen är avsedd för förvärvsarbetande, försäkrade personer som behöver arbetshjälpmedel som ett led i sin rehabilitering. Arbetshjälp- medlet skall underlätta för dem att utföra sitt arbete. Samtidigt skall bidraget inte användas till utrustning som normalt skall förekomma på den försäkrades arbetsplats. Bidraget skall vara motiverat med hänsyn den försäkrades personliga situation och behov av arbetshjälpmedlet. Detta skulle kunna tala för att ifrågavarande förmån bör vara för- värvsanknuten i stället för bosättningsbaserad. Emellertid torde det i dessa fall ofta vara fråga om långsiktiga behov som skall tillgodoses, vilket talar för att förmånen bör reserveras för personer med en på lång sikt varaktig anknytning till Sverige. Den enskilde bör därför vara försäkrad med avseende på denna förmån på den grunden att han eller hon anses bosatt här i landet. Däremot skall det för framkallande av försäkringsfallet som en av flera omständigheter krävas att den enskilde är förvärsvsarbetande.

Till sjukförsäkringen hör även sjukpenning och havandeskapspen- ning. Dessa förmåner är avsedda att skydda den försäkrade mot inkomstförluster vid sjukdom respektive havandeskap. Förmåner av detta slag förutsätter till sin natur att den försäkrade normalt har inkomster från förvärvsarbete. För framtiden skall de förmånerna ingå i den arbetsförsäkring som föreslås i kapitel 7. Emellertid ingår i sjukförsäkringen även föräldrapenning, som i likhet med sjukpen- ningen skall kompensera för inkomstförlust i en viss situation. Detta talar följaktligen för att inte heller föräldrapenningförmånen bör vara bosättningsanknuten. Emellertid har enligt gällande rätt en försäkrad person som har liten eller ingen inkomst från förvärvsarbete rätt till föräldrapenning på garantinivån, f.n. 60 kr om dagen. Såvitt gäller föräldrapenning på garantinivå är det i praktiken inte frågan om kompensation för inkomstförlust. I stället är det fråga om att bereda alla försäkrade föräldrar en möjlighet att under viss tid stanna hemma för vård av barn. Det kan knappast komma i fråga att av rent principiella skäl slopa denna förmån för vissa personkategorier genom att inte till någon del låta föräldrapenningförrnånen vara bosättningsan- knuten. Vi anser därför att den som är bosatt i Sverige skall ha rätt till föräldrapenning på garantinivån som en bosättningsbaserad förmån i den nya försäkringen.

Vad gäller pensionsförmåner har i avsnitt 6.3.1 redogjorts för de pensionsförmåner som enligt gällande ordning utgår på grund av bosättning i Sverige, dvs. olika former av den bosättningsbaserade folkpensionsförmänen. Denna bör även framdeles vara bosättnings— baserad. Även de övriga folkpensionsförmäner som redovisats ovan i avsnitt 6.3.1 bör vara bosättningsanknutna eftersom deras storlek inte beräknas efter den försäkrades inkomster.

Vad gäller förmånerna allmänt barnbidrag och förlängt barnbidrag är dessa inte relaterade till den enskildes ekonomiska förhållanden på så sätt att de avser att kompensera för någon inkomstförlust. Fråga är enbart att bidraga till de kostnader som är förenade med att ha vårdnaden om barn. De bör där vara bosättningsbaserade. Samma bör även gälla underhållsstöd till särlevande föräldrar. Beträffande läkemedelsförmånerna, som visserligen inte omfattas av den av oss föreslagna socialförsäkringslagen , gör sig samma synpunkter gällande som för sjukvårdsersättningen. Även dessa förmåner bör således vara bosättningsanknutna (jfr. vårt lagförslag nr 27).

Vad gäller de olika formerna av bostadsstöd faller det sig naturligt att som grund för att tillhöra den skyddade personkretsen förutsätta att den enskilde är bosatt här i landet. Varken bilstöd, assistansersättning eller adoptionsbidrag avser att täcka inkomstförluster. Inte heller är de enligt gällande rätt beroende av att den enskilde har inkomster från förvärvsarbete. Även dessa förmåner har sådan karaktär att de är att hänföra till bosättningsförrnånerna. Vi anser generellt att förmåner

som kan räknas som familjestöd och funktionsstöd hör hemma i den nya bosättningsförsäkringen.

Förmånerna i bosättningsförsäkringen kan i framtiden komma att bli kompletterade med garantipension inom ett reformerat pensionssystem (prop. 1993/941250, bet. 1993/94:SfU24 , rskr 1993/94:439) och med någon motsvarighet till månadsersättning på garantinivå enligt Sjuk— och arbetsskadekommitténs betänkande ( SOU 1996:113 ) En allmän och aktiv försäkring vid sjukdom och rehabilitering.

6.4. Särskilda Villkor

6.4.1. Förslag om väntetider för förmåner m.m.

Förslag: Förmåner som utgår på grund av bosättning i Sverige betalas inte för tid innan den försäkrade har vistats här i landet under minst sex månader i följd.

Denna väntetid skall inte gälla förmåner som utgör ersättning för sjukvård m.m. enligt 2 kap. AFL och anslutande författningar.

Som villkor för utbetalning av bosättningsbaserade pensionsför— måner skall i stället tillämpas tidigare bestämmelser om minsta bosättningstid i 5 kap. AFL.

Beträffande vissa förmåner föreslår vi i avsnitt 6.3 att en person skall vara försäkrad, dvs. ingå i den skyddade personkretsen, på den grunden att han eller hon anses bosatt i Sverige. Bosättning här i landet skall således vara ett grundläggande och enhetligt försäk— ringsvillkor för de bosättningsbaserade förmånerna. Därmed börjar den enskilde att kvalificera sig för att kunna komma i åtnjutande av de bosättningsbaserade förmånerna. Detta innebär t.ex. att bosättningstid för folkpensionsförrnåner kommer att tillgodoräknas från det att en person anses bosatt här i landet.

Även enligt gällande rätt krävs normalt att en person skall anses bosatt här i landet för att tillhöra den skyddade personkretsen inom socialförsäkringen och anslutande bidragssystem. För några förmåner gäller emellertid därutöver särskilda villkor för att utbetalning skall kunna ske. Som framgår av avsnitt 3.3 krävs för utbetalning av för- äldrapenning att föräldern har varit inskriven hos allmän försäkrings- kassa under minst 180 dagar i följd närmast före dagen för vilken för- äldrapenningen skall utbetalas (4 kap. 9 & AFL). Vidare har en förälder rätt till föräldrapenning på sjukpenningnivå (dvs. föräldrapen- ning över garantinivån) under de första 180 dagarna av ersättnings- tiden, om han eller hon har varit sjukpenningförsäkrad över garantini—

vån under 240 dagar i följd före barnets födelse.- (Frågor rörande föräldrapenning på sjukpenningnivå behandlas vidare i 7 kap.) För att allmänna barnbidrag skall betalas för ett i Sverige bosatt barn, som inte är svensk medborgare, krävs för närvarande (se avsnitt 3.4. 1) att barnet eller någon av dess föräldrar vistas i Sverige sedan minst sex månader. Ett liknande villkor gäller enligt lagen ( 1996:1030 ) om underhållsstöd (se avsnitt 3.4.2).

Med hänsyn till dessa redan i dag gällande väntetider inställer sig frågan om från vilken tidpunkt förmåner från den nya bosättningsför— säkringen tidigast skall kunna utbetalas till en försäkrad. Bör denne kunna uppbära förmåner för tiden omedelbart efter det att bosättnings— villkoret är uppfyllt eller bör det förflyta en viss minsta tid för vilken förmåner inte bör utges. Som exempel kan nänmas det fallet att en person med underårigt barn, som inte är svensk medborgare, flyttar till Sverige. Enligt gällande rätt skall allmänt barnbidrag i detta fall utbetalas om föräldern eller barnet sedan minst sex månader vistas i Sverige. Något bidrag utges således inte för de sex första månaderna av bosättningen här i landet.

Enligt våra direktiv skall enhetliga villkor eller försäkringsvillkor eftersträvas för likartade förmåner. - Vidare skall beaktas även regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare att pröva offentliga åtaganden (dir 1994z23). Detta medför bl.a. att förslag som innebär utgiftsökningar eller inkomstminskningar skall finansieras, vilket skall ske genom att det lämnas konkreta förslag om effektiviseringar eller omprövningar. Dessa skall medföra besparingar eller omprioriteringar i första hand inom samma politikområde. Ut- giftsökningar eller inkomstminskningar skall kunna genomföras med totalt sett oförändrade eller minskade resurser.

Enligt vårt förslag separeras socialförsäkringen och anslutande bidragssystem i två grenar: en bosättningsbaserad försäkring och en arbetsbaserad försäkring. Detta innebär att förmånerna inom en och samma gren av socialförsäkringen är likartade på så sätt att för dem skall gälla samma grundläggande försäkringsvillkor. Inom ena grenen gäller ett bosättningsvillkor, inom den andra ett förvärvsvillkor.

Enhetligheten bland tillämpliga villkor för de bosättningsbaserade förmånerna skulle bli ännu större, om de nuvarande särskilda ersättningsvillkoren för vissa förmåner avvecklas. Vid sidan om bosättningsvillkoret skulle i sådant fall för utbetalning av barnbidrag, bidragsförskott eller föräldrapenning inte ställas direkta eller indirekta krav på viss tids vistelse här i landet. Nämnda förmåner avser inte att täcka helt tillfälliga eller kortvariga behov, vilket å andra sidan talar för att den enskilde bör ha en varaktig anknytning till Sverige för att få uppbära dem.

Ett avskaffande av ifrågavarande särskilda ersättningsvillkor skulle i sig medföra en utökning av den grupp personer som har omedelbar

rätt att uppbära allmänna barnbidrag, underhållsstöd och föräldrapen- ning på garantinivån. Beträffande föräldrapenningen var, som framgår av avsnitt 3.3, ett skäl för att införa kravet på 180 dagars inskrivning hos försäkringskassan att man ville motverka att personer skulle försöka utnyttja förmånerna genom tillfällig bosättning i landet. Ett avskaffande av kraven på viss tids vistelse här i landet skulle enligt vår mening medföra en ökad risk för skenbosättningar eller tillfälliga bosättningar i syfte att komma i åtnjutande av vissa förmåner. Om de särskilda villkoren avskaffades, skulle detta även medföra ökade kostnader för barnbidrag, underhållsstöd och föräldrapenning.

Med hänsyn till att de bosättningsbaserade förmånerna väsentligen är skattefinansierade, kan ökade kostnader för dessa inte direkt finans- ieras genom ökade intäkter från allmänna egenavgifter eller socialav- gifter. Vi anser oss mot bakgrund av det anförda inte kunna förorda ett avskaffande av kravet på viss tids vistelse här i landet. I stället bör i detta hänseende en gemensam bestämmelse gälla för åtminstone barn- bidrag, underhållsstöd och föräldrapenning på garantinivån. Enligt denna skall förmånerna inte utbetalas för tid innan den försäkrade (eller en förälder) har vistats i Sverige under minst sex månader.

I syfte att så långt möjligt uppnå enhetliga villkor är det önskvärt att låta största möjliga antal bosättningsbaserade förmåner omfattas av samma krav på viss tids vistelse här i landet. Ett alternativ för att uppnå enhetliga villkor som inte är förenade med ökade kostnader — utan i stället innebär besparingar för försäkringen - vore därför att låta den föreslagna utbetalningsregeln med krav på sex månaders vistelse omfatta flertalet bosättningsbaserade förmåner. I sammanhanget bör nämnas att denna utbetalningsregel avses bli tillämplig endast i det inledande skede när en person övergår till svensk försäkringstill- hörighet med avseende på de bosättningsbaserade förmånerna.

En sådan mera generell och av medborgarskap oberoende väntetid är förutsedd i de s.k. provisoriska europeiska överenskommelserna om social trygghet, särskilt när det gäller förmänsgrenar som är oberoende av avgifter (jfr. avsnitt 4.1.3). Den som skall vistas i Sverige under kortare tid än sex månader är inte heller obegränsat skattskyldig här i landet.

Det framstår emellertid som obilligt om en person, som nyligen blivit försäkrad, under en inledande tidsfrist inte skulle kunna komma i åtnjutande av vissa förmåner som avser att täcka mera tillfälliga eller akuta behov, t.ex. sjukvårdsersättning enligt 2 kap. AFL. Den situationen bör undvikas att en försäkrad person anser sig behöva avstå från erforderlig hälso- och sjukvård därför att ersättning härför inte utges från sjukförsäkringen. Dessa förmåner bör därför inte omfattas av kravet på sex månaders inledande vistelse här i landet.

För de pensionsförmåner vi föreslår skall ingå i den bosättnings- baserade försäkringen gäller f.n. särskilda bestämmelser om bosätt-

ningstid (se avsnitt 6.3.1). För rätt till folkpension krävs (5 kap. 5 & andra stycket AFL) att bosättningstid i Sverige kan tillgodoräknas för minst tre år. Vidare krävs att bosättningstid kan tillgodoräknas för minst 40 år, om hel folkpension skall utges. Dessa bestämmelser utgör särskilda kvalifikationsregler för pensionsförmåner och bör gälla i avvaktan på kommande pensionsreform. Med hänsyn till dessa be- stämmelser om bosättningstid bör den föreslagna utbetalningsregeln med krav på sex månaders vistelse före en aktuell utbetalning inte omfatta de bosättningsbaserade pensionsförmånerna ålderspension, förtidspension, efterlevandepension, pensionstillskott och särskilt pensionstillägg.

Detta innebär i praktiken bl.a. följande. Till en person som flyttar till Sverige kan under vissa förutsättningar folkpensionsförmäner utbetalas för hela tiden från det att han eller hon anses bosatt här. En förutsättning härför är att vederbörande vid något tidigare tillfälle varit bosatt här och att minst tre års bosättningstid därför kan tillgodoräknas honom eller henne. En i Sverige tidigare bosatt person som flyttar tillbaka hit i samband med sin pensionering går således inte miste om folkpensionsförrnåner för någon del av den tid under vilken bosättning anses föreligga i Sverige.

6.4.2. Förslag om uppehållstillstånd

Förslag: En person för vilken krävs uppehållstillstånd skall ha rätt till bosättningsbaserade förmåner endast om erforderligt sådant tillstånd har beviljats. Vid försäkringsfall kan sådana förmåner betalas ut tidigast från och med det att tillståndet börjar gälla. Ut— betalning får emellertid inte ske för längre tid tillbaka än tre månader innan tillståndet beviljades.

För vistelse i Sverige krävs i vissa fall att den enskilde har uppe— hållstillstånd enligt utlänningslagen (1989:529) . Mot bakgrund därav uppkommer frågan om kravet på uppehållstillstånd bör inverka på rätten till förmåner från socialförsäkringen. I detta avsnitt behandlas sambandet mellan uppehållstillstånd och rätten till bosättningsbaserade förmåner.

Nuvarande förhållanden m.m.

Utlänningars inresa, utresa och vistelse i Sverige och arbete i Sverige som anställd samt rätten till asyl regleras i utlänningslagen (1989:529, UtlL) och utlänningsförordningen (1989:547, UtlF). En utlänning som

vistas i Sverige i mer än tre månader, skall enligt 1 kap. 4 & UtlL ha uppehållstillstånd, om han eller hon inte är medborgare i något av de nordiska länderna. Sådant tillstånd kan vara tidsbegränsat eller perma— nent. Regeringen får föreskriva dels andra undantag från kravet på uppehållstillstånd, dels krav på uppehållstillstånd redan efter kortare vistelsetid än tre månader. Enligt 1 kap. 5 5 skall en utlänning ha arbetstillstånd för att arbeta i Sverige på grund av anställning, om utlänningen varken har permanent uppehållstillstånd eller är med— borgare i något av de övriga nordiska länderna.

Uppehållstillstånd får enligt 2 kap. 4 & ges till en utlänning som är make eller sambo till någon som är bosatt i Sverige eller har uppe— hållstillstånd för bosättning här. Vidare får sådant tillstånd ges till en utlänning som är eller har varit hemmavarande barn till någon som är bosatt i Sverige eller har uppehållstillstånd för bosättning här. Uppehållstillstånd får också ges till en utlänning som på annat sätt är nära anhörig till en person som är bosatt i Sverige eller här uppe— hållstillstånd för bosättning här. Vidare får uppehållstillstånd ges till en utlänning som har annan särskild anknytning till Sverige, som av humanitära skäl bör få bosätta sig här eller som har fått arbetstillstånd eller har sin försörjning ordnad på annat sätt. I nämnda fall görs även en vandelsprövning.

Enligt ett uttalande i förarbetena till UtlL ( prop. 1988/89:86 s. 146 ) torde de riktlinjer som drogs upp år 1984 ( prop. 1983/84:144 ) för när ett tidsbegränsat resp. permanent uppehållstillstånd skall ges alltjämt få anses vägledande. Detta innebär att utlänningar som accepteras som invandrare normalt skall få permanent uppehållstillstånd redan från början. (Före år 1985 meddelades uppehållstillstånd regelmässigt första gången endast för begränsad tid. Först därefter beviljades permanent uppehållstillstånd efter särskild ansökan.) Om en utlänning avser att mera varaktigt bosätta sig i Sverige och bedöms böra få uppehållstillstånd, bör denne redan från början få ett permanent sådant. Detta gäller i praktiken dem som beviljas asyl, dem som får uppehållstillstånd på grund av farniljeanknytning eller annan an- knytning hit eller dem som får uppehållstillstånd på grund av arbetskraftsinvandring samt dem som får stanna här av humanitära skäl. När s.k. uppskjuten invandrarprövning tillämpas utfärdas emellertid tidsbegränsade uppehållstillstånd. - Tidsbegränsade tillstånd ges även vid vistelse för gäststudier eller besök, antingen besöket gäller turism, tillfälligt arbete eller annat.

Praxis vad gäller anhörigs möjlighet till uppehållstillstånd innebär i korthet att uppehållstillstånd ges för make och sambo när för— hållandet bedöms som seriöst och parterna fyllt 18 år. Vid för- hållanden som nyligen uppstått tillämpas s.k. uppskjuten invandrings- prövning, varvid uppehållstillstånd ges för sex månader i taget under de två första åren. Upphör anknytningen under denna tid, skall

utlänningen normalt återvända hem. Undantag görs emellertid, t.ex. när det finns barn i förhållandet, när förhållandet upphört på grund av misshandel, när det finns risk för social utstötning vid återkomsten till hemlandet eller om den part som kommit hit på grund av anknytning har hunnit bli väl etablerad i arbetslivet. I förarbetena till nuvarande lydelse av bestämmelserna i 2 kap. 4 & ( 1996:1379 ) uttalas ( prop. 1996/97:25 s. 112 ) att ordningen med uppskjuten invandringsprövning bör behållas när parterna har känt varandra endast en kort tid.

Rätt till uppehållstillstånd har enligt 3 kap. 4 åflyktingar och övriga skyddsbehövande. Uppehållstillstånd som beviljas därför att en utlänning är flykting kallas asyl. Vad som avses med flykting anges i 3 kap. 2 5. Till övriga skyddsbehövande hänförs enligt 3 kap. 3 & bl.a. utlänning som lämnat hemlandet på grund av välgrundad fruktan för att straffas med döden eller med kroppsstraff eller att utsättas för tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling. Som skyddsbehövande anses också utlänning som behöver skydd på grund av väpnad konflikt eller som inte kan återvända till sitt hemland på grund av miljökatastrof. Till skyddsbehövande hänförs vidare bl.a. fall av förföljelse på grund av kön eller homosexualitet.

Enligt 2 kap. 4 a 5 får regeringen för en grupp av utlänningar som bedöms ha tillfälligt behov av skydd meddela föreskrifter om att flyktingar eller övriga skyddsbehövande får ges tidsbegränsat uppe- hållstillstånd. Ett tidsbegränsat uppehållstillstånd får därvid beviljas för en sammanlagd tid av högst två år. Har ett program för återvändande inletts får uppehållstillståndet förlängas med högst två år. Enligt förarbetena (prop. 1996/97:25 s. 125, 1271) tar denna bestämmelse sikte bl.a. på situationer med massflykt från ett annat land. Enligt förarbetena torde det emellertid i regel inte finnas anledning att redan från början bevilja tillstånd för så lång tid, utan tillstånd bör normalt beviljas för sexmånadersperioder. Tidsbegränsade uppehållstillstånd bör enligt förarbetena kunna användas även vid rätt till asyl. Den som beviljats ett sådant tidsbegränsat uppehållstillstånd skall ha rätt att arbeta i Sverige.

Uppehållstillstånd skall begäras innan ankomsten hit. En ansökan därom kan inte beviljas efter inresan. Det sistnämnda gäller inte om utlänningen såsom skyddsbehövande har rätt till uppehållstillstånd, utlänningen av humanitära skäl bör få bosätta sig här eller det annars finns synnerliga skäl. I anknytningsfall kan i vissa fall uppehållstill— stånd beviljas efter inresan. Av 5 aå framgår att en ansökan om förlängning av tidsbegränsat uppehållstillstånd kan bifallas efter inresan, om det finns vägande skäl för förlängning.

Enligt 4 & FBL skall en utlänning som är skyldig att ha uppe— hållstillstånd inte folkbokföras, om sådant tillstånd saknas och det inte finns synnerliga skäl för att folkbokföring ändå skall ske. Synnerliga skäl för undantag från kravet på uppehållstillstånd bör enligt för-

arbetena ( prop. 1990/91:153 s. 134 ) anses föreligga i två typer av fall. Det ena avser personer för vilka prövningen av frågan om uppe- hållstillstånd är endast av formell art, t.ex. inflyttande utländska adoptivbarn till här bosatta personer. Till det andra fallet hör utvisade personer vars vistelse här i landet kan förutses fortgå längre tid på grund av att något avlägsnande ändå inte skall ske.

Den som är försäkrad och bosatt här skall enligt 1 kap. 4 & AFL från och med sexton års ålder vara inskriven hos allmän försäkrings— kassa. Inskrivning skall ske så snart kassan fått kännedom om att den enskilde skall vara inskriven och gäller från det att sådant förhållande har inträtt att den försäkrade skall vara inskriven, dock tidigast från och med tredje månaden före det att inskrivning sker. Nämnas kan att inskrivning är en förutsättning för rätt till t.ex. föräldrapenning (4 kap. 1 & AFL).

En utlänning som behöver uppehållstillstånd kan enligt 5 5 andra stycket RFFS 1985: 16 inskrivas först när permanent uppehållstillstånd har beviljats. Motsvarande gäller om det har beviljats uppehållstill— stånd för ett år eller längre tid eller ett uppehållstillstånd som annars kan ligga till grund för folkbokföring. Enligt 3 & andra stycket föreskrifterna skall en person som avser att vistas här i landet en begränsad tid för att arbeta eller studera anses bosatt här, om vistelsen är avsedd att vara mer än ett år.

Flyktingspolitiska kommittén anförde i betänkandet (SOU 1995 :75) Svensk flyktingpolitik i globalt perspektiv, som innehöll förslag till den nyligen införda bestämmelsen i 2 kap. 4 a & UtlL om tidsbe- gränsade uppehållstillstånd för tillfälligt skyddsbehövande, bl.a. följande. Tanken är att den aktuella gruppen skall återvända hem när den akuta situationen är över. Med hänsyn härtill bör inriktningen vara att denna inte skall omfattas fullt ut av alla normala sociala rättigheter i det svenska samhället. En utlänning som blivit folkbok— förd får tillgång till exempelvis socialtjänst. Biståndsreglerna i social— tjänstlagen (1980:620) bör inte gälla för denna grupp. I stället bör bistånd lämnas enligt lagen ( 1994:137 ) om mottagande av asylsökande m.fl. För att så skall vara möjligt bör FBL ändras så att ifrågavarande personer undantas från kravet på folkbokföring. Även AFL bör ändras på motsvarande sätt.

I förarbetena (prop. 1996/97:25 s. 129) till nuvarande lydelse av bestämmelsen i 2 kap. 4 a & UtlL anfördes bl.a. följande. Regeringen delar i och för sig kommitténs synsätt att det inte är rimligt att de som får tidsbegränsat uppehållstillstånd fullt ut omfattas av alla sociala rättigheter som gäller för dem som är bosatta här. Frågan om folk— bokföring bör ske eller inte och i vilken utsträckning de som får ett tidsbegränsat uppehållstillstånd skall omfattas av socialförsäkringen är komplicerad och bör inte avgöras utan ytterligare beredning med en noggrann genomgång av konsekvenserna i olika fall.

Såvitt gäller personer som fått tidsbegränsade uppehållstillstånd på grund av tillfälligt skyddsbehov bereds inom Utrikesdepartementet för närvarande frågor rörande folkbokföring samt vissa rättigheter och förmåner.

Våra överväganden

När det gäller bosättningsbaserade förmåner skall den enskilde tillhöra den skyddade personkretsen på den grunden att han eller hon anses bosatt i Sverige. Det faller sig därför naturligt att som en förutsättning för att någon skall vara försäkrad med avseende på dessa förmåner kräva att den enskilde har rätt att vistas här i landet. Endast den som har rätt att vistas i Sverige bör nämligen kunna anses bosatt här. Krävs för att en person skall få vistas här i landet att uppehållstillstånd har beviljats, bör liksom i dag sådant tillstånd föreligga, om denne skall omfattas av den bosättningsbaserade försäkringen.

Beträffande socialförsäkringens bosättningsbegrepp skall enligt vårt förslag (se avsnitt 6.2.2) en person anses bosatt här i landet, om han eller hon har sitt egentliga hemvist här. Den som kommer till Sverige skall enligt vårt förslag liksom f.n. normalt anses bosatt här i landet, om det kan antas att han eller hon kommer att vistas här under längre tid än ett år. Reglerna om uppehållstillstånd skall beaktas vid den bedömningen.

Föreligger det uppehållstillstånd för endast en kort tid kan det givetvis ifrågasättas om den enskilde har sådan anknytning till Sverige som bör anses tillräcklig för att motivera svensk försäkringstill- hörighet. I dessa fall kan det vara fråga om personer som sannolikt inte kommer att stanna mera varaktigt här i landet. Detta gäller självfallet dem som har begärt tidsbegränsat uppehållstillstånd med hänsyn till att de avser att återvända hem. Samma gäller i ännu högre grad dem som beviljats tidsbegränsat uppehållstillstånd därför att de har ett tillfälligt skyddsbehov. I dessa fall finns en presumtion för att de skall lämna Sverige. Men även i andra fall med tidsbegränsat uppehållstillstånd kan det vara tveksamt om det finns sådan anknytning hit att den enskilde bör omfattas av den bosättningsbaserade försäk— ringen. Det bör dock i viss omfattning godtas att den enskilde har endast tidsbegränsat uppehållstillstånd. Det bör därvid liksom i dag krävas att sådant tillstånd har beviljats för viss minsta tid, om den enskilde skall kunna anses ha rätt till bosättningsbaserade förmåner.

Vid bedömning av om en person skall anses bosatt här i landet tillämpas för närvarande en tidsfrist om ett år för den som kommer till Sverige. Har uppehållstillstånd beviljats för så lång tid som godtas för att bosättning skall kunna anses föreligga i Sverige, bör denna tid enligt vår mening kunna godtas även med avseende på beviljat

uppehållstillstånd. Vid uppskjuten invandringsprövning förekommer att tidsbegränsat uppehållstillstånd beviljas för sex månader, varefter förlängning beviljas. Med hänsyn till dessa fall bör den sammanlagda tiden för beviljade tillstånd beaktas vid prövning om uppehållstillstånd har beviljats i sådan omfattning som bör krävas för rätt till bosätt- ningsbaserade förmåner.

Med hänsyn till nuvarande inskrivningsregler kan i viss omfattning förmåner erhållas retroaktivt. Enligt nuvarande regler (5 & andra stycket RFFS 1985:16) sker nämligen inskrivning hos försäkringskas— san från och med den dag uppehållstillståndet börjar gälla, dock tidigast från och med tredje månaden före den då den enskilde skrivs in. Skäl att i detta hänseende vara mer restriktiv när det gäller rätten till bosättningsbaserade förmåner anser vi inte föreligga. Förmåner skall därför i princip kunna utbetalas från och med den dag från vilken ett uppehållstillstånd börjar gälla. Utbetalning bör av såväl praktiska som ekonomiska skäl emellertid inte få ske för tid som infallit tre månader före det att uppehållstillståndet beviljades (jfr 1 kap. 5 & AFL). Om därvid förmåner har erhållits enligt lagen om mottagande av asylsökande skall motsvarande förmåner inte kunna utges även från försäkringen.

Tilläggas bör att förslaget om väntetider i avsnitt 6.4.1, dvs. att den enskilde skall ha vistats sex månader i Sverige innan utbetalning får ske av bosättningsbaserade förmåner gäller även utlänningar för vilka det krävs uppehållstillstånd.

När det slutligen gäller tillfälligt skyddsbehövande enligt 2 kap. 4 a & UtlL kan det som vi har antytt tidigare behöva göras särskilda bedömningar från grupp till grupp och tid till annan. Vi föreslår därför att regeringen i enlighet med uttalanden i lagförarbetena ges möjlighet att i särskild ordning undanta en eller flera förmåner från såväl den bosättningsbaserade som den arbetsbaserade försäkringen.

6.5. Konsekvenser inom EES m.m.

Beträffande gemenskapsrätten inom EU/EES finns en redogörelse ovan i avsnitt 2.2. En huvudprincip enligt gemenskapsrätten är att den enskilde skall omfattas av lagstiftning om social trygghet i den stat där han förvärvsarbetar, medan bosättning vanligen har en mera under- ordnad betydelse i dessa sammanhang. Gemenskapsrätten har företräde framför nationell rätt.

Om en i Sverige bosatt person enligt gemenskapsrätten, dvs. för- ordning (EEG) nr 1408/71, skall omfattas av lagstiftning i en annan stat därför att han t.ex. arbetar i den staten, medför det att han eller hon inte skall anses bosatt här vid tillämpning av bestämmelserna om bosättningsbaserade förmåner. Det förhållandet att den enskilde skall

omfattas av lagstiftningen i en annan stat medför att han eller hon inte skall omfattas av svensk nationell rätt beträffande vissa förmåner som avses i förordningen. En särskild bestämmelse därom föreslås av oss som ett förtydligande, eftersom EG—rätten inte direkt förbjuder en stat att tillhandahålla avgiftsfria förmåner (EG-domstolen i mål 69/79 Jordens—Vosters). Den som inte är bosatt här i landet men som enligt gemenskapsrätten skall omfattas av svensk lagstiftning om social trygghet skall å andra sidan vid tillämpning av bestämmelserna om bosättningsbaserade förmåner anses bosatt här i landet (jfr 3 a & i RFFS 1985:16).

Det ovan sagda gäller endast förmåner som omfattas av förordning 1408/71 (jfr bilaga 1 till betänkandet). Vidare kan nämnas att enligt art. 76.1 förordningen skall bosättningslandet i vissa fall betala ett tillägg till förmåner som erhålls från arbetslandet.

7. Försäkring vid arbete i Sverige

7.1. Inledning

Vi föreslår i detta betänkande att den svenska socialförsäkringen skall delas upp i två delar; en del som skall vara grundad på bosättning i Sverige och en del som är beroende av arbete här (jfr avsnitt 5.2 och 5.4). Dessa båda delar skall i princip vara oberoende av varandra. Det innebär bl.a. att det i fråga om sådana förmånssystem som skall ingå i den arbetsbaserade delen av försäkringen inte längre skall finnas några försäkringsvillkor eller villkor för rätt till förmåner som är relaterade till bosättning här i landet.

Eftersom det grundläggande - och egentligen enda - anknytnings— momentet till den arbetsrelaterade delen av socialförsäkringen skall vara arbete i Sverige bör detta begrepp ges en närmare definition. Vad som bör klargöras är dels vad som avses med förvärvsarbete, dels hur bedömningen av frågan om ett arbete skall anses utfört i Sverige skall göras. Dessa frågor behandlas i avsnitt 7.2.

I avsnitt 7.3 behandlas frågor om vilka förmåner som skall ingå i den arbetsanknutna delen av socialförsäkringen, dvs. vilka förmåner en förvärvsarbetande person är försäkrad för på grund av sitt arbete här i landet. Där behandlas också frågan om under vilken tid skyddet enligt denna del av socialförsäkringen skall gälla.

I avsnitt 7.4 kommer vi att ta upp vissa särskilda villkor som vi anser skall finnas i den arbetsanknutna delen av socialförsäkringen. Det gäller förslag om inkomstgränser och om väntetider för förmåner.

De förslag som vi lägger fram i detta kapitel avser förändringar i svensk nationell lagstiftning på socialförsäkringsområdet. Förslagen utgör i viss utsträckning en anpassning till EG-rätten och annan internationell rättslig reglering (konventioner). Någon fullständig anpassning är det emellertid inte fråga om utan det kommer fort- farande att vara nödvändigt att ta hänsyn till förekommande in— ternationella överenskommelser vid tillämpningen av svensk socialför- säkringslagstiftning. I avsnitt 7.5 tar vi upp några frågor om vilka effekter våra förslag får inom tillämpningsområdet för EG-rätten, dvs. inom EU och EES.

258 sou 1997:72 7.2 Begreppet arbete i Sverige

7.2.1. Gällande rätt Vad menas med förvärvsarbete?

Det finns i dag ingen för socialförsäkringen gemensam definition av vad som avses med förvärvsarbete. Vad som avses med förvärvsarbete anges inte i lagstiftningen på området. Däremot finns på sina håll en ganska väl utvecklad praxis i frågan.

Arbetsskadeförsäkringen

I lagen ( 1976:380 ) om arbetsskadeförsäkring (LAF) anges att den som förvärvsarbetar i verksamhet här i riket är försäkrad för arbetsskada. Omfattade av försäkringen är arbetstagare och annan förvärvsarbetan- de, varmed avses egenföretagare och uppdragstagare, samt vissa studerande. Den som vill komma i åtnjutande av arbetsskadeförmåner måste således kunna hänföras till någon av dessa kategorier. I förarbetena ( SOU 1975:84 , prop. 1975/76:197 ) angavs att tolkningen av begreppen får ankomma på de tillämpande organen.

Någon närmare redovisning av praxis inom arbetsskadeförsäkringen skall inte göras här. Rent allmänt kan sägas att som förvärvsarbete räknas främst någons huvudsakliga sysselsättning i arbetslivet men också mot ersättning utförda bisysslor och tillfälliga arbeten av olika slag. Som förvärvsarbete räknas däremot inte sådant som är att betrakta som hobbyverksamhet och normalt inte heller arbete i det egna hemmet.

Arbetstagarbegreppet inom arbetsskadeförsäkringen är i princip det samma som inom civilrätten. Det innebär att arbetstagarförhållandet måste vara grundat på avtal, dvs. på ett frivilligt åtagande. Till följd av kravet på avtal kommer framförallt personer som utför arbete på grund av offentligrättsligt tvång (värnpliktiga, intagna i kriminalvårds- anstalt m.fl.) att falla utanför arbetstagarbegreppet.

Förvärvsarbetande som inte är arbetstagare är i stället uppdragstaga- re eller egenföretagare. Som uppdragstagare anses den som utför arbete för annans räkning utan att vara anställd av honom. Egenföreta— gare är helt självständiga yrkesutövare. Dit räknas främst de som bedriver rörelse, jordbruk eller fiske som enskild verksamhet, med eller utan medhjälpare.

Den allmänna försäkringen (AFL)

Inom den allmänna försäkringen finns inte heller någon egentlig definition av vad som avses med förvärvsarbete. Begreppet torde emellertid ha samma betydelse som inom arbetsskadeförsäkringen. Någon större svårighet att särskilja förvärvsarbete från icke för- värvsarbete torde i de flesta fall inte föreligga (jfr dock t.ex. FÖD 1989: 19 ang. ett föräldrakooperativt daghem).

En annan sak är att vissa typer av ersättningar och bidrag (sjuk— penning, föräldrapenning, vårdbidrag, etc.) sedan länge ansetts vara pensionsgrundande såsom inkomst av anställning, trots att de inte kan anses utgöra ersättning för utfört arbete. Regler härom finns i 11 kap. 2—3 55 AFL.

I AFL skiljer man mellan inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete. Med inkomst av anställning avses framför allt lön eller annan ersättning i pengar som en försäkrad får som arbets— tagare i allmän eller enskild tjänst. Som inkomst av annat förvärvs- arbete räknas främst inkomst av aktiv näringsverksamhet, dvs. näringsverksamhet i vilken den försäkrade arbetar i inte oväsentlig omfattning. Vilken typ av förvärvsarbete en person bedriver, dvs. om han arbetar som arbetstagare, uppdragstagare eller egen företagare, saknar dock betydelse för frågan om han är försäkrad, eftersom den frågan enligt 1 kap. 3 & AFL i princip avgörs av personens med— borgarskap och bosättning.

Arbetslöshetsförsäkringen

I 6 5 lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring (ALF) återfinns de s.k. medlems- och arbetsvillkoren, vilka måste vara uppfyllda för att en försäkrad skall kunna få rätt till arbetslöshetsersättning. För uppfyllande av medlemsvillkoret krävs att den försäkrade under viss tid haft sin huvudsakliga försörjning antingen genom avlönat arbete för annans räkning eller som självständig företagare. För uppfyllande av arbetsvillkoret skall den försäkrade under en ramtid av tolv månader ha utfört förvärvsarbete i viss omfattning. Med utfört förvärvsarbete avses även tid då den försäkrade haft semester eller annars varit ledig av någon annan anledning än sjukdom, tjänstgöring enligt lagen om totalförsvarsplikt eller barns födelse med helt eller delvis bibehållen lön. Utöver de nu angivna reglerna finns bestämmel- ser om dels bortseende från vissa typer av förvärvsarbete (beredskaps- arbete m.m.), dels likställande av vissa typer av aktiviteter med förvärvsarbete (arbetsmarknadsutbildning m.m.).

I lagens förarbeten återfinns vissa uttalanden om vad som skall avses med begreppet förvärvsarbete. I betänkandet (SOU 1971142)

Försäkring och annat kontant stöd vid arbetslöshet anges bl.a. att definitionen av begreppet ansluter sig till utformningen av (det dåvarande) begreppet inkomst av förvärvsarbete i sjukpenning- försäkringen (s.l30). Med inkomst av förvärvsarbete skulle enligt utredningen (s. 192) avses inkomst såväl i pengar som naturaförrnåner i form av kost eller bostad antingen som arbetstagare i allmän eller enskild tjänst (inkomst av anställning) eller eljest (inkomst av annat förvärvsarbete). Dessa uttalanden torde alltjämt kunna anses vara vägledande.

Skatteråtten

I skatterätten finns ingen definition av just begreppet förvärvsarbete. I kommunalskattelagen (1928:370) anges att kommunal inkomstskatt utgår för inkomst av näringsverksamhet och inkomst av tjänst (17 5). Med näringsverksamhet avses huvudsakligen yrkesmässig självständigt bedriven förvärvsverksamhet (21 5). Till tjänst räknas anställning, uppdrag och annan inkomstgivande verksamhet av varaktig eller tillfällig natur, om den inte är att hänföra till näringsverksamhet eller inkomst av kapital enligt lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt. Med tjänst likställs rätt till vissa typer av ersättningar, t.ex. pension

(31 å)-

Intemationell avgränsning Arbetsskadeförsäkringen

Försäkrad för arbetsskada är enligt 1 kap. l & LAF den som för— värvsarbetar i verksamhet här i riket. Annan förvärvsarbetande än arbetstagare - dvs. uppdragstagare eller egenföretagare är försäkrad under förutsättning att han är bosatt i Sverige.

Huvudregeln enligt LAF är således att endast den är försäkrad som förvärvsarbetar i Sverige. Beträffande anställda gäller det oavsett om arbetsgivaren är svensk eller utländsk. Inte heller har arbetets varaktighet någon betydelse. Även den som tar ett högst tillfälligt arbete här i landet är således försäkrad enligt LAF. Å andra sidan täcks enligt huvudregeln inte den som tar ett arbete utomlands, även om detta är aldrig så kortvarigt. Dessa regler gäller oberoende av medborgarskap, dvs. de gäller lika för svenska och utländska medborgare.

Med begreppet verksamhet här i riket avses således i LAF verksam— het som rent fysiskt bedrivs i Sverige. Sjömän på svenska fartyg anses enligt praxis sysselsatta i Sverige. Försäkringen täcker enligt huvud-

regeln allt förvärvsarbete i sådan verksamhet. I LAF finns emellertid också bestämmelser som sträcker ut respektive inkskränker försäk— ringen i vissa fall. (Här avses inte bestämmelser i konventioner och andra internationella överenskommelser). Arbetstagare som av en arbetsgivare med verksamhet här i landet sänds ut för arbete i annat land fortsätter enligt 1 kap. 1 & fjärde stycket att vara försäkrad för arbetsskada under förutsättning att arbetet utomlands avses vara högst ett år. Den som sänds ut av en statlig arbetsgivare är försäkrad för arbetsskada under hela utsändningstiden. I dessa fall gäller således försäkringen trots att det är fråga om arbete utanför Sverige.

Utöver det nu sagda kan arbetsskadeskyddet komma att gälla också vid arbete som tillfälligt utförs utomlands. Det torde exempelvis vara alldeles klart att den som befinner sig på en tjänsteresa i utlandet omfattas av skyddet även under denna utlandsvistelse. Troligen gäller detsamma i fråga om en uppdragstagare eller egen företagare som utför ett tillfälligt arbete i ett annat land, om det sker inom ramen för en verksamhet som normalt bedrivs i Sverige.

I vissa fall gäller arbetsskadeförsäkringen inte, trots att det är fråga om förvärvsarbete som rent fysiskt bedrivs här i landet. Försäkringen omfattar enligt 1 kap. 1 & femte stycket inte den som av en utländsk arbetsgivare sänds till Sverige för att utföra arbete här som avses vara högst ett år. Enligt stadgad praxis gäller arbetsskadeförsäkringen inte heller anställda hos utländska ambassader i Sverige eller hos andra som har immunitet här i landet. Det gäller såväl den diplomatiska personalen som s.k. lokalanställd personal.

Den allmänna försäkringen (AFL)

Den allmänna försäkringen är inte som arbetsskadeförsäkringen baserad på förekomsten av förvärvsarbete i Sverige utan är i stället huvudsakligen knuten till bosättning här i landet (1 kap. 3 5 AFL). Huvudregeln är att endast personer som är bosatta här i landet kan tjäna in rätt till den allmänna försäkringens förmåner. Svenska medborgare kan dock under vissa förutsättningar tjäna in rätt till tilläggspension även vid bosättning i annat land. Utländska sjömän på svenska handelsfartyg är försäkrade för tilläggspension även om de inte är bosatta här i landet.

Vid bedömning av frågan om en person är att anse som försäkrad enligt AFL är det således, frånsett sjömännen, utan betydelse om denne förvärvsarbetar eller inte. Däremot har det vid beräkning av såväl Sjukpenninggrundande inkomst (SGI) som pensionsgrundande inkomst (PGI) betydelse om den försäkrades arbete utförs i Sverige eller i ett annat land. Ersättning för arbete som utförs i Sverige eller på svenskt fartyg räknas regelmässigt in i den försäkrades SGI och

PGI. När det gäller arbetstagare spelar det ingen roll om arbetsgivaren är svensk eller utländsk. Ersättning för arbete som en försäkrad utfört i näringsverksamhet här i landet räknas som inkomst av annat förvärvsarbete.

Även ersättning som en försäkrad uppbär för arbete i ett annat land kan komma att räknas' in i den försäkrades Sjukpenninggrundande eller pensionsgrundande inkomst. En arbetstagare som arbetar utomlands för en svensk arbetsgivare och som alltjämt är försäkrad häri landet tillgodoräknas utlandsinkomster som inkomst av anställning. Är arbetsgivaren utländsk kan inkomsten tillgodoräknas arbetstagaren som pensionsgrundande inkomst av annat förvärvsarbete. Någon sjuk— penninggrundande inkomst tillgodoräknas inte i det fallet.

Ersättning som en egenföretagare uppbär för arbete utomlands räknas med i SGI och PGI endast i fall då arbetet i utlandet inte kan anses som självständigt bedrivet utan har utförts som ett led i en här i landet bedriven näringsverksamhet.

I motsats till vad som gäller inom arbetsskadeförsäkringen är personer som arbetar vid utländska ambassader och konsulat här i landet inte undantagna från den allmänna försäkringen. Är de svenska medborgare eller bosatta i Sverige är de således försäkrade enligt 1 kap. 3 & AFL. Den inkomst en sådan försäkrad uppbär för sitt arbete på ambassaden eller konsulatet räknas in i den Sjukpenninggrundande inkomsten. Däremot blir inkomsten pensionsgrundande endast i fall då en s.k. ATP-förbindelse tecknats för den försäkrade (se vidare kap. 9).

Arbetslöshetsförsäkringen

Försäkrad enligt lagen ( 1973:370 ) om arbetslöshetsförsäkring är var och en som är medlem i en registrerad arbetslöshetskassa (2 5). Rätt att bli medlem i en arbetslöshetskassa har var och en som uppfyller villkor i kassans stadgar om arbete inom dess verksamhetsområde (47 5). En arbetslöshetskassas stadgar skall avfattas enligt normalstad- gar som fastställs av AMS (43 5). 2 5 i gällande norrnalstadgar har följande lydelse:

Kassans verksamhetsområde är begränsat till i Sverige anställda .......... / till anställda och företagare i Sverige/ till företagare, kompanjoner och delägare i företag inom ............

För att bli medlem i en arbetslöshetskassa fordras således som regel att den sökande utför förvärvsarbete i Sverige.

För uppfyllande av arbetsvillkoret i 6å ALF skall, som ovan redovisats, den försäkrade ha utfört förvärvsarbete i viss omfattning.

I ALF uppställs f.n. inga krav på att detta arbete skall ha utförts i Sverige. En sådan bestämmelse har dock tidigare funnits och återfinns också i regeringens förslag ( prop. 1996/97:107 ) till en allmän och sammanhållen arbetslöshetsförsäkring som nyligen överlämnats till riksdagen. Även om något krav på att arbetet skall ha utförts i Sverige f.n. inte finns ALF följer av AMS föreskrifter för arbetslöshetskassor- na att endast vissa typer av arbete i utlandet får tillgodoräknas för uppfyllande av arbetsvillkoret. Det rör sig dels om arbete hos arbetsgivare med säte i Sverige, om lön utbetalas därifrån, dels om arbete inom olika internationella organisationer, m.m. I övrigt kan arbete i utlandet tillgodoräknas endast i den mån det följer av någon konvention eller annan internationell överenskommelse (se bl.a. FÖD 85:20 och 87:38).

I lagen ( 1973:371 ) om kontant arbetsmarknadsstöd finns inget medlemsvillkor och inte heller något annat generellt försäkringsvillkor. KAS kan enligt 1 & ges till bl.a. den som inte är försäkrad enligt ALF. Lagen innehåller däremot ett arbetsvillkor av samma slag som finns i ALF. Några begränsningar till arbete i Sverige finns inte i lagen. En sådan bestämmelse fanns dock fram till den 1 juli 1994. Enligt praxis godkänns emellertid arbete i utlandet för uppfyllande av arbetsvillkoret endast i den utsträckning som gäller vid tillämpningen av arbetsvillkoret i ALF (se ovan).

Skatteråtten

Sverige tillämpar i sin interna internationella skatterätt i första hand bosättningsstatsprincipen. Den innebär att en person som är bosatt i Sverige beskattas på samma sätt för inkomster som förvärvats i utlandet som för inkomster som förvärvats i Sverige. Enligt denna huvudregel spelar det för exempelvis Skattskyldigheten för en viss inkomst av förvärvsarbete ingen roll om denna uppburits för arbete här i landet eller i ett annat land.

Från denna huvudregel finns det emellertid undantag. En här i landet bosatt person kan nämligen enligt de s.k. sexmånaders- och ettårsreglerna (se avsnitt 6.2.1) åtnjuta skattefrihet för inkomst som han under vistelse utomlands fått på grund av anställning utomlands. Det spelar ingen roll om arbetsgivaren är svensk eller utländsk och inget hindrar att lön utbetalas från Sverige. Det avgörande är i stället om själva arbetet utförts utomlands eller inte. Anställning på svenskt fartyg eller svenskt, danskt eller norskt luftfartyg räknas inte som anställning utomlands. Arbete som utförs utomlands under tjänsteresor o. dyl. räknas inte heller som anställning utomlands.

Skattebefrielse enligt sexmånaders- och ettårsregeln omfattar endast i utlandet intj änade anställningsinkomster. Inkomst av näringsverksam—

het i utlandet som uppbärs av en här i landet bosatt person beskattas i princip på samma sätt som inkomst av näringsverksamhet i Sverige.

Tjänsteinkomster som uppbärs av personer som är bosatta utom— lands beskattas enligt lagen (1991:586) om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta (SINK). Avlöning m.m. på grund av anställning hos svenska staten eller svensk kommun är skattepliktig inkomst enligt SINK (5 & 1). Detta gäller oavsett om verksamheten har utövats i Sverige eller utomlands. Avlöning m.m. på grund av annan anställning eller annat uppdrag i enskild tjänst är dock skattepliktig endast i den mån den förvärvats genom verksamhet här i landet (5 5 2). I 5 & tredje stycket anges att verksamhet på grund av anställning i svenskt företag skall anses vara utövad här i landet även om den anställde i och för sin tjänst måste göra tillfälliga besök utomlands eller under längre tid uppehåller sig utomlands under kringresande (t.ex. handelsresande) .

7.2.2. Överväganden och förslag

Förslag: Med arbete i Sverige skall avses förvärvsarbete i verk- samhet här i landet. Begreppet arbete bör tolkas i enlighet med den praxis som gäller inom arbetsskadeförsäkringen.

Arbete som sjöman på svenskt handelsfartyg skall anses som arbete i Sverige. Detsamma skall gälla för anställning vid s.k. bare-boat charter med svensk anknytning.

Arbete utomlands för en arbetsgivare med verksamhet i Sverige skall anses som arbete här i landet, om arbetstagaren är utsänd av arbetsgivaren och arbetet kan antas vara längst ett år. Under motsvarande förhållanden skall arbete i Sverige inte anses före- ligga när en utländsk arbetsgivare sänder arbetstagare till Sverige för arbete.

Utgångspunkter

Vi föreslår i detta betänkande att den svenska socialförsäkringen skall delas upp i två delar; en del som skall vara grundad på bosättning i Sverige och en del som är beroende av arbete här (jfr avsnitt 5.2 och 5.4). Dessa båda delar skall i princip vara oberoende av varandra. Det innebär bl.a. att det i fråga om sådana förmånssystem som skall ingå i den arbetsbaserade delen av försäkringen inte längre skall finnas några försäkringsvillkor eller villkor för rätt till förmåner som är relaterade till bosättning här i landet.

Eftersom det grundläggande - och egentligen enda - anknytnings- momentet till den arbetsbaserade delen av socialförsäkringen skall vara arbete i Sverige är det påkallat att detta begrepp definieras och regleras i lag. Begreppet bör vara gemensamt för samtliga ingående förmånssystem.

Som vi redovisat tidigare har det i dagens system grundläggande anknytningsmomentet, bosättning i Sverige, definierats i RFV:s föreskrifter (RFFS 1985:16) om inskrivning och avregistrering hos allmän försäkringskassa. Vi har i avsnitt 5.5 föreslagit att denna definition i allt väsentligt skall ingå i den övergripande socialförsäk- ringslag som vi lägger fram. Detsamma bör gälla i fråga om definitio- nen av begreppet arbete i Sverige.

Vårt lagförslag är utformat så att de grundläggande anknytnings- momenten till socialförsäkringens båda delar - bosättning respektive arbete i Sverige - först definieras (kap. 2 i lagen). Därpå följer de egentliga försäkringsreglerna (kap. 3). Det innebär naturligtvis inte att försäkringsreglerna är utan betydelse för definitionen av begreppet arbete i Sverige. Principen är att man skall vara försäkrad för de arbetsanknutna förmånerna när man arbetari Sverige. Utgångspunkten måste därför vara att definitionen av begreppet arbete i Sverige utformas så att den täcker de situationer då försäkring för arbetsan- knutna förmåner bör föreligga.

Definitionen omfattar begreppet arbete i Sverige sådant det skall användas i den övergripande lag som vi föreslår, dvs. vid bedöm— ningen av om en person är försäkrad för arbetsrelaterade förmåner eller inte. I de enskilda förrnånslagarna - t.ex. i lagen om arbetslös- hetsförsäkring — kan därutöver finnas villkor om viss tids arbete eller viss typ av arbete för att en person skall få rätt till en viss förmån. För uppfyllande av den typen av villkor kan andra regler gälla än de som föreslås här.

Arbete i Sverige

Av redogörelsen för gällande rätt i föregående avsnitt framgår att en definition av begreppet arbete i Sverige egentligen innefattar två led, nämligen dels vad som menas med arbete och dels vad som menas med i Sverige. I fråga om det första ledet, vad som skall avses med begreppet arbete, har vi funnit det naturligt att utgå från nuvarande reglering i lagen om arbetsskadeförsäkring (LAF). Försäkrad för arbetsskada är enligt 1 kap. 1 & LAF den som förvärvsarbetar i verksamhet här i riket. Försäkringen täcker arbete som utförs av såväl arbetstagare som uppdragstagare och egenföretagare. Kring denna bestämmelse finns vägledande uttalanden i förarbeten och praxis som

bör kunna tjäna till vägledning även vid bedömning av vad som skall avses med arbete enligt det lagförslag som vi nu lägger fram.

En princip för den arbetsbaserade delen av socialförsäkringen skall vara att den ger skydd vid arbete i Sverige. Detta skall enligt det förslag vi nu lägger fram gälla nästan oberoende av arbetets varaktig- het och oberoende av den förvärvsarbetandes medborgarskap eller bosättning. Var en arbetsgivare är medborgare eller har sitt säte skall likaså vara utan betydelse. Vi föreslår således att den personkrets som skyddas enligt svensk socialförsäkringslagstiftning skall utvidgas till att gälla alla som arbetar här i landet (se avsnitt 5.2). Skyddet omfattar dock endast förmånssystem som är arbetsrelaterade och inte sådana som utgår oberoende av förvärvsarbete. Vilka förmånssystem som skall ingå återkommer vi till i avsnitt 7.3.

Skyddet skall enligt huvudregeln gälla vid allt förvärvsarbete som rent fysiskt utförs i Sverige. Från denna regel bör dock finnas vissa undantag i både utvidgande och inskränkande riktning. Det är enligt vår uppfattning rimligt att arbete, som visserligen inte utförs i Sverige rent fysiskt men som ändå har en stark anknytning till svenska förhållanden, skall omfattas av den arbetsbaserade delen av socialför- säkringen. Omvänt är det motiverat att från försäkringen undanta vissa typer av arbete som utförs här i landet men som har en starkare anknytning till ett annat land än till Sverige.

I enlighet med det sagda föreslår vi i utvidgande riktning för det första att arbete som sjöman på svenskt handelsfartyg skall anses som arbete i Sverige. Detsamma föreslås gälla vid s.k. bare-boat charter, dvs. anställning på utländskt handelsfartyg som svensk redare förhyr i huvudsak obemannat, om anställningen sker hos denne eller någon av honom anlitad arbetsgivare. En sådan regel motsvarar vad som uttryckligen eller enligt praxis gäller i dag för att en person skall vara försäkrad för bl.a. arbetsskada, arbetslöshet och tilläggspension. Vidare föreslår vi att arbete utomlands för en arbetsgivare med verksamheti Sverige skall anses som arbete här i landet, om arbets— tagaren är utsänd av arbetsgivaren och arbetet kan antas vara längst ett år. En sådan regel motsvarar i princip vad som i dag gäller ut- tryckligen enligt LAF och i praktiken enligt AFL. Denna ettårsregel har redan i våra allmänna överväganden motiverats ganska utförligt (jfr avsnitt 5.3). En skillnad i förhållande till nuvarande regler är dock att vi föreslår att arbetet utomlands skall anses bedrivet i Sverige om det kan antas vara längst ett år. Den praktiska konsekvensen av denna skillnad gentemot nuvarande regel att arbetet skall avses vara längst ett år är att arbetstagarens egna uppgifter om arbetets varaktighet inte utan vidare bör tas för goda utan dessa bör helst stödjas av andra omständigheter, t.ex. ett anställningsavtal eller ett intyg från arbetsgi— varen. Vi anser att en sådan skärpning är motiverad. Därigenom motverkas i viss mån risk för missuppfattning av utsändningsreglerna.

Vi anser vidare att formuleringen bör vara densamma som när det gäller bosättningsbegreppet. Den nya lydelsen stämmer också bättre överens med motsvarande regel i förordning (EEG) nr 1408/71 (art. 14.1).

Vi föreslår också särskilda regler för personer som sänds ut av svenska staten för arbete utomlands. Dessa regler kommer att behandlas närmare i kapitel 8. Där kommer även att behandlas frågan om socialförsäkringsskyddet för personer som sänds ut från Sverige för olika former av biståndsarbete m.m.

Förslaget om vad som skall anses som arbete i Sverige innebär att arbete som utförs i ett annat land som anställd av en arbetsgivare i det landet (lokalanställning) aldrig blir att anse som arbete i Sverige, inte ens i fall då det är fråga om ett mycket kortvarigt arbete. Det spelar därvid ingen roll om arbetsgivaren är svensk eller utländsk. Inkomst som uppbärs för sådant arbete kommer därför inte att grunda rätt till socialförsäkringsförrnåner i Sverige. Vid en jämförelse med dagens regler innebär förslaget i denna del en viss inskränkning i fråga om möjligheten att tjäna in rätt till tilläggspension. Inkomster som uppbärs på grund av en lokalanställning i utlandet kan nämligen enligt nu gällande regler tillgodoräknas arbetstagaren som pensionsgrundande inkomst under förutsättning att han alltjämt är försäkrad för ATP, dvs. att han är svensk medborgare eller annars är bosatt här i landet. En svensk medborgare som är utsänd för längre tid än ett år är också försäkrad för ATP. Vi anser emellertid att dessa konsekvenser av vårt förslag är rimliga. För att en viss inkomst skall grunda pensionsrätt i Sverige bör den enligt vår uppfattning också grunda sig på arbete i Sverige. Som vi har konstaterat i våra allmänna överväganden (avsnitt 5.2 och 5.4) kan vi inte finna något godtagbart skäl att behålla nuvarande bestämmelse om svenska medborgares "eviga" försäkring för ATP. Den regel vi föreslår överensstämmer också med de regler som redan gäller inom tillätnpningsområdet för förordning (EEG) nr 1408/71. I de avsedda fallen kommer arbetsgivarnas skyldighet att betala socialavgifter i Sverige naturligtvis också att försvinna.

Vi föreslår också vissa regler som verkar inskränkande i förhållande till huvudregeln att det arbetsrelaterade socialförsäkringsskyddet skall gälla vid allt arbete som utförs här i landet. På motsvarande sätt som personer som sänds ut från Sverige för en begränsad tids utlandsarbete alltjämt skall anses utföra arbete i Sverige, föreslår vi att arbete som utförs här i landet av en person som sänts hit av en arbetsgivare i utlandet inte skall anses som arbete i Sverige om arbetet här kan antas vara längst ett år. En sådan regel motsvarar också vad som gäller i dag enligt LAF och AFL. Vi föreslår även särskilda regler för personer som sänds hit för arbete för en utländsk stats räkning. Dessa kommer att behandlas närmare i avsnitt 8.2.

Vårt förslag innebär flera förändringar i socialförsäkringsskyddet för personer som är anställda vid utländska beskickningar och lönade konsulat här i landet eller hos någon som tillhör sådan beskickning eller sådant konsulat. Dessa förslag kommer vi att behandla särskilt i avsnitt 8.2.

På flera håll i dagens socialförsäkringssystem finns bestämmelser om att vissa typer av aktiviteter eller bidrag skall jämställas med arbete eller inkomst av arbete. Så är t.ex. fallet inom tillåggspensione— ringen där ju bl.a. socialförsäkringsersättningar och utbildningsbidrag av olika slag skall anses som inkomst av anställning vid beräknande av pensionsgrundande inkomst. Vi föreslår inga ändringar i detta hänseende. Det är emellertid nödvändigt att i det lagförslag som vi lägger fram beakta dessa regler. I lagförslaget finns därför en bestämmelse om att utbildning och vissa andra verksamheter skall likställas med förvärvsarbete när det föreskrivs i de författningar som reglerar de arbetsanknutna förmånerna. Likaså anges att vissa sociala förmåner kan räknas som inkomst av förvärvsarbete.

7.3. Försäkringen vid arbete i Sverige 7.3.1 Gällande rätt

Inom dagens svenska socialförsäkring finns ingen tydlig uppdelning mellan förmånssystem som är grundade på bosättning i Sverige och sådana som är grundade på förvärvsarbete här. Den svenska socialför- säkringen är huvudsakligen bosättningsanknuten, dvs. för att omfattas av den skyddade personkretsen krävs att man är bosatt i Sverige. Det gäller även beträffande inkomstbortfallsförsäkringarna (sjukpenning, föräldrapenning, ålderspensioneringens intjänande, etc.). Vissa undantag finns dock. Inom såväl arbetsskadeförsäkringen som arbetslöshetsförsäkringen är bosättningen utan betydelse när det gäller anställda; för att omfattas av den skyddade personkretsen inom dessa båda försäkringar krävs enbart förvärvsarbete här i landet.

När det gäller syftet med de olika förmånerna och sättet de beräknas på kan man emellertid tala om förmånssystem som är relaterade till förekomsten av förvärvsinkomster respektive sådana som kan utgå enbart på grund av bosättning här i landet. (Här bortses från att vissa förmåner som kan utgå på grund av bosättning är inkomstprövade). De förra kallas ofta inkomstbortfallsförsäkringar och de senare bidrag eller kontantstöd.

Med inkomstbortfallsförsäkringar avses sådana förmånssystem som skall kompensera den försäkrade för en bortfallen arbetsinkomst och som i princip utges med högre belopp vid ökade inkomster. Med bidrag eller kontantstöd avses olika ersättningar som utges i huvudsak

oberoende av bidragstagarens inkomstförhållanden och som avser att helt eller delvis täcka försörjningen. Typiska inkomstbortfallsförsäk— ringar är sjukpenningförsäkringen, arbetsskadeförsäkringen, arbetslös- hetsförsäkringen och tillåggspensioneringen. Kontantstöden är av ganska skiftande karaktär. De flesta skall dock svara för de grund— läggande levnadskostnaderna. Till dessa typer av bidrag kan räknas exempelvis barnbidrag och bostadsbidrag.

Någon närmare redogörelse för de olika villkoren för de skilda förmånerna lämnas inte här. Vi har i avsnitt 2.1 lämnat en allmän redogörelse för vilka försäkringsvillkor som gäller för de olika förmånerna. I bilaga 1 finns en uppställning i tabellform över dessa villkor. Dessutom har vi i kapitel 3 utvecklat redogörelsen för gällande villkor när det gäller rätten till vissa förmåner.

Socialpolitiska samordningsutredningen

I slutet av 1970-talet presenterade Socialpolitiska samordningutred— ningen i sitt betänkande (SOU 1979:94) En allmän socialförsäkring en principmodell till en samordnad socialförsäkring. Utredningens förslag beträffande den skyddade personkretsen blev att den då gällande huvudregeln för anknytning till den svenska socialförsäkringen, bosättning i Sverige, skulle behållas. Som redan har framgått har vi ansett att tiden nu är mogen för ett tudelat förslag i den frågan. Försäkringen skulle enligt utredningens förslag bestå av fyra grenar, nämligen inkomstförsäkring, barnstöd, bostadsstöd och handikappstöd. Inkomstförsäkringen skulle omfatta sådana förmånssystem som med inkomstrelaterade ersättningar kompenserar vuxna som av olika skäl är förhindrade att arbeta. Ibland skulle finnas garantibelopp. Inkomst— försäkringen skulle i sin tur omfatta tio bidragsgrenar, nämligen: 1. Sjukpenning (nuvarande sjukpenning, havandeskapspenning och smittbärarersättning) 2. Vårdpenning (nuvarande föräldrapenningförmåner, vårdbidrag, m.m.) 3. Arbetsmarknadspenning (nuvarande a—kassa, KAS och utbildning— bidrag) 4 Vuxenstudiestöd 5 Värnpliktspenning (värnpliktförmåner av olika slag) 6 Förtidspension (från nuvarande folkpension och ATP) 7. Omställningsstöd (nuvarande efterlevandepensionering) 8 Deltidspension 9. Ålderspension (från nuvarande folkpension och ATP) 10 Arbetsskadeförsäkring. Enligt förslaget skulle varje ersättning inom inkomstförsäkringen prövas enligt särskilda grundvillkor, t.ex. rörande nedsättning av

arbetsförmågan och vad som anses vara arbetslöshet. Specialvillkor skulle också finnas för vissa ersättningar, såsom en begränsad ersättningtid vid vård av barn och vid arbetslöshet. I övrigt efter- strävade utredningen en harmonisering av försäkringsvillkoren. Bl.a. skulle ett gemensamt inkomstbegrepp finnas.

Utredningsförslaget behandlades i prop. 1982/83z3. Departements— chefen ansåg emellertid att det inte var möjligt att i ett enda kornrnitté- förslag eller proposition i detalj ta ställning till utformningen av en allmän socialförsäkring i dess helhet. Ett fortsatt utredningsarbete inom olika grenar av dåvarande bidragssystem skulle bli nödvändigt men också en samordning av arbetet i stort. Departementschefen avsåg därför att i annat sammanhang föreslå att regeringen som organ för denna samordning skulle upprätta en interdepartemental arbetsgrupp inom Regeringskansliet.

I propositionen drogs upp vissa riktlinjer för det fortsatta ut- redningsarbetet. När det gäller personkretsen ansåg departements- chefen att det inte fanns anledning att vid den tiden föreslå någon generell förändring av personkretsreglerna. Det framhölls därför att huvudregeln för anknytning till en allmän socialförsäkring t.v. borde vara bosättning i riket.

Socialförsäkringsutskottet ansåg (SfU 1982/83:14) att inkomst- försäkringen borde kunna utformas enligt den modell som föreslagits i propositionen. Något särskilt uttalande i fråga om personkretsen gjordes dock inte.

Av olika skäl tillsattes inte någon interdepartemental arbetsgrupp. Socialpolitiska samordningsutredningens förslag ledde således, trots gillande i väsentliga hänseenden, aldrig till lagstiftning. Vi lägger nu för vår del fram ett förslag till en inkomstförsäkring i ett mindre format.

7.3.2. Överväganden och förslag

Förslag: Den som arbetar i Sverige skall vara försäkrad för följande förmåner enligt AFL: * sjukpenning enligt 3 kap.,

* havandeskapspenning enligt 3 kap., * föräldrapenning över garantinivån enligt 4 kap., * tillfällig föräldrapenning enligt 4 kap., * tilläggspension i form av ålderspension, förtidspension och efterlevandepension enligt 11-13 kap. * folkpension i form av ålderspension, förtidspension, efterlevan- depension och handikappersättning grundad på tillgodoräknade pensionspoäng, enligt 5-10 kap. och * rehabilitering och rehabiliteringsersättning enligt 22 kap. och anslutande författningar.

Den som arbetar i Sverige skall även omfattas av: * lagen (l973:370) om arbetslöshetsförsäkring (ALF), * lagen ( 1973:371 ) om kontant arbetsmarknadsstöd (KAS), * lagen ( 1976:380 ) om arbetsskadeförsäkring (LAF), * lagen ( 1979:84 ) om delpensionsförsäkring, * lagen ( 1988:1465 ) om ersättning och ledighet för närståendevård och * särskilda föreskrifter av regeringen om utbildningsbidrag till deltagare i arbetsmarknadsutbildning eller yrkesinriktad rehabilite- ring.

Arbetsförsäkringen skall gälla fr.o.m. den dag då arbetet har påbörjats och upphöra senast fyra veckor efter den dag då arbetet har upphört. Försäkringen gäller inte under annan ledighet från arbete än semesterledighet eller annan motsvarande ledighet.

Om något arbetshinder som avses i ovan nämnda författningar föreligger när försäkringen skall upphöra, fortsätter försäkringen att gälla så länge rätt till någon sådan ersättning föreligger. Försäkringen för pensionsförmåner och arbetsskadeförmåner fortsätter att gälla i den mån rätt till sådana förmåner kan härledas från ett tidigare arbete här i landet. Detsamma gäller i vissa fall fråga om föräldrapenning, arbetslöshetsersättning och delpension.

Omfattade förmåner

Vårt förslag innebär, i enlighet med våra allmänna överväganden i avsnitt 5.2, att den svenska socialförsäkringen och anslutande bidragssystem delas i två delar. Den ena delen skall omfatta förmåner som är beroende av förvärvsarbete eller inkomst av sådant arbete i

Sverige och den andra förmåner som skall anses grundade på bosättning i Sverige. Till den arbetsbaserade delen - som behandlas i detta kapitel - bör därför i princip hänföras endast sådana förmånssys— tem som kan sägas utgöra rena inkomstbortfallsförsäkringar. Det skall således vara fråga om förmåner som kan utgå på grund av och i relation till förlorad arbetsinkomst. Grundbidrag eller garantiersätt— ningar som utgår oberoende av förvärvsarbete bör inte ingå i den arbetsbaserade delen av socialförsäkringen, även om de i dag lagtekniskt är inordnade i ett system för inkomstbortfallsförsäkringar.

Till den arbetsbaserade delen av försäkringen bör hänföras även vissa förmånssystem som visserligen inte kan sägas vara inkomstbort- fallsförsäkringar i egentlig mening men som likväl förutsätter att den enskilde har eller har haft ett arbete för att förmånen skall kunna utgå. Vad som avses är vissa typer av arbetslöshetsförmåner som KAS och utbildningsbidrag inom den arbetsmarknadspolitiska verksamheten.

I enlighet med det sagda föreslår vi att den som arbetar i Sverige skall vara försäkrad för följande förmåner enligt lagen om allmän försäkring (AFL): sjukpenning, havandeskapspenning, föräldrapenning över garantinivån, tillfällig föräldrapenning, tilläggspension i form av ålderspension, förtidspension och efterlevandepension, folkpension i form av ålderspension, förtidspension, efterlevande— pension och handikappersättning grundad på tillgodoräknade pensionspoäng, och 7. rehabilitering och rehabiliteringsersättning.

Vi föreslår vidare att den som arbetar i Sverige skall omfattas även

':"?pr

.0)

lagen om arbetslöshetsförsäkring (ALF), lagen om kontant arbetsmarknadsstöd (KAS), lagen om arbetsskadeförsäkring (LAF), lagen om delpensionsförsäkring, lagen om ersättning och ledighet för närståendevård och särskilda föreskrifter av regeringen om utbildningsbidrag till deltagare i arbetsmarknadsutbildning eller yrkesinriktad rehabilite- ring. De förmåner som vi nu har räknat upp är ganska utförligt redovisa- de i avsnitt 2.1 och i kapitel 3.

De föreskrifter som avses under punkten 6 i vår uppräkning är förordningen ( 1996:1100 ) om aktivitetsstöd. I den förordningen har samlats regler om utbildningsbidrag, m.m. till deltagare i bl.a arbetsmarknadsutbildning och yrkesinriktad rehabilitering. När det gäller personer som uppfyller medlems— och arbetsvillkoren i ALF

awewwre

finansieras deras bidrag i dag av arbetsmarknadsavgifter enligt lagen (l981:691) om socialavgifter. De torde också i vissa fall omfattas av reglerna i förordning (EEG) nr 1408/71 om förmåner vid arbetslöshet (jfr EG-domstolens dom i målet 375/85 Campana). Någon absolut rätt till ifrågavarande ersättning finns inte enligt svensk rätt innan arbetsförmedlingen har bestämt vilken åtgärd som skall sättas in. Utbildningsbidraget skiljer sig således något från övriga förmåns- former som vi har behandlat. Trots detta finner vi - bl.a. mot bakgrund av EG-förordningen — anledning att ta med även utbildnings- bidraget. Vårt förslag gäller dock bara dem som uppfyller tidigare nämnda medlems— och arbetsvillkor.

De uppräknade förmånerna kan i framtiden komma att bli komplet- terade med inkomstgrundad ålderspension enligt departementspro- memorian Ds 1995:41 och med en motsvarighet till månadsersättning över garantinivån enligt sjuk- och arbetsskadekommitténs betänkande ( SOU 1996:113 ) En allmän och aktiv försäkring vid sjukdom och rehabilitering. Lagarna om arbetslöshetsförsäkring och kontant arbetsmarknadsstöd kommer, om riksdagen antar regeringens förslag i proposition 1996/971107, att ersättas med en sammanhållen lag där ersättning utgår antingen som grundförsäkring (motsvarighet till det kontanta arbetsmarknadsstödet) eller som inkomstbortfallsförsäkring (motsvarighet till arbetslöshetsförsäkringen).

Försäkringstid Allmänt

En särskild fråga är under vilken tid skyddet enligt den arbetsbaserade delen av socialförsäkringen skall gälla. Det nuvarande svenska socialförsäkringssystemet är till stor del bosättningsanknutet, dvs. det är inte förekomsten av förvärvsarbete utan i stället bosättningen som avgör om en person är försäkrad för en viss förmån. Försäkringsskyd- det består så länge bosättningen i Sverige består. Undantag från den principen gäller inom bl.a. arbetsskadeförsäkringen, där anknytnings- momentet till försäkringen är förvärvsarbete här i landet. Krav på bosättning i landet finns inom arbetsskadeförsäkringen endast som ett tilläggskrav för uppdragstagare och egenföretagare.

De förmånssystem som enligt vårt förslag skall inordnas i den arbetsanknutna delen av socialförsäkringen reglerar rätten till sådana förmåner som utgår på grund av förlorad arbetsinkomst. Vi har därför funnit det naturligt att skyddet inom denna del av försäkringen som princip skall gälla endast under tid då den enskilde har ett arbete, antingen i form av en anställning eller som uppdragstagare eller egenföretagare.

Frågan om när skyddet enligt den arbetsbaserade delen av socialför— säkringen skall börja gälla måste, som nyss nämnts, avgöras mot bakgrund av att försäkringens huvudsakliga syfte är att ge ett skydd mot förlorad arbetsinkomst. Det är emellertid också nödvändigt att beakta att försäkringen nu öppnas för alla som arbetar här i landet, oavsett bosättningsförhållanden. Vi anser därför att en verklig anknytning till arbetslivet här i landet bör ha uppkommit innan skyddet träder i kraft. Vi föreslår därför att arbetet skall ha påbörjats för att skyddet enligt den arbetsbaserade delen av socialförsäkringen skall träda i funktion. Det innebär att den som får ett arbete som anställd måste ha infunnit sig på sin arbetsplats under den första dagen av sitt förvärvsarbete för att han skall bli försäkrad. Den som t.ex. får en anställning men blir sjuk innan han hinner påbörja arbetet kommer inte att vara sjukpenningförsäkrad. Även för andra förvärvsarbetande än anställda skall gälla att arbetet måste ha påbörjats. Frågan om när en uppdragstagare eller egenföretagare har påbörjat sitt arbete behandlas närmare nedan.

Vad vi nu föreslagit innebär en viss skärpning av reglerna i för— hållande till vad som gäller i dag. Den som blir sjuk innan han hinner tillträda en anställning är - om han är bosatt i Sverige - enligt nuvarande regler försäkrad för sjukpenning och kan också få sjuk- penning på en SGI som beräknats på den inkomst han skulle fått om han inte blivit sjuk. Med hänsyn till hur den föreslagna arbetsbaserade försäkringen är utformad anser vi denna skärpning vara nödvändig och inte orimlig. Vi vill vidare poängtera att skärpningen kommer att få reell betydelse endast för personer som inte tidigare haft något arbete i Sverige eller som blivit utförsäkrade. Vi återkommer strax till den frågan.

Sedan skyddet inträtt skall det gälla så länge den försäkrade har ett arbete. Det gäller således inte bara under tid då den försäkrade faktiskt arbetar utan även under semester och andra motsvarande ledigheter (ferieledigheter för lärare, etc.) Den försäkrade har således ett kontinuerligt pågående försäkringsskydd under denna tid. Detta innebär dock inte att det för rätt till enskilda förmåner inte kan finnas ytterligare krav som måste uppfyllas. T.ex. måste en olycksfallsskada fortfarande ha ett samband med förvärvsarbete för att den skall kunna anses som en arbetsskada, och för sjukpenning och föräldrapenning fordras i vissa fall att man har varit tvungen att avstå från arbete under den aktuella dagen. Vårt förslag innebär ingen förändring i sådana hänseenden.

Principiellt sett bör skyddet enligt den arbetsbaserade delen av socialförsäkringen upphöra när anställningen upphör eller när den som bedriver annat förvärvsarbete upphör med sin verksamhet. Det är emellertid inte rimligt att strikt upprätthålla en sådan princip. Vi föreslår därför att ett visst generellt efterskydd skall finnas. Detta bör

emellertid gälla under endast en kort tid. Vi föreslår att skyddet skall upphöra senast fyra veckor efter det att arbetet har upphört. Den som drabbas av något arbetshinder under tid då efterskyddet gäller är således alltjämt försäkrad. Normalt bör efterskyddet bestå under just fyra veckor men det bör i vissa fall upphöra tidigare, om det finns särskilda skäl. Ett sådant skäl är t.ex. att den försäkrade i stället för sitt tidigare arbete påbörjar ett arbete i ett annat land. Ett annat exempel är att den försäkrade själv uppger att han lämnar Sverige och all anknytning hit.

Vi föreslår vidare att en försäkrad som drabbas av sjukdom eller något annat arbetshinder under tid då denne har ett arbete (eller under tid då efterskyddet gäller) skall få behålla sitt försäkringsskydd så länge arbetshindret och rätten till ersättning för detta hinder består. Skyddet skall således gälla även om anställningen upphör under pågående ersättningsperiod eller innan ersättning hunnit betalas ut. Detta överensstämmer med de regler som gäller i dag för personer som bor i Sverige. Ett arbetshinder som uppstår efter det att arbetet och efterskyddet har upphört skall däremot enligt vårt förslag inte omfattas av försäkringen.

Eftersom även arbetslöshet enligt vårt förslag är ett arbetshinder kommer många försäkrade att behålla sitt försäkringsskydd även om arbetet och det generella efterskyddet upphört. Enligt förslaget skall nämligen skyddet bestå så länge ett arbetshinder och rätt till ersättning för detta hinder föreligger. För den som blir arbetslös består således försäkringsskyddet så länge han har rätt till arbetslöshetsersättning eller kontant arbetsmarknadsstöd (KAS). Det innebär i princip att inte bara den som har ett arbete utan också den som står till arbets- marknadens förfogande kommer att vara omfattad av den arbets- relaterade delen av socialförsäkringen. Först när rätten till ersättning enligt såväl lagen om arbetslöshetsförsäkring (ALF) som lagen om kontant arbetsmarknadsstöd upphört kommer den arbetslöse att förlora sitt generella försäkringsskydd, om inte rätt till någon annan av försäkringens förmåner inträder i stället för de nyss nämnda.

En konsekvens av förslaget blir således att den som växlar mellan perioder av arbete, arbetslöshet och sjukdom i de allra flesta fall kommer att ha ett kontinuerligt, obrutet försäkringsskydd. Det innebär inte att en sådan person utan vidare har rätt till alla förmåner som ingår iden arbetsrelaterade delen av socialförsäkringen utan endast att han fortsätter att ingå i den skyddade personkretsen. Därutöver krävs för rätt till de flesta förmåner att ytterligare villkor uppfylls.

De nu föreslagna reglerna innebär dock i ett hänseende en viss skärpning i förhållande till vad som gäller i dag. Enligt 3 kap. 10 c & AFL kan nämligen den som är helt eller delvis arbetslös och anmäld som arbetssökande på arbetsförmedlingen samt är beredd att anta arbete i en omfattning som motsvarar en tidigare fastställd SGI, få

sjukpenning som beräknas på den fastställda SGI:n. Det är således i den situationen - till skillnad mot vad som skall gälla enligt vårt förslag - enligt nuvarande regler inte nödvändigt att den försäkrade är berättigad till ersättning vid arbetslöshet enligt ALF eller lagen om kontant arbetsmarknadsstöd för att försäkringen skall bestå och sjukpenning kunna utgå. Dithörande frågor liksom frågor om rätt att kvarstå som sjukpenningförsäkrad under viss utbildning m.m. enligt 3 kap. 5 & AFL och RFFS 1981:5 om Sjukpenninggrundande inkomst ses f.n. över av en annan utredning (dir. 1996:52 och 1996:100). Vi räknar därför med att den av oss föreslagna lagen framdeles kan komma att bli kompletterad med ytterligare bestämmelser om fortsatt försäkring i vissa fall.

En särskild fråga är vad som skall gälla i fall då en försäkrad tar tjänstledigt från sitt arbete och således alltjämt har kvar sin an— ställning - för att ägna sig åt annan verksamhet än förvärvsarbete. Sådan tjänstledighet kan i vissa fall pågå under lång tid. För att inte tunna ut distinktionen mellan den arbetsbaserade och den bosättnings- baserade försäkringen allt för mycket föreslår vi att arbetsförsäkringen som huvudregel inte skall fortsätta att gälla under tjänstledighet. Undantag gäller dock under tidigare nämnda fyra veckor och i fall då den försäkrade under denna tid uppbär en förmån enligt någon författning som i sig omfattas av den arbetsanknutna försäkringen.

Vissa typer av förmåner är konstruerade så att de tjänas in under en tidsperiod men betalas ut vid en senare tidpunkt. Det gäller framför allt pensioner men även arbetsskadeersättning kan börja betalas ut långt efter det att det arbete under vilken en arbetsskada uppstått har avslutats. För att på detta sätt grundade förmåner skall kunna betalas ut, föreslår vi att försäkringen för dessa förmåner skall bestå även efter det att den enskilde upphört att förvärvsarbeta, i den mån rätt till förmånerna kan härledas från ett tidigare arbete här i landet. Det innebär vidare att den som någon gång tillgodoräknats pensionspoäng enligt bestämmelserna i 11 kap. AFL alltid är försäkrad för tilläggs— pension (jfr nuvarande 1 kap. 3 & tredje stycket AFL) och folkpension som grundas på tillgodoräknade pensionspoäng. Dessa förslag innebär ingen förändring i förhållande till vad som gäller i dag.

Även beträffande föräldrapenning, arbetslöshetsförmåner och delpension föreslår vi särskilda regler om försäkringstid. Enligt vårt förslag kan försäkringen för dessa förmåner bestå även efter den tidpunkt då försäkringen annars skulle ha upphört. Även förslaget i denna del förklaras av att det, i enlighet med vad som nu gäller inom respektive förmånsslag, också i framtiden bör vara möjligt att börja uppbära förmånen även om det har gått längre tid än fyra veckor sedan det senaste arbetet upphört. En förutsättning i dessa fall bör dock vara att den försäkrade vid tidpunkten för utbetalningen av förmånen antingen har arbete här i landet eller åtminstone vistas här.

Det kan nämligen knappast komma i fråga att personer som inte längre har någon anknytning till Sverige skall kunna uppbära sådana förmåner.

Särskilt om uppdragstagare och egenföretagare

Den arbetsrelaterade delen av socialförsäkringen skall gälla oberoende av vilken typ av arbete den enskilde utövar, dvs. den skall gälla såväl för anställda som för uppdragstagare och egenföretagare. En särskild fråga blir därför att avgöra när försäkringen börjar respektive upphör att gälla för en uppdragstagare eller egenföretagare. Det finns när det gäller dessa grupper inte på samma sätt som för anställda några fasta tidpunkter, t.ex. en avtalad anställningstid, att hålla sig till. Här bör dock ledning kunna hämtas från arbetslöshetsförsäkringen och den nuvarande regleringen i bl.a. RFFS 1981:5 om Sjukpenninggrundande inkomst, som vi strax skall återkomma till.

I 4 & femte stycket ALF finns en slags hjälpregel som anger att en företagare skall anses vara arbetslös, när hennes eller hans personliga verksamhet i rörelsen har upphört annat än tillfälligt. En motsvarande bestämmelse finns i 4 5 lagen om kontant arbetsmarknadsstöd. Även om dessa hjälpregler har delvis andra syften (t.ex. att hindra att arbetslöshetsersättning används som inkomstutfyllnad i mindre lönsamma företag) än de vi eftersträvar, bör en bedömning av frågan om en egen företagare eller uppdragstagare påbörjat respektive upphört med sitt arbete kunna göras efter liknande grunder (jfr propositionen till ALF-lagen 1973156 5. 173 ff). En företagares (eller uppdragstagares) försäkring för arbetsbaserade socialförsäkringsför- rnåner bör således normalt anses inträda när hans personliga verksam— het i rörelsen påbörjas. För att så skall anses vara fallet behöver inte nödvändigtvis krävas att direkt inkomstbringande arbete påbörjats, t.ex. ett uppdrag åt en kund. Någon form av aktivitet som mera konkret kan anses utförd som ett led i verksamhet bör dock krävas. Exempel på detta kan vara införskaffande av maskiner och råvaror för tillverkning av en produkt eller påbörjad marknadsföring av tjänster. Enbart inregistrering av en firma eller registrering för mervärdesskatt bör emellertid inte anses tillräckligt för att arbete som egenföretagare skall anses ha påbörjats (se också FÖD 1989:22).

På motsvarande sätt bör en egenföretagare (eller uppdragstagare) anses ha upphört med sitt arbete när hans personliga verksamhet i rörelsen har upphört. Så kan t.ex. ofta anses vara fallet om denne har sålt fast egendom och rörelsetillgångar. Vidare bör arbetet som regel anses ha upphört om en företagare inte längre taxeras för inkomst av näringsverksamhet. Om avbrott i verksamheten görs endast tillfälligt

bör arbetet däremot inte anses ha upphört. Som framgår av nästa avsnitt är frågeställningen inte helt ny för försäkringskassorna heller.

Sjukpenninggrundande inkomst

Vi har i avsnitt 3.2 redogjort för gällande regler om beräkning av Sjukpenninggrundande inkomst (SGI). Där har beskrivits bl.a. den tidsgräns om sex månader som för närvarande gäller generellt, dels för rätten att få SGI fastställd, dels för rätten att behålla en sådan inkomst vid ett tidsbegränsat avbrott i arbetet. Vidare har redogjorts för regler om s.k. SGI-skyddad tid.

I samband med att man, som vi nu föreslår, skiljer ut den del av socialförsäkringen som reglerar de olika inkomstbortfallsförsäk— ringarna och gör denna del till en renodlad arbetsbaserad försäkring finns det anledning att se över även reglerna om beräkning av SGI.

Vi har tidigare föreslagit att försäkrade för arbetsanknutna för- måner, såsom sjukpenning, enligt huvudregeln skall vara personer som faktiskt har ett arbete. Först och främst måste den försäkrade kunna få sjukpenning även när arbetet avses vara kortare tid än sex månader. Annars skulle den av oss gjorda utsträckningen av försäkringen till personer som kommer till Sverige för att arbeta kunna bli illusorisk. Vi menar därför att fyra veckor borde räcka. Enligt vår uppfattning borde man vidare överväga att ändra nuvarande sexmånadersregel så att rätten att vid arbetsuppehåll behålla tidigare SGI i allmänhet skall gälla endast under uppehåll som inte överstiger fyra veckor.

Regeringen har emellertid, som vi har antytt tidigare, i november 1996 beslutat tilläggsdirektiv ( 1996:100 ) till Utredningen (S 1996:06) om översyn av inkomstbegreppen inom bidrags- och socialförsäkrings- systemen, enligt vilka den särskilde utredaren skall göra en relativt omfattande översyn av reglerna för SGI. Uppdraget skall redovisas senast den 15 maj 1997. Vi lägger därför inte fram något förslag om ändring i reglerna för SGI utan nöjer oss med att konstatera att de tankegångar som kommer till uttryck i tilläggsdirektiven ligger väl i linje med de förslag som vi nu lägger fram.

7.4. Särskilda villkor

7 .4.1 Inkomstgränser

Förslag: Inkomstrelaterade förmåner som omfattas av arbetsför- säkringen skall inte beräknas om de inkomster som skall läggas till grund för förmånerna är lägre än 24 procent av basbeloppet. Begränsningen skall inte gälla i fråga om förmåner från arbets- löshetsförsäkringen eller från arbetslöshetsförsäkringen eller från arbetsskadeförsäkringen.

Gällande rätt m.m.

Inom flera av dagens förmånssystem gäller att inkomster som under ett år inte når upp till en viss nivå inte grundar rätt till förmåner. För att rätt till sjukpenning skall föreligga krävs att den försäkrade har en SGI som uppgår till minst 6.000 kr. Sjuk- och arbetsskadekommittén föreslog i sitt slutbetänkande ( SOU 1996:113 ) En allmän och aktiv försäkring vid sjukdom och rehabilitering att lägsta SGI—nivån skall höjas till en nivå som motsvarar gränsen för skyldighet att lämna självdeklaration, f.n. 24 procent av basbeloppet (8.700 kr för år 1997). Kommittén föreslog också att man vid bedömningen av rätt till hel s.k. månadsersättning (motsvarande nuvarande hel förtidspension) skall bortse från sådana inkomster som understiger 24 procent av basbeloppet.

Inom tillåggspensioneringen gäller att inkomster av anställning och inkomster av annat förvärvsarbete är pensionsgrundande endast i den mån dessa under ett år sammanlagt överstiger ett (förhöjt) basbelopp. Vid fastställande av PGI görs således ett avdrag med ett förhöjt basbelopp från den taxerade inkomsten för året. Denna regel får betydelse också för rätten till delpension, eftersom det för att någon skall vara försäkrad för delpension krävs att vederbörande fr.o.m. 45 års ålder har tillgodoräknats PGI. Enligt de av riksdagen antagna riktlinjerna för ett reformerat pensionssystem (prop. 1994/95 :250, bet. 1993/94:SfU24 , rskr. 1993/94:439 ) skall pensionsgrundande inkomst beräknas för den försäkrade endast under förutsättning att summan av inkomster av förvärvsarbete m.m. uppgår till minst ett belopp som motsvarar gränsen för skyldighet att avge självdeklaration, dvs. i dag 24 procent av basbeloppet.

I 4 kap. 6 & LAF finns en bestämmelse om livränteunderlag för arbetsskadeförsäkrade personer som inte är sjukpenningförsäkrade enligt AFL. Livränteunderlaget för en sådan person utgörs enligt bestämmelsen av den inkomst som skulle ha utgjort Sjukpenninggrun—

dande inkomst för honom om han varit sjukpenningförsäkrad, dock lägst 6.000 kr.

Här skall slutligen också nämnas att det i lagen ( 1994:1744 ) om allmänna egenavgifter stadgas att allmänna egenavgifter inte skall betalas av den vars årliga inkomst understiger 24 procent av det vid årets ingång gällande basbeloppet.

Överväganden

De ovan redovisade inkomstgränserna har tillkommit vid olika tidpunkter och i olika sammanhang. Vi anser att det nu finns goda skäl att, i linje med våra direktiv, tillskapa en inom socialförsäkringen enhetlig lägsta inkomstnivå under vilken förmåner inte skall beräknas.

Inom de flesta förmånssystem har inkomststaxeringen betydelse för beräkningen av förmåner, antingen så att förmånen beräknas direkt med ledning av taxeringen eller genom att uppgifter ur taxeringen kan användas vid kontroll av inkomstuppgifter som den försäkrade länmat. Den som för år räknat haft förvärvsinkomster m.m. som inte nått upp till 24 procent av basbeloppet är inte skyldig att lämna självdeklaration och kommer normalt sett inte heller att taxeras för sådana inkomster. Vi finner det därför naturligt att knyta den nedre gränsen för in- komster som skall kunna grunda rätt till förmåner till skyldigheten att lämna självdeklaration. En fördel med att knyta den nedre gränsen till basbeloppet är också att det automatiskt sker en viss uppräkning av nivån.

Vi föreslår således att förmåner inom den arbetsrelaterade delen av socialförsäkringen inte skall beräknas om de inkomster som skall läggas till grund för förmånerna är lägre än 24 procent av basbe— loppet. När det gäller arbetsskadeförmåner enligt LAF måste emeller- tid med hänsyn till bl.a. konventionsåtaganden göras ett undantag från den angivna principen. Det innebär att, i likhet med vad som gäller i dag, i princip hur små inkomster som helst kan grunda rätt till arbetsskadeförmåner. När det gäller den ovan beskrivna regeln (4 kap. 6 & LAF) om livränteunderlag för personer som inte är sjukpenning- försäkrade föreslår vi i stället, med hänsyn till den koppling till sjukpenningsystemet som finns, en höjning av den garanterade nivån från 6.000 kr till 24 procent av basbeloppet. Undantag bör göras även för ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. Huvudregeln är idag att dagpenning från arbetslöshetsförsäkringen lämnas med 75 procent av den försäkrades dagsförtjänst. Ersättningen kan dock, oavsett nivån på den tidigare inkomsten, aldrig komma att understiga ett belopp som motsvarar det kontanta arbetsmarknadsstödet.

Skulle gränsen för skyldigheten att avge självdeklaration ändras bör den nu föreslagna